{"id": 81, "headline": "\"Homosexuella i Iran är ständigt livrädda\"", "summary": "\"Det är som rysk roulette att vara homosexuell i Iran. Bögar och flator som flyr till Sverige borde självklart få skydd här\", säger riksdagsledamöterna Yvonne Ruwaida och Tasso Stafilidis, som reste till Iran i våras för att undersöka de homosexuellas situation.", "article": "Homosexuella flyktingar från Iran får regelmässigt nej som svar när de begär uppehållstillstånd i Sverige. Så är det trots att den iranska strafflagen stadgar om dödsstraff för sexuella handlingar mellan personer av samma kön, och trots att svensk lag slår fast att människor som på grund av sin homosexualitet känner \"välgrundad fruktan för förföljelse\" i sitt hemland har rätt till skydd i Sverige. Migrationsverket och Utlänningsnämnden stöder sig på ett vägledande beslut som regeringen fattade 1998. Statsråden bestämde då att endast de homosexuella iranier som \"öppet har manifesterat sin sexuella läggning\" ska ha rätt till skydd i Sverige. De övriga har enligt svenska ministrar inget att frukta i sitt hemland. Följden har blivit att det är journalister som avgör flyktingars öde. Den iranier som får chansen att berätta om sin homosexualitet och sin historia i teve eller i en stor tidning som Dagens Nyheter får stanna i Sverige. Den som inte har samma tur skickas tillbaka till Iran. Dessa beslutsrutiner är orättvisa och rasistiska, enligt riksdagsledamöterna Yvonne Ruwaida (mp) och Tasso Stafilidis (v). De besökte Iran i maj i år för att under två veckor undersöka situationen för de homosexuella. Snart överlämnar de sin rapport till riksdagen och utrikesministern. - Svenska myndigheter kräver av iranier att de antingen ska förtränga sin sexuella läggning eller leva i ständig skräck för att avslöjas, fängslas, torteras och kanske avrättas. Något sådant skulle myndigheterna aldrig begära av en svensk, säger Tasso Stafilidis. - Besluten att avvisa homosexuella flyktingar från Iran är oförenliga med svensk lag och med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger Yvonne Ruwaida. De reste som turister för att inte bli påpassade av den iranska regimens män. Han tog bort de knallröda topparna i håret och färgade det svart. Hon köpte en schal och svepte in sig i en lång kappa. De hade i förväg fått information om hemliga mötesplatser för homosexuella i städerna Esfahan och Shiraz. De åkte dit för att försöka knyta kontakter enligt de särskilda beteendekoder som de hade fått tips om. Men den vägen lyckades de inte komma till tals med en enda iranier som vågade erkänna sig som homosexuell. I stället for de till Teheran för att söka upp kontaktpersoner vars namn och telefonnummer de hade fått av homosexuella iranier i Sverige. - Vi fick träffa sju bögar och fyra flator, säger Tasso Stafilidis, och dem pratade vi mycket med. Dessutom var jag med på en middag dit ytterligare tolv homosexuella och bisexuella killar och tjejer var bjudna. De berättade om sina liv, och jag fick verkligen klart för mig att dessa människor är livrädda. Alla går på tårna, alla vet att moralpolisen kan komma när som helst. Det räcker med att en granne misstänker något och anger dem. - Det är som rysk roulette att vara homosexuell i Iran, säger Yvonne Ruwaida. Flera av de personer vi träffade hade homosexuella vänner som plötsligt hade försvunnit. Men ingen har ens vågat fråga efter sina förlorade vänner. Unga män och kvinnor i Iran bor kvar hos sina föräldrar eller hos släktingar tills de gifter sig. Det är inte allmänt accepterat att som vuxen bo för sig själv i en egen bostad. Och det är helt otänkbart för homosexuella att flytta ihop och leva som par. - De har ingenstans där de kan vara i fred med sin relation och vara intima. Det är därför de drivs ut i parkerna. De saknar privatliv, säger Yvonne Ruwaida. - En ung kille vi träffade som bodde hos sina föräldrar hade avslöjats när moralpoliserna gjorde en razzia i huset. De kom därför att familjen hade en parabolantenn, och de råkade hitta bilder av män i hans rum. De höll honom fången i en månad, berättar Tasso Stafilidis. - Han förhördes och misshandlades och utsattes för en kränkande undersökning av ändtarmsöppningen. De trodde att de skulle kunna hitta bevis för att han var homosexuell, säger Yvonne Ruwaida. - En annan kille vi intervjuade hade avslöjats i en park med en oanvänd kondom i bakfickan. Han var ogift, så moralpoliserna tog honom till en moské där han fick 25 piskrapp med en elsladd, säger Tasso Stafilidis. Lesbiska tjejer har det ännu svårare än bögarna, enligt de två riksdagsledamöterna. - De får ju inte ens gå ut på kvällarna. En av dem vi träffade berättade att flator grips på väldigt lösa grunder för att sedan bli våldtagna av moralpoliserna, säger Tasso Stafilidis. När Migrationsverket och Utlänningsnämnden fattar beslut som gäller homosexuella flyktingar från Iran har de dels en rapport om en studieresa som underlag, dels en serie årliga skrivelser från den svenska ambassaden i Teheran om läget i landet när det gäller de mänskliga rättigheterna. De två myndigheterna har också tagit stort intryck av ett särskilt yttrande från ambassaden om de homosexuellas situation i Iran. Alla dessa dokument är hemligstämplade. Men DN har tidigare avslöjat deras innehåll. Det var fyra tjänstemän från Migrationsverket och Utlänningsnämnden som i oktober 1999 reste till Iran, bland annat för att studera de homosexuellas situation. Svenskarna träffade fem diplomater från utländska beskickningar i Teheran, två iranska advokater, en katolsk präst, en journalist, en FN-tjänsteman och tre företrädare för den iranska regimen - men inte en enda homosexuell iranier. Följande citat i de fyra resenärernas rapport visar vilken bild de hade fått: \"Homosexuella förföljs inte i Iran. Homosexualitet är socialt accepterad, och homosexuella kan leva öppet.\" Ambassadens tjänstemän har beskrivit läget på liknande sätt. Så här skrev de i det särskilda yttrandet, daterat den 8 maj 1996: \"Officiellt och teoretiskt är homosexualitet liksom lesbianism förbjudet och enligt gällande iransk strafflagstiftning straffbar med döden. Den i praktiken rådande situationen är emellertid att homosexuella inte aktivt förföljs. De homosexuellas situation är snarlik konvertiternas - i bemärkelsen att risken för lagföring/trakasserier är ytterst minimal så länge en homosexuell relation sköts med diskretion.\" I ambassadens årliga skrivelse från 1998 står det så här: \"Först när en homosexuell öppet manifesterar sin sexuella läggning kan personen i fråga löpa risk för rättsliga åtgärder eller trakasserier.\" Det var denna slutsats som låg till grund för det vägledande beslut som den svenska regeringen fattade samma år. Exakt samma formulering har sedan dess återkommit i varje beslut av Migrationsverket och Utlänningsnämnden rörande homosexuella iranier, och den finns även i de färska beslut som gäller Hassan Sobhani. Amnesty International och FN:s flyktingkommissariat UNHCR har riktat skarp kritik mot de svenska myndigheternas inställning. Så här skrev Brian Gorlick, jurist vid UNHCR:s kontor i Stockholm, i ett officiellt brev till Riksförbundet för sexuellt likaberättigande och Utlänningsnämnden i september 2001: \"Flera länder, bland andra Afghanistan, Saudiarabien, Iran, Mauretanien, Sudan och Jemen, upprätthåller enligt våra rapporter dödsstraffet för homosexuella handlingar.\" Brian Gorlick skrev också att den sexuella läggningen är en \"grundläggande del av en människas identitet\" och att \"ingen bör avkrävas att förändra sin identitet för att undvika förföljelse\". - Det är inte rimligt att uppmana någon att åka hem och leva i tysthet och ständig skräck. Det är faktiskt en mänsklig rättighet att öppet få leva enligt sin sexuella läggning utan att behöva känna fruktan för förföljelse, sade Brian Gorlick till Dagens Nyheter. Yvonne Ruwaida och Tasso Stafilidis kräver nu att de svenska myndigheterna ändrar sina beslutsrutiner. - Alla homosexuella flyktingar från Iran borde självklart få skydd i Sverige, säger Yvonne Ruwaida. - Deras fruktan för förföljelse i hemlandet är minst sagt välgrundad, säger Tasso Stafilidis. ", "article_category": "other"}
{"id": 200, "headline": "Skrifterna förenar religionerna", "summary": "Vad står egentligen i Bibeln och Koranen? Vilka belägg finns där för alla regler och påbud som judar, kristna och muslimer ska följa? Religionshistorikern Christer Hedin har lusläst de heliga skrifterna.", "article": "Det står inget i Koranen om \"hedersmord\". Vill man ha stöd för det får man gå till Bibeln. Men både kristna och muslimer har ibland en oklar uppfattning om vad som egentligen står i deras heliga skrifter. Visste de bättre skulle de också ha en större förståelse för varandras religioner. Religionshistorikern Christer Hedin har just givit ut boken \"Bibeln och Koranen\" (Verbum). För honom är det uppenbart att det finns mer som förenar skrifterna än som skiljer dem åt. - Många kristna läser Koranen med ett lite illvilligt syfte. Men om man läser som muslimerna gör, så är det lätt att se likheterna, menar Christer Hedin. Han hoppas att hans bok kan få företrädare för både islam, kristendomen och judendomen att öka sin kännedom om såväl Koranen som Bibeln. Det finns redan studiegrupper där människor från de olika religionerna möts. Christer Hedin vill att hans nya bok ska stimulera flera och fungera som studiematerial i sådana cirklar. - Att religionerna ser ut som de gör i dag beror inte på texterna. En del bryr de sig inte om och mycket känner de inte till. Bibeln innehåller många motsägelser och motstridiga föreskrifter. Man kan inte tro och lyda allt. Vissa påbud måste man välja bort och det har kristna gjort i alla tider, säger Christer Hedin. Mångfalden i Bibeln visar oss hur flera muntliga traditioner efter hand har skrivits ned och fogats samman till berättelser. För säkerhets skull tog man med allt. Vid ett tillfälle befaller Gud Noa att ta med sig sju par av alla rena fyrfotadjur i arken. Vid ett annat räcker det med ett par av varje. Och det råder ibland stor tveksamhet om texterna. Kristna citerar gärna bibelordet: \"Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.\" Men det ingår i en passus i Johannesevangeliet som står inom parentes. Så osäkra är bibelforskarna på att det har funnits med från början. Paulus är ett annat exempel. Det finns teologer som tvivlar på att han var så kvinnofientlig som det verkar. Delar av Paulus brev kan ha varit utsatta för urkundsförfalskning i en tid då kyrkans manliga ledare behövde argument mot kvinnligt inflytande. Det är just denna osäkerhet om texternas äkthet som är en av de stora skillnaderna mellan Bibeln och Koranen. Det tog ett par tusen år att få ihop Gamla testamentet. Nya testamentet har ett 20-tal författare. Men Koranen skrevs ner under loppet av 20 år med bara en person inblandad. Muslimer anser att Gud skyddade Muhammeds uppenbarelse från den förvanskning som Bibeln råkat ut för. Därför ser de Koranen som komplett och korrekt i allt. Det finns kristna som ser så på Bibeln också. Ulf Ekman, mannen bakom samfundet Livets Ord, förnekade att han hade en bibelsyn. \"Jag har en bibel\", sa han i stället. - Med bibelsyn menade han bortförklaringar. Och det kan han ju säga som predikant, men att folk blir imponerade av det är problematiskt. Det går inte att följa Bibelns alla bud, det är bara en klyscha, säger Christer Hedin. - Och det är förskräckligt när muslimer tar Koranen som intäkt för att begå illdåd. Visst kan man hitta belägg där för att gå våldsamt fram, men det går att hitta stöd för motsatsen också. Christer Hedin vill visa hur alla tre \"Abrahamsreligionerna\" framför allt präglas av en solidarisk ansvarsmoral. Där finns en överensstämmelse i nästan alla stora frågor, som att livet är en gåva av Gud och att man är skyldig att handla gott. Likheten är religionernas värdekonvergens. Sedan uppstår skillnaderna, divergensen, i mindre frågor som då verkar större än vad de är. Man hamnar i vad han kallar signalbud om kläder, mat, dryck, hår och sex. Men det är de generella medmänsklighetsbuden som förenar religionerna, menar Christer Hedin. Fakta/Beslöjat i Bibeln och i Koranen Det är inte säkert att traditioner har stöd i skrifterna. Att kvinnor ska täcka håret kan man läsa hos Paulus i Nya testamentet. Bestämmelserna i Koranen behöver dock inte tolkas så. Så här skrev Paulus till de kristna i Korinth: \"Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad? Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår men en heder för kvinnan, hon har ju fått sitt hår som slöja.\" (1 Kor 11:5, 6, 13, 14, 15) I Koranen är det oklarare: \"Säg ock till de rättrogna kvinnorna, att de behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantagandes vad som alltid är synligt därav! Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder eller sina söner eller sina mäns söner eller sina bröder eller sina bröders söner eller sina systrars söner eller sina kvinnor eller de slavar, över vilka de råda, eller sådana stackare till män, som ej hava något sinne därför, eller barn, som ej förstå sig på kvinnors nakenhet.\" (Sura 24:31) ", "article_category": "other"}
{"id": 239, "headline": "Haschrökare tänker sämre", "summary": "Unga som använder cannabis regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de psykologiskt står stilla i åldern, säger psykologen Thomas Lundqvist.", "article": "De flesta som röker hasch slutar för att de upptäcker att de blir korkade. Det är Thomas Lundqvists erfarenhet. Han är psykolog och har i många år ägnat sig åt effekterna av cannabis. 1995 doktorerade han i ämnet, hans avhandling handlar om de kognitiva (tankemässiga) funktionsbristerna hos dem som regelbundet använder drogen. Thomas Lundqvist arbetar på Rådgivningsbyrån i narkotikafrågor i Lund, som drivs i samarbete mellan Universitetssjukhuset och kommunen. På mottagningens webbplats finns diskussionsforum där många deltar. Thomas Lundqvist berättar om en nätdiskussion med en hiv-positiv person i ett annat land, som just nu håller på att sluta med hasch. - Han har använt cannabis för att må bättre, bland annat för att få upp aptiten. Men nu vill han inte mer på grund av den intellektuella försämringen han upplever. Han vill ha kvalitet på det liv han har kvar, och vi hjälper honom att tända av och sluta. Debatten om cannabis är rörig, tycker Thomas Lundqvist. Ofta blandar man ihop politiska, psykologiska och medicinska aspekter i viljan att framhäva en viss åsikt. Många som diskuterar saknar dessutom kunskaper om drogens effekter på psykiska funktioner, och de beroendeskapande effekterna. Ett av de psykologiska \"områden\" där cannabis slår hårdast rör självkännedomen, säger Thomas Lundqvist. Förmågan att reflektera och bearbeta intryck försämras. De flesta som använder drogen vanemässigt märker detta och slutar, eller minskar ned. För andra kan det leda till en ond cirkel - förmågan att reflektera kan försvinna innan personen hunnit reagera på sitt eget beteende, och då lyckas han eller hon kanske inte bryta missbruket. Cannabis förstärker intrycket av upplevelser, det är lite som att skruva upp volymen på radion, som Thomas Lundqvist beskriver det. Allt blir \"lite mer\". Mekanismer under ruset som påvekar varseblivningen kan leda till ett \"drogrelaterat minnessystem\", där nyckeln till minnet av upplevelser är cannabis. Till sist känner man sig \"normal\" först när man är påverkad. I Sverige ligger fokus väldigt mycket på hur många som testar drogen, tycker Thomas Lundqvist. De flesta som testar fortsätter inte, och av dem som fortsätter slutar de flesta alltså av sig själva, enligt honom. - I huvudsak är det här en tonårsdrog. 99 procent börjar när de är mellan 14 och 16 år, vilket gör att man blir fundersam när det gäller dem som argumenterar för en legalisering. Undersökningar visar att drygt en fjärdedel har testat hasch eller marijuana en till fyra gånger, när de går i gymnasiets årskurs två. Av dessa fortsätter en av fem att använda cannabis, säger Thomas Lundqvist. Tre år senare har mer än 90 procent av dem slutat - troligen just på grund av att de märker att de håller på att förlora kontrollen över sina intellekt. - Det finns två grupper bland dem som fortsätter. Den största gruppen är de som vi kallar de \"rekreationella\", de som använder drogen då och då, kanske någon gång i månaden. Sedan finns de som använder den på ett självreglerande sätt, för att reglera psykologiska eller sociala brister - och av dem går mellan en tredjedel och hälften in i ett långvarigt narkotikamissbruk. Vilka de är vet man inte på förhand, även om det finns riskgrupper. De som är i riskzonen för att utveckla svårare missbruksproblem är till exempel unga med inlärnings- och beteendehandikapp som inte får rätt förståelse och stöd, de som tidigt har utagerande och antisocialt beteende, de som tidigt haft problem med oro och ängslan, de som lever i otrygga miljöer med stora växlingar i vuxenomhändertagandet. Att unga med neuropsykologiska problem som adhd och damp kan använda cannabis som \"självmedicinering\" är något som diskuterats länge. Det är troligt att unga med sådana problem, som inte fått rätt hjälp, använder drogen för att skapa ett \"psykologiskt rum\" genom den avskärmning som cannabis åstadkommer, säger Thomas Lundqvist. - Den rådande debatten utgår från den rekreationella gruppen, menar han. De unga som är i riskzonen får hjälp av debatten att ljuga för sig själva. För mig är det brist på solidaritet med de mer svaga och utsatta. De negativa effekterna på intellektet drabbar alla som använder cannabis, framhåller Thomas Lundqvist. Möjligheterna att använda de resurser vi behöver för att klara vardagslivet blir sämre. Att det ser olika ut för olika personer beror troligen på att nedsättningen i funktioner märks mindre hos dem som från början har större intellektuella resurser. - Man ser inte i första hand grava störningar, utan brister i det normala vardagsfungerandet. Det kan vara väldigt svårt att identifiera ett haschmissbruk tidigt eftersom funktionsförsämringarna ger samma symtom som till exempel trötthet eller vanliga \"tonårsproblem\". Vanligt är svårigheter med koncentration och uppmärksamhet och minnesstörningar. Tecken hos den som missbrukar kan vara att man uttrycker sig mindre nyanserat än vanligt, med allmänna och svepande formuleringar, att man inte drar riktiga slutsatser av egna misstag, mognadsutvecklingen bromsas, man blir \"barnsligare\". De kognitiva funktionerna förbättras när man slutar med drogen, fast det är möjligt att försämringar i vissa fall kan bestå under en längre period. Men de brister i förmågan till utveckling som missbruket inneburit, och konsekvenser detta medfört, kan ha långsiktiga effekter. - De förlorar sin tonårsperiod, samtidigt som de psykologiskt står stilla i åldern. Brister av olika slag, psykologiska och sociala, konserveras, de unga utvecklas inte. Att senare komma igen, komma vidare, kräver en del. Ångest, paniksymtom och nedstämdhet är också negativa effekter av cannabis, som speciellt flickor drabbas av enligt Thomas Lundqvists erfarenhet. Förlusten av tankekontroll ökar ångesten hos \"oroliga själar\", säger han. Ökad risk för psykotiska symtom finns hos personer med psykosbenägenhet. Dessutom ökar risken för hög alkoholkonsumtion. Thomas Lundqvist vill ha en sansad debatt om cannabis, säger han. Man ska inte vara rädd för att också diskutera det positiva som ungdomar upplever med drogen. Men utifrån kunskaperna om effekterna kan man föra en mer kvalitativ diskussion. Vad innebär det till exempel för ett demokratiskt samhälle att unga människor försämras intellektuellt och bromsas i sin utveckling? - För mig är det viktigt att man diskuterar frågor som hur man vill uppleva sitt liv - sakligt. Och då är det så att livet går ifrån den som går in i ett cannabismissbruk. Såvitt jag vet är detta diskussioner som mycket väl kan föras med ungdomarna. Fakta/cannabis Cannabis (hasch och marijuana) är den vanligaste illegala drogen i västerlandet. Cannabinoiderna, de aktiva beståndsdelarna, tros förstärka aktiviteten i det limbiska systemet, som ger upplevelser en \"känslomässig valör\". De tankemässiga effekterna av cannabis är olika beroende på hur ofta och hur länge drogen används. I början av missbruket, eller vid sporadiskt missbruk, påverkas förmågan att ta in information. Det ger störningar i koncentration, uppmärksamhet och förmåga att lagra och bearbeta ny information. Ett långtidsmissbruk försämrar exempelvis förmågan att planera, tolka andras motiv och åsikter och hantera komplex information. Försämringar hos dem som använder drogen regelbundet ses i bland annat följande funktioner: Språkförmåga - svårare att hitta ord, och svårare att förstå vad andra menar. Förmågan att dra riktiga slutsatser - man förstår inte orsaken till misstag och kan därför inte förändra. Tankeflexibilitet - ensidighet, svårt att lyssna på vad andra tycker, nyanserar sällan egna åsikter. Minne - tappar tråden, glömmer avtal, får svårt att uppskatta tiden. Källa: \"Cannabis psykiska och beroendeskapande effekter\" av Thomas Lundqvist, Rådgivningsbyråns hemsida, www.droginfo.com. På hemsidan finns även bland annat en guide för den som vill sluta använda cannabis. ", "article_category": "other"}
{"id": 433, "headline": "Passningsspelet nyckeln till seger", "summary": "I tre halvlekar har Sverige passat bollen till varandra på ett sätt som vi inte sett på flera år. Så måste det fortsätta även mot Argentina. Vi måste våga passa varandra även om vi är markerade, säger Patrik Andersson. Inget lag i världen pressar sina motståndare högre upp i banan än Argentina. Mot Nigeria såg Argentinas Ortega, Batistuta, Lopez, Zanetti och Sorin ut att skrämma livet ur de afrikanska backarna, som bara slog bort bollen.", "article": "Inget lag i världen pressar sina motståndare högre upp i banan än Argentina. Mot Nigeria såg Argentinas Ortega, Batistuta, Lopez, Zanetti och Sorin ut att skrämma livet ur de afrikanska backarna, som bara slog bort bollen. Det är en naturlig reaktion. När man står med bollen nära det egna målet och fem världsklasspelare kommer farande mot en som var sitt jehu är det bevis på självbevarelsedrift att sparka bort den så långt som möjligt. Det är den instinkten svenskarna måste stå emot i dag. Den defensiva taktiken blir att sätta press på Veron eller Aimar, vem det nu blir som spelar, och att skärma av Ortega på kanten. Den offensiva nyckeln blir att behålla passningsspelet och rörelsen. Under andra halvlek mot England och hela matchen mot Nigeria hade svenskarna ett strålande passningsspel och lyckades hålla bollen inom laget längre än på flera matcher. - Nigeria pressade oss inte så högt upp, säger Niclas Alexandersson. - Vi fick utrymme att ta emot bollen och passa den vidare. Det i kombination med att vi höjde vårt självförtroende efter matchen mot England gjorde att passningsspelet fungerade. Förhoppningsvis kan vi ta med det självförtroendet även om Argentina är den svåraste motståndaren hittills. Ungefär samma sak menar Marcus Allbäck: - Jag trodde att nigerianerna skulle vara tuffare mot mig och Henrik. Jag fick ta ner flera insparkar i lugn och ro och rulla tillbaka till våra mittfältare. Det lär inte bli lika enkelt mot Argentina, säger han. Hela det argentinska laget kommer definitivt att stressa när svenskarna ska spela upp. Det ställer stora krav på Fredrik Ljungberg, Tobias Linderoth, Anders Svensson och Alexandersson, eller Magnus Svensson om han får chansen. Patrik Andersson, som sett två matcher från sidan, menar att hans lagkamrater måste våga passa även om medspelaren är markerad. - Vi måste lita på att vi har tillräcklig bollteknik för att ta emot bollen även när vi har en motståndare i ryggen, säger han. Det var lätt på den tiden när vi hade Jonas Thern i laget. Han kunde vända upp och spela vidare bollen även om han hade en försvarare mot sig. Men vi måste försöka göra detta nu också. Särskilt mot Argentina, som kommer att markera hårt. Och så måste passningarna gå till en spelare som är i rörelse. Det fungerade inte i första halvlek mot England. ", "article_category": "other"}
{"id": 552, "headline": "\"Jag kämpar för vår rätt att leva tillsammans\"", "summary": "När Eriks son Patrik var tre år gammal flyttade hans mamma Linda plötsligt till England med sin nya man, och hon tog Patrik med sig. Nu, nio år och sexton rättsprocesser senare, står striden på sin spets.", "article": "I ett hus på landet gömmer sig just nu Erik och hans son Patrik för polisen. - Patrik har så många gånger sagt att han vill bo hos mig, säger Erik. Så nu har jag bestämt mig för att hans vilja äntligen ska få råda. Erik har fem pärmar fyllda av dokument från alla de bittra strider som han och Patriks mamma Linda har utkämpat i svenska och engelska domstolar. Varje domstolsprotokoll skildrar ännu ett slag i en utdragen fejd om ett djupt älskat barn. Den torra och förment sakliga juristprosan bågnar av återhållna känslor, själva papperet luktar adrenalin. Denna artikel bygger på en granskning av dessa handlingar och på samtal med Erik. Varken Linda eller den advokat som företräder henne vill uttala sig inför journalister när det gäller striden om Patrik. Under nio år förlorade Erik varenda process. Patrik bodde hos Linda i England. I flera år var det så att om Erik skulle få träffa sin son fick han resa till London och bo på vandrarhem med pojken. Nu är Patrik tolv år gammal, och i år har Linda två gånger kommit till Sverige för att besöka sina släktingar. Båda gångerna har hon låtit Patrik få vara hos Erik en vecka. Men när hon senast skulle resa hem till England igen med Patrik - då hände det som Erik beskriver så här: - Patrik vägrade att återvända till England med sin mamma och jag respekterade hans vilja. Lindas beskrivning är helt annorlunda. När hennes advokat några dagar senare, den 26 oktober, begärde att länsrätten skulle ge polisen order att hämta Patrik hävdade han att Erik \"olovligen kvarhållit\" sin son i Sverige. Patrik hör hemma hos Linda i England sedan nio år, argumenterade advokaten; det är där han har sin skola och sina kamrater, och det bästa för honom är att han får fara hem igen. Men för första gången gick en domstol på Eriks linje. Länsrätten lät en särskild medlare undersöka Patriks egen vilja. Rapporten är entydig. Medlaren hävdar att Patrik har bestämt sig; han \"känner att han inte vill bo i England längre\", nu vill han bo hos sin pappa och \"bli en svensk man\". Och enligt svensk lag ska det mycket till för att en domstol i ett fall som detta ska bortse från en tolvårings vilja; bara om det är nödvändigt av hänsyn till barnets bästa får detta ske. Så länsrätten tog Patrik på orden och lät honom stanna hos sin pappa. Men Linda överklagade omedelbart, och kammarrätten underkände medlarens rapport. Domstolen påpekade att Patrik hade varit utsatt för Eriks påverkan och skrev i domen att det är \"i hög grad osannolikt\" att rapporten speglar ett \"välgrundat och självständigt ställningstagande\" från Patriks sida. Den 20 november bestämde kammarrätten att Patrik skulle hämtas av polisen så att han kunde åka hem till England igen med sin mamma. Och det var då Erik tog Patrik med sig och flydde till en bondgård någonstans i Sverige. - Jag är inte den sortens man som överger sitt barn, säger Erik. Det är min skyldighet att kämpa för Patriks rätt. Erik har överklagat kammarrättens beslut till regeringsrätten och dessutom begärt att tingsrätten ger honom vårdnaden om Patrik. - Om inte regeringsrätten låter Patrik stanna hos mig har vi fått en ny rättsskandal i Sverige, säger Erik. Han är djupt besviken, både på Linda och på rättssystemet. - Att blåsa sitt eget barn på den andra föräldern - det är oförlåtligt. Jag har egentligen aldrig velat strida om vårdnaden. I den sortens domstolsprocesser pressas man ju till att gräva upp skit om varandra. Den ena kränkningen ger den andra, det blir nästan omöjligt att samarbeta. Men vad skulle jag göra? Linda födde Patrik i april 1989. Två veckor tidigare hade hon och Erik gjort slut; deras struliga samborelation hade slutgiltigt brutit samman. Erik hade burit ut alla sina prylar och flyttat till en annan lägenhet en kvarts gångväg bort. Men trots problemen mellan honom och Linda hade han nära kontakt med Patrik under de tre första åren av hans liv. - Patrik bodde hos mig två-tre dagar i veckan. Det var underbart att åtminstone på deltid få leva med honom. För vad kan vara större än att få uppleva en kärleksfull relation till ett barn? Efter en tid förstod Erik att Linda hade träffat en ny man. Men han anade inte följderna. En dag i september 1992 meddelade hon plötsligt att Patrik och hon skulle flytta till England. - Det var väl hennes chans att skaffa sig ett nytt liv med en riktig familj, något som hon hade drömt om i hela sitt liv. Men hon förstod inte vad hon var på väg att göra mot Patrik och mig. Hon verkade tro att hennes nya man kunde ta min plats som Patriks pappa. Jag var helt enkelt tvungen att stämma henne på vårdnaden. Erik trodde att tingsrätten skulle hindra Linda från att flytta utomlands med deras gemensamma son. Men när domstolsförhandlingen började var hon inte där. Hon satt med Patrik i ett flygplan några tusen meter över Nordsjön. Nu följde en serie processer om vårdnaden och umgänget i både tingsrätten och hovrätten. En vårdnadsutredning visade att både Linda och Erik var \"goda föräldrar\" och hade \"god omvårdnad\" om Patrik. En barnpsykolog vittnade om pojkens behov att ofta få umgås med sin pappa. Men båda domstolarna drog till sist slutsatsen att det med tanke på pojkens bästa ändå var Linda som skulle ha vårdnaden. Erik fick rätt att umgås med Patrik under delar av skolloven, som längst tre veckor i sträck sommartid. Varje gång skulle han hämta och lämna pojken på Gatwicks flygplats i England, och han skulle betala alla resor själv. - Jag var så chockad att jag knappt kunde tala, berättar Erik. Domstolarna hade givit Linda rätt att klippa av banden mellan mig och Patrik! Erik processade också i engelska domstolar, men Patrik blev kvar hos Linda. Under åren 1993- 1996 umgicks Patrik och Erik i stort sett enligt det jurudiskt fastslagna schemat. Ingenting var normalt för Erik under de många veckorna utan Patrik; ständigt ältade han sitt förlorade faderskap. Han hade svårt att sova och fick problem med magen. De enstaka veckorna med Patrik var inte heller okomplicerade. - Dagarna gick ju så fort, och ju närmare avresedagen kom desto ledsnare blev Patrik. När vi for till Arlanda var han ibland helt otröstlig. Det var outhärdligt. Hösten 1996 började Patrik flyga ensam mellan mamma och pappa. - Men två gånger gick det inte att sätta honom på planet när han skulle tillbaka till England, berättar Erik. Jag kunde inte förmå mig att tvinga honom att flyga ensam, han var alldeles för upprörd. Och jag hade inte råd att följa med. Så han fick stanna hos mig tills vidare. Jag kontaktade polisen, socialtjänsten och Linda för att lösa problemet. Men hon greps av panik och polisanmälde mig. Hon var livrädd för att jag skulle behålla Patrik. Den andra gången Patrik blev kvar i Sverige vände sig Linda till länsrätten som i sin tur gav polisen order att hämta pojken. - Poliserna var bra, men hämtningen blev ändå traumatisk för Patrik. Han var näst intill hysterisk och sade gång på gång att han inte ville åka, berättar Erik. Efter dessa händelser vägrade Linda att släppa i väg Patrik till Sverige. Då stämde Erik henne på umgänget i engelsk domstol. Men det skulle han inte ha gjort. Domstolen skar ner hans rätt att umgås med Patrik till knappt sju veckor om året och slog fast att han bara fick träffa sin son i England. Patrik var då nio år gammal, och enligt Eriks historieskrivning ville han i första hand att både mamma och pappa skulle bo i Sverige så att han fick bo hos båda. I andra hand ville han bo hos sin pappa i Sverige. - Men ingen domstol hade ju brytt sig om hans vilja, säger Erik. Så vi fick träffas i England. Vi bodde på Svenska sjömanskyrkans vandrarhem i London. Och där var det ju i och för sig fint. Vid det laget hade den ekonomiska stressen växt till ett nästan lika stort problem för Erik som den känslomässiga. Advokaterna och resorna hade gröpt ur hans ekonomi. Sommaren 1998 tog han slut som människa. Det är så han själv beskriver det. - Kroppen sade ifrån. Mitt liv totalhavererade. Jag hade alla stress- och utmattningssymtom man kan tänka sig: en enorm trötthet, kroniska sömnproblem, ångest, allvarliga magproblem. Jag var utbränd, helt enkelt. Jag drog mig undan allt och alla och hade ingen kontakt med mina känslor. Jag kände mig helt tom. Erik blev sjukskriven. Han orkade inte längre kämpa i domstolar, och han hade inte råd att åka till England för att träffa Patrik. De ringde och mejlade ofta till varandra, men det skulle dröja två år och nio månader innan de sågs igen. - Det var den absolut värsta tiden i mitt liv, säger Erik. Jag tvingades till sist att svika min pojke för att överleva. I våras ramlade månen ner, säger Erik. - Linda bjöd mig på en resa till England så att jag fick träffa Patrik! Och i augusti kom hon hit med honom, han fick bo hos mig under en hel vecka. Det fick han göra nu i oktober också, vi hade börjat umgås igen, jag trodde nästan inte att det var sant... Men dessa händelser utgjorde bara en paus i det kalla kriget mellan Erik och Linda. När det var dags för Patrik att fara hem till England igen gick konflikten in i skarpt läge. Erik håller sig fortfarande undan för polisen med sin son och trotsar därmed kammarrättens beslut. Nu väntar han på regeringsrättens besked. Domstolen kan låta bli att ta upp saken. Då gäller kammarrättens dom: Patrik ska tillbaka till Linda i England. Men mycket talar för att regeringsrätten faktiskt beviljar prövningstillstånd och tar upp fallet till ny prövning. Landets domstolar behöver enligt juridiska experter färska, vägledande domar från högsta instans för att klokt kunna ta ställning när följande svåra frågor ställs: När ska barnets egen vilja få råda? Hur ska man göra för att få reda på barnets verkliga vilja? Erik förstår att dessa dagar är svåra för Patrik. - Han har säkert tagit skada för livet av vår konflikt. Hans barndom kommer att förfölja honom, och det känns hemskt att tänka på ... Vi måste komma bort från domstolarna och börja samarbeta. Men för att klara det behöver vi professionell hjälp. Och hur ska det gå till? Erik vill trots allt försöka bygga en bro av tillit mellan sig själv och Linda. Om han får behålla pojken lovar han att hjälpa till så att umgänget mellan honom och Linda fungerar, och han garanterar att han kommer att respektera sin sons vilja om han en dag kanske meddelar att han vill flytta tillbaka till England. Fakta/så dömer domstolarna Föräldrabalken ändrades 1998 så att domstolarna numera kan besluta om både gemensam vårdnad och växelvist boende mot den ena förälderns vilja. Socialstyrelsen har granskat 951 vårdnadsmål från 1999 rörande 1.534 barn och dragit följande slutsatser: I.408 av de 951 granskade vårdnadstvisterna (43 procent) dömde domstolen till gemensam vårdnad. Detta skedde mot den ena förälderns uttalade vilja i 158 mål. I sex av dessa tvister hade den ena parten tidigare dömts för misshandel. Mamman fick ensam vårdnaden i 377 av de 951 undersökta tvisterna (40 procent). Detta skedde mot pappans uttalade vilja i 212 mål. Pappan fick ensam vårdnaden i 104 av de 951 granskade tvisterna (11 procent). I 87 av dessa mål fick pappan vårdnaden mot mammans uttalade vilja. I 10 fall (1 procent) fick ingen av föräldrarna vårdnaden; domstolen gav den till en särskilt förordnad vårdnadshavare. 32 av de 951 granskade domarna (3 procent) innebar att rätten beslutade om växelvist boende för barnen. Dessa domar gäller sammanlagt 48 barn. I 24 mål var föräldrarna eniga om växelvist boende. I åtta fall beslutade domstolen om växelvist boende mot den ena förälderns uttalade vilja. Det är fortfarande vanligast att tingsrätterna dömer till sedvanligt umgänge: varannan fredag till söndag. Men andra varianter blir allt vanligare, till exempel att domstolen lägger till en vardagskväll varannan vecka eller utvidgar helgumgänget. ", "article_category": "other"}
{"id": 555, "headline": "Scania i samtal med Hino Motors", "summary": "Scania och japanska Hino Motors kan ha framskridna planer på att samarbeta. Det hävdar i alla fall japanska medier.", "article": "Japanska Hino, som tillverkar lastbilar i det mindre formatet, har planer på att inleda ett utbyte av lastbilar och reservdelar med jätten Scania, hävdar \"industrikällor\" i japanska medier på söndagen. En talesman för Hino Motors bekräftar emellertid att samtal förs, enligt Bloomberg News. De två lastbilstillverkarna kompletterar varandra, eftersom Scania tillverkar större fordon. Företagen ska också inleda samarbete för att ta fram miljövänlig teknik, enligt samma uppgiftslämnare. Scania varken förnekar eller bekräftar uppgifterna. - Det är säkert så att Scania och Hino har träffats på olika nivåer och pratar med varandra, men vi har träffat alla våra andra konkurrenter också. Det är så få spelare i den här branschen, och den har i flera år befunnit sig under omstrukturering, alla pratar med alla, säger Magnus Hahn, informationsdirektör på Scania. ", "article_category": "other"}
{"id": 558, "headline": "\"Jag får ut mer av att läsa en bok\"", "summary": "För de flesta är vänskap något av det viktigaste i livet. Så är det inte för Katrin. Hon har visserligen vänner, men de är få och hon träffar dem inte så ofta. Hon tycker om att umgås med sig själv, sitta och läsa eller sy. Insidan avslutar i dag serien om vänskap.", "article": "Under de tidiga skolåren hängde hon ihop med några flickor i klassen. Hon var ofta med dem på rasterna, men träffade sällan någon av dem på fritiden. - Jag var mest hemma och höll på med mitt, läste, lyssnade på musik, sydde och fixade. Att sy har varit ett stort intresse så länge jag kan minnas, säger Katrin, 27 år i dag, som går en sömnadsutbildning. Katrin har alltid haft svårt för \"flickgemenskapen\", säger hon. På det sättet är hon kanske mer som en kille: - De är lite rakare, på något sätt. De är mer intresserade av vad de gör, och inte så intresserade av att hålla på att prata om andra. Vänskap är bland det viktigaste i livet, säger många. För Katrin är det inte så. - Det finns mycket som jag tycker är viktigare, faktiskt. Mitt jobb till exempel, och numera min pojkvän. Många gånger känns det som att det inte är riktigt accepterat att man inte vill vara med andra hela tiden. Jag tycker om att vara med mig själv. Jag tror det är vanligt att folk umgås med personer som de egentligen inte vill vara med, de låtsas att de gillar att umgås för att man \"måste\" göra det. Katrin har ett par vänner som hon träffar ibland, de går och fikar, eller hälsar på varandra. Någon enstaka gång går de ut på något ställe en kväll. Det brukar vara trevligt, säger Katrin, men de ses inte så ofta - varannan månad kanske, och hon har ingen längtan efter att träffa dem oftare. Hennes fyra år äldre syster, och resten av familjen, är också ett slags vänner. - Långa telefonsamtal gillar jag inte, men jag brukar mejla med lite olika människor. Bland annat en tjej som egentligen är min systers kompis. Hon bor i samma stad men vi träffas nästan aldrig. Vi skriver om det mesta, böcker vi läst, men också om känslor. Hon känner min familj sen länge, så hon vet ganska mycket om mig. Vår kontakt är bra som den är, jag har inget behov av att börja träffa henne ofta. För drygt ett år sedan blev Katrin tillsammans med Jon, som hon träffade på en utbildning. Just nu gör Katrin praktik, och hon och Jon ses mest på helgerna, eftersom de bor ganska långt ifrån varandra. - På sätt och vis är väl Jon min bästa vän, säger Katrin, även om det handlar om kärlek mer än om vänskap. Jag känner mig närmare honom än mina tjejkompisar. Vi är lika, han och jag, och för mig är det lättare att förstå mig på Jon. Jag vill inte säga att kompisarna är ytliga, men de tycker jättemycket om att prata om fester och sådant, det gör inte jag. De tycker säkert att jag är \"tung\" och för seriös, men jag är som jag är. När Katrin var liten bildade de andra flickorna \"par\", två och två. Katrin hade aldrig någon bästis, men brukade umgås mer med några av bästisparen. Hon minns inte att hon kände sig direkt utanför. - Det var en ovanligt trygg skola, tror jag. Där var inte mycket mobbning och själv var jag inte mobbad. På något sätt tror jag de andra hade respekt för mig, jag kunde mycket och var ganska duktig i skolan. Min storasyster var punkare, och jag tog till mig den stilen också. Vi sydde våra kläder själva och såg nog ganska häftiga ut. Katrin är tillbakadragen som person, säger hon, men egentligen inte blyg. Det var inte blyghet som gjorde att hon inte umgicks särskilt mycket med sina jämnåriga. - Jag var helt enkelt inte så intresserad. På sätt och vis tyckte jag kanske de var barnsligare än jag. Det retar mig att andra tror att om man inte vill umgås hela tiden så måste det vara för att man är blyg, för att man inte \"vågar\" eller något liknande. Jag är inte rädd för att vara personlig, tvärtom, men det är en väldigt liten del av vanligt umgänge som handlar om det. I gymnasiet var de flesta mer \"självständiga\", säger Katrin, och det passade henne. En flicka från den klassen är en av Katrins vänner i dag. Liksom Katrin syr hon mycket. - Det är kul att diskutera och visa grejor för någon annan som är intresserad av samma sak, och kan lite grann, säger Katrin. Även hon har umgåtts med andra för att det \"ska vara så\", berättar hon. Särskilt innan hon träffade Jon. Nu, när hon har pojkvän, har hon fått ett slags alibi för att vara ensam när hon inte är med honom. - Folk pratar om så mycket som egentligen inte är så intressant, tycker jag. Jag får ut mer av att läsa en bok, sy ett nytt plagg eller skriva till min \"bästa mejlkompis\" och få svar, än att sitta en hel kväll ute på en pub eller på en fest. ", "article_category": "other"}
{"id": 561, "headline": "\"Vi var inte dödsbästa kompisar från början\"", "summary": "\"Han vill verkligen mitt bästa\", säger hon om honom. \"Hon känns lite som en syrra\", säger han om henne. Alexandra Ohlén och Fahd Askander dansade med varandra på disko på Fryshuset i Stockholm för tre år sedan. Då började deras vänskap.", "article": "Alexandra: Det var på Fryshusets disko det hände, Luciakvällen 1998. Alexandra såg Fahd på dansgolvet. Hennes kompisar visste vem han var, men han och Alexandra hann knappt presentera sig innan de började dansa med varandra. - Fahds sätt att dansa var magin, tror jag, säger Alexandra. Det var det som skapade kontakten mellan oss från början. Han är så lugn som person, men när han dansar släpper han liksom loss i hela kroppen. Ganska snabbt bildades en ring runt oss, det blir oftast så när Fahd dansar. Nu, tre år senare, är Alexandra Ohlén och Fahd Askander, båda 19 år, mycket nära vänner. Sedan Alexandra flyttade från Stockholm till Karlstad i höstas träffas de inte lika ofta som förut, men de mejlar och ringer. - Ja, alltså, Fahd ringer, säger Alexandra. Jag har alltid varit urdålig på det, och det vet han. Han ringer jätteofta, men för det mesta vill han inte prata länge, bara kolla läget. Fast när vi träffas sitter vi gärna och pratar och fikar många timmar. Den hösten de träffades hade Alexandra just börjat på gymnasiet på Södermalm i Stockholm. Hon är uppväxt på \"fina\" Östermalm och hade inte varit ute så mycket tidigare, säger hon. Det var en av hennes nya klasskamrater som tog med henne till Fryshuset. - Det var spännande för mig. Jag trodde det skulle vara läskigt där, med läskiga typer. Men så var det ju inte. Jag älskar att dansa, och jag hade jättekul. Efter diskot sågs Alexandra och Fahd då och då på ett fik, där många av deras bekanta \"hängde\", som Alexandra säger. - Det blev jättekram så fort man såg honom. Man dras till Fahd, för att han är så lugn och snäll, man tyr sig gärna till honom. Vi började prata mer och mer. Sen bytte vi telefonnummer. De pratar om allt, men tar kanske upp lite olika saker, säger Alexandra. - Jag står nog för det mesta av det personliga relationssnacket, jag talar om mina relationer till killar och så. Fahd talar ofta om böcker han har läst, och om politik. I vanliga fall är jag inte så intresserad av politik, men när Fahd talar om det så blir det intressant. När han tar upp relationer handlar det ofta om hans familj, om hans roll där. Det handlar nog delvis om kulturskillnader, familjen är väldigt viktig för honom. Är deras vänskap \"jämlik\"? - Jag vet inte, men jag tror det, säger Alexandra. Jag måste erkänna att jag frågade mig det själv, rätt ofta i början. Jag öppnade mig, talade så mycket om mina problem hela tiden, det var mest jag som pratade och fick stöd. Men jag levde mer instabilt då, och jag tror att Fahd faktiskt tyckte det var intressant att höra det jag berättade, att han också fick ut något av det. Han är en person som många öppnar sig för, så han är van. Nu, när jag lever lugnare, blir det mer balans mellan oss. I början var Alexandra också lite rädd att Fahd skulle bli förtjust i henne på \"fel\" sätt, berättar hon. Själv kände hon för honom som en kompis, och eftersom hon tyckte så mycket om honom var hon orolig för att han skulle känna något annat. Men nu känner hon sig säker på att den saken aldrig kommer att bli ett problem mellan dem, de uppfattar relationen likadant. - Men vi har en kramig vänskap, vi kramas och rör mycket vid varandra. Fahd har så mycket hår, som är härligt att ta i, och han är fruktansvärt kittlig . . . Vänskap betyder mycket för Alexandra, utan vänner skulle hon inte \"klara sig\". Hon är endabarn, kanske är det därför hon har så stort behov av vänskap, funderar hon. - Jag har alltid haft otroligt lätt att få vänner. Jag tror det beror på att jag inte begär så mycket, det är inte så komplicerat för mig. Jag är inte rädd att ta kontakt, inte rädd att bli avvisad. Till skillnad från Fahd försöker jag lösa mina vänners problem, är lite psykolog för dem. Fahd är framför allt en bra lyssnare, säger Alexandra, och det uppskattar hon mycket. Samtidigt är han engagerad, och har åsikter, man kan inte köra över honom. Om han tycker att något hon håller på med är riktigt fel, då säger han till. - Han vill verkligen mitt bästa, det känns. Även om jag har många vänner så är Fahd den riktigt trygga punkten i mitt liv. Det uppstår inga konflikter med honom, det är väldigt speciellt. Han är som jag, kräver inte så mycket utan tar folk som de är. Nu pluggar Alexandra på högskolan i Karlstad under ett år. Det är skönt att byta miljö ett tag, tycker hon. Hon funderar på att fortsätta studera i någon annan stad, kanske Umeå, nästa år. Drömmen är att få Fahd att flytta med, och börja plugga där han också. - Jag är ofta orolig för mina vänner, och extra mycket för Fahd, trots att han lever ett rätt tryggt liv. Kanske för att jag tror att lugna personer som han är mer sårbara, på något vis. Han är så smart, och jag tänker på hur det ska gå för honom i livet. Fahd: \"Vem är den här Fahd, som ringer hela tiden?\" Så har de nog undrat i början, pojkvänner som Alexandra haft, tror Fahd Askander. Sedan har han och pojkvännerna nästan alltid blivit bra kompisar. Han har fått \"charma dem lite\". Första gången han och Alexandra sågs, på diskot, blev han lite attraherad av henne. Efter det har det bara känts som vänskap mellan dem, berättar Fahd, fast utomstående ibland tror att de är ett par - hans familj, till exempel, trodde det i början. - Hon känns lite som en syrra. Jag har två storasystrar, och det är mest de och morsan som har uppfostrat mig, så jag är van vid sådant snack som tjejer brukar ha. Det är kanske därför det känns så naturligt. Fahd hamnade på diskot i Fryshuset via Auschwitz. Han gick i nian i Vårbergsskolan när han hörde en föreläsning om Förintelsen. Han, som \"hade lite historiedille\", blev intresserad, och följde med på den första resan till Auschwitz för ungdomar från Sverige. Efteråt träffades gruppen på Fryshuset, Fahd fick kompisar där och började gå dit ibland. - Alexandra var ihop med en bekant till mig, det var det enda jag visste. Jag tyckte hon var trevlig, visst, men det var väl mest för att hon dansade med mig. Vi var inte dödsbästa kompisar från början, men vänskapen växte fram mer och mer, och sommaren 1999 cementerades den, kan jag säga. Något klickade till, något stämde mellan oss, jag vet fortfarande inte varför, egentligen. Fahd är född i Kuwait men föräldrarna kommer från Irak. Familjen kom som flyktingar till Sverige när han var sex år, de flyttade runt en del de första åren. När Fahd gick i trean bosatte de sig i Vårberg utanför Stockholm. - Alexandra visade tidigt intresse för min familj. När jag fyllde 18 var hon med hemma, och sedan blev hon inbjuden till min systers bröllop. Min familj gillar henne mycket. Jag har träffat hennes familj en hel del också och trivs med dem. Fahd, som just nu jobbar åt ett bemanningsföretag, har lätt att få kontakt med folk, säger han. Han gillar att prata om allt, och tycker det är enkelt att prata med tjejer. Samtidigt har han stor respekt för dem, han skulle till exempel aldrig kunna vara otrogen. - Kanske har jag nästan för lätt att bli kompis med tjejer. När man blivit kompisar, då är det svårt att komma tillbaka till ett annat läge, då blir det inget annat av det. Fahd tycker om att sitta och \"psykologisera och filosofera\" på fik, säger han. Många ber honom om hjälp, många anförtror sig till honom. Det gillar han, med \"viss måtta\". Han vill gärna hjälpa andra om han kan. Och han skulle aldrig skvallra om något som andra berättat för honom. Man måste kunna lita på en vän, tycker Fahd. En gång blev han förrådd av en kompis, som förde vidare något han berättat i förtroende. De har inte haft någon som helst kontakt sedan dess, säger han. Alexandra kan han lita helt och hållet på. - Vi håller rådslag. Det är alltid bra att få råd av tjejer, när det gäller tjejer. Men vi pratar om allting. Ofta går vi och fikar när vi ses, ibland går vi ut och dansar. Fahd har väldigt många bekanta, både tjejer och killar, han känner folk \"överallt\". Men han skulle inte ha något emot att ha fler vänner. De han har är väldigt olika. Det enda som skulle kunna vara ett hinder för vänskap är om personen är för trångsynt, säger han. - Jag kan umgås med alla människor, och har inga problem med Alexandras kompisar från Östermalm, till exempel. Religion, ålder och bakgrund är helt oviktigt för mig, jag tänker inte på sådant. - Mina systrar är två av mina bästa vänner, min svåger är också min nära vän. Jag drar inga gränser mellan släkt och vänner. Vänner är alltid lika viktiga, de tar bort känslan av utanförskap. ", "article_category": "other"}
{"id": 576, "headline": "Lisa Magnusson: För många finnar blev utanförskapet livslångt", "summary": "De hade inte tänkt bli kvar så länge, och när skulle de förresten ha hunnit gå någon svenskkurs? De jobbade ju jämt.", "article": "De kom i hundratusentals med Sverigebåtarna från efterkrigets fattig-Finland under 1950-, 60- och 70-talen. Många av dem hade just gått ut skolan, de var knappt mer än barn. Någon hade bara 50 öre på fickan. Inom ett par dagar efter ankomsten hade nästan alla satts i hårt arbete, kova työ. ”Kova työ” är också namnet på SVT:s lågmälda dokumentärserie om den finska arbetskraftsinvandringen. I serien intervjuas ett femtontal personer om sina erfarenheter och minnen. De beskriver hur de alltid fick de tyngsta jobben, de sämsta jobben, de som inga svenskar ville ha. Lönen var så dålig att många sedan fick ta extrajobb om kvällarna också. En hel del av dem kan fortfarande inte svenska. De hade inte tänkt bli kvar här så länge, och när skulle de förresten ha hunnit gå på språkkurs? De jobbade ju jämt. Det låter som en annan värld, långt bort, men det är svensk nutidshistoria, skriven under några av de mest lysande välfärdsåren. Och utanförskapet tycks för många av dessa arbetskraftsinvandrare ha blivit livslångt. En kvinna beskriver hur hon gick till jobbet den där sista dagen innan pensionen, efter ett helt yrkesliv, och på eftermiddagen tackades hon av med fika. Sedan dess har telefonen varit tyst. Men en sak har i alla fall förändrats: Finnarna är i Sverige inte längre lika illa ansedda som när det begav sig. Då när de var finnjävlar. De visade sig inte vara så farliga när allt kom omkring, och snart kom nyare invandrargrupper, från krig och fattigdom, och tog deras plats på botten av samhällsstegen. Just nu är det muslimer från olika länder som befinner sig där. Om detta är någon tröst, så är det förvisso en svart tröst. Men det är fint att ”Kova työ” ger de tidigare så ringaktade, som det bara talats om, möjligheten att själva tala – och att få tala till punkt. Vittnesmålet blir en sorts upprättelse. ", "article_category": "other"}
{"id": 600, "headline": "”Många unga är rädda för all kroppslukt”", "summary": "Varje dag vänder sig unga till ungdomsmottagningar med frågor om sin kropp och hygien. Det borde finnas en mer standardiserad undervisning om dessa frågor i skolan, tycker barnmorskan Jessica Sunesson.", "article": "När man i början av 1900-talet införde personlig hygien som en del av skolundervisningen var målet att få befolkningen att tvätta sig oftare. I dag är problematiken den omvända, menar Jessica Sunesson som är barnmorska på Stockholms skolors ungdomsmottagning. – Det vanligaste problemet som vi kommer i kontakt med när det handlar om personlig hygien är att man tvättar underlivet för ofta. Vanligtvis är man rädd för att lukta illa och börjar därför övertvätta. Det är inte heller ovanligt att man använder tvål. Det gör det oftast värre och skapar en ond cirkel. Jessica Sunesson har jobbat på ungdomsmottagning i över tio år och träffat otaliga oroliga ungdomar, en oro som hon tror främst bottnar i brist på kunskap och ouppnåeliga ideal. – Många ungdomar är rädda för all kroppslukt, trots att den ju egentligen är helt normal. En kropp luktar. Ett kön luktar. Det går inte att ta bort helt utan att skada kroppen. Tvättar man könet för mycket med tvål som torkar ut så bildas sprickor i hud och slemhinnor där svamp och bakterier kan få fäste. Men samtidigt som många tvättar sig överdrivet mycket, ser Jessica en motsatt utveckling när det kommer till dusch i skolan. Många ungdomar är obekväma med att visa sig nakna inför andra och undviker därför att duscha där. – Risken är att man inte vågar handskas med dessa frågor i skolan. De flesta ungdomar hämtar kunskap om hygien från kompisar och internet. Och när de söker information på nätet så är det oftast inte ungdomsmottagningens sida som de kommer till. Många hämtar sina normer från till exempel porr och andra sidor som ger snedvridna kroppsideal, säger Jessica Sunesson. För att få ett sundare förhållningssätt till kropp, sexualitet och hygien, tycker hon att det borde bli ett tydligare ämne i skolan. – I dag ska lärare väva in dessa frågor i andra ämnen, men det resulterar ofta i att det blir väldigt bristfälligt och att kvaliteten varierar otroligt mycket mellan olika skolor. Ansvaret har främst hamnat på ungdomsmottagningar och organisationer som arbetar med dessa frågor, men tyvärr räcker inte resurserna till för att nå ut till alla. Jag tror att det vore bra om skolan hade en tydligare roll, så att man kunde nå ut till alla ungdomar. Ibland kommer hon också i kontakt med personer med tvångsbeteenden kopplat till hygien. – När det handlar om personer med tvångssyndrom, OCD, är det vanligaste att man tvättar händerna väldigt ofta. Då ser vi till att man får träffa en kurator eller psykolog. Får man hjälp tidigt så finns det goda chanser att man kan leva ett normalt liv, säger Jessica Sunesson. Läs mer: Från årligt bad till daglig dusch på 100 år Överdrivet tvättande kan skada bakterierna ", "article_category": "other"}
{"id": 601, "headline": "”Det behövs fler män i barnens vardag”", "summary": "Varför talar vi så sällan om mäns bristande ansvarstagande för Sveriges barn? Då menar jag inte de egna barnen utan allas barn. Samhället måste se till att fler män utbildar sig och arbetar inom yrken där barnen är i fokus, skriver läsaren Ylva Mårtens.", "article": "Hanne Kjöller skriver i en ledare i DN (3/12) under rubriken ”Gärna män vid spisen – men också kvinnor vid fronten”. Andelen kvinnor, födda -99, som mönstrade var 24 procent och 15 procent började den militära utbildningen, enligt artikeln. Gärna för mig. Men varför är det alltid viktigare att kvinnor ska gå in i yrken som domineras av män? Det talas om att fler kvinnor ska bli poliser, brandmän och nu soldater. Mer sällan talas det om att fler män borde arbeta i de kvinnodominerade yrkesgrupperna som lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Om målet är att kvinnor och män ska dela på ansvar och makt – hur kommer det sig att man så sällan talar om mäns bristande ansvarstagande för Sveriges barn? Och då menar jag inte de egna barnen utan allas barn. 2017 tog papporna ut 27,6 procent av föräldraledigheten. Men frågan om barn och jämställdhet handlar inte bara om föräldraförsäkringen. Den är mycket större än så. Det handlar om vilka andra vuxna förutom föräldrarna, som barnen möter under sin uppväxt: lärare, fritidspedagoger, förskollärare, barnsjuksköterskor, barnläkare, barnbibliotekarier, fritidsledare, barnpsykologer, barnskötare. Så här ser arbetsmarknaden ut i yrken som dagligen arbetar med unga: Ju yngre barnen är desto fler kvinnor och färre män. Ju högre status yrket har desto fler män. Statistiska Centralbyrån 2016: Barnmorskor: 25 män, 5854 kvinnor. Barnsköterskor: 29 män, 1425 kvinnor. Skolsköterskor: 56 män, 3251 kvinnor. Barnsjuksköterskor: 102 män, 3627 kvinnor. Skolassistenter: 568 män, 5181 kvinnor. Förskollärare: 3075 män, 67.834 kvinnor. Förskolechefer: 275 män, 3738 kvinnor. Barnskötare: 8979 män, 75.782 kvinnor. Fritidspedagoger: 4981 män, 12.768 kvinnor. Elevassistenter: 11.685 män, 18.747 kvinnor. Grundskollärare: 25.232 män, 75.707 kvinnor. Gymnasielärare: 12.417 män, 17.441 kvinnor. Fördelningen enligt kön för lärare i årskurs 1–3, enligt Sveriges officiella statistik 2017/18, var 15,4 procent män och 84,6 procent kvinnor. Årskurs 4–6: 26,5 procent män och 73,5 procent kvinnor. Årskurs 7–9: 35,2 procent män och 64,8 procent kvinnor. Ett undantag är barnteatern, här finns ofta lika många män som kvinnor. Även bland barnläkarna är det 50 procent män och 50 procent kvinnor. Inför valet 2014 sa språkröret Gustav Fridolin att Miljöpartiet ville se fler män på lärarhögskolorna, minst 40 procent inom fyra år. MP ville göra skolan till Sveriges mest jämställda arbetsplats. Men statistiken 2017/18 från Universitetskanslersämbetet visar inga skillnader. Gapet består. Kvinnor tar mer ansvar för det uppväxande släktet. Varför finns då detta ointresse bland män för barns liv och villkor? Frågan måste diskuteras mer i det offentliga samtalet. Jag tror att samhället måste börja satsa på att barnen ska få möta engagerade och kunniga män i skolan, på biblioteket, hos psykologen, på sjukhuset, på fritids; i alla samhällets viktiga arenor för unga. Samhället måste aktivt se till att fler män utbildar sig och arbetar inom de yrken där barn och unga är i fokus. DN Åsikt 27 december 2018 kl 05 Insändare Ylva Mårtens: ”Det behövs fler män i barnens vardag” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 610, "headline": "”Organisera äldreomsorgen för fler mänskliga möten”", "summary": "DN DEBATT 25/12. Den otillräckliga bemanningen och stressen inom äldreomsorgen leder till att människor far illa. Det räcker inte att äldreomsorgen innefattar mat, vård och skötsel om det saknas personal som gör gamla människor sällskap. Det som behövs är omsorg med mer rörelse, frisk luft och sociala aktiviteter, skriver Karin M Ekström och Johan Löfqvist.", "article": "Frågan om äldres ensamhet lyfts ofta fram i jultider, men det är ett problem som existerar hela året. Ensamhetens negativa konsekvenser för samhället i form av både fysisk och psykisk ohälsa diskuterades i en debattartikel i DN av KD:s ekonomisk politiska talesperson Jakob Forssmed. Ofrivillig ensamhet bidrar till lägre livskvalitet på ålderns höst. Detta gäller även äldre med hemtjänst eller i särskilt boende. Det räcker inte med att äldreomsorgen innefattar mat, vård och skötsel om det saknas personal som gör gamla människor sällskap. Kommunals ordförande Tomas Baudin betonade i en debattartikel i Aftonbladet (den 29 oktober) att situationen inom äldreomsorgen är akut. Han pekar på att ingen sektor är så personalintensiv som äldreomsorgen och att den otillräckliga bemanningen, kompetensbristen och stressen leder till att människor far illa. Vi instämmer i att äldreomsorgen behöver ökade resurser och att det är en sektor som behöver prioriteras, inte minst med tanke på att antalet äldre ökar. Men det behövs också fler samverkansprojekt för att lösa problemen i dagens äldreomsorg, i synnerhet ensamheten som många äldre upplever. En god vän på ett äldreboende beskrev för några år sedan sitt boende som dödens väntrum. Han menade att fokus i hög grad låg på måltiderna – att äta och sedan bara sitta och vänta tills nästa måltid serverades. God mat är visserligen en viktig del av livskvalitet och något som tack och lov diskuteras allt oftare i äldreomsorg, men det räcker inte. Gamla människor på äldreboenden och de som har hemtjänst behöver aktiveras, både kroppsligt, mentalt och känslomässigt. Mänskliga och andra möten är viktiga. Musik och djur har visat sig kunna stimulera dementa. Det är inte självklart att man får komma ut i friska luften. Dagsljus och rörelse är viktigt för att må bra som människa, inte minst om man lider av demens. Empati är nödvändigt för att förstå äldres behov. Under några års tid har en av oss haft möjlighet att som anhörig besöka ett äldreboende. Att bo kvar hemma kan innebära isolering, men faktum är att man även på ett äldreboende kan känna sig ensam. Visst finns det aktiviteter, men de är ändå förhållandevis begränsade i antal då det råder brist på personal. De boende sitter och ligger en stor del av sin vakna tid och situationen är mer påtaglig under helgerna då personalstyrkan är reducerad. Några boende har berättat att de väntar på att det ska bli måndag morgon och att vardagens rytm återkommer. Många har få eller inga besök. Vännerna finns inte längre – adressboken är full av överstrukna namn, anhöriga bor långt bort eller är alltför upptagna. Enligt en rapport av Socialstyrelsen (Öppna jämförelser 2017 – Vård och omsorg om äldre) som bland annat bygger på enkäter, för att samla in information om vad äldre anser, upplever 46 procent av äldre i särskilt boende att de är nöjda med de aktiviteter som erbjuds och inte ofta besväras av ensamhet. Kvinnor är mer nöjda än män. 46 procent av kvinnorna och 43 procent av männen har svarat positivt. Men det är ändå mer än 50 procent som inte är nöjda med aktiviteter på sitt särskilda boende och som upplever ensamhet. Spridningen av resultatet mellan kommunerna är stor och varierar mellan 14 och 69 procent. I detta sammanhang är det relevant att ställa frågan: hur mäter man ensamhet? Vågar människor kommunicera sina åsikter och önskemål om de upplever att de befinner sig i en beroendesituation? Fungerar enkäter över huvud taget i detta sammanhang? För att undersöka hur människor upplever eller önskar sin äldreomsorg kan andra metoder som till exempel djupintervjuer, fokusgrupper eller deltagande observation behövas. Människor kan inte alltid kommunicera sina önskemål, i synnerhet inte om man är dement. Det är angeläget att reflektera över metoder som används för att ta reda på hur människor upplever eller önskar sin äldreomsorg. Ensamhet förefaller vara ett problem inom äldreomsorgen – det visar Socialstyrelsens rapport och även våra personliga iakttagelser. Hur löser man detta? Är det billigare att ordinera medicin än att organisera rörelse, frisk luft eller sociala aktiviteter? Enligt ovan nämnda rapport har andelen äldre som får många olika läkemedel – tio eller fler – ökat inom äldreomsorgen från 2016 till 2017. Det var 24,2 procent bland äldre med hemtjänst och 31,9 procent av äldre i särskilt boende som hade tio eller fler läkemedel 2017. Ökningen motsvarar 3 respektive 6 procent. Rapporten visar på stora variationer mellan landets kommuner. Alltför många mediciner ger risk för både biverkningar och fallolyckor framför allt hos äldre över 80 år. Det finns anledning att reflektera över varför läkemedelsanvändningen inom äldreomsorgen ökar. Hur kan man skapa en brukarorienterad, omhändertagande, aktivitetsbaserad äldreomsorg? Hur kan äldreomsorgen organiseras bättre så att äldre, i särskilt boende och med hemtjänst, aktiveras fysiskt och socialt och inte behöver känna sig ensamma? Vad innebär ett brukarperspektiv i olika sammanhang? Det behövs visioner och nya idéer. I Borås har Stiftelsen Curamus tagit initiativ till engagemang för äldre i samarbete med Borås Stad, Träffpunkt Simonsland. Genom rekrytering och utbildning av frivilliga kan äldre få sällskap och hjälp att besöka till exempel bio, fotboll, läkare. Det är ett exempel och det behövs fler. Hur kan man organisera möten mellan äldre människor, mellan gamla och unga? Kan man bygga ihop äldreboenden med förskolor? Det är något som prövats i Frankrike. Komplexa samhällsproblem fordrar att människor med olika kompetenser och erfarenheter möts för att öka förståelsen, vidga perspektiven, ge inspiration och idéer. Ett förslag är att bilda ett nätverk med representanter från berörda aktörer, till exempel finansiärer (landsting, kommun), anställda inom äldreomsorgen, ideella organisationer, näringsliv, anhöriga, forskare etcetera för att försöka hitta lösningar till en äldreomsorg som skulle kunna fungera bättre. Det kan resultera i olika lösningar för att organisera rörelse, frisk luft och sociala aktiviteter och inte bara ordinera läkemedel. Vi är övertygade om att många samhällsproblem, som i detta fall, ensamheten inom äldreomsorgen, kräver någon form av samverkansprojekt för att lösas. Ensam är inte stark! 25 december 2018 Debattartikel Karin M Ekström och Johan Löfqvist: ”Organisera äldreomsorgen för fler mänskliga möten” ", "article_category": "other"}
{"id": 612, "headline": "”Karl-Bertil var ingen succé i början”", "summary": "I år fyller Sveriges första animerade långfilm ”I huvet på en gammal gubbe” 50 år. Animatören själv, Per Åhlin, har blivit synonym med Karl-Bertil Jonsson. Mest stolt är han över sin egen ”Resan till Melonia”.", "article": "Det blir samma procedur i år igen. Som så många andra svenskar kommer illustratören och animatören Per Åhlin i dag att slå sig ner med släkten framför tv:n för att titta på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” som sänds för 44:e gången. – Det är en väldigt fin tradition, det kan man inte komma ifrån, säger Per Åhlin. Kanske är det för att i hans tecknade version av Tage Danielssons saga är tiden svår att pricka in. Det blir som ett allmänt ”då” som olika generationer har kunnat referera till: Kriget med gengasbilar och naziflaggor, Jean-Paul Sartres självbiografi som utkom 1964, och Bosse Larssons ”Nygammalt” från 70-talet som skymtar i en tv-ruta. Ett folkhem som rymde stora klasskillnader med uppblåsta kapitalister och fattiga hemlösa, då som nu. Allt ackompanjerat av Arne Domnérus vemodiga klarinett, som en tröst, ett trots allt. Ty även i ett kallt samhälle finns det faktiskt vänlighet, idealism och värme. Då som nu. Så samarbetade Per Åhlin också intimt under två decennier med 60- och 70-talets stora värmespridare och textmakare: Hans Alfredson, Tage Danielsson och Beppe Wolgers. – Det var ju väldigt roligt att arbeta med Tage över huvud taget, jag illustrerade många av hans böcker också och gjorde omslagen. Från 1963 och fram till hans död 1985 hade vi ständig kontakt, säger Per Åhlin. – Tage var ju fantastisk på det viset, och Hasse också, att de inspirerade och uppmuntrade alla som jobbade med dem på ett enormt fint sätt. Så man kände sig större i numret än vad man verkligen var. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson från början till novellsamlingen ”Sagor för barn över 18 år” (1964), men den kom inte med i första utgåvan. När han fick i uppdrag att göra en spelfilm med ”levande” människor på en av sina sagor så hade han helt enkelt inte tid, utan bad Per Åhlin att göra en animerad version i stället. – Vi satt i hans skrivarlya på Lidingö och skrev filmmanus tillsammans. Och Tage sade att ”nu ska vi göra en ny Kalle Anka”. Och en jultradition får man väl säga att det blivit. Det fanns de som morrade om att ”Karl-Bertil Jonssons julafton” var rena kommunistpropagandan. En läroverksgrabbs variant av Robin Hood. – Ja, haha, en del håller med Tyko Jonsson. Jag minns inga särskilda reaktioner från de första två åren, filmen var ingen succé i början. Det var först så småningom som tittarna kom underfund med den, kanske tack vare att SVT varit envisa med att visa den. Och hur var det med Karl-Bertil, var han inte lite lik Tage Danielsson till utseendet? De rödblonda lockarna inte minst. – Det var aldrig min avsikt. Jag tänkte nog snarare på mina egna skolkamrater från 40-talet. Även om Per Åhlin bott i Malmö sedan 50-talet märks inga spår av skånska i hans dialekt. Han föddes i Gästrikland 1931 och växte upp i Småland. Han började som reklamtecknare på en byrå i Malmö under 50-talet, samtidigt som han jobbade som illustratör för tidningar och förlag. Vid sidan av arbetade han som scenograf på Lilla Teatern i Lund och 1958 var han med och startade Teater 23 i Malmö, en av Sveriges första fria teatergrupper. Runt 1960 fick han uppdrag av Malmö-tv att göra korta animerade filmer, som sändes i ”Söndagsbilagan” och liknande program. – Jag hade teoretiska kunskaper om animation men kunde egentligen ingenting utan lärde mig under tiden. Jag gjorde filmerna hemma i köket, 25 bilder per sekund film. Det blev ju många bilder, framför allt då i början när jag jobbade ensam. Det var så han fick sitt första uppdrag för Hasseåtages bolag Svenska Ord, när han gjorde förtexterna till deras långfilm ”Svenska bilder” som kom 1963. En producent för tecknad film ville att de skulle fördjupa samarbetet, och göra animerad film tillsammans. – Men Hasse var väldigt skeptisk först, han kunde inte identifiera sig med tecknad film. Men efter viss övertalning gav han med sig, och vi gjorde ”I huvet på en gammal gubbe”. Filmen, som kom 1968, räknas som den första svenska animerade långfilmen. Av 77 minuter var 50 helt animerade och Per Åhlin belönades med filmtidskriften Chaplins debutantpris. – Hasse och Tage skulle ju skriva manus, men varken de eller jag kunde skriva manus för animerad film, så vi utgick från ett synopsis och sedan skrev de hela manuskriptet efter att de sett vad vi gjort, berättar Per Åhlin. – Det var ett bakvänt sätt att jobba på, men jag tror att det var tack vare att vi improviserade så mycket som det blev en skön naivitet i den filmen. – Vi var bara fem personer som gjorde den, två animatörer och tre färgläggare. På Disney var de redan på den tiden flera hundra medarbetare till varje film. Hade jag vetat lite mer om animation då så hade jag nog tackat nej. Som tur är visste han inte det. Därför kunde Per Åhlin bli den svenska 2D-animerade filmens nestor och okrönte kung. Med filmer som ”Dunderklumpen” (en blandning av tecknad film och ”vanlig” film) och ”Resan till Melonia” (helt animerad) har han skrivit in sig i filmhistorien. I 50 år har han producerat korta och långa filmer, den senaste egna långfilmen, som han både tecknat, skrivit och regisserat kom 2000, ”Hundhotellet”. – Det var den sista analoga filmen som gjordes i Sverige, och den är jag rätt mallig över. Den innehåller mycket jazzmusik och är ganska skojig. – Jag har själv aldrig satt någon åldersgräns på mina filmer, det blev vad det blev. Men just ”Hundhotellet” vet jag är väldigt uppskattad av en vuxenpublik. Hans Pennfilm studio strax utanför Malmö har fungerat som skola för många genom åren. Det var den sista 2D-studion i Sverige. I somras lades studion ned av den nye ägaren. Det bar sig inte. – Det känns ju visset. Vi höll på i nästan 50 år. Per Åhlin Gratuleras till: Hans första animerade långfilm ”I huvet på en gammal gubbe” fyller 50 år. Dessutom har han i år fått medalj av kungen för ”förtjänstfulla konstnärliga insatser”. Gör: Illustratör, animatör, scenograf. Startade Teater 23 i Malmö 195?. Ålder: 87 år. Familj: Sambon Gullmaj Persson. Aktuell: Medverkade som produktionsdesigner på Henrik Dorsins bearbetade version av ”Karl-Bertil Jonssons julafton” på Scalateatern, i regi av Anna Vnuk och med nykomponerad musik av Carl Bagge. Teaterversioner av pjäsen spelas även på Malmö stadsteater, Uppsala stadsteater och Västerbottensteatern . Animerade verk: ”Dunderklumpen” tillsammans med Beppe Wolgers (1974), ”Resan till Melonia” (1989) (som han är mest nöjd med), ”Hundhotellet\" (2000), ”Emil och Ida i Lönneberga” (2013), ”Hellsings ABC”, Alfonsfilmer, ”Blommig falukorv”, \"Lilla spöket Laban” med mera. ", "article_category": "other"}
{"id": 629, "headline": "”Reklam på sociala medier lockar unga att börja röka”", "summary": "DN DEBATT 22/12. Tobaksindustrins snillrika marknadsföring i sociala medier av bland annat e-cigaretter kringgår de restriktioner som ska motverka att unga börjar röka. Vår nya undersökning visar att en fjärdedel av gymnasieungdomarna testat e-cigaretter. Lagstiftarna som skulle kunna motverka störtfloden av nya rökprodukter ligger steget efter, skriver fyra forskare.", "article": "Tobaksindustrin lever på att säkerställa att man har nya konsumenter för sina livsfarliga produkter, i det ingår att ständigt exponera ungdomar för nya produkter som innehåller nikotin. Det bidrar till att unga lockas in i ett livslångt nikotinberoende, vilket är problematiskt då tonårshjärnan fortfarande är under utveckling. Tillgången till nya rökprodukter har formligen exploderat och resulterat i att en flerårig minskning av tobaksbruk bland unga i Sverige nu riskerar att vända – vilket redan skett i USA. Svenskt tobaksförebyggande arbete bland unga har fokuserat på att minska snusning och rökning av traditionella cigaretter. Det har lett till att rökningen minskat både bland elever i åk 9 och åk 2 på gymnasiet, där den totala andelen rökare är 11 respektive 23 procent 2018, en minskning med 3 respektive 5 procentenheter sedan 2013 (CAN 2018). Generellt har cigarettrökningen i västvärlden minskat. Tobaksindustrin utvecklar nu nya produkter och vägar för att exponera ungdomar för nikotin i en ålder där risken för livslångt beroende av nikotin är extremt hög. Det finns i dag en mängd varianter av e-cigaretter, dels flera generationer av de som laddas med e-vätska och dels de som laddas med torra produkter, som tobak, örter eller cannabis. Dessa benämns Heat not burn-produkter. Tobaksbolagen satsar stora resurser på att ta fram sin variant av dessa så kallade HNB-produkter. Officiellt är produkterna avsedda för vuxna. De är dock designade både utseendemässigt och vad gäller smaksättning för att tilltala ungdomar. Produkterna saluförs skickligt på sociala medier och kringgår de restriktioner som ska motverka att unga börjar röka. Vi har under de senaste åren sett rökning av vattenpipa och e-cigaretter bland ungdomar öka. I den studie vi genomfört, ”Waterpipe use in adolescents in Northern Sweden: Association with mental well-being and risk and health behaviours”, finansierad av Folkhälsomyndigheten och publicerad i Scandinavian journal of public health, frågade vi över 1000 högstadie- och gymnasieungdomar om deras rökvanor i relation till annat riskbeteende och hälsa. I åk 3 på gymnasiet svarade sex av tio att de någon gång prövat cigaretter. Nästan lika många svarade att de prövat snus eller vattenpipa, samt en fjärdedel att de rökt e-cigaretter. 11 procent av eleverna sa att deras föräldrar skulle tillåta att de rökte cigaretter jämfört med 21 procent för snus, 17 procent för e-cigaretter och 22 procent för vattenpipa. I en holländsk studie av ungdomar som aldrig rökt cigaretter, ökade risken tiofalt att börja om de först testade e-cigaretter. En amerikansk sammanställning av den vetenskapliga litteraturen bekräftar att ungdomar som börjar med att röka e-cigaretter har betydligt större framtida risk att även testa cigaretter. Förutom att föräldrarna var mer tillåtande mot nya rökprodukter i vår svenska undersökning, kanske för att riskerna är mindre kända, ansåg ungdomarna att cigarett- och narkotikaanvändning var cirka 50 procent skadligare för hälsan än e-cigaretter och vattenpipa. Alkohol och snus skattades som 10 procent skadligare. Under en session med vattenpipsrökning får man dock i sig hundrafalt mer nikotin och andra giftiga ämnen jämfört med rökning av en cigarett. Ungdomarna i vår studie trodde att det var farligare att utsättas för passiv cigarettrök än att röka e-cigaretter och vattenpipa. Internationellt noteras en oroväckande och tillåtande attityd bland vissa hälsomyndigheter mot nya rökprodukter. Både Kanada och Storbritannien har tonat ner riskerna med e-cigaretter. Däremot ser man det motsatta i USA. Under det senaste året har, enligt National youth tobacco survey, användningen av e-cigaretter bland gymnasieungdomar i USA ökat med 78 procent – till 3 miljoner. Än mera skrämmande är att användningen bland ungdomar mellan 11 och 13 år ökat 48 procent till att omfatta 570.000 ungdomar. Lanseringen av nya rökprodukter har varit så framgångsrik i USA, att den tidigare trenden av minskad tobaksrökning nu senare år vänt med en 38-procentig ökning bland gymnasieungdomar och 29 procent bland den yngre gruppen. I Sverige har andelen i åk 9 som rökt e-cigaretter ökat från 23 procent 2014 till 32 procent i år (CAN 2018). För åk 2 i gymnasiet är motsvarande siffror 24 procent and 41 procent, det vill säga procentuellt i linje med vad som observeras i USA. De amerikanska myndigheterna noterar med stor oro tobaksindustrins smaksättning av produkterna, något som attraherar gruppen unga, inte minst minoriteter och utsatta grupper. Tillsatser av olika smakämnen, och nerkylning av röken – vilket sker i vattenpipa när röken passerar genom vattnet – gör att lungornas försvar mot rök sänks och röken tränger djupare vilket ökar både skaderisker och upptag av nikotin och andra produkter i blodet. Nikotin är inte ofarligt. Nyligen rapporterade doktor Stanton A Glantz och medarbetare vid University of California-San Francisco att risken för hjärtinfarkt fördubblas hos vuxna som röker e-cigaretter. De som dagligen röker både cigaretter och e-cigaretter har en femdubblad risk att drabbas. När vi i vår studie frågade ungdomarna varför de prövade vattenpipa första gången svarade över hälften att de var nyfikna och 25 procent att kompisarna rökte. Vi fann vidare att ungdomar som röker e-cigaretter betydligt oftare är blandmissbrukare av olika rök- och nikotinprodukter, mår sämre, har svårare att koncentrera sig och sover sämre. Vi såg också att färre planerade att läsa vidare på universitet och högskola. E-cigarettrökare är dock aktivare på sociala medier och skattar sig som populärare. Vad gäller attityder anser cirka 60 procent av ungdomarna att cigaretter borde förbjudas, jämfört med 40 procent för snus, men enbart 25 procent för e-cigaretter och 20 procent för vattenpipa. Cigarettrökning och snusning var vanligare bland ungdomar som skattade familjens ekonomi som god, däremot framkom ingen skillnad vad gäller användning av nya rökprodukter. Det är nu hög tid att ta reda på hur rökbeteendet bland ungdomar i Sverige påverkas av tobaksindustrins snillrika marknadsföring av nya rökprodukter. Vi behöver snarast utveckla strategier för att motverka den oroväckande utvecklingen vad gäller intag av nya rökprodukter. Beslutsfattare som med lagstiftning kan motverka störtfloden av nya rökprodukter som tar fäste bland unga ligger steget efter. Krafttag måste tas. Sverige med sitt folkhälsofokus kan bli ett föregångsland som vänder trenden och stärker ungdomars motståndskraft mot nya rökprodukter. Undersökningen • 568 pojkar, 418 flickor, och 16 med annan könsidentitet på högstadie- och gymnasieskolor i Umeå svarade på en enkät om användning av tobaksprodukter, alkohol och droger, samt mental och fysisk hälsa. • Fler pojkar hade testat e-cigaretter (30 procent jämfört med 25 procent för de som uppger annan könsidentitet och 18 procent för flickor). Snusning var också vanligast bland pojkar (49 procent jämfört med 38 procent respektive 40 procent). Däremot förelåg ingen skillnad mellan olika könsidentiteter vad gäller cigarettrökning och vattenpipa. • 18 procent i årskurs 9 hade prövat e-cigaretter mot 26 procent i årskurs 3 på gymnasiet • 15 procent i årskurs 9 och 54 procent i årskurs 3 på gymnasiet hade prövat vattenpipa 22 december 2018 Debattartikel Forskarna Bengt Arnetz, Judy Arnetz , Maria Nilsson och Ywonne Wiklund: ”Reklam på sociala medier lockar unga att börja röka” Repliker Atakan Befrits, ordförande för New Nicotine Alliance Sweden ”Användning av alternativa produkter ger lägre rökning” ", "article_category": "other"}
{"id": 643, "headline": "Så motverkar du sömnproblem och nedstämdhet under vinterhalvåret", "summary": "Årets mörkaste dag infaller runt den 20 december innan vintersolståndet gör att dagarna successivt blir ljusare igen. Den mörka årstiden leder inte sällan till att många får sömnproblem och blir nedstämda. Något som kan ändras med några enkla åtgärder.", "article": "Den 22 december klockan 05.19 infaller årets vintersolstånd som är den tidpunkt på året då solen står som lägst på himlen och dagen är som kortast på norra halvklotet. I Stockholm är solen uppe i sex timmar och i Malmö blir det dagsljus i sju timmar. Norr om polcirkeln visar sig solen däremot inte alls ännu. Läs mer: Så fungerar vintersolståndet När mörkret ger vika kommer dagarna, till en början försiktigt, att bli ljusare. Ett efterlängtat ljus eftersom den mörka årstiden kan kännas lång och tung för många. Det finns ett samband mellan vintertrötthet och ljusväxlingar. Dygnsrytmen, alltså växlingen mellan vakenhet och sömn, styrs av hormonet melatonin. När ögat nås av dagsljus går signaler till hjärnan om att hålla tillbaka melatoninproduktionen och nivåerna av vakenhetshormonet kortisol ökar och vi blir piggare. På sommaren är det tydliga signaler men på vinterhalvåret kan dygnsrytmen bli störd. Flera olika studier visar att bristen på dagsljus under vinterhalvåret kan leda till såväl sämre sömnkvalitet som nedstämdhet och i vissa fall depressioner. Ungefär hälften av alla svenskar som arbetar inomhus uppger att de upplever vintertrötthet och det är också vanligt med sömnproblem. Det säger sömn- och stressforskaren Arne Lowden på Stockholms universitet som har undersökt hur vi påverkas av dagsljus. – Sömnproblemen ökar dramatiskt under vinterhalvåret, säger han. I en ny studie har Arne Lowden låtit en grupp personer som arbetar på ett kontor i Kiruna jämföra sömnen under en sommarvecka med en vintervecka för att undersöka dygnsrytmen. Resultatet uppvisade till stor del vad forskarna redan känner till: En försämrad sömnkvalitet och oklar dygnsrytminställning under den mörka årstiden, vilket i sin tur påverkar antalet timmar man sover som förkortas på vintern. I Kirunastudien sov deltagarna i genomsnitt 20 minuter kortare på vintern än på sommaren. – Det som händer generellt när det blir mörkare är att det blir en liten fördröjning av rytmen så att man senarelägger när man går och lägger sig. – För att tidigarelägga sin sömn måste man också tidigarelägga sin rytm och det gör man genom att få morgonljus, och tar man bort det så blir man senarelagd i sin rytm. Det är precis vad som händer så här års, man har svårare att komma i säng, man blir inte sömnig helt enkelt. Man får en senareläggning av sin melatonintopp, säger Arne Lowden. Den försämrade sömnkvaliteten innebär också att man sover sämre och spenderar mer tid i vakentillstånd under sömnen på vintern. Problemen som kopplas till brist på ljus kan börja tidigt på året. I undersökningar av gymnasieungdomar uppgav de att humöret dalade och tröttheten tilltog redan i september, berättar Arne Lowden. – Vi ser stora humörsvängningar under året, och det följer helt mönstret för soltimmmar. Och ju mindre tid man vistas utomhus desto tydligare problem uppger man att man har, säger han. Ungdomarnas morgontrötthet hade i vissa fall även andra orsaker än vintermörkret. – Om man har svårt att komma upp på morgonen kan man ha en social jetlag. Det ser vi hos många ungdomar. De är ofta uppe sent på helgerna och ska sedan ställa om för att gå upp tidigt i veckorna och då blir rytmen rubbad. Hur känslig man är för när solljuset minskar varierar kraftigt och kan skilja mellan individer. Men människor som mår dåligt under den mörka delen av året kan glädja sig åt att det finns enkla metoder att ta till för att lindra besvären. Strategin är att fylla på med ljus. För att må bra behöver vi dagligen minst 30 minuters dagsljus – och det går att ersätta dosen med artificiellt ljus under vinterhalvåret. Men det kräver att det kommer rätt tid på dygnet som ska vara före lunch. En promenad bör helst göras innan klockan 10, säger Arne Lowden. Morgonljuset väger tyngre än eftermiddagsljuset. På kontoret kan man ställa skrivbordet vid fönstret, eller ställa dit en ljusterapilampa som finns att köpa i vanliga elhandelsbutiker. Lampan bör inte vara på i mer än en timma, rekommenderar Lowden. En solsemester på vintern fungerar också för att fylla på depåerna. Läs mer: Därför blir Tromsöborna inte vinterdeppiga Taktiken är att inte börja dagen med mysbelysning utan ha ett bra vitt ljus till frukost. På kvällarna däremot ska man mysa och helst undvika att sitta och surfa framför datorns blåa sken. – Eftersom vi sitter så länge vid en dator och sitter så nära lysdioderna blir effekten betydande. Enligt Arne Lowden har intresset för ljuspåverkan ökat och allt fler myndigheter har börjat uppmärksamma fenomenet. Han har bland annat nyligen lämnat en rapport till Arbetsmiljöverket som han tror kan komma att omvärdera ljusets påverkan i yrkeslivet. – Det är en förhållandevis ny kunskap. Men man har alltid vetat att människor föredrar ljus på arbetsplatser om de får välja. Samtidigt vistas vi allt mindre utomhus och förtätar våra storstäder som får effekter på hur mycket dagsljus som släpps in. – Vi behöver få ut mer kunskap om vilka krav vi behöver ställa på belysning och om att leda in dagsljus i byggnader, säger han. Arne Lowden menar att en ökad medvetenhet om ljusets påverkan skulle kunna ha stor effekt på folkhälsan. – Många känner inte till att de har ljusbrist. Om ljus står för fem procent av den mentala ohälsan är det ur ett folkhälsoperspektiv en enorm siffra. Efter vintersolståndet börjar skillnaden i dagslängd sakta förändras. Mest dramatiskt är det i norr där dagarna går från att vara helt mörka till att vara ljusa dygnet runt på sommaren. I söder är ökningen inte lika stor, men det rör sig ändå om cirka fem minuter per dag som mest, vilket blir det en ökning med 35 minuter på en vecka, enligt SMHI. Skillnaderna mellan norr och söder beror på att jordaxeln lutar. När får vi en märkbar effekt av dagsljusets återkomst och känner oss piggare? – Redan i slutet av februari, säger Arne Lowden. Solstånden Kring solstånden är dagens längd antingen 0 eller 24 timmar i Sverige. Dagslängden ökar som mest under vår och höst med mer än tio minuter per dag allra längst i norr. I nordligaste Norrland råder det polarnatt ett antal veckor runt vintersolståndet och midnattssol kring sommarsolståndet. I sydligaste Sverige varierar dagens längd mellan 7 och 17 timmar. Trots att den mörka vinterperioden kan kännas lång har det norra halvklotet lite längre sommar än det södra. Det beror på att jordens bana runt solen är elliptisk, därför varierar hastigheten runt solen över året. Allra snabbast rör sig vår planet när norra halvklotet har vinter. Källa: SMHI   Så blir du piggare 1. Motionera regelbundet, helst tre gånger per vecka och gärna utomhus. 2. Försök att ha regelbundna rutiner för hur du sover och äter. 3. Fyll på med ljus: Var ute så mycket som möjligt i dagsljus. En kort promenad kan göra dig piggare även om solen inte skiner. 4. Sitt nära fönster på kontoret, helst inte längre bort än fyra meter. 5. Skaffa ljusterapilampa som ska vara på max en timma. 6. Undvik att sitta framför datorn och mobilen inför sänggåendet. Titta hellre på tv. 7. Ha ordentligt upplyst på morgonen och dämpad belysning på kvällen. 8. Åk på solsemester under vinterhalvåret. 9. Sök hjälp om vintertrötthet eller nedstämdhet gör att du får problem i din vardag. Källor: Vårdguiden, Arne Lowden ", "article_category": "other"}
{"id": 653, "headline": "Erik Helmerson: Elvaåringarnas ”vi” ger framtidshopp för Sverige", "summary": "Enligt en ny studie ser elvaåringar med rötter utanför Sverige ändå den svenska historien som sin egen. De tillhör flera kulturer samtidigt. Det är den bästa nyhet jag hört på evigheter.", "article": "Doktorsavhandlingen från Mälardalens högskola har inte fått några större rubriker. Men i min värld är den epokgörande, sensationell. Universitetsadjunkt Karin Sandberg har undersökt hur svenska elvaåringar ser på den svenska historien. Om man kommit till Sverige som liten, eller har två föräldrar som inte är födda här – hur lätt är det då att se sig själv som svensk? Mer konkret: Om man läser om hur svenskarna krigade mot ryssarna för tvåhundra år sedan – kan man då tänka att ”vi” fick stryk vid Poltava, eller är det ”de”, svenskarna, som sköts sönder av andra ”de”, ryssarna? Frågan kan låta perifer men är i själva verket central och avgörande för vår framtid i allmänhet och integrationen i synnerhet. Den som tror att nationalstaten har ett värde måste också se vikten av att nationens medborgare på något sätt identifierar sig med den. Detta hör i sin tur samman med fenomen som tillit, lojalitet, försvarsvilja, skattemoral och tusen andra större och mindre osynliga strukturer som tillsammans avgör hur landet Sverige mår i dag och så länge nationalstaten består. Man måste förstås inte se karolinerna i Poltava som ett ”vi”, däremot måste man vilja och tillåtas ingå i det diffusa kollektiv som är ”vi svenskar”. Så hur reagerar elvaåringarna i Karin Sandbergs studie? Hur ser de på den svenska historien? De betraktar den som ”vår” historia. Det är i mina ögon en indikation på något mycket stort. ”Eleverna ser sig själva som del av flera olika 'vi' utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om 'vi' när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om 'vi' när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade”, säger Sandberg till forskning.se. ”De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. Elvaåringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika 'vi' samtidigt.” I tider av rasifieringsdebatt, snäv nationalism och SD-framgångar är detta den bästa nyhet jag hört på evigheter. Det finns en syn i vissa radikala vänsterkretsar att man som ”invandrare” bör ha vissa åsikter. Den alltför mörkhårige svensk som röstar höger och inte köper teorier om till exempel strukturell rasism, kollektiv skuld och vithetsnormer avfärdas i sådana cirklar som husblatte och onkel Tom. Det är intressant och sorgligt eftersom det är samma syn som de högerextrema har: ”en gång blatte alltid blatte”, det är matematiskt omöjligt att vara hundra procent svensk och hundra procent assyrier, irakier eller afghan. Som om känslor och tillhörighet var matematik. Som om de ättlingar från Italien, Irland, Mellanöstern och Sverige som dog på Normandies stränder 1944 inte samtidigt var hundra procent amerikaner, för att ta ett slitet historiskt exempel. Men att ta upp just USA i detta sammanhang är förstås relevant. Precis som Sverige i dag var USA vid förra sekelskiftet ett invandrarland. Precis som här slöt sig etniska och religiösa grupper, misstänksamma mot majoritetssamhället, samman i bostadsområden, föreningar och samfund. Precis som här följde klanmönster med från hemländerna och skapade ibland grogrund för brott och parallella rättssystem. Precis som här florerade rasism och fördomar – men också starka motkrafter. Nordamerikanerna lärde sig att leva tillsammans, acceptera varandras olikheter och förenas i likheterna. De mer nyanlända lärde sig att behålla delar av sin ursprungskultur men ändå omfamna den nya, ständigt föränderliga. De blev amerikaner och förblev italienare, irländare, araber och svenskar. Nu måste det svenska samhället göra samma resa. Det tycks som att elvaåringarna i Karin Sandbergs studie är mitt inne i den, med packningen full av historiska erfarenheter från flera kulturer, med identifikation som svenskar och något annat. Utan konflikt, utan kontrovers. Jag tycker att det är alldeles underbart. Sveriges framtid hänger till inte så liten del på att vi lyckas gå från ”vi och dom” till ”vi och vi”. ", "article_category": "other"}
{"id": 655, "headline": "”Den fullkomliga demokratin förblir en omöjlig utopi”", "summary": "DN DEBATT 20/12. Det finns en demokratisk risk i själva utgångspunkten för det svenska rösträttsjubileet: Att demokratin infördes i Sverige för hundra år och sedan sedan dess är ett faktum. Det fullkomliga ”goda demokratiska samhället”, där alla människor är lika mycket värda och där alla inkluderas jämlikt i beslutsprocesserna, förblir en utopi, skriver Henrik Arnstad.", "article": "Ingenstans i världen syns tydligt demokratiskt ledarskap eller demokratisk inspiration. Tvärtom. Från Sydostasien via Ryssland, Afrika och Europa och bort till de amerikanska kontinenterna firar antidemokratin 2018 självsäkra triumfer. Demokratin verkar stå inför sin globala undergång. Även USA – landet som en gång kallades världens första demokratiska territorialstat – har nedvärderats från ”full demokrati” till ”utsatt demokrati” (The Economist Intelligence Unit, februari 2018). Skandinavien följer den internationella antidemokratiska tendensen. I Danmark har rasistiska Dansk Folkeparti agerat pionjärer i en omgörning av den nationella diskursen, i Norge sitter rasistiska Fremskrittspartiet i regeringen och Sveriges riksdag huserar fascistiska Sverigedemokraterna, världens största parti med nazistiskt påbrå. Att Sverige i detta läge uppmärksammar det demokratiserande genombrottet 1918 via ett jubileum kallat ”Demokrati 100” kan därmed tolkas både välvilligt och kritiskt. Den välvilliga tolkningen är att initiativtagarna (Riksbankens Jubileumsfond och Kungliga biblioteket) vill göra en insats för demokratin, då den befinner sig under kraftfullt angrepp. Så väljer jag också att tolka initiativet. Samtidigt finns en demokratisk risk i projektets själva utgångspunkt, nämligen att demokratin för hundra år sedan infördes i Sverige – och sedan dess är demokratin ett faktum. Syftet med projektet är att ”öka kunskapen om den allmänna och lika rösträttens tillkomst i Sverige 1918–1921”, vilket är ett fantastiskt initiativ. Valet av årtal har dock diskuterats, särskilt av grupper som representerar de som inte fick rösträtt 1918–1921. Diskussionen är ofrånkomlig och nyttig. Faran med jubileet är dock en annan. Demokrati är en politisk ideologi, som bör definieras utifrån sin grundläggande ingrediens: inkludering. Den internationella forskningen verkar – trots hårda akademiska debatter – vara relativt överens om detta. Statsvetaren Albert Weale skriver att ”inkludering är central för vår förståelse av demokrati” och påpekar hur lite uppmärksamhet detta faktum får i debatten. Statsvetaren Robert A Dahl anger inkludering som ”en av demokratins hörnstenar”. Statsvetaren Iris Marion Young, som publicerat ett av standardverken inom demokratiforskning, ”Inclusion and democracy” (2000), skriver: ”Viktigast av allt är att demokratiska normer har inkludering som kriterium för legitimitet hos politiska beslut. Demokrati innebär jämlikhet, det vill säga att alla medlemmar av samhället inkluderas jämlikt i beslutsprocesserna.” Varpå Young påpekar att även stater som kallar sig demokratier generellt bryter mot inkluderingsnormen – och detta är ett viktigt påpekande. Det har aldrig existerat en helt och hållet demokratisk stat. Generellt uppfattar många i dag demokrati som enbart ett statsskick, byggt på majoritetsvälde. Men denna ideologiskt torrlagda föreställning om demokrati är relativt ny som gemensam konsensus. Vidare utgör den grunden för ett direkt hot mot demokratin, eftersom den bäddar för en form av antidemokrati som debatterats i tusentals år. Filosofen Platon (428–348 f Kr) varnade för ”majoritetens tyranni” och 1800-talets liberaler fruktade ”de 51 procentens diktatur”. Tanken var att demokrati enbart uppfattat som ett ideologiskt tomt statsskick, vars grund endast är majoritetsbeslutet, inte är demokrati eftersom en sådan stat konsekvent förtrycker utsatta minoriteter. Ett exempel är nutidens Ryssland, som trots demokratisk konstitution nedgraderats till ”mjukt auktoritär stat”. Majoriteten må vara nöjd med Putin – men hur behandlas dissidenter, minoriteter och andra förtryckta? Skydd av minoriteters rättigheter hör till de tydligaste politiska och praktiska effekterna av den demokratiska ideologins maktproduktion, utifrån ständigt maximal inkludering. Liksom fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet, rättssäkerhet och så vidare. På andra kanten återfinns antidemokratins ideologiska fundament: exkludering, som ger ett ”vi och dem”-samhälle. ”De” får inte vara med. ”De” måste exkluderas. ”De” delar inte ”våra” värderingar. ”De” hotar ”vårt” samhälle. ”De” kan aldrig integreras, assimileras eller anpassa sig tillräckligt för att bli en del av ”oss”. Denna antidemokratiska retorik får ytterst effekten att medborgerliga rättigheter (rösträtt, människovärde, social inkludering) förnekas den utsatta gruppen eller minoriteten. Allra längst bort på den antidemokratiska skalan finns folkmordet, den slutgiltiga lösningen. Traditionellt sker antidemokratisk exkludering via kvinnohat, rasism, homofobi eller socioekonomisk retorik, etcetera. När detta skrivs har en svensk kommun just givits rätten att förbjuda tiggeri. Det nämns inte specifikt vilken grupp som ska drabbas av beslutet, men alla förstår ändå vilka oönskade ”andra” som ska bort från ”vår” åsyn: romerna. Lagregeln är därmed antidemokratisk eftersom den, som Martin Luther King skulle ha påpekat, drabbar en minoritet på ett sätt som majoriteten inte skulle acceptera, om de var måltavlan. Alla demokrater har därmed en helig plikt att bryta mot lagregeln, enligt King. Men trots denna uppenbart antidemokratiska (exkluderande) lagregel kan Sverige inte sägas ha upphört vara en demokrati. För så fungerar inte demokrati. Demokrati och antidemokrati är inga binära tillstånd. Sverige blev inte en demokrati 1918 eftersom demokrati förblir en ständigt pågående politisk process. En dragkamp, där antidemokrater ibland drar hårdast (som i dag), medan demokrater drar hårdare under andra epoker. Aldrig segrar demokratin fullständigt. Aldrig införs det fullkomliga ”goda demokratiska samhället”, där alla människor är lika mycket värda och där alla inkluderas jämlikt i beslutsprocesserna. Det förblir en omöjlig utopi. Vilket inte betyder att demokratin ska sluta kämpa för den. I dag känns det mesta hopplöst för oss demokrater. Demokratisk politisk filosofi är satt på undantag. Demokratin har förpassats till väljarströmningar, opinionsmätningar, majoriteter och är mestadels ett ämne för enbart statsvetenskapen. Rasismen normaliseras och stora delar av Sveriges offentlighet hukar under mordhot. Sveriges befolkning delas allt skarpare in i ”vi” och ”dem” (muslimer, HBTQ-personer, judar och hudfärgsrasifierade, med flera). Kvinnohatet blir allt starkare liksom föraktet för minoriteters argumentation för inkludering (allmänt bespottat som ”identitetspolitik”). Men vi vet också av historisk erfarenhet, att när det ser som mörkast ut, så reser sig demokratiska massrörelser. Inkludering, medmänsklighet och samhällelig godhet förblir ett levande ljus, även i den mörkaste vinternatten. Och detta ljus, som lovar oss frihet, har brunnit i långt mer än hundra år! 20 december 2018 Debattartikel Henrik Arnstad, författare: ”Den fullkomliga demokratin förblir en omöjlig utopi” ", "article_category": "other"}
{"id": 667, "headline": "”Inte konstigt att mina elever är skoltrötta”", "summary": "När jag träffar mina elever på gymnasiet har de redan levt med stressen i åratal. Hela tiden måste de visa vad de går för, bedömas och bedömas igen. Skolsystemet är byggt för bedömning, inte lärande. Betygen måste bort, skriver läraren Lars Östling.", "article": "Vårt skolsystem lider av ett svårt fel: det är byggt för bedömning, inte för lärande. Detta är det grundläggande skälet till att våra barn är skoltrötta redan när de är 8–9 år gamla. Vi måste tänka om och sluta göra allt med bedömning som mål. Vi behöver ta bort betygen. En ung tjej sitter framför mig, stressad och mycket trött. Stressad, för att hon vet att det är väldigt viktigt för henne att få höga betyg i skolan – hela hennes framtid ligger i vågskålen. Mycket trött, för att hon kämpat hårt i åratal för att försöka få de här höga betygen som är så viktiga. Hon har en enkel fråga till mig: ”Vad ska jag göra för att få ett högt betyg?” Det här är en önskad situation för mig som lärare. Jag har en motiverad elev som själv söker efter vägledning. Jag ska förklara för min elev vad hon behöver göra, hon ska förstå, följa mina instruktioner, lämna in i tid och jag ska göra en formativ bedömning med återkoppling om vad hon behöver förbättra och förhoppningsvis ge henne ett bra betyg på uppgiften. Och det är ju önskvärt, om man bortser från två saker som skaver rejält. Det första som skaver är stressen. Den kommer av att samma situation upprepas gång på gång, vecka efter vecka, år efter år. När jag träffar mina elever på gymnasiet har de redan varit inne i den här stressen i åratal. Hela tiden måste de prestera, visa vad de går för, bedömas och bedömas igen. Det andra som skaver är tröttheten. Det gör nästan fysiskt ont i mig när jag tänker på att i stort sett alla elever jag har är skoltrötta. Är det här en del av att växa upp? Att förstå att skolan är tråkig och jobbig, men nödvändig? Är det något positivt? Danande för de unga att stöta på motgångar? De måste ju ha lite grit, eller hur? Men varför? De borde ju hoppa av iver att få lära sig mer! Barn är nyfikna, det vet varenda förälder. Barn vill veta allt! Men det har vi tagit ur dem ordentligt när de har blivit 8–9 år gamla. Mina elever är 16–19 år och så trötta på skolan att det enda som kan hålla dem uppe är tanken på att inte få betyg. Men så bra! Tur att vi har betygen då. Nej, min slutsats är en annan, och den är enkel. Betygen är roten till det onda. Vårt skolsystem är uppbyggt på att eleverna ska bedömas. De ska inte lära sig saker – de ska visa vad de kan. Allt vi gör som lärare är att sätta ihop uppgifter åt eleverna för att vi ska kunna bedöma dem. Och sedan bedömer vi dem, sätter betyg och går vidare. Eleverna följer instruktionerna, lyder. När man får söka kunskap själv, på egna villkor, är det roligt. När man hamnar i ett system där man måste göra på ett visst sätt – då blir det tråkigt, själsdödande tråkigt. Man förstår vad man ska göra, man följer instruktioner, man lyder. Och blir så trött att man får ångest. Vi måste börja bygga skolan på lärande, inte bedömande. På nyfikenhet och vilja, inte tvång. Ta bort betygen. Jag vill ha en tjej framför mig som är ivrigt nyfiken, inte stressad och trött. DN Åsikt 19 december 2018 kl 05 Insändare Lars Östling: ”Inte konstigt att mina elever är skoltrötta” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 672, "headline": "”Låt oss få rösta även på det näst bästa partiet”", "summary": "Principen är ”en person, en röst”, men fyraprocentspärren gör att vissa röster är bortkastade. En lösning skulle vara att låta väljarna göra ett andrahandsval. Det blir mer omständligt, men vore bättre för demokratin, skriver läsaren Hans Norebrink.", "article": "Den grundläggande demokratiska principen är ”en person – en röst”. Det avspeglar folkstyrets grundbult att alla medborgare ska vara politiskt jämlika. Detta i enlighet med alla människors lika värde. Men fyraprocentsspärren som utestänger småpartier och deras väljare bryter mot denna demokratiska överideologi. Spärren ger även upphov till taktikröstning. I stället för att rösta på det parti man vill ska styra landet, röstar vissa taktiskt på ett närliggande parti för att rädda det kvar i riksdagen. Det finns en lösning som ger alla en röst, och som samtidigt tar bort problemet med taktikröstning: Inför rätt till andrahandsval! På valsedeln kan det helt enkelt finnas en ruta märkt ”andrahandsval”. Där kan en skriva in vilket parti man vill lägga sin röst på om ens förstahandsval inte når upp till fyraprocentsgränsen. Det blir mer omständligt eftersom alla valsedlar från partier under fyra procent måste räknas om. Men man vinner i demokrati eftersom alla kan rösta enligt sin åsikt i stället för att rösta taktiskt – och framför allt genom att allas röster räknas. Alla får göra sig hörda. Då lever vi på allvar upp till principen ”en person – en röst”. DN Åsikt 18 december 2018 kl 16 Insändare Hans Norebrink: ”Låt oss få rösta även på näst bästa parti” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 673, "headline": "Ny rapport: Kommuner glömmer bort barnen till frihetsberövade", "summary": "Barn med frihetsberövade föräldrar är en osynlig grupp som inte alls får det stöd de behöver av samhället, visar en ny rapport från Socialstyrelsen. – Som grupp är de fortfarande stigmatiserade. Det är mycket skam och tabu kring frågan om att ha en förälder frihetsberövad, säger utredaren Åsa Borén.", "article": "I en artikelserie förra hösten berättade DN om att barn med frihetsberövade föräldrar är en utsatt och bortglömd grupp som är osynliga i statistiken. Man vet inte ens hur många dessa barn är. Det enda som finns att luta sig emot är gamla uppskattningar från Kriminalvården som säger att det finns ungefär 8.000 barn och ungdomar som har minst en förälder i fängelse. Om man räknar in frivården handlar det om över 30.000 barn. Dessa barn har stora behov av information och stöd, men lämnas ofta utan både och. Det är inte ens säkert att de får veta vart den frihetsberövade föräldern tagit vägen. En del föräldrar tror att det är bäst att barnet inte vet. Det är inte heller säkert att barnets umgänge med sin fänglsade förälder fungerar. Kanske vill föräldern inte träffas, kanske vill inte vårdnadshavaren det, kanske vill inte barnet träffas. Efter det att DN:s artikelserie publicerats fick Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag att kartlägga situationen för barn med frihetsföräldrar. Nu är rapporten färdig. Den bekräftar mycket av det som de intervjuade personerna i i artikelserien sade. – Det är en mycket komplex fråga och vi ser att stödet till barn med frihetsberövade föräldrar inte är tillräckligt. Det räcker inte för att att motsvara dessa barns behov, säger utredaren Åsa Borén. Var ligger ansvaret för de här barnen? – Det är inte jätteenkelt att svara på. Det är alltifrån föräldrarna enligt föräldrabalken, via socialtjänsten, till civilsamhället med de ideella organisationerna. Även skolan, hälso- och sjukvården samt Kriminalvården har en viktig roll att se barnens behov, säger Åsa Borén. Just det splittrade ansvaret är kanske också förklaringen till att dessa barn så ofta hamnar mellan stolarna. Åsa Borén säger att socialtjänsten har ett långtgående ansvar för barn och ungas trygghet och välmående enligt socialtjänslagen. Men kommunerna behöver öka sina kunskaper på området. Socialstyrelsens kartläggning har gjorts med hjälp av enkäter till Sveriges kommuner, idella organisationer och barnrättsorgansationer. Enligt rapporten saknar åtta av tio kommuner specifika insatser för barn med frihetsberövade föräldrar. Nästan samtliga kommuner, 94 procent, saknar förebyggande eller uppsökande verksamhet för dessa barn. – De här barnen är en osynlig grupp som inte syns i statistiken, vilket kan leda till att målgruppen inte prioriteras av myndigheterna och att inte resurser avsätts, säger Åsa Borén. DN har tidigare berättat att Kriminalvården inte har något formellt ansvar för barn till fängslade personer. Men de har ändå på flera håll arbetat med att förbättra mottagandet av intagnas barn på fängelserna. Bland annat finns i dag ett barnombud på alla häkten anstalter och frivårdskontor, på vissa håll finns välkomstrum med leksaker, och speciellt inredda besökslägenheter eller besöksrum. Det finns flera riskfaktorer kopplade till de här barnen. Barnen kan leva i en miljö kopplad till kriminalitet, missbruk eller psykisk ohälsa hos föräldrarna. – Det gör att de har sämre förutsättningar att klara sig bra i tillvaron. När föräldern frihetsberövas kan det leda till ytterligare oro, rädsla och problem i skolan. Ofta får de problem generellt i livet. Som grupp är de fortfarande stigmatiserade. Det är mycket skam och tabu kring frågan om att ha en förälder frihetsberövad. Vi måste prata mer om det. Socialstyrelsens rapport lägger fram flera prioriterade områden för att förbättra situationen för barn med frihetsberövade föräldrar. Till exempel att att öka kunskapen om barnen, att hitta de barn som själva inte kommer i kontakt med socialtjänsten och att se till att förutsättningen att få stöd är lika bra i hela landet. Viktigast är kanske att se till att alla barn får all den information de behöver. Det kan handla om vad som hänt föräldern, var de kan få stöd av kunniga vuxna och få en inblick i hur föräldern har det på fängelset. – Det är också en utmaning att se till att barnets umgänge med sin frihetsberövade förälder blir bra och säkert och att det utgår från barnets eget bästa. I bland är ju barnet ett brottsoffer också, säger Åsa Borén. Enligt rapporten är det i hög grad ideella organisationer som står för det stöd som dessa barn får. Åsa Borén säger att kommunerna måste stärka sitt samarbete med de iddella organisationer, där en stor kunskap finns på området. Organisationen Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) arbetar ideellt för barn med frihetsföräldrar. Där är man mycket glad över Socialstyrelsens kartläggning. – Rapporten är mycket efterlängtad. Vi har länge uppvaktat regeringen om att göra något åt situationen för de här barnen. Det här är ett första steg, säger Madelein Kattel, verksamhetschef för Bufff. Hon säger att rapporten bekräftar den bild som Bufff har, att socialtjänsten saknar kunskaper och kännedom om de här barnen som en mycket utsatt grupp och att det saknas ett stöd för dem på många håll i landet. – Vi önskar oss mer nationella riktlinjer och en långsiktig finansiering för att få bort ojämlikheten över kandet, säger Madelein Kattel. Hon har förståelse för att många små kommuner saknar möjligheter att ha kunskaper och erfarenheter för att ta hand om de här barnen på ett bra sätt. – Vi på Bufff arbetar evidensbaserat och har lång erfarenhet av att möta barn och ungdomar. Vi sitter på en stor kunskap som vi gärna delger både stat och kommun. Därför är ett nationellt stöd så viktigt, säger Madelein Kattel. Hon tycker att kunskapen om den här gruppen barn lämnar mycket att önska. Till exempel finns det ingen tillförlitlig statistik över hur många barn som har frihetsberövade föräldrar. Den siffra som nämns i rapporten om 30.000 barn är Kriminsalvårdens beräkningar som har många år på nacken. – Enligt våra beräkningar där vi utgår från lagföringsstaistik för 2017 handlar det om mins 160.000 barn om året som har en förälder som döms för brott. I många fall leder domen till att föräldern frihetsberövas. Dessutom tillkommer de barn som har andra närstående i fängelse, häkte eller frivård. Läs mer: Femårige Emil får träffa sin pappa i fängelset Läs mer: Pappans fängelsestraff förändrade allt för Anna Läs mer: Forskare: Polisen måste ta större hänsyn till barnen Bufff Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) är en ideell organisation som arbetar för att ge stöd till och förbättra villkoren för barn med frihetsberövade föräldrar eller andra familjemedlemmar. Bufff har funnits sedan 2001 och hette tidigare Bryggan. Alla som arbetar i stödfunktionerna inom Bufff har en grundutbildning som socionom eller beteendevetare. En del har själva erfarenhet av att ha en anhörig i fängelse. Bufff finns i dag på 13 platser i Sverige. Där håller man enskilda samtal och öppet hus där barn och unga kan träffa andra i en liknande situation. Man ordnar också olika aktiviteter och utflykter. Bufff arbetar i nära samarbete med socialtjänst och kriminalvård och besöker även häkten och anstalter. Bufff har en gratis nationell stödtelefon vardagar 9–16 med nummer 020-200330. Man kan mejla info@bufff.nu. Kvällstid går det även bra att chatta med Bufffs medarbetare på www.bufff.nu. Chatten är öppen även på julafton och nyårsafton. ", "article_category": "other"}
{"id": 675, "headline": "”Belöna visselblåsare som avslöjar grova ekobrott”", "summary": "DN DEBATT 18/12. Den nya svenska lagen till skydd för arbetstagare som slår larm har fått bakläxa av EU-kommissionen och EU-parlamentet. Sverige bör nu bejaka visselblåsares behov av ett fullgott skydd. Men vi bör gå vidare ytterligare då våra myndigheter i dag står mer eller mindre handfallna inför de allra grövsta ekonomiska brotten, skriver juristen Claes Sandgren.", "article": "Den grova brottsligheten i världen breder ut sig i form av korruption, skatteflykt, penningtvätt, insiderhandel och annat marknadsmissbruk, svindleri, illegal handel med vapen och metaller med mera. Dessa former av ekonomiska brott är notoriskt svåra att utreda, bland annat därför att det ofta saknas tydliga målsägande som kan underlätta lagföringen. Rättssamhällena står i många fall maktlösa även som en följd av att förbrytarna har upphöjda positioner i samhället och ekonomiska resurser att förhindra lagföringen. Till det kommer att dessa typer av brott ofta har internationella förgreningar men att det internationella rättsliga samarbetet fungerar illa, framför allt senfärdigt. Så vad kan Sverige göra? En första uppgift vore att stärka skyddet för personer, som har kännedom om missförhållanden men tvekar att agera. Vi fick en lag i Sverige till skydd för arbetstagare som slår larm för två år sedan. Den har veterligen inte tillämpats, något som var väntat med tanke på att lagen är minst sagt rumphuggen. Den innehåller visserligen en rätt till skadestånd för den visselblåsare som utsatts för repressalier. Men det saknas en skyldighet för arbetsgivare att inrätta rutiner för visselblåsare så att de vet hur de ska gå till väga. Det saknas också en möjlighet till sekretess för en visselblåsares identitet i offentlig verksamhet liksom en tystnadsplikt till skydd för visselblåsares identitet i privat verksamhet. Och likaså saknar visselblåsaren en rätt att få information om resultatet av sin anmälan. På alla dessa punkter har nu den svenska lagen fått bakläxa av EU-kommissionen och EU-parlamentet, vars förslag till ett EU-direktiv skiljer sig fördelaktigt även på annat vis från den svenska lagen. Bland annat kan andra personer än arbetstagare få skydd som visselblåsare, till exempel konsulter, leverantörer, praktikanter, aktieägare och arbetssökande. Dessutom täcks fler missförhållanden av EU-förslaget än av den svenska lagen. Det förestår nu förhandlingar i EU om ett bindande direktiv om skyddet för visselblåsare. Det är angeläget att Sverige inte håller fast vid den svenska lagens snäva räckvidd, utan bejakar visselblåsares behov av ett fullgott skydd. Men vi bör inte stanna där. 1. Det bör i vissa fall införas en rätt till ekonomisk belöning av visselblåsare vars larm hindrat förluster för stat och kommun. Amerikanska erfarenheter av sådana system är goda och experimentell, nationalekonomisk forskning från senare tid har övertygande kommit till samma resultat (bland annat Nyreröd & Spagnolo 2018). Medvetet felaktiga larm förekommer sällan; de är straffbelagda precis som de skulle vara i Sverige (till exempel falsk tillvitelse, förtal). Belöningen kunde utgöras av en viss procent av det belopp som det allmänna sparar tack vare larmet. Systemet kunde prövas i fråga om omfattande skatteflykt av företag. Fusk i samband med offentliga upphandlingar är en annan möjlighet. Dessutom borde man överväga en kriminalisering av grova, uppsåtliga överträdelser av lagen om upphandling. Upphandlingarnas omfattning (över 18 000 annonseras varje år), värde (683 miljarder kronor 2016) och korruptionsrisker talar för det. 2. En andra reform vore att införa en möjlighet för åklagare att förhandla med misstänkta personer, som skulle få lindrigare straff som tack för att de underlättat utredningen, något som länge förekommit i USA men även införts i Polen, Storbritannien och Tyskland. Det handlar alltså inte om kronvittnen, som pekar ut andra som skyldiga och därför får strafflindring. Det är inte ovanligt i Sverige att utredningar pågår fem–sex–sju år till en enorm kostnad, med oviss utgång och kanske till och med havererar. Talande exempel är Saab/BAE:s försäljning av Jas 39 Gripen till Sydafrika och Östeuropa, HQ Banks kollaps liksom Telias affärer i Uzbekistan. Två invändningar brukar resas mot sådana överenskommelser. Den ena är att de ger för stor makt åt åklagarna, den andra att de misstänkta skulle komma för lindrigt undan. Invändningarna tar ut varandra, kan man mena. Systemet skulle kunna tillämpas försöksvis i ett par omfattande och svårutredda fall av misstänkt ekonomisk brottslighet. 3. En tredje sak vore att införa straffansvar för företag, så som många andra länder gjort. Det skulle öppna för förhandlingar med företag om sanktioner mot dem, något som skulle sporra dem att samarbeta med åklagarna. I gengäld skulle företagen kunna fortsätta sin verksamhet, till exempel delta i upphandlingar, trots lagöverträdelser och vissa personer skulle kunna undgå åtal. Å andra sidan skulle företagen kunna åläggas att betala betydande böter, att införa skärpta kontrollsystem och att avskeda vissa personer med mera. Åklagarens objektivitetsplikt i förening med ett gott advokatstöd för dem som förhandlar med åklagarna borgar för att ett förhandlingssystem kan vara rättssäkert. En domstols godkännande av överenskommelsen kan också vara en förutsättning för dennas rättsverkan såsom är fallet i Polen, Storbritannien och USA. 4. Som antyddes kunde en fjärde sak vara att ålägga företag att betala en rejäl bot om de gjort sig skyldiga till grova lagöverträdelser eller är starkt misstänkta för sådana. Ett färskt exempel på dess tillämpning avser Telia, som accepterat att betala 8,7 miljarder kronor till myndigheter i USA och Nederländerna med anledning av bolagets misstänkta korruption i Uzbekistan år 2007. Det är mycket bra att företag tvingas att böta för exempelvis grov korruption, men olyckligt att utländska myndigheter pungslår svenska företag. I Sverige kan ett företag åläggas en bot om tio miljoner kronor men det finns ett förslag att maxbeloppet ska höjas till 100 miljoner kronor (SOU 2016:82). Kanske ska den svenska staten följa den nederländska i spåren. Nederländerna kan komma att inkassera upp till 3,5 miljarder kronor med anledning av Telias misstänkta korruption i Uzbekistan. För övrigt har varken Danmark eller Norge en övre gräns för botens storlek. Skulle inte de här fyra förslagen svära mot våra traditionella rättsprinciper? Jovisst! Men utvecklingen har sprungit ifrån vår passivitet inför den ekonomiska brottslighetens samhälleliga skadeverkningar. Polisen har rönt hård kritik för att den inte kan utreda de allra minsta bedrägerierna. Borde det då inte också uppmärksammas att våra myndigheter står mer eller mindre handfallna inför de allra grövsta ekonomiska brotten? 18 december 2018 Debattartikel Claes Sandgren, professor emeritus, Stockholm Centre for Commercial Law, Stockholms universitet: ”Belöna visselblåsare som avslöjar grova ekobrott” ", "article_category": "other"}
{"id": 695, "headline": "”Allt för generaliserande slutsatser om biodrivmedel”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 13/12. Searchinger och Wirsenius tar inte hänsyn till flera viktiga aspekter i sin debattartikel. Därför har de inte utvärderat biodrivmedels möjligheter i framtiden på ett rättvisande sätt. Vilket gör deras slutsatser om biodrivmedels klimatprestanda totalt missvisande. Vi hävdar med emfas att biodrivmedel har en viktig roll att spela i omställningen av transportsektorn, skriver 14 forskare.", "article": "Searchinger och Wirsenius (SW) diskuterar klimatgasutsläpp från biodrivmedel under vissa specifika antaganden, förutsättningar och utvärderingsmetoder. Vi ifrågasätter inte primärt de direkta forskningsresultaten utan snarare hur dessa, som vi anser felaktigt, har använts för att dra generaliserade slutsatser för ett helt utvecklingsområde, biodrivmedel i transportsektorn. En sådan generalisering ger en kraftig underskattning av möjligheterna för biodrivmedel vid omställningen till ett mer klimatneutralt samhälle. Våra huvudsakliga invändningar mot SW:s argumentation är: 1. Klimatprestanda kan inte generellt bestämmas för en viss typ av drivmedel. Författarna gör en rejäl tankevurpa när de generaliserar resultaten från sin studie av biodrivmedel som utgår från åkergrödor eller plantager till att gälla andra typer av drivmedel med helt annorlunda förutsättningar. Varje produktionssystem måste bedömas utifrån dess specifika förutsättningar, vilka kan skilja sig kraftigt åt beroende på lokala förutsättningar, produktionsvolymer och tidsperspektiv. För att förstå biodrivmedels klimatpåverkan måste alltså hela värdekedjan inklusive råvaror, transport, lokalisering, produktion, användning, biprodukter etcetera specifikt inkluderas i analysen. Enkelt uttryckt, det finns ”fin-etanol” och ”ful-etanol”. Samma gäller för alla andra biodrivmedel. Detta är dock inget nytt och vi har i Sverige betydande forskning som syftar till att skapa och tillgängliggöra kunskap inom detta område. Vi vill framhålla att det finns fler goda exempel än dåliga, vilket flertalet forskningsrapporter och utredningar visar på för ett stort antal befintliga och framtida biodrivmedelskedjor. 2. Det finns betydande råvarupotential av hållbara råvaror. SW medger att biodrivmedel tillverkade från rest- och biprodukter, kan ha låga utsläpp. Dessa avfärdas dock med argumentet att råvarupotentialen är marginell. Här vill vi invända. Författarnas uttalande stämmer endast för de två typer av biprodukter som nämns explicit: tallolja och slakteriavfall. Om man däremot inkluderar bi- och restprodukter från jord- och skogsbruket samt matavfall är råvarupotentialen betydande. Vad gäller skogsbaserade råvaror för SW ett summariskt resonemang som inte, så vitt vi förstår, baseras på den underliggande publikationen i Nature som debattartikeln i övrigt bygger på. Argumenten som framförs är alltså författarnas egna åsikter snarare än vetenskapligt underbyggda argument. Det finns ingen vetenskaplig grund för att ett ökat nyttiggörande av skogliga restprodukter så som grenar och toppar samt sågspån skulle driva en avskogning varken i tropikerna eller någon annanstans. De tekniker som i dag utvecklas syftar till att nyttiggöra de restprodukter som uppstår i en bioekonomi, där vi i större utsträckning effektivt nyttjar vårt jord- och skogsbruk, och bland annat binder upp kol från skogen, till exempel genom ökad produktion av virke för träbyggande eller cellulosa för förnybar textil. Vi håller med författarna om att biomassa, även i form av restprodukter från jord- och skogsbruk, på sikt kommer att bli en begränsad resurs och därför måste användas där den gör mest nytta. Men att enbart betrakta biomassa som ett sätt att binda kol är inte det mest effektiva eftersom det inte ger möjlighet att minska den stora förbrukningen av fossila energibärare i transportsektorn. Vi vill dessutom framhålla att återplantering av skog på svensk åkermark knappast kan anses vara realistiskt alternativ av en mängd skäl. Studien drar därmed slutsatser utifrån grova och ytterst tveksamma antaganden. 3. El och biodrivmedel är komplementära lösningar. SW framför el och biodrivmedel som alternativa, konkurrerande lösningar. Ett flertal studier visar att vi kommer att behöva båda lösningarna parallellt om vi över huvud taget ska ha en chans att ställa om transportsektorn i den takt som krävs. Därutöver krävs en mängd andra åtgärder som leder till ökad effektivitet. 4. Tidsperspektivet är centralt. Om biodrivmedel och el skall jämföras bör ett likvärdigt tidsperspektiv användas. Den jämförelse som SW gör haltar kraftigt. För biodrivmedel anläggs dagens tidsperspektiv, medan för el och elektrobränslen anläggs ett framtida perspektiv. De i dag sämst presterande grödebaserade biodrivmedlen ställs mot den bäst presterande elproduktionen i form av 100 procent förnybar el, och med infångning av koldioxid från atmosfären. Det säger sig själv hur en sådan jämförelse utfaller. Då de viktiga aspekter vi diskuterat ovan inte beaktats tillräckligt av SW har de inte utvärderat biodrivmedels möjligheter i framtiden på ett rättvisande sätt. Därmed är deras slutsatser om biodrivmedels klimatprestanda totalt missvisande. Vi hävdar med emfas att biodrivmedel har en viktig roll att spela i omställningen av transportsektorn. 13 december 2018 Debattartikel Stefan Wirsenius och Timothy D Searchinger presenterar nya forskningsresultat: ”Satsningen på biodrivmedel ökar koldioxidutsläppen” Repliker Jakob Lagercrantz, 2030-sekretariatet, tillsammans med 11 partnerföretag: ”Ohederligt att utgå från de sämsta exemplen” 14 forskare: ”Allt för generaliserande slutsatser om biodrivmedel” Anders Wijkman, Göran Berndes, Pål Börjesson och Filip Johnsson: ”Orealistisk tro att stora åkerarealer kan täckas av skog” Per Kågeson, fil dr i miljösystemanalys: ”Palmolja i biodrivmedel hotar urskog” Björn O Gillberg, ordförande Stiftelsen Miljöcentrum samt vd Värmlandsmetanol AB: ”Svenskt skogsbruk är koldioxidneutralt och mer därtill” Slutreplik från Stefan Wirsenius och Timothy D Searchinger: ”Det är reduktionsplikten vi vänder oss emot” ", "article_category": "other"}
{"id": 704, "headline": "Lisa Magnusson: Den medvetna medelklassen måste sluta romantisera underklassen", "summary": "Bara de är vita män med förslitningsskador så är de rätt, tycks Édouard Louis resonera. Men en slopad grön skatt är ingen seger för de fattiga.", "article": "Hur känner man bäst igen den medvetna medelklassen? Inte på pianot eller klippkortet hos terapeuten eller den ekologiska tygpåsen, utan på dess romantiserande av underklassen. Därmed är också den franske författaren Édouard Louis att gratulera till en lyckad klassresa, det står tydligt efter hans text i DN Kultur (7/12). För han, som i sina böcker skriver så samtidigt brutalt och nyanserat om sin uppväxt i den franska landsbygdens underklass, han är nu alldeles lyrisk över de gula västarna, les gilets jaunes, som över hela landet demonstrerat mot höjd bensin- och dieselskatt. Inte för att han tycker att det de gör är bra i sak. Nej, nej. Det har inträffat flera incidenter som varit både rasistiska och homofobiska, påpekar han. Och visst, det har förekommit en del andra våldsamheter också, i de gula västarnas namn. Men – menar han – vad är väl deras våld mot det våld som begåtts mot dem? De är ”kroppar som nästan aldrig visas i det offentliga och mediala rummet, lidande kroppar, härjade av arbete, av trötthet, av svält, av de dominerandes permanenta förnedring av de dominerade, av den sociala och geografiska exkluderingen”, de påminner honom om hans far och dennes fördärvade rygg. Att opponera sig mot dem är att säga: ”Tig, fattiga!” Enligt Édouard Louis. Så görs en hel samhällsklass, som i Frankrike omfattas av miljontals personer, till en och samma person, som talar med en och samma röst: hans fars. Och det är just detta som är så förklenande, så hånfullt: Det spelar ingen roll vad de gula västarna gör. Édouard Louis bryr sig inte om vad de säger. Bara de är vita män med förslitningsskador så är de rätt. De är hans ädla vildar, kapitalismens martyrer, och deras lidande är rent. Han betraktar dem från ovan såsom medelklassen alltid har betraktat människorna under dem. Fascinerat. Lite avundsjukt. Vad passionerade de är, de där nere. Så levande. Liksom äkta. Se, nu tar de till gatorna igen! Men de gula västarna är en brokig skara. Alla ville inte ens stoppa höjningen av bensin- och dieselskatten. På vissa håll har de rent av gjort gemensam sak med miljörörelsen. Många vill mest spela trumpet, eller dela ut blommor, eller elda upp lite bilar och slåss. Ja, detta är en folklig rörelse, på gott och ont, och i den mån den kan sammanfattas är det som en oformlig protest mot president Emmanuel Macron själv. Han har gjort sig förtjänt av kritiken, genom sin arrogans, och sitt förakt inför de sämre bemedlade – den sorts förakt som kommer av bristande erfarenhet och bristande fantasi. Desperata arbetslösa bemöter han genom att se dem i ögonen och säga att allt handlar om att anstränga sig, ”jag skulle kunna gå över gatan och hitta ett jobb till er”. Han har dessutom visat mycket liten förståelse för det faktum att en höjd bensin- och dieselskatt framför allt slår mot fattiga personer ute på landsbygden. De måste erbjudas alternativ. Men i sak har han ändå rätt: denna gröna skatt är nödvändig. Den kommer emellertid inte att bli av i Frankrike, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Där har de gula västarna nu segrat, som Édouard Louis så triumferande förutspådde: Höjningen av bensin- och dieselskatten stoppas. I ett tal till nationen lovade president Emmanuel Macron även att höja minimilönen litegrann och slopa den planerade skattehöjningen för pensionärer, liksom skatten på övertid. Han uppmanade också arbetsgivarna att dela ut julbonus till sina anställda, se helt skattefritt ska detta nu vara. Visst är det vackert att de länge osynliggjorda och förbisedda, vanligt folk, gör avtryck politiskt i det allt mer segregerade Frankrike. Ingen har tidigare lyssnat på dem, det har de gemensamt med sina systrar och bröder i många andra länder, även sådana länder som länge ansetts välmående. Nu har de maktens öra. Men att helt stoppa viktiga miljöåtgärder är faktiskt inte alls någon seger för underklassen, utan mest av allt sorgligt. Det är trots allt inte den rika eliten, eller ens den klimatångestridna medelklassen, som kommer att betala det högsta priset när jorden brinner. ", "article_category": "other"}
{"id": 714, "headline": "Timothy Garton Ash: Hjälp britterna att ångra beslutet – också för Europas skull", "summary": "Brexit kan aldrig bli en framgång. När en ny folkomröstning nu närmar sig behöver vi stöd från våra vänner i Europa.", "article": "Vi närmar oss hastigt en klimax i Storbritanniens Brexitdrama. Hur otroligt det än låter är det nu på allvar möjligt att britterna får rösta en gång till om huruvida de ska vara kvar i EU. Vilken unik skjuts det skulle ge åt hela efterkrigsprojektet att bygga ett bättre Europa! För att klara detta behöver vi lite hjälp från våra europeiska vänner. Jag har stor förståelse för att många européer bara vill sätta punkt för alltihop och visa Storbritannien på dörren. Vi har under 900 dagar haft en brittisk regering som antingen inte varit förmögen att formulera en förhandlingsposition eller kommit med orimliga krav, eller, som i denna vecka, inte klarat av att vinna parlamentets stöd för det avtal man förhandlat fram. Och nu vill Brexitörer i Torypartiet sparka Theresa May. När klockan tickar mot dagen B, den 29 mars 2019, som riskerar att innebära ett kaotiskt EU-utträde utan avtal, kan jag föreställa mig hur ledare som förbundskansler Angela Merkel kanske vill hjälpa den brittiska regeringen att bara komma över mållinjen. För sedan kan EU återgå till att brottas med alla sina andra stora utmaningar, bland dem populismen och de franska gula västarna, eurozonens ständiga problem, invandringen, Vladimir Putin och Donald Trump. Men detta vore att begå det klassiska politikerfelet att sätta det kortsiktiga framför det långsiktiga. Visst, att hjälpa Storbritannien i mål skulle, i det korta perspektivet, innebära ett klart besked som gör det möjligt för EU att återvända till andra frågor. Men i det långa perspektivet skulle Brexit vara ett ständigt infekterat brittiskt magsår som skulle plåga och försvaga EU-kroppen. Magsåret skulle uppträda snart efter utträdet ur EU. Storbritannien blir då tvunget att förhandla fram sitt verkliga framtida förhållande till EU baserat på en vag, icke-bindande politisk deklaration och från en oerhört svag förhandlingsposition. De förhandlingarna skulle ta flera år och vara mycket svåra. Brexitörernas falska löften skulle snabbt avslöjas. För att slippa bära skulden själva kommer Brexitörerna och den brittiska EU-kritiska pressen (som, milt uttryckt, inte är så noga med sanningen) skylla landets elände på ”européerna” och då särskilt fransmännen – något som engelsmännen sysslat med i 700 år. Även om vi skulle ta oss förbi detta förgiftande spel, där alla skyller på varandra, är det en farlig illusion att tro att Storbritannien skulle kunna rulla vidare i ett konstruktivt samarbete med resten av Europa kring utrikespolitik, försvar, terroristbekämpning (man tänker på de senaste offren i Strasbourg), utbyte av underrättelser och alla andra områden där Storbritannien bidrar högst påtagligt till Europa medan man ständigt är tyngd av bekymmer kring övriga delar av förhållandet. Så fungerar det inte i politiken, särskilt inte i populismens tid. Det är också en vanföreställning att tro att det brittiska folket inom några få år skulle komma tillbaka med svansen mellan benen och be att få vara med i EU igen. Det är en rejäl feltolkning av det brittiska kynnet. Så den enda variant av Brexit som är bra, är ingen alls. Chansen för detta – som May så näpet kallar ”risk för ingen Brexit” har ökat kraftigt de senaste veckorna. Allt är möjligt. Ingenting är säkert – annat än att vi kommer att få se ytterligare flera veckor med fyrverkerier, rökridåer och förvirring. Men det alternativ som långsamt vinner alltmer gehör hos parlamentsledamöterna är en andra folkomröstning. Det är löjligt att antyda att det skulle vara odemokratiskt av Storbritanniens suveräna parlament att ta frågan tillbaka till folket. Det är inte löjligt att tro att den med detta sammanhängande kampanjen skulle kunna bli ilsken och splittrande. Men man måste göra en avvägning mellan den kortsiktiga risken för ilska och splittring och de långsiktiga riskerna för både Storbritannien och Europa. Det är klart, vi skulle kunna förlora folkomröstningen igen. Men inte ens då skulle landet befinna sig i en värre situation än nu. Ingen kan då säga att folket inte visste vad det röstade om. Ett beslut i veckan i EU-domstolen slår fast att Storbritannien ensidigt kan avbryta Artikel 50-processen och förbli medlem på existerande villkor. Så allt vi behöver från er, mina vänner, utöver förlängningen av tidsfristen och att ni hanterar frågan om EU-valet, är ett klart, enkelt och positivt budskap, utan några om och men: Vi vill att ni stannar kvar! Om du är övertygad om att Storbritannien behövs inom EU för att bidra till byggandet av ett starkare Europa i en farlig värld, om du tycker att varje handling är bra som slår tillbaka nationalpopulismens dunkla krafter, om de insatser som England, Skottland, Wales och Nordirland bidragit med till Europa genom århundraden betyder något för dig, om du lägger något värde vid vad Storbritannien gjorde för Europas frihet under andra världskriget, för återuppbyggnaden i Västeuropa efter kriget och bidragen till att Östeuropa kunde kasta av sig de kommunistiska diktaturernas ok – ge oss då denna chans. Genom att hjälpa Storbritannien kommer du också att ha hjälpt Europa. Översättning: Lars Ryding Timothy Garton Ash är professor i Europastudier vid universitetet i Oxford. ", "article_category": "other"}
{"id": 731, "headline": "”Sluta frossa i böcker fyllda av våld mot kvinnor”", "summary": "Samtidigt som vi ordnar manifestationer mot mäns våld mot kvinnor säljer böcker om mördade kvinnor som aldrig förr. Böckerna skrivs ofta av kvinnor. Detta frossande måste få ett slut, skriver läsaren Anita Maurer.", "article": "Inom bara någon vecka har jag läst tre notiser i min morgontidning om mördade kvinnor. Det blev inga stora rubriker, ingen känd person är inblandad. Och vi minns alla journalisten Kim Walls fasansfulla öde. Vi har manifestationer mot mäns våld mot kvinnor. Men samtidigt säljer litteratur med mördade kvinnor som aldrig förr. En del av historierna blir film, så att vi får tillfälle att se blodiga kvinnolik på nära håll. Det märkligaste av allt är att det ofta är kvinnor som skriver dess historier. Deckardrottningarna syns i tv-soffor och gläds åt sina stora upplagor! Ofattbart. Allt detta frossande i våld mot kvinnor måste få ett slut. Annars blir protesterna aldrig trovärdiga, bara hyckleri. DN Åsikt 11 december 2018 kl 17 Insändare Anita Maurer: ”Sluta frossa i våld mot kvinnor” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 744, "headline": "Berlin i juletid – marknadernas huvudstad", "summary": "Tyskland är jullandet framför andra – många av våra svenska jultraditioner har sitt ursprung här. Det är också landet med de många och de stora julmarknaderna. Väljer man Berlin för ett helgbesök finns dessutom flera alternativa marknader och mellan varven kan man värma upp sig på ett spännande museum.", "article": "Få gör jul så juligt som tyskarna och resorna till julmarknaderna i norra Tyskland är många från Sverige. I de mindre städerna handlar det om månghundraåriga traditioner med marknader på korsvirkestorg, och det är fint så. Väljer man som vi i stället att fara till Berlin bjuds det dessutom på annorlunda varianter. Tysklands huvudstad är kanske Europas mest alternativa storstad och skiljer sig rejält från resten av det ordningsamma landet – tyskarna själva muttrar ibland luttrat om huruvida Berlin är en huvudstad eller en gigantisk konstinstallation. Ett tydligt exempel är den nya stora flygplatsen som skulle ha invigts 2011 men som ännu inte är i gång. När vi anländer till Berlin sent en fredagseftermiddag är det således till betongsunkiga Tegelflygplatsen, som förvisso ligger ganska nära centrum, Mitte som det heter här. Julen är redan i början av december i full fart med alla glittrande ljusdekorationer och bakom nyrenoverade och rosafärgade Staatsoper springer vi på vår första julmarknad. Den är liten men väldigt gullig, med väl valda stånd som smyger sig längs med Katolischen Kirches höga väggar. Små och stora granar är generöst utströdda här och var och pyntade med kulörta lampor, i en öppen bod sitter en tvåmannaorkester och spelar klassiska stycken. Vi väljer länge mellan tiotalet olika sorters glühwein med eller utan ”schuss” (det vill säga starkvaror). Mat finns det också och generellt är det en mycket god idé att förlägga lunch eller middag på en marknad. Styrkta och uppiggade promenerar vi vidare bort mot vad som många anser vara Berlins vackraste julmarknad, den på Gendarmenmarkt. Även om den besöks av väldigt många turister så är den ändå fin, omgiven av upplysta byggnader och med en enorm julgran mitt i. Här hittar vi kvalitetshantverk och julpynt av det mer avancerade slaget. Och så klart ännu mer glühwein. Har man mer tid och är ute efter något riktigt pampigt är julmarknaden vid slottet Charlottenburg både elegant och känd för sitt matutbud. Bakom marknaden bildar slottet en fond och extra juligt blir det med den lilla kör som trots kylan oförtrutet bjuder på julvisor. En imponerande stor snurrande julkrubba tronar i ena hörnet av marknaden och det är proppfullt av lokala som skålar och skrattar. I slottets orangeri strax bredvid huvudbyggnaden bjuds under december också på julmusik av det riktigt klassiska slaget, med stråkar och sång som huvudnummer. Men Berlin hade inte varit Berlin om det inte var för allt det alternativa och givetvis finns det också alternativa julmarknader. Klunkerkranich är klubben som ligger högst uppe i ett parkeringshus med utsikt över staden och tv-tornet. Den egna julmarknaden bjuder på veganska grytor, konstinstallationer och en jättelik pysselhörna för de små – men kanske är det ändå läget som är det roligaste. Staden är känd för sina många designer och året om kan man besöka ett antal olika designmarknader, utmärkta platser att fynda prylar med lokalt ursprung. Till jul går vi därför gärna till Weihnachstrodeo im Kühlhaus, en stor marknad i en gammal industrikåk i fyra plan. Här är det kö in redan vid öppningstid och som på ett par andra marknader är det också inträde på ett par euro. Har man tid är det värt det för utbudet är stort och udda, intressant utformade lampor, smycken och kläder. Här är publiken betydligt yngre än på de klassiska marknaderna och det är många olika språk som surrar i luften. Mest folk är det vid gin och tonic-baren och framför killen som säljer lokal mikroöl. Snabbmat i form av food trucks finns för den hungrige och som allt annat på marknaden är även den långt från traditionellt jultema. Är man ute efter alternativa julklappar rekommenderar vi också ett besök på Urban Industrial. I vad som ser ut att vara en gammal biograf ryms bland annat mängder av gamla neonbokstäver, några så stora att de upptar en halv vägg i ett normalt vardagsrum. Slitna skolbänkar, gymnastikredskap, industrilampor och metallbord. Vi föll direkt för en gammal stationsklocka som i ett tidigare liv suttit på en okänd perrong i öst. Dess visare har visserligen för evigt stannat på kvart över fyra, men vad gör det när både formen och den lätt begynnande rosten på klockan bara känns så rätt. Om alternativt är Berlins signum så är inget besök i denna stad komplett utan en barrunda. Efter att ha tittat in på Markthalle Neun i Kreuzberg som återkommande levererar gastronomiska höjdpunkter i street-foodtappning (håll utkik efter deras sötsaksmarknad under advent) landar vi fint på gulliga lilla baren Vögelchen. Udda stolar, dämpad belysning, gammaldags möbler och självklart uppstoppade fåglar gör att vi sitter länge och bara låter tiden gå i sällskap av goda och prisvärda cocktails. Blir det för mycket av allt det juliga (eller om det bara känns som att intensivt nattliv behöver balanseras upp med lite kultur och historia) är Berlin också staden med de många spännande museerna. Utmärkta Deutsches Historisches Museum i Mitte visar Tysklands långa historia i brett perspektiv i sin fasta samling. Här finns både medeltida riddarrustningar, en mängd historiska möbler liksom exempel på 1900-talets omfattande politiska propaganda. Den moderna tillbyggnaden ett snäpp in från huvudentrén har återkommande temporära utställningar som på ett välgjort sätt fångar upp mer samtida politiska händelser och frågeställningar. Har man barn med på resan är det naturhistoriska museet Naturkunde ett självklart val – både stora och små blir imponerade av världens högsta dinosaurieskelett, en mer än tolv meter hög Brachiosaurus. Man har också vunnit priser för sina uppstoppade djur och i ett avskilt rum står tusentals glasburkar innehållande konserverade vattendjur, bland annat hammarhajar. Lika läskigt som spännande! Ett mindre museum som visar livet bakom järnridån ur vardagsperspektiv är museet Alltag in der DDR, i ett hörn av Kulturbrauerei. Välgjort och befriat från all sorts öst-nostalgi visas vardagen med hjälp av fotografier, prylar och filmer. Vi gillar speciellt Trabanten som står uppställd med det tältkit som fanns att köpa till och som enligt den autentiska informationsfilmen sätts upp på bilens tak med ett par mycket enkla handgrepp. Kulturbrauerei har för övrigt också en julmarknad, direkt utanför museet är bryggeriets innergård fylld med matstånd, ett litet tivoli och i en jurta, ett tält som traditionellt använts av nomadfolk i bland annat Sibirien kan man ta en paus och i lugn och ro smutta på en kopp äppelmust. Kallt som i Sibirien är det kanske inte ute, men inne i jurtan vid den varma kaminen känns julen väldigt nära. 1. Alltag in der DDR, 2. Weihnachtsmarkt in der Kulturbrauerei, 3. Kollwitzplatz ekomarknad, 4. Hotel i31, 5. Museum für Naturkund, 6. Deutsches Historisches Museum, 7. Nostalgischer Weihnachtsmarkt am Opernpalais, 8. Weihnachts Zauber Gendarmenmarkt, 9. Weihnachtsmarkt Schloss Charlottenburg, 10. Vögelchen, 11. Markthalle Neun, 12. Urban Industrial, 13. Klunkerkranich, 14. Weihnachtsrodeo im Kühlhaus. Pampigt, eko-tema, industriprylar, barnvänligt och småskaligt – i Berlin finns det en julmarknad för alla Så såg vardagen ut i DDR På museet Alltag in der DDR berättar man om livet bakom muren med massor av föremål, bilder och filmer. Knaackstraße 97, Kulturbrauerei. www.hdg.de/museum-in-der-kulturbrauerei Julen runt på tallriken Internationella och högklassiga matmarknaden i Kreuzberg har öppet året om, men laddar upp extra inför jul. Varje helg i advent är det mat på jultema eller sötsaksspecial. Eisenbahnstraße 42/43. www.markthalleneun.de Barnvänligt Kulturbrauerei bjuder på familjeaktiviteter och ett brett utbud av julmat. Missa inte att dricka något värmande i den mysiga jurtan. Sredzkistraße 1. www.lucia-weihnachtsmarkt.de Eko-jul på Kollwitzplatz Söndagsmarknaden på Kollwitzplatz klär sig i julskepnad under advent, som alltid med eko-tema. Wörtherstrasse. www.grueneliga-berlin.de Hotell med praktiskt läge Hotel i31 är ett modernt designhotell ett stenkast från Museum der Naturkunde och med bra förbindelser till resten av Berlin. God frukost. Dubbelrum från cirka 1.000 kronor/natt. Invalidenstrasse 31. www.hotel-i31.de Dinosaurier och hajar Museum der Naturkunde är spännande för stora och små. Invalidenstraße 43. www.naturkundemuseum.berlin Välgjort om historia Tyskland dominerar Europas 1900-talshistoria. På Deutsches Historisches Museum lär du dig mer. Unter den Linden 2. www.dhm.de Lokala designer och mikrobryggd öl Berlinig design, sköna grafiska tryck, modernt hantverk varvas med lokal mikrobryggd öl och streetfood på Weihnachtsrodeo im Kühlhaus. Luckenwalderstrasse 3. www.weihnachtsrodeo.de Mysigt och småskaligt Småskaligt, stiligt och gulligt smyger sig den lilla julmarknaden mellan pampiga husväggar nära operan. Bra alternativ till de större marknaderna. Nostalgischer Weihnachtsmarkt am Opernpalais Hinter der Katholischen Kirche 1 (bakom den katolska kyrkan). Vid St Hedwigs-katedralen. www.weihnachteninberlin.de Pampigt på Gendarmenmarkt Omringad av majestätiska byggnader anses Gendarmenmarkt av många vara Berlins vackraste torg. Stämningsfullt elegant är det också på den årliga julmarknaden, en av de mest populära i Berlin. Var beredd på inträdesavgift och busslaster med turister, men också hantverk av hög kvalitet. Gendarmenmarkt 2. www.weihnachteninberlin.de Ett glas på Vögelchen Blir det mycket med all jul, så stick emellan med en drink på en av alla bra barer i Berlin. Testa gulliga Vögelchen. Eisenbahnstraße 6. www.birdstoldme.blogspot.se Annorlunda klappar Garanterat unika klappar hittar man på übercoola Urban Industrial, fullt med industriprylar, gigantiska neonbokstäver, slitna skolbänkar och gymnastikredskap. Hasenheide 13. www.urban-industrial.de Julmarknad på toppen av ett P-hus Baren och klubben Klunkerkranich bjuder på milsvid utsikt från toppen av ett P-hus. Betongigt och alternativt. Karl-Marx-Strasse 66. Gå in i gallerian och ta hissen till plan 5, gå sista våningen upp marknaden. www.klunkerkranich.de Berlin Resa hit: Tåg: Upp till fem byten i bland annat Köpenhamn och Hamburg, resan tar cirka 20 timmar. Direktflyg från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Det går också att ta bilen via färja till Rostock, snabbast från danska Gedser med Scandlines, billigast från Trelleborg med TT-line eller Stena Line. Koldioxidutsläpp: Flyg Stockholm-Berlin ca 365 kg per person, tur och retur, inklusive höghöjdseffekt. Tåg 57 kg per person, tur och retur, bil och färja 348 kg per person. (För beräkningsmetod se www.klimatsmartsemester.se) Bästa tiden: Hela året. Tidsskillnad: Ingen. Språk: Tyska men engelska går bra på många ställen. Valuta: Euro. Prisnivå: Lägre än i Sverige. Ta dig runt: Spårvagn och tunnelbana men allra helst till fots och med cykel (som kan hyras för 100-120 kronor dagen på många platser och hotell). Bra att veta: Berlin är en av Europas största städer till ytan trots att den “bara” har 3,5 miljoner invånare. Det kan alltså vara idé att hålla sig till en eller två stadsdelar. Läs mer: www.visitberlin.de, www.germany.travel/se ", "article_category": "other"}
{"id": 750, "headline": "”Nobelstiftelsen måste agera mot feltolkning av fredspriset”", "summary": "DN DEBATT 10/12. Det norska stortinget är på väg att göra fredspriset till sin egendom, med fri tolkningsrätt. Ledamöterna tycks inte ha förstått sin roll: när det gäller fredspriset ska man inte agera som parlament utan som ett underordnat organ till en svensk privat stiftelse. För att värna Nobels arv måste Nobelstiftelsen nu hitta en annan lösning, skriver Tomas Magnusson.", "article": "Det Nobelpris som omgärdats av flest skandaler genom åren är utan tvekan fredspriset, även om en grälande Svenska Akademien lyckats få Lars Heikensten och Nobelstiftelsens styrelse att ingripa och bestämma att inget litteraturpris ska utdelas 2018. Kulmen på fredsprisets förfall nåddes tisdagen den 27 november när det norska stortinget behandlade nya regler för den norska prisutdelande Nobelkommittén, och därvid avvisade ett förslag om att kandidater till kommittén bör ha ”kunskap om, och stödja fredsarbete och nedrustning, så som det definierades av Alfred Nobel”. Det Alfred Nobel kallade ”priset för fredsförfäktare” har döpts om till ”fredspriset” och kärnan i en kritik som riktats mot handläggningen av priset, gäller att norrmännen successivt har tillämpat en helt egen uttolkning av vad Nobels pris för ”fredsförfäktare” skall ges till. Det är naturligtvis inte tillåtet att ”tolka” ett testamente enligt eget huvud, det vet var och en som känner till regler för arv och testamente – det är testators vilja vid tidpunkten då testamentet skrivs som ska gälla, ingenting annat. Det är helt enkelt därför man skriver testamente. Den successiva förändringen av detta pris hänger samman med två beslut i stortinget i slutet på 1940-talet: det norska medlemskapet i militäralliansen Nato och att platserna i prisutdelande kommittén skall fördelas proportionellt mellan partierna. Det norska Natomedlemskapet har starkt stöd i Stortinget, och röster som talar för avspänning och ifrågasätter Natos roll i världens olika konflikter får allt svårare att göra sig hörda i vårt västra grannland. Norge försöker att ta en roll som ”bäst i klassen”, man deltar i alla Natos ”out of area”-operationer, köper amerikanska stridsflygplan, arrangerar provocerande militärövningar likt höstens Trident Juncture, och är på väg att infria det amerikanska önskemålet att Natoländerna ska ge två procent av sin BNP till det militära. Nobel angav i sitt testamente att fredspriset skulle delas ut av en kommitté utsedd av norska stortinget. Att stortinget fick den här rollen, när de fyra andra priserna delas ut av svenska institutioner, har att göra med att det norska parlamentet vid den här tiden var ledande i Europa i att stödja fredsrörelsens idéer, och gav betydande ekonomiskt stöd till denna genom Internationella fredsbyrån och Interparlamentariska unionen, vilka också fick ekonomiskt stöd av Alfred Nobel under hans sista levnadsår. Förändringen av priset har skett i små steg, där kommittén alltmer kommit att bli en representant för norsk utrikespolitik. Under en tid var stortingets talman, och tidigare statsministern Torbjörn Jagland också kommitténs ordförande. Senast det var val till Nobelkommittén hade det norska Fremskrittspartiet ”rätt” till en plats enligt den valpraxis som följs. Partiets kandidat blev norsk politiks motsvarighet till Jimmy Åkesson, den ökände Carl I Hagen. Det skapade visst bryderi i parlamentet, det kan man förstå. Till slut kom man fram till att Carl I Hagen inte kunde väljas därför att han var suppleant i stortinget. Att välja en person med främlingsfientliga åsikter och i övrigt ett makt- och militaristiskt förflutet ansåg stortinget inte vara något problem... Det kan vara på sin plats att påminna om några av skandalerna med fredspriset. Det värsta övertrampet var priset till Kissinger 1973, en skandal som den norska priskommittén förvärrade ytterligare när man inbjöd Kissinger som hedersgäst vid fredsprisfirandet år 2016. Priset till EU är också en präktig skandal, som EU-ledningen celebrerade veckan efter prisceremonin 2014 genom att öka unionens militära ambitioner och ge EU-pengar till att stärka medlemsländernas vapenindustri. Priset har därutöver gått till många behjärtansvärda ändamål, i sig värda att äras. Men det pris som Alfred Nobel kallade ”priset till fredsförfäktare”, ska enligt testamentet gå till den som ”under det förlupna året ... verkat mest och bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”. Det som norska Nobelkommittén brukar kalla en ”dynamisk tolkning” är inte grundad på testamentets ordalydelse, utan helt enkelt en feltolkning. Den 27 november gick man ett steg längre på sin väg att göra fredspriset till stortingets egendom, med fri tolkningsrätt. Förslaget att ledamöter i Nobelkommittén skulle ha kännedom om det nedrustningsarbete och den fredsvision som Alfred Nobel ville stödja när han skrev sitt testamente fick stöd endast av två av stortingets ledamöter. Sjutton juristprofessorer vid norska universitet som bör veta en hel del om testamente och arvsrätt hade gjort en offentlig hemställan i saken, men den nonchalerades. 99 procent av stortingets ledamöter verkar inte ha förstått sin roll: i detta ärende agerar stortinget inte som parlament utan som ett underordnat organ till en svensk privat stiftelse, som står under svensk lag och tillsyn hos Länsstyrelsen i Stockholm. Länsstyrelsen gjorde en granskning av fredsprishandläggningen 2012, och påpekade då i ett yttrande att Nobelstiftelsen har ansvaret att se till att Nobelprisen följer testators vilja. Stiftelsens styrelse ålades att ta reda på och instruera alla de fem prisgivande kommittéerna om testamentets ändamål, och kontrollera att det efterföljs. • Därför uppmanar jag Länsstyrelsen i Stockholm att skaffa sig kännedom om vad som just förevarit i det norska stortinget, och agera därefter. • Och för Lars Heikensten och Nobelstiftelsens styrelse i Stockholm duger det inte längre att slå dövörat till som man gjort hittills. Med sin plikt att värna om Nobels arv måste stiftelsen hitta andra lösningar för hur fredspristagare utses, lämpligen en helt ny kommitté. Precis som man gjort med litteraturpriset, där stiftelsen beordrat att fem personer utanför Svenska Akademien ska delta i arbetet med att utse litteraturpristagare i framtiden. 10 december 2018 Debattartikel Tomas Magnusson, tidigare ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och president i Internationella fredsbyrån: ”Nobelstiftelsen måste agera mot feltolkning av fredspriset” ", "article_category": "other"}
{"id": 757, "headline": "”Kritiken mot ekonomipriset gör klimatskeptikerna nöjda”", "summary": "DN DEBATT 9/12. Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne har kallats ”skamligt” och ”en katastrof för klimatet”. Men William Nordhaus får priset för sina ekonomiska modeller som försöker ta hänsyn till klimatet och inte för sina rekommendationer. Flera argument i debatten är direkt felaktiga och riskerar att spela klimat- och vetenskapsskeptiker i händerna, skriver Jesper Roine.", "article": "Sedan det annonserades att William Nordhaus tilldelas årets ekonomipris till Alfred Nobels minne ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys” har många upprörts. Priset har kallats ”skamligt” och ”en katastrof för klimatet”. Huvudanledningen till kritiken har varit att när Nordhaus själv gjort beräkningar för att svara på frågan om vad som är en bra avvägning mellan ekonomisk tillväxt och klimatförändring så landar han i att acceptera en global temperaturökning på runt 3 grader Celsius. Det är långt över det mål på 2 grader som man kommit överens om vid klimatkonferensen i Paris och ännu längre ifrån de 1,5 grader som FN:s klimatpanel IPCC förordar i sin senaste rapport. Så vad är problemet med att rikta kritik mot en pristagare med en så avvikande uppfattning om vår tids kanske viktigaste fråga? Svaret är förstås: inget problem alls. Tvärtom, många nationalekonomer (även jag) är skeptiska till Nordhaus slutsatser och inom vetenskapssamhället har detta debatterats livligt under lång tid. Problemet ligger i hur man kritiserat honom och på vilka grunder. Argumenten i flera av de debattinlägg som fått mest uppmärksamhet i svenska medier är direkt felaktiga och riskerar att spela klimat- och vetenskapsskeptiker i händerna. Vad gäller själva priset måste man till att börja med ha klart för sig att priset inte tilldelas Nordhaus för hans policyrekommendationer. Han får priset för att han sedan början av 1970-talet skapat modeller där ekonomin inte betraktas separat från klimatet utan samspelar med det, modeller av ekonomin där planetära gränser måste beaktas. Hans bidrag har varit viktiga för det internationella klimatarbetet och används också av IPCC när de gör sina beräkningar som kommer fram till helt andra slutsatser. Priset tilldelas alltså inte alls en person som kommer fram till att 3 graders global uppvärmning bör tolereras utan hans bidrag i form av ekonomiska modeller som försöker ta hänsyn till klimatet. Det är framför allt tre typer av argument som är problematiska i kritiken som framförts. 1. För det första kritiseras försöken att kvantifiera effekterna av klimatförändringar. Problemet sägs ligga i själva ”räknandet”, eller som det uttrycks i en artikel: ”En helt avgörande brist i [Nordhaus modeller] …är att många klimatskador är oåterkalleliga och självförstärkande, och hotar att förstöra förutsättningarna för vår civilisation. Kalkylen tappar sitt förklaringsvärde när miljökostnaden kan vara oändlig.” (Haikola med flera, SvD, 25/11). Argumentet sällar sig till en lång tradition av misstolkning av alla försök att kvantifiera verkligt svåra avvägningar. Sanningen är att för varje åtgärd som vidtas så görs en kalkyl av något slag. Fördelen med Nordhaus modell är att den är tydlig med vilka antaganden som görs. Dessa ska naturligtvis diskuteras liksom det förstås ska understrykas vad som inte finns med i modellerna. Men det är något helt annat än att påstå att det inte är meningsfullt att göra kalkyler över huvud taget. 2. För det andra så påstås det, märkligt nog, att Nordhaus modeller representerar en ansats där man litar till ”marknadslösningar” för att lösa klimatproblemen. I en artikel heter det att ”Nordhaus klimatekonomi lär ut att politiken varken kan eller bör påverka ekonomisk och teknisk utveckling” (Haikola med flera, SvD 25/11), i en annan att ”[Nordhaus] genomgående sökt att övertyga politiker om att inte agera kraftfullt mot klimatförändringarna, eftersom detta i hans mening skulle riskera att skada den ekonomiska tillväxten.” (Metzger, Aftonbladet 14/10). I Sveriges Radios ”Vetandets Värld” 5/12 förklarar Max Jerneck, forskare på Misum vid Handelshögskolan i Stockholm, att Nordhaus ”förespråkar en skatt på koldioxid som inte förvränger marknaderna på något sätt…det är just den här marknadslösningen som förordas.”(Sic!) Dessa argument är svårbegripliga. Nordhaus hela modellramverk handlar ju ytterst om hur mycket staten ska ingripa i form av skatt på koldioxid. I den populärvetenskapliga förklaringen av priset står: ”De externa effekter som Romer och Nordhaus analyserar har globala långsiktiga konsekvenser och utan reglering kommer de att leda till att marknaden inte fungerar väl. [Deras] forskning talar alltså tydligt för att det krävs marknadsreglering för att komma tillrätta med sådana positiva eller negativa externa effekter.” I Nordhaus fall är det negativa externa effekter av utsläpp och i den andre pristagaren Paul Romers fall insikten att forskning och utveckling kan behöva subventioneras. Gemensamt för båda är deras kraftiga argument för behovet av politisk inblandning just för att endast marknadslösningar inte fungerar! 3. En tredje märklig invändning är påståendet att Nordhaus klimatmodell skulle förutsätta att man bryr sig mindre om framtida generationer än den nuvarande. Som det uttrycks i en artikel: ”[Modellen] går även på tvärs med klimatförhandlingarnas utgångspunkt om att nutida generationer inte ska äventyra livsbetingelserna för kommande generationer” (Haikola med flera, SvD 25/11). FT-journalisten Brendan Greely frågar sig: ”Hur mycket mindre ska jag värdera min dotters liv än mitt eget?” (Financial Times, 17/10) Det låter ju onekligen bestickande; vem vill associeras med att värdera sina barn mindre än sig själv? Men det stämmer inte att en sådan värdering måste göras i Nordhaus modell. Det finns ingenting som säger att man inte kan värdera framtida generationer lika mycket som den nu levande. På just denna punkt har ekonomer under lång tid varit djupt oeniga. Nordhaus har förespråkat en diskonteringsränta på 1,5 procent som konkret innebär att utfall 45 år från i dag bara ska värderas till hälften av utfall i dag. En av hans främsta kritiker, nationalekonomen Nicholas Stern, menar att vi inte har någon anledning att värdera framtida utfall lägre och sätter siffran till 0,1 procent. I det fallet blir halveringstiden 700 år. Båda alternativen är möjliga och illustrerar betydelsen av hur man väljer att värdera framtiden. Det finns många saker som kan och bör diskuteras inom ramen för Nordhaus och andras modeller av samspelet mellan ekonomi och klimat, och naturligtvis är alla sådana modeller kraftiga förenklingar som inte innehåller allt som är relevant. Det är både vetenskapssamhällets men också vetenskapsjournalistikens uppgift att försöka reda ut inte bara vilken siffra den ena eller andra forskaren kommer fram till utan framför allt hur de kommer fram till det. Vilka antaganden görs och varför, vad spelar det för roll, vilka saker finns inte med i modellerna? Självklart är politiker och andra som är av uppfattningen att tvågradersmålet är för ambitiöst nöjda när de kan peka på medhåll från en ekonomipristagare. Men det finns en sak som gör dem ännu nöjdare och det är att kunna peka på en debatt inom vetenskapssamhället där argumenten som förs fram mot Nordhaus är att ”Det är för komplicerat att räkna på” och ”Allt är i slutändan ideologiskt färgade gissningar”. Då kan de, likt USA:s nuvarande president, luta sig tillbaka och säga: ”Ni ser, vi vet inte. Det kan vara si, men det kan också vara så. Vi får vänta och se”. 9 december 2018 Debattartikel Jesper Roine, adjungerad professor i nationalekonomi, SITE, Handelshögskolan i Stockholm: ”Kritiken mot ekonomipriset gör klimatskeptikerna nöjda” Repliker Jonathan Metzger, docent i urbana och regionala studier vid KTH: ”Oroväckande att den allvarliga kritiken förtigs” Forskarna Simon Haikola, Anders Hansson och Max Jerneck: ”Nordhaus har en enorm övertro på prismekanismen” Slutreplik från Jesper Roine: ”Nordhaus modell fångar inte allt som är viktigt i klimatfrågan” ", "article_category": "other"}
{"id": 771, "headline": "”Minskad avverkning det bästa vi kan göra för klimatet”", "summary": "Minskad avverkning i skogarna skulle öka kolinlagringen kraftigt till 2030. Inga andra förändringar av skogsskötseln ger så stora effekter på kolbalansen på så kort tid, skriver miljöjournalisten Roger Olsson.", "article": "Är det bäst för klimatet att låta våra skogar stå kvar, växa och binda kol? Eller bör vi bedriva ett aktivt skogsbruk och avverka, så att vi kan ersätta så mycket fossilbaserade produkter som möjligt? Frågan har diskuterats länge, nu senast på DN Åsikt. Men frågeställningen är inte riktigt så enkel som den oftast framställs i debatten. Det handlar inte om ett enkelt val mellan att avverka eller låta växa vidare. Det handlar också om hur man avverkar, om hur virkesråvaran används – och om tidsperspektivet. Det sista är inte minst avgörande. Vi vet att vi har några årtionden på oss att minska utsläppen av växthusgaser drastiskt. I annat fall riskerar vi att passera kritiska så kallade ”tipping points”, där självförstärkande processer i naturen som till massiv skogsdöd eller smältande permafrost leder till fortsatt och okontrollerbar uppvärmning. I det läget är kortsiktiga effekter av olika skogsskötselstrategier minst lika viktiga som långsiktiga. Det är sant att tillväxten i en skog som får åldras naturligt så småningom avtar, och därmed minskar kolbindningen. Men det är lika sant att dagens produktionsskogar avverkas långt innan detta sker. De skulle kunna fortsätta att vara effektiva kolsänkor i decennier. Att minska avverkningen med 10 procent i Sveriges skogar skulle öka kolinlagringen med 60 procent till år 2030. Inga andra förändringar av skogsskötseln ger så stora effekter på kolbalansen på så kort tid. I nordliga barrskogar finns en stor del av kolförrådet bundet i marken. Om skogen avverkas och marken blir kal frigörs en stor del av detta kol genom nedbrytningsprocesser. Det tar 100 år eller mer för en ny skogsgeneration att kompensera för kolförlusten. Avverkning av gamla naturskogar kan alltså inte motiveras av klimatskäl, ens i ett längre tidsperspektiv. Av samma orsak är kalhyggen problematiska. Ett hygge är en kolkälla upp till 20 år efter avverkning, och det tar ytterligare ett par decennier för en ny skogsgeneration att binda motsvarande mängd kol. Klimateffekten blir alltså positiv först 30-40 år efter en kalavverkning. Stamvisa avverkningsmetoder, där inga större markytor läggs kala samtidigt, är mycket bättre från klimatsynpunkt. Den stora plusposten i skogsnäringens klimatbudget är substitution – det vill säga att skogsråvaran används för att ersätta fossila bränslen och material som är energikrävande och fossilkrävande att framställa, främst stål och cement. Substitutionseffekten är reell och viktig för klimatet, men det betyder inte att ökad virkesproduktion automatiskt leder till ökad substitution och därmed positiva klimateffekter. I dag blir mindre än en femtedel av det virke som tas ut ur Sveriges skogar konstruktionsvirke med lång livslängd. Omkring hälften går till pappersmassa, och tillverkning och användning av papper är generellt negativt från klimatsynpunkt, även om papperet energiåtervinns. Referenser till siffror och fakta i texten finns i rapporten ”Hugga eller skydda?”, utgiven av Naturskyddsföreningen och WWF 2011. DN Åsikt 5 december 2018 kl 13 Insändare Lars Almström: ”Betala skogsägarna för att låta träden binda koldioxid” Svar Hans Petersson: ”Fel betala skogsägare för att de ska bevara sina träd” Roger Asplund: ”Skog som avverkas på rätt sätt effektivare för klimatet” Roger Olsson: ”Minskad avverkning det bästa vi kan göra för klimatet” Lars Almström: ”Svensk skog kan binda mycket mer koldioxid än i dag” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 773, "headline": "Hon kan få miljonpublik i jul", "summary": "Skådespelaren Mikaela Knapp har huvudrollen i SVT:s julsatsning ”Systrar 1968”, en miniserie om det politiska uppvaknandet på 1960-talet. ”Jag är faktiskt nervös”, säger hon.", "article": "Hon är en aning försenad till vårt möte på grund av en intervju för en tv-bilaga som drog ut på tiden. Mikaela Knapps ansikte kommer med stor säkerhet att synas på många tidningars tv-sidor och kultursidor de närmaste veckorna. Hon har huvudrollen i den tredelade serien ”Systrar 1968” som börjar visas i SVT på juldagen. – Jag spelar Karin, en nybakad journalist från ett arbetarklasshem i Stockholm som inte får det attraktiva reporterjobbet i Stockholm. Hon får nöja sig med ett sommarvikariat på lokaltidningen i skånska Ystad, det omvälvande året 1968, berättar Mikaela Knapp. Mikaela, född 20 år senare, 1988, var inför inspelningen ändå inte helt obekant med det mytomspunna året då många unga svenskar radikaliserades, Grupp 8 bildades och vänsterrörelser av olika schatteringar växte och rörde om i Folkhemssverige. – Jag har länge varit intresserad av den här epoken med de politiska strömningarna, musiken, estetiken och allt annat som kom efter 1968 och in på 70-talet. Men inför min roll läste jag bland annat även Gun-Britt Sundströms bok ”Maken”, som är en ung kvinnlig röst från den tidens vardag, och som gör att man förstår hur viktig politiken var, säger Mikaela. Hennes Karin i ”Systrar 1968” (regi: Kristina Humle, manus Martina Bigert och Maria Thulin) är en ung, medveten kvinna med vänstersympatier som är fylld av tankar om jämställdhet, tankar som möter motstånd i det konservativa Ystad. Hon får stöd av sin nära vän Lotti (Maja Rung) som är konstnär och pojkvännen Janne (Hannes Fohlin) som båda följer med till Ystad. För Mikaela Knapp är ”Systrar 1968” det största och roligaste hon gjort hittills. Att synas tre timmar i Sveriges Television på bästa sändningstid under jul- och nyårshelgerna, med några miljoner tittare på plats i tv-sofforna, är givetvis en dröm för en ung, okänd skådespelare. Fast helt okänd är hon egentligen inte. Hon växte upp i Göteborg med en mor som arbetade som kostymtekniker på Göteborgsoperan och Mikaela spelade med i operans uppsättning av ”Kristina från Duvemåla” redan som åttaåring. 2007 hade hon en roll i Peter Birros och Mikael Marcimains tv-drama ”Upp till kamp” och hon har bland annat också setts i 12 filmer om polisen Irene Huss. I våras stod hon på scen på Uppsala stadsteater i föreställningen ”Det finns ingenting att vara rädd för” om att växa upp inom Livets ord. Mikaela lämnade Göteborg ett år efter gymnasiet för att studera på Stockholms elementära teaterskola, en utbildning som hon fördjupade via teaterstudier på diverse kurser. Bland annat en kurs i normkritisk gestaltning på Teaterhögskolan. – Den var väldigt viktig för mig, inte minst för att jag träffade Olga Henriksson och Isabel Cruz Liljegren där. Tillsammans startade vi scenkonstgruppen Per.får.mens. Det är tufft att frilansa som skådespelare, man måste vara beredd på att få många nej tack. Att då vara med i ett sammanhang med andra som vill göra samma sak på samma sätt är väldigt nyttigt. Mikaela fick rollen som Karin i ”Systrar 1968” genom så kallad audition. Något hon har sysslat med en hel del på senare år även på andra sidan kameran, som rollsättare. Bland annat till en kommande film av regissören Ninja Thyberg, som efter några framgångsrika kortfilmer långfilmsdebuterar med en skildring av Kaliforniens porrfilmsbransch genom en fiktiv, svensk porrstjärna, som spelas in på plats i Los Angeles. – Mitt jobb var att testa tjejer för huvudrollen. Det blev 19-åriga Sofia Kappel, en tjej utan skådespelarutbildning, som fick den. Hon var bäst, helt enkelt. Thybergs redan omskrivna långfilm har premiär någon gång nästa år. På ”Systrar 1968” behöver vi bara vänta i drygt två veckor. Till klockan 21.00 på juldagen. – Självklart är det bra att synas, men det här är ju nästan extremt, flera miljoner tittare på bästa sändningstid. Jag är faktiskt nervös, säger Mikaela, som lite taktiskt avvaktar med att detaljplanera för 2019. – Jag väntar till efter ”Systrar”, säger hon med ett leende. Mikaela Knapp Gratuleras till: Fyller 30 år den 7 december 2018. Gör: Skådespelare. Bor: Stora Essingen, Stockholm. Familj: Mamma Hélène, pappa Mats, bröderna Felix och Jesper, flickvännen Josefina. Gudsonen Bastian och flera nära vänner. Aktuell med: Har huvudrollen i SVT:s miniserie ”Systrar 1968” som börjar visas på juldagen. Andra intressen: Tecknar och skulpterar. ”Jag var lite i valet och kvalet mellan konst och teater när jag var tonåring.” Om födelsedagen: ”Det blir stor fest på lokal.” ", "article_category": "other"}
{"id": 783, "headline": "”Skog som avverkas på rätt sätt effektivare för klimatet”", "summary": "Ekonomiska bidrag skulle skapa fler frivilliga avsättningar på gammal skog. Men all skog bör inte bli gammal. Forskning visar att en omsatt skog som sköts rätt är en effektivare koldioxidhållare, skriver den norrbottniske skogsägaren Roger Asplund.", "article": "Jag är en stor naturvän. Som skogsägare har jag valt att låta stora delar av min naturskog bli gammal, i dag cirka 170 år. Jag håller ändå inte med insändaren fullt ut om att all skog bör bli gammal – av ekonomiska skäl, men också av miljöskäl. En växande skog är en effektivare koldioxidbindare än en sluten fullvuxen skog. I ett kortare tidsperspektiv på 40-50 år kan strategin utifrån det nuvarande svenska skogsläget kunna fungera hyggligt miljömässigt, men på sikt är den ineffektiv både miljömässigt och skogsekonomiskt. Det är i denna kortare tidshorisont olika EU-organisationer förordar ett skonsammare skogsbruk med mindre uttag och hyggesbruk. Vi talar dock helt olika språk, vi och mellaneuropéerna. När deras fullvuxna 170-åriga lövträd kan betinga 10.000-tals kronor per styck får jag som svensk säljare bara prispåslag upp till 32 centimeter i diameter. Skogsbolagen skyller på marknaden, men att svenska skogsägare inte får prispåslag på grov skog påskyndar avverkningstakten i de svenska skogarna. Det finns således interna strukturer i den svenska skogsnäringen som hämmar äldre skog. Därför håller jag med insändaren om att det bör införas någon form av ekonomiskt stöd för de som av naturskäl överhåller skog. Dessutom måste de rödgrönas motstånd mot att fullt ut ersätta skogsägare som får avverkningsförbud på grund av EU:s artförordning eller statlig tvingande markavsättning brytas. I dag är det en reell verklighet att skogsägare inte vågar låta skogen bli gammal på grund av miljöpolitiska interventioner. Vad som är ett ekonomisk optimalt skogsbruk vet man först efterhand. Det finns emellertid grundläggande skillnader i geografi, ståndort, exklusivitet, rarhet samt mänskliga och sociala premisser som bör avgöra hur skogen ska brukas för att bli skogsekonomiskt lönsam. Skogen har ett stort värde, oavsett om vi brukar den eller inte. Den har ett potentiellt ekonomiskt utbytesvärde, ett skogsekonomiskt egenvärde och ett socialt, men även ekonomiskt miljövärde. Dessa faktorers dynamik innebär att vi inte ska förbruka eller ”för-bruka” den i onödan, men inte heller bara låta den stå. Det finns mycket trivial allmän skog som lämpligen kan brukas med dagens hänsynsregler. Med skickligare ekonomisk styrning kan också naturskogar och pärlor gynnas och bevaras bättre än i dag. Jag har själv strävat efter att få fram ny naturskog på mina hyggen genom att lämna många överståndare, handså blandade fröslag och aktivt genom löpande röjning dana naturliga ungskogar med varierande tätningar och luckor. Det skapar blandskogar där djur och växter trivs till skillnad från planterade ensartade traktskogar. Det kostar på i både tid och arbetsinsats att ta hand om nedblåsta 200-årstallar. Jag förstår att gemene man inte orkar med detta. Men med ekonomiska bidrag skulle fler göra sådana insatser. Det skulle kunna skapa fler frivilliga avsättningar på dylik skog. All skog bör dock inte bli gammal. Nyare forskning visar att en omsatt skog som sköts rätt är en effektivare koldioxidhållare på grund av större ljusinsläpp än en bestående som inte brukas. Det är vad vi gör med veden som dock är den verkliga acceleratorn ur miljösynpunkt. Om vi inte eldar densamma, utan ersätter fossila och energikrävande verksamheter som bränsle, plast, aluminium och betong med nya bioteknologiska fiberprodukter får vi en väsentlig fördröjningseffekt av koldioxidutsläpp på grund av avverkningen, men också en mångfaldigt större koldioxidinbesparing på nuvarande fossila utsläpp. Detta är förutom ekonomiska aspekter det viktigaste argumentet att fortsätta bedriva hållbart svenskt skogsbruk. Personligen är jag dock mest intresserad av att viktiga naturvärden prioriteras. DN Åsikt 5 december 2018 kl 13 Insändare Lars Almström: ”Betala skogsägarna för att låta träden binda koldioxid” Svar Hans Petersson: ”Fel betala skogsägare för att de ska bevara sina träd” Roger Asplund: ”Skog som avverkas på rätt sätt effektivare för klimatet” Roger Olsson: ”Minskad avverkning det bästa vi kan göra för klimatet” Lars Almström: ”Svensk skog kan binda mycket mer koldioxid än i dag” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 785, "headline": "”Miljardärer borde bidra mer till ett jämlikt samhälle”", "summary": "Sveriges ekonomiska makthavare borde medverka till att Sverige blir ett mer jämlikt land. Det bästa vore att en ny trend fick spridning, att det blev ”inne” för rika att skänka bort stora belopp till mindre bemedlade. skriver läsaren Jonas Thornell.", "article": "Under åren som kommunikatör har jag talat per telefon med ett stort antal namnkunniga svenska ekonomiska makthavare. Några har jag träffat personligen. Det rör sig bland annat om personer som förekommer på årliga publika listor över miljardärer. Flera är storägare på industri- och kapitalmarknaderna. Några få är framgångsrika inom andra områden: artister, elitidrottare och författare. De allra flesta är hur som helst väldigt förmögna, om inte miljardärer så mångmiljonärer. Inte sällan klargör extremt rika män och kvinnor att de genom olika engagemang bidrar till en bättre värld. Förmögna personer gör ofta gällande att de stödjer vetenskaplig forskning och annan samhällsutveckling. Vissa välkända större hjälporganisationer förefaller också vara prioriterade vid donationer. Ibland – men i betydligt mindre omfattning – doneras pengar till ideella ändamål inom kultur. Det egna kontrollbehovet är dock alltid påfallande. Förmögna vill själva styra över sina pengar, de vill veta vad de går till. Sverige skulle mer än någonsin vara betjänt av nya initiativ där kapitalägare genom större ekonomiska donationer bidrog till att reformera Sverige mot ett mer jämlikt samhälle. Sverige kunde mycket väl vara ett föregångsland där ekonomisk fördelning manifesterade sig i att ingen medborgare levde under en ekonomisk standard där de disponerade minst 15.000 kronor i månaden netto att leva på. I kölvattnet av ekonomisk trygghet följer nämligen kreativitet och ansvarstagande. Detta leder ofta till någon form av kreativitet vilket kan omfatta konstnärliga projekt, ideell hjälpverksamhet eller arbete i traditionell mening. Miljöhoten och de monetära ojämlikheterna har blivit påfallande. Först och främst behövs nu ett nytt synsätt på individen och samhället. I näringslivet förekommer lovprisade ledarskap som gett upphov till bästsäljande böcker och föreläsningar i ämnet. Företagsledare har exempelvis berört värdet av att ge ansvar och att inte i alla lägen detaljstyra underordnade chefer. På samma sätt borde denna människosyn implementeras inom områden som utbetalning av arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd och sjukpenning. Ge istället alla medborgare en lägsta ekonomisk grundtrygghet! Därmed vore det fullt möjligt att minska antalet myndigheter. Den som känner sig fri och inte lider av negativ stress och kontroll kommer att ta ansvar. Bästa sättet att stimulera benägenheten hos Sveriges rika att donera mer pengar vore att en ny trend fick spridning, att det blev ”inne” för rika att skänka bort stora belopp till mindre bemedlade. Filantropi i stället för nya projekt med mål som tillväxt och full sysselsättning. På så sätt skulle nya mål om fattigsdomsutplåning, bättre psykisk hälsa och miljöförbättringar kunna uppnås omgående. DN Åsikt 6 december 2018 kl 05 Insändare Jonas Thornell: ”Miljardärer borde bidra mer till jämlikt samhälle” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 792, "headline": "Sofia Nerbrand: Vänsterpartiet är tack och lov ute ur leken", "summary": "Vänsterledaren Jonas Sjöstedt försöker göra sken av att han är kungamakare och makthavare. Det är han inte om S, C, L och MP gör upp om att regera landet.", "article": "Jonas Sjöstedt orerade självsäkert i ”Aktuellt” (4/12) om att hans parti är lika nödvändigt för Stefan Löfven som Centerpartiet. Knappast. Annie Lööf är kungamakaren. Ytterst bestämmer C vem som blir Sveriges nästa statsminister och kan därmed påverka politiken i stor utsträckning. Detta beror på mandatfördelningen efter valet och på hur riksdagen fattar beslut. S, C, L och MP har tillsammans 167 (100+31+20+16) riksdagsledamöter. Det räcker förvisso inte till en egen majoritet om 175 mandat, så Vänsterpartiets 28 ledamöter skulle kunna förhindra att Stefan Löfven tillträder som statsminister genom att trycka på en röd knapp vid en omröstning i kammaren. Att Jonas Sjöstedt och hans partikamrater skulle rösta nej till en socialdemokratiskt ledd regering – med argumentet att den kommer att föra en politik som ligger till höger om Reinfeldts – får dock betraktas som helt osannolikt. Dels lär inte Annie Lööf och Jan Björklund få igenom allt de vill, dels är alternativet en moderat statsminister i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Men vänsterpartisterna behövs inte för att en ministär, som vilar på ett samarbete mellan S, C, L och MP, ska kunna få igenom sin budget. Regeringsunderlaget skulle ligga i mitten och klyva oppositionen i en höger- och vänsterflank. Att V skulle göra gemensam sak med SD, KD och M i brännande politiska frågor får sägas vara uteslutet. Det är naturligt att Jonas Sjöstedt försöker påskina att han fortfarande är en maktspelare. Han vill profilera sig och få igenom sin politik. Men en av de viktigaste effekterna av att en mittenkonstellation regerar landet skulle vara att Vänsterpartiet inte längre får gehör för ”vinststopp i välfärden” och annan verklighetsfrämmande och skadlig socialism. Vänsterpartiet ska hållas kort. Och långt borta från makten. ", "article_category": "other"}
{"id": 803, "headline": "”Absurt att ensamkommande nekas ny vinterjacka”", "summary": "En asylsökande pojke fick nej till bidrag för en vinterjacka, vilket han har rätt till. Migrationsverket motivering: om man klarat sig med samma vinterkläder i tre år behöver man inga nya nu heller. Det är absurt, skriver läsaren Ingela bergström.", "article": "En asylsökande pojke kom till Sverige vintern 2015, när han var 15 år. I dag är han 18 och hans asylprocess är fortfarande inte klar. Han får 61 kronor per dag i ersättning från Migrationsverket, totalt 1800 per månad, som skall räcka till eget boende, mat, busskort, kläder, mediciner, hygien och eventuella fritidsaktiviteter. Migrationsverket inser också att summan inte räcker till allt och har därför infört en möjlighet att begära ett extratillägg för dyrare saker, som till exempel glasögon eller vinterjacka och varma skor. Pojken vi talar om har vuxit en hel del på dessa tre år, och kan inte längre ha sin gamla jacka och sina vinterskor. Han vände sig därför till Migrationsverket för att få ta del av det särskilda bidraget, men fick avslag. Motiveringen lyder: ”Du har tillbringat tre vintrar i landet utan att tidigare visa behov av särskilt bidrag för vinterkläder. Migrationsverket bedömer därför att du saknar ett mycket starkt behov av kläderna”. Om man har klarat sig med samma vinterjacka och vinterskor i tre år är det alltså ett bevis på att man inte behöver nya kläder nu heller. Och om man har låtit bli att belasta deras budget för särskilda behov straffas man med att inte få belasta den nu heller. Fullkomligt bisarrt, och dessutom bryter verket mot lagen. I 7 §, LMA 1994:361, som verket hänvisar till i sitt avslag, anges följande: ”Särskilt bidrag om mottagande av asylsökande m.fl. lämnas för kostnader som uppstår på grund av särskilda behov. Det särskilda bidraget får avse kostnader som är nödvändiga för en dräglig livsföring, t.ex. kostnader för vinterkläder”. Inte nog med att Migrationsverket struntar i rättssäkerheten, genomför utvisningar på alltför lösa grunder och håller fast vid de usla åldersbedömningarna. De bryter dessutom mot lagen och tvingar utsatta ungdomar att frysa sig igenom vintern. Illa, Migrationsverket. Gör om och gör rätt! DN Åsikt 5 december 2018 kl 16 Insändare Ingela Bergström: ”Absurt att ensamkommande nekas ny vinterjacka” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 810, "headline": "Ny forskning: Så pratar katter med människor", "summary": "Vad menar katten med sitt ihärdiga jamande? Varför kurrar den som den gör? Och låter katter olika beroende på var i landet de bor? Det ska ett nytt forskningsprojekt inom språkvetenskapen försöka ta reda på.", "article": "Det var på ett föredrag om skillnaden på spinnandet mellan vild stor gepard och en lite tam huskatt som idén om att studera katters ljud kom upp. – Kan man verkligen använda metoder som man använder för att studera mänskligt tal för att studera djurläten? Vad intressant! tänkte jag. Susanne Schötz, docent i fonetik, satt i publiken och den som höll i föredraget var Robert Eklund, professor i språk och kultur vid Linköpings universitet. Tillsammans tog de initiativ till i ett forskningsprojekt om att studera katters läten. I det femåriga projektet ska forskarna med hjälp av fonetiska metoder framtagna för människor studera hur katter med sina olika läten kommunicerar med människor. Enligt Susanne Schötz jamar kattungar när de vill ha uppmärksamhet och hjälp av sin mamma, men ofta växer de ifrån det när de blir vuxna – såvida de inte hamnar hos människor, för då fortsätter de att använda jamandet när de vill ha husse eller mattes uppmärksamhet. I det femåriga projektet ska forskarna med hjälp av fonetiska metoder framtagna för människor studera hur katter med sina olika läten kommunicerar med människor. – Jag tror att varje katt och den familj den bor hos utvecklar ett slags gemensamt, nästan unikt språk med alla nyanser som båda sidor lär sig förstå. Jag tror att katter kan lära sig nya nyanser i språket, säger Susanne Schötz. Hon säger att katterna prövar sig fram. Funkar inte ett jamande så testar de ett annat. När katten hittar något jamande som fungerar för att till exempel tömma kattlådan eller ge dem mat så fortsätter de att använda det. För att få veta mer om hur kommunikationen mellan katt och människa ser ut har forskarna hittills spelat in ett sjuttiotal katters läten. Dessa inspelningar håller forskarna nu på att dela in i olika kategorier som jamande, kurrande, spinnande, ylande, kvittrande och morrande. Sedan använder forskarna sina vetenskapliga fonetiska metoder för att studera lätena närmare. De tittar på videofilmer hur katterna artikulerar, hur de öppnar och stänger munnen när de gör de här lätena. De tittar på de utmärkande akustiska dragen med hjälp av datorprogram som analyserar mänskligt tal. Programmen anpassats för att kunna användas även på kattens läten. – Vi fokuserar på språkmelodin och intonationen. Där har vi hittat väldigt stor variation som vi tror att vi kan koppla till sinnesstämningen hos katten och förmodligen även situationen där katten använder dessa läten för att kommunicera med oss människor. – Vi har gjort en del förstudier där vi till exempel sett att det finns skillnader i katters jamanden när de exempelvis är lite stressade och ängsliga i en transportbur på väg till veterinären, jämfört med när de är hemma i köket och väntar på frukosten. Redan innan forskningsprojektet drog i gång hade Susanne Schötz inlett sina kattstudier i liten skala på fritiden. Hon har fem egna katter. Som fonetiker har hon varit med i flera forskningsprojekt där man studerat svenska dialekter – hur vi artikulerar dem, hur vi varierar språkmelodin och hur vi använder vokaler. – Är man som jag kattägare och kommer från jobbet en dag när man lyssnat på små nyanser av mänskligt tal, så är det lätt hänt att man överför detta och börjar lyssna på sina katters läten på samma sätt. Hon lyssnade på deras vänliga läten, de nästan kvittrande ljuden när de sitter i ett fönster och tittar på fåglar och även de mer aggressiva defensiva lätena. – När det blev lite territoriella strider mellan katter i grannskapet på våren gick jag ut med min videokamera och spelade in deras morranden och ylanden, berättar hon. Susanne Schötz höll en del populärvetenskapliga föredrag om sitt lilla kattprojekt och märkte att intresset var stort. Så småningom sökte forskarna bidrag för att kunna inleda ett projekt på deltid. Katternas inspelade läten har spelats upp för 30 mänskliga lyssnare – både kattägare och andra – som påfallande ofta kunde avgöra om katten befann sig i köket eller hos veterinären. – Även människor som inte varit kattägare själva var betydligt duktigare än slumpen på att bedöma rätt. Nästa steg blir att mäta grundtonens frekvens hos katterna och koppla det till olika situationer och sinnesstämningar. Så ska forskarna studera hur melodin varierar. – Om det är som våra förstudier indikerar så har vi kommit ett steg närmare på att bättre förstå våra katter. Vad hoppas ni kunna uppnå med den här forskningen? – När vi är färdiga med studien ska vem som helst kunna gå in på vår projekthemsida och lyssna på katters läten. På så sätt får man kanske lite hjälp med att tyda på vad ens egen katt vill säga med sitt speciella jamande, säger Susanne. Hon påpekar att forskningen även kan komma till användning inom äldrevården, där kattens betydelse har fått ett ökat fokus på senare år. Och vid veterinärbesök kan det kanske bli lättare att avgöra om kattens jamanden indikerar att den har ont någonstans. Ett litet problem som forskarna försöker lösa är att katter är väldigt individuella i sina läten. Precis som människan har katter olika röster. Kattrösten påverkas av ålder, kön och storlek, men de har också personligheter precis som vi. – Vi kan ju inte fråga våra djur vad de menar med olika läten, utan vi måste ta till andra forskningsmetoder och göra kvalificerade gissningar, säger Susanne Schötz. Forskarna har märkt att personligheten ligger rätt så mycket i röstkvaliteten och delvis i melodin, men det finns också generella tendenser som verkar gälla för de flesta katter. – De flesta jamar och kan kurra och spinna vänligt, säger Susanne och demonstrerar med olika ljud. Hur mycket katter jamar varierar väldigt mycket, enligt Susanne. – Vissa katter är mer extroverta, sällskapliga och sociala och vill vara med. Andra är lite mer tillbakadragna, kanske blyga och skygga. Men vi har också märkt att det beror väldigt mycket på hur mycket ägarna pratar med sina katter. I samband med att katterna spelas in får ägarna svara på hur mycket de kommunicerar med sina katter och hur mycket katterna kommunicerar med läten. – Slutsatsen är att ju mer du pratar med en katt, desto mer kommer katten att prata med dig. Susanne Schötz poängterar att det generellt har forskats mer om hundar, för att inte tala om fåglar, än om katter när det gäller läten och kommunikation. – Vi hoppas att vi kan bidra lite grann till mer kunskaper när det handlar om katter. Just det att vi är språkvetare och inte biologer gör ju att vi har en annan infallsvinkel. Vi använder ju samma metoder som vi gör för att studera mänskligt språk. Vi tittar på artikulationen – hur katten rör på munnen när de jamar, ylar eller fräser. Hon understryker att forskarna förstås är mycket medvetna om att katter inte har språk på samma sätt som människor har språk. – Men de har tunga, stämband och läppar precis som vi. De har en käke som de kan höja och sänka. De bildar sina läten på ungefär samma sätt som vi bildar vårt tal. Vad är kurranden egentligen? – Vad vi har sett så är det ett vänligt läte, nästan vänligare än själva spinnandet – för katter kan spinna även när de är hungriga eller stressade. Ofta är kurrandet som en hälsning, men bara mellan vänner. Det kan också vara en tacksam bekräftelse om man fått något gott av matte eller husse. Vad är skillnaden på kurr och spinnande? – Rent språkvetenskapligt eller fonetiskt är det ganska stora skillnader. Spinnande är unikt på så sätt att katten spinner på både in- och utandning, så det kan pågå i flera minuter. Ett kurrande är ofta bara ett kort brrrrt, sedan tar luften slut, säger hon och demonstrerar ljudligt. – Spinnandet har också en mycket lägre frekvens än kurrandet, mellan 20 och 30 Hz och tystare. Det är på gränsen till att människans öra kan uppfatta dem. Det klassiska spinnandet sker enligt Susanne Schötz när katten ligger lugn och vilar och är tillfreds med sig själv och livet just då. – En hungrig katt kan blanda in lite kurrande och till och med jamande i spinnandet så att det blir starkare, säger hon och demonstrerar ljudligt. Då blir det en helt annan intensitet i spinnandet. – Just den här förmågan att nyansera och blanda in andra läten är väldigt vanligt förekommande, vilket ibland ställer till det lite för oss och gör lätena svårare att kategorisera. Att det finns en så stor variation av läten tyder också på att katter har ett ganska komplext sätt att kommunicera sina intentioner, sina önskningar, sina behov, sina sinnestillstånd, menar Susanne Schötz. Längre fram i projektet vill forskarna även titta på om katters läten påverkas av människornas dialekter. Därför har katterna spelats in i olika delar av Sverige: Stockholm, Östergötland och Skåne. Forskningsprojektet Melody in human-cat communication är ett femårigt forskningsprojekt på deltid vid Lunds universitet. I projektet ingår Susanne Schötz, docent i fonetik, vid Lunds universitet, Robert Eklund, professor i språk och kultur vid Linköpings universitet och Joost van de Weijer, docent i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet. Projektet finansieras med stöd av Marcus och Amalia Wallenbergs Minnefond.  Tamkattens olika läten Spinnande är ett ljudsvagt och utdraget vibrerande läte på mycket låga frekvenser. Katter spinner inte bara när de är nöjda, utan även när de är hungriga eller stressade. Kurrande är ett ofta ganska kort tonande, nasalt, mjukt och ganska ljudsvagt läte. Framför allt i vänliga situationer Jamande används mest till oss människor. Förekommer i många olika situationer och har flera underkategorier som gyende, gnällande, jämrande, mjauande, kurr-jamande. Ylande – ett utdraget vokaliskt varningsläte som ofta upprepas med långsamt ömsom stigande och fallande melodi och röststyrka. Morrande är ett grovt mycket lågt och dovt utdraget tonande ljud. Signalerar fara eller används för att varna eller skrämma bort en motståndare. Fräsande och spottande är varnings- och avskräckande läten som bildas med spänd öppen mun, uppdragen överläpp och synliga tänder. Vrålande och skrikande är korta, ljusa, ljudstarka och ofta råa och hesa läten som består av enbart vokalljud. Används vid fysisk strid eller som en sista varning Kvittrande och tjattrande används när katter ser ett bytesdjur. Korta tonlösa läten med skakande underkäke. Kvittrande påminner om fågelkvitter eller gnagarpip – kanske för att härma bytets läte. ", "article_category": "other"}
{"id": 825, "headline": "”Vi kräver klimatansvar av våra framtida arbetsgivare”", "summary": "DN DEBATT 3/12. Många företag vi studenter kommer i kontakt med kallar sig för hållbara, utan att ställa om på allvar. I stället pekar man på en del av verksamheten där man minskat klimatutsläpp och miljöpåverkan. Det räcker inte. Hållbarhet måste vara ledstjärnan i alla beslut. Nu krävs radikala förändringar, skriver initiativtagare till svenska Studentmanifestet.", "article": "Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga. Höstens rapport från FN:s klimatpanel IPCC klargör att vi måste stanna vid 1,5 graders uppvärmning för att undvika katastrofala och oacceptabla konsekvenser. Allt vi gör på den här planeten måste från och med nu fokusera på att avvärja en klimatkris och skapa en hållbar framtid. Vi, svenska studenter, kräver därför en verklig förändring hos företagen för att de ska vara aktuella som framtida arbetsgivare, skriver initiativtagare till svenska Studentmanifestet. Under hösten har över 20.000 franska studenter signerat ett manifest med ett tydligt budskap riktat till sina framtida arbetsgivare. Studenterna skriver under på att de är beredda att ändra på sitt eget sätt att leva på grund av miljö- och klimatkrisen, och att de vill se stora förändringar av hela samhället för att gå mot en hållbar värld. De meddelar därför att de kommer välja bort arbetsgivare som inte tar hållbarhet på allvar. Sverige följer nu efter och startar ett eget studentupprop. I dag, den 3 december, släpps det svenska Studentmanifestet, och en namninsamling startar. Genom vårt nätverk når vi direkt hälften av Sveriges studenter via mejl, och vi hoppas nå ut till alla studenter indirekt. Vi, studenter som har startat namninsamlingen för det svenska Studentmanifestet, kommer från olika högskolor och studentföreningar. Vi upplever att många av de företag vi kommer i kontakt med gärna kallar sig för hållbara, utan att verkligen visa att de är beredda att ställa om sin verksamhet för att möta klimatmålen i Parisavtalet. I stället pekar man på en liten del av verksamheten, eller ett projekt, där man minskat sina utsläpp. För oss studenter räcker inte det, vi förväntar oss en verklig förändring för att ett företag ska vara aktuellt som framtida arbetsgivare. Det räcker inte längre att ha hållbarhet som en av flera frågor för vare sig företag, länder eller medborgare. Allt vi gör på den här planeten måste från och med nu fokusera på att avvärja en klimatkris och skapa en hållbar framtid. Redan i år har världen fått känna på de extrema väderhändelser som blir vanligare och förvärras av klimatförändringarna. Sverige har haft en extremt torr och varm sommar med förlorade skördar och skogsbränder som följd. Stormar och bränder har globalt varit värre och mer frekventa än någonsin tidigare uppmätt. Klarar vi inte att hålla oss under 2 graders uppvärmning är risken stor att jordens ekosystem går från att absorbera en del av våra utsläpp till att förstärka dem, och vi hamnar i en negativ spiral där jorden fortsätter att värmas upp oavsett vad vi gör. Höstens rapport från FN:s klimatpanel IPCC klargör att vi måste stanna vid 1,5 graders uppvärmning för att undvika katastrofala och oacceptabla konsekvenser för allt liv på jorden. Den bana vi är på nu leder oss mot ett 2050 där hundratals miljoner människor hamnar under fattigdomsgränsen med många fler på flykt som ett resultat av klimatförändringarna. För oss som tillhör den yngre generationen är det här inget avlägset bekymmer, det är något som kommer att prägla våra liv. Vi kommer leva 2050, och kanske 2075 och 2100. Det är vi som kommer att se glaciärer försvinna, arter dö ut, samhällen förstöras av stormar och skogsbränder, människor svälta till följd av torka och krig om vatten och sinande naturresurser. Men det är även vi, om vi väljer den andra vägen, som får vara med på resan mot en hållbar värld med netto noll i globala växthusgasutsläpp 2050. Under vårt kommande yrkesliv vill vi använda vår kunskap, kreativitet och våra resurser till att göra världen bättre, inte bidra till dess undergång. Sverige är ett välfärdsland med stora klimatutsläpp men med goda möjligheter till en energiomställning. För att göra sin del i att nå 1,5-gradersmålet måste Sverige halvera sina utsläpp på fyra år, och nolla dem till 2030. Att det inte är innanför landets gränser de största effekterna av utsläppen märks av vägrar vi låta bli en ursäkt för passivitet. För att omställningen ska vara möjlig måste alla samhällsaktörer bidra och alla företag måste minska sina utsläpp. Att minska sina utsläpp i tillräcklig utsträckning för att nå 1,5-gradersmålet bör vara vad som krävs för att kunna marknadsföra sig som ett hållbart företag. Ännu hellre ser vi att företagen tar en ledande roll i omställningen, och aktivt arbetar för en mer hållbar värld. Företagen måste erkänna planetens gränser och agera i linje med detta. Hållbarhet måste vara ledstjärnan i alla beslut. Detta kräver radikala förändringar i affärsmodeller, produktion, processer, ekonomi och marknad. Alla verksamhetsbeslut kommer att behöva bygga på kraftigt minskade utsläpp; det räcker inte med marginella förbättringar. Vi förväntar oss därför tydligare svar från er, svenska företag, vad ni tänker göra för att ställa om er verksamhet, för att vi ska välja er som framtida arbetsgivare. En halvering av utsläppen på fyra år för att nå 1,5-gradersmålet innebär årliga utsläppsminskningar på 16 procent. Det vi önskar se hos er företag är: 1. Att ni kontinuerligt kartlägger och redovisar totala klimatutsläpp och miljöpåverkan, orsakad av er verksamhet, även de som sker utanför Sveriges gränser. 2. Att ni sätter upp en koldioxidbudget som innebär att ni minskar era totala koldioxidutsläpp med 16 procent per år och har en handlingsplan för hur detta ska genomföras. 3. Att ni regelbundet mäter och följer upp er miljöpåverkan och er koldioxidbudget. Det räcker inte med enbart goda ambitioner och mindre förbättringar, den satta koldioxidbudgeten ska tas på samma allvar som en ekonomisk budget. Vi är övertygade om att företag som tar en ledande roll i omställningen kommer vara mest framgångsrika i att rekrytera denna generations studenter. Vi hoppas och tror att våra framtida arbetsgivare lyssnar på oss och tar vår oro på allvar. Vi väntar på era svar! 3 december 2018 Debattartikel Initiativtagare till det svenska Studentmanifestet: ”Vi kräver klimatansvar av våra framtida arbetsgivare” Repliker Mattias Goldmann, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores: ”Näringsliv, fack och universitet måste svara studenterna” Johanna Lundén och Erik Ringertz, Netlight Consulting: ”Att ignorera tillväxtens baksidor är helt förödande” ", "article_category": "other"}
{"id": 844, "headline": "”Långtgående kritik från anställda mot Arbetsförmedlingen”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 26/11. Det tog inte lång tid efter publiceringen av min artikel innan det började droppa in mail hos mig där anställda på Arbetsförmedlingen uttrycker långtgående kritik mot kontrollsystemen på myndigheten. Att överdirektören inte ”en enda gång” säger sig ha hört något missnöje från medarbetarna väcker frågor om hur öppen och lyssnande ledningen är gentemot de anställda, skriver statsvetaren Göran Sundström.", "article": "Arbetsförmedlingens överdirektör, Maria Mindhammar, försvarar i en replik det tidrapporteringssystem, Tajma, som myndigheten nyligen har infört och som jag ställer frågor kring i min debattartikel. För det första menar hon att ”det inte finns en enda anställd som finfördelar sin arbetsvecka på det sätt som Göran Sundström gör gällande.” Jag uttalar mig emellertid inte om hur de anställda finfördelar sin arbetstid i Tajma utan bara om vad systemet kräver av dem, vilket är att de registrerar utförda aktiviteter minst för varje timme och högst för varje kvart. Däremot uppskattar jag att det i genomsnitt kan ta cirka 5 minuter per dag för de anställda att hantera systemet, och cirka 30 minuter för en chef att gå igenom veckans siffor med sina underställda. Jag tror att det är ganska rimliga uppskattningar, i alla fall om medarbetarna tar systemet på allvar. Att de gör det är förstås inte säkert. Kanske är det som en anställd skriver i uppgiven ton till mig i ett mail: ”De flesta kopierar gårdagens redovisning”. En annan anställd skriver lika uppgivet: ”man använder standardpunkter eftersom man inte har tid att leta.” Och då går det förstås fort, men någon tillförlitlighet i siffrorna blir det knappast. Det skulle vara intressant att ta del av hur Mindhammar och hennes ansvariga kolleger själva uppskattade tidsåtgången för Tajma inför dess införande – om de nu alls gjorde någon sådan uppskattning. För det andra framhåller Mindhammar att hon ”inte heller en enda gång hört någon medarbetare uttrycka obehag kopplat till tidsrapporteringen. Snarare förståelse för att vi har infört detta…”. Det tog dock inte lång tid efter publiceringen av min artikel innan det började droppa in mail hos mig där anställda på Arbetsförmedlingen uttrycker långtgående kritik mot Tajma och andra kontrollsystem på myndigheten. Exempelvis framhåller en anställd vid myndighetens huvudkontor som arbetar nära ledningen ”att de chefer som till slut tagit beslut om att införa Tajma i stora drag håller med dig. Problemet har hela tiden varit att vi har haft ett departement som inte gett sig i frågan.” En annan anställd, som arbetat i många år vid huvudkontoret, skriver: ”Myndigheten kännetecknas av ständigt nya kontrollverktyg, tystnadskultur och rädsla för repressalier om vi uttrycker avvikande mening”. Ytterligare en anställd på ett kontor ute i landet uppger att medarbetarna ägnar minst en kvart om dagen åt administration och att cheferna kräver ”att vi ägnar flera timmar i månaden åt dessa meningslösa uppföljningssystem”, och ändå ”har ingen fått återkoppling av sin chef på resultaten från något av systemen, vare sig samlat på enhetsnivå eller som individer”. Även denna person talar om en utbredd tystnadskultur: ”På AF är tystnaden kompakt och rädslan total. Ingen vågar protestera mot de högre chefernas påhitt och de få som gjort det (mellanchefer som jag känner till) har tvingats bort från myndigheten.” Hur pass representativa dessa vittnesmål är för myndigheten är förstås svårt att veta. Men att överdirektören inte ”en enda gång” säger sig ha hört något missnöje från medarbetarna väcker frågor om hur ledarskapet ser ut i myndigheten och hur öppen och lyssnande ledningen är gentemot de anställda, och gentemot de fackliga representanterna i myndigheten. För det tredje hävdar Mindhammar att jag inte känner till att Arbetsförmedlingen arbetar tillsammans med Tillitsdelegationen och att detta ”kan tyckas vara märkligt”. Det märkliga är emellertid inte att jag inte känner till detta (som ledamot i Tillitsdelegationens vetenskapliga råd vet jag det), utan att Arbetsförmedlingen arbetar med delegationen samtidigt som den inför Tajma. På vilket sätt ligger myndighetens olika kontrollsystem i linje med Tillitsreformen? Här förblir Mindhammar svaret skyldig. Sist påpekar Mindhammar återigen att Arbetsförmedlingen långt ifrån är ensamt bland myndigheterna om att använda ett tidredovisningssystem. Det må vara sant. Men det betyder inte att alla dessa andra myndigheter tillämpar lika elaborerade redovisningssystem som Arbetsförmedlingen. Dessutom, att ett antal andra myndigheter springer i väg i en viss riktning behöver inte betyda att de springer i en bra riktning, eller att riktningen är bra för alla. Man borde kunna förvänta sig att högt betalda chefer i staten har egen analytisk förmåga och att de, med lyhördhet mot personalen, fattar beslut utifrån den egna myndighetens förutsättningar och behov och inte bara tar efter andra, med motiveringen att ”vi har inget val”. 26 november 2018 Debattartikel Göran Sundström, professor, statsvetenskapliga institutionen och Score, Stockholms universitet: ”Arbetsförmedlingen tvingar anställda timrapportera allt” Repliker Maria Mindhammar, överdirektör, Arbetsförmedlingen: ”Arbetsförmedlingen arbetar med tillitsbaserad styrning och ledning” Britta Lejon, ordförande, Fackförbundet ST och Fredrik Andersson, avdelningsordförande, ST inom Arbetsförmedlingen: ”Arbetsförmedlingens registrering av anställda är integritetskränkande” Slutreplik från Göran Sundström: ”Långtgående kritik från anställda mot Arbetsförmedlingen” ", "article_category": "other"}
{"id": 845, "headline": "”Även äldre med låga pensioner har råd med Silver Life”", "summary": "Även äldre med de lägsta pensionerna har råd att bo i företaget Silver Lifes äldreboende. Upplands Väsby är ett exempel där Silver Life under en rad år haft ett samarbete med rödgröna partier, skriver företagets grundare Peje Emilsson.", "article": "Vänsterpolitikern Per Sundgren som var kulturborgarråd i Stockholm i slutet av 80-talet, då hans parti fortfarande hette Vänsterpartiet kommunisterna, kommenterar Silver Life i en insändare på DN Åsikt. Per Sundgren har rätt i att Silver Life har höga ambitioner på den service och omsorg vi vill erbjuda äldre. Vi vill erbjuda ett högkvalitativt boende där var och en kan bestämma mer själv. Ny teknik underlättar för Silver Lifes medarbetare. Färre ryggar blir utslitna. Det blir mer tid till omsorg. Japanska toaletter och sängar med inbyggda kisslarm gör att fler kan behålla sin personliga integritet längre. Vad som däremot inte stämmer är att Silver Life enbart är till för de rika. Silver Life är, med en kombination av privat och offentlig finansiering, en verksamhet som välkomnar alla. PRO:s sakkunnige på pensionärers ekonomi menade enligt Expressen för några månader sedan att det är möjligt också för de med de lägsta pensionerna att bo i Silver Lifes omsorgslägenheter. Vårt första boende öppnar nästa år i Nacka. Åren efter öppnar vi i Täby och Upplands Väsby. I dessa tre kommuner har vi välkomnats av breda politiska majoriteter som ser Silver Life som angelägna alternativ för äldre. Insikten om att det är viktigt för kommuner att erbjuda valfrihet har spritt sig långt över de traditionella politiska blockgränserna. Upplands Väsby är ett exempel där Silver Life under en rad år haft ett utmärkt samarbete med den då styrande S-V-MP-koalitionen. Efter höstens val är det annan majoritet. Planeringen för att starta Silver Life i Upplands Väsby fortsätter som förut. Per Sundgren är varmt välkommen att besöka Silver Life. Vi visar gärna hur vi med innovationer och ny teknik kan skapa ett boende som är bättre såväl för brukare som för vårdpersonal. Ta gärna med Daniel Suhonen som jag ofta har uppfriskande diskussioner med. DN Åsikt 29 november 2018 kl 16 Insändare Per Sundgren: ”Orimligt att skatt går till äldres lyxboende” Svar Peje Emilsson: ”Även äldre med låga pensioner har råd med Silver Life” Per Ljungberg: ”Tryck inte ner rika äldres lyx i halsen på fattiga kvinnor” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 853, "headline": "Svenska kocklandslaget vann guld med kålpudding", "summary": "Svenska kocklandslaget tog hem den eftertraktade guldmedaljen när Culinary World Cup avgjordes i Luxemburg. På menyn stod bland annat 26 kalla rätter täckta med gelé och stekt ankbröst som serverades med kålpudding och svartvinbärsgelé.", "article": "Svenska kocklandslaget tog guld vid de Culinary World Cup, de kulinariska världsmästerskapen, som avgjordes i Luxemburg på torsdagen. Världsmästerskapet är en lagtävling uppdelad i två delmoment – ”det kalla bordet” och ”varmkök”. Svenska kocklandslaget fick höga poäng i båda momenten och totalpoängen räckte hela vägen till guldmedaljen. – Vinsten är en enorm lagseger! Alla har stått upp för varandra och utfört vårt arbete som ett lag. Vi är så otroligt stolta att få sätta svensk gastronomi och alla våra fantastiska producenter av bra råvaror högst upp på prispallen, säger Fredrik Andersson, Team Manager, Svenska kocklandslaget. Till VM har kocklandslaget valt att arbeta med temat ”Curious by nature”. I varmköksmomentet skulle man laga upp en trerättersmeny. Högst värderas smak och presentation men domarna bedömer även hantverksskicklighet, organisation, samarbete i köket och hur servicen flyter. Meny varmkök Förrätt: Piggvar pocherad i grillad smörsås med broccoli, piggvarsmousseline, syrad gurka, fläder & stenbitsrom. Varmrätt: Stekt ankbröst med champinjon fylld med anklår och anklever. Serveras med kålpudding, kålrotspuré, svartvinbärskräm samt anksky. Dessert: Mjölkchoklad- och mandelbavaroise med örtsorbet, varm pâte á choux fylld med mandelkola samt yoghurtskum och marinerat päron. I det moment som kallas ”kalla bordet” bedöms rätterna (som presenteras kalla täckta med ett tunt lager gelé) enbart efter utseende och teknik. Detta moment kommer dock att tas bort och ersättas med ett annat till OS 2020, bland annat på grund av det stora svinn som momentet orsakar. På silverplats kom Singapore, medan Norge fick brons. Dessutom korades Stockholm Culinary Team till världens bästa regionala lag. Även i storköksklassen gick det bra för Sverige genom Fazer Culinary Team som också tog guld. Läs mer: Det här är Svenska kocklandslaget ", "article_category": "other"}
{"id": 854, "headline": "”Orimligt att skattepengar går till äldres lyxboenden”", "summary": "Företagaren Peje Emilsson är i full färd med är att slita isär vårt samhälle. För att få delta i projektet Silver Life för äldre måste du som pensionär ha minst 20.000 kronor kvar efter skatt. Och huvuddelen av kostnaden står skattebetalarna för, skriver läsaren Per Sundgren.", "article": "Visst låter det bra. ”Livsboendet du väljer själv”, ”trygghet, service och komfort under det seniora livets alla skeden.” Företaget heter Silver Life. Huvudägare och initiativtagare är Peje Emilsson, som 1999 startade friskolekoncernen Kunskapsskolan. Nu ska också äldrevården stöpas om. Silver Life erbjuder ett medlemskap som är svårt att motstå. Du slår dig ner i Silver lounge beställer service eller fika, testar det specialanpassade gymmet, äter rabatterade måltider och när du behöver hjälp att slussas rätt i sjukvården finns en särskild vårdlots för dig. Allt ingår i medlemskapet som bara kostar 500 kronor om året. Men du måste höra till de pensionärer som har kvar minst 20.000 kronor i månaden efter skatt. De flesta svenska pensionärer har inte 20.000 kronor före skatt. Den genomsnittliga totala pensionen var 2016 före skatt 17.400 kronor. Dessa boenden blir således extremt segregerade. Det är därför ingen tillfällighet att de planeras i kommuner som Nacka, Täby och Lidingö. På en direkt fråga till Peje Emilsson i en DN-artikel om inte dessa boenden ökar klasskillnader svarar han att det finns en grupp som inte har råd, men att det är en annan fråga. Är det verkligen en annan fråga? Kostnaderna för dessa omsorgsboenden för de mest behövande, de som fått ett kommunalt positivt biståndsbeslut och behöver hjälp dygnet runt, är cirka 75.000 kronor per månad, men huvuddelen av kostnaderna, 60.000 kronor, står vi skattebetalare för. Avgiften som betalas av den boende är 15.600 kronor. Detta innebär att det stora flertalet pensionärer, som inte har en chans att komma in på Silver Lifes boenden, får vara med att betala för det fåtal som har råd. Vad Peje Emilsson är i färd med är att slita isär vårt samhälle. Den välfärd som har byggt på principen om att vi alla är med och betalar efter förmåga och har rätt till lika tilldelning och lika behandling gäller inte längre. Det är hög tid att sätta stopp. Vi skattebetalare ska inte finansiera särlösningar för de rika. DN Åsikt 29 november 2018 kl 16 Insändare Per Sundgren: ”Orimligt att skatt går till äldres lyxboende” Svar Peje Emilsson: ”Även äldre med låga pensioner har råd med Silver Life” Per Ljungberg: ”Tryck inte ner rika äldres lyx i halsen på fattiga kvinnor” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 859, "headline": "”Dödsfall och sjukdomar när extremvädret blir allt vanligare”", "summary": "DN DEBATT 1/12. Den extremvärme som världen allt oftare upplever skadar människors hälsa, hotar och tar liv och belastningen på sjukvården ökar alltmer. Det visar en ny rapport från tidskriften The Lancet. Risken ökar för dödsfall och ökad sjuklighet. Allvarliga sjukdomar som denguefeber kan på sikt etableras i Europa, skriver åtta experter på miljö och hälsa.", "article": "Världen blir varmare och perioder av extrem hetta allt vanligare. Värmeböljan i Sverige i somras beräknas ha orsakat flera hundra dödsfall. Kunskapen om klimatförändringens hälsokonsekvenser har funnits i många år men effekterna har visat sig vara långt mycket allvarligare än vad vi tidigare förstått. Den hotar hälsa och liv, särskilt bland sårbara grupper som äldre och de som lider av kronisk sjukdom som hjärtkärlsjukdom, diabetes och lungsjukdom. Den 29 november publicerades “The Lancet Countdown on health and climate change” i den medicinska tidskriften The Lancet. Rapporten ger en årlig uppdatering av hur klimatförändringen påverkar folkhälsan i världen fram till år 2030. Där understryks att den extremvärme som världen allt oftare upplever skadar människors hälsa, hotar och tar liv och belastningen på sjukvården ökar alltmer. Andelen sårbara för hetta ökar i världens alla regioner. Värmestress är en tidig och allvarlig effekt av klimatförändringen. Det blir vanligare, och vi och de hälsosystem vi litar på, är dåligt rustade för att klara den nya situationen. Ökande omgivningstemperaturer utsätter sårbara grupper för ökade risker i alla delar av världen. I Europa och länder vid östra Medelhavet är mer än 40 procent av människor över 65 år sårbara för värmeexponering. Det är en högre sårbarhet jämfört med den som ses i Afrika och Sydostasien och den förklaras med en äldre befolkning som bor i stadsmiljöer. Värmen förvärrar luftföroreningar kraftigt i städer. Kombinationen av värme och skadliga luftföroreningar som ozon och partiklar ökar ytterligare risken för dödsfall och ökad sjuklighet. Förra året utsattes 157 miljoner fler människor i sårbara grupper för en värmebölja jämfört med år 2000, och 18 miljoner fler jämfört med 2016. Sommarens höga temperaturer i Sverige och andra delar av Europa understryker vikten av snabbt agerande vad gäller minskade utsläpp och skyddande anpassningsåtgärder. I Sverige ger hög utomhustemperatur ofta betydligt högre inomhustemperaturer vilket bidrar till dödsfall och ökad risk för till exempel stroke, hjärtinfarkt, och luftvägsbesvär. Problemen blir större ju högre den framtida globala temperaturen blir. Det brådskar. Klimatförändringen påverkar spridning av infektionssjukdomar, små förändringar i temperatur och regn kan ge stora förändringar för vektor- och vattenburna sjukdomar. Denguefeber är en subtropisk myggburen infektionssjukdom som har störst spridning i världen och enligt Världshälsoorganisationen är den allvarligaste. För att denguefeber ska spridas till nya områden krävs en kombination av rätt sorts myggor, virus, årstid, temperatur och regnförhållanden. Första utbrottet i Sydeuorpa kom 2010. Med fortsatt klimatförändring kan sjukdomen inom 50 år etableras helt i södra Europa, med möjliga utbrott i norr. Något som förväntas hända under vår, våra barns och barnbarns livstid. Enligt Lancet Countdown har denguemyggornas förmåga att sprida viruset ökat med tio procent sen 50-talet, med 2016 som toppår. Högre vattentemperaturer ökar tillväxten av vibriobakterier som vanligen sprids till människor vid bad i bräckta vatten som Östersjön. När ytvattentemperaturen går över 16 grader är förhållandena för bakterietillväxt gynnsamma och den relativa risken att smittas ökar med 14 procent per grad. Risken för allvarlig sårinfektion och blodförgiftning är särskilt stor bland äldre och immunsvaga personer och dödligheten kan vara hög. Enligt Lancet Countdown så ses en tydlig trend globalt med fler kustområden som passar vibriobakterien. I två områden, Östersjön och nordöstra USA, har gynnsamheten ökat med 24 och 27 procent under 2010-talet, jämfört med 80-talet, med en 5 veckor längre riskperiod för smitta. Det handlar också om ekonomi. Under 2017 förlorades enligt Lancet Countdown 153 miljarder arbetstimmar på grund av värme, en ökning med mer än 62 miljarder timmar sedan år 2000. De direkta effekterna av klimatförändringarna sträcker sig också bortom värmen omfattande extremt väder. År 2017 resulterade totalt 712 klimatrelaterade extrema väderhändelser i sammanlagt 326 miljarder amerikanska dollar i ekonomiska förluster under året, nästan tredubbelt så mycket som jämfört med de totala förlusterna året innan. Mer än hälften av de undersökta städerna i Lancet Countdown förväntar sig att klimatförändringarna allvarligt kommer att äventyra infrastrukturen för hälso- och sjukvård, antingen direkt genom extremt väder eller indirekt genom överbelastning på grund av en större sjukdomsbörda. De trender vi ser visar på oacceptabelt höga risker för människors hälsa i dag och i framtiden. Lancet Countdowns årsredovisningar kan hjälpa oss att förstå priset för passivitet, och användas för att driva ambitiösa ansträngningar för övergången till en fossilfri framtid. Forskning om folkhälsa och klimatförändringen bidrar med både kunskap och motivation för genomförande av nödvändiga omställningsåtgärder. Det handlar om effekterna av klimatförändringen på människors hälsa men också om hur mer hälsosamma samhällen och livsstilsval kan ha en positiv effekt på såväl människors hälsa som vårt klimat. Många av de åtgärder som behövs för att bekämpa klimatförändringen är till omedelbar nytta för folkhälsan. Lokala luftföroreningar orsakade av fossila bränslen i städer dödar närmare tre miljoner människor årligen i världen, varav 500 000 i Europa, enligt Lancet Countdown. Att lösa växthusproblemet kommer att ge en samtidig vinst med renare luft och bättre folkhälsa. Lancet Countdown uppmanar regeringar att stärka nationella hälsosystem så att de kan klara av eller förebygga hälsoeffekter av extrem värme. Det finns dock gränser för hur mycket även de starkaste system kan minska hälsorisker genom anpassning, om för lite görs för att minska orsaken, det vill säga växthusgasutsläppen. Utan klimatåtgärder hotas 50 år av medicinska framsteg av de ökande hälsoproblem, flyktingströmmar och fattigdom som klimatförändringen bidrar till. Det liv vi lever i dag och den värld som vi känner den i dag står på spel. De vetenskapliga bevisen får inte längre ignoreras. Det brådskar. Sverige är ett föregångsland i globala hälsofrågor och kan också vara en stark förebild då det gäller att måna om klimatet. Låt effekter på hälsan bli den alarmklocka som får konsekvenserna av klimatförändringen att bli en lika angelägen fråga hemma vid köksbordet som vid klimatförhandlarnas bord i Katowice. Klimatförändringen kan jämföras med en ”medicinsk nödsituation”. Det är en allvarlig diagnos, men den goda nyheten är att om vi agerar rätt kan det visa sig vara det viktigaste som görs för global hälsa i vår tid och vi känner till botemedlet. Rapporten ”The Lancet Countdown on Health and Climate Change” följer hur världens regeringar förmår svara på klimatförändringarna och de hälsoeffekter som är en följd av dessa. Den genomförs genom årliga rapporter fram till 2030 i den vetenskapliga tidskriften The Lancet i samarbete mellan 27 institutioner världen över samt Världshälsoorganisationen WHO och Världsbanken. 1 december 2018 Debattartikel Åtta miljöexperter om ”The Lancet Countdown on Health and Climate Change”: ”Dödsfall och sjukdomar när extremvädret blir allt vanligare” ", "article_category": "other"}
{"id": 868, "headline": "”Avskaffa dubbla jobbskatteavdraget för pensionärer”", "summary": "Det dubbla jobbskatteavdraget för pensionärer bör avskaffas. Den extra ekonomiska moroten att arbeta vidare tränger ut unga från arbetsmarknaden, skriver läsaren Ragnvald Nilsson.", "article": "Det är lätt att förstå att regeringar, oavsett färg, vill att folk ska jobba längre. Men det finns en hake. De flesta normala människor som passerar 65 har onekligen passerat bäst före-datum. Många är fysiskt aktiva, men vill hinna med något annat än jobba under den tid de har kvar. Jag talade nyligen med en sjuksköterska som hade följt många till sista vilan. De sista dagarna hade ingen ångrat att de inte jobbade lite längre. Däremot var det många som ångrade att de inte hade slutat tidigare, så att de hade fått lite mer tid till annat. Det är också ett känt faktum att ambitionsnivån för de flesta 60-åringar för jobbet sjunker. Så förslaget till skattesänkningar för pensionärer som jobbar längre slår fel. Krutet måste läggas på att få in ungdomarna i arbetslivet. Det är de unga som ska föra landet vidare, inte de gråhåriga. Låt de som vill jobba vidare fungera som mentorer, men de ska inte inte uppehålla en tjänst. De ska gå till ungdomarna. Om pensionärer vill arbeta vidare ska det bero på ork, vilja och kunskap, inte ekonomisk morot. Då är risken stor att de jobbar vidare enbart för att öka pensionspoängen. Då är pensionären enbart en bromskloss. DN Åsikt 28 november 2018 kl 15 Insändare Ragnvald Nilsson: ”Avskaffa dubbla jobbskatteavdraget för pensionärer” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 876, "headline": "”OS i Stockholm bidrar till ett mer sammanhållet samhälle”", "summary": "DN DEBATT 28/11. Många av oss har tidigare varit skeptiska till vinterspel i Sverige. Men med den nya sparsamma och hållbara profilen är riskerna nu mindre. Politikerna bör därför göra sitt yttersta för att bidra till att Stockholm får arrangera OS 2026. Det kan främja besöksnäringen och näringslivet i stort och det kan bidra till ett mer sammanhållet samhälle, skriver 11 näringslivsföreträdare.", "article": "Ett vinter-OS och Paralympics i Sverige 2026 är en unik möjlighet som måste tillvaratas. Att vara värd för ett av världens största evenemang kommer att skapa positiva avtryck i många år framöver. De största vinsterna med ett värdskap ser vi i de möjligheter som kan skapas för yngre generationer, där några av de största samhällsutmaningarna finns. Bara i Stockholms län bor omkring 90.000 unga personer under 26 år i utsatta områden. Det finns ingen mirakelkur för de problem som segregationen och utanförskapet medför. Däremot vet vi att idrotten spelar en viktig roll som plattform för framgångsrik integration. Näringslivet kan och vill spela en större roll i detta avseende. Sverige kan se tillbaka på flera år av tillväxt och ökad sysselsättning. En bidragande orsak har varit huvudstadsregionens starka utveckling. Men nu finns tecken på att konjunkturen kan vara på väg in i en svagare period. Situationen kräver medvetna och smarta satsningar mot framtiden. Många av oss har tidigare varit skeptiska till att arrangera vinterspelen i Sverige. Vi har sett risker med att det skulle kosta för mycket och att notan i slutändan får plockas upp av skattebetalarna, såväl medborgare som företag. Med det nya finansieringsupplägget och den sparsamma liksom hållbara profilen som genomsyrar planen är dessa risker mindre. Finansieringsupplägget innebär att omkring 9 av 13 miljarder kronor i beräknade driftkostnader betalas av Internationella olympiska kommittén. Resterande finansiering ska komma från kommersiella intäkter, bland annat från biljetter. Det innebär helt andra förutsättningar jämfört med tidigare arrangemang av vinterspelen. För att öka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft måste det nya politiska ledarskapet i Stockholm liksom den kommande regeringen tillvarata den utvecklingspotential som vinterspelen erbjuder. Att arrangera vinter-OS och Paralympics, med spel som går av stapeln i bland annat Stockholm, Åre och Falun, medför många fördelar: 1. Öka ungas möjligheter för sport. Även om spelen ska vara sparsamma finns behov som ett arrangemang av vinterspelen kan tillgodose. I dag kämpar många idrottslag för att få ihop träningstider. Barn och ungdomar tvingas träna sent på kvällarna, inte sällan i undermåliga ishallar. Satsningar uteblir eftersom det saknas träningstider. Det skidcentrum och den ishall i Botkyrka som planeras att byggas för OS kan bli en viktig investering i våra ungdomar. En investering som regionen ändå är i skriande behov av. 2. Höjd ribba för hållbarhet. Vi kan göra vinterspelen 2026 till ett av de mest hållbara OS-arrangemangen i sitt slag någonsin. Internationella Olympiska Kommitténs nya krav innebär att spelen ska vara hållbara i flera avseenden. För att lyckas måste vi använda det som redan finns på plats och vara sparsamma med nya byggnationer. På så sätt kan vi skapa en ny typ av vinterspel. Genom att genomföra arrangemanget inom ramen för i stort sett redan befintlig infrastruktur kan vår profil inom hållbarhet stärkas ytterligare. 3. Ökad lyskraft för Sveriges varumärke. Vinterspelen är en möjlighet för Sverige att profilera sig ännu starkare ute i världen. Vår utmaning är att utveckla vårt varumärke i takt med att den internationella konkurrensen vässas. Undersökningar tyder på att Sverigebilden globalt är något daterad och att kännedomen om vårt land är generellt låg bland yngre människor. Vinterspelen erbjuder en möjlighet att föra ut en modern bild av det nya och kreativa Sverige. 4. Injektion för besöksnäringen. Satsningen skulle ge en viktig skjuts till en redan stark besöksnäring. Turismen omsatte drygt 300 miljarder i Sverige förra året och sysselsatte omkring 175 000 personer. Undersökningar från tidigare värdstäder som Vancouver, London och Barcelona betonar de viktiga nyttor ett olympiskt värdskap kan skapa genom att bland annat öka antalet internationella besökare. 5. Främjad handel med omvärlden. För att stå sig i den globala konkurrensen framöver behöver vi främja internationalisering. Vinterspelen 2026 kan skapa positiva ringar på vattnet för företagens internationella affärer. Forskning pekar på att det finns fördelar med att arrangera OS även med ett sparsamt och hållbart förhållningssätt. Genom ökad kännedom, ett stärkt varumärke samt fler besök finns en möjlighet att hämta hem en ”olympisk exporteffekt”. Det skulle gynna tillväxten och hela landets välstånd. Privata, offentliga och ideella krafter kommer att behöva samverka för att lyckas hantera de utmaningar Sverige nu möter, inte minst vad gäller segregation. Därför är det nödvändigt med en bred agenda där sporten tillåts fylla en betydelsefull roll. Politikerna bör göra sitt yttersta för att bidra till att Sverige och Stockholm vinner kampen om att få arrangera vinter-OS och Paralympics 2026. Detta har möjlighet att främja både besöksnäringen, näringslivet i stort och bidra till ett mer sammanhållet samhälle. 28 november 2018 Debattartikel 11 näringslivsföreträdare: ”OS i Stockholm bidrar till ett mer sammanhållet samhälle” ", "article_category": "other"}
{"id": 932, "headline": "Så kan föräldrar tänka kring barn och mat", "summary": "Hur börjar man ge barn mat? Och vad kan man som förälder göra för att barnet ska gilla mat? Om och vad barnet äter är en återkommande källa till oro för föräldrar. Barndietisten Sara Ask vill ge föräldrarna verktyg att väcka matglädje hos barnet.", "article": "Det är full aktivitet i Sara Asks kök. Döttrarna Nora, Edit och Leah är hemma i dag och hjälper till att hacka grönsaker och rulla vegobollar till dagens matfotografering. – Barnen tycker om att laga mat, men det beror inte på mig. Den som tycker att det är kul och att det går bra att laga mat tillsammans med barnen kan gärna göra det, men man är ingen dålig förälder om man inte fixar det, säger Sara Ask. Hon är barndietist och har tidigare arbetat på Karolinska universitetssjukhuset, men arbetar nu med att skriva artiklar, skapa recept och föreläsa. Och så skriver hon böcker. Hennes nya bok heter ”Barn och mat: Från smakportion till äta själv”. Läs mer: Fyra maträtter som barn tycker om Boken är tänkt som ett stöd när mat ska introduceras till barnen och ger svar på många frågor som föräldrarna kan tänkas ha. När är det dags för barnet att börja äta, hur mycket mat är lagom och om det finns något barnet inte bör äta är frågor som många föräldrar funderar över. – Jag hoppas att den som läser boken ska känna att det här med mat blir lite enklare. Det pratas mycket om mat, så jag har full förståelse om man är orolig. Men oftast kan det inte bli så fel, säger hon. För att göra matintroduktionen så smidig som möjlig nämner Sara något hon kallar för ”lyhörd matning”. Med det menar hon att föräldern lär sig förstå det lilla barnets signaler för hunger och mättnad, och anpassar måltiden därefter. – Föräldrar vet många gånger inte alls vad som är lagom mycket mat för barnet. Om man trugar barnet kör man över mättnadssignalerna. Hon förespråkar lyhörd matning även när barnet blivit lite äldre. Då handlar det om att sätta ett hungrigt barn vid matbordet, att låta det gå två, tre timmar efter mellanmålet innan det är dags för middag. Det är också bra om barnet får äta tillsammans med andra, eftersom barn ofta gör som andra gör. Men trots goda förutsättningar äter inte alla barn med god aptit. Sara har personlig erfarenhet av att barn är olika när det kommer till mat. En av hennes döttrar äter det mesta och testar gärna nya maträtter, medan en annan dotter är mycket mer skeptisk. – Föräldrar kan tro att de har gjort rätt med det ena barnet och fel med det andra. Men barn är olika och det beror ofta framför allt på gener, säger Sara. Även det alltid finns något barn som älskar svartkål eller lite mer avancerade smaker så är det långt ifrån alla barn som gör det. Det finns nämligen en medfödd preferens för söt och energirik mat. Från fyra månaders ålder ser man också en preferens för salt. Sedan finns det en aversion mot framför allt beska, men också syrliga livsmedel. – Man tror att de här preferenserna och aversionerna har syftat till att hjälpa människan att först och främst vilja ha den söta bröstmjölken. Sedan, när den här individen kan ta för sig själv, att ta för sig av sådant som den upplever som tryggt. Läs mer: Det kan du göra om ditt barn är kräsen med mat Vad som upplevs som trygg mat varierar beroende på var i världen barnet bor, men här i Sverige kan det till exempel vara pannkakor, köttbullar och korv. Mat som ofta är ganska utskälld alltså, men som enligt boken inte alls är dålig ur näringssynpunkt. Med det sagt betyder det inte att man som förälder ska ge upp och steka korv eller vad det nu är barnet föredrar så fort barnet inte vill äta maten som serveras. Sara Asks fem tips till föräldrar. 1. Låt matbordet vara en trygg plats fri från prestation. Du som förälder bestämmer vad som serveras, men barnet får välja vad och hur mycket det vill äta. 2. Skapa bra förutsättningar för måltiden. Låt det ha gått några timmar sedan mellanmålet så att barnet är hungrigt. 3. Alla måltider behöver inte vara kompletta, allt barnet äter under dagen, veckan eller månaden gills. 4. Locka barnet att smaka genom att låta barnet se andra äta maten. En bra metod är också att ställa fram maten i olika skålar och låta barnet närma sig i egen takt. 5. Stirra dig inte blind på enskilda livsmedel, tänk på helheten. – Det kan vara bra att veta att det inte behöver vara en komplett måltid vid varje tillfälle. Vill barnet bara ha potatis, pasta eller ris så är det ingen fara. Som förälder kan det vara bra att anta lite helikopterperspektiv. Barnet äter ju oftast flera måltider per dag, och kanske också på skolan eller förskolan, säger hon. Läs mer: Det här ska du tänka på om ditt barn vill bli vegetarian Hemma hos Sara tillämpas ofta ”tacomodellen”. Olika livsmedel ställs fram i olika skålar på bordet och alla kan komponera sin egen måltid. – Jag menar inte att föräldern ska laga fyra olika rätter, det handlar om att mötas kring en minsta gemensam nämnare. Och det bör finnas åtminstone ett livsmedel på bordet som barnet kan äta sig mätt på. Matbordet är en av få platser där vi är i jämnhöjd med barnen påpekar Sara och säger att det brukar bli trevligare för alla inblandade om föräldern kan passa på att se barnens ansikten i stället för att fokusera på vad de har eller inte har på sina tallrikar. Läs mer: Guide: Första året med barn Däremot kan man som föräldrar locka barnet att prova. För att lära sig tycka om något måste man smaka flera gånger. Hur många gånger varierar, men färre gånger om barnet är under ett år. – Sedan verkar det krävas 17-18 gånger för att barnet ska tycka om något. Det är mycket, men jag brukar säga till föräldrar att inte räkna utan i stället försöka tänka att det aldrig är kört. Självklart måste det finnas rätter som man aldrig någonsin lär sig uppskatta, men någon kanske lär sig sent, säger Sara och berättar att hon först nu, vid 42 års ålder, börjat uppskatta koriander. Grönsaker brukar vara en av de saker som flest föräldrar uppger att deras barn inte äter. Enligt Sara handlar det om att grönsaker passar dåligt ihop med barns preferenser. – Barn lider sällan näringsbrist om de inte äter grönsaker. Men ha alltid med grönsaker på bordet, så att barnen hela tiden exponeras för dem. Det kan locka dem att prova om de ser andra äta grönsaker, säger hon. Läs mer: Mat för barn – fem frågor till fyra kokboksförfattare Att barnet kommer att äta något bara det är tillräckligt hungrigt stämmer för många, men inte för alla barn. Det kan vara svårt som förälder att avgöra om barnet äter tillräckligt, men tillväxtkurvan brukar vara en bra mätare. Det kan också vara bra att ha koll på att barnet tycker om något livsmedel som innehåller mycket järn, till exempel blodpudding, torkade aprikoser eller järnberikad gröt. – Om man misstänker att barnet har obehag av maten, allergi eller någon sjukdom ska man aldrig tveka att söka vård. Det kan finnas många typer av obehag, barnet kanske kräks, blir lös i magen eller förstoppad. Eller så har barnet svårt att tugga eller svälja maten, säger Sara. Föräldrar till matglada barn kan också ha bekymmer med att få till hälsosamma rutiner kring mat. I dagens samhälle finns energirik mat i överflöd och det kan vara svårt för vissa att bibehålla en hälsosam vikt. – Det går ju att utnyttja barnets matglädje att lära sig tycka om olika sorters grönsaker. Om en person vill äta mycket kommer det att vara extra bra om den gillar grönsaker, säger hon. I boken tar Sara även upp vad forskningen säger om att utesluta till exempel gluten eller laktos hos icke-allergiska barn. Och ger välbehövlig nyans i debatten om sockerförbud. – Jag brukar säga att ingenting är så dåligt att man aldrig kan äta det och ingenting är så bra att man kan äta det jämt. Det handlar om helheten. Allt mer forskning tyder på att det är matmönster i stället för specifika livsmedel som är viktigt, säger hon. Läs mer: Svårt allergiska barn kunde vänjas vid jordnötter ", "article_category": "other"}
{"id": 939, "headline": "”Alliansen har kastat ut Sverige i Brexit-liknande tillstånd”", "summary": "Alliansen har under ledning av Moderaterna kastat ut Sverige i ett Brexit-liknande tillstånd. Det är ett i högsta grad oansvarigt att rösta bort en fungerande regering utan att ha en plan för vad som ska hända, skriver läsaren Björn Friberg.", "article": "Den 23 juni 2016 vaknade de flesta av världens ledare med stor förvåning. Det var inte en vanlig morgon. Långt därifrån. Storbritannien hade valt att rösta för att lämna EU. I samma ögonblick som den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron valde att låta landet hålla en omröstning för utträde ur EU, utan att ha en rimlig plan för vad man skulle göra om landet faktiskt gick ur, omvandlade han Storbritannien från en stabil nation till ett nationellt experiment. Att bryta en i många avseenden logisk och fungerande struktur, utan att ha en plan för vad man ska göra när den är bruten, är inte det vanliga tillvägagångssättet inom politiken. Om man vill i EU eller ej finns det många olika aspekter på. Det finns rimliga argument för och rimliga argument emot. Vad som är bäst för en nation, är en tolkningsfråga och den ena åsikten är inte nödvändigtvis mer rätt än den andra. Oavsett vilken syn man har på EU är Brexit-modellen fel väg att gå. Efter Brexit sjönk pundet till den lägsta nivån på 30 år. Flygplanstillverkaren Airbus, med omfattande verksamhet i Storbritannien, har varnat för at företaget kan lämna landet om de inte får tydliga besked för hur den framtida marknaden ska fungera. Även om ett avtal har verkat närmare de senaste dagarna så finns det fortfarande mycket som tyder på att England kommer att krascha ut ur EU, utan avtal eller lösning. Problemet här är inte åsiktsskillnaden, utan på vilket sätt reformen har genomförts. Vad har detta med svensk politik att göra? Sedan den 25 september har Sverige inte någon vald regering. Socialdemokraterna och Miljöpartiet leder en övergångsregering som inte ska fatta några större politiska beslut. Varför? Jo, för att Alliansen plus SD valde att avsätta regeringen Löfven. Det var dock en sak som de saknade: en tydlig plan för vad de skulle göra efter att Löfven var avsatt. Likt en full 15-åring som kör moped för att snabbt komma fram glömde alliansledarna under ledning av Moderaterna att tänka på konsekvenserna av sitt val, utan levde mer i nuet och hoppades på det bästa. Problemet är att moderatledaren Ulf Kristersson just nu med glädje låter Sverige genomlida en Brexit 2.0 där vi just nu inte har någon plan vad man ska göra. I stället för att aktivt arbeta fram en plan innan man avsätter en regering väljer man hellre att göra om Sverige till ett nationellt experiment. Detta ger myndigheter svårare att förbereda för framtiden, företag blir mindre säkra på om man vill anställa, och det blir ett mindre stabilt ekonomiskt klimat. Moderaterna valde även att löpa hela linan ut och lade till det lilla extra, de avser att lägga fram en egen budgetmotion för göra situationen ännu lite mer otydlig. Både Sverige och Storbritannien befinner sig i en tid av otydlighet, ovisshet, och oklarhet. Att förändra saker i ett samhälle är aldrig fel. Det är därför vi har politiker och politiska val. Är man för eller emot Brexit, för eller emot en Alliansregering, är inte det relevanta här. Det relevanta är att om vi har en fungerande struktur. Bryt den inte innan du vet vad du ska göra när den är borta. DN Åsikt 21 november 2018 kl 16 Insändare Björn Friberg: ”Alliansen har kastat ut Sverige i ett Brexit-liknande tillstånd” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 952, "headline": "”SD vill styra Sverige auktoritärt och tysta journalister”", "summary": "Journalister måste sluta att normalisera Sverigedemokraterna. Det måste tydligt framgå att SD:s mål är att göra om Sverige till ett nytt Ungern med auktoritärt styre där demokrati och yttrandefrihet monteras ner, skriver läsaren Tommy Jacobson.", "article": "Journalister är det svårt att bli klok på. Å ena sidan ska de vara ”den tredje statsmakten” och granska makthavarna åt oss medborgare. Å andra sidan ska de vara de neutrala och objektiva meddelarna av nyheter. Ibland hamnar de därför mellan båda stolarna. När det gäller Sverigedemokraterna har medierna hjälpt till att normalisera partiet, så att hela perspektivet förskjutits. SD har lyckats framstå som ett \"normalt\" folkvalt parti som alla de andra. Ett knätofsparti som i första hand vill återinföra välfärdsstaten där vi alla (utom invandrarna) ska vara som en enda stor familj med gemytlige Jimmie som landsfader. Men journalistkåren skriver mest om deras medel. Ytterst sällan belyses att SD på ett unikt, konsekvent och durkdrivet sätt nått sina framgångar genom att ”dagtinga med sanningen”. Om invandringen, om Sverige på väg mot bankrutt, om vår gemensamma historia – med mera. Sent omsider har några börjat tala om SD:s ursprung och populistiska tendenser. Men alltför sällan skriver ni om SD:s klart uttalade mål. Det är att omvandla Sverige till ett nytt Ungern, med allt vad det innebär – inte minst för er själva. Visst ska vi diskutera vår demokrati och övriga partiers agerande. Fast än en gång: SD är inte ett normalt parti. Det är ett högerpopulistiskt parti med fascistisk bakgrund, som lurat sina väljare och döljer sitt slutmål — ett auktoritärt samhälle — tills makten är deras. Att inte skriva tydligt om det är verkligen ett hot mot demokratin. DN Åsikt 20 november 2018 kl 15 Insändare Tommy Jacobson: ”SD vill styra Sverige auktoritärt och tysta journalister” Svar Tomas Brandberg: ”SD står bakom demokrati och yttrandefrihet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 977, "headline": "”Socialdemokraterna måste lära av vänsterpopulisterna”", "summary": "DN DEBATT 19/11. Socialdemokraterna utmanas på allvar av Sverigedemokraterna om positionen som det stora arbetarpartiet i Sverige. Hoppet ligger i att vi nu bevittnar politikens återkomst. Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien är exempel på framgångsrik socialdemokratisk populism, skriver Enna Gerin och Daniel Suhonen, vid tankesmedjan Katalys.", "article": "Socialdemokraterna och de rödgröna partierna förlorade valet. Trots borgerlighetens svårigheter att få ihop en regering har en blåbrun våg slagit in över landet och det kommer att synas i politiken de kommande åren. I den valanalys Katalys nu presenterar pekar vi på allvaret i situationen. Socialdemokraterna utmanas på allvar av Sverigedemokraterna om positionen som det stora arbetarpartiet i Sverige. Grundfrågan för oss är: Vad beror socialdemokratins långa kris på och vilken förnyelse behövs för att rädda socialdemokratin som en stark politisk kraft? Vårt recept består av fyra ingredienser: 1. Demokratisk socialism. Under efterkrigstiden blomstrade den socialdemokratiska samhällsmodellen. Men på 1980-talet besegrades den av nyliberalismen. Vid Kalla krigets slut uppstod konsensus kring en nyliberal ekonomisk modell. De centrala maktpartierna kom överens om den ekonomiska politikens ramar vilket fick den socioekonomiska höger-vänsterkonflikt att tyna bort. Det fanns, eller erkändes, inga alternativ. Efter finanskrisen 2008 inser allt fler att nyliberalismen nått vägs ände. Den politiske teoretikern Francis Fukuyama, som på 1990-talet proklamerade ”historiens slut”, menar i dag att den nyliberala perioden haft ”katastrofala effekter” och att socialismen borde göra comeback i form av omfördelande program som tar sig an den ekonomiska ojämlikhet som uppstått de senaste årtiondena. Såväl Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyns nya linje för socialdemokratin i Storbritannien visar att det finns alternativ. Men vilket är svensk socialdemokratis alternativ i den ideologiska kamp som blossat upp nu när nyliberalismen krisar? 2. Vänsterpopulism. Vår nära framtid kommer att kännetecknas av en politisk konflikt mellan högerpopulism och vänsterpopulism och den kraft som vinner får möjlighet att forma en ny politisk hegemoni. Statsvetaren Chantal Mouffe menar i sin politiska essä ”For a left populism” att vänsterpopulismen kan vara ett verktyg för att utveckla och fördjupa demokratin. Högerpopulismens främlingsfientliga politik kan pressas tillbaka om socialdemokratin lyckas mobilisera folket i ett försvar för jämlikhet och social rättvisa. Vänsterpopulism ska förstås som en språklig strategi för att skapa en nödvändig politisk gränsdragning mellan folket och oligarkin. Vi menar att det är den politik som behövs för att rädda demokratin. Hoppet ligger i att vi nu bevittnar politikens återkomst. Både Bernie Sanders i USA och Labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien är exempel på hur en framgångsrik socialdemokratisk populism skapar tydliga politiska gränsdragningar mellan den ekonomiska eliten och folket: Sanders med sin retorik om de 99 mot de 1 procenten och Corbyn med sin slogan ”För de många, inte de få”. Det är dags att tydliggöra vems intressen man försvarar och vems man utmanar. Målet för svensk socialdemokrati måste vara en tydlig riksdagsmajoritet för en progressiv vänsterpolitik. För att nå detta bör man lära av de framgångsrika populistiska strategier som använts hittills. 3. Socialdemokratisk reformism. Sedan 1990-talet har S fört en ekonomisk politik som helt har kapitulerat inför nyliberalismen. Först på 2010-talet har partiet börjat omvärdera och ifrågasätta effekterna av helt oreglerade marknadskrafter i välfärden, men kärnan i den ekonomiska politiken har inte ändrats. För att ge socialdemokratins alternativ trovärdighet krävs en politik som ger samhället redskap att klara av att göra de investeringar som krävs. En stark reformism kräver att vi omprövar den ekonomiska politik som har lett oss till dagens skenande ojämlikhet och en välfärdsstat som går på knäna. En ny ekonomisk politik innebär ett nytt finanspolitiskt ramverk, slopade överskottsmål i statens finanser, och en politik som möjliggör lånefinansierade investeringar. S behöver också en ny skattepolitik då skatteinkomsterna sjunkit som andel av BNP sedan år 2000. För att klara välfärden behöver skattekvoten stiga, men en del av de sänkningar av inkomstskatterna som gjorts kan behållas och merparten av höjningarna tas på kapitalinkomster, fastigheter och miljöfarlig verksamhet. Ett nytt pensionssystem behövs då dagens system ger för låga pensioner till hundratusentals människor och är ohållbart. En social bostadspolitik behövs där samhället träder in och tar på sig huvudansvaret för bostadsförsörjningen. Enligt boverket behövs det byggas cirka 535.000 bostäder mellan 2018 och 2025, vilket är långt mer än vad som planeras att byggas. 4. Gräsrotsaktivism. I valrörelsens slutskede visade tiotusentals S- och LO-aktivister kraften i arbetarrörelsen. Förmågan att väcka en livaktig politisk rörelse är vid sidan om en nödvändig politisk förnyelse, arbetarrörelsens största möjlighet. Valrörelsen i Sverige 2018 visade – liksom radikala uppsving i Storbritannien, Portugal och USA – att människor vill engagera sig för en progressiv politik. Men rörelsen måste hänga ihop med politiken. Partiets ledning måste sluta att betrakta medlemmarna och deras åsikter som en belastning. I en lång rad frågor de senaste åren har partiledningen agerat på ett sätt som inte tagit vara på medlemmarnas engagemang. Beslutande medlemsomröstningar skulle aktivera medlemmarna i den politiska beslutsprocessen. Många skulle kunna lockas om partiet gav större möjligheter att delta på allvar i den politiska idéutvecklingen. Det är också dags att låta medlemmarna välja partiordförande i öppna val. Öppna kandidaturer med debatter mellan kandidaterna är väsentliga inslag i ett demokratiskt parti. Den ålderdomliga modellen med hemliga kandidater och kongressvoteringar utan betydelse måste få ett slut. Partiledarval är allt för utmärkta tillfällen att diskutera socialdemokratins vägval för att tappas bort i valprocedurer formade av partisprängningen för hundra år sedan. Även partisekreterarens mandat bör stärkas och väljas i en medlemsomröstning på samma sätt som partiledaren. Under de perioder partiet innehar regeringsmakten kan partiet därmed få ett starkare mandat att opinionsbilda kring frågor som kanske inte kan drivas i en koalitionsregering. Nedgången för socialdemokratin i Sverige och andra länder förklaras ofta med strukturella förändringar som urbanisering, globalisering, strukturomvandling eller utbildningsexpansionen. Dessa processer har utan tvivel ägt rum och påverkar människors beteende och värderingar. Men det är ingen naturlag att socialdemokratin per automatik förlorar stöd till följd av dessa förändringar. Med en politik som är bättre anpassad till dagens verklighet och politiska temperament kunde både det senaste och kommande val gå betydligt bättre för socialdemokratin i Sverige. Det finns mycket goda skäl för att omgående börja bygga en ny stark socialdemokrati för det 21:a århundradet. Tiden för ständiga reträtter måste vara slut. DN Debatt 19 november 2018 Debattartikel Enna Gerin, utredare vid Katalys och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys: ”Socialdemokraterna måste lära av vänsterpopulisterna” ", "article_category": "other"}
{"id": 1006, "headline": "Martin Liby Troein: USA får inte vända världen ryggen", "summary": "När Hitler besegrats beslutade sig amerikanska ledare för att inte göra samma misstag som efter första världskriget. De drog slutsatsen att en öppen internationell ordning kräver amerikanskt engagemang.", "article": "Ingen fred efter ett stormaktskrig ”har genererat så mycket analys, kontrovers och ånger som den efter första världskriget”. Det konstaterar den amerikanske statsvetaren John Ikenberry i sin bok ”After Victory”, om hur segrande nationer etablerat nya internationella ordningar efter stora krig. När Emmanuel Macron på hundraårsdagen av vapenstilleståndet i helgen – med ord tydligt riktade till Donald Trump – fördömde det smala nationella egenintresset som drivkraft var det nog heller inte bara dess roll i kriget han hade i åtanke. Utan också i dess efterspel. Första världskriget innebar att världen fick en ny supermakt: USA. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson drog slutsatsen att blodbadet var en konsekvens av att militaristiska stater agerat i sitt eget snäva stormaktsintresse. För att det inte skulle hända igen sökte han etablera en regelbaserad internationell ordning, förkroppsligad i ett nytt världssamfund. Men Wilson lyckades inte övertyga sina landsmän om idéns förträfflighet. Senaten sa nej till ett medlemskap i den nya organisationen, som därmed föddes försvagad. USA vände sig sedan djupare inåt, tydligast genom höga tullar efter börskraschen 1929, vilket drev världen in i depressionen. Dessutom misslyckades Wilson med att avhålla fransmän och britter från att följa sitt smala egenintresse. Hos de besegrade och hårt straffade tyskarna växte revanschismen. På så sätt bereddes marken för ett nytt världskrig. När Hitler besegrats och världen skulle byggas upp slet de amerikanska ledarna sitt hår över hur de agerat de föregående decennierna. De drog inte bara slutsatsen att den här gången var de tvungna att etablera en regelbaserad ordning, utan också vad som var nödvändigt för att lyckas: USA fick inte åter vända världen ryggen. Genom Marshallhjälpen finansierade amerikanerna återuppbyggnaden av Europa. Det besegrade Tyskland, liksom Japan, hjälptes på fötter. Ett öppet handelssystem etablerades; IMF och Världsbanken fick till uppgift att stödja länder med ekonomiska svårigheter. Medlemskapet i det nya världssamfundet FN – den här gången godkänt – kombinerades med säkerhetsgarantier till allierade i Europa och Asien. Det är dessa mångfasetterade och överlappande institutioner och etablerade samarbetsmönster som vi ofta kallar den ”liberala internationella ordningen”. Den har naturligtvis inte varit statisk eller fungerat fläckfritt. När Västeuropa och Japan hämtat in det ekonomiska försprånget på 60-talet började USA pressa på för en ”omförhandling” av de gemensamma ekonomiska reglerna: större öppenhet för amerikansk export och kapital. I säkerhetssfären har USA emellanåt helt struntat i regelverket, mest flagrant på senare år, när Irak invaderades. Ändå kan man inte avskriva den liberala ordningen som ett bländverk. Stormaktskrig har undvikits. Den internationella ekonomin har hållits öppen. Även världens numera enda supermakt har oftast låtit sitt agerande kringskäras av regler och normer. Trumpadministrationens utfall mot internationella samarbeten speglar till viss del en bredare amerikansk vilja att återigen omförhandla det gällande regelverket. Fler än presidenten tycker att andra länder – i synnerhet Kina – tjänat för mycket på nuvarande utformning. Men Trump skiljer ut sig. Han verkar inte bara vilja rucka på regelverket, utan riva det helt. Hans vision är en värld där egenintresset styr och de starka gör upp. De senaste åren har Peking talat sig varmt för den existerande ordningen. Men kineserna är knappast starka nog för att upprätthålla den. Framför allt påverkas innehållet om en auktoritär stat blir dess grundpelare. Till syvende och sist gäller läxan från första världskriget fortfarande. En liberal internationell ordning är bäst för att säkra fred och frihet. Och för att en sådan ska bevaras krävs i längden den demokratiska supermaktens helhjärtade engagemang. ", "article_category": "other"}
{"id": 1016, "headline": "”Bara Moderaterna och KD som talar om sakfrågorna”", "summary": "Bara Moderaterna och Kristdemokraterna av de borgerliga partierna talar om sakfrågorna. Som väljare blir jag besviken av att höra när C-ledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund svartmålar Sverigedemokraterna, skriver läsaren Lars Erik Andersson.", "article": "I onsdags genomfördes den första av fyra möjliga omröstningar för val av ny statsminister. Jag har alltid trott att alla riksdagsmän och -kvinnor gjorde allt för att vi alla skulle få ett bättre Sverige. Det är väl därför vi har riksdagsval. Jag blev verkligen besviken på det som sades i kammaren. Vad som skulle sägas från den röda sidan visste vi redan innan omröstningen. Däremot blev jag oerhört besviken på de två partier som jag trodde skulle finnas på den borgerliga sidan. Men vad jag fick höra av C-ledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund var inte vad de tänkt göra för att få ett bättre framtida Sverige. Annie Lööf ägnade sina tio minuter i talarstolen åt nedlåtande och oförskämda ord om Sverigedemokraterna. Att en partiordförande kan uppföra sig så lågt är för mig en fråga. Jan Björklund beklagar sig över att han inte fått höra några positiva ord om honom som person. Såväl Jan Björklund som Annie Lööf sade inte något om vad de vill göra för att få ett framtida bättre Sverige. Det enda man pratade om var att man måste hålla SD och därmed över en miljon svenskar utanför allt inflytande över Sveriges välbefinnande. Vi hörde enbart oförskämda och nedlåtande ord om Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna. En riksdagsman/riksdagskvinna borde kunna bättre. Såväl moderaten Tobias Billström som kristdemokraten Ebba Busch Thor talade i sina inlägg verkligen om vad de ville göra för Sverige. Vi har trots allt ett par partier som vet och vill vad som behöver göras. Stå på er! DN Åsikt 15 november 2018 kl 17 Insändare Lars Erik Andersson: ”Bara Moderaterna och KD som talar om sakfrågorna” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1040, "headline": "”Civilståndet påverkar delar av den allmänna pensionen”", "summary": "Delar av den allmänna pensionen – garantipensionen och tilläggspensionen – blir lägre om du är gift eller sambo med någon du har barn med eller tidigare har varit gift med, skriver Johan Klasson på Pensionsmyndigheten.", "article": "Den nyblivne pensionären Wille Börlin frågar i en insändare på DN Åsikt varför prognosen i orange kuvertet inte visade rätt belopp från början. Det beror på att prognosen för din allmänna pension var beräknad på de uppgifter vi hade tillgängliga. Först i samband med handläggningen av ansökan görs en utredning. Din pension beräknas då med belopp som för gifta, eftersom du sammanbor med någon du har barn med. Denna utredning gick inte att göra i prognosen i orange kuvert. Nuförtiden är prognosen borttagen från det orange kuvertet. Din andra fråga är varför pension blandas ihop med civilstånd. Att civilståndet påverkar är för att lagstiftningen för allmän pension är utformad så. Den allmänna pensionen består av olika delar. Det är tre delar som baseras på den pensionsgrundande inkomst du har haft genom att du har arbetat. Den fjärde delen, garantipension, baseras på antal år med bosättning i Sverige, men minskas av din inkomstgrundade pension. Inkomstpensionen och premiepensionen påverkas inte av civilstånd. Den förändras inte av om du är ogift, gift, skild eller om du är sambo eller inte. Däremot påverkas garantipensionen och tilläggspensionen av civilstånd. Beloppet blir lägre om du är gift eller om du likställs som gift som sammanboende med någon du har barn med eller tidigare har varit gift med. Tilläggspensionen betalas bara ut till personer födda 1953 eller tidigare. Vi informerar bland annat på vår hemsida hur civilstånd påverkar garantipensionen och tilläggspensionen. Den som har fler frågor eller funderingar kan kontakta Pensionsmyndighetens kundservice. DN Åsikt 14 november 2018 kl 09 Insändare Wille Börlin: ”Märkligt att pensionen bli mindre för att vi lever ihop” Svar Johan Klasson: ”Civilståndet påverkar delar av den allmänna pensionen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1056, "headline": "Han misshandlade sina flickvänner: Vill visa att det finns hjälp för att sluta slå", "summary": "Carl Adam Tillberg var våldsam mot flera kvinnor som han var tillsammans med. Han är en av få som öppet talar om att han slagit en partner. ”Jag vet att det kan väcka negativa reaktioner. Men kanske finns det något att lära av min berättelse”, säger han.", "article": "Våld i nära relationer anmäls ytterst sällan till polisen – och få av anmälningarna leder till åtal och eventuellt fällande dom. Carl Adam Tillberg är dömd för hemfridsbrott och olaga hot mot en kvinna han varit tillsammans med. I dag har han behandlats för sina drogproblem och sin aggressivitet. Med sin berättelse vill han öka förståelsen för de mekanismer som gör att en del män brukar våld och slår – utan att för den skull förminska offren som farit illa. – Att lyssna på någon som varit nere i skiten och vänt kanske kan få andra män att förstå och ändra sitt beteende. I dag inser jag att våldet var ett mycket destruktivt sätt att visa makt, säger Carl Adam Tillberg. Han föreläser, driver en podd och har nu skrivit en bok om hur en helt ”vanlig” människa blir till en våldsam missbrukare som ändå lyckas hålla fasaden uppe alldeles för länge. Du har samtidigt fått kritik för att ta uppmärksamhet från kvinnorna som du gjorde illa? – Ja, den kritiken finns. Jag kan aldrig ursäktas för det jag har gjort mot dem. De som jag brukade våld mot har sina berättelser och jag ifrågasätter inte deras erfarenheter. Samtidigt kanske det är värdefullt att ta del av vad en man som slagit har att säga, menar Carl Adam Tillberg. Han är uppvuxen i det idylliska samhället Norsholm, som ligger vid Göta Kanal i Östergötland. Familjen beskriver han som något dysfunktionell. Carl Adam säger att föräldrarna ofta bråkade med varandra och kunde kasta saker omkring sig. – Redan i förskolan blev jag retad. Kompisarna lekte ”dra-i-örat-leken”. Den innebar att varje gång jag passerade dem på min trehjuling skulle de dra mig hårt örat. Kränkningarna fortsatte sedan under lågstadiet. Carl Adam säger att det handlade om glåpord, slag och sparkar. Att det här med att slå tillbaka blev ett sätt att skydda och försvara sig. Men ofta flydde han från våldet in i biblioteket där böckerna blev hans räddning. I högstadiet blandades elever från fyra olika skolor. Mobbarna hamnade i skilda klasser och Carl Adam beskriver det som en ganska bra tid. Han började träna kampsport som stärkte hans självförtroende. – I gymnasiet trivdes jag, men paradoxalt nog började mitt självdestruktiva beteende där. Jag var full första gången som femtonåring och sedan eskalerade det. En av mina första flickvänner var jag mycket elak mot. Jag fick henne att känna sig som en dålig människa. Vad berodde det på? – Så här i efterhand vet jag ju att det var ett uttryck för att jag ville visa min makt och för att jag var svartsjuk. Jag hade själv varit otrogen med andra tjejer och var rädd att hon skulle bete sig lika svekfullt. Jag ville kontrollera henne. Carl Adam hade några kortare relationer under gymnasiet och fortsatte med sitt destruktiva beteende. Han kunde kalla flickvännerna ”jävla hora” och andra tillmälen. Och så kastade han saker omkring sig. – Man brukar tala om verbalt, fysiskt, sexuellt och materiellt våld. Och jag har till viss del använt alla former någon gång, säger Carl Adam Tillberg. Läs mer: Telefonlinje för våldsutövare ska minska familjevåldet Under gymnasiet började han använda mer alkohol och även droger. Under studierna på en folkhögskola träffade han en ny partner. Hon var den första han brukade fysiskt våld mot. Han tog tag i hennes ena arm och slog henne i ansiktet. – Jag minns inte exakt hur det gick till. Men jag vet att det alltid känts bra i stunden, när jag kastat något eller slagit. Men efteråt kom alltid ångesten. Jag visste ju att det var fel att göra någon jag tyckte om illa ... men ändå. – Våldet var ett maktmedel som jag lärt mig var en lösning på problem som jag inte kunde hantera på något annat sätt. Eller snarare som jag valde. För vi har alla ett val hur vi lever våra liv. När Carl Adam var tjugoett år träffade han en kvinna som senare blev mamma till deras dotter. Hon är nog den partner han betett sig som mest illa emot, säger han. Det handlade både om verbalt och fysiskt våld. – En gång ringde hon polisen och jag blev anhållen. Det blev en tillfällig vändpunkt för mig. Jag sökte mig till en verksamhet för våldsutsatta och för män som utövar våld. Jag gick i gruppterapi för att lära mig att hantera konflikter och känna empati. Enligt Carl Adam har han och hans barns mamma i dag en bra relation. De har haft långa samtal för att tillsammans bringa klarhet i det som hände. Under ett par år höll han sig någorlunda nykter, men sakta men säkert ”glömde” han bort de verktyg han lärt sig under terapin. Det blev allt mer alkohol och droger, och snart använde han narkotika så gott som dagligen. – Jag hade några fler relationer som präglades av en destruktiv sexualitet och av våld. För tre år sedan hotade jag min dåvarande flickvän och bröt mig in i hennes hem. Det blev en ny och förhoppningsvis definitiv vändpunkt i mitt liv. I februari för två år sedan tog Carl Adam kontakt med socialtjänsten i Norrköping för att få hjälp att hantera sina drogproblem. Han erbjöds en åtta veckor lång öppenvårdsbehandling och är sedan dess nykter, han fortsätter dock att delta i möten med en självhjälpsgrupp ett par gånger i veckan. – Jag har en särbo i dag som känner till min bakgrund. Hon stöttar mig i mitt nya liv och vet också om att jag har diagnosen bipolär sjukdom, något som kanske är en delförklaring till mina tidigare problem. – Relationen till mina föräldrar är bra i dag och det beror mycket på att jag är nykter nu. Vi kan ha fina samtal om min barndom och ungdomstid. I somras deltog Carl Adam Tillberg i Nyhetsmorgon i TV4. Inslaget blev ifrågasatt av bland annat några av hans tidigare flickvänner som upplevde sig kränkta på nytt av hans berättelse. – Jag tvekade om ifall jag skulle vara med i programmet och anade att det skulle mötas av negativa reaktioner. Jag är inte någon unik man utan våld i parrelationer är tyvärr mer utbrett än vad många tror. – Jag ville visa att det finns hjälp för den som vill. Den som slår är inte för evigt förlorad utan måste kunna synas i det offentliga samtalet. Det innebär inte att jag förringar offren eller tar deras plats. Carl Adam är noga med att inte ge för många detaljer om dem han gjort illa, utan säger att det är sin egen historia som han nu förmedlar. Han säger också att det verkar vara känsligt att bli offentlig. – Flera bokade föreläsningar har blivit inställda och ett studieförbund ville inte längre samarbeta med mig. – Jag och min särbo anmälde oss till ett motionslopp för stöd till personer med psykisk ohälsa. Vi betalade in anmälningsavgiften, men dagen efter att jag lagt ut en bild från när jag tränade och skrivit att ”snart är det dags” fick vi beskedet att jag inte längre var välkommen på grund av min bakgrund. Carl Adam säger att folk givetvis har rätt att reagera och kritisera det han säger och gör, men att han hoppas att alla ska se vem han är i dag – inte den kvinnomisshandlare och missbrukare han var tidigare. I dag arbetar Carl Adam inom vården. Under många år sysslade han med teater och kultur i Norrköping där han fortfarande bor. Men det är något som ligger på hyllan, för gott eller tills vidare är oklart. Kan du hantera din aggressivitet i dag? – Jag kan bli arg som de flesta av oss och höja rösten. Men våld och att slåss, nej det finns inte på kartan. Läs mer: Evelyn Schreiber: Att lämna en våldsam man kräver mer än semester ", "article_category": "other"}
{"id": 1057, "headline": "Ny telefonlinje ska minska familjevåldet", "summary": "Snart startar den nya telefonlinjen ”Välj att sluta” för personer som vill ha hjälp med att stoppa sitt våldsamma beteende. Den riktar sig i ett första skede till dem som bor i Skåne och Stockholms län.", "article": "Förra året anmäldes omkring 12.000 misshandelsbrott i Sverige där gärningspersonen hade en nära relation med offret. Det visar statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå). Majoriteten av gärningspersonerna var män. I den Nationella trygghetsundersökningen uppgav en av fem som utsattes för misshandel under 2016 att den som slog var en närstående. Läs mer: Han misshandlade sina flickvänner: Vill visa att det finns hjälp för att sluta slå Mycket av samhällets insatser har hittills varit inriktade på att stötta kvinnliga brottsoffer. De män som utöver våld har däremot haft dålig insikt om hur deras beteende påverkar familjen och att de med rätt hjälp kan ändra sitt våldsamma beteende. I början av nästa år startar länsstyrelserna i Stockholm och Skåne en ny telefonlinje som får namnet ”Välja att sluta”. Den vände sig till personer som använder våld i en nära relation. Telefonlinjen är ett tvåårigt pilotprojekt och inspirationen är hämtad från bland annat England. Christina Ericson på Länsstyrelsen i Stockholm är ansvarig för den nya telefonlinjen. Den operativa verksamheten kommer att skötas av Manscentrum i Stockholm. Tanken är att socionomer, terapeuter och psykologer ska ge ett omedelbart stöd och även motivera till fortsatta behandling. – Alla som utsätts för våld givetvis ska få stöd och skydd. Men vi kan inte längre blunda för orsaken till problemet. För att nå förändring måste vi även fokusera på behandling av våldsutövaren. Partnervåld förekommer i alla typer av förhållanden, och både män och kvinnor kan vara våldsutövare, säger Christina Ericson. Men, fortsätter hon, forskning visar att det våld som riktas mot kvinnor är mer omfattande samt har större och mer långtgående effekter – både för individen och på samhällsnivån. Länsstyrelsen i Stockholm försöker också sedan en tid tillsammans med en rad kommuner via nätet nå män som slår sina partner. Informationssidan har samma namn som den nya telefonlinjen, det vill säga \"Välja att sluta\". Detta sker i samverkan med bland annat Polisen och Kriminalvården. – Telefonlinjen är på sätt och vis en fortsättning och riktar sig som sagt även till de som bor i Skåne. Målet är att den efter en utvärdering på längre sikt ska kunna täcka hela landet, säger Christina Ericson. Varför slår då många män sina kvinnor? Det finns en rad förklaringsmodeller till den manliga aggressiviteten. Forskningsrådet Forte presenterade 2016 rapporten ”Mäns våld mot kvinnor i nära relationer”. I den konstateras att numer är det få som hävdar att våldet har en enda orsak, utan att det istället finns flera samverkande förklaringar, både samhälleliga, relationsrelaterade och individuella. Världshälsoorganisationen WHO nämner bland annat riskfaktorer som tidigare våldsamhet, låg utbildningsnivå, att ha blivit misshandlad eller ha sett våld i familjen i barndomen, antisocial personlighetstörning, alkoholmissbruk. Även attityder som är tillåtande till våld, normer i samhället som ger män högre och kvinnor lägre status och små möjligheter för kvinnor att yrkesarbeta ökar risken för partnervåld enligt WHO. Kontrollerande beteende mot partnern och svårigheter att kommunicera i relationen likaså. Projektledaren Göran Bertilsson på SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, var med om att ta fram en rapport om riskfaktorer hos unga som kan ligga bakom varför de senare i livet brukar våld. Det handlar om: • att utsättas för våld och övergrepp i hemmet. • att växa upp i dysfunktionella familjer och tvingas bevittna våld. • att ha beteendeproblem och missbruk av alkohol och droger. • att ha kamratrelationer som kännetecknas av konflikter, våld och bristande närhet. • att komma från familjer med låg inkomst. Det finns i dag uppemot femtio olika aktörer som bedriver mer eller mindre systematiserad och underbyggd behandling för personer som har utövat våld i nära relationer i Sverige. De innefattar både enskild behandling, gruppbehandling samt parterapi. Göran Bertilsson på SBU var också med om att ta fram en rapport som granskade olika behandlingsmetoder. – Vi fann inget tillförlitigt vetenskapligt stöd för vad som fungerar och inte fungerar. Men det innebär inte att olika behandlingar är dåliga och verkningslösa. Vi vet helt enkelt inte, säger han. Det här betraktas som våld Fysiskt våld. Exempelvis örfilar, dra i håret, knuffa, hålla fast, sparkar, slag mot kroppen, stryptag med mera. Psykiskt våld. Hot, kontroll, kränkande och nedsättande ord). Här ingår även latent våld, att leva under risk för nytt våld. Sexuellt våld. Påtvingade sexuella handlingar, våldtäkt. Materiellt våld. Förstöra inredning, dagböcker, foton med mera. Ekonomiskt våld. Tvingas skriva under handlingar, får ej förfoga över egen ekonomi. Försummelse. Gäller främst äldre och personer med funktionsnedsättning och handlar om att medvetet ge felaktig medicinering, bristande hygien, lämna utan tillsyn med mera. Källa: Operation Kvinnofrid ", "article_category": "other"}
{"id": 1061, "headline": "”Primärvården byggs ut och får 1,4 miljarder mer på fyra år”", "summary": "DN DEBATT 13/11. Vi gör vår största satsning på primärvården som får 1,4 miljarder mer på fyra år. Det är en del av en stor reform som innebär att vårdcentralernas ansvar ökar. Svensk sjukvård behöver bli mindre ”sjukhustung” för att ge alla patienter rätt vård, i rätt tid, på rätt nivå, skriver företrädare för den nya blågröna koalitionen i Stockholms läns landsting.", "article": "Efter valet i september bildade Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet en ny blågrön koalition i Sveriges näst största parlament, Stockholms läns landsting. I dag presenterar vi en budget för 2019, den blågröna koalitionens första, med tydliga satsningar på primärvården, vårdens medarbetare, en utbyggd kollektivtrafik, minskad klimatpåverkan och psykisk ohälsa. Våra fem partier har enats om att tillsammans styra landstinget, som snart blir Region Stockholm. Det ger Regionen en stabil ledning som med både kraft och vilja kan hålla ett högt reformtempo de kommande fyra åren. Vid utgången av det här året kommer Region Stockholm att ha visat positivt ekonomiskt resultat i sammanlagt 12 år. Det gör oss unika i Sverige. Ordning och reda i ekonomin ger stabilitet och möjlighet att finansiera de stora investeringar som behövs i Europas snabbast växande storstadsregion. Sammantaget lägger vi 2,9 miljarder kronor mer på sjukvården och kollektivtrafiken i jämförelse med 2018. Vid sidan av detta genomförs investeringar på 15,7 miljarder kronor under 2019 och närmare 125 miljarder de kommande tio åren. Vi investerar i nya akutmottagningar, psykiatrilokaler, vårdavdelningar och förlossningsplatser, men också i ny kapacitet för kollektivtrafiken så som tunnelbanor och spårvägar. Vi kommer att ta ett regionalt ledarskap för att driva Stockholmsregionens intressen i Sverige och bli Europas mest attraktiva storstadsregion. Stockholmsregionen växer kraftigt, med 40 000 nya invånare årligen och år 2050 beräknas vi med god marginal att passerat tre miljoner människor. Detta ställer höga krav på utbyggd sjukvård och kollektivtrafik. Vår största satsning görs på primärvården. 1,4 miljarder på fyra år är en del av en stor reform som innebär att vårdcentralernas ansvar ökar. Svensk sjukvård behöver bli mindre ”sjukhustung” för att ge alla patienter rätt vård, i rätt tid, på rätt nivå. Att säkerställa sjukvårdens behov av tillräckligt många anställda, särskilt i sjukvårdens landstingsdrivna dygnet-runt-verksamheter är Region Stockholm största utmaning. För hög omsättning av sjuksköterskor, brist på nödvändig kompetens och rekryteringssvårigheter har lett till en hårt belastad och pressad arbetsmiljö för många medarbetare. Detta måste vi klara samtidigt som vi ställer om för att klara klimatet. Medarbetarna är vår viktigaste resurs. Vi vill att Region Stockholm ska vara en föregångare i den offentligt drivna vården i Sverige när det gäller att behålla, rekrytera och utveckla vårdens professioner. Ett problem i den offentligt drivna vården i Sverige är att den är alldeles för toppstyrd. Det ska vi ändra på. Vår politiska reformagenda den kommande mandatperioden kommer att utgå ifrån: 1. Ordning och reda i ekonomin ger mer pengar till vård och trafik. Tack vare 12 år av ordning i ekonomin kan vi i den här budgeten göra stora och riktade satsning på både sjukvården och kollektivtrafiken, samt investeringar för att rusta Regionen för en snabbt växande befolkning. Fortsatt ordning i ekonomin och effektiviseringar som minskar byråkrati och administration är avgörande för långsiktig stabilitet och blir därför centralt, även framåt. En stabil ekonomi kommer att bli än viktigare framöver, när konjunkturen normaliseras. Skatteintäkterna beräknas utvecklas i en långsammare takt än de senaste åren och skatteutjämningen föreslås i en ny utredning att fördubblas till 3 miljarder. 2. Attraktiv arbetsgivare för vårdens medarbetare. Det ska bli ett skifte i personalpolitiken, där fler beslut ska fattas av chefer och medarbetare i vården och färre av oss politiker. Framåt ska alla Regionens anställda ha rätt till årliga löne- och utvecklingssamtal. Lön ska sättas individuellt och lönespridningen måste öka. Arbetstider, schemaläggning och bemanning ska avgöras i verksamhet och utifrån verksamhetens – patienternas – behov. Detta tror vi kommer vara avgörande för att fler ska trivas och vilja stanna på jobbet. För att kunna rekrytera och behålla fler behövs dock ett nära samarbete med staten, som ansvarar för hela landets hälso- och sjukvårdsutbildningar. Region Stockholm är en av landets största arbetsgivare och därför kommer vi att ta initiativ till ett samrådsforum med nästa regering. 3. Fortsatt utbyggd kollektivtrafik. Fler ska få vardagspusslet att gå ihop utan bil. Kollektivtrafiken är klimatsmart och den har en avgörande roll för att nå uppsatta klimatmål. Finansieringen ska fortsatt bygga på till lika stora delar biljettintäkter som skattemedel. Priset på SL-kortet justeras till 890 kronor, och viktiga intäkter kommer oavkortat att gå till utbyggd kollektivtrafik. Under mandatperioden fortsätter arbetet med att bland annat färdigställa tvärbanan till Kista och Helenelund samt den omfattande utbyggnaden av tunnelbanan. Vi utökar också antalet bussavgångar med 127 000 nästa år och gör ytterligare insatser för en trygg, punktlig, hel och ren kollektivtrafik. 4. Vårdköerna ska kortas och fokus på primärvården öka. Alla invånare ska ha tillgång till en trygg nära vård. Vår största satsning görs på primärvården: 360 miljoner kronor mer för 2019, en permanent satsning som innebär över 1,4 miljarder under mandatperioden – en del i en stor reform där vårdcentralerna ska kunna ta hand om hand ännu fler och större vårdbehov, för både fysisk och psykisk hälsa. Samtidigt fortsätter arbetet att kapa vårdköer. Region Stockholm har redan bland landets kortaste väntetider, bland annat för att vi har och uppmuntrar en mångfald av aktörer. Alla patienter ska få vård i tid och på rätt plats. 5. Minskad klimatpåverkan. Regionen Stockholm ska bidra till minskad klimatpåverkan, både i sin egen verksamhet och genom rollen som regionplanerare. Därför har vi enats om en regional klimatfärdplan, som ska leda oss mot målet om en klimatneutral storstadsregion. I det arbetet ska Regionen vara ett föredöme inom energieffektivisering och ha en offensiv utbyggnad av solceller. Vi ska även göra sårbarhetsanalyser för våra fastigheter, för att klara ett förändrat klimat. I ett nytt politiskt landskap är det viktigt att utgå från de utmaningar som finns och försöka hitta pragmatiska och kloka lösningar framåt. De senaste veckorna har vi haft konstruktiva samtal och ser nu fram emot att under många år ta ett sammanhållet blågrönt ledarskap för en hållbar huvudstadsregion som är väl fungerande och attraktiv för såväl invånare som företag och besökande. 13 november 2018 Debattartikel Gruppledarna i den nya blågröna koalitionen i Stockholms läns landsting: ”Primärvården byggs ut och får 1,4 miljarder mer på fyra år” Repliker Gabriel Kroon (SD), gruppledare i Stockholm läns landsting: ”Höj inte SL-kortet och bygg Östlig förbindelse” ", "article_category": "other"}
{"id": 1065, "headline": "”Vi måste säkra privata investeringar för klimatet”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 12/11. Ska vi nå målen i Parisavtalet räcker det inte med en koldioxidbudget. Det krävs också en klimatpolitik som ger långsiktiga förutsättningar för investeringar i en grönare ekonomi annars kommer vi bara få en koldioxidbudget som visar röda siffror, skriver Fredrick Federley (C), Europaparlamentariker.", "article": "Jakop Dalunde (MP) och Kevin Andersson skriver att en klimatbudget behövs för ordning i klimatpolitiken. En koldioxidbudget kan vara ett bra steg framåt för klimatpolitiska åtgärder – men den svarar dock inte direkt på frågan hur vi ska nå Parisavtalets mål. Att hantera klimatpolitiken med samma allvar som ekonomi är både rätt och riktigt. Men då behöver vi göra det rätt från början. Den grupp i EU-parlamentet som Jakop Dalunde tillhör, den gröna gruppen, verkar nämligen ha ett större fokus att försöka nedvärdera de ekonomiska aspekterna i stället för att uppvärdera klimatpolitiken. Ska vi klara Parisavtalets målsättningar kommer det krävas enorma investeringar i Europa och då måste vi garantera att ekonomi och klimatpolitik går hand i hand. Tiden är nu knapp ifall vi ska kunna nå Parisavtalet då är det givetvis viktigt med ett bra bokföringssystem, men ännu viktigare är att vi måste har en politik som också gör att vi kan nå Parisavtalet. Då måste vi också våga ta ställning för långsiktig stabilitet för att människor ska våga investera i exempelvis förnybar energi och då kan vi inte ständigt reformera systemet. Det som krävs är att alla rättar in sig i ledet och agerar. På tisdagen röstar Europaparlamentet om tre lagstiftningar om förnybar energi, energieffektivisering och styrningen av energiunionen. Dessa tre är stora och viktiga reformer eftersom de sätter ramverket och reglerna på dessa områden fram till 2030. Reglerna kring styrningen av Energiunionen är central eftersom den finns till för att säkerställa att unionens mål på höjd andel förnybar energi och energieffektivisering också levereras. Det krävs stora förändringar av våra samhällen och vår ekonomi om vi ska kunna klara av målsättningarna i Parisavtalet. Dessa förändringar innebär enormt stora investeringar för att det ska bli av. Privata investeringar kommer vara helt nödvändigt för att vi ska kunna klara av det här – för det finns inget land i EU som med den statliga budgeten kommer klara av att finansiera hela den omställning som krävs. Och det finns ett stort intresse av att göra gröna investeringar så som förnybar elproduktion eller insatser för att göra byggnader och industrier än mer energieffektiva. För så stora investeringar som det handlar om för att vi ska kunna ställa om Europas el-produktion och Europas transportsektor så är det investeringar som måste göras med över 10 års perspektiv – därför måste vi också som politiker ta ansvar för att reformer som stärker ambitionerna i klimatpolitiken inte undergräver förtroendet för de som måste göra de nödvändiga investeringarna för att vi ska kunna klara den gröna omställningen av vår ekonomi och vårt samhälle. Därför hoppas jag att Jakop Dalunde vill vara med och försöka få hans kamrater i den gröna gruppen i EU-parlamentet att byta fot. Under exempelvis förhandlingarna om förnybar energi så var det just Dalundes kamrater i den gröna gruppen som aktivt motarbetade långsiktighet, stabilitet och ekonomi för de aktörer som vi tänker oss ska göra alla dessa investeringar i förnybar energi som behövs. Det om något är ett stort hot för att vi ska kunna klara av målsättningarna med Parisavtalet. Ska vi klara det så räcker det inte med koldioxidbudget. Det krävs också en klimatpolitik som ger långsiktiga förutsättningar för investeringar i en grönare ekonomi annars kommer vi bara få en koldioxidbudget som visar röda siffror. 12 november 2018 Debattartikel Jakop Dalunde (MP), huvudansvarig EU-parlamentariker för lagstiftningen om EU:s färdplan mot Parisavtalet och Kevin Andersson, gästprofessor i klimatledarskap vid Uppsala universitet: ”Europeisk koldioxidbudget ger ordning i klimatpolitiken” Repliker Fredrick Federley (C), Europaparlamentariker: ”Vi måste säkra privata investeringar för klimatet” Slutreplik från Jakop Dalunde (MP): ”Koldioxidbudgetar är ett viktigt politiskt verktyg” ", "article_category": "other"}
{"id": 1067, "headline": "Det är inte Björklund och Lööf som bryter sina löften", "summary": "DN 13/11 2018. Björklund och Lööf har varit tydliga i sin inställning till SD. Röstar de nej till Kristersson är det i linje med vad de sa före valet.", "article": "Om Centerpartiet och Liberalerna på onsdag röstar nej till Ulf Kristersson som statsminister begår de ett svårt löftesbrott. I alla fall om man ska tro den höger som just nu kampanjar för att borgerligheten ska luta sig mot Sverigedemokraterna. C ”gick till val på löftet att avsätta Stefan Löfven och tillsätta Ulf Kristersson som statsminister. Ändå tycks Annie Lööf tveka inför nästa veckas omröstning”, konstaterar SvD:s Per Gudmundson förvånat. I GP tycker Alice Teodorescu att det varit ”rakryggat och tydligt” om Jan Björklund och Annie Lööf redan före valet ”sagt att isoleringen av SD är överordnad” andra löften. Dagens Industris PM Nilsson undrar i sin tur om inte C och L:s nuvarande hållning är så extrem att den innebär att ”de röstat nej till Reinfeldt 2010”. Man kan fråga sig under vilken sten de som missat Centerns och Liberalernas inställning till SD tillbringade valrörelsen. Både Björklund och Lööf lovade att inte ge Jimmie Åkesson något inflytande. De var också tydliga med varför de sa nej. Det ideologiska gapet är för stort mellan liberala partier och ett nationalistiskt högerpopulistiskt parti som explicit utmålar liberaler som sina motståndare. Det handlade aldrig om Sverigedemokraternas skattepolitik, utan om SD:s ständiga ifrågasättande av vem som är svensk och vem som inte är det, partiets vision om en homogen nation – och viljan att använda staten för att skapa en sådan. Väljarna hade heller inga problem att uppfatta C:s och L:s budskap i regeringsfrågan. Det är inte en slump att en stor majoritet av – i synnerhet Centerns – väljare säger tvärt nej till att ge SD inflytande. Men de högerdebattörer som driver kampanj för att Alliansen ska använda sig av SD är naturligtvis medvetna om att Centern och Liberalerna inte har rört sig en millimeter i sin inställning till Sverigedemokraterna sedan valdagen. Deras förvåning över mittenpartiernas linje handlar om ”spinn”, om att sätta en bild av Björklund och Lööf som opålitliga om de inte släpper fram Kristersson. Det är inte särskilt vackert, men hör kanske politiken till. Problemet är när beskrivningarna gränsar till det lögnaktiga, som att insinuera att C och L med nuvarande linje inte skulle ha låtit Fredrik Reinfeldt fortsätta som statsminister 2010. Jan Björklund deklarerade tydligt under valrörelsen att om Alliansen, liksom för åtta år sedan, blev större än de rödgröna skulle den ta makten, annars vända sig över blockgränsen. Alliansen blev mindre. Om det är något parti som ägnar sig åt märkliga krumbukter i regeringsfrågan är det inte Centern och Liberalerna, utan Moderaterna. Kristersson lovade före valet att inte ”samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Nu vill han leda en regering som behöver Jimmie Åkessons mandat för att tillträda och i varje votering där de rödgröna partierna röstar på samma sätt. Samtidigt har Sverigedemokraterna slagit fast att deras stöd inte är gratis och en allt större del av Moderaterna med hejarklack verkar tycka att det inte alls är så farligt att faktiskt göra upp med SD. Då blir det konstigt när Kristerssons vapendragare Ebba Busch Thor i ”Agenda” anklagar andra för att slå ”blå dunster i väljarnas ögon”. Nej, C och L har varit både konsekventa och tydliga i sin inställning till Sverigedemokraterna. Röstar de på onsdag nej till Ulf Kristersson agerar de efter valet som de lovade att de skulle göra före. För det förtjänar Björklund och Lööf i så fall inget annat än respekt. ", "article_category": "other"}
{"id": 1083, "headline": "”Att säga nej till Nobelcenter kommer att kosta en miljard”", "summary": "DN DEBATT 11/11. Om Stockholms nya ledning bryter avtalet om Nobel Center försvinner merparten av projektets finansiering, mer än en miljard kronor. Att ersätta dem blir synnerligen svårt. Det kommer dessutom att vara oundvikligt för oss att kräva ersättning för de kostnader vi haft innan processen avbröts, skriver Carl-Henrik Heldin och Lars Heikensten, Nobelstiftelsen.", "article": "Nobelpriset handlar om att idéer kan förändra världen – till mänsklighetens största nytta. Det Alfred Nobel stod för, tro på fakta och vetenskap, humanism och fred, är i dag viktigare än kanske någonsin. Under de senaste 20 åren har vi utvecklat en bred publik och global verksamhet kring Nobelpriset. Det har vi gjort för att vårda och stärka prisets unika position i världen och skapa engagemang hos en bredare allmänhet för vetenskap, humaniora, fredsarbete och framtidstro. I den andan ville vi skapa ett Nobel Center i Sverige, centralt beläget i huvudstaden, ett levande hus för besökare från Stockholm och hela världen. En plats för utställningar, vetenskap och samtal om dagsaktuella ämnen. Där 35.000 skolbarn och hundratusentals museibesökare varje år känner sig lika välkomna som världens ledande tänkare. Det var inget självklart beslut för Nobelstiftelsen. Vår uppgift och ställning är global. Vi har till exempel nått mer än 100 miljoner människor via sociala medier under det senaste året varav enbart en dryg procent bor i Sverige. Genom att bygga ett Nobel Center i Paris eller New York eller satsa på bredare digitala aktiviteter hade Nobelpriset och dess värden kunnat nå betydligt fler. Vi valde ändå Stockholm. Det är Alfred Nobels födelsestad och han ville förankra priserna här. Vi fick ett fantastiskt stöd från många, inte minst lyckades vi med hjälp av privata bidragsgivare få ihop det mesta av finansieringen. Vår satsning på en utökad skolverksamhet och på att nå ut med vetenskapliga upptäckter till en bredare allmänhet är ett par av anledningarna till att stiftelser och privatpersoner gett oss sitt stöd. En annan är övertygelsen om att centret kommer att ha stor betydelse för Sverige och svensk forskning. Men en förutsättning för att vi skulle engagera oss var ett starkt stöd från Stockholms stad. Även om vi är ett av världens kanske starkaste och mest respekterade namn och varumärken är vår organisation liten och vi är ingalunda något kapitalstarkt byggbolag. Detta helhjärtade stöd från staden fick vi. Enigheten var stor om det värde ett Nobel Center skulle skapa för Stockholm och Sverige. ”Det konstigaste med Nobel Center” sa det dåvarande moderata finansborgarrådet Sten Nordin ”är att det inte finns sedan länge”. Alla partier i stadens fullmäktige utom Vänstern ställde sig också bakom ett Nobel Center på Blasieholmen. Vi var också eniga om att en internationell arkitekttävling skulle ordnas. Med Nobelprisets hjälp skulle Stockholm kunna få en märkesbyggnad av högsta kvalitet för vår tid och framtiden. Sedan överenskommelsen mellan Stockholms stad och Nobelstiftelsen träffades 2011 har vi utvecklat projektet enligt alla konstens regler. Vi ordnade en bred internationell arkitekttävling med 142 arkitekter från 25 länder i fyra världsdelar. Det vinnande förslaget låg sedan till grund för en detaljplan som gick ut på samråd och diskuterades i olika fora med allmänheten. Två gånger har det varit allmänna val under projektets gång och vid bägge tillfällena har det blivit en majoritet i stadsfullmäktige för de partier som velat ha Nobel Center. Så också denna gång. Därefter har Moderaterna och Centern ändrat sin position. Det riktiga nu är att låta planprocessen ha sin gång och låta Mark- och miljööverdomstolen pröva detaljplanen, något de i förra veckan beslöt att göra. Allt annat är ett brott mot de avtal vi har med staden. För stadens nya moderatledda styre har vi klargjort att vi är beredda att ta fram ett nytt förslag till Nobel Center på Blasieholmen. Det skulle kunna vara mindre och byggt så att det så kallade Tullhuset bevaras och kan komma till användning. Vi frågar oss om stadens nya ledning Anna König Järlemyr (M), Joakim Larsson (M), Karin Ernlund (C), Eric Slottner (KD), Lotta Edholm (L) och Daniel Helldén (MP) har klart för sig konsekvenserna av det beslut de förefaller planera. Flera av dem har talat vitt och brett om Nobel Center på nya platser. Men det är ingen fråga de själva äger. Vad talar för att det skulle bli enklare att i en handvändning finna en annan plats när det nuvarande förslaget vilar på en omfattande och välgrundad analys och en mångårig, seriös process? Om överklagandet till Mark- och miljööverdomstolen dras tillbaka så är det vår bedömning att också den absoluta merparten av projektets finansiering försvinner. Vi talar om mer än en miljard kronor i privata pengar. Att ersätta dem blir synnerligen svårt, eftersom donatorers tilltro till Stockholm som avtalspart då kommer att helt ha skjutits i sank. Nobelstiftelsen har själv inga egna medel för detta. Det kommer dessutom att vara oundvikligt för oss att kräva ersättning för de kostnader vi haft innan processen avbröts. Till detta kommer helt andra, vidare konsekvenser för Stockholm. För omvärlden skapas en osäkerhet om det går att lita på överenskommelser och avtal som staden träffar. Vad ska man tro om en stad som så lättvindigt bryter sina uppgörelser med en viktig, ideell och internationell aktör som Nobelstiftelsen? Vi vill ha en god och långsiktig relation med Stockholms beslutsfattare. Vi tror också fortfarande starkt på idén om ett Nobel Center centralt i Stockholm. För att den ska kunna leva vidare vill vi uppmana Stockholms nya styre att tillsammans med oss försöka hitta en bra lösning på Blasieholmen samtidigt som den pågående juridiska prövningen av projektet får fortsätta. 11 november 2018 Debattartikel Carl-Henrik Heldin, ordförande Nobelstiftelsen och Lars Heikensten, vd Nobelstiftelsen: ”Att säga nej till Nobelcenter kommer att kosta en miljard” Repliker Björn Tarras-Wahlberg, ordförande i Stiftelsen stadsmiljöföreningen Blasieholmens vänner: ”Ett nej till Nobel Center sparar en miljard till forskning” ", "article_category": "other"}
{"id": 1103, "headline": "”Rent nonsens att Åkesson behandlas odemokratiskt”", "summary": "Att hävda att övriga partier vid sidan om Sverigedemokraterna inte respekterar valresultatet är rent nonsens. Det som pågår nu är en process som just visar att valresultatet respekteras, skriver läsaren Lars Hagman.", "article": "”Övriga partiers agerande efter valet visar att de inte respekterar valresultatet”, skriver moderatväljaren Åke Danielsson i en insändare på DN Åsikt med anledning av den allmänna oviljan att samarbeta med Sverigedemokraterna. Låt oss med anledning av det påståendet repetera en av vår demokratis grundprinciper: Demokrati betyder folkvälde, men betyder inte nödvändigtvis att ett parti har inflytande i proportion till dess storlek. Det är majoritetens linje som gäller. Strävar man efter att få vara med och bestämma och saknar egen majoritet måste man därför samarbeta och kompromissa med andra. Lyckas inte det får man stå vid sidan. Så har det varit sedan demokratin infördes i landet för över hundra år sedan. Delar i Sverigedemokraternas politiska program gör att övriga partier, som representeras av nästan 83 av väljarna, inte ser någon grund till samarbete. Att hävda att övriga partier inte respekterar valresultatet är därför rent nonsens. Det som pågår nu är en process som just visar att valresultatet respekteras. Anledningen till att SD står utanför är att deras åsikter inte tolereras av övriga partier. Att hävda något annat tyder bara på bristande kunskap om vårt politiska system. Och om SD har ett ärligt intresse av samarbete så får de väl anpassa delar av sitt politiska program. DN Åsikt 7 november 2018 kl 14 Insändare Åke Danielsson: ”Övriga partier respekterar inte SD-väljarnas röster” Svar Lars Hagman: ”Rent nonsens att Åkesson behandlas odemokratiskt” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1109, "headline": "Martin Liby Troein: Torypartiet får aldrig död på Brexitvålnaden", "summary": "Att lämna EU utan ett avtal vore en katastrof för britterna. Och för att ro en uppgörelse i hamn måste de vara beredda på att göra eftergifter. Det riskerar att ge upphov till en dolkstötslegend i Torypartiet.", "article": "Bryssel och London är överens om det mesta av innehållet i det utträdesavtal som måste slutas före 29 mars nästa år. Det konstaterade Stefaan De Rynck – rådgivare till EU:s chefsförhandlare Michel Barnier – vid ett seminarium om Brexitprocessen i Europahuset i Stockholm på onsdagen. Framför allt har det i nästan ett år varit klart att uppgörelsen ska inkludera en två år lång övergångsperiod, då Storbritannien är kvar som del av den inre marknaden medan landets långsiktiga ekonomiska relation till unionen förhandlas fram. Men, underströk De Rynck, Irlandsfrågan väntar fortfarande på en lösning. Problemet är alltså att i samma stund som britterna lämnar den inre marknaden slås gränskontroller upp mellan Nordirland och Irland. Det kan Dublin inte acceptera. Förhoppningen är att den uppgörelse som nås under övergångsperioden innebär så nära relationer mellan Storbritannien och EU att någon gräns i praktiken inte kommer att behövas. Men Bryssel vill ha garantier, inte förhoppningar: Under inga omständigheter ska Nordirland skäras av från Irland, även om det innebär antingen att hela Storbritannien blir kvar i en handelsunion med EU eller att bara Nordirland blir det. Utan sådana löften i avtalet blir det inget alls. Ytterst handlar det om att London måste ge upp kontroll. Med en tullunion förloras möjligheten till självständig handelspolitik. Ekonomiska spelregler för Nordirland dikterade i Bryssel solkar den brittiska suveräniteten. Det har runnit mycket vatten genom Engelska kanalen sedan Theresa May månaderna efter sitt tillträde upprepade att inget avtal är bättre än ett dåligt avtal. Den brittiska premiärministern verkar numer väl införstådd med konsekvenserna av att lämna EU utan någon uppgörelse – och beredd att göra nödvändiga eftergifter. Problemet är att insikten inte delas av hela hennes Toryparti. Boris Johnson och andra förespråkare av en hård Brexit är inte villiga att ge upp kontroll över till exempel handelspolitiken. För dem är inget avtal fortfarande att föredra framför i princip alla möjliga avtal. Det innebär att risken för att Storbritannien ska krascha ut ur EU nästa år är på riktigt. Dessutom präglas Brexitprocessen av ett mått av ödets ironi. Kanske gör May till slut alla nödvändiga eftergifter. Och kanske lyckas hon få en uppgörelse accepterad i sitt parlament, genom att till exempel locka över tillräckligt många Labourledamöter. Men i så fall lär utträdet ur EU misslyckas med det som från början var Brexitomröstningens bisarra huvudsyfte: Få slut på den 30 år långa striden inom Torypartiet om förhållandet till Europa. För dem som hoppades att britterna genom att lämna unionen skulle bli fullständiga herrar över sitt eget öde, riskerar utträdet i stället att ge upphov till en dolkstötslegend. ", "article_category": "other"}
{"id": 1120, "headline": "”Vuxna tror att unga vet mer om sex än de verkligen gör”", "summary": "Föräldrar och lärare har en alltför stor tilltro till att tonåringar inhämtar kunskap om sex och hur kroppen fungerar på egen hand. Det menar sexualupplysaren Nathalie Simonsson. Hon tror att ungdomar behöver få hjälp att sålla bland all information, mer eller mindre tillförlitlig, som i dag finns på nätet. Här är hennes bästa råd till föräldrar om hur de kan prata om sex med sina tonåringar.", "article": "Uppropen #tystiklassen och #räckupphanden visade att sexuella trakasserier och övergrepp är vanliga även bland tonåringar. Sexualupplysaren Nathalie Simonsson menar att unga måste få lära sig mer om sina kroppar, sina känslor, andras gränser – och att det alltid är ok att säga nej. Vad är egentligen bra sex? Och vilka avgör vad som är manligt och kvinnligt? Hur används en menskopp? Vad är prickarna runt ollonet? Har alla hår mellan skinkorna? Lärare och föräldrar har länge frågat efter en bok om sexualkunskap som vänder sig till tonåringar – och som har svar på deras många frågor. Efter många samtal med tonåringar har nu Nathalie Simonsson skrivit boken ”Viktigast av allt” (Ordfront förlag). Hon är sexualupplysare, föreläsare och författare. Genom sitt arbete har Nathalie träffat barn och ungdomar i samtal om puberteten, snippan, snoppen, kärlek, porr, utseendeideal, sex, pinsamheter och känslan av att inte vara normal. Hon säger att det länge funnits ett behov av en bred sexualkunskapsbok som riktar sig direkt till den som är ung. – Tonåringarnas frågor handlar om alltifrån hur kroppen fungerar till jämställdhet och hur det känns att vara förälskad, säger Nathalie Simonsson. Debatten under och efter uppropet #metoo visade att sexuella kränkningar är vanliga även i skolans värld – och ganska långt ned i åldrarna, fortsätter hon. Nathalie Simonsson hänvisar till undersökningar som visar att risken för en tonåring att bli utsatt för trakasserier med sexuella förtecken är störst i skolan. En förklaring kan, enligt henne, vara en tystnadskultur som gör att lärare tycker att det är komplicerat att ta upp den här typen av frågor. Ett annat område som många vuxna tycker det är svårt att prata om är psykisk ohälsa. – Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar och många tonåringar vittnar om att de mår psykiskt dåligt. Att få kunskap om hur ångest och depression kan kännas, vad självmordstankar är och vad man kan göra om man mår dåligt, är oerhört viktigt när det kommer till att förebygga psykisk ohälsa. Vuxna har en skyldighet att ge ungdomar trygghet i skolans värld, understryker Nathalie Simonsson. Samtidigt måste de unga få nödvändig kunskap om frågor som rör vänskap och respekt, jämställdhet och förälskelse – samt även få mer insikt om hur det är att bli vuxen, säger hon. – För mig är det ett mysterium att det tidigare inte funnits en bred bok som vänder sig till alla och fokuserar på relationer, självkänsla, jämställdhet och på tonåringarnas tankar och känslor om sex. Det räcker inte med några få sidor i en biologibok om hur könsorganen ser ut och deras funktion, säger Nathalie Simonsson. Hon har arbetat som sexualupplysare i många år med särskilt fokus på unga. För några år sedan utkom hennes bok ”Världens viktigaste bok” som vänder sig till barn i mellanstadieåldern – nu är det alltså tonåringarnas tur att uppmärksammas. – Jag har genom åren mött tusentals ungdomar och samtalat om det mest personliga i deras liv. Att prata om sex och sexualitet kan fortfarande vara mer känsligt i tjejgrupper än i killgrupper. Många tjejer upplever fortfarande skamkänslor kopplade till lust och det som sker i kroppen. – För killar är det mer okej att vara öppet intresserad av sex, men det kan i stället vara svårare att visa intresse för nära relationer eller till exempel föräldraskap. Den nya boken ”Viktigast av allt” kan användas som läromedel, men också läsas av tonåringar på egen hand. Innehållet är styrt av ungdomars egna tankar, frågor och funderingar. Nathalie Simonsson talar om att det är en ”måbrabok” som vill förmedla till ungdomar att det är viktigt att just må bra, att kunna bestämma över sin kropp och få vara sig själva. Det sista är viktigast av allt, menar hon. – När det handlar om sexualitetsfrågor är det lätt att hamna i ett vuxenperspektiv. Föräldrar och lärare utgår inte alltid ifrån ungdomarnas situation utan kanske snarare ifrån hur det var när de själva var tonåringar. Äldre tonåringar och unga vuxna som fått provläsa Nathalies bok brukar säga att ”det här är något vi borde ha fått i händerna när vi var fjorton år”. Nästan alla undrar när de blivit lite äldre varför vuxna omkring dem inte tog upp alla de viktiga frågorna. – Min bild är att föräldrar och lärare har en alltför stor tilltro till att ungdomar inhämtar kunskap om sex och hur kroppen fungerar på egen hand. Men jag tror att de behöver få hjälp att sålla bland all information, mer eller mindre tillförlitlig, som i dag finns på nätet. Nathalie Simonsson tror att vuxna ibland luras att tro att tonåringarna är äldre än de i själva verket är. Hon berättar att många av tonåringarna hon mött undrar varför föräldrar och andra vuxna inte talar med dem om sex och sexualitet. – Alla föräldrar vill ge sina barn trygghet och god självkänsla. Men de känner sig osäkra på hur de ska tala om sexualitet och samlevnad. Att ge ut en bok kan vara ett sätt att visa att man tycker frågorna är viktiga. Sedan kanske det är lättare att följa upp med samtal. Tidigare i år publicerade Skolinspektionen en rapport om svenska skolors undervisning om sex och samlevnad. En slutsats var att många lärare uppger att det är svårt att undervisa i ämnet. Granskningen visade också att endast ett fåtal av de besökta skolorna gör en tydlig koppling mellan sex och samlevnad och ett övergripande värdegrundsarbete. Skolinspektionen ser allvarligt på detta faktum. Enligt inspektionen måste undervisningen i sex och samlevnad ta upp frågor kring grovt språkbruk, nedsättande ord, hederskultur, sexuella trakasserier, jämställdhet med mera. Detta för att alla elever ska kunna få kunskaper om goda normer och värden. I sin bok lyfter Nathalie Simonsson fram det som står i kursplanerna för högstadiet och gymnasiet om sexualitet, relationer och jämställdhet. – Unga har rätt att få kunskap inte bara om hur den egna kroppen fungerar utan också om hbtq-frågor, hedersrelaterade frågor, psykisk ohälsa och vikten av sexuell integritet. Det senare, att alla har rätt till sin egen kropp, borde vara en självklarhet. Tidigare i år antog riksdagen regeringens förslag om en så kallad samtyckeslag. Den innebär att sex alltid ska vara frivilligt – och om det inte är frivilligt från en av parterna så är det olagligt. Samtidigt blev fler sexuella handlingar kriminella och straffen skärps. Numer är det förbjudet att ha sex med en person som inte uttryckligen sagt ja eller aktivt visar att den vill delta. Således krävs det inte längre att gärningspersonen använder sig av våld eller hot, eller har utnyttjat offrets särskilt utsatta situation. – Det här är en betydelsefull lag som jag tar upp i min bok. Jag tycker det är viktigt att ungdomar får reda på vad den innebär och att det också lyfts fram i skolornas undervisning, säger Nathalie Simonsson. Hennes bok ”Viktigast av allt” ges ut av Ordfront tillsammans med RFSU. Boken är illustrerad av Yosh Tam.  Så kan du prata om kroppen, känslor och sex med din tonåring 1. Börja tidigt. Ju tidigare, desto bättre. Med små barn pratar vi ofta om känslor, gränser, relationer. Hur man är en bra kompis, hur man visar att man vill eller inte vill något, hur man lyssnar på andras känslor. Sedan kommer vi av oss. Tänk om vi kunde prata lika självklart med fjortonåringen som vi gör med fyraåringen. 2. Ta inte allt på en gång. Ett stort ”blommor och bin”-samtal är dömt att bli pinsamt och obekvämt. Prata i stället lite och ofta. Ju oftare vi rör oss kring ämnen som handlar om kroppen, känslor och sex – desto mer avdramatiserat blir det. Att inte prata är också kommunikation. När vi är tysta lämnas tonåringen ensam med det den tänker och känner. Och tystnaden gör att man känner sig dum, fel, konstig. När vi pratar gör vi i stället tvärtom: vi speglar och bekräftar både känslor och erfarenheter. Vi visar att de är okej. 3. Ta ingenting för givet. Kanske antar man att barnet är heterosexuellt, utan att faktiskt veta. Det är också vanligt att dra slutsatser från hur det var när man själv var ung. 4. Lyssna. Börja med att lyssna, utan att komma med förmaningar. Vi är ibland snabba med att komma med råd eller visa vår oro. Vi kan bli lösningsfokuserade eller så försöker vi släta över och säga att det snart blir bättre. Försök att stanna vid att lyssna, till en början. Låt den som är ung sätta ord på vad den tänker och känner. 5. Tonåringar vill prata. Många upplever att tonåringen avvisar dem, att den inte verkar vilja ha de här samtalen. Då är det bra att påminna sig om att de flesta ungdomar faktiskt visst vill att vuxna ska prata med dem. Ge inte upp, utan försök lite senare. Källa: Nathalie Simonsson  Brister i undervisning om sex och samlevnad Målet med undervisningen i sex och samlevnad i svenska skolor är att stärka elevernas självkänsla och att möjliggöra medvetna val som rör hälsa, relationer och sexualitet. Men många lärare uppger att det är svårt att undervisa i ämnet. En god sex- och samlevnadsundervisning kopplat till värdegrundsfrågor kan bidra till en bättre skolmiljö. Om denna koppling inte görs riskerar skolor att missa åsikter som strider mot värdegrunden, vilket kan leda till kränkningar och diskriminering. De sexuella trakasserier och övergrepp i skolan som elever beskriver i upprop som #tystiklassen och #räckupphanden vittnar om detta. Det finns ett stort behov av kompetensutveckling när det gäller lärarnas arbete med sex- och samlevnadsfrågor. Källa: Skolinspektionen (Sex- och samlevnadsundervisning, rapport 2018). • Läs mer: Ungdomar om sexting: Säger man något riskerar man att bli uthängd Sexting – en sexuell frihet eller en utsatthet? Framtidens sex – så kommer tekniken att påverka våra sexliv ", "article_category": "other"}
{"id": 1121, "headline": "”Sluta förlöjliga och förminska faran med allergier”", "summary": "Ännu en gång har jag mötts av en bild på Facebook som gör sig lustig över allergiker. Som förälder till ett barn med allvarlig allergi är jag trött på bristen på kunskap och empati hos omgivningen, skriver läsaren Anne Svensson.", "article": "Återigen har jag på Facebook mötts av en ”rolig” bild kring allergi. I det här fallet är det några barn som frågar efter godis men har olika ”krav” på godiset. Bland annat är ett barn nötallergiker. Som förälder till ett barn som är multiallergiskt och kan få anafylaxi (livshotande tillstånd) av fel mat – så är jag ganska trött på låg kunskapsnivå och bristande förståelse kring situationen för unga med allvarliga allergier och astma. Allvarlig allergi, för att förtydliga, innebär att en reaktion vid till exempel intag av fel födoämne, kan medföra att den unga blir allvarligt sjuk eller riskerar sitt liv. Innan de allvarliga allergierna kom in i vårt liv så förstod jag inte riktigt heller – så jag inser att skämtandet säkert inte är illa ment. Men brister i kunskap och empati skapar stora risker för unga med allvarliga allergier. Återkommande stöter jag på exempel, inte minst i barnfilmer, där personer med allvarliga allergier eller astma framställs som något lustigt eller annorlunda. Ett exempel är filmen Pelle Kanin där den onda karaktären får något kastat på sig som han är mycket allergisk mot. Sådana inslag kanske skulle vara hanterbara i en värld där man i övrigt hade koll och förståelse. Men så är det inte i dag. Människor generellt har inte koll, inte heller människor inom medierna, de som annars skulle kunna vara med i att skapa förbättring. Det är ju bara en bild. Ingen stor sak. Så löd några av kommentarerna på Facebook till den som tagit illa vid sig av bilden där. Skulle vi tänka så om det hade varit en bild som handlat om att barn med andra allvarliga funktionsnedsättningar/funktionsvarianter ”ställer krav”. Jag skulle inte tro det. Kanske var det okej någon gång för länge sedan. När vi inte förstod bättre. Nu är tiden inne för att öka förståelsen för även mindre synliga men allvarliga funktionsnedsättningar. Den unga individ som ser förlöjligandet av sin allvarliga situation, tycker i princip aldrig att det är roligt. Särskilt inte i en värld där förmågan att förstå i övrigt är bristfällig, så som inom skolan och andra platser där unga vistas. Och vi som föräldrar – som kämpar ganska ensamma med att försöka få andra vuxna kring barnen att förstå allvaret – gynnas inte av bilder och filmer där allvaret förminskas och förlöjligas. Det är inte ”bara en bild”. Det är en stor sak. Egentligen. Men som förälder till ett barn med allvarliga allergier vill jag oftast inte själv riskera att främmandegöra allvaret med allergier ännu mer. Därför tror jag att vi föräldrar ofta är tysta och i stället försöker få människor att bara förstå hur det fungerar och arbetar för att unga med allvarliga allergier ska kunna vara med på samma sätt som andra, utan att det sker på bekostnad av deras säkerhet. Detta får gärna samhället i övrigt, år 2018, hjälpa till med. DN Åsikt 7 november 2018 kl 05 Insändare Anne Svensson: ”Sluta förlöjliga och förminska faran med allergier” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1131, "headline": "”Att gå på begravning är ett viktigt stöd till de anhöriga”", "summary": "Det är viktigt att gå på begravningar av hänsyn och kärlek till de närmast anhöriga. De kanske har en annan syn på döden och behöver tröst och ceremonier för att ta avstamp in i ensamheten eller den stora saknaden, skriver läsaren Ingrid Lycknert.", "article": "Barbro Lindgren skriver i en insändare om att hon inte har något behov att gå på begravningar. Kanske man kan gå på begravning av hänsyn och kärlek till dem som blir kvar. De kanske har en annan syn på döden och behöver tröst och ceremonier för att ta avstamp in i ensamheten eller den stora saknaden. Att begravningar är sorgliga är ett faktum. Även om du inte känner personen som begravs så väl kommer andra döda upp i minnet och får känslorna att flöda. Det är underbart att få stödet och de andras minnen som hjälp att gå vidare. Det är verkligen svårt att ta sig genom livet utan att någon gång bli förtvivlad och ledsen. Då är det gött med vänner och bekanta. Pröva att ge. Det kostar mindre än det smakar. ", "article_category": "other"}
{"id": 1135, "headline": "”Privata bibliotek går inte ihop med folkbildning”", "summary": "Privata bibliotek kan på kort sikt verka kul eftersom den breda massan, medelklassen, får vad den vill ha. Men privatiseringarna går inte ihop med det folkbildande uppdrag som biblioteken har enligt lag, skriver bibliotekarien Li Malm.", "article": "Nyligen berättade kulturborgarrådet i Stockholm, Jonas Naddebo (C) för DN att han vill privatisera några av stadens bibliotek. Han tror att de kan drivas mer kreativt av privata företag. Han har senare sagt att det inte kan bli aktuellt på grund av det blågröna samarbetet. Med anledning av det skulle jag som bibliotekarie, med erfarenhet av biblioteksutveckling och arbete i en kommun med lika stor del privata som kommunala bibliotek, vilja dela med mig av mina erfarenheter. Jag vill också berätta om den demokratiska grundtanken med bibliotek/folkbildningstanken och hur privatisering kan påverka det uppdraget. Bibliotekslagens utgångspunkt är att ”Folkbibliotek ska vara tillgängliga för alla och anpassade efter användarnas behov”. Folkbildningstanken är att få ett demokratiskt jämlikt samhälle, genom att alla medborgare ges möjlighet att ta till sig kunskap. De anställda inom de privata biblioteken hade ett lönesystem med grundlön och bonus, baserat på verksamhetens resultat. Ersättningen från kommunen mättes genom öppettider och antal utlån. Utlån kan regleras av prioriteringar och de anställda själva. Lägg då till ett lönesystem med bonusar och fundera lite. Vad kommer att prioriteras? Är de anställda tillräckliga idealister för att inte se till egna privatekonomiska intressen? Här är några exempel: Ett av bibliotekens viktigaste uppgift är att tillhandahålla anpassade medier till människor med funktionsvariation. Exempelvis att instruera en person med dyslexi i användandet av appen Legimus. Det tar cirka en timme. Det arbetet gav inga utlån och ökade inkomster. Punktskrift för synskadade är ett annat exempel. Punktskriftsböcker görs ofta för hand och är dyra. De lånas inte av så jättemånga och gav på så vis inte någon ersättning. I kommuner samarbetar folkbiblioteken. Böcker och andra medier skickas mellan biblioteken för att ge medborgarna bra service och tillgång till ett större bestånd. De privata biblioteken valde ofta att göra populära böcker till icke reserverbara exemplar. Det ökade servicen och utlånen på det egna biblioteket, gav mindre arbete och medelklassen pocketböcker som de hade kunnat köpa på Pocketshop. Eftersom ersättning per utlån främjade inköp av populär litteratur så fick de smala och ofta folkbildande medierna ge plats åt den senaste kioskvältaren. Samarbetet blev lidande. Skillnaderna skapade misstänksamhet i fråga om syftet med de privata bibliotekens prioriteringar. Det bestämdes exempelvis från privat håll att man inte längre skulle satsa på ett kostsamt bokkollo som pågått i många år, med hänvisning till att ingen anmälde sig i deras kommundel. Barnen fick några dagar under sommaren komma ut på landet och odla sitt läs- och skrivintresse tillsammans med andra barn. De privata biblioteken låg i de mer välbeställda delarna av kommunen med barn som hade råd att resa bort på sommaren. De som anmälde sig kom från de mer socialt utsatta områdena. De privata biblioteken ville inte betala för barnen i resten av kommunen, för de barn som sett fram emot att resa på bokkollo som en av sommaren och barndomens höjdpunkter. På en del plan kan privata bibliotek på kort sikt verka kul eftersom den breda massan, medelklassen, får vad de vill ha, intellektuell förströelse. Men det är inte bibliotekens huvuduppdrag. DN Åsikt 6 november 2018 kl 05 Insändare Li Malm: ”Privata bibliotek går inte ihop med folkbildning” Svar Magdalena Schröder och Oliver Rykatkin: ”Öppna biblioteken i Stockholm för drift i privat regi” Jonas Naddebo: ”Vi har inga planer på att privatisera bibliotek i Stockholm” Johanna Hansson: ”Ytlig och yrvaken debatt om driftsform av biblioteken” Charlotte Högberg och Martin Persson: ”Sätt stopp för privata experiment med biblioteken” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1140, "headline": "”Begravningar är inte viktiga för mig”", "summary": "Begravningar är inte viktiga för mig. Jag har inget behov av att hedra en död kropp eller en urna med aska eftersom det viktigaste redan är borta, skriver författaren Barbro Lindgren.", "article": "Jag vet att många tycker att begravningar är viktiga, inte minst för att få ett ”avslut” och förstå att den som är död verkligen är borta. Med mig är det så att jag genast förstår när någon jag tyckt om har dött. Eftersom jag inte är religiös går jag sällan i kyrkan om det inte är en bra konsert. Och att själv ligga död i en kista, överhöljd med blommor, är mig helt främmande. Jag försöker undvika begravningar eftersom jag tycker att de är så sorgliga. Och eftersom jag inte tror på någon gud är jag inte alls beroende av ceremonier och traditioner. Jag har inget behov av att hedra en död kropp eller en urna med aska eftersom det viktigaste redan är borta. Däremot finns de jag tyckt om ständigt kvar inom mig. Ingen behöver titta på mig när jag är död, det är för deprimerande. Ingen behöver tvätta mig heller, för det har jag gjort innan. Jag tycker att kroppen så snart som möjligt ska kremeras och någon begravning vill jag inte ha. De som tycker om mig kan väl träffas någon dag och äta gott och dricka champagne. Själv har jag det lugnt och skönt och behöver inte längre oroa mig för den allt mörkare världen. DN Åsikt 5 november 2018 kl 11 Insändare Barbro Lindgren: ”Begravningar är inte viktiga för mig” Svar Ingrid Lycknert: ”Att gå på begravning är ett viktigt stöd för de anhöriga” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1156, "headline": "”Inga risker för skattebetalarna med vinter-OS i Stockholm”", "summary": "DN DEBATT 3/11. Trots att den nya majoriteten i Stockholms stadshus har sagt att Stockholm inte vill söka vinter-OS och Paralympics 2026 fortsätter vi oförtrutet vårt arbete. Vi menar att det är möjligt med ett arrangemang som är ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart. Utan att skattebetalarna behöver riskera något, skriver Mats Årjes och Margareta Israelsson.", "article": "För en utomstående kan det nog förefalla märkligt att vi oförtrutet fortsätter vårt arbete med en ansökan för vinter-OS och Paralympics 2026. Detta trots att den nya majoriteten i Stockholms stadshus har sagt att Stockholm inte vill söka spelen. Men Internationella olympiska kommittén (IOK) har ändrat spelreglerna. Nu är det slimmade OS och Paralympics på värdnationernas villkor som eftersöks. I vårt upplägg är Stockholm en av flera kommuner i Stockholmsregionen som skulle vara spelplats för OS och Paralympics, tillsammans med Falun, Åre och Sigulda i Lettland. Vi hyr befintliga anläggningar och kräver inga omfattande kommunala åtaganden. Genomförandebudgeten står på egna ben, utan att skattebetalarna tar någon risk. Det efterfrågas inte längre en ekonomisk förlustgaranti. Det är en så omfattande förändring att den varit svår att kommunicera. Vi är nu en av tre kvarvarande kandidater till 2026 och vi vill här beskriva vad det är vi drömmer om och vad det numera innebär att stå värd för OS och Paralympics. Vi vill arrangera ett vinter-OS och Paralympics som är både ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart. Det är möjligt, det är gångbart och förmodligen har vi de bästa förutsättningarna att genomföra det. De senaste åren har inriktningen för framtidens OS och Paralympics förändrats i grunden. Förändringen inleddes när endast två städer sökte vinterspelen 2022, vilket blev en väckarklocka för IOK. Efter ett genomgripande reformarbete inom IOK innebär det nu något helt annat att vara värd för ett OS och Paralympics. Det svenska konceptet med att använda existerande anläggningar, tajt budget, strikt ekonomisk kontroll och långtgående hållbarhetsarbete har blivit ett vinnarkoncept. Med den nya inriktningen finns det få platser som skulle passa bättre som värd för vinter-OS och Paralympics 2026 än Sverige. Spelen skulle bli en angelägenhet för hela landet då tävlingar genomförs i flera kommuner. Stockholm, med sin starka hållbarhetsprofil, skulle bli den självklara värdstaden för de hållbara vinterspelen. I vårt förslag använder vi främst befintliga anläggningar och fokuserar på att utveckla sådant som Stockholmsidrotten har behov av även efter de genomförda spelen. Redan i dag har Stockholm arenorna, flygplatsen, vägarna, hotellen och tunnelbanan. Men vinter-OS och Paralympics i Stockholm kan bara bli verklighet med svenska folkets, politikens och inte minst stockholmarnas stöd. Vi har en stor utmaning i att förklara vad förändringarna i synen på framtidens OS och Paralympics innebär för en ansökan och hur de ekonomiska förutsättningarna har förändrats. Det olympiska Agenda 2020-arbetet leder oss tydligt tillbaka till Pierre de Coubertins grundtankar, där idrotten främjar ”sund demokrati och fredlig internationalism”. Värderingar som rimmar väl också med vårt lands internationella renommé och hållning. Idrotten har en enorm potential i att föra människor närmare varandra såväl globalt som till att bidra till en ökad integration i samhället. Där skulle även ett Paralympics i Sverige innebära fantastiska möjligheter att stimulera fler personer med funktionsnedsättning att söka sig till idrotten och till fysisk aktivitet. Genom Agenda 2020 har de ekonomiska förutsättningarna för att arrangera vinter-OS och Paralympics förändrats markant. Prognosen är att intäkterna blir större än kostnaderna, överskottet går till ungdomsidrotten. Genomförandebudgeten för vinterspel med sin bas i Stockholmsregionen är nu 13,107 miljarder kronor. Där finns allt med – nere på detaljnivå, där till och med duschdraperierna i OS-byn är medräknade. Kostnader fördelar sig enligt följande: Drift och hyror 2,946 miljarder, arbetskraft 2,781 miljarder, teknologi 2,074 miljarder, temporära anläggningar 1,576 miljarder, kommersiellt & ceremonier 2,670 miljarder samt en buffert på 1,059 miljarder för oförutsedda utgifter. Intäkterna kommer främst från IOK som garanterar majoriteten av genomförandebudgeten. Resterande intäktsdel kommer från sponsorer, biljettförsäljning och merchandiselicenser. Budgeten innehåller inga offentliga medel och har granskats av världens mest erfarna experter. Den är realistisk och det är konservativt beräknade intäkter. En trygg budget i kombination med att vi ska hyra anläggningar och inte bygga nya medför att riskerna begränsats avsevärt. IOK:s totala bidrag på minst 8,88 miljarder kronor blir ett unikt stort bidrag som bland annat leverantörer i hela Sverige kan komma att ta del av. Intäkter för den svenska besöksnäringen inför, under och efter spelen oräknade. Allt detta gör att vi kommer att arbeta hårt med vår vision om ett vinter-OS och Paralympics i Sverige 2026. Vi vet att det finns frågor kring arrangemanget. Vi vill därför redan nu bemöta de vanligaste invändningarna: 1. Stockholm är ingen vintersportort. Stockholm har inte tillräckligt med snö. I dag är konstsnö mer regel än undantag under stora vintersporttävlingar. Det går relativt enkelt att producera den snö som behövs för de Stockholmsbaserade grenarna, även vid mildväder. Snön till Hammarbybacken och skidspåren kommer att göras med 100 procent grön energi. 2. Kostnaden för vinterspelen skulle bli alldeles för hög. Många OS och Paralympics genom historien har mycket riktigt haft omfattande investeringar förknippade med sina satsningar. IOK:s nya inriktning styr dock bort från arrangemang som måste bygga nya stora anläggningar och ny infrastruktur. När investeringar för OS och Paralympics diskuteras inkluderas dessutom ofta stora infrastrukturprojekt i siffrorna så att de blir svåra att jämföra med. Sydkoreas snabbtåg mellan Seoul och Gangneung är inte en investering för OS och Paralympics utan en investering i Sydkoreas infrastruktur. I Stockholm finns redan den kollektivtrafik och infrastruktur som behövs. Vi sticker inte under stol med att stora arrangemang kräver samhällets funktioner, såsom säkerhet, renhållning och avstängningar. Däremot innehåller våra beräkningar en ansvarsfull budgetering för arrangemangets direkta kostnader som gör oss trygga i att säga att genomförandebudgeten står på helt egna ben. 3. Det kommer att bli två veckor av trafikkaos. Stockholm har ett av världens bästa nät av kollektivtrafik och våra arenor är strategiskt placerade i kollektivtrafiknära lägen. Det ger oss goda förutsättningar att genomföra hållbara vinterspel – utan trafikkaos. Av de 17 dagar som OS arrangeras är elva helgdagar eller sportlov. Och ett vinter-OS kan inte jämföras med ett sommar-OS. Ett vinter-OS är cirka en tredjedel så stort som ett sommar-OS. Vinter-OS och Paralympics kan med rätt utformning bli en samlande kraft för hela Sverige. Det är bra för det svenska näringslivet och skänker idrottsrörelsen och civilsamhället stora långsiktiga värden – inte minst när det gäller det viktiga arbetet med integrationen. Vi är övertygade om att vinterspelen 2026 kan bli en viktig milstolpe för hela den olympiska rörelsen och ett skolboksexempel för långsiktigt hållbara spel. Vi hoppas därför att stockholmarna och företrädare för stat och kommuner ger oss möjlighet att gå vidare med en formell kandidatur för ett vinter-OS och Paralympics i Sverige 2026. 3 november 2018 Debattartikel Mats Årjes, ordförande Sveriges Olympiska Kommitté och Margareta Israelsson, ordförande Sveriges Paralympiska Kommitté: ”Inga risker för skattebetalarna med Vinter-OS i Stockholm” Repliker Mattias Goldmann, vd tankesmedjan Fores: ”Ett svenskt vinter-OS måste ha högre klimatambitioner” Slutreplik från Mats Årjes, SOK, och Johan Strid, Parasportförbundet: ”Konstsnön till vinter-OS ska göras med förnybar energi” ", "article_category": "other"}
{"id": 1160, "headline": "”Högskoleprovets orddel lika svår för unga som tidigare”", "summary": "För personer i 20-årsåldern är orddelen i högskoleprovet lika krävande som tidigare. Antalet frågor har dock halverats sedan 2011, vilket ger utrymme för färre svåra ord, skriver provutvecklaren Maria Johansson.", "article": "Högskoleprovets verbala del består av 80 frågor som är jämnt fördelade på fyra delprov. Delproven är Ord (ordförståelse), Läs (svensk läsförståelse), Mek (meningskomplettering), och Elf (engelsk läsförståelse). En bedömning av den språkliga delen enbart utifrån Ord-provet ger en ofullständig bild av vad provet mäter och hur svåra uppgifterna är. Särskilt vanskligt blir det när man bedömer svårighetsgraden enbart utifrån sin egen horisont och inte provtagarnas. Det kan inte ses som särskilt anmärkningsvärt att läsvana och språkintresserade personer som är betydligt äldre än den genomsnittliga provtagaren får alla rätt på Ord-provet. För provtagarna, där de flesta är i 20-årsåldern, är dock provet lika svårt varje gång. Dag Levander skriver att han vill minnas att frågorna var betydligt svårare för ett tiotal år sedan. Då bör man ha i åtanke att ordförrådet utökas med åren, så därför upplevs Ord-provet lättare ju äldre man blir. Fram till 2011 bestod Ord-delen av 40 uppgifter, alltså närmare en tredjedel av provet. Före 2011 fanns det därmed utrymme för fler svåra ord än i dag, då antalet Ord-uppgifter reducerats till tjugo. Ett tips till den intresserade är att ta en titt på delprovet MEK, där vi mäter ordförståelse i sammanhang. Mek-provet har inte lika stora skillnader mellan yngre och äldre provtagare, och där förekommer en hel del ord som kanske kan upplevas som mer utmanande. DN Åsikt 31 oktober 2018 kl 11 Insändare Dag Levander: ”Oroande låg nivå på högskoleprovets språkdel” Svar Maria Johansson: ”Högskoleprovets orddel lika svår för unga som tidigare” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1166, "headline": "”Kvinnor i mustasch ökar engagemanget hos männen”", "summary": "Att använda kvinnor i mustasch för att uppmärksamma prostatacancer som Sveriges vanligaste cancersjukdom handlar inte om att förlöjliga män. Tvärtom ökar det engagemanget hos både kvinnor och män, skriver kampanjledaren Torsten Kullberg.", "article": "Göran Karlsson menar i sin insändare att ”Mustaschkampen förlöjligar cancersjuka män”. Vi inom Prostatacancerförbundet som står bakom kampanjen håller förstås inte med. Första året som Prostatacancerförbundet arrangerade Mustaschkampen hade vi kända män i mustascher. Vid den efterföljande marknadsundersökningen fick kampanjen bra uppmärksamhet hos män, men nästan ingen uppmärksamhet alls hos kvinnor. Prostatacancer är visserligen en manlig sjukdom, men kampanjen riktar sig både till kvinnor och män. Det är ofta kvinnor som får män att ta PSA-prov och det är ofta kvinnor som får män att besöka en vårdcentral. Slutligen är det oftast kvinnan som svarar för familjens välgörenhetssatsningar. När vi året efter använde kvinnor i mustasch fick vi betydligt högre uppmärksamhetsvärden hos både kvinnor och män. Vi har fortsatt med kvinnor i mustasch och för varje år ökar uppmärksamheten. Första året då vi hade män fick kampanjen in 4 miljoner kronor. Andra året då vi använde kvinnor i mustasch fick kampanjen in mer än dubbelt så mycket, över 8 miljoner kronor. Ökningarna har sedan fortsatt. År 2016 kunde 42 procent säga vad kampanjen handlade om. I fjol hade den andelen ökat till 74 procent. Svenska folket har felaktigt trott att bröstcancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Detta beror mycket på att män har svårt att tala om känslor, sjukdomar och hälsa. De har undvikt att ta till sig att prostatacancer är den vanligaste cancersjukdomen. Eftersom det funnits ett ointresse är det en svår uppgift att få männen intresserade och engagerade. Kvinnor i mustasch har varit vägen till en ökande uppmärksamhet, men också till ett ökat intresse och engagemang. År 2016 var det bara 17 procent som visste att prostatacancer var den vanligaste cancersjukdomen. År 2017 hade andelen ökat till 50 procent. Ett av Mustaschkampens viktigaste budskap är att män ska ta till sig budskapet att prostatacancer går att bota om sjukdomen upptäcks tidigt, och att alla män över 50 år bör ta PSA-prov. År 2016 visste 16 procent att män över 50 år bör ta PSA-prov och år 2017 hade antalet som visste detta ökat till 71 procent. Att ha kvinnor i mustasch förlöjligar inte män, utan får dem att reagera – vilket precis är det som är meningen. DN Åsikt 23 oktober 2018 kl 14 Insändare Göran Karlsson: ”Mustaschkampanjen förlöjligar cancersjuka män” Svar Torsten Tullberg: ”Kvinnor i mustasch ökar engagemanget hos männen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1171, "headline": "”Större problem att utbildningar inte fokuserar på hållbarhet”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 29/10. Vi håller med de 18 forskarna om att svenska lärosäten måste agera kraftfullt i enlighet med forskningen om klimatförändringarna. Men ett större problem är att många lärosäten saknar välfungerande processer för att se till att studenter som utbildas kommer kunna verka för en hållbar utveckling, skriver sex medarbetare vid Linköpings universitet.", "article": "18 forskare skriver att svenska lärosäten måste bli bättre på att ta sin egen forskning om klimatförändringar på allvar genom att kraftfullt agera i enlighet med den. Om de inte gör det, menar artikelförfattarna, riskerar de på sikt förtroendet för sin egen forskning. Vi håller med om detta, och vi håller med om att våra lärosäten bör se över sina resor, campus och ekonomiska placeringar. Vi menar dock att artikelförfattarna missar universitetens kärnverksamhet, det vill säga forskning och utbildning och att det är genom förändringar i kärnverksamheten som den stora potentialen att hantera klimatomställningen finns. Både utbildning och forskning bör ha som sitt yttersta syfte att främja en hållbar utveckling. Detta är inskrivet i högskolelagens första kapitel. Den senaste utvärderingen av lärosätenas arbete med att främja en hållbar utveckling som gjordes av universitetskanslersämbetet 2017 fokuserade just på utbildning. Tre fjärdedelar av landets lärosäten saknade då välfungerande processer för att se till att studenter som utbildas kommer kunna verka för en hållbar utveckling. Det här är ett ännu större problem än resande och mat på campus, men ett tecken på samma grundläggande problem: lärosätena tar inte på allvar till sig konsekvenserna av den forskning som bedrivs om klimatförändringar och vad som krävs av dem vi utbildar när de kommer ut i arbetslivet. Vi skulle inte ta ett oljebolags klimatomställningsambitioner på allvar om deras handlingsplan främst handlade om sopsortering och resande, men affärsmodellen fortsatt var att utvinna olja. Om bolaget däremot skulle lägga om hela sin affärsmodell till att bygga vind- och solkraftverk skulle vi kanske anse att de verkar mena allvar. På motsvarande sätt behöver lärosätena visa att man på allvar vill främja en hållbar utveckling genom de utbildningar man ger, och ha som främsta mål med sina utbildningar att studenter ska förberedas för att kunna bidra till en hållbar framtid. Det här kan innebära att utbildningarnas mål baseras på de kompetenser som behövs för att lösa hållbarhetsutmaningarna i Agenda 2030, och att ämnesinnehållet i utbildningarna bestäms därefter. Utbildningarna bör utvärderas med avseende på i vilken omfattning studenter har förmåga och vilja att agera för att lösa samhällets hållbarhetsproblem. Vi måste inse att det här ställer omfattande krav på förändring av lärosätenas utbildningsverksamhet. Lärare och studenter behöver utbildas i att tänka annorlunda, våga mer, och samarbeta över disciplinära gränser. Studentföreningar och arbetsgivare som vill lösa våra stora hållbarhetsutmaningar måste bjudas in att forma framtidens utbildningar. Och lärosätena måste på allvar våga ta det ansvar det innebär att verka för en hållbar utveckling. 29 oktober 2018 Debattartikel 18 forskare vid åtta svenska lärosäten: ”Universiteten måste själva börja klimatomställningen” Repliker Sigbritt Karlsson, rektor, KTH och Göran Finnveden, vicerektor för hållbar utveckling, KTH: ”KTH måste göra mer för klimatomställningen” Fyra forskare vid Centrum för Miljö- och naturresursekonomi i Umeå: ”De föreslagna klimatåtgärderna saknar vetenskaplig förankring” Sex medarbetare vid Linköpings universitet: ”Större problem att utbildningar inte fokuserar på hållbarhet” Slutreplik 18 forskare vid åtta svenska lärosäten: ”Minska utsläppen utan att vänta på styrning uppifrån” ", "article_category": "other"}
{"id": 1177, "headline": "”SMHI:s definition av årstiderna går tillbaka till 40-talet”", "summary": "Det finns ett värde i att långsiktigt jämföra genomsnittliga datum för årstidernas meteorologiska ankomst. Nuvarande temperaturgränser går tillbaka till Svenska Turistföreningens bok ”Det svenska året” från 1941, skriver Bodil Arhus Andrae på SMHI.", "article": "Lennart Rammer skrev i en insändare på DN Åsikt den 30 oktober att SMHI:s definition av årstiderna ”stämmer dåligt överens med förändringarna i naturen.” SMHI gjorde under många år skriftliga sammanställningar av året som gått. Då togs också en karta över vårens ankomst fram och den publiceras regelbundet sedan år 2000. I och med att SMHI:s webbplats smhi.se blev allt viktigare för att sprida information ökade intresset för en dagligen uppdaterad vårkarta. När väl vårkartan fanns på plats kom förfrågningar varför det inte fanns någon sommarkarta. Kartorna för våra fyra årstider är i dag efterfrågade på smhi.se. I meteorologisk årstidsindelning definieras vinter som den period när dygnsmedeltemperaturen varaktigt är 0 grader eller lägre och sommar som att den varaktigt är 10 grader eller högre. Följaktligen är det vår respektive höst då dygnets medeltemperatur är större än 0 grader men mindre än 10 grader. Om man studerar medelvärden över många år så får man en utjämnad temperaturkurva. Då brukar det inte vara svårt att finna datum då de olika temperaturgränserna passeras. För SMHI handlar det alltså om att med hjälp av data från mätstationer, och en objektiv meteorologisk-matematisk definition av respektive årstid, göra årstidskartor för att följa årstidernas meteorologiska ankomst och utbredning ett aktuellt år. Det finns ett värde i att långsiktigt jämföra genomsnittliga datum för årstidernas meteorologiska ankomst. Att ovan nämnda gränser för årstiderna används går tillbaka till Svenska Turistföreningens bok ”Det svenska året” som utkom första gången 1941 och i en andra omarbetad upplaga 1958. I det arbetet deltog personer med klimatologisk sakkunskap för att kunna koppla ihop fenologi och meteorologi på ett användbart sätt. När SMHI kommunicerar om årstider är vi noggranna med att det handlar om just meteorologiska årstider, och vi är måna om att också beskriva de meteorologiska definitionerna. Självklart har dessa meteorologiska-matematiska definitioner sina begränsningar. De ska inte okritiskt jämföras med naturens växlingar. De bygger på meteorologi – temperaturobservationer – inte på vad som händer i naturen. Det är säkert så att en definition baserad på fenologi bättre beskriver hur naturen förändras, men det kan SMHI inte använda för att göra meteorologiska tjänster eller produkter. SMHI ser positivt på att andra organisationer studerar och följer upp årstidernas växlingar utifrån andra perspektiv än de meteorologiska, till exempel genom fenologiska observationer. DN Åsikt 30 oktober 2018 kl 05 Insändare Lennart Rammer: ”SMHI:s modell för årstider saknar vetenskapligt stöd” Svar Bodil Arhus Andrae: ”SMHI:s definition av årstiderna går tillbaka till 40-talet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1194, "headline": "Julia Råbe om att vara asexuell: Det är en del av mig", "summary": "När 18-åriga Julia Råbe läste en artikel om asexualitet var det som att hon fick en uppenbarelse. Det hon läste stämde in på hennes egna känslor. – Jag gick som in i en vägg, och det slog mig att det här begreppet förklarar allting som jag har känt, säger hon till DN.", "article": "När Julia Råbe kom in i puberteten började hon snart inse att hon tänkte annorlunda kring sex än de flesta av hennes vänner. När de pratade om att förlora oskulden eller vilka de skulle vilja ha sex med kunde Julia Råbe inte alls känna igen sig. – Jag tyckte mest att det var tröttsamt, och undrade om det verkligen är så intressant. På ett sätt kände jag att jag inte tänker lika mycket på sex som de andra gör, men samtidigt slog det mig inte att det var en jättestor del av deras liv heller, berättar hon. I dag definierar Julia Råbe sig som asexuell, även om hon numera menar att hon kanske snarare är demisexuell än strikt asexuell. Att vara demisexuell innebär att man kan känna sexuell attraktion till någon om man har en djupare känslomässig relation till personen. – Jag hade kunnat gå hela livet utan att ha sex, och det skulle inte vara något problem. Men om jag träffar en person som jag tycker väldigt mycket om kan jag få sexuella känslor för den, även om sex inte är någonting jag behöver, säger hon. Läs mer: Asexualitet blir allt mer accepterat som läggning Men det var först för något år sedan som hon insåg att det fanns ett ord för de känslor hon själv hade kring sex. Innan dess hade hon mest trott att någonting måste vara fel, eftersom hon helt enkelt inte kände att hon ville ha sex. Hon beskriver hur hon såg på sina känslor kring sex som ett mysterium, tills hon av en slump via sociala medieplattformen Snapchat hittade ett reportage om asexualitet – ett begrepp hon tidigare knappt stött på. Efter att ha läst reportaget tappade Julia Råbe upp ett bad till sig själv och låg och filosoferade. – Då slog det mig: jag är asexuell. Jag gick som in i en vägg och tänkte att det förklarar allting, säger hon. Var det en skön känsla att få ord på det du upplevt? – På ett sätt var det skönt, men på ett sätt sörjde jag också ganska länge. Jag har haft en önskan om att vara ”normal”, och har känt att jag inte varit det. Och då blev det här som en bekräftelse på att jag inte är det. Jag är asexuell, jag kommer inte vänja mig vid sex. I början var det som en berg- och dalbana. När Julia Råbe insåg att det fanns ett begrepp för det ointresse av sex som hon så länge hade känt började hon oroa sig för att hon skulle behöva leva ensam. Hon hade svårt att se hur hon skulle kunna ha en relation utan att vilja ha sex. Men i dag har hon accepterat sin identitet, och insett att ett liv utan intresse för sex inte betyder ett liv i ensamhet. – Jag har förstått att det finns flera sätt att ha förhållanden på. Att vara asexuell är en del av mig, och det är helt naturligt. I dag är det bara några få människor i Julia Råbe bekantskapskrets som hon aktivt berättat för om sin asexualitet. Hon säger att hon inte känner något behov av att proklamera sin identitet, samtidigt som hon inte oroar sig för om människor vet hur hon känner. – Får de reda på det så får de reda på det. I min värld är det inte något jättespeciellt, säger hon. Samtidigt säger hon att det finns många fördomar om asexualitet. De få personer som hon har kommit ut för har varit accepterande och förstående. Men bland andra som anat att hon inte intresserar sig för sex har hon ibland mötts med oförståelse. – När jag har uttryckt asexuella känslor har jag mött reaktioner som att folk inte kan förstå hur jag kan känna som jag gör. Jag tror att en del människor, egentligen den stora massan, inte vet vad asexualitet är. Hur har det känts? – Ibland har det varit jobbigt, för det känns som att mina upplevelser och min verklighet inte är lika giltiga som andras. Det kan också vara lite tröttsamt att behöva förklara asexualitet, eftersom man då återigen känt sig onormal. Men det är inte något som jag går runt och tänker på och mår dåligt över. Julia Råbe säger att ett vanligt missförstånd kring asexualitet är att det går att likna med celibat. Asexualitet är inte något man väljer, utan en känsla man har menar hon. – Du kan vara icke-oskuld och asexuell, och du kan ha sex och vara asexuell. Det finns asexuella som äcklas av sex, men det finns också de som inte gör de. Men att du har sex betyder inte att du inte kan vara asexuell. En annan vanlig missuppfattning är enligt Julia Råbe att man som asexuell inte kan bli kär. – Många tänker att man inte kan ha ett förhållande utan sex för att det då bara är vänskap. Men det finns många andra sätt att vara intim. Men samtidigt berättar Julia Råbe att hennes asexualitet tidigare kunde göra henne själv rädd. Om någon visade intresse för henne såg hon direkt problemen med hur hon skulle berätta om sina känslor kring sex. Hon oroade sig för att det inte skulle kunna fungera med en person som själv inte är asexuell. Men nu har hon träffat en person som hon kan vara öppen med, vilket varit en stor lättnad. – Jag tror vi har växt tillsammans och upptäckt nya saker, säger hon. Julia Råbe önskar att fler skulle känna till begreppet asexualitet, för att förstå att de inte är ensamma om sina känslor. – Det är hundra gånger värre att gå runt och inte veta varför man känner som man gör. Hade jag varit homosexuell hade jag i alla fall vetat vad mina känslor betydde, men när man inte vet vad någonting är, och inte kan sätta fingret på vad det är så tänker man att något är fel, eller att man har någon sjukdom. Det går inte att komma ut om man inte har något begrepp, säger hon. Läs mer: Insändare: ”Vi som är asexuella måste också få synas i samhället” Attityder mot asexuella Det finns inte mycket forskning om attityder till asexualitet, men enligt en studie från kanadensiska Brockuniversitetet 2012 hade hetero- sexuella personer mer negativa attityder mot asexuella än mot homosexuella och bisexuella personer. Studien visade att de hetero- sexuella deltagarna i studien ville ha mindre kontakt med asexuella människor och asexuella personer avhumaniserades också i högre grad än andra sexuella minoriteter, och sågs som mer ”maskinlika” och mer ”djuriska” än andra. ", "article_category": "other"}
{"id": 1198, "headline": "”De som arbetar för Engelska skolan är landsförrädare”", "summary": "Svenskar som arbetar för Internationella Engelska skolan ägnar sig åt ett språkligt och kulturellt landsförräderi. All undervisning vid sidan om språklektioner borde ske på svenska. Men så är inte fallet, skriver Per-Owe Albinsson i nätverket Språkförsvaret.", "article": "Engelska skolan kallar sig tvåspråkig. Det är dock mycket i skolans verksamhet som visar att svenskan i praktiken spelar andrafiolen. Några exempel: • Skolbyggnaderna är fulla av engelskspråkiga skyltar och uppmaningar, medan betydligt färre är på svenska. • Arbetsspråket är engelska och de utländska lärarna lär sig i regel inte svenska. • Skolan trycker hårt inte bara på det engelska språket, utan även på anglosaxiska traditioner. Lärare ska tilltalas med Mr./Mrs./Ms., vilket är ett helt främmande system i Sverige där vi varit ”du” med varandra sedan 60-talet. • På skolavslutningarna använder sig skolan av ”anglosaxisk examensutstyrsel”. Skolan fjärmar på så sätt eleverna från det svenska och indoktrinerar dem i det anglosaxiska samt tillhandahåller i praktiken en utbildning i hur man blir en anglosaxisk (inte världsmedborgare i egentlig mening, för det är det anglosaxiska som de hela tiden trycker på) mönstermedborgare. • Till och med svensklärarna vid skolan säger att de förväntas anamma inte bara engelska språket utan även att ”de ska anamma den anglosaxiska kulturen”. • Skolans elever tenderar att bli sämre i svenska än elever vid andra skolor. Dessutom är de inte så mycket bättre i engelska som man skulle kunna tro. Engelska skolan är således inte tvåspråkig. En verklighetstrogen benämning vore ”anglosaxisk skola i Sverige, där hälften av studierna bedrivs på hemspråket svenska, åtminstone i vissa ämnen”. Detta innebär i praktiken en rent kolonial verksamhet. Svenska är huvudspråk i Sverige, samhällets gemensamma språk som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna, det vill säga skattefinansierad verksamhet som skolor och vård, har ett särskilt ansvar för att svenska språket används och utvecklas. Det står att läsa i den svenska språklagen som trädde i kraft 2009. Engelska skolans verksamhet rimmar mycket dåligt med språklagens intentioner. Engelska är inget officiellt språk i Sverige. Ledningen för skolan är nöjd med sin verksamhet. De utländska lärarna trivs säkert jättebra med att kunna exportera sitt språk på betald arbetstid. Hur den svenska personal som verkar vid skolan kan trivas med att dagligen undergräva sitt eget språk är desto svårare att begripa. Enligt mig ett språkligt och kulturellt landsförräderi. Det känns både fel och irriterande att det har kunnat startas en skola i Sverige, som för skattepengar till mycket stor del undervisar på ett främmande språk och som dessutom trycker på fullständigt främmande traditioner. Detta sker i en omfattning som gör att eleverna till råga på allt börjar tendera till att bli sämre i sitt modersmål och dessutom inte så mycket bättre i det främmande undervisningsspråket. Det viktiga måste vara att eleverna i första hand lär sig sitt modersmål och sin egen kultur. Vi som ingår i nätverket Språkförsvaret anser att engelskan prackas på oss, ofta helt i onödan. Engelska är redan ett obligatoriskt ämne i den svenska skolan och i många andra länder och är därför det sista främmande språk elever riskerar att inte lära sig. Det är ett språk som inte har någon längre historisk anknytning till Sverige eller många av de länder där språket i dag utgör ett obligatoriskt ämne. Tiden från 1945 och framåt är kort tid i språkliga sammanhang. Det är utgången av andra världskriget, med Förenta staternas påföljande starka ställning politiskt, kulturellt och militärt, som har gett engelskan dess position den har i dag. Det handlar inte om att engelskan skulle vara ett vackrare eller ordrikare språk än andra, som vissa verka tro och/eller vill förmedla. Tidigare skötte Storbritannien ”språkexporten” med den äran, då de koloniserade stora delar av världen (fransmän, belgare, spanjorer, portugiser samt holländare var rätt ”duktiga” de också). Historiskt sett har engelskan alltså tvingats på folk i olika länder – liksom andra kolonialspråk inte sällan med mer eller mindre brutala metoder. I de länder där engelskan en gång tvingats på befolkningen och getts en hög status har den oftast trängt undan de inhemska språken. Inte ens i det stora Indien har man lyckats återge de nationella språken deras rättmätiga status. Är det dit anglofilerna i Sverige vill komma? Engelsktalande är urusla på kunskaper i andra språk. Hållningen tycks oftast vara att språkligt utbyte är liktydigt med att människor från andra språkgrupper ska lära sig engelska. Något utbyte åt andra hållet finns det oftast ett mycket litet intresse för. Engelska skolan marknadsför sig som om länder som inte anammar engelska nästan kommer att gå under om de inte blir åtminstone tvåspråkiga. Det är rent hyckleri! Med allt respekt, vilka tror ni att ni lurar? Betänk att en klar majoritet av jordens befolkning inte har engelska som modersmål, eller ens kunskaper i språket. Världen blir en mycket tråkigare, enfaldigare och kulturellt fattigare plats med endast ett språk. Dessutom är det långt ifrån säkert att engelska behåller sin ställning i världen över tid. Trender kommer och går, så även språkliga. Storbritanniens adjö till EU och Förenta staternas isolationistiske president, är två tecken på att det engelska språket kan vara på god väg att passera bäst-före-datum. Låt oss således slippa reklamen om att Engelskan skolan är tvåspråkig. Förklaringsmodellen skorrar mer än lovligt falskt. Språkförsvarets anser att engelska ska behandlas som andra språk och inte som andraspråk. Engelska skolan pratar fint om att ”de vill hjälpa till att lösa den svenska lärarbristen, ge elever de bästa förutsättningarna samt ta sitt samhällsansvar”. Det som egentligen hägrar är att tjäna stora pengar. Detta har möjliggjorts av att Sverige för närvarande har ett unikt skolsystem (i negativ bemärkelse), där friskolor mycket oreglerat kan omvandla gemensamma medel, det vill säga skattepengar/skolpengen till privat vinst. Inget annat land har ett liknande system. Chile gav upp detta system för några år sedan. När ska våra politiker inse det fatala med systemet? Detta system i kombination med att vi har en väldigt slapp reglering av undervisningsspråk i Sverige har möjliggjort Engelska skolans framväxt. Det enkla och solkiga svaret på frågan om varför engelska anses var så viktigt just i Sverige blir därmed. Därför att vårt skolsystem möjliggör att ett fullständigt främmande språk kan användas i upp till halva undervisningstiden och att det dessutom går att tjäna grova pengar på att omvandla gemensam egendom (våra skattepengar) till privat vinst. En stöld från det gemensamma! Detta fullständigt barocka system försvårar dessutom integrationen som ska ske på svenska och inte på engelska. Utländska lärare får gärna hjälpa till med att lösa den svenska lärarbristen om de undervisar på svenska. Undervisning i Sverige, språklektioner undantagna, ska uteslutande ske på svenska. Sverige är ingen koloni och ska inte heller bli någon heller. DN Åsikt 24 oktober 2018 kl 05 Insändare Olle Käll: ”Engelska skolan har gräddfil genom byråkratin” Svar Annette Brodin Rampe: ”Utländska lärare viktig del av lösningen på lärarbristen” Johan Westman: ”Engelska skolan betydligt bättre än kommunala skolor” Per-Owe Albinsson: ”Svenskar som arbetar i Engelska skolan är landsförrädare” Lars Fredriksson: ”Svenska språket och svensk kultur självklart i skolan” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1203, "headline": "Asexualitet blir allt mer accepterat som läggning", "summary": "En av hundra personer kan vara asexuell, vilket innebär att man inte känner sexuell attraktion. Även om förståelsen för asexualitet som sexuell läggning ökar så möts många asexuella personer av fördomar. – Allt som är utanför de ”normala” sexuella ramarna patologiseras, säger Karli Cerankowski, assisterande professor i genusstudier vid Oberlinuniversitetet, till DN.", "article": "År 2001 startade 18-årige David Jay onlineforumet AVEN för människor som definierar sig som asexuella. David Jay hade då själv i flera år försökt förstå sig på sin egen asexualitet. – Jag hade tillbringat fyra år med att kämpa för att förstå att jag var okej, och jag ville inte att andra asexuella människor skulle behöva uppleva samma sak, sade han i en intervju med tidskriften Atlantic. Att vara asexuell innebär enligt AVEN, som i dag samlar tiotusentals personer runtom i världen i sina diskussionsforum, att man inte känner sexuell attraktion. Det ska inte blandas ihop med celibat, vilket innebär ett val att avstå från sex, utan handlar i stället om känslan av att man inte känner sexuell attraktion. Asexualitet har länge varit ett ganska obeforskat ämne. Detta trots att en studie som publicerades i Storbritannien redan år 2004 visade att en procent av de 18.000 tillfrågade britterna inte kände sexuell attraktion. Tidig forskning avfärdade asexualitet som ett psykiatriskt problem eller en sexuell dysfunktion, och man trodde att asexualitet kunde bero på tidigare trauman. Men senare forskning har i stället identifierat asexualitet som en sexuell läggning. Karli Cerankowski är assisterande professor i genusstudier vid Oberlinuniversitetet i USA. Hon har tillbringat de senaste tio åren med att studera asexualitet och påbörjade sin forskning på grund av att hon upplevde att ämnet var undanskymt i den akademiska världen. Hon berättar att många forskare inte tog asexualitet som forskningsområde på allvar när hon började med sina studier. – Många trodde inte ens att asexualitet var något riktigt. Det fanns en kulturell idé om att asexualitet inte var något sexuellt utan att det handlade om andra saker. Man trodde att asexualitet handlade om att mörka sin homosexualitet eller att det handlade om olika problem som skulle kunna ”fixas”, att man är omogen eller har hormonella problem. Man tog det inte som en sexuell identitet eller läggning, säger Karli Cerankowski till DN. Karli Cerankowski menar att nätverket AVEN och dess grundare David Jay har varit en stor anledning till den ökade medvetenheten kring vad asexualitet innebär. Under mitten av 2000-talet gästade David Jay flera pratshower i USA, och även om Karli Cerankowski menar att pratshowvärdarna inte alltid hanterade frågan om asexualitet på ett bra sätt gjorde uppmärksamheten att fler kunde identifiera sig som asexuella. – Det skapade en ökande acceptans. Fler och fler såg att det här skulle kunna vara jag eller någon i min familj, och allt fler började prata om fenomenet, säger hon. Insändare: ”Vi som är asexuella måste också få synas i samhället” Karli Cerankowski menar att den sexuella revolutionen under 60- och 70-talet till viss del har skapat ett tabu kring asexualitet. Hon menar att det finns en norm om en ”hälsosam” sexlust. – Man ska inte vilja ha för mycket eller för lite sex. Allt som är utanför de ”normala” ramarna patologiseras. Därför tänker många att de som är asexuella trycker bort någonting och att de inte är fria. Något måste vara fel om de inte har en hälsosam sexlust. Det är enkelt att avfärda något när man ser det som temporärt eller patologiskt, säger hon. I stället menar hon att det finns en stor mångfald i mänsklig sexualitet – där vissa inte har någon sexlust, medan andra har en mycket stark sådan. I den asexuella gemenskapen, som ibland kallas ”Ace” pratar man om en skala av asexualitet – där vissa äcklas av tanken på sex, medan andra definierar sig som sexpositiva, och kan tänka sig att ha sex, även om det inte är något de känner att de behöver. De som identifierar sig som demisexuella eller gråsexuella kan känna sexuell attraktion till någon de har ett starkt känslomässigt band till. Ändå överlever bilden av att asexualitet är någonting som kan ”repareras”. Karli Cerankowski nämner ett avsnitt av tv-serien ”House” där ett asexuellt par besöker läkaren Dr. House. Han slår vad med en kollega om att han kommer att kunna hitta vad asexualiteten beror på. Genom att låtsas ge mannen en vaccination får han reda på att mannen har en tumör som tar bort hans sexlust. Kvinnan i sin tur, låtsas bara vara asexuell för att göra sin partner nöjd. – Störande men inte oväntat, sade AVEN-grundaren David Jay till tidningen Salon om avsnittet, och menade att man genom handlingen återigen gör asexualitet till ett problem. Idéerna om att asexualitet uppkommit på grund av trauman eller sjukdom gör att många asexuella möts av fördomar. De kan få höra saker som att de bara inte träffat rätt person, att de kanske egentligen är homosexuella, att de är rädda eller som i House-avsnittet: att det kan bero på en hjärntumör. – Det stämmer att tumörer kan minska ens libido, men jag förstår inte varför det är just den anledningen människor ofta lyfter fram, säger Karli Cerankowski. Hon menar att den här idén om att asexualitet beror på att man inte haft sex också kan leda till allvarligare konsekvenser, som ”korrigerande våldtäkter” där man försöker övertyga en asexuell person om att den i själva verket är sexuell genom sexuella övergrepp. Enligt en studie från kanadensiska Brockuniversitetet 2012 har heterosexuella personer mer negativa attityder mot asexuella personer än homosexuella och bisexuella personer. Studien visade att de heterosexuella deltagarna i studien ville ha mindre kontakt med asexuella människor och att de avhumaniserades i högre grad än andra sexuella minoriteter, och sågs som mer ”maskinlika” och mer ”djuriska” än andra. Snao Cone på AVEN menar att det finns ett antal felaktiga uppfattningar om asexualitet. Hon nämner att många yngre människor som kommer ut som asexuella får höra att det ”bara är en fas” och att de ”kommer att växa ifrån det”. – Asexuella människor i alla åldrar får höra att det är en fas, att det är ett psykiskt problem eller att de bör uppsöka medicinsk vård. Om någon kommer ut som asexuell avfärdas det allt för ofta som ett sökande efter uppmärksamhet eller ett sätt att vara unik, säger Snao Cone till DN. En annan vanlig missuppfattning är att asexuella människor vill vara ensamma. Snao Cone menar att asexualitet inte alls behöver handla om att man är ointresserad av att hitta kärlek. Hon menar att denna missuppfattning kan grunda sig i att människor av andra läggningar oftast vill vara romantiskt involverade med samma person som de är sexuellt involverade med. – Det kan göra att folk tror att eftersom asexuella personer inte har ett naturligt driv mot att bli sexuellt involverade med någon så vill de inte heller bli romantiskt involverade med någon. Men som en stor del av de asexuella kan skriva under på är detta helt enkelt inte sant. Snao Cone menar också att människor tror att asexualitet helt enkelt handlar om en aversion eller äckel över sex. Något som inte heller behöver stämma. – Vissa asexuella människor bryr sig helt enkelt inte om sex, och kanske testar utan att få ut något av det. En del asexuella har gärna sex i ett kärleksfullt förhållande, för sin partners njutnings skull. Att vara asexuell bestämmer inte ideologier eller viljan att kompromissa. Det innebär bara att vi inte behöver sex, säger hon. Konstnären och filmaktivisten Eva-Marie ”Emie” Elg identifierar sig som panromantisk demisexuell och arbetar med en dokumentär om asexualitet. Hon menar att asexualitet i hög grad påverkar hur andra människor ser på en. – När en kommer ut som asexuell faller alla positiva förväntningar på en, och folk läser en plötsligt som tråkig, säger hon. Hon blev själv nyfiken på asexualitet efter att flera personer sagt att hon kanske passade in på det asexuella spektrumet. Därför började hon arbeta på dokumentären och träffade därigenom personer i olika länder som identifierar sig som asexuella. – Den här idén om att hitta en romantisk eller sexuell partner är otroligt stark i nästan alla kulturer. Det finns en underliggande ton om att man ska vilja ha sex och att sex är primärt, säger hon. – Det skapar en förväntan på ens beteende som det tog många år av djup självreflektion för att våga konfrontera och bryta mig loss från. Hon hoppas att fler ska våga fråga om asexualitet, i stället för att anta saker om den som kommer ut som asexuell. – En kan vara aromantisk eller intresserad av kärleksrelationer. En kan bli äcklad av sex eller vara sexpositiv samtidigt som en är asexuell. Om någon säger att den är asexuell tror många att det är slutet på konversationen, men jag tycker det borde vara början. Det asexuella spektrumet är så brett och rymmer många olika delar, säger Eva-Marie ”Emie” Elg. Snao Cone på AVEN ser hoppfullt på utvecklingen kring människors uppfattning om asexualitet. Hon ser ett ökande intresse från medier och den akademiska världen. Och det faktum att Ace-flaggan i allt högre utsträckning syns på Pride menar hon är positivt. – Jag tror att fler och fler förstår sig på asexualitet. Och vi kommer att fortsätta försöka skapa en känsla av gemenskap för asexuella människor runtom i världen, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 1204, "headline": "”Ny forskningsrapport påstår att samer inte är svenskar”", "summary": "DN DEBATT 28/10. Rapporten ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” är undermålig och att göra politik med utgångspunkt i denna rapport är bisarrt. Projektgruppens essentialiserande beskrivning av samer och svenskar ligger farligt nära det kulturrasistiska synsätt som finns inom den yttersta högern, skriver Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet.", "article": "I början av oktober 2018 överlämnades ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” till regeringen. Rapporten uppmärksammades stort i medierna som förklarade att ”Två av tre samer har blivit utsatta för rasism” och Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke var ”förfärad över rasismen mot samer” och såg ett stort behov av politiska åtgärder. Kartläggningen har utförts av en projektgrupp vid Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Det rör sig om uppdragsforskning som beställts av Sametinget och indirekt av den svenska regeringen som beslutat om kartläggningen och för detta avsatt en miljon kronor. I projektgruppen ingår några av landets främsta sameforskare. I rapporten framkommer att ”etnorasen” samer utsätts för ”rasistiska mekanismer”, tio stycken närmare bestämt, och hur samerna därigenom ges sämre möjligheter att leva ett gott liv. På område efter område beskrivs verkningarna av dessa rasistiska mekanismer. Kritiken är hård och rapporten utmynnar i ett åtgärdspaket omfattande tio punkter, däribland mer resurser till forskning om samer. Enligt min mening har rapporten stora kvalitetsbrister och dess kategoriska generaliseringar rörande diskrimineringen av samer svagt eller inget stöd i redovisad empiri. Dess ovetenskaplighet riskerar vidare öka diskrimineringen av samer. Ett problem med rapporten är användningen av begreppet etnoras och dess essentialiserande homogenisering av samer och svenskar. Samerna förklaras ha en särskild ”livsstil”, ”kultur”, ”kunskap” och ”egen historia”. Här finns ingen problematisering av den samiska identiteten utifrån ett teoretiskt perspektiv, till exempel förekomsten av multipla identiteter: att man kan vara svensk, same, kvinna etcetera i en och samma person, men med varierad styrka beroende på socialt sammanhang. Det blir extra anmärkningsvärt då de som i Sverige identifierar sig som samer antas vara uppemot 55 000 individer, bosatta över hela landet och med olika livsvillkor. Projektgruppens essentialiserande beskrivning av samer och svenskar ligger farligt nära det kulturrasistiska synsätt som finns inom den yttersta högern. Enligt detta synsätt är människor djupt präglade av sin historia och kulturella tillhörighet, och geografisk-rumsliga förankring på ett sätt som innebär att kulturbegreppet blivit en funktionell variant av det gamla biologiska rasbegreppet. De ultranationalistiska gruppernas retorik vilar på dylika föreställningar, och här skiljer man sig från den äldre, biologiskt präglade rasismen, om att dessa kulturer inte är hierarkiskt rangordnade eller åtskilda, utan beskrivs som essentiellt olika varandra och därför också exempelvis antas ha rätt till olika platser. Ytterligare ett problem är att kartläggningen av rasism mot svenska samer under resans gång förändrats till handla om identifierandet av ”rasistiska mekanismer”, och dess ”effekter”, inte förekomsten av diskriminering som uppdraget var formulerat. Det görs bland annat genom en omfattande läsning av internationell urfolksforskning. Med litteraturgenomgången som utgångspunkt spekuleras sedan oförskräckt, exempelvis om den kanadensiska polisens systematiska övergrepp mot urfolkskvinnor – polisövergrepp anges som en av de tio mekanismerna – även är vanligt i Sverige. En annan av rapportens rasistiska mekanismer kallas ”osynliggörande”. Den förklaras vara en subtil mekanism, verksam inom exempelvis svensk sjukvård med dess individualiserade lika-behandlingsprincip. Samernas ”särskilda problem” beaktas inte och de får på grund av detta ”inte samma kvalitet på sjukvården som majoritetsbefolkningen”: ”För att ytterligare gestalta hur olika rasistiska processer mot samer fungerar kan vi föreställa oss ett fiktivt sjukhus där samer inte får komma in just för att de är samer, och ett annat sjukhus där sjukvården är perfekt anpassad för svenskar och deras behov. Det första sjukhuset tillämpar en sorts direkt rasism där grupper utesluts på grund av deras upplevda ras eller etnicitet. Det andra sjukhuset har en indirekt exkluderande effekt, då personalen där inte har kunskap nog för att ge samiska patienter vård utifrån deras behov. Två olika mekanismer – en direkt exkludering eller ett osynliggörande av samiska patienter – har alltså liknande effekter på den samiska befolkningens möjligheter till god vård.” Projektgruppen förklarar inte hur landets sjukvårdspersonal ska kunna ge särbehandling av samer utan tillgång till etniskt register, vilket är olagligt. Hur ska de alltså veta att de har en same framför sig? Ett av rapportens empiriska underlag är en webbenkät som genomförts via internet, där de som identifierade sig som samer uppmanades besvarat frågor rörande rasism. Problemet är att webbenkätens 748 ”respondenter” representerar ett självselekterat urval, med de svårigheter det innebär för möjligheten att säga något om alla samer. Det här betyder exempelvis att medieuppgifter om att ”två av tre samer i Sverige är utsatta för rasism” inte har något stöd i rapporten. Vi vet vidare inte hur många individer som besvarat webbenkäten, inte heller om de upplevt sig ha en samisk identitet. Enkäten kan hypotetiskt vara besvarad av en individ som svarat 748 gånger. Rapporten reser frågor rörande Vaartoes verksamhet, men också om projektgruppens rasifiering av urfolk representerar en generell tendens inom urfolksforskningen. SD:s Björn Söders ord om att samer inte är svenskar bekräftas ju märkligt nog i denna rapport. Rapporten aktualiserar även frågor om hur vetenskapssamhället ska värna oberoende och kritiskt kunskapssökande när viktiga samhällsfrågor – exempelvis rasistiskt präglad diskriminering av samer och andra etniska grupper – kräver åtgärder av politisk-ekonomisk-administrativ natur. I en tid när vetenskapsbaserad kunskap ifrågasätts världen över är det extra angeläget att forskare värnar sin professionella integritet och efter bästa förmåga försöker hålla på rågången mellan vetenskap och politik. Mot bakgrund av rapportens undermåliga kvalitet finns det en uppenbar risk att den av rasister och likasinnade tolkas som ett politiserat ”beställningsjobb”, klädd i vetenskaplig skrud. Detta riskerar sammantaget leda till ökad rasism mot samerna, men kan också leda till ökad misstro mot ”etablissemanget”, intellektuella och politiker, det vill säga underblåsa de stämningar som lett till att främlingsfientlighet och populism vunnit allt större inflytande i folkvalda församlingar i västerländska demokratier de senaste decennierna. Att göra politik med utgångspunkt i denna rapport är fullständigt bisarrt. Sametinget borde begära att få igen de pengar man betalt. 28 oktober 2018 Debattartikel Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet: ”Ny forskningsrapport påstår att samer inte är svenskar” ", "article_category": "other"}
{"id": 1212, "headline": "”Feminism är inte en åsikt – det är handling som räknas”", "summary": "DN DEBATT 27/10. Feminism är ingen åsikt, utan en rörelse mot ett mål. För att Sverige ska bli ett jämställt samhälle krävs mindre prat och mer handling av såväl politiker som företag, civilsamhälle och medborgare. Genom historien har feminismen målat upp helt orealistiska mål, för att sedan metodiskt arbeta för att uppnå dem. Det kan vi göra igen, skriver Nina Åkestam.", "article": "Sverige har aldrig varit så jämställt som nu. Lönegapet mellan kvinnor och män minskar, män tar ut fler föräldradagar och gör större del av det obetalda hushållsarbetet. Enligt World Economic Forum är Sverige världens femte mest jämställda land. Införandet av samtyckeslagstiftningen i somras gjorde Sverige till ett internationellt feministiskt föredöme. Den här utvecklingen har inte kommit av sig själv, utan är resultatet av målmedvetet feministiskt arbete, och vi har all anledning att vara stolta över det vi har åstadkommit. Samtidigt märks nu en politisk vridning där jämställdhetsfrågan tappar mark. Trots att jämställdhet enligt SVT:s vallokalsundersökning var väljarnas tredje viktigaste fråga, och den allra viktigaste frågan för unga kvinnor, var det få partier som gick till val på en offensiv jämställdhetspolitik. Det tycks finnas ett konsensus om att Sverige har nog med jämställdhet, och att andra frågor är viktigare. Det är en farlig missuppfattning. För det första är inte jämställdhetsarbetet i Sverige klart. Vi har fortfarande en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Kvinnor har betydligt lägre inkomster än män, sämre pensioner och högre sjukskrivningstal. En kvinna löper sex gånger så stor risk som en man att utsättas för våld i hemmet, och 13 kvinnor mördas årligen av en närstående. Kvinnor förväntas fortfarande ta det största ansvaret för hem och barn. Svenska pappor tar i genomsnitt ut 106 föräldradagar, trots att de har rätt till 240 dagar. Bland Sveriges 20 rikaste personer finns endast fyra kvinnor. Det må vara sämre på många andra platser, men påståendet att Sverige är jämställt är helt enkelt inte sant. För det andra kan vi inte räkna med att vunna jämställdhetssegrar består. Som Peter Wolodarski konstaterade i sin ledare (DN 7/10) är jämställdheten en central skiljelinje i det nya, liberal-auktoritära politiska landskapet. Runt om i världen ser vi hur viktiga jämställdhetsvinster, bland annat aborträtten, ifrågasätts. I Sverige driver Sverigedemokraterna en aktiv politik mot jämställdhet. Med nästan 20 procent av väljarstödet bör detta tas på största allvar. Det lyckas dock inte den svenska jämställdhetsdebatten göra. I stället fastnar debatten ofta i åsiktsbetonade symbolfrågor som har begränsad påverkan på den faktiska jämställdheten, exempelvis: • Vi tror att alla är feminister – och att allt är feminism. Feminism har blivit ett modeord som politiker och andra makthavare gärna slänger sig med utan att ha en djupare förståelse för vad det betyder, och utan att kunna svara på vad deras feminism innebär i praktiken. Det viktiga är vem som kallar sig feminist, snarare än vem som vill förbättra jämställdheten. Feminism blir en identitetsmarkör som kan vara ”inne” eller ”ute”, som Greta Thurfjell konstaterade (DN 21/10). Samma urvattning leder till att allt som har med kvinnor att göra, från skönhetsingrepp till ”sunda kvinnliga kroppar” (DN 16/10), kan kallas feminism, utan närmare förklaring till hur det förbättrar jämställdheten. • Ojämställdhet ses som resultatet av individuella val. En vanlig invändning mot statistik som visar på ojämlikhet är att olikheterna beror på fria val. Men ojämställdhet är inte ett fritt val. Med den stora variation som finns mellan individer är det inte rimligt att tro att det råkar vara så att kvinnor systematiskt väljer låglöneyrken, väljer att inte göra karriär, väljer att göra monotona hushållssysslor eller för den delen, väljer att bli utsatta för våld och sexuella övergrepp. Ojämställdhet uppstår för att olika människor värderas olika och får olika möjligheter i livet. Det är motsatsen till ett fritt val. • Feminismen är för navelskådande. Samtidigt som begreppet feminism de senaste åren har blivit mycket brett, har den feministiska frontlinjen slutit sig allt mer. Många feministiska diskussioner sker i stängda forum där personlig positionering, rätt ordval och rätt allianser är viktigare än faktiska jämställdhetsreformer. Den som inte följer gruppens kod blir aggressivt attackerad eller utesluten. Det gör att rörelsen går miste om värdefull erfarenhet för att alla inte är uppdaterade på de senaste trenderna, och gör tröskeln orimligt hög för nya aktivister som vill ansluta sig. De här tre utmaningarna är exempel på det jag kallar feministfällor. De gör att mycket feministisk energi läggs på aktiviteter med begränsad påverkan på jämställdheten. Men i en tid när många jämställdhetsframgångar ifrågasätts eller hotas, behövs en stark och aktiv feminism. Därför måste vi komma till insikt om feminismens problem, och vi måste också komma med förslag på lösningar. Sådana lösningar skulle kunna vara: 1. Definiera feminism som en handling. Vårt fokus på vem som kallar sig feminist måste upphöra, och ersättas av fokus på handlingar som förbättrar jämställdheten. Det går att arbeta för jämställdhet utan att kalla sig feminist, och det går att kalla sig feminist utan att arbeta för jämställdhet. Låt oss fråga våra politiker, våra arbetsgivare och varandra vad de gör för att förbättra jämställdheten, i stället för om de kallar sig feminister. 2. Inse feminismens radikalitet. Kampen för ett jämställt samhälle är radikal, oavsett politisk ingång. Absolut jämställdhet skulle inte vara en förändring på marginalen, utan ett omstöpande av hela vårt nuvarande samhällssystem. Det är naturligt att inte alla är bekväma med att ansluta sig till en rörelse med ett sådant mål. Det är dock inte ett problem, så länge feminismen accepterar detta och inte försöker anpassa sig för att tillfredsställa behov hos grupper som ändå inte är intresserade av absolut jämställdhet. 3. Håll ögonen på målet. Feminismen är en bred rörelse som samlar människor med många olika bakgrunder och ingångar. Självklart blir det friktion ibland. Dock måste alla inom feminismen vara noga med att debattera på ett sätt som inte skadar rörelsen. Inför varje diskussion och kommentar måste vi fundera på hur det här inlägget för jämställdhetsfrågan framåt. Vi måste utbilda nybörjare, inte kritisera dem. Vi måste se feminister med olika perspektiv för deras tillgångar, inte deras tillkortakommanden. Då kan vi bygga en sant inkluderande rörelse. Ett helt jämställt samhälle, fritt från stelbenta könsroller, diskriminering och våld, är en utopi. Genom historien har dock feminismen många gånger målat upp helt orealistiska mål, för att sedan metodiskt arbeta för att uppnå dem. Med självinsikt, kämparanda rätt fokus kan vi göra det igen. Läs mer: Nina Åkestam: Feminism är aktivism i vardagen 27 oktober 2018 Debattartikel Nina Åkestam, doktor i ekonomi och författare till boken Feministfällan: ”Feminism är inte en åsikt – det är handling som räknas” Repliker Linnéa Bruno, Fil dr i sociologi, feministisk aktivist och forskare: ”Åkestams fällor är inte feminismens” ", "article_category": "other"}
{"id": 1235, "headline": "”Trident Juncture är en viktig Natoövning för Nordens länder”", "summary": "DN DEBATT 25/10. Övningen Trident Juncture 2018 är Natos största fullskaliga militära övning på årtionden och bekräftar den geopolitiska betydelsen av Norden som Europas nordligaste flank. Övningen är viktig för vår förmåga att lösa en säkerhetskris i vårt närområde genom samarbete med varandra liksom med vänner och allierade, skriver Nordens fem försvarsministrar.", "article": "En allvarlig säkerhetskris i Norden skulle påverka alla nordiska länder. Därför deltar Norge, Sverige, Finland, Danmark och Island allt oftare tillsammans i militära övningar. Drygt 50 000 soldater från 31 länder deltar just nu i en stor övning för att öva förmågan att agera tillsammans i en krigssituation. Övningen Trident Juncture 2018 är Natos största fullskaliga militära övning på årtionden. Den bekräftar alliansens förnyade fokus på det kollektiva försvaret av medlemsstaterna och den geopolitiska betydelsen av Norden som Europas nordligaste flank. Trident Juncture är en unik möjlighet för Nato och dess partnerländer, som Sverige och Finland, att öva förmågan att verka tillsammans i det utmanande, nordiska klimatet – från norska fjäll och dalar till de väderutsatta havsområdena kring Nordatlanten och Östersjön. Detta är viktigt. Inte bara för att det gör oss bättre på att försvara oss själva utan för att det också stärker banden mellan våra länder och skickar en stark signal till den som eventuellt skulle vilja påtvinga oss sin vilja genom militär makt. Vi ser inga militära hot mot Norden i dag, men vi lever i en oförutsägbar och osäker tid. Ryssland har visat såväl vilja som förmåga att använda militär styrka för att uppnå strategiska mål. Cyberattacker och desinformation används aktivt för att skapa splittring mellan människor såväl i Europa som i USA, vilket i sin tur utmanar demokratiska institutioner och vår förmåga att nå fram till gemensamma slutsatser. Internationell terrorism förändrar också hur vi tänker kring samhällets säkerhet. Migrationen framstår som den kanske mest splittrande kraften och klimatförändringar påverkar alla dessa frågor på sätt vi inte helt kan överblicka. De nordiska länderna är bundna till varandra genom geografi, historia, kultur och värderingar. Vi har ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred och stabilitet i vårt närområde. Vi delar en stark tro på dialog, transparens och en förutsägbar världsordning baserad på internationell lag och bindande avtal. Dessvärre delar inte alla länder dessa värderingar. Därför är det nödvändigt att ha en trovärdig militär förmåga. Danmark, Norge och Island är medlemmar i Nato, medan Sverige och Finland inte är det. Genom att öva tillsammans – tillsammans med Nato – stärker vi vår förmåga att agera gemensamt som grannar, om det någonsin skulle bli nödvändigt. Inte i stället för Nato, utan som komplement. Detta är anledningen till det substantiella nordiska bidraget till övningen Trident Juncture, med över 13 000 soldater och ett betydande antal civil personal. Som ett gott exempel på nordiskt samarbete kommer finska arméförband att agera som en del av en svensk brigad och danska helikoptrar kommer att stödja den norska brigaden. Styrkor från Nato och partnerländerna Sverige och Finland kommer att använda militära baser och flygfält i samtliga nordiska länder. Island, med sitt strategiskt viktiga läge, spelar en avgörande roll som knytpunkt och uppmarschområde för utplacering och förstärkning av allierade styrkor över Nordatlanten. Den här nivån på det nordiska deltagande i Trident Juncture är ett starkt och tydligt resultat av våra gemensamma ansträngningar för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Vi övar och tränar tillsammans mer än tidigare. Vi byter luftlägesinformation med varandra och har arbetat för att minska byråkratiska hinder för att flytta militära förband och materiel mellan våra länder. Det sistnämnda har varit så framgångsrikt att EU och Nato beslutat om liknande initiativ baserat på den nordiska modellen. Vi nordiska länder har valt olika säkerhetspolitiska lösningar, men vi är grannar i norr. En säkerhetskris i vårt närområde skulle påverka oss alla och vår förmåga att lösa den kommer aldrig att bli bättre än vår förmåga att samarbeta – med varandra liksom med vänner och allierade. Därför är övningen Trident Juncture så viktig. Och därför ska du bry dig om nordiskt samarbete. Trident Juncture 18 Natoövningen Trident Juncture 18 genomförs i huvudsak i Norge, men även svenskt luftrum kommer att utnyttjas. Den ska testa snabbinsatsstyrkan Nato Response Force (NRF) och dess förmåga att verka tillsammans med övriga allierade och partner. Scenariot är att Norge angrips av främmande land. Nato samt samarbetspartner kommer då till Norges undsättning. Övningen består av en förbands-övning som genomförs 25 oktober till 7 november, och en ledningsövning som genomförs 14 till 23 november. Totalt deltar över 50 000 soldater och sjömän i övningen. Sverige deltar med drygt 2 300 soldater, sjömän och officerare, två Visbykorvetter och åtta JAS 39 Gripen. Läs mer hos svenska Försvarsmakten. Läs mer hos norska försvaret. 25 oktober 2018 Debattartikel Försvarsministrarna från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island: ”Trident Juncture är en viktig Natoövning för Nordens länder” ", "article_category": "other"}
{"id": 1240, "headline": "”Utländska lärare viktig del av lösningen på lärarbristen”", "summary": "Utländska legitimerade lärare är en viktig del av lösningen på lärarbristen. Forskning som visar att svenska språket försämras av undervisning på engelska är inte relevant för Engelska skolan, skriver vd Annette Brodin Rampe.", "article": "Med anledning av denna insändare vill vi bemöta ett antal fakta och påståenden som inte stämmer för Internationella Engelska skolan och sannolikt inte heller för hur andra skolor fungerar. Engelska skolan bedriver tvåspråkig undervisning för 25.600 elever i 36 skolor runt om i Sverige. Vi värnar om det svenska såväl som det engelska språket och kan årligen visa högre resultat i de nationella proven i svenska, engelska och matematik jämfört med det nationella snittet. Att lagen ger möjlighet för oss och andra skolor att anställa behöriga utländska lärare är en utmärkt del av lösningen på lärarbristen i svensk skola. Beräkningar visar att om tio år kommer det saknas 80.000 lärare om inget görs. För att förbättra kvaliteten i svensk skola behövs fler behöriga lärare. Vi anställer de bästa lärarna runt om i världen och det är en ynnest för svenska elever att få möjlighet att utbildas av dessa välkvalificerade och engagerade lärare. Skolverket och politiker har respekt för deras kunskap och det är vi glada för. Läsåret 2017/18 var 86 procent av Internationella Engelska skolans lärare behöriga jämfört med snittet på 79 procent. Författaren pekar även på forskning som skulle visa att svenskan försämras vid undervisning på engelska. Den forskning som vi förmodar att författaren hänvisar till är inte relevant för Internationella Engelska skolans undervisning då den fokuserar på gymnasiet och lärare som inte har engelska som förstaspråk. Vi har bara en gymnasieskola och våra lärare som undervisar på engelska har engelska som förstaspråk. Ytterligare ett par påståenden är felaktiga: Lön: Vid jämförelse med statistik från SCB betalar vi löner väl i linje med genomsnittet. Utrustning och lokaler: Våra skolor har de lokaler och den utrustning som skribenten påstår att våra skolor saknar. Vi arbetar varje dag med att ge våra elever de bästa förutsättningarna för framtiden. Vårt mål är att vara med och lyfta den svenska skolan till den nivå som barn i Sverige förtjänar. Låt oss gemensamt, politiker från alla partier, skolaktörer från kommunala skolor och friskolor, debattörer och forskare arbeta för att ha en saklig debatt hur vi ska lyfta kvaliteten i hela den svenska skolan. DN Åsikt 24 oktober 2018 kl 05 Insändare Olle Käll: ”Engelska skolan har gräddfil genom byråkratin” Svar Annette Brodin Rampe: ”Utländska lärare viktig del av lösningen på lärarbristen” Johan Westman: ”Engelska skolan betydligt bättre än kommunala skolor” Per-Owe Albinsson: ”Svenskar som arbetar i Engelska skolan är landsförrädare” Lars Fredriksson: ”Svenska språket och svensk kultur självklart i skolan” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1242, "headline": "”Engelska skolan betydligt bättre än kommunala skolor”", "summary": "Att engelskspråkiga lärarlegitimationer ska accepteras i Sverige är en självklarhet eftersom Sverige med EU-medlem och vi är del av en global värld. Engelska skolan är en skola med hög kvalitet som är öppen för alla elever, skriver läsaren Johan Westman.", "article": "Läraren Olle Käll riktar i sin insändare kritik mot att Engelska skolan på något sätt ska ha förmått politiker att acceptera engelska lärarlegitimationer som fullvärdiga i Sverige. Han hävdar till och med att detta ska ha skett på ett korrupt sätt. Att en lärarbehörighet med engelsk språket som grund accepteras är för mig en självklarhet eftersom vi är medlemmar i EU och en del av en global värld. Lärarförbundet har framfört samma kritik, dock något annorlunda vinklad mot just Engelska skolan, genom att säga att antalet behöriga lärare är för lågt. Resultatet kom man fram till genom att endast räkna de med svensk lärarbehörighet, inte de med godkänd utländsk motsvarighet. En skola ska förmedla kunskaper till eleverna. Har då Engelska skolans elever dåliga resultat? Nej, deras skolor har i snitt betydligt högre resultat än skolor i landet. Nu kanske du som läsare undrar vad har jag för bakgrund som skriver detta, och varför gör jag det? Jag är pappa till två barn som går och har gått i Engelska skolan, och de har fått ett enormt stöd och mött synnerligen kompetenta lärare. När de sedan kommit till gymnasiet, kommunalt sådant, har de noterat den anmärkningsvärt låga nivån som råder där, då i bjärt kontrast mot deras år i Engelska skolan. Ofta brukar argumentet framföras att Engelska skolan bara tar emot barn som är studiemotiverade. Jag har som klassförälder och i föräldraföreningen med egna ögon sett det fantastiska arbete som utförs av skolsystrar, kuratorer och annan stödpersonal, som lyst med sin frånvaro när mina barn gick i kommunal skola. Därför är svaret är ett entydigt nej. Engelska skolan tar emot alla typer av elever. Jag som har många hundra akademiska poäng håller med om att vi måste bibehålla en mycket hög kompetens i vårt eget språ. Men engelskan utgör inget hot – i vart fall inte ett hot på det sätt som Olle Käll målar upp. Att Engelska skolan som bedriver god undervisning med mycket goda studieresultat gör vinst är det inget fel med. Jag får inte ersättning från Engelska skolan för att skriva detta. Jag är bara en engagerad pappa som vill att främst lärare som du skulle lägga mer energi på dåliga skolor än på att klaga på de bra. DN Åsikt 24 oktober 2018 kl 05 Insändare Olle Käll: ”Engelska skolan har gräddfil genom byråkratin” Svar Annette Brodin Rampe: ”Utländska lärare viktig del av lösningen på lärarbristen” Johan Westman: ”Engelska skolan betydligt bättre än kommunala skolor” Per-Owe Albinsson: ”Svenskar som arbetar i Engelska skolan är landsförrädare” Lars Fredriksson: ”Svenska språket och svensk kultur självklart i skolan” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1255, "headline": "”Statens institutionsstyrelse behöver visa att de arbetar för de unga”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 16/10. Statens institutionsstyrelse behöver tydligare visa att den arbetar för de unga och inte för institutionerna som sådana, skriver sex forskare som studerat särskilda ungdomshem.", "article": "I vår debattartikel efterlyste vi både förändringar vid de särskilda ungdomshemmen och att tystanden bryts kring de institutioner som har i uppgift att ta hand om de mest utsatta unga. Det är därför glädjande att Akademikerförbundet SSR och Saco-S replikerat och håller med oss om behovet av mer utbildad personal på de särskilda ungdomshemmen. I tider då utbildning krävs i snart sagt alla sammanhang är det minst sagt egendomligt att samhällets mest utsatta barn och ungdomar fortfarande placeras på avdelningar där personalen ofta saknar eftergymnasial utbildning. Behandlingen – i den mån den över huvud taget upplevs som behandling av de unga – är personalen. Därför måste personal ha den kompetens som krävs, men också erbjudas arbetsvillkor som gör det möjligt att använda denna kompetens. Men det räcker inte med behandlingsassistenter. Ungdomsvården behöver se till att de unga får ökad tillgång till socionomer, psykologer, sjuksköterskor, läkare och specialpedagoger. Det är också glädjande att Statens institutionsstyrelse välkomnar införandet av en nedre åldersgräns. En sådan gräns skulle tvinga kommunerna att finna andra och bättre alternativ för vård av de allra yngsta. Redan för ett år sedan, när 13-åriga Jasmine tog sitt liv inne på ett av de särskilda ungdomshemmen, öppnade dåvarande ansvarig minister Åsa Regnér för att se över åldersgränserna men ingenting hände. Det är nu hög tid för ansvariga politiker att skyndsamt lagstifta i denna fråga. Vi hade dock också velat se att Statens institutionsstyrelse bemött vårt förslag om tidsbegränsning av placering vid låst avdelning. Forskning har återkommande visat hur tvånget, och i synnerhet inlåsningen, skapar svårigheter för förändring. Åtskilliga av de unga vi har träffat genom vår forskning vittnar om den oro och ångest som skapas av att inte veta när de får lämna institutionen. Varför ska barn och unga, till skillnad från vuxna, placeras på institutioner utan att få klara och tydliga besked om hur länge de ska vara där? Det är också problematiskt att Statens institutionsstyrelse tycks ha svårt att acceptera den grundläggande problematik som institutionsformen i sig innebär. Att ”matcha” insatsformer med ungdomar ser förstås bra ut på pappret, men genom vår forskning vet vi att den totala institutionens logik ofta tar över. Övervakning av hela kollektivet kräver stora arbetsinsatser på bekostnad av mer framtidsinriktad och handgriplig hjälp till var och en. Varje enskild ungdom sammanförs med andra ungdomar som kan ha helt annan bakgrund och vitt skilda problem. Det finns inga goda argument för denna ordning, i synnerhet inte när så mycket annat välfärdsarbete i dag är individanpassat. Slutligen ser vi att Statens institutionsstyrelse inte stödjer vårt och flera andras (Barnombudsmannen, FN:s barnrättskommitté och FN:s tortyrkommitté) krav på avskaffandet av avskiljning. Snarare försvaras tvångsåtgärden med argument om att den att är bättre och säkrare än fysisk fasthållning. Det faktum att någon form av fysisk fasthållning ofta är nödvändig vid avskiljning verkar inte beaktas. Med den samlade forskningserfarenhet om tvångsvård vi besitter är vi väl medvetna om de svåra situationer som kan uppstå på de särskilda ungdomshemmen. Men med beslutsamhet om ett annat bemötande är det möjligt att bedriva vård utan den formen av långtgående ingripanden. Det vore önskvärt att myndigheten reflekterade över de risker som möjligheten att använda avskiljning medför, inte minst utifrån den totala institutionens logik. Statens institutionsstyrelse behöver tydligare visa att den arbetar för de unga och inte för institutionerna som sådana. 16 oktober 2018 Debattartikel Sex forskare som studerat särskilda ungdomshem: ”För mycket tvång och för litet kompetens på ungdomshem” Repliker Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR och Lena Henriksson, ordförande Saco-S inom Statens institutionsstyrelse: ”Bättre arbetsvillkor krävs för att locka kompetens till tvångsvården” Företrädare för Statens institutionsstyrelse: ”Vi ser gärna en nedre åldersgräns för tvångsvård av unga” Slutreplik från sex forskare: ”Statens institutionsstyrelse behöver visa att de arbetar för de unga” ", "article_category": "other"}
{"id": 1257, "headline": "”Mustaschkampanjen förlöjligar cancersjuka män”", "summary": "Mustaschkampanjen förlöjligar cancersjuka män. Kampanjen borde göras om i allvarligare ton och tidsmässigt skiljas från bröstcancerkampanjen Rosa bandet, skriver läsaren Göran Karlsson.", "article": "Hela iden med Mustaschkampanjen förlöjligar oss män. Det är ungefär som om Rosa bandet skulle vara en “odla armhårs”-kampanj för kvinnor. Den tidsmässiga planeringen med Mustaschkampanjen kort efter Rosa bandet är mycket dålig. Har man skänkt pengar i den första kampanjen vill man inte skänka pengar en månad efteråt. Det borde vara minst sex månaders skillnad. Jag har gått igenom Sveriges Radios arkiv och räknat antalet reportage om brötcancer jämfört med prostatacancer. Det handlar om en stor snedvridning: drygt 1.700 radioreportage om bröstcancer mot cirka 1.000 om prostatacancer. Dessutom förlöjligas män genom att en tjej med lösmustasch används i kampanjen. Kampanjen borde göras om i en allvarligare ton som inte förlöjligar cancersjuka män. DN Åsikt 23 oktober 2018 kl 14 Insändare Göran Karlsson: ”Mustaschkampanjen förlöjligar cancersjuka män” Svar Torsten Tullberg: ”Kvinnor i mustasch ökar engagemanget hos männen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1261, "headline": "DN gratulerar: Terese Lien Evenstad, jazzviolinist", "summary": "En sommarkurs i improvisation förvandlade Terese Lien Evenstad från klassisk violinist till jazzviolinist. Nu hyllas hon för sitt spel med Armstrongstipendiet.", "article": "Vi träffas först lite kort på jazzklubben Fasching i Stockholm när Sveriges Radio P2 delar ut sina årliga Jazzkatter. 27-åriga Terese Lien Evenstad är en av de nominerade till Årets nykomling. Tyvärr blev det ingen Jazzkatt för Terese, men hon deppar inte för det. – Nej, det var spännande och en ära bara att vara nominerad, säger hon när vi dagen efter träffas för en intervju. Hon missade Jazzkatten, men å andra sidan har hon av föreningen Klassisk jazz förärats ett av årets Armstrongstipendier, ett pris som delats ut årligen sedan 1971. Hon får det bland annat för att hon ”gett violinen ett nytt ansikte inom jazzen”. Violinen är ett ytterst sällsynt instrument i jazzsammanhang, Terese är också den första violinist som tagit kandidatexamen på Kungliga Musikhögskolans jazzprogram. – Jag började spela fiol när jag var sju. I tio år spelade jag i princip bara klassisk musik. Jag gillade inte jazz, trots att min pappa är trumslagare och spelar en hel del jazz. Hon är född i Norge men flyttade som elvaåring till västgötska Ulricehamn med sin mamma. Under gymnasietiden på ett estetiskt musikprogram lockades hon av en klasskompis att följa med på en sommarkurs i jazzimprovisation för nybörjare. – Jag blev nästan salig och kände att det verkligen var min grej. Känslan av total frihet och utrymmet för egna uttryck öppnade en ny värld för mig, en värld som jag har levt i sedan dess. Kursledaren Ola Bengtsson, i dag lektor på Musikhögskolan i Stockholm, gav Terese ett telefonnummer till en jazzfiollärare i Karlstad som hon sökte upp och tog lektioner av. Nästa anhalt blev Ingesunds folkhögskola i Arvika som ledde vidare till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där hon började 2013 och blev klar för två år sedan. Nu leder hon bland annat tre olika jazzgrupper och förra året kom två skivor där Terese är i högsta grad inblandad både som musiker och kompositör: ”Woodland” med Terese Lien Evenstad Quartet och ”Thou shalt swing” med gruppen med samma namn. Båda utgivna på hennes nystartade skivbolag Jotun Records. – Jotunheimen i Norge är en favoritplats. Det är ett stort och orört bergsområde med en stillhet som jag älskar. Därav namnet på skivbolaget. Det finns fler trådar till Norge för Terese. En av hennes stora förebilder är norrmannen Ola Kvernberg. – Han är en väldigt skicklig jazzviolinist som jag lyssnat mycket på. Jag har ännu inte sett en konsert med honom, men det måste bli av snart. En möjlig anledning till att Terese ännu inte varit på en konsert med sin landsman är att hon har en ganska fylld kalender med inte minst egna konserter, inspelningar och repetitioner. – Det är ganska stressigt att vara ung, färsk musiker. Jag har flera vänner som nästan gått in i väggen. Du måste träna på ditt instrument varje dag, du bör skriva musik och samtidigt sköta karriären och vara administratör och pr-ansvarig och kontakta klubbar ett halvår i förväg för att få komma och spela. Terese har fått jobba lite i motvind på grund av sitt instrument, som ibland bemötts av skepsis bland jazzfolk. – Jag har många exempel på det, men också på det motsatta. Men ju mer jag har spelat och folk har hört hur fiolen kan användas för att spela jazz, desto större förståelse och intresse har jag mött, säger Terese. Faktum är att det gått så bra att hon såg fram emot att ta det lite lugnare i november och december, men så avslöjar hon att hon är på väg att starta ännu ett musikprojekt. – Det är knappt jag vågar prata om det, men jag har satt ihop en stråkkvartett för jazz, jazz strings. Det är det jag håller på med nu, vi arrangerar musik och ska spela in lite grand för att söka projektbidrag. Jag gör det här ihop med min sambo Alexander Ivarsson, som också är musiker. Förutom Armstrongstipendiet fick Terese tidigare i år även ett arbetsstipendium på 50.000 kronor från Konstnärsnämnden. Vad är planerna för nästa år? – Bland annat att spela in en ny skiva med egen musik. Jag gillar att ha mål. Terese Lien Evenstad Gratuleras till: Har fått Armstrongstipendiet som delas ut den 4 november. Gör: Jazzviolinist, kompositör. Ålder: 27. Bor: Stockholm. Familj: Mamma, pappa, syskon, sambon Alexander Ivarsson, klarinettist. Intressen: Träffa vänner. Joggar och går på gym. ”Att spela fiol är fysiskt krävande.” Musikaliska förebilder: Violinisten Ola Kvernberg, armeniske jazzpianisten Tigran Hamasyan, pianisten Horace Silver, saxofonisten Sonny Rollins. Extraknäck: Jobbar deltid som annonsansvarig för jazztidningen Orkesterjournalens sex årliga nummer. Ser fram emot: Ska för första gången spela storbandsjazz då hon gästar Bohuslän Big Band i januari. ", "article_category": "other"}
{"id": 1264, "headline": "”Risk för ett mer missanpassat hus på Blasieholmen”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 19/10. Att Nobel Center skulle kunna ta plats i operahuset vid Gustav Adolfs Torg är inte genomtänkt. Det husets främsta värde ligger i att där ännu spelas opera. Den förstudie som ligger till grund för dess ombyggnad visar tydligt på att där kommer kunna spelas opera och dansas på moderna villkor också i framtiden, skriver Rasmus Wærn, arkitekt och arkitekturhistoriker.", "article": "Innan man börjar spekulera över vilka andra hus och platser som skulle kunna passa för ett Nobelcenter, kan det vara skäl att fundera över vad man då lämnar. Blasieholmsudden skulle kvarstå som en tomt. Det förblir en plats som Stockholms stad reserverat för en kulturbyggnad. Om Nobelcenter förpassas så öppnar det för andra projekt. Att det skulle bli lika omsorgsfullt är knappast sannolikt. Oavsett vad man har för uppfattning om den föreslagna byggnaden, är det svårt att tänka sig en mer genomarbetad process som till slut landande i valet av en av vår tids mest respekterade arkitekter. Om ett mer missanpassat hus i framtiden skulle komma att byggas på Blasieholmen skulle det inte vara första gången protester mot ett förtjänstfullt projekt bereder vägen för ett sämre. Vi såg det senast i fallet med Stockholm Waterfront som kom till efter att en rasande opinion hindrat de betydligt mer lågmälda förslag för den platsen som fanns i början av 2000-talet. Att Nobelstiftelsen inte är intresserade av perifera tomter gör det därmed osannolikt att Stockholm skulle få en byggnad vikt för vår tids största frågor. Om städernas offentliga kultur tidigare byggde på teatrar, konsertsalar och operahus, är den i dag snarare publika samtal om förutsättningarna för våra liv som samlar människor. Deras centrala betydelse gör dem också till en angelägenhet som hör hemma i centrum. Att de skulle kunna ta plats i operahuset vid Gustav Adolfs Torg som Per Axel Nordfeldt föreslagit är däremot inte genomtänkt. Det husets främsta värde ligger i att där ännu spelas opera, och den förstudie som ligger till grund för dess ombyggnad visar tydligt på att där kommer kunna spelas opera och dansas på moderna villkor också i framtiden. Att tvinga in ett Nobelcenter i Operan skulle varken passa huset eller Nobel. Varsamma ombyggnader är komplicerade men en ny opera i Operan ger lön för mödan. Blasieholmen är inte bara en plats som lär bebyggas, utan också bör bebyggas. En rätt placerad byggnad kommer inte att konkurrera med nyrenoverade Nationalmuseum. Tvärtom skulle de två kunna vinna stöd i varandra. När Isak Gustaf Clason, Nordiska Museets arkitekt och det sena 1800-talets tongivande röst inom arkitekturen, år 1896 reflekterade över de 25 senaste årens byggande konstaterade han att trots sin goda arkitektur hade Nationalmuseum inte haft minsta inflytande. ”Kan detta månne bero därpå, att denna arkitektur aldrig kan komma till sin rätt på en byggnad, så grymt utkastad i världen utan relation till någon eller något, lik en på kajen avstjälpt kolly, som väntar på att bli transporterad upp i staden till sin rätta plats?” Det finns plats för ett hus till på Blasieholmen. Det skulle vara bra om det fick bli ett välgjort. 19 oktober 2018 Debattartikel Per Axel Nordfeldt, frilansjournalist: ”Bygg nytt operahus och lägg Nobel Center i Operahuset” Repliker Rasmus Wærn, arkitekt och arkitekturhistoriker: ”Risk för ett mer missanpassat hus på Blasieholmen” Slutreplik från Per Axel Nordfeldt: ”Utnyttja den historiska möjligheten för Operahuset” ", "article_category": "other"}
{"id": 1297, "headline": "”Förorten Flemingsberg ska utvecklas – inte byta namn”", "summary": "Det är bara den centrala del av Flemingsberg där kontor, bostäder och ett centrum ska utvecklas som ska få det engelska namnet ”Stockholm South Business District”. Orsaken är kommande internationell marknadsföring, skriver Helena Lundberg, marknadschef i Huddinge kommun.", "article": "Huddinge kommun ska tillsammans med ett konsortium av flera fastighetsaktörer utveckla centrala delar av Flemingsberg till ett ledande internationellt affärsdistrikt. Intresset för utvecklingen har varit stort sedan lanseringen av planerna i augusti. Ann Etzler lyfter i sin insändare en fråga som vi fått från flera håll sedan dess, nämligen kring namnet Stockholm South Business District och om namnet Flemingsberg ska försvinna. Vi förstår de synpunkter som finns kring anglifiering av ortsnamn som Ann lyfter. Vi vill därför förtydliga att Stockholm South Business District enbart är namnet på den centrala del av Flemingsberg där kontor, boenden och ett levande centrum ska utvecklas. Den främsta orsaken till det engelska namnet är att vi vill skapa en internationell affärs- och forskningshub i centrala Flemingsberg. Detta innebär marknadsföring av området även utanför Sveriges gränser. Flemingsberg som ort kommer alltid heta Flemingsberg. DN Åsikt 15 oktober 2018 kl 13 Insändare Ann Etzler: ”Skrota engelsk namnändring och behåll Flemingsberg” Svar Helena Lundberg: ”Förorten Flemingsberg ska utvecklas – inte byta namn” Per-Owe Albinsson: ”Svenska språket nedmonteras när engelskan tar över” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1325, "headline": "Lisa Magnusson: Vem lyssnar på de muslimska kvinnorna?", "summary": "När det talas om muslimer är det oftast manliga högljudda radikaler som avses. I den mån kvinnorna alls nämns är det som offer.", "article": "Jag tänker ibland på Sana. Jag saknar henne. ”Skam” är slut, det blir inga fler säsonger. Men det har kommit uppföljare. I Frankrike, Italien, Tyskland och USA. Alla versionerna inkluderar en Sana, en ung och tuff muslimsk tjej. Det gör mig varm om hjärtat. När det talas om muslimer är det ju ofta annars manliga högljudda radikaler som avses. De är i minoritet, men de gör sig till talespersoner för alla muslimer. Och andra lyssnar. Många förstår inte att de här personerna är religiösa på ungefär samma sätt som Jehovas vittnen, de tror att detta är ”muslimerna”. Så sprids bilden av muslimer som en läskigt världsfrånvänd grupp människor som är omöjliga att integrera. Än kvinnorna? I den mån de alls nämns är det som offer. De antas vara så kuvade att de inte har någon egen vilja eller något eget att säga, och förpassas ut i debattens farstu. Så kallade feminister vägrar lyssna på dem, om de vill berätta om dåliga erfarenheter. Detta eftersom den feministiska huvudströmningen så ofta går hand i hand med en mycket förvirrad form av antirasism som förbjuder all kritik av andra kulturers inneboende förtryck. När en muslimsk kvinna höjer rösten blir dessa feminister därför skärrade och fräser: ”Rasist! Tig!” Samma sak är det med dem som kritiserar islam: De respekterar bara en sorts röst, en erfarenhet. Slöjan, menar de, är alltid förtryck. Och det är den definitivt i de länder där kvinnor tvingas bära den. Men i Sverige finns ingen lag om slöja. I den mån någon tvingas till den är det av närstående, och ett omvänt slöjtvång – ett förbud – skulle bara begränsa den redan förtryckta ytterligare. Den allra vanligaste formen av slöja är dessutom inte det heltäckande sjok som verkligen handikappar bäraren, utan hijaben, det vill säga en sjal runt håret. Den är lika lite i vägen som en kippa eller en turban, eller för den delen traditionellt västerländska kvinnliga attribut som höga klackar. Att bära slöja behöver därför inte vara vare sig mer eller mindre ofritt än något annat, och att hävda att ingen har den på sig frivilligt är nedlåtande mot de kvinnor som faktiskt valt den. Erfarenheten av att ömkas för sin slöjas skull har även Iman Meskini, som var med och skapade rollfiguren Sana och sedan även spelade henne i den norska originalversionen av ”Skam”. Hon var så glad åt serien. ”Äntligen kom en roll för en muslimsk tjej som inte handlade om att hon var förtryckt”, säger hon i den dokumentära kortfilmen ”Vad händer efter Sana?” (SVT Play). Men nu har hon ruttnat på att allt alltid handlar om slöjan, att det hela tiden ska politiseras och problematiseras, att ett stycke tyg framhålls som det enda intressanta med en muslimsk kvinna, på bekostnad av rollfigurens faktiska karaktärsdrag. Så fort Iman Meskini erbjuds en ny roll är det samma sak. I filmen åker hon till New York och pratar med en hiphopartist och en ståuppkomiker om problemet med att hela tiden hållas för en märklig exotisk fågel. De drömmer om en offentlighet där muslimska kvinnor bara kan få vara, helt okommenterat. Att de liksom inte är en grej. Eller att slöjan åtminstone inte vore det enda som ansågs intressant. Ännu finare vore förstås om folk slutade ta sig rätten att alls bedöma – och döma – kvinnors kläder jämt och ständigt. Vore detta ens möjligt? En ordning där folk inte talar för, till, om och över huvudet på kvinnor. Det är uppenbarligen fortfarande så oändligt svårt att låta bli. Det behövs fler bilder av muslimska kvinnor, fler... ja, representanter, även om den formuleringen kan bära emot. Uttrycket ”representant” antyder ju nämligen just någon enstaka företrädare för en hel grupp, trots att poängen snarare är att muslimer bara borde synas mer överlag, tills det offentliga galleriet är så varierat att ingen ses mer som en ”representant” för muslimer än, säg, en vit man anses ”representera” vita män. Muslimer är trots allt en ytterst brokig skara som uppgår till en fjärdedel av hela jordens befolkning, och inte har mer gemensamt än att de tror på samma gud. Det är befängt att tala om dem som en och samma. En Sana i varje land är bara början på den insikten. ", "article_category": "other"}
{"id": 1339, "headline": "Så kan du bli en mer empatisk förälder", "summary": "Glöm tjat, belöningar, time-out och bestraffningar. Enligt den amerikanske psykologen Ross Greene finns det betydlig bättre sätt att uppfostra sina barn. Så här blir du en mer empatisk förälder i 3 steg.", "article": "Denna text publicerades först i Modern psykologi. Glöm tjat, belöningar, time-out och bestraffningar. Med hjälp av den amerikanska psykologen Ross Greene kan du vara förälder på ett sätt som i stället fokuserar på samarbete med ditt barn. Grundtanken som Ross Greene utgår ifrån är att barn uppför sig väl om de kan. Han menar att det oftast är barns färdigheter snarare än motivation som brister när de inte uppför sig som omgivningen förväntar sig. När Ross Greene skrev boken och myntade begreppet ”Explosiva barn” för 20 år sedan, var han inriktad på utmanande barn, ofta med neuropsykiatriska diagnoser. Men i sin senaste bok, ”Att växa tillsammans: Du och ditt barn genom livet”, använder han samma principer för att hjälpa familjer med helt ”vanliga” barn. Sin modell kallar han collaborative and proactive solutions, CPS, samarbetsbaserade och proaktiva lösningar på svenska. Läs mer: Guide: Så kan du tänka kring barnuppfostran Som vuxen är det lätt att reagera på barns beteende, medan det snarare är mer fruktbart att identifiera de bakomliggande orsakerna, menar Ross Greene. För honom är det oönskade beteendet bara det sätt som barnet ”kommunicerar att förväntningar och färdigheter inte är förenliga”. ”Detta är febern – symptomet.” Bland de metoder som är mindre lyckade – men inte helt ovanliga – när barnet inte lever upp till förväntningarna finns: • att lösa problemet åt barnet, • att kräva att barnet lever upp till förväntningarna, • att förklara varför det är viktigt att barnet lever upp till förväntningarna, • att peppa barnet, • att bryta ner barnet, • att bestraffa och belöna. Gemensamt för dessa metoder är att ingen av dem hjälper barnet att utvecklas. Tvärtom är de enkelriktade och lämnar barnet utanför – och bör bara användas i undantagsfall. Målet som vuxen är i stället att hjälpa barnet att upprätthålla balansen mellan förväntningar och barnets personlighet och förmågor. För många föräldrar kan det här kännas som att man ger avkall på sin auktoritet, men Ross Greene menar att hans idéer handlar om en balans mellan Tyrannien och Slappedonien, en förlovad dal som han kallar Samarbetien. I Samarbetien har ömsesidigt inflytande ersatt ensidig kontroll – och det är både förälder och barn som ska ha inflytande. Läs mer: Så hanterar du ditt barns utbrott Obs: För att komma till rätta med återkommande problematiska beteenden hos barnet är det sällan bra att reagera mitt i stundens hetta. I stället gäller det att arbeta proaktivt, vid en neutral situation. Ross Greenes modell har tre steg: 1. Visa empati Det första steget är att du samlar information från ditt barn, för att förstå barnets tankar kring ett olöst problem. Det är lätt att som vuxen tro att man vet vad barnets problem handlar om och hur det ska lösas. Men utmaningen här är att inte lära ut något eller avfärda och förminska sitt barns tankar. För att få så bra information som möjligt är hur, var och när bra frågeord. Men att fråga varför ska man däremot göra med försiktighet, enligt Ross Greene. Då får du nämligen ofta en teori som barnet har hört från någon vuxen som svar. Han exemplifierar med en fyraårig flicka som gav honom följande förklaring till att hon uppförde sig illa i hemmet: ”Jag gör det för att jag får negativ förstärkning.” Som sagt, om du vill slippa höra andra vuxnas paketlösningar så undvik varför-frågan. På samma sätt menar Ross Greene att det är klokare att fråga vad barnet tänker än vad hen känner, med förklaringen att de tankarna ger mer användbara svar än känslorna. Innan du ger din egen bild i steg två är det bra att sammanfatta det barnet berättat för dig, så att du försäkrar dig om att du uppfattat saken rätt och inte missat någon väsentlig del av problemet. 2. Definiera problemet Sakta i backarna! I steg två är det lätt att som vuxen skynda och föreslå lösningar på problemet. Men här handlar det snarare om att du ska ge din bild av situationen inför att du och ditt barn gemensamt kommer fram till en lösning. Obs: Att än en gång påpeka att barnet inte lever upp till förväntningarna räknas inte som att ge din synpunkt. Däremot är det fruktbart att berätta om hur du tycker att det olösta problemet påverkar ditt barn och andra. Här gäller det återigen att inte avfärda eller förminska barnets bild när du ger ditt perspektiv. 3. Bjud in I det tredje och sista steget diskuterar du och barnet er fram till en lösning som är både realistisk och som tar hänsyn till båda era perspektiv. Återigen: Det är inte du som löser problemet åt barnet, utan det handlar om samarbete. Som inledning kan du summera dina och barnets synpunkter från steg 1 och 2. Därefter är det bra att låta barnet komma med förslag på lösningar först. Det visar att du är intresserad av barnets idéer och barnet får öva på att själv komma på lösningar. Hjälp till självhjälp! Läs mer: Från aggressiv till mogen – så hanterar du barn med beteendeproblem Hur ska du då agera i ett mer pressat läge? Idealet är så klart att du redan har gjort de här tre stegen vid en mer avspänd tidpunkt, så att ditt barns återkommande problem är om inte borta så i alla fall mildrat. Men i situationer där de här tre stegen inte är tillämpbara rekommenderar Ross Greene att man modifierar och anpassar eller lägger förväntningarna åt sidan, åtminstone tillfälligt. Det här handlar inte om att ge upp som förälder, utan det här alternativet kan motiveras med principen att välja sina strider. Det kan också handla om att medvetet foga dig efter barnets förmågor och personlighetsdrag, eller att ge barnet en chans att lösa problemet på egen hand. Glöm inte: Att vara förälder handlar inte bara om att ha en bättre relation med sitt barn, det handlar också om att hjälpa barnet att främja goda egenskaper. Det du och ditt barn odlat genom det samarbetsbaserade föräldraskapet handlar om några av människans godare sidor: empati och ärlighet, förmåga att lösa oenighet utan konflikter och att se situationer från andras perspektiv. Inte så illa, eller hur? Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Artikeln baseras på Ross Greenes bok ”Att växa tillsammans: Du och ditt barn genom livet” (Studentlitteratur 2017). ", "article_category": "other"}
{"id": 1362, "headline": "”Ät hälften så mycket kött och mer ärtor och bönor”", "summary": "DN DEBATT 13/10. Den svenska genomsnittskosten innehåller för lite frukt och grönt och många äter ohälsosamt mycket rött kött. Livsmedelssektorn står i dag för 20–30 procent av de klimatpåverkande utsläppen. Det är tid att agera. Vi föreslår att ett mål införs: köttkonsumtionen minskar med hälften och konsumtionen av svenska ärtor och bönor ökar, skriver fem forskare.", "article": "Människans och miljöns välmående påverkas mycket konkret av våra matvanor. Den svenska genomsnittskosten innehåller för lite frukt och grönt och många äter ohälsosamt mycket rött kött och charkuteriprodukter. Produktion av animaliska livsmedel kräver betydligt mer resurser och orsakar högre utsläpp av växthusgaser och övergödande ämnen än produktion av vegetabiliska livsmedel. Vi föreslår att mål etableras nu för att den svenska köttkonsumtionen minskar med hälften och produktionen och konsumtionen av svenska ärtor och bönor ökar väsentligt. Utan mycket drastiska klimatåtgärder är vi på väg mot 4 graders uppvärmning, vilket skulle innebära en global katastrof. IPCC konstaterar i den rapport som släpptes i måndags att det krävs mycket snabba och långtgående förändringar av hela samhället för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. I sommar har vi fått ett smakprov på den typ av extremväder som vi vet kommer bli betydligt vanligare med skogsbränder och kraftigt minskade skördar som följd. Livsmedelssektorn står i dag för 20–30 procent av de klimatpåverkande utsläppen. Samtliga samhällssektorer måste genomgå stora förändringar för att Sverige ska kunna uppfylla miljömålsberedningens mål om inga nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045. De politiska målen på klimatområdet lovar mycket, men när det gäller faktiska åtgärder är det betydligt glesare mellan förslagen. Det är hög tid att agera nu. Världens rika invånare orsakar huvuddelen av klimatpåverkan, och har därför ett stort ansvar att minska utsläppen av växthusgaser. Matens klimatpåverkan kan minskas genom reducerade utsläpp i produktionen, minskat matsvinn samt genom förändrade kostvanor. Jordbruksverket bedömer att olika typer av tekniska lösningar för ökad produktionseffektivitet kan minska det svenska jordbrukets utsläpp av växthusgaser med maximalt 20 procent till 2050. För att nå klimatmålen behöver de totala utsläppen globalt minska med 100 procent under samma period. Svenska forskare som utvärderat effekter av långtgående effektivitetsökningar har kommit till slutsatsen att tekniska förbättringar och minskat matsvinn kan minska Sveriges utsläpp av växthusgaser med så mycket som upp till 50 procent. Men samma studie konstaterar att även detta mycket optimistiska scenario inte är tillräckligt för att nå klimatmålen – vi måste även ändra vår konsumtion. Produktion av animaliska produkter – kött, ägg och mejeriprodukter – orsakar betydligt större negativ miljöpåverkan än vegetabiliska livsmedel. Spannmål, baljväxter och rotfrukter är de livsmedel som orsakar minst miljöpåverkan. Ett undantag värt att notera är kött baserat på bete av naturbetesmarker, som innebär ett viktigt bidrag till bevarande av biologisk mångfald och som således genererar viktig miljönytta trots sina utsläpp av växthusgaser. Forskning visar dock tydligt att den totala konsumtionen av animaliska livsmedel behöver minska väsentligt i länder där konsumtionen är hög, både av miljö- och hälsoskäl. I Sverige äter vi i dag 70 procent mer kött än vi gjorde på 1960-talet. Denna höga köttkonsumtion är del i ett ohälsosamt konsumtionsmönster som är typiskt för stora delar av Europa och Nordamerika, där kostmönstren generellt kännetecknas av en låg konsumtion av frukt och grönsaker, men en hög konsumtion av godis, läsk, salt och mättat fett. Övervikt och fetma är ett växande folkhälsoproblem, och många sjukdomar skulle kunna undvikas genom bättre matvanor och ökad fysisk aktivitet. Enligt kostvaneundersökningar äter knappt tre fjärdedelar av Sveriges män och drygt 40 procent av landets kvinnor mer rött kött och charkprodukter än vad som rekommenderas och endast en av fem äter tillräckligt mycket frukt och grönt. År 2015 lanserade Livsmedelsverket nya kostråd som inkluderar både nutritions- och miljöaspekter. Livsmedelsverket uppmanar till minskad konsumtion av kött och charkprodukter och ökad konsumtion av fullkornsspannmål, baljväxter, frukt och grönsaker. Även i den nationella livsmedelsstrategin noteras att mindre kött och mer vegetabilier i den svenska kosten är ett effektivt sätt att minska matens negativa miljöpåverkan, men man anger inga mål kring minskad animaliekonsumtion eller konkreta åtgärder för att uppnå en sådan förändring. Forskningsprojektet New Legume Foods samlar representanter för akademi, offentlig sektor och livsmedelsindustri i samverkan för att öka den svenska produktionen och konsumtionen av baljväxtbaserade livsmedel. Inom detta projekt har vi precis utvärderat ett teoretiskt scenario för Sverige där köttkonsumtionen minskar med 50 procent och ersätts med en daglig portion (55 g) av tillagade baljväxter (ärtor, bönor och linser) odlade i Sverige. Scenariot utgår ifrån antagandet att köttkonsumtionen i första hand minskas genom minskad import, vilket innebär att mjölk- och nötköttsproduktionen i Sverige behålls på dagens nivåer medan svensk gris- och kycklingproduktion för den svenska marknaden minskar med knappt 30 procent. För befolkningen som helhet skulle intaget av energi, protein, fett, vitamin B12, zink och järn ligga kvar inom näringsrekommendationerna även i kosten med mindre kött och mer baljväxter. Baljväxterna höjer intaget av fibrer och folat, två näringsämnen för vilka näringsintaget i dag ligger under rekommenderade nivåer. Den konsumtionsförändring som vi har utvärderat skulle leda till betydande miljövinster: 20 procent lägre utsläpp av växthusgaser från livsmedelskonsumtionen och 23 procent lägre markanvändning (i huvudsak utanför Sverige, som effekt av minskad köttimport). Odlingen av baljväxter i Sverige skulle öka från dagens 2,2 procent av åkermarksarealen till 3,2 procent enlig scenariot. Det skulle innebära värdefulla miljövinster i odlingen genom diversifiering av odlingssystem och minskat behov för kvävegödsling. Dessutom finns utrymme för ytterligare ökning av baljväxtodlingen, till exempel för att öka den inhemska proteinfoderförsörjningen till den kvarvarande svenska djurproduktionen. Vår studie visar att det finns gott om faktabaserad kunskap om miljö- och hälsofördelar med en förändring till mer baljväxter och mindre kött i vår kost. Men det krävs krafttag inom flera områden för att en sådan förändring ska kunna bli verklighet. Bland annat behövs större utbud av lämpliga baljväxtsorter för att kunna utöka den svenska odlingen, och satsningar på infrastruktur, processanläggningar och produktutveckling för att den skördade råvaran ska kunna ingå i nya attraktiva baljväxtbaserade livsmedel. Men framför allt krävs ett större intresse för baljväxter från fler konsumenter. Med ökande efterfrågan och större betalningsvilja för svenskodlade ärtor, linser och bönor kan fler lantbrukare odla dessa värdefulla grödor och dra nytta av deras kvävetillskott och diversifiering i växtodlingen. Det finns i dag ett växande konsumentintresse för baljväxtbaserade livsmedel, men denna efterfrågan täcks till stor del av importerad råvara. Genom att öka mängden baljväxter som odlas i Sverige för vidareförädling för den svenska marknaden kan både livsmedelsproduktionen OCH konsumtionen i Sverige utvecklas i mer hållbar riktning. Kunskapen finns, nu behövs handling. Antar du som i dag äter mycket kött utmaningen att ersätta hälften av köttet med svenska baljväxter? Politiker och beslutsfattare inom livsmedelsindustri, handel och offentlig sektor: antar ni utmaningen att inrätta konkreta styrmedel och satsningar för att nå målet om mer svenska baljväxter och mindre kött i kosten? 13 oktober 2018 Debattartikel Fem forskare: ”Ät hälften så mycket kött och mer ärtor och bönor” ", "article_category": "other"}
{"id": 1374, "headline": "”Varför är en del personer introverta och vissa inte?”", "summary": "I dag betraktas blyghet nästan som ett handikapp, tycker veckans frågeställare. Vad är det som gör att en del människor är blyga och tillbakadragna, medan andra är tvärtom? Och vad innebär social fobi?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Jag har en fråga angående blyghet och social fobi. Alla människor är ju olika, vissa är ju lite blyga och tillbakadragna, medan vissa är nästan raka motsatsen. Man kan ju ha haft en väldigt bra uppväxt trots att man kan vara blyg samt tillbakadragen. Jag kan vara lite blyg och osäker i vissa sociala sammanhang. Jag vet inte vad det beror på. Men jag har i alla fall haft en väldigt bra uppväxt. Jag tror många i dag betraktar blyghet som något suspekt, och närmast ett handikapp, något man vill slippa att ha. Hur kommer det sig att alla är så olika? Och vad är egentligen det som kallas för social fobi? Vore intressant med svar Svar: Du har rätt i att de personlighetsdrag som av många uppfattas som värdefulla är att man har ett utåtriktat sätt som gör att andra lägger märke till en, att man framstår som obesvärad oavsett vilket socialt sammanhang man är i, att man obehindrat kan samtala med folk och har förmåga att knyta kontakter i alla möjliga sammanhang. Det brukar kallas för att ha ”social kompetens”, och verkar vara något som närmast obligatoriskt efterfrågas i dag i platsannonser. Inom personlighetspsykologin skulle det som jag beskrivit ovan kunna beskrivas som att man är extrovert. Medan att vara mer socialt tillbakadragen, något lågmäld, eftertänksam och försiktig är att vara introvert. Vilket åtminstone till del påminner om det som vi till vardags kallas att vara blyg. Men är det då så att den lite tystlåtna och stillsamma personen ska behöva betraktas som att hon eller han har ett socialt handikapp, eller är en person som möjligen har social fobi? Nej, så är det inte. Låt oss först resonera ett tag om vad det innebär att vara ”introvert”. Om att det är något som många känner igen sig i, möjligen de flesta, och om att de som lever med en introvert personlighet inte alls upplever sig lida av social ångest, eller andra psykiska problem. Och om hur det är en egenskap som nog förtjänar att uppvärderas! Dagens idealisering och premiering av extroversion kan alltför lätt göra de introverta orättvist självkritiska. Det är oftast tvärtom. Studier visar att den introverta har en benägenhet att uppmärksamma sin omgivning, snarare att vara upptagen med ta plats själv, tenderar att lyssna mer, och har en speciellt social förmåga att kunna tona in sig i möten med andra, och smidigt anpassa sig till både stämningar och människor. Psykologen Anna Kåver som skrivit boken ”Social ångest – att känna sig granskad och bortgjord” beskriver det som att om de extroverta kan fungera som tempo- och vitamininjektioner i arbetslivet och bland vänner, kan de introverta balansera och komplettera med ”lugn, långsamhet och eftertanke.” Att vara extrovert eller introvert verkar handla om personlighetsdrag som man föredrar att ha, och som man oftast uppskattar hos sig själv och som man mår bra av. Läs mer: Därför är det bra att vara introvert – så känner du igen personlighetsdragen Men visst kan det också vara så att den extroverta emellanåt kan uppleva att kalendern är lite väl fylld med aktiviteter, att det är svårt att hinna med alla sociala kontakter och att man skulle må väl av att vänja sig vid mer stillhet och ensamhet. Och den introverta kanske skulle känna att livet blir lite roligare och mer utmanande om hon eller han emellanåt vågade kliva fram lite mer och släppa taget om sin försiktighet, både på jobbet och i privata sammanhang. Du undrar hur det kommer sig att vi blir så olika, och om det hänger ihop med hur man vuxit upp. Och jag tror att du kanske undrar om till exempel blyghet eller social fobi har något samband med att ha varit mobbad eller att inte ha haft stöttande eller kärleksfulla föräldrar. Ett sätt att svara dig är att ha som utgångspunkt att vi som människor är att ses som biopsykosociala varelser; det verkar som om vi föds med biologiskt förankrade beteende- och känslomönster, något som skulle kunna kallas för temperament. Många föräldrar kan ju berätta hur de tidigt kunnat se hur syskon kan skilja sig åt, något av barnen har ”från början” varit lugnt, långsamt och försiktigt, ett annat har varit nyfiket, rörligt och våghalsigt. Men vårt sätt att vara, vår personlighet om man så vill, är något mer. Den är i hög grad resultatet av den uppväxt vi får, men långt från bara det, utan också av vad vi som vuxna lär oss om livet, i våra relationer, på arbetet och av de utmaningar som vi möter. Vi är faktiskt i ständig utveckling! Och ibland utmanar vi oss själva, och konstaterar att nu får det vara nog, den här sidan av mig vill jag befria mig ifrån – till exempel genom att gå i psykoterapi. Vad är då social fobi, eller social ångest som det numera kallas? Det är ett av de vanligaste ångestbesvären, och handlar om en stark rädsla för sociala situationer som man upplever rymmer en risk för att bli bedömd och granskad av andra. Har man social ångest är man överdrivet rädd för att göra bort sig, och för att bli generad eller förödmjukad inför andra. Ett sätt att beskriva social ångest kan vara att det är frågan om en extrem blyghet, och en rädsla inför sociala situationer som påverkar ens liv till det sämre. Vid social ångest är man ofta rädd för att tecken på ångesten som att rodna, att darra på handen eller rösten eller att svettas ska märkas av omgivningen, och göra att man uppfattas som svag och konstig. Rädslan brukar delas in i fyra större kategorier: 1. Man är rädd för att prata formellt och interagera formellt, till exempel att hålla tal, eller gå på olika typer av sociala evenemang. 2. Man är rädd för att prata informellt med obekanta, till exempel att prata med kassörskan i affären. 3. Man är rädd för att \"framhäva\" sig genom att säga nej till förfrågningar, eller framföra en åsikt på ett möte eller i en diskussion. o4. Man är rädd för att bli uppmärksammad av andra, bekanta som obekanta, i snart sett alla sociala situationer. Ett vanligt mönster är att man går ganska långt för att undvika de situationer som kan utlösa den sociala ångesten. Och det kan ibland göra att man väljer bort ett studieprogram som man skulle vilja gå på, eller en befordran som man erbjuds. Paradoxen är att de flesta med social ångest presterar socialt mycket bättre och är mycket mer uppskattade än vad de själva tror. Ungefär på samma sätt som de introverta är mer uppskattade för sitt sätt att vara både i arbetslivet och bland släkt och vänner än vad de själva anar. Varför får man då social ångest? Det är inte ovanligt att man någon gång under barndomen varit retad eller mobbad. Det kan ha gjort att man är överdrivet på sin vakt på signaler i omgivningen, som egentligen är helt neutrala men som feltolkas som negativa. Ibland verkar den sociala ångesten vara inlärd, till exempel genom att man vuxit upp med en förälder som har social ångest. En del beskriver det som att de alltid varit blyga redan som barn, men att det övergick till att bli social ångest när kraven på social förmåga ökade senare i livet – i tonåren, eller i det tidiga vuxenlivet, när det blev aktuellt att utbilda sig eller etablera sig i arbetslivet. Social ångest är en diagnos (i motsats till introversion eller blyghet) och ett problem som nog de flesta drabbade vill få hjälp med. Kognitiv beteendeterapi är den rekommenderade psykoterapeutiska behandlingen. Ett tips är att du läser Anna Kåvers bok som jag nämnde tidigare, där hon berättar utförligt om skillnaderna mellan blyghet och social ångest, och hur en psykoterapi utifrån kognitiv beteendeterapi vid social ångest går till. Liria Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen, författaren och youtubaren Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 1376, "headline": "DN gratulerar: Maria Lundqvist, skådespelare", "summary": "I mer än trettio år har Maria Lundqvist stått på scenen. Nu turnerar hon med enmansföreställningen ”Shirley Valentine”. ”En underbar pjäs om en medelålders kvinna.”", "article": "Föreställningen ”Shirley Valentine” är inne i en ny omgång och Maria Lundqvist är taggad. Förra vändan spelade hon för utsålda hus i Stockholm och Göteborg. Den här gången kommer hon turnera runt i landet. – Det är en underbar pjäs om en medelålders kvinna. Om rädsla och om att inte våga utmana sin egen förmåga. Den är fantastisk att berätta men den kräver mycket av en som skådespelare, förklarar Maria Lundqvist om den drygt två och en halvtimmes långa föreställningen som hon gör helt ensam. – Det är inte ofta man får göra ett sådant här porträtt som skådespelare. Jag känner Shirley i mitt hjärta och kan förstå hennes tankar. Hon genomgår både förtvivlan, sorg och ilska. Hon är snabb i käften men kan också tystna helt. Det är en mångfacetterad karaktär som jag får göra. Det är annars snålt med roller för kvinnor i 55-årsåldern. De allra flesta pjäser och berättelser är skrivna för antingen unga eller gamla kvinnor. – Det kan göra mig förbannad och orolig. Men då tänker jag att jag får väl skriva egna då Har du något på gång? – Ja, jag skriver på en egen föreställning, men den kommer nog dröja några år till. Sedan jobbar jag med tre andra projekt – en tv-serie och två filmer. Men det är inte lätt. Det kräver mycket jobb att få de här manliga producenterna, och ibland kvinnliga, att tro att projekten kan sälja. Fortfarande är det gangsterfilmer som gäller. Det kan vara kul med mycket action, men jag saknar psykologi och drillande av människan. Det har gått mer än 30 år sedan första gången Maria Lundqvist ställde sig på scenen. Under de första tio var det teatern som gällde, men efter genombrottet med tv-serien ”Sally” har det blivit mer tv och film. Under åren har hon fått två Guldbaggar, Guldmasken två gånger, tilldelats det av Povel Ramel instiftade Karamelodiktstipendiet, fått en mängd internationella utmärkelser, bland annat för bästa skådespelerska på filmfestivalen i Kairo. Och så vidare. – Mina drivkrafter både som människa och skådespelare är lust, passion, nyfikenhet och intresse. Däremot, förklarar hon, blev hon inte skådespelare för sin egen skull utan för att hon älskar sitt jobb och för att folk ska få en upplevelse och kanske känna att det påverkar livet. – Jag vill ju förändra världen. Det är stort att säga, men det finns faktiskt världar inom människor som man kan förändra genom upplevelser i konsten. Men ibland kan det bli lite för mycket, tycker Maria Lundqvist. Som i samband med ”Sally” när var och varannan intervju handlade om den speciella, rättframma kvinnan som ofta sa rakt ut vad hon tänkte och tyckte. – Jag fick förfrågningar om att leda talkshower, göra långfilm och reklam som Sally. Det fanns till och med en Sallybarometer i kvällstidningarna – ”Hur mycket Sally är du?” Till slut sa jag ifrån och slutade ge intervjuer. Lite samma sak blev det när Maria träffade sin nya kärlek Kristoffer Hellström för nio år sedan. – Jag är jättetrött på att prata om vår åldersskillnad. För jag blev inte förälskad i en man som var 21 år yngre utan i en man med mycket kraft och med en källa som liknar min egen. Samtidigt har hon förstått att hon på sätt och vis banar väg för andra som också lever utanför normen. Alla mejl och sms de fått bekräftar också det. – Då kan jag tänka att det här kan ha betydelse för andra. – Men min stora utmaning nu är att jag snart ska bli farmor. Att plötsligt se på sitt barn som en blivande förälder samtidigt som man är lillasyster, storasyster och barn till mina föräldrar är omtumlande. Men livet går hänsynslöst vidare. Det går inte att stoppa. Maria Lundqvist Gratuleras till: Fyller 55 år den 14 oktober 2018. Bor: I villa i Bromma. Familj: Kristoffer Hellström och barnen Anton, Arvid, Alva och Nora samt två katter. Gör: Skådespelare. Aktuell: Med pjäsen ”Shirley Valentine”. Om att fylla 55: ”Jag försöker att inte gå in i rädslan för att bli gammal, för att jag inte får vara med längre. Samtidigt känner jag mig kraftfull och inte alls övermogen. Jag har fått en ny position i mitt kärleksliv. Jag har fyra barn som vill vara med mig. Och jag känner mig attraktiv i min bransch.” Så firar jag födelsedagen: ”Först spelar jag i Falköping, på kvällen kryper jag gärna upp i sängen på hotellet och festar och firar med en påse ostbågar.” Äter helst: ”Min pappas gratinerade havskräftor. Eller ostron, eller färsk kokt hummer eller en lillebrorsfångad krabba, kokt i krondill och några sockerbitar. Sedan tycker jag mycket om bakelser och bullar.” ", "article_category": "other"}
{"id": 1383, "headline": "”Ekonomi räcker inte för att förklara SD:s valframgång”", "summary": "Ekonomiska förklaringsmodeller räcker inte för att förklara Sverigedemokraternas valframgång. Det handlar snarare handlar om människans naturliga inneboende brister som främlingsfientlighet, skriver läsaren Torkel Skjöld.", "article": "På DN Debatt framförde ekonomen Sandro Scocco nyligen åsikten att konservativa mäns otrygghet kan förklara Sverigedemokraternas framgång i valet. Enligt Scocco mår män betydligt sämre än kvinnor av att utsättas för ekonomisk otrygghet och som en följd härav tenderar att rösta på SD, som står för konservativa värderingar. Jag anser att det är en i högsta grad otillräcklig förklaring. Scoccos framställning lämnar en del frågor obesvarade. Hur kan det komma sig att även Moderaterna tappar stort till SD? Går även Moderaternas förlust till SD att skylla på Alliansens arbetslinje? Förklaringsmodellen ger inte heller svar på frågan varför många pensionärer röstar på SD. Jag saknar också en förklaring baserad på regionala skillnader. I en del Bergslagskommuner, som tagit emot många flyktingar, har SD ökat dramatiskt. Det kan väl knappast bero på att männen just där har mer konservativa värderingar än i andra kommuner. I Sydsverige, speciellt i Skåne, har SD en markant starkare ställning än i övriga landet. Hur förklarar modellen det? Även om andelen kvinnor som röstar på SD är klart mindre än männens andel ökar nu kvinnornas andel. Vad säger modellen om det? Ökar den kvinnliga ekonomiska otryggheten? I debatten om främlingsfientlighet upplever jag att det finns en viss förkärlek för synpunkter som baseras på ekonomiska förklaringsmodeller. Man vill inte hitta förklaringar som baseras på brister i vår kära homo sapiens natur. Främlingen, åtminstone om hen kommer i stora mängder, är inte uppskattad, för att uttrycka det milt, någonstans på jorden. Det är bara att följa nyhetsflödet för att få detta bekräftat. Ändå är det nog just i människans natur man kan finna en stor del av förklaringen till främlingsfientligheten och därav röstandet på SD. Att peka på vår arts inneboende brister har länge varit tabu i debatten. Beror det på att man inte vill uppmuntra till ytterligare defaitism nu när vi har både klimatkris och kärnvapenhot? Ändå skulle kanske just detta underlätta för oss att hantera de problem som migrationen ger upphov till. Jag tror att det skulle vara mycket välgörande om andra yrkeskategorier än ekonomer, samhällsvetare och ledarskribenter deltog i debatten, till exempel sociologer, psykologer och parapsykologer. Det skulle säkert ge en välbehövlig fördjupning av problematiken. DN Åsikt 11 oktober 2018 kl 15 Insändare Torkel Skjöld: ”Ekonomi räcker inte för att förklara SD:s valframgång” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1408, "headline": "”Jägarna själva är största faran för jakthundar”", "summary": "Statistiken varierar men det är tydligt att rovdjur skadar eller dödar mycket få jakthundar om man ser till totalbilden. Det är jägarna själva som utgör största faran för jakthundar, skriver läsaren Thomas Alm.", "article": "Statistiken varierar år från år, men det står mer än tydligt att vargen och övriga rovdjur skadar eller dödar mycket få jakthundar om man vågar se totalbilden. De flesta dödas eller skadas av andra orsaker, som trafik, annat vilt och av jägarna själva. Vilka som utsätter hundarna för dessa risker är uppenbart. Enligt försäkringsbolaget Agrias statistik dödades/skadades 5.968 hundar åren 2007 till 2017 i trafiken. Även om det är viktigt att veta att deras statistik över trafikskador visar alla raser i alla delar av landet, så måste man inse att det främst är jakthundar som springer fritt och utsätts för risker i trafiken. 155 hundar sköts av jägarna själva, 431 drunknade. Tågtrafiken dödade/skadade 439 hundar, 214 hundar togs av rovdjur och dödades eller skadades (varg 162, björn 26, lo 26) och 1044 togs av vildsvin. Under rubriken skadad/dödad av vilt/vilda djur redovisas för perioden siffran 705. Exakt vilket djur som orsakat hundens skada framgår inte. Det kan handla om älgar och hjortdjur, men även rävar och vildsvin. Därtill försvann 178 hundar under jakt. Observera att Agria försäkrar cirka 40 procent av landets hundar/jakthundar. Statistiken varierar år från år, men det framgår mer än tydligt att vargen och övriga rovdjur dödar mycket få jakthundar när man ser totalbilden. Fakta är tydliga, det finns ingen logik i att peka ut rovdjuren som den största faran mot jakthundarna, all bevisning pekar på att de som representerar den största faran för sina ”älskade” jakthundar är ”husse” själv. En seriös individ släpper inte ut sin ”älskade familjemedlem” i trafiken, bland vildsvin eller i ett vargrevir. Gör man så tar man en fullt medveten risk. Ingen skulle acceptera beteendet om det handlade om en annan ”älskad familjemedlem”, nämligen familjens barn. Orden ”älskad familjemedlem” om jakthunden är falsk retorik. Hade hunden trafikdödats, dödats eller skadats av älg, vildsvin eller drunknat hade jägarna, deras förbund och tidskrifter inte bemödat sig att skriva ett ord om saken. Men när varg dödar en hund startar propagandamaskinen direkt och det blir krisrubriker även i ”seriösa” medier. Många köper tyvärr jägarnas propaganda och syn på lösspringande hundar i naturen som någonting bra, vilket det i princip aldrig är. Hur många får och lamm som dödats av lösspringande tam- och jakthundar finns det ingen statistik över. Hur mycket övrigt vilt i naturen som stressas, skadas och dödas vet ingen heller med exakthet. Sveriges jägare vårdar inte främst det vilda och sina jakthundar, de vårdar primärt sin ”hobby”. DN Åsikt 9 oktober 2018 kl 05 Insändare Thomas Alm: ”Jägarna själva är största faran för jakthundar” Svar Michael Kvick: ”Få skador på hundar med tanke på jaktens omfattning” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1417, "headline": "DN gratulerar: Göran Rosenberg, författare och journalist", "summary": "Han är en prisbelönt författare och journalist. Men numera föredrar Göran Rosenberg det förflutna framför samtidens berättelser.", "article": "Han är en prisbelönt författare och journalist. Men numera föredrar Göran Rosenberg det förflutna framför samtidens berättelser. – Nu ska jag säga något extremt banalt: jag sitter mest i ett hus på Österlen och skriver på en bok, säger Göran Rosenberg, om en syssla som för de allra flesta torde framstå som allt annat än banalt. Att han nu är hänvisad till Österlen beror på att hela det bibliotek han behöver för att skriva sin bok är förflyttat dit. Göran Rosenbergs liv har gått i läsandets och skrivandets tecken. Utöver de åtta böckerna i hans bibliografi har han producerat ett oräkneligt antal artiklar, kolumner, essäer och reportage. Därutöver har han gjort tv-dokumentärer, varit SVT:s korrespondent i Washington och chefredaktör för nu nedlagda kvalitetsmagasinet Moderna Tider. Han har förvisso arbetat för alla typer av medier men det är med pennan i hand, eller snarare vid tangentbordet, som han är i sitt rätta element. Han arbetar långsamt, både för att han strävar efter det välskrivna ordet, och för att skrivprocessen är nära sammankopplad med tänkandet. Tankarna framträder tydligare när de formuleras i text. – Ibland kan det verkligen klarna under skrivandet. Det är väldigt upplyftande och roligt att avsluta en sådan dag och, åtminstone för en stund, tycka att man har kommit på eller formulerat något som blev bra. Boken han arbetar med nu är ett slags fortsättning på hans förra, den Augustprisbelönade ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” (Albert Bonniers förlag, 2012). Den senare skildrar Göran Rosenbergs barndom i Södertälje, men också hans resa i fotspåren efter pappan som överlevde Förintelsen men inte orkade leva vidare med minnena. Hans tidigare böcker har bland annat handlat om Israel, USA och journalistik, men de utgår alla i någon mån från honom själv. Hans ”eviga” fråga handlar om samhällets skörhet, men också samhällets konstfullhet – frågor som leder tillbaka till hans egen historia, som barn till två av förintelsens överlevare. – Jag är så otroligt förundrad över att samhällen fungerar över huvud taget, säger han. Och den tanken hör också ihop med det som är underrubriken på en annan av mina böcker, nämligen ”Konsten att vara en människa”. Vad skiljer en människa från en skitstövel? Hur blir man ond, hur blir man god, vad får ett samhälle att fungera eller störta samman och vad får människor att vara människor? Författandet intresserar honom numera mer än journalistiken. I sin kritik mot svenska medier och framför allt kulturjournalistiken är han inte nådig. Svenska tidningar läser han enbart för att hålla sig ajour med vad som händer. För att hitta god journalistik går han till fransk, tysk, engelsk och amerikansk press och public radio. – Den tidning som jag har väldigt svårt att vara utan är Financial Times. Dyr som sjutton, men den måste jag ha. Göran Rosenberg är tacksam för att ha fått arbeta under vad han kallar journalistikens bästa tid. Då när den journalistiska miljön var en annan, möjligheterna fler, oberoendet större. När gensvaret – även det kritiska – på en genomarbetad text var mer genomtänkt än ett hätskt ”idiot” på sociala medier. Han växte upp med rekordårens framtidstro och optimism. Nu ser han problemen torna upp sig på många fronter och han ser mörkt på framtiden. Då föredrar han att retirera in i historien genom sitt litterära projekt. – Jag tycker om att vistas i det förflutna. Inte bara för att det var bättre förr, för det tycker jag inte alls att det var, men i dag tycker jag ändå att framtiden var bättre förr. Det låter en smula svartsynt … – Men jag är ändå en rätt lycklig människa! Och viktigare än allt annat är att jag har tre fantastiska barn med fantastiska familjer, och jag tror att min mamma och min pappa, och hela deras släkt som ju försvann i stort sett, tyckte att meningen med mitt liv var att se till att det kom nya generationer. Det har jag gjort, och det är jag väldigt glad för. Göran Rosenberg Gratuleras till: Fyller 70 år den 11 oktober 2018. Gör: Journalist och författare. Priser i urval: Stora journalistpriset, Publicistklubbens stora pris, Augustpriset i skönlitteratur. Filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Bor: Lund och Stockholm. Familj: Livskamraten Jayne Svenungsson, barnen Vanna, Elin och Agnes, åtta barnbarn. Så firar jag födelsedagen: ”Med middag för hela min mirakulöst stora krets av människor som jag räknar till familjen. Deras antal krävde att jag hyr ett smärre slott – vilket jag har gjort.” Om att fylla 70: ”Jag tror att det betyder att du inte ska skjuta upp till morgondagen det som måste göras i dag.” Läser just nu: ”Huset med de två tornen\" av Maciej Zaremba. Senaste kulturupplevelse: ”Enmansföreställningen 'TAHA' på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ett fantastiskt skådespeleri, jag blev så himla tagen.” ", "article_category": "other"}
{"id": 1423, "headline": "”Skandal att muslimer som blivit kristna inte får stanna”", "summary": "Det är en skandal att Sverige inte låter muslimer som koverterat till kristendomen stanna i landet. De har utan tvekan ett tydligt skyddsbehov eftersom islam inte godtar konvertitier, skriver läsaren Barbro Åhlin.", "article": "Vad har hänt med Sverige? Vart har det solidariska och humana Sverige tagit vägen? Vi tål inte att se fattiga människor och försöker införa tiggeriförbud. Med en restriktiv asylpolitik ska så få människor som möjligt få kommer hit, även om många människor världen över har behov att få en fristad. Dem ska fattiga länder i närområdet ta hand, inte vi i det rika väst. En grupp som det svenska samhället verkar ha bestämt sig för att kasta ut är de afghanska pojkarna/männen. De har flytt ett land som inte fungerar, där talibaner och IS flyttar fram sina positioner. En särskilt utsatt grupp är de som har konverterat till kristendomen under den långa tid de har levt i stor osäkerhet i Sverige, men funnit trygghet och gemenskap i olika kyrkor och för många har en äkta kristen tro vuxit fram. Islam godtar inte konvertiter (se Niklas Orrenius reportage i DN i början av sommaren) och de hotas med dödsstraff från olika håll om de återvänder till Afghanistan. När de åberopar konverteringen som asylskäl bekräftar Migrationsverket/Migrationsdomstolen att det är omöjligt att leva som konvertit i Afghanistan, men myndigheterna tror inte på att konverteringen är äkta tro. Frågan är hur kan sekulariserade beslutsfattare kunna bedöma någons inre djupa tro. Det framgår tydligt av beslut och domar att man inte förstår vad tro är. När konvertiteten talar om det kristna kärleksbudskapet och om förlåtelse och barmhärtighet har myndigheterna istället förhör i bibelkunskap. Präster i svenska kyrkan har påtalat att de frågor konvertiterna får inte ens kan besvaras av svenska konfirmander. Religion handlar om identitet och gemenskap. Att vara troende handlar om ett sätt att få hjälp att leva sitt liv genom att tro på en högre makt, inte att kunna bibeln på sina tio fingrar. De enda som kan avgöra om konvertiten är troende är ju präster/pastorer och församling-medlemmar som kan vittna om att konvertiten lever ett kristet liv och deltar i församlingens aktiviteter. Genom att ha läst förhör från Migrationsverket och dom från Migrationsdomstolen framgår det tydligt att vittnen och konvertiten pratar ett religiöst språk som inte förstås av flertalet beslutsförfattare. Det är en stor skandal att inte låta konvertiterna stanna i Sverige. De har utan tvekan ett tydligt skyddsbehov. DN Åsikt 7 oktober 2018 kl 05 Insändare Barbro Åhlin: ”Skandal att muslimer som blivit kristna inte får stanna” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1428, "headline": "”Vi användare måste sluta vara naiva”", "summary": "Även om just Facebook och Twitter försvinner är nog teknologin här för att stanna. Det är vi människor som fortfarande är naiva i hur vi hanterar den. Men vi växer upp, det gör vi alltid, skriver läsaren Robert Lindblad.", "article": "Det är en intressant frågeställning Gösta Grassman tar upp. Jag tror dock vi behöver skilja på källorna och metoderna. Även om jag tror att det inte är omöjligt att Facebook och/eller Twitter med tiden ebbar ut som nyhetskällor, så tror jag också snarare att de ersätts än försvinner. Vi har möjligheter att få nyheter blixtsnabbt genom att vara uppkopplade, och det kommer alltid finnas en efterfrågan på just det. Vi kommer att konsumera nyheter, så varför inte de färskaste? Vi läser i dag hellre en dagstidning än ett veckomagasin, så varför läsa gårdagens nyheter när vi kan läsa dagens? Att vi också skiftar till att läsa nyheterna digitalt i stället för på papper är nog en effekt dels av ovanstående, dels av att det är bekvämt; vi kan läsa det senaste närhelst det passar utan att bära med oss mer än vår telefon/platta/laptop. Därtill finns också möjligheter att filtrera, vi kan hämta nyheter från flera nyhetstjänster som passar just våra intressen. Häri ligger en smärre utmaning. När vi filtrerar våra nyheter riskerar vi att skapa den bubbla som vissa talar om. En bubbla där vi endast läser ”de som håller med oss” och inte får höra vad andra sidan tycker och tänker (eller i så fall vinklat utifrån vår egen åsikt). Detta är jag dock inte så rädd för, jag tror vi alltid i någon utsträckning haft det så och ändå klarat oss. Den större utmaningen i vår samtid tror jag är att ”Svensson är både avsändare mottagare” som Gösta Grassman skriver. Det är här vi i dag på Facebook, Twitter, Googles egen ”nyhetstjänst” får propagandainlägg och missledande information. Det är här ”ryska troll” sprider desinformation och påverkar våra val. Och det är på detta plan jag tror vi kommer behöva återupptäcka nya lager av gammal god källkritik. Samtidigt som de stora sociala medie-jättarna nu kämpar i brant uppförsbacke med att minska andelen falsk information, så börjar gemene man vakna upp och inse att det, trots den nyhetslika utformningen, handlar om i bästa fall åsikter, men inte sällan kontextbefriade utdrag eller rena lögner som används för att driva en agenda. Sedan kommer det alltid finnas en andel av oss som är naiva och går på saker ändå. Sådan är vår natur och därför kommer det alltid att finnas människor med tvivelaktigt uppsåt, motsvarigheter till folk som ringer på dörren med en dammsugare i väskan, telefonsäljare etcetera. Men generellt kommer vi nog ånyo att lära oss källkritik och gemene man kommer att lära sig att skilja på goja och substans. Teknologin är nog här för att stanna, det är vi som fortfarande är naiva barn i hur vi hanterar den. Men vi växer upp, det gör vi alltid. DN Åsikt 6 oktober 2018 kl 05 Insändare Gösta Grassman: ”De sociala mediernas tid kan snart vara över” Svar Robert Lindblad: ”Vi användare måste sluta vara naiva” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1436, "headline": "”Att lära sig tala inför andra bör bli eget ämne”", "summary": "Många tycker att det är jobbigt och läskigt att tala inför andra och skulle behöva hjälp. Det borde bli ett eget ämne i skolan. Det är fel att låta elever misslyckas i skolan på grund av talängslan, skriver eleven Lina Oskarsson.", "article": "Jag har en idé på ett nytt skolämne som jag tycker ska införas på alla grundskolor i Sverige: en kurs som ska lära elever att våga prata inför andra och förbättra elevers möjligheter att uttrycka sig muntligt. Många som jag känner tycker att det är jobbigt och läskigt att prata inför klassen. Man är rädd att säga fel eller göra bort sig. Jag tror att det är ett vanligt problem och det behöver förändras. Så här är min plan: förändra timplanen inom grundskolan och inför en ”våga tala”-kurs, kanske en timme i veckan. Under kursen skulle eleverna vänja sig vid att prata inför grupp vilket gör att det blir lättare på gymnasiet då man diskuterar mycket och har stora grupper. Även de som redan vågar tala inför andra kan ha nytta av det genom att de blir bättre. Det kan förbättra betygen eftersom en del av betygen bedöms av vad man presterar muntligt. Det bör vara obligatoriskt. I kursen tycker jag att eleverna ska få lära sig: • Vad personen ska göra när man känner oron och paniken komma när man ska tala. • Kroppsspråk och röstträning så att man vet hur man ska göra. • Mental träning inför pressande situationer, till exempel debatter. • Respons och feedbackkunskap. • Improvisationsövningar och hur man förbereder sig på framföranden. • Avslappning och medveten närvaro. Jag tycker att politikerna borde ta tag i det här och inte låta elever misslyckas i skolan på grund av talängslan. DN Åsikt 5 oktober 2018 kl 12 Insändare Lina Oskarsson: ”Att lära sig tala inför andra bör bli eget ämne” Svara Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1440, "headline": "”Hur kan äldreomsorgen missa maskar och dålig lukt?”", "summary": "Jag har sett på nära håll hur illa en äldre människa kan tas om hand. Trots dagliga insatser var städningen bedrövlig, man missade dålig lukt och maskar på köksbordet. Det är ovärdigt, skriver läsaren Iris Bustamante-Cortés.", "article": "Varför får inte de äldre ta del av den välfärd de själva varit med att skapa? Vår syn på äldre människor, de utsatta i vårt moderna samhälle, måste förändras. Bilden borde inkludera ordet respekt för den äldres integritet, hänsyn och tolerans. Vi borde kunna gå till oss själva och fundera: hur skulle jag vilja ha det när hjärnan och kroppen inte längre orkar vara med, när sjukdomar relaterade till åldern gör entré? När demensen smyger fram med fasta steg tar den ingen hänsyn, alla kan drabbas. Vi är utlämnade, det spelar ingen roll hur mycket eller litet vi har i plånboken eller hur våra vänner mår. Det är då samhället ska träda in och ta hand om våra förvirrade hjärnor. Glöm inte då att den äldre finns kvar därinne. Kapaciteten att känna känslor är intakt, och behovet av ömhet är fortfarande levande. Jag vill att vi betraktar äldre med vördnad, vördnad för det de står för, att vi visar det med vår attityd. Men jag har sett det motsatsen på nära håll. Jag blev bestört när jag hörde en vårdgivare yttra sig över en äldre person med demens och påstå att personen redan har ”så pass mycket insatser” när de anhöriga försökte förstå varför vården inte fungerade. Får man ”så pass mycket insatser” borde det ju märkas i den äldres vardag, det kan man ju tycka vore rimligt. I det här fallet hade personalen trots ”mycket insatser” alltså dagligen missat att det kröp maskar på köksbordet hemma hos den äldre med demens, bordet där den äldre intar sin medicin, sina måltider, sitt kaffe. Hur kan detta förbigås? Hur kan det passera obemärkt varje dag? Dessa maskar kröp till och med i medicinpärmen. Och lukten var det heller ingen som reagerade på fast man var där dagligen? Det är orimligt. Och övrig städning? Gamla salvor stod där insvepta i en sörja av damm och fett, den som gick på köksgolvet kunde känna hur fötterna klibbade fast – och bilden av hur kylskåpet såg ut inuti vill de anhöriga helst glömma. Alla anhöriga blir stressade och frustrerade av sådant här. Om man missat allt detta trots dagliga insatser, vad mer kan man ha missat? Någon borde väl ha reagerat! Ni har med utsatta människor att göra, ni har med äldre människor att göra! Skärpning. Det är ovärdigt att låta en människa leva under sådana omständigheter. Men när man som anhörig ifrågasätter så finns det ingen som tar ansvaret, ingen som ser till helheten. Åldern förlåter ingen, den kommer och sedan dör vi, oavsett. Vi är alla är på väg dit, är det då inte rimligt att vi andra medan vi kan, ordnar fram den bästa äldreomsorg, som om den vore för oss själva? Varför ska äldre få mindre av välfärden än andra? Äldre vill känna trygghet, ömhet, respekt. DN Åsikt 5 oktober kl 05 Insändare Iris Bustamante-Cortés: ”Hur kan äldreomsorgen missa maskar och dålig lukt?” Svara Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1447, "headline": "De hjälper utsatta svenskar i Spanien", "summary": "Många söker drömmen på solkusten i Spanien. Men för vissa blir livet i värmen inte som de har tänkt sig. På plats i Fuengirola finns flera organisationer och privatpersoner som hjälper svenskar som hamnat i utsatthet. – Precis som i vilken svensk stad som helst händer det saker även här, säger Lena Ottosson, assistent med inriktning på diakonal verksamhet vid Svenska kyrkan i Fuengirola.", "article": "En svensk mäklare i Spanien blir kontaktad av en äldre man som vill ha hjälp med ett bankärende. Den kvinnliga mäklaren kan inte hjälpa mannen men blir orolig över hans mående. Han är smutsig, avmagrad och verkar ha svårt att prata. Den oroliga mäklaren tar kontakt med Svenska kyrkan i Fuengirola för att berätta om sin upplevelse. Där får hon prata med Lena Ottosson, assistent med inriktning på diakonal verksamhet, som får kontaktuppgifter till den äldre mannen. Kyrkan beslutar sig för att göra ett hembesök, efter att ha fått tillåtelse av mannen att komma och se hur han har det. – Det visade sig att det i bostaden fanns två män som hade väldigt svårt att klara sig själva. De fick inte ihop det ekonomiskt, var sjuka och hade problem med hygienen, berättar Lena Ottosson när vi möter henne i kyrkans lokaler i centrala Fuengirola, där många svenskar som längtar efter ett liv i solen bosatt sig. Kyrkan hjälper honom med kontakt med den spanska socialtjänsten, och den avmagrade mannen får plats på ett vårdhem där han får hjälp. – I just det här fallet var läget så akut att de här männen höll på att avlida i sin egen misär, säger Lena Ottosson. Den här typen av fall hör inte till vardagen för Svenska kyrkan, men Lena Ottosson menar att liknande situationer inträffar då och då. Vi träffar henne i Svenska kyrkans lokaler, där hon förbereder sig inför att leda en ungdomsgrupp där svenska gymnasieelever i Fuengirola brer smörgåsar. De ska sedan delas ut till behövande av en volontärorganisation i Malaga. Förutom att leda ungdoms- och barngrupper, viga svenska par och hålla gudstjänster arbetar Svenska kyrkan med diakonal verksamhet och hjälper svenskar som på olika sätt hamnat i utsatthet efter sin flytt till Spanien. Redan 2014 skrev tidskriften Faktum om att det fanns ett antal svenskar som levde hemlösa i Spanien. Och år 2017 rapporterade Expressen om flertalet hemlösa svenskar på Solkusten. Kyrkan larmade då om att man behövde mer resurser för att kunna hjälpa människor som hamnat i utsatthet. När DN träffar Lena Ottosson vill hon tona ner larmet om antalet hemlösa svenskar som finns på orten. – Vi är inte alltid hårt belastade med sociala frågor, absolut inte. I perioder kan det vara mer och annars mindre. Och när det är mycket kan det kännas som att vi behöver vara fler. Men folk tar också hand om varandra på ett fint sätt härnere, säger hon. Hon menar att kyrkan i dag har kontakt med några hemlösa personer som har varit i Spanien under lång tid. Och anledningen till att man hamnar i hemlöshet i Spanien kan ofta vara att man redan har med sig utanförskapet i flytten från Sverige. – Man kanske har levt i en viss hemlöshet redan innan, men man tror att det ska bli enklare här. Eller så hamnar man i missbruk eller psykisk sjukdom. Vi har en stödfunktion kring dem som lever så, säger Lena Ottosson. Ett vanligare fenomen hos Svenska kyrkan är att man behöver hjälpa unga människor som har åkt ner till Spanien för att börja arbeta på callcenters, men hamnar i missbruk eller psykisk ohälsa. Även här betonar Lena Ottosson att det rör sig om ett fåtal fall varje termin. – Deras arbetsgivare gör så gott de kan, men de har så många andra anställda att hålla reda på. Och föräldrarna ringer i desperation och behöver hjälp och stöd. Då kan vi söka upp ungdomarna, om de går med på att ha kontakt. Även när de inte gör det så kan vi stötta föräldrar och anhöriga. Att man inte kan det spanska samhällssystemet eller språket menar Lena Ottosson kan förvärra utsattheten för den som mår dåligt. – Man kan fara väldigt illa här. Framför allt måste man hitta någon tillhörighet, och kan man inte språket så blir det svårare och då kan man bli mer utsatt. Lena Ottosson berättar dock om den starka sammanhållningen som gör att många svenskar hjälper varandra att lösa situationer. Hon menar att det är lätt att skaffa ett nätverk här med människor som kan hjälpa. – På något sätt finns ett utarbetat kontaktnät här. Så man fångas ofta upp rätt snabbt om det är någonting. Läs mer: Här är svenskarna som bor på spanska solkusten ---- – Jag måste in till sjukhuset snart, för det var en kvinna som trillade häromdagen, och slog sig illa, illa, illa. En av dem som tagit på sig att hjälpa svenskar som far illa eller får problem är Desirée Rogner. På hennes kontor i centrala Fuengirola står champagneflaskor, teckningar och brev från svenskar som hon hjälpt. Via hennes konsultbolag bistår hon svenskar som flyttat till Spanien med allt från fastighetsköp, som hon brinner mest för, till myndighetskontakter. Men förutom det officiella jobbet hjälper hon till i akuta situationer. – Det tar aldrig slut, säger Desirée Rogner, som förra året utsågs till årets svensk på solkusten av den svenska tidningen Sydkusten. När hon möter oss har hon någon timme över mellan en leverans till Marbella och ett sjukhusbesök. En kvinna har slagit sig och behöver hjälp med att fylla i papper på sjukhuset. Desirée Rogner har med tiden lärt sig att planera in några timmar mellan varje avtalad tid om det skulle uppstå en akut situation där någon behöver henne. – Rätt vad det är så händer någonting. Häromdagen var det en norsk man som tappade bort sin fru. Hon hade haft en stroke, tagit sin rullator och gett sig ut någonstans. Då var vi ute och letade efter henne några timmar. Det var inte planerat att tappa bort en dam – eller att någon skulle trilla i helgen. Men då ringer de alltid till mig och frågar: ”Åh, vad ska vi göra nu?” Själv har Desirée Rogner levt på spanska Solkusten i över 20 år, sedan hon som 16-åring flyttade dit med familjen för att gå i skolan. Och även om hon menar att livet i Spanien är ”perfekt” och aldrig har haft några planer på att flytta hem har hon själv fått kämpa sig igenom en del av de svårigheter som kan drabba svenskar som väljer att flytta till Spanien. Under en period arbetade hon på restaurang men hade för lite pengar för att betala elräkningen, och fick under en sommar leva utan elektricitet i hemmet. – Jag kämpade mig ur det. Jag sökte bättre jobb och klarade mig ur det. För mig var det inte ett alternativ att åka tillbaka till Sverige så jag var tvungen att ta mig ur den situationen, säger hon. Desirée Rogner menar att språkförbistring är en stor anledning till varför svenskar i Spanien kan få problem om de hamnar i akuta situationer. Framför allt när en olycka sker och någon måste uppsöka vården blir språket ett hinder för att klara sig själv. – Då blir de rädda, och även om de pratar lite spanska får de panik vilket gör det svårare med språket på en gång. Vissa räddningsaktioner är mer dramatiska än andra. När Desirée Rogner ska beskriva en situation som har satt spår skrattar hon. – Räddningsaktionen för Gnagis satte spår, säger hon och berättar om hur hon hjälpte en barnfamilj att spåra ett försvunnet mjukisdjur i en taxibil. Som tack fick hon en teckning som nu pryder väggen i kontoret. Läs mer: Det ska du tänka på vid bostadsköp i Spanien I dag finns människor i olika åldrar och sociala grupper på Solkusten. Sedan flera callcenters öppnade svensk verksamhet på orten har demografin hos den svenska kolonin förändrats, och allt fler unga söker sig till värmen för att arbeta. För Desirée Rogner innebär det en ny typ av problem att hantera. – Oönskade graviditeter är standard när det kommer ner nya unga människor. Ibland har de väntat väldigt länge så det blir bråttom, sådant är ju väldigt jobbigt – men man är glad att kunna hjälpa till. Hon menar att människor ibland har en bild av att livet ska bli hur bra som helst bara de kommer till solen. Och för en del blir det inte som de tänkt sig. – Bland unga kan det handla om att man börjar med mycket droger, man kanske tycker att det är coolt. Man börjar prioritera kompisar i stället för att söka jobb och efter ett tag har man ingen kvar att ringa för att låna pengar längre. En del klarar det, och en del gör inte det. Då hör de av sig? – Ibland ringer deras kompisar och säger att man borde ringa och prata med dem. Och de lyssnar på dig? – En del gör det. Långt ifrån alla. Långt ifrån. När unga människor hamnar i allvarliga problem försöker både Desirée Rogner och Svenska kyrkan att hjälpa dem att ta sig hem till Sverige igen. Men det är inte bara de unga som kan få problem i sitt nya land. En del pensionärer får också svårt att klara sig när de inte förstår språket eller samhällsfunktionerna. Även Desiree Rogner vill lyfta den starka sammanhållningen i den svenska gruppen. Det finns otaliga svenska föreningar med aktiviteter för olika grupper: allt från bridge och boule till pilkastning och golf. Och där kan människor hitta en gemenskap och få hjälp om de har problem. – Man håller efter varandra, och är det någon man inte sett på ett par dagar så kollar man: ”var är hen?” Jag gillar att det är så, jag har blivit lite av en hönsmamma. Ingen får fattas, säger hon. Läs mer: Livet i solskenet är fullt av moln ", "article_category": "other"}
{"id": 1456, "headline": "Här är svenskarna som bor på spanska solkusten", "summary": "FUENGIROLA. Lyxlirare och skattesmitande pensionärer som bara håller sig till andra svenskar och vägrar lära sig spanska. Bilden av de svenskar som flyttat till Spanien är kantad av fördomar – men vad säger de som faktiskt bor där? DN har besökt Fuengirola på spanska solkusten för att söka svaret.", "article": "På strandpromenaden i Fuengirola blåser det ovanligt kyligt för att vara slutet av maj. Det är som att Sverige tagit över Medelhavshettan och lämnat över det svenska vårklimatet till Solkusten. Ironiskt, eftersom många svenskar lämnar Sverige för den spanska sydkusten just för att få njuta av ett varmare klimat, särskilt under vinterhalvåret. Bland de restauranger, kaféer, glassbarer och pubar som radar upp sig längs promenaden syns den svenska närvaron. Svenska flaggor fladdrar sida vid sida med brittiska, norska och finska. ”Plankstek” står det på skylten utanför en restaurang, som förutom att servera den klassiska planksteken även stoltserar med kebabpizza och filé Oscar. Exakt hur många svenskar som valt att flytta till den spanska solkusten, från Manilva i väst till Nerja i öst, är svårt att uppskatta. – Det finns ingen plikt att registrera sig, och det är bara en bråkdel som mantalsskriver sig i Spanien eftersom många bor här några månader om året. Men runt 40.000 svenskar brukar man uppskatta att det bor på Costa del Sol, och den siffran växer hela tiden. Det säger Mats Björkman. Han är sedan 25 år chefredaktör för den svenska tidningen Sydkusten, som han driver tillsammans med sin bror. De rapporterar om svenskkolonin i Spanien och om spanska frågor på svenska. Själv är han inte representativ för de svenskar som bosätter sig i Spanien menar han, eftersom han är född och uppvuxen i landet – förutom några år i skola i Sverige. – Men Sydkusten har onekligen en nyckelroll, jag tror inte många andra har lika bra koll på svenskkolonin som vi har, säger han. Vi ses på ett kafé i närheten av hans bostad utanför Marbella. Här följer Mats Björkman för tidningens räkning debatten om den misstroendeförklaring som socialistpartiet riktat mot premiärministern Mariano Rajoy. Mats Björkman menar att det hos svenskarna i Spanien finns ett stort intresse för spansk politik, kultur och sociala frågor. – Svenskarna är några av de som är mest intresserade av att följa samhället, och vad som händer i Spanien. De vill integrera sig. Det finns såklart de som inte alls bryr sig och bara spelar golf och slappnar av, men det finns ett stort intresse, säger han. Läs mer: Det ska du tänka på när du köper bostad i Spanien Just den svenska integrationen är ett ämne som kommit upp i svenska medier vid flera tillfällen under de senaste åren. I den prisbelönade P1-dokumentären ”Jävla vitskallar!” rapporterade reportern Daniel Velasco år 2009 om schismer mellan svenska och spanska ungdomar i just Fuengirola. TV4:s Kalla Fakta följde år 2010 upp med reportaget ”Fucking Suecos” om den bristande integrationen bland svenskarna på Solkusten. Där beskrev borgmästaren i staden hur bristande språkkunskaper hos de svenska invandrarna skapade problem i staden. När jag innan ankomsten till Fuengirola skriver i en Facebookgrupp för svenskar boende i orten för att ta reda på mer om livet på Solkusten, blir stämningen snabbt hätsk. Användare skriver att de redan vet att de kommer bli utmålade som skattesmitare och ointresserade av det spanska samhället. – Du kommer stöta på misstänksamhet på grund av att det skrivits så mycket felaktigheter om den svenska gruppen här. Det är klart att det kan finnas konflikter, men på den här sträckan bor mer än 130 olika nationaliteter, och att blåsa upp konflikterna till något jättestort problem stämmer inte, menar Mats Björkman. Vad kan det bli för konflikter? – Det kan väl finnas enskilda svenskar ungdomar som beter sig överlägset och spanjorer som kan tänka ”vilka jävla snobbiga svenskar”, men det är inget problem som spanska medier finner värt att ens bevaka, säger han. Annie Woube är lärare och doktor i etnologi vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet. År 2014 publicerades hennes avhandling om hur svenskar skapar tillhörighet på spanska Solkusten. – Jag tyckte det var relevant att studera människor som frivilligt flyttat till ett land, och tillhör en ganska privilegierad grupp, och hur man då förhåller sig till frågor så som hur man finner sig till rätta, hur man skapar ett nytt liv och tillhör samhället utan att för den sakens skull sluta tillhöra det land man kommer ifrån. Samma frågor som debatteras i Sverige i valårstider gällande de migrantgrupper som finns här, men från ett perspektiv av en frivillig grupp, säger hon. Läs mer: De köpte hus på spanska solkusten Annie Woube är sedan länge tillbaka i Uppsala när vi hörs. Men under flera längre perioder befann hon sig i Fuengirola för att intervjua svenskar om hur de tänker kring sin svenska identitet. Hon menar att det är väldigt individuellt i vilken grad de värderar det svenska. Men de flesta behåller en anknytning till ursprungslandet på något sätt. – Antingen besöker man svenska institutioner vid högtider som lucia, eller så reser man tillbaka till Sverige regelbundet. Man visar på olika sätt sin tillhörighet till Sverige, samtidigt som många är väl förankrade i det spanska samhället och lever ett vardagsliv i det, säger hon. När jag talar med Annie Woube har jag ännu inte varit i Fuengirola. Och hon varnar mig för att det finns en felaktig bild av att svenskarna i det som av svenskkolonin kallas ”Funkan” lever koncentrerat i ett svenskt ”ghetto”. – Det finns ingen stadsdel där den svenska gruppen är koncentrerad. De lever och bor på olika platser och i olika stadsdelar tillsammans med andra grupper. Solkusten är en väldigt mångkulturell plats, säger hon. Annie Woube menar att man definitivt kan dra paralleller mellan de svenskar som invandrat till Spanien och migrantgrupper i Sverige, även om förutsättningarna skiljer sig åt. Svenskarna har i de allra flesta fall möjlighet att återvända till ursprungslandet om de tröttnar på sitt utlandsliv, en möjlighet som inte alltid står öppen för många andra grupper. – Man tar hjälp av andra landsmän för att få jobb, förstå hur man betalar räkningar eller kontaktar sjukvård. Särskilt de som inte kan språket så bra tar hjälp av de som kan översätta – den egna gruppen fungerar som en brygga in i det spanska samhället. Och det är också vanligt att man har kvar kontakten med ursprungslandet, precis som migrantgrupper i Sverige har, säger Annie Woube. Att de svenskar som bor i Spanien är pensionärer som flyttar ner för att leva en semestertillvaro för jämnan, spela golf och dricka alkohol hela dagarna menar hon också är en felaktig bild. – Det kanske finns de som gör det, men majoriteten lever en vardag förutom att de bor i Spanien i stället för Sverige. Och det är människor i alla möjliga åldrar: unga som åker efter studenten, barnfamiljer, människor i arbetsför ålder och pensionärer. Att det finns en form av infrastruktur uppbyggd kring den svenska gruppen på Solkusten är svårt att missa. Förutom restaurangerna som skyltar med svenska rätter finns ett antal svenska mäklarkontor, advokater, tandläkare och frisörer. Den svenska skolan I Fuengirola som ligger nära stranden i stadsdelen Los Boliches har över 200 elever från förskoleklass till gymnasium, och kön för att komma in är lång. Skolan bedriver undervisning på svenska, följer den svenska skolplanen och granskas av den svenska skolinspektionen såväl som av spanska myndigheter. – Många av eleverna har svensktalande föräldrar och är trygga med det svenska skolsystemet, säger skolans rektor Mattias Kerttu när vi möter honom på hans kontor strax innan lunchtid någon vecka innan de äldsta eleverna tar studenten. Mattias Kerttu har varit i Fuengirola i två år. Han var föräldraledig när han och familjen började titta på möjligheten att prova någonting nytt och fastnade för Solkusten. Bara under de två åren Mattias Kerttu har varit på plats har han sett ett ökat intresse för att gå i Svenska skolan. – Vi har en bra bit över hundra elever i kö för att börja. Många i min ålder kommer ner hit med barn i grundskoleåldern så den gruppen har helt klart ökat. Läs mer: Livet i solskenet är fullt av moln Elevomsättningen på skolan är relativt hög, och många elever går i skola här i ett halvår eller ett år – beroende på vårdnadshavarnas möjligheter att arbeta i Spanien. Mattias Kerttu säger att man arbetar mycket med att försöka integrera eleverna i det spanska samhället – Vi läser mycket spanska från tidig ålder, och försöker ha kontakt med närsamhället och samarbeta med spanska skolor. Det finns också många sportintresserade elever som vi försöker få ut i olika aktiviteter. Vill eleverna det? – Ja, absolut. De tycker det är jätteroligt. Svenska skolan i Fuengirola är en av sex svenska skolor som erbjuder gymnasieutbildning utomlands. Övriga ligger i London, Paris, Nairobi, Madrid och Bryssel. Så de svenska skolorna finns i världsstäder – och så här. – Ja, ni har ju varit här ett tag nu, så ni förstår ju hur det ser ut, säger Mattias Kerttu. Några timmar senare springer vi på Mattias Kerttu i solgasset utanför skolan. Klockan närmar sig två och han är på väg att ta en sen lunch. – Ni ser, jag har blivit spansk nu, säger han skrattande. På stranden i Fuengirola umgås elever från svenska skolan. De som går andra året på gymnasiet har idrottslektion och spelar fotboll i den heta sanden tillsammans med idrottslärare Vanessa Segura. En bit bort sitter treorna, dricker öl och firar att de haft sin sista fysiklektion för gymnasiet. 17-åriga Isabella Törngren tar snabbt på sig ett par rosa pälstofflor när sanden blir för varm för att gå barfota i. Hon har varit i Fuengirola i ett år tillsammans med sina föräldrar, och säger att det ibland kan bli lite ensamt på helgerna, eftersom hon bor en bit bort från stan och inte kan språket så bra. Även om en kompis snabbt bryter in för att förtydliga att Isabella visst kan spanska – mycket bättre än hon erkänner. Amanda Rodriguez är 16 år och född och uppvuxen i Spanien med en svensk mamma och en spansk pappa. Hon bytte från den spanska skolan hon gick i i lågstadiet, för att börja i svenska skolan. Hon säger att beslutet om att gå i svensk skola kom sig av att hon och hennes syskon höll på att förlora svenska språket. – Men jag umgås mycket med spanska ungdomar och har kompisar kvar från spanska skolan jag gick i tidigare. Amanda Rodriguez planerar att flytta till Uppsala och läsa psykologi efter gymnasiet. Annie Woubes tar i sin avhandling upp Svenska kyrkan i Fuengirola som en av de platser som är viktiga för det svenska identitetsskapandet. När vi besöker kyrkan en onsdagseftermiddag är det snart dags för gruppen ”Nattens änglar”. Ett tiotal ungdomar ska bre smörgåsar för att ge till en volontärorganisation i Malaga, som delar ut dem till personer som behöver dem. Lena Ottosson är ursprungligen socionom, men driver nu kyrkan tillsammans med sin man, prästen, Mikael Jönsson. Deras nya chihuahuavalp springer runt på golvet i de ljusa lokalerna och stjäl uppmärksamheten när ungdomarna glider in i kyrkan en efter en och ojar sig över nytillskottet. – Det här är en social träffpunkt för många. Många av de som kommer hit skulle nog inte kalla sig för kristna, men här finns en gemenskap där man kan träffa människor. Vi har en lågkyrklig kyrka, och steget är inte så stort för att komma över tröskeln, säger Lena Ottosson. Blir det viktigare att hålla fast vid svenska traditioner när man bor utomlands? – Absolut inte för alla. Men för en hel del är det enkelt att umgås på sitt eget språk. Särskilt om man är äldre och inte har kommit igång med sin spanska. Innan flytten till Fuengirola var Lena Ottosson och Mikael Jönsson vid Svenska kyrkan i Rotterdam. Lena Ottosson menar att det är en stor skillnad mellan de svenskar som besökte kyrkan där och de som finns på Solkusten. – Där var det mycket färre svenskar. Många var äldre, eller hade gift sig med holländare och var där för att arbeta och ha familj. Hit åker människor som är äldre för att slippa halka i Sverige, eller för att man vill ha ett skönare klimat men det finns också en stor inflytt av svenska familjer, säger hon. Förutom öppen förskola, en populär kör, ungdomsgrupper och gudstjänster viger kyrkan hundratals svenska par varje år. Särskilt på sommaren är trycket högt. Men de allra flesta bor inte i Spanien – utan har någon anknytning dit när de väljer att vigas i värmen. – Jag skulle säga att fem av hundra par som gifter sig bor här, säger Mikael Jönsson som just förbereder sig för en vigsel i den vitkalkade byn Mijas utanför Fuengirola. Den svenska butiken Casa Nordica lyfts av många svenskar i Fuengirola som ett tecken på vilken efterfrågan det finns på att behålla hemlandets traditioner. Havregryn, sill, svenskt lösgodis, Knorr-soppor och Skogaholmslimpor trängs på hyllorna, och butiken liknar vilken mindre Ica-butik som helst i Sverige. Förutom svensk mat säljer man också danska och finska produkter. Och det är stor efterfrågan, säger Marit Keränen. Hon sitter i solen med en cigarett och tar en paus från arbetet med att lasta ut varor i butiken. – Grillkrydda är populärt. I Spanien finns det inte ett så brett kryddsortiment. Och filmjölk, lingonsylt, och nordiska bröd som Skogaholmslimpa och Lingongrova. Marit Keränen kom till Fuengirola för 27 år sedan för att besöka en väninna. En förälskelse gjorde att hon blev kvar, och i dag har hon en son och lever vardagsliv på Solkusten. Hon har själv aldrig umgåtts så mycket med svenskar, även om arbetet i den svenska butiken har gjort att hon på senare tid kommit närmare den svenska gruppen. – Annars har jag aldrig minglat så mycket med nordbor generellt, säger Marit Keränen. Det finns ju en bild av att svenskar här helst umgås med svenskar? – Nej, nej. Det beror förstås på vilken generation man tillhör och vad man letar efter när man flyttar hit. Vissa kanske vill umgås i en svensk koloni. Men det finns många andra som inte gör det, även om de vill ha lite grillkrydda och filmjölk ibland. Man kan ju ändå ha spanjorer som vänner, säger hon. Anledningen till att Marit Keränen trivs så bra i Spanien är för att hon känner att det är ett annat samhällsklimat än i Sverige. – Här är det öppet, och man kan göra vad man vill. I Sverige ska man vara så neutral hela tiden och trippa på tårna. Jag tycker det är lite löjligt. Det känner jag varje gång jag åker hem. Efter 27 år i Spanien beskriver hon sig varken som svensk eller spansk. – Jag känner mig nog hemma lite överallt. Det är skönt faktiskt. Men de senaste åren har hon alltmer börjat fira svenska högtider och värna de svenska traditionerna. Mycket för att hennes son som är född i Spanien ska introduceras till sin svenska bakgrund. – Han går i spansk skola, och är spansk-spansk. Men man blir kanske lite gammalmodig och patriotisk när man har barn. Eftersom jag inte har några planer på att flytta hem har han gått i spansk skola – även om jag ger honom svenska språket, för att han ska få ett gratis språk. Även Marit Keränen menar att det finns en hel del fördomar om de svenskar som flyttar till Spanien. Inte bland spanjorerna, men bland de som är kvar i Sverige. – Folk tänker väl att vi ligger på playan och dricker rödvin. Men det stämmer ju inte, vi har rutiner och jobbar och lägger barn. Visst vi har bättre väder och har lättare att träffa människor, men vi går inte på disco varje kväll. Vi har en vardag. Så vill inte de svenska invandrarna i Spanien integreras? – Jag ska nyansera det lite, säger Annie Woube och berättar att det funnits en del missuppfattningar om att slutsatsen av hennes avhandling skulle vara att svenskar inte vill integreras. – Det kanske finns de som inte lägger ner så stor möda på att integrera sig. Om man är äldre och flyttar ner som pensionär, som bor sex till åtta månader om året, så kanske man tar en nybörjarkurs i spanska, men sedan handlar vardagen ändå om att man träffar svenskar som bor där, säger hon och fortsätter: – De som å andra sidan flyttat till Spanien på permanent basis är i regel mycket delaktiga och deltar i det spanska samhället på olika sätt genom det spanska språket, arbete, vänner, familj, att ha barnen i spansk skola och genom att vara nyhetsintresserad. Men det beror på hur man förstår begreppet integration också. För den här gruppen handlar det ju om att på olika sätt försöka bli en del av det nya samhället och samtidigt fortsätta vara en del av det gamla. Mats Björkman, chefredaktör på tidningen Sydkusten, säger att frågan om integration är något som framför allt tas upp i Sverige. – Det är fullständigt uppenbart att om du lär dig språket och tar till dig kulturen i ditt nya land så kommer du att berika ditt liv. Men vi lever i EU och om du vill komma hit för att bo i ett behagligt klimat så kan ingen säga till dig att du måste lära dig ett nytt språk, skaffa nya vanor och äta annan mat på andra tider. Självklart är det roligt om du gör det. Men det fundamentala är att du ska respektera lokalbefolkningen. Att du inte integrerar dig betyder inte nödvändigtvis att du inte har respekt för den spanska kulturen, säger han. ", "article_category": "other"}
{"id": 1462, "headline": "Färre i Danmark gör abort för att barnet har Downs syndrom", "summary": "Fler familjer i Danmark väljer nu att behålla barnet efter att ha fått reda på att det har Downs syndrom. En orsak kan vara förbättrad information och en förändrad attityd inom vården.", "article": "I fjol valde 13 danska par att fortsätta graviditeten sedan det ofödda barnet hade diagnosticerats med Downs syndrom. Antalet är det högsta sedan 2004, då sjukvården började erbjuda screening till alla gravida kvinnor. Olav Björn Petersen, överläkare vid Århus universitetssjukhus, menar att en bättre information till gravida är en möjlig förklaring till att fler kvinnor i Danmark behåller barnet. Till den danska tidningen Berlingske Tidende säger han att ett bättre samarbete mellan vården och det danska Down syndromförbundet också kan ha en betydelse Grete Fält-Hansen är vice ordförande i Downs syndromförbundet: – Föräldrar som möter beskedet att de väntar ett barn med Downs syndrom får i dag en mer nyanserad information - och att det inte behöver innebära en katastrof för barnet och familjen. Grete Fält-Hansen arbetar som lärare och har själv en son med Downs syndrom. Emil är sexton år i dag och går på en internatskola under veckorna. – Emil har tre syskon och alla barnen har sin egen individualitet och berikar familjens liv. I danska medier talades det länge om att det snart inte skulle finnas några \"Down-barn\" i landet. Under 2014 och 2015 valde endast två kvinnor i Danmark att föda sina barn efter att ha fått reda på att dessa hade Downs syndrom. Men 2016 var det nio som valde att föda sina barn, en siffra som alltså steg ytterligare under fjolåret. Det visar siffror från danska Cytogeniskt Centralregister. Grete Fält-Hansen berättar att mammor och pappor efter att ha fått en diagnos i dag erbjuds att träffa föräldrar som har ett barn med Downs syndrom. – Föräldrar ska leva med beslutet om abort eller inte hela livet. Då är det viktigt att detta beslut fattas med ett rätt och nyanserat underlag. Vi säger dock aldrig vad som är rätt eller fel. Beslutet är alltid de enskilda föräldrarnas. Fortfarande är det bara färre än vad tionde kvinna som föder ett barn sedan de fått reda på att det har Downs syndrom. En del danska barn föds med Downs syndrom eftersom föräldrarna avböjt fosterdiagnostik och screening. I ett fåtal fall har testerna gett ett felaktigt resultat. ", "article_category": "other"}
{"id": 1471, "headline": "DN gratulerar: Alicia Vikander, skådespelare", "summary": "Hon har en skådespelarkarriär som är få förunnad. Men bakom framgångarna finns också år av slit och tvivel för Alicia Vikander.", "article": "Hon har en skådespelarkarriär som är få förunnad. Men bakom framgångarna finns också år av slit och tvivel för Alicia Vikander. Hon får ofta frågan om det är en dröm som har gått i uppfyllelse. Men den som frågar så förstår inte var Alicia Vikander kommer ifrån. Hon hade aldrig ens kunnat föreställa sig ett liv som Oscarsbelönad skådespelerska med filmvärldens mest kända namn som sina kollegor. Trots att hon växte upp i teatermiljö – eller kanske just därför – såg hon den svenska skådespelarbranschen som tillräckligt svår att lyckas i. Hennes mamma var teaterskådespelare i Göteborg, men Alicia ville först bli dansare. Hon flyttade hemifrån som 15-åring för att gå på Kungliga Balettskolan i Stockholm. Skådespelardrömmarna tog över efter gymnasiet när hon fick en roll i tv-såpan ”Andra avenyn” och hon sökte till Teaterhögskolan ett antal gånger. – När jag inte kom in på scenskolan tänkte jag att det finns andra saker jag vill göra också. Men då, precis när hon tänkte ge upp, var det som om en dörr öppnades. Hon gjorde en provfilmning i London, fick inte jobbet men rollbesättarna fick upp ögonen för henne. Det dröjde inte länge förrän Alicia fick en roll i danska ”A royal affair”, och efter det sin första engelskspråkiga roll i ”Anna Karenina”. Ytterligare dörrar öppnades, men hon arbetade också hårt för framgångarna. Under några år jobbade hon så mycket att hon knappt hann ställa ned resväskan innan det var dags att åka igen. Hon spelade in film efter film med motspelare som Jude Law, Keira Knightley, Benedict Cumberbatch och Julianne Moore. Ändå syntes inte mycket utåt. Filmer som inte kom ut på ett tag gjorde att hon under tre år hann med en rad produktioner utan att befinna sig i rampljuset. Det ändrade sig 2015. Då hade ”Ex machina” och ”Testament of youth” premiär, liksom ”The Danish girl” – filmen som året därpå skulle göra henne till den första svenska skådespelaren efter Ingrid Bergman att vinna en Oscar. Stjärna över en natt, tycktes somliga se henne som. Själv visste hon ju hur hårt och länge hon hade jobbat för framgångarna. Alicia Vikander talar om den märkliga känslan av ett liv i offentligheten, när allt som skrivs bara handlar om ens framgångar utan att beröra slitet och ensamheten som också hör till. – Jag har känt att jag inte kan klaga på något, för det går ju bra. Men det har varit en tuff resa och väldigt många motgångar ända sedan jag var 18 år och fram till nu. Då har familjen och vännerna betytt mycket. Deras stöd och förståelse har hjälpt henne att stå pall. I dag har Alicia Vikander en position där hon kan välja sina projekt själv. Bra manus är viktigt förstås, men också intressanta samarbeten. I stället för scenskolan har arbetet varit hennes utbildning. Och n uförtiden får hon arbeta med filmbranschens främsta namn, alltifrån ljussättare och fotografer till skådespelare och regissörer. Numera är hon också producent och i den rollen har hon större möjligheter att påverka projekten. – Att få skapa film från grunden har mer och mer blivit min stora passion. Jag tänker inte bara på vilka roller jag vill göra utan vilka historier, vilka rum vill jag skapa, vilka konstellationer av fantastiska människor jag vill jobba med. Äntligen har hon också ett ”riktigt” hem, i Lissabon dit hon och hennes man, skådespelaren Michael Fassbender, har flyttat. Det varma klimatet, makens surfintresse och Brexit var tre anledningar till valet av land, och Alicia stormtrivs. Har du några okända intressen? – Jag har börjat spela boule! Det har jag lagt ned mycket tid på nu i sommar. Jag har haft typ tre veckor hemma i sommar, då jag i stort sett bara har lagat mat. Jag har en stenugn utomhus där jag gör pizzor, och så har jag tillbringat mycket tid med att bara gå omkring. Det har varit den bästa semestern. Alicia Vikander Gratuleras till: Fyller 30 år den 3 oktober 2018. Gör: Skådespelare och producent. Utmärkelser i urval: Guldbaggen 2010 för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Till det som är vackert”, Oscar 2016 för bästa kvinnliga biroll i ”The Danish girl”, Nordic honorary dragon, Shooting star award, SAG award. Bor: Lissabon. Familj: Gift med skådespelaren Michael Fassbender. Mamma, pappa och fem syskon. Så firar jag födelsedagen: Med en god middag tillsammans med vänner på en restaurang i Paris. ”Sedan ska vi hyra en van och bila tillbaka till Lissabon. Det ska bli roligt att få se Portugals norra västkust.” Om att fylla 30: ”Det som är skönt med att bli äldre är att jag har blivit lite snällare mot mig själv med åren.” Favoritfilm: ”I hetaste laget”, en romantisk komedi med Marilyn Monroe från 1959. ”Jag har sett den 25 gånger kanske. Det var en av mina favoritfilmer när jag var barn.” Senaste kulturupplevelse: Koreografen Sidi Larbi Cherkaouis föreställning \"Eastman\" i Biarritz. ”Det var länge sedan en kulturupplevelse fick mitt hjärta att slå så, jag var helt knockad.” Gör mig arg: ”Människor som inte är öppna för att lyssna.” ", "article_category": "other"}
{"id": 1491, "headline": "\"Tjänstemän kan använda sin meddelarfrihet – eller sluta\"", "summary": "DN DEBATT 30/9. ”Uppropet” av tjänstemän i regeringskansliet visar att man inte önskar en viss regeringsbildning. Man tycks ha sett det som en personalpolitisk fråga, när det handlar om Sveriges konstitutionella system. Det finns anledning ifrågasätta om tjänstemannamodellen är lika förankrad i svensk ämbetstradition som tidigare, skriver Carl Henrik Ehrenkrona och Harald Sandberg.", "article": "I dagarna har ett stort antal tjänstemän i regeringskansliet författat ett ”upprop” där man uttrycker oro för följderna om Sverigedemokraterna skulle ges inflytande över svensk politik. I ett brev till regeringskansliets förvaltningschef, som är högst ansvarig för personalen i regeringskansliet, har tjänstemännen bland annat ifrågasatt om regeringskansliets värdegrunder och policy inom mångfald och icke-diskriminering kommer att respekteras av en ny regering. Man undrar: Om arbetsgivaren kan garantera att denna värdegrund inte kommer att urholkas. Vad som händer med lojalitetsplikten gentemot regeringen om en ny regeringspolitik kommer i konflikt med regeringsformens bestämmelse om människors lika värde. Vad det innebär för tjänstemäns möjligheter att företräda Sverige internationellt om företrädare för regeringen eller i regeringsunderlaget anser att vissa tjänstemän med hänsyn till deras bakgrund – till exempel judar, samer eller muslimer – inte är svenskar. Frågorna bygger delvis på direkta missuppfattningar om innehållet i gällande rätt, vilket nog visar sig i att man sett detta som ett slags personalpolitisk fråga eftersom brevet riktats till förvaltningschefen i regeringskansliet. Det är det inte. Det handlar om den roll regeringskansliet fyller i Sveriges konstitutionella system. Till att börja med bör slås fast att regeringens och regeringskansliets arbete regleras av lag inte av värdegrunder. Detta slås fast bland annat i 1 kap 1 § Regeringsformen ”Den offentliga makten utövas under lagarna”. Och oavsett vilken regering Sverige nu får så måste den vara förankrad i riksdagen på det sätt regeringsformen föreskriver. Men bortsett från den rättsliga förvirring som tjänstemännens agerande visar prov på, så skickar brevet en tydlig signal om att de tjänstemän som står bakom brevet inte önskar en regeringsbildning av ett visst slag. Därmed har man valt sida. Brevet innebär att man går direkt in i de mycket svåra diskussioner som för närvarande pågår om regeringsbildningen och det kan inte ses som annat än ett uttalat misstroende mot en eventuellt kommande ny regering. Agerandet är direkt skadligt för det förtroende som den opolitiskt tillsatte tjänstemannen ska åtnjuta också efter ett regeringsskifte och det är därmed oförenligt med tjänstemannarollen. Här vet man inte ens med säkerhet vilken politik en ny regering kan komma att föra. Självklart får tjänstemän ha åsikter om regeringsbildningen. Yttrandefriheten gäller också för dem. Och självklart får man ta avstånd från en politik som man befarar kan komma att föras av en ny regering. Men vill man framföra dessa åsikter offentligt bör man nog överväga om man inte först bör lämna sitt uppdrag och därefter i stället delta i den offentliga politiska debatten. Till skillnad från i många andra länder har Sverige traditionen att huvuddelen av de svenska tjänstemännen inte tillsätts på politiska grunder utan endast på sakliga meriter. Den traditionen har i princip tillämpats sedan Axel Oxenstierna lade grunden för den förvaltningsmodell som alltjämt utgör stommen för den svenska förvaltningen. Tanken är att den svenske ämbetsmannen ska vara oväldig och ha sin lojalitet mot de lagar och förordningar som riksdag och regering beslutat och mot den regering som sitter vid makten oavsett dess politiska färg. Detta medför att svenska tjänstemän till skillnad från vad som gäller i till exempel USA inte byts ut vid ett regeringsskifte utan en tjänsteman som lojalt varit med om att genomföra en regerings politik förväntas att på ett lika lojalt sätt genomföra den politik och de direktiv som en ny regering vill driva fram. Tjänstemannen är politiskt neutral och får i sin tjänstemannaroll inte styras av personliga åsikter och värderingar. Detta gäller i synnerhet de tjänstemän som tjänstgör i regeringskansliet. De enda tjänstemän som tillsätts på politiska grunder i regeringskansliet är statssekreterarna och i UD kabinettssekreteraren. Dessa kan beskrivas som statsrådets närmaste medarbetare. Därtill kommer den numera inte helt obetydliga kategori som brukar kallas politiskt sakkunniga och pressekreterare. De politiskt tillsatta tjänstemännen följer sina respektive statsråd, det vill säga då statsrådet entledigas, entledigas också hans/hennes politiskt tillsatta tjänstemän. På senare tid har man haft anledning att ifrågasätta om den svenska tjänstemannamodellen alltjämt är lika fast förankrad i svensk ämbetstradition som den har varit i alla fall under hela nittonhundratalet. Den gamle ”grå och tråkige ämbetsmannen” höll sina privata åsikter för sig själv och förväntades göra det. Att skriva debattartiklar och uttala sig i medier på ett sätt som går emot regeringens politiska linje har inte och anses alltjämt inte acceptabelt. Men självklart kan en tjänsteman komma i beråd om han får i uppgift att verkställa en politik, till exempel att utarbeta en lagstiftning, en budget eller politiska riktlinjer som helt strider mot hans personliga övertygelse. Han kan också komma i beråd om regeringen eller dess företrädare agerar direkt lagstridigt. I den sist nämnda situationen kan den grundlagsskyddade meddelarfriheten spela en viktig roll. Tjänstemannen kan för att lätta sitt samvete informera massmedierna om vad han erfarit utan risk för upptäckt. Det medieföretag som mottar sådan information får normalt inte röja sin källa och tjänstemannens chefer får inte efterforska hur medieföretaget erhållit sin information. Detta framgår av en av våra viktigaste grundlagar, Tryckfrihetsförordningen. I den först nämnda situationen kan situationen för den enskilde tjänstemannen emellertid bli än mer problematisk. Det kan till exempel handla om situationer där tjänstemannen förväntas medverka i ett lagstiftningsarbete eller i att medverka till att genomföra en politik som han/hon av religiösa eller starka ideologiska skäl helt enkelt inte vill medverka till, även om politiken inte är lagstridig och stridande mot de fri- och rättigheter som Sveriges regering och riksdag enligt Regeringsformen och de internationella konventioner på detta område som Sverige tillträtt har att respektera. Den mest extrema situationen uppstår förstås om demokratin skulle avvecklas och ersättas av något slags totalitärt styre på sätt skedde i Nazityskland efter Hitlers maktövertagande. I sådana situationer ställs tjänstemannen inför valet att lämna sitt uppdrag eller ändå stanna kvar och arbeta lojalt med den regering vars politik han/hon egentligen inte kan acceptera. Om vi bortser från extremsituationen, där valet kanske ideologiskt är rätt självklart, är det svårt att här ge några allmänna råd om hur en tjänsteman bör förhålla sig. Det är en fråga som måste avgöras av var och en efter vad det enskilda samvetet bjuder. Men vad man inte får göra är att gå i offentlig polemik med den politik som förs eller kan komma att föras av en ny inkommande regering så länge som man kvarstår som tjänsteman i regeringskansliet. Ett annat synsätt ändrar helt innebörden av den roll som tjänstemannen har i svensk statsförvaltning. 30 september 2018 Debattartikel Carl Henrik Ehrenkrona och Harald Sandberg: \"Tjänstemän kan använda sin meddelarfrihet – eller sluta\" Repliker Göran Sundström, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och Score med inriktning mot offentlig politik och förvaltning: ”Lojaliteten mot regeringen omfattar mer än att vissla eller sluta” Slutreplik från Carl Henrik Ehrenkrona: ”Den som vill ta avstånd offentligt bör överväga att lämna sitt uppdrag” ", "article_category": "other"}
{"id": 1497, "headline": "”Ska jag besöka en döende vän även om jag mår dåligt av det?”", "summary": "Hon tillhör en kultur där det är ens plikt att närvara vid närståendes död. Nu vill hennes mamma att hon ska besöka en döende nära vän till familjen. Men det känns svårt, och hon är rädd för att hennes långvariga depression ska förvärras.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Jag har nyligen fått besked att en vän till min mamma är döende i cancer, och när som helst kommer hon att somna in. Problemet är att min mamma vill att jag träffar henne eftersom jag kände henne så väl, men för mig känns det så svårt att komma till sjukhuset och se hennes tillstånd. Jag kan nämna att att jag lider av mild depression och jag oroar mig för att den ska triggas igång och att ett besök hos min mammas vän kan få mig att må dåligt jättelänge. Jag har försökt förklara min situation för min mamma, men hon tycker att det är struntprat och menar att det är min plikt att komma till hennes vän. Hon lyssnar inte på mig och förstår inte min depression som jag haft sedan två år. Det här har lett till att relationen mellan oss har försämrats mycket, till den grad att jag upplever att en brytning kommer att ske om jag inte kommer till min mammas vän. Jag tillhör en kultur där det är tabu med mentala sjukdomar samt där det är ens plikt att vara med när en närstående dör. Jag känner att om jag kommer dit blir jag bara en tröstkudde för min mamma, och den som tvingas ta hand om allt utan att själv få stöd. Har letat efter information kring att man inte vill närvara vid en närståendes död, och om vad man gör om man blir dömd som \"känslokall\". Det känns väldigt tabu att prata om det här, det har jag märkt i samtal med vänner som varit i liknande situationer och det har varit så svårt att få svar. Vad gör man, eller rättare sagt hur ska man hantera detta? Ska man vara med den närstående och visa omsorg men samtidigt må jättedåligt? Tacksam för svar Svar: Hej! Jag vill börja med att föreslå dig att vända på perspektiven. Det viktigaste kanske trots allt inte är vad din mamma anser att du ska göra i relation till er svårt sjuka vän. Utan hur du själv ser på hur rätt och rimligt det är att träffa henne. För av ditt brev får jag intrycket att du skriver om en person som även du har haft en lång och nära relation till, du skriver att du ”känner henne så väl”. Det verkar som om du ser henne som en vän, som en närstående person, även till dig. Så låt oss börja här föreslår jag, och för ett ögonblick bortse från din mammas krav på dig och istället fokusera på vad du skulle vilja göra för din vän utifrån dina känslor för henne, men också utifrån vad du orkar med. När vi är utsatta för en press från vår omgivning att göra vissa saker, eller att tänka på ett visst sätt, finns en risk att vi reagerar med något som kallas för psykologisk reaktans. Det är ett sätt att reagera på när vi känner att vår autonomi är under hot, och som gör att vi börjar tänka och bete oss i motsatt riktning än den som vår omgivning kräver av oss. Ibland blir vi upptagna med just detta, att markera vår självständighet. Vi kan i sådana lägen ibland bli så insnärjda i detta att hävda vår integritet att vi tappar bort vad vi egentligen tänker och känner om själva saken. Läs mer: Så gör du när du vet att någon snart ska dö Så mitt råd är att du ett tag frikopplar dig från vad din mamma kräver av dig och i stället fokuserar på hur viktigt det är för dig att besöka din vän – och hur viktigt det är att låta bli, som du själv ser på det. Gör gärna detta på ett ganska metodiskt sätt, närmast som en kartläggning av hur du tänker och känner inför att besöka vännen. Gör två kolumner, den ena får rubriken \"Mina skäl till att besöka henne\" (även om du förstås skriver hennes namn) som jag själv ser på det, och den andra får rubriken \"Mina skäl till att inte göra det\". Börja fylla i kolumnerna vid ett lugnt och ostört tillfälle. Fortsätt gärna någon dag senare. Ge dig tid. Just vid dilemman som rymmer så många motstridiga och intensiva känslor kan det underlätta att skriva ner sina tankar och känslor. När vi skriver blir vi tydligare inför oss själva, och det ger överblick. Två kolumner som är varandras motsatser kan underlätta för oss att efter ett tag se vilket som är det rimliga beslutet. Metoden kallas för att göra en beslutsbalans. Och varför inte resonera med någon klok vän om det du blir uppmärksam på? Och kanske särskilt om det som du är osäker på om du ska värdera som för eller emot. Ibland behöver vi andra perspektiv för att komma fram till vårt eget beslut. Men tänk förstås på att välja en vän som du vet är en person som verkligen lyssnar, och som brukar hjälpa dig att hitta rätt bland dina tankar och känslor, och inte en person som tar över och \"tycker\" i ditt ställe. Om du kommer fram till beslutet att inte träffa din närstående, så kan det kanske underlätta för din mamma att förstå dig och visa förståelse om du berättar om de skäl som du funnit till ditt beslut. Det du kan hoppas på är att din mamma märker med vilket stort allvar du övervägt hur du ska göra. Och en undran, finns det inte andra sätt som du kan höra av dig på, kanske genom ett personligt brev eller ett telefonsamtal? Om du kommer till beslutet att du vill besöka henne, så är det bra för dig att du förbereder dig väl. Du skriver om din sårbarhet, och att du oroar dig för att bli din mammas ”tröstkudde” och för att ”behöva ta hand om allt utan att själv få stöd”. Men innan vi kommer dit ska vi nog ägna oss ett tag åt att få en bild av vad du förväntar dig ska hända vid besöket. Jag vet inte om detta gäller för dig, men en oro som många har inför möten med svårt sjuka personer är att man ska förväntas säga så kloka saker, och att man ska behöva lyssna till så mycket svåra upplevelser och ångest inför döden. Så blir det nästan aldrig. Professionella som arbetar nära döende personer inom palliativ vård ger en helt annan bild: samtalen med anhöriga handlar vanligen om det pågående livet, om vad som händer nära och kära, om det vardagliga, om arbete och resor, och det som hänt den senaste tiden. De beskriver det som om man bara pratar om döden i små ögonblick, ibland inte alls, och som att man inte orkar med hur mycket död som helst utan snarare håller sig kvar i det liv som pågår. Men visst kan det vara så, och det ska du vara beredd på, att den som är svårt sjuk och döende kan vara förändrad både till sin personlighet och sitt utseende, och visa tecken på trötthet och smärta. Så mitt råd är att du hör dig för genom någon som varit på besök hur det är för er närstående. Så att du är förberedd på vad du kommer att möta. Jag tror också att det vore klokt om du hade en anhörig eller vän med dig. Någon som du vet är en stabil och lugn person som du kan luta dig emot och få stöd av, både under besöket och efteråt. Det vill säga någon som kan ge dig det som du tror att din mamma inte kan ge dig. Kanske du också ska komma överens med den personen om att ifall din mamma behöver mycket tröst är det från den personen som din mamma ska få det, och inte från dig. Cancerfonden har en informations- och stödlinje, 020 59 59 59 som bemannas av vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård. Jag tror att det kan vara till hjälp för dig att ringa dit och fråga efter deras erfarenheter av vad det innebär att möta en svårt cancersjuk person. Liria Fråga Insidans experter. Legitimerade psykologen, författaren och youtubaren Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här ", "article_category": "other"}
{"id": 1512, "headline": "Minnesord: Lars Wohlin – riksbankschefen som sade nej till euron", "summary": "Lars Wohlin var riksbankschefen som devalverade kronan. Senare gick han emot euron och valdes in i EU-parlamentet för Junilistan. DN:s Johan Schück minns en färgstark ekonom som gick sin egen väg.", "article": "Lars Wohlin var riksbankschefen som devalverade kronan. Senare gick han emot euron och valdes in i EU-parlamentet för Junilistan. DN:s Johan Schück minns en färgstark ekonom som gick sin egen väg. För att förstå Lars Wohlin ska man känna till hans familjebakgrund. Morfar var en av världens då mest framträdande nationalekonomer, Gustav Cassel. Fadern hette Nils Wohlin och var under en kort tid finansminister, medan modern Margit Wohlin var den första kvinnan som blev doktor i nationalekonomi. Bland syskonen fanns halvsystern Ulla Lindström som länge var socialdemokratiskt statsråd – och i släkten finns många fler kända namn. Allt detta var ett förpliktande arv för den unge Lars som, trots sin uppväxt i Stocksund, inte föddes med guldsked i munnen. Han växte upp med en ensamstående mamma, ansåg sig som obegåvad och tvingades kämpa sig fram. Sådant sätter sina spår, vilket Lars Wohlin har berättat om i en biografi som kom ut i början av året (”Lars Wohlin. Stocksundspojken som blev riksbankschef och hjälpte Sverige att säga nej till euron” av Torsten Sverenius, Ekerlids förlag). Han blev en person med stor självständighet och stark misstro mot auktoriteter. Lars Wohlin var chef för Industriens utredningsinstitut när erbjudandet kom att bli statssekreterare åt moderatledaren Gösta Bohman. Wohlin var visserligen inte moderat, men Bohman – som skulle bli ekonomiminister i Thorbjörn Fälldins regering –behövde hans fackkunskap. Då, mot slutet av 1970-talet, var det kristid i Sveriges ekonomi och Wohlin blev arkitekten för en politik som präglades av åtstramningar och devalveringar av kronan. Men stridiga krafter inom regeringen gjorde det svårt för honom att få sin vilja fram. Som riksbankschef från 1979 gavs han däremot större svängrum. Riksbanken hade då nyligen flyttat in i byggnaden vid Brunkebergstorg, ritad av arkitekten Peter Celsing. I takvåningen fanns en vacker vinterträdgård och Wohlin konstaterade till sin förfäran att fler trädgårdsmästare än ekonomer var anställda vid Riksbanken. Det var slagfärdigt, men inte så populärt. Även som riksbankschef fortsatte Lars Wohlin med devalveringarna. Den sista och största av dem – med hela 16 procent – tillkom strax före hans avgång på hösten 1982, då Socialdemokraterna hade vunnit valet. Annars präglades hans tid vid Riksbanken av försiktighet: till skillnad från många ekonomer ville han ta det lugnt med avregleringar och var orolig över de krafter som kunde släppas lös. Här fick Lars Wohlin, till väsentlig del, rätt. Som vd för bolåneinstitutet Stadshypotek följde han de snabba avregleringarna under 1980-talets andra hälft och ifrågasatte vad som skedde. Det gjorde han också efter det misslyckade kronförsvaret på hösten 1992. Jag minns intervjuer där upprördheten hos honom inte var att ta miste på. Wohlin var analytiskt klar, men också en man som uttryckte starka känslor. Därför var det inte så överraskande att Lars Wohlin återvände till politiken, först som intensiv euromotståndare i Medborgare mot EMU och sedan kandidat för nybildade Junilistan. Efter folkomröstningen, där en majoritet sade nej till euron, valdes han som 70-åring in i EU-parlamentet. Efter två år hade Wohlin fått nog av den tvärpolitiska Junilistan och gick över till Kristdemokraterna. Han stannade i EU-parlamentet hela mandatperioden, men i en annan krets. Bland medarbetarna fanns en ung Ebba Busch Thor, numera KD-ledare i den politiska hetluften. Men som synes går Lars Wohlin inte att sortera in i något fack. Han var, inte så enkelt, sin egen. Lars Wohlin 1933–2018 Nationalekonom, riksbankschef, bankman och politiker. Uppvuxen och bosatt i Stocksund. Blev ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm 1970. Var chef för Industriens utredningsinstitut, IUI, 1973-1976. Arbetade som statssekreterare hos ekonomiministrarna Gösta Bohman (M) och Ingemar Mundebo (FP) 1976–1979. Därefter riksbankschef 1979–1982. Sedan i privata sektorn som vd för bolåneinstitutet Stadshypotek 1983–1996 och därpå som chef för Dresdner Bank i Norden. Var en av ledarna för Medborgare mot EMU inför folkomröstningen 2003. Valdes till EU-parlamentariker för Junilistan 2004, men gick över till Kristdemokraterna 2006. Hans mandatperiod i EU-parlamentet tog slut 2009. ", "article_category": "other"}
{"id": 1514, "headline": "”Bilda en bred regering utan Åkesson och Sjöstedt”", "summary": "Bilda en sexpartiregering utan ytterlighetspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det skulle ge Sverige arbetsro. Konflikter mellan partierna kan lösas i regeringen eller riksdagens utskott, skriver Göte Gunnarsson.", "article": "Nu har väljarna sagt sitt. Det har varit en annorlunda och jobbig valrörelse, ständigt infekterad av Sverigedemokraternas framgångar. Med den blockpolitik som förts och fortfarande förs kommer alltid SD-framgångar att störa och förlama en ny regering som inte är blocköverskridande. Tyvärr ger vårt valsystem ett vågmästarparti, litet som stort, en utpressarsituation som drabbar alla partiers förmåga att driva en seriös politik. Dags att tänka nytt! Vi svenskar är ju kända för att vara bra på samarbete och komma fram till koncensus. Glöm stridsfrågorna - som oftast är ganska små - och se i stället till det som förenar. Bilda en regering med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna, Sosiclademokraterna och Miljöpartiet. Det är ett rejält mittenalternativ med cirka två tredjedelars majoritet i riksdagen. Med en sådan lösning blir man av med destruktiv påverkan från ytterlighetspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det ger arbetsro för Sverige. Skiljaktigheter får lösas inom regeringen eller i riksdagens utskott. Det finns bara ett krav. Ni måste uppföra er som vuxna och ansvarsfulla människor! Socialdemokraterna tar som största parti statsministerposten och borde då acceptera och vilja samarbeta med samtliga partier som ingår i Alliansen. Taktiken att försöka splittrar Alliansen kan man då glömma och desarmerar därmed framtida käbbel och ovänskap. Ur denna politiska bredd rekryterar man de bästa ministrarna. Se till möjligheterna och vi kan få en riktigt kompetent och harmonisk regeringsperiod som levererar. DN Åsikt 27 september 2018 kl 15 Insändare Göte Gunnarsson: ”Bilda en bred regering utan Åkesson och Sjöstedt” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1522, "headline": "\"Dags att inkludera fler än bara svenska män när vi bokstaverar\"", "summary": "DN DEBATT 27/9. Att svenska myndigheter i dag använder sig av ett bokstaveringsalfabet som bara består av svenska mansnamn är ojämställt och speglar inte hur Sverige ser ut. Därför presenterar Fredrika Bremer-förbundet och Rättviseförmedlingen ett nytt bokstaveringsalfabet som är inkluderande för hela Sveriges befolkning och funktionellt, skriver representanter för de båda organisationerna.", "article": "Under hösten 2017 publicerades #metoo-vittnesmål under hashtaggarna #nödvärn och #givaktochbitihop. Kvinnor inom polisen och försvarsmakten vittnade om sexuella trakasserier och diskriminering i starkt mansdominerade, hierarkiska miljöer. Jämställdhetsarbetet går långsamt inom de myndigheter som har som främsta uppgift att skydda Sverige och våra grundläggande värderingar: demokrati och mänskliga rättigheter. En uppgift som inte bör ligga på enbart hälften av befolkningen. Så sent som 1989 bröts Sveriges sista yrkesmonopol då kvinnor i teorin fick tillträde till samtliga militära befattningar. Andelen anställda kvinnor inom Försvarsmakten är i dag 17 procent. Bland poliser utgör de 32 procent. Många myndigheter ligger fortfarande långt efter sina mål. För att ändra på siffrorna och machokulturen har olika satsningar gjorts de senaste åren. Svenska myndigheter har jobbat med att jämställdhetsintegrera sina verksamheter och förbättrat sin kommunikation för att bättre nå ut till olika målgrupper. I dessa verksamheter som är en central del av det offentliga Sverige finns en tydligt uttalad ambition om att kommunicera mer jämställt och jämlikt. Men risken är att visionerna fastnar som målsättningar i presentationer och powerpoints. Det som framför allt behövs nu är konkreta verktyg. För samtidigt finns det en grundläggande sak vi alla tycks ha glömt: det handlar inte bara om vad vi säger utan hur vi säger det. Ord är mer än bara bokstäver och vilket språk vi använder påverkar hur vi förhåller oss till vår omvärld. Språk är en aktiv handling som skapar en bild av verkligheten. Det bokstaveringsalfabet som bland andra Försvarsmakten, Polisen och den nationella sjöfarten dagligen använder över radio består i dag av enbart mansnamn. Svenska mansnamn. Sedan 1891. Det innebär att myndigheter, och många andra, varje dag kommunicerar med traditionellt svenska mansnamn som enda referenspunkt. Att utgå från ett begränsat urval av traditionella mansnamn reproducerar bilden av vilka som kan och bör arbeta inom dessa yrkesgrupper. Adam, Bertil, Gustav och Rudolf sänder alla en och samma signal. Alfabetet används dessutom av oss alla när vi ska boka biljetter, reservera sittplatser, uppge vad vi heter när vi citeras i tidningar. Särskilt märkligt blir det för oss med namn som inte är traditionella svenska namn, som ständigt måste bokstavera vad vi heter i olika sammanhang. Att det enda vi då har tillgång till är svenska mansnamn är en slags symbolisk utplåning – vi har inte tillträde till ett språk som också inkluderar oss. Inte ens när vi måste förklara vad vi heter. I den internationella så kallade Natostandarden blandas grekiska bokstäver (Alfa, Delta) med vanliga ord (hotel, golf, tango), personnamn (Juliett, Oscar) och ortsnamn (India, Quebec). I den svenska versionen är det däremot bara män som gäller och har gällt sedan 1891 när det svenska fonetiska alfabetet kom till. Nu är det 2018. Det är dags att börja spegla Sverige som det ser ut i dag. Därför presenterar Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet nu ett förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet. Här finns namn som Pippi, Khaled, Doris och Laila. Med vårt nya alfabet vill vi förse myndigheter och den breda allmänheten med ett konkret verktyg för att öka jämställdheten och förbättra representationen. Vi har jobbat länge med att ta fram 28 namn som är representativa för Sverige, här och nu. Det nya alfabetet måste vara både inkluderande och funktionellt. På en knastrande radiolinje är det extra viktigt att det är vattentätt. Därför har det nya alfabetet granskats av experter inom språk och fonetik från bland annat Stockholms och Lunds Universitet för att säkerställa hörbarhet och funktionalitet när det används i exempelvis radiokommunikation. Vårt alfabet är noga framtaget för att i möjligaste mån undvika förväxlingar. Precis som i den gamla versionen är alla namn i det nya bokstaveringsalfabetet tvåstaviga. Vårt nya förslag fungerar i teorin lika bra som det gamla bokstaveringsalfabetet, enligt experterna vi pratat med. Att inkludera fler än bara män med traditionellt svenska namn är viktigt för att synliggöra den bredd av människor som finns i samhället. Vi behöver kunna tala med ett språk som är allas. Myndigheter behöver vara öppna och inkluderande arbetsplatser för att kunna attrahera nya medarbetare med olika erfarenheter och bakgrunder. Dagens alfabet är ett hinder eftersom det bokstavligen skickar fel signaler till medarbetarna och till Sveriges alla invånare. Om svenska myndigheter tar till sig vårt förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet visar de att de har förstått hur Sverige ser ut i dag och hur vi alla påverkas av språket vi använder. En verksamhet som vill komma framåt behöver våga se över de egna rutinerna, regelverken och ritualerna. En nystart förutsätter handfasta och funktionella verktyg. Det här är inte en symbolhandling utan en konkret möjlighet till förändring varje dag. Det finns ingen ursäkt för varför vi i dagligt tal endast ska utgå från män. Det ligger i sakens natur att även mindre justeringar kan upplevas som ett kulturellt kvantsprång för vissa personer, eftersom det ofta känns tryggt och bekvämt att fortsätta göra som vi alltid har gjort. Men normer bryts och standarder byts, det finns inget mer progressivt än det. Kan ett land smärtfritt byta till högertrafik kan det också lära sig bokstavera på nytt, för en ny tid, med nya utmaningar och möjligheter för Sverige. Förändring kräver inte tid – utan nya initiativ. Här är ett. Förslag till nytt bokstaveringsalfabet A: Adam B: Berit C: Cesar D: Doris E: Emir F: Fanny G: Gustav H: Hedvig I: Ivar J: Jenny K: Khaled L: Laila M: Matti N: Nora O: Olof P: Pippi Q: Qvintus R: Robin S: Sigurd T: Tyra U: Ulrik V: Vicky W: William X: Xena Y: Yngve Z: Zelda Å: Åke Ä: Ängel Ö: Östen  27 september 2018 Debattartikel Ulrika Kärnborg och Seher Yilmaz: \"Dags att inkludera fler än bara svenska män när vi bokstaverar\" ", "article_category": "other"}
{"id": 1533, "headline": "”Sveriges Television sprider rasism om kineser”", "summary": "Sveriges Televisions satirprogram ”Svenska Nyheter” sprider rasism om kineser. Det handlar inte om yttrandefrihet eller politisk korrekthet, utan om anständighetsgränser, skriver kina-svensken Aili Tang.", "article": "Med anledning av det inslag om kinesiska turister som ”Svenska Nyheter” sände i fredags finns ytterligare en anledning att prata om rasism i Sverige. För de som ej sett inslaget kan det bäst sammanfattas som osammanhängande, svårtolkat och grovt generaliserande mot asiater. Sveriges Televisions humorsatsning är en blek karbonkopia på det amerikanska humorprogrammet ”Last Week Tonight” med programledaren John Oliver– ett satirprogram som blandar långa monologer med social och politisk aktivism, ofta via sociala medier. Men hans svenska motsvarighet Jesper Rönndahl är tyvärr ingen John Oliver. ”Svenska Nyheter” framstår för det mesta som konstlat, desperat, fumligt och identitetslöst. Det är väl kanske därför man också misslyckades så fatalt i fredagens avsnitt när man bestämde sig för att driva med nidbilden av kineser genom att producera och publicera en fejkad informationsfilm, direkt riktad mot kinesiska turister och kineser i allmänhet. I filmen poängteras bland annat att man i Sverige minsann inte bajsar utanför historiska byggnader eller på restauranger och att hundar ej är till för att ätas. Det illustrerades med en förbudsskylt med en bajsande streckgubbe i rishatt. Helt utan kontext, men under parollen ”satir”. Videosnutten spreds sedan av redaktionen på kinesiska sociala medier och skapade både förvirring och vrede. Vad ville man säga? Varför riktade man sig i videon till kineser i allmänhet och inte enkom till kinesiska staten? Hur är spridandet av en rasistisk nidbild på något sätt ändamålsenligt? Vad är ändamålet? Thomas Hall, programchef på SVT Nöje, underströk att syftet bara varit att påvisa att det är mindre laddat att skämta om kineser – genom att skämta om kineser. Det är en sorts icke-förklaring. Enligt ordboken är satir en litterär tryckform, vars syfte är att förlöjliga eller håna någon eller något, ofta på ett elegant och träffande sätt. Den fejkade informationsfilmen uppfyller tyvärr inte kravet på elegans, men däremot är den träffande på ett väldigt sårande sätt, särskilt för många av oss kina-svenskar. Det handlar inte om yttrandefrihet eller politisk korrekthet, utan om anständighetsgränser. För mig och många andra kineser som bor och arbetar i Sverige har utfallet i realiteten blivit att landet nu känns kallare och mindre välkomnande. Men så länge det går under parollen satir får man tydligen inte bli sårad. För sådana är tydligen reglerna i ett debattklimat där man i allt högre grad bespottar minoriteters rätt att ta anstöt eller känna sig kränkta av saker som nidbilder och rasism. Det är ju bara på skämt och vi kineser saknar tydligen humor. På onsdagen plockade Sveriges Television bort inslaget från kinesiska YouKu och den ansvarige utgivaren Thomas Hall, programchef på SVT Nöje, framförde på sin blogg ”en uppriktig ursäkt till de enskilda individer som känner sig kränkta av vårt inslag”. DN Åsikt 26 september kl 11 Insändare Aili Tang: ”Sveriges Television sprider rasism om kineser” Svar Andreas Andersson: ”Jag skäms som svensk i Kina över Sveriges Television” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1534, "headline": "Färre barn föds med Downs syndrom", "summary": "Allt färre barn i Sverige föds med Downs syndrom. Det visade en rapport som professorn Karin Källén presenterade för Socialstyrelsen tidigare i år.", "article": "Antalet barn som föds med någon form av kromosomavvikelse har legat mellan 200 och 300 per år under lång tid. Men nu verkar det ha skett ett trendbrott. Med början 2014 har det skett en nedgång. Om man tittar enbart på barn med Downs syndrom, en form av kromosomavvikelse, handlar det om en nedgång från 183 födslar 2014 till 122 två år senare. Läs även: ”Personer med funktionshinder måste få kunna arbeta som andra” – Vi trodde nog att den här nedgången skulle ha kommit tidigare. Men trots en utbyggd fosterdiagnostik och införande av så kallade KUB-tester har den dröjt, säger Karin Källén. Hon är professor i reproduktionsepidemiologi vid Lunds universitet och även anställd av Socialstyrelsen. Hon tar fram årliga rapporter om hur många barn som föds med kromosomavvikelser i landet, bland dem de med Downs syndrom. – Vi kan säga att vi fått en utveckling liknande den i Danmark. Där föds sedan många år allt färre barn med någon form av kromosomavvikelse. Orsaken är att alla blivande mödrar erbjuds ett KUB-test, berättar Karin Källén. Testet innefattar dels ett blodprov, dels ultraljud, och görs för att undersöka en eventuell kromosomavvikelse hos fostret. Tidigare erbjöds svenska kvinnor över 37 år, senare 35, att göra ett fostervattenprov, något som är kostsamt och inte alltid helt riskfritt. KUB-testet är betydligt billigare, och framför allt helt ofarligt. Det har varierat det mellan landstingen vilka som erbjuds ett sådant test. I en del landsting får alla blivande mödrar ett erbjudande, i andra alla över 32 år och i en del alla över 35 år. – Vi vet inte hur många kvinnor som gör ett KUB-test och får reda på att det finns en risk för att fostret har Downs syndrom – och sedan inte gör ett fostervattenprov. Vi vet dock att få av dem som gör ett fostervattenprov och får reda på att fostret kommer att födas med Downs syndrom väljer att behålla barnet, säger Karin Källén. Hon har också studerat överlevnaden hos barn födda med Downs syndrom, och den har ökat markant under senare år. – Sjukvården har blivit bättre på att operera och behandla hjärtproblem, de är vanliga hos barn med Downs syndrom. Även nyfödda med denna form av kromosomavvikelse tas bättre om hand i dag. Karin Källén tycker därför att det är viktigt med nyanserad och balanserad information om hur det är att leva med Downs syndrom, och hur det påverkar livet för de anhöriga. Downs syndrom För två år sedan föddes 122 barn i Sverige med Downs syndrom. Siffran för 2017 är ännu inte klar. Downs syndrom beror på en kromosomrubbning. Människans arvsanlag finns normalt i 23 par kromosomer. En person med Downs syndrom har tre exemplar av kromosom 21 i stället för två. Bakgrunden är inte fullständigt kartlagd, men man vet att sannolikheten ökar med mammans ålder. Nästan alla med Downs syndrom har en lägre kognitiv förmåga än genomsnittet. Känslolivet påverkas inte. Kromosomavvikelsen kan ge olika medicinska besvär. Det kan förutom hjärtfel handla om påverkan på syn och hörsel, epilepsi, infektionskänslighet, luftvägsbesvär, nedsatt sköldkörtelfunktion, demensutveckling och autism. Medellivslängden har ökat från 30 till 60 år. Personer med Downs syndrom kan i dag genom träning, en medveten pedagogik och habilitering utvecklas mycket. De flesta lär sig läsa, skriva och går i skolan. Genom ultraljudsundersökning tillsammans med ett blodprov på mamman (KUB-test) kan man uppskatta sannolikheten att barnet har Downs syndrom. Den 21 mars varje år arrangeras ”World Down syndrome day” på initiativ av European Down syndrome association. Mer info: www.svenskadownforeningen.se Källor: Hjärnfonden, Svenska Downföreningen och Wikipedia • Läs mer: ”Jag vill ge min bild av hur det är att ha Downs syndrom” ”Vården har utvecklats enormt” ", "article_category": "other"}
{"id": 1542, "headline": "Därför kan det vara bra att skvallra", "summary": "Att skvallra är moraliskt fel, anser många. Men forskare menar tvärtom att det fyller en viktig social funktion – och att det finns flera fördelar med skvaller. – Vissa antropologer menar att det är en form av valuta, säger Viveka Adelswärd, professor i samtalsforskning.", "article": "Folk som pratar bakom ryggen på andra är moraliskt förkastliga individer – ungefär så kan bilden av skvaller se ut. Det står dock klart att det finns kulturella, eller i alla fall språkliga, skillnader beträffande fenomenet – det berättar Viveka Adelswärd, professor emerita i samtalsforskning vid Linköpings universitet. – Skvaller är för somliga något enbart negativt. På tyska är ordet ”Klatsch” enbart negativt. Men på svenska kan det ibland vara något ganska oförargligt, säger hon. Anledningen till att skvaller har fått dåligt rykte och låg moralisk status är uppenbar: De som blir utsatta kan drabbas av negativa sociala konsekvenser. – Det finns ju till exempel skvaller som vetter mot förtal. Ofta uppstår detta för att den som skvallrar själva ska framstå i bättre dager. Det är viktigt att lyfta fram att det kan vara skadligt med skvaller, säger Viveka Adelswärd. Samtidigt framhåller hon att det finns många positiva aspekter av skvaller – och att det i grunden handlar om social sammanhållning. – Om man är människointresserad är det ju rätt kul att höra hur människor lever, exempelvis om man har en besvärlig chef eller liknande. Det handlar helt enkelt om att man får information om man lyssnar på skvaller, säger Viveka Adelswärd. Skvaller är också mycket vanligare än vad man många vanligtvis tänker sig. Så mycket som två tredjedelar av all konversation består av just skvaller, enligt Nicholas Emler, professor i socialpsykologi vid universitetet i Surrey. Trots de många olika varianterna av begreppet skvaller finns det en etablerad definition. Enligt Nationalencyklopedin handlar det om ”löst prat som sprids från person till person”, och att det gäller privata saker om en person som inte är närvarande. Denna definition ger också en inblick i vad skvaller har för social funktion – och de potentiella fördelarna med skvaller. Läs mer: Bengt Ohlsson: Vår förmåga att skvallra gjorde att vi drog ifrån aporna Enligt en av de främsta forskarna inom ämnet, Robin Dunbar, professor i evolutionspsykologi vid Oxforduniversitetet, kan det mänskliga behovet av att skvallra ha lett till att den tidiga människan utvecklade det talade språket. Teorin är följande: Det är välkänt att apor omsorgsfullt plockar i varandras pälsar för att få bort exempelvis löss – men det fyller också ett socialt syfte. Att plocka igenom pälsen på en annan apa i flocken tar egentligen bara några minuter, men ändå kan denna ritual ta flera timmar. Därför har forskare dragit slutsatsen att det egentligen handlar om att beteendet är ett sätt för aporna att visa sitt engagemang för de andra i flocken. Den fysiska interaktionen har med andra ord till uppgift att skapa sammanhållning mellan olika individer. Samma sak gällde troligen till en början för de tidiga människorna; fysisk interaktion skapade sammanhållning. Men enligt Robin Dunbar tog den talade interaktionen så småningom över den fysiska motsvarigheten. Anledningen var behovet av större samhällen. Att plocka löss var en tidsödande uppgift och innebar en begränsning i form av att man bara kan ägna sig åt en person åt gången – vilket medför en ”övre gräns för hur stora grupperna kan bli”. Skvaller innebär en drastisk ökning av denna övre gräns, genom att man kan ägna sig åt många personer samtidigt. Robin Dunbar påpekar för The Telegraph hur skvaller också har en viktig roll för att hålla ens sociala nätverk intakt. – Ditt sociala nätverk har en enorm effekt på din lycka och ditt välmående. Problemet vi har är att upprätthålla våra sociala nätverk. Språket uppkom som olja i det sociala nätverket, för att hålla oss uppdaterade, och att berätta historier som är väldigt viktiga för den sociala sammanhållningen. Att skvallra är bara att småsnacka med människor för att hålla sig uppdaterat om den sociala värld man lever i. Så skvaller är vad som gör oss mänskliga, säger han till tidningen. Yuval Noah Harari, professor i historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, beskriver i sin uppmärksammade bok ”Sapiens” – i likhet med Robin Dunbars teorier – hur det mänskliga talet utvecklades ur behovet av att skvallra. Han menar att samarbete är nyckeln till både överlevnad och reproduktion för människor, och att ”det är mycket viktigare för dem att veta vem i deras grupp som avskyr vem, vem som ligger med vem, vem som är ärlig och vem som luras än att veta var lejon och bufflar finns”. – De nya språkliga förmågorna som den moderna människan tillägnade sig för runt 70 årtusenden sedan gjorde det möjligt att skvallra i timtal. Fortfarande består den absolut största delen av mänsklig kommunikation, oavsett om det handlar om e-post, telefonsamtal eller tidningskrönikor, av skvaller, säger Yuval Noah Harari i en intervju med The Telegraph. Viveka Adelswärd lyfter också fram skvallrets funktion som socialt kitt, och berättar hur skvallret kan fungera som ett sätt att känna av lojaliteten hos personer som man inte känner så väl. – Om man ska börja berätta något som är lite saftigt så kan man ju inte bara säga det rakt på. Man måste sondera terrängen lite först. Man kanske lägger ut en trevare, och sen kan man träda tillbaka lite, säger hon. Hon menar också att skvaller indirekt kan tjäna ett annat socialt syfte, mer än att de som är mottagare av skvallret lär sig något om omvärlden. I stället handlar det om en form av statushöjning för den som kommer med skvallret. – Vissa antropologer menar att det är en form av valuta, säger Viveka Adelswärd. En annan effekt av skvaller är att det synkroniserar människors syn på vad som är godtagbara beteenden i en grupp – det typiska innehållet i folks skvaller är att just diskutera vänner och kolleger som bryter mot de rådande normerna. Detta undersöktes i en studie vid University of California i Berkeley. Forskarna kunde då visa att skvaller skapar och upprätthåller de sociala normer som styr en grupp, och att skvaller kan vara mer effektivt än andra straff när det gäller att främja samarbete. I studien framkom också att skvallret fick tydliga fysiologiska följder: Personer som observerade ett beteende hos andra som upplevdes som orättvist fick en höjd puls om de inte fick en möjlighet att förmedla information om händelsen – med andra ord: skvallra – till andra personer. De personer som fick en möjlighet att skvallra bibehöll sin lägre hjärtrytm. Skvaller kan alltså vara positivt, men Viveka Adelswärd betonar att det handlar om en viktig gräns mot när det kan bli destruktivt, och skiljer mellan skvaller som bygger på nyfikenhet å ena sidan, och illvilja å andra sidan. Den senare typen står dock för en mycket liten del av den totala mängden skvaller: Enligt Robin Dunbars tidigare forskning handlar det om 3–4 procent som är av den elaka typen, och att även denna typ kan få folk att känna samhörighet med varandra – om man bortser från personen som blir baktalad, vill säga. Var går gränsen mellan negativt och positivt skvaller? – Man får absolut inte tala illa om andra människor för att göra ner dem, och för egen vinning. Det är djupt omoraliskt. Men viss form av kaffeprat kan vara bra för att se hur andra mår, säger Viveka Adelswärd. Är det okej att snacka skit om chefen? – Det skvallras alltid uppåt i organisationer. Undersköterskor skvallrar om sjuksköterskor, och sjuksköterskor skvallrar om läkarna. Och så vidare. Men det beror hela tiden på hur man pratar, om det är baserat på nyfikenhet eller illvilja, säger hon och säger absolut nej till den senare typen av skvaller. Hur har den nya tekniken påverkat hur människor skvallrar? – Nu kan en skvallrande person nå en enorm mängd människor genom exempelvis sociala medier. Det är ju det som är så otäckt. Det kan göra en fruktansvärd skada. Konsekvensen av denna typ av ”modernt skvaller”, som kan få en betydligt större publik mycket snabbt, är att man kan behöva vara extra noga med att ens skvaller inte får några oavsiktliga negativa följder. ", "article_category": "other"}
{"id": 1543, "headline": "”Skandal att Telia inte hör av sig vid stora kabelfel”", "summary": "Jag upptäcker att telefonen inte fungerar. En del av grannarna har varit utan fast telefon i flera veckor. Felet ska ta tre månader att åtgärda – och Telia har inte ens hört av sig. Det är skandal, skriver läsaren Margareta Halvarsson.", "article": "Upptäcker att vår fasta telefon inte fungerar. Jag ringer hem med mobilen – det ringer och ringer, signalerna verkar gå fram, men jag får inget svar. Jag blir orolig, har det hänt min man något? Väl hemma igen provar jag, men det går inte att ringa ut. Kollar telefoner och jack. Allt är som det ska. Jag ringer Telia med mobilen för att felanmäla. (Det är inte lätt att hitta telefonnumret till Telia.) Får dock bara prata med en automatisk röst/dator som inte uppfattar vilket telefonnummer jag uppger. Får så småningom svar att det handlar om ett kabelfel och att de vidarekopplar fasta samtal till mobilnummer – jag vill dock att det ska ske till ett annat mobilnummer, men icke, det går inte. Efter samtal med automaten/datorn, får jag ett sms, där det står att felet ska vara åtgärdat om två dagar. Strax efter kommer ett nytt sms som nu säger att det ska ta en vecka. Jag ringer då igen och nu får jag veta det ska vara åtgärdat i december, det vill säga om tre månader! Hur tänker Telia? Telia har min mejladress – varför inte ett mejl om detta kabelbrott som ska ta så lång tid att åtgärda? Jag vet att jag har många grannar som bara har fast telefon – hur får de veta detta? Hur ska de kunna ringa ambulans, anhöriga? När jag kontaktar mina grannar får jag veta att flera av dem inte har haft en fungerande fast telefon på flera veckor. Hur svårt kan det vara för Telia att nå ut med sådan information? DN Åsikt 25 september kl 16 Insändare Margareta Halvarsson: ”Skandal att Telia inte hör av sig vid kabelfel” Svar Inger Gunterberg: ”Inte säkert att alla kunder drabbats av ett kabelbrott” Lennart Michaelsson: ”Telia tror att hundraåringar har bredband och internet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1551, "headline": "”Vi blockerar alla med hatiskt och kränkande språkbruk”", "summary": "Det finns tydliga riktlinjer på migrationsminister Heléne Fritzons Facebook-sida. Den senaste tiden har ett flertal personer blivit blockerade på grund av hatiskt och kränkande språkbruk, skriver ministerns pressekreterare Joanna Abrahamsson.", "article": "Migrationsminister och biträdande justitieminister Heléne Fritzon har likt många andra politiker och statsråd en officiell Facebook-sida. Där finns möjlighet att följa senaste nytt från hennes ansvarsområden, till exempel beslut, besök, intervjuer, bilder och debatter. Kommentatorsfältet är öppet. Det är välkommet att debattera, ställa frågor och kritisera regeringens politik om man vill det. Det ska vara högt i tak och politiker ska tåla att granskas och få kritiska frågor. Det är en viktig del av demokratin. Vad som också är en viktig del av demokratin är att det politiska samtalet sker på ett sakligt sätt. Det finns tydliga och synliga riktlinjer för vad som gäller på Heléne Fritzons Facebook-sida. Det handlar bland annat om att ha god ton och inte ha ett stötande, hatiskt eller kränkande språk. Man ska hålla sig till ämnet och bryter man upprepade gånger mot riktlinjerna så tas kommentarer bort och man kan även bli blockerad från att kommentera. Det finns ett stort intresse för inläggen på FB-sidan. Ett inlägg kan ge hundratals kommentarer. Ministerns medarbetare sköter och modererar sidan. Den senaste tiden har ett flertal personer blivit blockerade just på grund av att de inte har följt riktlinjerna. Tonläget har på sistone tyvärr ofta varit allt annat än sakligt och lågmält. Samtidigt finns det ett flertal kritiska följare kvar som klarar av att kommentera enligt sidans riktlinjer. Det är alltså fullt möjligt att ha olika åsikter utan att vara hånfull, skrika eller ha undertoner av hot. Prova gärna! Den vanligaste kritiken just nu handlar om säkerhetsläget i Afghanistan och situationen för en del ensamkommande unga i Sverige. Jag förstår att de som är engagerade för gruppen känner oro för ensamkommande unga i deras närhet. Samtidigt är det Migrationsverket som gör säkerhetsbedömningar av länder och regeringen avvaktar just nu praxis från Migrationsöverdomstolen vad gäller den så kallade gymnasielagen. Det är följarna väl medvetna och informerade om. Många kvinnliga politiker får utstå både hat och hot på nätet, ofta i större utsträckning än manliga politiker. Det är ett allvarligt samhällsproblem som kan leda till att kvinnor tackar nej till politiska uppdrag. Vi vuxna måste alla gemensamt ta ansvar för samtalstonen på nätet, inte minst för att vara goda förebilder för unga. Jag hoppas att Ingela Bergströms insändare kan vara en startpunkt för en välbehövlig debatt om det digitala samtalsklimatet och särskilt om hur vi tilltalar kvinnor som oavsett parti valt att engagera sig politiskt och ta ett stort samhällsansvar. DN Åsikt 24 september 2018 kl 05 Insändare Ingela Bergström: ”Migrationsministern blockerar saklig kritik” Svara Joanna Abrahamsson: ”Vi blockerar alla med hatiskt och kränkande språkbruk” Så kommenterar du, skriver svar och insändare ", "article_category": "other"}
{"id": 1558, "headline": "Unga med funktionshinder nätmobbas dubbelt så ofta", "summary": "Unga som utsätts för trakasserier på nätet och skolmobbning har oftare psykisk ohälsa. Mest drabbade är elever med funktionshinder, som utsätts för mobbning och nättrakasserier dubbelt så ofta som andra enligt en ny avhandling.", "article": "Att det finns ett samband mellan mobbning och nättrakasserier och psykisk ohälsa är känt sedan tidigare forskning. Maria Fridh, doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet och läkare med folkhälsoinriktning i Region Skåne, har tittat närmare på ämnet i sin avhandling. – Mobbning och nätmobbning är ett samhällsfenomen som alla kan relatera till på ett eller annat sätt, säger Maria Fridh. Det ställer till det för många unga och kan få långsiktiga konsekvenser för dem som drabbas. Psykisk ohälsa hos unga är ett stort och reellt problem som man bland annat möter i skolvärlden och inom vården. När Maria Fridh påbörjat arbetet med avhandlingen jobbade hon en tid inom barn- och ungdomspsykiatrin. – Påfallande många barn var utsatta för mobbning, både i skolan och på nätet. Jag mötte också många med självskadebeteende. De patientmötena gjorde siffrorna mer levande för mig, och avhandlingsarbetet än mer angeläget. Avhandlingen bygger på flera tusen enkätsvar från skolelever och unga vuxna i Region Skånes folkhälsoenkäter, som Maria Fridh varit med om att utforma. Den är baserad på statistiska analyser och säger inget om orsakerna till sambanden. Resultaten visar bland annat att elever med funktionsnedsättning utsätts för mobbning och nättrakasserier ungefär dubbelt så ofta som elever utan funktionsnedsättning. Ohälsa i form av psykiska eller kroppsliga besvär var också dubbelt så vanligt bland funktionshindrade elever. Man tittade bland annat på ADHD/ADD, svår synnedsättning, hörselnedsättning, dyslexi och rörelsehinder. –Allra mest utsatta för mobbning och psykisk ohälsa var elever med ADHD/ADD, berättar Maria Fridh. – Det var också slående att ohälsan hos mobbade elever med funktionshinder uttryckte sig olika hos pojkar och flickor. Pojkarna hade främst fysiska symtom, som ont i huvudet, ont i magen eller yrsel. Flickorna rapporterade framför allt om psykiska symtom som oro, nedstämdhet och sömnsvårigheter. Flickor är generellt mer drabbade än pojkar av nättrakasserier, enligt avhandlingen, och sambandet mellan nättrakasserier och psykisk ohälsa var tydligt. Det var starkare när det handlade om upprepade trakasserier, men sågs också när det gällde unga som endast blivit nättrakasserade en enda gång det senaste året. – Det var lite oväntat, men kanske inte förvånande egentligen, säger Maria Fridh. Att hängas ut på nätet kan sätta djupa spår eftersom förövaren kan vara anonym. Det kränkande materialet når blixtsnabbt en stor publik, och finns sedan kvar permanent på nätet. Skadan är skedd och det går inte riktigt att försvara sig mot denna form av övergrepp. Att ha lätt för att prata med vänner och föräldrar, var en viktig skyddsfaktor mot psykisk ohälsa enligt avhandlingen. – Det verkade som om bra relationer var mer skyddande för nättrakasserade pojkar än för flickor, berättar Maria Fridh. Hos äldre elever med psykisk ohälsa sågs också ett tydligt samband mellan självskadebeteende och att ha varit inblandad i nätmobbning. Det gällde både offer och mobbare. – Sambandet var allra starkast för dem som varit både mobbare och offer, berättar Maria Fridh. Bland dem hade mer än hälften av flickorna och drygt var femte pojke skadat sig själva. Minst tydligt var sambandet hos pojkar som enbart mobbat andra på nätet. – Sambandet mellan nätmobbning och självskadebeteende bland unga som mår dåligt kan vara bra att känna till inom både vården och skolhälsovården, säger Maria Fridh. Det kan vara viktigt att ställa frågor om nätmobbning när man möter unga med självskadebeteende. Egentligen hade Maria Fridh tänkt bli ögonläkare, berättar hon. Men nu utbildar hon sig till specialist i socialmedicin. – Jag kände att jag ville arbeta med ett bredare perspektiv på hälsa. Socialmedicin är den enda läkarspecialiteten med ett tydligt befolkningsperspektiv, där man bland annat tittar på hur hälsan påverkas av olika levnadsförhållanden. – Som läkare i socialmedicin skulle jag vilja ha en inriktning mot ”samhällspsykiatri” med kontaktytor mot skola och samhälle, och kombinera helikopterperspektivet med ett individperspektiv genom patientmöten. Vad skulle du vilja gå vidare med utifrån din avhandling? – Jag vill titta mer på nättrakasserier i relation till olika funktionsnedsättningar. Många med neuropsykiatriska problem som asperger och ADHD har svårigheter med sociala spelregler och koder, vilket kan öka risken både för att bli utsatt för trakasserier och för att själv omedvetet göra övertramp. Det kan vara så att de barnen behöver mer uppbackning i skolan kring sociala relationer, inklusive nätet och sociala medier, säger Maria Fridh. Detta är något som bland andra Riksföreningen Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har uppmärksammat i projektet Nätkoll. Enligt organisationen är unga med ADHD och Aspergers syndrom oftare och längre på nätet än jämnåriga utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och var tredje ung med de diagnoserna har blivit mobbad på nätet eller via mobilen, men varannan har också fått en vän genom nätet som de fortsatt att ha kontakt med. Maria Fridh betonar också att man inte ska glömma fördelarna med nätet. – Bland annat kan människor med gemensamma intressen, eller som har likartade problem, knyta kontakter och hitta en fin gemenskap där. Avhandlingen \"Bullying, violence and mental distress among young people. Cross-sectional population-based studies in Scania, Sweden\" lades fram vid Lunds universitet. Avhandling om mobbning och psykisk hälsa Avhandlingen innehåller fyra delstudier som bygger på enkätsvar från folkhälsoenkäterna i Skåne 2008, 2012 och 2016. Enkätsvar från mellan 5.900 och 8.500 unga eller unga vuxna har inkluderats, beroende på delstudie. Svaren har justerats för sociodemografiska faktorer (till exempel födelseland och föräldrars yrke), livsstilsfaktorer (rökning, alkohol, narkotika) och psykosociala faktorer (ensamhet, kommunikationen med föräldrarna, studiesvårigheter etcetera).  Unga och psykisk ohälsa Psykisk ohälsa hos barn och unga mellan 10 och 17 år har ökat med över 100 procent på tio år, enligt en rapport från Socialstyrelsen i december förra året. För unga vuxna mellan 18 och 24 år är ökningen närmare 70 procent, enligt rapporten. Den enskilt största gruppen är kvinnor mellan 18 och 24 år. Andelen som behandlas med läkemedel efter att ha blivit sjuka har dock varit oförändrad. Enligt Socialstyrelsens rapport finns inga säkra svar på varför psykisk ohälsa bland unga ökat. Det kan delvis ha att göra med ökad medvetenhet och med att fler vågar berätta, men det kan också ha att göra med ungas livsvillkor, tror utredarna. I början av sommaren 2018 kom föreningen Mind med kunskapsöversikten ”Unga mår allt sämre – eller?”. Mind vill nyansera debatten om ungas psykiska hälsa och framhåller att även om ungas psykiska ohälsa är ett av våra främsta folkhälsoproblem, har förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa inte ökat under det senaste decenniet. Även Mind menar att förändringar i ungas livsvillkor delvis kan ligga bakom den rapporterade ökningen av psykisk ohälsa, som i skolan och på arbetsmarknaden, ökad digitalisering och nätmobbning. De ungas känslor och upplevelser kan då ofta handla om sunda reaktioner, framhåller Mind, som föreslår att man ska undvika att sjukförklara i onödan och ge unga bättre färdigheter att hantera livet, men samtidigt att man också ska ge bättre och snabbare vård till utsatta unga. Läs mer om psykisk ohälsa ", "article_category": "other"}
{"id": 1559, "headline": "”Migrationsministern raderar kritiker på Facebook”", "summary": "Många använder migrationsminister Heléne Fritzons Facebook-sida för att peka på oegentligheter i migrationsärenden. Trots att tonen är saklig och lågmäld blockeras nu alla kritiska inlägg, skriver läsaren Ingela Bergström.", "article": "Heléne Fritzon (S) har en öppen Faceboksida, där hon lägger ut vad som är på gång inom migrationsområdet. Det är en välfungerande möjlighet till direktdialog med medborgarna, och sidan har också under lång tid fungerat som den är tänkt. Många som engagerar sig i ensamkommande flyktingungdomar, däribland jag, använder sidans kommentarsfält till att peka på oegentligheter och rättosäkerhet inom de frågor som ligger på migrationsministerns bord. Här kan vi till exempel påpeka att ungdomar har behandlats med lugnande medicin inför tvångsutvisningar vilket strider mot Sveriges åtaganden, att tusentals ungdomar har hamnat i limbo på grund av den nya gymnasielagen och att hbtq-personer utvisas i strid med FN:s riktlinjer till en högst osäker framtid. Tonen på våra inlägg är saklig, korrekt och lågmäld, här förekommer inga personangrepp eller hot. Hittills har det fungerat utmärkt. Heléne Fritzon har fått veta hur vi som befinner oss bland ungdomarna resonerar, vi har känt att man lyssnar på oss. Men sedan ett par dagar blockerar Helen Fritzon och hennes administratörer merparten av inläggen och ifrågasättandena. Anledningen sägs vara att inläggen bryter mot uppsatta regler, vilket de inte gör. Kontentan blir att migrationsministerns Facebook-sida nu är en tummelplats för ja-sägare, där inga kritiska röster tillåts. Vår bedömning är att ministerns agerande är en följd av stress. Hon är väl medveten om den tilltagande konfliktsituationen i Afghanistan samtidigt som den politiska pressen är stor att fortsätta utvisa ungdomar till kriget. Det ursäktar inte att migrationsministerns stab påstår att sakliga och trevliga inlägg är hatiska, för att kunna blockera skribenterna. DN Åsikt 24 september 2018 kl 05 Insändare Ingela Bergström: ”Migrationsministern blockerar saklig kritik” Svara Joanna Abrahamsson: ”Vi blockerar alla med hatiskt och kränkande språkbruk” Så kommenterar du, skriver svar och insändare ", "article_category": "other"}
{"id": 1569, "headline": "”Slå ihop S och L till ett samlande mittenparti”", "summary": "Slå ihop Socialdemokraterna och Liberalerna till ett nytt mittenparti under namnet Socialliberalerna. Ett sådant parti skulle kunna få egen majoritet i riksdagen och ge Sverige landets första kvinnliga statsminister, skriver läsaren Göran Wickström.", "article": "Om Socialdemokraterna tar bort socialismen som mål i sitt partiprogram och lämnar samarbetet med Vänsterpartiet ser jag gärna att Socialdemokraterna och Liberalerna slås samman till ett socialliberalt parti. Partierna behöver då byta namn från Socialdemokraterna respektive Liberalerna till något annat, kanske Socialliberalerna. Får man med fler allianspartier eller åtminstone deras väljare är jag övertygad om att man kan få egen majoritet i riksdagen, hålla extrema vänster- och högerkrafter borta från makten och finna en balanserad medelväg mellan ohämmad globalism och ohämmad nationalism. Ett sådant parti skulle värna om alla människors vällevnad inom och utom landet, inte ställa grupper mot varandra som fattiga mot rika, löntagare mot företagare, bidragsmottagare mot skattebetalare, kvinnor mot män eller utlandsfödda mot svenskfödda. Alla ska känna sig viktiga och behövda. Vidare skulle man värna om marknadsekonomi, blandekonomi och äganderätt, men samtidigt på allvar hålla efter kapitalismens avarter. Politiken skulle inriktas på att klokt fördela en välfärd men också på det som skapar resurser för en välfärd. Självklart skulle miljöfrågor byggda på vetenskap vara viktiga, liksom internationellt samarbete och att värna om Sveriges identitet, kultur och traditioner. Och självklart skulle partiet i regeringsställning ha Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag tror allt detta skulle förena en stor del av det svenska folket och inte splittra befolkningen som nuvarande partier, konstellationer och politik gör. Jag är en fri och obunden debattör. Mina åsikter och idéer är mina personliga. Jag utgår inte från nuvarande partiledare och låsningar. Jag vill tro att det finns andra konstruktiva och kreativa krafter inom flera partier och inte minst bland väljarna. Alternativet är att det bildas ett helt nytt parti utan sammanslagningar. Om inte denna samlande kraft i mitten kommer till stånd på något sätt, befarar jag att vi får leva med dagens svaga regeringar, ökningar för ytterkantspartier till vänster och höger samt ökade motsättningar inom politiken och i samhället. DN Åsikt 22 september 2018 kl 05 Insändare Göran Wickström: ”Slå ihop S och L till ett samlande mittenparti” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1577, "headline": "”Lite tacksamhet av oss svenskar skulle inte skada”", "summary": "Min ungerske chef blev förvånad över den svenska attityden. När någon fick ett lönelyft blev kommentaren alltid: ”Blev det inte mer?” Han hade rätt. Egoismen ökar i takt med att människan får det bättre, skriver läsaren Ragnvald Nilsson.", "article": "I min ungdom arbetade jag en tid i Stockholm. Vi hade en chef som var ungrare. Han kom hit efter Ungernkrisen 1956. Han var så förvånad över svenskarnas attityd till lönen och livet. Hur högt lönelyft man än fick så var alltid kommentaren: ”Blev det inte mer?” Han menade att även svensken någon gång skulle visa lite tacksamhet och inte bara kräva mer och mer. Jag tycker fortfarande att orden stämmer bra med verkligheten. Det här var på 60-talet, och sedan dess har människorna fått det bättre på alla sätt. Likväl finns samma fråga kvar: ”Blev det inte mer?” I dag gäller det skatter, men innebörden är densamma. Det är känt att egoismen ökar i takt med att människan får det bättre. DN Åsikt 21 september 2018 kl 10 Insändare: Ragnvald Nilsson: ”Lite tacksamhet av oss svenskar skulle inte skada” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1578, "headline": "\"Sveriges Radio ignorerar oss äldre lyssnare”", "summary": "Sverige Radio agerar som om vi äldre lyssnare inte finns. Man måste ha smart telefon för att lyssna på ”P4 Plus, för alla över 60” — precis den åldersgrupp där många saknar tillgång till den tekniken, skriver läsaren Bengt Arne Persson.", "article": "Många av oss har betalt radiolicens i 65 år. Ändå agerar Sveriges Radio som om vi inte finns. Äldre radiolyssnare klagade år efter år på musikutbudet i melodiradion. Och vem har nyckeln till ett av världens största musikarkiv? Glädjen var därför stor när vi erfor att Sveriges Radio planerade ”P4 Plus, för alla över 60, dygnet runt med musiken du älskar och saknat.” Äntligen! Men med den logik som är Sveriges Radios signum bestämdes att P4 Plus endast skulle sändas digitalt – det fanns ingen radiofrekvens tillgänglig. Alla måste ha smart terlefon eller dator för att lyssna på ”musiken du älskar och saknat”. En och en halv miljoner svenskar har inte smartphone. Är det månne någon åldersgrupp som är överrepresenterad bland de som inte har det? Sveriges Radio sänder nu programmet ”Vaken” i P3, P4 och P5 natten lång. Men om jag vaknar på natten och vill lyssna på P4 Plus måste jag ta fram den smartphone, som jag inte har. Sätta på mig hörlurar och leta rätt på P4 Plus. När jag somnat om, får jag ta av hörlurarna ... Jag har betalat min radiolicens i 65 år. Hur reagerade Sveriges Radio på att jag önskade lyssna på ”P4 Plus, för alla över 60, dygnet runt med musiken du älskar och saknat”? Med en fnysning. En negligerbar fråga för Sveriges Radio – men en väsentlig fråga för oss gamlingar. DN Åsikt 21 september 2018 kl 09 Insändare: Bengt Arne Persson: \"Sveriges Radio ignorerar oss äldre lyssnare” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1606, "headline": "”Brist på alternativ asylpolitik kan förklara SD:s framgångar”", "summary": "DN DEBATT 19/9. SD:s stora framgångar kan förstås som effekten av ett omfattande demokratiskt underskott i svensk politik. Jag tror att det hade räckt med ett politiskt alternativ som skulle inneburit enbart en något stramare asylpolitik än den som faktiskt fördes för att förhindra SD:s tillväxt, men något sådant kom inte, skriver statsvetaren Bo Rothstein.", "article": "Valet till Sveriges riksdag är överståndet och den all överskuggande frågan är hur Sverigedemokraternas stora framgång skall förklaras. Över en miljon etthundratusen väljare lade sin röst på detta parti. Det är en rent fenomenal ökning om man betänker att partiet så sent som i 2010 års val enbart fick drygt trehundratusen röster och att samtliga övriga riksdagspartier tagit starkt avstånd från partiet och vägrat inleda något samarbete med dem. Så vad förklarar denna fundamentala omgörning av det svenska politiska landskapet? I huvudsak har vi beståtts med två förklaringar. En som pekar på rasism som den avgörande faktorn och en annan som hävdar att det främst är globaliseringen som lett till mer ojämlikhet och mer osäkra arbeten som varit avgörande. 1. Jag är för min del övertygad om att det finns en rasistisk kärna i Sverigedemokraternas väljarkår men det förefaller samtidigt osannolikt att andelen rasister i landet skulle ha ökat i samma takt som SD:s väljarkår. Att närmare arton procent av de svenska väljarna skulle vara fullblodsrasister förefaller mig dessutom helt osannolikt. Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring. 2. Jag är också tveksam till att globaliseringens effekter när det gäller ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden kan vara en huvudförklaring till SD:s framgångar. Skälet är att ända sedan etableringen av den Rehn-Meidnerska modellen i slutet av 1950-talet så har den svenska ekonomin varit i det närmaste helt öppen för internationell konkurrens. Med sin solidariska lönepolitik förstärkte modellen ifråga dessutom starkt utslagningen av de industrier och näringar som inte var tillräckligt lönsamma. Strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet var närmast våldsamma. Hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut och många tvingades sluta vad de uppfattat som trygga jobb. Många av dessa kunde finna nya jobb men många fick nöja sig tillfälliga beredskapsarbeten, arbeten i så kallade skyddade verkstäder, arbetsmarknadsutbildningar som ofta inte ledde någonstans eller så tvingades de till förtidspension. Likväl uppstod under dessa årtionden inte något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper. Vad jag kan se av statistiken har inte andelen visstidsanställda på den svenska arbetsmarknaden ökat nämnvärt under de senaste femton åren. Till detta skall läggas att vi den senaste tiden haft en sjunkande arbetslöshet och en stigande förvärvsfrekvens. Igen, en konstant kan inte förklara en förändring. De ovan nämnda förklaringarna till SD:s framgångar innefattar också ett ett annat problem, nämligen att de till stora delar fritar de etablerade partierna från ansvar för SD:s framgångar. Båda pekar i huvudsak på strukturella faktorer som ligger bortom politikernas möjlighet att påverka. Jag vill i stället peka på något annat, nämligen att SD:s stora framgångar kan förstås som effekten av ett omfattande demokratiskt underskott i svensk politik. Vad som faktiskt förändrats är att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar. Åren 2014 och 2015 tog Sverige emot cirka 243.000 flyktingar. För att riktigt förstå den siffran måste man jämföra med andra länder. För Norge är siffran 42.000, för Danmark 35.000. Om Storbritannien skulle tagit emot en lika stor procentandel flyktingar som Sverige i förhållande till sin folkmängd skulle det ha varit 1,5 miljoner. Man tog emot 73.000. Det går inte att hävda annat än att under så kort tid ta emot en så stor mängd flyktingar innebär en omfattande förändring av samhället. Många frågor i en demokrati är komplicerade och det är inte alltid som väljarna har intresse eller förmåga att ta ställning. Men i de stora frågorna måste det presenteras alternativ för att röstning skall uppfattas meningsfull. I Sverige har frågan om avvägningen mellan skatter och offentlig service och bidrag varit en sådan fråga. Problemet med flyktingpolitiken var att de etablerade partierna i de fyra senaste valen inte förmått presentera ett sådant alternativ till den förda politiken. De slöt alla gemensamt upp kring den förda asylpolitiken och de politiker inom de etablerade partierna som förde fram vikten av att diskutera volymer fördes saklöst åt sidan. Detta innebar att den väljare som i valet 2014 ansåg att Sverige borde ha en jämförelsevis generös invandringspolitik, till exempel att vi skulle ta emot dubbelt, eller tredubbelt eller till och med fyrdubbelt så många som vårt stenrika grannland Norge, inte hade något alternativ bland de etablerade partierna att rösta på. Fredrik Reinfeldts berömda ”öppna era hjärtan”-strategi ställde väljarkåren utan ett alternativ från de etablerade partierna i denna för många avgörande fråga. Jag tror att det hade räckt med ett politiskt alternativ som skulle inneburit enbart en något stramare asylpolitik än den som faktiskt fördes för att förhindra SD:s tillväxt, men något sådant kom inte. Det hela har naturligtvis inte blivit bättre än att de som önskade sig dagens strama flyktingpolitik när det begav sig stämplades som främlingsfientliga. Storleken på flyktingmottagandet plus anhöriginvandring har också inneburit att Sverige nu haft en exceptionellt hög befolkningstillväxt, högre än i många utvecklingsländer. Att många lågutbildade stöder SD måste också förklaras av att det är denna grupp som fått starkt ökad konkurrens om arbetstillfällen och bostäder. Det är heller inte på Södermalm utan i de resurssvagas bostadsområden som den offentliga verksamheten inom vård, skola och omsorg fått en starkt ökad belastning. Den gängkriminalitet som uppstått förefaller också den vara starkt koncentrerad till bostadsområden med stor andel lågutbildade. Man kan anta att många som röstat på SD har uppfattat den förda flyktingpolitiken som ett elitprojekt där man inte haft något att säga till om men där man får bära huvuddelen av integrationsproblematikens bördor. Tilläggas skall att jag personligen anser att den förda politiken var rätt och att landet på sikt kommer att gynnas ekonomiskt och även på andra sätt av den omfattande invandringen, även om integrationsproblemen nu är många och svåra. Men det är uppenbart att strategin att stämpla huvuddelen av de som röstat på SD som moraliskt lågtstående människor inte har fungerat. Demokrati måste innebära att man inte bara demoniserar utan också försöker förstå sina meningsmotståndares bevekelsegrunder. 19 september 2018 Debattartikel Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet: ”Brist på alternativ asylpolitik kan förklara SD:s framgångar” ", "article_category": "other"}
{"id": 1624, "headline": "Därför kan lungcancer vara svår att upptäcka i tid", "summary": "Fler människor i Sverige dör av lungcancer än av någon annan cancersjukdom. Tack vare nya behandlingar lever fler längre i dag, men den stora utmaningen är att hitta sätt att upptäcka lungcancer i tidigare skede.", "article": "2016 fick drygt 3.800 människor lungcancer i Sverige, omkring 3.600 dog. Fler personer drabbas av till exempel prostatacancer eller bröstcancer, men lungcancer är den cancersjukdom som skördar flest liv i Sverige i dag. Lungcancer delas in i småcellig och icke småcellig. Den icke småcelliga lungcancern är vanligast och står för omkring 85 procent av alla fall. Den delas i sin tur in i flera undergrupper, där adenokarcinom och skivepitelcancer är de vanligaste typerna. Rökning är den vanligaste orsaken till lungcancer. Särskilt tätt förknippad med rökning är småcellig lungcancer och skivepitelcancer. Enligt Cancerfonden är omkring 80-90 procent av alla som diagnostiseras med lungcancer rökare eller före detta rökare. Radon, asbest och luftföroreningar i arbetsmiljön kan också kopplas till lungcancer, särskilt i kombination med rökning. Men det finns också människor som drabbas av lungcancer trots att de aldrig har rökt. Det är en större andel icke-rökande kvinnor än män som drabbas av lungcancer. Varför vet man inte. – Den bästa förklaringen är att det är otur. Mutationer sker hela tiden i kroppen, vilka normalt tas omhand av immunförsvaret. Men ibland går det snett och cancer utvecklas. Omkring fem procent av männen som insjuknar i lungcancer har aldrig rökt, bland kvinnor är det omkring 15 procent, säger Karl-Gustaf Kölbeck, överläkare vid lungonkologiskt centrum, tema cancer, vid Karolinska universitetssjukhuset. Tidigare var lungcancer vanligare hos män, men på senare år har allt fler kvinnor drabbats av sjukdomen och i dag är det något fler kvinnor än män som insjuknar. Det beror huvudsakligen på skillnader i rökvanor mellan kvinnor och män. Läs mer: Hälsosamma och rökfria – ingen misstänkte att de hade lungcancer Det kanske börjar med en hosta som aldrig går över. Eller så handlar det om andfåddhet utan ansträngning, återkommande lunginflammationer och ont i bröstet. Det händer att sjukdomen upptäcks av en slump när patienten utreds för någon annan sjukdom. Symtomen på lungcancer kan nämligen vara diffusa och komma smygande över tid, och ibland kommer symtomen först när cancern spritt sig. Flest dör i lungcancer Lungcancer är den sjätte vanligaste cancerformen i Sverige, men den vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken. 2016 fick 3.868 personer i Sverige lungcancer och 3.677 avled i sjukdomen. Något fler kvinnor än män fick lungcancer. Medelålder vid diagnos är omkring 70 år. Sjukdomen har ökat bland kvinnor men minskat bland män sedan 80-talet. Lungcancer har en dålig prognos. Tio-årsöverlevnaden för män är knappt 11 procent och för kvinnor drygt 17 procent. Källa: Cancer i siffror 2018 Det är en av anledningarna till att dödligheten i sjukdomen är hög. Ett år efter diagnos lever omkring hälften av patienterna. Femårsöverlevnaden är knappt 17 procent för män och 24 procent för kvinnor. Men då handlar det främst om de patienter där cancern hittades tidigt och har kunnat opereras. – Hos 40-45 procent av patienterna har cancern spritt sig vid diagnos. Spridd lungcancer är en väldigt svår sjukdom, bara någon eller några procent av patienterna lever efter fem år, säger Karl-Gustaf Kölbeck. Överlevnaden i lungcancer har dock ökat något de senaste åren. – I början av 80-talet hade vi nästan ingenting att erbjuda om det inte var en liten tumör som vi kunde operera eller om patienten hade småcellig lungcancer, där hade vi börjat behandla med cytostatika, alltså cellgifter. För de flesta patienter väntade palliativ vård och ibland en ganska plågsam död, säger Karl-Gustaf Kölbeck. Sedan dess har vården förbättrats för patienterna. Den palliativa vården, det vill säga lindrande vård i livets slutskede, har utvecklats och byggts ut. Större och mer avancerade tumörer kan opereras. Strålbehandling och cytostatika används nu även vid icke småcellig lungcancer. Läs mer: Överläkare svarar på de vanligaste frågorna om cancer Dessutom har flera nya läkemedel utvecklats. En del patienter har tumörer med särskilda mutationer, till exempel EGFR och ALK. Där har läkemedel kunnat tas fram. Läkemedlen kallas målinriktade och eftersom de enbart riktar in sig på tumörcellerna ger medicinerna ofta mildare biverkningar. Det pågår forskning för att hitta fler mutationer och utveckla läkemedel mot dem. Efter ett tag utvecklar dock tumören resistens mot läkemedlet. Det varierar hur lång tid det tar. – Vid EGFR- och ALK-muterad lungcancer har vi flera läkemedel. Så när tumören utvecklar resistens mot ett läkemedel kan vi byta till ett annat. Så kan man hålla på ett tag, och ge dessa patienter ett förlängt liv. Det är ett stort framsteg, men bara en mindre del av patienterna har denna typ av lungcancer, som verkar vara oberoende av rökvanor, säger Karl-Gustaf Kölbeck. Det betyder att en stor del av patienterna saknar någon av dessa mutationer och därför kan de inte behandlas med målinriktade läkemedel. Men nya immunterapiläkemedel som aktiverar kroppens eget immunförsvar har för vissa patienter visat sig vara mer effektiva än cytostatika vid lungcancer. Forskningen riktar nu in sig på olika kombinationer av immunterapi och cytostatika, då tidiga resultat visar på bättre effekt. Till exempel visade en studie som publicerats i New England Journal of Medicine att 69 procent av patienterna som hade fått immunterapi i kombination med cytostatika levde efter ett år, jämfört med 49 procent av patienterna som fick placebo och cytostatika. – Introduktionen av dessa nya läkemedel är ett stort framsteg i behandlingen av cancer, men medlen är ganska dyra, vilket i viss mån påverkar användandet, säger han. För patienter med småcellig lungcancer har läget inte förändrats nämnvärt sedan 80-talet. Flera försök med nya läkemedel har inte lett någonstans. Cancerformen är också väldigt snabbväxande och har ofta spritt sig till andra organ när den hittas. Forskare försöker hitta sätt att upptäcka lungcancer tidigt. Ett sätt skulle kunna vara screening, vanligen med datortomografi, vilket också kallas skiktröntgen. En amerikansk studie kom fram till att screening av personer mellan 55 och 74 år som rökt mycket, och antingen fortfarande röker eller slutat för max 15 år sedan, kan minska dödligheten i lungcancer med 20 procent. Men det finns en stor risk för falskt positiva svar, alltså att personer som inte har cancer ändå får en sådan diagnos. Det kan innebära både tester och behandling i onödan. Dessutom finns det också en risk att tumörer som aldrig skulle lett till några hälsoproblem hittas och behandlas. Det finns också en liten risk med strålningen från datortomografin. Läs mer: Amina Manzoor: Forskarna tror att cancer kan bli en kronisk sjukdom i framtiden Det är dock osäkert hur nytta-riskbalansen skulle se ut i ett europeiskt land. Det pågår en stor holländsk studie som försöker undersöka nyttan med screening av riskgrupper. Många europeiska länder inväntar slutresultaten från studien innan de kommer med ett beslut i frågan. Screening av riskgrupper skulle inte heller komma åt problemet med att hitta yngre icke-rökare med lungcancer tidigare. – Personligen så undrar jag inte om blodprov blir det som kommer att lösa den gordiska knuten. Det pågår försök med blodprov för att fånga lungcancer. Träffsäkerheten är inte så stor än, men jag tror att det kommer att utvecklas och att blodprov kommer att kunna användas i framtiden för tidig diagnostik, säger Karl-Gustaf Kölbeck. I nuläget tycker han att den bästa metoden är att patienter som söker vård på grund av luftvägsbesvär och som har rökt eller har kol, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, direkt undersöks med lågdos-datortomografi eftersom det är mer träffsäkert än lungröntgen. I brist på botande behandlingar och bra metoder för att hitta tumörerna tidigt tycker Karl-Gustaf Kölbeck att det bör vara ett större fokus på prevention. Han önskar att det ska satsas mer resurser på att få människor att sluta röka och helst aldrig börja röka. – Vi som arbetar med lungcancer är så klart tacksamma för alla behandlingsmöjligheter och nya läkemedel för patienter med avancerad lungcancer. Men patienterna kan inte erbjudas bot. Man talar om att kunna leva med cancer som en kronisk sjukdom i framtiden. Kanske blir det så, men vi har inte sett det inom lungcancer annat än för ett fåtal patienter, säger han. Flera olika typer av lungcancer Lungcancer delas in i småcellig och icke småcellig lungcancer. Icke småcellig lungcancer är vanligast och står för omkring 85 procent av alla fall. Icke småcellig lungcancer delas också in i undergrupper. Adenokarcinom är den vanligaste formen av lungcancer. Den kallas också körtelcancer eftersom den växer från körtelceller i lungorna. Skivepitelcancer är den näst vanligaste cancerformen. Den börjar i bronkerna, de luftrör som går från luftstrupen till lungorna. Småcellig lungcancer står för omkring 15 procent av lungcancerfallen. Den växer snabbt och har därför ofta spritt sig utanför bröstkorgen till andra organ innan den hittas. Lungcancer delas också in i olika stadier, beroende på tumörens storlek, placering och huruvida den har spritt sig. Källa: Cancerfonden och 1177.se ", "article_category": "other"}
{"id": 1628, "headline": "Så tränar du upp ditt minne – sju enkla metoder", "summary": "I dag har vi mycket av den information vi behöver i vardagen i mobiltelefonen. Gör det att vi inte tränar hjärnan tillräckligt? Och vad kan man göra för att komma ihåg saker bättre? DN har pratat med en professor och en pedagog.", "article": "Hjärnan behöver ständig stimulans för att hålla sig i bra form. Men i dag samlar vi mycket av den information som vi förr höll i huvudet – telefonnummer, adresser, planering – i våra mobiltelefoner. Det underlättar vår vardag på många sätt. Hur kommer det att påverka vår hjärna på sikt? Tappar den i stimulans och trubbas av när vi inte längre håller så mycket information i huvudet? Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap i Umeå, är delaktig i Betulaprojektet i Umeå där forskarna undersöker hur minnet förändras med åldern. Han menar att det är för tidigt att säga något om hur den moderna tekniken påverkar vår hjärna och minnet. – I avvaktan på att den generation som växer upp med tekniken som en naturlig del i sin vardag blir äldre och eventuellt får minnesproblem, så har vi inga starka data på detta. Min utgångspunkt är att alla typer av förändringar i samhället av det här slaget – utbildningsreformer, förändringar av multiplikationstabellen, införandet av smarta telefoner och så vidare – allt det påverkar hjärnan. Hjärnan är ju anpassningsbar. – Mycket av det vi känner till om minnet och hjärnan är att det är bra att stimulera och nyttja minnet. Samtidigt som vi kan lägga mycket information i våra mobiler så har vi numera en nästan oändlig massa lösenord, portkoder och kortkoder att hålla reda på. Kan det till och med vara bra och utmanande för hjärnan och minnet att hålla reda på alla dessa koder? – Det tror jag inte. Vi använder minnet till så mycket mer: komplex problemlösning, skriva en bok, fundera över aktiekursen. I sådana lägen vill vi inte fastna hela tiden i att komma ihåg lösenord och andra detaljer, säger Lars Nyberg. Läs mer: Minnesexpertens tips för att träna upp hjärnan Ska vi följa med i den tekniska utvecklingen så får vi också följa med och låta tekniken hantera den delen och utmana minnet i hjärnan på andra sätt, menar Lars Nyberg. – Framför allt möta andra, tala med andra och vara en del av något, det är ett slags minnesträning hela tiden. Hörde du valdebatten i går? Hur gick det i fotbollen? Vad ska du göra i helgen? Även motion är superviktigt för att hålla hjärnan i god form, inte enbart minnet. Ett vanligt minnesfenomen som många vittnar om är när man går till ett annat rum för att göra någonting, och när man kommer dit har man glömt vad det var man skulle göra där. – Även yngre människor vittnar om det här. Det har att göra med att informationen som ”försvinner” fanns i vårt arbetsminne och där är det mycket känsligt för störningar. Det kan räcka med att man börjar tänka på något annat på vägen. För den som medvetet vill träna sitt minne finns flera metoder att prova. Många av dem har använts i tusentals år. Pedagogen och föreläsaren Jenny Åkerman har samlat flera av dem, och tagit fram några egna, i boken, ”Träna ditt minne” (Lava). Hon menar att vem som helst kan bli en stjärna på att minnas genom att ta del av de metoder som finns. Själv har Jenny Åkerman så länge hon kan minnas använt sig av bilder och färger för att minnas bättre. Alla ord representeras av bilder i huvudet. När vi exempelvis ska svara på frågan vilket som är störst av en tändstickask eller ett flingpaket så ser vi dem framför oss. – Alla minnen representeras av bilder i hjärnan. Därför är det smart att använda sig av det när vi skapar nya minnen, säger hon. En grundläggande teknik för att hålla reda på information i hjärnan kallas locimetoden. Den går ut på att koppla bilderna av minnet till olika platser som man känner till väl, och som följer en bestämd väg. Även mindmapping kan hjälpa dig att strukturera och hålla reda på information i minnet, till exempel när du studerar. Tekniken går ut på att men i stället för att skriva vanliga anteckningar samlar information med hjälp av figurer, nyckelord och placering på pappret – En mindmap speglar mer hjärnans sätt att sortera och förstå sammanhang, säger Jenny Åkerman. Vilken minnesmetod har du själv haft mest nytta av? – Att lära mig sifferserier. Det har jag dagligen nytta av i min vardag. Hon behöver aldrig ta fram mobilen på posten för att hämta ut ett paket, eller på tåget för att hitta sin plats. De siffrorna har hon redan lagt på minnet. – Mobilen är bra på många sätt, men det är lite sorgligt att vi så ofta använder den som en hjärnprotes och låter den göra jobbet. Man bekvämar sig inte längre till att hålla saker i huvudet. Läs mer: Så kan minnesteknikerna vara till hjälp i vardagen Hon påpekar att minnet inte kan bli fullt, men inser samtidigt att tiden eller motivationen inte alltid räcker till för att memorera allt möjligt. – Lägg en hel del i mobilen och memorera det du vill, för att du kan. Gör det både bekvämt, praktiskt och roligt! Själv kom Jenny Åkerman in på minnesträning i samband med en självstudiekurs för många år sedan. Det fick henne att helt gå in för det här med sifferserier och hon lärde sig tusen decimaler till pi. De flesta av oss kan i bästa fall de två första: 14. – Så här långa sifferserier är inget man har någon nytta av, men det visar på den mänskliga hjärnans möjligheter, säger hon. Och det är viktigt med repetition för minnet. I dag minns hon kanske 200 av decimalerna. Jenny Åkerman understryker att repetition är en av de viktigaste aspekterna av all minnesträning. I boken presenterar Jenny Åkerman sju metoder för minnesträning. Hennes förhoppning är att varje läsare gör dem till sina egna och därefter kan ge bort boken till någon annan. Varför är det så viktigt att träna sitt minne? – Våra minnen är allt vi är – barndom, relationer, arbete. Utan minnen är vi bara ett skal där blicken slocknat. Hon säger man inte ska vara rädd för förvirring när man lär sig nya saker. – All ny kunskap föregås av förvirring. I hjärnan pendlar informationen hela tiden mellan förvirring och kontroll. Om vi räds all förvirring för att vi måste ha kontroll, då lär vi oss inget nytt. Varför är det så viktigt att koppla minnet till historier? – Om du till exempel har tio saker som du ska komma ihåg så spränger du ditt arbetsminne. Om du i stället gör en sammanhängande historia med de tio sakerna i bilder, då blir det en sammanhängande kedja i stället för tio länkar. Hur kan man snabbt lära sig namnet på nya människor som man hälsar på? – Säg inte era namn i munnen på varandra – då finns det inte en chans i världen att ni kommer ihåg dem. Lyssna ordentligt på namnet och tänk att det är viktigt. Upprepa det gärna högt. Använd alla sinnen. Du kommer troligen automatiskt att associera namnet till någon annan du känner till med samma namn. Det kanske viktigaste är kanske att säga till dig själv att du håller på att bli bättre på namn, säger Jenny Åkerman. Så kan du lägga saker på minnet 1. Lista. Koppla varje vara du ska handla i affären till en speciell plats och med tydliga bilder. Använd flera sinnesintryck. 2. Rimord. Hitta på rimord till varje siffra och lär dig dem. Skapa bilder och historier kring varje vara och varje rimord till respektive siffra. 3. Animerade siffror. Se varje siffra som en bild. Hitta på en historia kring varje siffra. Då kan du enkelt komma ihåg sifferserier som bankontonummer eller portkoder. 4. Alfabetsmetoden. Om du inte kommer ihåg vad en artist du tänker på heter – gå igenom hela alfabetet till namnet dyker upp. 5. Ordbilder. Gör ord till dina egna bilder. 6. Minnas namn. Sluta säg att du är dålig på namn. Tag i hand och lyssna noggrant. Tala inte i mun på varandra. Använd flera sinnen. Hur låter rösten? Hur doftar personen? Klädsel? Upprepa namnet högt. 7. Längre sifferserier. Välj en person och en handling som den utför till varje tvåsiffrigt tal mellan 00 och 99. Memorera dem. Mer detaljerade instruktioner finns i boken ”Träna ditt minne – 28 metoder för bättre studieteknik, effektivare arbetsliv och enklare vardag”. Källa: Jenny Åkerman ", "article_category": "other"}
{"id": 1630, "headline": "”Stockholms stad måste byta trafikborgarråd”", "summary": "Stockholms stad måste få ett annat trafikborgarråd än Daniel Helldén. Miljöpartisten har med sina beslut förvärrar bilköer på många ställen i innerstan och försämrat tillgängligheten till Centralen och Cityterminalen, skriver läsaren Tommy Jacobson.", "article": "Under fyra år har Daniel Helldén som trafikborgarråd försökt hindra trafiken i Stockholms innerstad, i samarbete med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Hans huvudsyfte har varit att värva och behålla innerstadsväljare genom att spärra av biltrafiken och anlägga gågator. Som i ”Trosa på 40-talet”. Problemet är att han mest har flyttat bilköerna, särskilt till de känsligaste ställena som Norrlandsgatan och Mäster Samuelsgatan – för att inte tala om Värmdövägen. Planerna med att försvåra tillgängligheten till Centralen och Cityterminalen fortskrider. Att blåljustrafiken äventyras i hela City negligerar Daniel Helldén helt. Nu när S och Fi ser ut att få svårigheter att behålla makten efter vaket planerar Helldén att i stället samarbeta med Moderaterna, som propagerar för Östlig förbindelse. Detta motsätter sig Miljöpartiet bestämt, även om den skulle avlasta innerstan från biltrafik enligt många källor. Så gör en sann opportunist. Trafiken i hela Region Stockholm måste ses som den helhet den är. Att försöka lösa enbart innerstadens problem genom hinder är ingen framkomlig väg, utan det kräver samarbete över kommungränserna. Det mest angelägna är att få fram alternativ till fossila bränslen och stora fordon, i en region där så många är beroende av bil på grund av stora avstånd, oregelbundna arbetstider med mera. De flesta åker kollektivt när det går, vilket de fulla infartsparkeringarna visar. Daniel Helldén har inte lyckats bättre som röstvärvare än som trafikpolitiker. Storstockholm måste få ett trafikborgarråd som lyfter blicken över gränserna i stället för att byta stol. DN Åsikt 17 september kl 16 Insändare Tommy Jacobson: ”Stockholms stad måste byta trafikborgarråd” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1632, "headline": "”Sverige har förvandlats till en demokratur”", "summary": "Det är inte längre demokrati när över en miljon väljare mer eller mindre omyndigförklaras av de sju andra riksdagspartierna efter valet. Då har Sverige förvandlats till en demokratur, en slags skendemokrati.", "article": "Är Sverige numera bara en skenbar demokrati? Har dissiderande politiska grupper fråntagits sin rätt att på lika villkor föra sin talan? Har första paragrafen i regeringsformen blivit en parentes där den representativa makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde? De folkvalda verkar tillämpa grundläggande lagar och regler godtyckligt beroende på vilket politiskt läger man tillhör. Att nedvärdera motståndare enligt skolgårdens mobbningsregler är inte att hålla en anständig ton. Att mer eller mindre omyndigförklara över 1,1 miljoner svenska medborgare för att de lagt sina röster på ett parti, vars representanter av de andra riksdagspartierna anses vara persona non grata. Då är det inte demokrati längre, utan demokratur. I en demokrati ska man respektera utgången av folkets vilja även om man inte gillar allt. Den politiska mångfalden har gett oss möjlighet att lägga våra röster där det känns bäst för den egna självkänslan. Om de folkvalda inte har baskunskap att följa demokratins spelregler är det dags att sätta dem på skolbänken. Börja med högläsning av regeringsformens första kapitel och dess första paragraf: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” DN Åsikt 17 september 2018 kl 15 Insändare Sven-Åke Runelid: ”Sverige har förvandlats till en demokratur” Svar Jimmy Jansson: ”Rätt av andra partier att vända Åkesson ryggen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 1633, "headline": "”Aktivt skogsbruk med hög tillväxt ger bästa klimatnyttan”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 13/9. Vi behöver kombinera en effektiv naturvård med en ökad skogsproduktion för att ta oss an både klimatet och miljömålen. Tyvärr leder Nilssons rapport oss inte framåt i denna diskussion, skriver Carina Håkansson och Linda Eriksson, Skogsindustrierna.", "article": "Magnus Nilsson vill hitta kostnadseffektiva sätt att nå miljömålet Levande Skogar. Skogsindustrierna välkomnar en diskussion om vad som behöver göras i skogen för att miljömålet ska nås, eftersom det är otydligt i dag. Däremot ser vi inte att ett genomförande av Nilssons förslag skulle ta oss närmare målet. Vi känner heller inte igen oss i den dystra bild av nuläget som han målar upp. Utvecklingen i skogen är positiv när det gäller exempelvis död ved, andel lövträd och gammal skog. Nilsson hävdar att arbetet med att nå miljömålet kommer begränsa uttaget av virke, vilket leder till kostnader för samhället. I beskrivningarna av kostnaderna missar han dock att göra en seriös beskrivning av effekterna på sysselsättning, BNP och klimatnyttan. Vi är överens med Nilsson om att skogsbruket ska använda brukningsmetoder som efterliknar naturliga störningar, främst bränder. Vi vill påpeka att detta är grunden i dagens skogsbruk. Metoder kan naturligtvis utvecklas, men i grunden görs redan det han efterfrågar. Vi är även överens med Nilsson om att skog behöver avsättas både som reservat och på frivillig väg, samtidigt som det ska tas naturhänsyn i samband med alla skogsbruksåtgärder. Miljövårdsberedningen bedömde att ungefär 2 miljoner hektar behöver undantas. Detta kvantitativa mål är vi på god väg att nå, enligt statistik från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket. Det vi behöver nu är snarare en analys av om dessa avsättningar är effektiva. Kanske borde vi avsätta mer i någon landsdel, men mindre i någon annan? Redan i dag tar skogsägarna ett större ansvar än staten för att undanta skog från brukande och för att bekosta naturhänsyn vid skogsbruk. Skogsägarnas frivilliga avsättningar är betydligt större än statens naturreservat. Därför är det provocerande att Nilsson föreslår att det ska ställas ännu högre krav på skogsägare vid avverkningar. Argumentet är att det skulle ge staten möjlighet att tvinga fram mer naturhänsyn. Men om Nilssons grundtanke är att minska samhällskostnaderna så går han fel här. Det här är enbart ett sätt att flytta ytterligare kostnaden från staten till individen och företagen. Nilsson har även en idé om att man ska värdera och ersätta skogsägare för kollagringen i skog när man bildar reservat. Tanken tycks vara att man genom reservatsavsättningar skapar klimatnytta. Men det långsiktigt bästa sättet att öka klimatnyttan är att öka tillväxten i skogen. Skogen kan då både användas för att ersätta fossila råvaror och en ökad kollagring i skog och i produkter. Att betala en ”kollagringsersättning” till den som får mark inlöst till reservat, men inte till alla andra skogsägare som både effektivt lagrar kol i växande skog och skapar förnybar råvara till hus, möbler, förpackningar, kläder med mera, är dessutom helt ologiskt. Vill man verka för ökad klimatnytta ska man stimulera ett aktivt skogsbruk med hög tillväxt. Vi måste ta oss an både klimatet och miljömålen. Därför behöver vi kombinera en effektiv naturvård med en ökad skogsproduktion. Att vi ska lyckas med det är avgörande för vår framtid. Tyvärr leder Nilssons rapport oss inte framåt i denna diskussion. 13 september 2018 Debattartikel Magnus Nilsson, miljökonsult, författare till ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar”: ”Miljömålet i skogen kan nås utan kostnad för samhället” Repliker Företrädare för skogsägarrörelse: ”Låt inte radikala miljöintressen få myndighetsliknande uppdrag” Carina Håkansson och Linda Eriksson, Skogsindustrierna: ”Aktivt skogsbruk med hög tillväxt ger bästa klimatnyttan” Forskarna Ing-Marie Gren och Katarina Elofsson vid Sveriges Lantbruksuniversitet: ”Felaktiga slutsatser om biodiversitet och klimatnytta” Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen: ”Tillsätt en skogsutredning som tar ett helhetsgrepp” Slutreplik från Magnus Nilsson: ”Miljömålet kan nås samtidigt som virkesuttaget ökar” ", "article_category": "other"}
{"id": 1640, "headline": "Peter Wolodarski: Världens mäktigaste och mest manipulerade mediebolag", "summary": "Det svenska valet skulle avgöras på sociala medier, hette det. Vi vet nu att Facebook och Twitter kraftigt blåste upp högerpopulistiska och extrema aktörer.", "article": "Facebook är världens mäktigaste medieföretag. Med 2,2 miljarder återkommande användare kan ingen annan aktör jämföra sig med bolaget. I Sverige är det numera fler som tar del av nyheter på Facebook än via morgon- och kvällstidningarnas webbplatser, enligt Myndigheten för press, radio och tv. Förutom att vara extremt mäktigt är Facebook också en extremt lättmanipulerad plattform. Den som före valet bara hämtade sina ”nyheter” från Facebook, eller för den delen Twitter, lär ha blivit väldigt överraskad av det svenska valresultatet. Som DN visade i en granskning för några veckor sedan har den högerpopulistiska sfären totalt dominerat Facebook under den gångna valrörelsen. Budskapen har ofta varit främlingsfientliga och ibland öppet antisemitiska. Genomslaget har varit massivt. Miljontals svenskar har nåtts av propagandan – som fått benäget bistånd från Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning. Bland partierna har SD synts mycket mer än alla andra, totalt har man sedan årsskiftet haft tre gånger så många interaktioner som det näst största partiet, enligt mätverktyget Crowdtangle. Men det är inte bara de. Nya aktörer som högerextrema Alternativ för Sverige, en utbrytargrupp från SD, har varit fjärde största parti på FB mätt i antalet interaktioner. Så hur gick det för Alternativ för Sverige utanför Facebook-bubblan? Lyckligtvis var svenska väljare så pass motståndskraftiga att de höll extremisterna stången. I riksdagsvalet skrapade Afs bara ihop några promilles stöd. Den som under valrörelsen i allt väsentligt hämtade sin nyhetskonsumtion från sociala medier kan inte ha trott sina ögon när valresultatet presenterades. Det gäller för övrigt även de politiker som byggt sin kampanj på att skapa virala stormar på Twitter genom att brutalisera offentligheten – och som nu misslyckats att få något betydande stöd i personvalet. Inför valet 2018 talades det mycket om risken för utländska påverkansoperationer mot Sverige. Sådana försök har gjorts, men vad vi hittills vet var dessa inte det stora problemet. Betydligt värre var att Facebooks system gjort det möjligt för inhemska aktörer att kraftigt blåsa upp sin storlek och i praktiken översvämma plattformen med sin propaganda. Därigenom skapas illusionen av en massrörelse. Det kan ske genom att systemet manipuleras, vilket svenska högerextremister och högerpopulister tycks ha lärt sig från sina kusiner i USA. Men det sker också helt naturligt genom att Facebook, som plattform, gynnar dem som skriker högst och skapar mest ilska (Facebook föredrar att på sitt nyspråk kalla detta för ”engagemang”). Resonerande och nyanserade diskussioner, som så mycket av demokratiskt arbete bygger på, har ytterligt svårt att tränga igenom. Vad som är manipulerat och vad som är äkta vet vi inte, eftersom Facebook i Sverige inte visar något som helst intresse att öppna sina system för extern granskning. Transparensen är obefintlig. När DN ställt frågor till bolagets svenska ledning om anonyma konton och extrem propaganda har bolagets pressansvarige Lukasz Lindell duckat. Det är under all kritik, och går emot de löften som Facebooks grundare och vd Mark Zuckerberg ställt ut. Efter Facebooks fiasko i det amerikanska presidentvalet, där plattformen tydligt manipulerades, lovade bolaget en helt annan öppenhet. Så har det inte blivit, åtminstone inte i Sverige. Här finns lärdomar att dra för svenska väljare, politiker och journalister. Vi måste alla bli mycket mer medvetna om hur sociala medieplattformar fungerar och hur enkla de är att manipulera. Det handlar inte bara om att enskilda partier eller personer enkelt kan blåsa upp sin storlek. Även om ett högerextremt parti som Alternativ för Sverige inte lockade mer än cirka 0,3 procent av väljarna, så har deras propaganda nått väldigt många svenskar. Det påverkar debatten och förskjuter diskussionen precis dit extremisterna vill. De demokratiska partierna blir livrädda för vad de uppfattar som massopinioner, och får för sig att det som sägs på Twitter är vad alla svenskar talar om. Marginella fenomen ges plötsligt riksbetydelse. När sociala medie-bubblorna sedan letar sig in på bästa sändningstid hos vindkänsliga redaktioner som SVT:s ”Aktuellt” och ”Agenda”, som visat en benägenhet att stryka den senaste Twitteropinionen medhårs, så har propagandaarbetet nått full pott. Etablerade medier bekräftar sociala medier och bilden av en massopinion är närmast fulländad. Fast sanningen är att journalistiken bara fungerat som nyttig idiot, förmodligen utan att själv förstå det. Om den här utvecklingen håller i sig kommer den lågmälda majoriteten att få svårare och svårare att göra sig hörd. Det extrema kommer att vinna på bekostnad av det nyanserade. Den som skriker högst kommer att höras mest, och därtill framkalla självcensur hos alla som är rädda för att hamna i ett sociala medie-drev – motsvarigheten till att stå ensam på skolgården framför en aggressiv mobb. I partipolitiken förstärks polariseringen ytterligare. Det ”vuxna samtal” som moderatledaren Ulf Kristersson förtjänstfullt efterlyst drunknar i hatstormar. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson sade på valdagen att han räknade med ett resultat på mellan 20 och 30 procent. Det blev 17,5 procent, trots att SD:s viktigaste frågor dominerat debatten det senaste året. Åkesson var inte ensam om sina felaktiga förväntningar. Han var i gott sällskap. Vi måste kollektivt orka lyfta oss ur bubblan och inse att verkligheten är större och mer mångfasetterad än vad de senaste virala kampanjerna vill pressa oss att tro.  ", "article_category": "other"}
{"id": 1643, "headline": "”Minskning av regeringens makt kan lösa det låsta läget”", "summary": "DN DEBATT 15/9. Regeringen i Sverige har för mycket makt jämfört med riksdagen och det bidrar till de låsningar vi ser i regeringsfrågan. Med ett större inflytande för riksdagen, och därmed för oppositionen, minskar betydelsen av att vinna regeringsmakten. Den politiska striden bör i stället handla om sakfrågor, skriver fem forskare i statsvetenskap.", "article": "Just nu ägnas stor uppmärksamhet åt vem som skall bilda regering efter söndagens val. I medierna handlar eftervalsdiskussionen knappast om något annat. Med tanke på partiernas olika utspel och de understundom hårda tongångarna partierna emellan är det svårt att se någon snabb lösning. Det finns inte heller någon anledning att tro att situationen efter söndagens val är ett undantag. Så här kommer det förmodligen se ut efter riksdagsvalen under överskådlig tid. Givet det oklara parlamentariska läget efter valet är det naturligtvis inte konstigt att många undrar vem som skall bli nästa statsminister och vilken partikonstellation som skall regera. Tvärtom! Vilket eller vilka partier som regerar är mycket viktigt. Regeringen har den starkaste initiativmakten, lägger fram landets budget, fattar en mängd beslut om sådant som inte regleras i lag och representerar Sverige både inom EU och utomlands. Vi anser att regeringen i Sverige har för mycket makt, jämfört med riksdagen, och att det förhållandet bidrar till låsningarna vi ser i regeringsfrågan. Det är helt enkelt så attraktivt att sitta i regeringen att det försvårar regeringsbildningen i dagens parlamentariska situation. För ett år sedan presenterade vi SNS Demokratirapport 2017, ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” på DN Debatt. Vår slutsats var att de politiska partierna bör vidta åtgärder som flyttar den politiska striden bort från regeringsfrågan, där låsningarna är så starka att det är svårt att se någon lösning. Den politiska striden bör i stället handla om sakfrågor, där möjligheterna att hitta överenskommelser mellan partierna är mycket större. Tre åtgärder som skulle öka riksdagens inflytande över beredningen av politiska beslut är • att tillsätta fler parlamentariskt sammansatta utredningar (vilket ger övriga partier information och inflytande tidigt i beslutsprocessen), • att minska regeringens makt över budgeten (vilket ökar riksdagens inflytande i viktiga sakfrågor) och • att minska antalet politiska tjänster i regeringskansliet eller att förstärka riksdagens egna utredningsresurser (vilket gör det relativt sett mindre attraktivt att sitta i regeringen). Vad gäller det andra förslaget vill vi poängtera att avsikten inte är att skrota den sammanhållna budgetprocessen. Men den statsvetenskapliga litteraturen skiljer mellan två modeller för budgetarbetet: delegering, där regeringen genom finansministern (precis som i Sverige i dag) ges mycket makt, och kontraktsmodellen, som i stället innebär regler för breda förhandlingar om medelfristiga finanspolitiska mål. Vi föreslår att Sverige borde röra sig i riktning mot den senare modellen. Givetvis förväntar vi oss inte att riksdagens partier just nu, innan riksdagen ens samlats, skall enas om reformer av detta slag. Men om partierna signalerar att de är beredda att diskutera förutsättningarna för regeringsmakten skulle det kunna förflytta fokus i den hårdnande debatten och bidra till ett resonligare diskussionsklimat. Att göra regeringsinnehavet något mindre attraktivt skulle öka sannolikheten att partierna kommer överens i regeringsfrågan. Det skulle exempelvis bli mer attraktivt för C och L att stödja en S-ledd regering utan att själva sitta i den, liksom det skulle bli mer attraktivt för S, MP och SD att stödja en alliansregering. Som titeln på vår rapport antyder menar vi, precis som statsvetaren och tidningsmannen Herbert Tingsten sjuttio år före oss, att den svenska parlamentariska demokratin mår bäst av balans mellan samverkan och strid. Under valrörelsen är det naturligt att striden dominerar. Som väljare bör man då förvänta sig att partierna så tydligt som möjligt presenterar vad som skiljer dem åt, så att man kan göra ett informerat val om vilket partis politik man står närmast. Men efter valet bör samverkan sättas i centrum. Då handlar det för partierna om att vara pragmatiska, sätta sig ned och komma överens. Så verkar inte ske just nu, vilket i hög grad beror på låsningarna i regeringsfrågan. Någon kanske invänder att många väljare skulle önska att det avgjordes redan på valdagen vem som får regeringsmakten, men det är knappast möjligt med vårt valsystem. I en parlamentarisk demokrati med ett proportionellt valsystem, såsom Sverige, röstar man på parti, inte på regering. Fördelarna är bland annat att folkets åsikter representeras relativt väl och att alla röster väger relativt jämt. De som vill att regeringsfrågan avgörs redan på valdagen borde förorda att Sverige överger det nuvarande systemet och inför ett presidentiellt system eller ett majoritetsvalsystem. Det som utmärker ett presidentiellt system är att väljarna röstar direkt på vem som skall bli regeringschef, vilket skulle göra regeringsfrågan som allra mest tydlig. Men det skulle även bli lättare för väljarna att rösta direkt på olika regeringsalternativ om Sverige övergick till ett majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar. Ett sådant system brukar leda till att antalet partier minskar och att sannolikheten för majoritetsregeringar ökar. Vi tror emellertid att Sverige är bättre betjänt av att behålla sitt parlamentariska styrelseskick och sitt proportionella valsystem, även om det innebär att väljarna inte alltid kan rösta på ett bestämt regeringsalternativ. En viss osäkerhet om regeringsbildningen är ofrånkomlig i ett sådant system, eftersom det är mycket ovanligt att ett enskilt parti får en majoritet av mandaten i parlamentet. Om regeringsmakten vore något mindre attraktiv skulle partierna emellertid kunna hantera den osäkerheten på ett mer konstruktivt och mindre konfliktinriktat sätt. Det gäller också möjligheterna för regeringen att faktiskt kunna regera. Den som blir statsminister efter årets val kommer av allt att döma att stå i spetsen för en minoritetsregering. Regeringen kommer alltså behöva söka stöd från andra partier i riksdagen för att få igenom sin politik, precis som den nuvarande regeringen Löfven har gjort sedan 2014 och precis som regeringen Reinfeldt gjorde efter valet 2010. Det nya efter 2018 års val är att den informella regel som man enades om inför valet 2010 – att det block som är störst bildar regering oberoende av hur stora Sverigedemokraterna blir – nu har satts ur spel. Den är åtminstone så ifrågasatt att den inte tycks kunna utgöra grunden för regeringsbildningen denna gång. Med ett större inflytande för riksdagen, och därmed för oppositionen, minskar betydelsen av att vinna regeringsmakten. Om fler breda parlamentariska utredningar tillsätts, om oppositionen tillförsäkras ett större inflytande över budgetarbetet och om riksdagen får större utredningsresurser blir det lättare för den som går förlorande ur striden om regeringsmakten att acceptera nederlaget. Det blir också lättare för den som går segrande ur striden att koncentrera sig på att regera landet, utan att behöva ta hänsyn till en ökande tillströmning av kritiska tillkännagivanden i riksdagen, hot om misstroendevotum mot enskilda ministrar och återkommande konflikter om budgetprocessen. Det gäller oavsett om Sveriges nästa statsminister heter Stefan Löfven eller Ulf Kristersson, eller något annat. 15 september 2018 Debattartikel Fem forskare i statsvetenskap: ”Minskning av regeringens makt kan lösa det låsta läget” ", "article_category": "other"}
{"id": 1651, "headline": "”Beredskapen inför nästa finanskris inte särskilt hög”", "summary": "DN DEBATT 14/9. Efter den amerikanska banken Lehman Brothers kollaps var centralbankerna snabba att sänka styrräntorna vilket stagade upp ekonomierna. En depression undveks. Men nu växer de oreglerade finansinstituten igen. Att de missgrepp som ledde fram till krisen 2008 nu i alltför hög grad upprepas lär straffa sig, skriver Klas Eklund.", "article": "Den 15 september 2008 kollapsade den amerikanska banken Lehman Brothers. Det blev inledningen till den djupaste finanskrisen sedan 1929. Nu, tio år senare, har världen återhämtat sig. Arbetslösheten har sjunkit, börser och fastighetspriser stigit. Men nygamla obalanser kan leda till nya kriser. Än en gång ser vi en stor skulduppbyggnad. Finanskrisen 2008 föregicks av en snabb kreditexpansion, där fastigheter belånades – ofta med hjälp av komplexa värdepapper som var betydligt mer riskfyllda än vad köparna insåg. I dag har sådana värdepapper till viss del förbjudits. Ändå är världen mer skuldtyngd än den var för tio år sedan; de totala skuldernas andel av global BNP har stigit med över 40 procentenheter, mest i Kina. I några länder tog staten över dåliga lån från banker och företag. Där har den offentliga skulden växt. I andra länder har i stället den privata skuldsättningen ökat. Sverige har ramstarka statsfinanser men stigande privata skulder. Upplåningen har underblåsts av penningpolitiken. Centralbankerna sänkte snabbt sina styrräntor till historiskt låga nivåer. Det stagade upp ekonomierna i det akuta krisläget; världen föll inte ner i depression, som under 1930-talet. I så måtto lyckades krispolitiken. Men därefter fortsatte kreditstimulansen, även under konjunkturuppgång. Räntorna sänktes ännu mer. Centralbankerna köpte upp enorma mängder värdepapper. Frågan är om historien kommer att upprepa sig – kommer skuldöverhänget att frambringa en ny kris i ett läge då tillgångspriser faller och arbetslösheten ökar? Det vet vi inte i dag. Inte heller vet vi vad som skulle utlösa en ny kris – Kina, fastighetsbubblor, handelskrig, oro i tillväxtländerna, Brexit, italiensk röra, tillbakadragna stimulanser? Kandidaterna är många. Och även om såren efter 2008 års finanskris har läkts, föranleder det gångna decenniet en del bekymmersamma funderingar om världsekonomins långsiktiga hälsa – och om motståndskraften mot framtida nedgångar. Den ekonomiska tillväxten i de flesta länder i Väst har varit svag under det senaste årtiondet – trots den massiva stimulanspolitiken. Delvis beror det på att antalet arbetade timmar stagnerar. Men dessutom har produktiviteten – produktionen per arbetstimme – stått mer eller mindre still. Trots all hype om ny teknik. Möjligen mäter vi fel. BNP är ett gammalt mått, för ekonomier som producerar i ton och hektoliter; det fångar dåligt det vi gör i dagens kunskapsbaserade värld. Men även med hänsyn till detta ökar produktiviteten långsammare än förr. Ett skäl kan vara att många företag kräver fortsatt hög avkastning – ibland 15 procent eller mer – trots den låga räntan. Långsiktiga investeringar riskerar då att sållas bort till förmån för finansiella operationer i syfte att hålla uppe börskurs och utdelningar. Jakten på avkastning höjer det finansiella risktagandet. För sex år sedan, 2012, skrev jag en artikel här på DN Debatt om behovet att bygga en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism efter krisen. De förhoppningarna har inte infriats. I viktiga avseenden har våra samhällen blivit hårdare. Svag produktivitetstillväxt har hållit tillbaka reallönerna. Tillsammans med arbetsbesparande teknik och hård konkurrens från lågkostnadsländer medför det att arbetar- och medelklass klämts hårt, med få möjligheter att öka sin standard. Ökade inkomstskillnader har i sin tur ytterligare bromsat tillväxten, eftersom de medfört att sparkvoten stigit. Stagnerande reallöner å ena sidan och stegrade förmögenhetsvärden å den andra har medfört att traditionell fördelningspolitik – transfereringar, skatter, avtalsrörelser – tappat kraft. Smärre förändringar av lönerelationer, bidrag och skattesatser betyder inte mycket jämfört med vad ett hushåll kan tjäna på att komma in i marknaden för ägda bostäder vid rätt tidpunkt. De ungdomar och nyanlända som inte kan köpa sig in på bostadsmarknaden är förlorare. Därmed växer skillnaderna mellan välmående områden med ägda och belånade fastigheter å ena sidan och å andra sidan områden med hushåll i hyresrätter utan möjlighet att bygga upp ett eget kapital. Det bådar illa. Växande klyftor i en ekonomi som ser ut att ha gått på högvarv, men som i verkligheten pumpats upp av stora mängder billiga pengar. Vad händer när en sådan ekonomi möter nästa lågkonjunktur? Den europeiska centralbanken ECB avser att börja höja styrräntan först en bra bit in på 2019. Den reala räntan (rensad för inflation) kommer med andra ord att vara runt noll eller negativ även när konjunkturen vänder ner. Det samma gäller antagligen Sverige. Vid det laget kanske det inte finns så många skarpa vapen kvar i den ekonomisk-politiska verktygslådan. Att efter ett decennium av superlätt politik sänka räntor ännu mer och köpa ännu mer statspapper riskerar att förvärra de underliggande strukturfel jag beskrivit ovan. Och många länder – dock inte Sverige – har budgetproblem som försvårar en aktiv finanspolitik. Om arbetslösheten i en sådant läge börjar stiga, medan de traditionella ekonomisk-politiska verktygen inte biter, ökar lockelsen i till synes enkla lösningar såsom protektionism, handelskrig och syndabocksletande. Om populistisk politik har kunnat vinna ökat stöd i så många länder under de gångna åren – under ekonomisk uppgång – vad kan då inte ske om uppgången byts i nedgång? Jag ifrågasätter inte centralbankschefers eller finansministrars goda avsikter. Inte heller påstår jag att det skulle ha varit enkelt att finna rätt väg framåt. En global depression avvärjdes tack och lov efter krisen. Finanssektorn har fått stramare tyglar. Låg inflation har ställt penningpolitiken inför svåra utmaningar. Och finanskrisen har ju faktiskt övervunnits, om än långsamt och med stora våndor. Men långsiktiga insatser för högre produktivitet och bättre fungerande arbets- och fastighetsmarknader har på många håll fått vänta, alltmedan sedelpressarna rullat på. ”Skuggbankssystemet” av oreglerade finansinstitut växer igen. Beredskapen inför nästa kris är inte särskilt hög. Sverige har bättre ekonomiska förutsättningar än flera andra länder, tack vare rejäla buffertar i budgeten, men här finns i stället frågetecken kring den politiska beslutsförmågan framöver. Så när världen nu uppmärksammar tioårsminnet av Lehman-kraschen ska vi inte tro att risken för nya kriser är över. Många ekonomier lider av grava obalanser. Missgrepp som ledde fram till krisen 2008 har i alltför hög grad upprepats. Det lär straffa sig. 14 september 2018 Debattartikel Klas Eklund, senior economist, Mannheimer Swartling: ”Beredskapen inför nästa finanskris inte särskilt hög” ", "article_category": "other"}
{"id": 1672, "headline": "”Bilda regering med sex partier över blockgränsen”", "summary": "Bilda en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Dessa partier står två av tre väljare bakom. Då skulle ytterlighetspartierna lämnas utanför, skriver läsaren Göte Gunnarsson.", "article": "Nu har väljarna sagt sitt. Det har varit en annorlunda och jobbig valrörelse, ständigt infekterad av Sverigedemokraternas framgångar. Med den blockpolitik som förts kommer alltid SD:s framgångar att störa och förlama en ny regering som inte är blocköverskridande. Tyvärr ger vårt valsystem ett vågmästarparti, litet som stort, en utpressarsituation som drabbar alla partiers förmåga att driva en seriös politik. Dags att tänka nytt! Vi svenskar är ju kända för att vara bra på samarbete och komma fram till koncensus. Glöm stridsfrågor - ganska små ibland - i valrörelsen och se till det som förenar. Bilda en regering med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är ett rejält mittenalternativ med cirka två tredjedels majoritet i riksdagen. Med denna lösning blir man fullständigt av med ytterlighetspartiernas destruktiva påverkan (Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet). Det ger arbetsro och skiljaktigheter får lösas i riksdagens utskott. Det finns bara ett enkelt krav. Ni måste uppföra er som vuxna och ansvarsfulla människor. Största parti väljer statsminister. Ur denna politiska bredd rekryterar man de bästa ministrarna. Se till möjligheterna och vi kan få en riktigt kompetent och harmonisk regeringsperiod som levererar resultat till väljarna. DN Åsikt 12 september kl 11 Insändare Göte Gunnarsson: ”Bilda regering med sex partier över blockgränsen” ", "article_category": "other"}
{"id": 1676, "headline": "Stadens brus inte bara decibel", "summary": "Hur påverkas människorna av att leva i en högljudd stad? Etnologen Karin Eriksson-Aras har skrivit en avhandling om myriaden av ljud i Istanbul. Landskapsarkitekten Gunnar Cerwén studerar hur trädgårdar erbjuder ro i hektiska städer i Japan. Båda två med förhoppningen om att kunna påverka svensk stadsplanering.", "article": "Under många år har det funnits ett intresse för gröna ytors positiva betydelse för människor som bor i städer. Men det har mest handlat om grönområdenas visuella betydelse. De övriga sinnena har mer eller mindre glömts bort, både i nationell och internationell forskning. Men på senare år har flera svenska studier om ljudets inverkan på stadsbor genomförts parallellt med lite olika perspektiv. I en annan artikel berättar DN om en tvärvetenskaplig studie som visar att fågelkvitter kan dämpa stressnivån hos stadsbor. Etnologen Karin Eriksson-Aras har intresserat sig för hur ljuden gör storstäder till vad de är och hur de påverkar människorna som bor där i sin vardag. Ljud är mycket mer än något vi mäter i decibel, menar hon. – Jag är utbildad musiker i grunden och har undervisat i piano. När jag började studera etnologi blev jag ganska tidigt intresserad av en fransk kulturteori som ser storstadens ljud som en stor orkester. Som forskare vid institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet har hon under sammanlagt ett år kartlagt olika ljudmiljöer i Turkiets största stad Istanbul. Hon har spelat in hundratals timmar ljud och kartlagt dem med musikaliska begrepp. – Jag förundrades av den enorma mängden människor som kunde befinna sig på ett och samma ställe och alla de här ljuden som staden alstrade. Jag kunde höra konstant mummel, gatumusikanter, tung trafik, gatuförsäljarnas melodiska rop, säger Karin Eriksson-Aras. Landskapsarkitekten Gunnar Cerwén disputerade i höstas på hur ljudlandskapet i städer kan gestaltas på olika sätt. Ljuden påverkar hur vi beter oss och hur vi mår och detta kan planerare ta hänsyn till. – Min avhandling är praktiskt inriktad och undersöker hur man kan arbeta med ljud i stadsplanering och landskapsarkitektur, säger han. Avhandlingen fokuserar på hur landskapsarkitekter kan skapa fler rofyllda platser. Han ger i avhandlingen själv förslag på 23 olika åtgärder. – Det kan vara att skapa miljöer som fåglar trivs i genom en flerskiktad vegetation med tillgång till vatten och till mat, som insekter och bär, säger Gunnar Cerwén. Ett annat förslag är att maskera till exempel trafikbuller med brusande vatten. – Just vattenljud används ofta för att reducera trafikbuller. Det är en liknande typ av konstanta ljud. Sitter man nära vattenbruset så hör man inte ens bilarna. Gunnar Cerwén berättar om ett projekt i Malmö där man satt upp flera fontäner vid Södervärns busstation. Och i New York skapades redan på 60-talet ett vattenfall i Paley park som överröstar trafikbullret. – Bäst effekt får man om man samtidigt kan reducera bullerkällan. I Sheffield i England finns till exempel ett bullerplank som samtidigt är ett vattenfall. I avhandlingen om Istanbul lyfter Karin Eriksson-Aras fram att det är människorna som rör sig i staden som skapar ljuden och även lever bland dem. Hon säger att ljuden i Istanbul för många tillfälliga besökare – inklusive henne själv – blir en närmast chockartad upplevelse. – Men när man vant sig vid ljuden kan man lyssna mer koncentrerat. Då finns det väldigt mycket att upptäcka mitt i allt skrammel och mummel. Under sina långa ljudpromenader i Istanbul har hon också intervjuat människor som befinner sig i de här miljöerna. Alla dessa ljud påverkar naturligtvis människorna på olika sätt. Antingen vänjer de sig vid ljuden, eller så väljer de andra vägar, om de kan, för att slippa ljuden. En av dem hon pratade med var en pojke på fem år som satt och sålde pappersnäsdukar i en trappa vid den berömda Galatabron, där det var som allra mest trångt och stökigt. Dånande biltrafik, gatuförsäljare som marknadsför sina varor och båtavgångar till Asien som ropas ut. – Han satt där hela dagarna och väntade på sin pappa som sålde brödkringlor en bit bort, men verkade helt oberörd av alla ljud runtomkring. Karin Eriksson-Aras kunde konstatera att pojken hade en omedveten strategi att sortera bort ljud när mängden ljud blev för stor, menar hon. Han lyfte inte ens blicken mot öronbedövande trafik som fick Karin att hoppa till. Pojken filtrerade helt enkelt bort oönskade ljud. Karin Eriksson-Aras kallar det i sin avhandling för borthörande. Hon tror att vi generellt gör så för att kunna koncentrera oss på de mer meningsfulla delarna av det vi hör. – Det är jämförbart med att blunda för att stänga ute synintryck. Både koncentrerat lyssnande och borthörande är väldigt aktiva mentala arbeten som vi gör medvetet eller omedvetet. Inte långt från Galatabrons stoj kunde Karin plötsligt befinna sig i ett helt annat ljudrum, som hon kallar det. Där hörde hon fiskmåsar eller fiskspön som svischade. – Istanbul har ett så sammansatt och mångfasetterat ljudlandskap. Hur påverkades du själv av tiden i Istanbul? – Jag märkte snabbt att jag måste höja rösten för att höras, vilket gjorde att jag fick ont i halsen. När jag kom hem till Uppsala frågade mina kompisar mig varför jag pratade så högt. Hur tycker du att vi ska hantera ljuden vi har omkring oss? – Jag tycker absolut att vi ska använda oss av hörseln mer när vi rör oss i olika miljöer och arbeta med att låta de positiva ljuden ta mer plats. Genom att använda alla sina sinnen får man nya perspektiv på tillvaron. Hon tycker att man lika gärna som man tar bilder med sin mobil kan spela in och samla på ljud längs vägen där man rör sig, som en ljuddagbok. – När man spelar upp ljuden förstärks minnet av närvaron på den platsen. Att spela in ljud motsvarar att rama in en bild. Hur har din egen uppfattning om ljud i vardagen påverkats av din forskning? – Jag har fått en större medvetenhet om det jag hör. Jag kan till exempel njuta av bofinkens sång i lugn och ro på ett sätt som jag inte gjorde tidigare. Vad kan vi lära oss av din forskning? – Det viktigaste är att förstå hur stor betydelse ljuden har i människans vardag och att man kan betona de ljud som är viktiga. Upplevelser av ljud har vi med oss hela livet. När jag bett mina studenter att berätta om ett ljudminne så sätter det fart på deras berättelser. Jag hoppas att lyssnande ska ges en större betydelse. Hon tror att även stadsplanerare och arkitekter kan ha nytta av hennes forskning. Vad är skillnaden mellan att höra och att lyssna? – Att höra är att fysiskt uppleva känslan av ljud. Även döva människor kan höra genom ljudens vibrationer. Att lyssna är att medvetet tillämpa förmågan att höra och förstå. Är tystnad också ett ljud? – Det finns mycket att säga om tystnad. Det har jag skrivit ett helt kapitel om i min avhandling, faktiskt. När många är tysta tillsammans blir tystnaden väldigt stark, säger Karin Eriksson-Aras. Gunnar Cerwén menar att städer ska kunna erbjuda både rofyllda platser och händelserika miljöer. Sedan ett halvår tillbaka befinner han sig i Japan för att studera hur naturljud i trädgårdar och skogar kan bidra till att skapa ro i anslutning till hektiska stadsmiljöer. – I trädgårdarna finns många finstämda ljud för att skapa eftertanke och stimulera till ett förhöjt lyssnande. Till exempel vatten som droppar i en kruka som står upp och ned i marken, en suikinkutsu. Det ger ett slags klingande mycket subtilt ljud, säger han. Många av dessa trädgårdar anlades tidigare i städernas utkanter. Numera är de en del av staden. Många drivs av buddisttempel. – De högintensiva städerna och rofyllda trädgårdarna skapar en väldigt intressant kontrast. De som bor i städerna lever ofta ett hektiskt liv och jobbar hårt med mycket övertid. Trädgårdarna innebär en motpol och erbjuder möjligheter för stresshantering, säger Gunnar Cerwén. Nu har han precis börjat studera ett annat japanskt fenomen: så kallade skogsbad – som Insidan skrivit om tidigare. Det handlar att bada sina sinnen i skogen. Skogsbad blev ett av 2017 års nyord i Sverige. – Alla sinnen är viktiga i skogsbad. När det gäller ljud handlar det mycket om fågelkvitter, porlande vatten eller prasslande löv i vinden. Gunnar Cerwén har tagit del av Karin Eriksson-Aras avhandling om ljudlandskap i Istanbul och menar att de båda avhandlingarna är lite som två sidor av samma mynt. – Lite tillspetsat har hon sökt det intensiva, medan jag har sökt lugnet. Variationen är en av de mest centrala åtgärderna i min avhandling för att få ett mer positivt ljudlandskap i våra städer, säger Gunnar Cerwén. Ljudforskning I sin avhandling ”Ljudrum. En studie av ljud och lyssnande som kulturell praktik” vid vid institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet har etnologen Karin Eriksson-Aras kartlagt olika ljudrum i stadsmiljöer i Istanbul. Den övergripande frågeställningen i avhandlingen är hur ljudrum etableras och upprätthålls. ”Ljudrum skapar skilda förutsättningar och villkor för interaktion, känslor, kommunikation och för att lokalisera positioner.” Gunnar Cerwén disputerade hösten 2017 i landskapsarkitektur vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp med sin avhandling ”Sound in landcape architecture. A soundscape approach to noise”. I avhandlingen argumenterar han för en varierad och ändamålsenlig ljudmiljö och hur landskapsarkitekter kan arbeta för att understödja detta. Gunnar Cerwén presenterar 23 förslag på åtgärder för en bättre ljudmiljö. De kan delas in i tre kategorier: lokalisering av funktioner, reducering av oönskade ljud och introducering av önskade ljud. Läs mer om ljudforskning och lyssna på olika ljudlandskap på www.ljudplanering.se Läs mer: Fågelkvitter kan dämpa vår stress ", "article_category": "other"}
{"id": 1734, "headline": "Nedstämda barn – vad kan du göra som förälder?", "summary": "Den yngste sonen är tungsint, har dålig självkänsla och verkar ofta nedstämd utan att kunna säga varför. Finns det något föräldrarna kan göra för att hjälpa, och för att motverka att han får psykiska problem längre fram?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Min yngste son är nio år och jag oroar mig för hans psykiska hälsa och hans låga självkänsla. Han är så tungsint ibland, grubblar ständigt över saker, är ofta ledsen och nedstämd utan att kunna förklara varför, kan säga saker som att han är sämst i världen och inte vill leva etcetera. Jag har själv haft återkommande problem med depressioner och känner igen väldigt mycket av hur jag mådde som barn (jag mår bra nu, sedan jag börjat ta antidepressiva) och det finns ångest och depression i släkten på flera håll. Hans äldre syskon har däremot inga sådana tendenser alls. Mina frågor är dels om det finns något utöver det ”vanliga” föräldraskapet vi som föräldrar kan bidra med för att han ska må bättre som det är just nu och få bättre självkänsla, dels – och framför allt – om det finns något vi kan göra för att motverka att han blir deprimerad eller får andra psykiska problem som tonåring och vuxen? Orolig mamma Svar: Tack för ditt brev. Det är väldigt tungt när ett barn är nedstämt och uttrycker sig som din son gör, som exempelvis att han inte vill leva. Jag vet inte hur han säger det, men utgår från att det framför allt är ett uttryck för att han är nere och känner hopplöshet. Om ni uppfattar att det finns ett större allvar bakom orden ska ni förstås ta kontakt med BUP. Jag gissar att du har förståelse för det, med tanke på din egen och släktens historia. Det kan förstås oavsett vara befogat att söka hjälp om sonen ofta känner sig mycket nedstämd, eller om han tydligt hindras i vardagen av sin nedstämdhet. Jag uppfattar samtidigt att du framför allt vill veta vad ni föräldrar kan göra själva och kommer därför att försöka ge några råd om det. Kan ni göra något mer än att bara vara hyggliga föräldrar? Innan jag svarar på det vill jag påstå att det ”vanliga” föräldraskapet kanske är er viktigaste uppgift. I forskning om vad som föregår psykisk ohälsa hos barn är det mycket som hänger samman med föräldraskap. Föräldrar som erbjuder mycket värme och stöd har mer sällan barn som utvecklar nedstämdhet. Likaså verkar det vara viktigt att ge barnet stöd och frihet att utvecklas självständigt. Tvärtom ser man att nedstämdhet och oro är vanligare när föräldrarna är auktoritära och sätter för mycket gränser. Läs mer: Så gör du när oron för barnen tar över Föräldrar måste också ta hand om sig själva, inte minst för att kunna erbjuda en varm och trygg relation. Depression hos föräldrar ökar risken för att barnen ska utveckla samma problem. Det är därför bra att du har fått hjälp av medicinen med din egen nedstämdhet. Nu har jag betonat hur betydelsefullt föräldraskapet är, men ditt brev belyser samtidigt en annan sak som är viktig att komma ihåg. Att vara snäll mot sig själv. Det är lätt att förlora sig i skuldkänslor när ett barn mår dåligt – vad har vi gjort för fel? Det finns en rad orsaker till psykisk ohälsa och faktum är att föräldraskapet generellt utgör en mindre del av förklaringen. Och vore det enbart föräldrarnas fel borde ju alla barn i er familj må lika dåligt som er son. Samtidigt blir föräldraskapet intressant eftersom det faktiskt går att förändra. Föräldrar är alltså inte skyldiga till att barn mår dåligt, men de kan göra något åt problemet. Hur viktiga är kompisar då? I studier har man faktiskt sett att de generellt har större betydelse för exempelvis depression än vad föräldrarna har. Det är viktigare att ha en bra vän än att vara allmänt populär och omtyckt. Vänskap och gemenskap hänger också tätt samman med barns självkänsla, som du ju önskar vore bättre hos din son. Tvärtom är utfrysning och mobbning starkt bidragande orsaker till både nedstämdhet och låg självkänsla. Jag vet inget om din sons kamratrelationer, men det kan alltså vara ett viktigt område. Läs mer: Så hjälper du ditt barn att ha fungerande relationer till andra Samtidigt kan det kännas svårt att påverka som förälder. Hur hjälper man ett barn att få vänner? Det bästa brukar vara att försöka ge barnet så många tillfällen som möjligt att möta nya (och gamla) vänner. Vilka potentiella vänner kan barnet bjuda hem? Om barnet inte har någon vän i skolan gäller det att försöka hitta andra sammanhang, till exempel fritidsaktiviteter. Om det inte funkar med nuvarande aktiviteter gäller det att byta. Idén som man vill förmedla är att barnet duger som det är, det har bara inte någon kompis som passar ännu. Av samma skäl är det ofta bra att vara sparsam med råd om vad barnet ska göra eller inte göra för att få kompisar. Då finns risken att barnet tvärtom känner att det inte duger, utan måste ändra på sig för att passa in. Givetvis är det bra att anpassa sig ibland och vissa barn behöva lära sig grundläggande sociala färdigheter, men det får inte kännas som krav på att byta personlighet. Så här långt har jag tagit upp betydelsen av goda relationer med föräldrar och vänner. Vid sidan av relationer är det också viktigt för barn med meningsfulla aktiviteter för att må bra. Det kan låta självklart, men ibland finns en tendens att prata för mycket med barn som mår dåligt. Det gäller särskilt om barn är benägna att fastna i grubblerier, som din son. Faktum är att en av de mest effektiva behandlingarna mot depression som utvecklats på senare år går helt enkelt ut på att öka mängden lustfyllda aktiviteter. Eller så enkelt är det förstås sällan, särskilt med ett barn som kanske inte har lust med någonting. Fundera på vilka aktiviteter er son trots allt känner störst lust till. Försök att avsätta tid och boka in något varje dag. Det kan vara allt från att lösa ett korsord tillsammans till aktiviteter som kräver mer planering och tid. Läs mer: Guide: Så kan du tänka kring barnuppfostran De saker jag har tagit upp hittills skulle kunna bidra till att er son mår bättre nu. Du undrar också hur ni kan förebygga att han utvecklar psykisk ohälsa senare i livet. När det gäller depression, som kanske är den största risken med tanke på det du beskrivit, visar studier ganska nedslående resultat. Förebyggande insatser, som exempelvis diskussionsgrupper i skolor, har generellt bara visat (små) effekter som försvinner efter några månader eller ett år. Det är särskilt svårt att förebygga depression jämfört med än en del andra problem, eftersom depression i så hög grad hänger samman med yttre omständigheter. Bakslag, kriser och sorger utgör en naturlig del av livet och den som är lite dystert lagd kommer att hamna i svackor då och då. Depression är därför inte en sjukdom som går att vaccinera sig mot. Ni kan alltså inte göra något särskilt nu när sonen är nio, som kommer att skydda honom mot depression som tonåring. Går det alltså inte att minska framtida risker? Jo, det gör det. Ni kan fortsätta att vara varma och trygga föräldrar, fortsätta att stödja sonens självständighet, fortsätta att hitta bra vänner och meningsfulla aktiviteter. Ni kan också se till att sonen äter bra, rör på sig och inte minst sover bra. I så fall kommer er son vara bättre rustad varje gång livet bjuder på motgångar. Att förebygga depression handlar alltså ungefär om det du skrev i ditt brev – vanligt föräldraskap, men med lite extra insatser då och då. Eller ett vaccin som kräver regelbunden påfyllning. Martin Mer information och källor till forskning som nämns i svaret hittar du här. Fråga Insidans experter. Legitimerade psykologen, författaren och youtubaren Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här ", "article_category": "other"}
{"id": 1744, "headline": "”Orimligt att tornedalingar inte skulle vara svenskar”", "summary": "Enligt Sverigedemokraterna är tornedalingar inte svenskar för att de ibland talar den lokala dialekten. Man häpnar. Enligt samma logik borde inte skåningar heller vara det, skriver Anita Nylén.", "article": "I dag fick jag som en av alla andra svenska medborgare över 65 år SD-Kuriren. Partitidning innehåller ett valmanifest riktat till Sveriges pensionärer och artiklar som hävdar att SD värnar om pensionärerna. Allra sist kommer en artikel som heter ”Sverigedemokraterna och nationella minoriteter”. Där står följande: ”Vi har i Sverige kommit överens om att erkänna fem nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. De har befolkat Sverige under lång tid och har svenskt medborgarskap men har en egen identitet, egna språk och en uttalad samhörighet, något vi i Sverigedemokraterna ställer oss bakom. Vi värnar alltså dessa gruppers rätt att inte definiera sig som svenskar.” Som infödd tornedaling häpnar jag. Eget språk? I svenska Tornedalen talas av många i byarna ett språk som är en blandning av finska och svenska som fått namnet meänkieli. Det officiella språket som används i skolor och i det offentliga samhället är svenska. Sverigedemokraterna anser att det faktum att det finns ett språk som används vid sidan av det offentliga samhället gör att alla medborgare som är födda och/eller uppvuxna i Tornedalen inte kan vara svenskar. De har en egen identitet och eget språk som utesluter dem från det svenska samhället anser SD. Skulle tornedalingar inte vara svenskar för att de ibland talar den lokala dialekten? Man häpnar. Innebär det att alla som vuxit upp i Tornedalen och flyttat därifrån till södra Sverige för att studera och arbeta inte är svenskar? Varför gäller den här indelningen bara människor som är födda nära gränsen till Finland? Hur är det med dem som är födda i Skåne nära Danmark? De talar ibland så svår dialekt som är så lik danska så att en rikssvensk inte kan förstå vad de säger. Är de helt säkert svenskar enligt SD? Borde inte de som talar en utpräglad skånska känna sig som ett eget folk med ett eget språk, Inte vill väl skåningar erkänna sig som svenskar? Är de inte mer danskar? Allt enligt SD:s logik. Hur kan SD säga att de värnar tornedalingarnas rätt att inte definiera sig som svenskar? Vilken nationalitet ska vi då ha? Ska det stå ”tornedaling” i passet eller vad har SD tänkt sig? Tror de att människor som bor nära en gräns vill vara statslösa? Jag har aldrig hört att någon från deras fem särgrupper uttalat sig att de inte vill ses som svenskar. Det är utpräglat SD-nonsens. 6 september kl 05 Insändare Anita Nylén: ”Orimligt att tornedalingar inte skulle vara svenskar” ", "article_category": "other"}
{"id": 1745, "headline": "DN gratulerar: Antonia Ax:son Johnson", "summary": "Till leda har hon fått höra att hon är Sveriges rikaste kvinna och ärvt sin förmögenhet. ”Förminskande” tycker affärskvinnan Antonia Ax:son Johnson som nu fyller 75.", "article": "Antonia Ax:son Johnson är trots allt Sveriges rikaste kvinna. Axel Johnson-gruppen som hon äger och har lett under drygt 35 år har 25 000 anställda och en årsomsättning på 120 miljarder kronor. I koncernen ingår bland mycket annat välkända Åhléns, Willys, Kicks och Hemköp, men också en omfattande verksamhet i USA. När hon var 39 år tog hon 1982 över som fjärde generationens företagsledare i familjeimperiet. – Ända sedan jag var barn var det självklart för mig att jag skulle ta över familjeföretaget. Jag minns att min far strök mig över håret och sade ”när du blir stor ska du ta över firman”. En enda gång funderade jag över ett alternativ; när jag läste psykologi vid Stockholms universitet och fick ett jobberbjudande från universitetet. Men det var bara några dagars tvekan, jag förstod att jag hade ett ansvar – jag var enda barnet! Ändå har livet en förmåga att omkullkasta alla planer. Hon liknar sin känsla vid beskedet om faderns stroke vid en flodvåg. – Jag kände att nu kommer det stora ansvaret. Det var bara att bita ihop. Därmed inte sagt att ”jäntan”, som somliga inom näringslivet kallade henne, kom till ett dukat bord. Tvärtom har hon varit med om kriser som kunnat stjälpa hela bygget. Dels i slutet av 1970-talet när den svenska basindustrin brakade samman, dels under finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet eftersom familjeföretaget hade fastighetslån upp över öronen. – Jag var ständigt orolig. Medierna bevakade mig och tyckte att det var spännande att berätta om ”hur Sveriges rikaste kvinna kanske förlorar allt”. Det svåraste var att hålla entusiasmen och energin uppe hos människorna som arbetade för mig. Hon klarade prövningarna med bravur. Antonias knep låter enkelt: – Prata, prata, prata! Berätta öppet hur det går för företaget. I sådana stunder var nog det privata ägandet, att det fanns någon av kött och blod och inte bara en anonym institution, det viktigaste för att ta oss genom kriserna. Som chef var hon inte bara entusiasmerande, utan också lyssnande, delegerande och förändringsdriven. Hon talar även varmt om ett brinnande samhällsengagemang med miljö och jämställdhet bland hörnstenarna. – Min empati kan ha sitt ursprung i att jag var tvungen att ta mig fram genom olika kulturer. Jag levde mina första tio år i New York, min mamma var brasilianska och min pappa svensk. Det tog mig säkert fem år att börja orientera mig i Sverige. Jag har antagligen förträngt det, men mina klasskamrater har berättat att de mobbade mig – jag var ju konstig! Jag hade håret uppsatt i tofsar, hade klänning och kunde inte ett ord svenska. – På många sätt var min uppväxt lite udda, men jag var väldigt bortskämd med kärlek. Att vara ett älskat barn är den starkaste trampolin man kan ha i livet. Här hade man kunna sätta punkt, men Antonia Ax:son Johnson protesterar: ”Du har inte frågat om mitt politiska engagemang!”. Hon satt tolv år i dåvarande Folkpartiets, numera Liberalernas, partistyrelse och var vice ordförande i kommunstyrelsen i Upplands Väsby (2006–2012). Hade det inte varit mer lönsamt att ägna sig åt affärerna? – Jag tyckte att jag hade ett ansvar att engagera mig. Vi bor i Upplands Väsby. Det är vårt hem på jorden. Sedan 2015 har hon lämnat familjeimperiets stafettpinne till femte generationen. Omställningen tycks inte ha vållat någon identitetskris. – Absolut inte, jag sitter kvar i många styrelser i familjeföretaget och hinner rida två, tre gånger om dagen. Pengar talar hon ogärna om och benämningen ”Sveriges rikaste kvinna” tycks hon vara urless på, hur korrekt den än är. – Det finns inget tråkigare än att kallas Sveriges rikaste kvinna! Det är väldigt förminskande. Kommentaren ”hon har ju ärvt” – har jag råkat ut för så många gånger. Att skapa tillgångar för att våga skapa nytt är en ynnest. Samtidigt är det sorgligt att vara bedömd bara utifrån det. Jag är väldigt nyfiken på hur vissa politiker ser på rikedom. Vad ska jag göra med pengarna i stället för att ge jobb åt 25 000 människor och engagera mig ideellt? Rikedomen till trots är hennes yttersta lyx alldeles gratis. – Yttersta lyxen för mig är att vakna upp till en dag utan program och kunna välja fritt vad jag ska ägna dagen åt: vänner, samtal, läsning eller hästar, säger Antonia Ax:son Johnson. Antonia Ax:son Johnson Gratuleras till: Fyller 75 år den 6 september 2018. Gör: Flera styrelseuppdrag i familjeföretaget. Familj: Gift med Göran Ennerfelt. Barnen Alexandra, Caroline, Axel och Sophie med respektive familjer. Bor: Lövsta gård i Upplands Väsby norr om Stockholm. Så firar hon födelsedagen: ”Ska vara på den mest underbara platsen på jorden: savannen i utkanten av Kruger nationalpark bland djuren.” Om att fylla 75: ”Livet är ett kontinuum som fördjupas över tiden med klarare sikt och större perspektiv. Att fylla just 75 är en icke-fråga.” Nyfiken: ”Jag är genuint nyfiken och söker ofta samtal med andra människor – mina barn brukade sucka över det under uppväxten. I grunden är jag blyg, men det var länge sedan jag kände mig blyg.” Feminist: ”Självklart då jag som företagare drivit kvinnors frågor i snart 50 år! På min favorit t-tröja står ‘Feminists take no shit’\". Oroas av: ”Planetens tillstånd och demokratins utsatthet.” ", "article_category": "other"}
{"id": 1779, "headline": "Så hanterar du höstdepression – experternas bästa råd", "summary": "Levande ljus, höstglada löv och kanske en kopp te. En del tycker om hösten – för andra blir livet sämre när dagsljuset minskar. Men finns det verkligen depressioner som är årstidsbundna?", "article": "Dagarna blir allt kortare och mörkret lägger sig. Många känner sig nedstämda under hösten, blir trötta och orkeslösa. Andra får ett sug efter socker och kolhydrater, eller vill gå i ”vinteride”. Men finns det verkligen depressioner som är årstidsbundna? Baba Pendse, tidigare överläkare vid Skånes universitetssjukhus, har forskat om just detta. Han skrev sin doktorsavhandling om årstidsbundna depressioner, eller \"Seasonal Affective Disorder (SAD), som är en internationell term för detta depressionstillstånd. I sin avhandling, som blev klar 2004, studerade Baba Pendse patienter med SAD och depressionspatienter som gjort självmordsförsök. Depressionssymtom som var särskilt förknippade med årstidsbunden depression var irritabilitet, obeslutsamhet, trötthet, minnesstörningar, ökad sömn, muskelspänning, förlust av sensoriska och motoriska funktioner, tankestopp, rådvillhet, förlångsamning och agitation. Många av de höstdeprimerade patienterna tackade nej till att gå på fester och andra tillställningar, berättar Baba Pendse. De bjöd sällan hem vänner och var ständigt trötta trots att de sov mycket. – Höstdepressioner och annan årstidsbunden nedstämdhet måste tas mer på allvar i vården. I dag brister kunskapen på många håll, säger han. Läs mer: Därför blir Tromsöborna inte vinterdeppiga Trötthet, nedstämdhet, brist på energi eller i svårare fall verkliga depressioner kopplat till årstiderna förekommer sällan i länder kring ekvatorn, och förekomsten ökar ju längre norrut och söderut på jordklotet man kommer. Höstdepressioner och vintertrötthet har därför satts i samband med att mängden dagljus minskat under de mörka årstiderna, som här i Sverige. En teori är att personer som lider av SAD inte klarar av den snabba växlingen mellan sommarljuset och höstmörkret – och att kroppens produktion av sömnhormonmedlet melatonin störs. Den legitimerade och privatpraktiserande psykologen Fredrik Sandin möter ofta patienter som söker hjälp för att de känner sig nedstämda eller deprimerade under hösten. – Alla människor har en mer eller mindre tydlig psykisk sårbarhet som kan ge sig till känna när det händer något negativt i livet, som att en anhörig dör eller att man förlorar jobbet. Några upplever att just skiftena mellan årstiderna påverkar deras sinnesstämning. Fredrik Sandin säger att andra inte är medvetna om att deras problem uppstår just när mörkret lägger sig om hösten eller när ljuset återvänder på våren. Så det första han gör är att få patienten att identifiera när besvären dyker upp. – Bara den insikten hjälper många, de får en förklaring till sina besvär. Allra viktigast, som när det gäller all psykisk och fysisk ohälsa, är att skapa en sund livsstil. Det handlar om att äta, träna och sova regelbundet. I allvarligare fall behöver kanske antidepressiva medel sättas in, säger Fredrik Sandin. Tv: Så slipper du vara vinterdeppig Under flera år fanns det särskilda ljusrum på svenska sjukhus där patienter som var deprimerade fick behandling. Men effekten var svår att bevisa vetenskapligt. I dag används sådana rum bara på några enstaka håll. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) utvärderade redan 2007 de vetenskapliga studier av ljusterapi som då fanns tillgängliga. Slutsatsen var att det fortfarande saknas tillfredsställande resultat för att påstå att behandling med ljusterapi har någon effekt på vare sig årstidsbunden depression eller annan depression. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer från 2016 bör hälso- och sjukvården inte erbjuda ljusterapi vid lindrig till medelsvår egentlig depression, eftersom det vetenskapliga underlaget är otillräckligt och det finns andra effektiva behandlingsmetoder. Arne Lowden är docent i psykologi vid Stockholms universitet. Sedan många år forskar han om sömnens och ljusets betydelse i våra liv. Han kan se i sina data att många människor upplever en tydlig nedgång i humöret under de mörka årstiderna. Det gäller både unga som går i skolan och vuxna som arbetar. – Studier visar att hälften av alla som arbetar upplever skiftningar i humöret, brist på energi och en större trötthet under hösten och vintern. Troligen finns ett samband mellan hur mycket ljus vi får från solen under de mörka årstiderna och vårt välmående. Data från SMHI visar att fyra femtedelar av instrålningen av energi från solen sker under vår och sommar – och bara en femtedel under hösten och vintern, fortsätter Arne Lowden. Därför är det enligt honom bra att vara utomhus minst en timme varje dag. – Förr klarade vi årets mörkare perioder bättre eftersom vi var ute stor del av dagen. Att vistas inomhus på dagarna är ett nytt fenomen som kom med elektriciteten för lite mer än 100 år sedan. I december i fjol presenterade Arne Lowden rapporten ”Ljus och hälsa” på uppdrag av den statliga folkhälsomyndigheten. En del av de drabbade får problem med sömnen och med dygnsrytmen, andra upplever en stor trötthet. – Sedan har vi en grupp som blir verkligt deprimerade och ofta behöver professionell hjälp för att kunna hantera sina liv. Bristen på dagsljus är troligen en viktig förklaring till både de svåra säsongsbundna depressionerna och till den mindre allvarliga nedstämdheten. Därför är det så viktigt att regelbundet vistas utomhus, menar Arne Lowden. Läs mer: Så vet du om du har en depression Han har precis sammanställt en forskningsrapport som bygger på enkätsvar från 1.300 gymnasielever i Stockholmsområdet. Många av dem upplever att deras humör försämras under hösten. –Jag tycker mig märka klara säsongseffekter när det gäller det självskattade humöret bland eleverna. Andra faktorer kan förklara dessa humörsvängningar, men ljuset är en stark faktor tror jag. När skolan börjar vistas ju många unga allt mindre ute i dagsljus. En mindre grupp av eleverna blev uppmanade att bära särskilda ljusglasögon under tjugo minuter innan de gick till skolan. Nästan alla upplevde att deras humör påverkades positivt. – Vi kan dock inte utesluta att det finns en placeboeffekt. Det vill säga att den uppmärksamhet eleverna fick i sig gjorde att de mådde bättre samtidigt som också de förväntade sig att må bättre, säger Arne Lowden. Annars är det ofta medelålders personer som drabbas av årstidsbundna depressioner. En av dem är 35-årige Frans. Han har ett arbete som är utåtriktat och kräver många sociala kontakter, och tycker därför att det är känsligt att uppge sitt efternamn. Under en längre tid hade Frans märkt att han inte mådde så bra när sommaren övergick i höst. Han kände sig trött, men det var en trötthet som inte blev bättre om han sov lite mer. – Jag var nedstämd och socialt tillbakadragen på ett sätt som jag inte brukade vara. Fast jag kopplade inte ihop det med att jag kunde lida av det jag senar förstått kallas en årstidsdepression, säger Frans. Hur han mådde påverkade hur han funkade både på jobbet och privat. Till slut kände han att han behövde få hjälp. Hos en psykolog fick Frans hjälp att hantera sin nedstämdhet och trötthet. – Det hjälpte att sätta ord på det jag kände vilket i sig gjorde livet lättare att leva. Jag känner fortfarande av min höstdepression, men medvetenheten om vad den beror på underlättar. Har du fått någon annan hjälp än samtal? – För mig har det räckt med samtalen. Men nu tänker jag skaffa dagsljuslampor hemma och till kontoret. Det är en ”lekmannagrej” och vi får se hur det fungerar. En del hävdar att ljus kan påverka det psykiska välbefinnandet. Hur mår du då efter årets extremt heta och ljusa sommar? – Omställningen blev brutal. Det skiftade så snabbt från varmt till kallt, från ljust till mörker. Jag känner av min depression, men nu kan jag hantera den. Vad kan jag göra själv? Kontakta en vårdcentral eller en psykiatrisk mottagning om du har varit nedstämd under minst två veckor och har andra symtom på depression. Det gäller också om du känner igen symtomen får tidigare årstidsbundna depressioner. Symtomen varierar från person till person, och hur svåra de är. För dem som har lindriga symtom kan en hälsosam livsstil räcka för att bli av med besvären. Andra kan behöva stöd och behandling. Var gärna fysiskt aktiv och försök vara mycket utomhus. Du mår också bra av att äta regelbundet och en balanserad kost. Avstå från alkohol och andra droger som kan göra att du mår sämre, även om du kan känna en kortvarig lättnad. Bra sovvanor är också viktiga för ett hälsosamt liv. Försök att minska stress och fortsätt med de aktiviteter som du tidigare har gillat, även om det till en början känns svårt. Källa: Vårdguiden  Årstidsbundna depressioner Årstidsbunden depression räknas i dag som en typ av depression med ”årstidsrelaterat mönster”. Det innebär att man ska ha haft episoder av egentlig depression med tydlig koppling till årstiden minst två år i följd. Den här typen av depression förekommer i hela världen, men är vanligare i länder där årstiderna för med sig stora skillnader mellan dagens och nattens längd. Symtomen liknar dem vid vanliga depressioner, men det förekommer också andra och mer ovanliga symtom. Det kan handla om ökad aptit och sug efter sötsaker som kan leda till viktökning, ökad sömnbehov, tyngdkänsla i armar och ben, ökad känslighet och svårigheter i sociala relationer. Källa: Vårdguiden ", "article_category": "other"}
{"id": 1814, "headline": "Rösta bort alla främlingsfientliga krafter i valet", "summary": "Svenska soldater har i tjänstgöring utomlands sett hur en majoritet av befolkningen inte klarat att stå emot extremisters världsbild. Att nu se samma typ av propaganda i Sverige skrämmer oss och gör att vi uppmanar alla att rösta bort främlingsfientliga krafter i valet.", "article": "För oss veteraner som tjänstgjort som soldater vid konflikter runt om i världen sitter vårt land för alltid djupt inne i våra hjärtan och vi är stolta att få ha tjänstgjort med svenska flaggan på våra uniformer. Vi är många, vi är olika, vi ser olika ut och vi tycker olika – men vi förenas och står alltid upp för Sverige. Demokrati, rättvisa och välfärd är ord vi väljer när vi stolt pekar på vår flagga. Vi har till skillnad från företrädare för främlingsfientliga partier som nu skränar på torg och gator riskerat våra liv under denna flagga. Att de tror att de kan definiera svenskhet är ett hån mot oss och Sverige. Att med svenska flaggan skandera, uppträda aggressivt, visa hat och uttrycka främlingsfientliga åsikter är falskt och ett en skymf mot Sverige och våra demokratiska värden. Det är snart val och främlingsfientliga partier ser ut att växa. Dessa partier ser invandringen som orsak till alla problem i samhället. De anser att en blandning av etniska grupper har en negativ effekt på samhället. Historien har dock visat att utveckling gynnas av nya influenser från andra kulturer. Utvecklingen av Sveriges första stad, Sigtuna, var starkt kopplad till invandring. Många av stadens invånare var invandrare. Senare har vi sett hur Stockholm utvecklades genom invandring från till exempel Tyskland, vilket under vissa perioder innebar att en stor del av stadens befolkning var tyskspråkig. Från främlingsfientligt håll hörs att blandning av etniska grupper leder till konflikter, där Balkan framhålls som exempel. Vi veteraner vet av egen erfarenhet att det inte är den etniska blandningen som skapar konflikter. Det är extremister som utnyttjar och underblåser motsättningar. Efter kommunismens fall och många års ekonomisk nedgång i Jugoslavien började extrema grupper, inte olikt det parti som vuxit fram i Sverige under senare år, skylla alla problem på andra etniska grupper. När extremister dessutom begick våldshandlingar skapades en negativ spiral av rädsla som ledde en kedja av hat och hämnd. Vi som var på plats såg att en majoritet av befolkningen inte köpte extremisternas världsbild, men inte klarade av att hantera och stå emot den kraft som propagandan från extremisterna släppte fram. Att nu se samma typ av propaganda i Sverige skrämmer oss och gör att vi nu agerar. Vi veteraner har sett liknande händelseutvecklingar vid konflikter på fler platser runt om i världen. När vi ser främlingsfientliga politiker sätta på sig kostymer och bänka sig i riksdagen blir vi mycket oroade. Vi har sett att det börjar med små grupper av nationalistiska extremister, men att det kan sluta med Srebrenica och fullskaligt inbördeskrig. Vi vill därför uppmana dig som går och röstar den 9 september att tänka till. Tror du verkligen att utmaningar och problem kring bostäder, skola, försvar, sjukvård, kriminalitet, miljö och andra politikområden kommer att lösas genom att kasta ut invandrare? Vi tror inte det. Vi tror i stället att dessa och andra frågor kommer att lösas på samma sätt som vi alltid löst andra utmaningar och problem i Sverige: genom diskussioner, debatt, forskning, utredningar, kompromisser för att slutligen landa i genomarbetade politiska åtgärder. Vi vet att det kan låta tråkigt med ”utredningar”, men vi tror att människorna på Balkan, Cypern, Afghanistan, Libanon, Mali och andra konflikthärdar hellre hade haft torra utredningar än de konflikter som vi fick verka mitt i. Vi veteraner hoppas att ni har respekt för Sveriges demokratiska värden. Ett sätt att visa detta är att ni nu ställer er vid vår sida och med glädje och stolthet visa att i vårt Sverige får vi vara olika och att alla människor har lika värde. Till alla som visar främlingsfientlighet, säger vi: Avbryt! Ursprungliga undertecknare: Carina Jägborn, Libanon- och Bosnienveteran, Jimmy Ekström, Libanonveteran, Kim Hättander, Afghanistanveteran, Jerry Jonsson, Bosnienveteran, Per Eglander, Cypernveteran, Sören Rundin, Libanonveteran, Laila Johansson, Libanon- och Kroatienveteran, Jens Kjörk, Afghanistanveteran, Håkan Leijon, Libanonveteran, Magnus Ljung, UNMIK- och Kosovoveteran, Jan Hjelmberg, Cypernveteran bat44C och 48C, Håkan Axelsson, Gaza- och Cypernveteran, Micke Blomqvist, Bosnienveteran, Kari Sedergren, Cypernveteran, Haakn Hansen, Sinai- och Cypernveteran, Britt-Inger Kihlström, Östtimorveteran, Kristofer Hultgren, Kosovo- och Afghanistanveteran, Jessika Westman, Kosovoveteran, Per Ölmunger, Bosnienveteran, Pierre Kosner, Libanon-, Bosnien och Kosovoveteran, Nole Karlsson, Libanon- och Saudiveteran, Jan Erik Jablonsky, Libanonveteran, Jan-Eric Edström, Cypernveteran, Jan Tossavainen, Cypernveteran, Daniel Norén, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Peter Hallgren, Libanon-, Kuwait- och Bosnienveteran, Kjell Wejdemar, Cypernveteran, Robin Karlsson, Kosovoveteran, Peter Olsson, Libanon-, Somalia-, Bosnien-, Kroatien-, D.R. Congo-, Burundi- och Rwandaveteran, Niklas Strand, Kosovoveteran, Mats Kåreskog, Cypern- och Libanonveteran, Thomas Sjögren, Libanonveteran, Pär Sundgren, Bosnienveteran, Mats Rubinsson, Bosnien- och Makedonienveteran, Jonas Andersson Björk, Bosnien- och Kosovoveteran, Igor Glavan, Bosnienveteran, Hannu Berghäll, Kosovo- Bosnien- och Afghanistanveteran, Jörgen Nyqvist, Afghanistanveteran, Torbjörn Wennerström, Sinai- Egypten- och Libanonveteran, Lars Qvart, Kosovoveteran, Gunilla Appelgren, Libanonveteran, Leonardo Beck, Bosnien- och Kosovoveteran, Lasse Ring, Libanonveteran, Marko Tuorilin, Bosnien- och Kosovoveteran, Mikael Khattab, Libanonveteran, Erik Jonsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Willy Jensen, Libanon- och Saudiveteran, Magnus Widenstål, Bosnienveteran, Gudmar Ohlsson, Cypernveteran, David Lindmark, Bosnienveteran, Christer Hammarberg, Bosnien- och Kosovoveteran, Magnus Lindvall, Cypernveteran, Markus Gunnarsson, Kosovoveteran, Stefan Pieksma, Makedonien- och Bosnienveteran, Örjan Gillberg, Libanonveteran, Ronnie Larsson, Libanonveteran, Bo Olsson, Bosnienveteran, Arne Källström, Cypern- och Mellanösternveteran, Harry Björk Gaza- och Cypernveteran, Luisa Landewall, Afghanistan- och Maliveteran, Nicklas Lundin, Libanon- och Bosnienveteran, Malin Bjärnetoft, Kosovo- och Maliveteran, Igge Alenius, Afghanistan- och Maliveteran, Stefan Klinthäll, Bosnienveteran, Lisa Mobrand, Maliveteran, P-G Wikström, Cypernveteran, Jimmy Werf, Maliveteran, Behzad Yari, Afghanistan- och Maliveteran, Livio Benedetto, Cypernveteran, Joel Edving, Libanonveteran, Jonathan Mörngård, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Peter Kristensson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Christer Thagesson, Cypern- och Mellerstaösternveteran, Lars Persson, Cypernveteran, Jan-Otto Sten, Cypernveteran, Mats Andersson, Sinaiveteran, Per Thaagaard, Libanonveteran, Kim Loord, Afghanistan- och Maliveteran, Håkan Nilsson, Afghanistanveteran, Johan Eklöv, Kosovoveteran, Fredrik Stadig, Kosovo- och Afghanistanveteran, Ted Lidgard, Kosovoveteran, Mattias Thorén, Kosovoveteran, Emil Oskarsson, Afghanistanveteran, Martin Ohlsson, Bosnien- och Kosovoveteran, Joakim Pohlman, Libanon- och Kosovoveteran, Jonas Wetterberg, Bosnienveteran, Ingemar Bellung, Gaza- och Cypernveteran, Arne Thuresson, Cypernveteran, Jonas Lindgren, Bosnien- och Kosovoveteran, Bo Sigeback, Cypern- och Bosnienveteran, Pär Högman, Kosovoveteran, Mikael Bäckström, Bosnienveteran, Sten Jakobsson, Cypern- och Libanonveteran, Henric Davidsson, Bosnienveteran, Lars Anderberg, Cypernveteran, Mats Jonsson, Bosnienveteran, Lars Nilsson, Libanon- och Somaliaveteran,, Peter Ellnebrant, Afghanistanveteran, Calle Sjöstrand, Libanon- och Somaliaveteran, Jan Strömberg, Sinai-, Cypern- och Libanonveteran, Magnus Lindsjö, Kosovo- och Liberiaveteran, Magnus Engström, Bosnienveteran, Kurt Johansson, Cypernveteran, Jonas Larsen, Makedonienveteran, Andreas Vallgren, Kongoveteran, Mikael Bäckström, Bosnienveteran, Farid BenHajji, Bosnienveteran, Pål Rosén, Libanon- och Bosnienveteran, Ulf Hammarstedt, Libanon- och Bosnienveteran, Thomas Larsson, Libanonveteran, Pelle Hogbring, Tchad-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Stefan Johansson, Libanon-, Makedonien- och Bosnienveteran, Palle Lindkvist, Libanonveteran, Lars Persson, Bosnien-, Västsahara- och Kosovoveteran, Lennart Blomqvist, Congo- och Cypernveteran, Kenneth Svasse, Libanon-, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, Elof Larsson, Gaza- och Cypernveteran, Lars Vidin, Bosnienveteran, Marcus Hultvall, Bosnienveteran, Ewa Zachau, Kosovoveteran, Anders Hansson, Libanon- och Kosovoveteran, Daniel Frid, Kosovoveteran, Per-Arne Pettersson, Sinaiveteran, Martin Björk, Maliveteran, Andreas Traunsberger, Kosovoveteran, Mia Rexfalk, Afghanistanveteran, Christer Granström, Cypernveteran, Jan Persson Cooper, Libanon, Camilla Malmberg, Bosnienveteran, Mia Kainz, Afghanistanveteran, Pierre Bäckman, Kosovoveteran, Patric Hjärtmyr, Libanon-, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mats Obitz, Libanonveteran, Tommy Vormisto, Afghanistan-, Bosnien och Mellanösternveteran, Daniel Hjärne, Kosovo- och Mellanösternveteran, Andreas Hedman, Afghanistanveteran, Per Lundh, Kosovoveteran, Kennet Bergqvist, Kosovo- och Bosnienveteran, Patrik Andersson, Bosnien- och Västsaharaveteran, Magnus Abrahamsson, Libanonveteran, Jens Elieson, Makedonien- och Kosovoveteran, Ingvar Henriksson, Cypernveteran, Oswaldo Manuel Araujo Porles, Libanonveteran, Magnus Palmén, Cypernveteran, Nicklas Martinsson, Afghanistanveteran, Niclas Andersson, Libanonveteran, Jan Ravheden, Cypern- och Sinaiveteran, Magnus Häggquist, Afghanistansveteran, Patrik Ågren, Bosnienveteran, Henrik Andersson, Bosnienveteran, Lasse Olsson, Cypernveteran, Lisa Persson, Kosovoveteran, Tommy Karlsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Lars-Olov Jonsson, Sinai-, Libanon- och Bosnienveteran, Reino Olsson, Cypern- och Sinaiveteran, Therese Carlsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Göran Franzen, Cypern- och Mellanösternveteran, Patrik Flodin, Libanon-, Bosnien-, Västsahara-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Joakim Glinzer, Libanonveteran, Kristian Norgren, Afghanistan- och Kosovoveteran, Jimmy Carlsson, Kosovoveteran, Tomas Nobelius, Bosnien-, Kosovo- och Liberiaveteran, Johan Willemo, Kosovoveteran, Bengt Pethman, Cypernveteran, Magnus Marvéus, Bosnienveteran, Niklas Hjortenkrans, Kroatienveteran, Anders Pettersson, Libanon- och Bosnienveteran, Peter Andersson, Libanon-, Bosnien- och Kosovoveteran, Mian Persson, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Per Bogren, Bosnienveteran, Peter Vesterlund, Bosnienveteran, Mathias Eriksson, Maliveteran, Peter Söderblom, Cypern- Libanon- och Saudiveteran, Peter Janzon, Bosnienveteran, Ronald Eskilsson, Sinai-, Libanon- och Bosnienveteran, Stefan Riddarström, Afghanistanveteran, Michael Elovfsson, Libanon-, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, Anna Eriksson, Afghanistan-, Kosovo- och Tchadveteran, Tommy Ungh, Cypernveteran, Stefan Andersson, Libanon- och Makedonienveteran, Richard Ohlsson, Bosnienveteran, Anders Westlund, Bosnienveteran, Ingela Bredesen, Kosovoveteran, Martin Hansson, Kosovoveteran, Ove Eriksson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Anders Wockatz, Kosovoveteran, Örjan Noreheim, Cypern- och Libanonveteran, Hendrik Burger, Libanonveteran, Magnus Olsson, Kosovo-, Tchad- och Afghanistanveteran, Magda Hauser, Maliveteran, Johan Kaliff, Libanon-, Makedonien- och Bosnienveteran, Per Lennartsson, Libanon- och Bosnienveteran, Anette Nilsson, Libanon- och Kroatienveteran, Pär Lundqvist, Kosovoveteran, Fredrik Wass, Afghanistanveteran, Mats Nordgren, Cypernveteran, Pär Nilsson, Libanon-, Makedonien- och Bosnienveteran, Carina Wallqvist, Libanonveteran, Claes Stråle, Libanonveteran, Pia Boväng, Libanonveteran, Solweigh Lindskog, Libanonveteran, Roger Pettersson, Libanon-, Afghanistan-, Etiopien/Eritrea-, Bosnien, Angola- och Syrienveteran, Torbjörn Faraasen, Bosnien- och Kosovoveteran, Krister Rehn, Libanon- och Afghanistanveteran, och Therese Cederholm, Liberia- och Afghanistanveteran. Följade namn tillkom den 1 september: Leif Johannesson, Mellanösternveteran, Christer Ström, Cypernveteran, Josephine Hässler, Cypernveteran, Maria Almlöv, Djibouti- Kosovo-, Ungern- och Afghanistanveteran, Petra Fredriksson, Afghanistanveteran, Ulf Husén, Sinaiveteran, Björn Fransson, Cypernveteran, Stefan Furuskog, Bosnienveteran, Bertil Karlsson, Cypern- och Sinaiveteran, Anders Enmark, Mellanöstern- och Cypernveteran, Jonas Penton, Kosovoveteran, Kristian Seger, Makedonienveteran, Johan Klang, Libanonveteran, Mathias Andersson, Afghanistan- och Maliveteran, Stephan Lonntorp, Kosovoveteran, Ludvig Rylander, Kosovo- och Afghanistanveteran, Christer Hedberg, Libanonveteran, Mikael Kivi, Bosnienveteran, Johan Eriksson, Afghanistanveteran, Peter Sjöberg, Cypernveteran, Stina Glas, Kosovoveteran, Monica Larsson, Tchad- och Afghanistanveteran, Djuliano Jakus, Bosnienveteran, Inger Esplund, Libanonveteran, Kjell Thoäng, Afghanistan- och Maliveteran, Helena Danielsson, Kosovoveteran, Johan Nolén, Libanon- och Somaliaveteran, Anders Åkerström, Cypernveteran Ola Grönlund, Cypern- och Libanonveteran, Johan Bergstad, Unikom-veteran, Per Andersson, Libanonveteran, Farah Saighani, Afghanistanveteran, Göran Johansson, Cypern-, Libanon-, Makedonien- och Bosnienveteran, Pär Engholm, Kosovo-, Afghanistan- och Somaliaveteran, Henrik Månsson, Kosovoveteran, Robert Andersson, Kosovoveteran, Magnus Rockler, Libanon- och Bosnienveteran,, Mikael Goossen, Afghanistanveteran, Tobbe Lind Carrenäs, Cypern- och Libanonveteran, Erik Sjödin, Cypernveteran, Tommy Klaar, Sinai-, Cypern- och Libanonveteran, Toiwe Noren, Sinaiveteran, Urban Gustavsson, Libanon- och Bosnienveteran, Johan Dereborn, Afghanistan- och Maliveteran, Mikael Wiss, Cypernveteran, Thord Lindgren, Cypern- och Libanonveteran, Paul Murray, Maliveteran, Fredrik Panzio, Libanonveteran, Fredrik Runesjö, Afghanistanveteran, Fredrik Sjöholm, Libanonveteran, Britt Edvardsson, Libanonveteran, Ingrid Hurtig, Saudi-, Libanon- och Somaliaveteran, Mikael Vuorijärvi, Libanon-, Makedonien- och Bosnienveteran, Jan-Eric.Andersson, Cypernveteran, Per Strindberg, Bosnienveteran, Sven Nilsen, Libanonveteran, Matts Dagerhäll, Mellanöstern- och Cypernveteran, Peter Häggquist, Bosnienveteran, Ulrica Momqvist, Afghanistanveteran, Kristofer Wikdahl, Kosovoveteran, Christina Björnfot, Bosnienveteran, Ola Kereby, Bosnien- och Liberiaveteran, Mattias Fredriksson, Bosnien-, Kosovo- och Liberiaveteran, Carl-Göran Jämteby, Cypern- och Sinaiveteran, Claes Loberg, Bosnien- och Kosovoveteran, Mikael Andersson, Bosnienveteran, Michael Robertsson, Bosnienveteran, John-Erik Sandsröm Libanon- och Bosnienveteran, Stefan Berner, UNTSO- och Tchadveteran, Rasmus Salmi, Kosovo- och Afghanistanveteran, David Hakeberg, Bosnienveteran, Patrik Jonasson, Libanonveteran, Michael Lönn, Libanonveteran, Niklas Falk, Afghanistan- och Maliveteran, Johan Fahlberg, Cypernveteran, Bo Bergstedt, Gaza-, Cypern-, Sinai-, Kurdistan- och Bosnienveteran, Mats Ruthström, Libanonveteran, Monica Salminen, Bosnienveteran, Andreas Jonasson, Bosnien- och Kosovoveteran, Inger Nolén, Libanon- och Bosnienveteran, Peter Mignander, Afghanistan- och Cypernveteran, Anna-Lena Henriksson, Bosnien- och Kosovoveteran, Johan Hagelin, Liberia- och Afghanistanveteran, Anders Halldèn, Bosnienveteran, Andreas Johansson, Bosnienveteran, Lennart Lehtola, Cypern- och Libanonveteran, Daniel Linden, Kosovo- och Afghanistanveteran, Bobo Löfgren, Kosovoveteran, Pekka Englund, Cypern-, Libanon-, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, Daniel Norman, Kosovoveteran, Benkt Sjödahl, Cypern-, Libanon-, Mellerstaöstern- och Bosnienveteran, Claes-Henrik Ahlberg, Kongo- och Maliveteran, Stenley Olofsson, Sinai- och Mellerstaösternveteran, Jan Ekhult, Bosnienveteran, Staffan Hammarbäck, Afghanistanveteran, Johan Söderqvist, Bosnienveteran, Mika Sörensen, Libanon-, Syrien-, Israel-, Palestina-, Somalia-, Bosnien-, Kosovo-, Östtimor-, Sri Lanka-, Nepal-, Afghanistan- och Georgienveteran, Pontus Hedberg, Bosnien-, UNOMIG-, ECMM- och Georgienveteran, Peter Littke, Makedonien- och Kosovoveteran, Joacim Göransson, Bosnien- och Afghanistanveteran, Jörgen Ingvald, Bosnienveteran, Markus Lekberg, Afghanistan- och Maliveteran, Marie-Louise Heleander, Libanonveteran, Arne Ottosson, Mellanöstern- och Cypernveteran, Per Odestrand, Liberiaveteran, Daniel Nybling, Kosovo- och Afghanistanveteran, Ove Schönning, Libanonveteran, Johan Hegestrand, Bosnien- och Kosovoveteran, Margareta Molin, Bosnienveteran, Fredric Strimell, Bosnien-, Kosovo- och Liberiaveteran, Thomas Berglund, Sinai-, Cypern- och Libanonveteran, Richard Walter, Libanonveteran, Leif Olsson, Cypernveteran, Anders Sundman, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, Jan Ekhult, Bosnienveteran, Peter Mignander, Afghanistan- och Cypernveteran, Bertil Eriksson, Cypernveteran, Hans Johansson, Kosovoveteran, MariAnne Boström, Libanon- och Bosnienveteran, Rasmus Künstlicher, Afghanistanveteran, Thomas Berglund, Sinai-, Cypern-, Libanonvetetan, Mats Jonsson, Bosnienveteran, Mia Näslund Anda, Libanon-, Saudi - och Somaliaveteran, Stefan Lindholm, Saudiveteran, Kennet Bergqvist, Bosnien- och Kosovoveteran, Lisa Frisk, Saudi-, Somalia- och Bosnienveteran, Per Winberg, Cypernveteran, Per Magnusson, Afghanistanveteran, Tomas Stålhammar, Afghanistanveteran, Anders Wermén, Makedonien- och Bosnienveteran, Cornelis Sjöstedt, Libanon- och Bosnienveteran, Mathias Häglund, Bosnienveteran, Håkan Wingren, Bosnienveteran, Mattias Hyllert, Kosovoveteran, Lillis Härd, Bosnienveteran, Christer Jonsson, Bosnienveteran, Fredrik Persson Bosnien- och Kosovoveteran, Simon Sparre, Kosovo- och Liberiaveteran, Alf Kylfält, Cypernveteran, Fredrik Runesson, Bosnien- och Kosovoveteran, Tor Cavalli-Björkman, Cypern-, Libanon-, FYROM-, Afghanistan- och Maliveteran. Dessa undertecknare tillkom den 3 september: Mats Rosenkvist, Sinaiveteran, Torbjörn Gebrat Pujol, Cypern-, Libanon-, Saudi- och Bosnienveteran, Paulina Hurynowicz, Libanonveteran, Kurt Berg, Gazaveteran, Tor Hiis, Kosovo- och Afghanistanveteran, Lars-Göran Nyholm, Libanon- och Saudiveteran, Fredrik Sörman, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, Fredrik Runesson, Bosnien- och Kosovoveteran, Jessica Cherian, Bosnien- och Kosovoveteran, Rolle Berg, Sinai-, Kosovo- och Tchadveteran, Jan Strömberg, Sinai-, Cypern- och Libanonveteran, Jeanett Klingtoft, Bosnienveteran, J-O de Land, Cypernveteran, Bengt Israelsson, Kongo- och Cypernveteran, Hans Kjellström, Cypern- och Saudiveteran, Lars Wengrud, Cypernveteran, Pontus Billenman, Kongo- och Liberiaveteran, Johan Bergstad, Kuwait- och Irakveteran, Björn Nilsson, Bosnienveteran, Stefan Andersson, Libanon- och Somaliaveteran, Caroline Rö, Bosnien- och Afghanistanveteran, Johan Norlander, Kroatienveteran, Seldar Cox, Kosovoveteran, Gunnar Andersson, Cypernveteran, Mikael Wallentin Åström, Mali- och Afghanistanveteran, Mikael Bengtsson, Kosovoveteran, André Norlander, Kosovo- och Afghanistanveteran, Emil Björåker, Kosovoveteran, Daniel Darpe, Bosnienveteran, Marcel Doggwiler, Cypernveteran, Björn Wadelius, Bosnienveteran, Mats Englund, Libanon- och Irak/Kuwaitveteran, Kjell Samuelsson, Bosnien- och Kosovoveteran, Björn Teg, Cypernveteran, David Tengberg, Kosovo- och Liberiaveteran, Henrik Persson, Makedonien- och Bosnienveteran, Malin Reinhold, Maliveteran, Christian Everman, Bosnienveteran, Tomas Andersson, Makedonien- och Bosnienveteran, Lars Sundequist, Bosnienveteran, Mikael Tyson Jönsson, Bosnienveteran, Yan B. Strömberg, Cypernveteran, Roger Hallberg, Kroatien- och Bosnienveteran, Pontus Karlsson, Kosovoveteran, Christer Wilhelmsson, Cypernveteran, Ola Kronkvist, Bosnienveteran, Martin Bergstrand, Kosovoveteran, Alexandra Björk, Afghanistanveteran, Peter Mellgren, Bosnienveteran, Sabina Lindberg, Kosovoveteran, Richard Arvidsson, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Fredrik Orstadius, Kosovo- och Afghanistanveteran, Andreas Johndin, Bosnienveteran, Håkan Jönsson, Libanon- och Makedonienveteran, Renette Larsson, Libanon-, Somalia- och Kosovoveteran Kjell Nilsson, Sinaiveteran, Mikael Hedlund, Bosnienveteran, Susanne Blid Roos, Saudi-, Somalia- och Bosnienveteran, Thomas Roos, Sinai-, Libanon- och Somaliaveteran, Tomas Lindström, Cypern-, Libanon- och Somaliaveteran, Joakim Merstrand, Libanon- och Bosnienveteran, Karl Vestgöte, Kosovoveteran, Michael Persson, Afghanistan- och Kosovoveteran, Jan Strömberg, Sinai-, Cypern- och Libanonveteran, Thomas Pettersson, Bosnien- och Kosovoveteran, Mikael Holmlund, Libanonveteran, P-J Uhlmann, Bosnien- och Kosovoveteran, Siw Svensson, Kosovoveteran, Lotta Skogh, Libanon- och Bosnienveteran, Antti J. Niemi, Bosnienveteran, Patrik Henriksson, Bosnienveteran, Jimmy Nilsson, Afghanistanveteran, Anna-Carin Björklund, Kosovo- och Maliveteran, Peter Sjöman, Cypernveteran, Ewa Bodén, Cypernveteran, Birger Zander, Mellanöstern-, Mocambique- och Angolaveteran, Bo-Ivan Robertsson, Kambodja-, Kashmir-, Kongo- och Afghanistanveteran, Patric Magnusson, Bosnien-, Kosovo-, Liberia-, Afghanistan-, Kashmir- och Västsaharaveteran, Helena Söderqvist, Kosovoveteran Jonas Öberg, Libanon- och Bosnienveteran, Mona Forsman, Liberiaveteran, Jens Sohlberg, Kosovoveteran, Lars Karlsson, Cypernveteran, Fredrik Björnfot, Bosnienveteran, Fredrik Dahlquist, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Carina Seldahl-Holmberg, Libanon- och Maliveteran, Jens Birch, Cypernveteran, Emil Johansson, Bosnienveteran, Matilde Erlandsson, Kosovo-, Kongo- och Afghanistanveteran, Andreas Philipsson, Kosovoveteran, Peter Bodin, Kosovoveteran, Roland Lifh, Libanon-, Makedonien-, Liberia- och Afghanistanveteran, Anders Spånglund, Libanonveteran, Christian Rexfalk, Bosnienveteran, Marlene Temmes, Kosovoveteran, Torbjörn Norlingh, Libanonveteran, Djuliano Jakus, Bosnienveteran, Anders Hansson, Cypernveteran, Anders Jarhult, Bosnien- och Kosovoveteran, Rolf Andersson, Libanon- och Makedonieneteran, Amir Dedic, Afghanistanveteran, Pia Bodén, Bosnienveteran, Peter Hallgren, Libanon, Kuwait- och Bosnienveteran, Maria Thorsson, Maliveteran, Patrik Terriern Strålin, Liberia-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mikael Carla Carlström, Bosnien-, Kosovo-, Liberia- och Afghanistanveteran, Benny Fransson, Libanon- och Saudiveteran, Bengt Tiberg, Bosnienveteran, Bob Stefan Gelebo, Somalia-, Bosnien- och Afghanistanveteran, Thomas Torkelsson, Kroatienveteran, Igor Glavan, Bosnienveteran, Pär Lindblad, Bosnien- och Kosovoveteran, och Anders Thor-Lindskog, Libanonveteran. Dessa namnunderskrifter tillkom den 4 september: Henrik Esperi, Kosovoveteran, Gustav Sundström, Liberiaveteran, Katarina Bergstrand Nilsson, Bosnien- och Kosovoveteran, Anneli von Wachenfeldt, Bosnienveteran, Daniel Alm, Bosnien- och Kosovoveteran, Björn Tunberg, Kosovoveteran, Patric Andersson, Bosnienveteran, Lars Westholm, Cypern-, Somalia- och Liberiaveteran, Rosanne Waplan, Afghanistanveteran, Sven Jonsson, Bosnienveteran, Pär Olofsson, Kosovoveteran, Christopher Quinn, Liberia- och Afghanistanveteran, Johan Sundström, Libanon- och Makedonienveteran, Joackim Lundholm, Bosnienveteran, Roland Meijer, Kroatien-, Serbien- och Bosnienveteran, Johan Hassel, Kosovoveteran, Erik Schooner, Afghanistanveteran, Claus Dehlin, Libanon-, Irak/Kuwait-, Kroatien- och Sudanveteran, Astor Eriksson, Cypern- och Egyptenveteran, Mikael Ek, Cypernveteran, Örjan Gillberg, Libanonveteran, Magnus Glifstam, Bosnien- och Afghanistanveteran, Stefan Söderberg, Bosnien- och Makedonienveteran, Tobias Lundin, Balkanveteran, Sandra Isacsson, Afghanistanveteran, Rikard Torstensson, Bosnienveteran, Karl-Erik Carlsson, Cypernveteran, Viktoria Maaherra, Maliveteran, Mattias Green-Andersson, Bosnienveteran, Matts E Westin, Cypern- och Sinaiveteran, Per Högdahl, Bosnienveteran, Susanne Rydén, Libanon-, Kroatien- och Bosnienveteran, Oskar Werner, Kosovoveteran, Niclas Franzén, Libanon- och Saudiveteran, Peter Sincic, Liberia- och Afghanistanveteran, Mikael Olsson, Bosnienveteran, Bengt Gustafsson, Cypern- och Sinaiveteran, Bengt Jönsson, Cypernveteran, Johan Lundgren, Cypernveteran, Stefan Henriksson, Kosovoveteran, Tobias Lindblom, Afghanistan- och Maliveteran, Lennart Benjaminsson, Libanon- och Bosnienveteran, Kecke K Axelsson, Cypern-, Libanon-, Bosnien- och Makedonien, Joakim Stenius, Libanon- och Bosnienveteran, Magdalena Kappel, Bosnien- och Afghanistanveteran, Tobias Cederlund, Kosovoveteran, Susanne Axmacher, Tchadveteran, Mikael Persson, Bosnien- och Kosovoveteran, Hans Hedman, Afghanistan- och Maliveteran, Göran Arlefalk, Cypern- och Bosnienveteran, Markus Silén, Bosnienveteran, Daniel Bergius, Kosovoveteran, Peter Olsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Bengt Rankka, Bosnien-, Makedonien- och Kosovoveteran, Bennet Justusson, Bosnien- och Kosovoveteran, Paula Svensson, Libanon- och Bosnienveteran, Rikard Andersson Egeriis, Kambodja- och Sudanveteran, Leif Johansson, Cypernveteran, Jonatan Norrman, Afghanistanveteran, Nils-Gunnar Runesson Gustafsson, Libanonveteran, Johan Lindwert, Libanonveteran, Ingmar Johansson, Bosnien- och Kosovoveteran, Jonas Alexandersson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Thomas Tullhög, Kosovoveteran, Ola Johansson, Libanonveteran, Ulf Ljunggren, Irak- och Pakistanveteran, Kristoffer Hortlund, Kosovo- och Afghanistanveteran, Gusten Nilsson, Kosovo- och Liberiaveteran, Ulf Sigberg, Bosnienveteran, Mikael Blomberg, Libanonveteran, Björn Eggeblad, Libanon- och Kuwaitveteran, Ronny Östlund, Libanonveteran, Ulf Corneliusson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Susanne Nyberg, Bosnien- och Kosovoveteran, Alar Pihel, Bosnienveteran, Calle Andreasson, Afghanistanveteran, Mats Hedell, Libanon-, Bosnien- och Kosovoveteran, Hasse Lindwert, Gazaveteran, Tobias Fahlén, Afghanistanveteran, Tommie Noren, Kosovoveteran, Erik Hultman, Libanonveteran, Per Eriksson, Libanonveteran, Ejve Wallqvist, Libanonveteran, David Östlingh, Afghanistanveteran, Patrik Lorentzon, Maliveteranveteran, Andreas Toll, Kosovoveteran, Urban Ohlsson, Cypernveteran, Erik Ottosson, Kosovoveteran, Anders Hansson, Cypernveteran, Johan Norberg, Bosnien-, Georgien- och Mellanösternveteran, Petter Rodhelind, Kosovo- och Afghanistanveteran, Anders Nilsson, Kosovoveteran, Hans Carlsson, Sinai-, Cypern-, Kashmir- och Libanonveteran, Ekrem Voca, Kosovo- och Afghanistanveteran, Patrik Torstensson, Maliveteran, Marie-Louise Norozi, Kosovoveteran, Martin Bergstrand, Kosovo- och Afghanistanveteran, Christoffer Halldorf, Liberiaveteran, Torbjörn Andersson, Kosovo- och Bosnienveteran, Örjan Lindell, Libanon- och Kroatienveteran, Markus Masip, Libanon- och Kroatienveteran, Ulf Henricsson, Bosnienveteran, och Thomas Lannge, Bosnienveteran. Dessa namn tillkom den 5 september: Ola Nilsson, Bosnien- och Afghanistanveteran, Kalle Leo, Kosovoveteran, Anton Frost, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Lotta Parkstad, Kosovoveteran, Soheil Rathmaya, Tchadveteran, Bo Johansson, Libanonveteran, Johan Ljung, Kosovoveteran, Mats Jonsson, Bosnienveteran, Henrik Nilsson, Bosnien- och Kosovoveteran, Kenth Jönsson, Bosnienveteran, Fredrik Petersson, Kosovoveteran, Fredrik Isén, Kosovoveteran, Lars Åsande, Cypernveteran, Tommy Lundmark, Afghanistanveteran, Emelie Olsson, Liberia-, Afghanistan-, Kosovo- och Tchadveteran, Larz Lundhe, Libanon- och Bosnienveteran, Ruzdi Ekenheim, Bosnienveteran, Robert Nyborg, Afghanistan- och Tchadveteran, Hannah Björk, Kosovo- och Adenvikenveteran, Janne Karlsson, Cypernveteran, Sten Helleng, Libanonveteran, Pierre Larsson, Kosovoveteran, Johan Malmström, Bosnienveteran, Niklas Sahlback, Libanon- och Makedonienveteran, Fredrik Sillerström, Kosovoveteran, Magnus Englund, Sinaiveteran, Peter Madsen, Afghanistanveteran, Jani Turunen, Kosovoveteran, Anders Pettersson, Libanon-, Kroatien-, Bosnien- och Afghanistanveteran, Mårten Oretorp, Baltbat-veteran, Lennart Nilsson, Cypernveteran, Hampus Andersson, Kosovo- och Afghanistanveteran Uno Rosenqvist, Cypern- och Libanonveteran. Torbjörn Treier, Cypern- och Mellanösternveteran Christian Karlsson, Libanon- och Makedonienveteran Magnus Löfkvist, Bosnienveteran, Elisabeth Winterberg, Libanon-, Somalia- och Bosnienveteran, Peter Sehlin, Bosnienveteran, Morgan Ekström, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Magnus Andersson, Kosovoveteran, Mattias Lindberg, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mikael Lannge, Makedonienveteran, Björn Telhammar, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mats Bengtsson, Libanon- och Bosnienveteran, Henrik Jonsson, Kosovoveteran, Jonas Baatz, Bosnienveteran, Katarina Hammar, Libanon-, Somalia- Kroatien- och Bosnienveteran, Bengt Harfeldt, Cypern-, Bosnien- och Kosovoveteran, Mattias Johansson, Libanon-, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Malin Gezelius, Kosovo- och Afghanistanveteran, Pontus Andersson, Bosnienveteran, Arash Dehvari, Kosovoveteran Jim Johansson, Bosnienveteran, Michael Rytterstig, Kosovo- och Afghanistanveteran, Björn Citron, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Magnus Andersson, Libanon- och Somaliaveteran, Gunnar Fägersten, Novik-, Cypern- och Bosnienveteran, Robar Hawrami Nordlander, Afghanistanveteran, Sebastian Argenti, Afghanistan- och Maliveteran, Anne Hagen, Kosovoveteran, Anders Berntsson, Georgienveteran, Anders Löf, Libanonveteran, Torbjörn Gunnarsson, Bosnienveteran, Hugo Selling, Afghanistanveteran, Christian ”Charlie” Nyström, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mattias Wengelin, Bosnienveteran, Erik Lindstedt, Bosnien- och Kosovoveteran, Peter Persson, Libanon- och Makedonienveteran, Göte Lundmark, Bosnienveteran, Jerker Furuskog, Kosovo- och Afghanistanveteran, Tim Nimsten, Libanon-, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, Lars Thorén, Libanonveteran, Meta Erlandsson Karberg, Bosnien- och Kosovoveteran, Tor-Björn Johansson, Libanonveteran, Rolf Hultman, Kosovo- Sydsudan, Afghanistan- och Medelhavetveteran, Viktor Ottemark, Adenviksveteran, Mikael Söder, Bosnien- och Kosovoveteran, Sam Geranpayeh, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Joa Hellsten, Libanon-, Bosnien-, Västbanken-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Fredrik Ekskog, Libanon- och Bosnienveteran, Jari-Pekka Huttula, Bosnien- och Kosovoveteran, Dennis Olausson, Bosnien- och Kosovoveteran, Mårten Dahlgren, Afghanistan- och Maliveteran, Jesper Graetsch, Bosnienveteran, Markus Svensson, Afghanistan- och Maliveteran, Mattias Mårtensson, Libanon- och Bosnienveteran, Anders Gahnström, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Bengt Elvbo, Libanonveteran, Alexander Liljeroos, Afghanistan- och Maliveteran, Marcus Westdahl, Afghanistanveteran, Louise Almström, Afghanistanveteran, Emanuel Johansson, Afghanistanveteran, Isak Wahlberg, Afghanistanveteran, Robert Wildow, Afghanistanveteran, Anders Broman, Kashmir-, Libanon-, Iran-, Kroatien- och Kosovoveteran, Niklas Domeij, Kosovoveteran, Erik Rosén, Tchadveteranveteran, Carola Lander, Kosovoveteran, Emily Öberg, Afghanistanveteran, Magnus Mörk, Libanon-, Kroatien- och Bosnienveteran, Christer Arnell, Kosovoveteran, Bob Stefan Gelebo, Somalia-, Bosnien- och Afghanistanveteran, Elin Boqvist, Afghanistanveteran, Tommy Källgren, Libanon- och Bosnienveteran, Anders Nordstrand, Bosnienveteran, Mika Lindroos, Bosnien- och Kosovoveteran, Claes-Göran Karlsson, Kosovo- och Maliveteran, Daniel Breimert, Afghanistanveteran, Johan Dahlman, Kosovoveteran Claes Elvhammar, Sinai-, Saudi- och Angolaveteran, Ola Mattsson, Libanon- och Bosnienveteran, Mikael Wessman, Cypern- och Libanonveteran, Peter Johansson, Libanonveteran, Tomas Ciba, Bosnienveteran, Mathias Mathiesen, Liberia- och Afghanistanveteran, Oliver Rohdèn, Kosovoveteran, André Tengstrand, Afghanistanveteran Oskar Fridholm, Kosovoveteran, Henrik Nestow, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Johan Backe, Kosovoveteran, Peter Strandman, Libanon-, Bosnien-, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Joel Bramsgård, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Sven-Eric Sundin, Bosnienveteran, Sören Israelsson, Sinaiveteran, Peter Bergström, Libanonveteran, Per Enocsson, Libanonveteran, Magnus Lyckfjäll, Liberia- och Kosovoveteran, Uno Asker, Bosnien-, Kosovo-, Makedonien-, Afghanistan- och Tchadveteran, Jonas Holmgren, Afghanistanveteran, Henrik Hardingz, Afghanistanveteran, Roland Berg, Sinai-, Kosovo- och Tchadveteran, Kerstin Larsson, Libanonveteran Christer Flor, Bosnien-, Afghanistan- och Indien/Pakistan-veteran, Anna Maria Eriksdotter Bladh, Kosovoveteran, Urban Thorsell, Afghanistanveteran, Mattias Arvelid, Bosnienveteran, Jonas Thompson Bosnienveteran, Jim Viksten Afghanistanveteran, Per-Erik Ekman, Ghasa-Kongo-veteran, Joakim Breman, Bosnienveteran, Karl Andersson, Afghanistanveteran, Mikael Eriksson, Adenvikenveteran, Michell Gunnarsson, Kosovo-, Liberia- och Afghanistanveteran, Monica Siikavaara, Cypernveteran, Benny Andersson, Liberiaveteran, Andreas Hornwall, Afghanistan-, Libyen- och Maliveteran, Annika Bäcke, Libanonveteran, Gunnar Österlund, Sinaiveteran, Martin Svensson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Björn Svensson, Kosovoveteran, Pontus Billenman, Kongo- och Liberiaveteran, Tage Ekström, Sinai- och Cypernveteran, Johann Strick, Bosnien-, Makedonien-, Kosovo-, Afghanistan- och Liberiaveteran, Micael Fellman, Cypern- Libanon- Saudi- Somalia och Balkanveteran, Roland Lenngren Bosnienveteran, Jim Andersson, Kosovo Tenzing Dorji, Bosnienveteran, Immanuel Winbergh, Kosovo- och Maliveteran, Mikael Åman, KS05 och LA02, Jenny Kardell Sjöö, Afghanistan- och Maliveteran, Caj Nilsson, Gaza- och Cypernveteran, Kim Olsen, Bosnienveteran, Roland Strömbeck, Ba05 Bosnien, Michael Rytterstig, Kosovo- och Afganistanveteran, Joakim Björkkvist, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, CB Du Rietz, Libanonveteran, William Archer, Afghanistanveteran, Pär Carlsson, Bosnienveteran, Christofer Thorén, Kosovoveteran, Christofer Olander, Afghanistanveteran, Mattias Edlund, Afghanistanveteran, Jonas Frohlund, Bosnien- och Kashmirveteran, Jesper Ejresund, Afghanistanveteran, Mathias Jonasson, Kosovo- och Liberiaveteran, Dag Liden, Kosovo- och Afghanistanveteran, Erik Sielaff, Bosnien-, Kosovo-, Georgien-, Afghanistan- och Maliveteran, Michael Rytterstig, Kosovo- och Afganistanveteran, Per Ahlström, Cypern-, Libanon-, Bosnien-, Kosovo- och Liberiaveteran, Magnus Österlund, Bosnien-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Ingemar Svensson, Kosovoveteran, Stefan Malmberg, Libanon- och Somaliaveteran, Kjell Gabrielsson, Libanonveteran, Thomas Henrysson, Kosovoveteran, Teo Zetterman, Makedonien- och Bosnienveteran, Kjell Stamfeldt, Bosnien- och Libanonveteran, Josefin Ingsén, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mattias Persson, Bosnien- och Afghanistanveteran, Anders Svensson, Kosovoveteran, Mats Bergström, Cypern-, Mellanöstern/UNTSO-, Saudi-, Bosnien-, Angola-, Kosovo- och DR Kongoveteran, Kåre Silfver, Kroatienveteran, Greger Eriksson, Kosovo- och Liberiaveteran, Bengt Öman, Libanon- och Makedonienveteran, Tommy Karlsson, Kosovoveteran, Therese Timpson, Kosovo- och Liberiaveteran, Erik Edeskog, Maliveteran, Carl-Henrik Barnekow, Kosovo- och Afghanistanveteran, Anders Ivarsson, Kosovoveteran, Patrik Holmgren, Libanonveteran, Curt Johansson, Bosnienveteran, Steffanie Esse, Kosovo- och Afghanistanveteran, Erik Grönberg, Afghanistanveteran, Jessika Cullberg, Kosovoveteran, Joakim Breman, Bosnienveteran, Anna-Carin Hortlund, Bosnienveteran, Nils Svensson, Kosovo, Bosnien- och Tchadveteran, Anders Pettersson, Libanon-, Kroatien- och Bosnienveteran, Mathias Forsberg, Bosnienveteran, Lars Handell, Bosnienveteran, Martin Mory, Bosnienveteran, Joakim Bergstrand, Kosovoveteran, Ingemar Rehn, Bosnienveteran, Henrik Cederin, Kosovoveteran Jens Larsson, Kosovo- och Liberiaveteran, Stig-Bjorn Sundell, Cypern-, Libanon-, Syrien-, Angola- och Bosnienveteran, Hanna Rudeklint, Kosovoveteran, Nicklas Wennersten, Bosnien-, Kosovo-, Liberia- och Afghanistanveteran Ralph Nilsson, Libanon,, Kuwait/Irak- och Bosnienveteran Ylva Solders Wändahl, Libanonveteran Jari Turja, Makedonien- och Bosnienveteran Markus Björk, Kosovo- och Afghanistanveteran Magnus Segendorff, Kosovoveteran Melissa Aspengren, Maliveteran Bengt-Göran Steiber, Libanon- och Bosnienveteran Harald Ickler, Sinai veteran Lars Björklin, Libanon-, Liberia- och Kosovoveteran Jessica Andersson, Kosovoveteran Thomas Braathen, Kosovoveteran, Runo Lideskär, Gaza-, Kongo-, Cypern- och Libanonveteran, Anders Wedin, Sydsudanveteran, Johan Nordwall, Libanonveteran, Anders Blomqvist, Kosovoveteran, Dan Lindström, Afghanistanveteran, Göran Södergran, Cypernveteran, Mattias Nordh, Bosnienveteran, Christer Hallin, Cypernveteran, Lovisa Dahlström, Kosovoveteran, Daniel Norberg, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Thomas Bjällstrand, Afghanistanveteran, Pia Edström, Libanon- och Kroatienveteran, Cajsa Eriksson, Libanon-, Bosnien-, Kosovo- och Makedonienveteran, Anders Wikström, Libanonveteran, Bengt Sandström, Afghanistan-, Somalia- och Cypernveteran, Carl Hamilton, Libanonveteran, Rickhard Nordfjäll, Bosnienveteran, David Simonsson, Kosovoveteran, Daniel Pilqvist, Afghanistanveteran, Dean Walldén, Bosnien-, Kosovo-, Afghanistan- och Maliveteran, Camilla Offerlind, Libanonveteran, Lars Boström, Bosnienveteran, Stefan Harnesk, Afghanistanveteran, Jösta Claeson, Sinaiveteran, Patrik Quick, Bosnienveteran, Jan Nilsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mattias Ridung, Kosovo-, Georgien- och Ukrainaveteran, Staffan Blixt, Kosovo- och Afghanistanveteran, Staffan Johansson, Afghanistanveteran, Peter Eriksson, Libanonveteran, Jonas Borgh, Bosnienveteran, och Stefan Ragnesand, Libanon- och Bosnienveteran. Dessa namn tillkom den 7 september: Joacim Hallberg, Bosnien-, Afghanistan- och Maliveteran, Joel Magnusson, Makedonien-, Bosnien-, Kosovo-, Liberia- och Afghanistanveteran, Bruno Gustafsson, Mellerstaöstern-, Cypern- och Bosnienveteran, Elisabeth Lotta Hugstad, Libanonveteran, Lars Fredriksson, Bosnien-, Makedonien- och Kosovoveteran, Jann Malmqvist, Kosovo- och Afghanistanveteran, Lars Ohlsson, Afghanistanveteran, Linus Nilsson, Kosovoveteran, Stefan Wennerström, Bosnienveteran, Claes Lyckner, Kosovo-, Bosnien-, Sri Lankaveteran, Hamid Narimani, Afghanistanveteran, Tommy Johansson, Bosnienveteran, Janne Olofsson, Libanon- och Kosovoveteran, Johan Jonsson, Libanon- och Bosnienveteran, Fredrik Örnberg, Bosnienveteran, André Ersson, Afghanistanveteran, Petra Sundberg, Kosovo-, Kongo- och Afghanistanveteran, Ola Lindblad, Libanon- och Bosnienveteran, Johan Negert, Saudi- och Bosnienveteran, Danish Sial, Afghanistanveteran, Ulf Öman, Bosnienveteran, Roland Lokander, Libanonveteran, Kongo Magnéli, Kosovo-, Liberia- och Afghanistanveteran, Jimmy Hanell, Kosovoveteran, Olov Nordvall, Kosovoveteran, Mathias Rydlund, Makedonien-, Bosnien- och Kosovoveteran, David Salomonsson, Maliveteran, Gustav Peyron, Somalia- och Bosnienveteran, Gunilla Aronsson, Libanonveteran, Peeo Ploff, Mellerstaösternveteran, Micke Svanström, Afghanistanveteran, Niklas Gardewik, Kosovoveteran, Staffan Nordström, Kashmir- och Angolaveteran, Petter Falk, Bosnienveteran, Peter Backeus, Balkanveteran, Thomas Zarnhall, Kosovoveteran, Jörgen Lang, Libanonveteran, Robert Hammarberg, Afghanistanveteran, Per Jolbäck, Libanon- och Kroatienveteran, Torkel Snygg, Bosnienveteran, Niclas Wass, Libanon-, Makedonien- och Bosnienveteran, Peter Eriksson, Bosnienveteran, Adel Mansouri, Afghanistanveteran, David Ceder, Kosovo- och Adenvikenveteran, Peter Enström, Libanon- och Bosnienveteran, Carl-Johan Grönberg, Kosovo- och Libyenveteran, Jan Gösbeck, Bosnien- och Adenvikenveteran, Peter Rask, Libanonveteran, Beatrice Hallin, Kosovoveteran, Jens Karlsson, Bosnienveteran, Björn Hyberg, Libanon- och Bosnienveteran, Truls Gråberg, Afghanistanveteran, Anna Sundberg Libanonveteran, Alf Nilsson, Libanonveteran, Britta Larm, Kroatien- och Bosnienveteran, Per Erander, Afghanistanveteran, Calle Mellberg, Libanon-, Israel/Libanon- och Kosovoveteran, Niklas Nilsson, Kosovo- och Adenviksveteran, Daniel Johansson, Afghanistan- och Maliveteran, Ronny Lundholm, Libanonveteran, Jesper Nyberg, Bosnienveteran, Torbjörn Blom, Libanon-, Bosnien- Afghanistan-, Sudan/Darfur- och Adenviksveteran, Tomas Strandman, Libanon-, Bosnien- och Kosovoveteran, Göran Dalin, Libanon-, Kongo- och Georgienveteran, Fredrik Jardmark, Kosovo- och Afghanistanveteran, Jari Mäkelä, Bosnienveteran, Mattias Wandler, Kosovo- och Liberiaveteran, Stefan Paulsson, Bosnienveteran, Andreas Reimers, Makedonienveteran, Kjell Ahlgren, Libanon-, Israel-, Syrien-, Sri Lanka-, Indonesien- och Koreaveteran, Ricard Fredin, Kosovoveteran, Per Gedeck, Kosovo- och Afghanistanveteran, Nicklas Granberg, Kosovo- och Afghanistanveteran, Petra Mårtensson, Afghanistan- och Kongoveteran, Kjell Grafström, Cypernveteran, Mika Korjonen, Libanon- och Bosnienveteran, Madelen Hedlund, Afghanistanveteran, Tony Nilsson, Kroatien- och Bosnienveteran, Martin Kvist, Afghanistanveteran, Magnus Tapper, Bosnienveteran, Lars-Göte Larsson, Cypernveteran, Matts Good, Libanon-, Bosnien-, Kosovo- och Israelveteran, Mikael Karlsson, Kosovoveteran, Kjell-Åke Karlsson, Bosnien-, Pakistan/Indien-, Kosovo- och Somaliaveteran, Magnus Wendel, Bosnienveteran, Ulf Erik Larsson, Sinai- och Cypernveteran, Mats Afzelius, Mellanöstern-, Kashmir- och Afghanistanveteran, Björn Vilbern, Libanonveteran, Petri Metso, Kosovo-, Bosnien-, Sierra Leone- och Maliveteran,, Mauro Stell, Libanon-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Linda Tengdahl, Kosovo- och Afghanistanveteran, Christofer Grangård, Kosovo- och Liberiaveteran, Mikael Malm, Bosnienveteran, Nikla Claesson, Libanonveteran, Petter Schröder, Maliveteran, Jonas Nordling, Bosnien- och Kroatienveteran, Roger Fredriksson, Bosnien- och Kosovoveteran, Krister Kappel, Afghanistanveteran, Anders Persson, Bosnienveteran, Tomas Malm Bosnien, Kosovo-, Georgien-, Liberia-, Kashmir- och Västsaharaveteran, Raymond Iller, Mellerstaösternveteran, Georg Guldstrand, Bosnienveteran, Henrik Månsson, Kosovoveteran, Christian Grahn, Bosnien- och Kosovoveteran, Sebastian Lejon, Liberiaveteran, Åsa Langöe, Kosovoveteran, Anders Haglund, Cypernveteran, Ove Jansson, Bosnienveteraner, Jörgen Lundberg, Bosnien- och Kashmirveteran, Robert Skoglund, Libanon- och Bosnienveteran, Hans Gustafsson, Bosnien-, Afghanistan- och Maliveteran, Marcus Bohlin, Kosovoveteran, Stefan Karlsson, Bosnien- och Kosovoveteran, Christoffer Lundström, Libanonveteran, Karin Eriksson, Afghanistanveteran, Christer Bengtsson, Libanonveteran, Eddie Löfvenholm, Afghanistan- och Tchadveteran, Axel Bager, Kosovoveteran, Raimo Hiltunen, Bosnienveteran, Niclas Cladin, Bosnienveteran, Emma Wiik, Kosovo-, Tchad- och Liberiaveteran, Tommy Larsson, Bosnienveteran, Yngve Borgström, Cypernveteran, Jonas Jonmar, Bosnienveteran, Matti Kataja, Libanonveteran, Joakim Forslund, Kosovo-, Liberia-, Tchad- och Afghanistanveteran, Marcus Boberg, Afghanistanveteran, Hans Anderson, Bosnienveteran, Stefan Nydelius, Bosnien-, Kosovo och Afghanistanveteran, Göran Frank, Kosovoveteran, Patrick Öberg, Tchad- och Kosovoveteran, Tobias Roslund, Kosovo- och Afghanistanveteran, Elias Hammarlund, Bosnienveteran, Gunnar Trond, Gazaveteran, Tobias Roslund, Kosovo- och Afghanistanveteran, Monika Eriksson, Libanon- och Bosnienveteran, Leif Ohlson, Bosnien- och Sri Lankaveteran, Carl Steen, Maliveteran, Håkan Jonsson, Kosovoveteran, Andreas Säfström, Bosnien-, Kosovo- och Liberiaveteran, Ingemar Nordenberg, Kosovoveteran, Christoffer Mars, Afghanistanveteran, Christina Nilsson, Kroatien- och Libanonveteran, Johannes Breitholtz, Afghanistanveteran, Krister Fahlstedt, Afghanistan-, Sydsudan-, Kongo- och Maliveteran, Lars Äng, Bosnien- och Kosovoveteran, Lars-Göran Persson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Karin Ronander, Afghanistanveteran, Tony Petersson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Janne Olsson, Afghanistan- och Tchadveteran, Bo Ekstrand, Kosovo-, Bosnien- och Afghanistanveteran, Roger Lander, Kosovoveteranveteran, Olof Granander, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mattias Stålbrand, Kosovoveteran, Mårten Lindén, Kosovoveteran, Janne Thorsell, Libanonveteran, Thomas Gillman, Bosnienveteran, Mikael Larsson, Bosnienveteran, Charlie Palmblad, Kosovoveteran, Kay Henningsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Anders Persson, Bosnienveteran, Gunnel Hellgren, Libanon- och Somaliaveteran, Daniel Göing Norberg, Kosovo- och Afghanistanveteran, Erik Hugander, Kosovoveteran, Cecilia Frisén, Maliveteran, Johan Hansson, Cypern-, Bosnien-, Libanon-, Golan- och Kosovoveteran, Björn Ekengren, Afghanistanveteran, Christer Åsell, Libanonveteran, Björn Diamant, Kosovoveteran, Christian Holm, Maliveteran, Daniel Lindell, Tchad- och Maliveteran, Johan Borsgård, Afghanistan- och Maliveteran, Anders Stenman, Kosovoveteran, Göran Eriksson, Cypernveteran, Björn Lillieström, Bosnienveteran, Anton Toftner, Kosovo- och Afghanistanveteran, Fredrik Backlund, Kosovo- och Afghanistanveteran, Ola Carlsson, Afghanistan- och Maliveteran, Maria Back-Nilsson, Ungern-, Bosnien- och Kosovoveteran, Per Olsson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Cornelius Åxman, Bosnienveteran, Marina Johansson, Tchadveteran, Åke Thorin, DPKO/ITS-, UNMIK-, Bosnien- och Jordanienveteran, Raul Arbinus, Libanon-, Bosnien- och Kosovoveteran, Erik Boierth, Kosovo- och Afghanistanveteran, Krister Hedrén, Kosovo- och Afghanistanveteran, Johan Erntell, Afghanistanveteran, Linus Kilander, Afghanistanveteran, Göran Friberg, Cypern-, Sinai- och Libanonveteran, Martin Axelsson, Afghanistanveteran, Conny Hansen, Afghanistanveteran, Sebastian Sundmark, Afghanistanveteran, Daniel Mattsson, Afghanistanveteran, Bengt-Göran Bergstrand, Mellerstaösternveteran, Marcus Nola Fång, Kosovo- och Afghanistanveteran, Paul Wallin, Kosovo- och Afghanistanveteran, Christopher Lindgren, Libanonveteran, Roger Malm, Libanonveteran, Per Bergman, Afghanistanveteran, Mats Rehnstedt, Kosovoveteran, Bo Pettersson, Afghanistanveteran, Daniel Kullman, Kosovoveteran, Max Sjöbeck, Bosnienveteran, Micke Johansson, Balkan- Afghanistan- och Maliveteran, Gerhard Nystedt, Kosovoveteran, Tobias Funevik, Liberia-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Arvid Tullborg, Kosovoveteran, Mikael Kihl, Libanonveteran, Leif Persson, Libanon- och Bosnienveteran, Åke Andersson, Sinai- och Libanonveteran, Per-Olof Nilsson, Sinaiveteran, Peder Lund, Maliveteran, Roger Eliasson, Libanonveteran, Magnus Holmer, Bosnienveteran, Mattias Bergqvist, Kosovoveteran, Mats Billing, Libanonveteran, Tomas Johansson, Libanon-, Kosovo- och Afghanistanveteran, Susanne Lundblad, Bosnien- och Afghanistanveteran, Håkan Svedberg, Kambodja-, Angola-, Östtimor-, Jordanien-, Darfur-, Sudan- och Sydsudanveteran, Mats Fogelmark, Balkan- och Koreaveteran, Magnus Ukkonen, Cypernveteran, Martin Sandberg, Kosovo- och Afghanistanveteran, Jan Larsson, Kosovoveteran, Martin Hult, Kosovoveteran, Stefan Eriksson, Kosovo- och Afghanistanveteran, Johny Bodin, Sinai- och Cypernveteran, Peter Glud, Bosnienveteran, Erik Näslund, Bosnienveteran, Emina Garibovic, Afghanistanveteran, Katarina Bäckelin, Kosovo- och Afghanistanveteran, Mårten Martinsson, Kosovoveteran, Angelica Knudsen, Afghanistanveteran, Per-Anders Olsson, Bosnienveteran, Fredrik Karlsson, Bosnienveteran, Ola Sahlin, Kosovoveteran, Nisse Söderqvist, Kosovo- och Afghanistanveteran, Robert Brandt, Afghanistan- och Maliveteran, Martin Högstedt, Kosovo- och Liberiaveteran, Andreas Nilsson, Tchadveteran, Johan Nyberg Nenzén, Afghanistanveteran, Alexander Edström, Kosovo-, Afghanistan- och Ugandaveteran, Lars Arrestad, Libanonveteran, Magnus Franzén, Bosnienveteran, Claes Isoz, Afghanistanveteran, och Viktor Ståhl, Kosovoveteran. Totalt har 1.050 utlandsveteraner skrivit under. ", "article_category": "other"}
{"id": 1819, "headline": "Fria skolvalet större problem än religiösa friskolor", "summary": "Segregationen förvärras av skolvalet som tvingar föräldrar att välja skola till sina barn. Det är det stora problemet i dagens skola – inte religiösa friskolor.", "article": "Jag håller med om att friskolor med religös bakgrund inte är bra för vårt samhälle eftersom det ökar segregationen. Men det är inte dessa skolor som är det största problemet. Det är i stället att föräldrar numera måste välja vilka skolor man vill att sina barn ska gå i. Genom skolvalet skapas elitskolor och en stor segregation eftersom barn från olika samhällsklasser inte går tillsammans i skolan och då inte får förståelse för varandra. Detta ökar klyftorna i samhället. Vi borde gå tillbaka till det gamla systemet där vi blir tilldelad den skola som ligger närmast vårt hem. Det är också segregerat, men vi slipper i alla fall en segregation där januaribarn får större valmöjlighet än decemberbarn för att man hunnit stå längre i kö till en populär skola. Man bör väl vara lika mycket värd, oavsett när man är född på året? ", "article_category": "other"}
{"id": 1835, "headline": "Tänk på detta när du trappar ner på amningen", "summary": "När ska man sluta amma sitt barn? Och hur kan man gå tillväga? Någon gång är det dags att sluta med amningen, men hur man ska göra kan vara svårt att veta. DN har pratat med två experter på amning om vad man kan tänka på när man vill sluta amma sitt barn.", "article": "I dag rekommenderar Livsmedelsverket att barn ska ha modersmjölk som huvudsaklig föda upp till sex månaders ålder, och att man därefter kan fortsätta amma tills barnet är ett år eller mer. Hur länge man ska amma är en kontroversiell fråga, men någon gång kommer alla att behöva sluta amma sitt barn. Men när? – Det beror mycket på hur mamma och bebis tycker att det fungerar och hur de trivs med det. Jag tycker absolut att man ska tänka på vad man själv vill och hur man själv mår. Det individuella planet är viktigast, säger Sofia Zwedberg, specialistbarnmorska med fokus på amning, och lektor på Sofiahemmets högskola. Läs mer: Guide: Första året med barn Anna Herting, ordförande för organisationen Amningshjälpen som hjälper mammor med amning, menar också att man ska tänka på när man själv vill sluta. – Det kan inträffa när som helst från allra första början till barnet är flera år gammalt. Men när barnet är runt sex månader så är det oavsett om man fortsätter att amma dags att börja ge annan mat också, säger hon. Så hur ska man då göra? Sofia Zwedberg säger att det viktigaste är att man som kvinna bestämmer sig för att det är dags att sluta. Då sänder man också ut tydliga signaler till sitt barn om att amningen är på väg att ta slut. – Då brukar det gå ganska enkelt. Är man själv ambivalent så kan man ge sina barn dubbla signaler, och då kan det bli ganska svårt. Barn förstår ju inte vad man säger – men de förstår vad man signalerar, säger hon. Det är inte alltid som mamma och barn har samma uppfattning om när det är dags att sluta. Anna Herting menar att det därför är viktigt att gå långsamt till väga, särskilt om barnet har vant sig vid amningen och gillar den. Läs mer: Det här är sant och falskt om amning Märker man redan tidigt att amningen inte fungerar så är det viktigt att se till att man lägger sig på en nivå där man själv inte får mjölkstockning. – Då blir det oftast också tid för barnets mage att vänja sig vid ersättning, säger hon. Om barnet är under sex månader måste bröstmjölken ersättas med hjälp av modersmjölksersättning, men det kan ta ett tag för barnet att vänja sig vid den nya smaken. Därför kan man behöva pumpa bröstmjölk under en övergångsperiod. Barn kan dock ha olika lätt att dricka ur flaska. Behöver man stöd vid övergången kan man vända sig till sin barnavårdscentral. När barnet är över sex månader kan man i stället ge mer vanlig mat, och kanske även välling samtidigt som man trappar ner på amningen. – Om det är svårt att vänja av barnet vid amning vid den åldern kan det handla mer om att barnet gillar amningen och närheten, och därför blir ledset. Då får man hitta ett sätt att trösta barnet på ett annat sätt, säger Anna Herting. Hur kan man göra det? – Det blir mycket kramar. Och man får se till att inte låta barnet amma mer än vad man själv vill. Ett tips är att inte visa bröstet när man inte är intresserad av att amma, säger Anna Herting. Även Sofia Zwedberg tycker att långsam nedtrappning är mest skonsamt. Man kan ta bort en del av amningstillfällena och successivt ersätta med mer annan mat. En tvåveckorsperiod brukar vara lagom för att hinna med nedtrappningen, både för mamman och för barnet. – Då hinner mjölken i brösten minska, så när du väl slutar blir det bara lite spänt och efter några dygn har kroppen absorberat även den sista mjölken. En del mammor väljer att amma länge, tills barnet förstår mycket av vad man säger och kan prata. I det fallet kan man förbereda barnet på att det snart kommer vara dags att sluta med bröstmjölken. Anna Herting menar att det finns visa utvecklingsperioder hos barnet då det kan vara svårare att lyckas med amningsavvänjningen. En sådan period brukar infalla när barnet är runt åtta till nio månader. – Då kan det i regel vara nästan plågsamt att försöka sluta amma, eftersom det är en fas när barnet är känsligare och mammigare. Då har barnet börjat förstå att föräldern kan vara frånvarande och får svårare att bli nekad närhet. Därför kan det vara bättre att vänta någon månad, säger hon. Detsamma gäller om man fortsätter amma när barnet börjar på förskola. I det fallet är det bättre att vänta med avvänjningen till efter inskolningen, så att inte båda de perioderna sammanfaller. Ett problem som en del föräldrar tampas med är när barnet vill ammas mycket under natten. Sofia Zwedberg säger att barnet ofta vill amma när det ska gå och lägga sig, så att det kan vara bra att ha kvar just den amningen lite längre. Nattamningen är ofta ett av de svåraste momenten när barnet ska sluta ammas. – Även där måste man bestämma sig. Har man väl gjort det kanske det är läge att ens partner går upp och tar barnet på nätterna i några dagar, och att man själv inte är den som lyfter upp barnet på natten. I stället för nattamning kan barnet behöva en annan typ av tröst om det vaknar under natten. Om barnet sover nära en, i samma säng eller i en barnsäng väldigt nära kan man snabbt trösta det innan det är helt vaket. – Men det kan ta en vecka eller två innan barnet har lugnat ner sig och tycker det är okej. Och man får inte vara rädd att ändra sitt tillvägagångssätt om man märker att det man testat inte fungerar, säger Anna Herting. För barnets del är det viktigt att vara uppmärksam på att det fortsätter ha en bra avföring, och inte blir hård i magen av bytet från modersmjölk till annan föda. Man bör även kontrollera att barnet inte blir uttorkat - genom att till exempel se till att det inte har för torra läppar, och att det kissar som vanligt. – Bröstmjölken är ju väldigt väl anpassad för tarmen och barnet, så man får verkligen se till att barnet får i sig bra mat så det har en vanlig avföring, säger Sofia Zwedberg. Både BVC och Amningshjälpen är två instanser dit man kan vända sig om man får problem med att sluta amma sitt barn. – Det finns alltid individuella skillnader mellan barn, och man kan behöva mer eller mindre stöd när man ska sluta amma. Men det är viktigt att försöka göra det så enkelt som möjligt, och hitta olika sätt som fungerar, säger Sofia Zwedberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 1853, "headline": "DN gratulerar: Zara Ulaj, lärare i Botkyrka", "summary": "Zara Ulaj kom till Sverige som flykting från Kosovo på 90-talet. Nu hyllas hennes inspirerande insats som lärare för ensamkommande barn i Storvretskolan i Botkyrka.", "article": "I går fick Zara Ulaj ta emot Botkyrka kommuns Barn- och ungdomskulturpris på 10.000 kronor vid en ceremoni i Hågelbyparken för pristagare i olika kategorier. I motiveringen står bland annat att hon som lärare ”arbetar outtröttligt med att på olika sätt väcka sina elevers engagemang och lust att lära, oftast med kulturen som verktyg” och att hennes arbete inspirerar både ”hennes egna elever som är nyanlända till Botkyrka” och allmänheten och kolleger. När vi träffas är det en vecka till höstens skolstart. Zara har nyligen kommit tillbaka från sex veckors bilsemester med man och barn genom södra Europa där slutmålet som vanligt var Kosovo, där hon föddes. – Jag och min familj kom till Sverige 1992 som flyktingar, berättar hon. I början av 90-talet hade Serbien strypt provinsen Kosovos autonomi, vilket ledde till en långvarig, komplicerad konflikt och senare även krigstillstånd. Flera tusen människor dog och en miljon, framför allt kosovoalbaner, gick i landsflykt. I dag är republiken Kosovos självständighet erkänd av en majoritet av FN:s medlemsstater, bland andra Sverige. – Vi kom först till Säffle i Värmland där jag pratade min skolengelska, men vi kunde inte svenska. Jag var 17 år och för gammal för att gå i en vanlig skola. Då började jag intensivt att träna upp min svenska genom att läsa en massa böcker utan att först förstå ett enda ord. Jag såg också engelska filmer på tv och försökte läsa de svenska undertexterna. – Vår status i Sverige var lite osäker, vi blev utvisade efter några månader, men fick komma tillbaka igen. Det är erfarenheter som jag inte har tänkt så mycket på tidigare, men som jag nu har haft stor nytta av, säger Zara som efter universitetsstudier började jobba som lärare. Hösten 2015, då det under en period kom omkring 10.000 asylsökande i veckan till Sverige, med en kraftigt ökad andel ensamkommande barn från i första hand Afghanistan, fick Zara ta hand om klasser med ensamkommande på Storvretskolan i Botkyrka. Hon var inte helt oförberedd inför uppgiften. Två av tre barn på Storvretskolan, som har klasser från fyran till nian, har föräldrar födda i ett annat land än Sverige, men hon kände ändå stor tvekan. – Det kändes nästan som ett omöjligt uppdrag. De var ensamma, utan familj, mellan 12 och 15 år och flera av dem var analfabeter. Hur skulle jag kunna göra ett bra jobb, hur skulle jag kommunicera med dem? Som mest var de 19 stycken, men det var för många, några fick flytta till andra klasser. Hennes ingång till sina nya elever, alla pojkar, blev att spela svensk musik, som 60-talslåten ”Jag hade en gång en båt” med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hanson, och prata om texten. Det lockade eleverna att berätta om sina egna, oftast svåra erfarenheter och musiken blev en öppning i kontakten mellan Zara och dem. – Jag tycker att kultur och musik är viktigt i all undervisning. Jag gav dem ofta i läxa att lyssna på svenska låtar och samtidigt försöka läsa texten och vi lyssnade på Astrid Lindgren när hon läser ”Mio min Mio”. Vi var på teater och gjorde studiebesök på Sveriges Television där några av mina elever fick sommarpraktik. Arbetet kring de här eleverna, som bodde i familjehem eller i gruppboende, tog mycket av Zaras tid och kraft under två och ett halvt år. Det var mer än ett vanligt lärarjobb. När hon till exempel insåg att ett av barnen inte hade någon vinterjacka gick hon hem och pratade med sin tonårsson som lämnade ifrån sig sin gamla jacka. Nu är Zaras lärarinsats för de ensamkommande pojkarna klar och hon har gått vidare till nya klasser på Storvretskolan. Men det är svårt att släppa de gamla eleverna helt. – Jag tänker ofta på hur det ska gå för dem och om de får stanna här. I går mötte jag en av dem när jag var på väg hem från skolan och frågade om allt var bra. Det var det sa han, men så kröp det fram att han nu var tvungen att flytta från sitt familjehem, det hade Migrationsverket bestämt. Men han visste inte vart. – Då blev jag tvungen att gå, jag ville inte att han skulle se mig gråta. Zara Ulaj Gratuleras till: Har fått Botkyrka kommuns Barn-och ungdomskulturpris på 10.000 kronor. Gör: Lärare på Storvretskolan i Botkyrka. Ålder: 44 år. Bor: Stuvsta, Huddinge. Familj: Maken Visar Ulaj, tre barn, 15, 12 och 10 år. Intresse: Matlagning. Hade i flera år en blogg på albanska om matlagning men skrev även om sina tankar kring familjen och de årliga bilsemestrarna genom Europa. Så ska hon använda prispengarna: Planerar att gå en skrivarkurs. Kanske för att skriva sina ensamkommande elevers historia. ", "article_category": "other"}
{"id": 1861, "headline": "”Landet måste regeras – vi behöver färre partier”", "summary": "DN DEBATT 26/8. Dagens parlamentariska röra är resultatet av det valsystem som beslutades i mitten av 1960-talet med millimeterrättvisa och en spärr på 4 procent. Men den nuvarande politiska situationen är inte bra och mest förvirrande för väljarna. Det behövs ett nytt valsystem som ger färre och större partier, skriver Evert Svensson, fd riksdagsledamot (S).", "article": "Det blir alltmer uppenbart att vi åter behöver en ny författningsutredning för att se över vallagen. Tv-debatterna synliggör vilka svårigheter svensk politik har råkat in i. Åtta män och kvinnor radas upp i en halvcirkel. Alla skall ha tid att säga sin mening, framföra sitt partis politik, ta repliker. När debatten är slut är tittarna mest förvirrade om de inte tidigare har bestämt vilken politik de föredrar, vilken grundinställning de har. Väljarna vet varken ut eller in. Totalt virrvarr med andra ord. Den politiskt och historiskt erfarne Gunnar Wetterberg har nyss i en kolumn i Expressen (19/8) luftat denna problematik och skriver, jag citerar, ”Sverige behöver partier stora nog att ta ansvar”. Denna röra är resultatet av det valsystem som beslutades i mitten av 1960-talet – millimeterrättvisa med en spärr på 4 procent. När enkammarriksdagen infördes måste ett nytt valsystem införas. Grundlagsberedningen (tillsatt 1966, inte att förväxlas med grundlagsutredningen, tillsatt av regeringen Persson 2004) hade lagt ett förslag som alla partier hade kunnat godta – i trötthetens tecken. Jag var ganska ny i riksdagen när vi vid ett gruppmöte (S) beslutade att ställa oss bakom detta valsystem. Frågan hade utretts i åratal utan att man hade kommit fram till något resultat. Riksdagens ledamöter var, som sagt, helt enkelt trötta på frågan och såg väl det föreslagna systemet mest som ett Alexanderhugg. Tage Erlander ville som bekant ha ett valsystem som gav klara utslag. Han fick ett valsystem som var raka motsatsen. Socialdemokraterna var en gång för majoritetsval i enmansvalkretsar (som i Storbritannien och USA) men stannade sedan för ett proportionellt valsystem. Ingemund Bengtsson, riksdagsledamot från Halland och talman 1979–1988, hade blivit gruppledare för Socialdemokraterna och han presenterade det nya förslaget från Grundlagsberedningen för oss: 310 fasta mandat och 39 tilläggsmandat och med en spärr på 4 procent. Dessa 4 procent var en kompromiss. S hade förordat 3 procent (!) vid förhandlingarna kring den nya vallagen medan Folkpartiet ville ha 5 procent. Bertil Ohlin, som då var FP:s ledare, var rädd att det nybildade KDS skulle ta röster från FP, en icke helt obefogad rädsla skulle det visa sig. I till exempel Göteborgs södra skärgård med tidigare stor uppslutning kring Folkpartiet gick de flesta över till KDS. Jag hade vid den tiden god sömn men den natten låg jag vaken och grubblade. Jag såg framför mig 1920-talets svårigheter i regeringsfrågan, som Tage Erlander också fruktade. På morgonkvisten sökte jag upp min vän Hilding Johansson (S) som då var Socialdemokraternas gruppledare i Konstitutionsutskottet. Han försökte trösta mig med att Socialdemokraterna säkert med sitt stora röstetal skulle klara regeringsfrågan. Mitt svar var – kan du inte läsa valstatistiken. Det blev värre än vad jag då anade. I dag samlas våra småpartier kring dessa 4 procent och där får de alla kalla fötter – utanför eller innanför spärren, det är frågan den 9 september. Två motstridande intressen står mot varandra i valet till riksdag (och även till kommunal- och landstingsval förstås). Det ena är att varje röst bör väga lika tungt. Den andra är att landet skall regeras. I det senare fallet krävs det handlingskraftiga partier som kan ta ansvar. I detta läge dyker den gamla tanken upp om ett majoritetssystem i enmansvalkretsar liknande det som finns i till exempel Storbritannien. Men det är ett trubbigt förslag och som hotar att vi får ett rött Sverige i norr och ett blått i söder. Så är det i Storbritannien med Skottland som ett rejält fäste för Labour och med de konservativa i söder. Dessutom får Liberalerna med sina omkring 10–15 procent i valen till Underhuset nöja sig med en förhållandevis liten utdelning i mandat, något tiotal av 650 ledamöter. Nej, ett majoritetsval i enmansvalkretsar är inte bra. Borde man inte i detta förvirrade läge kunna pröva ett mellanting? Låt oss säga att vi hade mindre och slutna valkretsar på 5 eller 7 mandat, således utan utjämningsmandat. Det skulle kräva 20 procent i röster vid valkretsar på 5 mandat och vid 7 mandat omkring 15 procent för att komma in i riksdagen. Normalt skulle det också innebära att det udda mandatet utfaller antingen åt vänster eller höger och kan därmed förhoppningsvis skapa en stark majoritet åt det ena eller andra hållet. Det skulle också ge utrymme för våra tre bärande politiska idéer: demokratisk socialism, liberalism och konservatism. Vid tre eller möjligen fyra partier skulle sikten bli mycket klarare. Nu är inte frågan om ett nytt valsystem det lättaste att genomföra. Varje parti bevakar sitt behov av mandat. I detta läge är det bara två partier som kan genomföra ett sådant här valsystem – Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans. De borde därför ta sig samman efter valet den 9 september och pröva en ändring utan hänsyn till småpartierna. Dessa blir säkert ledsna men kommer snart att finna sin plats i något av de stora partierna. Landets intresse måste gå före. En ny författningsutredning är nödvändig. Jag har själv erfarenhet av en mindre grupps inflytande i ett stort parti. Broderskapsrörelsen är ju inget parti men vi är delaktiga i den socialdemokratiska politiken och kan – och har gjort så i många frågor – påverkat politiken. Eller ta Kvinnoförbundets (S) inflytande. Detta har inte varit dåligt under åren. Företrädare för små partier kring 4 procent kan hålla fina tal, partiledarna kan bli kända ansikten men vid voteringarna står de sig slätt. Hur som helst, den nuvarande politiska situationen är inte bra och för väljarna mest förvirrade. Det behövs ett nytt valsystem. Om man på samma gång kunde göra upp om hur valet av talman skall gå till vore det också en vinning. Denne bör vara oberoende och inte väljas av någon tillfällig riksdagsmajoritet. 26 augusti 2018 Debattartikel Evert Svensson, fd riksdagsledamot (S): ”Landet måste regeras – vi behöver färre partier” ", "article_category": "other"}
{"id": 1867, "headline": "Martin Liby Troein: Nu måste vi få veta hur mycket Hultqvist känt till", "summary": "Beskedet att Peter Hultqvists pressekreterare Marinette Nyh Radebo slutar är ett erkännande att hon agerat olämpligt. Nu måste försvarsministern själv svara på frågor.", "article": "DN har de senaste dagarna avslöjat att försvarsminister Peter Hultqvists (S) pressekreterare, Marinette Nyh Radebo, bedrivit pr- och lobbyarbete under sin tid i regeringskansliet. Dels har Nyh Radebos familj fortsatt arrangera ett försvarspolitiskt Almedalsevenemang sedan hon tillträdde sin tjänst. Där har Hultqvist deltagit. Dels har hon varit talare vid vapenlobbyorganisationen SACS vårkonferens 2015. Där diskuterades hur föreningen, i vars styrelse Nyh Radebo tidigare varit ledamot, bäst skulle kunna påverka försvarspolitiken. Avslöjandena tyder på att Nyh Radebo på ett mycket olämpligt vis blandat samman tidigare och nya roller. Sent på fredagseftermiddagen kom beskedet att Nyh Radebo lämnar sin tjänst. Det är ett erkännande att hon agerat fel. Nu måste vi få veta hur mycket Hultqvist känt till om hennes aktiviteter. Han har hittills duckat. Men när försvarsministerns pressekreterare lämnat är det hög tid för honom själv att svara på frågor. ", "article_category": "other"}
{"id": 1893, "headline": "Stå upp mot SD-värderingar och låt ensamkommande stanna", "summary": "Är det SD-värderingar som gör att politiker inte vill ge de 9000 ensamkommande ungdomarna som kom år 2015 till Sverige en rättssäker och medmänsklig behandling? Nu måste politiker samla sig och se till att alla ensamkommande ungdomar som kom 2015 får stanna i Sverige och bidra till vår välfärdsutveckling.", "article": "Enligt opinionsundersökningar är ungefär var femte röstberättigad SD-sympatisör. Men mina vänner har insett att invandring till Sverige behövs. Det har varit och är en viktig del i vår välfärdsutveckling. Visst blev vi alla oroliga för tre år sedan då 100.000 flyktingar kom till Sverige under några få månader. Men det var då. Nu har vi unga människoöden att ta ansvar för. Den långsiktiga migrationspolitiken är en annan fråga. I dag förfäras vi över att politiker, Migrationsverket och några politiserade domstolar tappat sitt medmänskliga förstånd. Hur ska en flykting kunna bevisa sin identitet, ålder och förtryck med dokument när flykten sker från krig och förföljelse från länder där födelsekontroll eller annan för oss normal byråkrati inte existerar? Vi förfäras av att ensamkommande unga inte bedöms efter sin ålder när de kom till Sverige, utan efter den ålder de har vid den tidpunkt som Migrationsverkets fattar sitt beslut – något år senare – med dramatiska konsekvenser för den enskilde, eftersom olika lagar tillämpas beroende av ålder. Härtill kommer en av experter ansedd ovetenskaplig åldersuppskrivning. Åldersuppskrivningar som dessutom används som bevis för att den ensamkommande har ljugit om sin ålder och därmed inte är trovärdig i andra delar av sin berättelse, vilket med automatik leder till utvisning. Hela förfaringssättet är sannerligen inte rättssäkert, som vissa politiker påstår. Nu oroas 9.000 ensamkommande ungdomar av att kanske inte få fullfölja sina studier och bli skattebetalare i Sverige. Det är lätt för mina vänner att förstå deras situation. Vi förstår inte att det finns politiker som inte vill ta till vara på den investering i utbildning och integration som skett under flera år för denna grupp flyktingar. Eftersom Migrationsverket och rättsväsendet tappat verklighetsförankring och ägnar sig åt en lingvistisk pseudovärld måste våra politiker samla sig och se till att de ensamkommande ungdomarna från 2015 får ett berättigat uppehållstillstånd, som de hade fått ifall de bedömts efter sin verkliga ålder när de kom till Sverige. Mina vänner förväntar sig att politiker kan stå emot SD-värderingar och tala för en positiv och ansvarstagande invandring. Mina vänner förväntar sig medmänsklighet. Vem är du egentligen, SD-vän? ", "article_category": "other"}
{"id": 1894, "headline": "Privatiserad polis kan fungera lika bra som friskolor", "summary": "Det kanske är dags att privatisera polisen? Mot bakgrund av friskolornas agerande kan det vara värt ett försök – även om privatpoliser kanske inte skulle etablera sig i Rosengård och Rinkeby, utan snarare i Djursholm och Danderyd.", "article": "Många politiker anser att aktiebolag är en utmärkt form för att utbilda våra ungdomar. Det övergripande målet för ett aktiebolag är att generera avkastning till ägarna. Intäkterna är skattemedel och utgifterna är huvudsakligen, lokalhyror, lärarlöner, marknadsföring och administration. Rimligt är då att skippa bibliotek, gymnastik, och slöjdsalar, vilket många friskolor också har gjort. Varje lönekrona är en förlorad vinstkrona, så det gäller att hålla nere lönerna och minimera antalet lärare. En viktig del i marknadsföringen är höga betyg, därför har musikskolorna inte längre Sveriges bästa musikklasser utan Internationella engelska skolan. Mot den bakgrunden borde det vara dags att privatisera polisen. Tycker vi att aktiebolag är en bra form för att utbilda våra barn borde polisverksamhet lämpa sig ännu bättre. Brottslighet och poliseffektivitet är betydligt enklare att mäta än kunskap och polisens organisation och effektivitet har upprepande gånger kritiserats av politiker som hyllar vinstdrivande skolor. Risken är förstås att privatpolisen etablerar sig i Djursholm och Danderyd, snarare än i Rosengård och Rinkeby – men det kan väl vara värt ett försök. ", "article_category": "other"}
{"id": 1897, "headline": "”Ganska stort att som nyexad hoppa in direkt som klasslärare”", "summary": "Lärarbristen är skriande och behöriga lärare kan få arbete i stort sett var de vill. Många söker kanske efter en skola med skötsamma elever där det råder lugn och ro. För Hanna Jönsson var det något annat som blev avgörande när hon nu tar sin första etta.", "article": "Att börja skolan. Del 2 Den här veckan börjar över 100.000 barn skolan – och många nyutbildade lärare har fått sin första klass. Hur känns det att vara en nykomling? Läs del 1: Nu ska sexåriga Ivan få lära sig att läsa Skolstarten kan bli dyr för småbarnsföräldrar Insidans medarbetare minns den första skoldagen Hanna Jönsson står och tittar ut över det som ska bli hennes livs första klassrum som lärare. Den här delen av Stordammens skola i Uppsala har varit utlånad till förskolan intill. Nu ska det bli ett klassrum igen. – Min praktik gjorde jag på ganska homogena platser, där alla elever hade liknande bakgrund. Här är det ganska blandat och eleverna pratar tjugo olika språk. Det var en av anledningarna till att jag sökte mig hit. – Stordammens skola speglar mer hur samhället ser ut. Så borde det vara på fler skolor. Det är bra för elever och lärare att möta flera nationaliteter, det skapar en större acceptans för varandra – och för olikheterna. Vi träffar Hanna när hon på eget initiativ besöker skolan inför skolstarten. Hon tycker att det känns bra att få se det blivande klassrummet och att lära sig hitta på skolan. Hon har fått nycklar och alla inloggningar till de datasystem som hon behöver. Längs väggarna i hennes klassrum står tomma skåp och hurtsar där varje elev ska få sin egen låda. Men i skåp och lådor är det tomt. Om en dryg vecka kommer klassrummet att vara fullt av liv när 27 förväntansfulla barn träffar sin nya lärare. – Det är skönt att vara här lite i lugnet före stormen och tänka igenom saker och ting. Jag känner mig betydligt mer lugn inför skolstarten nu när jag varit här och känt av atmosfären, säger Hanna. I juni tog hon sin lärarexamen som grundlärare F-3 efter fyra års studier vid Uppsala universitet. Det innebär att hon är behörig att undervisa från förskoleklass till och med årskurs tre. Nu ska hon börja sitt första jobb som klasslärare för en etta. – Min spontana känsla är att det är jättespännande. De sista ett och ett halvt åren på utbildningen kände jag mig ganska klar och ville bara ut och testa det vi lärt oss i praktiken. Och nu är det så nära. Kommer det att fungera i verkligheten? funderar hon. – Jag vet att det kommer att bli stressigt, men samtidigt har jag längtat så otroligt mycket efter den här stunden. Har du fått all grund du behöver på utbildningen? – Nja. Jag har haft jättebra praktikperioder där jag fått all hjälp, men jag kan tycka att det borde finnas en lite bättre koppling mellan teori och praktik under utbildningsperioden. Om man inte får använda det man lärt sig direkt så glöms det lätt bort. Vad jag saknat mest är ett bättre samarbete mellan universitetet och skolorna i kommunen. Varför ville du bli lärare? – Jag har alltid velat jobba med barn. Det föll sig naturligt för mig. Jag har en lillebror som är tolv år yngre än vad jag är. Jag fick ofta möta honom på förskolan och blev fascinerad över allt han lärde sig där. Det var nya saker varje dag. – Men att jag skulle bli lärare och lära barn en massa saker var långt ifrån självklart. Hanna kommer ihåg glimtar av sin egen skoltid. Den var ganska bökig. Ända upp till sexan gick hon i åldersintegrerade klasser där elever från flera olika årskurser undervisades tillsammans. – Det var populärt under en period, och blev rätt stökigt. Men jag blev en bra människa i alla fall! En period hade Hanna funderingar på att bli läkare. Så fick en lärare under gymnasiet henne att börja fundera på läraryrket. Eftersom hon har spelat fotboll och handboll under hela sin uppväxt var den första tanken att kanske bli idrottslärare. Efter gymnasiet arbetade Hanna ett tag på förskola och fritids. Mer och mer lutade det åt yngre barn. Hon trivs med att vara omhändertagande – och så tänkte hon på den yngre brodern och hur viktigt det är barn får möta vuxna som inspirerar och är bra på att lära ut. Innan Hanna sökte till lärarutbildningen jobbade hon med olika saker under några år. Och såg sig omkring i världen. Bland annat var hon på ett fårslakteri i Norge och ett år i Australien, bland annat som aupair. – Jag gjorde seden en del av min lärarpraktik på en svensk skola i Spanien. Det är bra att ha lite egen livserfarenhet när man ska lära barn om livet utanför skolan. Hanna är uppvuxen i Östersund, men bestämde sig ganska snart att stanna kvar i Uppsala efter utbildningen. Hon hann bara söka två jobb innan det blev klart att hon skulle börja på Stordammens skola. – Jag gjorde ett besök på skolan och träffade andra lärare. Efter det bestämde jag mig ganska snabbt för att det var här jag ville arbeta. När jag pratade med kollegorna så förstod jag att de samarbetade så bra på den här skolan. Det var väldigt viktigt för mig. Det var en anledning till att jag valde att arbeta just här. Före sommaruppehållet var hon och presenterade sig för sina elever och deras föräldrar. Barnen ställde frågor om hennes favoritfärg och om hon hade något husdjur. Under sommaren har hon pluggat på alla barnens namn. Hur känns det att börja arbeta nu? – Det är ganska stort att som nyexad hoppa in direkt som klasslärare, men jag valde att köra fullt ös på en gång. Har man bra kollegor runt sig kommer det nog att gå bra. Hanna tror inte att det är eleverna som kan vara det som blir jobbigt, utan snarare föräldrarna. – Förr skickade föräldrarna sina barn till skolan och var nöjda med det. I dag har alla en åsikt om skolan. Men jag tycker att det är jätteviktigt att bygga en bra relation med föräldrarna. Hanna tycker att skolpolitikerna har en tendens att lägga sig i alldeles för mycket detaljer. Hon tycker att man ska låta lärarna vara lärare. I våras uppmärksammades att det i skolan låg mer fokus på analyserande och argumenterande än på kunskaper i skolan. Vissa har ifrågasatt att det är svårt att analysera innan man har kunskaperna. – Man kan ha fantastiska diskussioner med barn som är sju, åtta år. Barn har en förmåga på sitt eget sätt, det gäller att fånga upp det. Jag tycker att det ska bli superkul och kommer att lära mig mycket om mig själv också, av eleverna som är så nyfikna. – Ingen dag är den andra lik. Jag kommer att bli expert på att lösa problem genom att möta olika elever. Det ska bli jättespännande. Hanna tycker att det hänt en hel del positivt i synen på lärarna på senare år – inte minst i fråga om lönerna. – Folk har börjat förstå att lärarna har en lång utbildning ska ha bra betalt om de gör ett bra jobb. Men vi måste fortsätta kämpa för en bättre syn på läraryrket, vi behöver bättre arbetsvillkor för att se till att fler stannar inom yrket. Hur ska du lägga upp den första skoldagen? – Jag har tänkt jättemycket på det. Jag har tagit med mig ett skolfoto på när jag själv började i första klass. Och så har jag mina föräldrars första läsebok från 70-talet. Kanske kan jag använda dem på något sätt. Hur vill du vara som lärare? – Min upplevelse är att barn mår bra av struktur och regler. Ändå måste man som lärare våga bjuda på sig själv, det är viktigt i relationsbygget. En lärare måste få vara lite ”fjantig” ibland också och inte bara superseriös. – Jag tror också att lärande genom lek är jätteviktigt, framför allt i lägre åldrar. Själv minns Hanna särskilt en lärare i SO i högstadiet. Han satte alla elever i respekt. – Det fanns inte på kartan att man skulle komma en minut för sent på hans lektioner. Om alla skötte sig kunde han berätta en fräckis mot slutet av lektionen. Och det tänker du göra? – Kanske inte i första klass... jag får hitta på andra sätt. Biträdande rektor Jeannette Sångefjord kommer förbi och hälsar. Har hon något råd att ge Hanna inför skolstarten? – Behåll glädjen och entusiasmen med dig in i jobbet. Se till att arbeta tillsammans med dina kollegor. Själv fick jag jättemycket stöd när jag började som lärare i mitten av 90-talet. Det kommer Hanna att få också, säger hon. Hanna Jönsson tittar runt i klassrummet. I ena hörnet står ett bord som skulle kunna bli hennes kateder. Där kommer det nog att vara fullt av papper och om någon elev behöver lite lugn och ro kan hen få sitta där. – Själv kommer jag att röra mig runt i klassrummet. Det är mitt sätt att vara, säger hon.  Hanna Jönsson Ålder: 27 år. Familj: En yngre bror, en äldre syster, mamma och pappa. Bakgrund: Uppvuxen i Östersund. Har jobbat med många olika saker före lärarutbildningen, bland annat som aupair i Australien, på förskola i Norge och på fårslakteri i Norge. Har alltid tyckt att det är roligt att umgås med barn. Utbildning: Tog examen i juni i år som grundlärare F-3, Uppsala universitet. Aktuellt: Ska börja jobba som lärare i klass 1 på Stordammens skola som ligger i Sävja, ett snabbt växande område utanför Uppsala. Skolan har elever från förskoleklass till nian. Här finns cirka 600 elever som tillsammans talar över 20 olika språk. Det bästa med läraryrket: ”Att få möjligheten att möta många olika typer av elever och se dem växa, både på ett personligt plan men också kunskapsmässigt.”  Stordammens skola I Sävja, ett snabbt växande område en halvmil söder om Uppsala, ligger den kommunala internationella skolan Stordammen. Skolan har elever från förskoleklass till nian. Här finns cirka 600 elever som tillsammans talar över 20 olika språk. Arbetet med trygghet och respekt återkommer varje dag i klassrummet. Alla elever ska känna att de vill, kan och vågar. Alla lärare arbetar förebyggande med värdegrundsarbete. Det är viktigt för god arbetsro, kamratskap och att få elever att våga pröva nya saker. Skolan ligger naturskönt och skogsnära i direkt anslutning till kultur- och idrottsanläggningar. Närheten till i skogen möjliggör naturundervisning utomhus, vandringar och äventyrspedagogik.  Lärare och skolan Förskola: Knappt 110.000 arbetade hösten 2017 med barn. Personaltätheten är 5,1 barn per årsarbetare. Grundskola: Drygt 100.000 lärare var i tjänst i landets grundskolor. Lärartätheten är 12,1 elever per lärare (heltidstjänst). Gymnasieskola: Drygt 35.000 lärare var i tjänst i gymnasieskolor. Lärartätheten är 11,7 elever per lärare (heltidstjänst). Grundskolan kostar cirka 107 miljarder kronor per år. Andelen behöriga lärare i grundskolan varierar mellan landets olika kommuner. I botten fanns läsåret 2017-2018 Ragunda i Jämtland med 37 procent behöriga lärare. I Habo, i Jönköpings län, var 91 procent av lärarna behöriga. Lärarbrist: Under de närmaste fem åren kommer nya lärare motsvarande 77.000 heltidstjänster att behöva rekryteras till landets förskolor och skolor. Om prognosen visar sig stämma kommer det att saknas 80.000 lärare om femton år. Minskat söktryck: De senaste två åren har förstahandsansökningarna till grundlärare och ämneslärare minskat med åtta procent till höstintagningarna. Källa: Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 1908, "headline": "En röst på SD hotar vår yttrandefrihet och tryckfrihet", "summary": "Sverigedemokraternas antidemokratiska värderingar vad gäller yttrande- och tryckfrihet är ett hot mot demokratin. Därför blir en röst på SD ett steg från vårt öppna och demokratiska samhälle.", "article": "SD:s rasistiska sortering av människor som mer eller mindre värda och med rötter i nazismen är otäck. Än värre är dess antidemokratiska intentioner för att montera ner vårt demokratiska styrelsesätt och göra begränsningar i våra demokratiska värderingar: Därför vill SD göra begränsningar i yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen och offentlighetsprincipen. Flera uttalanden av SD:s representanter har indikerat att man med inflytande vill begränsa dessa friheter på samma sätt som redan skett i Ungern. Detta skulle bidra till en ökad risk för korruption och skulle skapa ett slutet och misstänksamt samhälle med möjlighet att fängsla oliktänkande. Ett ytterligare steg mot diktatur som indikerats är begränsa domstolars oberoende. Dessutom förekommer från SD-företrädare hot mot journalister och oliktänkande. I sakfrågor är dess politiska budskap att det finns enkla lösningar på komplexa problem. Det gör det inte! Skillnaderna mellan SD, som är ett odemokratiskt parti som förespråkar ett slutet samhälle med åsiktskontroll, och till exempel Alliansen och Moderaterna som är demokratiska och förespråkar ett öppet och fredsbevarande samhälle är enorma. Därför blir en röst på SD ett steg från vårt öppna och demokratiska samhälle. ", "article_category": "other"}
{"id": 1912, "headline": "Klimatet har inget att vinna på att behålla kärnkraften", "summary": "Det finns bara två anledningar att satsa på kärnkraft: att man vill rädda en teknokratisk kultur och att man vill få bort vindkraft och solel. Klimatet har inget att vinna på att behålla kärnkraften.", "article": "Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 var många betydligt bättre insatta i problemen än i dag. Då röstade 97 procent för att avveckla kärnkraften, med mer eller mindre förbehåll. Varför skulle kärnkraft behövas för att klara klimatet? Vi har nästan ingen elproduktion av kol eller olja längre i Sverige. Kina, USA och Tyskland är ledande när det gäller solel. Sverige är inte bäst – varför skulle länder på kontinenten köpa svensk kärnkraftel? De har ju ännu mer sol än Sverige. Om det verkligen gällde klimatet vore det förståeligt med rop på mer kärnkraft. Men klimatet hotas inte av vindkraft och solel. Det enda som hotas är kärnkraften. Vi vet också av decenniers erfarenhet att kärnkraften är ett hinder mot användning av förnybar energi. Först när den börjat skrotas blev det riktigt lönsamt att satsa på vindkraft och utveckla solceller. Det finns bara två anledningar att satsa på kärnkraft; att man vill rädda en teknokratisk kultur, vilket är känslomässigt förståeligt, och att man vill få bort vindkraft och solel. Det finns massor av saker man kan göra med avfallet, men det måste ändå lagras någonstans, vilket medför oöverskådliga risker – för att inte tala om uranbrytningen. Den som älskar kärnkraft och hoppas på fusion borde rimligen satsa allt på solceller för att ta vara på energi från den enda existerande fusionsreaktorn. Vi har nu äntligen kommit dithän att vi inte behöver bekymra oss för energiförsörjningen – det är bara att sätta igång och köpa. Äventyra inte detta genom att låta ny kärnkraft konkurrera ut förnybar energi! ”Vad har klimatet egentligen vunnit med att låta vind ersätta kärnkraft?” frågar Kenneth Walve. Vad skulle klimatet vinna på att låta kärnkraft ersätta vindkraft? Till syvende och sist handlar det ändå om att vi redan har tillgång till mycket mer energi än vad vi kan förbruka. Till yttermera visso distrbueras denna energi automatiskt och gratis. Det finns ingen som helst anledning att omvandla materia till ännu mer energi! Jag skäms som ingenjör för att vi inte tidigare tagit tillvara dessa ständiga energiomvandlingar som sker runt omkring oss och för att så många fortfarande tror att enda sättet att framställa energi är med kärnkraftverk! ", "article_category": "other"}
{"id": 1917, "headline": "”Oppositionen blockerar en förbättrad polisutbildning”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 17/8. Att genomföra den förbättring av polisutbildningen som Polisförbundet förespråkar skulle kräva ett riksdagsbeslut. Men de borgerliga partierna och SD har motsatt sig ändringen och blockerat en sådan reform, skriver Morgan Johansson (S), justitie- och inrikesminister.", "article": "Polisförbundets ordförande Lena Nitz efterfrågar en höjd nivå på utbildningen för poliser och mer forskning kring polisens metoder och arbetssätt. Det är bra förslag som regeringen vill göra verklighet av. Tyvärr har oppositionen gjort sitt yttersta för att stoppa den förbättring som Polisförbundet förespråkar. Att genomföra det kräver riksdagsbeslut, men de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna har motsatt sig en ändring och därmed blockerat en sådan reform. Regeringen har låtit en utredare ta fram ett förslag på en ny polisutbildning som skulle ge en högskoleexamen. Förslaget skulle dessutom innebära att det blir möjligt att utveckla polisforskningen. Oppositionens ovilja att söka en kompromiss kring en förbättrad polisutbildning har dock varit kompakt. Trots allt tal om vikten av förbättrad brottsbekämpning så har Moderaterna motsatt en sådan nödvändig reform. Regeringen gör nu en historisk satsning med 7,3 miljarder kronor till Polismyndigheten på tre år, nya polisutbildningar i Malmö och Borås och fokus på de anställdas arbetsvillkor. Dagens poliser möts av allt mer komplexa utmaningar som ställer höga krav på de polisstudenter som examineras. Socialdemokraterna fortsätter därför arbeta för att göra polisutbildningen till en högskoleutbildning, möjliggöra mer forskning och få mer evidensbaserade metoder i polisens arbete. Det är en viktig åtgärd för att höja yrkets status och för att göra framtidens poliser redo för de utmaningar som väntar. 17 augusti 2018 Debattartikel Lena Nitz, ordförande Polisförbundet: ”Gör polisvetenskap till eget ämne och låt poliser forska” Repliker Roger Haddad (L), Liberalernas rättspolitiska talesperson: ”Högre polislöner avgörande för att stoppa polisavhoppen” Morgan Johansson (S), justitie- och inrikesminister: ”Oppositionen blockerar en förbättrad polisutbildning” Sofia Larsen, ordförande Jusek och Lars Modig, ordförande Saco-S inom Polisen: ”Låt poliser vara poliser” Slutreplik från Lena Nitz: ”Politikens kortsiktighet ett hot mot polisens utveckling” ", "article_category": "other"}
{"id": 1918, "headline": "Finns inga goda skäl att förbjuda burka och niqab på allmän plats", "summary": "Ett förbud mot burka och niqab på allmän plats slår mot redan svaga grupper och har ingen plats i ett modernt samhälle. Alla kvinnors rätt att själva bestämma vad de ska ha på sig utan risk för trakasserier eller påtryckningar bör värnas i Sverige.", "article": "I Sverige råder religionsfrihet. Det innebär att alla människor i Sverige är fria att själva välja vilken religion, eller ingen religion, man vill tillhöra och att utöva denna, både privat och i det offentliga rummet. Så var inte alltid fallet. Vi har i likhet med många andra länder haft en påbjuden statsreligion som man inte fick avvika ifrån. Ända till 1950-talet hade vi i Sverige lagstiftning som reglerade medborgarnas religionsutövning. Skyddet för religionsfrihet som numera är inskrivet i grundlagen är en fråga om liberala värderingar och mänskliga rättigheter som det anstår varje modern och upplyst stat att värna. I århundraden har svenska och europeiska kvinnor burit \"sedesam\" klädsel, bland annat med hänvisning till kyrkans påbud. Det har också under lång tid varit tradition att täcka håret när man går i kyrkan. Det är än i dag vanligt att se svenskar bära krucifix av olika slag. Jag växte upp i en stad där det låg ett katolskt kloster, och där var det inte ovanligt att se nunnor gå på stan iförda traditionell dräkt med dok och täckta armar och ben. Jag har också många gånger sett munkar i både kristen och buddistisk klädsel i offentligheten. Inte heller traditionellt judiska kläder är ovanliga i Sverige. Det är alltså felaktigt att det inte finns någon tradition av religiös klädsel i Sverige eller Europa. Det finns en möjlighet redan i dag för arbetsgivare att besluta att personal som har kundkontakter och därigenom representerar arbetsgivaren utåt inte ska bära synliga religiösa symboler. Det fastslogs av EU-domstolen i mars förra året och gäller som lag även i Sverige. Den arbetsgivare som anser att det inte är förenligt med yrkesutövningen att visa sin religiösa tillhörighet i det offentliga rummet har alltså möjlighet att reglera detta. Att en del arbetsgivare i stället har valt att till exempel ta fram uniformsvarianter av vanliga kulturella och religiösa huvudbonader beror antagligen på att dessa arbetsgivare har gjort bedömningen att det går utmärkt att representera arbetsgivaren och samtidigt utöva sin religion. Förslag på lagar om att förbjuda religiös klädsel riktar sällan om någonsin in sig på någon annan religion än islam, och företrädesvis på muslimska kvinnors klädsel. Sällan föreslås förbud mot maskeradmasker, sminkning, halsdukar uppdragna mot kylan, ansiktstatueringar, ansiktsfärg, brudslöjor eller lång lugg på allmän plats. I särskilda situationer, där det är olämpligt med klädsel som försvårar identifiering, finns det redan idag lagstiftning som hindrar maskering eller kläder som täcker ansiktet. Det är därför svårt att inte dra slutsatsen att det ligger något annat bakom viljan att förbjuda burka/niqab än bara en önskan att lätt kunna identifiera människorna omkring sig eller en önskan att helt slippa konfronteras med andra människors tro. Muslimska kvinnor i allmänhet är en underpriviligerad grupp i Sverige, som oftare än andra utsätts för diskriminering. De har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden och som utsätts för hot och trakasserier för sin tro och sin etnicitet. Vi bör som samhälle sträva efter att undanröja dessa problem och göra det möjligt för muslimska kvinnor att delta i det svenska samhället fullt ut, utan rädsla för att utsättas för förtryck, hot eller trakasserier – vare sig från de som anser sig ha rätten att bestämma över dem i religionens namn eller av de som anser sig ha rätten att bestämma över dem i den svenska kulturens namn. Ett slöjförbud uppnår ingenting annat än att ytterligare försvåra livet för en grupp som redan är missgynnad. ", "article_category": "other"}
{"id": 1926, "headline": "Efter cancern: Unga behöver prata om sex", "summary": "Många unga upplever problem i sexlivet efter en avslutad cancerbehandling. Lägre tillfredställelse med den sexuella förmågan och komplex för kroppsliga ärr är vanligt, visar ny forskning. Det finns behov av mer samtal – men det saknas kunskap och tid inom vården, säger Ante Nordqvist på Ung cancer.", "article": "Att drabbas av cancer i ung ålder och gå igenom en tuff behandling kan ge ärr, på både kropp och själ. En färsk studie visar att många unga personer som blivit botade från cancer inte är lika nöjda med sexlivet som andra personer i samma ålder. Studien ingår i specialsjuksköterskan Maria Olssons avhandling om sexuell hälsa bland unga vuxna som genomgått en cancerbehandling. Hon säger att problemen beror mer på psykologiska än rent fysiologiska biverkningar, alltså mer om psyket än om kroppen. – Den stora skillnaden ligger i upplevelsen av sex. De som har gått igenom en cancerbehandling är oftare missnöjda med sin sexuella förmåga. Men när det kommer till symptom på detaljnivå, till exempel torra slemhinnor, erektionsproblem eller liknande, så är skillnaderna små mellan de som har haft cancer och andra unga vuxna, berättar Maria Olsson. I hennes enkät har 540 personer mellan 15 och 29 år svarat på frågor om hur de uppfattar sin kropp och upplever sitt sexliv. Av deltagarna hade ungefär hälften genomgått en cancerbehandling. – Det visade sig bland annat att kvinnor som har haft cancer inte får orgasm lika ofta. Men det är svårt att säga om det beror på psykologiska eller fysiologiska biverkningar. För män är missnöje med den sexuella förmågan ofta associerat med erektionsproblem. Bland kvinnor finns en tydlig koppling mellan missnöje och depression, men där är det svårt att säga vad som är hönan och ägget. Även upplevelsen av kroppen kan påverkas negativt. Enkäten visar att det bland cancerdrabbade finns nästan dubbelt så många som känner sig mindre attraktiva på grund av kroppsliga ärr. – Utseendet är viktigt för många i den åldern. Ärren påminner också om allt jobbigt de har gått igenom under sjukdomsperioden. Det är en fråga som man inte heller får förringa. Maria Olsson anser att hennes forskning påvisar ett behov av ytterligare forskning om vilka konsekvenser cancersjukdom och behandling har för unga vuxnas sexliv. – Sex är inte ett ämne inom vården. Man pratar i regel inte om det alls under behandlingen, säger hon. Ante Nordqvist, som är medlemsansvarig i föreningen Ung cancer, bekräftar den bilden. Han möter dagligen unga personer som har, eller har haft, en cancerdiagnos. – De flesta känner ett stort förtroende för den medicinska behandlingen, men saknar stöd i andra frågor. Det är klart att det främsta målet under behandlingen är att överleva, men det finns många andra saker som kan oroa, till exempel hur det sociala livet och sexlivet påverkas. Han ser flera möjliga förklaringar till att sjukvården har brister på just den punkten, men tror att det som behövs är mer kunskap och tid. – Det finns många fantastiska läkare och sjuksköterskor som säger att de vill bli bättre på att prata om sex med sina patienter, men att de behöver mer kunskap i frågan. Sedan handlar det om tid. En del patienter har fler än tio läkare under sin behandling. Då är det ju inte så konstigt att man inte hinner bygga upp det förtroende som krävs för att kunna prata om känsliga frågor, säger Ante Nordqvist. Maria Olssons studie visar att ungefär en av tio tyckte att de frågor som är svårast att prata om är förmågan att få barn och risken för återinsjuknande. Men att prata om sex såg få som ett problem. Tvärtom uttryckte många ett behov av mer information och samtal om hur sexlivet kan påverkas av sjukdom och behandling. – De flesta vill att samtalet ska inledas av sjukvårdspersonal. Men det är viktigt att det görs på rätt sätt. Helst ska det vara en mjuk men seriös inbjudan till att prata om dessa frågor. Jag tror att det psykosociala stödet måste öka generellt för den här gruppen, speciellt mot slutet av behandlingen och efter att den har avslutats, säger Maria Olsson. Ung cancer erbjuder samtalsstöd, rehabiliteringsläger och sociala mötesplatser. Ofta dyker det upp problem när cancerbehandlingen redan är över och man inte längre har kontinuerlig kontakt med sjukvården. Det är därför ingen slump att de flesta av Ung cancers medlemmar tar kontakt med föreningen först efter att de har genomgått sin behandling. Ung cancer kallar det för ”cancerbaksmälla”. – Många har gjort stora planer om vad de ska göra när efter att de har blivit friska, till exempel resa, plugga eller göra karriär. Men många gånger kommer ett bakslag. Man upptäcker att det inte är så enkelt som man har tänkt och börjar må väldigt dåligt. Det kan handla om sviter efter sjuktiden, till exempel trötthet, depression eller problem med förhållanden och sexliv. Då finns vi där för att stötta, säger Ante Nordqvist. I dag får långt ifrån alla drabbade stöd från sjukvården efter avslutad behandling. Därför efterfrågar både Ante Nordqvist och Maria Olsson en utarbetad rehabiliteringsplan inom vården. – Det behövs inte åratal av terapi, många vill komma igång med sitt liv så fort som möjligt. Men jag tror att det vore bra om det finns en möjlighet att prata om vad man har gått igenom och vad som händer sen. I dag blir det ofta ett tomrum efter avslutad behandling, säger Maria Olsson. Hon efterlyser också att den svenska sjukvården vågar se unga vuxna som en grupp med speciella behov. I de många intervjuer som hon har gjort var åldersanpassad vård ett återkommande önskemål. – I till exempel Storbritannien, Danmark och Australien har man speciella avdelningar för unga cancerpatienter. Då blir det lättare att se vad som är viktigt för den gruppen. Samtidigt blir det lättare för de som vårdas att ta upp vissa frågor om man har andra omkring sig som är i en liknande situation. Där släpar Sverige efter ordentligt, säger Maria Olsson. Studien. Studien om unga, cancer och sex gjordes vid Sahlgrenska akademin. 540 unga vuxna deltog, varav 285 hade behandlats för cancer. Svarsfrekvensen var 74 procent. I studien framgår att unga vuxna som har behandlats för cancer oftare upplever missnöje med sin sexuella förmåga. Många av dem önskar att de fick större möjlighet att prata om sitt sexliv med vårdpersonal. Varje år drabbas ungefär 800 personer mellan 16 och 30 år av cancer. Ung cancer är en ideell medlemsorganisation för alla unga vuxna som tvingas leva med eller nära cancer. De har i dag ungefär 4000 medlemmar. Tidigare forskning visar att unga personer som drabbas av cancer oftare får psykiska men under sjukdomstiden. En del patienter upplever posttraumatisk stress i slutet av cancerbehandlingen. Många upplever negativa effekter på självkänsla och kroppsuppfattning. Källa: Maria Olssons avhandling \"Adolescent and young adult cancer survivors – body image and sexual health\". ", "article_category": "other"}
{"id": 1938, "headline": "DN gratulerar: Carl-Johan Forssén Ehrlin, författare", "summary": "Carl-Johan Forssén Ehrlin hade jobbat dagligen i flera år med sin bok – men blev nobbad av förlagen. Så han gav ut och marknadsförde boken själv. Envetenheten lönade sig.", "article": "Carl-Johan Forssén Ehrlin hade arbetat dagligen i flera år med sin bok – men blev nobbad av förlagen. Så han gav ut och marknadsförde boken själv. Envetenheten lönade sig. Carl-Johan Forssén Ehrlin är författaren till ”Kaninen som så gärna ville somna”, en barnbok som blivit en bästsäljare inte bara i Sverige, utan även i USA, Japan, Tyskland, England och Danmark. Den har översatts till över 40 språk och hittills sålts i 2,6 miljoner exemplar världen över. – Det känns overkligt. Samtidigt vet jag hur mycket jag har jobbat för det, säger han. Han tror att hemligheten bakom bokens genomslag är att den avhjälper ett universellt problem: föräldrar har svårt att få sina barn att somna. – Bokens metodik bygger på många kunskapsområden, som psykologi, pedagogik, retorik och avslappningstekniker hopkokade till en saga. Boken hjälper barn att slappna av och varva ned. Det tog 2,5 år att skriva boken, men inget förlag nappade. – Något förlag skrev till mig att de tyckte att det var en konstig bok, att de inte förstod vad den var bra för. Det fick de äta upp! Trots nedslående gensvar gav han ut boken själv 2011. – Jag hade en stark övertygelse om att det här skulle fungera, och jag var väldigt motiverad. Jag tänkte att jag gör det inte för mig, utan för andra. Jag är bra på att gå i mål. När jag har bestämt mig för något kör jag på det. Nu har jag bestämt mig för att börja träna, kanske en 40-årskris. Så nu blir det nog fullt ös på den fronten också. Han arbetade oförtrutet i flera år för att marknadsföra boken. I augusti 2015 blev den etta på försäljningslistorna i England och Carl-Johan blev intervjuad i en engelsk tidning. Dagen efter publiceringen strömmade tusentals mejl in, från bokagenter, utländska bokförlag och internationella medier. Ett amerikanskt tv-team kom till trädgården hemma i Huskvarna. – Jag tänkte: ”Shit, nu händer det!”. Men han har tagit uppståndelsen med ro. – Det var lite stressigt, men jag blev inte särskilt påverkad. Jag hade tidigare varit utbränd, så det var en balansgång för att inte hamna där igen. Jag har jobbat mycket med mig själv och gör det fortfarande. Vad kan han berätta om sig själv? – Jag tycker om att vara ensam och skriva, men också att vara med andra människor ibland. Jag är nyfiken och vill lära mig att förstå andra. Det jag inte vet vill jag ta reda på. Vetgirig på människor var han redan som barn. Efter skolan lyssnade han på utländska radiofrekvenser på AM-bandet och blev salig av att höra alla språk. – Jag drömde om att bli polis för att hjälpa människor. Jag blev inte polis, men jag hjälper människor på andra sätt. Det känns häftigt. Jag får många mejl från föräldrar som berättar hur jag har förändrat deras liv. Jag blir väldigt berörd av att det jag gör verkligen fungerar. Först jobbade han dock på bemanningsföretag. Som 20-åring åkte han bil med en arbetskamrat som satte på en cd-skiva om personlig utveckling. Carl-Johan blev eld och lågor. Dagen efter undrade han om han fick låna skivan. Han fick en hel väska. – Det var häftigt vad man kunde göra genom att jobba med sin inställning. Han sa upp sig från jobbet, förkovrade sig på högskolan i personlig utveckling och skrev så småningom boken ”Skapa din framtid”. – Jag har lärt mig att jobba mer i team i stället för bara på mitt sätt och jag månar om att släppa på kontrollen. Så du är fulländad nu? – Hehe, jag har jättemycket kvar att jobba på. Jag är bara i början av resan. Sedan genombrottet för tre år sedan har ytterligare tre barnböcker kommit ut, samtidigt som Carl-Johan Forssén Ehrlin fortsätter att skriva för vuxna. Man kan undra om det finns tid till annat än jobb. – Jag är väldigt noga med familjetid och jobbar inte hela dagarna. Det ger färre böcker, men det är viktigt att ta vara på familjen. Eftersom mina föräldrar skilde sig när jag var 13 år vet jag hur viktigt det är att vårda relationer. Allra viktigast är att bidra med något bra, framhåller han. Både till familjen och världen. – Jag vill lämna världen lite bättre än innan jag kom. Jag gör så gott jag kan. Carl-Johan Forssén Ehrlin Gratuleras till: Fyller 40 år den 19 augusti 2018. Gör: Författare. Familj: Gift med Linda. Barnen Leon, 4,5 år, och Morris, 1,5 år. Bor: Huskvarna. Så firar han födelsedagen: ”Det blir nog en överraskning. Vi får se vad Linda hittar på.” Om att fylla 40: ”Det känns lite blandat. Lite åldersnoja har nog smugit sig på. Jag har börjat träna.” Så varvar jag ned: ”Rensar ogräs och påtar i trädgården.” Så börjar en bra dag: ”Med egentid då jag mediterar och tänker på allt som jag är tacksam för i livet.” ", "article_category": "other"}
{"id": 1940, "headline": "”Tio punkter om fascism att sätta upp på kylskåpet”", "summary": "DN DEBATT 18/8. Madeleine Albrights bok “Fascism. A warning” om fascismens historiska och nutida genombrott inspirerade mig till att göra en tiopunktslista som ett sätt att motverka fascismens pågående förrädiska utbredning också i Sverige. Inte ska vi väl i höst uppleva ett demokratiskt val i Sverige som för oss ytterligare ett steg mot att vara för sent ute? skriver Bodil Jönsson.", "article": "I Madeleine Albrights bok “Fascism. A warning” är det en strid ström av fascismens historiska och nutida genombrott som passerar revy. Å ena sidan verkar utvecklingarna helt olika och omöjliga att värja sig mot. Å andra sidan är de varandra faktiskt lika som bär vilket ger förutsättningar för mönsterigenkänning. Det inspirerade mig till att göra en tiopunktslista. Kanske kan den vara ett av många sätt att motverka fascismens pågående förrädiska utbredning också i Sverige? Här följer min kommenterade lista: 1. Vakuumexploatering: Fascismen dyker upp när det finns ett vakuum – och utnyttjar det! De ser sin stora chans i just tomrummet och kastar sig över det. (Jämför SD:s exploatering av den plötsliga migrationsvågen). 2. Det är bara vi och vår ledare som ”förstår”: Fascismen väcker mångas känsla av att höra till en mäktig utveckling, en som kan omforma historien, i allt väsentligt via den store ledaren – ”att det äntligen finns någon som ’vet’.” Exempelvis hur vi ska möta klimathoten ... 3. Profan evangelism: Fascismen griper tag i oss via försåtliga trevare och exploaterar våra önskningar om att leva mer meningsfulla liv. 4. Doktor Jekyll: Inledningsvis visar fascismen ett medkännande och vädjar till känslor utifrån ett förlorat krig, en utbredd arbetslöshet, upplevda förödmjukelser för egen del eller för nationen. Eller rentav för hela mänskligheten. 5. Mr Hyde: Senare förvandlar sig de fascistiska ledarna till omnipotenta despoter. Den starke ledaren och hans närmaste krets tar sig rätten att veta bäst i alla lägen och att agera med hot och våld under total hänsynslöshet. Nu inte längre som katalysator utan som envåldshärskare med anspråk på att låta ändamålen helga medlen. 6. Hets: Fascismen pekar ut syndabockar och hetsar grupper mot varandra. Fattig mot rik, ras mot ras, ursprung mot ursprung. 7. Hjärtstopp: Fascismen inpräntar i alla att vi ska stänga våra hjärtan, inte hysa någon medkänsla och inte erkänna att också oliktänkande har sina rättigheter. 8. Attack mot fria medier: Fascismen underminerar systematiskt fri press och media och sprider själv propagandistiskt spam. Ibland genom att bara upprepa budskap tills de framstår som sanningar, på nyspråk ”alternativa fakta”. Ibland genom att fritt byta lögner. Men en lögn är aldrig ena sidan av saken – en lögn är alltid bara en lögn. 9. Kaosgenerator: Fascismen underminerar det existentiellt viktigaste bandet mellan oss människor: att vi tror oss leva i något så när samma värld med en något så när delad verklighetsuppfattning. 10. Maktövertagande genom andra: Fascismen har aldrig kommit till makten av egen kraft. I stället har den tagit sig vidare från gatans parlament till maktens korridorer genom att undan för undan skaffa sig en aningslös uppbackning från andra genom att manipulera och snedvrida demokratins verktyg. Ett första exempel på hur listan kan användas: frågan om SD ska ha ”rätt” till ordförandeplatser i utskott i den svenska riksdagen. Ena sidan av samhället säger utifrån ett direkt proportionalitetstänkande att SD ska ha samma rättigheter som andra partier att tillsätta ordförandeposter utifrån antalet riksdagsmandat. Andra sidan säger att ett parti med en uttalad ambition att splittra, inte ena, är föga lämpat att tillsätta ledarposter för beredande demokratiska organ. Resultatet skulle bli en riksdag försatt i en kaotisk arbetssituation. Bristen på väl underbyggt och förankrat förhandsmaterial skulle öppna upp för kupper. Punkt ”6” och ”10” ger åtminstone mig en tydlig vägledning: stöd inte dem som försöker underminera demokratin! Ett andra exempel, betydligt större: Madeleine Albright beskriver den nu pågående utvecklingen i Trumps USA. Medan jag läst, har jag parallellfunderat över det som sker i Sverige. Vad av detta kan du urskilja här hemma om du spänner ögonen i de amerikanska nedslagen: • Trumps svartmålning av USAs institutioner: domstolar, FBI, riggade val, pressen. • Hans försök att få sina landsmän att känna sig som offer för tidigare presidenter och förhandlare som bara ”gett” till andra: i handel, klimatförhandlingar och militära sammanhang. • Hans aningslösa ”America first” med dess kortsiktiga fokus och omedvetenhet om långsiktiga negativa effekter, också för USA. • Hans blindhet för behoven av ömsesidig tillit också mellan starka och svaga. • Och därtill själva dödsstöten för demokratin: att vi vänder den ryggen när den så uppenbart banar väg för det antidemokratiska. Ett tredje exempel: det här sker smygande. Till Albrights varningar hör hennes citat av en tysk mans efterhandsreflektioner kring sin egen blindhet för den försåtliga fascistiska utvecklingen. Varje steg, säger han, var så litet att han inte märkte den helhet som utvecklades från dag till dag. Vissa åtgärder verkade inkonsekventa, andra välmotiverade, åter andra lanserades med ett beklagande: tyvärr måste vi göra så här. Men en dag hann motsättningen ifatt honom. Det skedde när han hörde sin egen lille son säga ”judesvin”. Först då föll korthuset samman. Först då blev skillnaden mellan hans egen grundsyn och fascismens uppenbar. Men det var på tok för sent. Själv tänker jag: Inte ska vi väl i höst i Sverige (upprepa det gärna med eftertryck: ”i Sverige!”) få uppleva ett demokratiskt val som för oss ytterligare ett steg mot att vara för sent ute?! 18 augusti 2018 Debattartikel Bodil Jönsson, professor emerita, Lunds universitet: ”Tio punkter om fascism att sätta upp på kylskåpet” ", "article_category": "other"}
{"id": 1949, "headline": "”Högre polislöner avgörande för att stoppa polisavhoppen”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 17/8. Liberalerna kommer inte medverka till att utbildningen förlängs till tre år, men inte heller att den ska kortas ned. Vi ser heller inte att polisstudenterna vill ha en längre akademisk utbildning. Det avgörande för att stoppa polisavhoppen är högre polislöner, skriver Roger Haddad (L), Liberalernas rättspolitiska talesperson.", "article": "Polisförbundets Lena Nitz efterfrågar mer forskning för att utveckla polisverksamheten i landet. Vi instämmer i vikten av att fortsätta utveckla polisutbildningen vid landets polishögskolor. Inget annat politiskt parti i riksdagen har lyft frågan om kvaliteten och genomströmningen på polisutbildningen som Liberalerna. Facket efterfrågar också ett forskningsinstitut där poliser kan doktorera. Vi stödjer förslaget om forskningsinstitut och medverkar gärna till detta. Forskningsmöjligheter i ämnet polisvetenskap finns redan i dag, exempelvis vid Linnéuniversitet. Enligt den senaste informationen jag har finns även sex doktorander knutna till verksamheten. Det Polisförbundet efterfrågar finns redan, men vi är kritiska till att regeringen inte aktivt varken prioriterat forskning eller kompetensutvecklingsfrågan inom Polisen. Liberalerna delar inte uppfattningen, som vi endast träffar på vid möten med Polisförbundets företrädare – aldrig ute i verksamheten på nationell, regional eller lokal nivå – att en akademisering är lösningen för att lyfta yrkets status. Polisprogrammet bedrivs redan vid högskolor och universitet. Studenterna kan redan i dag plocka ut motsvarande en högskoleexamen. Vi kommer inte att medverka till att de praktiska momenten fortsätter fasas ut. Till detta har de viktiga arbetsveckorna gått från fyra veckor till tre dagar totalt, det är inte acceptabelt. De studenter jag träffat efterfrågar mer praktik innan aspiranten, fler övningar och att man får pröva hur det är att sitta på en utredningsavdelning för grova brott eller verka i yttre tjänst. Inte en enda polisstudent har under mina åtta år inom justitieutskottet efterfrågat en längre, akademisk utbildning. Polisutbildningen är attraktiv och lockar tusentals sökande. Men vi börjar tappa de som verkligen borde bli poliser. Orsaken är usla lönevillkor, dåliga karriärmöjligheter, oklara besked vid antagning och tjänstgöring under aspirant samt arbetstider som gör att man inte lockas eller vill vara kvar. Liberalerna kommer inte medverka till att utbildningen förlängs till tre år, men inte heller att den ska kortas ned. Klarar vi inte att lyfta yrkets status så kommer vi fortsätta ha 500 tomma platser årligen på polisutbildningen. Liberalerna driver också, utan stöd från regeringen, att vi ska införa en årlig systematisk kvalitetsutvärdering av polisutbildningen. Det är anmärkningsvärt att detta inte finns. Här hoppas vi på aktivt stöd från Polisförbundet. Högre polislöner är avgörande enligt Liberalerna för att stoppa polisavhoppen. Det finns ingen viktigare fråga menar vi för att locka tillbaka de poliser som slutat. Regeringen har inte vidtagit en enda åtgärd för att rekrytera tillbaka värdefull kompetens och erfarenhet. Detta är ett bekymmer inom Polisen som lamslår hela verksamheten. Erfarna går i förtidspension och pension. Erfarna mordutredare och duktiga poliser i yttre tjänst slutar. Det fylls hela tiden på med nya aspiranter men de saknar den nödvändiga handledningen och att vara med någon med längre erfarenhet. Vi är inte alls nöjda med hur polislönefrågan försvunnit från debatten. Vi har drivit höjda polislöner i flera år och vill till skillnad från regeringen och flera andra allianspartier avsätta 1,3 extra miljarder redan i årets budget. Det skulle motsvara en löneökning på 4.000 kronor mer i månaden för alla poliser. Vi har också lagt förslag om 100 miljoner extra för kompetensutveckling inom Polismyndigheten, vi tror att det är avgörande för verksamheten att hela tiden ha möjlighet att vidareutbilda medarbetarna. Polisyrket är ett av Sveriges viktigaste, vi ser dagligen vilka oerhörda insatser de polisanställda gör. Men vi tappar, och antalet som rekryteras täcker över huvud taget inte de som slutat och lämnat yrket. Det är här problemet ligger och som måste angripas, inte huruvida polisutbildningen ska teoretiseras ännu mer och bli en akademisk utbildning. 17 augusti 2018 Debattartikel Lena Nitz, ordförande Polisförbundet: ”Gör polisvetenskap till eget ämne och låt poliser forska” Repliker Roger Haddad (L), Liberalernas rättspolitiska talesperson: ”Högre polislöner avgörande för att stoppa polisavhoppen” Morgan Johansson (S), justitie- och inrikesminister: ”Oppositionen blockerar en förbättrad polisutbildning” Sofia Larsen, ordförande Jusek och Lars Modig, ordförande Saco-S inom Polisen: ”Låt poliser vara poliser” Slutreplik från Lena Nitz: ”Politikens kortsiktighet ett hot mot polisens utveckling” ", "article_category": "other"}
{"id": 1950, "headline": "”Forskningen visar att de nya medicinerna har låg verkningsgrad”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 11/8. Anders Blanck, vd för LIF, skriver i sin replik att det är svårt att förhålla sig till de data vi publicerat då vi ännu inte publicerat dem i någon vetenskaplig tidskrift. Det är lite överraskande och borde inte skymma huvudproblemet eftersom liknande data finns i nästan alla studier som publicerats och som legat till grund för godkännanden av nya ”målinriktade” läkemedel där det finns prediktiva markörer, skriver fem företrädare för cancervården.", "article": "Vi är glada åt den respons vi fått på vår debattartikel och att de flesta verkar hålla med om mycket av det vi lyfter fram: att det finns stora behov av att bättre kunna identifiera vilka patienter som ska ha vilken behandling mot bakgrund av att många patienter faktiskt får verkningslösa mediciner med i flera fall allvarliga biverkningar. Dit räknar vi även Jonas Bergh och hans medförfattare som i sin replik förefaller hålla med om våra slutsatser men säger att det inte är något nytt. Enligt vår mening kan det inte vara ett skäl till att inte vilja göra något åt problemet. Dessutom glömmer de och många andra en dimension av cancervården som vi gärna vill lyfta fram och som också uttryckts i några av de kommentarer som nått oss: vårdprofessionen måste bli bättre på att lyssna efter patientens egna preferenser. En väg dit är att utveckla patientrapporterade mått. Kan vi på sikt också tydliggöra dessa data i registren så kan vi verka för att valda behandlingar inte bara utgår från de alternativ som vården ger patienterna utan även från patienternas egna erfarenheter om vad som faktiskt fungerar för dem. Det är en kunskap som inte bör underskattas och den fångar vi inte i de läkemedelsstudier som bedrivs i dag. I övrigt förefaller JB, NW och JH:s replik beröra andra frågor kring introduktionen av nya läkemedel än vad som är kärnfrågan i vår artikel: att svårt sjuka patienter ska få tillgång till nya läkemedel som också är effektiva och att vi alla – samhället, vården och företagen – måste samverka för att åstadkomma detta. Anders Blanck, vd för LIF, lyfter fram att vi ännu inte publicerat de data vi presenterar i någon vetenskaplig tidskrift. Det är lite överraskande och borde inte skymma huvudproblemet eftersom liknande data finns i nästan alla studier som publicerats och som legat till grund för godkännanden av nya ”målinriktade” läkemedel där det finns prediktiva markörer. I flera artiklar som publicerats ligger verkningsgraden för nya läkemedel på lägre eller samma nivå som vi refererar till, runt hälften eller fler av patienterna upplever ingen nytta av behandlingen. Det finns naturligtvis glädjande undantag men mönstret upprepas i flera forskningsrapporter även för läkemedel där det finns etablerade ”markörer” och har kunnat ses vid bland annat lung- bröst- och huvud/halscancer. Markörerna är enligt vår mening inte tillräckligt bra. Samma sak kan sägas om immunterapier där man försökt lansera prediktiva markörer men lyckats ännu sämre. Senast vid årets ASCO-möte i Chicago presenterades en studie på lungcancer där hälften av patienterna inte hade någon nytta av läkemedlet i fråga, trots att de borde haft stora möjligheter att få glädje av behandlingen då de hade de absolut högsta värdena för den ”prediktiva” markören. Enligt företagets pressmeddelande uppfattades studien som en stor framgång, en uppfattning som inte delades av den församlade svenska lungcancerexpertisen. Anders Blanck skriver också att många nya cancerläkemedel åtföljs av ett test som syftar till att visa vilka patienter som kan förväntas få effekt av läkemedlet. Men han glömmer det vi försöker lyfta fram: att dessa test måste bli bättre så att patienterna inte riskerar att behandlas med verkningslösa läkemedel. Dessutom tenderar varje företag att ta fram en egen analysmetod för mätning av prediktiva markörer vid exempelvis immunoterapi som inte korrelerar med varandra utan är kopplade enbart till den egna studien och produkten. För dem som vill ha ytterligare belysning av denna fråga vill vi hänvisa till Janusinfo, en kanal för kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal, där Gerd Lärfars, ordförande i Stockholms läns läkemedelskommitté och medlem i det nationella NT-rådet skrivit ett inlägg. 11 augusti 2018 Debattartikel Cancerexperter: ”Nya dyra cancermediciner utan verkan för de flesta” Repliker Anders Blanck, vd LIF – de forskande läkemedelsföretagen: ”Snabb utveckling mot alltmer avancerad cancerdiagnostik” Cancerforskarna Jonas Bergh, Johan Hansson och Nils Wilking: ”Införandet av effektiva cancermediciner har motarbetats” Slutreplik från Roger Henriksson med flera: ”Forskningen visar att de nya medicinerna har låg verkningsgrad” ", "article_category": "other"}
{"id": 1955, "headline": "Trump kan inte vinna sitt krig mot sanningen", "summary": "DN 17/8 2018. Donald Trumps attacker mot de fria medierna är hårresande. De måste fortsätta att protestera och, framför allt, att göra sitt jobb.", "article": "Folkfiende. President Donald Trump använde termen för att beskriva de amerikanska medierna första gången någon månad efter att han tagit plats i Vita huset. Under sommaren har han upprepat det igen och igen. Smaka på uttrycket: \"the enemy of the people\". Det är naturligtvis inte Trumps innovation. Robespierre använde det under franska revolutionen för att beskriva dem som förtjänade giljotinen. Nu för tiden är formuleringen starkast förknippad med kommunismen – med Lenin och Stalin. Folkfienden skickades till Gulag. Utfall mot medierna har utgjort en del av Trumps politiska strategi ända sedan han lanserade sin valkampanj för tre år sedan. Men efter att han blev president har tonen blivit råare – medierna har gått från att vara \"fejk\" till att bli en \"fiende\". Dessutom har presidenten flera gånger försökt straffa enskilda journalister och medieorganisationer som rapporterat kritiskt. CNN har kanske oftast hamnat i skottgluggen. Flera av tv-kanalens medarbetare har stängts ute från presskonferenser, eller nekats att ställa frågor, efter att de förargat Trump. Attackerna är fullständigt hårresande. Det är fortfarande, efter ett och ett halvt år med Trump i Vita huset, svårt att ta in att den person som ska vara den fria världens ledare uttrycker och beter sig som han. På torsdagen protesterade fler än 300 amerikanska tidningar mot presidentens utfall. Boston Globe hade tagit initiativ till aktionen, som innebar att ledarsidor från kust till kust markerade pressfrihetens betydelse för demokratin. Publiceringarna utgör en sober och viktig påminnelse om den starka kopplingen mellan fria medier och ett fritt samhälle. Pressfrihet är nödvändig för att – som Arizona Republic formulerar det i sin ledare – \"du ska veta mer än vad staten är villig att berätta för dig\". Det handlar om ansvarsutkrävande och om att makthavarna har sin position till låns av folket i en representativ demokrati. Medborgarna måste ha den information som krävs för att ställa makten till svars. Men pressfrihet är oundgänglig för en fungerande demokrati av fler skäl. Inte minst för att etablera grundläggande fakta. Utan sådana går det inte att skapa en gemensam förståelse av verkligheten, samt de problem och konflikter som karaktäriserar den. Hur ska man i så fall kunna ha ett fungerande demokratiskt samtal? USA:s fria medier kommer att överleva Trumps tid i Vita huset. Författningens första tillägg och maktdelningen innebär att presidenten inte kan hindra pressen att berätta mer för folket än vad han skulle vilja. Ändå har han redan orsakat enorm skada. Häromdagen slog Trumps advokat Rudy Giuliani fast att fakta nuförtiden är \"i betraktarens öga\". Det är en syn som fått fäste bland presidentens anhängare. Vad kan då amerikanska medier göra för att svara på Vita husets attacker på dem själva och på sanningen? De måste fortsätta att protestera och understryka hur groteska utfallen är. Men som Martin Baron – chefredaktör för Washington Post, som inte deltog i torsdagens aktion – har påpekat är det framför allt en sak medierna ska göra: sitt jobb. För i slutändan har Giuliani och Trump fel. Sanningen ligger inte i betraktarens öga. Folk ser när kejsaren saknar kläder. Vågar någon bara höja rösten, instämmer snart allt fler i ropen om att han är naken. ", "article_category": "other"}
{"id": 1961, "headline": "Det är dags för Sverige att lämna EU", "summary": "Det är dags för Sverige att i likhet med Storbritannien lämna den europeiska unionen. En ny folkomröstning om EU-medlemskapet bör hållas så snart som möjligt.", "article": "Svenska politiker har skrivit in EU-medlemskapet i grundlagen. Det innebär att det krävs två mandatperioders majoriteter för att ändra beslutet, innan man ens kan påbörja sitt utträde. Sverige bör lämna EU eftersom medlemskapet brutto beräknas kostar Sverige närmare 40 miljarder kronor i år, och avgiften förväntas öka ytterligare under de närmaste åren. Det är bättre att satsa dessa pengar på fattiga länder samt skola, vård och omsorg i Sverige. Svenska politikerna måste våga utlysa en ny folkomröstning om EU. När Sverige röstade ja till ett medlemskap i folkomröstningen 1994 var unionen något helt annat än den är i dag. Utrikesminister Margot Wallström (S) varnar för Brexit. Kanske är hon rädd för ett sammanfallande EU kan innebära en katastrof för politikerlönerna i hela unionen. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson anser däremot att EU har blivit ett monster. Det vi ska arbeta för är att svenska folket själva ska bestämma vilka lagar och regler som ska gälla i Sverige. Vi måste stoppa maktöverföringen till Bryssel och bryta trenden där unionen gått från mellanstatligt samarbete mot allt mer överstatlighet och federalism. Svenska folket måste få ta ställning till det EU som vuxit fram i en ny folkomröstning. Min förhoppning är att fler länder, även Sverige, på sikt kommer att följa Storbritanniens väg och kräva att makten flyttas tillbaka till de enskilda länderna. Om detta inte sker, bör länder överväga att lämna unionen innan EU har blivit den fullskaliga federation vissa vill skapa. Handel och samarbete är en självklarhet, men utan politisk överstatlighet. EU vill ta makten på så många områden som möjligt ifrån de enskilda länderna. På så sätt förlorar människor möjligheten att kunna påverka sina liv, sin egen vardag och sitt eget lands framtid! Swexit – ja, tack! ", "article_category": "other"}
{"id": 1964, "headline": "Möjligt bygga hundratusentals bostäder och ändå bevara träden", "summary": "Moderaterna lovar att satsa på mer gröna ytor och träd i Stockholm. En utredning har visat att det är möjligt att bygga 150.000 fler bostäder med en total grönyteförlust på fyra promille.", "article": "Elisabeth Edsjö efterfrågar på DN Åsikt den 11 augusti vilket parti i Stockholm som är beredd att satsa mer på gröna ytor och träd. Vårt svar är att hon kan räkna med Moderaterna. Det var under vår ledning 2010 som Stockholm blev utsedd till Europas första miljöhuvudstad då vi införde tydligare insatser för miljö och klimat. Runt om i världen är det städerna som driver klimatarbetet framåt. I USA är det städerna genom sina borgmästare som nu axlar ansvaret när presidenten inte längre driver frågan. Flera hundra så kallade klimatborgmästare har skrivit på ett avtal där de förbinder sig att hedra och efterleva Parisavtalet. Flera städer runt om i världen beräknar nu samhällsvinsterna på trädplanteringar och gröna ytor. Vi ser det i London och vi ser det i stora städer som Chicago. Träden binder farliga luftpartiklar och bidrar till att öka skyddet för de skyfall som kan komma i klimatförändringarnas spår. Att plantera alléer längs stadstrafiken är att förena ekologisk, mänsklig och ekonomisk nytta. Moderaterna har i vårt valmanifest en plan för hur stadens långsiktiga grönområden kan bevaras och utvecklas. I de fall där bebyggelse tar en del av ett grönområde i anspråk måste det tydligt motiveras och kompenseras för i största möjliga utsträckning. Framöver måste stadsplanerarna bli ännu bättre på att förtäta utan att det inverkar menligt på de livsviktiga grönytorna, något som utredningar visar är fullt möjligt. Barns utemiljö behöver tänkas in i stadsplaneringen. Utredningen ”Bostadspotential Stockholm” som togs fram under förra mandatperioden visar att Stockholm kan bygga 150.000 fler bostäder med en total grönyteförlust på fyra promille. Bostäderna lokaliseras så att sju av tio nya bostäder hamnar inom gångavstånd för spårstationer, vilket minskar bilberoendet och ökar andelen gående, cyklande och kollektivtrafikresenärer. Den ökade tätheten ger också mer underlag för service och bättre stadskvaliteter som ökar attraktiviteten. Moderaterna och Alliansen vill se mer av gröna tak och parker i ytor mellan husen. Även trädalléer är något Stockholm måste satsa mer på framöver. Våra befintliga parker måste också underhållas och vårdas och fler stockholmare ska bjudas in att sköta planteringar och stadsodlingar. Köpenhamns strategiska plan för att omvandla hårda asfalterade ytor till gröna för att få starkare motståndskraft mot översvämningar vid skyfall tjänar som gott exempel på städer som går i framkant. Jag har för avsikt att bjuda in Köpenhamns ansvariga stadsplanerare om vi får stockholmarnas förtroende i valet för att samarbeta med oss i arbetet med att stärka motståndskraften mot kraftiga skyfall. En genomtänkt och konsekvent stadsplanering som förenar bostadsnytta med klimatnytta kan göra verkligen förändring. Vi tar både bostadsbristen och klimatutmaningen på allvar, vi har en vilja och förslag för att möta båda för ett växande och hållbart Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 1976, "headline": "”M vill att barn ska kunna gripas på lösa grunder”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 13/8. I dag lämnar polisen över barn som hänger ute på stan till deras föräldrar eller socialtjänsten. Nu vill moderaterna kriminalisera pojkar från förorten. Jag menar att förslaget på alla sätt strider mot barnrätten och idén om likabehandling, skriver Anna Rantala Bonnier (Fi), gruppledare i Stockholm.", "article": "Anna König Jerlmyr (M) vill att polisen ska få utökade befogenheter för att ingripa mot diverse beteenden som verkar ”anti-socialt” och också bland annat kunna gripa barn på lösa grunder. I sin iver att vinna den politiska tävlingen om hårdast tag mot unga killar i förorten sätter Anna König Jerlmyr rättssäkerheten åt sidan. Hon bortser också från framgångsrika metoder som har skapat trygghet på bibliotek och torg. Det är utan tvekan så att vi som samhälle måsta ha åtgärder, både sociala och polisiära, för att motverka kriminalitet och skydda barn från destruktiva miljöer. Det är dock inte det vi ser i moderaternas förslag. Jag är inte direkt förvånad men desto mer upprörd över att oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (M), föreslår att barn ska kunna gripas baserat på ett löst begrepp som hon kallar ”antisocialt dominansbeteende”. I dag lämnar polisen över barn som hänger ute på stan till deras föräldrar eller socialtjänsten. Nu vill moderaterna kriminalisera pojkar från förorten. Jag menar att förslaget på alla sätt strider mot barnrätten och idén om likabehandling. Godtyckliga arrester av unga killar från vissa områden eller med viss bakgrund har fått ödesdigra konsekvenser när det gäller tilltron mellan samhället och utsatta grupper, inte minst i USA. Det är också därför polisen till exempel i New York i dag arbetar utifrån andra metoder som har gett mycket bättre resultat. Att upprepade gånger bli körd till polisstationen riskerar att förstärka ungdomars identitet som kriminella. Det är en väg vi aldrig tänker välja. I Stockholm har den styrande rödgrönrosa majoriteten jobbat på ett sätt som visat sig framgångsrikt. Det ser vi inte minst på resultaten från biblioteket i Bredäng och Ungdomens Hus i Rinkeby. Båda är exempel på hur man kan vända kriminalitet och otrygghet till engagemang och framtidstro. I Bredäng fick man bort bråken från biblioteket genom att skapa relationer med ungdomarna som hängde i centrum och på fritidsgården. De unga killarna välkomnades in på biblioteket och är nu de den grupp som lånar flest böcker. Rinkeby Ungdomens hus började, efter larmrapporter och våld och droger, samarbeta med Rinkeby föräldraråd och jobbtorg för unga i Kista för att nå ut till de unga som annars inte kom i kontakt med samhället. Nu ser vi att det inte bara är lugnare på ungdomsgården, utan att ungdomsarbetslösheten i Järva har sjunkit kraftigt. Vi har styrt Stockholm i en rödgrönrosa majoritet och prioriterat skolan, fritidsgårdar och jobbsatsningar i stället för de skattesänkningar som Moderaterna vill göra. Feministiskt initiativ i Stockholm går till val på att införa en ny metod mot gängkriminalitet och dödsskjutningar som har gett bevisbara effekter i ett flertal amerikanska städer. Utöver det vill vi fortsätta satsa på våldförebyggande arbete i skolan, stärka socialtjänsten och bygga vidare på det uppsökande arbetet som minskat arbetslösheten för unga tjejer och killar i förorten. Det som faktiskt visat sig fungera handlar varken om nya begrepp eller om ordningslagen utan om att skapa förutsättningar för förändring och tro att det är möjligt också för ungdomar i förorten. Vi står på barnens och ungdomarnas sida. 13 augusti 2018 Debattartikel Anna König Jerlmyr (M), oppositionsborgarråd i Stockholms stad: ”Ta krafttag mot antisociala dominansbeteenden” Repliker Katrin Pettersson, socionom och socialsekreterare i Stockholm stad: ”M-förslaget skulle leda till upplopp i förorterna” Anna Rantala Bonnier (Fi), gruppledare i Stockholm: ”M vill att barn ska kunna gripas på lösa grunder” Slutreplik från Anna König Jerlmyr (M), finansborgarrådskandidat i Stockholm stad: ”Vänstern relativiserar, bagatelliserar, urskuldar, slätar över och byter ämne” ", "article_category": "other"}
{"id": 1979, "headline": "Byggplanerna för Hammarbyområdet i Västerås görs om", "summary": "Hammarby i Västerås är ett lämpligt område att bygga nytt i. Men det krävs att det görs rätt, och därför har Västerås byggnadsnämnd valt att göra ett omtag kring byggplanerna för området.", "article": "Erik Henriksson kritiserar i ett inlägg på DN Åsikt den 7 juli byggplanerna för området Hammarby i Västerås. Han skriver bland annat att Hammarby ligger dåligt till när det gäller försörjningsstöd, brott, arbetslöshet med mera och att önskan om att bygga i området därför borde avslås. Miljöpartiet i Västerås ser i stället att detta är en anledning att satsa på området. Genom att förnya området ges möjlighet till att rusta upp i Hammarby centrum, stärka samhällsservicen och skapa andra mervärden för de boende. Byggplanerna har dock kritiserats hårt av de närboende. Mycket av kritiken har varit befogad. Byggnadsnämnden i Västerås har därför valt att göra ett omtag kring planerna för Hammarby. En kritik var att byggplanerna för Hammarby innehöll endast hyresrätter. Hammarby består nästan endast av hyresrätter i dagsläget, och det behövs fler bostads- och ägarrätter för att uppnå en större blandning. I och med omtaget har förvaltningen även fått i uppdrag att bland annat belysa skolsituationen i området tydligare och lägga större fokus på att utveckla Hammarby centrum. Det råder stor bostadsbrist i Västerås och det behövs nya bostäder. Hammarby är ett lämpligt området att bygga i då det ligger relativt nära centrum, har god tillgång till kollektivtrafik och nära till rekreationsområden. Men det är viktigt att det byggs rätt. Därför har byggnadsnämnden i Västerås lyssnat på den kritik som framkommit och valt att göra ett omtag kring planerna för området. Medförfattare: Anna Thunell (MP), kommunalråd i Västerås. ", "article_category": "other"}
{"id": 1994, "headline": "Katolska kyrkans motstånd mot dödshjälp är inhumant", "summary": "Vatikanens motstånd mot dödshjälp är inhumant. Låt döende människor, för vilka allt hopp är ute, slippa en utdragen dödskamp och få dö i lugn och ro.", "article": "Bitte Assarmo pläderar för katolska kyrkans syn på en värdig död. Det låter behjärtansvärt tills man synar vilka åsikter Vatikanen har i viktiga medicinsk-etiska frågor. Vilket är globalt sett det största organiserade hotet mot kvinnors hälsa? Det är katolska kyrkan med sitt preventivmedelförbud och hårdnackade abortmotstånd som tvingar kvinnor till livsfarliga, illegala aborter. Vilket är det största organiserade hotet mot att förebygga spridningen av hiv/aids? Katolska kyrkan genom sitt kondomförbud. Kyrkan är därmed medansvarig till hundratusentals unga människors död i förtid. Nu lägger Assarmo en tredje kampanj i samma anda: Att hindra döende människor för vilka allt hopp är ute att slippa en utdragen dödskamp och i stället få dö i lugn och ro. ", "article_category": "other"}
{"id": 1996, "headline": "Varje individ ska ha rätt att välja en värdig död", "summary": "Att dö med värdighet upplevs när man själv väljer detta — på ett medvetet och humant motiverat sätt.", "article": "Det är varje individ som har den självklara rätten att välja ett värdigt liv och en värdig död. Det känns som en mardröm att främmande individer eller institutioner ska bestämma över ens eget liv och död. Att dö med ”värdighet” upplevs när man själv väljer detta på ett medvetet och humant motiverat sätt. Vad som sker i andra länder, kulturer eller religioner saknar relevans. Att värna livshjälp är en självklarhet om detta innebär att samhället garanterar ett värdig humanistiskt liv och vård som individen väljer själv. Att tvinga en människa i en sekulär demokrati till något annat är ovärdig. Att neka dödshjälp kan betraktas som kroppsligt övergrepp och till och med psykiskt eller fysisk tortyr. ", "article_category": "other"}
{"id": 2014, "headline": "Stoppa förtätningen av Stockholm och plantera fler träd i stället", "summary": "Vi behöver en ny stadsbyggnadspolitik i Stockholm, som innebär att man tar klimatförändringarna på allvar. Staden måste sluta bygga på parker och naturområden och i stället bevara och utöka växtligheten.", "article": "Det blir fem grader svalare i en park än i övriga staden, enligt en studie av länsstyrelsen i Stockholms län. Ju fler träd vi tar bort, desto varmare blir det. I juli har det många dagar varit temperaturer runt 30 grader varmt i skuggan i Stockholm. Det kan vara ett resultat av klimatförändringarna. Med all säkerhet är det en föraning av de extrema väderlekar som kommer att bli vanliga här. Genom en kraftfull klimatpolitik kan vi förhoppningsvis dämpa en accelererande katastrof. Det går inte att backa, men vi kan förbereda oss bättre än hittills. I Stockholms stad pågår en obegriplig politik som går ut på att bygga på de begränsade gröna ytor vi har: parker, värdefulla naturpartier mellan stadsdelar, bostadsgårdar, skolgårdar. Nya skolor och förskolor byggs i vissa lägen med bara hårdgjorda små gårdar. I vems intresse? Staden vill få in fler bostäder och pengar för markupplåtelse. Fastighetsägarna – de kortsiktiga – vill också öka exploateringen för att få in mer pengar. I en artikel i Tidskriften Arkitektur (nr 6 2016) förklarar Johan Colding, professor i naturresurshushållning och ansvarig för urbanforskning vid Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, att vi i stället ska satsa på att bevara och utöka växtligheten. Staden ska vara beboelig även under extrema väder med stark värme eller extrem nederbörd. Det är särskilt viktigt i den täta staden. Växtlighet kan reglera både temperatur och nederbörd. Den binder koldioxid och producerar syre, tar upp regnvatten och dämpar vindar. Dessutom renar den luften från damm och giftiga avgaser och ger värdefulla upplevelser både för vuxna och barn. Det är dessutom lönsamt i pengar räknat att satsa på träd och grönområden. Johan Colding hänvisar till en studie i New York. 600.000 stadsträd gör ett jobb värt 122 miljoner dollar genom förbättrad luft, sparad energi, absorberad koldioxid, motverkan av översvämningar och höjda fastighetsvärden. Nyttan av växtlighet i form av rejäla träd kan inte överskattas. Vi har inte råd med den nuvarande stadsbyggnadspolitiken. Den leder till en oattraktiv stad som inte klarar extrema väder. Det behövs en helt ny politik i Stockholm. Vilket parti står för en politik som innebär bevarande och komplettering av träd och grönska, och planering av ny sådan vid all ny bebyggelse? ", "article_category": "other"}
{"id": 2026, "headline": "”Skilj på hård och mjuk klimatpolitik”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 10/8. Det tre Chalmersforskarnas visar med sin intressanta studie att det inte räcker med ”mjuk klimatpolitik”. Det är styrkan i ”den hårda klimatpolitiken” som avgör hur det går. Därför blir det besynnerligt när de i samma andetag i svepande ordalag dömer ut den existerande ”hårda klimatpolitiken”, skriver miljökonsulten Magnus Nilsson.", "article": "Ett problem i den klimatpolitiska debatten är att varken media, politiker eller miljöorganisationer skiljer mellan å ena sidan åtgärder som minskar utsläppen, det jag skulle vilja kalla ”den hårda klimatpolitiken”, och å andra sidan sådana åtgärder som endast underlättar utsläppsminskningar, det jag skulle vilja kalla ”den mjuka klimatpolitiken”. Inom EU utgörs ”den hårda klimatpolitiken” dels av utsläppshandeln (som begränsar utsläppen från tung industri, energisektorn och flyget), dels ansvarsfördelningsförordningen (som sätter tak för varje medlemslands utsläpp utanför utsläppshandeln). Genom denna lagstiftning sätts absoluta tak för hur stora de framtida utsläppen inom EU får vara, tak som är gemensamma och som till exempel inte påverkas av om länderna har egen utvinning av fossil energi. ”Den mjuka klimatpolitiken” utgörs av den myriad av olika åtgärder som underlättar, men som inte garanterar en utveckling mot lägre utsläpp. Att bygga ut vindkraft eller tvinga fram mera bränslesnåla bilar är exempel på ”mjuk klimatpolitik”, vettiga åtgärder som underlättar, men inte alls garanterar lägre utsläpp. Att bygga ut vindkraften ökar således tillgången på elström med liten eller ingen klimatpåverkan (vilket ju är bra), men detta leder inte automatiskt till att det eldas mindre kol eller olja. På motsvarande sätt leder bränslesnåla bilar (som ju också är bra) till lägre utsläpp per kilometer, men om körsträckorna ökar neutraliseras denna klimatnytta. Det de tre Chalmersforskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Johan Rootzén visar med den intressanta studie de redovisar på DN Debatt är just att det inte räcker med ”mjuk klimatpolitik”, utan att det är styrkan i ”den hårda klimatpolitiken” som avgör hur det går. Därför blir det besynnerligt när de i samma andetag i svepande ordalag dömer ut den existerande ”hårda klimatpolitiken”: ”det finns inget som tyder på att nuvarande styrmedel, exempelvis olika handelssystem med utsläppsrätter, kommer att vara tillräckliga för att ställa om energisystemen i den takt som behövs”. Utsläppshandeln, så som den fungerar inom EES (EU + Island, Lichtenstein och Norge) innebär att utrymmet för utsläpp av växthusgaser från tung industri, värme- och elproduktion samt flyget inom EU successivt krymps. För närvarande utfärdas vare år cirka 1,8 miljarder utsläppsrätter per år, men utgivningen minskar år från år. Från 2021 är den årliga minskningen totalt cirka 50 miljoner utsläppsrätter. I praktiken stryps utgivningen ännu snabbare genom den (rätt komplicerade) mekanism för automatisk annullering av vissa icke-utnyttjade utsläppsrätter som slår till 2023. Såvida inte denna lagstiftning rivs upp bör vi därför kunna utgå från att utsläppen från de sektorer som omfattas av handeln helt upphör inom 40–45 år – detta oavsett till exempel hur mycket vindkraft vi bygger ut. Bygger vi många vindkraftverk ökar tillgången på el, varvid elpriset blir lägre. Bygger vi få vindkraftverk blir elen dyrare. Men det är inte vindkraftens utbyggnadstakt som avgör utsläppsutvecklingen. Det gör lagstiftningen om utsläppshandeln. På motsvarande sätt tvingar ansvarsfördelningsförordningen länderna att successivt – på det sätt det enskilda EU-landet själv väljer – minska utsläppen från verksamheter utanför utsläppshandeln, till exempel trafiken. Man kan tycka att regelverket är för svagt, men systemen finns på plats och är (åtminstone tekniskt) enkla att skärpa. För att få en seriös debatt och en politik som verkligen fungerar är det, menar jag, väsentligt att forskare, politiker, media och miljöorganisationer förmår skilja mellan ”hård” och ”mjuk” klimatpolitik. Bägge typerna av åtgärder behövs, men det är den \"hårda\" politiken man i första hand bör hålla ögonen på. 10 augusti Debattartikel Chalmersforskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Johan Rootzén: ”Ingen minskning av fossil energi – trots storsatsning på förnybart” Repliker Magnus Nilsson, miljökonsult och klimatpolitisk analytiker, driver ”Klimat- och naturvårdsbloggen”: ”Skilj på hård och mjuk klimatpolitik” Thomas Hahn, forskare vid Stockholm Resilience Centre vid Stockholm Universitet: ”Ineffektivt låta klimatpolitiken utgå från privatmoral” Slutreplik från Chalmersforskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Johan Rootzén: ”Snabb utfasning av fossil energi kräver nytänk och brett engagemang” ", "article_category": "other"}
{"id": 2027, "headline": "En röst på SD är ett demokratiskt självskadebeteende", "summary": "Demokratin kräver på inget vis att övriga partier samarbetar och kompromissar med Sverigedemokraterna. Att man låter dem ”leka själva i ett hörn” hindrar inte heller deras demokratiska rättigheter på något vis.", "article": "Demokratin kräver på inget vis att övriga partier samarbetar och kompromissar med Sverigedemokraterna. Att man låter dem ”leka själva i ett hörn” hindrar inte heller deras demokratiska rättigheter. Det enda som sker är att de står utan inflytande fram till dess de har egen majoritet. Så lågt sjunker förhoppningsvis aldrig Sveriges medborgare att de låter detta ske. En röst på SD är en röst för rasism och ett antidemokratiskt auktoritärt samhälle. Låt mig peka på några viktiga punkter som bevisar mina argument. SD:s principprogram beskriver tydligt den rasistiskt tonade tribalismen och demokrater är de inte. SD har ett tydligt behov av att gradera människor och klassificeringen av svenskhet är av intresse endast för rasister som är besatta av att rangordna människor och att fastställa vilka som skall bort. Orden om ”svenskhet”, ”lojalitet”, ”nedärvd essens” och assimileringskraven pekar alla i den riktningen. SD:s syfte att rangordna individer väcker en otrevlig fråga: Blir du godkänd av SD, lilla vän? Medborgarskap måste innebära samma sak för alla. Staten ska vara neutral och inte diskriminera eller favorisera någon. SD vill kontrollera och styra media för att minimera demokratin och kritiken mot partiets bruna linje. Ett välkänt citat från SD:s partisekreterare Richard Jomshof styrker detta: \"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.\" Allt i syfte att bygga en kopia av ”Orbanistan”, alltså det främlingsfientliga och auktoritära Ungern vi ser växa fram. Den propaganda SD framför i sin fake history-film, där de falskt och felaktigt försöker framställa Socialdemokraterna som aktiva nazister är ett typiskt på denna antidemokratiska mediala linje. Sverigevännerna vill indoktrinera medborgarna med vinklade, överdriven och falsk propaganda. Filmen skulle fått Joseph Goebbels att jubla av lycka. SD:s nation är den etniskt-nationalistiska. Vi vet hur den idén historiskt brukar sluta. En röst på SD är inte det ”rätta”, en röst på SD är ett demokratiskt självskadebeteende och leder till en odemokratisk utveckling av vårt vackra land. SD är ett hot mot vår liberala demokrati, vår nation och Gunnar Zetherström har missförstått mitt inlägg. Det handlar inte heller om hat, det handlar om oro och avsmak inför den utveckling Sverigedemokraterna vill styra Sverige mot. ", "article_category": "other"}
{"id": 2029, "headline": "”Ingen minskning av fossil energi – trots storsatsning på förnybart”", "summary": "DN DEBATT 10/8. Nästan alla klimatengagerade aktörer – politiker, forskare och forskningsråd – rusar åt samma håll och fokuserar ensidigt på energieffektivisering och förnybar energi. Men det räcker inte. Vi måste också gå direkt på problemet och skynda på utfasningen av fossil energi enligt en ny forskningsstudie, skriver tre Chalmersforskare.", "article": "Nästan alla klimatengagerade aktörer – politiker, forskare och forskningsråd – rusar åt samma håll och fokuserar ensidigt på energieffektivisering och förnybar energi. Det räcker inte. Vi måste också gå direkt på problemet, och skynda på utfasningen av fossil energi. Det är slutsatsen av en ny forskningsstudie som presenteras i dagarna. Denna sommar torde det inte ha undgått någon vad en varmare värld skulle kunna innebära, och det blir alltmer uppenbart att det är bråttom att minska vår klimatpåverkan. Ansträngningar görs förvisso för att möta klimathotet, inte minst i Europa och i länder som Sverige där det länge har funnits en vilja att vara föregångare. Många forskare pekar på den kraftiga ökningen av vind- och solenergi där en snabb teknikutveckling resulterat i drastiskt minskade kostnader. Självklart är detta viktigt och bör kommuniceras. Vi har dock i vår forskning längre förundrats över att det såväl i Sverige som internationellt är så lite fokus på de globala bränslemarknaderna för kol, olja och naturgas. Det är nämligen inte expansionen av förnybara tekniker och bränslen som bromsar vår klimatpåverkan, utan en minskad användning av fossila bränslen. Om världen ska utvecklas i enlighet med Parisavtalet – att begränsa jordens uppvärmning till väl under 2 grader – så måste användning av fossila bränslen minska mycket kraftigt fram till år 2050 då de globala utsläppen av koldioxid måste närma sig noll. I en ny studie (se Bakgrund) har vi jämfört trender i den så kallade primärenergianvändningen mellan länder med stora respektive små inhemska tillgångar av fossila bränslen. Vi har inkluderat samtliga sektorer: energi (för uppvärmning och elförbrukning i bostäder och lokaler), transporter och industri. Studien fokuserar på utvecklingen från år 2004 och framåt, det vill säga under den tid som tillväxten av förnybara energislag tagit fart. Vi visar bland annat följande: • Länder med stora reserver av fossila bränslen har en kraftig tillväxt i användandet av dessa bränslen, samtidigt som de har en liten eller ingen tillväxt alls för de förnybara energislagen. Detta trots att tillväxten för det förnybara sker från en mycket låg nivå, jämfört med fossilbränsleanvändningen. Speciellt låg är nivån för vind- och solenergi som förväntas stå för merparten av tillväxten i förnybar energi. • Trots relativt omfattande satsningar har andelen (sett till totala primärenergianvändningen) förnybar energi från sol, vind och biomassa minskat i viktiga länder som Kina och Indien. Dessa länder har en stor del av världens klimatutsläpp och förväntas stå för en stor del av den framtida tillväxten i produktion av olika varor, inte minst av det vi konsumerar i väst. • Det är nästan bara i regioner och länder med små eller relativt små inhemska tillgångar av fossila bränslen, som Japan, Tyskland och EU som helhet, som den fossilbaserade primärenergianvändningen har minskat. Ironiskt nog, i dessa dagar, är USA det enda landet i vår studie som kombinerar stora fossila bränsletillgångar med minskad användning av fossila bränslen. Men detta beror i huvudsak på att kol byts ut mot naturgas samtidigt som deras totala energiefterfrågan minskat. • Den samlade bilden är nedslående: Trots betydande investeringar i förnybar energi var dess andel av den globala primärenergianvändningen nästintill oförändrad mellan 2004 och 2015. Däremot ökade andelen fossila bränslen något, från 80,5 till 81,4 procent (se nedan). De senaste årens statistik är alltid osäker och det är oklart vad som har hänt efter 2015, men preliminära data pekar på att den fossila energianvändningen och klimatutsläppen efter en viss stagnation nu återigen stiger. Länder med inhemska reserver av fossila bränslen fortsätter alltså att använda dessa i mer eller mindre oförminskad takt, vilket utgör en mycket stor utmaning för arbetet med att minska människans klimatpåverkan. I vår studie har vi undersökt olika styrmedel som riktar sig mot användning av fossila bränslen och det finns inget som tyder på att nuvarande styrmedel, exempelvis olika handelssystem med utsläppsrätter, kommer att vara tillräckliga för att ställa om energisystemen i den takt som behövs, och speciellt inte i länder med stora reserver av fossila bränslen. Den regering som får i uppdrag att leda Sverige efter valet bör därför bredda sin klimatpolitik. Det räcker inte att satsa på inhemsk energieffektivisering och förnybar elproduktion som kan minska utsläppen i Sverige och övriga Europa. Sverige bör också gå i spetsen på åtminstone två andra områden. 1. För det första bör Sverige driva på för styrmedel och strategier som direkt syftar till att minska användningen av fossila bränslen. Priset för att släppa ut koldioxid måste inom en snar framtid bli så högt att dessa bränslen inte utvinns, eller att det lönar sig att avskilja och lagra koldioxiden (CCS-teknik) som uppkommer när dessa bränslen förbränns. Styrmedel och strategier måste ta hänsyn till de globala flödena av produkter från fossilbränslerika länder som Kina till mer fossilfattiga regioner som EU. Sverige bör också verka för att de nationella klimatplanerna under Parisavtalet – när dessa uppdateras – omfattar strategier för hur de fossila bränslena ska fasas ut och/eller en strategi för CCS. I dagsläget nämns i princip inte fossila bränslereserverna i dessa planer. 2. För det andra bör Sverige bygga vidare på att det finns en ökad vilja bland företag att minska sin klimatpåverkan. Marknaden finns där eftersom konsumenterna, av allt att döma, är beredda att betala mer för klimatsmarta produkter och tjänster. Sverige kan utveckla vad som kan benämnas ”kollektivt handlande” där företag i olika branscher längs värdekedjor – från basmaterial till slutprodukter – går ihop och tillsammans bestämmer sig för att ta fram koldioxidfria produkter och tjänster. Vi har i tidigare forskning visat att detta endast skulle ge ett litet påslag på slutpriset på produkter som i dagsläget skapar stora utsläpp vid tillverkningen, såsom cement till byggnader samt järn och stål till bilar. Arbetet har redan inletts genom de färdplaner mot nollutsläpp som ett antal branscher utvecklat inom ramen för initiativet Fossilfritt Sverige. Viljan, kunnandet och teknikerna finns. Utmaningen är att det initialt krävs betydande investeringar och förändringar i arbetssätt och rutiner inom flera sektorer. Regeringen bör ge detta arbete en fortsatt hög prioritet. Det medför naturligtvis en risk för företag och branscher att gå före. Men om världen ska begränsa uppvärmningen till väl under 2 grader så kommer det att uppstå en gigantisk världsmarknad för koldioxidneutrala produkter och tjänster. Risken är därför betydligt lägre än möjligheten. Den stora risken är att världen inte uppfyller klimatmålen. Men då är hela världen förlorare, och de som gick före gjorde i alla fall allt vad de kunde. Forskningsstudien Artikelförfattarnas forskningsstudie som refereras i artikeln heter ”The threat to climate change mitigation posed by the abundance of fossil fuels” och publicerades nyligen i tidskriften Climate Policy. 10 augusti Debattartikel Chalmersforskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Johan Rootzén: ”Ingen minskning av fossil energi – trots storsatsning på förnybart” Repliker Magnus Nilsson, miljökonsult och klimatpolitisk analytiker, driver ”Klimat- och naturvårdsbloggen”: ”Skilj på hård och mjuk klimatpolitik” Thomas Hahn, forskare vid Stockholm Resilience Centre vid Stockholm Universitet: ”Ineffektivt låta klimatpolitiken utgå från privatmoral” Slutreplik från Chalmersforskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Johan Rootzén: ”Snabb utfasning av fossil energi kräver nytänk och brett engagemang” ", "article_category": "other"}
{"id": 2038, "headline": "Martin Liby Troein: Liberalerna behövs i riksdagen, men partiet måste övertyga fler än de egna", "summary": "Liberalerna har haft svårt att hitta rätt i det nya politiska landskapet. Men i sitt sommartal var Jan Björklund befriande tydlig gällande partiets syn på Sverigedemokraterna.", "article": "Det var en fin plats Jan Björklund valt för sitt sommartal – Ersta Terrass på Söder, med utsikt över ett soligt Stockholm som fond. Kanske var det därför partisterna – ja, det var bara sådana där – var så glada. Eller så var det för de väntande, nygrillade hamburgarna. Hur som helst rådde en viss optimism. 8 procent hoppades någon på. Nåja. Når Liberalerna de 5,4 från förra valet får de nog vara nöjda. För det har inte varit någon lätt mandatperiod för Björklunds parti. Den hajpade förnyelsen kom av sig ordentligt. ”Folkpartiet” och blåklinten är visserligen utbytta, men politiken och partiledaren är, så när som på skägget, desamma. Striden om ordförandeposten mellan Björklund och Birgitta Ohlsson blev till slut ganska ljummen. Men den bidrog till bilden av ett splittrat och inåtvänt parti. Framför allt har L haft förvånansvärt svårt att hitta rätt i det nya politiska landskapet. Konflikten om liberala värderingar och den liberala samhällsmodellen borde passa Liberalerna bra, kan man tycka. Men till skillnad från Centern har partiet misslyckats med att profilera sig som den motpol till Sverigedemokraterna man rimligen är. Jan Björklund, som ju inledde sin karriär som Sveriges kanske tydligaste politiker – Ja till betyg! Ja till kärnkraft! Ja till Nato! – har konsekvent framstått som lite luddig. Därför har L inte lyckats kapa åt sig någon del av de liberala väljare som lämnat Moderaterna sedan 2014. Och balanserar i opinionsmätningarna ofta farligt nära 4-procentsspärren. Björklunds sommartal gav ändå känslan att både han och partiet är på uppgång. Till stor del gick Liberalernas ledare tillbaka till grunderna. Han stakade ut kontraster gentemot Socialdemokraterna kring valfrihet i välfärden, sänkta trösklar på arbetsmarknaden och – framför allt – ordning och reda i skolan. Den enda nyheten i talet var ett förslag om att 18 000 lärarassistenter ska anställas. Om det kan man säga både bu och bä. Det finns säkert vinster som kan göras, både vad gäller lärarnas status och tid, genom att någon annan får agera rast- och provvakt. Å andra sidan: 18 000 personer som är lämpliga i en skolmiljö skakas inte fram i en handvändning – och någon, kanske lärarna, lär behöva lägga tid på att leda deras arbete. Men att reprisera gamla hits behöver inte vara fel, så länge det görs bra. De sakpolitiska skillnaderna – och deras ideologiska grund – mellan Alliansen och Socialdemokraterna måste tydliggöras i valrörelsen. Det är ju utifrån dessa regeringsalternativ ska väljas. Och Björklund gör det ganska snyggt, till exempel, när han understryker att all välfärdspolitik för liberaler handlar ”om att öka människors självbestämmande” och att det därför ”handlar om valfrihet. Om att själv få välja hemtjänst eller personlig assistent”. Men framför allt är Björklund – äntligen – kristallklar när det gäller synen på Sverigedemokraterna och den nya överordnade värderingskonflikten i svensk politik. Redan i Almedalen slog han fast att ”Liberalerna kommer inte att förhandla med Sverigedemokraterna”. På onsdagen underströk han att L är berett att ”samarbeta med andra partier i riksdagen för Sveriges bästa”. Men att ”samarbeta med Sverigedemokraterna kan aldrig vara till Sveriges bästa”. Björklund påminde om att SD föddes ur den svenska ”vitmaktrörelsen”, att en av partiets grundare, Gustaf Ekström, tjänstgjorde för nazisterna under kriget och att Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna när det leddes av personer med bakgrund i den organiserade nazismen. Björklund får gärna fortsätta att påminna om detta. Sedan Maud Olofsson och Annie Lööf stöpte om Centern har Sverige två partier med liberal profil. C framstår ofta som tydligare. Men L har, trots att partiet ibland gör märkliga prioriteringar, liberalismen i sitt dna. Båda två behövs i riksdagen. Tillsammans med C utgör L en garant för att dörren till SD hålls stängd. Björklunds huvuduppgift i valrörelsen blir att övertyga fler än de egna om det. ", "article_category": "other"}
{"id": 2050, "headline": "”Nylander ser forskningsresultat som åsikter”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 1/8. Det skulle gynna skoldebatten om politiker som Christer Nylander avstod från att behandla forskningsresultat som vore de en politisk åsikt. I sin replik bemöter Nylander inte heller grundproblemet i sig, att de nationella provens ökade betydelse riskerar att förytliga elevers lärande och skolans bildningsuppdrag, skriver Maria Larsson, doktorand i pedagogiskt arbete.", "article": "Min kritik mot de nationella proven har av vissa uppfattats som att jag pläderar för ett avskaffande av de nationella proven. Så är dock icke falle. Det är en uppgift för politiken att ta ställning till de nationella provens funktion i ett utbildningssystem. Med hänvisning till forskning om så kallade washback-effekter av externa standardiserade prov (att lärares och elevers agerande påverkas av proven) vill jag dock problematisera de risker som finns om de svenska nationella proven ges ännu större betydelse än de redan nu har i svensk skola. Något som i den offentliga debatten ofta föreslås som en enkel lösning på skolans problem. Det skulle gynna debattklimatet om skolan om politiker som Christer Nylander avstod från att behandla forskningsresultat som vore de en politisk åsikt. Sammanblandning av åsikt och forskningsbaserade fakta utgör i dag en av de riktigt oroande internationella tendenserna. I sin replik bemöter Nylander inte heller grundproblemet i sig, att de nationella provens ökade betydelse riskerar att förytliga elevers lärande och skolans bildningsuppdrag. Detta torde rimligen vara forskningsresultat som är besvärande för politiker som omfamnar de nationella proven samtidigt som de vill bära bildningens fana högt och värna om den svenska skolan. Nylander menar att de nationella proven behövs eftersom de ger en vägledning om vilka delar som undervisningen bör innehålla. Det är dock inte de nationella proven som vägleder lärare om detta utan läroplaner och ämnesplaner, som redan nu är nationella styrdokument. Om det vore de nationella proven som innehade uppdraget att vägleda lärare om vad som ska undervisas skulle det således vara upp till varje lärare att hitta på efter eget huvud vad undervisningen ska innehålla i alla ämnen som inte omfattar ett nationellt prov. Så är icke fallet. Nylander ansluter sig till en utbredd uppfattning att de nationella proven i sig är en garanti för att återupprätta en likvärdig utbildning i en skola som lämnats över till marknadens krafter och det skulle vara intressant att få veta vilken forskning som ligger till grund för Nylanders åsikt i frågan. Att även likvärdighetsargumentet är problematiskt visar nämligen forskning från Karlstads och Linköpings universitet som nyligen publicerats (Pérez Prieto, H. & Löfgren, H. (Red). (2017). Att ständigt bli bedömd. Lund: Studentlitteratur). I studien framgår att det finns en stor skillnad i hur proven förbereds och hur resultaten tolkas mellan olika skolor. Forskning från Örebros universitet (Borgström, E. & Ledin, P. (2014). Bedömarvariation - Balansen mellan teknisk och hermeneutisk rationalitet vid bedömning av skrivprov. I Språk & stil nr 24, s. 133-165.) visar också att bedömning av nationella prov i svenska uppnår bäst bedömarreliabilitet när tre lärare sambedömer proven. Det ser dock väldigt olika ut i landet vilka möjligheter lärare har att sambedöma nationella prov. En del huvudmän ser till att frigöra tid för lärarna för sambedömning av de nationella proven, andra låter lärare få en halv eller en hel dag till sitt förfogande. Många lärare sitter dock fortfarande med bedömning av nationella prov på kvällar, helger och nätter under en tidsperiod på året då de redan har en ytterst ansträngd arbetsbelastning. Så länge skolhuvudmän inte ser till att elever och lärare får samma förutsättningar att förbereda, skriva och bedöma de nationella proven så är således föreställningen om de nationella proven som en garanti för en likvärdig skola problematisk. De nationella proven är inte i sig allena saliggörande utan deras roll och möjlighet att stå som garant för nationell gemensam kvalité på svensk undervisning måste sättas in i ett större sammanhang. I det sammanhanget bör avslutningsvis ytterligare en aspekt beaktas som ofta försummas i debatten och som inte heller Nylander tar hänsyn till. Pérez Prieto och Löfgrens forskargrupp, som nämns ovan, visar hur det är att ur elevers perspektiv gå i en skola där man ständigt blir bedömd. I elevers skolvardag har bedömning och att navigera kring kunskapskrav och nationella prov tydligt hamnat i fokus, på bekostnad av fördjupade ämneskunskaper. Studien väcker oroande tankar om vad det gör med våra barn och ungdomar att växa upp i ett skolsystem där de upplever att de alltid måste prestera på topp och att de aldrig kan tillåta sig att misslyckas. Det är ett politiskt ställningstagande om en nation väljer att ha ett skolssystem som omfattar nationella prov. Men om man – till skillnad från nationer som Finland som når internationella skolframgångar helt utan nationella prov – väljer att ha nationella prov så behöver man vara medveten om de konsekvenser de nationella proven för med sig för skolans olika aktörer, för hur undervisning styrs och utformas och vilket lärande för eleverna som blir möjligt. Där kan forskning, inte politiska åsikter, visa vägen. 1 augusti 2018 Debattartikel Maria Larsson, doktorand i pedagogiskt arbete vid Högskolan Dalarna: ”Nationella prov är inte vägen till bildning” Repliker Christer Nylander (L), utbildningspolitisk talesperson: \"De nationella proven leder till en mer likvärdig utbildning\" Slutreplik från Maria Larsson: ”Nylander ser forskningsresultat som åsikter” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2072, "headline": "”Alliansens vårdpolitik hindrar den kliniska forskningen i Stockholm”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 4/8. Det som saknas i alliansens programartikel om medicinsk forskning i Stockholm är att klinisk forskning, utbildning och vård måste hänga ihop, inte bara i ord, utan i handling. Att bara ange att forskning och life science industri ska stärkas blir inte trovärdigt om man inte samtidigt bygger en vård som gör detta möjligt, skriver Lars Klareskog, senior professor och fd överläkare.", "article": "Den borgerliga alliansen i Stockholms län skriver att den kliniska forskningen är en förutsättning för god vård och för utveckling av näringslivet inom ”life science” i framtiden. Och man skriver att man vill satsa på denna forskning i framtiden. Det är bra. Men vad som inte står i artikeln är att den vårdstruktur som samma allians utvecklat under de gångna åren kraftfullt motarbetar båda klinisk forskning och utbildning i Stockholm. Så vad har hänt och vad är det som inte står i artikeln ? Ett centralt problem är utformningen av den öppna specialistvården, där huvuddelen av klinisk forskning kring de vanliga folksjukdomarna sker. En stor del av specialistvården har under alliansens styre överförts till privata vårdvalsenheter, där det i praktiken inte är möjligt att bedriva klinisk forskning eller utbildning. En utredning som gjordes under 2017 på uppdrag av ledningarna för både Stockholm Läns landsting och Karolinska institutet visade tydligt hur den kliniska forskningen i praktiken rustas ner i detta system, och utredningen föreslog bland annat att man, som komplement till akutsjukhusen skulle inrätta akademiska specialistcentra på det sätt som i dag finns för ett fåtal sjukdomar (vissa neurologiska och reumatiska sjukdomar och diabetes typ 2). Men inte heller denna utrednings förslag har beaktats av alliansen som i stället fortsatt satsningen på vårdval med åtföljande problem för både den kliniska forskningen och utbildningen av nya specialister i vården. Också företrädare för den forskande läkemedelsindustrin var kritiska till alliansens vårdmodell i Stockholm och menade att kliniska prövningar nu flyttas från Stockholm till andra centra i Sverige eller i världen i brist på kliniska forskningsmiljöer där vård och forskning samverkar . Ett annat avgörande problem gäller planeringen för Nya Karolinska (NKS) där det, trots alla kostnader inte ens finns fungerande arbetsrum för de kliniska forskare/läkare/sjuksköterskor med flera som främst arbetar med patienter. Så sent som i juni i år beslöt alliansen att inte komplettera vårdlokalerna med sådana lokaler som är helt nödvändiga för alla former av klinisk forskning, inkluderande den registerforskning som man skriver om i sin artikel. Det som saknas i alliansens programartikel om medicinsk forskning i Stockholm är alltså att klinisk forskning, utbildning och vård måste hänga ihop, inte bara i ord, utan i handling. Att bara ange att forskning och life science industri ska stärkas blir inte trovärdigt om man inte samtidigt bygger en vård som gör detta möjligt. Möjligheter att bygga en sådan vård finns fortfarande men kräver en landstingsledning som förstår och i praktiken stärker sambanden mellan vård, forskning och utbildning och förändrar vårdorganisatonen så att detta blir möjligt. Nuvarande landstingsledning har inte gjort detta under de tolv år den har haft möjligheten. 4 augusti 2018 Debattartikel Alliansen i Stockholms läns landsting: \"Vår satsning ska höja ambitionen för vad svensk forskning kan göra\" Repliker Lars Klareskog, senior professor, fd överläkare: ”Alliansens vårdpolitik hindrar den kliniska forskningen i Stockholm” Magnus Forssblad, ortoped och docent och Tycho Tullberg, ortoped och medicine doktor: ”Ge höjd ersättning till privata kliniker som forskar” Lars L Gustafsson, senior professor och fd överläkare vid Karolinska institutet: ”Alliansen litar inte på sina egna experter och forskare” Slutreplik från Alliansen i Stockholms läns landsting: ”Vår satsning på medicinsk forskning är världsunik” ", "article_category": "other"}
{"id": 2082, "headline": "DN Gratulerar: Sveriges hembygdsgårdar", "summary": "I Sverige finns 1.400 hembygdsgårdar med över 10.000 byggnader. I dag är det hembygdsgårdarnas dag och många av dem har öppet hus för allmänheten – exempelvis hembygdsgården i Gnarp.", "article": "I Sverige finns mer än två tusen hembygdsföreningar med 430.000 medlemmar som arbetar för bevara och visa upp folkliga kulturmiljöer. En majoritet av föreningarna har egna hembygdsgårdar där de samlat på sig uppåt 10.000 äldre byggnader. Bostadshus, skolor, smedjor och bagarstugor med mera har flyttats till hembygdsgårdarna. – Intresset för det väldigt lokala kulturarvet går som en röd tråd genom föreningarnas arbete, att ta vara på det förflutna. Under de hundra år som hembygdsrörelsen funnits har man samlat på sig ganska många hus, säger Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges hembygdsförbund som är en paraplyorganisation för hembygdsföreningarna. Hembygdsgårdarna är som friluftsmuseer där byggnaderna utgör en del av samlingen. De största gårdarna finns i Dalarna, Värmland och Hälsingland. Söndagen den 5 augusti är det Hembygdsgårdarnas dag, då många hembygdsgårdar håller öppet för allmänheten. I Gnarps hembygdsgård i Hälsingland hålls det visningar av de 17 byggnaderna som finns på området. Störst är en 26 meter lång loge samt de två boningshusen Danielsgården och Anderssvensgården, eller Annersvens, som man säger i Gnarp. De är byggda i början av 1800-talet och tidstypiskt möblerade. Där finns också ett härbre, en vedbod samt en bostuga från en fäbodvall. Nästan alla byggnader har flyttats från andra platser i bygden. Undantaget är den gamla brandstationen som ligger på sin ursprungsplats. – Där har vi en fullt fungerande brandbil från 1929 som vi kör runt med ibland, säger Alvar Bydén. Med sina 30 aktiva år är Alvar en veteran i Gnarps hembygdsförening. – Min pappas farbror bodde i Annersvensgården när den låg i byn, och min mamma var född i grannhuset. Så de tyckte inte att det var mer än rätt att jag blev stugfogde där, berättar han. Vad händer mer hos er i Gnarp den 5 augusti? – Vi kommer att ha repslageri och visa upp våra gamla folkdräkter och andra kläder. och så blir det fika med hembakad ostkaka förstås, säger Alvar. Varför är det viktigt att bevara våra hembygdsgårdar, tycker du? – För att kunna visa upp allt det vi har samlat på oss genom åren, både byggnader och föremål, säger Alvar Bydén Tidigare bestod hembygdsföreningarnas arbete av just att, med Skansen som förebild, bevara äldre byggnader och samla in tidsenliga föremål att möblera byggnaderna med. En del av hembygdsgårdarna är som rena museer med stora samlingar av allmogeföremål. I dag har studier och forskning om den lokala hembygden blivit allt viktigare för hembygdsföreningarna. Många hembygdsföreningar lägger ned ett stort arbete på att samla in och digitalisera dokument och fotografier av lokalhistorisk karaktär i egna arkiv. – I dag är det fler föreningar som har egna arkiv, och det materialet är ofta mer unikt än de föremål man kan hitta på hembygdsgårdarna, säger Jan Nordwall. På flera hembygdsgårdar hålls större evenemang som spelmansstämmor och marknadsdagar. Kaffe med hembakt erbjuds också på många håll. I Gnarp har det under sommaren varit seniordans med schottis, snoa och hambo på tisdagskvällar. På torsdagskvällar spelmanskvällar, då spelemän – och kvinnor – kommer med sina fioler, dragspel och gitarrer och spelar tillsammans i improviserade konstellationer. Många av hembygdsgårdarna ligger naturligtvis i glesbygd, där de har en viktig funktion för att vårda den lokala historien. Men det finns hembygdsföreningar och hembygdsgårdar i stortstäderna också. Bara i Stockholms läns hembygdsförbund finns 122 medlemsföreningar. – Vi har ju 430.000 medlemmar vilket innebär att vi efter idrottsrörelsen är kanske Sveriges största folkrörelse, en riktig gräsrotsrörelse som inte gör så mycket väsen av sig på riksplanet. Lokalt har de mycket stor betydelse, säger Jan Nordwall.  Sveriges hembygdsgårdar Hembygdsgårdarnas dag firas den första söndagen i augusti varje år, därför kan datumen variera. Kolla med din närmaste hembygdsförening om det finns någon aktivitet där. Alla hembygdsföreningar hittar du på Sveriges hembygdsförbunds hemsida www.hembygd.se I Sverige finns 2.050 hembygdsföreningar med sammanlagt 430.000 medlemmar (2017). Under 2017 hölls 36.000 evenemang och aktiviteter som var öppna för allmänheten och lockade sammanlagt 4,5 miljoner besökare. Hembygdsföreningarna är organiserade i 26 länsföreningar med Sveriges hembygdsförbund som paraplyorganisation. Hembygdsförbundet driver också hemsidan bygdeband.se som är Sveriges enda rikstäckande webbplats för lokalhistoria. Här finns berättelser om vanliga människor med över en miljon platser, personer, bilder och dokument. ", "article_category": "other"}
{"id": 2112, "headline": "DN gratulerar: Magnus Carlson, sångare och låtskrivare", "summary": "Magnus Carlson tycker att orden artist och show låter tillgjorda. I stället föredrar han sångare och konsert. \"Det har jag fått med mig från punken och det är samma med rösten – man ska fan mena det man sjunger.\"", "article": "Magnus Carlson är laddad, vilket han varit de senaste fem åren. Livet är kul och det är roligt att sjunga och uppträda inför publik. Snart kommer Weeping Willows ut med sitt tionde album. På födelsedagen avslutar han sin sommarturné. Dessutom är han dagens värd i Sveriges Radios klassikerserie ”Sommar”. Själv tycker han att han är lyckligt lottad som utan utbildning ändå hittat sin väg. – Om jag skulle dö i dag skulle jag ändå känna mig nöjd. Jag har fått allt jag kunnat drömma om. Men med det sagt vill jag inte dö, jag har ju två barn som jag vill se växa upp. För lite mer än tio år sedan var läget annorlunda. Bandet, Weeping Willows, hade gått på lågfart ett tag och 2008 var det som att allt rann ut i sanden. – Vi hördes inte och planerade inget. Inga nya skivor eller konserter. Jag höll på att lägga av med musiken för det kändes inte så kul. Det var en platå där. Vändningen kom i tre steg. Det första var dottern Ella. Magnus Carlson beskriver det som om han fram till dess egentligen bara hade behövt bry sig om sig själv. – När jag höll henne i famnen första gången knackade vuxenlivet på min dörr. Det var en nödvändig väckarklocka för mig. Jag var fyrtio år och fick ansvar för någon annan, säger han och beskriver det som början på hans bästa period i livet. Med papparollen insåg han att det var nödvändigt att få en stadig inkomst. Under åren hade han varvat musikerlivet med butiksarbete, jobb på kyrkogård och som bartender, vilket hade funkat fint så länge han var singel och hade låg hyra och inga större framtidsplaner. Nu blev det skarpt läge. Bandet hade så gott som upplösts och Magnus visste inte vad han skulle göra, men hankade sig fram. – Men en dag fick jag en förfrågan om att göra en jazzskiva. Jag som alltid har haft en enorm respekt för jazzmusiker. De övar varje dag på sina instrument. Själv hade jag ju aldrig lärt mig sjunga. Men jag gjorde en skiva och det var så kul. Det tredje steget, som också var det tyngsta men som i efterhand har fått störst effekt, började med att bandet blev indraget i en härva som ledde till en rad rättstvister där olika band med koppling till en och samma musikstudio var involverade. – Alla våra pengar försvann. Dessutom blev vi skyldiga stora summor till andra grupper. Det var ett helvete. Vi hade två val, antingen anlita en jurist och driva målet, vilket också skulle kosta väldigt mycket. Eller helt enkelt bara betala tillbaka skulden. Vi valde det senare. Magnus Carlson började ringa runt för att boka in bandet på spelningar. Minsta lilla pub i hela landet besöktes. Efter tre år var skulden betald. Under tiden hade Weeping Willows fått ordentlig medvind. Magnus Carlsons medverkan i TV4:s ”Så mycket bättre” blev ytterligare en knuff framåt. I dag är han glad över allt som har hänt. Bandet har svetsats samman. Samtidigt är alla fria att göra egna gästspel med andra grupper eller en soloskiva. – Weeping Willows är ingen sekt utan vi har vår frihet. Det ger en enorm livskvalitet att kunna göra något av sina andra musikaliska drömmar. Men bandet är moderskeppet. För egen del är det punken som han är mest tacksam över och som han menar lade grunden till allt. Han minns sin första spelning, där han och hans jämnåriga kompisar mimade till Sex Pistols debutplatta ”Never Mind the Bollocks” inför hela kvarteret hemma i Tumba. –Jag var Steve Jones och hade en gitarr som vi gjort av papp och trä. Vi hade ett redskapsskjul som loge. Jag minns fortfarande känslan när vi stod där och hur jag undrade om någon skulle komma och lyssna på oss. Jag har samma känsla i dag. Att konserten var en imitation och att ljudet kom från en lp-spelare hade ingen betydelse. Det var ändå på riktigt. Så är det fortfarande. Därför har Magnus Carlson svårt för att kalla sig artist, eller säga shower om konserterna – eftersom det låter så tillgjort. – Det är samma med sången. Sjunger man ska man fan mena det också. Det är inte bara något man gör för att roa eller tjäna pengar, det är ett sätt att vara. Och det måste betyda något. Magnus Carlson Fyller: 50 den 3 augusti 2018. Bor: I Stockholm. Familj: Hustrun Elin och döttrarna Ella, 9, och Nina, 4 år. Gör: Sångare och låtskrivare. Aktuell: Sommarpratar i P1 på födelsedagen. Avslutar turnén på Skara sommarland samma dag. Om att fylla 50: ”Det känns ganska mycket, men också bra. För varje år som går har jag blivit bättre på att sjunga och på att skriva låtar. Så är det väl med alla yrken även om det här är inspirationsdrivet, men man lär sig knep hur man får igång den inspirationen.” Firar: ”Först ska vi ha vår konsert på Skara sommarland som förband till Jill Johnson. Senare på kvällen blir det middag med bandet.” ", "article_category": "other"}
{"id": 2142, "headline": "Så får du en bättre parrelation – experternas konkreta tips", "summary": "Bristande känslomässigt engagemang, svartsjuka och en pressad livssituation. Det är några av de hinder som par möter i sina relationer. I vissa fall kan man fastna i destruktiva hjulspår som för en längre ifrån varandra, snarare än att stärka ens relation. Maria Burman, en av författarna bakom den nya boken ”Närmare varandra - nio veckor till en starkare parrelation”, menar att det är viktigt att börja arbeta på sin relation så tidigt som möjligt. – Vi besiktigar ju bilen varje år, men när besiktigade man sin relation senast? säger Maria Burman.", "article": "Under 2017 skilde sig 44.316 personer, medan 96.493 personer gifte sig, enligt statistik från SCB. Och allt fler söker hjälp hos familjerådgivningen för att försöka ta itu med de problem som kan uppstå i relationen. Med boken ”Närmare varandra - nio veckor till en starkare parrelation” vill professorerna Per Carlbring och Gerhard Andersson och de kliniska psykologerna Maria Burman och Anna-Karin Norlander ge praktiska tips för hur par tillsammans kan arbeta för att få en bättre relation. De råd som boken ger är kliniskt testade med hjälp av studier där par erbjudits parterapi via internet, och forskarna senare har utvärderat hur nöjda deltagarna är med sin relation efter att ha genomgått terapin. Maria Burman menar att det finns en lucka att fylla med en självhjälpsbok som faktiskt grundas i beprövade metoder för att få en bättre relation. – Många vill gå i parterapi, men det är svårt att få till i livspusslet och kan kännas knepigt och kostsamt. Därför kan det vara en bra början att använda sig av boken, säger hon. – Dessutom tycker en del fortfarande att det är jobbigt att erkänna att man inte har klarat av det man tycker att man borde klara av, menar Per Carlbring. Läs mer: Guide: Allt du behöver veta om kärlek Men det är fel tänkt att man ”borde” kunna ha en relation utan konflikter, eftersom det gör det svårare att våga ta tag i de problem man har som par, innan det är för sent. – Alla relationer går upp och ner och det är helt normalt, säger Per Carlbring. Maria Burman menar att det inte är konstigt att man har fler konflikter med sin partner än med andra människor i sin närhet. Det beror bland annat på att man vill ha en varaktig relation, och att man bryr sig om att den ska fungera bra. – Man har som regel högre förväntningar på sin partner än på andra. Du träffar också din partner när du är som tröttast och när du känner saker som du inte kunnat uttrycka inför någon annan. Man blir arg och ledsen just för att man bryr sig och för att man kan, säger Maria Burman. Räcker nio veckor för att skapa en varaktig förändring? – För många räcker det, det har våra studier visat, men man är förstås inte vaccinerad för all framtid. Det kanske enskilt viktigaste är att man tar det första steget. Alltså att man tillsammans bestämmer sig för att förbättra relationen. Sedan finns det förstås särskilda utmaningar om man i paret har olika ambitioner, säger Per Carlbring. Maria Burman menar att det kan vara bra att sätta en tidsram, då det gör det lättare att komma igång med arbetet. – Men man bör också ha möjlighet att arbeta med det här under längre tid, säger hon. Ett av de vanligaste problemen som författarna bakom boken menar att par möter är bristande kommunikation och dålig känslomässig tillgivenhet. Dålig kommunikation kan göra att små problem, som vem som ska vara hemma med barnen om de blir sjuka, i stället blossar upp om man inte tar tag i dem i tid. – Det finns andra teman där man måste kommunicera, som i frågor om var man ska bo, hur man ska dela upp ekonomin, vad man har för relation till släkt och vänner, säger Maria Burman. Läs mer: Därför blir vi förälskade i varandra Hon menar att man i parrelationer ibland hamnar i låsningar, där man försöker ”vinna” i konflikter i stället för att prata om vad som är det faktiska problemet. – Vi tenderar att förstärka de här problemen, för vi hamnar i de här låsningarna där vi vill att partnern ska byta åsikt i stället för att lägga det faktiska problemet på bordet. Men där kan man i stället få med sin partner och tänka att det här är problemet – låt oss titta på det tillsammans och prata om vad som är den huvudsakliga frågan. Vi hoppas att övningarna i boken ska vara en hjälp i detta. Det finns sätt att arbeta med att få en bättre kommunikation. – I boken bygger vi på acceptans inför olikheter, och att se vad ens egen del är i en konflikt och hur man kan möta sin partner där han eller hon är. Tänk på vad du vill uppnå när du går in i en laddad situation och välj hur du agerar därefter, säger Maria Burman. Per Carlbring menar att man kan försöka ta den andras perspektiv för att lättare komma framåt i en konflikt. – En övning är att man får titta på en konflikt som man har haft och skriva om den. Då kan man vara mer saklig än man brukar vara i ett samtal. Efter det får den andra parten läsa brevet och ge kommentarer. Om man har svårt att komma överens kan det vara viktigt att se problemet från den andra partens sida, då det gör att man blir mer balanserad när man tar fram det man själv upplever som ett problem, säger han. Man kan även försöka inta ett helikopterperspektiv för att lättare upptäcka när man hamnar i gamla hjulspår och konflikter. Då får man också möjlighet att upptäcka vad som är starten på de problem man hamnar i. – Att den ena vill lösa något precis nu och den andra vill backa är ett vanligt mönster som kan skapa frustration och förvärra problemet. Därför kan man i sin relation välja en typisk situation där man ofta hamnar i konflikt. Man behöver inte börja i de jättestora konflikterna, utan med mindre problem som vem som tar ut soppåsen. Därifrån kan man diskutera hur man tillsammans kan se på situationen, vad man kan göra och lära sig av vad den andra har för behov och önskemål i konflikten, säger Maria Burman. Hur då? – Hur man reagerar brukar ha mycket att göra med vad man har med sig från sin bakgrund och egna ömma punkter. Har man vetskap om vad ens partner har med sig och när han eller hon är sårbar så kan man underlätta för varandra att inte hamna i en ond spiral. Men för att kunna förutsäga hur någon annan ska reagera och kunna hjälpas åt måste man kunna släppa prestige och istället tänka framåt. Jag kanske inte alltid får som jag vill men poängen är snarare att hitta en samsyn även när man inte kommer överens. Ett annat vanligt problem är enligt Per Carlbring och Maria Burman bristande intimitet. Det kan handla om att någon partner vill ha mer sex än den andra, eller att man slutar att ta på varandra. – Sex kan vara väldigt viktigt i en relation, men man ska inte glömma bort även andra fysiska bevis på tillgivenhet som att man kramas och tar på varandra, säger Per Carlbring. Läs mer: Så håller ni kärleken vid liv i en lång relation Maria Burman menar att problemet med intimiteten kan komma av att någon part känner att fysisk beröring måste leda till sex. I stället lyfter hon sensualiteten och intimiteten som sätt att visa uppskattning mot sin partner. – Man kan vara nära varandra utan att det måste leda till sex, men det har ändå med fysisk attraktion att göra. Utan intimitet känner många att de hamnat i en vänskapsrelation eller kollegial relation. För många är intimiteten kittet i relationen och det man haft mycket av i början av en relation, säger hon. Hon menar att det inte handlar om att pusha någon till att ha sex. Men de par hon möter uttrycker ofta att de vill ha mer sex. – Ofta kan någon bli frustrerad om det inte förekommer sex, men då är rådet att i stället mötas i sensualiteten. Finns det ingen ömsesidig uppskattning eller fysisk attraktion så blir det sällan sex. I ett experiment som senare blev viralt tog forskare i USA fram 36 frågor som skulle kunna leda till kärlek mellan främlingar genom att gradvis öka intimiteten dem emellan. Experimentet avslutades med att paren skulle titta in i varandras ögon under ett antal minuter. Läs mer: Kan 36 frågor leda till kärlek mellan främlingar? Per Carlbring menar att ögonkontakt är viktigt för att man ska känna sig sedd i sin relation. Men även fysisk närhet och muntliga bevis på att man gillar sin partner. – Det är viktigt att inte glömma bort att ge varandra komplimanger och anförtro sig om hur ens dag har varit. Verbal intimitet är lika viktig som fysisk, säger han. Han menar att det kan vara viktigt att sätta upp tid för intimitet på agendan, så att man verkligen tar tid för att röra vid och visa intresse för sin partner. – Man får inte ta varandra för givet, utan man måste lägga manken till och satsa på sin relation, säger Per Carlbring. En annan sak som författarna till boken tar upp är att man bör fokusera på positiv feedback snarare än att ge negativ kritik. I vissa fall menar de att par har fastnat i mönster där de letar efter oönskade beteenden och fel hos sin partner. I stället menar de att man bör uppmärksamma det som ens partner gör som är bra och vad man vill ha mer av i sin relation. – Välj dina strider är ett slitet uttryck, men det fungerar väldigt bra. Tänk efter vad du har förväntningar när du kommer hem och precis ska låsa upp ytterdörren, och fråga dig om de är rimliga, säger Maria Burman. Med boken hoppas Per Carlbring och Maria Burman att fler par ska våga ta tag i sina problem i tid, och skaffa gemensamma värderingar och mål för vad de vill med sin relation. – Jag ska på ett bröllop i slutet av augusti, och tänker att det är ett perfekt tillfälle att ge paret boken. Då är de ju som mest kära, och kan få en vaccination mot framtida problem, säger Per Carlbring. Läs allt om relationer här ", "article_category": "other"}
{"id": 2153, "headline": "DN gratulerar: Markus Näslund, hockeyproffs, 45 år", "summary": "Från landhockey på skolgården till stjärna i världens största ishockeyliga. Nu är Markus Näslund tillbaka där allting började.", "article": "Det var inte de stora arenorna som drog när Markus Näslunds kärlek till idrotten tog sin början, det var leken och vännerna hemma i Örnsköldvik. – Det var mycket spontanidrott i området där jag växte upp, landhockey med snöklumpar som mål, fotboll och förstås hockey när det fanns is. Vi ordnade serier i skolan och spelade varje rast. Det var en lek och vi fick nästan aldrig nog, berättar Markus Näslund. Som liten började han spela ishockey i Järveds IF. Träningar och hemmamatcher spelades utomhus på naturis och hans pappa var en av lagets tränare. – Han var väldigt engagerad och stöttade mig mycket. Men som tränare var han hårdare mot mig än mot de andra. Så här i efterhand tycker jag att det känns skönt, eftersom favorisering annars är ett vanligt problem inom ungdomsidrott. Bredvid sportintresset fanns också livet i församlingen. Familjen var medlemmar i Filadelfiakyrkan och Markus förväntades gå i kyrkan minst en dag i veckan. – Jag var väl inte helt ensam om att vara troende och spela hockey, men det var ovanligt. Sen hade jag förstås vänner inom kyrkan. Det var nog nyttigt för mig att träffa lite olika människor, med olika intressen. Det är fortfarande viktigt för mig. Förmågan att etablera relationer kom att bli viktig i den karriär som nu började ta fart. Som 15-åring vann Markus Näslund ishockeyturneringen Tv-pucken med Ångermanland. Han gjorde tre mål i finalen mot Stockholm och blev utsedd till turneringens bästa forward. Två år senare debuterade han i Elitserien med Modo och buden från andra sidan Atlanten började ramla in. När han var 20 år gammal var det bestämt: han skulle flytta till USA och spela för Pittsburgh Penguins i världens största hockeyliga, NHL. Han frågade sin flickvän Lotta om hon ville flytta med. – Jag förstod att det skulle innebära att hon satte sitt liv på paus i någon mån. Men hon sa ja och jag tror faktiskt att hon trivdes bättre än jag i början. Jag fick hemlängtan, men Lotta var driftig och gav mig ett fantastiskt stöd. En anledning till att Markus Näslund hade svårt att trivas var att det inte gick som han ville rent sportsligt. Klubben hade många stjärnspelare och det var svårt att få speltid. – Jag fick chansen några gånger, men lyckades inte prestera. Det var väldigt frustrerande eftersom jag kände att jag hade så mycket mer att ge. Tankarna på att åka tillbaka till Sverige växte sig starkare, men efter noggrant övervägande bestämde han sig för att tacka ja till ett erbjudande från Vancouver Canucks i Kanada. Flytten blev något av en nystart. Markus Näslund presterade bättre och bättre och var snart en självklar del av laget. Tillsammans med Brendan Morrison och Todd Bertuzzi bildade han den numer legendariska kedjan “West coast express”, döpt efter en kanadensisk tåglinje. – Några av mina medspelare blev nästan som familj. Det är på den nivån. Vi kom från olika länder och bakgrund, men lärde känna varandra utan och innan. Den känslan, av att vara ett riktigt tajt lag, kan jag fortfarande sakna väldigt mycket. Nu är det snart tio år sedan familjen Näslund flyttade tillbaka till Örnsköldsvik. Då med tre barn. – Jag känner mig hemma här och gillar att det inte är lika uppskruvat tempo som i större städer. Vi har vänner som vi har hållit kontakten med och det finns en frihet för barnen. Just nu känner jag mig faktiskt harmonisk. I dag hänger Markus Näslunds matchtröja i taket på Vancouver Canucks arena, en ära förunnad få NHL-spelare. Under karriärens topp utsågs han till NHL:s mest värdefulla spelare och kom tvåa i poängligan. Dessutom var han en framstående poängplockare i Tre kronor. Detta till trots, fick han aldrig vinna en stor seniortitel. I sitt sommarprat 2015 sammanfattade han själv karriären med orden “jag fick allt, men vann inget”. Orden kan låta bittra, men säger kanske egentligen mer om lagidrottens grundval. – Jag står fortfarande för de orden. Det är klart att jag är väldigt glad och stolt över mina individuella prestationer och de utmärkelser som jag har fått. Men jag skulle, alla dagar i veckan, byta det mot att få vinna Stanley Cup en enda gång med de lagkamrater som jag så länge kämpade med, sida vid sida. Markus Näslund Gratuleras till: Fyller 45 Yrke: F d hockeyproffs. Fastighetsentreprenör som bygger bostadshus i Örnsköldsvik och en ny by \"Rödkullen\" i Åre. Bor: Örnsköldsvik Familj: Frun Lotta, två döttrar och en son. Firar: Med familjen i sommarstugan på Ulvön. Om du fick spela om en minut? \"Förlängningen i den avgörande matchen mot Calgary 2004. Det hade varit roligt att veta vad som hade hänt om vi hade fått ett mål och gått vidare i slutspelet\" Om du fick återuppleva en minut? \"Sista matchen i NHL. Eller Tv-puckfinalen som blev starten för vår generations framgångar.\" ", "article_category": "other"}
{"id": 2156, "headline": "\"Analysen bereder vägen för en politiserad vuxenutbildning\"", "summary": "REPLIK DN Debatt 24/7. Almegas analys är inte bara nyttig för Almegas egen utbildningsverksamhet. Den bereder även vägen för införandet av en politiserad vuxenutbildning, riktad mot förtagen, skriver Kerstin IM Holm, kunskaps- och professionsanalytiker.", "article": "Almega menar att det unika med deras studie är att den använder svenska data. Att den kan identifiera vilken typ av utbildning som driver resultaten, det vill säga en yrkesrelaterad vuxenutbildning, enligt både ordföranden och branschchefen för Almega utbildningsföretagen. Almega säger också att yrkesrelaterad vuxenutbildning framför allt är personalutbildning – kurser som förtagen köper för att öka medarbetarnas kompetens. Arbetskraften i Sverige är en infrastrukturell tillgång, som politikerna behandlar som andra VAROR, likartat Telias gamla kopparnät. Almega utgår från politikernas sätt och talar om ”lågutbildade och utrikesfödda”. I SOU 1977:92 ”Utbildning i företag, kommuner och landsting” talade politiker och fack om ”svaga grupper”. Politiker/fack har sedan 2003 lyckats politisera skolans lärarprofession. I kommentarer på ”DN Ifrågasatt” har jag kritiserat fyra Karlstadsforskare för att de, med sin forskning, förbereder införandet av Björn Åstrands utredning SOU 2018:17 ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling”. Jag hävdar nu att Almegas analys inte bara är nyttig för Almegas egen utbildningsverksamhet. Almegas analys bereder även vägen för införandet av en politiserad vuxenutbildning, riktad mot förtagen. Från mitt perspektiv som fil.dr. i pedagogik, kunskapsanalytiker och professionsanalytiker i Hermods Supportorganisation 1967-1982 kritiserar jag därför Almegas utgångspunkter. Jag hävdar liksom Abbott (1988, s 120) att professioner påverkas drastiskt genom problemet med status-otydlighet. Frågan är alltså om Heller-Sahlgrens status från en ekonomiskola i London smäller högre än min praktik och professionella erfarenheter av professionsanalyser i en supportorganisation? Min rapport ”Distance Education och KMK Modellens 5 kategorier” (Holm 2018) är en kartläggning av ett stort fackingenjörsmaterial från Hermods, som bevisar: Supportorganisationen uppbyggd av Medarbetarprofession Ämnesstoff Förproducerat material Självständiga studentkommentarer Kriterier för lärare i distance education Då sätter uppgiften i Almega-rapporten, att fyra av tio anställda inte deltar i personalutbildning, en ny spik i kistan där företagen har stängt in tillvaratagande av de anställdas professionskunskap. När MBL lagstadgades på 1970-talet, fick det till följd att utbildningsledarnas profession i företagen gick upp i det allmänna personalarbetet. HR-funktionen uppstod. Både fackets och HR:s ambition var att få säte och röst i företagsledningens strategiska arbete. Strukturnivån höjdes. Professionernas kunskap i Sak, förvandlades till kvantitativa jämställdhetsfrågor för förhandlingsbordet. Där förlorade Sverige – inte kunskapspotentialen i sig – men möjligheten att tillvarata företagets professionsexpertis direkt i den interna organisationsutvecklingen. 24 juli 2018 Debattartikel Christer Hammar och Fredric Skälstad, Almega utbildningsföretagen: ”Yrkesrelaterad vuxenutbildning minskar risken för arbetslöshet” Repliker Monica Widman-Lundmark, ordförande Studieförbunden m fl: \"Almega visar okunnighet om folkbildning\" Gunnar Danielsson och Cecilia Palm, Folkuniversitetet: \"Felaktiga slutsatser av Almega\" Maria Graner, Folkbildningsrådet: \"Folkbildningen har stor betydelse för samhället och arbetsmarknaden\" Kerstin IM Holm, kunskaps- och professionsanalytiker: \"Analysen bereder vägen för en politiserad vuxenutbildning\" Slutreplik från Christer Hammar och Fredric Skälstad, Almega utbildningsföretagen: ”Folkbildning kan bidra till minskad oro för framtiden” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2161, "headline": "”Vi behöver stärka den europeiska solidariteten vid naturkatastrofer”", "summary": "DN DEBATT 27/7. Sverige har drabbats hårt av skogsbränder i sommar, och många andra länder i Europa är i farozonen. Även i regioner som tidigare har varit förskonade bryter bränder ut. I en tid då naturkatastrofer blir alltmer oförutsägbara är behovet av rescEU, ett system för att hjälpa EU:s medlemsländer, stort, skriver Christos Stylianides, EU-kommissionär med ansvar för humanitärt bistånd och krishantering.", "article": "Aldrig i mannaminne har Sverige varit så hårt drabbat av skogsbränder som denna sommar, som till och med är värre än 2014 när Västmanland stod i lågor. Tiotusentals hektar skog brinner eller har brunnit ner, samhällen har evakuerats och egendom förstörs runt om i Sverige. Modiga brandmän arbetar tillsammans med frivilliga i en kamp mot elden och mot klockan. Förra veckan begärde de svenska myndigheterna hjälp från EU och vi har därefter mobiliserat stöd: plan, helikoptrar, brandmän och fordon kommer till Ljusdal, Sveg och andra svenska orter för att arbeta tillsammans med svensk personal. Det är ett rekordstort antal länder som, koordinerade av EU, stöttar ett medlemsland i kampen mot skogsbränder. I år startade säsongen för skogsbränder i Europas nordligaste hörn, i Sverige. Samtidigt som det brinner i Norden är länder som Tyskland, Österrike, Belgien och Tjeckien i farozonen för skogsbränder, tillsammans med Frankrike, Italien och Spanien där eldar flammat upp men nu är under kontroll. Detta bekräftar att klimatförändringar är en verklighet och innebär en ny realitet. Det är inte bara så att klimatförändringar intensifierar effekter av skogsbränder i de regioner där skogarna ”traditionellt” är benägna att brinna, men vi ser också att stora skogsbränder bryter ut i regioner där detta inte skett tidigare. Inget land är immunt mot detta. Inget land klarar sådana utmaningar på egen hand. Vi i Europa måste vara redo att agera och att hjälpas åt. Tack vare EU:s civilskyddsmekanism fick Sverige, efter att begäran kom den 16 juli, snabbt hjälp delfinansierad av EU. Italien, Frankrike, Tyskland, Litauen, Danmark, Polen, Österrike och Portugal har alla erbjudit hjälp med brandbekämpning från luften och på marken. Konvojer av brandbilar har kört in i landet i riktning mot brandhärdarna samtidigt som specialiserade brandflyg, helikoptrar och spaningsplan gör en stor insats. Sedan 17 juli har ungefär tusen laster vatten släppts över brandområdena. Dessutom hjälper EU:s satellitsystem Copernicus till genom att kontinuerligt leverera satellitbilder över de drabbade områdena till svenska myndigheter. Den existerande europeiska mekanismen för civilskydd har varit framgångsrik. Sedan 2014 har mekanismen aktiverats mer än 100 gånger. Men en pool av frivilliga bidrag har sina begränsningar. Av förra årets 32 aktiveringar var mer än hälften begäran om hjälp vid skogsbränder. Skogsbränder är bland de mest vanligt förekommande svåra olyckorna i Europa. De har ökat i antal och intensitet under senare år. 2017 var ett smärtsamt år för Portugal, Frankrike, Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, Albanien, Montenegro och Cypern. Skogsbränder rasade samtidigt på flera platser i Europa och det visade sig att de frivilliga bidragen inte räckte till. EU saknade egen kapacitet för att bistå överbelastade medlemsländer. Men vi måste se till att vi kan lita på ett solidariskt Europa när katastrofer drabbar oss, ett Europa som skyddar. Det var så jag tänkte på Europa när jag föreslog rescEU, ett nytt europeiskt system för att hjälpa EU:s medlemsländer när kriser och katastrofer slår till. När kommissionen presenterade förslaget sa EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker: ”När en katastrof inträffar vill jag att EU ska erbjuda mer än kondoleanser. Europa är en kontinent av solidaritet och vi måste ha bättre beredskap än tidigare och snabbare hjälpa de EU-länder som behöver det.” Utöver skogsbränder drabbas våra medlemsländer av andra katastrofer som översvämningar, jordbävningar och epidemier. Bara under 2017 dödades fler än 200 personer av naturkatastrofer i Europa och över en miljon hektar skog förstördes. När antalet naturkatastrofer ökar är rescEU vårt svar. Det innebär operationell kapacitet på EU-nivå som bland annat inkluderar brandflyg, särskilda vattenpumpar, sök- och räddningsinsatser samt fältsjukhus och grupper för akutsjukvård. När jag säger ”på EU-nivå” menar jag inte att detta ska finnas i Bryssel. Jag menar att resurserna ska finnas decentraliserade, i högriskområden där de snabbt kan tas i bruk. Genom att föra samman resurser och dela på kostnader kan vi förvissa oss om att vi har mer kraftfull utrustning i beredskap än vad enskilda medlemsländer skulle kunna rättfärdiga och bekosta på egen hand. Resurserna i rescEU kommer att sättas in efter begäran av ett medlemsland som drabbats av en svår olycka eller naturkatastrof. Den gemensamma kapaciteten ska bara utnyttjas om den nationella kapaciteten inte räcker till och om frivilliga insatser genom civilskyddsmekanismen inte täcker behoven. Det föreslagna rescEU ska vara ett skyddsnät som ska se till att inget medlemsland ska stå ensamt i en krissituation. Vi har tidigare under veckan fått förfärliga nyheter om många dödsfall i Grekland, orsakade av skogsbränder. Förutom från Sverige har vi under de senaste dygnen tagit emot önskemål om hjälp via EU:s civilskyddsmekanism från både Grekland och Lettland. När samma typ av katastrof drabbar flera länder samtidigt blir det svårare för medlemsländerna att hjälpa varandra. Det var så det var i Portugal i fjol. Jag kan bara hoppas att det inte blir så i år. Det är just i de här situationerna rescEU skulle komma in, för att se till att nödvändiga resurser kan tas i bruk när de behövs. I nord och i syd, där det behövs. Solidaritet går hand i hand med eget ansvar. Parallellt med välbehövliga ökade resurser för snabba insatser kommer rescEU också att stärka det minst lika nödvändiga arbetet med förebyggande åtgärder som stärker en europeisk kultur av beredskap och prevention. Detta kan hjälpa Sverige och det kan hjälpa alla andra europeiska länder. Sverige står inte ensamt. EU kommer att fortsätta stå vid Sveriges sida så länge det är nödvändigt. Medlemsländernas svar på skogsbränderna i Sverige visar än en gång att andan som bär vår Europeiska union är stark: Europeisk solidaritet är vägen framåt. I en tid då naturkatastrofer blir allt mer oförutsägbara och komplexa inser vi att vi behöver mer av denna europeiska solidaritet. rescEU Än så länge är rescEU ett förslag. Om det antas skulle det innebära att EU äger, hyr eller leasar viss utrustning för civilskydd, så att sådan utrustning inte skulle lånas ut av olika medlemsländer. Europaparlamentet och Ministerrådet (medlemsländernas regeringar) har var för sig tagit ställning till förslaget. Förhandlingar mellan dessa två institutioner kommer snart att inledas så att förslaget kan antas så snart som möjligt. 27 juli 2018 Debattartikel Christos Stylianides, EU-kommissionär: ”Vi behöver stärka den europeiska solidariteten vid naturkatastrofer” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2215, "headline": "”Ett flerspråkigt lärande bäddar för bättre kunskaper i svenska”", "summary": "DN DEBATT 21/7. Flera studier visar att barn som får använda sitt starkaste språk för att lära sig skolans ämnen – samtidigt som de lär sig majoritetsspråket – får bättre studieresultat. Om vi menar allvar med att invandrade personer ska lära sig svenska måste vi utforma hållbara strategier för ett flerspråkigt lärande. Det skriver representanter för Språkrådet.", "article": "I årets valrörelse är språk och språkkunskaper högaktuella ämnen. Strålkastarljuset har hittills riktats mot invandrade personer och deras kunskaper i svenska. Språkkrav för medborgarskap och språkförskolor är några av de förslag som luftats. Språkrådet, vid Institutet för språk och folkminnen, är Sveriges officiella språkvårdsorgan. Vi följer språkdebatter både inom forskningen och i medier, och vi ser ett välkänt mönster. I diskussioner om brännbara ämnen som integration och kulturskillnader är det vanligt att språk får en symbolisk och laddad funktion. Diskussionerna blir ofta dubbelbottnade. På ett plan handlar de om den enskildes behov av att ha goda kunskaper i svenska för att klara sig i yrkeslivet och samhället i övrigt – på ett annat mer implicit plan rymmer de värderingar om vikten av att identifiera sig och uppfattas som ”svensk”. Värderingsfrågan riskerar att stjäla fokus från huvudfrågan: Hur skapar vi de bästa och mest effektiva förutsättningarna för invandrade personer och deras barn att lära sig svenska? Oron för att invandrade inte ska lära sig svenska tillräckligt bra ska inte viftas bort. Att barn och vuxna ska ha möjlighet att lära sig svenska så effektivt som möjligt för att klara sig i skolan och på arbetsmarknaden är angeläget. Men för att det ska fungera krävs långsiktiga satsningar från samhällets sida, insatser som vilar på vetenskap och erfarenhet. Sverige är flerspråkigt, och ett flerspråkigt samhälle behöver strategier. De strategier som har föreslagits i valdebatten fokuserar ensidigt på invandrades ansvar att lära sig svenska. Det kan förefalla självklart att barn som inte kan svenska ska börja sin skolgång med att lägga allt annat än svenskan åt sidan. Barnen behöver naturligtvis öva sin svenska. Barn lär sig snabbt att låta som infödda talare och att hantera vardagliga sociala situationer. Men att barn lär sig språk fort är en sanning med modifikation. För att klara sig i skolan behöver barn och unga ett skolspråk, det vill säga det ordförråd och de grammatiska strukturer som skolämnena senare kräver. Även de barn som låter som nästan infödda får ofta problem med skolspråket. Att lära sig ett nytt språk går inte så snabbt att det kan klaras av under en introduktionsperiod. Ett skolspråk tar 4–8 år att utveckla. Detta har språkforskare påtalat i decennier. En mängd studier visar på samma sak: barn som får använda sitt starkaste språk för att lära sig skolans ämnen samtidigt som de också lär sig majoritetsspråket, i det här fallet svenska, får bättre studieresultat, också i majoritetsspråket. Det är egentligen inte konstigt. Den kunskap en individ har skaffat sig på ett språk kan nämligen överföras till ett annat. När eleven väl förstått till exempel ett matematiskt begrepp på sitt starkaste språk kan den kunskapen sedan föras över till andra språk. Att förstå och bilda begrepp går snabbare och effektivare för barn som kan använda hela sitt språkliga register. Den vetenskapligt grundade ståndpunkten blir alltså att modersmålet bör följa med och utvecklas med barnet under lång tid i skolan om man eftersträvar goda studieresultat i alla ämnen – också i svenska. För att det ska bli möjligt måste alla barnets lärare, även lärarna i andra ämnen än språkämnen, ha förståelse för hur flerspråkig inlärning går till. Sådan kunskap måste följa barnet från förskola till vuxen ålder. Att de vuxna lär sig svenska är naturligtvis också viktigt. God behärskning av svenska ger ökade möjligheter på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Men vilken metod är bäst? Det finns till exempel inte några påvisbara samband mellan lyckad integration, i form av till exempel sysselsättningsgrad, och språkkrav för medborgarskap i länder där sådana krav införts. Nyckeln till en lyckad integration ligger snarare i att den enskilde ges möjlighet att utveckla sina svenskkunskaper och samtidigt får utrymme att använda sina andra språk. Det gynnar också samhället i övrigt. Ett flerspråkigt samhälle bör vara inriktat på att skapa förutsättningar för en effektiv språkinlärning. Alla kommuner är i dag skyldiga att erbjuda invandrade vuxna studier i svenska för invandrare (sfi). Sfi-kurserna är en bra start, om de leds av lärare med rätt kompetens. Efter svenskkurserna väntar arbetslivet, och där behövs språkstöd som är särskilt anpassat till den situation, bransch och arbetsplats som väntar. Den nyanställda ska inte bara utföra sina uppgifter, utan också kommunicera med kunder, anhöriga, kollegor, chefer etc. Det är möjligt genom medveten språkintroduktion och fortsatt språkhandledning på arbetsplatsen. Menar vi allvar med att invandrade personer ska lära sig svenska, vare sig de är barn eller vuxna, behövs alltså strategier som håller på sikt. Mer kunskap om flerspråkigt lärande behöver ingå i lärarutbildningar så att nyutbildade lärare kommer till sina klassrum väl rustade för att integrera språkinlärning i det dagliga skolarbetet. Kurserna i svenska för invandrare behöver utvecklas ytterligare och därför behövs resurser till den typen av verksamhet. I arbetslivet behöver arbetsgidvare få och ta ansvar för att arbetsplatsen har ett fungerande språkstöd som är anpassat till arbetsuppgifterna. Det går att skapa strategier för ett flerspråkigt Sverige som bäddar för goda svenskkunskaper. Vi föreslår det här: Ge barn med andra modersmål än svenska möjlighet att använda sina språk parallellt i skolan under den tid ett skolspråk byggs upp, med hjälp av modersmålsundervisning och modersmålsstöd. Inför utbildning i flerspråkigt lärande för lärarstudenter på alla nivåer och i alla ämnen. Fortsätt att satsa på utbildningen av sfi-lärare för att få fler lärare med rätt kompetens. Utbilda arbetsgivare i flerspråkighetens möjligheter och utmaningar och öka deras möjligheter att erbjuda språkstöd till invandrade. 21 juli 2018 Debattartikel Representanter för språkrådet: ”Ett flerspråkigt lärande bäddar för bättre kunskaper i svenska” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2233, "headline": "”Barnkonventionen måste omfatta alla barn”", "summary": "DN DEBATT 19/7. Sveriges migrationspolitik drabbar barn och unga vuxna extra hårt. För att FN:s barnkonvention ska kunna bli svensk lag måste Sveriges politiker och Migrationsverket åtgärda en rad brister. Vi kräver att asylsökande och papperslösa barn och ungas rättigheter ska tas på allvar, skriver representanter för Rättsrådet för barn och unga i migration.", "article": "Riksdagen röstade den 13 juni för att barnkonventionen ska bli svensk lag första juli 2020. Tills dess ska rättstillämpande myndigheter hinna förbereda sig. Det finns nämligen en hel del som behöver åtgärdas när det gäller barns rättigheter. Vi i Rättsrådet för barn och unga i migration är representanter från en mängd organisationer som kämpar för barns och ungas rättigheter i migrationsprocessen. Vi är vuxna, barn och unga. Vi är organisationer som arbetar ideellt och professionellt. Vi ser hur barn och unga drabbas extra hårt av Sveriges migrationspolitik och vi kräver att asylsökande och papperslösa barn och ungas rättigheter ska tas på allvar. När FN:s barnkonvention blir svensk lag måste Sveriges politiker och Migrationsverket åtgärda en rad brister för att leva upp till barnkonventionen. Vi i Rättsrådet för barn och unga i migration vill här uppmärksamma fem förslag till åtgärdspunkter. 1. Stärk barnrättsperspektivet i utlänningslagen. Trots att hänsyn till barnets bästa redan regleras i utlänningslagen 1. Kap 10 § så har både Barnombudsmannen (BO) och FN:s barnrättskommitté kritiserat Sverige de senaste åren för att inte tillräckligt beakta barns särskilda position i asylprocessen. Det visar att tillämpningen av barnets bästa inte lever upp till de krav som följer av barnkonventionen och att barnrättsperspektivet därför behöver stärkas inför genomförandet av konventionen i svensk lagstiftning. BO slår i sin rapport från 2017, ”Vi lämnade allting och kom hit”, fast att det finns ett stort behov av att stärka barnrättsperspektivet i utlänningslagen. Liknande kritik har förts fram av FN:s barnrättskommitté som, i sin granskning från 2015, anför att Sverige måste säkerställa att barnets bästa är grunden för och vägledande i beslutsprocesserna, särskilt med hänsyn till barns asylärenden. För att åstadkomma detta krävs det insatser som stärker barnets bästa, både genom bättre tillämpning av befintligt regelverk och förstärkande lagstiftning. I den bemärkelsen anser vi i Rättsrådet för barn och unga i Migration att Migrationsverkets personal måste erbjudas regelbunden utbildning i barns rättigheter och att det införs barnspecifika grunder i utlänningslagen som till exempel beaktar risken för barnäktenskap eller risken att rekryteras som barnsoldat. 2. Låt barnen komma till tals i asylprocessen. Barn får inte frågor om sina egna asylskäl och barn som kommer med sina familjer får inte sina asylskäl prövade enskilt. I utlänningslagen finns det dessutom ett olämplighetsrekvisit som ytterligare försvårar barns talerätt i migrationsärenden. Det är inte förenligt med barnets bästa och om Sverige ska leva upp till barnkonventionen måste barnen få komma till tals i asylprocessen på ett meningsfullt sätt. Med hänsyn till detta anser vi i Rättsrådet för barn och unga i migration att olämplighetsrekvisit skall tas bort, vilket också FN:s barnrättskommitté rekommenderar. Därtill anser vi att det måste finnas barnanpassad information kring asylprocessen, så att barn som söker skydd får en större möjlighet att förstå och berätta om sin situation. Att stärka barn och ungas rätt att komma till tals i asylprocessen är en förutsättning för att barns och ungas asylskäl ska tas på allvar. 3. Upphör med kritiserade åldersbedömningar. Många ungdomar har de senaste åren blivit åldersuppskrivna till 18 år på felaktiga och lösa grunder och under 2017 har nya medicinska åldersbedömningar införts som är kraftigt kritiserade. Osteologer som forskar om ben samt benvävnad menar att det inte finns någon metod att avgöra en människas exakta, biologiska ålder då människor påverkas av en rad olika faktorer. Problembilden stärks ytterligare av att många rättsläkare vid Rättsmedicinalverket har sagt upp sig i protest mot metoderna och även Barnläkarföreningen tar avstånd från dem. Rättsrådet för barn och unga i migration kämpar för alla barns och ungas rättigheter, även de som på papperet har blivit åldersuppskrivna till 18 år och vi anser att de nuvarande medicinska åldersbedömningarna måste upphöra. Det kan inte anses som förenligt med barnkonventionen att skriva upp barn i ålder, med betydande konsekvenser för barnets migrationsprocess, på sådana godtyckliga och ifrågasatta grunder. 4. Säkerställ rättigheter i enlighet med barnkonventionen för papperslösa barn och unga. Papperslösa barn och unga är en oerhört utsatt grupp. Därför måste det finnas riktlinjer för att uppfylla de rättigheter som papperslösa barn och unga har rätt till enligt barnkonventionen. Papperslösa barn och barnfamiljer måste till exempel ges rätt till socialt bistånd för att Sverige skall kunna leva upp till de krav som följer av alla barns rätt till en skälig levnadsstandard. I den bemärkelsen är det särskilt viktigt att kommunerna tar sitt ansvar och inför lokala riktlinjer som inkluderar papperslösa barn inom ramen för socialtjänstlagens biståndsregler. På samma sätt får papperslösa barns rätt till vård eller skola aldrig inskränkas. Barnkonventionen gäller alla barn oavsett legal status och om Sverige skall leva upp till sitt åtagande måste alla barn kunna utkräva de rättigheter som följer av dess bestämmelser. 5. Den tidsbegränsade migrationslagen måste upphöra. Den tidsbegränsade migrationslagstiftningen får mycket negativa konsekvenser för barn, som bland annat begränsad rätt till familjeåterförening, tidsbegränsade uppehållstillstånd och stora inskränkningar av barns möjligheter att få uppehållstillstånd utifrån särskilt ömmande omständigheter. Utifrån ett barnkonsekvensperspektiv är lagen förödande. Barnrättsbyråns rapport ”Sveket”, från 2018, lyfter en rad konsekvenser utifrån hur den tidsbegränsade lagen och andra förändringar sedan 2015 har påverkat barns och ungas situation negativt. I rapporten intervjuas yrkesverksamma från bland annat socialtjänst, Migrationsverket, polis, civilsamhället och även ungdomar som drabbats av de senaste årens signalpolitik. Det är samlade vittnesmål om den sociala utsatthet ensamkommande ungdomar lever i – utan rätt till varken mat för dagen eller tak över huvudet. En enorm utsatthet som är en direkt konsekvens av politiska beslut som fattats alltför skyndsamt och med ett alltför bristfälligt barnrättsperspektiv. Det är inte möjligt att säkerställa ett korrekt genomförande av barnkonventionen när den gällande migrationslagstiftningen är i direkt konflikt med konventionens syfte. När barnkonventionen blir svensk lag åligger det Sveriges politiker och Migrationsverket att verkställa dessa fem punkter för att säkerställa att barnkonventionen gäller för alla barn. Att exkludera barn som befinner sig i papperslöshet eller migration skulle gå tvärtemot barnkonventionens syfte.  Rättsrådet för barn och unga i migration Nätverket startades i oktober 2017. Består av representanter från ett stort antal organisationer samt från Barnombudsmannen. Gemensamt för alla organisationer är att de arbetar med frågor som rör barn och unga i migration. Det kan handla om att driva frågor kring barn och ungas rättigheter men också verksamheter och aktiviteter för barn och unga. Det är både organisationer som drivs av barn och unga och organisationer som drivs av vuxna. Rättsrådet för barn och unga i migration består också av barn, unga och vuxna, samt av både yrkesverksamma och ideella krafter.  19 juli 2018 Debattartikel Rättsrådet för barn och unga i migration: ”Barnkonventionen måste omfatta alla barn” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2244, "headline": "”Säkerheten vid vallokalerna måste skärpas inför valet”", "summary": "DN DEBATT 18/7. Under valet 2014 stormades flera vallokaler av nazister i Nordiska motståndsrörelsen. Dessutom konstaterades flera fall där mer än en person gick in i röstningsbåset, vilket är förbjudet. Vi tar vår demokrati för given, men det är hög tid att vi börjar bevaka och utvärdera valen på riktigt, skriver Lotta Edholm (L), Fredrik Malm (L) och Morgan Olofsson (L).", "article": "Vi skyddar inte vår demokrati. På senare tid har vi yrvaket förstått riskerna med utländsk påverkan och odemokratiska aktörers propaganda i valtider. Det är dags att vi också får upp ögonen för hur våra val genomförs i Sverige. Vi har tagit vår demokrati för given och varit naiva, snudd på godtrogna, alltför länge. Bara en sådan sak som att vi, utan att på något sätt kontrollera hur genomförandet av valen fungerat ute i landet, tagit för givet att allt går lugnt och säkert till i vallokalerna är ett tydligt exempel på detta. För tyvärr sker en mängd incidenter i våra vallokaler vid varje val. Vi liberaler menar att det är hög tid att agera för att få bättre kontroll över våra val och vallokaler och vi kan göra det redan nu i september. Myndigheter måste sammanställa de störningar som sker och skaffa sig en överblick över hur våra val förrättas. Varje persons röst är lika viktig. Det bör och ska vara en självklarhet för alla röstberättigade i svenska val. Som liberaler är vår utgångspunkt att varje individ ska vara fri och ha rätt att bestämma över sitt eget liv. Otillbörlig påverkan av olika slag hindrar individens möjlighet att våga rösta efter sin övertygelse. Den dag som var och ens röst inte längre räknas i fria val, är den dag där individen får ge vika för den starkes makt, där åsikter och till och med tankar förbjuds, där det enda valet är att rätta in sig i ledet eller gå under. Det är det som står på spel när vi inte skyddar våra val. Under valet 2014 stormades flera vallokaler i Stockholms län av nazister. En skrämmande upplevelse för väljare och röstmottagare som stod hjälplösa mot den våldsamma inbrytningen i det stillsamma röstandet. Det är uppseendeväckande och skrämmande att mörka krafter försökte förstöra vårt val. Samtidigt tycker vi liberaler att detta brott och hot mot vår demokrati inte har uppmärksammats tillräckligt. Hur många vallokaler var det som utsattes? Hur lång tid stod röstningen stilla? Hur många personer kände sig hotade när de skulle rösta efter sin övertygelse? Polisen särredovisar inte brott som begås mot valet, så det går inte att hitta någon statistisk över hur omfattande detta brott var på valdagen. När vi tittade i Stockholms stads valnämnds årsrapport från valet stod det inget alls om nazisternas inbrytning. Inte heller i länsstyrelsens eller valmyndighetens rapport för valet i hela Sverige hittade vi mörkermännen. Ingenstans hittar vi att flera vallokaler stormades av antidemokratiska krafter i ett försök att störa valprocessen. Den förskräckande slutsatsen är att den som försöker undersöka vad som hände vid valet 2014 inte i någon myndighetsrapport kommer att påträffa stormningen av vallokaler, ett faktiskt brott. Det enda spåret som finns kvar är några tidningsartiklar. Det finns ingen särskild myndighet som har i uppdrag att rapportera om de incidenter som inträffar i vallokalerna. Vi har därmed ingen överblick över valets förrättande i Sverige. Det finns en statlig valmyndighet. Det är dock inte valmyndigheten som utför själva omröstningen. Kommunerna ansvarar för det praktiska genomförandet med vallokaler, röstmottagare och preliminär sammanräkning. Ytterst är det alltså kommunala politiker, stödda av tjänstemän, som ansvarar för röstningen. Men ingen ser till helheten. Vi har så länge lite naivt trott på vårt valsystem att vi inte ens brytt oss om att samla in fakta om hur valet går till. Det innebär att ingen egentligen vet exakt vad som sker i vallokalerna under valet. Om varje röst ska räknas måste vi veta vad som händer i vallokalerna för att skydda valen och skydda vår demokrati. Vanligtvis är det ingen som bevakar de svenska valen. Men valet 2014 i Stockholms stad var faktiskt ovanligt väldokumenterat då en valövervakning i några vallokaler utfördes av SILC, en liberal biståndsstiftelse som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. Valövervakarna konstaterade bland annat flera fall av familjeröstning. De såg flera fall där fler än en person gick bakom skynket samtidigt. Det är inte tillåtet eftersom det då inte går att garantera att det är individens egen självständiga röst som ges. Hur vanligt är detta? Det vet vi inte, eftersom någon statistik över antalet brott mot regeln att bara en person ska rösta i taget inte förs. Om varje person ska känna att just sin röst får betydelse för hur stat, kommun och landsting ska styras, måste varje individ få rösta ifred. I Sverige ligger valsedlarna öppet i vallokalerna och alla kan se vilka valsedlar en person tar. Många väljare har påtalat att valhemligheten äventyras. Det är inte bara väljarnas känsla och åsikt. Det är samma kritik som Sverige har fått av OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa som arbetar med valobservation och demokratisk utveckling. OSSE kommer att tillsätta en expertgrupp till valet i september som ska utvärdera den svenska vallagstiftningen. Tyvärr kan vi förvänta oss samma kritik igen, då inget skett sedan det förra valet. Varje person i demokratiska val måste känna sig trygg att få ge sin hemliga röst. Nazisterna som stormade vallokalerna tillhörde Nordiska motståndsrörelsen. En antidemokratisk nazistisk organisation som hotar sig till alltmer uppmärksamhet. Kaoset i Almedalen riskerar att bli kaoset i våra vallokaler i höst. Om så sker kommer ansvaret att hamna på kommunala tjänstemän och politiker som var för sig i varje kommun ska besluta om åtgärder. Ingen sammanställning av incidenterna kommer ske efter valet, och därmed ingen möjlighet att förhindra att det händer igen. Efter valet 2014 förpassades inbrytningarna till glömskan och vi är inte tillräckligt förberedda inför valet i höst. Mörkermännens mål är att förstöra grunden för vår demokrati, först då kan deras aggressiva åsikter baserade på våldets kraft frodas. Låt oss inte hjälpa dem. Vi har länge förlitat oss på att valsystemet bara fungerar, så till den grad att vi inte ens har efterfrågat hur det egentligen går till på valdagen. De två senaste valen har följts av omval, ändå har vi inte sett några förändringar i kontrollen av hur valen utförs. Om friheten ska behållas i vårt land, om själva grunden för det demokratiska systemet ska skyddas, måste vi skydda valet. Det är hög tid att se till att reglerna efterföljs i vallokalen, att åtgärda valsedlarnas placering och att vi bevakar och utvärderar valen på riktigt. Än är det inte för sent. Vi måste genast ge i uppdrag till alla kommuner i Sverige att förhindra, registrera och rapportera alla incidenter som sker i vallokalerna under valet. Valet är i september. Tiden är nu. 18 juli 2018 Debattartikel Lotta Edholm (L), Fredrik Malm (L) och Morgan Olofsson (L): ”Säkerheten vid vallokalerna måste skärpas inför valet” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2260, "headline": "”En avgrund av risker hotar – försvaret måste få akutstöd”", "summary": "DN DEBATT 16/7. Donald Trump underminerar den västliga världens gemenskap och den europeiska säkerhetsordningen kan vara på väg att brista. Trumps möte med Putin kan öppna en avgrund av risker. Sverige bör sträva efter ett fördjupat försvarssamarbete inom EU och försvaret bör omedelbart få ett tillskott på 40 miljarder, skriver Gunnar Hökmark (M).", "article": "Den globala världsordning som har garanterat Europas stabilitet och Sveriges säkerhet skälver. Kanske är den på väg att brista, under kommande vecka eller kommande år. Hoten mot Sverige skulle snabbt öka om de mest avgörande förutsättningarna för vår säkerhet förändras. I gränslandet mellan fred och krig finns inga sannolikheter, bara risker vi måste kunna möta. Den underminering av den västliga världens gemenskap som Donald Trump ägnar sig åt gör att det är allvar. Det handelskrig han har inlett riktar sig mot de länder som är en del av den globala ekonomin och drabbar USA:s vänner och allierade. Det handlar om välstånd men än mer om att global frihandel definierar en rättsprincip som lägger grunden för principen om att rätt går före makt. Vad Trump säger till de demokratier som är USA:s allierade är att han är beredd att byta handel med säkerhet och säkerhet med handel. Det är ett sätt att villkora säkerhetsgarantier som ingen amerikansk president tidigare har gjort och som underminerar både europeisk säkerhet och USA:s roll i världen. Trumps krav på europeiska länders försvarsanslag har tidigare framförts av amerikanska presidenter och av dem som vill stärka Europas försvar. Det nya är att han förväxlar den amerikanska ambitionen att vara en global supermakt med kostnaderna för Europas försvar och att han tror att det finns en gemensam finansiering av Nato. Nato är inget annat än de länder som utbyter säkerhetspolitiska förpliktelser. Det är Natos styrka och gör USA till viktig partner. En annan avgörande förändring, som påverkar vår säkerhetsordning, är att Trump ser allt som utbytbart, på bekostnad av principer och allierades intressen. Samtalet med Kim Jong-Un byggde på en blind tilltro till en brutal diktator och ledde endast till att Trump lovade att minska amerikansk truppnärvaro och övningar för att försvara Sydkorea. Därför finns det fog att vara orolig inför konsekvenserna av Trumps möte med Putin i Helsingfors och den fortsatta dialogen dem emellan. Signalerar Trump ett öppet eller underförstått ja till den ryska annekteringen av Krim bryter han inte bara mot amerikanska löften till Ukraina utan mot principen för hela den europeiska fredsordningen. Om Europas säkerhet blir en funktion av en amerikansk president som ignorerar sina allierade till förmån för en despots krav på ändrade gränser öppnar sig en avgrund av risker för Europa och Sverige. För Putin, som under två decennier har byggt upp en strategi baserad på överlägsen militär förmåga i Europa, är varje eftergift från Trump välkommen. Det öppnar för ytterligare maktpolitik, inte minst i norra Europa, Arktis och Östersjön där förutsättningarna för Sveriges säkerhet formas. Arktis av strategiska skäl samt på grund av råvaror och Östersjön av säkerhetspolitiska och symboliska skäl, i strävan efter vad som i ryskt språkbruk kallas Fredens hav – ett hav där Ryssland dominerar. Ryssland har under lång tid utvecklat nya förband för arktisk krigföring, har utökat förmågan att göra snabba luftlandsättningar med mycket stora förband och har överlägsen militär förmåga till havs, i luften och på land för gränsöverskridande militära operationer, allt manifesterat i stora provokativa övningar med tydliga mål. Samtidigt har Putin försökt utveckla den politiska basen, genom att beskriva rysktalande befolkningar i de baltiska staterna som ryssar under Rysslands beskydd. Nordstream II utökar närvaron i Östersjön och har redan lett till krav på tillgång till hamnar och till ökad rysk militär närvaro. I detta läge har Sverige nedrustat och fortsätter obegripligt nog, trots vissa tillskott, denna försvagning. Underfinansiering innebär en minskad militär förmåga. Tidigare försvarsbeslut är långt ifrån utformat för att möta dagens hotbild, än mindre morgondagens. Svensk försvarspolitik har utgått från hoppet om att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid. Regeringen låter, trots denna uppenbara felsyn, byråkratiska principer om en långsamt verkande försvarsberedning vara överordnad verkligheten, med ett kommande försvarsbeslut 2020 som inte kommer ge effekt förrän kring 2023. Det är en dinosauries reaktion. Även den klarsyn som präglar Alliansens försvarspolitik har en eftersläpningseffekt. Stegvis höjda försvarsanslag, redan från denna höst, tar tid innan de kan möta vår säkerhetspolitiska verklighet. Därför behöver den kompletteras med en omedelbar återhämtning av förmåga som tar nuets hot på allvar. Det går inte att mäta sannolikheter för krig eller militära operationer. De formas av den logik som präglar despotiska ledares beslutsfattande. Däremot vet vi att både handelskrig och militära operationer i Europa redan är en verklighet. Det pågår ett konventionellt krig i Ukraina med Ryssland som anfallande part. Men även desinformation, cyberkrig och datahackning tillsammans med kriminalitet, korruption och användning av dödliga medel för att avrätta människor i andra länder. Detta kräver en försvarspolitik som består mindre av politisk diskussion och mer av försvar. Sverige bör omgående genomföra en engångsfinansiering av försvaret för att möjliggöra en snabb återhämtning av försummad materielförnyelse. En engångsfinansiering på 40 miljarder kan leda till en fullständig beväpning av flygvapnet med Meteormissilen, behållande av samtliga Gripenplan parallellt med tillförseln av Gripen E. Det kan ge nödvändig grundutrustning för bland annat mörker och skydd, utrustning av kustkorvetter med avancerat luftvärn, utveckling av kustartilleri, fler ubåtar och fartyg i drift samt en påbörjad utveckling av nya ubåtar och långräckviddiga missiler. Förband skulle omgående kunna få Archerhaubitsar och återrekrytering av avgången befälspersonal samt en snabb upprustning av cyberförsvar skulle omedelbart kunna ge ökad försvarsförmåga. Frågan om Patriot luftvärnssystem bör omedelbart ställas mot alternativet Aster med snabbare leverans, lägre pris och bättre prestanda. Samtidigt bör regeringen säkerställa nödvändig tillgång till övningsfält och att strategiskt viktiga hamnar och infrastruktur inte kan användas av främmande makt. Det är i Sveriges absoluta intresse att Nato är starkt, även när Trump försöker underminera Nato. Ett svenskt medlemskap innebär att Nato får ett starkare europeiskt ben och, inte minst, bildar en solid försvarsgemenskap i Östersjön. Bilaterala avtal med USA och andra länder är värdefulla, men ersätter inte ett avtal gemensamt med Natos länder. Inom ramen för EU bör Sverige sträva efter ett ökat militärt samarbete som innebär ökade möjligheter att förflytta militär trupp, ökad gemensam ledningsförmåga, stärkt industri, gemensamma insatsförband motsvarande dagens stridsgrupper och gemensam övningsverksamhet. Sverige bör vara aktivt i att fördjupa EU:s försvarssamarbete tillsammans med länderna kring Östersjön. Den europeiska säkerhetsordningen skälver i detta nu. Det är nu som varje svensk regering måste agera för att värna Sveriges säkerhet. 16 juli 2018 Debattartikel Gunnar Hökmark (M): ”En avgrund av risker hotar – försvaret måste få akutstöd” Repliker Mark Brolin: ”Det är EU-militariseringen som hotar Europas säkerhet” Slutreplik Gunnar Hökmark (M): \"Det finns ingen EU-militarisering\" Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2296, "headline": "Lisa Magnusson: Nazismen är ingen åsikt", "summary": "Nazism ska alltid motverkas. Inte för att den är en dålig åsikt, utan för att den till sitt väsen utgör ett hot mot andra människors existens.", "article": "Jag kan inte sluta tänka på nazisterna i Almedalen. Det talas ju ständigt om vikten av demokrati – 14 gånger bara i statsminister Stefan Löfvens tal, 10 gånger i Ulf Kristerssons. Det är feltänkt. Vi behöver inte mer demokrati. Vad vi behöver är mer liberal demokrati. Demokratin som sådan är majoritetens triumf över minoriteten. Den liberala demokratin, däremot, skyddar samtidigt de förtryckta, försvarar minoriteten, värnar dem som inte själva kan hävda sig. Den får aldrig bli repressiv. Åsikter ska inte censureras. Ändå finns det förstås gränser. På så sätt är denna stat som vilken diktatur som helst, för den tillåter visserligen oliktänkande, och den mördar ingen. Men den måste stoppa sina motståndare. Nazism, exempelvis, ska alltid motverkas. Inte – och detta är viktigt! – för att den är en dålig åsikt, utan för att den till sitt väsen utgör ett hot mot andras existens. Förbluffande få förmår göra den distinktionen. Och aldrig har väl det illustrerats tydligare än just under Almedalsveckan. Herregud vilket misslyckande. Polisens uppdrag är ”att minska brottsligheten och öka människors trygghet”. Nog kan man förstå att det under vissa hastigt uppkomna omständigheter är nödvändigt att ta det varligt, för att förhindra kaos. Men ordning är aldrig målet, den är bara ett medel. Och den situation som uppstod i Almedalen var heller inte oväntad, utan ett direkt resultat av polisens eget arbete: Det var polisen som beviljade nazisterna tid och plats till att börja med. Det var den som sedan lät nazisterna styra, med den underförstådda motiveringen att det ju blir stökigt om man utmanar dem om makten. Så valde polisen att använda sitt våldskapital i Almedalen: ”Ja, nu ville nazisten ha din Prideflagga, och du får inte protestera mot det, gå bara härifrån.” I praktiken fick i stället medlemmarna i Kris, Kriminellas revansch i samhället, axla den roll som borde ha varit polisens. De bildade en mänsklig ringmur runt nazisterna. Men Kris kan inte alltid vara på plats. Som i Ludvika, där nazister nu alltså fått tillstånd att breda ut sig inne i centrum varenda dag, klockan 11 till klockan 18, fram till valet. Polisens jurist, Marielle Lindeberg, säger att man bara får neka aktiviteter som kan tänkas leda till en ordningsstörning. Men det enda skälet till att nazisterna inte ställer till totalt kaos är ju att polisen låter dem hållas på bekostnad av alla andra. Återigen: Nazism är ingen åsikt. Den är ett hot mot andras existens. Där nazisterna är kan andra inte vara. Därför måste den liberala demokratin ingripa mot dem. ", "article_category": "other"}
{"id": 2330, "headline": "Vegogrilla mot torka och vattenbrist i sommar", "summary": "Torkan och vattenbristen skadar allvarligt jordbruket. Grilla inte kroppsdelar från döda djur i sommar eftersom köttindustrin spyr ut allt mer växthusgaser.", "article": "Det underbart soliga och varma vädret bjuder verkligen in till mysiga grillkvällar. Men torkan och vattenbristen skadar allvarligt jordbruket. Så var vänlig och grilla inte kroppsdelar från döda djur i sommar. Läget blir allt mer desperat med omfattande skogsbränder och bönder som varnar för dåliga skördar. Kött slukar enormt mycket vatten och odlingsmark. I framtiden kan det bli riktigt hett då köttindustrin spyr ut allt mer växthusgaser. Totalförbrukningen per svensk av kött i slaktvikt har ökat från drygt 50 kilo till 85 kilo mellan 1960 och 2017, enligt Jordbruksverket. Det är inte hållbart. Våga sommargrilla växtbaserat för livets skull! Det vinner alla på – även djuren som inte vill dö för att du ska få grilla. ", "article_category": "other"}
{"id": 2351, "headline": "”SD använder vårdpolitik för att minska invandringen”", "summary": "DN DEBATT 7/7. Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson har deklarerat att SD ska ”bli vårdpartiet i Sverige”. Tankesmedjan Arena Idés granskning av partiets sjukvårdspolitik visar att SD står tydligt till höger i vårdfrågorna. Vårdpolitiken används som ett medel för att minska invandring och försvåra för människor med utländsk bakgrund, skriver utredningschef Lisa Pelling.", "article": "Sverigedemokraterna använder vårdpolitiken som ett medel för att nå sitt överordnade politiska mål: att minska invandringen och göra livet svårare för människor med utländsk bakgrund. Det bör hugade borgerliga samarbetspartier vara medvetna om. På lördag står Jimmie Åkesson på Almedalens stora scen. Tidpunkten kunde inte vara bättre – Sverigedemokraterna befinner sig i sitt kanske starkaste opinionsläge någonsin. En av de frågor som Åkesson kommer att fokusera mest på är vården, väljarnas viktigaste fråga inför valet i höst. Enligt DN/Ipsos rankar 44 procent vården som den viktigaste valfrågan och för ett år sedan deklarerade Jimmie Åkesson att SD ska ”bli vårdpartiet i Sverige”. Det är därför hög tid att granska Sverigedemokraternas vårdpolitik. Den här viktiga sakfrågan får inte komma i skuggan av det politiska spelet kring regeringsfrågan. Väljarna har rätt att få veta vad Sverigedemokraternas sjukvårdspolitik innebär för människor som har behov av vård och för dem som arbetar inom vården. Därför publicerar tankesmedjan Arena Idé i dag en omfattande analys av Sverigedemokraternas sjukvårdspolitik. Analysen bygger på flera av Sverigedemokraternas centrala politiska dokument: principprogrammet från 2011, det landstingspolitiska programmet från 2016, inriktningsprogrammet för sjukvårdspolitik från november 2017 och partiets valplattform inför valet 2018. Vi har också analyserat de motioner om vårdfrågor som Sverigedemokraterna har lagt i riksdagen under de två senaste riksdagsåren (totalt 144 motioner) och samtliga 93 vårdmotioner som lagts av Sverigedemokraternas landstingspolitiker under samma period i de tio största landstingen, där det bor 7,7 miljoner människor (nästan 80 procent av Sveriges befolkning). Vi har dessutom gjort en detaljerad genomgång av de två senaste årens sverigedemokratiska budgetmotioner. Rapporten drar två huvudsakliga slutsatser. För det första: Sverigedemokraterna är ett parti som står tydligt till höger i vårdfrågorna. SD har till exempel valt sida när det gäller hur primärvården ska organiseras. När den rödgröna regeringen ville avskaffa kravet på vårdvalssystem (tvångs-LOV) i primärvården, som orsakat stora kostnader och ökad ojämlikhet inom vården, röstade SD med Alliansen. SD fällde också tillsammans med Alliansen regeringens förslag om att skydda universitetssjukhus från privatiseringar. Trots att en stor majoritet av SD:s egna väljare vill begränsa vinsterna i välfärden har SD konsekvent röstat med Alliansen för att tillåta obegränsat vinstuttag. SD:s agerande innebär att välfärden fortsätter att dräneras på resurser. Enligt Välfärdsutredningens beräkningar uppgick övervinsterna år 2015 till mellan 4 och 5 miljarder kronor. Det motsvarar kostnaden för att anställa upp till 7.500 undersköterskor. I vissa arbetsmarknadsfrågor står SD rent av till höger om Alliansen. SD var till exempel det enda partiet som röstade mot regeringens förslag om att stärka anställningsskyddet genom att förbjuda att tidsbegränsade anställningar staplas på varandra, en anställningsform som är vanlig bland undersköterskor. Sverigedemokraterna kan alltså inte beskrivas som ett ”tredje alternativ” i svensk politik – partiets faktiska agerande placerar det till höger på den politiska skalan. För det andra: Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra. Partiets ideologiska kärna är motståndet mot invandring, och det återspeglas även i SD:s vårdpolitik. 1. Partiets motioner om vårdfrågor i landstings- och regionsfullmäktige handlar gång på gång om frågor som rör invandring. Det handlar om motioner om slöjförbud (Sörmland, Skåne), kostnader för tolkar (Jönköping, SLL), hälsokontroller för asylsökande (Örebro, SLL) och om förbud mot omskärelse av pojkar ”utan föreliggande medicinska skäl” (SLL, Skåne) – ett förbud som skulle slå mot den muslimska och judiska befolkningen i Sverige. 2. Ökade skillnader mellan svenska medborgare och andra invånare i Sverige är ett uttalat mål med Sverigedemokraternas politik: ”bästa möjliga vård” ska enbart ges till svenska medborgare. Detta illustreras till exempel av en övertydlig tabell på sidan 35 i partiets budgetmotion, där människor delas in efter medborgarskap och uppehållstillstånd. 3. Sverigedemokraterna är besatta av ”det svenska kulturarvet”. I SD:s landstingspolitiska program uppmanas lokala partiets företrädare att prioritera ”kvalitén och tillgängligheten inom sjukvården” tillsammans med ”bevarandet av kulturarvet” framför allt annat. 4. Finansieringen av SD:s sjukvårdspolitik sker genom stora nedskärningar på kostnader för flyktingmottagande, som inte bara är orealistiska utan skulle slå hårt mot redan ansträngda kommunbudgetar. Ett exempel är att SD röstade nej till en överföring på fem miljarder i regeringens förslag till vårändringsbudget för 2018, för migrationsrelaterade kostnader som kommunerna redan haft. Totalt innebär Sverigedemokraternas budgetförslag en nedskärning på 13 miljarder i resurserna till kommuner och landsting. 5. I abortpolitiken står Sverigedemokraterna för den mest restriktiva och kvinnofientliga linjen. Partiet vill att barnmorskor ska kunna vägra att utföra aborter (”samvetsfrihet”) och riksdagsledamöterna Julia Kronlid och Paula Bieler har inte mindre än sju gånger skrivit riksdagsmotioner om ”ändrad praxis för sena aborter”, som i praktiken handlar om att begränsa kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp. Enligt DN/Ipsos mätning tycker väljarna att de största problemen inom vården är vårdköerna, de långa väntetiderna, bristen på personal och andra resurser. Och riksdagspartierna har hörsammat väljarna. När Läkartidningen tidigare i år gjorde en enkät bland samtliga åtta riksdagspartier visade det sig att det råder stor samstämmighet mellan partierna kring vilka vårdfrågor som ska prioriteras (Läkartidningen 2/2018). Alla partier är överens om att korta vårdköerna, öka tillgängligheten och bygga ut primärvården. Det gäller även Sverigedemokraterna. Men Sverigedemokraterna är inte ett vårdparti bland andra. Vår rapport visar att SD visserligen har flyttat sig åt höger i vårdfrågorna under de senaste åren, men samtidigt är ett parti som kan förväntas byta fot i de flesta sakfrågor. Sverigedemokraterna är inkonsekventa i allt utom den egna kärnfrågan – invandringsmotståndet. Allianspartierna och de borgerliga väljarna bör inte låta sig luras: de kommer att kunna få stöd för en borgerlig vårdpolitik av Sverigedemokraterna, åtminstone på kort sikt. Men det kommer att ske till priset av ett mer slutet, mer främlingsfientligt Sverige. 7 juli 2018 Debattartikel Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé: ”SD använder vårdpolitik för att minska invandringen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2369, "headline": "DN gratulerar: Sjöhistoriska museet", "summary": "Han kan sin sjöhistoria, Hans-Lennart Ohlsson. Sedan 2007 är han chef för Sjöhistoriska museet som fyller 80 år i sommar. Dessutom firar seglarskolan 50-årsjubileum.", "article": "Det flaggas nästan för jämnan utanför Ragnar Östbergs museibyggnad på Gärdet. I onsdags hissades stjärnbaneret för att hedra grannarna på USA:s ambassad. Om några veckor tas prideflaggorna fram ur museichefens flaggskåp. Han älskar nämligen flaggor, chefen Hans-Lennart Ohlsson, nästan lika mycket som han älskar båtar. Om man är det minsta road av båtar och sjöfartshistoria är det Ohlssons arbetsplats man ska söka sig till. Vare sig man vill studera flytetyg, titta på utställningar, lyssna på föredrag eller gå i museets populära seglarskola, som firar 50-årsjubileum. – Seglarskolan var ifrågasatt när den startade 1968. Många tyckte att det var konstigt, men museiledningen resonerade som så att om vi ska locka ungdomar till museet gör vi det inte genom att visa båtar i modell utan genom att lära dem segla, precis som jag gjorde i sjöscouterna, säger Hans-Lennart Ohlsson. Han känner sin arbetsplats utan och innan efter 32 år. Så länge sedan är det som unge Ohlsson kom till Sjöhistoriska som praktikant. Museichef har han varit sedan 2007. Vi sitter i hans imponerande tjänsterum med utsikt över Gärdet och det glittrande vattnet i Djurgårdsbrunnsviken. Det som imponerar mest är den gigantiska oljemålningen Hans-Lennart har bakom ryggen. Tavlan, daterad 1892, heter ”Räddad” och gjordes av den kände marinmålaren Herman af Sillén. Motivet är en livbåt med ångkorvetten Saga i bakgrunden. På rygg i livbåten ligger en man som just har blivit räddad efter att ha fallit över bord. Att tavlan hänger här har sin speciella historia. Hans-Lennart ropade in den på auktion för ett antal år sedan. Den kostade 800.000 kronor och han berättar att han aldrig har varit så svettig och nervös som när han stod längst bak i auktionssalen med en budspade. Pengarna stod museets stödförening för. Att tavlan, när den väl kom till Sjöhistoriska, visade sig vara alldeles för stor för att få plats i museets magasin är en annan historia, men det hade å andra sidan Hans-Lennart inget emot eftersom han hade en passande vägg i tjänsterummet. På en annan vägg hänger ett självporträtt i olja, signerat Jacob Hägg och det är herrarna af Silléns och Häggs förtjänst att Sjöhistoriska museet finns i dag. De båda var ansvariga för flottans paviljong på Stockholmsutställningen 1897 och det kom att bli startskottet för att visa sjöhistoriska föremål för allmänheten. Duon samlade på sig modeller, galjonsfigurer med mera och började drömma om ett sjökrigshistoriskt museum, militärer som de var. Men af Sillén tog sitt liv i december 1908 så Hägg fick kämpa vidare på egen hand och gjorde det med den äran; 1928 öppnades ett marinmuseum vid Nobelparken där Israels ambassad ligger i dag. Ytterligare ett antal män engagerade sig för ett permanent sjöhistoriskt museum: redare, ångfartygsbefälhavare och militärer gjorde gemensam sak. Det enda som saknades var pengar … – De skrev brev till bankmannen Knut Agathon Wallenberg, som svarade att han kunde tänka sig att donera pengar till ett sjöhistoriskt museum där man visade örlogs- och handelsmarina föremål, säger Hans-Lennart. En arkitekttävling utlystes och det vinnande förslaget ritades av Ragnar Hjorth. – Men utredningsmännen tog avstånd från förslaget med motiveringen att byggnaden var för funktionalistisk. ”Det duger inte”, sa Wallenberg. Även Ferdinand Boberg lämnade in förslag, men det var Stadshusarkitekten Ragnar Östberg som till slut fick uppdraget. Bygget startade 1932 och två år senare började man bygga utställningar tack vare de 800.000 kronorna Wallenberg bidragit med. Staten sköt till 100.000 och stödföreningen ”tömde kassan”, som Hans-Lennart Ohlsson uttrycker det. Wallenberg skickade ett brev till den döende Jacob Hägg 1931 där han skrev att Hägg skulle ha äran för att det blev ett museum. Wallenberg själv avled två dagar efter invigningen på försommaren 1938. – Det är sorgligt att varken Hägg eller Wallenberg fick se det färdiga museet, säger Hans-Lennart Ohlsson. Sjöhistoriska museet Gratuleras till: Firar 80-årsjubileum som museum och museets seglarskola firar 50-årsjubileum. Arkitekt: Ragnar Östberg, som har placerat museets port så att man ska kunna stå på trappan och ha Stadshuset i blickfånget. Adress: Djurgårdsbrunnsvägen 24. Öppet: Tisdag–söndag 10–17. Fri entré. Familj: Systermuseerna Vasamuseet, Marinmuseum i Karlskrona och Järnvägsmuseet i Gävle. Övrigt: I museets samlingar finns bland annat över 27.000 ritningar på fritidsbåtar och 10.000 på handelsfartyg. Lägg därtill drygt 900.000 fotografier, en stor konstsamling och en av Europas finaste modellsamlingar. ", "article_category": "other"}
{"id": 2372, "headline": "Vi kan inte avskärma oss som ett annat Nordkorea", "summary": "Den svenska skörden slagit fel på grund av klimatförändringarna. Då borde den rimliga slutsatsen vara att vi måste förlita oss än mer på handel för att få mat på bordet, inte avskärma oss som ett annat Nordkorea.", "article": "LG Nilsson, som inte själv bor i Sverige, tycker att det är rimligt med ett \"tillfälligt importstopp\". Det tycker inte jag eftersom det är jag och mina barn som kommer att få uppleva importstoppet. Bortsett från att förslaget tack vare EU gudskelov är orealistiskt röjer det en grundläggande missuppfattning angående livsmedelsäkerhet. Hörnstenen i vår livsmedelsförsörjning är handel. Vi har ingen som helst självförsörjningsgrad av mat. Ibland brukar somliga felaktigt hävda att vår försörjningsgrad är 50 procent. Det är fel. Eftersom vår livsmedelsproduktion är kraftigt beroende av olika slags insatsvaror är det inte rimligt att tala om någon självförsörjning alls. Människors naturliga dragning åt protektionism är fullkomligt livsfarlig eftersom det är protektionism som är det stora hotet mot handel och därmed livsmedelsäkerheten. Nu har den svenska skörden slagit fel till följd av klimatapokalypsen. Då borde den rimliga slutsatsen vara att vi måste förlita oss än mer på handel för att få mat på bordet, inte avskärma oss som ett annat Nordkorea. Det är bönderna själva som försatt sig i den här situationen genom att man ensidigt satsat på köttproduktion. Man har så att säga lagt alla ägg i en korg, nu har man genom torkan tappat den korgen i marken. Målet i livsmedelstrategin om att vi ska kunna öka köttproduktionen i Sverige ter sig allt mer världsfrånvänt och orealistiskt. Köttindustrin beter sig likt ingen annan industri. Tänk om it-konsulterna skulle kräva importstopp av utländska it-konsulter för att klara en lågkonjunktur. Tänk om Ericsson skulle kräva att landets mobilsystem endast fick använda företagets produkter. Det skulle man naturligtvis aldrig drömma om att begära. Men köttindustrin gör det, utan att rodna minsta. ", "article_category": "other"}
{"id": 2376, "headline": "Så talar du med barn om de instängda pojkarna", "summary": "Barn identifierar sig lätt med andra utsatta barn och med djur som har det svårt. Därför är det viktigt att inte nonchalera deras frågor och deras oro – som nu senast i fallet med de instängda pojkarna i en grotta i Thailand. Det menar tre experter som DN talat med.", "article": "De unga pojkar och deras ledare som varit försvunna i den djupa grottan i Thailand har hittats vid liv, till allas lättnad. Men då har nya problem dykt upp. Hur ska man kunna rädda barnen ut ur de vattenfyllda grottgångarna? Kan man borra sig in och öppna nya utgångar? Ska man försöka lära barnen att dyka för att på sätt ta sig ut genom det kolsvarta vattnet? Eller ska man vänta tills regnperioden är över i oktober. Hur påverkas unga av att sitta instängda utan att veta när de åter kan få se dagsljus? Och hur kan vuxna tala med barn om det som har hänt och pågår just nu? Läs mer: Pojkarna har påbörjat dykträning i grottan DN har talat med tre svenska experter som alla har lång erfarenhet av att samtala med barn om svåra ämnen och upplevelser. Åsa Landberg är psykolog och terapeut som arbetar mycket med utsatta barn. Hon säger att fallet med de instängda barnen i Thailand är något som engagerar barn ovanligt mycket. – Det är väldigt lätt för dem att leva sig in i sådan situation som är så tydligt inom deras egen föreställningsvärld, säger hon. Inger Ekbom är socionom och psykoterapeut med stor erfarenhet av psykosocialt arbete. Hon har skrivit flera uppskattade barnböcker om ämnen som inte alltid är lätta att prata om. Hon arbetar i dag vid Stockholms Stadsmission. – När medierna rapporterar om barn som råkat illa ut på något sätt väcker det alltid frågor – hos barn och vuxna. Det kan handla om krig, unga som är på flykt eller som nu de instängda pojkarna i grottan i Thailand, säger Inger Ekbom. Vad är viktigt att tänka på som förälder eller vuxen i ett barns närhet? – A och O är att lyssna in barnets frågor och att försöka svara så konkret som möjlig, svarar Inger Ekbom. Särskilt gäller det är i samtalen med förskolebarn. Åsa Landberg understryker också att samtalen kan se väldigt olika ut beroende på i vilken ålder barnet är. – För mindre barn är det kanske tankarna på att vara ifrån sin mamma och pappa som kommer upp först, känslan av övergivenhet. I skolåldern fascineras man kanske av det här med de underjordiska grottsystemen. I tonåren kommer de existentiella tankarna om liv och död och överlevnad in på ett annat sätt, säger hon. Erica Mattelin, psykolog på Rädda Barnen, understryker att barn alltid vill veta sanningen och att det därför är viktigt att svara ärligt på barnens frågor. – Däremot så behöver man inte berätta för mycket, till exempel sådant som barnen inte ställt frågor om. Utgå från det som barnen själva undrar över, säger hon. Hon menar att man kan utgå från att de flesta barn i dag har läst eller hört av kompisar om dramatiska saker som inträffar, som de instängda barnen i grottan. Om inte föräldrarna tar upp detta med barnen så lämnas de ensamma med sina funderingar. – Det gör det ju dessutom mycket lättare att ta upp nu när barnen hittats levande. Det finns något väldigt hoppfullt i det här: alla barnen lever och är vid förhållandevis god hälsa, dykare från flera olika länder har hjälpts åt att leta efter dem. Det är något väldigt fint vad människor kan åstadkomma tillsammans, säger hon. Erica Mattelin menar att det här är väldigt bra förutsättningar för att föra samtal om riskmedvetande och få barn att känna att om något händer så kommer människor till undsättning. Även Åsa Landberg menar att en händelse som de instängda barnen kan leda till något positivt för andra barn, att de kan lära sig och förstå något utifrån det som hänt. – På ett plan är det som en äventyrshistoria – i alla fall nu när man vet att alla barnen överlevt. Det är en situation där barn kan fundera över hur barnen hamnade där i grottorna, hur de själva skulle göra för att ta sig ut. Inger Ekbom säger att barn lätt identifierar sig med andra utsatta barn och med djur som har det svårt, och det är därför viktigt att inte nonchalera deras frågor och deras oro. – Även många små barn ser redan i fyraårsåldern på tv eller är i samma rum som den är på. De får då direkt eller indirekt ta del av nyheter som den om de instängda pojkarna i grottan. – Men som förälder kanske man inte ska låta så små barn se på tv-nyheterna. Kriget i Syrien, människor som dör i överfulla båtar på Medelhavet ... det är många nyheter som förskolebarn har svårt att ta in. Vad gäller då för lite äldre barn? – Många svenska barn har själva varit på resa till Thailand och vet hur det ser ut där. De hämtar också in information på sina egna mobiler och datorer – och det kan väcka många frågor. Hur kunde det hända? Varför gick de in i grottan? Går det att ta sig ut därifrån? Inger Ekbom menar vidare att vuxna ibland måste våga erkänna att de inte har några svar att komma med, men att de tillsammans med barnet ska undersöka vad som hänt. – Det är bättre än att låtsas sitta inne med information. Vad kan man tro om situationen för de instängda barnen just nu? – Det är svårt i nuläget vet hur mycket de känner till. De är antagligen fortfarande väldigt rädda, även om de hittats. Men de har i alla fall en länk till omvärlden nu. Jag hoppas att de har kommunicerat vad som kommer att hända, säger Åsa Landberg. – Det viktigaste är informationen. Att de får veta att det finns en plan. Och en plan B, säger Erica Mattelin.  Barns rädslor Efter terrorattacken i New York den 11 september 2001, då två flygplan flög in i Word Trade Center, ville psykologen Börje Svensson undersöka om barn kan bli traumatiserade av att titta på tv. Många svenska mellanstadiebarn var ensamma hemma efter skolan den dagen. Direktsända bilder och rapporter invaderade deras vardagsrum. En tid efter terrorattacken intervjuade Börje Svensson ett antal barn mellan sex och tretton år. Han tog också del av en holländsk undersökning som studerade förekomsten av rädsla kopplad till tv-tittande. Fyra olika typer av inslag kunde verka skrämmande för barn: 1. Våld mellan människor som visar verkliga händelser. 2. Krig och lidande. 3. Svåra olyckor och brandkatastrofer. 4. Underhållningsvåld, fantasifigurer som drakar och monster.  Så talar du med barn om svåra saker. Barnen påverkas av hur deras föräldrar eller omsorgsgivare själva reagerar och agerar. Det viktigaste som vuxen när ett barn är oroligt, är att förmedla lugn och trygghet. Svara så enkelt och konkret som möjligt på det barnet frågar om. Överös inte med vuxendetaljer, och kom ihåg att det är viktigt att skilja på sina egna och barnets känslor. Barn kan uttrycka sig även genom till exempel genom lek. Barn i förskoleåldern behöver ofta de vuxna för att kunna sätta ord på sina tankar och frågor och det är bra att du som förälder eller vuxen är medveten om det. Det är också viktigt att tänka på är att inte lämna över svåra samtal till förskola eller skola eftersom det är du som förälder eller vårdnadshavare som ditt barn har starkast anknytning till. Barn i skolåldern är mer konkreta än förskolebarnen i hur de relaterar till vuxenvärlden. De kan till exempel vara intresserade av, som nu, varför barn fastnar i en grotta. Här kan en vuxen förklara och kanske visa på en karta hur och var det hände någonstans. När barnet kommit upp i tioårsåldern förstår hen vad döden innebär och har ofta ett större närverk att vända sig till, som skolpersonal och vänner. Barn i den här åldern söker också mycket information själva och därför är det viktigt att som vuxen fråga om man misstänker att de är oroliga för något. Källa: Rädda Barnen ", "article_category": "other"}
{"id": 2386, "headline": "”Århundradets reform kan ge 100.000 nyanlända arbete”", "summary": "DN DEBATT 4/7. Stora grupper av människor står utanför arbetsmarknaden, trots högkonjunkturen. Många av dem är nyanlända som vill påbörja sina liv i Sverige. Det här är en av vår tids stora utmaningar. Men forskning visar att seriösa arbetsmarknadsreformer kan ge 100.000 utsatta, huvuddelen av dem nyanlända, arbete, skriver Annie Lööf, partiledare i Centerpartiet.", "article": "På många sätt går det bra för Sverige. Men inte på alla. Sverige riskerar att klyvas. Trots att vi står på toppen av en högkonjunktur hålls stora grupper av människor utanför arbetsmarknaden. Det här gäller inte minst alla de nyanlända som vill påbörja sina liv i Sverige men som har fastnat i utanförskap och passivitet. Den gångna mandatperioden har inneburit fyra förlorade år för integrationen, med en regering som har gett upp tanken om att alla ska med. Sverige behöver förändring. Människor som kommit till vårt land måste också ges en möjlighet att bli en del av vårt samhälle. I dag presenterar Centerpartiet därför att vi går till val på att 100.000 utsatta ska kunna komma in på arbetsmarknaden nästa mandatperiod, huvuddelen av dem nyanlända. Det är ett ambitiöst mål, men fullt möjligt att uppnå. Vi behöver ha högre förväntningar på vad vi som samhälle kan uppnå. För att nå detta mål söker vi väljarnas förtroende för att tillsammans med Alliansen genomföra århundradets arbetsmarknadsreform. Vi vill genomföra genomgripande förändringar på arbetsmarknaden för fler människor i arbete, bättre villkor för företag i hela landet, ekonomisk tillväxt och bättre fungerande integration. Vi delar den frustration många människor känner över den misslyckade integrationen. Sverige kan inte fortsätta vara bland de sämsta i klassen på att få nyanlända i arbete. Med högre ställda förväntningar på såväl de nyanländas ansträngning som på samhällets insatser kan vi lyckas bättre med integrationen. Med rätt typ av politik kan vi lyckas med invandringen lika bra som i länder som Tyskland och Kanada. Men då krävs ett nytt ledarskap för Sverige. Centerpartiet tar utmaningen om att få en integration som fungerar på största allvar. Vår målsättning är hög, men genomförbar. Målet om 100.000 utsatta, huvuddelen av dem nyanlända, i arbete har stöd i den ekonomiska forskningen och vi har Sveriges mest ambitiösa reformprogram för integrationen. Vi har inför årets Almedalsvecka bett en grupp oberoende nationalekonomer från analysföretaget WSP undersöka möjligheterna att minska nyanländas arbetslöshet. Resultatet är att det finns stöd i ekonomisk forskning för att minst 100.000 utsatta personer kan få jobb nästa mandatperiod, även med försiktiga antaganden. Men bara om man gör riktiga, seriösa reformer på arbetsmarknaden. Resultatet är tydligt. Sverige måste sluta ha ett nostalgiskt förhållningssätt till arbetsmarknaden. Den svenska modellen behöver förnyas. Integrationsproblemen kan inte fortsätta att ignoreras. Det är tydligt att Socialdemokraterna har gett upp tanken om att alla ska med. Deras politik består primärt av ineffektiva åtgärder till väldigt höga kostnader. I stället för att nyanlända ges bra utbildning och riktiga jobb vill Socialdemokraterna att de ska anställas med subventioner där hela lönen ska kunna betalas av staten. Det duger inte. Anledningen till att de nyanlända inte får jobb är inte brist på subventioner utan att arbetsmarknaden inte fungerar. De som är välutbildade och har goda språkkunskaper har inga problem att få jobb i högkonjunkturen. Men för de andra, de som inte har gymnasieexamen, språkkunskaper eller svensk yrkeserfarenhet är möjligheterna att få sitt första arbete små. När Socialdemokraterna försöker dölja problemen vill Centerpartiet lösa dem. Med århundradets arbetsmarknadsreform och med stöd i forskningen vill Centerpartiet lösa en rad problem på den svenska arbetsmarknaden. I höst står valet mellan förnekelse eller förändring. 1. För det första måste det finnas en möjlighet för nyanlända att ta ett första jobb med lite lägre ingångslön än i dag. Genom att få in en fot på arbetsmarknaden blir det möjligt för nyanlända att få yrkeserfarenhet och arbeta sig uppåt i lönenivåerna, i stället för att passiviseras i utanförskap. Centerpartiet har därför tillsammans med Alliansen presenterat förslag om inträdesjobb, där fler går från bidrag till att själva vara med och bidra. 2. För det andra måste kostnaderna för att anställa sänkas. I dag håller den höga skatten på att anställa nyanlända borta från sitt första jobb. Centerpartiet vill därför ta bort arbetsgivaravgiften för den som anställer en nyanländ under dess första tid på arbetsmarknaden. 3. För det tredje måste dagens arbetsförmedling göras om i grunden. Arbetsförmedlingen behöver anpassas efter en modern arbetsmarknad. Matchningsfunktionen behöver öppnas upp för fristående aktörer. Matchningsaktören får ersättning baserat på hur väl den lyckas med att hjälpa den arbetssökande till att få ett jobb. 4. För det fjärde behöver vi en modern anställningstrygghet. Automatisering, artificiell intelligens och digitalisering förändrar hur arbetsmarknaden är uppbyggd. Vi behöver därför en arbetsmarknadslagstiftning där kompetens snarare än anställningsår är vägledande och människor behöver ges stöd för att ställa om högre upp i åldrarna. Genom historien har det genomförts stora strukturreformer som varit bra för Sverige. På 1970- och 1980-talen reformerades skattesystemet för att få ett mer rättvist skattesystem med sänkta marginalskatter. På 1990-talet sanerade bland annat Centerpartiet ekonomin. Sverige gick från kroniska underskott och hög inflation till ordning och reda i finanspolitik och penningpolitik. På 2000-talet införde Alliansen arbetslinjen där det blev mer lönsamt att gå från bidrag till jobb och där företagens villkor förbättrades. Nu behövs återigen handlingskraft och ansvarstagande från oss politiska ledare för att med århundradets arbetsmarknadsreform också kunna klara integrationen. Det här är en av vår tids stora utmaningar. Vi får inte misslyckas. Vi behöver inte misslyckas. För Sverige som land är det avgörande att klara integrationen. Vi behöver ha högre förväntningar på de som kommer hit och vi behöver ha högre förväntningar på vad vi som samhälle gemensamt kan klara av. Århundradets arbetsmarknadsreform skulle kunna ge 100.000 utsatta, huvuddelen av dem nyanlända, möjligheten att med egen ansträngning komma i arbete. Centerpartiet ser människors potential och vill att vi som land ska ha högre ambitioner än i dag. Valet i höst innebär ett vägval. Centerpartiet tänker inte stillasittande se på när misstro och oro breder ut sig. Vi står för den handlingskraft och det ledarskap som för Sverige framåt. 4 juli 2018 Debattartikel Annie Lööf, partiledare i Centerpartiet: ”Århundradets reform kan ge 100 000 nyanlända arbete” Repliker Johan Berg, arbetsförmedlare och debattör: ”Arbetsförmedlingen kan förbättra integrationen” Martin Ådahl (C): ”Vi vill följa framgångsexemplen för att hjälpa nyanlända” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2397, "headline": "”Partierna bryr sig inte om att korruptionen tilltar”", "summary": "DN DEBATT 3/7. Hundra miljarder försvinner i skattebrott, korruption och svartjobb varje år, enligt Skatteverket. Dessutom har Sverige sjunkit i det senaste korruptionsindexet och ligger sämst till i Skandinavien. Därför är det nedslående att en enkät visar att inget av partierna driver frågan om etik och transparens, skriver Transparency international Sverige.", "article": "Sommaren 2018 står vi inför två faktum. Förtroendet för de etablerade riksdagspartierna är historiskt lågt. Och en kavalkad av korruptionsskandaler har upptagit både mediernas och gemene mans uppmärksamhet de senaste åren. I Transparency internationals (TI) senaste korruptionsindex (Corruption perceptions index) kvitteras detta med ett tapp för Sverige. Vi ligger nu sämst till i Skandinavien, och vi tror att hur korruptionsskandalerna hanteras även påverkar förtroendet för politiken i stort. Korruptionsforskare uppskattar att 0,5 procent av Sverige bnp förloras i felaktiga upphandlingar och svågerpolitiskt styrda affärer. Enligt Skatteverket försvinner 100 miljarder kronor i skattebrott, korruption och svartjobb varje år. Så långt den finansiella effekten av bilateralt ryggdunkande och otillbörligt förmånsutdelande. Antalet sysselsatta i den offentliga sektorn, inklusive offentligt ägda företag och affärsverk, uppgick till nära 1,6 miljoner år 2016. Årligen görs offentliga upphandlingar värda 642 miljarder kronor, vilket motsvarar en sjättedel av bnp. Sverige är dock ett av få länder i västvärlden som fortfarande använder sig av politiskt tillsatta lekmannarevisorer på kommunal- och landstingsnivå. Sedan flera år kritiserar OECD oss för vår slappa lagstiftning kring mutor. Sverige har därtill plats i en alltmer krympande skara länder utan krav på fullständig redovisning av partifinansiering. I ett sådant läge hade vilken (politisk) ledare som helst med överlevnadsinstinkt agerat. I den begynnande valupptakten utlovas vad vi ser i stället mer resurser och fler miljarder, både till höger och vänster. I ljuset av den här utvecklingen har TI Sverige genom en enkät frågat riksdagspartierna om deras syn på korruptionen. Resultatet är nedslående. Inget parti driver i dag frågan om etik och transparens, i en tid då en nationell handlingsplan mot korruption hade varit högst önskvärt. Alla utom ett parti ställer sig öppna eller positiva till ändamålsenliga åtgärder och övervägande av skärpta straff för mutbrott, vilket är positivt. Att uppfattningen om korruptionen i Sverige spretar bland partierna är dock tydligt i svaren på frågan ”Vad vill ditt parti göra för att minska alla former av mutor och korruption i Sverige?” Centerpartiet tycker att det är bankanställda som ska rapportera mer om misstänkt korruption medan Moderaterna tycker att ”polisens arbete mot grov organiserad brottslighet är särskilt angeläget”. Vänsterpartiet anser exempelvis att transparensen om partifinansiering ska öka, men menar samtidigt att det inte finns anledning att reglera partiers redovisning av prioriteringar i sin verksamhet. Europarådets rekommendationer är att reglerna för partifinansiering bör omfatta redovisning av utgifter, tillgångar och skulder. Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet anser inte att det finns anledning att redovisa partiernas utgifter, medan Liberalerna och Miljöpartiet ställer sig öppna för översyn av lagen. Att Sveriges offentliga finanser till stor del revideras av politiskt tillsatta lekmän, tycker likaså de flesta partier är en bra lösning att bevara. Signalen är att skattepengar inte är lika mycket värda. Inget parti ställer frågan om de där 100 miljarderna som försvinner i skattebrott och korruption innan mer pengar lovas ut. Svenska staten har innehav i drygt femtio stora företag, och antalet kommunala verksamheter som ombildats till bolag är omfattande på gränsen till oöverskådligt. En särskild avdelning på regeringskansliet arbetar med översynen av våra statliga företag, inklusive Telia där statens ägarandel, och därmed svenska folkets dito, är 37 procent. På grund av muthärvan i Uzbekistan ska Telia enligt korruptionslagstiftningen i USA och Nederländerna betala ett historiskt stort skadestånd på motsvarande 7,7 miljarder kronor till amerikanska och nederländska staten. Det är rena pengar ut, delfinansierade av svenska folket. Samtidigt har TI, OECD med flera organisationer under en längre tid framfört kritik mot den låga nivån på den svenska företagsboten på tio miljoner kronor. Troligen växer antalet medborgare som reflekterar över att de faktiskt själva berörs av exempel som detta, vilket vi nu börjar se utfallet av. Låt oss ta det igen. Förtroendet för politiken är lågt. För att åtnjuta förtroende krävs trovärdighet. Enligt Medieakademins Förtroendebarometer 2018 som genomförs av Kantar Sifo, toppade Systembolaget listan över Sveriges mest betrodda organisationer med 70 procent. De politiska partierna får 17 procent, riksdagen får 38 procent och regeringen 35 procent. Tilltron till domstolsväsendet ligger på 60 procent. I en undersökning som TI Sverige genomförde 2016 om svenska folkets syn på korruption, svarade närmare en tredjedel att de anser att korruptionsnivån har ökat det senaste året. Vi på TI Sverige anser att utfallet av enkäten visar på en bristande sjukdomsinsikt. Vi ställer oss, som en reaktion på utfallet, nu frågan varför inga partier tar korruptionsfrågan på allvar, och varför intresset för ökad transparens är halvljummet som bäst. Minskat förtroende i samhället tenderar att leda till mer korruption, vilket innebär ökade kostnader, sämre marknadsförhållanden och mer cyniska medborgare. Alla har allt att vinna på en nationell, effektiv, handlingsplan för ett korruptionsfritt Sverige. Snart är det val. Fakta. Transparency international (TI) Sverige arbetar för öppenhet, ansvar och integritet. TI Sverige har kartlagt samtliga riksdagspartiers inställning till ett antal frågor om korruption. Partierna har fått svara på om de anser att reglerna för partifinansiering bör skärpas. De har också fått ge sin syn på vad som kan göras för att minska riskerna för korruption i offentlig upphandling, hur de ser på behovet av en professionell och oberoende revision i kommunerna, om mutbrottslagstiftningen bör skärpas och vad partierna vill göra för att minska alla former av korruption i Sverige. Alla partier har återkommit med svar som redovisas i sin helhet på www.transparency.se. Enkätsvaren kommer att ligga till grund för en partidebatt i Almedalen, den 5 juli, som del av heldagen Tillsammans mot korruption. Programmet finns på tillsammansmotkorruption.se.  3 juli 2018 Debattartikel Transparency international Sverige: ”Partierna bryr sig inte om att korruptionen tilltar” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 2401, "headline": "Barnen behöver leka på fritids efter skoldagen", "summary": "Politiker besitter inte kompetensen att styra barnens tid i skola och på fritids. Överlåt detta till ansvariga tjänstemän, skolverket och föräldrar.", "article": "Moderatpolitikern Anna König Jerlmyr tycker att barns tid på fritids måste styras upp. Hon förefaller vilja införa obligatorisk läxläsning efter skolan. Jag tycker att uppdelningen mellan skola och fritid är bra och ingenting som politiker ska lägga sig i. Det är bra att barn får tid avsatt för enbart lek efter en skoldag. Jag är övertygad om att de behöver det, i synnerhet om det får ske fritt från mobiler och dataspel. När barnen kommer hem fastnar de framför tv eller annan elektronisk underhållning. Politiker har så länge jag har kunnat minnas det älskat att pilla på skolan. Men resultatet förskräcker. Jag tycker att Anna König Jerlmyr ska intressera sig mer för sina egna dagar än skolbarnens. Hon besitter inte kompetensen att styra barnens skoldagar. Överlåt detta till ansvariga tjänstemän, skolverket och föräldrar. Politiker måste acceptera att dom inte kan kontrollera folks vardag, i synnerhet inte barnens. ", "article_category": "other"}
{"id": 2423, "headline": "DN gratulerar: Gertrude Fred Forsberg, musikdirektör och specialistsjuksköterska", "summary": "Musiklärare och sjuksköterska. Gertrude Fred Forsberg står stadigt på sina båda ben. Nu fyller hon 65 och firar med att arbeta.", "article": "”Varför ska du gratulera mig – jag ska ju inte sluta jobba!?” Gertrude Fred Forsberg låter förvånad men inte oäven när vi hörs på telefon. Men att fylla 65 är ändå någon sorts milstolpe i Sverige – än så länge. Gertrude arbetar som barnsjuksköterska på akutvårdsavdelningen på Astrid Lindgren Huddinge. Ett arbete hon älskar. – Det är så snällt på Huddinge, säger hon. Läkarna, sjuksköterskorna, ja, alla är så fina. Får jag bara vara frisk tänker jag fortsätta till 67. Förut arbetade hon på Astrid Lindgren Solna/Nya Karolinska, men det var för deppigt. – Du vet hur glad man blir om arkitekten tänkt några varv extra och erbjuder smarta lösningar. På NKS var det precis tvärtom – läkemedelsrummen var för små, utsikten från rummen bedrövlig, det var opraktiskt och svårjobbat. Men de rättar nog till det, säger hon. De flesta barn som kommer till avdelningen är mellan noll och tre år, och kan inte förklara hur det känns och kanske inte ens var det gör ont. Det är en stor händelse att bli inlagd på sjukhus, även om allt för det mesta slutar lyckligt. Oroliga föräldrar kan låta mycket arga, det vet Gertrude, men hon står pall. – Jag hade inte klarat av att jobba med barn när mina egna var små. Och det gjorde hon inte. Då arbetade hon med musik. Gertrude Fred växte upp i ett frireligiöst hem i Fruängen. Mamma sjöng vackert och pappa var god amatörpianist, och Gertrude gick i Adolf Fredriks musikklasser och spelade fiol. När det var dags för gymnasiet var hon rejält skoltrött och strulade runt. Började i olika skolor men fullföljde inget. Så introducerade fiolläraren magister Gadenius henne för altfiolen. Det sa klick. – Tack kommunala musikskolan! Annars vet jag inte hur det hade gått. Magister Gadenius lotsade Gertrude vidare i musiken och förberedde henne för högre studier. – Jag hade egentligen tänkt plugga något helt annat men så prövade jag in till musiklärarlinjen på musikhögskolan i Göteborg – och kom in. I Göteborg fanns också Bengt Forsberg som gick solistlinjen med piano som huvudinstrument. Han minns tydligt den tuffa rökande Stockholmstjejen som ”slog ned som en bomb på musikhögskolan”. Sedan dess har de varit ett par. I augusti firar de 40 år som gifta. – Bengt är ett kap, vi har samma värderingar fast vi är olika på många sätt. Och han är rolig. Läraryrket var inget för Gertrude, det förstod hon snabbt efter examen. Hon gillar att organisera och planera, ”husmorsgöra” som hon kallar det, så hon riktade in sig mot producentyrket. – Jag ville göra praktisk verklighet av andra människors konstnärliga visioner. Hon arbetade bland annat på Stim, Kungliga Musikhögskolan, Rikskonserter och Musik i Uppland. Åren gick och barnen kom, men mitt i livet ville hon något annat. 37-åriga Gertrude började läsa till sjuksköterska, drömmen var att bli barnmorska. Det gick utmärkt att plugga med två små barn. Rutinerna gjorde det enkelt. – Det var personlig seger. Jag som aldrig hade avslutat något ordentligt klarade av att gå ut Röda korsets högskola, säger hon stolt. Men musiken fanns där hela tiden. Dels genom Bengt, dels genom körsången. Efter några år som sjuksköterska var det dags igen. Sveriges Radios symfoniorkester behövde en planerare och Gertrude fick tjänstledigt. Sedan kom en förfrågan från Musikaliska Akademien, och så var det Kulturhuvudstadsåret, Konserthuset och Gävle symfoniorkester ... – Jag såg till att försöka arbeta som sjuksköterska mellan varven, för att inte tappa kompetensen. Den 1 juni 2009 började Gertrude på Astrid Lindgrens barnsjukhus och sedan dess har landstinget varit hennes arbetsgivare. Drömmen om att bli barnmorska kändes fjärran men kanske barnsjuksköterska? Hon kompletterade på Sophiahemmet högskola på fritiden och kunde sedan vidareutbilda sig på arbetstid. Vad händer när arbetslivet obönhörligen tar slut? Gertrude är inte orolig. Där finns böcker och den nystartade bokcirkeln, där finns barnbarnet Monalisa. – Det är häftigt att vara mormor, att få umgås med barn i en annorlunda kontext. Och där finns den nysträngade altfiolen med nytaglade stråkar, den ska bli hennes instrument när rösten inte håller. – Jag har inte spelat sedan musikhögskolan, men nu får jag börja öva igen. Gertrude tycker att växelbruket, hennes två karriärer, har befruktat varandra. – Kultur betyder otroligt mycket för människan, men det är inte liv och död. Det håller jag på med på sjukhuset. Gertrude Fred Forsberg Gratuleras till: Fyller 65 år den 29 juni 2019. Gör: Musikdirektör och specialistsjuksköterska. Adjungerad klinisk adjunkt. Bor: Lägenhet i Mälarhöjden. Flyttar snart till Kungsholmen. ”Vi får en stor terrass där jag ska odla i pallkragar.” Familj: Maken Bengt (pianist), dottern Miriam, 31, (skådespelare) med sin Erik, sonen Michael, 29, (pluggar teatervetenskap och jobbar) med sin Emma. Barnbarnet Monalisa 2 år. Fritidsintressen: Sjunger i Maria Magdalena-kören ”tills de slänger ut mig”. Just köpt gymkort. Barnen och barnbarnet. Böcker. Så firar jag: Med att jobba. ", "article_category": "other"}
{"id": 2437, "headline": "Linda-Marie Nilsson jobbar för att alla ska vara bekväma i sin kropp", "summary": "Linda-Marie Nilsson älskade att bada. Men hon hatade att tvinga in sin kropp i en alldeles för liten bikini och att alla skulle se på när hon gick ut i vattnet. ”I dag tycker jag om min tjocka kropp”, säger hon.", "article": "För Linda-Marie Nilsson tog det många år innan hon lärde sig att älska sin kropp. Länge kände hon en stor sorg och en stor ångest över sina stora bröst och magen som putade ut. Som barn, tonåring och ung vuxen blev hon retad och påhoppad för sitt utseendes skull. I dag kallar hon sig en glad kroppspositivist, det vill säga en kroppsaktivist som kämpar för allas rätt att se ut som de vill. Nyligen utkom Linda-Marie Nilssons bok ”Så lärde jag mig att älska min kropp” (Norstedts). I den delar hon med sig av sin egen historia, men ger också tips på allt från hur man hittar rätt kläder till hur man hanterar kroppshat på nätet. Vi träffar Linda-Marie Nilsson en tidig förmiddag vid Smedsuddsbadet på Kungsholmen Stockholm. Några kalla dagar och nätter har sänkt temperaturen ganska rejält efter den långa värmebölja som präglade försommaren. – Tidigare kände jag ett starkt obehag, nästan ångest, när jag stod intill en sjö eller vid havet. Hela processen att komma ned i vattnet var fasanfull. Att behöva visa min kropp i en tajt bikini i en alldeles för liten storlek var så förfärligt. I dag älskar Linda-Marie att vara nära vatten, att vandra längs stranden och att bada. Fast hon avstår ett dopp i samband med intervjun. Mälarvattnet är som sagt lite väl kyligt. När Linda-Marie var tio år hade hennes föräldrar en manlig vän hemma på middag. Plötsligt vände han sig till Linda-Marie och sa: ”Ska du verkligen äta så där mycket?”. Det var första gången hon på djupet förstod att det är fult att vara tjock och fint att vara smal. – Men redan som liten hade jag skamkänslor för min kropp och tänkte att den inte duger. Jag kände att den måste förändras – och trodde att det var normalt att tänka så, berättar Linda-Marie. När hon såg tecknade barnfilmer förväntades alla skratta åt någon tjock eller lite knubbig figur. Hon fick sällan komma på fester och när det hände var det ingen som bjöd upp henne – och ingen frågade om ”chans” på henne. – Allt pekade på att det var något var fel på mig. Och än värre kändes det när jag började köpa mina egna kläder. Det var svårt – nästan omöjligt – att hitta kläder, underkläder och baddräkter i rätt storlek. – Så många gånger jag har gråtit i en provhytt. Jag började sy mina egna kläder i slöjden, men de blev så dåliga. Inte ens det klarade jag av. Linda-Marie är uppvuxen i Skånes Fagerhult, en liten ort som gränsar till Småland och Halland. Hon kände sig ofta ensam. Efter att Linda-Marie flyttat till Stockholm och börjat plugga till journalist träffade hon nya vänner och insåg att människor kan vara olika – och att det är okej. Sakta, sakta började hennes självbild att förändras. – Att sluta hata mig själv skedde inte över en natt – och att lära mig att älska mig och min kropp tog också tid. En sommardag 2012 var familjen och badade vid Mellbystrand strax utanför halländska Laholm. Plötsligt tog Linda-Maries yngre bror en bild på henne iklädd en röd bikini som hon inte använt på flera år. – När jag kommit hem efter badet la jag ut bilden på Facebook, fast jag tog inte med huvudet. I gymnasiet hade jag gjort samma sak med en annan bild och mött så mycket elaka och nedvärderande kommentarer. Den här gången skrev Linda-Marie: \"Kan alla med platta magar lägga ut sina bikinibilder kan jag också det.\" Responsen blev enorm. På kort tid fick bilden över 80.000 likes. Linda-Marie blev intervjuad ett hundratal gånger i Sverige och Norden. Även i andra länder uppmärksammades hennes bikinibild. – Visst var det roligt att få den bekräftelsen. Men det är samtidigt sorgligt att det är en världsnyhet när en tjock, eller i alla fall inte någon smal, kvinna lägger ut en sådan bild. Linda-Marie säger att hon alltid presterat på topp för att ingen skulle tänka på hennes vikt utan på det hon uträttar. En dag orkade hon inte längre och blev sjukskriven för utmattning. Efter att ha gått i samtalsterapi drog hon ned på takten, under sjukskrivningen slutade hon att banta. – Jag förstod att alla mina försök att gå ned i vikt bara gjorde mig förkrossad. Jag hade bantat och bantat men inte blivit ett dugg lyckligare. När jag accepterade min kropp som den är kände jag en stor glädje över mig och livet. Så skrev Linda-Marie sin bok om vikten av att älska sig själv, och med hashtaggen #allastorlekarärvackra vill hon nu inspirera sina följare. – Alla måste ha rätt till sin kropp och får vara nöjd med hur den ser ut, trots samhällets skeva ideal. Folk som kommenterar mitt utseende menar att jag måste leva ohälsosamt. – Jag som inte röker eller snusar, sällan dricker alkohol, inte stressar för mycket ... jag lever nog mer hälsosamt än de flesta. Bland de som hör av sig till Linda-Marie finns unga tjejer som inte vågar klä om på gympan, men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker ofta hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. – Jag vill bidra till att alla ska våga visa sig som de är. Oavsett om man är lång eller kort, tjock eller smal, ska ingen behöva uppleva det jag fick göra under så många år. Jag hatade mig själv och min kropp, andra hånade den. Nu har jag lärt mig att älska den jag är, det gör mig lycklig. Linda-Marie Nilsson. Ålder: 26 år. Bor: Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Sambon Emil Assergård. Bakgrund: Utbildad journalist. Gör: Författare, journalist och kroppsaktivist.  Om kroppspositivism. Kroppspositivism handlar om att lära sig uppskatta sin kropp som den är och inte påverkas av normer utifrån som talar om hur kroppen borde se ut eller vara. Att låta alla kroppar synas och vara tydlig med att ingen kropp är fel. Det handlar inte bara om vikt, utan om kroppar som på något sätt avviker från den snäva kroppsnormen i samhället. För mig betyder det också att jag publicerar bilder på min kropp i sociala medier för att peppa andra att känna sig bekväma och trygga i sig själva, men även att jag säger ifrån mot fettförakt och gör inlägg där jag försöker uppmärksamma orättvisor och diskriminering som finns mot personer som inte följer idealet. Kroppspositivism handlar inte om att förändra sin kropp, utan om att förändra sitt sätt att se på den. Linda-Marie Nilsson ", "article_category": "other"}
{"id": 2440, "headline": "”Fler myndigheter måste ta säkerhetshoten på allvar”", "summary": "DN DEBATT 28/6. Fler myndigheter måste ta ansvar för att skapa ett säkert Sverige. Totalförsvarsplaneringen innebär att fler verksamheter kommer att hantera information som måste hållas hemlig. Då kan vi inte ha en svag säkerhetskultur, dåliga säkerhetsanalyser och bristande kunskap om vad som är skyddsvärt, skriver säkerhetspolischefen Klas Friberg.", "article": "Uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret är i full gång. Det är ett arbete som bland annat för med sig att fler myndigheter och verksamheter behöver hantera skyddsvärd information, information som måste hållas hemlig. Ett omfattande arbete måste nu göras för att strategiskt minska samhällets sårbarheter och skapa ett säkert Sverige. Under de senaste åren har hotet mot Sverige förändrats. Förändringar i vår omvärld har bidragit till att extremistmiljöerna vuxit och hotet från terrorismen ökat. Samtidigt har vi ett fortsatt högt underrättelsehot från främmande makt. Tillsammans skapar detta ett nytt normalläge. Säkerhetspolisens uppgift är att skydda Sverige och vår demokrati. Det är ett arbete som vi bedriver inom alla våra verksamhetsområden – personskydd, kontraterrorism, författningsskydd, kontraspionage och säkerhetsskydd. Det nya normalläget ställer ökade krav på myndighetens arbete, men också på behovet av samverkan i samhället. Inte minst gäller det arbetet med återuppbyggnaden av totalförsvaret, där det civila försvaret ska stärkas och samhällets beredskap för att hantera kriser öka. Något som följs med stort intresse av främmande makt. Säkerhetspolisen hanterar löpande underrättelser om elektroniska angrepp, teknisk inhämtning, som utförs av andra länder mot mål i Sverige. Samtidigt är aktiviteten hos underrättelseofficerare, som främmande makt använder för att utföra den traditionella inhämtningen, hög. Säkerhetspolisens bedömning är att cyberhotet mot företag och myndigheter i Sverige är omfattande och målinriktat. Angriparna vill komma åt information som är vital för demokratins funktioner. Det kan handla om till exempel politiskt beslutsfattande, finansiell data som värdepapper och finansutveckling eller fakta om infrastruktur såsom elförsörjning och vattentäkter. Målet är inte alltid att använda informationen omedelbart. Det kan också handla om att skapa förutsättningar för att i ett senare skede använda informationen för olika ändamål. Underrättelsehotet mot Sverige och svenska intressen visar sig också genom att det vi benämner gråzonsproblematik ökar i betydelse. Det handlar om länder som kan utnyttja gråzonen mellan fred och krig och som använder både lagliga och olagliga metoder, till exempel politiska, diplomatiska eller ekonomiska åtgärder. Genom att rikta in sig på flera områden kan ett land skaffa sig förmågan att öka eller minska det säkerhetspolitiska trycket efter behov. Tillvägagångssättet finns hos flera länder, men tydligast är det i dag hos Ryssland. För Säkerhetspolisens del har de senaste årens utveckling inneburit att vi tydligare kopplat ihop arbetet mellan vårt kontraspionage- och säkerhetsskyddsarbete. Det handlar om två sidor av samma mynt. Inom kontraspionaget arbetar vi med att kartlägga hotet. Inom säkerhetsskyddet arbetar vi med att stärka skyddet genom att med stöd av tillsyn och rådgivning till särskilt skyddsvärda verksamheter minska de sårbarheter som främmande makt kan utnyttja. I det här arbetet har vi ett gott och nödvändigt samarbete med andra säkerhetsmyndigheter, däribland Försvarets radioanstalt och Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Det finns en ökad medvetenhet om vikten av ett fungerande säkerhetsskydd hos svenska myndigheter och verksamheter, vilket är nödvändigt. Säkerhetsskyddet är avgörande för att lyckas i uppbyggnaden av totalförsvaret. Men, vi ser också behov av att fler myndigheter och verksamheter deltar i arbetet och tar ansvar för att skapa ett säkert Sverige. I och med totalförsvarsplaneringen kommer nämligen fler myndigheter och verksamheter att hantera information som är skyddsvärd och som måste hållas hemlig. Då kan vi inte ha brister som: • Att säkerhetskulturen inte tas på tillräckligt stort allvar i organisationen. • Att säkerhetsanalysen inte är tillräckligt välgjord och det saknas kunskap om vad som är skyddsvärt. • Att det sker utkontraktering av verksamhet utan att riskerna övervägts. Sett i det ljuset är det välkommet att myndigheter sedan den 1 april är skyldiga att samråda med Säkerhetspolisen eller Försvarsmakten vid utkontraktering. Varje myndighet och verksamhet är ansvarig för sitt eget säkerhetsskydd och behöver skapa förståelse för helheten avseende de hot och sårbarheter som finns. Kunskapen måste genomsyra hela organisationen på ett sätt som gör att såväl ledningen som varje medarbetare förstår sin del av helheten, vilken pusselbit av skyddsvärd information man ansvarar för. Arbetet med att strategiskt minska de sårbarheter som finns – och som uppstått under många års nedprioritering av säkerhetsskyddet i samhället – kommer att kräva resurser och ta tid. Ett av de mer skyddsvärda områdena i vårt land är det svenska valsystemet. Internationell erfarenhet visar att det förekommit otillåten påverkan i olika grad i samband med nationella val. Mot denna bakgrund inledde Säkerhetspolisen för ett och ett halvt år sedan arbetet med att skydda valet 2018. Arbetet involverar alla verksamhetsgrenar inom Säkerhetspolisen. Att säkerställa att valet och valrörelsen kan genomföras på ett tryggt och säkert sätt är en av de viktigaste arbetsuppgifterna för Säkerhetspolisen under 2018. Vår bedömning är att det kommer att vara svårt att påverka det svenska valsystemet eftersom det är robust, manuellt och decentraliserat och vi kommer att ha ett tillförlitligt valresultat. Säkerhetspolisen har under året arbetat med de politiska partierna i riksdagens säkerhetsorganisationer samt Regeringskansliet för att förbereda dem inför valet. För att förhindra otillåten påverkan från främmande makt bedriver vi också bland annat bred nationell samverkan med myndigheter och verksamheter som är involverade i valrörelsen och vi hämtar in erfarenheter från andra länder. Samverkan nationellt och internationellt hjälper oss också i arbetet med hotet från terrorismen. Genom att utbyta information, nationellt och internationellt, har vi kunnat bidra till att stoppa terrorister. Samtidigt är terrorhotnivån i Sverige förhöjd, vilket innebär att ett attentat kan inträffa. Tillväxten, som vi sett i extremistmiljöerna under senare år, är en fråga för hela samhället. Säkerhetspolisens roll är att kartlägga, analysera och dela med oss av informationen i syfte att förhindra brott. Men hela samhället måste arbeta för att människor inte hamnar i miljöer som bidrar till att de blir radikaliserade. Den förändrade hotbilden och det nya normalläget mot Sverige och svenska intressen kräver att samverkan i samhället stärks och att var och en tar sitt ansvar. Oavsett om det gäller att skydda det som måste hållas hemligt, bekämpa terrorismen eller hantera påverkansoperationer i syfte att skada vår demokrati. På så sätt kan vi gemensamt bygga ett säkert Sverige. 28 juni 2018 Debattartikel Klas Friberg, säkerhetspolischef: ”Fler myndigheter måste ta säkerhetshoten på allvar” ", "article_category": "other"}
{"id": 2443, "headline": "Regeringen utvisar människor till tortyr och avrättning", "summary": "Glöm inte att det är regeringen, Migrationsverket och polisen, inte Sverigedemokraterna eller nazister, som utvisar människor till tortyr och avrättning och fått Sverige dömt för brott mot tortyrkonventionen fler gånger än något annat land i världen.", "article": "I sanning en tankeställare. Bland det bästa jag läst. Hoppas regeringen läst den också. Rasisternas självsäkra avfärdanden har uteblivit. En del kanske är förlägna. Får de inte stanna i Danmark – \"i närområdet\" som deras falskt klingande medkänsla rekommenderat dagens flyktingar? De nöjer sig med att se till att \"53 procent håller inte med Filip Reineby\". Hur man nu kan ”inte hålla med” en framtid man inte kan veta något om ..? Men glöm inte att det är regeringen, Migrationsverket och polisen – inte SD eller nazister – som utvisar människor till tortyr och avrättning och fått Sverige dömt för brott mot tortyrkonventionen fler gånger än något annat land i världen. Vedervärdiga åsikter är inget man kan ställas till svars för i en rättsstat – däremot handlingar som att transportera oskyldiga människor till tortyr eller avrättning. Undrar hur framtiden kommer att se på begrepp som preskription och retroaktivitet. Att skylla på att man bara lydde order hjälper i alla fall inte – det lärde oss Nürnbergrättegångarna –och inte heller att skylla på en massa asylutredningar med de mest bisarra felaktigheter och definitivt inte att skylla på att man är folkvald, i synnerhet inte när man gått till val på att göra tvärtom. Några demokratiska beslut om detta har aldrig fattats, åtminstone inte i Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 2445, "headline": "”Vem vill turista i en granplantering?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 22/6. Debattartikeln ifrågasätter dagens skogsbruk och skogsbruksmetoder. Från besöksnäringens sida kan vi bara hålla med om detta. Vi vill att alla kvarvarande skogar med höga naturvärden skyddas, skriver företrädare för 120 turistföretag.", "article": "I debattartikeln ifrågasätts dagens skogsbruk och skogsbruksmetoder. Från besöksnäringens sida kan vi bara hålla med om detta. Vem vill turista på ett hygge eller i en granplantering? Turismindustrin är den starkast växande näringen. Studier visar att naturupplevelser är en av de huvudsakliga anledningarna till varför turister kommer till Sverige. Vild och vacker natur tillhör Sveriges huvudattraktioner. Turistföretag hjälper till att skapa fantastiska naturupplevelser och många av dessa upplevelser är beroende av oförstörd natur. Det råder en ökad efterfrågan på vandringar genom rika gammelskogar och man vill kunna blicka ut över ett opåverkat landskap från en tyst bergstopp och kunna fiska i ett oreglerat vattendrag. Vi erbjuder turister från både Sverige och hela världen en möjlighet att uppleva den fantastiska nordiska naturen. Det är därför vi blir väldigt bekymrade när vi ser och förstår att de svenska stora skogsbolagen som exempelvis Sveaskog, Stora Enso, SCA och Holmen avverkar och planerar att avverka skogar med höga naturvärden i Sverige. Skogar med höga naturvärden är oerhört viktiga för den svenska besöksnäringen och utgör en unik del av den sista vildmarken i Europa. Det är inte acceptabelt att dessa skogar avverkas av skogsbolagen. Det tar hundratals år innan dessa skogar blir vilda igen. Skogsbolagen är FSC-certifierade och påstår att de har höga miljökrav men det är uppenbart att deras skogsbruksmetoder inte bara skadar den biologiska mångfalden och naturliga livsmiljöer utan också gör det svårare för turistföretag att hitta skogar som är värda att vandra i för våra gäster. Detta skadar även den svenska ekonomin på såväl kort som lång sikt. Vi är 120 olika rese-, turist- och guideföretag samt organisationer som kräver att alla kvarvarande skogar med höga naturvärden måste skyddas permanent i Sverige. Vi uppmanar därför skogsbolagen att: • Omedelbart dra tillbaka sina avverkningsplaner i alla skogar med höga naturvärden. Här kan exempelvis skogarna med höga naturvärden i Ore Skogsrike i Dalarna nämnas, liksom de värdefulla naturskogarna vid Melakträskliden och Brännliden i Norrbotten. Mellan 2012–2017 har SCA och tre av dess externa underleverantörer avverkat över 23.000 hektar skog inom landskapsavsnitt med särskilt höga ekologiska bevarandevärden, så kallade värdetrakter, medan ytterligare cirka 22.000 hektar fortfarande hotas av avverkning. • Undanta alla skogar med höga naturvärden (värdekärnor samt registrerade och oregistrerade nyckelbiotoper) från skogsbruk och skydda dem permanent. • Skogar i värdetrakter och kontinuitetsskogar liksom skogar med okända naturvärden måste besökas i fält och inventeras innan planerade skogsåtgärder genomförs och om höga naturvärden upptäcks ska dessa områden undantas från skogsbruk. Vi kan inte nog poängtera hur mycket vi uppskattar vilda och intakta skogslandskap med höga naturvärden. Inte bara för den biologiska mångfaldens skull utan också för Sveriges ekonomis skull. 22 juni 2018 Debattartikel Lotta Berg, BirdLife Sverige; Karin Lexén, Naturskyddsföreningen; Johan Lind, Naturfotograferna /N och David van der Spoel, Skydda Skogen: ”Svenskt skogsbruk värre än skogsskövlande länders” Repliker Företrädare för skogsägarföreningar och LRF Skogsägarna: ”Vi känner inte igen den svarta bilden av skogen” Företrädare för 120 turistföretag: ”Vem vill turista i en granplantering?” Sveaskog: ”Skogsbruket är en förutsättning för naturturismen” Lotta Berg, Birdlife Sverige, Karin Lexén, Naturskyddsföreningen, David van der Spoel, Skydda skogen, Staffan Widstrand, Naturfotograferna: ”Att bara räkna antalet träd är gravt missvisande” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2446, "headline": "”Allsången” en skymf mot svensk vistradition", "summary": "Allsång på Skansen är en skymf mot svensk vistradition. Det är fina svenska sånger vi vill njuta av, inte pop- och rockmusik på engelska.", "article": "Eftersom jag älskar att sjunga fina svenska visor har jag tidigare gillat ”Allsång på Skansen” – en fin tradition som startades av Sven Lilja för över 80 år sedan. Under många år har jag tyvärr blivit väldigt besviken, då artister som framför rock- och popmusik och till och med så kallad rap – oftast på engelska, vilket definitivt inte passar in – medverkat. Vad har dessa i ett allsångsprogram med svenska visor att göra? Nu inleddes säsongen med Peter Jöback och Shirley Clamp, vilket var trevligt, men annars var det illa. En ung rappare samt en ung kvinna med tatueringar på hals och armar, som inte verkar ha något med visor att göra. En av \"allsångerna\" var något oerhört enfaldigt som kallades \"Dansa, pausa\". Det var riktigt plågsamt. Av denna säsongs 29 artister skulle jag mena att drygt en tredjedel är lämpliga. En självklar medverkande är givetvis Sven-Bertil Taube, en av våra främsta artister. Det är väldigt trist att man förstör detta trevliga evenemang. Det är en skymf mot vår fantastiska visskatt, som ska gå vidare till kommande generationer. Nu har det blivit ett program med främst popartister, som framför sina låtar, och kanske får leda litet popmusik-allsång. Annat var det på Bosse Larssons tid. Det är fina svenska sånger vi vill njuta av, inte pop- och rockmusik på engelska! ", "article_category": "other"}
{"id": 2453, "headline": "Liberalerna sätter skolan först – även i budgetförhandlingar", "summary": "Liberalerna sätter skolan och pengar till elever med behov av särskilt stöd först – även i budgetförhandlingar. Nu behövs en stor utbyggnad av resursklasser i Stockholms stad.", "article": "Jag är övertygad om att svensk skola måste få bättre förutsättningar att ge barn i behov av särskilt stöd en bra start i livet. Liberalerna har aldrig haft några problem med att prioritera skolan när vi förhandlat budgetar. Till skillnad från dagens socialdemokratiska styre i Stockholm, där påslagen till skolan förra året var de lägsta på tolv år och där hälften av alla grundskolor gick med underskott, klarade vi att skjuta till extra medel till skolan när vi styrde. Det kommer vi göra igen efter valet i höst, om vi får väljarnas förtroende. Det är svårt att sätta en prislapp på vad det kostar att utveckla verksamheten med särskilt stöd. Eftersom stödbehoven varierar är det svårt att beräkna innan ansökningarna kommit in. Noteras bör dock att de medel som hade avsatts i Stockholms stads budget för tilläggsmedel för att täcka stora behov av stöd inte ens användes fullt ut under gjolåret. Samtidigt avslogs ansökningar till särskilda resursklasser. I många fall vet vi att okvalificerade elevassistenter satts in för att hantera elever med stora behov av stöd i ordinarie klasser. Det kostar också pengar. När jag säger att jag vill starta fler högspecialiserade resursklasser menar jag just det; grupper med specialistkompetens inom enskilda stödbehov som kan ge elever bäst undervisning utifrån deras förutsättningar, inte allmänna grupper där elever med olika stödbehov blandas. Därför talar vi om att det behövs en stor utbyggnad av resursklasser i Stockholms stad, vilket vi kan räkna ut när vi ser de långa köer som finns till fristående resursskolor i Stockholm i dag, samt hur många ansökningar som avslås. Sveriges största skolkommun borde satsa mer på skolan. Jag är beredd att ta strid för att skolan ska få bättre förutsättningar i Stockholm, och att det ska finnas bättre tillgång till särskilt stöd för de elever som behöver det. ", "article_category": "other"}
{"id": 2465, "headline": "Om Jimmy Durmaz gjort mål hade han blivit hjälte", "summary": "Om den svenske landslagsspelaren i fotboll Jimmy Durmaz gjort mål i slutminuterna i stället för att orsaka en avgörande frispark hade samma näthatare på sociala medier som gav sig på honom förmodligen hyllat honom som hjälte.", "article": "Det var starka känslor efter att Sverige förlorat mot Tyskland med 2–1 i den andra gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på midsommardagen. Besvikelsen var givetvis stor över att Tyskland på övertid och i matchens sista sekunder gjort mål på Sverige. Några valde att uttrycka sin frustration i sociala medier med hatiska och rasistiska påhopp på inhopparen Jimmy Durmaz, som var den som orsakade den förödande frisparken. Dessa påhopp förtjänar att kraftigt fördömas, vilket även skett på bred front. Det sorgliga i historien är att om Jimmy Durmaz i stället gjort mål i slutminuterna och Sverige vunnit matchen hade samma näthatare på sociala medier förmodligen hyllat honom som en hjälte. Min slutsats är att i stridens hetta kan mycket ilska ta sig uttryck i mycket grova påhopp i sociala medier. Om en annan spelare i landslaget, utan utländsk härkomst, hade förorsakat nämnda frispark hade säkert även han fått utstå klandervärda påhopp i sociala medier. Det jag kanske önskat av Jimmy Durmaz är att han visat mer ödmjukhet inför det misstag som kostade Sverige segern. Det framkom inte i manifestationen med landslaget att han beklagade den olyckliga fällningen, som resulterade i att Sverige förlorade matchen. Förbundskapten Janne Anderssons visade också sin frustration efter matchen med utfall mot tyska lagledare och funktionärer, som även det kan ses som uttryck för negativa känslor som väcks i besvikelsens stund. Men Janne Anderssons känslouttryck ska ses som något positivt. Han har rätt att få vara en dålig förlorare. Det stärker i mångas ögon hans legitimitet som förbundskapten. ", "article_category": "other"}
{"id": 2477, "headline": "Peter Wolodarski: SD:s skamliga syn på judar och ”de andra”", "summary": "Sverigedemokraten Björn Söder är riksdagens andre vice talman. Utan att skämmas ägnar han sig åt att rangordna och sortera människor.", "article": "Judar och samer är inte svenskar, slog sverigedemokraten Björn Söder fast i en omtalad DN-intervju för fyra år sedan. Med mindre än 100 dagar kvar till valet har Söder upprepat påståendet, denna gång i en kommentar på Centerpartiets Facebooksida. Björn Söder är inte vem som helst. Han har tidigare varit SD:s partisekreterare och är nu riksdagens andre vice talman, ett uppdrag som är större än att representera ett enskilt parti. Trots att Söder fick massiv kritik efter DN-intervjun, väljer han nu att upprepa sitt kränkande påstående. Det visar att intervjun 2014 inte var något misstag, annat än möjligen i taktisk mening. Björn Söder tycker så här och skäms inte för att säga det. För att belägga sitt påstående hänvisar han till att bland andra samer och judar i snart 20 år varit erkända som nationella minoriteter i Sverige. ”Dessa grupper har minoritetsställning just för att de inte är svenskar”, skriver Söder, och påstår att Centerns Annie Lööf ”förringar” deras ställning när hon ”indirekt hävdar att de är svenskar”. Björn Söder behöver inte konsultera Annie Lööf för att fråga om exempelvis judar ser sig som svenskar. Jag råkar veta en del om ämnet, eftersom jag själv är jude, och kan upplysa andre vice talmannen om att det går utmärkt att vara svensk och jude samtidigt. De perioder då det inte gått bra, i Sverige och i andra länder, är när politiker av Björn Söders sort lyckats exkludera människor baserat på grumliga föreställningar om ”de andra” och deras ”tillhörighet”. Min egen familj hamnade i Sverige av just det skälet. 1968, samtidigt som revolutionsstämningar låg i luften i stora delar av Europa, pekade de styrande polska kommunisterna ut landets judar som en suspekt grupp. Regimen orkestrerade en omfattande antisemitisk kampanj, som spred sig som en löpeld genom massmedierna och hela samhället. Judar sparkades från arbeten och trakasserades offentligt. Klimatet blev otäckt och farligt. När min mamma stod på järnvägsstationen i Warszawa för att lämna landet var hon 19 år. Hon tänkte att hon aldrig mer skulle få se sitt hemland. Smärtan över uppbrottet vandrade genom kroppen. Hon hade under hela sitt liv känt sig som polack och levt ett assimilerat liv i Warszawa med sin familj. Polen var hennes hemland. Nu betraktade myndigheterna henne som en så kallad femte kolonn och tvingade henne att avsäga sig sitt medborgarskap. De slog fast att hon skulle åka till Israel trots att de visste mer än väl att hennes verkliga mål inte alls var Mellanöstern. Men de brydde sig inte. Regimen hade sagt att judarna skulle dra de rätta slutsatserna och åka till just Israel. Sverige stod öppet för de flyende den gången. Min mor startade ett nytt liv, blev svensk medborgare och ingen ifrågasatte hennes svenskhet. En exkluderande politisk tradition hade visserligen funnits i Sverige, men blev komprometterad efter Förintelsen och försvagades. I början av 1900-talet hade tongångarna varit andra, påminner Lars M Andersson i sin doktorsavhandling om svensk antisemitism före andra världskriget, utan att ägna sig åt retroaktiv skuldbeläggning. Det var vid förra sekelskiftet ”självklart” att det fanns en ”särskild svensk identitet som inte omfattande judarna”, skriver Andersson och fortsätter: ”Rastänkande om ’judar’ och utnyttjande av antisemitiska föreställningar och stereotyper var ett inslag i skapandet av det moderna Sveriges kulturella och nationella identitet, i de olika konstruktionerna av ’svenskheten’”. Björn Söder ingår i en nationalistisk politisk tradition som är betydligt äldre än Sverigedemokraterna – och därtill inte särskilt unik för Sverige. Hans försök att rättfärdiga sina skamliga uttalanden med att ta skydd bakom svensk minoritetspolitik, visar att han inte heller bryr sig nämnvärt om grunderna till den. Den nuvarande svenska minoritetspolitiken har inte mer än 20 år på nacken. Idén om att tillerkänna bland andra samer och judar särskilda rättigheter härstammar från Europarådet, som efter Sovjetunionens upplösning ägnade betydande ansträngningar åt att se till att olika minoriteter runt om i Europa fick ett adekvat rättsligt skydd. Den moderna historien var förfärande. Nya konventioner antogs. Alla medlemsländer förväntades agera. ”Vi kunde inte med trovärdighet uppmana till exempel Moldaviens utrikesminister att underteckna konventionerna om vi själva inte gjorde det. Lite motvilligt gled vi in i det här, det var något vi var tvungna att göra”, säger dåvarande statssekreteraren Lennart Rohdin i en intervju i Judisk Krönika. Sverigedemokraterna vet vad de vill. De var inte intresserade av att stärka minoriteters rättigheter på 1990-talet. De ville redan då sortera och peka ut vilka som tillhör det svenska projektet, och vilka som inte gör det. Söders utspel speglar SD:s upptagenhet av “svenskhet”, vem som ska inkluderas och vem som ska uteslutas. Mattias Karlsson, chefsideologen som tidigare klagat på att Zlatan inte rör sig som en svensk, försvarade nyligen Björn Söder genom att avfärda dennes kritiker som ”kosmopoliter”. Det är ett ökänt uttryck vars konnotationer är välbekant för alla som vet något om antisemitismens historia. Men Karlsson använder det utan att blinka. Att judarna inte står högst i hierarkin hos SD är uppenbart, men det existerar grupper som har ännu lägre status än så. Diskrimineringen av den nationella minoriteten romer har Björn Söder tidigare uttryckt förståelse för, homosexualitet har han jämfört med pedofili och tidelag. Det finns de som fortfarande inte förstår varför det i samtliga riksdagspartier ryms en stark ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna, trots att partiet nu är ett av landets större. Orsaken till denna ovilja är inte komplicerad. Den står att finna i SD:s återkommande och djupt obehagliga rangordning av människor. ", "article_category": "other"}
{"id": 2483, "headline": "Skogsbruk måste inte innebära missbruk", "summary": "Kalhuggning är som att anlita vildsvin för att klippa gräset. Självaste Skogsstyrelsen har nu lanserat \"Hyggesfritt skogsbruk\" som alternativ.", "article": "Avverkning har alltför länge varit synonymt med kalhuggning. Det är inte länge sedan experter påstod att skog måste kalhuggas för att inte bli förstörd. Men någonting har hänt. Självaste Skogsstyrelsen har nu lanserat \"Hyggesfritt skogsbruk\" som alternativ. Problemet är inte längre att det skulle skada skogen eller inte ge tillräcklig avkastning, utan att man har mer erfarenhet av kalhuggning – som man bäddar får man ligga. Naturligtvis måste många skogar skyddas även mot gallring och röjning. Men yngre produktionsskogar skulle till exempel kunna gallras vart tjugonde år. Kanske tar det tio år innan de värsta spåren av maskiner och ris läkt. Kalhuggning är som att anlita vildsvin för att klippa gräset. Det går att avverka träd utan att avverka skogar. \"Vi måste kunna bruka skogen\" är alltså ett både klent och ytterligt missvisande argument för att fortsätta som i dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 2485, "headline": "Bara skog kan binda koldioxid", "summary": "Vi måste låta skogen stå för att rädda klimatet. Skog är det enda sättet vi har att binda koldioxid.", "article": "Henrik Teleman gör gällande att om vi låter skogen stå kvar hotas vår överlevnad. I så fall kan vi fröjda oss för den mesta skogen är redan skövlad och klimathotet borde vara avvärjt sedan länge. Men eftersom klimathotet är mer akut än någonsin kan vi avfärda hans argument som nonsens och typiska för en skogsägare. Enligt Chalmersforskaren Stefan Wirsenius binder skog i snitt 400 ton koldioxid. Skog är det enda sättet vi har att binda koldioxid. Vi måste återskoga stora delar av världen för att kunna binda koldioxid och rädda den biologiska mångfalden. För att klara av denna återskogning krävs ett globalt skifte till vegetarisk mat. Jag väntar tålmodigt på att svenska politiker ska börja ignorera ekonomiska särintressen som skogsägare och köttproducenter och i stället höja rösten internationellt för en vegonorm. ", "article_category": "other"}
{"id": 2495, "headline": "DN gratulerar: Susanne Rosenberg, folkmusiker & lärare", "summary": "Susanne Rosenberg sjunger, kular, forskar och undervisar. Efter 13 år som prefekt på institutionen för folkmusik på Kungliga Musikhögskolan har hon fått utmärkelsen hedersspelman.", "article": "Hon beskriver sin uppväxt i Stockholms förorter med orden ”höghus, många barn och stora skolor”. I Susanne Rosenbergs familj var musiken central och hon minns tydligt sitt första möte med folkmusiken. Då gick hon i kommunal musikskola och spelade fiol. – Längst bak i en av våra undervisningsböcker hittade jag några låtar. Jag frågade min lärare om vi kunde spela dem. Då sa läraren: ”Nej, det är alldeles för svårt!” Men jag förstod att det fanns något där som tilltalade mig, berättar Susanne Rosenberg. Det andra mötet med folkmusiken kom när hon var i 20-årsåldern. På en fest träffade hon en kille som var fiolspelman och hette Sven. – Jag frågade om jag fick ta lektioner av honom. Och så blev det. Sen förstod vi att det var mer än så. I dag är han min man, säger hon och skrattar. Genom Sven träffade Susanne många andra musiker inom folkmusikvärlden. Men nu var det inte fiolen som var hennes främsta instrument, det var rösten. Och hon blev fångad. – Det var någonting med att allt händer i stunden, att man lär sig på gehör och har musiken i huvudet. Under den perioden kom hon över ett kassettband med inspelningar från 1935 med folksångerskan Lisa Bourdré. – När jag hörde henne så ville jag kunna sjunga som hon. Så jag började lära mig det genom att härma helt enkelt. Susanne började studera musikvetenskap och skrev en uppsats där hon analyserade och försökte förstå vad Lisa Bourdré gjorde musikaliskt och tekniskt. Studierna fortsatte vid Kungliga Musikhögskolan, men avbröts då hon involverades i uppsättningen ”Den stora vreden”, en teaterpjäs med berättelser från norrländsk folktradition. Susanne Rosenberg agerade kväderska. – Föreställningen var sju timmar lång och jag sjöng från och till under hela föreställningen. Men teater ligger ändå ganska nära folksången. Man agerar i nuet utan vare sig noter eller text och rösten finns ju där. De kommande åren levde Susanne ett kringflackande turnéliv i Europa, USA och Japan. Hon sjöng i konstellationer som Rotvälta, Rosenbergs sjua och i samarbeten med bland andra Ryuichi Sakamoto och Quincy Jones. En sångtradition som Susanne intresserar sig för är kulning. Det är en gammal nordisk röstteknik som användes för att kommunicera med boskap eller andra människor i skogar och på fäbodvallar. Susanne gjorde som hon brukar. Hon lyssnade och härmade. – Kulning är lite som hårdrock. Det är ett starkt och direkt uttryck. Tekniken är utvecklad för att höras bra på långa avstånd. Man kan faktiskt uppnå ljudvolymer som är långt över örats smärtgräns. Så du kan spräcka min trumhinna här och nu om du vill? – Ja, på det här avståndet kan jag absolut göra det. På 90-talet rekryterades Susanne till Kungliga Musikhögskolan, KMH, som sånglärare. Det passade henne väl eftersom hon alltid har tyckt om att undervisa. – När man tvingas formulera något och lära ut, då lär man sig själv otroligt mycket. Jag säger som min förre chef Ole Hjorth brukade säga ”man lever så länge man har elever”. År 2005 blev Susanne Rosenberg prefekt på institutionen för folkmusik. Under hennes tid som chef har hon varit drivande i utvecklingen av utbildning på högskola inom folkmusik, vilket har inspirerat flera lärosäten runt om i Europa. Men då KMH nu slår ihop institutionen för folkmusik med två andra institutioner, kommer Susannes arbetsuppgifter att förändras. – Som professor får jag nu inrikta mig mer på min forskning om ”flow” och improvisation. Det handlar om människors förmåga att hamna i ett sinnestillstånd där de blir fria och kan musicera i nuet. I och med att Susanne slutar som prefekt tilldelades hon av sina kollegor på institutionen ett diplom där hon får titeln hedersspelman. – Jag blev jätteglad. Att man ska få ett tack eller en utmärkelse är inget jag tänker på när jag arbetar. Då gör jag det för att jag brinner för mitt jobb. Jag trodde inte att jag skulle bli så glad för en utmärkelse. Men det blev jag! Susanne Rosenberg Gratuleras till: Utmärkelsen KMH Folks hedersspelman. Ålder: 60 år. Bor: Södermalm i Stockholm. Familj: Maken Sven Ahlbäck, professor och spelman. Sommarplaner: ”Odla grönsaker vid vårt hus i skärgården. Skriva artiklar om kulning och improvisation och göra några konserter. Till hösten blir det resa av, bland annat till Georgien.” Fotbolls-VM: ”Hoppas att Island vinner! Men det ska man kanske inte säga högt ... ” Fritidsintressen: ”Baka bröd. Långjästa surdegsbröd med mjöl som jag har malt själv. Jag är intresserad av kompost också. Egentligen är jag intresserad av allt som har att göra med bakteriekultur!” ", "article_category": "other"}
{"id": 2496, "headline": "Det händer i din hjärna när du dricker alkohol", "summary": "Det finns ingen nivå för när alkohol är helt ofarligt, visar nyare forskning. Risken för alkoholskador varierar också mer mellan åldrar än man tidigare sett. Budskapet från forskarna är därför: ”Ju mindre du dricker desto bättre”.", "article": "– Vårt budskap är att alla kroppens vävnader tar skada av alkohol för den har den allmänna effekten, säger Sven Andreasson, professor och överläkare på Karolinska institutet och på Beroendecentrum Stockholm Riddargatan 1. En drink i solnedgången på semesterresan, lite vin till maten och en kall öl för att släcka törsten. Alkohol är ofta relaterat till något njutbart och festligt eller något vi tar till för att koppla av och må bra. I alla fall så länge det handlar om måttliga mängder. Det som sker rent fysiskt är att alkohol frigör olika ämnen i hjärnan som dopamin och endorfiner, så kallade må-bra hormoner, vilka gör oss mer avslappnade och behagligt berusade. Fortsätter man dricka blir delar av hjärnans funktion allt mer nedsatta, medvetandenivån sjunker och man blir instinktiv och primitiv. Man kan börja sluddra, vingla, bli aggressiv, omdömeslös och ibland mer sexuellt hämningslös. – Alkoholen lyfter bort hämningar som de flesta av oss har. I pannloben sitter centrat som styr impulser som gör att vi inte slår folk på käften men det påverkas negativt av alkoholen; vi tappar självkontrollen och behärskningen och kan få den typen av aggression hos en del. Kan man skylla ifrån sig på alkoholen om man gör dumma saker? – Bra fråga, det finns olika uppfattningar om det. En del menar att de som gör det själva har berusat sig och därför har ansvaret, medan andra menar att man inte kan förutse vilka effekter det kan bli, säger Sven Andreasson. Alkohol har olika effekt på olika människor och hur mycket sprit kroppen tål innan det blir skadligt eller leder till ett missbruk är svårt att veta. Vissa personer som dricker kraftigt kan utveckla ett alkoholberoende på några månader. Men även en daglig alkoholkonsumtion i små mängder kan öka risken för att bli beroende. Läs mer: Forskare: Alkohol får oss inte att visa vårt sanna jag – Det samvarierar med hur känslig individen är och genetiska faktorer. Människor är väldigt olika i sin konstitution hur de påverkas av droger. En viss procent kan inte bryta ner alkohol och blir påverkade av väldigt små mängder och dricker mindre. Sedan finns det de som ändå försöker dricka, till exempel i Asien där det är ett machoideal. De blir väldigt sjuka och får mycket värre skador med cancersjukdomar och skrumplever, säger Sven Andreasson. Rekommendationen för att ligga under riskkonsumtion har hittills angetts i antal ”standardglas” en person kan dricka under en vecka. Men riktlinjerna har visat sig vara svåra att tolka, folk har helt enkelt väldigt olika uppfattning om hur stort ett sådant glas är. – Det är en pedagogisk utmaning att förklara vad ett standardglas är och vi har på olika sätt försökt illustrera det, säger Sven Andreasson. Nu visar nyare forskning att det inte finns någon säker nivå där alkohol är helt ofarligt eftersom olika typer av skadeeffekter har olika riskkurvor som man inte tidigare känt till, enligt en rapport av Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin. – Vi gjorde en översikt i Sverige för ett år sedan och fann att en tredjedel av de cancerfall som alkohol orsakar dricker under riktlinjerna. Så trots att man höll sig till de officiella riktlinjerna var det ändå runt 350 cancerdödsfall som inte drack jättemycket. – Det har skapat en helt ny diskussion i ett antal länder där man har sett över sina riktlinjer eftersom det är egendomligt att läkare och forskare rekommenderar konsumtionsnivåer som kan ge cancer, säger Sven Andreasson. Läs mer: Så pratar du med någon om du är orolig för deras drickande Budskapet för att undvika alkoholskador är således: Ju mindre desto bättre, och att helst inte dricka mer än fyra standardglas vid enstaka tillfällen eller högst tio standardglas i veckan för både män och kvinnor. För unga är det särskilt viktigt att vara måttfull eftersom långvarigt drickande under ungdomsåren orsakar ändringar i hjärnans funktion, visar studier. Dessutom ökar risken för att utveckla ett alkoholberoende i vuxen ålder ju tidigare man börjar dricka. Med fyllan kommer bakfyllan. Kroppen hanterar alkoholen som ett gift och går på högvarv för att göra sig av med det som kan ge en mängd symtom: trötthet, ångest, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, diarré, muskelvärk, huvudvärk och kräkningar. Ju längre tid och ju mer du har druckit desto plågsammare är återhämtningen. Så många standardglas kan du dricka. Nuvarande nivån under riskkonsumtion är: Max 14 standardglas per vecka för män. Max 9 standardglas per vecka för kvinnor. Nya föreslagna rekommendationen: Max tio standarglas per vecka för båda könen. Max fyra standardglas vid enstaka tillfällen. Att känna ”fyllehunger” är också vanligt vilket beror på att när levern förbränner alkohol hinner den inte producera tillräckligt med socker för kroppens behov och blodsockret sjunker. Oftast går bakfyllan över efter lite vila. Men för personer som har druckit länge eller är alkoholister blir bakfyllan till ett abstinenssymptom med lång återhämtning som i vissa fall kan kräva medicinsk vård. Hur är det då med rekommendationer som säger att sprit kan vara bra för hälsan i små mängder, till exempel att rödvin kan ge skydd mot cancer eller hjärt– kärlsjukdomar. Trots flera undersökningar, bland annat en stor studie som presenterats i The Lancet, hittar forskarna inga underlag som pekar på det: de effekter som bedömts skyddande överväger inte de skadliga effekterna. – Så det mesta talar emot att det har några positiva hälsoeffekter, säger Sven Andreasson.  Det här händer vid olika promillehalter. Exakt hur en person påverkas av olika promillehalter går inte att säga, men detta gäller för det stora flertalet genomsnittsdrickare. 0,2 promille Den första alkoholeffekten märks. Du känner dig varm, avspänd och väl till mods. Din självkritik minskar. 0,5 promille Du känner dig upprymd och hämningarna släpper. Dina reflexer blir långsammare och du får minskad precision i dina rörelser. Omdömet börjar grumlas och din förmåga att ta in information försämras. 0,8 promille Du börjar bli högljud och yvig i dina rörelser. Du ser sämre än du brukar. Du är överdrivet självsäker och luktar alkohol. 1,0 promille Du sluddrar och är sämre på att kontrollera både muskler och känslor. 1,5 promille Det börjar bli svårt att hålla balansen och du kanske ramlar omkull. Räkna med ett känsloutbrott. Och illamående. 2,0 promille Du har svårt att prata och gå upprätt. Du ser dubbelt. 3,0 promille Du uppfattar inte vad som händer och sker och är på gränsen till medvetslös. 4,0 promille Du är medvetslös. Du andas långsamt och riskerar att dö av alkoholförgiftning. Källa: Beroendecentrum Riddargatan1, WHO, Systembolaget. ", "article_category": "other"}
{"id": 2498, "headline": "”Svenskt skogsbruk värre än skogsskövlande länders”", "summary": "DN DEBATT 22/6. Det har länge spridits en bild av att Sverige är ett miljöpolitiskt progressivt land med stora naturskogar där vilda djur och växter trivs. Men när FN rankar världens länder efter hur stor del av landets yta som utgörs av skyddad natur, hamnar Sverige först på 99:e plats efter Brasilien och Malaysia, skriver fyra företrädare för naturorganisationer.", "article": "Sveriges skogsbruk är inte ekologiskt hållbart. Detta är en del av den svenska ekonomiska framgångssagans sorgliga baksida. Den svenska skogen är, rätt hanterad, en stor tillgång. Den är ett hem för alla arter som tillsammans utgör skogen. Den ger oss en rad ekosystemtjänster och är av stort värde för näringar från skogsbruk till rennäring och ekoturism. Det finns alltså stora möjligheter med vår svenska skog. Om skogsbruket ställer om till ett verkligt hållbart skogsbruk ligger vägen öppen att använda skogen som en del av lösningen på klimatkrisen. Tyvärr har skogsbruket hittills vägrat inse detta. Sedan 1950 har ungefär 60 procent av Sveriges produktiva skogsmark kalavverkats och ersatts med mer eller mindre monotona produktionsskogar. Skogens arter påverkas negativt när deras livsmiljöer förändras eller försvinner. I dag bedömer Artdatabankens experter att var tionde art i den svenska skogen är rödlistad och mer än 900 arter är hotade, framför allt av skogsbrukets metoder. Ändå fortsätter skogsbruket den storskaliga förändringen av landskapet i hög takt. Dessutom ökar trycket på uttag av skogsråvara vilket driver intensifieringen ännu längre, exempelvis till ökad gödsling, dikning, stubbrytning och användning av främmande trädslag. Sveriges riksdag och regering måste vända detta ohållbara utnyttjande av skogen. Det har länge spridits en bild av att Sverige är ett miljöpolitiskt progressivt land med stora naturskogar där vilda djur och växter trivs. Men när FN rankar världens länder efter hur stor del av landets yta som utgörs av skyddad natur, hamnar Sverige på 99:e plats, långt efter länder som fått stark kritik för skogsskövling, som exempelvis Brasilien (33:e plats) och Malaysia (73:e plats). Sveriges placering i denna rankning beror bland annat på att bara en bråkdel, cirka 5 procent, av Sveriges produktiva skogsmark är formellt skyddad och att övriga skyddsvärda skogar riskerar avverkning. Skogsbruket avsätter ytterligare cirka 5 procent av den produktiva skogen i så kallade frivilliga avsättningar. Dessa saknar dock till stor del transparens och kvalitetssäkring, och ingen vet hur länge områdena förblir avsatta. Sverige lever inte upp till de avtal man ingått med FN. Det gäller både konventionen om biologisk mångfald, inklusive Nagoyaåtagandet i form av de så kallade Aichimålen, och FN:s utvecklingsprograms 15:e globala mål om skydd av ekosystem för att hejda förlusten av biologisk mångfald (Agenda 2030). Sveriges skogsbruk är inte i linje med EU:s mål om uthålligt utnyttjande av skog, eller den definition om hållbart skogsbruk som lagts fast inom ramen för Forest Europe. EU har pekat ut det svenska skogsbruket som en orsak till att Sverige inte uppfyller sina miljömål. Riksdagens miljömål ”Levande skogar” respektive ”Ett rikt växt- och djurliv” kommer inte heller att uppfyllas på grund av hur skogen brukas och bristande naturvårdsinsatser. Vi vill att Sverige inte bara ska vara ett land där viktiga ämnen som rättvisa, teknikutveckling och jämlikhet står i fokus. Sverige har möjligheter och bör ta sitt nationella och globala ansvar genom att även bli ett land där biologisk mångfald och skydd av hotade miljöer och arter prioriteras. Skyddsvärda skogar måste bevaras och det svenska skogsbruket behöver förändras i grunden. Ett första steg mot ett hållbart utnyttjande av en av Sveriges största naturresurser är att ta fasta på våra krav: 1. Skogspolitiken och dess styrmedel måste ses över och förändras i grunden så att skogsbruket blir verkligt hållbart. Det handlar framför allt om att skogsbruket bedrivs på ett sätt så att skogens biologiska mångfald upprätthålls över tid. Biologisk mångfald och väl fungerande ekosystem ska vara en grundförutsättning för ett långsiktigt nyttjande av det svenska skogslandskapet utanför skyddade områden. Staten bör gå före via de statligt ägda skogarna och införa ett ekosystembaserat naturnära skogsbruk i de skogar som kan brukas. 2. Minst 20 procent av den produktiva skogsmarken ska långsiktigt avsättas för naturvårdsändamål, i linje med gjorda internationella åtaganden och naturvårdsforskning. I syfte att underlätta genomförandet bör beslut tas om ett nytt omfattande ersättningsmarkspaket där statlig skog med låga naturvärden kan användas för att underlätta skydd av privatägd skog. Alla statliga skogar med höga naturvärden bör givetvis ges ett formellt skydd. 3. All skog med höga naturvärden måste därför omgående undantas från skogsbruk och ges ett långsiktigt och transparent skydd. Inga skogsbruksåtgärder får förekomma inom områden som kan ha höga naturvärden utan att området besökts i fält och att en naturvärdebedömning först har utförts. 4. Kunskapsuppbyggnaden om skogar med särskilt höga naturvärden måste fortsätta, och intensifieras. Detta för att kunna förhindra att oupptäckta naturvärden förstörs, och för att de resurser som satsas ska kunna användas kostnadseffektivt i relation till de miljömål som skall uppnås. 22 juni 2018 Debattartikel Lotta Berg, BirdLife Sverige; Karin Lexén, Naturskyddsföreningen; Johan Lind, Naturfotograferna /N och David van der Spoel, Skydda Skogen: ”Svenskt skogsbruk värre än skogsskövlande länders” Repliker Företrädare för skogsägarföreningar och LRF Skogsägarna: ”Vi känner inte igen den svarta bilden av skogen” Företrädare för 120 turistföretag: ”Vem vill turista i en granplantering?” Sveaskog: ”Skogsbruket är en förutsättning för naturturismen” Lotta Berg, Birdlife Sverige, Karin Lexén, Naturskyddsföreningen, David van der Spoel, Skydda skogen, Staffan Widstrand, Naturfotograferna: ”Att bara räkna antalet träd är gravt missvisande” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2503, "headline": "Vår överlevnad kräver att vi brukar skogen", "summary": "Vi måste ersätta fossila råvaror och energikällor med biobaserade och förnybara. Växande skog binder koldioxid och död skog släpper ut den igen. Genom att använda skog till hus och andra material samt energi ersätter vi fossila miljöbovar.", "article": "Jag kan inte uttala mig om just den skog som Kristina Bäck vill skydda. Och vi är rörande eniga om att biodiversitet ger robusthet. Däremot kräver en hållbar samhällsutveckling att vi brukar våra skogar. I runda slängar släpper vi svenskar ut sex ton koldioxidekvivalenter per år. Ska vi hålla nere växthuseffekten måste våra utsläpp ner till runt ett ton per år. Jordens befolkning ökar och de som har det dåligt i dag har rätt att ha det bra i framtiden. Inte bara växthuseffekten är ett enormt hot mot hela mänskligheten, utan bristen på råvaror. Solkraft, exempelvis, är det energislag som kräver mest sällsynta metaller per kilowattimme. I framtiden kommer vi att ha ont om det mesta. Mänsklighetens överlevnad kräver sparsamhet, men också att vi i så hög grad som möjligt ersätter ändliga resurser och fossilbaserad energi, med biobaserade och andra förnybara resurser. När träd växer binder de koldioxid. När de växt färdigt slutar de binda ny koldioxid. När de dör och förmultnar släpps koldioxiden tillbaka ut i atmosfären. När svensk skog avverkas används merparten till byggnadsmaterial i form av timmer, brädor och byggskivor. Ju längre huset står kvar, desto längre binds tid koldioxiden. Eftersom vi nu bygger fler flerfamiljshus i trä, behöver vi inte använda så mycket betong. Betong är en värre växthusbov än flyget internationellt. Det som inte kan användas till byggnadsvirke används i första hand som papper i olika former; kontorspapper, tidningspapper, kraftpapper, hygienpapper. Ofta återanvänds det i flera omgångar – det är därför vi har pappersinsamling. En växande andel fiber används till exempel tyg, där det blir en ersättning för bomull. Bomullsodling kräver som bekant stora mängder vatten och kemikalier. En intensiv forskning pågår för att träfiber ska kunna ersätta andra fossila material – från kolfiber till plast. De sista resterna i fabrik men också i form av grenar och toppar blir till bränsle där de ersätter fossila bränslen. Vid förbränningen släpps koldioxid som träden tidigare bundet ut, men det är alltså ett nollsummespel. När vi eldar kol och olja släpper vi ut koldioxid som bundits för hundratals miljoner år sedan. Om vi istället hade lämnat grenar och toppar kvar på hygget, hade koldioxiden släppts ut när de förmultnar ändå. Ingen skog avverkas för att använda till bränsle direkt. Skogen som näring är oerhört viktig för oss som bor på landsbygden. Biodiversitet skapar robustare ekosystem och det har vi alla nytta av. Men klimathotet kräver att vi brukar våra skogar så effektivt och hållbart som det går, hänsyn till biodiversitet är en del av detta. Att låta skogen stå däremot, hotar vår möjlighet till överlevnad. ", "article_category": "other"}
{"id": 2517, "headline": "Vissa elever ska inte gå i vanliga skolklasser", "summary": "Det måste finns särskilt stöd att tillgå för alla barn som behöver det i grundskolan. Idén om att alla elever ska gå i ordinarie klass oavsett hur stort stödbehovet är slår fel.", "article": "Jag är skolpolitiker i Stockholms stad, Sveriges största och resursstarkaste kommun. Även här har vi brister i tillgången på särskilt stöd. Om vi inte ger stöd till de elever som behöver det ger vi inte alla barn möjligheten att få de kunskaper de har rätt till i grundskolan. De får sämre chanser i livet helt i onödan då många kan klara av grundskolan, med fina resultat, om de får rätt stöd. Liberalerna i Stockholms stadshus har skickat ut en enkät till 4.744 lärare i Stockholms stads kommunala skolor och 1.004 lärare svarade. Av dessa ansåg hälften att stödet till elever i behov försämrats de senaste fyra åren. Detta stämmer överens med den bild som jag får från förtvivlade föräldrar, som berättar om barn som mår dåligt, vägrar gå i skolan eller som gått år i skolan utan att lära sig något överhuvudtaget. Lärarna å sin sida hör av sig och känner sig otillräckliga. De ber om särskilt stöd till elever som behöver det men får höra att de ska lösa det i klassrummet, vilket inte fungerar för den som har stora behov. Är det då läraren eller eleven som misslyckats med skolgången? I själva verket är det kommunen och ytterst vi politiker som misslyckas. Skollagen föreskriver att ”om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd”. Jag vågar påstå att bristen på tillgång till särskilt stöd finns i alla kommuner. Det innebär att många elever inte får det stöd de har rätt till. Till exempel får de inte tillgång till speciallärare eller särskilda undervisningsgrupper. I slutändan faller bristen på stöd tillbaka på elevens ordinarie lärare som säkerligen gör sitt bästa, men som inte kan vara både speciallärare och undervisa över 20 andra elever samtidigt. I värsta fall har en lärare flera elever med olika, större behov av särskilt stöd i samma klass, då blir möjligheterna att ge stöd till varje elev i stort sätt obefintliga. I vår enkät svarade 55 procent lärarna att tillgången var dålig till andra enheter på skolan där eleven kan få särskilt stöd under delar av skoltiden. Sex av tio svarade att tillgången till särskild undervisningsgrupp på den egna skolan var dålig, och drygt hälften svarade att det var dålig tillgång till specialiserade centrala särskilda undervisningsgrupper i staden (CSI-grupper). Över hälften av lärarna som svarade på enkäten menar alltså att tillgången till det stöd lärare och elever kan få är dåligt eller mycket dåligt i en kommun av Stockholms storlek. I övriga kommuner är situationen likadan eller sämre. En stor skuld i detta har idén om inkludering, det vill säga att alla elever ska gå i ordinarie klass oavsett hur stort stödbehovet är. Därmed ignoreras de elever som detta inte fungerar för. Dessa får inte de kunskaper de ska få. Man har då tyckt att om bara eleven och/eller läraren anstränger mer ska det i teorin fungera – oavsett hur verkligheten sett ut. Det dög inte då och duger absolut inte nu. Det är dags att Sveriges kommuner tar detta på allvar och ser till att det faktiskt finns särskilt stöd att tillgå för de barn som behöver det. Alla barn har rätt till kunskap. ", "article_category": "other"}
{"id": 2519, "headline": "Enbarnspolitiken har till och avskaffats i Kina", "summary": "Ett avskaffande av barnbidragen liknar det diktatoriska Kina med sin, numera avskaffade, enbarnspolitik. Sverige är ett ekonomiskt välmående land med en befolkning i balans och bör vara föredöme ett för andra.", "article": "Börje Eriksson oroar sig över befolkningstillväxten i världen och föreslår att barnbidragen ska tas bort på sikt och Sverige ska tillåta ”maximalt ett barn per kvinna”. Det liknar det diktatoriska Kina med sin, numera avskaffade, enbarnspolitik. Vem vill ha detta samhälle och vilken myndighet skall sköta detta? Inger Börge fyller på Dagens Nyheters insändarsida Skriv i DN på med att skriva att ”vi människor är ju för många” (20 juni). Vilket skrämmande inhumant samhälle ni propagerar för! Sverige är i dag ett ekonomiskt välmående och demokratiskt land med en befolkning i balans. Vi bör vara ett föredöme för många andra i världen. Så var det inte för 150 år sedan. Då föddes många barn som ofta drabbades av svält och sjukdomar med åtföljande mycket hög barnadödlighet. Fattiga länder som Indien och Pakistan med stora barnkullar går nu tydligt mot en tvåbarnspolitik. Vi minns med stor tacksamhet den avlidne professorn Hans Roslings fantastiska upplysningsarbete. Jag rekommenderar alla att läsa nationalekonomen Johan Norbergs bok ”Framsteg: tio skäl att se fram emot framtiden”. Det är en fantastisk bok där grundbultarna är ekonomi och demokrati. ", "article_category": "other"}
{"id": 2529, "headline": "Bygg skyddsrum för tre miljoner svenskar", "summary": "Omkring tre miljoner svenskar saknar plats i skyddsrum vid en kris eller katastrof. Nu måste Myndigheten för samhällsskydd och beredskap få mer pengar för att stärka det svenska civilförsvaret.", "article": "Det finns cirka 65.000 skyddsrum utspridda över landet med plats för ungefär sju miljoner personer, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det innebär att tre miljoner svenskar står utan skydd från ett väpnat angrepp mot landet, eller någon typ av katastrof eller epidemi. Där står samhället bräckligt inför en stor fara. Därför måste skyddsrum, och beredskap generellt, bli en valfråga. Sverige behöver bygga minst 25.000 nya skyddsrum för att ha den beredskap som krävs. Det är politikernas skyldighet att göra allt i deras förmåga för att skydda oss. Man kan givetvis alltid använda argumentet att det inte finns pengar för en sådan satsning, vilket givetvis är trams. Man väljer blott att lägga pengarna på onödiga och enligt mig dumma ting. För mig går vårt rikes säkerhet före exempelvis en gymnasieamnesti för 9.000 ensamkommande flyktingar, som kostar hela tre miljarder kronor. Dessa pengar borde läggas på nödvändiga satsningar för befolkningen som bor här som exempelvis försvaret, eller att sänka diverse skatter. MSB bör snarast få betydligt mer pengar för att kunna göra en markant satsning på civilförsvaret. Myndigheten borde också få i uppgift att bygga upp ett beredskapslager med materiel och förnödenheter för en krissituation, som vi i nuläget inte har. Det akuta behovet av det blir desto mer belyst när medier rapporterat om hur Sveriges mataffärer får slut på maten i sina huvudlager efter en vecka till tio dagar om en kris nalkas. Även om vi enligt Jordbruksverket är helt självförsörjande på spannmål är över 50 procent av all mat importerad. Det gör vårt samhälle skört och sårbart. Därför anser jag att vi måste se till att politikerna tar säkerheten på allvar, och att något parti, eller flera partier, driver frågan kring civilförsvaret långt mycket längre än vad som nu är fallet. En broschyr till hushållen är långt ifrån tillräckligt, även om det är bättre än inget alls. Ingen av Sveriges numera tio miljoner stora befolkning ska behöva dö på grund av politikers idioti. Innan vi låter 9.000 ensamkommande få fortsätta att vara här i tre år kanske vi ska se till att svenska medborgare får sin garanterade säkerhet och trygghet. Ta Finland som ett exempel, som har ett halvårs beredskap för hela befolkningen. Politiker måste göra om och göra det som är rätt för Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 2532, "headline": "Lisa Magnusson: USA:s nya nolltolerans är varje förälders mardröm", "summary": "Hur skulle jag själv göra om myndigheterna tog mitt barn? Skulle jag protestera högljutt och kämpa för att få ha den lilla kvar, skulle de få slita henne ur min famn? Eller skulle jag ta det lugnt, för att inte göra henne ännu mer rädd? Säga att följ med dem nu älskling, vi ses snart?", "article": "Det är svårt att ta in vad som händer i USA. Kanske är det därför svenska medier knappt rapporterar? För att det framstår som så grovt att det känns... osannolikt. Inte kan väl det här hända på riktigt? Men detta är vad som händer: Personer som tar sig in i USA deporteras inte längre direkt. I stället fängslas de. Barn tas från sina föräldrar, ibland utan att få säga hejdå. De sätts i stora burar under vasst lysrörsljus i industrilokaler. Personalen får inte röra vid dem, och att prata med dem, förklara, blir svårt eftersom de flesta inte kan engelska. En del barn är bara ett par år gamla. Om nätterna ligger de och gråter efter mamma och pappa inunder prassliga foliefiltar. Tull- och gränspolisen beskriver ett kaos där papper försvinner och en del av de tusentals barnen helt enkelt tappas bort i systemet. Det är den yttersta mardrömmen för en förälder: att skiljas från sitt barn och inte veta vad som sker. Hur skulle jag själv göra? Skulle jag protestera högljutt och kämpa för att få ha min lilla kvar, skulle de få slita henne ur min famn? Eller skulle jag ta det lugnt, för att inte göra henne ännu mer rädd? Säga att följ med dem nu älskling, vi ses snart? Många föräldrar erkänner sig skyldiga till illegal invandring, i hopp om att få återförenas med sina barn. Men då deporteras de i stället, ensamma. En statlig representant säger i en intervju att bara för att man förvarar minderåriga i burliknande konstruktioner betyder inte att man behandlar dem som djur. Nej, för inte ens djur ska man behandla så. Och om en privatperson låste in ett barn i en bur och vägrade det den omsorg alla barn behöver, då skulle vi – som den amerikanska barnläkarföreningen påpekar – inte tveka att kalla det vid dess rätta namn: Tortyr. Det sägs ju att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina minsta. I så fall är USA just nu väldigt långt från allt vad civilisation heter. ", "article_category": "other"}
{"id": 2534, "headline": "Sonens sjukdom och död satte deras relation på prov", "summary": "Sonen Jonathans svåra sjukdom och död satte parrelationen på prov. Men Gunilla och Tommy Ivarsson försökte se ljuset mitt i det mörka – och lever fortfarande tillsammans. Hur lyckades de?", "article": "Jonathan Ivarsson var sjuk större delen av sitt liv. Han hann inte få sina nya lungor – och blev bara femton år. Pappa Tommy och mamma Gunilla levde länge med sonens sjukdom och väntan på transplantationen som aldrig blev av. Nu återstår den stora saknaden. Har deras relation förändrats? Hur lyckades de bevara kärleken till varandra genom allt det svåra? Förra året blev Tommy Ivarsson framröstad som lyssnarnas sommarvärd och vintervärd i P1. Han talade om hur det kändes att leva på hoppet om att en lämplig donator en dag skulle kunna rädda yngste sonen. Många blev berörda och fängslade av hans ord. Nyligen kom Tommy Ivarsson ut med boken ”Hudlös – en berättelse om livsmod” (Förlaget Polaris). Som en trygg klippa i hans berättelse, både i boken och i radioprogrammen, finns hans hustru Gunilla. Det var hon som tog det största ansvaret när Jonathan var sjuk. Hon hade koll på alla läkartider och på att han fick tillräckligt med syrgas. Tommy arbetade ofta hårt och reste mycket i tjänsten – det var hans sätt att hantera en okontrollerbar tillvaro, som han uttrycker det. Vi träffar Tommy och Gunilla för ett samtal om hur de fick sin relation att överleva prövningarna som det innebär att leva med ett svårt sjukt barn och att mista ett barn. Utifrån sina olika personligheter hittade de sina sätt att handskas med situationen, det var inte alltid lätt. Frustrationen blev ibland stor och grälen många. Först en kort bakgrund. Som sexåring drabbades Jonathan av lungfibros, en sjukdom som leder till kraftigt nedsatt lungfunktion. Snart behövde hans syrgas dygnet runt. När han var tolv år hade hans lungkapacitet minskat så kraftigt att han omedelbart behövde sättas upp på listan för transplantation. Tre år senare var han död. Kvinnan som är hemma och tar hand om sitt sjuka barn, mannen som arbetar och är borta mycket från hemmet. Är det en orättvis bild av hur det var under Jonathans sjukdom? Alltså en traditionell uppdelning i ett \"manligt\" och ett \"kvinnligt\" sätt att vara? – Tommy och jag är olika och det speglade sig i hur vi hanterade utmaningarna. Jag vet inte om det handlar om att jag är kvinna och han man, eller mer om att vi är just olika i grunden. Den olikheten blev i alla fall större och märktes tydligare när Jonathan måste få mer omvårdnad, säger Gunilla. Hon får medhåll av Tommy som säger att när tillvaron sätts under press tar vi på oss olika roller. Han har alltid haft en rad projekt på gång, ägt olika bolag och varit full av idéer. – Gunilla och jag talade om hur vi skulle göra när Jonathan blev riktigt dålig. Nu blev det så att hon tog mer ansvar för hemmet, kontakterna med sjukvården och så vidare. Jag fortsatte med min affärsverksamhet. Om hon drivit egna bolag hade det kanske blivit tvärtom. Jag upplevde inte att jag hade något val. Tommy säger att han många gånger ändå hade samvetskval för att han var borta så mycket från Jonathan och familjen, men att han försökte vara fullt ut närvarande när han var hemma. Fast som han skriver i boken: ”Pappan får dela ansvaret lite nu och då, men hamnar inte minst känslomässigt på avstånd. För oss var det definitivt så och många familjer vi mött längs vägen vittnar om samma utmaning.” – Men vi har alla ett val, säger Gunilla. Du kunde ha valt att arbeta hemma i Göteborg och inte resa så mycket. Du hade kunnat välja det, även om vi tillsammans kom överens om att du skulle fortsätta att vara engagerad i dina bolag. – Det var inte schyst att lämna över så mycket ansvar till dig, inflikar Tommy. Fast då tyckte jag att det inte fanns några andra vägar att gå. Samtidigt fick jag energi av jobbet och den tog jag med mig in i familjelivet. Allt har två sidor, så är livet. – Vi gör alltid så gott vi kan, menar Gunilla. Jag funderade inte så mycket över din och min relation just då. För mig handlade det om att ta en dag i sänder, säger hon. – Jag ville ha mer kontroll över vad som kunde hända i morgon och i övermorgon, och hade det betydligt svårare att leva här och nu, säger Tommy. När jag i dag tänker tillbaka på Jonathan är det hans förmåga att hitta glädjen i det lilla som berör mig så starkt. I de små stunderna hittade han alltid något positivt. Jag lärde mig att tacka livet av hans sätt. Kan du utveckla det? – De flesta av oss springer efter ständigt nya kickar. Om vi inte klarar av att hitta dem blir vi lätt besvikna. Jag tänker på hur viktigt det är att ibland ta ett steg tillbaka och återhämta sig, att skapa en bättre balans i livet. Ja, det är viktigare för mig än förr. I sin bok berättar Tommy att han och Gunilla hamnade i lägen där orden blev hårda och att de till och med tappade respekten för den andra. Men de lyckades alltid hitta tillbaka till varandra. En förklaring till att de inte lämnade varandra var att viljan till kommunikation, till samtal, hela tiden fanns där i bakrunden. De försökte prata med varandra och lyssna, även bortom det som sades. – Jag tror att alla föräldrar som lever med ett svårt sjukt barn vet att det påverkar relationen, att det blir slitigt, säger Gunilla. I vårt fall skulle Jonathan bara överleva femton minuter utan att få syrgas. Tommy och jag kom känslomässigt ifrån varandra tidvis, men ... vi sitter fortfarande här och är gifta. Gunilla säger att både hon och Tommy hade nära vänner som de var för sig och tillsammans kunde dryfta både glädje, sorg och oro med. De fick också professionell hjälp på sjukhuset. – Att ha andra att samtala med är helt nödvändigt. Det ger nya perspektiv på de egna tankarna och känslorna, men också på relationen och på hur den kan förändras till det bättre, säger Tommy. – Ibland behövs en ventil där det får pysa ute lite ibland, säger Gunilla. Tommy menar att olikheterna mellan honom och Gunilla gjorde att de klarade av att hantera sonens sjukdom, och även den ovissa väntan på om han skulle kunna få ett par nya lungor. – När jag gick in i dimman fanns Gunilla där för mig som ett stöd. Och om hon inte var på topp hade jag energin för att pusha och stötta henne. Så olikheten har sina två sidor. Den kan leda till irritationer, ”jag förstår inte vad hen gör”, men också till ett stöd i olika skeden. När Tommy arbetade som hårdast och jämt tycktes befinna sig på resande fot undrade en del av hans vänner hur han tänkte. ”Vad håller du på med?”. – Jag bar själv på en rädsla för att de hade rätt. Jag frågade Jonathan och hans äldre bror vad de tyckte. Jonathan svarade ”Pappa, jobba när du jobbar. Men var hemma när du är hemma”. Men visst var jobbet en flykt, så var det. – Det är lätt att döma andra, påpekar Gunilla. Jag arbetade som revisor och gick ned i arbetstid för att till slut vara hemma på heltid. I dag kan jag erkänna att jag flera gånger var ganska förbannad på att Tommy satsade så hårt på jobbet och överlät mycket av ansvaret till mig. – Det viktiga är ändå att tala med varandra, återkommer Tommy till. Hur tänker du? Så tänker jag? Jag är orolig för det här. Är du rädd för något? – Fast ibland måste man skona sin partner, säger Gunilla. Jag hade inte orkat bära din rädsla och kanske ångest. Jag hade nog med mig själv. – I en relation som är utsatt för yttre påfrestningar, som i vårt fall, kan det lätt uppstå en ensamhet, säger Tommy. Det blir som en känslomässig separation fast man lever under samma tak. – Ofta talar Tommy och jag om hur de familjer som är i samma situation som vi var orkar, säger Gunilla. I dag, tre år efter Jonathans död, förstår jag inte hur vi klarade av allt – och att vi ändå håller ihop. I juli 2015 fick Jonathan erbjudande om nya lungor. Han sövdes ned, men så visade det sig att de nya organen var odugliga och han fick väckas igen. – Då insåg jag att det kanske inte skulle gå vägen för honom, att tiden för att hitta ännu ett par lungor var för knapp. Jag tror inte Jonathan tänkte så. Han behöll hoppet ända till de allra sista dagarna i livet, säger Gunilla. I november samma år somnade Jonathan in omgiven av sin familj. Hur tänker ni kring att Jonathans liv blev så kort? – Jag tänker ofta på varför Jonathan kom till just oss, svarar Tommy. Han spred så mycket glädje till andra när han var i livet, och åstadkommer så mycket gott även efter sin död. Jag tänker att det fanns någon högre makt som regisserade hans liv, något större än vi människor. – Jag önskar att jag kunde tro det. Men jag håller med om att hans liv och död fört något positivt med sig, svarar Gunilla. Det hon och Tommy tänker på är Jontefonden, en stiftelse som bildades medan Jonathan ännu var i livet. Syftet är att skapa guldkant och glädje i vardagen för barn och ungdomar som väntar på eller har genomfört en transplantation, samt deras syskon. I dag arbetar Gunilla heltid som fondens generalsekreterare, och Tommy halvtid för att få in mer bidrag till den. – Saknaden efter Jonathan kommer alltid att finnas hos mig. Han spred så mycket glädje omkring sig trots sin sjukdom, säger Gunilla. – Jag minns hans ögon så tydligt. Det var något visst med dem. Starka och hoppfulla mitt i det svaga, säger Tommy. Jontefonden Jonathan Ivarsson var född 2000 och drabbades sex år senare av lungfibros som ledde till behov av syrgas dygnet runt. Familjen fick snart beskedet att det skulle krävas en lungtransplantation längre fram. Förhoppningarna var att skjuta på den tills Jonathan var i de övre tonåren. I slutet av 2012 var lungkapaciteten så låg att läkarna bedömde att det nu var dags att sätta upp honom på listan för transplantation. Det blev början på en lång väntan. Jonathans lungor var till slut så dåliga att han avled i november 2015. Då hade han väntat på nya lungor i nästan tre år. Tidigare i år utkom Tommy Ivarsson med boken ”Hudlös - en berättelse om livsmod” (Bokförlaget Polaris). Den är skriven tillsammans med journalisten Marianne Wilöf. Boken handlar om hans liv som pappa, företagare och man. I samband med att äldste sonen Christians konfirmation tog vänner till familjen initiativ till att bilda en insamlingsstiftelse som vänder sig till barn och ungdomar som skall eller har organtransplanterats och deras syskon. Stiftelsen har fått namnet Jontefonden. Mer info: www.jontefonden.se ", "article_category": "other"}
{"id": 2538, "headline": "Lisa Magnusson: På jakt efter svenskheten", "summary": "Det spelar ingen roll om man uppfattar sig som svensk – i slutänden är det Sverigedemokraterna som avgör detta. Anser Sverigedemokraterna.", "article": "Vem är svensk? Inget parti har som Sverigedemokraterna uppehållit sig vid den frågan. Partiet uppstod ur den nynazistiska rörelsen, men sedan dess har det inte bara snofsat upp sig med kostym, utan också tagit ett reningsbad och skvätt luktagott bakom öronen. Ändå denna unkna gamla odör som envist dröjer sig kvar. Det är inte några enstaka sympatisörer, det är hela partieliten. Ta besattheten av fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Medan resten av Sverige stolt firat fotbollsframgångar har Sverigedemokraternas grädda gång på gång uppehållit sig vid att Zlatan ”inte är svensk”. Fastän han alltså är svensk. Partiledaren Jimmie Åkesson menar att han uppvisar tecken på osvenskhet. Gruppledaren Mattias Karlsson säger att han har ett osvenskt språk och kroppsspråk. En lokal förtroendevald har rent av önskat livet ur honom. Mentalt tycks partiet vara kvar i den epok då principprogrammet uttryckte att ”svensk är den som av sig själv och andra uppfattas som svensk”. Vilket i klartext betyder att det inte spelar någon roll om man uppfattar sig svensk – i slutänden är det Sverigedemokraterna som avgör. Detta illustrerade i helgen även vice talman Björn Söder, när han påstod att judar, samer och andra minoriteter inte är svenskar. ”Man blandar ihop medborgarskap med nationstillhörighet. Jag har aldrig pratat om medborgarskap”, sade han i Aftonbladet om protesterna. Han ifrågasätter alltså inte att judar och samer är svenska medborgare. Det är bara det att de inte hör till. Samerna är ett urfolk. Judar som grupp hade levat här i många hundra år innan Björn Söder själv föddes, långt före hans Skåne införlivades i den svenska nationen. Tillhörigheten måste alltså bottna i något annat än hur länge man varit i Sverige. Handlar det månne om blont hår och blå ögon? Nej, det går bortom sådant. I sitt partiprogram pratar Sverigedemokraterna om svenskhet som en fråga om lojalitet. Det står också att man kan upphöra att vara svensk ”genom att byta lojalitet”. Vad som menas är förstås partiets tolkning av vad som är lojalt, bra för landet. Så Zlatan är inte svensk, inte heller judar och samer, eller romer, sverigefinnar och tornedalingar. Muslimer beskrivs av Jimmie Åkesson som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Men partiet pekar även ut ”folkvalda, mediala och kulturella etablissemang” som upphov till nationell söndring. Riktigt svensk är väl egentligen bara den som bekänner sig till partiets politik. Och alla andra? Sverigedemokraterna må säga sig vilja ha ett enat Sverige. Men hela deras politik går ut på splittring. ", "article_category": "other"}
{"id": 2545, "headline": "DN gratulerar: Malin Lagerlöf, manusförfattare", "summary": "Efter 25 år tillsammans förlorade dramatikern Malin Lagerlöf sin man och tillika närmaste arbetskamrat. Tragedin har lärt henne att leva här och nu i stället för att oroa sig för framtiden.", "article": "Efter 25 år tillsammans förlorade dramatikern Malin Lagerlöf sin man och tillika närmaste arbetskamrat. Tragedin har lärt henne att leva här och nu i stället för att oroa sig för framtiden. Manusförfattaren och dramatikern Malin Lagerlöf har de senaste två decennierna skrivit ett stort antal uppmärksammade manus för teater, tv och film, däribland ”Bibliotekstjuven”, ”Miffo” och ”Vägen ut” – Guldbaggenominerad för Bästa manuskript. Just nu skriver hon både manus till en pjäs och på en ny bok. – Det viktiga med manus är att hitta idéer som man känner starkt för och kan leva med länge, eftersom skrivandet tar betydligt längre tid än man tror. Man måste ha uthållighet för att orka skriva om och skriva om, säger hon efter fotograferingen vid Stockholms Dramatiska högskola där hon är manuslärare Går det att lära sig skriva? – Självklart går det att lära sig skriva, inte minst hantverket. Men de som kommer in på utbildningen här har ett slags begåvning. Skrivandet kräver att man har ett slags musikalitet och kontakt med sig själv – för att komma in i de fiktiva gestalterna man skriver om. Men bara begåvning kommer man inte långt på. Man blir bättre ju mer man jobbar. Som yngst av fem syskon hade hon relativt fria händer under uppväxten på Lidingö utanför Stockholm. Först ville hon bli veterinär, kanske för att hon tycker om djur. Men det gick snabbt över och tiden på amatörteatern under gymnasietiden var ögonöppnare. – Det var min värld, jag var bekväm i den. Fast hon tänkte inte skådespela, utan skriva. Så hon gick på Journalisthögskolan och konstaterade efteråt att nyhetsredaktioner inte var någonting för henne. – Jag ville grubbla i fred, sitta och tänka tankar ända till slut. Det blev utbildning på dåvarande Dramatiska institutet. Först skrev hon mest för teatern, men började sedan göra filmer tillsammans med maken Daniel Lind Lagerlöf. Paret fick 25 år och tre barn tillsammans, de arbetade tätt ihop. Daniel försvann den 6 oktober 2011, antagligen föll han i vattnet vid de branta klipporna i Tjurpannans naturreservat i Bohuslän när han rekognoscerade inför en inspelning av en tv-serie som han skulle regissera. Tillvaron vändes upp och ned. Samtidigt som hon kände sig ”amputerad” tänkte hon rätt omgående att hon skulle klara av livskrisen. Värme från människor har hjälpt att läka såret liksom samtal med en bra terapeut. Kanske även självbiografiska ”Dagbok från ditt försvinnande” som hon utkom med för två år sedan. Livskrisen har utmynnat i nya insikter. – Jag har blivit bättre på att leva. Tidigare tänkte jag i långa banor och planerade, nu tänker jag i korta banor. Tillvaron har inga garantier så det är onödigt att lägga energi på att oroa sig för saker och ting i framtiden. Som person är hon positiv i grunden och bråkar nästan aldrig. – Jag är inte så temperamentsfull och tror att jag är rätt bra på att säga till innan det blir konflikt. Jag tycker om att ha folk omkring mig, men också om att vara ensam. För att tänka nya tankar och skriva behöver jag obruten tid. Det saknar jag i mitt liv just nu. I sitt nya liv träffade hon för tre år sedan en ny kärlek och i snart ett år har hon vågat sig på en anställning för första gången – som manuslärare. – Det är roligt att jobba med andras utveckling. Utanför jobbet och det egna skrivandet finns ett liv med barn och goda vänner. – Det viktigaste i livet är inte skrivandet, utan människor jag tycker om och deras närhet. Livet omfattar även ett hus på Gotland och en islandshäst som hon ”råkade” skaffa för två år sedan i samband med att hon sålde en släpkärra (”hästen kostade lika mycket som jag fick för kärran så det var väl meningen”). Ytterligare ett tecken på att hon inte planerar, utan numera tillåter sig att improvisera. – Jag tycker om att rida ute i skogen. Det ger en känsla av frid och frihet, som att cykla eller åka längdskidor, säger Malin Lagerlöf. Malin Lagerlöf Gratuleras till: Fyller 50 år den 18 juni 2018. Gör: Manusförfattare, dramatiker och manuslärare. Familj: Kärleken Thomas, Ellika, 17, Channa, 14, Aske, 7, och bonusbarnet Tyra, 15 år. Bor: I Stockholm och på Gotland. ”Jag gillar Gotland för ljuset, naturen och människorna.” Så firar hon födelsedagen: Med familjen och senare på Gotland med vänner. Om att fylla 50: ”Jag tror inte att jag får en 50-årskris. Det jag har varit med om gör att det känns fantastiskt att jag är här nu. Livet känns himla bra just nu – med en ny kärlek och ett nytt jobb.” Kärlek: ”Kärlek är tillit. Och glädje.” Så börjar en bra dag: ”Med morgontidning och kaffe. Så banal är jag.” ", "article_category": "other"}
{"id": 2546, "headline": "Japan är en ”demografisk tidsinställd bomb”", "summary": "Japanerna blir färre och färre. Forskarna beskriver befolkningskrisen som en ”demografisk tidsinställd bomb”. Myndigheter anordnar speeddating-event för att skapa fler par och fängelser beskrivs som ”äldreboenden” när äldre begår brott för att få mat och husrum. Men vad ligger bakom krisen? – Det som brister i Japan är att de hittills inte riktigt förstått hur viktigt jämställdhetsarbetet är, säger Livia Oláh, docent i demografi vid Stockholms universitet.", "article": "I ett stort bostadsområde en timme utanför Tokyo låg en 69-årig man död i tre år. Ingen märkte att han var borta, och hyran drogs från hans konto automatiskt. Först när pengarna på kontot tog slut upptäckte myndigheterna hans skelett i lägenheten där han bodde. När sommaren kommer dör fler i bostadsområdet, där 6.000 personer bor – de flesta av dem äldre. Två kroppar hittades efter att grannarna klagat på lukten som sipprade ut ur deras brevinkast. En lukt som många misstog för torkad fisk. Ingen av grannarna visste namnet på de döda, som hittades i lägenheter fulla med ruttnande sopor. I november 2017 rapporterade New York Times från bostadsområdet utanför Tokyo. De 171 identiska byggnaderna byggdes på 60-talet. Japans ekonomi blomstrade, och finansmän bosatte sig i området med sina familjer. I dag är många av de boende åldrande människor, och utan familjer som hälsar på dem tillbringar de största delen av sin tid i sina lägenheter. ”Fångna i en demografisk smältdegel av ökat åldrande och minskat födande,” skriver New York Times. Japanska myndigheter har varnat för att landet är vad demografer beskrivit som en ”tidsinställd demografisk bomb”. Barnafödandet har minskat kraftigt under de senaste åren, samtidigt som medellivslängden blir allt högre. Befolkningen, som var uppe i 128 miljoner i början av 2000-talet, har sedan dess minskat med en miljon. Fortsätter samma utveckling som man ser i dag uppskattar man att befolkningen kommer sjunka till bara 80 miljoner personer år 2060. I dag föds 1,4 barn per kvinna – en siffra som är för liten för att täcka upp för det antal personer som dör varje år i landet. Siffran kan jämföras med Sverige där 1,85 barn föds per kvinna. År 2016 var första gången sedan 1899 som mindre än en miljon barn föddes i Japan. Och medan andelen invånare över 65 år låg på höga 25 procent av befolkningen 2013 tror man att siffran kommer att öka till 40 procent till år 2060. Den åldrande och minskande befolkningen kommer att få stora konsekvenser för det japanska samhället, där man redan nu ser problem med att det finns för få personer tillgängliga på arbetsmarknaden. – Vi har aldrig tidigare sett ett så stort och viktigt land som Japan stå inför den här typen av demografiska problem. Det handlar inte bara om att befolkningen i Japan kommer att sjunka; det allvarligaste är att arbetskraften kommer att minska mer än den faktiska befolkningen kommer att göra, sade Stephen Bronars, senior ekonom vid Welch Consulting till International Business Times redan 2014. Men vad beror befolkningskrisen på? – Problematiken i Japan är att det är så svårt att kombinera förvärvsarbete och familjeliv. Man har jättelånga arbetsdagar och en kultur där man ska vara först och stanna längst på arbetsplatsen. Även efter arbetstid ska man vara trogen firman, vilket innebär att man när arbetsdagen är slut inte är fri att gå hem – utan kanske måste ta en drink med chefen eller vara med på en gemensam aktivitet. Det säger Livia Oláh, docent i demografi vid Stockholms universitet. Hon är forskare i ett internationellt samarbete där man studerar befolkningsutvecklingen i olika postindustriella länder. Att många japaner arbetar för mycket är ett fenomen som varit känt länge, och myndigheterna har försökt vidta åtgärder för att minska arbetstiden. År 2017 beslutade regeringen om en gräns på 100 övertidstimmar i månaden. Debatten om de långa arbetstiderna har fått särskilt mycket uppmärksamhet efter att flera personer i Japan arbetat ihjäl sig under de senaste åren. Ett fenomen som kallas karoshi, och uppmärksammades för första gången på 90-talet. Befolkningskrisen i Japan har gått så långt att forskare vid Tohokuuniversitetet tagit fram en domedagsklocka som räknar ner tiden till det bara kommer att finnas ett barn i Japan, något som DN skrev om i mars 2017. Även om befolkningskrisen i Japan är långt gången, menar Livia Oláh att man kan se en liknande utveckling med ett minskat barnafödande även i flera europeiska länder. I Sverige har man dock lyckats undvika samma problem och befolkningen ökar stadigt, snarare än att minska. Något som även invandringen bidrar till. Livia Oláh pekar på ett bristande jämställdhetsarbete som en viktig faktor som gjort att situationen i Japan blivit så allvarlig. – Många unga kvinnor i Japan är högutbildade och arbetar. Men på grund av långa arbetsdagar och en outvecklad barnomsorg blir de i stort sett tvingade att säga upp sig när de skaffar barn. I Japan har detta lett till en ond spiral av minskat barnafödande, säger Livia Oláh. Livia Oláh menar att situationen i Japan påminner om Sverige på 70-talet, när kvinnor i allt högre grad släpptes in på arbetsmarknaden. Då dalade barnafödandet även här. Men politikerna förstod allvaret i problemet, och vad detta på sikt skulle kunna leda till. – I Sverige tog det också lite tid, men våra politiker vaknade ganska snabbt och såg att man måste möjliggöra för kvinnor att kombinera familjeliv och arbete. Även om det är dyrt med familjepolitik så lönar det sig i längden, eftersom det ger landet hyfsade framtidsutsikter. Det som brister i Japan är att de hittills inte riktigt förstått hur viktigt jämställdhetsarbetet är, säger hon. Men japanska myndigheter har börjat se allvaret i befolkningskrisen. I sitt nyårstal tog Japans premiärminister Shinzo Abe tillfället i akt att ta upp den: – Japan står nu åter inför en kritisk situation som i ärlighetens namn bör kallas en nationell kris: våra minskande födelsetal och vårt åldrande samhälle, sade han. Han menade dock att krisen kan avvärjas: – Vi kan ändra vår framtid med våra egna händer, sade Abe som lovade att investera i barnens framtid: – Vi ska hantera den ovilja människor känner över att uppfostra barn och barnpassning genom att göra dramatiska reformer i vårt socialförsäkringssystem som gör det till ett som är orienterat mot alla generationer. Vi ska skapa ett samhälle som ger möjligheter till alla människor, oavsett ålder, att utveckla sina färdigheter och åta sig nya utmaningar. Shinzo Abe har länge haft som mål att inte låta Japans befolkning sjunka under 100 miljoner invånare. Han vill höja antalet barn som föds från 1,4 barn per kvinna till 1,8 barn per kvinna. En siffra som fortfarande är för låg för att ersätta de som dör i landet men skulle kunna stävja den onda spiral som landet är inne i. Det låga barnafödandet uppmärksammades redan 1990. Enligt en artikel i tidskriften Tokyo Review har myndigheterna sedan dess på flera sätt försökt att stävja trenden. Mer föräldraledighet, bättre barnomsorg och försök att skapa bättre balans mellan arbete och privatliv är några av de saker man investerat i. Ändå fortsätter barnafödandet sjunka, trots att undersökningar visar att japanska kvinnor vill ha fler barn. ”Oturligt nog kan man helt klart säga att den japanska regeringens försök hittills inte kan beskrivas som något annat än ett storslaget misslyckande,” skriver Jonathan Webb, forskare vid Nippon-institutet i artikeln. Befolkningskrisen har gett upphov till flera uppseendeväckande företeelser, som fått internationell uppmärksamhet. I flera japanska städer har myndigheterna arrangerat speed dating-evenemang för att få ensamstående japaner att hitta en partner, med förhoppningen att detta ska generera fler barn. – När man tänker på hur man ska förhindra en minskande befolkningen, kan ingenting börja utan giftermål, sade Kazuhiko Suzuki, kommunpolitiker i Ishioka till CNN vid ett speed dating-evenemang som slutade med att åtta par hade bildats. I mars uppmärksammade nyhetsbyrån Bloomberg det faktum att många brott begås av åldrande japanska kvinnor. I Japans fängelser är en femtedel av de kvinnliga internerna över 65 år. De har ofta dömts för mindre brott som snatteri. Enligt Bloomberg lever 40 procent av de japanska kvinnliga pensionärerna ensamma, med lite kontakt med sina släktingar. Nära hälften av de åldrande japanska kvinnorna lever i fattigdom. Att begå brott blir därför ett sätt att få tak över huvudet och vård. Livia Oláh menar att japanernas ökande medelålder börjar bli ett stort samhällsproblem. I Japan läggs mycket av ansvaret för att vårda de äldre på familjerna och barnen. Och när den yngre befolkningen krymper ökar bördan på dem. – Det krävs stora socialpolitiska reformer som förr eller senare kommer att tvingas fram om Japan vill hålla sin ledande ekonomiska position. – Det är alltid bättre att resonera kring ekonomi eftersom politikerna förstår när man pratar om pengar, kanske mer än när man pratar om befolkning och välmående, säger Livia Oláh. Grafiken bygger på statistik från 2012. ", "article_category": "other"}
{"id": 2554, "headline": "”Ohållbara argument mot arbetskraftsinvandring”", "summary": "DN DEBATT 17/6. Arbetskraftsinvandrarna tar inte våra jobb och de sänker inte våra löner. Socialdemokraternas argument mot arbetskraftsinvandring håller inte. I själva verket skulle det vara mycket skadligt för de svenska företagen och den svenska ekonomin att riva upp dagens modell, skriver Caspian Rehbinder och Karin Svanborg-Sjövall, Timbro.", "article": "I april presenterade Socialdemokraterna ett reformpaket för att riva upp den svenska modellen för arbetskraftsinvandring. Dagens system har gjort det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare från hela världen att bidra till värdeskapande i Sverige. Socialdemokraterna vill i stället återinföra en arbetsmarknadsprövning där en myndighet avgör om arbetsgivare verkligen är i behov av kompetens från andra länder. Det visar på en statisk och förlegad bild av jobbskapande. Också vissa borgerliga röster har på senare tid uttalat skepsis mot lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Varför ska vi låta personer från andra länder utföra jobb när en stor grupp lågutbildade flyktingar står utanför arbetsmarknaden? I en ny rapport från Timbro visar vi dock att de vanligaste argumenten mot arbetskraftsinvandring inte håller för närmare granskning. 1. Arbetskraftsinvandrarna tar inte våra jobb. Socialdemokraterna menar att jobben ska gå till dem som redan är här. Argumentet bygger både på överdrivna siffror och felaktiga antaganden om arbetsmarknadens funktion. Forskning visar att de nyanländas integration inte försvårats av hur många som fått asyl – även om de är många gånger fler än arbetskraftsinvandrarna. Även om volymeffekterna skulle visa sig vara större efter 2015 är det mycket svårt att tro att arbetskraftsinvandrarna skulle förhindra integrationen av nyanlända flyktinginvandrare. Enligt S skulle många tusentals arbeten frigöras med en mer restriktiv arbetskraftsinvandring, men det rör sig inte om mer än 1 000 arbetstillstånd som 2017 gick till yrken med låg konkurrens om jobben, alltså överskottsyrken. Det är också feltänkt att låta myndigheter pröva behovet av en anställning. Det är den enskilde arbetsgivaren som har bäst kunskap om vilka rekryteringsbehov som finns i den egna verksamheten – inte en byråkrat på Arbetsförmedlingen. I debatten underskattas ständigt den specialiseringsnivå som ofta krävs även för så kallade enkla jobb. Tar man bort möjligheten till arbetskraftsinvandring kommer många jobb inte att bli av. En arbetsmarknadsprövning skulle innebära en stelare, krångligare och sämre arbetsmarknad. 2. Arbetskraftsinvandrarna sänker inte våra löner. Trots att Sverige anses ha ett av världens mest liberala system för arbetskraftsinvandring är arbetskraftsinvandrarna en mycket liten del av arbetsmarknaden – ungefär 0,3 procent av arbetskraften. För att få ett jobb krävs lön och villkor som följer de svenska kollektivavtalen. Ett tillskott på 0,3 procent av arbetskraften till kollektivavtalsenliga löner leder inte till lönedumpning, vilket även LO-ekonomer har konstaterat. Forskning på bland annat dansk data visar också att invandring kan innebära en förbättring för den inhemska befolkningen genom en omstrukturering av arbetsmarknaden. När lågutbildade invandrare kommer in på arbetsmarknaden får inrikes födda högre produktivitet, vilket gör att lönerna och sysselsättningen ökar. Effekten är liten, men det finns inga skäl att tro att arbetskraftsinvandringen skulle sänka några löner. 3. Arbetskraftsinvandrarna kostar inte pengar. Ett tredje argument som ibland även hörs från höger är att arbetskraftsinvandringen, i alla fall den lågkvalificerade, skulle vara en ekonomisk börda. Ingenting tyder dock på att det stämmer. När migrationen till Sverige dominerades av arbetskraftsinvandring var invandringen en nettovinst för offentliga finanser, enligt beräkningar från ekonomiprofessorn Jan Ekberg, även om arbetskraftsinvandringen främst bestod av personer i lågkvalificerade yrken. Den låga sysselsättningen bland flyktingar gör att den invandringen som helhet medför större kostnader än intäkter. Men vid en sysselsättningsgrad på över 72 procent skulle balansen vända enligt uträkningar av Ekberg – och i princip 100 procent av arbetskraftsinvandrarna är sysselsatta. Däremot har de anhöriga låg sysselsättning, men även med dem inräknade är den offentligfinansiella effekten av allt att döma försumbar. Bristen på heltäckande offentliga beräkningar kan inte i sig anföras som argument för att riva upp hela det nuvarande systemet. Och även om en sådan skulle visa på en marginell kostnad – vilket verkar osannolikt – måste detta vägas mot alternativkostnaderna för att göra en av världens stelaste arbetsmarknader ännu mer sluten. 4. Arbetskraftsinvandrare utnyttjas inte systematiskt. Det fjärde påståendet vi granskar är att arbetskraftsinvandrare skulle vara utsatta för fusk, utnyttjande och felaktigheter i systemen. Inget regelverk är immunt mot missbruk, men det finns i dag inga tecken på att detta skulle vara ett omfattande problem. Ofta hänvisas till effekterna från när systemet var nytt, utan att ta hänsyn till effekten av de nya regler och den skärpta tillämpning som infördes 2011–2014. Att peka på enstaka fall och dra de mest långtgående slutsatserna – inte regelförändringar för att minska missbruket, utan en omvälvning av hela systemet – tyder på att det snarare är invandringen än missbruket som man vill stoppa. Att riva upp den svenska modellen för arbetskraftsinvandring skulle vara mycket skadligt. Det generella systemet tjänar Sverige väl, det ger en unik och välfungerande öppenhet mot omvärlden, underlättar kompetensförsörjning för företagen och bidrar till ekonomisk tillväxt. Skulle alla – redan krångliga – rekryteringar av personal från länder utanför EU också behöva prövas av Arbetsförmedlingen, skulle många företag få svårare att hitta rätt kompetens, arbetsmarknaden skulle bli mindre smidig och produktionen lägre. Socialdemokraterna har en lång historia av att motsätta sig arbetskraftsinvandring, av både strategiska och ideologiska skäl. Men argumenten håller inte i sak. Nu riskerar företag att ställas utan den kompetens de behöver och rekryteringskanaler att strypas, utan nytta och på osaklig grund. Det finns problem med långa handläggningstider, kompetensutvisningar och byråkratiskt krångel. Systemet är inte perfekt. Men den svenska modellen för arbetskraftsinvandring ska utvecklas, inte avvecklas. Socialdemokraternas långtgående begränsningar av arbetskraftsinvandringen skulle vara ett hårt slag mot många företag och mot Sveriges ekonomi. 17 juni 2018 Debattartikel Caspian Rehbinder och Karin Svanborg-Sjövall, Timbro: ”Ohållbara argument mot arbetskraftsinvandring” Repliker Markus Pettersson (S), facklig-politisk sekreterare: ”Jobb i Sverige ska gå till arbetskraft som finns här” Slutreplik från Caspian Rehbinder och Karin Svanborg-Sjövall, Timbro: ”Även ’enkla jobb’ kan vara högspecialiserade” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2573, "headline": "Tala engelska borde räcka för att få jobb som svetsare", "summary": "Det är fel att flytande är ett krav i yrken där det råder stor brist på arbetskraft. Det är få människor i Sverige som inte kan kommunicera hjälpligt med någon som talar engelska.", "article": "Ett flertal företag har de senaste månaderna gått ut i medier med att de har svårigheter att rekrytera personal. Personligen anser jag att många av dessa företag helt enkelt har sig själva att skylla. Min blivande make, vi gifter oss i juli i år, har varit i kontakt med otaliga företag och sökt jobb som han är väl kvalificerad för. Han har ännu inte lyckats, av den enkla anledningen att hans modersmål är engelska. I sitt hemland (USA) är han licensierad svetsare – en licens som är giltig världen över. Migrationsverket har en lista över yrken där det råder stor brist på arbetskraft. Där nämner de bland annat svetsare, vissa byggnadsarbetare samt anläggningsarbetare. Min blivande man har arbetat som svetsare i 17 år, inom byggbranschen i 10 år och även kört anläggningsmaskiner i 6 år. Ändå så blir han nekad jobb för att han – än så länge – enbart talar engelska. Företagare säger att det råder stor brist på personal. För att hitta en lösning på detta problem kan det vara dags för företagen att tänka om. Måste flytande svenska i tal och skrift vara ett krav i yrken där det råder stor brist på arbetskraft? Det är få människor i Sverige som inte kan kommunicera hjälpligt med någon som talar engelska. Om det är stor brist på arbetskraft inom vissa yrken, borde man väl som företagare/arbetsgivare ha ett intresse av att möta kunniga och kompetenta arbetare, oavsett varifrån de kommer? Utan arbetskraft – inget företag och därmed ingen vinst för företagarna. Det kommer även påverka Sveriges ekonomi negativt i längden. ", "article_category": "other"}
{"id": 2581, "headline": "”Vilseledande om stödet för Nobel Center”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 9/6. Nobelstiftelsens ordförande och vd hävdar att det finns ett stort stöd bland stockholmarna för Nobel Center på Blasieholmen. Men den undersökning som finns på stiftelsens hemsida kan inte alls tolkas så. Tolkningen är ovärdigt en institution som ska vara en garant för vetenskap av högsta kvalitet, skriver docent Gösta Alfvén.", "article": "I syfte att övertyga allmänheten att stödet är brett för att uppföra ett Nobel Center på Blasieholmen skriver Nobelstiftelsens ordförande Carl-Henrik Heldin och dess vd Lars Heikensten så här: ”I en nyligen genomförd opinionsundersökning är mer än dubbelt så många stockholmare positiva som negativa till ett Nobel Center på Blasieholmen.” Ingen referens är angiven. Men det finns god anledning att tro att man syftar på en opinionsundersökning genomförd i april i år som finns presenterad på Nobelstiftelsens hemsida. Men denna studie ger inte belägg för ett brett stöd. Tvärtom. Totalt deltog 1.259 personer som har svarat på en enda fråga: ”Är du positiv eller negativ till planerna på ett Nobel Center?” Av dessa var blott 470 personer bosatta i Stockholms län, som innefattar 26 kommuner mellan Norrtälje i norr och Södertälje i söder, Nynäshamn i öster och Sigtuna i väster samt flera miljonprogramsområden. Studien var inte specifikt riktad till människor bosatta i Stockholms stad, som man invaggas att tro. I Stockholms län var 15 procent mycket positiva, 29 procent positiva, sammanlagt 44 procent. Ganska negativa och mycket negativa var 21 procent. Övriga var varken positiva eller negativa eller svarade vet ej. Att mindre än hälften av de tillfrågade är för ett Nobel Center förtiger sålunda Nobelstiftelsens företrädare i sin presentation. Man låter påskina att undersökningen gäller inställningen till ett Nobel Center på Blasieholmen. Men den frågan är inte ställd. Nobel Centers placering på Blasieholmen nämns under rubriken Information ”… Nobel Center ska byggas på Blasieholmen i centrala Stockholm. Om det inte byggs på den platsen är det inte troligt att Nobel Center kommer att realiseras inom de närmaste decennierna.” Varför detta hot vars grund är svårbegripligt? Vetenskapliga krav på redlighet i en presentation av en opinionsundersökning infrias sålunda inte. Tvärtom är den av det slag som man finner i billiga reklamkampanjer och ovärdig en institution som ska vara en garant för vetenskap av högsta kvalitet. Att skada Nobels namn, Nobelpriset och Nobelkommittén är särskilt allvarligt i tider då Nobelstiftelsens anseende redan är anfrätt av tidigare skandaler. 9 juni 2018 Debattartikel Carl-Henrik Heldin, ordförande Nobelstiftelsen och Lars Heikensten, vd Nobelstiftelsen: ”Domstolens skäl att säga nej till Nobel Center håller inte” Repliker Kerstin Dahlbäck, författare och litteraturvetare: ”Nobelstiftelsen bortser helt från den estetiska aspekten” Björn Hasselgren, teknologie doktor, senior fellow, Timbro: ”Rättsprocessen tynger Nobels varumärke” Gösta Alfvén, docent vid Karolinska Institutet: ”Vilseledande om stödet för Nobel Center” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2599, "headline": "Välkommen till Sverige – ett ofattbart konstigt land", "summary": "I stället för att diskutera lösningar på hur man får fram billiga lägenheter och enklare jobb kommer många att skylla allt på dig som är flykting. Sverige är ett ofattbart konstigt land.", "article": "Välkommen till Sverige! Sverige är ett fint land. Våra politiker välkomnar alla flyktingar. Tidigare alltså. Samma politiker som välkomnade dig anser att vi inte ska betala för höga hyror. Därför är hyrorna konstgjort låga, och få lägenheter har byggts de senaste 30 åren. I stället kan ett par med utflugna barn bo kvar hur länge som helst i en innerstadslägenhet med några rum för mycket med låg hyra. Samma politiker som välkomnade dig anser att man ska betala en hög skatt när man byter bostad. Därför sitter ensamma gubbar i stora villor i Nacka. Det blir billigare för dem att bo kvar än att sälja och betala skatten. Bara den som känner någon som känner någon kan skaffa en billig lägenhet. Samma politiker som välkomnade dig anser att arbeten med låga löner inte är något att ha. Därför finns det bara högkvalificerade arbeten som kräver perfekt svenska och svenskt gymnasiebetyg. Bara den som känner någon som känner någon kan skaffa ett enkelt jobb. Samma politiker som välkomnade dig anser att det är normalt att vänta 1-2 år innan du får flyktingstatus. Det kan jag inte riktigt förklara. Att klaga hjälper inte. Så gör man inte i Sverige. Två tredjedelar som röstat på ditt inlägg på DN Åsikt håller inte med dig. Men jag är ledsen över din situation. Utan att veta om det, och helt utan egen skuld, är du det största diskussionsämnet inför valet i Sverige i höst. I stället för att diskutera lösningar på hur man får fram billiga lägenheter och enklare jobb kommer många att skylla allt på dig. Sverige är ett ofattbart konstigt land. ", "article_category": "other"}
{"id": 2601, "headline": "Fel att beskriva berömda vetenskapsmän som ateister", "summary": "Påståendet att berömda vetenskapsmän som Albert Einstein var ateister är falskt. Tro och vetenskap är inte varandras motsatser.", "article": "I sitt inlägg på DN Åsikt till försvar för ateismen utgår Thomas Alm från att vetenskap står i motsatsförhållande till den irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, hävdar Alm och ställer sig sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som var ateist. Därför avstår Alm från bön under nationaldagsfirandet. Till att börja med är Alms framställning en smula rörig. Vetenskap brukar premiera både ordning och precision. Ett betydligt större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden ”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice” (Cox & Forshaw, 2011, sid 43). På en fråga om Einstein var panteist, svarade han: ”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) Det här är inte den Einstein som beskrivs av Alm. I själva verket hävdade Einstein också att religiös tro, trots sina brister, är en bättre utgångspunkt än ateismen. Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev praktiserande katolik även under husarrest. När Galilei ställdes inför inkvisitionen den 22 juni 1633, vädjade han och sa att han var och skulle förbli en god katolik oavsett vad hans fiender hävdade. Berömda vetenskapsmän som Galilei och Einstein var inte ateister. Tro och vetenskap är inte varandras motsatser. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi be böner och vara kristna) saknar därför grund. Det som återstår av Alms argument är bara hans egna starka men felgrundade ateistiska åsikter. Det är intressant att Alm avstår inte bara från bön på nationaldagen. Han avstår också från själva nationaldagen. Därmed verkar det som om Alm inte bara är ateist utan kanske även solipsist. ", "article_category": "other"}
{"id": 2603, "headline": "”Orealistiska förslag präglar den svenska asyldebatten”", "summary": "DN DEBATT 12/6. Den svenska debatten kring flyktingpolitik saknar realism när det gäller vad som kan och bör göras. Det finns ingen motsättning mellan asylrätten och idén om ett kvotsystem, tvärtom är asylrätten en förutsättning. En möjlighet för att reformera den globala flyktingpolitiken är att skilja på asylsökarland och bosättningsland, skriver forskaren Clara Sandelind.", "article": "Debatten om flyktingpolitik har delats in i de som försvarar asylrätten och de som hellre vill se ett kvotsystem. Detta är en falsk motsättning. Ett kvotsystem förutsätter en asylrätt. Missuppfattningar som denna gör att debatten saknar en realistisk bild av vad som kan och bör göras. Det pågår just nu ett enormt arbete inom FN för att reformera flyktingpolitiken globalt. Få svenska debattörer verkar bry sig. Förvisso inger inte FN:s nya förslag hopp om några drastiska förändringar, men lösningen på dagens problematik måste i slutändan vara global. Globala lösningar är inte orealistiska. Världen har tidigare lyckats tidigare. Mellan 1975–1995 vidarebosattes till exempel 1,3 miljoner indokinesiska flyktingar genom ett kvotsystem, de flesta under en mycket kortare initial period. Att replikera sådana insatser bygger inte på att avskaffa asylrätten. Vi kommer dock heller ingen vart med mantrat att asylrätten ska ”respekteras”, samtidigt som det blir svårare för människor att söka skydd i praktiken genom alltmer stängda gränser. FN:s flyktingkonvention är fullt kompatibel med ett globalt flyktingkvotsystem. Asylrätten ger en rätt att söka asyl, det vill säga att få sin flyktingstatus prövad, samt en rätt emot refoulement, alltså emot att bli sänd tillbaka till livsfara eller förföljelse. Den ger inte en rätt att bosätta sig i det land man sökt asyl. Det är fullt möjligt inom ramen för flyktingkonventionen för ett land att ta emot en asylansökan, avgöra flyktingstatus och sedan vidarebosätta personen i fråga i ett tredje land. De som vill avskaffa asylrätten måste svara på om de vill avskaffa principen om non-refoulement. Den principen är inte bara grundbulten i asylrätten, utan betraktas även som internationell sedvanerätt. Även länder som inte skrivit under flyktingkonventionen förväntas följa den. Är asylrättsmotståndarna beredda att skicka flyktingar tillbaka till Syrien? Det är också populärt att vilja hjälpa flyktingar ”på plats”. Vilken plats? Det blir svårt att diskutera konstruktiva lösningar på flyktingproblematiken med detta slarviga språkbruk. Om man menar i länder som gränsar till konfliktområden så måste man ju fråga dessa länder först. De är inga naturliga uppsamlingsplatser, utan är riktiga länder, med en riktig politisk och ekonomisk verklighet att ta hänsyn till precis som i Sverige. Hur vill man förhandla med dessa länder för att de ska ta ett ännu större ansvar än vad de redan gör? Om ”på plats” är ett FN-drivet flyktingläger så missar man över två tredjedelar av alla flyktingar som inte bor i läger. Det är inte så att flyktingar bara sitter och väntar på att svenskar ska komma och rädda dem. Flyktingläger ligger dessutom också i länder. Återigen måste man förhandla. Den andra centrala frågan att ta ställning till är var flyktingar ska kunna söka asyl. Det måste vara möjligt att söka asyl någonstans, hur ska man annars kunna avgöra vilka som ska omfördelas i ett kvotsystem? Här förespråkas ofta en australiensisk modell, där asylsökare hänvisas till ”center” på Manusöarna och Papa Nya Guinea. Människor har i praktiken hållits i fängelselika förhållanden, med flera dödsfall och självmord som konsekvens. Ett av problemen har varit att Australien inte lyckats avtala med något tredje land om att ta emot de personer som har flyktingstatus. Eftersom de inte är välkomna i Australien har de fastnat. Lösningar måste vara multilaterala eller globala. Vad finns det då för förslag för att reformera den globala flyktingpolitiken? Ett är att skilja på asylsökarland och bosättningsland. Detta är i praktiken vad kvotsystemsförespråkarna vill, men de misstar sig när de tror att asylrätten är problemet. Det land man söker asyl i behöver inte vara det land man får uppehållstillstånd i. Detta förutsätter ett globalt omfördelningssystem eller avtal länder emellan. Globalt vore att föredra, men Sverige skulle redan nu kunna förhandla med enskilda länder. Det är till exempel denna åtskillnad mellan asylansökan och bosättningsland som är grunden för avtalet mellan EU och Turkiet. Fördelen med att ha en sådan åtskillnad globalt är, som den kanadensiske juridikprofessorn James Hathaway påpekat, att pengar som västländer lägger på att utreda asylansökningar kan användas mer effektivt i ett centraliserat system. Få personer lär ta sig hela vägen till Sverige om en asylansökan här inte per automatik ger uppehållstillstånd här. Detta är återigen vad kvotsystemsförespråkarna påpekat, men de utgår felaktigt från att det kräver att asylrätten avskaffas eller att det är något Sverige kan göra på egen hand. Sverige kan avtala med enskilda länder i avsaknad av ett globalt system, men då krävs att man följer vissa principer. I min egen forskning har jag poängterat att flyktingar måste ges tillgång till permanenta lösningar. Man måste ställa krav på att flyktingar kan bli en fullgod del av det nya samhället. Ett av de största problemen för dagens flyktingar är svårigheten att försörja sig i läger eller i städer där de bor tillfälligt. EU har förhandlat med Libanon och Jordanien om handelsfördelar i utbyte mot att flyktingar ges vissa ekonomiska rättigheter. Resultaten har varit blandade, men intentionen är riktig. Däremot är det problematiskt när dessa åtgärder sker på bekostnad av att västländer också tar emot flyktingar. En uppmärksammad bok skriven av två forskare vid Oxford förespråkade en sådan modell som ett slags universallösning. Men att ge flyktingar vissa rättigheter att arbeta är inget alternativ till långsiktiga lösningar, däremot kan det vara ett bekvämt sätt för västländer att avsäga sig ansvar. I stället bör det vara juridiskt bindande att ta emot kvotflyktingar. Detta bör kombineras med ekonomiska avtal och bidrag till länder som i praktiken kommer fortsätta att vara första asylland. Frivilligheten i dagens kvotsystem gör att flyktingmottagandet blir helt avhängigt dagspolitiska omsvängningar. Danmark har nyligen beslutat att inte ta emot några fler kvotflyktingar. USA, som främst tar emot kvotflyktingar snarare än spontana asylsökare, har drastiskt dragit ner sin kvot. Om ett lands flyktingkvot blir bindande kan man också överväga handel med flyktingkvoter. Många är obekväma med detta förslag. Finns tydliga krav på varje lands flyktingmottagande, som att ge permanenta uppehållstillstånd och fulla ekonomiska rättigheter från dag ett, kan jag dock inte se hur det skulle vara en försämring mot dagens system. Däremot skulle det kunna bidra till att resurser fördelas mer effektivt globalt. Alla lösningar måste dock inkludera flyktingar i beslutsprocesser. Deras önskemål om var de vill bo måste också tas i beaktande. Även om det viktigaste är att leva i säkerhet så får ett omfördelningssystem inte bli ett tyranni. 12 juni 2018 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2607, "headline": "”Rättsprocessen tynger Nobels varumärke”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 9/6. Planerna på Nobel Center är en belastning för Nobelstiftelsens anseende. Tyvärr finns det efter den nu publicerade artikeln på DN Debatt anledning att ifrågasätta om stiftelsens nuvarande ledning kan fortsätta i sina roller eller om förtroendet är förbrukat, skriver Björn Hasselgren.", "article": "Mark- och miljödomstolen har underkänt den detaljplan för byggande av Nobel Center som Nobelstiftelsen önskar. Argumenten för att upphäva detaljplanen är starka och baseras på vetenskaplig grund, just det som Nobelstiftelsen är satta att bevaka. Stiftelsens ordförande och verkställande direktör framhärdar i sin ohållbara inställning till projektet. Nu måste man ställa sig frågan hur länge den nuvarande ledningen i Nobelstiftelsen ska tillåtas tära på Nobelprisernas varumärke. Uppgiften att förvalta Alfred Nobels efterlämnade arv och att dela ut priser till vetenskapliga prestationer utöver det vanliga är grannlaga. Den kräver att företrädarna för organisationen/stiftelsen innehar en personlig mognad, en klar etik och att stiftelsen i alla delar lever efter en agenda och tillämpar metoder i sin verksamhet som möter de krav som ställs på vetenskaplig verksamhet. Så har det också varit sett över tid. Men med agerandet omkring byggplanerna för Nobel Center har det nu gått riktigt fel. På flera plan. Det är med allvarligt beklagande man läser debattartikeln från Nobelstiftelsen. För det första: Mark- och miljödomstolens dom är grundad på uttalanden om riksintresset från de instanser i Sverige som har till uppgift att bevaka dessa intressen, bland annat statens expertmyndighet Riksantikvarieämbetet. Uttalandena från ämbetet, och flera andra klaganden och remissinstanser grundar sig på beprövad vetenskap och omfattande erfarenhet inom de aktuella områdena, kulturmiljö och bevarandefrågor. Att Nobelstiftelsen anser sig kunna vifta undan dessa instansers erfarenhet och kunnande så lättvindigt som görs i debattartikeln är stötande i allmänhet och allvarligt graverande för en institution med en så central ställning i det svenska vetenskapliga samfundet. Man häpnar över tilltaget och en undran väcks hur stiftelsen ser på andra vetenskapliga discipliner som på något sätt misshagar Nobelstiftelsen. För det andra. Nobelstiftelsen och dess husbolag har haft det dåliga omdömet att nyligen, mitt under den pågående rättsprocessen, då Mark- och miljödomstolen övervägde sitt domslut, gå ut med ytterligare information och beskrivningar av hur bra man anser att Nobel Center ska bli. Även detta agerande tyder på ett så bristande omdöme och bristande respekt för den behöriga gången i en rättsprocess att man bedrövas. Man måste helt enkelt ställa högre krav på Nobelstiftelsen än detta. För det tredje. Hela ärendet omkring tilldelning av tomtmark, utarbetande av detaljplanen och Stadens samt statens hantering bär tydliga tecken av en process som uppenbarligen inte i alla delar tål offentlighetens ljus. Blotta misstanken om att det skulle finnas något slags icke tillbörlig hantering i en process som gäller så centrala värden för Nobelstiftelsen borde får stiftelsen att dra öronen åt sig. Att man dessutom lierat sig med krafter i Stockholms Stadshus som i kommentarer till Mark- och miljödomstolens domslut uttalar sig raljant och nedsättande om både de klagande och domstolen är minst sagt oroande och bygger under bilden av det bristande omdömet hos stiftelsen. När man i media tar del av alla olika aspekter på krisen i Svenska Akademien bedrövas man över flera olika aspekter, alldeles oavsett vad som är sant och inte. Att Nobelstiftelsen vd uppträder som något slags moraliskt föredöme om hur verksamheter bör och ska bedrivas utifrån etiska utgångspunkter i fallet Svenska Akademien är synnerligen förvånande med tanke på den bristande etiska kompass som man själv tycks inneha i Nobelstiftelsen, när det gäller Nobel Center. Sverige och vetenskapssamfundet har haft stor nytta av det omdömesgilla sätt som Nobelstiftelsen över tid förvaltat minnet av Alfred Nobel och hans arv. Det vore att föredra att verksamheten kunde fortsätta med bevarat förtroende och anseende. Det är också helt i sin ordning att Nobelstiftelsen överväger sitt lokalbehov, även om man i allmänhet bör bedriva verksamheten med den största återhållsamhet. De nuvarande planerna på Nobel Center är en belastning för Nobelstiftelsens anseende. Tyvärr finns det efter den nu publicerade artikeln på DN Debatt anledning att ifrågasätta om stiftelsens nuvarande ledning kan fortsätta i sina roller eller om förtroendet är förbrukat. Dra genast tillbaka planerna på nuvarande Nobel Center med en placering på Blasieholmen. Ta ett steg tillbaka och agera med det omdöme, nyfikenhet inför andra än den egna åsikten och med den ödmjukhet som vi vill se Nobelstiftelsen inneha. Och som kännetecknar god vetenskap och forskning. Bidra inte till att tynga Nobels varumärke med en rättsprocess, om ett hus, som ytterligare skadar anseendet. 9 juni 2018 Debattartikel Carl-Henrik Heldin, ordförande Nobelstiftelsen och Lars Heikensten, vd Nobelstiftelsen: ”Domstolens skäl att säga nej till Nobel Center håller inte” Repliker Kerstin Dahlbäck, författare och litteraturvetare: ”Nobelstiftelsen bortser helt från den estetiska aspekten” Björn Hasselgren, teknologie doktor, senior fellow, Timbro: ”Rättsprocessen tynger Nobels varumärke” Gösta Alfvén, docent vid Karolinska Institutet: ”Vilseledande om stödet för Nobel Center” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2608, "headline": "”Nobelstiftelsen bortser helt från den estetiska aspekten”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 9/6. Det planerade Nobelhuset är kanske inte fult i sig – om smak ska man inte orda – men inplacerat på Blasieholmen är det ohyggligt. Och artikeln av Heldin och Heikensten förklarar inte varför huset ska ligga på Blasieholmen, skriver Kerstin Dahlbäck, författare och litteraturvetare.", "article": "Det var med ett leende jag läste Carl Henrik Heldins och Lars Heikenstens (H&H) artikel om Nobelhuset. Den är ett exemplum på bedräglig argumentation med ett blomsterprytt språk som ska förvilla läsaren – som förutsätts vara ”lättledd och lätt bortledd”. Tonen i artikeln är von oben och förrädiskt förlöjligande gentemot Mark- och miljödomstolens beslut. Som långvarigt verksam inom akademien vet jag att man hellre än att se till det explicita i en text bör uppmärksamma det implicita, det som inte sägs. Där finns oftast pudelns kärna. H&H:s artikel tar inte upp det helt avgörande i kritiken mot deras planerade Nobelhus: den estetiska aspekten. Det dominanta huset är av en storlek som för tanken till Sovjetstatens ”gåvor” till sina undertryckta randstater i form av överdimensionerade husbyggen, som dessa inte ville ha. Det skall placeras på en av de mest ömtåliga platserna i Stockholms innerstad, riva upp en miljö, som tecknar Stockholms historia också ur ett folkligt perspektiv. Det planerade Nobelhuset är kanske inte fult i sig – om smak ska man inte orda – men inplacerat på Blasieholmen är det ohyggligt. Folk i gemen känner nog inte med Lundbergföretagen men de reagerar starkt på förfulandet av stadsbilden, där den är som vackrast. Det är en katastrof för Stockholm, som är ett riksintresse. Som ung fick jag rådet av ministern Bengt Göransson att läsa utredningar baklänges och därmed inte utsätta mig för utredarens eventuella övertalningsförmåga. Det är ett gott råd: H&H överöser Nobelstiftelsen och det planerade Nobel Center med honnörsord, artikeln är en panegyrik över H&H själva. Men argumenten förklarar inte varför huset ska ligga på Blasieholmen. Att Svenska Akademien, som delar ut Nobelpriset i litteratur, imploderat inverkar på Nobelprisets rykte. Borde inte Nobelstiftelsen efter allt som hänt vara litet försiktig, vara ”öppen”, ett av H&Hs honnörsord och ta till sig av kritiken. Citatet från Richard Henderson är en naturlig artighet som tillkommer en pristagare. H&H poängterar att det planerade Nobelhuset ska vara ”publikt” , de betar kroken med ord som ”välkomna” alla, ”allmännyttigt” , ”framåtblickande”, ”modernt”, ”innovativt”, ”internationellt” etcetera, etcetera. Men varför då forsla publiken från Nacka – eller Kista, Huddinge och Järfälla? Eller från trakten kring Brunnsviken, där unga och äldre studerar och forskar? Varför inte lägga huset närmare dem man vill locka dit? Och hur kan man påstå att Nobelhuset ”stolt står upp för betydelsen av kunskap, fakta, empiri och vetenskap”, när den process som Nobelstiftelsen drivit kantats av beslut och remissinstanser som avrått och sagt nej, det vill säga det hus Nobelstiftelsen planerar att bygga på Blasieholmen kommer att bli sinnebilden för faktaresistens och kunskapsförakt. 9 juni 2018 Debattartikel Carl-Henrik Heldin, ordförande Nobelstiftelsen och Lars Heikensten, vd Nobelstiftelsen: ”Domstolens skäl att säga nej till Nobel Center håller inte” Repliker Kerstin Dahlbäck, författare och litteraturvetare: ”Nobelstiftelsen bortser helt från den estetiska aspekten” Björn Hasselgren, teknologie doktor, senior fellow, Timbro: ”Rättsprocessen tynger Nobels varumärke” Gösta Alfvén, docent vid Karolinska Institutet: ”Vilseledande om stödet för Nobel Center” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2611, "headline": "Bostadssituationen för nyanlända ett dåligt skämt", "summary": "Som nyanländ med tre barn måste jag ha någonstans att bo. Det är orimligt att man på två år ska lära sig svenska, hitta ett jobb och en bostad när man måste stå minst sex år i bostadskö för att få bo i en hyreslägenhet.", "article": "Att få en lägenhet är mycket svårt även för dem som är födda i Sverige, speciellt svårt i stora städer och svårast i Stockholmsområdet. Om det är svårt för svenskar kanske man kan förstå hur svårt det är för nyanlända? Nyanlända, som har flytt från Syrien på grund av kriget, tvingades att lämna allt som de hade: familj, hem, jobb, skolor, bil och alla sina tillhörigheter. De kom till Sverige med en enda dröm, en trygg plats för dem och deras barn. De fick vänta mer än ett år för att få uppehållstånd i Sverige. En lång, tråkig och förlorad tid när de inte kunde göra något annat än att sitta och vänta och låta tiden gå. Efter att ha fått uppehållstånd tvingades de att flytta till nya platser för att börja studera svenska och bli integrerade i det svenska samhället. I Nacka förväntar sig kommunen att nyanlända på bara två år ska lära sig svenska, hitta jobb och lägenhet. Är det ett skämt? Jag tror att politikerna måste sätta sig in mer i de nyanländas situation. Även om man lärt sig svenska på två år är det fortfarande svårt att få jobb. Man får kanske får ett tillfälligt jobb, men inte en permanent anställning. För att få hyra en lägenhet måste man ha fast jobb och en viss inkomst. Ibland känner jag att vi snurrar runt i en ond cirkel. Man måste tala svenska för att få ett jobb och man måste ha fast adress för att kunna söka jobb. För att kunna uppnå detta är det absolut viktigaste att man har en egen lägenhet. Jag pratar svenska och jobbar deltid som lärarassistent i en skola och står i kö i fyra bostadsförmedlingar i Stockholmsområdet. Men man behöver stå i minst sex år i bostadskö och ha ett fast jobb för att få hyra en lägenhet. Att lämna Nacka nu och flytta till annan plats skulle betyda att vi måste börja om från början igen. Vi måste också tänka på barnen, som flyttat till ett nytt land med ett nytt språk. De kämpade hårt för att känna sig hemma under sitt första år när vi bodde i Göteborg. Då vi fick uppehållstillstånd blev de tvungna att flytta igen till en annan stad och fick om igen börja i en ny skola och skaffa nya vänner. Hur kan man berätta för dem att de måste flytta igen? Jag inser att bristen på lägenheter är ett problem i Stockholmsområdet. Kön på Bostadsförmedlingen i Stockholm ökade under 2017 med drygt 40.000 personer. Stockholmsområdet har landets längsta bostadsköer, 2016 ökade den genomsnittliga kötiden i länet till nio år för att få en lägenhet, men om det är så svårt för svenskarna som pratar svenska och har släktingar, vänner och jobb och känner till alla regler, hur svårt är det då inte för nyanlända? Sverige är ett stort land, och det finns många alternativ som man kan välja mellan, men vi valde inte att komma till Nacka. Migrationsverket och Arbetsförmedlingen bestämde att vi skulle flytta hit. Varför valde de Nacka kommun när vi inte får och kan fortsätta att bo och leva här? Det känns som om vi är fortfarande är på flykt. Jag, som mor till tre barn, önskar bara att få en lägenhet där vi kan bosätta oss och påbörja ett tryggt och varaktigt liv. Jag skulle då kunna fortsätta att plugga till lärare och hitta ett fast jobb och sedan känna att mina barn får en rättvis chans, en likadan chans som andra barn har i Sverige. Tycker ni att det här är en för stor dröm? DN gjorde tidigare i år en större genomgång av bostadssituationen för de nyanlända i Stockholm län. Ett reportage visade att situationen på Lidingö är liknande den i Nacka. ", "article_category": "other"}
{"id": 2614, "headline": "”Stora banker skyldiga att se till att det finns kontanter”", "summary": "DN DEBATT 11/6. De stora bankerna har ett särskilt ansvar för tillgången till kontanter i samhället. Vi är eniga om att de banker som erbjuder betalkonton och har en inlåning från allmänheten på över 70 miljarder kronor ska vara skyldiga att tillhandahålla kontantuttag och dagskassehantering i hela Sverige, skriver Riksbankskommittén.", "article": "Kontanter är fortfarande viktiga för en betydande del av Sveriges invånare, föreningar och småföretag. Riksdag och regering behöver i god demokratisk ordning och med tillräckligt beslutsunderlag ta aktiv ställning till kontanternas roll i ett längre tidsperspektiv. Kontanterna kan inte tillåtas avvecklas av privata aktörer innan ett sådant ställningstagande görs. Därför föreslår en enig Riksbankskommitté att de stora bankerna ska ges ett ansvar att säkerställa rimlig tillgång till tjänsterna kontantuttag och dagskassehantering i hela Sverige. Utvecklingen mot minskad kontantanvändning går fort i Sverige. I ett internationellt perspektiv är vi i det närmaste unika sett till hur lite kontanter som cirkulerar i samhället och den låga andelen kontanta betalningar i handeln. Tillgången till kontanttjänster, i form av möjligheten till insättning på och uttag från bankkonton, har försämrats de senaste fem åren, bland annat till följd av att antalet bankkontor med kontantservice har mer än halverats sedan 2011. Denna utveckling har främst drivits av de stora bankerna. Vi i Riksbankskommittén anser att den fortsatta utvecklingen av tillgången till kontanter i samhället bör ske under kontrollerade former så att allmänhetens och samhällets behov av kontanter tillgodoses. I vårt delbetänkande Tryggad tillgång till kontanter (SOU 2018:42) som publiceras i dag föreslår vi därför att banker, som erbjuder betalkonton och har en inlåning från svensk allmänhet på över 70 miljarder kronor, ska vara skyldiga att tillhandahålla kontantuttag och dagskassehantering i en sådan utsträckning att det finns en rimlig tillgång till dessa tjänster i hela Sverige. Storleksgränsen innebär att endast banker med nationell täckning och som är systemviktiga för kontantkedjan omfattas av de föreslagna kraven. Rimlig tillgång innebär att runt 99 av 100 svenskar ska ha högst 25 kilometer till närmaste plats för såväl kontantuttag som dagskassehantering. Det innebär en viss ambitionshöjning jämfört med tillgången i dagsläget. Kraven tar inte hänsyn till hur tjänsterna erbjuds. Det står bankerna fritt att välja hur de vill erbjuda tjänsterna, över disk eller via uttagsautomater, och om de vill erbjuda tjänsterna i egen regi eller genom ombud. Öppettider och priser för tjänsterna måste också vara rimliga. Vi anser att de stora bankerna har ett särskilt ansvar för tillgången till kontanter i samhället. De är helt centrala som förmedlare av betalningar och krediter. Det är därför inte rimligt att de helt kan frånsäga sig ansvaret att hantera kontanter, särskilt mot bakgrund av att det är ett lagligt betalningsmedel. Vidare måste bankkonton vara användbara för alla bankkunder, även för de personer, föreningar och företag som har behov av kontanter. Omvandlingen av betalmarknaden går fort, med nya lösningar för att genomföra betalningar. Det finns fördelar med denna utveckling ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Vi ser positivt på teknisk utveckling, men kontanter är fortfarande ett viktigt betalningsmedel för en betydande del av befolkningen. Det finns i dag runt en miljon svenskar som står utanför det digitala samhället, bland annat vissa äldre, nyanlända och personer med funktionsvariationer. Kontanter kan också bidra till att minska samhällets sårbarhet vid kriser och kan ge ett bättre integritetsskydd. Riksdagen beslutade 2007 att alla i samhället ska ha tillgång till grundläggande betaltjänster till rimliga priser. Det gäller bland annat kontantuttag och hantering av dagskassor för föreningar och företag. Dessa tjänster är en nödvändig förutsättning för att kontanterna ska kunna cirkulera i samhället och fungera som betalningsmedel. Tillgången till kontanttjänster är i dag sämst i glesbygdsområden. Berörda myndigheter, företag och experter som vi har träffat är eniga om att det finns en stor risk att kontantuttag, dagskassehantering, och kontanttransporter inom en snar framtid inte kommer att kunna upprätthållas på kommersiell grund i stora områden i Sverige. En fortsatt snabb avveckling av kontanttjänsterna skulle drabba vissa människor, föreningar och småföretagare hårt och underminera kontanternas ställning som betalningsmedel. I en nyligen genomförd undersökning ansåg en stor majoritet av svenskarna, 68 procent, att kontanter bör finnas kvar som betalningsmedel. Utvecklingen för kontanterna i samhället bör inte gå snabbare än att vi i god demokratisk ordning och med ett tillräckligt beslutsunderlag kan ta ställning till vilka statliga betalningsmedel som bör finnas i framtiden. För ett sådant ställningstagande behövs analyser inom bland annat följande områden: • Kontanternas roll för samhällets krisberedskap. • Om en digital centralbanksvaluta, i form av en e-krona, kan vara ett fullgott alternativ till kontanter. • På vilket sätt vi säkerställer ett högt förtroende för betalningssystemet. • Centralbankspengars roll i en tid av tekniskt driven omställning. Kontanterna och en fungerande kontantinfrastruktur får inte tillåtas försvinna innan ställningstaganden inom dessa områden kan göras. Utformningen av de föreslagna kraven stimulerar samarbete, eftersom bankerna inte kan drabbas av sanktioner så länge som det totalt sett finns en rimlig tillgång på kontantuttag och dagskassehantering i Sverige. Uppnås inte kraven drabbas bankerna av ekonomiskt kännbara sanktioner. Ju mindre en enskild bank bidrar till tillgången till kontanttjänster desto högre sanktioner och ju större banken är, desto högre sanktioner. Befintliga statliga insatser för att främja tillgången till grundläggande betaltjänster kompletterar lagkraven men insatserna behöver intensifieras. Vi bedömer också att Riksbanken i lag bör ges ett övergripande ansvar för kontanthanteringen i samhället. Hur detta ansvar ska se ut i detalj återkommer vi till i vårt slutbetänkande. Med våra förslag kommer de stora bankerna att tvingas att ta sitt ansvar gentemot sina kunder och samhället när det gäller tillgången till kontanter men de ges samtidigt stora frihetsgrader för hur de tar detta ansvar. Våra förslag gynnar främst människor och företag i glesbygd. Vidare gynnas äldre och personer med funktionsvariationer eftersom många i dessa grupper har problem med digitala betalningar. Genom kraven bedöms också den svenska kontantkedjan bli mindre sårbar. Kostnaderna bedöms bli mycket begränsade för bankerna, totalt 8–15 miljoner kronor per år sammanlagt för de sex banker som bedöms komma att omfattas av kraven. Kommitténs förslag innebär också att staten stärker sin roll för att förbättra tillgången till kontanttjänster i hela landet. Delbetänkandet överlämnas Måndagen den 11 juni klockan 09.00 överlämnas Riksbankskommitténs delbetänkande SOU 2018:42 ”Tryggad tillgång till kontanter” till finansmarknadsminister Per Bolund.  11 juni 2018 Debattartikel Riksbankskommittén: ”Stora banker skyldiga att se till att det finns kontanter” Repliker Nina Wenning, vd på Bankomat AB: ”Löser inte behovet av kontanter i en kris” Hans Lindberg, vd Svenska Bankföreningen: ”Förslaget om kontanthantering strider sannolikt mot EU-rätten” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2621, "headline": "Kristersson saknar såväl kanter som konturer", "summary": "DN 10/6 2018. Ulf Kristersson skulle förmodligen bli en resonerande statsminister. Men han är inte alltid tydlig var han själv landat. Var går hans gräns i reformarbetet, för regeringsunderlaget och landet?", "article": "Hur skulle Ulf Kristersson bli som statsminister? Moderatledarens erfarenheter, karaktärsdrag och övertygelser kan få betydelse för Sveriges framtid. Ulf Kristersson har varit politiker i stort sett hela sitt vuxna liv. Under sin resa har han förlorat ordförandeklubban i ungdomsförbundet till Fredrik Reinfeldt för att många år senare bli socialförsäkringsminister i densammes regering. Han har varit kommunalråd i både Strängnäs och Stockholm och suttit länge i riksdagen. En gedigen meritlista, således. Men betydelsefulla reformer eller beslut som bär Ulf Kristerssons signatur lyser med sin frånvaro. Som person framstår Ulf Kristersson som resonerande, ödmjuk och sympatisk. Ett soligt leende är inte långt borta och han är ingen slugger i debatter. Han efterlyser aktivt ett vuxet samtal. Gott så. Men han är samtidigt vag. I Karin Erikssons porträtt av honom i lördagens DN lämnar han ett stort tolkningsutrymme vad han egentligen menar. Det finns inga kanter någonstans. Han är ingen Winston Churchill eller Margaret Thatcher direkt. Snarare är han lik Angela Merkel, en pragmatiker som många gånger varit svår att förutspå men som behållit makten länge. Hon påverkar färdriktningen för dagens Europa. De två förstnämnda förändrade historien. Det för oss in på att övertygelser och principer kan spela en avgörande roll. Här vet vi ännu inte hur en statsminister Kristersson skulle agera i skarpa lägen. I DN-intervjun ger han bara två raka besked: Han ämnar inte bilda en ren Moderatregering och han tänker inte göra upp med Sverigedemokraterna om statsbudgeten. Men kan han tänka sig att göra upp med SD i andra frågor för att kunna bli – och förbli – statsminister? Han svarar att om riksdagsmajoriteten fattar beslut ”som jag inte kan stå för helt enkelt, då får de skaffa sig en ny regering”. Men vad kan han stå för? Han säger sig vara nöjd om han kan påverka riktningen framåt. Men Sverige behöver genomgripande reformer på flera områden: bostäder, arbetsmarknad och skatter. Han har under sin bana ofta talat sig varm för att människor ska få flera chanser i livet. Och under sitt sommartal i sin hemstad på lördagen lyfte han återigen betydelsen av social rörlighet. Han förklarade också väl varför hans parti går till val under parollen ”rättigheter, skyldigheter, möjligheter – lika för alla”. Samhällskontraktet och rättsstaten är viktiga för moderater. Det märks inte minst för hur partiet agerar och argumenterar i den blossande migrations- och integrationsdebatten. Utgångspunkten är rätt, men den nyintagna njugga inställningen till flyktingar är olycklig. Här borde Kristersson bottna mer i sina unga års övertygelse om det öppna samhällets överlägsenhet. Han gjorde dock en mycket välkommen markering mot antisemitism, hat och hot i sin inledning av sommartalet. Där var han tydlig och resolut om att stå bakom judar, kommunpolitiker och andra som på goda grunder känner osäkerhet och olust. Våldet och intoleransen är på frammarsch i vårt land. De måste stävjas. Politiskt formades han när historien skulle vara slut, och fred och frihet ha segrat för alltid. Som statsminister skulle han med fast hand behöva hantera vår tids växande polarisering, nationalism, populism, religiös fanatism, rysk aggression och informationskrig. Statsmannakonst året 2018 består inte bara i att kunna forma en ministär efter valet den 9 september. Under överskådlig framtid behöver en statsminister vara en garant för att Sverige har så öppna gränser som möjligt för handel och migration – och för att hålla gränsen när landet och enskilda invånare blir angripna av krafter med onda avsikter. Har Ulf Kristersson den ideologiska kompass och ledarskapsförmåga som krävs i en tid då det öppna samhället på allvar utmanas? Han talar vackert om hoppfullhet. Men som statsminister står mycket av hoppet till honom själv. ", "article_category": "other"}
{"id": 2631, "headline": "”Postmodernismen måste bort från skolan”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 7/6. Den svenska skolkrisen är självfallet inte enbart Skolverkets fel, även politiker av olika färger har haft ett stort ansvar för förfallet. Inte minst mitt eget parti, Moderaterna, har under de senaste decennierna gjort flera felsteg som har påverkat det svenska skolväsendet negativt, skriver Benjamin Dousa, Muf.", "article": "Isak Skogstad och Per Kornhall presenterar i sin artikel belägg för att Skolverket förvanskade sitt uppdrag att ta fram tydliga kunskapskrav. De menar att tjänstemän på myndigheten lät sin postmoderna kunskapssyn påverka utformningen av den läroplan som regeringen Reinfeldt gav dem i uppdrag att ta fram. För oss i Moderata ungdomsförbundet är skolan en av de absolut viktigaste frågorna. Vi går till val på att stärka den sociala mobiliteten i det svenska samhället. Jag vill att fler ska få möjlighet att genomföra den klassresan jag själv har genomgått. Tack vare en bra skola med tydligt fokus på kunskap fick jag lära mig att prata bra svenska och så småningom lyckades jag som först i familjen komma in på en högskola. Det som Skogstad och Kornhall visar är därför mycket skrämmande för mig som moderat. Alla tendenser till kunskapsrelativism och postmodernism måste helt enkelt bort från det svenska skolväsendet. Den svenska skolkrisen är självfallet inte enbart Skolverkets fel, även politiker av olika färger har haft ett stort ansvar för förfallet. Inte minst mitt eget parti, Moderaterna, har under de senaste decennierna gjort flera felsteg som har påverkat det svenska skolväsendet negativt. Jag menar att drastiska åtgärder behövs. Jag har ofta fått höra att skolan är reformtrött. Jag menar dock att det inte stämmer. Om det är något skolan är trött på så är det illa förankrade reformer som är framtagna av progressiva skolideologer utan någon som helst insikt i klassrummets praktik. Moderaterna behöver på allvar kavla upp skjortärmarna och ta fram flera konkreta åtgärdsförslag för att stärka skolväsendet. Det som Alliansen har levererat hitintills räcker inte. Det är nu hög tid att partiet tar initiativ till en ny läroplan, som baseras på evidens och empirisk forskning i stället för ideologi och pedagogisk flumforskning. Därtill så måste lärarutbildningen reformeras rejält: ut med pedagogiken och in med hjärnforskningen. Sist men inte minst måste Moderaterna våga vara kritiska mot den pseudomarknad som präglar skolsystemet. Det är inte minst viktigt för att återupprätta förtroendet för vår skolpolitik. Jag tänker kämpa för att Moderaterna ska bli det ledande skolpartiet. Först när vi har skapat en kompensatorisk skola som sätter kunskap i första rummet kommer vi att kunna förverkliga våra visioner om ett samhälle som präglas av hög social mobilitet. 7 juni 2018 Debattartikel Skoldebattörerna Per Kornhall & Isak Skogstad: ”Skolverkets tjänstemän trollade bort kraven på faktakunskaper” Repliker Benjamin Dousa, förbundsordförande Moderata ungdomsförbundet: ”Postmodernismen måste bort från skolan” Anna Westerholm, chef Läroplansavdelningen Skolverket: ”Fel att Skolverket obstruerade mot regeringen” Slutreplik från Per Kornhall & Isak Skogstad: ”Vi har flera belägg för att Skolverket struntade i regeringen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2636, "headline": "”När jag hörde hur mammorna grät hände något i mig”", "summary": "Bara en mycket liten del av den medicinska forskningen i Sverige och västvärlden är inriktad på sjukdomar som plågar de allra fattigaste i världen. Hälsoforskaren Vinod Diwan, under många år kollega med världskände Hans Rosling, menar att detta försvårar det globala hälsoarbetet.", "article": "Steget från jordgolvet i en liten byskola i Indien till en kreativ forskarmiljö i Stockholm där alla brinner för ett gemensamt mål kan tyckas vara långt. Läkaren och professorn Vinod Diwan har gjort den resan. Under många år arbetade han nära Hans Rosling, den världsberömde läkaren och folkupplysaren. Själv drömmer den 70-årige professorn Vinod om en värld där hälsan inte är beroende av pengar och klasstillhörighet. – Forskning om hälsa och sjukvård är inriktad på icke-smittsamma sjudomar som cancer, diabetes och sjukdomar i hjärta och kärl. Det betyder mycket för en stor del av befolkningen. Men fattiga lider även av smittsamma sjukdomar som tuberkulos, hiv och aids, säger Vinod Diwan. Vi träffar honom på Karolinska institutets institution för folkhälsovetenskap. På väggen hänger fotografier av dem som lett verksamheten där. Bland andra just Hans Rosling, en av initiativtagarna till Läkare utan gränser i Sverige och känd för sina folkbildande föredrag om global hälsa. Bredvid honom syns ett porträtt av Vinod Diwan. Tillsammans med Rosling drev han envist och oförtrutet under åratal på för att politiker, forskare och myndighetspersoner över hela världen skulle inse att en satsning på global hälsa är en förutsättning för en rättvis värld. Även efter pensioneringen fortsätter Vinod sitt tålmodiga arbete. – Sjukdomar och skador som drabbar människor, deras husdjur och deras odlingar är grunden för fattigdomsfällan i världen. Det spelar ingen roll hur hårt och länge någon arbetar om sjukdomarna ödelägger allt den skapat. – Inte heller har det någon betydelse hur mycket bistånd rika länder pumpar in om sjukdomar som tuberkulos, malaria, parasitangrepp och kolera skördar stora offer varje år. Vinod Diwan säger att hälsoläget i världen ändå stadigt förbättras. Barnadödligheten minskar, människors livslängd ökar, mödradödligheten sjunker … även i de fattigaste länderna i Afrika, Latinamerika och Asien. – Men i Sverige och andra rika länder får inte den kunskapen fäste. Här i landet är det bara en av fem som tycker att världen blivit en bättre plats att leva på. Många tycks inte ta den information som presenteras på allvar, inte heller i forskarvärlden. Vinod Diwan och Hans Rosling diskuterade i timmar just denna fråga. – Hans ville fokusera på att berätta för de rika att världen blivit bättre, att utvecklingen går åt rätt håll. Men de välbärgade ser fortfarande på länder i Afrika och Asien som sina ”fattiga kusiner”, som underutvecklade länder i behov av vårt frikostiga bistånd. – Så menar kollegor till mig exempelvis att Kina måste fuska med sin hälsostatistik när det kommer rapporter om en kraftigt minskad barnadödlighet där. Exemplen kan mångfaldigas. Det akademiska ämnet Global hälsa bygger på kunskap och erfarenheter från olika vetenskapliga discipliner såsom folkhälsa, medicin, epidemiologi, hälsoekonomi, miljömedicin, beteendevetenskap och antropologi. – Global hälsa är däremot inte bistånd, slår Vinod Diwan fast. Den kopplingen har gjort stor skada genom åren, säger han. – Medan Sverige har stor respekt för forskning och vetenskap gäller inte det utvecklingsbiståndet. Där kan vem som helst bli expert. Det handlar ju bara om de fattigas hälsa … – Global hälsa handlar inte om altruism, om att ge allmosor. I stället måste alla insatser bygga på forskning och evidens, det vill säga på det vi vet fungerar. I dag är den medicinska forskningen främst inriktad mot medelklassens problem, mot typiska vällevnadssjukdomar. 90 procent av resurserna går till sjukdomar och ohälsa som drabbar rika personer och rika länder – endast 10 procent går till fattiga människor och fattiga länder. – Ändå finns 90 procent av hälsoproblemen i just jordens fattigaste länder. Ekvationen går inte ihop, så enkelt är det. Vinod Diwan föddes 1947 i en liten by i mellersta Indien och växte upp med stor släkt där alla hjälpte varandra. I skolan fick han och klasskamraterna hålla till på jordgolvet tills de började femman. Då fick de flytta upp i bänkarna och kände sig som vuxna. Efter tolv år i skolan bestämde sig Vinod för att försöka bli läkare. I hembyn fanns en familjeläkare som fick mycket uppmärksamhet och var en betydande man. – Jag ville bli som han, berättar Vinod. Till en början handlade det mer om yrkets status än om att hjälpa andra. Det var ”fint” att arbeta som doktor. Under läkarutbildningen fick Vinod syn på en annons om att läkare och sjuksköterskor kunde få stipendium för att resa utomlands för att jobba. Några dagar tidigare hade han varit på bio och sett en film om Kenneth Kaunda, då president i Zambia i södra Afrika – ett land som Vinod egentligen inte visste något om. Så kom det sig att Zambia – och av ännu en slump även Sverige – kom att spela en avgörande roll i Vinods liv. I Zambia insåg han hälsans betydelse för att ge fattiga ett bättre liv och där mötte också han kärleken i form av den svenska sjuksköterskan Barbro. Vinod hade utbildat sig till kirurg. I Indien och i många andra länder var uppfattningen att en läkare som kunde operera var en ”riktig” läkare, medan den som inte kunde det bara var en ”halv” läkare. – Jag arbetade bland annat på ett sjukhus i norra Zambia och där var komplikationer efter mässling bland barn ett stort problem. I en sal hade vi plats för trettio sjuka barn och pojkar, men där tvingades vi ta emot tre gånger så många och även deras mammor. – Varje natt dog ett till fem barn. Vi försökte rädda dem med alla medel som stod till buds, men misslyckades. När jag hörde mammors gråt sedan ett litet barn dött hände något i mig. Som ung och ensam läkare stod jag där maktlös. Vinods bostad låg nära sjukhuset och varje natt väcktes han av mammornas gråt. Efter någon månad kunde han inte somna utan låg bara och väntade på att gråtandet skulle börja. Den här psykiskt påfrestande upplevelsen fick Vinod att inse hur viktigt det är att vaccinera barn – särskilt i fattiga områden. I Zambia fick han 1976 möjlighet att ansvara för ett vaccinationsprogram mot just mässling, polio och flera andra allvarliga sjukdomar. – Under tre månader vaccinerade vi nio av tio barn och efter en tid försvann mässlingen helt från området. Salen där barnen trängts gapade nu nästan tom. – Jag hade utbildat mig till kirurg och vid en operation kan jag förhoppningsvis hjälpa en person, men med vaccinationer kan jag hjälpa tusentals varje år. Den här erfarenheten fick mig att inrikta mig mot allmänt hälsoarbete och global hälsa. Vinod arbetade sedan under flera år i öriket Bahamas i Karibien och har vidareutbildat sig i London och Seattle, bland annat i tropiska sjukdomar och global hälsa. En kall vinterdag 1986 kom han till Sverige. Här blev global hälsa hans kall. Efter att ha skrivit en doktorsavhandling utsågs Vinod Diwan till professor i epidemiologi och blev senare chef för Centret för global hälsa på Karolinska institutet. – Under några år var Hans Rosling min chef och sedan blev jag hans chef lika länge. Bägge hade vi samma brinnande engagemang för att ge alla människor på jorden möjlighet till en bra sjukvård och en god hälsa. – Vi delade länge arbetsrum. Hans och jag blev goda vänner och kollegor. Vi inspirerade varandra. Läs mer om global hälsa Vinod säger att han vill fortsätta att arbeta med det Rosling initierade så länge hans kropp hänger med. – Mycket har förändrats inom det här området. Bistånd svarar bara för en liten del av det som i dag förs över från rika till fattiga länder. I stället har andra typer av transfereringar, även företagens direkta investeringar, mångdubblats. – Biståndet är i nog i sin slutfas efter nära femtio år och det är tid att starta en allmän debatt om hur vi ska kunna skapa en rättvis och mer jämlik värld. Jorden har blivit en annorlunda och bättre plats att leva på för de flesta – men det finns ännu mycket kvar att göra. Utmaningar i dag? – Jag återkommer till fattigdom. Att utrota den extrema fattigdomen är det snabbaste och enklaste sättet att göra människor friskare. En fattig människa lever för dagen. Om han eller hon då väljer att besöka ett sjukhus finns det kanske inte några pengar kvar att köpa mat till barnen för. Fattigdomen är det största problemet i världen. – I stället för bistånd som ofta hamnar i korrupta politikers och byråkraters fickor är investeringar i forskning den mest säkra vägen. Och forskning om att utveckla vacciner, läkemedel samt tester och system för diagnoser är det allra viktigaste. Global hälsa Global hälsa berör oss alla. Oavsett var på jordklotet vi lever. Världen är numera en del av Sverige och Sverige är en del av världen. Infektionssjukdomar, migration, klimatförändringar, våld och konflikter känner inga gränser och har en direkt, eller indirekt påverkan på hälsoutvecklingen. Trots att globala hälsofrågor borde vara högt prioriterade är kunskapen och medvetenheten om frågorna begränsade. Globaliseringen påverkar individers och hela befolkningars hälsa. Och social och hälsorelaterad ojämlikhet i rika och fattiga länder är kopplad till en ekonomisk utveckling över hela jorden. Global hälsa kan handla om problem som överskrider nationella gränser. Världshälsoorganisationen (WHO) arbetar liksom FN-organen Unicef och Världslivsmedelsprogrammet med global hälsa. Läkaren Hans Rosling (1948-2017) blev känd för sina pedagogiska och folkbildande föredrag om global hälsa. Under senare år blev han uppmärksammad över hela världen för sitt arbete med stiftelsen Gapminder. Rosling hävdade att den snabba befolkningstillväxten kommer att ta slut cirka 2050 då jordens befolkning planar ut på drygt 11 miljarder människor – om världens ledare fortsätter att bekämpa fattigdomen för de två miljarderna fattigaste. Nyligen meddelade företrädare för Gapminder foundation, Nobelstiftelsen och Nobel Center att en årlig folkbildningsdag ska hållas till minne av Hans Rosling. Den första är planerad till maj 2019. Källa: Svenska läkaresällskapet och Wikipedia  Vinod Diwan Ålder: 70 år. Familj: Hustrun Barbro Diwan, läkare, samt två döttrar, Chandini Helena och Agnes Kumary Diwan. Bor: Hyreslägenhet i Solna. Bakgrund: Född och uppvuxen i Indien. Utbildade sig till kirurg. Arbetade i flera år i Zambia och på Bahamas. Flyttade till Sverige för drygt trettio år sedan. Var under lång tid kollega med Hans Rosling, som blivit känd för sitt engagemang för global hälsa. Gör: Senior professor vid enheten för folkhälsa vid Karolinska institutet i Solna. ", "article_category": "other"}
{"id": 2642, "headline": "Befängt kalla ensamkommande elever för män", "summary": "Det humana och enda rätta är att ge ungdomar som flytt krig och förtryck en utbildning och säker uppväxt i Sverige. Vår militära insats i Afghanistan kan inte användas som slagträ mot ensamkommande unga.", "article": "Dessa ensamkommande ungdomar (som Gunnar Zetherström i sitt inlägg kallar män) har flytt våldet i Afghanistan och tagit sig hela vägen hit för att kunna ha ett liv med möjlighet till utbildning, säkerhet och en ljusare framtid. Gunnar Zetherström tycks också ha hängt upp sig på begreppet ”ensamkommande elever”, vilket jag tycker är en ganska passande beskrivning på ensamkommande ungdomar som studerar här. Han menar att dessa ungdomar ska återvända och ”motverka krig och förtryck” eftersom de ”har status i samhället” och ”kunskaper för att strida tillsammans och på egen hand”. För mig är det väldigt oklart hur just ungdomar som knappt gått i skolan har dessa kunskaper. Sverige har verkat för att få till en stabil och säker situation i Afghanistan. Än är vi dock inte där – människor dör fortfarande i självmordsattacker och andra attentat. Att kräva att dessa ungdomar, med praktiskt taget ingen livserfarenhet alls, ska åka tillbaka och ”motverka krig och förtryck” låter för mig mycket märkligt. Mer rimligt skulle vara att ge dessa ungdomar en säker uppväxt och en utbildning. Med en utbildning skulle de kunna hjälpa Afghanistan mer, om de i framtiden självmant vill återvända. Gunnar Zetherström antyder också att ungdomarna borde stanna i Afghanistan eftersom vi skickat soldater till Afghanistan. Jag förmodar att han menar att Sverige därigenom har gjort sin plikt och betalat ett pris; fem svenska soldater har stupat sedan den svenska insatsens början. Jag vill gärna tro att syftet med den svenska insatsen varit att försöka skapa en säker och stabil miljö för afghanska ungdomar, inte att ge politiker ett slagträ att använda för att hålla ensamkommande ungdomar borta härifrån. Att ge de ungdomar som lyckats ta sig hela vägen hit en säker uppväxt och en utbildning uppnår precis samma mål som den militära insatsen. Jag drog vinstlotten och föddes i Sverige. Det är inget jag valt eller på något vis förtjänat. På samma vis har inte de afghanska ungdomarna valt att födas och växa upp i ett land i krig. Med det i åtanke förtjänar de en chans till utbildning, säkerhet och en ljus framtid. Som Linda Stevadotter uttrycker det måste vi banne mig ta vårt ansvar att hjälpa dem som föddes i krig och förtryck. ", "article_category": "other"}
{"id": 2654, "headline": "I Dalarna är det kö till lärarutbildningen", "summary": "Allt färre söker sig till lärarutbildningen. Men ett projekt i Dalarna, där lärarstudenterna anställs av en kommun redan studiedag ett, har fått trenden att vända. – Här går det sex sökande på varje plats, säger Lars Walter, utbildningschef i Borlänge kommun – som kläckte idén.", "article": "Som DN tidigare berättat finns det ett skriande behov av lärare. Samtidigt är det allt färre som söker till lärarutbildningarna. Dalarna är en region som går emot strömmen när det handlar om att lyckas locka fler att bli lärare. Det har man gjort genom ett unikt pilotprojekt kallat arbetsintegrerad lärarutbildning som sjösattes hösten 2017. De studenter som blir antagna till utbildningen anställs redan från början av någon av kommunerna i Dalarna. Flera av dem har redan arbetat som lärarvikarier i kommunerna. Under hela studietiden arbetar de 50 procent som lärare med full månadslön. Samtidigt förväntas studenterna hålla en studietakt på 75 procent, vilket gör att utbildningen förlängts till 5,5 år, mot normalt 4 på grundlärarprogrammet. – Man kan säga att studenterna får en studielön av kommunerna. Det är ett riktigt pionjärarbete. Vi lägger ut rälsen samtidigt som tåget går, säger Lars Linder, verksamhetsutvecklare för projektet. Han har själv arbetat med lärarutbildning under 20 års tid. Under alla dessa år har studenterna framfört att de får för lite praktik. – Här formligen badar de i den pedagogiska miljön. Det de lär sig i utbildningen kan de direkt testa i undervisningen. Vi ser otroliga möjligheter med det här upplägget, säger Lars Linder. Utöver halvtidstjänsten som lärare genomför dessa studenter den verksamhetsförlagda utbildningen på skolan. Lars Walter, chef över utbildningssektorn i Borlänge kommun, berättar att det var gymnasiechefen i hans kommun som kom med ursprungsidén. Han säger att självkritik varit en viktig ingång i konceptet. – Allt är inte statens fel, vi som kommuner har inte varit tillräckligt bra på att ta ansvar för kompetensförsörjningen av skolan. Nu gör vi det – genom att samarbeta med varandra – inte konkurrera, säger han. Han tycker att det har varit fel väg att bara utöka utbildningsplatserna och låta vem som helst bli lärare. Man måste tänka på kvaliteten också. – Här har vi sex sökande på varje plats. De som antas är toppstudenter med höga poäng. Utbildningen är ett försök att få bukt med två problem som drabbar skolan i dag. Det ena är den akuta lärarbristen. Det andra är att välmeriterade lärare lämnar yrket. – Med den här modellen blir det nog lättare att behålla de befintliga lärarna. De får nya kompetenta och behöriga kollegor, säger Lars Walter. Han menar också att detta har ett signalvärde. Skolans huvudmän får visa att de är attraktiva arbetsgivare och lärare framstår som ett mer attraktiv yrke. – Med ett sådant här bra utbildningsområde kan vi förhoppningsvis nå nya grupper som tidigare inte övervägt att bli lärare – till exempel studenter som valt att läsa till läkare, säger Lars Walter. Studenterna gör två ansökningar samtidigt – en till lärarutbildningen och en ansökan om anställning. För anställning görs sedvanliga anställningsintervjuer och lämplighetstest. Hur ser du på risken att eleverna säger upp sig och flyttar när de gått färdigt utbildningen? – Då har vi misslyckats som arbetsgivare. Vi måste ge dem alla förutsättningar att vilja stanna kvar. Och vill de flytta av andra skäl så har vi i alla fall haft mycket kvalificerade vikarier under tiden, säger Lars Walter. Projektet i Dalarna har väckt stort intresse i övriga landet. Flera kommuner och lärosäten har varit på besök. Högskolan i Karlstad och Mälardalens högskola startar arbetsintegrerade lärarutbildningar i höst. Arbetsintegrerad lärarutbildning Är ett samarbete mellan Högskolan och kommunerna i Dalarna, samt några kommuner utanför länet. Består av två utbildningar: 1. Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) för studenter som redan har de ämneskunskaper som krävs. Cirka 14 studenter togs in hösten 2017. 2. Grundlärarprogrammet. Cirka 34 studenter togs in hösten 2017. Till hösten 2018 planeras för en lika stor antagning på båda programmen. ", "article_category": "other"}
{"id": 2656, "headline": "”Skolchefernas tio punkter för hur skolans problem kan lösas”", "summary": "DN DEBATT 5/6. Den svenska skolan har problem, Bristen på lärare, segregationen och styrningen på lokal nivå är tre viktiga ödesfrågor som måste hanteras. Skolverket har intervjuat skolchefer och rektorer hos 49 skolhuvudmän om vad som behöver göras. Resultatet kan sammanfattas i tio punkter, skriver Peter Fredriksson, generaldirektör Skolverket.", "article": "Skolan står inför stora utmaningar som kräver samling kring problem och lösningar. Lärarbristen, skolsegregationen och den lokala styrningen av skolan är de tre områden som vi på Skolverket bedömer måste prioriteras för att skolan ska förbättras. Alla vi som arbetar med skolan har ett ansvar att agera här och nu. Under våren har därför Skolverket kartlagt kommuners och fristående skolors arbete inom de tre områdena. Syftet är att hitta konkreta åtgärder som kan stärka kvaliteten i skolan. I dag presenterar vi resultaten. Bilden av den svenska skolan är tudelad. Å ena sidan ser vi förbättrade resultat i en rad undersökningar, till exempel Pisa. Å andra sidan ser vi att många elever inte blir behöriga till gymnasieskolan. En del skolor fungerar väl, medan andra har svårigheter. Det råder en samsyn om att skolan behöver bli bättre, men inte alltid hur det ska gå till. Ett problem med svensk skola är den klyfta som finns mellan system och verklighet. Vi vet hur det borde vara, men verkligheten är ibland en annan. Det är ett problem som vi vill bidra till att lösa. Genom statistik, rapporter och vår samlade expertis har vi identifierat tre områden som måste prioriteras och de hänger på många sätt ihop. • Lärarförsörjningen är ett problem. Alla elever har rätt till undervisning av behöriga lärare men i dag är nästan var tredje lärare obehörig. Bristen på behöriga lärare förväntas dessutom öka. Enligt vår prognos kommer det att saknas cirka 80.000 lärare och förskollärare 2031. Bristen på behöriga lärare riskerar att särskilt drabba elever i skolor i utsatta områden. • Skolsegregationen är ett annat problem. Skolan borde vara en plats där elever med olika bakgrunder och förutsättningar möts. Det gynnar elevers lärande och integration i samhället. Men segregationen i skolan har ökat, som en konsekvens av ökad boendesegregationen och skolvalet, visar forskning. Skolorna får en växande koncentration av elever med liknande social bakgrund och migrationsbakgrund. Skolsegregationen riskerar att leda till att vissa skolor får stora svårigheter att kompensera för elevers olika behov och förutsättningar. • Den lokala styrningen av skolan är ett tredje problem. När styrningen fungerar finns en samsyn om mål och strategier hos politiker, styrelse, skolchefer, rektorer och lärare. Det ger förutsättningar för en stödjande och ansvarstagande kultur. Men styrningen av skolan kännetecknas inte sällan av bristande tillit och dialog, otydliga krav och förväntningar och svag återkoppling på det löpande arbetet. En dåligt fungerande styrning av skolan riskerar att leda till att verksamheten inte organiseras utifrån uppdrag och behov, att resurser inte används optimalt och att stödjande strukturer och funktioner inte utvecklas. Vår kartläggning bygger på intervjuer med representanter för de som har ansvaret för skolan, skolhuvudmännen, det vill säga kommuner och ansvariga för fristående skolor. Totalt har vi intervjuat skolchefer och rektorer hos 49 skolhuvudmän. Resultaten är omfattande men kan sammanfattas i tio punkter: 1. Ett av de tydligaste resultaten är att satsningar på arbetsmiljön är viktigt för att attrahera och behålla lärare. Att avlasta lärare så att de kan fokusera på att planera, genomföra och följa upp undervisningen framstår som den viktigaste faktorn. Detta kan exempelvis göras genom satsningar på att anställa stödpersonal och ha effektiva administrativa system. 2. Särskilda lokala lönesatsningar, att erbjuda anställda lärare lön under utbildning och att underlätta att kombinera utbildning och arbete är framgångsfaktorer. Det är även regional samverkan med högskolor och universitet om kompetensutveckling. Att rekrytera lärarstudenter redan under utbildningen genom att erbjuda förmånliga ekonomiska villkor och ha en väl fungerande introduktion för nyanställda är också framgångsfaktorer. 3. För att åtgärderna mot lärarbristen ska fungera kan inte varje enskild rektor lämnas ensam i arbetet. Det krävs att skolhuvudmannen har funktioner på central nivå som håller ihop och driver arbetet systematiskt och långsiktigt. 4. Elevkullarna i grundskolan växer framöver. Det skapar behov av ny- och ombyggnation som erbjuder en möjlighet att bygga bort en del av skolsegregationen. Till exempel kan skolor förläggas så att elever med olika bakgrund möts. 5. Samarbete mellan kommuner och fristående skolor i stället för konkurrenstänkande kan bidra till mer blandade elevgrupper. Det lyfts fram av såväl kommuner som ansvariga för fristående skolor. 6. Ett aktivt arbete med trygghet och studiero är viktigt. Det kan även förbättra en skolas anseende, vilket kan bidra till mer blandade elevgrupper. Att ge en skola en särskild profil, exempelvis idrott, musik eller språk, beskrivs av vissa som ett sätt att attrahera elever med olika bakgrund. 7. Kompensatorisk resursfördelning är ett viktigt verktyg för att dämpa segregationens effekter. Det handlar om pengar, men också om personal. Särskilda satsningar på att få erfarna lärare till skolor med större utmaningar, exempelvis karriärtjänster, är viktigt. Det kan också handla om satsningar på läxhjälp, förlängd tid i grundskolan, bättre information och samarbete med hemmet. 8. Kommuner och ansvariga för fristående skolor behöver fokusera på skolans resultat och ha en stödapparat som ger goda förutsättningar på alla nivåer i organisationen. Satsningar på att renodla rektorernas och lärarnas uppdrag är viktigt. Likaså ett utvecklat systematiskt kvalitetsarbete med bra system för att göra analyser och åtgärder. 9. En viktig framgångsfaktor är när de kommunala skolpolitikerna eller den fristående skolans styrelse är kunnig och beslutar om strategiska mål snarare än kortsiktiga och operativa mål. Att skolcheferna ger de lokala skolpolitikerna kunskap är viktigt. 10. Ett klargörande av roller och ansvar i på olika nivåer är en framgångsfaktor för att få en fungerande styrning. En framgångsfaktor är också att utarbeta och förankra en gemensam modell för det systematiska kvalitetsarbetet. Det bygger på att var och en på sin nivå, utifrån en gemensam målsättning och strategi, bidrar till att stödja en utveckling som förbättrar förutsättningarna för eleverna att nå målen. Alla åtgärder behöver inte tillämpas i sin helhet i varje enskild kommun eller friskoleföretag. Var och en måste göra sin behovsanalys och sedan välja insatser. I det arbetet bidrar Skolverket redan med stöd. Ytterligare stöd kommer utifrån den kunskap och de insikter vi själva fått genom kartläggningen. Arbetet med att ta itu med de problem som finns kring lärarförsörjning, skolsegregation och styrning av skolan måste ske här och nu. Sveriges elever kan inte vänta. 5 juni 2018 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2659, "headline": "Välfungerande primärvård kan inte lösa alla problem", "summary": "En välfungerande primärvård kan lösa många problem i sjukvården, men definitivt inte alla. För att uppnå målet med en välfungerande primärvård räcker det inte att tillföra ekonomiska resurser, utan man måste tänka nytt och modernisera arbetssättet.", "article": "Jag håller faktiskt med Magnus Isacson om att en välfungerande primärvård kan lösa många problem i sjukvården, dock absolut inte alla som han antyder. Det behövs satsningar på primärvården, men för att klara uppdraget måste primärvården förändra och modernisera sitt arbetssätt. Det leder ingenstans att ställa olika vårdformer mot varandra och det räcker inte heller att tillföra ekonomiska resurser till primärvården som ska trampa i gamla spår utan man måste tänka nytt. Jag välkomnar Anna Nergårdhs utredning kring hur svensk primärvård ska kunna stärkas. Det handlar om en ökad tillgänglighet genom längre öppettider, att öka tillgängligheten genom att inte enbart använda läkare och sjuksköterskor i frontlinjen utan även fysioterapeuter och psykologer. Det handlar också om att använda modern informationsteknologi, funktionella journaler, kunskapsstöd och patientfokuserad e-hälsa så att patienten i stället för subjekt för vården blir delaktig som en aktiv samarbetspartner kring frågor gällande sin egen hälsa. Problemet är att även om utvecklingen av primärvården är på gång så är det naivt och fundamentalistiskt att tro att en välfungerande primärvård löser vårdens alla problem. För att vården ska fungera behövs utöver välfungerande primärvård ett välfungerande akutomhändertagande med närakuterna som en viktig del av systemet, välfungerande sjukhus, specialistcentra, ambulanssjukvård och sjukvårdsupplysning. Alla dessa aktörer ska tillämpa samma hänvisningsstöd så att patienterna styrs till en rätt vårdform i stället för att bollas mellan olika instanser. ", "article_category": "other"}
{"id": 2664, "headline": "”Mellanlandning kan halvera utsläppen från Thailandsresa”", "summary": "DN DEBATT 4/6. I debatten om flyget har det globala perspektivet glömts bort. Risken är att Sveriges bästa möjligheter att minska flygets klimatpåverkan hamnar i skuggan. Det finns nämligen mycket att göra som kan ge effekt redan på kort sikt: vi kan flyga på lägre höjd vid ogynnsamt väder och vi kan välja mindre flygplan och i stället mellanlanda, skriver fem flygforskare.", "article": "Det globala flygandet ökar i dagsläget snabbare än teknikförbättringar och därmed ökar koldioxid utsläppen från flyget. Den svenska debatten fokuserar på begränsningar av vårt flygande genom beskattning och ändrade resvanor. Risken är att Sveriges största möjligheter att minska flygets klimatpåverkan helt hamnar i skuggan. Vi svenskar utgör cirka 1,3 promille av jordens befolkning. Även om vi flyger avsevärt mer än världsmedborgaren blir effekten av vårt eget flygande mycket liten. Däremot kan ny teknik och innovationer utvecklade i Sverige slå igenom globalt och har därför en större chans att få en reell miljöpåverkan. Sedan 90-talet har effektivitetsförbättringar från ny teknik inom flyget i genomsnitt gett en besparing i bränsleförbrukning, och därmed koldioxidutsläpp, på 2,6 procent per år. År 2016 motsvarade detta till exempel en besparing på över 20 miljoner ton koldioxid. Som jämförelse beräknas införandet av den svenska flygskatten ge en besparing på upp till 0,12 miljoner ton. Detta innebär att två dagars global teknisk utveckling ger en lika stor effekt som den svenska flygskatten. Svensk flygforskning är i dag globalt ledande inom flera områden och vi kan därför ge ett betydande bidrag till den globala teknikutvecklingen. Därmed kan vi göra en långt större nytta än vad vi gör genom att enbart begränsa vårt eget flygande. Viktiga områden där stora framsteg förväntas både genom svensk innovation och internationella ansträngningar är inom elektrifiering, nya former på flygkroppen, effektivare motorer, nya bränslen och i den svenska paradgrenen lättviktsteknik. Håller vi oss till det internationella perspektivet och funderar på hur vi flyger så finns ett antal möjligheter som gått helt förlorade i debatten som faktiskt kan ge effekt redan på kort sikt. Flygande på hög höjd leder till att cirrusmoln skapas. De står för en stor andel av flygets växthuspåverkan. Relativt små vattenutsläpp kan leda till omfattande molnbildning, men detta är starkt väderberoende, sker mycket lokalt och bidrar till uppvärmning framför allt nattetid. Det finns alltså goda möjligheter att undvika sådana förutsättningar genom att optimera flygandet. Ett enkelt sätt är att vid ogynnsamma förhållanden flyga på lägre höjd. Då ökar bränsleförbrukningen något men den totala uppvärmningseffekten blir klart lägre. Kombinerar man detta med att utrusta flygplan med luftfuktighetsmätare och låta planen kommunicera med varandra så kan detta göras mycket effektivt. Att göra detta är också väldigt viktigt för att få full klimatnytta av biobränslen. Ytterligare ett internationellt perspektiv som inte diskuterats är valet av flygplan. Flyger vi till Thailand med en Boeing 787–9 Dreamliner så drar den cirka 0,3 liter per mil och passagerare. Flyger man å andra sidan i ett flygplan som är konstruerat för kortare sträckor, som till exempel A321neo, så drar det 40 procent mindre! Det blir därför mycket effektivare att flyga med ett medeldistansplan och mellanlanda än att flyga med ett långdistansplan. Det här beror på att det är ineffektivt att bära bränslet för sista halvan av flygningen under första halvan. Vi tror det är en hel del svenskar som skulle tänka sig att mellanlanda och betala lite mer för biljetten med vetskapen att man valt ett mycket miljövänligare alternativ. Att snabba på införandet av biobränslen är en annan mycket viktig åtgärd. Biobränslen kan successivt introduceras då de fungerar med nuvarande flygmotorer med i dagsläget upp till 50 procent inblandning i konventionellt jetbränsle. Det är naturligtvis av största vikt att biobränsletillverkning inte konkurrerar med livsmedelsproduktion. För den internationella flygtrafiken krävs därmed utveckling av bättre processer för biobränsletillverkning men detta tar tid. Flera branscher konkurrerar om tillgången, och användningen bör därför styras mot maximal klimatnytta relativt kostnaden. Det hindrar dock inte att Sverige kan vara ett föregångsland i användningen av biobränsle då det finns tillgång på råvara här som inte konkurrerar med livsmedel. En fördel är dessutom att den svenska flygbranschen ställt sig bakom införandet av biobränslen. Globala regleringar har en enorm potential att reducera miljöpåverkan från flyget. Förhoppningsvis kommer införandet av Corsia, där Sverige varit delaktiga, hjälpa till i den riktningen. Corsia är en överenskommelse inom FN:s flygorgan ICAO som innebär att koldioxidutsläppen från det internationella flyget ska frysas på 2020 års nivå. Det internationella flyget står för 60 procent av flygets globala utsläpp. Länder som står för sammanlagt 87 procent av dessa utsläpp har redan anslutit sig till Corsia från det att dess pilotfas startar 2021. Det finns därför en stor potential att genom en effektiv implementering av Corsia åstadkomma en stor klimatnytta. ICAO:s standard för koldioxid-certifiering av framtida flygplan är en annan mycket viktig del för att minska miljöpåverkan. Sammanfattningsvis har det globala perspektivet bäst förutsättningar att leda till åtgärder som maximerar klimatnyttan. Vi ser med fördel en balanserad färdplan där regleringar, teknikutveckling och ett innovativt utnyttjande av flygplansflottan skapar störst nytta för mänskligheten. En klok färdplan tar hänsyn till ledtider och arbetar både på kort och lång sikt. Vi ser fyra fokusområden: 1. Vi ska satsa mer på tekniska innovationer och se till att incitament skapas för att dessa införs. Vår politik bör inrikta sig på att uppnå största möjliga globala klimatnytta. Det är viktigt att incitament skapas så att teknik både utvecklas och införs i hög takt. 2. Vi ska arbeta för att flygflottan internationellt används på bästa sätt. När nu höghöjdseffekterna börjar tas på allvar så borde detta leda till klokare reglering, som skapar incitament för att flyga så att cirrusmolnbildningen minimeras. På långflygningar är det viktigt att undvika att använda flygplan som har onödigt lång räckvidd. 3. Vi ska vara ledande i införandet av hållbart tillverkade förnyelsebara bränslen. Det är viktigt att tillgång på hållbart producerad råvara och kapacitet för tillverkning av biobränsle ökar kontinuerligt, inte bara i tider av höga oljepriser. 4. Vi ska se till att implementeringen av internationella regleringar blir verklighet. Dessa ska naturligtvis syfta till att teknikförbättringar inte äts upp av en ökad tillväxttakt. Förnuftig svensk styrning kan bidra till att skapa internationell trovärdighet. 4 juni 2018 Debattartikel Fem flygforskare: ”Mellanlandning kan halvera utsläppen från Thailandsresa” Repliker Kenneth Nilsson, som arbetat med utveckling av flygplan: ”Flygforskarna har räknat fel” Slutreplik från fem flygforskare: ”Våra beräkningar bygger på detaljerade modeller” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2667, "headline": "Malignt melanom ökar i Sverige – så skyddar du dig på bästa sätt", "summary": "Malignt melanom är den cancerform som ökar mest i Sverige. Forskarna tror att svenskarnas solbeteende är en orsak. Men hittas cancern tidigt är möjligheten att bli botad stor.", "article": "Varje år får fler än 4.000 svenskar malignt melanom, den farligaste varianten av hudcancer. Det är mer än dubbelt så många som under mitten av 90-talet. – Det innebär att en svensk får malignt melanom varannan timme. Anledningen till att den cancerformen ökar är delvis att vi blir allt äldre, och ju äldre vi blir desto mer cancer får vi generellt. Men vi tror också att vi exponerar oss för solens ultravioletta ljus mer nu än vi gjorde tidigare, säger Christian Ingvar, professor vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus i Lund. Det är särskilt resandet till soliga länder som ligger bakom den ökade exponeringen för solen, tror han. Det finns nämligen en tydlig socioekonomisk koppling, den som har högre utbildning och bättre ekonomi har ökad förekomst av malignt melanom. Att undvika solen helt är däremot inte att rekommendera. En studie från Lunds universitet antydde att dödligheten bland kvinnor som inte solar alls är högre jämfört med dem som solar väldigt mycket. Forskarnas hypotes är att D-vitamin, som bildas i huden när den utsätts för solljus, har en skyddande effekt mot vissa sjukdomar. Läs mer: Det här vet vi om D-vitamin – I undersökningen har vi kompenserat för vikt, socioekonomiska faktorer och andra sjukdomar. Men det kan vara något som vi inte fångar som gör att de som inte solar lever kortare, som till exempel psykisk sjukdom. Samtidigt vet vi att D-vitamin är viktigt för många funktioner i kroppen, säger Christian Ingvar. Men studien är inte ett frikort till alla som tycker om att sola. Det räcker med att vara ute i solen en kort stund för att kroppen ska bilda tillräckligt med D-vitamin. Christian Ingvar tycker att man inte ska vara rädd för solen, men se till att inte bränna sig. Den som bränner sig ofta har en ökad risk för att utveckla malignt melanom. – Det är det som är svårt med det här budskapet. Vi ska vara ute, men vi ska också vara försiktiga. En liten stund varje dag i solen är troligtvis bra, till exempel genom att ta en promenad under lunchen. Promenaden ger också andra hälsoeffekter, säger han. Solskyddskrämer kan ge falskt skydd, eftersom man kanske stannar ute längre i solen än vad som är nyttigt eller kanske använder mindre kräm än vad som rekommenderas. Därför förespråkar han i första hand kläder och skugga. Strålsäkerhetsmyndigheten rekommenderar också att man kompletterar med solskyddsmedel där kläder inte skyddar. Undersökningar visar dock att svenskar är dåliga på att skydda sig och att många bränner sig. – Svenskarna känner till att solen är skadlig och att det kan öka risken för melanom. Men solen lockar, vi tycker att det är skönt att vara i solen och att det är fint när vi är bruna. Det är många faktorer som samverkar, säger Christian Ingvar. Förutom sunt förnuft i solen är det viktigt att hålla koll på märken och förändringar i huden. Det vanligaste tecknet på malignt melanom är en ny fläck på huden, eller en fläck som växer eller ändrar utseende och blir oregelbunden. Om cancern hittas tidigt, när tumören är tunnare än en millimeter, är prognosen att bli botad mycket god. Då är patienterna i stort sett färdigbehandlade så fort melanomet opererats bort. Läs mer: Så ser du skillnad på farliga och ofarliga födelsemärken Samtidigt är det fortfarande omkring 400 tumörer varje år som hittas sent, när de hunnit växa till sig och till och med sprida sig. Varje år dör omkring 500 personer i Sverige i malignt melanom. Dödligheten är högre hos män än hos kvinnor, vilket delvis kan bero på att kvinnor söker vård tidigare. – Det är mycket viktigt att man söker vård i tid. Det är också viktigt att vårdpersonal är uppmärksamma på hudfläckar, det är många äldre som inte söker vård förrän tumörerna blivit tjocka och till och med blöder. Det gäller både kvinnor och män. Dessutom tycker jag att läkarna ska använda sig av ett dermatoskop, ett slags förstoringsglas, för att titta på hudförändringarna. Det upptäcks fler melanom då, säger Christian Ingvar. Malignt melanom delas in i fyra stadier, där det sista stadiet har varit mycket svårbehandlat. Då har cancern spridit sig genom blodet till olika delar av kroppen. Tidigare var prognosen mycket dålig, omkring 75 procent av patienterna avled inom ett år efter diagnos. I dag lever omkring 70–75 procent av patienterna efter ett år. – Det är en helt annan verklighet i dag. Vi kan fortfarande inte säga att vi kan bota patienterna, men vi vet att många kan bli långtidsöverlevande tack vare immunterapi och målsökande läkemedel, säger Johan Hansson, professor vid Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet vid Karolinska universitetssjukhuset. Immunterapi innebär att immunförsvaret stimuleras med antikroppar så att det lättare kan angripa cancercellerna. Dessa läkemedel kan användas oavsett vilka mutationer tumören har. De målsökande läkemedlen riktar däremot in sig på en särskild mutation i tumören som ungefär hälften av patienterna har. De ger snabb effekt, patienterna märker ofta resultat inom en eller ett par veckor. Däremot måste man fortsätta behandla under lång tid för att behålla effekten. Immunterapi kan däremot ge en långvarig effekt, även efter behandlingen avslutats. – Vi kombinerar ibland två olika antikroppar för att förbättra behandlingsresultatet. Ungefär hälften av patienterna får då så kraftiga biverkningar att de måste avbryta behandlingen, men de kan ändå ha fått tillräcklig effekt, säger Johan Hansson. Det är fortfarande relativt få patienter som lever efter fem år, omkring 20 procent med det första immunterapiläkemedlet och omkring 30 procent med de senare. Däremot vet forskarna ännu inte om kombinationer ger ökad överlevnad. Nästa steg är att ge kombinationer av läkemedel redan i stadium tre, då tumören spritt sig till lymfkörtlar men inte vidare till inre organ, och förhoppningsvis öka långtidsöverlevnaden ännu mer. – Det måste göras flera saker för att öka långtidsöverlevnaden till över 50 procent. Dels behövs nya och bättre läkemedel. Det behövs också bättre kunskap om hur vi bäst kombinerar de läkemedel som finns i dag. Dessutom behöver vi bättre markörer så att vi kan välja rätt behandling till rätt patient, säger Johan Hansson. Så skyddar du dig • Använd i första hand kläder, hatt och solglasögon för att skydda dig mot solen. • Solen är som starkast mellan klockan 11 och 15 på dagen, försök att hålla dig i skuggan då. • Använd solskyddsmedel där kläder inte skyddar. Se till att använda ordentligt med solkräm och smörja in dig ofta, eftersom bad och svett påverkar skyddet. • Skydda dig även vid trädgårdsarbete, ute på sjön eller om du sportar. Det finns också en tydlig koppling mellan solariesolande och melanom. • Det varierar mellan människor hur mycket sol man tål innan huden bränns. Personer som är ljushyade är känsligare än personer med mörkare hy och mörkare hår. • Barn är känsligare än vuxna och barn under ett år ska helst inte vara alls i direkt solljus. • Håll koll på hudförändringar och fläckar och sök vård om något märke växer, kliar eller blöder. Källa: Strålsäkerhetsmyndigheten, 1177.se  Tre vanliga typer av hudcancer Malignt melanom är den farligaste varianten av hudcancer och bildas i pigmentceller. Den kan bildas var som helst på kroppen, men är vanligast på benen, bröstet och ryggen. Risken för malignt melanom ökar om du bränt dig i solen många gånger. Om cancern upptäcks tidigt kan den för det mesta opereras bort, annars kan den sprida sig till andra ställen i kroppen. Skivepitelcancer kan man få om man varit ute i solen mycket, även om man inte bränt sig. Det är vanligt med skivepitelcancer i ansiktet, på händerna eller på den kala delen av hjässan. De flesta fallen kan botas med operation. Basalcellscancer bildas oftast i ansiktet eller på överkroppen. Den sprider sig sällan och i stort sett alla patienter kan botas. Källa: 1177.se, Cancerfonden ", "article_category": "other"}
{"id": 2676, "headline": "SD:s principprogram innehåller rasbiologi", "summary": "Sverigedemokraternas principprogram inte bara flörtar med rasbiologin – det är rasbiologi. Rötterna till den ideologiska förebilden är tydliga. Astrid Lindgren avskydde allt som ni står för.", "article": "Jag tackar Mattias Karlsson, huvudförfattare till SD:s principprogram, för det sena svaret och ler lite över att han tolkar min fråga och nyfikenhet som oikofobi och hur hen talar om svensk kultur. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av sverigedemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. Jag gillar det mångkulturella, demokratiska och öppna Sverige ni vill rasera. Svensk är jag i lika hög grad som herr Karlsson och hans vänner i SD. Denna ”illojalitet” handlar uppenbarligen på hur man ser på SD:s ideologi. Men definiera gärna vilken kultur ni anser vara ren svenskhet. Jag står inte lojal, och kommer aldrig att göra, med SD:s ideologiska tribalism och rasistiska ton. Att ni tar upp Astrid Lindgren är roande då ni bör veta att hon verkligen avskydde allt det ni står för. SD:s principprogram bevisar bortom allt rimligt tvivel att den rasbiologiska idévärlden är livskraftig inom partiet. I principprogrammet kan vi läsa följande (sidan 8): \"Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore. Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.\" Idén om en mänsklig essens som är kopplad till våra gener saknar allt vetenskapligt stöd. Orden är ett fantasifullt ”hittepå” som inte bara flörtar med rasbiologin – det är rasbiologi. Det är ett ovärdigt, fördomsfullt och lögnaktigt sätt att dela in mänskligheten i ”vi och dem” utifrån påstådda biologiska skillnader och enbart hänvisa till en politisk ideologi. Rötterna till den ideologiska förebilden är tydliga. ”Intet är jag, men min ras och min rot och min stam äro allt”. (Bertel Gripenberg). Under de miljoner år, med den genetisk variation som dagens människa utvecklat, är människosläktet genetiskt extremt homogent trots alla skillnader i utseende. Det finns inget stöd någonstans inom genetiken/epigenitiken för ”rena folk”/raser och absolut inget stöd för ”genetisk essens” enligt SD:s fantasier. Den omfattande forskning och genetiska kartläggning, som ny dna-teknik kunnat erbjuda, visar att inga rasspecifika gener har kunnat identifieras överhuvudtaget. SD, AFS, NMR driver ren rasism, bara rasister driver tesen om raser, ”genetisk essens”. Konsekvenserna av denna, de bruna vanföreställningarnas nationalism, har vi sett förr. Som ett led i rasismen vill SD genomföra en repatriering. Möjligheten till frivilligt återvändande finns redan, liksom stöd för detta. Tonen i SD:s retorik tyder på krav om tvångsliknande åtgärder. Vilka människor vill SD främst tvinga till återvändande? Vilka är det som ska åka ”dit de bör bo”? Studerar man SD:s kulturrasistiska retorik, hat mot muslimer och rädsla för människor med hög melanin-nivå, så ligger svaret tydligt. Det handlar främst om människor från det så kallade MENA-området – Mellanöstern och Nordafrika. Frågan är vilka konsekvenser en tvångsbaserad repatriering får. Vad händer om människor sätter sig i motvärn och får stöd av ”illojala” svenskar? Är det då godsvagnarna börjar rulla igen? ", "article_category": "other"}
{"id": 2683, "headline": "”Illojala” svenskar straffas inte om SD kommer till makten", "summary": "Skrivningen i Sverigedemokraternas principprogram om att den svensk som överger sitt språk, sin kultur och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk innebär inte att en sådan person skulle straffas om SD kom till makten. Alla svenska medborgare ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter alldeles oavsett om man ser sig som en del av den svenska kulturella gemenskapen eller ej.", "article": "Thomas Alm frågade sig i ett inlägg DN Åsikt den 20 maj ”Vad händer en 'illojal' svensk om SD vinner valet?”. Det enkla svaret är ingenting – förutom att man får ett tryggare och mer välmående land att leva i. Utgångspunkten är den filosofiska skrivelse i SD:s principprogram som säger att den icke-svensk som anammar vårt språk och vår kultur och som uppvisar en lojalitet med vårt land därigenom kan bli svensk och att den svensk som på motsvarande sätt överger sitt språk, sin kultur och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk. Alm försöker utifrån denna skrivning insinuera att svenska medborgare som inte lever upp till SD:s definition av svenskhet skulle riskera att straffas på något sätt. Att han ställer en sådan fråga kan bara bero på att han antingen är så oseriös att han inte läst det program han kritiserar, att han saknar den kognitiva förmågan som krävs för att förstå det han läser eller att han både läst och förstått, men ändå låtsas som motsatsen för att på ett ohederligt och grundlöst sätt kunna skrämma människor till att tycka illa om SD. Det statueras väldigt tydligt i SD:s principprogram att vi gör en tydlig skillnad mellan tillhörighet till den svenska kulturella gemenskapen å ena sidan och på medborgarskap och medborgerliga rättigheter å den andra andra. Med andra ord, alla svenska medborgare ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter alldeles oavsett om man ser sig som en del av den svenska kulturella gemenskapen eller ej. Likt många oikofober före honom tycks Alm ifrågasätta såväl existensen av som poängen med en svensk identitet och kulturell gemenskap. Det är tragiskt och i förlängningen också skadligt. Den gemensamma identiteten är grunden för vår välfärdsstat. Den befrämjar tillit, inre solidaritet, välstånd, demokrati, hemkänsla och trygghet. Utan den riskerar vårt samhälle, våra institutioner och vårt solidariska välfärdssystem att kollapsa. Att Alm raljerar över konceptet att man kan upphöra att vara svensk förvånar mig. Det måste innebära att en person som ansluter sig till Islamiska staten, som uppmanar till heligt krig mot Sverige, som slutar att prata svenska, förtrycker kvinnor, mördar kristna och homosexuella och halalslaktar djur utan bedövning i Alms värld fortfarande är precis lika svensk som Astrid Lindgren var. Alternativt att Astrid Lindgren inte var svensk eftersom svenskhet överhuvudtaget inte existerar och aldrig har gjort det. Det är i så fall en uppfattning som SD inte delar och som står på ytterst svag empirisk och vetenskaplig grund. ", "article_category": "other"}
{"id": 2691, "headline": "Rita har varit lärare i över 40 år: Så har skolan förändrats", "summary": "För fyra år sedan gick Rita Löfvenberg i pension efter ett helt yrkesliv som lärare. Hon har under dessa år inifrån kunnat följa hur skolan har förändrats. Fortfarande hoppar hon in som vikarie, när rektorn kallar.", "article": "Vem vill bli lärare? Del 3. Bilden av skolan är ofta negativ i dag. Stök och bråk, sjunkande resultat och kritik mot lärarutbildningen. Behovet av nya lärare är enormt stort kommande år, samtidigt söker allt färre till utbildningen. Läs tidigare artiklar: • Därför valde Maria Gustafsson att sadla om till lärare • ”Öka kraven på oss lärarstudenter” Rita Löfvenberg började arbeta i en skola som drevs av staten. I början av 1990 tog kommunerna över ansvaret. Strax därefter kom friskolorna och skolpengen. Det är mycket som förändrats under de dryga fyrtio år som hon arbetat som lärare. Framförallt har lärarnas auktoritet och status urholkats genom åren, tycker hon. – När jag kom ut som 25-åring vågade ingen förälder stå upp mot mig som lärare, trots att jag var så ung. I dag ser det inte ut så längre, säger hon. Respekten från både elever och föräldrar har blivit mindre. Föräldrarna lägger sig i betydligt mer än tidigare. De kan till och med ha synpunkter på undervisningen. – Föräldrar kan fråga lärare om de verkligen är lämpliga att hand om deras barn. När jag satt i antimobbningsteamet var det en förälder som frågade mig vad jag hade för kompetens för att sitta där. Och får föräldrarna inte som de vill går de direkt till rektor och klagar. Sådant hände aldrig förr. Ändå har Rita Löfvenberg i stort sett bara ljusa minnen av sina drygt fyra decennier i barnens tjänst på samma skola – Käppalaskolan på Lidingö. – Jag tänkte att här skulle jag vilja att mina egna barn gick! Jag har trivts så bra och haft så många bra kollegor. Vi som slutat arbeta träffas fortfarande en gång i månaden. I morgon kommer sju personer hit på middag. Vi är ett sammansvetsat gäng, säger hon. Vi sitter på Ritas trevliga terrass utanför lägenheten på Lidingö. Häggen en bit bort blommade ut på ett par dagar, men syrenen står i doftande blom. En bit bort ligger hennes och grannarnas små odlingslotter med rabarber, bärbuskar och blommor. Här lever Rita ett behagligt och aktivt liv som pensionär. Hon fortsatte att arbeta tills hon var 67, därefter upphörde anställningen på papperet. Men Rita fortsatte direkt efter pensioneringen att jobba i nästan samma utsträckning som tidigare. – Det är så skönt, för som inhoppare kan man ägna sig åt det som gjorde att man valde yrket en gång i tiden: undervisningen. Man slipper allt annat som att skriva rapporter, dokumentera, föräldrakontakter. Det är jätteroligt! säger hon. Nu har hon dragit ned lite på takten. I våras sade hon nej till ett vikariat där hon skulle binda upp sig flera dagar i veckan. I stället hoppar hon in när det uppstår luckor. Rita Löfvenberg tog sin examen från lärarhögskolan i Stockholm 1972 och fick genast jobb som mellanstadielärare på Käppalaskolan på Lidingö. När hon ser tillbaka och jämför inser Rita att det var som en helt annan tid. – Hela 70-talet fick man vara lärare på heltid. Då var vi enbart pedagoger. Vi hade mycket tid till förberedelser, efterarbete och feedback till våra elever. Det var bara runt 20 elever i varje klass och man hann med alla barn. En förklaring är att de nästan aldrig hade några möten som tog onödig tid, säger Rita. Endast en gång i månaden höll rektorn ett ”kollegium” med alla lärare där det som behövde diskuteras togs upp. – Senare blev det ju möten jämt. Det gick inte en dag utan något möte under mina sista år som anställd. Lärarnas arbete styrdes under 70-talet av statliga skolöverstyrelsen och läroplanen LGR 69 som låg till grund för all undervisning. – Det var exakt bestämt vad man skulle gå igenom i olika årskurser. Även läroböckerna lades upp efter LGR 69. I dag finns det ju ett sådant otroligt utbud av olika läromedel som lärarna får sitta och leta efter på internet. Hon är osäker på när förändringen av den svenska skolan började på allvar. Kanske var det i samband med att ansvaret för skolan flyttades från staten till kommunerna i början av 90-talet. Allt mer tid togs från undervisningen. Individuella utvecklingsplaner skulle skrivas för alla elever och lärarna utformade den lokala läroplanen på skolan. Allt skulle dokumenteras. Buntar med rapporter och annat som skulle läsas. Utvecklingssamtal. – Det har blivit väldigt tungt att vara lärare på senare år. Man hinner inte längre med att göra spännande och roliga lektioner. Läs mer: 77.000 nya lärare behövs – men färre vill utbilda sig Hon tycker att kunskapskraven på eleverna har minskat de senaste decennierna. I stället betonas vikten av att eleverna ska kunna argumentera och dra slutsatser. – Men jag tycker inte att de blivit bättre på det heller. Debattklimatet har blivit sämre i klassrummen. Eleverna vågar inte resonera öppet. De är rädda för att säga något dumt och är rädda för vad kamraterna ska säga. De vill inte göra bort sig. Själv brukar Rita låta sina elever framföra små saker inför varandra redan från början. Då är hon väldigt noga med att de ska vara uppmuntrande mot varandra. Det ska vara en fri och tillåtande stämning i klassrummet – Förr var barnen mer omedelbara, spontana och tillåtande mot varandra. Det var ju det som var så roligt med att vara lärare. Tyvärr är det många i dag som blivit så rädda. Vi måste ge dem modet att våga igen! De sista 20 åren av sin anställning arbetade Rita på lågstadiet. När barnen började i första klass handlade det om att få klassen att fungera, få ihop gruppen, prata om hur man ska vara mot varandra. – I ettan pratade vi om blommor och djur, i tvåan handlade det om hembygden och i trean tog vi oss lite längre ut i världen. Nu är det så mycket annat som läggs på skolan – som normer eller att äta nyttigt. När Rita först sökte in till lärarhögskolan kom hon inte in, trots att hon hade bra betyg. På den tiden var det svårt att bli antagen på lärarutbildningarna. Rita läste pedagogik och sociologi på universitet innan hon sökte igen – och kom in. Hon tycker att hon fick en gedigen utbildning som gav både djupa ämneskunskaper och pedagogiska insikter. På senare år har det varit betydligt lättare att komma in på lärarutbildningarna – för lätt, anser vissa. Det märks också i skolorna, tycker Rita. Läs mer: Här är kommunerna där flest lärare har behörighet – När jag hoppat in och vikarierat har jag stött på en del unga lärare där jag undrat hur de kunnat passera en examen. Det borde finnas möjligheter för utbildningarna att stoppa dem som inte lever upp till kraven eller är olämpliga på annat sätt. Man måste se till att ha en bra utbildning och studenter som vet vad de ger sig in på, säger hon. Hur är du själv som lärare? – Jag lyssnar på barnen och visar dem respekt – tar dem på allvar. Vuxna har inte tid till det i dag. Eleverna vill ha lugn och ro. Jag är ganska sträng och har tydliga regler för hur det ska vara i klassrummet. Där ska det vara tyst. Om stökiga elever får ta över går det över styr. – Jag är också mycket tydlig med att alla måste lyssna och inte prata när jag håller genomgångar, men jag är noga med att inte prata för länge. Barn orkar inte lyssna koncentrerat så lång stund och jag vet precis var gränsen går. Det ska vara ordning och reda. Innan Ritas barn går in i klassrummet ska de ställa upp sig på ett led. I dörren står Rita och tar alla barn i hand. – Där är jag lite gammalmodig, säger hon och skrattar. Hon ser också hur snabbt det gått med mobiltelefonerna. I dag har även de yngsta eleverna med sig en mobiltelefon i skolan. – Det är något sorgligt med detta. Vuxna var mer närvarande tidigare. Nu tror föräldrar att barn klarar sig själva bara de har en mobiltelefon. Jag tycker nog att barnen är lite otryggare i dag. Men det är dubbelt. Samtidigt är barnen mer bortskämda av sina föräldrar och får inte lära sig att klara sig på egen hand, tycker hon. – Att lära sig simma och cykla är ju självklart, men det är så mycket annat som föräldrarna tar över ansvaret för. Det är ju när barnen lär sig att klara sig på egen hand som de växer i självförtroende – till exempel genom att packa sin skolväska själva och ta ansvar för sina böcker. Hon tycker också att barn med särskilda behov fått det mycket sämre genom åren. Tidigare fanns det speciallärare i alla ämnen för elever som behövde särskilt stöd. I dag tvingas de sitta med på lektionerna – där de kanske stör övriga elever. – När jag är ute och vikarierar är det särskilt dessa elever jag ömmar för – de som inte får den hjälp de behöver. Man måste rikta hjälpen till dem som mest behöver den, på rätt sätt. Rita Löfvenberg Ålder: 71 år. Bor: Lidingö. Familj: Tre söner och fyra barnbarn. Gör: Pensionär. Inhoppande lärarvikarie. Bakgrund: Utbildad mellanstadielärare. Arbetade på lågstadiet de sista 20 åren före pensionen. ", "article_category": "other"}
{"id": 2702, "headline": "Läroplikt fel väg att gå för svensk skola", "summary": "Läroplikt i stället för skolplikt är fel väg att gå. Svensk skolan har stora brister, framför allt för elever med särskilda behov. Att lägga över ansvaret på vårdnadshavarna skulle innebära att skolan inte längre är till för alla, utan att den abdikerar från att vara en rättighet till att bli en fråga om vem som är ens vårdnadshavare.", "article": "Jag är mor till två elever i årskurs 5 och 9 som i november i fjol (årskurs 9) och januari 2018 (årskurs 5) fick dyslexidiagnoser. Jag är även gift med en dyslektiker. Jag kan ärligt säga att vår uppfattning om svensk skola inte är speciellt positiv. Vi har alltid varit starkt engagerade och i praktiken ”hemskolat” åtminstone den äldre av våra söner eftersom skolan inte förmått fånga upp och erbjuda det stöd man kan förvänta sig. Det finns otroligt många brister i dagens skola. Den mest framträdande är att det inte finns något systematiskt kvalitetsarbete och stora brister vad gäller rutiner. Resurs- och kompetensbrister gör att vi i vår familj och många med oss inte är förvånade över de svaga resultat som uppvisas i internationella och nationella mätningar. Allt större del svenska elever går inte ut grundskolan med godkända betyg. Trots att vi har ett av rektor beslutat åtgärdsprogram som är mycket tydligt om vad vår äldste son ska ha hjälp med i skolan krävs det timmar och åter timmar för att de mest grundläggande sakerna ska genomföras. Bristerna grundar sig i allt från att man inte har ett systematiskt kvalitetsarbete på skolan till att lärarna faktiskt trots upprepad information från rektorerna inte gör det som de ska. Vi har och kommer alltid att lägga ned mycket tid på att stödja våra barn i deras kunskapsinhämtning, men vad händer med alla de barn som inte har vårdnadshavare som inte kan, vill eller orkar detta? Mina barns skolgång ska inte vara beroende av vem/vilka som blir deras lärare. För det är skillnad. Många lärare försöker och kan, men alltför många gör det inte. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla barn som har drömmar om sitt kommande (arbets)liv och så vet jag att det kanske inte är möjligt, inte beroende på att de inte kan utan för att de inte ges rätt stöd i skolan (och hemma) för att bli allt de det skulle kunna bli. Bara för att man är dyslektiker eller har andra utmaningar innebär det inte att man ska vara hänvisad till praktisk linje på gymnasiet, eller kanske inte någon utbildning alls. Vilken annan verksamhet (läs: företag) skulle säga att det är okej att 10–25 procent av arbetsstyrkan (eleverna) inte behöver vara fullt ut produktiva. Det är nämligen det som dagens skola accepterar. Att sedan försöka skjuta över ansvaret på oss föräldrar innebär att man inte ger eleverna samma förutsättningar till framgång. Våra barn är som trianglar som ska försöka ta sig genom det runda hål som skolan erbjuder. ”Jaha, du är en triangel säger den runda läraren, jamen då blir det svårt du måste ta dig genom det runda hålet för att bli godkänd och vill jag inte förändra för det passar så många andra.” I arbetslivet brukar man försöka analysera och dra lärdom av vad man gjort för att förbättra. Under tre års tid har vi förgäves försökt få skolan att dela ut prov som vår äldste son gjort, men det händer inte. Man återanvänder proven, behöver ha dem för att kunna sätta betyg etc. Ursäkterna och bortförklaringarna är så många. Hur ska våra elever kunna veta vad de ska förändra och förbättra för att utvecklas när de inte ens får veta vad de gjorde bra och inte så bra? Det vi nu ibland får efter mycket kämpande – ett resultat 15 av 35 och betyg E säger inte så hemskt mycket, men är bättre än inget. Det här är inte synpunkter från en gnällig morsa, utan detta gäller många föräldrar till barn med särskilda behov. Våra barn möts av en skola som inte förvaltar och förädlar dem på bästa sätt. Nu sticker jag ut hakan och påstår att skolan behöver förändras och lärarna med den. Med rätt fokus skulle faktiskt resurser frigöras för lärarna, men man behöver då fundera över, värdera och utmana sitt sätt att lära ut. Att ersätta skolplikten med en läroplikt skulle som jag ser det innebära att skolan tar ytterligare ett steg från sitt uppdrag att faktiskt vara den organisation som har ansvaret för att se till att våra barn blir kompetenta medborgare imorgon. ", "article_category": "other"}
{"id": 2705, "headline": "Ersätt skolplikten med läroplikt av finländsk modell", "summary": "Den svenska skolplikten bör ersättas av en läroplikt som i Finland. Den innebär att vårdnadshavaren ansvarar att barnet fullgör sin läroplikt. Om det försummas hotar böter.", "article": "Alla barn som är varaktigt bosatta i Finland är enligt lag läropliktiga. Det innebär i teorin att varje barn har en plikt att inhämta och tillgodogöra sig grundläggande utbildning. I Finland faller dock inte plikten på att fullgöra detta på barnet utan på barnets vårdnadshavare. Det är alltså vårdnadshavaren som ansvarar att barnet fullgör sin läroplikt. Om vårdnadshavaren försummar detta kan hen dömas till böter. För att kunna fullfölja läroplikten erbjuder de finländska kommunerna grundläggande utbildning, det vill säga grundskola. Grundskolan är således ett erbjudande som kommunerna ger vårdnadshavarna och som det är upp till dem själva att acceptera eller inte. Alternativet är att istället hemskola sitt barn. Skillnaden mot Sverige är markant. I Sverige har vi istället för lagstadgad läroplikt en lagstadgad skolplikt. Det innebär att alla barn i Sverige är enligt lag ålagda att genomgå grundskolan. Väl i grundskolan är det huvudmannen som har ansvar för att barnen fullgör sin skolgång samt anpassar utbildningen efter varje barns behov. Detta leder till att synen på skolan i Sverige och Finland skiljer sig åt. I Finland ses skolan som något vårdnadshavarna ska vara tacksamma för medan skolan i Sverige ses som något som ska tillhandahållas som en service. Vad detta gör med synen på lärarna kan vi räkna ut. I Finland är läraryrket ett statusjobb medan det i Sverige är så oattraktivt att vi inom loppet av några år kommer sakna 70 000 nya lärare, förskolelärare och fritidspedagoger. I sammanhanget kan det vara intressant att påpeka att i princip alla finländska barn, 99,7 procent, slutför och får avgångsbetyg från grundskolan, att jämföra med endast 74 procent i Sverige. Efter att ha varit verksam i utbildningsvärlden i snart ett decennium har jag stor erfarenhet av vårt svenska system och utifrån det vill jag argumentera för att införandet av läroplikt kommer att leda till tre positiva effekter för svenskt utbildningsväsende: Det kommer stärka lärarnas status och därmed locka fler till yrket. När vårdnadshavare och samhälle inte längre ser skolan som en service utan som ett erbjudande kommer möjligheten för lärare att säga ifrån och respekteras öka. Lärarna är inte längre än servicestation utan något som vårdnadshavarna ska vara tacksamma för. Lärarna får tid att vara lärare och inte försäljare, administratörer eller klagomålshanterare. Förändringen kommer att leda till att fler elever slutför grundskolan med godkända avgångsbetyg. Då förändringen sker som en lagförändring är det ingen administrativ börda som faller på utbildningssystemet. Skolan skulle således inte behöva vara den aktör som genomför förändringen. Det skulle inte behöva ske något uppehåll eller ny inlärning för den pedagogiska personalen, något som tidigare varit fallet när man velat förändra skolan. Vinsterna skulle alltså kunna bli stora. Eftersom det är valår uppmanar jag våra politiker att ta vara på denna möjlighet. ", "article_category": "other"}
{"id": 2710, "headline": "Här är kommunerna där flest lärare har behörighet", "summary": "Andelen behöriga lärare i grundskolan varierar stort mellan Sveriges olika kommuner. Här är kommunerna som har högst och lägst andel behöriga lärare.", "article": "Andelen behöriga lärare i svenska grundskolor har inte förändrats särskilt mycket på senare år. I snitt är drygt 70 procent av grundskolelärarna behöriga. Grunden för behörighet är att läraren har en behörighetsgivande examen, lärarlegitimation och är behörig att undervisa i minst ett ämne. Men det kan se väldigt olika ut från kommun till kommun. I jämtländska Ragunda endast 37 procent av lärarna i grundskolan behöriga. I Habo är nästan 91 procent av lärarna behöriga. Det visar statistik för läsåret 2017/2018 från Skolverket som DN tagit del av. Lee Gleichmann Linnarsson, undervisningsråd på Skolverket, tycker att det är bekymmersamt att det ser så olika ut i landet. – Detta innebär att alla elever inte får tillgång till en likvärdig utbildning av god kvalitet. Om en stor andel lärare inte är behöriga så finns det en risk, särskilt på lite längre sikt, att det får negativa konsekvenser för eleverna, säger hon. Läs mer: ”Öka kraven på oss lärarstudenter” Behörigheten är generellt högre bland lärarna som undervisar i de lägre klasserna än i högstadiet. Den allra högsta andelen behöriga lärare finns i förskoleklasserna. I gymnasiet är i snitt åtta av tio lärare behöriga. Det är en liten höjning jämfört med läsåret innan. Generellt är behörigheten högre i kommunala skolor än i friskolor. Det gäller i samtliga skolformer. Den största skillnaden finns i förskoleklass, där kommuner har 14 procentenheter högre behörighet bland lärarna än i fristående skolor. Behörigheten skiljer sig även åt mellan olika ämnen. Högst andel behöriga lärare i grundskolan finns i ämnena svenska, matematik samt idrott och hälsa. Lägst andel finns i ämnena teknik, svenska som andraspråk samt spanska I gymnasiet är det svenska som andraspråk som har lägst andel behöriga lärare, följt av teknik. I topp ligger ämnena historia och svenska. Lärartätheten nuvarande läsår är i snitt 12,1 elever per lärare i grundskolan, vilket är en liten minskning jämfört med året innan. I gymnasiet har lärartätheten ökat marginellt. Kommuner med lägst och högst andel behöriga lärare Siffrorna står i procent och avser behöriga lärare i grundskolan. Högst: 1. Habo 90,8 2. Vadstena 88.3 3. Malå 87 3. Vännäs 87 4. Kalmar 86,6 5. Torsås 85,2 Lägst: 1. Ragunda 36,7 2. Norberg 45,6 3. Vansbro 45,8 4. Överkalix 45,9 5. Dals-Ed 47  Andel behöriga lärare i procent. Grundskolan: 2014/15 71,9 2015/16 72,7 2016/17 71,4 2017/18 71,4 Gymnasieskolan: 2014/15 77 2015/16 79,1 2016/17 79,6 2017/18 80,6 Statistiken visar lärare med behörighetsgivande examen, lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne. Långtidsvikarier (anställda i mer än en månad) ingår i statistiken. Korttidsvikarier, personal i vikariepooler eller dylikt som är anställda kortare än 30 dagar, och ersätter tillfälligt frånvarande ordinarie personal, ska inte rapporteras in i insamlingen. Är man tjänstledig eller sjukskriven mer än 30 dagar ingår man inte. Källa: Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 2713, "headline": "Lisa Magnusson: Gå och lägg dig, pappa, du är full igen", "summary": "Inte heller Jordan Peterson kan erbjuda en manlig identitet som handlar om annat än att hata kvinnor.", "article": "Hur svårt ska det vara att formulera en god manlighet? Jag blir så trött. Det började ju ändå hyfsat för psykologiprofessorn Jordan Peterson. ”Sträck på dig, ta ansvar, städa ditt rum!”, det är en bra uppmaning. Alla mår väl av ramar. Särskilt då de nya, globala tidernas många förlorade söner. Åh, vad de älskar Jordan Peterson. I en tidigare text lade jag fram en förhoppning om att han ska kunna axla rollen av deras fader. Det har han också gjort. Tyvärr, för det visar sig att han delar deras återhållna vrede, den är i honom ett grundackord som inte bara sätter tonen utan överröstar all logik. Och inte heller han kan erbjuda en manlig identitet som handlar om annat än att hata kvinnor. Häromdagen länkade någon en intervju med Vice där Jordan Peterson ifrågasätter att män och kvinnor alls jobbar ihop. Han ser detta som ett stort och olyckligt experiment. Glömsk är han av att män och kvinnor levat och arbetat sida vid sida hela historien igenom. Vi har bara 40 års erfarenhet av detta, det är inte tillräckligt, säger han. Folk börjar flörta på kontoret, ingen vet var gränserna går. Han menar även att kvinnor är hycklare om de inte vill bli sexuellt trakasserade men ändå sminkar sig. ”Varför färgar man sina läppar röda? För att de blir röda vid sexuell upphetsning.” Han låter som antifeministfeministen Camille Paglia, fast utan stringensen. Så där är det hela tiden. I New York Times reportage häromveckan snärjer han in sig i ett obegripligt resonemang om att alla vet att häxor bor i träsk. Han förespråkar socialt framtvingad monogami, för annars kommer högstatusmännen få alla kvinnor. I övrigt är han, noterar journalisten syrligt, emot jämlikhetssträvanden. Han brukar kalla dem patologiska och ondskefulla. Detta ska alltså föreställa vår tids mest framträdande intellektuelle? Gå och lägg dig, pappa. Du är full igen. ", "article_category": "other"}
{"id": 2716, "headline": "Finansministern: Skolan måste prioriteras före skattesänkningar", "summary": "En rejäl satsning på skolan måste prioriteras framför sänkta skatter nästa mandatperiod. Det säger finansminister Magdalena Andersson (S) efter DN:s artikel om att 80.000 lärare kommer att saknas på sikt, samtidigt som ansökningarna till lärarutbildningarna minskar.", "article": "Den svenska skolan står inför många utmaningar. Sjunkande kunskapsresultat, lärare som drunknar i administration och inte minst en akut brist på lärare inom en snar framtid. Samtidigt kunde DN på tisdagen berätta att ansökningarna till lärarutbildningarna sjunkit de senaste två åren. Finansminister Magdalena Andersson (S) säger att det är mycket som behöver göras för att få bukt med problemen. – Det kommer att behöva anställas jättemånga lärare, säger hon. Hur ska det gå till när allt färre vill bli lärare? – Nummer ett är att kommuner måste få pengar så att de får möjlighet att bygga de skolor som krävs och anställa de lärare som behövs i takt med att lärare går i pension och att det blir fler barn. – Det måste man prioritera framför att sänka skatten. Det är viktigare än att gå fram med ytterligare jobbskatteavdrag, till exempel, säger Magdalena Andersson. Samtidigt betonar hon att det är viktigt att de lärare som finns måste få lägga sin tid på att undervisa barnen och inte på en massa administration som att uppdatera föräldrarnas mejl- eller telefonlistor. Det kan andra personalkategorier göra, menar Magdalena Andersson. – Därför vill vi att det ska anställas lärarassistenter och har avsatt pengar under mandatperioden för det. Här finns en stor potential för kommunerna att avlasta lärarna så att de verkligen kan fokusera på eleverna. Magdalena Andersson menar att kommunerna behöver tillföras ytterligare 20 miljarder under nästa mandatperiod för att klara välfärden, varav en del kan användas till skolan. – Därutöver vill jag ha en särskild satsning på sex miljarder för att skapa en mer likvärdig skola så att alla barn, oavsett var man bor och vilka föräldrar man har ska lära sig det som behövs i skolan. Det kommer att handla om att anställa mycket mer personal, varav säkert en del just lärarassistenter. Det är för att alla barn ska få det stöd de behöver och få med sig de kunskaper som krävs på dagens arbetsmarknad. Tar man sig inte igenom skolan får man det väldigt tufft på arbetsmarknaden, säger finansministern. För det tredje säger Magdalena Andersson att det måste utbildas lärare och att läraryrket måste vara attraktivt för att människor ska vilja vara lärare. Hon pekar på att regeringen redan byggt ut lärarutbildningen och samtidigt infört lärarlyftet, så att lärare i dag har högre lön. Det låter som en omöjlig ekvation att få ihop skriande lärarbrist och färre sökande till lärarutbildningarna? Hur man få fler att vilja bli lärare? – Lön är en fråga, arbetsmiljö en annan – att lärarna har befogenheter så att det kan vara ordning och reda i klassrummen. Där har vi bland annat gått ut med ett mobilförbud och möjligheten att kunna omplacera elever som behöver det. Det är en arbetsmiljöfråga. Hon pekar på att ansökningarna till lärarutbildningarna ökade för några år sedan och att minskningen de senaste två åren till en del handlar om hur arbetsmarknaden ser ut. – Nu är ju arbetsmarknaden väldig stark, säger Magdalena Andersson. Skolorna är ju kommunernas ansvar. Hur kan du som finansminister påverka dem att satsa mer på skolan? – Regering och riksdag har ett ansvar att se till att kommuner och landsting har resurser att klara sitt uppdrag. Med riktade statsbidrag kan vi också ställa motkrav, säger Magdalena Andersson. ", "article_category": "other"}
{"id": 2724, "headline": "NMR ägnar sig åt låggradig terror mot befolkningen", "summary": "Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och dess medlemmars systematiska brott mot medborgare som står upp mot nazismen är att betrakta som en låggradig terror. Polisen i Dalarna borde ta hjälp av kollegor utifrån för att den organiserad nazismen ska kunna elimineras.", "article": "NMR är både klassat av Säkerhetspolisen som den nazistgrupp som utgör största hotet mot landets inre säkerhet och ett registrerat politiskt parti inför valet i höst. Det är en paradox och diskussionen om att förbjuda rasistiska organisationer lär fortgå. Demonstrationsrätt har de och den diskussionen lämnar jag också därhän. De ledande figurerna i NMR och krafterna som ligger bakom är inte några förvirrade ungdomar som en nationalistisk partiledare (för ett parti med delar av sina rötter rakt ner i Hitlers NSDAP) uttryckte det nyligen. De är förslagna och medvetna strateger med stor kunskap om vår lagstiftning och med sluga sätt att utnyttja vårt demokratiska system för att bryta ner det och avskaffa våra medborgerliga friheter. Det jag vill adressera är de faktiska handlingar som organisationens medlemmar och sympatisörer ägnar sig åt för att tysta medborgare som står upp för demokratin. Det handlar om de medborgerliga friheterna och de mänskliga rättigheterna – alla vi som NMR benämner folkförrädare och planerar att hänga i lyktstolpar eller avrätta med nackskott när de genomför sin revolution för att skapa en nordisk nationalsocialistisk stat/federation. De begår brott som enskilda individer och i kontexten att de ”krigar” för nationalsocialismen mot ”folkförrädarna”. Vännerna i nätverket ”We are Dalarna” har ett 50-tal fall dokumenterade där NMR:s medlemmar har begått brottsliga handlingar. Det vittnar om polisens flathet och valhänthet i hanteringen av brott som begås av organiserade nazister. Polisen och dess chef i Dalarna Lars Lindahl borde ta deras erfarenhet och kunskap på allvar, inte bemöta dem med avfärdanden och nedlåtenhet. Det NMR:s medlemmar utför är aktiviteter och handlingar som är att betrakta som låggradig terror mot befolkningen. Hat och hot, regelrätt misshandel och misstänkta planerade mordförsök, övergrepp i rättssak, hot mot människors barn. Stalking och bevakning, övervakning och dokumentation av människor, deras rörelser och aktiviteter, uthängning av personer med persondetaljer, eftersökning av människors identiteter. Människor som står upp tvingas skaffa skyddad identitet och flytta från hemorten och bygden för att deras säkerhet inte kan garanteras. Allt detta är vanligt, för att inga säga vardagsmat, för människor som står upp. Tyvärr inger Lars Lindahls text en känsla av att polisen i Dalarna inte har den insikt som vanliga medborgare har om den låggradiga terror som NMR:s medlemmar utsätter dem för. Tyvärr inger den också en känsla av att polisen och Lindahl hellre ser att medborgarna och civilsamhället ger efter för nazisterna och tystnar. Den dagen polisen upplevs som en försvarare av nazister och deras brottsliga handlingar är vi farligt ute. Lars Lindahls text bidrar tyvärr till att den uppfattningen kan etableras. Polisen i Malmö tog hjälp av kompetenta kollegor utifrån med kunskap och kompetens om hur organiserad brottslighet fungerar och bekämpas. Det är förmodligen dags även för polisen i Dalarna att ta hjälp utifrån om hur organiserad nazism och dess låggradiga terror mot befolkningen ska elimineras. ", "article_category": "other"}
{"id": 2733, "headline": "Många av Sveriges politiker har återfunnit sitt bondförnuft", "summary": "Sverige behöver konsolidera sig för att kunna fortsätta vara en nation med en humanistisk politik. Det går inte att bedriva en långsiktig humanistisk invandringspolitik med bara ett stort hjärta. Det krävs en stor hjärna också.", "article": "Sverige behöver konsolidera sig för att kunna fortsätta vara en nation med en humanistisk politik. Vem som helst med lite förstånd begriper att vi inte kan ha en svängdörr in i landet för envar som söker sig hit. Att kalla den inställningen för ”invandrarförakt” låter utomordentligt märkligt. Just nu arbetar många människor i Sverige för högtryck för att vi ska kunna lösa de problem som de senaste årens okontrollerade invandringspolitik orsakat. Att som Jan Molin i detta läge kritisera de politiska partierna för reaktionära invandrarfientliga utspel är rent nonsens. Ett antal pensionerade ”etikprofessorer” uttalade nyligen att våra politiker tappat sin moraliska kompass. Jag tror inte ett dyft på detta men även om det skulle finnas ett korn av sanning i det så tyder mycket på att många av våra politiker återfunnit sin pragmatiska kompass och sitt bondförnuft i denna fråga. Det går inte att bedriva en långsiktig humanistisk invandringspolitik med bara ett stort hjärta. Det krävs en stor hjärna också. Och rejält med kapital, bostäder, arbete, utrymme, integrationsvilja, ömsesidig förståelse, kunskap, skolor, vårdinrättningar, infrastruktur... för att bara nämna något. ", "article_category": "other"}
{"id": 2741, "headline": "DN gratulerar: Ann Wilson, dansare och tv-profil", "summary": "Hon är en veteran i \"Let’s dance\" och har själv dansat hem priser från när och fjärran i sin tidigare karriär. Nu fyller Ann Wilson 50, och dansen är fortfarande hennes passion.", "article": "Hon är en veteran i ”Let’s dance” och har själv dansat hem priser från när och fjärran i sin tidigare karriär. Nu fyller Ann Wilson 50, och dansen är fortfarande hennes passion. Roten till Anns dansglädje hittar man i barndomshemmet i det skånska fiskeläget Råå. Där var det dans och musik vareviga dag, och föräldrarna kunde ta en spontan svängom i köket medan de lagade mat. Hon beskriver familjebilden som trygg, passionerad och full av energi. – Min familj är fortfarande likadan. Lite italiensk nästan, alla pratar samtidigt och armarna flyger och man skrattar högt och det är väldigt kärleksfullt, säger hon. I det hemmet var det inte konstigt att dottern Ann utvecklade en passion för dans. Hon började i dansskola som tioåring och flyttade till London som 17-åring. Det var i England de bästa danslärarna och skolorna fanns, och bäst var vad Ann ville bli. Det gick ganska bra – med sin svenska danspartner Göran Nordin tog hon sex SM-guld och kom sexa i VM i tiodans i australiska Perth. I tiodans ingår de latinamerikanska danserna cha-cha-cha, samba, rumba, paso doble och jive, samt standarddanserna modern vals, quickstep, tango, wienervals och slowfoxtrot. Sedan gifte hon sig med den australiska dansaren Paul Wilson och med honom som partner kom fler framgångar. De vann bland annat sju australiska danssportmästerskap och var som bäst rankade sjua i världen. Dessutom drev de en dansstudio i Sydney, och reste världen runt med uppvisningar och shower. Från huset på stranden i Austinmer Beach var det sex mil till studion i Sydney. Ann körde varje morgon längs kustvägen Grand Pacific Drive och trivdes med tillvaron. Hon var inställd på att bo kvar men ödet, eller snarare hennes man, ville annorlunda. Ann blev gravid och Paul tyckte att det var klokast att hon flyttade till Europa, där resorna till uppdragen ut i världen skulle bli kortare. Vips byttes huset på stranden ut mot en liten lägenhet i Helsingborg. Och Ann fick börja på ruta ett med att bygga upp ett nytt liv i dansens tjänst i Sverige. Det var tufft, men i sådana lägen har hon nytta av sitt goda humör och sin stora energi. – Jag har faktiskt fått frågan många gånger – ”du kan väl inte gå runt och vara så där glad hela tiden?”. Men jag känner att man kan välja hur man vill se på livet, i alla beslut och i allt man gör. Klart att jag är realist också, men vill jag få energi i en situation måste jag också välja ett perspektiv som kan ge mig energi. Men hennes gränslösa driv har också satt krokben för henne. Tre år efter skilsmässan från Paul gick hon in i väggen, kroppen orkade inte med och hon blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Återhämtningen fick ta den tid den behövde, men hon kan fortfarande känna av sviterna under hektiska perioder. Ann Wilson har fått lära sig att ta hand om sin hälsa och lyssna på sin kropp. Havet har alltid varit en stor del av hennes liv, från uppväxten i Råå, via strandvillan utanför Sydney och tillbaka till Råå igen. Havet är hennes främsta kraftkälla. – Min pappa var fiskare, och havet är min tillflyktsort. När jag behöver ladda batterierna så är det med promenader längs vattnet. Numera lever hon ett liv i bättre balans, med lagom mycket jobb och med en priolista som toppas av samvaro med sonen Tom. I dagarna drar det ihop sig till final i ”Let’s dance”, där hon har suttit i juryn sedan programmet startade. Dansen är fortfarande central för Ann Wilson, som ser den som en brygga mellan musik och fysisk rörelse. – Man får ge utlopp för musiken genom kroppen. Kan man bli för gammal för dans? – Aldrig. Du kan sittdansa på en stol om du vill. Så länge du kan höra musiken och känna den i delar av kroppen så kan du dansa. Ann Wilson Gratuleras till: Fyller 50 år den 27 maj 2018. Gör: Tidigare tävlingsdansare på elitnivå. Är sedan 2006 en av domarna i tv-programmet \"Let's Dance\" på TV4. Driver Ann Wilson dance and fitness academy i Helsingborg, samt projektet Hälsoboost med träningsexperten Leila Söderholm. Har också en egen butik. Bor: På Råå, söder om Helsingborg. Familj: Sonen Tom, 14 år. Mamma, pappa och syster. Så firar jag födelsedagen: Med den närmaste familjen. \"Och sedan ska vi ha en tjejkväll, och då kommer Helsingborg att få hålla i hatten!\" Om att fylla 50: \"Jag har en väldigt fin relation till min exmake, och fantastiska vänner. Sedan vore det jättemysigt att träffa en man som det stämmer med.\" Lyssnar på: \"Just nu har jag hittat ett band som jag är helt besatt av, de heter Vintage Trouble.\" Så rensar jag tankarna: \"Powerwalkar vid havet. Det är mitt livselixir.\" ", "article_category": "other"}
{"id": 2746, "headline": "”Gör det lättare att spara till pensionen”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 24/5. Debatten om förbättrade pensioner för de med allra lägst inkomster är viktig. Men det LO, statsministern och nu KG Scherman lyfter fram löser inte ensamt pensionsutmaningarna. Det handlar snarare om att i elfte timmen lappa och laga problem för en växande grupp, skriver Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia.", "article": "Debatten om förbättrade pensioner för de med allra lägst inkomster är viktig. Men det LO, statsministern och nu KG Scherman lyfter fram löser inte ensamt pensionsutmaningarna. Det handlar snarare om att i elfte timmen lappa och laga problem för en växande grupp. Om inte politikerna och pensionsgruppen samtidigt ger den stora gruppen medelinkomsttagare bättre långsiktiga förutsättningar till goda pensioner riskeras pensionssystemets långsiktiga legitimitet. När en ”normal” pension ska anges i förhållande till den lön man haft så är det just den stora breda massan som kommer sämst ut i dagens system, inte minst då man aldrig kan komma ifråga för något grundskydd som inkluderar bidrag. Varannan svensk förväntar sig att få en total pension som motsvarar 75–80 procent av sin slutlön. I själva verket kommer stora grupper medelinkomsttagare i stället få en pension på 60–65 procent, medräknat tjänstepension. En lärare född 1990 som tar ut examen vid 28 års ålder och vill gå i pension vid 69 års ålder behöver till exempel själv spara nästan 2.500 kronor i månaden för att nå 80 procent av slutlönen. Scherman pekar också på politikernas ansvar att bestämma pensionsåldern. Det är även där den offentliga debatten hakat upp sig de senaste åren. Ett lika viktigt men bortglömt perspektiv är den sena etableringen på arbetsmarknaden. Sverige har bland de högsta examensåldrarna bland akademiker i hela OECD. Det påverkar pensionerna betydligt mer än vad vi tidigare trott. När Pensionsmyndigheten i dag beräknar typiska pensionsnivåer utgår man i regel från en etableringsålder på 23 år på arbetsmarknaden. Men i själva verket är etableringsåldern uppemot 30 år för stora grupper. Fler unga behöver komma ut mycket tidigare på arbetsmarknaden än i dag för att kunna få en bra pension. För den med över 42.000 kronor i månadslön finns i dag möjlighet att löneväxla och på så vis skattesubventionerat stärka sin tjänstepension. För att skapa bättre förutsättningar för den stora gruppen medelinkomsttagare att också påverka sin framtida pension behövs skyndsamma insatser. Dessvärre har både Alliansen och den nuvarande regeringen sedan ett antal år attackerat det långsiktiga sparandet i Sverige. Först med slopad avdragsrätt på pensionssparande och sedan med höjd skatt på sparande. Därför behövs ett nytt brett folksparande. Vi har tagit fram ett sådant förslag – Allemanspension – som nästa regering kan lyfta in i sin höstbudget. Skatten på sparande i Allemanspension skulle vara betydligt lägre än till exempel skatten för sparande i ISK och sparandet öronmärkt just till pension. Vi ser också att åtgärder för att höja pensionerna för de med allra lägst inkomster är nödvändiga. Men för att inte lappandet och lagandet för denna grupp ska bli en årligt återkommande händelse måste åtgärder sättas in för den större gruppen – dagens medelinkomsttagare. För att fler ska få mer att leva på i framtiden är det därför hög tid att det blir lättare att spara till sin pension i Sverige. 24 maj 2018 Debattartikel KG Scherman, fd generaldirektör för Riksförsäkringsverket: ”LO:s pensionsförslag bättre än Löfvens låginkomstlöfte” Repliker Mattias Munter, pensionsekonom, Skandia: ”Gör det lättare att spara till pensionen” Slutreplik från KG Scherman: ”Oacceptabelt att pensionsdebatten förs bakom stängda dörrar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2751, "headline": "Alf Tumble: Urblekt rosétrend sprider sig", "summary": "KRÖNIKA. Att gissa vilka druvor som döljer sig i ett rosévin är svårt, men det brukar gå att urskilja var vinet kommer ifrån. En urblekt rosétrend sprider sig nu runt världen.", "article": "Det har alltid varit svårt att gissa vilka druvor som döljer sig i ett rosévin. Den vanligaste framställningsmetoden för att uppnå den rosa färgen är att låta blå druvors skal macerera, dra med vinet, under kort tid. Men förutom färg finns även arom, smak och struktur i druvans skal. Den korta macerationen innebär därför att druvans alla karaktärsdrag inte heller kommer fram på samma sätt. Så även om jag vet hur grenache eller sangiovese smakar som rött vin skulle jag aldrig kunna gissa rätt druvsort som rosé. Läs mer: Alf Tumble testar sommarens rosévin Vad som däremot brukar gå att urskilja är var rosévinet kommer ifrån. Vinets adress. Vissa vinområden har länge tillverkat rosé i en särskild stil som de förknippas med. Populäraste exemplet är utan tvekan Provence. Rosévinerna härifrån har alltid varit bleka i färgen, slanka, svagt örtiga och i bästa fall lite mineraliska. De sötfruktiga och hallonröda rosévinerna från Nya världen är å andra sidan ett minne blott. I dag vill alla göra vin som i Provence. Även om de inte gärna säger det högt är trenden tydlig även i Italien, Tyskland och Österrike. Den bleka, anemiska, strama och svagt aprikosfärgade rosén har blivit ny global standard och världens rosévinmakare justerar sina recept. Genom att skörda tidigare och arbeta med minimal skalkontakt kan man relativt enkelt uppnå ett hyfsat likt resultat. Till skillnad mot den ”hands off-trend” som råder för vitt och rött vin, där man strävar efter att hitta vinets ursprungskaraktär med så lite yttre påverkan som möjligt, handlar rosé fortfarande till största delen om aktiv vinmakning. Och även om vinproduktion är ett hantverk känns det onekligen trist att dricka vin som smakar likadant oavsett om det kommer från Uruguay eller södra Frankrike. Men det finns undantag – roséviner där druva, tradition eller plats skiner igenom. Några av dem hittar du här. ", "article_category": "other"}
{"id": 2786, "headline": "Guide: Så tränar du på bästa sätt", "summary": "Många vill börja träna, men ibland tryter motivationen efter de inledande passen. Hur gör man för att hålla motivationen uppe? I DN:s guide till träning ger forskare och experter svar på den frågan tillsammans med handfasta tips för hur du kan träna rätt för din ålder, hur du får in motionen i vardagen och hur du ska tänka kring löpning. Dessutom slår de hål på flera av de myter som finns om träning och hjälper dig att undvika de vanligaste misstagen nybörjare gör när de börjar träna.", "article": "Så motiverar du dig I början av terminerna är gruppträningspassen fulltecknade, cykelbanorna fullproppade och löpspåren högtrafikerade, när många är på väg att ta tag i sin träning. Men snart blir det glesare i spåren och lättare att boka pass – då motivationen ofta börjar tryta efter den första träningsfasen. Karin Weman, lektor och doktor i psykologi med inriktning idrott och motion vid Högskolan i Halmstad, menar att ett av misstagen många gör är att ta i för hårt när de ska komma igång med träningen efter ett uppehåll. – Många tror att det behövs så mycket för att få effekt och försöker komma i gång med allting samtidigt. Men det vanligaste felet är att man går ut för hårt och har för höga ambitioner. Man kan ha en hög målsättning, men det är viktigt att veta hur man ska ta sig dit och vara medveten om att man måste förändra sitt beteende bit för bit, säger hon. Om man sätter för höga ambitionsnivåer är risken stor att man slutar när man börjar se hinder till sina nya beteenden. Har man börjat träna några gånger i veckan eller ta cykeln till jobbet kommer det till slut att komma någon barriär. – Det kanske börjar regna, man måste jobba över någon dag eller så tryter motivationen. Hälften av alla som börjar motionera slutar inom tre till sex månader. Och enligt min uppfattning beror det på att man går ut för hårt och inte har strategier för hur man ska hantera de hinder som kommer upp, så då ger man upp i stället, säger Karin Weman. Ett av sätten att hålla uppe motivationen kan vara att ha olika strategier för hur man ska göra när man möter en barriär. Om det regnar så att man inte kan ta den där planerade cykelturen kan man göra en backup-plan, i stället för att helt ge upp idén. Men det är också viktigt att tänka på att man för att få till en hållbar förändring måste ge sig själv utrymme att misslyckas. – Om du bestämt dig för att träna tre gånger i veckan och inte orkar det behöver du inte bli jättebesviken på dig själv och ge upp. Allting går upp och ner och ibland sjunker motivationen. Ska man få effekter av sin träning ska det bli en vana som håller i resten av livet, och sett ur det perspektivet så har tre veckors frånvaro från gymmet ingen betydelse, säger Karin Weman. Om man aldrig har tränat förut men har bestämt sig för att göra en förändring så kan det vara bra att börja med att försöka förändra små beteenden i vardagen, i stället för att besluta sig för att gå till gymmet tre dagar i veckan. – Det första är att minska sitt stillasittande. Man kan få stora effekter på sin grundkondition utan att behöva ge sig ut och springa, säger Karin Weman. Det är lättare för den som tidigare har varit fysiskt aktiv men har haft en svacka då man inte tränat att komma tillbaka till träningen, än för den som aldrig tidigare tränat. Men även här är det viktigt att vara snäll mot sig själv. Man kommer inte vara på samma nivå som man var när man slutade om man har haft en längre paus. – Många har dåligt samvete och tänker att nu jäklar ska jag tillbaka till där jag var, och så går man ut för hårt. För att träningen inte ska kännas fullständigt obehaglig eller göra ont så får man sänka förväntningarna på sig själv. Då minskar man också risken för skador, som är väldigt vanliga när man precis sätter i gång, säger Karin Weman. För att få en träning som fungerar menar Karin Weman att det är viktigt att ge träningen utrymme. – Skriv in det i kalendern eller sätt en lapp i kylskåpet som påminnelse. Det behöver inte ta tid från andra saker som man vill eller måste göra, utan kan planeras som en av de sakerna. Man måste hitta en balans, säger hon. Så håller du motivationen uppe • Hitta någonting som du själv tycker är kul. Alla behöver inte svettas på crossfitpass. Gillar du cykling i stället – prova det. • Försök att hitta ett sammanhang i träningen, för att övervinna svackorna i motivationen. Men häng inte upp hela din motivation på andra människor. • Ha en rimlig målsättning. Sätt inte för höga mål, utan anpassa dem efter dig själv så du inte ger upp. • Hitta backup-aktiviteter. Om det regnar och du inte kan cykla till jobbet, ha ett annat alternativ som du kan göra ändå. • Var snäll mot dig själv. Fokusera på det du klarar av, i stället för det du inte klarar av. Träning är en långsiktig livsstilsförändring. • Var noga i val av personlig tränare. Hitta någon som förstår din motivation, och kan hjälpa dig att övervinna just dina hinder. • Ge träningen tid i kalendern. Planera din träning, i stället för att tänka att du tränar om du hinner, då är det större chans att träningen blir av. • Skriv ner det positiva med träningen. Vad hoppas du att träningen ska ge dig? Fundera på detta och anpassa träningen därefter. Källa: Karin Weman, lektor och doktor i psykologi med inriktning idrott och motion vid Högskolan i Halmstad Att gå till en personlig tränare eller skaffa sig en träningskompis kan för många vara ett sätt att motivera sig till träningen. Men Karin Weman menar att det är viktigt att inte hänga upp hela sin motivation på andra människor. – Om din träningskompis uteblir av någon anledning och du inte har egen motivation så kanske du då inte fortsätter att träna själv. I stället måste motivationen komma inifrån, säger hon. Hon menar också att om man bestämmer sig för att träna med en personlig tränare så är det viktigt att välja en som förstår sig på hur man motiverar även de som inte har en hög grundmotivation. – Många personliga tränare blir det för att de själv tränar mycket. Då kan det vara svårt att hjälpa någon som själv inte är så övertygad. Man måste se den personens ursäkter som riktiga barriärer för träningen och tillsammans titta på hur man kan hitta lösningar på problemen med träningen. Det finns en risk att den personliga tränaren försöker att hjälpa till genom sin egen motivation och det ska man vara väldigt försiktig med, säger Karin Weman. Ibland rekommenderas att man sätter upp mål för sin träning, till exempel genom att boka in en tävling inom en viss tid så man har någonting att sikta på. Karin Weman menar att den typen av målsättningar fungerar bra för den som gillar att tävla eller jämföra sig. Men hon tycker att det är bättre att fundera igenom varför du vill börja träna. – Då kan man skriva ner vilka hälsoförbättringar man hoppas att träningen ska leda till, så kan man bygga från det. I vissa fall kan det räcka med vardagsmotionen och små förändringar i vardagen. Den bästa motivationen handlar om att det känns meningsfullt och då kan man efter hand lägga på mer och mer ansträngning. Då behöver det inte kännas kul just när man gör det. Läs mer: Så får du motivation till att börja – och fortsätta – med träningen Läs mer: Så får du träningsmotivationen att hålla livet ut De vanligaste träningsmisstagen vi gör Personer som börjar träna igen efter ett upphåll gör inte sällan samma fel – vilket kan leda till att träningseffekten snabbt mattas av eller att man drar på sig skador. Rickard Dahan har arbetat tillsammans med det svenska herrlandslaget i fotboll i flera år, bland annat som sjukgymnast åt Zlatan Ibrahimovic. Han spelade själv fotboll innan hans egna skador satte stopp. Rickard Nilsson är träningsrådgivare och koordinator åt den svenska OS-truppen. Inom Sveriges olympiska kommitté (SOK) ansvarar han för tolv olika idrotter, med särskilt fokus på brottning och friidrott. Det här tycker de är de vanligaste misstagen vi gör när det kommer till träning: 1. Träning utan tanke Många träningsprogram bygger på att alla personer ska göra samma övningar, men det är ett stort misstag enligt experterna. Beroende på om man är ute efter att öka sin prestationsförmåga, återhämta sig efter en skada eller bara må lite bättre, så kräver det olika träning. – Det största felet man gör är att man tränar utifrån någon annans upplägg, som ska vara allmängiltigt för alla personer. Men så fungerar det inte, säger Rickard Dahan. Den som vill ha hjälp att bygga upp ett träningsprogram utifrån sitt egna träningsmål kan fråga på det egna gymmet, eller ta kontakt med en sjukgymnast. När man har ett uttalat syfte med träningen är det också lättare att utveckla den med tiden. Den som bara fortsätter att göra samma övningar år ut och år in kommer stanna i utvecklingen. Enligt SOK:s Rickard Nilsson är det viktigt att man följer upp sin träning och utvecklar den i takt med de egna framstegen. Den som har en personlig tränare ska kräva att hen mäter träningsresultaten och följer upp med nya övningar. – Är du riktigt svag så är det bra med situps. Men när du är väldigt vältränad så ger det ingenting. Samma sak gäller kondition. I början kan det hjälpa med en promenad. Men efter dag kan du börja jogga, sedan springa, sedan är det kanske dags att fixa en pulsklocka och börja köra intervaller, säger Rickard Nilsson. 2. Trendkänslighet Crossfit, kettlebells och olympiska lyft. Träningstrender kommer och går, till experternas stora förtret. – Sverige är nog ett av de mest trendkänsliga länder som finns. Men det kan vara förödande för träningen. Det som ger utveckling är långsiktighet och kontinuitet, säger Rickard Nilsson. Samtidigt säger han att det kan vara bra för motivationen om man förnyar träningen då och då, men att det ska göras med försiktighet. Rickard Dahan håller med. – Det gör ingenting om man vill testa nya saker, men man måste anpassa det utifrån sina egna förutsättningar. Innan du hakar på en trend ska du fundera över vad som egentligen passar dig, din kropp och din tidsplan. 3. För mycket, för svårt, för snabbt Den som äntligen lyckas knuffa sig själv ur soffan vill gärna överkompensera tidigare lathet med nyvunnen frenesi i gymmet eller på löparbanan. – Ett vanligt problem är att man går från noll till hundra, alldeles för snabbt, säger Rickard Dahan. För att bygga upp en kropp som klarar mycket träning understryker han vikten av vardagsmotion. Kroppen ska undvika stillasittande och underhållas regelbundet för att höja det allmänna välmåendet. – Kroppen ska användas så att den blir van vid rörelse, i stället för att man chockar den med tung träning några enstaka gånger i veckan, säger Rickard Dahan. Även Rickard Nilsson varnar för att utföra allt för krävande eller avancerad träning utan att ha grundförutsättningarna. Det är ett problem bland både motionärer och elitidrottare att man fokuserar för mycket på hård träning. – Det är klart att det blir skador då. Man måste ha en kropp som klarar idrott innan man utövar den. Samtidigt kan jag förstå att man blir hooked på crossfit, det är en högintensiv träning som ger ganska snabba resultat i början. Men har du inte en bra fysisk bas så kommer den utvecklingen snart att mattas av. Då kommer man att anstränga sig ännu mer, utan att ha återhämtningskapacitet för det, och därmed öka risken för skador, säger Rickard Nilsson. 4. Blundar för signaler Den som har tränat mycket tycker ofta att den känner sin egen kropp väl. Men med erfarenhet följer också en risk för att man bortser från signaler som hade stoppat en mindre vältränad motionär. – Kroppen signalerar ofta i god tid om något är fel. Det kan ha gått bra i flera år att springa några mil i veckan. Men med ålder eller efter en sjukdom så kanske det inte längre fungerar. Då måste man lyssna på kroppen och anpassa sig eller skapa bättre förutsättningar, säger Rickard Dahan. Läs mer: De vanligaste misstagen folk gör när de tränar Läs mer: Så minskar du risken att bli skadad när du sportar Träna rätt för din ålder Det är ingen bra idé att träna på samma sätt vid 50 års ålder som man gjorde när man var 26 år, eftersom kroppen förändras med stigande ålder. Att anpassa övningarna efter ålder gör att du kan stärka kroppen på ett bättre sätt. Mai-Lis Hellénius, professor vid institutionen för medicin vid Karolinska universitetssjukhuset, ger sina bästa tips för hur du tränar vid olika åldrar: Vid 20 år: Då är kroppen oftast stark och svarar bra på olika typer av träning. – Då är man som starkast. Friska unga vuxna kan träna nästan vad som helst och hur som helst. Men unga är oftast trendkänsliga och träningen kan därför bli ensidig. Ett tag var det step-up som gällde, sedan bootcamp och kettlebell. Det finns en viss skaderisk om man tränar ensidigt eftersom man då ökar belastningen på endast några få leder och muskelgrupper. Vid 30 år: Nu kan man fortsätta att träna allsidigt – kondition och styrka. Vid den här åldern bildar många familj, jobbar hårt och har inte alltid tid att tänka på hälsan. – Ge akt på övervikt som kan komma smygande. Om du samlat på dig extrakilon och vill gå ner i vikt så bryt långvarigt stillasittande och öka på träningspassen. Öka 30-minutersträningen till 60. Och håll mer koll på midjemåttet än på vikten. Att sitta många timmar varje dag framför datorn leder till oerhört låg kaloriförbränning som inte kan kompenseras med ett par tre träningspass i veckan. Det räcker inte. Vid 40 år: Nu börjar en del få hälsoproblem som högt blodtryck, övervikt eller artros. – Medelålders – ja, nu är det hög tid att börja träna om du inte har gjort det tidigare. Motionsträning är bra, men glöm inte vardagsrörligheten – ställ bilen och ta en promenad till jobbet, skippa hissen och ta trapporna. Lägg till styrke- eller coreträning för att få bålstabilitet. Vid 50 år: Nu har fettförbränningen minskat, det blir nu svårare att gå ner i vikt. Nu gäller det att stärka rygg och bål men lägg också till balans- och smidighetsträning. Promenera/jogga, styrketräna. Och tänk på hållningen. – Träna som vid 40 men mer! Gör en hälsokontroll, du känner inte av högt blodtryck och höga blodfettsnivåer. Få upp pulsen vid träning. Stärk musklerna, träna de stora muskelgrupperna i lår, rumpa, överarmar, mage, rygg. Och en hel del träning kan göras hemma, utan redskap. Vid 60 år: Nu brukar muskeltappet vara ett faktum så styrketräning är ett gott råd. Håll konditionen och rörligheten uppe med cykling, vattengympa, raska skogspromenader, dans. – Nu är styrketräning ännu viktigare än tidigare. Sarkopeni – muskelförlust/svaghet – är ett stort problem som inte enbart ger dålig balans med fallolyckor som följd. 70+: I den här åldern är det lätt att bli stel så träna smidighet, det finns flera gympass som inriktar sig enbart på det. – Öka konditionsträningen successivt, som idrottsmännen gör. Allsidig träning ger största effekten. Läs mer: Så tränar du rätt för din ålder Läs mer: Jurij, 71, började träna och bytte till en ny ”livsroll” Läs mer: Åtta hälsosamma vanor du borde skaffa dig i 20-årsåldern Sant och falskt om träning Kan man träna bakfull? Och ska barn styrketräna? Frågorna – och myterna – om träning är många. DN har tagit hjälp av Örjan Ekblom, docent vid Gymnastik- och idrottshögskolan, för att reda ut vad som är sant och falskt om träning. Så kommer du igång med löpningen Löparcoachen Charlotte Karlsson har tränat friidrott sedan hon var sex år gammal. Hon har bland annat tagit SM-guld i Stockholm Marathon och representerat Sverige i både EM och VM i maraton. Det vanligaste misstaget människor gör när de ska komma igång med löpningen är enligt Charlotte Karlsson att de går ut för hårt. – Precis som jag själv är när det gäller mycket andra saker så blir man för ivrig på bollen och går all in från början. Men just med löpningen är det inte så bra för det blir väldigt belastande för kroppen och med många stötar mot marken. Därför finns en stor risk att dra på sig skador om man satsar för hårt och för snabbt. Många får ont för att de startat för snabbt och då tänker de i stället att löpning inte är för dem och lägger av. Charlotte Karlsson menar att det är bättre att trappa upp långsamt, och att varva löpningen med andra träningsformer som är mindre belastande för lederna, som cykling och simning. Även motivationen kan bli lidande om man försöker pressa in stora mängder löpning i vardagen. – Man måste få in löpningen i sin livsstil och pussla ihop så att det inte blir en för stor uppoffring att ge sig ut, säger Charlotte Karlsson. Själv drabbades Charlotte Karlsson av en allvarlig höftskada under 2013, och har därför egen erfarenhet av att trappa upp efter ett längre träningsuppehåll. – Mitt upptrappningsprogram låter nästan lite löjligt, för det börjar så lågt – men då hinner lederna och senorna vänja sig vid belastningen. Man kan inte tänka att man sprang milen för ett halvår sedan, utan måste se till hur mycket man har sprungit de senaste månaderna när man sätter igång igen, säger Charlotte Karlsson. – Man kan komplettera med annan träning och röra på sig ändå men på ett mindre belastande sätt utöver löpningen. Charlotte Karlssons upptrappningsschema. Vecka 1 (varannan dag): 10 minuters promenad. Därefter 5 intervaller med en minuts löpning varvat med en minuts promenad. Nedjogg: tio minuters promenad. Vecka 2 (varannan dag): 10 minuters promenad. 5 intervaller med två minuters löpning varvat med en minuts promenad. Nedjogg: tio minuters promenad. Vecka 3 (varannan dag): 10 minuters promenad. 5 intervaller med 3 minuters löpning varvat med en minuts promenad. Nedjogg: tio minuter promenad. Fortsätt trappa upp varje vecka till en nivå du vill hålla dig på. Komplettera löpningen med annan träning. Kan alla komma in i löpningen? – Definitivt. Människan är gjord för att springa, det är en av våra naturliga gångarter, men det viktiga är att inte gå för snabbt fram, säger Charlotte Karlsson. För att verkligen motivera sig själv att ta tag i sin löpning tycker hon att man ska försöka se det som en social träningsform, och gärna dra ihop vänner, familj eller kolleger för att springa tillsammans. Även om man vill springa i grupp behöver man inte kunna springa i samma tempo, i stället kan man ta sig till en plats tillsammans och där göra intervaller på sin egen nivå. – Man behöver inte springa rundor i skogen, utan kan springa en kortare bit till en plats där man får möjlighet att springa i sitt eget tempo. Men det kan ändå bli socialt, för man kan springa dit och tillbaka igen tillsammans, och peppa varandra mellan intervallerna. Ett annat tips för att hålla motivationen uppe är att sätta tydliga mål. Ett sådant kan vara att springa något av de många lopp som anordnas. – Det finns vissa som inte alls behöver några mål för att motivera sig. Men för de som har lite svårt med motivationen så är det utmärkt att kunna sätta målet att springa något lopp. De flesta löpartävlingar är extremt kravlösa, men det ger jättemycket glädje, och den enda man behöver tävla med är sig själv, säger Charlotte Karlsson. Läs mer: Så kommer du i gång med löpningen efter ett långt uppehåll Läs mer: Han vill klara världens tuffaste ultramaraton Motionen i vardagen utan att byta livsstil Alla Sveriges vuxna rekommenderas av Folkhälsomyndigheten att göra måttligt ansträngande fysisk aktivitet minst 150 minuter i veckan. Så mycket träning leder enligt FYSS, en handbok för hur fysisk aktivitet kan användas för sjukdomsprevention, till stora hälsoeffekter. – Vi har anammat WHO:s rekommendationer för hur mycket fysisk aktivitet man ska ägna sig åt i veckan, och då gäller 150 minuter utspridd aktivitet. Det ska vara aktiviteter som har en viss intensitet och ökar ämnesomsättningen, till exempel en rask promenad som gör att man blir lite flåsig, men fortfarande kan prata, säger Marita Friberg, utredare på Folkhälsomyndigheten. För lite motion kopplas enligt handboken till hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, diabetes, fetma, benbrott och psykisk ohälsa. Enligt en studie som publicerades i tidskriften The Lancet 2013 var en fysiskt inaktiv livsstil en lika stor riskfaktor för kroniska sjukdomar som fetma och tobak. Vilket som är det mest effektiva sättet att lägga upp sin vardagliga motion är omtvistat. Medan vissa menar att 30 minuter per dag är det mest effektiva, menar andra att så kallade ”helgtränare” som får alla sina 150 minuters motion under några få dagar klarar sig lika bra. Enligt FYSS bör man förutom 150 minuters fysisk aktivitet under veckan också två gånger i veckan ägna sig åt muskelstärkande fysisk aktivitet – om man är över 65 år tillkommer rekommendationer om att träna även balansen. Men trots rekommendationerna och de dokumenterade hälsoeffekterna är det många svenskar som inte rör på sig tillräckligt mycket. Enligt Folkhälsoenkäten från 2016 var det bara 66 procent av befolkningen som rörde sig minst 30 minuter per dag. Örjan Ekblom, docent vid Gymnastik- och idrottshögskolan, menar att det inte alls behöver vara så krångligt att få in motionen i vardagen. Han har flera exempel på enkla knep som man kan ta till för att komma ut och röra på sig till vardags. – Det vardagliga tränandet behöver inte ta så mycket tid i anspråk. Bor man i en större stad i Sverige så har de flesta förutsättningar att använda transporten till och från jobbet för vardagsträning genom att cykla eller promenera. Med en elektrisk cykel kan man också cykla delar av vägen själv, och ta sig en bit med hjälp av elen, säger Örjan Ekblom. Ett annat sätt är att få in en del motion under kvällen. Så får du in mer motion i vardagen • Cykla eller promenera till jobbet om du har möjlighet. • Ta den där extra promenaden på kvällen i stället för att sitta i soffan. • Välj trapporna i stället för hissen. • Gå till tunnelbanan eller bussen, eller hoppa av någon station tidigare än du brukar och gå sista biten. • Tar du bilen, parkera lite längre från jobbet och gå. Försök att skrapa ihop 30 minuter av motion som gör dig flåsig, men inte andfådd. • Hitta rutiner som kan bli regelbundna i stället för att satsa allt på några få gånger i veckan. • Gå till kollegorna på jobbet i stället för att skicka mejl, välj en skrivare eller kaffemaskin som är lite längre bort från ditt skrivbord. • Försök ta ett avbrott om du har ett stillasittande jobb, och ta en bensträckare varje halvtimme. • Använd reklampauserna i tv-program för att göra korta fysiska aktiviteter. • Jobba i trädgården, eller i hushållet och försök aktivera dig hemma. Källa: Folkhälsomyndigheten, Gymnastik- och idrottshögskolan – En vardagsmotionsinsats är att ta den där promenaden mellan middagen och tv-tittandet. Jag får ofta frågor om man måste bli svettig och andfådd och det finns vissa saker som händer när man blir det, men den största hälsovinsten går mellan att göra någonting och inte göra någonting alls, säger han. Marita Friberg på Folkhälsomyndigheten menar att det viktigaste är att man inte förblir stillasittande, utan tar avbrott och letar efter tillfällen att få motion. – Om man jobbar på kontor kan man gå en sträcka, eller ta en rask runda runt huset. Det viktiga är att man hittar små stunder i vardagen som kan bli regelbundna och där man kan samla ihop sin aktivitet. Om man går en sträcka till kollektivtrafiken, och när man är på väg till jobbet går man ofta ganska snabbt, så kan man där få ihop 20 minuter per dag, säger hon. Frida Bergman är doktorand vid Umeå universitet och delaktig i ett forskningsprojekt där man installerat gåband på kontorsarbetsplatser i Umeå. Minst en timme per dag går sedan de anställda på gåbandet samtidigt som de arbetar vid sin dator. – Mer och mer forskning visar att långvarigt stillasittande är dåligt för vår hälsa, och det har kopplats till en ökad risk för typ 2-diabetes, men även vissa typer av cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Så vi försöker hitta sätt att minska stillasittandet på kontorsarbetsplatser. Tidigare har man pratat mycket om högintensiv fysisk aktivitet, och det verkar som man måste träna ganska mycket för att motverka stillasittande, så därför blir det här en annan sida av samma mynt. Om man inte har ett gåband, vad kan man göra då för att röra sig mer på sin arbetsplats? – Det finns ganska mycket man kan göra. i stället för att skicka ett mejl kan man gå och prata med sin kollega, eller man kan välja en skrivare lite längre bort. Så finns det pausprogram på datorn som kan påminna en om när det är dags att ta ett avbrott. Hur ofta ska man avbryta sitt stillasittande? – Man vet inte riktigt hur ofta man behöver bryta stillasittandet för att få hälsoeffekter, men man brukar säga ungefär en gång i halvtimmen. 2015 gick några experter genom den forskning som finns, och de kom fram till att man ska försöka få till två timmars stående eller lågintensiv rörelse varje dag under arbetstid för att få förbättrade hälsoeffekter. När man börjar vänja sig vid detta bör man sträva efter fyra timmar per dag. Läs mer: Så får du mer vardagsmotion utan att byta livsstil Läs mer: Karin Bojs: När två minuter av träning räcker Läs fler av DN:s guider. • Guide: Så gör du för att sova bättre • Guide: Första året med barn • Guide: Allt du behöver veta om kärlek ", "article_category": "other"}
{"id": 2797, "headline": "Vad händer en ”illojal” svensk om SD vinner valet?", "summary": "Sverigedemokraterna bygger sin nationalism på begreppets mörka Janusansikte i kombination med en tydlig kulturrasism och högerpopulism. Om SD kommer till makten återstår att se hur partiet ska sortera ut vilka som är äkta svenskar.", "article": "I sitt principprogram skriver Sverigedemokraterna sig bland annat: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet, eller kultur”. (sidan 15 i Principprogrammet). Som varande en sann Sverigevän som gillar vår liberala demokrati, våra grundlagar och anser att land skall byggas på lag styrd av god etik, står jag inte lojal visavi SD:s bruna kulturrasism och tribalism. Frågorna jag ställer är: Hur ska SD sortera ut vilka som är äkta svenskar? Vad visar en äkta svensk lojalitet mot? Vilka premisser skall gälla i ett SD styrt Sverige? Ska vi låta en pueril och en rasistiskt tonad missnöjesyttring som Sverigedemokraterna bestämma om vi är värda vårt medborgarskap eller inte? SD bygger sin nationalism på begreppets mörka Janusansikte i kombination med en tydlig kulturrasism, högerpopulism och vi vet alla vilken idévärld partiets grundare vilade på. Den ”svenskhet” SD drömmer om står jag direkt illojal mot och undrar därför lite nyfiket vad det framtida straffet kan bli? Att utvisa mig till ett annat land kan bli svårt, så jag antar att jag har en reserverad plats i en godsvagn till ett avprogrammeringsläger där jag får lära mig tyst lydig lojalitet med herrarna och får lära mig äkta svensk folkdans. Får jag lära mig spela nyckelharpa också? ", "article_category": "other"}
{"id": 2799, "headline": "”De små akutsjukhusen har lagts ned på oriktiga grunder”", "summary": "DN DEBATT 20/5. Sedan 80-talet har antalet akutsjukhus i Sverige halverats. Det är sorgligt eftersom mindre sjukhus har viktiga funktioner att fylla. Dessutom är det onödigt – ifrågasättandet av de mindre sjukhusen har skett på oriktiga grunder. Sverige behöver både små och stora sjukhus för att klara de kommande stora utmaningarna i vården, skriver Poul C Kongstad.", "article": "Sverige behöver små sjukhus för att klara framtidens utmaningar. På 80-talet fanns ett hundratal akutsjukhus i Sverige, men antalet har i princip halverats. Detta har betydelse för sjukvården och skapar oro för människor utanför storstadsområden. I diskussionerna kring kvalitet har förespråkare för stordrift blandat ihop begreppen och exempelvis har regeringens utredare Måns Rosén felaktigt presenterat att minst 500 människoliv årligen står att rädda om man centraliserar sjukvården ytterligare. Även tidigare har andra sjukvårdsideologer, som till exempel Bert Levin med sin betydelsefulla bok ”Vårdens chans” fått oproportionellt stor betydelse i diskussionerna kring nedläggning av akutsjukhusen i Sverige, utan att ordentligt faktaunderlag har funnits. Den medicinska utvecklingen under samma tid har varit oerhört stark. 1982 bestod diagnostiken för hjärtinfarkt av typiska symtom, EKG-förändringar och utsläpp av hjärtenzymer i blodet. Behandlingen innehöll syrgas, smärtlindring och eventuellt blodtryckssänkande behandling. Detta kunde i princip alla sjukhus erbjuda. I dag är diagnostik och behandlingen omfattande med avancerade invasiva kateterbehandlingar som inte kan utföras på mindre sjukhus. Liknande förhållande gäller för stroke, förlossningsvård, infektion och traumasjukvård. Här har ofta ambulanssjukvården fått den ansvarsfulla uppgiften att välja vilka patienter som skall transporteras i längre och mer krävande ambulanstransporter till större sjukhus för mer specialiserad vård, så kallad triage. Men för den stora merparten av patienterna i Sverige har de mindre sjukhusen en mycket viktig uppgift att fylla – som tyvärr ifrågasatts, på oriktiga grunder under lång tid, till men för dessa sjukhus. På dessa mindre sjukhus bedrevs på 80-talet ofta god sjukvård dygnet runt. Det fanns flera avdelningar på sjukhuset där medarbetarna hade möjlighet till både meningsutbyte och stöd under arbete på kvällar och helger. Sjukhusen hade oftast stabil bemanning på alla nivåer. Sjukhusen var också populära för AT- och ST-läkare då klinisk utbildning ofta var mycket god jämfört med större sjukhus. Kostnaderna per sängplats, som tidigare var det rådande ekonomiska måttet, var oftast mycket lågt jämfört med större sjukhus. Det fanns en betydande stolthet och tradition på dessa sjukhus vilket gynnade patienterna. Överläkarna var ofta kända personer på orten och patienter sökte naturligt sjukvård på det lokala sjukhuset. Nedmonteringen av de små sjukhusen har pågått sedan 80-talet. Den egentliga orsaken är oklar. Ofta har man talat om medicinens ofrånkomliga subspecialisering, men lika ofta har industriella stordriftsfördelar använts för att motivera nedläggningarna av små akutsjukhus. Men man har då tyvärr inte förstått vad som ger kvalitet inom kirurgi och akutsjukvård. Man har inte heller kopplat den viktiga exponeringsgraden till de läkare och de team som arbetar med olika patientgrupper och operationer. Denna exponeringsgrad kan vara väl så hög på mindre sjukhus eftersom färre enskilda kirurger i vissa fall utför fler ingrepp än kirurger gör på större sjukhus. Men ibland har rena storebrorsfasoner på större sjukhus utarmat kringliggande mindre sjukhus. Det har egentligen aldrig varit brist på patienter eller höga kostnader som varit den verkliga orsaken. Ofta börjar förminskningsprocessen med att förlossningsavdelningen försvinner med hänvisning till otillräckligt antal förlossningar. Ett nedre mått som ofta har använts av de stora sjukhusen är krav på 400 förlossningar per år. Studier kring detta pekar dock snarare på betydelsen av tillgång till neonatalvård och vilken kompetensstruktur som finns på den aktuella förlossningsavdelningen. När förlossnings- och BB-avdelningar försvinner minskar de nattliga och riktigt akuta operativa ingreppen vilket direkt försämrar akutberedskapen på hela sjukhuset. Därefter brukar ortopedkliniken stå i tur och dra ner sin verksamhet till att man endast opererar dagtid och större sjukhus tar de akuta patienterna. Ibland utvecklar det lilla sjukhuset en effektiv men ensidig selektiv operativ verksamhet men den bidrar inte mycket till akutberedskapen. När akuta ortopediska skador försvinner så försämras akutberedskapen ytterligare på sjukhuset. När i princip endast enstaka inklämda bråck och tarmvred kvarstår jourtid brukar akutkirurgin helt avvecklas. När detta sker blir anestesiklinikens akuta verksamhet för liten och man får svårt att motivera jourlinjerna. När anestesiberedskapen minimerats kvarstår endast medicinklinikens jourlinje på sjukhuset. Denna jourlinje får svårigheter att hantera de patienter som tidigare vårdats på sjukhuset eftersom sjukhuset inte längre kan hantera akuta situationer som kräver ett multiprofessionellt omhändertagande med röntgen-, kirurgi-, laboratorie-, blod- eller anestesikompetens. Vid det här laget styr ambulanssjukvården ofta trauma, yngre patienter och svårare sjuka patienter till större sjukhus med längre och stundom riskabla ambulanstransporter som följd. Akutmottagningen får primärvårdkaraktär och reduceras till att vara öppen endast dagtid. Vid det här laget kvarstår en illa definierad grupp av ”närsjukvårdspatienter” som sjukhuset skall vårda. Nu är sjukhuset emellertid så anorektiskt på resurser att det ibland inte förmår att hantera de mest enkla kliniska situationer som till exempel chock, blodförgiftning eller allvarlig lunginflammation. Man har svårigheter med den medicinska dialogen eftersom tidigare läkar- och sjuksköterskekolleger försvunnit och ersatts av olika PM utfärdade av det större sjukhuset, dokument som talar om vad man får eller inte får göra på det mindre sjukhuset. Identiteten och stoltheten på sjukhuset har i allmänhet försvunnit när nedmonteringen kommit så här långt. Attraktionskraften har minskat och man har nu svårigheter att rekrytera kompetent personal, AT- och ST-läkare. Det tidigare överläkarkollektivet har skingrats och ersatts av vikarierande läkare med skiftande engagemang, kompetens, boende och bakgrund. När sjukhusets ledning inte längre finns lokalt kan inte sjukhuset påverka sin egen utveckling och blir nu försvarslöst mot fortsatta förändringar och nedskärningar. Sjukhuset släcks bokstavligen ned och det blir tyst nästan överallt. Ensamma sjuksköterskor ansvarar för många patienter i sjukhemsliknande atmosfär och medicinjouren vandrar ensam mellan olika avdelningar. Nu lämnar själen och engagemanget det lilla sjukhuset då det inte finns några förutsättningar att leva där. Det är nämligen människorna tillsammans som skapar ett välfungerande sjukhus. En ofta lång och levande berättelse om engagemang, kompetens, stolthet och utveckling för framtiden. Detta är sorgligt för Sverige och onödigt eftersom tillräckliga bakomliggande data för centralisering saknas. Om man satsar på både små och stora sjukhus med god bemanning och utökad samverkan, modern teknologi och telemedicin samt ett nationellt transportmedicinskt system med helikoptrar/flyg över hela landet, så har samhället avsevärt bättre möjligheter att kostnadseffektivt och patientsäkert klara kommande mycket stora utmaningar inom sjukvården. I dagens Sverige med allt större grupper av människor som känner sig marginaliserade är detta en mycket viktig rättvisefråga för framtiden – både politiskt och sjukvårdsmässigt. 20 maj 2018 Debattartikel Poul C Kongstad, tidigare chef för ambulanssjukvården i Region Skåne, specialist i neurokirurgi och intensivvård: ”De små akutsjukhusen har lagts ned på oriktiga grunder” Repliker Måns Rosén, tidigare utredare av högspecialiserad vård: ”Läs min utredning för en nyanserad bild av högspecialiserad vård” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2806, "headline": "”Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass”", "summary": "DN DEBATT 19/5. Socialdemokraterna och Moderaterna sviker oss genom att välja populistisk främlingsfientlighet framför sina ideologier. Och läget är dramatiskt, bilden av Sverige som ett demokratiskt och solidariskt land är borta. I stället är vi i dag ett samhälle som ser hot i varje hörn. Svensk politik har tappat sin moraliska kompass, skriver åtta forskare i etik.", "article": "Främlingsfientligheten i Sverige antar nu sådana proportioner att vi anser det vara vår plikt att varna för utvecklingen. Partiledardebatten den 6 maj, liksom dess efterspel, visar tydligt att Socialdemokraterna och Moderaterna väljer populistisk främlingsfientlighet framför sina ideologier. Medan SD har främlingsfientlighet som en ideologi, har de stora traditionella partierna främlingsfientlighet som ett slags pragmatisk strategi. Detta är genuint omoraliskt och farligt. Utan tvekan finns det i Sverige i dag en främlingsfientlig opinion som ifrågasätter asylrätten och även ger uttryck åt islamofobi. Men att anpassa sina budskap efter den populistiska retoriken är fel. All politisk erfarenhet säger att sådan anpassning enbart främjar de populistiska krafterna. Sverigedemokrater kommer alltid att vara bättre på rasism, men när de etablerade partierna börjar efterlikna Sverigedemokrater, normaliseras främlingsfientligheten. När Stefan Löfven och Ulf Kristersson accepterar den främlingsfientliga logik som går ut på att människor ställs mot varandra och de mest utsatta börjar betraktas som ett slags ekonomisk belastning, agerar partiledarna djupt omoraliskt. Människor som flyr krig ska bemötas som människor som flyr krig – alltså med medmänsklighet och solidaritet. Partiernas ansvar är att visa hur deras ideologiska resurser kan utveckla våra samhällsinstitutioner för att klara av ett värdigt flyktingmottagande. Att stänga gränser, att röntga de ungas kroppar för att fastställa deras ålder, att utvisa till Afghanistan är både inhumant och politiskt impotent. Sverige har haft en självbild av att vara en moralisk stormakt. Vi har visat solidaritet med dem som drabbats av fattigdom och förtryck. Vi har arbetat för fred genom att kritisera alla stormakters krigföring. Inom landet har vi stått upp för rättvisa och välfärd. Detta har givit Sverige internationell respekt. Sverige har uppfattats av andra som ett demokratiskt och solidariskt land. Den bilden är nu borta. I stället är vi i dag ett samhälle som ser ett hot i varje hörn – medborgare antas fuska, flyktingar ljuga, andra länder vilja anfalla. Med en skärpt asylpolitik stänger vi våra gränser för dem som är mest utsatta. Denna bild framkallar en obehaglig déjà vu. Det har inte gått hundra år sedan andra världskrigets slut. Då, med färska erfarenheter av vad främlingsfientlig populism hade lett till, bestämde man sig – ”aldrig mer!” ”Aldrig mer ska vi tillåta att man tror sig kunna lösa samhällsproblem genom att diskriminera vissa grupper!” Socialdemokrater och moderater sviker oss nu och de sviker oss på ett djupt omoraliskt sätt. Risken att få ett sämre valresultat får inte medföra att de etablerade partierna sviker sitt ansvar för vårt samhälle. Det gemensamma ansvar som dessa partier har är att tydligt stå upp för människovärdet och respekten för de mänskliga rättigheterna. I en värld med en gigantisk flyktingkris, till följd av krigen i Syrien, Irak och Afghanistan, bör det då vara självklart att värna om asylrätten. Det bör också vara självklart att behandla de människor som flyr från krig på ett värdigt sätt. Ett samhälle som inte visar solidaritet med de svagaste är inte ett starkt samhälle. Inför valrörelsen finns det många viktiga samhällsfrågor där de politiska partierna behöver ge besked. Vi behöver utveckla och stärka institutioner, vi behöver tåg som går i tid och kirurgiska operationer som utförs när de ska utföras. Vi behöver komma till rätta med segregering och social orättvisa. Fler människor behöver få jobb och skolan behöver bli bättre. Varken järnvägar eller vården har dock med flyktingar att göra. Varför i hela friden väljer då Löfven och Kristersson att köpa Sverigedemokraternas logik och prata om flyktingar som om de skulle vara anledningen till alla problem i samhället? Har de inte längre någon respekt för dessa människors värdighet? Eller har de tappat tron på sina egna partiers program? Vi är forskare och lärare i etik. Vi menar att läget i Sverige är dramatiskt. Inte för att vi har unga människor som vill stanna hos oss utan för att det politiska Sverige har tappat sin moraliska kompass. Vi vill uppmana politiska partier att ta sitt ansvar för Sverige, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ännu inte för sent. Visst finns det i dagens Sverige en utbredd främlingsfientlighet och islamofobi. Men de politiska partierna har ett gemensamt ansvar för att motverka alla former av rasism och värna om respekten för människovärdet. Därför vänder vi oss nu direkt till Stefan Löfven och Ulf Kristersson: Ge oss politiska besked om vilket samhälle ni vill utveckla! Vill ni ha ett samhälle som präglas av öppenhet och solidaritet – eller ska vi låta främlingsfientligheten ta över? 19 maj 2018 Debattartikel Åtta forskare och lärare i etik: ”Svensk politik har förlorat sin moraliska kompass” Repliker Ann Heberlein, teol dr, etik, riksdagskandidat (M): ”Medborgares behov bör överordnas ickemedborgares” Anders Kristoffersson, fil dr i nationalekonomi och teol kand: ”Etikerna undviker etiska dilemman” Slutreplik från åtta forskare och lärare i etik: ”Partierna har ett större ansvar än att försöka vinna valet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2821, "headline": "”Välkommet med nya tongångar från S”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 16/5. Sven Britton(S) skriver att barn- och äldreomsorg bör prövas inom samma verksamhet. Det är glädjande om (S) i Stockholms stad svängt i denna fråga. Det behövs fler möten mellan generationer och mer innovation i byggandet av äldreboenden. Men M i Stockholms stad vill gå längre, skriver Dennis Wedin (M).", "article": "För ett år sedan behandlades i Stockholms stads äldrenämnd ett förslag från Moderaterna om att införa generationsboende som boendeform. Det innebär att en förskoleverksamhet bedrivs i samma byggnad som ett vård- och omsorgsboende. Verksamheterna delar på en gemensam yta som möjliggör för frivilliga aktiviteter. Sven Britton deltog på nämndmötet, och röstade tillsammans med de rödgrönrosa partierna ner förslaget. Om tongångarna från Socialdemokraterna nu är annorlunda, är det välkommet. Vi vill införa generationsboenden för att förbättra möjligheten till umgänge över generationsgränserna. Vård- och omsorgsboenden är i dag en allt för enkelspårig miljö för sjuka äldre. Social gemenskap och mänsklig kontakt är viktigt för trivseln oavsett ålder och kan ge positiva hälsoeffekter. Jag har själv besökt \"Kotoen\" i Tokyo, den verksamhet där ursprungsmodellen sedan 1976 kommer ifrån, och som därefter spridits runt om i världen. Det finns exempelvis ”intergenerational centers” i Japan, Kanada och USA. Sverige har mycket att lära när det kommer till att möjliggöra för mer innovation i byggandet av verksamheter inom äldreomsorgen. Det är kring detta som Moderaterna i Stockholms stad vill gå längre än vad Sven Britton föreslår. Vi vill se en stadsbyggnadspolitik där det medvetet också ingår att bygga boenden och kvarter där äldre möter barnfamiljer och yngre. Vare sig det handlar om biståndsbedömt äldreboende eller inte, behöver vi uppmuntra möten mellan generationer när vi bygger stad. Det är magstarkt av Sven Britton att uppmuntra till kontakt mellan ”äldre och studenter och kanske möjlighet till extrajobb för de senare.” Moderaterna i Stockholms stad införde särskilda ungdomsbesök på vård- och omsorgsboenden, där unga via extrajobb kommer in som en resurs med syftet att förgylla dagen för de äldre. Men Sven Brittons egen stadshusmajoritet har halverat finansieringen. Moderaterna i Stockholm stad arbetar för fler frivilliga möten mellan generationer, mer innovation kring hur vi bygger välfärd, och en stadsplanering där vi uppmuntrar en blandning av olika åldersgrupper. Det är glädjande om det nu finns ett blocköverskridande stöd för detta. 16 maj 2018 Debattartikel Sven Britton, infektionsläkare och kommunpolitiker (S): ”Med dagisbarn och äldre i samma lokaler får generationerna mötas” Repliker Dennis Wedin (M), kommunfullmäktigeledamot, Stockholms stad, gruppledare i Stockholms stads äldrenämnd: ”Välkommet med nya tongångar från S” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2835, "headline": "Margit Silberstein: Stefan Löfven tog makten men löste inte socialdemokratins kris", "summary": "Tiden innan Stefan Löfven övertalades att bli partiledare för sex år sedan beskrivs fortfarande som ett trauma i Socialdemokraterna. Hur mycket partiet egentligen har läkt kommer att visa sig efter höstens val.", "article": "Det är förstås inte så att socialdemokrater i allmänhet ställer sig på gator och torg och ropar ut sin oro för hur det ska gå i valet. Men nervositeten sänder kalla kårar genom partiet. Några, som Göran Greider, skriker ut sin smärta inför tanken att Socialdemokraterna ska bli ett parti med 20-25 procent. Vad sker med statsbärarna om de krymper och förlorar regeringsmakten? Vi regerar vidare, sa Göran Persson på valnatten 1998. Valet sågs inte som någon succé, men det var ändå på den gamla goda tiden för Socialdemokraterna med ett resultat på nästan 37 procent. Majoritet skaffade sig Persson genom samarbete med Vänstern och Miljöpartiet. Mandatperioden dessförinnan räckte det med budgetsamverkan med Centern för att politiken skulle passera riksdagen. I valet 2014, då Socialdemokraterna gick framåt med ett enda mandat, utropade sig Stefan Löfven till segrare. Svenska folket krävde förändring, sa han. Några partikamrater tyckte att det var överilat att kora sig till segrare så snabbt, men det skedde i ett slags rus efter åtta år i opposition. Om det var några som krävde förändring så var det Löfvens eget parti. I snart fyra år nu har Stefan Löfven gått till jobbet och varje dag mött en fientlig majoritet. Vad som händer efter årets val vet vi väldigt lite om. Men en sak är säker. Stefan Löfven kan inte inta Göran Perssons ganska sorglösa attityd att han regerar vidare. I enlighet med dagens grundlag blir det en omröstning om statsministerämbetet. Och en majoritet av allianspartierna och Sverigedemokraterna har bestämt sig. De tänker avsätta Stefan Löfven. Vilken regering som sedan tillträder är skrivet i stjärnorna. Utvecklingen ligger delvis utanför Socialdemokraternas kontroll eftersom den handlar om mandat, matematik och Sverigedemokraternas makt över regeringsbildningen. Men hur det går i valet, om det blir kollaps som Göran Greider befarar, är mer av egen förskyllan. Ska väljarna öppna sina hjärtan för de nya Socialdemokraterna med den hårdare retoriken och de tuffare förslagen? Inte ens bland de egna råder entusiasm. Många ogillar vokabulären, som de tycker låter sverigedemokratisk. De förundras över ett uppskruvat tonläge, att ny politik kommer plötsligt och i snabb takt. En pressträff så är politiken utstakad. Inga testballonger, inga kloka respekterade veteraner som går ut och initierar en diskussion kring politiken. Valarbetarna kan få ett styvt jobb med att förklara svängningarna och den mera råbarkade hållningen. En återkommande uppfattning är att Stefan Löfven avgår om Socialdemokraterna förlorar regeringsmakten. Löfvens meritlista klickar inte riktigt med kraven på en oppositionsledare, som saknar statsministerämbetets auktoritet att falla tillbaka på. Hen ska vara någon som tar för sig ofta och mycket. Det skadar inte att ha ett ”faxfinger”, som man sa om Jan Björklunds fingerfärdighet, när denne var skolborgarråd i Stockholm, ständigt redo att faxa ut pressmeddelanden. I dag är det väl ingen som använder fax, men metaforen kan få gälla ändå. Tiden innan Stefan Löfven övertalades att bli partiledare för sex år sedan beskrivs fortfarande som ett trauma. Knivhuggen i ryggen partikamrater emellan ger än i dag fantomsmärtor. Löfven har lyckats ena partiet. Hur djupt enigheten når och hur många som knutit näven i fickan lär visa sig om det går dåligt för Socialdemokraterna i valet. Då infinner sig striden om vägvalet. Vi är en stor kyrka och alla ska få plats, lär Göran Persson ha sagt. Men det kommer att rista till i kyrkans grundvalar. Vilka ska nu sprida evangeliet? Traditionalister och förnyare, höger och vänster kommer att inta scenen och peka ut syndabockar: Varför drev ni inte vinster i välfärden hårdare? Hur kunde Socialdemokraterna bli ett batongparti? Vart tog jämställdheten vägen? Och så dramat om vem som ska inta predikstolen framöver. Nya ledare framstår ofta som motsatsen till den som varit. Göran Persson pekade med hela handen, efterträdaren Mona Sahlin satte laget framför jaget. Om tesen stämmer kan möjligen väljargunstlingen Anders Ygeman ligga bra till som en ideologisk kontrast till Stefan Löfven. Ygeman ses fortfarande som vänster trots att det mera liknade höger när han var inrikesminister. Ardalan Shekarabi, en annan okrönt kandidat, betecknas som höger fastän han la fram förslaget om vinster i välfärden. Magdalena Andersson har blivit Stefan Löfvens parhäst när det gäller att skicka signaler om att Sverige har tagit emot för många flyktingar för att integrationen ska fungera. Om Socialdemokraterna transformeras till ett mjukare parti efter valet kan den hållningen vara en belastning. Det talas om Annika Strandhäll som ett partiledarämne, trots att hon saknar de andras djupa förankring i partiet. Strandhäll var visserligen hård mot Ann-Marie Begler, men syftet var att ge Försäkringskassan en snällare framtoning. Fast det enda vi egentligen vet är att partiledarval inte tar fram det bästa hos människan. De långa knivarnas natt väntar. Om det blir lika mycket på liv och död som på Håkan Juholts tid återstår att se. ", "article_category": "other"}
{"id": 2837, "headline": "Låt seniorboende vara öppet för alla äldre", "summary": "Seniorboenden behöver anpassade lägenheter, gemensamhetslokaler och omtanke – inte ett övre ålderstak. Årsrika människor har också erfarenheter och ålder innebär inte automatiskt att man blir passiv.", "article": "Uta Brontén anser att det behövs ett övre ålderstak i seniorboenden. Hon bor i ett seniorboende som tydligen helt saknar anpassning för äldre. Jag kan ju undra varför det kallas för seniorboende och varför man inte vill ha äldre människor där. Är det möjligen så att man inte heller får vara handikappad? Jag kan förstå rädslan för att inte kunna rekrytera en aktiv styrelse eller intresserade att åta sig olika uppdrag. Det är en risk som finns i de flesta bostadsrättsföreningar oavsett ålder. Men årsrika människor har också erfarenheter och ålder innebär inte automatiskt att man blir passiv. Själv bor jag i ett seniorboende i Norrtälje med fantastiskt kunniga och aktiva människor och vi har en engagerad trivselgrupp. De allra flesta bryr sig om de andra boende och många ställer gärna upp när grannen behöver hjälp. Medelåldern är en bit över 70 år. Personer i den åldern skulle alltså inte få flytta i Uta Bronténs boende. Men en bogemenskap är också beroende av omtanke och inte bara aktiviteter och vi kan bidra med olika saker. ", "article_category": "other"}
{"id": 2840, "headline": "Kristendomen är demokratisk till skillnad från islam", "summary": "Kristendomen har under årtusenden utvecklats till en demokratisk religion i motsats till islam. Islam är fortfarande ärkekonservativ och auktoritär. Därför är ett accepterande av böneutrop fel steg att gå. Det kan också leda till att parallellsamhällen utvecklas i Sverige.", "article": "Som vanligt när religionen/kristendomen debatteras i Sverige i dag går debattörerna ofta minst hundra år tillbaka i tiden. Ja, till och med tusen år! En av skribenterna kostar till och med på sig lyxen med att citera Moseboken. Ändå påstår han att han är ateist. Jag håller emellertid med skribenterna att kristendomen också en gång i tiden var en auktoritär religion. Men då får vi gå minst femtio till hundra år tillbaka i tiden. Numera, på 2000-talet, kan vi väl ändå inte påstå detta. Det är i dag en modern och fri religion. Kristendomen har under årtusenden utvecklats till en demokratisk religion i motsats till islam. Islam är fortfarande ärkekonservativ och auktoritär. Den är dessutom politisk. Kommer ett strikt uppdelat parallellsamhälle att fungera i Sverige? Kan det inte leda till besvärande spänningar? Vi riskerar att få ett sekulärt \"oreligiöst\" samhälle och ett djupt religiöst muslimskt samhälle. Genom att godkänna böneutrop, accepterar ni också samtidigt indirekt alla muslimska religiösa traditioner som exempelvis könsstympning på kvinnor, omskärelse på män och kvinnoförtryck (hijab/slöja, burkini eller burka)? Är det verkligen någonting att försvara? Det är väl klart att vi måste ha samma (samordnade) regler och lagar i hela landet. Därför måste regering/riksdag agera i denna fråga. Till slut: Undertecknad är varken intolerant, fördomsfull eller rasist. I alla fall är jag inte kulturrasist. Vad det nu är för någonting? Det var det mest fantastiska jag läst på länge. Nej, jag försöker alltid se verkligheten i dagens värld och i dagens svenska samhälle. ", "article_category": "other"}
{"id": 2842, "headline": "Omöjligt undvika hybrider när vargen kommer nära människor", "summary": "Det hjälper inte att uppmana hundägare ska hålla reda på sina hundar för att undvika varghybrider. Inget land har lyckats undvika hybrider när man tillåter varg att vara i samhällets närhet.", "article": "När man sätter nytt staket har man inte får i hagen. Om ett staket ligger ner finns det heller inga får där. Det vet varenda djurägare. Det hjälper heller inte, som Thomas Alm hävdar i sitt inlägg, att hundägarna ska hålla reda på sina hundar. Nu har det skett ett antal hundkorsningar och det kommer att ske allt fler. Tesen om att hundägarna skall hålla koll på sina hundar och därmed hindra hybrider är redan spräckt. Vi har facit i hand. Inget land har lyckats undvika hybrider när man tillåter varg att vara i samhällets närhet. Men vi kan lugna oss och invänta Olof Libers svar om hur man undviker att det blir hybrider. Om en hund angriper tamdjur ligger hela ansvaret på hundägaren. Djurägares skyldighet enligt stängslingslagen är att hålla sina djur inne – inte att hålla grannens hund ute. ", "article_category": "other"}
{"id": 2844, "headline": "DN gratulerar: Monica Danielson, operasångerska", "summary": "Inte ens på operahögskolan visste hon vad hon skulle bli när hon blev stor. Men Monica Danielson blev sångerska, med en stämma som prisades redan före examen.", "article": "Som vanligt är det full rulle i Monicas liv. Hon har varit frilansande mezzosopran i över 20 år, och det kombinerar hon numera med en halvtidstjänst på högskolans operaprogram. Det blir många arbetstimmar på en vecka. Men inte gör det något, om man får tro henne själv. – För mig är det roligt, för jag blir fort uttråkad, och jag får energi av att göra många olika saker. Monica Danielson har med sitt operakompani Musikteaterverket precis satt upp ”The medium” och ”Mr Emmet takes a walk” av britten Peter Maxwell Davies, en av de kompositörer hon brukar återvända till. Nutida musik är hennes specialitet och något som hon redan under studierna insåg att hon var bra på. Monica Danielson är inte den som bangar för att framföra krävande operastycken på scenen, inte ens när det görs a cappella med bara henne själv på scenen. – Man har fallenhet för olika saker, men jag har alltid haft lätt för att lära mig svåra saker och att läsa noter och jag har bra gehör. Dessutom insåg hon tidigt att här gäller det att hitta sin spets, ett område där man sticker ut från de andra. Och för Monica var det inte i den traditionella operarepertoaren utan i nutidsmusiken som hon kände att hon mest kom till sin rätt, med sin humor, experimentlust och tekniska skicklighet. Till sommaren håller hon på att förbereda en nutida musikfestival som heter Nytt och som hålls i augusti i småländska Glasriket, platsen där allt började. Hon växte upp ”bakom en gran utanför Lenhovda” och sjöng i kyrkokören. Kantorn var en eldsjäl som tyckte att Monicas sångröst borde få utvecklas. Han gav henne första puffen i riktning mot fortsatta sångstudier, och sedan blev det en snitslad bana vidare genom musikfolkhögskola, musikhögskolan och operahögskolan. ”En himla massa bananskal”, som hon säger. Hon kommer från en arbetarbakgrund utan kopplingar till professionellt musicerande. Däremot hade hon en uppmuntrande familj som ständigt var redo att skjutsa till körövningar och operakonserter. – De var säkert lika förvånade som jag över att jag flöt vidare, men de var otroligt stöttande. Annars hade det nog varit svårare, tror jag. Trots raksträckan genom musikutbildningen hade hon inga föreställningar om att sången skulle kunna bli ett yrke. – De flesta kommer ändå från någon sorts musikfamilj, så att tanken finns naturligt. Det tog jättelång tid innan jag blev medveten om att man ens kunde bli sångerska eller musiker. Det fanns inte som en yrkesoption. Det var först på operahögskolan som insikten kom, att nu blev hon ju faktiskt operasångerska. I slutet av utbildningen vann hon Svenska sångpedagogförbundets stipendium och självförtroendet fick en skjuts. Kort därefter kom genombrottet, med en roll i Maxwell Davies-operan ”Fröken D:s bröllop”. Hon har frilansat hela tiden, konstaterade tidigt att fast anställning inte passade ihop med lusten till variation. Dessutom älskar hon att jobba med egna projekt från ax till limpa. Nog har det blivit många arbetade timmar, och visst har det varit månader när det inte kommer in många kronor i kassan. Men fördelarna har övervägt. Och när barnen kom i tonåren blev också livspusslet enklare att få ihop. Tillsammans med dem kopplar Monica av på fritiden, och det är i deras sällskap hon reser bort efter 50-årsdagen. – Jag ska ta med mina ungdomar och åka till Cypern. Det blir min födelsedagspresent till mig själv. Monica Danielson Gratuleras till: Fyller 50 år den 16 maj 2018. Gör: Mezzosopran, regissör och producent. Driver operakompaniet Musikteaterverket och ingår i Duo Ego med slagverkaren Per Sjögren. Ansvarig för operaprogrammet på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Utmärkelser i urval: Föreningen Svenska tonsättares interpretpris, Carin Malmlöf-Forsslings pris, ledamot av Kungliga Musikaliska akademien sedan 2014. Bor: Hisingen i Göteborg. Familj: Barnen Mauritz, 16 år, Tess, 13 år. Så firar jag födelsedagen: \"Jag har tänkt att det ska bli massor av champagne och plockmat i trädgården och många goda vänner som kommer dit.\" Om att fylla 50: \"Jag mår bra i den ålder jag är. Och jag funderar sällan över hur gamla folk är.\" Favorithemmasyssla: Laga mat. Så rensar jag tankarna: Går i skogen eller pysslar i trädgården. Senaste kulturupplevelse: Premiären på \"Boris Godunov\" på Göteborgsoperan. ", "article_category": "other"}
{"id": 2851, "headline": "Flyktingfrågan en fälla för palestinierna", "summary": "DN 16/8 2018. Båda sidor visste vad som skulle hända. Israel lovade att skjuta dem som försökte forcera gränsbarriären mot Gaza. Hamas islamistiska agitatorer hetsade unga aktivister att göra just det. Måndagens förutsägbara blodbad krävde över 50 palestiniers liv medan hundratals skadades.", "article": "Båda sidor visste vad som skulle hända. Israel lovade att skjuta dem som försökte forcera gränsbarriären mot Gaza. Hamas islamistiska agitatorer hetsade unga aktivister att göra just det. Måndagens förutsägbara blodbad krävde över 50 palestiniers liv medan hundratals skadades. Det måste ifrågasättas om skarp ammunition verkligen var Israels enda möjlighet att värja sig. Men terrororganisationen Hamas, som styr Gaza som en enpartistat, var inte intresserad av fredliga demonstrationer utan av genomslag. Israel statuerade exempel, Hamas ville rikta folkets vrede mot en övermäktig fiende och bort från sin egen roll i misären. Förhållandena är svåra för de 2 miljoner invånarna i den 40 kilometer långa Gazaremsan. Arbetslösheten är skyhög. Israels – och Egyptens – blockad förvärrar situationen. Men påminnas bör om att den israeliska avspärrningen var ett svar på Hamas kupp för elva år sedan, när rivalen Fatah (som har makten på Västbanken) kastades ut. Hamas mål är fortfarande att utplåna staten Israel. Demonstrationerna i Gaza startade för två månader sedan som ett spontant initiativ, men kapades snart av Hamas. Kulmen skulle nås under måndagen, 70 år efter Israels självständighet, och tisdagen, lika långt efter det krig som skickade hundratusentals palestinier på flykt. Hamas har kallat sin aktion för den ”stora återvändandemarschen”. Detta har i sig ganska lite att göra med att USA samtidigt flyttade sin ambassad till Jerusalem, Donald Trumps födelsedagspresent till Israel. Beslutet, fattat i december, presenterades som en historisk realitet som den amerikanska kongressen har stått bakom sedan 1995. Symboliken är en annan. Jerusalems status har alltid varit en nyckel i varje tänkbar fredsuppgörelse mellan israeler och palestinier. Premiärminister Benjamin Netanyahu må hävda att Jerusalem är odelbart, men palestinierna ser östra delen som given huvudstad i en framtida egen stat. När Trump gav sitt besked försvann de sista resterna av palestiniernas förhandlingsvilja. USA framstod som part, inte medlare. Israel har å sin sida gått allt raskare i nationalistisk riktning, och intresset för samtal med motparten har blivit lika med noll. Netanyahu säger att det inte finns någon att tala med, men vill inte heller ha någon. Principerna för en tvåstatslösning har funnits länge. 1967 års gränser ska vara utgångspunkten, land måste bytas, en kompromiss om Jerusalem, säkerhet för båda. Men dessa grundsatser ser alltmer teoretiska ut. ”Fredsprocessen” tycks stendöd. De judiska bosättningarna har en stor skuld i detta. Men det har också det palestinska kravet på återvändande för 1948 års flyktingar, precis vad demonstrationerna i Gaza sägs handla om. Israel kan aldrig acceptera det, eftersom dess karaktär av judisk stat skulle gå förlorad. Och när ett stort fredsavtal har varit inom räckhåll, 2000 och 2008, vägrade presidenterna Yassir Arafat respektive Mahmoud Abbas att diskutera saken. Palestinierna befinner sig i ett omöjligt underläge. Abbas myndighet är korrupt och vågar inte hålla val. Större delen av Västbanken är i praktiken en del av Israel. Hamas härskar i Gaza. Omvärlden, inklusive arabländerna, är ointresserad. Men Israels framtid är också oviss. Om ockupationen permanentas och Västbanken annekteras uppstår inte bara internationella fördömanden utan snart nog en palestinsk majoritet utan rösträtt. Så kan landet överleva, men inte demokratin. ", "article_category": "other"}
{"id": 2862, "headline": "Kan 36 frågor leda till kärlek mellan främlingar?", "summary": "När forskarparet Elaine och Arthur Aron vid Stony Brook-universitetet i New York 1997 i ett experiment designade 36 frågor som skulle skapa närhet mellan två främlingar hade de ingen aning om att frågorna 18 år senare skulle bli kända som de 36 frågorna som kan göra två främlingar blixtförälskade. – Saker ska gå snabbt och vi vill gärna ha metoder för att klara saker fort, säger psykologen och relationsexperten Anna Bennich Karlstedt om varför frågorna blivit så populära. Testa frågorna själv. Du hittar dem längst ner i artikeln.", "article": "Det var när kolumnisten Mandy Len Catron i en krönika i New York Times 2015 berättade hur hon använt forskarna Elaine och Arthur Arons 36 frågor för ökad intimitet vid en första dejt som paret Arons studie plötsligt blev viral. Mandy Len Catron beskrev användningen av frågorna som en succé. I sin krönika förklarade hon känslan hon och hennes dejt fått efter att de använt de 36 utvalda frågorna som skapats för att bygga intimitet mellan främlingar i en laboratoriemiljö. ”Det var den typen av accelererad intimitet jag mindes från sommarläger, när man var uppe hela natten tillsammans med en ny vän, och utbytte detaljer om sina korta liv. Vid tretton års ålder, för första gången hemifrån, kändes det naturligt att lära känna någon fort. Men det är sällan vuxenlivet ger oss sådana möjligheter,” skriver hon i kolumnen om frågorna. Läs mer: Guide: Allt du behöver veta om kärlek Kvällen avslutades med att Mandy Len Catron och hennes dejt, precis som i Arons ursprungsexperiment, tittade varandra djupt i ögonen i flera minuter. Trots att Catron kände skräck inför tanken på övningen, upplevde hon att hon fick ännu starkare närhet till sin dejt när den var färdig. Och hur gick det sedan? ”Ni undrar säkert om han och jag blev kära. Ja, det blev vi. Även om det är svårt att säga om studien var hela anledningen (det kanske hade hänt ändå), så gav den oss en väg in i en relation som känns avsiktlig. Vi tillbringade veckor i den intima sfär som vi skapat den kvällen, väntande på vad som skulle kunna hända.” Krönikan fick genomslag. I hela världen skrev man om de 36 frågorna som skulle kunna leda till blixtförälskelse. Kort senare skrev Elaine Aron, mest känd för sin forskning kring högkänsliga personer, i Psychology Today om hur hon och hennes make Arthur Aron faktiskt kommit fram till frågorna från början. Och de hade egentligen ingenting att göra med kärlek. ”Forskare behövde ett sätt att studera närhet utan att det förväxlades med faktorer som vem som väljer att vara med vem, eller ett förhållandes historia. Det som behövdes var en metod för att skapa närhet i ett laboratorium tillsammans med främlingar,” skrev Elaine Aron. Därför designade hon, hennes man och deras forskarkolleger ett upplägg med 36 frågor som skulle besvaras under 45 minuter. Grunden var att frågorna långsamt skulle leda till ömsesidigt självutlämnande och intimitet mellan de två parterna. Två faktorer som forskning tidigare visat kan kopplas till att man lär sig tycka om en person. ”Vi bara systematiserade metoden så att den kunde användas i en labbmiljö,” skrev Aron. Det första experimentet ledde till en studie som publicerades i tidskriften Personality and Social Psychology Bulletin. Deltagarna var forskarassistenter i labbet vid Stony Brook-universitetet i New York där Arthur Aron arbetade som forskare i socialpsykologi. Ett antal heterosexuella män parades ihop med heterosexuella kvinnor för att utföra testet, och ställa de 36 frågorna till varandra. En kontrollgrupp fick i stället under lika lång tid ägna sig åt vanligt småprat. Och experimentet föll väl ut. Några månader senare gifte sig till och med ett av de slumpmässigt utvalda paren med varandra, och bjöd in alla medarbetare på labbet till bröllopet. Läs mer: Därför blir vi förälskade i varandra De 36 frågorna är utformade i tre sektioner, och dess intensitet ökar över tid. Från enkla frågor som ”vilken person i världen skulle du helst bjuda på middag?” i början av testet genom frågor som ”vad är dina bästa och värsta minnen?” till långt mer personliga frågor mot slutet. Den avslutande uppgiften i formuläret är att deltagaren ska berätta ett personligt problem och be om partnerns råd för hur problemet kan hanteras. Därefter ska partnern berätta hur den upplever att man känner sig när man berättar om problemet. Dr. Arthur Aron förklarar i en intervju med den australiensiska tv-kanalen ABC om intensiteten som sakta byggs upp. – Om man säger för mycket för snabbt kan det avskräcka den andra personen. Men om man börjar med något som inte är alltför personligt och sedan gradvis förflyttar sig till något mer personligt känner sig båda mer bekväma och utvecklar en hög grad av närhet, berättar Arthur Aron. Anna Bennich Karlstedt är relationsexpert och legitimerad psykolog. Till DN säger hon att idén om att frågorna skulle leda till kärlek nog blev lite upphaussad av det faktum att krönikören i New York Times och de två labbassistenterna faktiskt blev förälskade efter att ha använt dem. – Då blev det väldigt uppblossat i olika medier, vilket man kan förstå. Men riktigt så enkelt är det förstås inte, säger hon. Däremot menar hon att frågorna verkligen kan hjälpa till att skapa en relation eftersom de leder till ökad förståelse och intimitet. – Man skapar ju inte en djupare relation genom att enbart rabbla upp sitt cv eller berätta om sin bil. För vad kännetecknar en nära relation? Jo, att man kan dela med sig av sig själv, sina tankar och känslor. När någon berättar intimare saker så väcker det känslor som förtroende, empati och medkänsla och det skapar en trygghet i att man själv kan berätta om sina erfarenheter. Då plötsligt finns där något starkare, säger Anna Bennich Karlstedt, och tillägger att det här delvis går att träna upp. Hon menar att det är viktigt just att frågorna är uppbyggda med en ökande intimitetsgrad, där man går från att dela enklare tankar till att man delar med sig av mer personliga frågeställningar. – Ibland på Facebook får man ju ont i magen när någon lägger upp på tok för utlämnade saker om sig själv, inför 250 människor. Det krävs ju en sorts fingertoppskänsla i det där. Att dela djupare material behöver ofta komma stegvis, vi tycker inte om att få någons hela innanmäte uppkräkt i knät. Hon poängterar vikten av det ömsesidiga utbytet, och att visa nyfikenhet och ge gensvar till det någon annan berättar. – För långvarig, sund vänskap eller kärlek behöver man vara bekräftande, och gärna nyfiken. Det handlar inte bara om att man ska berätta något från sitt inre, utan också att det sker i ett samspel. Även om Anna Bennich Karlstedt poängterar att det inte är så lätt som att använda de 36 frågorna för att bli kär tycker hon att det kan vara värt att testa på en dejt, eller med en partner om man känner att man tappat nyfikenheten på varandra. – Det kan man absolut göra, även om man redan känner varandra så kan sådana här frågor göra att man tvingar sig själv att bli mer nyfiken och väcker upp en ömhet. Ibland kan det hjälpa att man beter sig som att man är nyfiken, så blir det mer spänning och man får förhoppningsvis nyuppväckt nyfikenhet på köpet. Varför tror du att människor letar efter sådana här snabba sätt att få kärlek? – Vi lever i ett samhälle som premierar effektivitet. Saker ska gå snabbt och vi vill gärna ha metoder för att klara saker snabbt. Dessutom finns en utbredd ensamhet och en stor längtan hos människor att träffa någon, vilket ibland är svårt. Båda de faktorerna gör att en sådan här möjlig snabb lösning kan uppfattas som väldigt attraktiv, säger Anna Bennich Karlstedt. Hon menar att det också kan handla om en fascination för varför vi blir förälskade. – I dag vet vi hur vi ska åka till månen, men vi har inte svaret på vad som händer när eller varför vi blir förälskade. Så det finns en fascination över det här, vilket syns i många format som att man vill titta på program som ”Gift vid första ögonkastet” eller ”Kärlekskoden”. Finns det någon fara med att testa de här frågorna för att hitta kärleken? – Inte om man inte lägger för mycket tro på det, och därför blir väldigt besviken om det inte fungerar. För det är klart att det här inte kommer att fungera på alla. Men om man kan känna att man lär känna någon bättre, eller får en trevlig kväll och så får allt utöver det ses som en bonus så finns det ingen fara i att testa, säger Anna Bennich Karlstedt. 36 frågor som kan skapa närhet mellan två främlingar. 1. Om du fick välja en person i världen att bjuda på middag, vem skulle du välja? 2. Skulle du vilja vara känd? På vilket sätt? 3. Repeterar du någonsin vad du ska säga innan ett telefonsamtal? Varför? 4. Vad skulle vara en ”perfekt” dag för dig? 5. När sjöng du senast för dig själv? Och för någon annan? 6. Om du skulle kunna leva till du var 90 år och antingen ha kvar en 30-årings kropp eller sinne de sista 60 åren av ditt liv, vilket skulle du välja? 7. Har du någon hemlig tanke om hur du kommer att dö? 8. Nämn tre saker som du och din partner verkar ha gemensamt. 9. Vad i livet är du mest tacksam för? 10. Om du kunde ändra någonting i hur du uppfostrades, vad skulle du ändra? 11. Ta fyra minuter till att så detaljrikt som möjligt berätta din livshistoria för din partner. 12. Om du kunde vakna imorgon med en ny kvalité eller förmåga, vilken skulle det vara? 13. Om en kristallkula kunde tala om sanningen om dig, ditt liv, framtiden eller något annat, vad skulle du då vilja veta? 14. Finns det något du länge drömt om att göra? Varför har du inte gjort det? 15. Vad är din största prestation i livet? 16. Vad värdesätter du mest i en vänskapsrelation? 17. Vad är ditt bästa minne? 18. Vad är ditt sämsta minne? 19. Om du visste att du skulle dö inom ett år, skulle du förändra något i hur du lever? Varför? 20. Vad betyder vänskap för dig? 21. Vilken roll spelar kärlek och närhet i ditt liv? 22.Turas om att dela med dig av några av din partners positiva karaktärsdrag. Dela totalt fem saker. 23. Hur nära och varm är din familj? Känner du att din barndom var lyckligare än de flestas? 24. Hur ser du på din relation till din mamma? 25. Säg tre sanna ”vi”-uttalanden var. Till exempel ”Vi är båda i det här rummet och känner...” 26. Avsluta denna mening: \"Jag önskar att jag hade någon jag kunde dela... med”. 27. Om du skulle bli nära vän med din partner, dela med dig av vad som skulle vara viktigt för honom eller henne att veta. 28. Säg till din partner vad du gillar med dem; var väldigt ärlig denna gång, säg saker du kanske inte skulle säga till någon du precis träffat. 29.Dela med dig av det mest pinsamma ögonblicket i ditt liv. 30. När grät du senast framför någon annan? Och själv? 31. Säg något som du redan gillar med din partner. 32. Vad, om något, är för allvarligt för att skämta om? 33. Om du skulle dö ikväll utan möjlighet att kommunicera med någon annan, vad skulle du mest ångra att du inte berättat? Varför har du inte sagt det än? 34. Ditt hus, som innehåller allt du äger, börjar brinna. Efter att du räddat din familj och dina husdjur har du möjlighet att springa in och ta en sista sak. Vad skulle du ta med dig? Och varför? 35. Av alla medlemmar i din familj, vems död skulle du sörja mest? Varför? 36. Dela ett personligt problem och be din partner om råd om hur han eller hon skulle hantera problemet? Be också din partner att reflektera kring hur du verkar känna dig när du berättar om det problem du valt. ", "article_category": "other"}
{"id": 2865, "headline": "Absurt att föräldrars oro för sina barn kan leda till anmälan", "summary": "Skolan behöver ändra attityd till föräldrar som oroas av att sitt barn drabbats av psykisk ohälsa på grund av skolmiljön. Den föräldraoron är både sund och adekvat och borde delas av skolan. I stället utsätts ofta föräldrar för press från skolan att se till att deras barn kommer dit, trots att de far illa.", "article": "Barn är olika varandra, precis som vi vuxna. Men vi vuxna kan, i bästa fall, välja den miljö som bäst passar oss. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) har ofta speciella och individuella behov, olika andra barns. Skollagen betonar visserligen att elever ska få utbildning utifrån sina olika förutsättningar, men praktiken ser annorlunda ut. Vårt skolsystem har ett mål som man försöker hålla fast vid med krampaktighet mer än förnuft: Alla barn ska gå i vanlig klass. De få, avvikande insatser som kan göras för en elev, som till exempel att få sin undervisning i specialgrupp, syftar till att snarast återgå till vanlig klass. Vanligt är därför att en elev med NPF som börjat må bra och börjat kunna tillgodogöra sig undervisning i specialgrupp rycks därifrån till vanlig klass. Motiveringen är då att det går så bra att hen inte behöver specialgrupp längre. Som om NPF läker ut! Som om NPF kan tränas bort! Men man kan dämpa symtomen väsentligt i en miljö som är så lite stressande som möjligt som till exempel en väl fungerande specialgrupp. En vanlig skolmiljö kan vara så stressande att den stjälper all möjlighet till inlärning för en elev med NPF. För att ge bästa förutsättningar för inlärning behöver ett barn vara i psykisk balans och må bra. Att skapa miljöer som möjliggör det – det bör vara skolans mål. Skolan behöver också byta attityd till den förälder som oroas av att se sitt barn drabbas av psykisk ohälsa på grund av skolmiljön. Den föräldraoron är både sund och adekvat och borde delas av skolan. I stället utsätts ofta föräldrar för en press från skolan att se till att deras barn kommer dit trots att de far illa där. Sker inte det ifrågasätts föräldrarnas lämplighet och en så kallad orosanmälan görs till socialtjänsten. Barn såväl som föräldrar får underkasta sig en utredning. För ett barn med NPF, som redan har en hög stressnivå, är det en stor och onödig påfrestning. Föräldrar i den här situationen har även hotats med och ibland tvingats betala vite. Det är ett absurt bemötande från skolan och visar på en bristande kunskap om de faktiska orsakerna till de stressreaktioner som ett barn med NPF kan uppvisa. Det är också åtgärder som på intet sätt löser barnets möjlighet till undervisning. Jag har mött och möter mängder med föräldrar över hela landet som sitter i liknande förtvivlad situation som mamman beskriver i sin insändare. Snälla, gör något! ", "article_category": "other"}
{"id": 2903, "headline": "Frivilligt barnlösa känner att de blir ifrågasatta", "summary": "Udda, själviska, olyckliga barnhatare. Det är några av de fördomar som omgärdar de människor som väljer att inte skaffa barn. Även om kärnfamiljsnormen i Sverige har luckrats upp så omgärdas fortfarande valet att inte skaffa barn av tabun. – Kanske skulle andelen frivilligt barnlösa vara högre om det var mer accepterat i samhället att välja att inte ha barn, säger Helen Peterson, lektor vid Göteborgs universitet, som forskat kring frivilligt barnlösa i Sverige.", "article": "För en del är det tidigt självklart att de inte har något intresse för att skaffa barn. Hos andra växer valet att inte ha barn fram under livet, och ibland är det livsomständigheterna som gör att man inte får barn. Men att frivilligt välja att inte skaffa barn gör att man möts av idéer om hur man är baserade på hur man valt att leva sitt liv. Det menar Helen Peterson, forskare vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. 2010 var hon tillsammans med kollegan Kristina Engwall redaktör för en antologi om frivillig barnlöshet i en svensk kontext. I antologin har de intervjuat människor som valt att inte skaffa barn. Och gemensamt för många av dem var att människor i deras omgivning hade uppfattningar om hur de var som personer baserat på deras livsval. – De möter negativa attityder och känner att de blir ifrågasatta. Kanske inte dagligen, men det finns ett tryck från vänner och bekanta att man förväntas skaffa barn. Det finns inte alltid en förståelse för att alla inte vill ha barn, säger Helen Peterson Området frivillig barnlöshet, eller barnfrihet, är omskrivet och beforskat i bland annat USA och Storbritannien. Där finns flera forum och grupper där barnfria samlas för att diskutera och mötas kring sin barnfrihet. Helen Peterson menar att de frivilligt barnlösa i USA är mer synliga politiskt och att polariseringen mellan de som väljer att leva utan barn och de som väljer att skaffa barn är större där än den är i Sverige. I USA finns intresseorganisationer från frivilligt barnlösa där man diskuterar statens roll och upplever att föräldrar tar för stor plats i samhället. – Där känner de frivilligt barnlösa att de måste försvara sin position, både gällande normer och politiskt och menar att de fördelar som föräldrar får i samhället och på arbetsplatser är orättvisa. I Sverige finns inte den debatten, och man hör sällan om frivilligt barnlösa som inte vill betala skatt som till exempel går till skolor. I Sverige har barnfrihet i stället varit relativt osynliggjort, både i samhället och inom forskningen. – Det handlar om en ganska liten grupp, men det finns en stor nyfikenhet kring den. De frågor som vi ställt i vår forskning handlar bland annat om ifall meningen med livet verkligen är att skaffa barn. Tankar kring sådana frågor är något som berör alla, och därför blir det intressant även utanför den här gruppen. Hur många i Sverige som är frivilligt barnlösa är svårt att veta exakt. Men enligt en studie från Statistiska centralbyrån från 2009 uppskattades ungefär fem procent av de barnlösa vuxna i Sverige vara frivilligt barnlösa. Även om det är svårt att föra statistik kring frivilligt barnlösa menar Helen Peterson att det i de flesta studier beskrivs som en ökande trend. – Det har skett stora demografiska förändringar, där frivillig barnlöshet anses vara en trend. En anledning skulle kunna vara att framför allt kvinnor väljer bort att skaffa barn när det blir mindre av en norm, säger Helen Peterson. I de intervjuer som Helen Peterson har gjort med personer som valt att inte skaffa barn har flera svarat att de upplever att det finns en press och ett ifrågasättande kring valet att inte skaffa barn. – Man förväntas skaffa barn, och man förväntas vilja ha barn och kan därför uppleva ett tryck på att man ska skaffa barn. Det finns inte så mycket förståelse för att man inte vill ha barn. Framför allt kvinnor kan uppleva att det finns fördomar om dem på grund av deras livsval. – Kvinnorna jag intervjuade upplevde att omgivningen tycker att de är lite udda. I en del fall internaliserar kvinnorna omgivningens ifrågasättande och börjar ifrågasätta sig själva. Någon berättade att hon börjat tänka att det nog var något fel på henne, att hon kanske skulle söka hjälp för att hon upplevde att det var någonting som inte stod rätt till. En annan person menade att omgivningen upplevde en som knäpp och konstig för att man gjort det här valet, säger Helen Peterson. Kvinnorna menade även att pressen i samhället kan bli så stark att vissa kanske skaffar barn för att man inte ser något alternativ. – Det finns en föreställning om att barn behövs för ett lyckligt liv. Så du är inte bara konstig om du inte skaffar barn, du går också på något vis miste om meningen med livet. Kanske skulle andelen barnlösa vara högre om det var mer accepterat, säger Helen Peterson. Så vad ligger då till grund för beslutet att inte skaffa barn? Helen Peterson menar att det i deras studie blev relativt tydligt att det ofta handlade om avsaknaden av en känsla, alltså saknaden av en barnlängtan. – Man hade helt enkelt inte viljan att ha barn. Någon kvinna beskrev det som att hon saknade en moderskapsgen. Flera beskriver hur jämnåriga vänner kanske redan från tidig ålder pratat om längtan efter barn, men att de själva känt att de inte har den längtan. Helen Peterson menar att det är problematiskt när man tillskriver de som väljer att inte skaffa barn negativa attribut; som att de skulle vara barnhatare, självcentrerade eller själviska. – När ett val blir stigmatiserat och tabu, och man inte kan prata om det kan det leda till en social problematik där man upplever att man inte blir fullt accepterad i samhället i stort eller i den närmaste kretsen av vänner och familj, vilket kan leda till känslor av social isolering eller utanförskap. I stället borde det inte vara något konstigt, och ingenting man behöver vara rädd för att prata om, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 2912, "headline": "Det behövs ord för allas identitet – även den som varken är hon eller han", "summary": "Det finns i dag inget uttryck i svenska språket som betyder att endast vara sexuellt attraherad av ett kön, oavsett könstillhörighet. Ordet hen omfamnar alla – men det finns inget pronomen som beskriver personer som är varken är hon eller han. Behovet av nya ord lär till slut bli så pass stort att uttryck kommer att uppstå.", "article": "I vilken grad påverkar samhället språket och hur mycket påverkar språket samhället? Det är en omtvistad fråga, men ord uppstår först när det finns ett behov för att benämna ett nytt fenomen. Det är bara att titta på alla ord som tillkommer på grund av tekniska prylar för att förstå fenomenet. Ett lite mer komplicerat område där samhället på senare år har fått ett större behov för fler ord är sexualitet. Pansexualitet (att en kan bli sexuellt attraherad av någon oavsett dennes könsidentitet), asexualitet (en blir inte sexuellt attraherad av någon) och demisexualitet (en måste tycka om någon innan sexuell attraktion uppstår) är exempel på ord som växer alltmer i användning i takt med att fler känner sig tillhöra någon av dessa grupper. För det är ju så: ord är viktigt. Att kunna ha ett ord, eller flera ord för den delen, att beskriva sin sexualitet med är viktigt för ens personliga identitet. Så vad händer när en känner att ens ord eller identitet håller på att bli kapat av andra? Eller, kanske ännu värre, när det inte finns ett ord som beskriver ens sexualitet? Jag läste nyligen på Twitter om en upprörd lesbisk kvinna som reagerade på att ”lesbisk” numer inte i alla lägen betyder ”homosexuell kvinna”. Det händer nämligen att ickebinära personer som bara är attraherade av kvinnor använder det för att beskriva sin sexualitet. Det är inte svårt att förstå upprördheten; här kommer en annan grupp och lånar ett ord som beskriver ens identitet. ”Inget ont om dig eller din grupp, men stjäl inte min identitet!” Det är däremot inte heller svårt att förstå den ickebinära personen som förmodligen känner att det är viktigt att kunna beskriva sin sexualitet. Vad ska hen använda för ord? Varken hetero- eller homosexuell funkar, och inte heller lesbisk, gay eller bög. Det som har hänt är alltså att samhället har utvecklats i snabbare takt än vad språket har. Det finns i dag inget vedertaget svenskt uttryck som exempelvis betyder att endast vara sexuellt attraherad av kvinnor oavsett ens könstillhörighet, eller dito för att endast vara attraherad av män. En motsvarande invändning mot ordet hen är att det omfamnar alla – men det finns fortfarande inget pronomen som beskriver dem som är varken hon eller han. Men behovet av nya ord för de här sakerna lär till slut bli så pass stort att uttryck kommer att uppstå – eller lånas av andra språk. Men tills vidare kan det räcka att ha överseende med hur viktigt ord och identitet kan vara för den enskilda individen. ", "article_category": "other"}
{"id": 2967, "headline": "Inför gratis babylåda till alla nyfödda", "summary": "Sverige borde ta efter Finland och införa en gratis babylåda till alla nyfödda. Den innehåller allt en baby kan behöva under de sex första månaderna. Detta skulle kunna vara årets reform av regeringen.", "article": "Barnen är vår framtid. Därför förtjänar också alla barn en god och jämlik start i livet. I Finland demonstreras detta genom att alla nyfödda får en babylåda (baby box) som gåva bekostad av staten. En slags ”startlåda” av grundprodukter som man kan tänka sig behöva som nybliven förälder de första sex månaderna. Babylådan innehåller alltifrån själva lådan (som även kan förvandlas till en bäddplats) till kläder och hygienartiklar. Det fina med babylådan är att den inte bara utgör en symbol för jämlikhet, utan även representerar ett jämställdhetstänkande kring könsneutrala kläder och klädfärger. Babylådan symboliserar essensen av alla barns lika värde och rätt oavsett bakgrund. I snart 80 år har finska staten gett alla barn samma jämlika start i livet. Babylådans har sin uppkomst i 1930-talets svåra ekonomiska förhållanden i landet. Babylådan fungerade då som morot för att få mödrar att besöka läkare i fjärde månaden av graviditeten med målet var att få ner barnadödligheten. Det lyckades man med. Det är finsk social ingenjörskonst när den är som bäst och i grunden inte så dyr reform som stärker samhällsgemenskapen. Sverige borde ha tagit efter Finland och infört babylådan för länge sedan. Det är det minsta vi kan göra för våra minsta medborgare. Regeringen bör verkligen överväga om inte detta skulle kunna vara årets reform. ", "article_category": "other"}
{"id": 2975, "headline": "Evelyn Schreiber: Hell vilket brakfiasko, NMR", "summary": "”Lyckat”, skriver NMR om sina demonstrationer i Ludvika och Boden 1 maj. Men sett till att det är en sajt som skulle kalla tre sura nazister på ett tomt torg för en kraftuppvisning, säger det inte så värst mycket.", "article": "En braksuccé. Det är vad Nordiska motståndsrörelsen (NMR) glatt kallar de två nazistdemonstrationerna i Boden och Ludvika 1 maj. ”Lyckat”, skriver de på hemsidan, följt av Hitler-hyllningen ”hell seger”. Men sett till att det är en sajt som skulle kalla tre sura nazister på ett tomt torg för en kraftuppvisning, säger det inte så värst mycket. Det betyder inte heller att nazisternas närvaro under 1 maj på något sätt ska förminskas. Säpo vill ogärna kalla de högerextrema grupperna för hot mot rikets säkerhet, utan menar att det är enskilda personer som drabbas. Det är delvis rätt, om man räknar bort bomberna i Göteborg, attackerna mot asylboenden, hoten mot synagogor och moskéer liksom mot politiker och journalister. Det krävs mer än en liten militant grupp för att våra demokratiska institutioner ska skaka i grunden, det är riktigt, men samtidigt bedömer Expo att dessa krafter nu mobiliserar. Det som Säpo kanske mest verkar bortse från när våldet kommer att handla om individer, är hur terrorism fungerar. Den livnär sig på vår rädsla. För det är en sak att lyfta fram ett enskilt fall. Och det är en annan när nazisterna sprider skräck i en hel skola i Ludvika, som DN nyligen skrev om. När människor med en viss religion inte längre vågar gå ut, när lärare bär överfallslarm och föräldrar ber sina barn att dölja sin judiska identitet, då är det någonting större. Rädslan har spridit sig som ett gift. Daniel Poohl från Expo sammanfattade det bra i samband med organisationens senaste rapport (26/4): ”Ett klistermärke gör inget nazistfäste. Men det spelar roll”. Visst är det så. För dem som tvingas möta hoten sprejade på husväggar, utan att kunna bedöma allvaret bakom symbolerna, spelar det roll. Det är därför som motdemonstrationerna i Ludvika och Boden är så viktiga. Inte för att omvända några arga nazister, för det krävs mer än så, eller för att ditresta ministrar och popkändisar ska kunna skörda likes. Motdemonstrationernas förenande, hoppfulla krafter är viktiga för dem som är kvar i Ludvika och Boden även den 2 maj, när hatet ska mötas och bekämpas inte bara på gatan utan i skolkorridoren, på fotbollsplanen och i lunchrummet. Nationella strategier mot extremism i all ära: för att bekämpa våldsideologier krävs både ihärdighet och bättre samarbete mellan beslutsfattare, Säpo, rättsväsende och andra myndigheter. Men vi bör också lyssna på någon som Hédi Fried, som har överlevt ett tyskt koncentrationsläger och nu demonstrerade mot samma krafter i Ludvika. Så som vi möter nazismen måste vi också bekämpa den: ansikte mot ansikte, varje dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 2985, "headline": "Dotter dömdes för bedrägeri efter budgivning", "summary": "En dotter till ett par som sålde sin bostadsrätt lade fejkade bud för att trissa upp priset på bostaden. Hon dömdes i tingsrätten för bedrägeri, friades i hovrätten och dömdes slutligen för bedrägeri i Högsta domstolen.", "article": "En vuxen dotter lade flera fejkade bud under falskt namn för att trissa upp priset när hennes föräldrar skulle sälja sin bostadsrätt i Solna. Det var köparna av lägenheten som blev misstänksamma och undersökte vilka som varit med och lagt bud. De kunde då avslöja att en av budgivarna var dotter till säljarna, men hon hade agerat under falskt namn. Både paret och dottern åtalades för bedrägeri. Köparna krävde också skadestånd för det överpris de ansåg sig ha betalat. Dottern nekade till att hon haft något att göra med den mobiltelefon som kopplades till buden. Solna tingsrätt menade dock att det var ställt utom varje rimligt tvivel att det var dottern som lämnat de fejkade buden. Tingsrätten konstaterade att köparna lidit skada eftersom slutpriset blivit högre genom de falska buden. Dottern dömdes för bedrägeri och förpliktigades att betala ett skadestånd på 60.000 kronor till köparna. Säljarna friades eftersom det inte gick att styrka att de känt till dotterns agerande. Både dottern och köparna överklagade domen till hovrätten. Även hovrätten fann det ställt utom rimligt tvivel att dottern lämnat fejkade bud med syftet att driva upp priset. Hovrätten gjorde också bedömningen att slutpriset hade blivit lägre utan de falska buden. Hovrätten gjorde dock bedömningen att det avtalade priset trots detta inte översteg lägenhetens marknadsvärde och att köparna därmed inte lidit skada. Därför friades dottern. Riksåklagaren överklagade domen till Högsta domstolen, HD, och fick prövningstillstånd beviljat. HD dömde kvinnan till villkorlig dom och dagsböter för bedrägeri. Hon dömdes även att betala ett skadestånd till köparna på 200000 kronor plus ränta. Rätten ansåg att dottern genom de falska buden satte den ordnade budgivningsprocessen ur spel. HD skriver i domen att en budgivningsprocess ”ska präglas av öppenhet och att korrekta uppgifter ska ligga till grund för budgivarnas överväganden”. ”Att inom ramen för ett sådant budgivningsförfarande avge falska bud i syfte att driva upp priset utgör ett handlande som klart ligger utanför gränsen för vad som är acceptabelt”. ", "article_category": "other"}
{"id": 2996, "headline": "”Någonstans är jag fortfarande det där ensamma lilla barnet”", "summary": "För 75 år sedan kom över 70.000 finska barn till Sverige. Många kunde inte språket, och evakuerades från det krigsdrabbade Finland utan sina föräldrar för att hamna i fosterhem. Ett 20-tal av dem träffas varje månad i Göteborg. – Någonstans är jag fortfarande det där lilla barnet, ensam på en järnvägsstation, säger 80-årige Immo Marttinen.", "article": "– Jag har aldrig brytt mig om det här med att vara krigsbarn. Och ändå har det haft sådana sabla konsekvenser för mitt själsliv. Immo Marttinen står upp framför ett tjugotal personer i en föreningslokal i Haga i centrala Göteborg. Varje månad träffas här Göteborgs lokalförening för finska krigsbarn i Sverige. Föreningen är en av få som finns kvar, många har lagt ner på grund av medlemmarnas ålder. Alla på plats i lokalen har en sak gemensam: De var några av de över 70.000 barn som evakuerades från Finland till Sverige under andra världskriget. Immo Marttinen är en av de nyaste medlemmarna i gruppen, och har hittills bara varit med på några möten. Andra har engagerat sig för de finska krigsbarnens sak i över tjugo år. Immo Marttinen berättar om hur det var pjäsen ”Fosterlandet” på Göteborgs Stadsteater, där en av karaktärerna är ett tidigare finskt krigsbarn, som fick honom att börja tänka på hur evakueringen till Sverige påverkat honom. – Jag tänkte ”perkele!\" varför har de gjort en teaterpjäs om mig? Jag har ju alltid tyckt att jag var normal. Det är intressant hur en teaterpjäs kan sätta igång tankarna på en gammal gubbe, säger han. Och när han fick kontakt med föreningen för finska krigsbarn kände han sig genast hemma. – Jag behövde aldrig säga någonting här. För vi är ute i samma ärende. Har ni tänkt på det? De övriga medlemmarna hummar jakande när Immo Marttinen med yviga gester berättar om sin historia. – Jag märkte att det vaknade till liv att jag varit krigsbarn. De här skavankerna dyker upp så småningom. Immo Marttinen kom till Sverige som litet barn 1944, och hamnade hos en fosterfamilj i Skåne. Han menar att han förträngt, eller glömt bort, alla minnen av tiden i Sverige. De flesta av sina barndomsminnen har han fått tillbaka i vuxen ålder – i samtal med sin bror. Men han minns hur han efter något år återvände från Sverige till Finland, och hur en bekant kvinna plockade upp honom i hamnen i Helsingfors. Det var hans mamma. – Det var min fina mamma. Hon kom fram och ville krama mig, men det fick hon inte. I efterhand har min bror berättat om hur det första jag sade när jag kom hem var ”varför har ni flyttat på sängen?” Det är viktiga saker. Krig och sådant är lite nonsens för ett litet barn. Som femtonåring lämnade Immo Marttinen hemmet i Finland för att gå till sjöss. Och långt senare återvände han i vuxen ålder till Sverige - egentligen bara för att stanna i några år. Men han har blivit kvar. I dag tror han att evakueringen till Sverige är en av anledningarna till att han under hela sitt vuxna liv känt sig rotlös. – Jag har hört att det är vanligt att vi känner att vi måste förflytta oss. Och jag känner fortfarande att jag är på väg hem. Och vet du var hemmet är? Det är med den lilla sexåriga jag. Någonstans är jag fortfarande det där barnet. Och jag undrar hur livet hade blivit om den person jag är nu hade varit med honom där på järnvägsstationen, säger Immo Marttinen. Flera andra medlemmar vittnar också om att gemenskapen i föreningen varit viktig, eftersom de delar erfarenheter och egentligen inte behöver prata om vad som för de samman. För vissa har föreningen blivit ett första forum för att prata om upplevelserna under kriget, eftersom många familjer inte pratade alls om evakueringen efter att barnen kommit tillbaka till Finland. – Jag började prata om det en gång med min mamma i köket. Men vi blev avbrutna, och så pratade vi aldrig mer om det, säger Immo Marttinen. Förutom månadsmötena arrangerar finska krigsbarnsföreningen visaftnar, vänträffar med krigsbarn i Finland och informerar om krigsbarnens berättelser i olika sammanhang. Föreningens ordförande Kielo Bengtsson menar att deras berättelser fått allt större uppmärksamhet under de senaste åren. Mycket av mötet går ut på att umgås. Pentti Käppi, som varit aktiv i föreningen sedan den startade på 90-talet, tipsar om att man nu kan köpa billiga karelska piroger på lösvikt i en matvarubutik i centrala Göteborg – och någon annan kontrar med att det redan finns att köpa i en av förorterna. Det nyaste på dagordningen är att styrelsen beslutat om ett vinlotteri, och ordförande Kielo Bengtsson förklarar reglerna för gruppen. Stämningen är uppsluppen och Kielo Bengtsson försöker få gruppens uppmärksamhet med vänliga tillsägelser. – Nu får ni vara tysta! ropar hon. – Jag är tystare än jag någonsin brukar vara, muttrar en skrattande medlem. Leila Bistroff är en av dem som samlats för dagens möte. Hon flydde kriget första gången när hon var två år. När finska vinterkriget bröt ut hösten 1939 fick familjen lämna hemmet i Karelen och ta sig till Helsingfors. Hon visar upp en handgjord skål som hon som tvååring åt ur under den första flykten. – Jag kommer ihåg att min farmor sa att vi måste äta, för man vet aldrig när man får mat nästa gång, berättar hon. Strax innan hon och hennes två syskon evakuerades till Sverige 1944 åkte familjen till en fotograf för att ta familjebilder med hennes farmor. Hon visar upp bilden som är en av många från den tiden i ett fotoalbum med titeln \"Minnen från Sverige”. – Farmor visste inte om hon skulle hinna dö innan vi kom tillbaka, om vi kom tillbaka. Så hon ville ta den där bilden. Efter tågresan till Sverige hamnade hon och syskonen hos varsin familj i Sunnansjö i Ångermanland. – Vi hade det bara bra. Alla tre hamnade i fina familjer. Fina på det sättet att de älskade oss, säger Leila Bistroff. Hon minns hur hon under de första veckorna i Sverige tränade på svenskan i sängen på kvällarna. Hon försökte lista ut vad de olika orden hon hört betydde. Och när hon återvände till Finland efter kriget kunde hon inte längre finska och fick svårt att ställa om till livet i hennes krigsdrabbade hemland. – Det värsta med resan var att komma tillbaka. Det var den enda nackdelen. Det var fattigt. Det var trångt. Jag kunde inte språket. Leila Bistroff säger att hon är glad att hon evakuerades till Sverige, och hon har goda minnen från tiden här. – Det har stärkt mig. På något sätt trivdes jag aldrig i Finland. Vi var flyktingar även i Finland, och jag kände mig aldrig hemma där. I dag bor hon utanför Göteborg, men tar sig in till centrum för att kunna vara med på föreningens medlemsmöten. Här har hon hittat ett sammanhang som hon trivs att vara i. – Det är roligt att vara här. Man känner sig inte ensam. Vi har alltid roligt här, och vi har inga hemligheter för varann, säger Leila Bistroff med ett skratt. Läs mer: Sinikka var ett av 70.000 finska barn som evakuerades till Sverige  Finska krigsbarn Cirka 70 000 barn upp till 14 år evakuerades från Finland till i första hand Sverige under andra världskriget. Nära 4000 barn placerades i Danmark. Det har kallats den största barnomflyttningen i världshistorien. De flesta barnen kom till helt främmande personer över hela Sverige, men de bättre bemedlade barnen kunde ofta placeras hos släkt och vänner här. Efter kriget återvände de flesta barnen till Finland, men drygt 15 000 stannade kvar i Sverige för gott. Enligt en avhandling av Cecilia Heilala från Helsingfors universitet 2016 har inte krigsbarnen större problem med psykisk ohälsa jämfört med de barn som blev kvar i Finland, men deras socioekonomiska ställning och utbildningsnivå påverkades negativt. 80 procent av barnen glömde finskan under vistelsen i Sverige, och när de började i finskspråkiga skolor igen fick de inlärningssvårigheter eller avbröt skolgången, enligt avhandlingen. Källa: NE, Helsingfors universitet  Finska vinterkriget och fortsättningskriget I november 1939 krävde Stalin fler landområden i öster från Finland. Sovjet invaderade och Finland tvingades skriva på ett fredsavtal och lämna ifrån sig bland annat Karelska näset. Nära en halv miljon finländare tvingades lämna sina hembygder. I juni 1941 intog Sovjet Estland, Lettland och Litauen och ställde allt högre anspråk på Finland, som befarade en invasion. Finland sökte förgäves stöd från andra länder och slöt till slut en allians med Tyskland. När Hitler angrep Sovjetunionen bombade Sovjet en rad städer i Finland. Det så kallade fortsättningskriget pågick till september 1944. Källa: Finlands krigsinvaliders Sverigedistrikt ", "article_category": "other"}
{"id": 3005, "headline": "Gårdsförsäljning i storstäder hotar Systembolagets monopol", "summary": "Att tillåta gårdsförsäljning av alkohol skulle innebära ett hot mot Systembolagets omtyckta försäljningsmonopol. Det skulle öppna upp för alkoholförsäljning även från mikrobryggerier i städerna. Det är en dumdristig politik som kraftigt skulle förvärra alkoholproblemen i Sverige.", "article": "Alkohol är inte vilken vara som helst. För att skydda oss mot dess negativa effekter har vi en särskild alkohollag och sedan hundra år tillbaka Systembolagets monopol. En grundläggande princip är att ingen ska tjäna pengar på andras alkoholproblem. Det är förvånande att olika politiska partier vill ”rädda landsbygden” genom att tillåta gårdsförsäljning mitt i stan och på så vis släppa loss lokal försäljning av öl och vin hos ett stort antal tillverkare. De flesta är ölbryggerier i eller runt våra tre storstäder. Utöver att det inte kommer att rädda någon landsbygd, är det ett verkligt hot mot Systembolagets monopol. Ett lokalt försäljningsställe måste enligt EU rätten sälja andras alkoholvaror. Tillåtelse av gårdsförsäljning kommer innebära att vi får fler än 100 lokala butiker med starka privatekonomiska intressen. Enligt Systembolagets undersökningar uppskattar mer än 85 procent av den vuxna befolkningen alkoholmonopolet. Forskning visar att försäljningsmonopolet bidrar till att alkoholproblemen i Sverige är mindre än i motsvarande länder i Europa. Politiska partier som öppnat upp för gårdsförsäljning samtidigt som de hävdar att vi ska behålla alkoholmonopolet har inte gjort sin hemläxa. Två av varandra oberoende statliga utredningar visar att tillåtelse av gårdsförsäljning kommer att underminera Systembolagets monopol. Det är tydligt utifrån de EU-regler vi är bundna att följa. Att tillåta gårdsförsäljning skulle dessutom möjliggöra för mikrobryggerier i storstäderna att bedriva direktförsäljning. Bara i Göteborg handlar det om ett 30-tal mikrobryggerier som kommer att kunna sälja alkohol bredvid Systembolaget med privat vinstintresse. Om partier önskar rekrytera väljare med denna metod, rekryterar de dem särskilt bland den femtedel av befolkningen som redan har riskbruk eller missbruk. Det sker med liberala argument som allas rätt att köpa och dricka alkohol var som helst. Det är både dålig politik, kanske till och med dumdristig, och långt från den samsyn som är grunden för svensk alkoholpolitik. Alkoholen ligget bakom bland annat sex av tio fall av psykisk sjukdom och en rad olika cancerdiagnoser. Dessutom är alkohol den största enskilda orsaken till våld i nära relationer samt det oprovocerade våldet i våra offentliga miljöer. ", "article_category": "other"}
{"id": 3019, "headline": "Mobilt bank-ID är en trygg och säker lösning", "summary": "Bank-ID är en säker lösning som är framtagen på myndigheters och bankers krav på säkerhet. Men det finns tyvärr ”socialt skickliga” bedragare på internet som utnyttjar människor. Då är bank-ID-tekniken intakt, men användaren blir lurad.", "article": "Bank-ID är en viktig samhällsinfrastruktur med 7,6 miljoner användare. Det används brett i samhället, tre miljarder gånger i år, i banker, myndigheter och andra privata tjänster. Bank-ID är en mycket trygg och säker lösning som är framtagen på myndigheters och bankers krav på säkerhet. Det har vi levererat i 15 års tid nu. Särskilt mobilt bank-ID är omtyckt, smidig och enkel och är den dominerande e-legitimationen med 95 procent av all användning. Samtidigt har vi sett är att bedrägerier och id-stölder i samhället ökar. Det är tyvärr ett fenomen som finns och som dessvärre också drabbar Bank-ID. Förslagna bedragare går där vi finns – och det är på internet. Och ett Bank-ID har ett stort värde i det att man kan komma åt dina pengar. Att kunna upptäcka och stoppa bedragare innan ett brott har begåtts är viktigt, och det görs också. Tyvärr är den här typen av ”socialt skickliga” bedragare som utnyttjar människor där Bank-ID-tekniken är intakt, men användaren blir lurad. Säkerhet och kontroller är något vi utvecklar och ser över hela tiden. Vi arbetar hårt med information och tekniska lösningar som ska skydda våra användare. Det är viktigt att komma ihåg att Bank-ID är en e-legitimation, en värdehandling, och ska skyddas som en sådan. • Det bästa sättet att skydda sig mot bedragare idag är att inte starta eller använda BankID på uppmaning av någon. Blir du kontaktad på det här sättet, lägg på luren. Även om det är någon som utger sig från att vara från polisen eller banken. • Skydda dina koder. • Kontrollera alltid var du loggar in och vad du skriver under, det står högst upp i appen Följer du de här råden så är du och ska känna dig trygg med ditt Bank-ID. ", "article_category": "other"}
{"id": 3043, "headline": "Dags att se över skolplikten", "summary": "Slopa skolplikten. Det skulle stoppa stökiga killar från att förstöra en hel klass. Gör om formuleringarna till rättigheter. Alla i Sverige ska ha rätt att gå i skolan, men slopa tvånget.", "article": "Hur kan vi tillåta ett litet gäng killar få förstöra för en hel klass? Det kan vi så klart inte och det måste bli ett stopp. Men hur? Jag har bara ett politiskt förslag. Slopa skolplikten. Gör om formuleringarna till rättigheter. Alla i Sverige ska ha rätt att gå i skolan. Slopa tvånget. I dag har vi helt andra möjligheter att inhämta kunskaper än när skolplikten infördes. Skolplikt ska tillgripas i nödfall tex när barn driver omkring utan tillsyn och sysselsättning och verkar må psykiskt dåligt. Förslaget kan naturligtvis innebära en del nackdelar men också fördelar. Framför allt minskar kostnaderna och lärare tvingas motivera sina elever för att behålla sina jobb. Det kanske inte alla som gillar tanken, men läget i dag är sämre och att skaka fram ett bättre förslag kan bli svårt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3049, "headline": "Lisa Magnusson: Mordet på Kim Wall var ett politiskt mord", "summary": "Allt vi kan göra är att försöka ge Kim Wall den upprättelse som består i att förstå vad Peter Madsen gjorde mot henne. Så låt oss då vara tydliga med att vi talar om rent kvinnohat.", "article": "Så föll domen mot Peter Madsen: Livstids fängelse för att ha bundit Kim Wall, utsatt henne för tortyr med sexuella inslag, mördat henne och styckat kroppen. I det rättsmedicinska utlåtandet beskrivs han som sexuellt avvikande. Men det är en sak att ha udda preferenser, och en annan att ta sig rätten över en kvinnas kropp, över hennes liv. För honom var hennes skräck och lidande själva målet. Han ville ha den makten. Hela sommaren försökte han bjuda in olika kvinnor till den där ubåten, utan att lyckas. Det handlade alltså inte om Kim Wall personligen, utan om att hon var den första kvinna han fick med sig. Han satt hemma innan och kollade på en film där en kvinna får halsen avskuren. Sedan tog han alla verktyg han behövde, och gick. Samtidigt som Peter Madsens straff utmättes kom uppgifter om att Alek Minassian, den man som körde ihjäl tio personer i Toronto häromdagen, medvetet siktade på kvinnor. I sociala medier skrev han strax före dådet att ”incel-upproret har börjat”. Incel är kod för män i ofrivilligt celibat. Det är en subkultur som går ut på att kvinnor dels är mindervärdiga, dels ska straffas för att de inte ställer sina kroppar till incels förfogande. Det rör sig om en total känsla av berättigande. Den här sortens män tror sig verkligen vara överlägsna. Peter Madsen satt exempelvis och skröt för en bekant om att han tänkt ut det perfekta mordet. Han var säker på att komma undan. I själva verket finns förstås inget överlägset över sådana som han. Snarare är han synnerligen liten och sorglig. Livstids fängelse är inte hårt nog för den grymhet han är skyldig till, vedergällning är omöjlig. Allt vi kan göra är att försöka ge Kim Wall den upprättelse som består i att förstå vad Peter Madsen gjorde mot henne. Så låt oss då vara tydliga med att vi talar om rent kvinnohat. Mordet på Kim Wall var ett politiskt mord. ", "article_category": "other"}
{"id": 3054, "headline": "Vi klarar elförsörjningen även utan kärnkraft", "summary": "Vindkraften går i framtiden att ersätta utan kärnkraft, även kalla vinterdagar när det inte blåser. Bakgrunden till att det byggs relativt mycket vindkraft i Sverige är framför allt att detta är ett ekonomiskt attraktivt energislag.", "article": "I ett inlägg på DN Åsikt den 23 april skriver Rolf Nilsson under rubriken ”Vi behöver inte vindkraften” bland annat att det ”finns ingen garanti för att det blåser tillräckligt mycket vind över landet Sverige just då när el som mest behövs kalla vinterdagar”. Rolf Nilsson tar här upp en mycket viktig fråga som självfallet också beaktas i de analyser som finns för det framtida elsystemet i Sverige och i andra länder. Det är klart att man behöver el även när det inte blåser. På samma sätt som att man behöver el även om några kärnkraftverk är avstängda och/eller om några ledningar är ur drift vid stark kyla. Så, ja, man behöver ha tillräckligt med marginaler när man dimensionerar ett elsystem. Bakgrunden till att det byggs relativt mycket vindkraft i Sverige är framför allt att detta är ett ekonomiskt attraktivt energislag. Redan 2014 kom svensk kraftindustri fram till att ny vindkraft har lägre kostnad än ny kärnkraft. Samma slutsats finns i underlaget till Energikommissionen från 2016. Detta är ett faktum som ännu inte är tillräckligt spritt i Sverige. Men vad gör man då en kall vinterdag då det inte blåser så mycket, om all kärnkraft är avvecklad och det har byggts mycket sol- och vindkraft? Först måste man förstås beakta att vi i Sverige, även utan kärnkraft, har mycket väder-oberoende kraftverk: vattenkraft, elproduktion i vissa industrier, elproduktion i kraftvärmen kopplad till fjärrvärmen, gasturbiner. Men om inte denna räcker finns flera lösningar, där det troligen mest effektiva är en kombination av dessa: a) flexibla kunder som flyttar sin elvärme/värmepumps-användning eller annan användning till andra timmar, b) mer import från till exempel Norge, c) mer elproduktion i kraftvärmen (biobränsle), d) minskad elbilsladdning just dessa timmar, e) mer produktion från existerande vattenkraftdammar med nya parallella turbiner och f) gasturbinkraftverk som drivs med biogas. I min rapport ”På väg mot en elförsörjning baserad på enbart förnybar el i Sverige” finns detaljer till hur detta kan hanteras beskrivet. Tekniska lösningar finns. Frågan om ”vad gör vi om det inte blåser när det är kallt” är självfallet relevant och ska beaktas. Och detta kan hanteras. Om man enbart använder en lösning till detta, gasturbinkraftverk (vilket inte är den billigaste lösningen), blir kostnaden ca 1-2 öre/kWh vilket kan jämföras med att vanliga hushållskonsumenter har elkostnader som överstiger 120 öre/kWh. ", "article_category": "other"}
{"id": 3062, "headline": "”Snabbutbildning av mäklare kan ligga bakom ökade anmälningar”", "summary": "Snabbutbildningar av fastighetsmäklare kan ligga bakom det ökande antalet anmälningar mot mäklarna. Det menar Per Henning Grauers, lärare vid fastighetsmäklarutbildningarna vid Malmö universitet.", "article": "I en tidigare artikel berättade DN att anmälningarna mot fastighetsmäklare ökar för varje år. Förra året handlade de flesta anmälningarna till Fastighetsmäklarinpektionen om ”lockpris”, budgivning, god fastighetsmäklarsed, mäklarens agerande samt förtroende för mäklaren. Per Henning Grauers har som lektor i juridik sedan början av 2000-talet varit engagerad i fastighetsmäklarutbildningarna vid nuvarande Malmö universitet. Han ser privata snabbutbildningar av fastighetsmäklare som en möjlig förklaring till det ökande antalet anmälningar. – Att anmälningarna ökar tyder på ett ökat missnöje med fastighetsmäklarna. Jag tror att snabbutbildningarna riskerar att leda till en utarmning av yrkeskunskapen, säger han. Läs mer: Jens kände sig lurad i budgivningen – anmälde mäklaren I dag ska en fastighetsmäklare ha en akademisk utbildning på minst 120 poäng för att bli registrerad hos Fastighetsmäklarinspektionen. Per Henning Grauers menar att även om snabbutbildningarna har samma formella krav så finns risken att utbildningen blir ytligare eftersom tvåårsutbildningen kan genomföras på endast ett år. – Jag tror inte de får en lika solid utbildning. Jag har fått samtal från studenter som vittnat om att de till exempel inte fått tillräcklig utbildning i skatterätt, säger han. Mäklarföretagen köper platser på snabbutbildningarna till anställda, exempelvis mäklarassistenter som vill vidareutbilda sig till mäklare men där många saknar högskolebehörighet. Examination sker på högskolor som har avtal med utbildningsföretagen. Även universiteten, till exempel i Malmö, ger uppdragsutbildningar. – Vid Malmö universitet är kraven vid tentamina precis desamma som för studenterna på förmedlingsprogrammet. Per Henning Grauers skrev i början av april en debattartikel i DN om snabbutbildningarna till fastighetsmäklare. – Jag har inte fått en enda reaktion från branschen. Det verkar vara en känslig fråga, säger han. Fastighetsmäklarutbildningar Kandidatutbildning till fastighetsmäklare ges på högskolor och universitet i Malmö, Gävle, Karlstad, Trollhättan, Halmstad samt på KTH i Stockholm, SLU i Uppsala samt Luleå tekniska universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 3074, "headline": "Anmälningarna mot mäklarna ökar kraftigt", "summary": "Anmälningarna till Fastighetsmäklarinspektionen var rekordmånga 2017. Förtroendet för mäklaren och mäklarens agerande står för den procentuellt största ökningen. Men även anmälningar som gäller budgivning har ökat mycket. – Många är besvikna över att inte ha fått köpa den bostad de hoppats på, säger Anders Astonsson, på FMI.", "article": "Under 2017 fick Fastighetsmäklarinspektionen, FMI in 528 anmälningar mot fastighetsmäklare. Det var en höjning med 27 procent från året innan då 416 anmälningar kom in. Under de första tre månaderna 2018 har ytterligare 141 anmälningar kommit in. Anders Astonsson, kommunikatör på FMI, tror att de senaste årens låga utbud av bostäder med skenande budgivningar som följd är en förklaring till att anmälningarna mot fastighetsmäklare ökat kraftigt på senare år. Läs mer: Fem fall där mäklaren fälldes för brister vid budgivning – Det leder till besvikna spekulanter som inte fått köpa den bostad som de siktat in sig på. Då kan de tycka att budgivningen inte skötts på ett bra sätt, vilket även gör att man inte känner ett stort förtroende för mäklaren. Allting hänger ihop, säger han. Joakim Lusensky, analys- och kommunikationschef på Mäklarsamfundet, är inne på samma linje. Det handlar nog till en del av försmådda budgivare, tror han. – Bostadsköpet är livets största affär vilket naturligtvis rör upp mycket känslor. Vi i branschen har inte lyckats förmedla kunskap om vad som gäller kring budgivning på ett tillräckligt bra sätt. Fast ibland är det också mäklare som har gjort fel, säger han. Anmälningarna som gäller budgivningar har ökat med 36 procent jämfört med året innan och är nu den näst vanligaste anledningen till att man anmäler en fastighetsmäklare. På tre år har antalet anmälningar om budgivning nästan fördubblats. När det gäller de fem vanligaste orsakerna till anmälningar 2017 (se tabell här intill) har det skett kraftiga ökningar i samtliga fall under de senaste åren. Anmälningar som handlar om förtroende för mäklaren har ökat med hela 370 procent mellan 2016 och 2017 om än från en låg nivå. Läs mer: Jens kände sig lurad i budgivningen – anmälde mäklaren Flest anmälningar – 147 stycken 2017 – gäller ”Pris i marknadsföring”. Det brukar i vanligt språkbruk kallas för lockpriser, därför att utgångspriset sätts för lågt i relation till slutpriset. Ofta som ett sätt att locka fler spekulanter till visningen. Joakim Lusensky vill understryka att även om anmälningarna mot mäklare ökat, så är de mycket få i relation till de i snitt 150.000 bostadsaffärer som görs varje år. Han tar dock frågan om oro, stress och missnöje kring till exempel budgivningar på allvar, men betonar att detta är ett storstadsfenomen. – Vi såg denna utveckling väldigt tidigt och har haft mycket diskussioner i branschen om vad vi kan göra för att skapa mer trygghet kring budgivningarna och bostadsaffärerna i stort, säger Joakim Lusensky. Men åsikterna om lösningar är ganska delade. Vissa talar sig varma för bindande bud och menar att de kan sålla fram budgivare som mäklarna vet har en intention att köpa och har sin finansiering klar. Det skapar en lugnare tillvaro för mäklare och säljare. Samtidigt kan det upplevas som mer osäkert för spekulanterna att binda upp sig redan i budgivningen. – Det är en viktig diskussion, men vi i Mäklarsamfundet har inte tagit ställning i frågan. Det är inte självklart att bindande bud skulle öka konsumentskyddet och en sådan ändring skulle vara juridiskt väldigt komplicerad, säger Joakim Lusensky. Under 2017 meddelade FMI totalt 81 varningar eller erinran till mäklare. Flest varningar – 17 stycken – handlade om brister i anbudsförteckningen. Det är den lista med samtliga budgivare som varje mäklare är skyldig att upprätta. Fällningarna på det här området var en ökning med 70 procent jämfört med året innan. Anmälningarna om budgivning leder sällan till någon påföljd för de inblandade mäklarna – fem varningar förra året, av totalt varningar eller erinran under året. En stor del av dessa anmälningar sållas bort redan på tjänstemannanivå. Oftast för att det är uppenbart att mäklaren inte har gjort något fel, men det kan också bero på att anmälan inkommit anonymt eller för att händelsen ligger för långt tillbaka i tiden. Det kan också vara svårt att visa att budgivningen inte gått rätt till. – Anbudsförteckning och budgivning är ju två sidor av samma mynt. Anbudsförteckningen är lättare för oss att kontrollera, eftersom mäklarna är skyldiga att spara anbudsförteckningarna i flera år, säger han. Enligt Anders Astonsson är det ovanligt att mäklare får upprepade varningar. – De flesta lär sig av en varning. I stort sett alla vill ju göra ett bra jobb. ", "article_category": "other"}
{"id": 3080, "headline": "”Liberalerna sviker elever och lärare”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 21/4. Det finns inget stöd i forskningen för att en generaliserande lösning som särskild undervisningsgrupp är adekvat stöd för elever. Tvärtom vet vi att det riskerar att påbörja ett utanförskap, en annan typ av exkludering än den som Liberalerna nu vill komma åt, skriver sex specialpedagoger.", "article": "Alla söker lösningar på skolans problem, nu senast Liberalerna som i sitt förslag förklarar att lösningen är att gå tillbaka till specialundervisning och utöka antalet särskilda undervisningsgrupper. Orsaken till detta menar de är att elever som ska inkluderas i själva verket exkluderas inom ordinarie skolverksamheten. Vi delar problembilden att många elever inte når sin fulla potential i tillräckligt stor utsträckning inom den ordinarie skolverksamheten. Vi delar däremot inte Liberalernas syn på inkludering som tydligt hamnar i en placeringsorienterad definition. Vi befarar att detta förslag bara kommer att åstadkomma en debatt om för eller emot inkludering, för eller emot särskilda undervisningsgrupper. Problemet är inte huruvida det ska finnas utan hur vi kommer fram till vilka elever som ska placeras i dessa särskilda undervisningsgrupper. Vem avgör det och på vilka grunder? Forskning visar att en stor riskfaktor är när lärare gör behovsbedömningar på egen hand och delegerar elever till andra professioner. Det är en riskfaktor därför att det ställer stora krav på lärarnas förmåga att göra dessa bedömningar utifrån medicinska, psykologiska, psykosociala eller specialpedagogiska perspektiv. Vi som dagligen befinner oss i skolrelaterade verksamheter på olika sätt ser att det är just behovsbedömningen som brister. Skolan är inte tillräckligt bra på att identifiera stödbehov utan hamnar i generaliserade lösningar som inte leder till att eleven får den ledning och stimulans som den enligt skollag har rätt till. Därför är förslaget om att utöka specialundervisningen ett slag i luften. Den börjar i fel ände. Det handlar inte om att organisera för fler särskilda undervisningsgrupper utan det handlar om att organisera för fler tvärprofessionella evidensbaserade samtal i skolverksamheten så att välgrundade och nyanserade analyser kan göras kring elevers hela skolsituation. Det är inte viljan att stödja som saknas, utan det är analysen av orsaker till varför man anser att elever har stödbehov eller orsaker till varför elever hamnar i skolsvårigheter. Det är där skolan behöver mycket stöd från hela styrkedjan. När orsaken endast förklaras med elevens inneboende svårigheter, svårigheter som eleven själv är bärare av oavsett lärmiljön, då avstannar skolutvecklingen. Det finns inget stöd i forskningen för att en generaliserande lösning som särskild undervisningsgrupp är adekvat stöd för elever. Tvärtom vet vi att det riskerar att påbörja ett utanförskap, en annan typ av exkludering än den som Liberalerna nu vill komma åt. Lösningen är inte att flytta exkluderingen till annan ort. Liberalernas förslag till lösning ger upphov till fler frågor än svar för oss som dagligen arbetar med analyser kring elevers stödbehov utifrån alla de faktorer som påverkar elevens förutsättningar att lära och utvecklas. Att förenkla komplexiteten till att handla om för eller emot särskilda undervisningsgrupper eller för eller emot inkludering är att svika de elever som befinner sig i stora skolsvårigheter. Det är också ett svek mot alla de lärare, speciallärare, specialpedagoger, rektorer och elevhälsopersonal som arbetar hårt med att utveckla inkluderande lärmiljöer i dag. Vi förväntar oss mer av dem som ger oss förutsättningar att arbeta för skolutveckling. 21 april 2018 Debattartikel Jan Björklund, partiledare för Liberalerna: ”Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår” Repliker Sex specialpedagoger: ”Liberalerna sviker elever och lärare” Simo Vehmas, professor i specialpedagogik, Stockholm Universitet och Markku Jahnukainen, professor i specialpedagogik, Helsingfors Universitet: ”Häpnadsväckande okunnigt av Jan Björklund” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 3081, "headline": "Nationellt producerad energi en förutsättning för exporten", "summary": "En mindre kostnad i form av nybyggnation av förnybar energi som vindkraft är försumbart sett till fördelarna med ett lågt elpris. Givetvis ska denna utbyggnad ske utan nedläggning av kärnkraften. Vinsten ligger inte i att elkraft ska vara lönsam – det är industrin som ska vara lönsam!", "article": "En civilingenjör är vanligen en hyfsat smart och bildad person. Att då blanda in känslor i en viktig debatt underminerar civilingenjör som kvalitetsstämpel. Jag anser mig som hyfsat allmänbildad och teknikintresserad och med 240 högskolepoäng i energiteknik och 60 högskolepoäng i elkraft och matematik har jag en vetenskaplig grund inom detta spännande område. Jag har åtta års arbete inom kärnkraften och producerar min egen el (solvärme, solel, bergvärme och vindkraftsandelar). Varför ska man då bygga vindkraftverk? Det finns en rad skäl. Ett är pålitlighet. Vindkraftverk har normalt en tillgänglighet på 97-99 procent (de ger alltså el när det blåser). På årsbasis vet man med samma noggrannhet som vatten- och solkraft att man har en pålitlig energikälla. Ett annat skäl är ekonomi. Med en produktionskostnad motsvarande cirka 40–50 öre/kWh är det svårt att hitta billigare alternativ, dessutom med 20 års ekonomisk livslängd. De håller ännu längre om man underhåller maskinparken, men nya verk är så mycket bättre att det är är lönsammare att ersätta med ny teknik. Om man jämför med befintlig kärnkraft kostar den 27 –35 öre/kWh eller 20–25 öre/kWh utan skatter och avgifter. Ett tredje skäl är subventioner för vindkraft finns i form av elcertifikat och kostar ca 3 öre/kWh. Ett elöverskott på 10 procent har dock sänkt elpriset temporärt (innan fler kärnkraftsreaktorer läggs ner). Ett fjärde skäl är självständighet. Att producera egen el nationellt, helst lokalt, bidrar till nationalekonomiska framsteg genom minskad import av fossila bränslen och även uran på sikt samt hög industriell konkurrenskraft. Med en export som överstiger 2000 miljarder kronor kan vi vara stolta. En mindre kostnad i form av nybyggnation av förnybar energi är försumbart i proportion till fördelarna med ett lågt elpris. Men givetvis ska det ske utan en nedläggning av kärnkraften. Låt den även i fortsättningen producera baskraft till ett lågt pris, även om elpriset understiger produktionskostnaden. Vinsten ligger inte i att elkraft ska vara lönsam – det är industrin som ska vara lönsam! ", "article_category": "other"}
{"id": 3088, "headline": "”Så kan hjärtvården i Sverige bli mer jämlik”", "summary": "Risken att dö i hjärt-kärlsjukdom är nästan dubbelt så hög för svenskar med låg utbildningsnivå. Samtidigt visar en ny Sifoundersökning att inte ens hälften av svenskarna anser att vården är jämlik. Om regeringen ska infria målet att utplåna hälsoklyftorna krävs en kraftsamling, skriver fem organisationer som arbetar för bättre hjärthälsa.", "article": "Nästan alla människor känner någon som har dött i hjärt-kärlsjukdom. Vi har mist släktingar, vänner, kollegor eller bekanta till följd av sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt och plötsligt hjärtstopp. Förra året dog över 30.000 personer av hjärt-kärlsjukdom. Det är mer än vart tredje dödsfall och gör hjärt-kärlsjukdom till den vanligaste dödsorsaken i Sverige i dag. Även om hjärt-kärlsjukdom drabbar människor i alla åldrar, regioner och samhällsklasser så finns det stora socioekonomiska skillnader inom hjärthälsan. Personer med lägre utbildning löper betydligt större risk att drabbas av sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och diabetes. Ännu större blir skillnaden om man tittar på antalet avlidna. Risken att dö i hjärt-kärlsjukdom är 68 procent högre för de 1,3 miljoner svenskar som enbart har en grundskoleutbildning jämfört med de som är högskoleutbildade. Samtidigt visar en ny Sifoundersökning, genomförd på uppdrag av Hjärt-lungfonden, att inte ens hälften av alla svenskar upplever att vården i Sverige är jämlik. Bara 46 procent anser att kvaliteten på vården är helt oberoende av faktorer som kön, ålder, inkomst och bostadsort. Allmänhetens bild är att vården inte enbart påverkas av vilka behov du har, utan också av vem du är. När den sittande regeringen tillträdde slog man fast ett ambitiöst mål: Hälsoklyftorna ska försvinna inom en generation. Målsättningen är lovvärd, men nu måste ord följas av handling. Generellt kan vi vara stolta över hälso- och sjukvården i Sverige. Forskning och utveckling har resulterat i att det akuta omhändertagandet av sjukdomar som hjärtinfarkt och stroke har förbättrats. Andelen svenskar som dör i hjärtinfarkt har halverats på tio år och allt färre patienter återinsjuknar. Vårdresultaten ligger på en hög och jämn nivå – fullt jämförbar med de bästa internationella sjukhusen – och de variationer som finns inom akutsjukvården är små. Betydligt dystrare är situationen inom den sekundärpreventiva vården, som ska hjälpa redan drabbade att exempelvis slippa återinsjukna i hjärtinfarkt. Här stämmer tyvärr allmänhetens bild av vården alltför väl. Måluppfyllelsen i sekundärpreventionen är låg och variationen är stor mellan olika sjukhus, olika regioner – och olika socioekonomiska grupper. Fyra variabler är kritiska när det gäller risken att återinsjukna i hjärtinfarkt: rökstopp, fysisk aktivitet, blodtryck och blodfetter – samtliga har avgörande effekt. Enligt en ny rapport från kvalitetsregistret Swedeheart lyckades sjukhusen under 2017 med att nå målvärdena för samtliga fyra variabler hos i medeltal 30 procent av alla hjärtinfarktpatienter. Resultatet är en förbättring från 2016, men fortfarande når inte ens en tredjedel av patienterna målvärdena för samtliga fyra variabler. Det innebär att 7 av 10 patienter i dag bär på riskfaktorer för en ny hjärtinfarkt. Dessutom är skillnaden stor mellan hur väl de olika sjukhusen i landet lyckas förbättra de fyra faktorerna. Vissa sjukhus lyckas väl med alla fyra medan andra knappt lyckas alls. Till exempel varierar andelen patienter som sjukhusen hjälpt att sluta röka mellan 24 och 100 procent. Andelen som deltagit i ett fysiskt träningsprogram varierar mellan 0 och 92 procent mellan de olika sjukhusen. Swedehearts senaste rapport visar att både utbildning och inkomst kraftigt påverkar utsikterna för att få god sekundärprevention där de socioekonomiskt svaga grupperna drar det kortaste strået. Orättvisan blir än mer påtaglig av att förutsättningarna för god hjärthälsa redan är sämre hos den här gruppen. Enligt Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät röker nästan tre gånger så stor andel av låginkomsttagarna dagligen jämfört med höginkomsttagarna. 57 procent av de med gymnasial utbildning lider av fetma medan motsvarande siffra för personer med eftergymnasial utbildning bara är 43 procent. Eftersom rökning och övervikt är riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom löper personer i socioekonomiskt utsatta grupper därmed också större risk att drabbas av hjärtinfarkt. Variationen mellan sjukhusen, ojämlikheten mellan olika socioekonomiska grupper och allmänhetens bristande förtroende för vården målar en dyster bild av nuläget. Om regeringen ska kunna infria målet om att radera hälsoklyftorna i Sverige bör fokus ligga på att förbättra hälsan hos de människor som har sämst förutsättningar, och att se till att de får samma vård som alla andra när de väl drabbas. För att komma till rätta med de stora skillnaderna i hjärt-kärlhälsa föreslår vi därför att: Regioner och landsting i samverkan med civilsamhället prioriterar förebyggande hälsovård och sekundärpreventiv sjukvård, inte minst med fokus på socioekonomiskt svaga grupper. Forskningen tilldelas ökade resurser för att undersöka hur människor kan få hjälp att förbättra sin livsstil och hur sjukvården bättre kan nå ut till socioekonomiskt svaga grupper. Den stora variationen i lyckad sekundärprevention mellan olika socioekonomiska grupper är oacceptabel och har inga rationella orsaker. Till stor del har vi redan tillräckliga kunskaper om vad som måste göras för att kunna minska hjärthälsoklyftorna i Sverige. Många sjukhus har kommit långt och lyckas väl i sitt arbete med att minska risken för exempelvis nya hjärtinfarkter. Nu behöver alla regioner och landsting ta lärdom av de framgångsrika exemplen och prioritera den förebyggande hjärtvården. Först då kan vi få en jämlik vård där din bakgrund, utbildning eller bostadsort inte avgör dina chanser att överleva hjärt-kärlsjukdom och återgå till ett fullgott liv. 23 april 2018 Debattartikel Företrädare för fem organisationer som arbetar för bättre hjärthälsa: ”Så kan hjärtvården i Sverige bli mer jämlik” Repliker Johan Carlson, generaldirektör Folkhälsomyndigheten: ”Vården ensam kan inte minska hälsoskillnaderna” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 3103, "headline": "”Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår”", "summary": "Inkluderingstanken, att alla barn, oavsett förutsättningar, ska gå i samma klass, har gått för långt. De barn som har det svårast har i stället stängts ute från möjligheten att få med sig kunskaper. Inrätta fler särskilda undervisningsgrupper, låt fler elever gå ett extra år och satsa på fler speciallärare, föreslår Liberalernas partiledare Jan Björklund.", "article": "Skolan är avgörande för våra barns framtid. Det är i skolan som alla barn, oavsett bakgrund, kan få med sig den kunskap de behöver för att uppfylla sina drömmar. Men många barn får i dag inte det stöd de behöver. Fler elever än någonsin är underkända. I juni förra året var det 17,5 procent av eleverna i årskurs nio som inte blev behöriga till gymnasiet. Det är en kraftig försämring på några år. På Liberalernas riksmöte i dag kommer vi att presentera en mer omfattande reform när det gäller synsättet på elever med inlärningssvårigheter. Det handlar om att göra upp med kvarlevorna av det socialdemokratiska idégods som präglat svensk skolpolitik sedan 1968-vänsterns dagar. Av rädsla för att barn med svårigheter skulle stigmatiseras så skulle specialklasserna och speciallärarna bort och klassläraren skulle fortsättningsvis hantera alla barn, oavsett förutsättningar, i ett och samma klassrum. Det kallades inkludering. Tanken var i grunden god; självklart ska barn så långt det är möjligt gå gemensamt i en klass, men inkluderingstanken kom att gå för långt och slå hårdast mot dem som har det svårast. Den socialdemokratiska tanken om jämlikhet utgick ifrån att barn är likadana, att de lär sig saker i samma takt och på samma tid. Att alla barn gick i samma klass var viktigare än vad barnen faktiskt lärde sig. . Men barn är inte likadana – barn är olika. I takt med att inkluderingstanken befästes har kunskapsresultaten i svensk skola fallit. Sverige har i praktiken näst intill avskaffat två av de mest kraftfulla instrumenten för att hjälpa elever med svårigheter: dels för elever att kunna placeras i en liten särskild undervisningsgrupp vid sidan av den stora klassen och dels att gå om en årskurs. En jämförelse med andra länder talar sitt tydliga språk: I Sverige är det 4 procent av eleverna som går ett extra år i grundskolan. I Tyskland är det 18 procent och i Frankrike 22 procent, alltså ungefär fem gånger så vanligt som i Sverige. När det sker i Sverige, sker det i regel på högstadiet. När Sverige störtdykt i Pisa under 2000-talet har drygt 1 procent av eleverna gått i en särskild undervisningsgrupp i stället för i en vanlig klass. Det kan jämföras med Finland som under samma tid legat i världstoppen i Pisa och då haft uppåt 8 procent av eleverna som undervisats vid sidan om klassen. I Sverige är det drygt 8 procent av lärarna som är speciallärare. I Finland är det drygt 15 procent, alltså nästan dubbelt så hög andel. Trots att Skolinspektionen i en rapport drar slutsatsen att barn som går i särskilda undervisningsgrupper får betyg i fler ämnen, får högre betyg och ökad närvaro så används inte detta mer i Sverige. Samtidigt motarbetas särskilda resursskolor som öppnats för barn med extra stora svårigheter. 1990 avskaffades också speciallärarutbildningen i Sverige av socialdemokraterna. Speciallärare ansågs stämplande för de elever som behövde hjälp, och eleverna skulle i stället få hjälp i sin ordinarie klass. Som utbildningsminister återinförde jag speciallärarutbildningen, men sanningen är att det saknas nästan 20 årskullar speciallärare i skolan i dag, eftersom utbildningen låg nere. Socialdemokraterna ville också helt avskaffa möjligheten att använda särskilda undervisningsgrupper, samt avskaffa både särskolan och specialskolorna. Detta lyckades alliansregeringen rädda kvar. Men det behövs mer. Inkluderingstanken och bristen på speciallärare har lett till att stödundervisning vid sidan av klassen har blivit en begränsad möjlighet. Detta har drivit fram en långtgående diagnosticering av inlärningssvårigheter, där läkarintyg ofta blivit en förutsättning för att få tillgång till stödinsatser. För övriga elever har utbildade speciallärare ofta ersatts med outbildade elevassistenter. Vårt mål är att Sverige ska vara en kunskapsnation med en skola där alla barn får möjlighet att lyckas i skolan. Den socialdemokratiska jämlikhetstanken, att alla barn ska läsa på samma tid, i samma takt och i samma klass, oavsett förutsättningar, måste förpassas till historien. Inkluderingstanken har gått för långt; de svagaste eleverna som skulle inkluderas har i stället exkluderats från möjligheten att få med sig den kunskap de har rätt till. Jämlikhet kan inte vara att alla barn till varje pris ska undervisas i ett och samma klassrum. Jämlikhet är att alla barn får med sig kunskap från skolan. Kunskap är en förutsättning för social utjämning. Liberalerna föreslår i dag en reformagenda som ändrar fokus för svensk skola och som gör upp med det socialdemokratiska ideologiska synsättet om jämlikhet. 1. Det behövs fler särskilda undervisningsgrupper i svensk grundskola, för elever med inlärningssvårigheter och elever som är utåtagerande. Det tabu som funnits måste brytas. 2. Fler behöver gå ett extra år i grundskolan. Detta bör ske så tidigt som möjligt i skolan. Elever som inte når de mest centrala målen på nationella proven i årskurs 3, bör i normalfallet gå ett extra år på lågstadiet. I dag måste rektor i sitt beslut motivera varför en elev med underkänt går kvar ett år. I framtiden bör en rektor också kunna motivera varför en elev med underkänt skickas vidare till nästa årskurs, även när man vet att sannolikheten för misslyckande är mycket stor. 3. Det behövs också specialskolor och resursskolor för elever med de allra största svårigheterna, till exempel omfattande funktionshinder. Det är en given utgångspunkt att såväl särskolan som specialskolan ska vara kvar som egna skolformer. 4. Sverige behöver fler speciallärare. Vi bör inom tio år komma upp i Finlands nivå, vilket betyder att vi behöver dubblera antalet som examineras varje år från ungefär 800 till 1 600. De nya speciallärarna ska i första hand utbildas för låg- och mellanstadiet. Liberaler är besjälade av kunskapsskolan för att det är den som kan ge alla barn, oavsett förutsättningar, fler livschanser i livet. Det är i grunden en frihetsfråga. Vi kommer inte att ge oss förrän alla barn, inte minst de med stora svårigheter, får chansen att lyckas i den svenska skolan. 21 april 2018 Debattartikel Jan Björklund, partiledare för Liberalerna: ”Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår” Repliker Sex specialpedagoger: ”Liberalerna sviker elever och lärare” Simo Vehmas, professor i specialpedagogik, Stockholm Universitet och Markku Jahnukainen, professor i specialpedagogik, Helsingfors Universitet: ”Häpnadsväckande okunnigt av Jan Björklund” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 3106, "headline": "För SAS är säkerheten alltid viktigast", "summary": "På SAS är säkerhet högsta prioritet. Ibland innebär det att vi behöver byta ut ett plan eller åtgärda fel. Flygplanen i SAS är i genomsnitt tio år och kontrolleras regelbundet vid start och landning. Förbättrad vinst har lett till att en order lagts på 50 nya Airbus-plan.", "article": "Vi på SAS vill börja med att beklaga Susanne Ringskog Vagnhammars upplevelse i samband med att det uppstått en försening på grund av tekniska orsaker. Flygbolag följer mycket strikta säkerhetsregler och på SAS är säkerhet vår främsta prioritet. Ibland innebär det att vi behöver byta ut ett plan eller, som i detta fall, åtgärda fel. Alla flygplan i SAS flygplansflotta – där genomsnittsåldern är tio år – ingår i omfattande kontinuerliga inspektionsprogram och kontrolleras regelbundet och rutinmässigt vid start och landning. Om vi misstänker eller upptäcker avvikelser undersöker och åtgärdar vi dessa. Det kan leda till förseningar, som tyvärr ibland påverkar passagerarna på olika sätt. När det händer så gör vi på SAS vårt yttersta för att hjälpa till. Vi bokar om och transporterar passagerare så att de ska komma fram till sina slutdestinationer på ett bra och säkert sätt. När det gäller SAS ekonomiska resultat har vi de senaste tre åren varit lönsamma och det senaste året är det näst bästa i bolagets historia. Det innebär att vi nu kan investera i att ytterligare förnya flottan och har precis berättat om att vi lagt en order på 50 nya Airbus A320neo flygplan. Förra året flög SAS, som är Skandinaviens ledande flygbolag, mer än 800 flyg om dagen och transporterade mer än 30 miljoner passagerare. SAS genomförde 98,9% av alla planerade flygningar och hade en ankomstpunktlighet (inom 15 minuter) på cirka 84 procent. Vi fortsätter vårt arbete för att erbjuda våra passagerare säkra och angenäma flygresor. ", "article_category": "other"}
{"id": 3110, "headline": "”Gråzonen finns inte – en oprövad metod kan inte vara sjukvård”", "summary": "REPLIK DN Debatt 17/4. Användning av oprövade metoder inom sjukvård är forskning och att göra experiment på patienter utan godkänd etikprövning är en form av avancerat kvacksalveri som inte hör hemma i detta århundrade, skriver professor emeritus Bo Risberg.", "article": "Företrädare för Kungliga vetenskapsakademin och Statens medicinsk-etiska råd argumenterade nyligen på DN Debatt mot att oprövade metoder som används i sjukvården skall klassas som forskning och därmed etikprövas, såsom föreslagits i den så kallade ”gråzonsutredningen”. Debatten kring en gråzon mellan forskning och sjukvård tog fart efter Macchiariniskandalen på Karolinska sjukhuset. Luftstrupsoperationerna utfördes med syntetiska plaströr trots att inga prekliniska studier gjorts. Från ansvarigt håll motiverades ingreppen med att det rörde sig om vitalindikation för att rädda liv. Därmed hävdades att det rörde sig om sjukvård och inte forskning som skulle etikprövats. Låt oss reda ut begreppen. Oprövad metod. 1. Författarna hävdar att det skall vara möjligt att ge patienter tillgång till ”vetenskapligt baserade oprövade metoder”. Vad är detta? Hur kan en oprövad metod vara vetenskapligt baserad? Om en metod är vetenskapligt baserad har den definitionsmässigt varit prövad. Detta är en logisk kullerbytta. 2. På liknande sätt kan inte en oprövad metod vara sjukvård. Enligt patient- och patientsäkerhetslagarna skall sjukvård vara baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. I juridisk mening är det således fråga om forskning, såsom utredaren argumenterar i sitt förslag till översyn av etikprövningslagen. 3. Användning av oprövad metod inom sjukvård är däremot ett experiment. Det görs givetvis utan föregående klinisk, kanske även preklinisk, erfarenhet. Det finns således ingen kunskap om vare sig risker eller effekt. Hur kan man kalla det sjukvård? I min värld som erfaren kliniker, tillika forskare, kallar vi det för forskning. 4. Att göra experiment på patienter utan godkänd etikprövning är en form av avancerat kvacksalveri som inte hör hemma i detta århundrade. Till skillnad mot regelrätt kvacksalveri har utövaren behörighet att driva sjukvård, vilket knappast är någon tröst. Detta är inte bara en lek med ord. Definitionen bestämmer handläggningen och därmed de etiska och juridiska konsekvenserna. Etikprövning i efterhand. Utredaren föreslår möjlighet till etikprövning i efterhand. Det låter som en inbjudan till problem. Det ger möjlighet att smyga under radarn. Förslaget bör inte genomföras. 1. Ett sätt att undgå ovanstående problematik kan vara någon typ av jourverksamhet i etikprövningsnämnderna. I akuta fall räcker det med att ordförande och sekreterare fattar beslut. Samordning mellan de regionala nämnderna kan lämpligen ske på nationell nivå. Belastning torde bli minimal. Bruk av oprövade metoder inom sjukvården är extremt ovanligt. Under en nära 50-årig klinisk verksamhet, till största delen på universitetsklinik, har jag inte en enda gång behövt överväga att använda någon oprövad metod. 2. Tidigare utredningar i efterspelet till Macchiariniskandalen har föreslagit att universitetssjukhusen inrättar permanenta råd (board) som tar ställning till oprövad teknik. Jag menar att det kan göras så enkelt att all behandling utöver gängse rutin skall anmälas till rådet för handläggning. Detta kan inte ersätta etikprövning utan vara ett komplement för sjukvårdshuvudmannen. Avslutningsvis bör utredningens förslag om etikprövning av experiment (=oprövad metod) genomföras. Etikprövning i efterhand är inte bra och bör ersättas av ”jour”-prövning. Patient- och patientsäkerhetslagarna bör kompletteras så att det framgår att experiment med oprövad metodik utgör forskning och skall genomgå etikprövning. Gråzonsbegreppet bör försvinna ur vår nomenklatur. Gråzonen finns inte. Livet är ändligt. Vi måste acceptera att läkekonsten i dag inte kan behandla eller bota alla sjukdomar. Ibland har vi varken möjligheter eller kunskap att hjälpa. Vi är fångna i den tid vi lever i. Vi kan dock behandla/bota betydligt fler patienter än under förra seklet. Endast med vetenskapligt baserad forskning kommer vi i framtiden kunna hjälpa fler patienter och bota fler sjukdomar än vi kan i dag. 17 april 2018 Debattartikel Fyra representanter för Vetenskapsakademien och Statens medicinsk-etiska råd: ”Gör om etikutredningen – vård ska inte kallas forskning” Repliker Professor emeritus Bo Risberg: ”Gråzonen finns inte – en oprövad metod kan inte vara sjukvård” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 3118, "headline": "Låt Franska Akademien ta över litteraturpriset", "summary": "Svenska Akademin har inte till fullo uppfyllt sitt uppdrag de senaste decennierna. De har många gånger inte visat något större intresse för språkvårdande insatser för dagens svenska språk. Det kanske är dags att låta Franska akademin ta över litteraturpriset.", "article": "De senaste veckorna har det stormat ordentligt kring Svenska Akademien. I spaltkilometer i pressen har den uppkomna situationen analyserats. Allting har utförligt rapporterats i medierna – från Metoo till den så kallade Kulturprofilen. Fortfarande är frågan öppen: Kommer Svenska Akademien att över huvud taget att överleva denna djupa kris? Vad som händer i fortsättningen står skrivet i stjärnorna. Krisen i Akademien både är symptomatisk och symbolisk. Den återspeglar det akademiska och det kulturella arvets förfall i Sverige. Detta gäller inte minst de humanistiska vetenskaperna, humaniora. Vem bryr sig egentligen så värst mycket om Svenska Akademien i dag? Nobelpriset har numera snarare utvecklats till en marknadsföringssymbol och kommersiellt jippo för Sverige, någonting vi kan skryta med i omvärlden. Personligen anser jag dessutom att Akademien inte till fullo uppfyllt sitt uppdrag de senaste decennierna. De har många gånger inte visat något större intresse för språkvårdande insatser för dagens svenska språk. Akademin har exempelvis aldrig yttrat sig tydligt om engelskans/\"svengelskans\" olyckliga utbredning i Sverige. Var står Akademin i denna viktiga språkfråga? Deras uppgift är inte bara att varje år utse en Nobelpristagare i litteratur. Sverige borde kanske göra en överenskommelse med Frankrike. I framtiden ska kanske Fifas guldboll (Ball d' Or) i stället delas ut i Stockholm medan Nobelpriset i litteratur delas ut i Paris av Franska Akademien? Fifas fotbollspris överensstämmer säkert bättre med dagens svenska kultur- och samhällsklimat. ", "article_category": "other"}
{"id": 3120, "headline": "Dagens feminister struntar i islamistiskt kvinnoförtryck", "summary": "Sverige lider av en feminism, som inte bryr sig om islamistiskt kvinnoförtryck i våra förorter. Feministkåren är så indoktrinerad i politisk korrekthet och identitetspolitik att dess förespråkare undviker påtala problem som kan uppfattas som rasistiska.", "article": "Sverige är ett av de länder som lider mest av fjärde vågens feminism. I skolan får vi elever lära sig att den är nödvändig och att det i princip inte finns några säregenheter mellan män och kvinnor. När det gäller kön hävdar dessa feminister att det skulle finnas tiotals, något som enkel biologi dementerar. Denna feminism förmedlas även till befolkningen av statlig tv och radio (som alla blir tvungna att betala från och med nästa år). Den viktiga frågan i sammanhanget är dock, är den nödvändig eller inte? Sverige är ett jämställt land. Mannen och kvinnan har samma rättigheter och skyldigheter. Du har samma förutsättningar och du blir inte nedvärderad för att du är det ena eller andra könet, normalt sett. I våra förorter lever däremot kvinnor i en annan verklighet. Där har de senaste åren förtryckande islamistiska krafter växt sig starka där kvinnor inte har den fria vilja som lagen säger. Många tvingas tvingas bära hijab, niqab och andra förtryckande klädesplagg och gifts bort. Detta sker i Sverige 2018. Det är dessa kvinnor feminister borde kämpa för och ta bort åsikter som försöker förändra svenska värderingar och den kulturer som hör hemma i ett modernt land. Sker det i dag? Nej, feministkåren skulle aldrig prata om dessa kvinnor. I stället pratar de om vilka problem de själva har; vita medelklassproblem, som snarare handlar om avundsjuka och ilska gentemot framgångsrika män, än om något annat. Feministkåren är så  indoktrinerad i politisk korrekthet och  identitetspolitik att dess förespråkare inte vill påtala problem som kan uppfattas som rasistiska. Framför allt inte nu, efter att de i flera år sagt att det inte finns några problem med mångkultur, eller den massinvandringspolitik som förts, som har inneburit segregation och gamla, unkna åsikter. Det skulle innebära att de har haft fel, och det skulle de inte vilja ha. Svensk feminism är inte bra eller nödvändig, för den kommer aldrig påtala problem som en minoritet av kvinnor och flickor möter. Men det är allvarliga problem, som jag önskar att man pratade om och gjorde något åt det. Men sådana problem märker man inte om man bor i ett vitt medelklassområde, där alla har samma politisk korrekta värderingar och tycker synd om sig själva. Offermentaliteten är något av det värsta som finns, och den präglar hela feministkåren. Riktigt förtryck finns inte i deras värld. Därför är dagens feminism ett skämt mot de som var feminister under början av 1900-talet. De trodde precis som jag på jämställdhet och enbart det – att alla skall vara fria och undan förtryck. Men nu lider vi i stället av den fjärde vågens feminism.  ", "article_category": "other"}
{"id": 3124, "headline": "Fel av kungen att rädda Akademien", "summary": "Kungens ändring av stadgarna för Svenska Akademien gör att en sorglig samling ledamöter kan klamra sig fast vid sina prestigefyllda stolar. De borde inte få kunglig assistans. I stället behöver Akademien en total omstart.", "article": "Så har då kungen äntligen agerat. I sin egenskap av Svenska Akademins höge beskyddare har han belutat genomföra en översyn av Akademins stadgar, uttryckligen för att göra det möjligt för ledamot som så önskar att utträda. Vidare sägs i Hovets pressmeddelande att den ledamot som under två år har avstått från att deltaga i Akademins arbete ska anses ha utträtt. Detta kan ju låta som en välbehövlig och i sak harmlös modernisering av stadgarna, men så enkelt är det dessvärre inte. Så fort de nya stadgarna träder i kraft blir det möjligt att betrakta Kerstin Ekman, Lotta Lotass, Klas Östergren, Kjell Espmark, Peter Englund, och Sara Danius som entledigade på egen begäran. Då detta inträffar finns det bara tolv ledamöter, elva aktiva och den passiva Katarina Frostensson. Frostensson kan därefter återinträda som en tolfte aktiv ledamot i Akademin, som därigenom blir beslutsmässig och kan invälja ytterligare ledamöter för att besätta de sex tomma stolarna med sina meningsfränder. Bäst av allt: Detta kan ske helt utan besvärande motstånd från hedervärda och entledigade författare. Akademisk frihet i dess absolut sämsta form, och jag vill inte tro att det var detta kungen avsåg. Den decimerade Akademi som i dag återstår är en sorglig samling, vars majoritet solkat ner både sitt eget och Akademins anseende genom att blunda för jäv, lagbrott och vänskapskorruption. En sådan akademi saknar all legitimitet och drar ett löjes skimmer över Sverige. Den borde definitivt inte få kunglig assistans för att klamra sig fast vid sina prestigefyllda stolar. I den mån någon av de elva som återstår har kvar ett uns av självrespekt borde de verka för en total omstart av Svenska Akademin som i dag inte väcker någons respekt, utan snarare ett massivt förakt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3128, "headline": "”Vetenskapligt stöd saknas för digitala diagnoser”", "summary": "Att ställa korrekt diagnos är grundbulten i all sjukvård. Många av landets sjukvårdshuvudmän är nu på gång att inrätta digitala vårdcentraler, trots att det helt saknas vetenskapligt stöd för att ställa diagnoser vid digitala vårdbesök. Det strider mot sjukvårdens etiska riktlinjer, skriver fem företrädare för Camtö, som utvärderar vårdens metoder.", "article": "Hälso- och sjukvårdspersonal ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Men gäller evidenstanken även för nya arbetssätt? I kölvattnet av nätbolagens framfart är många av landets sjukvårdshuvudmän på gång att inrätta egna digitala vårdcentraler. HTA-enheten Camtö (Centre for assessment of medical technology in Örebro), i Region Örebro län, har sammanställt det vetenskapliga kunskapsläget kring diagnostik vid digitala vårdbesök. HTA (health technology assessment) innebär kartläggning av nytta och risk ur ett patientperspektiv och etisk och hälsoekonomisk analys. Att ställa korrekt diagnos är en av sjukvårdens och läkarens viktigaste uppgifter. Utan rätt bedömning och klassifikation av patientens tillstånd blir resten fel. Diagnostik baserar sig på patientens berättelse (anamnes) och kroppsundersökning (status). Utifrån den sammanfattande bilden av dessa två rika informationskällor planeras fortsatt handläggning. Detta är grundbulten i all sjukvård. Teknikutvecklingen har nu möjliggjort digitala vårdbesök mellan patient och läkare via överföring av ljud och bild i realtid. I ett sådant möte kan patienten dock inte kroppsundersökas, kroppsspråket framgår inte och subtila nyanser av sjukdom är svårare eller omöjliga att fånga upp. Det är också oklart hur samtalet kring patientens sjukhistoria påverkas av att det sker via en bildskärm. Med anledning av de helt nya förutsättningarna för diagnostiskt arbete beslutade vi att kartlägga det vetenskapliga underlaget för arbetssättet. Vi har gjort en omfattande litteratursökning i databaser med vetenskapliga tidskrifter. Initialt fann vi över tre tusen artiklar men slutligen kvarstod endast två som var relevanta för vår frågeställning. Båda studierna är av enkel observationskaraktär och med ett flertal svagheter. Vår sammanfattande bedömning är att de två studierna är av alltför låg kvalitet för att utgöra ett vetenskapligt hållbart underlag. Alltså saknas vetenskaplig evidens för att bedriva diagnostik via digitala vårdbesök. Detta arbetssätt är inte heller förenligt med lagstiftarens intentioner om en vård byggd på vetenskap eller beprövad erfarenhet. Digitala vårdbesök i diagnosticerande syfte måste för närvarande betraktas som experimentell verksamhet. Vi har på motsvarande sätt också sökt efter relevant hälsoekonomisk forskning. Inte en enda vetenskaplig studie kunde identifieras. Starka förhoppningar om att digital vård ska spara pengar saknar därmed också vetenskaplig grund i nuläget, när det gäller diagnostik via digitala vårdbesök. Region Jönköping var först ut med att acceptera nätdoktorer. Att läkarkontakt och förmodat diagnostiskt arbete utan möjlighet till kroppsundersökning är något helt nytt inom vården är uppenbart för var och en. Vi uppmanar därför Region Jönköping att redogöra för det beslutsunderlag som ledde fram till att man godkände nätdoktorernas arbete i alla delar. Det krävs grundlig vetenskaplig evidens vid införande av nya läkemedel – bör inte samma krav gälla vid radikalt nya arbetssätt? Men nu är anden ute ur flaskan och så gott som samtliga huvudmän har anledning att noga granska det kunskapsunderlag man lutar sig emot vid införande av digitala vårdbesök. Förre sjukvårdsministern Gabriel Wikström uttryckte en vision om att Sverige ska bli världsbäst på e-hälsa år 2025. Men hur ska det gå till att bli ”världsbäst”? Vi saknar en övergripande strategi med en plan för hur kopplingen till forskningsresultat ser ut. Med anledning av vår kartläggning föreslår vi följande: 1. Diagnostik vid digitala vårdmöten är ännu ett obeforskat område. Sådan diagnostik bör endast förekomma inom ramen för kontrollerade randomiserade studier och efter godkännande av etikprövningsnämnd. Nytta, risker och kostnadseffektivitet i relation till vanliga fysiska läkarbesök måste finnas klarlagda innan man kan ta ställning till ett brett införande av digitala läkarbesök med diagnosticerande syfte i rutinsjukvården. 2. Den digitala tekniken kan givetvis innebära nya möjligheter som det är angeläget att ta tillvara. Ett digitalt vårdmöte har rimligen andra förutsättningar vid uppföljning av en patient med känd diagnos och om patient och vårdpersonal känner varandra sedan tidigare. HTA-enheten Camtö har därför också gjort en övergripande kartläggning kring digitala vårdkontakter vid kronisk sjukdom. I motsats till kartläggningen kring diagnostik påträffades här hela 91 relevanta systematiska översikter (sammanställning av primärstudier). Det är tydligt att e-hälsa vid kronisk sjukdom har väckt ett helt annat intresse i forskarvärlden. Vår uppfattning är att vägen mot en evidensbaserad e-hälsa börjar bland patienter med långvariga tillstånd eller kronisk sjukdom. 3. Socialminister Annika Strandhäll gav nyligen Socialstyrelsen och Göran Stiernstedt i uppdrag att utreda vilken vård som kan vara lämplig att ge via nätet och hur nättjänsterna påverkar principen om vård efter behov. I väntan på att de båda utredningarna ska vara klara till efter valet i höst finns våra rapporter emellertid tillgängliga redan i dag. Socialministern och huvudmännen måste ta konsekvenserna av den nu konstaterade uppenbara avsaknaden av evidens för diagnostik via digitala vårdbesök. Huvudmännen måste ta ansvar för att våra gemensamma skattepengar inte används till storskaliga kliniska experiment utan vare sig vetenskaplig grund eller etisk prövning. Fakta HTA (health technology assessment) är en väletablerad metodik för att på ett allsidigt sätt utvärdera det vetenskapliga underlaget för hälso- och sjukvårdens metoder. Avsaknad av jäv är en viktig grundprincip inom HTA. E-hälsa betecknar användningen av digitala verktyg och utbyte av information digitalt för att uppnå och bibehålla hälsa. Att digital vård i diagnosticerande syfte bedrivs i snabbt växande omfattning utan noggrann utvärdering är inte förenligt med sjukvårdens etiska riktlinjer. God prioriteringsetik enligt riksdagens beslut talar för att våra gemensamma resurser bör användas till de svårast sjuka, de resurssvaga och för en jämlik, behovsstyrd vård. I vår tid ser vi det som en medborgerlig plikt att möta nyheter med sund skepsis och att eftersöka fakta. Om något verkar för bra för att vara sant, så är det troligen det. Det är dags att kritiskt börja granska e-hälsans möjligheter och begränsningar. Det är dags för vårdens beslutsfattare att efterfråga vetenskaplig evidens. DN Debatt Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 3140, "headline": "Föräldrar letar efter oprövad vård utomlands för sina cancersjuka barn", "summary": "Resultaten i svensk barncancervård är goda och överlevnaden är hög. Men allt fler föräldrar till svårt cancersjuka svenska barn riktar blickarna utomlands, visar en ny rapport från Barncancerfonden. Ibland handlar det om dyra behandlingar som helt saknar vetenskapligt stöd.", "article": "Under de senaste fem åren har uppemot femton barn i Sverige fått vård i utlandet på sina föräldrars eget initiativ. En del genom dyra behandlingar på kliniker utan vetenskaplig dokumentation. Finansieringen kan ske genom lån eller kampanjer i sociala medier, så kallad crowdfunding. I ett par fall har anhöriga lyckats samla in mer än två miljoner kronor till behandlingar och resor genom att vädja på nätet om ekonomiskt stöd. I dag, den 17 april, presenteras en ny rapport där Barncancerfonden granskar det ökade intresset bland föräldrar för vård utanför Sveriges gränser. Den visar att mellan tio och femton procent har funderat på någon form av behandling i utlandet för sina sjuka barn. Hittills är det ändå ganska få som verkligen valt att bekosta en oprövad behandling på egen hand. I takt med att information om alternativa och experimentella behandlingar sprids på nätet kommer siffran troligen att öka, tror Barncancerfonden. Läs mer: Evas och Mattias son Eric dog i cancer Anders Castor, barnonkolog vid Skånes universitetssjukhus och etikforskare vid Lunds universitet, har märkt att fler föräldrar i dag funderar på att söka alternativa behandlingar utomlands. – Men de allra flesta barn blir ju numera botade av behandlingen som vi kan ge. Så för den stora majoriteten blir det aldrig aktuellt att försöka hitta behandlingar på annat håll, säger han. Även för de familjer där barnets sjukdom är botbar är det förstås fruktansvärt att få beskedet att deras barn har cancer, säger Anders Castor. – Marken öppnar sig under dem. Och även när chansen att bli frisk är 90 procent, så gnager ändå de där tio procenten. Man vet ju inte i förväg hur behandlingen kommer att fungera. När föräldrar vill söka vård utomlands på egen hand handlar det oftast om det mindre antal patienter som det inte går bra för. – Det kan vara enstaka barn där vi vet från början att ingen bot är möjlig, enstaka barn som får återfall som vi inte lyckas rå på och enstaka barn där behandlingen inte hjälper. Att som förälder acceptera den situationen är för många väldigt svårt, säger Anders Castor. Man har kanske kunnat göra mycket tidigare, man har gett behandling, barnet kan för tillfället må bra – och plötsligt tar det slut, det finns inget mer att göra för att bota. – Även vi i vården förtvivlar när det blir så, säger han. För föräldrar finns självklart ett behov av att vända på varje sten. Vi får ofta frågor om aktuella behandlingsstudier, många gånger hittar föräldrarna själva sådana i databaser på nätet. Vi kan hjälpa dem att ta reda på om det finns någon som deras barn skulle kunna ingå i. Alla människor är olika, och det gäller även föräldrar, påpekar Anders Castor. – Finns det inga möjligheter till bot så känner de flesta ändå till sist att de förstår och accepterar det, och att vi ska gå in för att göra det bästa för barnet under den tid det har kvar, något vi har stora möjligheter att göra. – Men alla föräldrar känner inte så. Det är där de oprövade behandlingarna, som det ofta skrivs om i sociala medier, kan bli aktuella, till exempel en omtalad klinik i Mexiko dit en del svenska hjärntumörpatienter sökt sig det senaste året. Vad säger ni som läkare till föräldrarna då? – Vi berättar att vi inte känner till något om behandlingen, eftersom de inte redovisat vare sig metoder eller resultat. Vi kan inte rekommendera den, och inte bekosta den. Det kan bli svåra diskussioner där föräldrarna känner sig utlämnade och övergivna. Mycket handlar om förtroende, säger Anders Castor. – Men det kan vara komplicerat att behålla förtroendet när vi säger att det inte finns mer vi kan göra för att bota, och föräldrarna läser på nätet och hittar löften om bot. Det går inte att säga att föräldrarna gör fel om de ändå vill åka iväg med barnet, understryker Anders Castor. – De gör det som naturen grävt ner i våra gener, de vill skydda och rädda sitt barn till varje pris. Vi är konstruerade för att vi inte ska överleva våra barn, och det är väldigt starka krafter. Tror man att det finns en chans på miljonen kanske man vill ta den. I artiklar i pressen har föräldrar uppgivit att behandlingar på kliniken i Mexiko kan kosta uppemot 1,5 miljoner kronor. Kostnaderna är en viktig aspekt i sammanhanget när det gäller den typen av kliniker, säger Anders Castor. – De säger att de kan bota barnen, och föräldrar kan tänka sig att betala vad som helst för den möjligheten. Vi är bekymrade över att föräldrarna kan bli utnyttjade, att de blir en kassako. På sociala medier sprids säkert berättelser om barn som mått bättre efter att ha fått obeprövad vård utomlands, säger Anders Castor. – Men överlevnaden är olika i olika fall, och barnen har oftast fått palliativ tumörbehandling i Sverige innan. En del lever länge efter sådan behandling, det kan ta flera år innan man kan utvärdera. Så det är inte övertygande. Svensk barncancervård ligger i topp i världen när det gäller resultat. Det är en ganska prestigelös, internationell specialitet där man lär av varandra i olika länder, säger Anders Castor. – Ett mantra inom den kliniska etiken är att våra etiska dilemman ofta är baksidan av något gott. Vi kan bota så många i dag, och det kan vara svårt för både oss, patienter och föräldrar att ta till oss att det inte gäller alla. Och det finns alltid studier och berättelser där ute, lovande och lockande. Dilemmat blir större i dag, och det är svårt för föräldrar att värja sig mot mindre seriösa aktörer. Kerstin Sollerbrant som är forskningschef på Barncancerfonden har också full förståelse för att drabbade föräldrar tar varje liten möjlighet som de tror kan göra att deras barn överlever. – De griper ett sista halmstrå i en situation där deras barn inte bedöms ha så lång tid kvar att leva. I en sådan situation går inte att säga vad som är rätt eller fel, men vi på Barncancerfonden anser att nya och oprövade behandlingar bör göras som del i kliniska studier. Då finns alla tillstånd på plats, etiken kan säkerställas och vi kan bygga kunskap för framtida sjuka barn. Riskerar föräldrar att bli lurade av mer eller mindre oseriösa aktörer? – Föräldrarna är pålästa och försöker ta reda på så mycket fakta som möjligt. De gör vad de tror är bäst för sina barn, men visst finns det en risk att de blir lurade. Enligt Barncancerfondens rapport har ingen av de utländska behandlingar som föräldrar använt sig av på eget initiativ visat på någon dokumenterad långsiktig positiv effekt. – Jag har hittills inte sett någon sådan dokumentation. Barncancerfonden vill genom den nya rapporten sprida relevant information som underlättar för föräldrar att fatta väl underbyggda beslut, säger Kerstin Sollerbrant. Läs mer om cancer Barncancer i siffror Varje år drabbas drygt 300 barn av cancer i Sverige. Åtta av tio barn, eller 80 procent, överlever. Cirka 1.000 barn är under cancerbehandling varje år. Barncancer är den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan 1 och 14 år i Sverige. Cirka 40 cancerdrabbade barn har under de senaste fem åren åkt utomlands för vård, behandlingar eller deltagande i kliniska studier under samma period. Av dem har 15–20 fått beprövad och vetenskapligt testad vård, medan 10-15 har åkt på föräldrarnas eget initiativ. Källa: Barncancerfonden  Så gick studien till Telefonintervjuer ägde rum med ansvariga för landets sex barncancercentrum om hur ofta och under vilka omständigheter cancersjuka barn har behandlats utomlands de senaste fem åren. Intervjuerna genomfördes under december 2017 och januari 2018. Mejlenkät har skickats till medlemmarna i landets sex regionala barncancerföreningar. Under december 2017 deltog 442 personer i undersökningen: föräldrar till barn som har eller har haft cancer före 18 års ålder. Totalt fick 3.265 personer mejlet med en länk till enkäten. Källa: Barncancerfonden  Behandling på tre olika sätt 1. Beprövad vård. Om en behandling inte kan ske i Sverige kan den ibland genomföras utomlands. Patienten behöver inte själv betala för denna vård, utan det gör hemlandstinget eller regionen. 2. Föräldrars initiativ. Föräldrar kan söka vård utomlands åt sitt sjuka barn. För att de ska få ersättning från Försäkringskassan krävs att vissa villkor är uppfyllda. Vård utanför EU och EES berättigar inte till någon ersättning. Det gör det inte heller om vårdmetoden inte anses stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. I dessa fall får föräldrarna själva bekosta vården. 3. Kliniska studier. Här handlar det om att utveckla nya läkemedel och behandlingsmetoder. Syftet är i första hand att förbättra behandlingen av barn som insjuknar i framtiden – inte att gagna det enskilda barnet. Ofta täcks kostnaderna för läkemedlet/studierna, men inte den sjukvård som barnet kan behöva utomlands för att kunna delta. De kostnaderna får barnets hemlandsting stå för. Källa: Barncancerfonden  ", "article_category": "other"}
{"id": 3145, "headline": "Låt Vitterhetsakademien ta över litteraturpriset", "summary": "Nobelstiftelsen borde överväga att låta Kungliga Vitterhetsakademien med sitt fokus på humaniora överta Svenska Akademiens nuvarande uppdrag att utse nobelpristagare i litteratur. Detta borde vara fullt möjligt enligt Alfred Nobels testamente.", "article": "Det är uppenbart att Svenska Akademien är den akademi som efter den senaste tidens händelser lyckats sämst med sitt uppdrag sedan 1786. Akademien har i de flestas ögon förbrukat sitt förtroende. Svenska Akademien bör därför av Nobelstiftelsen så snart som möjligt entledigas från privilegiet att utse nobelpristagare i litteratur. Svenska Akademiens mening vad avser litteraturområdet kan fortsättningsvis komma till uttryck på så sätt att denna har möjlighet att lämna förslag på nobelpristagare i litteratur precis som andra akademier, professorer i litteraturvetenskap etc. Det är särskilt viktigt att notera, att Svenska Akademien har fått sitt mandat att utse nobelpristagare av Nobelstiftelsen och inte av testator Alfred Nobel, vilket felaktigt för att inte säga vilseledande påstås på Svenska Akademiens hemsida. Nobelstiftelsen har under veckan som gått för första gången kommenterat händelserna inom Svenska Akademien genom ett pressmeddelande som undertecknats av styrelsens åtta ledamöter. Enligt pressmeddelandet ser stiftelsen allvarligt på bland annat uppgifterna om brott mot Nobelprisarbetets regler. ”Nobelprisets internationella särställning beror i stor utsträckning på att de prisutdelande institutioner som Alfred Nobel nämner i sitt testamente har utsett värdiga Nobelpristagare, under mer än ett sekel. Att det arbetet har utförts med kompetens, integritet och oberoende är helt avgörande för det goda anseende Nobelpriset har i dag”. Vidare skriver ledamöterna: ”Det är oundvikligt att en svår kris hos en prisutdelande institution också skadar Nobelprisets anseende. Vi kan konstatera att förtroendet för Svenska Akademien har tagit stor skada. På vilket sätt det som nu sker kommer att skada Nobelpriset går ännu inte att överblicka”. Förra veckan gick över 200 författare ut och protesterade mot Svenska Akademiens agerande. Och just förtroendet är nödvändigt för Akademiens trovärdighet och legitimitet. I sitt testamente från 1895 angav Alfred Nobel att pristagare i litteratur skulle utses av ”Akademien i Stockholm”. Nobel kan ha menat Kungliga Vitterhetsakademien eller Svenska Akademien.  Nobelstiftelsen, som upprättades för att administrera de nya priserna, bestämde år 1900 att Svenska Akademien skulle få sköta litteraturpriset. Därmed bör Nobelstiften också ha mandat att riva upp det gamla beslutet. Kungliga Vitterhetsakademien vore, i det uppkomna läget, således ett alternativ till Svenska Akademien att utse nobelpristagare i litteratur.  I Kungliga Vitterhetsakademien ingår, som ordinarie ledamöter, ledamöterna av Svenska Akademien, professorerna  Sara Danius och Kjell Espmark. Ett förslag är att Nobelstiftelsen överväger att låta Kungliga Vitterhetsakademien med sitt fokus på humaniora överta Svenska Akademiens nuvarande uppdrag att utse nobelpristagare i litteratur. ", "article_category": "other"}
{"id": 3176, "headline": "Låt riksdagens kulturutskott utse ny ledning för Akademien", "summary": "Kungen bör i egenskap av Svenska Akademiens beskyddare upplösa den minoritet ledamöter som finns kvar. Han bör därefter be riksdagens kulturutskott efter hörande av olika kulturinstitutioner att utse en ny akademiuppsättning där hälften bör vara kvinnor.", "article": "Svenska Akademien har haft tre manliga ständiga sekreterare i följd som i olika grad varit informerade om \"kulturprofilens\" påstådda sextrakasserier och överutnyttjande av Akademiens Parisvåning. Efter en advokatutredning framgår det att han och hans hustru (tillika ledamot av Akademien) har i många år mottaget stort ekonomiskt stöd från Akademien till mannens kulturklubb, som drivits i bolagsform med hälften ägande från mannen och Akademiledamoten som hela tiden varit jävig vid besluten om stödens utdelande. Enligt utredningen skall skattebrott och bokföring brott förekommit i bolaget. Trots detta sätter sig Akademiens majoritet över lagen och vill tysta ner hela affären i stället för att följa utredningens rekommedation att göra en polisanmälan. Sådana ledamöter kan rimligen inte få leda Akademien. Jag hoppas att Konungen i sin egenskap av Akademiens Höge Beskyddare upplöser den minoritet som är kvar (och enligt stadgarna inte äger rätt att utse nya representanter på de sju tomma stolarna) samt ber riksdagens kulturutskott efter hörande av olika kulturinstitutioner att utse en helt ny akademiuppsättning som är kända för hederlig vandel. Hälften bör vara kvinnor. ", "article_category": "other"}
{"id": 3186, "headline": "Genomskåda shoppinghetsen – lycka går inte att köpa för pengar", "summary": "Shoppingmissbruket är ett växande problem som måste få ett slut. Även de som inte är shoppingmissbrukare köper för mycket saker. Samtidigt slänger vi i snitt 430 kilo per person och år i Sverige.", "article": "Konsumtionen i samhället har ökat stadigt sedan 1990-talet och antalet personer som drabbas av köpberoende har ökat sedan 2010. Att det numera går att handla via både internet och mobiltelefonen är ett problem för många. Den som är shoppingberoende ökar ständigt sina utgifter, vilket kan leda till personlig konkurs eller ett liv med skulder. Internet ger oss tillgång till shopping 24 timmar om dygnet. Det innebär en ny typ av problematik. Man kan shoppa när man ligger i sängen eller sitter på toaletten, bussen eller tåget. Tillgängligheten gör det svårt för många att motstå frestelsen när det enda som behövs är att ta upp telefonen och trycka på några knappar. Även de som inte är shoppingmissbrukare köper för mycket saker. Till exempel slänger vi i snitt 430 kilo per person och år i Sverige. Det mesta är hushållssopor, men mycket är saker som skulle kunna återanvändas. Till exempel köper vi under ett år i genomsnitt 13 kilo kläder och textilier som dukar, gardiner, byxor och tröjor. Samtidigt hamnar åtta kilo textil i soporna. När man undersökt vårt textilavfall, har man sett att 60 procent är oskadade textilier som skulle kunna återanvändas. I snitt slänger vi även tolv kilo elavfall per invånare och år. Det har blivit billigare att slänga saker än att laga dem. Sex av tio personer handlar i dag via nätet, mest kläder och sportartiklar. Utanför hemmet gör vi det via mobilen. Det innebär att fler fysiska butiker får lägga ned sin verksamhet och antingen gå i konkurs eller flytta verksamheten till en hemsida. Vi handlar alltså mer än någonsin, och fler och fler människor utvecklar ett missbruk. Samhälleliga normer och könsroller spelar troligen roll för vilka som drabbas. Man ser en generell tendens att män fastnar i spelmissbruk och sexmissbruk, medan kvinnor kan utveckla en problematik kring mat och shopping. Ålder är också en faktor. Studier visar att shoppingproblem kan uppstå i sena tonåren eller tjugoårsåldern, ofta när man har registrerat sitt första kreditkort och inte förstår konsekvenserna av att handla för mycket – till stor del på grund av att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i tjugofemårsåldern. Den sista delen i hjärnan som utvecklas är delen där konsekvenstänket sitter. Om livet suger och man är missnöjd med sin situation kan det kännas bättre att fylla det med nya kläder eller teknik. När många lägger ut inköpen på sociala medier, och får klick och fina kommentarer, triggar det dem att köpa ännu mer. Men på insidan mår man fortfarande dåligt. Lycka kan inte köpas, så är det bara. Varaktig lycka finns inom dig. Den goda nyheten är att vi alla kan bli lyckligare när vi förstår att det inte handlar om saker, omständigheter eller livssituation – utan om vår inställning till livet och vårt beteende. ", "article_category": "other"}
{"id": 3200, "headline": "Orimlig p-avgift för motorcyklar och mopeder", "summary": "Moderaterna motsätter oss den S-ledda majoritetens generella höjning av parkeringsavgiften för motorcyklar och mopeder i Stockholms stad. Det är svårt att motivera att motorcykel och moped klass 1 ska betala halva avgiften när det ryms minst fyra fordon på samma yta som en bilparkering.", "article": "Framkomligheten är en utmaning när staden växer. För att förbättra framkomligheten måste vi prioritera rörlig trafik och kapacitetsstarka trafikslag, till exempel motorcykel, cykel, buss eller gång. Parkeringsavgifter ska användas för att öka framkomligheten på platser där det råder trängsel. Att alla som nyttjar parkeringar på dessa platser, oavsett fordonstyp, är med och betalar är rimligt. Men avgiften måste stå i rimlig proportion till den plats fordonet tar upp. Därför blir det svårt att motivera att motorcykel och moped klass 1 ska betala halva avgiften när det ryms åtminstone fyra fordon på samma yta som en bilparkering. Om fler väljer motorcykel och moped framför bil minskar trängseln. Risken är nu att färre väljer motorcykel och att framkomligheten försämras. Vi är medvetna om att väldigt många behöver sin bil eller sin motorcykel för att få vardagen att gå ihop. Därför är det viktigt att politiken inte gör det ekonomiskt ohållbart för människor att använda bil eller motorcykel/moped. Moderaterna menar att parkeringsavgifter ska drivas av ett behov av att förbättra framkomligheten och minska trängseln och inte använda som ett sätt att öka stadens intäkter. Vi är därför inte emot parkeringsavgifter som sådana, men genom att införa avgifter där det inte är någon trängsel på gatorna eller förlänga avgiftsperioden i innerstaden, från vardagar kl 9-17 till vardagar kl 7-19 samt lördagar, gör den S-ledda majoriteten det ännu svårare för människor att pussla ihop vardagen. Vi kommer att se över hela parkeringsstrategin, främst i de delar där vi var kritiska vid införandet. Moderaterna anser även att vi måste prioritera rörlig trafik och kapacitetsstarka trafikslag för att öka framkomligheten i staden, men gatuparkeringar som tas bort måste ersättas med alternativa parkeringsmöjligheter. Borttagna parkeringsplatser och minskad framkomlighet för bilar är ett problem både för privatpersoner och företag. Vi måste bygga en stad där det är möjligt för människor att ta sig fram med bil, men som underlättar för den som vill gå, cykla, åka motorcykel eller kollektivt. Vi måste hela tiden ha klart för oss vad ändamålet med olika åtgärder är – minskad trängsel, ökad framkomlighet och minskade utsläpp men inte införa avgifter eller stänga av för att omöjliggöra för bil- och mc-förare. Att ta bort parkeringsmöjligheter, göra omotiverade höjningar av p-avgifter, försvåra framkomligheten eller inte bygga den östliga förbindelsen är att ha en oerhört lättsinnig inställning till stadens och stockholmarnas transportbehov. ", "article_category": "other"}
{"id": 3205, "headline": "Evelyn Schreiber: Terrorn är över när barnen återvänder till skolan", "summary": "Nyheterna om att islamisterna pressas tillbaka även i Nigeria är glädjande. Men så länge som de krockar med rubriker om nya kidnappningar är kriget mot terrorn inte vunnet.", "article": "Det har gått fyra år sedan hashtaggen var trendig på Twitter. Kommer ni ihåg? 276 skolflickor hade kidnappats i Nigeria av terrorgruppen Boko Haram och plötsligt syntes allehanda kändisar, från first lady Michelle Obama till artisten Puff Daddy, hålla upp skyltar med texten ”bring back our girls”. Lämna tillbaka våra flickor. Under en kort tid satte omvärlden verkligen press på den nigerianska regeringen. Men tyvärr var ”våra” flickor i själva verket någon annans och intresset för dem svalnade snabbt. I dag är ilskan sedan länge glömd och det är få utanför Nigeria som engagerar sig för de tusentals barn som fortfarande hålls fångade runt om i landet. Det talas om att den islamistiska terrorgruppen Boko Haram har gått samma öde till mötes som IS i Mellanöstern, att kriget är så gott som vunnet. Redan 2015 förklarade Nigerias president Muhammadu Buhari självsäkert Boko Haram för ”tekniskt sett besegrat”. Visserligen hade han rätt att fira de många segrarna. Sedan 2013, då terrorgruppen utropade ett kalifat i norra Nigeria, hade armén återtagit alla områden som kontrollerades av jihadisterna. Självmordsbomberna och attackerna mot både civilbefolkningen och FN-lägren hade blivit färre. Men det betydde inte att de var besegrade, eller att de är det nu. Vad som skett är att terrorgruppen, som fortfarande lockar tusentals jihadister under sina svarta flaggor, har splittrats i mindre falanger. Det är lite som med kidnappningarna. Vi kan glädjas åt nyheten i veckan, om att 149 bortrövade kvinnor och barn fritagits av den nigerianska armén. Men det skrapar knappt på ytan av problemet. I själva verket är det just de fortsatta kidnappningarna som bekräftar Boko Harams existens. Flickor utnyttjas som sexslavar eller säljs till högstbjudande, men det är inte de enda anledningarna till att de kidnappas. Det är för att hålla dem borta från skolan. Förklaringen ligger inbäddad i själva namnet Boko Haram, som löst översätts till ”västerländsk utbildning förbjuden”. Radikaliseringen är sprungen ur ett missnöje som sträcker sig ända tillbaka till kolonialtiden: mot den påtvingade västerländska assimileringen. Terroristernas sigill är alltså att röva bort barn från \"västinfluerade\" skolor, för att sedan släppa vissa fria under hot som: ”Om du går tillbaka till skolan kommer vi och hämtar dig igen”. Det är effektivt. Enligt FN håller det uppemot en miljon barn i Nigeria borta från undervisning. Nyheterna om att islamisterna pressas tillbaka även i Nigeria är glädjande. Men så länge de krockar med rubriker om nya kidnappningar är kriget mot terrorn ännu inte vunnet ", "article_category": "other"}
{"id": 3210, "headline": "Parkering för motorcykel betydligt billigare än bilar", "summary": "Stockholms stad tar bort gratisparkering på 500 mc-platser för att gator i högre utsträckning används för rörlig trafik och korttidsparkering. Men på dessa platser parkerar motorcykel och moped klass 1 till en femtedel av kostnaden för en bil.", "article": "Stockholms stad beslutade nuvarande parkeringsregler för bättre framkomlighet i juni 2016 och de började gälla i augusti 2016. Syftet är att öka framkomligheten på Stockholms gator, minska trängseln i staden och samtidigt öka antalet lediga parkeringsplatser. Detta gynnar bland annat kollektiv- och yrkestrafik samt godstransporter. Nu är den juridiska processen klar för motorcykelparkering och de cirka 500 mc-platserna börjar skyltas om. På dessa platser i city parkerar motorcykel och moped klass 1 till en femtedel av kostnaden för en bil: 10 kronor i timmen, jämfört med 50 kronor. I övriga områden kostar mc-parkering 5 kr i timmen. Boendeparkeringen för motorcykel och EU-moped har sänkts och är 50 procent jämfört med en bil, trots att motorcykeln ställs på bilparkeringsplats: 550 kronor/månad innanför tullarna, 250 kronor/månad i närförort och 150 kronor/månad i taxeområde 5. Både vanlig parkering och boendeparkering är alltså kraftigt reducerad för motorcyklar. Stockholms stad har valt att inte längre ha gratis parkering på de 500 mc-platserna i stan. Vi vill att gatorna i högre utsträckning används för rörlig trafik och korttidsparkering. Med minskade skillnader i pris blir det fler som ställer sitt fordon i garage eller tomtparkering under hela dagar eller veckor. Då kommer fler fram snabbare och kan hitta tillfällig parkeringsplats ", "article_category": "other"}
{"id": 3214, "headline": "Skyhög avgift drabbar pendlare med motorcykel och moped", "summary": "I vår införs en ny parkeringsavgift för mopeder och motorcyklar i Stockholm på upp till 20.000 kronor per år. Den kommer som ett hårt slag för alla som dagligen pendlar till city. Det naturliga vore att i likhet med övriga världen avgiftsbefria all parkering med tvåhjulingar.", "article": "I alla större städer behövs smidiga och flexibla lösningar för arbetspendling. För de som bor eller arbetar långt ifrån hållplatser och tunnelbanor är moped eller motorcykel ett alternativ för att få ihop livspusslet. Tidsbesparingen kan vara flera hundra timmar per år. En förutsättning är dock att det finns möjligheter till parkering till en rimlig kostnad. I andra delar av världen är tvåhjulingspendlingen omfattande och premieras med gratis parkering. Så har det även varit i Stockholm där man hittills har fått parkera utan avgift på särskilt markerade platser. Det här vill nu den styrande majoriteten i Stockholm stad med trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) i spetsen sätta stopp för. Samtidigt som man avgiftsbelägger fler områden och höjer avgiften för bilar för att skapa större omsättning på parkerade fordon införs också en ny avgift på mopeder och mc. Någon utredning av behovet eller av konsekvenserna för de som pendlar på två hjul finns inte. Trafikkontoret och Helldén själv ”tror” att moped och mc, i likhet med bilar, används för besöksparkering och att det behövs omsättning även på dessa. Men hur det egentligen ligger till vet inte Trafikkontoret. Sveriges Motorcyklister (SMC) har – till skillnad från Trafikkontoret – kartlagt pendlingen. Kartläggningen visar att ett mycket stort antal mopeder och mc används för daglig pendling. Det är alltså inte fråga om tillfälliga besöksparkeringar. Men denna analys saknas helt i stadens parkeringsstrategi. Utan tillstymmelse till underlag införs alltså parkeringsavgifter på upp till 20.000 kronor per år för den mopedist eller motorcyklist som åker till jobbet i city dagligen. Med de nivåerna spelar det mindre roll att avgiften jämfört med bil är reducerad. Det införs även ett boendeparkeringstillstånd för moped och mc. Det finns flera alternativ till denna skyhöga avgift. Det mest naturliga vore att, i likhet med övriga världen, avgiftsbefria all parkering med tvåhjulingar. Eller åtminstone ta hänsyn till att en parkerad moped eller mc bara tar upp en sjättedel av ytan för en bil och anpassa avgiften därefter. Ett tredje alternativ är ett särskilt parkeringstillstånd för pendlare. Med sådana åtgärder kan staden åstadkomma en något ökad omsättning på platser utan att helt sätta käppar i hjulen för alla människor som åker moped eller mc till jobbet. Om däremot avgiften införs som planerat kommer mc-parkeringarna att gapa tomma samma dag som skylten sätts upp. Det finns då en stor risk de särskilda platserna successivt tas bort och ersätts med bilplatser. Då har den styrande majoriteten i Stockholm utraderat en av de mest ytbesparande, tidseffektiva och prisvärda lösningarna för stockholmarnas pendling, till förmån för fler bilparkeringar. Det kan inte ha varit målsättningen för Daniel Helldén och Miljöpartiet. Medförfattare: Jesper Christensen, generalsekreterare i SMC och Andreas Egeryd, SMC-medlem och mc-pendlare. ", "article_category": "other"}
{"id": 3222, "headline": "”Vi tror att trovärdighet och snabbhet kan förenas”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 7/4. Vid dramatiska nyhetshändelser blir själva snabbheten en samhällsplikt. Om vi inte rapporterar direkt lämnas publiken till rykten, påståenden och i värsta fall till lögner. Vi kan till och med äventyra enskildas säkerhet. Däremot behöver vi bli ännu bättre på att göra oerhört tydligt för publiken vad som är säkert och vad som inte är det, skriver Anne Lagercrantz, chef för SVT:s nyhetsdivision.", "article": "I journalistiken finns en konflikt mellan snabbhet och trovärdighet. Det är särskilt tydligt vid stora nyhetshändelser som terrordådet på Drottninggatan. Ju snabbare vi är, desto större är risken att felaktiga uppgifter rapporteras. Redaktörerna för Institutet för mediestudiers utvärdering av attentatet skriver att vi måste välja. Vi måste välja trovärdighet framför snabbhet och det låter enkelt och flott, men är det tyvärr inte. Vid dramatiska nyhetshändelser blir själva snabbheten en samhällsplikt. Om vi inte rapporterar direkt lämnas publiken till rykten, påståenden och i värsta fall till lögner. Vi kan till och med äventyra enskildas säkerhet. Däremot behöver vi bli ännu bättre på att göra oerhört tydligt för publiken vad som är säkert och vad som inte är det. Vi behöver förbättra våra analyser i realtid och sätta uppgifterna i ett sammanhang. SVT Nyheter har det senaste året arbetat fram en ny digital varumärkesstrategi. Vårt mål är att ”med oberoende och engagemang snabbt ge hela bilden.” Det innebär en strävan efter snabbhet, men inte efter att alltid vara snabbast. Det innebär skärpt faktakoll, ökad transparens och färre rewrites. I utvärderingen från Institutet för mediestudier får media godkänt. Rapporteringen ses inte som ensidigt oroande eller alarmistisk och varken allmänhet eller journalister anser att etiska övertramp gjorts i hanteringen av offer och vittnen. Det är viktiga aspekter som förbigås i debattartikeln. Vi måste också lära av det som blev bra, inte bara av våra brister. I den mätning som utfördes av Novus 8–10 april fick SVT fick högst betyg i samtliga kategorier på frågan om vilka aktörer som lyckats bäst med bevakningen. Institutet för mediestudier har emellertid gjort en parallell undersökning som visar att betyget sjunkit något med tiden, vilket sannolikt berott på diskussionen om de felaktiga uppgifter som spreds om skottlossning på Fridhemsplan. Det skulle kunna ses som en indikator på att vi just borde ha väntat innan vi gick ut med uppgifterna. Men det är lätt att säga i efterhand. Om skottlossning verkligen skett och vi valt att avvakta med att rapportera hade vi kunnat utsätta människor för fara, och det är omöjligt att veta vad det skulle ha betytt för vår trovärdighet. I debattartikeln i DN påstås att granskningsnämnden för radio och TV fällt oss för att vi spred uppgifterna. Det är inte korrekt. Nämnden skriver att publiken tillräckligt informerades om att uppgifterna var osäkra och att vi måste kunna berätta även om sådant som inte är verifierat förutsatt att det tydligt sägs att det är just är obekräftat. Vi fälls alltså inte för att ha spridit uppgiften, utan för att vi inte var tillräckligt klara kring att det vi fått bekräftat bara var att polisen agerade på larm om skottlossning. Självklart är det här något vi tar på stort allvar och drar lärdomar av. Men det säger inget om vi inte bör vara snabba, bara att vi måste bli bättre på det. Vi är övertygade om att trovärdighet och snabbhet kan förenas.  7 april 2018 Debattartikel Bengt Johansson, professor, JMG, Göteborgs universitet; Tomas Odén, docent, JMG, Göteborgs universitet och Lars Truedson, föreståndare, Institutet för mediestudier: ”Nyhetsmedier måste fråga sig om de har råd att ha fel” Repliker Anne Lagercrantz, chef för nyhetsdivisionen på SVT: ”Vi tror att trovärdighet och snabbhet kan förenas” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3227, "headline": "Kollektivtrafiken måste fungera i hela Stockholms län", "summary": "Trafikläget i Stockholm län är katastrof, inte minst vid Slussen. En fungerande busstrafik går inte ihop med att göra vägar smalare när cykelbanor byggs ut. Nu måste de som styrande inte bara tänka på cyklister, utan alla som åker kollektivt i Stockholms län.", "article": "Det verkar som om det bara är innerstaden som räknas till Stockholm. Förorterna i Stockholms län är förbisedda, åtminstone ur trafiksynpunkt. Jag bor två och en halv mil utanför stan. De som cyklar därifrån är 90 procent män på racercykel, oftast i 35-40-årsåldern. Själv åker jag kollektivt. Bilen är inget alternativ eftersom framkomligheten är bedrövlig. Jag kan inte cykla hela vägen fram och tillbaka för att jag helt enkelt inte orkar rent fysiskt. Men jag måste också, liksom alla som bor utanför tullarna, kunna ta mig fram på ett rimligt sätt. Kollektivtrafiken måste vara ett bra och trevligt alternativ. Som det är nu är det ofta ståplats hela färdvägen som varar i cirka en timme. Jag läste att i en undersökning för ett tag sedan att kvinnor var mest negativa till trafikläget i Stockholm. Det är inte så konstigt eftersom det ofta är kvinnor som åker hem på eftermiddagen i rimlig tid för att hämta barn, laga middag och så vidare. Att då resvägen (även kollektivt) tar orimligt lång tid är inte okej. Jag passerar Slussen varje dag och går upp i ottan för att inte fastna i alla bussköer eller myllra mig upp bland tusentals människor som trängs där. Mina barn är stora så det funkar att gå tidigt, men om man ska sköta en hel del logistik på morgonen kan vägen till jobbet bli ett elände när man fastnar i en busskö på Stadsgården i en halvtimme eller mer. Nu ska även Västerbron smalnas av. I stället borde möjligheterna att åka kollektivt förbättras, och då hjälper inte smalare vägar till. Anordna bussfiler i högre grad i stället. Kollektivtrafiken blir lidande, det som borde vara prio ett och som dessutom oftast använder miljövänliga bränslen. Planer som finns på att stänga av körfält på Stadsgården och Vasagatan är helt vansinnigt när Slussen redan är ett kaos. Jag tycker att det är rimligt att man ska kunna ta sig till Slussen och Centralen på ett någorlunda lätt sätt även om man inte kan gå eller cykla – det vill säga taxi och bussar måste kunna ta sig fram. Vilka är det som bestämmer? Är det bara Miljöpartiet som lagt beslag på trafikfrågorna? Till Lidingö har det nyligen byggts en autostrada, vilket inte varit ifrågasatt – eller? Det är bra att öka framkomlighet på alla sätt, men gör ingen liten skyddad oas i innerstan och försvåra för oss i ytterområdena. Samarbeten mellan Stockholms stad och övriga kommuner i Stockholms län när det gäller kommunikationer är mycket önskvärt, eftersom de som nu verkar ha mest att säga till om är de som styr i Stockholms stad. Bättre och fler infartsparkeringar är också något som skulle underlätta resandet. En annan mycket viktig sak är utryckningsfordonens framkomlighet. Har man räknat på antal förlorade liv när en ambulans inte kan ta sig till ett hjärtstopp eller liknande eller när polisen inte kan förhindra pågående våldsbrott? Att man pluggar igen hela innerstan gör att trafiken förflyttas till andra delar, så långt från city som det går. Att förskjuta problemet drabbar bara andra människor än de som bor i innerstan. Lägg tyngdpunkten på kollektivtrafik med miljövänliga bränslen och gör livet lättare, inte bara cyklister, så att de kan ta sig fram på ett säkert sätt. Tänk större i dessa frågor och sök lösningar som gäller hela länet. ", "article_category": "other"}
{"id": 3229, "headline": "”Låt inte licensfinansierade P3 konkurrera ut privatradion”", "summary": "DN DEBATT 9/4. I augusti får Sverige nationell kommersiell radio. Men det riskerar att bli ett politiskt misslyckande. Sveriges Radios P3 gör nu allt för att konkurrera sönder de privata kanalerna. Ska det finnas någon mening med offentligt finansierad musikradio så måste våra folkvalda ställa krav på musikinnehållet i Sveriges Radio, skriver Christer Modig, MTG Sverige.", "article": "Äntligen får Sverige nationell kommersiell radio! Den sista juli upphör det lapptäcke av lokala sändningstillstånd som den privata radion fått hålla tillgodo med sedan den blev tillåten 1993. De drygt hundra lokala sändningstillstånden har lappats ihop till tre nätverk som vart och ett når stora delar av Sverige, men långt ifrån hela, och på många orter går det bara att höra två kommersiella stationer. Den sista juli går alla nuvarande tillstånd ut och den första augusti startar tre nationella privatfinansierade kanaler som kompletteras av 35 regionala kanaler. Sammanlagt kommer vi på varje ort i landet kunna höra minst fyra privata kanaler. Eftersom 75 procent av FM-bandet tas upp av Sveriges Radios fyra kanaler så får det tyvärr inte plats fler än så, men det är oaktat en positiv förändring som medför att vi kan erbjuda svenska folket bra radio över hela landet från flera olika programbolag. De privata radiotillstånden fördelades i höstas genom auktioner. Sammanlagt kommer de privata radiobolagen att betala cirka 1,3 miljarder kronor för att få sända i åtta år, pengar som går direkt in i statskassan. Samtidigt betalar svenska folket ungefär 8 miljarder kronor till Sveriges Television, Utbildningsradion och Sveriges Radio via radio- och tv-avgiften. Public servicebolagen har uppdrag direkt från våra politiker att ge Sverige ett utbud av radio- och tv-program vi annars inte skulle ha. Men tyvärr har public servicebolagen svårt att hålla sig undan från det utbud som privata företag redan tillhandahåller. Den kommersiella radion har fått kämpa hårt för sina lyssnare och hittat sina egna vägar via starka morgonshower, mycket musik och lättsam underhållning. Men vi märker hur både P3 och P4 på ett närmast övertydligt sätt använder offentliga medel för att lära av oss och kopiera det som de kommersiella kanalerna gör. Det är svårt att se något annat syfte med detta än att maximera de egna marknadsandelarna. De kommersiella kanalerna bygger större delen av sitt utbud på ett innehåll anpassat för en specifik målgrupp där lyssnarna passerar in och ut ur kanalen under dygnet. I stället för olika program gör vi så kallad formatradio där vi använder marknadsundersökningar, analysverktyg och avancerade datorprogram för att optimera utbudet efter de lyssnargrupper vi vänder oss till. Det är dessa lyssnare vi erbjuder våra annonsörer, annonsörer som sedan köper den reklam som vi lever av och som gör att vi kan fortsätta satsa på vårt innehåll. Vi får ofta höra att kommersiell radio endast spelar ett fåtal titlar om och om igen, medan public service sägs ha ett bredare utbud med unik och nischad musik. Det är tyvärr inte sant, i varje fall inte under ”prime-time” vardagar mellan klockan 6 och 18 då radiolyssnandet är som högst. P3 gör i dag formatradio, eller ”flödesradio” som de själva kallar det, där de använder sofistikerade musikprogram, lyssnarmätningar, analyser och musikundersökningar för att optimera utbudet, precis som de kommersiella kanalerna gör. De fokuserar på att spela de populäraste låtarna allt oftare samtidigt som den smalare musiken och de nischade programmen skuffas undan till kvällar, nätter och helger. Till sin hjälp har P3 bland annat köpt in en tjänst där de i realtid kan mäta lyssnandet per titel och rensa bort låtar som eventuellt tappar lyssnare. Det har till och med gått så långt att man i P3 gör reklam för att de inte har någon reklam, samtidigt som kanalen själv spelar de starkaste låtarna på tider då de privata kanalerna bryter för reklam. Under 2017 stod endast 100 låtar för 43 procent av alla spelningar i P3 under prime-time, enligt tjänsten Radio Monitor. Av P3:s Topp 40, ett vedertaget begrepp inom musikbranschen, så var 38 låtar gemensamma med NRJ som har ungefär samma målgrupp som P3, 24 var gemensamma med Rix FM och 22 med Mix Megapol. Den mest spelade låten i P3 under 2017 var ”Despacito” med Luis Fonsi som fick totalt 107 miljoner ”impressions”, ett begrepp för antal spelningar gånger antal lyssnare per tillfälle, mitt emellan NRJ med 101 miljoner impressions och Rix FM med 118 miljoner. Samtidigt verkar de mindre skivbolagen med smalare repertoar ha mycket svårt att få exponering då endast 4 av de 100 mest spelade titlarna i P3 under 2017 kom från så kallade independentbolag. Inte heller spelar P3 mer svensk musik än de privata radiokanalerna. Under 2017 var 26 av 100 mest spelade titlarna av svenska artister, mindre än både Rix FM och Mix Megapol som spelade 29 respektive 33 svenska artister, också detta enligt Radio Monitor. P3 spelar förvisso tusentals unika titlar under ett år, de flesta nattetid i samsändning med P4, men endast 560 titlar har spelats fler än 10 gånger på prime-time under hela 2017. Eftersom 60 procent av Sveriges Radios utbud består av musik, enligt SR:s public serviceredovisning 2016, så borde public serviceuppdraget rimligen innehålla någon form av inriktning gällande musiken, exempelvis att musik som de kommersiella kanalerna inte spelar ändå ska nå en publik. Men så fungerar det inte längre. Sveriges Radio programmerar och testar musiken precis på samma sätt som vi kommersiella aktörer gör, med den skillnaden att de inte behöver sända reklam eftersom de finansieras med offentliga medel. Den konkurrensfördelen utnyttjar de också oblygt. Ska det finnas någon mening med offentligt finansierad musikradio så måste våra folkvalda ställa krav på Sveriges Radio och public serviceuppdraget innehålla någon form av uppdrag även gällande musiken. Hur detta ser ut är upp till den sittande public service-kommittén och regeringen att bestämma, men med modern teknik är det enkelt att både skräddarsy låtlistor och följa upp resultatet. Till exempel skulle minst 50 procent av de mest spelade låtarna kunna vara unika för Sveriges Radio, minst 25 procent skulle kunna komma från independentbolag, minst 40 procent skulle kunna vara musik med svenska artister och minst 20 procent musik på svenska. Detta ska naturligtvis gälla över samtliga sändningstimmar. Bara genom att ställa riktiga krav kan politikerna hindra det som annars kan bli ett politiskt misslyckande: att vi privata radioaktörer betalar 1,3 miljarder till statskassan för att skapa mer mångfald i etern, men sedan konkurreras sönder av statsfinansierad radio. 9 april 2018 Debattartikel Christer Modig, vice president Radio, MTG Sverige: ”Låt inte licensfinansierade P3 konkurrera ut privatradion” Repliker Julia Blomberg, tf kanalansvarig Sveriges Radio P3 och Jonas Westman, musikchef, Sveriges Radio: ”P3 är professionella – inte kommersiella” Slutreplik från Christer Modig, MTG: ”Sveriges Radio blandar äpplen och päron” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3249, "headline": "Skolunifomer inget att sträva efter", "summary": "Den japanska erfarenheten av skoluniformer lockar inte. Den svenska skolans utbildningsproblem löper djupare än så. Skoluniformer är ingen lösning – de kommer bara att förvärra de problem som redan existerar.", "article": "Johan Jäderström debatterar i sitt inlägg för införandet av skoluniformer i Sverige. Artikeln illustreras av ett foto med japanska elever i skoluniform. Det är sannolikt inte Jäderströms val, utan en ambitiös redaktörs. Icke desto mindre finns det anledning att ta upp spörsmålet ur det japanska perspektivet eftersom skoluniform är normen i Japan. Det första problemet som uppstår är brott mot uniformsreglerna. Tonåringar vill uttrycka sig individuellt och när de tvingas bära uniform tar det sig uttryck i nedhasade strumpor, upplagda, eller invikta kjolar, oknäppta skjortknappar, upprullade ärmar och liknande. Detta kan tyckas oskyldigt, men konsekvensen för lärarkåren blir att de tvingas lägga ned mycket energi på efterlevnaden av uniformsreglerna – energi de hellre lagt på undervisningen. Svenska lärare har redan svårt att få tillräckligt med tid för undervisningen. Vill vi verkligen pålägga dem ytterligare en börda som inte är undervisningsrelaterad? Ett annat problem, som får mer långsiktiga konsekvenser, är likriktningen som uniformerna för med sig. Eleverna skolas omedvetet in i en konformism som de senare har svårt att bryta sig ur. Generationen som växte upp efter krigsnederlaget hade inte råd med uniformer. De låg bakom den exempellösa ekonomiska tillväxt som Japan framvisade till 1991 när bubblan sprack. Generationerna efter dem, de som just trädde ut på arbetsmarknaden i slutet av 80-talet, hade däremot gått i skolor med uniformskrav. Deras oförmåga att hantera den ekonomiska krisen, landet sitter fortfarande fast i en deflationistisk ekonomi, är väldokumenterad. De har svårt för kreativa lösningar, tenderar mot apati och har svårt att acceptera annat än total koncensus. Beror detta enbart på uniformerna? Naturligtvis inte, men de bidrar till skapandet av en likriktad miljö där avvikare ej har tillträde. Och om en idé inte avviker från det existerande är det inget annat än en upprepning. Det är också ett misstag att tro att skoluniformer bidrar till större jämlikhet. Japan är beviset på motsatsen. Fina privatskolor lockar med skoluniformer designade av kända modedesigners och modeller som växlar med årstiderna. De kommunala skolorna däremot tvingas gå i fantasilösa kreationer året om. Skoluniformer i Sverige skulle därför kunna medföra att friskolorna får ännu ett område att profilera sig inom. När skolelever går omkring på stan är det inte ovanligt se hur de pekar finger och fnissar åt dem som går runt i påvra kommunaluniformer. Den svenska skolans utbildningsproblem löper djupare än ett svärdshugg av den gordiska knuten. Skoluniformer är ingen lösning, de kommer endast att bre på de problem som redan existerar. ", "article_category": "other"}
{"id": 3257, "headline": "Yoga ett verktyg för förbättrad hälsa", "summary": "Yoga är inte en hinduistisk metod. Den föregår hinduismen. Buddhism och sikhism använder också yoga. Efter att ha satt sig in i detta har man inom Svenska kyrkan börjat använda yoga och muslimer har också fått utöva yoga.", "article": "Jag står för humanism som alla människors lika värde. Det innebär också att man kan leva olika bara man inte skadar andra. Ett förbund som Humanisterna borde enligt detta ha rätt att verka för sin syn. Olika skolor som provar olika metoder för inlärning anser jag bara bra. Själv har jag alltid varit tveksam till skolor med olika ideologier. I skolan möts alla och man arbetar med alla likas värde och samarbete lär sig barnen det. Det borde ingå filosofi i skolan för att kunna diskutera alla olika livsåskådningar samt etik. I ämnet religion ska alla religioner tas upp. Den ökande tveksamheten till just religiösa friskolor har varit att det vid granskningar visar sig att det i vissa fall varit en påverkan till en viss tolkning av en religion och i och med det en viss livsåskådning lärts ut till barnen. I vissa fall har den livsåskådning varit i strid med alla människors lika värde. Vad gäller yoga saknar Thomas Bergman kunskap att den skulle höra till bara en religion, hinduismen. Sikhismen och buddhismen använder också yoga. De grundläggande texterna av exempelvis Patanjali innehåller bara information om att någon större än enskilda människor finns. Detta är de flesta religioner överens om. Ordet yoga betyder på sanskrit ok, och med det menas att försöka förena kropp och själ. De flesta religioner tar upp dessa fenomen. Syftet med yoga är att livet är tufft och att människan lättare ska kunna hantera det samt att egoism leder till mer problem. En yogi ska verka för en bättre värld. Detta menar de flesta religioner i dag också. Jag har läst på inom detta för jag fick i uppdrag att skriva en kandidatuppsats i ämnet.Om hänsyn tas till de som kan ha haft svåra upplevelser och behöver mer terapi och yogan lärs ut av en verkligt kunnig visade sig medicinska artiklar på bland annat mindre stress och mer välbefinnande. Detta är orsaken till ökad användning av yoga inom skolor och sjukvård. Detta är också orsaken till att yoga har börjat användas inom Svenska kyrkan och att muslimer kan utöva denna från religion frikopplade yoga. Yoga är alltså ett verktyg för förbättrad hälsa. Tanken när den används inom religion är att om man mår bättre kan man lättare utöva sin religion. Ateister använder yoga för att må bättre och humanister som stöd för att verka för en bättre värld. ", "article_category": "other"}
{"id": 3261, "headline": "Vår kritik handlar om att ensidig religiös påverkan måste bort", "summary": "Föreningen Humanisternas kritik av religiösa friskolor handlar om att det i den skattefinansierade obligatoriska skolan ska det inte förekomma ensidig religiösa påverkan. Det gäller också yoga som i vissa fall verkar kopplas ihop med nyandlighet.", "article": "Thomas Bergman har inte förstått förbundet Humanisternas kritik av religiösa friskolor. I korthet kan den sammanfattas så här: i den skattefinansierade obligatoriska skolan ska det inte förekomma ensidig religiösa påverkan. De viktigaste argumenten för detta är värnande av elevernas religionsfrihet och motverkande av segregation utifrån föräldrarnas religiösa uppfattning. I skolan ska elever ha friheten att personligen ha, utöva, byta och avstå från religion och andra livsåskådningar. För att detta ska vara möjligt är det väsentligt att skolan är pluralistisk i livsåskådningsfrågor och inte tar ställning för en speciell religion eller annan livsåskådning. Detta är speciellt viktigt för barn som växer upp i slutna religiösa miljöer, där skolan är deras enda andningshål från föräldrar och det religiösa samfundets tvingande påverkan. När det gäller segregation är det viktig att människor från olika bakgrunder möts och lär sig tolerera varandra trots olikheter. Detta skapar gemenskap och tillit i samhället. Segregation orsakas av många faktorer. En av dessa är religiösa friskolor där föräldrarna delar upp barn utifrån sin egen uppfattning i livsåskådningsfrågor. Detta motverkar att barn med olika livsåskådningsbakgrund möts och lär av varandra. Med detta sagt är det naturligt att Humanisterna inte vill förhindra att religion och andra livsåskådningar återfinns i skolan. Det är den ensidiga påverkan från en viss livsåskådning vi vill ta bort. När Humanisterna besöker skolor för att informera om den sekulärhumanistiska livsåskådningen är detta inte ensidigt eftersom det är en av flera livsåskådningar som presenteras i undervisningen. Besök i en kyrka eller en moské är andra exempel på hur skolan utbildar om olika livsåskådningar. Eftersom religiösa friskolor ska följa samma läroplan som kommunala skolor borde de också bjuda in Humanisterna som en del av undervisningen. Underligt nog händer detta aldrig. Slutligen till frågan om yoga. Skolinspektionen har uttalat sig om att yoga får förekomma i skolan om den inte innehåller bekännelse. I så fall ska den betraktas som icke-religiös. Detta är rimligt. Vissa fenomen kan vara religiösa i ett sammanhang och icke-religiösa i andra. Sången ”Den blomstertid nu kommer” är en psalm i vissa fall, en svensk folkvisa i andra. Ändå finns det skäl att vara uppmärksam på hur yoga praktiseras i skolan. Undervisningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, och i vissa fall verkar yogaövningar kopplas ihop med ovetenskapliga föreställningar, i form av nyandlighet. När så sker bör detta kritiseras. ", "article_category": "other"}
{"id": 3277, "headline": "Bebisdoft kan vara lugnande", "summary": "Många kan vittna om att bebisar luktar gott. Forskning vid Karolinska institutet visar att bebisdoften kanske även kan ha en lugnande effekt. – Vi ser att bebisdoften aktiverar belöningscentrum i hjärnan, säger Johan Lundström, luktforskare på KI.", "article": "Den angenäma doften av bebisar kan många föräldrar vittna om. Nu har forskare på Karolinska institutet undersökt hur bebisars kroppslukt påverkar människor på djupet. Sammanlagt 30 kvinnor har fått lukta på mössor som nyfödda bebisar haft på sig. Samtidigt har kvinnornas hjärnor studerats med magnetkamera. Därefter jämförde man resultatet med när försökspersonerna utsattes för andra dofter. Försökspersonerna har inte kunna se vad det är de luktar på. – Alla kvinnor fick positiva känslor av bebislukten på ett liknande sätt som psykofarmaka kan ge. De kände sig lugnare och tyckte att det luktade gott, säger Johan Lundström, luktforskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. I försöken fanns både kvinnor med egna barn och kvinnor utan barn. Det visade sig att hjärnans belöningscentrum aktiverades hos alla kvinnor. För kvinnorna med egna barn aktiverades dessutom området för belöningsaktivering, där belöning kopplas till beteende. – Vi tror att denna reaktion är nedärvd för att skapa anknytning mellan vårdnadshavare och barnet. Lukten ger en belöningskänsla för att man ska vara nära barnet och ta hand om det, säger Johan Lundström Han understryker att forskningen fortfarande befinner sig i ett tidigt stadium. Forskargruppen har nu fått pengar i USA för att undersöka hur män påverkas av bebislukt. I nästa steg hoppas man få möjlighet att identifiera vilka kemikalier i bebisdoften det är som som skapar den lugnande effekten. I steg tre skulle forskarna kliniskt vilja studera om dessa kemikalier i form av nässprej skulle kunna användas för att påverka människors känslor positivt och till och med lindra depression. – Det finns en stor forskning om psykofarmaka via nässprej. Medicinering via luktnerven kräver betydligt lägre doser. Eftersom detta handlar om kroppsnära kemikalier så skulle också biverkningarna bli mindre. Men detta ligger långt fram i tiden, betonar Johan Lundström. Läs mer: Dras lättäcklade mer till auktoritära ledare? ", "article_category": "other"}
{"id": 3286, "headline": "Sekulariteten är också en norm", "summary": "Det etablerade samhället har genom sina sekulära hållningar inte klarat att formulera vad som förenar, utan mer vad som skiljer olika grupper åt. Det leder till att ytterligheter får allt starkare fotfäste, vare sig det är fråga om religiös eller politisk extremism, vardagsumgänge eller respekt för allas lika värde.", "article": "Att betrakta det sekulära samhället som en avvikelse från det religiösa och därmed som ett hot mot de värden som tron eller religionen formulerar är problematiskt. Omvänt blir sekulariteten också normerande i den stund den betraktar den religiösa eller troende människan och dess samfund som en avvikelse. Polariteterna religion och sekularitet blir därför allt tydligare ytterligheter på en skala där samexistens och respekt tidigare kunde fungera. Det normala blir att vara sekulär i ett sekulärt samhälle. Den pågående debatten om religiösa friskolor, böneutrop och radiogudstjänster är sannolikt ett uttryck för att det sekulära samhällets norm ska vara normerande hållning. Det innebär onekligen att personer med religionstillhörighet och tro känner sig trängda. Inte minst politiska grupperingar med populistisk eller främlingsfientlig ideologi har underblåst avståndstaganden och attitydförändringar främst riktade mot muslimer och judar. Det är mycket allvarligt och det kommer inget gott ur detta eftersom det pluralistiska samhället och dess utveckling är under belägring av de som vill rena eller rensa landet. En direkt konsekvens blir att det mångkulturella samhället och dess uttryck får stå tillbaka därför att grupper och förhållningssätt säga vara oförenliga, motverkande och undergrävande. Dessvärre har det politiska etablissemanget inte klarat att stå upp för det gemensamma bästa, vilket vi i dag ser resultaten av. Den invandrade tar inte i hand, de infödda betraktar de invandrade som avvikande frånstötande och som ett hot mot det bestående. Vilka värden som förenar, vad som gör det möjligt att samexistera, har det sekulära samhället inte klarat att formulera. Och det leder till att ytterligheter får allt starkare fotfäste, vare sig det är fråga om religiös eller politisk extremism, vardagsumgänge eller respekt för allas lika värde. ", "article_category": "other"}
{"id": 3337, "headline": "Karriärism gör att både människor och organisationer far illa", "summary": "Det vi kallar karriär är en förskönande omskrivning av individens möjlighet att hävda sig genom att erövra en överordnad position som erbjuder makt och privilegier. Detta system innebär att både människor och organisationer far illa.", "article": "Företagens och organisationernas lockrop om ”goda karriärmöjligheter” avslöjar att ”makten i positionen” är viktigare än ”styrkan i relationen” i dessa organisationer och att det finns en hierarki där konkurrensen är satt i system. Det vi kallar karriär är i själva verket en förskönande omskrivning av maktkamp. Goda karriärmöjligheter handlar helt enkelt om individens möjlighet att hävda sig socialt genom att erövra en överordnad position som erbjuder mer makt och privilegier. Att locka med goda karriärmöjligheter avslöjar inte bara att position i den här verksamheten är viktigare än relationer. Den avslöjar också en avgrundsdjup oförståelse för vad en organisation är och hur den i den bästa av världar fungerar. En organisation är ett levande system som utgörs av självständigt tänkande människor som har förmåga att tänka tillsammans i syfte att uppnå en högre kollektiv intelligens. Hur organisationen fungerar eller inte fungerar beror på den kommunikativa förmåga som arbetas fram i en miljö som i bästa fall präglas av tillitsfulla relationer. I en hierarkiskt uppbyggd organisation, däremot, som präglas av tävlan, konkurrens och karriärism, skapas stress och rivalitet som på sikt eliminerar tilliten, förutsättningarna för konstruktivt samarbete och inte minst sätter käppar i hjulet för mänsklig och organisatorisk utveckling. I den mån som karriär, makt och position blir till ett eftersträvansvärt egenvärde, där alla tävlar mot alla, befinner vi oss på ett sluttande plan vars ändstation kan beskrivas i termer av den engelske filosofen Thomas Hobbes beskrivning av människans naturtillstånd; där råder ett allas krig mot alla. Allt detta sammantaget innebär att både människa och organisation far illa. Systemet är i sin natur diskriminerande, kränkande och i allra högsta grad ojämlikt. Att det är ett samhällsproblem, visar sig i att 300 människor om året tar sina liv på grund av psykiska och sociala arbetsrelaterade omständigheter, och 30.000 personer om året blir sjukskrivna av samma orsak, allt till en ofantlig samhällskostnad. Det är med andra ord hög tid att syna själva systemet i sömmarna och att ta sig an problemets kärna. Alla dessa onödiga och skadliga maktstrukturer måste monteras ner, i samma takt som underordnade medarbetare får större ansvar och självbestämmande. ", "article_category": "other"}
{"id": 3343, "headline": "Friskolor är ofta bättre än kommunala", "summary": "Skolans problem har inte med den så kallade vinstjakten att göra. Friskolor presterar generellt sett bättre än kommunala, visar utvärderingar. Bland kommunala skolor finns de bästa skolorna, men tyvärr också de allra sämsta.", "article": "Denna eviga term: vinstjakt. Flåshungrigt efter mer pengar satsar dessa gamar nu på skolan, vilken mjölkko! Visst är det så det ser ut, eller hur? Konsekvenserna är uppenbara: färre lärare, betygsinflation, sämre kunskaper, kort sagt elände. Stämmer den bilden? Nej. Om man bemödar sig att seriöst titta på följderna av friskolereformen för många år sedan ser man en annan bild eller i alla fall inte lika självklar. Lärartätheten är inte generellt lägre i friskolor om man jämför skolor med samma uppsättning klasser. ”Glädjebetyg” sätts inte oftare i friskolor, skillnaderna är i så fall helt marginella, enligt forskaren Jonas Vlachos. Resultaten i friskolor är bättre även med hänsyn till elevernas sociala bakgrund. Det oberoende Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har utvärderat effekterna. Slutsatsen är att friskolereformen ledde inte till några drastiska förändringar, mer än att folk nu kunde välja oberoende av föräldrarnas bankkonton. Den möjligheten finns inte finns någon annanstans i världen. Om man alls kunde se någon skillnad var den i så fall något positiv, vilket säkert retade förespråkarna som hade hoppats på större effekter. Elever från ”sämre” sociala miljöer har mycket att vinna på att välja en friskola. Det framgår tydligt i Skolverkets databas Siris. Dessa elever presterar klart bättre i friskolor än i kommunala, trots att dessa skolor enligt skribenterna är så usla. Det låter i debatten som att de kommunala skolorna är perfekta, eller åtminstone en sorts norm för hur allt borde se ut. Ja, den absolut bästa skolan jag studerat är kommunalt driven. Men här finns tyvärr också de allra sämsta. Och kommunala skolor läggs ner i betydligt större omfattning än tillskottet av friskolor enligt Skolverkets databas. Några ramaskrin om detta har jag dock inte hört. ", "article_category": "other"}
{"id": 3344, "headline": "Böneutrop skulle missgynna muslimers intressen", "summary": "Varför bedriver Svenska kyrkan mission om den inte anser att kristendom står för bättre värderingar än andra religioner? Böneutrop på ett språk och med ett budskap som ingen svensk förstår gynnar inte muslimer i Sverige.", "article": "Stort tack till biskop Fredrik Modéus för svaret på mitt inlägg, vilket ger mig möjlighet till en fördjupad debatt. Men eftersom jag inte vill riskera att sammankopplas med tankar och åsikter som inte är mina vill jag börja med en kort presentation. Jag är inte religiös, men jag är ändå medlem i Svenska kyrkan eftersom jag tror att kyrkan har en roll när det gäller hur människor skall förhålla sig till varandra. Jag har inga problem med muslimer. Eftersom vi hade en tom generationsskiftesbyggnad här på gården, har vi under två år haft en syrisk familj med fyra barn boende här. Jag har försökt hjälpa dem in i det svenska samhället, har hjälpt barnen att läsa svenska och har nyligen också skaffat en praktikplats åt mannen i familjen. Landsbygdspartiet oberoende (LPo) – som jag företräder – har i partiprogrammet inskrivet tesen om alla människors lika värde. Partiet är politiskt och religiöst oberoende, men vill slå vakt om det samhälle, som vi byggt upp sedan generationer. Partiet har – liksom alla andra – synpunkter på invandringen, men då enbart ifrån ett praktiskt synsätt. Vi menar att Sverige måste hjälpa till när flyktingkatastrofer inträffar, men ändå fundera över hur många vi kan ta emot på ett värdigt sätt. Hur kan vi integrera dem i samhället utan att vår egen värdegrund hotas? Vi kan inte ha parallella samhällssystem där vi har en kultur och rättsuppfattning, och vissa folkgrupper en helt annan. LPo liknar således inte Sverigedemokraterna, men har inte heller den liberala Centersynen, att Sverige ska anpassa sin lagtillämpning till muslimska traditioner. Inte vill vi heller att i princip fri invandring bör tillåtas av humanitära skäl. Helt riktigt finns det sekulära grupperingar både inom Svenska kyrkan och islam – att kontakten med Gud ska vara en inre upplevelse som varje individ bör hantera själv. Det finns extremister inom båda grupperingarna. Men inte ens de mest högkyrkliga prästerna i Sverige förordar sharialagar med kvinnoförtryck och hedersmord. Så visst finns det skillnad i extremism. Islam är utöver en religion också en politisk makt, och vad som är det yttersta syftet med böneutropet är svårt att säga. Under alla omständigheter upplever jag böneutropet som ett grupptryck. Att ha koll på att medlemmarna kommer till fredagsbönerna, precis som det en gång i Sverige fanns kyrkoplikt. För dem som flytt till Sverige för att undkomma extremisterna blir böneutropen en påminnelse om att de inte är riktigt säkra här heller. Svenska kyrkans huvuduppgift är att arbeta med mission och diakoni. Detta sker samtidigt, det vill säga man försöker att genom hjälpverksamhet förmedla det kristna budskapet på ett lågmält sätt. Böneutrop via högtalare kan knappast anses lågmält. Och jag förstår inte syftet, när nu medlemmarna kan påminnas via en app i telefonen. Islam har moderniserats på andra sätt. Det är inte längre en imam som står i minareter och ropar. Det är högtalare och tidsinställda bandspelare. Muslimerna vet att ska de få ett jobb i Sverige får de spara sina fem bönestunder till ett samlat tillfälle på kvällen, och inte kasta ut sina bönemattor på arbetsgolvet. De vet att om de flyttar till Kiruna, där det på sommaren är ljust dygnet runt, kan de inte vid ramadan tillämpa reglerna, att de inte får äta under dygnets ljusa timmar, för då skulle de svälta ihjäl. De får ta seden dit de kommer. Varför bedriver Svenska kyrkan mission om ni inte anser att kristendomen står för bättre värderingar än andra religioner? Och om man ska bedriva mission, finns det säkert nu en utmärkt möjlighet i Sverige. Jag vill ändå ge biskop Modéus rätt när han säger att det finns en skrämmande svartvit bild av islam, särskilt när man läser alla inlägg på Facebook. Men de åsikterna är inte mina. Och jag håller med om att vi behöver mötas i en dialog. Men i en sådan dialog är jag övertygad om att muslimer i vårt land kommer att förstå att provocerande högtalarutrop på ett språk och med ett budskap som ingen svensk förstår knappast gynnar deras intressen. ", "article_category": "other"}
{"id": 3358, "headline": "16-åriga Siham: ”Jag tänker på min familj varje dag”", "summary": "Siham Mohammed kom ensam till Sverige från Somalia när hon var 13 år. – Jag har allt nu, utom min familj. Jag tänker på dem varje dag, säger hon. DN har träffat Siham i Sverige och hennes familj i Uganda, dit de flytt undan den islamistiska terrorgruppen al-Shabaab.", "article": "Siham Mohammed har nyligen fyllt 16 år och bor hos en somalisk familj i Stockholmsförorten Hjulsta. På skrivbordet i hennes rum finns en dator och en trave skolböcker. Bröderna Lejonhjärta högst upp. Drömmen är att bli socionom. – Jag tycker om att jobba och att hjälpa andra. Om man hjälper andra, då blir allt bra, säger hon. Hon kom till Sverige i mars 2015. Då var hon 13 år och hade flytt från Somalia för att slippa gifta sig med en betydligt äldre man som tillhörde den islamistiska terrorgruppen al-Shabaab. Hennes pappa och styvfar hade redan blivit dödade. – Mamma bestämde att jag måste fly, annars skulle de döda mig också, säger Siham. En vecka efter sin födelsedag lämnade hon hembyn i södra Somalia med sin moster. De smög i väg till fots för att undkomma al-Shabaabs vägkontroller. Planen var att de skulle ta sig till Europa tillsammans. Men det var bara Siham som kom fram. Hennes moster drunknade i Medelhavet. När Siham kom till Sverige hade hon förlorat kontakten med sin familj. Samtidigt skulle hon försöka lära sig svenska och skapa sig ett nytt liv. – Min gode man hjälpte mig mycket. Hon gav mig råd och vi brukade fika tillsammans. Om man bara sitter hemma känner man sig ensam, säger Siham. Efter ett år i Sverige fick hon permanent uppehållstillstånd. Den enda nyheten om familjen var att de hade lämnat hembyn. Det lyckades pappan i Sihams familjehem ta reda på under en resa till Somalia. Siham var rädd att hennes familj hade blivit bortförd av al-Shabaab. Men en sensommardag 2016 ringde telefonen. Siham svarade och hörde sin mammas röst. – Jag kan inte förklara hur glad jag blev. Jag hade hittat min mamma. Vi grät och berättade om allt som hade hänt, säger Siham. Hon fick veta att hennes mamma Sucdi och de tre yngre bröderna hade blivit tvungna att fly från Somalia. Via ett flyktingläger i Kenya tog de sig vidare till Uganda. På en lokal somalisk marknad i Kampala hade Sucdi träffat en man som var vän till pappan i Sihams familjehem. Mannen berättade att hennes dotter fanns i Sverige. Läs mer: Tiotusentals unga bor i Sverige utan sina föräldrar Numera känner sig Siham hemma i Stockholm. Med busskort och bankkort rör hon sig fritt i stan. Fikar med kompisarna i Kista eller löptränar på Järvafältet. Men mamma finns ständigt i tankarna. – Min mamma betyder mycket för mig. Hon var alltid stolt över att jag var hennes dotter. Jag älskar henne mycket och hoppas att få se henne igen, säger Siham medan hon gör en kopp te hemma i köket i Hjulsta. Hon spelar sedan in ett videomeddelande till sin mamma. Ett par veckor senare reser Dagens Nyheter till Kampala för att visa meddelandet. Sihams mamma Sucdi Mahad Xuseen ser ut att sväva fram när hon kommer gående iklädd en gul sjal. Hon visar vägen till huset där hon och sönerna är inneboende. I marken utanför finns djupa fåror av vatten som forsat fram, men just i dag är det torrt. Några kycklingar pickar i den röda jorden. – När Siham hade åkt tänkte jag på henne hela tiden. Livet utan henne var inte bra. Hon är min äldsta dotter och jag trodde inte jag kunde leva utan henne, säger Sucdi. Hon sätter sig i den slitna soffan. Intill sig har hon sina söner, Ayub som är 14 år och tvillingarna Anas och Ahmed som är 7 år. De bor tillsammans i ett rum. Förutom soffan finns en säng och ett hörnskåp. Elmätaren piper ihärdigt och på väggen hänger en tv. Ytterligare två kvinnor och fem barn bor i huset. Läs mer: ”Barnen behöver få hopp om en trygg framtid” Här finns inget kylskåp. Matinköpen görs för en dag i taget, precis som planerna för livet. Sucdi tjänar inga egna pengar. Familjen överlever tack vare att en av de andra kvinnorna i huset hjälper dem. Barnen går i koranskola, där de får rabatt eftersom de är fattiga. Den vanliga skolans avgifter är alldeles för höga. Det finns inget arbete för Sucdi och ingen vill köpa brödet hon bakar. Familjen sitter i soffan och tittar på meddelandet från Siham. Hon berättar om livet i Sverige, att hon går i skolan varje dag. Ayub tittar förvånat på hur Siham och hennes klasskamrater gapskrattar under en modersmålslektion. – Skolan i Afrika är inte så. Lärarna skrattar inte utan är arga hela tiden, säger han. Tvillingarna kryper närmare mamma Sucdi, som först ler när hon ser sin dotter. Men när filmen är slut torkar hon tårarna med sjalen. Hennes högsta önskan är att få vara tillsammans med sin dotter. Därefter kommer utbildning till barnen. – Jag önskar att vi kunde vara tillsammans. Jag vill bo med hela min familj, säger Sucdi. Några veckor senare sitter Siham på sängkanten i sitt rum i Sverige. Utanför fönstret skymmer det. När hon ser meddelandet från sin mamma gråter hon stilla. Utanför dörren stojar småflickorna i familjehemmet, och från filmen hörs hennes bröders skratt ända från Uganda. En kort stund är familjen nära. – Ibland tänker jag att de har det bättre än jag. För de är tillsammans, säger Siham. Efter det att reportaget gjordes har Sihams mamma och syskon fått uppehållstillstånd i Sverige, men ännu återstår en hel del pappersarbete innan de kan komma hit. ”Det var den lyckligaste dagen i mitt liv”, säger Siham om när hon fick beskedet. ", "article_category": "other"}
{"id": 3369, "headline": "Många lärare förtjänar inte lönehöjningen", "summary": "Över ett år har gått sedan lärarlyftet genomfördes. Reformen har dock slagit snett i många kommuner. Lönelyftet har gått till löneutjämning i stället för att premiera duktiga pedagoger. Från dessa kommuner bör regeringen kräva tillbaka pengarna.", "article": "För drygt ett år sedan avslutade jag min tjänst som lärare och utvecklingsledare i protest mot lärarlönelyftet – en reform som riktade sig till de särskilt kvalificerade, inte för lång och trogen tjänst. Anledningen till varför kommuner valde att hitta på egna riktlinjer kring hur pengarna skulle fördelas är simpel: vi vågar inte säga sanningen, att många lärare gör ett dåligt jobb. Att jobba hårt är inte synonymt till att jobba bra. Många lärare jobbar extremt hårt, de gräver och gräver, sliter och sliter. Dock gräver de åt fel håll. Rättare sagt gräver de djupare ner i de mönster som skolan fortfarande, över hundra år senare, styrs av. Syftet med denna reform var att skapa utveckling i verksamheten, öka kvaliteten i undervisningen, genom att belöna särskilt kvalificerade pedagoger. Men i min kommun gick pengarna i stället till de som arbetat längst. Efter försök till diskussion med del av beslutsfattande fick jag till svar ”jag vet inte vad du tycker om dina kollegor, men jag tycker alla mina kollegor förtjänar vartenda öre”. Beslutsfattande påstår att alla lärare är särskilt kvalificerade och uppfyller minst ett av de krav som reformen behandlar. Om det vore så väl hade vi aldrig behövt reformen i första taget. Faktum är att många av de som fick lärarlönelyftet inte förtjänade det, enligt hur förordningen är skriven. Hade syftet varit att utjämna löneklyftan hade jag varit tyst. Det var inte syftet med denna förordning. Nu signalerar vi i stället att nytänkande och innovation inte värdesätts, utan lång och trogen tjänst inom samma kommun. Du som arbetat över 20 år på en och samma skola, som jobbar hårt men inte är duktig på det du gör, har fått ett kvitto i handen på att du inte heller behöver utvecklas eller förändra din praktik. ”Varsågod, 2.500 kr extra varje månad, fortsätt så”. Om pengarna hade använts som de var ämnade hade vi antagligen fått ett lika stort missnöje, men detta missnöje hade varit på bekostnad av förändring och utveckling. Många hårt arbetande, duktiga, nytänkande och utvecklingsbenägna lärare fick del av pengarna på min skola men många sådana lärare fick också inte. Vissa fick som inte borde ha fått. Hade i stället pengarna fördelats enligt kraven för särskilt kvalificerade lärare hade vi signalerat åt vilket håll vi bör gräva. Hade du inte fått hade du antingen förändrats eller också slutat. Tyvärr har många av landets kommuner, exempelvis Trollhättan, Östersund, Göteborg, Falun (för att nämna ett fåtal) inte hanterat lärarlönelyftet rätt. Läser man vad Skolverket publicerade är syftet och kriterierna tydliga, men kommunikationen har däremot inte varit det då vissa kommuner använt pengarna till löneutjämning. Andra har gått in och kompenserat lärare som inte omfattats av pengarna och detta visar att man inte beaktat kriterierna eller förstått syftet. Regeringens vision samt det faktiska syftet med denna satsning borde ha kommunicerats tydligare till kommunerna, likväl som att kommunerna borde kunnat ha vågat tolka förordningen mycket bättre än vad de gjorde. Regeringen bör därför kräva att många kommuner betalar tillbaka pengarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 3380, "headline": "Sverigedemokraterna är de verkliga mobbarna", "summary": "Det är Sverigedemokraterna som är de verkliga mobbarna, inte regeringen. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Därför är det rätt att andra partier inte ger SD något inflytande över politiken.", "article": "Sven-Åke Runelid beklagar att Sverigedemokraterna inte bjuds in till överläggningar om en ny skattereform. Han kallar det för mobbning och menar att de som röstat på partiet därigenom omyndigförklarats. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Därför vill naturligtvis inte andra partier ge SD inflytande över den förda politiken. SD har kommit in i riksdagen genom att hetsa mot människor med annan etnisk och religiös bakgrund. En grupp som i synnerhet har varit måltavla för Sverigedemokraternas hets är muslimer. För ungefär två decennier sedan genomfördes i Bosnien i Europas hjärta ett folkmord på etniska muslimer. Det borde ha lärt alla vad konsekvensen kan bli om man låter rasister som Sverigedemokraterna vara med och bestämma. Det är bara en slags offermentalitet att påstå att Sverigedemokraternas väljare har omyndigförklarats eller att det är mobbning som pågår. De verkliga mobbarna är faktiskt Sverigedemokraterna eftersom de försöker göra sig populära på svagas bekostnad. Det är en viktig princip att politiska mandat vunna med en rasistisk och främlingsfientlig politik inte får något verkligt politiskt inflytande. ", "article_category": "other"}
{"id": 3388, "headline": "”När vi hotas och hatas urholkas demokratin”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 22/3. Vi har en tydlig handlingsplan för att trygga allas rätt att ta plats genom riktlinjer mot hån, hat och hot. Vi sitter ännu inte i riksdagen men kan som parti lova att vi inte kommer att använda bottar eller dold och riktad politisk reklam, så kallade dark ads, skriver företrädare för Feministiskt initiativ.", "article": "Feministiskt initiativ arbetar för fria demokratiska val och att trygga allas rätt att ta plats i valrörelser. Vi vill att alla partier ska verka öppet och transparent gentemot medborgarna. Jonas Andersson Schwarz, Stefan Larsson och Anders Mildner skriver om att det svenska valet hotas av digitala påverkansoperationer där falska robot-konton och så kallade ”dark ads” kan dränka det politiska samtalet. Skribenterna utmanar riksdagspartierna att ge ett enkelt löfte till väljarna om att inte använda sig av oetiska metoder på nätet. Feministiskt initiativ har en tydlig handlingsplan för att skapa hjärterum, det vill säga att trygga allas rätt att ta plats genom riktlinjer mot hån, hat och hot. Vi sitter ännu inte i riksdagen men kan som parti lova att vi inte kommer att använda bottar eller dold och riktad politisk reklam, så kallade dark ads. För oss är det på intet sätt svårt att avge dessa löften, det är tvärtom en nödvändighet. Vårt parti och de som representerar oss är många gånger måltavlor för de medvetna påverkanskampanjer som i dag pågår i sociala medier och som får konsekvenser långt utanför dessa. Skribenterna riktar sig till riksdagspartierna om politiskt kampanjande i den kommande valrörelsen, vilket är nog så viktigt. Men i sammanhanget bör vi även lyfta detta reella hot mot vår demokrati till den maktposition som riksdagspartierna har. Flera av de exempel som skribenterna lyfter i sin artikel om fejkade och vilseledande nyheterna är exempel på hur det demokratiska regelverket sätts ur spel. De medvetna påverkanskampanjerna samverkar med varandra. Hat och hot riktas mot enskilda personer, samtidigt som falska nyheter sprids som en löpeld i sociala medier. Vår organisation och dess företrädare blir ockuperade med att förklara vad som inträffat och rätta sakfel, vilket späs på av att traditionella medier ser ett nyhetsvärde i att rapportera det som diskuteras i sociala medier. På detta sätt styr påverkanskampanjerna det politiska samtalet. Det ser ut som att det är en massa människor oberoende av varandra som agerar och engagerar sig i frågan. Detta är nytt. Detta har vi inte stött på tidigare. Sedan Feministiskt initiativ bildades 2005 har vi varje valrörelse sett hur det offentliga utrymmet krympt. Samtidigt har vår möjlighet att vara en öppen och transparent organisation begränsats. Den digitala världen går inte att skilja från den materiella. Säkerhetshoten har ökat med åren, både de som är riktade mot enskilda personer och digitala plattformar eller IT-system vilket gör problemet så mycket djupare. Vi ser hela tiden hur utpekade förtroendevalda utsätts för hot som skrämmer till tystnad och vår hemsida har flera gånger legat nere på grund av Ddos-attacker. Vi polisanmäler så mycket vi orkar, men i princip allt läggs ner. Konsekvenserna av dessa samverkande faktorer är att vi som parti och som förtroendevalda tvingas till en begränsad öppenhet och allt större självcensur. Vi väljer aktivt att inte uttrycka vissa saker eftersom vi vet att vi inte kommer mäkta med att hantera det hån, hat och hot som riktas mot oss då. Vi väljer att inte delta i sammanhang för att vi är rädda om vår säkerhet och saknar skydd. Vi väljer att inte svara på frågor som vi misstänker är en del av en kampanj med syftet att ockupera oss med vår ideella arbetsinsats. Vi väljer att inte livefilma sammanhang där hotade förtroendevalda deltar. Vi väljer att inte delta i diskussioner i sociala medier, där vi på falska grunder anklagas för något. Vi vet att detta är något som alla partier och deras representanter drabbas av. Men som den demokratirörelse Feministiskt initiativ är, utan plats i riksdagen ännu, är vi mer sårbara än övriga partier. Vi saknar både pengar och personal, vilket gör att vi är extra beroende av de offentliga plattformar som finns, både för intern och extern kommunikation. Studier, forskning och kartläggningar visar att hatet och hoten oftast har en sexistiskt och rasistisk agenda, vilket gör Feministiskt initiativ och de som vi representerar till måltavlor för dessa medvetna påverkanskampanjer. Feministiskt initiativ söker kontinuerligt stöd och hjälp från myndigheter som Polisen och MSB för att hantera dessa enorma utmaningar vad gäller både säkerhet och påverkanskampanjer, men ännu har vi som parti inte fått varaktigt stöd. Vi kommer fortsätta kämpa för fria val och ökad demokratisering, för allas rätt att ta plats i valrörelser och för öppenhet och transparens i politiken. Därför skulle vi vilja lägga till en fjärde fråga till de som Jonas Andersson Schwarz, Stefan Larsson och Anders Mildner redan ställt till riksdagspartierna: ”Hur ska ni säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats i kommande valrörelse?”  22 mars 2018 Debattartikel Jonas Andersson Schwarz, Stefan Larsson och Anders Mildner: ”Partier, lova väljarna att avstå från oetiska digitala metoder” Repliker Gita Nabavi, Gudrun Schyman och Amanda Mogensen, Feministiskt initiativ: ”När vi hotas och hatas urholkas demokratin” Johan Ulvenlöv, valledare LO: ”Vi behöver använda riktade annonser” Slutreplik från Jonas Andersson Schwarz, Stefan Larsson och Anders Mildner: ”Partierna bör redovisa sin etik för digitala kampanjer” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3398, "headline": "Låt moskéer ha samma klockringning som kristna kyrkor", "summary": "Låt religionen vara en privatsak och tillåt inga böneutrop. Det är en muslimsk tradition som inte hör hemma hos oss. Däremot kan de få ha klockringning som kristna kyrkor som påminnelse att komma till moskén. Ska", "article": "Jag är 70 år och har varit ateist sedan tonåren då jag läste massor av böcker för att försöka förstå vad religion var för någonting. Jag var uppvuxen i en familj med religiös mor och farmor, där ingen försökte få de övriga i familjen att bli eller inte bli religiös. Var och en fick lära och se och sedan själv bestämma sin tro. Jag lämnade statskyrkan samma dag som jag fyllde 18 år. Min tro är på mänskligheten och den bär jag inom mig själv. Jag möter ibland religiösa människor och det är inget problem. Jag försöker hellre prata och försöker förstå hur deras tro är. Jag ser gärna att religionen är en privat sak som bör hållas privat och i olika religiösa byggnader, men inte ska inte spridas ut så att det stör oss övriga. Sverige är ett sekulariserat samhälle och vi har blivit mindre och mindre religiösa. Varför ska en religion som inte funnits i så många decennier i den omfattningen i vårt land få ha böneutrop som stör oss som inte är religiösa? Denna muslimska tradition hör hemma i muslimska länder, men inte hos oss. Kan man inte vara muslim utan böneutrop? Ska man inte ta hänsyn till oss också? De som är muslimer kan ju gå till sin moské och ha sina bönestunder utan att det stör oss. Vi kan låta dom att ha klockringning som den kristna kyrka som en påminnelse att komma till moskén. Alltså, förbjud böneutrop och låt oss slippa denna religiösa ordning, som inte tillhör vår kultur. Det har ingenting med religionsfrihet att göra. ", "article_category": "other"}
{"id": 3400, "headline": "Ta itu med Hemglassbilarnas signal innan ni kritiserar böneutrop", "summary": "Varför kan vi inte acceptera att vi lever i en mångkulturell värld? I det demokratiska Sverige har vi religionsfrihet. Att tillåta böneutrop i den ringa omfattning det är fråga om i Växjö kan inte anses utgöra något hot.", "article": "Varför är det så upprörda känslor kring frågan om att tillåta eller inte tillåta böneutrop i Växjö? Kanske för att vi får höra argument som Mojtaba Ghotbis, att kraven på böneutrop kommer från islamiska fundamentalister. Det finns dock ingen hänvisning till källa för detta påstående. Att dessutom antyda att demokratin och världsfreden är hotad är att gå för långt i sin slutledning. I det demokratiska Sverige har vi religionsfrihet. Att tillåta böneutrop i den ringa omfattning det är här är fråga om kan inte anses utgöra något hot mot Sverige eller svenskarna. Om böneutrop anses vara ett störande inslag i samhällsbilden bör vi kanske först ta itu med Hemglassbilarnas signal. Varför i religionsfrihetens och demokratins namn kan vi inte acceptera att vi lever i en mångkulturell värld, med all den färgrikedom som det innebär? ", "article_category": "other"}
{"id": 3401, "headline": "Böneutrop i Sverige är förtryck", "summary": "Böneutrop i Sverige är förtryck, sekulariserar och strider mot religionsfriheten. Alla som vill kan lyssna på böneutrop i sin mobiltelefon. Om en religion får tillstånd att mässa sitt budskap, ska alla religioner få exakt samma tillstånd.", "article": "Ett muslimskt böneutrop manar till att publikt behöva tvingas visa sin religionstillhörighet, ifall man är troende muslim eller inte. Det är förtryck. Både de som väljer eller inte väljer att vända sig och be mot Mecka vid utropet blir synliga och utpekade. Det blir en offentlig särskiljning av människor i det offentliga rummet. Många, även de som i hjärtat lämnat religionen eller vill hålla sin religion privat, kommer att tvingas be och böja sig, för att slippa repressalier. I dagens moderna samhälle finns det inget behov av offentlig böneutrop. Det finns mobiltelefoner och hörlurar. De som vill höra på sin religions böneutrop kan lyssna på dessa genom moderna tekniska hjälpmedl och välja själv om de vill be publikt eller privat. Bevara religionsfriheten i Sverige genom att låta alla själv få välja vad de vill lyssna på och om de synligt vill visa sin religionstillhörighet eller inte. Ifall en religion får laglig rätt att mässa sitt budskap över ett helt samhälle ska alla religioner få exakt samma tillstånd, oavsett om det sedan tidigare har varit i bruk eller inte. ", "article_category": "other"}
{"id": 3415, "headline": "Även religionsfriheten har sina gränser", "summary": "Vi har religionsfrihet, men även den har gränser. En gräns går vid böneutrop som inte ska tillåtas. Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i nöd – inte för att ge andra religioner en inkörsport.", "article": "Som bekant har vi religionsfrihet i Sverige. Du får tro på vilken Gud du vill – eller inte tro. Men det innebär inte rätt att pådyvla någon annan din tro. Frågan har blivit högaktuell sedan biskop Fredrik Modéus i Växjö uttalat att han välkomnar böneutrop och finner det naturligt att olika trosuppfattningar lever sida vid sida. Även vi i Landsbygdspartiet finner det naturligt att olika trosuppfattningar lever sida vid sida. Så har det varit sedan frikyrkorna startades. Judiska församlingar och katolska församlingar har också funnits i Sverige sedan hundratals år tillbaka och man har visat varandra ömsesidig respekt. Modéus ställningstagande bygger på den protestantiska traditionen, att vi inte ska förhäva oss. Vi ska vara lite undfallande, inte ta strid, vara förlåtande och acceptera alla människor. Vi backar hellre än försvarar en åsikt, lite som ”pastor Jansson”. Det är naturligtvis ett bra sätt att möta andra människor, så länge vår omgivning har samma förhållningssätt. Men förhållandena har ändrats – vi har mött islam. Islam backar inte. Svenskar i allmänhet är inte särskilt religiösa. Men folk är ganska medvetna om att vår kultur, vårt sätt att umgås, vår lagstiftning – ja, hela vårt samhälle – sedan århundraden formats av en kristen grundsyn. Islam eftersträvar ett helt annat styrelseskick. När nu Svenska kyrkan backar, inte tar strid, är det viktigt att vi alla ställer upp och försvarar det samhälle och den kultur som är vår. Vi skulle aldrig tillåta att kyrkans klockringning ersattes av återkommande högtalarutrop av den protestantiska trosbekännelsen. Det finns då ingen anledning att heller tillåta andra religioner att bedriva högljudd religiös propaganda. Böneutrop behövs inte. Alla djupt troende muslimer har en app i sin mobil, som påminner dem när det är dags för bön. Övriga bryr sig inte. Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i nöd – människor som riskerar sina liv. Inte för att ge andra religioner en inkörsport. Detta måste vi hårt och tydligt klargöra. ", "article_category": "other"}
{"id": 3416, "headline": "Här brände syraattacken sönder Marias ansikte", "summary": "Maria Rashidi utsattes för en syraattack utanför sitt hem i Rinkeby. Hela ansiktet brändes sönder och hon förlorade stora delar av synen. Trots de fruktansvärda konsekvenserna av attacken var det först efter den som hon verkligen blev en fri kvinna, säger hon – något hon kämpat för i hela sitt liv.", "article": "Det är första gången på sjutton år som Maria Rashidi besöker platsen som brutalt förändrade hennes liv 1997. Hon pekar mot porten där en okänd man kom fram emot henne och kastade syra i hennes ansikte. En attack som hon är övertygad om var iscensatt av hennes exman, som satt i sin bil i närheten och såg överfallet. – Det känns så färskt, som om det hänt alldeles nyligen. Jag märker själv att jag inte har kommit över det. Och jag känner exakt hur omänskligt det är att behandlas så, att vara någons egendom, säger hon. Trots att hon fick hela sitt ansikte förstört och förlorade en stor del av sin syn, och att känslorna nu åter rivs upp, så har syraattacken inneburit en positiv vändpunkt i livet. Det inser Maria nu efter att ha arbetat med boken om sitt liv – ”Bränd frihet”, skriven av frilansjournalisten Elisabet Omsén. – Min syn på livet, andra människor och mig själv har förändrats. Efter attacken föddes en annan kvinna, en Maria som jag gillar och som jag inte skäms för. Hon är fräck och modig. Hon slåss för andra kvinnors rättigheter. Utan attacken hade jag nog aldrig blivit kvinnorättsaktivist, säger hon. Hela sitt liv har Maria Rashidi kämpat för att få vara den kvinna hon föddes till. Hon växte upp i en sekulariserad familj i Iran. Landet styrdes som en diktatur av shahen Mohammad Reza Pahlavi. Men kvinnorna hade betydligt större frihet än i dag. Maria och hennes systrar behövde aldrig bära slöja. Pojkar och flickor lekte och gick i skolan tillsammans. Mammans kusin Rahman kom in i Marias liv precis då hennes mamma dött. Han var väldigt stöttande. Maria var egentligen inte kär, men såg att han kunde bli en bra man och en bra pappa, berättar hon. Strax efter bröllopet inträffade den iranska revolutionen. Shahen avsattes och den djupt religiösa ayatollah Khomeini kom till makten. Efter endast några dagar införde han påbudet att kvinnor skulle bära slöja. Rahmans familj anammade de islamistiska idéerna och blev alltmer religiös. Maria hatade slöjan från första stund. Samtidigt började Rahman övervaka hennes liv. Han ville veta vilka hon träffade och lade sig i vilka kläder hon använde. – Äktenskapet innebar inget bra liv för mig. Rahman slog mig ofta. Alltid sade han att det var mitt fel, att jag provocerade honom och klädde mig fel. Efter flera år av krig mellan Iran och Irak tog sig Maria 1987 med de tre barnen till Sverige, där hennes syster bodde. Maken skulle komma senare. Maria började omedelbart lära sig svenska på SFI. Där förundrades hon över att kvinnor och män satt sida vid sida och pratade och diskuterade. – Det var jättespännande. Jag gillade Sverige från första dagen, säger hon. Särskilt minns hon sin första midsommarafton – hos systern i Leksand. Människor dansade och sjöng tillsammans. Alla var glada. Systern tyckte att Maria kunde ta av sig slöjan. ”Ingen kommer att se dig”, sade hon. – Jag blev en i mängden. Vi höll varandra i handen och dansade hela dagen. Det var svårt för mig i början, jag var glad och orolig om vartannat. Den dagen förändrade min självkänsla. Maria började ifrågasätta sitt liv och sin egen brist på frihet. Men trots att hennes man var kvar i Iran fortsatte Maria att bära sin slöja. Maken ringde henne nästan varje dag och frågade i detalj om vad hon gjorde och vilka hon träffade. Efter ett och ett halvt år återsågs de på Arlanda. – Jag mötte en djupt religiös, främmande man. Han blev nog chockad av att se mig också. Jag bar visserligen slöja, men jag var sminkad och hade kort kjol, säger Maria. Rahman ogillade Sverige från första stund. I Iran hade han haft ett fint arbete som rektor, här var han ingenting. Maria visade till en början öppet sitt missnöje med hans kontrollbehov. Hennes nya självständighet fick honom att känna att hans manlighet blev kränkt. Precis som i Iran började maken misshandla Maria psykiskt och fysiskt. Vad fick dig att stanna kvar? – Det undrar jag också. Jag levde på hoppet om att han skulle förändra sig när han lärde känna Sverige. Men jag var också själv bunden av min kultur, och där skiljer man sig inte. Mest berodde det nog på att han hotade med att ta barnen ifrån mig. Dagen före julafton 1996 skickade hon in skilsmässoansökan efter en ovanligt brutal misshandel. Hon flyttade in i en lägenhet i Rinkeby med yngsta dottern. De två äldre barnen valde att stanna med sin pappa. – Min son undvek mig, men min äldre dotter träffade jag ibland i smyg. Trots att hon var fattig och hade ”förlorat” två av sina barn kunde hon känna sig lycklig och uppskattad av andra människor. Hon fick vara som hon var. Hon färgade sitt hår och jobbade med att bädda sängar på olika kursgårdar. Men snart tilltog våldet och kontrollen ännu mer. Rahman tvingade henne att ses flera gånger i veckan. Ofta tvingade han också till sig sex. För att hålla honom lugn låtsades hon som om hon tyckte om det. En gång förgiftade Rahman henne så att hon var medvetslös i ett dygn, säger hon. Arbetskamraterna fick henne att för första gången polisanmäla Rahman. Två kvinnliga poliser lyssnade på hennes berättelse och gav henne ett överfallslarm. Men Rahman togs aldrig in till förhör. Maria såg mycket fram emot en konsert med en iransk artist som hon skulle gå på med en väninna lördagen den 20 september 1997. Kvällen före skjutsade Rahman hem Maria till Rinkeby efter att än en gång ha försökt övertala henne att komma tillbaka. Med i bilen fanns också deras äldsta dotter. Vi åker med Maria till platsen i Rinkeby. Hon visar var exmaken släppte av henne utanför djurkliniken i gathörnet, säkert hundra meter från hennes port. – Jag undrade varför han stannade redan där och blev lite misstänksam. Vid en port lite längre fram stod en ung man i träningsoverall, som om han väntade på mig. Jag blev rädd för att han tänkte råna mig, flyttade över min väska på den andra axeln och vek av längre ut på gatan. När Maria passerade mannen ropade han och frågade vad klockan var. Maria tittade på klockan, samtidigt som mannen gick fram emot henne. Den var 21.45. Maria hann aldrig se att mannen kastade vätska i hennes ansikte, hon märkte först att det blev blött. – Jag kände en fruktansvärd smärta i ansiktet. Allting blev vitt. Jag såg ingenting, skrek och sprang och skrek och sprang, säger hon. Rahman var kvar i bilen och körde nu i hög fart fram emot henne. Maria trodde att det var attentatsmannen som kom för att köra över henne. Dottern kastade sig ur bilen och sprang efter mannen som utfört dådet, men hann aldrig ifatt honom. Rahman drog in Maria i bilen och körde i väg mot sjukhuset. Maria kände det som om ansiktets hud rann av henne. Hon skrek till sin exmake att det var han som låg bakom. Rahman grät och sade att han alltid skulle ta hand om henne. Maria sövdes ned omedelbart och låg i dvala i flera månader. Hon fick gå igenom otaliga hudtransplantationer på grund av de skador som svavelsyran orsakat. I samband med den största operationen, där hon fick ett nytt ansikte, låg hon nedsövd i fjorton dagar. Marias man satt häktad i två dagar efter syraattacken. Sedan släpptes han och flydde till Iran. Varken han eller någon annan har dömts för attacken. Därför har Maria heller aldrig fått något skadestånd. Hon hann få fyra månader som en ”fri” kvinna från skilsmässan fram till syraattacken. Nu är det mitten av mars 2018. Maria har nyligen kommit hem efter ännu en ögonoperation i England, hennes 99:e operation efter syraattacken. Den transplanterade huden runt ögonen och på ögonlocken stelnar efter en tid och måste bytas ut. Tunn hud tas från överarmen och fett från låren för att mjuka upp huden. Efter operationen sys ögonlocken igen. Stygnen har nu tagits bort men Maria kan fortfarande inte öppna ögonlocken till mer än en liten glipa. Trots allt som Maria Rashidi har tvingats gå igenom efter syraattacken känner hon nu att det var först efter den som hon kunde leva fullt ut som en fri kvinna. Hon har i dag en nära och bra relation med sina barn, men det har varit en lång läkningsprocess. – De har varit mycket utsatta under sin uppväxt, var och en på olika sätt. Det bästa jag har gjort är att rädda dem tillbaka. Min son skulle uppfostras till familjens patriark. I Iran hade mina döttrar tvingats bära slöja. Nu har de växt upp till fria människor. Är det någonting du ångrar i ditt liv? – Jag ifrågasätter min naivitet och att jag stod ut med äktenskapet i 18 år. Jag var inte mig själv under alla de där åren och det stör mig otroligt mycket. Därför tar jag avstånd från den människa som jag var då. Jag klarar inte av att umgås med kvinnor som påminner om hur jag var då. När Maria började komma tillbaka efter syraattacken engagerade hon sig i frågan om hedersrelaterat förtryck. Hon startade den ideella organisationen Kvinnors rätt. Vad är drivkraften i ditt engagemang i dag? – Jag blev straffad för att jag inte respekterade koder i min kultur. Min man lät mig inte vara den jag är. I dag lever kanske hundratusentals ungdomar och kvinnor under samma förtryck i Sverige. Det är för dem jag kämpar. – Vi kommer aldrig att få bort hedersförtrycket i Sverige så länge politikerna blundar och finansierar religiösa manligt styrda organisationer som uppmuntrar hederskulturen. Läs mer om hedersbrott Maria Rashidi Bor: Stockholm. Familj: två döttrar, en son. Ålder: 62 år. Gör: Är grundare av och ordförande för den ideella organisationen Kvinnors rätt, som arbetar för kvinnors rättigheter i Sverige. Styrelseledamot i Nätverket mot hedersrelaterat våld. Aktuell: Kommer snart ut med boken ”Bränd frihet” (b4press) där hon berättar om sitt liv i Iran och Sverige för frilansjournalisten Elisabet Omsén. ", "article_category": "other"}
{"id": 3424, "headline": "Bortse inte från vårt gemensamma religiösa kulturarv", "summary": "Om vi tittar på det sekulariserade Sverige, hur fri ifrån det religiösa kulturarvet är vi egentligen och vilken gränsdragning kan vi dra för skolans undervisning? Att se bort från det religiösa kulturarvet är att lämna bakom sig en viktig del av en mänsklig erfarenhet.", "article": "Naturligtvis är den religiösa identiteten inte hela människans identitet. Vi identifierar oss också som man, kvinna, djurvän, kärnvapenmotståndare, hiphopfan, fritidsfiskare, tågförare och så vidare. I sitt svar på mitt inlägg på DN Åsikt skriver Robert Lindblad att han ser sig som ateist eller kanske agnostiker, möjligen buddhist. Vilar inte hans ståndpunkt på åsikter grundade i sin identitet som ateist, eller kanske agnostiker, eller möjligen buddhist? Hur kan Lindblad vara klar över vilken gränsdragning vi ska dra för skolans undervisning och varför är hans utgångspunkt bättre och mer sann än en världsuppfattning som räknar med Guds existens som ett faktum? Om vi tittar på det sekulariserade Sverige, hur fri ifrån det religiösa kulturarvet är vi egentligen? Varför firar vi jul och har adventsstjärna i fönstret, varför äter vi semlor, våfflor på särskilda dagar, varför klär vi ut barnen till Santa Lucia i december? Vet vi varför det förekommer röda dagar i almanackan? Förstår vi att när vi kallar oss ateister, så är det att använda sig av kristendomens vokabulär och idéhistoria? Att se bort från det religiösa kulturarvet ”för att omfamna nästa steg i vår kulturella utveckling” är att lämna bakom sig en viktig del av en mänsklig erfarenhet som talar till oss även i denna dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 3439, "headline": "Religiösa inslag i skolan begränsar elevers demokratiska rättigheter", "summary": "Religiös indoktrinering måste hållas utanför skolan eftersom den berövar barnen sina mänskliga rättigheter. Barnens rättigheter är viktigare än religiösa vuxnas rättigheter i skolan. När religiösa intressen hävdar rätten till företräde framför mänskliga rättigheter är det dags att sätta ned foten.", "article": "När Christer Örnholt i ett inlägg på DN Åsikt argumenterar emot förslaget att religiösa friskolor ska förbjudas visar han att han inte förstår vare sig problematiken runt dessa friskolor eller religionens roll i ett sekulärt samhälle. Han verkar inte hålla med om att skolan inte ska vara en arena där särintressen kan sprida sina budskap. Religionen, skriver Örnholt, är en del av mänsklighetens kulturella historia och ett uttryck för erfarenheten av att vara människa, och tycks mena att detta berättigar religiösa vuxna rätten att i skolan indoktrinera barn och ungdomar i sina läror. Inte ens när det bevisligen leder till de avarter som uppdagats i en del religiösa friskolor ser Örnholt någon anledning till eftertanke. Örnholts argumentation visar även på en bristande förståelse för skolans huvuduppdrag. Att religiösa krafter ser skolan som en arena att indoktrinera barn och ungdomar på är ju inte konstigt. Unga är lättpåverkade och vi vet ju alla att det vi får med oss från unga år tar vi oftast med oss upp i vuxen ålder – precis som Örnholt själv skriver. Men den obligatoriska utbildningen i det demokratiska Sverige är baserad på fakta och vetenskap samt ska vara politiskt och religiöst neutral (så gott detta går att genomföra förstås), och detta på goda grunder. Religionen hör inte hemma i skolan, förutom som ett historie- och samhällsorienterande ämne. När Örnholt hävdar att religiösa inslag blir marginaliserade om de inte får företräde i skolan bortser han från anledningen till varför de inte får företräde – de inverkar menligt på de unga och deras rättigheter, och det inte minst genom den indoktrinering som är kärnan i det religiösa utövandet. Grunden till varför Socialdemokraterna lät utreda de religiösa friskolorna var ju att det framkommit att en del religiösa skolor lärt ut synsätt som är mot både svensk lag och skolans uppdrag. Vad religiösa samfund strävar efter är att sprida ”sanningen” som de anser sitta på, vilket inverkar menligt på elevernas rättigheter att bilda sig egna uppfattningar. Så vems rättigheter är viktigast – de religiösa vuxnas eller barnens? Örnholt verkar luta åt de vuxnas. Slutligen kan man inte blunda för att Örnholt tycks mena att religionen betyder så mycket för de religiösa att detta försvarar positiv särbehandling före sekulära intressen. Detta kan inte betyda något annat än att icke-religiösa ska acceptera att stå tillbaka för minoritetens företräde. Religionen må betyda mycket för vissa, men det är inte som Örnholt skriver ”en del av identiteten av att vara människa och samhällsvarelse” att vara religiös. Befolkningen i Sverige är ett bevis på detta – bara ungefär 20 procent tror på någon gud. Nej, religion måste naturligtvis vara en privatsak, och om enskilda vill tro och verka för den i samhället får de göra det på samma villkor som alla andra verkar för sina särintressen, och det utanför skolan! ", "article_category": "other"}
{"id": 3457, "headline": "Ett stort misstag att förbjuda religiösa friskolor", "summary": "Verkligheten är mer komplicerad än att man kan lösa integrationsproblem genom att förbjuda religiösa friskolor. Religion är en del av mänsklighetens kulturella ursprung och historia. Det är ett uttryck för den mänsklig erfarenheten av att vara människa.", "article": "Socialdemokraterna kom i veckan med ett förslag om att förbjuda religiösa friskolor. Men vad säger detta förslag egentligen om den ideologiska grund som det största riksdagspartiet vilar sin politik på och vad leder denna väg till? Det är viktigt att nu ta sig en funderare på vad som kan bli konsekvensen om detta förslag blir till verklighet. I skolan socialiseras våra barn till integrerade medborgare. Där grundläggs värderingar som sedan i hög grad styr våra barns åsikter och handlingar som vuxna. Att förbjuda religiösa inslag i skolan leder i längden också till att alla religiösa inslag i samhället blir marginaliserade. Att hänvisa till, så som det också görs, att religion bör vara en privatsak och inte sammanblandas med någon form av samhällsengagemang visar på en okunnighet om vad en religiös identitet kan betyda för en människa som bekänner sig som religiös. Att vara religiös är en del av identiteten av att vara människa och samhällsvarelse och kan inte ses som något som plockas fram på lediga stunder eller på söndagarna mellan klockan 11 och kl 12. Denna religionsyn kännetecknas av en övertygelse om att den sanna och objektiva versionen av sanningen legitimeras av en vetenskaplig grundsyn, som är en motsats till den trångsynthet och vidskeplighet som religionen sägs stå för. Men verkligheten är mer komplicerad än att man kan lösa integrationsproblem genom att förbjuda religiösa friskolor. Religion bör ses som ett kulturellt och socialt gensvar på människans levnadsvillkor och ett sätt att hantera livets ofta komplicerade villkor. Ett sätt att förhålla sig till livet och makten. Religion är en del av mänsklighetens kulturella ursprung och historia. Det är ett uttryck för den mänsklig erfarenheten av att vara människa. Religion är inte något som kontrollerar okunniga människor som inte förstått vetenskapens välsignelser. Religion är inte något enhetligt fenomen som kan förkastas som ett uttryck för förtryck, indoktrinering, rasism, åsiktsfientlighet och framgångsfientlighet. Visst, det finns problem med vissa religiösa friskolor har vi sett. Men att förbjuda religiösa friskolor rakt av på det sätt som Socialdemokraterna vill göra är ett misstag som kan leda till en urvattning av en viktig demokratisk och kulturell mångfald. ", "article_category": "other"}
{"id": 3466, "headline": "”Oansvarigt stänga lärarutbildningar utan utvärdering”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 15/3. Att som Jan Björklund och Åsa Fahlén föreslå att stänga ner fungerande lärarutbildningar, innan kvalitetsutvärderingen är gjord och några resultat är kända, är inte bara dumt, utan direkt oansvarigt, skriver Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning.", "article": "Det behövs lärarutbildningar som ställer krav på studenterna, bedrivs med god pedagogik, tät lärarkontakt och som på bästa sätt förbereder studenterna för sitt framtida yrke. Nu genomförs den första heltäckande nationella kvalitetsutvärderingen av de nya lärarutbildningar som infördes av den förra regeringen 2011. Jag är av uppfattningen att om resultaten visar att det finns utbildningar som inte håller så måste lärosäten antingen vidta kraftfulla åtgärder eller lägga ned utbildningar. Men att som Jan Björklund och Åsa Fahlén föreslå att stänga ner fungerande lärarutbildningar, innan kvalitetsutvärderingen är gjord och några resultat är kända, är inte bara dumt, utan direkt oansvarigt. Alla barn och elever har rätt att möta en behörig och engagerad lärare, oavsett var i landet de bor eller vilken skola de har valt. Jan Björklund och den borgerliga regeringen lämnade efter sig sjunkande skolresultat och en stor lärarbrist. Det gick inte att sänka skatten med 140 miljarder kronor utan att det fick konsekvenser för skolan. Den här regeringen har valt en annan väg: investeringar i skolan, i läraryrkets attraktivitet och i lärarutbildningen. Det går före skattesänkningar. En nyckel för att vända resultaten i den svenska skolan är att fler vill bli och förbli lärare. En del vet redan efter gymnasiet att de vill bli lärare. Andra kommer på senare i livet att de vill satsa på en lärarkarriär. Då behövs fler platser på lärarutbildningarna, inte färre. Och det är nödvändigt att vi erbjuder fler och mer flexibla vägar in i läraryrket genom kompletterande pedagogisk utbildning för människor med annan yrkesbakgrund. Vilket även stärker läraryrket. Därför har nuvarande regering valt att investera i 10.000 nya utbildningsplatser på lärarutbildningarna fram till 2021, på grundutbildningarna, speciallärarutbildningarna och kompletterande pedagogisk utbildning (KPU). Det är glädjande att Universitetskanslersämbetet konstaterade i veckan att antalet antagna ökat från 11.700 studenter till 12.200 studenter hösten 2017 och att fler KPU-studenter slutför sin utbildning. Rapporten visar att vi är på rätt väg när det gäller att minska lärarbristen. Svensk skola har många styrkor och våra lärare gör ett oerhört viktigt jobb i klassrum i hela landet. Resultaten i PISA har vänt uppåt och svensk skola anställer fler. Men det finns fortfarande stora utmaningar. Likvärdigheten i skolan har inte ökat utan tvärtom minskat under de senaste åren. Och många barn går fortfarande ut nian med ofullständiga betyg. Det kan vi aldrig acceptera. Därför måste arbetet med att stärka professionen och skolutvecklingen fortsätta. Och det måste göras utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har nyligen tagit emot Cecilia Christerssons utredning om hur vi ska stärka den praktiknära skolforskningen och hur den ska fungera för att stärka både lärarutbildningarna, den verksamhetsförlagda utbildningen och skolutvecklingen. Genom en stark, välutbildad profession som tillåts att metodiskt utveckla undervisningen på vetenskaplig grund, och inte utifrån politiska nycker eller välbetalda konsulter, så kan vi fortsätta arbetet med att ge fler barn den utbildning de har rätt till. Vårt ansvar som beslutsfattare är att ge rätt förutsättningar för det arbetet. Den svenska modellen bygger på samarbete för att möta gemensamma problem. Jag kommer att fortsätta att tillsammans med arbetsgivare, lärarfack och de lärosäten som förtjänstfullt arbetar med att utbilda och vidareutbilda lärare, ta fram de förslag och reformer som krävs för att möta lärarbristen och stärka skolutvecklingen. Att förslag är väl förankrade bland de som ska utföra arbetet är en förutsättning för långsiktighet och framgång. Under hela mandatperioden har jag gjort det inom ramen för Nationell samling för läraryrket. Jag ser gärna att det arbetet också ska utifrån en diskussion över blockgränserna. Skolan och våra barn förtjänar ansvarsfulla och långsiktiga politiska beslut. 15 mars 2018 Debattartikel Jan Björklund (L), partiledare och Åsa Fahlén, förbundsordförande för Lärarnas Riksförbund: ”Kräv att ämneslärare har minst C i ämnet de ska lära ut” Repliker Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning: ”Oansvarigt stänga lärarutbildningar utan utvärdering” Slutreplik från Åsa Fahlén: ”Förslagen om lärarutbildningen är inte tagna ur luften” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3467, "headline": "Minnesord: Roger Bannister – drömmilen gjorde honom odödlig", "summary": "Den 6 maj 1954 är ett datum som för alltid är inskrivet i idrottshistorien. Denna torsdag blev den 25-årige engelsmannen Roger Bannister den förste att springa en engelsk mil under fyra minuter. Den 3 mars avled han, 88 år gammal.", "article": "Den 6 maj 1954 är ett datum som för alltid är inskrivet i idrottshistorien. Denna torsdag blev 25-årige Roger Bannister den förste att springa en engelsk mil under fyra minuter. Den 3 mars avled han, 88 år gammal. Själv framhöll Roger Bannister alltid sin medicinska karriär – han var en mycket framstående neurolog – framför sin idrottsliga. Men världen kommer alltid minnas honom som löparen som sprang den första drömmilen. I dag – när världsrekordet på en engelsk mil är 3.43,13 – kan tiden 3.59,4 tyckas vara måttligt märkvärdig. Men 1954 var drömmilen en världssensation och Roger Bannister blev världskändis över en natt. – Han gjorde det med begränsad vetenskaplig kunskap, med löparskor av läder vars spikar troligen vägde mer än dagens supertunna skor och han gjorde det på en bana där speedwayförare tävlade. Så vad mig anbelangar, var det ett av de största loppen genom tiderna. Så beskriver den förre brittiske storlöparen Sebastian Coe – som själv satt världsrekord på en engelsk mil tre gånger – Roger Bannisters prestation. Gunder Häggs världsrekord på distansen, 4.01,4, var nio år gammalt och flera löpare var på jakt efter att slå det och samtidigt spränga fyraminutersvallen. Nu blev loppet på banan Iffley Road i Oxford perfekt. Till sin hjälp hade Roger Bannister två farthållare, Christopher Chataway och Chris Brasher, båda träningskompisar från universitetet i Oxford. Det hade slutat regna en timme före loppet och de 1 200 åskådarna fick se Brasher leda loppet de första två varven. På det tredje tog Chataway över ledningen med Bannister i rygg. Med två tredjedelar av slutvarvet kvar tog Bannister över ledningen, satsade allt på en långspurt och tog ut sig helt. Direkt efter mållinjen kollapsade han och kunde samtidigt höra speakern Norris McWhirter ropa ut orden som blivit klassiska: ”Ett banrekord, ett engelskt rekord, ett brittiskt rekord, ett samväldesrekord, ett europarekord och ett världsrekord, tiden: 3 (och här dränktes slutorden i publikens enorma jubel) minuter, 59,4 sekunder.” Roger Bannister lyftes upp på folks axlar och hyllandet ville aldrig ta slut. ”Världens armar väntade att ta emot mig, men bara om jag nådde målsnöret utan att tappa fart. Om jag misslyckades skulle inga armar krama mig och världen skulle bli en kall och ensam plats, därför att jag varit så nära. Jag sprang mot målsnöret som en man som gör ett sista språng för att rädda sig själv från den djupa klyftan som hotar att uppsluka honom”, beskrev Bannister slutet av loppet i sina memoarer. Sitt världsrekord fick han bara behålla i 46 dagar, tills australiern John Landy i Åbo i Finland sprang på 3.58,0. De båda möttes sedan i början av augusti samma år på Samväldesspelen i Vancouver i Kanada i ett lopp som kom att kallas ”Århundradets mil”. Ett lopp Bannister vann på tiden 3.58,8 efter att ha spurtat förbi Landy i sista kurvan. Engelsmannen värdesatte segern i Vancouver högre än drömmilen i Oxford. Segern över Landy var ett lopp man mot man, medan världsrekordloppet var ett lopp mot klockan. I slutet av augusti 1954 vann 25-årige Roger Bannister EM-guldet på 1 500 meter i Bern i Schweiz. Det blev hans sista lopp. Han kunde inte kombinera arbetet som läkare med löpträningen. Bannister, som antogs som läkarstudent vid universitetet i Oxford redan som 17-åring, hade även en fantastisk medicinsk karriär som neurolog. Han adlades 1975 och tio år senare återkom han till Oxford som rektor för Pembroke College. 1993 pensionerade han sig. Men de där dagarna i maj 1954 kom att prägla Roger Bannisters liv. Inte bara för världsrekordet, utan kanske ännu mer för att han dagen före loppet träffade konstnären Moyra Jacobsson, dotter till den svenske ekonomen Per Jacobsson. De båda gifte sig 1955 och fick fyra barn. Roger Bannister 1929–2018 Brittisk löpare och neurolog. Blev 1954 den förste som sprang en engelsk mil under fyra minuter. Adlades 1975 och det finns även ett mynt, 50 pence, med motiv från ”drömmilen”. Det nuvarande världsrekordet är på 3.43,13 och sattes av marockanen Hicham El Guerrouj i Rom 1999. En engelsk mil är 1.609 meter.    ", "article_category": "other"}
{"id": 3477, "headline": "Fel straffa alla elever bara för att vissa fuskat", "summary": "Det vore fel att straffa 100.000 elever för att vi vet att fusk har förekommit i det nationella provet i svenska för årskurs 9. Det är läraren som i varje enskilt fall ska bedöma om provsvaret överensstämmer med elevens övriga prestationer eller inte.", "article": "Denna vecka, tisdag och torsdag, har ungefär 100.000 elever i årskurs 9 skrivit nationella prov i svenska eller svenska som andraspråk. Tyvärr spreds provet i förväg via Snapchat mellan ett stort antal elever. Spridningen tog fart under kvällen och natten till tisdagen, vilket försatte alla skolor i en mycket svår situation. Från Skolverkets sida förses den enskilda skolan med två prov, ett ordinarie och ett ersättningsprov. Rektor har mandat att välja ersättningsprovet ifall tecken på exponering har förekommit. I somliga fall går Skolverket ut med denna rekommendation nationellt när vi kan konstatera en spridning. Skolverket fick konkreta bevis för detta först på tisdag morgon. Då agerade vi direkt och informerade via våra kanaler. På måndag förmiddag informerade vi också om ett skolinbrott i Stockholmsområdet. Utifrån de uppgifter vi har tyder dock inget på att detta inbrott ligger bakom läckan. Däremot har uppgifter inkommit om elever som har stulit prov vid bristande säkerhet på skolor. Inför nästan varje nationellt prov förekommer uppgifter om att provet har spritts och att liknande prov, som påstås vara det skarpa provet, läggs ut. Skolverket kan inte agera på uppgifter som vi inte har kunnat bekräfta. Skulle vi göra det skulle inga nationella prov kunna skrivas överhuvudtaget. Det är förstås extra bekymmersamt att proven spreds strax innan provet. I enlighet med hur systemet fungerar, blev det rektor som fick avgöra vilket prov som skulle användas utan vägledning från Skolverket. Händelserna har fått allvarliga konsekvenser. Berörda lärare blev utsatta för mycket stress. Tusentals elever som förberett sig för att kunna göra sitt bästa är ledsna och besvikna. Artikelförfattaren vill att alla prov ska slängas i papperskorgen. Vi tycker att det vore fel att på nationell nivå straffa 100.000 elever för att vi vet att fusk har förekommit. För att upprätthålla elevernas rättssäkerhet i den här bekymmersamma situationen måste läraren i varje enskilt fall bedöma om provsvaret överensstämmer med elevens övriga prestationer eller inte. Det nationella provet är en viktig pusselbit inför betygsättningen av eleverna, men inte avgörande. Bedömer läraren att fusk har förekommit i det prov man rättar är denna pusselbit inte intressant att använda när det är dags att sätta betyg. Det är viktigt att komma ihåg att de nationella proven inte är ett examensprov, utan utgör en del av lärarens underlag vid betygssättning. Inför årets nationella prov har vi skärpt våra krav på skolornas säkerhetsrutiner. Vi kan dock konstatera att det inte har räckt. Hanteringen av proven på någon eller några skolor har sannolikt brustit. Vi ska nu utvärdera det inträffade och se hur vi ytterligare kan justera det nuvarande systemet för att motverka spridning. Vi arbetar samtidigt med att digitalisera de nationella proven, ett arbete som enligt uppdraget ska vara klart 2022. ", "article_category": "other"}
{"id": 3484, "headline": "Hoppas att mer resurser gör att barnmorskorna kommer tillbaka", "summary": "Förlossningsvården är ett av de vårdområden som har fått störst pengaökning i Stockholms läns landsting. Jag hoppas att vi får se effekter av de ökade medlen så snart som möjligt. Och att de som slutat som barnmorskor kommer tillbaka.", "article": "Tyvärr är Milla Belkacems erfarenheter av att arbeta inom förlossningsvården inte unika. När jag träffar barnmorskor och andra medarbetare är det tydligt att arbetspassen är alldeles för stressiga och tunga. Milla Belkacem har helt rätt i att makthavare har struntat i kvinnors hälsa alldeles för länge. Vi ser i dag att kvinnor i hela landet oroar sig mer än tidigare inför sin förlossning och att klinikerna har svårt att rekrytera personal. När jag tog över det politiska ansvaret för förlossningsvården i Stockholms län 2015 blev prioriteringen från dag ett att förbättra den här ansträngda situationen. Då kunde jag inte ana vilken resa det skulle bli. När vi kunnat genomföra åtgärder har vi flera gånger fått se hur vården tvingats ta steg tillbaka från målet att alla ska kunna föda tryggt på det sjukhus de valt i första hand. Vi har också fått se storartade insatser och initiativ från både föräldrar och personal. Ett problem är att de satsningar som vi har beslutat om – och de är faktiskt både många och omfattande – tar tid att ge effekt som märks i den dagliga verksamheten. När det gäller resurserna, som Milla Belkacem anser är det egentliga problemet, fick vi i höstas igenom en höjning på tio procent. Pengarna i det första steget kom i oktober och inför sommaren kommer resten av höjningen. Totalt handlar det om 120 miljoner kronor per år. Enligt en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting har vi sedan 2016 fördelat runt 110 miljoner kronor per år till olika projekt inom förlossningsvård och kvinnors hälsa. Där finns också tilläggsmedel, som för 2017 motsvarade 68 miljoner kronor för Stockholms län. Vi har i Stockholm ofta känt oss begränsade av att de statliga medlen har handlat om tillfälliga projektpengar, men vi har satsat på att fördela dem på initiativ som syftar till att leda till långsiktiga förbättringar. Vid sidan av detta investerar vi stort i att bygga ut förlossningsvården med nya lokaler, bland annat en helt ny klinik på S:t Görans sjukhus. Med andra ord saknas inte beslut om att öka resurserna till förlossningsvården. Det är ett av de vårdområden som har fått störst pengaökning. Jag hoppas att vi får se fler, mycket tydliga effekter av de ökade medlen så snart som möjligt. Situationen för föräldrar och personal måste bli bättre. Här är det viktigt att cheferna använder sina förstärkta budgetar till att öka bemanningen och förbättra arbetsmiljön. Många medarbetare har fått dra ett alldeles för tungt lass. Jag är glad att de tröga politiska processerna har börjat gå allt snabbare, men nu gäller det att fortsätta satsa på en stärkt förlossningsvård och följa upp så att medlen används på bästa sätt. Jag är övertygad om att det kommer att göra det mer attraktivt att börja arbeta som barnmorska i Stockholms förlossningsvård. Och för de som slutat att komma tillbaka. ", "article_category": "other"}
{"id": 3496, "headline": "Lisa Magnusson: Stephen Hawking var inte gud", "summary": "Stephen Hawking citeras flitigare än någonsin. Någon nämner hans syn på kapitalism, en annan hans ord om popbandet One Direction, ytterligare någon sprider hans livsråd om att titta på stjärnorna i stället för på fötterna. Så görs han till en allmän auktoritet. En gud. Själv var han ateist.", "article": "Ordet ”geni” används så flitigt att det nästan förlorat sitt värde. Men fysikern Stephen Hawking var ett, den störste vetenskapsmannen i sin generation. Han föddes 1942. Fyllda 20 år började han forska i kosmologi vid universitetet i Cambridge, och drabbades strax därefter av nervsjukdomen ALS. Läkarna gav honom två år, men han fick många fler. Och han förvaltade dem väl. Mest känd blev han själv för upptäckten att svarta hål inte är helt svarta, utan avger värmestrålning. Men hans stora insats består ändå i att han tillgängliggjorde kunskap. Vilken idiot som helst kan ju göra saker mer svårbegripliga. Stephen Hawking gjorde tvärtom. Intelligens är i grunden att lösa problem utifrån rådande förutsättningar. Det gjorde han, och ibland hittade han sätt att rent av dra nytta av sitt handikapp: När han mötte prins Charles körde han över hans fot med rullstolen. Nu citeras han flitigare än någonsin. Någon nämner hans syn på kapitalism, en annan hans ord om popbandet One Direction, ytterligare någon sprider hans livsråd om att titta på stjärnorna i stället för på fötterna. Så görs han till en allmän auktoritet. En gud. Själv var han ateist, men han påminde om en agnostiker. Hjärnan var enligt honom blott en dator. ”Det finns ingen himmel eller efterliv för trasiga datorer; det är bara en saga för människor som är rädda för mörkret”, hävdade han å ena sidan i en intervju med The Guardian. Å andra sidan drömde han i boken ”Kosmos: en kort historik” om att hitta ett svar på varför universum existerar, för då kommer vi att ”lära känna Gud”. Till Time Magazine sade han att fysiker må veta hur universum började, ”men jag förstår inte människor, särskilt inte kvinnor, bättre än någon annan”. Detta har fått vissa att argt kalla honom sexist. Och skitstövel. För det var minsann inte bara storheters fötter han körde över med sin rullstol, utan även sina studenters. Nej, Stephen Hawking var inte gud. Han var ett geni; en stor man och en liten, i ett. Komplex, som varje människa. Ett universum i sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 3497, "headline": "Skolverket måste kasta nationella provet i papperskorgen", "summary": "Dagen innan nationella proven i svenska för årskurs nio skulle genomföras läckte de och de rätta svaren ut. Trots läckan uppmanar Skolverket skolor att använda provet. Men myndigheten borde kasta det i papperskorgen.", "article": "Nyligen har alla elever i årskurs 9 genomfört nationella prov i svenska. Syftet är, enligt lärarutskick från Skolverket, att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning samt ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå. Den 12 mars fick Skolverket kännedom om att de nationella proven, och bedömningsanvisningarna till dessa, läckt ut. Det var dagen innan provet skulle genomföras. Trots detta uppmanade Skolverket på sin hemsida skolorna att använda ordinarie prov eftersom spridningen anses vara liten. På förmiddagen den 13 mars, när eleverna satt och skrev sina prov, framgick det att proven haft en enorm spridning på nätet. Skolverket rekommenderade då skolor att använda ersättningsprovet på torsdagens delprov för att öka likvärdighet och rättssäkerhet, men det är fortfarande upp till varje rektor att fatta beslut för den enskilda skolan. Proven ska stödja en likvärdig och rättvis bedömning. Det är själva syftet med provet. Men när det kommer till Skolverkets kännedom att prov och provsvar har spridits på nätet uppmanas lärarna bara att ta hänsyn till detta vid betygssättning i de fall då diskrepansen mellan vad en elev brukar prestera på provet och det faktiska resultatet är för stort. Hallå!? Skolverket vill alltså att lärare ska lägga tid på att rätta prov där vi vet att hur många elever som helst har haft tillgång till facit i förväg? Och sedan ska vi låtsas att dessa har betydelse för elevens slutbetyg, förutom om resultatet är för högt? Lärare har i dag en tung arbetsbörda, så att be dem rätta prov där vi vet att fusk förekommit är direkt oförskämt. Dessutom så har hela provet tappat sitt syfte i och med spridningen av facit, och därför borde proven slängas. Det är ju vad vi lärare gör när elever fuskar på andra prov – vi tar inte med dem i bedömningen för att de inte kan anses säga något om elevens kunskaper. Men när Skolverket ställs inför detta faktum kan man fortsätta att slösa med lärares tid och låtsas att fusk inte är så farligt. Det är nämligen den signal vi sänder till alla elever i årskurs 9, att fusk är inte så farligt – bara om du fuskar alltför bra. Om Skolverket vill behålla någon slags trovärdighet när det kommer till de nationella proven borde de omedelbart komma ut med instruktionen att kasta provet. Först då kan vi tro på att Skolverket tycker att proven är viktiga och att de faktiskt används för att öka likvärdigheten och rättssäkerheten. Men om Skolverket håller fast vid tanken att lärare ska rätta prov som skrivits av elever som med hög sannolikhet har sett facit förlorar de all trovärdighet i frågan. Och de förlorar definitivt min, och säkert många andra lärares, respekt. Min tid är mer värd än så här. Jag sätter en ära i att lära ut saker och sedan bedöma kunskaper. När mina elever fuskar så kastar jag deras alster och ringer deras föräldrar. Men Skolverket har mig fångad här, för jag kan inte vägra att rätta de prov som skolan är ålagd att genomföra. Inte ens när Skolverket inte kan garantera att facit inte läcker innan provet genomförs. ", "article_category": "other"}
{"id": 3508, "headline": "”Hur får en omorganisation fler att välja yrkesprogram?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 12/3. Visst behöver vi arbeta med gymnasieskolans utveckling och förmåga att hantera flera stora utmaningar. Men regeringens synsätt blir alltför snävt. Fokus ligger för mycket på gymnasieskolans organisation och för lite på hur resultaten och anpassningen till arbetsmarknadens behov kan ske snabbt och effektivt, skriver Kenneth Nilsson, SKL.", "article": "Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström argumenterar för en ny planeringsmodell och ändrad finansiering för gymnasieskolan. Det görs mot bakgrund av att för få elever väljer yrkesprogram på gymnasiet, att för få når en examen på 3-4 år och att gymnasieskolan är segregerad. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) instämmer i problembeskrivningen. Det finns all anledning att kraftfullt arbeta med gymnasieskolans utveckling och förmåga att hantera flera stora utmaningar. Men vi menar att regeringens synsätt blir alltför snävt. Fokus ligger för mycket på gymnasieskolans organisation och för lite på hur resultaten och anpassningen till arbetsmarknadens behov kan ske snabbt och effektivt. Vi håller helt och hållet med regeringen om behovet av gemensamma krafttag för att säkra likvärdig tillgång till utbildning i olika delar av landet, få fler att fullfölja en gymnasial utbildning och stärka kopplingen mellan utbildning och kompetensförsörjning. Det är viktigt för såväl eleverna som samhället och arbetsmarknaden. Det är klokt att sätta press på kommunsektorn och fristående huvudmän att mer resolut hantera de utmaningarna. SKL ser dock ett stort behov av att tydliggöra rollfördelningen mellan staten och huvudmännen. Den styrmodell som målas upp i direktivet riskerar att ytterligare bidra till en otydlig rollfördelning. För att möjliggöra en långsiktig och strategisk planering på alla nivåer, är det nödvändigt att ansvar och befogenhet följs åt. Det som kommunerna har ansvar för att åstadkomma, ska också kommunerna ha befogenheter att leda och styra. Vi ser vidare att det i regeringens direktiv finns en övertro på organisationsförändringar för att lösa specifika problem. Det förekommer också på andra områden än skolan. En tendens under senare tid är också att söka lösningar genom regionaliserat ansvar. Den nu beslutade utredningen är den 11:e i ordningen att titta på hur gymnasieskolan och vuxenutbildningen ska omorganiseras och regionaliseras. Inte minst den pågående kommunutredningen har i sitt uppdrag att bland annat titta på i princip likalydande frågor som denna nya utredning. Komvuxutredningen fick senast i december 2017 i uppdrag att se över hur regional yrkesinriktad utbildning som infördes i januari samma år kan bli mer regional. Frågan blir: Vart tar det lokala självstyret vägen när utredning efter utredning söker svaren i att flytta ansvar. På vilket sätt bidrar en omorganisation och ökad statlig styrning till att motivera fler ungdomar att välja yrkesprogram, öka genomströmningen och lösa skolsegregationen? SKL förordar en annan väg framåt. Tillsammans med staten, vill vi som skolans huvudmän utveckla en framtidsinriktad och flexibel gymnasieskola och vuxenutbildning. Utredningen, som regeringen nu tillsatt, behöver arbeta utifrån en bredare ansats och med ett öppnare mandat för att kunna komma fram med förslag som bidrar till flexibilitet för såväl elever som ansvariga huvudmän. Varje del av den svenska välfärden har sina utmaningar. De måste hanteras utifrån hur innehållet i verksamheten bäst utvecklas. Utgångspunkten kan då inte alltid vara att ändra styrkedjan, utan att reflektera över vilka effekter det får när samma utveckling sker på flera håll i den offentliga sektorns verksamhet. Vad händer då med lokal demokrati? 12 mars 2018 Debattartikel Anna Ekström (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister: ”Staten behöver ta ett större ansvar för gymnasieskolan” Repliker LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin och Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén: ”Se över styrningen av grundskolan också” Kenneth Nilsson, ordförande SKL:s utbildningsberedning: ”Hur får en omorganisation fler att välja yrkesprogram?” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3519, "headline": "Äta nötkött är det bästa du kan göra för klimatet", "summary": "Gräs binder mycket mera koldioxid än stora växter som träd. Gräsets överlevnad har garanterats av idisslare genom tusentals år. Rätt skötsel av nötkreatur och marker kan binda mer koldioxid, bygga matjord och minimera jordbearbetning.", "article": "Det råder en uppfattning bland många att det bästa man kan göra för klimatet är att överge naturen och låta den sköta sig självt. Detta är inte sant. Miljöskydd baserat på gott förvaltarskap kan uppnå mycket mer än att överlåta naturen till sig själv. En skog som är skött på rätt sätt binder mer koldioxid än en skog som sköter sig själv. Samma gäller öppna marker. Ett av problemen är att vi har dåligt förvaltarskap i många delar av världen och på många håll i Sverige. Ulf Jonas Paulsson skriver att skog binder i genomsnitt 400 ton koldioxid per hektar. När vi jämför gräs, buskar och träd med varandra är det just gräs som binder mest koldioxid av alla växter per hektar. Undersökningar i både träd och grässtrån har visat att näring och vätska transporteras cirka en meter per minut i ett stort träd jämfört med 25 centimeter per sekund i gräsrötter. Det är just denna snabba aktivitet i gräs som möjliggör en snabb och direkt väg för att koldioxid kan bindas i jorden stabilt under många tusentals år. Denna process och gräsets överlevnad har garanterats genom stora flockar av idisslare under tusentals år. Vår jords största och tjockaste lager av matjord har producerats av enorma flockar av idisslare som till exempel bisonoxen. När pionjärerna kom till Nordamerika fanns det tre meter tjock matjord i prärien som miljontals bison skapat. Denna matjord har förbrukats genom industriellt jordbruk. Intressant är att det producerades mera kött i Nordamerika för några hundra år sedan än vad det görs i dag med modernt industriellt jordbruk. Ändå demoniseras idisslare för klimatpåverkan. Vi borde komma till en annan slutsats om vi tar tusentals år av jordens historia och låter den tala för sig själv. I stället tror vi på moderna teorier baserad på en jämfört väldigt kort observationstid. I princip alla grönsaker som erbjuds idag odlas på mark som bearbetas maskinellt. Det är ett känd problem att våra matjordar försvinner. Plöjning, fräsning och annan bearbetning tillför mycket syre i marken som gör att organiskt material brinner snabbare. Bar jord och näring bärs bort av vind och vatten. Detta är ett stort problem. Bara idisslare som enbart föds upp på gräs och grovfoder, det vill säga utan spannmål och kraftfoder, kräver ingen markbearbetning. Betande djur och vallar skapar matjord och binder mycket koldioxid. Genom att tillämpa kontrollerad betestryck och härma naturen kan en fördubbling av betesmarkens produktionsförmåga uppnås redan första året och ännu mer koldioxid skulle kunna bindas. Lokalt producerade grönsaker som odlas utan jordbearbetning är ett bra val också. ", "article_category": "other"}
{"id": 3523, "headline": "Resor: Leonardo da Vinci-museet i Toscana", "summary": "Leonardo da Vinci-museet i Toscana i Italien passar hela familjen. Alla hittar något som är intressant.", "article": "– Hur fungerade den här, frågar min son och pekar på en konstig mojäng. Jag går närmare, som om det skulle hjälpa, men är sedan tvungen att fråga min man som är ingenjör om han kan ge ett godtagbart svar. Min teknikälskande make ser så glad ut där han går bland alla Leonardo da Vincis uppfinningar, han pekar och förklarar, och säger i var och varannan mening att tänk, tänk vilket geni han var. Sonen är också intresserad, men viskar i smyg att pappa borde lära sig att ge kortare svar. Jag håller med men vi säger ingenting där vi nyfiket följer maken i hälarna för att försöka förstå mer om Leonardos uppfinningar. Leonardo da Vinci-museet i Toscana ligger i byn Vinci, Leonardos hemby, och man kan även besöka huset där han växte upp. Museet berättar om hur Leonardos uppfinningar förändrar teknik, vetenskap och arkitektur under renässansen. Det finns laboratorier för de yngre, och guidade turer för den som vill. Museet ligger i ett medeltida slott som en gång tillhörde greven Conti Guidi. Stället passar hela familjen, för alla hittar något som är intressant. Vackert är också att klättra upp på takterrassen och blicka ut över de toscanska kullarna som nog inte förändrats så mycket sedan Leonardo strosade runt här. I bilen hem från Vinci sa både jag och sonen imponerade av allt nytt vi lärt oss att tänk, tänk vilket geni han faktiskt var – och då såg maken extra nöjd ut! Det går att ordna bröllop på museet Museum: Museo Leonardiano. Land: Italien, byn Vinci i Toscana. Adress: Piazza dei Conti Guidi, 1, 50059 Vinci FI. Entré: 110 kronor fullt pris, ungdomar mellan 14–18 år pensionärer 80 kronor, barn 6–14 år 60 kronor, gratis under 6 år. Det finns även familjebiljetter. Hemsida: www.museoleonardiano.it Övrigt: Det går att ordna bröllop inne på museet eller i huset där Leonardo föddes. ", "article_category": "other"}
{"id": 3529, "headline": "”Staten behöver ta ett större ansvar för gymnasieskolan”", "summary": "DN DEBATT 12/3. Sveriges kommuner är ofta för små för att kunna hantera utbildningsutbudet på ett bra sätt. Och den fria etableringsrätten för gymnasier har inte lett till ett allsidigt utbud i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen. Vi presenterar i dag en utredning som ska se över styrningen av gymnasiet, skriver gymnasieminister Anna Ekström (S).", "article": "Att gå klart gymnasiet har aldrig varit viktigare än vad det är i dag. För individen är en fullföljd gymnasieutbildning den säkraste vägen in på arbetsmarknaden. Men gymnasieskolan utgör även basen i näringslivets och välfärdens kompetensförsörjning och är på så sätt en nyckelfaktor för fortsatt välstånd i Sverige. Samtidigt dras den svenska gymnasieskolan med ett antal problem. I dag misslyckas mer än var tredje gymnasieelev med att ta en examen inom tre år. Om man gräver djupare i statistiken hittar man dessutom stora sociala skillnader. Bland gymnasieeleverna med lågutbildade föräldrar är det färre än hälften som klarar av att ta en gymnasieexamen inom tre år. Det rör sig alltså om ett betydande bortfall från en utbildningsform som i praktiken har blivit en förutsättning för att få ett jobb i Sverige. Dessutom fungerar matchningen mellan gymnasieutbildningen och arbetsmarknadens behov inte tillräckligt bra. Samtidigt som näringslivet och välfärden skriker efter gymnasialt utbildad yrkeskompetens har antalet elever som läser yrkesutbildningar på gymnasiet nästan halverats de senaste tio åren. Detta har bidragit till det mest allvarliga kompetensförsörjningsläget i Sverige på decennier. I dag tvingas var fjärde företag tacka nej till uppdrag på grund av svårigheter att hitta medarbetare med rätt kompetens. Det är en bild som bekräftas varje gång jag träffar företagare. Att lönerna skulle vara för höga eller anställningsvillkoren för rigida, som det ibland antyds i den politiska debatten, hör jag aldrig. I februari fattade regeringen beslut om två lagrådsremisser med flera förslag för att öka genomströmningen på gymnasiet och för att stärka yrkesprogrammens attraktivitet. Det handlar bland annat om att öka stödet till elever med svårigheter och se till att grundläggande behörighet till högskolan ingår i yrkesprogrammen om inte eleverna aktivt väljer bort det. Dessa är viktiga insatser som kommer att bidra till att fler klarar gymnasiet och att yrkesprogrammen blir mer attraktiva. Men om vi på lång sikt ska lyckas stärka gymnasieskolans resultat och roll i samhällets kompetensförsörjning måste även styrningen ses över. Jag ser fyra huvudsakliga områden där dagens styrning av den gymnasiala utbildningen, inklusive vuxenutbildningen, brister: 1. Utbildningsutbudet. Kommuner är ofta för små för att kunna hantera frågor om utbildningsutbud på ett funktionellt sätt. Gymnasieutredningen har pekat på att det på flera håll i landet inte är möjligt att erbjuda merparten av de nationella programmen och inriktningarna inom gymnasieskolan. Den främsta orsaken till det är att elevunderlaget, tillgången till rätt lärarkompetens och kapaciteten för arbetsplatsförlagt lärande på vissa håll är otillräcklig för att motsvara gymnasieskolans fulla programutbud. För individen blir detta ett problem utifrån att var man bor spelar en så stor roll för vilka program man kan läsa. Men även kompetensförsörjningen blir lidande eftersom det framför allt är dyra yrkesutbildningar som får stryka på foten. Dessa utbildningar kräver en kraftsamling från flera aktörer för att få tillräckligt elevunderlag och tillräcklig kvalitet. Det kan sällan en enskild kommun mäkta med. 2. Resursutnyttjandet. Sedan friskolereformen genomfördes på 1990-talet har antalet gymnasieskolor ökat dramatiskt, vilket har lett till att det genomsnittliga antalet elever per skola har fallit. Detta riskerar att påverka resursutnyttjandet och utbildningens kvalitet negativt, då det blir svårare för varje skola att till exempel ha tillgång till en bred kompetens hos lärare, ett välfyllt skolbibliotek eller tillgängliga elevhälsotjänster. I storstäderna har kommunala och fristående skolor många gånger haft en osund konkurrens om eleverna med halvtomma klasser, stillastående maskiner och ett ineffektivt utnyttjande av lärare som följd. Den fria etableringsrätten för gymnasieskolor har alltså inte lett till ett allsidigt utbud av gymnasieprogram i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen. 3. Styrkedjan. Under 2000-talet har andelen elever som går i en kommunal gymnasieskola i den egna hemkommunen minskat stadigt. I dag är det enbart varannan gymnasieelev som gör det. Resten pendlar till kommunala skolor i andra kommuner eller går i fristående skolor. I teorin har hemkommunen det fulla planeringsansvaret för sina elevers gymnasieutbildning, men i praktiken är det marknaden som styr och huvuddelen av gymnasieskolans resurser skickas mellan kommuner och fristående skolor enligt fasta prislistor. Det skapar en obalans mellan vilket ansvar kommunen har och vilken kapacitet kommunen har att fullgöra sitt ansvar. Många kommuner har försökt lösa detta genom att ingå kommunalförbund eller i andra samarbetsformer, men bland annat Skolkommissionen har pekat på att samordningen inte fungerar optimalt. 4. Finansieringen. Slutligen tar finansieringen av gymnasieskolan i dag endast begränsad hänsyn till elevers olika behov och skolors varierande förutsättningar. Detta trots att elevers socioekonomiska bakgrund och migrationsbakgrund spelar en stor roll för elevers studieresultat och genomströmning. I dag kan en gymnasieskola där eleverna har ett genomsnittligt ingående meritvärde på 300 poäng få lika mycket resurser för samma program som en skola där eleverna har ett ingående meritvärde på 150 poäng. Trots att de bägge skolornas elever sannolikt har helt olika förutsättningar att uppnå målen är det alltså inte säkert att det får avtryck i finansieringen. Mot denna bakgrund presenterar regeringen i dag, måndag en utredning, för att se över hur styrningen av den gymnasiala utbildningen, inklusive vuxenutbildningen, kan förbättras. I uppdraget ingår bland annat att föreslå hur den gymnasiala utbildningen kan planeras och dimensioneras på regional nivå för att bättre svara mot nationella och regionala kompetensbehov. Utredaren ska även se över och vid behov föreslå en ansvarsfördelning mellan stat, kommun och andra aktörer. Därutöver ska utredaren analysera hur dagens finansiering av gymnasieskolan tar hänsyn till elevers behov och skolors förutsättningar att bedriva en likvärdig utbildning och vid behov ge förslag på hur finansieringen kan ändras. Gymnasieskolan står inför stora utmaningar framöver. Inte minst handlar det om att möta en kraftig expansion av antalet elever samtidigt som lärarbristen är historiskt hög. Då har vi inte råd med sprickor i styrningen av gymnasiet. Vi måste vända på varje sten för att höja kunskaperna, förbättra matchningen mot arbetsmarknaden och öka likvärdigheten. I det arbetet utesluter jag inte att staten behöver ta ett större ansvar för gymnasieskolan. 12 mars 2018 Debattartikel Anna Ekström (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister: ”Staten behöver ta ett större ansvar för gymnasieskolan” Repliker LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin och Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén: ”Se över styrningen av grundskolan också” Kenneth Nilsson, ordförande SKL:s utbildningsberedning: ”Hur får en omorganisation fler att välja yrkesprogram?” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3532, "headline": "Låt landskapet växa igen – för klimatets skull", "summary": "Svenskt kött är inte bättre än utländskt. Det vi förföriskt kallar för \"öppna landskap\" i Sverige är till inte ringa del skövlad skog. Det vore bra för klimatet att låta skog växa på markerna igen.", "article": "Svenskarnas konsumtion av kött har för första gången minskat relativt kraftigt utan att det finns någon annan uppenbar förklaring än rent miljöengagemang. Minskningen har kombinerats med en ökning av konsumtionen av svenskt kött, vilket flera har tyckt varit bra eftersom svenskt kött har vissa fördelar sägs det. Till dessa fördelar hör låg antibiotikaanvändning, att djurhållningen bidrar till öppna svenska landskap samt att djur har det bra i Sverige. Jag tycker att i vissa aspekter är svenskt kött snarare värre än utländskt. För det första krävs det ingen som helst antibiotika för att producera vegetarisk mat. Inte heller dör svenska djur av hög ålder och omgivna av sina nära och kära. De gasas i vild panik och ångest till döds. Vi ska alla vara glada att det inte är öde som drabbar oss själva. Många förknippar köttproduktion med skogsskövling, men då främst i länder långt bort. Men även det vi förföriskt kallar för \"öppna landskap\" i Sverige är till inte ringa del också skövlad skog. Visserligen för kanske tusen år sedan, men vi skulle som en klimatåtgärd kunna låta den skogen växa tillbaka. Det gör man bland annat i Kina och en hektar skog binder i snitt 400 ton koldioxid. Ur det perspektivet är det bättre att inte äta svenskt kött eftersom svensk mark kan vi kontrollera och bestämma över. Därför är det oerhört allvarligt att svenska politiker inte ser eller bryr sig om den möjligheten. De har i stället har beslutat om en livsmedelsstrategi som går ut på att vi ska producera mer kött i Sverige. Dessutom håller man på att öppna upp Kina för export av svenskt fläskkött. Taiwan har regeringen redan lyckats öppna upp för export av svenskt nötkött. På regeringens hemsida beskriver man den bedriften på ett sätt som antyder att man är stolt över det. 2017 var trots att det inte var något så kallat El Nino-år det näst varmaste som någonsin uppmätts. Under klimattoppmötet i Paris konstaterade Frankrikes president att världen håller på att förlora kampen mot klimatförändringarna. Förra året ökade de globala utsläppen av växthusgaser med 2 procent. I det läget borde varje sunt tänkande människa som är mån om sina barns och sin egen framtid vilja se en minskad köttproduktion. Kanske rentav frågan om köttkonsumtionen ska diskuteras i internationella forum. ", "article_category": "other"}
{"id": 3541, "headline": "”De nordiska länderna måste börja visa en enad front i EU”", "summary": "DN DEBATT 10/3. De nordiska stats- och regeringscheferna måste prioritera det nordiska samarbetet och använda det som en självklar plattform för att forma Europa. I dag går vi regelbundet miste om möjligheter att påverka EU därför att samarbetet inte fungerar. Norden måste presentera en gemensam syn på Europas framtid, skriver sex nordiska parlamentariker.", "article": "Europa befinner sig i en formativ fas. Det europeiska samarbetet ser inte likadant ut som det gjorde för tio eller tjugo år sedan och det är i sin ordning. När världen förändras kan inte Europa stå stilla. Men anledningarna till att våra länder är medlemmar i EU, eller som Norge samarbetar nära med, är desamma som förut. Bara tillsammans och genom ett nära samarbete kan Europas länder få bukt med vår tids stora utmaningar. Vi är övertygade om att ett stärkt nordiskt samarbete är den naturliga utgångspunkten och en förutsättning för att påverka utvecklingen i en riktning som är till gagn för vår del av Europa. Om inte vi i Norden erbjuder ett alternativ får vi hålla till godo med vad andra länder vill och mycket tyder på att det inte är samma sak som vi. Samtidigt som Europasamarbetet utvecklas i en rasande fart kommer det nordiska samarbetet aldrig ur startblocket i de stora övergripande frågorna. Många av de senaste årens viktiga reformer har kommit via EU-medlemskapet och för Norges del genom EES-avtalet. Det finns förvisso betydande skillnader också mellan våra nordiska länder. Men det räcker att åka bara en kort bit utanför Norden för att påminnas om att det är mycket mer som förenar än skiljer oss åt. Var för sig är våra länder inte tillräckligt stora för att kunna spela en avgörande roll för det europeiska samarbetet. Men tillsammans har de nordiska länderna över 25 miljoner invånare och om dessutom de baltiska staterna inkluderas kommer vår region att utgöra den fjärde största ekonomin i Europa efter Brexit. Men det förutsätter att de nordiska stats- och regeringscheferna börjar prioritera det nordiska samarbetet och använder det som en självklar plattform för att forma Europa. Norge har ingen egen röst i EU men har precis som vi mycket att vinna på en stark nordisk representation eftersom våra intressen ofta sammanfaller. Som nordiska medlemmar i EU har Sverige, Danmark och Finland därför goda skäl att ta särskild hänsyn till norska intressen i EU. Vi som arbetar med Europafrågor bevittnar hur våra länder regelbundet går miste om möjligheter att påverka EU i en gynnsam riktning och till och med får vika sig i viktiga frågor därför att samarbetet inte fungerar. Det är onödigt och behöver ändras. Vi ger därför förslag på tre initiativ som ledarna för våra länder bör genomföra i syfte att stärka Nordens röst och inflytande i Europa: 1. Norden behöver presentera en gemensam syn på Europas framtid. I våras presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en vitbok som innehåller fem framtidsvisioner för EU. Sedan dess har de så kallade Visegradländerna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern gjort ett gemensamt uttalande. Frankrike och Tyskland har också deklarerat att de vill samarbeta nära för att fördjupa integrationen. Nu behöver Norden ge sin gemensamma syn. 2. Norden behöver upprätta ett forum för ett formellt och koordinerat samarbete i EU-frågor, bortom bara faktainsamling och allmänna samtal. Det behövs rutiner som säkerställer att våra nordiska länder får största möjliga inflytande och som garanterar att vi inte motarbetar varandra i viktiga frågor. Aldrig mer får det bli som vid omröstningen om placeringen av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA. Då ställde Norden upp med tre städer som kandiderade mot varandra och Sverige röstade på Milano i stället på Köpenhamn i slutomröstningen. Det viktigaste är inte om det sker inom ramen för Nordiska ministerrådet, Nordic Baltic Eight eller i ett nytt forum utan att det sker. 3. Nordiska rådet borde få en mer framskjuten position och inte bara tjäna som ett forum för att förbereda arbetet i EU utan också fungera som ett komplement till EU när unionen inte förmår göra tillräckligt mycket för att lösa viktiga problem eller när vi vill göra mer än EU. Migrationen är det kanske främsta exemplet på en fråga som Norden kan samarbeta närmare inom, när EU står delvis handfallet, medan miljö- och klimatet och digitalisering är områden där Norden kan göra ännu mer än EU gör i dag. Europas framtid är inte ödesbestämd. Men om Norden inte visar upp en enad front och gör klart vilket slags samarbete vi vill ha kommer andra länder och koalitioner att göra det. Frankrike och Tyskland har aviserat att de ska ha en tät samverkan för att fördjupa och bredda samarbetet till att omfatta frågor som i ett nordiskt sammanhang känns främmande. Till exempel att finans- och skattepolitiken och social- och arbetsmarknadspolitiken ska regleras på EU-nivå. Lika lite som ett mervärde skapas av att vi över huvudet på medborgarna kompromissar med resten av Europa i de här frågorna löser vi de verkliga problem Europa har. Vi i Norden vill inte att EU ska vara smalare, men vi vill att det ska vara mer relevant. Det innebär att EU behöver ge svar på de stora frågorna som inget av land kan lösa på egen hand – från klimatet till det ryska säkerhetshotet, terrorismen, migrationen och konkurrenskraften och jobben för att ge några exempel. Precis som tidigare ska besluten fattas i samförstånd och föregås av genomgripande diskussioner, så att de uppfattas som legitima av medlemsstaterna och medborgarna. Norden ska bli en föregångare i EU. Det område som resten av Europa tittar på när de vill se i vilken riktning vår del av världen rör sig. Norden och EU • Sverige, Danmark och Finland är medlemmar i EU. • Norge omfattas av merparten av EU:s lagstiftning genom medlemskapet i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES. • Norden har drygt 25 miljoner invånare. Det motsvarar fem procent av folkmängden i EU. • Men Nordens andel av EU:s ekonomi är nästan dubbelt så stor och utgör nio procent. Efter Storbritanniens utträde blir den siffran runt 10 procent. • Tillsammans har Sverige, Danmark och Finland ungefär lika många ledamöter i Europaparlamentet som Spanien, ett av EU:s största länder. 10 mars 2018 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3562, "headline": "Viktigare med ökad bemanning än förkortad arbetstid", "summary": "Det är bättre för alla med ökad bemanning i stället för sänkt arbetstid. Sänkt arbetstid med samma bemanning gör det inte bättre för de äldre. Samma arbetsuppgifter som tidigare ska ändå utföras.", "article": "Om man sänker arbetstiden för anställda i äldreomsorgen vill väl de anställda ändå ha samma totala lön som tidigare? Om man sänker arbetstiden från åtta till exempelvis sex timmar per arbetsdag ökar timlönekostnaden med 33 procent för arbetsgivaren. Personalen kommer ändå att ha det precis lika stressigt som tidigare under den tid man jobbar. Vore det då inte bättre att öka bemanningen med 25 procent? Då skulle personalen få det mindre stressigt på jobbet och får mer tid att ta hand om de äldre och kostnaden för arbetsgivaren skulle öka med bara 25 procent. Sänkt arbetstid med samma bemanning gör det inte bättre för de äldre. Samma arbetsuppgifter som tidigare ska utföras, och för den gamle blir det precis lika stressigt som tidigare. Jag tycker att det skulle behövas fler ”händer” i vården. ", "article_category": "other"}
{"id": 3569, "headline": "DN gratulerar: Lill-Babs, artist", "summary": "Barbro \"Lill-Babs\" Svensson var bara femton år när hon upptäcktes. Nu fyller hon åttio och artistkarriären bara fortsätter, att helt lägga av går inte – \"det är för roligt\".", "article": "Som artist är det få som slår Barbro ”Lill-Babs” Svensson när det gäller bredd och rutin. Förmågan och viljan att underhålla har gått som en röd tråd genom hela hennes liv. I grunden finns musiken och sången. Under åren har hon spelat in ett tjugotal fullängdsskivor med hitlåtar som ”Leva livet”, ”En tuff brud i lyxförpackning”, ”Manolito”, ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?”. Tre gånger har hon tävlat i Melodifestivalen – 1961, -63 och -71. Hon har gjort ett otal revyer och krogshower, men även varit musikalartist och agerat framför kameran. Senast nu i tv-serien ”Bonusfamiljen” där hon spelar den lesbiska ”Gugge”. – Den rollen är jätterolig att göra. Det är ett otroligt team, en så härlig stämning. Det är underbart att få spela mot Marianne (Mörck), hon är så kunnig och bra. – Och bara att få göra något nytt i livet. Fasen, jag är ju en åttioårig kärring. Mellan Gugge och Lill-Babs finns en hel del gemensamma drag. De är båda positiva och mycket lösningsinriktade. Men när det kommer till kärlekslivet är de helt olika, påpekar Barbro Svensson. – Jag är så långt från det man kan komma. Men jag gillar henne och vi trivs verkligen ihop. Även om filmjobben inte hör till vanligheterna för Barbro Svensson har hon god vana vid att jobba framför en kamera. Och det finns vissa likheter mellan skådespeleri och artisteri, menar hon. – Det handlar om att vidarebefordra och berätta en text så att budskapet i den går fram. Det spelar ingen roll om det är komik eller drama – det ska nå fram till dem i salongen. Det är väl det jag fått lära mig – att vara rädd om allt det här som våra underbara textförfattare har skrivit. För några år sedan pratade hon om att trappa ned på sina framträdanden. Visserligen har hon dragit ned på takten, men att helt lägga av går inte. Anledningen är att det är för roligt att hålla på och att det är för svårt att säga nej, förklarar hon. Nyligen gjorde hon en liten turné i Norge. Och i januari träffade hon sin musikertrio på Kanarieöarna och lade upp ett program för resten av 2018. Dessutom ska hon ut på turné med vännerna Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson i sommar. – I mars ska jag ut och spela evergreens och gamla jazzlåtar. Det ska bli roligt. Vad är skillnaden när du åker på turné nu mot när du var 25 år? – På den tiden kunde vi göra tre framträdanden om dagen på tre olika platser, det görs inte längre. Då hade man två lådor med sig och några mikrofoner. Nu är det så stort. Förutom när jag åker med Siwan och Ann-Louise. Vi gör det i det lilla formatet där vi får närheten till publiken. Det älskar vi. Alltifrån små teatrar till folkparker. Att kändisskapet skulle avskräcka människor från att prata med henne är inget hon märkt av. Snarare är det tvärtom. – Det är ingen som är rädd för att prata med mig. Folk pratar om allt möjligt med mig. Många berömmer mina döttrar. Det är så roligt. Vad skulle du säga är din främsta styrka? – Min envishet. Jag ger mig inte. Som min mamma brukade säga – ”Allt går utom nyfödda barn”. Det är den bästa visdom jag fått. Mitt motto är ”Du får bara inte ge dig”. Barbro \"Lill-Babs\" Svensson. Gratuleras till: Fyller 80 år den 9 mars. Bor: Lägenhet i Stockholm och hus i Järvsö. Familj: Döttrarna Monica, Malin och Kristin, tio barnbarn och ett barnbarnsbarn. Gör: Artist och underhållare. Valdes 2017 in i Swedish music hall of fame. Aktuell: Med en mindre evergreenturné i mars. Spelar Gugge i SVT:s \"Bonusfamiljen\". Om att fylla 80: \"Det är roligt, tänk att jag får lov att bli det.\" Så firas födelsedagen: I Järvsö vid ett senare tillfälle eftersom jubilaren för närvarande befinner sig på sjukhus med hjärtproblem. \"Jag vet inte vad som händer. Helst skulle jag vilja ha ett mingel där jag får sitta och titta på alla som kommer dit. Jag har upplevt stora bjudningar med vita dukar på Börsen, men nu vill jag att det blir helt kravlöst.\" Läser: \"Nej, jag hinner inte.\" Kliver upp på morgonen: \"När jag vaknar. Det kan vara från klockan sex till klockan nio beroende på hur jag jobbar.\" Bästa middagen: Köttbullar och lingonsylt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3571, "headline": "Forskning: Mobilen inget orosmoment i klassrummet", "summary": "Det är i undervisningens ”mellanrum” som elever använder sina smarta telefoner. Det visar ett svensk-finskt forskningsprojekt om det uppkopplade klassrummet. Forskarna har filmat elever och deras mobiltelefoner på plats i klassrummet.", "article": "Ungdomars mobilanvändande utvecklas i en rasande fart. Samtidigt har just mobiltelefonerna blivit ett slags symbolfråga för arbetsro i klassrummet. Många har åsikter, men ingen utanför klassrummen har egentligen vetat hur det ser ut där. Förrän nu. Ett svensk-finskt forskningsprojekt har under tre års tid närstuderat det uppkopplade klassrummet på plats under lektionerna. – Våra forskningsresultat stämmer inte alls med mediebilden av mobiltelefonen som ett orosmoment i klassrummet som pockar på uppmärksamhet och stör undervisningen, säger Christina Olin-Scheller, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Det är främst under lektionernas ”mellanrum” som mobiltelefonerna används, enligt den här forskningen. Det kan vara när eleven gjort färdigt en uppgift och väntar på en ny genomgång. Telefonerna bidrar då snarare till ett lugn i klassrummet. – Att elever ägnar sig åt andra saker än arbetsuppgifterna är i sig inte nytt. Tidigare kanske man började småprata med bänkgrannen. Nu smyger man upp sin mobiltelefon i stället, säger Marie Tanner, lektor i pedagogiskt arbete. En sak som förvånat de två forskarna var att mobiltelefonerna märktes väldigt lite i klassrummet. När de användes var det så diskret att det knappt gick att upptäcka. Allt gjordes snabbt, anpassat till situationen för att inte märkas eller störa. – Vi ser, i de klassrum vi studerat, att lärare och elever oftast kommer överens om hur mobilen ska användas. Vi har sett väldigt lite konflikter om telefonerna. Man löser det tillsammans, säger Marie Tanner. Det har inte varit något problem att få elever att ställa upp, trots att forskarna varit på plats i klassrummen och filmat under lektionerna. Fokuseleverna har dessutom fått en app på sin telefon som registrerar allt de gör. Mobilskärmen speglas på en dator i ett angränsande rum. Även fokuselevernas datorer i klassrummet har filmats. Forskarguppen har sammanlagt 160 timmar film som redigerats ihop, studerats och analyserats. Något liknande forskningsprojekt har inte gjorts tidigare. – Vi ser precis vad som händer och vad eleverna gör, vad som hänt innan och vad som händer efteråt. Det gör att vi fått ett helt unikt material. Tidigare undersökningar har inte studerat vad eleverna faktiskt använder sina mobiler och sina datorer till i klassrummet, säger Christina Olin-Scheller. Större delen av lektionstiden, cirka 90 procent, användes inte mobiltelefonerna alls. Och när de användes så var det oftast för att söka information eller för mer sociala konversationer i de naturliga pauser som uppstod under undervisningen. Kan man dra några allmänna slutsatser om mobilanvändandet i gymnasiet utifrån studien? – Den bild vi får från de svenska och finska klassrummen är ganska entydig, även om vi inte kan dra några statistiskt generaliserbara slutsatser, säger Marie Tanner. Forskarna menar att den smarta telefonen blir nästan som en förlängning av kroppen för dagens ungdomar. Den öppnar ett fönster till varje elevs privata sfär, men ger samtidigt eleven en mycket större tillgång till omvärlden. Snapchat är den absolut dominerande användningen med åtta procent av tiden, följt av informationssökning, Facebook och Messenger. Forskarna ser inga större skillnader mellan pojkar och flickor eller mellan svenska och finska elever i hur de använder telefonerna. Däremot varierar användningen mellan elever. Sammanlagt är det ett femtontal fokuselever som följts under skoldagar på olika typer av lektioner. En av fokuseleverna är Tilda som går sista året på ett studieförberedande program. Hon använder mobiltelefonen under ungefär en tiondel av lektionstiden. Oftast handlar det om snabba meddelanden till kompisar och uppdateringar på Snapchat. Men hon använder även telefonen för att söka information i skolarbetet. Telefonen blir också en länk till kompisar utanför klassrummet. Till exempel har hon en Snapchatkonversation med en klasskompis som försovit sig och som ber Tilda meddela läraren. Konversationen pågår samtidigt som Tilda intresserat följer en föreläsning om olika filosofiska inriktningar. När Tilda själv låg hemma sjuk blev mobiltelefonen ett sätt för henne att närvara i klassrummet. En kompis höll henne underrättad om vad som hände under föreläsningen om filosofi. Tilda medverkade med frågor och kommentarer. – Klassrummet är en viktig plats för elever. Det är där man träffar kompisar. Och det är där man ska lära sig saker också. Man vill inte missa vad som händer, säger Marie Tanner. Tanken från början var att följa mobilanvändandet men ganska snabbt insåg forskarna att de även måste ta med datorerna. Så man studerade hela det uppkopplade klassrummet. – Det handlar om ett relationsbyggande som pågår hela tiden. Vi måste ta diskussionen hur vi hanterar detta i det fysiska rummet, vare sig det handlar om klassrummet vid middagsbordet eller i tv-soffan på kvällen, säger Marie Tanner. Förutom att filma eleverna har forskarna gjort djupintervjuer med fokuseleverna. De är väldigt medvetna om hur de använder mobilen. De har full koll på om det finns wifi tillgänglig eller inte – för att slippa slösa på sin egen datamängd. – Vi är fascinerade av hur mycket eleverna reflekterar över mobilanvändningen. De är inte alls aningslösa. Alla har sina egna strategier för hur de ska hantera telefonen. Ungdomarna är verkligen en underskattad resurs för att ta diskussionen vidare, säger Christina Olin–Scheller. Ibland kan eleverna bli lite stressade över kraven på att vara tillgängliga och på att svara omedelbart på olika typer av meddelanden. – Chattandet är otroligt viktigt för dem. Det handlar mycket om att skapa relationer och att stötta sina kamrater, säger Marie Tanner. En fråga som däremot spelar minimal roll är vilket märke eller modell telefonen har. Mobiltelefonens status är en ickefråga för de intervjuade eleverna, enligt forskarna. Studien har gjorts på gymnasiet eftersom forskningsmetoden kräver ganska mycket av elevernas medverkan, vilket kan vara lättare för äldre elever. Tror ni att ni fått samma resultat i grundskolan? – Pilotstudier har genomförts på videomaterial från högstadieskolor både i Sverige och i Finland. Mobilerna verkar där användas på i stort sett liknande sätt som på gymnasiet. Utvecklingen går dock snabbt, användningsmönster och vilka appar man använder har förändrat sig mycket över några års tid, säger Marie Tanner. Forskarna menar att satsningen på att digitalisera skolan skett utan fördjupande diskussion om hur digitaliseringen ska gå till och vad den ska användas till. De talar om ett paradigmskifte med många olika aktörer, intressen och agendor som skolorna och lärarna har att navigera bland: Datorföretagen som vill sälja datorer. Andra företag som vill sälja mjukvaror eller utbildning. Ytterligare andra som vill sälja supporttjänster. Skolpolitiker och tjänstemän som vill ut med datorer i klassrummen för att kunna bocka av sin digitaliseringsstrategi. – Sedan lämnas lärarna ensamma med att finna nya undervisningsformer utan fördjupad diskussion om vad det innebär eller varför. Det är arbetskrävande och kan skapa frustration hos lärarna, säger Marie Tanner. De två forskarna har reagerat på att omvärlden har en positiv syn på datorer i skolan, vilket det också satsats väldigt mycket pengar på, medan det samtidigt i debatten ofta finns en kritisk syn på mobiler i skolan. – Båda kan användas både socialt och för lärande och är olika uttryck för samhällets och skolans uppkoppling. Vi tycker att debatten kunde vara lite mer nyanserad. Kanske borde vi i stället diskutera vad uppkopplingen innebär för undervisningen, lärandet och det sociala samspelet i klassrummet, säger Marie Tanner. Forskarna pekar på att digitaliseringen kan möjliggöra en ganska stor grad av individanpassning. Elever kan utföra sina uppgifter när som helst och var som helst. De hittar sina egna sökvägar till fakta. Men detta sker också ”under lärarens radar”, vilket innebär nya utmaningar. – Digitaliseringen minskar inte ansvaret för läraren. Snarare ökar den ansvaret för att ta ett ledarskap i klassrummet, säger Christina Olin–Scheller.  Uppkopplade klassrum Ett svensk-finskt forskningsprojekt som under tre år ingående ska studera hur elever använder sig av sina smarta telefoner och skolans datorer i klassrummet. I Sverige har studien genomförts i en medelstor svensk stad, på både studieförberedande och yrkesförberedande program på gymnasiet. I Finland på tre orter i huvudsakligen svenskspråkiga orter, motsvarande studieförberedande program. Ett femtontal fokuselever har filmats och intervjuats. Projektet är en kvalitativ studie som ska leda till ökade kunskaper om smarta telefoners roll i klassrummet med hjälp av videoinspelningar, fältanteckningar och intervjuer. Projektet avser också att utveckla forskningsmetodiken på området. Forskningsprojektet är ett samarbete mellan Karlstads universitet och Helsingfors universitet och Åbo akademi i Vasa. ", "article_category": "other"}
{"id": 3605, "headline": "”Här är vallöftena som vi i metoo-uppropen vill se”", "summary": "DN DEBATT 6/3. Vi har tagit fram sju gemensamma åtgärdsförslag som vi menar kan bidra till att skapa ett samhälle fritt från sexism, sexuella trakasserier och övergrepp. Vi menar att dessa förslag utgör utmärkta vallöften för de politiker som säger sig vilja se ett tryggare Sverige, skriver initiativtagare och administratörer från 65 metoo-upprop.", "article": "Hösten 2017 slog #metoo ned i Sverige. Uppropen skakade om, kanske för att det utbredda samhällsproblem och den otrygghet tusentals vittnade om hade gått många förbi. Folkrörelsen #metoo upphörde inte när hashtaggen slutade trenda. I dag samarbetar initiativtagare och administratörer från hela 65 #metoo-upprop för ett jämställt och tryggare samhälle. Tillsammans samlade vi ihop hundratusentals röster som krävde ett slut på sexism, sexuella trakasserier och övergrepp. Under årets valrörelse pekar mycket på att den ökade otryggheten i samhället blir den viktigaste valfrågan. Vi hoppas att det innebär att samtliga politiker tar den otrygghet tusentals vittnade om under #metoo på allvar och kommer med förslag på åtgärder för ett jämställt och tryggare samhälle. Ett lämpligt första steg är att samtliga riksdagspartier röstar för en ny sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke och oaktsamhet, när propositionen läggs fram under våren. För att underlätta politikernas arbete med att skapa ett samhälle fritt från sexism, sexuella trakasserier och övergrepp har samordningsgruppen för #metoo-uppropen tagit fram sju gemensamma åtgärdsförslag. Vi menar att dessa utgör utmärkta vallöften för de politiker som säger sig vilja se ett tryggare Sverige. 1. Använd #metoo-uppropens expertis i statliga utredningar. Ett antal utredningar har aviserats sedan höstens #metoo-upprop. Bland annat ska Jämställdhetsmyndigheten samla och sprida kunskap om sexuella trakasserier och en utredning om effektivare sanktioner mot arbetsgivare som nonchalerar övergrepp på sin arbetsplats ska tillsättas. Använd #metoo-uppropens breda och samlade kompetens genom att inkludera oss i referensgrupper och göra oss till självklara remissinstanser i relevanta utredningar. Vi ser fram emot att bistå både dessa och fler utredningar som kopplar till den problematik uppropen uppmärksammat. 2. Satsningar på sex-, samlevnads- och samtyckesundervisning. Enligt läroplanerna ska frågor som rör sexualitet, kön, jämställdhet och relationer integreras i de flesta skolämnen och genomsyra all verksamhet. Trots detta visar en undersökning från Skolinspektionen att få skolor har en tillräckligt bra sex- och samlevnadsundervisning och att värdegrundsarbetet inte är kopplat till detta. Därför bör sex-, samlevnads- och samtyckesundervisning införas som obligatoriskt ämne i samtliga utbildningar för all förskole- och skolpersonal. Skolverket bör också införa en särskild satsning inom ramen för det Nationella skolutvecklingsprogrammet. 3. Inför nationell visselblåsarfunktion för landets skolor. I den nuvarande skollagen ligger arbetet med att hantera anmälningar om sexuella övergrepp i skolan utanför Skolinspektionens mandat. Regeringen har uttryckt en vilja att skärpa skollagen så att Skolinspektionen ska ha möjlighet att belägga skolor med vite för bristande arbete mot sexuella trakasserier. Vi ställer oss bakom förslaget och vill dessutom att Skolinspektionen inför en nationell visselblåsarfunktion dit utsatta elever och skolpersonal kan vända sig för hjälp och för att anmäla skolor där sexuella övergrepp och trakasserier förekommer. 4. Obligatoriska utbildningsmoment kring sexuellt våld. Alltför många brottsoffer vittnar om undermåligt bemötande, vilket ökar risken för ytterligare traumatisering. I dag är det till exempel inte obligatoriskt på polisutbildningen att genomgå en utbildning i vad som kännetecknar sexuellt våld och vanliga traumareaktioner hos brottsoffren. Vi kräver att obligatoriska utbildningsmoment kopplat till sexism, destruktiva könsroller, samtycke, sexuellt våld och korrekt bemötande av utsatta införs på samtliga utbildningar där yrkesverksamma möter sexualbrottsoffer, såsom jurister, poliser, socionomer, personalvetare och vårdpersonal. Vi vill också se särskilda satsningar på obligatorisk vidareutbildning för redan verksamma inom dessa yrken. 5. Ökad satsning på stöd och behandling. Vi vill se ökade och riktade anslag till vården och kvinnojourer för skydd, verksam psykologisk behandling och medicinsk vård för fysiska skador till alla som utsätts för sexualbrott, våld i nära relationer och förtryck i hederns namn. Detta är i synnerhet viktigt för de som utsätts för upprepade övergrepp och behöver hjälp att ta sig ur situationen och därefter bearbeta sina upplevelser. Vi vill också se ökad tillgänglighet till ekonomiskt stöd för utsatta. Brist på pengar ska aldrig vara ett hinder för frihet från övergrepp, oavsett om det handlar om att lämna sin partner, en anställning eller ta sig ur prostitution. 6. Skärpta krav på aktiva åtgärder och rapportering i arbetslivet. Alla arbetsgivare måste arbeta förebyggande så att ingen riskerar att bli utsatt för sexuella trakasserier, men en undersökning från Diskrimineringsombudsmannen (DO) visar att bara en av sex arbetsgivare känner till kravet på aktiva åtgärder. Vi vill se skärpta krav på det preventiva arbetet, till exempel att det integreras i bolagsstyrningen och redovisas utförligt. I dag tillhandahåller DO inte heller tillräckligt bra material som stöttning. Det finns inspirerande politiska förlagor inom anti-korruptionsområdet som haft reell påverkan, bland annat UK Bribery Act med tillhörande checklistor och riktlinjer för lämpliga förfaranden, som hjälper företag att följa lagen. 7. Utred fler anmälningar om sexuella trakasserier i arbetslivet. DO har ansvaret att följa upp anmälningar om en arbetsgivare inte uppfyllt sin skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot sexuella trakasserier. DO driver dock endast vidare prejudicerande fall och övrigt utredningsansvar läggs på lokala antidiskrimineringsbyråer med små resurser, som dessutom inte finns i hela landet. För få anmälningar leder därför till utredningar, tillsynsåtgärder och sanktioner mot arbetsgivare. Vi vill se en satsning så att avsevärt fler anmälningar om sexuella trakasserier utreds. Fler arbetsgivare måste få kännbara konsekvenser när de brister i sitt arbetsgivaransvar. Frågan om ett jämställt och tryggare samhälle är angelägen för alla, oavsett partitillhörighet. I dag tisdag arrangerar samordningsgruppen för de 65 #metoo-uppropen ett möte på Historiska museet, dit vi bjudit in jämställdhetsminister Åsa Regnér för en fördjupad dialog kring hur vi tillsammans kan lösa detta samhällsproblem. Det är vi alla skyldiga de hundratusentals som har skrivit under och stöttat #metoo-uppropen för ett slut på sexism, sexuella trakasserier och övergrepp – i skolan, i hemmet, på våra arbetsplatser och i samhället i stort. Alla undertecknare Artikeln undertecknas av en samordningsgrupp som består av initiativtagare och administratörer från 65 #metoo-upprop. Några undertecknar med namn här, andra har valt att vara anonyma. #akademiuppropet, akademikernas upprop #allmänhandling, myndighetsvärldens upprop Anna Toss Elin Törnqvist Ingrid Mårtensson Marika Hjälsten Ninna Trottner #arbetsfel, HR och personalvetarnas upprop Elin Lundqvist Tracy Lorentzson #banaväg, transportbranschens upprop #bortabrahemmavärst, upprop mot sexuellt våld i hemmet Hanna Kaiser Barnes Karin Tennemar #dammenbrister, finlandssvenska uppropet #deadline, journalisternas upprop Emma Lindqvist Johanna Lindqvist Förlags-, bok- och litteraturvärldens upprop (utan hashtag) #givaktochbitihop, försvarets upprop #hjälpaintestjälpa, personliga assistenters upprop #ickegodkänt, skolpersonalens upprop Marika Lövström Sofia Lundström Sofie Boström Ulrika Konstig #ikulturarbetarnasrum, kulturarbetarnas upprop Astrid Andersson Lilliehorn Noomi Riedel #imaktenskorridorer, politikernas upprop Carina Benjaminsson Lina Stenberg #inationensintresse, Uppsalastudenternas upprop Cecilia Tiscornia Emilia Wittfooth Karolina Andersdotter Sofia Ludén #intebättreförr, pensionärernas upprop #intedinhora, kvinnor och transpersoner i prostitution #inteförhandlingsbart, fackföreningsrörelsens upprop #inteminskuld och #påvåravillkor, bank-, finans- och försäkringsbranschens hopslagna upprop Hilma Björk Louise Thilander #killtheking, hårdrockarnas upprop #konstnärligfrihet, yrkesverksamma inom bild- och formkonsten #larmetgår, räddningstjänstens upprop #lexlotta, upprop mot våld i hemmet Maria Hallenius #listanärstängd, nattklubbsbranschens upprop #lättaankar, sjökvinnornas upprop Cajsa Fransson Frida Wigur Linda Svenson #medvilkenrätt, juristernas upprop Caroline Snellman Emma Fagervall Ida Kjos Maria Nääv #metoobackstage, kvinnor bakom scen och kamera Anna Velander Gisslén Åsa Kalmér Modebranschens upprop (utan hashtag) #nomore, skoledarnas upprop #nustickerdettill, vårdpersonalsuppropet #närmusikentystnar, musikbranschens upprop #nödvärn, polisernas upprop Kerstin Dejemyr Maria Larsson Meta Broddare #omniberättarlyssnarvi, psykologernas upprop Amanda Simonsson Charlotte Ulfsparre Johanna Ekdahl #orosanmälan, socialarbetarnas upprop Frida Svensson Linda Gustafsson Marion Hellgren Ninni Carlsson Stina Birgegård #påminvakt, bevakningsbranschens upprop #rättattbearbeta, uppropet för adekvat vård efter övergrepp Samordningsgruppen (ej knutna till ett specifikt upprop) Elin Andersson Emmy Lilliehorn Ida Östensson Linda Sandberg Maria Sandgren #sanningenskagöraerfria, det frikyrkliga uppropet Caroline Jörnland Esther Kazen Karin Ingridsdotter #sistabriefen, reklam-, pr- och kommunikationsbranschens upprop Elin Ahldén Ellinor Ekström Maja Stridsberg Mimmi Sköldberg #sistasetet, träningsbranschens upprop #sistaspikenikistan, byggbranschens och arkitekternas upprop Cajsa Winge Emmelie Renlund #skrattetihalsen, komikernas upprop #skiljagnarnafrånvetet, de gröna näringarnas upprop Annika Bergman Matilda von Rosen #slutavverkat, skogsbranschens upprop #slutvillkorat, kvinnor med normbrytande funktionalitet eller funktionsnedsättning Denise Cresso #slådövörattill, dövcommunityts upprop Mia Modig Elsa Brunemalm Malin Kvitvær Jannicke Kvitvær #ståuppigen, kampsportarnas upprop #teknisktfel, teknikbranschens upprop Linda Rydén Linda Sandberg Jessica Nettelblad Johanna Mannung Julia Ekholm Sara Jonasson #theshowisover, cirkusvärldens upprop #timeout, idrottsrörelsens upprop Isabelle Widmark #tystdansa, dansarnas upprop #tystdiplomati, utrikesförvaltningens upprop #tystiklassen, skolelevers upprop #tystnadtagning, skådespelarnas upprop Louise Raeder #underytan, upprop mot hedersrelaterat våld och förtryck Galaxia Elias #utanskyddsnät, kvinnor och icke-binära i beroende, missbruk, kriminalitet och prostitution #utantystnadsplikt, läkarnas upprop Sandra Zetterqvist Tilander Stina Salander #utgrävningpågår, arkeologernas upprop Petra Aldén Rudd #vardeljus, Svenska kyrkans upprop Anchi Björck Anne Sörman Jenny Nordström Jiang Millington #vikokaröver, restaurangbranschens upprop Anonym Chimen Asadi Hanna Nordberg #virivermurarna. Kriminalvårdens upprop Malin Isaksson Mia Blomberg Katarina Eman Risberg #visjungerut, sångerskorna upprop #visparkarbakut, hästnäringens upprop Caroline Crafoord Mika Thalén #vispelarintemed, speluppropet #vårdensomsvek, patienternas upprop Natalia Valiente Vecchio #youthworktoo, fritidsledarna och ungdomsverksamhetsuppropet #ålandockså, ålänningarnas upprop 6 mars 2018 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3612, "headline": "E-teknik enda chansen för skolan att förbättras", "summary": "Skolan utvecklas inte beroende på att vi inte kan, utan för att vi inte vill. Lärarhögskolor och lärarfack vägrar modernisera och effektivisera vårt undervisningssystem. Med modern teknik kan vi skapa en skola där alla elever får förstklassig utbildning.", "article": "Det finns ingen annan effektiv och hållbar lösning på skolproblemet än att använda modern teknik. Lösningen är att ersätta läraren som undervisare med en kunskapsdator, som med dygnet runt-kapacitet kan ge varje elev personifierad och likvärdig kunskapsundervisning av högsta kvalitet. Sådan teknologi finns tillgänglig. Ett exempel är The Khan Academy som undervisar cirka 100 miljoner elever i 190 länder. Men detta kräver en ny organisation och utökat kursinnehåll för att motsvara den moderna tidens krav. Frågan har utretts av två internationella Unesco-kommissioner. Med deras förslag och med modern teknik kan vi skapa en skola där samtliga elever får en individuellt anpassad, förstklassig, likvärdig och modern utbildning på heltid. Alla skolor oavsett var de är belägna kan få samma kvalitet. Dessutom skulle skolkostnaderna kunna halveras. Varför i hela friden gör vi inte så? Svaret är enkelt. Skolutveckling leds och styrs av lärarhögskolor och lärarfack som har enorm politisk makt. De vägrar att modernisera och effektivisera vårt undervisningssystem och acceptera att skolan måste utvecklas på samma sätt som alla andra samhällsinstitutioner har gjort – ofta med stora, svåra och smärtsamma förändringar. 2015 års Skolkommission var närmast ett fiasko och kunde inte komma upp med något matnyttigt för skolutvecklingen eftersom den moderna teknikens möjligheter att förbättra skolan ignorerades. Skolan ligger i dag på en utvecklingsnivå som är jämförbar med att Volvo fortfarande skulle producera PV444, Ericson Cobra-telefonen och Halda bygga handskrivmaskiner. Det är katastrofalt för eleverna, föräldrarna, samhället, näringslivet och Sveriges framtid och ansvarslöst av skolansvariga att inte utreda och utnyttja de enastående goda möjligheterna som finns att med modern teknik skapa en jämlik, förstklassig och samhällsbyggande skola. En sådan också kan verksamt bidra till att hållbart lösa dagens svåra ungdoms-, välfärds- och immigrationsproblem. Är detta inte ens värt att diskutera? Fredrik Johansson nämner i sitt inlägg att det spås att ett av världens största framtida företag blir ett utbildningsföretag. Det med största sannolikhet riktigt. Det finns fortfarande möjlighet att det företaget blir svenskt – om vi agerar snabbt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3620, "headline": "Lär nyanlända engelska i stället för svenska", "summary": "Resurserna för språkundervisning vid integrationen är överbelastade både när det gäller ekonomi och lärare. Engelska bör därför vara det första språket att lära vid integrationen av nyanlända. Svenska behöver bara de som stannar varaktigt i Sverige lära sig.", "article": "”Tala är silver men tiga är guld.” Det gamla talesättet fungerar dock inte alltid. Ibland är det nödvändigt och bra att lyssna och förstå, men det är ett stort handikapp att inte kunna uttrycka sig begripligt på ett språk som merparten i Sverige och större delen av Europa förstår. Varför inte satsa på ett språk som alla måste lära sig förr eller senare? Oavsett om du studerar, arbetar eller sköter hemmet är engelska ett måste för att klara vardagen. Resurserna för språkundervisning vid integrationen är överbelastade både när det gäller ekonomi och lärare. Visst är det ett politisk inkorrekt förslag, men om det förverkligades skulle det kunna lösa många sociala problem. Engelska är lättare att lära sig än svenska. Flertalet barn och vuxna förstår och/eller talar redan skaplig engelska. Så varför inte inleda integrationen med ett internationellt språk? Det är bättre att tala halvbra engelska än dålig svenska. Risken för mobbning skulle minska. Dessutom är engelska samt betydligt mer användbart om man inte stannar i Sverige. Diversifierad hemspråksundervisning som oftast saknar erforderliga resurser kan begränsas till engelska. För de som stannar i Sverige kan svenska för invandrare tillämpas som ett andra steg i integrationen. ", "article_category": "other"}
{"id": 3643, "headline": "Utred vilka ämnen som skadar kvinnor", "summary": "Vilka ämnen i städkemikalier som skadar kvinnors lungor behöver snarast utredas. Vi ska inte bara bekymra oss om dem som städar i ojämlika förhållanden. Alla är lika mycket värda.", "article": "Att sprejrengöring borde förbjudas i konsumentledet avfärdar Jenny Ahlmark med att även andra rengöringsmedel kan skada kvinnors lungor. Av den studie som hon refererar till framgår att så kan vara fallet, men man vet inte varför. I vilket avseende blir kvinnors risk för lungsjukdom mindre för att man ignorerar den största hälsofaran motiverat att det också finns andra faror? Om man läser studien noggrant finner man att det helt saknas analyser av hur städkemikalier hanteras och påståendet om att också vanliga icke sprej-applicerade kemikalier skulle orsaka lungskador är mycket dåligt utrett. Därför finns det mycket goda skäl att utreda vilka ämnen som skadar kvinnors lungor. För vi ska väl inte bara bekymra oss om dem som städar i ojämlika förhållanden – alla är lika mycket värda. ", "article_category": "other"}
{"id": 3660, "headline": "Rätt peta lärarvikarie som vägrar att skaka hand", "summary": "Kunskapsskolan gjorde rätt som inte lät en kvinnlig lärarvikarie fortsätta som av religiösa skäl vägrade att skaka hand med manlig arbetskollega. Vi måste slå vakt om de sekulära landvinningar som gjorts, framför allt i skolan.", "article": "Ofta när vi tänker på ordet diskriminering föreställer vi oss att det finns två aktörer – ”diskriminören” och den diskriminerade. Detta stämmer dock inte alltid – i vissa fall uppstår konflikter då två parter utsätter varandra för diskriminering. Ett exempel för några år sedan var ett fall med en barnmorska som vägrade assistera vid aborter med hänvisning till sin kristna tro och därför förlorade arbetet och stämde arbetsgivaren för religiös diskriminering. I det fallet dömde Arbetsdomstolen till arbetsgivarens förmån. Det skulle vara oroväckande om utfallet mellan lärarvikarien och Kunskapsskolan blir ett annat när målet ska avgöras i april. Diskussionen handlar om att lärarvikarien Fardous El-Sakka, som är troende muslim, inte fick fortsätta sin tjänst på Kunskapsskolan för att hon vägrat skaka hand med en manlig arbetskamrat, med hänvisning till sin religiösa övertygelse. Det kan sammanfattas som att hon blev diskriminerad för att hon diskriminerade. Därmed är frågan vems diskriminering som ska vara överordnad. Vem har tolkningsföreträde? Ska skolans värdegrund eller en specifik tolkning av islam gälla på skolan som arbetsplats? Min egen åsikt är att vi bör slå vakt om de sekulära landvinningar som miljoner människor offrat sina liv för att vi i dag ska åtnjuta – bland annat att utbildning och religion ska vara åtskilda. Jag känner många som utövar islam, och jag vet att deras trosutövning ger deras liv mening och får dem att varje dag gå upp ur sängen med förvissningen om att påverka världen åt en god riktning. Men i skolmiljö ska en anställd aldrig – oavsett motivering – ha rätt att diskriminera en arbetskollega eller elever. Framför allt kan man misstänka att en lärare med starka religiösa övertygelser visavi det motsatta könet får svårare att hantera manliga elever, förutom risken att läraren kan särbehandla elever på grundval av deras religiösa bakgrund. Det går att ifrågasätta om en medlem i högerpopulistiska partier kan fungera som skollärare. På samma sätt måste man få diskutera om en övertygelse om att de som inte delar ens egen religion är fördömda verkligen är förenlig med skolans värdegrund. Vad är det som bör gälla inom skolområdet? Är läraren där först och främst i egenskap av representant för sitt kön, sin hudfärg, sin sexuella läggning, sin politiska och religiösa tillhörighet – eller är hen där som representant för skolväsendet? Valfrihet och frihet att bejaka sin identitet är en grundmurad del av vår liberala demokrati. Samtidigt bör olika regler gälla i hemmet, det offentliga rummet och på arbetsplatser. I skolmiljön kan inte varje individs personliga preferenser eller värderingar tillåta dem att behandla människor olika på grund av kön, etnisk härkomst, sexuell läggning eller religion. Det är centralt att varje lärare förstår det. Om vi ska kunna bevara vår demokrati och frihet måste skolan förbli ett forum där läraren representerar värdegrunden – vilka värderingar och vilken kultur som de nya generationerna ska bevara och arbeta vidare med. Jag är emot diskriminering. Därför anser jag att Kunskapsskolan i grund och botten agerade rätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3672, "headline": "Städning är farligt för kvinnor", "summary": "En ny studie visar att kvinnor – men inte män – kan skada sina lungor permanent av att använda rengöringsmedel vid städning. Förändringar måste ske både i hemmen och på arbetsmarknaden för att förhindra denna orättvisa som många kvinnor utsätts för.", "article": "Förra veckan publicerades i flera nyhetsmedier, bland annat Sveriges Television, resultatet av en norsk studie som visar att kvinnor kan bli sjuka av städning. Anledningen är att rengöringsmedlen kan skada lungorna permanent och risken för astma hos kvinnor ökar redan vid städning en gång i veckan. Mäns lungor verkar däremot inte skadas, vilket kan förklaras med att deras lungor tål kemikalier bättre. Att vara kvinna och arbeta som städare kan enligt studien jämföras med en storrökares lungfunktion. Eftersom studien var omfattande, då forskarna hade följt över 6000 personer under 20 år, finns anledning att ta resultatet på stort allvar. Men till min förvåning har varken en diskussion eller knappt ens en reaktion på de nya rönen har märkts i medierna. Jag ser tre viktiga slutsatser att dra av studien: 1. Studiens resultat kan ses utifrån jämställdhetsperspektiv. Huvudansvaret för städning i hemmet ligger fortfarande på kvinnor. Även om jämställdheten i Sverige ökar är fortfarande skillnaderna mellan kvinnor och män stora. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) lade kvinnor 2014 en timme mer per dag på hemarbete än männen, och just städningen är den del av hemarbetet där kvinnor har mycket mer ansvarän män. Förutom orättvisan att kvinnor utför mer obetalt arbete och dessutom har mindre fritid, finns alltså nu bevis för att detta gör kvinnor permanent lungsjuka i högre omfattning än män. 2. Om vi också utgår från ett klassperspektiv visar studien att risken för att bli lungsjuk är hög för städare. Hälften av denna yrkesgrupp utgörs av utrikesfödda. Två tredjedelar av dem är kvinnor enligt SCB, och av samtliga städare är 75 procent kvinnor. Addera även undersköterskor där de flesta är kvinnor och som ofta har städning som en arbetsuppgift. Kvinnor inom nämnda arbeten är alltså inte bara underbetalda med stressiga arbeten. De har dessutom en högre risk än andra att förstöra sin lungkapacitet som kan ge sjukskrivning eller förtidspensionering som följd. En annan klassaspekt är att rut-avdraget i stor grad utnyttjas av hushåll med höga inkomster medan hushåll med låga inkomster knappt använder bidraget alls. Det betyder att kvinnliga städare bidrar med sin hälsa medan de som har råd att anlita städhjälp slipper bli lungsjuka. 3. Studiens resultat kan även analyseras utifrån ett miljöperspektiv. Rengöringsmedel som innehåller skadliga kemikalier skadar miljön då de kommer ut i vattendrag och påverkar andra levande organismer negativt. Den övergripande slutsatsen är att det måste ske en förändring. I praktiken innebär det att männen måste ta ett större ansvar för städning i hemmet. Jämställdhetsministern bör ta upp frågan för diskussion om hur detta kan åstadkommas. Även arbetsgivare måste ta ansvar för detta genom att sluta använda alla rengöringsmedel som kan skada de anställdas lungor. Fackliga företrädare samt Arbetsmiljöverket bör driva detta. Det bör också spridas information om hur rengöringsmedel ska hanteras för att inte riskera kvinnors hälsa och vår miljö och vilka alternativ som finns (forskarna i studien lyfter fram vatten, en mikrofibertrasa och ekologisk tallsåpa). Eventuellt behövs nya miljölagar. Det är dags att reagera och agera i denna kvinno-, klass- och miljöfråga.  ", "article_category": "other"}
{"id": 3679, "headline": "”Varför vänta med att lösa vårdproblemen, Löfven?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 26/2. Vi går nu in i en ny budgetförhandling och vi ser inga anledningar att vänta med satsningar på vården och vårdens anställda utan ser att vi redan nu kan komma överens om hur vi ser på resurserna och behoven i vården de kommande fyra åren, skriver Jonas Sjöstedt (V), partiledare.", "article": "Det är med glädje vi ser att Socialdemokraterna nu säger att de ser problemen i vården, både resursbristen och den stora ojämlikheten. För oss är detta inga nyheter. Högerns tanke om att marknaden kunde lösa vårdens problem har inte bara misslyckats med köerna, utan också lett till att den som verkligen behöver vård nu tycks få den sist av alla. I förra årets budgetförhandlingar drev Vänsterpartiets igenom satsningar på vården på 4,7 miljarder. Det handlade om bättre arbetsvillkor, satsningar på förlossningsvården och på psykisk hälsa och psykiatri. Vi har också förbättrar möjlighet till vård för alla de som inte har råd: vi har tagit bort avgiften i primärvården för de som är över 85 och för mammografi, fördubblat tandvårdsbidraget och infört gratis medicin för barn. Vi går nu in i en ny budgetförhandling och vi ser inga anledningar att vänta med satsningar på vården och vårdens anställda utan ser att vi redan nu kan komma överens om hur vi ser på resurserna och behoven i vården de kommande fyra åren. Vi är övertygande om det blir bättre för Sveriges patienter än om Socialdemokraterna ska försöka hindra C och L från att sänka skatten ännu mer. Det som behövs för att vården ska få de resurser som behövs för att kunna ge alla en bra vård är tvärtom att de rikaste i samhället i högre grad måste vara med och finansiera vår gemensamma välfärd. Stefan Löfven missar i sin artikel hur marknadstänkandet i vården har gjort att vårdbolagens behov blivit viktigare än patienternas. De sjukaste patienterna trycks undan till förmån för de friskaste eftersom de senare är lättare att tjäna pengar på. Vårdens främsta resurs – personalen – tvingas lägga allt för mycket energi på lönsamhetskalkyler och annat pappersarbete som har följt på marknadsanpassningen i stället för att göra sitt jobb: hjälpa oss. Därför kan man i dag inte vara säker på att man får den vård man behöver. Därför stängs avdelningar, därför får den som behöver vården mest vänta på vård, därför är det brist på vårdplatser och avhopp av erfaren personal till bemanningsbolag, eller bort från vården över huvud taget. Löfven skriver påfallande lite om den viktigaste åtgärden som behövs för att skapa en sjukvård att lita på: att få stopp på vinstjakten. Regeringen har visat väldigt lite intresse för den frågan men tack vare oss kommer en utredning om hur vi tar bort vinstjakten i vården att presenteras i juni. Vår uppmaning till Stefan Löfven är att tillsammans med oss i valrörelsen 2018 ta strid för en sjukvård som sätter patientens intresse före vårdbolagens. Vår fråga nu är – varför vänta till nästa mandatperiod med att göra saker som behöver göras här och nu? Vänsterpartiet ser gärna en plan för stora satsningar på vården och då i synnerhet sådana satsningar som ger mer personal och bättre arbetsvillkor. Vi vill självklart ge rätt till heltid, slopa både allmän visstid och möjlighet för arbetsgivarna att hyvla ner personalens tider och dessutom korta arbetstiden. Så kan vi se till att svensk sjukvård håller högsta kvalitet och att den gör det för oss alla, oavsett vilka vi är eller var i landet vi bor. 26 februari 2018 Debattartikel Stefan Löfven (S): ”Vi vill utöka vårdpersonalen med 14.000 personer till 2022” Repliker Anders W Jonsson (C), sjukvårdspolitisk talesperson: ”Löfven har svikit löftet om cancerköerna” Jonas Sjöstedt (V), partiledare: ”Varför vänta med att lösa vårdproblemen, Löfven?” Ulf Kristersson (M), partiledare: ”Under Löfvens regering har vårdköerna fördubblats” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3680, "headline": "Liberalism behöver inte betyda vinstmaximering", "summary": "I liberal ideologi är människor fria att göra som de vill så länge de inte skadar andra eller utövar tvång gentemot dem. Det finns inget i liberalism som säger att man måste sträva efter vinst eller inte får dela med sig.", "article": "Christer Örnholt blandar i sitt inlägg återigen ihop intention med ideologi när han skriver att den liberala marknadsekonomin har ”vinstintresse och privat ägande [som] naturlig utgångspunkt för mänskligt samhällsbygge”. Skillnaden mellan den liberala och den socialistiska ideologin är inte huruvida människor värnar om och delar med sig till de svaga eller inte, utan består just i synen på individen: är hon ett självändamål eller ett medel för ”samhällets” mål? I den liberala ideologin är människor fria att göra som de vill så länge de inte skadar andra eller utövar tvång gentemot dem. Om de väljer att eftersträva vinst eller inte är egalt. Det finns ingenting i liberalismen som varken säger att man måste sträva efter vinst eller att man inte får dela med sig. Den liberala övertygelsen är inte att vi inte ”behöver” hjälpa. Det centrala är den individuella bestämmanderätten, inte vilka drivkrafter som styr varje individs faktiska beslut. Den ”naturliga altruism” som i stället antyds vara inbyggd i ett socialistiskt system är i praktiken inget annat än just ett fysiskt tvång. Den har ingenting med ”samvete” att göra, man väljer inte att dela med sig för att systemet heter socialism. Man omfördelar inte vinsten av egen fri och god vilja, utan för att man måste. Staten med sitt våldsmonopol ger en inget alternativ. Det är alltså inte ideologin som bestämmer om människor har ett egenintresse eller inte, och egenintresset avgör heller inte vilken ideologi som faktiskt råder. Samhället är inte socialistiskt för att människor hjälper varandra, och inte heller liberalt för att de drivs av viljan att göra en vinst. Att diskutera hur vi förhåller oss till andra människor är alltid relevant, men att påstå att grunden för de olika ideologierna är de intentioner som driver oss är såväl felaktigt som fördummande. ", "article_category": "other"}
{"id": 3692, "headline": "Barn bör få sova middag på förskolan", "summary": "Det är fel att hålla barn vakna på dagen för att de ska somna tidigt. Barn som ofta vilar under dagen utvecklar sitt språk bättre. Just middagssömnen verkar även vara bra för att konsolidera minnesintryck i största allmänhet.", "article": "Förr var det naturligt att barn sov middag i förskolan. I Schweiz och Island sover många barn upptill femårsårsåldern middag. Men i vårt land kräver numera kräver flera föräldrar att barnen hålls vakna hela dagarna. Anledningen – som det påpekas av en pappa i ett inlägg på DN Åsikt – är att det blir svårt att lägga barnet på kvällen. Men i och med att barnen tillbringar allt längre tid i förskolan blir det mindre tid för den direkta kontakten med föräldrarna. Särskilt tvååringen bör sitta i knät hos en vårdnadshavare som pratar med barnet minst någon timme per dag. I och med att barngrupperna blivit större i förskolan och att barnet konfronteras med alltför mycket personal, som roterar och vabbar får inte barnet tillräckligt med direkt kontakt med några enstaka vuxna. Enligt den brittiske antropologen och hjärnforskaren Robin Dunbar är det negativt med alltför stora grupper. En engelsk studie har också visat att barn som ofta vilar under dagen utvecklar sitt språk bättre (Journal of Child Psychology 57: 1008-17, 2016). Just middagssömnen verkar vara bra för att konsolidera inte bara ord utan minnesintryck i största allmänhet. Det är förvisso sant att barn som sover middag somnar nästan en timme senare än barn som inte sover middag, men kanske det är bra för att öka kontakten med föräldrarna. Det är dock viktigt att ha fasta läggtider och varva ner inför läggdags. Självklart måste man undvika att barnen tittar på skärm eftersom det blåa ljuset gör att melatoninnivåerna ökar senare, varvid dygnsrytmen förskjuts. ", "article_category": "other"}
{"id": 3701, "headline": "Möt våren i Marais", "summary": "Stadsdelen Marais ligger så centralt det går i Paris. Ändå är det lätt att missa smultronställena i dessa täta och levande kvarter. Följ med på en promenad genom Marais till författaren och pariskännaren Tomas Lindboms favoritställen.", "article": "I stadsdelen Marais är Paris väldigt likt Paris. Det är här man kanske allra lättast träffar på de miljöer som många av oss förknippar med staden. I Marais finns gott om personliga boutiquer, intima kaféer och små musikklubbar. Doften från små bagerier ringlar ut på de smala kullerstensbelagda gatorna. I den klassiska tebutiken Mariage Frères på Rue du Bourg-Tibourg möter genast ett annat århundrade innanför dörrarna. Unga män klädda i ljusa linnekostymer plockar varsamt fram butikens berömda tesorter från de antika hyllorna. När jag gjort mitt val betalar jag vid en fristående kassahytt av trä, som om det vore 1870 igen. Marais tillhör Paris äldsta delar. Det medeltida gatunätet finns kvar intakt. Stadsbilden präglas också av klassiska torg och palats men framför allt av täta småskaliga kvarter. Efter franska revolutionen övergav överklassen sina herrskapshus och Marais blev en mer renodlad arbetarstadsdel. Numera har Marais alltmer blivit den övre medelklassens hem. Bostadspriserna tillhör de högsta i Paris. Samtidigt är det fortfarande en av de mest levande stadsdelarna i Paris på gatunivå. Trots sitt centrala läge och sin vitala karaktär är Marais en del av Paris som förstagångsbesökaren ofta bara passerar genom då ingen av de riktigt stora sevärdheterna finns i närheten. Frankrikekännaren Tomas Lindbom, som förra året släppte boken ”Slaget om Frankrike” (Atlas förlag), en närstudie av fransk politik, brukar bo i Paris flera månader om året och gärna då i favoritkvarteren Marais. – När man väl börjat vistas här återvänder man gärna gång på gång, säger han. Tomas Lindbom gillar de historiska miljöerna och områdets tydliga kulturella prägel. – Jag tycker om Marais för här finns toleransens ideologi. Det är fortfarande minoriteternas stadsdel. Det var här Paris gayvärld först etablerade sig. En annan viktig och synlig grupp i Marais är judarna som har en historisk anknytning till stadsdelen. Tomas Lindbom medger att ställen i Marais i dag sällan hamnar överst på trendmagasinens innelistor. – Det är inte längre det hetaste området i Paris, men för en besökare finns det å andra sidan alldeles tillräckligt med speciella butiker, livliga barer och små musikklubbar, påpekar han. Tomas Lindbom framhåller att parisarna själva skiljer på övre och nedre Marais, och anser att man inte ska missa övre Marais. – Övre Marais saknar de kända museerna, det myllrande nöjeslivet och närheten till Seinefloden. Men dessa kvarter har de senaste åren blivit ett attraktivt bostadsområde och det öppnar allt fler roliga kaféer och restauranger. Det räcker att gå Rue de Bretagne och förirra sig in på smågatorna och gränderna runt om för att förstå varför många älskar att bosätta sig här. Kärleken till Marais hos Tomas Lindbom går inte att ta miste på när jag ber honom att nämna tio favoritplatser i favoritstadsdelen. Författaren Tomas Lindbom tipsar om tio av sina favoritplatser i Marais Det äldsta torget i Paris: Place des Vosges Torget är det äldsta bevarade i Paris. Det skapades under Ludvig XIII:s tid i början av 1600-talet och hette då Place Royale. En staty med Ludvig XIII till häst står också mitt på torget som i huvudsak består av en välhållen gräsmatta och grus-vägar runt grindarna som omsluter platsen. Många kända fransmän har bott i de stilfulla husen med skiffertak som kantar torget, till exempel Colette, Georges Simenon och Victor Hugo. Den senares hus är i dag ett museum till hans ära. Varför inte göra som parisarna och ta en joggingtur runt torget på morgonen? En runda är ungefär fyrahundra meter så efter några varv har man sprungit en bit. Flera fina restauranger och kaféer ligger vid torget, som Carette och Café Hugo. ”Personligen tycker jag att Place des Vosges är den vackraste platsen i hela Paris”, säger Tomas Lindbom. Motsatsen till en turistfälla: Les Mauvais Garcons Denna Marais-restaurang serverar -traditionell fransk mat, inspirerad av Lyon, Frankrikes gastronomiska huvudstad. Den drivs av Irène och Riad Fenniche, mor och son, och håller öppet onsdag–söndag. Les Mauvais Garcons har all den charm man önskar fler parisiska restauranger hade, säger Tomas Lindbom. Stället är så långt ifrån en turist-fälla man kan komma. Det finns en omsorg om maten och gästerna. De bibehåller kvaliteten år ut och år in. I ägarfamiljen finns franskt, ryskt och nordafrikanskt påbrå. Det råder en mångkulturell atmosfär trots att man håller hårt på de lyonska traditionerna i köket. 4 Rue des Mauvais Garcons. www.les-mauvais-garcons.wysifeed.fr En kopp riktigt bra kaffe: Le Caféothèque Le Caféotheque ligger visserligen inte i Marais utan nära floden Seine men på bekvämt avstånd, ett par hundra meter från metrostationen Saint Paul som gäller för den som vill åka tunnelbana till Marais. Kaféet har en internationell publik även om parisarna hittar allt mer till detta annorlunda ställe som också säljer kaffe från hela världen i lösvikt, vilket mals på begäran. Som kaffeexperter erbjuder kaféet egna baristautbildningar där man kan bli ”kaffesommelier”. Riktigt bra kaffe är faktiskt en ovanlighet i Paris och detta är ett av ett fåtal ställen där man får ett helt perfekt kaffe. Man serverar härliga kakor och bakelser under hela dagen dessutom – också ovanligt. 52 Rue de l´Hôtel de ville. www.lacafeotheque.com Praliner med leenden till: Maison de la Prasline Mazet En liten pärla som många inte känner till i nedre Marais, fylld av delikatesser i form av choklad och karameller. Som överallt i Marais traditionella butiker ingår gratis provsmakning av sortimentet. Bakom disken står vanligen expediten Annabelle och hon ler mot kunderna medan hon låter dem pröva sig fram bland lyxiga praliner och kolor. Tre bitar kan man pröva innan Annabelles leende börjar stelna en aning. Sannolikheten är stor att man går ut därifrån med ett litet paket i handen som tycks rymma juveler snarare än choklad. 37 Rue des Archives. www.mazetconfiseur.com Jazzklubb i Paris hjärta: Duc des Lombards En intim jazzklubb som har många gästspel från utlandet. Det är livemusik i princip varje kväll. Klubben har ingen särskild profil utan erbjuder jazz utifrån en bred definition och i olika riktningar. Lite mer kända artister kan kräva bokning av bord, vilket görs via hemsidan. Det finns en välförsedd bar samt smörgåsar och lite enklare mat att beställa. Ett litet jazzställe som är lätt att älska. Dessutom befinner man sig på en av de roligaste gå-gatorna i centrala Paris. Längs Rue des Lombards på andra sidan Boulevard Sébastopol hittar man rader av asiatiska restauranger blandat med en hårdrocksbar och gaybarer. 42 Rue des Lombards. www.ducdeslombards.com Rue des Rosier – huvudgatan i Marais: Rue des Rosier Rue des Rosier löper rakt igenom de judiska kvarteren och kosherrestaurangerna ligger sida vid sida. Framför vissa får man ställa sig i kö för maten. Genom ett fönster från ett näringsställe av typen ”mindre hål i väggen” kommer snart en falafel med kikärtsbullar. Bli inte förvånad om mannen framför i kön bär svart kostym, inklusive svart hatt och långt skägg med tinninglockar. En del av den judiska kommuniteten i Marais är ortodoxa trosbekännare och följer strikta bestämmelser om klädedräkt och levnadsvanor. Fem tusen verk av Picasso: Musée de Picasso Musée de Picasso i Marais brukar räknas som den viktigaste och bredaste existerande samlingen av Picassos verk. Totalt femtusen verk finns representerade på museet som lyfts ännu en nivå efter den fem år långa renoveringen som avslutades 2014. Här kan man som ingen annanstans följa hela Picassos liv och alla hans skaparperioder och samtidigt se några av hans främsta verk från karriärens alla år. Picassomuseet ligger i Hôtel Salé, ett av de mest magnifika privatpalatsen från 1600-talet i det historiska Marais. Ett besök på museet blandar alltså modernism med äldre parisisk arkitektonisk historia. Gå uppför den magnifika paradtrappan för att komma upp till samlingen. 5 Rue de Thorigny. www.museepicassoparis.fr Kaféet där hela Paris passerar: Café Francais Place de la Bastille ligger på östra gränsen till Marais. Här sägs franska revolutionen ha startat den 14 juli 1789 när arbetare attackerade fästningen Bastiljen som låg här tidigare. I dag präglas platsen mest av eleganta kaféer och den väldiga Opéra Bastille som byggdes 1989 till tvåhundraårsminnet av franska revolutionen. Det kaféet vid platsen med allra bästa läget heter Café Francais. Ett ojämförligt ställe för att betrakta hur Paris passerar förbi. Här kan man se alltifrån fotomodeller på väg hem från de eleganta galleriorna västerut med klasar av shoppingkassar i händerna till Frankrikes största demonstrationer som av tradition alltid startar på Place de la Bastille. 1–3 Place de la Bastille. www.cafe-francais.fr/en/restaurants/cafe-francais Saint Pauls hemliga innergårdar: Le Village Saint Paul I området mellan Rue de Rivoli och Seine, där somliga parisare skulle säga att Marais tar slut, ligger ett förbisett och svårfunnet shoppingparadis. Inte ens när man står utanför Le Village St Paul och ser skyltarna är det lätt att förställa sig vad som väntar. I detta kvarter finner man fem sammanhängande innergårdar fyllda av konstgallerier och butiker som säljer hantverk och antikviteter. Sammanlagt finns sexton olika antikvitetsaffärer och nio konstgallerier i de gamla bostadshusen som skuggas av höga träd. Kvarteret har även kaféer och restauranger inne på gårdarna. Kvarteret har ingångar från Rue St Paul, Rue des Jardines St Paul, Rue de l’Ave Maria och Rue Charlemagne. www.levillagesaintpaul.com En svensk fika mitt i stan: Svenska institutet (Institut Suédois) Liksom Picassomuseet bebor även Svenska institutet ett privatpalats som byggdes redan i slutet av 1500-talet, Hôtel de Marle, vilket ägts av svenska staten sedan 1971. Utställningsverksamheten är livaktig och det svenska kaféet med uteservering på den vackra gården pågår varje eftermiddag utom måndagar. Byggnaden har varit stängd för ombyggnad men öppnade åter i oktober 2017. Nu är Institut Suédois återigen en mötesplats för svenskar såväl som fransmän. 11 Rue Payenne. www.si.se Marais Resa hit: Tåg från Stockholm med fyra byten, bland annat i Malmö och Köpenhamn eller från Köpenhamn med tre, byten annat i Hamburg. Air France flyger dagligen från Stockholm. Även Köpenhamn och Göteborg har direktförbindelser. Charterbolagen erbjuder paketresor. Bästa tiden: I egenskap av världsmetropol är Paris ett resmål som kan upplevas året runt. Språk: Franska. Engelska fungerar numera allt bättre i takt med att parisarna vänjer sig vid tanken att världen inte alltid kan prata franska. Valuta: Euro. Prisnivå: Ligger nära svensk, dock kan måltider på restaurang, särskilt lunchmenyer, ligga en bra bit under svenska priser. På de allra elegantaste Paris-kaféerna kan priserna ligga en bra bit över de svenska. Ta dig runt: I tunnelbanan säljs enkelbiljetter för 18 kr men turister kan tjäna pengar på endagsbiljetterna Mobilis för 71 kr som gäller i innerstan. Ett sjudagars Navigokort (för hela Paris) kostar 264 kr och inkluderar resor från Paris bägge flygplatser med mera. Taxi finns överallt och kan utanför rusningstid spara värdefulla minuter. Bra att veta: Se till att vara i Paris första söndagen i en månad. Då har båda Paris toppattraktioner bland museer, Louvren och Musée d’Orsay, fritt inträde. Läs mer: www.parisinfo.com Tomas Lindbom Tomas Lindbom är författare och frilansskribent. Hans bok ”Slaget om Frankrike” om fransk politik kom ut förra året på Atlas förlag. ", "article_category": "other"}
{"id": 3710, "headline": "DN gratulerar: Thomas G:son, musiker och låtskrivare", "summary": "Thomas G:son har tävlat med fler låtar än någon annan i den svenska Melodifestivalen och är redan nu klar för årets final i Lissabon – med Malta.", "article": "Thomas G:son har tävlat med fler låtar än någon annan i den svenska Melodifestivalen och är redan nu klar för årets final i Lissabon – med Malta. Thomas G:son har blivit synonymt med Mello, som tävlingen kallas numera. I var och varannan deltävling ses han vinka i tv-rutan, men i kväll, den 24 februari, kommer han inte att synas i green room i Örnsköldsvik. Anledningen är enkel: på lördagen tänker han fira sin stundande 50-årsdag hemma i Skövde. Även om Thomas inte är på plats i kväll ska ingen tro att han struntar i deltävlingen. I onsdags, tre dagar före tävlingen, träffades vi på Stockholms central och fick en pratstund innan han drog vidare norrut till Örnsköldsvik. – Jag måste ju åka upp och se hur det ser ut och känna på atmosfären, säger Thomas. Kvällens G:son-bidrag, som skrivits av kvartetten G:son, Christian Schneider, Andreas Hedlund och Sara Biglert heter ”Icarus” och framförs av Emmi Christensson. Bidraget är G:sons 51:a i ordningen – till den svenska uttagningen är bäst att tillägga. Thomas nöjer sig inte med att tävla i Sverige. Han har deltagit i den spanska motsvarigheten; Misión Eurovisión ett dussin gånger (ofta tillsammans med Tony Sanchez Ohlsson), åtskilliga gånger i norska Melodi grand prix liksom i finska Eurovision laulukilpailuun. – Nästa vecka ska jag till Finland, säger Thomas och berättar om bidraget ”Domino”, som framförs av Saara Aalto. Thomas G:sons bidrag i kväll är hans fjärde för året i Melodifestivalen. Hans tre tidigare fick ingen andra chans, än mindre finalplats. Men oavsett hur det går i kväll eller nästa vecka i Finland har Thomas G:son sin finalbiljett till Portugal i maj klar. Han vann Song for Europe på Malta där han tävlade med låten ”Tabu”, framförd av Christabelle Borg. Räkna därför med att se den långhårige mannen från Skövde i Lissabons green room i början av maj. Det långa håret har blivit G:sons kännetecken. Det är över en meter långt och han har haft samma frisyr sedan han var med i hårdrocksgruppen Masquerad på 1980-talet. – Spelar man gitarr i ett hårdrocksband måste man kunna slänga med håret, säger han med ett leende. G:son har tappat räkningen på hur många gånger han har fått frågor om sitt långa hår eller tips på en annan frisyr, men det biter inte på honom. Eller? –Just att många tjatar om mitt långa hår gör att det är roligare att ha det kvar. Det tilltalar min retliga sida, men jag får väl ta ett beslut snart eftersom håret har blivit tunnare med åren. I 20 år har Thomas G:son varit låtskrivare på heltid. Han skriver mycket hemma i Skövde, men åker ofta till Stockholm för att träffa andra musiker som han samarbetar med. Det mest lyckade samarbetet hittills var det 2012 med Peter Boström, som G:son ofta samarbetar med. Det resulterade i ”Euphoria” med Loreen, som sopade rent i finalen i Baku med 18 tolvpoängare av 39. Vilken är din förklaring till succén? – Det var två olika världar som möttes. Dels den kommersiella, dels den konstnärliga, lite svåra. Det gjorde att det blev intressant och lättillgängligt på samma gång i kombination med tajmningen med artisten. Hon var perfekt för låten, samspelet blev magiskt i sig. Allting klaffade helt enkelt, säger Thomas. Det gjorde det inte förra lördagen då Thomas tävlade med ”Cry”, framförd av Dotter. Låten var favorittippad, till och med att vinna hela tävlingen, men det blev inte ens andra chansen. – Det är klart att det var en besvikelse, säger Thomas som liksom många andra förundrats över att det är de manliga artisterna som dominerar finalfältet i årets tävling, fem av de sex finalisterna hittills är män. Vilket är svårast – att skriva för män eller för kvinnor? – Nja. Jag vet inte, säger G:son som konstaterat att han hittills skrivit mest för kvinnor. Det har bara blivit så, säger han, beredd att ge sig av mot nästa tåg. Kommer du att kunna hålla dig från tv:n under 50-årskalaset? – Jag lovar ingenting, säger han med ett illmarigt leende. Thomas G:son (egentligen Gustafsson) Gratuleras till: Fyller 50 år den 25 februari 2018. Yrke: Professionell musiker sedan 20 år. Har vunnit Melodifestivalen tre gånger: \"Lyssna till ditt hjärta\", 2001, \"Evighet\", 2006 och \"Euphoria\" 2012. Bästa melodifestivallåten som du inte gjort: \"Waterloo\". Bor: Villa med utsikt över Skövde, övernattningslägenhet i Stockholm och sommarhus i Ulebergshamn (Bohuslän). Familj: Sambon Maria, som är sjuksköterska, barnen Wera 8, Vide 3 och Charlie 25 från ett tidigare förhållande. Intressen: Inte så många förutom mat och vin. Äter helst: Torskrygg eller piggvar. Dricker med förtjusning: Vin från den gamla världen. Färgen spelar ingen roll. Firar: På lördagen tillsammans med den närmaste släkten.   ", "article_category": "other"}
{"id": 3721, "headline": "”Är det okej att vi distraherar tvååringen med mobilen?”", "summary": "Deras tvåårige pojke är känslig och många situationer är jobbiga för honom. När han får titta på något han gillar i mobilen går det lättare att borsta tänderna, byta blöja eller få på kläderna. Borde han lära sig att ”gilla läget” i stället?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Hej! Vår pojke på 2,5 år är en underbar liten människa och väldigt känslig på många sätt. Han gillar bland annat inte beröring av andra människor, förutom oss föräldrar. Han hatar att byta blöja och är väldigt känslig för hur olika tyger/material känns mot huden. Övergångar är också mycket jobbiga, så vi måste förberedda honom väl när vi går in och ut. Han har haft en mycket tuff inskolning och vi har tagit det jättelugnt, med några få timmar per dag under många månader. Nu börjar han sakteliga acceptera en av fröknarna. Eftersom det är mycket som är jobbigt för honom, så försöker vi minimera fajterna och göra det lättare för honom. Ett sätt har varit att han får se på något han gillar på smartphonen när vi borstar tänderna, byter blöja eller ska klä på oss och gå ut. Läs mer: Så påverkas barn av digitala medier Jag läser dagligen om trotsiga barn som vägrar klä på sig, vägrar borsta tänder och där föräldrar blir arga och barnen ger efter för föräldrarnas önskan. Tack vara smartphonen, går det så mycket lättare att borsta tänderna eller gå ut, han tycker till och med att det är skoj att få tänderna rena och övergången att gå ut genom dörren blir en rolig grej. Vilket känns väldigt bra. Och jag vill inte vara auktoritär och bråka om allt, men är rädd att vi gör honom en björntjänst genom att låta honom se på telefonen? Ger vi efter för lätt för hans vilja? Borde vi lära honom att livet inte alltid är roligt och att man ibland måste gilla läget när föräldrar bestämmer saker? En mamma Svar: Tack för brev. Du ställer en fråga som på ytan kan verka enkel och vardaglig – är det okej att använda telefonen för att undvika bråk? Men bakom den finns större frågor. Måste man visa ett barn vem som bestämmer? Måste man bli arg för att ett barn ska förstå? Hur hård ska man vara? Ska ni tänka annorlunda på grund av er sons känslighet? Jag ska försöka besvara dina frågor och dessutom formulera några följdfrågor, som jag vet att många föräldrar funderar på. Läs mer: Nio sätt att få en hälsosam relation till din telefon Jag börjar med frågan om telefonen. Jag tycker ni verkar ha hittat ett alldeles utmärkt sätt att möta utmaningar med blöjor, kläder och tandborstar. Ni gör precis som erfarna förskolepedagoger – lirkar och leker istället för att ta strid varje gång en tvååring vägrar. Även om du befarar att ni inte är tillräckligt bestämda, så låter ni ju inte sonen slippa blöjan eller tandborsten. Ni har bara hittat ett mer lekfullt sätt att genomföra det. Men finns inte risken att ni ändå avleder och lirkar för mycket? Att ni distraherar honom såpass att han plötsligt står utanför dörren med torr blöja och rena tänder, utan att fatta hur det gick till. Kommer han slå bakut när andra börjar ställa mer direkta krav på honom? Jag tror inte det, för om man ska lära sig något vettigt av konflikter får de inte dugga för tätt. Det gäller i alla åldrar, men särskilt för (känsliga) tvååringar. Tack vare knepet med telefonen kommer hela familjen att ha mer tålamod över till konflikterna som ändå återstår. Då ökar chansen att sonen kan acceptera ett krav. Sedan bör ni såklart inte använda telefonen så fort sonen börjar knorra minsta lilla, utan just när det blir särskilt mycket motstånd. Du läser om andra föräldrar som blir arga och därmed får sin vilja igenom. Du vill inte göra så, vilket är klokt. Det finns flera problem med ilska i konflikter. Dels brukar man som förälder bli sämre på att resonera och vara konstruktiv. Dels smittar ilskan. Barnet svarar med samma mynt och konflikten trappas upp. Dessutom brukar sådana konflikter oftast sluta med att antingen föräldern eller barnet ger upp. Istället för att lära sig att diskutera och kompromissa, lär sig barnet att ”argast vinner”. Självklart får man bli arg som förälder, men frågan är vad man gör av den ilskan. Släpper jag bara ut den, eller försöker jag ta ansvar och lugna ner mig själv innan jag tar fighten? Men är det så vettigt att använda just telefonen för att distrahera sonen? Är det inte för mycket skärmar i barns liv? Självklart kan man lirka och distrahera barn på andra sätt, men ibland kan en skärm vara det enda som fungerar. De som hävdar att skärmar är skadliga glömmer också ofta att återkommande konflikter och utbrott inte heller är särskilt nyttigt för barn. Dessutom är det långa passiva stunder framför skärmar som man bör oroa sig för. Om man använder en telefon vid väl valda tillfällen tycker inte jag det råder någon tvekan om att nyttan överväger den eventuella skadan. Ett tillfälle där jag dock skulle avråda från att använda skärm som distraktion är när barn ska äta. En skärm kan störa den nödvändiga närvaron som krävs för att utforska maten och därmed utveckla en egen lust till att äta. Att byta blöja eller ta på kläder är däremot inte något som kräver nyfiket utforskande. Det ska bara bli gjort. Jag vill avsluta med att ta upp frågan om din sons känslighet. Du ställer ingen egen fråga om det, men när läsarbrev innehåller en sådan beskrivning brukar det komma många kommentarer om diagnoser. Ni kanske har tänkt så själva, eller inte – er son är bara 2,5 år! I diskussionen om diagnoser förekommer också en övertro på enstaka symtom. Även om känslighet för förändringar och just beröring är mycket vanligt hos barn med exempelvis autism eller Aspergers syndrom, så finns det många barn utan diagnoser som också upplever samma känslighet. För att en diagnos ska vara aktuell krävs för det första att flera olika symtom förekommer samtidigt. För det andra måste symtomen innebära ett betydande lidande eller hinder, till exempel med kamrater eller i skolarbetet. Det är först då jag tycker att man bör fundera på vidare utredning. När ett barn har en diagnos brukar omgivningen visa större förståelse för att föräldrar kan behöva göra lite annorlunda. Då kan man exempelvis lättare begripa att en förälder tar till en telefon för att minska antalet konflikter och utbrott. Att däremot säga att ens barn är känsligt brukar inte väcka samma förståelse. Då lurar misstanken om att föräldrarna överbeskyddar och curlar. Givetvis förekommer det, men reaktionen speglar också en svartvit syn på svårigheter hos barn: antingen har ett barn en diagnos (föräldrarna ursäktas) eller så har barnet ingen diagnos (föräldrarna hålls ansvariga). Faktum är att alla barn föds med mer eller mindre utmanande personlighetsdrag, som kräver mer eller mindre anpassning av föräldrar. En del barn har inga svårigheter att acceptera krav eller förändringar. De som påstår att föräldrar bara behöver våga säga ifrån och bli mer konsekventa har ofta barn med just den personligheten. Forskning visar också att omfattande utbrott och konflikter under uppväxten i regel beror mer på barnets medfödda egenskaper än på föräldrarna. Däremot är det alltid förälderns ansvar att försöka anpassa sig efter barnets personlighet och behov. Ett exempel på det kan vara att lirka på en vante med vänster hand, samtidigt som man försöker sätta på Babblarna på telefonen med höger. Martin Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 3724, "headline": "Det är marknadsekonomi som skapar välstånd i Sverige", "summary": "Att antyda att alla riksdagspartier står för en marknadsekonomisk ideologi som missgynnar 99 procent av befolkningen är häpnadsväckande. Den genomsnittlige medborgaren i det marknadsliberala Sverige har det långt mycket bättre än i planekonomiska Venezuela.", "article": "Christer Örnholt antyder att samtliga svenska partier står för en marknadsekonomisk ideologi, vilken missgynnar 99 procent av den befolkning som av liberala tankesmedjor lurats till att tro motsatsen. Det är ett häpnadsväckande påstående av flera skäl. Först och främst misstas ofta ideologi för intention, där liberalism likställs med att människor är egoistiska och styrs av ett blint vinstintresse, medan motsatsen i stället betyder att de osjälviskt delar med sig till de bättre behövande. Men egenintresset antingen finns eller inte, det förändras knappast av vem som sitter vid makten. Det står förstås vem som helst fritt att hjälpa andra även i en renodlad marknadsekonomi, och däri återfinns det som faktiskt är den liberala ideologins själva utgångspunkt: alla människors frihet och rätt att fatta sina egna beslut. Marknadsekonomi är ingen ideologi, utan den naturliga implikationen av denna frihet och bestämmanderätt. I sig själv innebär den inget annat än byteshandel, där de som är inblandade i en transaktion också är de som gemensamt sätter villkoren för den. Liberalism betyder helt enkelt (allas lika) frihet från tvång, och marknadsekonomin är det ekonomiska ramverk som följer av det. Vad människor väljer att göra med denna frihet är ideologiskt egalt så länge de inte skadar någon annan. Hur marknadsekonomin i praktiken drabbar det enorma flertalet framgår inte heller av Örnholts inlägg. Finns det en global korrelation mellan vanliga människors välmående och rikedom och den grad till vilken det privata näringslivet begränsas och kontrolleras? Så förefaller det, men inte på det sätt som Örnholt antyder. Den genomsnittlige medborgaren i det marknadsliberala Sverige har det i stället långt mycket bättre än i planekonomiska Venezuela, och mönstret ser likadant ut överallt, genom hela historien. Frågan som kvarstår blir ganska enkel. Har Timbro lyckats dupera folket med tidernas mest framgångsrika propagandakampanj, eller är marknadsekonomin standard för att den helt enkelt fungerar, såväl i teorin som i praktiken? Därom tvistar de facto ganska få. ", "article_category": "other"}
{"id": 3736, "headline": "”SD:s förslag skulle öka otrygghet och arbetslöshet”", "summary": "DN DEBATT 22/2. SD:s motioner och ställningstaganden i riksdagens arbetsmarknadsutskott samt partiets valplattform visar att partiet driver förslag som skulle försvaga fackföreningarna, den svenska modellen och reallöneutvecklingen, minska jämlikheten och tryggheten på arbetsmarknaden – och öka arbetslösheten, skriver Daniel Färm och Maja Stilling, Tankesmedjan Tiden.", "article": "Valet i september kan få allvarliga konsekvenser för svensk arbetsmarknad. Tankesmedjan Tiden presenterar i dag en rapport som visar att Sverigedemokraterna driver arbetsmarknadspolitiska förslag som tydligt skulle försämra löntagarnas förutsättningar och villkor. Partiets politik skulle bidra till att försvaga fackföreningarna, den svenska modellen och reallöneutvecklingen, minska jämlikheten och tryggheten på arbetsmarknaden – och öka arbetslösheten. Den svenska modellen skapar en stabil grund för goda reallöneökningar utan att hota jobbtillväxten, bidrar till ett mer jämställt och hållbart arbetsliv samt ökar tryggheten i anställning för olika yrkesgrupper. Men Tankesmedjan Tidens genomgång av Sverigedemokraternas motioner och ställningstaganden i riksdagens arbetsmarknadsutskott samt partiets valplattform visar att förutsättningarna att upprätthålla och stärka detta framöver allvarligt skulle försämras om partiets politik skulle få genomslag: 1. Lättare att sparka. Sverigedemokraterna vill luckra upp arbetsrätten och göra det lättare för arbetsgivare att säga upp anställda genom att utöka undantagen från turordningsreglerna i Las från två till fem personer. Det innebär ökad flexibilitet för arbetsgivarna, medan många anställda får försämrat anställningsskydd och riskerar att bli av med jobbet av mer godtyckliga skäl. För anställda i mindre företag avskaffas anställningsskyddet i praktiken helt. Färre kommer att våga säga vad de tycker på jobbet. Kvinnor – som ofta har större frånvaro för vård av barn än männen – får en otryggare ställning på arbetsplatsen. Och erfarna anställda som drabbas av ohälsa kommer att känna mer oro för att dessutom förlora jobbet. I förlängningen riskerar detta att leda till ett hårdare, tystare och mer omänskligt arbetsliv. 2. Försvagade fackföreningar. Sverigedemokraterna föreslår obligatorisk a-kassa i Försäkringskassans regi. Det kan låta bra. Men att skilja a-kassorna från fackföreningarna skulle försvaga löntagarnas möjligheter att sluta avtal om bra löneökningar, tryggare anställningar och bättre villkor. Vi behöver både starka fackföreningar och starka arbetsgivarorganisationer för att den svenska modellen också framöver ska kunna leverera höjda löner, förbättrade villkor, konkurrenskraft och jobb. Det var fackföreningarna som en gång i tiden startade de flesta a-kassor. Än i dag är kopplingen mellan a-kassans ekonomiska trygghet och det inflytande, stöd och trygghet som fås via fackföreningarna naturlig för de flesta – och bidrar till att upprätthålla en hög facklig organisationsgrad. 3. Mer ojämställt arbetsliv. Sverigedemokraterna säger även nej till en mer jämställd föräldraförsäkring. Trots att dagens ojämställda uttag av föräldraledighet påverkar kvinnors inkomstutveckling och anställningsvillkor negativt vill Sverigedemokraterna vrida tillbaka klockan genom att slopa de dagar som är reserverade för respektive förälder (”pappamånaderna”). Det skulle innebära att kvinnor i ännu högre utsträckning riskerar att lönediskrimineras och få otryggare anställningar – för att de förväntas ta en större del av ansvaret för barn. Men det skulle också innebära att alla de pappor som vill ta sitt föräldraansvar återigen skulle mötas av tryck från arbetsgivare att inte vara föräldralediga. 4. Lägre löner – satta av politiker. Sverigedemokraterna föreslår en ny lärlingsanställning med rejält lägre lagfästa minimilöner. Att politiker skulle sätta löner, i stället för att detta sker genom förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som känner sin bransch, vore ett tydligt avsteg från den svenska modellen. Lagstiftning om minimilöner skulle både bidra till ännu lägre löner för unga vuxna – och dämpa löneökningar för andra grupper på den svenska arbetsmarknaden. 5. Otryggare anställningar. Sverigedemokraterna säger också nej till att stoppa missbruk av tillfälliga anställningar. Att ”fasta” tillsvidareanställningar är normen på svensk arbetsmarknad är viktigt för att människor ska kunna planera sina liv och få en trygghet att utvecklas i sin yrkesroll och i arbetslivet. Men trots att många arbetsgivare inom vissa branscher systematiskt utnyttjar tillfälliga anställningar för att ha maximal flexibilitet själva, så vill Sverigedemokraterna förstärka denna otrygghet för de anställda. Det innebär att många, framför allt kvinnor, utlandsfödda och ungdomar, får fortsätta att leva år ut och år in med den osäkerhet som tidsbegränsade anställningar innebär. 6. Kraftigt ökad arbetslöshet. Sverigedemokraterna föreslår i sin valplattform ett slopande av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som tillsammans med den goda konjunkturen har bidragit till att Sverige i dag har en sysselsättningsgrad som är bland de högsta i Europa. Partiet går till val på att stoppa aktiva insatser som syftar till att de som har haft svårast att komma in på arbetsmarknaden ska få in en fot och skaffa sig värdefull arbetslivserfarenhet. I stället vill Sverigedemokraterna satsa på starta-eget-bidrag. Partiet vill dessutom stänga Arbetsförmedlingen och i stället inrätta en ny myndighet med betydligt mer begränsade möjligheter att ge stöd till den som behöver jobb. Till det sätter Sverigedemokraterna i sin valplattform stor tilltro till att privata företag ska lösa denna samhällsutmaning. Det har vi sett förr, med regeringen Reinfeldts olyckliga öppnande för en mängd mer eller (ofta) mindre seriösa aktörer som via allt ifrån cv-skrivningskurser till healingliknande handpåläggning bidrog till att förlänga arbetslöshet och utanförskap för många människor i samband med krisen runt 2008. En sådan naiv – eller kanske cynisk – syn på arbetsmarknadspolitiken skulle slå hårt mot många människor som i dag får riktiga möjligheter till utbildning och praktik som leder till jobb. Sverigedemokraternas agerande i arbetsmarknadspolitiska frågor visar att partiet nu intar en konfrontativ högerposition i synen på anställdas rättigheter och möjligheter. Det jobbpolitiska vägvalet i höst är tydligt: en politik för att utveckla den svenska modellens framgångsrecept för högre löner, starkare tillväxt och ökad jämlikhet – eller Sverigedemokraternas politik för ökad otrygghet och arbetslöshet samt minskat inflytande. 22 februari 2018 Debattartikel Daniel Färm, chef och Maja Stilling, utredare vid Tankesmedjan Tiden: ”SD:s förslag skulle öka otrygghet och arbetslöshet” Repliker Sven-Olof Sällström (SD), arbetsmarknadspolitisk talesperson och Oscar Sjöstedt (SD), ekonomisk-politisk talesperson: ”LO:s klasskamp hör till det förgångna” Slutreplik från Daniel Färm och Maja Stilling: ”SD sviker arbetarväljarna och andra löntagare” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3738, "headline": "Per Svensson: BertåEbba på rymmen från Mellon", "summary": "Bert Karlsson och Ebba Busch Thor ska göra en gemensam valturné. Den svenska politiken har nu fått sin egen motsvarighet till Edward Blom och den dansande hummern.", "article": "Ebba Busch Thor och Bert Karlsson på gemensam KD-turné genom Sverige; det är en idé som måste ha hämtats från Melodifestivalens överskottslager. BertåEbba, valrörelsens svar på Edward Blom och den dansande hummern. Hur förklara denna brist på respekt för en vuxen väljarkår? Svaret är: Opinionssiffror under tre procent. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för Ebba Busch Thor att komma in i riksdagen. Alltså låter hon Bert Karlsson göra comeback i det politiska rampljuset. Hon ropade till Bert i sin nöd och han svarade: Förtrösta på mig av hela ditt hjärta och lita inte på ditt eget förstånd. Ty jag är Bert, din sidekick, jag tar dig i handen och säger: Var inte rädd, jag hjälper dig. Så skola de sista vara de första. Förtröstan är en fin sak. Ett förlåtande sinnelag ska heller inte föraktas. Men låt mig ändå påminna om att Bert Karlsson i egenskap av Ny demokratis ”folkledare” i början av 90-talet entusiastiskt bidrog till att föra in hatet i svensk politik. Låt oss heller inte glömma att han med möjligen avundsvärd skamlöshet först stimulerade och legitimerade hets mot flyktingar och sedan drev ett bolag som tjänade grova pengar på flyktingströmmen till Sverige. Är Bert Karlsson verkligen en passande frälsare för ett kristligt parti? Den kommande turnén får snarast ses som ytterligare bevis på att Kristdemokraterna gått vilse i värderingsvaruhuset. Sara Skyttedal och flyget, herregud! I ett färskt nummer av Der Spiegel (10/2) skriver historikern och statsvetaren Jan-Werner Müller, känd för sin bok ”Vad är populism”, om de tyska kristdemokraternas pågående identitetskris. Han konstaterar att i en pluralistisk demokrati är det viktigt för alla att \"högern\" är konturskarp samtidigt som den tydligt håller avstånd till populismen. Ebba Busch Thors KD leder lever inte upp till något av dessa krav. ", "article_category": "other"}
{"id": 3741, "headline": "Naturligt att ord och uttryck lånas från USA", "summary": "Förändringar kommer att fortsätta i alla språk världen över. Det kommer alltid att finnas lånord som tagits från just den tidens mest använda språk som just nu är engelska. Men i USA blir samtidigt spanska och kinesiska allt vanligare.", "article": "Jag bor i Amerika och har kanske ett annat perspektiv på amerikaniseringen av det svenska språket. När jag började läsa nyheter på svenska överraskades jag av hur mycket som fokuseras på det som händer i USA. Ibland är det som om jag läser mitt eget lands nyheter. Både ord och fraser som kommer från engelska är mycket vanliga i svenska medier. Men detta är inget nytt fenomen. Alla språk tar lånord från andra. Vi har dem även i engelska (som ”kindergarten”, ”aficionado”, och ”faux pas”). Svenskan tar inte bara lånord från engelska, utan också från franska, tyska, och även andra språk. Orsaken till att det finns betydligt fler engelska lånord just nu är att vi befinner oss i en tid med globala medier. Historiskt har även romarriket, ottomanska riket, Frankrike under Napoleon och handelsspråk har ändrat sättet som man talar både i Europa och Amerika. Det kommer alltid att finnas lånord som tagits från just den tidens mest använda språk. Så det handlar inte så mycket att man borde stoppa amerikaniseringen av språket eller inte. Språk kommer alltid att förändras. Även om engelska forsatta att har ett monopol i USA ser vi som bor här att spanska och kinesiska har blivit vanligare och har en starkare ställning än tidigare. Jag tror inte att vi kommer att ta lånord från Kina snart – men kanske någon gång i framtiden. ", "article_category": "other"}
{"id": 3756, "headline": "”Skärpta straff kräver att fler anstalter och häkten byggs”", "summary": "DN DEBATT 20/2. Förra året bröts trenden och antalet intagna i fängelse ökade för första gången på flera år. När platsbristen blev akut i slutet av nittiotalet ledde det till rymningar, fritagningar, gisslansituationer och upplopp. För att inte hamna där igen måste Kriminalvården nu expandera med nya anstalter och häkten, skriver generaldirektör Nils Öberg.", "article": "Trycket på svenska anstalter och häkten är just nu högt. Förra året ökade antalet intagna i fängelse för första gången på flera år. Det vi nu ser är sannolikt ett trendbrott – från en krympande till en växande anstaltspopulation. Senast det hände, i mitten av nittiotalet, uppstod en kaotisk situation i svensk kriminalvård. Där ska vi inte hamna igen. Kriminalvården planerar nu både för att bygga nya anstalter och häkten och att expandera där vi redan finns. Svensk kriminalpolitik präglas av straffskärpningar, nykriminaliseringar och stora satsningar på Polismyndigheten. I kombination med en förväntad befolkningsökning innebär det att inflödet till landets häkten, anstalter och frivård sannolikt kommer att öka. Det innebär också att de som döms kommer att ha längre strafftider, inte minst om den så kallade straffrabatten för unga tas bort och reglerna för villkorlig frigivning ändras. Det är viktigt att påminna om att samtliga länkar i rättskedjan måste hålla om vi ska nå målet om ett tryggare samhälle. Om polissatsningarna ska få avsedd effekt måste därför också Åklagarmyndigheten, Sveriges domstolar och Kriminalvården stärkas. För Kriminalvårdens del ger erfarenheterna från en rad andra länder anledning till eftertanke. I Storbritannien har fängelsepopulationen mer än fördubblats på 25 år, i Frankrike har det gått ännu snabbare. I båda fallen är förklaringen straffskärpningar. I Nya Zeeland har antalet intagna i landets fängelser ökat explosionsartat, efter en omläggning av kriminalpolitiken. Få länder har i tid lyckats anpassa sin kapacitet till de behov som uppstått. Resultatet har blivit överbeläggningar, stora säkerhetsproblem och straffverkställigheter som berövats sitt innehåll. Personalen får ägna sin tid åt att hantera hot och våld. Att förebygga ny brottslighet under verkställigheten finns det inte förutsättningar för, än mindre att arbeta långsiktigt återfallsförebyggande. Värst av allt är kanske att brottsoffer och allmänhet tvingas leva med vetskapen om att förövarna en dag återvänder till samhället i lika dåligt, eller sämre, skick än innan. Det skapar en ond cirkel med nya krav på inlåsning och ännu längre strafftider. På så sätt undergrävs tryggheten i samhället, i stället för att stärkas. Även i vårt land har vi smärtsamma erfarenheter av att agera för sent. I slutet av nittiotalet befann sig svensk kriminalvård i ett mycket allvarligt läge på grund av akut platsbrist. Kulmen nåddes sommaren 2004 med ett antal rymningar, fritagningar, gisslansituationer och upplopp. Flera nya häkten samt både tillfälliga och permanenta anstaltslösningar fick i all hast tas fram, till exceptionellt höga kostnader och en kvalitet som kunde ifrågasättas. Där vill vi inte hamna igen. I dag bedriver Kriminalvården en verksamhet som präglas av ordning och reda, hög säkerhet och ett verksamhetsinnehåll som vi är stolta över. Återfallen i brott har stadigt minskat under senare år. Det har dock tagit år av hårt arbete för att komma hit. Uppgiften nu måste vara att inte upprepa tidigare misstag, och därför i god tid påbörja en anpassning av Kriminalvårdens kapacitet till den utveckling vi nu ser. Arbetet kommer att ske med utgångspunkt i tre grundläggande idéer: 1. Balans mellan säkerhet och humanitet. Brottsoffer och allmänhet ska kunna känna sig trygga med att svensk kriminalvård är rymningssäker. Medarbetarna ska ha en säker arbetsmiljö och intagna en trygg vardag. Det kommer att vara fortsatt nolltolerans mot droger, vapen, kriminalitet, gängbildning, hot och våld i svenska häkten, anstalter och i frivården. Säkerhetsarbetet får samtidigt aldrig bli ett självändamål. Ingen människa ska behöva underkasta sig mer ingripande begränsningar av den personliga integriteten än vad som är nödvändigt. Denna humanistiska grundprincip måste varje kriminalvårdsmyndighet med självrespekt stå upp för. Effektiv kriminalvård handlar om att bedriva ett professionellt individanpassat återfallsförebyggande arbete, inte om att vara en förvaringsplats för dömda människor. Det är innehållet i en straffverkställighet som avgör huruvida straffet bidrar till ett tryggare samhälle, inte inlåsningen i sig. Hög säkerhet och en human kriminalvård går inte bara att förena, de är förutsättningar för varandra. 2. Högre flexibilitet. Den kraftiga kapacitetsutbyggnad som inleddes efter rymningarna 2004 hamnade snabbt i otakt. När den fullbordades hade klientutvecklingen för länge sedan vänt nedåt igen. Vi fick under en tid för många outnyttjade platser, framför allt i anstalter med hög säkerhet. Nuvarande utveckling tyder på att trenden nu är bruten. Vår beläggningsgrad i anstalt och häkte är stundvis mycket hög, och antalet klienter i anstalt ökade något under 2017 efter att ha minskat under flera år. Mycket talar för att ökningen kommer att fortsätta. Eftersom det inte går att förutse exakt hur stor den blir, behöver platstillgången fortlöpande matchas med klientutvecklingen. Antalet tillgängliga platser måste kunna ökas eller minskas mycket snabbare än tidigare. Vi planerar därför både för att bygga nya anstalter och häkten, och att expandera på platser där vi redan finns. Min bedömning är att vi på tio års sikt behöver öka antalet tillgängliga anstaltsplatser från dagens cirka 4.200 till minst 5.000, med möjlighet för snabb ytterligare utbyggnad. 3. Tydlig etableringsstrategi. Ett fängelse är inte i första hand en byggnad utan en komplex verksamhet. Kriminalvården måste finnas på platser där det är möjligt att rekrytera, behålla och utveckla medarbetare med spetskompetens samt skapa väl fungerande samarbeten med hälso- och sjukvården, kommunerna och näringslivet. Häktesverksamheten och transporterna av frihetsberövade är dessutom centrala delar av lagföringsprocessen. Vi kommer framöver att behöva rusta våra häkten och vår transportorganisation. I första hand för att kunna erbjuda häktade en acceptabel tillvaro under en ytterst påfrestande tid, men också för att säkerställa en stabil häktes- och transportverksamhet inom rimliga avstånd från andra delar av rättsväsendet. Brotts- och samhällsutvecklingen gör att allt fler specialiserade krav kommer att ställas på Kriminalvården de närmaste åren. De omfattar att kunna hantera mer och nya former av gängkriminalitet, större andel unga klienter, mer hedersvåldsproblematik, våldsbejakande extremism, posttraumatisk stress och självskadebeteende. Svensk kriminalvård ska kunna möta den utvecklingen, utan att samtidigt behöva brottas med frågan om vi över huvud taget kommer att ha plats för de människor vi förväntas arbeta med. Om vi dessutom ska undvika de risker vi här har pekat på så måste också resurser skjutas till i tid. 20 februari 2018 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3759, "headline": "Skolans krav måste ta hänsyn till elevers olikheter", "summary": "Det finns olika sätt att hjälpa svaga elever. Sänkta kunskapskrav är bara ett. Man kan också lägga till ytterligare ett betygssteg. Men det viktigaste är att olika elever förutsättningar beaktas.", "article": "Jag håller med Arne Engström om att många elever som nu slås ut från skolan skulle kunna lära sig mer än de gör nu, om den undervisning de fick utgick från deras egna förutsättningar och inte den norm som representeras av kunskapskraven. Men det finns de elever som trots stöd och anpassningar har svårigheter och oförmåga att leva upp till uppställda kunskapskrav och få godkänt betyg. När jag skriver ”sänka kraven” menar jag att de behöver anpassas så att fler elever lyckas få godkänt eftersom kunskapskraven i dag uppställer krav på förmågor som inte är möjliga för dem. Jag tycker att det är olyckligt att man skapar ett utanförskap i onödan. Dessa elever har andra förmågor och styrkor, som inte visas i ett betyg med de krav som föreligger. Men det är betyg som räknas och får man inte betyg så är det begränsade framtidsmöjligheter som erbjuds. Min poäng är att man behöver beakta dessa elevers förutsättningar. Detta kan ske på olika sätt. De befintliga kunskapskraven kan tydliggöras/omformuleras. Ett betygssteg kan också läggas till som inte ställer krav på exekutiva förmågor som dessa barn saknar. Det viktiga är att det sker en förändring som beaktar olika elever förutsättningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 3760, "headline": "Gunnar Jonsson: Trump vägrar tala om trollen", "summary": "Rysslands inblandning i det amerikanska valet borde ses som en skandal. Trump fortsätter att blunda.", "article": "Åtalet i fredags mot 13 ryssar visade svart på vitt att främmande makt fört ett veritabelt informationskrig för att störa det amerikanska valet 2016. En presidents naturliga reaktion borde vara att skarpt fördöma sabotaget och säga åt Ryssland att hålla tassarna borta i fortsättningen. Inte Donald Trump. Först blev han lycklig över att anklagelser mot hans valkampanj saknades. När ingen annan delade tolkningen att just detta var viktigast med åtalet följde en ilsken Twitterstorm som varade hela helgen. Den värsta smaklösheten var när han hävdade att FBI missat varningssignaler om skolskjutningen i Florida för att man bara ägnade sig åt Ryssland. Robert Mueller utsågs i maj till särskild åklagare med uppgift att granska Rysslands inblandning i valet. Han utreder också om Trump har försökt hindra rättvisans gång. Presidenten har själv sagt att han avskedade FBI-chefen James Comey på grund av \"den här ryska grejen\". Och Trump har varit på väg att sparka även Mueller. I åtalet beskrivs hur ryska trollfabriker använde falska och stulna identiteter för att skapa fingerade konton på sociala medier. Ägaren är en man som står president Putin nära, och det fanns gott om pengar och personal. Syftet var att utnyttja USA:s politiska polarisering för att så ytterligare split och kaos. Snart blev målet entydigt: att gynna Trump och skada motståndaren Hillary Clinton. Det finns åtskilliga kontakter rapporterade mellan ryska företrädare och Trumpkampanjen. Åtalet handlar inte om detta, eller om fallet Comey, och är därmed heller inget frikännande på de punkterna. Trump har gång på gång kallat allt tal om Ryssland och valet fejknyheter, en bluff, en häxjakt. Amerikanska underrättelseorgan har sagt emot. Men Putin har minsann försäkrat att ryssarna inte har med något att göra, och Trump \"tror honom verkligen\". För övrigt har han aldrig haft ett ont ord till övers för kollegan i Kreml. Helgens tweetar visade en rasande president. Attacken mot FBI ackompanjerades av vilda svingar åt alla håll, inklusive en sågning av hans nationelle säkerhetsrådgivare H R McMaster. Trump avskyr när hans legitimitet ifrågasätts, och vägrar erkänna att Ryssland gav sig in på hans sida i striden. Han brukar också påstå att massivt fusk var orsaken till att Clinton fick flest röster i valet. Påverkade ryssarna resultatet? Det går inte att veta. \"Etablissemanget\" låg risigt till från början i väljarnas ögon. Clinton var ingen vidare kandidat och fläckad av en rad smärre affärer genom åren. Hon hade svårt att entusiasmera arbetare och svarta. Odiskutabelt är ändå att Ryssland ansträngde sig för att styra valutgången. Det är den verkliga skandalen. Och USA är inte ensamt, liknande försök har gjorts i Europa. Sverige måste förbereda sig på att stå emot manipulationer i höst. En president ska skydda landets demokrati om den utsätts för yttre angrepp. Trump struntar i det, han försvarar sitt ego i stället. Han måste inte ha något att dölja, även om agerandet ser misstänkt ut. Men den som förnekar att något har hänt kan heller inte vidta några åtgärder mot en upprepning. USA saknar en ledare. ", "article_category": "other"}
{"id": 3799, "headline": "Dra in skolpengen till friskolor som saknar pedagogisk vision", "summary": "Den affärsmässighet privatägda friskolor styrs av leder till att Sveriges skolor betraktas som en vinstmaskin. Skolpengen bör därför inte betalas ut till skolor som saknar en pedagogisk idé som gör dem bättre lämpade än kommuner att driva skola.", "article": "Academedia och andra friskolor förtjänar en ordentlig genomlysning av sina skolor. Den affärsmässighet skolorna styrs av leder till att skolor betraktas som en vinstmaskin. Den huvudsakliga affärsidén är att tjäna pengar och pedagogisk vision saknas helt. Inte så förvånande är det lätt att manipulera systemet. Studerande som sköter sitt lärande på egen hand och lärare som får ansvar för stora elevgrupper genererar bra klirr i kassan. Lokaler kan krympas, elever som ska studera själva lämnar ju skolan. Den dator som ersätter alla läroböcker lyfts fram som skolutveckling. resultatet blir elever som inte kan skriva läsligt med penna och kunskapen kommer från osäkra källor. Lärarna förväntas stå för det pedagogiska innehållet eftersom ledningen saknar den kunskapen. Nyutbildade lärare och obehöriga har lägre krav på anställningsvillkor. Resultatet ser vi i olika skolundersökningar. Låt ingen skola få skolpeng om de saknar en pedagogisk idé som gör dem bättre lämpade än kommunen att driva skola. ", "article_category": "other"}
{"id": 3810, "headline": "”Feministerna har glömt bort kvinnokampen”", "summary": "”Många feminister verkar ha glömt bort vad vi kämpade för på 70-talet”, säger journalisten Helene Bergman. Kvinnor från andra länder som kämpar för sin frihet blir i dag motarbetade i stället för stöttade, menar hon.", "article": "Hedersförtryck. Del 9 I en serie artiklar skildrar Insidan hur det är att leva med inskränkt frihet för att familjens heder ska värnas. Tidigare delar: Del 1: ”Att man blir myndig betyder inget i min familj” Del 2: ”Vi måste erkänna att hedersförtryck är ett svenskt problem” Del 3: ”Mammas generation hade större frihet i Mellanöstern än vad min fick i Sverige” Del 4: Här får hedersutsatta stöd Del 5: Sabuni fick nobben för nästan alla förslag mot hedersförtryck Del 6: ”Mångkultur är inte tvångsäktenskap och slöjtvång” Del 7: Filosofiprofessorn: Vi talar om förtrycket, men inget hände Del 8: ”Vi måste uppmärksamma hedersbrotten mycket mer” Journalisten Helene Bergman har skrivit en bok om åtta kvinnor med bakgrund i andra länder som på olika sätt arbetar mot hedersförtryck i Sverige. Hos dem känner hon igen sig från 70-talets kvinnokamp. – Dessa kvinnor är modiga, de bråkar, de står upp för sina systrar, de backar inte och de hatar inte män. Det är de som står för den riktiga kvinnokampen i dagens Sverige. När hon gjort intervjuerna med de åtta kvinnorna som är med i boken ”Förortens Grupp 8” (Beijbom Books) var Helene Bergman upprörd. Riktigt förbannad. Samtliga berättade hur de motarbetats av dem som kallade sig antirasister eller feminister. Boken är en stark uppgörelse med dagens svenska feminism. – Det här är kvinnor som kämpar för sina liv och det är en skam hur de behandlas. Har alla glömt bort det vi kämpat till oss sedan 70-talet? – Allt det vi uppnått i kvinnokampen under flera decennier står nu inför ett nytt hot: kvinnoförtrycket i utsatta förorter. Och så handlar debatten om olika definitioner av feminism! Nicklas Kelemen är ledamot i styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld. Han har arbetat mot hedersförtyck sedan 90-talet, då på Rädda Barnen. Han samarbetade bland annat med Fadime Sahindal, som dödades av sin pappa för 16 år sedan. – Jag tycker att ingenting har hänt politiskt för att komma åt hedersförtryckets orsaker sedan dess. Organisationer som kultiverar hedersetiken gör det lika fritt i dag som på Fadimes tid och betraktas än i dag som heliga kor. – Snarare har det gått åt motsatt håll för dessa flickor och kvinnor. Förtrycket breder ut sig, som regeringens egna kartläggningar visar. Nicklas Kelemen tror att dåvarande vänsterledaren Gudrun Schymans tal på partikongressen i januari 2002 är en viktig förklaring till att det hänt så lite. I talet sa hon bland annat att det är ”samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Helene Bergman är kritisk till Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ, Fi, som hon menar snyltar på tidigare generationers kvinnokamp och saknar solidaritet med de kvinnor som förtrycks i förorternas hederskulturer. – Jag gick i taket av det där talet om att det är samma normer och mönster som styr kvinnoförtrycket här som där, säger hon. I Sverige skjuts inte en dotter av sin pappa för att hon har träffat ”fel man”. Alla borde ha reagerat. Helene Bergman är 71 år och växte upp i en annan tid. Hon gick på en flickskola där eleverna inte fick sminka sig, för att inte se ”vulgära” ut. – Vi skulle vara fina flickor, hålla ihop benen och inte vicka på höfterna. Skräcken för att bli med barn fick vi borgerliga flickor itutad i oss från tidig ålder. ”Pojkar vill bara en sak”, fick vi höra. Det här var före p-pillrens och den fria abortens tid. Under decennierna som följde kämpade svenska kvinnor till sig en allt större frihet. Helene Bergman var själv aktiv i kvinnokampen i många år. På 1980-talet startade hon svensk lokalradios första kvinnoprogram ”Amanda”. Under fyra år medverkade hon senare i det feministiska radioprogrammet ”Radio Ellen” i P1. – Jag som deltagit i kvinnokampen så länge trodde i min naivitet att allt nu var klappat och klart. Och så ser jag att dagens feminister aktivt motarbetar kvinnor från andra länder som kämpar för sin frihet, säger hon. Har du mött samma motstånd efter din bok som de kvinnor du intervjuat har gjort? – Nej inte alls. Kanske är det för att jag är äldre och född svensk. I stället har boken mötts av tystnad. Osynliggörande är också ett motstånd och en maktstrategi, säger Helene Bergman. Hon är mycket kritisk till hur den svenska feminismen utvecklats. Hon säger att svenska feminister ägnar sin kraft åt att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser i stället för att kämpa för att ge hundratusen flickor och kvinnor utsatta för kvinnoförtryck i hederns namn sin frihet. – Om sådan könsapartheid på allvar får slå rot i Sverige så kommer vi inte att kunna upprätthålla jämställdheten mellan kvinnor och män som vi uppnått, säger Helene Bergman. I dag vill hon inte kalla sig feminist. Begreppet har blivit så ”nedsolkat”. I stället säger hon kvinnokämpe. Det var läraren, muslimen och samhällsdebattören Hanna Gadbans bok ”Min Jihad” som blev Helene Bergmans ögonöppnare. Boken kom ut 2015 och beskriver bland annat hur islamismen breder ut sig i invandrartäta förorter och bidrar till ett ökat hedersförtryck av kvinnor. Hanna Gadbans bok möttes av en så intensiv motkampanj att hon tvingades gå under jorden på grund av hot. På Säpos inrådan bytte hon personuppgifter och jobb. Kritiken mot Hanna Gadban hade inletts i samband med att hon nominerats till en utmärkelse av Södertörns högskola. Själv hade Hanna Gadban inte ens nåtts av beskedet om nomineringen innan motkampanjen var igång: – Jag stämplades som islamofob och rasist, vilket kändes lite märkligt eftersom jag är en troende muslim och invandrare som bodde och verkade i förorten. Snabbheten och kraften i kampanjen väckte Hanna Gadbans intresse. Hur kunde hennes kamp för mänskliga rättigheter väcka så starka reaktioner? Hon studerade vilka som skrivit under namninsamlingen mot nomineringen och fann konservativa islamister, vänsteraktivister och Fi-medlemmar sida vid sida. Samma personer dök sedan upp i kampanjen mot hennes bok. – För mig var det ofattbart. Vad har de för gemensamt intresse? Som feminist borde man i stället stå bakom mig som ensam kvinna från Irak, muslim och invandrare i förorten. Vad fick kampanjerna mot nomineringen och boken för konsekvenser för dig? – Jag borde få vara stolt över allt jag gjorde, men jag kan i dag inte ens använda mitt riktiga namn. Har man stämplats som rasist så är det ingen som har förtroende för en längre. – Det är lite sorgligt och en besvikelse för en invandrarkvinna som drömmer om frigörelse, frihet och yttrandefrihet som man inte upplevt i hemlandet. Det blir som att leva i ett stort öppet fängelse. Tidigare riksdagskandidaten Nelli Motavvas var en av de Fi-företrädare som var drivande i att stoppa nomineringen av Hanna Gadban. Hon skrev bland annat debattartiklar om detta i tidningen Feministiskt perspektiv, då under sitt iranska förnamn Mehrtab. – Jag kommer inte riktigt ihåg varför vi var så upprörda. Men vi tyckte att Gadban uttryckt sig ganska islamofobiskt i debatten och att hon därför inte skulle vara \"en förebild\" för högskolan, som det stod i nomineringen, säger Nelli Motavvas. Hon håller med om att tonläget om hedersförtrycket stundtals varit mycket högt. Själv tror hon att det beror på att olika grupper inom feminismen söker förklaringar på olika sätt. – Jag tyckte att debatten blev olycklig. Kulturalisterna pratade om traditioner och religion, radikalfeministena bara om könsmakt. Därför blev jag intersektionalist. Vi ser att det finns flera olika maktordningar som kön, klass, etnicitet. Men fortfarande anser jag att \"kultur\" aldrig är en orsak till hedersförtryck, bara en ursäkt, säger hon. Tror du att alla feminister någon gång kommer att kunna arbeta sida vid sida mot hedersförtrycket? – Det är nog svårt, men om vi kan fokusera mer på konkreta åtgärder än att tjafsa om ideologi och förklaringar så kan det gå, säger Nelli Motavvas. Maria Hagberg har i snart trettio år arbetat med frågor om hedersförtryck. Hon var med att grunda Fi. Redan då var hon kritisk till partiets hållning i fråga om hedersförtryck. För nästan tio år sedan lämnade hon partiet, då hon kände att hennes tankar om hedersförtryck motarbetades. – En del har svårt att ta in att det inte handlar om ett individuellt partnervåld utan om ett kollektivt relationsvåld. – Det finns en rädsla för att göda högerextremistiska krafter om vi lyfter upp hedersproblematiken till ytan. Ovilja att se att den politiska islamismen också är högerextrem. Maria Hagberg arbetar sedan många år med sociala utredningar och har kommit i kontakt med ett par hundra fall av hedersförtryck. Under fem år arbetade hon i Mellanöstern och blev då varse hedersförtryckets mekanismer på allvar. – Jag ser en stor okunskap hos unga feminister. De blundar för två hundra års kamp i fredstid då våra positioner trots hårt motstånd från manssamhället har flyttats fram. Hedersförtrycket måste tas på allvar. Begrepp i feministdebatten om hedersförtryck Kulturalism: Betonar betydelsen av kulturella normer. Slagord mot feminister som vill se kulturella orsaker till hedersförtryck. Kulturrelativism: Utgår ifrån uppfattningen att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan. Slagord mot feminister som inte vill se kulturella orsaker till hedersförtryck. Radikalfeminism: Utgår från könsmaktsordningen och patriarkatet. Slagord mot feminister som inte vill se att även kvinnor kan utöva hedersförtryck. Intersektionalism: Ser flera olika maktordningar bakom förtryck, som klass, kön, könsidentitet, etnicitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 3821, "headline": "Jag vill inte bli kallad ”svart”", "summary": "Att beskriva personer som ”svarta och ”vita” blir vanligare även i Sverige. Men jag vill inte bli kallad svart – en beskrivning som har sina rötter i segregationen och rasdiskrimineringen i USA. Begrepp som färgad eller mörkhyad ger mindre nedsättande associationer.", "article": "Att dela in människor i svart och vitt görs varje dag. Men tänker vi efter vad det gör med oss, egentligen? I de flestas åsiktsvärld anses den svarta personen ha en underordnad position. Inte medvetet, nej. Gud förbjude! Till för några år var begreppen svart och vit när det handlar om hudfärg inte så vanliga. Men nu börjar många medier följa det amerikanska mönstret med att tala om huruvida en person är vit eller av annan hudfärg, ofta benämnd som just ”svart”. Begreppet att vara svart har följt med sedan segregationen och rasdiskrimineringen i USA. Det är den vita normen som har myntat begreppet och det finns en underbyggd struktur i det som förhindrar ett mer jämlikt sätt att värdera människan. Att bli kallad ”svart” kan i bästa fall vara politiskt korrekt i vissa sammanhang. Men ofta kopplas begreppet samman med fattigdom, kriminalitet och andra mindre roliga saker. Om det är någon som begått ett brott, låt bli att dra upp vilken hudfärg som den misstänkte har! Det har väl ingen betydelse? Mer än att det spär på våra djupt rotade fördomar? När amerikanska forskare ger en färgad och en vit docka till det färgade barnet och ställer frågan vilken docka han eller hon tycker bäst om, kommer svaret snabbt. ”Den vita.” Det handlar om år av träning i att uppsnappa att den vita normen har starkare ställning än den färgade. Begreppen färgad eller mörkhyad har inte samma arv. Om det finns absoluta skäl till att nämna någons hudfärg, använd mindre stigmatiserande begrepp som inte dragit i smutsen! USA har en historia av segregation. Det var olagligt för färgade och vita att arbeta på samma arbetsplats, att gå på samma lokal innan segregeringen på offentliga platser stoppades i mitten på 60-talet. Men även vårt land har en historia av segregation, även om det inte är lika tydligt. Vardagsrasismen flödar ändå, vilket många med mörkare hudton kan berätta om. I kassakön, kontakter med myndigheter. Det är inte alltid något uttalat, men blickar och nonchalans. Nyansera sättet att dela in människor i två fack, svart och vitt. Begrepp som mörkhyad eller färgad ger mindre nedsättande associationer. Så, snälla sluta betrakta oss som har mer pigment i hyn som annorlunda. ", "article_category": "other"}
{"id": 3838, "headline": "Christer Björkman fyller ut tävlingen med usla artister", "summary": "Alltför många usla eller medelmåttiga låtar och artister släpps fram i Melodifestivalen. Hur tänker den ansvarige Christer Björkman när artister och låtar väljs ut? Och hur känner sig de som på förhand vet att de är utfyllnadsnummer?", "article": "Det var länge sedan melodierna och musiken hade prioritet eller spelade någon egentlig roll i Melodifestivalen (jag vägrar att kalla det ”Mello”). Grundläggande måste väl ändå vara att man som festivalarrangör (Christer Björkman) vill presentera högkvalitativ musik som i förlängningen ska kunna vinna den ”stora” festivalen längre fram. En sådan bakomliggande tanke tycks helt saknas. Säkert är det så att Christer Björkman vet redan när festivalcirkusen drar igång, vilka som är högoddsare. Resterande är utfyllnad. Hur annars förklara exempelvis Bunny Blom-kopian Edvard Bloms medverkan? Maximalt att sträva efter, måste väl ändå vara att alla tjugoåtta bidragen ska ha dessa vinnarkvaliteter – eller är det jag som missförstått syftet med Melodifestivalen? Sedan kan man undra vad det gör med en artist att vara utdömd på förhand och känna sig som utfyllnad. Detta hindrar inte att dessa utfyllnadsbidrag har vissa kvaliteter, men de hör inte hemma i Melodifestivalen. Det är ett annat tv-program. Varje år brukar det vara en eller två deltagare som, trots det urusla materialet, lyckas visa kvaliteter som sticker ut. Det är därför jag varje år tittar på alla deltävlingarna och finalen. Det vore intressant att veta vilka kvalitetskriterier som Christer Björkman går efter. Tänker han att artist X och Y inte kan sjunga, men öser vi på med pyroteknik och en massa blinkande lampor, så märker ingen eländet? Slänger vi dessutom in fyra dansare, så kanske den till och med går till final! Eller är det så att Christer Björkman går på en karaokebar och hittar fem nya deltagare? Eller har han fått order uppifrån att ”Sverige absolut inte får vinna i år eftersom det är ont om pengar, så välj ut några medelmåttor!”. Är verkligen tanken bakom bakom svenska Melodifestivalen att det ska vara en talangtävling typ ”Vi som vill opp” a la ”Barnens Dag” eller vill vi varje år vinna Eurovision Song Contest? ", "article_category": "other"}
{"id": 3873, "headline": "”Mitt i sorgen var jag tvungen att bli en superman”", "summary": "När hustrun Katarina fick cancer var det som om Oscar Seth hamnade ”under en våt filt”. Stödet från svågern, som varit med om samma sak, hjälpte honom att hantera situationen.", "article": "Oscar Seth och Katarina Hillelson hade precis flyttat ihop när hon blev sjuk i bröstcancer. De hade barn på var sitt håll sedan tidigare. Cancerbeskedet vände upp och ned på tillvaron för alla. – Det var som om jag hamnade under en våt filt. Visst var det värst för Katarina, men jag blev också ledsen och förtvivlad. Vi hade varit tillsammans i fyra år och var så lyckliga efter att ha flyttat ihop, berättar Oscar. Oscar Seth kan förstå att anhöriga kan må dåligt både psykiskt och fysiskt. Han säger att den cancerdrabbade har fullt upp med att klara vardagen, att över huvud taget stå upp. Som make eller sambo gäller det då att vara stark, men det frestar på. – Katarinas syster hade redan drabbats av bröstcancer, det finns i släkten. Jag ringde min svåger, systerns man, i början av behandlingen för att få råd och stöd. Han hade redan gått igenom det som väntade mig och kunde verkligen berätta hur det är när den man älskar bli så sjuk. – Hans första råd var att intala mig själv att Katarina kommer att bli frisk och att själv inte falla ned i ett djupt hål. Att man själv som anhörig blir deprimerad är ju inte till någon hjälp. Och mår man dåligt psykiskt är det lätt att också drabbas av fysisk ohälsa, tror jag. Oscar berättar att Katarina fick sin cancerdiagnos i slutet av 2014. Det följande året kom sedan att präglas av behandlingar med operation, cellgifter och strålning. – För mig handlade det om att underhålla hemmet och hålla i kontakten med släkt och vänner.... eftersom Katarina var ganska påverkad av alla behandlingar. – Men vi fick det att funka. Vi försökte hålla igång fysiken och gick faktiskt och tränade tillsammans. Oscar arbetar som säljare och berättar att hans arbetsgivare var mycket förstående. Han kunde följa med Katarina på alla behandlingar och var också med på alla hennes samtal med olika läkare. – Med en mindre välvillig arbetsgivare hade det inte varit lika lätt. Att må dåligt och sedan gå till jobbet med dåligt samvete för att man ”sviker” sin sjuka partner gör att man mår ännu sämre. Under Katarinas behandling var inte Oscar sjuk en enda gång. Han säger att det var som om kroppen stålsatte sig för att härda ut med det svåra. - Jag var tvungen, mitt i all sorg och oro, att bli en ”superman”. Efter den sista cellgiftsbehandlingen åkte Oscar och Katarina på en veckolång resa söderöver. Hon mådde ännu dåligt och var uppsvullen efter att ha tagit ganska mycket kortison. – Men även jag var helt slut. Jag var som tömd på alla krafter både mentalt och fysiskt. Jag hade inte känt eller tänkt på det före resan, men när vi väl kom fram och jag kunde slappna av insåg jag hur sjukdomen påverkat även mig. Katarina och Oscar har fyra respektive tre barn sedan tidigare relationer. De reagerade olika på cancerbeskedet. – Vi var tvungna att försöka förstå att de hade sina skilda sätt att bearbeta sorgen. Oscar återkommer till att han hade tur som kunde dela sina tankar och känslor med sin svåger. Han säger att han inte klarat att hantera situationen lika bra utan dennes stöd. – I vården borde det finnas sätt att fånga upp anhöriga till cancerdrabbade. En cancerdiagnos påverkar familjen och hela omgivningen, säger Oscar Seth. Katarina var med i ett kortare filminslag som nyligen visades under Cancergalan i TV4. Hon berättade att hon under hela behandlingen tänkte att hon kan dö – och att de tankarna fortfarande kommer över henne. – Jag hade inte förstått att hon kände så. En cancersjukdom är ju inte som att operera blindtarmen och där allt blir som vanligt efter ett par veckor. Jag förstod hur viktigt det var att jag och barnen fanns och finns här som stöd. För tjugofem år sedan fick Lasse Engströms hustru Birgitta sitt cancerbesked. Några år senare var han med om att starta en grupp för anhörigstödjare i flertalet bröstcancerföreningar över landet. – Vi såg att det fanns ett behov och att vården var dålig på att erbjuda ett sådant stöd. I dag är det färre som vänder sig till oss. Jag vet inte om det beror på att personalen inom vården blivit bättre på att hantera dessa frågor eller om de anhöriga hämtar stöd på annat håll, säger Lasse Engström. Hustrun Birgitta fick sin cancerdiagnos strax före julen 1993. Några dagar senare blev hon opererad och sedan följde behandling med cellgifter och strålning. – Birgitta var så klart nedstämd och jag fick ta över mycket av skötseln av hemmet, även mycket av de sociala kontakterna blev mitt ansvar under den här tiden. Lasse Engström fortsatte arbeta, men försökte vara hemma så mycket som möjligt. Och han var alltid med på sjukhusbesöken. – Samtidigt höll jag nog mina egna eventuella krämpor i schack och jag undvek att klaga. Birgitta hade ju nog med sitt. Många orkar inte med att se sin partner så dålig, och i en del fall leder det till med till en skilsmässa. Enligt Lasse är det viktigt att vården tidigt fångar upp anhöriga till cancerdrabbade, och ger dem rätt stöd och hjälp. Kunskapen hos personalen behöver förbättras på det här området, menar han. För åtta år sedan fick Anna Larsdotter Persson bröstcancer. Hon och hennes make hade då två barn, sex och åtta år gamla. – Sjukdomsbeskedet kom som en blixt från klar himmel och var en riktig chock. Det fanns inga kända riskfaktorer i min släkt. Anna och hennes man fick träffa en kontaktperson som berättade om vilket stöd hon kunde få, och nämnde att även maken kunde få viss hjälp. – När samtalet nästan var slut påminde min man om det senare och fick beskedet att det fanns en kurator att tillgå på ett annat sjukhus. Så när han väl lyfte frågan var det inte så enkelt att få hjälp och så fick han ligga på själv för att få det till stånd. Det är kanske inte alla som orkar det i den situationen. Maken hade tidigare träffat en KBT-terapeut som han nu tog kontakt med på nytt. Anna säger att hon har haft ett starkt stöd av sin man under hela sjukdomsperioden, annars vet hon inte hur hon orkat. – Det är viktigt att närstående får all hjälp de behöver och att inte bara den cancersjuka involveras i vården. Jag anser att det borde vara obligatoriskt med ett samtal, och därefter kan partnern välja om den vill fortsätta träffa kurator/terapeut eller ej. Anna berättar att hon och hennes man försökte få barnens vardag att vara så normal som möjligt, och att inte folk runtomkring skulle prata cancer med dem. – Jag upplevde att min man fick vara förgrundsfigur rent socialt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3874, "headline": "Hon samlade Sveriges öltjejer i en Facebookgrupp", "summary": "Josefine Olsson startade gruppen Ölgäris för kvinnor som vill prata öl utan skryt.", "article": "Josefine Olsson hade stått en hel dag och serverat öl på en av Sveriges största ölmässor – men hur många tjejer hade kommit förbi? ”Kanske fem…” Josefine Olsson jobbar med öl, älskar öl och dricker öl. Men inspirationen hade börjat tryta, mycket på grund av den djupt rotade ölkultur där tjejer och kvinnor helt enkelt inte förväntas dricka öl. – Jag minns att jag tittade ut över besökarna på mässan och det var bara män. Intellektuellt vet jag att tjejer också dricker öl och många gånger är minst lika intresserade och kunniga som de. Men var var de? När hon kom hem från mässan startade hon Facebookgruppen ”Ölgäris”. – Jag ville skapa en plats för kvinnor, tjejer och ickebinära från alla samhällsklasser, religioner och etniciteter. En plats där alla skulle våga vara nyfikna och ta för sig. Det skulle vara helt fritt från kunskapskrav och skryt om vem som druckit eller bryggt coolast, bäst eller mest. Hon bjöd in vänner och kvinnliga kollegor samt skrev ett inlägg i en stor feministisk grupp. Inledningsvis var Josefine Olsson en aktiv värd och la själv upp bilder på öl, kom med tips, höll små liveprovningar. Men gruppen blev snabbt självförsörjande på inlägg. Hon var inte ensam. Nu, bara tre månader senare, har gruppen fler än 3 000 medlemmar. Gruppen har hunnit få flera undergrupper – Ölgäris Karlstad, Dalarna, Göteborg med flera. Gärisarna träffas i ölbarer runt om i hela landet. – Jag har själv både arrangerat och varit med på olika träffar. Träffarna är roliga och alla är så olika, med skilda intressen och sysselsättningar. Många gillar exempelvis att sticka och virka och syjuntor kombinerat med öl är ett stående inslag. Hur härligt låter inte det? Intresset för Ölgäris är stort och initiativet uppmuntras av hela branschen – med något enstaka undantag. När det tipsades om gruppen i en hembryggargrupp på Facebook fick inlägget till slut tas bort. – Det var en man som ville tipsa öltjejer om gruppen, men det blev en oerhört hård stämning. Kommentarsfältet svämmade över av hat. Många upplevde gruppen som exkluderande vilket jag på ett sätt kan förstå, men många missar den större bilden. En av anledningarna till att Ölgäris behövs är för att vi inte alltid känner oss välkomna i sådana grupper. Gruppens existens samt den här specifika händelsen har gett ringar på vattnet. Nyligen deklarerade Uppsala Beer & Whisky Festival att de till årets tävling för första gången kommer att ha en jury med 50 procent kvinnor. Öltidningen c/o Hops har lånat ut sin ledarsida till Josefine och bryggerier har bjudit in till visningar och provningar specifikt för kvinnor. När Nöjesguiden nyligen arrangerade sin ölmässa gav man bort hundra fribiljetter till gruppen – intresset bland tjejerna var enormt och biljetterna tog slut på bara några minuter. – Jag har också hört att många bryggerier insett att de har en skev fördelning hos sina anställda och aktivt ska söka efter kvinnor när de anställer. Mycket har hänt på så oerhört kort tid och framtiden känns minst sagt ljus, avslutar Josefine Olsson. Josefine Olsson Ålder: 29 år. Arbete: Jobbar med marknadsföring hos ölimportören Brill & Co. Favoritstil: Just nu är det mycket suröl, en favorit är Brekeriets Purple Rain. Hur ölintresset uppstod: Det tog fart på en resa till Belgien 2012. Efter det började jag själv brygga öl och läsa på. Till slut var intresset så stort att jag aktivt sökte mig till jobb i branschen. Ölgäris är en Facebookgrupp för tjejer, kvinnor och ickebinära som känner sig nyfikna på öl. En interaktiv plats där proffs och amatörer delar med sig av öltips, events, bilder och annat ölrelaterat. ", "article_category": "other"}
{"id": 3893, "headline": "Flyget måste byta bränsle - men inte till el eller biobränsle", "summary": "Flyget skall inte byta till biobränsle. Flyget, och alla andra transportslag, skall byta till syntetiska bränslen gjorda av koldioxid och ren el. Dessutom borde flyget bekosta infångning och lagring av koldioxid.", "article": "Ingemar Andersson och Björn Gustafsson gör var för sig, i mina ögon, korrekta bedömningar av miljöproblemen med flyget och Björn Gustafsson utvidgar denna till att konstatera att det inte spelar någon roll var biobränsle används, så länge det tränger undan fossila bränslen. Jag håller med om att man skjuter på fel fiende och att man måste byta bränsle för flyget, problemen är att det inte räcker att byta bränsle. Flyget påverkar klimatet också genom höghöjdseffekten, vilket innebär att man dessutom måste avgiftsbelägga (inte beskatta) flyget så att man kan få till stånd infångning och lagring av koldioxid. Det finns också problem med biobränslen, de kommer inte att räcka till allt som vi hoppas på (lyssna exempelvis på Klotet i Sveriges Radio v 5), tillskottet av koldioxid från biobränslen måste motsvaras av fotosyntes för att det skall vara någon poäng och biobränslena konkurrerar delvis med både biologisk mångfald och livsmedelsproduktion. Om man då tänker sig skogsråvara så blir upptaget av koldioxid under cirka hundra år, samtidigt som vi behöver minska koldioxidhalten i atmosfären NU. Läget blir ett annat om man exempelvis använder alger, som har kort generationstid. Att ett eldrivet flygplan med batterier skulle bli verklighet känns avlägset och man måste noga utreda huruvida det är ett klimatsmart alternativ. Batterier kräver mycket energi vid tillverkning och åldras så snabbt att detta förbrukar de nollutsläpp som finns vid användandet. Om man löser det ena eller det andra av de problemen, och ökar energitätheten någon eller några tiopotenser, ja då kanske det kan hjälpa till i klimatarbetet. Det görs idag försök med tillverkning av syntetiska bränslen ur luftens koldioxid och bland andra VW-koncernen har sådana anläggningar. Vi skulle kunna introducera detta i Sverige och endast tillhandahålla syntetiska bränslen, både till flyg och andra transporter. Det är naturligtvis inte gratis, men det finns pengar i höghastighetståget (om vi släpper tanken på ett ”höghastighetståg” som skall stanna tio gånger mellan Stockholm och Skåne) och det finns pengar i fonden för kärnavfall. Den sistnämnda skulle man kunna använda om man för att förse de här projekten med energi använder vårt utbrända kärnbränsle i nya reaktorer, istället för att gräva ned det. Jag tror att vi har ett vägval att göra, antingen använder vi atomenergi för att lösa dagens problem, eller så använder vi fossil energi, tills denna inte längre ger ett överskott vid utvinning och blir då tvingade att använda atomen ändå. Om Sverige skulle gå före med syntetiska bränslen, tillverkade ur koldioxid och ren el, då skulle vi dels kunna exportera bränslen, dels exportera teknologi och göra oss oberoende av oljeproducerande diktaturer och avveckla vatten- och vindkraft utan att använda varje tillgänglig markyta för biobränslen och därmed uppfylla våra åtaganden om biologisk mångfald. ", "article_category": "other"}
{"id": 3938, "headline": "”Låt mobiltelefonerna användas i klassrummet”", "summary": "Mobiltelefoner har setts som ett problem i klassrummet. Men rätt använda kan de bli en naturlig del av undervisningen. Det hävdar forskaren Torbjörn Ott, som skrivit en avhandling om telefonen som ett verktyg för lärande.", "article": "I höstas antog regeringen en nationell digitaliseringsstrategi för skolan. Där slår regeringen fast att den svenska skolan ska ta tillvara på digitaliseringens möjligheter. Skolan har under flera år satsat stora pengar på att köpa in digital teknik som datorer och surfplattor. Samtidigt har eleverna tagit med sig sin egen privata teknik i form av smarta telefoner till skolorna. Men meningarna är mycket delade om ifall de ska få använda mobilerna i skolorna eller inte. Det finns inga nationella regler för hur elevers mobiltelefoner ska hanteras i skolan. För ett drygt år sedan kom ett beslut från Skolinspektionen som sade att det är fritt fram för rektorer att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Detta välkomnades på många håll. Andra tycker att telefonerna i dag är en så naturligt del i ungas liv att man inte kan plocka bort dem ens under lektions tid. Forskning från Göteborgs universitet visar nu att mobiltelefonen redan är en naturlig del av lärandet i skolan. Både lärare och elever använder mobiltelefonen som ett redskap för undervisning och skolarbete. – Debatten om mobiltelefoner har blivit så politiserad. Många har varit väldigt skeptiska till mobiltelefoner i skolan och har gjort ett mobilförbud till en avgörande fråga för att höja skolresultaten. Det har varit en väldigt ensidig debatt, säger Torbjörn Ott, gymnasielärare och filosofie doktor vid institutionen för tillämpad it vid Göteborgs universitet. I sin doktorsavhandling konstaterar han att elever ofta använder mobiltelefonen naturligt i sitt skolarbete under lektionstid. Till exempel som ett uppslagsverk, som en kalkylator eller för att organisera sig i olika ämnesgrupper efter skolan. Han understryker att telefonen är en teknisk apparat med många olika funktioner, både störande och nyttiga. – Min undersökning visar att många lärare tillåter mobiltelefoner om de används i skolarbetet, säger han. Hur kan mobilen användas i skolarbetet? – Elever kan söka information när de kört fast, de kan dokumentera sitt skolarbete, ta kort på tavlan, skriva in läxor. Det är bara fantasin som sätter gränser, säger Torbjörn Ott. Han menar att mobiltelefonen blivit ett naturligt verktyg för att delta i skolarbetet. Elever går ihop i Facebookgrupper där de organiserar sitt skolarbete i klassgrupper eller ämnesgrupper eller diskuterar läxor. – Det är eleverna själva som fått utveckla de här användningsområdena, säger Torbjörn Ott. Också lärarna har anpassat sig efter detta. De kan skicka ut mejl under dagen som eleverna upplever att lärarna förväntar sig att de ska läsa omedelbart. När skolan inte tillhandahåller någon teknik så blir det i elevernas mobiltelefoner som de då läser mejlen. Samtidigt menar han att det finns en stark tradition kring hur undervisning ska bedrivas. Mobiltelefoner i klassrummet utmanar den traditionen och antas undergräva lärarnas auktoritet. Telefonerna ses som störande objekt och kan användas för fusk, sociala medier och onlinespel. – Varje ny funktion i telefonen har skapat en ny debatt. När sms kom blev de ett problem. När mp3-spelaren kom blev det ett problem att ungdomarna lyssnade på musik. När kamerafunktionen kom blev det ett problem att ungdomarna tog bilder, säger han. Men Torbjörn Ott menar att det inte är inom skolan som det största motståndet finns. – De som uttalar sig om mobiltelefoners vara eller inte vara i klassrummet är ofta personer utanför skolmiljön, som föräldrar eller politiker, säger han. Torbjörn Ott arbetar själv som gymnasielärare i historia och svenska. När han började arbeta som lärare för tio år sedan minns han att Jan Björklund och dåvarande Folkpartiet bedrev en kampanj om mobiltelefonerna hade en avgörande roll för skolans resultat. Förbud av mobiltelefoner i skolan blev en viktig symbolfråga. Som han minns det var lärarna inte alls lika bekymrade över mobilens inflytande över skolresultaten. – Folk utanför skolan har mycket stor betydelse för hur andra personer ser på vilken roll lärare har och vilka verktyg som ska användas, säger han. Själv tyckte Torbjörn Ott att lärarna själva inte ansåg att mobiltelefonerna var den viktigaste skolfrågan. Torbjörn Otts eget intresse för mobiltelefonerna väcktes när han insåg att de faktiskt skulle kunna användas i skolarbetet på ett bra sätt. – Jag minns vilka tekniska begränsningar det fanns under min egen gymnasietid – för att till exempel kunna göra egna filmer. Nu finns ju all teknik i redan telefonerna. Det måste vi kunna utnyttja, säger han. Torbjörn Otts undersökning visar att mediedebatten om mobiltelefoner i skolan har varit i stort sett ensidigt negativ. Redan på 90-talet började man prata om de problem som mobiltelefonerna medför med bland annat sms:ande. Lärarna i avhandlingens enkät är inte ensidigt negativa till mobiltelefoner och eleverna är inte ensidigt positiva till mobiltelefoner. I stället menar Torbjörn Ott att det finns en ganska avdramatiserad men ändå medveten syn på telefonerna – även om perspektiven naturligtvis kan skilja sig åt. – Eleverna beskriver en situation där varje lärare har olika sätt att se på mobiltelefoner. Eleverna tvingas balansera sin egen användning till varje lärares personliga syn på mobiltelefonerna. Det blir en knepig situation för eleverna. Han menar att vuxna har en ganska dubbel syn på mobiltelefoner. – För oss vuxna är mobilen i högsta grad en del av vår infrastruktur för att hantera en vanlig dag. I händerna på barn däremot blir den plötsligt en leksak i de vuxnas ögon – vilket den ju också är på samma gång. De håller ju på med ju på snapchat, de tittar Youtubefilmer. Han menar att mobiltelefonen naturligt knyter ihop skolans verksamhet men den sociala världen i och utanför skolan. I Torbjörn Otts enkät sade 72 procent av lärarna att de tillät telefoner i skolan i viss utsträckning. Men när han bröt ned enkäten i detaljfrågor om specifika användningsområden som läroportal, miniräknarfunktion, att söka information med mera, då visade det sig att lärarna var mer öppna för mobilanvändande än de först trodde. När mobiltelefoner kompletterar den befintliga undervisningen är det inte något större problem använda telefonen, menar Torbjörn Ott. – Att skicka sms har blivit en del av skolans infrastruktur i dag. Lyssna på musik gör elever till exempel i skolan när de räknar. En del säger att det blir ett lugnare arbetsklimat i skolan med mobiler, tvärtemot vad som sägs i debatten. Hur ser du på frågan om att mobilen har en förmåga att ta över ens uppmärksamhet, vilket många hävdar? – Jag tycker att det är lite märkligt att man förväntar sig att alla ska kunna hantera det här för början utan att få någon träning i det. Att det är nåt man kan eller inte. Det är ju något man måste lära sig. Tycker du att det vore bra om skolor hade en mer genomtänkt strategi för hur mobiler får användas? – Strävan att få bort mobiltelefonerna har inte varit inte särskilt lyckad. Man försökt få till nåt med detta i 20 år men inget har hänt. Mobiltelefonerna blir fler och fler, eleverna tar med dem till skolan. De blir en del av allas liv. Man måste tänka på ett annat sätt kring detta – rimligen att man försöker ta in telefonen i skolan. Annars är skolan inte riktigt i takt med världen utanför. Hur har din egen undervisning förändrats av att du fördjupat dig i den här frågan? – Det är svårt att säga. Jag vill inte beslagta mobiltelefonerna utan snarare prata med eleverna och uppmana dem att använda mobilen i skolarbetet i stället för att göra privata saker med dem. Använder du även telefonen medvetet som ett arbetsverktyg? – Ja. Jag har till exempel skaffat en digital lärobok till eleverna som de kan komma åt via telefonen. Det är ett sätt. Han tror inte på att ha speciella upplägg i skolan där mobiltelefonen ska vara en extra häftig grej. Snarare hoppas han att mobilen kan bli en del i undervisningen som både lärare och elever kan ha nytta av. – För att det ska bli hållbart måste den in i den vanliga undervisningen på ett naturligt sätt, säger Torbjörn Ott. Ser du något problem med att elever använder sin egen teknik i skolan? – Det är en intressant fråga. Många gömmer sig bakom jämlikhetsaspekten – att alla elever inte får samma förutsättningar. Men utvecklingen går snabbt. I dag vet vi att i stort sett alla elever i gymnasiet har tillgång till en smart telefon, även om det kan vara av olika modeller, säger Torbjörn Ott. Avhandlingen Avhandlingen \"Mobile phones in school: From disturbing objects to infrastructure for learning\" bygger på fyra separata studier. Torbjörn Ott har i sin doktoravhandling bland annat granskat 113 tidningsartiklar om mobiltelefondebatten, gjort intervjuer med 19 fokusgrupper och fått svar på 500 enkäter. Forskningen har gjorts vid institutionen för tillämpad it vid Göteborgs universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 3939, "headline": "”Användning av mobiler i skolan försämrar hälsan”", "summary": "Användning av mobiltelefoner i skolan leder till sämre koncentration och sämre hälsa, säger Josef Milerad, ordförande i Skolläkarföreningen.", "article": "Sedan flera år är mobiltelefoner förbjudna att användas under lektionstid i franska skolor. Från och med september i år införs även ett förbud att använda mobiltelefoner på rasterna för elever upp till 15 år. Skälet är att telefonerna hotar folkhälsan. I Sverige har frågan om mobiltelefonernas vara eller inte vara i skolan diskuterats livligt under många år. Josef Milerad, ordförande för Skolläkarföreningen, anser att ett mobilförbud skulle kunna vara en väg att gå även i Sverige, åtminstone i grundskolan. – Det finns ett överflöd på forskning som visar att fri tillgång till internet under lektionstid har negativa hälsoeffekter, säger han. Josef Milerad pekar ut framför allt tre områden där konsekvenserna är tydliga. – Fri mobilanvändning gör annat att koncentrationen minskar, vilket ger sämre skolresultat. För det andra så gör mobiltelefonerna att eleverna är ute mindre under pauser och raster, menar Josef Milerad. – Att röra sig fysiskt är otroligt viktigt för hjärnan och inlärningen. Minskad fysisk aktivitet leder också till viktuppgång och fetma, vilket inte är bra för hälsan. För det tredje så säger Josef Milerad att mobilanvändningen ökar den psykiska ohälsan. En riskgrupp, där den psykiska ohälsan ökat märkbart, är flickor i yngre tonåren. – De använder sig ofta av sociala medier för att finna eller bekräfta sin självbild. Tyvärr leder det till att de ofta hamnar under de som de jämför sig med, vilket kvaddar deras självbild och självkänsla, säger Josef Milerad. Han tycker att alla skolor åtminstone borde ha en policy om mobiltelefoner som innefattar att mobiltelefoner inte får användas under skoltid. Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, betonar att det redan är möjligt att förbjuda mobiltelefoner när och där det behövs men menar att mobiltelefonanvändning i skolan är något som läraren måste få avgöra utifrån pedagogisk kontext. – Lärarna känner en enorm frustration över att politiken ger sig in i våra detaljfrågor om skolan, säger hon. Vissa menar att mobiltelefonerna stör undervisningen? – Om de stör ska de plockas bort. Det ska finnas tydliga regler för det. Det är läraren som avgör vilka digitala verktyg som ska användas för att förstärka eller stötta upp undervisningen. När mobiltelefonen blir en stor arbetsmiljöfråga så bottnar det ofta i helt andra frågor än om mobiltelefonens vara eller inte, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 3940, "headline": "”Hamnarbetarförbundet äventyrar svenska modellen”", "summary": "DN DEBATT 31/1. Hur länge ska samhället tillåta att Hamnarbetarförbundet i konflikten i Göteborgs hamn idkar krypskytte mot den svenska modellen? Det brukar vara trångt på scenen när den svenska modellen ska lovsjungas, det vore klädsamt om det var lika trångt på scenen när den ska försvaras, skriver företrädare för Transportföretagen och Sveriges Hamnar.", "article": "Debatten om konflikten i Göteborgs hamn är intensiv. Att många engagerar sig och har åsikter är inte konstigt eftersom insatserna är stora. I potten ligger inget mindre än vår svenska konkurrenskraft och värdet av att ingå kollektivavtal. Konflikten synar oss alla: nästan alla lovprisar den svenska modellen i högtidstal, frågan är vilka som även är beredda att sätta kraft bakom de fina orden och försvara modellen. I debatten hörs ofta synpunkten att parterna måste lösa konflikten själva. En sympatisk synpunkt men tyvärr naiv. Parterna har haft 45 (!) år på sig att lösa konflikten utan att lyckas. Många har missförstått vad konflikten handlar om. Den handlar om vilket fackförbund, Transportarbetareförbundet eller Hamnarbetarförbundet, som ska organisera hamnarbetare i Sverige. Transportarbetareförbundet har organiserat hamnarbetare allt sedan hamnarbetare började organisera sig. År 1972 bröt sig ett antal hamnarbetare ut ur Transport och bildade Hamnarbetarförbundet. Sedan dess har de båda förbunden konkurrerat med varandra om att organisera hamnarbetarna. Transport organiserar flest hamnarbetare medan Hamnarbetarförbundet organiserar flest hamnarbetare i ett fåtal hamnar. Konfliktens kärna är med andra ord Hamnarbetarförbundet. För att överleva måste de ge sina medlemmar mer än det som Transport ger sina. Transport ger landets alla hamnarbetare värdet av det för hamnbranschen rikstäckande kollektivavtalet Hamn- och stuveriavtalet. Avtalsparterna Transport och Sveriges Hamnar tar alla risker i förhandlingarna och kommer överens om de rättigheter och skyldigheter som ska följa av kollektivavtalet. När kollektivavtalet är ingått tar Transport och Sveriges Hamnar ansvar för hamnbranschen och helgar den fredsplikt som följer under avtalsperioden. Värdet av kollektivavtalet tillkommer alla hamnarbetare oavsett vilket fackförbund de är med i. Helt enligt den svenska modellen. Hamnarbetarförbundet får del av kollektivavtalets värde gratis. De tar inga risker i avtalsrörelsen. De tar inget ansvar. I stället gör de vad de kan för att skjuta sönder kollektivavtalet. Hamnarbetarförbundets utmaning är att de måste erbjuda hamnarbetare något mer än det som kollektivavtalet ger för att motivera medlemskap hos dem. I 45 år har de vunnit konkurrenskriget mot Transport eftersom de har haft en avgörande konkurrensfördel: samhället har nämligen gett Hamnarbetarförbundet carte blanche att strejka när som helst för vad som helst. Hamnarbetarförbundet vägrar alltså att binda sig vid det kollektivavtal som gäller för hamnbranschen. De låter Transport göra jobbet och ta risken för att få ett kollektivavtal, som de sedan ändå får del av gratis. Hamnarbetarförbundet kan därefter vinna över medlemmar från Transport på två sätt: genom att utmåla Transport som svagt i avtalsförhandlingarna eller genom att hota arbetsgivare med strejk under avtalsperioden om förbundet inte får än det ena än det andra utöver kollektivavtal och lag. Hamnarbetarförbundets taktik fungerade utmärkt fram till att APM Terminals tog över driften av Göteborgs containerhamn. För APM Terminals har valt att värna kollektivavtalet genom att inte vika sig för Hamnarbetarförbundets strejker och förbundet kan inte längre mjölka extra förmåner. Förbundet har två val: följ den svenska modellen och skriv på det kollektivavtal som gäller för hamnbranschen eller ta strid för att försöka vrida tillbaka klockan till tiden före APM Terminals. Tyvärr har Hamnarbetarförbundet valt strid, en strid de kommer att förlora. Frågan är hur mycket Hamnarbetarförbundet ska hinna försvaga vår svenska konkurrenskraft och den svenska modellen innan de förlorat striden? I debatten hörs ibland synpunkten att arbetsgivarna borde lockouta Hamnarbetarförbundet för att tvinga dem att acceptera branschens kollektivavtal och den svenska modellen. Till skillnad från Hamnarbetarförbundet tar vi inte lätt på bruket av konfliktvapnet – en generallockout i en bransch som hanterar 90 procent av Sveriges handel skulle kasta in landet i en ekonomisk kris med oöverblickbara konsekvenser. Det är därför inte en rimlig åtgärd och den skulle heller inte bidra till att lösa konflikten. Regeringen har tagit ansvar för den allvarliga situationen och tillsatt en utredning med uppdrag att se över rätten till stridsåtgärder i syfte att värna kollektivavtalet. Men det finns kritiska röster mot agerandet. Förstår inte de som kritiserar utredningen vad som står på spel? Fungerar inte Göteborgs hamn så försvagas vår konkurrenskraft kraftigt. Tappar rikstäckande branschvisa kollektivavtal sitt värde så finns ingen svensk modell. I debatten har det förts fram oro för att en kommande lagstiftning skulle öppna för ”avtalsshopping”, det vill säga att företag ska kunna byta till billigare kollektivavtal, eller för uppgörelser med ”gula fack”, det vill säga fackföreningar som arbetsgivaren kontrollerar. Oron är obefogad och saknar grund. Vi vill inte öppna för någon av dessa möjligheter. Vi vill att lagstiftningen ska ändras i syfte att skydda den svenska modellen. Inte tvärtom. Av direktivet till utredningen framgår tydligt att regeringen vill samma sak: förslag om ändrad lagstiftning ska stärka och inte försvaga den svenska modellen. Vi vill påminna om Arbetsdomstolens praxis om att det först tecknade kollektivavtalet gäller. För hamnbranschen är Hamn- och stuveriavtalet med Transport det först tecknade avtalet. Skulle en hamnarbetsgivare teckna ett separat och innehållsmässigt annat kollektivavtal så måste arbetsgivaren ändå fortsätta att tillämpa Hamn- och stuveriavtalet. Vi vill få lugn och ro i Göteborgs containerhamn så att vi tillsammans med våra medarbetare i hamnen kan serva kunderna och bidra till ett starkare och konkurrenskraftigare Sverige. Vi vill att hamnarbetare och hamnarbetsgivare i Sverige ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Vi värnar kollektivavtalet. Varken vi, APM Terminals eller Transport kan avsluta konflikten. Det kan bara Hamnarbetarförbundet göra. De har två möjligheter. De kan gå med i Transport och avsluta konflikten om vilket fackförbund som ska organisera hamnarbetare. Eller så rättar de in sig i svenska modellen och accepterar de statliga medlarnas förslag till lösning på konflikten. En lösning som innebär att vi och Hamnarbetarförbundet skulle ingå ett kollektivavtal. En lösning vi har accepterat. Ett av oss undertecknat kollektivavtal har sedan länge legat och väntat på Hamnarbetarförbundets signatur. Bakom all rök och alla dimridåer är sanningen dock att Hamnarbetarförbundet inte vill skriva på det för hamnbranschen gällande kollektivavtalet. Frågan är hur länge samhället ska tillåta att Hamnarbetarförbundet idkar krypskytte mot kollektivavtalet och försämrar vår svenska konkurrenskraft? Det brukar vara trångt på scenen när den svenska modellen ska lovsjungas, det vore klädsamt om det var lika trångt på scenen när den ska försvaras. 31 januari 2018 Debattartikel Mattias Dahl, vd Transportföretagen och Joakim Ärlund, vd Sveriges Hamnar: ”Hamnarbetarförbundet äventyrar svenska modellen” Repliker Eskil Rönér, ordförande Svenska Hamnarbetarförbundet: ”Regeringen får inte ge vika för utpressningen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3991, "headline": "”Även Sverige behöver en språkstrategi”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 23/1. Medan våra nordiska grann länder har insett allvaret och nu satsar på språk avvecklar svenska skolpolitiker de moderna språken i skolan. De verkar tro blint på att engelska räcker. Nu är det hög tid för en språkstrategi även för Sverige, skriver Christina Rosén, lektor i tyska.", "article": "Nu riskerar Sverige att hamna på efterkälke på grund av bristande språkkompetens. ”Vi har länge varnat för utvecklingen och för att vända den behöver vi nu göra något radikalt annorlunda”, skriver Åsa Fahlén, Lärarnas Riksförbund. Även Svenskt Näringsliv varnar sedan flera år tillbaka för att vi kommer att få problem på grund av sämre språkkunskaper. Fahlén talar till och med om att de främmande språken i svensk skola är på väg att utrotas! Medan våra nordiska grannländer har insett allvaret och nu satsar på språk avvecklar svenska skolpolitiker de moderna språken i skolan. De verkar tro blint på att engelska räcker. Den 13 december 2017 publicerades en utredning av professor Riitta Pyykkö, på uppdrag av det finska undervisningsministeriet. Konkreta åtgärder föreslås, som att språkmedveten undervisning ska införas redan i förskolan, att kunskaper i minst två främmande språk ska krävas för universitetsexamina. Att även ta vara på de språkkunskaper och kulturer som personer som flyttat till Sverige för med sig borde vara en självklarhet. Inte heller här är vi särskilt framgångsrika. I november 2017 beslutade Danmarks regering att satsa motsvarande 130 miljoner svenska kronor på en ny strategi för att stärka främmande språk i utbildningssystemet. Argumentet för satsningen är huvudsakligen ekonomiskt: ”Förvärvslivet har länge efterfrågat medarbetare som kan tala fler språk än engelska”. Vidare sägs att ”i utbildningssystemet har språkområdet under flera år präglats av en negativ utveckling” (Undervisningsministeriet, uvm.dk). Ett nationellt center för främmande språk ska inrättas. Språkutbildningarna på alla nivåer, från förskola till universitet ska stödjas. Målet är att fler ska studera språk, samtidigt som kvaliteten ska vara så hög att utbildningarna attraherar och behåller de duktigaste eleverna. Fokus i strategin ligger på europeiska språk. I Danmark finns en klar språkstrategi både på företag och i utbildningsväsendet. Jämförelsen är intressant eftersom både svenska och danska är små språk. I Danmark lär sig eleverna engelska från åk 1 och i åk 5 väljer de tyska eller franska. Först på gymnasiet kan man välja spanska. I en undersökning genomförd av Dansk industri (2007) uppgav 68 procent av de danska företagen att de hade en flerspråkig exportstrategi, medan motsvarande siffra för de svenska företagen endast var 27 procent. Av de danska företagen angav fyra procent att de missat exportkontrakt på grund av bristande språkkompetens jämfört med 20 procent bland de svenska. Medan Danmark nu inför ett nationellt center för språk är avsaknaden av språkstrategi i Sverige total. Utöver ovanstående argument för flerspråkighet framförs också politiska. Peter Wolodarski, skrev i DN:s söndagskrönika den 10 december 2017: ”Lär dig tyska och franska – och hör sen”. Han varnar för den ensidiga fokuseringen på engelska. Efter att Donald Trump blev president i USA känns samarbetet inom Europa allt viktigare. Tyskland är Sveriges största exportmarknad, tätt följt av Norge. Sett till export var Frankrike en större marknad för Sverige än Kina. Hur ska vi kunna förstå vad som sker i de viktigaste länderna i Europa utan kunskaper i franska och tyska? Vi förlorar all insikt i andra kulturer om vi inte lär oss fler främmande språk. Inom humaniora väljer allt färre studenter att doktorera och därmed har bristen på språklärare i Sverige nu även nått universitetsnivå. 1996 läste cirka 40 procent av samtliga elever i Sverige tyska, 18 procent franska och 5 procent spanska. Motsvarande siffror för 2015 var 17 procent tyska, 14 procent franska och 39 procent spanska (Skolverket 2016). Hur ska vi kunna samarbeta internationellt, göra affärer, diskutera politik och läsa litteratur om vi inte kan fler språk än engelska? Kunskaper i flera språk är oumbärligt i en värld som blir alltmer global. Åsa Fahlén har helt rätt när hon säger att moderna språk bör bli obligatoriskt för alla. Nu är det hög tid för en språkstrategi även för Sverige. 23 januari 2017 Debattartikel Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund: ”Kommun avvecklar franskan i alla sina högstadieskolor” Repliker David Cvach, Frankrikes ambassadör i Sverige och Hans-Jürgen Heimsoeth, Tysklands ambassadör i Sverige: ”Oroande med den svenska synen på moderna språk” Emma Birkholz, lärare i svenska som andraspråk år 7-9 samt leg lärare i svenska och franska: ”Arabiska, somaliska och persiska är också språk” Christina Rosén, lektor i tyska vid Linnéuniversitetet i Växjö: ”Även Sverige behöver en språkstrategi” Slutreplik från Åsa Fahlén: ”Dags för partierna att svara om skolans språkkris” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3997, "headline": "”När vården förändras krävs en ny sjukhusorganisation”", "summary": "DN DEBATT 26/1. Sjukvården är i förändring. I vårt utvecklingsarbete har vi varit måna om att inte låsa oss vid en viss modell. Vi hämtar inspiration från flera håll och tar steg för steg mot det mål vi vill uppnå: att behandla varje patient med sina erfarenheter och förutsättningar som en jämbördig part i vården, skriver sjukhusledningen för Karolinska universitetssjukhuset.", "article": "Förändringarna som pågår på Karolinska Universitetssjukhuset har blivit omskrivna. Hälso- och sjukvården är en mycket viktig fråga för var och en av oss den dag vi blir patienter eller närstående till en patient. Ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att kunna ge alla medborgare en god hälso- och sjukvård med bra tillgänglighet och jämn och god kvalitet. Det finns också ett antal komplexa problem inom hälso- och sjukvården som behöver lösas. Det handlar exempelvis om att stuprör skapats i vårdorganisationer i takt med att den medicinska specialiseringen har ökat, vilket gjort att patienter upplever det som krångligt att navigera i vården. Det handlar också om att kvaliteten på vården inte alltid är jämn mellan vårdgivare, om svårigheter att bemanna, hålla tillräckligt många vårdplatser öppna och att ha en sjukvårdsekonomi i balans. Att lösa dessa problem är ett långsiktigt arbete som kräver ett tydligt vägval. Vi skulle ha kunnat fortsätta att skruva lite här och där i stället för att göra något helt nytt, men vi beslutade att ha en tydligare riktning och ett snabbare tempo i förändringen för att kunna ta till vara möjligheterna som våra nya sjukhusbyggnader ger. Hur kom vi då fram till att vi skulle ändra verksamhetsmodell? Målet för vår förändring är bättre kvalitet för patienten, både medicinskt och i upplevelsen av vården. Därför utgår vi i vår nya verksamhetsmodell från patienternas sjukdomar och inte som tidigare från medicinska specialiteter, som till exempel kirurgi, medicin och ortopedi. Vi gör patienten delaktig i att formulera vilka mål som är viktiga. Vi jobbar i team med olika professioner kring patientgrupperna. Vi mäter, följer upp och förbättrar resultaten kontinuerligt. Med vår förändring vill vi samtidigt stimulera engagemanget hos våra medarbetare och tillsammans skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö. Vi vill föra ny forskning och innovationer snabbare till patienten. Vi samarbetar med Karolinska institutet och vi ligger i dag tillsammans i topp i Europa när det gäller klinisk forskning. Vår nya verksamhetsmodell – som knyter forskningen närmare vården av patienten – stärker samarbetet och ger ett ännu tydligare patientfokus. Vi har dessutom ett viktigt ansvar när det gäller att utbilda morgondagens vårdpersonal. Sedan tidigare hade sjukhuset utvecklats genom att arbeta med flödesarbete. Värdebaserad vård kompletterade arbetet genom att öka fokus på kvalitet och det som patienten ser som viktigt. När sjukhuset fick i uppdrag av landstinget att flytta högspecialiserad vård till en ny byggnad (Nya Karolinska Solna-projektet/NKS) började ett arbete med att kartlägga vilken verksamhet som skulle flyttas in. Våra patientgrupper definierades och vi började diskutera en tematisk vård, eftersom den nya byggnaden var designad utifrån teman. Pusselbit lades till pusselbit, som tillsammans blev en ny verksamhetsmodell som passar Karolinskas förutsättningar, både i Huddinge och Solna. Tidigare fanns organisatoriska hinder som gjorde att vi inte fick tillräcklig effekt av förbättringsarbetet när det gällde kvalitet, patientdelaktighet och ekonomi. Det kan bero på att Karolinska, liksom många andra organisationer, har vuxit organiskt genom åren. Vår nya organisation har formats utifrån patientgrupper till sju teman och fem funktioner som fungerar på liknande sätt och kan samarbeta med gemensamma mål. Vi har patientflödeschefer som kan leda och ta beslut för hela patientflöden, där också patientrepresentanter deltar. Vi har byggt en struktur som ger bättre möjligheter att stärka patientperspektivet, och med detta har Karolinska förutsättningar att nå längre denna gång. Förändringsarbetet görs tillsammans med medarbetare från olika professioner på olika nivåer, och det har alltid varit sjukhuset som fattat besluten. Som stöd har vi behövt ta in extern hjälp för att klara denna stora omställning. Vi förstår att kostnaderna för konsultanvändningen ifrågasätts. Även om de finansierats med en omställningsbudget som är separat från vårdbudgeten, så är det mycket pengar. Vi har tydliga processer för användningen av konsulter och använder landstingets ramavtal, men vi gör nu en internrevision över hur användningen sett ut, speciellt av konsultbolaget Boston Consulting Group, och tar fram nödvändiga åtgärder. Sjukvården i Stockholm, övriga landet och i många andra länder är i förändring, det är inte bara Karolinska Universitetssjukhuset som förändras. Stockholms läns landstings Framtidsplan beskriver hur patienten ska sättas i fokus ännu mer och hur vi som ger vård ska samarbeta i nätverk. Syftet är att patienterna snabbare ska få rätt vård. Det är ett angeläget förbättringsarbete; internationella jämförelser visar att Sverige ligger i toppskiktet när det gäller medicinska resultat, men nästan sämst när det gäller vårdprocesser och patientdelaktighet (Bland annat Mirrorundersökningen, The Commonwealth Fund 2017). För att nå de mål som Framtidsplanen stakar ut krävs omfattande förändringar av arbetssätt, styrning och organisering. Vi måste tänka nytt samtidigt som vi tar vara på allt som fungerar bra. Framtidsplanen ger vårdgivare nya eller delvis förändrade uppdrag. Karolinska Universitetssjukhuset ska vara det mest högspecialiserade sjukhuset, med en ny akutvårdsnivå kallad intensivakut i Solna för att kunna ta hand om de allra svårast sjuka och skadade, och ett stort akutuppdrag i Huddinge. Dagens Medicins senaste rankning av Sveriges sjukhus visar att Karolinska Universitetssjukhuset ligger bra till och har förbättrats de senaste åren, men vi har arbete kvar att göra tills vi nått den nivå av tillgänglighet och kvalitet som vi eftersträvar. Inom vissa områden har vi alltför långa köer. I många sjukvårdssystem världen över finns samma utmaningar med ekonomi, medarbetar- och vårdplatsbrist. Många har börjat undersöka alternativa, och ibland radikala, lösningar att organisera vården utifrån deras specifika förutsättningar men med en gemensam nämnare – att klara framtidens vårdbehov. Vi är väl medvetna om att förändringar ställer höga krav och innebär ökad belastning på medarbetarna. När man gör så här stora förändringar måste man våga arbeta på nya sätt, och samtidigt våga lyssna, justera och behålla det som är bra. Det finns ingen patentlösning. Därför har vi varit måna om att ha ett framväxande förändringssätt där vi inte låser oss vid en viss modell, utan hämtar inspiration från flera och tar steg för steg mot det mål vi vill uppnå: att behandla varje patient med sina erfarenheter och förutsättningar som en jämbördig part i vården. 26 januari 2018 Debattartikel Sjukhusledningen för Karolinska universitetssjukhuset: ”När vården förändras krävs en ny sjukhusorganisation” Repliker Hugo Lagercrantz, senior professor vid Karolinska institutet: ”Gråt inte – forska” Karolinska universitetssjukhusets läkarförenings styrelse: ”Vi har tagit ett stort steg bakåt” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 3999, "headline": "”Fastighetsskatt ger ingen skatteväxling”", "summary": "REPLIK DN Debatt 17/1. Jag undrar om SNS Konjunkturråd har tänkt igenom sina förslag ordentligt. Fastighetsskatten på bostadsrätter och småhus betalas med ägarnas arbetsinkomster. Så sänkt skatt på arbete och höjd skatt på fastigheter är ingen skatteväxling, det innebär bara ett nytt sätt att behålla den höga skatten på arbete, skriver Nils-Eric Sandberg.", "article": "SNS-ekonomernas huvudtanke är att vi bör skatteväxla, från skatt på arbetsinkomster till skatt på kapital. De föreslår därför en höjd generell fastighetsskatt, skatt på arv, en skärpt kapitalbeskattning – systemet med ISK-konton ska slopas. Vi ska alltså sänka skatten på arbetsinkomster – vilket är nödvändigt – och i stället höja den på kapital, främst fastigheter. Bostadsrätter och småhus ska beskattas lika. Jag undrar om SNS-ekonomerna har tänkt igenom sina förslag ordentligt. Den enda kapitalinkomst vi har från bostäder är avkastningen på hyreshus. Fastighetsskatten på bostadsrätter och småhus betalas med ägarnas arbetsinkomster. Så sänkt skatt på arbete och höjd skatt på fastigheter är ingen skatteväxling, det innebär bara ett nytt sätt att behålla den höga skatten på arbete. Bostadsrätter och småhus ska beskattas lika, skriver SNS-ekonomerna. Det låter bra. Jag instämmer, i princip. Men en närmare titt i skattelagstiftningen visar att detta blir mycket komplicerat. Ty de båda upplåtelseformerna har helt skilda metoder för taxering. Småhusen har i princip taxeringsvärden som bygger på marknadsvärden. De enskilda bostadsrätterna taxeras inte. Skatten tas ut på bostadsrättsföreningens hus. Och det taxeras inte något marknadsvärde utan efter en schablon som styrs av skatten på avkastningen av hyreshus. Den har inget samband med något marknadsvärde eftersom vi har hyresreglering. Så: om småhus och bostadsrätter ska beskattas lika, i relation till marknadsvärdet, måste taxeringen av bostadsrätter göras om helt. Det förutsätter att alla bostadsrätter omvandlas till ägarlägenheter, som taxeras och beskattas precis som småhus. Inte mig emot, jag har argumenterat för det i åratal. Men en rapport från SNS måste visa medvetenhet om probIematiken. ISK-konton ska alltså bort. Allt kapital ska beskattas med 25 procent – deras förslag. Det låter blygsamt, med tanke på hur det var fram till 1991. Totala skatten på utdelningarna blev då 87-93 procent. Ovanpå detta kom förmögenhetsskatten som tog vad i övrigt fanns kvar. Utdelningarna blev i praktiken helt konfiskerade. Det var så Gunnar Sträng ville ha det. I teorin ska all vinst delas ut och sedan via aktiemarknaden omallokeras till de företag som har den högsta förväntade lönsamheten. I praktiken är detta nog inte möjligt. Men en generell kapitalskatt på utdelning, som SNS-ekonomerna efterlyser, bör ha en undantagsregel som gör det möjligt för aktieägare att återinvestera utdelningen skattefritt. SNS-ekonomerna ser i företagsvinster en risk för ökade klyftor och motsättningar. Jag vill föreslå en titt i amerikanska analyser. Ekonomen William Nordhaus har beräknat att 2,2 procent av avkastningen på teknologivinster stannade hos producenterna, 97,8 procent gick till konsumenterna. SNS borde kanske försöka sig på en motsvarande studie för Sverige.  17 januari 2018 Debattartikeln SNS Konjunkturråd: ”Sverige behöver införa ny arvs- och fastighetsskatt” Repliker Björn Hasselgren, Timbro: ”Konjunkturrådets rapport är en allvarlig dikeskörning” Johan Fall, Svenskt Näringsliv: ”Felaktig och olycklig inriktning på årets rapport från SNS Konjunkturråd” Per Sundgren, ordförande stiftelsen Jämlikhetsfonden och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys: ”Politiskt mod krävs för att bryta ojämlikheten” Nils-Eric Sandberg, f d ledarskribent i DN: ”Fastighetsskatt ger ingen skatteväxling” Läs fler artiklar på DN Debatt Per Sundgren, ordförande stiftelsen Jämlikhetsfonden Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys ", "article_category": "other"}
{"id": 4014, "headline": "Försäkringskassans avslag saknar ofta lagligt stöd", "summary": "Försäkringskassan har ofta inte lagligt stöd för sina avslag. Det finns många frågor man kan ställa om hur handläggare sutan medicinsk examen kan ifrågasätta läkares utlåtanden.", "article": "Jag håller själv på med ett ärende som handlar om utmattningsdepression. Vad jag har sett i olika domar är att Försäkringskassan oftast inte har något lagligt stöd för sina avvisningar av sjukersättning. Handläggarna har krav på sig att avvisa så snart det går. På Försäkringskassan i Globen har man dessutom en speciell grupp som ska kontrollera en kollegas godkända sjukskrivning när den godkänns utöver 180 dagar. Om gruppen då avslår ersättning är det den förste handläggaren, den som godkände, som ska skriva under detta och inte någon av dem i specialgruppen. Kan detta vara lagligt? Det finns många frågor man kan ställa om hur Försäkringskassans handläggare som förmodligen är utan medicinsk examen bland annat kan ifrågasätta en läkares utlåtande. Det mesta som känns märkligt från Försäkringskassan beslutas många gånger utan lagligt stöd. ", "article_category": "other"}
{"id": 4029, "headline": "”Kommun avvecklar franskan i alla sina högstadieskolor”", "summary": "DN DEBATT 23/1. Andelen elever som läser andra främmande språk än engelska i svenska skolor minskar i allt snabbare takt. Kristianstads kommun beslöt nyligen att helt avveckla franskan i kommunens samtliga högstadieskolor. Vi har länge varnat för utvecklingen och för att vända den behöver vi nu göra något radikalt annorlunda, skriver Åsa Fahlén, Lärarnas Riksförbund.", "article": "Det är en välkänd sanning att fler språk öppnar fler möjligheter. I synnerhet i en alltmer globaliserad värld och i en världsdel där det råder fri rörlighet för arbetskraft. Det vore därför helt absurt att utrota andra främmande språk än engelska i den svenska skolan. Ändå tycks utvecklingen gå åt just detta håll. I takt med att antalet elever som läser moderna språk minskar, har antalet studenter som vill bli språklärare gjort detsamma. Lärarnas Riksförbund har länge varnat för denna utveckling och för att vända den behöver vi nu göra något radikalt annorlunda. I ett EU som grundas på mottot ”förenade i mångfalden” betraktas förmågan att kommunicera på flera språk som en basfärdighet. Flerspråkighet ses som en förutsättning för både individers och nationers konkurrenskraft och jämlikhet. Ett av målen för EU:s språkpolitik har därför varit att varje unionsmedborgare utöver sitt modersmål ska behärska ytterligare två språk. Många medlemsländer har redan infört två obligatoriska främmande språk i grundskolan, och i många länder börjar man dessa studier från allt tidigare ålder. Bedrövligt nog tycks utvecklingen i Sverige gå åt rakt motsatt håll, mot större enfald i språkkunskaper. Andelen elever som läser andra främmande språk än engelska minskar i allt snabbare takt, samtidigt som det finns oerhört få som vill utbilda sig till lärare i moderna språk. Enligt Eurostat tillhör Sverige, tillsammans med Norge och Malta, den föga hedrande gruppen länder i Europa där antalet elever som läser främmande språk i gymnasieskolan har minskat mest under de senaste fem åren. Denna utveckling syns även vad gäller antalet sökande till lärarutbildningen. Det antogs sammanlagt endast 16 personer höstterminen 2015 till ämneslärarutbildningen för grundskolan i ämnena spanska, franska och tyska. Detta misslyckande har dock passerat Skolsverige obemärkt förbi. Samtidigt begränsas elevernas valmöjligheter i alltfler kommuner. Det senaste exemplet är Kristianstads kommun som före jul tog beslutet att helt avveckla franskan i kommunens samtliga högstadieskolor. Detta är en utveckling som på riktigt borde bekymra oss. Beslutet att moderna språk inte längre skulle vara ett obligatoriskt ämne i grundskolan ledde till stora avhopp från språkstudier. Det försökte regeringen komma till rätta med genom att införa särskilda meritpoäng år 2010. Det innebär att om eleven läser vissa språkkurser får hen extrapoäng, vilket kan ge en stor fördel i konkurrensen om utbildningsplatser på högskola eller universitet. Införandet av meritpoängen ökade visserligen antalet elever som väljer ett modernt språk i grundskolan, men avhoppen har fortfarande varit omfattande. Det är mycket vanligt att eleverna i stället får undervisning i ett ”hemkokt” ämne som ofta kallas SvEn. Från början var syftet att ge stöd till de elever som riskerar att inte nå målen i svenska och engelska. I dag har dock SvEn blivit en utväg från moderna språk även för de elever som inte har svårigheter med svenska eller engelska. SvEn är inget eget ämne eftersom det inte finns någon kursplan och eleverna får inga betyg. Det är en verksamhet vars mål och syfte, enligt Skolinspektionen, inte är tydligt för vare sig eleverna, lärarna eller skolledarna. Eftersom grupperna är väldigt heterogena är det också svårt för lärarna att bedriva meningsfull undervisning. Enligt en tidigare attitydundersökning från Skolverket är SvEn-ämnet förmodligen ”ett stort slöseri med lektionstimmar för många av eleverna”. Och då pratar vi om så många som 320 lektionstimmar av elevens tid i grundskolan. Men systemet med meritpoäng har också haft tråkiga biverkningar. När språkvalet görs av taktiska skäl blir det mindre intressant att läsa språkkurser som inte genererar meritpoäng. Detta har lett till att nybörjarspråk som bara erbjuds elever i gymnasieskolan för en väldigt tynande tillvaro, likaså studier på mer avancerad nivå. Endast 50 gymnasieelever i hela Sverige fick betyg i tyska 7 läsåret 2015/2016. Det är riktigt allvarligt mot bakgrund av att Tyskland är Europas ledande ekonomi och Sveriges viktigaste exportland. Med denna utveckling blir det dessutom ännu mer bekymmersamt att på sikt klara lärarförsörjningen till EU:s största språk. Nu har meritpoängssystemet utvärderats och i den nyligen presenterade tillträdesutredningen föreslår utredaren att meritpoängen ska avskaffas. Det är mycket sannolikt att situationen för moderna språk förvärras ytterligare. Därför är det nu helt avgörande att hitta nya vägar för att stärka språkens status i Sverige. Vi föreslår följande: 1. Gör moderna språk obligatoriskt för alla. Moderna språk är i dag det enda ämnet i grundskolan som eleverna kan välja bort från början och som möjliggör avhopp utan några särskilda skäl. Det påverkar inte bara statusen för främmande språk i skolan, det medför också en viss otrygghet och press för lärare som undervisar i dessa språk. Det finns ingen anledning att inte likställa moderna språk med alla andra ämnen i grundskolan. Ett obligatoriskt språkval kräver dock ökade resurser för stöd och att lärare ges rätt förutsättningar för att kunna anpassa undervisningen efter elevernas behov och förutsättningar. 2. Kräv ytterligare främmande språk som behörighet. Många kvalificerade utbildningar förutsätter att studenter kan fler främmande språk än engelska. Det vore rimligt att för ett antal kvalificerade utbildningar kräva ytterligare ett språk förutom engelska som behörighetskrav. 3. Ämneslärarutbildningen bör koncentreras till färre lärosäten. Det är nödvändigt för att kunna säkra genomförandet av de utbildningar, inte minst till språklärare, som i dag har få sökande. Ett eller några lärosäten som är specialiserade på moderna språk och som kan erbjuda ett brett utbud av språkämnen kan också med rätt förutsättningar bidra till högre kvalitet i utbildningarna. 4. Uppvärdera lärares löner. Lärarbristen inom moderna språk är akut och kommer att förvärras ytterligare i och med stora pensionsavgångar. Samtliga kommuner och fristående huvudmän måste nu kraftigt uppvärdera lärarlönerna för att både behålla de redan yrkesverksamma och för att få fler språkbegåvade studenter att vilja bli språklärare. Värdet av språkkunskaper råder det ingen tvekan om. Betydelsen av ökat samförstånd mellan länder och folk är uppenbar. Med större språklig förståelse får man insikter som också påverkar tänkande som också kan leda till större vidsynthet och tolerans. I ett stort antal EU-länder har man format språkpolitiken utifrån denna insikt. För Sveriges del vore det klokt att följa det exemplet. 23 januari 2017 Debattartikel Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund: ”Kommun avvecklar franskan i alla sina högstadieskolor” Repliker David Cvach, Frankrikes ambassadör i Sverige och Hans-Jürgen Heimsoeth, Tysklands ambassadör i Sverige: ”Oroande med den svenska synen på moderna språk” Emma Birkholz, lärare i svenska som andraspråk år 7-9 samt leg lärare i svenska och franska: ”Arabiska, somaliska och persiska är också språk” Christina Rosén, lektor i tyska vid Linnéuniversitetet i Växjö: ”Även Sverige behöver en språkstrategi” Slutreplik från Åsa Fahlén: ”Dags för partierna att svara om skolans språkkris” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4036, "headline": "DN gratulerar: Mariette Hansson, artist och låtskrivare", "summary": "Efter att ha spelat bakom andra artister under några år bestämde Mariette Hansson att det var dags att själv ställa sig i centrum. Nu är hon aktuell i Melodifestivalen för tredje gången. Den här gången med \"den jäkla bra\" låten \"For you\".", "article": "Egentligen var Mariette Hansson lite tveksam till att delta i årets Melodifestival. Visserligen hade hon bestämt sig för att vara med en tredje gång men tanken var att låta det gå lite tid först. Men så fick hon höra Jörgen Elofssons låt ”For you” och blev helt såld. – Jag kunde inte värja mig mot den. Det är en jäkla bra låt han har skrivit. Beatig, med upptempo och med mycket kraft. Sedan nyheten släpptes om vilka som medverkar i årets största musikhändelse har Mariette Hansson haft proppfullt i schemat. Foton ska tas, intervjuer göras, koreografi tränas in och så ska det övas på låten. Men även om det känns mycket ibland njuter hon av arbetet. – Det är få gånger man får en möjlighet att göra ett nummer på det sättet. Det är såklart väldigt lockande och kul. Musikintresset började med pappas gitarr när Mariette bara var tre år. Sin första elgitarr fick hon sju år senare. Sedan dess har hon skrivit låtar, sjungit och spelat. Hon har varit med i olika band och turnerat sedan hon var sexton år. Men hon har också gjort mycket på egen hand med allt vad det innebär – kört turnébuss, burit förstärkare och riggat spelningar, varit sin egen ljudtekniker och sedan packat ihop allt och kört hem igen. Sitt första album, ”In this skin”, släppte hon 2008 på eget skivbolag. Ett år senare var hon med i ”Idol”. Då hade hon till skillnad mot många av de andra medverkande en vältrampad grund att stå på. Och ju mer erfarenhet hon fått desto säkrare har hon blivit. Fortfarande är hon väldigt nervös precis innan hon ska upp på scenen, men det är långt ifrån samma motstånd som när hon gick i skolan. – Jag var väldigt blyg i början. När jag skulle spela måste alla vara tysta och det skulle vara släckt. Det har utvecklats till att jag bara älskar att stå på scenen. År 2010 flyttade Mariette från halländska Harplinge till Stockholm. Även om uppväxtorten har sina egna framstående artister – här bildades Gyllene tider – är musiklivet betydligt större i huvudstaden. Ganska snart blev hon upptäckt för sin talang på gitarren. Bland annat har hon spelat med Tommy Nilsson och Magnus Uggla. 2014 turnerade hon med Ace Wilder, men sedan var det stopp. – Den här branschen kan vara väldigt osäker så jag är väldigt glad för de jobben. Det var också en utvecklande tid för mig. Men efter turnén med Ace kände jag att jag ville sätta mig själv först i det sceniska rummet. I samma veva fick hon frågan om att delta i Melodifestivalen med låten ”Don’t stop believing”, skriven av Miss Li och Sonny Gustafsson. – Det var en bra start. Men Mello har aldrig varit det viktiga för mig utan det är själva kämpandet, processen och vägen som är det roliga. Målet kan i och för sig vara de tre minuterna i Melodifestivalen. Men om man inte har njutit under allt arbete som krävs innan är de inte värda något. Förutom musiken betyder fansen mycket för henne. De är ofta unga och Mariette kallar dem för ”snowflakes” för att alla är unika och vackra, förklarar hon. Varje dag får hon mejl och brev, ofta sorgsna historier. – Jag får en känsla av det är många som inte tycker att de duger som de är. Jag blir väldigt berörd av deras berättelser och försöker svara så många jag kan. Varför de vänder sig till dig, tror du? – Jag tror att det kommer från att jag har gått igenom mycket själv. Jag känner igen vilsenheten och alla frågor och tankar om att det skulle vara ”något fel på mig”. Sedan har jag tagit mig ur det. Jag har kommit ut med vem jag är och känner mig så mycket starkare. Nu försöker jag göra det jag kan och stå bakom hela hbtq-rörelsen. Vad är din drivkraft? – Kärleken till musiken och framför allt att framföra musik. Även om jag inte skriver politiska låtar vill jag sprida ett budskap om värme och hopp och göra något bra som jag kan stå för. Men också vara en god medmänniska i allmänhet. I det ligger nog mycket av min drivkraft, säger Mariette Hansson. Mariette Hansson Gratuleras till: Fyller 35 år den 23 januari 2018. Bor: I Hägersten i Stockholm. Familj: Mamma, pappa och storebror. Gör: Artist. Aktuell: Deltar i Melodifestivalens fjärde deltävling den 24 februari med låten \"For you\". Om att fylla 35: \"Jag har inte funderat så mycket på det och har liksom inte tid att fylla år, men det känns nog bra.\" Så firar jag födelsedagen: \"Det blir en anledning att samla ihop vänner och familj sedan får vi se vad jag kommer på. Mat och vin blir det i alla fall.\" Träning och hälsa: \"Jag tränar mycket eftersom det gör mig piggare och gladare. Sedan tycker jag om nyttig mat, gärna vegetarisk, men jag unnar mig av livets goda också.\"  ", "article_category": "other"}
{"id": 4054, "headline": "”Stärk samarbetet om Nordsjön för att möta Brexit”", "summary": "DN DEBATT 20/1. Nordsjön ger jobb åt mer än 850.000 människor och står för 80 procent av EU:s havsbaserade förnybara energi. Oljan och gasen spelar en viktig roll och kusterna är värdefulla för friluftslivet. Efter Brexit kommer EU:s yttre gräns att gå rakt igenom regionen och för att det ska orsaka så lite skada som möjligt måste samarbetet stärkas, skriver Nordsjökommissionen.", "article": "Nordsjöregionen har en lång historia av handel och nära relationer. Tack vare ländernas medlemskap i EU och EES-avtalet som även omfattar Norge har dessa relationer stärkts. Vi respekterar det brittiska folkets beslut att lämna EU. Men i förhandlingarna om de framtida relationerna måste Storbritannien och EU säkra att detta beslut orsakar så liten skada som möjligt på Nordsjöregionen och själva Nordsjön. Goda relationer över Nordsjön är viktigare nu än någonsin och Brexit är ett skäl att öka samarbetet. Nordsjön är ett av världens livligaste havsområden. Farlederna i Nordsjön är en viktig del av det europeiska transportsystemet och Nordsjöns hamnar hanterar 57 procent av EU:s handel med omvärlden. Nordsjöns maritima ekonomi ger jobb åt mer än 850 000 människor. Här finns några av världens bästa fiskevatten. Nordsjön står för 80 procent av EU:s havsbaserade förnybara energi, och har kapacitet för mycket mer. Nordsjöns olja och gas spelar fortfarande en viktig roll i Europas och världens energiförsörjning. Kusterna är värdefulla för friluftslivet. Samtidigt är de grunda vattnen och kusterna sårbara för oljeutsläpp, plastavfall och andra föroreningar. Samarbete mellan länder, sektorer och styresnivåer behövs för att hantera alla dessa möjligheter och risker. Från mars 2019 kommer EU:s yttre gräns att gå tvärs igenom denna rika och tätt sammankopplade region. Hittills har Brexitförhandlingarna varit koncentrerade på villkoren för det brittiska utträdet, men från och med nu kommer de att handla om den framtida relationen mellan Storbritannien och EU. Storbritannien kommer sannolikt också att lämna det Europeiska ekonomiska samarbetet (EES) och behöver omförhandla sin relation till Norge. CPMR:s Nordsjökommission representerar regioner, provinser, delstater och fylken i länderna runt Nordsjön. Våra medlemmar är 32 regionala församlingar i både Storbritannien, övriga EU och Norge, med totalt 30 miljoner invånare. Vi har arbetat sedan 1989 för att stärka kontakten mellan våra medlemsregioner och för att främja Nordsjöregionens intressen i Europa, särskilt på områdena havsresurser, tillgänglighet och rena transporter, energi/klimatförändringar och attraktiva/hållbara samhällen. Vår analys hittills av Brexit ger flera anledningar till oro. En ”hård” Brexit, där Storbritannien lämnar EU:s inre marknad och tullunion, kommer att skapa många hinder för handel, särskilt om det dröjer innan vi får ett avtal om de framtida handelsförbindelserna. Det kommer att påverka leverantörskedjor. Det kommer att drabba små och medelstora företag som saknar erfarenhet av handel utanför EU:s inre marknad. Storbritannien är i dag en av de fem viktigaste exportmarknaderna för vart och ett av de övriga Nordsjöländerna. Effekterna av tullar och andra handelshinder kommer att slå särskilt hårt mot vissa regioner och vissa sektorer. Inte bara britterna, utan vi alla kommer att få leva med de ekonomiska följderna. Storbritannien är en av de mest aktiva parterna i EU:s forskningsprogram och de nära vetenskapliga kontakterna över Nordsjön kommer att drabbas om landet lämnar programmet. Interreg Nordsjön och andra europeiska samarbetsprogram ger värdefullt stöd till regional utveckling och utbyte, och kommer att försvagas utan brittiskt deltagande. Den stora utmaningen med plast och andra föroreningar i havet kräver gemensamma tag. Det handlar om skräp på stränder och havsbotten, och skräp i vattnet som sedan hamnar i magen på fisk och sjöfågel. Fisket är ett annat område som kommer att påverkas kraftigt när britterna lämnar EU:s gemensamma fiskepolitik. Fiske är en relativt liten sektor ekonomiskt, men har stor betydelse socialt, kulturellt och historiskt i kustregionerna. Storbritannien kommer att kunna utvidga sin ekonomiska zon och införa egna regler för havsförvaltningen. Många brittiska fiskare hoppas på att detta ska förbättra deras villkor. Men i dag exporterar Storbritannien 80 procent av sina fiskfångster och ingen vet i dag hur utträdet kommer att påverka tillträdet till EU:s marknad. För många fiskare från övriga EU-länder är de brittiska vattnen viktiga och oron är stor för att stängas ute. De senaste åren har sett ett växande samarbete i Nordsjöregionen. Bland annat har länderna påbörjat en harmonisering av tekniska och juridiska krav inom havsbaserad vindkraft för att skynda på utbyggnaden och stärka Nordsjöns roll i den europeiska energiförsörjningen. Detta samarbete ligger utanför EU och kommer sannolikt inte att påverkas, men vindkraftsbranschen på ömse sidor av Nordsjön riskerar liksom andra sektorer att drabbas av nya tullar och pålagor. Regionerna kring Nordsjön är fast beslutna att fortsätta samarbeta. Vi hoppas på samma engagemang från nationell och europeisk nivå. Storbritannien bör även efter EU-utträdet delta i de viktigaste EU-programmen för samarbete och utbyte, särskilt programmen för forskning och interregionalt samarbete. Storbritannien och EU måste fortsätta de samarbeten som pågår om gemensam havsplanering och harmonisering av regler för vindkraft. Den framtida relationen får inte äventyra den känsliga havsmiljön i Nordsjön. Storbritannien och EU måste finna former för att samarbeta om fiskeförvaltningen i Nordsjön och om att begränsa problemen med plast och annat skräp i havet. Myndigheter på europeisk, nationell, regional och lokal nivå behöver ha ett närmare samarbete för att balansera de många intressena i Nordsjön. Som regionala representanter är vi angelägna att diskutera hur vi kan bibehålla och utveckla nära relationer mellan länder och olika styresnivåer i Nordsjöregionen efter Brexit. Brexit I juni 2016 röstade Storbritanniens befolkning med 52 procent mot 48 för att lämna EU. I mars 2017 kom den formella ansökan om utträde och enligt EU:s fördrag ska utträdet ske inom två år, alltså i mars 2019. Nordsjösamarbetet CPMR, Conference of peripheral maritime regions, är en organisation för Europas kustregioner där Nordsjökommissionen är en av sex geografiska kommissioner (finns en Östersjökommission, en Medelhavskommission, osv). Organisationen grundades 1973 på Bretagnes initiativ och jobbar och lobbar för medlemmarnas intressen framför allt i havsfrågor, transportfrågor och regionalpolitik.  20 januari 2018 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4071, "headline": "Gunnar Jonsson: Kurderna i kikarsiktet", "summary": "Kurdernas självstyre i Syrien får än så länge stöd av USA. Det retar alla grannar.", "article": "USA hade svårt att hitta allierade på marken som klarade att slåss mot terrorrörelsen IS i Syrien. SDF, dominerat av kurdisk milis, blev svaret. Styrkan erövrade Raqqa med hjälp av amerikanskt stridsflyg och kontrollerar nu en fjärdedel av landet. Planen är att göra SDF till ett nytt gränsförsvar på 30 000 man. Det ska hålla IS på mattan, och samtidigt stå i vägen för syriska regeringstrupper och Iran. Aldrig i livet, säger diktatorn al-Assad, Iran och deras ryska vänner. Ilsket motstånd ekar också från Natolandet Turkiet. Inbördeskriget lät kurderna skapa ett självstyrande område i nordöstra Syrien. SDF är deras bygge, även om det finns inslag av sunniaraber. Men syrienkurderna är lierade med PKK-gerillan i Turkiet, vilket gör dem till terrorister i Ankaras ögon. President Erdogan har svurit att aldrig acceptera ett kurdiskt oberoende territorium och hotar att skicka armén. USA har i dag 2 000 man i Syrien som opererar till stöd för SDF. Utrikesminister Rex Tillerson säger att det inte finns någon bortre parentes, de stannar tills IS är helt besegrat. al-Assad har hittills under kriget lämnat kurderna i fred, men vägrar diskutera varje slag av federalism. Han skryter om att kasta ut både amerikaner och eventuella turkar. Kriget i Syrien verkade vara avgjort. al-Assad, Ryssland och Iran har skoningslöst skjutit sönder både bostadsområden och nästan all opposition – utom kurderna. Det vore inte snyggt av USA att överge dem. Fortsatt stöd kan kräva allt djupare amerikanskt engagemang i Syrien och leda till en ny fas i striderna. President Trump lovade förut att USA skulle sluta lägga krut på konstiga länder långt bort, men linjen verkar improviseras fram. Nya fredssamtal planeras, men alla prognoser om framgång är naiva. Under tiden fortsätter mardrömmen för Syriens folk. ", "article_category": "other"}
{"id": 4093, "headline": "”Sverige behöver införa ny arvs- och fastighetsskatt”", "summary": "DN DEBATT 17/1. Förmögenheterna växer snabbt i alla västländer, även i Sverige. Det skapar möjligheter för investeringar och tillväxt men även oro för ökade klyftor med social och politisk sprängkraft. Höj skatten på kapital och sänk den på arbete, skriver SNS Konjunkturråd och föreslår även en ny fastighetsskatt och skatt på större arv.", "article": "För snart trettio år sedan genomfördes ”århundradets skattereform”. Sedan dess har både samhället och skattesystemet genomgått stora förändringar. Störst uppmärksamhet har arbetsinkomsternas beskattning fått, men förändringarna i kapitalbeskattningen och i kapitalets storlek och fördelning har varit minst lika betydande. Skattereformens grundprinciper om likformighet har frångåtts och olika former av kapital beskattas i dag olika hårt. Förmögenheternas värde växer snabbt i alla västländer, även i Sverige. Kapitaltillväxten skapar möjligheter för investeringar och tillväxt, men även en oro för ökade klyftor med social och politisk sprängkraft. På tjugo år har kapitalvärdet fördubblats i förhållande till inkomsternas storlek. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökar, och förmögenheten hos de allra rikaste växer snabbast. Trots detta är Sverige fortfarande ett av världens mest jämlika länder. I SNS Konjunkturrådsrapport 2018 analyserar och diskuterar vi kapitalbeskattningens förutsättningar i Sverige. Med utgångspunkt i den nationalekonomiska forskningen går vi igenom teoretiska argument, fakta om kapitalvärdets storlek, sammansättning och fördelning samt erfarenheter från kapitalbeskattning i Sverige och andra länder. I en enkät undersöker vi också svenskarnas attityder till kapitalbeskattning. En röd tråd i rapporten är att skattepolitiken måste ta hänsyn till både snedvridningseffekter, det vill säga hur skatter stör ekonomiska beslut, och fördelningseffekter. En effektiv skatt uppmuntrar människor att anstränga sig och minimerar ekonomiska snedvridningar. En rättvis skatt tar hänsyn till hur arbetsinkomster och kapitalägande påverkar fördelningen av välfärd och behovet av omfördelning. I rapporten konstaterar vi att den svenska kapitalbeskattningen har förändrats. Kapitalinkomster beskattas i dag till mellan 10 och över 40 procent beroende på hur de uppstår. Dessa olikheter ökar risken för snedvridna spar- och investeringsbeslut, skatteplanering och oförutsägbarhet. Fastighetsskatten har sänkts i flera steg och är i dag nästan lägst i OECD. Samtidigt beskattar Sverige höga arbetsinkomster i förhållande till kapitalinkomster hårdare än många andra länder. Kapitalflykt till skatteparadis har länge begränsat länders möjlighet att beskatta kapital. Senare års avtal om informationsutbyte mellan länder har dock ändrat på detta och kapitalägare behöver snart flytta sig själva, och inte enbart sitt kapital, för att undgå beskattning i hemlandet. Vår attitydundersökning visar att svenskarna överlag är skeptiska till skattehöjningar. Attityden till enskilda kapitalskatter beror dock delvis på skatternas utformning. En generell fastighetsskatt har inte mycket stöd i opinionen, men stödet ökar om skatten har en begränsningsregel som ger lättnader till hushåll med låga inkomster, eller om skatten endast gäller dyra bostäder. Stödet för en arvsskatt är lägre än för en fastighetsskatt, men det ökar om arvsskatten endast skulle gälla stora arv. Rapportens analyser resulterar i ett antal rekommendationer om hur kapital bör beskattas i Sverige. Förslagen är utformade så att den övergripande skattenivån hålls oförändrad. 1. Öka likformigheten i kapitalinkomsternas beskattning. Olikheten i kapitalinkomsters beskattning är kostsam och bör ersättas med en generell skattesats. Vi anser att 25 procent är en lämplig nivå sett till övriga kapitalskatter samt läget i andra länder. Beskattningen av pensionsförsäkringar, kapitalförsäkringar och investeringssparkonto (ISK) bör harmoniseras med övrig kapitalinkomstbeskattning, vilket påverkar både skattesats och avkastningsberäkning. Förändringen innebär i praktiken att ISK och kapitalförsäkringar försvinner i sin nuvarande form. Nya sparformer bör därför utredas som förenklar fondsparande, utan att ge upphov till snedvridande skatte- och inlåsningseffekter. 2. Inför en fastighetsskatt lika för hus och bostadsrätter, men sänk skatten vid omsättning. I alla rika länder beskattas fastigheter eftersom de utgör en effektiv skattebas, det skapar skattebalans mellan olika investeringsformer och mellan de som hyr och de som äger sitt boende, och det har även fördelningsmässiga motiv. Vi föreslår att alla fastigheter beskattas i relation till sitt marknadsvärde och att skillnaden mellan småhus och bostadsrätter tas bort. Begränsningsregeln som minskar fastighetsskatten för hushåll med låg inkomst bör utvidgas så att den gäller samtliga hushåll, inte enbart pensionärer som i dag. Skatten på bostäders omsättning bör mildras. Vi föreslår sänkt skatt på kapitalvinster vid realisation genom att en årlig normalavkastning dras bort (eftersom den beskattas med löpande fastighetsskatt) och att endast realisationsvinster därutöver beskattas. Stämpelskatten, som är en ren flyttskatt, bör avskaffas helt. 3. Utred en skatt på större arv, men inte på förmögenhet. Ärvt kapital ökar i betydelse och ojämlikheten i livschanser riskerar att öka. Arv beskattas i dag i många västländer. Erfarenheterna från den tidigare svenska arvsskatten visar på flera praktiska problem, men också att dess utformning avvek från den i andra länder. Vi föreslår att förutsättningarna för en skatt på arv och gåvor utreds. Förmögenhetsskatten bör inte återinföras på grund av dess problem med värdering, likviditet och träffsäkerhet. 4. Skatteväxla från arbete till kapital. Vi balanserar förslagen om höjda kapitalskatter med att sänka skatten på arbetsinkomster för att hålla den totala skattenivån oförändrad. Exakt hur detta ska gå till kan diskuteras. Merparten av förslagen gäller fastigheter, vars ägande är förhållandevis utspritt, vilket talar för en bred sänkning av arbetsinkomstskatten. Samtidigt understryker våra analyser den starka kopplingen mellan kapitalägande och höga arbetsinkomster. Fördelningsmässigt neutralast, och sannolikt med de högsta effektivitetsvinsterna för ekonomin i stort, skulle därför vara att sänka marginalskatten för medelstora och höga arbetsinkomster. Vi är medvetna om att våra förändringsförslag kan väcka reaktioner; det ligger i skatters natur att människor berörs. Grundläggande är dock att skatter måste utformas utifrån hela samhällets behov. Våra rekommendationer är naturligtvis inte perfekta och behöver diskuteras vidare. Vi är emellertid ganska säkra på att en ökad likformighet i kapitalbeskattningen vore samhällsekonomiskt gynnsam. Vi är också tämligen övertygade om att balansen mellan kapitalets och arbetets beskattning kan förbättras. 17 januari 2018 Debattartikeln SNS Konjunkturråd: ”Sverige behöver införa ny arvs- och fastighetsskatt” Repliker Björn Hasselgren, Timbro: ”Konjunkturrådets rapport är en allvarlig dikeskörning” Johan Fall, Svenskt Näringsliv: ”Felaktig och olycklig inriktning på årets rapport från SNS Konjunkturråd” Per Sundgren, ordförande stiftelsen Jämlikhetsfonden och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys: ”Politiskt mod krävs för att bryta ojämlikheten” Nils-Eric Sandberg, f d ledarskribent i DN: ”Fastighetsskatt ger ingen skatteväxling” Läs fler artiklar på DN Debatt Per Sundgren, ordförande stiftelsen Jämlikhetsfonden Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys ", "article_category": "other"}
{"id": 4109, "headline": "”Så gör vi det svårare att leva som extremist i Sverige”", "summary": "DN Debatt 16/1. Terrorhotnivån i Sverige ligger kvar på en förhöjd nivå och enligt Säpo har antalet individer inom de våldsbejakande extremistiska miljöerna ökat till cirka 3 000. Efter attentatet på Drottninggatan ingicks en överenskommelse om åtgärder, men det räcker inte, skriver Tomas Tobé (M) och föreslår bland annat att det ska bli möjligt att återkalla medborgarskap.", "article": "Vi kommer aldrig att glömma förra årets terrorattentat på Drottninggatan i Stockholm. Efter attentatet ingicks en bred och nödvändig överenskommelse om åtgärder mot terrorism. I överenskommelsen ingick bland annat frågan om en utvidgad kriminalisering av deltagande i, eller samröre med, en terroristorganisation. Vidare var partierna överens om att se över straffen för terroristrelaterad brottslighet – i dag är straffskalorna för brott med terrorkoppling densamma som för stöld och bedrägerier – och att polisens förmåga för att kunna agera i samband med terroristangrepp på flera geografiska platser samtidigt skulle säkerställas. Ytterligare en väsentlig punkt i överenskommelsen är att Säkerhetspolisen (Säpo) ska få bättre verktyg. Det handlar bland annat om att Säpo måste få tillgång till underrättelseinformation från signalspaning parallellt med en pågående förundersökning avseende en viss person. Sådan information är viktig för att kunna säkra bevisning mot personer som gör sig skyldiga till terrorismrelaterad brottslighet. Vi kan dock inte luta oss tillbaka i tron att vi är förskonade från ytterligare attacker. För verkligheten är att den svenska terrorhotnivån ligger kvar på en förhöjd nivå. Säpo varnar återkommande för nya attentat. Av de cirka trehundra personer som har rest från Sverige för att ansluta sig till bland annat IS och Jabhat al-Nusra bedöms fler än hundra personer ha återvänt till Sverige. Enligt Säpos bedömning har antalet individer som finns inom de våldsbejakande extremistiska miljöerna i Sverige ökat väsentligt under senare år, från några hundra till omkring 3 000. Drygt 2 000 av dessa individer återfinns inom den våldsbejakande islamistiska extremismen, som – enligt Säpos bedömning – fortsätter att utgöra det största hotet. Det beror bland annat på antalet individer men också att den våldsbejakande islamistiska miljön betraktar hela samhället som ett legitimt mål. Terroröverenskommelsen är ett steg i rätt riktning. Men den dystra sanningen är att det behövs betydligt fler och skarpare åtgärder för att förhindra och bekämpa radikalisering och terror. Det måste bli mycket svårare att leva och verka som extremist i Sverige. Och Säpo och polisen måste ges nödvändiga verktyg för att förhindra nya attentat. Det är mot den bakgrunden vi moderater anser att nya initiativ nu behövs. Säkerställ att polis och myndigheter har rätt verktyg för att förhindra terrorism. Regeringen har nyligen tagit fram ett förslag som innebär att de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till datalagrade teleuppgifter begränsas avsevärt. Det skulle i högsta grad påverka Säpos arbete mot terrorism negativt. Säpos chef har till och med kallat förslaget för en ”katastrof” och bedömer att det riskerar få allvarliga konsekvenser för den operativa förmågan och för Sveriges säkerhet. Just tillgången till data är ett av Säpos viktigaste verktyg i arbetet med att upptäcka och förhindra terrorbrott och andra allvarliga brott. Det krävs nu att även regeringen tar Säpos varningar på allvar. Utöver datalagringen måste polisen snarast få möjlighet att på egen hand besluta om kameraövervakning utan att gå omvägen via ett omständligt och byråkratiskt ansökningsförfarande. Även i denna fråga är regeringen märkbart passiv – trots att behovet är uppenbart här och nu. Skärp regleringen om finansiering av religiösa samfund. I många fall finns en direkt koppling mellan våldsbejakande extremister och en religiös förening eller ett samfund där det predikas hat och radikala idéer. Dessa föreningar och samfund bärs i vissa fall upp av offentliga skattemedel. Det är naturligtvis fel. Den organisation eller sammanslutning som inte respekterar samhällets grundläggande värderingar, så som alla människors lika värde, och det demokratiska styrelseskicket, ska inte få en krona från allmänna medel. Här behöver samhället vara mycket tydligare. Sverige behöver dessutom sätta ljuset på den externa finansiering, ibland från andra stater, som sker av vissa religiösa föreningar och samfund i dag – särskilt när den sker i syfte att sprida extrema tolkningar som bidrar till radikalisering och hat i vårt samhälle. En religiös idé som manar till våldshandlingar och lockar personer att begå terrordåd måste motarbetas med samhällets fulla kraft. Slå vakt om det svenska medborgarskapet. I dag saknas regler i Sverige som innebär att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas bland annat i fall då någon begått ett brott som är till allvarlig skada för statens vitala intressen – till exempel terroristbrott. Detta skiljer oss från länder som Tyskland, Danmark och Finland. I Norge förbereds vidare just en sådan lagstiftning. Det finns skäl att ändra på det även i Sverige. Till exempel bör den som har dubbelt medborgarskap och som har begått terrorbrott kunna få sitt svenska medborgarskap återkallat. Detsamma borde för övrigt gälla för den som medvetet lämnat oriktiga uppgifter för att få, eller mutat sig till, sitt svenska medborgarskap. Båda dessa förslag ligger inom ramen för vad som är tillåtet enligt folkrätten. Tyvärr så vacklar regeringen. Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson har helt stängt dörren för den här typen av åtgärder, medan Anders Ygeman tycks vilja öppna densamma, men tyvärr endast såvitt avser återkallelse av beviljade uppehållstillstånd. Moderaternas besked är att vi kommer att initiera en utredning även såvitt avser återkallelse av medborgarskap. En ny typ av operativ nationell samordningsfunktion bör införas. Det är nödvändigt för att stärka samordningen mellan polisen, Säpo, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket i ärenden som rör terrorism. Uppdraget för en sådan funktion bör bland annat vara att driva på och se till att relevant lagstiftning används för att säkerställa att potentiella terrorister inte meddelas uppehållstillstånd eller medborgarskap och att tidigare meddelade uppehållstillstånd återkallas om det finns skäl för det. I uppdraget bör också ingå att säkerställa att rutiner för effektiv informationsgivning mellan myndigheterna finns och efterföljs. Terrorism är ett hot mot det fria och öppna samhället. Det handlar om krafter som hatar vårt sätt att leva, som vill sprida skräck och skapa splittring. Krafter som måste motverkas varje dag. 16 januari 2018 Debattartikeln Tomas Tobé (M): ”Så gör vi det svårare att leva som extremist i Sverige” Repliker Docent Marco Nilsson: ”Nationell utbildning av imamer kan motverka radikalisering” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 4121, "headline": "Kommunerna tjänar inte på höga hyror för skollokaler", "summary": "Det som ”plundrar” kommunala skolor på resurser är att friskolekoncerner kan plocka russinen ur kakan samtidigt som kommunerna tvingas överkompensera dem ekonomiskt.", "article": "Det Kent Berg skriver i sin replik, att de kommunala skolorna ”plundras på elevernas skolpeng” genom att kommunerna tar ut en oskäligt hög hyra, stämmer inte. Det är dock sant att lokalkostnaderna oftast är högre för kommunala skolor, men förklaringen är en annan. Skolkoncernerna kan välja en utbudsnivå som säkrar fyllda klasser och fylld skola samt starta när en fördelaktig lokal blir tillgänglig. Medan kommunen ska erbjuda alla plats, både år med stora elevkullar och år med små och i alla delar av kommunen. Det ger en högre lokalkostnad per elev i de kommunala skolorna. Samtidigt måste kommunerna ersätta varje elevplats på en fristående skola med snittkostnaden för den kommunala skolan i enlighet med lagen om ”offentliga bidrag på lika villkor” som alliansen införde 2010. En konsekvens är att när kommunens kostnad per elev ökar för att nya skollokaler byggs i nya bostadsområden, måste ersättningen höjas lika mycket till alla fristående skolor. En uppblåsning av lokalkostnader ligger alltså inte i kommunernas intresse, tvärtom innebär det att ännu mer pengar måste betalas ut till friskolekoncernerna. I takt med att koncernerna växer ökar konkurrensen om eleverna. Förlorare blir skolor på landsbygden och i förorter, skolor med lägre betygsresultat samt skolor med en hög andel minoriteter. Med färre elever går dessa skolor miste om elevpengen som följer med varje elev, samtidigt som kostnader kvarstår när klasserna inte kan fyllas. De får också oftast en mer krävande elevsammansättning, samtidigt som den minskade tilldelningen tvingar skolan att dra ner på stödresurserna. Så det som ”plundrar” kommunala skolor på resurser är att koncernerna kan plocka russinen ur kakan samtidigt som kommunerna tvingas överkompensera dem. Därtill blir det allt svårare för kommunerna att skapa en effektiv skolorganisation med fyllda klasser och fyllda skolor och där kvaliteten är god på alla skolor. Jag är enig om att skolvalet inte ska tas bort, men de kommunala skolorna måste ges rimliga förutsättningar att vara så bra att skälen att välja bort dem minskar. ", "article_category": "other"}
{"id": 4130, "headline": "Karriärväg för lärare kan vara bra - om det görs rätt", "summary": "Satsningar på skolan är bra, men de måste göras i enlighet med normala arbetsmarknadsregler. Här ingår satsningar på både karriärvägar, fortbildning och nya hjälpmedel.", "article": "Visst är satsningar på skolan bra, men då måste de göras så att de uppfyller normala arbetsmarknadsregler, förankras och blir accepterade av de inblandade. De hittillsvarande satsningarna, som förstelärare och lärarlönelyft, uppfyller inte på långa vägar de krav man måste ställa. Visst kan det vara bra med en karriärväg för lärare. Men då måste de införas som nya tjänster som har tydliga, för alla kända krav på vad som krävs för att kunna få dessa tjänster. De måste sedan tillsättas genom ett normalt, öppet tillsättningsförfarande. Om de sedan som förr kallas adjunkter och lektorer eller om man vill införa nya namn som förstelärare, spelar mindre roll. En annan satsning, som är nödvändig inom skolan, och också inoh lm en hel del annan offentlig verksamhet, är att arbetsgivaren har ansvar för att personalen har den kompetens som krävs för de tjänster de har. Detta innebär att det i arbetet ingår obligatorisk fortbildning, naturligtvis på ordinarie arbetstid och med normal lön. För lärare gäller det naturligtvis både inom pedagogik och i de ämnen som läraren undervisar. Vi vet ju att det händer mycket, både på det pedagogiska området och inom de olika ämnena. Att införa datorer i undervisningen kan naturligtvis vara bra, men även här måste man börja med att utbilda lärarna i hur de skall användas inom undervisningen. Detta måste ha funnits med i den normala fortbildningen innan datorerna gör sitt inträde i klassrummen. Vill vi sedan ha en likadan skola över hela landet, så finns ingen annan möjlighet är att staten tar över det fulla ansvaret. Att lägga ansvaret på kommuner gör med nödvändighet att man får olika regler och system. Sedan är det märkligt att rikspolitikerna hela tiden skall ”öronmärka pengar” och besluta om ”speciella satsningar” på området. Om skolan är en kommunal angelägenhet, så blir sådana ”satsningar” bara ett sätt att undergräva det kommunala självstyret. Satsa på skolan, men gör det rätt! ", "article_category": "other"}
{"id": 4148, "headline": "”Missvisande jämföra med Kanada och Schweiz”", "summary": "REPLIK DN Debatt 11/1. Stockholm Handelskammare gör en stor sak av att jämföra med bland annat Kanadas migrationspolitik och försöker där påvisa att Sverige är ett oattraktivt land för akademiker. Att dessutom jämföra med länder som Schweiz eller Luxemburg missar målet fullständigt, skriver Heike Erkers och Ursula Berge, Akademikerförbundet SSR.", "article": "Vi håller helt med Stockholms Handelskammare om att akademikerbristen är ett av svensk arbetsmarknads absolut största problem. Vi har påtalat det ett flertal gånger och lagt konkreta förslag på hur det ska åtgärdas. 17 av de 20 värsta bristyrkena i Sverige i dag är akademikeryrken och bristsituationen bara ökar. Men det är inte i första hand med fler gräddfiler som det problemet bäst löses Det huvudsakliga skälet till bristen är att Sverige utbildar alldeles för få akademiker. I Universitetskanslersämbetets senaste rapport visades att antalet examinerade personer från svensk högre utbildning sjunkit från knappt 70.000 per år till 60.000 bara det senaste året. Det sker samtidigt som rapporter från SKL, Arbetsgivarverket och andra visar att vi behöver en ständigt ökande andel av arbetskraften med högre utbildning. Det bekräftas också av ett otal undersökningar där arbetsgivare säger att det är kompetensförsörjningen, framför allt av högutbildade, som är deras största problem. Vi behöver ett tillskott av runt 110.000 högutbildade per år framöver. Det är lätt att inse att svensk högre utbildnings 60.000 platser per år inte räcker. Därmed är fler platser i högre utbildning ett självklart krav att driva. Men vi har samtidigt väldigt många utlandsutbildade akademiker i det här landet som inte har möjlighet att arbeta med det de är utbildade för. I nordisk jämförelse är vi sämst på det och det måste vi ändra på! i dag är flaskhalsarna för dem in i snabbspår och kompletterande utbildningar så många att många utlandsutbildade akademiker inte kommer till rätt jobb över huvud taget eller så tar det orimligt lång tid. Värst är det för samhällsvetare, ekonomer och jurister. Det krävs förändringar i både arbetsmarknads- och i utbildningspolitiken för att göra något åt det. Stockholm Handelskammare gör en stor sak av att jämföra med bland annat Kanadas migrationspolitik och försöker där påvisa att Sverige är ett oattraktivt land för akademiker. Kanada har en väldigt låg asylinvandring. Migrationspolitiken bygger på att i stort sett bara välutbildade personer kan komma till landet och arbeta. Då är det lätt att få upp siffrorna på så kallad ”attraktivitet”. Här i Sverige baseras asylrätten på att om man flyr från krig, förföljelse och förtryck så ska man få sina asylskäl bedömda utifrån det, inte på grund av sin kompetens. Att dessutom jämföra med länder som Schweiz eller Luxemburg missar målet fullständigt. Hur dessa länder konkurrerar har avslöjats i ett antal bankläckor under de senaste åren: att bli ett skatteparadis är inte rätt väg att gå, tvärtom! Det är genom att i stället vara ett attraktivt välfärdsland med tillgänglig och i princip avgiftsfri förskola och god skola, vård och omsorg som välutbildade kvinnor och män också med barn vill arbeta här i Sverige. Allt som handlar om mindre byråkrati, snabbare processer och att undvika utvisningar av marginella skäl är så klart klokt, men det är att slå in öppna dörrar. Sådana förslag är ingen emot och vissa finns redan ute på remiss. Vad som i stället behövs i Sverige just nu och som skulle råda bot på den akuta akademikerbristen är: 1. Fler platser i högre utbildning och fler kompletterande utbildningar för utlandsutbildade, med rimliga antagningskrav och längd och som leder till examen. Återinför även avgiftsfrihet i högre utbildning även för tredjelandsstudenter. 2. Fler platser på snabbspår och i andra arbetsmarknadsåtgärder riktade till bland annat akademiker. 3. Starka och väl fungerande institutioner som utbyggd och tillgänglig vård, skola och omsorg. Det kräver solidarisk finansiering med ett transparent skattesystem där alla bidrar.  11 januari 2018 Debattartikel Maria Rankka, vd och Charlotte Olsson, näringspolitisk expert, Stockholms Handelskammare: ”Siffrorna bekräftar att Sverige inte lyckas locka högutbildade” Repliker Heike Erkers och Ursula Berge, Akademikerförbundet SSR: ”Missvisande jämföra med Kanada och Schweiz” Charlotte Tarschys, samhällspolitisk chef på fackförbundet Jusek: ”Arbetsgivarna missar kompetenta utlandsfödda” Sigbritt Karlsson, rektor KTH: ”Vi lägger en gedigen grund för en högkvalitativ arbetskraft” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4155, "headline": "Inriktningen på Nya Karolinska gagnar inte forskningen", "summary": "Dagens forskning vid KS handlar om de stora folksjukdomarna – cancer, hjärtinfarkt, stroke, ledgångsreumatism, psoriasis, MS, diabetes. När NKS genomförs kommer vi att tappa en stor del av vårt patientunderlag och får svårare att genomföra vår forskning.", "article": "Lars Tocklin har rätt i att Nya Karolinska (NKS) blivit otroligt kostsamt för skattebetalarna. Han har också rätt i sin beskrivning att NKS är tänkt som ett specialistsjukhus för en liten grupp patienter med avancerade sjukdomar. Framför allt planerar man att NKS ska ta hand om svårt sjuka patienter som kräver högspecialiserad vård. Det gäller till exempel traumafall (stora kroppsskador) där olika kirurgiska specialister, intensivvård med mera krävs. Merparten av dagens KS-patienter hänvisas istället till andra sjukhus. Men det stämmer inte att det är i forskningens intresse som de här förändringarna görs. De kirurgiska tekniker och intensivvårdsresurser som NKS fokuseras kring forskades huvudsakligen fram för flera decennier sedan. Dagens forskning vid KS handlar istället om de stora folksjukdomarna – cancer, hjärtinfarkt, stroke, ledgångsreumatism, psoriasis, MS, diabetes. När NKS genomförs tappar vi en stor del av vårt patientunderlag och får svårare att genomföra vår forskning. ”Nya Karolinska slår undan benen på klinisk forskning” skrev jag och sju andra KS-professorer på DN Debatt för sex år sedan (22/2 2012). Merparten av de problem vi beskrev kvarstår tyvärr i dag. Även för utbildningen är NKS ett problem. Det blir svårt att utbilda läkare och sjuksköterskor på ett sjukhus med så smal inriktning, de behöver se patienter med vanliga sjukdomar. Karolinska Institutets ledning har påpekat detta för landstinget. I fallet NKS, som så ofta, har sjukvården, forskningen och skattebetalarna gemensamma intressen. NKS behöver utvidgas, ta hand om fler patienter, och få en riktig akutmottagning. ", "article_category": "other"}
{"id": 4167, "headline": "Ömma uttryck mellan män på 1700-talet", "summary": "Vänskapen mellan män på 1700-talet tog sig närmast erotiska uttryck i deras brev till varandra. – Språket mellan manliga vänner var svärmiskt och innehöll både kyssar och kramar, säger historikern Ina Lindblom, som studerat publicisten Carl Christoffer Gjörwells bevarade brevsamling.", "article": "1700-talet brukar nämnas som känslans århundrade. Under detta sekel hyllades sensibiliteten – ett slags mottaglighet för känslor och förmåga att beröras. Samtidigt hyllades vänskapen på ett sätt som närmast kan liknas vid en vänskapskult. I vänskapen mellan män kom båda dessa strömningar till uttryck i ett passionerat språkbruk. – Språket mellan manliga vänner var svärmiskt och innehöll både kyssar och kramar, säger historikern Ina Lindblom. Hon betonar att vänskapskulten fanns även mellan kvinnor. Historisk forskning har tenderat att fokusera på den passionerade vänskapen mellan män, eftersom den på ett tydligare sätt skiljer sig från nutida manlighetsideal. – Den kvinnliga vänskapen förefaller inte lika uppseendeväckande eftersom kvinnor fortfarande förknippas med känslosamhet. Under fyra år har Ina Lindblom läst och analyserat efterlämnade privata brev av publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811), vilket har resulterat i avhandlingen ”Känslans patriark” vid Umeå universitet. – Gjörwell ses som en typisk representant för den här känslosamheten som fanns på 1700-talet och även som en representant för vänskapskulten – att män hade väldigt passionerade vänskapsrelationer. Han var en produktiv förläggare och publicist och dessutom en väldigt flitig brevskrivare. Efter sig lämnade han vad som förmodligen är den största privata brevsamlingen från andra hälften av 1700-talet. Samlingen består av totalt 99 inbundna volymer av originalbrev. Ina Lindblom har läst runt 1.600 brev i en del av samlingen som innehåller brev utbytta inom familjen och med vänner. I den gjörwellska brevsamlingen får man en god bild av hur den slags känslosamhet som värderades under denna tid kunde ta sig uttryck i en familjs vardagsliv. – Breven är extremt detaljerade och ger en god inblick i familjens liv. Familjen var centrum för en stor bekantskapskrets. Carl Christoffer Gjörwell hade också kontakter med många författare i Sverige, säger hon. Brevsamlingen är känd av historiker sedan tidigare men har varit ganska underutnyttjad, antagligen för att den är så stor, tror Ina Lindblom. Är breven svårlästa? – Nej, Gjörwell måste tidigt ha varit inställd på att bevara sina brev till eftervärlden. Han lät en sekreterare renskriva en stor del av breven med en tydlig handstil. Och språket är inte så annorlunda mot vårt, säger hon. Var det något som förvånade dig i breven du läste? – Ja, att det är så mycket intima detaljer, att han var så öppen trots att han visste att breven skulle sparas och läsas av andra i framtiden. Han skrev om diarréer, missfall och löss. Enligt Ina Lindblom har Carl Christoffer Gjörwell av eftervärlden betraktats som en ganska löjlig figur, redan av forskare under 1800-talet. Man brukar lyfta fram att han uppfostrades av två fastrar. – Man tyckte han var blödig och pratade som en gammal mamsell. Man ansåg att män som Gjörwell var fördärvade av något slags kvinnlighet. Ina Lindblom har funnit att Gjörwell även hade en ganska auktoritär ton i sina brev och försöker styra över andras känslor. Tillgivenhet används som ett slags emotionell utpressning gentemot barnen. Gjörwell beskriver hur hans tillgivenhet eller kärlek till dem kommer att öka om de lyder hans förmaningar. Han kunde även närmast beordra sina barn att vara glada. – Han försöker styra bort barnen från den mer melankoliska sensibiliteten, som blev vanligare mot slutet av 1700-talet. Det blev en generationskonflikt. Själv tycker Gjörwell att han hittat ett system för att uppleva lycka – ”ett slags lyckans filosofi”. Han menade att om man bara fokuserar på livets glädjeämnen så blir man också lyckligare. Han betonar hemmet som tillflyktsort, lyfter fram familjelyckan. – Hans filosofi bygger mycket på upplysningsidéer. Han ser lycka som något man kan påverka själv till skillnad från 1600-talets religiöst präglade syn om att lycka eller olycka bara är något som händer individen. I ett brev till sin dotter skriver han att Bellman borde leva som han själv gör: ”Härom dagen råkade jag på Norrbro Bellman, hvilken såg så hjertängslig ut. Ja, min käre bror! tänkte jag: hade du practiserat dina theorier lagom – på detta lilla ordet ankommer altid så mycket – så vore du, utomdes yngre än jag, äfven så glad som jag.” Vad var tanken när du började med ditt forskningsprojekt? – Att materialet var outnyttjat. Även inom forskningen har man visat en del förakt för den här känslosamheten på 1700-talet. Jag ville i närbild studera hur känslosamheten tog sig uttryck. Nu finns även ett relativt nytt forskningsfält som kallas ”känslornas historia” där man utvecklat teorier som gör att känslor i historiska källor kan tolkas på ett nytt sätt. Varför tror du att Gjörwell ville spara sina brev för eftervärlden? – 1700-talet ses som brevskrivningens gyllene tid. Jag tror att Gjörwell såg breven som ett monument över sitt liv. Hans yrkeskarriär blev inte särskilt bra. Det var den privata bilden av sitt liv som han ville skulle leva kvar. Vänskapsrelationerna visar att man har dygd, vilket var en högt skattad egenskap under denna tid. Är det någon vänskapsrelation som du tycker har varit särskilt intressant att ta del av? – Till exempel hade han en mycket nära vänskapsrelation med John Mandorff. Gjörwell var 60, Mandorff i 20-årsåldern. De här breven är extremt passionerade. Gjörwell förefaller nästan besatt av Mandorff. Hans sätt att beskriva sin vän har av litteraturforskare beskrivits som homoerotiskt. Vänskapen mellan män under den här tiden är ganska debatterad inom forskningen, berättar Lina Lindblom. – Vissa queerinriktade forskare ser uttrycken som bevis för erotiska relationer och menar att detta ofta bortförklaras. Andra menar att man måste se uttrycken i sitt sammanhang. Jag tillhör den senare kategorin. Ina Lindblom menar att även om konversationen låter väldigt erotisk så finns det inget i brevväxlingen som tyder på att männen verkligen levde så. Gjörwell skulle knappast ha uttryckt en sådan relation så öppet i en brevväxling som han lät familjemedlemmar läsa, och som han dessutom såg till bevarades för eftervärlden. – På den tiden sågs homosexuella relationer som djupt skamfyllda. Det tyckte även Gjörwell. Han ser snarare de här breven som exempel på en extremt dygdig och fin relation. I brevväxlingen med unga kvinnor är Gjörwell inte alls lika passionerad som i relationen med manliga vänner, snarare betonar han i breven att relationen är oskyldig. Det visar på att vänskap mellan kvinnor och män var mycket mer laddad i hans samtid och kunde relateras till otrohet, menar Ina Lindblom. – Vänskapsbrev mellan män och kvinnor har inte alls den här passionerade tonen. Inom familjen Gjörwell används ett passionerat språk när man skriver till varandra. Till sin dotter skriver han att ”jag vill kasta mig i dina armar”. En bror kan skriva till en syster: ”Jag kysser dig tusen gånger.” – De vet ju själva vad som är skillnaden, vilket vi kanske inte kan uppfatta. Är det här mest ett sätt att skriva, eller fanns känslouttrycken även i vardagslivet? – Det är jättesvårt att veta. Han kan ju även skriva om händelser av typen ”jag kommer ihåg hur du kastade dig i min famn”. Generellt sett skiljer sig sättet att beröra och ta på varandra mycket från dagens normer, menar Ina Lindblom. En samtida tysk encyklopedi beskriver olika typer av kyssar: hövlighetskyssar, vänskapliga kyssar, och promiskuösa kyssar. – Gjörwells dotter skriver väldigt glättigt i ett brev till sin man hur hennes svärfar just har klappat henne på rumpan och gett henne många kyssar, vilket ju är väldigt uppseendeväckande med tanke på Metoo-debatten i dag. Vid ett tillfälle beskriver Gjörwell i ett brev hur en ung kvinna född i Ryssland kysser honom på kindbenet när han ska kyssa hennes hand. Han blir så överrumplad av att ”känna läpparnas rörelser” att han bara går därifrån. – Det visar att en kyss från en kvinna får mycket större uppmärksamhet. Kyssarna från männen ser han på ett mer naturligt och avspänt sätt. Men han kan även uttrycka förvåning när män som han inte ser som sina vänner kysser honom med värme. Man kysste varandra på olika sätt. Enligt Ina Lindblom tydde en hög grad av sensibilitet under den här tiden på att man ”hade fina nerver”. Det var en statusmarkör inom över- och medelklassen. Det kunde också slå över i en sjuklig sensibilitet, som kunde leda till nervösa åkommor som hypokondri eller hysteri. Även det ansågs som något fint. Kvinnor sågs som mer moraliskt högstående än män men samtidigt mer känsliga på grund av sitt ”förfinade nervsystem”. – Gjörwell ansåg till exempel att hans fru hade svaga nerver, var orolig och känslig för intryck. För att inte fresta på hennes nervsystem skyddade han henne därför från negativa intryck och information, till exempel om familjens ekonomi, som kunde oroa henne. Detta kan betraktas som ett slags maktutövning eftersom hustrun då fick mindre möjlighet att påverka familjelivet. Sig själv såg han däremot som både fysiskt stark och med starka nerver, vilket bevisades av hans förmåga att ta motgångar och bibehålla ett glatt sinne. Redan några årtionden in på 1800-talet ansåg många att det känslosamma sättet att utrycka sig på var ganska löjligt, menar Ina Lindblom. När borgarklassen stärkte sin position under 1800-talet så medförde det att familjen och hemmet skildes på ett tydligare sätt från arbetslivet utanför. Män och kvinnor hamnade i skilda sfärer. – Det är då som känslosamheten placeras hos kvinnorna. När vi kommit fram till slutet av seklet framställs manlig gråt som något avvikande. På 1700-talet hade den betraktats som helt normal. Läs mer: Så reser du tillbaka i tiden i Stockholm ”På 1700-talet var det fint att kunna gråta” Forskare: Barn har curlats i alla tider Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) Son utom äktenskapet till överstelöjtnanten Christoffer Ehrensparre och Walborg Gröning. Han bodde sina första år hos två fastrar i Önnestad. Fadern bekostade hans studier och höll kontakten fastän släktskapen aldrig erkändes öppet. Gjörwell gifte sig 1765 med Britta Nora Müllern och fick med henne en son och två döttrar. Sonen var arkitekten Carl Christoffer Gjörwell den yngre (1766–1837). Dottern Birgitta Lovisa (Britte-Louise) gifte sig med krigskommissarien Carl Gustaf Almqvist och fick med honom sonen Carl Jonas Love Almqvist. Den andra dottern Gustava (Stafva) gifte sig med John Lindahl i Norrköping. Gjörwell gav ut omkring 65 tidskrifter i olika ämnen, men hans personliga angrepp fick censuren att ingripa flera gånger. Sonen var stadsarkitekt i Stockholm och skapade bland annat Garnisonssjukhuset, nuvarande Landstingshuset. Gjörwellsgatan i Stockholm, där Dagens Nyheter ligger, är uppkallad efter både far och son. Vänskapskulten Vänskapskulten på 1700-talet förekom även mellan kvinnor. Man brukar säga att vänskapen var homosocial under den här perioden – det vill säga att män var vänner med män och kvinnor med kvinnor. Detta berodde delvis på att en vänskapsrelation betraktades som en relation mellan två jämlikar och det ansågs att kvinnor per definition inte kunde vara jämlike med män (även om det fanns undantag). Historisk forskning har tenderat att fokusera på den passionerade vänskapen mellan män, eftersom den på ett tydligare sätt skiljer sig från nutida manlighetsideal. Den kvinnliga vänskapen förefaller inte lika uppseendeväckande eftersom kvinnor än i dag förknippas med känslosamhet. Källa: Ina Lindblom Utdrag ur några brev Gjörwell skriver 1792 till vännen John Mandorff och beskriver deras möte från dagen innan. Han erinrar sig: ”de uttryck uti öga och ansigte, när du utur det fulla hjertat talade för mig om din förnöjelse, din lycksalighet, dit åtnjutande, din förtjusning; då du därunder så ofta, af egen fri böjelse, liksom under en slags hänryckning, kastade dig uti mine armar, tilsvor mig, mera med blickar och kyssar, än med ord, en vänskap, så ädel, så öm, så beständig, för dit eget hjerta så oombärlig. Huru ville du at jag emot alt sådant skulle vara känslolös? Nej, du är icke bedragen uti dit val: jag misstror dig intet, utan jag är och blir altid din sanskyldige vän.” Gjörwells dotter Stafva Lindahl skriver 1797 till sin make och berättar hur hennes svärfar just klappat henne på rumpan: ”Din far mår väl, och håller så mycket af mig, så du lär blifva litet afundsjuk. Nyss fick jag många kyssar och en klapp - - på lilla på-på - - - ja just på lilla eftermiddan då, om du vil veta.” Gjörwell besöker 1796 en ung ryskfödd kvinna (som hälsar på ett annat vis än man gör i Sverige) och blir mycket förvånad när hon kysser honom: ”rigtigt på kindbenet icke långt ifrån munnen, och så at jag kände läpparnes rörelse – dock tyst, tyst, tyst, tyst! Detta, ehuru, hälst i anseende til mig, aldeles oskyldiga galanterie decontenancerade dock så hela min vältalighet, at jag ej kunde säga något enda ord mera, hvarken på svenska eller tyska; utan således regalerad, hastade jag upföre min trappa och satte mig ned för at skrifva detta bref.” Gjörwell försöker påverka sin dotter Stafvas sinnesstämning år 1792. Dottern är nygift och underförstått anser Gjörwell att dotterns tendens att vara melankolisk inte passar hennes roll som ung borgerlig hustru med uppgift att trösta och glädja sin make. I den gjörwellska familjens fall blir denna uppgift extra viktig eftersom dottern inte förde med sig några pengar in i sitt äktenskap. Lycka framställs här som ett personligt val. Mjältsjuka är en synonym för melankoli: ”Min önskan och min känsla för min lilla Stafva är altid densamma: at du må vara och blifva lycklig uti dit hjerta, uti dit sinne och uti hela din lefnad! Men sötaste Stafva, vissa dina uttryck uti dina bref och postscripta, utmärka en liten oro i själen, en släng af mjältsjuka, som innerligen bedröfvar din söta far, som verkeligen mången stund lider, när jag tänker: din Stafva är intet så lycklig, som hon kunde vara, om hon bara sjelf ville.” ", "article_category": "other"}
{"id": 4172, "headline": "DN gratulerar: Hanna Järver, musiker", "summary": "För några år sedan lade Hanna Järver upp några egna låtar på nätet. Nu kallas hon ”popgeni” och släpper sin första fullängdsskiva under våren.", "article": "– Jag har satsat alla mina kort på musiken och drömmen är att få en lång karriär med en trogen publik som vill lyssna på mig. Att slå igenom stort är inte det jag strävar efter i första hand, säger Hanna Järver och läppjar på sitt bryggkaffe med havremjölk. Till viss del har hon redan slagit igenom och kallats ”popgeni” och ”electropopmästarinna” av musikkritiker och var 2017 nominerad till ”Årets nykomling” av P3 Guld. I höstas belönades hon även med ett stipendium av SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare) med motiveringen: \"En egensinnig kompositör och textförfattare som skapar från ax till limpa.” Hon är glad över vad hon åstadkommit hittills, men ansiktet skiner upp lite extra när hon för sin kommande, ännu så länge lite hemliga, skiva på tal. – Den kommer i vår och är min första fullängdare. Jag är jättenöjd, det är det bästa jag gjort, säger hon och ler stort. Hanna är känd för att göra allt själv. Skriva musik, spela, sjunga och producera den. Men den här gången har hon tagit lite hjälp av andra musiker. – Soundet är lite annorlunda, ”bandigare” än tidigare, säger hon utan att vilja gå in på detaljer om skivan vars namn hon inte heller vill avslöja. Den första singeln från den, ”Manna manna”, finns dock redan tillgänglig för lyssning. Hannas bakgrund i korthet: född i Örebro, bodde i Grekland fyra år från det hon var två, tillbaka till Örebro, sedan flytt till Stockholm för sex år sedan. – Jag är tyvärr den enda i familjen som inte kan någon grekiska. Både mina föräldrar och mina storasyskon kan det sedan tiden i Grekland. Musik har följt Hanna i stort sett hela livet. Bara en kort period tvekade hon och sneglade lite på psykiatri. – Jag funderade på att bli psykiater när jag var 15, men det blev ändå att jag började på musikestetisk linje på gymnasiet i Örebro. Det var under den tiden jag började skriva låtar och spela in själv, säger Hanna. Hon och hennes gymnasiegäng lyssnade på sådana som Imogen Heap, Fleet Foxes, Björk och Bon Iver. Aktuell, ny musik från den här sidan millennieskiftet. Det är också någonstans i den musikaliska kontexten Hannas egna låtar tar avstamp. – Jag hade börjat redan på högstadiet att göra musik ihop med min storebror som spelade gitarr och jag piano. När han flyttade till Kina passade jag på att skapa en liten hemmastudio. – Jag testade allt, det var mycket konstiga grejer, och på engelska. Det var en kul tid. 2013 lade hon upp tre egna låtar med svensk text på Spotify, ”Du kommer lämna mig”, ”Ovanför mitt huvud” och ”Smutsen i din säng” som rörde om en hel del i den svenska musikgrytan. Låtarna plockades bland annat upp av bloggare och nådde fler och fler lyssnare och till sist hörde även skivbolag av sig. De har följts av ett antal singlar och 2016 kom ep:n ”Närke” med texter som har kopplingar till Hannas uppväxt i Örebro. Hennes texter är om inte utlämnande så ändå väldigt personliga med en tydlig idé bakom. – Ja, så har det varit ända sedan jag började skriva texter. Det mesta kommer från egna erfarenheter, det känns naturligt för mig. Jag har också generellt svårt att lyssna på musik om texten inte berör mig. Den måste ha något, säga mig något. Musiken till den nya skivan har kommit till i hennes studio i närheten av Fridhemsplan i Stockholm, medan hon skrivit texterna på andra platser. – Det är svårt att få intryck och idéer till texter i en musikstudio, jag behöver andra miljöer, säger hon. Skivan är resultatet av en nystart på låtskrivandet efter att hon en period känt en undermedveten press att gå i en viss riktning med sin musik. – Det mesta jag gjorde tiden efter ”Närke” var jättedåligt och kändes krystat. Det tog ett tag att förstå hur jag ville gå vidare och vad jag ville göra för musik. Nu tycker jag att låtarna på nya skivan är det bästa jag åstadkommit. Hanna Järver Gratuleras till: Fyller 25 år den 10 januari 2018. Gör: Artist, producent. Bor: Jakobsberg, nordväst om Stockholm. Familj: Pojkvännen Norbert Lukács, musiker, katterna Juan och Franco. Intressen: ”Hänga med mina katter. Önskar jag hade tid att läsa mer, måste ta tag i det igen.” Om mat: Blev vegetarian i tonåren, nu vegan sedan ett par år tillbaka.   ", "article_category": "other"}
{"id": 4180, "headline": "”Vilken sjukvård i Sverige är inte patientcentrerad?”", "summary": "REPLIK DN Debatt 8/1. BCG har vid offentliga möten redovisat ”Värdebaserad vård” som ett eget koncept där patientens sammanvägda hälsa efter vårdtillfället läggs till grund för vårdenhetens ekonomiska ersättning. I DN retirerar man nu och medger att klinisk forskning och utveckling alltid baserats på bedömningar av vårdresultat som sedan lång tid systematiserats och förfinats till så kallade kvalitetsstudier, skriver Magnus Lind, fd överläkare vid Karolinska.", "article": "Boston Consulting Group, BCG, redovisar i sin artikel med förvånande öppenhet häpnadsväckande missförhållandena i NKS-projektets historia. År 2008 beslutade landstinget att bygga ett nytt universitetssjukhus. Men sjukhusledningen blev inte engagerad. Den fick se ritningarna först fyra år senare, 2012! Planeringen hade skett helt separat och all den kliniska erfarenhet och kompetens som överläkare och chefssköterskor har på ett universitetssjukhus utnyttjades inte. Karolinskas viktigaste uppdrag är att utbilda nästa generation läkare. Trots detta fanns ingen plan för vilka patienter som skulle vårdas eller hur sjukhuset skulle användas. Man tycks inte haft klart för sig att tidig diagnos i samband med det första läkarbesöket i primärvården ofta är mycket viktigare för slutresultatet än superavancerad behandling i ett senare skede av sjukdomen. BCG har säkerligen gjort skäl för höga arvoden vad gäller projektledning, tidsplaner, beslutsordning och mötesrutiner. Men BCG har vid offentliga möten till exempel i Almedalen, redovisat ”Värdebaserad vård” som ett eget koncept där patientens sammanvägda hälsa efter vårdtillfället läggs till grund för vårdenhetens ekonomiska ersättning. I DN retirerar man nu och medger att klinisk forskning och utveckling alltid baserats på bedömningar av vårdresultat som sedan lång tid systematiserats och förfinats till så kallade kvalitetsstudier. Professor Göran Bauers initiativ till gemensamma registreringar av resultat efter höftledsoperationer är ett bra exempel. Denna kliniska forskning hotas allvarligt om man som BCG föreslagit kopplar ekonomisk ersättning till redovisade resultat. Man bygger med ”Värdebaserad Vård” in ett starkt ekonomiskt incitament att frisera resultatrapporterna så att de ger mer pengar. Forskningsfusk förekommer tyvärr. Direkt ekonomisk belöning underminerar totalt förtroendet för kliniska forskningsresultat. BCG:s företrädare docenten Stefan Larsson och senior partner Johan Öberg försöker framställa patientcentrering och ökat samarbete mellan sjukhusets olika personal och expertgrupper som något nyskapande och märkvärdigt där ”Värdebaserad vård varit en del av tankegodset i samarbetet med världens främsta konsulter”. Vilken sjukvård i Sverige är inte patientcentrerad?? Jag känner ingen, varken läkare eller sjuksköterska, som i vården koncentrerar sig på något annat mål än patientens bästa. Om det finns någon behövs ingen konsult för att åtala hen för tjänstefel. Samarbete med andra specialister och med sköterskor ingår i självklara rutiner. Man remitterar och begär utlåtanden. Inte sällan har man sedan årtionden varje vecka gemensamma möten mellan flera olika specialister för att slutgiltigt besluta om diagnos, klassifikation och behandlingskombinationer. Detta är sjukhusets naturliga arbetssätt. Larsson och Öberg sänker debattnivå genom selektiv information. De nämner att Sverige investerar 12 procent av BNP i sjuk och hälsovård men inte att USA investerar 18 procent! Och att patienter är mer missnöjda i Sverige än i andra länder utan att nämna att den pseudomarknad som New public management (NPM) infört i den offentliga sjukvården från 1990. NPM demoraliserar och underminerar sjukvårdsetiken och arbetsglädjen. Trots detta kan den svenska befolkningen glädja sig åt att behandlingsresultaten är bland de bästa i världen. De avslutar med att de ”med säkerhet vet att den svenska sjukvården haltar” utan att peka på vad som skulle vara fel och vad det kan tänkas bero på. Så kan en läkare inte hantera en haltande patient utan att dra på sig allvarlig kritik. Allra sist får läsaren i största allmänhet veta att ”om man skall kunna rusta Sveriges sjukvård för framtiden, måste vi våga tänka nytt”. Men universitetssjukhusens verksamhetsidé har alltid varit att tänka nytt men också att mäta, utvärdera och kontrollera, tänka kritiskt och argumentera med stringens. Karolinska Sjukhusets ledning och Handelshögskolan har skrivit en gemensam bok: ”Detta är Lean. Lösningen på effektivitetsparadoxen”. Boken delades ut som julklapp till alla medarbetare 2014. Under rubriken ”Principer som medel” gavs rådet: ”Minska variationen i hur medarbetare tänker”. Trots ledningens och den ekonomiska expertisen avrådan har dock universitetssjukhusets alla medarbetare fortsatt tänka själva. Sjukhusledningen bör också tänka självständigt. Samtal pågår. 8 januari 2018 Debattartikel Stefan Larsson och Johan Öberg, BCG: ”Vetenskaplig evidens stödjer Nya Karolinskas arbetssätt” Repliker Magnus Lind, fd överläkaren vid Karolinska: ”Vilken sjukvård i Sverige är inte patientcentrerad?” Företrädare för Stockholms läkarförening: ”En vård i kaos och medarbetare utan förtroende” Stefan Lindgren, ordförande Svenska läkaresällskapet: ”Värdebaserad vård ger fel prioriteringar” Slutreplik Stefan Larsson och Johan Öberg, BCG: ”Alla måste jobba tillsammans för att utveckla vården” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4191, "headline": "Hennes syster ligger i en massgrav", "summary": "Journalisten Maja Aases storasyster dog strax efter förlossningen. Nu ligger hon begravd i en massgrav på Skogskyrkogården i södra Stockholm tillsammans med drygt åttio andra barn. Ett enkelt träkors utan namn utmärker graven.", "article": "Maja Aase arbetade flera somrar på Skogskyrkogården utan att veta att hennes systers grav finns där. När hon upptäckte det började hon fundera över hur många anhöriga som fortfarande inte har en aning om vart deras barn eller syskon tagit vägen. Den 30 november 1959 fick Maja Aases mamma en flicka, Maria, som dog i samband med förlossningen. Två år senare föddes Maja, som kom att växa upp utan några levande syskon. – Jag visste att jag hade haft en syster, det berättade mamma och pappa. Och jag fick reda på hennes namn. Men mina föräldrar ville inte prata om vad som hänt eller om sina känslor. På den tiden skulle ett dött barn glömmas bort så snabbt som möjligt. I en artikel på Insidan den 27 december önskade makarna Arnold och Rehné Rydman att det skulle sättas upp ett minnesmärke eller en minnessten på Skogskyrkogården över barn som dött före, under eller strax efter förlossningen och som liksom deras egen dotter blivit begravda utan föräldrarnas vetskap. Många läsare hörde av sig efter artikeln, bland dem Maja Aase. Hon säger att hennes berättelse är en bland flera där föräldrar och syskon svävat i ovisshet om vad som hänt med deras barn, syster eller bror. – Jag tycker att det är en fin och viktig tanke med ett minnesmärke, säger hon. Det handlar om respekt och förståelse för att människor behöver veta, av många skäl. Då kunde vi alla få en plats dit vi kan gå för att hedra våra döda. Maja Aases föräldrar pratade om sin förstfödda dotter som om hon blivit begravd någonstans på Norra Kyrkogården i Solna, men när Maja i vuxen ålder sökte på hemsidan hittagraven.se hittade hon i själva verket sin systers grav på Skogskyrkogården i södra Stockholm. I kvarteret 50K och under ett träkors med gravnummer 24.282 ligger sammanlagt 84 barn begravda, som har dött i anslutning till att de har fötts. De är födda någon gång under 1959, och i något fall under 1958. Enligt noteringen på hittagraven.se blev de gravsatta den 27 januari 1960. Maja Aase säger att hon kopplar samman ordet massgrav med ohyggliga förhållanden, som krig och förbrytelser, och att hon blev chockad över att det finns en sådan för spädbarn, här i Sverige. – Jag undrar över vad som hände med alla dessa barn efter att de hade fötts? Det dröjde ju i en del fall länge innan de kom i jorden, och några kallas bara för ”barnet”. Hur förvarades kropparna och varför är graven helt anonym? – Jag hoppas verkligen att kyrkogårdsförvaltningen förstår att 84 barn betyder många anhöriga, som fortfarande svävar i okunnighet: Vad hände med våra små barn? Maja Aase har arbetat länge som journalist och är i dag kommunikationschef på Union to Union, som är de svenska fackens biståndsorganisation. Hon medverkar återkommande i programmet ”Spanarna” i Sveriges Radio. – Jag har några gånger tänkt på att ta kontakt med andra anhöriga och prata med dem, för att se vad de har fått veta om de döda barnen i massgraven på Skogskyrkogården. Men jag har dragit mig för att rota i det plågsamma, som kanske många helst bara vill glömma. I sin nyckelknippa har Maja Aase en liten kopia av ett cirkelformat fönster som finns på en byggnad på Skogskyrkogården. Hon köpte den i kyrkogårdens besökscentrum. – Det är ett minne av min syster, även om det inte är något som tillhörde henne. Men Maria är begravd inte långt från besökscentrat så när jag ser på det lilla fönstret i nyckelringen blir det som en påminnelse om att jag faktiskt också har ett syskon. Cecilia Bergman arbetar på kyrkogårdsförvaltningens enhet för gravrätt. I takt med att uppgifter om de som begravts på Skogskyrkogården digitaliseras blir det lättare för personer att få reda på information om sina anhöriga. Efter artiklar i tidningar, som den i DN i mellandagarna, blir det alltid en topp i antalet förfrågningar till förvaltningen. – Det är syskon eller föräldrar som vill försöka ta reda var deras barn eller deras bror eller en syster som dött före eller i samband med förlossningen ligger begravd,. Om vi kan lämna information känns det bra att de som mist ett barn kan få ett avslut, berättar Cecilia Bergman. På Skogskyrkogården finns särskilda kvarter med barngravar och i några av dem ligger många barn begravda, dock tillhör det ovanligheten att ett 80-tal barn finns i samma grav. Men det förekom långt in på 60-talet att flera barn placerades tillsammans, då handlade det oftast om dödfödda pojkar och flickor. Mats Larsson är chef för kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm. Han säger att kundtjänsten fått ta emot en hel del samtal från personer som vill få reda på om deras barn finns begravda på Skogskyrkogården. – Det stämmer att foster och barn som dött i samband med förlossningar skickades från sjukhusen för att begravas här, berättar Mats Larsson. Så var den tidens lagar. I dag fungerar det annorlunda och föräldrar bestämmer vad som ska ske med deras döda barn, om de ska begravas eller inte. När det gäller frågan om ett eventuellt minnesmärke eller en minnessten påpekar Mats Larsson att historiskt sett har kyrkogårdsförvaltningen varit restriktiv med att sätta upp sådana. – Vi planerar inte i dagsläget att ta något initiativ i den riktningen, säger han. Läs mer: De hittade sin dotters grav efter nästan 60 år Förslag: Kartläggning ska minska antalet dödfödda barn ”Ett barns död bland det svåraste vi ställs inför inom vården” ", "article_category": "other"}
{"id": 4197, "headline": "”Låt pensionsspararna styra mot hållbara investeringar”", "summary": "REPLIK DN Debatt 5/1. Vi behöver att skapa ett system som ger pensionssparare möjligheten att framföra direktiv till de som förvaltar deras sparande. På så sätt kan vi aktivera de stora ägargrupperna bakom några av Sveriges största bolag och säkerställa att direktiven präglas av vad som gynnar samhället i ett långsiktigt perspektiv, skriver Gustaf Rentzhog, vd och koncernchef, Söderberg & Partners.", "article": "Sophie Nachemson-Ekwall sätter strålkastarljuset på en oerhört viktig – men alltför undanskymd – fråga: Vad händer egentligen med ägarstyrningen av de svenska bolag som lyder under den högsta avkastningens lag? De som ägs av utländska investerare, eller som rentav har fått ett antal algoritmer som huvudägare genom en intensiv robothandel? Volvo Cars utveckling med Geely som ägare har än så länge varit positiv för Volvo och Sverige. Men, det har skett under en positiv konjunktur. Men det spelar oftare större roll vem som är den yttersta ägaren är i tider av kris. Ytterst handlar allt detta därför om vad befintliga ägare tror är rätt för bolaget? Är det att säkerställa ekonomisk tillfredsställelse för aktieägarna på bekostnad av förutsägbarhet kring ägarbild och ägardirektiv för bolaget? Jag driver och representerar en koncern som bland annat hjälper människor att uppnå högre avkastning på sitt pensionssparande genom rådgivning och förvaltning. I sak är det ett relativt naturligt mål, i synnerhet när det gäller pensionskapital som blir avgörande för din livssituation när du inte längre förvärvsarbetar. Men under senare år har allt fler av våra kunder även börjat lyfta frågan om alternativa värden till avkastningsmaximering och vad deras pensionskapital kan användas till i dag för att bidra till det samhälle de vill bli gamla i. För att lära oss mer om detta gav vi Novus i uppdrag att genomföra en undersökning förra våren. Resultatet visade bland annat att 38 procent av svenska pensionssparare kan tänka sig att satsa en del av sitt pensionskapital i investeringar som värnar och främjar jobb i Sverige, även om det sker till priset av lägre avkastning. Därför frågade vi sedan svenska förvaltare av fonder med ett uttalat hållbarhetsfokus hur detta återspeglas i de frågor och påverkansdialoger som de driver. Gapet mellan spararnas och förvaltarnas syn på hur viktig denna fråga är för ett långsiktigt hållbart samhälle är minst sagt dramatiskt. Förvaltarna lägger sammanlagt fyra procent av sina dialoger och sitt påverkansarbete åt att driva dessa frågor. Flera av förvaltarna saknar i dagsläget helt representation av dem i sitt påverkansarbete. Och vem kan klandra förvaltarna för detta? De ”gör bara sitt jobb” och förvaltar pensionsspararnas pengar utifrån övergripande direktiv om avkastning. I ljuset av detta delar jag Sophie Nachemson-Ekwalls uppfattning om att vi behöver se på svensk kapitalbildning och kapitalförvaltning med nya perspektiv som bland annat tar hänsyn till de positiva effekter som ”home-bias” kan ha för långsiktigt ägande. Jag vill dock gå ett steg längre och säga att den enskilt enklaste och mest effektiva lösningen på problematiken – åtminstone när det gäller det institutionella kapitalet – är att skapa ett system som ger de faktiska ägarna av kapitalet – pensionsspararna – möjligheten att samla och framföra direktiven till de som förvaltar det. På så sätt kan vi aktiva de stora ägargrupperna bakom några av Sveriges största bolag och säkerställa att direktiven präglas av vad som gynnar samhället i ett långsiktigt perspektiv. 5 januari 2018 Debattartikel Sophie Nachemson-Ekwall, forskare i bolagsstyrning på Handelshögskolan i Stockholm: ”Volvoaffären visar problem med svensk kapitalbildning” Repliker Gustaf Rentzhog, vd och koncernchef, Söderberg & Partners: ”Låt pensionsspararna styra mot hållbara investeringar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4203, "headline": "DN gratulerar: Janne Bark, gitarrist", "summary": "Gitarristen Janne Bark älskar nomadlivet och har gjort det i närmare 40 år. Stannar han för länge på samma ställe blir han rastlös. \"Jag tilltalas av att träffa nya människor och att spela live med olika artister.\"", "article": "Janne Bark har under sina fyra decennier som gitarrist gjort uppemot tusen framträdanden enbart med Ulf Lundell. Därutöver har han bland annat varit med i Triad, vars låt ”Tänd ett ljus” har blivit en julklassiker. Han har spelat i Globen, i Rockefeller i Oslo, på Roskildefestivalen, Hultsfred och Peace & love. Även om han har minskat på resdagarna, från 60 till runt 30 om året, utgör turnerandet alltjämt livselixiret. – Jag älskar att turnera! Jag är en nomad, jag har turnerandet i blodet. Mitt hem är mitt hjärta, inte någon borg eller något hus. Jag är social och tilltalas av att träffa nya människor och att spela live med olika artister, säger han. – Egentligen är det väldigt jobbigt att vara en resande musikant – jag borde vara med i Transport i stället för Musikerförbundet – men som så många andra artister längtar jag efter att röra på mig och stå på scen. Turnerandet kan också vara en självmedicinering – stående på samma ställe blir jag rastlös. Sin långlivade musikkarriär har Janne Bark en ”inre polis” att tacka för. – När tristessen kommer krypande ryter polisen till. Då är det dags att testa nya vägar och förnya sig. För två år sedan röt polisen uppenbarligen till, för Janne Bark inledde ett samarbete med Eslöv folkhögskolas låtskrivarlinje. Bland annat lär han unga elever musikens historiska bakgrund. Med åren har bekräftelsebehovet mattats av. Däremot är kärleken till musiken och inte minst till att skapa musik intakt. – Det är fruktansvärt roligt att göra musik! Med alla modern teknik kan jag spela in låtar i det här köket. Det gör mig jättelycklig. Jag håller på och ”nördar” med de digitala skaparverktygen mest hela tiden, det är en lekstuga snarare än en arbetsplats. Men i slutändan ska de lekfulla idéerna resultera i något konkret. Nördandet är ett närmast tidlöst tillstånd, hävdar Janne. – Jag är så fokuserad att jag knappt vågar titta på klockan. Jag säger till min sambo att jag bara ska hålla på i en timme, men jag blir så uppslukad att jag lätt kan bli sittande i fyra timmar. Men det finns ännu en förklaring till hans seglivade karriär: Han är lösningsorienterad och lätt att samarbeta med, menar han. – Ibland är jag för snäll, har svårt att säga nej och är konflikträdd, rädd att stöta mig med andra. Men jag har blivit tydligare och lite bättre på att säga ifrån. Passionen för musiken infann sig tidigt under uppväxten i Nynäshamn med mamma, pappa och en äldre bror. Tioårige Janne satt på kafé Thorsells med sin elgitarr och folk bad honom spela. Då han var allt annat än blyg behövde de inte truga. – Det blev en jättesuccé. Jag fick tio kronor av en pensionär och av kaféet bakelse och saft. Det var mitt första gage. 50 år senare håller han fortfarande på med musik. Finns det något liv utanför musiken? – Jag lever mitt liv med musiken. Spelandet gör mig lycklig, och förhoppningsvis andra med. Jag har skilt mig två gånger, min nuvarande sambo är den första personen som också gillar mitt sätt att leva – med resor och turnéer. Men när vi två är på egen semester lämnar jag gitarren hemma. Då kan jag koppla av på riktigt. En liten paus kan generera ny energi. Hur länge energin kommer att räcka kan han inte sia om. – Om gnistan någon gång slocknar får jag ta itu med det då. Janne Bark Gratuleras till: Fyller 60 år den 8 januari 2018. Gör: Gitarrist och sångare. Familj: Sambo Maria Henriksson, tre döttrar och en son i åldrarna 28, 25, 10 och 7 år. Bor: Kristianstad (och Alvesta). Så firar han födelsedagen: Tillsammans med sambon och med barnen i omgångar. Om att fylla 60: \"Jag tränar och håller mig i gång för att kunna leva livet fullt ut. Det är skönt att känna att man orkar följa sina barns utveckling i livet.\" Om \"Metoo\": \"Jättebra att det som hänt kommer fram. Jag är med på hela grejen. Det jag är orolig för är att folk blir dömda på förhand av media. Jag känner folk som blivit drabbade av det.\" Kontakten med Lundell: \"Vi ringer ibland, men han är mycket för sig själv och gillar att grotta ned sig i jobbet.\"  ", "article_category": "other"}
{"id": 4218, "headline": "Vi vill ha valfrihet - att välja bort barn som inte är som våra", "summary": "Vi säger att vi värnar rätten att välja skola, men vi menar att vi vill slippa de stökiga eleverna, eleverna i behov av särskilt stöd, eleverna som inte är som våra egna barn.", "article": "Jag tänker ibland på hur vi som befinner oss i den ”bildade medelklassen” gör massor av medvetna val. Det handlar bland annat om att tidigt ställa barnen i kö till en förskola och skola. Det handlar om val som skaffar våra egna barn fördelar jämfört med de barn som inte har föräldrar som är lika om sig och kring sig. Vi placerar våra barn i den lugna friskolan som har en pedagogik som omöjliggör för elever som är i behov av särskilt stöd, en pedagogik som utgår från att eleverna själva ska planera, styra och utvärdera sitt arbete, en pedagogik som gynnar elever som redan från början har goda förutsättningar i livet. Genom att välja rätt skola, med lång kö och med egenarbete som pedagogisk grundton (där alla barn med adhd eller liknande automatiskt sorteras bort) så väljer vi bort umgänge med störande och behövande elever. Vi skapar en liten, men växande, enklav i skol-Sverige där vi slipper ta konsekvenserna av uteblivna satsningar på skolan. Vi säger att vi värnar rätten att välja skola, men vi menar att vi vill slippa de stökiga eleverna, eleverna i behov av särskilt stöd, eleverna som inte är som våra egna barn. Jag blir illamående av att tänka på hur vi i valfrihetens namn segregerar barnen: resursstarka skiljs från resurssvaga. Jag blir illamående av att tänka på hur entreprenörer mjölkar skolan på pengar, pengar som tillhör eleverna och lärarna. Jag blir illamående när jag tänker på hur vi låtsas att vårt system är normalt, när vi är ensamma om att tillåta en så extrem version av skolval. Till och med Chile har ändrat sin inställning till vinstdrivande friskolor. Vi är nu ensamma i världen. Ensamma och extrema. Vi låtsas att det är fint och normalt med valfrihet och vinster, så att våra medelklassbarn ska ha alla möjligheter att gynnas på andras bekostnad. Tveksamhet eller motstånd mot att ta elevernas pengar bemöts med ”Klart vi måste tillåta vinst. Vi vill väl inte ha det som i Nordkorea!”. Och vi låtsas att alla har lika goda möjligheter att välja – så vi kan fortsätta att välja segregerade friskolor där våra barn slipper umgås med elever med annan bakgrund. Nu funderar jag på att byta skola för ett av mina barn. Jag ska omsorgsfullt se till att byta till en vinstdrivande friskola där mina barn inte behöver träffa barn med annan bakgrund. Jag ska se till att byta till en skola där föräldrar har god utbildning, kör en suv och kan skilja ”subjektiv” från ”objektiv”. Jag ska se till att byta till en skola som bidrar till ökad segregering i samhället och där skattepengar delas ut som vinst. För det är priset jag får betala när jag vill fortsätta att göra medvetna val. ", "article_category": "other"}
{"id": 4228, "headline": "Mitt barnbarn vill inte leka med pojkar – de retas för mycket", "summary": "Tre mammor skriver om att de tycker att flickor inte bara borde bjuda andra flickor när de har kalas, utan också pojkar. Det låter trevligt, men jag tycker att det är ett önsketänkande.", "article": "Tre mammor skriver om att de tycker att flickor inte bara borde bjuda andra flickor när de har kalas, utan också pojkar. Det låter trevligt, men jag tycker att det är ett önsketänkande. I dag förklarade mitt åttaåriga barnbarn Linnea varför hon nästan bara leker med flickor: för att pojkarna bråkar och retas så mycket. När jag gick i Enskede folkskola på 1950-talet blev jag så retad av pojkarna – det som i dag kallas för mobbning – att min mamma föreslog att jag skulle söka till en flickskola. Jag gick i Sofia flickskola i fem år innan jag började i gymnasiet, och det var mina absolut bästa skolår. Inga killar som bråkade och retades, och en otroligt fin gemenskap mellan oss flickor, där ingen lämnades utanför. Men jag gick den allra sista årskullen innan flickskolan lades ner för att den ansågs som alltför gammaldags. Visst är det en bra idé att flickor och pojkar ska kunna göra det mesta tillsammans, men tyvärr, verkligheten är inte som idealsamhället, där pojkar och flickor och kvinnor och män är helt och hållet jämställda och där pojkarna visar all respekt för sina kvinnliga kamrater. Och därför tycker jag att barnen måste få bestämma själva vilka gäster de vill bjuda när de har kalas, samtidigt som vi fortsätter att kämpa för jämställdhet och rättvisa. ", "article_category": "other"}
{"id": 4249, "headline": "”Regler tänkta för VPK+S gör Kristersson till statsminister”", "summary": "DN DEBATT 3/1. Sverige har en regeringsform och riksdagsordning som i det närmaste är skräddarsydd för minoritetsregeringar. För att bli vald till statsminister av riksdagen krävs endast att det inte finns en majoritet mot. När reglerna antogs var sannolikt tanken att S skulle kunna regera med passivt stöd av VPK, skriver V:s förre gruppledare Lars Bäckström.", "article": "Många ser med spänning fram mot valet, om nio månader. Den 9 september gäller det. Många hoppas, många fruktar. Kommer det att bli Stefan Löfven eller Ulf Kristersson? Valet den 9 september handlar i grunden om två frågor: För det första, vilka ska i riksdagen besluta om lag och budget. För det andra, vem ska bli statsminister och utse den regering som ska styra Sverige. Inte alla vet att det är statministern och inte riksdagen som utser regeringen. Två partier riskerar att åka ut, Kristdemokraterna och Miljöpartiet – men jag tror att båda partierna kommer att finnas i riksdagen även i oktober 2018. Svaret på den andra frågan är faktiskt inte lika svårt att förutse. Om S, MP och V tillsammans får 175 mandat, fortsätter Stefan Löfven som statsminister. Då kan regeringen sitta säkert. För att bli vald till statsminister i Sverige krävs inte en majoritet i riksdagen. I Sverige, till skillnad mot många andra demokratiska länder, räcker det att statsministern tolereras av riksdagen. Det räcker att det inte finns en aktiv majoritet i riksdagen mot statsministern. Det svenska systemet benämns negativ parlamentarism. I Tyskland har man det som kallas positiv parlamentarism. Merkel måste ha en positiv majoritet för att bli kansler. Det gör det just nu svårt för Merkel att bli kansler och bilda regering. I valet 2014 fick det rödgröna blocket 159 mandat. S fick 113 mandat, MP 25 och V 21 mandat. Den nuvarande oppositionen fick 190 mandat. Detta fördelat på 141 till alliansen och 49 till Sverigedemokraterna. Moderaterna fick 84, Centern 22, Liberalerna 19 och KD 16 mandat. Det är ingen djärv gissning att oppositionspartierna även efter valet 2018 tillsammans kan få minst 175 mandat. Det krävs därmed att det rödgröna blocket vinner 16 nya mandat för att säkra en seger. Det kräver en framgång med cirka 5 procentenheter. Det är ungefär lika mycket som de 4,6 procent som gav KD 16 mandat i valet 2014. Detta är fullt möjligt. Men är det i dag en sannolik bedömning? Vilka av de tre i partierna i det nuvarande regeringsunderlaget skall vinna dessa 16 nya mandat? Löfvens utgångsläge är svårt. Vi är många som minns miraklet i Berlin, fotbollsmatchen Sverige mot Tyskland år 2012. Sverige gick från underläge med 4–0 i första halvlek, till 4–4 i andra halvlek. Löfvens utgångsläge är tuffare. Efter ett val måste en ny talman lägga förslag till ny statsminister. Efter vad som sagts från alla partier i alliansen kommer de att rösta mot Löfven som statsminister. Om den rödgröna sidan vinner 16 mandat och når 175 mandat är det klart. Löfven sitter säkert. Om den rödgröna sidan inte vinner 16 nya mandat går Löfven mot nederlag. Då måste talmannen lägga förslag om en annan statsminister. Det förslaget blir mer än sannolikt Ulf Kristersson. Kristersson går då mot en säker seger. Detta såvida inte Sverigedemokraterna eller något alliansparti går samman med socialdemokraterna. Vilka tror i dag att Sverigedemokraterna eller Centerpartiet skulle bilda block med Socialdemokraterna? Vilka tror i dag på en socialdemokratiskt ledd regering med stöd av Centerpartiet och Liberalerna? Jag tror mig veta vilka som hoppas inom socialdemokraterna. Jag tror mig förstå vilka som fruktar detta inom Centerpartiet och Liberalerna. Det finns många som är oroliga för att en ny regering ska bli beroende av Sverigedemokraterna. Men en ny regering är i princip lika lite eller lika mycket beroende av Sverigedemokraterna som den nuvarande regeringen. Sverige har en regeringsform och riksdagsordning som i det närmaste är skräddarsydd för minoritetsregeringar. I praktiken var kanske tanken hos några, att S skulle kunna regera med passivt stöd av VPK. Ingen trodde nog då att detta system skulle kunna komma att gynna högern – Moderaterna. Ulf Kristersson behöver inte förhandla med SD. Han behöver det lika mycket eller lika lite som S behövde förhandla med VPK. Detta gäller så länge som Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna inte sluter förbund. Det vore om något en ohelig allians. Kristersson kan sedan erbjuda de andra alllianspartierna att delta i regeringen. Kristersson kan erbjuda Annie Lööf att bli vice statsminister och Centerpartiet att få ansvar för miljö, energi och näringspolitik. Han kan erbjuda Jan Björklund och Liberalerna att ta ansvar för forskning och utbildning. Kristersson kan erbjuda Ebba Busch Thor och KD att ansvara för socialpolitik, äldre och kommuner. En sådan alliansregering kan tämligen enkelt och utan förhandling med något parti lägga en budget som för SD i en slutvotering är bättre än alternativet. För det enda reella alternativet till en alliansbudget är en rödgrön budget, gemensam för S, MP och V. I övriga frågor kan en moderatledd alliansregering göra som tidigare S-regeringar i minoritet. Det är redan prövat när det gäller utrikespolitik – Natosamarbete, försvaret, pensioner och energi. Sannolikheten talar för att Ulf Kristersson blir statsminister. Med detta uttrycker jag ingen önskan, men det är klokt att förstå hur det politiska läget ser ut nio månader före valet. Det som skulle kunna rubba cirklarna och analysen vore kanske om Feministiskt initiativ kom över 4 procent. Det partiet vann 3,1 procent i förra valet. Där skulle de saknade 16 mandaten till väsentlig del kunna hämtas in. Feministiskt initiativ konkurrerar dock huvudsakligen om de rödgröna rösterna och fick mindre än 2,6 procent i SCB:s senaste undersökning. Om Kristersson blir statsminister, vilket han tycks ha goda chanser att bli och det oavsett vilket av de två traditionella blocken som blir störst, kan han i praktisk politik vända sig åt flera håll. En klok statsminister oavsett parti försöker ena landet. 3 januari 2017 Debattartikel Lars Bäckström, landshövding Västra Götaland, 2008-2017, gruppledare för V i riksdagen 1996-2006: ”Regler tänkta för VPK+S gör Kristersson till statsminister” Repliker Pär Granstedt, politisk analytiker, tidigare riksdagsledamot (C): ”Ulf Kristersson måste bli tydlig i regeringsfrågan” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4254, "headline": "”Wallströms agerande isolerar Sverige”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 2/1. Artikeln bekräftar det som har varit uppenbart under en längre tid, nämligen att FN är Margot Wallströms enda fokus i utrikespolitiken. Men minst lika viktigt för Sverige är att värna och vårda också andra samarbeten och relationer, skriver Jonas Jacobsson Gjörtler (M) och Hans Wallmark (M).", "article": "Säkerhet byggs bäst tillsammans med andra. Därför är arbetet inom FN viktigt. Det är positivt att Sverige nu har möjlighet att agera i säkerhetsrådet och vi ser det som självklart att vi ska använda den positionen på ett konstruktivt sätt. Delar av det som utrikesministern anför är okontroversiellt och lätt att hålla med om. Men Margot Wallströms hyllningsartikel till sitt eget agerande ger ändå anledning att bemöta ett par saker och att understryka några poänger. Artikeln bekräftar det som har varit uppenbart under en längre tid, nämligen att FN är Margot Wallströms enda fokus i utrikespolitiken. Men minst lika viktigt som det globala samarbetet i FN är att värna och vårda även andra samarbeten och relationer, att inte agera på ett sätt som snarare riskerar att isolera Sverige än att stärka banden till andra länder, samt att ord och handling måste hänga ihop. När det gäller det sistnämnda har det blivit allt tydligare att det råder kraftig dissonans mellan utrikesministerns ord och vad som sedan i verkligheten görs. I ord skulle Sverige i FN driva frågor om transparens och öppenhet. I verkligheten mörklades regeringens egen kampanj för en plats i säkerhetsrådet. Över 900 dokument uppges ha ”försvunnit” ur utrikesdepartementets arkiv – för att sedan hemligstämplas. Justitieombudsmannen har riktat hård kritik mot agerandet. I ord skulle Sverige stå upp för kvinnors rättigheter. I verkligheten vägrar utrikesministern berätta hur Sverige röstade när Saudiarabien valdes in i FN:s kvinnokommission. Det är bra att kvinnors situation i större utsträckning omnämns i uttalanden och resolutioner, men det vore bättre om det också hängde ihop med praktisk handling. Än värre är utrikesministerns valhänta hantering av relationerna med olika länder. Diplomati är en svår balansgång mellan att å ena sidan tydligt stå upp för egna positioner och att å andra sidan agera med varsamhet för att inte skada relationerna till andra på ett sätt som försvårar möjligheterna att påverka. För mycket fokus på det förstnämnda vittnar ofta om att fokus snarare ligger på att tillfredsställa en opinion på hemmaplan, på bekostnad av reellt inflytande internationellt. Det är i det ljuset man till exempel ska se regeringens erkännande av Palestina. Margot Wallström offrade Sveriges möjligheter till fortsatt konstruktiv medverkan i en fredsprocess i Mellanöstern, för att behaga en högljudd opinion i det egna partiet. Samtidigt som relationerna med Israel därmed sjönk till arktiska nivåer lyckades Wallström med konststycket att även alienera ett antal arabländer genom oskickligt agerande i andra frågor. Det är inte imponerande. Men värst och viktigast är ändå att Wallströms ensidiga fokus på FN riskerar att skada Sverige. I praktiken innebär det nämligen en nedprioritering av Östersjöområdet, EU och den transatlantiska länken. I tider av oro och turbulens på dessa arenor borde fokus i stället ligga extra tungt just där. Regeringens och utrikesministerns ovilja att över huvud taget ens diskutera möjligheterna med ett svenskt Nato-medlemskap givet det nya säkerhetsläget är anmärkningsvärd. Men inte nog med det. I stället för att vårda och utveckla relationerna i det existerande samarbetet med Nato väljer utrikesministern att i förvånande skarpa ordalag ”varna” Nato när dess företrädare sakligt upplyser oss om vilka konsekvenser enskilda beslut kommer att få. Wallström borde i stället nogsamt lyssna på vad våra partners har att säga, eftersom det betyder långt mer för Sveriges säkerhet framöver än merparten av de FN-övningar där hon nu lägger allt sitt fokus. Det vore dessutom intressant att veta vad försvarsdepartementet anser om detta. Regeringen måste rimligen agera samstämmigt i dessa frågor, för att inte riskera vårt förtroende internationellt. Utrikesministerns agerande hittills riskerar tyvärr snarare att isolera Sverige. 2 januari 2018 Debattartikel Utrikesminister Margot Wallström (S): ”Sverige har stärkt kvinnors röst i FN:s säkerhetsråd” Repliker Jonas Jacobsson Gjörtler (M), utrikespolitisk talesperson och Hans Wallmark (M), försvarspolitisk talesperson: ”Wallströms agerande isolerar Sverige” Isak Svensson, professor, institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet: ”Förhastad slutsats om kvinnors roll i fredsprocesser” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4265, "headline": "Lisa Magnusson: Låt oss hoppas på den persiska våren", "summary": "Det är glädjande att se Irans folk resa sig. Modet kan inte nog understrykas hos dem som ropar efter det förbjudna på gatorna: \"Självständighet! Frihet! Iransk republik!\" Men som den arabiska våren visat är det svårt att göra demokrati av en diktatur.", "article": "Människan vänjer sig vid allt, på gott och ont. Även i diktaturer som Iran är invånarna som folk är mest. Lite mer försiktiga bara, och lite mer galghumoristiska. De lever inte under en tyrann därför att de vill leva under en tyrann. De lever under en tyrann därför att det är sådant det politiska styret ser ut i landet där de föddes. Revolutionen kommer när det inte ens går att ha ett vardagsliv längre. När samhället gått sönder så mycket att inget längre fungerar, när folket står utan arbete, elektricitet och till sist även mat. Då blir det inte bara omöjligt för despoter att fortsätta framställa sig själva som dugliga regenter med lite hårda nypor. De kuvades vrede bubblar upp till ytan och svämmar över. Detta var vad som hände under den arabiska våren. I Tunisien lyckades revolutionen, i Egypten övergick den i fiasko. I Syrien ledde den till ett inbördeskrig som mest av allt liknar en gisslantagning av civilbefolkningen. I Iran har de senaste dagarnas gatuprotester mot fattigdom och höjda priser snabbt övergått i demonstrationer mot den islamistiska diktaturen i sig. Under Irans ayatolla existerar ingen yttrandefrihet. \"Omoralisk\" musik är förbjuden, internet begränsat. Kvinnor måste bära slöja. Misshagliga kastas i fängelse, torteras, försvinner, mördas. De senaste åren har förtrycket intensifierats. Det tycks onekligen som att ingen totalitär ideologi i världen är starkare än hungern efter personlig makt och rikedom. För samtidigt har den djupt troende regimen nämligen plundrat landet ekonomiskt. Myndigheterna är korrupta och söndervittrade. Det är glädjande att se Irans folk resa sig. Modet kan inte nog understrykas hos dem som ropar efter det förbjudna på gatorna: \"Självständighet! Frihet! Iransk republik!\" Men den dysfunktionalitet som föranlett upproret kommer grymt nog att försvåra en ny ordning. Hela den praktiska demokratin måste ju byggas från grunden, sten för sten. Som den arabiska våren visat är detta mycket svårt. Låt oss hoppas att den persiska våren visar att det inte är omöjligt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4287, "headline": "”Världen har tagit ett stort kliv in i klassrummet”", "summary": "Var går gränsen för vad en lärare får göra när en elev ska utvisas ur Sverige? Charlotte Björnfot och Malin Lundkvist ser att världen tränger in i deras klassrum. ”Då måste det vara vår skyldighet att göra något för utsatta”, säger de.", "article": "Elever från världens alla hörn kommer gående i korridorerna, några sitter på golvet. De snackar med varandra eller lyssnar på musik: Timbuktu, Ison och Fille, kumba och för mig okända hiphop-storheter. Snart är lunchrasten över på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge. Vi har slagit oss ned i ett klassrum tillsammans med Charlotte Björnfot och Malin Lundkvist samt deras elever Janet da Silva och Doreen. Framför oss sitter två engagerade lärare och två tonåringar som drömmer om att få stanna i Sverige. De unga tjejerna vill utbilda sig till läkare, barnmorska eller sjuksköterska. – Lärarrollen har förändrats. Vi ska sätta betyg och är en sorts professionella myndighetspersoner. Men i dag har världen tagit ett stort kliv in i klassrummet, säger Charlotte Björnfot. När hon undervisar i samhällskunskap och historia berättar hon ofta om personer som kämpat för mänskliga rättigheter och mot alla former av förtryck. Som Martin Luther King, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi och moder Theresa – alla har de velat göra världen bättre för sina medmänniskor. – När jag berättat om dem och vet att det sitter elever i klassrummet med egna erfarenheter av krig och våld, som bott på barnhem under eländiga villkor ... hur kan jag då fortsätta att vara passiv? Det går ju inte bara att stänga av alla känslor så fort jag lämnar klassrummet, fortsätter Charlotte Björnfot. Hennes kollega Malin Lundkvist är uppvuxen i ett kristet hem med ett starkt engagemang för flyktingar. Redan som barn blev hon upprörd när hon hörde talas om orättvisorna i världen. I sjuan beställde hon information från Amnesty international, och skickade ofta vykort till diktatorer med krav på att politiska fångar skulle friges. – Vi ser på tv om flyktingar som tar sig över Medelhavet, om kvinnor och barn som våldtas i Kongo och om det fasansfulla som sker i Syrien. Det är lätt att tro allt sker långt borta från vår trygga del av världen. Men verkligheten sitter framför mig varje dag i klassrummen, säger Malin Lundkvist. Hon möter elever som ena dagen brinner för att plugga och utbilda sig för att få bra jobb, och nästa dag får besked om att de ska skickas ut ur landet. – Då ser jag hur något släcks i deras ögon, hoppet om en bättre framtid dör. Då kan jag inte i ena stunden vara ”läraren Malin” och i nästa ”mamman och privatpersonen Malin”. Det skulle vara en omöjlighet. De senaste veckorna har Malin och Charlotte engagerat sig alltmer för Janet Da Silva och Doreen, som båda går första året på vård- och omsorgsprogrammet. Men nu ska de alltså inte längre få bo kvar i Sverige. Migrationsverket anser inte att skyddsskälen är tillräckligt starka. Janet Da Silva kom hit från Angola i södra Afrika tillsammans med sin lillasyster. Där hade de bott på ett barnhem i huvudstaden Luanda under flera år. – Det var inte bra på barnhemmet och jag och min syster rymde. Först levde vi på gatorna, men till slut fick vi hjälp av en kvinna som såg till att vi kunde komma till Sverige. Här är människorna så fina. Jag vill stanna här och utbilda mig till läkare för att hjälpa andra. Foto: Magnus Hallgren Nu har Janet varit i Sverige i  nästan fem år. Hon bor i ett familjehem, pluggar hårt för att få så bra betyg som möjligt. På fritiden sjunger hon och spelar piano. Hon har just fyllt 18 år. Doreen är ett år äldre. Hon kom till Sverige med sin pappa, som hade fått arbetsstillstånd. Nu drömmer Doreen om att bli sjuksköterska eller barnmorska. Hon tar ofta hand om en grannes barn för att lära sig mer, på fritiden brukar hon laga mat och simma eller gå på promenader med pappan. – Det är ingen bra idé för att återvända till Ghana, inte alls. Jag har förlorat kontakten med alla mina gamla vänner där. Nu trivs jag jättebra i Sverige och vill så gärna stanna här för jobba i vården. Det är allt jag vill. En dag i höstas berättade Doreen för Malin Lundkvist att hon skulle skickas tillbaka till Ghana, och att myndigheterna där ska ansvara för att hon tas om hand. – Men hur ska det gå? Hur ska hon klara sig där? Hon har etablerat sig i Sverige och talar svenska. Det känns så fel att tvinga henne härifrån. Malin och Charlotte har skrivit brev till alla ministrar som kan tänkas vara berörda. De har skickat skrivelser till Migrationsverket och Migrationsdomstolen samt varit i kontakt med advokater. – Vi har också vänt oss till läkare för att få stöd för kravet att elever som läser vård och omsorg ska få stanna i Sverige. Om några år kommer det att vara en stor brist i sådana yrken. Vi försöker också stötta Janet och Doreen under skoldagarna, förklarar Malin Lundkvist. Hon har arbetat som lärare sedan början av 1990-talet och undervisar i dag i svenska som andraspråk. – Jag blev lärare för att jag är intresserad av andra människor. I mitt yrke träffar jag så många unga från olika kulturer som vill utvecklas. Det ger mitt jobb en stor mening. Finns det en risk att du blir för engagerad? – I mina elever? En lärare kan aldrig bli för engagerad enligt min mening. Mina elever måste lita på att de kan komma till mig med både glädje och sorg. Vi vuxna har en skyldighet att finnas där om barn och unga behöver det. – När det gäller Janet och Doreen tvekar jag inte ett ögonblick att kontakta myndigheter, skriva brev och insändare ... använda mina kunskaper i svenska för att ligga på och väcka opinion, svarar Malin Lundkvist. Hon säger att en av skolans viktigaste uppgifter är att förmedla en värdegrund som bygger på humanism och mänskliga rättigheter. Att då tiga när människor behandlas illa skulle vara omoraliskt, menar hon. – Måste inte politiker och myndigheter också ha ett hjärta? Hur tänker du, Charlotte, finns det konflikt mellan lärarollen och att vara en privatperson? – Inte för mig. Jag skulle inte må bra om jag inte försökte göra något, svarar Charlotte. Hon och Malin har sina arbetsplatser mitt emot varandra när de inte är i klassrummen. De talar ofta om vart det svenska samhället är på väg – och ibland om hur de beundrar elever som orkar ta sig till skolan trots hotet om att ”kastas” ut ur landet, som Malin och Charlotte uttrycker det. – Jag hade en längre tid sett hur engagerad Malin är och vad hon gör för sina medmänniskor. Hon gav mig en puff att göra något mer än att bara prata. Ibland behövs det eldsjälar som inspirationskällor. Personer som brinner för något blir föredömen, säger Charlotte. Hon växte själv upp i Pajala i Tornedalen i ett hem där det talades meänkieli, ett av fem erkända minoritetsspråk i Sverige. – Vi var som en del av Sverige, fast ändå inte fullt ut. Vi tillhörde en minoritetskultur med allt vad det innebär. I dag kan jag känna igen mig i barn och ungdomar som kommer hit från andra länder, säger Charlotte Björnfot. Hon och Malin har tre barn vardera. De försöker föreställa sig hur det skulle kännas om någon av dem skulle tvingas lämna ett land de kommit till för att leva i fred och få möjlighet att utvecklas som fria människor. – Jag måste framhålla en sak till, säger Malin plötsligt. Vi har en vårdkris här i landet med brist på personal på många håll. Här är två tjejer som inget hellre vill än att jobba på till exempel ett sjukhus och så ... – Hur många fler ungdomar som Janet och Doreen finns det runt om i landet? Om någon tycker att jag som lärare inte får kämpa för att de ska få stanna, ja då vet jag inte längre vilket land jag bor i. Som lärare har hon ett extra ansvar, tycker Charlotte Björnfot. – Både för att se till att unga som har livet framför sig inte ger upp och för att lyfta fram de värden som Sverige bygger på. För mig betyder demokrati, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda väldigt mycket – både som lärare och privatperson. Charlotte Björnfot märker en ökad polarisering i debatten om den svenska flyktingpolitiken. Hon ser också en allt tydligare segregation i Sverige, inte minst gäller det var människor bor och går i skola. – Vi hoppas att den växande främlingsfientligheten och det ökande antalet asylsökande inte ska drabba unga som Janet och Doreen så att de inte kan få stanna här, säger Malin Lundkvist och Charlotte Björnfot. Vi lämnar dem och Sågbäcksgymnasiet. När vi går ut ur klassrummet suckar Doreen och säger att det känns svårt. – Sverige är mitt land nu. – Och vad ska jag göra i Angola? undrar Janet. Jag känner ingen där. Jag vill inte heller att min syster ska behöva bo på ett barnhem igen. Läs mer. Det här är de nya eldsjälarna. 3 råd till den som vill engagera sig 1 Gör något, litet eller stort. Det är oftare lättare än vi tror att engagera sig. Många bäckar små ... 2 Ta tag i en hjärtefråga som berör dig på djupet. Prata med andra som du tror tänker och känner likadant som du. Det kan föda många nya och konstruktiva idéer. 3 Kontakta någon organisation som arbetar med det du är intresserad av: barn, miljö, mänskliga rättigheter eller flyktingar. Malin Lundkvist Ålder: 48 år. Bor: Huddinge, söder om Stockholm. Familj: Make, tre barn, 19, 16 och 13 år. Gör: Lärare i svenska som andraspråk på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge. Charlotte Björnfot Ålder: 43 år. Bor: I Botkyrka, söder om Stockholm. Familj: Make, tre barn, 13, 12 och 5 år. Gör: Lärare i samhällskunskap och historia på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge. ", "article_category": "other"}
{"id": 4296, "headline": "”Verkligheten sitter framför mig i klassrummet”", "summary": "Var går gränsen för vad en lärare får göra när en elev ska utvisas ur Sverige? Charlotte Björnfot och Malin Lundkvist ser att världen tränger in i deras klassrum. \"Då måste det vara vår skyldighet att göra något för utsatta\", säger de.", "article": "Elever från världens alla hörn kommer gående i korridorerna, några sitter på golvet. De snackar med varandra eller lyssnar på musik: Timbuktu, Ison och Fille, kumba och för mig okända hiphop-storheter. Snart är lunchrasten över på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge. Vi har slagit oss ned i ett klassrum tillsammans med Charlotte Björnfot och Malin Lundkvist, och deras elever Janet da Silva och Doreen. Framför oss sitter två engagerade lärare och två tonåringar som drömmer om att få stanna i Sverige. De unga tjejerna vill utbilda sig till läkare, barnmorska eller sjuksköterska. – Lärarrollen har förändrats. Vi ska sätta betyg och är en sorts professionella myndighetspersoner. Men i dag har världen tagit ett stort kliv in i klassrummet, säger Charlotte Björnfot. När hon undervisar i samhällskunskap och historia berättar hon ofta om personer som kämpat för mänskliga rättigheter och mot alla former av förtryck. Som Martin Luther King, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi och Moder Theresa – alla har de velat göra världen bättre för sina medmänniskor. – När jag berättat om dem och vet att det sitter elever i klassrummet med egna erfarenheter av krig och våld, som bott på barnhem under eländiga villkor ... hur kan jag då fortsätta att vara passiv? Det går ju inte bara att stänga av alla känslor så fort jag lämnar klassrummet, fortsätter Charlotte Björnfot. Hennes kollega Malin Lundkvist är uppvuxen i ett kristet hem med ett starkt engagemang för flyktingar. Redan som barn blev hon upprörd när hon hörde talas om orättvisorna i världen. I sjuan beställde hon information från Amnesty International, och skickade ofta vykort till diktatorer med krav på att politiska fångar skulle friges. – Vi ser på tv om flyktingar som tar sig över Medelhavet, om kvinnor och barn som våldtas i Kongo och om det fasansfulla som sker i Syrien. Det är lätt att tro allt sker långt borta från vår trygga del av världen. Men verkligheten sitter framför mig varje dag i klassrummen, säger Malin Lundkvist. Malin Lundkvist. Foto: Magnus Hallgren Hon möter elever som ena dagen brinner för att plugga och utbilda sig för att få bra jobb, och nästa dag får besked om att de ska skickas ut ur landet. – Då ser jag hur något släcks i deras ögon, hoppet om en bättre framtid dör. Då kan jag inte i ena stunden vara \"läraren Malin\" och i nästa \"mamman och privatpersonen Malin\". Det skulle vara en omöjlighet. De senaste veckorna har Malin och Charlotte engagerat sig alltmer för Janet Da Silva och Doreen, som båda går första året på vård- och omsorgsprogrammet. Men nu ska de alltså inte längre få bo kvar i Sverige. Migrationsverket anser inte att skyddsskälen är tillräckligt starka. Janet Da Silvia kom hit från Angola i södra Afrika tillsammans med sin lillasyster. Där hade de bott på ett barnhem i huvudstaden Luanda under flera år. – Det var inte bra på barnhemmet och jag och min syster rymde. Först levde vi på gatorna, men till slut fick vi hjälp av en kvinna som såg till att vi kunde komma till Sverige. Här är människorna så fina. Jag vill stanna här och utbilda mig till läkare för att hjälpa andra. Nu har Janet varit i Sverige i nästan fem år. Hon bor i ett familjehem, pluggar hårt för att få så bra betyg som möjligt. På fritiden sjunger hon och spelar piano. Hon har just fyllt arton år. Doreen är ett år äldre. Hon kom till Sverige med sin pappa, som hade fått arbetsstillstånd. Nu drömmer Doreen om att bli sjuksköterska eller barnmorska. Hon tar ofta hand om en grannes barn för att lära sig mer, på fritiden brukar hon laga mat och simma eller gå på promenader med pappan. – Det är ingen bra idé för att återvända till Ghana, inte alls. Jag har förlorat kontakten med alla mina gamla vänner där. Nu trivs jag jättebra i Sverige och vill så gärna stanna här för jobba i vården. Det är allt jag vill. Doreen och Janet. Foto: Magnus Hallgren En dag i höstas berättade Doreen för Malin Lundkvist att hon skulle skickas tillbaka till Ghana, och att myndigheterna där ska ansvara för att hon tas om hand. – Men hur ska det gå? Hur ska hon klara sig där? Hon har etablerat sig i Sverige och talar svenska. Det känns så fel att tvinga henne härifrån. Malin och Charlotte har skrivit brev till alla ministrar som kan tänkas vara berörda. De har skickat skrivelser till Migrationsverket och Migrationsdomstolen, och varit i kontakt med advokater. – Vi har också vänt sig till läkare för att få stöd för kravet att elever som läser vård och omsorg ska få stanna i Sverige. Om några år kommer det att vara en stor brist i sådana yrken. Vi försöker också stötta Janet och Doreen under skoldagarna, förklarar Malin Lundkvist. Hon har arbetat som lärare sedan början av 1990-talet och undervisar i dag i svenska som andraspråk. – Jag blev lärare för att jag är intresserad av andra människor. I mitt yrke träffar jag så många unga från olika kulturer som vill utvecklas. Det ger mitt jobb en stor mening. Finns det en risk att du blir för engagerad? – I mina elever? En lärare kan aldrig bli för engagerad enligt min mening. Mina elever måste lita på att de kan komma till mig med både glädje och sorg. Vi vuxna har en skyldighet att finnas där om barn och unga behöver det. – När det gäller Janet och Doreen tvekar jag inte ett ögonblick att kontakta myndigheter, skriva brev och insändare ... använda mina kunskaper i svenska för att ligga på och väcka opinion, svarar Malin Lundkvist. Hon säger att en av skolans viktigaste uppgifter är att förmedla en värdegrund som bygger på humanism och mänskliga rättigheter. Att då tiga när människor behandlas illa skulle vara omoraliskt, menar hon. – Måste inte politiker och myndigheter också ha ett hjärta? Hur tänker Charlotte, finns det konflikt mellan lärarollen och att vara en privatperson? – Inte för mig. Jag skulle inte må bra om jag inte försökte göra något, svarar Charlotte. Charlotte Björnfot. Foto: Magnus Hallgren Hon och Malin har sina arbetsplatser mitt emot varandra när de inte är i klassrummen. De talar ofta om vart det svenska samhället är på väg – och ibland om hur de beundrar elever som orkar ta sig till skolan trots hotet om att \"kastas\" ut ur landet, som Malin och Charlotte uttrycker det. – Jag hade en längre tid sett hur engagerad Malin är och vad hon gör för sina medmänniskor. Hon gav mig en puff att göra något mer än att bara prata. Ibland behövs det eldsjälar som inspirationskällor. Personer som brinner för något blir föredömen, säger Charlotte. Hon växte själv upp i Pajala i Tornedalen i ett hem där det talades meänkieli, ett av fem erkända minoritetsspråk i Sverige. – Vi var som en del av Sverige, fast ändå inte fullt ut. Vi tillhörde en minoritetskultur med allt vad det innebär. I dag kan jag känna igen mig i barn och ungdomar som kommer hit från andra länder, säger Charlotte Björnfot. Hon och Malin har tre barn vardera. De försöker föreställa sig hur det skulle kännas om någon av dem skulle tvingas lämna ett land de kommit till för att leva i fred och få möjlighet att utvecklas som fria människor. – Jag måste framhålla en sak till, säger Malin plötsligt. Vi har en vårdkris här i landet med brist på personal på många håll. Här är två tjejer som inget hellre vill än att jobba på till exempel ett sjukhus och så ... – Hur många fler ungdomar som Janet och Doreen finns det runt om i landet? Om någon tycker att jag som lärare inte får kämpa för att de ska få stanna, ja då vet jag inte längre vilket land jag bor i. Som lärare har hon ett extra ansvar, tycker Charlotte Björnfot. – Både för att se till att unga som har livet framför sig inte ger upp och för att lyfta fram de värden som Sverige bygger på. För mig betyder demokrati, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda väldigt mycket - både som lärare och privatperson. Charlotte Björnfot märker en ökad polarisering i debatten om den svenska flyktingpolitiken. Hon ser också en allt tydligare segregation i Sverige, inte minst gäller det var människor bor och går i skola. – Vi hoppas att den växande främlingsfientligheten och det ökande antalet asylsökande inte ska drabba unga som Janet och Doreen så att de inte kan få stanna här, säger Malin Lundkvist och Charlotte Björnfot. Vi lämnar dem och Sågbäcksgymnasiet. När vi går ut ur klassrummet suckar Doreen och säger att det känns svårt. – Sverige är mitt land nu. – Och vad ska jag göra i Angola? undrar Janet. Jag känner ingen där. Jag vill inte heller att min syster ska behöva bo på ett barnhem igen. Malin Lundkvist och Charlotte Björnfot Malin Lundkvist Ålder: 48. Bor: Huddinge, söder om Stockholm. Famil: Make, tre barn (19, 16 och 13 år). Gör: Lärare i svenska som andraspråk på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge. Det bästa jag har varit med om: Att få möta Janet och Doreen och känna vilken kraft som finns hos dem trots alla svårigheter. Det värsta jag har varit med om: När jag ser hur många barn och unga runt om i världen som inte får en rättvis chans. Och när vi vänder ryggen åt dem som behöver hjälp här i Sverige. Charlotte Björnfot Ålder: 43 år. Bor: Botkyrka, söder om Stockholm. Familj: Make och tre barn (13, 12 och 5 år). Gör: Lärare i samhällskunskap och historia på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge. Det bästa jag har varit med om: Att i mitt yrke få möta ungdomar från så många och rika kulturer Det värsta jag har varit med om: När jag ser hopplösheten växa i ögonen hos unga pojkar och flickor som inte får stanna i Sverige.// Tre råd. Malins och Charlottes råd till den som vill engagera sig Gör något, litet eller stort! Det är oftare lättare än vi tror att engagera sig. Många bäckar små ... Ta tag i en hjärtefråga som berör dig på djupet. Prata med andra som du tror tänker och känner likadant som du. Det kan föda många nya och konstruktiva idéer. Kontakta någon organisation som arbetar med det du är intresserad av: barn, miljö, mänskliga rättigheter eller flyktingar. Det här gör de: Malin Lundkvist och Charlotte Björnfot kämpar för att två elever på Sågbäcksgymnasiet ska få stanna i Sverige. De skriver insändare samt brev till myndigheter och politiker. I skolan får de två eleverna stöd. De nya eldsjälarna Det här är de nya eldsjälarna. De är idrottsledare, studenter, lärare, busschaufförer och konstnärer. Alla har de engagerat sig under en höst när det svenska samhället satts på prov och gjort viktiga insatser för sina medmänniskor. ", "article_category": "other"}
{"id": 4300, "headline": "Hur ska vi prata med pappa om vår oro för hans hälsa?", "summary": "Hennes pappa har alltid varit viljestark, och nu när han är pensionär har det blivit ännu tydligare. Han gör det han själv vill, i sin egen takt. Men hans kondition är usel och övriga familjen oroar sig för hans hälsa. När de försöker prata med honom om det slår han dövörat till. Hur kan de få honom att lyssna? Psykolog Liria Ortiz svarar.", "article": "Fråga: Jag är snart 25 år och bor inte längre hemma. Både min bror och jag har alltid haft en bättre relation till vår mor, hon är öppnare och lättare att prata med. Däremot tror jag att ingen av oss tvivlar på att vår far älskar oss lika mycket, han visar det bara inte på samma sätt. Nu när jag inte längre bor hemma tror jag mig kunna se fler och större sprickor mellan mina föräldrar än vad jag någonsin gjort och detta gör mig otroligt ledsen. Pappa är 70 år och pensionerad sedan en tid tillbaka och mamma tio år yngre. Både mamma och pappa är hemkära och har lagt ner otroligt mycket tid på att renovera och fixa med huset och trädgården. De är också ute och reser och gör en del saker tillsammans och verkar vara glada tillsammans ofta, men stunderna däremellan, som jag tycker mig se blir allt fler, blir allt längre och jag tror att det tär på båda två. Mamma är den handlingskraftiga av dem och vill gärna se att saker händer snabbt, men eftersom pappa är hemma blir det honom som hon lägger uppgifterna på. Pappa har alltid haft en egen vilja, ännu mer på senare tid, och gör saker i sin takt och med sina prioriteringar. Detta stör mamma otroligt mycket och hon kan stå och nästan skälla och skrika på pappa, som i sin tur sluter sig och blir tyst, så som han alltid har blivit. Ingen vet riktigt vad pappa har för sig hemma hela dagarna. Mamma tycker att han skulle kunna städa ibland, men ofta händer liksom inget och det slutar ibland med att mamma blir sur och arg och tar tag i det på sin lediga dag. Pappa har ett par gånger sagt att nu när han är pensionär ska han fasen få göra vad han vill. Han äter vad han vill och hans kondition är usel. Han blir andfådd av att gå i trapporna hemma, ja, han låter nästan alltid som att han har en ansträngd andning. Han går på läkarkontroller och de har sagt att hans värden ser bra ut, men att konditionen skulle kunna vara betydligt bättre. Detta verkar inte ha fått effekt på pappa, som fortsätter som vanligt. Övriga i familjen oroar sig för pappa, men varje försök att prata med honom möts av döva öron, både när det är på tu man hand och med familjen. Han får det att kännas som att det inte är vårt problem och att vi inte har något med det att göra. Detta har fått mamma att inse att hon kanske inte kommer att kunna göra alla saker hon har sett fram emot med pappa när hon blir pensionär, som att resa. Jag vill hemskt gärna försöka göra någonting för dem, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Han har aldrig öppnat sig riktigt, och jag tycker synd om honom, men vet inte hur jag ska närma mig honom utan att få honom att känna sig obekväm eller inträngd i ett hörn. Tacksam för svar Svar: Mitt intryck är att det finns mycket dubbla känslor inför din pappa, både från dig och från de övriga i familjen. Du skriver med värme om hans snällhet, men reserverar dig samtidigt, hans snällhet är ”både på gott och ont”. Den bild jag får av era relationer i familjen är att din pappa varit accepterad och uppskattad, men ändå haft rollen av en särling i familjen, och att det möjligen till stor del handlar om att han är annorlunda än er övriga. Och nu verkar ni har kommit ännu mer i otakt med varandra. Det är uppenbart att du har en genuin oro över din pappas livsstil men också en rejäl irritation över att han inte gör som ni säger åt honom att göra utan i stället drar sig undan ännu mer. Inom motivationspsykologi kallas detta för motstånd, och vi vet i dag en hel del om hur vi i vårt sätt att kommunicera med andra kan trigga en sådan reaktion. Men också hur vi kan slippa gå i den fällan, och istället få en dialog, även om det som är svårt och lite utmanande. Precis som du så väl beskriver det, att du inte vill att han ska ”känna sig obekväm eller inträngd i ett hörn”. Men först vill jag säga att det som händer i första hand ska ses som ett problem dina föräldrar emellan, och att det är de som måste börja prata med varandra och hitta lösningar. Och att det är din mamma som måste ta ställning till om hon vill leva ihop med din pappa. Du skriver inte om hur det varit förut med jämställdhet mellan dem, men det verkar inte som om din pappa blivit mer öppen för att hjälpa till hemma för att han blivit pensionär. Samtidigt skriver du att de har många bra stunder tillsammans, och kanske din mamma värderar det som viktigare. Vi vet att personer som lämnar arbetslivet ganska snart utvecklar ett annat sätt att förhålla sig till tiden. Något har uttryckt det så här: ”När jag arbetade ägnade jag mig aldrig åt att skjuta upp saker, nu som pensionär gör jag det hela tiden, och det som då fick ta en halvtimme kan nu ta en förmiddag.” Vi som är kvar i arbetslivet kan tycka att detta tyder på en upprörande brist på effektivitet. Men för många pensionärer kan det vara en viktig del av livskvaliteten a,tt ha lämnat den stress och de krav som för de flesta har hört arbetslivet till. Du ska förstås värdera om det här är ett rimligt sätt att tänka, men jag tror att ni kan slippa ett rejält irritationsmoment er emellan om ni kan ha förståelse för att för er pappa är den här nyvunna friheten viktig. Det din pappa gör är faktiskt något som får beskrivas som normalpsykologi. Vi vet utifrån studier om hur vi kommunicerar att när man upplever att någon försöker övertala en att göra något som man inte vill, eller i varje fall tvekar inför, så blir man försvarsinställd. Då börjar man bagatellisera och miminera värdet av det som den andre säger. Det är ett sätt att hävda vår rätt att bestämma själva, och ibland också att undvika att ta till oss något som vi trots allt anar har sina poänger, men som känns svårt att klara av att förändra. Hur kan du då göra för att få din pappa att kanske ändå vilja lyssna på din oro för hans dåliga kondition? Här får du två råd. Det första är att sluta ge råd utan i stället använda ”jagbudskap”, det underlätta att ta upp en besvärlig fråga med någon. Ungefär så här: ”Jag märker att du har dålig kondition, särskilt när du går i trappor. Det gör mig orolig för dig. Det är viktigt för mig att du mår bra och får leva länge till.” Det är förstås upp till dig, men kan du tänka dig att göra åt det här? Lägg märke till det viktigaste i ”jagbudskap”: Att inte kritisera, visa respekt för personens valfrihet, och bara berätta om de egna tankarna och känslorna. Att säga vad man vill att personen ska göra annorlunda men inte ge sig in på att tolka vad man tror att personen tänker och känner. Att även sikta framåt och ge personen plats att få prata om det som denne kan tänka sig att göra. Det här sättet att samtala om ett problem gör att en person ofta blir mycket mer beredd att börja prata om en möjlig förändring. Och när personen inte vill förändra kan det åtminstone uppstå en dialog som kan öka förståelsen. Ingen vill öppna sig och prata när den känner sig anklagad eller nästan beordras att förändra sig. Samtidigt tror jag att det är viktigt att du kan acceptera, om han inte ändrar sig, att han har rätt att bestämma vilken livsstil han vill ha under sina sista år. För alternativet är väl egentligen att ni kan blir osams till och från, och ömsesidigt missnöjda med varandra. Att tjata på någon hjälper som sagt inte. När det gäller hur saker och ting ska vara hemma hos dina föräldrar, så tycker jag återigen att en rimlig utgångspunkt för dig ska vara att det är en fråga för dina föräldrar att hantera. Liria Ingen vill öppna sig och prata när den känner sig anklagad eller nästan beordras att förändra sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 4302, "headline": "Från dieselgate till orbanisering", "summary": "Sveriges vilja att hjälpa var gränslös fram till den dag när mindre volym plötsligt blev politikens mål. Minusräntan sprängde vår föreställning om noll som botten. Orbaniseringen rubbade balansen mellan majoritetsvälde och rättsstat, medan Volkswagen med några smarta algoritmer förpestade vårt klimat.", "article": "Volym Sveriges vilja att hjälpa var gränslös fram till den dag när mindre volym plötsligt blev politikens mål. Minusräntan sprängde vår föreställning om noll som botten. Orbaniseringen rubbade balansen mellan majoritetsvälde och rättsstat, meadan Volkswagen med några smarta algoritmer förpestade vårt klimat. När migrationsminister Tobias Billström (M) i början av 2013 sa att ”volymen” asylsökande måste diskuteras var gatlopp det givna straffet. Statsminister Fredrik Reinfeldt hudflängde partikamraten offentligt. De rödgröna var i uppror, varning för 30-talet. Ordet stämplades som evigt SD-anstruket. Billström fick göra pudlar så att det räckte till en hel kennel. Plötsligt finns det tak. För att kunna hantera den volym vi redan har, måste volymen nya flyktingar minska. Tillfälliga uppehållstillstånd, gränskontroller, minskad anhöriginvandring – allt för att få ned antalet asylsökande, alltså volymen. S och MP regerar, större delen av Alliansen är med på noterna. ”Vad var det vi sa”-gänget är ändå snett ute. Att det är nödvändigt att tala om volym nu innebär inte att det var visionärt för tre år sedan. SD har alltid tyckt att volymen har varit för stor, oavsett hur stor den har varit. Volym utsätts fortfarande för omskrivningar. Något säger det nog om Sverige. Vi har varit generösa och vill fortsätta med det. Även om vi inte längre kan köra på full volym. Gunnar Johansson Minusränta ”The sky is the limit”, sa riksbankschefen Bengt Dennis. Året var 1992 och den svenska styrräntan höjdes till 500 procent. I år tog Stefan Ingves med sig räntan under havsytan. När Riksbanksdirektionen i februari fattade beslutet att sänka från 0 till minus 0,1 betonade den högste chefen att han var beredd att göra mer. Ingenting är uteslutet, sa Ingves. Nu ligger den på minus 0,35  procent. ”Vad innebär minusränta?” blev en av de mest googlade frågorna under året, enligt sökjättens statistik. Svar: Staten får för närvarande betalt för att låna pengar. Bankernas it-system har fått ställas om för att klara motsägelsen. Men annars inte så mycket konkret. Den kommande avtalsrörelsen, som bestämmer lönenivåerna de flesta svenskar, kommer att fälla domen i frågan om inflationen. Hur länge består minusräntan? Säkert även nästa år. Prisnivån tickar långsamt uppåt. Stefan Ingves måste hålla i tills inflationen ligger på målet. Carl Johan von Seth  Gräns Vi kom närmare varandra. Gränser revs eller blev i alla fall mindre viktiga. Det var så vi såg Efterkrigs-Europa. Den nordiska passunionen, Schengen och EU-samarbetet i stort krympte avståndet mellan människor. 1989 markerade ett stort språng i denna europeiska integration. Taggtråden mellan Ungern och Österrike klipptes upp – och människor strömmade från DDR via Ungern mot friheten i väst. Muren föll. Med tiden fick EU en rad nya medlemmar. 2015 blev året när gränsen gjorde comeback. Ungern köpte särskild rakbladsvass taggtråd för att hålla flyktingar ute. Sverige beslutade om id-kontroll av resenärer från Tyskland och Danmark. Gränsen är nådd, sa migrationsminister Morgan Johansson (S) om möjligheterna att ge asylsökande tak över huvudet. Gränsen är nådd, sa Åsa Romson (MP) om tillståndet inom hennes parti efter att regeringen gjort upp om regler som lägger Sveriges asylregler på EU:s miniminivå. Ett tillfälligt bakslag eller en historisk vändpunkt? Jag fruktar det senare. Johannes Åman  Dieselgate Historien om hur Volkswagen-tekniker manipulerat avgasmätningarna slog ned som en bomb. Över elva miljoner bilar av märkena Volkswagen, Audi, Skoda och Seat omfattas av det systematiska fusket. Frågan är hur långt upp de smutsiga fingrarna sträcker sig har ännu inte besvarats. Vd Martin Winterkorn har lämnat sin post trots att han hävdat att fifflet skett utan hans vetskap. Men med vems har det i så fall skett? Initiativet kan ju knappast ha kommit från teknikerna själva. Och vilken hög chef vågar runda vd i en så här viktig fråga? Antingen har ledarskapet varit uselt för att den högsta chefen inte vetat. Eller så har det varit uselt för att den högsta chefen vetat. Volkswagenaktien sjönk med 40 procent. Varumärkesskadan är oomtvistlig. Men kanske har hela bilindustrin fått sig en törn. Och det kan tyckas olycksbådande att samma år som världens ledare, med näringslivets stöd, klubbar igenom ett nytt klimatavtal så ägnar sig en av världens mest kända biltillverkare åt att kringgå rådande utsläppsregler. Hanne Kjöller  Orbanisering Han är den forne liberalen som blev det liberala samhällets fiende. Viktor Orban tog först med partiet Fidesz och sedan Ungern på sin resa mot det auktoritära. Eller som han själv har uttryckt det: Han ska bygga något nytt eftersom liberala demokratier är passé. Premiärministern pekar i stället ut länder som Ryssland, Turkiet och Kina som föredömen. Länder med strypgrepp på den egna befolkningen. Och på samma sätt som arabiska våren visade att demokratiska val inte är någon garanti för ett demokratiskt styre i Mellanöstern, lär sig Europa nu samma läxa. Förungringen syns på flera håll. Polens nya regering har under hösten visat hur fort det går att nagga demokratin i kanterna; Författningsdomstolar styrs, medier inskränks och oppositionella tystas. Franska Front national gick fram stort i regionala valen, sponsrat av Vladimir Putins Ryssland. I Sverige lockar partiet som ser Ungern som en förebild snart var femte väljare. Amanda Björkman Klimat Klimatet blir bara hetare och det är människans fel. Jag talar alltså om debattklimatet. Sociala medier och sajter som Nyheter24 belönar snabba, hårda, elaka angrepp snarare än eftertänksam dialog. Sätt rubriken ”Finansministern bör öka reformtakten” och ingen reagerar utom ministerns mamma och Göran Greider. ”Skärp dig, Snål-Magda!” ger desto fler klick. Det värsta är att processen förstärker sig själv. Den som redan är ansatt drar till sig fler triumferande hånfullheter. Det blir en växande grupp mobbare omkring en ensam, utsatt. Resultatet blir en ”death by a thousand cuts” där människor, i synnerhet kvinnor, trakasseras ut ur offentligheten. Till slut finns risken att nyhetskonsumenterna inte heller står ut längre utan söker sig till lugnare platser, bort från den hetsiga tonen i både traditionella och sociala medier. De blir då både nyhetsförnekare, ett annat av årets ord, och klimatflyktingar. Erik Helmerson ", "article_category": "other"}
{"id": 4314, "headline": "”Halverat antal kontroller inom svenskt djurskydd”", "summary": "Oacceptabelt lågt. Sverige kommer trots löften i regeringsförklaringen om förstärkt djurskydd att ha ett historiskt lågt antal årsarbetskrafter inom djurskyddet 2016. Regeringen måste nu ta tag i den akuta situationen och göra omprioriteringar. Ett inrättande av en Djurskyddsinspektion är den enda vägen framåt, skriver Naturvetarna.", "article": "Samtidigt som det lider mot jul lider svenskt djurskydd. Tillsynen dräneras och en organisation som redan blöder, med låga nivåer av årsarbetskrafter och kontroller, kommer 2016 nå en ny bottennotering. Tiden är kommen för att inrätta en renodlad tillsynsmyndighet för djurskydd, Djurskyddsinspektionen. Julen står för dörren, barnen öppnar luckorna på kalendern och julborden dukas upp. Men när det är dags att sätta sig vid julbordet är det en lucka man bör betänka som inte hör julen till. Denna lucka är tillsynen av det svenska djurskyddet. ”Tillsynen över djurskyddet förstärks” så lät det i statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring. Ett drygt år senare står vi inför en situation där Sverige kommer att ha ett historiskt lågt antal årsarbetskrafter inom djurskyddet 2016. År 2011 tillfördes ett extra tillskott till djurskyddet, delvis då verksamheten ansågs underfinansierad och delvis för att länsstyrelserna skulle få till den nödvändiga omorganisationen efter övergången från kommunerna 2009. Varje år sedan dess har länsstyrelserna fått denna påse pengar, men inte i den liggande budgeten. När detta anslag på 25 miljoner kronor nu tas bort har 11 av 21 länsstyrelser aviserat neddragningar och ytterligare sju är osäkra på konsekvenserna. En svensk skinka på julbordet skickar signaler om ett mervärde som djurskyddet är en garant för. Svensk djurskyddslagstiftning står sig stark i internationell jämförelse men organisationen för djurskyddet lämnar en del i övrigt att önska. Naturvetarna känner sig trygga i att djur i Sve- rige, såväl i primärproduktion som husdjur, i stort har det väldigt bra i jämförelse. Det stora problemet kommer när EU:s revisionsorgan FVO kontrollerar svensk tillsyn nästa gång och återigen konstaterar att den inte håller måttet. Sveriges möjligheter att framhålla sina mervärden i svenskt lantbruk, som till exempel djur- skyddslagstiftningen, kommer att påverkas negativt då det inte kan beläggas att skyddet upprätthålls. Bilden av att svensk julskinka har ett högre värde kommer naggas i kanten, då bristen i tillsynsorganisationen sänder sådana signaler. Naturvetarna har vid upprepade tillfällen kartlagt hur arbetsmiljön ser ut för djurskyddsinspektörer. I vår senaste studie svarade 84 procent att de utsatts för hot i tjänsten. Inspektörerna har en mycket utsatt arbetssituation, där även våld förekommer i extrema fall. Regeringen har också uppmärksammat denna problematik. I regleringsbrevet för 2015 står bland annat att läsa att ”länsstyrelserna ska rapportera om eventuella problem med hot och våld riktat mot personal inom verksamhetsområdet livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor.” Ett av de bästa sätten att förebygga hotfulla situationer är att åka två inspektörer på kontroller. Om antalet tjänster minskar finns istället en uppenbar risk att antalet ensamkontroller ökar. Vi har alltså ett läge där regeringen är väl medveten om att inspektörerna har en minst sagt problematisk arbetsmiljö. Att i ett sådant skede minska på anslag skulle möjligtvis kunna förstås utifrån att länsstyrelserna nu har anpassat sina organisationer. De aviserade neddragningarna skickar däremot en tydlig signal om att den nödvändiga omorganisationen inte har skett, en signal som vi har förmedlat till regeringen. Den 1 januari 2016 har det gått sju år sedan djurskyddet flyttade till länsstyrelsen. Förevändningen att flytta på kontrollen var att det skulle bli mer effektivt, likvärdigt och rättssäkert. Grunden var bland annat en tidigare rapport från EU:s revisionsorgan FVO. ”Sverige har i dag svårt att garantera att regelverket om offentlig kontroll efterlevs på djurskyddsområdet” står det i en publikation från Jordbruksverket 2009, tiden för övergången. Enligt samma broschyr skedde cirka 23 000 kontroller vid denna tidpunkt. Samma siffra för 2014 var 12 820, nästintill en halvering av antalet kontroller. Verket skriver också i en rapport till regeringskansliet tidigare i år att länsstyrelserna disponerade 199 årsarbetskrafter 2014, en siffra som skulle kunna hamna under 170 nästa år. Jordbruksverkets kartläggning visar också att målet på minst 50 procents så kallade normalkontroller överlag inte uppfylldes och att variationen på länsstyrelserna var mycket stor. Allt mellan 15 och 59 procent av de genomförda kontrollerna var normalkontroller på de olika länsstyrelserna 2014. Även om en tidigare studie, Statskontoret 2011, visat att kontrollerna numera har mer av gemensamma förfaranden, dokumentation och rapportering är de inte likvärdiga i termer av kontrollfrekvens. En variation mellan 15 och 59 procent normalkontroller är inte likvärdigt och att nästan halvera antalet kontroller är inte en effektivisering. Även om kontrollen skulle kunna sägas ha blivit mer rättssäker, vilket vi låter vara osagt eftersom det är svårt att mäta, har man bara lyckats uppnå en av tre förevändningar för att flytta djurskyddet till länsstyrelsen. Ett enormt underbetyg. Sverige står nu inför en situation där vi närmar oss ett lägre antal årsarbetskrafter inom djurskyddet än vad som fanns i kommunerna innan övergången. Regeringen är väl medveten om att frekvensen i kontrollerna inte når acceptabla nivåer, att djurskyddsinspektörer har en problematisk arbetsmiljö och att antalet tjänster inom djurskyddet kommer minska ytterligare. Att neddragningarna kommer att få direkta konsekvenser för ovan nämnda brister är vi fullständigt övertygade om. Även om det handlar om budgetprioriteringar hamnar den svenska tillsynsorganisationen för djurskyddet nu i en situation som inte är acceptabel. Vid övergången av djurskyddet ställde vi oss ytterst tveksamma och förespråkade istället en renodlad tillsynsmyndighet. Mot bakgrund av nuvarande situation väcker Naturvetarna återigen denna tanke. För att tillsynen ska fungera optimalt krävs en ändamålsenlig organisation som är rättssäker, likvärdig och resurseffektiv. Inspektörernas arbetsmiljö måste vara fri från trakasserier, hot och våld. Enligt vår syn kan detta endast garanteras i en renodlad tillsynsmyndighet där verksamheten prioriteras och värdesätts, inte kan dribblas bort i en budgetpost och där förutsättningar för en lärande organisation finns. Det finns flera sådana myndigheter, till exempel Skolinspektionen och Inspektionen för vård och omsorg, som har ett samlat uppdrag kring tillsyn, vägledning och tillsynsåterföring – det vill säga ett systematiskt lärande för att undvika att brister och missförhållanden upprepas. En kontrollorganisation som är likvärdig, lärande och resurseffektiv är också att föredra för de som är föremål för tillsynen då enhetligheten ökar i vägledning och kommunikation. Regeringen valde inte vår väg 2009 men bör nu ha kommit till insikt. Ett inrättande av Djurskyddsinspektionen är den enda vägen framåt. Samtidigt måste regeringen ta tag i den akuta situationen och göra omprioriteringar i liggande budget. Att blöda ut djurskyddet på länsstyrelserna gynnar vare sig inspektörer, djur eller det svenska djurskyddet. Bild i text: Jonas Lindkvist 1 januari 2016 Debattartikel Forskarna Maria Börjesson, Jonas Eliasson och Per Kågeson, KTH: ”Tågens höghastighetsbanor en dålig affär för samhället” Repliker Miljökonsulten och författaren Magnus Nilsson: ”?Restriktioner mot flyg kan göra snabbtåg nödvändiga” Järnvägsforskarna Bo-Lennart Nelldal, Evert Andersson och Kjell Jansson: ”Höghastighetståg vidgar regionala arbetsmarknader” Bertil Moldén, vd BIL Sweden: ”Låt Riksrevisionen granska höghastighetsbanorna” Slutreplik från Maria Börjesson, Jonas Eliasson och Per Kågeson, KTH: ”Ett gigantiskt projekt med oklart syfte” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 4324, "headline": "Idrottskvinnor som bli gravida hamnar i ett undantagstillstånd", "summary": "Idrottsrörelsen ligger ljusår efter arbetslivets trygghetsvillkor vid en graviditet. Kvinnor tvingas därför välja mellan att sluta idrotta eller att vänta med att bilda familj. Ett val som inte borde behöva göras.", "article": "Som idrottande kvinna står många inför ett svårt val: att bli förälder och sluta idrotta eller att vänta med familjebildandet tills idrottskarriären är över. Idrottsrörelsen ligger ljusår efter arbetslivets trygghetsvillkor. I dag finns inte någon idrott där kvinnor ges samma förutsättningar som i vanliga yrkeslivet när de blir gravida. Idrottsrörelsen saknar strukturer för att kvinnor ska kunna få barn och vara borta en period under den kanske mest gynnsamma delen av idrottskarriären. Kvinnor som blir gravida hamnar i stället i ett undantagstillstånd som idrottsrörelsen på många håll inte hunnit anpassa sig till, eller ens funderat över. Män vill också bli föräldrar, och för att de ska bli det måste kvinnor bli gravida. Frågan är om det då bara är kvinnorna själva som ska ta konsekvenserna av denna situation eller om det är båda parter. Medan det för en man är tämligen okomplicerat att bli förälder under idrottskarriären bygger en comeback för en kvinna helt på egna initiativ, egen vilja och ett eget ansvar. Förutom att du som idrottande kvinna ska jobba dig tillbaka rent fysiskt efter en graviditet, hamnar du i kläm både ekonomiskt och rent sportsligt. I näringslivet blir du inte avskedad när du blir gravid och du har rätt att komma tillbaka till arbetet när du har fött ditt barn. Vårt socialförsäkringssystem täcker upp för våra inkomstbortfall och även om kvinnor fortfarande är de som halkar efter i yrkeslivet i samband med föräldraskapet, har vi ett system som tillåter att du kan komma tillbaka där du slutade. Ett av problemen inom idrotten är att du däremot sällan är anställd. En professionell idrottare får sin försörjning via sponsorkontrakt, stöd från idrottsförbund, klubbar eller Sveriges olympiska kommitté (SOK). Kontrakt baserade på idrottslig prestation som sällan tar hänsyn till att idrottaren behöver göra ett längre tävlingsuppehåll, än mindre bli gravid. Oftast står ingenting om graviditet i kontrakten, men en idrottare som inte tävlar uppfyller inte de punkter som kontraktet bygger på och får således inga pengar. Även förbund och klubbar saknar utarbetade strategier vilket leder till att kvinnorna i de flesta fall tappar både ekonomi och sina idrottsliga positioner när de blir gravida. Kontentan blir ett personligt ansvar att själv hitta en alternativ försörjning under kanske mer än ett år. Förutsättningar som snarare kan jämföras med en yrkeskarriär utan föräldraförsäkringssystem och utan föräldradagar, såvida idrottskvinnan inte själv haft möjlighet att ta ut en större lön i sitt eget företag, vilket är få idrottare förunnat. Enligt idrottens nuvarande sätt att se på situationen väljer kvinnorna själva att bli gravida. Därmed väljer de också själva bort idrotten eller att trappa ner på den. Ett omodernt sätt att se på en situation där kvinnor hundraprocentigt fortsätter att träna med ambitionen att komma tillbaka, och med kvinnor som fortsätter att satsa maximalt med hänsyn till de fysiska förutsättningar de har just då. En graviditet är inget uppehåll utan ett tillstånd då man av fysiologiska skäl inte är kapabel att träna på precis samma sätt som förut. Däremot är dessa kvinnor fortfarande professionella idrottare som inte bör stötas ut utan backas upp. Idrottens värld som bygger på prestation och resultat kan förefalla könsneutral. Men även om en idrottande kvinna sällan regelrätt puttas ut från en verksamhet när hon blir gravid, visar ett indraget ekonomiskt bidrag under eller efter en graviditet på ett system som får vitt skilda konsekvenser för män och kvinnor. Ett system där kvinnorna är de som missgynnas. Visst kan vi hävda att idrottskvinnor som inte kan leverera några resultat heller inte bör få några inkomster. Men då tänker vi inte på att kvinnors graviditeter är en förutsättning för både mäns och kvinnors familjebildande. Vi glömmer bort att om vi vill ha lika många idrottskvinnor som idrottsmän i Sverige behöver vi ge dem samma förutsättningar. Villkor som skapas först när både sponsorer och förbund tar sitt ansvar. Med nuvarande system kan vi fråga oss hur det är meningen att dessa kvinnor ska försörja sig under en graviditet om de vill fortsätta idrotta. Ingen skulle säga rakt ut att de tycker att kvinnor och män inte ska ha samma förutsättningar, men med ett system som saknar strategier för kvinnor som blir gravida blir konsekvensen ändå den. Många klubbar och förbund har ännu inte ekonomiska resurser på samma sätt som näringslivet har att ge idrottaren inkomstgrundande löner. Men om vi vill att fler kvinnor ska kunna fortsätta sina idrottskarriären på samma sätt som idrottande män behöver vi förändra vårt sätt att se på kvinnors familjebildande. Om kvinnor tappar ett års försörjning för att de väljer att få barn bidrar det till att kvinnor i dag inte kan kombinera idrott med föräldraskap. Det bidrar till att kvinnor tvingas välja, mellan att sluta idrotta eller att vänta med att bilda familj. Val som gör att de halkar efter och som försvårar familjebildandet. Val som inte borde behöva göras. Varken inom idrotten eller någonstans i samhället. Maria Rydqvist, skidåkare Susanna Kallur, häcklöpare Angelica Bengtsson, stavhoppare Hedvig Lindahl, fotbollsspelare Emma Berglund, fotbollsspelare Emil Jönsson, skidåkare Heidi Andersson, armbrytare Caroline Jönsson, tidigare fotbollsspelare Frida Östberg, tidigare fotbollsspelare Hanna Marklund, tidigare fotbollsspelare Danijela Rundqvist, tidigare Nils Ekman, tidigare hockeyspelare Erik Zachrisson, generalsekreterare i hockeyns spelarfack Sico ", "article_category": "other"}
{"id": 4339, "headline": "Från Foppaland till Florida", "summary": "Han räknas till de bästa, men NHL-backen och guldpucksvinnaren Victor Hedman tycker inte att framgångarna har förändrat honom.", "article": "Att vara NHL-spelare i Tampa, Florida, är att få det bästa av två världar. Åtminstone om man får tro Victor Hedman. – Man får spela bra hockey och det är fantastiskt bra väder, säger han och beskriver en typisk morgon: på med shorts, t-tröja och flipfloppar, ut i solen och i väg till träningen. – Det är det bästa som finns. Till Tampa blev han draftad redan som 18-åring, redan då som något av en rekordungdom. En av de yngsta debutanterna i Svenska hockeyligan (SHL), en av de yngsta målskyttarna i SHL, och en av de yngsta debutanterna i svenska landslaget. Han är uppväxt i hockeyns mecka Örnsköldsvik – även känt som ”Foppaland” – och med två hockeysspelande storebröder var det bara en tidsfråga innan han själv skulle ställa sig på ett par skridskor. Det skedde vid två års ålder. Som femåring spelade han i sitt första lag, och vid 13 visste han bestämt att det var hockey han skulle satsa på. Så småningom blev alla tre bröderna – Johan, Oscar och Victor – professionella spelare. Debuten i Tre kronor är fortfarande en milstolpe som fick extra tyngd av att mellanbrorsan Oscar spelade i samma landslagstrupp. – Vi mötte Norge, minns jag, och spelade i den hall som min äldsta bror spelade i under hans tid i Halden. Det var en häftig känsla, helt klart. Landslaget är det finaste som en svensk hockeyspelare kan vara med i, det var sjukt stort att få göra två matcher med Tre kronor, det var en dröm som gick i uppfyllelse. Sedan dess har han spelat på större arenor och 2015 var han i Stanley Cup-final med sitt Tampa Bay Lightning. I somras vann han Guldpucken, den första NHL-spelaren att ta hem priset. Det är många som hyllar den snabbåkande, storvuxne tvåvägsbacken som beskrivs som en av NHL:s bästa försvarsspelare. Om det är något som har tagit honom dit så är det strävan, säger han, strävan efter att bli bättre. Målmedvetenheten har också hjälpt till. Ett led i förberedelsen för en övergång till NHL var att lämna föräldrahemmet och flytta ihop med sin flickvän som 17-åring, ett år innan han faktiskt blev draftad. – Jag spelade med Modos A-lag på den tiden, och lägenheten vi skaffade var väldigt nära både skolan och arenan. Det var ett sätt att förbereda mig på att ta hand om mig själv, laga mat, tvätta och allt sådant och inte lita allt för mycket på mina föräldrar. Flytten över Atlanten gick smärtfritt, lagkamraterna var välkomnande och stöttande. Victor och flickvännen har skaffat sig ett umgänge även utanför hockeyn, och efter sju år i Tampa tycker han sig ha två hemländer. På fritiden spelar han gärna golf, men det blir också mycket välgörenhetsarbete, bland annat för Peter Forsbergs och Markus Näslunds stiftelse Icebreakers, som stöttar medicinskt behövande barn. Victor hoppas bli kvar länge i USA. Han gläds över framgångarna men anser inte att de har förändrat honom. – Det är lätt för mig att säga, men jag har samma kompisar hemma som när jag växte upp. Jag gör det jag älskar och försöker vara den jag är och alltid har varit vid sidan av isen. Det är det jag tycker är viktigt, att fortsätta vara sig själv och uppskatta det man har. Gratuleras till: Fyller 25 år den 18 december. Gör: Ishockeyback i NHL-klubben Tampa Bay Lightning. Bor: Tampa, Florida. Örnsköldsvik på sommaren. Familj: Sambo och hund, mamma, pappa och två bröder. Så firar jag födelsedagen: ”Jag har bortamatch, så förhoppningsvis med en seger, det skulle vara det bästa.” Om att fylla 25: ”Det är väl inget speciellt med den åldern. Ett år till bara.” Favoritplats: Örnsköldsvik. Blir lycklig av: Framgångar. Stör mig på: ”Jag är lugn och inte så lättstörd, det är svårt att få mig ur balans. Men att jag glömmer saker, det stör jag mig på.” Så rensar jag tankarna: ”Tar det lugnt och är hemma.” ", "article_category": "other"}
{"id": 4350, "headline": "Erik Helmerson: Svenska barnslavar – en dold katastrof", "summary": "Hur gick Sverige från den mest välordnade välfärdsstaten i världen till ett land där barn försvinner och förslavas? frågar Erik Helmerson.", "article": "Anta att man för ett decennium sedan hörde om ett land där fler än 200 misstänkta fall av människohandel med barn rapporterats på tre år. Anta att det kom fram att hälften av dessa barnslavar utnyttjas sexuellt. Anta att många av dem var yngre än 11 år. Anta att de även användes för att stjäla och sälja droger. Tvåhundra barnslavar på tre år. Talar vi om Sierra Leone? Pakistan? Mauretanien? Nej, det handlar om Sverige. Siffran kom fram förra veckan, i en studie från länsstyrelsen i Stockholm. I mina ögon är det årets mest underrapporterade nyhet. ”Har vi barnslavar i Sverige? Åh fan. Såg du förresten Maddes fina tv-gest till Chris?” Av de sammanlagt 210 barn som upptäckts har 102 fall lett till polisanmälan. 39 förundersökningar har inletts. Ett åtal väcktes – resten lades ner. Människohandel är ett komplext och svårbevisat brott, men det är lätt att instämma i en av rapportens slutsatser: ”Sveriges förmåga att utreda, åtala och döma till ansvar för människohandel med barn behöver stärkas.” I rapporten slås det fast att ensamkommande barn är extra sårbara. ”Många försvinner efter ankomsten till Sverige.” Försvinner? Barn? Om det vore Sierra Leone hade vi krävt krafttag av FN. Nu ökar dessutom antalet ensamkommande barn mycket kraftigt. 32.000 är registrerade i år mot 7.000 i  fjol – vilket i sig var en fördubbling från 2013. När man talar om ”ordning och reda i mottagningen” borde det vara just detta man avser: att i den ökande flyktingströmmen ändå kunna garantera att inget barn släpps in i landet för att sedan kunna ”försvinna”. Hur gick Sverige från den mest välordnade välfärdsstaten i världen till ett land där barn försvinner och förslavas? Hur blev vi så avtrubbade? Varför har politikerna inte reagerat, varför har socialtjänsten och polisen inte larmat högre, varför har vi journalister inte varit som bålgetingar kring frågan? ”Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa”, står det i Lukasevangeliet, men dessa tiger och stenarna ropar inte och om tre år kommer väl en ny rapport där barnslavarna i  Sverige är ännu många fler. ", "article_category": "other"}
{"id": 4351, "headline": "”Intresset för Tjejer kodar är mycket större än vi trodde”", "summary": "Det råder brist på programmerare och i synnerhet kvinnliga sådana. För att utbilda fler har Hanna Pettersson och Sandra Hindskog startat projektet Tjejer kodar, som i sommar kommer att hålla en grundkurs för 100 tjejer.", "article": "Det hela började med att Hanna Pettersson och Sandra Hindskog, som båda jobbar med it i Stockholm, tröttnade på att de inte kunde programmera. De beslutade sig för att skriva ett inlägg på Facebook för att se om det fanns några fler kvinnor som också skulle vilja lära sig det och på så vis få ihop en egen kurs. – Vi tänkte samla ihop ett gäng på kanske fem tjejer, men efter tolv timmar så hade 120 personer intresseanmält sig. Det var roligt men också ångestfylld, det kändes som att vi hade lovat lite för mycket, säger Hanna Pettersson. De bestämde sig för att skala upp kursen från fem till tjugo personer och anlitade Emil Stenström som lärare. Den första kursen hölls på Mallorca i somras, och under hösten har de hunnit haft en till i London där ytterligare 20 tjejer deltog. Med i London var medarbetare från Izettle som hjälpte till med undervisningen. – Det här var aldrig tänkt att bli en så stor organisation, men det finns ett enormt mycket större intresse än vi trodde. Det största problemet vi har är att vi inte kan ta med alla som vill. Till sommaren är Tjejer kodars tredje kurs i programmering planerad, och då kommer det att finnas plats för 100 personer. Det första lägret finansierades delvis av en Kickstarter-kampanj men sommarens läger ska finansieras genom biljettintäkter och sponsorer. Varför tror du att det finns så få kvinnor i it-branschen? – Det beror nog på en massa faktorer. Programmering har alltid varit något som killar gjort. Många kvinnor vill uppenbarligen lära sig det men om man inte vill gå tillbaka och läsa det på universitetet finns det ganska få sätt att vidareutbilda sig på. Vilka är förhoppningarna framöver? – Vi jobbar med det här på fritiden, så vi växer i den takt vi kan växa. Under hösten nu har vi lärt upp 40 kvinnor och efter sommaren kommer ytterligare 100 kvinnor ha fått ökade kunskaper och det känns riktigt häftigt. Framför allt vill vi få fler kvinnliga utvecklare och att fler ska hitta glädjen med att programmera, säger Hanna Pettersson. My Börjeson var en av dem som såg informationen på Facebook om Tjejer kodar och anmälde sig till den första kursen. Hon jobbar som projektledare med webbutveckling men arbetar nära programmerarna på företaget. – Jag har varit intresserad av att lära mig att programmera men inte vetat var jag ska vända mig. Att gå den här kursen var en väldigt bra väg in, säger My Börjeson. På kursen fick de bland annat lära sig hur man bygger och lanserar en egen hemsida. My Börjeson har efteråt haft användning för kunskaperna på sin arbetsplats. – Jag har fått förståelse för hur våra egna webbprojekt är uppbyggda, och har haft möjlighet att gå in i koden och se vilka delar som gör vad, för att kunna hjälpa mina nuvarande kunder. Jag har inte skrivit någon kod eller så men fortsatt att programmera på egen hand. Varför är det viktigt för tjejer att lära sig kodning och programmering? – Programmering är ett framtidsyrke, och bristen på programmerare kommer inte att lösas om vi inte får in fler kvinnor i branschen, säger My Börjeson. Har haft två läger under hösten där sammanlagt 40 tjejer deltagit. Projektet 100 Tjejer kodar ska äga rum i Barcelona nästa sommar. Webbadress: tjejerkodar.se ", "article_category": "other"}
{"id": 4362, "headline": "”?Oacceptabla skillnader i behandlingen av adhd”", "summary": "Rapport i dag. Diagnosen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Men skillnaderna i diagnostik och behandling är stora över landet. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. För att råda bot på de många kunskapsluckor kring adhd krävs mer forskning, skriver Statens medicinsk-etiska råd.", "article": "Antalet personer med funktionsnedsättningen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Det finns stora geografiska skillnader över landet när det gäller diagnostik och behandling av adhd. Det märks bland annat på hur läkemedelsförskrivningen i Sverige ser ut. Det tyder på såväl under- som överdiagnostik av funktionshindret på vissa håll i landet och i vissa åldersgrupper. Detta kan få etiska konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) anser därför att de stora variationerna ska analyseras närmare av ansvariga myndigheter och sjukvårdens huvudmän. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) presenterar i dag en rapport om etiska aspekter på adhd. Uppemot 350 000 personer berörs av diagnosen adhd. Målet med rapporten är att stimulera till fortsatt diskussion och reflektion kring de etiska aspekterna på adhd både inom olika delar av hälso- och sjukvården och skolväsendet, arbetslivet och viktiga samhällsområden. I dag har personer med adhd mycket bättre möjligheter till förståelse samt stöd och hjälp jämfört med tidigare. Kunskapen om adhd har också ökat både vetenskapligt och hos allmänheten. Det finns dock en hel del frågetecken kring sättet att utreda adhd. Förenklade utredningsmetoder måste ifrågasättas. Debatterna kring adhd har varit många och kan både ha skadat sårbara individer och även påverkat förtroendet för sjukvården och myndigheter. I problemkomplexet kring adhd finns frågan om vad det betyder för individen att få en diagnos. Mycket talar för att en tidig diagnos ger bästa förutsättningar till effektiv hjälp och behandling, vilket kan minska risken för ett socialt utanförskap och senare problem i skola och yrkesliv. Men det är inte alla som blir hjälpta av läkemedel eller annan behandling, och diagnosen kan även upplevas stigmatiserande. De olika synsätt som har funnits och fortfarande finns på adhd väcker frågor om vilka beteenden som är acceptabla i vårt samhälle. Vilket spektrum av beteenden och personlighetsdrag ska få finnas inom gränserna för vad vi kallar normalt? En relaterad fråga är om det finns samhällsstrukturer som driver på behovet att förklara kognitiva svårigheter i termer av psykiatriska diagnoser. Diagnosen adhd bör betraktas ur såväl ett medicinskt som ett psykosocialt perspektiv. Strävan efter balans mellan medicinska aspekter på diagnosen och psykosociala och pedagogiska faktorer ger berörda individer de bästa förutsättningarna för ett gott liv. Smer anser det vara tveksamt att använda termen ”neuropsykiatri” som ett paraplybegrepp där bland annat adhd ingår, eftersom det antyder att biologiska mekanismer här spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser. Forskning visar förvisso på en medicinsk bakgrund vid adhd, men den är ännu inte helt klarlagd och det är troligt att den varierar från person till person samt att psykosociala faktorer har stor betydelse för hur påtagliga symtomen är. Smer menar således att begreppet har ett begränsat värde och att man bör överväga att på sikt utveckla en annan terminologi för de aktuella diagnoserna. Svenska läroboksförfattare har tidigare lanserat termen ”utvecklingsrelaterade (kognitiva) funktionshinder” men denna förefaller inte ha fått något större genomslag. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. Diagnosen adhd förutsätter noggranna och högkvalitativa utredningar som utförs av ett multiprofessionellt team inom den specialiserade vården. Diagnostik och behandling av adhd kräver hög etisk lyhördhet. Möjligheten till second opinion ska användas prestigelöst. Diagnosen kan också behöva omprövas med jämna mellanrum, särskilt hos unga personer stadda i utveckling, men även hos vuxna. När Smer samtalade med gymnasieungdomar om adhd framkom det att stigmatisering kring adhd visserligen kunde vara ett problem, men de flesta av ungdomarna verkade ha en vidsynt och fördomsfri syn på diagnosen. De flesta kände någon med adhd och för dem var det inte konstigt att vissa har diagnosen och andra inte. På så sätt tycks adhd ha blivit en alltmer accepterad företeelse som betraktas som ”normal”. Det finns dock signaler om att personer med adhd fortfarande blir utsatta för fördomar och diskriminering. En adhd-diagnos kan innebära en stämpling som medför svårigheter exempelvis i arbetslivet. Ett annat exempel är att personer med adhd måste uppvisa särskilt läkarintyg för att kunna få körkortstillstånd, något som i praktiken kan vara besvärligt och kan upplevas som stigmatiserande. Läkemedelsbehandling är inte den enda åtgärden vid adhd. Enligt Socialstyrelsens nya behandlingsrekommendationer bör alla barn och vuxna med adhd utan samsjuklighet erbjudas läkemedelsbehandling. Smer anser att läkemedel inte alltid är den bästa lösningen. Det är ur etisk synvinkel oacceptabelt om adhd-diagnoser används som en förutsättning för att skaffa nödvändiga stödresurser i skolan. Resurser och stödinsatser ska ges till elever när behov finns och oavhängigt om diagnos finns eller inte, vilket också stöds av skollagen. Det finns annars en risk att barn som har måttliga adhd-symtom tvingas in i en diagnos för att rymmas inom dagens skolsystem. Skolinspektionen bör därför ges i uppdrag att granska om skollagen följs i detta avseende. Kategorisering och särbehandling av personer med adhd ska motverkas. En människa ska alltid behandlas med respekt och förståelse oberoende av sina förutsättningar. Skolmiljön kan spela stor roll för hur en individs adhd-symtom kommer till uttryck. Det är troligt att en skolmiljö som i större utsträckning är ”adhd-anpassad” skulle minska behovet av läkemedelsbehandling hos barn och ungdomar. SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har tidigare uppmärksammat de många kunskapsluckor som finns kring adhd när det gäller diagnostiska metoder, effekter vid långtidsbehandling med läkemedel samt effekter av icke-farmakologiska behandlingsmetoder och pedagogiska stödinsatser. Därför krävs mer av sammanhållen medicinsk, pedagogisk, social och psykologisk forskning. ?Sven-Olov Edvinsson, överläkare, kommunfullmäktig Umeå (C) Ingemar Engström, adjungerad professor i barn- och ungdomspsykiatri, Örebro universitet Karin Wilbe Ramsay, utredningssekreterare, Smer Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L) Anders Åkesson, regionråd Region Skåne (MP) Samtliga är knutna till Statens medicinsk-etiska råd (Smer) Det finns en risk att barn som har måttliga adhd-symtom tvingas in i en diagnos för att rymmas inom dagens skolsystem. Skolinspektionen bör därför ges i uppdrag att granska om skollagen följs i detta avseende. ", "article_category": "other"}
{"id": 4363, "headline": "”?Oacceptabla skillnader i behandlingen av adhd”", "summary": "Rapport i dag, onsdag. Diagnosen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Men skillnaderna i diagnostik och behandling är stora över landet. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. För att råda bot på de många kunskapsluckor kring adhd krävs mer forskning, skriver Statens medicinsk-etiska råd.", "article": "Antalet personer med funktionsnedsättningen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Det finns stora geografiska skillnader över landet när det gäller diagnostik och behandling av adhd. Det märks bland annat på hur läkemedelsförskrivningen i Sverige ser ut. Det tyder på såväl under- som överdiagnostik av funktionshindret på vissa håll i landet och i vissa åldersgrupper. Detta kan få etiska konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) anser därför att de stora variationerna ska analyseras närmare av ansvariga myndigheter och sjukvårdens huvudmän. Statens medicinsketiska råd (Smer) presenterar i dag en rapport om etiska aspekter på adhd. Uppemot 350 000 personer berörs av diagnosen adhd. Målet med rapporten är att stimulera till fortsatt diskussion och reflektion kring de etiska aspekterna på adhd både inom olika delar av hälso- och sjukvården och skolväsendet, arbetslivet och viktiga samhällsområden. I dag har personer med adhd mycket bättre möjligheter till förståelse samt stöd och hjälp jämfört med tidigare. Kunskapen om adhd har också ökat både vetenskapligt och hos allmänheten. Det finns dock en hel del frågetecken kring sättet att utreda adhd. Förenklade utredningsmetoder måste ifrågasättas. Debatterna kring adhd har varit många och kan både ha skadat sårbara individer och även påverkat förtroendet för sjukvården och myndigheter. I problemkomplexet kring adhd finns frågan om vad det betyder för individen att få en diagnos. Mycket talar för att en tidig diagnos ger bästa förutsättningar till effektiv hjälp och behandling, vilket kan minska risken för ett socialt utanförskap och senare problem i skola och yrkesliv. Men det är inte alla som blir hjälpta av läkemedel eller annan behandling, och diagnosen kan även upplevas stigmatiserande. De olika synsätt som har funnits och fortfarande finns på adhd väcker frågor om vilka beteenden som är acceptabla i vårt samhälle. Vilket spektrum av beteenden och personlighetsdrag ska få finnas inom gränserna för vad vi kallar normalt? En relaterad fråga är om det finns samhällsstrukturer som driver på behovet att förklara kognitiva svårigheter i termer av psykiatriska diagnoser. Diagnosen adhd bör betraktas ur såväl ett medicinskt som ett psykosocialt perspektiv. Strävan efter balans mellan medicinska aspekter på diagnosen och psykosociala och pedagogiska faktorer ger berörda individer de bästa förutsättningarna för ett gott liv. Smer anser det vara tveksamt att använda termen ”neuropsykiatri” som ett paraplybegrepp där bland annat adhd ingår, eftersom det antyder att biologiska mekanismer här spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser. Forskning visar förvisso på en medicinsk bakgrund vid adhd, men den är ännu inte helt klarlagd och det är troligt att den varierar från person till person samt att psykosociala faktorer har stor betydelse för hur påtagliga symtomen är. Smer menar således att begreppet har ett begränsat värde och att man bör överväga att på sikt utveckla en annan terminologi för de aktuella diagnoserna. Svenska läroboksförfattare har tidigare lanserat termen ”utvecklingsrelaterade (kognitiva) funktionshinder” men denna förefaller inte ha fått något större genomslag. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. Diagnosen adhd förutsätter noggranna och högkvalitativa utredningar som utförs av ett multiprofessionellt team inom den specialiserade vården. Diagnostik och behandling av adhd kräver hög etisk lyhördhet. Möjligheten till second opinion ska användas prestigelöst. Diagnosen kan också behöva omprövas med jämna mellanrum, särskilt hos unga personer stadda i utveckling, men även hos vuxna.   När Smer samtalade med gymnasieungdomar om adhd framkom det att stigmatisering kring adhd visserligen kunde vara ett problem, men de flesta av ungdomarna verkade ha en vidsynt och fördomsfri syn på diagnosen. De flesta kände någon med adhd och för dem var det inte konstigt att vissa har diagnosen och andra inte. På så sätt tycks adhd ha blivit en alltmer accepterad företeelse som betraktas som ”normal”. Det finns dock signaler om att personer med adhd fortfarande blir utsatta för fördomar och diskriminering. En adhd-diagnos kan innebära en stämpling som medför svårigheter exempelvis i arbetslivet. Ett annat exempel är att personer med adhd måste uppvisa särskilt läkarintyg för att kunna få körkortstillstånd, något som i praktiken kan vara besvärligt och kan upplevas som stigmatiserande. Läkemedelsbehandling är inte den enda åtgärden vid adhd. Enligt Socialstyrelsens nya behandlingsrekommendationer bör alla barn och vuxna med adhd utan samsjuklighet erbjudas läkemedelsbehandling. Smer anser att läkemedel inte alltid är den bästa lösningen. Det är ur etisk synvinkel oacceptabelt om adhd-diagnoser används som en förutsättning för att skaffa nödvändiga stödresurser i skolan. Resurser och stödinsatser ska ges till elever när behov finns och oavhängigt om diagnos finns eller inte, vilket också stöds av skollagen. Det finns annars en risk att barn som har måttliga adhd-symtom tvingas in i en diagnos för att rymmas inom dagens skolsystem. Skolinspektionen bör därför ges i uppdrag att granska om skollagen följs i detta avseende. Kategorisering och särbehandling av personer med adhd ska motverkas. En människa ska alltid behandlas med respekt och förståelse oberoende av sina förutsättningar. Skolmiljön kan spela stor roll för hur en individs adhd-symtom kommer till uttryck. Det är troligt att en skolmiljö som i större utsträckning är ”adhd-anpassad” skulle minska behovet av läkemedelsbehandling hos barn och ungdomar. SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har tidigare uppmärksammat de många kunskapsluckor som finns kring adhd när det gäller diagnostiska metoder, effekter vid långtidsbehandling med läkemedel samt effekter av icke-farmakologiska behandlingsmetoder och pedagogiska stödinsatser. Därför krävs mer av sammanhållen medicinsk, pedagogisk, social och psykologisk forskning. 16 december Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 4370, "headline": "Ett multikulturellt samhälle måste vara ett sekulärt samhälle", "summary": "Vänsterns stolta paroll brukade vara \"religion ett opium för folket”. Nu har den i stället fegat ur och talar vördsamt om ”respekt”.", "article": "För att kunna umgås trots olikheter så måste det finnas en gemensam grund. Denna är lagen och det sekulära samhället. De som önskar deltaga i detta samhälle får acceptera att religionen förpassas till den privata sfären, det vill säga till fritidssektorn. Annars disintegrerar det multikulturella samhället i parallellsamhällen. Maria Hagberg har skrivit en utomordentlig kolumn om detta faktum. Hon noterar även hur vänstern falerar när den borde göra en insats. Vänsterns stolta paroll brukade vara \"religion ett opium för folket”. Nu har den i stället fegat ur och talar vördsamt om ”respekt”. Mer långlivade än religionerna är seder och traditioner. Jul och midsommar firar vi långt efter att vi har slutat tro på gudarna. Traditioner bidrar till att hålla samhället levande så länge som de inte övergår i repression som förtryckande klädsel eller könsstympning. Här har vänstern en annan stolt paroll ”skit i traditionerna” som också den övergivits till förmån för ”respekt”. ", "article_category": "other"}
{"id": 4371, "headline": "”Rocky lärde mig svenska”", "summary": "Amerikanska lingvisten Kristy Beers Fägersten har fått stipendium för att undersöka alkoholens roll i några svenska serier och konstaterar: ”Svenska serier är unika.”", "article": "När Kristy Beers kom till Sverige från USA för många år sedan var Martin Kellermans tecknade serie ”Rocky” något av det första hon tog till sig. – Språket i ”Rocky” är fantastiskt. Rocky hjälpte mig att förstå svenska ganska snabbt och väckte mitt intresse för serier över huvud taget. Det gör mig lycklig att Kellerman är så språkbegåvad. Jag tror att han hade blivit en bra lingvist, säger hon och skrattar. Kristy borde veta, hon är själv lingvist, språkvetare, uppväxt i Michigan men utbildad bland annat vid universitetet i Florida. Hennes amerikanska doktorsavhandling handlade om svordomar. Hon är i dag docent i engelska med språkvetenskaplig inriktning och lektor vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola. – Jag har sysslat mycket med samtalsanalys, tillämpad lingvistik kan man säga. Jag föreläser om svordomar, humor och språk i serier, berättar hon. Nu har hon fått ett stipendium från Spritmuseet på 115 000 kronor för att undersöka vilken roll alkoholen har i de tre svenska serierna ”Rocky”, Lena Ackebos ”Fucking Sofo” och ”Berglins” av Jan och Maria Berglin. – Jag tror att svenska serier som de här tre är snudd på unika i världen. Deras sätt att bygga i huvudsak på dialog i stället för bilder är spännande. Rutorna är fyllda med pratbubblor, medan bilderna skiljer sig mycket lite åt. Språket är väldigt viktigt. Jag har inte sett det någon annanstans i världen, säger hon. – Jag har också sett ett tydligt samspel mellan alkohol och språket i serierna. Alkohol i serier ingår i ett större projekt kring språket i serier jag planerar för. Jag hoppas få gehör och pengar till det. Skiljer sig beskrivningen av alkohol i serierna från hur det ser ut i verkligheten? – Nej, jag tror att de här serierna är bra skildrare av samtiden och speglar verkligheten. Kellerman och de andra är oerhört observanta och fångar det som händer i kompisgänget och runtomkring. Och återger det med lite spets. Jag skulle tro att Ackebo har sett hur tjejgäng håller på med cocktailar till exempel. – Men möjligen har alkoholen lite annorlunda betydelse i stripparna. I till exempel ”Rocky” kan det i sista rutan, där man förväntar sig en punchline, vara ljudet från en öl som öppnas som avslutar strippen. Det där ljudet, ”pfuff”, fångar vad som berättas. Underbart! – Hur mycket påverkarsådant oss? Är det farligt? Vad tar läsarna till sig av hur alkohol presenteras och i vilka sammanhang? Jag vet inte. Jag hoppas att jag kan gå vidare med den frågan i mitt större projekt. Kristy ska gå igenom tre olika samlingsböcker av de tre serierna och bland annat helt enkelt räkna hur ofta alkohol förekommer, vilka sorters alkohol det handlar om och vem och vilka är det som dricker. – Men jag vill också belysa hur man samtalar när man har ett glas vin eller en öl i handen. Det finns en sorts turordning där att föra glaset till munnen på sätt och vis ingår i samtalet. Också att det blir mindre och mindre i glaset för varje ruta. Jag vill lyfta fram sådana detaljer Hennes undersökning ska mynna ut i ett antal artiklar i bland annat en nordisk tidskrift om alkohol och en lingvistisk journal. Har du träffat personerna bakom de tre serierna? – Nej, jag hoppas få göra det. Jag har många frågor som jag skulle vilja få svar på så småningom. Än så länge får jag nöja mig med att läsa deras strippar och tolka dem som lingvist. Hur är du själv när det gäller att dricka alkohol? – Jag är inte någon nykterist, och jag lägger inga moraliska aspekter på drickandet, säger Kristy. En liten rolig detalj med henne är hennes amerikanska efternamn Beers, som ju kan betyda öl. – Beers är ett ganska ovanligt efternamn även i USA. Det är ett namn folk kommer ihåg, det blir många skämtsamma kommentarer. Det är som om hela mitt liv har lett fram till det jag gör i dag, säger hon och skrattar. Gratuleras till: Har fått ett stipendium från Spritmuseet. Gör: Docent och lektor vid Södertörns högskola. Ålder: 47 år. Bor: Södermalm, Stockholm. Familj: Maken Karl, tre barn mellan 7 och 14 år, två katter. Tecknad favorit: ”’Rocky’ var den första serien jag fick en relation till, han har en särskild plats hos mig”. Intresse: ”Jag ser mycket på tv. Jag har just varit redaktör för en bok och skrivit några kapitel där om tv sett ur en lingvists ögon”. Favorit på tv: ”Seinfeld”. ", "article_category": "other"}
{"id": 4374, "headline": "”?Reformera lagen om arbetskraftsinvandring”", "summary": "Ny antologi i dag. År 2008 reformerades reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU med fokus på avreglering och avbyråkratisering. Men anställningsvillkoren kan inte säkerställas med gällande regler. Vi presenterar nu förslag för att komma till rätta med problemen, skriver forskarna Catharina Calleman och Petra Herzfeld Olsson.", "article": "Det var år 2008 som reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU reformerades. Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen togs bort. I stället får den enskilda arbetsgivaren nu själv bedöma om det finns behov av arbetskraft från andra länder. Arbetsgivarföreträdare har varit positiva till reformen. Andra har kritiserat den. Risker med att tillåta arbetskraftsinvandring till sektorer där det inte råder arbetskraftsbrist har framhållits. Rapporter om att arbetskraftsinvandrare har farit illa har avlöst varandra. Lagstiftningen har successivt reformerats för att motverka missbruk och förhållandena ska nu utredas på nytt. En mer mångsidig bild av reformen har hittills saknats. Men i dag ger Delegationen för migrationsstudier (Delmi) ut en forskningsantologi där 13 forskare från olika vetenskapliga discipliner behandlar olika aspekter av arbetskraftsinvandring till Sverige. En av dessa aspekter är lagstiftningens funktionalitet. Det är arbetsgivarnas behov som står i cent-rum för 2008 års lagstiftning. En förutsättning är dock att arbetskraftsinvandraren erbjuds villkor som inte är sämre än svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. Migrationsverket prövar om anställningserbjudandet uppfyller dessa krav när beslut om arbetstillstånd ska tas. Syftet med 2008 års lagstiftning var att tillgodose behovet av kompetens. Men arbetskraftsinvandringen sker i dag ofta till sektorer där det inte råder någon arbetskraftsbrist. Reformen har däremot lett till att arbetsgivarens rekryteringsfält har utvidgats till hela världen. En stor del av de som kommit har heller inte fått anställning på grund av sin särskilda kompetens. Som vår rapport visar tillhör arbetskraftsinvandrarna främst tre sinsemellan mycket olika kategorier: bärplockare, dataspecialister och arbetstagare i serviceyrken som städning och inom restaurang. I antologin framkommer att villkoren för arbetstillstånden inte alltid följs: Situationen för exempelvis bärplockarna har visserligen förbättrats sedan kontroller och krav på grundlön infördes 2011, men regelverket respekteras inte alltid. Inom vissa högkvalificerade yrken har arbetskraftsinvandrarna lägre inkomst än yrkesgenomsnittet. I vissa yrkesgrupper inom restaurangbranschen är lönerna för arbetskraftsinvandrare betydligt lägre än för arbetstagare etablerade i Sverige. Enligt uttalanden av Migrationsverket 2013 är missbruket av regelverket omfattande. Vad beror då de uppkomna problemen på? Lagstiftningens konstruktion är givetvis en viktig del av förklaringen. Lagstiftaren lade ursprungligen ned mer omsorg på avreglering och avbyråkratisering än på kontroll av de anställningsvillkor som arbetstillståndet vilade på. De sanktioner som finns drabbar främst arbetstagarna. Uppfylls inte kraven på kollektivavtalsenliga villkor ska arbetstillståndet återkallas om inte arbetstagaren hittar ett nytt jobb inom tre till fyra månader. Det innebär att arbetskraftsmigranten kan tvingas lämna Sverige utan att ha tjänat in de pengar som resan kanske syftade till. Det saknas sanktionsmedel mot de arbetsgivare som inte uppfyller villkoren. Ett problem som lyfts fram i antologin är att anställningserbjudandet inte gjorts bindande. Detta gör att de erbjudna anställningsvillkoren kan ändras vid ankomsten till Sverige eller senare. Det finns heller inte några strukturer som säkerställer att lagens krav på anställningsvillkoren uppfylls efter ankomsten. Ett annat problem är inlåsningar och beroendeförhållanden som skapas genom att arbetskraftsmigranten under de två första åren är bunden till en viss arbetsgivare. Om en arbetstagare förlorar sin anställning för att den ställer krav på kollektivavtalsenliga villkor riskeras arbetstagarens rätt att vara kvar i Sverige. En del av förklaringen finns också på arbetstagarsidan. Den globala ojämlikheten, främst den ekonomiska, men också olikheter vad gäller förtryck, förföljelse eller svåra arbets- och klimatförhållanden gör att många människor är villiga att lämna sina hemländer för att arbeta någon annanstans. I många fall är de därför beredda att acceptera dåliga villkor. I antologin framkommer att på vissa områden av arbetsmarknaden rör sig många människor mellan asyl och arbetstillstånd. I hopp om att få stanna i Sverige kan de acceptera att ta arbete till mycket låg lön. En ytterligare förklaring till problemen är försvagandet av ”den svenska modellen” för arbetsmarknaden. Reglerna om arbetskraftsinvandring anknyter – åtminstone formellt – till den modellen. Den bygger på att fackföreningarna har tillräcklig styrka för att skydda arbetstagarnas intressen. Men inom de branscher, där arbetskraftsinvandringen ökat mest sedan 2008, är andelen företag med kollektivavtal som lägst. Därmed är möjligheten till facklig kontroll mycket liten. Avsaknaden av effektiv myndighetskontroll blir därmed ännu mer problematisk. Den nuvarande lagstiftningen vilar på två ben. Det ena är arbetsgivarens rätt att fritt välja vem som ska anställas utan begränsning av några landgränser. Det andra är att arbetet ska utföras i enlighet med gällande anställningsvillkor. Syftet med detta är att motverka underbudskonkurrens och utnyttjande av arbetskraftsinvandrare. Vi har dock sett att anställningsvillkoren inte kan säkerställas inom det gällande regelverket. I antologin presenteras ett antal förslag för att komma till rätta med problemen. Sådana förslag är krav på bindande anställningserbjudande eller anställningsavtal, en särskild anställningsform för arbetskraftsmigranter, krav på en avgift från arbetsgivaren för arbetstillstånd, att arbetsgivarna ska behöva ställa en säkerhet för den erbjudna lönen eller att de ska visa att de har ansträngt sig att finna arbetskraft i Sverige/EU innan de får rekrytera någon från tredjeland. Andra förslag är att arbetstagaren ska få stanna i Sverige under hela den tid som tillståndet gäller och därmed även om anställningen upphör innan tillståndet går ut, eller att det ska göras lättare att få permanent uppehållstillstånd. Förslagen går ut på att öka arbetskraftsmigrantens handlingsutrymme och minska beroendet av en enskild arbetsgivare. Arbetsgivarna behöver tydligare incitament att verkligen betala de löner som tillståndet vilar på. Regelverket måste också skapa bättre förutsättningar för arbetsgivare att göra genomtänkta val inför beslut om att rekrytera utomlands, och minimera riskerna som arbetskraftsinvandrarna i dag måste ta. Delmi-rapporten visar att lagstiftningen måste reformeras för att säkerställa att den tillämpas så som var avsett. ?Catharina Calleman, professor i arbetsrätt, Örebro universitet/Stockholms universitet Petra Herzfeld Olsson, universitetslektor i juridik, Uppsala Universitet Artikelförfattarna är redaktörer för antologin ”?Arbetskraft från hela världen: hur blev det med 2008 års reform?” från Delegationen för migrationsstudier. Ett annat problem är inlåsningar och beroendeförhållanden som skapas genom att arbetskraftsmigranten under de två första åren är bunden till en viss arbetsgivare. 2008: Nya regler införs, arbetsmarknadsprövningen tas bort. 2011: Kontroller och krav på kollektivavtalsenliga löner för bärplockare införs. 2012: Kontroller av arbetsgivarnas förmåga att betala löner införs i vissa utsatta branscher och för nystartade företag. 2014: Migrationsverket får möjlighet att göra efterkontroller och utökade möjligheter att återkalla tillstånd. Antalet personer som har fått arbetstillstånd har varierat mellan 13 612 (2010) och 16 543 (2012). År 2014 fick 12 094 personer arbetstillstånd. Hittills under 2015 har 12 701 personer fått arbetstillstånd. Källa: Artikelförfattarna ", "article_category": "other"}
{"id": 4399, "headline": "”Det blev mer och mer engelska för varje år”", "summary": "Det var en stor omställning att plötsligt få nästan all undervisning på engelska. Men i  slutet av högstadiet kunde de använda språket helt obehindrat, berättar Oscar och Albin som båda gått i engelskspråkig grundskola.", "article": "Tidigare var det vanligt att diplomater eller personer som jobbade tillfälligt i Sverige lät sina barn gå i engelskspråkiga skolor. På senare år är det allt fler barn med svenska som modersmål som går i skolor där undervisningen sker på engelska. Oscar Angestav och Albin Kjellberg har gått på Internationella engelska skolan när de gick i grundskolan, Oscar i Nacka och Albin i Bromma. De gissar att 60–70 procent av deras klasskamrater hade svenska som modersmål precis som de. Albins föräldrar ställde honom i  kö redan när han gick i ettan eftersom det var så hård konkurrens om platserna. Han såg verkligen fram emot att få börja. – Jag har alltid varit jävligt lillgammal så jag insåg tidigt att jag skulle ha nytta av att lära mig engelska, säger han när vi träffas på ett kafé i Stockholms innerstad, bara en busshållplats från Viktor Rydberg gymnasium där de går sista året tillsammans. Oscar Angestav tyckte att det var för stökigt i den vanliga kommunala skolan. Det gjorde att hans pappa en dag föreslog att han skulle börja i Engelska skolan. – Först var jag litet tveksam eftersom det innebar att jag skulle förlora mina kompisar. Men samtidigt vantrivdes jag och ville ha en ny utmaning, säger han. I början var det en ganska stor omställning att få i stort sett all undervisning på engelska. Men när de kom upp i åttan och nian så kunde de använda språket helt obehindrat, säger de. – Det blev mer och mer engelska ju äldre man blev. I nian tänkte man inte ens att engelska var ett annat språk, säger Albin, som gissar att han kanske använde engelska 30 procent av tiden på rasterna. De är båda översvallande positiva. Särskilt till att lärarna hade engelska som modersmål och inte ens alltid förstod svenska. – Sådana lärare hade man inte haft ens i engelska tidigare, säger Albin. Flera av deras lärare kom direkt från England eller USA och hade inte hunnit lära sig svenska. Det gjorde att de fick lära sig speciella uttryck och sätt att prata i vissa vardagssituationer. – Det var bara att ta efter och lära sig. Den andra stora skillnaden som de uppskattade var att Engelska skolan i Nacka och Bromma hade en annan disciplin än vad de var vana vid från den svenska skolan. – Lärarna hade auktoritet och man respekterade dem. Tidigare hade man vant sig vid att eleverna inte såg lärarna, säger Oscar. – Nu skulle man titulera lärarna med mr och mrs. Man fick inte heller käka godis eller tugga tuggummi på lektionerna. Det var aldrig några konstigheter. Men det blev en jättestor skillnad. Oscar berättar att skolan i Nacka hade ett regelsystem för uppförande. Om någon kom för sent, hade missat att göra läxan eller bara var allmänt störande, blev det kvarsittning. Det låter litet som en Jan Björklund-skola? – Ja, och det var bara bra eftersom det blev lugnt. Lärarna kunde prata ostört. Och som elev kunde man få lära sig att prata engelska utan att någon avbröt eller kastade papper på en. Lärarna förmedlade också en hel del om den brittiska kulturen och inte minst det engelska skolsystemet. Även om de inte hade brittiska skoluniformer, så fanns det tydliga regler för hur man fick gå klädd. – Till exempel fick man inte visa underkläderna. Och tjejerna skulle inte ha för kort kjol. Skolorna i Nacka och Bromma var också multikulturella, menar de. – Vi gick tillsammans med muslimer, judar och sikher. Det kom folk från hela världen: Somalia, Mellanöstern, Sydamerika, säger de i munnen på varandra. Fanns det inget som var negativt? – Jo, den ökade studiemotivationen hos eleverna gjorde att det kunde bli en betygshets, säger Oscar och berättar om en tjej som började gråta för att hon hade fått betyget B i musik. – Det var extra tydligt bland tjejerna. De kunde bli missnöjda om de inte fick högsta betyg i alla ämnen. Albin tyckte även att det var för hög omsättning på lärare. Eftersom många kom från England återvände de dit efter några år. Oscar berättar att han fick en ny mattelärare varje år. – Det är ingen fara nu när man går på gymnasiet, men när man gick i  grundskolan så kändes det otryggt att byta hela tiden, säger Albin. Det finns forskning som tyder på att ämneskunskaperna kan bli lidande om man inte pluggar på sitt modersmål. Särskilt om läraren inte har engelska som modersmål kan undervisningen bli styltig och mindre flexibel. – Ja, litet kan det nog vara så, säger Oscar. Det är lättare att hitta orden och det som man vill uttrycka på svenska. Men det går bättre och bättre med tiden, menar de. Om de hade kunnat lika mycket engelska i sjuan som de kunde när de gick i nian, hade det gått mycket lättare i början. De gjorde nationella proven på svenska. Där kunde de använda både engelska och svenska om det inte handlade om språkämnena förstås. – På min skola låg vi över rikssnittet i alla ämnen. Det beror så klart på att alla var extremt studiemotiverade. Så visst, resultaten kanske hade kunnat vara ännu högre om vi hade haft ämnesundervisningen på svenska. Men jag tycker inte att jag har blivit ”lidande”, säger Albin. – Det var ju ett aktivt val, att gå i  Engelska skolan, tycker Oscar. Så fördelarna överväger de eventuella nackdelarna? – Det är svårt att veta, eftersom man inte har något att jämföra med, men jag tror det, säger Albin. Så vad tror de att de kommer att få för användning av sin engelska? Albin jobbar extra på en bank som har många internationella kunder. Han har redan haft nytta av sina engelska färdigheter i kontakten med dem. Även Oscar hoppas kunna jobba internationellt så småningom. Det talas om att det kommer att efterfrågas kompetens i andra utomeuropeiska språk i framtiden? – Ja en del säger att man borde lära sig mandarin, ryska, eller arabiska. Men världsspråket är ändå engelska. Det känns som om världen går åt det hållet. Så det är svårt att veta vad för språk som är viktiga om 30 år, säger de. Bild i text: Oscar Angestav och Albin Kjellberg. Foto: Eva Tedesjö. Läs mer: Språkforskare: ”Svårt bedöma hur bra det är” Albins och Oscars skolor Albin Kjellberg, 18 år, har gått årskurs 6–9 vid Internationella engelska skolan i  Bromma, Stockholm. Oscar Angestav, 18 år, har gått årskurs 7–9 vid Internationella engelska skolan i Nacka. Det handlar om grundskolor som följer den svenska kursplanen. Upp till 70 procent av undervisningen är på engelska. Internationella engelska skolan finns på ett 30-tal platser i Sverige och har drygt 20 grundskolor. I dag går Albin och Oscar i Viktor Rydberg gymnasium vid Odenplan i Stockholm. Ett land, flera språk Tidigare tyckte man att det naturliga var att lära sig ett enda språk riktigt bra. Det hade med nationalstatstänkandet att göra. I dag har vi fått en helt annan situation i västvärlden och i Sverige, där flerspråkigheten är på väg att bli norm. Tidigare artiklar i serien: Del 1. Markus var flerspråkig redan i magen. Emanuel och Marcelyn pratar afrikaans och svenska med nyfödde Markus. Del 2. Språkforskaren: Skolan tar inte vara på barnens alla språk. Tidigare trodde man att barn skulle försöka hålla sig till ett språk. Del 3. Universiteten tappar svenskan. Engelskan riskerar att ta över som vetenskapligt språk på universitet och högskolor i Sverige. Del 4. ”Kunskap är lika mycket värd på olika språk” Det är viktigt att låta barn använda alla språkliga verktyg när de ska lära sig nytt. ”Modersmålsundervisning måste stärkas”. Det är viktigt att elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk får det så snabbt som möjligt. Del 5. Det är språket som styr hur olika vi gestikulerar. I olika länder gestikulerar man på olika sätt - och det har inte främst med kulturen att göra. Del 6. ”Det blev mer och mer engelska för varje år” Oscar och Albin har gått i engelskspråkig grundskola. Språkforskare: ”Svårt bedöma hur bra det är” Del 7. ”Att lära sig språk är lite som att skaffa barn”. Daniel Pashley kommer från England men pratar sex språk och läser såväl Strindberg som texter av Ingela Pling Forsman på svenska. Polyglotter har speciell språkförmågor. Del 8. ”Att lära sig ett nytt språk ger nya sätt att tänka” Tomas Riad, språkvetare och ledamot i Svenska akademien föreslår att alla väljer ett adoptivspråk. ", "article_category": "other"}
{"id": 4403, "headline": "”Det blev mer och mer engelska för varje år”", "summary": "Del 6, Ett land, flera språk. Det var en stor omställning att plötsligt få nästan all undervisning på engelska. Men i slutet av högstadiet kunde de använda språket helt obehindrat, berättar Oscar och Albin som båda gått i engelskspråkig grundskola.", "article": "Tidigare var det vanligt att diplomater eller personer som jobbade tillfälligt i Sverige lät sina barn gå i engelskspråkiga skolor. På senare år är det allt fler barn med svenska som modersmål som går i skolor där undervisningen sker på engelska. Oscar Angestav och Albin Kjellberg har gått på Internationella engelska skolan när de gick i grundskolan, Oscar i Nacka och Albin i Bromma. De gissar att 60-70 procent av deras klasskamrater hade svenska som modersmål precis som de. Albins föräldrar ställde honom i kö redan när han gick i ettan eftersom det var så hård konkurrens om platserna. Han såg verkligen fram emot att få börja. – Jag har alltid varit jävligt lillgammal så jag insåg tidigt att jag skulle ha nytta av att lära mig engelska, säger han när vi träffas på ett kafé i Stockholms innerstad, bara en busshållplats från Viktor Rydberg gymnasium där de går sista året tillsammans. Oscar Angestav tyckte att det var för stökigt i den vanliga kommunala skolan. Det gjorde att hans pappa en dag föreslog att han skulle börja i Engelska skolan. – Först var jag litet tveksam eftersom det innebar att jag skulle förlora mina kompisar. Men samtidigt vantrivdes jag och ville ha en ny utmaning, säger han. I början var det en ganska stor omställning att få i stort sett all undervisning på engelska. Men när de kom upp i åttan och nian så kunde de använda språket helt obehindrat, säger de. – Det blev mer och mer engelska ju äldre man blev. I nian tänkte man inte ens att engelska var ett annat språk, säger Albin, som gissar att han kanske använde engelska 30 procent av tiden på rasterna. De är båda översvallande positiva. Särskilt till att lärarna hade engelska som modersmål och inte ens alltid förstod svenska. – Sådana lärare hade man inte haft ens i engelska tidigare, säger Albin. Flera av deras lärare kom direkt från England eller USA och hade inte hunnit lära sig svenska. Det gjorde att de fick lära sig speciella uttryck och sätt att prata i vissa vardagssituationer. – Det var bara att ta efter och lära sig. Den andra stora skillnaden som de uppskattade var att Engelska skolan i Nacka och Bromma hade en annan disciplin än vad de var vana vid från den svenska skolan. – Lärarna hade auktoritet och man respekterade dem. Tidigare hade man vant sig vid att eleverna inte såg lärarna, säger Oscar. – Nu skulle man titulera lärarna med mr och mrs. Man fick inte heller käka godis eller tugga tuggummi på lektionerna. Det var aldrig några konstigheter. Men det blev en jättestor skillnad. Oscar berättar att skolan i Nacka hade ett regelsystem för uppförande. Om någon kom för sent, hade missat att göra läxan eller bara var allmänt störande, blev det kvarsittning. Det låter litet som en Jan Björklund-skola? – Ja, och det var bara bra eftersom det blev lugnt. Lärarna kunde prata ostört. Och som elev kunde man få lära sig att prata engelska utan att någon avbröt eller kastade papper på en. Lärarna förmedlade också en hel del om den brittiska kulturen och inte minst det engelska skolsystemet. Även om de inte hade brittiska skoluniformer, så fanns det tydliga regler för hur man fick gå klädd. – Till exempel fick man inte visa underkläderna. Och tjejerna skulle inte ha för kort kjol. Skolorna i Nacka och Bromma var också multikulturella, menar de. – Vi gick tillsammans med muslimer, judar och sikher. Det kom folk från hela världen: Somalia, Mellanöstern, Sydamerika, säger de i munnen på varandra. Fanns det inget som var negativt? – Jo, den ökade studiemotivationen hos eleverna gjorde att det kunde bli en betygshets, säger Oscar och berättar om en tjej som började gråta för att hon hade fått betyget B i musik. – Det var extra tydligt bland tjejerna. De kunde bli missnöjda om de inte fick högsta betyg i alla ämnen. Albin tyckte även att det var för hög omsättning på lärare. Eftersom många kom från England återvände de dit efter några år. Oscar berättar att han fick en ny mattelärare varje år. – Det är ingen fara nu när man går på gymnasiet, men när man gick i grundskolan så kändes det otryggt att byta hela tiden, säger Albin. Det finns forskning som tyder på att ämneskunskaperna kan bli lidande om man inte pluggar på sitt modersmål. Särskilt om läraren inte har engelska som modersmål kan undervisningen bli styltig och mindre flexibel. – Ja, litet kan det nog vara så, säger Oscar. Det är lättare att hitta orden och det som man vill uttrycka på svenska. Men det går bättre och bättre med tiden, menar de. Om de hade kunnat lika mycket engelska i sjuan som de kunde när de gick i nian, hade det gått mycket lättare i början. De gjorde nationella proven på svenska. Där kunde de använda både engelska och svenska om det inte handlade om språkämnena förstås. – På min skola låg vi över rikssnittet i alla ämnen. Det beror så klart på att alla var extremt studiemotiverade. Så visst, resultaten kanske hade kunnat vara ännu högre om vi hade haft ämnesundervisningen på svenska. Men jag tycker inte att jag har blivit \"lidande\", säger Albin. – Det var ju ett aktivt val, att gå i engelska skolan, tycker Oscar. Så fördelarna överväger de eventuella nackdelarna? – Det är svårt att veta, eftersom man inte har något att jämföra med, men jag tror det, säger Albin. Så vad tror de att de kommer att få för användning av sin engelska? Albin jobbar extra på en bank som har många internationella kunder. Han har redan haft nytta av sina engelska färdigheter i kontakten med dem. Även Oscar hoppas kunna jobba internationellt så småningom. Det talas om att det kommer att efterfrågas kompetens i andra utomeuropeiska språk i framtiden? – Ja en del säger att man borde lära sig mandarin, ryska, eller arabiska. Men världsspråket är ändå engelska. Det känns som om världen går åt det hållet. Så det är svårt att veta vad för språk som är viktiga om trettio år, säger de. Foto i text: Eva Tedesjö Peter Letmark peter.letmark@dn.se  Språkforskare: ”Svårt bedöma hur bra det är” Maria Lim Falk. Foto: Pia Nordin Trots att det blir allt vanligare med engelskspråkig ämnesundervisning i svenska skolor, är det ingen som vet hur effektiv den är för elever som har svenska som modersmål. Språkforskaren Maria Lim Falk har i en avhandling undersökt en normalpresterande gymnasieskola där undervisningsspråket i en del klasser var engelska, för att se hur de elever som hade svenska som modersmål presterade. På skolan som hon undersökte var det många av lärarna som hade svenska som modersmål. Det gjorde att både lärare och elever fick byta språk om de behövde. Hon kom fram till att undervisningen blev mer monologisk eftersom lärarna med svenska som modersmål var tvungna att hålla sig till en striktare planering. Lärarna sa ofta att undervisningen blev mindre flexibel och att de inte alltid kunde svara på elevernas spontana frågor. De kände sig mer begränsade. När lärarna jämförde med den undervisning som de hade på svenska i andra klasser, märkte de att tempot blev långsammare när de undervisade på engelska. Det var svårare att veta om eleverna hängde med och hur mycket de hade förstått. Eleverna var i allmänhet positiva. Men en del tyckte att lärarna hade för låg kompetens i engelska. – De flesta som söker de här programmen är ofta studiemotiverade och högpresterande, säger Maria Lim Falk. Hon tycker att det behövs tydligare riktlinjer och mätningar. – Att elever på engelskspråkiga program blir bättre på engelska än sina parallellklasskompisar i vanliga svenskspråkiga klasser är förväntat eftersom de läser, skriver och använder engelska betydligt mer. Men det är både lågt och vagt ställda krav. Hon jämför med Kanada där det finns särskilda betygskriterier för skolor av det här slaget. – Eftersom det inte finns i Sverige, är det svårt att veta hur mycket bättre eleverna egentligen blir på engelska, säger Maria Lim Falk, och pekar på att det finns svenska studier som visar att elevernas fritidsvanor har större betydelse för språkutvecklingen i engelska. – Det verkar som om det är mer effektivt att läsa, chatta eller spela dataspel på engelska än att ha undervisningen på engelska. Så det är bättre att \"språkbada\" på fritiden? – Det vet jag inte. Men om man ser till den insats och ansträngning som krävs av elever och lärare, så kan man undra om det verkligen är tidseffektivt och ekonomiskt. Att åka på språkresa eller att vara utomlands ett år kan vara mer effektivt. Albins och Oscars skolor Albin Kjellberg, 18 år, har gått årskurs 6-9 vid Internationella engelska skolan i Bromma, Stockholm. Oscar Angestav, 18 år, har gått årskurs 7-9 vid Internationella engelska skolan i Nacka. Det handlar om grundskolor som följer den svenska kursplanen. Upp till 70 procent av undervisningen är på engelska. Internationella engelska skolan finns på ett 30-tal platser i Sverige och har drygt 20 grundskolor. I dag går Albin och Oscar i Viktor Rydbergs gymnasium vid Odenplan i Stockholm. Ett land, flera språk Tidigare tyckte man att det naturliga var att lära sig ett enda språk riktigt bra. Det hade med nationalstatstänkandet att göra. I dag har vi fått en helt annan situation i västvärlden och i Sverige, där flerspråkigheten är på väg att bli norm. Tidigare artiklar i serien: Del 1. Markus var flerspråkig redan i magen. Emanuel och Marcelyn pratar afrikaans och svenska med nyfödde Markus. Del 2. Språkforskaren: Skolan tar inte vara på barnens alla språk. Tidigare trodde man att barn skulle försöka hålla sig till ett språk. Del 3. Universiteten tappar svenskan. Engelskan riskerar att ta över som vetenskapligt språk på universitet och högskolor i Sverige. Del 4. ”Kunskap är lika mycket värd på olika språk” Det är viktigt att låta barn använda alla språkliga verktyg när de ska lära sig nytt. ”Modersmålsundervisning måste stärkas”. Det är viktigt att elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk får det så snabbt som möjligt. Del 5. Det är språket som styr hur olika vi gestikulerar. I olika länder gestikulerar man på olika sätt - och det har inte främst med kulturen att göra. Del 6. ”Det blev mer och mer engelska för varje år” Oscar och Albin har gått i engelskspråkig grundskola. Språkforskare: ”Svårt bedöma hur bra det är” Del 7. ”Att lära sig språk är lite som att skaffa barn”. Daniel Pashley kommer från England men pratar sex språk och läser såväl Strindberg som texter av Ingela Pling Forsman på svenska. Polyglotter har speciell språkförmågor. Del 8. ”Att lära sig ett nytt språk ger nya sätt att tänka” Tomas Riad, språkvetare och ledamot i Svenska akademien föreslår att alla väljer ett adoptivspråk. ", "article_category": "other"}
{"id": 4406, "headline": "Sverige borde sänka åldern för rösträtt", "summary": "Flera länder i världen har äntligen börjat sänka rösträttsåldern. Sverige borde vara ett föregångsland i frågan. Inför rösträtt vid 16 års ålder!", "article": "I takt med att vår samhällsutveckling går fortare och fortare utvecklas även de ungas kompetens i samma takt. Trots detta är det fortfarande inte tillåtet för 16-åringar att rösta i Sverige! Ungdomar i dag både kan och vet mer än ungdomarna för 40 år sedan, samtidigt har åldern för rösträtt varit 18 år sedan 1975. I dag består bara fem procent av Sveriges riksdagsledamöter av personer under 30 år. De unga är alltså gravt underrepresenterade i den svenska demokratin. Hur ska vi kunna skapa ett samhälle anpassat för hela befolkningen när en stor åldersgrupp knappt har något inflytande i frågor som berör dem. Hur kan vi då ens kalla oss för en demokrati? Vissa anser att 16-åringar saknar den intellektuella kompetens som krävs för att kunna skapa sig en åsikt och ta ansvar. Är det vår kunskap som avgör vilka som ska få rösta så kan vi lika gärna införa ett obligatoriskt IQ-test för hela befolkningen. Som 16-åring har man fått en rad rättigheter och skyldigheter i samhället, såsom rätten att starta företag, övningsköra samt blivit straffmyndig. Ändå ses man inte som ansvarsfull nog för att rösta. Flera länder i världen har äntligen börjat sänka rösträttsåldern. Undersökningar gjorda i södra Tyskland visar att 16-åriga väljare inte alls röstar på det som är populärt, utan har sin egen åsikt. I stället har de unga åldersgrupperna högre valdeltagande än genomsnittet. Sammanfattningsvis har sextonåringar både ambition och kunskap till att aktivt delta i valen. Sverige borde vara ett föregångsland i frågan. Inför rösträtt vid 16 års ålder! ", "article_category": "other"}
{"id": 4408, "headline": "Campus Albano måste få en fungerande kollektivtrafik", "summary": "Campus Albano har börjat byggas, men transportfrågan är inte löst. För universitetens, stadens och regionens utveckling är det av avgörande betydelse med väl fungerande spårbunden kollektivtrafik och förbindelser till det nya universitetsområdet.", "article": "I dagarna gick startskottet för byggandet av campus Albano – som ska bli ett av Europas största och mest framgångsrika sammanhängande universitetsområden. Samarbetet mellan Karolinska institutet, KTH och Stockholms universitet har ökat och genom sitt strategiska läge mellan universiteten är Albano en självklar plats för den utvecklingen. Albano blir arbets- och studieplats för 15.000 studenter och forskare, och 1 000 student- och forskarbostäder planeras. Genom Albano binds universiteten ihop med varandra och med staden, men för att detta ska fungera behövs väl fungerande kollektivtrafik och transportmöjligheter. Frågan är central för såväl universitetens som för stadens och regionens utveckling. Bristfälliga transportförbindelser leder till att lärares, forskares och studenters möjligheter till nya möten och samarbeten begränsas. I underlagen till den pågående Sverigeförhandlingen har Landstinget lämnat tre förslag för en förlängning av Roslagsbanan till innerstaden, som bygger på en tunnel från universitetet till T-centralen eller Odenplan. Vi ser positivt på förslagen då de skulle innebära goda förbindelser mellan Stockholms universitet, KTH och innerstaden. Samtidigt vill vi påtala konsekvenserna av att inget av förslagen ansluter till Albano. Den spårbundna kollektivtrafiken riskerar att allvarligt försämras då Albano helt förlorar kontakt med Roslagsbanan. Vi ser flera frågor som behöver utredas – en tunnelbanestation vid Albano, utveckling av persontrafik på Värtabanan, eller möjligheten med en nedgrävd Roslagsbana med en station i Albano. Parallellt måste givetvis befintliga kommunikationsmedel som buss- och T-baneförbindelser samt cykel- och gångförbindelser utvecklas. Det är avgörande att de styrande inom Stockholms stad och Stockholms landsting ser den strategiska betydelsen av effektiva transporter för en framgångsrik utveckling av universiteten och regionen. Som universitet har vi ett ansvar för att tydliggöra värdena i bra transportförbindelser till Albano. Karolinska institutet, KTH och Stockholms universitet har därför tillsammans med SSCO och Akademiska Hus tagit fram underlag kring stärkt fysiskt samband. I arbetet har det ingått resandeunderlag, aktuell planering kring infrastruktur för resande i området och en omvärldsanalys om internationell utveckling kring universitetsområden i storstadsregioner. Vi hoppas att detta ska fungera som underlag för fortsatt diskussion och planering av transportförbindelserna till Albano. Attraktiva och tillgängliga campusmiljöer där människor och idéer kan mötas behövs för att Sverige ska vara en ledande forsknings- och kunskapsnation. Framgångsrika universitet och städer i världen samarbetar aktivt för goda fysiska förbindelser. I detta avseende ligger Stockholm efter, och lösningar på både kort och lång sikt för Albano måste prioriteras!  Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet Peter Gudmundson, rektor Kungliga Tekniska Högskolan ", "article_category": "other"}
{"id": 4425, "headline": "”?Därför bygger vi ett hus för Nobelpriset”", "summary": "Mats Persson spekulerar på DN Debatt (5/12) om att Nobel Center ska byggas för att förstärka Nobelstiftelsens ekonomi. Det är fel. Nobel Center bygger vi för att informera om Nobelpriset och engagera kring vetenskap, humaniora och fredsarbete, skriver ordföranden och vd:n för Nobelstiftelsen.", "article": "Nu under Nobelveckan påminns vi om Nobelprisets kraft. Med Nobel Center kommer vi att i Alfred Nobels anda kunna bidra till ”mensklighetens största nytta” och ge ett bidrag till Stockholm och Sverige. Under de senaste 20 åren har vi inom Nobelsfären utvecklat en omfattande publik verksamhet. Den har till uppgift att sprida kunskap om Nobelpriset och Nobelpristagarnas liv och upptäckter för att engagera, inte minst barn och unga, kring vetenskap, humaniora och fredsarbete. Det är bakgrunden till Nobel Center. Nobelmuseet har vuxit ur sina lokaler. Besöksantalet till den utställningsverksamhet som bedrivs i Gamla stan har under de senaste åren ökat med mellan fem och tio procent per år. Vi har inga svårigheter att se hur vi ska kunna fylla Nobel Center med museibesökare. Vi planerar permanenta utställningar om Alfred Nobel, kring Nobelpriset och Nobelpristagarna men också ett flöde av tillfälliga vandringsutställningar. Nobelpristagare vittnar ofta om skolgångens betydelse för att stimulera nyfikenhet och lärande. Men skolan har problem i Sverige och på många andra håll i världen. Allt färre barn vill också ägna sig åt vetenskap. Det vill vi göra något åt. I Nobelmuseet bedrivs sedan flera år en uppskattad skolverksamhet men i dag måste vi säga nej till många skolklasser som vill komma av utrymmesskäl. I Nobel Center kommer vi att kunna ta emot alla skolbarn i Stockholm minst en gång per stadium och alla elever i landet en gång under sin skoltid. Här, på plats, kommer det att finnas möjlighet att utforska och experimentera. Via digitala redskap ska vi också vända oss utanför Sverige. Nobelpriset handlar om att idéer kan förändra världen, men idéer varken föds eller sprids i ett vakuum. Vi tror att Nobel Center kommer att göra Stockholm till norra Europas ledande mötesplats för vetenskap. I Nobel Center kommer Nobelpristagare och andra framstående forskare från hela världen att samlas både för inomvetenskapliga samtal och för att möta samhället i övrigt. Här kommer vi att ordna symposier och konferenser i Nobels namn. Det kommer att kunna bli en välbehövlig injektion både för forskningen och för samhället. Eftersom Nobelpriset spänner över ett brett fält från naturvetenskap till litteratur och fred kommer det inte att råda brist på ämnen att diskutera. Med ett Nobel Center på plats skulle vi nu ha haft möten om klimatfrågan och flyktingkrisen eller lyssnat på Malala om utbildningens betydelse. Vår satsning på en utökad skolverksamhet och på att nå ut med vetenskapliga upptäckter till en bredare allmänhet är några av anledningarna till att stiftelser och privatpersoner gett oss sitt stöd. En annan är övertygelsen om att centret kommer att ha stor betydelse för Sverige och svensk forskning. Nobel Center blir ett publikt hus, inte ett kontorshus, som Mats Persson antyder. Minst 80 procent av huset ska användas för utställningsverksamhet, aktiviteter för lärare och elever, vetenskapliga möten och program av olika slag. Föreläsningar och debatter om vår tids stora frågor ska stå på dagordningen. Vi skapar ett levande hus för besökare från Stockholm och hela världen. Det är därför Nobel Center måste ligga centralt. Att skapa en publik verksamhet har dessutom varit ett krav från Stockholms stad för att upplåta marken. Mats Persson berör i sin artikel den framtida Nobelprisceremonin. Den är i sammanhanget ingen avgörande fråga. Vi kommer att bygga en stor, vacker sal som kommer att behövas för aktiviteterna i huset. Den kommer också att kunna användas när Nobelpriset delas ut i framtiden, något vi gärna skulle se. Men det är naturligtvis en fråga för framtida generationer att avgöra. Mats Persson gör också gällande att Nobel Center kommer göra det svårt att bygga ut Nationalmuseum. Det är inte korrekt. Inplaceringen av Nobel Center på tomten på Blasieholmen är vald bland annat för att inte störa en eventuell utbyggnad av Nationalmuseum. Det finns dessutom stora möjligheter till synergieffekter mellan verksamheterna. Parken bakom Nationalmuseum, som i dag är outnyttjad, öppnas nu upp. Här kan konst och vetenskap mötas, något vi redan diskuterar med Nationalmuseum. Sammanfattningsvis: Tesen att Nobel Center ska byggas för att stärka Nobelstiftelsens ekonomi saknar all grund. Nobel Center kommer att bli ett publikt, öppet hus i hjärtat av Stockholm som sjuder av liv under veckans alla dagar. Samtidigt ska Nobel Center via digitala kanaler vara uppkopplat mot resten av världen. Med Nobel Center kommer Stockholm och Sverige att dra nytta av Nobelprisets kraft inte en eller två veckor om året, utan året om. Därför vill vi bygga ett Nobel Center. 18 april 2016 Debattartikel Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen: ”Nobel Centers motståndare bryr sig inte om sanningen” Repliker Lotta Edholm (L), oppositionsborgarråd och Björn Ljung (L), gruppledare i stadsbyggnadsnämnden: ”Bra idé, men byggnaden fungerar inte” Anna von Koch, arkitekt i Stockholm: ”Osakligt utmåla motståndarna som romantiska hippies” Olle Neckman, Stockholms sjögård: ”Kritiker är nästan alltid en brokig skara” Bo Lagerqvist, Karl-Gunnar Norén och Björn Tarras-Wahlberg: ”Heikensten vilseleder” Slutreplik från Lars Heikensten: ”Bäst för Stockholm på sikt” Tidigare artiklar på DN Debatt Mats Persson, ledamot i kommittén för Ekonomipriset: ”?Behöver Nobelstiftelsen nya huset på Blasieholmen?” Ordföranden och vd:n för Nobelstiftelsen: ”?Därför bygger vi ett hus för Nobelpriset” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4427, "headline": "Frank Sinatras födelsestad minns med kluvna känslor", "summary": "På lördag är det hundra år sedan ikonen Frank Sinatra föddes i Hoboken i New Jersey. Han dog 1998. DN Resor begav sig till födelsestaden för att leta spår efter den kände sångaren. Men trots att Sinatra är ortens berömde son var det inte lätt att hitta.", "article": "Hoboken, beläget direkt väster om New Yorks Manhattan på andra sidan Hudsonfloden, är ett litet samhälle inklämt mellan vatten och trafikleder. Namnet är en blandning av holländska och lenapeindianernas språk. Förr var det en arbetarstad befolkad av immigranter. I dag lockar den yngre och småbarnsfamiljer. Det är enkelt att pendla in till en arbetsplats på Manhattan, tio minuter bort med tunnelbanan. När jag traskar runt i de stillsamma, ganska orörda, småskaliga kvarteren under några dagar inser jag att Frank Sinatra faktiskt är ett kontroversiellt namn i sin egen hemstad. Jag letar upp Hobokens historiska museum där en fin Sinatrautställning tagits fram inför 100-årsjubileet. Det ideella museet, som inte har någon koppling till staden, leds av Bob Foster. – Sedan Frank lämnade stan för sin solokarriär återkom han egentligen aldrig. Många var upprörda över att han inte hjälpte sina forna sångarkamrater i Hoboken Four när de hade det besvärligt. En period förnekade han dessutom att han kom från Hoboken, säger Bob Foster, som tillägger: – Vår utställning är i första hand gjord för alla Franks fans i världen, inte för Hobokenborna. Vad som sårat dem mest är att Sinatra i en intervju på 80-talet kallade stan för ”en kloak”. – Det kan de aldrig förlåta honom för, säger Foster. Det känns som tydlig symbolik att fyravåningshuset i trä på Monroe Street där Frank föddes är borta. Tomten är obebyggd och används som parkeringsplats. En dammig skylt i trottoaren berättar att Francis Albert Sinatra föddes på den här adressen. 19-åriga Dolly Garavante med rötterna i nord-italienska Genua hade 1914 gift sig med 22-årige sicilianaren Martin Sinatra, en halvdan boxare. De nygifta flyttade in på 415 Monroe Street och året efter i december födde Dolly en son i lägenheten. 1927 lyckades Dolly skaffa familjen en större bostad på Park Avenue, utanför de italienska kvarteren. Och några år senare bytte familjen upp sig till 841 Garden Street, en fin adress i Hoboken med centralvärme och badrum. Nu väcktes också Franks musikintresse. Han beundrar stjärnan Bing Crosby och inspireras att själv börja sjunga. Han är ambitiös med sin sång, något han inte är med skolan och hoppar av high school efter en dryg månad, mitt under depression och massarbetslöshet. Han är chaufför i sin egen bil (en Chrysler som Dolly köpt åt honom) åt en trio från Hoboken som han mer eller mindre utpressar att låta honom sjunga, han är den ende som har bil. De kallar sig Hoboken Four, vinner en stor amatörtävling och är snart ute på turné. Men Frank tröttnar efter några månader och hoppar av. Han ser Billie Holiday sjunga på Manhattan och inser att han måste, som hon, ge texten betydelse, hur banal den än är. Och tack vare lektioner hos en sångpedagog lär han sig äntligen sjunga med djup i rösten. Nu vänder hans lycka. Unge orkesterledaren Harry James ger honom jobb som sångare, men snart lockas Frank att sjunga med mer kända Tommy Dorseys band. Sinatra med sitt breda leende och de blå ögonen blir den stora stjärnan och lämnar även Dorsey för en solokarriär som skulle vara i fem decennier. 1939 gifter han sig med Nancy Barbato och flyttar till Jersey City där deras första barn Nancy föds 1940. Några år senare flyttar familjen till Kalifornien. Hoboken är ett avslutat kapitel. Att hitta spår efter Sinatra i dagens Hoboken är inte lätt. Det bjuds inga guidade turer, inga informationsskyltar om händelser eller platser med Sinatraanknytning. Men det finns några få Sinat-raoaser, skapade av människor som byggt upp egna minnesplatser över den förlorade sonen. Italienska restaurangen Leo’s Grandevous på 300 Grand Street, startad på 30-talet, hyllar Sinatra med att bland annat ha vad som sägs vara världens största samling Sinatraskivor i en jukebox. Och väggar och barhyllor är fyllda med bilder av Frank. På matstället Piccolo’s (92 Clinton Street) spelas Sinatramusik dygnet om och det bakre rummet är sedan 60-talet heltapetserat med Frankbilder. Jack Spaccavento sköter ruljansen som hans föräldrar startade på 50-talet. – De var stora Sinatraälskare och jag blev det också. Det är trist att Frank inte uppskattas som han borde här i stan. Det handlar om avundsjuka. Men vad folk inte känner till är att många Hobokenbor var oförskämda mot Frank, men han försökte ändå hjälpa några av sina gamla vänner. – Jag vet att han var här i hemlighet ibland, på natten, och hälsade på släkt och vänner när han sjöng någonstans i New York-trakten. Jack Spaccavento fick aldrig träffa sin idol. Den enda jag lyckas hitta som hade den stora äran är Franks favoritbagare Dom Castellitto som gjort sitt italienska bröd i Hoboken i många decennier. Doms brödleveranser var under lång tid Sinatras enda länk till sin gamla hemstad. – Han ville ha brödet levererat hem var han än befann sig. En gång hade jag lyckan att få träffa honom, säger Dom och ler. Vad var det för bröd han ville ha? – Det var det här, säger Dom och håller upp ett runt, lite mörkt bröd. – Vi kallar det bondbröd. Vad var det Frank gillade så mycket? – Den speciella smaken. Jag har en över hundra år gammal tegelugn plus att vattnet i Hoboken är perfekt för bakning. Resa hit Många bolag har flighter till New York från Arlanda, Hobokens närmaste flygplats är Newark i New Jersey. Priserna varierar stort, direktflyg under 8.000 kronor är svårt att hitta. Norwegian har vissa direktflyg för lågt pris, annars är det minst ett byte som gäller om man vill komma ner i priser mellan 5.000 och 6.000 kronor. Om Hoboken: Är ett växande samhälle med drygt 50.000 invånare. För 15 år sedan var siffran under 40.000. Kallas i folkmun för ”the square mile”, alltså en plats som liknar en kvadrat med varje sida en engelsk mil lång, 1 609 meter. I verkligheten är den något större och mer lik en rektangel, men man kan om man vill promenera från ena hörnet till det andra på 30 minuter. Trafiken är lågintensiv på de flesta gator, undantaget nöjesgatan Washington Street. Att komma till Manhattan tar cirka tio minuter med tunnelbanan från Path Station i det sydöstra hörnet av Hoboken. Sinatra och Hoboken: Staden har varit ganska snål med offentliga hyllningar till Sinatra. Under hans livstid invigdes Frank Sinatra Drive längs Hudson River, men det var inte utan internt motstånd. Frank Sinatra Park, också den vid Hudsonfloden, är inte så mycket en park, mer en plats med en mindre ”amfiteater” för uppträdanden. Invigd året Sinatra dog, 1998. Bo: Det är svårt att hitta billigt boende i Hoboken om man inte väljer airbnb. Finns ett fåtal hotell, inget av dem i budgetklass. W Hoboken hotel, 225 River Street, dubbelrum från cirka 3.600 kronor. Sky City Apartments at Nova, 1414 Grand Street, lägenheter från 2.500 kronor. Sheraton Lincoln Harbor Hotel, 500 Harbor Boulevard, dubbelrum från 2.000 kronor. Äta: Anthony David’s 953 Bloomfield Street. En hypertrendig lyxbistro där det mesta på menyn har en norditaliensk prägel. Vänligt och mysigt. Prisexempel: Vild-svinsragu, 275 kronor. Elysian café 1001 Washington Street. En fransk bistro med omfattande meny där klassisk fransk cuisine serveras till rimliga priser. Prisexempel: Caesarsallad med kyckling, 120 kronor. Leo’s Grandevous 200 Grand Street. Ett måste för den som älskar Frank Sinatra, här står han i fokus 24/7, men maten och den ombonade miljön gör stället värt ett besök även för andra. Prisexempel: Chicken Sorrento, pastarätt med sauterad kyckling, 175 kronor. Amanda’s Restaurant 908 Washington Street. En lokal institution, nyligen renoverad i nyamerikansk stil. Elegant och lugnt matställe med hög klass på både serveringen och den diversifierade menyn. Prisexempel: Tryffeltagliolini, 200 kronor. Platser med Sinatra-anknytning 415 Monroe Street. Huset där Frank Sinatra föddes den 12 december 1915. St. Francis Church, 300 Jefferson Street. Frank döptes här den 2 april 1916. Leo’s Grandevous, 300 Grand Street. Restaurang som hyllar Sinatra med musik och bilder. Piccolo’s, 92 Lincoln Street. En Sinatraoas sedan 60-talet. Krögaren Jack Spaccavento spelar Sinatramusik alla timmar han har öppet. Union Club, 600 Hudson Street. En klubb där Frank hade ett av sina första längre engagemang som sångare 1935. 703 Park Avenue. Familjen flyttade hit 1927. 841 Garden Street. Familjens bostad efter Park Avenue. 909 Hudson Street. Frank köpte fastigheten åt sina föräldrar efter sitt stora genombrott som solosångare. Dom’s Bakery Grand, 506 Grand Street. Levererade italienskt bröd åt Frank Sinatra i flera decennier. Hoboken Historical Museum, 1301 Hudson Street. Visar en Sinatrautställning fram till den 3 juli 2016. Inträde 4 dollar, stängt måndagar. Är också tillsammans med staden Hoboken och Stevens Tekniska Institut sponsor för en hyllningsfest på Sinatras 100-årsdag. Tre Sinatra-skivor ”In the wee small hours” (1955) Sinatras första fullängdare där han utnyttjar det nya vinylskiveformatet för den första av flera temaskivor. Här är han melankolisk och levererar några hjärteknipande ballader, troligen påverkad av sin nyliga separation från Ava Gardner. ”Songs for swingin’ lovers!” (1956) Ett år senare har han repat mod och på sin tionde skiva, återigen ett samarbete med Nelson Riddle, låter han mer optimistisk. Rankad som en av de 500 bästa skivor som gjorts av musiktidningen Rolling Stone. ”Sinatra at the Sands” (1966) “Ol, blue eyes” har hunnit bli 50 här, en fullblodsentertainer som underhåller och sjunger för publiken på hotellet i Las Vegas som han var delägare i. Till sin hjälp har han Count Basies orkester och Quincy Jones som stod för arrangemangen. ", "article_category": "other"}
{"id": 4429, "headline": "”Alltför många bär på djup misstro mot statsmakten”", "summary": "Konspirationer. ?Misstron mot den parlamentariska demokratin är påtaglig och konspirationsteorier har fått fotfäste. Vi måste främja kritiskt tänkande och källkritik för att den unga generationen inte ska fostras in i ett konspirationistiskt tänkande, skriver Daniel Poohl, Expo, och Ulrik Simonsson, Ungdomsbarometern.", "article": "Misstron mot den parlamentariska demokratin är påtaglig samtidigt som konspirationsteorier fått fotfäste både bland unga och vuxna. Det visar en ny undersökning genomförd av Ungdomsbarometern. Sett ur samtidens politiska och sociala oro så utgör detta farliga tendenser som måste mötas med källkritik och förebyggande insatser för att stärka demokratin. Misslyckas vi riskerar den unga generationen att fostras in i ett konspirationistiskt tänkande, ofta med inslag av främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi. Expo har i 20 års tid granskat högerextrema och andra rasistiska miljöer och tankeströmningar i Sverige. Verksamheten bygger på att synliggöra och förklara hur hat och fördomar sprids och organiseras. Av erfarenhet vet vi att de mest utbredda konspirationsteorierna hämtar näring från vad som kan kallas den konspirationistiska miljön. Konspirationismen som idéströmning erbjuder en alternativ berättelse där den globala politiska arenan anses regisserad av dolda makteliter – inte sällan judiska sådana. Enligt klassiskt populistisk logik ställs här ett lurat folk mot eliten. Som sammanhållet tankegods innebär konspirationismen en alternativ berättelse om världen. Konspirationismens logik är ett effektivt vapen för den som vill misstänkliggöra minoriteter eller misskreditera en politisk motståndare. I sin mest aggressiva form har den legat till grund för terrordåd. Ungdomsbarometern har sedan 1991 kartlagt svenska ungdomar och unga vuxnas attityder, värderingar och intressen. Varje höst genomförs en årlig studie – den största i sitt slag – som bygger på både dagsaktuella ämnen och återkommande frågeställningar om generationstrender. Ungdomsbarometerns allra senaste undersökning innehåller slående insikter om ungas och vuxnas syn på samhällsutvecklingen och samtiden. Hos den unga generationen är synen på samhällets framtid påtagligt pessimistisk (medan den egna framtiden antas bli ljus). Den genomgående upplevelsen är att vi står inför mycket stora utmaningar. Endast fyra av tio ungdomar (15 till 24 år) anser att samhällets framtid ser ljus eller ganska ljus ut, och 51 procent anser att våra politiker saknar förmågan att lösa problemen i Sverige. Resultaten rörande unga är intressanta i sig, men det verkligt tankeväckande uppstår när ungdomarnas svar jämförs med de vuxna mellan 25 till 49. Totalt menar 46 procent av unga och hela 54 procent av vuxna mellan 25 och 49 att politiker sällan berättar de verkliga motiven bakom de beslut som fattas. Samtidigt har 64 respektive 62 procent av unga och vuxna uppfattningen att viktiga världshändelser inträffar utan att allmänheten informeras. Totalt 21 procent i båda grupperna säger sig inte veta säkert nog för att svara på frågan, eller saknar helt uppfattning. På frågan om världen styrs av hemliga sällskap som Illuminati, Frimurarorden med flera, svarar 8 procent av unga och 11 procent av de vuxna att så är fallet. Endast 61 respektive 59 procent tar avstånd från ett sådant antagande. Hela 30 procent i båda grupperna tycker inte att de kan ta ställning till frågan.   Stödet för konspirationsteorier är starkast bland de som anger att de skulle rösta på SD, vilket främst gäller äldre SD-sympatisörer. Listan kan göras lång över konspiratoriska antaganden som i markant högre utsträckning görs av vuxna 25-49 åringar som sympatiserar med SD än personer som sympatiserar med andra partier. Gruppen SD-sympatisörer menar i högre utsträckning att världen styrs av hemliga sällskap (17 procent bland sympatisörer till Sverigedemokraterna jämfört med 7 procent bland övriga). För unga SD-sympatisörer är motsvarande siffra 16 procent jämfört med 8 bland övriga partisympatisörer. Vidare menar samma grupp i högre utsträckning att politiker i Sverige sällan berättar om de verkliga motiven bakom beslut (78 respektive 44 procent). För unga SD-sympatisörer är siffran 66 procent jämfört med 42 bland övriga. Gruppen menar även att statliga myndigheter övervakar alla medborgare i Sverige (42 respektive 22 procent). För unga SD-sympatisörer är siffran 28 procent jämfört med 18 bland sympatisörer till andra partier. Viktigare än att påtala och fördjupa sig i skillnaden i SD-sympatier bland unga och vuxna är att förstå sambandet mellan högerpopulism och konspirationism. Gemensamt är en populistisk ådra i kombination med en undergångsretorik och en djup misstro mot samhällets institutioner. Båda präglas ofta av en syndabocksretorik. Även om det också går att se visst stöd för konspirationsteorier bland andra ideologiska sfärer. Det gör problemet större och allvarligare än att många tror på mer eller mindre klassiska konspirationsteorier, som att månlandningen aldrig ägt rum eller att USA låg bakom 11 september-attentaten. Alltför många bär på en avancerad och djup misstro gentemot statsmakterna. Vad som borde genomskådas som nonsens sprids dagligen som nyheter i flöden på sociala medier, ibland i kalkylerat syfte att sprida hat, splittring och rädsla. Det moderna medielandskapet innebär en närmast ohanterlig mängd information som fragmenterat bombarderar alla som kommer i kontakt med det. Källkritik är både svårare och viktigare än någonsin. Samtidigt visar ovanstående siffror på att unga hyser en större skepsis till konspirationsteorier än vuxna. Den “18-årsundersökning” som nyligen publicerades av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) klargör att sex av tio unga menar sig kunna genomskåda falsk information. Studien från Ungdomsbarometern pekar dessutom på att unga som är konspiratoriskt lagda mer sällan är negativt inställda till invandring jämfört med vuxna. De insatser samhället sätter in för att stävja tendenserna kan därför inte bara fokusera på unga utan även på de grupper där problemet är mer påtagligt. Det som behövs är gemensamma åtgärder i syfte att främja klassiskt akademiska ideal som kritiskt tänkande och källkritik. Trots allt detta finns skäl till optimism. Ungas intresse för politik och samhällsfrågor ökar, benägenheten att engagera och organisera sig för förändring likaså. Och det finns – ungdomar emellan – starka ideal om att ta utbildning på allvar. Allt detta i motsats till vad många ofta tycks tro. Utmaningen vi står inför är att förmå unga att kanalisera dessa tendenser till stöd för tillit, kunskapsideal, sammanhållning och demokrati. 7 december 2015 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4438, "headline": "”Behåll anmälningsplikten för självmord i vården”", "summary": "Övergrepp i vården. Om vi menar allvar med nollvisionen är det orimligt att slopa anmälningsplikten vid självmord och självmordsförsök inom vården. Det förekommer övergrepp i vården och det förekommer att missförhållanden mörkas. Jag vet, jag är en av dem som drabbats. Det skriver Anneli Wester, före detta patient inom psykiatrin.", "article": "I nya föreskrifter som föreslagits av Socialstyrelsens slopas anmälningsskyldigheten vid självmord och självmordsförsök i vården. Anmälan ska istället göras om det finns misstanke om att ett självmord eller självmordsförsök beror på att vården brustit. Bedömningen ska göras av vården själv. Föreskriften om anmälningsskyldighet infördes 2006. Ska vi på ett seriöst sätt arbeta mot en nollvision för självmord så behöver vi ha anmälningsskyldigheten kvar. Eftersom det förekommer att vården mörkar missförhållanden är vården inte redo för ansvaret att själva stå för bedömningen om de brustit. Nej, allt var inte bara övergrepp och elände under mina år i vården. Men det var mycket. Och det behövs ett samtal om detta. Patienter som säger ifrån om övergrepp sägs ofta vara störda. Deras berättelser om missförhållanden och oegentligheter anses vara ett symtom på deras sjukdom. Det formuleras som att det ligger i sjukdomens art att vara missnöjd. Förstår man inte det som patient beror det i sin tur på bristande sjukdomsinsikt. Ju mer man insisterar på att det som har hänt har hänt desto mer störd anses man vara. Utgångspunkten i svenska domstolar är att en person som är eller har varit patient inom psykiatrin inte anses trovärdig. Om ord står mot ord får personalens ord företräde. Läkare och annan vårdpersonal har dessutom trumfkortet att de också får tolka det patienten säger och gör närmast fritt. Dessa tolkningar skrivs också in i journalerna. Vid en prövning utgås ifrån att det som står i journalerna är korrekt. Så det är i många avseenden fritt fram att förgripa sig på patienter inom psykiatrin. Man är som patient eller före detta patient närmast rättslös. Hamnar man i fel karuseller i psykiatrin så kan det gå hur illa som helst. Det var i en sådan karusell jag hamnade. Många tar livet av sig. Det var nära att jag också gjorde det. Jag hängde mig, men hittades i sista stund. Medvetslös och blå. Skars ner med en kökskniv. Det här är läkarens rapport om hängningen i journalen: ”Enligt rapport från nattöversköterskan har pat igår kväll i samband med byte mellan dag- och nattpersonal smitit in på toaletten och lagt en snara av ett sönderrivet lakan om halsen, knutit upp sig i något rör. Uppmärksammades av någon personal och togs genast ner och tycks inte ha kommit till någon skada. I samband med detta förhöjd övervakning.” Om det som hänt dagen innan står det följande i daganteckningarna. ”River loss en stor hårtuss, kryper under sängen och gör en massa småhyss” samt ”slog till personal oprovocerat i ansiktet handgemäng uppstod, då rev pat sönder personals tröja. Kl 21.00. Lugnade därefter ner sig” samt en anteckning om den försvunna tandborsten. Allt vårdpersonalen skrivit under hela den dagen jag hängde mig är ”När nattpersonalen tar över upptäcker vi pat hängandes i duschen. Har hängt sig i rivna lakan. Plockas ner. Nattöversköterskan kontaktas. Pat är lite medtagen. Ingen annan åtgärd behövs än vila. Sovit u.a. [utan anmärkning].” I epikrisen, det vill säga sammanfattningen över den vård som varit när jag lämnade kliniken har de skrivit ”hon gjorde ett suicidförsök som betraktades som inte så allvarligt, utan mer ett tecken på uppmärksamhet”. Någon mer anteckning finns inte. Någon utredning finns inte. Här är min version om vad som hände. Platsen är rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Jag hade inte begått något brott utan de sålde specialistvård till andra landsting för unga tjejer med självskadebeteende som sedan vårdades tillsammans med de dömda patienterna. Jag var en självskadande patient. När jag kom dit placerades jag i ett observationsrum, dörren var inte låst men jag fick stränga instruktioner om att inte gå ut. De tog ifrån mig mina tillhörigheter. De satte ut medicinerna tvärt, jag hade stått på tung psykofarmaka i sex år. De satte även ut medicin som kompenserar för den hormonproduktion som utslagna inre organ inte längre producerade. Det blev kaos i hela mitt system och jag fick abstinens. De sa till mig att jag inte visste vart jag hade kommit, att jag skulle bli kvar i väldigt många år, att andra utanför sjukhuset önskade sådana som mig död och att jag skulle vara tacksam mot personalen som var där för att hjälpa mig och påtalade upprepade gånger hur sjuk jag var. Jag reagerade, rev mitt hår och kastade iväg matbrickan. Kommentarerna fortsatte. Jag blev rädd, kröp in under sängen och fastnade med tröjan och kom inte loss. När jag bad skötaren om hjälp sänkte hon ner sängen så jag klämdes och revbenen knakade. Först när det blev kritiskt av att jag inte kunde andas pumpades sängen upp. Till slut kom jag loss. Kommentarerna fortsatte och jag kunde inte hantera det, varvid jag kastade en filt på en av personalen. Reaktionen blev att jag hölls fast av en personal och en annan personal slog mig bland annat med knytnävsslag i ansiktet. På kvällen svalde jag min tandborste, vad som helst för att få komma därifrån, de letade efter den men hittade den inte och agerade inte på det inträffade mer än tala om hur störd jag var. Nästa dag flyttades jag över i ett isoleringsrum där det endast fanns en säng fastskruvad i golvet med ett spännbälte i samt ett lakan och två filtar. Ingen kudde, ville jag ha kudde fick jag använda ena filten vilket jag gjorde. Jag tvingades klä av mig naken och sedan ta på mig en sjukhusklänning, mamelucker och strumpor. Jag minns att jag frös. De tog ifrån mig mina glasögon så att jag inte längre kunde se personalens ansiktsuttryck. Jag fick inte använda hårborste med motiveringen att ”det här är ingen jävla catwalk”. Jag fick endast vistas på rummet med undantag för att två gånger under dagen gå till ett rökrum för att röka. Dörren till mitt rum var stängd men inte låst men jag fick inte öppna den utan var tvungen att ringa på ett klocka och invänta personal. Jag fick inte kontakta advokat eller tillsynsmyndigheter och jag fick inte skriva brev. Jag fick ringa ett kort samtal på kvällen under förutsättning att jag skötte samtalet snyggt. Det samtalet ringde jag hem till min far och tog farväl. Därefter gick jag in på mitt rum igen och rev mitt lakan i remsor och gömde under klänningen. När det var dags för personalbyte på kvällen bad jag personalen att låsa upp toaletten. Den var inne på mitt rum men alltid låst. Dörren låstes upp och jag lämnades. Jag klättrade upp på handfatet, knöt fast lakanet runt ett rör eller något, runt halsen och hoppade. Jag minns att tåspetsarna nuddade i golvet, sen försvann allt. Jag vaknade av att någon drog något vasst under min fot. Jag låg på en brits på mitt rum och lyftes över i sängen. Nacken var skadad och snedställd och jag hade begränsad kraft i benen och kunde inte röra armarna. Någon sa att jag var okej och sedan lämnades jag ensam. Någon läkare tillkallades inte utan jag blev liggandes utan att kunna röra mig. De tittade till mig ibland genom en lucka i dörren då de samtidigt tände lysrören i taket. Någon gång öppnade de dörren och tittade till mig. Jag förmådde inte längre att vara i känslorna och tankarna, jag var inte ens chockad, allt blockerades. Till slut somnade jag. Nästa dag hade jag fått tillbaka tillräcklig kraft i benen för att kunna gå. Armarna var fortfarande svaga. Nacken var kraftigt snedställd. Personalen försökte intala mig att det inte hade hänt. Strax kom överläkaren och han försökte också intala mig att det inte hade hänt. Dagen efter fick jag föras i ambulans för akutoperation av den svalda tandborsten. Det här var 1995 och mitt enda självmordsförsök under de sju år jag var i vårdskarusellen. Jag har i dag en juristexamen och är verbal men det har ändå tagit mig 20 år att klara av att berätta. En av de försvårande orsakerna är det ständiga ifrågasättandet om min trovärdighet så snart jag påpekar missförhållanden – detta anses vara en del av min problematik. Jag får dras med stämpeln trots att det snart är 20 år sedan jag lämnade psykiatrin. Eftersom vården mörkar sina misstag och patienten skuldbeläggs önskar jag att det hade funnits en oberoende myndighet som kunde kopplats in. Jag ställer mig frågande till hur borttagandet av anmälningsskyldigheten motiveras. Vården är inte mogen för ansvaret. 6 december 2015 Debattartikel Anneli Wester, före detta patient inom psykiatrin: ”Behåll anmälningsplikten för självmord i vården” Repliker Överläkare Herman Holm: ”Ersätt Lex Maria-anmälan med analys av alla självmordsfall” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4444, "headline": "”?Behöver Nobelstiftelsen nya huset på Blasieholmen?”", "summary": "Förtäckt stöd? Det verkar inte rimligt att Nobelstiftelsen skulle ha nytta av ett så stort hus som det planerade Nobelcenter. Skälet till bygget måste vara ett annat. Kanske är tanken att huset så småningom ska säljas för att stötta stiftelsens sviktande ekonomi, skriver Mats Persson, ledamot i kommittén för Ekonomipriset.", "article": "Debatten om Nobelstiftelsens nya mastodontbygge på Blasieholmen har hittills bara handlat om att huset är stort och fult och inte passar in i stadsbilden. Men ingen har ifrågasatt att Stiftelsen verkligen behöver huset. Varför är Nobelstiftelsen så angelägen att bygga det? Sedan 1920-talet huserar Stiftelsen i en byggnad på Sturegatan, med vacker utsikt över Humlegården. I huset finns även dotterbolaget Nobel Media, och totalt arbetar omkring 30 personer i huset. Detta hus har en yta på omkring 2.000 kvadratmeter – men den siffran speglar inte helt kontorsytan, eftersom en del av huset används till bostäder åt personer som står Nobelstiftelsen nära. Det nya hus som planeras på Blasieholmen ska ha omkring 20.000 kvadratmeters yta. Då uppstår frågan: varför måste Nobelstiftelsen, inklusive dotterföretaget Nobel Media, plötsligt ha tio gånger så stor kontorsyta som tidigare? Man tänker väl inte tiodubbla den administrativa personalen? Och det Nobelmuseum som i dag är inrymt i Börshuset, bekvämt beläget vid de stora turiststråken i Gamla stan, kan knappast fylla mer än en bråkdel av det nya huset. Eller tänker man flytta själva ceremonin för prisutdelningen, från Stockholms konserthus till en egen lokal i ett nybyggt hus? Det verkar inte troligt, eftersom det är svårt att tänka sig en vackrare och mer representativ lokal – med bättre akustik – än arkitekten Ivar Tengboms klassicistiska mästerverk från 1926. Inte heller verkar det troligt att man tänker flytta den festliga nobelbanketten från Blå hallen i Stockholms Stadshus till en tråkigare lokal i det nybyggda huset på Blasieholmen. Nej, skälet till att man är angelägen att bygga det nya huset måste vara ett helt annat. Under de senaste decennierna har Nobelstiftelsen inte varit särskilt framgångsrik med sina kapitalplaceringar. Därför har den fond som Alfred Nobel lämnade efter sig, och vars avkastning ska täcka administration, fester och själva Nobelprisen, trendmässigt krympt under flera år. Detta trista faktum är orsaken till att man nu försökt pressa kostnaderna på olika sätt, och 2012 tvingades man dessutom sänka själva prissumman från 10 till 8 miljoner kronor. Men det anses tydligen inte räcka. Antingen måste man få upp kapitalavkastningen kraftigt, eller också måste man komma på ett sätt att fylla på Stiftelsens kapital utifrån. Och nu erbjuder sig alltså Wallenbergstiftelserna, tillsammans med ägaren till Hennes & Mauritz, Stefan Persson, att skänka ett jättelikt kontorshus till Stiftelsen. Dessutom ska Stockholms stad bidra med en gratis tomt. Nobelstiftelsen behöver naturligtvis inte det stora kontorshuset i sig – det gamla kontorshuset på Sturegatan räcker gott för personalen – men vem skulle tacka nej till en sådan gåva? Ett kontorshus av den storleksordningen, och med det läget, har ett marknadsvärde på över en miljard kronor – kanske till och med en och en halv miljard. Det gör att Nobelstiftelsen kan börja hyra ut kontorslokaler i stor skala och etablera sig som ett fastighetsbolag bland de andra bolagen som är specialiserade på Stockholms innerstad: Hufvudstaden AB, Diligentia, Stena Fastigheter med flera. Hyresintäkterna från ett sådant kontorshus kan beräknas till kanske 70 miljoner kronor per år – vilket blir en välkommen påfyllnad i Nobelstiftelsens kassa. Exakt hur lönsamt det blir beror också på vad man väljer att göra med det gamla huset på Sturegatan. Kanske sitter man kvar där, och hyr ut det nya huset helt och hållet. Eller också flyttar man in i ett våningsplan på det nya huset och hyr ut resten, samtidigt som man då kan sälja det gamla huset för uppemot 100 miljoner kronor. I bägge fallen blir det en bra affär. Nobelstiftelsen som ett kommersiellt fastighetsbolag – skall det vara räddningen för Stiftelsens ekonomi? Ja, kanske. Om nu Wallenbergstiftelserna och Stefan Persson inte kan bidra med reda pengar, utan måste ge sitt bidrag i form av ett stort hus med kommersiella kontors- och konferenslokaler, så må det kanske vara hänt. Synd bara att inte Nobelstiftelsen kan få ett sådant hus på en mindre känslig plats än Blasieholmen. Dessutom finns det ett ekonomiskt problem med en sådan gåva. Fastighetsförvaltning är en verksamhet med kraftiga stordriftsfördelar, och frågan är om Nobelstiftelsen, med en enda fastighet av detta slag, kan förvalta huset på ett effektivt sätt. Man ska förhandla med hyresgäster, man ska sköta byggnadens el- och vatteninstallationer rent fysiskt, och det uppstår alltid en rad tekniska och juridiska frågor som har att göra med kommersiella kontors- och konferenslokaler. Därför kommer Nobelstiftelsen troligen om några år att finna, att ett större fastighetsbolag borde ta över huset – kanske Hufvudstaden AB, eller Diligentia, eller Stena Fastigheter AB. I så fall skulle man kunna sälja det och i ett slag få loss en miljard kronor i reda pengar – eller en och en halv miljard. Det kanske var tanken redan från början. Ett parallellt fall utgörs av flygbolaget SAS huvudkontor i Frösundavik. Det huset, som är mer än dubbelt så stort som Nobelstiftelsens tilltänkta hus på Blasieholmen, stod färdigt 1987. Naturligtvis skulle inget kommersiellt fastighetsbolag ha fått tillstånd att bygga ett sådant kontorshus mitt i ett känsligt naturområde alldeles intill Brunnsviken. Men SAS är ett prestigebolag i svensk politik och fick därför det eftertraktade tillståndet. Efter några år insåg man dock att det vore bättre om huset ägdes av ett professionellt fastighetsbolag. Man sålde därför huset 2003 till det brittisk-ägda RBS Nordisk Renting och flyttade därifrån. Efter några år sålde Nordisk Renting huset vidare till det norska fastighetsbolaget RLP Eiendom. SAS har numera flyttat tillbaka och hyr en mindre del av huset av RLP Eiendom – till full belåtenhet för bägge parter, sägs det. Detta exempel visar att mark som aldrig skulle få bebyggas av kommersiella fastighetsbolag ändå kan bebyggas, och förvärvas av kommersiella fastighetsbolag – förutsatt att någon organisation med hög prestige först fungerar som ”murbräcka” i den kommunala beslutsprocessen. SAS hade uppenbarligen en sådan prestige i fallet med Frösundavik. Och nu är det alltså Nobelstiftelsen som ska agera murbräcka, på en tomt som egentligen borde användas till Nationalmuseums framtida expansion. Det är trist. Jag tror säkert att Nobelstiftelsen behöver en miljard kronor extra – precis som SAS på sin tid behövde en miljard. Synd bara att unika natur- och kulturvärden ska gå till spillo i den processen. Kan inte Wallenbergstiftelserna och Stefan Persson hitta på ett mindre krångligt, och mindre skadligt, sätt att stödja Stiftelsen? 18 april 2016 Debattartikel Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen: ”Nobel Centers motståndare bryr sig inte om sanningen” Repliker Lotta Edholm (L), oppositionsborgarråd och Björn Ljung (L), gruppledare i stadsbyggnadsnämnden: ”Bra idé, men byggnaden fungerar inte” Anna von Koch, arkitekt i Stockholm: ”Osakligt utmåla motståndarna som romantiska hippies” Olle Neckman, Stockholms sjögård: ”Kritiker är nästan alltid en brokig skara” Bo Lagerqvist, Karl-Gunnar Norén och Björn Tarras-Wahlberg: ”Heikensten vilseleder” Slutreplik från Lars Heikensten: ”Bäst för Stockholm på sikt” Tidigare artiklar på DN Debatt Mats Persson, ledamot i kommittén för Ekonomipriset: ”?Behöver Nobelstiftelsen nya huset på Blasieholmen?” Ordföranden och vd:n för Nobelstiftelsen: ”?Därför bygger vi ett hus för Nobelpriset” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4449, "headline": "”?Regeringens förslag är utbildningssnobberi”", "summary": "Regeringen vill införa en livslång rätt till kommunal vuxenutbildning. Men förslaget gäller inte alla. Att införa en rätt till vidareutbildning enbart för de som vill gå vidare till akademiska studier är inget annat än ett utvecklat utbildningssnobberi, skriver företrädare för Saco.", "article": "Gymnasie- och utbildningsminister Aida Hadzialics förslag om att införa en livslång rätt för alla till kommunal vuxenutbildning, komvux, låter för bra för att vara sant. Och det visar sig vid en vidare läsning även vara det. Rätten till komvux gäller fortfarande bara de som inte har en fullföljd gymnasieutbildning eller som har valt ett program som inte kvalificerar för de högskolestudier som individen önskar bedriva. De som istället har en fullföljd gymnasieutbildning men som av någon anledning önskar omskola sig till snickare, undersköterska, barnskötare eller något annat yrke som en yrkesinriktad gymnasieutbildning leder till har fortfarande ingen rätt till komvux. Sedan gymnasiereformen 2011 ger inte de yrkesförberedande programmen automatiskt grundläggande behörighet till högskolan. Många elever vittnar också om att de valt bort yrkesförberedande program för att de inte ger högskolebehörighet. Faktum är dock att de elever som påbörjat ett yrkesförberedande program sedan gymnasiereformen redan i dag har en rätt att läsa in behörigheten på komvux om de så önskar. Nu vidgar alltså regeringen den rättigheten till att gälla alla som inte har grundläggande behörighet till högskolan och yrkeshögskolan. Individer som behöver någon särskild behörighet för att läsa på högskolan får också en rätt att läsa in detta på komvux. Rättigheten innebär att individerna har förtur till sådana studier inom kommunen. Om kommunen inte tillhandahåller de kurser som behövs så ska de betala för att individen kan läsa dem i en annan kommun. Förslaget är otillräckligt. Många ungdomar som inte har en klar och tydlig framtidsplan väljer idag studieförberedande program för att hålla alla dörrar öppna och garantera en behörighet att läsa på högskolan. Det betyder dock inte att alla de eleverna går vidare till högskolan. De individerna som inte läser vidare ställs istället inför stora svårigheter på arbetsmarknaden eftersom deras gymnasieprogram har utbildat för vidare studier, inte till jobb. Samtidigt har vi i dag en lång rad praktiska yrken där det råder brist på arbetskraft, som vvs-montörer, undersköterskor och bilmekaniker, yrkesvägar som är och förblir stängda för personer som läst samhälls- och naturvetenskapsprogrammen på gymnasiet eftersom regeringen inte anser att de ska ha rätt att läsa in en sådan utbildning på komvux Individen har möjlighet att göra det om kommunen tillhandahåller utbildningen och det inte är för många som söker. Men om kommunen inte tillhandahåller den finns ingen skyldighet att ersätta någon grannkommun så att eleven kan läsa där istället. Och om utbildningen finns i kommunen kommer individen med en examen från samhällsprogrammet att hamna längst bak i kön eftersom individen inte bedöms ha vare sig låg utbildning eller svag ställning på arbetsmarknaden. Att införa en rätt att kompensera ett val som man senare ångrar enbart för de som vill gå vidare till akademiska studier är inget annat än ett utvecklat utbildningssnobberi. Arbetsgivarna skriker efter yrkesutbildad arbetskraft och regeringen utger sig för att vara bekymrad över det låga söktrycket till de yrkesförberedande programmen. Det är kontraproduktivt att inte öppna rätten åt båda hållen. 4 december 2015 Debattartikel Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapslyftsminister (S): ”Inför livslång rätt för alla till kommunal vuxenutbildning” Repliker Camilla Waltersson Grönvall (M): ”?Regeringens förslag för omställning räcker inte” Robert Boije & Sofia Sandgren Massih, Saco: ”?Regeringens förslag är utbildningssnobberi” Slutreplik från Aida Hadzialic: ”Vi vill stärka yrkesprogrammens kvalitet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4450, "headline": "Förenklad debatt om julkalender", "summary": "Ändamålen helgar inte medlen. Den främsta bristen hos årets julkalender är kanske inte att den förmedlar svensk historia utan sättet den gör det på. Varför ska föräldrar klä skott för ett tv-programs otillräcklighet?", "article": "Ofta slås jag av den polarisering som träder i kraft när saker ska offentligt debatteras. Är man inte för så är man emot. Ida Andersson har valt att ställa sig på den ena sidan, hon gillar julkalendern. De föräldrar som inte gillar kalendern medverkar till dåliga skolresultat och en allmän kunskapsbrist i samhället, menar hon. Naturligtvis är det inte så enkelt. Julkalendern behöver inte vara bra eller dålig för att den behandlar svensk historia. Det kanske är så att sättet den är gjord på har med saken att göra. Om en vuxen person tycker att serien är av dålig kvalitet, ska då denna ljuga för sitt barn och påstå motsatsen, i bildningens namn? Hur kan man ställa föräldrar till ansvars för ett tv-programs otillräcklighet eller för den delen skolans otillräcklighet att på ett intressant och givande sätt förmedla kunskaper om historia? De program jag sett av julkalendern har en hel del brister: stilar och format blandas hursomhelst, genusschabloner frodas och valet av historiska fakta kan diskuteras. Historia är kul! skriker programmet och låter pappan göra bort sig eller dratta på ändan. Vad nu det har med saken att göra. Det ambitiösa ändamålet helgar inte medlen denna gång. Svar till Joachim Bergenstråhle: ”Irritationen riktas mot programmets tydliga betoning på lärande” ", "article_category": "other"}
{"id": 4455, "headline": "Universiteten tappar svenskan", "summary": "Engelskan riskerar att ta över som vetenskapligt språk på universitet och högskolor i Sverige. För att den inte ska tränga ut svenskan behövs det tvingande regler, menar språkprofessorn Olle Josephson.", "article": "Risken när man utbildar studenter på engelska är att de så småningom inte längre kan uttrycka sig på svenska i sitt vetenskapliga ämne. Debatten om detta började pyra någon gång i början av nittiotalet mellan ett fåtal språkvetare som var engagerade i språkpolitiska frågor. Svenskan hade fortfarande en självklar position i det svenska samhället. Men det kom allt fler varningssignaler om att engelskan höll på att ta över på vissa områden, till exempel vid högskolor och universitet. Språkprofessorn och pionjären Kenneth Hyltenstam höll i mitten av nittiotalet ett föredrag som handlade om ”svenskan som minoritetsspråk”. I publiken satt Olle Josephson som i dag är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. – På den tiden hände det att man kallade oss för stollar. Man kunde helt enkelt inte se hur engelska skulle kunna hota svenskans ställning, säger han. Internationalisering sågs som något bra. Engelskan var nödvändig för att Sverige skulle kunna tillhöra toppskiktet, löd ett av argumenten. 2009 fick Sverige en ny språklag som slog fast att svenskan skulle vara Sveriges officiella språk. Men på regeringskansliet fortsatte man att ha e-postadresserna på engelska. De kunde avslutas med ”education.ministry.se” och liknande. Olle Josephson var en av dem som JO-anmälde regeringen för att den vägrade införa svenska e-postadresser. Det tog tre år innan de byttes. – Att regeringen kunde bryta mot sin egen lag i tre år, ända fram till 2012, säger något om hur fint de ledande samhällsskikten tyckte att det var med engelska. Attityden finns fortfarande kvar även om den inte är lika utbredd, menar Olle Josephson. Han berättar att ungefär 95 procent av alla doktorsavhandlingar i Sverige är skrivna på engelska, och att de är ännu fler inom områdena naturvetenskap och medicin. – Som skriftspråk i den akademiska världen dominerar engelskan fullständigt. Det ser i stort sett likadant ut i alla europeiska länder. Doktorander och forskare måste i  första hand skriva för de internationella vetenskapssamfunden. – Det är en ofrånkomlig utveckling som vi inte kommer undan. Men det finns stora risker, varnar Olle Josephson. Han menar att svenska forskare riskerar att få allt större problem när de ska skriva till exempel läroböcker för högre utbildning på svenska. Snart görs det kanske bara av särskilda informatörer eller vetenskapsjournalister. – Resultatet kan bli bra. Men det är ändå olyckligt. Till slut finns inte svenskan kvar som vetenskapligt språk. Det utvecklas inte svenska termer och textmönster. Avståndet mellan den vetenskapliga världen och resten av det svenska samhället växer, banden blir svagare. – Inom humaniora finns det massor av forskning, till exempel till exempel om barns flerspråkighet, som man kan läsa om i vetenskapliga tidskrifter. Men fler skulle ha stor nytta av att ta del av den senaste forskningen. Att forskare måste skriva på engelska för att kunna publicera sig i  internationella tidskrifter är inget konstigt eftersom det ger de meriter som behövs för att de ska få anslag och möjlighet att fortsätta. Men det finns pedagogiska svårigheter när engelska tar stor plats i  undervisningen på universitet. Olle Josephson berättar om en studie där man följt två grupper med studenter. Den ena fick fysikundervisning på svenska och den andra på engelska. Studenterna sa själva att det skulle gå bra och att de skulle förstå lika bra på engelska. Men deras resultat visade något annat. Undervisningen på engelska blev av ett annat slag än undervisningen på svenska. På de engelska lektionerna var det mer frågor av typen: ”vad betyder det där?” och ”kan du förklara vad som menas?”. På de svenska lektionerna kunde man notera en högre komplexitet med frågor av typen: ”det står så där på sidan fem och så där på sidan tjugofem, det verkar inte gå ihop, hur kan man förklara det?”. Det går att organisera lektionerna så att studenterna klarar sig bättre. Men då måste de läggas upp på ett särskilt sätt, menar han. Det krävs en tydligare struktur på föreläsningarna. Alla behöver få tydligare uppgifter och veta precis vad de ska läsa på före klassen. Det är också viktigt att föreläsaren håller sig strikt till en viss plan. – Det är alltid svårare att lära sig saker på ett språk som inte är ens starkaste. Det blir mindre dialog och mer monologiskt. Mer gammaldags, skulle jag säga. Ett sätt att möta anglifieringen är att införa vad man i språkpolitiska sammanhang kallar för ”parallellspråkighet” på de högre lärosätena. Det betyder att det i princip ska finnas två språk på universiteten: svenska och engelska. – Det innebär inte att varje kurs eller uppsats som görs på engelska ska göras på svenska, men att varje forskare någon gång ska ha skrivit åtminstone en artikel på svenska. Och att varje student ska ha möjlighet att gå en delkurs på svenska. De flesta universitet har en språkpolicy där parallellspråkighet är inskrivet som mål, även om det inte alltid följs. I somras, när Olle Josephson gjorde ett stickprov på Göteborgs universitet, såg han att ungefär två avhandlingar av tre hade en sammanfattning på svenska. – Så ett visst genomslag har den här parallellspråkspolicyn haft, men inte så mycket som jag skulle önska, säger han. Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet. Han var chef för Språkrådet, som hör till Institutet för språk och folkminnen, mellan 2000 och 2009. Tidigare tyckte man att det naturliga var att lära sig ett enda språk riktigt bra. I dag har vi fått en helt annan situation där flerspråkigheten är på väg att bli norm. Tidigare artiklar var införda 2 och 3/12. ", "article_category": "other"}
{"id": 4458, "headline": "”Fel tänkt om rektorsrollen”", "summary": "Näringslivets forskningsberedning har \"identifierat några problem kring skolans ledarskap\" och levererar förslag till åtgärder. Då artikeln är skriven av chefer, utifrån intervjuer med chefer får också chefer en framträdande roll i både problemformulering och problemlösning. Men detta rimmar dessvärre illa med vad forskningen har att säga på området, skriver två organisationsforskare.", "article": "PÅ DN Debatt (2/12) har Näringslivets forskningsberedning \"identifierat några problem kring skolans ledarskap\" och levererar förslag till åtgärder. Den mest framträdande är ett ökat fokus på rektorers chefs- och ledarskap, att rektorer ska påta sig \"en vd-lik roll\". Det betyder att de vill centrera mer makt och mer ansvarsutkrävande kring rektor. Författarna förbiser emellertid centrala idéer om hur professionella och kunskapsintensiva verksamheter fungerar. Professionell verksamhet karaktäriseras i hög grad av autonomi, det vill säga på att vi litar på att de professionella arbetarna – i detta fall lärarna – kan och vill genomföra sitt arbete med hög kvalitet. En väl fungerande skolledning måste baseras på detta antagande. Det är i mötet mellan lärare och elever som en god utbildning kan skapas och i det mötet behövs det ansvarstagande och engagerade lärare som känner hög grad av egenkontroll och inflytande. Men vad händer i lägen då vi koncentrerar ansvaret till en vd-liknande figur? Jo, med ökat ansvarsutkrävande gentemot en organisations ledning uppstår ett tryck på denna ledning att centralisera och kontrollera organisationens arbete. Det vill säga, det innebär att man skapar ett tryck på organisationer att minska autonomin. Vi ser redan tydliga tendenser på detta i svenska skolan, där lärarna i allt större utsträckning förväntas delta i aktiviteter som bara är vagt relaterade till det professionella arbetet (undervisningen) och huvudsakligen handlar om annat: marknadsföring av skolan, värdegrundsarbete, jämställdhetsplaner och så vidare. Inget av detta har primärt med undervisningen att göra utan handlar framför allt om att skolan ska kunna skylta med att de följer externa krav på dokumentation. Det finns en omfattande forskning vad som utmärker rektorers arbete i skolor som har extraordinära resultat i förhållande till förutsättningar. (Se \"Skolledning\", redigerad av Jan Löwstedt och utgiven på Studentlitteratur 2015, särskilt kapitel 7) Den starka vd-lika rektorn är inte framträdande i dessa skolor. Istället handlar det om rektorer som är förhållandevis lågmälda och dialoginriktade, som har en tydlig viljeinriktning och som ger utlopp för lärare att utveckla sin ansvars- och initiativförmåga. Det som utmärker de överpresterande skolorna är ett förtroendefullt ledarskap, baserat på ett stort mått av respekt för lärarnas professionalitet, kombinerat med ett utvecklingsinriktat arbetsklimat. Forskning visar tydligt att framgångsrikt professionellt ledarskap grundas i en djup förståelse för verksamheten och i att ledaren ifråga fortfarande är en del av den operativa verksamheten. Att tänka sig en särskild \"rektorsprofession\" som skulle vara särskilt lämpad till att leda lärare är helt enkelt fel tänkt. Amanda Goodall visar i sin studie \"Socrates in the boardroom\" (Polity Press, 2009) hur framgångsrika universitet tenderar att styras av just skickliga forskare. En person som vet vad verksamheten handlar om vet också vilken infrastruktur som behövs. Och inte minst – den personen har en legitimitet hos de andra anställda, eftersom de vet att hen förstår deras arbete. En skolledning bör se som sin främsta uppgift att möjliggöra att lärarna kan utföra sin undervisning på bästa sätt. Det innebär ofta att det handlar om administration – det är genom administration som skolans infrastruktur hanteras. Om rektorer kan behöva administrativa chefer till detta så må det vara hänt, men det betyder inte att det är fel att rektorer hanterar infrastrukturen. Artikelförfattarna vill att rektorer istället ska ägna sig åt ett \"exekutivt pedagogiskt ledarskap\". Vad det betyder i realiteten är oklart. I den mån lärare behöver \"ledarskap\" är de allt som oftast fullt kapabla att gemensamt åstadkomma detta genom kollegialt lärande. Formell hierarkisk position är, och bör, inte vara ett bra kriterium på ledarskap i professionell verksamhet. Debattartikeln är skriven av chefer, utifrån intervjuer med chefer. Att chefer då får en framträdande roll i både problemformulering och problemlösning är förstås lätt att förklara. Men detta rimmar dessvärre illa med vad forskningen har att säga på området. Vår bedömning är att om debattörernas modell införs så leder den till dyrbart slöseri med skattemedel för att rekrytera, avlöna och avsätta rektorer från katapultliknande taburetter. 2 december 2015 Debattartikel Näringslivets forskningsberedning: ”Ge rektorerna makt och ansvar över sina skolor” Repliker Lärarförbundet: ”Rektorer flyr inte in i administrationen, de flyr från den” Två organisationsforskare: ”Fel tänkt om rektorsrollen” Nätverket för likvärdig skola & Daniel Suhonen, Katalys: ”?Näringslivets recept för skolan är prövat och fungerar inte” Camilla Waltersson Grönvall (M): ”Ledarskapet i skolan en avgörande faktor” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4462, "headline": "Konkret feedback får bäst effekt", "summary": "Feedback på jobbet är viktigt för den som vill utvecklas. Men många tycker att det är svårt att både ge och ta kritik. Retorikkonsulten Julia Tollin och hennes kolleger har utvecklat en metod som ska hjälpa chefer att bli bättre på återkoppling.", "article": "Tidigare i höst presenterade Alva Appelgren sin doktorsavhandling vid Karolinska institutet. Den handlar om hur olika typer av feedback påverkar prestation och motivation hos vuxna men även hos elever i skolan. En av slutsatserna var att konkret positiv återkoppling kring själva uppgiften fungerade något bättre än mindre specifik beröm kring karaktärsdrag. – Alla som vill utvecklas har ett behov av att få veta hur de ska göra för att lyckas med det. Även om man ger positiv återkoppling gäller det att berätta exakt vad det var som var bra gjort, säger Alva Appelgren. Julia Tollin är övertygad om att samma princip gäller även för vuxna på arbetsplatsen. Inom kort ska hon och två kolleger börja föreläsa om feedback i jobbsammanhang. Målgruppen är bland annat chefer. – Vi har tagit fram ett utbildningskoncept som handlar om att ge och ta emot kritik. Metoderna grundar sig i retorik, säger hon. Idén om att fokusera just på feedback fick Julia Tollin efter att ha föreläst i retorik på olika arbetsplatser. – Det kommer alltid frågor om hur man kan göra för att bli bättre på att ge feedback. Många tycker att det är svårt och obehagligt att ge kritik, speciellt om den är negativ. Samtidigt är det väldigt viktigt att kunna göra det om man vill att någon ska bli bättre på något. Julia Tollin tror att det kan uppstå problem på en arbetsplats om man håller inne med kritik. Hon tror också att medarbetarna mår bättre om de får kontinuerlig återkoppling på det man gör. – Om chefen är missnöjd och håller inne med det för länge kan det bubbla över och bli fel. Har man däremot en klar strategi över hur man ska ge feedback tror jag att det både kan leda till en bättre arbetsmiljö. Julia Tollin och hennes kolleger anser att chefer borde lägga betydligt mer tid på feedback. – Egentligen är det konstigt att man bara har utvecklingssamtal en gång om året. Att utveckla medarbetare borde vara lika viktigt som att följa upp ekonomin. Man borde stämma av oftare. Samtidigt är feedback inte något man ska slänga ur sig i förbifarten. – Man måste vara tydlig med att man ska ha ett feedbacksamtal så att personen man ska prata med kan förbereda sig. Annars finns risken att personen inte är mottaglig. Precis som Alva Appelgrens forskning visar, tror Julia Tollin att feedbacken måste vara så konkret och konstruktiv som möjligt. – När man arbetar som retoriker är det här väldigt viktigt. Kritik är en grund för utveckling och därför måste man analysera sina framträdanden noga. Man kan till exempel fråga sig vad i talet det var som gjorde att publiken började skratta eller om det fanns något jag gjorde som exempelvis fick mig att se nervös ut. Metoden som nu ska läras ut bland chefer och i arbetsgrupper handlar om att den som ger kritik ska identifiera, motivera och komma med förslag på vad som kan ändras. Att vara specifik och utgå från konkreta observationer ger betydligt större effekt än att bara ta upp en personlig åsikt. – Är man konkret visar man som chef också att man verkligen har satt sig in i medarbetarens arbete och alla tycker om att bli sedda. Varför tror du att många tycker att det är jobbigt med feedback? – Det har att göra med att våra prestationer är kopplade till vår person och identitet. I vår metod försöker vi skapa en skiljelinje mellan din handling och det du är. Ålder: 26 år Bor: I Stockholm Utbildning: Retorikkonsultprogrammet vid Södertörns högskola. Tidigare karriär: Har arbetat med entreprenörskap genom Ung företagsamhet och som retoriker på byrån Snacka snyggt. Driver nu eget konsultföretag inom retorik. Bästa feedbacktipsen 1 Avsätt tid för ett samtal. Informera om att det är dags för ett feedbacksamtal så att personen kan förbereda sig och bli mottaglig. 2 Var konkret. Berätta exakt vad det är du tycker är bra eller dåligt. 3 Motivera. Förklara varför du tycker vissa saker är bra eller dåliga. 4 Kom med förslag. Berätta hur du tror att det du just kritiserat skulle kunna ändras. ", "article_category": "other"}
{"id": 4476, "headline": "”Ofta orimligt höga beviskrav”", "summary": "I dagsläget krävs det att ett barn utsätts för allvarliga brott och att brottet leder till en fällande dom för att en förälder ska anses vara olämplig som umgängesförälder eller vårdnadshavare. Detta gör att föräldrarätten många gånger blir starkare än barnets rättigheter i en vårdnadstvist, skriver Soma Amin.", "article": "Det är utmärkt att Domstolsakademin svarat på min debattartikel. Jag tvivlar inte på att domstolarnas vision är att barnperspektivet skall vara rättesnöret i alla familjemål. Dock påvisar en lång rad olika undersökningar att det finns ett stort utvecklingsbehov inom området, både i avseende på lagens formulering och hur den omsätts i praktiken. Många jurister och domare talar om barnets bästa ur ett juridiskt perspektiv, inte ur ett socialt, psykologiskt, mänskligt och individuellt perspektiv. Därför är ett förtydligande av den juridiska definitionen av \"barnets bästa\" nödvändigt. Domstolsakademin uppger att de inte känner igen bilden om att våldsutsatta kvinnor utsätts för medling och påpekar att de inte anser att det är en bra utgångspunkt. Dessvärre har jag kännedom om fall där domstolen har gjort upprepade försök till att få en våldsutsatt kvinna att gå med på medling trots att barnets far år 2013 dömdes till ett års fängelse för grov kvinnofridskränkning mot modern. I samma mål har domstolen helt gått emot familjerättens förslag utan att motivera skälet, bortsett ifrån familjerättens riskbedömning, och fattat beslut om omfattande umgänge trots uppgifter om att barnet far illa under umgänget. I sådana fall skapar domstolens beslut ökat utrymme för förövare att utöva makt över barn och våldsutsatta kvinnor. Dessa beslut får förödande konsekvenser för barn, och kan orsaka livslång lidande för de drabbade. I nuvarande lagstiftning läggs en avgörande tonvikt på barnets behov av en nära och god relation till både föräldrarna och risken för att barnet far illa blir allt för ofta en andra prioritet. I vårdnadstvister uppstår inte sällan en konflikt mellan föräldrarättigheten och barnets behov av skydd och trygghet. Det finns tyvärr allt för många exempel på att uppgifter om barn som far illa förminskas i betydelse och domskäl förklaras utifrån barnets behov av nära och god relation till båda föräldrarna. Det må hända att grundlösa anklagelser är vanligt förekommande i vårdnadstvister, men en generalisering av alla sådana påståenden bidrar till att de mest utsatta barnen blir hänsynslöst behandlade. Även om föräldrabalkens intention inte är att rangordna barnets behov av nära och god relation till båda föräldrarna före barnets behov av skydd tolkas den på detta sätt av en del domare i praktiken. Utifrån den nuvarande lagstiftningen är det svårt för en domare att inskränka en förälders umgängesrätt, även om föräldern är dömd för våld mot den andre föräldern. För att kunna inskränka umgänget krävs dokumenterat våld mot barnet. En studie genomförd av barnombudsmannen visar att domstolarna är restriktiva med att ta ifrån en förälder vårdnaden, även om föräldern har blivit dömd för våld mot barnet eller någon annan i barnets familj. En förälder som misstänker att barnet far illa hos den andra föräldern måste kunna uppfylla de beviskrav som uppstår för att kunna avbryta umgängesrätten. Beviskraven är ofta orimligt höga. Därmed räcker rådande lagsystem inte till för att skydda barn från att fara illa i alla vårdnadstvister i Sverige. Många barn utsätts för risker att fara illa eftersom tillräcklig stark bevisning saknas. Forskare inom området har uppgett att beviskrav om att barn far illa i familjemål bör vara lägre än krav på bevis i brottmål. Precis som man hellre friar än fäller i brottmål, bör man hellre ta det säkra före det osäkra när ett barn i tvistemål riskerar att fara illa. I dagsläget krävs det att ett barn utsätts för allvarliga brott och att brottet leder till en fällande dom för att en förälder ska anses vara olämplig som umgängesförälder eller vårdnadshavare. Detta gör att föräldrarätten många gånger blir starkare än barnets rättigheter i en vårdnadstvist. Enligt socialtjänstlagen har den förälder som misstänker att barnet far illa hos den andra föräldern skyldighet att skydda barnet. När en förälder skyddar barn från umgänge och de bevis som finns inte räcker till för en fällande dom riskerar hen att straffas genom att anklagas för umgängessabotage. Detta bedöms som mycket allvarligt i domstolarna och kan leda till att barnets vårdnad och umgänge flyttas över till den förälder som varit misstänkt för att ha skadat barnet. Återigen är det barnet som tar den stora skadan. Vi måste vara självkritiska och våga erkänna att Sverige har ett stort behov av att se över lagstiftningen och granska hur lagarna omsätts i praktiken. Barnets rätt till skydd, trygghet och utveckling finns tydligt uttalade i barnkonventionen, Europakonventionen och socialtjänstlagen. Även om en domares avsikt är att ha ett barnperspektiv finns en lång rad undersökningar som visar att långt ifrån alla barn som är föremål för vårdnadstvister får sina behov av skydd och trygghet tillgodosedda i Sverige. Sedan min artikel publicerades i DN har oerhört många hört av sig med positiv respons. Jag är nu ännu mer övertygad om att följande ändringar i svensk lagstiftning behövs: 1. Att den juridiska definitionen av ”barnets bästa” förtydligas. 2. Att barnets rättigheter väger tyngre än förälderns rättigheter i en vårdnadstvist. 3. Att barnets behov av skydd och trygghet går före barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna. 4. Att barnperspektivet stärks genom att barnpsykologer inkluderas i vårdnadsutredningar. 5. Att barn i vårdnadstvister får eget särskilt ombud. 25 november 2015 Debattartikel Skolpsykologen Soma Amin: ”Låt barnens rättigheter väga tyngre än föräldrarnas” Repliker Domstolsakademin: ”?Barnperspektivet centralt i domstolen” Slutreplik från Skolpsykologen Soma Amin: ”Ofta orimligt höga beviskrav” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 4477, "headline": "Markus var flerspråkig redan i magen", "summary": "Del 1 - Ett land, flera språk. Emanuel och Marcelyn pratar afrikaans och svenska med nyfödde Markus. De försöker vara konsekventa eftersom de tror att det ska gynna sonens språkutveckling, även om han kanske börjar tala litet senare.", "article": "Marcelyn Oostendorp och Emanuel Bylund är båda språkforskare och träffades på en konferens för några år sedan. För fyra veckor sedan föddes deras son Markus. De är övertygade om att han lärde sig en del afrikaans och svenska när han låg i Marcelyns mage. Och ända sedan han föddes har de försökt vara konsekventa när de pratar med honom på sina respektive modersmål. Marcelyn pratar afrikaans och Emanuel svenska. Det kommer att gynna språkutvecklingen hos Markus som då lär sig att använda båda språken på ett naturligt och okonstlat sätt. Markus gnyr och gräver efter Marcelyns bröst eftersom han är hungrig. Vi frågar om föräldrarna kan höra om han låter på något särskilt språk. Barn jollrar nämligen på olika sätt i olika delar av världen och man kan faktiskt koppla jollret till barnets modersmål. Om det är ett språk som har många läten som produceras långt bak i halsen, som sje-ljud, så använder barnet mer av sådana läten när det jollrar. – Det är nog inte tillräckligt stora skillnader i uttal mellan afrikaans och svenska för att man ska kunna höra någon skillnad, säger Emanuel. – Men om det afrikanska språket hade varit zulu så hade det kanske gått lättare. En tvåspråkig bebis, skulle den kunna jollra på både svenska och zulu? – Ja, forskning visar att vissa tvåspråkiga spädbarn kan jollra på båda sina språk. Och bebisar som lär sig teckenspråk som modersmål jollrar med händerna. De viftar med dem på ett särskilt sätt som gör att det betraktas som joller, säger Emanuel. De bebisar som har föräldrar som talar två språk under graviditeten brukar kunna skilja dem år när de föds. Framför allt lär de sig att urskilja språkens olika rytm och grundton. – Vissa språk har litet djupare och lägre ton, som vissa sydafrikanska språk. Och vissa har en högre, som vietnamesiska och thai, förklarar Emanuel. Fostret snappar alltså upp hur hög eller ljus stämma som föräldrarna har när de pratar. Vad har de för nytta av det? – När barnet föds står det inför en enorm uppgift att lära sig språk. Varje erfarenhet eller ledtråd som barnet får kommer att hjälpa till i språkutvecklingen. Vilken rytm och grundton det ska skanna av är en sådan ledtråd som det kan använda. Om något år kommer Markus att komma in i ett- och tvåordsstadiet när han börjar lära sig enskilda ord och sedan fler. Finns det någon risk för att han ska blanda ihop svenska och afrikaans och få en senare språkutveckling? – Nej, men man har sett att flerspråkiga barn ibland börjar prata litet senare. Det är väldigt individuellt men i genomsnitt kanske det handlar om några månaders försening. De har ju dubbelt så mycket språkligt material som de måste bearbeta innan de sätter igång att prata. Man kan också se att flerspråkiga barn blandar språk. Men bara tills de hamnar i en enspråkig miljö som till exempel i förskolan. Då brukar språket sorteras upp. – De kanske har talat spanska och svenska i hemmet för att alla har förstått det. Men så kommer de till förskolan där alla bara kan svenska. Då lär de sig snabbt att hålla sig till det, säger Emanuel. Barn och vuxna som underhåller flera språk får hela tiden en korsbefruktning mellan dem. Hos adoptivbarn har man däremot sett att de tappar sitt modersmål när de kommer till ett nytt land om de inte har någon där att prata det med. Då kan de hamna i vad forskarna kallar för ”tyst period” innan de har hunnit lära sig det nya språket. – Det skulle man kunna tänka sig har en negativ effekt på språkutvecklingen, men det är ingenting som vi vet säkert ännu, säger Emanuel. Den som förlorar kontakten fullständigt med sitt modersmål tappar det, menar han. – Vi har studerat barn som har adopterats från Korea och kommit till Sverige i olika åldrar. Då har vi sett att till och med de som är så gamla som tio år tappar nästan allting. Det glöms helt enkelt bort. Hur snabbt går det? – Det kan gå på ett eller två år. Det vi också sett är att de som sedan i vuxen ålder vill lära sig koreanska igen bara har en liten fördel jämfört med dem som aldrig har lärt sig koreanska förut. Modersmålet sitter alltså inte kvar någonstans i hjärnan? – Det finns inga garantier för en ung person. En vuxen person kan däremot inte glömma sitt modersmål. Det har med mognaden av hjärnan att göra, tror forskarna. Om man slutar använda språket när hjärnan inte är färdigutvecklad så förlorar man det. Kan språk konkurrera ut varandra i hjärnan? – Nej, däremot så tappar unga personer ofta de språk som de inte har nytta av, som i fallet med adopterade. När Markus blir äldre kanske han kommer att vägra prata olika språk med Emanuel och Marcelyn – om han märker att han bara behöver använda det ena. Om han förstår att båda förstår när han pratar till exempel svenska, så kan han tappa motivationen att använda afrikaans. Det viktigaste för barn verkar vara att använda de språk som de behöver för att få sina behov tillgodosedda. Det blir helt enkelt mindre ansträngande att hålla sig till ett språk. Den strategi som föräldern kan använda för att kunna fortsätta använda sitt modersmål är att helt enkelt låtsas att hon eller han inte förstår om barnet svarar på ”fel” språk. Emanuel Bylund forskar inom området psykolingvistik. Tidigare såg man på flerspråkighet och kognition som något statiskt och oföränderligt. Man trodde att personer växlade mellan olika språksystem som så att säga existerade parallellt och oberoende av varandra. Den nyare psykolingvistiska forskningen visar att flerspråkighet påverkar tanken och hur man uppfattar världen. – Nu ser vi att flerspråkighet är något väldigt plastiskt och föränderligt. Det finns en ganska stor flexibilitet i det kognitiva systemet när man talar om språk. Det finns ett test som heter ”stroop” som går ut på att man skriver namnen på olika färger – i olika färger. Det kan stå blått skrivet i rött och tvärtom. Sedan mäter man hur snabbt det går för en person att uppfatta vad det står om texten inte överensstämmer med färgen. Då har det visat sig att flerspråkiga är snabbare än enspråkiga. – Det beror på att flerspråkiga alltid har sina språk aktiva, även när de inte talar dem. Vi talar svenska med varandra. Men han menar att han hela tiden har sina andra språk, spanska och engelska, närvarande. Det fungear helt enkelt som ”hjärngympa” att hålla tillbaka de språk som man för närvarande inte använder och se till att de inte kommer in och stör. – Flerspråkiga tränas hela tiden i att kunna kontrollera och prioritera olika stimuli i en kommunikation. I det här samtalet är jag tränad på att använda svenska, och på att kontrollera de andra språken så att de inte poppar upp när vi pratar. Det finns forskning som visar att flerspråkighet kan skjuta fram insjuknandet i demens, just för att hjärnan blir så vältränad. – Det blir en sorts hjärngympa som har goda effekter. Man brukar tala om att flerspråkigheten ger en kognitiv buffert. Uppfattar man världen annorlunda om man har fler språk? – Ur vissa aspekter är det på det viset, ja. Det enklaste exemplet är färgtermer. Grekiska har flera ord för det vi kallar blått. Om exempelvis engelsktalande lär sig grekiska så får de en förhöjd känslighet för olika nyanser av blått. Så fler språk ger fler upplevelser? – Ja, delvis det. Man får också en större flexibilitet och lättare att växla mellan olika varseblivningsmönster. De som lär sig grekiska får en ökad känslighet för olika nyanser av blått när de talar grekiska. Men om de befinner sig i en situation där de bara talar engelska så upplever de inte samma känslighet. – Så det är ett väldigt flexibelt system som svarar mot olika kontextuella betingelser, hur sammanhanget ser ut. Foto i text: Eva Tedesjö Peter Letmark peter.letmark@dn.se  Peter Letmark: Att vi svenskar har börjat se oss som flerspråkiga är goda nyheter Efter attentaten i Paris har jag tittat en del på fransk tv. Det känns nästan som att kliva in i en annan värld, som om jag blir en annan människa. Franska språket består nämligen av så mycket mer än sina ord. Inom språkforskningen finns det något som kallas för turtagning. Det betyder att vi släpper fram varandra i en diskussion olika mycket beroende på vilket språk som vi talar. Det är något som fostret plockar upp redan i mammas mage. Det uppfattar hur föräldrarna använder språket och lär sig skilja deras rytm och melodi från varandras, enligt Emanuel Bylund som vi intervjuar i artikeln här intill. Turtagning blir också extra tydligt i franska debattprogram. Fransmän som är inne i en livlig diskussion avbryter varandra hela tiden. De sticker in frågor och drar sig inte för att protestera mot vad den andra säger. Fransmännen gillar nämligen inte att vänta med att säga något tills den andra har pratat färdigt. Det anses oartigt och oengagerat, som att man inte skulle bry sig. Det är alltså motsatsen till vårt svenska sätt att diskutera.   En annan sak som skiljer oss åt är sättet att gestikulera. Det finns ny forskning som visar att vi gestikulerar på olika språk och att den som lär sig ett nytt språk ofta fortsätter att gestikulera på sitt modersmål. Det kallas för manuell brytning och kan orsaka en del irritation och även missförstånd. Det är bara några av alla saker som vi ska ta upp i den här serien. I Sverige har det funnits en lekmannamässig syn på flerspråkighet, inte bara hos allmänheten utan även bland lärare och pedagoger som borde veta bättre. Det är som om man har trott att hjärnan skulle vara en hårddisk som man kan fylla med språk bara till en viss gräns och att den därefter skulle vara full. I dag vet vi att den som behåller sitt modersmål när den byter språk lär sig nya språk snabbare och lättare. Hjärnan är nämligen inte någon cd-skiva. Tvärtom har den oändliga resurser och mycket att vinna på att lära sig flera språk. Det finns forskning som visar att ett ständigt växlande mellanspråk kan skjuta upp insjuknandet i demens med flera år. Det finns också en del som talar för att man som flerspråkig blir mer öppen och flexibel i sitt sätt att tänka och uppfatta världen. Det är alltså goda nyheter att vi svenskar har börjat se oss som flerspråkiga. Familjen Bylund Oostendorp Marcelyn Oostendorp är flerspråkighetsforskare vid Stockholms universitet. Afrikaans är hennes modersmål. Dessutom använder hon engelska, xhosa och svenska. Emanuel Bylund är flerspråkighetsforskare vid Stockholms universitet och Linnéuniversitetet. Svenska är hans modersmål. Han använder sig dagligen av engelska i jobbet och han har doktorerat i spansk språkvetenskap. Markus Bylund Oostendorp är 4 veckor gammal. Han lär sig svenska och afrikaans av sina föräldrar. Det finns olika definitioner av flerspråkighet. För att kalla sig flerspråkig räcker det enligt Emanuel Bylund inte att man kan yttra några meningar på ett annat språk. Det handlar om att kunna göra sig förstådd och förstå i en kommunikativ situation. Ett land, flera språk Tidigare tyckte man att det naturliga var att lära sig ett enda språk riktigt bra. Det hade med nationalstatstänkandet att göra. I dag har vi fått en helt annan situation i västvärlden och i Sverige, där flerspråkigheten är på väg att bli norm. Tidigare artiklar i serien: Del 1. Markus var flerspråkig redan i magen. Emanuel och Marcelyn pratar afrikaans och svenska med nyfödde Markus. Del 2. Språkforskaren: Skolan tar inte vara på barnens alla språk. Tidigare trodde man att barn skulle försöka hålla sig till ett språk. Del 3. Universiteten tappar svenskan. Engelskan riskerar att ta över som vetenskapligt språk på universitet och högskolor i Sverige. Del 4. ”Kunskap är lika mycket värd på olika språk” Det är viktigt att låta barn använda alla språkliga verktyg när de ska lära sig nytt. ”Modersmålsundervisning måste stärkas”. Det är viktigt att elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk får det så snabbt som möjligt. Del 5. Det är språket som styr hur olika vi gestikulerar. I olika länder gestikulerar man på olika sätt - och det har inte främst med kulturen att göra. Del 6. ”Det blev mer och mer engelska för varje år” Oscar och Albin har gått i engelskspråkig grundskola. Språkforskare: ”Svårt bedöma hur bra det är” Del 7. ”Att lära sig språk är lite som att skaffa barn”. Daniel Pashley kommer från England men pratar sex språk och läser såväl Strindberg som texter av Ingela Pling Forsman på svenska. Polyglotter har speciell språkförmågor. Del 8. ”Att lära sig ett nytt språk ger nya sätt att tänka” Tomas Riad, språkvetare och ledamot i Svenska akademien föreslår att alla väljer ett adoptivspråk. ", "article_category": "other"}
{"id": 4487, "headline": "”Handlingsplan krävs för svensk trovärdighet”", "summary": "Det bör vara självklart att stödja uppropet om globalt förbud mot nya kolgruvor (DN Debatt 24/11). Men ett upprop mot nya kolgruvor från Sverige riskerar att eka tomt när vi dels själva använder betydande mängder kol och dessutom ännu inte har någon konkret plan för hur våra egna koldioxidutsläpp skall minskas, skriver Filip Johnsson, Chalmers.", "article": "På DN Debatt framför Ulf Bjereld tillsammans med åtta andra debattörer en vädjan till statsminister Löfven om att ställa sig bakom ett upprop om globalt förbud mot nya kolgruvor. Uppropet kommer från ö-nationen Kiribatis president. Att stödja ett sådant upprop bör naturligtvis vara självklart. Men det man bör komma ihåg är att ett sådant upprop från Sverige och andra länder med små eller inga inhemska koltillgångar troligtvis får liten verkan om vi själva inte med kraft visar att vi tar krafttag i arbetet med klimatomställningen. Tillgången på kol är gigantisk och om kolet förbränns ger de upphov till utsläpp många gånger den utsläppsbudget vi har om vi skall hålla oss inom ett tvågradersmål. Länder som har stora tillgångar av kol har hittills ökat sin kolanvändning, och även om ökningstakten minskat något under senare år så är detta snarare en effekt av avmattning i den ekonomiska tillväxten än ett resultat av aktiva åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. Kolet utgör en stor ekonomisk resurs i dessa länder, precis som till exempel järnmalm utgör en stor resurs för Sverige. Det skall alltså mycket till för att kolet skall lämnas kvar i marken i länder med stora koltillgångar. Men även Sverige använder kol, främst i svensk basindustri men även indirekt genom import av varor från kolrika länder som Kina. Ett upprop mot nya kolgruvor från Sverige riskerar att eka tomt när vi dels själva använder betydande mängder kol och dessutom ännu inte har någon konkret plan för hur våra egna koldioxidutsläpp skall minskas. Avsaknaden av en handlingsplan framstår som än mer anmärkningsvärd när regeringen nu uttalat en ambition om att Sverige ska sluta använda fossila bränslen. Det är knappast troligt att Löfven tänker sig att svensk basindustri med alla de direkta och indirekta arbetstillfällen denna ger upphov till skall fasas ut. I stället är det i första hand koldioxidutsläppen som måste fasas ut. Om världen skall kunna möta ett tvågradersmål så finns endast två alternativ när det gäller kolet: att lämna det kvar outnyttjat i marken eller att tillämpa CCS-tekniken (avskiljning och lagring av koldioxid). För att svensk basindustri skall kunna gå före och möta de utsläppsmål som regeringen satt upp till 2050 pekar forskningen på att det krävs en mängd tekniska åtgärder, inklusive CCS. Med krafttag i klimatomställningen kan vi klara att möta utsläppsmålen till 2050 och bli ett föregångsland i klimatomställningen. Men detta kräver en tydlig handlingsplan som innefattar hur koldioxidutsläppen kan minskas både från vår egen kolanvändning och från de utsläpp som svarar mot importerade varor från kolrika länder – alltså de konsumtionsrelaterade utsläppen. En sådan handlingsplan är även en förutsättning för att ett svenskt upprop för ett globalt förbud mot nya kolgruvor skall ha någon tyngd. 24 november 2015 Debattartikeln Nio debattörer: ”Löfven måste ta ställning mot start av nya kolgruvor” Repliker Annika Jacobson, Greenpeace: ”Löfven måste stoppa försäljningen av Vattenfalls tyska brunkol” Kiribatis president Anote Tong: ”Vi vill inte förbjuda kolgruvor - vi vill stoppa nya gruvor” Filip Johnsson, Chalmers: ”Handlingsplan krävs för svensk trovärdighet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4489, "headline": "Åklagare vill få fler att anmäla misstänkta brott", "summary": "Del 6, Ingreppet vi inte talar om. Trots att Sverige haft en lag mot könsstympning sedan 1982 har bara två fall lett till fällande dom. Och få anmäler. Det brister hos dem som ska anmäla till socialtjänsten, som skola och vård, tror åklagaren Marie Kronqvist Berg.", "article": "Det är mer än trettio år sedan den svenska lagen mot könsstympning antogs. De två fällande domarna avkunnades båda i Västsverige 2006. Mikael Thörn, som nu är sakkunnig på ett nationellt kompetensteam om hedersvåld på Länsstyrelsen i Östergötland, var då chef för socialtjänsten i Göteborg. Han tror att det faktum att man aktivt uppmärksammade problemet och jobbade förebyggande med en tydlig signal utåt att könsstympning är brottslig bidrog till att de två fallen ledde till domar. – Vi hade stor kunskap om hedersvåld i socialtjänsten och det fanns ett bra samarbete mellan socialtjänst sjukvård, polis och åklagare samt den ideella sektorn, säger han. Efter 2006 hade ingen ett direkt uppdrag att arbeta med könsstympning förrän 2013, då ett regeringsuppdrag gavs till Länsstyrelsen i Östergötland. Mikael Thörn menar att man borde ha följt upp satsningen som gjordes 2006, för att se att arbetet var förankrat. – Det var som om arbetet var ”färdigt”, det tror jag var ett stort misstag som gjorde att arbetet planade ut. Något år senare blev någon inom socialtjänsten anmäld för diskriminering och det kanske gjorde att man blev rädd för att anmäla, säger Mikael Thörn. I Sverige har det uppskattningsvis gjorts mellan 50-60 polisanmälningar om misstänkt könsstympning sedan lagen antogs. Att det inte är fler menar Marie Kronqvist Berg, åklagare i Norrköping, beror på att anmälningsfrekvensen till socialtjänsten är för låg – Jag tänker mig att det brister hos dem som kommer i kontakt med barn och som ska anmäla om de misstänker att något har skett, det vill säga skola, skolhälsovård och hälsovård, säger hon. Brottet kan också vara svårt att bevisa vilket gör det svårt att lagföra även när det finns anmälningar – Jag har själv handlagt tre ärenden som har berört könsstympning och gått till botten med dem. Av olika skäl har de blivit nedlagda, säger Marie Kronqvist Berg. Hon menar att lagen i sig är bra, men att det finns flera saker som komplicerar frågan. En är att det kan vara svårt att konstatera och leda i bevis att könsstympning har skett, det kan också vara svårt att fastställa när en könsstympning ägt rum. – Vi kan lagföra brott även om de skett utomlands, men det krävs att det finns en anknytning till Sverige vid tidpunkten när könsstympningen sker för att de svenska myndigheterna ska ta upp det, säger hon. Enligt Mikael Thörn finns det sannolikt ett mörkertal och både lagstiftning och domar är viktiga för att få stopp på traditionen. – En dom sänder en signal om det här är brottsligt, och det kan innebära att andra låter bli om man kan få fängelse, säger han. Mikael Törn tror att sannolikheten att det blir fler fällande domar ökar nu när man har byggt upp kunskap och arbetar aktivt med frågan igen. – När vi jobbade med det här förebyggande förut så ledde det fram till fler polisanmälningar, men även att vi hittade och kunde hjälpa fler flickor även om stympningen begåtts tidigare och inte var brottslig, säger Mikael Thörn. Sara Johnsdotter är professor i medicinsk antropologi och har arbetat med könsstympning i tjugo år. Hon menar att den svenska situationen med 50-60 anmälningar totalt sedan lagen instiftades talar emot ett stort mörkertal. – Om mörkertalen var så stora som det påstås så borde det har lett till att man upptäckte fall oftare, säger Sara Johnsdotter som menar att forskningen kring polisutredningar och anmälningar tyder på att det finns en stark tendens till kulturell förändring efter migration. Sara Johnsdotter skriver, tillsammans med den spanska juridikprofessorn Ruth Mestre, en EU-rapport med en jämförande analys av rättsprocesser angående könsstympning i Europa. De tittar på alla domar i hela Europa. – Vi analyserar också data från elva länder där vi tittar på rykten om att flickor tas mellan olika EU-länder och även till hemländerna för att omskäras. Vi ser också på hur lagstiftning kan ge bästa möjliga effekt Några dokumenterade spår av att flickor förs mellan olika EU-länder för att könsstympas har de inte hittat, däremot fall då flickor förts till hemlandet och könsstympats där. Enligt Sara Johnsdotter har den svenska lagstiftningen inneburit en chans för de berörda grupperna att slippa en oerhört smärtsam tradition. – Lagstiftning kan vara ett bra verktyg för dem som kommit hit att hantera frågan i förhållande till personer i hemlandet, säger hon. Sedan man började arbeta med frågan igen har man på Länsstyrelsen i Östergötland märkt en ökning av kvinnor och flickor som söker hjälp, och även en större medvetenhet hos personal. Något som är extra viktigt när antalet nyanlända ökar snabbt. – Det är jätteviktigt att man jobbar med den här frågan på ett bra sätt i själva mottagandet. Särskilt nu när det kommer många människor samtidigt från områden där hederskulturer finns. Annars finns det risk att samhället backar, säger Mikael Thörn och fortsätter: — Man måste fånga personerna och prata om det här, förändringen sker ju inte av sig självt. Men på sikt kan människor ändra sig och bryta skadliga sedvänjor, beroende på hur omgivningen ser ut och gör. Foto i text: Privat, Nille Leander Reaktioner. Läsare om serien Många läsare har hört av sig om Insidans artiklar om könsstympning. Här publicerar vi några av inläggen. • På Amelmottagningen får kvinnorna hjälp Amelmottagningen på Södersjukhuset där jag är ST-läkare är en del av kvinnokliniken. Mottagningen startade 2003 och är helt unik i sitt slag. Tillsammans med mig finns här överläkare i gynekologi och obstetrik (förlossningsvård) samt en kurator. Hit kan könsstympade kvinnor komma för vanliga gynekologiska åkommor, men också för besvär som kommit som en följd av själva könsstympningen så som smärta, infertilitet, PTSD och behov av öppningsoperationer. För de kvinnor som har behov och önskar samarbetar vi också med rekonstruktiva enheten på Karolinska. Men man kan komma hit bara för att man har besvär med svamp och vill vara säker på att man får träffa en läkare som är van att möta patienter som är könsstympade. /Bita Eshraghi • Kampanj mot könsstympning Hej, läser med stort intresse artiklarna om könsstympning och hur angeläget det är att uppmärksamma att det är utbrett även i vårt land. Mycket arbete behövs för att ändra på detta grymma förfarande. Amref Flying doctors är en nästan 60-årig hälsoorganisation i Östafrika. Just nu har vi en kampanj mot könsstympning i liten skala runt om i Stockholm med ungdomar som värvar donatorer och uppmärksammar personer de möter på situationen för tusentals flickor. Den 6 februari 2016 har FN proklamerat som en världsomfattande dag i kampen mot könsstympning. Den dagen lägger vi ut en film på vår hemsida amref.se, som visar på resultaten av Amrefs arbete. /Kersti Adams-Ray, styrelsemedlem Amref Nordic • Även pojkar är utsatta Jag är läkare och mycket engagerad i barns välmående, både fysiskt och psykiskt, och även i barns rättigheter och integritet. För mig känns det tråkigt att man än mer sällan diskuterar det övergrepp som många små pojkar utsätts för i form av omskärelse. Visst, det är i de flesta fall ett mindre ingrepp än det som flickor utsätts för, men som jag ser det är det likväl ett övergrepp och en stympning. Man skär bort delar av könsorganet, ofta på gossebarn som är för små för att kunna ge sitt medgivande eller ens förstå vad som händer. Som jag ser det borde det även vara förbjudet att könsstympa pojkar, och i de fall där det handlar om religiös övertygelse vore det enda rimliga att vänta tills gossen själv är beslutsmässig, kan förstå vad det innebär för honom och har en rimlig möjlighet att förstå bakgrunden och motiveringen religiöst och utifrån traditioner. /Johan Adler • Vi diskuterar ämnet varje vecka i skolan Jag jobbar som lärare på Scheeleskolan i Köping, med årskurserna 6-9, och fick möjligheten att jobba i en förberedelseklass för cirka två sedan. Jag insåg snabbt att eleverna inte fick prata om det som fanns nedanför midjan. Förstod också snart att merparten av \"mina\" flickor hade blivit utsatta för hemska övergrepp i form av könsstympning. Där och då beslutade jag mig för att diskutera detta ämne och engagerade även skolsköterskan och skolkuratorn. Jag la in ett ämne som jag valde att kalla \"biologi\" och vi diskuterar allt från sex till könsstympning. Med oss finns en tolk som själv kom som flykting på 80-talet. Det är med värme som jag ser tillbaka och kan se att vårt \"projekt\" har gett resultat och vi fortsätter att prata, skratta och gråta tillsammans. Eleverna och vi pedagoger uppskattar dessa lektioner som vi har på fredagseftermiddagar. Det är helt fantastiska elever som jag har förmånen att få jobba med. /Yvette Folin • Det här måste anmälas oftare Vilken hemsk artikel om könsstympning i dagens DN. Jag grät och det gjorde ont i hela mig när jag läste. Men så viktigt!! Det här väcker så många frågor: Hur straffas föräldrar som låter detta ske i Sverige? Ges det ordentlig information om att detta är olagligt och straffbart? Det här måste anmälas oftare! Undersöks flickor som är i riskzonen? Vad säger politiker? Och hur kan läkare ha en attityd som är så blasé kring detta? Det borde vara en självklarhet att hjälpa de kvinnor som har problem till följd av detta. /Helena Isaksson Ingreppet vi inte vågar pratar om Omkring 140 miljoner flickor och kvinnor i världen är könsstympade. I Sverige beräknas siffran vara 38 000, och 20 000 flickor anses vara i riskzonen för att stympas. Tidigare publicerade artiklar i serien: Del 1. ”Barnmorskan hade ett rakblad”. I Sverige finns cirka 38 000 kvinnor som är könsstympade. Här berättar två av dem. Del 2. ”Jag har räddat min dotter två gånger”.För Anissa Mohammed Hassan är det en självklarhet att traditionen könsstympning måste upphöra. Del 3. Här vågar de tala öppet om könsstympning. De är alla könsstympade. De tror att besvären de har när de kissar och smärtorna i underlivet beror på att de är flickor. Del 4. ”Vi måste ge flickorna hopp”. Hon är trött på att höra att frågorna om könsstympning och hedersvåld är ”svåra”. Del 5. ”Enkel operation kan hjälpa kvinnan mycket”. Hans första möte med en könsstympad kvinna var dramatiskt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4502, "headline": "Mål i sikte – knappast", "summary": "Målet att sänka sjuktalet från tio till nio dagar år 2020 ser inte ut att kunna nås. Det beskedet ger Försäkringskassan. Regeringen och läkarkåren har inte gjort sin hemläxa", "article": "Så var det sagt. Regeringens mål att sänka det genomsnittliga sjuktalet från tio till nio dagar till år 2020 kommer inte att nås. I alla fall inte av Försäkringskassan ensam. Det klargör myndigheten i den prognos som presenterades på fredagen. För att ens komma i närheten krävs att trenden med ökat inflöde i försäkringen bryts och tvärtom börjar minska. Förändringar i diagnospanoramat är också en besvärande faktor. 2006 hittades psykiska diagnoser bakom 17  procent av alla ny sjukfall. Nu uppgår de till en fjärdedel. Bland kvinnor är andelen ännu högre. Sjukskrivningar på grund av psykiska diagnoser är inte bara många, utan också – ofta – långa, vilket bidrar till att göra målet ännu mer ogripbart om inte regering och riksdag stramar upp antingen regler eller ersättningsnivåer. De skarpa politiska förslag som presenterats hittills har gått i motsatt riktning. Den rödgröna regeringen har som bekant beslutat att människor från och med den 1 februari återigen ska kunna gå sjukskrivna under decennier. Hur det rimmar med målet om minskat sjuktal är ett mysterium. Att sjukskrivningarna till följd av psykisk ohälsa är både många och långa säger förstås ingenting om att de skulle vara oskäliga. Från vänsterhåll motiveras sjuktalet ofta i termer av allt tuffare arbetsmarknad. Och så brukar det hävdas att folk är sjukskrivna för att de faktiskt är sjuka. I forskarvärlden görs skillnad på ”illness” och ”disease”. Det skulle kunna översättas med lidande respektive sjukdom. Någon direkt korrelation mellan lidande och sjukdom finns inte. En människa med svår cancersjukdom kan uppleva mindre lidande än en annan, medicinskt sett frisk person. Det finns uppskattningar som gör gällande att ungefär 20 procent av befolkningen lider av psykisk ohälsa i vid mening. Skulle man räkna in ångest, som de flesta drabbas av i större eller mindre utsträckning, skulle siffran bli ännu högre. Ångest är definitivt liktydigt med lidande. Men är det alltid detsamma som sjukdom? Och än viktigare: är det liktydigt med arbetsoförmåga? För några år sedan gjorde forskarna Stefano Scarpetta och Shruti Singh ett besök i Stockholm. Med sig hade de en OECD-rapport om psykisk ohälsa bland unga svenskar. Uppenbart omedvetna om att de landade i ett land där undvikandekulturen ses som höjden av humanism skåpade de ut vår modell där unga med psykisk ohälsa ska vila sig till själsligt välmående och först därefter förberedas för arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen ska in från dag ett, löd forskarduons barska besked, och hänvisade till forskning som visade hur ångest- och depressionsnivån stiger hos människor som saknar sysselsättning. Om detta gäller för 18- och 28-åringar, är det svårt att se varför det inte också skulle gälla 38- och 48-åringar. Det finns givetvis individer som lider av en så grav psykisk ohälsa att de är oförmögna att arbeta. Men den siffran kan näppeligen förklara de enorma variationer som präglar den svenska sjukstatistiken över tid. Utvecklingen mot en hårdare arbetsmarknad är global och kan därför inte tjäna som förklaring till vare sig de europeiska eller inhemska skillnaderna. Varför har Danmark, som erbjuder svagare anställningsskydd än Sverige, lägre sjukfrånvaro? Varför är norrlänningarna mer sjuka än stockholmarna? Och varför kvarstår regionala skillnader när man neutraliserat statistiken för olikheter i köns-, ålders- och yrkesstruktur? Försäkringskassan efterlyser mer samverkan mellan myndigheten och ”centrala aktörer” och exemplifierar med sjukvården och arbetsgivarna. Åtskilliga arbetsgivare – i synnerhet inom offentlig sektor – har definitivt en hemläxa att göra. Det har också regeringen. Men vid sidan av detta måste nu fokus börja riktas mot läkarkåren. Var finns självreflektionerna hos den kår som under fem år, med start i slutet av 1990-talet, gjorde svenska folket dubbelt så sjukt? Det måste vara möjligt att möta en människas lidande utan att föreslå en behandling som forskningen visat ofta gör mer skada än nytta. Det borde inte vara annorlunda med sjukskrivning än med annan vård. Läkare tvingas dagligen, med patientens bästa för ögonen, säga nej till att skriva ut beroendeframkallande sömnmedel när det inte är absolut motiverat. Varför visar kåren inte samma restriktivitet när det gäller skadlig sjukskrivning? Och var finns debatten om läkarnas del i den svenska sjuskrivningsepidemin? Ledare 28 november Carl Johan von Seth: Varning för hets mot muslimer Det politiska landskapet har förändrats snabbt. Det påverkar även Sverigedemokraterna, som kan frestas att trappa upp retoriken mot muslimer. Gunnar Jonsson: Ukraina mellan hopp och förtvivlan Ukraina präglas av Rysslands krig, men också av otålighet. Korruptionen lever i  högönsklig välmåga, men måste strypas. Läs alla ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 4503, "headline": "”Alla kan ta sig lite längre, bara de anstränger sig ”", "summary": "Få har lyckats reta upp så många på så kort tid som Alice Teodorescu. Själv är hon oförstående inför kritiken. Lördagsmagasinet har följt en av vår tids mest kontroversiella debattörer för att ta reda på varför hon är orolig för Sverige.", "article": "Alice Teodorescu ler och klackarna klapprar mot det ljusa trägolvet på Auktionsverket kulturarena på Tredje långgatan i Göteborg. Det är regnig november i landets näst största stad och Göteborgs-Postens politiska redaktör ska tillsammans med Per Schlingmann, en av hjärnorna bakom Nya Moderaterna, tala om ”framtidens kommunikation” under ett evenemang ordnat av ett privat företag. De ställer upp och låter sig fotograferas, innan hon går in i stora salen för att mickas på. Flera män i övre medelåldern avbryter för att prisa hennes texter och hon ser varje person som hon talar med i ögonen och tackar artigt. Det kan låta trivialt, men är inte alltid självklart. Alice Teodorescu har beklagat sig över avsaknaden av höviskt uppförande, till exempel i en tweet där hon undrar hur man vet att man har flugit hem till Sverige? ”Ingen hjälper en med resväskan.” Det är så illa att hon ”noterar” att jag frågar om hon vill ha vatten. – Jag är en ganska privat person, säger hon när den senaste beundraren har gått. Nuförtiden tittar jag ned i marken när jag är ute, det gjorde jag inte för ett år sedan. Hon är kluven inför att bli igenkänd, men uppskattar när människor vill diskutera hennes argument och inte hennes person. Det är mestadels män som kommer fram, men hon får många mejl från unga kvinnor. När det är Alice Teodorescus tur att tala har hon tagit på sig en grön kavaj och berättar om den stora lyckan i att lämna Rumänien och att få växa upp i Sverige. Hon pratar om sin oro för att många inte vågar uttrycka sina åsikter, liksom för att skolan inte tar sitt ansvar för att kompensera för de skillnader som följer med hemifrån. Hon konstaterar att Sverige är bäst på att misslyckas med integration och att det inte finns några fula jobb. Det blir även en känga till Socialdemokraterna, som ”en gång i tiden tyckte att man skulle göra rätt för sig” och som värnade bildningsidealet. I övrigt vill hon bli kallad ”politisk redaktör” och inte ”ung invandrartjej”, som en del vill etikettera henne, och anser att nationalism baserad på inkluderande symboler är något som skapar gemenskap. Att Rättviseförmedlingen räknar utländska namn i medierna retar henne: ”Jag blir därmed invandrare – och kallas husneger.” När hon är klar får hon applåder. En deltagare undrar, apropå den jobblinje hon förordar: Vad händer med de barn som ser andra städa deras toaletter? – Frågan är snarare vad som händer med barn som aldrig ser vuxna jobba, svarar hon. Därefter blir hon irriterad på moderatorn Anders Westgårdh som antyder att hennes språkbruk minner om... – Jag står här och säger att jag är för fri invandring men du insinuerar att det påminner om Sverigedemokraternas retorik? Det är sällan hon blir arg och den ouppmärksamme lär inte registrera tonförskjutningen, men hennes röst vibrerar något av återhållen vrede. En av få gånger hon har exploderat i offentligheten stod hon i Aftonbladet-tv i Almedalen och debatterade med vänsterpartisten Ali Esbati. Det lät ungefär så här: Esbati: ”Jag vill ha så bred uppslutning som möjligt runt den antirasistiska kampen.” Teodorescu: ”Varför får jag inte vara med då?” Esbati: ”För du inte håller med om att rasism existerar!” Teodorescu (skriker till Esbati): ”Det har jag aldrig sagt! Men människa, lyssna på vad jag säger i stället.” Esbati: ”Oavsett vilken hudfärg man har måste man vara beredd att kämpa för att alla människor ska ha lika stor möjlighet i det svenska samhället.” Teodorescu: ”Men vem har sagt emot det?” Esbati: ”Du har sagt emot det.” Teodorescu: ”Nej!” (Ali Esbati dricker vatten) ”Det är helt meningslöst.” Under panelsamtalet i Göteborg, när Per Schlingmann berättar varför han är för kvotering, räcker hon upp handen och beskriver att hon ”ryser” när hon hör hans argument. Salongen skrattar. – Jag vill aldrig få ett jobb för vad jag har mellan benen, säger hon och publiken, framför allt kvinnorna, klappar händerna. Vi traskar raskt fram över asfalt och spårvagnsspår lagda i blöt och Alice Teodorescus lila kappa är ett intensivt riktmärke i kvällningen. Tåget mot Stockholm går snart och i köerna har vi tvingats överge fotografens bil. Hon bär buketten som hon fick i handen och klagar över ont i fötterna, skorna är inte konstruerade för detta. Mycket har förändrats i Alice Teodorescus tillvaro sedan januari 2015, då det offentliggjordes att hon skulle ta över GP:s ledarredaktion – och det uppstod en storm i det vattenglas som är mediebranschen. Ledarskribenterna på då socialliberala GP var bestörta, det kom fördömanden – men också support. Hon hade inte räknat med reaktionerna och när den ena efter den andra på avdelningen valde att kliva av blev hon tvungen att bygga sitt eget lag. – Det blev ju väldigt bra till slut, säger hon. Men kritiken har kommit i en strid ström. Lisa Bjurwald gick längst, redan i samband med utnämningen (Medievärlden, 13 januari: ”GP blir konservativ”): ”Tidigare tveklöst liberala ledarredaktioner har redan börjat böja sig för samtidens ultrakonservativa strömningar. Nu skyndas utvecklingen på av värvningen av SD-omhuldade Teodorescu.” I en krönika i Journalisten (20 juli: ”En högersväng att prata om”) skrev Sydsvenskans Andreas Ekström att Dagens Industri, Expressen och GP hade tagit ett steg åt höger. Han frågade sig om ägarna, familjerna Hjörne och Bonnier, funderade över saken: ”Det tycks främst vara de tre redaktörerna som personligen driver ändringarna. Alice Teodorescu, PM Nilsson och Anna Dahlberg skriver texter på sina liberala ledarsidor som bara med svårighet kan pressas in under det liberala paraplyet.” Alice Teodorescu håller, förstås, inte med: – Stödet från läsarna har varit massivt vilket syns inte minst i mejlkorgen. Dessutom hade jag aldrig tagit jobbet om jag inte hade haft ett starkt stöd och en viktig del var ett långt samtal mellan mig och GP:s ägare. Det finns en väldigt tydlig skrivning i GP:s bolagsordning om de värden ledarsidan ska definieras av. Jag väntar fortfarande på den som kan gräva fram en artikel som visar på att jag någon gång har skrivit i strid med det. – Jag tycker det är intressant att följa hur det politiska samtalet svängt på mycket kort tid. Om det jag skrev tidigare av vissa ansågs vara en ”högergir” vore det spännande att få veta vad de anser om den ”högergir” som i princip alla riksdagens partier nu ställt sig bakom, inklusive den rödgröna regeringen. Varför är det så tyst om det? Vi har tagit oss till Göteborgs central och klivit ombord. I bistron väljer hon en sallad och en sötsak och hon är trött. Hon äter i stolen medan tåget rusar mot huvudstaden. Vi pratar om hennes barndom i kommunismens Rumänien, en tid från vilken hon har fragmentariska minnen, mer känslor än direkta händelser. – Jag var lillgammal och mina föräldrar hade stort umgänge. Det var alltid folk och rörelse hemma. Jag tyckte att det var väldigt roligt med vuxna och att få vara med. Sådant minns jag, att jag tyckte om att leka doktor. Jag brukade alltid undersöka våra gäster, säger hon och skrattar. – En jämnårig killkompis skulle jag gifta mig med. Vi tjafsade alltid om vem som skulle städa. Hemma hos honom städade pappan och jag tyckte att ”det ska kvinnor göra”. Sedan var vi tre flickor som lekte på dagis och så hade jag två låtsaskompisar som jag hade långa monologer med. De var ständigt närvarande. Mamma jobbade på labb och pappa, som var tandläkare, arbetade på annan ort. Han var endast hemma på helgerna och dyrkades när han dök upp. Och så var det mormor, hos vilken familjen bodde mycket efter att morfar hade dött 1982. Minnet av den lägenheten sitter djupare. – Jag kommer ihåg att vi på dagis fick konserver till mat hela tiden och att jag var ständigt sjuk. Och sedan vi kom till Sverige har jag i princip varit frisk. Exakt hur tågresan till Sverige började, några månader före revolutionen 1989 – när diktatorn Nicolae Ceausescu avrättades tillsammans med sin hustru Elena – minns hon inte. Pappa hade tagit sig hit 1987, efter att ha flytt från en läkarkongress i Italien, då mamma precis hade blivit gravid med lillasystern som föddes i juli 1988. – Vi pratade i telefon med honom en gång i månaden. Regimen var inte så glad över att han hade lämnat landet. Ett par fick inte åka på smekmånad, en hel familj kunde aldrig göra något tillsammans, om det inte fanns något ankare kvar. Hon var rädd på tågresan, för mamma var rädd. Systern var ett år gammal och mormor var med. Alice Teodorescu minns ryggsäckar och smycken nedsmusslade i rör, det enda man enkelt kunde få med sig. Det tog flera dagar och hon längtade efter att få återse sin pappa. Slutligen träffades de på färjan från Tyskland till Sverige. Hur kändes det? – Jag vet inte, varmt. Mitt vuxna jag tänker att det måste ha känts så overkligt. Två år i ett barns liv är lång tid. Familjen angjorde Trelleborg och flyttade till Lund. Alice Teodorescu var väldigt ledsen och kände sig ensam men har få hågkomster: flyktingdagis i gula baracker, oron hemma. – Jag tänker på mamma som var född och uppvuxen mitt i Bukarest och sedan hamnade i en liten stadsdel i Lund där det fanns en åker inte så långt bort. Det måste ha varit så otroligt påfrestande och jag sniffade nog upp den här känslan av att det inte var så lätt. Jag satt i fönstret och tittade på grannbarnen som lekte men gick inte ut. När jag inte förundrades över överflödet av mat i affärerna lekte jag inomhus med min syster. Hon skrattar ofta, även när hon pratar om sådant som är mindre roligt. Saknade du Rumänien? – Nej, men jag tror att jag saknade ett sammanhang. Det var ju inte tryggt i och med att mina föräldrar förmodligen inte var trygga. Vi umgicks med några andra från Rumänien och alla var akademiker men tvingades verkligen börja om. Och på den tiden, tack och lov, kunde man börja om. Det fanns enkla jobb och folk var beredda att ta dem, men efter 90-talskrisen rationaliserade man bort ganska många sådana arbeten vilket gjorde att den naturliga inkörsporten i mångt och mycket försvann. Familjen Teodorescu flydde, som så många i detta land, från en repressiv stat. Här skämdes hon för sitt namn (och ville byta till Anna) och mamma undersökte möjligheten att ta ett nytt efternamn, för att underlätta etableringen. Alice Teodorescu fick börja i förskolan med tolk, hösten 1990. – Det var hemskt. Och så skulle jag gå på hemspråk men ville ju inte vara där. I min klass var det bara barn födda i Sverige, bortsett från en halvgrek som förstås var glad över att det hade kommit någon som var mer utlänning än han var. Min fröken var från Norrland medan min systers dagisfröknar var från Malmö, så vi pratade helt olika. Hon sa ”maj” och ”daj” medan jag pratade någon form av norrländska. Jag hade bara svenska kompisar och mitt gäng, vi kallade oss Järngänget, var alla duktiga i skolan. Men jag kände mig annorlunda. Det var så mycket som påminde om det, som att vi inte hade råd att åka på bilsemester genom Europa utan åkte till Rumänien någon enstaka gång. Språket blev hennes livlina. Fattigdom var ingen ursäkt för att inte vara bildad – före flykten skickade mamma deras böcker till Sverige. Böcker på rumänska som sedan stod olästa. När började du känna dig svensk? – Jag tror att första steget mot det var när jag valdes till klassens lucia i ettan, för att jag var mörkhårig. Jag kunde inte så mycket svenska men jag förstod ju att det här var stort, för jag blev inkluderad i någonting som jag uppfattade som otroligt svenskt. Det är något av en vattendelare i hennes historia. Som Alice Teodorescu betraktar världen är det genom vanor som dessa, som inte alltid är så lätta att förklara, man blir del av ett nytt land. Den människa som hävdar att traditioner exkluderar menar hon missar något centralt. Hon har alltid tyckt om traditioner, det högtidliga. Föräldrarnas äktenskap skulle inte överleva påfrestningarna i Sverige och Alice Teodorescu minns skilsmässan som ”fruktansvärd”. – Den var utdragen och infekterad. Vi var hos pappa varannan helg, men det fungerade inte så då blev det att vi bara bodde hos mamma. Jag var väldigt otrygg. Gud, är det någonting som har präglat mig så är det mina föräldrars skilsmässa. Jag var ledsen och... rädd, tror jag. I min värld försvann han en dag, när han åkte till Sverige. Sedan skilde de sig. Det var ingen i min klass som hade skilda föräldrar. Jag älskade att äta hos kompisar när hela deras familj var samlad, det var otroligt symboliskt laddat. På julaftnarna, när Alice Teodorescu och hennes syster hade följt mormor till hennes lägenhet, tittade de in hos folk. De stirrade på människorna som hade samlats för att fira tillsammans. Där fanns det som hon saknade; familjen som en enhet. – För mig blev längtan efter kärnfamiljen väldigt stark, förmodligen till stor del på grund av att de skilde sig. En av de finaste saker man kan ge sina barn är vetskapen om att många konflikter går att lösa, att det finns ett värde i att inte ge upp. Man ska aldrig vara i destruktiva relationer, men jag är väldigt skeptisk till folk som aldrig bråkar inför sina barn. Ser man inte sina föräldrar bråka och bli sams blir man konflikträdd och lär sig att det är läskigt med oenighet och stora känslor. Hur kommer det sig att du inte har blivit trygghetssökande? – Hur vet du att jag inte är det? säger hon och tittar upp. Jag tror att det krävs en viss känslighet – en sårbarhet – för att man ska engagera sig politiskt och i samhället. Det är drivkraften. Samtidigt behövs det en styrka för att stå ut med att man har stuckit ut huvudet. Blir du ledsen? – Jag blir ledsen när jag upplever att jag inte når fram eller blir missförstådd och det kan ju delvis bero på saker som jag kan styra över men också på att man vill missförstå, för att man vill ha konflikten och polemiken. Personligen strävar jag alltid efter att försöka förstå den jag möter. Det finns debattörer på vänstersidan som jag har väldigt stor respekt för. Även om jag inte håller med dem så kan jag ändå förstå logiskt hur de resonerar och en sådan person är Jonas Sjöstedt. En stor soffa på Grand hotell i Stockholm, några dagar senare. Det är anrika lokaler mitt i staden och en plats där Alice Teodorescu trivs. Hon önskar endast ett bakverk och väljer en tung, mörk pjäs till vilken hon dricker jasminte. Vi pratar om hennes skolkarriär, som var rak men som har kostat mycket arbete och tid. Förväntningarna hemifrån var tydliga. Hon målade, studerade teckenspråk och läste mängder av böcker på svenska. Hon sjöng i kör, spelade piano, skrev noveller och ville bli diplomat. Som 12-åring kom hon in på Svenska balettskolan i Malmö och drömmen var att gå på Katedralskolan – ”Katte” är en institution i Lund. Alice Teodorescu träffade sin första pojkvän på en fest för Moderat skolungdom men gick aldrig med i något ungdomsförbund. Som vuxen gjorde hon ett högst medvetet val att inte heller gå med i ett politiskt parti. – När jag studerade juridik och ville bli försvarsadvokat var det en advokat som sa till mig att jag skulle tänka mig för innan jag gick med i ett borgerligt parti, ”dina klienter kommer sannolikt inte att vara borgerliga”. Jag tror att jag är mer intresserad av idéerna bakom än politiken i sig. Jag vet inte om jag skulle vara så himla duktig på det politiska spelet, att vara taktisk. Det partipolitiska intresset hade vaknat 1998, i sjuan. En tjej i klassen var vänster och ”sjukt duktig på argumentation” och det var mot denna kombattant Alice Teodorescu slipades. Då som nu kände hon väldigt starkt för individen och dennes rättigheter, kom till insikt om att hon är liberal och röstade på Folkpartiet i skolvalet. Diktatorn Ceausescus kommunistiska Rumänien är den grund utifrån vilken man måste förstå hennes åsikter. Hon tror själv inte att det är svårare än så. – Kommunismen har i alla länder där den har funnits skördat liv, lett till ofrihet och fattigdom. Jag har svårt att se något positivt med nazismen av exakt samma skäl. Det är kollektivistiska ideologier som inte ser människan. Tack vare det fria skolvalet, som infördes under regeringen Bildt 1992, kunde Alice Teodorescu börja på Katedralskolan. Hon älskar denna valfrihet och slåss med näbbar och klor mot varje person som på något sätt vill begränsa den. Du hade inga negativa känslor kring att din tillvaro var så målinriktad? – Jag tvekade inte. Däremot hade jag alltid prestationsångest. Mindre i dag, för jag har nischat mig så hårt mot det jag vet att jag är duktigast på, men jag brottades jättemycket med det på både högstadiet och gymnasiet. I att vara duktig finns hela tiden en skräck för att inte vara duktig nog. Men jag tror också att det är sunt, att man ibland känner så. Det får inte bli hämmande, men det är viktigt att inte ta saker för givna. Man ska vara ödmjuk. Jag tror att det var kolossalt viktigt att du hamnade i Lund. – Det tror jag också. Mina föräldrar ansåg att det var viktigt att vi bodde i ett område där majoriteten hade svensk bakgrund. Jag skulle hela tiden vara i sammanhang där jag tvingades bli en del av det nya. Och det berodde också på att de säkert mådde dåligt över att de inte kunde erbjuda mig det. Sverige är ett land där väldigt mycket avgörs av kontakter och som invandrad har du ett handikapp. Det är säkert så att jag var osedvanligt lydig och gjorde det som förväntades av mig och jag har säkert gått miste om en massa roliga saker, men jag är helt övertygad om att jag aldrig hade suttit där jag sitter i dag annars. Och det är sorgligt men jag tror att det är bättre att man är ärlig med att det är det som krävs, än att man förlitar sig på talang eller tur. Vi diskuterar huruvida det är rimligt att tro att alla kan ha en lika framåtsträvande uppväxt. Hon säger leende att hon ”hoppas att inte alla har det”. Teoretiskt har alla som växer upp i Sverige samma – eller extremt många – valmöjligheter. Ser du att vissa val ligger väldigt långt bort för en del, beroende på uppväxt? – Ja, fast det centrala är att de finns. Det är klart att det är lättare att göra informerade val om du har informerade föräldrar. Men alla kan ta sig lite längre, bara de anstränger sig – det betyder inte att alla kommer bli Zlatan. Det kan tyckas orättvist, men så är det. Du stör dig väldigt mycket på ordet ”strukturer”? – Strukturdiskursen är ju inte ett svenskt påfund utan är ett sätt att beskriva den verklighet som finns i till exempel USA och Sydafrika, som har en helt annan historia. Där kan det ha en relevans. Jag tycker inte att man kan säga att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, som ju på något sätt blir utgångspunkten för hela diskussionen. Jag tror att det förenklar ett komplext problem. Skulle jag till exempel vara underordnad en outbildad vit man i glesbygden? Men strukturer handlar inte om individperspektivet? – Jo. Om man säger att det är strukturellt då är konsekvensen av det att den ordningen råder. Och ett väldigt bra exempel som inte handlar om etnicitet är våld i nära relationer där utgångspunkten i vissa kretsar är könsmaktsordningen, att män slår kvinnor. Men om man tittar på homosexuella relationer, där det också finns partnervåld, eller kvinnor som slår män, så ser man att de har väldigt svårt att få hjälp av myndigheterna. Där får vi problem. Vi fastnar i huruvida något är strukturellt och då missar vi det som hamnar utanför den bilden. Hon ser dock att rasism existerar i Sverige. – Det finns väldigt många olika sorters rasism. Det finns en rasism på arbetsmarknaden som är namnbaserad, där det finns människor som aldrig får komma till anställningsintervjuer. Det finns en rasism som drabbar etniska svenskar, från invandrade. Det finns rasism bland invandrade mot andra invandrade, baserat på religion eller på kulturella spänningar som kan ha funnits i hemlandet. Och den rasism eller fördomar som jag drabbas av när jag får höra att jag har lyfts fram på grund av min etnicitet, min ålder eller mitt kön. Som liberal skulle man kunna tänka sig att hon är emot anonymiserade jobbansökningar, vilket innebär att en arbetsgivare inte vet om det är en Ahmed eller en Sofia som söker, men hon är positiv. Ska man lagstifta så att det gäller även privata företag? – Det skulle jag kunna tänka mig. Är det ett problem att kvinnor tjänar mindre? – Absolut, men jag tror att det finns ganska många förklaringar som inte handlar om diskriminering. Till exempel finns det mycket som tyder på att kvinnor är ganska dåliga på att löneförhandla. Flickor uppfostras inte till att ta risker och ta plats på samma sätt som pojkar gör. Jag tror att det är en attitydfråga. Män tenderar att övervärdera sig själva och får lön i enlighet med det, tvärtemot kvinnor som undervärderar sig själva. Varför gör kvinnor det? Skärp er och inse hur meriterade och värdefulla ni är! Alice Teodorescu pratar om lika rättigheter, att ge alla samma förutsättningar, att ingen ska diskrimineras. En ”likvärdig skola” återkommer i hennes resonemang. Får man inte sunda värderingar med sig hemifrån är det samhällets, i första hand skolans, ansvar att sörja för att alla har en möjlighet att bli goda medborgare. Skolan måste ställa krav och lärarna behöver vara auktoriteter. Hon vill inte att skolan ska göra undantag för någon, av religiösa eller andra skäl. – Det meritokratiska synsättet är en högst liberal värdering, att man oavsett förutsättningar ska kunna ta sig någonstans. Socialdemokratin i Sverige förvaltade det väldigt väl, fram till att man slutade göra det, det beklagar jag. Socialdemokratin har i vissa frågor nästan haft ett ”det löser sig”-synsätt? – Det gör det inte! Det löser sig för dem som får hjälp hemifrån, alla andra behöver ett system som ställer upp de kraven. Därför tror jag att det för sådana som mig och Daniel Suhonen (känd socialdemokratisk debattör), vilket han har sagt i någon intervju, var viktigt med läxor och betyg. Det blev ett sätt att på papperet visa att vi är lika duktiga som alla andra. Det kanske största sveket i den moderna skolan är att vi har gått över till att man ska lära sig och lägga upp sin undervisning själv. Skolfrågan är också högst instrumental i frågor om integration, som hon vurmar för. Men hon är bekymrad. ”Jag har sällan känt sådan uppgivenhet som i dag. Det Sverige min familj sökte sin tillflykt till för 26 år sedan finns i mångt och mycket inte kvar”, skrev hon nyligen (GP, 2 november: ”Det som inträffar nu är ett enormt svek”). Texten handlar om de parallella samhällen svensk politik har skapat och cementerat, där skottlossning och andra former av kriminalitet är återkommande problem. – Det ska inte behöva vara skillnad på att växa upp i Lund eller i en förort till Stockholm eller Göteborg. Jag känner uppgivenhet inför att politikerna är så handlingsförlamade och att uppdelningen bara blir större och större. Jag är orolig för vad det kommer göra med ett Sverige där vi alltid har strävat efter att vi ska vara jämlika och jämställda. De reformer som skulle krävas finns inte. Jag vet inte längre vad man ska göra. De samordnade terrordåden i Paris natten mellan 13 och 14 november, där omkring 130 personer dödades, har fått henne att misströsta än mer. – Det är klart att man blir rädd. Om det kan hända i Frankrike, som har mycket bättre beredskap, hur ska det då gå här? Det är en fråga om när och inte om vi också drabbas. Att självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm 2010 endast dödade sig själv var bara tur. – Den här oron spär på polariseringen och skapar en otrygghet bland de människor som kommer hit och har asylskäl men också ute i samhället. Vi blir mer misstänksamma mot varandra och sluter oss och får mer av de här parallellsamhällena. Även här är Alice Teodorescu väldigt kritisk till landets politiker och hur de har hanterat situationen. – Den första IS-videon med svenskar tror jag dök upp 2012. Det är ett väldigt sent uppvaknande, inte minst i Göteborg som har en väldig radikalisering i de här grupperna. Man kan inte blunda och hoppas att det ska gå över. Politikernas uppgift är inte bara att hantera uppkomna situationer utan också se till att de inte uppstår. Resorna från Sverige till Syrien uppstod inte i går och inte heller flyktingströmmen till Sverige. Vi måste kunna föra teoretiska resonemang om vilka våra möjligheter är, det har man inte kunnat göra utan att bli stämplad som alarmist eller som en person som legitimerar SD. Politiker kan inte stå och säga att ”vi har varit naiva”. Ni är inte satta för att vara naiva, då tycker jag att ni ska avgå. I samband med Husbykravallerna 2013 var du upprörd och menade att ungdomarna borde vara tacksamma. Har du lättare att vara tacksam för att du inte är född i Sverige? – Det tror jag absolut. De som tycker att vi som har kommit hit inte behöver vara tacksamma förstår inte hur mycket de själva har att vara tacksamma för. Jag tycker att det är en självklarhet. Samtidigt, det här är ofta människor som känner sig otroligt utsatta. Som misstänkliggörs i butiker, får glåpord kastade efter sig, kanske aldrig har fått det stöd de skulle ha behövt i skolan. Ser du att det finns någon skillnad? – Jag har aldrig ifrågasatt deras erfarenheter. Jag har aldrig gjort anspråk på att mina erfarenheter är de enda som existerar. Det jag invänder emot är förklaringsmodellen, eftersom den tenderar att åtföljas av en viss sorts lösningar. Därifrån till att kategoriskt säga: ”Du tycker som du tycker bara för att du inte har erfarit det här.” Nej, för mig handlar inte mina principer om vad jag har varit med om. Det är lätt att säga, men vi kommer knappast ifrån våra erfarenheter och hur mängden av dessa osynligt påverkar oss. – Okej, så konstaterar vi det. Vad händer sedan då? Vad är deras lösning? Fast lösningen ligger kanske inte hos den enskilde utan i samhällsordningen? – Absolut. Och vad är samhällets lösning? Det är det vi aldrig kommer till eftersom vi hela tiden fastnar i om det är strukturellt eller inte. Jag har aldrig sagt att ansvaret enbart ligger hos individen, däremot att vi också behöver prata om individen. Vi pratar om allt annat än det individuella ansvaret. Det är ett enormt svek, inte minst från vänstern, att man inte längre pratar om klass och social rörlighet utan om rasifiering och strukturer. Berättelsen om Sverige behöver uppdateras, menar hon. I Alice Teodorescus Sverige ska man tala om att människor kan bli något. Det, tycker hon, är en mycket mer inspirerande skildring än den om ett land genomsyrat av strukturell rasism. – Där måste skolan ta sitt ansvar och kompensera för skillnaderna. I dagens Sverige går fattigdom och utanförskap i arv, precis som rikedom. Båda delarna är lika problematiska. Bakelsen är halvt uppäten och hon lämnar den så. Grand är inte tomt men någorlunda tyst och hon lutar sig tillbaka i soffan. Om någon vecka kommer tidningen Fokus lista över Sveriges 100 mäktigaste, där Alice Teodorescu har placerats som nummer 92. Hennes princip om fri migration har fått sig en törn under det senaste halvåret, med massflykten från oroshärdar världen över. Jag säger att jag tror att det land hon önskar, där alla tar sig upp och vidare utan att tära särskilt länge på välfärdssystemet, inte existerar. Hon suckar. – Det är därför jag är så uppgiven. Jag tycker att det är ett väldigt svårt moraliskt dilemma inbyggt i det här. Skälet till att människor kommer till Sverige är att det inte är Jordanien men om Sverige blir Jordanien har vi uttömt vår möjlighet att vara ett land som tar emot människor i nöd. Någonstans blir det en fråga om var man ska lägga sin lojalitet. Gentemot alla människor som potentiellt skulle behöva komma eller mot de människor som redan finns här och som sviks gång på gång? – Vi som kan sätter ju inte våra barn i skolor som inte fungerar, vi bor inte i områden där det skjuts varannan kväll. Den här humanismen som det ges sken av i Sverige, där folk står och fotar sig själva när de gör goda saker – den har också en gräns. Problemet är att vi inte har klarat av att föra en ärlig diskussion om vad de olika alternativen innebär, att vi faktiskt står inför ett val. Det håller inte som alltfler politiker gör i dag, att kasta ur sig desperata nödlösningar när krisen är ett faktum. Vilka förändringar skulle krävas för att vi skulle kunna ha fri invandring och hur tar ett sådant samhälle ansvar för sina svaga? – Det är en vision. Tyvärr låtsas delar av politikerkåren att den är möjlig, det är den inte. För att det ska kunna gå att genomföra så behöver de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder minska. Sverige kan inte ensamt ha fri invandring, det behövs många fler länder, vilket flyktingkrisen med all tydlighet visar. Ungefär som EU, men för hela världen. – Fri rörlighet är inte detsamma som att man har rätt att bli försörjd. En modell skulle kunna vara att man som invandrad får lån och samtidigt slipper betala skatt i fem år, men det förutsätter att människor kan få jobb. Sedan får man kvalificera sig till välfärdssystemet, ungefär som ett försäkringsbolag, men man ska ha rätt till skola och basal och akut sjukvård. Får vi inte mycket större hemlöshet? Vem kommer vilja bygga bostäder för de här människorna? – Och det är därför det här är en vision som inte går att förena med verkligheten och anledningen till att jag har blivit så himla upprörd över vissa liberaler som går ihop med Aftonbladets ledarsida och säger att det inte finns någon konflikt mellan fri invandring och välfärd, för det gör det visst. I det valet tror jag att svenskar i allmänhet väljer att behålla sin välfärd framför att öppna gränserna. Så då kommer vi aldrig kunna ha fri invandring? – Nej, det tror jag inte. Karriären är viktig för henne, men inte allt. Hon har kritiserat sin egen generation för att den önskar allt på en gång – vid 30 ska man ha lyckats inom sin profession, träffat den människa man ska dela livet med och skaffat barn. Men det är inte livskvalitet, har hon kommit fram till. Hon vill inte stressa sig själv i onödan, vill hinna med sin familj. – Jag har alltid haft en stark barnlängtan vilket säkert beror på att jag formades väldigt mycket av mina föräldrars skilsmässa. Jag har alltid drömt om att få göra allting rätt själv. Det är väl ganska vanligt att man vill kompensera för det man själv inte fick och i det ligger i mitt fall att få skapa den där lyckliga familjen. Hur lätt tror du att det är? – Det är jättesvårt. Desto större anledning att anstränga sig och våga drömma. Alice Teodorescu går helst inga längre sträckor inne i stan. ”Mina skor är inte gjorda för det här.” text foto Jonas Lindstedt Född: 2 maj 1984 i Bukarest. Aktuell med:Politisk redaktör och chef för ledarsidan på Göteborgs-Posten. Karriär: Juristutbildad i Lund, har skrivit för bland annat Skånska Dagbladet, Barometern, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Fritiden: Målar akvarell, dansar balett, reser och har en stor fäbless för vackra klänningar. Min politiska profil: ”Ideologiska etiketter betyder föga när begreppsförvirringen blivit allmängods.” Det värsta jag blir kallad: Husblatte. Gör jag om tio år: ”Skriver romaner, idéutvecklar i någon form och njuter av en stor familj.” Alice Teodorescu om: Insemination av ensamstående kvinnor: ”Det är inte statens uppgift att göra barn föräldralösa. Alla barn behöver två föräldrar, oavsett kön.” Bibliotek: ”De ska vara tysta och skötsamma, bland annat för att barn som inte har en lugn hemmiljö ska ha en plats att studera på.” Pridetåg: ”Homosexuella är som alla andra. Löser vi problemen med diskriminering genom att springa runt med en boa på stan?” Att inte ställa samma krav på människor, oavsett bakgrund: ”Det är en mycket värre form av rasism, att indirekt säga att vissa människor inte kan på grund av sin etnicitet.” ”Fuck off-kapital”: ”Jag vill att Sverige ska vara ett land där man kan skaffa sig en buffert men det kräver lägre skatter.” Hans Rosling: ”Han skulle kunna ses som nyliberal, eftersom han tycks förespråka en värld utan gränser, vilket vänstern verkar missa.” Om borgerligheten bör samarbeta med SD för att säkra makten: ”Borgerligheten ska sträva efter att säkra eget mandat, det är givet dagens läge svårt, varför man i frågor där en gemensam agenda föreligger bör försöka hitta partiöverskridande överenskommelser.” Stefan Löfven som statsminister: ”Sällan har en statsminister ställts inför så många svåra problem och haft så få lösningar.” Sin roll i samhällsdebatten: ”Att bidra till att öppna tankerummet.” ", "article_category": "other"}
{"id": 4505, "headline": "Tre Askar med skäl att fira", "summary": "Familjen Ask från Tallkrogen har haft en riktig jubileums-månad – och det är inte slut än. I dag fyller Mikael 60, tidigare i november fyllde sonen Mattias 40 och pappa Torsten 80.", "article": "I lördags firade Mikael sin 60-årsdag i förskott tillsammans med nära vänner och tjocka släkten. I sanningens namn är släkten inte särskilt tjock, men väldigt stor. För att ta det i rätt ordning fyllde Mikaels son Mattias 40 år den 4 november och Mikaels pappa Torsten fyllde 80 den 16. Så nog har det funnits anledning att fira i familjen Ask de senaste veckorna alltid. Torsten firade sin 80-årsdag ordentligt. Dels med familjen, dels med pensionärsgänget. – Dessutom firade Gun och jag diamantbröllop (60 år) i somras, säger farfar Torsten, som träffade sin Gun när han var 18 och hon 17. Sa det klick direkt? – Ja, i alla fall för mig, säger Torsten. Gun nickar. Det var uppenbarligen ömsesidigt. De var tonåringar när de gifte sig och Torsten var 20 nyss fyllda då Mikael gjorde entré. Så småningom kom ytterligare tre barn, åtta barnbarn och sju barnbarnsbarn. Det kanske inte var riktigt planerat att skaffa barn så tidigt, men Torsten har inte ångrat att de började familjebildningen direkt. – Jag började plugga när jag var 20 och var borta mycket på kvällarna. Det är klart att jag kände att jag försummade familjen. Barnen blev ju lidande, säger Torsten allvarligt. Sonen Mikael hör Torstens ord, men understryker att han inte kände sig försummad som barn. Far och son, som alltså båda blev pappor som 20-åringar är överens om att det är betydligt fler för- än nackdelar med att starta tidigt. – Man orkar ju mer när man är ung och börjar man tidigt kommer förhoppningsvis barnbarnen tidigt. Det är positivt, säger Torsten och rabblar upp barnbarnens och barnbarnsbarnens namn och födelsedagar i en aldrig sinande ström. Finns det inget negativt? – Det enda jag kan komma på är att man inte hade någon ekonomi att tala om, säger Torsten, som 15 år gammal började som springsjas på regeringskansliet. Han slutade sin yrkeskarriär som bankdirektör. På banken, på 1970-talet, startade Torsten, med ett förflutet i SSU och som politisk sekreterare i riksdagen, en S-förening, något som inte sågs med blida ögon av Marcus Wallenberg. – ”Vad är det för en dåre”, sa Wallenberg, men han gav mig pluspoäng och sa att man ska stå upp för det man tror på. Även Mattias har ett förflutet inom S-politiken, men hoppade av när han fick tjänsten som chef för omsorgsförvaltningen i Kalmar dit han flyttade med hustru Lisa och äldste sonen 2006. Två år senare flyttade familjen till Öland. – Vi brukar åka upp till Stockholm och hälsa på ett par gånger per år, säger Mattias, som liksom far och farfar är fotbollsfrälsta – förutsatt att Djurgården är ett av de inblandade lagen på plan, men de ser inte så många matcher live. – Jag var på Guldfågeln (Kalmar FF:s hemmaarena) när Djurgården kom dit, säger Mattias och berättar att kompisarna han såg matchen tillsammans med hejade på Kalmar. Han kände sig lite ensam med sina blårandiga sympatier. Ensam, men stark. Djurgården vann med 3–0. Pappa Mikael fyller i apropå fotbollsintresset i familjen, att han har tränat alla fyra barnen i fotboll – Det var ett bra sätt att umgås med barnen på, säger Mikael, dagens födelsedagsbarn som inte behöver ta ledigt från jobbet eftersom det är lördag. Mikael har ett förflutet i trädgårdsbranschen, men tvingades sluta när kroppen sa ifrån. – Jag fick problem med de fintrådiga nerverna i händerna så det gick inte att fortsätta, men jag konsultar lite på frilansbasis. Hur ska du fira födelsedagen? – Jag kommer inte att vara hemma så det är ingen vits att komma hem till oss, säger Mikael bestämt. Den som tror att det vankas kaffe och tårta hemma hos Mikael och Christina i Trångsund i dag blir härmed grymt besviken. Prinsesstårtan med dekorationen ”Grattis Micke 60 år” åts upp i lördags. ”Vad är det för en dåre”, sa Wallenberg, men han gav mig pluspoäng och sa att man ska stå upp för det man tror på. Torsten Ask: 80 år, pensionerad bankdirektör (SE-banken). Familj: Hustru Gun, 4 barn, 8 barnbarn och 7 barnbarnsbarn mellan 1 och 14 år. Bor: Lägenhet i Norra Hammarbyhamnen. Hus på Ljusterö där hela familjen samlas på somrarna. Mikael Ask: Fyller 60 år i dag, vaktmästare på ett konferenscenter i Huddinge. Familj: Hustrun Christina, dagbarnvårdare, barnen Mattias, Sandra, Niklas och Hanna. Bor: Självbyggeri i Trångsund. Mattias Ask: 40 år, förvaltningschef på äldreomsorgsförvaltningen i Kalmar. Familj: Hustru Lisa, gymnasielärare, sönerna Wilmer, Ebbe och Fred plus två katter och akvariefiskar. Bor: Hus i Färjestaden på Öland. ", "article_category": "other"}
{"id": 4506, "headline": "Slutet nära för etanolbilarna", "summary": "Försäljningen av nya etanolbilar är på väg att upphöra. Volvo drar in sina modeller, liksom Ford och Audi. Nu finns bara en enda modell kvar – Volkswagen Golf.", "article": "Slutet ser ut att närma sig för nya bilar som tankas med bränslet E85. Försäljningen har fallit under lång tid och är nu så svag att alla utom en tillverkare stoppar försäljningen. Dit räknas Volvo Cars, som tidigare erbjöd fyra versioner: S80, V70, S60 och V60. – Etanolmotorer finns inte med i Volvos utbud från och med modellår 2016, meddelar Bjarne Darwall, presschef på Volvo Car Sverige. Samma besked kommer från amerikanska Ford, som var först med en liten serie etanolbilar i Sverige redan 1994. Genom ett lokalt initiativ togs tre bilar av typen Ford Taurus Flexifuel in till Örnsköldsvik för prov. Bilarna tankades vid kemikoncernen Sekab. Men nu är den epoken slut. Den utgående modellen Ford Focus Flexifuel får ingen ersättare i den nya Focusfamiljen. En titt i branschföreningen Bil Swedens statistik över registreringarna av miljöbilar hittills i år (januari–oktober) ger förklaringen: Ford Focus Flexifuel hamnar på plats 85 efter ett ras på hela 92 procent till endast 34 bilar. År 2008, som var ett toppår för etanolbilar, såldes 7 492 Focus. – Ford för inte längre några E85-versioner i det nuvarande modellprogrammet för Europa på grund av den låga efterfrågan, säger Fredrik Nilsson, pressansvarig vid Ford Sverige. Audi, som ingår i VW-koncernen, väljer samma väg när den nya modellserien A4 nu lanseras. De utgående etanolversionerna av A4 kombi och A4 sedan har hittills i år tappat 81 respektive 86 procent. Som jämförelse har den totala försäljningen av miljöklassade bilar ökat med sju procent, varav elbilar och laddhybrider med 42 procent. Även Volkswagen rensar i etanolutbudet. Modellerna Passat och VW CC försvinner. Kvar finns endast VW Golf . Frågan är hur länge VW kan fortsätta försäljningen med så låga volymer. – Det är en bra fråga. Vi för diskussioner om det internt, men slutsatsen är att vi tills vidare fortsätter med Golf, säger informationschefen Marcus Thomasfolk. Totalt fanns 229 621 etanolbilar i trafik 2014, enligt Bil Sweden. Men en stor andel tankas med bensin i stället för E85, enligt Energimyndigheten. Hur stor andelen är varierar från år till år och beror på priset på E85 vid pumpen. Trenden är att försäljningen viker kraftigt nedåt. I oktober såldes endast 6,4 miljoner kubikmeter E85, en halvering jämfört med oktober i fjol. Dagens prisbild väntas ytterligare pressa efterfrågan. En liter E85 kostar i dag drygt 11 kronor. Tar man hänsyn till det lägre energiinnehållet motsvarar det ett så kal-lat bensinekvivalent pris på cirka 15 kronor. En liter 95-oktanig bensin kostar 12,80 kronor. Det innebär en ekonomisk förlust som ökar för varje körd mil med E85 i tanken. Redan den 1 december ökar skillnaderna ännu mer. Då träder regeringens beslut om energiskatt på höginblandad etanol i kraft. Vid årsskiftet kommer ytterligare en höjning. – Det blir energiskatt med 22 procent på etanolen i E85 från den 1 december. Den är i dag skattebefriad. Det betyder 67 öre per liter inklusive moms. Vid årsskiftet höjs skatten till 27 procent och det betyder en total höjning med 1,08 per liter om skatterna slår igenom fullt ut vid pumpen, säger Göran Lindell, biträdande direktör och skatteexpert vid SPBI, Svenska Petroleum och Biodrivmedelinstitutet. ", "article_category": "other"}
{"id": 4513, "headline": "Därför borde vi bry oss lika mycket om Beirut som Paris", "summary": "Vi borde bry oss lika mycket om terrorattacken i Beirut som den i Paris eftersom det inte finna några rationella eller legitima argument för att de liv som mistes i Libanon skulle vara av mindre värde än de i Frankrike.", "article": "Elaf Ali skriver att hon bryr sig mer om terrorattacken i Paris än den i Beirut. Hon anger flera orsaker till varför hon känner på det viset. För det första är terroristattacker en del av vardagen i Beirut medan de är mer sällsynta i Paris. Dessutom engagerar Paris mer eftersom det geografiskt ligger närmare Sverige än Beirut. Till sist så är Paris en mer internationellt känd turiststad och fler människor från hela världen har anknytning till platsen än Beirut. Elaf har rätt i att dessa faktorer bidrar till en starkare engagemang i Paris än i Beirut. Problemet är att det inte borde förhålla sig på det viset. Bara för att vi tenderar att göra oss skyldiga till den här typen av partiskhet betyder det inte att det är moraliskt rätt. Dessa argument får inte legitimera det faktum att vi behandlar folk olika baserad på var i världen de befinner sig. Godtyckliga skäl som dessa får inte användas för att värdera människoliv. Det faktum att terroristattacker förekommer oftare i Beirut än i Paris är inget rationellt skäl till att bry sig mindre om de som miste livet i Libanon. Man skulle lika gärna kunna vända på argumentet och hävda att vi borde bry oss mer om Beirut än Paris just därför att de drabbas av terroristattacker i en större utsträckning än den franska huvudstaden. Geografisk läge är inte heller relevant i värderingen av människoliv. Vad spelar det för roll att Paris ligger cirka 1545 km från Stockholm medan Beirut är belägen ungefär 3108 km från Sveriges huvudstad i sammanhanget? Påståendet att fler människor i världen har anknytning till världsmetropolen Paris än Beirut må vara sann men våra känslomässiga band är inte objektiva, tillförlitliga eller legitima instrument för att värdera betydelsen av terroristattacker. Det finns helt enkelt inga goda skäl till att 'vi' tenderar att bry oss mer om Paris än Beirut. Dessa värderingar är partiska och godtyckliga, inte rationella eller fördomsfria. Därför borde 'vi' bry oss lika mycket om Beirut som Paris. Ett sådant synsätt krävs för att skapa ett bättre liv för alla människor, oavsett var i världen de befinner sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 4514, "headline": "Därför ska du bry dig om vad som händer utanför Europa", "summary": "Terrorism och problem i Europa är ett globalt och inte ett lokalt problem. Vi måste bry oss om kärnan till problemet för att förhindra den. Alltså agera globalt.", "article": "Elaf Ali, du ställer en viktig fråga i slutet av din text, \"Hur får vi krig att ta slut?\" Samtidigt minimaliserar du problemet genom att fokusera lokalt på ett globalt problem. Terrorism är inte lokalt, det är globalt. Att skydda sig bakom journalismens skolboksexempel ”närhetsprincipen” kommer inte hjälpa oss att få slut på globala krig och terror. Vi måste agera globalt, bry oss globalt, sörja globalt. Det kommer göra oss starkare, vi måste vara överallt. Journalister har i uppgift att rapportera alla sidor av en historia, då Paris inte är en slumpmässig händelse utan en tragedi av ett globalt problem, så har jag svårt att se varför fokus skall ligga endast där. Journalister och medierna måste göra det viktiga intressant, även om det sker utanför vårt ”område”, de måste se bortom närhetsprincipen och tänka globalt. Paris var extremt viktigt, Beirut likaså. Det som sker bortom Europa bör vara minst lika intressant, då det är närmare kärnan till problemet, kärnan till början av historien. Att det händer där ”till vardags”, bör göra det än mer intressant att bevaka och stoppa, för att förhindra framtida attacker. När det gäller profilbilder på Facebook så är det ingen tävling i vilken händelse som får flest antal flaggor. Båda händelserna är likvärdigt tragiska, oskyldiga människor omkom. Båda lika orättvisa. Båda bör därför vara likvärdigt möjliga att sörja. Facebook är ett globalt företag och driver verksamhet i både Libanon och Frankrike. De bör använda sin makt och hjälpa världen att tillsammans stå upp mot terrorismen, vi är alla lika offer för terrorn. Deras flaggfunktion kan tekniskt sätt fungera med alla flaggor. Kritiken ligger inte i att folk bytte till en fransk flagga, den ligger i att möjligheten till att ha andra flaggor saknades. De utger sig för att vara ett globalt nätverk, då bör de också bete sig som ett. Europa och Sverige har också verksamheter utanför sina gränser, därför måste vi bry oss längre än så.  ", "article_category": "other"}
{"id": 4518, "headline": "”Sjukfrånvaron fortsätter att öka i snabb takt”", "summary": "Regeringsrapport i dag, fredag. Inget tyder på att ökningen av sjukfrånvaron som pågått sedan 2010 är på väg att brytas. Regeringens mål är att sänka det från 10,3 till 9 dagar, men vår nya prognos pekar i stället på att sjukpenningtalet år 2020 hamnar kring 13 dagar, skriver Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan.", "article": "Försäkringskassan kan inte ensam bromsa den ökande sjukfrånvaron. För att nå regeringens mål om ett sjukpenningtal på 9 dagar krävs både färre och kortare sjukskrivningar. Försäkringskassan kan påverka sjukfallens längd, men inflödet av nya fall påverkas av faktorer som till stor del ligger utanför vår kontroll. Ska vi nå regeringens mål krävs därför att arbetsgivare och läkare kliver fram på ett helt annat sätt än i dag och att samhällets inställning till sjukskrivning förändras i grunden.   Sjukfrånvaron fortsätter att öka i snabb takt. Det visar Försäkringskassan i en rapport om utvecklingen av sjukfrånvaron 2015 som lämnas till regeringen i dag. Resultaten visar att regeringens mål för sjukfrånvaron är en stor utmaning. Att gå från ett sjukpenningtal på 10,3 till regeringens mål om 9 dagar 2020 kan vid en första anblick ses som en överkomlig uppgift. Men inget tyder på att ökningen av sjukfrånvaron som pågått sedan 2010 är på väg att brytas. Försäkringskassans senaste prognos pekar istället på att sjukpenningtalet 2020 hamnar kring 13 dagar. Att vända utvecklingen och därmed minska sjuktalet ställer således stora krav på såväl Försäkringskassan som andra aktörer. Det gör inte uppgiften mindre angelägen. Om vi som bor i Sverige ska få den välfärd vi förväntar oss även i framtiden finns inget alternativ. Vi måste vända utvecklingen – för samhällets skull, men också för individens. För samhället innebär utgiftsökningarna inom sjukförsäkringen allt djupare hål i statsbudgeten. Sedan 2010 har utgifterna för sjukpenningen ökat med nästan 16 miljarder kronor och vi räknar med att de ökar med ytterligare 4,5 miljarder fram till år 2016. För individen innebär en sjukskrivning ofta ett rejält ekonomiskt avbräck. De flesta sjukskrivna människor vill inget hellre än att komma tillbaka till sitt arbete och sin sociala gemenskap. All tillgänglig forskning pekar också på att arbetet är en av de viktigaste faktorerna för bra hälsa och god livskvalitet. Försäkringskassan fokuserar i år därför på en aktivare handläggning. Sammantaget tyder resultaten i vår rapport på att satsningen ger effekt, och sedan i våras görs det allt fler bedömningar av arbetsförmåga vid rehabiliteringskedjans tidsgränser. Vi är alltså på rätt väg, även om det ännu inte går att se att sjukskrivningarna har blivit kortare. Arbetet kommer att förstärkas ytterligare under 2016 och beräknas då förkorta sjukskrivningarna. Försäkringskassan lovar alltså att kraftsamla i sjukförsäkringshandläggningen. Genom ett aktivt och kvalitativt utredningsarbete kommer vi att kunna ta till vara arbetsförmåga och stödja fler sjukskrivna tillbaka till arbete. Vi ska också se till att rätt person får rätt ersättning redan vid det första beslutet om sjukpenning. Men detta kommer inte att räcka för att nå regeringens mål. Vi vet att Försäkringskassans arbete ger effekt på sjukfallens längd, men inflödet av nya fall påverkas av faktorer som till stor del ligger utanför vår kontroll. Arbetsgivarna, läkarna och samhällets inställning till sjukskrivning är minst lika viktiga för att få ner sjukfrånvaron. Arbetsgivarna behöver kliva fram och börja ta både sitt fysiska och psykosociala arbetsmiljöansvar på allvar. De har unika möjligheter att fånga tidiga tecken på ohälsa och vidta åtgärder för att undvika sjukskrivning helt och hållet. Om den anställde trots detta blir sjukskriven, behöver man redan från början skapa hållbara förutsättningar för att just den personen ska kunna komma tillbaka till jobbet. Inom läkarkåren behövs ansvarstagande och samsyn. Om en patient nekas läkarintyg, är det i dag alldeles för enkelt att bara gå vidare till nästa läkare. Här behöver man enas om när sjukskrivning är en lämplig behandling, men kanske framför allt när det inte är en lämplig behandling. Läkarna ska i sina intyg också ta ställning inte bara till patientens sjukdom utan också till förmågan att arbeta. Ju bättre kvalitet intygen har i det avseendet, desto lättare blir det för oss. Vårt uppdrag är nämligen inte att pröva hur sjuk någon är, vi bedömer möjligheten att arbeta. Den historiskt höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet ledde till att den dåvarande regeringen lanserade det så kallade halveringsmålet. Det innebar att man skulle halvera sjukfrånvaron från 2003 till 2008, ett mål som också nåddes. Allt gick inte bra den gången, bland annat så förtidspensionerades alldeles för många människor. Men man lyckades med en viktig sak: att sätta sjukskrivningarna i fokus för samhällsdebatten. De flesta insåg att det var något konstigt med att världens friskaste folk samtidigt hade den högsta sjukfrånvaron. Nu ökar sjukskrivningarna igen utan att vi ser samma förändringar i folkhälsan. Detta talar för att det också i dag är möjligt att få ner sjukfrånvaron. På måndag nästa vecka samlas drygt 60 ledande företrädare med en central roll i sjukskrivningsprocessen, för att ta del av Försäkringskassans rapport om sjukfrånvarons utveckling och fortsätta dialogen om hur vi ska ta oss an den här utmaningen på bästa sätt. Men det kan och får inte stanna vid diskussionsforum. Det krävs att alla lyfter fram vinsterna med att förebygga sjukfrånvaro på sitt håll. Det krävs att alla går från ord till handling och faktiskt tar sitt ansvar, oavsett om man arbetar på berörda myndigheter eller i vården, om man är arbetsgivare eller facklig företrädare. Det krävs att samhället än en gång samlas kring en av grundbultarna i det svenska välfärdssystemet: den allmänna sjukförsäkringen. Först då kommer vi gemensamt att lyckas bromsa den ökande sjukfrånvaron. 27 November 2015 Debattartikel Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: ”Sjukfrånvaron fortsätter att öka i snabb takt” Bakgrund. Sjukfrånvarons utveckling • Den samlade sjukfrånvaron fortsätter att öka. Ökningen finns inom samtliga diagnoser, men den är extra kraftig i psykiatriska diagnoser. Hittills har 2015 uppvisat ett stort inflöde av nya sjukfall. Sjukpenningtalet har ökat sedan slutet av 2010 och var i oktober 10,3 dagar, 13,5 för kvinnor och 7,2 för män. Längden på sjukfallen fortsätter också att öka, men i långsammare takt än under 2014. • Antalet personer som får aktivitetsersättning, en tidsbegränsad ersättning för unga i åldern 19-29, ökar i snabb takt. • Antalet personer som får sjukersättning, det som förr kallades förtidspension, ökar svagt men ligger på en stabil och historiskt sett låg nivå. • Sjukpenningtalet anger antalet dagar per person om alla sjuk- och rehabiliteringspenningdagar under ett år slås ut på alla försäkrade individer. Källa: Artikelförfattarna Repliker Svenskt näringsliv: ”?Försäkringskassan försvårar för företagen” 13 debattörer: ”Ökad fysisk aktivitet viktigt för att bromsa sjukfrånvaron” Joachim Morath, Feelgood: ”Företagshälsovården kan bidra till lägre sjukfrånvaro” Johan Forssell (M): ”Regeringen har tappat kontrollen över sjukskrivningarna” Företrädare för Wemind psykiatri: ”?Brist på psykologisk behandling förlänger sjukskrivningarna” Slutreplik från Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: ”?Försäkringskassan vill förenkla för arbetsgivare” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 4524, "headline": "”Sjukfrånvaron fortsätter att öka i snabb takt”", "summary": "Regeringsrapport i dag. Inget tyder på att ökningen av sjukfrånvaron som pågått sedan 2010 är på väg att brytas. Regeringens mål är att sänka det från 10,3 till 9 dagar, men vår nya prognos pekar i stället på att sjukpenningtalet år 2020 hamnar kring 13 dagar, skriver Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan.", "article": "Försäkringskassan kan inte ensam bromsa den ökande sjukfrånvaron. För att nå regeringens mål om ett sjukpenningtal på 9 dagar krävs både färre och kortare sjukskrivningar. Försäkringskassan kan påverka sjukfallens längd, men inflödet av nya fall påverkas av faktorer som till stor del ligger utanför vår kontroll. Ska vi nå regeringens mål krävs därför att arbetsgivare och läkare kliver fram på ett helt annat sätt än i dag och att samhällets inställning till sjukskrivning förändras i grunden. Sjukfrånvaron fortsätter att öka i snabb takt. Det visar Försäkringskassan i en rapport om utvecklingen av sjukfrånvaron 2015 som lämnas till regeringen i dag. Resultaten visar att regeringens mål för sjukfrånvaron är en stor utmaning. Att gå från ett sjukpenningtal på 10,3 till regeringens mål om 9 dagar 2020 kan vid en första anblick ses som en överkomlig uppgift. Men inget tyder på att ökningen av sjukfrånvaron som pågått sedan 2010 är på väg att brytas. Försäkringskassans senaste prognos pekar istället på att sjukpenningtalet 2020 hamnar kring 13 dagar. Att vända utvecklingen och därmed minska sjuktalet ställer således stora krav på såväl Försäkringskassan som andra aktörer. Det gör inte uppgiften mindre angelägen. Om vi som bor i Sverige ska få den välfärd vi förväntar oss även i framtiden finns inget alternativ. Vi måste vända utvecklingen – för samhällets skull, men också för individens. För samhället innebär utgiftsökningarna inom sjukförsäkringen allt djupare hål i statsbudgeten. Sedan 2010 har utgifterna för sjukpenningen ökat med nästan 16 miljarder kronor och vi räknar med att de ökar med ytterligare 4,5 miljarder fram till år 2016. För individen innebär en sjukskrivning ofta ett rejält ekonomiskt avbräck. De flesta sjukskrivna människor vill inget hellre än att komma tillbaka till sitt arbete och sin sociala gemenskap. All tillgänglig forskning pekar också på att arbetet är en av de viktigaste faktorerna för bra hälsa och god livskvalitet. Försäkringskassan fokuserar i år därför på en aktivare handläggning. Sammantaget tyder resultaten i vår rapport på att satsningen ger effekt, och sedan i våras görs det allt fler bedömningar av arbetsförmåga vid rehabiliteringskedjans tidsgränser. Vi är alltså på rätt väg, även om det ännu inte går att se att sjukskrivningarna har blivit kortare. Arbetet kommer att förstärkas ytterligare under 2016 och beräknas då förkorta sjukskrivningarna. Försäkringskassan lovar alltså att kraftsamla i sjukförsäkringshandläggningen. Genom ett aktivt och kvalitativt utredningsarbete kommer vi att kunna ta till vara arbetsförmåga och stödja fler sjukskrivna tillbaka till arbete. Vi ska också se till att rätt person får rätt ersättning redan vid det första beslutet om sjukpenning. Men detta kommer inte att räcka för att nå regeringens mål. Vi vet att Försäkringskassans arbete ger effekt på sjukfallens längd, men inflödet av nya fall påverkas av faktorer som till stor del ligger utanför vår kontroll. Arbetsgivarna, läkarna och samhällets inställning till sjukskrivning är minst lika viktiga för att få ner sjukfrånvaron. Arbetsgivarna behöver kliva fram och börja ta både sitt fysiska och psykosociala arbetsmiljöansvar på allvar. De har unika möjligheter att fånga tidiga tecken på ohälsa och vidta åtgärder för att undvika sjukskrivning helt och hållet. Om den anställde trots detta blir sjukskriven, behöver man redan från början skapa hållbara förutsättningar för att just den personen ska kunna komma tillbaka till jobbet. Inom läkarkåren behövs ansvarstagande och samsyn. Om en patient nekas läkarintyg, är det i dag alldeles för enkelt att bara gå vidare till nästa läkare. Här behöver man enas om när sjukskrivning är en lämplig behandling, men kanske framför allt när det inte är en lämplig behandling. Läkarna ska i sina intyg också ta ställning inte bara till patientens sjukdom utan också till förmågan att arbeta. Ju bättre kvalitet intygen har i det avseendet, desto lättare blir det för oss. Vårt uppdrag är nämligen inte att pröva hur sjuk någon är, vi bedömer möjligheten att arbeta. Den historiskt höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet ledde till att den dåvarande regeringen lanserade det så kallade halveringsmålet. Det innebar att man skulle halvera sjukfrånvaron från 2003 till 2008, ett mål som också nåddes. Allt gick inte bra den gången, bland annat så förtidspensionerades alldeles för många människor. Men man lyckades med en viktig sak: att sätta sjukskrivningarna i fokus för samhällsdebatten. De flesta insåg att det var något konstigt med att världens friskaste folk samtidigt hade den högsta sjukfrånvaron. Nu ökar sjukskrivningarna igen utan att vi ser samma förändringar i folkhälsan. Detta talar för att det också i dag är möjligt att få ner sjukfrånvaron. På måndag nästa vecka samlas drygt 60 ledande företrädare med en central roll i sjukskrivningsprocessen, för att ta del av Försäkringskassans rapport om sjukfrånvarons utveckling och fortsätta dialogen om hur vi ska ta oss an den här utmaningen på bästa sätt. Men det kan och får inte stanna vid diskussionsforum. Det krävs att alla lyfter fram vinsterna med att förebygga sjukfrånvaro på sitt håll. Det krävs att alla går från ord till handling och faktiskt tar sitt ansvar, oavsett om man arbetar på berörda myndigheter eller i vården, om man är arbetsgivare eller facklig företrädare. Det krävs att samhället än en gång samlas kring en av grundbultarna i det svenska välfärdssystemet: den allmänna sjukförsäkringen. Först då kommer vi gemensamt att lyckas bromsa den ökande sjukfrånvaron. Ann-Marie Begler, generaldirektör, Försäkringskassan Lars-Åke Brattlund, försäkringsdirektör för sjukförsäkringen, Försäkringskassan Sedan 2010 har utgifterna för sjukpenningen ökat med nästan 16 miljarder kronor och vi räknar med att de ökar med ytterligare 4,5 miljarder fram till år 2016. Den samlade sjukfrånvaron fortsätter att öka. Ökningen finns inom samtliga diagnoser, men den är extra kraftig i psykiatriska diagnoser. Hittills har 2015 uppvisat ett stort inflöde av nya sjukfall. Sjukpenningtalet har ökat sedan slutet av 2010 och var i oktober 10,3 dagar, 13,5 för kvinnor och 7,2 för män. Längden på sjukfallen fortsätter också att öka, men i långsammare takt än under 2014. Antalet personer som får aktivitetsersättning, en tidsbegränsad ersättning för unga i åldern 19-29, ökar i snabb takt. Antalet personer som får sjukersättning, det som förr kallades förtidspension, ökar svagt men ligger på en stabil och historiskt sett låg nivå. Sjukpenningtalet anger antalet dagar per person om alla sjuk- och rehabiliteringspenningdagar under ett år slås ut på alla försäkrade individer. ", "article_category": "other"}
{"id": 4528, "headline": "”?Barnperspektivet centralt i domstolen”", "summary": "Vi känner inte igen bilden som skolpsykologen Soma Amin förmedlar (DN Debatt 25/11). Det råder inte någon tvekan hos oss om att barnets bästa är domarens rättesnöre i familjemål, skriver tre representanter för Domstolsakademin.", "article": "Skolpsykologen Soma Amin konstaterar på DN Debatt att antalet vårdnadstvister i domstol ökat. Hon pekar på att lagstiftningen genomsyras av att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut som domstolen fattar när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Soma Amin ifrågasätter dock om domstolarna omsätter barnrättsperspektivet i praktiken. Vi, som arbetat som domare i många år, känner inte igen den generaliserande bild hon förmedlar och vill därför bemöta några av hennes påståenden. Soma Amin skriver att vid en vårdnadstvist avgörs ett barns livsöde under några timmars förhandling i rättssalen och att det ”kan gå hur som helst”. Det är inte en rättvisande bild. Inför en huvudförhandling har domstolen oftast gett socialnämnden i uppdrag att göra en utredning. Barnets situation utreds noggrant med hembesök hos båda föräldrarna och samtal med barn som är så stora att de kan uttrycka sig. Risker för barnet analyseras, föräldrarnas samarbetsförmåga bedöms, referenspersoner i barnets omgivning hörs och tidigare socialutredningar lyfts fram. Utredningen utgör ett mycket viktigt beslutsunderlag för domstolen. Huvudförhandlingen sker alltså först efter att domstolen har hämtat in underlag och oftast efter ett eller ett par förberedande sammanträden för att klarlägga barnets situation och föräldrarnas ståndpunkter. Vi anser att domstolarna i sin bedömning tar eventuella risker för barnet på stort allvar. Allt beslutsfattande i domstol ska ske utifrån de omständigheter som finns i det enskilda fallet. Att domstolen i ett visst fall inte följer familjerättens förslag ser vi som ett tecken på domstolens opartiskhet och att domstolen gjort en egen bedömning. Det måste dock framgå hur domstolen resonerat. Ofta är det en fördel för barnen att föräldrarna får hjälp att hitta en lösning som de sedan, enade, håller sig till i sitt föräldraskap. När ena parten är i ett kraftigt underläge, såsom i Soma Amins exempel med en våldsutsatt kvinna, är samförståndslösningar emellertid inte någon utgångspunkt. Att domstolarna, som Soma Amin skriver, då ”förespråkar” medlare är inte en bild vi känner igen. Vi delar givetvis Soma Amins uppfattning att kompetens och utbildning är viktigt. Domstolsakademin, som ansvarar för alla domares vidareutbildning, har familje- och barnrätten som ett centralt utbildningsområde. Kunskapsfält som Soma Amin nämner, barnpsykologisk forskning och riskbedömningar, behandlas i dessa utbildningar. Frågor kring våld mot barn och barn som bevittnar våld tas också upp. Barnperspektivet är alltid centralt. Den absoluta merparten av domare som dömer i familjemål har även bred erfarenhet av brottmål. Det pågår just nu en utvärdering av 2006 års vårdnadsreform i form av en offentlig utredning. Syftet med reformen var att stärka barnrättsperspektivet. Som domare följer vi den utvärdering som görs av vår verksamhet noga. Det är vår uppgift att genom rättstillämpningen ge barnets rätt genomslag i praktiken. Uppgiften är inte alltid lätt när barnen av olika skäl utsatts för svåra påfrestningar före, under eller efter föräldrarnas separation. Men det råder inte någon tvekan hos oss om att barnets bästa är domarens rättesnöre i familjemål. 25 november 2015 Debattartikel Skolpsykologen Soma Amin: ”Låt barnens rättigheter väga tyngre än föräldrarnas” Repliker Domstolsakademin: ”?Barnperspektivet centralt i domstolen” Slutreplik från Skolpsykologen Soma Amin: ”Ofta orimligt höga beviskrav” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 4554, "headline": "Varje barn, varje elev har rätt till adekvat stöd och stimulans", "summary": "Jag förespråkar verkligen inte en egen skola för begåvade elever – det vore att säga emot mig själv och det arbete jag lagt ner. Jag menar bestämt att om det skiljer 25-30 IQ-enheter mellan två personer så har det inget intellektuellt utbyte av varandra. Självklart kan de kan trivas med varandra i andra sammanhang. Men om de skulle se en film tillsammans eller läsa en bok så skulle de uppfatta den och tolka den på väldigt olika sätt.", "article": "Jag läser debatten med intresse och glädje även om en del åsikter inte stämmer överens med mina. Många olika personer med olika bakgrunder har getts möjlighet att uttrycka sina åsikter och jag vill nu också ge mina. Min absoluta åsikt är att alla har samma människovårde – oavsett funktionsuppsättning! I Rättvik har jag tillsammans med särskolans rektor och pedagoger startat Samundervisningsgruppen. Där man har en mix med särskoleelever (från IQ 55), elever med läs- och skrivsvårigheter, elever med ADHD, autism samt elever som bedömts vara särskilt eller extremt begåvade upp till c:a IQ 140. På lektionerna undervisas de ibland tillsammans och ibland uppdelade beroende på ämne. Några elever är där på heltid, några bara vissa ämnen beroende på om de behöver stöd eller stimulans.Jag förespråkar verkligen inte en egen skola för begåvade elever - det vore att säga emot mig själv och det arbete jag lagt ner. Jag menar dock bestämt att om det skiljer 25-30 IQ-enheter mellan två personer så har det inget intellektuellt utbyte av varandra. Självklart kan de kan trivas med varandra i andra sammanhang. Men om de skulle se en film tillsammans eller läsa en bok så skulle de uppfatta den och tolka den på väldigt olika sätt. Eftersom ett barn med diagnosen utvecklingsstörning har en långsammare utvecklingstakt och inlärning så ökar skillnaden till normalvariationen hela tiden. I relation till barn med särskild begåvning så märks skillnaden snabbare och blir ännu större. De särskilt begåvade barnen uttrycker att de är synd om de utvecklingsstörda och låter dem vara med på rasterna. Men ibland så orkar dom inte vara sociala och ta hand om andra så då kan frustrationen och impulserna ges asociala uttryck. Några stannar hemma från skolan och vilar upp sig någon dag eller två. Det är annorlunda i en familj med syskon som har olika funktionsuppsättningar – olika begåvningar.. Där känner man varandra väl och vet vad som fungerar och inte. Familjens starka norm och sammanhållning gör att man håller ihop. Jag har arbetat som pedagog med barn i olika sammanhang på förskola och skola. De senaste 20 åren som skolpsykolog där jag handlett skolans personal. Därutöver har jag umgåtts med och kunnat observera barnen på Filurums veckoläger under fyra år och under två år på Recompiles DatorDygnetRunt. I de flesta familjer finns barn med olika funktionsuppsättningar. Det är mycket tydligt hur syskon delar upp sig och umgås med \"jämlikar\" - alltså andra med liknande funktionsuppsättningar - oavsett ålder under dessa träffar. Det handlar inte om att rangordna vare sig barn eller vuxna utan det handlar om att vi alla har behov av att känna oss bekväma i det sociala och intellektuella umgänget. Vi väljer personer med samma värderingar vad gäller etik, moral och empatisk förmåga samt funktionsuppsättning. Det tar energi att umgås med någon som kan mycket mer än man själv, man måste hela tiden vara uppmärksam och fråga om man inte förstår, man känner sig till besvär. Tvärtom är det för den som kan mer. Det tar energi att anpassa sitt språk, sina sysselsättningar osv till den som kan mindre. Jag tänker på en 9-årig pojke som kom till vårt läger första gången (efter övertalning från föräldrarna) och när man frågade vad han tyckte om lägret, svarade : \"Det är så skönt att inte veta bäst jämt!\". Han kunde vila i att andra också kunde och han behövde inte hjälpa till hela tiden. Ja, självklart behöver barnen kontakt med verklighetens individer som innebär en variation i funktionsuppsättningar, kunskaper och förmågor - men inte hela tiden. Som elev har jag rätt att inte bli vare sig forcerad, hindrad eller bromsad i min utveckling. Varje barn, varje elev har rätt till advekat stöd och stimulans. De olika funktionsuppsättningarnas behov får inte sättas mot varandra eller värderas olika. De har och måste ges samma betydelse. ", "article_category": "other"}
{"id": 4570, "headline": "Märkligt att Folkpartiet tycks vilja bli mindre känt", "summary": "Folkpartiets ledning föreslår att partiet ska byta namn till Liberalerna. Varför? Är det partinamnet som ska vinna nya väljare – inte partiets idéer och program?", "article": "Företag och organisationer har behov av förnyelse. Efterfrågan på deras varor eller tjänster drabbas av svackor, och i dag när marknadsföring inte sällan är viktigare än produktion leder det till att man söker förnyelse i namn och logotyper. Det är fyrtiofem år sedan de båda nykterhetsorganisationerna IOGT och NTO gick samman. De heter sedan dess IOGT-NTO, en för de flesta obegriplig bokstavskombination. Rörelsen är trots namnet väl känd – åttiofem procent av de tillfrågade i en undersökning visste vad den stod för. We Effect är däremot en rätt okänd organisation. Att Kooperation utan gränser numera heter så hade jag ingen aning om. Min förundran inför denna strävan efter att bli mindre känd förstärks när jag nu läser att Folkpartiets ledning föreslår att partiet ska byta namn till Liberalerna. Partiet behöver utvecklas för en ny tid, och det kräver att namnet byts ut. Om man bara uppdaterar politiken lite grann, så kommer det inte att räcka för att vända dåliga opinionssiffror. Folkpartiet är ett fint namn, men det känns på något sätt 1900-talet, säger en av förslagsställarna. När den industriella revolutionen gick in i den digitala revolutionen, måste vi förnya oss på riktigt. Partiets namn, inte dess idéer och program, är alltså det som ska vinna nya skaror. Som socialdemokrat har jag alltid varit lite avundsjuk på Folkpartiet som har haft ett så fint namn – folkets parti. Men jag vet att många folkpartister som jag mött under åren inte varit helt bekväma med partinamnet. Jag minns valet 1962. Jag delade ut valsedlar utanför Katarina Norra folkskola. Bredvid mig stod företrädaren för Folkpartiets Stockholmsavdelning, mittemot Frisinnade landsföreningens. Folkpartisten lämnade ut sina sedlar med orden Den liberala listan, den frisinnade sa Folkpartiet. När vi stått där en timme frågade jag folkpartisten varför hon sa Den liberala listan i stället för Folkpartiet: Nu tror ju väljarna att du delar ut en spränglista. En stram blick och en kort replik: Våra väljare vet vad de röstar på! Så kom natten och röstresultatet. De frisinnade hade, säkert därför att de kallade sig folkpartister, tagit hem mer än hälften av mandaten. Depression och upprördhet i Folkpartiets Stockholmsavdelning, där många krävde att de frisinnade som valts in skulle avsäga sig mandat, eftersom de borde förstå att folk hade röstat fel och inte alls ville ha kristna och nykterister som sina fullmäktigeledamöter. Det blev förstås nobben. Men ett resultat blev det. Förhandlingar inleddes mellan de båda partiorganisationerna och inför valet 1964 hade de förenats i en enda organisation som förhandlade om platserna på listan som vilken arbetarekommun som helst där parti och fack gjort upp om turordningen. 2015 är det tydligen dags igen för självmedvetna liberaler att göra valet lite svårare för dem som vill rösta på dem. ", "article_category": "other"}
{"id": 4576, "headline": "Är det \"kontraproduktivt\" att vara mer begåvad än sina klasskamrater?", "summary": "Jag tror det är mer kontraproduktivt att sätta sina begåvade barn på höga piedestaler och placera dem i specialskolor, jämfört med att låta dem gå i skolan med alla typer av barn. Livet handlar inte bara om att lära sig teoretiska saker utan även att lära sig passa in oavsett sina egna och omgivningens förutsättningar.", "article": "Jag kan utan att känna att jag överdriver räkna in mig som ett av de som barn som tillhörde de övre 5% på normalfördelningskurvan. Jag avverkade alla läromedel för hela årskurs 1 och 2 under den första terminen i första klass. Efter det fick jag bland annat hjälpa jämnåriga i min egen klass och i parallellklassen. Mina föräldrar fick se ett diagram som visade någon sorts mätning över min begåvning där kurvan försvann utanför de skalor som fanns för barn i min ålder. Efter jullovet i ettan blev jag uppflyttad till årskurs två. Rent kunskapsmässigt befann jag mig sannolikt högre än så om man ser till skolplanen. Jag har dock aldrig gått omkring och framhävt mig själv som mer begåvad och mina föräldrar har heller aldrig krävt att skolan skall erbjuda mig specialhantering. Det finns i dag heller ingen anledning för mig att sitta och önska att det hade funnits någon form av specialskola för begåvade där jag skulle gått istället. Min skolgång var precis så bra som jag kan önska, i en vanlig klass, i en vanlig skola, med helt vanliga lärare. I dag märker jag att det finns en hets i samhället där föräldrar pushar sina barn att lära sig läsa med mera tidigt och där föräldrar på föräldramöten gärna ställer frågor som fokuserar på hur deras \"ovanligt intelligenta barn\" skall få tillräcklig stimulans (oavsett om det faktiskt är så att deras barn är ovanligt intelligenta eller ej). När Hanna citerar sin 10-åring som använder sig av uttrycket \"kontraproduktivt\" undrar jag varför ett barn ens använder sig av ett sådant ord (oavsett placering på begåvningskurvan)? När jag läser citatet \"Ju mer begåvat ett barn är, desto lägre är barnets självkänsla i det vanliga klassrummet. Den förbättras när barnet placeras med jämbördiga barn i specialklasser.” förundras jag över vilka barn det här egentligen gäller? Jag har själv aldrig suttit i ett klassrum och haft dålig självkänsla på grund av högre begåvning. Förmodligen för att jag var ett högst normalt barn som bara skiljde mig från andra barn om man tittade på begåvningskurvan. Det finns och kommer alltid finnas barn med olika begåvning och det kommer alltid finnas barn som betraktas som mer eller mindre normala (vad som nu är normalt?) i förhållande till sina klasskamrater. Oavsett bör alla dessa typer av barn kunna samsas i samma skolor och samma klasser. Att sedan erbjuda alla typer av barn tillräcklig stimulans beroende på vilken nivå de befinner sig på bör så klart vara en självklarhet. Där finns det säkert en hel del att arbeta med i den svenska skolan. Om jag hade blivit placerad i en specialskola för begåvade barn hade jag kanske blivit serverad en enklare väg till att förstå hur en kärnklyvningsprocess fungerar men jag kan inte se att jag inte hade kunnat lära mig det ändå (om jag nu hade velat fördjupa mig inom det). Jag tror det är mer kontraproduktivt att sätta sina begåvade barn på höga piedestaler och placera dem i specialskolor, jämfört med att låta dem gå i skolan med alla typer av barn. Livet handlar inte bara om att lära sig teoretiska saker utan även att lära sig passa in oavsett sina egna och omgivningens förutsättningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 4580, "headline": "”Hundratals liv per år räddas om vården koncentreras”", "summary": "Utredningsförslag i dag. Cirka 500 fler patienter årligen skulle vara i livet om komplicerade operationer koncentrerades så att läkarna fått mer träning. Eftersom så lite har hänt de senaste decennierna talar vi om tusentals patienter som har dött eller fått komplikationer på grund av långsamma beslutsprocesser, skriver tre utredare.", "article": "I dag överlämnas till regeringen en utredning om hur den högspecialiserade vården bör organiseras och utvecklas. Hundratals liv kan räddas och många hundra komplikationer undvikas varje år om hälso- och sjukvården kan organiseras så att personalen får en möjlighet att specialisera sig i större omfattning än i dag. Den högspecialiserade vården behöver koncentreras och det behövs en tydligare nationell styrning. År ut och år in avlider hundratals patienter i onödan i Sverige för att hälso- och sjukvårdspersonalen inte haft förutsättningar att träna tillräckligt. Tusentals åtgärder görs på svenska sjukhus såsom till exempel diagnostik, operationer, medicinska eller psykiatriska behandlingar och en hel del av dessa är komplicerade och kräver stor erfarenhet för att lyckas. Den vetenskapliga litteraturen visar entydigt att sjukhus och personal som behandlar många patienter har bättre resultat än de som inte får chansen att träna. Generellt minskar risken att dö eller få komplikationer efter operation desto fler ingrepp som gjorts på sjukhuset eller av operationsteamet. Studierna har främst gällt kirurgi, men även när det gäller andra medicinska tillstånd så är det viktigt med träning. Närhet och tillgänglighet till vården är en fråga som diskuteras flitigt i den hälso- och sjukvårdspolitiska debatten, men det är kvalitet som patienter och allmänhet tycker är viktigast. Att träning ger färdighet verkar för de flesta av oss självklart. Bland kirurger och hälso- och sjukvårdspersonal har detta diskuterats länge, men lite har hänt. Det är inte personalens fel utan beror på strukturella problem i den svenska hälso- och sjukvården. En analys av hur mycket av komplicerade kirurgiska ingrepp som koncentrerats sedan år 2000 visar enbart en marginell koncentration av vården efter fjorton år. Ingen har tagit ett helhetsgrepp och med Sveriges decentraliserade hälso- och sjukvårdssystem med 21 fristående landsting har beslutsprocesserna varit långsamma.   För att få en grov uppskattning av konsekvensen för patientsäkerheten har vi tillsammans med Socialstyrelsen analyserat data från de nationella patient- och dödsorsaksregistren. Vi har studerat risken för patienterna att avlida 30 dagar efter operation fördelat på hur många operationer som sjukhuset gjort av respektive typ. För att data ska bli jämförbara har hänsyn tagits till patientens ålder, kön, sjuklighet och operationens svårighetsgrad och om operationen var akut eller planerad. Risken att dö inom 30 dagar var till exempel 23 procent högre om sjukhuset gjorde färre än 10 operationer per år jämfört med sjukhus som gjorde fler än 100 operationer per år av respektive typ. Skulle alla sjukhus göra minst 100 operationer per år av respektive ingrepp skulle uppskattningsvis drygt 370 fler patienter överleva årligen. Betydligt större vinst än om nollvisionen i trafiken realiserades. Dessutom har patienterna en högre risk att avlida om volymen är låg även efter 30 dagar. En försiktig bedömning är att cirka 500 fler patienter årligen skulle vara i livet om volymerna höjdes. Till detta kommer ökade risker för komplikationer och längre vårdtider. Eftersom lite har hänt under de senaste decennierna talar vi om tusentals patienter som har dött eller fått komplikationer. Vårt uppdrag har varit avgränsat till den högspecialiserade vården, men analyserna har visat att inte bara den allra mest högspecialiserade vården vinner på att koncentreras. Träning ger färdighet även för höft- och knäledsoperationer, bröst- och prostatacanceroperationer, det vill säga vanliga åtgärder som kanske inte räknats som högspecialiserad vård. Vi har därför valt att dela in begreppet högspecialiserad vård i nationell respektive regional. Nationell är sådan som bör erbjudas nationellt, men inte i samtliga sex sjukvårdsregioner. Regional högspecialiserad vård är däremot sådan vård som ska finnas i varje sjukvårdsregion, men hos ett begränsat antal vårdenheter. För att räknas som högspecialiserad vård ska vården vara komplex och kräva en viss volym (riktmärke minst 50-100 åtgärder per år och sjukhus samt 30 åtgärder per år och behandlare), multidisciplinär kompetens och/eller stora kostnader/investeringar. Vår bedömning är att nationell högspecialiserad vård kan omfatta upp till 4-5 procent av sjukhusvården och regional högspecialiserad vård upp till 10-15 procent av sjukhusvården. Den högspecialiserade vården är alltså av begränsad omfattning, men är resursintensiv och kostsam. En koncentration behövs därför både med hänsyn till patientsäkerheten och av effektivitetsskäl. Hur ska arbetet med högspecialiserad vård organiseras? Vårt förslag innebär att Socialstyrelsen får ett utökat ansvar för att samordna och styra arbetet med att koncentrera den högspecialiserade vården. Sakkunniggrupper med professionella medicinska experter och patientföreträdare får i uppgift att bedöma vad som ska vara högspecialiserad vård. Medicinska experter och patienter har enligt vår uppfattning bäst möjligheter att bedöma vad som behöver koncentreras. Baserat på detta underlag beslutar sen Socialstyrelsen vad som ska vara nationell högspecialiserad vård, men överlämnar underlagen om vad som ska vara regional högspecialiserad vård till landstingen som rekommendationer. En koncentration av vården innebär inte med nödvändighet att alla resurser ska koncentreras till de stora universitetssjukhusen. De har inte alltid de bästa patientresultaten, sannolikt beroende på svårigheter att leda stora organisationer med väldigt många uppgifter, en högre personalrörlighet och höga kostnader. Forskningen visar att sjukhus med fler än 400-600 vårdplatser har nackdelar ur effektivitetssynpunkt. Mindre sjukhus har alla möjligheter att bedriva god vård, men har svårt att upprätthålla dygnet runt-jour alla årets dagar och har med nödvändighet inte möjlighet att ha högsta kompetens på alla områden. Det är bättre om de fokuserar på färre områden där de har högre volymer. På flera platser i landet har mindre sjukhus fått ett större ansvar för till exempel ortopediska operationer som höft- och knäled. Vi tror denna utveckling måste fortsätta även på andra områden. Utöver huvudförslaget tar vi upp andra förslag som kan underlätta koncentrationen av den högspecialiserade vården, till exempel: • Storregioner istället för många landsting skulle underlätta nivåstruktureringen. Indelningskommittén har också till uppgift att komma med ett sådant förslag. • Kvalitetsdata från högspecialiserade enheter bör vara tillgängliga för allmänheten. En bra hälso- och sjukvård är till för patienterna. Låt egenintressen och regionalpolitik stå tillbaka för patienternas bästa. Vi hoppas att alla kan samlas kring ett förslag som vi är övertygade om årligen kommer rädda hundratals patienters liv och förbättra livskvaliteten för ännu fler. DN Debatt Alla debattartiklar. Till DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 4603, "headline": "Alla elevers förmågor bör tas till vara", "summary": "Det du vänder dig mot är att ingen får sticka ut i den svenska skolan, att ingen får vara bättre än någon annan. Det jag undrar är hur vi får en skola där alla tillåts utveckla och lysa med sina speciella styrkor? Varför ska vi ha en elitskola för elever med vissa talanger, medan andra förmågor ska stämplas som medelmåttiga? Frågan blir i förlängningen vad vi vill att vårt samhälle ska utvecklas till.", "article": "Till att börja med vill jag säga att jag blir glad av att läsa att dina barn har funnit sig till rätta i sin nya skola där ni gemensamt känner er trygga, samtidigt som det är ledsamt att ni som familj känt att ni måste emigrera för att få den utbildning ni anser att era barn behöver. Jag vill också säga att jag helt och hållet är för en skola där elevers individuella förmågor, talanger och intressen värdesätts, tas tillvara och tillåts utvecklas. Det är tråkigt att ni känner att skolan inte kunnat möta de behov som era barn har. Det är också synd att kommunikationen mellan er och de förmodligen pedagogiskt kunniga och utbildade lärarna i den svenska skolan inte verkar ha fungerat. Vi ska dock ej heller glömma att god kommunikation måste ske i minst två riktningar. Här kanske speciellt i samarbetet mellan skolan och familjen. Allt kan inte alltid skyllas på skolan. Hur det ligger till i ert fall vet jag naturligtvis inget om. När du skriver i ditt debattinlägg att ”Alla barn är konstaterat högbegåvade, de vuxna här lär också vara högbegåvade” i den nya skolan, undrar jag vad barnens och deras lärares begåvning består i samt hur detta konstaterande gått till. Jag vill vara tydlig med att jag inte tvivlar på att de är begåvade. Det jag vänder mig mot är (som jag förstår det) att vissa förmågor med en sådan uppfattning skulle kunna värderas högre än andra förmågor och därför få en egen specialanpassad skolform. När man läser ditt inlägg uppstår också frågan om hur du definierar vad ”högbegåvad” innebär. Betyder det att även ett motsatt begrepp finns, d.v.s ”lågbegåvad”? Ett ruskigt ord och ett synsätt som i så fall skulle vara fruktansvärt och som jag inte vill tro att du har. Jag är inte pedagog och skulle därför behöva få begreppen lite mer tydligt utredda. Alla barn (och alla vuxna också) är olika och alla har vi olika styrkor, svagheter och behov. Detta har skolan både att hantera och att värdesätta. Några elever är duktiga i naturkunskap och matematik. Några i samhällskunskap medan andra är mer mer konstnärligt lagda och presterar bäst i slöjd, musik eller bild. Ytterligare några har välutvecklade empatiska förmågor och kan se, och kanske till och med har mod, att förhindra mobbing. Dessutom finns det de som har livlig fantasi och är mer språkligt begåvade. Åter andra är duktiga på att vara ”lagom” duktiga och ”helt okej” på mycket eller strålar som bäst i idrott och hälsa eller hemkunskap. Och vi ska inte glömma en sådan enkel sak som att vissa är duktiga på grupparbete, medan andra klarar individuella arbeten med glans. Alla dessa mångskiftande talanger och begåvningar som barnen besitter borde skolan ha som mål att lyfta fram och låta lysa. De är alla viktiga förmågor för samhället att ta vara på och det är viktigt att erkänna, inte minst för varje elevs självkänsla. Vi kan också se det som något bra för barnen att redan i skolan få uppleva människors olika egenskaper. Kan vi som barn lära oss att hantera våra olikheter, får vi kanske ett mer tolerant samhälle präglat av förståelse? Det du vänder dig mot är att ingen får sticka ut i den svenska skolan, att ingen får vara bättre än någon annan. Det jag undrar är hur vi får en skola där alla tillåts utveckla och lysa med sina speciella styrkor? Varför ska vi ha en elitskola för elever med vissa talanger, medan andra förmågor ska stämplas som medelmåttiga? Frågan blir i förlängningen vad vi vill att vårt samhälle ska utvecklas till. ", "article_category": "other"}
{"id": 4617, "headline": "Begåvade barn bör få egen svensk skolform", "summary": "Skolan i Sverige måste acceptera de högt begåvade barnen och i framtiden bör de ges en egen skolform.", "article": "Att vara på en skola som är anpassad till högbegåvade barn är en sådan befrielse! Jag vill berätta det för de som inte tror på en lösning med specialskolor. Våra barn har gått på en specialskola i två månader nu. Vi har emigrerat till Danmark. Det var ett stort beslut. En hård omställning särskilt för det ena barnet, paradoxalt nog det barnet som farit mest illa i det svenska skolsystemet. Trots att våra barn inte kan språket så är de helt i hamn genom att de är förstådda för vilka de är. De är trygga. Alla barn är konstaterat högbegåvade, de vuxna här lär också vara högbegåvade. Det ger en karta av kommunikation som vi känner oss hemma med. Plötsligt är det inte vi som vet bäst för våra barn i skolan, vi behöver inte kämpa för deras rättigheter. Här finns pedagoger med kunskap om och erfarenhet av hög begåvning, som vet vad de gör. Som ser, som är öppna för dialog. Barnen finner en gemenskap, kan läsa av, blir respekterade utan att ännu kunna språket. Den tysta gemenskapen, de sociala koderna, det sociala språket. Det svenska systemet har anpassat det sociala språket efter en norm som ligger i mittfåran. Här på en skola anpassad för våra barn får barnen gemenskap som en grundstomme i stället för utanförskap. De lär sig att förstå att det finns olika koder och att respektera det faktum att de själva är högt begåvade och hur det ter sig inför omvärlden och vad det kan bära med sig. I det svenska jämställdhetssystemet ska alla få vara sig själva men ingen får sticka ut. Jag citerar tioåringen \"Sverige är lite tjurigt. Alla ska vara bra men ingen får vara bättre än någon annan, det är kontraproduktivt.\" Jag vill uppmuntra de som nu sitter på makt och kan bestämma över framtida skolformer i Sverige att acceptera de högt begåvade barnen och ge dem en egen skolform. ", "article_category": "other"}
{"id": 4633, "headline": "Chris Patten: En kinesisk middag för två", "summary": "En svagare kinesisk ledare än Xi Jinping hade inte vågat möta Taiwans president Ma Ying-jeou. Men relationen förblir tvetydig.", "article": "Mycket vatten har runnit genom Taiwansundet under de 70 år som gått sedan ledaren för Kinas kommunister, Mao Zedong, talade med ledaren för de nationalistiska motståndarna, Chiang Kai-shek. Mötet i Singapore nyligen mellan deras arvtagare, president Xi Jinping från Folkrepubliken och hans taiwanesiska motsvarighet Ma Ying-jeou, kan sannerligen kallas historiskt. De diplomatiska förhandlingar som föregick mötet var enastående invecklade och rörde till och med vem som skulle bekosta middagen (de delade på notan). Men efter ett kort utbyte av åsikter bakom stängda dörrar utfärdades ingen gemensam kommuniké, och bara en mycket urvattnad redogörelse för mötet nådde Kinas statliga medier. Varför ägde då mötet rum och vad innebär det? Ända sedan Maos kommunister vann inbördeskriget (som mötet mellan parterna 1945 var menat att avvärja) och Chiang Kai-sheks Kuomintangstyrkor drog sig tillbaka till Taiwan har relationerna legat och pyrt utan att egentligen fatta eld någon gång. USA och Kuomintangs ledning hade inte mycket till övers för varandra, men USA lovade Taiwan militärt skydd och det avhöll Kina från att med våld försöka förena ön med fastlandet. Maos äventyr på Koreahalvön, där han stödde Nord mot Syd och dess västallierade, cementerade axeln Washington-Taipei som tack vare en del smidigt diplomatiskt fotarbete överlevde president Nixons närmande till Kina i 1970-talets början. USA erkände kommunisterna i Beijing som Kinas legitima regering och hjälpte samtidigt Taiwan att hålla sig kvar i en gråzon mellan suveränitet och inofficiell stat. Ön skötte sina egna angelägenheter och blev en oregerlig demokrati på 1980-talet men krävde aldrig att bli internationellt erkänd som en fullfjädrad självständig stat. Kinas härskare kallade Taiwan en ”överlöparprovins” och bedrev ständigt prickskytte på medlemmar av det internationella samfundet som behandlade det som något mer än så. Men verkligheten fanns där och den kunde de inte blunda för. Mammon talar förstås med stark röst till både Kina och Taiwan och deras ekonomier är nu tätt sammanflätade, med mängder av taiwaneser som bor och arbetar i Kina, särskilt i Shanghai, och väldiga taiwanesiska investeringar i kinesisk tillverkningsindustri. Taiwans Foxconn, världens största elektroniktillverkare, har tolv fabriker i Kina och även en i Shenzhen som sysselsätter hundratusentals personer. Fast Taiwans politik helt naturligt domineras av förhållandet till fastlandet har dessa starka kommersiella band inte haft någon diplomatisk motsvarighet. Kuomintang (eller Kinesiska nationalistpartiet) vill förbättra relationerna utan att ge upp Taiwans självständighet. Dess motståndare, Demokratiska progressiva partiet, vill inta en mer autonom hållning, men att partiet skulle våga gå längre än till att nypa Kina i örat är föga troligt. En opinionsundersökning för tre år sedan visade att 80 procent av Taiwans 25 miljoner invånare skulle ställa sig bakom ett formellt utropande av självständighet, förutsatt att det inte utlöste en invasion från Kina. Det är ett ganska stort förbehåll. Kina varnar regelbundet Taiwan för att göra något så obetänksamt, och USA skärper greppet om öns ledare så fort de ser ut att bli för uppstudsiga mot fastlandet. Xi och Ma träffades av två anledningar. Den första är att de helt klart är oroliga för att Kuomintang, som förlorade förra årets lokalval med bred marginal, också ska förlora parlamentsvalet i januari. Båda hoppas att nationalisterna ska lyckas bättre om Kina och Taiwan visar att de kan dra någorlunda jämnt. Den andra är att Xi verkar angelägen att utstråla fredsälskande ambitioner vid en tidpunkt när Kinas ekonomi mattas av och regionala spänningar stiger på grund av att Kina spänner musklerna i Syd- och Östkinesiska haven. Det har satt många grannar, inte bara amerikanerna, i gungning. Xis annalkande besök i Vietnam och regeringschefen Li Keqiangs besök i Sydkorea ligger helt i linje med hans middagsdiplomati i Singapore. Kinas verkliga, långsiktiga avsikter är höljda i dunkel och det kan mycket väl ingå i dess strategi: mångtydiga signaler spelar en viktig roll i diplomatin. Men på två punkter är läget helt klart. För det första visar Xis initiativ hur starkt han dominerar Kinas politik. En svagare ledare hade inte kunnat ta ett så ambitiöst steg, som utgör en reell brytning med den rena kommunistiska läran. För det andra är en fredlig återförening av fastlandet och Taiwan osannolik, såvida den inte sker – som Kina fortsätter att lova – enligt principen ”ett land, två system”. Men taiwaneserna kan inte bli särskilt lugnade av vad de ser i dag i Hongkong, som utlovades samma sak innan det återgick till Kina 1997. Taiwans system är demokratiskt, Kinas är det inte. Exemplet Hongkong pekar på att Kina skulle få tvinga Taiwan att avstå från demokrati och rättsstat, eller självt införa båda, innan det välkomnar sin ”överlöparprovins” tillbaka i fållan. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Chris Patten är före detta EU-kommissionär och Storbritanniens siste guvernör i Hongkong. ", "article_category": "other"}
{"id": 4638, "headline": "Filmsuccén skrämde henne", "summary": "Hon lockades in i skådespeleriet för 46 år sedan av filmaren Roy Andersson och var länge sinnebilden för ung kärlek. Nu fyller Ann-Sofie Kylin från ”En kärlekshistoria” 60 år.", "article": "Roy Anderssons debutfilm ”En kärlekshistoria” från 1970 anses vara en av de bästa svenska filmerna någonsin och en av de finaste skildringarna av tonårsförälskelse som över huvud taget gjorts. En av orsakerna till filmens framgång heter Ann-Sofie Kylin som spelar Annika som blir förälskad i Pär, spelad av Rolf Sohlman. Deras relation är kärnan i filmen som samtidigt är en social skildring av det svenska folkhemmet i en brytningstid. Ann-Sofie var tretton år under inspelningen sommaren 1969. Nu sitter hon mitt emot mig på ett fik i Vasastan, 46 år senare. Hon är skådespelare i dag, men det dröjde länge innan hon bestämde sig för att satsa på yrket hon handplockades till. – Jag var lite för ung för att kunna hantera uppmärksamheten som följde. Rolf och jag blev kändisar över en natt. Det kändes svårt att leva upp till det som biobesökarna hade sett i Annika, folk fick en bild av mig som inte stämde. Rolf och jag blev någon sorts symboler för ung sexualitet som kändes främmande, säger hon. – Annika är en jättefin tjej i filmen, men det är ändå inte jag. Jag förväntades leva upp till något som jag inte alls kände igen mig i. Det begränsade mig. – Och genom att filmen fortfarande ses av många så kommer jag aldrig riktigt ifrån Annika. Det händer fortfarande att jag blir igenkänd från filmen. Ann-Sofie växte upp i Solna och gick i Nybodaskolan när hennes föräldrar fick ett samtal från Europafilm som ville göra provfilmning med Ann-Sofie för ”En kärlekshistoria”. De hade gått igenom ett antal skolkataloger och hittat Ann-Sofie och några andra tonårstjejer de ville testa för rollen som Annika. – Allt var väldigt seriöst och mina föräldrar sa att om jag ville vara med så hade de inga invändningar. Och det ville jag. En blott 26-årig Roy Andersson, som kom direkt från Filmskolan, och övriga inblandade föll direkt för Ann-Sofie. Scenerna i provfilmerna hon gjorde med Rolf Sohlman kom inte med i filmen, men i dvd-utgåvan av den restaurerade ”En kärlekshistoria” som Roy Andersson tog fram för några år sedan, finns de med som extramaterial. Filmen vann några fina filmpriser och hyllades nästan unisont där den visades. Ann-Sofie fick förfrågningar om att vara med i andra filmer, men då sa hennes föräldrar nej. Hon satsade i stället på skolan men helt höll hon sig ändå inte borta från skådespeleriet. – Jag gjorde en tidig tv-serie som Janne Halldoff regisserade, ”Det hemligas ö” som lite grand bygger på ”Flugornas herre” och visades i Sveriges Television 1972. Även Rolf Sohlman var med. Vi hade en kul sommar i Trosa skärgård. Hur var det med dig och Rolf Sohlman? Hade ni någonsin en relation på riktigt? – Nej, nej, inte alls. Vi tjafsade mest med varandra, säger Ann-Sofie och skrattar. Åren efter studenten blev det, förutom universitetsstudier i teatervetenskap, bland annat en del dans, kompletteringsutbildning på teaterhögskolan och faktiskt jobb på Dramaten. – Jag var en så kallad figurant, en avancerad statist. Det sista jag var med i där var Ingmar Bergmans uppsättning av ”Kung Lear”, 1984. Långsamt gled Ann-Sofie in i skådespelaryrket som hon hade lockats in i av Roy Andersson som 13-åring. Hon har genom åren jobbat lite överallt, bland annat för teater Västernorrland i Sundsvall, Helsingborgs stadsteater och Riksteatern. – Ja, till sist blev det skådespeleriet, trots allt. Sedan 1985 har jag frilansat på heltid. Det har inte varit lätt, det finns inte gott om roller för kvinnor som är lite äldre. På senare år har hon arbetet ihop med My Holmsten och bland annat haft framgångar med en uppsättning baserad på Kerstin Thorvalls texter, ”Jag är en grön bänk i Paris” som de spelade ett 60-tal gånger, bland annat som lunchteater och även i samarbete med Riksteatern. – I vår ska vi åter turnera med ”Guldfiskar”, en pjäs av Bengt Järnblad om hustrumisshandel som My regisserar och jag och Beatrice Järås spelar. Det är ett tungt, men angeläget ämne, så jag hoppas att publiken kommer, säger Ann-Sofie. Jag var lite för ung för att kunna hantera uppmärksamheten som följde. Rolf och jag blev kändisar över en natt. Ann-Sofie Kylin Gratuleras till: Fyller 60 år den 14 november. Gör: Skådespelare. Bor: Södermalm, Stockholm. Familj: Särbo, två barn från en tidigare relation, Theodor och Isabel, samt hunden Elvis. Ser fram emot: ”Jag ska gå på agilitykurs med min hund. Han är snygg och smidig, jag tror han passar där” Intressen: Resor, gärna till storstäder: ”Var i Barcelona i helgen, en födelsedagspresent”. Dreja, gillar konst och går ofta på teater. Sånt hon sett och gillar: Tv-serierna ”Breaking bad”, ”Downton Abbey”, ”True detective”, filmen ”The Gift”, ”Och ge oss skuggorna” på Dramaten. Så firar hon födelsedagen: ”En liten fest hemma för de närmaste.” ", "article_category": "other"}
{"id": 4653, "headline": "Mer lön för mödan", "summary": "Sverige har högst marginalskatter i världen, och den lägsta utbildningspremien bland jämförbara länder. Flit och utbildning borde löna sig mer.", "article": "En investering är en uppoffring som senare ska inbringa inkomster, enligt uppslagsverkets definition. Lyft ut endera led från ekvationen – försakelsen eller den fördröjda ekonomiska belöningen – och du får något annat. Ett nöje, till exempel. Eller någon form av självförverkligande. Till vilken kategori hör utbildning? De flesta som satsar sin tid och sina pengar på studier styrs av en mix av motiv och personliga avvägningar. De utpräglade världsförbättrarna är få. Sannolikt även de aspirerande krösusarna. Tur är nog det. Men det har länge varit en offentlig hemlighet att utbildning lönar sig sällsynt dåligt på svensk arbetsmarknad. Fråga sjuksköterskorna. Sveriges usla utbildningspremie leder också till allt större snedvridning och problem. Foto: TT Ekonomiprofessorn Johan Eklund redogör för de senaste rönen i en ny rapport från Entreprenörskapsforum. Vår utbildningspremie (före skatt) ligger fortfarande i den absoluta botten. Ett utbildningsår ger 4 procent i avkastning, vilket är märkbart mindre än i grannländerna Danmark, Norge och Finland. I Tyskland är belöningen mer än den dubbla. Sverige har en av världens mest sammanpressade lönestrukturer. En aspekt av det är just att studier ger liten lön för mödan. Sverige har dessutom de högsta marginalskatterna, vilket förstärker effekten. Vid årsskiftet höjs de av regeringen. Vad är problemet? Trots svaga ekonomiska drivkrafter har andelen i arbetsför ålder med högre utbildning nästan fördubblats sedan 1990. Högskolorna har byggts ut i rasande fart och utbildningsnivån höjts radikalt. Även om det inte ger så mycket påökt studerar folk alltså vidare, går det att hävda.   Haken är att arbetsmarknaden inte har sugit upp den nya kunskapen, i den mån någon sådan har alstrats. Sedan några år tillbaka räknas majoriteten av alla anställda i Sverige som överutbildade för sina uppgifter. De enkla jobben i svensk ekonomi, som skulle kunna sysselsätta många nyanlända, är alltså upptagna av människor med högre kvalifikationer. I sin rapport, ”Utbildningspremie och kompetensförsörjning”, noterar Johan Eklund också att matchningen på svensk arbetsmarknad har försämrats. Problemet brukar illustreras med en så kallad Beveridgekurva, som ger en bild av arbetslösheten och antalet lediga jobb över tid. För Sveriges del påminner bilden om ett garnnystan. Som bäst var läget för ett par decennier sedan, då arbetslösheten var låg och likaså antalet vakanser. Därefter har tråden snurrat runt, för att fastna på en punkt där många människor söker jobb samtidigt som många arbetsgivare inte kan hitta rätt medarbetare. Händelsevis är läget annorlunda i Tyskland. Ylva Johansson. Foto: TT Socialdemokraterna och ministrarna i regeringen är medvetna om paradoxen. En pressträff med finansminister Magdalena Andersson eller arbetsmarknadsminister Ylva Johansson tycks inte vara komplett utan en bild av detta garnnystan. Även statsminister Stefan Löfven har länge talat om att förbättra ”matchningen”. Det finns fler jobb än någonsin, hävdar han, företagen skriker efter personal. Men regeringens slutsats är bakvänd. Socialdemokraterna arbetar nu utifrån tesen att Sverige har ”underinvesterat” i utbildning, som Stefan Löfven uttryckte det i sitt sommartal. Snarare tycks det ju som att vi har felinvesterat i högskolorna och universiteten. Den generella utbildningsnivån är knappast för låg. Genom studier som inte leder till jobb slösas mänskliga resurser bort. Skattepengar slängs i sjön. ”Investeringar” i utbildning görs ytterst av individen. Att det råder hög arbetslöshet och stor personalbrist samtidigt hänger ihop med vilket beteende politiken uppmuntrar. Incitamenten spelar roll. Att utbudet av utbildningsplatser inom många ämnesområden både är gratis och i praktiken obegränsat avgör. De rödgröna medger att löneutsikten inom olika yrken också påverkar. Varför annars satsa på påökt för lärarna? Ett inte alltför stolligt nästa steg i resonemanget borde vara att även skatterna inverkar på människors beteende. Avtrappat jobbskatteavdrag och höjda pålagor på löner över inkomstsnittet är en form av bestraffning av den som utbildar sig till ett bristyrke. Flit och utbildning ska löna sig. Det borde löna sig mycket mer. Ledare 12 november Signerat. Hanne Kjöller: Att ta från de sjukaste. Striden om Södra BB handlar om mer än förlossningsvården. Den handlar också om klåfingriga politiker och om ett brott mot Hälso- och sjukvårdslagen. Signerat. Amanda Björkman: Politiker förnekar missbrukare vård. Sprututbyten är den enda vård som landstingen ansvarar för men som kommunerna ändå kan säga nej till. Göteborgs agerande visar varför det är dags att ändra på det. Signerat. Gunnar Jonsson: Splittrade separatister helar ingen. Kataloniens separatister har varken lagstöd eller folkligt stöd för självständighet. Madrid vägrar samtala. Frontalkrocken måste undvikas. Alla ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 4655, "headline": "Moderaternas budget är idrottsfientlig", "summary": "Oppositionens största parti Moderaterna skriver gärna om behovet av att prioritera breddidrotten, men sanningen är att de i sitt förslag till budget för 2016 skär ned på idrotten med 36,6 miljoner kronor.", "article": "Det är förvånande att Bo Sundin (M) väljer en hög svansföring i frågan om fördyringar och satsningar på att anpassa en del av stadens arenor efter strängare arenakrav. Anpassningen av Grimsta var ett löfte från Moderaterna som initierades och förbereddes under borgarnas år vid makten. Att nu helt byta fot i frågan framstår som ren populism. Exemplen på idrottshallar som blev dyrare än urspungsbudgeten under den borgerliga majoriteten är också många. Smedshagshallen blev till exempel 62 procent dyrare än budgeterat och kostnaden för både Vintervikshallen och Sätrahallen blev över 100 procent dyrare än budgeterat. I stället för att ägna sig åt populistiska utspel borde Moderaterna se allvaret i frågan och samverka med övriga partier i staden för att försöka få ordning på idrottsinvesteringarna. Att erkänna att Stockholms stad har problem med att hålla nere kostnaderna för idrottsinvesteringarna, ett problem som staden upplever oavsett politiskt styre, vore att på riktigt ta sitt ansvar inför skattebetalarna. Den nya majoriteten är beredd att ta ansvar för att våra gemensamma skattemedel används på ett effektivt sätt. Detta gör vi genom att utöka investeringsbudgeten med en ytterligare idrottsmiljard för att säkerställa att vi kan investera i både nya ytor för barn- och breddidrott, men också för att klara det stora behovet av reinvesteringar. Oppositionens största parti Moderaterna skriver gärna om behovet av att prioritera breddidrotten, men sanningen är att de i sitt förslag till budget för 2016 skär ned på idrotten med 36,6 miljoner kronor. De vill till exempel minska föreningsstödet med 15 miljoner kronor. Det är inget annat än en idrottsfientlig budget som Moderaterna lägger fram. Vi fortsätter i stället vår satsning på att göra Stockholm till en idrottsstad, för alla. Genom investeringar i nya idrottsanläggningar och riktade satsningar för att ge fler barn och ungdomar möjlighet att idrotta i vår stad. ", "article_category": "other"}
{"id": 4659, "headline": "Regissör redo för festival", "summary": "Som ung visste han inte vad en regissör var för något. Nu är han en själv. Ahmed Abdullahis kortfilm ”Francis” har blivit uttagen till att tävla på Stockholms filmfestival som startar i dag.", "article": "Ahmed Abdullahi är obekväm. Egentligen vill han inte vara här. Helst skulle han inte prata alls om sina filmer. När de är klara är de klara, då vill han släppa dem och hoppa på nästa projekt. – Men man måste ställa upp för sin film och jobba för den, säger han och suckar. Att prata om de filmer han gör kan vara avgörande. Om en film får uppmärksamhet och når ut till en publik är det inte bara ett kvitto på ett gott arbete, det avgör även hans möjligheter till att få nästa film finansierad. Så Ahmed Abdullahi pratar vidare med alla som vill lyssna. Just nu går det bra. Hans kortfilm ”Francis” har blivit utvald till att tävla på Stockholms filmfestival. Det innebär att den exponeras för en större publik än vad som annars skulle vara fallet. Förhoppningsvis kommer den att beröra en del av dem. – Jag tänker att människor ser en film, sedan bär de den med sig som ett gruskorn i skon, de kanske inte märker det först, men den finns där, säger han. ”Francis” handlar om gästarbetare och är baserad på en sann historia. För tre år sedan kom en grupp människor från Kamerun till Sverige för att plantera skog. De hade lovats en fast lön på 18 000 kronor i månaden, men de lurades och drömmen om ett bättre liv blev till en mardröm. Historien grep tag i Ahmed Abdullahi, och ”Francis” är hans egen tolkning av den. – Bilden av den svarte mannen i den svenska skogen har fastnat i mig. Jag kan relatera till när jag själv gjorde lumpen och sprang omkring i skogarna runt Östersund, säger han. Ahmed Abdullahi växte upp i Umeå efter att ha kommit till Sverige som tioåring. Hans familj hade flytt från kriget i Somalia, och de första två åren i Sverige bodde de på en flyktingförläggning. Efter skolan gjorde han lumpen, och sedan följde ett antal år där han prövade på en rad olika jobb. Busschaufför, städare, barnskötare, dammsugarförsäljare och restaurangbiträde var yrken han testade innan han började med film. Att han gjorde det var aldrig planerat. Ahmed Abdullahi började på Sundbybergs folkhögskola för att läsa upp sina betyg. Tanken var att så småningom börja plugga etnologi. Då fick han syn på några av skolans filmelever som stod med en kamera i korridoren. Ahmed Abdullahi blev intresserad och beslutade sig för att han ville testa. Han sökte in till skolans ettåriga filmlinje. – Jag tänkte att det var tillfälligt, att jag efter ett år skulle börja med det riktiga livet igen, säger han. Tidigare hade han aldrig ens funderat över att jobba med film. Ahmed Abdullahi berättar att han inte ens visste vad en regissör var för något. – Jag visste att rec-knappen på en kamera var röd, men det var allt, säger han. Men han fastnade. Efter att året på Sundbyberg var över sökte han in till Stockholms dramatiska högskola, och under åren där regisserade han flera kortfilmer, både dokumentärer och spelfilmer. Examen tog han i våras och ”Francis” är hans examensarbete. Samtidigt som han hoppas på att den ska få ett bra bemötande har han fullt upp med att försöka sätta i gång nya projekt. – I den här branschen är det så att de frön man sår i dag får man kanske skörda om några år om man har tur, så det gäller så flera frön, säger han. Om ”Francis” går bra kan skörden bli riklig. Att den kommer att visas under Stockholms filmfestival är onekligen en bra start. Oavsett vad så vet han i alla fall att han kommer att fortsätta göra film. Av vilken typ vet han inte. Ahmed Abdullahi vill göra både spelfilmer och dokumentärer. – Det viktiga är historierna. Olika historier passar i olika format, säger han. Jag tänker att människor ser en film, sedan bär de den med sig som ett gruskorn i skon, de kanske inte märker det först, men den finns där. Ahmed Abdullahi Gratuleras till: Att hans kortfilm ”Francis” är uttagen till att tävla under Stockholms filmfestival. Filmen visas den 15 november. Ålder: 34 år. Familj: ”Fru och en stor familj med mamma och pappa och många syskon och kusiner.” Bor: I Sundbyberg. Gör: Regissör. Tre riktigt bra filmer: ”There will be blood”, ”Act of killing”, ”The Wrestler”. Drömprojekt: ”Jag skulle vilja göra en stor äventyrsfilm som utspelar sig i Somalia”. ", "article_category": "other"}
{"id": 4660, "headline": "Britterna behöver Europa", "summary": "Premiärminister Cameron har lagt fram sina krav på EU inför folkomröstningen. Det mesta borde gå att tillmötesgå. Storbritannien behöver EU, men också tvärtom.", "article": "Så är anden ute ur flaskan. Premiärminister David Cameron lade på tisdagen formellt fram de krav Storbritannien ställer på EU inför den folkomröstning om medlemskapet som har utlovats till senast 2017. Särskilt magiskt är dock inte innehållet. En aning konkretion blandas med fluff. Cameron har dröjt med önskelistan, vilket har vållat frustration inom EU-systemet. Inte förrän nu har han velat visa korten för inhemska populister och kverulanterna i hans eget konservativa Toryparti. De fyra huvudpunkterna följer dock kända linjer. För det första ska Storbritannien, Sverige och andra länder utanför eurozonen inte missgynnas på den inre marknaden. För det andra ska vikten av ökad konkurrenskraft genomsyra hela EU. Nummer tre är ett brittiskt undantag från ambitionen om en ”allt fastare sammanslutning” av medlemsländerna. Nationella parlament kan inte ha veto, men om de gaddar ihop sig ska EU-lagstiftning kunna stoppas. Storbritannien månar som vanligt om att Bryssel och ECB inte lägger sig i för mycket på Londons finansmarknader. Missnöje utlöstes också när britterna tvingades delta i överbryggningslån till eurolandet Grekland. Våra 28 länder är olika, vi använder inte samma valuta och rätt svar är inte alltid mer Europa, sa Cameron. Konkurrenskraft gillas av alla, men det finns ett överdrivet gnäll på europeiska regleringar. Även i Storbritannien är den inhemska byråkratin generellt värre att tampas med för företagen. Talet om att slippa ingå i den ständigt tätare unionen är ren symbolpolitik, eftersom principen om olika hastigheter inom EU redan är erkänd. Men Camerons fjärde punkt är den kontroversiella. Han har lyckligtvis övergett försöket att inskränka den fria rörligheten för människor. I stället vill han ha rätt att under fyra år begränsa tillgången till sociala förmåner för arbetskraft från andra EU-länder. Regeringen har haft svårt att bevisa påståendet om den stora välfärdsturismen. Poängen är förstås ändå att göra landet mindre attraktivt, för att sålunda desarmera en invandringskritisk opinion.   Detta väcker rop om diskriminering och kommer att stöta på motstånd i den östra delen av EU. Även Tyskland och andra länder vill dock gärna klargöra hur socialförsäkringssystemen får användas, något som flyktingkrisen bidrar till. Samtidigt har Storbritannien en speciell form av skatteavdrag för låginkomsttagare som de egentligen inte behöver EU:s hjälp för att skruva med. Risken är att fler börjar kräva specialklausuler, och får proceduren att spåra ur. Alltför många länder gillar som bekant inte kvoter för att fördela flyktingar. Folkomröstningar är sällan en bra lösning på komplexa problem, och folk kan få för sig att rösta av missnöje med något helt annat. Cameron hoppas göra sig av med EU-frågan, men vid en knapp ja-seger lär den överleva. Europas flyktingkris är en osäkerhetsfaktor, eftersom invandring och EU är så sammantvinnade frågor i Storbritannien. På vilken sida Labours nya vänsterledning hamnar är dessutom oklart. Vad Cameron vill är ändå att stanna. Han vet att britterna i grunden mår bättre inne i unionen. I sitt tal underströk han de fördelar den öppna ekonomin har haft av EU. Halva landets export går till andra medlemsländer. När det gäller olika frihandelsavtal är EU en tyngre förhandlingspart än London skulle vara på egen hand. Cameron betonade i sitt tal dessutom att EU och Storbritannien har ömsesidig utrikespolitisk nytta av varandra. Motståndarna tycks tro att EU skulle belöna britterna för att gå ur. De bortser från att tillgången till den inre marknaden inte alls är automatisk, och att man skulle förlora inflytande över ett regelverk som ändå måste följas. Tankesmedjan Open Europe har visat att ett utträde ur EU skulle tvinga fram omfattande avregleringar – liksom ökad arbetskraftsinvandring. EU borde kunna tillmötesgå Cameron på de flesta områden. Det brukar finnas en viss kreativitet när ståndpunkter skrivs ihop. Men om förändringarna är relativt små, vad är vitsen med hela spektaklet? Camerons villkor kan låta som utpressning, och han har inte uteslutit ett nej till EU om han möts av döva öron. Fast vad det handlar om är att han måste ha något slags resultat att visa upp som det går att driva en framgångsrik jakampanj på, även om det är abstrakt. Storbritannien behöver EU, och tvärtom. För ett frihandelsvänligt land som Sverige vore ”Brexit” ett nederlag. Därmed blir det också viktigt att hjälpa Cameron att vinna folkomröstningen. Ledare 11 november Signerat. Carl Johan von Seth: Klarsyn från MP och V om läget. Kolumnen. Harold James: Europa behöver 1989 års anda. Alla ledare. Till DN:s ledarsida Storbritannien och EU Läs hela Camerons tal här. Talet utskrivet på engelska Cameron: Inte säkert att EU är rätt för oss. Premiärminister David Cameron väntas inta en tuffare attityd gentemot EU. ”Flyktingkris får britter vilja gå ur EU”. Det är flyktingkrisen som nu får britterna att vilja lämna EU, menar den brittiska EU-ministern. Opinionen har svängt under hösten. Gemensam front bildas mot euroländerna. Sverige och Storbritannien tar upp kampen för att stärka icke-euroländernas inflytande i EU. ", "article_category": "other"}
{"id": 4695, "headline": "Ett pass till skilda världar", "summary": "Mitt universum är en plats där det blir lättare och lättare att flyga inom Europa. I ett annat universum ska flyktvägen över Medelhavet stängas och dess saltvattenvågor patrulleras av EU och Turkiet för att stärka EU:s yttre gräns. Lagliga vägar är den enda lösningen på krisen som nu utspelar sig.", "article": "Jag sitter på flyget till Bryssel när det slår mig att jag inte har visat mitt pass en enda gång. Detta är inte endast en spaning om teknik på frammarsch – jag checkade in online igår, fick biljetten via ett sms och allt fler jobb på Kastrup har ersätts av maskiner. Detta är även en spaning om två parallella universum. I mitt universum säger jag hejdå till mina klasskompisar, tar tåget till Kastrup och utan att visa mitt pass glider jag igenom kontrollerna med en mobilbiljett i ena handen och en kaffe latte i andra. Mitt universum är en plats där det blir lättare och lättare att flyga inom Europa. Det är en plats där flygplatserna och flygbolagen curlar oss konsumenter eftersom de många konkurrenterna på marknaden har gett oss, köparna, makt. I mitt universum talar ingen om Schengen, få vet vad det är. (Utom ibland när någon flyttat till London och en viss förvirring uppstår kring det svårstavade avtalet som Storbritannien inte deltar i och hur funkar det egentligen om man bli snuvig?) Min generation (och klass) som är födda på 90-talet ser EU:s öppna gränser som en rättighet. Vi försöker betala med euro eller pund på krogen eftersom vi ”har lite kvar från förra resan.” Jag är en självklar medborgare i Europa. I ett annat universum sätter svenska staten upp tältläger i Skåne samtidigt som jag igår plockade fram vinterkläderna. I ett annat universum ska flyktvägen över Medelhavet stängas och dess saltvattenvågor patrulleras av EU och Turkiet för att stärka EU:s yttre gräns. I detta universum skrivs överenskommelser om tillfälliga uppehållstillstånd under för att sedan kallas ”framgångsrikt blocköverskridande samarbete”. Anledningen sägs vara av humanitär sort. Här läggs förslag om mer pengar till deportationer fram. Här bränns asylboenden. Det pågår ett tredje världskrig och rubrikerna gör Europa till offer. Ingen vet riktigt vem Europa är och alla verkar ha glömt bort historien, den som vi aldrig fick glömma eller upprepa. Var det inte så? I ett annat universum säljs vattentäta plastfickor för pass som ska färdas runt nackar och över hav i gummibåtar. Det säljs väl genomtänka ryggsäckar där du kan bevara dina identitetshandlingar så att de inte ska bli värdelösa när vågorna går höga. I ett annat universum är du ingenting utan ditt pass och fyra sista siffror. Mitt pass struntar personalen på Kastrup i. Och det handlar inte bara om digitala framsteg. Bekräftelsen på min identitet och existensberättigande sitter min bleka hy. I mitt fortfarande sommarslingade hår. I mitt språk och därmed de förutfattade meningarna om vem jag är. Jag är endast jag. Slumpen gjorde att jag föddes i Sverige och inte Syrien. Slump får sällan spela roll i politiken. Låt det inte göra det denna gång heller. Lagliga vägar är den enda lösningen på det världskrig som nu utspelar sig. Det är 26 år sedan Berlinmuren revs. Nu vill EU och Turkiet bygga en ny mur. ", "article_category": "other"}
{"id": 4729, "headline": "Val med bitter eftersmak", "summary": "President Erdogan och det styrande AKP vann valet men splittrade Turkiet. Risken är stor att angreppen på yttrandefriheten och rättsväsendets oberoende fortsätter.", "article": "Utan tvekan blev nyvalet i Turkiet en personlig triumf för president Recep Tayyip Erdogan. Det styrande AKP ökade kraftigt och tog tillbaka den absoluta majoritet partiet förlorade i juni. Halva det djupt polariserade landet fruktar dock följderna av resultatet, och även utanför dess gränser finns skäl att oroa sig. Nog ser det märkligt ut. Valet i juni blev ett slags folkomröstning som sa nej till Erdogans auktoritära metoder och plan på att inrätta en allomfattande presidentmakt åt sig själv. Opinionsmätningarna spådde samma utgång igen. Turkiets vacklande ekonomi borde inte ha gett AKP någon draghjälp. Men även om valet inte avgjordes av fusk var det knappast rättvist. Utslagsgivande blev en kombination av regeringspartiets hätska kampanj, på temat stabilitet eller kaos, och dess ständigt hårdnande grepp om medierna. Författningen förhindrar egentligen presidenten att ta partipolitisk ställning. I juni struntade Erdogan fullkomligt i det, vilket slog tillbaka mot honom. När det kurdiska partiet HDP tog sig över 10-procentsspärren till parlamentet var AKP:s majoritet borta. Den djupt missnöjde Erdogan höll sig mer i bakgrunden denna gång, men såg till att göra HDP till huvudfiende. Fredsprocessen med kurdgerillan PKK avbröts, och de senaste månaderna har präglats av det eskalerande våldet i sydöstra Turkiet. Även i Irak och Syrien har kurdiska baser bombats. HDP utmålades som PKK:s medbrottsling, och gerillan var för sin del nöjd med att återta initiativet i den kurdiska rörelsen. Parallellt attackerade lynchmobbar HDP:s lokaler. Politiker och aktivister fängslades, anklagade för samröre med PKK. Det är oklart vem som stod bakom terrordåden mot kurdiska manifestationer, men regeringen lanserade den horribla teorin att Islamiska staten och PKK samarbetade. Samtidigt har regeringen gjort statstelevisionen till en ren propagandakanal, där AKP och Erdogan dominerar medan oppositionen förbigås med tystnad.   Kritiska massmedier har dessutom länge trakasserats av staten. Tidningsföretag har utsatts för skatterazzior eller belagts med väldiga böter, journalister har arresterats eller fått sparken. Strax före valet stormade kravallpolis ett holdingbolag bakom flera tv-kanaler och tidningar som nu har tagits i beslag. Chefredaktören för Today’s Zaman är en av många som har gripits för att ha förolämpat presidenten. EU-kommissionen sköt upp sin årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i Turkiet till efter valet, för att inte reta Erdogan när det nu behövs hjälp med flyktingkrisen. Men där uttrycks enligt Reuters stark oro för yttrandefriheten, liksom för att ”rättsväsendets oberoende har underminerats betydligt. Domare och åklagare har stått under hårt politiskt tryck.” Erdogans plan gick alltså i lås. AKP tog röster bland turknationalister, som gillar när kurderna sätts på plats. Dessutom fick regeringen stöd av konservativa kurder, som inte har mycket till övers för PKK. HDP klarade spärren igen, men lyckades inte undgå att smetas ned av terroristanklagelserna. Alla vet också att de spretiga oppositionspartierna inte klarar av att gå ihop för att fälla AKP. Dagen efter valet upprepade Erdogan sitt krav på att få skriva in en stark exekutiv presidentmakt i författningen. AKP fick inte tillräcklig majoritet för det, men frågan är om det har någon praktisk betydelse. Både regeringen och partiet domineras helt av Erdogan. AKP blir samtidigt alltmer sammantvinnat med statsapparaten. Press- och yttrandefriheten sitter redan i skamvrån, och risken finns att attackerna mot medierna intensifieras. AKP lär inte släppa sin kontroll över domstolar och polis. Utredningen av den stora korruptionsskandal i partiets och regeringens närhet som avslöjades för två år sedan kan säkert slutgiltigt dödförklaras. Inget balanserar längre Erdogans makt. När det gäller den kurdiska frågan må presidenten ha lyckats med sin valstrategi, men priset är högt. Inte bara PKK utan stora delar av den kurdiska befolkningen kommer att ha svårt att lita på regeringen, även om fredstrevare skickas ut efter valet. Sydöstra Turkiet har kastats många år bakåt i tiden. Motsättningarna hårdnar också mellan andra etniska och religiösa grupper. Krigen och konflikterna i grannländer som Syrien och Irak kan vävas ihop med det turkiska dramat. Erdogan har utökat sin makt men splittrat landet. Den utlovade stabiliteten förblir en utopi, varningen för kaos desto mer aktuell. Ledare 3 november Kolumn. Lars Calmfors: Fuska inte med utgiftstaket. Regeringen kan frestas att använda årets outnyttjade budgeteringsmarginal för flyktingkostnader som egentligen hänför sig till nästa år. Men det är bättre att höja taket än att kringgå det. Signerat. Erik Helmerson: Vänstern har blivit medelklass. Medelklassen älskar inredning. Inte konstigt att vänstern bytte klass när folkhemmet skulle möbleras. Alla ledare. Till DN:s ledarsida Valet i Turkiet 2015 Erdogan: Respektera valresultatet. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan uppmanar omvärlden att respektera valresultatet, dagen efter att hans regerande AKP vunnit en överraskande jordskredsseger i parlamentsvalet. ”Omvärlden förstår inte allvaret med Erdogans väg”. Frågetecknen tornar upp sig över Turkiets väg. Rättssäkerheten, pressfriheten och freden är hotade. Turkiet på randen till inbördeskrig. Turkiska F-16 plan attackerade flera kurdiska mål i södra delen av landet på söndagen. Operationen kan ses som ett avslag på PKK-gerillans invit till Ankara att blåsa av fientligheterna under valkampanjen. ”Erdogans taktik är att skapa kaos”. Det politiska våldet i Turkiet trappas hastigt upp, trots enträgna böner om lugn och besinning både från EU och USA. Våldet trappas upp inför nyvalet i Turkiet. Massiva attacker mot det prokurdiska partiet HDP:s lokaler runt om i Turkiet fick partiledaren Selahattin Demirtas att anklaga president Recep Tayyip Erdogan för att försöka provocera fram ett inbördeskrig. ", "article_category": "other"}
{"id": 4731, "headline": "Vi kan lära av Pisa utan att tävla", "summary": "PISA är ingen tävling utan en utvärdering som kan hjälpa svensk skola att bli bättre. Det innebär att vi kan se vad vi gör bra och vad vi behöver utveckla. Jag önskar alla mina elever lika knäckande bra undervisning som den jag såg i under mitt besök i Guangzhou. Men för att nå dit måste svenskt skolsystem ge förutsättningar för det.", "article": "För en dryg vecka sedan kom jag hem från ett tio dagar långt skolstudiebesök i Guangzhou i södra Kina. En minst sagt inspirerande och lärande resa. Framförallt är det den knäckande bra undervisningen som väcker nya tankar. På de skolor vi besökte rådde långt ifrån den strikta hierarkiska disciplin som jag tror vi i Sverige föreställer oss råder i de kinesiska skolorna. Snarare såg vi engagerande lektioner där eleverna vågade göra fel och prova sig fram. De stöttade varandra samtidigt som alla var fokuserade på uppgiften och lärandet. Lärarna hade 54 elever per klass och ändå lyckades de i stort sett få alla elever att komma till tals under varje lektion. Det var inga stora föreläsningar utan skicklig undervisning. I Guangzhou är lektionerna viktiga på ett sätt som ter sig främmande i en svensks ögon. Varje vecka läggs mycket tid på att öka undervisningens kvalitet. Lektionerna diskuteras och utvärderas tillsammans i ämneslaget. Den pedagogiska ledaren handleder varje lärare inför varje lektion. Dessutom samverkar man med grannskolorna för att lära av varandra. Lärarna har inte fler elever eller arbetar fler timmar än vad jag gör men skolorganisationen sätter undervisningen och elevernas utveckling i främsta rummet och då får organisationen andra prioriteringar. Magnus Lidman skriver på DN.Åsikt om vikten av att sluta tävla i Pisa-resultat, vilket jag är helt enig med honom om. Pisa är en utvärdering, inte en tävling. Alla som drar slutsatsen att målet med den svenska skolan borde vara att ligga etta i Pisa, borde på allvar inte få syssla med skolfrågor överhuvudtaget. Däremot kan ett land lära sig ganska mycket om man använder Pisa till att utvärdera sitt eget skolsystem. I OECD:s analys av den svenska skolan, som gjordes efter våra anmärkningsvärt låga Pisa-resultat, kan vi konstatera att svenska ungdomar inte tycker att skolan inte angår dem. Vi kan se att vi i vår skolorganisation lägger förhållandevis lite tid på att utveckla undervisningen och att förutsättningarna för utveckling är förhållandevis dåliga. Vi kan se att svensk skola saknar förutsättningar för pedagogisk ledning. Dessutom skenar olikvärdigheten. Information som borde intressera alla som menar allvar med att vilja utveckla svensk skola. I andra utvärderingar kan vi se att elever i Sverige är trygga och har goda relationer de vuxna i skolan. Något som vi självklart vill bibehålla och som andra länder vill sig av oss. Att lära av Pisa och andra utvärderingar innebär inte att vi ska införa kinesiskt skolsystem i Sverige, med enorma läxmängder och stenhårt utslagningssystem. Det innebär möjligheten att se vad vi gör bra och vad vi behöver utveckla och göra bättre. För om sanningen ska fram önskar jag alla mina elever lika knäckande bra lektioner som de kinesiska eleverna får i Guangzhou. Men då måste det svenska skolsystemet skapa förutsättningar för att kunna utveckla det.  ", "article_category": "other"}
{"id": 4744, "headline": "”Satsning på folkhögskolan ett sätt att möta skolkrisen”", "summary": "Behov av lärarlyft. Skolans kunskapskris innebär att andelen ungdomar som har behov av en andra chans ökar. För att möta utmaningen efterlyser vi en satsning på folkhögskollärare motsvarande de satsningar som gjorts för lärare inom ungdomsskolan. Det skriver representanter för folkhögskolor och pedagogisk forskning.", "article": "I debatten som följt Pisa-undersökningarna har förslagen kring hur problem inom barn- och ungdomsskolan ska bemötas duggat tätt. Oavsett vad man väljer att se som huvudskälen till skolans kris och de bristande kunskaperna hos många av de elever som i dag lämnar ungdomsskolan, kan vi konstatera att det kommer att finnas behov av ytterligare möjligheter för lärande och utbildning för dessa personer i vuxen ålder. Detta kommer att ställa krav inte minst på landets folkhögskolor som hittills framgångsrikt mött unga vuxna som av olika skäl inte lyckats inom skolan. För att möta de nya utmaningar som skolkrisen medför efterlyser vi därför en satsning på folkhögskollärare motsvarande de satsningar på professionsutveckling som gjorts för lärare inom barn- och ungdomsskolan. Läsåret 2013/2014 lämnade hela 30 procent av alla elever gymnasieskolan utan kompletta betyg. Det är nedslående siffror. Desto ljusare är emellertid att det svenska systemet för vuxnas lärande, som dessa ungdomar nu möter, inte tycks ha präglats av samma direkta krissymptom som barn- och ungdomsskolan. Enligt PIAAC, en jämförande internationell undersökning som förenklat kan beskrivas som en Pisa-motsvarighet inom vuxnas lärande, har Sverige en mycket stark ställning.   Det är därför anmärkningsvärt att vuxenutbildningen och folkhögskolan inte fått en mer central position i debatten som följt på det som benämnts ”Pisa-krisen”. Inte minst är det anmärkningsvärt, att det som i barn- och ungdomsskolan ses som en självklarhet, att satsa på lärares professionella utveckling, inte också gäller folkhögskolan. Satsning på utbildning och kompetensutveckling av lärare lyfts fram som en central komponent för att vända svensk skolas negativa resultat. Något som har stöd i både forskningsläget och den rapport som OECD nyligen presenterade om den svenska skolans misslyckanden. Både förra och nuvarande regering har gått på denna linje i reformer som genomförts och planeras genomföras. Det handlar bland annat om lärarlyftet, lic-forskarskolor för yrkesverksamma lärare, höjda lärarlöner och så vidare. Förhoppningen är höjda kunskapsresultat genom att skapa förutsättningar för undervisning vilandes på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Genom de senaste årens relativt ensidiga satsningar på reformer i barn- och ungdomsskolan har frågan om vad som händer med elever utan kompletta betyg efter avslutad gymnasieutbildning hamnat i skymundan. Avsaknaden av reformer inom vuxenutbildningen talar sitt tydliga språk. Från Kunskapslyftets tid, då 256.000 vuxna deltog i kommunal vuxenutbildning 1998, har deltagandet minskat. 2006 deltog 138.000 vuxna och 2013 var deltagandet nere i 125.000. Detta är anmärkningsvärt i ljuset av den stora andel ungdomar som har behov av en andra chans, men också i ljuset av att systemen för vuxnas lärande i Sverige tycks stå sig starkt i internationell jämförelse. Här finns med andra ord något att värna om, utveckla och ta lärdom av i relation till barn- och ungdomsskolan. I ljuset av ovanstående kan vi konstatera att folkhögskolan torde få ett större utrymme i den offentliga och politiska debatten om skolans kris och unga vuxnas utmaningar att ta sig in i samhälls- och arbetslivet. För det första måste folkhögskolans lärare få möjlighet att vidareutveckla sin kompetens för att möta de utmaningar som denna särskilda utbildningsform står inför. Ungdomsskolans misslyckande har lämpat över ett stort ansvar på folkhögskolan, och situationen är på sina håll mycket ansträngd. Rekryteringen till folkhögskolan och inte minst dess allmänna linje, består av unga vuxna som ofta behöver omfattande stöd, ett stöd de inte fått inom ramen för ungdomsskolan. För det andra, torde lärdom dras av folkhögskolans pedagogiska särart och dess lärares kompetens, för att bidra till diskussioner om hur svensk skolas negativa trend skall brytas. Med anledning av ovan anförda, föreslår vi följande åtgärder. Förläng folkhögskollärarprogrammet med en termin för att omfatta 90 hp. På så sätt skapas utrymme för att utveckla kunskaper om både pedagogiskt arbete inom folkhögskolan och kunskaper som ryms inom den utbildningsvetenskapliga kärnan mer brett. Men även utrymme för ytterligare vetenskaplig skolning med fokus på arbete inom folkhögskola. En förlängning innebär också att folkhögskollärarexamen likställs med lärarexamen i termer av utbildningsnivå, vilket skulle bidra till att ytterligare öka folkhögskollärarprogrammets attraktivitet.  Ett lärarlyft riktat till lärare inom folkhögskolan för att stärka lärarnas kompetens inom områden som identifieras som centrala för att möta dagens och framtidens utmaningar. Å ena sidan kan det handla om kurser som handlar om folkhögskolan och pedagogiskt arbete inom denna utbildningsform. Inte minst är detta viktigt för de folkhögskollärare som inte har en folkhögskollärarexamen. Å andra sidan kan det handla om kurser som riktar sig till folkhögskolans lärare mer brett. I en nyligen presenterad studie framkommer bland annat att lärare i folkhögskolan efterfrågar specialpedagogisk utbildning. Lärarna står inför en stor utmaning att möta de deltagare som inte fått erforderligt stöd i ungdomsskolan.  Satsa på lic-forskarskola för lärare inom folkhögskolan för att bidra till att ytterligare utveckla en folkhögskoleutbildning med grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. Men även för att bidra till utveckling av praktiknära kunskap om vad som kännetecknar denna unika och tillsynes framgångsrika utbildningsform.  Ovanstående satsningar på folkhögskolan är ett viktigt bidrag till ökad måluppfyllelse för de elever som inte erhåller erforderligt stöd inom ungdomsskolan. Även om barn- och ungdomsskolan har sett många reformer de senaste åren, kan, om dessa reformer visa sig vara effektiva, resultatet av reformerna ses först om många år. Folkhögskolan kommer därmed under många år framöver vara en plats som kan erbjuda dessa unga vuxna en andra chans. Det är dags för våra politiker att sluta att ensidigt svartmåla det svenska utbildningslandskapet. Våga tala om det som fungerar väl, värna om det och skapa förutsättningar för att utveckla och dra lärdom av svensk folkhögskola och dess pedagogiska arbete. DN Debatt Alla debattartiklar. Till DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 4756, "headline": "Vi måste få ge flyktingar jobb – direkt", "summary": "Det är förödande för samhället att flyktingar inte får jobb och bara går omkring sysslolösa på grund av olika överenskommelser, avtal och regler. Jag vill att arbetsmarknaden för flyktingar öppnas upp och speciellt för de som inte har akademisk examen. Tänk nytt och underlätta för flyktingar att få arbete samt att integreras!", "article": "”Har du inget jobb till mig?” är en fråga som jag ofta fått från flyktingar. Låt oss pensionärer anlita flyktingar som vill jobba utan att allt ska heta rut, rot eller kallas ”svartjobb”. Det är förödande för samhället att flyktingar inte får jobb och bara går omkring sysslolösa på grund av olika överenskommelser, avtal och regler. Överenskommelsen mellan de röd-gröna och alliansen om rut och rot begränsar möjligheterna att hjälpa flyktingar. Regeringen vädjar i debatter och tidningar att företagen ska öppna sina arbetsplatser för flyktingar. Centerpartiet pratar om de små företagen. Ingen pratar om att vi pensionärer kan ge flyktingarna hjälp med små jobb samt att integreras. Jag bor i Gävle och vistas ofta i en liten by i Bräcke kommun. Jag har använt mig av rut och rot på båda platserna. I en glesbygdskommun som Bräcke är det många pensionärer som vill och behöver ha hjälp med enkla jobb som snöskottning och annat i hemmet. Samtidigt är det många flyktingar i Bräcke och i stort sett alla som jag pratat med vill ha jobb. I Gävle har jag suttit och pratat med flyktingar som har praktik efter praktik som inte leder till något jobb. Det är i stort sett bara en \"förvaring\" att sitta och fika med andra praktikanter. Låt oss som är pensionärer få ta hjälp av flyktingar att utföra olika små jobb samtidig som vi kan hjälpa dem att få arbetslivserfarenhet och att komma in i det svenska samhället. Det är också en bra möjlighet för flyktingar att etablera nätverk samt få träning i att prata svenska. Detta utan att sitta på skolbänkar med kostnader för staten. Vi pensionärer får troligen också en positivare syn till flyktingar när vi får kontakt. Så var det för min mor och far när de fick hjälp av flyktingar för cirka 40 år sedan. Rut och rot går ju via företag och det är en omöjlighet för flyktingar att få anställning innan de har fått sina fyra sista siffror i personnumret. Rut och rot ger små möjligheter för dessa flyktingar att få jobb samtidigt som rut och rot tvingar mig att gå via företag. Jag är mera intresserad av att skapa kontakt med flyktingar än att etablera kontakt med företag. Regeringen erbjuder de med akademisk examen en gräddfil till jobb. Småjobben som hjälper oss pensionärer är en möjlig gräddfil för alla som inte har en akademisk examen. Vi pensionärer är inte avtalsslutande parter på arbetsmarknaden men den ersättning som vi betalar flyktingar ska inte betraktas som svartjobb eller medföra avdrag på deras bidrag. För mig är det helt klart att flyktingar ska ha ersättning för sitt jobb. Själv tycker jag det är bättre att få ett jobb med låg lön än inget jobb alls. Förutom kontanter kan betalningen inkludera fika, måltider och samtidigt en ”övning i att prata svenska”. Jobb erbjuder sysselsättning, språkträning och sociala kontakter vilket kan vara viktigare än att följa avtalen på arbetsmarknaden. Vi pensionärer har också tid att sätta oss ned och prata på ett sätt som inte personalen på stora eller små företag har tid att göra och vi sitter inte jämt med mobilen i handen under fikaraster. Dessutom tar vi inte heller betalt av staten och kommunerna. Vad gör ni inom de politiska partierna, olika myndigheter, LO och pensionärsorganisationer för att ta bort de hinder som finns för flyktingar att få ta kortvariga jobb? När flyktingar frågar mig som pensionär om jobb ska jag inte behöva gå till ett företag. Jag vill kunna säga att jag har ett jobb för några timmar eller ett par dagar. Jag vill öppna upp arbetsmarknaden för flyktingar och speciellt för de som inte har akademisk examen. Tänk nytt och underlätta för flyktingar att få arbete samt att integreras! ", "article_category": "other"}
{"id": 4763, "headline": "Amanda Sokolnicki: Trångt i Robert Gustafssons åsiktskorridor", "summary": "Robert Gustafsson förklarade i helgens Skavlan att Sverige lider av politiskt korrekt fascism. Men det finns inte bara en åsiktskorridor i Sverige, skriver Amanda Sokolnicki.", "article": "Det har vid flera tillfällen diskuterats när det är lämpligt att kalla andra fascister. Men flera av dem som tidigare ansett att det varit högst olämpligt, tycks nu ha ändrat sig. Den här gången rör inte anklagelseakten Sverigedemokraterna. Komikern Robert Gustafsson skrädde inte orden i helgens ”Skavlan”. Sverige lider av något som liknar politiskt korrekt fascism, upplyste han. För att inte råka illa ut måste du enligt komikern klara av ett antal kriterier: ”Du bakar ditt eget bröd på morgonen, du sorterar soporna, är med i Greenpeace. Du är feminist, älskar barn, springer Stockholm Marathon och går med i Pride.” För gör du inte det, förklarade han, ”då är du en dålig människa”. Inte heller spelar det någon roll om du skriver insändare eller är skådespelare: ”Om du inte uppfyller de här kraven så blir du uthängd på sociala medier tills du måste be om ursäkt och krypa till korset.” ”Det börjar tendera till att bli ungefär som när man jagade kommunister i USA på 50-talet.” McCarthyistisk hetsjakt med utbytt villebråd alltså. På de svarta listorna står nu namnen på dem som inte sopsorterar. Robert Gustafssons beskrivning av Sverige är hård, men också vanlig. Det är ingen tillfällighet att ordet åsiktskorridor hamnade på Språktidningens lista över 2014 års nyord. Och han har rätt i en sak: Vi är alla inskränkta i våra korridorer. Varje grupp i samhället har sin egen blick och jargong, norm och gränsdragning. Men för den som rör sig i flera olika kretsar är det också uppenbart hur olika de är. Korridorerna har olika högt i tak, vissa är målade i rött, andra i blått. I några kommer enbart den med nyckel in medan det till andra bara är att kliva på för den som behagar. Och surdegsbröd, feminism och Pride är långt ifrån aktuellt i dem alla. Som min kollega Erik Helmerson tidigare har slagit fast: det finns inte en åsiktskorridor i det här landet, det finns mängder – ett helt hotell. Att döma av Robert Gustafssons syn på Sverige måste han ha fastnat i en särdeles tråkig och trång del av det. ", "article_category": "other"}
{"id": 4771, "headline": "Syskonförturen i skolan måste gälla alla", "summary": "Skolnämnden i Stockholm har inskränkt syskonförturen, så att den endast gäller de familjer som följer \"normen\" och skaffar barn tillräckligt snabbt. Men den syskonförtur som finns måste få gälla alla.", "article": "Skolnämnden i Stockholm har i det tysta beslutat att inskränka syskonförturen i skolan, alltså den regel som gör att 6-åringarna får gå på samma skola som sina storasyskon. Endast de familjer som följer \"normen\" och skaffar barn tillräckligt snabbt får nu utnyttja förturen. Jag är pappa till fyra barn, två egna och två bonusbarn. Nästa år är det dags för det minsta barnet, Kalle, att börja skolan – något han längtat efter så länge jag kan minnas. Alla hans tre äldre syskon går eller har gått på samma skola, liksom hans bästa kompis. Det går inte en dag utan att Kalle frågar hur långt det är kvar tills han också ska få börja på skolan. För han vet ju att han ska få gå på samma skola; vi har blivit lovade en plats sedan hans storasyster började skolan – tack vare syskonförturen. Men i ett slag är den tryggheten nu borta. Utan att vare sig tillfråga eller informera familjerna, och utan att överhuvudtaget utreda hur många som berörs av beslutet, har skolnämnden i Stockholms stad beslutat att inskränka syskonförturen till att bara gälla barn i lågstadiet. Beslutet har inte föregåtts av någon offentlig debatt, och uppenbarligen inte heller av någon konsekvensanalys. I praktiken blir denna inskränkning av syskonförturen en bestraffning av de familjer som inte skaffar barn tillräckligt snabbt. Och det gjorde inte vi. Det skiljer nämligen tre och ett halvt år mellan Kalle och hans storasyster. Men enligt skolnämnden får det max skilja tre år mellan barnen för att de ska vara tillräckligt mycket syskon för att garanteras plats på samma skola. Kalle föddes 90 dagar försent för att omfattats av den ”nya” förturen. Eftersom vi bor i ytterkanten av skolans upptagningsområde vet vi inte längre om Kalle kommer att få gå på samma skola som sina storasyskon. Skulle vår son hamna på en annan skola skulle vardagspusslet krascha fullständigt, med två olika skolor och två olika fritidshem på flera kilometers avstånd från varandra. Men framför allt skulle det påverka tryggheten för 5-årige Kalle. Jag vågar inte ens tänka på hur han skulle reagera om vi berättade för honom att han inte får gå i samma skola som sina tre storasyskon och sin bästa kompis. Några frågor skolnämnden borde fundera över är om det är det rimligt att fatta ett beslut som påverkar så många, utan att först utreda konsekvenserna? Varför inte låta beslutet föregås av en offentlig diskussion? Och framför allt – varför ska syskonförturen bara gälla för vissa syskon, och inte för alla? För mig finns bara en rimlig slutsats. Behåll syskonförturen, och låt den gälla för alla. ", "article_category": "other"}
{"id": 4779, "headline": "Ett hyckleri bortom allt förstånd", "summary": "Maria Donis från Svensk Fågel gör sitt bästa för att få läsare att tro att svenska kycklingar har det bra och att det är en självklarhet att svenska bönder vill att djuren ska ha det bra. Det är förvisso kanske sant att en del av de svenska bönderna verkligen vill det, men sanningen om hur djuren verkligen har det kvarstår.", "article": "Maria Donis från Svensk Fågel gör sitt bästa för att få läsare att tro att svenska kycklingar har det bra och att det är en självklarhet att svenska bönder vill att djuren ska ha det bra. Det är förvisso kanske sant att en del av de svenska bönderna verkligen vill det, men sanningen om hur djuren verkligen har det kvarstår. Det är en industri som går ut på att tjäna pengar. Massor av pengar. Vad som anses vara bra för djuren är en ribba som konstant sänks i lönsamhetens namn. Det kan även vara så att Sverige har högre krav på djurhållningen, men Maria väljer att ignorera alla fakta Ronja Berglind tar upp gällande de svenska kycklingarnas levnadsvillkor och satsar i stället på att dels förminska Ronja Berglinds erfarenhet och kunskap genom att ifrågasätta om hon besökt någon kycklingbonde och dels att förklara hur kycklingbönder i Sverige arbetar dygnet runt. Det håller inte. Ni gör reklamer om den glada, och lite tokige, Gula Pippin som försöker få fler människor att äta kött samtidigt som ni dödar kycklingar på löpande band och avlar fram raser som är för tunga för sina egna ben, enbart för att ni ska kunna tjäna mer pengar. Att sedan paketera det i en reklamfilm med orden: ”Gula Pippin och bonden – a love story” är ett hyckleri som är bortom allt förstånd. Människan behöver inte äta döda djur längre, i alla fall inte i de extrema mängder som görs i dag. Det är en industri som går ut på att tjäna pengar på djurens bekostnad och det kan inte förklaras bort genom att prata om hur mycket bättre Sverige är i djurhållning, att skapa en falsk bild i reklamer om hur vackra hönor med massor av utrymme lugnt strosar omkring och genom att effektivt tysta ner och blocka människor i sociala medier som ifrågasätter industrin. Ärlighet vara längst. ", "article_category": "other"}
{"id": 4790, "headline": "Även vardagsbrotten måste utredas och bestraffas", "summary": "Avskaffa straffrabatten, utreda alla polisanmälningar samt döm till fängelse vid upprepade brott. Det som både Johan Olsson och Sebastian Eklund inte adresserar tillfredsställande är allmänhetens syn på rättstaten, brottsoffrens möjlighet till upprättelse samt om tidiga insatser mot brott kommer att ha preventiva effekter.", "article": "Det som varken Johan Olsson eller Sebastian Eklund berör tillfredsställande är allmänhetens syn på rättstaten, brottsoffrens möjlighet till upprättelse samt om tidiga insatser mot brott kommer att ha preventiva effekter. En viktig åtgärd handlar om att ändra lagen från att ge dömda straffrabatt till att i stället addera brotten och därmed påföljden. En dömd gärningsperson får i dag påföljd för det grövsta brotten och kan därmed helt undandra sig påföljder för övriga brott som denne åtalats och fällts för. Ringa brott, såsom vardagsbrott med böter som påföljd, leder i dag näst intill alltid till att polisanmälan aldrig utreds över huvud taget. Det är i allmänhetens ögon viktigt att brott beivras. Inte bara för att brott ska få konsekvenser, utan också för att brottsoffer har rätt till upprättelse samt att påföljder kan verka i en brottspreventiv anda. En annan åtgärd handlar om att säkerställa att fler brott utreds eftersom en grundprincip i en rättsstat måste vara att alla brott så långt som möjligt utreds. Rättegångsbalken ger både polisen i sin förundersökning och åklagare rätt att lägga ner utredning respektive åtal om brotten inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse eller om det inte äger något väsentligt allmänt eller enskilt intresse. Rättegångsbalken ger också polisen långtgående möjligheter att lägga ner utredningar genom så kallat förundersökningsbegränsning samt indikativt signalerar att om brottets straffvärde inte överstiger tre månaders fängelse ska utredningen läggas ner. Snatteri, stöld, inbrott, skadegörelse och bedrägeri är stor del av de miljonbrott som sker i dag. Alla dessa brott kan av förundersökningsledaren eller åklagare bedömas ha ett lägre straffvärde än tre månaders fängelse och som därmed kan lägga ner utredningen eller åtalet. Detta är brott som drabbar gemene man. De flesta av landets invånare kommer endast i kontakt med polisen för den här typen av brott. Och då läggs utredningen ner eller åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse. På samma väg kommer de flesta förstagångsförbrytare i kontakt med rättsväsendet när denne begår ett mer ringa brott. Och då väljer rättstaten att inte beivra. Vilket signalvärde sänder det till gärningspersonen, allmänheten och kommande generationer? Rättstaten måste också synas och agera i allmänhetens vardag och inte bara vid skottlossning och mord. Jag föreslår vidare att brottsbalken ändras till att när samma gärningsperson upprepade gånger utför brott att dessa ska adderas och att man vid tredje förseelsen alltid blir dömd till fängelse. Likaså ska flera ringa brott adderas så att gärningspersonen döms, inte för det grövsta brottet enkom, utan adderat för alla brotten till en strängare påföljd än vad de enskilda brotten utgör. För en gärningsperson innebär det således att denne inte kan fortsätta med småbrott mot bakgrund att dessa ändå konsumeras. Alla brott ska beaktas och adderas. I mina ögon betyder det annars att alla andra genomförda brott i statens ögon saknar värde, allmänt eller enskilt intresse. När man inte uppmärksammar eller beivrar brottslighet, och i synnerhet om barn och ungdomar begår dessa, hur hjälper vi dem då? Om samhället accepterar asocialt beteende och vardagsbrott, får man också räkna med att samhället formar sig därefter. Om rättsstaten resignerar och samhället accepterar, då blir det till slut en norm. ", "article_category": "other"}
{"id": 4794, "headline": "”Vi vill göra porr för kvinnor”", "summary": "I kväll premiärvisas den alternativa porrfilmen ”Female fantasy” på Kulturhuset i Stockholm. Regissörerna hoppas att fler kvinnor ska börja producera porr och att utbudet ska breddas.", "article": "Filmen handlar om en ung kvinna som möter en kille i en busskur och hennes lustfyllda minnen av detta möte. De debuterande porrfilmsregissörerna Alicia Hansen och Zara Kjellner hoppas att filmen och den efterföljande diskussionen på Klarabiografen i Kulturhuset i Stockholm ska lyckas lyfta samtalet om pornografi. De tycker att det är dags att bredda diskussionen om porr och låta fler uttryck och vinklar komma fram. För att pornografin ska kunna utvecklas och bli bättre som konstform måste den komma in i värmen och få bli en del av ”kultursfären”. – Till exempel tycker vi att det borde finnas en utbildning för porrfilmare. Det är viktigt att börja prata seriöst om porren som en egen konstform, säger Alicia Hansen. Hon pluggar idéhistoria och har skrivit en B-uppsats om ”hypersexualitet”. Zara Kjellner är poet och frilansande skribent. I slutet av november lanserar de även en feministisk porrsajt med namnet ”New level of pornography”. Meningen är att den ska bli en plattform av och för kvinnor som vill göra porr. – Det är en sajt där vi vill att konstnärer ska få skapa pornografi utifrån det manifest som finns på hemsidan. Det handlar om både text, film, ljud, musik och foto. Meningen är att komma bort från den estetik som dominerar de porrsajter som finns i dag. – Pornografin är dominerad av män, det försöker vi ändra på genom att vara ett team med bara kvinnor som försöker skriva utifrån oss själva, säger Alicia Hansen. Målet med filmen och sajten är skapa en fristad där den porr som produceras inte alltid behöver handla om att tjäna pengar på att framställa kroppar på ett sätt som är kommersiellt gångbart. Huvudrollerna i ”Female fantasy” spelas av Jaana Alakoski och Marcel Engdahl. Enligt Alicia får vi se mer av manskroppen och inte bara hans kön som penetrerar kvinnan. Handlar det om ett perspektivskifte där ni har bytt fokus från den kvinnliga kroppen till den manliga? – Ja, men vi försöker också leka med rollerna och skifta mellan subjekt och objekt. Ingen av oss tror att det går att tända på att någon är helt passiv, så som kvinnan framställs i en stor del av mainstreamporren, säger Alicia. Hon menar att synen på vad som är pornografi kan förändras om man börjar experimentera med den. De hoppas också att filmen och panelsamtalet efteråt kan gör att debatten blir mindre polariserad. Bland de inbjudna deltagarna finns Veronica Palm (S). Hon är en av de som står bakom kampanjen #porrfritt som vill lagstifta mot kommersiell pornografi. Det tror inte Alicia Hansen och Zara Kjellner är en framkomlig väg. – Det bygger på att man håller upp ett moraliserande finger som pekar ut vad som är fint och fult och vilken sexualitet som är ”normal”. I stället handlar det om att utbudet behöver breddas och att fler får möjlighet att göra sin egen pornografi och att det därmed skapas rum där fler kvinnor kan gå in, menar de. – När kvinnor och sex kommer på tal blir det alldeles för ofta en problematiserande ingång, särskilt när man talar om porr. Därför har vi skapat det här rummet där kvinnan kan vara det begärande subjektet utan att det ska vara något konstigt, säger Zara Kjellner. En invändning som de tror att en del kommer att ha efter att ha sett deras film är att skådespelarna är vita, smala och snygga. Syftet med filmen är ju att utmana den kommersiellt etablerade bilden av den pornografiska kroppen. – Vi har tyvärr inte haft tid och pengar för att leta efter några andra skådespelare utan har varit tvungna att använda oss av personer i bekantskapskretsen, säger Zara Kjellner, som ursäktar sig med att de har försökt filma på ett sätt som ”förmänskligar” skådespelarnas kroppar så mycket det går. – De har inte retuscherats. Och om vi har filmat i en vinkel där man ser någon ”ovanlighet” så har den inte tagits bort. Det kan finnas skuggor som en annan filmare kanske hade undvikit, men som vi har kvar för att det ska bli mer ”mänskligt”. De är medvetna om att det ändå alltid kommer att finnas någon som tycker att de reproducerar en normativ sexualitet som är statisk. – Men då kan vi i alla fall alltid säga att det är en pornografi där normen är ett starkt kvinnligt subjekt. Föreställningen om att feministisk pornografi skulle handla om ”jämställt” sex avfärdar de. Så enkelt är det inte att framställa kvinnligt begär, menar de. Zara och Alicia har en idé om att vi kan vänja oss vid att tända på människokroppar som framställs ur en annan vinkel än den vi är van vid. – Vi tror att det är möjligt att experimentera med bilder av lust och begär och i någon mån ”skapa” en sexualitet hos den som tittar, säger Zara Kjellner. Finns inte det en risk för att ni ser kvinnor som en homogen grupp? – Nej, det är därför vi har tagit kontakt med så många olika kvinnor och konstnärer som ska vara med i projektet, för att vi vill ha ett stort och varierat utbud och inte bara vår film, säger Alicia. I manifestet på hemsidan skriver de att kvinnor ska skildra något som känns lustfyllt för just dem. Till en början är det bara kvinnor som bjuds in att delta. Men det kan förändras beroende på vem som vill vara med och vad som ska undersökas. – ”Kvinna” är en kategori som vem som helst kan identifiera sig med. Det finns ju män som har ett kvinnligt begär. Men det handlar om att sätta hennes lust i centrum eftersom vi tycker att den har uteslutits tidigare. ”Female fantasy” I dag, måndag, premiärvisas den feministiska porrfilmen ”Female fantasy” på Klarabiografen i Stockholm och senare i höst presenteras porrsajten ”New level of pornography”. Filmvisningen följs av en paneldebatt om pornografi, kvinnlig kåthet samt fint och fult sex med Alicia Hansen, Zara Kjellner, Veronica Palm (S) och Elin Magnusson under ledning av Andrea Reuter. Huvudrollerna i filmen spelas av Jaana Alakoski och Marcel Engdahl. ", "article_category": "other"}
{"id": 4813, "headline": "Svenskt regelverk är bland det tuffaste i världen", "summary": "För svenska bönder är det en självklarhet att djuren ska må bra, ingen tjänar på att kycklingarna mår dåligt. Bönderna jobbar varje dag, dygnet runt med att ta fram en frisk kyckling som är tryggare och säkrare.", "article": "Ronja Berglind är vegan och anser inte att vi ska äta kött. Det har jag all respekt för. Men den allra största delen av oss svenskar väljer att äta kött. Och för alla oss är kycklingen från våra svenska gårdar ett mycket bra val – ur fler synvinklar. När jag läser Ronjas debattinlägg så tror jag inte heller att hon har varit ute och besökt någon kycklingbonde. Svenska bönder jobbar varje dag, dygnet runt med att ta fram en frisk kyckling som håller högsta kvalitet. För oss i Sverige är det en självklarhet att ställa krav på säkra livsmedel, god djurvälfärd och låg klimatbelastning och där är svensk kyckling i världsklass. Svenska bönder som är medlemmar i branschorganisationen Svensk Fågel nöjer sig inte heller bara med det. Vårt regelverk är bland det tuffaste i världen och mer långtgående än den basen i den svenska djurskyddslagstiftningen. Lagstiftningen har förbud mot näbbtrimning, krav på god djurhälsa och tuffare krav i bedövning vid slakt jämfört med utlandet. Dessutom används alla friska kycklingar, både tuppkycklingar och hönkycklingar, i uppfödningen. För att kunna erbjuda svenska konsumenter en bra kyckling till ett bra pris föder vi i dag upp cirka 86 miljoner kycklingar om året, vilket är cirka 65 % av den kyckling som konsumeras i Sverige. Resten kommer från lågprisimporten som inte följer samma höga krav som svenska bönder har att förhålla sig till. Men det finns ingen motsats mellan storskalighet och god djurhälsa. Snarare tvärtom. Kycklingarna har bättre plats jämfört med kycklingen som importeras, går fritt i stora luftiga, uppvärmda stallar på en bädd av kutterspån och bönderna har krav på att hand om kycklingarna dygnet runt. En viktig aspekt är att kycklingen när den blir livsmedel ska vara så säker som möjligt. Smittskyddet är en viktig del av vår framgångsrika svenska modell som gjort att vi kan sälja en salmonellafri kyckling och där förekomsten av campylobacter ligger under 10 procent jämfört med Europa, där genomsnittet ligger på cirka 60 procent. Mot bakgrund av detta är uppfödning av ekologisk kyckling svårt eftersom i princip all ekologisk kyckling bär på campylobacter när de går ute. Men för den som vill ha en kyckling som varit ute så finns alternativet att välja svensk ekologisk alternativt en kyckling med utevistelse. För svenska bönder är det en självklarhet att deras djur ska må bra och att svenska konsumenter ska få god mat. Konsumenterna har ett stort förtroende för svenska bönder och värnar om en fortsatt svensk lantbruk. För oss som väljer att äta kött och kyckling så är den svenska kycklingen det absolut bästa valet. Det är vi glada för. ", "article_category": "other"}
{"id": 4814, "headline": "Polisen måste få veta när skolkränkningar blir brottsliga", "summary": "Skolan måste få bättre stöd och hjälp när en kränkning passerar gränsen för vad som är brottsligt. Klarar skolan detta på egen hand eller behöver de handledning?", "article": "Vid kränkningar har skolan tydliga riktlinjer från Skolverket. De måste bland annat skriva handlingsplaner mot mobbning och upprätta kränkningsrapporter. Det tror jag de flesta skolor gör bra. Problemet uppstår när man bakar in grövre saker i begreppet mobbning. Med grövre saker menar jag brottsliga gärningar. Då behöver skolan tillsammans med andra aktörer som polisen och de sociala myndigheterna andra rutiner. Det är möjligt att Skolverket har utformat sådana. Men jag tror att skolan måste få bättre stöd och hjälp när en kränkning passerar gränsen för vad som är brottsligt. Kan skolan klara detta på egen hand eller behöver de handledning? Det är inte skolan som skall bestämma om händelsen är ett brott eller inte. Jag vet att skolpersonalen lägger ner mycket jobb för att förebygga kränkningar och jobbar efter en åtgärdstrappa när någon blir utsatt. Men det jobbet kanske fastnar någonstans på vägen, när händelsen i stället borde komma till polisens kännedom. Fick i dag höra talas om en pojke som blivit hotad med en kniv på en skola och en annan pojke som blivit utkastad från ett fönster. Varför har inte polisen fått kännedom om detta? Skolan måste ha lättillgängliga kanaler in hos andra myndigheter. Exempelvis en utsedd skolpolis som tillsammans med sociala myndigheter snabbt kan ta sig an ett problem som uppstått. Samtidigt måste de finnas utredare som kan börja jobba med ärendet. Resurskrävande som sagt, men vad är alternativet? ", "article_category": "other"}
{"id": 4821, "headline": "Sverige behöver en översyn av straffen", "summary": "Sverige behöver en översyn av påföljderna för brott med skärpningar av straffrabatter och hårdare grepp med återfallsförbrytare. Dessutom har många brott låga och oproportionerliga straff. Vi behöver bli tuffare mot kriminella.", "article": "En fråga som brukar engagera människor är brott och straff, och definitivt det senare. Straff i Sverige är enligt min uppfattning många gånger för låga eller svaga. Det primära borde vara att ge offret upprättelse, att skydda övriga samhället och att straffa för att påvisa dåligt beteende. Sekundärt borde vara att ”vårda” dessa individer. Det första förbättringsområdet är straffrabatter. Enligt svensk lag behöver fångar bara avtjäna 2/3 av sitt straff vid gott uppförande, för att sedan slussas ut i samhället igen. Principen retar mig. Ett utdömt straff bör avtjänas till fullo och det ska förutsätta att en intagen sköter sig! Missköter sig en intagen bör straffet i stället förlängas då det annars är tydligt att denne inte är redo att bli en del av samhället igen. Vidare bör rymningar och avvikelser från permissioner ge ytterligare strafftillägg. Ett annat fenomen till stor kostnad för samhället är inställda rättegångar på grund av att den kallade uteblir. Det bör vara rimligt att medvetet utebli från rättegång bör leda till konsekvenser. Förslagsvis bör rättegången hållas utan personen och straff utdömas i dennes frånvaro. Ett annat område där samhället behöver agera är hur vi ska komma till rätta med återfallsförbrytare. Sverige bör införa det som finns i flera stater i USA, systemet ”three-strikes law”. Det är ett system där en individ som begår ett tredje grovt brott får ett långt straff, till exempel livstid. En person med ett återkommande beteende som inte lämpar sig i samhället bör lyftas bort för lång tid innan fler ur samhället kommer till skada. Sverige behöver också en översyn av påföljderna för brott. Barnsexbrott har till exempel fortfarande böter i straffskalan. Har en person begått och dömts för övergrepp mot barn är det orimligt att chansen finns att dömas till böter. Påföljden för olika brott borde förankras tydligare hos allmänheten. Vad skulle Du vilja att en förövare tilldömdes för straff om Du blev utsatta för brottet, ett mord, en stöld eller en våldtäkt? Det är dags att behandla kriminella som kriminella och se till att skydda samhället! ", "article_category": "other"}
{"id": 4837, "headline": "Låt inte elden spridas", "summary": "Hittills i år har ett dussintal asylboenden brunnit på olika platser i landet. 1990-talets våg av rasistiska attacker får inte upprepas.", "article": "Under den oroliga tiden i början av 1990-talet anlades över 20 bränder per år på flyktingförläggningar i Sverige. I en rasistisk brottsvåg som de flesta främst kanske förknippar med lasermannen John Ausonius noterades totalt uppemot 600 olika typer av dåd med främlingsfientliga förtecken mellan 1990 och 1993. Hittills i år har ett dussintal asylboenden på olika platser i landet brunnit. Fyra boenden har eldhärjats bara den senaste veckan i Arlöv, Kungsbacka, Ljungby och Munkedal, där polisen misstänker mordbrand. Samhället måste undvika en upprepning av historien och förhindra att bränderna sprids, som de gjorde för 20 år sedan. Hur avvärjs risken? Vad är kommunernas, Migrationsverkets respektive polisens ansvar? Chefen för polisens särskilda flyktinginsats Stefan Hector betecknar den senaste tidens händelser som ”ett mönster, men inte tillräckligt för att dra några slutsatser”. Några gärningsmän har ännu inte gripits. Bränderna utreds och exakt vad som ligger bakom går än så länge inte att veta. Vad som kan misstänkas är att risken för attacker är förhöjd. Förra gången ebbade attackerna ut med tiden, av flera skäl. Antalet nyanlända flyktingar minskade, men inte minst förändrades asylsystemet. Det som då hette Statens invandrarverk började placera fler nyanlända i lägenheter och andra boenden. Förläggningarna blev färre, och därmed mordbrännarnas måltavlor. I den bemärkelsen gjordes mottagningsstrukturen säkrare. Årets flyktingkris har medfört att målen har blivit fler igen. Det finns omkring 8.000 flyktingboenden i Sverige, och antalet ökar. Möjligheterna för Migrationsverket att hitta alternativ är inte särskilt ljusa. Inte minst i kommentarer på nätet har en kuslig entusiasm över den senaste tidens bränder kommit till uttryck. Bostadsbristen gör att många blir fast i anläggningsboenden, samtidigt som rekordmånga söker asyl. I takt med att fler fastigheter förbereds för mottagande – och bland annat tältläger planeras – uppstår ett ökat antal friktionsytor. På 1990-talet uppstod omfattande protester och stort missnöje på många platser. Enligt historikern Helene Lööws forskning om våldet mot invandrare under denna period var förövarna inte främst organiserade nynazister och högerextrema. I stort sett alla som dömdes bodde på orten där brottet begicks. De hade inga synliga band till extremhögern. Det typiska motivet bottnade inte heller någon särskilt avancerad ideologi. Snarare ett mer allmänt hat och förakt som riktades mot både invandrare och myndigheter. Majoriteten av gärningsmännen var dessutom inte fulla och förvirrade, som det ibland sades då. Av polisens utredningar framgår att den typiska attacken begicks i berått mod för att skrämma eller ”protestera”, med andra människors liv som insats. Opinionen har förändrats sedan 1990-talet, men en stor portion av detta missnöje finns kvar. De sociala mekanismerna är också intakta. Hos vissa som begick dåden för 20 år sedan hade en känsla infunnit sig att handlingen skulle ses som ett hjältedåd av andra ortsbor. Även nu finns de som uppmuntrar andra att ta saken i egna händer. Inte minst i kommentarer på nätet har en kuslig entusiasm över den senaste tidens bränder kommit till uttryck. \"Underbart!\" löd en reaktion. Helene Lööw varnade i måndagens Aktuellt i SVT för att en förhöjd retorik i flyktingfrågan kan förstärka tendenserna. Sverigedemokraternas besked förra veckan att lansera en stor ”utomparlamentarisk” kampanj är allt utom en god nyhet i sammanhanget. Ord har betydelse, och SD-ledningens laddade språk kan göra stor skada. Samhällets goda krafter måste försöka hålla emot. På tisdagen vädjade polisen till kommunerna och Migrationsverket att ta ett större ansvar för säkerhetsläget. Det kan låta som att myndigheten flyr sitt ansvar, men den viktigaste uppgiften ankommer egentligen inte på polisen. Många av historierna på 90-talet kunde kanske ha förhindrats genom bättre information till de boende nära förläggningarna och tätare kontakter med kommunen och myndigheterna. Föreningsliv och kyrkor kan också hjälpa att skapa en positiv anda i en ansträngd situation. Det ansvaret bär för övrigt alla. Att stämma upp i ”We shall overcome” hjälper väl föga, men hets mot flyktingar måste bemötas med ett kraftfullt svar. Ledare Läs alla ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 4844, "headline": "Vem påstår att svensk mat är kalorifattig?", "summary": "Att äta svenskproducerad mat handlar inte alls om kalorier. Författaren har helt missat poängen med svenskproducerad mat.", "article": "Vem har påstått att svensk mat innehåller mindre socker och mindre fett? Vem har påstått att det skulle vara skälet till att äta svenskproducerad mat? Debattören har helt missat poängen. Svenskproducerad mat har en rad andra fördelar som verkar ha gått författaren helt förbi. Högre kvalitet i form av mindre användning av bekämpningsmedel och färre bekämpningsmedel i odling av växter, betydligt restriktivare användning av mediciner och ingen användning av hormoner i djuruppfödning är några exempel. Andra aspekter att tänka på är om vi överhuvudtaget vill ha matproduktion kvar i Sverige? Kanske vi skall låta andra länder producera till exempel den mjölk och det fläsk vi konsumerar? Då skulle vi inte längre ha något inflytande över hur produktionen av mat går till utan acceptera det som andra bestämmer. Vi skulle också tappa närheten till lantbruket och vad lantbruket för med sig i form av kultur och kunskap. Man kan också fundera på vad som skulle hända i orostider när det blir svårt att upprätthålla ett komplicerat internationellt logistiskt flöde av varor. Om transporterna skulle stanna fick vi nöja oss med det som produceras lokalt. Om det bara är basstationer till mobilnät, timmer, stål och IT-tjänster så skulle vi inte bli särskilt feta i Sverige. Nej, att äta svenskproducerad mat handlar inte om kalorier. Att äta svenskproducerad mat handlar snarare om kvalitet, kultur, sociala aspekter och även om det sällan nämns, kanske också om säkerhetspolitiska aspekter. ", "article_category": "other"}
{"id": 4845, "headline": "Andra orsaker än hälsa viktigt för val av svensk mat.", "summary": "Det finns fler aspekter än hälsa, bland annat miljö och socioekonomisk hållbarhet hos det svenska lantbruket, som helt glöms bort och som troligtvis ligger till grund varför samhället värderar lokalt producerad mat.", "article": "Ser inget fel i åsikten ”svensk mat är inte nyttigare”. Dock tycker jag att resonemang och angreppssätt är felaktigt. Vem har sagt att ”svenskflaggning” av matvaror relaterar till bättre näringsvärde etc.? Tvärtom var ju varornas hälsoaspekt underordnat lokalitet i den opinionsundersökning som hänvisas till. Det finns flera andra viktiga orsaker att välja svenskodlat som bortses från i resonemangen och som antagligen ligger till grund varför samhället värderar lokalt producerad mat. Till exempel har svensk matproduktion i många fall en lägre miljöpåverkan samt högre djuretiska krav än många andra länder. Dessutom pågår för närvarande en smärre kris inom svenskt lantbruk där företag lägger ner på grund av dålig lönsamhet. Denna kris påverkar enskilda människors socioekonomiska situation, men även biologiska mångfald negativt. Alltså är det viktigt att stödja det svenska lantbruket om vi vill ha kvar det. Dessa aspekter glömmer Görhan Hellström helt bort i sitt resonemang. Slutligen kan man säga att en välmående (det vill säga där människor är villiga att betala för svensk mat) svensk lantbrukssektor med relativt låga insatser av bekämpningsmedel och god djurhållning faktiskt kan visa sig hälsofrämjande i det långa loppet genom att bidra till en levande och, i flera avseenden, välmående landsbygd. ", "article_category": "other"}
{"id": 4854, "headline": "”Patienterna behöver hjälp nu”", "summary": "I dag, måndag, arrangeras en stor konferens om ME i Stockholm. Andrea är en av dem som drabbats extra hårt av sjukdomen. Hon är sängbunden sedan nio år.", "article": "I snart nio år har Andrea legat sängbunden hemma hos föräldrarna i Örnsköldsvik. Hon har ME, en sjukdom som medför svår utmattning i kombination med en rad andra symtom. I dag, måndag, arrangerar patientföreningen RME konferensen ”De osynliga” i Stockholm där man fokuserar på de svårast sjuka patienterna, som Andrea. På konferensen föreläser bland andra den amerikanske läkaren Daniel Peterson som har lång erfarenhet av svårt sjuka ME-patienter och som ibland använder antivirala medel i behandlingen. Han kommer bland annat att berätta om pågående och framtida forskning, exempelvis om ME och immunsystemet. Hösten 2006 träffade vi Andrea i  hennes dåvarande lägenhet i  Stockholm. Då var hon 31 år och hade i flera år haft problem med sin hälsa. I tonåren tränade hon jazzdans, jujutsu, ridning och fotboll. Efter gymnasiet studerade hon först konst under ett år och sedan på universitet i Umeå. Så drabbades hon av en svår virusinfektion med hög feber och ont i halsen. Efter den återhämtade sig Andrea aldrig. När sjukdomskänslan vägrade ge med sig sökte hon upp vårdcentralen, men provsvaren visade inte på något onormalt. Tiden gick och Andrea blev inte bättre. När hon sökte på nätet hittade hon berättelser från andra som drabbats av något liknande. Så småningom fick Andrea diagnosen ME, eller kroniskt trötthetssyndrom, som sjukdomen då kallades i vardagstal. När vi mötte Andrea den där höstdagen hade hon laddat upp för intervjun i ett par dagar. Hon berättade att hon ofta ”pushade” sig mycket genom exempelvis promenader, och sedan var mycket sämre under ett eller flera dygn. För nio år sedan fanns det inte några råd om att svårt ME-sjuka inte ska överskrida sina gränser. Ett halvår efter intervjun 2006 tvingades hon flytta hem till föräldrarna Åke och Anita Sundström i  Örnsköldsvik. Kort efter hemkomsten blev hon dramatiskt sämre och fick föras till sjukhuset. Andrea är nu helt sängliggande sedan nio år. Vid sina ständiga försök att sitta upp får hon svår yrsel och en rad andra symtom orsakade av ett kraftigt blodtrycksfall. Vissa stunder har Andrea mer energi och orkar då syssla med foto, form och design på sin Ipad. Andra dagar orkar hon inte med det minsta ljud. Via pappa Åke berättar Andrea: – Mina dagar går ut på att uthärda alla de plågsamma, ständigt närvarande symtomen. Jag brukar förklara för mina vänner att det är som att ständigt ladda mobiltelefonen och invänta att det ska stå hundra procent – men mina batterier når bara upp till några ynka procent. – Jag längtar så mycket efter samtal och umgänge, efter ett aktivt liv. Men kroppen och hjärnan kollapsar efter varje gång. Det är svårt att beskriva hur det är att tvingas ligga permanent i ett tyst, mörkt rum. Vad vill du säga till läkare, forskare och politiker? – Jag önskar att de läser en rapport från amerikanska Institute of medicine som påvisar att ME är en fysisk, allvarlig sjukdom. Sjukdomen kan göra en människa helt sängbunden med fruktansvärda plågor. Det måste skapas biomedicinsk specialistvård i alla landsting med hembesök och anpassade sjukhusplatser, svarar Andrea. Lisa Forstenius är ordförande för Riksföreningen för ME-patienter. – Många av dem har inte ens en fungerande läkarkontakt trots att de inte kan lämna hemmet. De här patienterna är helt beroende av anhöriga och behöver hjälp nu. Sedan i juni finns en ny mottagning för ME-patienter i södra Stockholm. Mottagningen drivs av den ideella stiftelsen Stora Sköndal och har avtal med landstinget. – Trycket har varit hårt från början, och vi har nu en väntetid på tre till sex månader, berättar Per Julin, specialist i rehabiliteringsmedicin och en av mottagningens två läkare. Förutom läkarna finns sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator och neuropsykolog på mottagningen. – Teamet har stor erfarenhet av neurologisk rehabilitering, säger Per Julin. Konceptet skiljer sig lite från när man är inriktad på enbart stress och smärta. Vi är vana vid att arbeta med långvariga neurologiska sjukdomar där hjärntrötthet och kognitiva svårigheter ofta ingår. Behandlingen är anpassad efter individen och kan handla både om att lindra symtom och uppnå förbättring, och om att lära sig leva med sjukdomen och se vad man kan göra trots den. – Det kan också röra sig om att bevara funktioner, säger Per Julin. ME-sjuka kan få sekundära problem som smärtor och muskelbesvär på grund av sina svårigheter att röra sig. Sjukdomen kan i dagsläget inte botas men det finns absolut hopp för dem som drabbats, menar Per Julin. – Internationell forskning visar att många förbättras med tiden. Men det kan ta lång tid. Och man kan inte träna sig frisk, vilket många har svårt att acceptera. Vid andra tillstånd som utmattningssyndrom kan fysisk aktivitet vara en viktig del i rehabiliteringen. Vid ME kan försiktig rörelse ibland vara bra, men det beror på hur sjukdomen ser ut hos individen, säger Per Julin. Ansträngningsutlöst försämring är ett av kardinalsymtomen. Många ME-sjuka har känt sig oförstådda och misstrodda i vården. Men kunskaperna ökar, menar Per Julin. – Vi är en liten mottagning som har begränsade resurser och inte kan täcka behovet. Fast mycket kan man få hjälp med i primärvården om kunskaperna finns där. Och vi märker att det blir allt bättre, bland annat på remisserna vi får. Vad är ME? ME/CFS står för myalgisk encefalomyelit/chronic fatigue syndrome och har ofta kallats för kroniskt trötthetssyndrom. Syndromet klassificeras som en neurologisk sjukdom av Världshälsoorganisationen WHO. Institute of Medicine i USA kom i  år med en rapport där de slår fast att sjukdomen är fysisk, kronisk, systemisk och ofta svårt funktionsnedsättande. En studie från Columbiauniversitetet i USA har visat att ME-patienter under de tre första åren har skillnader i immunsystemet jämfört med friska, vilket enligt forskarna kan tyda på att sjukdomen har två stadier. I Sverige uppskattas runt 40 000 personer ha ME/CFS. Källa: Vårdguiden; www.mailman.columbia.edu; Institute of Medicine (iom.nationalacademies.org) ", "article_category": "other"}
{"id": 4867, "headline": "”?Oanständigt att Sverige ger notan till fattiga länder”", "summary": "Flyktingmottagandet. Nästa veckas prognos om antal asylsökande visar troligen en kraftig ökning. Då kommer Sverige automatiskt att minska sitt bistånd till fattiga länder med ytterligare miljarder. OECD vill helst avskaffa möjligheten att räkna flyktingar som bistånd och samordna reglerna. Sverige motsätter sig detta, skriver Staffan Landin.", "article": "Det är Sveriges riksdag och ingen annan som har bestämt att varje mottagen asylansökan automatiskt ska innebära 110 000 kronor mindre i bistånd till fattiga länder. Det är ett ansvar de inte kan komma ifrån. Nästa vecka uppdateras asylprognosen, om inte metoden ändras försvinner ytterligare miljarder från livsviktigt bistånd. Sverige ger mer bistånd än andra länder. Men i de senaste två årens budgetar går en av fem biståndskronor inte till bistånd, utan till Migrationsverkets kostnader för flyktingmottagande i Sverige. Detta används av invandringsmotståndare som argument för att stoppa invandringen. Men det är inte flyktingarnas fel att biståndet minskar, det är regeringens. Den nuvarande och den föregående. Att låta biståndet betala flyktingmottagande är ingen självklarhet. Alla givarländer tolkar reglerna på sitt eget sätt och ingen tolkar dem så ”ogeneröst” som Sverige. I nästa vecka kommer en uppdaterad prognos över flyktingmottagandet för 2015 och 2016. Det står redan klart att den kraftigt kommer överstiga tidigare prognoser. Enligt reglerna innebär det ytterligare miljarder i minskat bistånd. När budgeten nu förhandlas inom och över blockgränser är det viktigt att några grundläggande fakta kommer fram i debatten. Det är inte OECD (de rika ländernas samarbetsorgan, som samordnar definitionerna kring bistånd) som vill att vi ska göra avräkningar! Regeringar brukar ge sken av att detta är något OECD styr över. Men faktum är OECD:s biståndskommitté, DAC i 20 års tid försökt att samordna reglerna och helst avskaffa möjligheten att räkna flyktingar som bistånd. Men eftersom flera länder, däribland Sverige, motsatt sig samordning är det fortfarande fritt fram att göra som man vill. Och tydligen vill regeringen låta biståndet betala asylmottagningen. Ingen räknar som Sverige. Idag betyder varje mottagen asylansökan per automatik 110 000 kronor mindre till fattigdomsbekämpning, vaccination, eller andra biståndsinsatser. Oavsett vem som kommer, hur lång processen är eller faktiska kostnader. Detta eftersom regeringen använder en schablonkostnad för att räkna ut hur mycket biståndet ska minskas. Hur denna schablonkostnad räknas ut är, hör och häpna, helt höljt i dunkel. Här finns noll transparens. Man kan alltså inte granska om det är rimligt att just dessa kostnader tas från biståndet, för ingen vet vilka kostnader som räknas in. Riksdagen tvingas varje år rösta om miljarder som tas från biståndet utan att kunna se vilka poster det ska betala. För alla andra delar av biståndet, kräver vi att varenda öre, i varje biståndsprojekt ska kunna redovisas. Varför dubblerades kostnaderna? Sverige har gjort avräkningar från biståndet sedan 1980-talet. Men 2007-2008 dubblerades plötsligt schablonkostnaden per flykting, vilket gjorde att avräkningarna ökade även när antalet flyktingar minskade. Varför summan dubblerades har inte gått att besvara. Bristen på insyn ställer en obehaglig fråga: lyckades Anders Borg och Moderaterna med bedriften att minska biståndet med (hittills) 20 miljarder kronor utan att någon förstått vad som hände? Det kan inte uteslutas. Den officiella linjen är att vi använt samma metod för att uppskatta schablonkostnaden. Men redan i alliansregeringens första budget ökade summan från 55 000 till 97 000 kronor per flykting och år. Detta skedde utan diskussion och utan att någon anledning redovisades. Den nuvarande regeringen har fortsätt att minska biståndet med 110 000 kronor per flykting. Det kanske finns logiska förklaringar till att mottagningen plötsligt blivit dubbel så dyr och att den nu är dubbelt så dyr som i de övriga givarländerna. Men en sådan anledning har aldrig redovisats och ingen ansvarig politiker eller tjänsteman har hittills kunnat ge ett svar. Höjningen gjordes när Sverige tog emot få flyktingar. Så höjningen fick små konsekvenser. Först när antalet flyktingar för några år sedan började stiga blev konsekvenserna tydliga. I år stannar 20 procent av biståndet i Sverige. Det är extremt högt. Snittet i övriga givarländer är tre procent. Tyskland, som 2013 tog emot dubbelt så många flyktingar som Sverige, tar mindre än en procent av biståndet. Flera länder exempelvis Storbritannien har valt att inte räkna asylmottagning som bistånd över huvud taget. Redan i dag använder vi mer biståndspengar till inhemska kostnader än något annat land någonsin har gjort. Ökningen i nästa veckas prognos kommer, om metoden inte ändras, innebära att 30-50 procent av biståndet stannar i Sverige. Redan de 8 miljarder som regeringen hittills tagit skulle räcka till 2 miljoner malariabehandlingar, 5 veckors specialmat för undernärda barn, 20 miljoner doser mässlingsvaccin, 20 miljoner doser stelkrampsvaccin, 20 miljoner doser poliovaccin, 20 miljoner märgnät, rent vatten till 20 miljoner människor, 50 000 vattenpumpar, 100 miljoner vattenreningstabletter, 30 000 skyddspaket mot Ebola och 2 miljoner filtar. Biståndsminister Isabella Lövin (MP) poängterade i SVT:s morgonsoffa i veckan att avräkningarna inte minskat det faktiska biståndet, eftersom den totala biståndsramen samtidigt höjs. Det stämmer visserligen för nästa år – om prognosen inte skrivs upp. Men tvärtemot vad alliansregeringen hävdade har det verkliga biståndet som via Sida och UD ska gå till att hjälpa i fattiga länder minskat kraftigt, trots att biståndet tillförts 45 nya miljarder. Förutom det uppenbara, att det blir svårare för biståndets aktörer att utföra sitt jobb, med mindre pengar, en ryckig budget som höjs och sänks flera gånger per år samt minskad trovärdighet för biståndet och Sverige som biståndsaktör, finns andra tunga argument för att ändra dagens regler. Bristen på transparens och insyn gör det omöjligt att granska eller diskutera om summorna är rimliga. För riksdagen blir politisk styrning av biståndspolitiken mycket svårare om 20-40 procent av budgeten inte bidrar till att uppfylla biståndsmålen eller ens går att granska. I dagens extraordinära flyktingsituation skapar systemet dessutom en onödig och oanständig motsättning mellan utsatta grupper. Varför är det rimligt att just biståndet till fattiga länder ska betala svenska kostnader för asylmottagning? Avräkningarna har blivit ett argument för de som inte vill att Sverige ska hjälpa människor som kommer. SD:s nya linje att följa Ungern och helt stänga gränserna för asylinvandring, möjliggörs till stor del av att de samtidigt kan säga att detta skapar resurser för hjälp i närområdet. Att ett främlingsfientligt parti på samma gång kan föreslå att stänga gränserna, minska det långsiktiga biståndet med 47 miljarder på fyra år och ändå vill framstå som humant är ett tecken på hur sjukt systemet har blivit. Det pågår nu återigen ett försök inom OECD att samordna regelverket kring avräkningar. Sveriges hållning i det arbetet är oklar. Sveriges förhandlare borde tydligt och klart redovisa vår linje, vad driver vi i de internationella biståndsförhandlingarna? För just nu låter det som om fattiga länder är de stora förlorarna på Sveriges politik. Det vore ovanligt och synd. Staffan Landin, frilansande skribent och föreläsare med fokus på globala utvecklingsfrågor. Har tidigare jobbat för FN:s utvecklingsprogram UNDP och Hans Roslings stiftelse Gapminder. Tvärtemot vad alliansregeringen hävdade har det verkliga biståndet som via Sida och UD ska gå till att hjälpa i fattiga länder minskat kraftigt, trots att biståndet tillförts 45 nya miljarder. ", "article_category": "other"}
{"id": 4878, "headline": "Volvo satsar på ren eldrift", "summary": "Göteborg. Inom fem till tio år tror Volvo Cars att det stora genombrottet för elbilen kommer. Därför gör företaget nu en omfattande satsning på elektrifiering och mer miljövänliga bilar. – Vi kommer att vara väl förberedda säger Thomas Müller, en av cheferna för projektet.", "article": "Volvochefen Håkan Samuelsson har tidigare uttalat sig skeptiskt kring rena elbilar, men när Volvo i torsdags bjöd världspressen till Göteborg var det för att berätta om en storsatsning på elektrifierade bilar och att man 2019 räknar med att ha en elbil klar för försäljning. Det kommer att föregås av lanseringen av laddbara hybrider i 90- och 60-serien och fortsätter med introduktionen av mindre bilar i 40-serien, som utvecklas på en ny plattform kallad Compact modular architecture (CMA). Satsningen kommer bara veckorna efter avgasskandalen hos tyska konkurrenten Volkswagen. Från Volvos sida tror man inte att affären kommer att påverka kundernas bilval i närtid. – Men elektrifieringen passar bra in i sammanhanget, säger Thomas Müller, som är övertygad om att tiden när marknaden är mogen för elbilar snart är här. Henrik Green, chef för Volvos produktstrategi, säger att det är svårt att säga när det definitiva genombrottet kommer, men spår att tidpunkten ligger någonstans mellan 2020 och 2025. – Redan i dag ser vi att det finns ett helt annat sug efter elektrifierade bilar. Efterfrågan drivs av kundernas krav på tysta och miljövänliga bilar snarare än främjande initiativ från myndigheterna, säger Green. Samtidigt tror han att det stora lyftet kommer först när infrastrukturen med laddstationer är på plats. Detaljerna kring Volvos nya elbil, som ska vara ute på marknaden 2019, är fortfarande få, men man säger att den kommer att ha batterikapacitet för lång räckvidd (cirka 50 mil) och gå att snabbladda. Henrik Green ser bilen som en början på Volvos framtida affärer. – Det är den första elbilen, men definitivt inte den sista. I framtiden tror jag att vi kommer att erbjuda elbilar för alla våra modeller, säger Green. År 2020 räknar företaget med att de elektrifierade bilarna ska stå för tio procent av försäljningen. Volvo har forskat kring elektrifiering i 40 år och lanserade 2008 testbilen C30. Utvecklingschefen Peter Mertens säger att man även lärt sig mycket om hur kunderna använder elektrifierade bilar genom att studera hur de använder den tidigare lanserade laddhybriden XC90 T8. – Vår forskning visar att man kör våra Twin engine-bilar via elmotorn 50 procent av tiden, vilket betyder att plug-in hybrider redan är ett alternativ till konventionella motorsystem, säger Mertens, som anser att studierna kring elektrifiering gett mycket kunskap om batterier och effektivitet. – Vi har kommit till en punkt där kalkylen för kostnad mot nytta är nästan positiv, säger han. Den nya CMA-plattformen, som lanseras 2017, beskrivs som en mindre men lika avancerad variant av den större SPA (Scalable product architecture). Utvecklingen av bilar på två parallella plattformar ska enligt Volvo ge den bredd som gör det möjligt att uppnå det högt uppsatta försäljningsmålet på 800 00 bilar om året, en process som startade med lanseringen av nya XC90 och fortsätter med satsningen på S90-modellen. Kina har växt till Volvos största marknad. Nu siktar man på att lyfta i USA, där nya XC90 har blivit en försäljningssuccé. I dag finns det ett helt annat sug efter elektrifierade bilar. Efterfrågan drivs av kundernas krav på tysta och miljövänliga bilar. Henrik Green, chef för Volvos produktstrategi Fakta. Snabb-laddade batterier för 50 mil Få detaljer finns kring Volvos kommande elbil. Det här är de fem punkter som bilfabriken presenterar än så länge: 1 Ska ha lång räckvidd (cirka 50 mil). 2 Ska ha premiumbilens prestanda. 3 Ska gå att snabbladda. 4 Ska byggas på SPA-plattformen. 5 Ska lanseras 2019. ", "article_category": "other"}
{"id": 4889, "headline": "Minska barngrupperna nu – det blir billigare i längden", "summary": "De stora barngrupperna i förskolan påverkar både barn och personal negativt. Vi som jobbar i förskolan har fått nog. Det är dags att minska barngrupperna.", "article": "Jag arbetar sedan tio år tillbaka inom förskolan, nu på senare år som förskollärare. Det är ett otroligt givande och inspirerande arbete på många plan. Förskolan innehar en viktig roll i barnets första möte med det institutionaliserade utbildningsväsendet. Här ska barnen lockas till lärande lek, utveckla sina sociala förmågor och ett intresse för såväl matematik som skriftspråk och naturvetenskap (för att bara nämna några) ska väckas inför en mångårig skolgång. Men någonting har gått snett. 2010 fick förskolan en ny läroplan där allt större krav ställs på förskollärarna. 2013 togs rekommendationen för max 15 barn i en förskolegrupp bort av Skolverket. Studier dyker nu upp där siffror visar hur de kvinnodominerade yrkena är överrepresenterade bland sjukskrivningar och förskolläraryrket står som stolt nummer ett. Rapporter visar på allt sämre arbetsmiljö inom förskolan och vi ser ett stadigt ökande av barngruppsstorlekar. Många väljer att lämna yrket. Men barnen då? Det finns otaliga studier som bekräftar hur allt för stora barngrupper påverkar barn negativt när det gäller allt från till exempel trygghet, relationsskapande, lärande och utveckling. Det är ett mysterium för mig hur politiker och beslutsfattare kan ha en sådan kort framförhållning som att förklara de allt större barngrupperna med att de helt enkelt inte har råd att minska dem. Förvånade över dåliga Pisa-resultat? Vet ni hur mycket dyrare det blir att strunta i problemen? Kan man över huvud taget värdera barns trygghet och välmående i pengar? Vissa barn börjar på förskolan redan på ettårsdagen och går sedan långa dagar, fem dagar i veckan. Den här frågan är viktig för en enormt stor del av samhället och det är förvånande hur få det är som bryr sig. Vad säger detta om vårt samhälle? Hur ser vi på framtiden och hur värderar vi våra yngsta små medborgare? Jag och flera tusentals kollegor som ingår i det så kallade \"förskoleupproret\" i sociala medier har fått nog. Vi sliter ut oss och vi går på knäna, ibland bokstavligen talat då vi skrapar upp ris från ett slitet laminatgolv, när vi egentligen hade behövt sitta och skriva resursansökan för det där barnet som behöver lite extra tid, skriva veckobrev, förbereda utvecklingssamtal och föräldramöte, beställa material, tömma blöjhinken, planera nästkommande veckas utflykt, reflektera i arbetslaget om vår barnsyn eller förbereda en skapandeaktivitet lagom till när vilan är slut. Ibland hinner vi ta rast, ibland inte. Vad tror ni skulle hända om vi plötsligt gick ut i strejk? Då kanske det blir tydligt hur stort värde förskolan har i ett välfungerande samhälle. Då kanske alla får se hur mycket det kostar i pengar, när man plötsligt inte kan lämna sina barn på förskolan? Det skulle bli kaos. Barnen kan inte själva ta ställning, så vi ser det som vår plikt att föra deras talan. Minska barngrupperna på förskolan nu! ", "article_category": "other"}
{"id": 4897, "headline": "Ta upp frågorna med skolan", "summary": "Det är bara enstaka inslag av obetydliga kostnader för eleverna som får finnas. Är den kostnadsbelagda aktiviteten att betrakta som en del av utbildningen ska alla elever få delta.", "article": "Tack för att du tar upp ett så viktigt ämne. Vi har under åren fått många samtal från föräldrar som känner sig tvingade att låta barnen stanna hemma istället för att vara i skolan under dagar då eleverna förväntas ha med sig pengar eller en viss utrustning för en aktivitet. Vi vet att många föräldrar lider i det tysta och tycker att det är genant att ta upp den här frågan med skolan. Därför är det först och främst viktigt att slå fast att huvudregeln i skollagen är att skolan ska vara avgiftsfri. Det är bara enstaka inslag av obetydliga kostnader för eleverna som får finnas. Vad är då obetydliga kostnader? Ett exempel är en färdbiljett eller en mindre entréavgift till ett museum. Men även obetydliga kostnader kan vara betungande för hushåll med svag ekonomi. Framför allt om de förekommer vid upprepade tillfällen. Därför är det viktigt att skolan tar hänsyn till det i planeringen av olika aktiviteter och noga överväger när och hur ofta den här möjligheten ska utnyttjas. Det är också viktigt att påpeka att skolan självklart ska ta sådan hänsyn redan innan någon förälder påpekar att det är betungande. Utgångspunkten är att finansieringen av skolresor ska ske av skolan eller genom att elever frivilligt samlar in pengar till kostnaden. Det är dock inte förbjudet att låta kostnader för enskilda skolresor, utflykter eller liknande aktiviteter ersättas av elever eller deras vårdnadshavare på frivillig väg. Under ett läsår får det i enstaka fall förekomma kostnader i samband med skolresor och liknande aktiviteter som ersätts av vårdnadshavaren på frivillig väg. Aktiviteterna ska alltså vara öppna för alla elever oavsett om eleven eller dennes vårdnadshavare väljer att bidra eller inte. Det är viktigt att understryka att bidraget från elever eller deras vårdnadshavare måste både vara och framstå som helt frivilligt. Det får alltså inte finnas någon koppling mellan hur mycket en enskild elev bidrar med och elevens möjligheter att få delta i aktiviteten. Det är inte godtagbart att skolan erbjuder en kostnadsfri alternativ verksamhet för de elever vars vårdnadshavare inte vill betala för aktiviteter som är en del av utbildningen. Är den kostnadsbelagda aktiviteten att betrakta som en del av utbildningen ska alla elever få delta. Min uppmaning till alla vårdnadshavare som har funderingar om dessa frågor – ta upp och diskutera den med skolan. Om du upplever att ni inte kommer överens och att skolan anordnar aktiviteter som innebär alltför stora kostnader så har du alltid möjlighet att göra en anmälan till Skolinspektionen. Frågan om vilka kostnader som är förenliga med skollagens bestämmelser har även prövats i åtskilliga ärenden hos Skolinspektionen. ", "article_category": "other"}
{"id": 4940, "headline": "Sverige måste integrera – inte bara förvara flyktingar", "summary": "Flyktingarna som kommer till Sverige behöver inte bara tak över huvudet. De behöver flyktingförläggningar och en migrationsminister som jobbar aktivt med att få dem integrerade i samhället.", "article": "Jag har arbetat som platschef på flyktingförläggningar under de två senaste åren. Jag har arbetat väldigt engagerat med integrationen, ofta i uppförsbacke ska tilläggas. Min erfarenhet är att om inte ägarna eller personalen på förläggningarna är engagerade i integrationen betyder det att flyktingarna sitter isolerade som i ett fängelse. De får minimalt med hjälp med allt från att boka tider i vården och översätta myndighetsbrev till att hitta bostäder. De måste i stort sett klara sig själva, i ett land och på ett språk de inte känner. Då skapas inte bara sub-kulturer med egna regler utan också ett starkt utanförskap, frustration. Människorna blir än mer deprimerade och stressade och det kan leda till bråk. De vet inte vem de ska vända sig till helt enkelt. Det här kostar samhället stora pengar och ökar främlingsfientligheten. I dag ska människor få mat och husrum, det är en massa punkter som ska uppfyllas från Migrationsverket om hårdvaran. Det finns regler för allt från antal kvadratmeter till antal duschar och tvättmaskiner per person men inget är sagt om hur mjukvaran, det vill säga hur människorna som bor där ska behandlas och vad samhället förväntar sig av dem. Flyktingarna vill lära sig hur det fungerar i Sverige. Att man har rättigheter i vårt land vet de ofta, men de behöver också få veta att man framför allt har skyldigheter. Det har vi alla. Det är därför vårt samhälle fungerar så bra som det gör. Man tar eget ansvar. Det är inte farligt att ställa krav på människor, tvärtom har jag märkt att de är tacksamma för att jag gör det. Sådant som vi tar för givet kan se helt annorlunda ut från deras perspektiv. De kommer från vitt skilda länder och kulturer och det är bra för oss alla om de vet saker som att: Här respekterar vi alla människor, även djur och natur. Vi har kämpat länge för att det ska bli så. I Sverige är det viktigt att passa tider; hos vårdgivare, på arbetet, i skolan med mera. Det handlar om respekt. Man förväntas följa regler som att stå i kö, betala för sig i kollektivtrafiken och betala skatt och så vidare. Det här måste man våga säga utan att vara vare sig rasist eller främlingsfientlig. De bör få ställa sig frågan: Vad kan jag göra för Sverige? När de får en plats på en flyktingförläggning i vårt land så är de otroligt lättade och tacksamma mot svenskarna som vill ta emot och hjälpa dem. De allra flesta vill dessutom göra allt för att betala tillbaka till Sverige. De vill ha ett jobb, vad som helst, bara de får känna att de gör nytta i sitt nya land. De behöver något att göra som ger struktur på tillvaron. De vill lära sig svenska, på en gång. Vi måste lyssna på det. I dag sker undervisning i svenska innan de får besked om uppehållstillstånd enbart genom engagerade människor som arbetar ideellt. En förändring är på gång vilket är bra. De får även några timmars samhällsinformation på Migrationsverket och senare via SFI, men det kan dröja och är inte tillräckligt på långa vägar. Jag har träffat många fantastiska flyktingar- läs människor- som jag är övertygad om kommer vara en tillgång för oss, men vi måste göra några förändringar i vårt mottagande och det fort. Det finns massor av svenskar ute i samhället som vill hjälpa till på något vis och det gäller att ta tillvara den viljan och den kraften. Det Sverige behöver är: *En integrationsminister som aktivt arbetar för att integrera de människor som kommer hit. *Krav om ett aktivt integrationsarbete i upphandlingarna från Migrationsverket. Här behövs en utbildning för ansvarig personal. *Ett faddersystem, obligatoriska praktikplatser eller enklare jobb för att integrera flyktingarna så snart som möjligt. *Samarbete mellan Migrationsverket och civilsamhället. Jag tror att invandringen kan bli riktigt bra för oss i det långa loppet, men det är bråttom att göra saker rätt! Vi får inte låta SD äga den här frågan, för vi kan lösa den. ", "article_category": "other"}
{"id": 4949, "headline": "Modersideal bakom vår syn på kvinnors drickande", "summary": "Moralen kring kvinnors drickande har förändrats förvånansvärt lite med tiden, säger forskaren Josefin Bernhardsson. Det är ingen större skillnad mellan attityderna hos 15-åringar och 60-åringar.", "article": "Kvinnor och flickor dricker mer i dag än förr. Men attityderna och moralen kring kvinnors drickande är sig förvånansvärt lika, menar forskaren Josefin Bernhardsson. – Alla tydligast är det när det handlar om mammor. Att förlora kontrollen, vara ansvarslös, pinsam och ”tappa masken” är något av det mest tabubelagda man kan göra som mamma. Bilden av den påverkade pappan är ofta att han är skojig och lite dum, berättelserna om alkohol blir till roliga historier. Mammor däremot förväntas vara kontrollerade och inte ”tappa masken”. Och det här gäller över generationsgränserna. – Pappor kommer generellt undan lite lättare, säger Josefin Bernhardsson. Och för män i alla åldrar finns högre acceptans när det gäller gränsöverskridande och risktagande. Fast det är tydligast när det handlar om yngre män. En medelålders pappa förväntas ju inte bete sig som en tonårskille. I går berättade Insidan om den nya boken ”Som hon drack” av etnologen Lisa Wiklund och journalisten Jenny Damberg, som handlar om hur kvinnors drickande fortfarande är tabu. Josefin Bernhardsson har disputerat på en avhandling om alkohol och könsroller vid Stockholms universitet. Bland annat har hon intervjuat nära 200 personer i  Sverige, från högstadie- till pensionsåldern. – Jag blev förvånad över hur lika berättelserna var i de olika generationerna. Speciellt utifrån att man så ofta pratar om att kvinnors drickande i dag liknar mäns. 15-åringars syn på alkoholbruk är inte mycket annorlunda än 60-åringarnas, säger Josefin Bernhardsson. Intervjuerna gjordes i grupper och var en del i ett större projekt om alkoholkulturens förändring i Sverige, Finland och Italien. Avhandlingen handlar om den svenska delen i projektet. I alla grupper fanns en skillnad i synen på manligt och kvinnligt drickande. Skillnaden var som störst när det gällde beteenden som upplevdes som riskfyllda eller problematiska. – Många hamnar i att man pratar om flickors och kvinnors drickande som särskilt problematiskt, medan det egentligen är män som står för de stora riskerna med alkohol i vårt samhälle. Det är viktigt att prata om, säger Josefin Bernhardsson. – Nästan alla tonårsflickor i intervjuerna hade blivit varnade för att dricka för mycket på grund av risken för att råka ut för våldtäkt. Men alla som berusar sig utsätter sig för risker, killar råkar också illa ut. Att killar också skulle bli varnade framkom inte i mitt material. Det verkar svårt att sätta killarna i ett offerperspektiv. Måttlighet med alkohol var ett ideal i de flesta grupperna, mindre tydligt när det handlade om ungdomars drickande. När intervjupersonerna skulle berätta om barndomen och sina föräldrars dryckesvanor sa de flesta först att föräldrarna sällan blev berusade, men kunde sedan nämna att papporna ibland blev lite ”glada”, ”lustiga” eller ”pinsamma”. – Men nästan ingen nämnde något liknande när det gällde deras mammor, säger Josefin Bernhardsson. I samtalen om barndomen och familjen användes ytterst sällan begrepp som full eller berusad. Berättelser om negativa och obehagliga upplevelser av alkohol i barndomen handlade i stort sett alltid om personer utanför familjen, som avlägsna släktingar, grannar eller vänners föräldrar. – Och de berättelserna handlade också om män, säger Josefin Bernhardsson. Det finns så gott som inga beskrivningar av mammor eller andra kvinnor som varit roliga eller pinsamma, inte heller om kvinnor som varit berusade, obehagliga eller gjort bort sig på en fest. Såväl den ”tillåtna” som den ”otillåtna” berusningen var förbehållen män. – Intervjupersonerna påpekade också ofta att deras pappor inte blev så fulla att de däckade, spydde eller blev våldsamma. Eftersom intervjuerna skedde i  grupp påverkades deltagarna av varandras berättelser och närvaro. Det som kom fram i samtalen speglar troligen hur starka normerna är, menar Josefin Bernhardsson. Både när det gäller kvinnors drickande och när det gäller berusningsdrickande hos båda könen. – För att man ska kunna berätta om den småberusade, lustiga pappan utan att det ska framstå som ”problematiskt” behövs en nykter och kontrollerad mamma i bakgrunden. Det skulle kunna vara så att nästan ingen av intervjupersonerna hade några erfarenheter av berusade kvinnor under sin uppväxt, säger Josefin Bernhardsson. Men resultatet kan snarare tolkas som ett tecken på det stigma som förknippas med kvinnors drickande. Bakom det stigmat finns i grunden ett moderskapsideal i relation till alkohol, som formats utifrån krav på rationalitet och ansvarstagande, menar hon. Formandet var särskilt starkt under motbokstiden 1915–1955, då gifta kvinnor exempelvis inte hade rätt till någon motbok. Kvinnor har förväntats sätta barnen först, ha kontroll och vara omhändertagande både i förhållande till barn och till berusade män. Drickande kvinnor har kopplats till dålig moral och promiskuitet. – Det finns ju också en motsatt bild av kvinnan som ljuv, svag eller till och med infantil. Men i de här sammanhangen ska hon vara stark, kontrollerad och rationell. För att man ska kunna berätta om den småberusade, lustiga pappan utan att det ska framstå som ”problematiskt” behövs en nykter och kontrollerad mamma i bakgrunden. Männens alkoholkonsumtion, mätt i ren alkohol, är ungefär dubbelt så hög som kvinnornas. Men skillnaden var större tidigare. Kvinnornas konsumtion har ökat mer än mäns, och forskare tror att en stor del av utjämningen skedde efter motbokens avskaffande på 1960- och 70-talen. I en undersökning från 1967 var männens konsumtion 4 gånger större än kvinnornas, i en från 1978 ungefär 2,7 gånger högre. Från 1980-talet har skillnaden fortsatt att minska, fast i långsammare takt. Bland unga är könsskillnaderna mindre. I årskurs 9 dricker pojkarna ungefär 1,5 gånger mer alkohol än flickorna (i liter ren alkohol). Unga vuxna mellan 20 och 25 har den högsta konsumtionen, men skillnaden mellan åldersgrupper har minskat de senaste tio åren. Konsumtionen har minskat bland yngre och ökat bland äldre. Källa: CAN, centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. ", "article_category": "other"}
{"id": 4972, "headline": "Andrej Kolesnikov: Putins krokiga väg till Damaskus", "summary": "När president Putin talade inför FN visste han att han skulle fånga världens uppmärksamhet. Men det syriska äventyret är mest en vädjan till ryssarnas längtan tillbaka till sitt förflutna.", "article": "När president Putin talade inför FN:s generalförsamling den 28 september visste han att han skulle fånga hela världens uppmärksamhet och knuffa president Obama åt sidan med sin maning till en enad front mot Islamiska staten. Men han talade också till ryssarna, väl medveten om att han måste distrahera dem från Rysslands alltmer iögonfallande ekonomiska svårigheter. Förra året bestod distraktionen av annekteringen av Krim och stödet till ryskvänliga separatister i östra Ukraina. Utplaceringen nyligen av ryska flygplan, missiler och ett par tusen soldater i Syrien är en flaggviftande ersättning för det misslyckade projektet ”Nya Ryssland”. Putins kritiker ser med all rätt hans syriska äventyr som ännu en vädjan till ryssarnas längtan tillbaka till sitt förflutna: Sovjetunionen var mäktigt och Putin påstår att Ryssland kan få samma makt – och redan har den. Men i vilket syfte? Att överrumpla USA och väst kan vara god taktik på kort sikt, men det tycks inte finnas någon långsiktig vision av vilka ändamål denna ryska makt ska tjäna, annat än att bevara de ryska eliternas makt. Resultatet är att regimen härmar demokratins former och samtidigt stimulerar en aggressiv nationalism. I början av 2000-talet dämpade kombinationen av höga oljepriser och ekonomisk tillväxt eliternas benägenhet att tänka strategiskt. Därför blundade de för de påföljande urholkningarna av sjukvård, utbildning och välfärd. Regimen och medborgarna anser nu att det rådande läget är mer eller mindre normalt, en ”kris som är en icke-kris”. Eftersom ögat ser vad det vill se är allt normalt, inget behöver göras och Putin kan gotta sig åt popularitetssiffror på över 80 procent efter att ha återställt Rysslands värdighet, som det heter. I Putins ögon är att återställa Rysslands värdighet detsamma som att återuppväcka dess status som stormakt efter Sovjetunionens sönderfall och dess förödmjukande nederlag i kalla kriget. Maktutövning externt uppväger tydligen att värdigheten inom landet ingalunda är återställd. Dagens ryske medborgare står försvarslös inför chefer, allmännyttiga företag, domstolar och polis och ändå är han hela tiden stolt över sin nation och dess ledare, vilka prövningar han än måste uthärda. Det finns förstås en annan orsak till att Putins popularitet fortfarande ökar trots en allt sämre ekonomi: de som måste ha hjälp för att överleva vänder sig givetvis till staten, och de kommer inte att bita den hand som föder dem. Det väst fördömer som brott mot mänskliga rättigheter uppskattar ryssen i gemen som åtgärder för att befria landet från ”utländska” intrång och skydda majoriteten mot den ”omstörtande” minoriteten. Regimens fientlighet mot homosexuella är stötande i väst, men de flesta ryssar nickar gillande. Samma ryssar anser att kriget i Ukraina är ett försvarskrig och därför blir kriget rättfärdigt. Historiens mörka sidor skrivs om och fiendskapens språk blir normen. För inte länge sedan talade vanliga ryssar öppet om antalet offer i landets militära operationer. Efter Putins presidentdekret om ”hemliga förluster” håller de tyst. Dekretet kan mycket väl strida mot konstitutionen och lagen om statshemligheter men omfattar nu information om militära förluster under operationer i fredstid. Följden är ett land delat mellan lojala och illojala, mellan dem som rättar sig efter partilinjen och dem som vägrar. Om opinionsmätningarna är tillförlitliga är de lojala och lydiga i klar majoritet. Det förklarar stödet för separatisterna i östra Ukrainas Donbassregion och för Putins intervention i Syrien. Om USA inte accepterar detta bevisar det bara att det vill ha all makt, i Europa (genom Nato) och i Mellanöstern. Sådana resonemang stagas upp av Putins omtolkning av historien, som rättfärdigar vinterkriget 1939 mot Finland, Molotov–Ribbentroppakten 1939 och den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979. Det ryska riksåklagarämbetet har till och med ägnat tid åt en absurd retrospektiv analys av beslutet 1954 att överföra Krim från Ryska rådsrepubliken till Ukrainska rådsrepubliken. Det är djupt oroande att samma sorts analys nu genomförs av de baltiska staternas självständighet efter Sovjetunionens sammanbrott. Liksom på Sovjettiden sätter dagens härskare likhetstecken mellan sig själva och staten. Staten reduceras till ledarens inre krets och de finansiella och politiska eliternas högsta skikt, trygga i sin makt sedan vanliga medborgare lurats in i en okritisk och extrem form av nationalism. Putins hårt ansatta motståndare får bereda sig på en lång period av politisk, ekonomisk och intellektuell stagnation, åtminstone fram till parlamentsvalet nästa år och presidentvalet två år senare. Stagnationen varar troligen in i nästa politiska cykel, men inte i all evighet. Någon gång kommer regimen att tvingas erbjuda medborgarna något annat än nationalism och nostalgi om den ska överleva. Frågan är om Putin, som nu drar Ryssland allt längre in i ännu ett utländskt militärt vågspel, förstår detta. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Andrej Kolesnikov Andrej Kolesnikov är rysk journalist och författare, verksam vid tankesmedjan The Carnegie Moscow Center. ", "article_category": "other"}
{"id": 4997, "headline": "Ett helt liv i barnens tjänst", "summary": "Barnläkaren Olle Björk är synonym med barncancervården i Sverige. Utanför arbetet har han skött sin gård med hästar, kor, höns och spannmål. Men snart ska han bara vara morfar.", "article": "Att barncancerläkaren Olle Björk lämnar posten som generalsekreterare för Barncancerfonden innebär inte att han tänker bli pensionär, trots att han fyller 68 i april. Han har inte en dag ledig fram till den 23 december, och hela nästa år är han inbokad också, som ansvarig för utbildning av personal som arbetar inom barncancervården, och som föreläsare. Men 2017 ska han bara vara morfar, säger han. – Jag har svart bälte i blöjbytning. Mina sex barnbarn är mellan fem månader och 21 år, så jag har fått träna. Mina barn tycker att jag borde ägna en större del av min tid åt barnvakt och dagishämtningar, men jag har ju en gård att sköta också, säger Olle Björk. En gård? Man gapar. Samtidigt som han har ägnat både tid, själ och kunskap åt att förbättra barncancervården så har han de senaste 20 åren hanterat spannmål och skött höns, sex kor och 14 hästar på gården utanför Strängnäs. – Nu har vi dragit ned lite på hästarna, vi har bara åtta. Jag klär oftast om från kostym till arbetsoverall så fort jag kommer hem och sätter mig i traktorn. Man får aldrig vara lat när man driver en gård. Det är alltid något som ska göras: hö som ska tas in, staket som ska lagas, åkrar som ska plöjas. Men det betyder också att jag inte behöver gå på gym. Olle Björk gick i bräschen för barncancervården i Sverige. Han var med och startade den första barncanceravdelningen på Karolinska 1979, lite i motvind, efter att som färdig barnläkare ha arbetat ett år på Childrens hospital i Los Angeles. – Där såg jag vilken oerhörd fördel det var för kunskapen att samla barncancern inom en enhet. Här hemma låg barn med cancer på olika avdelningar, de låg på kirurgen, på öronkliniken, lite överallt. Barn med leukemi hamnade ofta på infektion, eftersom de fick så många infektioner på grund av dåligt immunförsvar. Det var ju helt vansinnigt att utsätta barnen för all smitta som fanns där, säger Olle Björk. Det fanns en stor rädsla hos vissa kolleger för att samla cancersjuka barn och deras föräldrar till en och samma avdelning, ”alla är ju så ledsna, att ha dem tillsammans blir ju fullständig katastrof”. – Det där är fullkomligt idiotiskt. Föräldrarna har ett stöd av varandra, barnen har ett stöd av varandra. En barncanceravdelning är inte ett ställe där alla bara gråter, det är en ganska glad avdelning också. En annan fördel med att samla barn som drabbats är att det underlättar för forskningen, som skiljer sig mycket från vuxencancerforskningen. Inte minst måste medicineringen ställas in efter helt andra parametrar, där vikt endast är en. Det barn inte tål är strålning, eftersom deras hjärna och hormoner inte har utvecklats klart. Men det har visat sig att man kan utsätta ganska små barn för mycket starkare behandling av cellgifter än vad man kan utsätta en 65-åring för. Många av medicinerna är dödligt giftiga, därför behövs det personal med särskild kompetens. – Barncancerfonden lägger ned enormt mycket på att utbilda sjuksköterskor och läkare, och där samarbetar vi med Karolinska institutet. Det är KI som examinerar, och jag har lagt upp utbildningen, säger Olle Björk. Vad är det viktigaste om man ska arbeta på en barncanceravdelning? – Jag brukar säga att kroppens största organ är själen. När man arbetar på barnonkologen måste man kunna förmedla trygghet, ge relevant information och ha förmåga att ta hand om hela familjerna. Vad var det som gjorde att du valde att bli just barnläkare? – För mig var det självklart. Det är spännande, patienten kan ju inte alltid berätta själv. Men det är otäckt också. När man arbetar på akutmottagningen så träffar man brända barn, förgiftade barn och medvetslösa barn. Jag kör bil oerhört försiktigt efter att ha arbetat på barnakuten ... Under Olle Björks första år på barncanceravdelningen var överlevnaden knappt 10 procent. Hans arbete bestod mest om att ta hand om döende barn. Under sina 37 år som barnläkare, överläkare och professor vände de deprimerande siffrorna kraftigt, och i dag överlever de allra flesta. Hur kom det sig att du valde just barncancer? – Det handlar väl om hur man är som person. Om jag ser ett behov så måste jag göra något åt det. I USA såg jag vilken oerhörd fördel det var för kunskapen att samla barncancern inom en enhet. Olle Björk Aktuell: Avgår som Barncancerfondens generalsekreterare den 30 september. Familj: Hustrun Gunilla, gynekolog, och deras döttrar Viktoria, Camilla och Beatrice samt sex barnbarn. Bakgrund: Barnläkare, barnonkolog, professor och morfar. Startade den första svenska barncanceravdelningen 1979 på Karolinska. Barncancervård: I dag finns det sex stycken avdelningar; i Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. Vården är likvärdig över hela landet. Barncancerfonden: Bildades 1982. Uppdraget är forskning och utbildning. Får bidrag från privatpersoner, företag och testamenten. Sedan 2008 har fonden ökat från 80 till 350 miljoner. Fonden har ett hundratal heltidsforskare. ", "article_category": "other"}
{"id": 5012, "headline": "Utbudet av bostäder behöver öka – inte tvärtom", "summary": "Ur samhällssynpunkt är det fel att bekämpa skenande bostadspriser och ökande skuldsättning genom att begränsa hushållens efterfrågan på bostäder. Det är utbudet som behöver öka.", "article": "Många debattörer menar att skenande bostadspriser är orsaken till hushållens ökande skulder. Trots att bostadspriserna sätts på en marknad och alltså styrs av balans mellan utbud och efterfrågan är de vanligaste förslagen från Riksbank, Finansinspektion, ekonomer och medier inriktade på att dämpa efterfrågan. I debatten om skuldsättning ägnas förvånansvärt lite uppmärksamhet åt bostadsmarknadens utbudssida. Inför amorteringskrav! Inför fastighetsskatt! Trappa ner ränteavdragen! Håll räntan hög! Höj kraven på egen insats! Sådana förslag syftar till att göra utgiften för den nyinköpta bostaden större. Färre hushåll förväntas då göra bedömningen att de har råd med den bostad de önskar. Förslagsställarna når sitt syfte: Lägre efterfrågan dämpar prisutvecklingen. Färre människor har råd att köpa och färre blir därför skuldsatta. Problemet med skenande skulder är löst! Men är lösningen verkligen vettig? Tänk om hushållen faktiskt behöver bostäder! Ur kameral synpunkt är det kanske en god ide att begränsa hushållens skuldsättning genom att fördyra och försvåra för människor att skaffa bostad. Men ur ett bredare samhällsperspektiv bör man i stället söka efter lösningar på utbudssidan. Om utbudet ökar nås samma dämpande effekt på prisutvecklingen samtidigt som negativa effekter av dämpad efterfrågan, som till exempel svårigheter med familjebildning och svårighet att kunna ta ett erbjudet arbete på annan ort, kan undvikas. Debatten borde därför ha fokus på att öka utbudet av bostäder! Vad behöver göras? Det kan handla om att snabbare få fram byggbar mark och att minska på regelkrångel. Större frihet åt entreprenörer och byggherrar att utforma sina egna projekt kanske kan vara en väg? På andrahandsmarknaden är utbudet av bostäder idag väldigt lågt. Flyttskatten gör att den som säljer sin bostad ofta förlorar en mycket stor del av det värde man trott sig ha. Är det rimligt att flyttskatten är så hög att säljaren inte har råd att skaffa en ersättningsbostad? Inte alls ovanligt särskilt för äldre personer som haft sin bostad under många år. Jag hoppas att våra politiker kan motstå kraven, från medier och Riksbank med flera, att försvåra för de bostadslösa och att man i stället försöker underlätta för medborgarna. Avslutningsvis en fråga som jag gärna skulle vilja ha svaret på. Förr i tiden bodde en stor del av svenska folket i hyresrätter en större andel än vad som är fallet idag. Väldigt många hyresrätter har ombildats till bostadsrätter. Nybyggnationen utgörs till stor del av bostadsrätter eller egna villor. Hushållen bär därför idag själva en större del av de skulder som förr i tiden bars av allmännyttiga eller privata bostadsföretag. Hur stor del av hushållens ökade skulder beror på denna genomgripande samhällsförändring? ", "article_category": "other"}
{"id": 5042, "headline": "Politiskt motstånd mot monorail i Sverige", "summary": "Monorail, som Sture Howding vill se i Sverige, har diskuterats sedan 1960-talet. Planerna har hittills stupat på att politikerna har ryggat tillbaka för den insyn i privata bostäder som färdmedel ovan mark skulle ge upphov till i våra städer.", "article": "Onsdagen den 23 september 2015 tar Sture Howding i sitt inlägg på DN.Åsikt om monorail - det vill säga typiskt enspårig högbana - i Sverige upp en SIKA-rapport 2006:1, Ett generellt transportsystem, som jag stod som huvudförfattare till. Nu sitter jag som SD:s representant i Stockholms läns landstings trafiknämnd, och det är främst den politiska aspekten som jag vill utveckla. SIKA-rapporten präglas av tanken att människan i alla tider har använt sig av markplanet för sin vistelse och sina transporter. För ca 150 år sedan började det bli trångt om utrymme i gatuplanet i världens större städer så man började att utnyttja utrymmet nedan mark. London var först ut med att bygga tunnelbana. I våra dagar börjar det nu så smått bli trångt om utrymme även under mark i de stora städerna. Då blev det naturligt att vända blickarna uppåt och börja utnyttja utrymmet ovan mark. Redan under 1960-talet väcktes de första tankarna på monorail i Sverige. Till dags dato har i stort sett samtliga av våra största 10 städer blivit föremål för omfattande utredningar och planer för högbana inne i innerstäderna. I SIKA-rapport 2006:1 finns illustrativa datorkonstruerade bilder som visar hur en högbana utmed Götgatan i Stockholms skulle kunna se ut. Samhällsekonomiskt kan sådana kalkyler ofta räknas hem om man tar med besparat utrymme i markplan i kalkylen. Därför har också projektidéerna drivits på. När man har nått den politiska nivån har det emellertid alltid tagit stopp. Detta beror på att politikerna har ryggat inför den insyn i privata bostäder som högbanan skulle ge upphov till. Om detta argument kan mycket sägas. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett faktum att högbana i Sverige politiskt stoppas i tätbebyggt området på grund av insynsproblematiken, och utanför tätbebyggt område finns ingen anledning att bygga högbana eftersom trängseln i markplan där inte är tillräckligt besvärande. Den som vill ha högbana i Sverige måste först ändra politikens inställning till insynsproblemet. ", "article_category": "other"}
{"id": 5071, "headline": "”Kunden vill inte åka racerbil”", "summary": "Stefan Lindbergh har kört taxi i Stockholm i 40 år och sett staden, människorna och trafiken förändras. DN:s reporter bad att få åka med på en rundtur.", "article": "Att åka taxi med Stefan Lindbergh är som att mjukt glida fram i en farkost i ett eget universum, som om den övriga trafiken inte fanns. Precis så som de flesta av oss passagerare vill ha det, om vi inte är på flykt från ett bankrån eller jagar en missdådare. Och det är vi ju sällan, även om tempot i Stockholmstrafiken ofta ger sken av det. Så har också Stefan Lindbergh framfört olika taxibilar i huvudstaden under 40 år och har under den tiden sett trafiken förändras. – Kunden betalar inte för att åka racerbil utan för att åka lugnt och säkert. Och jag har märkt att om man kör sansat så får man mer dricks än de som kör som fartdårar. Han tycker fortfarande att det är roligt att köra, även om han tycker att dagens trafik är som rena vilda västern. – Alla kör för fort och alldeles för många skiter fullständigt i trafikreglerna, bara de kommer fram. Det är fullkomligt hänsynslöst. Folk kör ut i korsningar vid trafikstockningar och blockerar för alla andra, eller kör i bussfilen. Det finns ytterst lite hjälpsamhet i trafiken i dag, tyvärr, säger Stefan Lindbergh. Fast den där hetsen verkar inte bekomma honom särskilt mycket, för han vet att han kommer att landa bredvid hetsporrarna vid samma rödljus två mil bort i alla fall. – De tjänar ingenting på sin hetsiga körning. Och när man kommit upp i min ålder så bryr man sig inte så mycket längre, då rycker man på axlarna. Det är klart att jag kan bli lite irriterad ibland, men det hjälper ju inte. Innan Stefan Lindbergh började köra taxi 1975 hade han redan varit ute på vägarna i några år, som handelsresande i konfektyrer, tobak och konfektion. Hans stora passion på den tiden var att åka alpint, och för att kunna åka till Alperna en gång i månaden behövde han ett jobb med större frihet att bestämma sina egna arbetstider. – Då jobbade jag mest nätter, många nätter i sträck. På natten tjänar man lite bättre. Men sedan 1980-talet har jag enbart jobbat dag. Jag kliver upp tio i fyra och sitter i bilen halv fem. Sedan kör jag till 16. Varför börjar du så tidigt? – För att hinna få ihop till dagskassan. Det är många körningar till Arlanda vid den tiden, och jag brukar ta en sådan, och sedan åker jag ofta ut till Lidingö. Där brukar det vara många förbeställda körningar till Bromma flygplats. Taxiförare i dag kör enbart på provision, de får 36 procent av dagskassan, före skatt. Sedan taximarknaden släpptes fri 1991 så har antalet taxibilar ökat explosionsartat, och kampen om kunderna är hård. – I slutet av 80-talet kunde man ha mellan 22 och 25 körningar om dagen, i dag har man 10–12. Då hade jag att göra i princip hela tiden, i dag är 65 procent av tiden bara väntan. Då kunde jag försörja mig på en 40-timmarsvecka, numera måste jag köra 60 timmar för att få ihop till samma summa, säger Stefan. Vilka ger mest dricks? – Engelska affärsmän och turister. Finns det ställen du helst undviker? – Stureplan tidigt på morgnarna. Om jag passerar då brukar jag släcka lampan. När man är nyvaken orkar man inte ha dyngpackade människor i bilen. Har du råkat ut för springnotor? – Två gånger på 40 år. Men det är bara pengar. Jag skulle inte riskera livet för några hundringar. Det är inte värt det. Har du känt dig hotad någon gång? – En gång var det en kille som sprätte med en stilett upp mot taket för att se hur nära han kunde göra det utan att rispa sönder takklädseln. Så frågade han ”får man röka här?”. Då säger man inte nej. Det var riktigt obehagligt. Längsta körningen? – Jag satt i en Chrysler vid Arlanda, en lite gangsteraktig amerikanare, när en kille stegade fram och bad att få åka till Norrköping. Väl framme sade han med finsk brytning: ”När jag kommer hem ska jag byta till en sådan här, det är en extremt manlig bil”. Han var impad. Värsta kunderna? – De som hoppar in i bilen och pratar i mobilen utan att hälsa och mitt i en mening slänger ur sig en adress och fortsätter prata i telefon under hela resan. Det tar fem sekunder att säga ”Hej, jag skulle vilja åka dit eller dit”, och 45 sekunder att betala taxin. Den uppmärksamheten tycker jag att jag är värd. När man är nyvaken orkar man inte ha dyngpackade människor i bilen. Stefan Lindbergh Firar: Att han kört taxi i 40 år. Ålder: 64 år. Kör för: Är Guldförare hos Taxi Stockholm. Gör på fritiden: Spelar golf så ofta det går, mellan 80 och 120 rundor om året. Handikapp: ”Just nu 15, det har varit lägre. Ska försöka klämma mig ned under 10.” Drömmer om: ”Att jag får vara frisk.” Pension: ”Jag är född på årets ljusaste dag, den 21 juni. Nästa år blir jag pensionär, men kommer att fortsätta köra extra några gånger i veckan.” Gatusmart: Visste direkt var reporterns hemadress var, vilket alla andra brukar gå bet på. Premium: En tjänst som Taxi Stockholm har, lite mer limousinbetonad, lite dyrare och med särskilt utbildade förare. ", "article_category": "other"}
{"id": 5089, "headline": "”?Lärarlegitimation gynnar främst utbildade lärare”", "summary": "Bo Jansson på Lärarnas riksförbund skriver på DN Debatt att han blivit en bättre lärare genom utbildningen. Det är förstås glädjande, men inte särskilt övertygande. Att han sedan lyfter fram att det finns outbildade naturbegåvningar, som han ändå vill utestänga från yrket, är snarast obegripligt, skriver Andreas Bergström, Fores.", "article": "Det är inte ovanligt att yrkesgrupper försöker höja sina löner genom att minska konkurrensen. Det kan ske genom särskilda utbildnings- och certifieringskrav eller genom att minska antalet utbildningsplatser. När lärarlegitimationen skulle införas framstod det som en rätt harmlös eftergift för att åtminstone ett fackförbund skulle vara vänligt inställt till alliansregeringen. I efterhand har det visat sig mer problematiskt. Det är i alla fall inte förvånande att Bo Jansson, ordförande för Lärarnas riksförbund, nu bemöter oss som de senaste veckorna ifrågasatt legitimationskravet. Argumenten är däremot mer förvånande. Att Jansson själv känner att han blivit en bättre lärare genom utbildningen är förstås glädjande, men inte särskilt övertygande. Att han sedan lyfter fram att det finns outbildade naturbegåvningar, som han ändå vill utestänga från yrket, är snarast obegripligt. Visst finns det forskning som visar att lärare med utbildning i snitt är aningen bättre än de utan utbildning. Men skillnaderna är inte stora och syns inte i alla studier, så redan där finns skäl att ifrågasätta legitimationskravet. Forskningsresultaten betyder inte att skolan självklart blir bättre av ett krav på lärarutbildning, trots att det kan verka intuitivt rimligt. Om det fanns ett stort överskott av legitimerade lärare, i alla ämnen och på alla orter, så skulle lärarlegitimationen inte vara ett stort bekymmer. I en del fall skulle en duktig lärare utan legitimation bytas ut mot en dålig med legitimation. Men i snitt skulle de utbildade som kom in vara något bättre än de outbildade som stängdes ute. Men vi befinner oss inte ens i närheten av ett sådant läge. Skolorna kommer nu att ägna mycket tid och energi åt att kringgå regelverket, till exempel genom att låta legitimerade lärare vara ansvarig för undervisningen på pappret, medan den i verkligheten bedrivs av andra. Outbildade lärare kommer inte ersättas av genomsnittliga legitimerade lärare – de har redan jobb – utan i vissa fall av dem som är betydligt sämre, men som ändå får förtur eftersom skolorna inte får välja. Även de sämre lärarna kan förstås vara medlemmar i Lärarnas riksförbund, och lönerna pressas upp för alla när konkurrensen minskar. I den betydelsen får man förstås applådera facket för ett framgångsrikt lobbyarbete. Men det gynnar lärarna, inte eleverna. Många som debatterar frågan verkar dessutom missa ett bredare perspektiv. Det vore ingen stor sak för samhället som helhet om det bara var lärare som ville ha legitimationskrav, men många andra grupper eftersträvar detsamma. Summan av alla begränsningar kan bli mycket skadlig för individens frihet, arbetsmarknadens funktionssätt och nytänkandet i de berörda branscherna. Därtill riskerar de som sitter på andra sidan – i detta fallet eleverna i skolbänken – att drabbas. Därför bör den typen av formella krav begränsas till så få yrken som möjligt. Det är självklart viktigt att höja kvaliteten i skolan, liksom på andra områden, men det finns många andra och bättre vägar för det. ", "article_category": "other"}
{"id": 5099, "headline": "”Att sänka kraven på lärarna löser inte skolans problem”", "summary": "Försvara lärarlegitimationen. Inför den anstormande lärarbristen har liberala tänkare börjat ifrågasätta vikten av utbildade lärare. Men vi får inte hamna i naivitetens träsk en gång till. Skolans problem kan inte lösas genom lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens, skriver Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund.", "article": "Det talas mycket om hur viktiga lärarna är för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag. Det borde talas ännu mer om det – och att vi måste satsa på att lärarna ska vara verkligt ämneskunniga, utbildade och behöriga för rätt ämne och skolform. Den fördjupade analysen av den senaste Pisa-studien visar att skickliga, behöriga och legitimerade lärare är viktigare än hur många datorer som helst. Jag är tyvärr inte förvånad över resultaten som visar att Sverige fortsätter halka efter de främsta länderna. En elev som inte kan matematik blir inte bättre bara för att eleven sätter sig framför en dator. Det handlar om att ha tillgång till skickliga och kunniga lärare. IT i undervisningen kan ha positiva effekter på elevernas lärande om verktygen är en naturlig del av ett pedagogiskt sammanhang. Det är viktigt att inse att det är skickliga lärare som skapar dessa och sätter verktygen – läromedlen – i sitt rätta pedagogiska sammanhang utifrån elevernas behov och de mål som ska nås. Detta visar tydligt att lärarens betydelse inte minskar med utvecklingen, utan ökar. Att då som en del liberala debattörer gör, svamla om att behöriga lärare inte är så viktigt, är att vara ute och cykla. På senare tid har vi sett flera ifrågasättanden av det som för de flesta av oss är en självklarhet, nämligen antagandet att lärarutbildning är en god förutsättning för att bli en bra lärare. Ett skäl till att detta lyfts just nu är förstås att den fullt ut genomförda lärarlegitimationen ställt frågan om tillgången på lärare på sin spets. Efter skolstarten har medierna fyllts av rapporter om lärarbrist. Ifall alla vakanser ska fyllas med behöriga lärare kommer det att kosta, dels att utbilda fler lärare, dels att locka dem som lämnat yrket att komma tillbaka. Dessutom måste arbetsgivarna behålla dem som överväger att lämna sitt yrke.   Reaktionen från några liberala tänkare på detta tycks ha blivit – det har vi inte råd med! Andreas Bergström från centeraknutna liberala tankesmedjan Fores skriver på DN debatt: ”Det finns skolor som visar att en väg till bättre skolresultat kan vara att anlita duktiga pedagoger, som inte nödvändigtvis har formell kompetens men jobbar med färdiga läromedel och stöd från huvudlärare.” Johan Ingerö och Jesper Ahlgren från liberala Timbro skriver på SvD Brännpunkt: ”I stället för att hjälpa eleverna skapar [lärarlegitimationen] ett privilegierat skrå och riskerar att göra den svenska skolan mer skada än nytta.” och ställer kravet: ”Avskaffa lärarlegitimationen och ge rektorer större inflytande över vem som kan anställas eller sägas upp.” Professor Per Ödling uttalar sig i Ny teknik: ”Dagens grundskola är bra på att utbilda elever till att bli fabriksarbetare och professorer. Men dagens och morgondagens samhälle behöver annan kompetens. […] Eleverna skulle kunna undervisas på ett café eller ett bibliotek, och där får de hjälp av någon med pedagogisk utbildning, en coach. Men där behöver inte finnas ämneslärare. Webben står för ämneskunskaperna.” Jag blir uppriktigt förvånad över att personer som själva till stor del nått sin framgång genom traditionell utbildning uttalar sig på detta sätt. Tonerna om läraren som handledare och coach och att ämneskunskaperna finns någon annanstans än hos lärarna hördes i debatten under 90-talet, när internet var nytt och den ekonomiska krisen en realitet. De senaste åren har i stället vikten av välutbildade, kunniga lärare slagit rot hos de flesta i skolsamhället. Både Bergström och Ingerö/Ahlgren lyfter det faktum att forskningen inte lyckats bevisa att lärarutbildning verkligen har effekt. Det är en fråga som lyfts tidigare i den svenska debatten. Personligen vet jag att min lärarutbildning gjorde mig till en bättre lärare, i alla fall till en bra lärare betydligt snabbare än om jag bara försökt ”på egen hand” – och dessutom utan att flera årgångar elever tvingats utgöra försökskaniner. Samtidigt har jag som de flesta andra sett exempel på naturbegåvningar, men det kan vi säkert hitta i alla yrken utan att därmed anta att det är onödigt med utbildning. Artikelförfattaren Bo Jansson. Foto: Roger Turesson Om vi tittar på ett antal länder med goda resultat i senaste Pisa-undersökningen så är det vanligare med en hög andel lärare med fullständig lärarutbildning än det omvända. Det går inte påvisa någon entydig samvariation mellan Pisa-resultat och andelen utbildade lärare, men exemplen är tillräckligt många för att i alla fall övertyga mig om att utbildning gör skillnad. Den lärarbrist vi ser i dag har sakta men säkert vuxit fram sedan reformerna på 1990-talet gjorde det enklare att ta in outbildade samt låta utbildade lärare undervisa i ämnen eller årskurser de saknade utbildning för. Samtidigt har det lönemässigt lönat sig bättre att utbilda sig till något annat än lärare. Statistik från Saco visar att det lönar sig bättre att börja arbeta efter gymnasieskolan än att utbilda sig till gymnasielärare. Den akuta lärarbrist som blir synlig nu är en konsekvens av att Skolsverige dragit i nödbromsen! En så gott som enig riksdag fattade i mars 2011 beslut om att eleverna så långt det är möjligt ska garanteras undervisning av utbildade, behöriga lärare. Reglerna om lärarlegitimation skrevs in i skollagen. På ett sätt var beslutet faktiskt inte alls så speciellt. Det hade redan tidigare stått i skollagen att endast den som har en lärarexamen fick tillsvidareanställas. Men när friskolereformen genomfördes fanns ett undantag för de då nya skolaktörerna, ett undantag som visserligen drogs in men som ändå resulterat i en helt annan syn på lärarbehörighet, en syn som uppenbarligen smittat av sig till de kommunala huvudmännen. Det som nu krävs är att politikerna står fast vid reformen och att alla ansvariga inser att de ”inkörningsproblemen” vi nu ser måste klaras av. Vi får inte hamna i naivitetens träsk som drog ner skolan på 90-talet då man trodde att vem som helst direkt kunde anställas och kommunerna kunde ägna sig åt att experimentera med skolan. Det var då som den svenska skolan, som förmodligen då var en av världens bästa påbörjade sin resa utför. Jag uppmanar politiker och skolansvariga att slå fast att Sverige behöver utbildade behöriga och legitimerade lärare. De måste också vara beredda på att ta ansvar för att det ska bli verklighet. Den svenska skolans problem och den anstormande lärarbristen kommer nämligen inte lösas genom att vi ställer lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens. Istället måste det ställas högre krav på arbetsgivarna för att de ska satsa på högre och konkurrenskraftiga lärarlöner och bättre arbetsvillkor. Då kan vi få ännu fler begåvade studenter att vilja bli lärare – och även få de många lärare som lämnat yrket att vilja komma tillbaka. DN Debatt Alla debattartiklar. Till DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5148, "headline": "Gatutidning lämnar tonåren", "summary": "De hemlösas magasin Situation Stockholm fyller 20. I samband med det ger redaktionen ut boken ”Hemlös – med egna ord”, där de hemlösa själva berättar om sin vardag.", "article": "Lagom till 20-årsdagen har redaktionen för Situation Stockholm fått nya lokaler på Södermalm. Så här på eftermiddagen är det ganska tomt, tidningsförsäljarna står antingen på någon offentlig plats och säljer månadens nummer, eller så ägnar de sig åt alla de krångliga bestyr som hemlösa människor tvingas hantera varje dag, dygnet runt. De lever ett liv som de flesta andra inte kan föreställa sig, eller endast hade en vag aning om före 1995, innan Sveriges första gatutidning kom ut och lät de hemlösa själva skriva om sitt liv på gatan, i trappuppgångar, i soprum, under broar eller möjligen på något härbärge. Om problem med tänder, om längtan efter sina barn om svårigheten att få adekvat vård och stöd. Då fick de disponera två sidor i tidningen med sina historier, iakttagelser och funderingar, ofta dråpliga med en stor dos humor. I dag fyller de sex sidor varje månad med sina berättelser. – Ju fler försäljarna har blivit, desto större har urvalet av dem som vill och kan skriva också blivit. I försäljarnas eget kafé här på tidningen finns det datorer där de kan skriva in sina texter själva, säger chefredaktören Ulf Stolt. I övrigt är tidningen en rent journalistisk produkt, med åttasidig intervju med känd person, sociala nyheter, kortare intervjuer, kulturartiklar, Stockholmsreportage, recensioner och nöjesnotiser. Och ett korsord, förstås. – Det är ju ingen annan som gör så geografiskt snäv lokaljournalistik i magasinsformat som vi gör. Det är därför jag tror att vi hittat våra läsare. Våra tidningar blir en långsam berättelse om Stockholm, om en stad som förändras. Allt behöver inte vara så stort, säger Ulf Stolt, berättelsen om Stockholm kan också handla om stadens sista kallmangel, om vilka träd som växer på en innergård och förutsättningarna för att just de träden trivs där, och vilka fåglar de lockar till sig. Eller att jämföra två olika trappuppgångar på samma gata och varför de ser så annorlunda ut. En sorts kulturhistoria/socialjournalistik med lätt hand. Inne på tidningen arbetar tre personer med en kombination av tidningsutlämning och social verksamhet. De anställda har erfarenhet av antingen missbruksvård eller social verksamhet. Försäljarna behöver hjälp med olika saker som att skaffa en legitimation, ha kontakt med vården och med olika boenden. Vem blir egentligen hemlös? Det finns en spridd uppfattning om att vem som helst kan hamna på gatan, att hemlösheten bara ligger en företagskonkurs eller ett spelmissbruk bort. Men det är inte den verklighet som Ulf Stolt ser. – Det händer inte vem som helst, det finns oftast väldigt tydliga markörer för dem som hamnar på gatan. De har antingen ett långvarigt missbruk bakom sig eller en psykisk sjukdom. Många hade nog som barn ingen vuxenvärld runt sig som förmådde ge sina barn de nödvändiga verktygen för att hantera livet. Den som har haft möjlighet att starta ett företag har haft verktyg nog att starta det, och pengar att spela för, innan allt kraschade, menar han. – Det gör i de flesta fall hela skillnaden. En konkursad företagare flyttar förmodligen in tillfälligt i polarens gillestuga och startar ett nytt företag sex månader senare. För de långvarigt hemlösa var tillvaron som regel en kamp väldigt tidigt i livet. Hur har försäljarnas situation förändrats under de här åren då? Ulf Stolt menar att utsattheten, och villkoren för utsattheten, inte förändrats alls. Den som blev marginaliserad för 20 år sedan, skulle bli marginaliserad i dag också. – Skillnaden är att den väldigt känslostyrda debatten om missbruksvården, som inte hade bäring i vetenskapen, har lagt sig. I dag finns det forskning att falla tillbaka på när det gäller behandling och olika boendelösningar. Vi har till slut fått ett sprutbytesprogram i Stockholm och det sker en del när det gäller trappstegsboenden. Men det skulle kunna göras mycket mer. För de långvarigt hemlösa som kommer hit gick livet sönder väldigt tidigt i livet. Situation Stockholm Gratuleras till: Fyller 20 år i september. Försäljarna: Cirka 250 hemlösa. De köper tidningarna för 25 kronor, och säljer dem för 50. De yngsta är cirka 40 år, de äldsta 70. Utgåva: Första numret trycktes i 2 000 exemplar. I dag säljs 34 100 ex varje månad. Redaktion: Chefredaktör, redaktionsråd, en reporter på halvtid, en AD som kommer in de sista nio dagarna, annonssäljare, frilansfotografer samt tre anställda med erfarenhet av socialt arbete och missbruksproblematik. Nya boken: ”Hemlös – med egna ord” består av ett urval av försäljarnas egna texter från 2008 till 2014. Den förra boken som gavs ut 2008 sålde i 45 000 exemplar, och blev det årets mest sålda faktabok. ", "article_category": "other"}
{"id": 5162, "headline": "Vi måste få bestämma över vår sista tid", "summary": "Vi vill att dödshjälp ska finnas tillgängligt i den svenska sjukvården. Mot detta framhålls olika risker av motståndarna. Men det finns ingen anledning att oroas över farhågor som redan har bemästrats inom områden, där besluten är lika svåra och irreversibla som för dödshjälp.", "article": "Det har blossat upp en debatt om dödshjälp i Sverige med flera inlägg, bland annat i DN. Medan förespråkarna för legalisering av dödshjälp framhåller sin önskan att själva få bestämma över sin sista tid och att få slippa svårt lidande, så radar motståndarna upp en rad problem. Flera av dessa är reella och kan orsaka bekymmer men nästan samtliga återfinns också vid andra medicinska insatser – och framför allt vid avbrytande av behandling. Insatser som sedan lång tid är allmänt accepterade inom sjukvården. Det är märkligt att dessa problem inte diskuteras för redan accepterade förfaranden medan de blåses upp när det gäller dödshjälp. Vi ska ta upp två olika invändningar mot dödshjälp. En sådan är att svårt sjuka kan känna sig tvingade att be om dödshjälp för att inte ligga andra till last. Att de inte vill vara en börda för familj, släkt och vänner. Underförstått är att den sjuka utsätts för påtryckningar och egentligen inte vill ha dödshjälp. Kan detta hända? Naturligtvis, men det kan motverkas. Genom ingående samtal med den sjuka får läkarna förvissa sig om att det verkligen är patientens vilja, och inte en effekt av påtryckningar. Precis samma problem kan uppstå vid avbrytande av behandling. Hur vet läkaren att detta är patientens egen vilja och inte en effekt av påtryckningar? Vi har inte sett någon som diskuterat denna fråga medan den ofta lyfts fram i dödshjälpsdebatten. I båda fallen gäller det att säkerställa att det är patientens egen vilja, att patienten är beslutskapabel, att patienten har möjliga behandlingsalternativ klara för sig och så vidare. Problemet med påtryckningar kan uppkomma men sjukvården bör kunna klara det lika bra i dödshjälpsfallet som vid avstängningen av respiratorn. Det finns för övrigt många fler områden där det finns risk för påtryckningar. Ett är beslutet att donera sin njure till en närstående, ett annat är en kvinnas abortbeslut. I båda fallen finns en betydande risk för påtryckningar men sjukvården anser sig klara detta. Svårigheten är knappast större för dödshjälpsfallet. Ett annat ofta framfört argument kommer från funktionshindrade. Den som nyss har blivit skadad och vaknar upp delvis förlamad kan tycka att livet är meningslöst. ”Vilken tur att det inte fanns dödshjälp, då hade jag inte levt idag” uttrycks det ibland av personer som förmått att anpassa sig till sina skador och fått ett gott liv. Vi anser att det måste införas ordentliga spärrar så att nyskadade inte får dödshjälp ”utan vidare”. Detsamma gäller förstås personer i tillfällig djup depression. Den utredning som bör göras inför en legalisering av dödshjälp bör granska detta. Vad som sällan nämns i detta sammanhang är avbrytande av behandling. Antag att den nyskadade vaknar upp i respirator och att respiratorvården behövs under en begränsad tid. Vad gör sjukvården om den nyskadade begär att respiratorn stängs av? Varje beslutskompetent person har en ovillkorlig rätt att få behandlingen avbruten. Vi antar att läkaren ändå inte utan vidare stänger av respiratorn under dessa omständigheter – patientens beslutskompetens kan sannolikt ifrågasättas om en chockreaktion föreligger. Vi ser alltså att problemet med påtryckningar och med nyskadade som vägrar behandling på olika sätt har lösts inom vården utan alltför stora problem. Det finns ingen som helst anledning att tro att det är svårare med dödshjälp än med andra likaledes ”slutgiltiga” och irreversibla beslut. Dessutom finns en stor internationell erfarenhet att luta sig mot i länder som Holland, Belgien, Luxemburg och Schweiz liksom flera amerikanska delstater. Det finns ingen anledning att oroas över farhågor som redan har bemästrats inom områden, där besluten är lika svåra och irreversibla som för dödshjälp. Det finns problem men det är just detta som en utredning bör granska och föreslå regler för. Låt oss själva få makt över våra liv ända till slutet! ", "article_category": "other"}
{"id": 5175, "headline": "Hur mycket förlorar Sverige på att gå med i Nato?", "summary": "Nato är inte känd som en fredsbevarande organisation, utan som aggressiv krigförande som invaderar andra länder, som USA pekar på. När man avfirar missilerna från svenskt territorium: Var ska det angripna landet sikta på? Under 200 år har vi kunnat hålla oss utanför konflikter och krig. Detta behövs mer än ett medlemskap i Nato.", "article": "Sverige är känd för sin neutralitet runt om i världen. För att kunna agera som medlare mellan länder som strider. Vi är kända för att vara ett land som står för fred och rättvisa, för att ha en solidarisk hållning när det gäller andra länder, och då det gäller att ge folk som flyr från krig och elände, en säker plats att söka sig till. Under 200 år har vi kunnat hålla oss utanför konflikter och krig. Detta behövs mer än ett medlemskap i Nato. Men det kostar också att vara med i Nato. Det skulle kosta mer än 1,6 % an BNP som motsvarar 63 miljarder, vilket motsvarar 20 miljarder mer än nu. Nästa år (2016) kommer det att tas beslut om värdlandsavtalet med Nato, vilket innebär att Sverige ska öppna gränserna för Nato-operationer. Övningar eller skarpa insatser, genom beslut där Natos generaler har initiativrätt. Det försvårar Sveriges möjligheter att i ett krisläge säga nej med hänvisning till alliansfriheten. Vid tillämpning av avtalet ska Nato få obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig(!) och Sverige förpliktar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Svenskt territorium ska få användas som bas för angrepp på tredje land (Ryssland). Det finns inga begränsningar angående vapenteknik. Kärnvapen är alltså inte uteslutna. Avtalet innehåller bestämmelser som är direkt i strid med svensk grundlag. Till exempel är Natos trupper undandragna svensk jurisdiktion. De kan inte dömas för brott begångna i Sverige. Jag är väldigt orolig för detta och för att Sverige ska förlora alliansfriheten som Sverige är känd för, och för att ha kärnvapen på svenskt territorium. Nato är inte känd som en fredsbevarande organisation, utan som aggressiv krigförande som invaderar andra länder, som USA pekar på. När man avfirar missilerna från svenskt territorium: Var ska det angripna landet sikta på? För ett alliansfritt Sverige.  ", "article_category": "other"}
{"id": 5177, "headline": "”Det pågår ett världskrig och vi låter människor dö”", "summary": "Vårt ansvar. Ett rimligt sätt att beskriva det som händer är att vi är inne i ett tredje världskrig. Det är inte de föregående likt. Men de omänskliga följderna är likartade. Frågan är nu vad vi kan göra för att ta vårt moraliskt bjudande ansvar för de miljontals människor som är på väg att bli dess offer, skriver publicisten Mats Svegfors.", "article": "Hur kunde det ske? Hur kunde vi låta det ske? Jag är uppvuxen med dessa frågor om Förintelsen. De har format hela min föreställning om rätt och fel, om varje människas och varje samhälles skyldighet att inte bara själv låta bli att göra det onda utan också att göra det goda. Och det har format den fasta föresatsen: det får inte hända igen, vi får inte låta det hända igen. Med inbördeskrigen och massflykten från länder i Mellanöstern återvänder frågorna. Invändningen att Förintelsen inte händer igen är lika korrekt som oviktig. Ingenting kan jämställas med Förintelsen. Sex miljoner judars död och många fler judars outsägliga lidande får inte relativiseras. Det händer inte igen. Men nu händer något annat. Som så ofta och i så många sammanhang: vi värjer oss mot att det alldeles rysansvärda som har hänt en gång skall upprepas. Och därför upprepas det inte. Men vi har inte fantasi nog att föreställa oss det andra onda. Det är ett moraliskt imperativ att använda den egna föreställningsförmågan, fantasin, för att förstå skeenden och förstå vilka moraliska krav dessa reser.   Ett rimligt sätt att beskriva det som nu händer är att vi är inne i ett tredje världskrig. Det är inte de föregående likt. Men dess bokstavligen omänskliga följder är likartade. Och det förstör städer, byar och det byggda kulturavet på samma sätt som de tidigare världskrigen gjorde. Det drabbar människorna i Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Libyen, Somalia, Sudan och Nigeria. Och det återverkar djupt in i angränsande länder, bland dem Libanon, Jordanien, Turkiet, Egypten, Iran, Pakistan, Tunisien, Kenya men också många fler. Det kan beskrivas som ett krig men är många krig relaterade till varandra. Det har sin tyngdpunkt i Mellanöstern och norra Afrika men det har förgreningar över stora delar av världen. Det leder till punktvisa våldsutbrott och omfattande motsättningar över bokstavligen hela världen. Med moderna massförstörelsevapen kan dessa punktvisa våldsutbrott mycket väl komma att övergå omfattande död och massiv förstörelse. I de länder som nu är berörda av kriget finns, eller kanske snarare fanns, 340 miljoner människor. I den yttre kretsen av länder finns därutöver mer än 400 miljoner människor. Det är ingen tillfällighet att UNHCR:s årsavstämning för 2014 just har titeln ”World at war”. 60 miljoner människor i världen är på flykt, 40 miljoner av dem än så länge i det egna landet, 20 miljoner i ett främmande land. Hälften av Syriens befolkning på 18 miljoner människor är på flykt. I det lilla grannlandet Libanon med en ”egen” befolkning på cirka fem miljoner finns nu över en miljon syriska flyktingar. I Turkiet, som vi ofta kritiserar för dess bristande respekt för mänskliga rättigheter, finns inemot 1,6 miljoner syrier. När vi talar om det som nu sker som en flyktingkatastrof är det rätt, men likväl fel. Det leder tankarna till en händelse begränsad i tiden, till något övergående. Men inget talar för att det som nu sker är övergående i någon rimlig mening. Krigstillstånd har rått i Afghanistan sedan slutet av 1970-talet, det vill säga i mer än 35 år. Kriget i Syrien började 2011. Det finns ingenting som tyder på en vändning i positiv riktning under överblickbar tid. Irak håller på att implodera. Libyen är en stat i ren upplösning. Hur länge står Libanon och Jordanien emot? Och förfärliga tanke: Vad sker på längre sikt i Egypten med 87 miljoner invånare? Vi är så vana vid i våra egna samhällen att det ordnar sig. Men det ordnar sig inte. Felet är inte vårt, men ansvaret är vårt. Mats Svegfors. Foto: Beatrice Lundborg Den stora politiska frågan i Sverige tycks nu vara hur de etablerade partierna ska anpassa sig till Sverigedemokraterna. I själva verket är dagordningen den rakt motsatta och har inte har ett dyft med Sverigedemokraterna att göra. Den handlar om vad vi kan göra för att ta vårt moraliskt bjudande ansvar för de bokstavligen miljontals människor som är på väg att bli offer för ”det tredje världskriget”? Sverige tar emot många flyktingar, men likväl inte alls så många som vi borde för att de krigsdrabbade människorna skulle ges en möjlighet att resa och skapa sig drägliga förhållanden utanför krigszonen. Om det lilla och tämligen tätt befolkade Libanon kan ta emot en miljon syrier, hur många skulle vi då inte kunna ta emot? Sverige är 40 gånger så stort som Libanon men vår befolkning endast dubbelt så stor. I det jordanska flyktinglägret Zaatari lever över 80 000 flyktingar. Denna nya stad har utvecklats på tre år. Hur många ”nya städer” skulle inte vi kunna skapa i Sverige på tre år? Tio nya städer med 8 000 invånare? 25 nya städer med 25 000 invånare? Vi har mark, vi har kunskap om hur vi bygger snabbt, enkelt men med kvalitet. Och inte minst, vi har vatten! Libanon, Jordanien och även Turkiet har gjort mycket mer än vad de har resurser till. Vi i Väst har knappt uppoffrat något. Men en halv eller en miljon syriska, afghanska och irakiska flyktingar skulle väl förändra Sverige? Möjligen skulle det på 10 eller 20 års sikt innebära en mycket stor ansträngning för det svenska samhället. Och måhända skulle det inte skapa mönster för andra att ta efter utan en förevändning för andra att inte göra något själva. Måhända skulle det skapa än starkare incitament för människor att fly. Den obotfärdige har alltid förhinder att hänvisa till. Men det pågår krig i gränslandet till Europa. Hur många hade velat komma ihåg sina far- eller morföräldrar som de som i slutet av 1930-talet hade sagt om judarna: låt dem dö! Blåögt! Ett radikalt program för att bistå flyktingar ger ytterligare fart åt Sverigedemokraternas opinionslavin. Inte särskilt troligt men erfarenheten från det andra världskriget är att moralen ytterst alltid måste sätta gränser för politiken. Vi måste komma till rätta med kriget och dess orsaker i stället för att sopa upp efter krigsherrarna. Det ena utesluter inte det andra. Men inte ens orsakerna vågar vi se. Redan att stoppa pengaflödet från oljerika stater till krigsherrarna skulle ha utmanat egna ekonomiska och politiska intressen. Så om det har vi tigit i Väst. I Europa och i Sverige lurar vi oss själva. Trots att våra medmänniskor på andra sidan Medelhavet dör i hundratusental vågar vi inte formulera de ord som tvingar oss till handling. Vi låter dem dö. DN Debatt Alla debattartiklar. Till DN:s debattsida Flyktingkrisen Läs allt om flyktingkatastroferna 2015. Till DN:s samlade artiklar ", "article_category": "other"}
{"id": 5185, "headline": "Varning för sönderfall", "summary": "Flyktingvågen och eurokrisen har särdrag, men är parallella. En gemensam EU-linje är svår att finna i båda fallen. Kombinationen hotar att bryta sönder unionen.", "article": "Alldeles nyss ägnade Europa sin mesta energi åt den ekonomiska kris som var nära att tvinga Grekland att lämna euron. I dag har flyktingströmmen från Mellanöstern och Afrika helt tagit över uppmärksamheten. Bilderna är omöjliga att blunda för, om det så är kaoset på järnvägsstationen i Budapest, döden i en lastbil i Österrike eller överfulla flyktingbåtar på Medelhavet. Den mänskliga tragedin blir brutalt påtaglig, till skillnad från vådan av ett skuldberg. Flyktingströmmen och eurokrisen har olika kännetecken, men löper parallellt. För båda ställs krav på ett gemensamt europeiskt agerande, båda leder till inrikespolitiska dilemman och varierande grader av polarisering. I båda fallen står Tyskland i centrum, i det ena som generöst föredöme, i det andra hårt (och orättvist) kritiserat för snålhet. Det är enkelt att se fördelarna i en alleuropeisk linje, men en sådan är svår att mejsla fram. Samtidigt hotar kriserna var för sig och tillsammans att bryta sönder EU. Följderna skulle bli oöverskådliga och farliga.   Finanskrisen avslöjade obarmhärtigt bristerna i eurons konstruktion. Medlemsländerna var för olika, låga räntor bringade en falsk säkerhet, medan några höll i plånboken lät andra lönerna skena iväg. Beska botemedel söndrade än mer, stora räddningspaket möttes av ilska i skuldländerna för att de åtföljdes av krav på åtstramningar. För federalisten är allt okomplicerat. Lösningen heter finanspolitisk union, en enda budget bestämd av ett departement i Bryssel, harmonisering av skatter och bidrag, gemensam a-kassa, euroobligationer som får alla att svara för varandras skulder. Frankrikes ekonomiminister målade i veckan upp drömmen om en eurozon med kommunal skatteutjämning i kontinental skala. En sådan är fullständigt otänkbar för Tyskland, som förväntas betala kalaset. För Sveriges del skulle euron vara för evigt omöjlig. Den aktuella flyktingkrisen är delvis en spegling av eurodramat. EU:s asylpolitik har visats upp som ett luftslott. Dublinförordningen, som säger att asyl ska sökas i första ankomstland, har redan brutit samman. Reglerna funderades ut i en annan tid, men det har länge stått klart att de slår orättvist mot Italien och Grekland som är närmaste port från Libyen och Syrien. Tillämpningen har luckrats upp när flyktingar släppts iväg norrut, liksom av horribla förhållanden i det grekiska mottagningssystemet som gör det omöjligt att skicka någon tillbaka dit. Schengensamarbetet, en symbol för EU-bygget med sina öppna interna gränser, krackelerar också. Tyskland överväger att återinföra spärrarna, inte minst för att sätta press på de länder i östra delen av unionen som inte vill ta emot några flyktingar alls. Ungern har blivit en provkarta på allt som är snett inom den europeiska asylpolitiken. Men oenigheten är monumental inom hela EU. Det enda möjliga svaret är en rättvis fördelning av flyktingarna inom EU. Fast det säger fortfarande inte hur många de kan bli, eller hur unionens yttre gränser ska bevakas. Dessutom har de nödställda sina preferenser. Ingen vill stanna i Grekland, alla vet att de inte är välkomna i Ungern. Tyskland och Sverige förblir favoritmålen. Kortsiktigt uppstår en börda som behöver bäras av alla. EU får se till att ha råd, men integration och jobb kommer inte att fixas i samma takt överallt. I grunden behöver ett åldrande Europa en betydande invandring, som dock innebär utmaningar för välfärdsstater och skyddade arbetsmarknader. Populister, som ofta kombinerar hets mot EU och invandrare, står i kö för att svartmåla. Europa kan inte växa samman utan folkets gillande. Detta går att vinna med övertygande argument, men inte på en vecka medelst dekret från Bryssel utan genom tålmodigt upprepande. Panik leder till slarv, och euron föregicks faktiskt av decennier av tankearbete. Kriserna har gemensamma mönster, men också sina särdrag. Flyktingarna är redan här. Europa måste ta itu med den akuta krisen, av både moraliska och praktiska skäl. Den allt tätare politiska unionen är däremot en vision som det återstår att se om den är genomförbar. Motsättningar längs höger-vänster-skalan har alltid funnits, olika sorters populister har tillkommit. Eurokrisen splittrade norr och söder, flyktingkrisen delar väst och öst. Likafullt bär ensidiga, nationella svar till misslyckande. Samarbete inom EU är trots allt den bästa metod som finns att tillgå. Ledare 5 september Signerat. Erik Helmerson: Rätt men fel om barn i regeringen. DN:s samtligare ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5209, "headline": "Det beror på vilken brottsling man pratar om", "summary": "Jag håller med om att en brottsling har rätten att gå vidare med sitt liv när han avtjänat sitt straff, men detta gäller inte Hagamannen. Bara nio år i fängelse efter en serie av våldtäkter, våldtäktsförsök och mordförsök. Detta är helt vansinnigt.", "article": "Ibland känns det som att rättssystemet lägger mer fokus på gärningsmannen än på offret. Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra idé att försöka reducera brottsligheten genom att rehabilitera brottslingar. Men vissa gärningsmän som begått sexuella brott har det väldigt svår att blir accepterade som en del av samhället. Sexuella brott är särskild avskyvärda, och när en serievåldtäktsman som är dömd för två fall av våldtäkt, två fall av grov våldtäkt och mordförsök, två fall av försök till våldtäkt, kommer ut efter bara nio år är detta är både vansinnigt och helt oacceptabel både för mig och för många människor. Jag håller med om att brottslingar har rätten till att få en chans att starta igen (om de avtjänat sitt straff), och jag tycket inte att Hagamannen har avtjänat sitt straff. Han borde ha suttit inne de 14 år som han var dömd för i början och inte komma ut tidigare. Jag stödjer inte idén om att vissa människor formar en grupp och blir ”vigilante” (självutnämnda rättsskipare). Men när folk känner att rättssystemet är orättvist, kommer sådant att hända. ", "article_category": "other"}
{"id": 5222, "headline": "Näthatet finns inte bara bland unga", "summary": "”Näthat” är allvarligt inte bara i skolan, utan på många ställen i samhället. Skall vi komma tillrätta med det måste alla seriösa debattörer gå före och visa respekt för andra, även dem med avskyvärda åsikter. Dessa skall bemötas, INTE tigas ihjäl, hotas eller trakasseras till tystnad.", "article": "Problemen med mobbing, hot, trakasserier och det vi kallar ”näthat” är ett mycket allvarligt problem i skolan. Men det är nog ännu värre. Här är nog skolan bara en spegel av vad som sker i samhället i stort. Vi läser ju om ju dagligen om hot och trakasserier, ofta just under epitetet ”näthat” i många sammanhang på sociala medier. Allra värst tycker jag att det är att metoden att undvika debatt i sakfrågan och istället försöka tysta motståndaren med något kreativt invektiv, verkar ha blivit en alltmer accepterad offentlig samtalsform. Tyvärr har den ju spridit sig till det som uppfattas som seriösa debattörer, ja ända upp till våra toppolitiker i regering och riksdag. Det betraktas som helt OK att kalla någon för ”litterär pedofil” eller att istället för att bemöta argumenten säga att sådana vänster- eller höger- extremister, rasister, nazister eller kommunister skall vi inte prata med. Dem vill vi inte ha något med att göra. Allt detta bidrar till att kväva verklig debatt, där sakfrågorna diskuteras med respekt för andra människor och deras åsikter, för att istället främja en samtalsform där man tystar debatten med att uttala sig nedsättande, trakassera och hota sina meningsmotståndare. När man dessutom tror, och i många fall också faktiskt är, helt anonym så blir språket grövre och hoten värre. Jag tror att för att komma tillrätta med detta måste alla vi seriösa debattörer respektera ALLA människor lika värde, även dem som i den offentliga debatten kallas extremister, nazister, kommunister, homofober, islamofober mm. Även de har ju åsikts- och yttrandefrihet. Vi skall naturligtvis bemöta de åsikter vi tycker är fel, men det skall ske med respekt för ALLA andra människors värde och rätt till åsikts och yttrandefrihet. Och man skall observera att åsiktsfriheten är absolut men yttrandefriheten har begränsningar. Man får INTE hota och trakassera, eller medvetet kränka och nedvärdera andra, hur illa man än tycker om deras åsikter.  ", "article_category": "other"}
{"id": 5240, "headline": "”?Man kan inte bli världsledande med ett klimatmål som inte är det”", "summary": "Organisationerna skriver i sin debattartikel (24/8) att Sverige bör ha som mål att senast 2050 ”ha utsläpp av växthusgaser motsvarande högst två ton per capita”. Det låter långtgående, men är i praktiken en lägre ambitionsnivå än såväl Sveriges som EU:s befintliga, skriver Mattias Goldmann, Fores.", "article": "LRF, Svenskt Näringsliv och LO slår i sin gemensamma debattartikel fast att Sverige har en ”unik möjlighet att ligga i framkant i klimatfrågan\". Det är enkelt att dela en del av skrivningar om kostnadseffektivitet, att Europas utsläppshandel inte ska kompletteras med nationella åtgärder som riskerar underminera den, vikten av ett globalt klimatavtal och att Sverige ska vara världsledande på att tillverka och exportera produkter med låga utsläpp. Det går att ställa sig frågande till skrivningar om att ett klimatramverk ska vara flexibelt i den mening att det ska anpassas efter vad som sker i klimatförhandlingarna eller att skatter eller mål inte fungerar på vissa sektorer. Men den viktigaste frågan att syn i artikeln är den om utsläppsmålen. Givetvis är det glädjande att tre så starka aktörer slår fast en gemensam ambition, men det blir då också viktigt att bedöma vad det konkret innebär. Senast år 2050 bör Sverige ha som mål att ”ha utsläpp av växthusgaser motsvarande högst två ton per capita”, anger de tre organisationerna. Det låter vid en första anblick långtgående, men är i praktiken en lägre ambitionsnivå än såväl Sveriges som EU:s befintliga. Man ska vara aktsam avseende siffror för utsläpp; osäkerheterna är många och alla räknar inte på samma sätt. Bland annat är oenigheten stor hur vi ska hantera den koldioxidsänka som skogen innebär, och i vad mån den svenska konsumtionen av varor som produceras utomlands ska inkluderas. Vi bedömer det som lämpligast att utgå ifrån Sveriges officiella rapportering till FN, där vi anger Sveriges utsläpp 1990 till nära 71,9 miljoner ton, och 55,8 miljoner ton för 2013, alltså drygt 5,5 ton per capita. Om Sverige år 2050 har 10 miljoner invånare, vilket är lågt räknat eftersom vi redan i dag är 9,8 miljoner, så blir de svenska utsläppen år 2050 enligt de tre organisationernas förslag 20 miljoner ton. Det innebär en minskning med ca 72 procent jämfört med år 1990. Alliansregeringen gav i juli 2011 Naturvårdsverket i uppdrag att lämna ett underlag till en svensk färdplan för att uppnå visionen om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser 2050. Detta mål har bekräftats av den nuvarande regeringen, som gett Miljömålsberedningen i uppdrag att konkretisera målet och hur det kan uppnås. Två ton per capita, som de tre organisationerna föreslår, synes vara svagare än det ”inga nettoutsläpp”, som sju partier i riksdagen står bakom. Därtill har EU som mål att minska de klimatpåverkande utsläppen till år 2050 med 80-95%, med 1990 som basår. Detta mål befäste Angela Merkel och François Hollande i våras i en gemensam deklaration och det är dit utsläppskurvan i det nya direktivet för EU:s utsläppshandel pekar. LO, LRF och Svenskt Näringsliv föreslår alltså en klart långsammare utsläppsminskning i Sverige än i EU som helhet. Det kan vara svårt att kombinera med de tre organisationernas ambition att ”svenska företag ska vara världsledande på effektiv produktion och klimatsmarta produkter och tjänster” – hur blir man världsledande med ett mål som inte är det? ", "article_category": "other"}
{"id": 5256, "headline": "”Sex punkter för framtidens svenska klimatpolitik”", "summary": "Dra nytta av svensk kompetens. Svenska företag ska vara världsledande på effektiv produktion och klimatsmarta produkter och tjänster. I kombination med ett ambitiöst mål att minska vår miljöpåverkan kan Sverige då bli ett riktigt klimatföredöme, skriver ledarna för LO, LRF och Svenskt Näringsliv.", "article": "Sverige har många fördelar som kan bidra till att lösa en av vår generations stora utmaningar – att begränsa den globala uppvärmningen. Svenska företag har högt tekniskt kunnande och starkt engagemang i hållbarhetsfrågor. Vi kan dra nytta av en hög kompetens hos de anställda, vårt rika förråd av naturresurser och tillgång på förnybar energi och råvara. Allt detta är tillgångar som ger Sverige möjligheten att ha en stark ekonomi som skapar jobb, samtidigt som vi bidrar till att begränsa klimatförändringarna globalt. Rätt hanterat ger detta Sverige en unik möjlighet att ligga i framkant i klimatfrågan. Detta kan göras på flera sätt. Det som får störst effekt är att använda våra tillgångar och kunskaper till att skapa global klimatnytta genom ökad export av produkter och tjänster. Att köpa en produkt eller tjänst från Sverige ska vara synonymt med lägre klimatpåverkan, både vid produktion och användning. Likaså bör Sverige använda sitt naturkapital för att ersätta fossilt med förnybart. Exempelvis kan den svenska skogen genom uthålligt brukande och hög tillväxt ta upp koldioxid från atmosfären och samtidigt användas för att ersätta mer resurskrävande eller fossila material. Detta behöver kombineras med att minska Sveriges inhemska klimatutsläpp genom kostnadseffektiva styrmedel och åtgärder. På så sätt kan Sverige på bästa sätt bidra till att begränsa den globala uppvärmningen. Näringslivet är en nyckelspelare i klimatfrågan. Företagens roll är att utveckla och sprida klimatsmarta lösningar och innovationer som bidrar till att lösa klimatutmaningen globalt. Målsättningen bör vara att svenska företag ska vara världsledande på effektiv produktion och klimatsmarta produkter och tjänster – och därigenom minska de globala utsläppen. Med effektiv produktion menar vi att vid jämförelse av hur stor klimatpåverkan en produkt tillverkad i olika länder har, ska svenska produkter alltid sträva efter att ligga i topp. I den pågående Miljömålsberedningens uppdrag, under ledning av Anders Wijkman, ingår att föreslå ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige med ett långsiktigt nationellt mål för minskade utsläpp. Ett sådant klimatpolitiskt ramverk, bör ta sin utgångspunkt i: 1. Skapa största möjliga globala klimatnytta. Klimatfrågan är global och Sverige bidrar bäst genom att utforma klimatpolitiken så att största möjliga globala klimatnytta skapas. Detta sker inte om fokus endast riktas mot de nationella utsläppen, utan genom att också minska utsläppen i världen. Vi kan tillverka och exportera produkter med låga nivåer inbäddad koldioxid och erbjuda klimatsmarta tjänster och produkter som ersätter resursintensiva eller fossila alternativ. För svensk del är det också av stor vikt att ett globalt klimatavtal, som ställer krav på alla länder och jämnar ut konkurrensförhållandena, kommer på plats. Detta bör vara högprioriterat i den svenska politiken. 2. Anta ett nationellt utsläppsminskningsmål. Sverige bör slå fast ett mål om att senast år 2050 ha utsläpp av växthusgaser motsvarande högst två ton per capita. Detta ligger i framkant vid en internationell jämförelse. I dagsläget är utsläppen knappt fem ton per capita. Men 2050 är bara ett steg på vägen mot att vid seklets slut nå i princip noll. För att vidga perspektiven bör andra alternativa mått som inberäknar export och import utvecklas. Importen svarar för 60 procent av de konsumtionsrelaterade utsläppen i Sverige. Att öka vår import och på så sätt minska de inhemska klimatutsläppen är inte att ta ett globalt ansvar . 3. Skapa ett flexibelt ramverk. Ramverket bör vara flexibelt så det möjliggör justeringar utifrån förändringar som sker i vår omvärld. Sverige ska ligga i framkant, men utan att riskera vår inhemska produktion, tillväxt och välfärd. Ramverket bör utformas så att det kan justeras efter vad som händer i de globala klimatförhandlingarna, vilka ambitioner motsvarande och konkurrerande länder har och inte minst hur fort teknikutvecklingen går. 4. Fokusera på kostnadseffektivitet. Styrmedel ska verka för att de mest kostnadseffektiva åtgärderna genomförs först. Störst klimatnytta per investerad krona bör vara utgångspunkten, oavsett sektor. För åtgärder som i dagsläget inte är kostnadseffektiva kan satsningar på forskning, utveckling och innovation behövas, för att dessa på sikt också ska kunna bli kostnadseffektiva. I sektorer där det i dag saknas tekniska lösningar för hur utsläppen ska minskas fungerar inte höga miljöskatter eller mål som styrmedel. Här behövs sektorsspecifika strategier som pekar på vilka forskningsinsatser och innovationer som krävs. 5. Låt EU styra den handlande sektorn. De sektorer som ingår i den europeiska handeln med utsläppsrätter bör även fortsättningsvis omfattas och enbart styras av de europeiska reglerna. Att påföra ytterligare styrmedel för samma sektor riskerar inte bara att försämra konkurrenssituationen för den svenska industrin och därmed slå ut jobb, det riskerar även att underminera utsläppshandeln utan att ge någon vinst för miljön. Sverige bör föregå med gott exempel och inte införa nationella särlösningar som kan påverka systemets funktion. 6. Ta en fossilfri framtid på allvar. En framtid utan klimatpåverkan kräver många olika lösningar, varför alla vägar behöver hållas öppna. En strategi för biobaserad ekonomi skulle kunna bidra till minskade utsläpp, ökat upptag av växthusgaser och samtidigt erbjuda nya affärsmöjligheter och nya jobb. På så sätt kan våra goda förutsättningar för biologisk produktion, som redan i dag förser oss med klimatsmarta livsmedel, hållbara råvaror och förnybar energi, vidareutvecklas. Likaså bör andra klimatneutrala tekniska lösningar, såsom koldioxidfri energiproduktion och koldioxidavskiljning i basindustrin hanteras strategiskt. Genom att kombinera ett tydligt bidrag till den globala klimatutmaningen med en stärkt konkurrenskraft och ekonomi kan Sverige bli ett verkligt klimatföredöme, ett land som andra länder kan inspireras av och följa efter. Det bör vara utgångspunkten i Miljömålsberedningens förslag till klimatpolitiskt ramverk. Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Inför fri hyressättning och gör det svårare att överklaga”. Sveriges bostadsmarknad fungerar dåligt och är i akut behov av reformer. Här är tio förslag, skrev Jan Björklund (FP) den 23 augusti. • ”Så arbetar Svenska kyrkan mot förföljelse av kristna”. Vi samarbetar internationellt mot förföljelse av kristna, och av säkerhetsskäl sker arbetet ibland i det tysta, skrev ärkebiskop Antje Jackelén den 22 augusti. • ”Tio problem som osynliggör folk med funktionshinder”. Personer med funktionshinder lyser med sin frånvaro när företag kommunicerar bilden av sig själva och sina kunder,skrev styrgruppen för FUB-projektet Störd och stolt den 21 augusti. ", "article_category": "other"}
{"id": 5263, "headline": "”Så arbetar Svenska kyrkan mot förföljelse av kristna”", "summary": "Svar på kritiken. Under 2014 nådde Svenska kyrkans hjälp ut till mer än två miljoner flyktingar. Vi samarbetar internationellt mot förföljelse av kristna, och av säkerhetsskäl sker arbetet ibland i det tysta. Men engagemanget för utsatta människor kan inte villkoras utifrån trostillhörighet, skriver ärkebiskop Antje Jackelén.", "article": "De senaste veckorna har påståenden om Svenska kyrkans likgiltighet inför förföljelse av kristna cirkulerat på olika håll. Sådana anklagelser ger bra medialt genomslag och älskas i sociala medier. Men det gör dem inte sanna. Rapporteringen om fruktansvärda förföljelser och lidanden för kristna folkgrupper och andra minoriteter i krigets Mellanöstern fortsätter. På ett asylboende i Mönsterås har kristna sett sig tvungna att flytta efter trakasserier från muslimska boende på anläggningen. Nyligen kom en rapport från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, som visar att de anmälda hatbrott som ökar mest är sådana som har kristofobiska motiv. Gör Svenska kyrkan tillräckligt mycket för utsatta kristna – i Sverige och i andra länder? Så länge människor trakasseras, förföljs och dödas för sin tros skull kan ingen säga att det görs tillräckligt. Att fördöma förföljelse av kristna är relativt enkelt; det har Svenska kyrkan gjort ofta och tillsammans med många andra – i uttalanden, manifestationer, förbönsgudstjänster och samtal med regeringen. Att hitta de bästa sätten att hjälpa är däremot mer komplicerat. Ensidig hjälp till kristna kan paradoxalt nog öka deras utsatthet, vilket trossyskon i situationer av förtryck har bett oss tänka på. Det krävs många aktörer och olika strategier för att stötta på ett klokt och effektivt sätt. Internationellt arbetar Svenska kyrkan i huvudsak med att stärka de kristna lokalt, bygga relationer över religionsgränserna, utbilda och forska, slå larm samt verka i det tysta, inte minst av säkerhetsskäl. Strategierna för den delen av vårt arbete finns beskrivna på Svenska kyrkans hemsida under rubriken Förföljda kristna och utsatta troende. Ofta samarbetar vi med kyrkor och lokala kristna organisationer. I Egypten jobbar vi till exempel med CEOSS, Coptic Evangelical Organization for Social Services, bland annat med konflikthantering mellan unga religiösa ledare, kristna och muslimer. En annan partner är Daughters of St. Mary, en diakonal nunneorden verksam i sopstaden Ezbet el-Nakhl. Vi ger ett omfattande humanitärt stöd till flyktingar i Irak, Syrien och Jordanien. Bara det senaste året har drygt åtta miljoner gått till dessa länder. I norra Irak samarbetar vi med två organisationer som hjälper internflyktingar och syriska flyktingar med mat, vatten, sanitet, förnödenheter och psykosocialt stöd. I Syrien stöttar vi en organisation som framför allt arbetar med mat i Aleppo-regionen. I Jordanien hjälper vi syriska och irakiska flyktingar i läger och områden där de bosatt sig. Det humanitära stödet implementeras i enligt med de humanitära principerna. Under 2014 har medlemmarna i Svenska kyrkan tillsammans med lutherska systerkyrkor i hela världen nått ut med hjälp till över två miljoner flyktingar. När det gäller situationen i Sverige ligger huvudansvaret på församlingar och stift. I fallet Mönsterås har biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, lyft fram det föredömliga arbete som görs av ortens församling. Den inkluderar de drabbade i sin gemenskap och ger praktisk hjälp. Det är ett arbete som sker utanför mediernas strålkastarljus. För att stödja församlingarnas insatser för flyktingar har kyrkostyrelsen i år anslagit fem miljoner kronor extra. Över en period av sex år vill kyrkostyrelsen också förstärka arbetet för förföljda och utsatta i Mellanöstern med 30 miljoner kronor. Det händer att stöd för kristna ställs i motsats till hjälp för utsatta människor av annan tro. Eller att hjälpen till utsatta ställs emot vårt arbete med klimatfrågorna. Sådana motsatser är dock inte förenliga med att följa Jesus. Genom dopet finns det ett särskilt band kristna emellan. Men just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek betyder också att engagemanget för utsatta människor inte kan villkoras utifrån trostillhörighet. Det finns ett gemensamt uppdrag att värna om människor i nöd och att vårda den skapelse som är förutsättningen för allas liv. Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan kan aldrig vara ett enfrågeparti. BRÅ-rapporten som visar en ökning av antalet anmälda hatbrott mot kristna, muslimer och judar i Sverige, har väckt uppseende. Men denna utveckling är inte förvånande. Tendenser i svenskt samhällsliv som har bäddat för den här statistiken har funnits länge. För sex år sedan påpekade dåvarande DO att diskriminering på grund av religion var det område hon haft svårast att skapa dialog kring. ”Man upplever religion som ett samhällsfarligt fenomen”, sade hon. Ett tidvis arrogant kunskapsförakt när det gäller religion sätter sina spår. När tro ses som en belastning snarare än en tillgång blir det lättare att göra en annans tro till hatobjekt. Faktorer som konkret kan ha bidragit till den utveckling som BRÅ-rapporten vittnar om är religionens ökade synlighet generellt och det offentliga Sveriges religionsblindhet och ovana att hantera olika religioners offentliga sidor. IS vedervärdiga framfart har också skärpt vår uppmärksamhet för religiöst motiverad fanatism och förföljelse för sin tros skull. Konflikter från andra håll i världen har flyttat hit både fysiskt och medialt: inget land kan leva som en isolerad ö. Det finns också krafter som fokuserar på förföljelsen av kristna för att kunna underblåsa negativa attityder mot islam. I takt med växande polarisering ökar hatretoriken, och därmed också benägenheten att anmäla hatbrott. Hat är ofta relaterat till självhat. Hataren är beroende av sin fiendebild för att kunna leva och vårda sin egen image som hjälte. Därför är det så svårt att komma åt hataren med argument. Förenklingar spelar hatarna i händerna, för de kan eller vill inte ta till sig komplexa sammanhang som får även fienden att framstå som en medmänniska. Utifrån denna analys bygger Svenska kyrkan vidare på det som redan görs: • Tillhandahållande av kunskap och utbildning för individer, grupper och myndigheter, t.ex. migrationsverket, som ett led i kampen mot farliga förenklingar. • Stabilt och solidariskt samarbete kyrkor emellan genom Sveriges kristna råd, där också många invandrarkyrkor finns representerade. • Stöd i och till församlingar genom anställda och ideella medarbetare; kyrkans gudstjänstgemenskap är ett av få sammanhang där nyanlända kan vara bidragande subjekt från början. • Intensifierat arbete i och genom Sveriges interreligiösa råd, som samlar företrädare för världsreligionerna. • Initiativ till att stärka den sociala samhörigheten genom samverkan mellan olika samhällsorgan och trostraditioner, till exempel Open Skåne. • Förbön. • Opinionsbildning som motverkar hat och befäster människovärdet och som lyfter fram relationen mellan yttrandefrihet och yttrandeansvar. Tillsammans med goda samhällskrafter vill och behöver vi aktivera den ofta tysta och osynliggjorda majoritet av människor som motsätter sig marginaliserings- och hatmekanismer. Flera debattartiklar på DN Debatt • ”Tio problem som osynliggör folk med funktionshinder”. Personer med funktionshinder lyser med sin frånvaro när företag kommunicerar bilden av sig själva och sina kunder, skrev styrgruppen för FUB-projektet Störd och stolt den 21 augusti. • ”Skriande brist på patologer skapar kris i cancervården”. Både landstingen och staten har ett ansvar för krisen. Kapaciteten måste öka kraftigt, och det är bråttom, skrev fyra läkare och patologer den 20 augusti. • ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” Nathan Söderbloms budskap om att det finns fler än en väg till Gud är fortfarande högaktuellt. Är vi till exempel beredda att öppna våra församlingshem för muslimer som saknar egen bönelokal?, skrev fem präster i Stockholms domkyrka den 19 augusti. ", "article_category": "other"}
{"id": 5264, "headline": "”Så arbetar Svenska kyrkan mot förföljelse av kristna”", "summary": "Svar på kritiken. Under 2014 nådde Svenska kyrkans hjälp ut till mer än två miljoner flyktingar. Vi samarbetar internationellt mot förföljelse av kristna, och av säkerhetsskäl sker arbetet ibland i det tysta. Men engagemanget för utsatta människor inte kan villkoras utifrån trostillhörighet, skriver ärkebiskop Antje Jackelén.", "article": "De senaste veckorna har påståenden om Svenska kyrkans likgiltighet inför förföljelse av kristna cirkulerat på olika håll. Sådana anklagelser ger bra medialt genomslag och älskas i sociala medier. Men det gör dem inte sanna. Rapporteringen om fruktansvärda förföljelser och lidanden för kristna folkgrupper och andra minoriteter i krigets Mellanöstern fortsätter. På ett asylboende i Mönsterås har kristna sett sig tvungna att flytta efter trakasserier från muslimska boende på anläggningen. Nyligen kom en rapport från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, som visar att de anmälda hatbrott som ökar mest är sådana som har kristofobiska motiv. Gör Svenska kyrkan tillräckligt mycket för utsatta kristna – i Sverige och i andra länder? Så länge människor trakasseras, förföljs och dödas för sin tros skull kan ingen säga att det görs tillräckligt. Att fördöma förföljelse av kristna är relativt enkelt; det har Svenska kyrkan gjort ofta och tillsammans med många andra – i uttalanden, manifestationer, förbönsgudstjänster och samtal med regeringen. Att hitta de bästa sätten att hjälpa är däremot mer komplicerat. Ensidig hjälp till kristna kan paradoxalt nog öka deras utsatthet, vilket trossyskon i situationer av förtryck har bett oss tänka på. Det krävs många aktörer och olika strategier för att stötta på ett klokt och effektivt sätt. Internationellt arbetar Svenska kyrkan i huvudsak med att stärka de kristna lokalt, bygga relationer över religionsgränserna, utbilda och forska, slå larm samt verka i det tysta, inte minst av säkerhetsskäl. Strategierna för den delen av vårt arbete finns beskrivna på Svenska kyrkans hemsida under rubriken Förföljda kristna och utsatta troende. Ofta samarbetar vi med kyrkor och lokala kristna organisationer. I Egypten jobbar vi till exempel med CEOSS, Coptic Evangelical Organization for Social Services, bland annat med konflikthantering mellan unga religiösa ledare, kristna och muslimer. En annan partner är Daughters of St. Mary, en diakonal nunneorden verksam i sopstaden Ezbet el-Nakhl. Vi ger ett omfattande humanitärt stöd till flyktingar i Irak, Syrien och Jordanien. Bara det senaste året har drygt åtta miljoner gått till dessa länder. I norra Irak samarbetar vi med två organisationer som hjälper internflyktingar och syriska flyktingar med mat, vatten, sanitet, förnödenheter och psykosocialt stöd. I Syrien stöttar vi en organisation som framför allt arbetar med mat i Aleppo-regionen. I Jordanien hjälper vi syriska och irakiska flyktingar i läger och områden där de bosatt sig. Det humanitära stödet implementeras i enligt med de humanitära principerna. Under 2014 har medlemmarna i Svenska kyrkan tillsammans med lutherska systerkyrkor i hela världen nått ut med hjälp till över två miljoner flyktingar. När det gäller situationen i Sverige ligger huvudansvaret på församlingar och stift. I fallet Mönsterås har biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, lyft fram det föredömliga arbete som görs av ortens församling. Den inkluderar de drabbade i sin gemenskap och ger praktisk hjälp. Det är ett arbete som sker utanför mediernas strålkastarljus. För att stödja församlingarnas insatser för flyktingar har kyrkostyrelsen i år anslagit fem miljoner kronor extra. Över en period av sex år vill kyrkostyrelsen också förstärka arbetet för förföljda och utsatta i Mellanöstern med 30 miljoner kronor. Det händer att stöd för kristna ställs i motsats till hjälp för utsatta människor av annan tro. Eller att hjälpen till utsatta ställs emot vårt arbete med klimatfrågorna. Sådana motsatser är dock inte förenliga med att följa Jesus. Genom dopet finns det ett särskilt band kristna emellan. Men just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek betyder också att engagemanget för utsatta människor inte kan villkoras utifrån trostillhörighet. Det finns ett gemensamt uppdrag att värna om människor i nöd och att vårda den skapelse som är förutsättningen för allas liv. Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan kan aldrig vara ett enfrågeparti. BRÅ-rapporten som visar en ökning av antalet anmälda hatbrott mot kristna, muslimer och judar i Sverige, har väckt uppseende. Men denna utveckling är inte förvånande. Tendenser i svenskt samhällsliv som har bäddat för den här statistiken har funnits länge. För sex år sedan påpekade dåvarande DO att diskriminering på grund av religion var det område hon haft svårast att skapa dialog kring. ”Man upplever religion som ett samhällsfarligt fenomen”, sade hon. Ett tidvis arrogant kunskapsförakt när det gäller religion sätter sina spår. När tro ses som en belastning snarare än en tillgång blir det lättare att göra en annans tro till hatobjekt. Faktorer som konkret kan ha bidragit till den utveckling som BRÅ-rapporten vittnar om är religionens ökade synlighet generellt och det offentliga Sveriges religionsblindhet och ovana att hantera olika religioners offentliga sidor. IS vedervärdiga framfart har också skärpt vår uppmärksamhet för religiöst motiverad fanatism och förföljelse för sin tros skull. Konflikter från andra håll i världen har flyttat hit både fysiskt och medialt: inget land kan leva som en isolerad ö. Det finns också krafter som fokuserar på förföljelsen av kristna för att kunna underblåsa negativa attityder mot islam. I takt med växande polarisering ökar hatretoriken, och därmed också benägenheten att anmäla hatbrott. Hat är ofta relaterat till självhat. Hataren är beroende av sin fiendebild för att kunna leva och vårda sin egen image som hjälte. Därför är det så svårt att komma åt hataren med argument. Förenklingar spelar hatarna i händerna, för de kan eller vill inte ta till sig komplexa sammanhang som får även fienden att framstå som en medmänniska. Utifrån denna analys bygger Svenska kyrkan vidare på det som redan görs: • Tillhandahållande av kunskap och utbildning för individer, grupper och myndigheter, tex migrationsverket, som ett led i kampen mot farliga förenklingar. • Stabilt och solidariskt samarbete kyrkor emellan genom Sveriges kristna råd, där också många invandrarkyrkor finns representerade. • Stöd i och till församlingar genom anställda och ideella medarbetare; kyrkans gudstjänstgemenskap är ett av få sammanhang där nyanlända kan vara bidragande subjekt från början. • Intensifierat arbete i och genom Sveriges interreligiösa råd, som samlar företrädare för världsreligionerna. • Initiativ till att stärka den sociala samhörigheten genom samverkan mellan olika samhällsorgan och trostraditioner, till exempel Open Skåne. • Förbön. • Opinionsbildning som motverkar hat och befäster människovärdet och som lyfter fram relationen mellan yttrandefrihet och yttrandeansvar. Tillsammans med goda samhällskrafter vill och behöver vi aktivera den ofta tysta och osynliggjorda majoritet av människor som motsätter sig marginaliserings- och hatmekanismer. Det händer att stöd för kristna ställs i motsats till hjälp för utsatta människor av annan tro. Eller att hjälpen till utsatta ställs emot vårt arbete med klimatfrågorna. Sådana motsatser är dock inte förenliga med att följa Jesus. Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan ", "article_category": "other"}
{"id": 5276, "headline": "”Skriande brist på patologer skapar kris i cancervården”", "summary": "Otillräcklig utbildning. Bristen på patologer skapar oacceptabla väntetider i cancervården. I Sverige finns i dag bara hälften så många specialister i patologi som det skulle behövas. Både landstingen och staten har ett ansvar för krisen. Kapaciteten måste öka kraftigt, och det är bråttom, skriver fyra läkare och patologer.", "article": "Den svenska cancervården är i kris. Väntetiden från remiss till behandlingsstart är i dag över en månad i snitt och närmare två månader för vissa tumörformer. En av de stora flaskhalsarna i vårdprocessen är den tid det tar att få ett vävnadsprov med cancermisstanke analyserat. Oftast krävs ett sådant prov för att se om patienten har cancer och i så fall vilken typ. Efter operationen undersöks dessutom den avlägsnade vävnaden. Resultatet vägleder uppföljning och efterbehandling och ger en uppfattning om patientens prognos. Patologin spelar således en nyckelroll både tidigt och sent i vårdkedjan. Men i en jämförande rapport från 2013 var det bara i 1 av 11 undersökta landsting som man nådde upp till målet att ha besvarat 90 procent av vävnadsproverna inom 10 arbetsdagar. I Cancerfondens undersökning från 2010 var det endast 8 av 23 patologavdelningar som klart svarade ja på frågan om de klarar av att analysera proverna inom uppsatta tidsramar. Hur har det blivit så? Svaret är den skriande bristen på patologer, de läkare som analyserar vävnadsprover i mikroskop. Den otillräckliga utbildningen under lång tid har gjort att det i Sverige i dag endast finns 213 specialister i patologi. En jämförelse med våra grannländer tyder på att antalet borde ligga på 400 för att klara uppdraget. I ett försök att hantera den katastrofala situationen har man i många landsting sett sig tvungen att anställa pensionärer. Bland de i Stockholm verksamma 80 specialisterna finns 30 pensionärer, varav ett par är över 80 år. Av alla patologer i Sverige är dessutom hälften rekryterade från andra länder. Om vården av cancerpatienter skall fungera måste kapaciteten inom patologin öka kraftigt. Och det är bråttom. Att utbilda patologer låter sig dock inte göras i en handvändning. För att bli patolog krävs 5,5 års grundutbildning till läkare, 1,5 års AT-tjänst och 5 års specialistutbildning. Ofta får man räkna med minst fem år efter specialistbeviset innan man kan arbeta helt självständigt och ytterligare ett par år innan man kan axla ett överläkaransvar. I dag finns i landet 98 blivande patologer under utbildning. Tre fjärdedelar av dessa kommer dock att behövas för att täcka naturliga avgångar. En åtgärd som skulle kunna bidra till att förbättra situationen är att påskynda digitaliseringen inom patologi. Allt diagnostiserat material sparas på objektglas, men genom att skanna in preparatet kan man dessutom skapa digitala bildarkiv. Metoden innebär en möjlighet att när som helst kunna konsultera kollegor om svåra fall, både inom och utom landet. Denna teknik har dock inte utnyttjats tillräckligt. Föråldrade it-system som inte klarar att hantera den stora datamängden digitaliserade bilder utgör här en flaskhals. På regeringens uppdrag tillsattes 2011 en utredning för att försöka finna lösningar på den uppkomna situationen (”Svensk patologi – en översyn och förslag till åtgärder”). I denna konstaterades att det är ett ”ovedersägligt faktum” att det råder brist på patologläkare, att långa svarstider inte bara fördröjer diagnos och behandling utan också innebär en psykologisk belastning för patienten samt att bristen leder till en ökad press på den enskilda läkaren som får en orimlig arbetsbörda och måste arbeta snabbare, vilket ökar risken för misstag. Det blir också svårare för patologen att medverka vid terapikonferenser där patienten diskuteras med kirurg, onkolog, röntgenläkare och andra specialister. Forskning och utveckling som är nödvändig för framtidens sjukvård kommer i andra hand, liksom utbildningen av nya kollegor. Handledarbristen är en av de faktorer som hämmat rekryteringen av ST-läkare mest. Därmed kan inte nya specialister utbildas vilket tillsammans med pensionsavgångar leder till en ond cirkel där de kvarvarande patologerna måste jobba ännu mer och får ännu mindre tid över för handledning. Trots att tre år har gått sedan utredningen presenterades skönjs få konkreta förändringar. Det finns flera orsaker till den uppkomna situationen, men ansvaret för läkarplaneringen, i vilket också ingår att inrätta tillräckligt antal ST-tjänster, vilar på landstingen och regionerna. Staten har dock ett ansvar för nationell samordning så att en jämlik vård kan erbjudas. I linje med den utredning som gjorts föreslår vi följande: • Att huvudmännen regionalt och nationellt upprättar planer för en fungerande bemanning av patologin vilket inkluderar inrättande av fler ST-tjänster och skapande av en tillfredsställande arbetsmiljö. • Att staten i avtal med sjukvårdshuvudmännen tillskjuter resurser för att skapa ökat utrymme för handledning av ST-läkare inom patologin. Regeringens satsning på två miljarder kronor för att förkorta väntetiderna inom cancervården bör också komma patologin till godo. • Att Socialstyrelsen effektiviserar tillvaratagandet av erfarenheter hos läkare med utländsk examen och erfarenheter inom patologin. I dag är handläggningen onödigt långsam för läkare utanför EU och tar inte tillräcklig hänsyn till den individuella läkarens specifika erfarenheter. • Att de medicinska fakulteterna i samband med utveckling av grundutbildningen till läkare gör patologin mer synlig som ämne och specialitet för att underlätta framtida rekrytering. • Att särskilda medel, exempelvis inom Nationella cancerstrategin, avsätts för att stödja digitaliseringen av patologin. Detta ger ökade möjligheter till distansdiagnostik så att olika enheter kan hjälpa varandra kapacitetsmässigt. Att Statens beredning för medicinsk utvärdering och Socialstyrelsen ser över metoder som kan vara värdefulla men ännu inte införts i svensk patologi. Det kan gälla diagnostiska metoder, administrativa stödfunktioner eller it-system som behöver införas på ett strukturerat sätt. • Att Vetenskapsrådet genomför en kartläggning av anslag till forskning som berör institutionerna för patologi. Just nu har Sverige den snabbast fallande vetenskapliga publikationsaktiviteten inom patologi av alla europeiska länder. Stockholms läns landsting har nyligen föregått med gott exempel genom att tillsammans med Karolinska universitetssjukhuset inrätta ett regionalt kunskapscentrum för patologi och cytologi i samarbete med de privata laboratorierna. Satsningen som löper över sex år innebär bland annat att fem till sex nya ST-läkare kommer att anställas årligen. Resurser kommer dessutom att tillföras handledning, forskning och utveckling. Fler liknande initiativ är nödvändiga för att stärka kapaciteten inom svensk patologi. Annars kommer svensk cancersjukvård inte klara av att möta kraven från en befolkning som lever allt längre och därmed drabbas av fler tumörsjukdomar. Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” Vi behöver visa att vi inte är i krig med varandra, vi tävlar inte i tro, skrev fem präster i Stockholms domkyrka. • \"Ojanreskogen bör få skydd av regeringen\" Ska Sverige uppfylla EU:s krav måste regeringen se till att platsen skyddas, skrev Schlyter och Lillemets (MP). • \"Tydligt amorteringskrav bör införas snarast möjligt\" För att komma till rätta med situationen behövs väl avvägda grepp, skrev Ingves, Lindblad och Noréus. ", "article_category": "other"}
{"id": 5307, "headline": "”Vi måste bygga centralt – ingen vill bo i utkanterna”", "summary": "Platsens lockelse är avgörande. Det är inte politiker som finansierar byggandet av bostäder. Numera tillhandahålls kapitalet av marknaden, det vill säga hushållen själva. De vill inte bo var som helst, utan söker ”attraktiva” platser. Därför måste vi bygga fler bostäder i centralt belägna områden, skriver Gustav Hemming (C).", "article": "I debatten om förtätning och bostadsbyggande som pågår i Stockholmsregionen stöts och blöts ekologiska, ekonomiska och sociala argument kring att bygga tätt och centralt. Baserat på en lång radda forskningsresultat är jag personligen övertygad om att bygga tätt i centrala lägen nära kollektivtrafik värnar grönområden och minskar utsläpp, att täta områden är mer ekonomiskt produktiva samt att täthet resulterar i minskade sociala avstånd och en livligare stadsmiljö. Men det finns även viktiga praktiska anledningar till varför vi måste bygga lå•ngt fler bostäder i centrala lägen i bostadsbristens Stockholm, anledningar som sällan diskuteras. Nämligen att det inte är vi politiker som bygger alla dessa bostäder som efterfrågas utan att det är privata bolag som måste snickra ihop lägenheter över hela Stockholmsregionen för att vi ska ha en chans att klara bostadsbristen. Och privata bolag är inte villiga att bygga vart än politikerna pekar eftersom de måste förhålla sig till verkligheten på den marknad som styr tillgång och efterfrågan. Under flera decennier tillhöll Sveriges skattebetalare det riskvilliga kapital som gödde bostadsmarknaden närmast gratis genom räntesubventioner och annat. Fram till 1990-talet gick det därmed bra att slänga upp kolosser till miljonprogram på något fält här och var eftersom staten inte brydde sig nämnvärt om investeringens långsiktiga avkastning. Ju längre från regioncentrum det byggdes desto bättre eftersom där fanns jungfrulig mark som det gick att bygga riktigt snabbt och storskaligt på. I dag är verkligheten en annan. Det riskvilliga kapitalet tillhandahålls numer av marknaden, vilket innebär hushållen, de människor som har ett intresse av att bo i nyproducerade bostäder. Och hushållen vill inte bo var som helst. Det faktum att det är vi själva som står för en betydande del av det riskkapital som krävs för att nyproducera bostäder innebär att bostadsproduktionen måste koncentreras till ”attraktiva” platser där vi är villiga att bo. Också produktionen av hyresrätter kräver numera att investerarens riskkapital kan förräntas, vilket innebär att byggandet av nya hyresrätter också primärt kan ske i miljöer vars attraktivitet medför en hög betalningsvilja. Med attraktiva platser menas miljöer där betalningsviljan med marginal överstiger bostadsproducenternas kostnader. Hushållens betalningsvilja måste vara minst lika stor som produktionskostnaden, men på många platser i regionen är attraktiviteten för låg för att få i gång byggandet hur mycket ansvariga politiker än önskar att det vore annorlunda. Analyser som tillväxt- och regionplaneförvaltningen i Stockholms läns landsting har gjort visar att det framför allt är följande åtta egenskaper hos en specifik plats eller stadsmiljö som skapar attraktivitet för bostäder i flerfamiljshus: • Gångavstånd till city • Gångavstånd till vatten • Parkytor inom en kilometer • Tillgång till gång- och gatunät • Mindre än 500 meter till spårstation • Kvartersform (andel slutna och utåtvända entréer) • Hushållens socioekonomi Det här leder oss till det första praktiska argumentet för varför vi behöver bygga mer centralt: den tillåtna mängden bostäder i kommunala detaljplaner som ligger i attraktiva lägen anger gränsen för hur stor den totala bostadsproduktionen faktiskt blir. Politiker, likt miljöpartister och vänsterpartister i Stockholms stad, kan inte vifta med trollspöet och önska fram tillräckligt många bostäder genom att detaljplanelägga en massa ”konfliktfri” mark i regionens utkant som inte efterfrågas samtidigt som alla nya bostadsplaner i centrala lägen bantas ned eller stoppas. Lösningen på regionens bostadsbrist är inte att sätta sig på tvären mot 2 500 bostäder i centrala Hammarbyhöjden, vilket Miljöpartiet och Vänsterpartiet verkar tro, det är att tillåta fler än 2 500 bostäder i Hammarbyhöjden. Särskilt om man betänker att undersökningar visar att många hushåll föredrar att flytta lokalt och att effekten av detta blir större ju längre ut från regioncentrum man kommer. Stockholmsregionen består av flera lokala bostadsmarknader och flyttströmmarna mellan dem är sparsamma. En viktig förklaring till detta är att mer långväga flyttningar är förenade med större kostnader och sociala uppoffringar. Det är lättare att flytta från ett ytterområde in mot de centrala delarna eftersom de är mer bekanta för de flesta hushåll, medan många miljöer på längre avstånd från Stockholms Central är mer eller mindre okända för många. Analyser från olika bostadsprojekt som det går att ta del av i Stockholms läns landstings rapport ”Bostadsmarknaden – en komplex väg från teori till praktik” pekar på att cirka 50-70 procent av de flyttar som sker till en specifik miljö rekryteras lokalt. För att återknyta till min första punkt innebär detta att nyproducerade hushåll finansieras av de som är intresserade av att bo där, och dessa tenderar att redan bo i närheten, vilket innebär att nyproducerade bostäder främst finansieras av lokala hushåll. Dessa hushålls nuvarande boende, och värdetillväxten på detta boende, är en av de viktigaste förutsättningarna för att ett nyproduktionsprojekt ska kunna försörjas med eget kapital. Beräkningar från olika projekt visar att det är betydande belopp som närboende hushåll ska lägga in vid lite större nyproduktionsprojekt. Hur många hushåll som redan finns i ett område tillsammans med deras inkomst och förmögenhetsutveckling sätter gränsen för hur omfattande nyproduktionen kan bli. Detta talar i ännu högre grad för att vi behöver bygga fler bostäder i täta, centralt belägna områden än vad som sker i dag om vi verkligen vill få fart på bostadsbyggandet i Stockholmsregionen. När avståndet från regioncentrum ökar minskar villigheten att flytta dit samtidigt som möjligheterna till att finansiera nyproduktionen reduceras eftersom de lokala hushållens inkomster är lägre. Omvänt finns förutsättningar för större produktionsvolymer i centrala områden med hög attraktivitet, dit många är villiga att flytta och där en stor del av de närboende har ett relativt stort eget kapital i sin bostad som kan användas till att finansiera nya bostäder. En snabbt växande region ställer stora krav på beslutsfattarna att hantera komplexa problem och målkonflikter, en sådan är svårigheten och utmaningen att bygga tusentals bostäder centralt. Något som inte bara är bra av ekologiska, ekonomiska och sociala skäl, utan också finansiellt nödvändigt. Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Lagarna om barnpornografi måste få en uppstramning” Vår barnpornografilagstiftning är i vissa avseenden ett skämt, skrev Maria Abrahamsson (M). • ”Nya rasisminstitutet alltför styrt av politiska agendan” Den nationella satsningen på rasismforskning håller för låg kvalitet, och inriktningen på våldsbejakande extremism är djupt problematisk, skrev 18 Göteborgsbaserade forskare den 14 augusti. • ”Ny anställningsform gör det lättare att få första jobbet” Vi vill göra det lättare att nå in på arbetsmarknaden med en ny tidsbegränsad anställningsform, förstajobbet-anställning,skrev Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé den 13 augusti. ", "article_category": "other"}
{"id": 5311, "headline": "En wienares blick på världen", "summary": "Han skulle ha glatt sig åt kommunismens bankrutt. Men vad skulle denne gamle man, som betraktade Ryssland som ett värn mot Kina, ha tyckt i dag? Och vad skulle han ha sagt om nationalismens återkomst i Europa?", "article": "Min förste hyresvärd i Wien, död sedan länge, intresserade sig för min rapportering från Östeuropa. Dock uppfattade han kommunismen som en krusning på ytan eller en svår förkylning som snart skulle gå över. Långt viktigare var att Ryssland är den kristna och vita världens sista utpost mot Kina och Asien. Kommunismen skulle tids nog försvinna och Ryssland återvända till sina rötter. Den stora uppgiften skulle då bli att knyta samman Europa och Ryssland för att slå vakt om ett historiskt arv, en livsstil och värderingar som inte delades av Kina. För Kina hade han både respekt och beundran. Men det var en främmande, annorlunda civilisation och på den punkten fanns inget hopp om förändring. Min hyresvärd kunde sin Kipling: ”öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Hans prognos från mitten av sjuttiotalet om kommunismen var förbluffande visionär. Ändå kände jag mig aningen kränkt över att han tillmätte vad jag sysslade med så liten betydelse. Och jag stördes av adjektiv som ”vit” och ”kristen”, men ursäktade dem med att han trots allt kom ur en annan tid: född 1900 skulle han som nyexaminerad kavalleriofficer rida ut i första världskriget när det plötsligt tog slut. Ibland funderar jag över vad han skulle ha sagt om dagens Europa. Säkert hade han glatt sig åt att kommunismen, som han förutsett, gjort bankrutt, men bekymrat sig över att den stora uppgiften kvarstår: Ryssland har inte förenats med Europa mot Kina. Snarare tvärtom. Som så många gånger förr under historien har Ryssland i stället blivit till ett hot mot Europa, även om Röda armén inte längre står vid Elbe. Detta – inte minst med tanke på Kinas raska frammarsch under senare decennier – skulle ha oroat honom. Likaså statistik och siffror som entydigt visar hur Europas inflytande i världen blir allt mindre. Demografiska, ekonomiska och kulturella fakta. Att européerna – hans ”vita” – rent fysiskt är på reträtt ur världen visste han alltsedan avkolonialiseringens början, fast hade nog inte anat hur globaliseringen skulle skynda på detta återtåg. Samtidigt lär han ha glatt sig åt hur kristenheten återfått sin frihet i Ryssland, hur kyrkor byggts eller åter öppnats, men förfasat sig över hur samma kristenhet på tröskeln till Europa håller på att utplånas, trossamfund som i Mellersta Östern är lika gamla som de allra äldsta i Europa. Och han skulle ha uppfattat det som dekadens och illavarslande likgiltighet inför våra värden när Europa uppvisar mer solidaritet med förföljda eller förtryckta i den muslimska världen än med sina kristna trosfränder där. I stället för att anta sådana konkreta utmaningar – som också gäller militärt försvar – ägnar sig den europeiska eliten åt att fundera över en europeisk identitet och över var Europas gränser, i mer filosofisk än geografisk mening, kan dras. Men den senare frågan hade han redan besvarat med hjälp av kategorier som ”vit” och ”kristen” och den första var ingenting han funderade över. Denna hans europeiska identitet var något självklart som inte behövde formuleras. Att som Viktor Orbán i Ungern tro sig om att försvara den europeiska identiteten med ett sjutton mil långt stängsel mot illegala invandrare skulle han ha uppfattat som en tragikomisk missuppfattning. Förmodligen hade han påmint om hur de ungerska flyktingarna efter den nedslagna revolutionen 1956 tilläts strömma över gränsen till Österrike där de alla blev väl omhändertagna. Orbáns politik skulle han ha genomskådat och kallat för vad den är: ren och skär nationalism. Ty om nationalism visste han som Altösterreicher nästan allt, och jag tror att just dess återkomst i Europa skulle ha varit hans allra största besvikelse. Detta hade han inte kunnat föreställa sig: ett större Europa, ja, men inte ett som börjar spricka upp i sömmarna och gräver ner sig i det provinsiella igen. Nationalismen hörde entydigt 1800-talet till; den hade bidragit till uppkomsten av moderna nationalstater fast också till att spränga det rike min hyresvärd var uppvuxen i. Men i dag? Kvar har blivit det nostalgiska, en ofta patetisk kult av folklore och myter som har mycket litet med verkligheten att göra, i värsta fall leder till en aggressiv politik i behov av en yttre fiende och avgränsning. De krig i nationalismens namn som förstörde Jugoslavien hade han förmodligen betraktat som våld i historisk maskeradkostym, som en europeisk återvändsgränd. Men det är sant: inget av detta fick han uppleva och mina funderingar är förmodanden, baserade på hans åsikter från våra samtal för mer än trettio år sedan. Av de problem som präglat dagens Europa kom han väl främst i kontakt med den kroniska arbetslösheten. Han visste att overksamma och sysslolösa människor är farliga för samhället, samtidigt hur vi med välstånd och välfärdsstat försöker desarmera denna fara. Resultatet är ofta tvetydigt. En sommar kom han tillbaka från sin herrgård nära Alperna och jag frågade hur tiden på landet varit. Förskräcklig, sade han. I värdshuset sitter byns arbetslösa ungdomar och äter scampi med curryris. Apokalypsen är här. ", "article_category": "other"}
{"id": 5312, "headline": "”Inget ökat omhändertagande av romska barn”", "summary": "Henrik Sundströms debattinlägg om en våg av tvångsomhändertagande av romska barn överraskar mig. Det är en allvarlig kritik mot socialtjänsten. Jag har kontrollerat med våra regioner som inte upplever att det skulle ske något speciellt ökat omhändertagande av romska barn, skriver Karl Gudmundsson, Föreningen Sveriges socialchefer.", "article": "I en debattartikel publicerad i DN den 10 augusti skriver Henrik Sundström, advokat och ordförande för M i Bohuslän, att det skulle gå en våg av tvångsomhändertagande av romska barn i Sverige. Han menar att socialtjänsten förefaller ha bristande kunskaper om romsk identitet och kultur och inte beaktar minoriteters rättigheter. Det är svidande kritik han kommer med, inbäddad i ett filosofiskt resonemang om rättspositivistisk minoritetspolitik. Som företrädare för Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) så blir jag förstås överraskad över att Henrik Sundström drar i gång denna allvarliga kritik mot socialtjänsten. Jag har kontrollerat med våra regioner som inte upplever att det skulle ske något speciellt ökat omhändertagande av romska barn. Det är ju också så att omhändertagande av barn knappast kan gå till så att det i grunden är etniciteten som har betydelse, och vi registrerar heller inte etnicitet. I grunden har vi ett system som innebär att det är barnperspektivet som gäller, det vill säga barn ska inte behöva fara illa. Sundström skriver att det är en katastrof i föräldrarnas perspektiv. Ja, det är det om det är föräldrarna man företräder. Men i fallen med tvångsomhändertagande skall socialtjänsten ha barnets perspektiv, för i Sverige har vi bestämt oss för att barn och unga inte ska behöva fara illa. Socialtjänsten har ansvar för att ge barn och unga som far illa eller riskerar fara illa det skydd och stöd de behöver. Det är viktigt att påpeka att socialtjänsten har ansvaret för alla barn som vistas i kommunen, även de som kortvarigt är på besök. Varje enskilt barn har egna behov och en unik livssituation. Finns misstanken att ett barn far illa utreder socialtjänsten barnets behov och situation och gör tillsammans med barn och föräldrar en bedömning om vilken insats som barnet behöver. Är barn, föräldrar och socialtjänst eniga om vilka insatser som behövs får barnet och familjen insatsen. De allra flesta insatser socialtjänsten ger är frivilliga. Om socialtjänsten gör bedömningen att barnet har behov av skydd och föräldrarna inte har samma uppfattning beslutar Förvaltningsrätten om tvångsåtgärd ska sättas in. I akuta situationer kan socialnämnden ta ett beslut om ett omedelbart omhändertagande, ett beslut som sedan prövas av Förvaltningsrätten. Det är alltså varje enskilt barn som är i fokus, inte en grupp av barn av något slag. Henrik Sundström pekar på att de romska barnen som placeras berövas sitt språk, sitt kulturella och religiösa arv, och därmed sitt ursprung. Bristen på familjehem är ett faktum. Barn som placeras i familjehem har ofta omfattande behov som ska tillgodoses. Kraven på familjehem har ökat, samtidigt som allt färre familjer är beredda att ta emot ett barn. Problemet har lyfts upp i den handlingsplan Sveriges Kommuner och landsting, SKL, publicerat i sommar. Det krävs en samlad aktion för att fler familjer ska vilja ta på sig uppdraget som familjehem och att socialtjänsten på ett bättre sätt kan hitta ”rätt” familj till ett speciellt barn. Sundströms debattinlägg bygger på svaga fakta och bristfälliga kunskaper. En advokat och politiker borde veta bättre. ", "article_category": "other"}
{"id": 5318, "headline": "”Är en utredning verkligen för mycket begärt?”", "summary": "Jag skulle önska att svenska riksdagspolitiker hade rätt till sin egen uppfattning i religiösa, etiska och moraliska frågor. Jag vill inte dö, men den dag då smärtan blir outhärdlig vill jag veta att det finns en sista hjälp att få. Ett svar från ansvariga politiker kan inte vara att begära för mycket, skriver Harald Norbelie.", "article": "Det är klart att jag hoppats på att fler politiker tagit upp tråden och orkat diskutera den viktiga frågan om frivillig dödshjälp. Men är jag på allvar överraskad? Kanske inte ändå. Vår rädsla för att ta i frågor om liv och död tycks grundmurad. Varför är ministrar och ledande politiker så ängsliga för själva debatten? Det är både sorgligt och inte så lite skamligt. Ett svar – var verkligen det för mycket begärt? Låt mig ändå, som en personlig sammanfattning, beröra tre funderingar som jag ännu bär med mig. För det första: Vad jag efterlyser är en seriös utredning om frivillig dödshjälp. Kan inte nog betona vikten av frivillighet. Samt att det ska utredas. Nu mobiliserar motståndarna. De har sin åsikt klar, trots att en överväldigande majoritet av svenska folket har en annan uppfattning. En konservativ läkarkår, religiösa samfund och handikapporganisationer sätter klackarna i backen redan inför en utredning. Sverige brukar ju annars vara duktigt på just utredningar. Men inte ens det! En utredning ska naturligtvis ha tydligt angivna kriterier för frivillig dödshjälp: Den sjuke ska för närmsta anhöriga och medicinsk personal klart ha uttryckt sin önskan; den sjuke ska befinna sig i ett tillstånd av svår smärta och/eller ångest samt ha en kort tid kvar att leva. Varför samhället under dessa omständigheter ska döma en lidande människa till ett plågsamt slut på livet är för mig fullständigt obegriplig. Livets okränkbarhet? Det är få som säger det, men det kan väl fortfarande inte vara ett argument emot en utredning. För det andra: Jag skulle önska att svenska politiker, även de med säte i Sveriges riksdag, hade rätt till sin egen uppfattning i religiösa, etiska och moraliska frågor. Frågor som inte påverkar DÖ eller rikets budget. Vi lever i farlig närhet till politikerföraktets gränsland, där våra folkvalda enbart reducerats till ett transportkompani att leverera riksdagsmajoriteter. Inte kan vi väl begära av en människa som engagerar sig politiskt att han eller hon ska dela alla moraliska ställningstaganden som partiledningen beslutat? Drar inte det ett löjets skimmer över själva begreppet ”demokrati”? Vi har i dag begåvats med en helt anemisk socialdemokrati, och det ledande oppositionspartiet är inte så mycket bättre (men rätt att rösta efter sitt samvete ska till exempel ha förekommit vid beslut om partnerskapslagen från 1994 och beslut om könsneutral äktenskapslag från 2008). Finns en ledande representant för något av dessa båda partier som förmår engagera sig? För det tredje: Det påstås ibland i debatten (dock inte i DN, men jag vill i alla fall gärna få det sagt) att: ”Harald Norbelie vill dö”. Nej, ingenting kunde vara mer felaktigt. För mig finns ingenting större än livet självt. Det kan ibland kännas nästan förmätet att kräva ännu mer. Skulle inte detta liv vara storartat nog? Jag vill inget hellre än att få fortsätta leva. Författaren Sven Delblanc, som för övrigt själv led av prostatacancer och plågades av svår skräck både inför döendet och döden som tillstånd, frågade i boken ”Slutord\": Vad har vi rätt att kräva? Evigt liv? En förfärlig tanke. Men samtidigt – så nära till förnekelsen: \"Döden är inte för mig… Jag vill inte vara sjuk, jag vill leva som vanligt, arbeta, älska, vandra, dricka, äta…” Han hade svår smärta. Det är många år sedan och den palliativa vården har gjort stora framsteg sedan dess, men fortfarande är det inte obetydligt många där smärtlindring inte fungerar. Jag vill inte dö, men den dagen då smärtan eventuellt blir outhärdlig vill jag veta att det finns en sista hjälp att få. Bara det. Och ett svar från ansvariga politiker kan inte vara att begära för mycket. ", "article_category": "other"}
{"id": 5320, "headline": "”Det räcker inte med att ställa om fordonsparken”", "summary": "Bil Swedens initiativ om ett avgasfritt Gamla stan är välkommet, men det är lite märkligt att i ena andetaget föreslå en liten zon i city för avgasfria fordon och i nästa andetag föreslå fler bilvägar. Ska vi minska stadens totala utsläpp räcker det inte med att ställa om fordonsparken, utan vi måste även bygga staden mer bilsnål, skriver borgarråden i Stockholm Daniel Helldén och Katarina Luhr (båda MP).", "article": "I en debattartikel föreslår Bertil Moldén, vd för Bil Sweden, att Gamla stan i Stockholm blir en zon för avgasfria fordon. Dylika zoner har tidigare utretts och förslag ligger på regeringens bord. Förslaget är intressant, men om Stockholm ska vara en internationell miljöförebild krävs ett större helhetstänkande. Viktigast är att de styrmedel vi inför minskar utsläppen och förbättrar miljön i hela staden. Stockholm har högt uppsatta mål för omställningen till ett fossilfritt transportsystem: År 2030 ska fordonsparken vara fossiloberoende och år 2040 hela staden. Om vi uppskattar att en bil rullar cirka 15 år är det lätt att inse att omställningen brådskar. Dessutom behöver vi agera för att förbättra den smutsiga luften i staden som dieselbilar och dubbdäck i hög utsträckning bidrar till. Styrmedel som miljözoner och framtida förbud mot fossildrivna fordon är verktyg som staden nu ser över. Grundläggande är dock att de styrmedel som införs ska syfta till att minska utsläppen och förbättra miljön i hela staden. Det är lite märkligt att som Moldén i ena andetaget föreslå en liten zon i city för avgasfria fordon och i nästa andetag föreslå fler bilvägar. Ska vi förbättra luften i staden och minska stadens totala utsläpp räcker det inte med att ställa om fordonsparken, utan vi måste även bygga staden mer bilsnål. Fler vägar leder till fler bilar vilket i sin tur leder till högre utsläpp, sämre luft och sämre framkomlighet. Det är inte rimligt att exportera luftproblem och utsläpp från innerstaden till ytterstaden som förslaget om ytterligare kringfartsleder skulle göra. Vilka styrmedel som införs för att ställa om trafiksystemet måste baseras på de åtgärder som beräknas ge störst effekt för att minska klimat och miljöpåverkan. Vi ser att flera europeiska städer går före och ställer om till en mer bilsnål stadsplanering, en utveckling Stockholm ska vara med och driva. Vi måste bygga tätare städer där hållbara transportslag får ta plats ifrån bilen. I täta städer minskar behovet av privatbilism och när färre äger en egen bil frigörs plats för annat. Bil Swedens initiativ är ändå välkommet. Bil- och fordonsindustrin är en nödvändig partner i omställningen till en hållbar stad. Exempel på samverkansprojekt är Stockholms första elbusslinje (nummer 73) som startade i våras. Staden genomför också test med nattliga eldrivna lastbilstransporter och samverkar med åkerinäringen om samlastningscentraler. Den 18 augusti anordnar staden ett rundabordssamtal med företrädare för fordonsindustrin om hur vi kan förbättra laddinfrastrukturen för elbilar i Stockholm. I dagsläget ansvarar Stockholm Parkering för utbyggnaden av laddstationer i stadens p-hus. Att enbart göra Gamla stan till en zon för avgasfria fordon kan visserligen fungera som ett första steg för att sedan införa större zoner i andra delar av staden. Det hade varit intressant med en fördjupad analys av effekterna och en tydlig tidsplan för projektet. Att staden inför isolerade öar med bra luft och lägre utsläpp är dock inte en hållbar lösning i sig. Miljön får inte vara ett nollsummespel där utsläpp exporteras från ett ställe till ett annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 5324, "headline": "”Alla barn har rätt till samhällets skydd”", "summary": "Henrik Sundström hävdar i en artikel på DN Debatt att romska barn drabbas av organiserat omhändertagande av socialtjänsten. Men socialstyrelsen utredde detta år 2005 och konstaterade att det snarare var så att man väntade för länge med att omhänderta vanvårdade barn, skriver Eva Hallgren, BPIS.", "article": "Moderatpolitikerna Henrik Sundström skriver på DN Debatt (måndag 10/8) en artikel och hävdar i den att romska barn drabbas av organiserat omhändertagande av socialtjänsten. Det är inte första gången som dessa påståenden är i omlopp. År 2005 lyftes kritiken till riksdagen och socialstyrelsen fick ett uppdrag att se över hur det låg till. Man tittade särskilt på Stockholm, Malmö, Göteborg och Linköping eftersom det bor mest romer där. Man granskade totalt 36 barn omhändertagna barn ifrån 15 familjer vilket utgjorde 51 procent av placerade romska barn under 2004-2005. Man kom fram till att det snarare var så att man väntade längre med att placera just dessa barn. Placeringarna hade föregåtts av både många och långa insatser innan man tog hand om dem just för att man inte ville anklagas för att ha haft rasistiska motiv. Man kritiserade dock att barnen ofta förlorar sitt ursprung och språk. Men så är det också för invandrarbarn som placeras. Att nu igen hävda att det finns andra anledningar att placera dessa barn än misskötsel eller vanvård är beklagligt då det redan har utretts och bekräftats att romska barn ofta får lida i onödan bara för att man är rädd att anklagas för att vara rasist. Artiklar av detta slag späder bara på den rädslan. Det skall väl inte vara så att dessa barn har sämre skydd än andra för att man är rädd att stämplas felaktigt? Misskötsel är misskötsel vem som än orsakar den, likaså vanvård. Och det hör vare sig ihop med religion ras eller kön. Barn skall ha rätt till samhällets skydd var de än kommer ifrån eller menar Henrik Sundström att det inte skall vara på det sättet. Påstående av detta slag skapar bara ännu mera problem för de barn som redan nu har svårt att komma ifrån misär, misskötsel och vanvård. ", "article_category": "other"}
{"id": 5338, "headline": "Att känna skogens magi kräver lugn", "summary": "För att uppleva skogens magi måste man sätta sig ned på en stubbe och bara vänta. Välskötta och ansade parker kan aldrig bli samma sak, säger bildskaparen John Holmvall.", "article": "I den nya serieboken ”Trollskogen” av John Holmvall möter vi naturens magiska – och ibland skrämmande – väsen. Han har alltid varit fascinerad av skogen. – Alltför ofta har folk ett mål med det de företar sig. När de ger sig ut i skogen är det med joggningskor på fötterna och pulsklocka runt armen för att rasta hunden eller effektivt gå sin träningsrunda efter jobbet. – Men om man sätter sig ned i skogen och väntar kan det uppenbara sig andra dimensioner som inte får utrymme när man jäktar förbi. John Holmvall har en stark känsla för skogen och för sagornas magi. De sidorna inom honom märks tydligt i hans första seriebok som kom ut i våras med titeln ”Trollskogen” (Rabén & Sjögren). I den vill han ge nytt liv åt alla de väsen vi känner igen från våra folksagor och konstnären John Bauers bildvärld. Här finns älvorna, trollen, häxorna och barnen som blir bortbytta. – När jag var liten brukade min morfar berätta om sitt möte med troll. Även som barn kan man ju förstå när det är på skoj, men samtidigt är fantasin så levande att det ändå nästan blir som på riktigt. Tufsiga och mossiga gömmer sig trollen, älvorna och andra varelser under stenar och rötter. Vissa är sköra och fladdriga som en vindpust, andra grova och knöliga som en gammal ek. I vår tid av asfalt, betong och neonskyltar har de blivit undanskuffade. Men om man lämnar stadens jäkt och slår sig ned i naturen kan man fortfarande ana deras närvaro, säger John. Han växte upp i Robertsfors några mil utanför Umeå. Familjens hus låg längst uppe på Rotberget – skogen var alldeles om knuten och lockade till lek. Skogen har många ansikten, fortsätter John. Den kan vara inbjudande och blomstrande en solig sommardag, men också skrämmande en mörk och ödslig natt. – Då kan stenarna och träden ändra form. Den är dynamisk och skiftande från en plats till en annan, där finns sådan oändlig variation – från grottor till myrmark – som även varierar med årstiderna. – Särskilt på hösten är det en speciell atmosfär, tycker jag. Det är en stor förmån att få växa upp i en sådan miljö och att kunna fritt utforska den. Redan som ung tecknade och målade John mycket. Bilderna till hans nya seriebok är skapade i akvarellteknik som sedan justerats i datorn. – Jag gillar kombinationen av den mer fria och något oberäkneliga akvarellen och digitalteknikens möjlighet att med precision kunna justera tills man får det uttryck man vill ha. Till sist kompletteras Johns bilder med seriebubblor. En av dem lyder: ”Sju granskogar har jag sett växa upp och multna ned. En gång blir du också grå och torr min skatt. Men nu ska vi fira! Jag hämtar en tallrik med de fetaste maskar och den saftigaste mossa!” Skogen betyder mycket för dig? – Ja, trots att jag bor i stan nu så vistas jag mycket i skogen. I framtiden siktar jag på att kunna leva närmare naturen och vara mer självförsörjande. Vilken skog gillar du bäst? – Jag gillar alla typer – lövträd, granar, tallar, bäckar och berg. Tyvärr finns det knappt någon urskog kvar efter människans framfart. Det behövs ett nytänkande där skog inte framför allt ses som en ekonomisk resurs eller något som vi på andra sätt kan nyttja för egen vinning, menar John. – Skogen är värdefull på många sätt som kanske inte är lika uppenbara, men ändå långt mer viktiga ur ett vidare perspektiv. Både för mänskligheten men särskilt för alla de varelser som har den som sitt hem. John säger att det är viktigt att låta orörda områden få finnas även i städerna, platser som tillåts vara utan påverkan av mänsklig hand. Välskötta och ansade parker kan aldrig bli samma sak. – Det vilda fyller en viktig funktion i stadsmiljöerna, de blir annars alltför sterila och förutsägbara. Det behövs andningshål i det inrutade. ”Trollskogen” är John Holmvalls första bok. Tidigare har han bland annat medverkat i tidningen ”Utopi” som innehåller äventyrsserier och ges ut fyra gånger per år. – Mina berättelser är medvetet gjorda för att kunna läsas på flera nivåer. De allra minsta ska kunna följa med och roas av handlingen, samtidigt som de äldre kan ta till sig av den mer djupliggande symboliken. –  Serier är ett tacksamt medium, lätt att ta till sig för unga läsare. Jag skulle även gärna jobba med mer traditionella bilderböcker där varje enskild bild får mer utrymme att berätta. Fakta. Sätt inte upp en gräns för hur långt du ska vandra och hur lång tid det ska ta. Ha inte alltid planerade aktiviteter när du är i skogen. Upplev skogen under olika tider på dygnet och under olika årstider. Stanna på en plats en längre tid och upplev vad som händer. Naturskog Endast få finns kvar Sverige har krävt att alla länder ska skydda 20 procent av sina skogar mot avverkning – men lever långtifrån upp till det kravet. I dag är mindre än 2 procent av skogsmarken nedanför fjällen skyddad, Om man räknar in även fjällnära skogar är mellan 6 och 7 procent av skogen skyddad. Ungefär 90 procent av skogarna utgörs av så kallad ”kulturskog”, eller virkesplantager där träden är mellan 60 och 90 år när de avverkas. I boken ”Än lever skogen” (Norstedts) möter vi skogar som är hotade. Pelle Svensson intervjuar eldsjälar som brinner för naturskogens bevarande medan Roine Magnussons bilder visar naturskogar i hela Sverige som är svåra att nå. John Hallmén har tagit unika makrobilder på kryp vi inte visste fanns. Källa: Naturvårdsverket och Norstedts ", "article_category": "other"}
{"id": 5341, "headline": "”Nervositet är ju underbart”", "summary": "I morgon tar Markus Pettersson emot Jussi Björlingpriset för 2015 i samband med en konsert på Sollidens scen. Blott 27 år gammal sjunger han i ”La Traviata” på Folkoperan till hösten.", "article": "Redan i januari i år fick Markus Pettersson veta att han tilldelats Jussi Björlingsällskapets pris för 2015. I morgon, lördag, får han ta emot det i samband med en konsert på Sollidens scen på Skansen i Stockholm. – Det är oerhört hedrande att få det här priset. Och så får jag chansen att framträda vid flera konserter, bland annat nu på Skansen, vid Strömsbruk och i Voxna kyrka nästa sommar. Jussi Björling har funnits med Markus i många år redan. – En Jussiskiva var den första jag hade och jag fascinerades och inspirerades av rösterna och musiken. Pavarotti fanns också med. Det kan sägas vara ett slitet begrepp, men en spikrak karriär är ändå det bästa sättet att beskriva Markus utveckling som sångare på. 2003 inledde han sin utbildningsbana på estetiska programmet. Efter tre års sång och musik på gymnasiet hemmavid, sökte han och kom in på Vadstena folkhögskolas musiklinje 2006. Efter ytterligare tre år var det dags för akademiska studier på Operahögskolan i Stockholm mellan 2009 och 2012. Nu har han precis avslutat högskoleutbildningen och tagit sin masterexamen. På samma sätt har både stipendier, roller och konsertengagemang avlöst varandra. Den senaste operarollen utanför Operahögskolan har varit som ”Fenton” i ”Falstaff” av Verdi på Läckö slottsopera. Markus är ingalunda ny för Jussi Björlingsällskapets intresse. Tvärtom har han setts som en ung och lovande sångare och gästat arrangemang vid flera tillfällen. – Innan jag började på Vadstena folkhögskola sjöng jag vid sällskapets konsert vid Voxna bruk. En av huvudartisterna var Erik Saedén. Vid sidan av att jag blev väldigt inspirerad av att träffa honom, blev jag på ett helt annat sätt medveten om vad klassisk sång är och hur det låter. Efter det mötet fick jag som julklapp att åka ned till Stockholm för att ta några lektioner hos Erik Saedén. I samband med lektionerna gav Erik mig mina två första romanser att sjunga, ”Tonerna” och ”Sommarnatt”. Den ännu unge tenoren Markus Pettersson kan känna ett viss släktskap med Sveriges kanske störste manlige sångare genom tiderna, för det är inte så många mil mellan Jussi Björlings födelseort, Borlänge i Dalarna, och Markus hemort, Rengsjö i Hälsingland. – Även om både Jussis och min farfar kommer från Voxna bruk, så finns det inga släktband mellan oss, säger Markus dock avfärdande: – Däremot finns det en stark musiktradition i Hälsingland och Rengsjö som jag väl får sägas vara en del av. Jag fick själv stå på scen redan under gymnasieåren, så uppmuntran till utövande är stark. Nervositeten? – Nervositet är ju underbart. Det finns två sorters nervositet, ångestdriven och vanlig nervositet. Den vanliga är fantastiskt, för den visar att det man gör betyder någonting. Den ångestdrivna däremot, bygger på att jag inte har repeterat ordentligt och är ängslig för att något ska hända. Men den går att repetera bort – förbereda sig ordentligt – så att tryggheten kommer. Vad händer den dag du inte är nervös? – Intressant… Jag hoppas att den dagen inte kommer. Men det börjar komma mycket idrottspsykologi som går att använda även i min värld. Böcker berättar om hur man ska göra för att känna sig trygg med vad man gör. Men jag tror att det är viktigt att blicka tillbaka och försöka se var man är och känna sig nöjd med helheten. I höst är det dags för en ny operaroll. ”Gastone” i Folkoperans uppsättning av Giuseppe Verdis ”La Traviata” ska få gestalt av Markus. Uppsättningen skulle ha spelats redan förra hösten, men ställdes in sedan teatern i Stockholm vattenskadats i samband med två skyfall. Om du blickar mot framtiden … – Åh, dit är det kanske tio år, när jag är i mitt ”prime” och jag får göra mina drömroller som ”Otello” och stora Verdi-roller. Men på vägen dit finns det en bred repertoar att arbeta med. Jag föredrar att skynda lite långsamt. Vill du jobba på Kungliga Operan ..? Det är naturligtvis attraktivt. Även om det finns en bra arbetsmarknad i bland annat Tyskland så föredrar jag själv att skaffa mig en bra start i Norden. En Jussiskiva var den första jag hade och jag fascinerades och inspirerades av rösterna och musiken. Gratuleras till: Tar emot Jussi Björlingsällskapets pris för 2015 på Sollidenscenen på Skansen i morgon, lördag. Bor: Stockholm. Familj: Sambo med konsertpianisten och repetitören Amanda Elvin samt familjen i Hälsingland. Ålder: 28 år. Gör: Operasångare. Rensar skallen med: Allt från brädspel till datorspel. ”Jag har en nördig sida som gör att gärna gräver ned mig i saker.” Lyssnar själv till: ”Giuseppe Verdi har jag fallit hårt för. Överhuvudtaget är det det mer dramatiskt italienska som jag gillar.” Gör till hösten: ”Jag spelar rollen som ’Gastone’ i ’La Traviata’ av Verdi på Folkoperan i Stockholm.” ", "article_category": "other"}
{"id": 5351, "headline": "”I Nato skulle Sverige få ett inflytande över kärnvapnen”", "summary": "Svenska läkare mot kärnvapen framhäver en felaktig bild av vad ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära. När Norge, Danmark och Island var med och grundade Nato tog de det aktiva beslutet att avstå från placering av kärnvapen på deras territorium. Detsamma skulle gälla om Sverige gick med i Nato. Norge, Island och Danmark har dessutom inflytande och förmåga att påverka på ett sätt som Sverige inte har i dag, skriver Zebulon Carlander.", "article": "I ’’Går Sverige med i Nato kan kärnvapen placeras hos oss’’ skriver representanter från Svenska läkare mot kärnvapen att ett Natomedlemskap skulle ha negativa konsekvenser för vår säkerhet och vår ambition att arbeta för kärnvapennedrustning. Det är bra att när vi debatterar ett Natomedlemskap att alla möjliga aspekter och implikationer lyfts fram. På det sättet är det välkommet att debattörerna lyfter kärnvapenfrågan. Däremot utelämnar de viktig fakta och framhäver en felaktig bild av vad ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära. Hur troligt är det att kärnvapen skulle placeras på svenskt territorium? Debattörerna använder vad som nästan kan liknas med en skrämselretorik när de tar upp Nato och kärnvapen. Det skapas en föreställning om kärnvapenplacering som inte rimmar lika väl med verkligheten. Faktum är att när Norge, Danmark och Island var med att grunda Nato tog de det aktiva beslutet att avstå från placering av kärnvapen på deras territorium. Detsamma skulle gälla om Sverige gick med i Nato. I ett av Natos strategiska dokument från 2012, som även de citerar delar ur, står det: ‘’De omständigheter där användning av kärnvapen kan behöva övervägas är extremt avlägsna.’’ Inte ens under kalla krigets hetaste dagar skedde någon utplacering av kärnvapen i de nordiska länderna och tröskeln för att göra det i dag är definitivt inte lägre. Skulle ett svenskt Natomedlemskap förhindra oss att arbeta för kärnvapennedrustning? Nej. Tvärtom skulle ett Natomedlemskap öppna fler forum för oss att påverka. I Nato tas beslut om allt rörande kärnvapen i Kärnvapenplaneringsgruppen (Nuclear Planing Group). Alla medlemmar har en plats vid bordet, med undantaget Frankrike som valt att inte delta. Det innebär att Norge, Island och Danmark har inflytande och förmåga att påverka på ett sätt som Sverige inte har i dag. Det är också viktigt att poängtera att alla beslut i Nato tas med konsensus, inkluderat beslut rörande kärnvapenpolicy. Nato har också uttryckligen uttalat sig om att man strävar efter att skapa förutsättningar för en värld fri från kärnvapen i enlighet med icke-spridningsavtalet (NPT). Dessutom har Nato har genom åren lanserat flera initiativ för att bekämpa och motverka spridningen av massförstörelsevapen och förmågor att använda dem (exempelvis ballistiska missiler). Om det är någon som författarna borde rikta sin energi åt att kritisera är det Ryssland som har en alltmer hotfull retorik om kärnvapenanvändning och som inte för så länge sedan övade att kärnvapenbomba storstäder som Warszawa. Skulle ett svenskt medlemskap i Nato öka vår säkerhet och våra grannländers säkerhet? Ja. Det kanske enda trovärdiga scenariot där kärnvapen skulle kunna tänkas användas i vårt närområde skulle vara i anslutning till en pågående konflikt. Ett svenskt Natomedlemskap skulle inte bara ge oss en säkerhetsgaranti utan säkerheten och stabiliteten i vårt närområde skulle öka. Bland annat genom att våra utfästelser som solidaritetsdeklarationen från 2009 skulle få mer trovärdighet och vi skulle kunna aktivt planera tillsammans med våra allierade om exempelvis stöd åt Baltikum. Ett svenskt medlemskap i Nato är i vårt och våra grannländers säkerhetsintresse och det är helt förenligt med vår politik gentemot en kärnvapenfri värld. ", "article_category": "other"}
{"id": 5365, "headline": "”Riskerna med frivillig dödshjälp är uppenbara”", "summary": "Läkarens bedömning av en sjukdoms förlopp kan aldrig vara 100 procent korrekt, och därmed kommer förr eller senare eutanasi att utföras på en patient som visade sig inte vara nära livets slut. Hur många sådana felaktiga eutanasier kan man acceptera? Det skriver överläkare Gunnar Eckerdal.", "article": "Ungefär 0,5 promille av jordens befolkning bor i länder där frivillig dödshjälp är tillåten. Ingen internationell medicinsk organisation stöder legaliserad eutanasi. Riskerna med metoden är uppenbara och i vårt land är efterfrågan från svårt sjuka människor mycket liten. Patientens önskemål tillmäts mycket stor betydelse när medicinska ställningstaganden görs. Men i en rad situationer har läkaren ”veto”. En av patienten efterfrågad operation som inte är medicinskt motiverad utförs inte mot läkarens ställningstagande, receptbelagda mediciner kan inte köpas om inte läkare utfärdat recept och så vidare. Å andra sidan utförs inte medicinskt motiverad vård om patienten motsätter sig sådan vård - där har patienten veto, förutom i enstaka situationer som regleras i lag. För människor som känner att deras liv går mot sitt slut finns således goda möjligheter att tacka nej till livsuppehållande vård. De kan alltid påräkna god palliativ vård, men de kan inte få sådan behandling som läkaren inte bedömer vara medicinskt påkallad. Smärtlindring förkortar inte patientens liv. Det är aldrig medicinskt motiverat att tillföra dödliga doser av läkemedel. Den patient som efterfrågar eutanasi gör det ofta på grund av en övertygelse om att livets slut är nära förestående och att den sista tiden inrymmer så lite värde eller så mycket plågor att livet bör avbrytas i förtid. Men det är svårt att veta hur en dödlig sjukdom utvecklas, och patienten förlitar sig på läkarens bedömning av prognos. Om läkaren gör en felaktig bedömning av diagnos eller prognos finns risk att patienten begär eutanasi på felaktiga grunder. Läkarens bedömning kan aldrig vara 100 procent korrekt, och därmed kommer förr eller senare eutanasi att utföras på en patient som inte var nära livets slut och vars lidande skulle ha kunnat bli framgångsrikt lindrat. Hur många sådana felaktiga eutanasier kan man acceptera? Jag har själv i palliativ vård mött korrekt vårdade patienter som trots omfattande utredningar fått helt fel diagnos, eller där ny effektiv behandling kunnat vända förloppet när allt hopp föreföll uttömt. Så var det till exempel för många när läkemedel mot aids introducerades. Förutsättningarna för frivillig dödshjälp är inte tillfredsställande vetenskapligt kartlagda. Det är fullt möjligt att med forskningsmetodik analysera dödsfall efter eutanasi i de länder detta är legalt. Genom obduktion med mera skulle det vara möjligt att ange hur många av dessa patienter som fått felaktig diagnos och/eller prognosbedömning. Redan finns en lång rad studier som visar att majoriteten av de patienter som efterfrågar eutanasi ändrar uppfattning när livets slut närmar sig. Detta måste innebära att av de patienter som dött till följd av eutanasi några skulle ha ångrat sig om de fått leva lite längre. Sammantaget är det helt säkert att en okänd andel av de eutanasier som utförts egentligen inte borde ha genomförts. Denna negativa effekt av legaliserad eutanasi uppväger inte proportionellt de tänkbara positiva effekterna. Eutanasi kan därför inte utföras av legitimerad sjukvårdspersonal i vårt land eftersom metoden inte kan anses uppfylla lagens krav på \"god vård\". Under mina 30 år som läkare i palliativ vård har jag vid enstaka tillfällen i enighet med patienten beklagat att eutanasi inte varit möjlig. Men i långt fler fall där patienter efterfrågat frivillig dödshjälp har vi tillsammans en tid senare kunnat konstatera att god medmänsklig och respektfull palliativ vård visat sig vara ett bättre alternativ. ", "article_category": "other"}
{"id": 5367, "headline": "”Sluta omyndigförklara oss på vår dödsbädd”", "summary": "I USA finns det bästa systemet för dödshjälp, en lag som ger obotligt sjuka rätt att få ett medel som gör att de på egen hand kan avsluta sina liv på ett smärtfritt och värdigt sätt. Om en sådan möjlighet hade funnits i Sverige skulle jag ha sluppit tillbringa en stor del av min sjukdomstid med att grubbla på hur jag ska ta livet av mig om min cancer kommer tillbaka och blir outhärdlig, skriver Inga-Lisa Sangregorio.", "article": "Den 11 oktober 2011 klämde husläkaren mig på magen och sa: \"Det kan vara en tumör.\" När jag får frågan vad som varit svårast under de nästan fyra år som gått sen dess tvekar jag inte. Det är - hittills - inte själva sjukdomen. Inte de fyra stora bukoperationerna. Inte cytostatikabehandlingen. Det är i stället den märkliga omständigheten att jag inte har rätten att själv avgöra när en obotlig sjukdom blivit så outhärdlig att jag vill avsluta livet. Jag har varit med och kämpat för den fria aborten, som alla riksdagspartier nu är för. Men om det i stället för livet är döden som växer i min buk har jag inte rätt att ”bestämma över min egen kropp” och slippa en utdragen dödsprocess. Var finns logiken i detta? En av mina vänner drabbades av den obotliga sjukdomen ALS. Hon levde tappert det dryga år som återstod av hennes liv, men denna redan så svåra tid förmörkades ytterligare av att hennes läkare inte kunde eller ville lova henne att hon skulle slippa kvävas till döds. Så skulle vi aldrig behandla en älskad hund eller katt. Det enligt min mening klart bästa systemet för dödshjälp är den så kallade Death with Dignity Act, som tillämpats i delstaten Oregon i mer än sjutton år och som senare införts i ytterligare några delstater i USA. Det är en lag som ger obotligt sjuka rätt att få ett medel som gör att de på egen hand kan avsluta sina liv på ett smärtfritt och värdigt sätt. Det krävs att den sjuka har högst sex månader kvar att leva och är psykiskt frisk. Effekterna av lagen utvärderas varje år, och det finns inga tecken på att de farhågor kritikerna vädrat skulle ha besannats. Risken att en sådan lag skulle leda till sämre vård i livets slutskede har visat sig obefintlig. Tvärtom har den fungerat som en katalysator för bättre palliativ vård. De patienter som valt att utnyttja möjligheten att avsluta sina liv har genomgående varit välutbildade, psykiskt stabila personer. Intressantast är kanske att det är relativt få som valt den här utvägen och att alla som fått medlet utskrivet inte utnyttjat det. Den organisation som arbetar för rätten till en värdig död formulerar den viktigaste slutsatsen så här: \"Det viktigaste resultatet av Death with Dignity-lagen kan mycket väl bestå i den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg.\" Jag instämmer helt i detta. Om en sådan möjlighet hade funnits även i Sverige skulle jag ha sluppit tillbringa en så oproportionerligt stor del av min sjukdomstid med att grubbla på hur jag ska ta livet av mig om min cancer kommer tillbaka och blir outhärdlig. Min ALS-drabbade goda vän skulle ha sluppit få sin sista sommar förstörd av skräcken för att kvävas till döds. Och Harald Norbelie skulle ha tryggheten i att veta att han själv får avgöra när lidandet blir större än värdet av ytterligare en dags liv. Låt oss slippa bli omyndigförklarade på vår dödsbädd. ", "article_category": "other"}
{"id": 5368, "headline": "”Kartellerna är de största anhängarna av ett drogförbud”", "summary": "I USA har utgifterna för drogbekämpning ökat trettiofalt sedan Nixon 1971 förklarade krig mot droger. Samtidigt har inte konsumtionen minskat. De militariserade knarkkartellerna är de största anhängarna av ett förbud eftersom de är helt beroende av det, skriver Markus Bergström.", "article": "Anti Avsan skriver att Sveriges drogförbud har tjänat oss väl. Det är svårt att se hur. Drogrelaterade dödsfall har fördubblats sedan 1990-talet, och enligt förra regeringens missbruksutredning kommer de att fördubblas igen innan 2020. Avsans svar är mera förbud, något som redan har provats i USA. Enligt AP har USA:s utgifter för drogbekämpning ökat med ofattbara 3.000 procent (justerat för inflation) sedan Nixon förklarade krig mot droger 1971. Samtidigt har konsumtionen inte minskat. Till och med USA:s förra chef för drogbekämpning Gil Kerlikowske konstaterade 2010 att strategin har misslyckats. Och västvärldens drogförbud drabbar även andra länder; när droger säljs av kriminella organisationer i västländer måste de också produceras av kriminella organisationer i ursprungsländerna. Resultatet är militariserade karteller som terroriserar stora delar av Latinamerika. Avsan hävdar att dessa karteller vill se en legalisering. Inget kunde vara mera fel. Kartellerna är de största anhängarna av ett förbud eftersom de är helt beroende av det. Världens mest ökända kartelledare, Joaquin \"El Chapo” Guzman, påpekade 2009 att hans imperium inte vore möjligt utan drogförbuden. Avsan använder också begreppet drogromantiker, ett tröttsamt retoriskt knep som helt missar poängen. I USA har flera av legaliseringarna drivits igenom av LEAP, en organisation bestående av 5.000 poliser, domare och advokater som arbetar för att avskaffa drogförbuden. Andra “drogromantiker” inkluderar Bill Clinton, Jimmy Carter, Kofi Annan, WHO och brittiska staten. Gunnar Bergström och Christina Gynnå Oguz har en mera pragmatisk och realistisk inställning i sina repliker. Båda förespråkar en kombination av avkriminalisering och vårdprogram. Detta vore ett utmärkt steg i rätt riktning. Dessvärre brister Bergströms statistik om Colorado. Han nämner inte att nästan alla siffror som han presenterar täcker åren innan legaliseringen trädde i kraft 2013 och 2014. Detta gäller trafikolyckor (2007-2012), minderårigas exponering (2006-2013), samt arresteringar och sjukhusbesök (2008-2013). Hans siffror utgör snarare en kritik av förbudstiden. Vidare menar Bergström och Avsan att konsumtionen ökar med en legalisering. Erfarenheterna från andra länder visar dock att eventuella ökningar har varit små och dessutom följts av en lägre alkoholkonsumtion och minskat missbruk. Samtidigt har stora polisresurser frigjorts för att bekämpa riktiga brott. Därtill minskar den organiserade brottsligheten, fast Oguz hävdar motsatsen. I min artikel hänvisar jag till forskning som visar att drogkartellerna redan har drabbats hårt av USA:s legaliseringar. Vi kan dessutom se hur den organiserade brottsligheten sjönk kraftigt när 1900-talets alkoholförbud avskaffades. Samma effekt uppstår när droger legaliseras; när lagliga aktörer tar över stryps drogkartellernas intäkter, och därmed minskar deras förmåga att terrorisera hela samhällen. ", "article_category": "other"}
{"id": 5373, "headline": "”Demokratiproblem när Sverige påverkar tysk energipolitik”", "summary": "Man kan inte undvika utsläpp i så stor omfattning som delar av miljörörelsen hävdar genom att äga och inte bruka kolgruvor. Men än viktigare för frågan om Vattenfalls kolinnehav i Tyskland är demokratin. Med tanke på att Tyskland fattat de viktigaste besluten i klimatpolitiken bör vi visa ödmjukhet inför deras energipolitik snarare än att klampa in där och tro att vi kan och bör styra över den, skriver Christian Azar.", "article": "I en artikel på DN Debatt framför Alvar Palm argument mot föreställningen att ett ägande och igenbommande av vissa kolgruvor på ett fundamentalt sätt skulle leda till minskade utsläpp av koldioxid i Europa. Jag delar hans argument. Om Sverige (Vattenfall) bestämmer sig för att inte driva vissa gruvor och verk i Tyskland för att producera el, kan nämligen Tyskland välja att driva andra lite längre eller lite mer intensivt, eller så kan elen produceras i något annat land med kol eller fossilgas för export till Tyskland. Att tro att man kan undvika utsläpp av så mycket som delar av miljörörelsen hävdat (drygt en miljard ton koldioxid) genom att äga och inte bruka just dessa gruvor är helt enkelt inte korrekt. I den här repliken vill jag dock lyfta fram ytterligare ett argument som jag tycker är viktigare. Jag tror på demokrati, inte för att vi därigenom nödvändigtvis får bäst beslut, utan för att det är ett sätt att göra beslut legitima och för att demokratin skänker oss möjligheten att avsätta regeringar på ett fredligt sätt om besluten blir dåliga. Tänk nu om ett tyskt statligt bolag skulle köpa upp all svensk skogsmark, lova att driva verksamheten effektivt, men efter några år göra naturreservat av den svenska marken för att tyska staten vill skydda den biologiska mångfalden och öka inbindningen av kol i svensk skog. Man kan tycka att beslutet vore bra eller dåligt, men vilken legitimitet skulle det äga? Vem skulle svenska väljare rösta på om de ville att vi ska bruka skog i Sverige igen? På samma sätt finns det ett demokratiskt problem om den svenska staten med Vattenfall som förlängd arm tar sig ett stort inflytande över den tyska energi och gruvpolitiken. Med tanke på att det är Tyskland som fattat de kanske viktigaste besluten i den globala och nationella klimatpolitikens historia – de stora satsningarna på sol och vind – bör vi kanske visa viss ödmjukhet inför deras energipolitik snarare än att klampa in där och tro att vi på ett avgörande sätt kan och bör styra över den. Avslutningsvis, miljörörelsen, Mp och V, Alvar Palm och jag är överens om att större delen av världens fossila resurser bör stanna i backen. Det är nödvändigt för att lösa klimatproblemet och miljörörelsens kampanj mot Vattenfalls kol har haft den positiva effekten att kunskapen om detta spritts till allt fler. Men om vi nu vill uppnå detta (utan att stater ska köpa upp gruvor och sedan lägga ned dem), hur ska vi då gå till väga? Den smartaste och kostnadseffektivaste strategin är att driva höjda koldioxidskatter (samt skärpta mål i EU:s handelssystem) och att satsa på forskning och utveckling för att minska kostnaden för förnybar energi. Då blir det till slut för dyrt att gräva upp kolet. På sikt avvecklar sig gruvverksamheten då av sig själv och det utan att offentliga medel gått till ägare av fossila bränslen. För mig är det här den rimliga vägen framåt. ", "article_category": "other"}
{"id": 5393, "headline": "Ett krigsbarn hittar hem", "summary": "Pirkko Pia Johansson kom till Sverige som finskt krigsbarn. Hon skickades fram och tillbaka, förlorade modersmål och möjligheten att tala med sin mamma. Ett helt liv har hon hållit allt inombords. Först nu kan hon berätta.", "article": "Skattegården i Marbäck har hagmark ned mot sjön. Smörblommorna blänker feta i ängsgräset. Korna äter dem inte, de vet att de är giftiga. Pirkko Pia Johansson tar en promenad mellan kullarna. Hon behöver inte längre passa mjölktiderna. Sonen Arne har tagit över jordbruket. Han blir fjärde generationen på gården. Korna råmar, potatisen växer och de faluröda stugorna har vita knutar. Byn är en svensk sommaridyll och den rymmer Pirkko Pia Johanssons barndomssorg. – Jag föddes den 30 april 1941 i Riihimäki i Finland, börjar hon. Pirkko och hennes tre äldre bröder bodde med modern i en kasern på garnisonsområdet i staden, sju mil norr om Helsingfors. Det finns ett svartvitt ateljéfoto, ett familjeporträtt. Allvarliga ansikten. En stor vit tygrosett i lilla Pirkkos hår. – Vad hade vi för tankar? Anade pappa att han skulle dö fjorton dagar senare? Förstod mamma att hon skulle bli änka? Flickan med rosetten ska snart ryckas upp från allt vant och tryggt, för att placeras ensam i ett nytt land hos främlingar vars språk hon inte talar. Hennes far är yrkesmilitär och hemma på permission när familjebilden tas. Under hans vistelse bestäms att de två yngsta i syskonskaran,treåriga Pirkko och sjuårige Veikko, ska till Sverige. Det är 1944 och finländska städer bombas av sovjetiskt flyg. De första finska barnen evakuerades till Sverige redan 1939 när Sovjetunionen angrep grannlandet och vinterkriget startade. När fortsättningskriget bröt ut 1941 togs barnförflyttningarna upp igen. Enligt den finske historikern Pertti Kavén var mottagandet av barnen ett sätt för Sveriges regering att uppfylla de löften om hjälp som hade getts till Finland före kriget utan att för den skull behöva dras in i den militära konflikten. Under mottot ”Finlands sak är vår” öppnade svenska familjer dörrarna till sina hem i vad som har kommit att kallas för den största barnförflyttningen i världshistorien. Pirkko och Veikko Kinnari var bara två av de 70.000 finska barn som kom hit under krigsåren. När syskonen Kinnari sändes bort hade deras mor redan förlorat en son i kikhosta. Hennes man hade förolyckats i kriget och hon och de fyra överlevande barnen måste leva på det hon tjänade i regementets tvätteri. Det är allt Pirkko Pia Johansson har lyckats få reda på. Hon vet varken namnet på sin döde storebror eller på platsen där hennes far dog. Några egna minnen har hon inte. När hennes liv började om i Sverige raderades de första tre åren i Finland ur hennes medvetande. – Veikko kom ihåg mer eftersom han var fyra år äldre, men han hade svårt för … Foto: Peter Claesson Pirkko Pia Johansson tystnar. Har man tvingat sig själv att stänga inne vissa saker ett helt liv är det inte lätt att släppa fram dem i 70-årsåldern. Hon samlar sig en stund. – Vi åkte tåg, så mycket har jag fått veta. Jag antar att det var hela vägen runt för att åka över Östersjön var för farligt. Gruppen som Veikko och hon hamnade i transporterades till västgötska Ulricehamn där hotellet var uppsamlingsplats. Därifrån kördes barnen ut till fosterfamiljerna. Pirkko hamnade i en by och Veikko i en annan. – Veikko hade fått tillsägelse av mamma att han måste hålla ihop med mig, men det togs ju ingen hänsyn till det. I skogsbygden ovanför Marbäck söder om Ulricehamn fanns en lanthandel som drevs av familjen Kinander. Där släpptes Pirkko av. Det var en het augustidag och det treåriga krigsbarnet var klätt i lager på lager med alla kläder som modern hade skickat med henne. Fostersystern Ingrid Kinander, som då var 18, har senare berättat om detta och om Pirkkos första kväll i det nya hemmet. – De lade mig att sova på andra våningen men efter ett tag kom jag krypande nedför trappan. Jag satte mig på nedersta trappsteget och sade: äiti. Sju decennier senare bryts Pirkko Pia Johanssons röst när hon förklarar: – Det betyder mamma. Storebror Veikko befann sig i byn Hössna en och en halv mil bort. Han gjorde inte annat än rymde. Först när hans fosterföräldrar lyckades hitta någon som kunde tala finska med honom fick de reda på varför. Den sjuårige pojken måste hitta sin lillasyster. Han hade lovat mamma att inte lämna henne. Ett nytt hem vaskades fram i Marbäck och Veikko flyttades dit. – De tog med honom att besöka mig första eftermiddagen och sedan var han lugn. Foto: Peter Claesson Veikko och Pirkko Kinnari hade tur. De hamnade hos snälla människor. I fyra år bodde Pirkko hos Kinanders. Även om kriget var över rådde nöd i Finland och hon fick vara kvar i Sverige. Språket lärde hon sig fort och snart var hon ett med familjen. Hon brukade sitta på disken i handelsboden. ”Pirkko Sisko Kaarina Kinnari tack bra” rabblade hon när kunderna kom in och frågade vad hon hette och hur hon mådde. När hon blev lite större sprang hon över till grannens tvillingflickor. De lekte kull och gömme. Men så kom våren 1948 då Pirkko fyllde sju år. Hon skulle börja skolan och måste tillbaka till Finland. – Mamma och pappa sade: ”Nu kommer din äiti och hämtar dig.” Här upphör Pirkko Pia Johanssons hågkomster igen. Moderns ankomst och återresan till Finland kan hon inte berätta något om. – Jag har förträngt. Men vi hade inte setts på fyra år. Hon var ju en främling. Och inte kunde vi prata med varandra. Jag kunde ingen finska längre. Skolan Pirkko sattes i var finskspråkig. Hon gick ut första klass utan ett enda bestående minne. Under sommarlovet skickades hon till sin gudmor och gudfar eftersom modern skulle opereras och till hösten sattes hon i en ny skola. Hon var en utböling. De andra barnen var avundsjuka på paketen med gåvor som hon fick från det rika grannlandet och de mobbade henne. Hela tiden längtade hon hem till mamma och pappa, till tvillingarna och till sitt flickrum. – Vi bodde i en barack utan värme. Vattnet vi bar in frös i hinken. Det var eländigt. Äiti skrev till de svenska fosterföräldrarna och frågade om Pirkko kunde besöka dem under sommarlovet. De välkomnade henne. Men när hon äntligen kom ”hem” kunde hon inte prata med någon där heller. Hon hade tappat sin svenska. Efter några veckor hittade hon språket i bakhuvudet och den sommaren minns Pirkko Pia Johansson. Hon lekte med tvillingsystrarna igen. Hoppade i höet. Plockade blommor. Och när veckorna gick utan att äiti hittade något bättre boende fick dottern bli kvar i Sverige. Hon började tredje klass i Marbäcks skola den höstterminen. Efter jullovet stavade hon felfritt på rättskrivningen. Hon gick ut den svenska sjuåriga folkskolan med så goda betyg att prästen kom hem till fosterföräldrarna och bad att hon skulle få läsa vidare. – Jag hade fått ett stipendium men pappa sade nej: ”Vi vet ju inte om hon stannar kvar.” Pirkko var 14 år när storebror Veikko kom för att hämta henne. – Då skulle jag tillbaka. Jag var ju i alla fall finska, och ... Men det var jobbigt. Att vägra eller ens protestera föll henne aldrig in. – Jag tänkte att det var mitt öde. Jag tyckte inte att jag hade någonting att säga till om själv. Äiti hade vid det laget flyttat till Helsingfors. Hon jobbade i tvätten på ett sjukhus och bodde tillsammans med sin äldste son och svärdotter i en etta. Pirkko installerades med storebror i Riihimäki sju mil bort där han hyrde ett rum med kokvrå. – Veikko och hans kompisar var mycket äldre, de ville inte ha mig med. Jag var ensam och kunde ingen finska, den hade jag glömt igen, så jag satt och skrev brev. Jag vet inte hur många brev jag skrev det året. Till mina kompisar. Och hem förstås. Ibland promenerade Pirkko till järnvägsstationen. Där kunde hon vara bland folk utan att någon brydde sig. Veikko hade lärt henne en fras hon använde om någon tilltalade henne: En osaa puhua suomea. Jag kan inte prata finska. Modern tyckte att dottern skulle skaffa sig ett jobb i stället för att gå runt och dra, men ingen ville anställa en fjortonåring som inte kunde språket. Räddningen blev en av Pirkkos farbröder. Han förstod hur dåligt Pirkko mådde och talade med sin svägerska. – Han förklarade för äiti att det inte går att rycka upp en flicka i min ålder och placera henne någonstans utan kamrater. Hon tyckte att han var elak. Jag var hennes enda dotter. Hon hade sina drömmar och förhoppningar om att jag skulle kunna anpassa mig i Finland och bli kvar. Efter tio månader accepterade modern att det inte skulle bli så och Pirkko flyttade en femte och sista gång mellan länderna. Där hemma stod hennes flickrum iordningsställt och väntade på henne. I Sverige var det lätt att få jobb. Pirkko började arbeta i syfabrik. Sexton år gammal träffade hon sin blivande man: Alvar Johansson, bondson i Skattegården. Hon gick lanthushållsskola, ändrade Pirkko till Pia och tog tjänst som piga under förlovningstiden. År 1965 stod bröllopet i Marbäcks kyrka. Både de svenska fosterföräldrarna och äiti var där, liksom alla bröderna. När Pirkko Kinnari sade ja till Alvar Johansson och blev Pia Johansson vigdes hon rakt in i ett självklart sammanhang. Svärföräldrarna flyttade till undantagsstugan på andra sidan vägen och det unga paret tog deras plats på gården och fortsatte att driva den. Foto: Peter Claesson Snart kom de egna barnen, Astrid och Arne. Pirkko Pia Johansson uppfostrade dem, lagade råmjölkspannkaka, arbetade extra inom Farmartjänst och satte klockan på sex varje morgon. Ett liv rusade förbi. I dag är Astrid rektor och Arne är bonde på gården. Det är Pia och Alvar som sitter i undantagsstugan. När barn och barnbarn var samlade där i julas gav Astrid sin mamma ett platt paket. En teaterbiljett. Till Anna Takanens ”Fosterlandet” på Göteborgs stadsteater. En föreställning om de finska krigsbarnen. – Min första tanke var: ”Hur ska jag klara detta?” Sedan tänkte jag: ”Nej, det går inte.” Pirkko Pia Johansson klarade sig genom första akten med en klump i halsen. Precis före pausen, när alla krigsbarnen i pjäsen kom in med namnlappar på bröstet, brast kontrollen. Tårarna rann när hon gick ut ur salongen och nedför trappan. Hon såg en nisch i väggen och flydde in där. – Astrid kom efter och kramade mig. Hon sade: ”Jag har ingen aning om hur det var.” Då slog det mig att hon vet ju ingenting om det här för jag har ju aldrig velat prata om det, det har varit så svårt. Inte ens när Astrid var tre år, och Pirkko Pia Johansson ständigt påmindes om hur hon själv skickats i väg i samma ålder, herregud – hur var det möjligt? – talade hon om tankarna som malde i huvudet. Inte ens med sin man. – Att jag hade åkt fram och tillbaka, det visste Alvar, men inte hur det hade berört mig känslomässigt. Kanske berodde tystnaden på att sorgen var sammanflätad med skuldkänslor. – Jag hade dåligt samvete för att jag inte hade så starka dotterskänslor för äiti. Jag tyckte ju bättre om min mamma och pappa här. Pirkko Pia Johansson adopterades aldrig och hon fick sitt svenska medborgarskap först i vuxen ålder. I passet står det Pirkko men många känner henne bara som Pia. Fram tills nyligen visste inte ens hennes barnbarn Ivar om hennes dopnamn. – Men jag håller på Finland i idrott. Det är bara något som känns. Fast jag inte har bott i Finland mer än 6 år av 74 så är det Finland i varje fall. Utomhus just denna Marbäcksdag är det 22 grader i skuggan. Pirkko Pia Johansson dukar upp eftermiddagskaffet på verandan. Hennes blus, kökstapeterna, vaxduken, allt går i finska flaggans färger. – Min brudbukett var också blåvit. Floristen tänkte sticka in några rosor i den men jag ville bara ha prästkragar och blåklint. Foto: Peter Claesson Alvar och Arne kommer gående borta på vägen. Pirkko Pia Johansson talar om beslutet att evakuera finska krigsbarn till Sverige i stället för att hjälpa dem på plats: – Det var ju fel egentligen men de försökte göra väl. Men ja. Ja, ja. Jag har ju fått det bra. Hur har dina upplevelser påverkat dig? – Jag kanske har lite svårt att uttrycka mina känslor. Sedan kan jag vara lite känslig, jag har lätt att ta till tårar. När familjen Johansson sitter där på verandan och fikar kör en bil förbi. De båda kvinnorna i den vinkar glatt. Pirkko Pia Johansson vinkar tillbaka. – Det är tvillingflickorna som har varit och klippt sig inför vår resa. Numera umgås vi väldigt mycket igen. På lördag åker vi till Finland på operafestival! Bilder i texten: Peter Claesson Finska sommarbarn • Under andra världskriget evakuerades över 70.000 barn till Sverige från Finland, som anfölls av Sovjetunionen 1939. • Tanken var att barnen skulle tillbaka till sina gamla hem, men när kriget var över hade många rotat sig i Sverige och stridigheter uppstod om var de hörde hemma. • Drygt 7.000 av dem kom att stanna permanent i Sverige. Även siffran 15.000 förekommer men den är felaktig enligt den finske historikern Pertti Kavén, själv krigsbarn och författare till boken ”70.000 små öden”. • I dag betraktas barnförflyttningarna enligt Pertti Kavén som ett i grunden vittomfattande politiskt misstag. • Göteborgs stadsteater visade i vintras pjäsen ”Fosterlandet”, regisserad av Anna Takanen, själv barn till ett krigsbarn. ", "article_category": "other"}
{"id": 5403, "headline": "”Viktigast är att ta reda på om de nyanlända kommer i kapp”", "summary": "En starkt bidragande orsak till att svenska elevers resultat i Pisaundersökningarna faller är den massiva invandringen. Men om de nyanlända eleverna så småningom kommer i kapp minskar betydelsen av att de som nyanlända presterar lite sämre i grundskolan. Att ta reda på hur det förhåller sig med den saken bör vara högsta prioritet, skriver Rickard Wall (SD).", "article": "I en artikel på DN Debatt den 29 juli 2015 skriver Gabriel Heller Sahlgren det som knappast skrivs någon annanstans i traditionella svenska medier men som vi inom Sverigedemokraterna varit medvetna om länge, nämligen att en starkt bidragande orsak till att svenska elevers resultat i Pisaundersökningarna faller kraftigt är den massiva invandringen. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Varje år sätter sig tusentals nyanlända elever med varierande studiebakgrund i svenska skolbänkar. Redan efter ett par år ska de sedan på högstadiet svara på Pisaundersökningarnas kluriga frågor – i en situation när de kanske ännu inte ens har kommit att behärska det svenska språket ordentligt. Ingen kan begära goda prestationer av dessa elever. Sverigedemokraterna går dessutom ett steg längre i sin analys. Det viktigaste för oss är nämligen om de nyanlända eleverna efter grundskolan förr eller senare kommer ikapp – på gymnasiet, på högskolan eller ute på arbetsmarknaden. OM så sker reduceras betydelsen av att de som nyanlända presterar lite sämre i grundskolan. Att ta reda på hur det förhåller sig med den saken bör alltså vara prio ett. Om man kunde fastställa att det förhåller sig så skulle man kunna säga som det är – dvs att det svenska fallet i PISA-undersökningarna till betydande del beror invandringen – och samtidigt kunna dra slutsatsen att det hela trots allt inte är en så stor katastrof som det på sina håll framställs som. Heller Sahlgren visar emellertid också att även nyanlända elever borträknade så faller svenska elevers resultat i PISA. Förslagen för att råda bot på detta som hörs i den svenska debatten har till största delen handlat om att skolan behöver tillföras ytterligare resurser, ökad lärartäthet osv. Själv har jag en mer än 10-årig bakgrund som universitetslärare vid flera lärosäten runt om i landet. Därför vet jag att nyckeln till studieframgång inte ligger så mycket i vad läraren gör utan framför allt i vad den studerande själv presterar. I grundskolan handlar det om att överhuvudtaget gå till skolan, komma i tid, stänga av mobiltelefonen, ta av sig mössan och spotta ut tuggummit, att sitta tyst och lyssna till läraren under lektionerna, att föra sina anteckningar och sedan gå hem och göra sina läxor. Detta är sverigedemokratisk skolpolitik, men ändå just inget annat än det jag som barn hörde från de vuxna vid släktträffar under slutet av 1960-talet då slappheten och tokerierna i det svenska samhället började slå rot. ", "article_category": "other"}
{"id": 5417, "headline": "”Restriktiv narkotikapolitik har tjänat Sverige väl”", "summary": "Svensk narkotikapolitik har inte varit kontraproduktiv. Markus Bergström har uppenbarligen tagit till sig de argument och det synsätt som har starkt fäste i delar av Sydamerika. Förutsättningarna där är dock inte alls jämförbara med Sverige. De påstådda fördelar i andra länder som en liberal narkotikapolitik skulle ha lett till är i många delar felaktiga, skriver Anti Avsan (M).", "article": "Markus Bergström skriver (25/7) att förbud mot narkotika motverkar sitt syfte och att allt fler länder ”avkriminaliserar lätta droger” eftersom förbuden inte minskat vare sig konsumtion eller brottslighet. Han menar att svensk narkotikapolitik har visat sig kontraproduktiv och borde omprövas. Svensk narkotikapolitik har inte varit kontraproduktiv. I Sverige har färre ungdomar missbrukat eller på annat sätt prövat narkotika än andra jämförbara länder. Sverige har en restriktiv narkotikapolitik men samtidigt finns det andra delar i den narkotikapolitiska paletten som inte finns på samma sätt i andra länder. En viktig utgångspunkt både ur ett svenskt och ett internationellt perspektiv är att det inte handlar om antingen eller. Restriktiv narkotikapolitik kan förenas med ett folkhälsoperspektiv som innefattar information om risker med missbruk, om presentation av forskningsresultat och annat som ska bidra till att öka kunskaperna om vilka konsekvenser missbruk kan leda till. Härutöver ska de som fastnat i missbruk också kunna få hjälp med att lämna sitt missbruk. Markus Bergström har uppenbarligen tagit till sig de argument och det synsätt som har starkt fäste i delar av Sydamerika och som för övrigt också har ett antal drogromantiska förespråkare i Sverige. Samma argumentationslinjer drivs också av starka ekonomiska intressen kopplade till organiserad internationell brottslighet, eftersom målet är att öka avsättningen av narkotika. FN:s organ för narkotikafrågor och kriminalitet (UNODC) pekar ofta på att den tydligaste kopplingen till både sociala- och medicinska problem och kriminalitet är tillgången till narkotika. Minskad tillgång leder till minskade problem. Sydamerikanska länder är i många fall kraftigt påverkade av omfattande korruption och har ofta inte lyckats att hantera narkotikaproblematiken på nationell nivå. Man tror därför att man måste göra någonting helt annat än det man har gjort tidigare. Man ställer typiskt sett lagföring mot skademinimering och tror att lösningen handlar endast om det sistnämnda. Förutsättningarna i Sydamerika är dock inte alls jämförbara med Sverige. De påstådda fördelar i andra länder som en liberal narkotikapolitik skulle ha lett till är i många delar felaktiga. Från Colorado kommer det många rapporter om att det totala bruket av cannabis har ökat – enligt vissa rapporter kraftigt – liksom den svarta marknaden med ”skattefri” cannabis. I Bern i Schweiz sysslar de som besöker ”fixerstublis” för att injicera, röka och ”snorta” narkotika med inbrott, rån och prostitution. Uppföljande arbete saknades helt när jag studerade narkotikafrågor på plats för några år sedan. I Sveriges riksdag är det endast Vänsterpartiet som har lagt fram konkreta förslag om legalisering av eget bruk av narkotika – vilket i och för sig är illa nog. Den restriktiva narkotikapolitiken måste bestå och det som är mest angeläget för närvarande är att straffen för – framförallt de grövsta – narkotikabrotten skärps. ", "article_category": "other"}
{"id": 5439, "headline": "Martin Liby Alonso: Dags att gå vidare", "summary": "Vänsterdebattören America Vera-Zavala upplever att \"sagolandet\" Sverige som hon kom till 1979 har förlorats. Det är en föreställning hon delar med Sverigedemokraterna. Men Sverige är bättre nu än då.", "article": "Vänsterdebattören America Vera-Zavala berättar i onsdagens DN Kultur om sin upplevelse av ett Sverige som gått förlorat. Det ”sagoland” hon kom till 1979, där alla hade rätt till sjukvård och utbildning och som gav en fristad till dem på flykt, finns inte längre. Det är en text som skrivits tusen gånger det senaste decenniet. Och som alltid triggar samma reflexer i mig: Jag vill påpeka att Sverige 2015 är så mycket bättre än 1979. Enligt snart sagt varje sätt att mäta är nu en bättre tid att leva i än då. Vår BNP per capita, den vanligaste indikatorn för välstånd, är mer än dubbelt så hög 2015 än vad den var 1979. Medellivslängden, då under 75 för män och en bit över för kvinnor, är nu mer än 80 för både han och hon (som dessutom fått sällskap av hen). Och inte har vi på något vis stängt dörren för människor som söker skydd undan förföljelse. I år beräknar Migrationsverket att vi kommer att ta emot fler än 70 000 flyktingar. 1979 öppnade vi våra hjärtan för färre än hälften så många. Ändå känns det dumt att reflexmässigt avfärda en upplevelse som uppenbarligen delas av så många som förljugen. För det är inte bara Vera-Zavala och stora delar av den svenska vänstern som tycker att förr var bättre. Det är samma föreställning som ger Sverigedemokraterna livsluft. Dessutom begränsar sig inte känslan till vårt lilla sagoland. I USA omfamnas efterkrigstidsdecennierna av såväl Tea party-anhängare som demokraternas fackligt anslutna gräsrötter. I Frankrike och Storbritannien ger minnen av det förflutna näring till Front National och Ukip. Och i Japan drömmer sig många tillbaka till rekordåren som ledde fram till krisen i början på 1990-talet. Kanske finns en annan förklaring än bara nostalgi. Årtiondena efter andra världskriget var speciella. Kriget hade drivit på den teknologiska utvecklingen. Samtidigt rev den rika världen de handelshinder som präglat mellankrigsåren och länder urbaniserades snabbt. Det gav hög och varaktig ekonomisk tillväxt. Alltså: Det var inte bättre då än nu, men när grunden för dagens välstånd lades så skapades en känsla av gemenskap och av att vara i rörelse. På ett sätt skiljer sig America Vera-Zavala ändå från andra som nostalgiskt skriver om det förgångna. Hon uppmanar oss att begrava det, vilket nog är klokt. För i en omöjlig jakt på det som en gång var skymmer det förflutna lätt nuets vackra drag. ", "article_category": "other"}
{"id": 5441, "headline": "”Jag lärde mig av misstagen”", "summary": "Fler än 6 200 segrar har det blivit genom åren. Kusken Stig H Johansson, som nu fyller 70, slutade som körsven 2005 men tränar fortfarande uppemot 80 hästar norr om Stockholm.", "article": "Inte bara hästar fascinerar Stig H Johansson. Under flera decennier var han en av världens främsta travtränare med bland annat 27 raka championat på landets största travbana Solvalla, seger i Prix d’Amerique, sex vinster i Elit- loppet, sju Derbysegrar, fem segrar i Kriteriet osv, osv. På förstukvisten till Stig H Johanssons hus i Stora Alby i Upplands Väsby, strax norr om Stockholm, där han i 35 år haft sin träningsanläggning, har tioåriga schäfern Bella placerat sig. Hon reagerar knappt när vi passerar. Inne i huset väntar lilla Totte, som är desto livligare. Han är så pass sprallig och kelsjuk att Stig H tvingas stänga in honom i köket under vårt samtal. Men det är hästarna som gjort Stig Henry Johansson från Hälsingland till ”Stig H” med svenska folket. Från början en blyg och inte särskilt talför kille från Forsa, orten där även bröderna Sören, Gösta och Gunnar Nordin, de stora namnen i svensk travsport innan Stig H gjorde entré, växte upp. – Ja, det är lite märkligt, och ännu märkligare är att min mamma hette Nordin som ung. Men det finns faktiskt inga släktkopplingar mellan mig och Nordinarna. Och när jag föddes hade de redan lämnat Forsa för Solvalla. Forsa och andra närliggande hälsingska orter har gett landet många skickliga travtränare genom åren. Kan du se någon förklaring till det? – Egentligen inte, men det har ju länge funnits många arbetshästar i den här trakten och när sedan Hagmyrens travbana invigdes på 50-talet växte intresset för trav i Hälsingland. När föddes ditt eget intresse för travsporten? – När jag första gången var på just Hagmyren, jag var tolv år. Jag var ju van att hålla på med arbetshästar hemma, men när jag fick se hästar tävla fick intresset en ny dimension och jag kände att jag gärna ville prova på trav. Jag började med att hjälpa amatörer med kallblod som 15-åring. Tre år senare, som lärling hos Stig Engberg på Hagmyren, tog Stig H Johansson sin första seger som kusk. Det skulle bli över 6 200 till innan karriären var över. När Engberg flyttade sin verksamhet till Solvalla följde Stig H med. – Engberg gav mig många chanser och det gick bra för mig. Så bra att jag kände att jag ville testa själv. 23 år gammal startade Stig H eget i blygsam skala med tre hästar i stallet. Två år senare vann han sitt första klassiska lopp, Derbyt. – Det var en dröm som nystartad tränare att få vinna ett så stort lopp. Och en fantastisk reklam för mig. Utvecklingen som följde är nära nog unik i svensk sport. I mer än 30 år var Stig H landets travdominant, en förebild både som tränare och kusk, han lyfte travsporten till en helt ny nivå. Han var mannen som i princip inte kunde göra något fel. Vad tror du själv var orsaken till att du lyckades så fantastiskt bra? – Jag hade väl lite tur i början och jag fick också draghjälp av media som tyckte att jag var intressant att skriva om. Det ledde till att jag fick in många bra hästar i träning. Jag kom in rätt på det, kan man säga. Du tränade inte hästarna på nåt nytt, revolutionerande sätt? – Nej, möjligen hade jag väl ett gott handlag med hästarna. Och jag lärde mig av mina misstag. I dag är träningen helt annorlunda, hästarna är bättre och kompetensen hos tränarna är också mycket större. I december 2005 gjorde Stig H sitt sista lopp som körsven. Det kom som en liten chock för travälskarna. – Det var en tanke som hade grott i många år. Jag hade sett äldre kolleger göra mindre bra, ibland riskfyllda manövrer i loppen och så ville inte jag bli. Jag trodde det skulle vara svårt att sluta, men det kändes faktiskt bra. I dag tränar han hälften så många hästar, 80 stycken, jämfört med under den mest intensiva karriären, men Stig H hör fortfarande till landets toppskikt. – Jag är tacksam för att jag kan hålla på med travet och alla fantastiska hästar. Trav innehåller både framgång och motgång, lycka och sorg och är en stor injektion för mig, jag vet inte hur mitt liv skulle se ut annars. Jag vill hålla på så länge jag orkar. Jag var ju van att hålla på med arbetshästar hemma, men när jag fick se hästar tävla fick intresset en ny dimension. Stig H Johansson Gratuleras till: Fyller 70 år den 26 juli. Gör: Sveriges främste travtränare genom tiderna. Även expertkommentator i TV4:s V75-sändningar. Bor: Stora Alby, Upplands Väsby. Familj: Frun Karin, barnen David, Tova, Jenny. Bästa häst: Victory Tilly hade allt. Nu är han 20 och får en fin ålderdom här på gården. Andra intressen: ”Jakt och naturupplevelser i samband med det. Att gå på fjället en hel dag är underbart. Ser mycket sport på tv också, det blir ofta fotboll”. Så firas födelsedagen: Blir lite öppet hus här i Stora Alby. ", "article_category": "other"}
{"id": 5451, "headline": "”Bankernas investeringar måste lyftas fram i ljuset”", "summary": "?Ny internationell granskning. Svenska banker är mindre öppna än banker i andra länder med hur de investerar kundernas pengar. Regeringen måste sätta press på bankerna för att ge konsumenterna bättre insyn och förutsättningar för att göra hållbara finansiella val, skriver representanter för fem organisationer.", "article": "Allt fler konsumenter börjar inse sparpengarnas koppling till hållbarhetsfrågor. De upprörs över avslöjanden om att deras sparpengar är placerade i ohållbara branscher som motverkar internationella klimatmål eller företag som kränker mänskliga rättigheter. Och det handlar inte om några småsaker. Enligt revisionsfirman PwC är exempelvis koldioxidutsläppen från konsumenternas sparande ungefär lika stora som från deras konsumtion, boende och resor sammantagna. En färsk rapport från Amnesty visar också att de sju största bankerna i Sverige har över två miljarder kronor investerade i Shell, ett företag vars oljeutvinning i Nigeria orsakat omfattande föroreningar som resulterat i brist på mat och vatten. Konsumenternas möjlighet att ställa krav på hur deras pengar används undergrävs dock av brist på information och insyn. En ny rapport från det internationella initiativet Fair Finance Guide, där fem svenska organisationer ingår, visar att bankerna i Sverige ligger efter andra länder när det gäller att redovisa hur de investerar och tar ansvar. Allra sämst i granskningen är Danske Bank och Handelsbanken. Men ingen av bankerna faller väl ut. I genomsnitt uppfyller de sju största bankerna i Sverige bara 34 procent av granskningskriterierna. Det ger en mindre smickrande fjärdeplats av sju granskade länder, efter Brasilien, Belgien och Nederländerna. De svenska bankerna är bland annat dåliga på att redovisa vilka företag och branscher som de investerar i. I Nederländerna är insynen betydligt bättre. Där redovisar två av bankerna till och med vilka företag bankerna lånar ut till. De har visat att det går att vara transparent trots reglerna om banksekretess. I Sverige är det bara Ekobanken som öppet redovisar vilka företag och organisationer som banken lånar ut till. Svenska banker är också dåliga på att redovisa tydliga riktlinjer för hållbarhet och socialt ansvar som investeringarna ska följa. De är också sämre på att redovisa hur de röstat på bolagsstämmor. I Nederländerna publicerar över hälften av bankerna fullständig information om hur de har röstat. Då går det bland annat att se hur bankerna ställer sig till aktieägarförslag om att stärka företagens hållbarhetsarbete. Efterfrågan på information om hur bankerna tar hänsyn till hållbarhetsfrågor är stor bland konsumenterna i Sverige. Bara i år har nästan 50 000 besökt Fair Finance Guides svenska webbsida för att jämföra vilka hållbarhetskrav bankerna ställer när de investerar och lånar ut kundernas pengar. Och många har blivit rejält besvikna. Över 10 000 mejl har skickats till bankerna med krav på bättre hållbarhetsarbete. Vissa initiativ har tagits för att öka insynen. I år implementerades ett nytt EU-direktiv som kräver att svenska banker särredovisar finansiell information för varje land som de är aktiva i. Men kravet gäller inte bankernas investeringar. Det pågår också en statlig utredning om hur fonders hållbarhetsinformation kan förbättras. Miljömärkningen Svanen har nyligen meddelat att man ska utveckla en miljömärkning av fonder. Det är välkommet eftersom branschens egen hållbarhetsprofil är en självdeklaration som inte granskas av en oberoende part. I andra länder är skarpare regelverk redan på gång. I Frankrike meddelade nyligen finansminister Michel Sapin ett lagkrav på att banker måste redovisa klimatavtrycket från sina investeringar. I Nederländerna tog handelsministern förra året initiativ till att utveckla en standard för hållbara banker, där transparens är en avgörande del. I Brasilien måste bankerna regelbundet redovisa alla sina investeringar till myndigheterna. I Sverige vill vi se liknande politisk handlingskraft för att konsumenterna lättare ska kunna jämföra bankernas utbud och ställa krav. Därför uppmanar vi regeringen att agera på tre centrala områden: 1Öka insynen i hur bankerna investerar och hanterar hållbarhetsfrågor. Se till att implementeringen av EU:s direktiv om obligatorisk hållbarhetsrapportering leder till högre kvalitet på informationen som bankerna presenterar. Krav på tredjepartsverifiering och styrelsens undertecknande av hållbarhetsrapporten måste ingå för att säkra tillförlitlig information och ge en tydlig signal om att rapportering av hållbarhetsaspekter är minst lika central som övrig information i en årsredovisning. Utöver implementeringen av direktivet bör regeringen även ställa krav på att bankerna redovisar samlad information om vilka företag och branscher som de investerar. 2Inför krav på jämförbar hållbarhetsinformation om enskilda finansiella produkter till konsumenter. Vi välkomnar utredningen som regeringen tillsatt när det gäller fonder men efterfrågar att kraven utvidgas till fler finansiella produkter och att centrala delar av informationen verifieras av tredje part. Bland annat bör produkternas klimatavtryck redovisas. 3Tydliggör finansiella aktörers sociala ansvar för sina investeringar i regeringens kommande handlingsplan för företag och mänskliga rättigheter. Handlingsplanen bör ta upp de speciella utmaningar som finns i den finansiella sektorn när det gäller FN:s riktlinjer för företag och mänskliga rättigheter. Handlingsplanen måste innehålla krav på mätbara mål, tidsplaner och att bankerna genomför riskanalyser för att hantera sin påverkan på mänskliga rättigheter. De sju största bankerna i Sverige förfogar över mer än 10 000 miljarder kronor, kapital som till stor del består av allmänhetens besparingar. Genom konsumenternas informationsunderläge kan pengarna fortsätta att investeras i företag som förstör miljön och kränker mänskliga rättigheter. Det är dags att jämna ut maktbalansen och se till att konsumenterna får veta vad bankerna gör med deras pengar. Bara då kan konsumentmakten få genomslag för en hållbarare finansbransch. Enligt revisionsfirman PwC är koldioxidutsläppen från konsumenternas sparande ungefär lika stora som från deras konsumtion, boende och resor sammantagna. Fakta. Fair Finance Guide ?Fair Finance Guide är ett internationellt initiativ för att öka insynen i hur hållbart och ansvarsfullt banker investerar. Bakom står 25 organisationer i sju länder. ?Projektet finansieras med Sidastöd. Hela rapporten finns på fairfinanceguide.se Svante Axelsson, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen Jan Bertoft, generalsekreterare, Sveriges Konsumenter Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia Jakob König, projektledare för Fair Finance Guide, Sveriges Konsumenter Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty Anneli Nordling, ordförande, Fair Trade Center ", "article_category": "other"}
{"id": 5452, "headline": "”Det blir viktigare att fortsätta”", "summary": "Hon föddes in i Stockholms kultursfär men vågade konfrontera den. Madeleine Grive, chefredaktör för tidskriften 10TAL, fyller 60 år och vill fortsätta att utmana.", "article": "Inne på kontoret, vars väggar består av inramade omslag på ena sidan, och en bokhylla på den andra, snurrar Madeleine Grive eftertänksamt i en kontorsstol. Endera slänger hon fundersamma blickar mot ett äldre utgåvor av tidskriften. Endera påminns hon om ett författarskap i vardande. Utanför fönstret är det sommar över Vasastan. Madeleine Grive fyller 60 år, och lyckas vända perspektiven på de flesta resonemang till positiva synvinklar. – Jag är en sådan person som lever i hög grad i nuet och i framtiden, säger hon. Vad är viktigt för dig? – Att skapa unika saker, inte samma som andra gör och att lägga märke till det som händer och diskutera det som sker. Det hindrar inte att man tittar blickar bakåt i historien men det som har hänt tidigare tar jag med mig till nya analyser och debatter på dagen situationer, säger Madeleine Grive. Madeleine Grive föddes in i Stockholms kulturella 50-talskonstellation, med en far som tv-profil, och en mor som kunde ha lämnat Sverige för en amerikansk skådespelarkarriär, men som valde att stanna. Om kvällarna lyssnade Madeleine Grive till samtalen från vardagsrummet när författare, artister, och journalister kom på besök. – Det var alltid spännande att kliva upp i pyjamas och försöka lista ut vilka det var som där och lyssna, säger Madeleine Grive. När lågstadieläraren introducerade Harry Martinsons dikt ”Daggmasken” var hon såld. Skrivandet och litteraturen var hennes väg. – Vi skrev ned den i våra block. Jag reciterade den och började skriva egna dikter. Jag skrev om det jag såg: om naturen, himlens skiftningar, livet och döden. Det var tunga grejer, ofta om händelser jag sett på tv, säger Madeleine Grive. Hon studerade litteraturvetenskap, men hon och kursarna saknade en litterär, samtida gemenskap att samlas kring. Tankarna föddes på ett kulturellt forum, likt det som tidskriften 40-tal varit för ordkonstnärer som Aspenström, Hoogland, Dagerman, Grave och Vennberg. – Vi skulle göra som dem. Vi ansåg att det var väldigt mycket socialrealistisk litteratur som tog plats på kultursidorna. Det var politiserat och begränsat med utrymme för lyriken, fantasin och de existentiella frågorna, säger hon. Tidskriften Åttiotal grundades. En ny litterär tid skulle introduceras. Den smalare, experimenterande, och språkskickliga litteraturen skulle göra motstånd mot travar av bestsellers och kommersialisering. – I stort sett varje gång vi släppte ett nummer blev det konfrontation. Någon skrev att det var som att ”dra en osthyvel över hjärnbarken” att läsa oss. 80-talisterna beskrevs som navelskådande, individcentrerade och opolitiska, säger hon. Tog ni åt er av kritiken? – Nej, vi var väldigt styva i korken. Vi sökte strid. Jag har alltid trivts bra i blåsten. Det kan vara en grogrund att ha något att försvara. Parallellt med vikariaten i dagspress höll Madeleine Grive fast vid tidskriften, som kom att skifta namn efter decennium. 90TAL blev 00TAL blev dagens 10TAL. Med tiden blev tidskriften mer ”overground” än ”underground”, som Madeleine Grive uttrycker det. 10TAL är i dag en kulturell mötesplats, som samlar kulturutövar i både skrift och evenemang. Oavsett vilken utmaning jag nämner – ett minskat utrymme för kritiken i dagspressen, en begränsad utgivning av unga svenska poeter, eller ökad kulturell kommersialisering – låter sig inte Madeleine Grive nedslås. – Det blir ännu viktigare att försätta. Det kommer så många bra böcker och intressanta nya författarskap. Tiden och pengarna är det enda problemet, jag vill gärna inkludera så många som möjligt i allt det roliga jag får vara med om, säger Madeleine Grive. När vi träffas har det senaste numret av tidskriften precis kommit ut. Hon låter kontorsstolen gå åt kontorets ena vägg. Blickar tillbaka mot inramade förstasidor från temanummer om klimatsorg och gurlesque, men ögonen fastnar på numret om Ukraina. – Vi introducerade 25 ukrainska författare, översättare och konstnärer. Det var så viktigt att få rösterna direkt, att få höra det mänskliga perspektivet, att få den litterära beröringen. Vi är ensamma i världen om att ha ägnat ett helt tidskriftsnummer åt ukrainsk litteratur och konst. Det kommer så många bra böcker och intressanta nya författarskap. Tiden och pengarna är det enda problemet. Madeleine Grive Gratuleras till: Fyller 60 år den 25 juli. Gör: Chefredaktör för tidskriften 10TAL. Bor: Stockholm och Värmdö. Familj: Maken Rolf Norberg, sonen Ruben, 21, dottern Siri, 18 och taxen Aragon. Har gjort (i urval): Journalist på bland annat Läkarjournalen, Göteborgs-Posten, Expressen, Dagens Nyheter, Rapport, styrelseuppdrag i bland annat Författarfonden, SVT, Konsthögskolan. Grundade tidskriften Åttiotal 1980, Stockholms internationella poesifestival 1997. Har regisserat över hundra unika föreställningar på Dramaten. Intressen: Litteratur, musik och teater. Så firas födelsedagen: ”Jag har förstått att det är någonting på gång. En vecka senare kommer jag att bjuda in till en fest.” ", "article_category": "other"}
{"id": 5458, "headline": "”Man ska inte laga det som inte är trasigt”", "summary": "Systembolagets kunder är mer nöjda än någonsin tidigare. Samtidigt är inte syftet med försäljningsmonopolet perfekt service. Forskningen talar för att Carl B Hamiltons förslag om söndagsöppet skulle leda till ökad konsumtion och skador och därmed undergräva syftet med monopolet, skriver professorn och alkoholläkaren Sven Andréasson.", "article": "Carl B Hamilton tycker i DN den 21/7 att Systembolaget säljer för lite alkohol. Han föreslår därför att man utökar öppethållandet på söndagar och kvällar och ökar antalet butiker. Därmed skulle man tillgodose svenskarnas krav på bättre service. Men för det första kan man undra varför man ska laga det som inte är trasigt. Systembolagets kunder är mer nöjda än någonsin tidigare. Undersökningen Service Score visar att Systembolaget ger inte bara bäst service av alla detaljhandelsföretag utan även i en jämförelse med samtliga företag som mäts. För det andra är syftet med monopolet inte alls att tillhandahålla perfekt service. Om det var syftet kunde detta med fördel överlåtas åt den allmänna handeln. Poängen med monopolet – och anledningen till att Sverige i EG-domstolen fick behålla det – är att det bidrar till bättre folkhälsa. Till stor del uppnås detta genom att begränsa antalet butiker och öppethållande. Man gör alltså medvetet avkall på servicen för det allmännas bästa. Den stora majoriteten av svenskarna accepterar denna inskränkning i sin bekvämlighet. I SOM-institutets senaste forskarantologi Fragment redovisar Sören Holmberg, David Karlsson och Lennart Weibull hur svenskarna blivit alltmer alkoholrestriktiva de senaste tio åren. Aktuell forskning talar för att Hamiltons förslag skulle leda till ökad konsumtion och skador och undergräva syftet med det svenska alkoholmonopolet. Ett alkoholmonopol är inte i sig någon garanti för bättre folkhälsa, effekterna beror helt på hur man använder det. Även om detta inte är Hamiltons syfte, finns det exempel på alkoholmonopol som aktivt driver sin försäljning för att öka intäkterna. Trots den alkoholrestriktiva opinionen finns det anledning att vara bekymrad. En aktuell forskningsrapport från OECD visar att alkoholkonsumtionen i Sverige har ökat med cirka 16 procent under perioden 1992-2012. En viktig förklaring är att marknadsföringen har ökat mycket kraftigt. En annan förklaring är sjunkande realpriser på alkohol. Skatten på starköl, vin och sprit har minskat sedan 1995. Hamilton har missat att den stora majoriteten problemdrickare har familj, villa och Volvo. Trots en välordnad tillvaro ställer alkoholen till allvarliga problem. Vi vet att många barn far illa av att växa upp med en förälder som dricker för mycket. Högkonsumenter som dessa för ofta en kamp med sitt alkoholbegär och där ökad tillgänglighet försvårar försöken att begränsa drickandet. \"Perfekt service\" som Hamilton efterlyser innebär ökad konsumtion även i dessa grupper. Ökade öppettider innebär att alkohol blir mer tillgängligt. Det är helt fel väg att gå. I stället behöver vi satsa på att minska konsumtion och skadeverkningar. Forskning att visat att generella åtgärder som riktar sig mot hela befolkningen, som skatter, reglerad marknadsföring och begränsningar i tillgänglighet, har störst effekt och är mest kostnadseffektiva. ", "article_category": "other"}
{"id": 5479, "headline": "”Syftet är inte att demonisera mammor”", "summary": "Mammor som vill sina barn illa kommer aldrig att söka hjälp och aldrig att erkänna problem med föräldraskapet. Det måste vi våga prata om, skriver Elisabeth Arborelius i sin slutreplik.", "article": "Psykisk ohälsa kan som replikförfattaren Elisabeth Geiger påpekar självklart leda till en stor utmaning i föräldraskapet. Det är svårt att ta hand om barn om man är nedstämd, ångestfull, arbetslös, har låg självkänsla, dålig ekonomi och så vidare. Det är väsentligt att mammor ska kunna våga berätta om sina tillkortakommanden - och kunna få hjälp och stöd i föräldrarollen. Jag har själv tio års erfarenhet som mödra- och barnhälsovårdspsykolog och också erfarenhet av att arbeta fram program hur man inom barnhälsovården kan hjälpa och stödja mammor. Ett flertal metoder finns nuförtiden tillgängliga när det gäller föräldrastöd generellt. Jag hoppas och tror att man inom socialtjänsten har motsvarande erfarenhet av att stödja föräldrar med en social problematik. Mitt syfte med debattartikeln är inte på något sätt att demonisera mammor. Utan att våga visa på en verklighet som dessvärre existerar: att det finns mödrar som vill sina barn illa och utsätter dem för grymma kränkande handlingar. Sådana mammor kommer aldrig att söka hjälp och aldrig att erkänna problem med föräldraskapet. De kommer att förneka all problematik och de kommer att förhindra varje försök till insyn i hemmet. De kommer att göra allt för att förhindra att barnen talar med någon utifrån om sina hemförhållanden. Detta är en annan grupp mammor än den Elisabeth Geiger skriver om. Debattören menar att ingen kan veta att en mamma vill sitt barn illa. Det är nog svårt, kanske nästintill omöjligt, för en utomstående. Men många av dem som utsatts för sådana handlingar vet det, fast de antagligen mycket sällan skulle berätta. Det finns också många barn och vuxna som har/haft onda mammor och som ändå inte - bland annat på grund att det mycket starka tabut - vågar göra klart för sig själva att det faktiskt är/varit på detta sätt. Man kan naturligtvis diskutera om mammor som vill sina barn illa är psykiskt friska eller inte. Men den diskussionen leder i så fall till huruvida en människa överhuvud taget är ansvarig för sina handlingar, en komplicerad fråga som kan ventileras utifrån åtskilliga perspektiv. Jag har under årens lopp begrundat den utifrån olika situationer - och har personligen kommit fram till att jag menar att alla människor har ett ansvar för de handlingar vi gör. Jag har fått åtskilliga reaktioner på debattartikeln, dels från människor som blivit mycket berörda utifrån egna upplevelser och lättade över att detta ämne äntligen lyfts upp i ljuset, också från flera yrkesverksamma som bekräftar samtalserfarenheter kring mammor som förövare. Rimligen är denna grupp mammor avsevärt mindre än den grupp mammor med psykisk ohälsa som Elisabeth Geigert beskriver, de som behöver hjälp och stöd i föräldrarollen. Men för båda grupperna är de hjälpande vittnen, som jag beskrev i min debattartikel lika viktiga: människor i barnets närhet som kan lyssna, visa medkänsla och förmedla att barnet har det mycket svårt - och inge hopp att det kan bli bättre. ", "article_category": "other"}
{"id": 5516, "headline": "Martin Liby Alonso: Flyktigt hopp om bättring i Mexiko", "summary": "Knarkkungen Joaquín \"El Chapo\" Guzmáns flykt är ett bakslag för president Enrique Peña Nieto och understryker Mexikos problem. Korruptionen sträcker sig djupt in och högt upp i staten.", "article": "Rymningen är som tagen ur en actionfilm: På cykel genom en 1,5 kilometer lång tunnel lyckades ”El Chapo”, eller Joaquín Guzmán som han egentligen heter, fly från sin cell i högsäkerhetsfängelset Altiplano. För Mexikos president Enrique Peña Nieto är knarkkungens flykt ett ordentligt bakslag. Han valdes 2012 mot löfte om en ny strategi i kriget mot drogkartellerna. I stället för den breda militära konfrontation som beräknas ha kostat uppemot 100 000 människoliv under företrädaren Felipe Calderón skiftades fokus till gängens ledarskikt. Samtidigt skulle aggressiva strukturreformer kickstarta ekonomin, skapa jobb och försvåra knarkligornas rekrytering. Det har gått så där. Peña Nieto har genomfört en rad ekonomiska reformer som har breddat skattebasen, liberaliserat telemarknaden och öppnat för utländska investerare i oljeindustrin. Samtidigt har ledare för flera av de stora knarkgängen gripits och satts bakom lås och bom. Men tillväxten vägrar envist att ta fart. Och drogkartellernas ryggrad har på inga vis knäckts. Fängslade ledare ersätts av nya eller fortsätter att styra inifrån sin cell. Framför allt belyser ”El Chapos” flykt kärnan i Mexikos svårigheter. Rymningen hade knappast kunnat genomföras utan hjälp från insidan och tillgång till fängelsets ritningar. Hittills utreds ett 30-tal personer i säkerhetsapparaten – inklusive anstaltens chef – för sin eventuella inblandning. Korruptionen sträcker sig djupt in och högt upp i den mexikanska staten. Trådarna som knyter ihop politiker, tjänstemän och knarkkartellerna är många, snåriga och utgörs av mutor och hot. Den uppmärksammade kidnappningen av – och sannolikt morden på – 43 studenter i Iguala i sydvästra Mexiko förra hösten illustrerar systemets perversion: Polisen ska ha gripit studenterna på order av borgmästarens fru och överlämnat dem till det lokala knarkgänget. Den federala statens utredning har sedan beslagits med flera svagheter. Att hela sanningen inte är ute och att någon döljer något tas mer eller mindre för givet. Och däri ligger Mexikos utmaning: en fungerande stat är nödvändigt för säkerhet och utveckling. ", "article_category": "other"}
{"id": 5560, "headline": "”Jag ger inte upp musiken”", "summary": "Hon slog igenom på 90-talet och arbetade med de stora i musikbranschen. I dag har hon ett vanligt jobb, är fyrabarnsmor och har släppt en singel på nätet. Jessica Folcker gillar att ha mycket på gång.", "article": "När jag ringer tror hon först att det är någon kompis som skämtar med henne. – Varför skulle DN vilja intervjua mig? Visst, hennes namn är inte på allas läppar som i slutet av 90-talet, men sångerskan Jessica Folcker har inte släppt sin karriär. När vi ses på hotell Mornington på Östermalm i Stockholm har hon just släppt en singel, ”Fictional”, på nätet. – Mest på skoj, men ändå, säger hon och berättar att hon sedan ett år tillbaka har sitt första vanliga jobb på många år. – Jag är väldigt intresserad av design och jobbar extra på Asplund, en inredningsbutik här på Östermalm. Men jag slutar aldrig med musiken. Jag vill sjunga så mycket som är möjligt. Hemma i Saltsjöbaden finns fyra barn mellan 3 och 10 år från två olika förhållanden, så man anar att musiken trots allt inte är det som tar mest av hennes tid. Men hon har aldrig försvunnit helt från popscenen. Jessica har synts då och då i olika sammanhang. Som i Melodifestivalen med Dr Alban 2014 och låten ”Around the world.” Just Dr Alban har haft stor betydelse för Jessica Folckers karriär. – Jag hade gått på Adolf Fredrik i sex år och efter skolan ville jag börja jobba och hamnade som försäljare i Dr Albans affär Alphabet Street på Slöjdgatan där man kunde köpa ponchos, växter, smycken och en hel del annat. Han började tjata på mig att jag skulle köra i musikstudion. Och till sist började jag i Cheironstudion vid Fridhemsplan och träffade Denniz Pop som jag blev tillsammans med i några år. Pop var den drivande kraften bakom det kreativa musikkollektivet på Cheiron som på 90-talet kom att ligga bakom ett stort antal världssuccéer för artister som Céline Dion, Britney Spears och Backstreet Boys med låtar skrivna och producerade av bland andra Max Martin. Jessica körade på många av hittarna, men peppad av Denniz Pop började hon jobba med en platta i eget namn. 1998 släpptes ”Jessica” där Max Martin hade bidragit med flera av låtarna. Singlarna ”Tell me what you like” och ”How will I know (who you are)” hamnade på topplistor runt om i världen och skivan sålde i över en miljon exemplar. Hon ser sig själv som renodlad popsångerska. Uppväxt i Täby med senegalesisk far och svensk mor sög hon i sig 80-talets popmusik med Madonna, Eurythmics, Prince och Michael Jackson. Jessica Folcker är en rastlös person, och tiden på Adolf Fredrik var väl bra, men sista året i nian var tungt. – Jag var skoltrött och hade behövt gå i en annan sorts skola, jag skiljde mig rätt mycket från de andra. Jag ville ut och leva livet, och jag har aldrig varit så lycklig som när jag slutade nian. Och pushad av Dr Alban hamnade hon så i musikbranschen, men det fanns plats för andra erfarenheter också. 1993 ställde Jessica upp i Fröken Sverige. – Jag vet inte vad jag tänkte, men jag skrev ett brev till arrangörerna och frågade om dom vågade ta med en färgad tjej för första gången. Och så blev det lite överraskande. Men jag vann inte, det hade väl varit lite för mycket, säger hon och skrattar. Fröken Sverige-äventyret ledde till uppdrag som fotomodell. Hon skickades bland annat till Frankrike och Eileen Fords agentur. Men när hon beordrades att gå ner fem centimeter runt stussen fick hon nog. – Jag var redan trådsmal, jag ville käka. Efter två veckor åkte jag hem. Men musiken då? Hur hade du plats för den under de här åren? – Jag gjorde allt. Jobbade som servitris, körade, modellade. Jag gillar att göra flera saker, att ha mycket på gång. Braksuccén med ”Jessica” och turnéer runt om i världen följdes år 2000 upp med plattan ”Dino”, en hyllning till Denniz Pop som gick bort i cancer 1998. I dag, ytterligare två plattor senare, men också fyra barn senare, är Jessica i ett nytt skede av livet. – Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag vill ha roligt, jag har varit med om så mycket, både högt och lågt. Vad som ska hända är svårt att sia om. Slumpen har stor betydelse. Men jag ger inte upp min musikkarriär. Gratuleras till: Fyller 40 år den 9 juli. Gör: Sångerska. Bor: I Saltsjöbaden. Känd för: Slog igenom internationellt med låten ”How will I know (who you are)” i slutet av 90-talet. Familj: Barnen Antonino, Carla, Otis och India. Andra intressen: Odling och naturen. Så firas födelsedagen: Jag är på Sicilien med familjen då och ska fira med middag på en anrik restaurang i Taormina, senare blir det en stor fest i Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 5576, "headline": "Med magin som drivkraft", "summary": "Det är tio år sedan Shima Niavarani påbörjade sin bana som professionell artist. Sedan dess har det blivit allt från tv-serier till solomusikal. Till hösten gör hon debut med sin första filmhuvudroll.", "article": "På många sätt är det svårt att tro att Shima Niavarani bara fyller 30 år. I hennes bagage finns ett fyrtiotal produktioner, däribland solomusikalen ”Shima Niavarani är en Übermensch” som även har visats på SVT, ett stort antal pjäser, tv-serien ”Allt faller”, radio, Allsång på Skansen och mycket mer. Debuten och genombrottet var genom Riksteatern med den egenskrivna monologen ”Autodidakt i enmansakt”. Året efter sattes föreställningen upp på Södra teatern i Stockholm. – Det betyder att jag har tioårsjubileum som professionell skådespelare. Och nu ska jag skriva en ny soloshow, säger hon hoppfullt, men inser snabbt att den får vänta tills nästa år. Först till hösten verkar arbetsschemat bli en aning luftigare. Fram till dess är det minst sagt späckat. Under året har hon bland annat spelat in den kommande julkalendern och andra säsongen av ”30 grader i februari”, i vilken Shima Niavarani har en biroll. På det har hon gjort sin första huvudroll i en långfilm i ”She’s wild again tonight” som har premiär i höst. Just nu är hon fullt upptagen med inspelningen av tv-serien ”Boymachine”. Skillnaden mellan teater och film är att det i teatern är längre processer och mer fördjupning, men också långa analystimmar. I filmen är det mycket mer press på skådespelaren att leverera i stunden. – Samtidigt finns en stor lust och engagemang. Och jag har ju världens roligaste jobb! Som artist har Shima Niavarani många bottnar. Här ryms skådespeleri, sång, ståuppkomik, regi, dramaturgi och så vidare. – Min drivkraft? Förvandlingen och magin. Och att berätta historier som känns i själens alla skrymslen. Huruvida det är bra eller dåligt bedömer hon själv. Och hon är en hård domare som ställer höga krav. – Folk kan fråga om jag blir stressad av recensioner. Det är klart att jag bryr mig om vad andra tycker, men den största pressen kommer ändå från mig själv. Jag har mycket prestige och tycker också att det är värdigt en konstnärsperson att ha det. Det betyder att man respekterar sitt arbete mycket. Att man inte kompromissar, att man inte är en opportunist. – Men man måste ha kul också. Har man inte det är det bara att packa ihop lådan och gå hem. För då har publiken inte heller kul. När du ser tillbaka tio år, vad har förändrats? – Svårt att säga, men jag är nog mindre osäker. Samtidigt har jag blivit mer ödmjuk. Mycket har förändrats, men det är en hel del som är sig likt. Ibland kan jag tycka att jag var klokare då. Det är ju ingen rak linje. Man blir nödvändigtvis inte en bättre person bara för att åren går. Man får väl bara inse att man är den man är nu. Det är klart att jag bryr mig om vad andra tycker, men den största pressen kommer ändå från mig själv. Gratuleras till: Fyller: 30 år den 7 juli. Bor: På Södermalm i Stockholm. Familj: Mamma, pappa och bror. Och en massa vänner. Gör: Artist. Aktuell: Spelar i den nya tv-serien ”Boymachine” som börjar sändas i TV 4 i höst. Gör huvudrollen i filmen ”She’s wild again tonight” med premiär i höst. Om att fylla 30: ”Det känns som att fylla 29.” Så firar jag födelsedagen: ”Jag ska försöka samla nära och kära som jag tyvärr inte har träffat på ett tag. Min bror fyller år samma dag. Det var vältajmat av mina föräldrar.” Motto: ”Den som har roligast vinner.” Ligger på nattduksbordet: ”Lena Dunhams ’Not that kind of girl’. Den är jättebra. Sedan läser jag en bok om filmteori som heter ’20 master plots’ av Ronald B Tobias.” Vill göra i framtiden: ”En egen film är en långsiktig dröm.” ", "article_category": "other"}
{"id": 5581, "headline": "Grekland väljer valuta", "summary": "Den grekiska folkomröstningen är en vänsterpopulistisk röra, men frågan är i grunden enkel. Vad det handlar om är huruvida landet ska behålla euron eller inte.", "article": "Utgången i söndagens folkomröstning i Grekland är högst oviss. Allt är omgivet av mystik, ty den vänsterpopulistiska Syrizaregeringen har gjort proceduren till en karikatyr. Medborgarna fick bara nio dagar på sig att fundera. Det räddningsprogram från EU, ECB och IMF grekerna ombeds ta ställning till finns inte längre. Frågan är obegripligt formulerad, 72 ord varav en del är engelska rubriker på tekniska dokument. Åtskilliga kan inte resa till sina vallokaler för att de inte får ta ut nog med kontanter i bankomaterna. Alternativen har förklarats dåligt, men förhoppningsvis förstår grekerna ändå. För egentligen är frågan enkel. Det handlar om ja eller nej till euron. Blir svaret ja finns förutsättningar för nya samtal med långivarna. Läget är besvärligt nog i alla fall. IMF har räknat fram att ett nytt treårigt stödpaket på 60 miljarder euro behövs. Reformbehovet har blivit ännu större under premiärminister Alexis Tsipras fem svajiga månader vid makten. Men ett ja skulle också vara ett misstroendevotum mot regeringen, vilket innebär ett politiskt vakuum. I parlamentet har Syriza snudd på egen majoritet. Ett nyval är problematiskt i det ekonomiska kaos Tsipras och hans vänner har skapat. Och de andra grekiska partierna åtnjuter inte direkt skyhögt förtroende efter sina tidigare misslyckanden vid spakarna. Om folkomröstningen resulterar i ett nej inbillar sig Tsipras att han får ett förstärkt folkligt mandat som övriga euroländer har att rätta sig efter. Det är naturligtvis inte sant. Ingen valutaunion skulle låta ett land skriva sina egna regler, särskilt som de baseras på en socialistisk fantasi om hur världen borde vara beskaffad. Drar ECB då in sitt likviditetsstöd till de grekiska bankerna måste en nationell valuta skapas, förslagsvis kallad drakma. Den skulle förlora kraftigt i värde mot euron, vilket vore ett lyft för turistindustrin och bra för den blygsamma exporten. Inflationen skulle raka i höjden och importen bli dyrare, men det kan gynna inhemska produkter. På kort sikt fördjupas krisen, medan det längre fram kan finnas ekonomiska fördelar för Grekland. Det bygger dock på att landet får en regering som förmår genomföra de reformer som krävs oavsett vad valutan heter.   BNP har krympt med en fjärdedel på fem år, och det är förståeligt att grekerna är trötta på eländet. Men har Europa varit snålt och elakt? Stödpaketen ligger sammanlagt på 240 miljarder euro. De tyskar som får utstå ständiga jämförelser med nazister har ensamma ställt upp med 80 miljarder. IMF har lånat ut långt mer än i normala fall. Internationella experter har försökt ge goda råd, men de grekiska regeringarna har lyssnat dåligt. Och när en svag tillväxt äntligen kom i gång tog Syriza över ruljangsen. Skulderna har skrivits ned, om än för sent och för lite, men euroländerna har redan lovat mer – om Grekland genomför nödvändiga reformer. Åtstramningarna har varit många, ja. Huvudpoängen har ändå hela tiden varit att åtgärder ska vidtas som förbättrar konkurrenskraften, men där har den grekiska oviljan varit monumental. I de senaste förhandlingarna förekom tjafs om relativt små summor. Kruxet var att vänsterpopulisterna inte hade någon som helst intention att effektivisera ekonomin eller den offentliga sektorn. Partierna har i decennier turats om att använda den korrupta staten till att gynna sina egna. Syrizas essens är densamma. I stället för att göra upp med mutkulturen har Tsipras regering varit ett skolexempel på sicksackpolitik och inkompetens. Om nu grekerna vill ha en nivå på pensioner och bidrag som de inte har råd med, vem ska då betala? Om nu greker utnyttjar ett ihåligt system för att slippa betala skatter, ska någon annan fylla i luckorna? Om greker inte klarar att minska korruptionen, ska resten av Europa stå för mutorna? Ja, detta är i grunden Tsipras och Syrizas syn på saken. Övriga euroländers väljare och skattebetalare har en annan mening. Det har sagts att Grexit, ett grekiskt utträde, vore farligt för euron. Om ett medlemskap inte är oåterkallelligt kan andra följa efter. Hela Europaidén skulle hotas. Men det inträffade har faktiskt visat på vikten av gemensamma spelregler. Det borde snarare stärka valutaunionen, både politiskt och ekonomiskt. Ledare Samtliga ledarartiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5588, "headline": "Nationaldag med lantlig doft", "summary": "För fjärde och sista gången firar Mark Brzezinski den amerikanska nationaldagen som USA:s Sverigeambassadör, med en lantligt doftande allamerikansk ”state fair”.", "article": "I dag för exakt 239 år sedan kastade tretton brittiska kolonier på den amerikanska kontinenten loss från moderlandet. Självständigheten manifesterades i Declaration of Independence, oavhängighetsförklaringen. Minnet av självständigheten från Storbritannien den fjärde juli 1776 blev USA:s nationaldag, den amerikanska helgdagen framför alla andra som firas med fyrverkerier, flaggviftande parader och fullmatade grillar. Nationella seder brukar omhuldas extra mycket av medborgare som av en eller annan anledning befinner sig utanför hemlandet. Mark Brzezinski, USA:s ambassadör i Sverige, är inget undantag. Redan förra veckan bjöd han in till nationaldagsfestande på ambassaden i Stockholm på temat ”state fair”, de årliga festivaler som USA:s delstater excellerar i och som brukar innehålla dignade marknadsstånd, åkattraktioner, pajbakningstävlingar och liknande. – Jag är uppvuxen i lantlig miljö i norra Virginia, inte precis en på bondgård, men vi hade kycklingar och ankor bland annat. De starka rötterna i jordbrukstraditioner är ju något som USA har gemensamt med Sverige, säger ambassadören när vi träffas i residenset dagen innan den stora festen. Ambassadören med familj bor i den diskret pampiga Villa Åkerlund som ligger ett stenkast från ambassaden på Gärdet i Stockholm, helt nära Djurgårdsbrunnskanalens stillhet och Strandvägens trafikbrus. Men årets svenska fjärde juli-firande, det fjärde i raden, blir Mark Brzezinskis sista som ambassadör. Hans förordnande går snart ut och efterträdaren, den kalifornisk-iranska finansanalytikern (och aktive Obamasupportern) Azita Raiji står redan och stampar i kulisserna. Hon blir USA:s första kvinnliga ambassadör i Sverige. Trots sin relativa ungdom – Mark Brzezinski var 46 när han tillträdde som Sverigeambassadör i oktober 2011 – hade han hunnit skaffa sig en tung meritlista. Han har en juristexamen från University of Virginia och en doktorsexamen i statsvetenskap från Oxford. Brzezinski satt i Nationella säkerhetsrådet under Bill Clintons två sista år som president (1999–2001) och han var en av Barack Obamas utrikespolitiska rådgivare under dennes första valkampanj. Som ambassadör har Mark Brzezinski inte nöjt sig med att representera. Han har välkomnat såväl president Barack Obama som utrikesministrarna Hillary Clinton och John Kerry till Sverige och han har fördjupat det svensk-amerikanska samarbetet inom bland annat bistånd och klimatforskning. Han har lyckats navigera förbi kontroverser som debatten om USA:s elektroniska övervakning och säger att ”relationen mellan USA och Sverige nog aldrig varit starkare än nu”. Inom kort blir det enklare och snabbare för svenskar att flyga till USA från Stockholm, då den amerikanska pass- och tullkontrollen flyttar in på Arlanda och passagerarna kollas inför inresan redan på svensk mark. Mark Brzezinski är förtegen om den egna framtiden, men han kommer att slå sig ned i Alexandria, Virginia, i omedelbar närhet till maktens boningar i Washington DC. Vad betyder då fjärde juli för Mark Brzezinski? – Framför allt handlar det om en manifestation av samhörighet. Att 230 miljoner amerikaner, trots etniska och religiösa olikheter, kan samla sig bakom de värderingar som skapade USA. Jag försöker få ambassadören att säga något om skillnaden mellan det spektakulära och uppseendeväckande nationaldagsfirandet i USA och de mer stillsamma och hemvävda hyllningarna på den svenska nationaldagen den 6 juni. Men diplomaten Brzezinski håller hellre fram likheterna. – Både USA och Sverige är ju länder som älskar musik. Du vet väl att av dagens hundra mest lyssnade låtar i USA är 25 skrivna av svenskar? Själv minns jag gärna musikfesterna på National Mall (det stora parkområdet i Washington DC) den fjärde juli, rockkonserter som höll på från morgonen till natten. – Och nu senast på den svenska nationaldagen såg jag ett storartat uppträdande på Skansen, traditionell folkmusik blandad med samisk musik och arabiska toner. Helt fantastiskt. Du hittar det på Youtube. För Mark Brzezinski är verkligen den nya tidens ambassadör, som gärna refererar till Youtube-klipp och som stolt berättar att ambassadens konto på Facebook numera har 44 000 ”gilla-markeringar”. Mark Brzezinski Gratuleras till: Den amerikanska nationaldagen. Yrke: USA:s (avgående) ambassadör i Sverige. Ålder: 50 år. Bor: Än så länge i ambassadörens residens Villa Åkerlund i Diplomatstaden i Stockholm. Familj: Hustrun Natalia och sexåriga dottern Aurora, ”döpt efter Aurora borealis (engelska för ’norrsken’)”. Son till den tjeckiskfödda konstnären Emilie Benes och den polskfödde utrikesexperten Zbignew Brzezisnki, rådgivare åt demokratiska amerikanska presidenter under mer än ett halvt århundrade, från John F Kennedy till Barack Obama. Hobbies: Älskar att cykla och vandra. Tar med sig från Sverige: Den svenska jämställdheten. ", "article_category": "other"}
{"id": 5606, "headline": "”Inte självklart att EU-migranters barn ska erbjudas skolgång”", "summary": "Det svenska samhället bör naturligtvis verka för att alla barn i Europa får gå i skola. Vi förenklar dock syftet med lagstiftning och Barnkonventionen om vi tror att det alltid är bäst ur ett barnperspektiv för dessa barn att gå i svensk skola, skriver Rickard Klerfors och Martin Valfridsson.", "article": "På DN Debatt 24/6 förde vi ett problematiserande resonemang kring frågan om skolgång för utsatta EU-medborgares barn. Vår slutsats var att det inte är förenligt med ett barnperspektiv att förbehållslöst erbjuda alla dessa barn rätt till utbildning i Sverige. Det riskerar i praktiken att leda till att barn avbryter skolgång i sina hemländer. Barnen riskerar därmed att hamna i en ännu mer utsatt situation i osäkert boende, vilket i sin helhet borde bedömas negativt ur ett barnperspektiv. Däremot anser vi att det i enskilda fall kan finnas anledning att erbjuda utbildning när barn vistats under lång tid i Sverige. Daniel Kallós, Andreas Pettersson samt Gita Nabavi och Soraya Post har invänt mot vår argumentation. Andreas Pettersson och Daniel Kallós skriver att det finns en självklar rätt till skolgång redan enligt skollagen. Vi delar inte den bedömningen. Man kan ur ett ideologiskt perspektiv argumentera för att det borde vara så. Men rättsläget ser inte ut så. Kommunerna har en möjlighet, men ingen skyldighet, att erbjuda skolgång även för barn till utsatta EU-medborgare som tillfälligt vistas i Sverige. Någon rätt till utbildning finns dock inte. Det framgår av såväl lagstiftning som förordningar och har exempelvis slagits fast av Skolväsendets överklagandenämnd i ett avgörande från den 16 februari 2015. Den nationelle samordnare kommer efter sommaren att föra samtal med bland annat Skolverket om vilka kriterier som skulle kunna vara vägledande vid individuella bedömningar av om barn bör erbjudas skolgång i Sverige. Målsättningen är att bidra till ett förhållningssätt för när det i enskilda fall är förenligt med barnets bästa att påbörja skolgång i Sverige och när det faktiskt inte är det. En fortsatt dialog och ett fortsatt samarbete med myndigheter och skola i Rumänien och Bulgarien är nödvändig. Genom det bilaterala ramavtal som nu finns med Rumänien kan vi tillsammans verka för ökad inkludering och integration i skolan. Ett särskilt fokus i såväl Sverige som i Rumänien, bör enligt vår mening, läggas på de barn som inte har majoritetsspråket som modersmål. Tidig språkträning, i förskoleåldern, är en nyckel till lyckad skolgång och utbildning. Det svenska samhället bör naturligtvis verka för att alla barn i Europa får gå i skola. Vi förenklar dock syftet med lagstiftning och Barnkonventionen om vi tror att det alltid är bäst ur ett barnperspektiv för dessa barn att gå i svensk skola. Vad replikförfattarna skrivit har således inte förändrat vår bedömning. ", "article_category": "other"}
{"id": 5614, "headline": "”EU vill tvinga Grekland att föra högerpolitik”", "summary": "Den grekiska regeringen vill ha en uppgörelse som kan stimulera ekonomin vilket är logiskt och ansvarsfullt. Det tillåter inte EU. Grekland får hellre gå i konkurs. Det blir en varning till andra länder: man ska inte tro att man har rätt att välja något annat än EU:s högerpolitik, skriver Jonas Sjöstedt (V).", "article": "När Syriza och Alexis Tsipras vann valet i Grekland i vintras fick jag frågor från journalister om hur jag trodde att det skulle gå för det nya vänsterstyret. Jag svarade att jag hoppades att EU skulle ge Grekland och grekerna en chans. En chans att bryta med den högerpolitik som har skapat så mycket elände och misär i landet. En chans att få en skuldbörda som landet kan hantera. En chans att bryta spiralen av ekonomisk nedgång genom att göra nödvändiga investeringar. En chans att ge sjukvård och drägliga livsvillkor till alla de vanliga greker som har betalat krisens pris. Nu kan vi konstatera att EU inte vill det. Grekland har egentligen varit bankrutt i flera år. Landet har fått nya lån för att betala gamla lån. När den nya grekiska regeringen inte längre lyder makten i Bryssel så låter EU hellre Grekland ställa in betalningar. Den grekiska regeringen valdes på ett tydligt mandat att bryta med den högerpolitik som hade fört landet in i misär, det tillåter inte EU. Det är ett politiskt val. Under tiden har förmögenheter fördelats om. Grekland har betalat enorma summor som har gått till att rädda de egna bankerna, de banker som bidrog till att skapa krisen. Grekland har återbetalat enorma lån till tyska och franska banker. Fodringarna fördes över från privata spekulanter, som ibland har gjort vinst på affären, till Euroländerna, ECB och IMF. Återigen slås finanskrisens gyllene regler fast. Finanskapitalets förluster ska betalas av skattebetalarna. Vinster behåller de själva. Så länge Grekland köpte ut bankerna i EU fick de låna pengar, när de ville betala sina egna pensionärer en rimlig pension fick de nej. Visst kan man kritisera tidigare grekiska regeringar för vanstyre, men varför är de som gör det så tysta om bankernas och spekulationens avgörande roll i krisen? Vad är det som Greklands regering begär? De ville inte strama åt ekonomin mer eftersom den politiken bevisligen förvärrar krisen och skapar ett stort lidande i landet. De vill omförhandla skulden till hållbara nivåer – något som alla sansade bedömare inser är oundvikligt. Ibland är det tyvärr nödvändigt och det gjordes exempelvis med Västtysklands statskuld efter andra världskriget. Den grekiska regeringen vill effektivisera förvaltningen och skapa ett hållbart skattesystem, något som Sverige borde kunna hjälpa till med. De är beredda att bedriva en ganska stram politik med små budgetöverskott de kommande åren. De vill ha hjälp att få igång investeringar för att få fart på ekonomin. Det är en försiktig keynesiansk politik. Om de åtstramningarna som EU kräver istället fortsätter så lär den grekiska ekonomin fortsätta krympa, och möjligheterna att återbetala skulder minska. Därför vore en uppgörelse som kan stimulera ekonomin logisk och även ekonomiskt ansvarsfull. Det tillåter inte EU – Grekland får hellre gå i konkurs. Det blir en varning till andra länder, inte minst Spanien, att man inte ska tro att man har rätt att välja något annat än EU:s högerpolitik. Kanske är detta den egentliga orsaken till EU:s oresonlighet. Inte bara i Spanien utan även i Slovenien och Irland är vänstern på väg att bli störst. I en rad andra EU-länder växer vänsterpartier. Nu ska de lära sig att EU inte kommer att acceptera annat än högerpolitik. Samtidigt dödas tanken på EU som ett solidariskt projekt emellan Europas folk. Debatten om Grekland är full av förakt och moralism. Rena felaktigheter om grekiska pensionsvillkor och arbetstider förs fram som sanningar. Faktum är att många grekiska pensionärer i dag inte har pengar till mat, att deras unga emigrerar och att en stor del av befolkningen inte har rätt till vård. EU:s agerande är också helt ologiskt om man vill att Grekland ska kunna betala sina skulder. Om landet nu drivs mot statsbankrutt så lär mycket lite av landets skulder kunna återbetalas. Då får EU:s skattebetalare stå för notan medan de banker som en gång startade lånekarusellen får gå skadeslösa. Skulden för den uppkomna situationen finns på flera håll. Tidigare grekiska regeringar, höger som socialdemokrater, misskötte landet under många år med ineffektivitet, klientilism och ett dåligt skattesystem. En viktig orsak till att Syriza valdes var att partiet inte var en del av den gamla korrumperade makten som skapat krisen. EU och euron har också ett avgörande ansvar. Euron har allvarligt förvärrat krisen och EU:s ”krispolitik” är ett fiasko som har inriktats på att rädda banker och offra välfärden. Själv hoppas jag att Syriza nu har en plan för att landet ska lämna euron, landet behöver en annan växelkurs och förbättrad konkurrenskraft. Sedan behöver också en rad reformer göras i landet. Det finns i dagsläget ingen politisk kraft utom Syriza som kan styra Grekland. Opinionsmätningarna tyder på att partiet skulle kunna få egen majoritet i parlamentet om det var nyval. Socialdemokraterna i PASOK är i spillror efter att ha hanterat högerpolitiken. Högern i Ny Demokrati är i ledarstrid och partiet ligger långt efter Syriza i opinionen. Stödet för Alexis Tsipras som premiärminister i landet är stort trots alla svårigheter. Detta är inte bara Greklands kris, lika mycket är det EU:s kris. I Grekland ser många det egna landet som EU:s och marknadsliberalismens försökskanin. Men grekerna revolterade mot att bankerna räddades medan deras egna barn gick hungriga till skolan och deras ungdomar fick emigrera. Det kan EU inte acceptera. Det säger något om karaktären på den Europeiska Unionen. Nu får det grekiska folket avgöra dramat. Demokrati skapar legitimitet. Det borde det centralstyrda och odemokratiska EU lära av. Vi röstade om Euron och EMU utan att fråga EU om lov och utan undantag i EU:s fördrag – den grekiska regeringen har rätt att fråga sitt folk om dess eget framtid. ", "article_category": "other"}
{"id": 5620, "headline": "”Förbjud oseriös behandling av psykiskt sjuka patienter”", "summary": "Hot mot patientsäkerheten. I Sverige får i princip vem som helst försöka bota svåra psykiatriska sjukdomar som schizofreni och bipolaritet – med vilka metoder som helst. Det är dags att även psykiskt sjuka får skydd i lagen. Enbart legitimerad personal ska få behandla psykiatriska diagnoser, skriver läkare, psykologer och debattörer.", "article": "Allvarliga sjukdomar som cancer och aids får inte behandlas av personer utanför sjukvården. Däremot finns det fortfarande inget som hindrar outbildade lekmän att försöka bota såväl schizofreni som bipolaritet. Det är ett hot mot patientsäkerheten och leder till svårt lidande för de som felbehandlas. Nu måste även personer med psykiska sjukdomar få ett skydd i lagen. Vi kräver därför att regeringen tar ansvar i en försummad fråga och styr upp en oreglerad sektor, skriver företrädare för en rad professions- och intresseförbund. Psykisk ohälsa utgör i dag ett av de största folkhälsoproblemen, såväl nationellt som internationellt. Ängslan, oro, ångest och sömnsvårigheter har ökat stadigt i Sverige de senaste två decennierna enligt siffror från Socialstyrelsen publicerade 2013. Psykiska sjukdomar går att behandla med vetenskapligt utprovade farmakologiska och psykologiska behandlingsmetoder, ofta med mycket goda och varaktiga resultat. Men på grund av brister i lagstiftningen hamnar många människor i stället i verkningslösa behandlingar utförda av personer med bristfälliga kunskaper, och vars verksamhet inte går att granska. I Sverige får i princip vem som helst behandla individer med psykisk sjukdom – med vilka metoder som helst. En amerikansk genomgång på området från 2007 visar att oreglerade behandlingar ofta saknar vetenskapligt stöd, något som i bästa fall enbart kostar tid och pengar, men i värsta fall är förknippat med försämring och nytillkomna symptom, sämre tilltro till sin egen förmåga, hopplöshet och under vissa omständigheter även dödsfall. Och risken är minst sagt överhängande. En granskning av Sveriges Radios Ekoredaktion 2011 visade att många av de självutnämnda terapeuterna i Sverige inte tvekar att ta emot patienter med självmordstankar. Trots att det i detta skede kan vara livsavgörande att få tillgång till korrekt farmakologisk och psykologisk behandling. Det pågår alltså ett fullständigt livsfarligt hasardspel med allmänhetens hälsa som insats. Svensk legitimerad personal lyder under ett strängt regelverk. Det innebär att man måste arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, beakta sträng sekretess och dokumentera vad man gör genom att föra journal. Bryter man mot dessa regler kan man anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), och riskera att bli av med legitimationen eller till och med straffas. En felbehandlad patient kan yrka på skadestånd. Syftet med dessa regler är naturligtvis att skydda patienten. Den som blivit felaktigt behandlad eller till och med lurad av någon som inte är legitimerad av Socialstyrelsen, är å andra sidan helt rättslös. Medan de utbildade behandlarna omfattas av stränga regler, så har vi den absurda situationen att de minst kompetenta behandlarna får göra i princip vad som helst. De får berätta för vänner och media vad klienten sagt i förtroende. Och när någon vill granska vad behandlaren har gjort, så går det inte att ta reda på eftersom dessa ”terapeuter” inte behöver föra någon journal. Titlarna Legitimerad psykolog, Legitimerad psykoterapeut och Legitimerad läkare är skyddade i lagen. I övrigt är kreativiteten för att lura till sig kunder stor och det är omöjligt för den enskilde individen att orientera sig i djungeln av titlar och terapeuter. När man dessutom har en sjukdom som överskuggar det vanliga livet är risken att man varken har ork eller motivation för att leta sig fram till rätt ställe. Därför måste samhället ta sitt ansvar för att skydda patienterna. Det som förvånar oss som arbetar med den här frågan är varför ingenting förändras, trots att alla är överens om problemet. Senare i år presenterar Vetenskap och Folkbildning en Demoskopundersökning om bland annat hur man ser på behandlingar för psykiska besvär. Den visar att fyra av fem av de tillfrågade tycker att det är viktigt att man kan vara säker på att behandlingen man får om man söker hjälp är baserad på noggrann forskning. Bland de politiska partierna råder det en bred enighet om att den oreglerade terapeutbranschen är ett problem. Den tidigare socialministern Göran Hägglund beklagade den bristande kontrollen av olegitimerade behandlare. Professionsförbund har länge kämpat för en förändring. Ändå har ingenting hänt. Därför tycker vi att det är dags nu. Vi uppmanar regeringen att se över rådande lagstiftning för att bättre reglera vilka professioner som får behandla psykiatriska diagnoser, bland annat genom: 1. Utökad lagstiftning för att begränsa möjligheten att genomföra behandlingar av psykiatriska diagnoser, exempelvis psykossjukdom, depression, ångestsyndrom och ätstörningar, så att enbart legitimerad personal har rätt att behandla psykisk ohälsa. 2. Ändrad lagstiftning rörande titelskyddet så att närbesläktade begrepp inte kan förväxlas med legitimerad personal, exempelvis när en utövare utger sig för att ha en utbildning och kompetens som den saknar, även utanför sjukvårdens område. 3. Förbättrad reglering när det kommer till de aktörer som i privat regi utbildar människor i olika former av psykologisk och medicinsk behandling, och där det ofta saknas insyn eller kontroll över innehåll eller kvalitet. Dagens artikelförfattare Lise Bergman Nordgren, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, fil. dr. Gunilla Burell, fil. dr. psykologi Linda Jüris, ordförande Beteendeterapeutiska föreningen Dan Katz, leg. psykolog, leg. psykoterapeut Alexander Rozental, leg. psykolog, doktorand Heidi Stensmyren, ordförande Läkarförbundet Linda Strand Lundberg, ordförande Vetenskap och Folkbildning Poul Perris, ordförande Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier Anders Wahlberg, ordförande Psykologförbundet Li Wolf, leg. psykoterapeut Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Att hitta mångbesökarna är nyckeln till effektivare vård”. Genom bättre samordning och tidigare identifiering av dessa patienter kan resurserna i sjukvården fördelas effektivare och leda till en bättre vård för alla, skrev styrelsemedlemmar i Forum för välfärd den 29 juni. • ”Svenska livsmedel ska gynnas i upphandlingar”. I den nya nationella livsmedelsstrategin ska högre krav ställas på djurskydd och miljöhänsyn, skrev civilminister Ardalan Shekarabi (S) och LRF:s ordförande Helena Jonsson den 28 juni. • ”Valkampanjerna missar mål trots mer pengar än tidigare”. En förklaring är avståndet mellan den ”offentliga” valdebatten och väljarnas verklighetsuppfattning, skrev två forskare den 27 juni. • Läs fler debattinlägg på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5637, "headline": "”Svenska livsmedel ska gynnas i upphandlingar”", "summary": "Djurskyddet viktigt. Som inköpare av tre miljoner måltider varje dag har Sveriges offentliga sektor stor möjlighet att påverka matkonsumtionen. I den nya nationella livsmedelsstrategin ska högre krav ställas på djurskydd och miljöhänsyn, skriver civilminister Ardalan Shekarabi (S) och LRF:s ordförande Helena Jonsson.", "article": "Det offentliga Sverige köper in livsmedel för knappt 10 miljarder kronor varje år. Det serveras cirka 3 miljoner måltider varje dag inom vård, skola och omsorg. Offentlig upphandling är viktig för att försäkra oss om att skattebetalarna ges värde för de betalda skatterna. Det är därför viktigt att skattemedel går till offentliga inköp som bra mat till våra barn, äldre och sjuka. Kommuner, landsting och andra myndigheter har genom sina offentliga upphandlingar stora möjligheter att styra inköpen med fokus på ekologiska livsmedel. Vid en offentlig upphandling finns vidare ett utrymme för att ställa särskilda krav på kvalitet på de produkter som ska köpas in, till exempel särskilda krav på djuromsorg. Vårt regelverk för offentlig upphandling bygger på öppenhet gentemot omvärlden i enlighet med vår frihandelslinje och våra åtaganden mot EU:s inre marknad. Det är även i linje med Sveriges politik för global utveckling att vi driver en öppen handelspolitik mot bönder i fattiga länder att kunna sälja sina livsmedel till oss. Öppenhet är något vi måste värna. Men i Sverige producerar vi livsmedel utifrån en ambitiös djurskyddslagstiftning och svenska bönder åstadkommer världens bästa djurvälfärd. Samtidigt kan våra barn, äldre och sjuka serveras offentlig mat från leverantörer som inte förhållit sig till den ambitiösa djurskyddsnivån vi faktiskt har i Sverige vid produktionen. Det serveras bland annat kött från områden där man använder stora mängder av antibiotika i förebyggande syfte. Sådan användning av antibiotika riskerar att bidra till spridningen av antibiotikaresistens och ökningen av multiresistenta bakterier. Den svenska modellen innebär att hellre förebygga djurens sjukdomar genom ett högt djurskydd och god djurhälsa, därför har vi den lägsta användningen av antibiotika till djur i hela EU. Mot den här bakgrunden är det obegripligt hur det offentliga Sverige hanterat frågan om djurskyddskrav i upphandlingar under de senaste åren. Även om det blir vanligare att kommuner ställer krav på djurskydd i sina upphandlingar hör vi gång på gång rapporter om hur svenska bönder protesterat mot att kommuner valt livsmedel, som på grund av sämre djurhållning har ett lägre pris, framför varor som lever upp till det svenska regelverket. Vi vill vända den här negativa utvecklingen där för stort fokus läggs på prisnivån. Det är dags att höja ambitionsnivån på det här området. Sverige har ett av världens bästa djurskydd. Det är något vi ska vara stolta över. Det är möjligt redan i dag att låta andra krav än pris avgöra vid offentlig upphandling och nu blir det ännu tydligare att det finns utrymme för andra hänsyn såsom miljöhänsyn och djurskydd. Regeringen fattade för två veckor sedan beslut om en lagrådsremiss med en ny upphandlingslag, där ett av syftena just är att ge upphandlande myndigheter och enheter bättre möjligheter att använda upphandling för att nå gemensamma samhälleliga mål. Ett betydelsefullt sådant mål är att säkerställa att krav motsvarande minst svensk djurskyddsnivå ska gälla vid all offentlig upphandling. Vi måste fråga oss själva hur vi ska använda offentliga upphandlingar till att utveckla de offentliga verksamheterna. Hur jobbar vi för att kommunsektorn ska arbeta mer koordinerat och genomtänkt med offentliga upphandlingar så att man höjer kvaliteten på verksamheterna? För att kunna besvara dessa frågor behövs en samlad strategi. Regeringen kommer därför inom kort lansera arbetet med att ta fram en nationell upphandlingsstrategi. Majoriteten av upphandlingarna sker faktiskt ute i kommunsektorn. Då är det otroligt viktigt att vi involverar kommunsektorn i det kommande arbetet vilket kommer att ske. Inom ramen för den nationella upphandlingsstrategin är vår målsättning att utgångspunkten ska vara att alla upphandlingar ska inkludera miljöhänsyn och sociala hänsyn. En ny upphandlingsmyndighet bildas 2015 dit nuvarande upphandlingsstöd flyttas. Den nya myndigheten kommer att ha ett brett perspektiv där miljö, sociala hänsyn och innovationer ingår. Regeringen anser att kommuner och andra offentliga aktörer behöver få stöd, information och vägledning som kan bidra till väl genomförda upphandlingar av livsmedel av önskvärd kvalitet. Regeringen har vidare initierat ett arbete med att ta fram en nationell livsmedelsstrategi för att skapa förutsättningar för tillväxt i hela livsmedelskedjan och därmed stödja en ökad svensk matproduktion och en ökning av andelen svenskt och ekologiskt i konsumtionen av livsmedel. Strategin om matproduktionen ska omfatta hela värdekedjan, från primärproduktion till konsument. I detta ingår en strategi för jordbruksnäringens utveckling och hur konsumenternas intressen ska tillvaratas. En större andel livsmedel av den offentliga maten som uppnår vårt höga djurskyddskrav kan bidra till att skapa fler jobb i hela Sverige, ge öppna landskap och en biologisk mångfald. Offentlig upphandling kan föregå med gott exempel och visa vägen. Det har Sverige gjort många gånger förut, det kan vi göra igen. Vår gemensamma målsättning är att de här åtgärderna sammantaget ska ge det offentliga Sverige självförtroende att ställa krav på djurskydd som är likvärdiga med svensk lagstiftning. Regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder om det skulle vara påkallat. Våra bönder måste i större utsträckning än i dag ges reell möjlighet att delta i offentliga upphandlingar på lika villkor. Det ska bli lätt att göra rätt när myndigheterna upphandlar mat. Barnen i skolan, gamla och sjuka människor ska serveras god, kvalitativ och hållbar mat som är producerad på ett schysst sätt. Dagens artikelförfattare Ardalan Shekarabi (S), civilminister Helena Jonsson, förbundsordförande LRF Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Valkampanjerna missar mål trots mer pengar än tidigare”. En förklaring är avståndet mellan den ”offentliga” valdebatten och väljarnas verklighetsuppfattning, skrev två forskare den 27 juni. • ”Skrota LVU och låt barnets bästa prägla den nya lagen”. Vården ska inte kunna upphöra om det strider mot barnets bästa, skrev regeringens särskilda utredare Håkan Ceder den 26 juni. • ”Utvidga rut för fler jobb och bättre integration”. Utvidga rut och gör det billigare att anställda människor ur denna grupp, skrev Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv den 25 juni. • Läs fler debattinlägg på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5655, "headline": "”Skollagen ger barnen rätt till skolgång”", "summary": "Det borde vara självklart att det svenska samhället ser till att de EU-medborgare som vistas i Sverige tillerkänns de lagliga rättigheter och skyldigheter de har rätt till, skriver Daniel Kallós, professor emeritus i pedagogik.", "article": "På DN-debatt (24/6) skriver regeringens nationelle samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare Martin Valfridsson tillsammans med Rickard Klerfors, om EU-migranters barns rätt till skolgång. De hävdar att ”det svenska samhället sänder ogenomtänkta signaler kring barn- och skolfrågan riskerar vi att bidra till att barn rycks ur en pågående skolgång”. Författarna frågar retoriskt ”Ska vi blint hävda barnens rätt till skolgång i Sverige samtidigt som vi accepterar att man bor och lever under totalt oacceptabla förhållanden? Skulle det inte i de flesta fall vara bättre för barnen att gå kvar i skolan i hemländerna?” Frågan om skolgång antingen i Sverige eller i hemlandet kan helt enkelt inte ställas. Vi måste utgå från den situation som faktiskt föreligger. De barn vi talar om finns här och nu. Deras skolgång i Sverige är naturligtvis inte oberoende av hur de lever här. Tvärtom är det så att de ofta oacceptabla förhållanden som EU-migranter lever under i Sverige innefattar just att deras barn förvägras skolgång. När artikelförfattarna påpekar att ”skolplikt råder i Rumänien och Bulgarien” förbiser de att diskriminering av romska barn är omfattande i dessa länder. Tveklöst är det viktigt att Sverige liksom andra länder aktivt medverkar till att förbättra levnadsvillkor i hemländerna för de mest utsatta grupperna till vilka romerna otvivelaktigt hör. Lika självklart borde det vara att det svenska samhället ser till att de EU-medborgare som vistas i Sverige tillerkänns de lagliga rättigheter och skyldigheter, vilka också omfattar dem. Artikelförfattarna skriver att det ”svenska samhället, det offentliga och det civila, kan och bör verka för att alla barn får gå i skolan – men det innebär inte per automatik att de ska göra det i Sverige.” Jo så enkelt är det faktiskt. Även dessa barn rätt till skolgång här. Det är inte Barnkonventionen, som garanterar denna rätt, utan gällande svensk Skollag. Den fråga som kan och bör ställas är varför svenska kommuner inte mera aktivt verkar för att upplysa föräldrarna om denna rättighet och möjlighet? Författarna skriver att ”inga barn bör kastas in i en skolverksamhet i en okänd miljö på ett språk man inte känner till utan en föregående utredning”. I flertalet kommunen finns väl utprövade mottagningsrutiner till exempel i form av förberedelseklasser. Utredningar föregår som regel inplaceringen i ”vanlig klass”. Samordnaren borde reflektera över att de svenska minoritetsspråken innefattar romani chib och ”vilka signaler” detta borde sända till de svenska kommunerna. Det är allvarligt nog att kommuner i Sverige inte ens tillser att ingen ska tvingas leva utan tak över huvudet och utan att elementära hygieniska och sanitära förhållanden är säkerställda. Det borde helt enkelt inte gå att hävda att barnets bästa är tillgodosett om inte sådana elementära förhållanden är uppfyllda. En nationell samordnare borde hävda denna rätt i stället för att prata strunt om skolgång. I några kommuner har EU-migranters barn, liksom alla andra barn i kommunen, rätt att delta i öppen förskoleverksamhet och de äldre barnen har rätt till skolgång om deras föräldrar så önskar. Det rimliga vore att skolverksamheten utbyggdes och förbättrades inte bara för EU-migranternas skull utan också för andra nyanlända barn. Men i stället frågar artikelförfattarna: ”Vad vet vi om barns möjlighet att ta till sig kunskap vid byta av språk och skolsystem? Vad säger forskning och beprövad erfarenhet?” Att möte med andra barn och med erfaren pedagogisk personal inom den svenska skolväsendet även om det gäller en kortare tidsperiod är gynnsam för barnet är självklart. Att i det sammanhanget tala om att skolgång för barnen skulle sända fel signaler och att barnens rätt därför bör fråntas dem är ju ingenting annat än att förorda att barnen skall straffas därför att deras föräldrar valt att ta dem med sig till Sverige. Det mest besynnerliga med hela debattartikeln är att författarna på allvar påstår och tycks tro att skolvistelse skulle kunna vara skadlig för just EU-migranters barn! Det är anmärkningsvärt att Martin Valfridsson kan se det som förenligt med sitt uppdrag som nationell samordnare att skriva en så fördomsfull, okunnig och partisk inlaga i den viktiga frågan om EU-migranters barns rätt till skolgång i Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 5659, "headline": "Populism utan prefix", "summary": "Det danska valet visar att populistiska partier som Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna inte alltid kan placeras till höger. Och ger Decemberöverenskommelsens kritiker en tankeställare.", "article": "I måndags meddelade Dansk folkeparti att det är berett att förhandla om att ingå i Danmarks nya regering. Det utgör en omsvägning av dess ledare Kristian Thulesen Dahl som under valkampanjen avfärdat ministerposter – och därmed värnat det högerpopulistiska och invandringskritiska partiets antietablissemangsprofil. Det blå blocket – i vilket alltså Dansk folkeparti samt Venstre, Liberal alliance och Konservative folkeparti ingår – skrapade ihop lite över 50 procent av rösterna i förra veckans val. Men det har hittills ändå inte varit möjligt för Venstreledaren och blivande statsministern Lars Løkke Rasmussen att sy ihop en majoritetsregering. Inte heller efter att Thulesen Dahl öppnade för att Dansk folkeparti ska ta plats i den. Det är inte främst invandringsfrågan som skapar spänningar. Det senaste decenniet har i stort sett samtliga partier anpassat sin migrationspolitik efter Dansk folkeparti – inte minst Venstre och dess socialdemokratiska huvudmotståndare. Så även om mycket fokus i valrörelsen lades på invandringen är det inte där de skarpa skiljelinjerna återfinns. I stället är det den ekonomiska politiken som står i vägen för en majoritetsregering. För Dansk folkeparti står välfärdsfrågorna i fokus och partiet vill inte skära ned eller på annat vis i grunden reformera den stora offentliga sektorn. Det vill de tre andra blå partierna – framför allt Liberal alliance, som gick starkt framåt i valet på sin politik för avregleringar, lägre skatter och en mindre stat.   Men även mellan Venstre och Dansk folkeparti finns betydande skillnader i den ekonomiska politiken. Så även om Thulesen Dahl har tackat ja till regeringsdiskussioner är det möjligt att det stannar just där och att Løkke Rasmussen bildar ett minoritetskabinett där endast Venstre ingår. Svårigheterna att sy ihop en dansk majoritetsregering understryker problemen med att försöka infoga den typ av högerpopulistiska partier som Dansk folkeparti utgör – och som de senaste decennierna etablerat sig i det europeiska politiska landskapet – i ett borgerligt regeringsunderlag. Även när invandringsfrågan, som i Danmark, till stora delar har neutraliserats. Högerpopulismen har fått sitt prefix framför allt på grund av att den knutit invandringsfrågan starkt till nationalismen. Samt därför att den i en del länder har sina organisatoriska rötter i traditionella högerrörelser. Men dess ekonomiska politik beskrivs oftast bäst som vänster – fogat just till adjektivet ”populistisk”. För näst efter den homogena nationen är det välfärdsstaten som ska värnas. Men det utan en tydlig idé om hur den ska finansieras: Allt åt alla (utom åt invandrarna) – är på sätt och vis populisternas ekonomiska löfte. Dessutom står de långt ifrån den kosmopolitism som den moderna borgerligheten identifierar sig med. Och som kretsar kring insikten att de stora städerna präglade av öppenhet och mångfald utgör vår tids ekonomiska och kulturella motorer. Kritiker av den svenska Decemberöverenskommelsen hävdar ofta att det finns en latent borgerlig majoritet i riksdagen. För dem bör de spänningar som präglar den danska regeringsbildningen utgöra en tankeställare. Dansk folkeparti har en betydligt mindre problematisk historia än Sverigedemokraterna. Och invandringspolitiken är inte samma vattendelare där som den är här. Ändå är det svårt att foga samman dess politik med de borgerliga partiernas. Sverigedemokraterna må utgöra en del av en opposition som innehar en majoritet av stolarna i riksdagen. Men utöver att de själva identifierar sig som ett icke-socialistiskt parti har de inte mycket gemensamt med de fyra partierna i Alliansen. Løkke Rasmussens svårigheter att sätta ihop en majoritetsregering påminner om att de populister som marscherat in på den europeiska politiska scenen inte tryggt kan placeras till höger. Och varför de inte hör hemma i en borgerlig gemenskap. Alla ledare 24 juni Signerat. Csaba Bene Perlenberg: Drönare utan lagkompass Signerat. Gunnar Jonsson: EU bland kriser och dilemman Tidigare publicerade ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5669, "headline": "”Diskrimineringslagen saknar barnperspektiv”", "summary": "Missriktad lagtext. Barnkonventionen kräver att vi i frågor som rör barn har ett barnperspektiv. I fall där barn utsätts för sexuella trakasserier av andra barn är det därför olyckligt att lagen bara utgår från vuxnas sexualitet. För att kunna hjälpa de barn som utsätts för kränkningar behöver lagen ändras, skriver Agneta Broberg, DO.", "article": "De anmälningar som DO tar emot som kanske berör allra mest är när barn utsätts för sexuella trakasserier av andra barn. Kränkningar mellan barn är händelser där alla, på ett eller annat sätt, är offer. Samtidigt ser vi att nuvarande lagstiftning begränsar hur samhället kan, och ska ta hand om dessa händelser. Som diskrimineringsombudsman hyser jag allvarliga tvivel om lagen på den här punkten är förenlig med barnkonventionen. DO har till uppgift att utöva tillsyn över att utbildningsanordnare för förskolor och skolor följer diskrimineringslagen. Enskilda som upplever att de utsätts för trakasserier eller sexuella trakasserier i skolan kan därmed anmäla det till DO. Men vad många inte känner till är att när DO får in en anmälan som rör händelser mellan barn i förskola eller skola ska myndigheten utreda om utbildningsanordnaren har fullgjort de krav som lagen ställer på utredning och åtgärder vid trakasserier. DO:s uppgift är inte att utreda trakasserierna i sig eller att ställa en ”förövare” till svars. I praktiken behöver dock DO för att kunna avgöra om utbildningsanordnaren har brustit i sina skyldigheter också undersöka om det faktiskt har förekommit trakasserier på förskolan/skolan eller inte. Det kan alltså krävas ett visst mått av individorienterade utredningar av minderåriga även i ärenden om sexuella trakasserier. En sådan utredning riskerar självklart att i sig vara traumatisk och riva upp sår för ett redan utsatt barn. Risken är också att en juridisk process tar tid, ibland flera år, och att den i slutändan inte ger barnet (upplevelsen av) upprättelse i de fall där skolan kan anses ha fullgjort sina skyldigheter. Ytterligare ett problem med nuvarande lagstiftning är att det individorienterade verktyget bygger på en ”förövare och offer”-dualitet som är problematisk på flera sätt. Konsekvensen av utredningen blir att ett annat barn identifieras som ”förövare”. Även om lagstiftningen handlar om att slå fast ansvar för skolans huvudman är effekten av den att enskilda barn riskerar att pekas ut inför den domstol som eventuellt kan komma att pröva ärendet. Detta sker ofta utan att det utpekade barnet hörs, vilket är djupt problematiskt ur barnrättssynpunkt. De stigmatiserande konsekvenserna för det utpekade barnet och barnets familj har ingen tänkt på. Min bedömning är att utredningar rörande trakasserier mellan barn riskerar att göra mer skada än nytta för samtliga av de inblandade barnen. När det gäller sexuella trakasserier är förbudet formulerat utifrån vuxnas sexualitet och vuxnas syn på sexualitet. Lagen är skriven för situationer som vuxna människor befinner sig i. Den handlar om vuxensexualitet i arbetslivet och vid universitet/högskolor. Skola och förskola är visserligen inkluderade i lagstiftningen men barns situation har inte utretts särskilt i samband med att lagen antogs. Diskrimineringslagen saknar ett barnperspektiv. En del forskare menar i och för sig att barn är medveta om sin sexualitet från förskoleåldern och att de från relativt låg ålder kan förstå att de kränker någon annan. Men att barn har någon form av sexualitet är däremot inte nödvändigtvis samma sak som att de kan utsätta varandra för sexuella trakasserier i lagens mening. Tvärtom resonerar vi i annan lagstiftning (brottsbalken) att barn inte kan ses som förövare, eftersom de varken har faktisk eller rättslig förmåga att ta ansvar för sina sexuella handlingar. På motsvarande sätt lägger lagstiftningen på en rad områden ansvaret för barnen och deras handlingar på vårdnadshavare, på skolan eller andra vuxna i dess omgivning. Som diskrimineringsombudsman ifrågasätter jag också om lagstiftningen är effektiv för att faktiskt hjälpa de tiotusentals barn som dagligen utsätts för kränkningar i skolan. Fokus läggs i dag på barns möjlighet till upprättelse i efterhand genom skadestånd i stället för att stödja och hjälpa utsatta barn i den verklighet de befinner sig i. Alla barn kan, eller vågar inte heller berätta om vad de upplever i skolan för föräldrar eller vårdnadshavare på grund av hemförhållanden eller andra omständigheter som gör barnet otryggt. Inte minst i dessa fall behövs andra vuxna som tar barnet på allvar och snabbt kan ge dem stöd på plats. Jag anser att det förslag som också BO tidigare har framfört om lokala barn- och elevombud kan vara ett steg på vägen att lösa det här problemet. Lokala barn- och elevombud kan vara den oberoende vuxna som kan agera lokalt och omedelbart ge stöd vid händelser i skolmiljö. Barnkonventionen kräver av oss att vi i frågor som rör barn har ett barnperspektiv och inte ett vuxenperspektiv. Det är problematiskt med en lagstiftning vars utgångspunkter har ett så tydligt vuxenperspektiv och inte har barnets bästa för ögonen, och jag ställer mig frågande till om diskrimineringslagen över huvud taget ska tillämpas när det handlar om trakasserier eller sexuella trakasserier mellan barn. Mot bakgrund av dessa omständigheter skriver jag i dag till regeringen och begär en översyn av nuvarande lagstiftning. Dagens artikelförfattare Agneta Broberg, diskrimineringsombudsman Diskrimineringslagen • Diskrimineringslagen förbjuder två former av trakasserier. ”Trakasserier”, som enligt lagen (1 kapitlet 4 paragrafen 3 mom.) innebär ”ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”, samt sexuella trakasserier som är ”ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet”. Enligt lagen är trakasserier och sexuella trakasserier alltså former av otillåten diskriminering. • Förbudet gäller bland annat på utbildningsområdet, och en utbildningsanordnare som ansvarar för en förskola eller en skola har enligt lagen en skyldighet att se till att den här formen av diskriminering inte förekommer i dess verksamhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 5719, "headline": "”Stärk ungas ställning på arbetsmarknaden”", "summary": "Anders Forslund och Mattias Engdahl skriver på DN Debatt (?10/6) att arbetslösheten bland unga generellt inte är ett problem, utan att politiken och debatten istället borde fokusera på de unga som varken arbetar eller studerar. Jag håller med om att politiken och debatten måste fokusera särskilt på den grupp unga som står längst ifrån arbetsmarknaden, skriver Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapslyftsminister.", "article": "I Dagens Nyheter den 10 juni skriver Anders Forslund och Mattias Engdahl att arbetslösheten bland unga generellt inte är ett problem, utan att politiken och debatten istället borde fokusera på de unga som varken arbetar eller studerar. Den höga arbetslösheten bland unga är en av våra största utmaningar. Att tiotusentals unga inte kommer in på arbetsmarknaden är inte något vi kan slå oss till ro med. Jag håller dock med om att politiken och debatten måste fokusera särskilt på den grupp unga som står längst ifrån arbetsmarknaden. Att som ung varken arbeta eller studera innebär en förhöjd risk att långsiktigt hamna utanför. Den förra regeringen trodde att breda skatterabatter skulle få fler unga i arbete. Det visade sig vara dyra och ineffektiva åtgärder. Vi tror att satsningar på utbildning som stärker människor långsiktigt är en bättre väg att gå. Att ha en gymnasieutbildning är avgörande för att kunna få ett jobb. Därför har regeringen satt upp målsättningen att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. För att detta ska lyckas måste alla elever få de förutsättningar som krävs för att just de ska kunna klara kunskapsmålen. Vi tittar på hur de introduktionsprogram som riktar sig till unga som inte har behörighet till gymnasieskolans nationella program ska kunna fungera bättre och vi satsar på att höja yrkesprogrammens status. Vi satsar också på lärarna och gör investeringar för att minska klyftorna i samhället. För att unga som lämnat gymnasieskolan utan att ha klarat sin utbildning inför regeringen ett utbildningskontrakt. Kontraktet gör att unga får möjlighet att kombinera studier med arbete eller praktik för att kunna slutföra sin gymnasieutbildning. Som artikelförfattarna påvisar är utrikes födda och unga med funktionsnedsättningar även de grupper som har större risk att hamna utanför. Inom ramen för kunskapslyftet gör regeringen breda utbildningssatsningar på bland annat Komvux och folkhögskolor, där många ur dessa grupper studerar. Våra breda satsningar på att ge fler människor möjlighet till fortsatta studier, kommer att komma dessa ungdomar till del i stor utsträckning. Regeringen riktar även insatser direkt mot den grupp som redan nu befinner sig utanför arbete och studier. I sitt tal på första maj i år lanserade statsministern en nationell samling för unga utanför. Satsningen syftar dels på att öka kunskapen om hur gruppen ser ut och vilka insatser som är framgångsrika och dels på att få unga tillbaka i arbete eller utbildning. Som ansvarig minister för ungdomspolitiken ser jag varje ung som fastnar utanför som ett misslyckande för samhället. Att sänka arbetslösheten är regeringens enskilt högst prioriterade fråga. Regeringen har satt upp som mål att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU senast 2020. Den förra regeringen trodde att lösningen på ungdomsarbetslösheten var att sänka priset på ungas arbete. Vi tror att lösningen är att lyfta ungas förmågor och stärka deras ställning på arbetsmarknaden. ", "article_category": "other"}
{"id": 5756, "headline": "Lena följde sin bror i vården", "summary": "När Lena Lindhe Söderlunds lillebror Tomas blev svårt sjuk började hon skriva dagbok. Den är fylld av förtvivlan - men också av glädje och kärlek. Nu finns berättelsen utgiven som bok.", "article": "Det var en kall februaridag för två år sedan som Tomas bad sin tio år äldre syster Lena Lindhe Söderlund att ta hand om honom när han inte längre skulle kunna göra det själv. Det kom oväntat. – Jag hade ingen tanke på att min lillebror kunde bli svårt sjuk. Men Tomas hade själv dragit slutsatsen att hans huvudvärk, trötthet och synstörningar nog berodde på en hjärntumör – och det visade sig stämma, berättar Lena. Livet vändes upp och ned både för Tomas och för henne. Frågorna snurrade i deras huvuden, allt kändes som ett enda stort kaos. Sakta sjönk beskedet in; brodern hade kanske inte så lång tid kvar i livet. – Jag var hans närmaste anhöriga och bestämde mig för att finnas med honom hela tiden och att också att skriva ned hans berättelse. Ganska snart började Lena föra dagbok om hur hon upplevde broderns svåra sjukdomstid. Dagboksanteckningarna bildar nu stommen i boken ”Prinsbakelser – när en bror får svår cancer” (Ordtala förlag). I boken berättar Lena bland annat om hur hon under ett års tid tog tåget från Linköping för att hälsa på sin älskade lillebror fyrtiofem mil bort. När hon kommit fram gick hon till konditoriet och köpte prinsessbakelser. Lena döpte om dem till prinsbakelser, för lillebror Tomas var hennes egen prins. Lena och Tomas talade om minnen från barndomen, men framför allt om livet och döden. Ofta kom samtalen att handla om sjukvården, eller snarare bristerna i den. Tomas slussades runt mellan läkare och sjuksköterskor som han inte visste namnet på. – Efter att Tomas strålats fick han behandling med cytostatika, cellgifter, som skulle hålla tumören borta. Men personalen verkade ofta vilja distansera sig. Vi kände oss utlämnade till oss själva, berättar Lena. Svårt sjuka är väldigt utsatta, även närstående och anhöriga blir påverkade och ser sina egna liv förändras. Det är viktigt att personal inom exempelvis vården och hemtjänsten har ett respektfullt och inkännande bemötande, och kan ”tona in sig” på var patienten befinner sig för stunden. Den sjuke behöver ses som en person, inte ett objekt som ska behandlas, menar Lena som i boken skriver om ”sjukhusfabriken”. – Tyvärr kommer det att ta lång tid för vården att förändra sitt förhållningsätt till allvarligt sjuka personer, tror jag. Men anhöriga och vänner kan göra mycket för att kompensera bristerna. Tillsammans kan de bidra till att livskvaliteten för den sjuke behålls ända in i döden. Något jag försökte se till att Tomas skulle få uppleva. Hon och Tomas hade en nära relation. Ålderskillnaden spelade ingen roll och när lillebror bad om hjälp och stöd tvekade Lena inte. – Tomas upplevde att han inte hade någon att vända sig till och kände sig vilsen. Han var klar i huvudet ända till slutet och både han och jag var nöjda med den medicinskt avancerade behandlingen, men bemötandet lämnade mycket övrigt att önska. Lena bestämde sig snabbt för att försöka se till att Tomas liv blev både värdigt och roligt, trots hans svåra sjukdom. Hon bor och arbetar i Linköping, medan brodern hade sin bostad i Söderhamn som ligger fyrtiofem mil därifrån. – Jag gick upp vid sextiden på morgonen, satte mig på tåget och var framme strax före lunch. Så köpte jag bakelserna och gick hem till Tomas. Vi pratade med varandra och så diskuterade vi talböcker som han lyssnat på. Vi gjorde också utflykter och umgicks. Lena berättar att hon hela tiden såg Tomas som en människa, och inte som en patient som snart skulle dö. Men sin bok vill hon visa att livet för en svårt sjuk ända kan bli värt att leva. – Efter att jag bestämt mig för att vara nära Tomas under hans svåra tid följde jag med på vårdmöten som ”vittne”. Jag blev hans följeslagare i vårdapparaten. Samtidigt ville jag också försöka se till att han fick uppleva glädje. Förutom de regelbundna besöken talade Lena och Tomas dagligen med varandra i telefon om sina upplevelser av livet med cancer. – När vi träffades läste jag högt ur dagboken för Tomas. Han kommenterade och godkände. För honom blev det här en chans att förmedla sin historia till andra och berättelsen gav honom hoppet att hans upplevelse kanske skulle kunna göra gott för andra i samma situation. – Tanken är att boken ska nå andra som lever nära en svårt sjuk person. Det är alltid en utmaning att finnas bredvid en älskad person vars livskraft sinar. Lena säger att hon tagit del av flera berättelser om hur livet snabbt kan förändras till kaos. Hon tror att det kan underlätta att teckna ned sina erfarenheter för att bearbeta en situation som till en början är svår att förstå. I förordet till Lenas bok skriver Maria Linderström, själv anhörig: ”Då blir minnet en del av den egna livshistorien. Det behöver inte vara att skriva ned berättelsen. Det finns flera sätt. Som att läsa om andras erfarenheter. Att ta dem till sig, införliva dem med sitt liv och sina värderingar. Då kan man göra skillnad, för sig och för andra”. Tomas avled den 22 januari 2014. Han blev 49 år. Läs mer på www.lenalindhe.se Tomas upplevde att han inte hade någon att vända sig till och kände sig vilsen. Det är tröttande att vara nära någon som är allvarligt sjuk. Det är lätt att ge bort allt av sig själv för att man vill väl. Eller ha dåligt samvete för att man själv är frisk, skriver Lena Lindhe Söderlund som försökte tänka så här: Jag är en helt vanlig människa med begränsad kraft att orka. Om jag sätter upp rimliga mål för vad jag vill göra och mäktar med orkar jag längre. När människor runt om den sjuke erbjuder hjälp måste jag våga ta emot den. Genom att vara uppfinningsrik och tänka utanför gängse ramar går det att hitta lösningar för att uppleva livskvalitet i svåra stunder. Källa: Ur ”Prinsbakelser” av Lena Lindhe Söderlund ", "article_category": "other"}
{"id": 5759, "headline": "”Fack och industri blandar bort korten”", "summary": "Tyvärr innehåller artikeln om Tysklands ökade koldioxidutsläpp medvetna förvrängningar och irrelevanta paralleller mellan Tyskland och Sverige, skriver Naturskyddsföreningen.", "article": "Företrädare för industri och fack använder Tysklands energipolitik som ett avskräckande exempel i sin debattartikel i DN 2015-06-07. Den är enligt författarna orsak till allt ifrån dåligt investeringsklimat till ökade koldioxidutsläpp, men en djupare analys ger en motsatt bild. Tyskland är ett av de första länderna i världen som påbörjat den storsatsning på förnybar energi och den snabba omställning bort från kolkraft och kärnkraft som de flesta är överens om är vägen mot framtiden. Därför är det intressant att studera Tysklands Energiewende, som stöds av en stor majoritet av Tysklands befolkning, fackförbund och näringsliv, och lära av misstag och framgångar. Så långt är vi överens med debattörerna. Men tyvärr innehåller artikeln medvetna förvrängningar och irrelevanta paralleller mellan Tyskland och Sverige. Man har även valt sina siffror med omsorg och blandat referensår som det passar för de resultat man vill ha fram. Den liberala tankesmedjan Fores presenterade i början av året en rapport som slog hål på flera av de myter som artikeln sprider. Fores konstaterade att det inte är Energiewende som bidragit till ökade koldioxidutsläpp. Andelen förnybar energi har ökat mer än vad kärnkraften har minskat i Tyskland. Andra faktorer som låga kolpriser, låga priser på utsläppsrätter, ökad elexport och elproduktion samt redan tidigare planerade kraftverk har lett till ökningen. Valet av basår för jämförelsen i artikeln är märkligt - 2009 var två år innan Energiewende tog fart och är av en händelse det år då Tysklands elsektor hade lägst utsläpp sedan början av 1990-talet. Med den referensen är det lätt att skapa en bild av kraftigt stigande utsläpp. Naturligtvis tar energiomställningen tid, men det finns nu indikationer på att kompassen börjar peka i rätt riktning. Det finns, vilket författarna nämner mycket kort, siffror som visar att koldioxidutsläppen är på väg att minska, trots Tysklands kärnkraftsavveckling. Tyskarna är alltså på väg att lyckas med att avveckla kärnkraften och ändå minska koldioxidutsläppen. Ett annat konstaterande som Fores gjorde är att Energiewende inte är huvudorsaken bakom höga tyska konsumentelpriser. Tack vare den ökade kapaciteten för förnybar energi har spotpriset för elen tvärtom sjunkit. Detta har dock inte kommit kunderna till godo, vilket beror på att energibolagen inte låter prisminskningen slå igenom till slutkonsumenten. Nyligen kom dessutom den tyska tankesmedjan Agora med en studie som visar att påslaget som konsumenterna betalar för förnybar energi ökar allt långsammare och kommer troligen att minska från och med år 2023. Detta beror på att dyra anläggningar som byggdes i början av omställningen fasas ut ur systemet. Tysklands storsatsning har gjort att priserna på framför allt solel har sjunkit dramatiskt de senaste åren - kanske mer än tyskarna själva var beredda på - vilket gör att gamla anläggningar är för dyra att driva. Detta är inte ett problem som det svenska systemet riskerar att hamna i, eftersom våra stödsystem för förnybar energi är uppbyggda på ett helt annat sätt. Farhågan att Sverige skulle gå för långt i Tysklands fotspår är helt ogrundad. Problemet är alltså inte ökade elpriser, utan tvärtom sjunker elpriset för industrin i takt med ökad mängd förnybar el i systemet. Däremot innebär ett för lågt pris att investeringar i ny el blir olönsam utan stöd. Det beror framför allt på att den fossila elproduktionen är kraftigt subventionerad med direkta kolsubventioner och ett oerhört lågt pris på utsläppsrätter, vilket i sin tur gör att det är mer lönsamt att driva kolkraftverk än gaskraftverk som släpper ut hälften så mycket koldioxid. Vi håller med om att det är viktigt att studera hela energisystemet. I Sverige får vi hälften av vår elproduktion från den naturliga balanskraften vattenkraft, så här är förutsättningarna utmärkta. Ny kärnkraft kostar nu dessutom dubbelt så mycket att bygga än ny vindkraft, så den totala kostnaden för att ersätta pensionerade reaktorer är betydligt lägre för förnybar energi. I ett energisystem som har större inslag av väderberoende kraft kommer vi att få utveckla andra typer av marknadsmodeller, eftersom energibrist kommer att vara ett mindre problem än effektbrist. Detta är en del av en nödvändig strukturomvandling av energisektorn och kan möjligen hota gamla energibolag som inte vill vara en del av omställningen och inte vill se någon konkurrens från nya aktörer på nya marknader. Därför är det märkligt att Energiewende upplevs som ett sådant stort hot för organisationer som Metall, Sveriges Ingenjörer och Teknikföretagen, vars medlemmar snarare borde kunna vara med och bidra med teknisk kompetens och nya lösningar till framtidens energisystem, snarare än att motarbeta det. ", "article_category": "other"}
{"id": 5760, "headline": "”600 000 pensionärer går miste om skattelättnaden”", "summary": "Den totala effekten av regeringens reform blir att 600 000 av landets 1,9 miljoner pensionärer helt går miste om skattelättnaden, skriver Skattebetalarnas förening.", "article": "Stefan Löfven och Magdalena Andersson meddelar på DN Debatt att regeringen i höstbudgeten kommer att ta ett första steg mot att avskaffa den så kallade pensionärsskatten. Gott så. Sverige behöver ett rättvist skattesystem, där löntagare och pensionärer beskattas mer likvärdigt. Det ska löna sig att arbeta, men det ska även löna sig att ha arbetat. Tyvärr är deras påstående om att de redan i fjolårets budgetproposition ville sänka skatten för alla pensionärer en sanning med modifikation. Den nedröstade budgeten innehöll visserligen samma förslag som nu aviseras, men då som nu endast för dem med de allra lägsta pensionsinkomsterna. För dem med en pension på över 20 000 kronor uteblir skattelättnaden helt. Samtidigt vill regeringen återinföra den särskilda löneskatten för personer över 65 år som fortsätter att arbeta, förändra brytpunkten för statlig inkomstskatt och fasa ut jobbskatteavdraget vid högre inkomster. Den totala effekten blir att 600 000 av landets 1,9 miljoner pensionärer helt går miste om skattelättnaden. För 125 000 väntar till och med högre skatt. Magdalena Andersson och Stefan Löfven skriver också att fler behöver arbeta längre upp i åldrarna för att Sverige ska kunna öka antalet arbetade timmar och nå EU:s lägsta arbetslöshet men att detta nås bäst genom fokus på hälsa och flexibilitet i arbetslivet. Även detta är en sanning med modifikation. Tvärtom talar mycket för att regeringens förslag om att återinföra den särskilda löneskatten för personer över 65 år, som väntas dyka upp i kommande höstbudget, med nästan kirurgisk träffsäkerhet kommer att motverka ökad sysselsättningsgrad. Den särskilda löneskatten för arbetande seniorer avskaffades år 2007 av den dåvarande Alliansregeringen. Därmed reducerades arbetsgivaravgifterna med 16 procentenheter och samtidigt infördes förhöjda jobbskatteavdrag. Att åtgärderna har haft betydelse har bekräftats av bland annat Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Samtidigt ifrågasattes dock reformen på grund av dess kostnader. Men med officiell statistik om arbetsmarknadens utveckling från samtliga EU-länder samt Schweiz, Island och Norge har Skattebetalarna visat att den långsiktigt positiva effekten av skattelättnaderna för personer över 65 år har varit mer omfattande än vad som tidigare varit känt. Sedan det förhöjda jobbskatteavdraget infördes och den särskilda löneskatten för äldre avskaffades år 2007, har Sverige fått Europas snabbast växande sysselsättningsgrad i åldersintervallet 65-74. Den ofrånkomliga frågan är då varför Magdalena Andersson och Stefan Löfven vill bryta denna positiva trend genom att höja skatteuttaget för arbetande seniorer i ett läge då Sverige behöver uppmuntra varenda en av dem som är villiga att jobba längre? Att sänka skatten för Sveriges pensionärer är positivt. Men att som Socialdemokraterna sänka skatten för äldre med ena handen och samtidigt höja den med andra handen är både märkligt, vilseledande och sannerligen ingen god affär för svenska seniorer. Detta borde Magdalena Andersson och Stefan Löfven vara ärliga med. ", "article_category": "other"}
{"id": 5771, "headline": "Linda vill stödja andra som blivit dåligt bemötta", "summary": "Linda Nordlund fick höra av barnmorskan att hennes oplanerade graviditet berodde på att hon ”undermedvetet” ville bli med barn. Hon skrev en debattartikel som snabbt fick spridning på nätet.", "article": "”Barnmorskans ord fick mig att skämmas”. Så löd rubriken till en uppmärksammad debattartikel i tidningen Aftonbladet för drygt en månad sedan. I den betonade Linda Nordlund, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, hur viktigt det är inte inskränka den fria aborträtten. I den mycket personligt skrivna debattartikeln berättade Linda Nordlund om sin egen abort och hur illa hon upplevde sig bli bemött av en barnmorska på Studentgyn i Uppsala. I stället för en remiss till en gynekolog fick Linda rådet att återvända till mannen som hon blivit oplanerat gravid med. Barnmorskan hävdade att graviditeten egentligen inte var oplanerad, utan ett resultat av att Lindas undermedvetna tillåtit henne att bli gravid. Det var hennes ”innersta önskan”. – Mötet fick mig att inse hur felaktigt det skulle vara att införa någon form av samvetsfrihet i vården där personal skulle kunna vägra att utföra aborter med hänvisning till religiösa eller politiska uppfattning, säger Linda Nordlund. Vilka reaktioner väckte din artikel? – Övervägande positiva. Många kvinnor hörde av sig med egna berättelser om hur de blivit bemötta i samband med en abort. När jag blev oplanerat gravid sökte jag efter berättelser från andra kvinnor som varit i den situationen, men jag hittade inga. – Jo, låten ”Giving you back” där texten handlar om den abort artisten Robyn gjorde som ung. Jag spelade den om och om igen och tog verkligen till mig hennes ord. När kristdemokraternas nyvalda partiledare Ebba Bush Thor väckte liv i debatten om samvetsfrihet skrev Linda Nordlund färdigt debattartikeln hon grunnat på en längre tid. Efter publiceringen fick hon hatmejl från män som kallade henne ”mördare” och ”hora”. En skrev att han inte ville att hans skattepengar skulle betala aborter för dem som tar livet av barn. Linda Nordlund hade inte ens berättat för alla nära vänner om sin abort när hon valde att publicera debattartikeln. – Jag var osäker på hur de skulle regera. Skulle de tycka att jag var en sämre person för att jag ”slarvat” och blivit oplanerat gravid och gjort en abort? Frågan är känslig och inget man ofta pratar öppet om. Men jag tänkte att min berättelse kanske kan ge andra i samma situation lite stöd. Efter det omskakande mötet med barnmorskan på Studenthälsan kom Linda Nordlund till Akademiska sjukhuset och där fick hon ett helt annat bemötande. Personalen gav henne objektiv information och lät henne fatta sitt eget beslut. Hur ser du på abortmotståndet i Sverige i dag? – Det finns där, även om stödet för den fria aborträtten ännu är kompakt. Men motståndarna lär sig av sina vänner i andra länder. De har nog insett att de inte kommer åt rätten till abort, men försöker ändå nagga den i kanten. Som det här med tanken på samvetsfrihet i vården. – Begreppet låter fint och mänskligt. Orden ”samvete” och ”frihet” har så positiv klang. Men om en sådan regel införs finns risken att det blir som i Italien. Där vägrade för några år sedan sju av tio gynekologer att utföra aborter. Läs mer: ”Rätten till abort tas för given” ", "article_category": "other"}
{"id": 5772, "headline": "”Rätten till abort tas för given”", "summary": "Är rätten till fri abort hotad? I sin nya spänningsroman tar Jenny Åkervall upp ett aktuellt ämne. ”Jag är orolig för att abortmotståndarna kommer att få större inflytande över politiken”, säger hon.", "article": "Militanta aktivister skrämmer svenska gynekologer och barnmorskor. Rätten till fri abort ifrågasätts allt mer. Samtidigt lockar budskapet om sexuell återhållsamhet allt fler unga kvinnor. Den här bilden tecknar författaren och journalisten Jenny Åkervall i sin nya spänningsroman med titeln ”På ditt samvete”. Hon skildrar ett samhälle där rätten till fri abort, det vill säga att kvinnan måste få bestämma över sin kropp, är under attack. – För ett par år sedan var jag på en middag med några kvinnliga vänner när vi började tala om aborter. För mig har det alltid varit självklart med rätten till fri abort, det är inget som över huvudtaget ska behöva diskuteras, säger Jenny Åkervall. Hon trodde att alla runt middagsbordet hade samma uppfattning, men märkte snart att för flera av de kvinnliga vännerna var ämnet ganska känsligt. Stämningen blev lite spänd och samtalet stannade av. Rätten till fri abort är ändå kanske inte så självklar – inte ens i Sverige. På vägen hem funderade Jenny Åkervall över om det skett en förändring i attityden till aborter och vad det i så fall kan bero på. Hon skulle just påbörja arbetet med sin andra roman och sökte efter ett aktuellt ämne att skriva om. – Jag var väl medveten om att aborträtten är ifrågasatt i flera europeiska länder och i USA. Är det en förskjutning i attityderna på gång i opinionen även i Sverige? Det var något jag undrade över. I sin nya bok beskriver Jenny Åkervall ett Sverige där trakasserier av barnmorskor och gynekologer blir allt vanligare. Så skruvas tonläget upp ytterligare när en antiabortgrupp börjar härja i Stockholm och stör försommarfriden. – I dag känns en sådan utveckling ganska avlägsen. Vi tar det som kvinnorörelsen uppnådde för givet. Men debatten om rätten till fri abort måste hela tiden finnas med på dagordningen tror jag. Annars kan vi lätt få uppleva en backlash. Jenny Åkervall talade nyligen med sin pappas fru, som är gynekolog. Hon menar att det blivit ganska tyst om aborter jämfört med för bara några år sedan, en abort är inget som tas upp i samtal med vänner och arbetskamrater. – Risken är att det sprids en bild av att en abort är något skamligt som utförs lite i smyg utan att någon ska få reda på det. I boken ”På ditt samvete” väljer en grupp militanta abortmotståndare att med våld försöka påverka opinionen, bland annat genom ett bombdåd. Samtidigt har Kristdemokraternas nya ledare, en karismatisk kvinna, nått stora framgångar med sin värdekonservativa politiska linje. Redan har många dragit en parallell till Ebba Bush Thor, som nyligen blev partiledare för just Kristdemokraterna i ”den verkliga politiska världen”. –  Jag hade redan skapat min romanfigur när jag hörde talas om henne och då var hon långt ifrån aktuell för den posten. Eftersom Kristdemokraterna är det mest värdekonservativa partiet i svensk politik var det naturligt att ta det som exempel i boken, förklarar Jenny Åkervall. För henne har fri abort alltid varit en viktig kvinnofråga, men hon vill ändå inte komma med pekpinnar och självsäkra kommentarer. – Abort får aldrig bli en ersättning för preventivmedel. Jag vill inte heller förminska att det kan vara jobbigt att gå igenom en abort och att det väcker tankar och känslor kring etik och moral. Många kvinnor delar den erfarenheten, tror jag. Jenny Åkervall är gift och har tre barn. Strax efter att hon träffat sin man blev hon gravid och gjorde abort, hon kände att hon ännu inte var mogen att bli förälder. Hon kände ett starkt stöd i sitt beslut från sin partner. – Men många frågor dök ändå upp inom mig. Kommer jag att kunna bli gravid igen någon gång? Hur ska mitt liv bli? Jag tror att den som blir gravid nästan alltid har en första impuls att behålla barnet, hormonerna i kroppen ger den signalen. Men frågan rymmer så mycket mer. Inte förrän i mitten av 1970-talet infördes en lagstadgad aborträtt i Sverige. I dag utförs årligen cirka 35 000 aborter här i landet. Studier visar att nästan alla kvinnor som gjort en abort mår bra efteråt. De som mår dåligt har ofta tvingats att avbryta graviditeten mot sin vilja, kanske av partnern eller föräldrarna. Omgivningens attityder spelar en stor roll för den som gjort en abort. – Nyligen kom en granne fram till mig och beklagade det jag varit med om. Jag trodde att han syftade på min första roman där en av huvudpersonerna befinner sig i en ”mitt i livet-kris”, där alla hennes livsval plötsligt utmanas. Men Jenny Åkervall påpekade för grannen att hon inte själv upplevt någon sådan kris och att det inte fanns någon anledning till oro. Då kom det fram att grannen inte tänkte på hennes första roman, utan att han läst en intervju med Jenny inför lanseringen av ”På ditt samvete”. – ”Och där nämner du ju det där, det där …” stammade grannen fram. Han syftade på aborten och menade så klart väl. Vi kan tala om fysiska sjukdomar, men har svårare med psykisk ohälsa och aborter. Det tillhör fortfarande det som är svårt att nämna. Jenny Åkervall arbetade tidigare som talskrivare åt de socialdemokratiska partiledarna Göran Persson och Mona Sahlin. Den förstnämnde pratade aldrig aktivt om abortfrågan, även om han stod upp för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. – Mona har alltid drivit en feministisk politik och väjer inte för den här typen av frågor. Hon är till exempel öppen med att hon haft ett missfall och hur det påverkat henne som kvinna och människa. Tror du att abortmotståndarna kommer att få ökat stöd i Sverige? – Inte på samma sätt som i till exempel USA där den extrema kristna högern försöker flytta fram sina positioner och där abortklinker attackeras och tvingas stänga. Men abortmotståndarna i Sverige använder nya vägar för att få fram sitt budskap, som till exempel juridiken. Hur då? – Värdekonservativa grupper driver exempelvis förslaget om införandet av en samvetsklausul inom sjukvården. Det vill säga att personal utifrån religiösa eller etiska skäl ska kunna vägra att bland annat utföra en abort. Men svensk abortlagstiftning har ju i dag ett starkt stöd, både bland de politiska partierna och bland väljarna? – Ja, men opinionen kan lätt påverkas i fel riktning. I dag vill till exempel Sverigedemokraterna, visserligen som enda parti i riksdagen, skärpa abortlagstiftningen. Sverigedemokraternas förslag innebär att gränsen för den fria aborträtten sänks från graviditetsvecka 18 till vecka 12. Den som vill göra abort efter vecka 12 ska enligt partiet ansöka om godkännande hos Socialstyrelsen. – Jag vet att i verkligt högerextrema rörelser är motståndet mot aborter kompakt. Där ses kvinnans uppgift som att reproducera den vita ariska rasen och aborter är därför något som inte accepteras. Jenny Åkervall påpekar till sist att hon inte skrivit en pamflett, hennes bok är ingen stridsskrift för rätten till abort. – En abort väcker, som jag nämnde, nog alltid tankar och starka känslor. Men att ta ifrån kvinnan rätten att besluta om det som händer med hennes kropp … nej, det kan jag aldrig tänka mig. Läs mer: Linda fick veta att graviditeten egentligen var hennes ”innersta önskan” Jenny Åkervall Ålder: 42 år. Bor: Stocksund strax norr om Stockholm. Familj: Make och tre barn. Bakgrund: Journalist och talskrivare åt Göran Persson och Mona Sahlin. Gör: Författare. Aktuell: Med boken ”På ditt samvete” (Norstedts) ", "article_category": "other"}
{"id": 5773, "headline": "”Det finns ingen kris för unga på arbetsmarknaden”", "summary": "Fel fokus i debatten. Arbetslösheten ger en felaktig bild av ungas arbetsmarknadsproblem. De allra flesta klarar övergången till arbetslivet utan särskilda insatser. Fokusera i stället på de tydligt identifierbara grupper av unga som har påtagliga problem med att etablera sig på arbetsmarknaden, skriver två forskare i en ny ESO-rapport.", "article": "Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten bland 15–19-åringar 41 procent och bland 20–24-åringar 18 procent i april 2015. Med en så stor ungdomsarbetslöshet är det självklart att både medier och politiker fokuserar på frågan. Om knappt varannan ungdom i gymnasieålder och knappt var femte av dem som relativt nyligen lämnat gymnasiet har svårt att få ett jobb, så är det sannolikt motiverat med breda insatser för att öka ungas jobbchanser. Men lyckligtvis är det inte på detta vis. I själva verket tyder allt vi vet på att övergången från skola till arbetsliv fungerar relativt väl för de flesta unga, även om det finns grupper av ungdomar som har arbetsmarknadsproblem. I en ny ESO-rapport som presenteras i morgon har vi grundligt undersökt de ungas etablering på arbetsmarknaden. Ingenting av det vi har funnit tyder på att de ungas väg in på arbetsmarknaden i genomsnitt är alltför krokig eller att den under senare tid har blivit krokigare. Hur går det ihop med ungdomarnas höga arbetslöshetstal? Det är helt enkelt så att arbetslöshet inte är ett bra mått på ungdomars arbetsmarknadsrelaterade problem av flera skäl. För det första är det inte samma sak att vara arbetslös och att sakna jobb. Denna distinktion är viktig. Många av de unga som saknar jobb studerar, och det är inte ett uppenbart problem, vare sig vi talar om studerande som söker jobb (och som därför kan bli arbetslösa) eller studerande som inte söker jobb. En del unga varken studerar, arbetar eller söker jobb. Detta är med högre sannolikhet en grupp unga som riskerar att få problem, men eftersom de inte söker jobb är de inte arbetslösa. I klartext innebär detta att vissa arbetslösa unga sannolikt har inga eller små arbetsmarknadsrelaterade problem samtidigt som andra med arbetsmarknadsrelaterade problem inte klassificeras som arbetslösa. För det andra måste man vara klar över vad ett arbetslöshetstal egentligen är. Att arbetslösheten bland 15–19-åringar är 41 procent innebär inte att fyra av tio i denna åldersgrupp är arbetslösa. Siffran innebär att fyra av tio av de ungdomar som försökte få ett arbete misslyckades. Nästan alla dessa 15–19-åringar var heltidsstuderande. Det var alltså långt färre än 41 procent av åldersgruppen som var arbetslösa, som andel av åldersgruppen låg arbetslösheten på cirka 13 procent. För det tredje var en mycket stor andel av dem som var arbetslösa heltidsstuderande som sökte, eller väntade på att börja, ett extra- eller feriejobb. Detta signalerar inte problem, snarast tvärtom. Ett mått som sannolikt bättre fångar omfattningen av ungas arbetsmarknadsrelaterade problem är storleken på gruppen av unga som varken studerar eller arbetar (som andel av antalet unga i åldersintervallet). Gruppen redovisas under namnet NEET, Not in Employment, Education nor Training, av både OECD och Eurostat. Men även detta mått har problem. Exempelvis kommer, till exempel backpackers att räknas in i NEET och en del av dem som studerar gör det kanske för att det är svårt att få jobb. Jämfört med arbetslöshetsmåttet fångar NEET-måttet dock sannolikt upp huvuddelen av de unga som kan förväntas få problem. Om man bara ska använda ett mått tror vi därför att NEET är bättre än arbetslöshet. Det är också instruktivt att jämföra hur man kan beskriva de ungas arbetsmarknad med hjälp av arbetslöshet och NEET. Vi gör detta i diagrammet här ovan. För det första ser vi att nivåerna skiljer sig åt påtagligt – mindre än 5 procent av 15–19-åringarna är ”NEET:are”, alltså en mycket mindre andel än andelen arbetslösa i arbetskraften i dessa åldrar. För det andra ser vi att arbetslösheten ökade i samband med finanskrisens utbrott 2008 och etablerade sig på en högre nivå i båda åldersintervallen medan andelen NEET:are först steg i samband med krisen för att sedan snabbt återgå till den tidigare nivån. I vår rapport studerar vi ungdomars inträde och etablering på arbetsmarknaden. Vi ser inga tydliga tecken på att processen har försvårats under senare år. Inträde och etablering för dem som föddes 1974 ser inte så annorlunda ut än för dem som föddes 10–15 år senare. I båda fallen hade cirka 60 procent av 23-åringarna och 90 procent av 30-åringarna trätt in på arbetsmarknaden. Denna bild är mycket mer förenlig med vad NEET-måttet säger om utvecklingen över tid än den bild av utvecklingen som arbetslöshetsmåttet ger. Vi ser heller inga tydliga tecken på att tidsbegränsade anställningar med mellanliggande arbetslöshetsperioder har blivit vanligare. Detta innebär inte att korta jobb med mellanliggande arbetslöshetsperioder inte är ett problem för de unga som är på väg ut i arbetslivet. Vi vill däremot hävda är att det är ett problem som inte verkar ha förvärrats över tid. Det faktum att etableringen för de flesta fungerar hyggligt betyder emellertid inte att vägen till arbetslivet är rak för alla grupper av unga. Vår analys visar att etableringsprocessen ser betydligt sämre ut för några delvis överlappande grupper: unga utan fullständiga gymnasiebetyg, unga med utländsk bakgrund och unga med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga. För samtliga dessa grupper går det sämre än för genomsnittet i alla delar vi undersöker. Mest prekärt ser läget ut för gruppen med funktionsnedsättningar där utfallen är mycket sämre än för genomsnittet, både i skolan och på arbetsmarknaden. Gruppen blir dessutom allt större och, till skillnad från de utan gymnasiebetyg och de med utländsk bakgrund, så går det sämre och sämre över tid. Sammantaget ger vår rapport upphov till några förslag som gäller såväl debatten som politiken för de unga. För det första borde mediebevakningen, diskussionen om och politiken för de unga inte fokusera på arbetslösheten, som är ett dåligt mått på omfattningen av de ungas arbetsmarknadsrelaterade problem. Fokusera i stället på de unga som varken arbetar eller studerar eftersom de bättre speglar de ungas arbetsmarknadsproblem. För det andra är det sannolikt inte ändamålsenligt med insatser som riktas till alla unga. De allra flesta verkar klara övergången till arbetslivet utan särskilda ekonomisk-politiska insatser. För det tredje finns det tydligt identifierbara grupper av unga som har påtagliga problem med att etablera sig på arbetsmarknaden. Här finns det en betydande potential för förbättring via ekonomisk-politiska insatser. Alla unga med arbetsmarknadsproblem vinner på att diskussionen handlar om hur man bäst utformar insatser för dem i stället för ett stort fokus på arbetslöshetstalen. Dagens artikelförfattare ?Anders Forslund, professor i nationalekonomi vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering Mattias Engdahl, forskare i nationalekonomi vid Institutet för bostads- och urbanforskning Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Bättre att konstnärer arbetar med konst än i handel och välfärd”. Allt fler konstnärer jobbar med annat än konst. De utlovade åtgärderna brådskar, skriver Konstnärernas Riksorganisation i dag. • ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert”. Ett svenskt Natomedlemskap riskerar att leda till ytterligare aggression från Ryssland, skrev två forskare vid Försvarshögskolan den 9 juni. • ”Stoppa övergreppen mot funktionsnedsatta föräldrar”. Ny forskning visar att barn till föräldrar med utvecklingsstörning mycket väl kan ha trygg anknytning, skrev sex forskare den 8 juni. • Fler inlägg på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5774, "headline": "Kreml styr inte Sverige", "summary": "Vladimir Putins och Rysslands ”otrygghet” är inget som Sverige måste ta hänsyn till när vi tar ställning till Natomedlemskap.", "article": "På tisdagens DN Debatt pläderar två forskare vid Utrikespolitiska institutet och Försvarshögskolan, professor Linus Hagström och lektor Tom Lundborg, mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är en märklig text. De två tycks helt ha accepterat Vladimir Putins perspektiv. De målar upp en bild av Nato och EU som två ormar i paradiset som gör allt för att locka till sig länder som på något sätt egentligen är Rysslands egendom. Hagström och Lundborg skriver om ”den Nato-utvidgning som allt djupare har trängt in i det Ryssland ser som sin intressesfär”. Och vidare: ”När väst plötsligt börjar trampa i Rysslands bakgård ... bör det inte komma som någon överraskning att landet svarar aggressivt...” Och längre ner i texten: ”Under de senaste två decennierna har Nato och EU dessutom strött salt i såren genom att successivt utvidga österut och erbjuda forna Sovjetrepubliker partnerskapsavtal.” Putins världsbild, som sagt. Ändå nämns inte den ryske presidenten i artikeln, utom i ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund. Inget sägs om den despotiska gir som gjorts i Kreml, i synnerhet efter de begynnande folkliga protesterna efter valet 2011. Och inget sägs om det som borde vara det mest självklara, nämligen att länder som Ukraina, Georgien, Moldavien och de andra i EU:s östliga partnerskap har all rätt att själva fatta beslut om sin politik, såväl in- som utrikes. De två forskarna har rätt i en sak: Visst kan man förstå att Putin och Ryssland reagerar negativt när länder som Ukraina och Georgien tar steg i riktning EU och Nato. Det kan mycket väl hos en del ryssar väcka en känsla av förlorad kontroll, av att ett gammalt imperium har glidit dem ur händerna. Men varför ska omvärlden ta hänsyn till det? Med vilken rätt kräver Putin denna kontroll över sina grannar? Det finns ingen som helst folkrättslig eller moralisk grund för sådana krav. Och är det ens säkert att de ryskaklagoskriken motsvarar faktiska känslor? Det kan finnas skäl att ta den påstådda kränktheten med en nypa salt. På bloggen The American interest skriver kremlologen och utrikeskommentatorn Lilia Shevtsova om det hon kallar Moskvas ”Weimarsyndrom”: Ryssland påminner oavbrutet världen om första världskrigets efterspel, då Tyskland ”förödmjukades” av segrarna vilket ska ha bidragit till världskrig två. Det är en medveten taktik som gör västvärlden mer benägen att ta hänsyn till Putins krav. Men Kreml kommer aldrig att nöja sig; om väst låter Ryssland diktera villkoren i Ukraina kommer landet bara att spela ut Weimarkortet igen nästa gång. Och Kremls försvarare i väst kommer åter att varna för riskerna med att ”provocera” med diverse obetänksamma EU-utvidgningar. De två forskarna för också ett ”tänk om-resonemang” av diskutabel relevans: ”På samma sätt kan vi förvänta oss att USA skulle agera om Kina plötsligt försökte skapa militära allianser med Kanada eller Mexiko.” Inte många tror väl att USA i dag skulle bedriva väpnad aggression mot Kanada – men om det skulle ske finns förstås skäl att vara precis lika kritisk som i dag mot Ryssland. På måndagen höll utrikesminister Margot Wallström ett ”linjetal” på Utrikespolitiska institutet. Där hördes inga ord om ”Rysslands bakgård” eller ”salt i såren”. Tvärtom stod Wallström fast vid den hårda linjen mot Moskva. Hon betonade att de internationella folkrättsliga reglerna gäller även Ryssland och försäkrade att Sverige fortsätter att delta i arbetet med att ”försvåra, fördyra och fördöma” den ryska aggressionen. Som väntat öppnade hon inte dörren för Natomedlemskap, men hon lyfte fram vikten av att EU håller ihop kring sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraina. Hon slog fast att annekteringen av Krim är olaglig och varnade för ”Putins propagandamaskin”. Det var välgörande klarspråk. Det allra sämsta argumentet mot ett svenskt Natomedlemskap är att förebygga den ryska ”identitetskris” som de två forskarna nämner. Vi har heller inget ansvar för att bota Putins fantomsmärtor efter det sovjetiska imperium som byggt på våld och stål förtryckte halva Europa. Vladimir Putin styr Ryssland, det är ett faktum. Lika obestridligt är det att han inte ska ha något att säga till om vad gäller de val som görs av länder som Sverige och Ukraina. Alla ledare 10 juni • Signerat. Hanne Kjöller: Politikerna har sålt ut makten över sjukförsäkringen. Allt färre yrkesarbetande får ut 80 procent av lönen från sjukförsäkringen vid sjukdom. De flesta får i stället ut 90 procent genom sina kollektivavtal. För högavlönade blir beloppen orimliga, skriver Hanne Kjöller. • Signerat. Erik Helmerson: Trendkänsliga bibliotekschefer tycker att tystnad är suspekt. Vilket mandat har bibliotekscheferna att fnysa åt dem som anser att ett bibliotek ska vara en plats av ro?, skriver Erik Helmerson. Debattinlägg om Natomedlemskap • ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert”. Ett svenskt Natomedlemskap riskerar att leda till ytterligare aggression från Ryssland, skrev två forskare vid Försvarshögskolan på DN Debatt 9 juni. • ”Sverige måste göra sig redo för medlemskap”. Sverige måste göra sig redo för att kunna ansöka om ett medlemskap under nästa mandatperiod och för detta behövs en konkret färdplan, skrev Moderaterna i en replik. • ”Sverige behöver reagera på utvecklingen”. Låt oss förutsättningslöst utreda för och nackdelar med ett svenskt medlemskap likt Finland nu gör, skrev fyra centerpartister i en replik. • ”Ett fritt folks fria val är inte ett legitimt hot”. Det mest logiska är att ett fritt folk gör ett fritt säkerhetspolitiskt val – oavsett om Putin känner sig kränkt eller ej, skrev Carl Albinsson i en replik. ", "article_category": "other"}
{"id": 5781, "headline": "Översittarens nederlag", "summary": "Parlamentsvalet i Turkiet blev en folkomröstning om president Erdogans auktoritära ambitioner. Folket sa ett klokt nej till hans plan att stärka sin makt.", "article": "President Recep Tayyip Erdogan har sett oslagbar ut. Hans parti AKP har radat upp triumfer och har regerat med egen majoritet i 13 år. På söndagen tog det slut. Namnet fanns inte på röstsedlarna, men parlamentsvalet blev ändå en folkomröstning om Erdogan. Att han förlorade är en seger för Turkiet. AKP:s 41 procent är visserligen klart bättre än 2002, men långt sämre än i förra valet 2011. Förutom det sekulära kemalistpartiet CHP och högernationalistiska MHP tog sig ett fjärde parti över 10-procentsspärren: kurdiska HDP. Det blev avgörande för att beröva AKP dess maktmonopol. Erdogan var själv premiärminister fram till i fjol. Det milt islamistiska AKP betraktades med vånda av det gamla sekulära etablissemanget, men hans första år som Turkiets ledare präglades av marknadsekonomiska och politiska reformer. AKP har gjort mer för att stärka kurdernas rättigheter än alla tidigare regeringar tillsammans, och det är därför ironiskt att just HDP sätter käppar i hjulet för presidenten. Men Erdogan har blivit alltmer auktoritär, särskilt efter massprotesterna i Geziparken 2013 och avslöjandet av en stor korruptionsskandal med stark koppling till AKP-toppen. Obekväma journalister och medier har tystats. Erdogan har tagit ett järngrepp om rättsväsendet. Inhemska kritiker kallas förrädare och terrorister. Amerikanska och judiska ”konspiratörer” har anklagats för att vilja sänka Turkiet och sabotera dess ekonomi. Nu ville Erdogan ytterligare kraftigt stärka sin ställning genom att skriva om författningen och ge presidentposten en omfattande exekutiv makt. Han har själv jämfört med USA, men där balanseras systemet av kongressen och Högsta domstolen. Erdogan ville snarare spela Putin än Obama. Planen krävde en kvalificerad majoritet i parlamentet. Detta hot är lyckligtvis tills vidare avvärjt. HDP överträffade alla förväntningar. Det är ett vänsterliberalt parti med band till PKK-gerillan, som på 80-talet startade en blodig kamp för kurdisk självständighet. För att kringgå spärren har kurderna tidigare ställt upp oberoende kandidater, men nu fick partiet 13 procent. Andra minoriteter bidrog till framgången, liksom många kvinnoröster. Religiösa kurder i sydöstra Turkiet, som ofta har stött AKP, gick över till HDP. En orsak var säkert den turkiska vägran förra året att bistå de syriska kurderna i Kobane när de anfölls av Islamiska staten. Därtill finns det ett betydande inslag av taktikröstning. Att välja HDP var ett sätt att stäcka Erdogans ambitioner att bygga ett envälde. Presidenten försökte ett tag få med sig kurderna på författningsändringarna genom att locka med ökat självstyre. Men HDP är inte med på noterna, och AKP har attackerat partiet hårt i valrörelsen. Teoretiskt skulle oppositionen nu kunna ta över, men det ser inte sannolikt ut. Turknationalisterna i MHP tål inte kurderna. Känslan är ömsesidig. AKP får försöka hitta en koalitionspartner, men är för det första inte särskilt benäget till kompromisser och för det andra har de tre övriga partierna hittills nekat. Islamister och kemalister har svårt för varandra. Kurdiska inslag i regeringen skulle reta de konservativa nationalister som är en viktig grupp inom AKP. Samarbete med MHP är tänkbart, men skulle innebära slutet för de fredssamtal som har förts med kurderna. Minoritetsstyre vore ett alternativ för ett mer ödmjukt AKP. Men nyval kan inte uteslutas. Politisk turbulens är inte idealiskt i ett land där ekonomin numera haltar och är i behov av nya reformer. Problemen är en av orsakerna till AKP:s vikande stöd. Fusk och oroligheter förekom under valet, som ändå gick i stort sett korrekt till. 86 procent av de röstberättigade deltog. Turkiets demokrati fungerar, trots Erdogans strävan att koncentrera all makt till sig själv. Själva kampanjen var dock allt annat än rättvis. AKP har ogenerat använt statstelevisionen för att trumma in sitt budskap. Enligt den gällande författningen är presidentposten snarast ceremoniell, och ämbetsinnehavaren förväntas stå över partierna. Erdogan struntade fullkomligt i det, och höll ett par tre valmöten om dagen för AKP och sin egen utökade makt. Men Erdogan och AKP har fått en ytterst värdefull minnesbeta. Det turkiska folket har sagt nej till en allsmäktig sultan. Alla ledare 9 juni • Signerat. Amanda Björkman: Det är ett privilegium att slippa vara tacksam. Tänk vilket oerhört privilegium det svenska medborgarskapet innebär. Det ger både drösvis med anledningar att känna tacksamhet, och frihet nog att låta bli, skriver Amanda Björkman. • Signerat. Hanne Kjöller: När cykloper skriver recensioner. Kritiker ska vara subjektiva. Men de ska gärna berätta mer om boken än sig själva. Sydsvenskan bjuder dock läsarna att gå husesyn i den egna åsiktskorridoren, skriver Hanne Kjöller. • Kolumn. Richard Swartz: Jobbet är slut, dags att gå hem. I framtiden kommer jobb att finnas enbart för en liten elit av specialister. Vi får återvända till Paradiset, till att göra ingenting och framställa detta som lovvärt, skriver Richard Swartz. Valet i Turkiet • Det turkiska islamistpartiet AKP, som haft monopol på makten i 13 år, mister sin majoritet i parlamentet efter söndagens val. I stället kommer det prokurdiska partiet HDP in och ställer sig i vägen för presidentens önskan om att skriva om författningen. • Frågetecknen hopar sig över den turkiska politiken efter söndagens val. På papperet finns det en rad tänkbara kombinationer och koalitioner. Men i den ilsket polariserade verkligheten ter sig regeringsbildningen som en olöslig rebus, skriver DN:s Nathan Shachar i en analys. ", "article_category": "other"}
{"id": 5782, "headline": "”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert”", "summary": "Stanna utanför alliansen. Ett svenskt Natomedlemskap skulle cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians, och riskera att leda till ytterligare aggression från Ryssland. Vi rekommenderar därför att Sverige inte går med i Nato, skriver två forskare vid Försvarshögskolan.", "article": "Politiker och säkerhetspolitiska debattörer framställer ofta ett svenskt medlemskap i den Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) som en realistisk och närmast oundviklig politik för att hantera ett allt aggressivare Ryssland. Vi menar dock att rysk aggressivitet åtminstone delvis bör ses som en produkt av den Nato-utvidgning som allt djupare har trängt in i det Ryssland ser som sin intressesfär, och som därmed kränkt rysk stormaktsidentitet. Ju starkare hotet från väst upplevs, desto mer desperat kan vi anta att Ryssland kommer att agera för att bekräfta denna stormaktsidentitet. Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians kan ett svenskt Nato-inträde därför skapa förutsättningar för ytterligare rysk aggression. På basis av denna analys rekommenderar vi att Sverige fortsätter att stå utanför organisationen. Det stormar återigen i svensk säkerhetspolitisk debatt. När försvarets förmåga alltmer ifrågasätts, inte minst av försvarsmakten själv på grund av dåliga ekonomiska förutsättningar, lockas många av ett svenskt Nato-inträde. Enligt en opinionsundersökning nyligen vill 41 procent av svenskarna att Sverige ska ansluta sig till Nato, medan 33 procent helst ser att vi stannar utanför (Aftonbladet 27/5). Inte sällan framställer politiker och debattörer ett svenskt Nato-medlemskap som den enda ”realistiska” lösningen på Sveriges säkerhetspolitiska problem – främst det ryska hotet som det framstår efter Ukrainakrisen. En av lösningens förkämpar, folkpartiledaren Jan Björklund, uttrycker en utbredd åsikt när han säger att ”Utvecklingen i Ryssland är oroande. Putin beter sig brutalt och oförutsägbart. Det är dags att Sverige går in fullt ut i Nato-samarbetet. För säkerhets skull.” (Folkpartiets hemsida, 7/8 2014). Idén att Sverige bör gå med i Nato framställs ofta som om en logisk följd av den teori om internationell politik som brukar kallas ”politisk realism”. Därför är det kanske förvånande att världens mest kända nu levande realist, professor John Mearsheimer vid Chicagouniversitetet, i en artikel i Foreign Affairs nyligen skrev att Ukrainakrisen inte bara kan skyllas på Ryssland. Enligt Mearsheimer har krisen provocerats fram under en två decennier lång Nato-utvidgning och EU-utvidgning. Mot bakgrund av denna utvidgningspolitik menar Mearsheimer att ryskt agerande faktiskt är helt logiskt. När väst plötsligt börjar trampa i Rysslands bakgård och försöker alliera sig med ett land av Ukrainas strategiska betydelse bör det inte komma som någon överraskning att landet svarar aggressivt. Även om det är djupt beklagligt är det politiskt begripligt. På samma sätt kan vi förvänta oss att USA skulle agera om Kina plötsligt försökte skapa militära allianser med Kanada eller Mexiko. Mearsheimer beskriver USA:s och Natos hantering av Ukrainakrisen som ett uttryck för en ”liberal illusion” – det vill säga tanken att politiska konflikter i Europa tillhör det förgångna och att nya samarbetsideal övertrumfar tidigare maktlogik. Vi menar att en liknande illusion genomsyrar den svenska debatten. Till exempel argumenterar förre försvarsministern Sten Tolgfors tillsammans med FOI-forskaren Mike Winnerstig för svenskt Nato-medlemskap genom att hävda att det inte riktar sig mot någon, ”utan är ett ställningstagande för de värden och den samarbetsordning som Europa byggt sedan murens fall” (GP 18/6 2014). Mearsheimers analys är tänkvärd. Realismen är dock inte den enda teoribildningen som kan användas för att ifrågasätta det kloka i ett svenskt Nato-medlemskap. Under det senaste decenniet har ett intressant komplementärt perspektiv vuxit fram, då statsvetare runt om i värden har visat att stater inte bara bryr sig om sin fysiska säkerhet utan även har ett intresse av stabil identitet. Utifrån detta perspektiv går det att anta att kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall föranledde en identitetskris i många stater. Inte minst Ryssland fick det allt svårare att upprätthålla sin identitet som ledande stormakt. Under de senaste två decennierna har Nato och EU dessutom strött salt i såren genom att successivt utvidga österut och erbjuda forna Sovjetrepubliker partnerskapsavtal. Forskningen visar att stater kan reagera på sådana identitetshot på olika sätt – till exempel genom skam, förnekelse eller, som i Rysslandsfallet, en känsla av att vara kränkt. Den stat som känner sig förolämpad, till exempel för att den inte erkänns som stormakt, försöker troligen bevisa att den visst är en stormakt. Behovet av att säkerställa identiteten kan då antas föda aggression. Vad kan vi utifrån detta perspektiv förvänta oss att ett svenskt Nato-medlemskap skulle åstadkomma? Då svensk identitet i många århundraden har definierats i motsatsställning till ett ryskt hot kan en förnyad rysk hotbild säkra svensk säkerhetspolitisk identitet. Ett Natomedlemskap skulle visserligen utmana identiteten som neutral och alliansfri, men i stället trygga andra identiteter: ett demokratiskt och västeuropeiskt Sverige som sätter hårt mot hårt och inte riskerar att falla i eftergiftspolitikens fälla. Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians skulle ett svenskt Nato-medlemskap paradoxalt nog även kunna säkra Rysslands identitet som stormakt. Vi vill inte på något sätt försvara denna identitet eller Rysslands alltmer aggressiva beteende. Samtidigt är det viktigt att förstå den växelverkan som faktiskt finns mellan vårt eget agerande i säkerhetspolitiska frågor och Rysslands behov av att bekräfta en viss identitet. Framförallt vill vi peka på att ett medlemskap i Nato mycket väl kan bidra till att skapa förutsättningar för exakt de situationer som man vill undvika genom medlemskapet. Häri ligger den stora risken: trots att Ryssland egentligen är långt svagare än under kalla kriget riskerar vårt agerande att bli en självuppfyllande profetia med ett eskalerande säkerhetsdilemma som följd. Vi rekommenderar därför att Sverige inte går med i Nato. Sveriges säkerhetsproblem kommer inte att försvinna genom att stanna utanför organisationen. Men de kommer heller inte att lösas om vi går med i den. Upplevda säkerhetshot kommer alltid att finnas. Staters strävan efter maximal säkerhet är fullt förståelig, men osäkerhet är dessvärre något ofrånkomligt som inte helt kan överbryggas. Det enda rimliga är därför att undvika enkla lösningar utan hänsyn till identiteternas avgörande betydelse för den internationella säkerhetspolitiken och samtidigt lära sig leva med ett visst mått av osäkerhet. Dagens artikelförfattare Linus Hagström, professor i statsvetenskap med inriktning mot säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan och seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet Tom Lundborg, lektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan och forskare vid Utrikespolitiska institutet Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Stoppa övergreppen mot funktionsnedsatta föräldrar”. Ny forskning visar att barn till föräldrar med utvecklingsstörning mycket väl kan ha trygg anknytning, skrev sex forskare den 8 juni. • ”Bergwallkommissionen förbiser de stora bristerna i domstolarnas bevisvärdering”. Om rättsväsendet skall lära sig av de misstag som begicks måste vi också tala om dessa fel, skrev Christian Dahlman den 8 juni. • ”Tyskland är ingen bra förebild i energipolitiken”. Att enligt tysk modell stänga kärnkraftverk i förtid gör elen dyrare, osäkrare och ökar koldioxidutsläppen. Vi måste välja en annan väg, skrev representanter för industri och fackförbund den 7 juni. • Fler inlägg på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5817, "headline": "”Ingen ska behöva uppleva det vi fick genomlida”", "summary": "De tillhör den sista generationen överlevande efter atombomben som ödelade staden Hiroshima. Nu berättar de för omvärlden om sina minnen för att alla ska förstå vad kärnvapen innebär. I förra veckan träffade de gymnasieelever i Liljeholmen i Stockholm.", "article": "Klockan var strax efter åtta på morgonen. Miyake Nobuo var på väg till skolan i spårvagnen som skramlade fram längs gatorna. Plötsligt såg han ett intensivt ljussken och kände en enorm hetta tränga in i den överfulla vagnen. – Jag fick panikkänslor och ville ta mig ut. Då, liksom nu, var jag väldigt kort och lyckades till slut pressa mig fram mellan alla människor. Väl ute på gatan hörde jag ett kraftigt ljud och ett par sekunder senare låg jag pressad med ansiktet mot gatan. – Den enorma tryckvågen kastade spårvagnen flera tiotal meter åt sidan. Alla i den omkom. Jag överlevde. Miyake Nobuo var sexton år den gången och gick i gymnasiet hemma i Hiroshima. Först trodde han att det blivit kortslutning i spårvagnens elledning. Men efter den enorma tryckvågen insåg han att något fasansfullt inträffat. Den 6 augusti 1945 fällde ett amerikanskt militärplan en atombomb över Hiroshima, industristaden belägen i södra Japan. Bomben kallades ”Little boy”, vilket kan tyckas makabert med tanke på vilken förödelse den orsakade. – Innan jag dör hoppas jag att få uppleva att det inte längre finns ett enda kärnvapen på vår jord, säger Miyake Nobuo. Han är 86 år i dag och i förra veckan träffade han ett hundratal elever på Didaktus gymnasieskola i Liljeholmen i Stockholm. Tillsammans med tre andra ”Hibakushas” – så kallas de som överlevde atombomberna över Japan – berättade Mikake Nobuo om sina upplevelser. Gruppen anlände något försenad till skolan efter ett besök på Nobelmuséet. I det stora klassrummet väntade eleverna tålmodigt. Många av dem har sitt ursprung i andra länder än Sverige, några har erfarenhet av krig och förtryck. Ito Masao var fyra år när bomben fälldes över Hiroshima. Han satt på en trehjuling utanför familjens hus och ”blåstes bort” av tryckvågen – men hans skador blev ändå lindriga. Han flydde till ett skyddsrum varifrån han såg ett svart regn falla ned över sin hemstad. – Jag glömmer aldrig synen när döda kroppar brändes i en park nära där vi bodde. Det hela pågick i flera dagar och lukten av bränt människokött finns ännu kvar i min näsa. Därför vill jag tillsammans med er elever se till att alla kärnvapen avskaffas, säger Ito Masao. Efter en kort tystnad, orden måste först sjunka in, möts han av applåder. Sedan är det Horie Sohs tur att berätta. Han var fyra år när bomben föll och befann sig tre kilometer från explosionens epicentrum. Efter det kraftiga ljusskenet blåste tryckvågen i väg honom flera meter. – Jag klarade mig utan skador eftersom en äldre syster skyddade mig med sin kropp. Fortfarande minns jag alla svårt brännskadade barn som kom till vårt hus för att söka skydd. Mina föräldrar och syskon dog. Ingen ska behöva uppleva det vi fick genomlida. I dag är Hiroshima åter en lugn och fridfull stad. Jag hoppas ni vill besöka den någon gång, säger Horie Soh. Stämningen i klassrummet är förtätad när han lämnar över mikrofonen till Kamada Hiroe, som var tre år när atombomben ödelade hennes hemstad. Hon har inte så tydliga minnen av själva bomben, men under många år bar hon på en stark dödsskräck och kände sig väldigt trött. Först i vuxen ålder fick hon reda på att det senare berodde på en störning i sköldkörtelns funktion. Kamada Hiroe har berättat om sina erfarenheter för barn, barnbarn och några utbytesstudenter som kommit till Japan från andra länder. Men tidigare har hon inte öppet berättat så mycket om sitt liv och sina tankar om kärnvapen. – Familjen befann sig inomhus när bomben föll. Det var en klarblå dag utan moln på himlen, men mamma höll oss inne eftersom hon hade en föraning om att något otäckt skulle ske. Tack vare det klarade vi oss, andra hade inte samma tur, säger Kamada Hiroe. Under svampmolnet som bomben åstadkom var det rena ”helvetet”, fortsätter hon. Många människor förintades bokstavligen, hettan var så stark att deras kroppar förångades. Andra fick svåra brännskador eller utsattes för radioaktiv strålning som ledde till att de dog. Kamada Hiroe visar bilder från ett totalt förstört Hiroshima. Husen är förstörda, några få står kvar likt skelett. Människor ligger förkolnade på marken eller har öppna brännsår på hela eller delar av kroppen. På en bild syns skuggan av en man mot en raserad husvägg och bredvid honom skuggan av en rest stege. Hettan var så stark att kroppen och stegen liksom ”fotades” av. – Det här skedde i verkligheten, säger Kamada Hiroe. Hela staden förintades på ett ögonblick. Mer än ett hundra tusen människor dog direkt. Själv evakuerades jag till en förort, men familjen återvände snart till staden där vi byggde ett enkelt skjul. Några veckor efter bomben drabbades Hiroshima av en tyfon som förstörde hyddan, men ett häftigt regn sköljde samtidigt bort det radioaktiva nedfallet. Det gjorde att många överlevare inte fick så allvarliga strålskador. – Pappa var frisk i några månader men började sedan tappa allt hår. Han blev också väldigt trött. De strålskadade blödde från munnen och hade kraftiga diarréer. Jag var så rädd att somna på kvällen för jag trodde inte att jag skulle vakna igen. Jag var länge svag och småväxt. Under många år var jag livrädd när jag hörde sirener ljuda från fabrikerna som byggts upp på nytt. Så betonar Kamada Hiroe att de bomber som föll över Hiroshima och sedan över Nagasaki är ”leksaker” jämfört med de kärnvapen som i dag finns lagrade runt om i världen. Hon säger att kraften i dem räcker att förstöra jorden många gånger om. – Jag ber för freden och om att vi tillsammans, ni och jag, kan bidra till en jord utan krig. Efter att de fyra ”hibakusherna” berättat får gymnasieeleverna möjlighet att ställa frågor: Vad tycker japaner om USA i dag? Hur mycket strålning fick ni i er? Tänker ni ofta på det som hände? Pluggade ni vidare? Upplever ni några biverkningar i dag? Hur långt ifrån bombens centrum befann ni er? Miyake Nobuo svarar först och säger att han bodde drygt två kilometer från bombens epicentrum. Han fick strålskador, men klarade sig ändå ganska bra. – Även jag bodde den första tiden i en enkel hydda. Dit kom människor med fruktansvärda brännskador. Efter en vecka började de dö, en efter en. Vi som överlevde samlade ihop kropparna och brände dem, till slut kunde vi inte räkna alla döda. Så berättar Miyake Nobuo att skolan där han gick blev helt förstörd. Först efter ett halvår kunde han återuppta studierna. Till det första uppropet kom hälften av hans tidigare klasskamrater, de andra hade dött i samband med bomben. Ito Masao säger att han länge hatade USA och alla amerikaner. När han var femton år dog bägge föräldrarna och han fick börja arbeta. – Arbetet var hårt och jag fick en allvarlig och dödlig lungsjukdom. Jag kom till ett sjukhus och vilka var det då som räddade mitt liv? Jo, amerikanska läkare! Och jag som hatade amerikaner så mycket. De som hjälpte mig var vanliga människor, precis som ni och jag. – Jag fick lära mig att förlåta och att sluta hata. Jag tror på Bibelns ord om att vi även ska älska våra fiender. I dag har jag många amerikanska vänner. Nu har jag kommit till Sverige och jag hoppas att ni också vill bli mina vänner. När frågorna är besvarade tar de fyra japanska överlevarna fram skrivna hälsningar från elever på Yahiydai-Nishi Junior high school, en japansk grundskola. Alla i lokalen får varsitt färgat ark. På mitt är budskapet att vi måste leva tillsammans fulla med framtidshopp: ”Live together full of hope for future”. Efter en lång applåd vill Ito, Miyake, Kamada och Horie att det ska tas ett foto med alla som lyssnat och ställt frågor. När det är gjort utbryter ett stort ”selfiekalas” där många elever går fram för att ta bilder med sina smarta telefoner. Jag klarade mig utan skador eftersom en äldre syster skyddade mig med sin kropp. Horie Soh, Hiroshimaöverlevare Pappa var frisk i några månader men började sedan tappa allt hår. Han blev också väldigt trött. De strålskadade blödde från munnen och hade kraftiga diarréer. Jag var så rädd att somna på kvällen för jag trodde inte att jag skulle vakna igen. Kamada Hiroe, Hiroshimaöverlevare Atombomberna Atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki fälldes av USA i augusti 1945. Den första atombomben, kallad ”Little Boy”, föll den 6 augusti klockan 08:15 över industristaden Hiroshima. Flygräden leddes av överste Paul Tibbets som flög flygplanet Enola Gay. Bomben släpptes från cirka 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att få maximal effekt. Uppemot 120 000 av Hiroshimas invånare beräknas ha dödats av den omedelbara detonationen eller av andra skador de närmaste dagarna. Många av dem som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna. Fortfarande i dag, 70 år senare, dör folk av bombernas effekt då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck. De båda städerna Hiroshima och Nagasaki har kommit att bli viktiga symboler mot kärnvapen. Källa: NE och Wikipedia Svenska läkare mot kärnvapen, som bildades 1981, är en ideell och politiskt oberoende organisation med närmare 2 500 läkare och medicinstudenter som medlemmar. Organisationen är en del av världsfederationen International Physicians for the prevention of nuclear war (IPPNW) som fick Nobels fredspris 1985. Syftet är att sprida kunskap om kärnvapnens medicinska effekter och att genom vetenskaplig forskning bidra till denna kunskap. Målet är att stärka opinionen mot kärnvapen så att kärnvapenkrig förhindras. Besöket som fyra överlevare genomförde på Didaktus gymnasieskola i Liljeholmen i förra veckan (artikeln) skedde i samarbete med ”Peace boat”. Det är en ideell internationell organisation baserad i Japan. Peace boat har sedan 2008 arrangerat resor jorden runt med personer som överlevde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Besöket i Stockholm uppmärksammade att det är 70 år sedan kärnvapen för första och hittills enda gången använts under ett krig. Mer info: slmk.org och peaceboat.org/english ", "article_category": "other"}
{"id": 5839, "headline": "”Sverige måste ta ansvar för hela sin klimatpåverkan”", "summary": "Dagens modell för att mäta svenska utsläpp döljer den ökande andelen utsläpp som sker utomlands, från varor som konsumeras i Sverige. Det är dags att Sverige går före i utvecklingen och lägger till ett konsumtionsperspektiv, där alla utsläpp räknas in, skriver 21 svenska organisationer bakom Klimatmålsinitiativet.", "article": "Sverige har de senaste decennierna minskat utsläppen av växthusgaser på hemmaplan. Samtidigt har utsläppen som sker i andra länder till följd av svensk konsumtion ökat kraftigt, de är nu större än utsläppen som sker i Sverige. Trots det saknas officiella mål om att minska dessa utsläpp från vår konsumtion. Detta bör förändras. 21 svenska organisationer lanserar i dag det gemensamma ställningstagandet Klimatmålsinitiativet. Vi vill att Sverige ska ta hänsyn till landets hela klimatpåverkan och lägga till ett nytt etappmål bland de svenska miljömålen om att minska de svenska konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen. Det nya etappmålet ska formuleras med utgångspunkt i att alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymme och att tvågradersmålet ska kunna nås. I dag mäts och rapporteras framför allt de utsläpp som sker inom Sveriges gränser. Detta kallas för produktionsperspektivet eftersom utsläppen främst mäts från det som produceras i Sverige, och inte det som konsumeras. Att enbart mäta utsläpp ur produktionsperspektivet är otillräckligt eftersom det inte synliggör alla de utsläpp som landet och dess invånare ger upphov till. Kontraproduktiva incitament kan också skapas. Det kan exempelvis bli fördelaktigt att lägga ner utsläppskrävande industri och i stället importera samma varor, trots att det kanske leder till högre utsläpp än vad som skedde från början. För Sveriges del skulle det med produktionsperspektivet som enda måttstock exempelvis kunna vara positivt att lägga ner svenskt jordbruk och importera maten från andra länder, även om det ökar de globala utsläppen. Att däremot mäta utsläpp ur ett konsumtionsbaserat perspektiv innebär att alla de utsläpp som privat och offentlig konsumtion ger upphov till inkluderas, oavsett om utsläppen sker inom eller utom Sveriges gränser. Utsläpp från svensk produktion som går på export räknas då inte med. Utsläppen från den privata konsumtionen kan i storleksordning delas in i aktiviteterna bo, resa, äta, och shoppa. De består alltså inte främst av mat och prylar som ordet konsumtion antyder utan även av elektricitet, transporter, byggnadsmaterial med mera. Den offentliga konsumtionen inkluderar alla utsläpp som det offentliga ger upphov till, exempelvis vid vägbyggen, drift av vård och omsorg, skolor, kollektivtrafik med mera. Ur ett produktionsperspektiv har utsläppen i Sverige minskat till exempel genom att oljeeldningen har fasats ut i uppvärmningen. Det är utmärkt. Svenskarnas köttkonsumtion är däremot ett exempel på när utsläppen har minskat enligt produktionsperspektivet men ökat ur konsumtionsperspektivet. Köttproduktionen i Sverige har gått ner de senaste decennierna och därför har utsläppen relaterat till detta minskat inom landet. Däremot har svenskarnas köttätande ökat under perioden. Utsläppen från svenskars köttkonsumtion har därmed också ökat kraftigt, men detta är inte synligt i den svenska utsläppsstatistiken enligt dagens rapporteringsmodell då utsläppen främst sker i länderna vi köper kött ifrån. Svenskarnas utsläpp sett ur konsumtionsperspektivet är drygt 11 ton växthusgaser (ibland presenteras enbart siffror på CO2) per person och år. Ur produktionsperspektivet är Sveriges utsläpp cirka 6 ton per person och år. Det är alltså väldigt stor skillnad på utsläppen beroende på vad som mäts. En aktör som redan infört ett etappmål för konsumtionsbaserade utsläpp är Göteborgs stad. Förutom målet att minska utsläppen inom Göteborgs geografiska område har man målet att ”2035 ska göteborgarnas konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser vara maximalt 3,5 ton koldioxidekvivalenter per person”. Att införa ett mål om en minskning av de konsumtionsbaserade utsläppen innebär inte att målet om att minska de produktionsbaserade utsläppen ersätts. Sverige måste ta ansvar för alla utsläpp vi har rådighet över. De som sker i Sverige, de som vår konsumtion orsakar globalt och de som vi har ägarinflytande över. Eftersom det ännu saknas ett globalt avtal om att minska utsläppen måste länder som vill ta ansvar för sin klimatpåverkan belysa och minska sina utsläpp ur flera perspektiv. Det innebär inte att de olika utsläppsmåtten ska slås ihop och därmed dubbelräknas. Olika sätt att mäta har olika syften. Det övergripande målet är dock alltid detsamma, att minska utsläppen globalt. Om Sverige går i bräschen och lägger till ett uttalat mål om att sänka de konsumtionsbaserade utsläppen skulle det med största sannolikhet få internationell uppmärksamhet och kunna inspirera andra höginkomstländer att införa liknande mål. Börjar flera länder minska sina utsläpp från konsumtion kan det bli ytterligare ett incitament för de länder som har relativt utsläppskrävande produktion att införa förnybara energisystem. Ett motargument som tidigare framförts är att det skulle vara för avancerat och osäkert att mäta utsläppen ur ett konsumtionsperspektiv. Men SCB och Naturvårdsverket har sedan flera år tagit fram sådana siffror och internationella aktörer har gjort liknande undersökningar. De konsumtionsbaserade utsläppen går inte att mäta med samma precision som de produktionsbaserade men det går att följa och säkerställa övergripande trender vilket rimligen är det viktigaste. Metoderna att mäta utsläppen från konsumtion väntas också bli bättre och mer precisa, det pågår redan lovande forskningsprojekt på detta område. Det är nu dags att den ökande medvetenheten om vår totala klimatpåverkan översätts i konkreta mål och åtgärder. Genom Klimatmålsinitiativet uppmanar vi nu riksdagens partier och ledamöter att ta fram och anta ett etappmål om att minska de konsumtionsbaserade utsläppen! Klimatmålsinitiativet Läs mer på www.klimatmal.se Fler debattinlägg på DN Debatt • ”Kunskap måste gå före ideologi och populism”. För att öka trycket på politikerna och se till att så faktiskt sker startar vi nu det partipolitiskt oberoende Nätverket för evidensbaserad policy, skrev 18 forskare och aktivister den 31 maj. • ”Okunniga domare friar anklagade i sexbrottsmål”. Det är domare som dömer i våra rättssalar, inte lagboken i sig. Därför behövs en nationell utbildning om sexualbrott, normer och våld i förhållande till sex, skrev Nina Rung den 30 maj. • ”Jobbskatteavdraget gynnar inte den svenska tillväxten”. Tillväxt och sysselsättning gynnas om resurserna i stället användes för ett försäkringssystem för att stimulera individers utbildning och omställning, skrev två KTH-forskare den 29 maj. • Fler inlägg på DN:s debattsida Dagens artikelförfattare Annelie Andersson, ordförande Latinamerikagrupperna Svante Axelsson, general-sekreterare Naturskyddsföreningen Jonas Bane, talesperson Klimataktion Jan Bertoft, general-sekreterare Sveriges Konsumenter Gabi Björsson, general-sekreterare, Afrikagrupperna Alexander Clemenson, general-sekreterare Medveten Konsumtion Anna Danielsson, ordförande Jordens vänner Bo Forsberg, general-sekreterare Diakonia Gunilla Hallonsten, policychef Svenska Kyrkans Internationella arbete Annika Hjelm, ordförande Den Gröna tankesmedjan Cogito Pär Holmgren, Artister för miljön Robert Höglund, projektledare Klimatmålsinitiativet Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige Helena Jonsson, förbunds-ordförande LRF Johline Z Lindholm, ordförande, PUSH Sverige Johan Olsson, grundare Steg 3 Catarina Rolfsdotter-Jansson, talesperson Föräldravrålet Karin Schulz, general-sekreterare Det Naturliga Steget Annica Sohlström, general-sekreterare Forum Syd Gunnela Ståhle, ordförande Vi Konsumenter Sara Vikström Olsson, ordförande Fältbiologerna Håkan Wirtén, general-sekreterare WWF ", "article_category": "other"}
{"id": 5840, "headline": "?”Sveriges måste ta ansvar för hela sin klimatpåverkan”", "summary": "Byt mätsätt. Dagens modell för att mäta svenska utsläpp döljer den ökande andelen utsläpp som sker utomlands, från varor som konsumeras i Sverige. Det är dags att Sverige går före i utvecklingen och byter till ett konsumtionsperspektiv, där alla utsläpp räknas in, skriver 21 svenska organisationer bakom Klimatmålsinitiativet.", "article": "Sverige har de senaste decennierna minskat utsläppen av växthusgaser på hemmaplan. Samtidigt har utsläppen som sker i andra länder till följd av svensk konsumtion ökat kraftigt, de är nu större än utsläppen som sker i Sverige. Trots det saknas officiella mål om att minska dessa utsläpp från vår konsumtion. Detta bör förändras. 21 svenska organisationer lanserar i dag det gemensamma ställningstagandet Klimatmålsinitiativet. Vi vill att Sverige ska ta hänsyn till landets hela klimatpåverkan och lägga till ett nytt etappmål bland de svenska miljömålen om att minska de svenska konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen. Det nya etappmålet ska formuleras med utgångspunkt i att alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymme och att tvågradersmålet ska kunna nås. I dag mäts och rapporteras framför allt de utsläpp som sker inom Sveriges gränser. Detta kallas för produktionsperspektivet eftersom utsläppen främst mäts från det som produceras i Sverige, och inte det som konsumeras. Att enbart mäta utsläpp ur produktionsperspektivet är otillräckligt eftersom det inte synliggör alla de utsläpp som landet och dess invånare ger upphov till. Kontraproduktiva incitament kan också skapas. Det kan exempelvis bli fördelaktigt att lägga ner utsläppskrävande industri och i stället importera samma varor, trots att det kanske leder till högre utsläpp än vad som skedde från början. För Sveriges del skulle det med produktionsperspektivet som enda måttstock exempelvis kunna vara positivt att lägga ner svenskt jordbruk och importera maten från andra länder, även om det ökar de globala utsläppen. Att däremot mäta utsläpp ur ett konsumtionsbaserat perspektiv innebär att alla de utsläpp som privat och offentlig konsumtion ger upphov till inkluderas, oavsett om utsläppen sker inom eller utom Sveriges gränser. Utsläpp från svensk produktion som går på export räknas då inte med. Utsläppen från den privata konsumtionen kan i storleksordning delas in i aktiviteterna bo, resa, äta, och shoppa. De består alltså inte främst av mat och prylar som ordet konsumtion antyder utan även av elektricitet, transporter, byggnadsmaterial med mera. Den offentliga konsumtionen inkluderar alla utsläpp som det offentliga ger upphov till, exempelvis vid vägbyggen, drift av vård och omsorg, skolor, kollektivtrafik med mera. Ur ett produktionsperspektiv har utsläppen i Sverige minskat till exempel genom att oljeeldningen har fasats ut i uppvärmningen. Det är utmärkt. Svenskarnas köttkonsumtion är däremot ett exempel på när utsläppen har minskat enligt produktionsperspektivet men ökat ur konsumtionsperspektivet. Köttproduktionen i Sverige har gått ner de senaste decennierna och därför har utsläppen relaterat till detta minskat inom landet. Däremot har svenskarnas köttätande ökat under perioden. Utsläppen från svenskars köttkonsumtion har därmed också ökat kraftigt, men detta är inte synligt i den svenska utsläppsstatistiken enligt dagens rapporteringsmodell då utsläppen främst sker i länderna vi köper kött ifrån. Svenskarnas utsläpp sett ur konsumtionsperspektivet är drygt 11 ton växthusgaser (ibland presenteras enbart siffror på CO2) per person och år. Ur produktionsperspektivet är Sveriges utsläpp cirka 6 ton per person och år. Det är alltså väldigt stor skillnad på utsläppen beroende på vad som mäts. En aktör som redan infört ett etappmål för konsumtionsbaserade utsläpp är Göteborgs stad. Förutom målet att minska utsläppen inom Göteborgs geografiska område har man målet att ”2035 ska göteborgarnas konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser vara maximalt 3,5 ton koldioxidekvivalenter per person”. Att införa ett mål om en minskning av de konsumtionsbaserade utsläppen innebär inte att målet om att minska de produktionsbaserade utsläppen ersätts. Sverige måste ta ansvar för alla utsläpp vi har rådighet över. De som sker i Sverige, de som vår konsumtion orsakar globalt och de som vi har ägarinflytande över. Eftersom det ännu saknas ett globalt avtal om att minska utsläppen måste länder som vill ta ansvar för sin klimatpåverkan belysa och minska sina utsläpp ur flera perspektiv. Det innebär inte att de olika utsläppsmåtten ska slås ihop och därmed dubbelräknas. Olika sätt att mäta har olika syften. Det övergripande målet är dock alltid detsamma, att minska utsläppen globalt. Om Sverige går i bräschen och lägger till ett uttalat mål om att sänka de konsumtionsbaserade utsläppen skulle det med största sannolikhet få internationell uppmärksamhet och kunna inspirera andra höginkomstländer att införa liknande mål. Börjar flera länder minska sina utsläpp från konsumtion kan det bli ytterligare ett incitament för de länder som har relativt utsläppskrävande produktion att införa förnybara energisystem. Ett motargument som tidigare framförts är att det skulle vara för avancerat och osäkert att mäta utsläppen ur ett konsumtionsperspektiv. Men SCB och Naturvårdsverket har sedan flera år tagit fram sådana siffror och internationella aktörer har gjort liknande undersökningar. De konsumtionsbaserade utsläppen går inte att mäta med samma precision som de produktionsbaserade men det går att följa och säkerställa övergripande trender vilket rimligen är det viktigaste. Metoderna att mäta utsläppen från konsumtion väntas också bli bättre och mer precisa, det pågår redan lovande forskningsprojekt på detta område. Det är nu dags att den ökande medvetenheten om vår totala klimatpåverkan översätts i konkreta mål och åtgärder. Genom Klimatmålsinitiativet uppmanar vi nu riksdagens partier och ledamöter att ta fram och anta ett etappmål om att minska de konsumtionsbaserade utsläppen! Om Sverige går i bräschen och lägger till ett uttalat mål om att sänka de konsumtionsbaserade utsläppen skulle det med största sannolikhet få internationell uppmärksamhet och kunna inspirera andra höginkomstländer att införa liknande mål. Läs mer om Klimatmålsinitiativet på www.klimatmal.se. ", "article_category": "other"}
{"id": 5867, "headline": "”Jag ser mig själv som en semisekulär svenne”", "summary": "Är man kristen för att man firar påsk, eller för att man döper sitt barn i Svenska kyrkan? Vårt förhållande till religion är inte alltid lätt att ringa in. En stor grupp människor i Sverige är både religiösa och sekulära på samma gång, menar forskaren Ann af Burén.", "article": "Kan man både tro och inte tro – samtidigt? Forskaren Ann af Burén har studerat en grupp svenskar som varken är särskilt religiösa eller helt icke-religiösa. – I Sverige säger sig många tro ”på något mellan himmel och jord”, men beskriver sig ändå som ateister. Jag har försökt studera och förklara denna komplexa attityd, säger Ann af Burén. Hon talar om ett ”både-och” och om samtidighet. Människor tenderar att ibland plocka upp saker lite här och var i den religiösa mångfalden. De sovrar i stället för att välja det ena eller andra, de väljer ”både-och”. – Man kan vara lite buddist, tro på någon form av högre kraft och samtidigt vara övertygad om att det inte finns någon sådan kraft. Jag kallar den här gruppen för semisekulära. Det handlar just om ett ”både-och” där flera tolkningar av verkligheten åberopas på vad som förefaller vara på samma gång, fortsätter Ann af Burén. Sverige sägs ofta vara det kanske mest sekulariserade landet i världen. Endast invånarna i Tjecken beskriver sig själva som religiösa i mindre utsträckning än vad svenskarna gör. Flera studier utförda under 2000-talet ger också stöd för detta. Men Ann af Burén vill i en färsk doktorsavhandling vid Göteborgs universitet och Södertörns högskola komplicera bilden. En religiös person brukar ofta sägas vara som någon som deltar i en kristen högmässa eller någon annan form av organiserad praktik åtminstone en gång i veckan. Personen kan också be regelbundet eller betrakta sig själv som religiös. Med den definitionen kan runt två av tio svenskar räknas om religiösa. Motsvarande siffra är betydligt högre i Grekland, Polen och Irland. I dessa länder tillhör åtta av tio invånare den religiösa gruppen. Men det går också att räkna på ett annat sätt. För två år sedan var 66 procent av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan. Till det kommer medlemmarna i frikyrkor, katolska kyrkan, syrisk-ortodoxa kyrkan eller någon judisk eller muslimsk församling. Totalt är tre av fyra svenskar – eller 74 procent – med i ett religiöst samfund. I en studie som visserligen är tio år gammal svarade drygt hälften av alla svenskar att de tror på ”någon slags ande eller livskraft”. Det var då den näst högsta siffran i hela Europa, till och med högre än i verkligt kristna länder. – Sverige är unikt och paradoxalt på flera sätt och det lockade mig att studera ämnet mer ingående. En stor grupp här i landet kan nämligen varken klassificeras entydigt som ”religiösa” eller som ”sekulära”. Deras sekularitet eller religiositet är suddig i konturerna och deras uppfattningar och hur de praktiserar dem ryms ofta inte i traditionella studier av religion. Ann af Burén har länge varit intresserad av olika religioner och olika religiösa uttryck. Hon har bott i Spanien och England, rest runt i Indien och flera andra länder. Hon beskriver sig som en ”hippie” som sökte sig fram i livet. – Jag skulle kanske ha kunnat bli buddist lika väl som kristen eller hindu. Men i dag beskriver jag mig som en ”semisekulär svenne”, öppen för det mesta. På farmors sida var flera präster, men pappa blev arg när mamma döpte mig och min syster. Mamma blev tillfälligt religiös när hennes pappa dog, berättar Ann af Burén. Inför arbetet med sin doktorsavhandling gick hon runt i ett kvarter på Södermalm i Stockholm. De män och kvinnor hon träffade för djupintervjuer var på många sätt olika varandra; de hade olika ålder, inkomst, familjebakgrund och intressen. Alla betraktade sig som dock ”vanliga” eller som ”folk är mest”. – De jag intervjuade är inte aktiva i något religiöst samfund, men inte heller ointresserade av religion. När de får frågan beskriver de sig själva som många saker samtidigt – exempelvis som till viss del buddist, hindu, kristen och ateist på en och samma gång. Och när de berättar om ovanliga händelser har de både rationella förklaringar och uppfattningen att det som inträffade var något bortom det begripliga. Ann af Burén säger att många som fick frågor om sin eventuella religiositet inledningsvis ofta relaterade till Svenska kyrkan. Men om samtalet varade lite längre kunde en dörr öppnas på glänt till något annat. De semisekulära personer Ann intervjuade talade om den religiösa konflikten i mellanöstern och om religion som ett socialt kitt över religionsgränserna. Svenska kyrkan sågs både som förlegad och som trygghet och tradition, medan buddhister kan vara vänliga och ses som misogyna. – De semisekulära är inga sökare i traditionell mening. De plockar inte heller ihop sin egen tro utifrån allt som serveras på det religiösa smörgåsbordet. Snarare handlar det som sagt om att vara öppen för alternativa tolkningar av verkligheten och att dessa olika tolkningar kan existera sida vid sida. – Många uttrycker en motvilja mot att personligen inta en definitiv position, det vill säga välja bland de olika möjliga verkligheter som står en till buds. Det här är viktigt. Hur då? – Orsaken till ovanliga händelser förklaras rationellt med naturvetenskapliga metoder och teorier – och på samma gång som ögonblick av kontakt med något utöver det begripliga. Ett enkelt exempel: ”Jag tänkte cykla till stan, men just som jag skulle ge mig av ringde min vän och jag blev försenad. Senare fick jag höra att det skett en svår bilolycka utefter den väg jag tänkt ta. Då tänkte jag att det lika gärna kunde ha varit jag som råkat illa ut. Och att det var ödet som gjorde att min vän ringde just då. Eller så var det inte så.” De personer som Ann af Burén mötte kunde ibland till synes vara ganska motsägelsefulla. En av dem hon intervjuade undrade hur biskoparna i Svenska kyrkan över huvud taget kan tro på att Jesus kom att världen tack vare en jungfrufödsel. Samtidigt berättade hen om sin övertygelse att jorden skapades genom Big bang. ”Men jag är ju inte fysiker och kan ju inte veta säkert. Så på sätt och vis är ju också jag troende”, menade den intervjuade. Vid ett tillfälle kan en person beskriva sig som ganska kristen eftersom hen firar både påsk och jul, för att vid nästa möte påpeka att hen inte alls är kristen eftersom Jesus inte kan betraktas som Guds son. – Samtidigt kan samma person se sig som ”lite buddist” eftersom hen gärna skulle vilja lära sig meditera, men personen ser sig ändå inte alls som buddist eftersom hen inte tillhör en buddistisk kultur. Ibland kan personen känna sig som ”helt och hållet en häxa” och ha aningar om vad som ska ske i framtiden, men samtidigt hävda att det egentligen inte är möjligt att förutspå vad som ska hända. Ann af Burén säger att det gängse sättet att studera religiositet inte lyckas fånga in den stora gruppen som kan sägas vara både religiös och icke-religiös på en och samma gång. – Vi behöver utveckla metoderna för att analysera och mäta människors komplexa sätt att förhålla sig till och tala om religion. Religionsvetaren Ann af Burén arbetar på Södertörns högskola. Hon är knuten till projektet ”Religious ambiguity on the urban scene”. Projektet, som studerar religiositet och attityder till religion, bedrivs vid Södertörns högskola i Stockholm tillsammans med Göteborgs universitet. Ann af Burén har också forskat inom fältet genus, sexualitet och religion med fokus på HBTQ-muslimer. Hennes nya doktorsavhandling har titeln ”Living Simultaneity – om religion among semi-secualar Swedes” och handlar om semisekulära svenskars förhållande till religion. I projektet ”Religious ambiguity on the urban scene” ingår också boken ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell, professor i religionsvetenskap på Södertörns högskola. (Molin & Sorgenfrei Förlag). Han intervjuades i en tidigare artikel i serien (DN 26/5). Ålder: 39. Familj: Gift och två barn. Bor: Bagarmossen i södra Stockholm. Gör: Funderar över religion. Bakgrund: Uppvuxen i Trosa och Södertälje. Studerat vid Södertörns Högskola. Aktuell: Med doktorsavhandlingen ”Living Simultaneity: On religion among semi-secular Swedes” (Göteborgs universitet, Södertörns högskola). ", "article_category": "other"}
{"id": 5870, "headline": "Erik Helmerson: Rött kort för Blatter och Fifa", "summary": "Så onsdagens stora nyhet löd \"Fifa är korrumperat\". Vilken blir torsdagens? \"Messi har bollkänsla\"? Det undrar Erik Helmerson som ger Fifa och Blatter rött kort.", "article": "Så onsdagens stora nyhet löd ”Fifa är korrumperat”. Vilken blir torsdagens? ”Messi har bollkänsla”? Nej, inte många överraskades av gripandena och de nya mutanklagelserna mot fotbollsorganisationen. Däremot kan man förvånas – och glädjas – om tillslagen ger rejäla resultat den här gången. I Financial Times skriver fotbollsexperten Simon Kuper en sarkastisk hyllning till Fifas gudfaderliknande ordförande Sepp Blatter, som Kuper kallar ”geni”. Orsak: han har perfekt gehör vad gäller att spela på rätt strängar för att bli omvald, gång på gång. Det sker med all sannolikhet igen på fredag. Blatter har fattat var den nya makten i världsordningen ligger – inte i Europa – och hur denna makt kan smörjas. Ingen har kunnat fästa direkta mutbrott på Sepp Blatter. Däremot har han sedan 1998 chefat över en extremt korrupt organisation, som inte förändrats till det bättre. I stället har mutkulturen tillåtits breda ut sig. Blatter har flinat sig fram medan pampar och politiker berikats och turneringar fördelats efter plånbok. Som i fallet Qatar 2022. Få länder är sämre lämpade att hysa ett fotbolls-VM. Landet är vad Stefan Löfven brukar kalla en ”ickedemokrati”. Eftersom det är våldsamt varmt spelas turneringen på vintern vilket kullkastar många stora fotbollsländers ligaspel. För att bygga arenor används utländska arbetare, som även under normala förhållanden pinas under ett livegenskapssystem kallat ”kafala”. Att tilldela ett sådant land fotbolls-VM torde bara kunna vara uttryck för svart humor – eller pengahunger. Och mycket riktigt avslöjades snabbt att motsvarande minst 40 miljoner kronor betalats ut i mutor i samband med omröstningen. Fifa utredde själv saken – och större delen av utredningen hemligstämplades. Heja friskt humör! Nu, efter tillslagen, lovar man att släppa den. Det tror jag när jag ser det. Fifa vill nu snabbt vinkla historien som att organisationen själv låg bakom onsdagens aktioner, det är nästan som att Sepp Blatter personligen brakade in med draget vapen och domstolsorder. Pr-avdelningen misslyckades dock med att förklara varför inget hänt tidigare. Låt oss nu hoppas att Fifa förändras i grunden. Att undrens tid inte är förbi men att Blatters är det. ", "article_category": "other"}
{"id": 5874, "headline": "Firar gärna med ny NHL-pokal", "summary": "Husmanskost, vännerna och familjen. Det saknar den 25 åriga NHL spelaren Marcus Krüger mest från Sverige.", "article": "Marcus Krüger är en av Sveriges bästa aktiva hockeyspelare. 2013 vann han Stanley Cup och fick lyfta den åtråvärda bucklan tillsammans med sitt lag, Chicago Blackhawks. 2014 var han med och tog silver för Sverige i OS. Han har hunnit med mycket på sina 25 år. Han berättar att han reflekterat lite men att han inser att det egentligen inte är någon ålder att tala om. På sin födelsedag spelar Marcus match. Det är en viktig hemmamatch mot Anaheim, förlorar man så är man ute ur slutspelet. – Anaheim är vårt tuffaste motstånd så någon tårta blir det nog inte. Det har inte blivit det de senaste åren eftersom vi varit ute och spelat. Förhoppningsvis firar vi kanske lite i laget, säger han. Det var 2010 som Marcus värvades av Chicago men han blev utlånad till Djurgården första året. Därför var det först 2011 som han tog steget över Atlanten. Han hade då spelat fem år i Djurgårdens A-lag och ungdomslag. Huddingesonen var en av fyra nominerade till Årets rookie 2010 i elitserien, numera SHL. Sedan han kom till Chicago har han spenderat största tiden i A-laget. Marcus berättar att han följer svensk hockey, framför allt sitt favoritlag. När han kommer tillbaka till Sverige är det bara ett lag som gäller – att gå tillbaka till Djurgården är det enda alternativet. – Jag följer dem dagligen och det känns som att de har något bra på gång. Marcus saknar Stockholm, Sverige och familjen men han trivs väldigt bra i Chicago. Han är glad över att ha fått möjligheten att bo och spela där. – De är en fantastisk stad. Laget och organisationen är grymma. Allt fler svenskar spelar i NHL och det tycker Marcus är bra. Att få hänga, äta middag eller resa bort med varandra och att kunna prata enbart svenska är något som Marcus gillar. Under sin tid i USA har han lärt känna många människor och han är väldigt glad för det. Men det är klart att han saknar sina vänner hemma. Några som han fortfarande umgås med sedan gymnasietiden är Jacob Josefsson, som spelar i New Jersey och Daniel Brodin som precis skrivit på ett kontrakt för Djurgården. – Vi brukar umgås på sommaren när alla är hemma. Vi bor nära varandra och håller kontakten även under vintern. För i sommar, när Marcus har semester, kommer han tillbaka till Sverige. – Vi har det bra för vi får komma hem på sommaren och få det bästa av Sverige. Marcus framhäver hur föräldrarna stöttat honom och hans bror i längtan att spela hockey. – De är glada att vi båda fått chansen att göra det vi tycker är roligast, säger han. För att spela hockey är verkligen det bäst Marcus vet. Och toppen hittills var när han fick lyfta Stanley Cup-bucklan 2013. – I hockey finns det inget större. Det är en väldigt speciell känsla att få vinna med ett lag som man kämpat en hel säsong med. Om det blir en ny buckla i år vet han inte men har tror på det i smyg. I hockey finns det inget större än att få lyfta Stanley Cup-bucklan. Det är en väldigt speciell känsla att få vinna med ett lag som man kämpat en hel säsong med. Marcus Krüger Gratuleras till: Fyller 25 år den 27 maj. Yrke: Ishockeyproffs. Familj: Flickvännen Malin, Mamma Maria, Pappa Peter och lillebror Måns, också han ishockeyspelare. Bor: Chicago, USA. Intressen: Paddle tennis och umgås med familj och vänner. Gillar även att laga mat och längtar efter svensk husmanskost. Firar: Förhoppningsvis som de två senaste åren, med fortsatt spel i Stanley Cup. Om att fylla 25: Det känns bra med det går snabbt. Det är ju ingen ålder men man reflekterar ändå över allt som hänt de senaste åren. ", "article_category": "other"}
{"id": 5882, "headline": "Svenskar tror – men inte på Gud", "summary": "Få svenskar kallar sig religiösa. Samtidigt säger sig många tro på någon slags ”ande” eller livskraft. Hur sekulariserade är vi egentligen? Religionsvetaren David Thurfjell talar om Sverige som det ”postkristna” landet.", "article": "Fredrik tror att det finns någon form av kraft som gör att livet på jorden fortsätter, men är ”absolut” inte religiös. Marika berättar att hon går i kyrkan då och då för att det är så fin stämning där. Lasse säger att när en människa dör är allt slut för det finns inget liv efter detta. Och Lotta, som går på yoga regelbundet, tycker att Dalai Lama verkar ”ganska sympatisk”. På väg till ett samtal med professorn och religionsvetaren David Thurfjell frågar jag fyra personer i samma tunnelbanevagn om deras syn på gud och religion. När vi träffas ska David försöka förklara varför svenskarna är världens mest sekulariserade folk – samtidigt som många tycks ha religiösa inslag i sina liv och världsbilder. Var femte svensk tror nämligen på Gud. Det är den tredje lägsta andelen i hela Europa. Samtidigt svarar varannan tillfrågad att de tror på någon slags ”ande” eller ”livskraft”. Det är näst flest av samtliga europeiska länder. Hur går det ihop? David Thurfjell har skrivit boken ”Det gudlösa folket” som handlar om hur Sverige blev ett av världens mest sekulära länder. Samtidigt söker han svaren på varför vi svenskar tänker som vi gör och förklarar hur vår unika religionssituation egentligen uppkommit. – Jag försöker alltid vrida och vända på det som synes givet. Som nu att Sverige beskrivs som ett i stort sett avkristnat land. Visst gapar kyrkbänkarna tomma och antalet konfirmander går stadigt ned. Andelen som känner till de kristna grundberättelserna krymper också år från år – men det är inte hela sanningen. Vi firar fortfarande kristna högtider, som jul och påsk. Och det är vanligt med dop och bröllop i kyrkor, gärna då i pittoreska och vackra medeltida landbygdskyrkor. I svåra stunder ber ännu många om hjälp från någon form av högre makt. Och åtta av tio betalar fortfarande avgift till Svenska kyrkan och andra religiösa samfund. – Få i Sverige kallar sig kristna i dag. Ändå följer de flesta av oss kulturella kristna traditioner utan att betrakta dem som just kristna. Men när familjer som kommit hit från Irak eller Somalia firar ramadan och bär slöja betecknar vi dem direkt som muslimer, och deras beteende som ett uttryck för deras religiositet. David Thurfjell ser sig själv som sekulariserad svensk, med tillägget ”postkristen”. Han är medlem i Svenska kyrkan och gifte sig i en kyrka – men han går aldrig i högmässan. – Tidigare har jag främst studerat shiitisk islamism och den kristna väckelserörelsen bland romer. När man forskar om ”andra” finns det en risk att man sätter sig på sina höga hästar. Nu var det dags att vända blicken mot mig själv och att fokusera på min egen grupps idéer på religionsområdet. Under arbetet med sin nya bok intervjuade David Thurfjell ett hundratal svenskar om deras attityder och förhållande till religion. Han fann att en förvånansvärt stor majoritet av dem hade en öppenhet inför andlighet och tro – men att de inte vill kalla sig kristna. – På en middag är det få som skulle säga att de är religiösa och än mindre kristna. Jag tror att det kan bero på att begreppet kristen fått en allt snävare betydelse. Bara de som har en väldigt stark övertygelse och stenhårt tror på Jesus betecknas i dag som kristna i vardagsspråket. Frikyrkornas definition av vad som är en ”sann” och ”äkta” kristen har fått ett så stort genomslag. – I andra länder är det ofta annorlunda. Där kan du öppet säga att du är jude, katolik eller muslim utan att vara praktiserande. Endast en minoritet av svenskarna är i dag organiserat religiösa, det vill säga beskriver sig som kristna. De går regelbundet i kyrkan, säger att de tror att det finns en Gud och ber aftonbön. Men gruppen som är helt sekulariserad – som vare sig tror, praktiserar eller är medlemmar i en kyrka – är också liten. Denna grupp utgör cirka femton procent av befolkningen, kanske en förvånansvärd siffra för många. Mellan de troende kristna och de helt sekulariserade finns en stor grupp där många tycks ha en öppenhet inför andlighet och tro, men som ändå tycker att det känns främmande att kalla sig kristna. I stället letar de efter andra ord för att beteckna sin andlighet. ”Nej, jag är inte kristen, snarar lite buddistisk lagd” eller ”Jag gillar att vara ute i naturen och tänker att det finns något större bakom allt levande”. – Vi kan se en tydlig sekulariseringsprocess, det vill säga att färre identifierar sig med Svenska kyrkan och inte har någon uttalad kristen trosföreställning. Men samtidigt verkar gamla religiösa tankemönster leva kvar hos många, och kanske till och med förstärkas. Det är inte heller lika ”skämmigt” att tala om religiösa frågor. Flera rikskända personer har också öppet berättat om sin kristna tro. Nämnas kan journalister som Lars Adaktusson, Helle Klein och Göran Greider. Makthavare som Andreas Carlgren, Wanja Lundby-Wedin, Göran Persson, Anders Borg samt populära artister som Carola Häggkvist, Jonas Gardell, Dogge Doggelito och Marie Fredriksson har också gått ut i offentligheten med sin kristna tro. Hur kommer det sig att Sverige som Europas kanske mest okristna folk samtidigt ligger i topp när det gäller tron på någon form av högre makt? Konkurrensen mellan olika kristna grenar och kampen mellan väckelsefromheten och statskyrkan är en orsak, svarar David Thurfjell. En annan är den sekulära kritiken mot Svenska kyrkan som växte fram från mitten av 1800-talet. – När det moderna samhället växte fram förlorade kyrkan mer och mer inflytande. Allt fler kom att förknippa kristendom med ett förflutet som de nu växt ifrån, och de kristna berättelserna försvann mer och mer ur människors värld när kyrkan inte längre hade en så stark kontroll över skolan. Men för att förstå varför andligheten dröjer sig kvar måste vi också förstå vad människor får ut av sin religion, säger David Thurfjell. Moderna människor vill gärna se sig som förnuftiga och rationella varelser. Men kärlek, konst, vänskap, musik ... mycket av de vi håller högt i livet är svårare att motivera med förnuftet. – En del av religionen har med sanningsanspråk och logiska argument att göra. Men för de flesta handlar det mer om andra saker: barndomsminnen, lukter, berättelser, musik och tröst. Svenska kyrkan förlorade sin religiösa monopolställning, men det betyder inte att det andliga behov som många ändå verkar känna försvann. I sin bok använder David Thurfjell begreppet esoterism för att beskriva en tredje huvudfåra som påverkat de sekulära svenskarna. Begreppet täcker det som vi i vardagsspråk betecknar som nyandligt, mystiskt, ockult och övernaturligt. Här ryms också upplevelser av märkliga sammanträffanden, övernaturliga varsel och tankeöverföring. – Men även alternativmedicin, andliga terapiformer, vurm för österländsk mystik och new age samt traditionell folktro kan sägas höra till den esoteriska sfären. När kyrkans språk har förlorat sin trovärdighet plockar många upp trådar från detta esoteriska arv om de vill sätta ord på sin andlighet. Vad väntar då framöver? Förblir Sverige ett sekulariserat land där många säger att det nog finns någon form av högre makt? Kommer Svenska kyrkan att klara sig? – Allt färre säger sig tro på en treenig Gud, Marias jungfrufödsel och att Jesus kunde gå på vattnet. Svenska kyrkan kommer nog att fortsätta att förlora medlemmar. Men kanske är känslan att tillhöra en kulturell kristendom på väg att återkomma. Om nyandligheten och det jag kallar esoterism kan bli en arena för att förvalta det behovet och intresset är svårt att sia om. Fotnot. Statistiken som David Thurfjell hänvisar till är Europakommissionens enkätundersökning om värderingar i Europa (2005). Ur boken: I våra dagliga liv – när vi tittar på film och tv, när vi läser böcker och tidningar, när vi surfar på internet eller rör oss i det offentliga rummet – konfronteras vi ständigt med skildringar av eller hänvisningar till andlighet, övernaturliga fenomen och mystiska upplevelser. Genom självhjälpsböcker och veckotidningar får vi lära oss österländska metoder för att uppnå självkännedom, kroppslig hälsa och själsligt välbefinnande. Genom Steven Kings, Dan Browns och Paolo Coelhos böcker, genom tv-serier som ”Twin Peaks”, ”Arkiv X”, ”Lost” och filmer som ”The Matrix” och ”Avatar” har det övernaturliga och nyandliga tvärtom kommit att bli allmängods för sekulära svenskar. Program som ”Det okända” skildrar kontakter med avlidna som faktisk möjlighet och ungdomslitteraturen, rollspelen och datorspelen är också fullmatade med esoteriska inslag. Lite tillspetsat kan de många svenska buddistsympatisörerna beskrivas som postkristna protestanter som tröttnat på den tradition de växt upp i, och som därför blickar österut för att hitta något mer berörande, autentiskt och intressant. Och där – i Dalai Lamas böcker, på Thailandsresan eller i någon artikel om medveten närvaro och meditation – finner de buddismen. Men den form av mångfacetterade religiösa traditioner som de hittar är inte så annorlunda som de trott, och det de uppskattar mest i den – individualismen, inåtblickandet, de antihierarkiska – har i själva verket sitt ursprung i den tradition de själva avsåg att lämna. Utdrag ur ”Det gudlösa folket” (något kortat) (Molin & Sorgenfrei förlag) David Thurfjell. Ålder: 42. Bor: i Uppsala. Familj: Hustrun Anna-Karin Brus, banen Molly och Sten. Gör: Professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Arbetar på en bok om religiösa auktoriteter inom shiaislam. Bakgrund: Studerade religionshistoria och iranska språk på Uppsala universitet och doktorerade på en avhandling om shiitisk väckelse 2003. Forskat om pingstväckelse bland romer, muslimer i Europa och om religionsattityder bland sekulariserade svenskar. Aktuell: Med boken Det gudlösa folket: De postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei). ", "article_category": "other"}
{"id": 5898, "headline": "”?Nedlagd kärnkraft påverkar elpriset men inte utsläppen”", "summary": "Det europeiska utsläppshandelssystemet, som ingår i den europeiska klimatlagstiftningen, gör att det paradoxalt nog inte spelar någon roll för koldioxidutsläppen om vi bygger ut, behåller eller lägger ned den svenska kärnkraften. Därmed spelar det heller ingen roll om vi i Sverige höjer effektskatten på kärnkraft eller ej, skriver miljökonsulten Magnus Nilsson.", "article": "James Hansen, tidigare klimatforskare vid amerikanske rymdflygstyrelsen NASA, säger sig vara förfärad över planerna på att höja effektskatten på svensk kärnkraft eftersom han räknar med att detta ska leda till att utsläppen av koldioxid ökar dramatiskt. Hansen bor och verkar i USA och det kan möjligen förklara varför han inte känner till hur det europeiska utsläppshandelssystemet fungerar. Med nuvarande europeiska klimatlagstiftning spelar det nämligen paradoxalt nog ingen roll för koldioxidutsläppen om vi bygger ut, behåller eller lägger ned den svenska kärnkraften, och därmed inte heller om vi i Sverige höjer effektskatten på kärnkraft eller ej. Så här fungerar det: EU:s direktiv om utsläppshandel innebär i sin nuvarande utformning att det från 2013 och framåt kommer att utfärdas totalt ca 58 miljarder utsläppsrätter som de ca 12 000 då kallade stationära anläggningar som inom EU och EFTA (Island, Liechtenstein och Norge) som ingår i utsläppshandelssystemet kan utnyttja för att täcka sina koldioxidutsläpp. Av denna mängd har redan knappt 4 miljarder redan överlämnats till Kommissionen för att täcka utsläpp under 2013 och 2014. Totalt återstår från och med 2015 (för all framtid!) således ett utsläppsutrymme på dryg 54 miljarder ton. I oktober 2014 beslöt dock EU-ledarna att minska den framtida utgivningen av utsläppsrätter med cirka 9 miljarder utsläppsrätter. Kommissionen arbetar just nu med att ta fram de justeringar av direktivet som fordras för att denna justering ska omsättas i tvingande lagstiftning. I praktiken är därmed det återstående utsläppsutrymmet inte 54 utan bara ca 45 miljarder ton. Storleken på detta utsläppsutrymme regleras i detalj i EU:s lagstiftning och ligger fast oavsett om vi till exempel i Sverige bygger ut, behåller eller lägger ned kärnkraften. Hur stora de framtida utsläppen blir påverkas inte heller av om Tyskland använder mer eller mindre kolkraft eller av i vilken utsträckning vi bygger ut vindkraften. Huruvida priset på utsläppsrätter är högt eller lågt har inte heller någon betydelse. Att det förhåller sig på detta sätt (och att Hansen således missförstått) framgår tydligt och klart för den som bemödar sig om att läsa och förstå direktivet om utsläppshandel (inklusive tilläggslagstiftning). Huruvida svenska kärnkraftverk drivs under sin fulla tekniska livslängd har därmed ingen påverkan på utsläppen, men lär däremot leda till att efterfrågan på utsläppsrätter och därmed priset stiger. I förlängningen lär en förtida avveckling av kärnkraften därmed leda till att priset på elström blir högre, däremot har det paradoxalt nog ingen effekt på utsläppen. ", "article_category": "other"}
{"id": 5899, "headline": "”?Mjukare broms i pensionssystemet införs från 2017”", "summary": "Pensionssystemets balansering ändras från och med 2017. Endast en tredjedel av balanseringseffekten kommer då att påverka pensionerna. Syftet är att jämna ut svängningarna mellan åren utan att tillföra mer pengar till pensionssystemet, skriver Pensionsgruppen som består av företrädare för de partier som står bakom pensionsuppgörelsen.", "article": "År 2016 blir ett historiskt år. Enligt den senaste prognosen från Pensionsmyndighetens väntas inkomstpensionen öka med 4,7 procent. I kombination med den nästan obefintliga inflationen innebär det den högsta reala höjningen av pensionerna sedan det nya pensionssystemet infördes. Ökningen är resultatet av en förbättrad ekonomisk situation i Sverige, samtidigt som balanseringen i pensionssystemet – den så kallade bromsen och gasen – kompenserar för tidigare nedgångar. Pensionsgruppen har beslutat att pensionssystemets balansering ska förändras från och med år 2017. Det betyder att hela uppgången år 2016 kommer att komma pensionärerna till del, samt att nivån på pensionerna framöver kommer att utvecklas jämnare. Det ska vara så. Pensionärerna har varit med och burit bördan av de senaste årens ekonomiska nedgång, och de förtjänar både högre och mer stabila pensioner. Sedan 2010 har balanseringen slagit till vid flera tillfällen. Inkomstpensionen har utvecklats ryckigt med tvära upp- och nedgångar från år till år under tidsperioden. Det har lett till att pensionärernas ekonomi har varit osäker och svårare att planera. Balanseringen finns till för att säkra långsiktigheten i pensionssystemet. Den grundar sig på komplicerade beräkningar men utgår från en enkel princip: att pensionssystemet inte ska betala ut mer pengar än det får in. I dåliga tider innebär det att pensionsutbetalningarna minskar, istället för att låna pengar från framtida pensionärer. I goda tider växer pensionen starkare för att kompensera för tidigare sänkningar. På så sätt lämnar vi efter oss ett välfungerande pensionssystem även till våra barn och barnbarn. Det är delvis en sådan uppgång som bidrar till den stora höjningen nästa år. Som i alla system var det från början svårt att helt förutspå hur och när balanseringen skulle komma att slå. Under de senaste åren har det blivit tydligt att balanseringen visserligen fungerar men att dess exakta metod medför att pensionsutvecklingen i vissa fall blir onödigt slagig. Höjningar som kompenserat för balanseringen ett tidigare har lett till en ny sänkning ett annat år. En alltför svajig utveckling av pensionerna leder till onödig osäkerhet om den framtida pensionen. Det är bakgrunden till varför Pensionsgruppen nu har beslutat att förändra balanseringens utformning. Ett inriktningsbeslut om detta fattades för drygt ett år sedan. Sedan dess har Regeringskansliet berett detaljer och analyserat tidpunkt för införandet. Den nu beslutade förändringen innebär att balanseringen från och med år 2017 kommer att göras mjukare – endast en tredjedel av balanseringseffekten påverkar pensionerna. På så sätt plattar vi ut svängningarna i utbetalningar från år till år. Både bromsen och gasen blir mindre tvär. Det är viktigt att vara ärliga med att syftet med just den här förändringen inte är att inkomstpensionen ska tillföras mer pengar. Med den här justeringen varken ger eller tar vi pengar från pensionssystemet, utan jämnar enbart ut svängningarna från år till år. Vi skruvar i broms- och gaspedalerna, men tillför inte fordonet mer bränsle. Med detta sagt ser pensionsgruppen att det finns goda skäl att stärka inkomstpensionen. Vi vet att det finns pensionärer, särskilt ensamstående kvinnor, som lever med knapp ekonomi och har det svårt att få ekonomin att gå ihop. I takt med en stigande medellivslängd kommer framtidens pensioner att bli lägre om vi inte ökar intäkterna till pensionssystemet. Men det finns inga genvägar till mer generösa pensioner. Intäkterna kommer från arbete. Vi får högre pensioner genom ett tidigare inträde på arbetsmarknaden och genom att möjliggöra för människor att jobba längre upp i åldrarna. Genom att minska arbetslösheten. Genom att ha smidiga vägar in på den svenska arbetsmarknaden för de personer som invandrar till Sverige. Ju fler som bidrar på den svenska arbetsmarknaden, desto högre blir pensionerna. Det är också särskilt viktigt att förbättra situationen för de kvinnliga pensionärerna. Idag tar kvinnor ett större ansvar för barn och hushåll, arbetar i större utsträckning deltid och har högre sjukfrånvaro. Detta lämnar tydliga avtryck i pensionskuvertet. För att bemöta den situationen startade pensionsgruppen nyligen ett delprojekt för jämställda pensioner. Genom att på olika sätt komma åt rötterna och symtomen till ojämställdheten bland pensionärerna kommer pensionssystemet och pensionärernas situation att förbättras. Dessa är åtgärder som kräver ett långsiktigt perspektiv och ett helhetsgrepp. Både när det gäller diskussionen om jämställdhet och ett längre arbetsliv behöver vi draghjälp från andra aktörer i samhället – inte minst arbetsmarknadens parter. De har bäst kunskap om villkoren på arbetsplatserna. Det är också de som förhandlar kollektivavtalen, som har stor påverkan på de här frågorna. På kortare sikt är den justerade balanseringen en av fler förändringar som ligger framför oss. I diskussionen om tidpunkt för dess införande har många goda synpunkter framförts. Vissa remissinstanser – däribland pensionärsorganisationerna – motsätter sig den föreslagna förändringen, med hänvisning till att de hellre ser att vi gör åtgärder för att stärka inkomstpensionen. En tydlig majoritet är positiva till förslaget som sådant. Några av remissinstanserna som står bakom förändringen anser att vi borde vänta med ett införande till efter den pågående balanseringsperioden, det vill säga, efter att den senaste inbromsningen klingat av medan andra menar att det är viktigt att den införs så snart som möjligt Dessa synpunkter har varit värdefulla för pensionsgruppen i vårt ställningstagande. Vi vill att pensionärerna ska få del av den förväntade uppgången. Samtidigt är det omöjligt att förutse när ekonomin vänder nästa gång, samt när pågående balanseringsperiod helt kommer att vara slut. Ju fortare förändringen införs, desto bättre är pensionssystemet rustat inför nästa nedgång. Efter att noga ha avvägt dessa faktorer har pensionsgruppen kommit fram till att år 2017 är det mest lämpliga tidpunkten att införa den förändrade balanseringen. Det är viktigt att påpeka att pensionerna även fortsättningsvis kommer att utvecklas positivt, så länge den ekonomiska situationen är fortsatt god. 2016 kommer att bli ett bra år för Sveriges pensionärer. Samhället har ett intresse av att pensionssystemet är så robust som möjligt. Genom att införa den förändrade balanseringen år 2017 stärks ekonomin för dagens pensionärer, samtidigt som vi bygger pensionssystemet robust för deras barn och barnbarn. ", "article_category": "other"}
{"id": 5923, "headline": "Sergej Guriev: Rysslands svindlande snurr på slantarna", "summary": "Under årets tre första månader översteg Rysslands militärutgifter 9 procent av kvartalets BNP – mer än dubbelt så mycket som budgeterat. Det är en ohållbar utveckling.", "article": "Den 9 maj höll Ryssland sin största militärparad sedan Sovjetåren. I den tidens tradition fylldes Röda torget av arméns senaste utrustning, även den nya stridsvagnen T-14 Armata. Och likaså i den tidens tradition stod folkhumorn genast beredd när stridsvagnen fick motorstopp under generalrepetitionen: ”Armatan kan verkligen ställa till makalös förstörelse; en bataljon kan ta kål på hela den ryska budgeten!” Skämtet överdriver (varje stridsvagn kostar omkring 8 miljoner dollar) men belyser en annan återgång till livet i Sovjetunionen: alltför mycket pengar till militären. Nu hotar Kremls militärutgifter helt klart Rysslands ekonomi, som redan är försvagad av låga oljepriser och västs ekonomiska sanktioner. Och detta slöseri visar inga tecken på att avta. De senaste månaderna har militärutgifterna accelererat kraftigt och överskridit myndigheternas redan ambitiösa planer. Den budget för 2015 som Ryssland tog fram i somras byggde på att oljepriserna skulle ligga kvar på 100 dollar fatet, med en årlig BNP-tillväxt och inflation på cirka 2 respektive 5 procent. Sedan dök oljepriserna tvärt, ekonomin försämrades och inflationen blev tvåsiffrig. Regeringen stack huvudet i sanden och president Putin undertecknade en reviderad budget först i april. Lyckligtvis är den nya budgeten mycket mer realistisk och minskar utgifterna med omkring 2 procent i nominella tal. Med en årlig inflation på minst 11 procent motsvarar detta en real minskning på cirka 8 procent av de planerade utgifterna. Eftersom lägre oljepriser och ekonomisk stagnation undergräver statsintäkterna kommer underskottet ändå att stiga från 0,5 till 3,7 procent av BNP. Detta är ett stort bekymmer i och med att Ryssland, trots sin obetydliga statsskuld på endast 13 procent av BNP, inte kan låna på globala finansmarknader på grund av västs sanktioner. Regeringens enda möjlighet att finansiera underskottet är att åderlåta sin reservfond, avsedd som en buffert mot ekonomiska chocker. Fonden uppgår till endast omkring 6 procent av BNP och därmed kan Ryssland leva med ett underskott på 3,7 procent i mindre än två år innan det antingen måste dra sig ur Ukraina för att slippa västs sanktioner eller också vidta en omfattande – och för Putin politiskt riskabel – finanspolitisk anpassning. Men också detta scenario kan vara för optimistiskt. Enligt just offentliggjorda budgetsiffror uppgick de statliga civila utgifterna under första kvartalet 2015 till 16,5 procent av BNP, helt planenligt, men militärutgifterna översteg 9 procent av kvartalets BNP – mer än dubbelt så mycket som budgeterat. Ryssland har således redan förbrukat mer än hälften av sin totala försvarsbudget för 2015. Fortsätter man i den takten är reservfonden tömd före årets slut. Att reservfonden nu förbrukas representerar ett avgörande steg i en utdragen debatt om Rysslands militärutgifter. Den började 2011 när dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog att militärutgifterna under en tioårsperiod skulle ökas med 600 miljarder dollar, från under 3 procent till över 4 procent av BNP. Dåvarande finansministern Alexej Kudrin – som hade åstadkommit budgetöverskott, bidragit till att reservfonden byggdes upp och betydligt minskat statsskulden – hävdade att Ryssland inte hade råd med en sådan ökning, varpå han blev avskedad. Planen antogs kort därpå. Men att Kudrin tvingats bort ändrade inte fakta. Kremls mål var ytterligt ambitiöst, efter både ryska och globala mått. De flesta europeiska länder ägnar nu mindre än 2 procent av BNP åt försvaret, Kina lite mer än 2 procent och USA omkring 3,5 procent. Enligt Världsbanken är det bara nio länder, bland dem Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Israel, som lägger ner mer än 4 procent av BNP på sin militär. Ryssland kan inte fortsätta att ägna så mycket av sin budget åt försvaret, och för övrigt saknar dess försvarsindustri kapacitet att producera modern utrustning så snabbt som planen förutsatte. Sedan planen antogs har skandalerna med överpriser och korruption duggat allt tätare, och många ledande personer i försvarssektorn har fått gå. Ändå låg försvarsutgifterna fram till i år kvar på 3 procent av BNP. Mot denna bakgrund är det ryska slösandet på försvaret desto märkligare. Det tyder på att regeringen till varje pris vill behålla sitt folkliga stöd, trots en allt sämre ekonomi, och hellre demonstrerar sitt stöd för rebellerna i östra Ukraina än investerar i den modernaste utrustningen. Kreml kan rentav förbereda en stor offensiv för de kommande månaderna. Eller också finns det ingen strategi alls, och de ovanligt höga försvarsutgifterna avspeglar helt enkelt att konflikten kostar mer än väntat. Hur som helst har Kudrins ekonomiska och finansiella logik ännu större giltighet i dag än när han avskedades. Om Ryssland inte kunde kosta på sig en försvarsbudget på 4 procent av BNP i goda tider kan det omöjligt klara så höga militärutgifter nu, med rekordlåga oljepriser, västs sanktioner och ekonomisk recession. Regeringen kan förstås chansa på att oljepriset stiger; det har skett förr när Ryssland varit i nöd. Men liksom Armatan på Röda torget kan Putins goda tur få motorstopp. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Sergej Guriev är en av Rysslands Sergej Guriev är en av Rysslands mest ansedda reformekonomer. Han är i dag gästprofessor vid Sciences Po i Paris. ", "article_category": "other"}
{"id": 5929, "headline": "”Lås inte fast människor med politiska påbud”", "summary": "Det är tydligt att dagens socialdemokrati inte går i takt med vare sig Sveriges befolkning eller ens sin egen väljarkår, skriver Alfred Askeljung (C) om individualiserad föräldraförsäkring.", "article": "Det är mycket glädjande att vi får en politisk debatt om hur vi ska öka arbetskraftsdeltagandet för kvinnor och hur vi ska arbeta för ökad jämställdhet. Jag är glad att Socialdemokraterna är villiga att lyfta en komplex fråga på den politiska dagordningen (DN Debatt 15/5). Tyvärr landar Odeberg, Palm och Ullberg fel i sitt förslag om “individualiserad” eller kvoterad föräldraförsäkring som en lösning på jämställdhetsproblematiken. Enligt en opinionsundersökning från Demoskop från 2011 så tycker över 83 procent av Sveriges befolkning att föräldrarna själva bör bestämma uttaget av dagar. Över 78 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna tycker att det är föräldrarnas, inte politikernas sak att bestämma hur de uppfostrar sina barn. Det är tydligt att dagens socialdemokrati inte går i takt med varken Sveriges befolkning eller ens sin egen väljarkår. Än mer beklagligt är att debatten om föräldraförsäkringens utformning fortfarande förs utifrån ett heteroperspektiv och utifrån en förlegad tvåsamhetsnorm. Socialdemokraterna pratar ivrigt om “mansrollen” och jämställdhet men glömmer helt bort alla de människor som är singelföräldrar, lever i samkönade förhållanden eller i stjärnfamiljer. De har också rätt att bli inkluderade i det offentliga samtalet och jag kan bara beklaga socialdemokraternas enögda fokus i en såpass viktig fråga. En modern föräldraförsäkring måste inkludera alla människor och alla familjebildningar. Det är ovärdigt ett modernt land som Sverige att vi fortfarande har enskilda människor och familjer som står utanför våra offentliga trygghetssystem. Kampen för jämställdhet och lika rättigheter för alla, oavsett sexuell läggning, har kommit långt i Sverige. Vi ligger tursamt nog före de flesta andra länder. Fortfarande ignoreras dock stjärnfamiljers rätt till samma villkor och förutsättningar som de familjer som följer tvåsamhetsnormen. En modern föräldraförsäkring får inte låsa fast människor i politiskt påbjudna strukturer eller förneka alla människor samma och lika rättigheter. Jag vill ha en modern föräldraförsäkring där barn kan ha fler än en vårdnadshavare och alla dagar är fullt överförbara mellan föräldrarna, även om de skulle vara fler än två stycken. Centerpartiet står för ett frihetligt alternativ till den rödgröna regeringens ideologiska pekpinnar. En frihetlig och inkluderande föräldraförsäkring borde vara en självklarhet, även för socialdemokratin. ", "article_category": "other"}
{"id": 5932, "headline": "Har hittat tillbaka till dikten", "summary": "Poeten Bob Hansson har de senaste tio åren ägnat sig åt föreläsningar. Men nu ger han sig in i poesin igen.", "article": "Bob Hansson, för dagen klädd i tredelad kostym, ska snart med tåget till en föreläsning. På ett fik på Stockholms central berättar han att han har börjat skriva en ny diktsamling, den första på tio år, som släpps till årsskiftet och att det är en befrielse att ge sig in i poesin igen. – Jag har haft en period när jag starkt har känt att varje ögonblick är meningsfullt, och det har jag inte känt på länge. Vid 40 fick jag något slags kris, men dikten gav mig meningsfullheten tillbaka. Han är en av Sveriges bäst säljande poeter och väcker intresse i många sammanhang. I samarbeten med rockartister som Thåström, med oförglömliga rader som ”här ligger jag och duger” (titeln på ett av hans verk), med föreläsningar som ringar in många människors undringar med rubriker som ”Kärlek – hur fan gör man?”. Vår längtan efter kärlek är temat han ständigt återkommer till, i både föreläsandet och skrivandet. Själv tycker han sig inte vara mer upptagen av känslor än andra författare. – Vi lever i en prestationskultur, en materialistisk kultur. Det är de kraven vi försöker leva upp till. Men vi är inga materialistiska varelser, vi har större behov av kroppsberöring än av prylar. Där uppstår ett glapp, och det är i det glappet jag vill verka. Bob Hansson växte upp i Helsingborg med sin mamma som jobbade som kallskänka. I skolan sågs han som problembarn. I dag bor han på Söder i Stockholm och rör sig i en kulturell medelklass. Det har varit en resa både socialt och geografiskt vars betydelse har upptagit hans tankar rätt mycket. – Grundläggande är att jag har en låg självkänsla som gör att jag sällan känner mig fullständigt välkommen. Och då är det lätt att man börjar undra varför. Varför känner jag mig inte hemma här? Som klassresenär kan det vara lätt att söka förklaringen i ens bakgrund, menar han. Kanske känner man sig inte riktigt bekväm eftersom man kommer från ett annat håll, med lite yvigare gester. Ändå bör man påminna sig om att det även handlar om ens upplevelse av omvärldens bemötande, inte bara om hur man faktiskt blir bemött. – Har man en svag självkänsla kan man lätt missa det välkomnande som faktiskt är där. Trygghetszonen blir också lite trängre med åren, tror han. När åren går anpassar man sig till det allt trängre utrymme man lärt sig behärska. – Det är den trista saken när man blir äldre tycker jag – att man har det tillräckligt bra i sin trygghetszon för att inte utmana den. Det är en stor sorg i mig, detta drama. Men det finns ju en massa positiva saker med att bli äldre också. Nu, med en färsk 40-årskris och ett par års experimentell exil från skrivandet i bagaget, så beskriver sig Bob Hansson som en person i vardande. Om de senaste åren har varit en paus, så är han nu på väg in i livets andra halvlek. Och det känns helt magiskt att återvända till poesin. – Det jag är mest stolt över är när någon har kommit fram och sagt till mig: ”Dina dikter har förändrat mitt liv”. Att en människa säger så är både oförklarligt och … helt bra. Vi har större behov av kroppsberöring än av prylar. Där uppstår ett glapp, och det är i det glappet jag vill verka. Gratuleras till: Fyller 45 år den 18 maj. Gör: Poet och föreläsare. Bor: Malmö och Stockholm. Familj: Sonen Povel Prins Hansson, tre år. Så firar jag födelsedagen: ”Ingen aning. Jag och en annan författare, Tove Folkesson, har skrivarkurser ihop som verkligen är roliga, och jag tror att vi har kurs den dagen.” Om att fylla 45: ”Att bli äldre handlar om att klä av sig. Samtidigt som man klär på sig en massa framgång och status och åtaganden, så klär man av sig idéer om sig själv, och det är en befrielse.” Lyssnar helst till: Jonathan Johansson. Läser just nu: ”Inget. Jag skriver.” Blir lycklig av: Nuet. ", "article_category": "other"}
{"id": 5941, "headline": "”S måste individualisera föräldraförsäkringen nu”", "summary": "En jämställdhetsfråga. I dag tar kvinnor ut 76 procent av föräldraledigheten, män 24 procent. Denna ojämlikhet upprätthåller löneskillnader, cementerar könssegregationen på arbetsmarknaden och befäster normer. Individualiserad föräldraförsäkring är den enda lösningen, skriver Elinor Odeberg, Veronica Palm och Erika Ullberg (S).", "article": "Den socialdemokratiska familjepolitiken har länge varit inriktad på att möjliggöra ett jämställt deltagande på arbetsmarknaden. Utbyggd föräldraförsäkring och barnomsorgsgaranti, maxtaxa och allmän förskola, särbeskattning och andra välfärdsreformer har suddat ut motsättningen mellan att skaffa barn och arbeta. En motsättning som annars är väl kännbar för kvinnor i andra länder. Socialdemokratins målmedvetna politik för en tvåförsörjarmodell har resulterat i att vi i dag har den högsta förvärvsfrekvensen bland kvinnor i världen. Samtidigt kvarstår stora inkomstskillnader mellan män och kvinnor och sedermera pension. Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. Kvinnor – oavsett hur individen och familjen de facto formar sitt liv – förutsätts ta huvudansvaret för barn och hushåll. Ska en jämställd och könsblandad arbetsmarknad bli verklighet måste vi i grunden förändra det patriarkala system som säger att kvinnor ska göra si, och män ska göra så. Den enda reform som kan komma åt den strukturella problematiken är en individualisering av föräldraförsäkringen. Vi har ett politiskt ansvar att se över och modernisera trygghetsförsäkringar och välfärdstjänster så att de understödjer den samhällsutveckling vi vill se. I dagsläget tar kvinnor ut 76 procent av föräldraledigheten, män 24 procent. Dagens ojämställda uttag av föräldraledighet upprätthåller löneskillnader mellan män och kvinnor, könssegregationen på arbetsmarknaden och många av dess följdproblem (SOU 2005:066 Makt att forma samhället och sitt eget liv). Föräldraförsäkringen omfattar i dag 16 månader varav enbart två inte kan överlåtas (slarvigt kallat ”pappamånaderna”, trots att det osynliggör samkönade föräldrapar och stjärnfamiljer). Kvotering av föräldraledigheten är den enda metod som haft en reell effekt för ett mer jämställt uttag. En individualisering innebär att försäkringen knyts till den enskilda vårdnadshavaren, i likhet med alla andra socialförsäkringar som redan är individuella. Är det två vårdnadshavare delar man alltså 50/50 och förfogar fritt över 8 månader vardera. Tidsperioden kan sättas i relation till att det europeiska snittet är 6 månader totalt. Det är bra att Sverige har en med internationell jämförelse oerhört generös föräldraförsäkring. Det ska vi värna genom att ta ansvar för baksidorna, modernisera och styra uttaget till att bli jämställt. Det tjänar hela samhället på. Inte minst barnen som tidigt får en nära kontakt med båda vårdnadshavarna. Risken för separation och stressrelaterad ohälsa minskar också när familjelivet är mer jämställt och hemmets sysslor delas lika. Enligt forskning är det barnens intåg som förändrar en tidigare jämställd relation. Vid en översikt av män och kvinnors löneutveckling är det övertydligt att den följer varandra fram till ungefär 30 års ålder, då många skaffar barn. Då avstannar kvinnors löner, medan männens fortsätter att stiga uppåt. Kvinnors sjukskrivningstal ökar drastiskt i jämförelse med männens, vilket bland andra Försäkringskassan pekar på orsakas av att ”dubbelarbetet” – det betalda och det obetalda – som oftast kvinnor utför blir som allra mest kännbart efter man har skaffat barn. Vi vet dessutom att många svenska familjer, företrädesvis kvinnor, glesar ut föräldradagarna och går ner i arbetstid för att räcka till. Artikelförfattarna: Elinor Odeberg, Veronica Palm och Erika Ullberg. Foto: Mattias Vespä, Magnus Selander Uttaget av föräldraledighet påverkar också uttaget vid vård av sjukt barn, vab-dagar, där den som tar ut mest föräldraledighet tenderar att vårda sjuka barn mest. Ojämställdheten i familjeansvar blir på så vis genomgående för hela barnets uppväxt. Utöver att det först och främst är negativt för barnet att inte ha lika tillgång till sina föräldrar, förstärker det diskrimineringseffekterna på arbetsmarknaden. Det blir rationellt för arbetsgivare att anställa och premiera män före kvinnor eftersom de är statistiskt mer närvarande på jobbet. Löne- och karriärsdiskrimineringen av kvinnor är strukturell och drabbar även kvinnor som aldrig ens skaffar barn. På samma sätt förutsätts en man att ta mindre föräldraledighet. Att bryta mot normer kan även uppfattas olika av omgivningen. En man som väljer att vara hemma med sitt barn kan väcka gillande, medan en kvinna som väljer att arbeta när barnen är små möts av skuldbeläggande. Om föräldraförsäkringen däremot individualiserades skulle det både påverka normen och göra det likvärdigt för en arbetsgivare att anställa eller befordra en 30-årig kvinna som en 30-årig man, eftersom båda kan förväntas vara borta lika mycket vid barnfödsel. Kvinnodominerade yrken har så formats efter en kvinnoroll med ett stort familjeansvar. Vab, deltid och lång föräldraledighet är normaliserat, vilket stärker kvinnors tendens att arbeta där. Arbetarkvinnorna är framtidens fattigpensionärer delvis till följd av att vi har en föräldraförsäkring som cementerar könssegregationen på arbetsmarknaden. Resten av arbetsmarknaden är i stället formad efter en mansroll som hitintills inte tagit hand om barn och hushåll. För att kvinnor ska kunna konkurrera på lika villkor återstår marknadslösningar som rut-tjänster som avlastar hemarbetet, vilket är en begränsad lösning för de som har råd när det egentligen borde handla om att män behöver ta mer ansvar för familj och hushåll. I sin nuvarande form har vi alltså en föräldraförsäkring som var menad att möjliggöra jämställdhet på arbetsmarknaden, men som nu också bidrar till det motsatta. Vi behöver slå vakt om en modern föräldraförsäkring och minska dess oönskade effekter genom att individualisera den. En individualiserad föräldraförsäkring är en av vår tids absolut viktigaste reformer för ett jämställt familjeliv och en jämställd arbetsmarknad. Det är i sin tur avgörande för Sveriges ekonomiska utveckling och våra utsikter att nå full sysselsättning. I många andra sammanhang kan politiken begränsas av det ekonomiska reformutrymmet. I det här sammanhanget begränsas den bara av vår vilja – eller ovilja. Ska arbetsmarknaden och ansvaret för våra barn bli jämställd behöver vi reformera föräldraförsäkringen utifrån premissen om lika möjligheter och delat ansvar. På Socialdemokraternas 38:e kongress med tema ”framtidens jobb” har vi chansen att visa att vi på allvar tar itu med vårt samhälles feministiska utmaningar. Låt oss sedan se tillbaka på individualiseringen med samma stolthet och självklarhet som vi ser tillbaka på alla andra jämställdhetsreformer vi redan har infört. Det handlar i slutändan om alla människors möjlighet att nå sin fulla potential. Artikelförfattarna Elinor Odeberg, ordförande Unga S-kvinnor Rebella Veronica Palm, ordförande Stockholms socialdemokratiska partidistrikt Erika Ullberg, vice ordförande Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt Fler debattinlägg på DN Debatt • ”Folkhögskolorna är en bortglömd resurs”. Den nordiska folkhögskolans pedagogiska idé är en stor tillgång i en skoldebatt som alltför ofta handlar om mätbarhet och ensidig förmedling av kunskap, skrev tre folkhögskoleexperter den 14 maj. • ”Har Sverige något att lära av de bästa Pisa-länderna?” Vi föreslår ett forskningsprojekt som på plats i de bästa länderna kartlägger kvaliteterna i undervisningen där, skrev fyra professorer i pedagogik, den 13 maj. • ”Ny myndighet måste få ansvar för jämställdheten”. Sveriges feministiska regering måste inrätta en ny myndighet med ansvar för jämställdhetsfrågor, skrev Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnolobby, den 12 maj. • Fler inlägg på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 5944, "headline": "Större risk att spel blir problem för unga", "summary": "Trots att det är fler vuxna som spelar om pengar, är det unga spelare som löper störst risk att få problem med det. Och riskfaktorerna ser olika ut för unga män och unga kvinnor. Hos kvinnor innebär ångest en ökad risk, visar en ny avhandling av psykologen Frida Fröberg.", "article": "”Spelproblem” innebär att spel om pengar leder till problem med ekonomi, relationer eller hälsa. Spelandet kan exempelvis handla om nätpoker, trav och tips eller spelautomater. Allvarliga spelproblem är en psykiatrisk diagnos, som numera kallas för ”hasardspelsyndrom”. Psykologen Frida Fröberg har gjort den första svenska studien som visar hur många som för första gången får spelproblem under ett år, den så kallade incidensen. Hon har också undersökt riskfaktorer hos unga för att utveckla spelproblem. Bland vuxna mellan 25 och 44 år fick 0,8 procent spelproblem, bland unga mellan 16 och 24 var det 2,3 procent – bland unga män var siffran 3,3. – Det kan finnas olika skäl till att unga lättare får problem, säger Frida Fröberg. En orsak kan vara att unga oftare väljer att spela ”högriskspel”. Spel som innebär hög risk för problem är spel som bland annat är ”snabba”, där det går kort tid mellan satsandet och vinst eller förlust, och spel där man kan satsa, vinna eller förlora mycket pengar. – Men det kan också hänga ihop med att unga lättare utvecklar problem med olika saker, som alkohol och droger. I unga år är man mer benägen att experimentera och kan ha sämre impulskontroll, säger Frida Fröberg. Hon har alltså tittat på hur många som för första gången får spelproblem under ett år. De senaste siffrorna på hur många unga i Sverige som har spelproblem visar att 2 procent av kvinnorna och 5 procent av männen mellan 16 och 24 år har sådana problem. Vanligast är det bland män mellan 18 och 24 år, där siffran är 8 procent. Frida Fröberg har undersökt riskfaktorer, som exempelvis betyg, psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion. För båda könen innebar låga eller otillräckliga avgångsbetyg från grundskolan en ökad risk för spelproblem i upp till åtta år efter årskurs 9. – Men i övrigt skilde det sig en del mellan unga män och unga kvinnor, säger Frida Fröberg. Hos unga kvinnor innebar ångest en ökad risk, hos unga män var det framför allt hög alkoholkonsumtion och att ha blivit utsatt för våld som gick att koppla till spelproblem. Bakgrunden till skillnaden skulle kunna ha att göra med att spel om pengar är mer ”normaliserat” bland unga män, tänker Frida Fröberg. – Det kan ingå i deras vanliga sociala sammanhang. Hos unga kvinnor kanske det oftare är svåra situationer och psykisk ohälsa som leder till ett spelande som ger problem. Många av de unga som utvecklar spelproblem blir av med problematiken efter en tid, understryker Frida Fröberg. Men inte alla, och det är viktigt att försöka förebygga att unga hamnar där. – Men det behövs mer kunskap om vilka vägar som leder de unga in i problemen. Vi behöver också ta reda på vad spelproblemen får för konsekvenser för unga som tidigt skuldsatt sig, säger Frida Fröberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 5953, "headline": "Skolan där alla elever får minst en läxa varje dag", "summary": "På Internationella Engelska skolan i Eskilstuna är läxor ett viktigt inslag i skolans pedagogik. – Vi tror på läxor och lärarna måste ge läxor i alla ämnen. Men en läxa ska inte komma plötsligt utan eleverna ska ha en vecka på sig, säger skolans rektor Maud Segerstedt.", "article": "– Eleverna i Internationella Engelska skolan får minst en läxa varje dag men läxorna delas ut på ett genomtänkt och strukturerat sätt, säger Maud Segerstedt. Redan i början av terminen får varje klass ett läxschema som gäller läsåret ut. Ett skäl till den omsorgsfulla planeringen är också att det inte ska köra ihop sig med för många läxor samtidigt för eleverna. Schemat gör att läxorna sprids ut under veckan. Maud Segerstedt har arbetat ”hela livet” inom skolan. Hon har varit lärare i kommunala skolor, i fristående skolor, på komvux, på folkhögskola, i internationella skolor. Hon var med och startade den första Engelska skolan i Stockholm 1993 med koncernens grundare Barbara Bergström som rektor. År 2006 fick Maud Segerstedt uppdraget att starta Internationella Engelska skolan i Eskilstuna. Den ligger i en tidigare kommunal skolas lokaler ett par kilometer utanför centrum. Synen på läxor är något som genomsyrar hela koncernen, som i dag har 30 skolor. Vid anställningsintervjuer med nya lärare går man igenom vad skolan står för. Även blivande elever och föräldrar får tydlig information om skolans värderingar och regler. För Maud Segerstedt personligen var läxor något hon satte värde på som elev. De hjälpte henne att öva och förbättra sig. Och det är just detta som hon även i dag ser som det främsta skälet till att läxor är viktiga för inlärningen: för att befästa kunskapen och att öva. En annan viktig aspekt är att förbereda eleverna för högre studier. På gymnasiet är det vanligt med projektarbeten som eleverna måste arbeta med hemma. På högskolan är det oerhört mycket självstudier som eleverna måste förberedas inför, menar Maud Segerstedt. Men hon understryker samtidigt att det måste finnas en tanke bakom läxorna. – Vi arbetar på ett strukturerat och tydligt sätt med läxorna och alla pedagoger måste göra likadant. För Maud Segerstedt är det viktigt att som pedagogisk ledare både tro på eleverna och ha förväntningar på dem. Både hon själv och alla pedagoger ser varje elev som en individ och inte som ett kollektiv, säger hon. På liknande sätt resonerar hon när det gäller läxorna. – Läxorna måste anpassas efter varje enskild elevs förutsättningar och behov. Det innebär till exempel att samtliga elever erbjuds goda möjligheter att göra sina läxor i skolan, det är inget självändamål att de ska göras hemma. Elever som har särskilt svårt att klara av läxorna får en studieplan med obligatorisk läxhjälp. – Många föräldrar sliter oerhört hårt för att hjälpa sina barn med skolan. Så ska det inte vara, det är inte syftet med läxor. Läxorna får aldrig vara konstruerade så att föräldrarna ska vara pedagoger. Det är vår uppgift på skolan, säger hon. På Internationella Engelska Skolan finns varje dag minst fem schemalagda stödtimmar under skoltid dit eleverna kan gå för att få hjälp med sina läxor. DN tittar in i klassrum D2 där det pågår läxläsning i svenska. En handfull elever sitter och pysslar med lite av varje. Läraren Peter Larsson förhör Lawin Kurda, 14 år, om vad som kännetecknar etniska minoriteter. Veronika Rutegård, 15 år, sitter med hörlurar och tittar på en dokumentär om ”hur medier förvränger saker”, andra läser böcker eller pluggar glosor. Även om ämnet för läxläsningen är svenska kan man gå dit och göra läxor i vilket ämne som helst. Varje lärare har skyldighet att hålla i en läxtimme varje vecka. Intresset för läxläsningen på skoltid bland eleverna ser ganska olika ut, säger de lärare vi träffar för att prata om läxor. – När det är dags för prov brukar det bli betydligt fler som kommer till läxhjälpen, säger Charles Mejilla som undervisar i naturorienterade ämnen. Han kommer från Pennsylvania i USA, och ser en avgörande skillnad mellan läxorna som ges i USA och hur det är på Engelska skolan. – Där jag arbetade i USA fanns det ingen samordning alls av läxorna. Det innebar att eleverna kunde ha fem läxor samtidigt och fick lägga flera timmar på dem den kvällen, säger han. Charles ser inget egenvärde i att ge mycket läxor. Däremot med att ge ”rätt” läxor, det vill säga läxor som ger resultat. – Alla lärare måste tänka igenom vad de har för syfte med sina läxor. Jag har kommit fram till att när eleverna får repetera sådant som vi hållit på med flera veckor tidigare så fastnar kunskapen betydligt bättre, säger han. Daniel Breton kommer från Kanada och undervisar i matematik. För honom är läxor ett sätt att föra en dialog med eleverna och få en uppfattning av hur mycket de förstått. Eleverna får också möjlighet att kommentera läxorna med några meningar och ställa direkta frågor. Det kanske de inte alltid skulle våga göra i klassrummet. Han ger också varje elev individuell feedback så att de förstår hur de kan utveckla sina möjligheter. – Läxorna ger eleverna mer självförtroende när de märker att de blir bättre. Cecilia Hansson är lärare i svenska och tycker att läxor är ett bra sätt för elever att ta eget ansvar för sin utbildning. Tillsammans med sina kolleger har hon i år gjort om läsläxorna. Numera eleverna läser eleverna hemma medan uppgifterna görs i skolan. – Annars kan det vara svårt att veta hur mycket hjälp eleverna får med läxan hemma. Föräldrarna vill väl, men det är inte meningen att de ska göra läxan åt sina barn. Det kan också bli orättvist eftersom föräldrar är olika. När eleverna gör uppgifterna i skolan kan de få hjälp om det behövs, säger hon. Stephen Elliott som undervisar i engelska har förändrat sina läsläxor åt andra hållet. Numera får eleverna läsa böckerna i skolan och sedan fundera över vad de läst och göra uppgifter hemma. – Då har jag bättre koll på att alla läser det de ska, säger han. Vi träffar några elever och frågar vad de tycker om läxor. De flesta tycker att det är bra. Man lär sig att planera och hantera sin tid och ta ansvar, är några av argumenten. Men några påpekar också att det kan bli lite mycket ibland och att lärarna inte alltid följer läxschemat. – Ibland kan det klumpa ihop sig på fredagar, säger Moa Bergman. De hanterar sina läxor på lite olika sätt. Några använder tiden i skolan medan andra föredrar att göra läxan på kvällen. – Jag är mycket mer fokuserad hemma där jag kan stänga in mig på mitt rum och jobba. Men jag brukar gå på läxläsningen inför proven. Det är ett jättebra tillfälle att få förklarat det man inte förstår, säger Katarina Normark som går i nian. – Jag spelar handboll på kvällarna ibland och då har jag inte tid med läxorna. Därför har jag börjat göra dem på rasterna, säger Tove Nilsson som går i sjuan. Toves lillebror Emil i går i sexan och tränar fotboll fyra kvällar i veckan. – Jag brukar försöka göra läxorna i omklädningsrummet före träningen eller på söndagarna för att hinna med, säger han. Flera av eleverna DN talar med har erfarenhet av skolor i andra länder. – Vi bodde i Los Angeles ett halvår. Där kunde man ha två till tre läxor samtidigt och bara ha en dag på sig att göra dem, säger Emil Nilsson. Katarina Normark har gått i skolor i både Bosnien och Bryssel och började på Engelska skolan nu i nian. – I Bosnien hade vi samma lärare i alla ämnen. Och då kunde hon se till att läxorna spreds ut över veckan. I Bryssel var det ingen samordning, så där kunde läxorna hopa sig till samma dag. Alexander Ojutkangas började också i Engelska skolan nu i nian. Tidigare har han gått på både en kommunal och fristående skola i Västerås. – På min förra skola var det väldigt stökigt med läxorna. Det fanns ingen planering och det hände ofta att jag fick hoppa över fotbollsträningen eller sitta uppe sent på kvällen eftersom vi fick en läxa på kort varsel. Han tycker trots allt att det är bra med läxor. Alternativet skulle vara längre skoldagar. Fakta. Internationella Engelska skolan i Eskilstuna Läxor – behövs de? Del 4. En artikelserie om hemläxornas betydelse för lärandet. Vi besöker en skola som slopat alla läxor och en skola som tycker att läxor är ett viktigt pedagogisk verktyg. Och vad säger forskningen? Tidigare artiklar publicerades den 6, 7 och 12 maj. Startade 2006 och är i dag med sina 1 330 elever och drygt 130 anställda Sveriges största grundskola. Bland eleverna finns 54 olika språkgrupper och 287 elever som läser hemspråk. 3 050 elever står i kö till skolan. Förra året toppade skolan Skolverkets lista över Sveriges bästa skolor med hänsyn taget till faktorer som föräldrarnas utbildningsnivå och könsfördelning. Skolan har också vunnit pris som bästa matematikhögstadium och tagit hem DN:s nutidsorientering. All undervisning förutom i samhällsorienterade ämnen och svenska ges på engelska. Samtliga lärare i engelska är födda i ett engelskspråkigt land. På skolan finns klädkod och ordningsregler. Lärare tilltalas med efternamn, kepsar och mobiltelefoner får inte användas under skoltid och eleverna ställer upp sig på led före varje lektion. Skolan ägdes fram till september 2012 helt av skolans grundare Barbara Bergström. I dag är det amerikanska riskkapitalföretaget TA Associates en storägare. Barbara Engström är styrelseordförande och delägare. Koncernen Internationella Engelska skolan präglas sedan starten 1993 av tre huvudprinciper: Behärska engelska språket Trygg och ordnad skolmiljö Höga akademiska förväntningar och ambitioner. ", "article_category": "other"}
{"id": 5955, "headline": "”Vi klarar utbyggnaden utan bidrag”", "summary": "Vi är villiga att investera miljardbelopp på fiberinfrastruktur i Sverige, och kommer att göra det, skriver två fibernätsföretag i replik till Svenska stadsnätsföreningen (10/5).", "article": "Svenska Stadsnätsföreningens vd och ordförande skriver på DN Debatt 9/5 att det fattas 40 miljarder kronor för att nå statens Bredbandsmål. Deras slutsats är att kommunerna och näringslivet inte klarar av den kostnaden och att staten måste gå in med pengar. Siffrorna i undersökningen är riktiga men slutsatserna blir fel. IP-Only har kapacitet att investera miljardbelopp på fiberinfrastruktur i Sverige, och vi är villiga att göra det. Vi menar dessutom att det går att ansluta fiber till 100 procent av hushållen och företagen i en kommun. Det handlar om vilja. Ingen ska lämnas utanför. IP-Only investerar för fullt i fiberutbyggnaden. Varje timme gör vi fyra nya fiberinstallationer. Under 2015 kommer vi att erbjuda 100 000 svenska hushåll och företag möjlighet att koppla upp sig mot ett nationellt fibernät som är öppet och neutralt. Alla kan leverera tjänster på lika villkor. Att ensidigt ropa på staten för investeringar är både föråldrat och ineffektivt. Dessutom skapar det osäkerhet på marknaden eftersom statens kvarnar maler långsamt. Det växer en bredbandsklyfta i Sverige. Nu behövs snabbhet om Sverige ska klara utmaningen att bygga fiber i ett glest befolkat land. Det privata näringslivet har en roll att fylla här, precis som i snart sagt alla övriga verksamheter i samhället. Vi vill se ökat fokus på samverkan med näringslivet och färre rop på statliga bidrag. När IP-Only skakar hand med en kommun om fiberutbyggnad är vår målsättning att bygga ut till 100 procent av hushållen. Vårt dotterbolag byNet är experter på utbyggnad i landsbygd och glesbygd. Genom helhetslösningar och solidarisk prissättning har vi lyckats med vår målsättning helt utan bidrag från samhället. Vi menar att det är bättre om dessa bidrag i stället går till riktigt glesbefolkade områden. Svenska Stadsnätsföreningens undersökning visar att det saknas 40 miljarder kronor för att nå statens bredbandsmål. Det vore omöjligt att tänka sig ett scenario där staten ensamt täcker upp detta underskott. 40 miljarder kronor är en abstrakt siffra, men motsvarar kostnaden för rättsväsendet i regeringens vårbudget. Därför krävs att aktörer som IP-Only och byNet tar ett ansvar på marknaden. Annars riskerar vi att den bredbandsklyfta som redan finns i Sverige blir permanent. Ett hårt slag mot tillväxten i de delar av landet som då blir utan fiberanslutning. Telia är heller inte lösningen på problemet. Deras dominerande ställning på marknaden fungerar som en blöt filt. De äger infrastrukturen och de säljer tjänster och innehåll över sitt nät. De agerar över hela värdekedjan. De är inte neutrala, vilket på sikt kommer att påverka utvecklingen av tjänster. Telia är mån om att hålla liv i sitt lönsamma kopparnät och samtidigt skydda sin mobilaffär. De ägnar sig därför åt taktiserande fiberutbyggnad genom att de går in i en kommun och bygger ut i tätorten och mindre öar runt omkring för att sedan lämna landsbygden därhän. En sorts digital ”brända jorden”- strategi som omöjliggör etablering för andra aktörer. Statsnätsföreningen skriver ”Det är inte rimligt att tro att marknaden och kommunerna kommer att skjuta till 40 miljarder”. Vi är medlemmar i Stadsnätsföreningen och blir förbryllade över det påståendet. Vi vill investera stort i landets kommuner och göra det i samverkan med kommunerna och deras stadsnät. Staten kan inte lösa allt, tvärtom skulle det snarare motverka en expansiv fiberutbyggnad. ", "article_category": "other"}
{"id": 5963, "headline": "Yrkesval: musik på heltid", "summary": "23-åriga Matilda Ugand följer sitt hjärta. I höst börjar hon på Musikhögskolan i Stockholm för att lära sig mer om att skriva och producera musik.", "article": "Det har jublats och firats på Bollnäs folkhögskola den senaste tiden. Några av eleverna på skolans musikutbildning har blivit antagna till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. En av dem är 23-åriga Matilda Ugand, som i höst börjar på linjen för musik- och medieproduktion. Nu går du på en låtskrivarkurs i Bollnäs, men på Musikhögskolan ska du lära dig något annat? – Ja, det är en treårig kandidatutbildning där jag ska lära mig att både skriva och producera musik. Vad har du för planer med utbildningen? – Jag vill bli bättre på att producera både min egen och andras musik men jag vill också lära mig mer inom andra medieområden, som film, bild och programmering. Sådant som är bra att kunna om man vill nå ut när man håller på med musik, säger Matilda på telefon från Bollnäs. Hur många blev antagna? – Jag tror att vi är tolv. Det var ganska tuffa prov vi fick göra. Jag skickade först in två låtar som jag skrivit och producerat. Sedan blev jag och ett gäng utvalda att komma till Stockholm och göra olika saker på plats. Några teoretiska prov men även musikproduktion. Vi fick visa upp våra musikaliska färdigheter och hur bra vi är på att leda grupper. – Det var jobbigt, vi höll på i två dagar, men det var också ganska kul, faktiskt. Matilda Ugand, med rötterna i Sigtuna norr om Stockholm, är visserligen bara 23, men hon har satsat hårt på musiken länge. Hon började, som många före henne, sin musikerutbildning med att ta sig in på Södra latins yrkesmusikerlinje, Matilda gjorde det med fiol som huvudinstrument. Hon har även hunnit med att gå ett år på Betels musikskola i Stockholm innan hon i höstas lämnade Stockholm för ett år på Bollnäs folkhögskola. Du spelar fiol, gör egen musik som du sjunger och producerar. Vad har du mer på ditt cv? – Jag spelar gitarr och lite piano också. Men mitt huvudfokus är att sjunga, skriva/producera musik och att spela fiol. Vad är det för musik du sysslar med? – Jag har nyligen släppt en singel som jag skrivit och producerat som heter ”R (Lämna varann)” där jag kallar mig MAI. Förhoppningsvis ska det även bli en hel platta, jag har mycket material. Det är svensk pop, kan man säga. Låtar som det är lätt att sjunga med i. – Men när jag spelar fiol så blir det mer åt countryhållet, bluegrass och folkmusik. Kort sagt är din plan att skaffa dig en utbildning som leder till att du kan göra din musik själv, från ax till limpa, hela paketet? – Ja, det är lite så jag tänker, även om man nog inte kan göra allting själv. En annan fördel är att om man kan mycket kan man även hjälpa andra. Vilken för sorts musik lyssnar du på själv? – Det blir mycket popmusik, jag gillar det som Oskar Linnros gör, produktionsmässigt är det väldigt bra. Men även country och blugrass, Alison Krauss och andra. Fast jag gillar det mesta som är välgjort. Det är svårt att sticka ut i musikbranschen, inte minst den framgångsrika svenska som skördar så stora framgångar över världen. Hur ser du på det och din framtid där? – Visst det blir svårt, men det är viktigt att vara ärlig och göra det man känner, det som är du. Inte bara hänga på det som är inne för tillfället, det kan vara farligt. Man ska följa sitt hjärta alltså? – Ja, faktiskt. Annars kommer man ändå inte att sticka ut. Jag tycker att texterna är viktiga när jag lyssnar på musik. Och när jag själv skriver texter vill jag säga sådant som betyder något för mig. Nu har du fått förkovra dig i att skriva låtar i Bollnäs. Sprutar det musik ur dig nu? – Det går i vågor, men jag har skrivit massor i Bollnäs. En av de största fördelarna med sådan här utbildning är förmånen att få hänga med och jobba med en massa begåvade människor som man får lära sig så mycket av. – Jag har haft en toppenbra tid här, men det ska ändå bli roligt att komma hem till Stockholm igen. Jag längtar efter att få flytta tillbaka till min lägenhet på Södermalm snart. När jag själv skriver texter vill jag säga sådant som betyder något för mig. Gratuleras till: Har blivit antagen till Kungliga Musikhögskolans linje för musik- och medieproduktion i Stockholm. Ålder: 23 år. Bor: Bollnäs, men snart Stockholm igen. Gör: Sjunger, spelar fiol, gör och producerar egen musik. Familj: Mamma, pappa, syster. Andra intressen: Tycker om att träna och att laga hälsosam mat. Om sitt efternamn: Det är estniskt, min farfar var från Estland. ", "article_category": "other"}
{"id": 5969, "headline": "Döden kan ge livet värde", "summary": "Tidigare var döden mest som en abstrakt tanke för David Rönnegard. Men plötsligt fanns den i närtid, och mycket blev annorlunda. ”Livet blir mer värdefullt när man verkligen inser att det är förgängligt”, säger David. Och den insikten har vi alla möjlighet att leva med, menar han.", "article": "David Rönnegard är 38 år, doktor i filosofi och utbildad ekonom. För drygt ett år sedan fick han diagnosen spridd, obotlig lungcancer. Det var svårt att ställa diagnosen i hans fall, och det tog lång tid. David hoppades att få en förklaring till sina symtom, men lungcancerbeskedet var helt oväntat. – Det var svårt att ta till sig. Det svartnade, säger David. Men på något märkligt sätt känns det som om hjärnan har en kapacitet för att hantera svåra besked. Man når en gräns och kommer fram till att man måste leva med det som är. När han fick beskedet ändrades hans sätt att betrakta livet, berättar han. Livet handlade inte längre om något som levs framåt, utan mer om en nedräkning – där man inte vet var den bortre gränsen finns. Tankegångarna blev mer ”vad har jag gjort?” än ”vad ska jag göra?”. – Men inte på ett sådant sätt att jag släppte livet. Det blev i stället mycket viktigare än tidigare att verkligen göra meningsfulla saker, och lättare att se vad som faktiskt är värdefullt i livet. Efter cancerbeskedet skrev David artikeln ”En ateist inför döden”, som publicerats bland annat i tidskriften Modern Filosofi och som fått stor spridning. Den handlar om dödsskräck, religion och livets mening. – Trots att vi bor i ett sekulärt land finns ett slags vakuum för dem som inte tror, när det kommer till sådana frågor. Många vänder sig till präster för att tala om döden fast de inte själva är troende. Det är prästerna som är vana att prata om det, säger David. – De väjer inte för frågorna om liv och död. De som jobbar professionellt i sjukvården, som kuratorer, arbetar mer med sorgebearbetning, inte så mycket med de filosofiska frågorna. Religionen har genom tiderna spelat en stor roll som lindring av rädslan för döden. Tron på någon form av liv efter detta, och kanske en återförening med närstående, har fungerat som tröst för troende i olika religioner. Men föreställningen om att vi lever vidare efter döden kan faktiskt ibland vara ett hinder för att uppleva livet som meningsfullt, menar David. – Det kanske inte finns något som låter lika tröstande som att vi kan möta våra kära igen efter döden. Men som icke-troende känner jag att det finns ett värde i sanningen, i att titta livet och döden i vitögat. Jag tycker att mitt perspektiv kan vara lika trösterikt. Mina tankegångar går ut på att döden är en del av livet, och att det är betydelsefullt vad man gör fram till döden. För personer med en stark tro på livet efter detta kan religionen göra att man värdesätter det nuvarande mindre för att man tror att det finns en fortsättning, säger David. – Som ekonom tänker jag att tid är en resurs. Det finns ingen anledning att värdesätta varje stund på samma sätt om resurserna är oändliga. Dessutom behöver inte tron på ett liv efter döden innebära en tröst, den kan innebära rädsla också, påpekar David. – Speciellt för personer med en bokstavstro finns inom en del religioner en rädsla för helvetet, för domen, som kan vara väldigt stark. Men lyckligtvis är det så att de flesta troende inte tänker på det sättet. För en humanist, som tror på livets förgänglighet, finns det ändå en sorts liv efter döden, skriver han i sin artikel: ”Vilka känslor som består lär variera mellan människor, men som jag ser det, men min nya, underliga närsynthet, kommer dessa från de stunder då vi kommit andra människor nära. Stunder som också lever kvar i dem vi lämnar efter oss.” – Vi finns kvar genom andra, säger David. Inte andligt och spirituellt. Men genom att andra kommer ihåg oss och älskar oss. David får behandling för sin cancersjukdom och hittills har den fungerat bra. Men han vet att sjukdomen inte kan botas. Tidigare har han nog alltid varit rädd för döden, säger han. Samtidigt har hans egen död känts så avlägsen. I dag, när döden inte är lika långt borta, är han inte rädd. Han håller på med en uppföljande artikel som ska handla om dödsrädsla. – Att inte vara rädd för döden innebär inte att man inte vill leva. Man kan ha mycket kvar som man vill göra, och ändå inte vara rädd. Men man kanske kan vara rädd för döden just för att man vill leva? – Man kan se det som att det ena är en förutsättning för det andra. Men det handlar ändå om skilda tankegångar. Att vilja leva innebär tankar om vad man vill göra, det blir som en skapande kraft. Rädslan för själva döden handlar mer om ovisshet. David menar alltså att insikten om att vårt liv är begränsat kan göra det bättre. Vi vet ju alla att vi ska dö, men kan vi ha en djup insikt om det utan att stå inför ett dödshot? – Polletten är vetskapen om att vi kommer att dö. Men att få den att trilla ner... Jag vill inte säga att det krävs en dödsdom för det. Men visst finns en skillnad mellan den abstrakta tanken och den inre insikten. Ibland hör man hur människor som räddats från döden – som överlevt en svår olycka, eller tillfrisknat från en livshotande sjukdom – berättar om hur de, precis som David, ser livet på ett annat sätt, värdesätter det som verkligen är viktigt. De har blivit medvetna om sin dödlighet. Men man hör också hur den upplevelsen planar ut med tiden när livet fortsätter, hur det blir ”som vanligt” igen efter en tid. Kan det inte vara så att vi människor har ett inneboende ”skydd” mot att på djupet ta till oss vetskapen om att vårt liv ska ta slut, för att vi ska orka leva? – Man kan förstås inte leva med den insikten nära sig hela tiden, då kan man bli handlingsförlamad. Om man hela tiden tror att ”i nästa sekund kan jag vara borta” kan man inte göra någonting. Men min uppmaning är att människor ska tänka lite oftare på att vi är förgängliga, säger David. Fakta. David Rönnegard Ålder: 38 år Bor: Stockholm. Familj: Flickvän Olivia Olsen (som översatt Davids artikel från engelska). Katten Smulan, även kallad Smulis. Bakgrund: Född i Panama, uppväxt i Venezuela, Singapore och London. Bor i Stockholm sedan 2010. Civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm, doktorerade i filosofi vid London School of Economics. Gör: Forskar och föreläser om företagens samhällsansvar. Aktuell: Med artikeln ”En ateist inför döden”, som ursprungligen skrevs på engelska och publicerades i Philosophy Now. Artikeln finns på: www.lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2015/03/En-ateist-infor-doden/ I dag, måndagen den 11 maj, hålls seminariet ”Vad och vem kan ge tröst inför döden?” på Ersta-Sköndals högskola kl 15. En av intitiativtagarna är David Rönnegard. Föranmälan behövs, kontakta gunhild.wallin@esh.se ", "article_category": "other"}
{"id": 5973, "headline": "”Sverige halkar efter med den digitala välfärden”", "summary": "Ojämlik utbyggnad. 40 miljarder kronor saknas för att nå statens bredbandsmål, och bara 4 av 10 kommuner erbjuder enklare e-tjänster i välfärden. Nu krävs att regeringen ger kommunerna det stöd de behöver för att Sverige ska nå de IT-politiska målsättningarna, skriver Mikael Ek och Karin Ahl, Svenska stadsnätsföreningen.", "article": "Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter, enligt det IT-politiska målet. Svenska Stadsnätsföreningen kan nu presentera siffror som visar att bara 4 av 10 kommuner erbjuder enklare e-tjänster. Det är inte rimligt att de svenska kommunerna ensamt ska bära ansvaret för deras digitaliseringsresa. Utan snabba och kraftfulla åtgärder från regeringen kommer det politiska målet aldrig att bli verklighet. De svenska kommunerna har tagit ett stort ansvar i arbetet med att bygga ut landets fibernät. Vi vill påstå att det är landets kommunpolitiker och deras tjänstemän som vi har att tacka för dagens goda tillgång till bredband. Faktum är att det är stadsnäten som stått för merparten av Sveriges fiberutbyggnad. Men baksidan med att överlåta ansvaret för utbyggnaden till kommunerna och marknaden är att fibertillgången har blivit ojämnt fördelad. Exempelvis har 94 procent av befolkningen i Sundbyberg tillgång till fiberbredband. Motsvarande siffra i Hörby kommun är 3 procent. Att en kommun har många invånare är ingen garanti för en god bredbandsinfrastruktur. Flera av de kommuner som är bäst på bredbandsutbyggnad klassas som glesbygdsområden. Framgångsfaktorn verkar i stället vara ett aktivt stadsnät med engagerade och väl informerade politiker som ägare. När vi på Svenska Stadsnätsföreningen nyligen frågade ledande kommunpolitiker och tjänstemän om deras syn på bredband visade det sig att kritiken mot statens insats för bredbandsutbyggnaden är massiv. Hela två av tre (64 procent) av de tillfrågade säger att regeringen inte gör tillräckligt för att det statliga bredbandsmålet ska nås. För en tid sedan tog vi, tillsammans med ett antal andra branschaktörer, fram en rapport som visar att det kommer att kosta 40 miljarder kronor att nå det statliga bredbandsmålet. Det är inte rimligt att tro att marknaden och kommunerna kommer att skjuta till hela den summan. Sättet hur vi använder oss av bredbandsuppkopplingen förändras ständigt. Begreppet ”jobba hemma” innebär inte längre bara att ta emot och skicka e-post vid köksbordet. Tack vare den goda tillgången till fiberbredband är det i dag möjligt att exempelvis driva en e-butik eller genomföra distansstudier på många håll i landet. Hur vårt användande kommer att se ut om fem eller tio år återstår att se. Klart är dock att inget talar för att behovet av att ha tillgång till en snabb och modern uppkoppling kommer att minska. Fiberbredband gör det möjligt att leva och arbeta i hela landet. Det skapar arbetstillfällen och gör det möjligt för kommuner att behålla sina invånare. Hela samhället gynnas av att alla svenskar får tillgång till en snabb och modern uppkoppling. Därför anser vi att det är dags att regeringen tar ökat ansvar för den fortsatta fiberutbyggnaden och ger det stöd som landets kommunpolitiker efterfrågar. Det är inte enbart privatpersoner och näringslivet som har glädje av ett väl utbyggt fiberbredband. Under de senaste åren har kommunernas intresse för att ta fram digitala välfärdstjänster ökat kraftigt. Att det offentliga Sverige behöver digitaliseras råder det inga tvivel om. Redan i dag hanterar många kommuner ansökningar till förskolor, bygglovsansökningar eller kommunanställdas tidrapportering digitalt. Vår stora bredbandsenkät till ledande kommunföreträdare bekräftar deras ökande intresse för digitala frågor. I dag erbjuder fyra av tio kommuner enklare välfärdstjänster via bredband. Sju av tio som i dag saknar e-tjänster planerar för att införa sådan service. Men fortfarande är det flera kommuner som både saknar e-tjänster och planer på att utveckla sådana. Problemen är de samma som vid fiberutbyggnaden. Många svenska kommuner saknar förutsättningar för att ensamma driva det här arbetet vidare. Här behöver regering ta fram: Stöd för att ta fram standarder för utveckling av digitala välfärdstjänster. Samordning som underlättar kommunernas digitaliseringsarbete. Tydliga rekommendationer till kommunerna om vilka digitala tjänster de bör tillhandahålla. Den som följer debatten kan lätt få bilden att det offentliga Sverige ligger i framkant på digitaliseringsområdet. Men det är en myt. Sverige utvecklas sämre än omvärlden när gäller den offentliga sektorns förmåga att ta tillvara digitaliseringens möjligheter. Det visar en färsk rapport, beställd av regeringens expertgrupp E-delegationen. Regeringens bristande initiativförmåga på det här området drabbar dessutom fler än kommunerna och dess invånare. Runt om i Sverige finns innovativa företag som arbetar med att utveckla och sälja digitala välfärdstjänster. När kommuner inte vågar eller kan beställa nya typer av e-tjänster drabbas de företag som ägnat åratal åt att utveckla system för exempelvis e-utbildning eller digitala hemtjänstlösningar. Sverige har länge varit ett föregångsland på IT-området. Det är ingen slump att företag som Spotify och Skype har svenska grundare. Det är därför synd att den svenska regeringen inte tillvaratar potentialen i den delen av IT-sektorn som utvecklar välfärdstjänster riktade mot kommuner. Ett konkret exempel på ett land som storsatsar på det här området är Finland. Enligt en artikel, som nyligen publicerades i Dagens Nyheter, omsätter den finska health tech-branschen redan i dag cirka 28 miljarder kronor. Dessutom talar mycket för att sektorn kan komma att bli en framtida exportsuccé. Faktum är att redan i dag är Finlands export av vård- och hälsoteknologi större än dess import. Bredband skapar både jobb och tillväxt. Dessutom kan det offentliga Sverige spara många miljarder på att utveckla e-tjänster. Allt detta talar sitt tydliga språk. Det är inte rimligt att landets digitaliseringsresa ska lösas av enbart kommunerna. Regeringen måste ge kommunerna det stöd som behövs. Vi vill se ökad samordning och framförallt tydliga mål och visioner. Först då kan vi nå det politiska målet som säger att vi ska bli världens bästa land på att använda digitaliseringens möjligheter. Sverige utvecklas sämre än omvärlden när gäller den offentliga sektorns förmåga att ta tillvara digitaliseringens möjligheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 5976, "headline": "”Sverige halkar efter med den digitala välfärden”", "summary": "Ojämlik utbyggnad. 40 miljarder kronor krävs för att nå statens bredbandsmål, och bara 4 av 10 kommuner erbjuder enklare e-tjänster i välfärden. Nu krävs att regeringen ger kommunerna det stöd de behöver för att Sverige ska nå de IT-politiska målsättningarna, skriver Mikael Ek och Karin Ahl, Svenska stadsnätsföreningen.", "article": "Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter, enligt det IT-politiska målet. Svenska Stadsnätsföreningen kan nu presentera siffror som visar att bara 4 av 10 kommuner erbjuder enklare e-tjänster. Det är inte rimligt att de svenska kommunerna ensamt ska bära ansvaret för deras digitaliseringsresa. Utan snabba och kraftfulla åtgärder från regeringen kommer det politiska målet aldrig att bli verklighet. De svenska kommunerna har tagit ett stort ansvar i arbetet med att bygga ut landets fibernät. Vi vill påstå att det är landets kommunpolitiker och deras tjänstemän som vi har att tacka för dagens goda tillgång till bredband. Faktum är att det är stadsnäten som stått för merparten av Sveriges fiberutbyggnad. Men baksidan med att överlåta ansvaret för utbyggnaden till kommunerna och marknaden är att fibertillgången har blivit ojämnt fördelad. Exempelvis har 94 procent av befolkningen i Sundbyberg tillgång till fiberbredband. Motsvarande siffra i Hörby kommun är 3 procent. Karin Ahl och Mikael från Svenska stadsnätsföreningen. Foto: pressbilder Att en kommun har många invånare är ingen garanti för en god bredbandsinfrastruktur. Flera av de kommuner som är bäst på bredbandsutbyggnad klassas som glesbygdsområden. Framgångsfaktorn verkar i stället vara ett aktivt stadsnät med engagerade och väl informerade politiker som ägare. När vi på Svenska Stadsnätsföreningen nyligen frågade ledande kommunpolitiker och tjänstemän om deras syn på bredband visade det sig att kritiken mot statens insats för bredbandsutbyggnaden är massiv. Hela två av tre (64 procent) av de tillfrågade säger att regeringen inte gör tillräckligt för att det statliga bredbandsmålet ska nås. För en tid sedan tog vi, tillsammans med ett antal andra branschaktörer, fram en rapport som visar att det kommer att kosta 40 miljarder kronor att nå det statliga bredbandsmålet. Det är inte rimligt att tro att marknaden och kommunerna kommer att skjuta till hela den summan. Sättet hur vi använder oss av bredbandsuppkopplingen förändras ständigt. Begreppet ”jobba hemma” innebär inte längre bara att ta emot och skicka e-post vid köksbordet. Tack vare den goda tillgången till fiberbredband är det i dag möjligt att exempelvis driva en e-butik eller genomföra distansstudier på många håll i landet. Hur vårt användande kommer att se ut om fem eller tio år återstår att se. Klart är dock att inget talar för att behovet av att ha tillgång till en snabb och modern uppkoppling kommer att minska. Fiberbredband gör det möjligt att leva och arbeta i hela landet. Det skapar arbetstillfällen och gör det möjligt för kommuner att behålla sina invånare. Hela samhället gynnas av att alla svenskar får tillgång till en snabb och modern uppkoppling. Därför anser vi att det är dags att regeringen tar ökat ansvar för den fortsatta fiberutbyggnaden och ger det stöd som landets kommunpolitiker efterfrågar. Det är inte enbart privatpersoner och näringslivet som har glädje av ett väl utbyggt fiberbredband. Under de senaste åren har kommunernas intresse för att ta fram digitala välfärdstjänster ökat kraftigt. Att det offentliga Sverige behöver digitaliseras råder det inga tvivel om. Redan i dag hanterar många kommuner ansökningar till förskolor, bygglovsansökningar eller kommunanställdas tidrapportering digitalt.  Vår stora bredbandsenkät till ledande kommunföreträdare bekräftar deras ökande intresse för digitala frågor. I dag erbjuder fyra av tio kommuner enklare välfärdstjänster via bredband. Sju av tio som i dag saknar e-tjänster planerar för att införa sådan service. Men fortfarande är det flera kommuner som både saknar e-tjänster och planer på att utveckla sådana. Problemen är de samma som vid fiberutbyggnaden. Många svenska kommuner saknar förutsättningar för att ensamma driva det här arbetet vidare. Här behöver regering ta fram: Stöd för att ta fram standarder för utveckling av digitala välfärdstjänster. Samordning som underlättar kommunernas digitaliseringsarbete. Tydliga rekommendationer till kommunerna om vilka digitala tjänster de bör tillhandahålla. Den som följer debatten kan lätt få bilden att det offentliga Sverige ligger i framkant på digitaliseringsområdet. Men det är en myt. Sverige utvecklas sämre än omvärlden när gäller den offentliga sektorns förmåga att ta tillvara digitaliseringens möjligheter. Det visar en färsk rapport, beställd av regeringens expertgrupp E-delegationen. Regeringens bristande initiativförmåga på det här området drabbar dessutom fler än kommunerna och dess invånare. Runt om i Sverige finns innovativa företag som arbetar med att utveckla och sälja digitala välfärdstjänster. När kommuner inte vågar eller kan beställa nya typer av e-tjänster drabbas de företag som ägnat åratal åt att utveckla system för exempelvis e-utbildning eller digitala hemtjänstlösningar. Sverige har länge varit ett föregångsland på IT-området. Det är ingen slump att företag som Spotify och Skype har svenska grundare. Det är därför synd att den svenska regeringen inte tillvaratar potentialen i den delen av IT-sektorn som utvecklar välfärdstjänster riktade mot kommuner. Ett konkret exempel på ett land som storsatsar på det här området är Finland. Enligt en artikel, som nyligen publicerades i Dagens Nyheter, omsätter den finska health tech-branschen redan i dag cirka 28 miljarder kronor. Dessutom talar mycket för att sektorn kan komma att bli en framtida exportsuccé. Faktum är att redan i dag är Finlands export av vård- och hälsoteknologi större än dess import. Bredband skapar både jobb och tillväxt. Dessutom kan det offentliga Sverige spara många miljarder på att utveckla e-tjänster. Allt detta talar sitt tydliga språk. Det är inte rimligt att landets digitaliseringsresa ska lösas av enbart kommunerna. Regeringen måste ge kommunerna det stöd som behövs. Vi vill se ökad samordning och framförallt tydliga mål och visioner. Först då kan vi nå det politiska målet som säger att vi ska bli världens bästa land på att använda digitaliseringens möjligheter. DN Debatt Läs alla DN:s debattartiklar. Till DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 6012, "headline": "Chris Patten: Lögnerna i det brittiska valet", "summary": "Ukip och SNP försöker bedra medborgarna på sitt sätt. Men den farligaste vanföreställningen i valrörelsen är att Storbritannien på egen hand skulle kunna bestämma sitt öde.", "article": "Demokratiska val är inte tävlingar som går ut på att få fram vilka kandidater som säger den osminkade sanningen. De flesta politiker försöker undvika att trassla in sig i osanningar. De fintar som boxare när de får frågor som kan lura in dem i ren lögnaktighet. Men de överdriver alltid vad de har att erbjuda och likaså de faror som uppstår om deras motståndare vinner. Man kan förstå att politiker förskönar sin vision av framtiden och förfular vad andra har att säga. Det är mest trovärdigt om det inte går för långt och har någon likhet med vad samma politiker har åstadkommit när de har suttit vid makten. Väljarna brukar känna igen en politisk Pinocchio och hans förlängda näsa på långt håll. Men de förväntar sig inte heller att deras valda ombud ska vara helgon. De är beredda att ge några en hederlig chans (det viktigaste en politisk ledare kan hoppas på). Jag tror att premiärminister David Cameron får den på valdagen. Väljarna anar också – och får i regel rätt – att vänsterpartierna kommer att ta ut högre skatter och öka statsutgifterna och att de till höger gör motsatsen. Väljarnas reaktioner avspeglar deras syn på vad som har hänt de senaste åren och vad de vill ha för egen och familjens del i framtiden. För det mesta gör de rätt bedömning. I år måste de brittiska väljarna lotsa sig fram i ett tätare dis än vanligt i valtider. När de går för att rösta den 7 maj hör de tre grova lögner i sina blivande representanters mistlurar. De båda första lögnerna – grövre än jag kan minnas mig ha hört i någon valrörelse – kolporteras ut av landets båda framgångsrikaste populistpartier, United Kingdom Independence Party (Ukip) och Scottish Nationalist Party (SNP). Ukips snabba uppgång bygger på löftet om en återgång till ett Storbritannien som aldrig har funnits: vitt till största delen, gudfruktigt, laglydigt, kulturellt insulärt och snävt inriktat på sina egna nationella intressen. Denna vision tilltalar dem som är misstänksamma mot modernitet och inte vill veta av någon globalisering. Faran ligger i att Ukips båda främsta politiska recept, stopp för invandringen och utträde ur EU, inte går ihop med ekonomiskt välstånd. För att Storbritannien ska fortsätta att blomstra utanför EU måste det öppna sin ekonomi ännu mer, inte bara för världsomfattande handel och investeringar utan också för ökade immigrantströmmar. Om Ukip får sin vilja fram och landet snörs av från omvärlden blir följden bara mer fattigdom, främst för brittiska industriarbetare. SNP har också byggt sin valkampanj kring en kärna av ohederlighet som tyvärr förklarar en god del av dess framgång. Utöver att vädja till en obehaglig underström av skotsk anglofobi lovar SNP sina väljare åtgärder som ligger långt till vänster om allt som Labours kandidat till premiärministerposten, Ed Miliband, någonsin kan leverera. De engelska skattebetalarna får stå för den dyrare välfärd som SNP lovar Skottlands väljare. Vilket parti, Labour eller Tories, som än vinner flest mandat i parlamentet har det givetvis röstats in av många engelska väljare som aldrig skulle gå med på SNP:s politiska krav. Denna lögn är mycket farlig. Den hotar återigen Storbritanniens konstitutionella integritet bara åtta månader efter att Skottland med 10 procentenheters marginal röstade för att stanna kvar i Förenade kungariket. Det är ändå den tredje lögnen som är den mest utbredda och allra farligaste. Rikspolitikernas kampanjretorik förkroppsligar vanföreställningen att Storbritannien kan utöva samma kontroll över globala händelseförlopp som kanske var möjlig för 50 år sedan. På gott och ont är det helt enkelt inte sant. Vårt land har inte längre det internationella inflytande det en gång hade, men vi verkar inte bry oss om dess försvagade betydelse eller ens vara särskilt medvetna om följderna. Nationell suveränitet är ett ständigt mer undflyende begrepp. Storbritanniens ekonomiska utsikter blir alltmer beroende av vad som händer utanför dess kuster, om det så är tvärsöver Engelska kanalen eller i Kina eller Kalifornien. Miljöföroreningar bärs in av vinden. Snart kan inga gränskontroller stå emot migrationsfloden. Utrikes- och inrikespolitiken pressas allt hårdare av säkerhetsfrågor. På en skämtteckning nyligen lyfter brittiska bombplan på ett uppdrag. En pilot säger till de andra: ”Det här är väl ändå att ta i när vi bara ska bomba några pojkar från södra London.” För att vi britter ska kunna möta våra utmaningar måste vi först erkänna att vi inte styr över deras orsaker. Vi är i desperat behov av självständigt tänkande politiker som vågar vara ärliga mot väljarna och i klara och nyktra ordalag förklara att Storbritannien inte längre duger till att lösa sina problem på egen hand. I en värld där alla hela tiden blir mer beroende av varandra har Storbritannien inte råd att fatta sina viktigaste kollektiva beslut på lögner eller fantasier. Väljarna är mer betjänta av att politikerna är modiga nog att säga obekväma sanningar, eller åtminstone hederliga nog att inte syssla med farligt bedrägeri. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate ", "article_category": "other"}
{"id": 6015, "headline": "”Tomas Tobé och Beatrice Ask har fel”", "summary": "Ökningen av EU-migranter i Sverige beror i första hand på att fattigdomen i hemländerna är utbredd och att vissa grupper blivit fattigare de senaste åren, skriver Rickard Klerfors i svar till Tomas Tobé och Beatrice Ask (M).", "article": "Tomas Tobé (M) och Beatrice Ask (M) vill kriminalisera organiserandet av tiggeriet i Sverige. Hur ska man definiera begreppet organisera? Personligen har jag haft kontakt med hundratals migranter från Rumänien. De flesta är organiserade såtillvida att de reser tillsammans och delar på kostnader för resan med mera. Någon har rest först och tar sedan med sig grannar, vänner och släktingar. De sover på samma plats och hjälper varandra på olika sätt. Ska den typen av organisering kriminaliseras? En del migranter lånar pengar till resan i hemlandet. En del av dessa får betala skyhöga räntor. Det är en form av utnyttjande men ocker är kriminaliserat i Rumänien. Det finns några fall av människohandel i samband med tiggeri som behandlats i det svenska rättsväsendet. Den typen av organisering är redan kriminaliserad i Sverige. Ett problem är att offren för såväl ockrare som människohandlare oftast inte vågar föra sin talan i rättsväsendet. Romerna har på grund av århundraden av förtryck från samhällets sida mycket låg tilltro till myndigheter. Tobé och Ask hävdar att migranterna reser till Sverige i syfte att tigga. Det stämmer inte. Majoriteten vill arbeta och en del av dem som i dag tigger i Sverige har tidigare varit i Sydeuropa och säsongsarbetat. När den ekonomiska krisen slog till gick den typen av arbeten till ländernas egen befolkning. Att omfattningen och utbredningen av tiggeriet skulle tyda på att verksamheten är organiserad och strukturerad ifrågasätter jag starkt. Ökningen beror i första hand på att fattigdomen i hemländerna är utbredd och att vissa grupper blivit fattigare de senaste åren. Dessutom har andra europeiska länder blivit mer restriktiva och en del har också förbjudit tiggeriet. Det är inte önskvärt att vi får permanenta kåkstäder i Sverige men om man avhyser migranterna och inte har någon lösning för dem bygger de snart upp sina improviserade bostäder någon annanstans. Erbjud en taket-över-huvudet garanti under en begränsad tid. Se till att de som får ett tillfälligt boende får ordentlig rådgivning. De flesta vill inte vara här men man ser inte något annat alternativ för sin och familjens försörjning. Samarbeta med det civila samhället och sätt in breda, integrerade insatser på migranternas hemorter. Sätt press på EU! Man satsar miljarder på fattigdomsbekämpning och inkludering av den romska minoriteten. Resultaten av dessa insatser är magra eftersom man inte anpassat regelverket till de förhållanden som råder. Man försöker lösa en u-landsproblematik med i-landsmetoder. Se till att en person inom den centrala administrationen inom EU får huvudansvaret för dessa insatser. Ska vi ha permanenta kåkstäder i Sverige? Ska vi ha tusentals som bor på soptippar i Rumänien? Ska byråkrati och ineffektivitet få hindra oss från att utrota fattigdomen i Europa? Nej! Sverige kan bättre, Rumänien kan bättre, Europeiska unionen kan bättre! ", "article_category": "other"}
{"id": 6024, "headline": "Dieseln blir allt grönare", "summary": "Det fossila dieselbränslet blir allt grönare. Inblandningen av förnybara delar har växt från 5 till 50 procent på vissa stationer. För bensin däremot är andelen etanol kvar på låga 5 procent.", "article": "Låginblandning av biodrivmedel i bensin och diesel har gått i helt skilda riktningar. Det är fritt fram för bränslebolagen att fördubbla andelen etanol i bensin till 10 procent. Men nivåerna ligger av tekniska och skattemässiga skäl kvar på strax under 5 procent. För diesel finns två gröna alternativ: Fame och HVO (se faktaruta). För Fame har den tillåtna andelen ökat från 5 till 7 procent. Den stora förändringen kom år 2011 då drivmedelsbolaget Preem lanserade HVO, som klassas som andra generationens biodrivmedel. Det görs av tallolja, som är en biprodukt från skogen, men numera används även av andra råvaror som slaktavfall. HVO har i stort sett samma kemiska egenskaper som fossil diesel och kan därför blandas in i höga andelar i vanlig diesel utan krav på särskilda pumpar eller anpassningar av bilarna, som är fallet med högre andelar Fame eller etanol i bensin (E85). Preems HVO-satsning fick snabbt genomslag på marknaden. Sverige var redan 2012 det land inom EU med högst andel biodrivmedel i vägtransportsektorn – 7,2 procent. Året därpå var den 9,6 och i fjol 11,4 procent. Trafikverket säger att förändringen till största delen beror på ökad inblandning av HVO. Biodiesel står nu för två tredjedelar av biodrivmedelsanvändningen inom vägtrafiken. Etanolens påverkan går i motsatt riktning som en följd av stadigt fallande bensinförsäljning och att etanolandelen ligger kvar på fem procent. Samtidigt rasar försäljningen av det höginblandade bränslet E85. Enligt Energimyndigheten ger HVO bäst klimatprestanda. Med tallolja som råvara minskar utsläppen av fossila växthusgaser med 89 procent. Med slaktavfall som råvara blir minskningen 87 procent jämfört med fossil diesel. För etanol av spannmål är siffran 65 procent. Siffrorna gäller 2013 års volymer. De kan variera från år till år beroende på råvara och produktionssätt Men det finns en råvara för HVO som kan ge stora negativa indirekta miljöeffekter – nämligen palmolja. – Precis som det finns bättre och sämre etanol så finns det bättre och sämre HVO-diesel. Vi på Preem har valt att inte tillverka eller sälja HVO tillverkad av palmolja. Tyvärr har inte alla gjort samma val, vi ser en ökning av palmolja i Sverige då det är en relativt billig råvara, säger Helene Samuelsson, kommunikationschef på Preem. – Förnybara drivmedel har till huvudsyfte att minska utsläppen av växthusgaser. Det innebär att den springande punkten i ett förnybart drivmedel är en råvaras klimatnytta, inte den tekniska lösningen, om den säljs som HVO, biogas eller etanol, säger Helene Samuelsson. Preem investerar nu 300 miljoner kronor vid raffinaderiet i Göteborg för att fördubbla kapaciteten av diesel med 35 procents andel tallolja. Utbyggnaden beräknas vara klar i höst. Konkurrenten Statoil erbjuder biodiesel vid 250 stationer, vilket är drygt hälften av alla stationer. Biodieseln innehåller 5 procent rapsolja plus mellan 25 och 35 procent HVO av slakteriavfall. OKQ8 har flera dieselkvaliteter med grön inblandning. Diesel Bio+ har 5 procent rapsolja och minst 25 procent HVO gjord av i huvudsak slakteriavfall. St1 blandar in mellan 5 och 50 procent biodrivmedel på närmare 200 stationer, vilket motsvarar en tredjedel av deras stationsnät. På övriga stationer är andelen 5 procent. I fjol kom merparten av HVO:n från palmolja. St1 framhåller att all biodiesel som bolaget blandar i uppfyller både de svenska och europeiska hållbarhetskraven. Med råvara av restavfall som St1 nu byggt i Göteborg är reduktionen 90 procent, enligt bolaget Den stora frågan är vad som händer med energiskatten nästa år. HVO är till skillnad från låginblandad Fame och etanol skattebefriat. Tidigare gällde befrielsen bara upp till 15 volymprocent, men alliansen – den förra regeringen – beslutade att slopa taket. Förändringen gäller dock bara till årsskiftet. Vad som händer sedan är oklart. Det har skapat osäkerhet och bromsat bolagens ansträngningar att nå ut med HVO till alla stationer. En annan viktig fråga för branschen är vad som händer med E85 när skatten höjs den 1 december med 1:18 kronor per liter – mer än dubbelt så mycket som skattehöjningarna på bensin och diesel vid årsskiftet. – Detta har tyvärr inte möjliggjort en långsiktig landsomfattande strategi för bioinblandning, vilket bland annat innebär att vi för HVO fortfarande har ”vita fläckar” på kartan, säger Erica Samuelsson, marknadschef på St1. Fakta. Biodiesel Fame. Samlingsnamn för fettsyra metylestrar. Fame har funnits i Sverige sedan början av 2000-talet. I Sverige görs Fame främst av rapsolja och kallas då RME. HVO. Hydrerad vegetabilisk olja. Kan framställas från olika typer av oljeväxter, från palmolja och tallolja. Numera används även animaliska fetter som råvara. Förutom HVO så består användningen av biodrivmedel i Sverige av FAME genom låginblandning och i ren form (B100), biogas samt etanol (sprit) genom låginblandning och höginblandningarna E85 och ED95. Biodiesel har ökat kraftigt på senare år och har en total andel av biodrivmedelsanvändningen på 65 procent 2013 medan etanol står för 25 procent och biogas för 10 procent. (Energimyndigheten december 2014.) ", "article_category": "other"}
{"id": 6036, "headline": "Tuffa villkor för föräldrar i USA", "summary": "När Linnea Geiger berättar om hur det är att vara förälder i USA blir hennes svenska vänner chockade. Och när hon berättar om förskolor och utbyggd föräldraförsäkring i Sverige tror inte hennes amerikanska vänner att det är sant.", "article": "Linnea Geiger är ”hemma” på tillfälligt besök i Sverige. I mitten av maj börjar hon arbeta igen på universitetet i Denver i USA. Då måste sonen Walter vara hos en dagmamma under dagarna. Han kommer att vara fjorton veckor gammal då han börjar hos sin ”nanny”, alltså drygt tre månader. – Det känns lite jobbigt när jag tänker på det. Han är ju så liten ännu. Men i USA finns det ingen betald föräldraledighet och jag har bara rätt att vara borta från mitt arbete under tio veckor och då utan någon lön. Om jag är borta längre kan jag förlora jobbet, berättar Linnea. Hon är 31 år och född i Norrtälje, men bor sedan några år i USA. Maken Casey är advokat och arbetar med att ragga donationer och bidrag till sitt universitet. När Linnea flyttade till USA trodde hon att många amerikanska kvinnor inte hade tillräckliga ”drivkrafter” och att det var orsaken till att de nästan alltid är hemma med barnen. Det var en väldigt fördomsfull inställning, tycker hon i dag. – Skillnaden mellan USA och Sverige är enorm när det gäller synen på barn och stödet till föräldrar. Det är den ekonomiska verkligheten som tvingar kvinnor att stanna hemma – inte en oemotståndlig lust att ligga hemma i soffan eller slappa i största allmänhet. USA skiljer sig från övriga västvärlden eftersom det inte finns regler om betald föräldraledighet på nationell nivå. Storbolag erbjuder ofta tolv veckors obetald ledighet med en garanti om att få behålla jobbet. Företag med färre än femtio anställda har en motsvarande garanti på halva den tiden. Lokalt kan det finnas andra regler. – För mig som är uppväxt i Sverige och känner till de svenska reglerna blev det en chock att inse hur det fungerar i USA. Jag har flera kvinnliga vänner i Denver som måste återvända till jobbet efter sex veckor eller också sluta jobba och stanna hemma med sina barn. Och det är bara kvinnor som står inför det valet, för män är det inget alternativ att stanna hemma. Det ingår inte i deras föreställningsvärld. Efter Walters födelse tog pappa Casey ledigt i tre dagar. Han och Linnea träffades när han studerade i Sverige och därför hade han vissa kunskaper om hur det fungerar här för nyblivna föräldrar. Men när han som nybliven pappa nyligen kom hit på ett kort besök blev han ändå förvånad, fascinerad och imponerad över att så många pappor väljer att vara föräldralediga. – Han såg att många pappor var ute med sina barn i barnvagnen eller lekte med dem i en park utan att det handlade om någon organiserad verksamhet. Det förekommer inte i USA. Där använder för övrigt nästan ingen barnvagn, utan barnen får hela tiden sitta i sin lilla bilstol. Jag skaffade en begagnad Emmaljunga-vagn och alla ser på den som på ett ufo, berättar Linnea. Vi träffar henne och Walter en solig aprildag på Kulturhuset i centrala Stockholm. På fiket sitter några mammor med sina barnvagnar – samt en och annan pappa. – I USA finns det inga lattemammor eller lattepappor. Någon sådan kultur existerar inte. Att vara hemma med barnen ses som ett yrke och det är mycket som ska organiseras. Amerikanska barn skjutsas tidigt till en mängd olika aktiviteter. Det finns lite utrymme för ”fri lek”, och till att föräldrarna bara är tillsammans med sina barn, säger Linnea. – Nu talar jag utifrån ett medelklassperspektiv eftersom vi bor i en villa i ett sådant område i Denver. Casey är advokat och jag har ju mitt arbete. Men synen på barn är likartad i alla samhällsgrupper. Hur skiljer sig synen i USA från den i Sverige? Som Linnea upplever det är relationen till barn mer avslappnad i Sverige än i USA, och kontakten mellan barn och föräldrar är mer emotionell och nära. – Amerikanska pappor och mammor verkar fokusera mer på vad barnen ska bli, till exempel vad de ska studera för att lyckas i livet. Redan tidigt tränas barnet för att bli framgångsrikt, säger Linnea. Sonen Walter föddes den 12 januari i år. När Linnea och Walter inom kort återvänder till USA ska han vara hos dagmamman åtta nio timmar varje dag. – Det känns svårt att behöva lämna honom så länge, men om jag vill ha mitt arbete kvar finns inget annat alternativ. Mina vänner här i Sverige skakar på huvudet. De säger att vi kommer att få problem med anknytningen och det oroar mig så klart. Jag tänker lite i samma banor och det känns jobbigt. Linnea berättar att en del mammor på hennes arbete kan sitta vid datorn med tårar i ögonen eftersom de saknar sina barn så mycket, separationsångesten blir nästan övermäktig. Walters ”nanny” kostar cirka 130 kronor i timmen och Linnea tjänar 150 kronor i timmen före skatt, så det blir det en förlustaffär för familjen. Men eftersom universitet subventionerar hennes sjukförsäkring och Walter kan få gratis studier där i framtiden vill hon inte säga upp sig. Förskola är inget alternativ? – För det första finns det få förskolor i Denver och så är det väldigt dyrt. Walter står ändå i kö till en och kan börja när han är två år. En ”dagisplats” kostar cirka 1 750 dollar i månaden, drygt 15 000 svenska kronor. Dagisplatserna i Denver och hela Colorado är bland de dyraste i hela USA, och då ingår inte kostnaden för mat och blöjor. Walter föddes med kejsarsnitt och sjukhuset uppskattade kostnaden till cirka 350 000 svenska kronor. Linnea och Casey har en sjukförsäkring och skulle ursprungligen behöva betala cirka en tredjedel av den summan. Men försäkringsbolaget förhandlade med sjukhuset och Casey med försäkringsbolaget. I slutändan fick de nyblivna föräldrarna punga ut med 25 000 kronor eftersom beloppet betalades på en gång. – Att bli förälder i USA kostar och jag är glad över att mina svenska vänner har andra förutsättningar, och stolt över att Sverige erbjuder alla föräldrar så goda förutsättningar att ta hand om sina barn. Jag tror faktisk inte att alla svenskar förstår hur bra de har det. Forskartidskriften ”Journal of Forskartidskriften ”Journal of European Social Policy” granskade för några år sedan föräldraförsäkringssystemen i 21 länder som ingår i OECD, den västliga ekonomiska samarbetsorganisationen. Föräldraledighetens längd och ersättningsnivåerna varierar mycket mellan länderna. Därför räknade forskarna om dessa till fullt betalda ledighetsveckor. Sverige och Tyskland erbjuder 47 veckors betald föräldraledighet. I botten ligger USA och Australien med 0 (noll) fullt betalda ledighetsveckor. Några andra länder: Schweiz (11 veckor), Storbritannien (13 veckor), Frankrike (22 veckor), Finland (32 veckor) och Grekland (34 veckor) Forskarna undersökte också hur pass jämställd föräldraförsäkringen är. Uppmuntras föräldrarna till exempel att dela på ledigheten och i vilken grad arbetar de utanför hemmet? Sverige fick 14 av 15 möjliga poäng i ett jämställdhetsindex. Knappt ”slagna” blev Norge och Finland. Källa: Journal of European Social Policy EU:s regler EU garanterar gravida kvinnor och småbarnsföräldrar vissa minimirättigheter i arbetslivet. Kvinnorna har, oberoende av vilket land de arbetar i, rätt till en hälsosam och säker arbetsmiljö under graviditeten och till minst 14 veckors sammanhängande mammaledighet. Småbarnsföräldrar har dessutom rätt till minst tre månaders föräldraledighet vid barnets födelse eller adoption. Både pappor och mammor har en individuell rätt till föräldraledighet. Det är inte garanterat att mammalediga kvinnor får full lön I Norden har mamma- och föräldraledigheten redan från början varit längre än genomsnittet i de andra EU-länderna. Ålder: 31 årFamilj: Maken Casey Ålder: 31 år Familj: Maken Casey och sonen Walter (snart fyra månader). Bor: Denver, Colorado i USA. Bakgrund: Uppvuxen i Norrtälje, bodde i Shanghai i Kina efter gymnasiet. Studerade ekonomi och marknadsföring på Linnéuniversitet i Kalmar. Flyttade sedan till USA med maken,. Gör: Arbetar på universitet och som konsult. ", "article_category": "other"}
{"id": 6044, "headline": "Skrev bäst om vardagsrasism", "summary": "Rasism genomsyrar vårt samhälle. Det är inte bara Hitler-dyrkan och n-ordet. Det skriver Nora Dome, förstapris- vinnare av Emerichfondens uppsatstävling.", "article": "Eleverna på Wisbygymnasiet på Gotland skulle skriva var sin text till Emerichfondens uppsatstävling 2015. Årets tema var ”Vägen ut ur hatet – Hur kan våld, rasism och främlingsfientlighet motverkas?”. När Nora Dome samlade stoft till sin text gick hon igenom flera uppsatser i ämnet. I materialet stötte hon på en syn på rasism som hon upplevde som problematisk: att rasism är en extrem företeelse som några få ägnar sig åt. Hon bestämde sig för att bemöta det resonemanget. Under måndagens prisutdelning på Fryshuset, korades Nora Dome till vinnare av Emerichfondens uppsatstävling. Priset delades ut av kung Carl XVI Gustaf och presenterades av jurymedlemmen och DN-skribenten Helena Lindblad. I sitt bidrag ”Men vart kommer du egentligen ifrån?” skriver Nora Dome att rasism är något som genomsyrar hela vårt samhälle. Enligt henne är rasism inte begränsad till folk som beundrar Hitler, använder n-ordet eller hatar människor med annan hudfärg. – Man ska inte distansera sig från saken för att man anser att man själv inte är rasist, säger hon. Vardagsrasismen är sanktionerad av samhället. Det är ett strukturellt förtryck av människor som inte är vita. För Nora Dome är det viktigt att människor som behandlas rasistiskt i vardagen kommer till tals. Hon berättar att dessa människor kan känna sig ensamma eftersom det är ett problem som många har svårt att relatera till. Den unga pristagaren har själv hamnat i situationer där hon har upplevt att hon behandlats annorlunda än andra. – Som svart måste man ofta anpassa sig. Jag har till exempel haft lärare och vikarier som har känt på mitt hår utan att först fråga. Man vågar inte alltid säga ifrån när man utsätts för vardagsrasism. Det kan göra att man känner sig ensam. Men rasism är inte bara subjektivt, menar Nora Dome. I sin uppsats tar hon upp relevant forskning kring ämnet. Bland annat tar hon upp begrepp som strukturell eller institutionell rasism, vithetsnorm och rasprofilering. Nora Domes syfte med uppsatsens faktaunderlag var tydligt och genomtänkt. – Om man inte presenterar fakta är det lätt för människor att avvisa det man skrivit, berättar hon. Det är lätt att förminska det och säga att det bara är så jag upplever det. Men strukturell rasism blir så tydlig när man väl identifierar den. Frågan ”Hur kan våld, främlingsfientlighet och rasism motverkas?” ställdes till uppsatsskribenterna. Det finns inga enkla lösningar, säger Nora Dome. Men hon påpekar vikten av att ta eget ansvar. Hon hoppas att människor ska bli bättre på att känna igen rasistiska tendenser, både hos sig själva och hos andra. – Man måste vara självkritisk och granska sig själv, förklarar hon. Allmänheten måste lära sig mer om vardagsrasism. Om man lär sig att identifiera rasistiska tendenser och fördomar, kan man börja bekämpa dem. Det är enligt Nora Dome svårt att skildra ett samhällsproblem om man menar att problemet finns hos vissa men inte andra. Den samhällssyn som hon presenterar är väldigt kritisk. Hon skriver att det inte är svårt att vara rasist, att samhället värderar individer olika utifrån hudfärg och att vita människor är överrepresenterade både i maktpositioner och i medierna. Enligt henne är det nödvändigt att alltid vara kritisk och ifrågasätta sin omgivning. – Jag ser ingen anledning att tassa runt det som är viktigt. Det är inte bara individer. Det finns något strukturellt i problemet. Då kan man vara hur hård som helst, säger hon. Hon hoppas på att priset och hennes text ska få fler att läsa och reflektera. – Det enda sättet att motverka något är att lära sig om det. Om man inte presenterar fakta är det lätt för människor att avvisa det man skrivit . Nora Dome Grattis till: Första pris i Emerichfondens uppsatstävling – ”Vägen ur hatet”. Ålder: 16 år. Mål: Att bli diplomat eller arbeta med antirasistiska frågor. Gör: Studerar första året samhällsvetenskapliga linjen på Wisbygymnasiet. Bor: Visby innerstad med mamma och hund. På fritiden: Tränar, läser mycket om rasism och engagerar sig politiskt. ", "article_category": "other"}
{"id": 6050, "headline": "”Beatles fick mig att göra låtar”", "summary": "Envisheten fick honom att fortsätta med musiken trots att första skivkontraktet dröjde tio år. Nu fyller sångaren Lasse Tennander 70 och spelar bara när han själv har lust.", "article": "Lasse Tennander bjuder på kaffe hemma lägenheten i Hammarbyhöjden med vacker utsikt ut över Hammarby sjö. När han häller upp skakar hans hand. Det är en ärftlig historia, säger han. – Det har blivit lite värre med åren, men det stör mig inte när jag spelar gitarr. Tennander blir 70, han har gott och väl passerat pensionsåldern och är numera inte bara en ”någorlunda mogen man”, som han skojar om i en av sina låtar. Men rockstjärnor och artister ska inte lägga av, de ska fortsätta göra det de älskas för och helst dra sin sista suck på scenen. Det förväntar sig publiken. – Jag håller inte med om det där. Jag skulle aldrig kunna göra som en av mina favoritartister, Neil Young, jämngammal med mig, och fortsätta turnera och släppa en platta om året och slita ner sig. – Varför är det inte tillåtet att pensionera sig? Det är en lite känslig fråga i musikbranschen. Jag har inte gjort min sista konsert, men numera spelar jag enbart på scener jag gillar. I sommar blir det nog bara fem sex spelningar. Spela är fortfarande kul, men resandet orkar jag inte längre. Många skulle nog gissa att Lasse Tennander har sina rötter (för övrigt titeln på hans mest sålda skiva från 1985) på Södermalm i Stockholm, men han bodde de första 19 åren i överklassens Djursholm i vad han kallar en medelklassfamilj. – 1964 flyttade jag till Uppsala för att plugga och blev kvar där i tio år. Där sögs jag in i den tidens radikala kretsar och fick politiska ideal som låg ganska långt från Djursholm. Han pluggade litteraturhistoria, engelska och nordiska språk, men hade också börjat skriva egna låtar. – Det var The Beatles som fick mig att börja göra låtar, kan dom så kan väl jag, tänkte jag. Och några låtar spelades faktiskt in av andra. Min första plan var att bli lärare, men det blev aldrig någon examen. Det kan han, kanske, skylla Bob Dylan för. Hans trebetygsuppsats om honom blev aldrig klar. – Jag blev så fruktansvärt trött på Dylan när jag jobbade med uppsatsen. Det tog 20 år innan jag kunde lyssna på honom igen, säger Tennander och skrattar. Efter några år som lärarvikarie på högstadiet i Uppsala, då han också sysslade med musiken parallellt, flyttade han ner till Stockholm 1974 och träffade Eva som han gifte sig med. Två år senare kom sonen Johnny. 1974 var också året då Tennander debuterade med plattan ”Lars Vegas” och blev ett nytt namn i 70-talets våg av svenska artister. – Jag hade jobbat med Peter Lundblad, vi gjorde en del låtar tillsammans och spelade också ihop ute. Det var då jag kände att jag gillade att stå på scen. Vårt samarbete ledde till att jag kunde göra en platta i eget namn. Du var 29 år och hade hållit på i tio år med din musik innan du fick skivdebutera. Du måste ha ett gott självförtroende? – Jag är en envis oxe, snarare. Jag gav inte upp. Nånstans trodde jag att mina låtar var bra om dom hamnade i rätt händer, säger Tennander, 15 plattor och ett antal svenska låtklassiker senare. Hur känner du inför att skriva låtar? – Från början var det en lek, men efter ett tag blev det ett levebröd. Jag skriver fortfarande, men inte i samma intensiva takt som förr. Musiken har alltid varit enklast. Texterna har jag fått jobba med så att de ska bottna i mig och förhoppningsvis hos andra. De handlar oftast om relationer mellan människor, även om politikens roll i samhället, men kanske inte om stora internationella frågor. Tennander kallar sig envis, men det är nog inget större fel på självförtroendet heller. 1968, under ett besök i London, tog Lasse kontakt med nystartade Beatles-förlaget Apple som annonserade efter låtskrivare och fick komma och spela upp några av sina låtar. – Jag skrev mina poplåtar på engelska på den tiden. Jag hamnade i ett väntrum med flera andra låtskrivare. Och när det blev min tur fick jag komma in i ett rum och sjunga till eget gitarrkomp. Sedan sa dom: ”Don’t call us, we call you.” Vilket dom ju förstås inte gjorde. Det gick ju ganska bra ändå för Lasse Tennander. Lasse Tennander Gratuleras till: Fyller 70 den 29 april. Bor: Stockholm, har även en sommarbostad på Gotland. Familj: Hustru Eva, sonen Johnny och två barnbarn. Gör: Sångare, låtskrivare. Kända låtar: ”Alla är vi barn i början”, ”Med revade segel”, ”Rötter”, ”Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad)”, ”Lisa Lisa”. Intressen: ”Jag läser väldigt mycket engelsk litteratur. Favoriter är bland andra Alan Bennett, Kate Atkinson, Julian Barnes och Ian Rankin.” Favoritmusik, urval: Engelsk 60-talspop, David Bowie, Dylan, The Clash, Miles Davis, Van Morrison, Chet Baker, Lars Gullin, The Unthanks, Laura Marling, Debussy, Verdi. Så firas födelsedagen: Med familj och barnbarn på södra Gotland ", "article_category": "other"}
{"id": 6059, "headline": "Hur ska jag få pappa att acceptera min homosexualitet?", "summary": "Hennes föräldrar hade svårt att acceptera hennes homosexualitet. Men nu har hon fin kontakt med hela familjen utom med sin pappa. Han tycker att homosexualitet är en ”sjukdom” och vägrar träffa sin dotters partner. Dessutom bestämmer han enväldigt att partnern inte får vara med på familjesammankomster. Hur ska hon hantera detta? Psykolog Liria Ortiz svarar.", "article": "När jag berättade om min homosexualitet tog det fyra år innan jag var välkommen hem igen. Numera har jag fin kontakt med alla i familjen utom pappa. Han har inte träffat min fru och tycker att homosexualitet är en sjukdom som går att bota. Egentligen bryr jag mig inte om hans åsikter, alla har rätt att tycka vad man vill. Problemet är att han bestämmer å hela familjens vägnar att min fru inte får vara med på familjeaktiviteter, var vi än är någonstans. Detta trots att resten av familjen faktiskt vill umgås. Mina syskon är hemma relativt ofta och ett par gånger har jag åkt ensam bara för att få träffa hela familjen på en och samma gång. Andra gånger har jag valt bort festligheterna i protest. När jag frågar hur de ser på situationen mumlar de om att jag vet hur pappa är, att han bestämmer i sitt eget hem och att vi andra får umgås på annat sätt i stället. Men han kontrollerar även saker som han i rimlighetens namn inte borde ha rätt till, som nu senast att min fru inte fick följa med på en utlandsresa. Dumheter, tyckte jag och bokade in oss båda med resultatet att pappa avbokade sin biljett och stannade hemma i tre veckor. Jag älskar min fru mer än livet självt och vill inte vara utan henne under semesterveckor och högtider. Samtidigt vill jag återfå den fina relationen jag en gång hade med pappa. Han börjar närma sig 75-årsåldern och jag vet ärligt talat inte hur många år han har kvar i livet. Vad kan jag göra? Ska jag acceptera pappas krav och inte åka i sällskap med min fru? Är jag löjlig som blir ledsen över situationen? Är det fånigt, som mina syskon tycker, att jag tar illa upp? Jag förstår ju att det här med homosexualitet är en het potatis som alla inte tycker är okej, men det är trots allt min familj det handlar om. Fru och dotter Hej! Det är en sorglig berättelse som du delar med oss. Som påminner oss om att toleransen för homosexualitet i familjer ibland är lägre än vad vi gärna vill tro. Det är en sak att acceptera homosexualitet på håll. När det kommer till den egna familjen så blir det ofta svårare. Vilket kärleksfullt tålamod du har visat din familj under de här åren! Det värmer att läsa att du och din fru numera är accepterade av dina syskon, och att ni umgås. Men din pappa vägrar tyvärr fortfarande att acceptera din homosexualitet. Nej, du är inte löjlig som blir ledsen över din pappas beteende. För mig framstår du som en generös person som tålmodigt försöker få honom att förstå dig och acceptera dig som den person som du faktiskt är. Tyvärr är din erfarenhet inte så ovanlig. Det är ganska vanligt i dag med tolerans för homosexualitet när det finns utanför familjen. Men det kan vara väsentligt svårare som förälder att acceptera att ens barn är homosexuell. Det är så mycket som föräldrar tar för givet när det handlar om deras barn, och de har drömmar och förhoppningar. Att få veta att ens barn är homosexuellt väcker ofta starka reaktioner – av oro för hur ens barns liv ska bli, men också av olust inför en livsstil som man känner sig främmande för. Sanningen är att de flesta föräldrar som befinner sig i den här situationen tvingas inse att de är mindre bekväma med det som händer än vad de trodde att de skulle vara. Ofta väcks starka känslor av oro för att ens barn kan bli trakasserat och få ett olyckligt liv. Det brukar också finnas osäkerhet om hur omgivningen ska reagera. Ofta tar det lång tid för en förälder att acceptera barnets homosexualitet. Föräldrar i föreningen ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” berättar om den första chocken, och att det var en lång process – ofta under flera år – av besvikelse, sorg och ibland skam, innan de accepterade och blev stolta föräldrar igen. Din pappas dilemma kanske är att saker och ting inte blivit som han tänkt sig. En del föräldrar har föreställningen att deras barn ska vara mer eller mindre en kopia av dem själva. För många raseras den föreställningen när det visar sig att deras barn har en annorlunda personlighet, eller sexuell läggning, än de själva. För det är inte bara ett homosexuellt barn som behöver kämpa med att få ihop sin självbild. Även barnets föräldrar kastas in i en ny livssituation och blir en avvikande minoritet, som ”föräldrar till ett homosexuellt barn”. Beroende på de värderingar och den livsstil som man har kan det ibland vara en svår situation att acceptera, som det verkar vara för din pappa. Du skriver att dina syskon tycker att det är fånigt att du tar illa upp. Men jag vill ändå undra om de kan bli till hjälp för dig. Kan något av dina syskon bli din allierade och säga att det är dags att hela familjen får umgås? På ett respektfullt och undrande sätt, som ändå gör tydligt att dina syskon börjar tycka att det inte är rimligt som det är. För mig framstår du som ganska ensam i dina försök att få din pappa att ändra sig. Behöver det verkligen fortsätta så? Som du så klokt skriver så är det trots allt er familj som det handlar om, och resten av familjen umgås med er. Visst är det så att vägen till acceptans är lång för vissa föräldrar. Ganska lite är känt om vad som gör att vissa föräldrar har lättare att acceptera homosexualitet hos sina barn än andra. Psykologen Anna Danielsson har skrivit en examensuppsats vid Stockholms universitet med titeln ”Mattias är bög” om föräldrars upplevelser av att ha ett barn som är homosexuellt. Läs den gärna. Det finns alltså ganska lite forskning om hur föräldrar reagerar, men det verkar finnas några typiska mönster. Få föräldrar ”förskjuter” sina barn eller vägrar att träffa dem. Men vägen till acceptans är ändå ofta lång, och man når dit via stadier som ilska, sorg och undvikande. Den första reaktionen verkar nästan alltid vara en oro för hur barnets liv ska bli. Att barnet ska stöta på mycket fördomar och få ett ensamt och utsatt liv. För några av föräldrarna i Anna Danielssons intervjustudie tog det flera år innan de kunde börja prata om det i familjen, och känna sig bekväma med det. Många föräldrar berättade om en känsla av förändring över tid i sin förmåga och vilja att acceptera sitt barns homosexualitet. De märkte gradvis att det inte längre kändes så komplicerat, och att det efter hand blev möjligt acceptera och bli bekväm med barnets sexuella läggning – trots att de hade reagerat med starka känslor av ilska och frustration när de först fick veta. En del forskare beskriver ett förlopp hos föräldrar som en parallell till den komma ut-process som den homosexuella ofta genomgått. Så utifrån de här erfarenheterna kanske det finns en möjlighet att din pappa med tiden kan bli mer accepterande och börja närma sig dig igen. Lite beroende förstås på hur han är som människa. Visst är det ett dilemma att tiden går och din pappa redan är 75 år. Och det är tydligt i ditt brev att du saknar honom. Så känn efter och fundera på vad som kan vara det bästa för dig på kort och lång sikt. Är det att acceptera att det är som det är? Eller är det att inte acceptera att du inte ska få umgås med familjen tillsammans med din fru? Se då gärna till att dina syskon är införstådda med det, och kanske kan vara till stöd. Ett tredje alternativ kan vara att du pratar med honom om hur det känns för dig, och att du skulle vilja bli accepterad som du är, att du saknar honom. Ni har ju haft en fin relation, så kanske även han bakom sin avvisande uppfattning faktiskt saknar dig. Välj det alternativ som passar dig bäst. Liria Vägen till acceptans är ofta lång, och man når dit via stadier som ilska, sorg och undvikande. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, Karolinska institutet, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 6061, "headline": "Ge nyanlända mer tid", "summary": "Bara var femte nyanländ elev går ut nian med godkänt i alla ämnen. För att bryta den trenden måste dessa elever få fler år i svenska skolbänkar.", "article": "Skillnaden mellan starka och svaga skolor ökar, visar Dagens Samhälle i sitt senaste nummer. Att gymnasiebehörigheten sjunker i de redan svaga skolorna kan delvis förklaras av att nyanlända utgör en allt större del av de krympande elevkullarna. Bara var femte elev som bott i Sverige upp till fyra år går ut nian med godkänt betyg i alla ämnen, enligt siffror som Skolverket har tagit fram åt Ekot. För övriga niondeklassare gäller motsatsen: fyra av fem klarar godkänt. Och det är inte konstigt: ju kortare tid i svensk skola, desto svårare är det givetvis. Vad som är betydligt mer underligt är att behandlingen av dessa elever hittills har varit så tafatt. Gör det ni tror fungerar bäst i er verksamhet, har instruktionerna till kommuner och friskolor varit när det gäller undervisningen för nyanlända. Och resultaten har varit därefter. Skolinspektionens granskning på området är rena skräckläsningen. ”Undervisningen är beroende av enskilda lärares insatser och inte av ett gemensamt ansvar på alla nivåer i skolsystemet”, är det sammanfattande budskapet. Vissa elever har hamnat i förberedelseklasser, andra inte. Vissa har fått gå med jämnåriga, andra inte. Men olikheterna beror inte på de olika behoven och förutsättningarna – nej, de vet skolorna väldigt lite om, konstateras det. Detta trots att elevernas tidigare erfarenheter skiljer sig mycket åt: vissa har en god utbildningsbakgrund, andra är analfabeter. Men det finns också ljusglimtar, påpekar inspektionen. Eftersom enskilda lärare har fått en så avgörande roll, kan också engagerade lärare göra stor skillnad. Kvaliteten varierar inte bara från kommun till kommun, utan även från skola till skola. I ett läge när det finns fler nyanlända än någonsin går det inte att fortsätta i samma gamla hjulspår. I synnerhet inte när riktningen tycks helt godtycklig och improviserad. På onsdagen röstade riksdagen igenom utbildningsminister Gustav Fridolins förslag på hur ändringar kan göras. Av beslutet framgår att elever ska få tillbringa som mest två år i förberedelseklass och att ”en nyanländ elevs kunskaper ska bedömas och bedömningen ska ingå i underlaget för beslut om placering i årskurs och undervisningsgrupp samt för planeringen av undervisningen”. Nota bene: hittills har det alltså inte ens funnits krav på att elevens förutsättningar ska påverka vilken årskurs eller typ av utbildning som är lämplig. Och även efter onsdagens riksdagsbeslut vet inte skolorna i vilken form utbildningen ska organiseras eller hur den ska planeras. Enligt Skolverket är praxis i dag att placera eleverna i förberedelseklasser, i den årskurs de åldersmässigt tillhör, eller med ett år yngre elever. Ett återkommande politiskt svar för alla typer av skolutmaningar har varit att omfördela resurserna till de svagare eleverna. Och det är rimligt, förutsatt att man vet hur pengarna ska användas för att ge resultat. Regeringens initiativ är en bra början. Nästa steg är att också ställa krav på utbildningens innehåll i högre utsträckningen. Skolinspektionen pekar till exempel på att nyanländas undervisning i dagsläget är så isolerad från skolornas övriga verksamheter att den enda lärarkompetens de får tillgång till ofta rör det svenska språket, vilket gör att de hamnar efter i andra ämnen. Men oavsett hur bra utbildningen blir så finns tidsfaktorn kvar att ta hänsyn till. Även den mest studie- motiverade elev som kommer sent in i skolsystemet kan få svårt att klara godkända betyg. Det krävs både kvantitet och kvalitet för att ge dessa elever en bättre start. Därför behöver också tiden i svenska skolan förlängas för dessa elever – och det i båda ändar. Dels bör de med minst tid i skolbänken få börja årskursen med ett par år yngre elever. Dels bör skolplikten förlängas för dem som inte uppnått behörighet till gymnasiet. De första åren är avgörande för alla medborgares chanser i samhället. Och kommer man in sent är det också rimligt att man får lite mer tid på sig att komma i kapp. Alla ledare 27 april • Signerat. Gunnar Jonsson: Allians med nyttig substans. ”Japans premiärminister Abe besöker USA för att tala inför kongressen och uppdatera försvarssamarbetet. Alliansen tjänar båda länderna och Östasien väl”. Läs ledarartikeln • Kolumn. Richard Haass: Många hinder kvar för Iranavtalet. ”Ramavtalet om begränsningar av kärnteknikprogrammet är att föredra framför ett Iran med kärnvapen eller ett krig mot Iran. Frågan är ändå om det blir något slutavtal.” Läs kolumnen ", "article_category": "other"}
{"id": 6072, "headline": "”SD:s partiledning måste respektera demokratin”", "summary": "Uteslutningen en skamfläck. SD:s partiledning är inte intresserade av att samtala i lugn och ro med oss. I stället smutskastas, dehumaniseras och karaktärsmördas medialt våra ordföranden Gustav Kasselstrand och William Hahne, skriver medlemmar i styrelserna för SDU och SD Stockholms stad.", "article": "Den kommande uteslutningen av Gustav Kasselstrand och William Hahne är det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia. Vi som skriver den här debattartikeln har valts av våra respektive föreningars högsta beslutande organ, SDU:s förbundskongress och SD Stockholms stads distriktsårsmöte. Gustav Kasselstrand och William Hahne har valts som ordförande för våra två föreningar. De har således både medlemmarnas och respektive styrelses förtroende. Vi är både arga och bekymrade över den hänsynslöshet som visas inte bara gentemot Gustav och William, utan mot alla de medlemmar som på demokratisk grund röstat fram dessa styrelser men som nu körs över fullständigt och får se sina röster kastade i papperskorgen. I första kapitlet i Sverigedemokraternas principprogram slås våra interndemokratiska rättigheter fast: ”Sverigedemokraternas organisation är uppbyggd enligt grundläggande demokratiska principer. Partiets företrädare och politiska ställningstaganden väljs i enlighet med majoritetsprincipen efter fria och öppna diskussioner.” Tyvärr efterlevs denna formulering över huvud taget inte i praktiken, vilket de annalkande uteslutningarna visar. Medlemsutskottets ordförande gick exempelvis ut i media och förklarade att han skulle rekommendera uteslutning av Gustav och William redan innan de skickat in sina yttranden. Partiledningen visar att den redan på förhand bestämde sig för att de ska uteslutas. Om man hade velat ha en rättssäker process hade man naturligtvis bemödat sig om att kontakta förbundsstyrelsen eller distriktsstyrelsen för att höra vår åsikt i saken. Det har man heller inte gjort, trots att vi rimligen borde vara högintressanta att föra en dialog med då det är våra föreningar och ytterst våra medlemmar som drabbas. Det framstår som att partiledningen inte bryr sig det minsta om att deras agerande slår sönder organisation och verksamhet i två föreningar som verkar just för att stärka partiets stöd bland två mycket stora väljargrupper: ungdomar och stockholmsbor. När man nu utesluter nyckelpersoner i våra respektive styrelser blir det otroligt svårt för oss att fortsatt bygga en välfungerande verksamhet som ju ytterst syftar till att få ännu fler ungdomar och stockholmare att rösta på Sverigedemokraterna i de allmänna valen 2018, med målet att utmana Moderaterna som näst största parti. Utan en stabil och förtroendeingivande organisation i SDU och SD Stockholms stad riskerar vi att tappa dessa nyckelgrupper och därmed gå miste om målet. Redan nu har våra föreningar drabbats hårt av partiledningens agerande. I SD Stockholms stads fall har partiledningen inte godkänt årsmötet trots att det snart är två månader sedan det ägde rum, vilket har lett till att hela verksamheten har stannat av och att många medlemmar helt förlorat sin drivkraft att engagera sig. Vi är många som har försökt kontakta partiledningen och uppmärksamma dem på problematiken, men vi har inte fått något svar på våra inviter. Istället möter man oss med kompakt tystnad medan uteslutningsprocesserna och den mediala smutskastningen eskalerar. I ungdomsförbundets fall har partiledningen agerat på samma destruktiva sätt. SDU har kommit att växa från nästan ingenting till ett av Sveriges största ungdomsförbund med över 5.000 medlemmar. Hundratals ideellt engagerade killar och tjejer har med sina insatser bidragit till att SDU blivit en maktfaktor och viktig opinionsbildare, både inom den sverigedemokratiska rörelsen och i svensk politik i stort. Att ett moderparti utesluter ungdomsförbundets demokratiskt valde ordförande saknar motstycke i svensk politisk historia och är därmed ett angrepp på hela förbundets interndemokrati. Det riskerar också att slå sönder alltför mycket av den verksamhet som har byggts upp med enträget arbete under de senaste åren. Det som sker är ett von oben-experiment vars konsekvenser kan bli förödande för ungdomsförbundet. Är partiledningen över huvud taget intresserad av att ha ett välfungerande och aktivt SDU? Vi har i våra styrelser alltid uppfattat Gustav och William som genuina sverigedemokrater och goda ambassadörer för partiets politik och ideologi. Vi är därmed helt oförstående inför de anklagelser som medlemsutskottet riktar mot dem utan att presentera några konkreta bevis. Vår uppfattning är att Gustav och William är mycket populära både i partiet och ungdomsförbundet och att de har en politisk och organisatorisk förmåga som få andra kommer i närheten av. Med deras vältalighet, entusiasm och nytänkande är de en mycket stor tillgång för Sverigedemokraterna, en tillgång som man genom åren inte har velat ta tillvara på och som man nu vill bli av med. Att det hela skulle handla om någon politisk eller ideologisk avvikelse är således påståenden utan grund. I själva verket har Gustav, William och alla de andra som riskerar uteslutas nästa vecka aldrig tidigare betraktats som avvikare under alla de år som de varit aktiva i partiet. Men just nu, som på en given signal, öppnas uteslutningsärenden i aldrig tidigare skådad omfattning, till människor som har en enda sak gemensamt: att de aktivt stött Gustav eller William i de ordförandestrider som ägt rum. Vi vill inte ha några konflikter, varken internt eller medialt. Vi har också flera gånger försökt kontakta partiledningen för att kunna samtala i lugn och ro och klara upp missförstånd. Tyvärr har man inte varit intresserad av detta och nu, när Gustav och William efter nio respektive sex år som utmärkta företrädare för partiet smutskastas, dehumaniseras och karaktärsmördas medialt så måste vi göra vår åsikt hörd på något sätt. Det enda vi kräver är att man respekterar medlemmarnas demokratiska rättighet att själva välja sina företrädare. Det som pågår just nu är en skamfläck i Sverigedemokraternas historia. Den 27 april blir en sorgens dag för alla de medlemmar i både ungdomsförbundet och moderpartiet som trodde på interndemokratin, men som får beskedet av en triumferande partiledning som demonstrerar sin makt med en enda signal nedåt: ”Ni röstade fel. Gör aldrig om det igen.” Fler debattartiklar på DN Debatt • 23 april. ”Sänk skatten på arbete redan från 64 års ålder”. Sänkt kapitalkrav för att starta aktiebolag, höjt fribelopp för studenter och skattelättnader redan från 64 års ålder är fyra av förslagen i vår budgetmotion, skrev tre ledande moderater. Läs debattartikeln • 22 april. ”Alla mellan 18 och 24 bör kallas till medborgartjänst”. Vi förslår en allmän, obligatorisk medborgartjänst för alla i 20-årsåldern, skrev nio politiker, fackföreträdare och forskare. Läs debattartikeln • 21 april. ”Finland är inget föredöme – skolframgångarna feltolkas”. Den finländska skolans framgång är inte frukten av politiska reformer. Sentida skolpolitik har tvärtom lett till försämringar, skrev forskaren Gabriel Heller Sahlgren. Läs debattartikeln • Fler debattinlägg på DN:s debattsida Läs mer om SD DN:s samlade rapportering om konflikterna i Sverigedemokraterna ", "article_category": "other"}
{"id": 6080, "headline": "Tyska turister räddade lanthandeln", "summary": "Sedan Dirk Hagenbuch kom till Nattavaara har han både varit med och räddat byns lanthandel och fått SJ att åter göra ett stopp med tågen.", "article": "Dirk Hagenbuch har blivit en viktig person för Nattavaarabygden med cirka trehundra invånare. I åtta år har han kämpat med SJ för att få dem att åter stanna på Nattavaaras station. – I min ekologiska inriktning ingår det att gästerna ska ta sig hit med nattåget från Stockholm. Och då måste tåget stanna i Nattavaara. Sedan i december har nattåget lagt in ett ordinarie stopp här, säger han. Tidigare hade Dirk Hagenbuch fått igenom att kunna begära extrastopp på stationen när han väntade gäster med tåget, vilket var en mycket krånglig procedur. Det hände också att extrastoppet tappades bort längs vägen, så att han fick åka och plocka upp gästerna på en annan station. Hösten 2012 lades mataffären i Nattavaara ned. Dirk tog initiativ till en ekonomisk förening för att rädda affären. 200 andelar à 2 000 kronor skulle säljas för att få ihop ett startkapital och köpa fastigheten. På två veckor lyckades Dirk själv sälja 70 andelar till sina tyska turister. Efter ytterligare någon månad hade resterande andelar sålts till svenskar. I juni 2013 kunde affären öppna igen, i nyrestaurerade lokaler och med tyska turister som delägare. Han har också fått Sveaskog att lova att hålla området runt Solberget fritt från vindkraftsverk i den stora vindkraftspark som planeras. Men Nattavaaras skola lyckades Dirk Hagenbuch inte rädda, trots lång kamp. I höstas skulle hans egen son börja förskoleklass och fick då åka buss och taxi i flera timmar till skolan i Hakkas. Efter ett par veckor gav familjen upp. Ytterligare två barn står så småningom inför samma situation. Familjen bestämde sig i stället för att bosätta sig i Jokkmokk under veckorna. Så nu går sonen i skolan där och de yngre barnen på dagis. Dirk tillbringar dock en stor del av tiden på Solberget under högsäsongen där, från jul till och med påsk. Fördelen med flytten är att hustrun Silke nu också kunnat börja utöva sitt yrke som sjukgymnast mer än tidigare, men det kostar också mer att ha två boenden. – Och barnen tycker inte att det finns något att göra i Jokkmokk. Här på gården har de hur mycket som helst att hålla på med, säger Dirk. ", "article_category": "other"}
{"id": 6089, "headline": "Rekordår för svensk camping", "summary": "Med 15 miljoner övernattningar blev 2014 ett rekordår för svensk camping. Norrmän, tyskar och holländare ligger i topp bland de utländska gästerna.", "article": "Campingplatserna står för 44 procent av allt kommersiellt boende under sommarmånaderna juni till augusti. Förra året ökade antalet gästnätter med drygt en halv miljon jämfört med året innan. Siffran för hela året slutade på över 15 miljoner besökare, vilket gjorde Sverige till Europas sjunde största campingdestination, visar färsk statistik från SCB/Tillväxtverket enligt SCR Svensk Camping. Allra flest gästnätter hade Västra Götaland följt av Halland och Kalmar/Öland Svenskarna stod för 77 procent av övernattningarna medan norrmännen toppade listan över utländska besökare – bland dem valde hela 68 procent att bo på camping under sommaren. Tyskar, holländare och danskar var också flitiga övernattare. Den absolut vanligaste boendeformen är fortfarande husvagn. Men husbilarna vinner mark, sedan 2010 har de ökat med 45 procent. Antal gästnätter 2014 15 miljoner 2013 14,5 miljoner 2012 14 miljoner 2011 14,4 miljoner 2010 14,3 miljoner Källa: SCB/Tillväxtverket ", "article_category": "other"}
{"id": 6102, "headline": "”Vi stämmer högskola för dålig utbildningskvalitet”", "summary": "Rättslös student. Connie Dickinson lade två års studier och över 180 000 kronor på en utbildning vid Mälardalens högskola som var så dålig att den nu kan tvingas stänga. Men för Connie Dickinson finns ingen möjlighet att få pengarna tillbaka. I dag stämmer vi högskolan, skriver representanter för Centrum för rättvisa.", "article": "Enskilda lämnas rättslösa när det offentliga tar betalt för utbildningar som inte håller måttet. Connie Dickinson var en av de tusentals studenter från länder utanför EES-området som varje år kommer till Sverige för att studera. Var och en av dem betalar hundratusentals kronor i avgifter till de svenska universiteten och högskolorna för att få sin utbildning. Priset för Connie Dickinson blev dock betydligt högre än så eftersom hon aldrig fick den utbildning hon hade betalat för. Utbildningen var så dålig att den underkändes på hela fyra av fem punkter. När Connie Dickinson försökte hävda sin rätt och kräva tillbaka pengarna visade det sig att hon hamnat i ett rättslig vakuum eftersom det inte finns några regler som är tillämpliga på hennes situation. Connie Dickinson känner sig såväl lurad som rättslös. I dag stämmer därför Centrum för rättvisa, som ombud för Connie Dickinson, Mälardalens högskola. Connie Dickinson var en av 25 studenter som hösten 2011 påbörjade utbildningen ”Analytical Finance” vid Mälardalens högskola, en utbildning som var riktad till utländska studenter med engelska som undervisningsspråk och som marknadsfördes som att den var av mycket hög kvalitet. Connie Dickinson betalade också de terminsavgifter som studenter från länder utanför EES-området sedan samma år måste betala. Inom kort stod det dock klart att utbildningens kvalitet inte motsvarade vad Mälardalens högskola hade marknadsfört den som. Flera lärare hade så bristande språkkunskaper i både svenska och engelska att kommunikationen med studenterna blev lidande, pedagogiken var gammalmodig och undervisningen bestod ibland enbart av utdelning av stenciler. På en kurs i datorprogrammering saknades det både datorer och sittplatser i klassrummet. Dessutom upplevdes lärarna som ohjälpsamma i kontakten med studenterna. Connie Dickinson påtalade bristerna för högskolan flera gånger. Inga förbättringar gjordes och frustrationen hos henne växte. Universitetskanslersämbetet, den myndighet som ska säkerställa att universitets- och högskoleutbildningar håller hög kvalitet, underkände utbildningen på fyra av totalt fem punkter. Högskolan riskerade till och med att förlora sin examinationsrätt för utbildningen. Connie Dickinson, som kände att hon varken kunde lägga mer tid eller pengar på en utbildning som var så dålig att hon till och med riskerade att stå utan examen, valde därför att hoppa av. Av de ursprungliga 25 studenterna var det då endast ett fåtal kvar. Eftersom högskolan inte levererat det som utlovats, vände sig Connie Dickinson en sista gång till högskolan, nu för att hävda sin rätt och få sina pengar tillbaka. Här hade också historien kunnat få ett slut. Om hon hade fått sina pengar skulle hon haft råd att betala en ny terminsavgift vid någon annan högskola, ta sin examen och påbörja det liv hon sett framför sig. Men så blev det inte. Kravet avslogs – utan möjlighet att överklaga beslutet. Motiveringen var att det saknas lagstöd för att återbetala de avgifter som högskolan tagit emot. Kostnaden för Connie Dickinson att studera vid Mälardalens Högskola blev därmed skyhög. Två års studietid hade gått till spillo utan att hon fått de kunskaper hon eftersträvade. Hon var inte heller närmare en examen. Och hon hade förlorat alla sina besparingar som hon arbetat ihop för att kunna få en utbildning, totalt 182 500 kronor. Något av ett rättsligt vakuum har alltså uppstått för Connie Dickinson, som har betalat en avgift för sin utbildning till en statlig högskola. De lagar och regler som är till för att skydda konsumenter inom det privata tycks inte gälla mot det offentliga. Detta skulle innebära att ansvar inte kan utkrävas i fall som detta. Juridiken har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen och enskilda, som Connie Dickinson, riskerar att drabbas hårt. Det finns så klart inget rim och reson i att man som konsument ges sämre möjlighet att hävda sin rätt bara för att säljaren av en tjänst är en del av det offentliga i stället för det privata. Låt säga att man går till det kommunala badhuset och betalar en entréavgift. Om bassängen då visar sig vara tom på vatten, så vill man ju kunna få tillbaka sin entréavgift, även om det inte finns en särskild lagregel för badhuspersonalen att stödja sig på. Det minsta man kan begära är att det offentliga tar ett lika stort ansvar som privata aktörer när man tillhandahåller tjänster mot avgifter, särskilt som reglerna faktiskt bestäms av det offentliga. I och med att högskolan inte lyssnade på studenternas synpunkter och sedan tog beslutet att inte återbetala avgifterna har högskolan inte heller tagit sitt ansvar för den dåliga utbildningen. Connie Dickinson måste rimligen kunna utkräva ansvar för att hon inte fick den utbildning hon betalade för. Om det offentliga inte tar något ansvar för att den tjänst man tagit betalt för är värdelös, så innebär det ett stort risktagande för en konsument när den har med det offentliga att göra. Enskilda personer skulle bli drabbade på ett för dem oförutsebart sätt och de skulle stå rättslösa mot det offentliga Sverige. Men står Connie Dickinson då rättslös? Vi menar att så inte får vara fallet och lämnar i dag in en stämningsansökan mot Mälardalens högskola till Västmanlands tingsrätt. Connie Dickinson kräver att få tillbaka de pengar som hon har betalat. Att som utlandsstudent vända sig till domstol för att kräva tillbaka sina studieavgifter är dock en hittills oprövad väg. I Sverige ska man inte bli lurad på pengar och framför allt inte ställas rättslös om man faktiskt har blivit det. Samma krav måste kunna ställas på det offentliga som på det privata när man tar betalt för tjänster utan att leverera. Nu är det upp till domstolen att avgöra om Connie Dickinson ska få tillbaka sina pengar och därmed fylla det vakuum som annars gör enskilda rättslösa. Stämningen Sedan den 31 juli 2011 måste studenter som kommer från länder utanför EES-området och Schweiz betala terminsavgifter när de studerar vid svenska universitet och högskolor. Enligt Universitetskanslersämbetets statistik kommer det sedan avgifterna infördes mellan 1 155 och 1 900 avgiftsbetalande studenter per år. En student kräver nu tillbaka de avgifter hon betalat eftersom den utbildning hon gick var så dålig att den hotades av nedläggning. ", "article_category": "other"}
{"id": 6109, "headline": "Klent med nya elbilar i år", "summary": "Det blir tunnsått med nya elbilar i år – bara två personbilar och tre transportbilar. Det kommer desto fler laddhybrider. Volvo visar sin tredje modell i Shanghai.", "article": "Elbilar har länge varit i fokus i debatten, men det har inte hjälpt försäljningen. Under första kvartalet i år registrerades 499 elbilar. Som jämförelse nådde Volvo Cars under samma tid 6 504 konventionella bilar – av en enda modell, kombin V70. Branschföreningen Bil Sweden har åter skruvat upp prognosen för 2015. Nu tror man på 310 000 nya bilar, en mycket hög nivå historiskt sett. Men det är vanliga bilar som lyfter marknaden, särskilt dieseldrivna suvar. Elbilar är fortsatt trögsålda, även om ökningarna vissa månader är höga i procent. Supermiljöbilspremien på 40 000 kronor per bil verkar inte ha hjälpt. Återkommande kritik är för höga priser och för kort räckvidd. Och något lyft i år är knappast att räkna med. Det förutsätter flera modeller att välja bland – och lägre priser. Nyheterna blir få visar en koll DN Motor gjort bland 23 importörer. Endast en ny elbil väntas – modellen Soul från sydkoreanska Kia. Vidare kommer amerikanska Tesla med en fyrhjulsdriven version av befintliga modellen S som kallas 70D. Övriga nyheter är tre mindre transportbilar. Bertil Moldén, vd för branschföreningen Bil Sweden, vill inte ens gissa hur efterfrågan på elbilar blir år. – Vem vågar göra en prognos när det politiska läget är det mest osäkra under mina 40 år i branschen, säger han och pekar på ytterligare faktorer som tynger elbilarna: kort räckvidd, alltför få laddplatser och förvirrande standarder för laddning. Flera elbilar har försvunnit från marknaden efter svag eller närmast obefintlig försäljning. Volvo tog fram en eldriven testserie av modellen C30, men gav upp. Ledningen satsar istället helt på laddhybrider. I Shanghai i Kina premiärvisas nu den tredje modellen i programmet, Kinabyggda Volvo S60L T6 Twin Engine. – Vi har faktiskt det bredaste utbudet av alla biltillverkare. Men vi tänker inte slå oss till ro för det. Vi kommer att lansera två nya Twin Engine-modeller om året de kommande åren, säger Volvo Cars utvecklingschef Peter Mertens. Bertil Moldén körde själv en eldriven Volvo C30 som tjänstebil – med mycket blandade erfarenheter. Körjournalen är fylld av noteringar om bärgningar och misslyckade laddningar där säkringarna gått, ibland med smått komiska effekter som när en restaurang i Vaxholm mörklades. Det han mest förknippar med bilen är oro över att elen ska ta slut under färd – ett känt fenomen som kallas räckviddsångest. – Jag kan skriva två böcker om det och hustrun Cecilia ytterligare en, säger han. Den svaga försäljningen globalt sett har fått även Toyota att ge upp batteridrivna elbilar. Toyota satsar istället på hybrider, laddhybrider och eldrift med bränsleceller och vätgas. För de flesta konkurrenter är det laddhybrider som gäller. Mercedes planerar tio laddhybrider fram till 2017, varav en nyligen lanserats – C-Klass 350. Märke Elbil Laddhybrid Audi Nej Ja,R8 -etron och Q7 e-tron BMW Nej Ja, X5 Citroën Nej Nej Fiat Nej Nej Ford Nej Nej Honda Nej Nej Hyundai Nej Nej Kia Ja, Soul Nej Lexus Nej Nej Mazda Nej Nej Mercedes Nej Ja, modell ännu ej officiellt Mitsubishi Nej Ja, nya Outlander Opel Nej Nej Peugeot Ja, Partner El Nej Renault Ja, Kangoo ZE Nej Seat Nej Nej Skoda Nej Nej Subaru Nej Nej Suzuki Nej Nej Tesla Ja, Model S 70D Nej Toyota Nej Nej Volkswagen Ja, e-load-up Ja, Golf och Passat Volvo Nej Ja, XC90 och V60 ", "article_category": "other"}
{"id": 6111, "headline": "”Skolans datortäthet dåligt mått på IT-mognad”", "summary": "Vill man ta reda på hur väl IT-infrastrukturen fungerar för skolor bör man titta på i vilken utsträckning lärarna känner att de begränsas eller utvecklas i sin lärarroll med hjälp av tekniken, skriver Lotta Edholm (FP).", "article": "Håkan Danielsson (DN Debatt 17/4) beskriver hur IT-satsningar i skolan kan bli kontraproduktiva om de inte sker på ett genomtänkt sätt. Jag håller med Danielsson om att frågor om datorer i skolan ibland reduceras till en hårdvarufråga, snarare än en fråga om hur tekniken kan hjälpa läraren att utveckla sin undervisning. Diskussionen måste handla om i vilken utsträckning huvudmän, skolor och lärare har en plan för hur IT används i undervisningen. Tekniken måste fungera och anpassas efter verksamhetens behov – och lärarna måste få bestämma över elevernas datoranvändning i skolan. I Stockholm har Folkpartiet slagit fast att skolans behov måste komma i första rummet när staden utvecklar sina IT-system. Skolans behov är så specifika och utgör en så stor del av kommuners digitala infrastruktur att de ofta inte kan ”bakas ihop” med andra verksamheter i gemensamma upphandlingar. Använder eleverna datorerna för att ”slösurfa”, eller för att störa, är det naturligtvis dåligt. Rätt använt kan dock digitala hjälpmedel vara oerhört värdefulla. Valet av hjälpmedel beror förstås på elevens förutsättningar, ämne och hur läraren lägger upp undervisningen. Det är att göra det för lätt för sig att, som en del kommuner gör, mäta skolors IT-mognad genom att mäta datortäthet eller hur ofta eleverna använder datorer på lektionerna. Vill man ta reda på hur väl IT-infrastrukturen fungerar för skolor bör man istället titta på i vilken utsträckning lärarna känner att de begränsas eller utvecklas i sin lärarroll med hjälp av tekniken. I Stockholms stad finns ett särskilt ”verktyg för självskattning” som lärare, arbetslag och skolor kan använda för att ”se” sin IT-mognad och själva kunna formulera sina behov på IT-området. Så skulle man kunna arbeta för skolutveckling på fler områden. Folkpartiet föreslår nu att en särskild arbetsgrupp får i uppdrag att arbeta med frågorna om IT i skolan, där lärares kompetens tas tillvara. En sak står klar. Det är bara när varje skola ges möjlighet att bestämma över hur och när datorerna används i klassrummet som tekniken kan fylla en roll i lärandet. Det kan inte vara upp till elevernas att få använda mobiltelefoner, datorer och surfplattor som de vill. Det kräver tydliga och väl kända ordningsregler som slår fast när och hur man använder mobiler och datorer – och det kräver att lärarna och skolan får upprätthålla reglerna. På flera skolor i Stockholm har man redan i dag ett system där mobiler och elektronik samlas in av läraren för att delas ut när de behövs, eller vid dagens slut. Tidigare har vänsterpartierna motsatt sig denna möjlighet. Det återstår att se i vad mån utbildningsminister Fridolin gör upp med detta arv och ger skolan rätten att bestämma över IT-användningen i klassrummen. Arbetet med skolans digitalisering får inte stanna vid satsningar på fler datorer. Kunskapsuppdraget och undervisningen måste stå i fokus. ", "article_category": "other"}
{"id": 6131, "headline": "Sveriges elva bästa campingplatser", "summary": "Elva av Sveriges campingar har fått högsta betyg av branschorganisationen SCR Svensk Camping. Bland dessa finns Kneippbyn, Pite Havsbad, Kronocamping vid Böda Sand och Gustavsviks Resort.", "article": "Av de 450 campingar som är anslutna till SCR Svensk Camping har dessa fått högsta betyg på en skala mellan en och fem stjärnor. Klassificeringen bygger på fem olika kriterier: hygien, miljö, service, rekreationsanläggningar och aktiviteter. Hela 90 anläggningar fick fyra stjärnor och Håkan Gusteus, kvalitetschef på SCR Svensk Camping, menar att storleken på campingen ofta avgör betyget. – Den ekonomiska aspekten är avgörande. De etablerade campingarna med stort kundunderlag har de ekonomiska medlen att möta de krav på service som kunderna har, säger Håkan Gusteus. Men efter ett reviderat regelverk tror SCR Svensk Camping att det kan komma förändringar till nästa år. – Det kommer göra oss hårdare i våra bedömningar, och effekten av det kommer att visa sig i nästa års rapport, säger Håkan Gusteus. Campingarna är populära semesterboenden under somrarna i Sverige. Under vissa perioder står de för mer än hälften av alla gästnätter. Rekordet som sattes i fjol ligger på mer än 14,5 miljoner gästnätter och SCR Svensk Camping tror på ett nytt rekord i år. Se alla femstjärniga campingplatser i faktarutan. Femstjärniga campingplatser • Apelviken, Varberg • Byske Havsbad, Skellefteå • Daftö Camping Resort, Strömstad • Gustavsviks Resort, Örebro • Kneippbyn Resort, Gotland • Kronocamping Böda Sand, Öland • Kronocamping, Lidköping • Pite Havsbad, Piteå • Sonjas Camping & Stugor, Löttorp, Öland • Västervik Resort Lysingsbadet • Årjäng Camping & Stugor Sommarvik Källa: SCR Svensk Camping ", "article_category": "other"}
{"id": 6134, "headline": "Hackare kan ta kontroll över flygplan via wifi", "summary": "Hundratals passagerarflygplan riskerar att hackas genom sina interna wifi-nätverk. I värsta fall kan en gärningsman ta kontroll över farkosten. ”Det kommer ta lång tid att göra den här tekniken säker”, säger piloten John Barton.", "article": "Den amerikanska federala myndigheten Government Accountability Office (GAO) har lagt fram en ny rapport som visar att flygplanens interna wifi-nätverk gör dem sårbara för hackerattacker, uppger CNN. Hundratals plan av typen Boeing 787 Dreamliner, Airbus A350 och Airbus A380 omfattas av sårbarheten. Det de har gemensamt är att flygplanets datorsystem är sammanlänkat med wifi-systemet som passagerarna använder sig av. Risken är större för moderna flygplan jämfört med de som är minst 20 år eller äldre. Rapporten är baserad på information från IT-säkerhets- och flygexperter. Enligt utredarna skulle en hackare – enbart med hjälp av en bärbar dator – kunna ta sig igenom brandväggen som separerar wifi-nätverket från resten av planets elektronik. Därefter skulle personen kunna ta kontroll över flygplanet eller infektera datorsystemet med ett virus. Gärningsmannen behöver inte ens befinna sig ombord på planet, utan kan vara stationerad på marken. Ett tänkbart sätt som hackaren kan ta sig in på är genom att plantera ett virus på webbsidor. När resenärerna sedan kopplar upp sig via wifi och besöker sajterna kan viruset ta sig in i flygplanets datorsystem. Gärningsmannen skulle även kunna komma åt datorsystemet genom att plugga in sig via en USB-port i passagerarsätet. En av författarna till rapporten, Gerald Dillingham, säger dock att det finns inbyggda mekanismer som gör att piloten skulle kunna återta kontrollen över flygplanet vid en attack. Piloten John Barton är inte förvånad över uppgifterna och menar att det kommer att ta lång tid innan tekniken är säker. – Hackare har tagit sig in i Pentagon, så vid det här laget skulle jag tro att det är ganska lätt att ta sig in i datorsystemet hos ett flygplan, säger han till CNN. Flygplanstillverkaren Boeing uppger att man strävar efter att utforma säkra flygplan. ”Boeingplan har mer än ett navigationssystem tillgängligt för piloten. Inga förändringar i färdplanerna som har lagts in i flygplanens system kan göras utan överseende och godkännande av piloten”, uppger bolaget i ett uttalande. Airbus vill av säkerhetsskäl inte diskutera frågor som rör planens säkerhetstekniska utformning, men menar att man konstant arbetar på att skapa ett så säkert system som möjligt. ", "article_category": "other"}
{"id": 6137, "headline": "”Historien talar inte för lärlingsutbildning”", "summary": "Sedan slutet av 1970-talet har fem olika försök med gymnasial lärlingsutbildning introducerats i Sverige. Men ingen av dem har fungerat särskilt väl, skriver Jonas Olofsson i svar till Carl Bennet (14/4).", "article": "Carl Bennet skriver entusiastiskt om lärlingsutbildning på DN Debatt (14/4). Huvudargumentet är att den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige jämfört med Tyskland förklaras av frånvaron av ett utbrett lärlingsutbildningssystem. Argumentationen känns igen från Jan Björklund, utbildningsminister i den tidigare Alliansregeringen. Det finns emellertid anledning att vara skeptisk till möjligheterna att förbättra etableringsvillkoren för unga genom att i ett slag introducera en utbildningsmodell som helt skiljer sig från traditionerna på yrkesutbildningsområdet i Sverige. Dessutom finns det anledning att vara försiktig när man jämför arbetslöshetstal för unga i olika länder. Just det förhållandet att många unga är lärlingar i Tyskland gör att arbetslöshetstalen är låga. Dessa ungdomar är definitionsmässigt sysselsatta och kan inte räknas som arbetslösa. I Sverige är många av de arbetslösa i praktiken studerande, vilket också Carl Bennet noterar. Landsjämförelser av det här slaget blir missvisande. Sedan slutet av 1970-talet har fem olika försök med gymnasial lärlingsutbildning introducerats i Sverige. Trots alla dessa försök och den tidigare Alliansregeringens ökade ekonomiska stöd till lärlingsutbildning ville utbildningsvolymerna inte växa. I samband med den senaste gymnasiereformen 2011 (Gy11) lanserades ett mål att ungefär 30 000 unga skulle omfattas av lärlingsutbildning. I dag handlar det om ca 7 500. Det finns anledning att fråga sig varför lärlingsutbildningen har haft så stora svårigheter att slå rot i Sverige. Det handlar säkert om flera saker. I Sverige har lärlingsutbildningen ofta presenterats som en lösning för studiesvaga elever, vilket inte är fallet i länder med mer omfattande lärlingsutbildning. Det handlar också om att den svenska arbetsmarknadsmodellen är uppbyggd på ett annorlunda sätt. Frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden och frånvaron av statliga ingrepp har varit kärnan i den svenska modellen. Lärlingsutbildningen i länder som Tyskland bygger på tvingande statlig lagstiftning, både kopplat till ett system med yrkeslegitimationer och till företagens och branschernas medverkan i utbildningen. Något liknande går knappast att introducera i Sverige. Rimligen är det inte heller önskvärt. Det finns också tendenser till att den traditionella lärlingsutbildningen försvagas i länder där utbildningen har varit stark, som Danmark och Tyskland. Det kan förklaras med att kraven på yrkesutbildningen förändras. En yrkesutbildning som motsvarar de krav på omställning och förnyelse som präglar villkoren i arbetslivet måste vara bredare än tidigare och fokusera på generella kompetenser, något som inte alltid kan tillgodoses inom ramen för en lärlingsutbildning. Carl Bennet har helt rätt i att företagens och arbetslivets medverkan är avgörande för att vi ska få en fungerande yrkesutbildning och bättre etableringsvillkor för unga på arbetsmarknaden. Men en sådan medverkan kan inte kommenderas fram inom ramen för en lärlingsutbildningsmodell utan måste grundas i den svenska traditionen av frivillig partssamverkan. Det finns redan i dag erfarenheter av samverkan för yrkesutbildning, till exempel inom ramen för Teknikcollege, som förmodligen har betydligt bättre förutsättningar att vinna framgång än en reglerad lärlingsmodell av tyskt slag. ", "article_category": "other"}
{"id": 6156, "headline": "”Jag klickade på ’starta rutt’ – och hörde mig själv”", "summary": "Många hör dagligen Sara Edwardssons röst men få vet vem hon är. Hon har ett yrke som hörs men inte syns.", "article": "Sara Edwardsson började jobba som röstaktör för ett tjugotal år sedan. I samband med det kom hon i kontakt med Fia Hammarström som nyligen hade startat ett röstbanksföretag, som i dag är ett av Sveriges mest framgångsrika. Efter att ha spelat in ett röstprov lades hennes röst in på företagets röstbank. – Jag kom in och läste hela alfabetet upp och ner och alla siffror i olika tonlägen. Sedan blev jag telefonsvararrösten på många företag, säger hon. Hennes röst används fortfarande av flera företag och eftersom intresserade företag väljer ut den mest tilltalande rösten i röstbanken, vet Sara Edwardsson själv inte alltid vilka företag som köper hennes röstpaket. – Ibland när jag ringer till företag är det jag själv som svarar. Men arbetet som röstaktör är inte Sara Edwardssons enda jobb där hon använder rösten. Hon har en lång karriär som skådespelare, sångerska och programledare på bland annat \"Bolibompa\". – Jag tror det är lättare att jobba med rösten om man är musikalisk. Man är van att använda sin röst och höra tonlägen, säger hon. Som röstaktör är det extremt viktigt att ha en god uppfattning om toner och tonlägen, och kunna styra den egna rösten så att det passar tjänsten. Man håller ett tonläge i en telefonsvarare och ett helt annat om man gör röststyrningen i en telefon. – I det här jobbet får man lära sig att vara koncentrerad länge och hålla samma ton, det kan bli väldigt enformigt när man bara läser och läser. Jag har haft kunder som jag har jobbat för i tio års tid och det är viktigt att jag plötsligt inte ändrar min röst. Det gäller också att kunna hitta rätt tonläge. Man måste exempelvis kunna vara entonig i de fall där man ska kunna klippa ihop rösten hur som helst. Som röstaktör kan det bland hända att man får höra sig själv helt oväntat. När Sara Edwardsson upptäckte att hon var gps-rösten i Iphone, hade hon redan varit det i flera år utan att känna till det. –  Jag skulle till en fest och slog in adressen i kartor i min Iphone och sedan klickade på 'starta rutt' – plötsligt hörde jag mig själv. Jag hade ingen aning om det. Jag visste inte heller att jag var röststyrningen i Iphone, den rösten man använder om man vill att telefonen ska läsa upp något. Man kan få min röst att läsa upp allt, när man till exempel väljer att ringa mamma är det min röst som säger ”ringer mamma”. Det kan också hända att bekanta inte känner igen ens röst. Sådana situationer kan bli riktigt pinsamma för både Sara och bekanta. – En gång satt jag i en bil med en person som hade på gps. Han kommenterade rösten och sa att han tyckte att det lät dåligt, utan att ha någon aning om att det var min röst. Då sa jag att det inte var fel på min röst utan på hans högtalare och skrattade gott. Det var riktigt kul och han tyckte att det var lite pinsamt. Känner du igen vilken röst som brukar höras var? Se webb-tv och gissa rösten på DN.se. Sara Edwardsson Ålder: 43 år. Bor i: Stockholm. Yrke: Röstaktör, skådespelare, sångerska och programledare på \"Bolibompa\". Viktigt att tänka på som röstaktör: \"Dricka mycket vatten, ta pauser och resa på sig ibland. Men det är jag jättedålig på. Jag har pratat timmar i  streck utan att pausa. Man bör också sova bra, sömn är viktigt för att rösten ska hålla länge.\" Namn: Henrik Olsson. Yrke: Arbetar på Sveriges Radio, har tidigare jobbat som programledare i  tv. Jobbar även som röstaktör. – Bara för några veckor sedan fick jag träffa ett gäng synskadade som var väldigt fascinerade att de fick träffa Oskar, för så hette rösten i talsyntesen som köpt min röst. De hade ingen aning om att det var jag. Namn: Sussie Holm. Yrke: Röstaktör för Telia och Reginatågen samt artistmanager för Shirley Clamp och Jill Johnson. – Jag läste in alla travhästars namn till ATG, typ 24 000 namn. När jag satt och rabblade dök ett namn upp som jag läste in som mimiselfandie. Jag märkte att något lät fel, \"vänta lite, det är ju Me Myself and I”. Namn: Linda Norgren. Yrke: Röstaktör på SL och Handelsbanken och driver utbildning och terapiverksamhet inom beroende och missbruk. – En gång hörde jag två ungdomar som satt och pratade och sa: ”De som jobbar med det här tjänar ju sjukt mycket pengar”. Då hade jag lust att säga: så är det inte. Namn: Johanna Herman Lundberg. Yrke: Tidigare programpresentatör på SVT och har även jobbat med radio och övrig tv. Nuvarande Fröken ur. Röstaktör på Skatteverket och många andra telefonväxlar. – När jag åkte skidor i fjällen och pratade med en kompis märkte jag att folk tittade upp och frågade om radion var på eller något. Namn: ”Sexankillen”. Vill inte visa sitt ansikte eftersom TV6 har gjort en grej av att ingen vet vem han är. Yrke: Röstaktör på TV6, känd som ”Sexankillen”. Har tidigare jobbat som skådespelare och trailer-röst samt med reklamfilm. – Det roligaste är själva kommunikationen jag har med tittarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 6189, "headline": "”Kommunernas nej till regler hotar kvalitet och värdighet”", "summary": "Regeringen måste avgöra. Nu överlämnar vi förslaget till skärpta riktlinjer i äldrevården. Kommunerna motsätter sig kraven på nattlig bemanning och tydligare behovsstyrning. Vi anser att det handlar om självklara regler. Nu måste regeringen avgöra frågan, skriver Socialstyrelsen och fem pensionärsorganisationer.", "article": "Är det rimligt att staten ställer krav på att kommunerna bemannar äldreboenden utifrån de äldres behov? Kan staten ställa krav på att kommunerna säkerställer bemanning nattetid? Vi tycker att det är både rimligt och nödvändigt, men synsätten går kraftigt isär. Nu överlämnas avgörandet till regeringen. Regeringen har aviserat en tvåårig satsning på mer personal inom äldreomsorgen. För att långsiktigt säkerställa en trygg och säker omsorg på alla äldreboenden krävs även bindande regler om att bemanningen ska anpassas efter de äldres behov. I dag överlämnar Socialstyrelsen ett förslag om sådana föreskrifter till regeringen för avgörande. Regelverket innebär att det ska finnas personal dygnet runt och att socialnämnderna ska fatta beslut där det framgår vilken omsorg var och en behöver, så att bemanningen kan anpassas efter det. Grunderna för de skärpta krav Socialstyrelsen föreslår framgår redan av socialtjänstlagen. Men i december 2010 fann riksdagen bristerna på många demensboenden så allvarliga att den uppmanade regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram riktlinjer för hela landet, trots det kommunala självstyret. I samband med att de första föreskrifterna presenterades 2012 utvidgade riksdagen uppdraget till att omfatta samtliga äldreboenden. Arbetet med regelverket har aktualiserat en flerårig och principiell diskussion om vilken äldreomsorg vi vill ha i Sverige, vilka krav som bör ställas på den och vilka resurser den får ta i anspråk. På ena sidan står exempelvis Demensförbundet som vill se en än hårdare reglering med krav på exakta bemanningstal. På andra sidan står flera kommuner och deras intresseorganisation Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som anser att regelverket går för långt och kostar för mycket. SKL:s tidigare ledning – en ny har precis tillträtt – har upprepade gånger uppvaktat regeringen i syfte att stoppa reglerna. Mycket inom äldreomsorgen fungerar bra och de anställda gör dagligen fantastiska insatser med stort engagemang. Samtidigt påminns vi löpande om utmaningarna. Dagens äldreboenden är hem för samhällets allra äldsta och sköraste. Tröskeln för att komma in har höjts, och de som gör det har allt större vård- och omsorgsbehov. Trots det lämnas demenssjuka äldre fortfarande inlåsta utan personal nattetid. Så sent som i februari konstaterade Inspektionen för vård och omsorg, IVO, bristande bemanning på nästan vart tredje inspekterat äldreboende. Brister finns även i socialnämndernas kontroll av att de äldre får den omsorg de behöver på äldreboendena, enligt en IVO-rapport från i höstas. Många äldre upplever att omsorgen inte är anpassad efter deras individuella behov. I Socialstyrelsens senaste undersökning om vad de äldre tycker om sin äldreomsorg uppgav en dryg femtedel att de inte kan påverka vid vilka tider de ska få hjälp. Mer än en fjärdedel svarade nej eller varken eller på frågan om de tycker att personalen har tillräckligt med tid. Lika många tyckte att möjligheterna att komma utomhus är dåliga. Det regelverk Socialstyrelsen presenterar för regeringen i dag gör tydligt att det måste vara de äldres egna behov och vanor som styr när de får gå upp på morgonen och lägga sig för natten, inte personalens scheman. Socialnämnden i kommunen ska fatta beslut där det tydligt framgår vilken service och omvårdnad varje person behöver. Utifrån det ska boendet ta fram en plan över hur och när insatserna ska ges, och anpassa bemanningen efter det. Nämnden ska regelbundet följa upp att beslutad omsorg ges. Reglerna innebär också att det måste finnas personal som utan dröjsmål kan hjälpa den som ramlat ur sängen, se den demenssjuke som är på väg ut genom ytterdörren eller ge trygghet till den som är orolig – även mitt i natten. Dessutom bör personalen ha grundläggande kompetens i omsorg om äldre samt tillgång till hand- och arbetsledning. Det är också viktigt att nämnden försäkrar sig om tillgången till sjukvårdspersonal. Vi anser att detta handlar om basala regler för att äldreomsorgen ska kunna tillgodose de äldres behov. Men motståndet från SKL, som företräder dem som ansvarar för äldreomsorgen i landets kommuner, har varit tydligt uttalad från början. Trots flera år av dialog och försök att komma överens har vi tyvärr inte närmat oss en samsyn om vilka krav som är rimliga att ställa nationellt. ”Ökad kvalitet kan inte regleras fram”, skrev SKL i sitt remissyttrande om reglerna i december. Krav på bemanning nattetid uppfattas som ett hinder för ”flexibla lösningar”. SKL anser att ”tekniska hjälpmedel ska i högre utsträckning användas för att öka den enskildes trygghet och självbestämmande”. SKL uttrycker även oro för att regelverket skulle leda till en ”överkapacitet på personalsidan” inom äldreomsorgen. Tydliga beslut som kan överklagas anses kunna leda till ”dramatiskt” ökade kostnader över tid. Detta grundar SKL på en oro över att ”det blir ett gemensamt intresse för brukare, anhöriga och ansvariga för det särskilda boendet att så mycket service och omvårdnad som möjligt beviljas.” Socialstyrelsen, Pensionärernas Riksorganisation, PRO, SPF Seniorerna, Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF, Svenska Kommunalpensionärernas Förbund, SKPF, och Riksförbundet Pensionärsgemenskap, RPG, har ett annat synsätt. Vi tror att äldre så långt som möjligt vill klara sig själva. När de inte längre förmår det anser vi att det behövs regler för att säkerställa att de får den omsorg de behöver. Kraven kommer att medföra kostnader för de verksamheter som har brister i sin bemanning i dag. Teknik kan användas som komplement till omsorgen om den äldre själv vill det för att känna sig tryggare eller värna sin privata sfär. Men larm och övervakningskameror kan inte ersätta människor i omsorg om gamla och sköra. Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog. Diskussionen handlar om var vi vill lägga nivån på den omsorg samhället erbjuder sina äldsta och sjukaste. Antalet äldre som är beroende av samhällets stöd för att klara vardagen och hälsan kommer att öka kraftigt framöver. Mot bakgrund av detta är motståndet som föreskrifterna mött bland företrädare för kommunerna oroväckande. Är det rimligt att det ska finnas personal på äldreboenden nattetid? Är det rimligt att äldre och deras anhöriga ska få veta vilken omsorg de har rätt att få, och att de som fattat besluten också tar ansvar för att följa upp dem? För oss är svaret givet. Detta är inga överdrivna krav, utan nödvändigt för att ge en värdig och säker omsorg. Fler debattartiklar på DN Debatt • ”Framtidens skola behöver en strategi för läromedel”. I återuppbyggandet av svensk skola krävs en medveten läromedelsstrategi, skriver Per Kornhall och Kirsti Hemmi. Läs debattartikeln • ”Pseudovetenskap ska inte accepteras som friskvård”. Staten måste sluta legitimera myter, magiskt tänkande och okunskap, skriver förbundet Vetenskap och Folkbildning tillsammans med arbetsgivare och specialister. Läs debattartikeln • ”Hög tid förbjuda kärnvapen på humanitära grunder”. Nu är det dags att ta konkreta steg för att avskaffa kärnvapen, skriver representanter för hjälporganisationer och trossamfund. Läs debattartikeln ", "article_category": "other"}
{"id": 6248, "headline": "”Det är bra att få längta lite”", "summary": "För tre år sedan bröt Åsa upp från tillvaron i Stockholm, bytte jobb och flyttade till Paris, utan sin man Karl. Att längta lite efter varandra har varit bra, tycker de.", "article": "Åsa Ekwall bodde i en stor lägenhet i centrala Stockholm tillsammans med sin familj och hade ett tryggt jobb. Men en dag för tre år sedan såg hon en annons om ett arbete som chef för Svenska studenthemmet i Paris. Samma hem som hon och hennes man Karl bodde på tillsammans när de var i tjugoårsåldern och pluggade i Paris, från 1988 till 1989. Ett jobb som fanns nästan 190 mil från lägenheten i Vasastan. Ett jobb som inte hade någonting att göra med vad hon då arbetade med och som innebar att hon skulle lämna Karl kvar i Stockholm. – Men det kändes bara så självklart att det var där jag skulle jobba. Jag behövde göra något nytt. Så jag sökte och fick jobbet, säger Åsa i ett Skype-samtal från Paris. Åsa, i dag 48 år, och Karl, 49, var bara 20 år gamla när de träffades i Uppsala. Efter studenttiden i Paris flyttade de hem till Sverige, gifte sig och har under åren fått tre barn. Nu har de varit gifta i 25 år. Barnen är 19, 21 och 23 år gamla. Åsas flytt var hela familjens beslut. – Karl och jag är så tajta. Vi klarade av ”hundåren” med väldigt mycket jobb, barn och allt vad det innebär. Vi tänkte att klarade vi det så klarar vi det här också. Ungdomarna tyckte bara att det var jättespännande och kul. De var ju i den åldern där de var på väg att flytta ut och skaffa egna liv. Så egoistiskt sett var det också en chans att få ha dem hos mig ännu längre, de vill ju gärna vara i Paris, säger Åsa och skrattar. Och det har hon fått rätt i. Just nu bor exempelvis äldsta dottern Sara hos Åsa under ett sabbatsår från högskolestudierna. Karl är däremot kvar i Stockholm. Han är professor i medicinsk genetik vid Karolinska Institutet och ska, med Åsas ord, bota cancer. Själv hoppas han på att få fram bättre diagnosmetoder och nya behandlingar mot sjukdomen. Karl bor tillsammans med yngsta barnet, sonen Henrik, i en nyköpt, mindre, lägenhet – också den i Vasastan. Åsa och Karl försöker träffas några gånger i månaden. Oftast åker Karl till Paris. För att hålla kontakten mellan träffarna sms:ar och mejlar de, mest om praktiska saker. Tre gånger i veckan pratar de lite längre på Skype. – För mig har det varit viktigt att vara noga med planeringen. Att ha någorlunda fasta planer tillsammans och veta när vi kommer att ses igen så vi kan se fram emot det. De flesta resor planerar vi ett halvår i förväg, säger Karl som några timmar efter vårt samtal i Stockholm ännu en gång ska sätta sig på flyget mot Paris. Både Åsa och Karl beskriver sitt distansförhållande som ett uppsving för relationen. Åsa har haft tid att tänka på vad hon vill i sitt liv och tomrummet som uppstår när de är ifrån varandra har skapat en ny längtan efter varandra. De tror båda att just längtan har varit bra för deras relation. – Ibland kan det vara bra att få längta lite. Vår kärlek har ökat när vi varit isär, säger Karl. – Jag saknar Karl så mycket när vi inte ses. Vi tar tillvara på tiden på ett annat sätt nu, det gjorde inte jag på många år. Distansen är som ett test av förhållandet. Förut var det jobb – barn – jag – Kalle. Men inte längre, jag inser ju hur viktig han är i mitt liv, säger Åsa. Åsa och Karl Ekwall i Paris, 1988. Både Åsa och Karl har blivit mer noga med att visa uppskattning för varandra. Åsa beskriver det som att de har skärpt till sig lite. Softarbyxorna som tidigare var så lätta att ta på sig när de kom hem används inte lika ofta och de ser till att hitta på mer saker tillsammans. Framförallt har de blivit bättre på de små romantiska gesterna. – Karl har romantik nu. Han har alltid med sig någonting ner. Nu visar han mer romantisk uppskattning och det är så härligt. – Vi gör mycket mer nu, som att gå ut äta, och ikväll när jag kommer hem har Åsa säkert satt på sig fina kläder, vi försöker mer, säger Karl. Samtidigt är det viktigt för Åsa och Karl att också våga ha dåliga dagar när de är tillsammans, I början tyckte Åsa att det var jobbigt om de bråkade när de sågs, det kändes som om de kastade bort tiden tillsammans om en var grinig eller de var irriterade på varandra. Men nu har de lärt sig att de behöver någon dag för att vänja sig vid varandras sällskap efter en tids distans. – Vi blir lite främmande för varandra när vi inte varit tillsammans på länge, därför försöker vi ses under mer än bara några dagar i rad, säger Karl, som också poängterar att förstående chefer och lågprisflyg gör distansförhållandet smidigare. Det svåraste med distansen tycker de båda är att de inte kan dela på de vardagliga händelserna, kunna gå tillsammans till de utflugna döttrarna med lite mat eller ta spontana långpromenader på helgen. – Häromdagen hade Karl en bra dag på jobbet och hade köpt bubbel som han och vår son skulle fira med, då var jag ledsen över att jag inte var där, säger Åsa. – Den dagen var ett typiskt exempel på när distansen är som tråkigast. Det går ju inte att fira med champagne över Skype, säger Karl. Inför hösten kommer Karl att flytta ner till Åsa i Paris. Han har fått möjlighet att forska på distans. Även om distansrelationen har fungerat bra och fördjupat deras relation är de glada att den snart är över. – Distansen har visat oss att vi verkligen älskar varandra, men jag skulle inte vilja vara isär längre än tre år. Nu börjar det kännas att vi har varit borta från varandra länge. Så det är skönt att vi kommer att kunna bo tillsammans snart, säger Karl. – Det ska bli fantastiskt att få leva med Karl varje dag, nu tvivlar jag inte alls på Karl eller vårt förhållande. Jag skulle aldrig vilja leva med någon annan. För mig har det bara varit ”tänk vilken tur att jag träffade honom, och så tidigt”, säger Åsa. Åsa och Karls tips för en hållbar distansrelation: Ta er tid att umgås. Ibland är några dagar för kort. Man blir lite främmande för varandra när man inte varit tillsammans på länge. Bli inte rädd för de dåliga dagarna. Allt är inte rosenrött och gulligt. Man måste kunna ha en skitdag tillsammans eller bråka även om man inte ses så ofta – det är inte en stor grej. Planera tillsammans – så det finns någonting att se fram emot. Vi bokar upp så många träffar som möjligt ett halvår i förväg. Var redo att satsa en del pengar om ni vill kunna ses ofta. Det viktigaste är att vara ärlig och öppen med känslorna - känns någonting jobbigt så säg det, i stället för att vänta ända tills ni ses nästa gång. ", "article_category": "other"}
{"id": 6255, "headline": "En bit av Frankrike i Sibirien", "summary": "När Albert Santoros gamla Citroën gick sönder övergav han Paris för Stockholm. Nu firar den franske handelsmannen 40 år som ägare till delikatessbutiken Chez Albert.", "article": "1975 satte Albert Santoro upp skylten Chez Albert på Roslagsgatan 33 i Stockholm. Ända sedan 70-talet har den lilla delikatessaffären varit en tillflyktsplats för älskare av mat från Medelhavsländerna och Sydamerika. Och för det ska vi nog tacka Alberts begagnade Citroën 2CV, som han hade kört till Stockholm med från Paris sommaren 1966. – Jag och min kompis hade tänkt stanna över sommaren, men när kamaxeln gick sönder på bilen så blev jag helt enkelt kvar här, berättar Albert. Och när han en kort tid senare träffade svenska Carola från Solna blev det ett enkelt beslut att stanna i Stockholm och Sverige. Albert, nu snart 72, växte upp i stadsdelen Montmartre i Paris, som yngst i en syskonskara på fem. – Jag gick i yrkesskola och började jobba som fräsare på ett litet företag. Men det var ganska ensidigt. Jag ville göra något annat och Sverige lockade, det var exotiskt på den tiden. Det är det nog än i dag, många fransmän tror fortfarande att det är is och snö året runt här. Tillsammans med en kompis körde han i början av juli 1966 de 190 milen till Stockholm. – Vi campade utanför stan och gick på disko på kvällarna. Vi hade väldigt trevligt, säger Albert och skrattar. Så kul att när pengarna tog slut åkte han inte hem till Paris igen, utan började arbeta som diskare. – Det var enkelt att få diskjobb, man behövde bara gå och fråga om de behövde hjälp. Efter en utflykt med lillcittran till Norge visade det sig att kamaxeln hade kraschat. Men franska bilar var inte så vanliga i Sverige på 60-talet, det tog flera veckor för bilverkstaden att skaffa fram reservdelar. Under tiden fick Albert ett bra jobb på Piccolino bar i Hötorgshallen där man kan säga att embryot till Chez Albert på Roslagsgatan föddes. Albert hade också hittat ett sorts kollektivboende på Lidingö där han bodde i en villa tillsammans med sin kompis och några franska kockar. – På Piccolino fick jag bland annat lära mig att göra smörgåsar och att expediera kunder. Och utan att skryta kan jag säga att jag var först i Sverige med att servera salladstallrikar, till och med DN kom och skrev om det. – I december 1966 träffade jag Carola på ett disko och började känna mig etablerad i Stockholm. Men jag var lite dum mot min familj i Paris och hörde inte av mig så mina släktingar började undra vad som hade hänt och kontaktade till och med Interpol. Snart arrenderade Albert Piccolino bar tillsammans med en kompis. Men när ägarens döttrar skulle ta över efter några år fanns ingen plats för Albert, som i stället skaffade sig jobb som butiksbiträde i Operakällarens nyöppnade matvarubutik där Werner Vögeli var chef. – Jag lärde mig massor där. Det var min skola, kan man säga. Efter en sejour som crêpemästare på restaurang Biffi på Artillerigatan kunde Albert och Carola, som nu var gifta, förverkliga sin gemensamma dröm om att ha något eget. Ägaren till butiken på Roslagsgatan 33, en landsman till Albert, frågade om han inte ville driva den åt honom. – Carola slutade sitt jobb på ett bokförlag och tillsammans drog vi i gång här. Vi var väldigt kära, och är fortfarande, och ville vara tillsammans så mycket som möjligt. Två år senare, 1975, övertog de butiken efter gamle ägaren och skylten Chez Albert kom på plats. Då var de nästan ensamma i Stockholm med sitt sortiment, folk som varit på Medelhavssemester hittade sina nya smakfavoriter där. Men även många sydamerikaner som hade flytt till Sverige sökte sig till Roslagsgatan 33 för att få tag i sitt hemlands specialiteter. I dag är butiken utbyggd med en grannlokal, där jag och Albert sitter och samtalar. Under intervjun kommer stamkunder fram och hälsar på honom. Både han och Carola har trappat ned och är numera i butiken bara ett par tre dagar i veckan. –  Vår son Michel tog över huvudansvaret för butiken för många år sedan. Albert Santoro Gratuleras till: Startade delikatessbutiken Chez Albert för 40 år sedan. Bor: Solna, sommarhus i skärgården. Ålder: Snart 72. Nationalitet: Fransk. Pappa var italienare, mamma fransyska. Om sin födelsestad Paris: ”En vacker stad och man kan göra det mesta där. Men jag föredrar Sverige.” Familj: Frun Carola, barnen Michel och Daniel, fyra barnbarn. Umärkelser: Bland annat Gastronomiska Akademiens Diplom 1990. Om butiken: ”I dag räcker det inte med att sälja ett paket spagetti, man måste ha servering också.” Känd för: Serverade Sveriges första salladstallrik på Piccolino Bar 1966. ", "article_category": "other"}
{"id": 6325, "headline": "Här skapar studenterna sina egna produkter", "summary": "Stockholm. Nils Wiklund och Filip Friedrich går civilingenjörsutbildningen på Kungliga Tekniska Högskolan. Bägge har i dag en stor passion för sina utbildningar – men vägen dit var inte självklar.", "article": "I den lilla verkstaden vid institutionen för maskinkonstruktion på Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm står två studenter och utmanar hjärnans gränser. Nils Wiklund och Filip Friedrich har fortfarande några år kvar på civilingenjörsutbildningen men har redan startat eget och börjat utveckla produkter tillsammans – trots att de läser olika inriktningar. Just nu håller de på att utveckla högtalare med en teknik som aldrig tidigare testats. – Att skapa är den ultimata grejen, säger Nils. I lokalen som är full av maskiner och redskap står de och fräser prototypmaterial – ett slags skummaterial som ser ut som grått trä men väger mycket mindre. Nils går civilingenjörsutbildningen med inriktning på design och produktframtagning. Utbildningen fungerar som en brygga mellan ingenjörer och formgivare. Det är en kreativ utbildning som täcker alltifrån brainstorming till färdig produkt. Ritningar, skiss, modellering och illustrationsprogram är några exempel på vad man får lära sig på utbildningen. – Det är extremt stimulerande. Man vaknar och pluggar matematik tills man lägger sig. Det är fantastiskt! Under tentaveckorna blir man så glad att det inte är sant, säger Nils. För Filip som går inriktningen industriell ekonomi får man vid sidan om grundkurserna lära sig sådant som verksamhetsledning och problemlösning. – Under verksamhetsledningskursen får man göra casestudier med en verklig situation från exempelvis ett industriföretag som fått en ny konkurrent. Vi jobbar i grupper och presenterar lösningar, säger han. Som civilingenjör kan du arbeta med alltifrån energiförsörjning till design och rymdindustri till datorsäkerhet. Vet du inte riktigt vad du vill hålla på med kan du välja en så kallad öppen ingång, vilket innebär att du studerar grundläggande kurser i civilingenjörsutbildningen till en början och inte väljer inriktning förrän det andra året. Bristen på ingenjörer och civilingenjörer är stor och kommer att öka. Risken för att bli arbetslös efter utbildningen är nästan obefintlig. Man behöver inte ha de högsta betygen för att bli civilingenjör. Även den som inte har med sig toppbetyg från gymnasiet har goda möjligheter att komma in på programmet. För Filip som hade ett lågt snittbetyg från gymnasieperioden var civilingenjörsutbildningen en av få utbildningar han över huvud taget hade någon chans att bli antagen till. – Jag ville plugga vidare men visste inte riktigt vad och försökte komma in på ekonomilinjen, men betygen räckte inte till. Av en ren slump kom Filip i kontakt med en student på KTH. Han gick på öppet hus och fick där reda på att det fanns något som hette tekniskt basår. Det tekniska basåret är till för de studenter som behöver komplettera eller helt och hållet saknar naturvetenskaplig behörighet, vilket krävs för att gå ingenjörsutbildningen. Nils hade till skillnad från Filip högskoleerfarenhet sedan tidigare. En period gick han på juristlinjen på Stockholms universitet för att sedan åka till Lund och studera filosofi. Det var där allt hände. Han sökte inspiration för studier i allmänhet och började tänka kring vad han ville göra i framtiden. Snart insåg han att det fanns en linje som exakt mötte hans behov. – Man går på en lektion och några timmar senare kommer man hem och kan skissa på ett helt nytt sätt. Vi har lärt oss hur man bygger 3D i datorn och massa annat, berättar Nils. Just nu arbetar Filip och Nils vid sidan om studierna med ett nytt projekt där de designar och bygger pa-högtalare och ljudsystem för barer och nattklubbar. Teknisk utrustning kan bli riktigt dyrt för den som saknar ett heltidsjobb, men KTH innovation finns till hjälp för att bistå sina studenter med finansiering och rådgivning. För många som ser lönefaktorn som avgörande i valet av utbildning kan civilingenjörsyrket med en ingångslön på 30 800 kronor verka lockande – men Nils varnar: – Jag tycker att man ska tänka på vad man vill göra och inte på hur mycket man ska tjäna. Man ska plugga något man har passion och motivation för. Man ska plugga något man har passion och motivation för. Nils Wiklund 1 Vilka slags jobb kan man få efter utbildningen? Möjlighet att arbeta inom olika områden, bland annat problemlösning, miljöfrågor, produktutveckling, inköp, försäljning, marknadsföring, tillverkning, ritning, och modellering. Vanliga positioner: chef, projektledare, specialist. Var femte civilingenjörsutbildad finns inom ett ledande befattningsyrke*. 2 Vilken behörighet krävs? Särskild behörighet motsvarande: Fysik 2, Kemi 1 och Matematik 4. I vart och ett av ämnena krävs lägst betyget E. 3 Hur lång är utbildningen? 5 år. De sista två åren är ett masterprogram där man formar sin specialistinriktning. 4 Vad är genomsnittslönen? Cirka 37 170 kronor/månad*. 5 Hur ser arbetsmarknaden ut? Goda arbetsmöjligheter. Stor brist på civilingenjörer som fortsätter att öka både i Sverige och i övriga Europa. År 2030 kommer det att vara brist på omkring 30 000 ingenjörsutbildade*. * Källa: SCB, lonestatistik.se Ålder: 22. Gick på gymnasiet: Naturvetenskapliga linjen med inriktning natur. Kommer från: Lidingö. Drömjobb: Munk. Ålder: 23. Gick på gymnasiet: Samhällsekonomiska linjen med inriktning ekonomi. Kommer från: Värmdö. Drömjobb: Fåraherde. ", "article_category": "other"}
{"id": 6331, "headline": "Traditionella recept blir till ny brödföda", "summary": "Jessamyn Rodriguez drömmer om att ”breaducate” världen, att med brödets hjälp utbilda och integrera kvinnor i New York. Samtidigt får bageriet Hot bread kitchens kunder möta smaker från olika kulturer.", "article": "Mjöl och vatten. Det är egentligen allt som behövs för att baka ett bröd. Ofta används någon typ av jäsmedel också, och kanske lite salt. Chapati. Surdegslimpa. Tortilla. Matza. Injera. Bröd i olika former finns i de flesta kulturer och har länge spelat en viktig roll som basföda. För Jessamyn Rodriguez stod det tidigt klart att brödet skulle spela en avgörande roll i det företag hon ville starta i New York, ett integrationsprojekt för kvinnor. Hon medverkar vid Parabere Forum, en sammankomst för kvinnor som vill utveckla gastronomin som nyligen hölls i Bilbao i Spanien. Gemensamt för många av talarna var att de såg maten som mer än smak och teknik, och att den spelade en viktig roll i samhällsutvecklingen. – Överallt, varje dag bakar kvinnor bröd. I Bangladesh, Etiopien, och i USA. Ändå är det få av yrkesbagarna i New York som bakar bröd utifrån sitt ursprung. Samtidigt är både kvinnor och immigranter underrepresenterade i matbranschen – som ju är en växande marknad. Det ville Jessamyn Rodriguez göra något åt, därför startade hon Hot bread kitchen, ett slags kombinerat bageri och utbildningsverksamhet för kvinnor. De håller till i Harlem och är ett ”social enterprise”, ett företag som utnyttjar efterfrågan för att fylla behoven hos de mest behövande och där vinsten går tillbaka in i företaget. – Vi brukar kalla oss ”brödets förenta stater” säger Jessamyn Rodriguez. De kvinnor som är med i projektet utbildas till bagare, och när vi säljer brödet de bakar drar vi nytta av deras kunskaper och traditioner. När de är färdiga med utbildningen kan de gå vidare, antingen till anställningar eller börja driva eget. Mat och förädling av råvaror är viktigt som ekonomisk faktor, för verksamheten förblir lokal, och är en bransch där kvinnor kan ta sig fram. Kvinnornas egna recept påverkar utbudet, och bageriet erbjuder bland annat majstortilla, ett rejält tyskt fullkornsbröd, en variant på det osyrade armeniska brödet lavash, italiensk ciabatta och m’smen, ett marockanskt flatbröd. – De är mycket stolta över sina recept, och de flesta av de medverkande skulle vilja få in ”sitt” bröd i produktionen, men att få in en ny produkt är ganska komplicerat, säger Jessamyn. Kvinnorna som blir antagna till projektet hänvisas till Hot bread kitchen av socialtjänsten, eller har hört talas om det ryktesvägen. – De som kommer får göra praktiska och teoretiska prov, men viktigast är att de är drivna, att vi ser att de verkligen vill lyckas. Vi tar inte hänsyn till vilken bakgrund de har, det blir en bra mix ändå och hittills har vi haft kvinnor från 17 olika nationer i programmet. Det är ju så i New York, säger Jessamyn Rodriguez: mångfalden kommer av sig själv. Idén till Hot bread kitchen fick Jessamyn Rodriguez redan när hon var i tjugoårsåldern och medan hon arbetade med immigrationsfrågor i bland annat Costa Rica och Mexiko funderade hon vidare på sin idé. Hon lyckades fixa en praktikplats hos kocken Daniel Boulud i New York där hon lärde sig grunderna i bakning innan hon drog i gång sitt projekt. Brödet har ett starkt symbolvärde i många kulturer, såväl religiöst som politiskt, och även om ett projekt av denna typ hade kunnat göras på många olika sätt tror Jessamyn Rodriguez att just brödet var viktigt. – Det gör det enkelt för oss att berätta vår historia, det blir ett tydligt fokus, och det är avgörande för att vi ska lyckas. Med brödets och matens hjälp lär vi oss om andra kulturer, vi kallar det för att ”breaducate”. Parabere Forum Parabere Forum är en nystartad plattform för kvinnor som på olika sätt är engagerade i mat- och restaurangbranschen, alltifrån kockar och serveringspersonal till företagare, journalister och matproducenter. I början av mars hölls ett tvådagarsseminarium i Bilbao med omkring 300 deltagare från 26 länder. Där diskuterades bland annat hållbarhetsfrågor, utvecklingsprojekt och krogkritik. Namnet Parabere kommer från en kvinnlig kock och matskribent som under första halvan av 1900-talet skrev under namnet ”Marquise of Parabere”. Tre andra exempel på mat och möten Invitationsdepartementet Samvaro över en måltid. Människor som talar svenska bjuder hem människor som lär sig svenska på middag. Man anmäler sitt intresse på invitationsdepartementet.eu. Deltagarna paras ihop efter vilken dag som passar båda samt med reseavstånd i åtanke. Provins Catering med mersmak. Cateringföretag som tar till vara utrikesfödda kvinnors erfarenheter och kompetens. Utbudet speglar de matkulturer som för tillfället finns på företaget, och man erbjuder alltifrån frukost och lunch till middag och bufféer. Läs mer på provinsmat.se Arabia Matskribenterna Merijn Tol och Nadia Zerouali som driver bloggen Arabia har ett gemensamt stort intresse för köket i Mellanöstern, och har studerat hur maten fungerar som socialt kitt. De har rest runt i området och lagat mat med kvinnor i deras egna kök, men också lagat mat med kvinnor i flyktingläger och asylboenden vilket hjälpt dem att återfå sin självkänsla. Litet brödlexikon Chapati. Traditionellt ojäst indiskt bröd som gräddas på häll eller i panna. Surdegslimpa. Finns i många varianter. Lång jästid ger utvecklad smak. Tortilla. Runda platta bröd, populära i Mexiko och Centralamerika. Görs på majs eller vete. Matza. Osyrat bröd som äts vid den judiska högtiden pesach. Liknar svenskt tunnbröd. Injera. Pannkaksliknande bröd som äts i Etiopien och Eritrea. Bakas på sädesslaget teff. Lavash. Osyrat mjukt tunnbröd från Armenien som bland annat används till att servera kebab i. Ciabatta. Jäst italienskt bröd som fått sitt namn för att det liknar en toffel. ", "article_category": "other"}
{"id": 6342, "headline": "Flygvärdinna stämmer nötilskedömd", "summary": "Heather Cho har redan dömts till fängelse för nötilskeincidenten på JFK-flygplatsen i New York. Nu stämmer en av flygvärdinnorna dottern till Korean Airs ordförande.", "article": "Det var i december som förra vice vd:n för Korean Air beordrade ett plan att vända tillbaka till gaten efter att ha serverats macadamianötter i påse i stället för på tallrik. Sedan sparkade hon ut pursern. En sydkoreansk domstol ansåg att Heather Cho hade brutit mot luftfartslagarna och konspirerat med andra bolagschefer för att tvinga besättningsmedlemmar att ljuga om vad som hände. Och i februari dömdes hon till ett års fängelse. En flygvärdinna har nu stämt Heather Cho – som även är dotter till flygbolagets ordförande – eftersom hon anser att Cho har skadat hennes karriär, rykte och känslomässiga välbefinnande. Enligt flygvärdinnan Kim Do-hee ska Cho ha skrikit och slagit henne vid incidenten på JFK-flygplatsen. Kvinnan hävdar även att hon tvingats ljuga för regeringens utredare i syfte att mörka händelsen,skriver BBC. Stämningen är inlämnad i en domstol i New York. Flygvärdinnans advokater uppger att ”bevisen i det här fallet kommer att visa att Chos agerande inte bara var förnedrande, förödmjukande och skadade Kim, utan också är utmärkande för Chos otyglade arrogans”. Korean Air vill inte kommentera stämningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 6388, "headline": "Många får inte rätt terapi", "summary": "Många patienter med psykiatriska tillstånd får inte rätt behandling enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Detta kan ses som en form av biverkning, menar psykologen Sigrid Salomonsson.", "article": "Sigrid Salomonsson är enhetschef för psykosociala teamet på Gustavsbergs vårdcentral. Hon är kritisk mot att människor inte får rätt vård när de söker för folkhälsoproblemen stress, depression och ångest. –  I dag har vi goda evidensbaserade behandlingar mot de här sjukdomarna, men i många fall får patienterna inte tillgång till rätt behandling. Framförallt rör det sig om olika former av kognitiva och beteendeterapeutiska metoder, som man vet ger en bra prognos för tillfrisknande. Baserat på forskning har Socialstyrelsen satt upp riktlinjer för vilken behandling som ska erbjudas patienter med olika diagnoser. Men de här riktlinjerna följs inte alltid, bland annat för att verksamheten är för dåligt styrd. Sigrid Salomonsson menar att en av orsakerna är att det är dyrt, tungt och komplicerat att se till att den evidensbaserade vården når alla. – Men ett annat problem är att psykoterapin ibland präglas av gamla traditioner och värderingar. Psykologer använder sig av gamla behandlingsmetoder som vi i dag vet inte fungerar särskilt bra. Kunskapsnivån kring forskningen är för låg både bland vårdgivare och beställare av vården. Sigrid Salomonsson ser den återkommande felbehandlingen av patienter med psykisk ohälsa som en form av biverkning. – Om patienten inte får behandling som verkligen hjälper mot depression, så kommer han eller hon att fortsätta snurra runt i vårdapparaten och så småningom tappa tron på att det finns hjälp. Dessutom är det oerhört mycket dyrare i längden att ge fel vård, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 6389, "headline": "Terapeuten fick Karin att må sämre", "summary": "Psykoterapin hjälpte inte alls mot Karins depression. Karin uppfattade terapeuten som oempatisk och inkompetent, och mådde allt sämre. ”Men jag var så trasig att jag litade på henne. Jag tänkte att en terapeut vet väl vad hon sysslar med”, säger Karin.", "article": "Under ett års tid hade Karin skött sin cancersjuke make i hemmet. Hon var helt utmattad och när maken avled rasade världen. – Jag var i oerhört dåligt skick efter min mans död men det tog ganska lång tid innan jag förstod det, berättar Karin. Jag ville inte aktivt försöka ta livet av mig, men jag ville upphöra att existera, trots att jag har barn och barnbarn. Jag hade ingen livslust. Till slut gick Karin till vårdcentralen där man ställde diagnosen depression, man gjorde även en bedömning av hur djup den var. För att orka med livet som anhörigvårdare medan maken var i livet hade Karin tidigare gått i kognitiv beteendeterapi (kbt), och det hade hjälpt henne mycket. Kognitiv beteendeterapi är ett samlingsnamn för en mängd tekniker. Det är den terapiform det forskats mest på och som man vet hjälper vid många vanliga tillstånd som depression och olika ångestsyndrom. Genom sin husläkare bad Karin nu att få remiss för att träffa ännu en terapeut. Karin kom till en psykoterapeut som använde sig av kbt. Första mötet kändes bra. Men efter hand började relationen utveckla sig negativt. Karin upplevde inte att terapin hjälpte henne, och en rad händelser gjorde att Karin efter hand började tappa förtroendet för terapeuten. Terapeuten kom enligt Karin för sent, tog privata samtal, avbröt Karin gång på gång, gav råd som Karin uppfattade som dåliga och oprofessionella och använde terapitiden till att prata om sig själv på ett sätt som Karin uppfattade som helt ovidkommande. –Hon avbröt mig hela tiden och var inte särskilt trevlig. Dessutom hörde jag henne säga nedlåtande och elaka saker om mig när hon diskuterade mig med en kollega och trodde att jag inte hörde. Det var oerhört kränkande. Foto: Magnus Hallgren. Även terapeuten tycktes känna att relationen inte fungerade, för vid sjunde sessionen sa hon ”jag tror inte att det här kommer att funka. Jag kan inte ge dig vad du vill ha.” – Jag gick därifrån och tänkte att det här är inte klokt, jag är dissad av min egen terapeut, berättar Karin. Jag kan förstå att man ibland måste avbryta en behandling för att terapeut och patient inte funkar för varandra, men det som gjorde mig så knäckt var det nonchalanta sättet hon gjorde det på. Nu mådde Karin ännu sämre. – Jag blev frustrerad och mådde konstigt av hennes beteende under sessionerna. Men jag var så trasig när jag gick dit att jag litade på henne. Jag tänkte ju att hon är terapeut och hon vet väl vad hon sysslar med, så jag ifrågasatte henne inte. Det var först när hon kastade ut mig som jag verkligen insåg hur dåligt terapin fick mig att må. Så småningom kom Karin i kontakt med en psykolog som hon kände förtroende för och som hjälpte henne ur depressionen och den komplicerade sorgen. I dag säger Karin att hon är återställd. Men hon valde att anmäla terapeuten till Socialstyrelsen som senare kritiserade terapeuten, bland annat för brister i journalföringen. I Karins fall var det inte terapiformen som sådan som var det egentliga problemet, utan terapeuten och den relation som uppstod dem emellan. Kan man ändå säga att Karin fick biverkningar av sin terapi? Inom psykoterapi talar man om alliansen mellan patient och terapeut. Alliansen är en viktig ingrediens för att terapi ska fungera. En aspekt av biverkningar är när relationen mellan klienten och patienten inte fungerar som den ska. Alexander Rozental är legitimerad psykolog, doktorand i psykologi vid Stockholms universitetet och en av få som forskar på biverkningar av psykoterapi. – Vi vet fortfarande ganska lite om vad som händer i ett behandlingsrum, men vi vet hur viktig relationen är. Har du en behandlare som inte lyckas etablera en allians och brister i sin relationella förmåga, så är risken större att det leder till sämre utfall. När behandlaren dessutom inte gör som hon eller han ska, så kan man verkligen tala om biverkningar. Det kan röra sig om verbala övergrepp, eller olika former av överträdelser, säger Alexander Rozental. Forskning visar att det faktiskt finns behandlare vars patienter i högre utsträckning mår sämre efter behandlingen. – Det är här är ett forskningsfält inom psykoterapi som har väckt ett allt större intresse på sistone. I sin avhandling tittar Alexander Rozental på internetbaserad terapi, alltså terapi där terapeuten och patienten samtalar via e-mejl eller en webbplattform. Både kognitiv beteendeterapi och psykodynamiskt orienterade terapier kan bedrivas via nätet. Även vid nätbaserad terapi skapas en relation, en allians mellan terapeuten och klienten. Terapin fungerar i princip på samma sätt som samtalsbaserad terapi och utfallen ser ganska lika ut. Det betyder att ungefär lika många går ur behandlingen med problem i båda behandlingsformerna. – Det lättaste sättet att mäta biverkningar är att ta reda på hur många som mådde sämre efter terapin jämfört med när de började, och det gör man genom så kallade självskattningsformulär där patienten helt enkelt uppger på en skala hur hon eller han mår med avseende på till exempel depression. För att fånga andra typer av biverkningar, till exempel nya symtom som kan dyka upp, så arbetar man också med intervjuer och öppna frågor. Exempelvis kan stress och sömnstörningar uppstå som en sidoeffekt. Skälet till att man forskar på just internetbaserad terapi är att detta är en förhållandevis ny terapiform. Inom traditionell terapi har det inte funnits någon tradition av att utvärdera negativa sidoeffekter och det är svårt att ändra gällande forskningsstandard. Men inom internetbaserad terapi finns det möjlighet att vara med från början och se till att de viktiga utvärderingsinstrumenten byggs in i behandlingsformen medan den fortfarande är under utveckling. Kunskapen om internetbaserad terapi och dess eventuella biverkningar kan också användas när man sedan forskar på traditionell samtalsbaserad psykoterapi. – Det viktigaste för att psykoterapin ska bli bättre och för att eliminera risken för sidoeffekter är att hela tiden utvärdera resultaten av terapin, menar Alexander Rozental. I dag är kunskapen om effekterna av psykoterapi låg hos många beslutsfattare, de som ska beställa vården. Mer forskning och kunskap behövs. Artikelserien Psykoterapi är en effektiv behandling vid många tillstånd. Att den också kan ha negativa effekter har uppmärksammats först på senare tid. Den första artikeln publicerades den 5 mars. Terapeuter Vem som helst kan kalla sig för terapeut. För att få kalla sig psykolog inom hälso- och sjukvårdens område eller psykoterapeut krävs legitimation som utfärdas av Socialstyrelsen. En legitimerad psykolog eller psykoterapeut är skyldig att följa hälso- och sjukvårdslagen, utgå ifrån vetenskap i sin behandling och föra journal. Personen har också tystnadsplikt. Om man känner sig felbehandlad av en psykolog eller en psykoterapeut kan man anmäla det till Socialstyrelsen. De flesta anmälningarna handlar om att psykologer eller psykoterapeuter brutit mot tystnadsplikten. Om man går till en terapeut som inte är legitimerad kan man inte göra en anmälan om man känner sig felbehandlad. Man kan inte heller vara säker på att terapeuten arbetar under tystnadsplikt. En ”auktoriserad”, ”certifierad”, ”diplomerad” eller ”ackrediterad” terapeut är inte samma sak som en legitimerad. ", "article_category": "other"}
{"id": 6391, "headline": "”Jag blev dissad av min egen terapeut ”", "summary": "Psykoterapin hjälpte inte alls mot Karins depression. Karin uppfattade terapeuten som oempatisk och inkompetent, och mådde allt sämre. \"Men jag var så trasig att jag litade på henne. Jag tänkte att en terapeut vet väl vad hon sysslar med\", säger Karin.", "article": "Under ett års tid hade Karin skött sin cancersjuke make i hemmet. Hon var helt utmattad och när maken avled rasade världen. – Jag var i oerhört dåligt skick efter min mans död men det tog ganska lång tid innan jag förstod det, berättar Karin. Jag ville inte aktivt försöka ta livet av mig, men jag ville upphöra att existera, trots att jag har barn och barnbarn. Jag hade ingen livslust. Till slut gick Karin till vårdcentralen där man ställde diagnosen depression, man gjorde även en bedömning av hur djup den var. Foto: Magnus Hallgren För att orka med livet som anhörigvårdare medan maken var i livet hade Karin tidigare gått i kognitiv beteendeterapi (kbt), och det hade hjälpt henne mycket. Kognitiv beteendeterapi är ett samlingsnamn för en mängd tekniker. Det är den terapiform det forskats mest på och som man vet hjälper vid många vanliga tillstånd som depression och olika ångestsyndrom. Genom sin husläkare bad Karin nu att få remiss för att träffa ännu en terapeut. Karin kom till en psykoterapeut som använde sig av kbt. Första mötet kändes bra. Men efter hand började relationen utveckla sig negativt. Karin upplevde inte att terapin hjälpte henne, och en rad händelser gjorde att Karin efter hand började tappa förtroendet för terapeuten. Terapeuten kom för sent, tog privata samtal, avbröt Karin gång på gång, gav råd som Karin uppfattade som dåliga och oprofessionella och använde terapitiden till att prata om sig själv på ett sätt som Karin uppfattade som helt ovidkommande. –– Hon avbröt mig hela tiden och var inte särskilt trevlig. Dessutom hörde jag henne säga nedlåtande och elaka saker om mig när hon diskuterade mig med en kollega och trodde att jag inte hörde. Det var oerhört kränkande. Även terapeuten tycktes känna att relationen inte fungerade, för vid sjunde sessionen sa hon ”jag tror inte att det här kommer att funka. Jag kan inte ge dig vad du vill ha.” – Jag gick därifrån och tänkte att det här är inte klokt, jag är dissad av min egen terapeut, berättar Karin. Jag kan förstå att man ibland måste avbryta en behandling för att terapeut och patient inte funkar för varandra, men det som gjorde mig så knäckt var det nonchalanta sättet hon gjorde det på. Nu mådde Karin ännu sämre. – Jag blev frustrerad och mådde konstigt av hennes beteende under sessionerna. Men jag var så trasig när jag gick dit att jag litade på henne. Jag tänkte ju att hon är terapeut och hon vet väl vad hon sysslar med, så jag ifrågasatte inte henne. Det var först när hon kastade ut mig som jag verkligen insåg hur dåligt terapin fick mig att må. Så småningom kom Karin i kontakt med en psykolog som hon kände förtroende för och som hjälpte henne ur depressionen och den komplicerade sorgen. I dag säger Karin att hon är återställd. Men hon valde att anmäla terapeuten till Socialstyrelsen som senare kritiserade terapeuten, bland annat för brister i journalföringen. I Karins fall var det inte terapiformen som sådan som var det egentliga problemet, utan terapeuten och den relation som uppstod dem emellan. Kan man ändå säga att Karin fick biverkningar av sin terapi? Inom psykoterapi talar man om alliansen mellan patient och terapeut. Alliansen är en viktig ingrediens för att terapi ska fungera. En aspekt av biverkningar är när relationen mellan klienten och patienten inte fungerar som den ska. Alexander Rozental är legitimerad psykolog, doktorand i psykologi vid Stockholms universitet och en av få som forskar på biverkningar av psykoterapi. – Vi vet fortfarande ganska lite om vad som händer i ett behandlingsrum, men vi vet hur viktig relationen är. Har du en behandlare som inte lyckas etablera en allians och brister i sin relationella förmåga, så är risken större att det leder till sämre utfall. När behandlaren dessutom inte gör som hon eller han ska, så kan man verkligen tala om biverkningar. Det kan röra sig om verbala övergrepp, eller olika former av överträdelser, säger Alexander Rozental Forskning visar att det faktiskt finns behandlare vars patienter i högre utsträckning mår sämre efter behandlingen. – Det är här är ett forskningsfält inom psykoterapi som har väckt ett allt större intresse på sistone. I sin avhandling tittar Alexander Rozental på internetbaserad terapi, alltså terapi där terapeuten och patienten samtalar via e-mejl eller en webbplattform. Både kognitiv beteendeterapi och psykodynamiskt orienterade terapier kan bedrivas via nätet. Även vid nätbaserad terapi skapas en relation, en allians mellan terapeuten och klienten. Terapin fungerar i princip på samma sätt som samtalsbaserad terapi och utfallen ser ganska lika ut. Det betyder att ungefär lika många går ur behandlingen med problem i båda behandlingsformerna. – Det lättaste sättet att mäta biverkningar är att ta reda på hur många som mådde sämre efter terapin jämfört med när de började, och det gör man genom så kallade självskattningsformulär där patienten helt enkelt uppger på en skala hur hon eller han mår med avseende på till exempel depression. För att fånga andra typer av biverkningar, till exempel nya symtom som kan dyka upp, så arbetar man också med intervjuer och öppna frågor. Exempelvis kan stress och sömnstörningar uppstå som en sidoeffekt. Skälet till att man forskar på just internetbaserad terapi är att detta är en förhållandevis ny terapiform. Inom traditionell terapi har det inte funnits någon tradition av att utvärdera negativa sidoeffekter och det är svårt att ändra gällande forskningsstandard. Men inom internetbaserad terapi finns det möjlighet att vara med från början och se till att de viktiga utvärderingsinstrumenten byggs in i behandlingsformen medan den fortfarande är under utveckling. Kunskapen om internetbaserad terapi och dess eventuella biverkningar kan också användas när man sedan forskar på traditionell samtalsbaserad psykoterapi – Det viktigaste för att psykoterapin ska bli bättre och för att eliminera risken för sidoeffekter är att hela tiden utvärdera resultaten av terapin, menar Alexander Rozental. I dag är kunskapen om effekterna av psykoterapi låg hos många beslutsfattare, de som ska beställa vården. Mer forskning och kunskap behövs.  Artikel. ”Psykoterapin präglas ibland av gamla traditioner” Många patienter med psykiatriska tillstånd får inte rätt behandling enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Detta kan ses som en form av biverkning, menar psykologen Sigrid Salomonsson. Sigrid Salomonsson är enhetschef för psykosociala teamet på Gustavsbergs vårdcentral. Hon är kritisk mot att människor inte får rätt vård när de söker för folkhälsoproblemen stress, depression och ångest. – I dag har vi goda evidensbaserade behandlingar mot de här sjukdomarna, men i många fall får patienterna inte tillgång till rätt behandling. Framförallt rör det sig om olika former av kognitiva och beteendeterapeutiska metoder, som man vet ger en bra prognos för tillfrisknande. Baserat på forskning har Socialstyrelsen satt upp riktlinjer för vilken behandling som ska erbjudas patienter med olika diagnoser. Men de här riktlinjerna följs inte alltid, bland annat för att verksamheten är för dåligt styrd. Sigrid Salomonsson menar att en av orsakerna är att det är dyrt, tungt och komplicerat att se till att den evidensbaserade vården når alla. – Men ett annat problem är att psykoterapin ibland präglas av gamla traditioner och värderingar. Psykologer använder sig av gamla behandlingsmetoder som vi i dag vet inte fungerar särskilt bra. Kunskapsnivån kring forskningen är för låg både bland vårdgivare och beställare av vården. Sigrid Salomonsson ser den vanliga felbehandlingen av patienter med psykisk ohälsa som en form av biverkning. – Om patienten inte får behandling som verkligen hjälper mot depression, så kommer han eller hon att fortsätta snurra runt i vårdapparaten och så småningom tappa tron på att det finns hjälp. Dessutom är det oerhört mycket dyrare i längden att ge fel vård, säger hon.  Tidigare artiklar: Studie: Pengar kan lindra psykiska sjukdomar bättre än medicin. Patienter som fick 500 kronor i månaden blev på flera sätt betydligt friskare än de som bara fick medicin. Läs artikeln Psykoterapi betraktades länge som en ”riskfri” behandling. Nu har forskare börjat uppmärksamma att även psykologisk behandling kan ha biverkningar. Psykiatern Hans Bendz har egna erfarenheter av det. Läs artikeln ”Forskare är oense om vad en bieffekt är”. Länge var det vanligt att psykologiska behandlingar byggde mer på teorier och personliga erfarenheter och mindre på systematisk kunskapsinsamling. Läs hela artikeln Skillnader mellan terapeut och psykolog Vem som helst kan kalla sig terapeut, samtalsterapeut eller coach. För att få kalla sig psykolog eller psykoterapeut krävs legitimation. Legitimationen utfärdas av Socialstyrelsen om personen har adekvat utbildning. En psykolog eller psykoterapeut är skyldig att följa hälso- och sjukvårdslagen, utgå ifrån vetenskap i sin behandling och föra journal. Personen har också tystnadsplikt. Om man känner sig felbehandlad av en psykolog eller en psykoterapeut kan man anmäla det till Socialstyrelsen. De flesta anmälningarna handlar inte om direkta felbehandlingar, utan om att psykologer eller psykoterapeuter brutit mot tystnadsplikten. Om man går till en terapeut som inte är legitimerad kan man inte göra en anmälan om man känner sig felbehandlad. Man kan inte heller vara säker på att terapeuten arbetar under tystnadsplikt. En \"auktoriserad\", \"certifierad\", \"diplomerad\" eller \"ackrediterad\" terapeut är inte samma sak som en legitimerad. ", "article_category": "other"}
{"id": 6406, "headline": "”Religioner ger ett positivt bidrag till samhällsutvecklingen”", "summary": "Bo Rothstein argumenterar för att religionen ska vara en del av den privata sfären. Som företrädare för religioner i Sverige menar vi att religioner är kollektiva till sin karaktär och att de ger ett positivt bidrag till utvecklingen av vårt mångkulturella samhälle, skriver ledamöter i Sveriges interreligiösa råd.", "article": "I söndagens DN argumenterar professor Bo Rothstein för att religion inte bidrar till ett bättre samhälle och bör förpassas till det privatas sfär. Men eftersom religioner är kollektiva i sin karaktär kan religiös utövning inte vara enbart en privatsak. I själva verket ifrågasätter och utmanar religionerna den individualism som är en tydlig samhällstrend i dagens Sverige och som i många studier har visat sig vara en bidragande orsak till depression och samhällsklyftor. Religiös övertygelse har sociala, politiska och andliga dimensioner och får konsekvenser därefter. Eftersom det är människor det handlar om ska vi inte vara särskilt förvånade över att religionsutövare gör sådant som är fasansfullt. Att onda ting sker i religionens namn är förkastligt. Men vi ska inte heller luras av svarta nyhetsrubriker eller av det sätt som Rothsteins hanterar statistik och därigenom missar att det åstadkoms mycket som är världsförbättrande, kärleksfullt och tillväxtorienterat i och genom religiösa traditioner. Som företrädare för religioner i Sverige menar vi att religioner har ett positivt bidrag till utveckling i ett mångkulturellt samhälle som en stor och betydande del av det civila samhället. Begreppen ”moral” och ”godhet” existerar inte i ett vakuum utan är alltid förmedlade av en kultur. I svensk kontext har religionen haft stor betydelse för den sociala och demokratiska utvecklingen av samhället. Först genom Svenska kyrkans självklara plats som viktig aktör inom skola och sjukvård och så småningom frikyrkornas roll i den demokratiska utvecklingen och utveckling för religionsfrihet. Innan kvinnor fick rösträtt i Sverige hade en utveckling mot att mäns och kvinnors röster skulle anses lika mycket värda blivit påbörjad och uppmuntrad inom frikyrkorna. Påståendet att ”Svenska kyrkan numera agerar som en delvis politisk organisation i många frågor” är i vår uppfattning mycket märkligt. I själva verket har Svenska kyrkan gått från att vara en politisk aktör som statskyrka till att vara aktör i civilsamhället på samma premisser som andra icke-statliga organisationer fast med religiös grund. Religiösa institutioner har fredsskapande möjligheter att vara nätverk och initiera sammanhang där dialog, diskussion och aktivitet kan äga rum. Det finns många exempel på när religiösa människor och organisationer har varit initiativtagare för uppror och protester mot förtryckande strukturer och regimer genom att effektivt och strukturerat använda sig av ickevåldsliga metoder. Medborgarrättsrörelsen i USA hade sin grund i kyrkorna, rörelsen för att ifrågasätta Storbritanniens kolonialisering av Indien leddes av Gandhi och bottnade i hinduismen. I Burma marscherade tusentals buddhistiska munkar på gatorna 2007 för att protestera mot att oljepriset fördubblades över en natt. Protesten blev en katalysator för landets fredsprocess. Som religiösa företrädare är vi inte intresserade av att göra staten religiös utan istället göra samhället människovärdigt och vänligt. Det är självklart för oss i dag att staten är sekulär och att religionerna är en del av civilsamhället. Därmed kan samhällspolitiska frågor bli synliga och aktuella – religion sker där människor är och där människor är byggs politik. Det blir mer och mer självklart för människor att samarbeta över religionsgränserna. Som exempel kan vi nämna manifestationen ”Vägra hata”, som samlade människor i fler än hundra religiösa sammanhang under helgen som inledde World Interfaith Harmony Week, den 30/1-1/2. Ett annat tydligt exempel är ”Fredens ring” som senast genomfördes runt synagogan i Stockholm fredagen den 27 februari. På initiativ från muslimer tog människor varandras händer och bildade en skyddande ring runt synagogan. Samma aktion har tidigare genomförts i Köpenhamn och Oslo. Att bygga fred utan försoning är en utmaning som vi inte ens tror att en högre makt vill åstadkomma. I stället tror vi att människors hjärtan, huvuden, händer och fötter får komma till användning i ett demokratisk samhällsbyggande i Sverige och i världen. ", "article_category": "other"}
{"id": 6409, "headline": "Svenskar ser ner på äldre", "summary": "Trots att de äldre blir allt fler i Sverige, har de lägre status här än i många andra länder. Det visar de senaste mätningarna från World values survey. Samtidigt är vi till exempel mer skeptiska till unga chefer än man är i andra länder.", "article": "I anslutning till Insidans serie \"Den tredje åldern\" har många läsare berättat att de upplever att äldre diskriminerades i Sverige och att vi lever i en extremt ungdomsfixerad kultur. En del har också berättat att de tycker att svenska familjer som har en bakgrund i andra kulturer, som Mellanöstern, har en helt annan vördnad för de äldre och att de kan uppleva en rejäl kulturkrock i det svenska samhället. För att se om det finns siffror som bekräftar de här upplevelserna har vi vänt oss till World values survey, WVS, som nyligen presenterade sina världsomspännande mätningar av vanliga människors upplevelser och värderingar i över hundra länder. I de senaste mätningarna, som gjordes mellan hösten 2010 och 2014, intervjuades cirka 85000 personer över hela världen. När man granskar svaren om hur vi svenskar ser på äldre träder det fram en splittrad bild som inte är helt igenom smickrande. På frågan om vilken social position de tycker att människor i sjuttioårsåldern har i deras land, utmärker sig svenskarna rejält. Bara 0,7 procent svarar att 70-åringar har extremt hög ställning. Det är bara Nederländerna som ligger lägre med 0,3 procent. – När människor i det egna landet får ranka olika åldersgruppers sociala position, så rankar vi i Sverige de äldres position som näst lägst i världen, säger Bi Puranen, generalsekreterare för WVS och forskare på Institutet för framtidsstudier. Kontrasten blir särskilt stor om man jämför med länder i Mellanöstern där man skattar att den åldergruppen har en väldigt hög social position. Högst status har sjuttioåringarna när man frågar människor i länder som Pakistan, Yemen, Uzbekistan, Kuwait, Libyen och Tunisien. I dessa länder svarar 20-30 procent av alla tillfrågade att sjuttioåringar har en extremt hög ställning. Genomsnittet i det sextiotal länder över hela världen som har deltagit i undersökningarna är knappt tio procent. När man bett svenskarna värdera påståendet att \"gamla människor är i dag inte särskilt respekterade\" svarar så mycket som 67 procent att det stämmer. Det kan jämföras med exempelvis Irak där nästan lika många, cirka 64 procent, säger att de inte håller med. Bi Puranen berättar att de intervjuer som har gjorts visar att det i Mellanöstern generellt sett är de äldre familjemedlemmarna och släktingarna som man verkligen bryr sig om. Hon menar att det finns starka oskrivna regler om att man tar hand om sina gamla eftersom det inte finns samma system för ålderspension och äldreomsorg som i Sverige. – I och med det ansvaret verkar det uppstå en respekt, säger hon. Äldre ses också över lag som både vänligare och mer kompetenta i den här delen av världen, om man jämför med väst. På frågan om man tycker att \"äldre människor är en börda för samhället\", svarar 10 procent av svenskarna att de tycker det. När man sedan ber människor att svara på påståendet att de äldre får mer än de borde av staten eller den allmänna välfärden, visar det sig att nästan 15 procent håller med om det. – Det är överraskande många, säger Bi Puranen. Det finns dock en baksida som respekten för äldre kan medföra i ett land. På frågan om \"gamla människor har för stort politiskt inflytande\" är det många i Mellanöster som tycker att det är så. I Egypten svarar till exempel 75 procent att de håller med. I Sverige är motsvarande siffra bara 33 procent. – I länder där de äldre har en starkare position är det vanligt att man samtidigt tycker att de har för stort inflytande, och att det egentligen inte är bra för samhället. I samma region tycker man också att \"gamla utgör en börda för samhället\". I Libanon svarar till exempel 34 procent att de tycker så mot bara 10 procent i Sverige. – Människorna inser att det inte är bra att de äldre styr så mycket av politiken. Det var ju därför vi fick den arabiska våren, som en reaktion mot det här \"gubbväldet\" som man tycker står i vägen för förändring. När vi har tittat på de frågor som handlat mer specifikt om det politiska området så har det här inte riktigt kommit fram, berättar Bi Puranen. Ett skäl till den låga sociala positionen för äldre hos oss kan vara att vi har mindre respekt för auktoriteter jämfört med befolkningen i många andra länder. – Föräldrar är ju onekligen en auktoritet i stora delar av världen, men inte hos oss. I många ländermsvarar man att lydnad är en viktig egenskap hos barn, men hos oss svarar man att självständighet är en viktig egenskap att förmedla till sina barn. Till detta kan läggas att ju mer demokratiskt ett samhälle är, desto mer kritisk är dess befolkning. Också synen på unga visar en del överraskande resultat. När vi svenskar säger att vi tror på och uppskattar de unga, kommer det fram en annan bild när man frågar vanliga människor. – Vi har en ungdomskultur i Sverige, men vi tror inte riktigt på den, säger Bi Puranen. När svenskarna får värdera ett påstående som att \"företag som anställer unga gör bättre ifrån sig än de som anställer medarbetare i olika åldrar\", visar det sig att mer än 90 procent av svenskarna motsätter sig påståendet. – Om du frågar vanligt folk så tycker de alltså att det ska finnas alla åldrar och att äldre ses som en resurs. Men det är inte den bilden som medierna ideligen visar upp, att man ska vara ung för att vara intressant. I Sverige är man inte heller särskilt förtjust i att ha unga chefer, vilket många tror. På frågan \"om det är acceptabelt med en chef som är trettio år\" svarar bara 12 procent av svenskarna att det är \"fullkomligt acceptabelt\". Här ligger Sverige under världsgenomsnittet som är 20 procent. – I Sverige är man inte så förtjust i att ha unga ledare som vi tror. Det verkar som om vi tycker att yngre ska vara med och jobba fram saker. Men för att vara chef ska man helst vara äldre, fast heller inte för gammal.  Fördjupning: Undersökningen. \"Word values survey\" undersöker fortlöpande vanliga människors upplevelser och värderingar i över hundra länder. Det handlar om allt ifrån barnuppfostran till våld och upplevda hot. Läs den senaste undersökningen Andra artiklar. Är det bra att åldras i Sverige, eller är äldre diskriminerade? Läs Insidans tidigare artiklar i serien \"Den tredje åldern\": ”Äldre är ett nytt folkslag”. Vår syn på vad det innebär att vara äldre tillhör en förgången tid. Det är dags att förnya den, menar tidigare professorn Bodil Jönsson, 72 år. Till artikeln ”Det har blivit naturligt att nedvärdera äldre”. Det finns något särskilt otäckt med diskrimineringen av äldre i Sverige, för att den är så omedveten. Det menar Tomas Lappalainen som har skrivit en bok om hur det är att komma in i vad han kallar ”efteråldern” mellan 55 och 60 år. Till artikeln ”Kärleken är väl inte bara för yngre?”. Ingenting i mitt liv har varit normalt, säger Erika Mathisen. Som nittioåring fortsätter hon att bryta mot normer för hur en äldre kvinna ska bete sig. Till artikeln Bloggandet motion för hjärnan. Stig Bergstrand försöker få fler äldre att använda sociala medier. Han recept, att blanda humor och allvar, har gett honom tusentals följare. Till artikeln ”Jag vill ha mitt eget utrymme”. Bara genom att vara uppriktig kan man uppnå den innerlighet tillsammans med andra som man behöver för att åldras på ett bra sätt. Det menar Magnus Ahlén, som varit singel i sju år. Till artikeln Gamla hjärnor kan tänka nytt och kreativt. Tidigare hjärnforskning har lyft fram de negativa aspekterna och problemen med åldrandet. Det är hög tid att byta fokus och se kraften i den åldrade hjärnan, enligt psykiatern och forskaren Gene D Cohen. Till artikeln ”Ålder är inget jag tänker på”. När Marianne Ahrne var 34 år gjorde hon en film om feministen Simone de Beauvoir och hennes syn på ålderdomen. Vad tänker Marianne Ahrne i dag, fyrtio år senare, om att bli gammal? Till artikeln ”Åldrandet är orättvist”. Hur rättvist är det egentligen med en gemensam pensionsålder för hela befolkningen? De som har tyngre och mindre intellektuellt stimulerande jobb slits ned tidigare och har en kortare livslängd, visar forskningen. Till artikeln World values survey startade med World values survey startade med mätningar 1981. Nära 350 000 intervjuer har genomförts i över hundra länder. 61 länder deltog i den senaste mätningen. 1 200–5 000 personer i varje land svarade på drygt 1 000 frågor, till exempel om hur man ser på ålder, familj, arbete, religion, politik, samhälle, vetenskap, trygghet, säkerhet, våld, framtiden. Mätningarna kan studeras mer ingående på worldvaluessurvey.org och iffs.se. ", "article_category": "other"}
{"id": 6412, "headline": "Äldre i Sverige har låg status", "summary": "Trots att de äldre blir allt fler i Sverige, har de lägre status här än i många andra länder. Det visar de senaste mätningarna från World values survey. Samtidigtär vi till exempel mer skeptiska till unga chefer än man är i andra länder.", "article": "I anslutning till Insidans serie ”Den tredje åldern” har många läsare berättat att de upplever att äldre diskrimineras i Sverige och att vi lever i en extremt ungdomsfixerad kultur. En del har också berättat att de tycker att svenska familjer som har en bakgrund i andra kulturer, som Mellanöstern, har en helt annan vördnad för de äldre och att de kan uppleva en rejäl kulturkrock i det svenska samhället. För att se om det finns siffror som bekräftar de här upplevelserna har vi vänt oss till World values survey, WVS, som nyligen presenterade sina världsomspännande mätningar av vanliga människors upplevelser och värderingar i över hundra länder. I de senaste mätningarna, som gjordes mellan hösten 2010 och 2014, intervjuades cirka 85 000 personer över hela världen. När man granskar svaren om hur vi svenskar ser på äldre, träder det fram en splittrad bild som inte är helt igenom smickrande. På frågan om vilken social position de tycker att människor i 70-årsåldern har i deras land, utmärker sig svenskarna rejält. Bara 0,7 procent svarar att 70-åringar har extremt hög ställning. Det är bara Nederländerna som ligger lägre med 0,3 procent. – När människor i det egna landet får ranka olika åldersgruppers sociala position, så rankar vi i Sverige de äldres position som näst lägst i världen, säger Bi Puranen, generalsekreterare på WVS och forskare på Institutet för framtidsstudier. Kontrasten blir särskilt stor om man jämför med länder i Mellanöstern där man skattar att den åldergruppen har en väldigt hög social position. Högst status har 70-åringarna när man frågar människor i länder som Pakistan, Jemen, Uzbekistan, Kuwait, Libyen och Tunisien. I dessa länder svarar 20–30 procent av alla tillfrågade att 70-åringar har en extremt hög ställning. Genomsnittet i det 60-tal länder över hela världen som har deltagit i undersökningarna är knappt 10 procent. När man bett svenskarna värdera påståendet att ”gamla människor är i dag inte särskilt respekterade” svarar så mycket som 67 procent att det stämmer. Det kan jämföras med exempelvis Irak där nästan lika många, cirka 64 procent, säger att de inte håller med. Bi Puranen berättar att de intervjuer som har gjorts visar att det i Mellanöstern generellt sett är de äldre familjemedlemmarna och släktingarna som man verkligen bryr sig om. Hon menar att det finns starka oskrivna regler om att man tar hand om sina gamla eftersom det inte finns samma system för ålderspension och äldreomsorg som i Sverige. – I och med det ansvaret verkar det uppstå en respekt, säger hon. Äldre ses också över lag som både vänligare och mer kompetenta i den här delen av världen, om man jämför med väst. På frågan om man tycker att ”äldre människor är en börda för samhället”, svarar 10 procent av svenskarna att de tycker det. När man sedan ber människor att svara på påståendet att de äldre får mer än de borde av staten eller den allmänna välfärden, visar det sig att nästan 15 procent håller med om det. – Det är överraskande många, säger Bi Puranen. Det finns dock en baksida som respekten för äldre kan medföra i ett land. På frågan om ”gamla människor har för stort politiskt inflytande” är det många i Mellanöstern som tycker att det är så. I Egypten svarar till exempel 75 procent att de håller med. I Sverige är motsvarande siffra bara 33 procent. – I länder där de äldre har en starkare position är det vanligt att man samtidigt tycker att de har för stort inflytande, och att det egentligen inte är bra för samhället. I samma region tycker man också att ”gamla utgör en börda för samhället”. I Libanon svarar till exempel 34 procent att de tycker så mot bara 10 procent i Sverige. – Människorna inser att det inte är bra att de äldre styr så mycket av politiken. Det var ju därför vi fick den arabiska våren, som en reaktion mot ”gubbväldet” som man tycker står i vägen för förändring. När vi har tittat på de frågor som handlat mer specifikt om det politiska området så har det här inte riktigt kommit fram, berättar Bi Puranen. Ett skäl till den låga sociala positionen för äldre hos oss kan vara att vi har mindre respekt för auktoriteter jämfört med befolkningen i många andra länder. – Föräldrar är ju onekligen en auktoritet i stora delar av världen, men inte hos oss. I många länder svarar man att lydnad är en viktig egenskap hos barn, men hos oss svarar man att självständighet är en viktig sak att förmedla till sina barn. Till detta kan läggas att ju mer demokratiskt ett samhälle är, desto mer kritisk är dess befolkning. Också synen på unga visar en del överraskande resultat. När vi svenskar säger att vi tror på och uppskattar de unga, kommer det fram en annan bild när man frågar vanliga människor. – Vi har en ungdomskultur i Sverige, men vi tror inte riktigt på den, säger Bi Puranen. När svenskarna får värdera ett påstående som att ”företag som anställer unga gör bättre ifrån sig än de som anställer medarbetare i olika åldrar”, visar det sig att mer än 90 procent av svenskarna motsätter sig påståendet. – Om du frågar vanligt folk så tycker de alltså att det ska finnas alla åldrar och att äldre ses som en resurs. Men det är inte den bilden som medierna ideligen visar upp, utan den att man ska vara ung för att vara intressant. I Sverige är man inte heller särskilt förtjust i att ha unga chefer, vilket många tror. På frågan ”om det är acceptabelt med en chef som är trettio år” svarar bara 12 procent av svenskarna att det är ”fullkomligt acceptabelt”. Här ligger Sverige under världsgenomsnittet, som är 20 procent. – I Sverige är man inte så förtjust i att ha unga ledare som vi tror. Det verkar som om vi tycker att yngre ska vara med och jobba fram saker. Men för att vara chef ska man helst vara äldre, fast heller inte för gammal. Den tredje åldern Är det mest jobbigt att bli äldre eller kan det rent av vara kul? Under året skriver Insidan om hur olika personer ser på åldrandet. World values survey startade med mätningar 1981. Nära 350 000 intervjuer har genomförts i över hundra länder. 61 länder deltog i den senaste mätningen. 1 200–5 000 personer i varje land svarade på drygt 1 000 frågor, till exempel om hur man ser på ålder, familj, arbete, religion, politik, samhälle, vetenskap, trygghet, säkerhet, våld, framtiden. Mätningarna kan studeras mer ingående på worldvaluessurvey.org och iffs.se. ", "article_category": "other"}
{"id": 6426, "headline": "Här sitter du säkrast i planet", "summary": "Flygrädd? Sätt dig vid vingarna. Då har du sannolikt något större chans att överleva en flygkrasch. ”Jag sitter gärna i mittsektionen”, säger flygsäkerhetsexperten Hans Kjäll.", "article": "Var du sitter i kabinen kan innebära liv eller död om planet störtar. Vilka som är de säkraste platserna varierar mellan olika typer av haverier och hur planet träffar marken. Men generellt sett är det något större chans att överleva om du sitter vid vingarna, menar flygsäkerhetsanalytikern Hans Kjäll. – Planets starkaste del är där vingarna går in i flygplanskroppen, den har mindre risk att slitas sönder vid en krasch. Det är även lättast att ta sig ut där genom nödutgångarna. Och om planet brinner kan man springa ut en bit på vingen, säger han. Ibland hävdas det att de bakre delarna av planet är säkrast, men det håller inte Hans Kjäll med om. – Nej, tvärtom finns det haverier som visar att det kan vara farligast. Vid en så kallad minuslandning, då planet landar före landningsbanan, kan bakpartiet slitas av. Det kan även ha nackdelar att sitta långt fram. Då är man nämligen mer oskyddad om planet kolliderar med terräng på marken, som kan slita sönder kabinen. Var sitter du själv när du flyger? – Jag sitter mest i cockpit. Men i kabinen sitter jag gärna i mittsektionen. ", "article_category": "other"}
{"id": 6459, "headline": "24 dagars fängelse för norska som rökte på flyget", "summary": "Kvinnan satt i flygplansstolen och rökte under flygningen från Tromsø till Oslo. Straffet blev böter på 15.000 norska kronor. Men 30-åringen vägrar betala. Nu har tingsrätten sagt sitt: 24 dagars fängelse är det som gäller för den som inte förmår betala.", "article": "Enligt norska medier är domen i tingsrätten i södra Norge den första i sitt slag i landet. Tidigare syndare har snällt fimpat och betalat. Men det var inget alternativ för 30-åringen från Skien, en stad tiotalet mil sydväst om Oslo. – Jag betalar inte 15.000 kronor för en cigarett. Det är bara för dumt i min värld, sade kvinnan på måndagen till domaren i Nedre Telemark tingrett. Hon anförde bland annat att hennes skrala ekonomi inte tillät att hon lade ut sådana summor på något som kan lösas på annat sätt. Domaren svarade med att sänka boten till 7.000 kronor, med hänsyn tagen till den åtalades penningbekymmer. Men rabatten imponerade inte på kvinnan, som uppger sig vara arbetssökande. Hon sade nej på nytt. Då slogs domen fast: 7.000 kronor i böter, alternativt fängelse i 24 dagar, rapporterar lokaltidningen Varden. 30-åringen överklagade på stående fot. Det betyder att Agder lagmannsrett (motsvarande hovrätten) får ärendet på sitt bord. Om högre instans avvisar målet eller fastställer tingsrättsdomen så blir den juridiska gången att kvinnan ska krävas på de 7.000 kronorna. Fängelsestraffet på 24 dagar blir nästa steg, om inte böterna kan drivas in. Kvinnan medger de faktiska omständigheterna i fallet. Under flygningen mellan Tromsø och Oslo med bolaget Norwegian tände kvinnan en cigarett. Hon säger sig visserligen inte minnas att hon gjorde det, eftersom hon var påtagligt berusad under resan. Men kvinnan godtar det som kabinpersonalen rapporterade till polisen: att hon rökte i kabinen. En fråga om flygsäkerhet Den dom som kvinnan från Skien överklagar avser brott mot norska luftfartslagens paragraf 6-3, som handlar om flygsäkerhet. Att röka ombord på ett flygplan ses som ett hot mot säkerheten. Paragrafens ordalydelse (på norskt bokmål): ”Passasjerer plikter å rette seg etter de anvisninger for god skikk og orden ombord som gis av fartøysjefen, den ansvarlige i kabinen eller andre besetningsmedlemmer som fartøysjefen bemyndiger. Passasjerer må ikke opptre slik at sikkerheten til fartøy, besetning eller andre passasjerer settes i fare.” ", "article_category": "other"}
{"id": 6462, "headline": "Fler råd ger inga reformer", "summary": "Ett socialdemokratiskt vallöfte infriades när Stefan Löfvens innovationsråd höll premiärsammanträde på tisdagen. Men mer dialog är inte vad som krävs för att stärka företagen.", "article": "På tisdagen höll Stefan Löfvens innovationsrådgivare sitt premiärsammanträde. Det var inget mindre än ett socialdemokratiskt vallöfte som infriades i mötesrummen på Harpsund – så angeläget var Stefan Löfvens förslag om ett nationellt ”innovationsråd” att det skrevs in som en egen punkt i fjolårets valmanifest. Det blir, lite beroende på hur man räknar, också den första som Socialdemokraterna kan pricka av på sin lista. I det ligger en del symbolik. Stefan Löfven tillträdde ju som S-ordförande med en plan: Att stå på barrikaderna för samverkan. Inte minst med näringslivet. I en debattartikel i tisdagens Dagens Industri upprepades budskapet. Alliansregeringens styvmoderliga attityd till företagen ledde enligt statsministern till att ”Sveriges beslutsfattande blev allt trubbigare”. Nu ska politik vässas i olika samverkansråd och vägen beredas för fler företag och nya jobb. Förtroendet från näringslivet har visserligen ruckats sedan valet. Cirkus Bromma skapade både förvirring och förbittring. Likaså höstens tvetydiga besked om kärnkraften. Inte heller fick innehållet i den nedröstade höstbudgeten särskilt många företagare att jubla. Men i grunden har Löfven ändå en fördel i sin läggning och bakgrund. I en del avseenden är hans förutsättningar att lyckas bättre än hans föregångares. Alliansen instiftade i början av sin första mandatperiod ett organ som påminner om Socialdemokraternas nya innovationsråd. Globaliseringsrådet, som satsningen hette, anbefallde ekonomiska reformer för stärkt svensk konkurrenskraft. Alltså ungefär det som S–MP-regeringen nu efterlyser. Bristande stöd i Allianspartierna gjorde att förslagen hamnade i skrivbordslådan.   Stefan Löfven har dragit slutsatser. Den här gången leds arbetet av statsministern själv. Vice statsminister Åsa Romson (MP) sitter med vid bordet, liksom finansminister Magdalena Andersson (S). Det ger en tyngd som Globaliseringsrådet saknade. En poäng som också framhålls är att regeringen helhjärtat står bakom sitt initiativ och tänker lyssna. Det är förstås förutsättningar för att prat ska bli till praktisk politik. Men det saknas egentligen inte goda råd om hur Sverige ska stärka sin position som innovationsland. En blick på Globaliseringsrådets rapporter ger en del uppslag. Särskilt mycket har ju inte hänt sedan de lades fram. I slutrapporten nämns bland annat enklare skatteregler för småföretag. S–MP-regeringen har nyligen tillsatt en utredning, men direktiven färgas av socialdemokratisk beskattningsiver snarare än viljan att underlätta för nya företag. Globaliseringsrådet ville se lägre marginalskatter – men dem är regeringen fast besluten att höja. Samtidigt har entreprenörskapsutredaren Pontus Braunerhjelm nyligen belagts med förbud att föreslå skatteförändringar. Två andra förslag som Socialdemokraterna faktiskt har drivit är förenklade patent och att införa skatteavdrag för riskkapital. Vore det inte en idé att ta dessa frågor vidare, utan omvägen via olika dialogråd? Globaliseringsrådets genomslag uteblev, delvis för att förankringen i Alliansregeringen brast. Det är dock inte hela förklaringen. Rådets initiativtagare Lars Leijonborg närmade sig sitt projekt som om framgångsrik reformpolitik hängde på förmågan att hålla intressanta seminarier. Det gör det inte. Statskonst är något annat. Löfvens logik är facklig snarare än akademisk, men han kommer inte runt politiken. Opinionen måste finnas – eller formas av en skicklig politiker. Förutsättningarna inom det egna partiet är en viktig faktor. Kamrater i regeringssamarbetet kan behöva bearbetas, och prioriteringar göras i statens budget. Att få igenom förslag i riksdagen kräver också fingerfärdighet av en minoritetsministär. Politiska kommissioner och råd kan ringa in detaljerna. Men bara i undantagsfall bidrar de med kraft att reformera. För Stefan Löfven är det upp till bevis. ", "article_category": "other"}
{"id": 6491, "headline": "Organhandel väcker protester", "summary": "Den svenska forskaren Susanne Lundin är en av världens främsta experter på organhandel, det vill säga när någon betalar för att exempelvis få en ny njure. ”Det behövs internationella regler och lagar på det här området”.", "article": "Handeln med njurar ökar i stora delar av världen. I Sverige är det främst svenska medborgare med annat etniskt ursprung som åker till sina hemländer för att genomgå en transplantation. Det handlar bland annat om personer från Iran och Pakistan. – De kan känna sig förbigångna i den svenska sjukvården och uppleva en trygghet i det land de kommer ifrån. Det finns ett fyrtiotal kända fall i Sverige fall där en person fått en ny njure utomlands. En del har betalt en donator för det nya organet, andra inte. Det är en glidande skala, förklarar forskaren Susanne Lundin. Hon har i flera år intresserat sig för ”medicinskt resande”. Det kan handla om organhandel eller surrogatmödraskap, eller om stamcellsbehandling som vilar på tvivelaktig medicinsk och vetenskaplig grund. Just nu arbetar hon på ett ansett forskningsinstitut i Sydafrika och förbereder bland annat en stor internationell konferens i ämnet. Problemet med stamcellsresor är att desperata patienter lockas att mot stora summor pengar få resa till kliniker världen över som säljer behandlingar som inte är kliniskt prövade och därmed inte säkra. I bästa fall händer inget, i värsta fall dör folk. – Handeln med organ, då nästan uteslutande njurar, ökar år från år. Det finns inga gemensamma internationella lagar som reglerar området. Det som är olagligt i Sverige är tillåtet i till exempel Pakistan. Där finns ett utbrett system med ”tjänster” och ”gentjänster”. Ibland kan en skuld betalas med en njure, berättar Susanne Lundin. Förra året kom hennes kritikerrosade bok ”Organ till salu” ut här i Sverige. Den är översatt till norska och i höst ges den ut i USA. Susanne Lundin reste runt i världen för att skaffa sig en inblick i organhandeln, och upptäckte en ofta ganska smutsig verksamhet. På bakgårdar och i trånga gränder träffade hon fattiga män och kvinnor med fula operationsärr som inte läkt som de borde, och som ibland lurats på betalningen för sin donation. – Handeln med organ omfattar främst njurar, som ju kan tas från levande personer eftersom vi har två stycken. Det förekommer vandringssägner där människor kidnappas, dödas och sedan berövas sina organ. Men jag har inte funnit några belägg för detta. Jag vet att många kineser från Holland reser till Kina för att köpa organ. Jag vet också att man Kina i mycket stor utsträckning använder sig av avrättade fångars organ till utifrånkommande patienter. Detta är väl belagt. Jag vet dock inte i vilken utsträckning kineserna från Holland köper organ från dessa avrättade fångar och i vilken mån de köper organ på andra håll i Kina. Under arbetet med sin bok talade Susanne Lundin med flera svenska medborgare som fått en njure utomlands. En del har fått den av en släkting eller familjemedlem, andra har köpt den på den svarta marknaden. – Nästan alla tycker att donerade organ ska vara gåvor och inte kunna köpas på en marknad. Men många är desperata efter att ha väntat länge i kön, och att vara svårt sjuk påverkar ofta ens bild av vad som är moraliskt och etiskt rätt. Under senare år har de medicintekniska framstegen gjort det möjligt att transplantera allt fler organ. Samtidigt ställer det högre krav på lagstiftarna och på dem som utformar etiska riktlinjer för vården. – I dag är organhandel förbjudet i Sverige, men den som köper en njure utomlands kan inte straffas här i landet. Det enda land i världen som har en sådan lagstiftning är Spanien, men jag vet att det förekommer diskussioner i den riktningen på andra håll. I november i fjol presenterade EU en rapport om organmottagare som betalat för en njurtransplantation utomlands. Susanne Lundin var en av medförfattarna. Europa tycks spela en allt större roll inom organhandeln, både när det gäller köpare och säljare. – I till exempel Serbien, Lettland och Rumänien försöker allt fler sälja sina egna eller andras kroppsdelar. Även i Sydeuropa tilltar den illegala handeln. Det kan handla om erbjudanden att köpa njurar, benmärg och hornhinnor. Men när det gäller svenska medborgare är det som nämnts Iran och Pakistan som utmärker sig när det gäller handel med njurar. Vad tror du om framtiden? – Det är svårt att sia om hur det kommer att bli, svarar Susanne Lundin. Men i takt med nya medicinska och vetenskapliga upptäckter kommer det att bli möjligt att transplantera organ till allt fler mottagare. Det ställer krav på en internationell samordning av lagstiftningen, tror jag. Susanne Lundin konstaterar att ett nytt regelverk kring transplantationer är på gång i Sverige. Bland annat ska användningen av organ som redan finns tillgängliga snabbas upp och administrationen förenklas. – Kanske kommer det att innebära att färre söker sig utomlands för att köpa en ny njure. Susanne Lundin är bestämt emot all kommersiell handel med organ.Hon arbetar till vardags på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet, och är knuten till Stellenbosch institute for advanced study i Sydafrika. Där forskar hon om organhandel och är med i ett nytt projekt om förfalskade läkemedel. Fotnot: EU-rapporten om organhandeln har titeln ”Organ recipients who paid for kidney transplantations abroad”. ", "article_category": "other"}
{"id": 6528, "headline": "”Hjärtvården dålig på att få patienterna att leva sunt”", "summary": "Ny rapport. Svensk hjärtinfarktsvård är i världsklass. Men Swedehearts kvalitetsindex visar att det fortfarande finns brister som kan åtgärdas. Skillnaderna är stora mellan landstingen och vården är inte tillräckligt bra på att få patienterna att byta till en sundare livsstil, skriver hjärtläkare och företrädare för patienterna.", "article": "I dag, på alla hjärtans dag, presenterar vi Swedehearts kvalitetsindex, ett sammanfattande mått på hjärtinfarktsvårdens kvalitet på Sveriges alla akutsjukhus. Rapporten visar att den akuta hjärtinfarktsvården är i världsklass. Men det finns fortfarande stora skillnader mellan landsting, regioner och enskilda sjukhus till exempel när det gäller om patienten tillräckligt snabbt kommer till behandling och uppföljningen efter att patienten kommit hem från sjukhuset. Att fortsätta satsningen på kvalitetsregister har avgörande betydelse för möjligheten att utveckla hjärtsjukvården genom lärande och forskning i nära samspel med vårdgivare och patienter. För ett år sedan visade en studie i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet att svensk hjärtsjukvård är i världsklass. Hjärtläkare och forskare från Storbritannien och Sverige kunde med hjälp av bland annat kvalitetsregistret Swedeheart jämföra hjärtinfarktsvården i de båda länderna. Studien visade att dödligheten 30 dagar efter hjärtinfarkt var 30 procent lägre i Sverige. Skillnaden i dödlighet bedömdes bero på en högre och jämnare kvalitet i svensk akut hjärtsjukvård. En annan undersökning baserad på liknande forskningsdata visade att den akuta hjärtsjukvården i Sverige är lika bra eller bättre än den vård som ges på de 15-20 procent bästa sjukhusen i USA. I dag kan vi visa att det akuta omhändertagandet har fortsatt att förbättras. Men det finns fortfarande brister som kräver omfattande åtgärder. Inom en del landsting tar det för lång tid att öppna kranskärl som stängts av blodpropp, något som kan avgöra patienternas prognos. Vi ser också att patienter med mindre hjärtinfarkter på en del sjukhus får vänta onödigt länge innan kranskärlsröntgen genomförs. Vi lyckas inte heller tillräckligt bra med att hjälpa patienterna till livsstilsförändringar. Bara drygt hälften av rökarna har slutat röka efter ett år, knappt hälften av patienterna har deltagit i fysiska träningsprogram och endast 41 procent har en acceptabel grad av fysisk aktivitet. Detta kopplar till att bara 70 procent har ett välreglerat blodtryck efter ett år och att endast 46 procent uppnår önskade nivåer av blodfetter. Måluppfyllelsen varierar kraftigt i landet och en del sjukhus har ett markant förbättringsutrymme. Den låga måluppfyllelsen påverkar risken att återinsjukna i en ny hjärtinfarkt. Kvalitetsregistret Swedeheart har på ett unikt sätt knutit ihop hjärtsjukvården med den patientnära kliniska forskningen. På så sätt förbättrar vi inte bara för dagens patienter utan också för morgondagens. Registret utgör i dag grunden för ett 40-tal högt rankade vetenskapliga artiklar årligen och har blivit internationellt erkänt för sin höga datakvalitet och för att vara världens enda kompletta nationella kvalitetsregister om hjärtsjukdomar. Kvalitetsregistret har tillsammans med Uppsala clinical research center (UCR) utvecklat en ny typ av studier där fördelar med randomiserade studier och kvalitetsregister kombineras. Vi kan på så sätt jämföra olika behandlingsalternativ på ett betydligt mer kostnadseffektivt sätt än tidigare. Dessa studier har lett till en våg av internationell uppmärksamhet. Dock krävs fortsatta satsningar där kvalitetsförbättringsarbete och forskning i en allt högre grad blir en integrerad del av hjärtsjukvårdens alla nivåer. Den satsning på kvalitetsregister som staten och SKL genomför 2012–2016 har starkt bidragit till att vi kunnat initiera ytterligare utveckling och förbättring inom svensk hjärtsjukvård. Genom automatisering och andra tekniska förbättringar har kvalitet och effektivitet i insamlingen av uppgifter förbättrats, och det har också skapats möjligheter för patienterna att själva rapportera om hur de mår och vad de tycker om den vård de har fått. Sammanfattningsvis har vi anledning att vara stolta över svensk hjärtsjukvård. Men beslutsfattare har ändå anledning att se över, samordna och förbättra både den akuta behandlingen och hur patienterna omhändertas efter hjärtinfarkten. Vi vet också att informationen till patienterna behöver utvecklas. Alla landsting måste också stödja och aktivt delta i den integration mellan sjukvård, lärande och forskning som kvalitetsregistren utgör. Det finns ingen anledning till att satsningen på kvalitetsregister ska vara tidbegränsad. Den är en förutsättning för en jämlik svensk sjukvård som håller internationell toppklass. Vi efterfrågar tydlighet från politiker om ekonomiskt stöd för kvalitetsregister. Kvalitetsförbättring inom sjukvården är en förutsättning för ökad livskvalitet och för att fler liv ska kunna räddas. ", "article_category": "other"}
{"id": 6533, "headline": "KD med kniven mot strupen", "summary": "Cynikern skulle kanske säga att Kristdemokraternas val av partiledare inte handlar om partiets överlevnad, utan om hur det ska dö. Snabbt av inre strider med Ebba Busch Thor. Eller en mer utdragen sotdöd med Acko Ankarberg Johansson.", "article": "Det är med kniven mot strupen Kristdemokraterna i april väljer ny partiledare. Flera namn figurerar, men allt talar för att slutstriden kommer att stå mellan Acko Ankarberg Johansson och Ebba Busch Thor. Det är egentligen inga dåliga kandidater. Varken sett till personligheter eller politisk bakgrund. Båda har varit kommunalråd och här därmed kunna skaffa sig den ofta rätt gråmelerade politiska vardagserfarenhet som ofta brister hos ungdomsförbundens renläriga ideologer och politiska nyförvärv från kändisvärlden – som inte minst kristdemokraterna gjort sig kända för. De två kvinnorna skulle – var och en på sitt sätt – vara en tillgång för vilket parti som helst. Men KD är inte vilket parti som helst. Det är ett parti som lider brist på både fallhöjd till fyraprocentsspärren och politiskt innehåll. Inget av de senaste årens utspel kan sägas ha varit särskilt framgångsrikt. Kanske har tiden, och moderniteten, helt enkelt hunnit ikapp partiet. Det är svårt att se vilket politiskt hålrum som ett framtida KD skulle kunna fylla – oavsett ledarval. De partimedlemmar som argumenterar för Ebba Busch Thor gör det just utifrån ett utspelsperspektiv. Hennes förmåga att slå igenom medialt är det som lyfts fram. Och visst. Hon får utrymme, hon är tydlig och hon väcker känslor. Men det är sannerligen inte bara positiva reaktioner som hon genererar. Ebba Busch Thor riskerar också att skrämma bort väljare. Både för att hon är den hon är som person och som politiker. Hon representerar den värdekonservativa falang som redan prövat att utmana den mer socialliberala Göran Hägglund. Och som gick förlorande ur striden.   Ebba Busch Thor har bättre förutsättningar än Acko Ankarberg Johansson att tillföra något slags ny glöd. Men om det bara är låt säga två procent av väljarna som entusiasmeras och resten vänder partiet ryggen utan att några nya väljare tillkommer så är katastrofen ändå ett faktum. Men det är ingalunda givet att det säkrare kortet Acko Ankarberg Johansson är så vidare säkert heller. Partisekreteraren beskrivs som den som enade KD, efter myteriet mot Göran Hägglund för några år sedan, en process där även partiledaren själv har skäl att ta åt sig en del av äran. Acko Ankarberg Johansson är en politiker som det till skillnad mot Ebba Busch Thor kan tyckas svårt att ogilla. Men att inte ogilla räcker som bekant inte i politiken. Utan tillräckligt många som aktivt gillar går det inte att hålla näsan över spärrgränsen. Göran Hägglund var just en sådan politiker: En som få ogillar, men som inte tillräckligt många gillar. Strategin med en allmänt trevlig, men inte tillräckligt karismatisk, partiledare har således redan prövats. Därför är det svårt att se hur mer av samma sak skulle kunna stoppa utförslöpan. Cynikern skulle kanske säga att Kristdemokraternas val av partiledare inte handlar om partiets överlevnad, utan om hur det ska dö. Snabbt av inre strider och eldiga utspel med Ebba Busch Thor. Eller en mer utdragen sotdöd med Acko Ankarberg Johansson. För partifolk skulle det förstås vara en tragedi om dörren till riksdagen slog igen. Men ur allmänpolitiskt perspektiv är det mindre dystert. Väljarna skulle behöva söka sig till andra partier, i huvudsak något av de andra tre borgerliga, och det skulle faktiskt kunna vitalisera den politiska debatten. Problemet i dag inom borgerligheten är att partierna är för lika. Lite mer bredd, lite högre i tak, lite större skillnader behövs även på den borgerliga sidan av politiken. Liberalismen har fler tillskyndare än konservatismen. Det är en förklaring till trängseln i mitten. Men politiken riskerar att stagnera när alla tycker i stort sett samma sak. Att stöta och blöta argument har ett värde i sig. Ett litet KD, med vissa värdekonservativa böjelser, är politiskt sett mer lätthanterligt för de tre liberala partierna än att behöva husera åsikterna inom sig själva. Det har bara varit att slänga åt Kristdemokraterna ett vårdnadsbidrag eller någon äldresatsning. Med kristdemokratiska väljare inom de tre liberala partierna skulle konfliktytorna bli fler. Men politiken också mer spännande och utvecklande.   Andra ledarartiklar: Rolighetsminister Hägglund avgår. Läs mer Låt borglighetens tistlar blomma. Läs mer ", "article_category": "other"}
{"id": 6552, "headline": "”Harry Potter” får hjälp att fimpa", "summary": "Nu ska Harry Potter, eller snarare skådespelaren Daniel Radcliffe, förmås att sluta röka. Stiftelsen A non smoking generation lanserar en kampanj där svenska ungdomar kan skicka en uppmuntran till Radcliffe.", "article": "De allra flesta unga tror att grupptryck kan få en person att göra saker som han eller hon inte skulle ha gjort annars. Typ sluta röka. Det visar en undersökning som A non smoking generation låtit genomföra bland tusen ungdomar och unga vuxna. Den ideella stiftelsen tänker nu använda sig av just grupptryck i en kanske något spektakulär kampanj. Genom en omfattande namninsamling ska nämligen skådespelaren Daniel Radcliffe, känd för att ha spelat huvudrollen i de åtta filmerna om Harry Potter, förmås att sluta röka. Radcliffe har under lång tid tampats med sitt nikotinberoende, men ännu inte lyckats fimpa för gott. – Vi vill prata om de bakomliggande orsakerna till rökning och samtidigt vända på begreppet grupptryck. Jag hoppas att vår kampanj som vi kallat just ”Grupptrycket” kan få Daniel Radcliffe att sluta röka, säger Ann-Therése Enarsson. Hon är styrelseordförande för A non smoking generation och har arbetat med ungdomar och tobak sedan 1996. Tidigare var hon vid Statens folkhälsoinstitut och har även på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna för att införa rökfria serveringar. Något som i dag tas för självklart. I dag arbetar hon med alkoholforskning på Systembolaget. – Tanken med vår kampanj är att det grupptryck som fått miljoner unga att börja röka i stället ska få dem att sluta – och förhoppningsvis få många fler att aldrig börja, fortsätter Ann-Therése Enarsson Varför blev Daniel Radcliffe en ”måltavla”? – Jag vill inte kalla honom en måltavla. De som går in på vår hemsida kan skriva en uppmuntrande och kärleksfull hälsning till honom med budskapet att han har stort stöd i sitt försök att sluta med cigaretter. Många unga i Sverige har växt upp med rollkaraktären Harry Potter som ju är lite ”helylle” och utgör en kontrast till den rökande skådespelaren Daniel Radcliffe. Flera gånger har Radcliffe berättat öppet om sina försök att sluta röka, senast i den brittiska tidningen Guardian. Vet han något om kampanjen på förhand? – Nej, vi ska samla ihop alla som skriver en hälsning på hemsidan och skicka över till honom i nästa vecka. Men jag vet att ryktet redan gått i England så han kanske hör av sig innan dess. Med början den 18 januari i år publicerade Insidan tre artiklar om rökning bland unga. Bland annat berättade Josefin Ripa, nu 21 år gammal, att hon började röka som ung tonåring. För tre månader sedan tog hon sin förhoppningsvis sista cigarett. Läkaren Peter Friberg och Margaretha Haglund, som en gång blev kallad en ”fanatisk ayatolla” för sin kamp mot bruket av tobak, menade att politiker och myndigheter måste göra ännu mer för att minska rökningen bland unga. Under de senaste åren har rökningen gått ned bland svenska skolelever, särskilt i årskurs nio. I gymnasiet räknas knappt en tredjedel av både pojkarna och flickorna som rökare. Undersökningar visar att bland ungdomar utgör sporadiska rökare den allra största gruppen, samt att de som fortsätter sitt tobaksbruk blir dagliga rökare. – Rökningen har minskat kraftigt i befolkningen som helhet. Däremot är minskningen betydligt långsammare bland gymnasielever. Där går det segt och mer måste göras, menar Ann-Therése Enarsson. Stiftelsen A non smoking generation har sedan 1979 verkat för att barn och ungdomar inte ska börja använda tobak. Stiftelsen arbetar aktivt för att begränsa tobakens plats i samhället och skapa skyddande miljöer för barn och ungdomar. – Vi har hållit på i så många år och har märkt hur starkt grupptrycket kan vara, särskilt bland tonåringar. Vi vill använda det på ett positivt sätt. På sajten ”Grupptrycket.nu” kan alla ”grupptrycka” med en uppmuntrande hälsning till någon som står en nära. Dessutom kommer kända Youtube-profiler att dela med sig av sina tankar och erfarenheter på temat grupptryck, exempelvis Tobias ”Tejbz” Öjerfalk, Marel Pett och Simon Lussetti. Den nätbaserade undersökning som A non smoking generation lät genomföra inför sin nya kampanj omfattade 1 000 unga mellan femton och tjugofem år. Den gjordes i slutet av förra året och visar att de flesta trodde att rökning bottnar i en längtan efter grupptillhörighet. Daniel Radcliffe Är född 1989 i London. Mest känd för huvudrollen i Harry Potter-filmerna, baserade på böckerna av J. K. Rowling. Inledde filmkarriären tio år gammal i filmatiseringen av Charles Dickens bok ”David Copperfield”. Debuterade på Broadway i New York år 2011 i ”How to succeed in business without really trying”. Var Storbritanniens rikaste tonåring 2009, med en förmögenhet på cirka 270 miljoner kronor. Unga om grupptryck I slutet av förra året lät stiftelsen A non smoking generation utföra en undersökning bland 1 000 unga mellan 15 och 25. Enligt undersökningsföretaget Xtreme ingår de medverkande i en statistiskt utvald panel som svarar på ett frågeformulär på nätet. Svaren visade att nästan alla någon gång ansåg sig ha upplevt grupptryck, och menade att grupptryck kan få unga att fatta beslut de annars inte skulle fatta. De allra flesta tyckte att det är vänner som påverkar unga mest. ", "article_category": "other"}
{"id": 6573, "headline": "”?Svenska kyrkan talar med kluven tunga om judar”", "summary": "Teologifestivalen. I morgon, söndag, predikar Mitri Raheb i Uppsala domkyrka. Han missionerar för att judendomen inte längre har ett existensberättigande. Svenska kyrkans ledning fortsätter att prångla ut hans hatpropaganda, trots att man säger sig ha gjort upp med de idéer han har, skriver prästerna Annika Borg och Johanna Andersson.", "article": "Denna helg går Svenska kyrkans ambitiösa konferens Teologifestivalen av stapeln i Uppsala. Vid ett heldagseminarium under lördagen står Palestina i fokus, med inbjudna palestinska gäster från Ramallah, Betlehem och Jerusalem. Temat är Israels ockupation och vikten av att ge tron politiska dimensioner. Svenska kyrkan har storsatsat på prästen Mitri Raheb från Betlehem. Förutom att Raheb är en av de medverkande i lördagens panel, har han fått förtroendet att predika i Uppsala domkyrka, där festivalens högtidsgudstjänst hålls under ledning av ärkebiskop Antje Jackelén. Svenska kyrkans bokförlag Verbum, med biskop Ragnar Persenius i styrelsen, lanserar även Rahebs bok ”Tro under ockupation. Palestinsk bibeltolkning” och säljer den till kraftigt rabatterat pris under festivalen. Förordet till boken är skrivet av biskop Jan-Olof Johansson och innehåller ett slags brasklapp, där läsaren förmanas: ”Om man i läsningen av denna bok lyckas att inte ramla ner i traditionella schabloner och kritik kommer man att i bokens senare och sista del få se en vision.” Och en sådan kan nog behövas, för i själva verket är boken bitvis hatpropaganda mot Israel. Den är också ett övertydligt och skrämmande exempel på så kallad ersättningsteologi, en teologi som proklamerar att judendomen är obsolet och har ersatts av kristendomen. Denna teologi utmålar att judendomen inte längre har ett existensberättigande. Det är kristendomen som är arvtagare till Guds löften om utvaldhet, beskydd och landet. Gamla testamentets och Nya testamentets skrifter används mot judarna. Efter Jesus finns inget mer att tillägga och judarna som väntar på Messias omfattar därför föreställningar som är meningslösa. Genom historien har denna teologi skapat en skala från fientlighet mot judar till ren antisemitism. Det här är dock en teologi som Svenska kyrkan säger sig ha gjort upp med. Att så är fallet sa biskoparna i ett uttalande så sent som i januari, efter de islamistiska terrorattentaten i Paris och i samband med Förintelsens minnesdag: ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort allt som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.”  Under höstens kyrkomöte underströk också flera motionärer, däribland biskop Åke Bonnier, vikten av att motverka all form av ersättningsteologi. Men Svenska kyrkans ledning talar med kluven tunga, eftersom man nu som hedersgäst bjudit in en teolog som står för precis det man själv menar sig ha tagit avstånd ifrån. Mitri Raheb driver i sin bok tesen att Israel, ”imperiet”, är en rasistisk apartheid- och terrorstat, arvtagare till såväl den romerska ockupationen av området som korsfararna. Med samma metoder och motiv som dessa imperier terroriserar israelerna den palestinska befolkningen. Det är Israel som skapar palestinsk terrorism, eller ”frihetskämpar”, som Raheb kallar det. Han drar därifrån paralleller till Jesus, som han menar var en palestinsk jude och frihetskämpe mot imperiet. Raheb skriver att ”dagens Israel kan ses som det sista kapitlet av den västerländska kolonisationen” och han ifrågasätter starkt den judiska kopplingen till landet och för fram tankar om att föreställningen om en judisk-kristen tradition egentligen är en uppfinning av kolonisatörerna. ”Israel” har inga historiska eller teologiska rötter utan planterades i regionen av det brittiska imperiet. Detta är en grov teologisk/politisk variant av den ersättningsteologi vi skisserade ovan. I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, går Mitri Raheb ännu längre och menar att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har: ”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.” I boken finns resonemang som brukar prägla hatets retorik mot judar: israeliska tjänstemän på flygplatsen liknas vid kung Herodes, som slaktade gossebarn när Jesus hade fötts. Att judar dödar barn är en tankefigur med skrämmande historiska rötter. Även en variant på föreställningen om den judiska världskonspirationen dyker upp: ”israelisk statsterror begränsas inte enbart till Palestina och palestinier”, utan starka judiska lobbygrupper påverkar hela världsopinionen och har makt att ge oliktänkande repressalier, menar Raheb. Att stå emot imperiet har ett pris, för Jesus var det korsfästelsen. Mitri Rahebs teologiska och extrema politiska uppfattningar har väckt kritik när han reser runt i världen och missionerar för sin sak. Då han för några år sedan mottog ett mediepris i Tyskland protesterade bland många andra Simon Wiesenthal center mot utnämningen. Så sent som förra året protesterade såväl kristna som judiska företrädare när Raheb skulle föreläsa i Boston. Den Evangeliska tyska kyrkan (EKD) har kritiserat liknande teologiska och politiska uppfattningar i ett dokument Raheb är medförfattare till, det så kallade Kairosdokumentet. ?Dokumentet är skrivet av palestinska kyrkoledare för att lyfta palestiniernas svåra situation, men innehåller politiska och ersättningsteologiska ställningstaganden som starkt ifrågasatts. Kairosdokumentet har givits legitimitet och spridits i Svenska kyrkan genom ett kyrkomötesbeslut 2012. Trots att diskussioner senare förts, bland annat i kyrkomötet, om att göra upp med de tankegångar Kairosdokumentet ger uttryck för, har ingenting hänt. Svenska kyrkans ledning fortsätter i stället att prångla ut ett synsätt som strider mot vad man själv förbundit sig till: att försvara det judiska folkets rätt till sin historia och tradition. Vi anser att Svenska kyrkans aggressiva propalestinska aktivism nu nått sin topp, eller sin bottennotering, och kan inte som medlemmar i kyrkan och som ämbetsbärare längre acceptera att hatpropagandan mot Israel får fortsätta och att den farliga ersättningsteologin tar fart och får spridning. Kan man inte se skillnaden på kritik av Israels politik och hatpropaganda, känner man inte igen demonisering och kan man inte teologiskt avgöra när det är ersättningsteologi som blossar, har man ett stort upplysnings- och utbildningsarbete att göra från Svenska kyrkans sida. Om inte den kyrkoledning som driver fram och genom sitt agerande legitimerar dessa uppfattningar förstår allvaret är det alarmerande. ", "article_category": "other"}
{"id": 6575, "headline": "”?Svenska kyrkan talar med kluven tunga om judar”", "summary": "Teologifestivalen. I dag predikar Mitri Raheb i Uppsala domkyrka. Han missionerar för att judendomen inte längre har ett existensberättigande. Svenska kyrkans ledning fortsätter att prångla ut hans hatpropaganda, trots att man säger sig ha gjort upp med de idéer han har , skriver prästerna Annika Borg och Johanna Andersson.", "article": "Denna helg går Svenska kyrkans ambitiösa konferens Teologifestivalen av stapeln i Uppsala. Vid ett heldagseminarium under lördagen står Palestina i fokus, med inbjudna palestinska gäster från Ramallah, Betlehem och Jerusalem. Temat är Israels ockupation och vikten av att ge tron politiska dimensioner. Svenska kyrkan har storsatsat på prästen Mitri Raheb från Betlehem. Förutom att Raheb är en av de medverkande i lördagens panel, har han fått förtroendet att predika i Uppsala domkyrka, där festivalens högtidsgudstjänst hålls under ledning av ärkebiskop Antje Jackelén. Svenska kyrkans bokförlag Verbum, med biskop Ragnar Persenius i styrelsen, lanserar även Rahebs bok ”Tro under ockupation. Palestinsk bibeltolkning” och säljer den till kraftigt rabatterat pris under festivalen. Förordet till boken är skrivet av biskop Jan-Olof Johansson och innehåller ett slags brasklapp, där läsaren förmanas: ”Om man i läsningen av denna bok lyckas att inte ramla ner i traditionella schabloner och kritik kommer man att i bokens senare och sista del få se en vision.” Och en sådan kan nog behövas, för i själva verket är boken bitvis hatpropaganda mot Israel. Den är också ett övertydligt och skrämmande exempel på så kallad ersättningsteologi, en teologi som proklamerar att judendomen är obsolet och har ersatts av kristendomen. Denna teologi utmålar att judendomen inte längre har ett existensberättigande. Det är kristendomen som är arvtagare till Guds löften om utvaldhet, beskydd och landet. Gamla testamentets och Nya testamentets skrifter används mot judarna. Efter Jesus finns inget mer att tillägga och judarna som väntar på Messias omfattar därför föreställningar som är meningslösa. Genom historien har denna teologi skapat en skala från fientlighet mot judar till ren antisemitism. Det här är dock en teologi som Svenska kyrkan säger sig ha gjort upp med. Att så är fallet sa biskoparna i ett uttalande så sent som i januari, efter de islamistiska terrorattentaten i Paris och i samband med Förintelsens minnesdag: ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort allt som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.” Under höstens kyrkomöte underströk också flera motionärer, däribland biskop Åke Bonnier, vikten av att motverka all form av ersättningsteologi. Men Svenska kyrkans ledning talar med kluven tunga, eftersom man nu som hedersgäst bjudit in en teolog som står för precis det man själv menar sig ha tagit avstånd ifrån. Mitri Raheb driver i sin bok tesen att Israel, ”imperiet”, är en rasistisk apartheid- och terrorstat, arvtagare till såväl den romerska ockupationen av området som korsfararna. Med samma metoder och motiv som dessa imperier terroriserar israelerna den palestinska befolkningen. Det är Israel som skapar palestinsk terrorism, eller ”frihetskämpar”, som Raheb kallar det. Han drar därifrån paralleller till Jesus, som han menar var en palestinsk jude och frihetskämpe mot imperiet. Raheb skriver att ”dagens Israel kan ses som det sista kapitlet av den västerländska kolonisationen” och han ifrågasätter starkt den judiska kopplingen till landet och för fram tankar om att föreställningen om en judisk-kristen tradition egentligen är en uppfinning av kolonisatörerna. ”Israel” har inga historiska eller teologiska rötter utan planterades i regionen av det brittiska imperiet. Detta är en grov teologisk/politisk variant av den ersättningsteologi vi skisserade ovan. I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, går Mitri Raheb ännu längre och menar att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har: ”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.” I boken finns resonemang som brukar prägla hatets retorik mot judar: israeliska tjänstemän på flygplatsen liknas vid kung Herodes, som slaktade gossebarn när Jesus hade fötts. Att judar dödar barn är en tankefigur med skrämmande historiska rötter. Även en variant på föreställningen om den judiska världskonspirationen dyker upp: ”israelisk statsterror begränsas inte enbart till Palestina och palestinier”, utan starka judiska lobbygrupper påverkar hela världsopinionen och har makt att ge oliktänkande repressalier, menar Raheb. Att stå emot imperiet har ett pris, för Jesus var det korsfästelsen. Mitri Rahebs teologiska och extrema politiska uppfattningar har väckt kritik när han reser runt i världen och missionerar för sin sak. Då han för några år sedan mottog ett mediepris i Tyskland protesterade bland många andra Simon Wiesenthal center mot utnämningen. Så sent som förra året protesterade såväl kristna som judiska företrädare när Raheb skulle föreläsa i Boston. Den Evangeliska tyska kyrkan (EKD) har kritiserat liknande teologiska och politiska uppfattningar i ett dokument Raheb är medförfattare till, det så kallade Kairosdokumentet. ?Dokumentet är skrivet av palestinska kyrkoledare för att lyfta palestiniernas svåra situation, men innehåller politiska och ersättningsteologiska ställningstaganden som starkt ifrågasatts. Kairosdokumentet har givits legitimitet och spridits i Svenska kyrkan genom ett kyrkomötesbeslut 2012. Trots att diskussioner senare förts, bland annat i kyrkomötet, om att göra upp med de tankegångar Kairosdokumentet ger uttryck för, har ingenting hänt. Svenska kyrkans ledning fortsätter i stället att prångla ut ett synsätt som strider mot vad man själv förbundit sig till: att försvara det judiska folkets rätt till sin historia och tradition. Vi anser att Svenska kyrkans aggressiva propalestinska aktivism nu nått sin topp, eller sin bottennotering, och kan inte som medlemmar i kyrkan och som ämbetsbärare längre acceptera att hatpropagandan mot Israel får fortsätta och att den farliga ersättningsteologin tar fart och får spridning. Kan man inte se skillnaden på kritik av Israels politik och hatpropaganda, känner man inte igen demonisering och kan man inte teologiskt avgöra när det är ersättningsteologi som blossar, har man ett stort upplysnings- och utbildningsarbete att göra från Svenska kyrkans sida. Om inte den kyrkoledning som driver fram och genom sitt agerande legitimerar dessa uppfattningar förstår allvaret är det alarmerande. Vi anser att Svenska kyrkans aggressiva propalestinska aktivism nu nått sin topp, eller sin bottennotering. ", "article_category": "other"}
{"id": 6579, "headline": "Magi bakom mixerbordet", "summary": "När han första gången steg in i en musikstudio blev han frälst: ”Här vill jag vara”. Nu fyller ljudteknikern och musikproducenten Christian Edgren 50 år och har hunnit arbeta med både Lars Winnerbäck och Veronica Maggio.", "article": "– Det kommer verkligen att koka här, säger Christian Edgren när han berättar om de helt nya inspelningsstudior och mixstudior han har byggt i huset på Södermalm där han har arbetat med musik sedan början av 90-talet. Medan jag sitter och pratar med Christian anländer artisterna och framgångsrika låtskrivarduon Vincent Pontare och Salem Al Fakir, som i somras jobbade med Madonna, till dagens arbetspass i studion. Det är kring Christian Edgren, låtmixare och producent, mycket av musikproduktionen i huset snurrar och surrar. En utveckling han inte trodde på för några år sedan. – Utvecklingen hade gått mot att göra musik hemma i sitt eget kök med modern utrustning i stället för att komma till en studio, säger han. 1994, när han byggde sin studio i det här 1800-talshuset nära Slussen i Stockholm, hade den nya inspelningstekniken ännu inte slagit igenom. Traxton, som Christians studio heter, mixade skivor med artister som Bob hund, Lars Winnerbäck, Olle Ljungström och Caroline af Ugglas. Hans egen väg in i musikbranschen började med punken. Skivan ”London Calling” med engelska The Clash 1979 fick 14-åringen från Viggbyholm i Täby att överge trumpeten och ishockeyn för elgitarren. – Sen började jag lyssna på Ebba Grön och KSMB och efter det var det bara punk som gällde. Jag var med i bandet Walter Ego, som sedan blev Krapotkin. Men första gången jag klev in i en musikstudio kände jag att det var där jag helst ville vara. Efter att bland annat ha arbetat som vaktmästare/elevassistent i en skola i Täby i flera år och med några kompisar drivit replokal, konsertlokal och kafé i en trevåningskåk i Roslags Näsby, byggde Christian sin första musikstudio i Kraftcentrum i Täby 1989. – Kraftcentrum var verksamheten vid nedlagda flygflottiljen i Hägernäs där många band hade sina replokaler. Jag tog ett stort lån och byggde om en replokal till studio och började göra demotejper med banden i Kraftcentrum. Det var en grym skola för mig. Så blev det en singel, och så rullade det bara på. Nästa studiobygge låg i källaren till en villa som bekanta till Christians föräldrar hade. – Den studion var både min arbetsplats och min bostad, säger Christian och skrattar. I den källaren producerades mycket av den tidiga 90-talspunken med band som Dia Psalma och De lyckliga kompisarna. Men sedan 1994 har huset på Söder Mälarstrand varit hans centralpunkt. Så när som på ett och halvt år då han bland annat var pappaledig. – Jag tröttnade på att arbeta ensam här och sitta och skicka filer fram och tillbaka. Jag gillar att ha folk omkring mig när jag jobbar. Han släppte ifrån sig lokalen till Vincent Pontare och Magnus Lidehäll, men när de producerade Veronica Maggios senaste platta bad de Christian vara studiotekniker. – Och sedan dess är jag tillbaka här igen och har byggt mig en helt ny mixstudio. I dag, med en fyraåring hemma, är han mer av en 8–16-människa. – Man lär sig med åren, säger han. När jag arbetade som mest förut kom jag nio och gick hem vid midnatt. Nästan varje dag i veckan. Men han har ändå hunnit med en hel del det senaste året, trots allt. – Jag har mixat mycket av det Seinabo Sey gjort, jag håller på med hennes grejer just nu. Jag har även mixat Mapei. I höstas gjorde jag en mix på Divine Sorrow med Wyclef Jean och Avicii, en låt av Pontare, Al Fakir och Magnus Lidhäll. Och fortsättning lär följa. När jag arbetade som mest förut kom jag nio och gick hem vid midnatt. Christian Edgren Gratuleras till: Fyller 50 den 8 februari. Gör: Ljudtekniker, producent. Bor: Bredäng, Stockholm. Familj: Sambo Åsa Cederqvist, konstnär, ett gemensamt barn samt två från tidigare förhållande. Intressen: Fjällvandring, alpin skidåkning (utbildad skidlärare), klättring. Så firas födelsedagen: Fest på lokal med kompisar. ", "article_category": "other"}
{"id": 6590, "headline": "”Barn till missbrukare tvingas hjälpa sina föräldrar”", "summary": "Nya studier. 8 procent av svenska barn har en förälder som fått vård på grund av missbruk eller psykisk sjukdom och 3 procent skolkar minst en dag i veckan för att ta hand om någon i familjen. Barn till missbrukare måste få stöd mycket tidigare, skriver forskare, Socialstyrelsen och anhörigorganisationer.", "article": "Minst 60 000 barn i landet har en förälder med allvarliga missbruksproblem. I dag presenterar vi nya svenska studier som pekar på mycket stora konsekvenser för deras hälsa, skolgång och arbetsliv. Forskare vid Stockholms universitet och Karolinska institutet har följt utvecklingen i livet för totalt över en halv miljon barn upp i dryga 30-årsåldern. Omkring 8 procent av dem hade en förälder som vårdats på sjukhus på grund av missbruk eller psykisk sjukdom. Registerstudien omfattar alla som föddes mellan 1973 och 1978. I jämförelse med andra jämnåriga var risken för en våldsam död till följd av självmord, olyckor, våld eller eget missbruk nära tre gånger så stor för dem som hade föräldrar med missbruk och fördubblad för barn till psykiskt sjuka. Särskilt missbruk i familjen visade sig ge allvarligt försämrade förutsättningar i livet. Det gav även en ökad risk för kriminalitet, beroende av försörjningsstöd och eget missbruk. Det finns ett stort antal barn som på grund av missbruk eller psykisk ohälsa i familjen lever med en ständigt gnagande oro för allt som kan inträffa: att pappa eller mamma ska dö, bli inlagd på sjukhus eller att familjen inte ska kunna bo kvar hemma. Många i den här situationen sätter sina egna behov åt sidan och tar också ett stort ansvar för föräldrar och syskon. Dessa barns behov av insatser är uppenbart, liksom sambandet mellan de svårigheter de växer upp med och de förhöjda risker de löper på en mängd områden senare i livet. Detta manar till stora ansträngningar från ett flertal samhällsaktörer, inte minst socialtjänstens olika verksamheter men även landstingens missbruks- och beroendevård samt psykiatri. Det finns starka skäl att rikta mer resurser till förebyggande insatser Trots att föräldrar med missbruk ofta har kontakt med socialtjänsten eller hälso- och sjukvården så är det i dag vanligt att barnens behov av hjälp inte uppmärksammas förrän de har fastnat i ett eget missbruk. Den risken, att utveckla ett eget missbruk, visade sig enligt registerstudien vara sju gånger högre om man vuxit upp i en familj med missbruk. Vi vet också att nästan dubbelt så många barn med föräldrar med missbruk går ut grundskolan med ofullständiga betyg och att de i lägre utsträckning fullföljer en eftergymnasial utbildning än andra med jämförbara betyg. Vi ser därför ett behov av att tidigt rikta stöd till dessa barn och deras familjer. I missbruks- och beroendeverksamheterna fokuserar man ofta på den vuxna individen. Därför får barnen till föräldrar med missbruk stöd i alltför låg utsträckning. Det behövs även mer förebyggande insatser riktade till hela familjen. Barn till föräldrar med missbruk eller psykisk sjukdom överlappar den grupp som i forskningen kallas unga omsorgsgivare, barn som regelbundet utför uppgifter som normalt vilar på vuxna. ?Anledningar till att barn utövar omsorg kan bland annat vara en förälders missbruksproblem, psykiska eller fysiska sjukdom. För att få en bild av i vilken omfattning svenska barn tar ansvar för sina anhöriga har Göteborgs universitet genomfört en kartläggning bland niondeklassare i slumpvis utvalda skolor. Den nya studien med drygt 2 400 svarande visar att omkring 7 procent av 15-åringarna ägnade sig åt omfattande omsorgsarbete i familjen. Resultatet avslöjar också att 3 procent av barnen stannar hemma från skolan för att ta hand om någon i familjen minst en gång i veckan. Barn som tar ett stort ansvar hemma håller ofta ett öga på föräldrarna för att se till att de mår bra. För en mindre grupp unga har omsorgsansvaret gått så långt att de tvättar och klär på en förälder dagligen. De ber inte lika ofta om stöd hemma när de har problem, eller om hjälp med läxor och skolarbete. Deras möjligheter att utveckla egna sociala nätverk och delta i fritidsaktiviteter är färre och det kan vara svårt för dem att lämna hemmet för att till exempel söka arbete och utbildning på annan ort. Forskning visar att det viktigaste för ett barns välbefinnande är vilket stöd det sociala nätverket ger. Att nå sina mål, ha bra relationer och klara sig i skolan är annat som inverkar positivt och ger en känsla av att situationen är hanterbar. Socialstyrelsen leder och samordnar på regeringens uppdrag ett flerårigt nationellt utvecklingsarbete där Nationellt kompetenscentrum anhöriga och ett antal andra aktörer verkar för att stimulera utvecklingen av stöd till barn och unga i familjer där det förekommer missbruk, psykisk ohälsa och våld. De två nämnda studierna är beställda och finansierade inom ramen för detta utvecklingsarbete. En av slutsatserna av arbetet så här långt är att ökade förebyggande insatser kan bidra till en mer gynnsam utveckling i livet. Det kan till exempel röra sig om hjälp med läxläsning och stödsamtal för att barnet ska kunna förstå och bearbeta olika situationer, men relationerna kan också stärkas med familjebehandling eller föräldrastöd. Studier visar att föräldrar med missbruk inte är ovilliga att tala om barnens behov, men patientens roll som förälder förbigås ofta i behandlingssamtal. För att stärka barn- och familjeperspektivet pågår kompetenshöjande satsningar inom ramen för det nationella utvecklingsprojektet, bland annat har 4 000 anställda i missbruks- och beroendevården utbildats om missbruk och föräldraskap. Samarbetet har bland annat lett till att beroendeenheter i flera landsting har tagit fram rutiner för att barns behov av information, råd och stöd ska uppmärksammas. Senare i år publicerar vi ett kunskapsstöd som syftar till att främja ett familjeorienterat arbetssätt i socialtjänstens missbruks- och beroendeverksamheter. Ett 40-tal kommuner har börjat införa mer samordnade insatser till familjer med missbruk. För att barn med missbruk i familjen inte ska fara illa när de tar ett orimligt stort ansvar för sina anhöriga behöver de stöd. Dessvärre är det i dag inte en självklarhet att de får det. Deras behov behöver därför uppmärksammas – och det mycket tidigare. För en mindre grupp unga har omsorgsansvaret gått så långt att de tvättar och klär på en förälder dagligen. ", "article_category": "other"}
{"id": 6599, "headline": "Kievs rätt att försvara sig", "summary": "Separatisterna i östra Ukraina fortsätter offensiven, understödda av Putin. Sanktionerna mot Ryssland behöver utökas. Men i USA debatteras också vapenleveranser.", "article": "Separatisternas offensiv fortsätter på flera frontavsnitt i östra Ukraina. Ryssland har förstärkt ”rebellerna” med egna reguljära trupper och dessutom låtit tung krigsmateriel flöda över gränsen. Januari var en av de blodigaste månaderna hittills under striderna. President Vladimir Putins strategiska mål förblir diffust, men han upprepar den officiella lögnen att inga ryska trupper finns i Ukraina. Varken han eller separatisterna är intresserade av kompromisser. Att veckoslutets fredssamtal ställdes in var logiskt. Ukrainas armé tvingade i somras separatisterna till reträtt. Putin svarade med en massiv upptrappning av sin direkta inblandning. Den ukrainske presidenten Petro Porosjenko drog slutsatsen att Kreml inte skulle låta sina bulvaner besegras, och gick i september med på en vapenvila. Motståndarna har struntat i alla centrala punkter i avtalet. I dag har Ukraina åter svårt att hålla emot. Utrustningen är gammal, armén föga professionell. Svår brist råder på pansarvärnsmissiler, liksom system som kan spåra fientligt artilleri. När separatisterna i juli sköt ned ett malaysiskt passagerarplan med en rysk luftvärnsmissil innebar det en vändpunkt för EU och USA; långtgående sanktioner infördes mot ryska statliga företag och banker. Tillsammans med oljeprisraset sätter det hård press på landets ekonomi, men det har inte räckt för att få Putin att ta reson. Ett nytt svårt vägval väntar. I USA har debatten intensifierats om vapenleveranser till Ukraina. I måndags presenterades en rapport skriven av Ivo Daalder, Barack Obamas förre Natoambassadör, och flera andra tungviktare som står nära det demokratiska partiet. Bland förslagen finns 3 miljarder dollar i militärt bistånd på tre år och att rusta Ukraina med defensiva vapen som pansarbrytande robotar. Andra inom Obamaadministrationen är fortfarande emot, och frågan är inte avgjord. Förbundskansler Angela Merkel har uteslutit att leverera tyska vapen, men hon antas inte motsätta sig ett amerikanskt beslut. Ett par andra Natoländer, som Storbritannien, skulle kunna tänkas följa efter USA. Ukraina går inte att jämställa med Syrien. Att skicka vapen till stöd för upproret mot al-Assadregimen har fallit på att det är svårt att veta att de inte hamnar hos islamistiska extremister. I Ukraina finns en legitim regering som har full kontroll över sitt territorium utom Krim och de östra provinserna. Det finns en risk för att Putins svar skulle bli ytterligare eskalering. Men provokatören i dramat är den ryske presidenten. Det är han som har brutit mot den ordning som gällt i Europa efter andra världskriget, genom att överfalla ett grannland och med våld ändra gränser. Oavsett Putins paranoida tirader är skurken inte USA eller Nato. Ingen tror att Ukraina kan besegra Ryssland militärt. Vad det skulle handla om är att höja priset och öka riskerna för Moskva. Kriget skulle bli ännu dyrare, och större ryska förluster gör det svårare för Putin att lura den egna befolkningen. Skärpta sanktioner vore att föredra. Det finns fortfarande möjlighet att sätta åt den ryska ekonomin betydligt hårdare, genom att helt stänga av den från det internationella finanssystemet. Men inom EU har valet i Grekland ändrat förutsättningarna för den nödvändiga enigheten. Vänsterpopulisterna i den nya regeringen är emot Rysslandssanktionerna, och ingen vet om de tänker sabotera både förlängningar och vidare steg. Ett antal andra EU-medlemmar kan också sätta sig till motvärn. Redan finns en tydlig resignation inför Putins annektering av Krim. Men oavsett hur man ser på chanserna att Ukraina återfår halvön är folkrättsbrottet av sådan art att det inte bara får glömmas bort. Förhandlingar är förvisso alltid att föredra framför konflikt. Erbjudandet om regionalt självstyre måste kvarstå, både för Krim och östra Ukraina. Problemet är att varken Putin eller separatisterna vill föra seriösa samtal. Ryssland måste fås att ändra sitt beteende. Men hur? Efter Georgienkriget 2008 normaliserade väst raskt förbindelserna. Ukraina har visat att det var ett allvarligt misstag, att Putin inte är en partner som det går att samarbeta med. EU:s och USA:s sanktioner bör ligga kvar och utökas. Men Ukraina har också rätt att försvara sig. För det kan amerikanska vapen behövas. ", "article_category": "other"}
{"id": 6614, "headline": "Världens mest besökta städer", "summary": "Hongkong, Singapore och Bangkok. De är världens mest besökta städer.", "article": "Asien är den stora vinnaren i Euromonitor Internationals nya rankning. Över en tredjedel av de mest besökta städerna ligger nämligen i världsdelen, som även tar hem alla tre platserna på prispallen. Mest besökta städerna är Hongkong följt av Singapore och Bangkok. London hamnar på fjärde plats och Paris på tredje, medan svenskfavoriten New York får nöja sig med sjundeplatsen. Se tio-i-topplistan i faktarutan. Tio-i-topplistan 1. Hongkong, 25,6 miljoner besökare 2. Singapore, 22,4 miljoner besökare 3. Bangkok, 17,5 miljoner besökare 4. London, 16,8 miljoner besökare 5. Paris, 15,2 miljoner besökare 6. Macau, 14,3 miljoner besökare 7. New York, 11,9 miljoner besökare 8. Shenzhen, 11,7 miljoner besökare 9. Kuala Lumpur, 11,2 miljoner besökare 10. Antalya, 11,1 miljoner besökare Fotnot: Euromonitor Internationals rankning är baserad på antalet besökare 2013 ", "article_category": "other"}
{"id": 6625, "headline": "”Staten måste sluta avverka sin egen skyddsvärda skog”", "summary": "Rädda mångfalden. Sveriges skogar rymmer 1.800 hotade arter – trots det avverkar statens skogsbolag Sveaskog arealer som nyss ansågs vara skyddsvärda. Regeringen måste se till att statens skog används för att skydda den biologiska mångfalden, skriver fem naturskyddsorganisationer.", "article": "Sveriges nya regering verkar glädjande nog vilja ta ansvar för att bevara skogens mångfald. Vi miljöorganisationer vill nu påminna om två viktiga pusselbitar: ökade anslag och kostnadseffektiva lösningar för skydd av skog. Regeringen bör återkomma redan i vårbudgeten med en avisering om att den uteblivna förstärkningen för naturvård om en miljard genomförs 2016 i stället. Redan nu kan dock riktningen styras genom andra politiska beslut, som regleringsbrev och instruktioner. Nu måste vi använda vår gemensamma skog för att rädda mångfalden och på ett enkelt och kostnadseffektivt sätt närma oss miljömålen. Detta kräver bland annat ändringar av de ägardirektiv som den förra regeringen införde. Såväl den nya som tidigare regeringen har tydligt deklarerat att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. Sittande regering har dessutom gått längre genom att uttala att den vill skydda alla de artrika naturskogar som finns kvar i Sverige. Budgetförslaget för 2015 med en förstärkning om en miljard till skydd och skötsel av värdefull natur var ett mycket viktigt steg i rätt riktning, även om det inte hade räckt för att nå vare sig nationella mål eller internationella åtaganden. Vid sidan av budget och anslag bör regeringen fatta politiska beslut, till exempel genom en ny skogspolitik, för att bromsa utarmningen av skogen och nå de miljömål som rör skog och skogsbruk. Och det är bråttom! Svenska skogens mångfald är hotad. Nästan 1 800 skogslevande arter är upptagna på den nationella rödlistan över arter vars framtid är osäker. Dessutom är statusen för en majoritet av landets skogliga naturtyper oroväckande dålig. Skogens värde för friluftslivet urholkas i takt med att kalhyggen, produktionsskogar och plantager breder ut sig. Förstörelsen av livsmiljöer, kulturvärden och möjligheterna för turism är väl dokumenterad och fortsätter. I dag kalhuggs fortfarande många av de skyddsvärda skogar som regeringen sagt att den vill skydda. Trots lagstiftning, miljömål och internationella överenskommelser fortsätter utarmningen av landets skogsekosystem. Riksdagens miljömål som rör skog nås inte. Hotet utgörs främst av dagens skogsbruk med kalhyggen som i princip den enda skogsbruksmetoden, samt dagens skogspolitik uppbyggd på devisen ”frihet under ansvar”. För att miljömålen ska kunna uppnås krävs dessutom att skogsbruket tar ett större ansvar än vad lagen kräver. Myndigheternas uppföljningar visar dock med all tydlighet att så inte sker. Regeringen har en möjlighet att ta ett krafttag för att vända trenden. Som en viktig dellösning föreslår vi att statens egna skogsinnehav används för att uppnå de politiska målen för skogen. Statlig skogsmark ska förvaltas som ett föredöme och med höga naturvårdsambitioner. Det statliga skogsbolaget Sveaskog har jämförelsevis höga naturvårdsambitioner i sin miljöpolicy. Dock är det uppenbart att denna miljöpolicy, tillsammans med Sveaskogs nuvarande uppdrag, inte räcker för att säkerställa de skyddsvärda skogar som regeringen har uttalat att den vill skydda. Som en del av sin policy och miljöcertifiering avsätter Sveaskog frivilligt skyddsvärd skog för naturvård. Dock har bolaget en begränsning av hur stor areal skog som ska avsättas, vilket är en anledning till att Sveaskog nedklassar och avverkar tidigare avsatta, skyddsvärda skogar. Att ett statligt bolag avverkar skyddsvärd skog är en skandal i sig. Att dessutom ständigt ändra vilka skogar som är avsatta försvårar för regering och riksdag att uppnå miljömålen. Detta eftersom det är omöjligt att värdera avsättningarnas nytta för måluppfyllelse om det råder oklarhet kring om de blir kvar eller kommer att avverkas inom något decennium. Det är därför högst rimligt att Sveaskog, folkets eget skogsbolag, tar ett betydligt större miljöansvar än i dag och att de skogar staten själv kan styra över används för att nå miljömålen. Vi föreslår därför att: 1 Regeringens direktiv för statens skogar och framför allt Sveaskog omformuleras för att skydda mångfald och gynna mångbruk. Dagens vinstkrav måste sänkas och fokus i direktiven bör ligga på att skapa ett varierat naturnära/miljöanpassat brukande och en grön infrastruktur som bland annat säkerställer spridningsmöjligheter för arter. Sveaskog har en ambitionsnivå om 20 procent naturvård om man räknar in hyggeshänsyn, avsatta skogar och de reservat som Sveaskog tillgodoräknar sig inom sin ambitionsnivå. Därför bör naturvårdsambitionen höjas, till en början till 30 procent naturvård. Det finns goda förutsättningar för detta om man ser till Sveaskogs skogar och ekonomi. 2 Samtliga statligt ägda skogar med höga naturvärden eller med höga värden för rekreation och friluftsliv ska ges långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. När statligt ägda skogar skyddas genom avsättning ska pengarna inte tas från anslaget för skydd av skog. 3 Regeringen beslutar om ett omfattande bytespaket som innebär att skogsmark från Sveaskog med låga naturvärden kan bytas mot skogar med höga naturvärden som i dag ägs av privata bolag och markägare. Tidigare erfarenheter av sådana byten visar att de rejält underlättar reservatsbildandet. Byten med flera markägare inblandade ska vara möjliga att genomföra. 4 Statens skog ska användas för att skapa grön infrastruktur. Restaurering och återuppbyggnad av värden på den statligt ägda skogsmarken skulle ge en ökad möjlighet till att uppnå målet i det internationella Nagoyaåtagandet som Sverige har skrivit under. Åtagandet innebär, bland annat, att fragmenteringen av de skogliga naturtyperna ska minska. 5 Regeringen beställer en ny inventering av naturvårdsvärdefulla skogar på statens mark. En sådan genomfördes framgångsrikt i början av 00-talet, och fick stor betydelse, i form av förbättrad information om sådana skogar. Tiden är nu mogen att göra detta igen, i syfte att förbättra kunskapsunderlaget genom att identifiera fler skyddsvärda skogar på statens mark. 6 Mångbruk, inklusive ekoturism, renskötsel och rekreation ska gynnas. I statens skogar måste betydligt större hänsyn tas till sociala värden, turism, urfolk och lokalbefolkning. Det är beklämmande att urfolket i Sverige år 2015 måste ta FN till hjälp för att få sin mark fredad från skogsförstörelse och gruvbrytning. Majoriteten av svenskarna anser att den statliga skogen främst ska användas för bevarande av biologisk mångfald, rekreation, folkhälsa och mångbruk. Det är dags att regering och riksdag lyssnar på det. ", "article_category": "other"}
{"id": 6627, "headline": "”Staten måste sluta avverka sin egen skyddsvärda skog”", "summary": "Rädda mångfalden. Sveriges skogar rymmer 1 800 hotade arter – trots det avverkar statens skogsbolag Sveaskog arealer som nyss ansågs vara skyddsvärda. Regeringen måste se till att statens skog används för att skydda den biologiska mångfalden, skriver fem naturskyddsorganisationer.", "article": "Sveriges nya regering verkar glädjande nog vilja ta ansvar för att bevara skogens mångfald. Vi miljöorganisationer vill nu påminna om två viktiga pusselbitar: ökade anslag och kostnadseffektiva lösningar för skydd av skog. Regeringen bör återkomma redan i vårbudgeten med en avisering om att den uteblivna förstärkningen för naturvård om en miljard genomförs 2016 i stället. Redan nu kan dock riktningen styras genom andra politiska beslut, som regleringsbrev och instruktioner. Nu måste vi använda vår gemensamma skog för att rädda mångfalden och på ett enkelt och kostnadseffektivt sätt närma oss miljömålen. Detta kräver bland annat ändringar av de ägardirektiv som den förra regeringen införde. Såväl den nya som tidigare regeringen har tydligt deklarerat att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. Sittande regering har dessutom gått längre genom att uttala att den vill skydda alla de artrika naturskogar som finns kvar i Sverige. Budgetförslaget för 2015 med en förstärkning om en miljard till skydd och skötsel av värdefull natur var ett mycket viktigt steg i rätt riktning, även om det inte hade räckt för att nå vare sig nationella mål eller internationella åtaganden. Vid sidan av budget och anslag bör regeringen fatta politiska beslut, till exempel genom en ny skogspolitik, för att bromsa utarmningen av skogen och nå de miljömål som rör skog och skogsbruk. Och det är bråttom! Svenska skogens mångfald är hotad. Nästan 1 800 skogslevande arter är upptagna på den nationella rödlistan över arter vars framtid är osäker. Dessutom är statusen för en majoritet av landets skogliga naturtyper oroväckande dålig. Skogens värde för friluftslivet urholkas i takt med att kalhyggen, produktionsskogar och plantager breder ut sig. Förstörelsen av livsmiljöer, kulturvärden och möjligheterna för turism är väl dokumenterad och fortsätter. I dag kalhuggs fortfarande många av de skyddsvärda skogar som regeringen sagt att den vill skydda. Trots lagstiftning, miljömål och internationella överenskommelser fortsätter utarmningen av landets skogsekosystem. Riksdagens miljömål som rör skog nås inte. Hotet utgörs främst av dagens skogsbruk med kalhyggen som i princip den enda skogsbruksmetoden, samt dagens skogspolitik uppbyggd på devisen ”frihet under ansvar”. För att miljömålen ska kunna uppnås krävs dessutom att skogsbruket tar ett större ansvar än vad lagen kräver. Myndigheternas uppföljningar visar dock med all tydlighet att så inte sker. Regeringen har en möjlighet att ta ett krafttag för att vända trenden. Som en viktig dellösning föreslår vi att statens egna skogsinnehav används för att uppnå de politiska målen för skogen. Statlig skogsmark ska förvaltas som ett föredöme och med höga naturvårdsambitioner. Det statliga skogsbolaget Sveaskog har jämförelsevis höga naturvårdsambitioner i sin miljöpolicy. Dock är det uppenbart att denna miljöpolicy, tillsammans med Sveaskogs nuvarande uppdrag, inte räcker för att säkerställa de skyddsvärda skogar som regeringen har uttalat att den vill skydda. Som en del av sin policy och miljöcertifiering avsätter Sveaskog frivilligt skyddsvärd skog för naturvård. Dock har bolaget en begränsning av hur stor areal skog som ska avsättas, vilket är en anledning till att Sveaskog nedklassar och avverkar tidigare avsatta, skyddsvärda skogar. Att ett statligt bolag avverkar skyddsvärd skog är en skandal i sig. Att dessutom ständigt ändra vilka skogar som är avsatta försvårar för regering och riksdag att uppnå miljömålen. Detta eftersom det är omöjligt att värdera avsättningarnas nytta för måluppfyllelse om det råder oklarhet kring om de blir kvar eller kommer att avverkas inom något decennium. Det är därför högst rimligt att Sveaskog, folkets eget skogsbolag, tar ett betydligt större miljöansvar än i dag och att de skogar staten själv kan styra över används för att nå miljömålen. Vi föreslår därför att: 1 Regeringens direktiv för statens skogar och framför allt Sveaskog omformuleras för att skydda mångfald och gynna mångbruk. Dagens vinstkrav måste sänkas och fokus i direktiven bör ligga på att skapa ett varierat naturnära/miljöanpassat brukande och en grön infrastruktur som bland annat säkerställer spridningsmöjligheter för arter. Sveaskog har en ambitionsnivå om 20 procent naturvård om man räknar in hyggeshänsyn, avsatta skogar och de reservat som Sveaskog tillgodoräknar sig inom sin ambitionsnivå. Därför bör naturvårdsambitionen höjas, till en början till 30 procent naturvård. Det finns goda förutsättningar för detta om man ser till Sveaskogs skogar och ekonomi. 2 Samtliga statligt ägda skogar med höga naturvärden eller med höga värden för rekreation och friluftsliv ska ges långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. När statligt ägda skogar skyddas genom avsättning ska pengarna inte tas från anslaget för skydd av skog. 3 Regeringen beslutar om ett omfattande bytespaket som innebär att skogsmark från Sveaskog med låga naturvärden kan bytas mot skogar med höga naturvärden som i dag ägs av privata bolag och markägare. Tidigare erfarenheter av sådana byten visar att de rejält underlättar reservatsbildandet. Byten med flera markägare inblandade ska vara möjliga att genomföra. 4 Statens skog ska användas för att skapa grön infrastruktur. Restaurering och återuppbyggnad av värden på den statligt ägda skogsmarken skulle ge en ökad möjlighet till att uppnå målet i det internationella Nagoyaåtagandet som Sverige har skrivit under. Åtagandet innebär, bland annat, att fragmenteringen av de skogliga naturtyperna ska minska. 5 Regeringen beställer en ny inventering av naturvårdsvärdefulla skogar på statens mark. En sådan genomfördes framgångsrikt i början av 00-talet, och fick stor betydelse, i form av förbättrad information om sådana skogar. Tiden är nu mogen att göra detta igen, i syfte att förbättra kunskapsunderlaget genom att identifiera fler skyddsvärda skogar på statens mark. 6 Mångbruk, inklusive ekoturism, renskötsel och rekreation ska gynnas. I statens skogar måste betydligt större hänsyn tas till sociala värden, turism, urfolk och lokalbefolkning. Det är beklämmande att urfolket i Sverige år 2015 måste ta FN till hjälp för att få sin mark fredad från skogsförstörelse och gruvbrytning. Majoriteten av svenskarna anser att den statliga skogen främst ska användas för bevarande av biologisk mångfald, rekreation, folkhälsa och mångbruk. Det är dags att regering och riksdag lyssnar på det. Majoriteten av svenskarna anser att den statliga skogen främst ska användas för bevarande av biologisk mångfald, rekreation, folkhälsa och mångbruk. Det är dags att regering och riksdag lyssnar på det. ", "article_category": "other"}
{"id": 6632, "headline": "Striden gäller inte bara pengar", "summary": "Det är de europeiska skattebetalarna som får ta notan när Grekland varken kan eller vill betala. Om landet inte legat på ”rätt” sida av järnridån hade ett systemskifte skett långt tidigare.", "article": "Låt oss börja med det viktigaste: Grekland är bankrutt. Landet måste be om de pengar som man inte har. Utan stöd från omvärlden skulle man snart hamna i kaos, som stat sannolikt raskt bryta samman. Hade Grekland varit en privatperson och inte en stat, hade den personliga konkursen redan varit ett faktum. Och Grekland sannolikt indraget i ett rättsligt efterspel med åtalspunkter som urkundsförfalskning, förskingring och trolöshet mot huvudman. Tursamt nog för Grekland gäller inte samma regler för stater som för privatpersoner. Men paradoxalt nog gör det situationen ännu värre. I den har Grekland försatt sig självt efter att under längre tid och med stor konsekvens levt över sina tillgångar. Detta gäller för stat, alltså den politiska klassen, som för medborgare: åtminstone för dem som i en av klientelism uppblåst statsapparat fått jobb som inte behövts eller löner och pensioner som i denna storleksordning aldrig någonsin skulle ha betalats ut. Fast inte betalade av grekerna, utan av folk som aldrig var tillfrågade, kanske inte ens varit i Grekland på semester. På denna väg har det varit åtminstone alltsedan 2001 då euron infördes. För första gången i modern tid fick grekerna ”riktiga” pengar, billiga var de också, men i stället för att använda dem till investeringar för att bygga om en ekonomi och ett samhälle som inte kommer att ha en chans i en globaliserad värld, användes pengarna till konsumtion. Mänskligt kanske, men oansvarigt och dumt. Och inte vilken konsumtion som helst: Greklands statsskuld utgör i dag, efter att privata skulder redan avskrivits, cirka 320 miljarder euro. Det är mer än 175 procent av BNP (i Sverige kring 40 procent). I den skuldligan spelar inget annat land i Europa. Men sedan några år har denna konsumtion tvärt tagit slut eftersom ingen i Europa längre vill betala för det grekiska kalaset. Det upprör grekerna. Men det rör sig inte om en tillfällig olycka, en knipa som vem som helst kan hamna i, då det blir både nödvändigt och naturligt att sträcka ut en hjälpande hand. Krisen i Grekland har med struktur, inte konjunktur, att göra. Och därtill – detta sagt med all respekt – är den överdriven. Ty nästan alla siffror talar för att de östeuropeiska stater som efter kommunismens fall blev medlemmar av EU lever på en nivå som ligger långt under den i krisens Grekland. Lettland – ett långt fattigare land – har dessutom visat hur man med stora uppoffringar kan genomföra ett radikalt spar- och reformprogram av det slag som Alexis Tsipras regering säger nej till. Inte oväntat är det därför omöjligt att sälja den grekiska krisen som snyfthistoria till Baltikum eller EU-medlemmar som Slovakien, Rumänien eller Bulgarien. Och ännu omöjligare bland grannarna på Balkan: Zagreb, Sarajevo eller Belgrad är städer långt mer slitna och nergångna än Aten. Min kroatiska svärmor skulle ha varit överlycklig med en grekisk krispension. Men det hör till den grekiska provinsialismen att sådana jämförelser inte ens faller någon in. Många hävdar att det handlar om en ren skuldkris. Varför då inte avskriva skulderna? Alla vet ju att de aldrig kommer att kunna betalas, det vill säga aldrig av Grekland. Men att ”avskriva” skulder är ett aisopiskt-terapeutiskt språkbruk som döljer den fundamentala ekonomiska lag som säger att all konsumtion i slutändan måste betalas av någon. Att smita från notan går inte. Däremot att skicka den vidare. Därför är det mest teater när Europa pockar på att Grekland måste betala tillbaka; snarare oroar man sig för att det grekiska exemplet kan smitta av sig på andra. Men återbetalningen måste upprätthållas som fiktion. Aten förses därför med pengar för att kunna spela sin roll. Avsikten är att skulderna ska ”trollas bort” medelst förlängda återbetalningstider och symboliska räntekostnader, allt i förhoppningen att européerna inte upptäcker vad som sker. Ty det är de europeiska skattebetalarna som ska betala det Grekland varken kan eller vill betala. Och klarar våra politiker inte av den skivan lär vi snart få vänja oss vid nya politikeransikten, långt mindre försonligt godmodiga än dagens. På ytan kan alltsammans se ut som ett bråk om pengar. Men den i Grekland förhatliga trojkan (EU, ECB och IMF) är i Aten för att hjälpa till att bygga om det grekiska samhället. När kommunismen föll skedde just detta i hela Östeuropa; vi kallade det systemskifte, vi talade om övergångssamhällen, om en på många sätt smärtsam fredlig revolution som ännu inte är helt avslutad. Men Europas klintelistiska stater kom undan därför att de befann sig på ”rätt” sida av järnridån. De glömdes bort och först den grekiska krisen har visat vilket misstag det var. Ytterst handlar detta inte om pengar utan om en värdegemenskap. Den finns manifesterad i EU:s lagar och regelverk som måste gälla för alla. Annat borde vara så självklart att det inte ens behöver påpekas. Ingångna avtal måste hållas, ansvar kunna utkrävas, skulder återbetalas, solidaritet inte missbrukas. Annars står hela det europeiska projektet på spel. Men detta är alltså vad Alexis Tsipras hotar att säga nej till. Krisen i Grekland har med struktur, inte konjunktur, att göra. Och därtill är den överdriven. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 6643, "headline": "”Ingen ska kunna köpa sig till bättre offentlig vård”", "summary": "Ny rapport. Patientens behov av sjukvård, inte hennes möjligheter att betala, ska avgöra vilken insats den offentliga vården ska erbjuda. Annars finns det en risk för att vi överger tanken om en vård av hög kvalitet till alla. Det skriver Statens medicinsk-etiska råd som har granskat möjligheten att betala för bättre hälso- och sjukvård.", "article": "Ska man i den offentliga hälso- och sjukvården kunna betala extra för att få vård av bättre kvalitet? I vissa landsting kan man numera få en mer sofistikerad hörapparat om man själv står för extrakostnaden. Vid starroperation betalar landstingen för vanliga linser. Men vill man som patient passa på att sätta in en speciallins får man stå för mellanskillnaden. Detta är exempel på medfinansiering, en finansieringsform som de senaste åren vunnit insteg i den offentliga vården. Andra exempel som diskuterats men ännu inte tillämpats i svensk offentlig vård är eget rum på sjukhuset eller bättre mat mot att man betalar för sig. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har granskat om medfinansiering är godtagbar ur etisk synpunkt. I en rapport som offentliggörs i dag finner vi att de etiska problemen kring medfinansiering är stora. Vi uppmanar landstingen att göra en ingående etisk analys av varje insats där man överväger att införa medfinansiering. Det viktigaste etiska dilemmat vid medfinansiering är: • Å ena sidan kan patienter som har råd att köpa vissa hälso- och sjukvårdsinsatser höja sin vårdkvalitet. • Å andra sidan finns risk för en utveckling mot vård på ojämlika villkor. Det främsta argumentet för att införa medfinansiering är att patientens valmöjligheter ökar. Hen får möjlighet att välja produkter och tjänster som ligger utanför det som erbjuds inom den offentligt finansierade vården, även om hen då själv får bekosta mellanskillnaden. Detta skulle ligga i linje med den etiska principen om rätten till självbestämmande. När Smer nu ändå ställer sig avvisande mot medfinansiering, så har hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf varit en viktig utgångspunkt. Den säger att hälso- och sjukvårdens mål är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Den som har största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde. Det är alltså patientens behov av vård, inte hennes möjligheter att betala, som ska avgöra vilken insats den offentliga vården ska erbjuda. Smer menar att medfinansiering kan komma att påverka värdegrunden för hälso- och sjukvården – vård ska ges på lika villkor efter behov. På sikt skulle medfinansiering kunna leda till en offentlig hälso- och sjukvård där basnivån blir lägre än i dag – det finns en uppenbar risk att vi gradvis överger tanken om en vård av hög kvalitet till alla. Förtroendet för den offentliga hälso- och sjukvården skulle äventyras. Även om etiska överväganden talar mot medfinansiering i offentlig vård, inser vi att det kan finnas andra bevekelsegrunder för att införa medfinansiering. Vi ger i vår rapport en handfast vägledning till landstingen hur man bör analysera de etiska aspekterna kring varje insats för sig när man överväger införa medfinansiering. I och med att vissa landsting nu infört medfinansiering för några av de insatser man erbjuder medan andra ställt sig avvisande eller inte tagit ställning, har olikheterna över landet ökat. Exempel kan hämtas från hörselvården. I Stockholm sker utprovning av hörapparater i privat vård. Patienten får en ”hörselcheck” från landstinget och kan välja en apparat ur landstingets basutbud. Vill hon ha en annan hörapparat betalar hon extrakostnaden själv. Kritiker menar att de som provar ut apparaterna har alltför starka incitament för att marknadsföra dyrare, men inte alltid bättre, alternativ. Det finns landsting som infört hörselvård där patienten kan välja privata utprovare men bara kan välja ur ett basutbud av hörapparater – någon medfinansiering finns inte. I de flesta landsting ligger hörselvården helt kvar inom landstinget. Stora skillnader mellan landstingens inställning till medfinansiering finns också när det gäller speciallinser vid starroperation och för vissa hjälpmedel vid funktionsnedsättning. Smers uppfattning är att stora skillnader i om man måste betala eller inte för hälso- och sjukvårdsinsatserna strider mot lagens intentioner om vård på lika villkor för hela befolkningen. Om Smer nu ställer sig avvisande till medfinansiering, hur är det då med egenfinansiering? Det finns redan i dag många medicinska insatser där patienten själv står för hela kostnaden. Det kan röra sig om allt från åderbråcksoperationer av kosmetiska skäl till vaccinationer inför utlandsresor och psykoterapi för personlig utveckling. Dessa insatser utförs i regel i privatvård. Egenfinansieringen innebär att rätten till självbestämmande tillgodoses. Vi anser att det av praktiska skäl, till exempel långa avstånd till privata vårdgivare, kan vara motiverat att enklare insatser utförs också i offentlig vård mot egenfinansiering. Var ska gränsen dras mellan offentligt finansierad vård och egenfinansiering? Det rör den stora frågan om det offentliga åtagandet i vårt samhälle. Smer finner att etiska skäl talar för att det offentliga bör betala för insatser med tydligt gynnsamma medicinska effekter om kostnaden är rimlig i förhållande till effekterna. Patienter som efterfrågar insatser med inga eller bara små medicinska effekter kan hänvisas till privatvård och får då själva stå för hela kostnaden. Med detta balanseras rättvisa och självbestämmande på ett acceptabelt sätt. Det är uppenbart att det hittills saknats samsyn bland landstingen när frågor om med- och egenfinansiering blivit aktuella. Smers rapport ger nu etisk ledning när landstingen ska ta ställning. Vi manar till eftertanke och återhållsamhet. Eftersom med- och egenfinansiering i så hög grad handlar om de grundläggande värderingarna i den offentliga hälso- och sjukvården, välkomnar vi en bred samhällsdebatt i dessa svåra frågor. Statens medicinsk-etiska råd Statens medicinsk-etiska råd (Smer) består av en ledamot från varje riksdagsparti, en politiskt oberoende ordförande samt tio sakkunniga. I rådets uppgifter ingår att ge råd till riksdag och regering och stimulera till bred samhällsdebatt i medicinsk-etiska frågor. Medfinansiering: Landstinget betalar för ett basutbud av vårdinsatser medan patienten själv står för extrakostnaden för ett dyrare alternativ eller tilläggstjänst. Egenfinansiering: Patienten står för hela kostnaden direkt i anslutning till vårdtillfället eller via privat försäkring. ", "article_category": "other"}
{"id": 6661, "headline": "Gulddraken hyllar unga kroglöften", "summary": "På måndagen är det dags: DN:s krogpris Gulddraken delas ut. I år instiftar DN också stipendiet Framtidsdraken. Det går till elever på restaurangskolor – och gör att de faktiskt ska ha möjlighet att besöka stjärnkrogarna som de siktar mot.", "article": "Årets Gulddrakenyhet är stipendiet Framtidsdraken, ett stipendium som ges till restaurangskoleelever för att ge dem en möjlighet att uppleva gastronomi på hög nivå som gäst. Daniella Illerbrand, med många års erfarenhet av restaurangbranschen, är initiativtagare till stipendiet som är ett samarbete mellan Dagens Nyheter, ett antal krogar och tre restaurangskolor. – Många av studenterna har aldrig ätit på en riktigt bra restaurang. Men hur ska man kunna bli riktigt duktig om man aldrig har upplevt mat, miljö och service på den nivån? Det är inte bara tråkigt för dem, det blir dessutom ett problem för branschen på sikt om de som går ut skolan inte har realistiska förväntningar och relevant kunskap, säger Daniella Illerbrand. Stipendiet, som har döpts till Framtidsdraken, är i två delar. Två elever i årskurs tre får Gulddrakens speciella stipendium: Middagar på alla de tre restauranger som tilldelas årets Gulddrakar i kategorierna budget, mellan och lyx – vilka restauranger det blir avslöjas först på galan ikväll. Dessutom får fem elever vardera från de medverkande skolorna en middag på någon av de tre krogarna som medverkar i projektet: Gastrologik, Mathias Dahlgren Matbaren och Fotografiskas restaurang. I samband med besöket får de en möjlighet att träffa krögaren och ta en titt in i köket, och sedan ska de redovisa sina upplevelser för sina klasskamrater. Paul Svensson på Fotografiska är en av de medverkande krögarna: – Det är viktigt att man får rätt uppfattning av hur det är på en restaurang, både från in- och utsidan, om man vill arbeta med mat. Därför är det här stipendiet ett jättebra initiativ. – Gastronomi kan se så olika ut beroende på var man arbetar, och det gäller att hitta rätt plats oavsett om det är på kafé, stjärnkrog eller en bistro. Vi som krögare måste ge de unga som kommer till oss en realistisk – men samtidigt positiv – bild av alla delar av yrket. Visst, städning är en viktig del, men det finns ju en stor glädje i att laga mat också. Och det måste vi förmedla till de studenter som kommer till oss, att få möta människor som lever och är gastronomi är jätteviktigt, säger han. – Vi hoppas så klart att ännu fler skolor och krögare ska vilja delta nästa år, säger Daniella Illerbrand. För alla oss som älskar mat och krogliv är det självklart att mat måste upplevas för att man på riktigt ska förstå den – det räcker inte med att kolla klipp på Youtube, läsa kokböcker och kolla på bilder i sociala medier. Fakta. De får Gulddrakens stipendium: Penda Thomsson och Jonathan Gille Motivering: De första mottagarna av Gulddrakens stipendium är två elever med en tydlig idé om vart de vill nå med sina studier. De har på ett bra och inspirerande sätt formulerat hur de vill gå vidare efter examen – och varför. De verkar inom olika inriktningar, kök respektive servis, och har olika bakgrund men gemensamt för dem båda är nyfikenhet, ambition och en stor önskan att utvecklas. Vi tror att detta stipendium kommer att innebära nya insikter och stora möjligheter att växa i yrket. Övriga nominerade till stipendiet: Fabian Olli Johansson, Visbygymnasiet Elias Agerhem, Stockholms internationella restaurangskola Kristoffer Jansson, Stockholms hotell- & restaurangskola Josefin Brolund, Stockholms hotell- & restaurangskola Mottagare av Framtidsdraken: Stockholms hotell- & restaurangskola: Emma Johansson, Denise Estlind, Joakim Olofsson, Nelly Romero, Gordon Zetterlund Fälldin. Visbygymnasiet: Angelica Österberg, Rasmus Frännesjö, Sally Wiesand, Sofia Adler, Zenita Dunstrand. Stockholms internationella restaurangskola: Dzeneta Vocisa, Moa Åkebring, Pontus Dunström, Ludvig Lilliebjelke Wikström, Shalmy Cairo. De som får Framtidsdraken har valts ut av lärarna på respektive skolor, baserat på bland annat skolresultat och utvecklingskurva. Mottagarna av Gulddrakens stipendium har dessutom utsetts genom intervjuer. Direktsändning med start klockan Direktsändning med start klockan 17 på DN.se – vinnarna av gulddrakarna och hederspriserna presenteras, liksom mottagarna av Framtidsdrakarna. Film med vinnarnas bästa tips på hur du själv lyckas i köket och i baren. Följ försöket att bygga Sveriges största champagnetorn genom tiderna. Blir det succé – eller rasar det ihop? ", "article_category": "other"}
{"id": 6662, "headline": "Anpassar vi maten för mycket efter vår dotters ätstörningar?", "summary": "Den unga, vuxna dottern har ett ätstört beteende. Hur kan föräldrarna bäst stötta henne? Hjälper de henne när de anpassar sig efter henne när det gäller matinköp och matlagning, eller innebär det att de är medberoende? Psykolog Martin Forster kommenterar.", "article": "Fråga: Min fråga gäller hur vi bäst kan hjälpa vår dotter att hantera sina ätstörningar. Hon bor kvar hemma trots att hon är över 20 år. Anledningen är att hon pluggar och vill undvika studielån, och att vi som föräldrar har möjlighet att ge henne denna goda start i livet. Det som komplicerar tillvaron, utöver det att vi är tre vuxna som ska försöka få ihop tillvaron till allas bästa, är att vår dotter har ett ätstört beteende. Det hela kan ha sin upprinnelse i att hon som barn var överviktig precis som hennes pappa var som barn. Pappa är sedan sena tonåren normalviktig. Jag själv skulle kunna väga några kilo mindre men prioriterar inte det framför god mat och lite extra gott till helgen. Vi remitterades till läkare och fick hjälp av dietist när hon var barn. Jag vet inte om den hjälpen hjälpte vare sig henne eller oss. Jag tycker nog att vi redan hade, och har, både sunda matvanor och är en familj med en aktiv fritid. Jag definierar vår dotter som en typiskt ”duktig flicka”. I gymnasiet började hon kämpa med sin vikt mer målinriktat, och på sina egna premisser. Det ledde till en viktminskning till något underviktig som hon är i dag. Nu till min fråga, hur hjälper vi henne bäst att hantera detta med mat och ätande? Vår dotter är ”boss” i köket, och vi låter henne hållas. Hon styr med järnhand över matinköp och matlagning. Visst, vi hennes föräldrar äter ju annat än keso och tonfisk i vatten, men allt som lagas är baserat på lightprodukter. Det är ju något gott med detta för det är bra med nyttig mat, men ack så trist i längden. När det kommer till sötsaker som godis och kaffebröd så är det bannlyst hemma. Det får vi oftast smyga med om hon inte själv köper för att hon vill ha, för det vill hon ibland. Det är väl nu vi närmar oss min kärnfråga egentligen. Hjälper vi henne genom att anpassa oss? När vi plockar undan eller låter bli att köpa frestelser för att hon inte ska hetsäta? Eller agerar vi medberoende? Jag kan tillägga att hon i dagsläget är något underviktig och att hon också är insiktsfull. Hon säger själv att det handlar om att hålla sitt inre kaos stången. Hon kämpar mot sina demoner, att inte vara tillräckligt smal och inte duga. Jag kan nog säga att både jag och hennes pappa har gjort vårt yttersta för att sätta hennes behov i centrum, gett all den kärlek och stöd vi någonsin kunnat. Hon går sedan ett år tillbaka hos en bra psykolog som hon tycker jättebra om. Men hur hjälper vi bäst? Svar: Tack för ditt brev, där du tar upp en flera svåra och viktiga frågor. Jag vet inte hur allvarligt det du kallar för ätstört beteende har varit eller är, men det är välkänt att ätstörningar generellt innebär en stor belastning för familjen som helhet. Föräldrar och andra närstående riskerar att bli indragna och på olika sätt bidra till problemen, vilket är en farhåga du tar upp. Jag vill samtidigt understryka att inget i ditt brev tyder på att ni skulle ha gjort några allvarliga misstag eller fel, vilket jag återkommer till senare i svaret. Mitt första råd till er är att fråga dottern om ni kan ta kontakt med hennes psykolog för att få svar på era frågor. En möjlighet är att ni träffar psykologen tillsammans med dottern för att diskutera hur ni ska förhålla er till problemet. Då har ni chans att få mycket bättre svar än vad jag kan ge. Du tar upp frågan om medberoende, vilket innebär att närstående anpassar sig på ett sätt som i längden underlättar och förstärker en beroendeproblematik. Man vet att det förekommer i samband med ätstörningar och det är något man brukar ta upp i behandling och terapi. Det generella rådet är förstås att omgivningen ska sluta anpassa sig och därmed skapa förutsättningar för den drabbade att ta itu med problemen. Ska ni alltså ställa fram chipsskålar och tvinga er dotter att hälla grädde i såsen? Nja, det gäller så klart att göra det på ett balanserat sätt, som kan liknas vid behandling av missbruk. Om någon exempelvis lider av alkoholmissbruk måste personen å ena sidan lära sig att motstå frestelser, som att hantera sina känslor och impulser i sammanhang där det förekommer alkohol. Å andra sidan bör personen på längre sikt inte utsätta sig för överdrivna frestelser, som att ständigt umgås med vänner som dricker mycket. I ert fall kanske ni ska låta dottern styra över sitt eget ätande, samtidigt som ni utan att smyga tar fram den mat och de godsaker ni vill äta. I vilken mån ni ska rensa hemmet från frestelser beror också på var er dotter befinner sig i terapin. Återigen är det därför bra att få information från hennes psykolog. Kanske hon just nu behöver träna på att ta del av frestelser utan att hetsäta? Kanske är hon inte där än? Sedan är frågan om er dotters matvanor är det stora problemet, eller om det snarare handlar om vilka krav hon rent allmänt ställer på sig själv? Höga krav, kontrollbehov och missnöje med utseende hänger ofta ihop med ätstörningar. I de flesta behandlingar ingår det därför i regel även arbete med dessa områden, vid sidan av att normalisera själva ätandet. När det gäller barn och ungdomar är behandlingen ofta familjeterapi, där man jobbar mycket med just det du frågar om – hur kan föräldrar stötta barn på bästa sätt? Utgångspunkten i dessa terapier är bland annat att förändra det destruktiva samspel som kan uppstå i familjen. Som sagt är överdriven anpassning till barnets ätstörning ett exempel på detta, men det finns fler och kanske viktigare exempel. Ett typiskt mönster är att föräldrar till barn med ätstörningar börjar utöva för mycket kontroll. Det gäller inte bara hur barnet äter utan brukar även omfatta andra områden, som skola, kamrater och fritid. Det hindrar barnet från att utveckla självständighet och tilltro till förmågan att leva sitt liv. Man har i forskning särskilt uppmärksammat de negativa effekterna av att föräldrar utövar indirekt kontroll, till exempel genom att uttrycka saker mellan raderna med skuld och skam som medel. Inget av detta framgår i ditt brev, men en möjlig koppling till rak kommunikation skulle kunna vara att ställa samma frågor direkt till er dotter som du tar upp i brevet. Vill hon att ni ska gömma godsaker? Ett annat samspelsmönster som brukar lyftas fram är den känslomässiga kommunikationen. Det finns en tydlig koppling mellan ätstörningar hos barn och ett fientligt, kritiskt och överdrivet känslomässigt klimat i familjen. Ingen förälder vill förstås vara på det sättet, men den belastning en allvarlig ätstörning innebär gör att många kan hamna där ändå. Det är förstås också negativt om föräldrar själva har ett osunt förhållande till mat, vikt och utseende, i synnerhet om de uttrycker detta till barnet. Ni verkar inte alls vara i riskzonen för det, med tanke på hur du beskriver er attityd. En sak som kanske är mer relevant för er är självkänsla. Du skriver om dotterns demoner och känslor av att inte duga. Det är vanligt att personer med ätstörningar klandrar och ogillar sig själva, i synnerhet kroppen och utseendet. Den naturliga impulsen som förälder är förstås att försöka övertyga sitt barn om motsatsen. Mitt råd brukar vara att minska de ansträngningarna – att argumentera mindre. Givetvis ska man säga att man inte håller med när barnet klandrar sig självt, men mer än att med ord övertyga barnet om dess värde måste man visa det i handling. Genom att finnas där. Genom att ge stöd. Genom att visa naturlig uppskattning och bekräftelse i vardagen. Genom att bekräfta både negativa och positiva känslor hos barnet. Genom att ta den plats man förtjänar och agera på ett sätt som visar att man själv har ett värde. Och genom att förlåta sig själv och andra för misstag och tillkortakommanden. Även detta skriver du om i ditt brev – om hur ni stöttat er dotter genom åren. Kanske följer ni redan alla råd jag gett, men det är väl i så fall gott. Fråga dottern om ni kan ta kontakt med hennes psykolog för att få svar på era frågor. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. På www.forster.se/referenser150126 finns referenser till forskning om ätstörningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 6666, "headline": "Putin behöver inget Gulag", "summary": "I Ryssland ses presidenten som ”Årets man”. Det finns en oro för att Putin har slut på idéer. Men rädslan för vad som händer den som börjar bråka är starkare.", "article": "Alla nationer får den regering de förtjänar, sade Kungariket Sardiniens sändebud i det ryska tsardömet, Joseph de Maistre, för 200 år sedan. Han syftade på ryssarnas djupt rotade politiska apati, som finns kvar än i dag. Ryssland är inte längre en enväldig monarki som på de Maistres tid. Inte heller är det en kommunistisk diktatur, med Stalins gelikar som hotar med Gulag för att stoppa politiska meningsyttringar. Men president Putin har lärt sig mycket av sina föregångares självhärskartaktik. Folket tycks inte ha lärt sig något alls. I en opinionsmätning i slutet av 2014 svarade 68 procent att Putin borde utses till ”Årets man”. Att han ryckte loss Krim från Ukraina i mars och vägrade att böja sig för västs protester gjorde honom till folkhjälte. Genom att återta territorium som förr var ryskt har han blandat bort korten så att det inte ska märkas att han kuvar frivilligorganisationer, kväser självständiga medier och tystar oppositionella röster. Medan Rysslands ekonomi faller sönder – rubeln har tappat över halva värdet mot dollarn sedan juni, räntorna är uppe i 17 procent och inflationen är tvåsiffrig – ligger Putins opinionssiffror kvar på 85 procent. Ryssarna borde kräva ett slut på sitt lands ekonomiska bekymmer, inte hylla ledaren som har vållat dem. Men som den KGB-officer Putin varit besitter han en diktators slughet. Han vet att ryssar är lydiga efter århundraden av hård statlig kontroll. Staten är farlig, men att behöva reda sig på egen hand är än mer skrämmande. I mitten av december gav Putin sin årliga middag för oligarkerna, ett gästabud i pestens tid. Fyrtio ledande personer i näringslivet och finansvärlden (de flesta driver Kremlanslutna företag) var med för att få – och avge – försäkringar om att de och regeringen gemensamt skulle klara av krisen. Vid middagen upprepade Putin sitt löfte att skydda oligarkernas rikedomar undan amerikanska och europeiska sanktioner. Han utfäste sig särskilt att tillämpa Rotenberglagen, uppkallad efter finansmannen Arkadij Rotenberg som i september fick lämna ifrån sig 40 miljoner dollar till den italienska staten. Lagen förpliktar Kreml att kompensera oligarkerna för alla tillgångar i utlandet som de mister på grund av västs sanktioner. I december lovade Putin också att de ryska affärsmännens finansiella övertramp blir glömda och förlåtna om de tar hem sina utländska tillgodohavanden. Att lita på sådana löften är finansiellt självmord. Bara för några månader sedan försäkrade Putin alla och envar att Rysslands ekonomi utan besvär skulle överleva de europeiska och amerikanska sanktionerna. I den finansiella härdsmältan 1998 förlorade de ryska oligarkerna också väldiga belopp, och de flesta kom aldrig på fötter igen. Regeringen kan uppenbarligen inte garantera någons förmögenhet, eventuellt med undantag av sina egna medlemmars. Men att tacka nej till Kremls generösa erbjudande är lika förödande. Politiskt oliktänkande medför ekonomisk ruin. År 2003 fängslades Rysslands rikaste oligark, Michail Chodorkovskij – som envist förordar demokratisering och outtröttligt kritiserar Putin – på falska anklagelser för förskingring och skatteflykt och hans oljebolag Jukos drevs i konkurs och såldes till Kremls många stövelslickare. Tio år senare är budskapet detsamma: lyder man regeringen får man förlåtelse för sina dumheter. Den som inte fogar sig störtas i avgrunden, hur rik eller välkänd han än är. Magnaterna tar förstås inte den ekonomiska krisens tyngsta stöt. Putin måste ju ha deras stöd, hur kortlivat det än är, för att behålla makten. Vanliga ryssar har långt mindre att säga till om och får lida långt mer. Men det kanske de förtjänar. Kärva åtstramningar som beslutats nyligen – sänkta pensioner och löner och minskad samhällsservice (hundratals sjukhus ska stängas och tusentals i vården avskedas) – har knappt väckt någon kritik alls. I slutet av december demonstrerade några tusen personer på Manegetorget mitt i Moskva till stöd för Alexej Navalnyj och hans yngre bror Oleg. Bröderna hade just dömts till tre och ett halvt års fängelse för bedrägeri mot ett kosmetikaföretag. Alexej, som opponerar sig mot Putin lika skarpt som Chodorkovskij och leder en tynande motrörelse, fick villkorlig dom. Oleg, anställd vid posten och inte politiskt engagerad, får sitta av hela tiden. Stalin tillgrep ofta och gärna denna taktik, att ”förlåta” sina fiender och lägga straffet på deras anhöriga. ”Fienderna” tog raskt sitt förnuft till fånga och allmänheten, som inte kände till de dömda, tappade snart intresset. Det gör de alltjämt. Dagens ryssar hoppas att Putin, som överrumplade sina motståndare med att annektera Krim, kan ha ett annat kort i ärmen, som stabiliserar finansmarknaderna och sätter fart på oljepriset som Rysslands ekonomi är beroende av. Ryssarna är oroliga för att Putin saknar nya idéer. Men den oron är ingenting mot deras rädsla för vad som kan hända om de börjar bråka. Och Putin vet att han inte behöver något Gulag för att ha kvar makten. Nina Chrusjtjova I mitten av december gav Putin sin årliga middag för oligarkerna, ett gästabud i pestens tid. ", "article_category": "other"}
{"id": 6709, "headline": "”För mycket dokumentation äventyrar patientsäkerheten”", "summary": "Bättre vård med färre riktlinjer. Patientsäkerhetsarbetet har byråkratiserats på ett sätt som i sig självt kan innebära risker för patienterna. Bättre kommunikation, mer kärnfull dokumentation och färre nya riktlinjer skulle göra vården bättre och säkrare, skriver generaldirektören för Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.", "article": "Mer kärnfull dokumentation inom svensk hälso- och sjukvård skulle kunna bidra till ökad patientsäkerhet. Sektorn håller på att byråkratiseras i för hög grad och den egna lösningen på många problem heter i dag fler riktlinjer eller rutiner. Men vårdpersonal behöver inte nödvändigtvis dokumentera mer utan i stället kommunicera bättre utanför journalerna. Även Ivo behöver fokusera mindre på dokumentation och formalia i vår tillsyn och mer på hur patientsäkerhetsarbetet bedrivs i praktiken och på konkreta resultat. När vårdgivare själva föreslår och vidtar åtgärder för att komma tillrätta med brister i vården är framtagandet av nya eller reviderade riktlinjer, rutiner och policys de i särklass vanligaste. Det förekommer till och med att det tas fram rutiner för att följa upp befintliga rutiner. Problemet är att nya styrdokument kräver förankring, utbildning och organisation. Trots alla rop om underbemanning inom svensk hälso- och sjukvård så tillhör vi de länder som har absolut flest läkare och sjuksköterskor per tusen invånare. Men samtidigt vet vi att en läkare redan i dag i genomsnitt lägger mindre än hälften av sin tid på patienten. Merparten av tiden går till andra uppgifter som bland annat administration. Fler rutiner riskerar alltså att leda till ännu mindre tid för patienterna – samtidigt som att inget tyder på att mer dokumentation i sig leder till ökad patientsäkerhet. Snarare tvärtom. Det är dags att tänka nytt och rätt. Patientsäkerhetsarbetet har byråkratiserats på ett sätt som väcker frågetecken kring åtgärdernas effektivitet. Flera studier av vården visar att en betydande del av exempelvis information i patientjournaler är upprepningar och att dokumentationsrutinerna medför alltför omfattande journaler som skapar förvirring och ineffektivitet. Det som krävs är dokumentation av vad som faktiskt sker i vårdsituationen. Att processer kompliceras på detta sätt beror sällan på enskilda individers tillkortakommanden utan speglar mer en organisationskultur. Ivo startade juni 2013. I höstas genomförde myndigheten sin första egna analys för att identifiera riskområden i hälso- och sjukvården som är angelägna att granska. Brister i informationsöverföring och kommunikation mellan aktörer i hälso- och sjukvården kommer högt i listan över vad som är orsaken till sviktande patientsäkerhet. Ingen är förvånad över det resultatet. Och fenomenet är varken nytt eller enbart svenskt. Enligt det internationella kvalitetsinstitutet Joint Commission är brister i kommunikationen den enskilt viktigaste orsaken till vårdskador. WHOs rapporter visar att 70 procent av alla så kallade händelseavvikelser i vården beror på bristande kommunikation. I Ivo:s nyutkomna rapport Kommunikationsbrister i vården har vi tittat närmare på vad som gått fel i informationsöverföringen i ett urval av händelser som anmälts till myndigheten. Rapporten är en av flera analyser där Ivo kan konstatera att undermålig kommunikation är ett omfattande problem och där bristerna riskerar leda till allvarliga konsekvenser för patienterna. Exempel på följder vi sett är fördröjd inledning av cancerbehandling, komplikationer vid förlossning och hjärnblödning som hade kunnat undvikas. Listan kan göras lång över exempel där misstag sker på grund av brister i överföring av information mellan olika anställda eller verksamheter inom hälso- och sjukvården. Det finns ett antal situationer som extra tydligt framträder som kritiska: hanteringen av remisser, provsvar och röntgenbilder. Men även journalföringen som sådan är problematisk. Dagens dokumentationskrav genererar omfattande journaler som riskerar att skapa otillräcklig överblick och resultera i att central information inte uppmärksammas. Långa vårdkedjor där många kliniker och professioner är inblandade ställer höga krav på kärnfull dokumentation för att undvika missförstånd. Vårdgivare behöver arbeta med patientsäkerhet ur ett mer strategiskt perspektiv. Färre dokumentationskrav och en bättre kommunikationskultur skulle kunna leda till ökad kvalitet och säkerhet. Som exempel rekommenderar många landsting redan i dag sina verksamheter att arbeta enligt kommunikationsmodellen SBAR (situation, bakgrund, aktuellt tillstånd och rekommendation). Det är en modell som ställer krav både på den som ger och tar emot information. Det handlar om att formulera sitt budskap, skilja viktigt från oviktigt och bjuda in till dialog. Den som tar emot information kan inte vara passiv utan måste vara aktiv, lyssnande och inriktad på att hitta lösningar. En annan viktig åtgärd är att säkerställa att patienten själv är välinformerad. Färre avvikelser sker om patienter informeras om planerade insatser, provresultat, diagnoser med mera. Patienter ska ses som en resurs och en medaktör i vården. Även här finns det framtagna modeller för säker informationsöverföring mellan vårdpersonal och patient. Dessa modeller rekommenderas redan i dag av Socialstyrelsen. Även om det är vårdgivarna som har ansvar för patientsäkerheten krävs det även att vi ser över våra förhållningssätt och metoder i vår tillsyn. Som tillsynsmyndighet skulle vi behöva fokusera mer på hur patientsäkerhetsarbetet bedrivs i praktiken och vad resultatet blir för vårdtagarna. Det kan till och med vara så att tillsynsmyndighetens traditionella fokus och efterfrågan på riktlinjer och rutiner har bidragit till en ökad och inte alltid ändamålsenlig byråkratisering. Det vi letar efter och begär in påverkar självklart vad vårdgivaren prioriterar. Vi måste börja reagera lika kraftfullt på överdokumentation som när vi konstaterar att viktiga händelser inte är dokumenterade. Det är lämpligt för vården att anamma beprövade kommunikationsmodeller och ha ett förhållningssätt där man inte försöker lösa problem med att i första hand skapa nya riktlinjer. Om ett nytt styrdokument verkligen behövs är en bra grundregel att bara skapa ett sådant om det samtidigt leder till att dokumentationskraven totalt sett minskar. Det behövs en kultur där vi ser en välinformerad patient som en viktig resurs och medaktör i vården. I arbetet med att få till stånd denna förändring behöver även Ivo och andra myndigheter ändra arbetssätt. Vårt arbete ska i lägre grad resultera i nya riktlinjer hos vårdgivaren, men i insikter och verktyg för effektivare dokumentation, kommunikation och patientmedverkan. ", "article_category": "other"}
{"id": 6714, "headline": "Kika in i nazikodknäckarnas hemliga tillhåll", "summary": "Här knäcktes nazisternas topphemliga Enigmakod. I dag är filmaktuella Bletchley Park förvandlat till museum – och inrymmer en av världens första datorer.", "article": "Skådespelaren Benedict Cumberbatch gör succé i ”The Imitation Game” som hade premiär i Sverige häromdagen. I filmen spelar han den berömde kryptoanalytikern och matematikern Alan Turing, som knäckte nazikoder under andra världskriget. Vad alla kanske inte vet är att delar av filmen faktiskt är inspelad på Bletchley Park, mellan Cambridge och Oxford, där allt utspelade sig i verkligheten. Här arbetade 12.000 personer med att dechiffrera nazikoderna, bland annat tyskarnas svårknäckta Enigmakod, skriver Traveller.com.au. Hut 8. Här arbetade man med att knäcka Enigmakoden. Foto: Stuart Robertson/Alamy. Anläggningen är numera förvandlat till museum. Här kan besökarna vandra runt i de en gång så topphemliga byggnaderna och insupa den historiska atmosfären. Bland annat finns en utställning om Alan Turings liv och bedrifter samt den enda rekonstruerade bomba kryptologiczna, en maskin som användes för att avkoda Enigmamaskinens meddelanden, uppger museet på sin hemsida. Anläggningen inrymmer även Storbritanniens nationella datormuseum med en kopia av en av världens första datorer, Colossus, som byggdes för att dechiffrera Hitlers meddelanden till högt uppsatta militärer. Kopian byggdes 2007 och knäckte då Hitlers så kallade Lorenzkod på tre timmar och 30 minuter. Vid tidpunkten klarade en modern dator uppgiften på bara 46 sekunder. Bletchley Park ligger en timmes tågresa från järnvägsstationen Euston station i London. Nazisternas Enigmamaskin. Foto: Maurice Savage/Alamy. ", "article_category": "other"}
{"id": 6777, "headline": "”Män som lever ensamma klarar en stroke sämre”", "summary": "Det kan ha medicinska risker att leva ensam, visar Petra Redfors forskning. Bland ensamboende män är exempelvis prognosen efter en stroke betydligt sämre än för män som bor tillsammans med någon.", "article": "Man vet att ensamhet kan påverka hälsan – det gör en mer stressad och kan försämra blodledningsförmågan. Man vet också att ensamhet har negativ betydelse för tillfrisknandet efter en hjärtinfarkt. Men vilken roll spelar ensamheten för en patient som drabbats av stroke? Ökar risken för att drabbas av en ny stroke? Är det sannolikare att en ensamboende avlider av sin sjukdom? Det var frågor som läkaren och neurologen Petra Redfors ville ha svar på. – De flesta har tittat på blodtryck och diabetes. Det är traditionella orsaker som man alltid måste ha med i sina studier, men jag ville titta även på andra faktorer, säger hon. Petra Redfors studerade runt 1 000 patienter i Västra Götaland som insjuknat i stroke före 70 års ålder och jämförde mot en kontrollgrupp på 600 personer. Nyligen disputerade hon på avhandlingen ”Long-term post-stroke outcome –the Sahlgrenska Academy Study on Ischemic stroke.” Resultaten är anmärkningsvärda. Studien visar tydligt att långtidsrisken för att dö av en strokesjukdom är betydligt större för den som bor ensam, och värst är siffrorna för männen. Tolv år efter insjuknandet hade 36 procent av de ensamboende patienterna avlidit, jämfört med 17 procent av de som var sammanboende. När Petra Redfors så bröt ned siffrorna utifrån kön så stack männen ut ordentligt – 44 procent av de ensamboende männen avled, jämfört med 14 procent av de män som bodde tillsammans med någon. Denna överdödlighet för ensamboende män kvarstod även efter det att resultaten kontrollerats mot andra kända riskfaktorer som låg fysisk aktivitet och hög alkoholkonsumtion. – Om man lever ensam så har man sämre prognos. Man löper större risk att få en ny stroke eller att dö, konstaterar Petra Redfors. Frågan är vad detta kan bero på, varför just männen är överrepresenterade. – Man kan bara spekulera, men de tar väl mindre väl hand om sig. De äter sämre, dricker mer alkohol, röker mer, motionerar mindre och är dåliga på att ta sina mediciner. De kanske inte heller söker hjälp i tid, resonerar hon. Dessutom är det ofta så att kvinnan har ett större socialt nätverk. Det finns helt enkelt fler i hennes närhet som kan locka med på promenader eller påminna om medicinering. Petra Redfors fann också i sina studier att det även i kontrollgruppen – det vill säga människor utan hjärt- och kärlsjukdomar – fanns en överdödlighet bland dem som var ensamstående, men talen var så små att hon inte vågar dra några bestämda slutsatser utan nöjer sig med att tala om ”tendenser”. Denna ökade risk för att dö när man lever ensam är inte lätt för sjukvåden att göra något åt, menar Petra Redfors. Hon berättar om en studie där man erbjöd terapi till patienter med hjärtinfarkt, men det visade sig ha väldigt liten betydelse. Hon vill hellre sätta fingret på det praktiska – som att komma ihåg att ta sina mediciner – eftersom det ofta är där det fallerar för människor vars minne försvagats efter en stroke. – Jag tror att sjukhusen behöver bli bättre på att dra in anhöriga så att de ensamma inte blir så ensamma. Vi skulle även vilja ha mer resurser i vården så att man kan kalla patienterna till läkarbesök för att få stöd, säger hon. Den främsta faktorn när det gäller ökad chans att överleva en stroke är dock något som ligger utanför sjukhusens kontroll. Det handlar om att inte leva ensam. – Är man gift har man någon i sin närhet som inte vill att man ska dö, säger Petra Redfors. De äter sämre, dricker mer alkohol, röker mer, motionerar mindre och är dåliga på att ta sina mediciner. Petra Redfors Gratuleras till: Att nyligen ha blivit medicine doktor vid Göteborgs universitet efter en avhandling om vad som händer längre fram med strokepatienter. Bor: Göteborg. Familj: Maken Bengt och barnen Adrian, 15, Alvin, 12, Didrik, 10 och Vendela, 3. Gör: Är läkare på neurologen på Sahlgrenska sjukhuset. På nattygsbordet: Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah”. Det gör jag när jag inte forskar: ”Är mycket med familjen, men gillar också att springa och att läsa böcker.” ", "article_category": "other"}
{"id": 6819, "headline": "\"Vi fortsätter genomföra alla nödvändiga insatser\"", "summary": "Riksbankschefen Stefan Ingves blickar framåt: Trots våra omfattande motåtgärder kommer krisen att påverka svensk ekonomi även under 2009. Riksbanken kommer även fortsättningsvis att genomföra alla nödvändiga insatser som behövs för att värna Sveriges finansiella stabilitet. Den globala krisen fortsätter att påverka svensk ekonomi trots omfattande motåtgärder. Om inte Riksbanken hade ingripit under hösten skulle förtroendet för vårt eget finansiella system ha kunnat skadas allvarligt. Men de globala finansmarknaderna fungerar fortfarande betydligt sämre än normalt. Om detta får fortsätta kan konsekvenserna för världshandeln och den globala tillväxten bli mycket allvarliga. Det skriver chefen för Sveriges Riksbank Stefan Ingves.", "article": "Sveriges ekonomi befinner sig i ett besvärligt läge och prognoserna för 2009 ser dystra ut. Att konjunkturen skulle försvagas hade vi alla räknat med men inte att ekonomin skulle försämras så snabbt och bli så svag som det vi nu ser. En orsak är den dramatiska utvecklingen på de finansiella marknaderna, globalt och i Sverige. Trots att krisen pågått en tid är det svårt att bedöma exakt hur djup och långvarig konjunkturnedgången blir. Men det finns ändå skäl till viss optimism eftersom Sverige går in i krisen från ett synnerligen gott utgångsläge. Vi har femton år med god ekonomisk utveckling bakom oss. Den goda utvecklingen är bland annat ett resultat av stabila spelregler för den ekonomiska politiken. Detta ger oss ett helt annat handlingsutrymme än vid krisen i början på 1990-talet. Vad var det då som bröt den goda utvecklingen och ledde till den finansiella krisen? Något förenklat kan man säga att god tillgång på kapital på de finansiella marknaderna resulterade i en kombination av mycket låga räntor, stigande tillgångspriser och kreditexpansion världen över. Samtidigt fanns svagheter i regleringarna av de finansiella marknaderna. Globala obalanser byggdes upp och det som till slut bröt utvecklingen var nedgången på bostadsmarknaden och bolånemarknaden i USA. Betalningsproblemen ökade dramatiskt och kreditförlusterna på en mängd nya typer av finansiella tillgångar blev mycket större än vad någon hade räknat med. Dessutom uppstod en genuin osäkerhet om hur och var förlusterna skulle realiseras. Resultatet blev en aldrig tidigare upplevd förtroendekris för hela det globala finansiella systemet. Bristen på förtroende skapade en ovilja bland banker och andra finansiella aktörer att låna pengar till varandra. Efter Lehman Brothers konkursansökan i mitten av september ströps kreditflödena. Ingen hade väntat sig att en så betydande bank kunde fallera och oron steg för att fler aktörer skulle hamna i en liknande situation. Utlåningen mellan världens banker upphörde nästan helt. I det läget tvingades centralbanker och regeringar världen över att ingripa akut för att undvika att det globala finansiella systemet havererade totalt. Regeringar, centralbanker och andra myndigheter vidtog massiva åtgärder för att underlätta kreditförsörjningen. Banker har erbjudits tillskott av kapital eller andra garantier för att undvika konkurs. Dessutom har centralbanker sett till att de privata bankerna erhållit den upplåning på kort- och medellång sikt som de haft svårt att få från marknaden. Det har motverkat de mest akuta problemen men de finansiella marknaderna fungerar fortfarande betydligt sämre än normalt. Det är viktigt att understryka att krisen denna gång uppstått utanför Sveriges gränser. Finansorons effekter på Sverige var också begränsade till att börja med men blev efter hand allt mer kännbara, speciellt efter Lehmans konkursansökan. Inte bara de svenska bankerna utan även företag och hushåll har utsatts för kraftigt stigande lånekostnader under hösten. När bankerna inte kunde låna mer än på mycket korta löptider, ofta bara någon vecka, ställde Riksbanken upp och lånade ut på längre löptider. Utlåningen har skett både i kronor och dollar. Riksbanken har även inrättat en tillfällig kreditfacilitet för att förbättra de svenska företagens möjligheter att låna pengar av bankerna. För att säkerställa den finansiella stabiliteten har Riksbanken också gett individuellt likviditetsstöd till Kaupthing Sverige AB och Carnegie Investment Bank AB. Förtroendet för det finansiella systemet skulle ha kunnat skadas allvarligt om inte Riksbanken hade ingripit. Vi har under krisen haft täta kontakter och samarbete med andra svenska myndigheter såsom Riksgälden och Finansinspektionen. En del av arbetet har också rört utlåning till Island och Lettland. Det är hjälp till självhjälp i vårt närområde, något som vi alla har nytta av. Många av de åtgärder som vi har vidtagit under hösten har syftat till att värna den finansiella stabiliteten. Men vilken roll har penningpolitiken? Penningpolitik kan varken isolera oss helt från den internationella konjunkturnedgången eller lösa en finansiell kris. Däremot kan den mildra effekterna på inflationen och realekonomin. Det är också skälen till att Riksbanken har sänkt räntenivån kraftigt under hösten. Vid årets sista penningpolitiska möte den 3 december beslutade vi att sänka reporäntan med 1,75 procentenheter. Det var den största sänkning som genomförts sedan räntestyrningssystemet med reporänta började tillämpas 1994. Vår bedömning var att det krävdes en mycket lägre räntenivå för att motverka den kraftiga avmattningen i ekonomin. Inflationen förväntas falla snabbt och hamna under Riksbankens mål på två procents inflation per år. För oss var det därför lätt att enas om att det krävdes en mycket kraftig nedjustering av räntan. Därmed har reporäntan sänkts från 4,75 procent i början av september till den nuvarande nivån på två procent. Andra centralbanker har också sänkt sina styrräntor kraftigt. Hur allvarligt kan läget bli för den svenska ekonomin? Även om det råder stor osäkerhet om utvecklingen står det utom tvivel att 2009 kommer att bli ett besvärligt år, både för den finansiella sektorn och den reala ekonomin. Den svenska konjunkturen är starkt beroende av hur den finansiella krisen kommer att utvecklas och av styrkan i konjunkturnedgången i omvärlden. Vår bedömning är att den globala krisen fortsätter att påverka svensk ekonomi trots omfattande motåtgärder. Även om den lägre reporäntan och försvagningen av kronan, tillsammans med den expansivare finanspolitik som regeringen förväntas föra, dämpar fallet i produktion och sysselsättning är prognosen att BNP faller nästa år. En särskild osäkerhetsfaktor för den svenska finansiella marknaden är utvecklingen i Baltikum där svenska banker har betydande verksamhet och en omfattande utlåning. Vår bedömning är att bankerna är tillräckligt starka för att kunna hantera ökade kreditförluster från det hållet. Trots de dystra utsikterna för nästa år så finns det ändå ett visst ljus i tunneln. Alla de åtgärder som nu vidtas av centralbanker och regeringar världen över kommer att dämpa de ekonomiska effekterna av den finansiella krisen. För svensk del är utgångsläget gott eftersom vi har en lång period av hög tillväxt, stigande sysselsättning och låg inflation bakom oss. De offentliga finanserna, både i termer av budget och statsskuld, är i synnerligen gott skick och svenska banker står väl rustade med en i utgångsläget god intjäningskapacitet och låga kreditförluster. Riksbanken kommer även fortsättningsvis att genomföra alla nödvändiga insatser som behövs för att värna den svenska finansiella stabiliteten. Det kommer dock att behövas större internationell samordning än tidigare för att hantera den finansiella krisen. Om de globala finansiella marknaderna inte fungerar är vi tillbaka i den situation som rådde på 1970- och 80-talen innan hindren för \"handel med pengar\" avskaffades. Konsekvenserna för världshandeln och den globala tillväxten kan bli mycket allvarliga. Inget land kan på egen hand återställa de finansiella marknadernas funktionssätt utan det krävs samordnade insatser. Ingen kan ännu med säkerhet säga vilka utmaningar det nya året kommer att medföra men det är ändå med tillförsikt som jag ser fram emot 2009. Det blir ett år av svag ekonomisk utveckling, men ett år där vi tillsammans med andra länder fortsätter att ta tag i problemen. Det lägger grunden för en bättre utveckling under 2010. stefan ingves ", "article_category": "other"}
{"id": 6820, "headline": "”Vi fortsätter genomföra alla nödvändiga insatser”", "summary": "Riksbankschefen Stefan Ingves blickar framåt: Trots våra omfattande motåtgärder kommer krisen att påverka svensk ekonomi även under 2009.Riksbanken kommer även fortsättningsvis att genomföra alla nödvändiga insatser som behövs för att värna Sveriges finansiella stabilitet. Den globala krisen fortsätter att påverka svensk ekonomi trots omfattande motåtgärder. Om inte Riksbanken hade ingripit under hösten skulle förtroendet för vårt eget finansiella system ha kunnat skadas allvarligt. Men de globala finansmarknaderna fungerar fortfarande betydligt sämre än normalt. Om detta får fortsätta kan konsekvenserna för världshandeln och den globala tillväxten bli mycket allvarliga. Det skriver chefen för Sveriges Riksbank Stefan Ingves.", "article": "Sveriges ekonomi befinner sig i ett besvärligt läge och prognoserna för 2009 ser dystra ut. Att konjunkturen skulle försvagas hade vi alla räknat med men inte att ekonomin skulle försämras så snabbt och bli så svag som det vi nu ser. En orsak är den dramatiska utvecklingen på de finansiella marknaderna, globalt och i Sverige. Trots att krisen pågått en tid är det svårt att bedöma exakt hur djup och långvarig konjunkturnedgången blir. Men det finns ändå skäl till viss optimism eftersom Sverige går in i krisen från ett synnerligen gott utgångsläge. Vi har femton år med god ekonomisk utveckling bakom oss. Den goda utvecklingen är bland annat ett resultat av stabila spelregler för den ekonomiska politiken. Detta ger oss ett helt annat handlingsutrymme än vid krisen i början på 1990-talet. Vad var det då som bröt den goda utvecklingen och ledde till den finansiella krisen? Något förenklat kan man säga att god tillgång på kapital på de finansiella marknaderna resulterade i en kombination av mycket låga räntor, stigande tillgångspriser och kreditexpansion världen över. Samtidigt fanns svagheter i regleringarna av de finansiella marknaderna. Globala obalanser byggdes upp och det som till slut bröt utvecklingen var nedgången på bostadsmarknaden och bolånemarknaden i USA. Betalningsproblemen ökade dramatiskt och kreditförlusterna på en mängd nya typer av finansiella tillgångar blev mycket större än vad någon hade räknat med. Dessutom uppstod en genuin osäkerhet om hur och var förlusterna skulle realiseras. Resultatet blev en aldrig tidigare upplevd förtroendekris för hela det globala finansiella systemet. Bristen på förtroende skapade en ovilja bland banker och andra finansiella aktörer att låna pengar till varandra. Efter Lehman Brothers konkursansökan i mitten av september ströps kreditflödena. Ingen hade väntat sig att en så betydande bank kunde fallera och oron steg för att fler aktörer skulle hamna i en liknande situation. Utlåningen mellan världens banker upphörde nästan helt. I det läget tvingades centralbanker och regeringar världen över att ingripa akut för att undvika att det globala finansiella systemet havererade totalt. Regeringar, centralbanker och andra myndigheter vidtog massiva åtgärder för att underlätta kreditförsörjningen. Banker har erbjudits tillskott av kapital eller andra garantier för att undvika konkurs. Dessutom har centralbanker sett till att de privata bankerna erhållit den upplåning på kort- och medellång sikt som de haft svårt att få från marknaden. Det har motverkat de mest akuta problemen men de finansiella marknaderna fungerar fortfarande betydligt sämre än normalt. Det är viktigt att understryka att krisen denna gång uppstått utanför Sveriges gränser. Finansorons effekter på Sverige var också begränsade till att börja med men blev efter hand allt mer kännbara, speciellt efter Lehmans konkursansökan. Inte bara de svenska bankerna utan även företag och hushåll har utsatts för kraftigt stigande lånekostnader under hösten. När bankerna inte kunde låna mer än på mycket korta löptider, ofta bara någon vecka, ställde Riksbanken upp och lånade ut på längre löptider. Utlåningen har skett både i kronor och dollar. Riksbanken har även inrättat en tillfällig kreditfacilitet för att förbättra de svenska företagens möjligheter att låna pengar av bankerna. För att säkerställa den finansiella stabiliteten har Riksbanken också gett individuellt likviditetsstöd till Kaupthing Sverige AB och Carnegie Investment Bank AB. Förtroendet för det finansiella systemet skulle ha kunnat skadas allvarligt om inte Riksbanken hade ingripit. Vi har under krisen haft täta kontakter och samarbete med andra svenska myndigheter såsom Riksgälden och Finansinspektionen. En del av arbetet har också rört utlåning till Island och Lettland. Det är hjälp till självhjälp i vårt närområde, något som vi alla har nytta av. Många av de åtgärder som vi har vidtagit under hösten har syftat till att värna den finansiella stabiliteten. Men vilken roll har penningpolitiken? Penningpolitik kan varken isolera oss helt från den internationella konjunkturnedgången eller lösa en finansiell kris. Däremot kan den mildra effekterna på inflationen och realekonomin. Det är också skälen till att Riksbanken har sänkt räntenivån kraftigt under hösten. Vid årets sista penningpolitiska möte den 3 december beslutade vi att sänka reporäntan med 1,75 procentenheter. Det var den största sänkning som genomförts sedan räntestyrningssystemet med reporänta började tillämpas 1994. Vår bedömning var att det krävdes en mycket lägre räntenivå för att motverka den kraftiga avmattningen i ekonomin. Inflationen förväntas falla snabbt och hamna under Riksbankens mål på två procents inflation per år. För oss var det därför lätt att enas om att det krävdes en mycket kraftig nedjustering av räntan. Därmed har reporäntan sänkts från 4,75 procent i början av september till den nuvarande nivån på två procent. Andra centralbanker har också sänkt sina styrräntor kraftigt. Hur allvarligt kan läget bli för den svenska ekonomin? Även om det råder stor osäkerhet om utvecklingen står det utom tvivel att 2009 kommer att bli ett besvärligt år, både för den finansiella sektorn och den reala ekonomin. Den svenska konjunkturen är starkt beroende av hur den finansiella krisen kommer att utvecklas och av styrkan i konjunkturnedgången i omvärlden. Vår bedömning är att den globala krisen fortsätter att påverka svensk ekonomi trots omfattande motåtgärder. Även om den lägre reporäntan och försvagningen av kronan, tillsammans med den expansivare finanspolitik som regeringen förväntas föra, dämpar fallet i produktion och sysselsättning är prognosen att BNP faller nästa år. En särskild osäkerhetsfaktor för den svenska finansiella marknaden är utvecklingen i Baltikum där svenska banker har betydande verksamhet och en omfattande utlåning. Vår bedömning är att bankerna är tillräckligt starka för att kunna hantera ökade kreditförluster från det hållet. Trots de dystra utsikterna för nästa år så finns det ändå ett visst ljus i tunneln. Alla de åtgärder som nu vidtas av centralbanker och regeringar världen över kommer att dämpa de ekonomiska effekterna av den finansiella krisen. För svensk del är utgångsläget gott eftersom vi har en lång period av hög tillväxt, stigande sysselsättning och låg inflation bakom oss. De offentliga finanserna, både i termer av budget och statsskuld, är i synnerligen gott skick och svenska banker står väl rustade med en i utgångsläget god intjäningskapacitet och låga kreditförluster. Riksbanken kommer även fortsättningsvis att genomföra alla nödvändiga insatser som behövs för att värna den svenska finansiella stabiliteten. Det kommer dock att behövas större internationell samordning än tidigare för att hantera den finansiella krisen. Om de globala finansiella marknaderna inte fungerar är vi tillbaka i den situation som rådde på 1970- och 80-talen innan hindren för ”handel med pengar” avskaffades. Konsekvenserna för världshandeln och den globala tillväxten kan bli mycket allvarliga. Inget land kan på egen hand återställa de finansiella marknadernas funktionssätt utan det krävs samordnade insatser. Ingen kan ännu med säkerhet säga vilka utmaningar det nya året kommer att medföra men det är ändå med tillförsikt som jag ser fram emot 2009. Det blir ett år av svag ekonomisk utveckling, men ett år där vi tillsammans med andra länder fortsätter att ta tag i problemen. Det lägger grunden för en bättre utveckling under 2010. STEFAN INGVES ", "article_category": "other"}
{"id": 6835, "headline": "\"Regeringen äventyrar unga mopedisters liv\"", "summary": "Trafiksäkerhetsexperter: Regeringen går cyniskt branschintressenas ärenden och låter unga människor bli försökskaniner i ett regelverk med skyhöga risker. Regeringen tar alldeles för lätt på mopedolyckorna bland ungdomar. Bristen på nödvändiga lagskärpningar är uttryck för en vilja att tillfredsställa så många branschintressen och andra särintressen som möjligt. Detta är minst sagt cyniskt eftersom tusentals ungdomar dödas eller skadas svårt varje år i mopedolyckor. Skaderisken är 50 gånger högre för en mopedist jämfört med en bilist. Nästan hälften av de skadade mopedförarna är 15-åringar. Det allra minsta regeringen kan göra är att höja åldersgränsen för EU-mopeder från 15 till 16 år. Regeringens ovilja att göra detta tyder på att man är beredd att låta unga människor bli försökskaniner i ett regelverk som all erfarenhet och forskning entydigt visar har skyhöga risker. Det skriver framträdande företrädare för trafiksäkerhetsorganisationer, läkarvetenskap och försäkringsbolag.", "article": "Mopedolyckorna ökar dramatiskt bland ungdomar, men det tycks regeringen ta lätt på. Det intrycket ger i alla fall mopedpropositionen, som i december ligger för beredning i trafikutskottet. Regeringen vill inte höja åldergränsen för klass 1-moped till 16 år och inte heller kräva registreringsskyltar på alla mopeder, vilket skulle öka polisens koll på trimning, fylleri och olaglig skjutsning. Istället vill man vänta och se om de otillräckliga förslag som läggs fram kanske räcker till ändå. Vi kan inte se annat än att bristen på nödvändiga lagskärpningar är uttryck för en vilja att tillfredsställa så många särintressen som möjligt och uppnå konsensus till varje pris. Detta är cyniskt, eftersom fler och fler femtonåringar kommer att skadas svårt eller dödas så länge inga skärpningar kommer till stånd. Hårda ord, har vi täckning för dem? Ja, regeringens förslag läggs nämligen mot bakgrund av en skenade skadeutveckling hos unga mopedister, särskilt femtonåringar: Skaderisken i trafiken är 50 gånger högre för en mopedist jämfört med en bilist. De senaste tio åren har skadefrekvensen mer än fyrdubblats och bland 15-åringar närmare sexdubblats. Nästan hälften av de skadade mopedförarna var 15-åringar (Umeå universitet). Under 2007 skadades cirka 2 000 personer på moped (rapporterade till akutsjukhus i Sverige). I det här läget vill regeringen bevara åldersgränsen på 15 år för EU-moppar (mopedklass 1), även om man också vill skärpa utbildningskraven. Därmed går man emot huvudlinjen i rekommendationerna från den fylliga statliga utredning (SOU 2005:45) som föreslog ändrad åldersgräns till sexton år, vilket även EU-direktivets minimikrav föreskriver. 15-åringar bör fortfarande ha tillgång till mopedklass 2, som får köras på cykelbanor. Därmed kan de separeras från biltrafik. Föreslår då regeringen ingenting som visar insikt om hur allvarligt problemet är? Givetvis gör man det. Framför allt föreslås skärpta utbildningskrav och även viss praktik för alla mopedister. Men det anser man vara tillräckligt för att också de yngsta förarna ska lära sig uppfatta risker tydligare och följa trafikregler bättre. Mot denna åsikt står en enig forskarkår idag. Det finns inga empiriska data som stödjer slutsatsen. Däremot visar omfattande forskning att en 16-åring är betydligt mer mogen än en 15-åring. Åldersskillnaden på ett år kan till exempel vara en skillnad i förmåga till impulskontroll, som kan orsaka svåra skador eller döden för en ung mopedist. Hjärnans funktioner för att kontrollera impulser och reflektera över handlingskonsekvenser utvecklas fortfarande under tonåren. Ju yngre man är som nybörjare på ett fordon, desto högre är olycksrisken, även då man tar hänsyn till vana. Därför är inte utbildningsnivån huvudproblemet. Mognadsprocessen och förmågan att bli medveten om risker i skarpt läge hamnar istället i fokus. En välutbildad femtonårig mopedist kan aldrig agera lika säkert i trafiken som sin sextonåriga motsvarighet, även om bägge oftast klarar att köra lika trafiksäkert i en provsituation. I dag är ingen utbildningsform känd, som skulle kunna ändra på detta faktum. Otydligheten i regeringens förslag på avgörande punkter som de nyss nämnda understryks av att slutsatserna sällan åtföljs av analyser av trafiksäkerhetseffekten, med respektive utan höjd åldersgräns. I stället finns generella resonemang om ungdomars \"mobilitet\" och frihet samt konstaterandet \" höjd åldersgräns bör komma i fråga först sedan andra åtgärder för att höja trafiksäkerheten visar sig verkningslösa\". För oss verkar denna inställning cynisk. Den visar en brist på ansvar när det gäller liv och hälsa hos våra barn. Den skenande skadeutvecklingen hos våra yngsta mopedförare, som uppfordrar just till ansvarstagande från regering och riksdag, talar sitt tydliga språk. Hur har regeringen då hamnat på sin nuvarande ståndpunkt, som kan förefalla utslätad, nästan handlingsförlamad? En vink kan man få av formuleringar i lagrådsremissen. Där heter det \"flera remissinstanser har kraftfullt argumenterat för att ålderskravet på 15 år bör bibehållas för båda mopedklasserna\". Ser man efter så är dessa instanser Moped- och Motorcykelbranschens riksförbund (McRF), Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation (SMC), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Ungdomsstyrelsen samt Cykel- motor- och sportfackhandlarna. Med undantag för Ungdomsstyrelsen är detta en exemplarisk uppräkning av organisationer som har affärsintressen av att bibehålla femtonårsgränsen. Sverige spelar i elitserien inom många områden när det gäller trafiksäkerhet. Men just när det gäller mopeder är regeringen beredd att degradera oss till gärdsgårdsserien, bland de sämsta länderna i Europa. Länder som Sverige annars gärna jämför sig med i trafiksäkerhetsstandard har allihop sexton år och uppåt som åldersgräns. Sverige har undertecknat barnkonventionen: En grundläggande skyldighet är att beslut som fattas ska vara i barns intresse, inte minst då det handlar om liv och hälsa. Barn- och ungdomspolitiken i Sverige intar en preventiv hållning, där exempelvis konsumtionen av alkohol styrs med restriktiva åldersgränser därför att det är framgångsrikt, relativt sett. Ett förslag som gick ut på att utbilda tonåringar i goda alkoholmönster vore politiskt självmål. Men när det gäller mopeder tycks regeringen beredd att låta unga människor bli försökskaniner i ett regelverk, som all erfarenhet och forskning entydigt visar har skyhöga risker. Detta försök kommer vissa att få betala för, men alla tror att det blir någon annan. Visst kan man tala om vikten av unga människors rörelsebehov och \"mobilitet\" utan att ha det minsta fel i det. Men är man beredd att låta rörelsebehovet tillgodoses genom att ge dem tillgång till det bevisligen farligaste fordon som finns - då gör man ändå det mesta fel. ANDERS SUNDSTRÖM Vd Folksam ULF BJÖRNSTIG Professor i kirurgi Umeå universitet NILS-PETTER GREGERSEN Trafiksäkerhetschef NTF, professor i folkhälsovetenskap CHRISTER HYDÉN Professor i trafiksäkerhet, Lunds tekniska högskola KURT JOHANSSON Överläkare Trafikmedicinskt Centrum och svensk Trafikmedicinsk Förening ASTRID LINDER Forskningschef Statens Väg- och Transportforskningsinstitut ", "article_category": "other"}
{"id": 6836, "headline": "”Regeringen äventyrar unga mopedisters liv”", "summary": "Trafiksäkerhetsexperter: Regeringen går cyniskt branschintressenas ärenden och låter unga människor bli försökskaniner i ett regelverk med skyhöga risker.Regeringen tar alldeles för lätt på mopedolyckorna bland ungdomar. Bristen på nödvändiga lagskärpningar är uttryck för en vilja att tillfredsställa så många branschintressen och andra särintressen som möjligt. Detta är minst sagt cyniskt eftersom tusentals ungdomar dödas eller skadas svårt varje år i mopedolyckor. Skaderisken är 50 gånger högre för en mopedist jämfört med en bilist. Nästan hälften av de skadade mopedförarna är 15-åringar. Det allra minsta regeringen kan göra är att höja åldersgränsen för EU-mopeder från 15 till 16 år. Regeringens ovilja att göra detta tyder på att man är beredd att låta unga människor bli försökskaniner i ett regelverk som all erfarenhet och forskning entydigt visar har skyhöga risker. Det skriver framträdande företrädare för trafiksäkerhetsorganisationer, läkarvetenskap och försäkringsbolag.", "article": "Mopedolyckorna ökar dramatiskt bland ungdomar, men det tycks regeringen ta lätt på. Det intrycket ger i alla fall mopedpropositionen, som i december ligger för beredning i trafikutskottet. Regeringen vill inte höja åldergränsen för klass 1-moped till 16 år och inte heller kräva registreringsskyltar på alla mopeder, vilket skulle öka polisens koll på trimning, fylleri och olaglig skjutsning. Istället vill man vänta och se om de otillräckliga förslag som läggs fram kanske räcker till ändå. Vi kan inte se annat än att bristen på nödvändiga lagskärpningar är uttryck för en vilja att tillfredsställa så många särintressen som möjligt och uppnå konsensus till varje pris. Detta är cyniskt, eftersom fler och fler femtonåringar kommer att skadas svårt eller dödas så länge inga skärpningar kommer till stånd. Hårda ord, har vi täckning för dem? Ja, regeringens förslag läggs nämligen mot bakgrund av en skenade skadeutveckling hos unga mopedister, särskilt femtonåringar: Skaderisken i trafiken är 50 gånger högre för en mopedist jämfört med en bilist. De senaste tio åren har skadefrekvensen mer än fyrdubblats och bland 15-åringar närmare sexdubblats. Nästan hälften av de skadade mopedförarna var 15-åringar (Umeå universitet). Under 2007 skadades cirka 2 000 personer på moped (rapporterade till akutsjukhus i Sverige). I det här läget vill regeringen bevara åldersgränsen på 15 år för EU-moppar (mopedklass 1), även om man också vill skärpa utbildningskraven. Därmed går man emot huvudlinjen i rekommendationerna från den fylliga statliga utredning (SOU 2005:45) som föreslog ändrad åldersgräns till sexton år, vilket även EU-direktivets minimikrav föreskriver. 15-åringar bör fortfarande ha tillgång till mopedklass 2, som får köras på cykelbanor. Därmed kan de separeras från biltrafik. Föreslår då regeringen ingenting som visar insikt om hur allvarligt problemet är? Givetvis gör man det. Framför allt föreslås skärpta utbildningskrav och även viss praktik för alla mopedister. Men det anser man vara tillräckligt för att också de yngsta förarna ska lära sig uppfatta risker tydligare och följa trafikregler bättre. Mot denna åsikt står en enig forskarkår idag. Det finns inga empiriska data som stödjer slutsatsen. Däremot visar omfattande forskning att en 16-åring är betydligt mer mogen än en 15-åring. Åldersskillnaden på ett år kan till exempel vara en skillnad i förmåga till impulskontroll, som kan orsaka svåra skador eller döden för en ung mopedist. Hjärnans funktioner för att kontrollera impulser och reflektera över handlingskonsekvenser utvecklas fortfarande under tonåren. Ju yngre man är som nybörjare på ett fordon, desto högre är olycksrisken, även då man tar hänsyn till vana. Därför är inte utbildningsnivån huvudproblemet. Mognadsprocessen och förmågan att bli medveten om risker i skarpt läge hamnar istället i fokus. En välutbildad femtonårig mopedist kan aldrig agera lika säkert i trafiken som sin sextonåriga motsvarighet, även om bägge oftast klarar att köra lika trafiksäkert i en provsituation. I dag är ingen utbildningsform känd, som skulle kunna ändra på detta faktum. Otydligheten i regeringens förslag på avgörande punkter som de nyss nämnda understryks av att slutsatserna sällan åtföljs av analyser av trafiksäkerhetseffekten, med respektive utan höjd åldersgräns. I stället finns generella resonemang om ungdomars ”mobilitet” och frihet samt konstaterandet ” höjd åldersgräns bör komma i fråga först sedan andra åtgärder för att höja trafiksäkerheten visar sig verkningslösa”. För oss verkar denna inställning cynisk. Den visar en brist på ansvar när det gäller liv och hälsa hos våra barn. Den skenande skadeutvecklingen hos våra yngsta mopedförare, som uppfordrar just till ansvarstagande från regering och riksdag, talar sitt tydliga språk. Hur har regeringen då hamnat på sin nuvarande ståndpunkt, som kan förefalla utslätad, nästan handlingsförlamad? En vink kan man få av formuleringar i lagrådsremissen. Där heter det ”flera remissinstanser har kraftfullt argumenterat för att ålderskravet på 15 år bör bibehållas för båda mopedklasserna”. Ser man efter så är dessa instanser Moped- och Motorcykelbranschens riksförbund (McRF), Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation (SMC), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Ungdomsstyrelsen samt Cykel- motor- och sportfackhandlarna. Med undantag för Ungdomsstyrelsen är detta en exemplarisk uppräkning av organisationer som har affärsintressen av att bibehålla femtonårsgränsen. Sverige spelar i elitserien inom många områden när det gäller trafiksäkerhet. Men just när det gäller mopeder är regeringen beredd att degradera oss till gärdsgårdsserien, bland de sämsta länderna i Europa. Länder som Sverige annars gärna jämför sig med i trafiksäkerhetsstandard har allihop sexton år och uppåt som åldersgräns. Sverige har undertecknat barnkonventionen: En grundläggande skyldighet är att beslut som fattas ska vara i barns intresse, inte minst då det handlar om liv och hälsa. Barn- och ungdomspolitiken i Sverige intar en preventiv hållning, där exempelvis konsumtionen av alkohol styrs med restriktiva åldersgränser därför att det är framgångsrikt, relativt sett. Ett förslag som gick ut på att utbilda tonåringar i goda alkoholmönster vore politiskt självmål. Men när det gäller mopeder tycks regeringen beredd att låta unga människor bli försökskaniner i ett regelverk, som all erfarenhet och forskning entydigt visar har skyhöga risker. Detta försök kommer vissa att få betala för, men alla tror att det blir någon annan. Visst kan man tala om vikten av unga människors rörelsebehov och ”mobilitet” utan att ha det minsta fel i det. Men är man beredd att låta rörelsebehovet tillgodoses genom att ge dem tillgång till det bevisligen farligaste fordon som finns – då gör man ändå det mesta fel. ANDERS SUNDSTRÖM Vd Folksam ULF BJÖRNSTIG Professor i kirurgi Umeå universitet NILS-PETTER GREGERSEN Trafiksäkerhetschef NTF, professor i folkhälsovetenskap CHRISTER HYDÉN Professor i trafiksäkerhet, Lunds tekniska högskola KURT JOHANSSON Överläkare Trafikmedicinskt Centrum och svensk Trafikmedicinsk Förening ASTRID LINDER Forskningschef Statens Väg- och Transportforskningsinstitut ", "article_category": "other"}
{"id": 6866, "headline": "\"Det jag gjort går inte att förlåta\"", "summary": "Erik visste att han medverkade till att barnen på bilderna blev utsatta för övergrepp. Han visste att det skulle bli en katastrof om han avslöjades. Ändå kunde han inte sluta titta på barnporr, hur han än försökte.", "article": "Erik minns inte riktigt när han tittade på barnporr på nätet för första gången. Då hade han i alla fall tittat på \"vanlig\" porr där under lång tid. - När internet kom blev ju porren mer lättillgänglig. Med tiden kollade jag mer och mer. Det växte fram ett behov av att porrsurfa som jag inte kunde stoppa, berättar Erik. Det är många som porrsurfar på nätet, men alla hamnar inte i ett beroende så som han gjorde, säger Erik. Han tillbringade allt mer tid framför datorn, ofta på nätterna när hans familj låg och sov. - Frugan kom på mig någon gång, under den tiden då jag bara såg på lagliga sidor. Hon blev ledsen och orolig, och trodde att jag också hade kontakt med andra kvinnor. Så var det ju inte, och jag försökte lugna henne. Man förnekar problemet, \"det är ingenting\". Alla som har ett beroende förnekar det, också för sig själva. Erik och flera andra män i olika delar av landet greps ungefär samtidigt av polisen för misstänkt barnpornografibrott. Erik har erkänt att han laddat ner barnporr till sin dator, och även att han har bytt bilder med andra som han hade kontakt med genom en barnporrsajt. - Jag hade bilder i min dator på alldeles för unga personer, säger Erik. Nej, inte på småbarn, men de var ändå för unga. Enligt polisen finns det bevis för att Erik hanterat barnpornografiska bilder i datorn i ungefär tre år. Och då är det väl så, säger Erik. Någon gång gled han över från den lagliga porren. Han har ingen riktig förklaring till hur det blev så, och kan inte minnas att han någon gång tidigare känt sexuell dragning till barn eller unga tonåringar. - Orsaken kanske klarnar så småningom, nu när jag går i behandling för mitt beroende, säger Erik. Men jag har en teori om att det egentligen inte handlade om att personerna på bilderna var unga, utan om vissa detaljer i porren som jag drogs till, detaljer som man ser oftare på dem som är yngre. Erik kände själv att han hade passerat en gräns, säger han. Många, många gånger tänkte han sluta. - Jag tömde datorn, men jag tog ändå alltid en säkerhetskopia. Jag kände att alltihop var så fel, och bestämde mig. Sedan gick jag ändå tillbaka för att titta en sista gång. Och så började det om igen. Han funderade på att söka hjälp, säger han, men visste inte vart han skulle vända sig. - Det är ju så fruktansvärt skämmigt, det finns absolut inget värre. Man tänker att alla skulle avsky och förakta en om de visste. Ska man gå till husläkaren, eller psykiatrin? Nej, det gick bara inte. Erik, som är i fyrtioårsåldern, har själv tonårsbarn. Hur tänkte han kring det, när han tittade på barnpornografi? - Just då, när jag tittade, då tänkte jag nog inte alls, säger Erik. Annars tänkte jag mycket på det, på att det fanns en motsättning. Man är ju jätterädd om sina egna barn. Jag tycker själv att det är skumt, jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag hamnat i ett beroende som jag inte kunde styra hur mycket jag än försökte. Det sista året innan Erik blev gripen accelererade surfandet och Erik fick svårt att planera sin tid för att hinna med. Han hade sin egen dator som ingen annan i familjen använde, och han surfade sena kvällar, nätter och morgnar. Veckan före gripandet såg Erik ett tevereportage som handlade om polisens arbete mot barnpornografi. De visade bland annat en bild av just den chattsida som Erik brukade vara inne på. - Då kände jag att det var kört, säger Erik. Jag förstod vad som skulle hända, och att jag inget kunde göra. På ett sätt kändes det som om det var lika bra. Jag orkade inte ens tömma datorn. Den dag då polisen kom var Erik på hemväg från en tjänsteresa. Sex poliser knackade på hemma hos familjen i bostaden. - När jag talade i telefon med min fru lite senare hörde jag direkt att hon lät helt förstörd på rösten. \"De har tagit alla datorer, vad har du gjort?\" De sekunderna, när jag stod med telefonen i handen, vet jag inte hur jag ska kunna beskriva. Det var som om allting försvann. Erik var säker på att han förlorat sin familj, på att det här aldrig skulle kunna ordna sig, säger han. - \"Det finns grejer på datorn som inte är så bra\", sa jag till min fru. \"Vi kanske ses någon gång.\" När vi lade på tänkte jag att det var sista gången jag talat med henne. Under resten av hemresan funderade Erik på om han skulle försöka fly någonstans långt bort, eller om han skulle ta sitt liv, berättar han. Han bestämde sig för att dö, och skrev ett brev till familjen där han försökte be om ursäkt. Men när han kom ut från flygplatsen var polisen redan där. Han fick åka med till polisstationen, där han förhördes och erkände allting. - Jag var helt förtvivlad, skakade och grät. Jag minns särskilt en polis som sa \"nu är du så långt ner som man kan komma. Men det kommer att bli bättre. Lova mig att inte göra dig själv illa\". Det tog vi i hand på, och det betydde mycket för mig då. Mitt i natten kom Erik hem till sin fru, som mötte honom i dörren. - Jag hade trott att hon skulle avsky mig. Men vi kramades länge, utan att säga så mycket. Sedan försökte jag berätta. Hon tyckte att det var för jävligt, det som jag gjort. Hon var jätteledsen. Men hon stötte inte bort mig. Den natten sov Erik ingenting. Tidigt på morgonen gick han upp och hämtade lokaltidningen, beredd på det värsta. Men där fanns ingenting om honom ännu. Polisen hade nämnt något om en behandling på Karolinska sjukhuset, och under dagen fick Erik kontakt med behandlarna där. - Jag satt och pratade med dem minst en timme. De sa att jag skulle få en tid så snart som möjligt. Den närmaste tiden blev kaotisk för både Erik och familjen. De bor på en mindre ort, ryktena kom snabbt i gång och många fick reda på att Erik gripits. Det började också cirkulera rykten om att Erik skulle ha förgripit sig på barn, något han inte gjort och heller aldrig varit misstänkt för. - Det jag har gjort är oförlåtligt, och jag vet att jag har medverkat till att barn blir utsatta genom att titta på sådana bilder. Men jag skulle aldrig någonsin själv göra något mot ett barn, det är helt otänkbart. Det som fanns där i burken, det var liksom inte verklighet för mig. Erik fick veta att han inte var välkommen till sin arbetsplats längre, inte heller fick han fortsätta att vara aktiv i de föreningar som han varit engagerad i. De flesta i bekantskapskretsen flydde, säger han. - Det blev, och är, väldigt tyst. Några hörde av sig och framförde hur äcklig de tyckte jag var. Efter en och en halv vecka ringde en kompis och sa \"vad du än har gjort, så är du fortfarande min vän\". Då blev jag djupt rörd. Eriks barn har fått professionell hjälp, och skolan har stöttat dem på ett bra sätt, säger Erik. Ett av barnen tog avstånd från honom, men nu har kontakten börjat byggas upp igen. Skuldkänslorna över vad han utsatt sina barn och sin fru för är enorma. - Jag vet inte om de någonsin kan förlåta mig. Jag kan inte förlåta mig själv. Jag skäms så fruktansvärt, men hur ska jag kunna få det ogjort? Erik berättade själv för en del vänner och bekanta, för att de inte bara skulle höra ryktena. Några personer har kunnat ta avstånd från det som Erik har gjort utan att ta avstånd från honom, säger han. En liten krets av släkt, nära vänner och grannar är ett stöd. Samtidigt fortsätter rykten att surra i samhället och både han och familjen får möta hatiska reaktioner. - Visst, det är mitt fel, det är jag som har ställt till det. Men lika oförsvarbart som mitt handlande är, lika oförsvarbart tycker jag att det är att utsätta min familj, de har ju inte gjort något. En del vänner har föreslagit att familjen ska flytta och \"börja om\", men det har inte Erik velat göra. - Förr eller senare kommer det ifatt en. Det kommer fram, och då skulle allt börja om igen. Man kan inte leva med en lögn på det sättet, tycker Erik. Det är bättre att försöka ta sig igenom, och hoppas att det lägger sig. Jag inser att vissa alltid kommer att snacka, \"där går den där skiten\", det kommer jag att få leva med. Erik går nu regelbundet i behandling på Karolinska sjukhuset i Huddinge. - De är proffsiga där, och jag är verkligen glad över att jag fick komma dit så snabbt. Där är jag en människa, inget monster. Jag hoppas att de ska hjälpa mig att helt komma ifrån suget efter att titta på porr, och kanske att förstå varför det blev som det blev. I Eriks samtal med terapeuten har det blivit tydligt att porrsurfandet har fungerat som lindring för ångest och rastlöshet som Erik har, berättar han. Nu vill terapeuten att de ska jobba för att hitta bättre lösningar på de problemen. Erik har inte ändrat inställning när det gäller barnpornografi, eftersom han hela tiden har tyckt att det är fel, säger han. Skillnaden är att han nu klarar av att låta bli att titta. Han har inte sett på barnporr sedan gripandet, men han har \"återfallit\" i lagligt porrsurfande ett par gånger. Nu har han spärrat sin dator så att man inte kan gå in på porrsidor, och han har bett sin fru att låsa in koden som kan häva spärren. - Jag har kommit några små steg på väg, säger Erik. Jag har insett att jag har ett överdrivet behov av att titta på porr, och precis som andra missbrukare måste jag lära mig att hantera det. Andra har svårt att förstå hur starkt och tvångsmässigt suget kan vara, menar Erik. När han såg på barnporr visste han att det fanns en uppenbar risk för att han skulle åka fast, och att det skulle innebära en katastrof - ändå kunde han inte avstå. - Jag mådde väldigt dåligt av det, och i någon mening blev jag lättad när jag greps. Jag ville ju sluta, fast inte på det sättet egentligen. Jag hade velat lägga av själv. Ordet \"pedofil\" gör Erik rädd, säger han. - Min bild av en pedofil stämmer inte med min bild av mig själv. Varje gång jag läser eller hör det ordet tänker jag \"nej, fy fan, inte jag\". Men det är väl det man har varit. Det är bara att acceptera det, försöka ta sig igenom och komma vidare. Brott och behandling Enligt lagen är alla former av \"befattande\" med barnpornografi förbjuden, som nedladdning på internet och förmedlande av bilder till andra. Om brottet bedöms som ringa kan det ge böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt barnpornografibrott kan ge mellan sex månader och sex års fängelse. Lagen är under översyn. Landets enda klinik där personer som känner sexuell dragning till barn kan få förebyggande behandling finns på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Behandlingen är individuell och kan bestå i både läkemedel och samtalsterapi med fokus på att förändra det sexuella beteendet. Den forskning som finns tyder på att de flesta som ser på barnpornografi inte begår övergrepp. I en kanadensisk studie med personer som dömts för barnpornografiinnehav återföll 17 procent i samma brott inom tre år, och fyra procent begick någon form av sexövergrepp. Risken för att begå övergrepp var större hos dem som begått andra kriminella handlingar redan före det första barnpornografibrottet, vilket gällde drygt hälften av de dömda. ", "article_category": "other"}
{"id": 6877, "headline": "Små - och billiga", "summary": "Bilarna har blivit billigare. Det finns gott om nya småbilar som inte ens kostar 100 000 kronor. Och de har aldrig varit säkrare eller miljövänligare.", "article": "Statistiska centralbyråns databas ger besked. Medan fordonspriserna ökat knappt 2,5 gånger sedan basåret 1980 så har den allmänna prisnivån stigit tre gånger. Bilar har alltså blivit billigare och det går att shoppa en ny småbil utan att behöva lägga ut mer än runt 100 000 kronor. Men grundprislapparna som anges i tabellen här intill är förrädiska. Rätt vad det är står man i bilhallen och finner att det behövs tillvalspaket som gör att priset skjuter i väg långt bortom vad man tänkt sig från början. Bäst är att ha bestämt sig redan från början vad som behövs i bilen. Vi börjar med säkerheten. I tabellen här intill står hur bilarna har klarat sig i Euro-Ncaps krock- och säkerhetstest. Högsta betyg är fem. I dag krävs också att en säker bil har antisladdsystem. Kolla att den har det! En del småbilar har inet detta ens som tillval. Svårast är att få en uppfattning om hur bra bilarna skyddar mot pisksnärtskador. Försäkringsbolaget Folksam har på sin hemsida en bra förteckning över hur väl olika bilars system fungerar. Där visas också för en del modeller hur de har klarat sig i olyckor i verkliga livet. För en hygglig miljöpåverkan är utsläppsgränsen maximalt 120 gram koldioxid per kilometer. Där går också gränsen för miljöbilspremien för nya bilar som enbart drivs av bensin eller diesel. Miljöbilspremien som också omfattar bilar som går att köra på E85, gas eller är hybridbilar är på 10 000 kronor och gäller fram till halvårsskiftet 2009. Luftkonditionering/klimatanläggning är inte bara skönt att ha, ofta är det bra för andrahandsvärdet när bilen väl ska säljas. Numer tar vi den tempererade förarmiljön närmast för given. Få vill ha en bil som kräver att man kör med rutorna nervevade för att det ska bli något som liknar svalka på sommaren. Med dagens läge i bilhandeln är det också upplagt för prutning. Kolla med olika bilhandlare vad de kan tänka sig sälja för. Fråga om det går att få ett lägre pris eller exempelvis vinterdäck på köpet eller tillvalsutrustning och så vidare. JACQUES WALLNER jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 6889, "headline": "Ingen återhämtning hög riskfaktor för kvinnor", "summary": "Kvinnor som känner sig utmattade och sällan är utvilade när de kommer till jobbet har en 2,9 gånger högre risk att drabbas av fysisk ohälsa. Det visar en ny doktorsavhandling av Ulrica von Thiele Schwarz, psykolog och forskare vid Stockholms universitet.", "article": "- Det är ingen fara att vara trött när man kommer hem efter en hård dag på jobbet, det viktiga är att man är \"fit for fight\" och känner sig utvilad när man kommer till jobbet dagen därpå. Om man är utmattad redan när dagen börjar är risken för ohälsa i framtiden nästan tre gånger högre, säger Ulrica von Thiele Schwarz, psykolog och doktorand vid Psykologiska institutionen på Stockholms universitet. Ulrica von Thiele Schwarzs avhandling visar också att höga krav och brist på inflytande på jobbet bidrar till att kvinnor har svårt att återhämta sig. Ännu värre blir det för de kvinnor som har svårt att släppa tankarna på jobbet när de kommer hem. Däremot behöver inte stress i sig vara farligt, så länge det finns möjlighet till återhämtning. Det bästa sättet för återhämtning är att vara fysiskt aktiv och att umgås med sin familj och sina vänner. Detta kan bero på att tankarna då kopplas bort från det som stressar, vilket är nödvändigt för att kroppen ska återhämta sig. - Det är viktigt att veta att återhämtning inte nödvändigtvis är detsamma som vila. Återhämtning är inte heller en lyx som man kan vänta med tills man har tid, utan en biologisk förutsättning för att undvika ohälsa, precis som mat och sömn, säger Ulrica von Thiele Schwarz. Forskningsprojektet har bedrivits och utvärderats som ett samarbete mellan företagshälsovårdsföretaget Previa och Psykologiska institutionen på Stockholms universitet. Doktorsavhandlingen läggs fram vid Stockholms universitet torsdagen den 11 december. I studierna, som pågick under en tvåårsperiod, ingick ca 300 kvinnor anställda inom vårdsektorn i Stockholms län. Så kan arbetsgivare underlätta återhämtning, tipsar Ulrica von Thiele Schwarz: 1. Var uppmärksam på utmattade medarbetare och ta varningstecken på allvar 2. Ge tydliga instruktioner om vad som ska göras 3. Möjliggör för medarbetarna att se resultatet av sitt arbete 4. Ge tid för fysisk aktivitet på arbetstid 5. Inkludera bristande återhämtning och arbetsrelaterad trötthet i arbetsmiljökartläggningar ", "article_category": "other"}
{"id": 6894, "headline": "Siffror som trilskas", "summary": "Svensk skola behöver tydligare mål. Men matematikens kris är mer djupgående. Sverige måste lära av andra, inte minst av hur japanska lärare undervisar i matematik.", "article": "Målstyrning skulle bli motsatsen till detaljstyrning. I stället för en centralstyrd skola där alla elever läste samma böcker skulle vi få en mångfald av vägar till ett högre, mer ambitiöst mål. Så var tidens ideologi, och i enlighet med den fick svensk skola vid 1990-talets början två typer av mål: \"mål att uppnå\" och \"mål att sträva mot\". Det var de högre målen, de att sträva mot, som skulle prägla arbetet och utgöra arbetets ledstjärna. En utvärdering av skolans målstyrning visade dock för några år sedan att det inte blev som det var tänkt. I praktiken blev de mer fattbara, lägre målen, \"mål att uppnå\", ett slags grundkurs, medan lärarna behandlade \"mål att sträva mot\" som ett slags överkurs. Det som på papperet skulle vara en ambitionshöjning blev i realiteten därför en ambitionssänkning. Regeringen är något viktigt på spåren. Alla verksamheter behöver mål. Men om ingen begriper dem tar andra krafter över. Man gör som man alltid har gjort eller gör det som är bekvämast. Propositionen som regeringen i går presenterade heter \"Tydligare mål och kunskapskrav\". Sådana behövs. Visst kan kursplaner bli för detaljerade och styra lärarna på ett alltför begränsande sätt. Men ännu värre är när målen blir så abstrakta och svårbegripliga att de inte styr alls. Tydliga krav och fler utvärderingar kan vara en del av svaret på hur svenska elevers matematikkunskaper ska höjas. Men när utbildningsminister Jan Björklund i en kommentar till den internationella undersökningen Timss 2007 som vanlig förklarar alla brister i svensk skola med socialdemokratiskt \"flum\" rör det sig inte om analys utan om maskinmässig agitation. Det mest slående när man tittar bakåt är att matematiken gång på gång framstått som ett svenskt sorgebarn. Vid den första internationella så kallade IEA-undersökningen i matematik, 1964, hamnade svenska 13-åringar i botten. Upprörd debatt följde. Repris i IEA 1980: svenska elever kvar i botten. Timss 1995 bröt mönstret. Ingen topplacering visserligen, men svenska elevers resultat låg den gången i alla fall något över det internationella genomsnittet. Sedan dess är det Timss 1995 som utgör jämförelsepunkten. Timss 2003 innebar en kraftig nedgång, och nu i den just offentliggjorda studien Timss 2007 har resultaten försämrats ytterligare. Så vad är det vi ser: En utförsbacke sedan 1995? Eller ett land som länge haft problem med matematiken men 1995 presterade bättre än vanligt? Helt klart är att matematiken är en av svensk skolas svaga punkter. Här måste vi lära av andra - inte minst av dem som ofta ligger i undersökningarnas toppskikt. I USA har det förts en nationell debatt om matematiken som liknar den svenska. Ett inlägg i den som för några år sedan fick stor uppmärksamhet var boken \"The Teaching Gap\". Forskarna James Stigler och James Hiebert studerade matematiklektioner i USA och Japan och fann tydliga nationella undervisningskulturer. Inte minst slående var hur olika tiden i klassrummet användes. Elever i USA ägnade mycket tid åt att på egen hand göra många likartade, lätta uppgifter. En typisk japansk lektion dominerades i stället av att läraren gick igenom mer avancerade uppgifter. Eleverna fick även räkna på egen hand men då följdes det upp men en lärarledd klassdiskussion om olika lösningar. Var låg tankefelen i de oriktiga lösningarna? Varför var en metod att föredra framför en annan? Att ändra en nationell undervisningskultur är svårt och tar tid. Vi måste inte bara satsa mer på utbildning av matematiklärare. Hela vår syn på vad matematik är måste förändras. Matematiken är snarare ett sätt att tänka än en samling metoder att nöta in. ", "article_category": "other"}
{"id": 6902, "headline": "(Bil)mässa för hybrider", "summary": "Nu vänder sig invånarna i Detroit till gud för att rädda bilindustrin. I Detroits största kyrka hölls en mässa till hybridbilens ära.", "article": "I Detroit vänder man sig nu till gud för att rädda bilindustrin, rapporterar Nw York Times. På Greater Grace Temple i Detroit, en församling med 8000 medlemmar, hölls söndagens mässa till hybridbilarnas ära – ”A Hybrid Hope”. Biskop Charles H. Ellis mässade inför fullsatta läktare. Förutom en gospelkör hade biskopen med sig hybridversionerna av Chevrolet Tahoe, Ford Escape och Chrysler Aspen på scen. Utanför den katolska kyrkan uppmanade en skylt förbipasserande att gå in i kyrkan för att lyssna på guds krisplan. - Vi ber för att gud ska röra kongressmännens hjärtan för att rösta igenom krispaketet, sa biskopen i samband med mässan. Många bedömare anser däremot att det behövs betydligt snålare bilar än ovan nämnda SUV:ar för att rädda amerikansk bilindustri. ", "article_category": "other"}
{"id": 6913, "headline": "Håll ordning på julsnapsen", "summary": "Julen är barnens högtid. Därför ska inte alkohol och dåliga vanor ta över. Våga styra upp firandet och ta bort onödig sprit från julbordet.", "article": "För många är julen inte bara glädje utan också ångest. Hur ska det bli med julfirandet och spriten i år Kommer de vuxna att hålla sig i schack – Julen ställer höga krav på oss eftersom många tvingas umgås med människor vi inte valt, eller inte tycker om, säger etikettexperten Antonia Stackelberg. Nya konstellationer – bonusbarn, nya partner och underliga släktingar vi sällan träffar – ska komma överens. Dessutom kan julbordet bli en riktig fyllefälla. Därför är Antonias tips till den som ska ha gäster: Ta kommandot, styr upp kalaset redan från början. – Se julen som årets barnkalas – och när skulle man dricka sig full på ett sådant Nej, ska det curlas någon gång så är det faktiskt just precis i jul. Bort med ren sprit och onödigt mycket alkohol. Det passar inte ihop med barn. Men det kan ändå vara svårt att ändra på ingrodda roller och traditioner. För då ställs allt på sin spets i släkten; man måste kunna samarbeta och bestämma hur man ska fira. Och det innebär också att man måste tala om det som alla försöker dölja. Nämligen att det finns missbruk i familjen. – Personlighetsstörningarna slår ut i kapp med hyacinter och julrosor i juletid, säger Lars Ögren, alkoholterapeut och coach på Nämndemansgården i Stockholm. En alkoholist kan aldrig dricka alkohol utan att drabbas av ett återfall. Inte ens en mun glögg, menar Lars Ögren. Den som dricker för mycket ser dessutom alltid till att få tag på sprit och bryter ofta löften om nykterhet. Det går lätt att gömma en flaska vodka i trädgården eller innerfickan. – Det måste omgivningen inse och ta ställning till. Till exempel genom att helt enkelt avstå från ett gemensamt firande, till dess att personen tar itu med sina problem på allvar och söker hjälp. Även för nyktra alkoholister är julen ofta en utmaning. Därför bör den som är nykter alkoholist planera sin jul noga och tänka efter vad han eller hon orkar med av socialt umgänge med släkten. Alkoholen har ju tidigare fungerat som en form av självmedicinering för att stå ut med jobbiga sociala situationer. När den är borta blir det svårare för den nyktra alkoholisten att hantera umgänget vid jul. Men hur gör man om det handlar om att ha festdrickare – som ännu inte klivit in i ett riktigt missbruk( – som sina gäster Det finns flera knep att ta till, menar Antonia Stackelberg. – Sätt en sluttid för julkalaset. Till exempel att vi firar mellan klockan 14 och 20. Sedan är kalaset slut. Se till att alla har en uppgift att sköta medan det pågår. Morbror kan ordna frågesporten, gamla pappa fixa pris, nya bonusmamman julklappsrimmen. När alla känner sig delaktiga minskar nervositeten – och behovet av att dricka. Fuska med spriten. – Låt alkoholen i glöggen koka bort. Ingen känner skillnad, menar Antonia Stackelberg. Ett tredje knep: – Servera annat julbord än det svenska för att undvika nubbarna, till exempel italienskt. Inlagda paprikor, bruschetta och matiga sallader kräver varken öl eller snaps utan associerar snarare till en trevlig middag, säger Antonia Stackelberg. Men framför allt: Se till att ha alkoholfria alternativ, köp bara små mängder alkohol – eller ingen alls. – Det går inte att dricka sig berusad om alkoholen tagit slut på festen, avslutar Lars Ögren. Isabella Iverus är frilansjournalist sondag@dn.se Tips för en vitare jul » Våga bestämma och planera. » Köp alkoholfritt öl till sillen. » Servera det vin och den sprit som du tycker är lagom till maten och ta sedan bort flaskorna. » Blanda den traditionella julmaten med lättare rätter som inte kräver alkohol på samma vis. » Se till att det finns gott om alkoholfria drycker. » Hitta på en aktivitet – en lek eller ett spel – som alla kan samlas runt. » Se till att göra en utomhusaktivitet på julafton. » Undvik knytkalas. Då har du ingen koll på vad folk tar med sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 6928, "headline": "\"Var fjärde psykpatient är missbrukare av alkohol\"", "summary": "Ny studie av alkoholkonsumtion hos patienter som söker psykiatrisk vård: Mer än varannan yngre kvinnlig patient har en alkoholkonsumtion som riskerar deras hälsa. Svensk psykiatri tar inte alkoholmissbruk bland patienter med psykiska problem på allvar. Detta trots att jämfört med befolkningen i stort är det betydligt vanligare att psykiatrins patienter har ett riskbruk av alkhol. Var tredje manlig patient och var femte bland kvinnorna som söker psykiatrisk öppenvård har sådan alkoholkonsumtion. Bland patienter på psykiatriska akutmottagningar ligger mer hälften över riskgränsen för alkoholmissbruk. Det visar studier som vi har genomfört om alkoholkonsumtion bland patienter som söker psykiatrisk vård. Till och med om patienterna har allvarliga problem blundar psykiatrin för sådana negativa samband. Det skriver sex experter och läkare inom områdena psykosocial forskning inom psykiatri.", "article": "Att vara i behov av psykiatrisk vård är svårt i sig. Att också ha ett riskbruk eller ett beroende av alkohol är en omständighet som allvarligt kan förvärra problemen. Hur riskbruk av alkohol påverkar psykiatriska patienter är relativt outforskat. Våra studier visar att det är oerhört viktigt med insatser på detta område. Både för den enskilde patienten och för samhället. Personer med psykisk sjukdom löper dubbelt så stor risk att utveckla missbruk och beroende som befolkningen i stort. De som har de svåraste psykiska sjukdomarna, bipolär (manodepressiv) sjukdom och schizofreni, löper störst risk att utveckla beroende. För dem som utöver att lida av en psykiatrisk sjukdom också får alkoholproblem ger detta en dramatisk ökning av risken för hälsoproblem. Våra studier visar att patienter som har en svår psykiatrisk sjukdom och samtidigt utvecklat ett beroende har upp till åtta gånger förhöjd dödlighet. Processen i riktning mot förbättring och läkning av den psykiska sjukdomen tar längre tid. Behovet av stöd och av samordning av de insatser som görs för dessa patienter ökar också dramatiskt. Med riskbruk menas en konsumtion av alkohol som är riskabel, genom att den ökar risken för olika negativa effekter på hälsan. Till skillnad från alkoholberoende kan riskbruk ofta avhjälpas med enkla medel, om det uppmärksammas i tid. Man behöver alltså komma in tidigt i processen för att utan komplicerade åtgärder förhindra en negativ utveckling. Det finns enkla, kostnadseffektiva och vetenskapligt beprövade metoder för att hjälpa människor med riskbruk att ändra sina vanor. Ju tidigare riskbruket uppmärksammas, desto större är möjligheterna att komma till rätta med problemet och på så sätt förebygga att allvarligare hälsoproblem blir följden. Vi som undertecknat den här artikeln har genomfört några av de första svenska studierna av riskbruk hos patienter som söker psykiatrisk vård. Det har gett oss följande kunskaper, som stämmer väl överens med resultaten från de studier som gjorts i andra länder. Jämför man med befolkningen i stort är det betydligt vanligare att psykiatrins patienter har ett riskbruk av alkohol. Två av våra studier visar att var fjärde patient som söker psykisk öppenvård har ett riskbruk. Uppdelat på kön visar en studie att nästan var tredje manlig patient och var femte bland kvinnorna har ett riskbruk. I befolkningen i stort har var femte man och var tionde kvinna sådan alkoholkonsumtion. Riskbruket är vanligast i de yngre åldersgrupperna. Särskilt höga siffror har vi hittat hos unga män (under 30 år) som söker för ångest, depression eller liknande psykiska problem. Även bland kvinnorna är andelen hög. Bland kvinnor under 25 år är det mer än varannan patient som har en riskabel alkoholkonsumtion. Unga kvinnor är samtidigt också en grupp som söker psykiatrisk öppenvård oftare än andra. Bland patienter på psykiatriska akutmottagningar är mönstret med en förhöjd alkoholkonsumtion ännu mer uttalat. Våra studier visar att över hälften av dem som kommer till en psykiatrisk akutmottagning ligger över gränsen för riskbruk av alkohol. Bland dessa har hälften redan utvecklat ett beroende, det vill säga riktigt allvarliga alkoholvanor med stora medicinska och sociala konsekvenser. Många patienter med psykiatriska besvär tas om hand av läkare på vårdcentraler. Även här ser vi samma mönster som inom psykiatrin. I en av våra studier av patienter som söker på vårdcentral har vi funnit ett tydligt samband mellan riskbruk av alkohol och symptom av typ ångest eller depression. Hälften av de patienter som söker vård på vårdcentral och som har ett riskbruk uppger att de lider av symptom i form av ångest och depression. Om den riskabla alkoholkonsumtionen inte uppmärksammas kan följden bli att behandlingsinsatser för de psykiska besvären blir delvis missriktade och antagligen mindre meningsfulla. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en stor del av psykiatrins patienter har ett riskbruk av alkohol. Vi tvingas konstatera att psykiatrin i stort blundar för detta problemområde. Detta är fallet även om patienterna har allvarliga problem, får omfattande behandling och, som sker i flertalet fall, använder olika läkemedel. Vi vet inte så mycket om exakt vilka komplikationer som kan uppstå som en följd av kombinationen av överkonsumtion av alkohol och användande av läkemedel som verkar på hjärnan. Men vi vet att psykofarmaka och alkohol tillsammans kan ge negativa effekter, att en hög alkoholkonsumtion leder till både depressiva besvär och ångest, och att de negativa sociala konsekvenserna av överkonsumtion av alkohol är uttalade. Vi vet att såväl beroendetillstånd som riskbruk inverkar allvarligt på den psykiska hälsan, och att de kan leda till att den behandling som sätts in inte får avsedd effekt. Regeringens utgångspunkt för folkhälsopolitiken är att ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande perspektiv ska genomsyra alla delar av hälso- och sjukvården. Det håller vi med om. Men den kanske viktigaste ambitionen måste vara att inte ställa vissa grupper utanför - och särskilt inte de grupper som har de största behoven, och som har sämre förutsättningar än andra. Riskbruksarbetet inom psykiatrin är ett eftersatt område. Men potentialen är oerhörd. Med små medel kan man göra mycket för att förbättra situationen för denna patientgrupp och, i många fall, förhindra att de psykiska besvären förvärras, riskbruket utvecklas till ett beroende och att sociala problem i arbetsliv och familj ytterligare försvårar en redan utsatt situation. Kunskapsläget bland dem som arbetar inom psykiatrin behöver förbättras och de vetenskapligt beprövade metoder, kort motiverande rådgivning att minska konsumtionen, som kan användas i arbetet mot riskbruk behöver spridas. Vi behöver också ta reda på mer om hur och vilka som utvecklar ett riskbruk och hur vi bäst når dem. Regeringen satsar nu 2.700 miljoner kronor på att förbättra förhållandena för psykiskt sjuka, 250 miljoner årligen på bland annat alkohol- och narkotikaförebyggande insatser och ytterligare 125 miljoner på olika hälsoinsatser. Ändå ställs psykiskt sjuka utanför den förnyelse av folkhälsopolitiken som genomförs de närmaste åren och detta trots att det utlovats i proposition 2007/08:110. Enligt vår mening bör regeringen agera kraftfullt och snabbt ta fram ett åtgärdspaket för att förhindra onödigt mänskligt lidande och förebygga stora, kostnadskrävande framtida problem. Det är dags att uppmärksamma riskbruk av alkohol, tobak med mera som ett problem bland psykiatrins patienter. AGNETA ÖJEHAGEN Professor i psykosocial forskning, Lunds universitetssjukhus ANNIKA NORDSTRÖM Socionom och medicine doktor i psykiatri, riskbrukssamordnare i Västerbottens läns landsting GÖRAN NORDSTRÖM Med dr och överläkare, Psykiatrin Trelleborg GUNILLA CRUCE Socionom och doktor i medicinsk vetenskap SOPHIA EBERHARD Leg läkare, STläkare i psykiatri och doktorand CHRISTINA NEHLIN GORDH Socionom, doktorand vid institutionen för neurovetenskap och psykiatri, Akademiska sjukhuset i Uppsala ", "article_category": "other"}
{"id": 6932, "headline": "”Var fjärde psykpatient är missbrukare av alkohol”", "summary": "Ny studie av alkoholkonsumtion hos patienter som söker psykiatrisk vård: Mer än varannan yngre kvinnlig patient har en alkoholkonsumtion som riskerar deras hälsa.Svensk psykiatri tar inte alkoholmissbruk bland patienter med psykiska problem på allvar. Detta trots att det jämfört med befolkningen i stort är betydligt vanligare att psykiatrins patienter har ett riskbruk av alkhol. Var tredje man och var femte kvinna som söker psykiatrisk öppenvård har sådan alkoholkonsumtion. Bland patienter på psykiatriska akutmottagningar ligger mer än hälften över riskgränsen för alkoholmissbruk. Det visar studier som vi har genomfört om alkoholkonsumtion bland patienter som söker psykiatrisk vård. Till och med om patienterna har allvarliga problem blundar psykiatrin för sådana negativa samband. Det skriver sex experter och läkare inom områdena psykosocial forskning och psykiatri.", "article": "Att vara i behov av psykiatrisk vård är svårt i sig. Att också ha ett riskbruk eller ett beroende av alkohol är en omständighet som allvarligt kan förvärra problemen. Hur riskbruk av alkohol påverkar psykiatriska patienter är relativt outforskat. Våra studier visar att det är oerhört viktigt med insatser på detta område. Både för den enskilde patienten och för samhället. Personer med psykisk sjukdom löper dubbelt så stor risk att utveckla missbruk och beroende som befolkningen i stort. De som har de svåraste psykiska sjukdomarna, bipolär (manodepressiv) sjukdom och schizofreni, löper störst risk att utveckla beroende. För dem som utöver att lida av en psykiatrisk sjukdom också får alkoholproblem ger detta en dramatisk ökning av risken för hälsoproblem. Våra studier visar att patienter som har en svår psykiatrisk sjukdom och samtidigt utvecklat ett beroende har upp till åtta gånger förhöjd dödlighet. Processen i riktning mot förbättring och läkning av den psykiska sjukdomen tar längre tid. Behovet av stöd och av samordning av de insatser som görs för dessa patienter ökar också dramatiskt. Med riskbruk menas en konsumtion av alkohol som är riskabel, genom att den ökar risken för olika negativa effekter på hälsan. Till skillnad från alkoholberoende kan riskbruk ofta avhjälpas med enkla medel, om det uppmärksammas i tid. Man behöver alltså komma in tidigt i processen för att utan komplicerade åtgärder förhindra en negativ utveckling. Det finns enkla, kostnadseffektiva och vetenskapligt beprövade metoder för att hjälpa människor med riskbruk att ändra sina vanor. Ju tidigare riskbruket uppmärksammas, desto större är möjligheterna att komma till rätta med problemet och på så sätt förebygga att allvarligare hälsoproblem blir följden. Vi som undertecknat den här artikeln har genomfört några av de första svenska studierna av riskbruk hos patienter som söker psykiatrisk vård. Det har gett oss följande kunskaper, som stämmer väl överens med resultaten från de studier som gjorts i andra länder. Jämför man med befolkningen i stort är det betydligt vanligare att psykiatrins patienter har ett riskbruk av alkohol. Två av våra studier visar att var fjärde patient som söker psykisk öppenvård har ett riskbruk. Uppdelat på kön visar en studie att nästan var tredje manlig patient och var femte bland kvinnorna har ett riskbruk. I befolkningen i stort har var femte man och var tionde kvinna sådan alkoholkonsumtion. Riskbruket är vanligast i de yngre åldersgrupperna. Särskilt höga siffror har vi hittat hos unga män (under 30 år) som söker för ångest, depression eller liknande psykiska problem. Även bland kvinnorna är andelen hög. Bland kvinnor under 25 år är det mer än varannan patient som har en riskabel alkoholkonsumtion. Unga kvinnor är samtidigt också en grupp som söker psykiatrisk öppenvård oftare än andra. Bland patienter på psykiatriska akutmottagningar är mönstret med en förhöjd alkoholkonsumtion ännu mer uttalat. Våra studier visar att över hälften av dem som kommer till en psykiatrisk akutmottagning ligger över gränsen för riskbruk av alkohol. Bland dessa har hälften redan utvecklat ett beroende, det vill säga riktigt allvarliga alkoholvanor med stora medicinska och sociala konsekvenser. Många patienter med psykiatriska besvär tas om hand av läkare på vårdcentraler. Även här ser vi samma mönster som inom psykiatrin. I en av våra studier av patienter som söker på vårdcentral har vi funnit ett tydligt samband mellan riskbruk av alkohol och symptom av typ ångest eller depression. Hälften av de patienter som söker vård på vårdcentral och som har ett riskbruk uppger att de lider av symptom i form av ångest och depression. Om den riskabla alkoholkonsumtionen inte uppmärksammas kan följden bli att behandlingsinsatser för de psykiska besvären blir delvis missriktade och antagligen mindre meningsfulla. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en stor del av psykiatrins patienter har ett riskbruk av alkohol. Vi tvingas konstatera att psykiatrin i stort blundar för detta problemområde. Detta är fallet även om patienterna har allvarliga problem, får omfattande behandling och, som sker i flertalet fall, använder olika läkemedel. Vi vet inte så mycket om exakt vilka komplikationer som kan uppstå som en följd av kombinationen av överkonsumtion av alkohol och användande av läkemedel som verkar på hjärnan. Men vi vet att psykofarmaka och alkohol tillsammans kan ge negativa effekter, att en hög alkoholkonsumtion leder till både depressiva besvär och ångest, och att de negativa sociala konsekvenserna av överkonsumtion av alkohol är uttalade. Vi vet att såväl beroendetillstånd som riskbruk inverkar allvarligt på den psykiska hälsan, och att de kan leda till att den behandling som sätts in inte får avsedd effekt. Regeringens utgångspunkt för folkhälsopolitiken är att ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande perspektiv ska genomsyra alla delar av hälso- och sjukvården. Det håller vi med om. Men den kanske viktigaste ambitionen måste vara att inte ställa vissa grupper utanför – och särskilt inte de grupper som har de största behoven, och som har sämre förutsättningar än andra. Riskbruksarbetet inom psykiatrin är ett eftersatt område. Men potentialen är oerhörd. Med små medel kan man göra mycket för att förbättra situationen för denna patientgrupp och, i många fall, förhindra att de psykiska besvären förvärras, riskbruket utvecklas till ett beroende och att sociala problem i arbetsliv och familj ytterligare försvårar en redan utsatt situation. Kunskapsläget bland dem som arbetar inom psykiatrin behöver förbättras och de vetenskapligt beprövade metoder, kort motiverande rådgivning att minska konsumtionen, som kan användas i arbetet mot riskbruk behöver spridas. Vi behöver också ta reda på mer om hur och vilka som utvecklar ett riskbruk och hur vi bäst når dem. Regeringen satsar nu 2 700 miljoner kronor på att förbättra förhållandena för psykiskt sjuka, 250 miljoner årligen på bland annat alkohol- och narkotikaförebyggande insatser och ytterligare 125 miljoner på olika hälsoinsatser. Ändå ställs psykiskt sjuka utanför den förnyelse av folkhälsopolitiken som genomförs de närmaste åren och detta trots att det utlovats i proposition 2007/08:110. Enligt vår mening bör regeringen agera kraftfullt och snabbt ta fram ett åtgärdspaket för att förhindra onödigt mänskligt lidande och förebygga stora, kostnadskrävande framtida problem. Det är dags att uppmärksamma riskbruk av alkohol, tobak med mera som ett problem bland psykiatrins patienter. AGNETA ÖJEHAGEN Professor i psykosocial forskning, Lunds universitetssjukhus ANNIKA NORDSTRÖM Socionom och medicine doktor i psykiatri, riskbrukssamordnare i Västerbottens läns landsting GÖRAN NORDSTRÖM Med dr och överläkare, Psykiatrin Trelleborg GUNILLA CRUCE Socionom och doktor i medicinsk vetenskap SOPHIA EBERHARD Leg läkare, ST–läkare i psykiatri och doktorand CHRISTINA NEHLIN GORDH Socionom, doktorand vid institutionen för neurovetenskap och psykiatri, Akademiska sjukhuset i Uppsala ", "article_category": "other"}
{"id": 6947, "headline": "”Utan städhjälp får jag inte ihop mitt liv”", "summary": "Inom loppet av ett år startade Elisabeth Massi Fritz sin egen advokatbyrå och blev mamma för första gången.Hon skulle inte hinna med både ett arbete hon brinner för, familj och fritid utan att köpa tjänster.", "article": "BrottsmålsadvokatenElisabeth Massi Fritz företräder ofta offer för våld mot kvinnor och hedersrelaterade brott. Hon har arbetat med en rad uppmärksammade mål, till exempel rättegångarna mot de så kallade Stureplansprofilerna och plastikkirurgen i Malmö. I hovrättsförhandlingarna om mordet på Pela Atroshi företrädde hon Pelas syster, som anklagade sina farbröder för mordet. Men två dagar innan hovrättsförhandlingarna skulle börja födde Elisabeth Massi Fritz sin dotter Elsa. ? Det var ett mål jag inte kunde lämna över till någon annan. Jag kunde inte svika min klient, säger hon. Målet sköts upp en vecka och kunde sedan genomföras medan Elsa låg och sov i ett rum intill domstolen. Förhandlingarna fick ta paus när Elsa behövde ammas. ? Jag hade bestämt mig för att jag skulle klara av det. Och om man bestämmer sig för något, då klarar man det, det är jag övertygad om, säger hon. Samtliga sex jurister på Advokatbyrån Elisabeth Fritz AB har sitt ursprung i affärsjuridiken, men har handplockats tack vare sitt starka intresse för humanjuridik. När jobbet utgår från ett personligt engagemang är det lätt att jobba hur mycket som helst. Men inte nödvändigtvis hälsosamt. – Barnen har hjälpt mig. Att vara en närvarande förälder kräver att jag stänger av arbetet. Men att vara närvarande och disciplinerad handlar däremot inte om att välja bort saker, säger hon och påpekar att harmoni i tillvaron är viktig även om man inte har barn. – Alla människor har dubbla roller på ett eller annat sätt, säger Elisabeth Massi Fritz. Inom loppet av ett år startade hon sin egen advokatbyrå och blev mamma för första gången. Det fick henne att inse vikten av att inte jobba när hon var ledig. Hon har sedan dess tränat sig i att hålla isär yrkesliv och privatliv. Nu, elva år senare, har hon har lärt sig att stänga av telefonen när hon kommer hem. Om än bara mentalt. Skillnaden från förr är att hon numera sällan har telefonen i fickan. När hon är tillsammans med barnen lägger hon ifrån sig telefonen och låter telefonsvararen gå på när någon ringer. Hon lyssnar av den när barnen har somnat och ringer därefter upp när det behövs. Eller så låter hon någon kollega ta hand om saken. Elisabeth Massi Fritz sticker inte under stol med att hennes intresse egentligen inte är att vara chef. Att delegera är en konst som hon fått lära sig att behärska. Hon har städhjälp och anlitar gärna hantverkare för att sköta praktiska sysslor i hemmet. – Utan alla sidotjänster skulle det inte gå att få ihop mitt liv. Det har varit helt avgörande för mig för att kunna ägna mig åt mina barn och mitt arbete och även mig själv. Har man, som jag, möjlighet ska man ägna tid åt det man vill satsa på, säger Elisabeth Massi Fritz. Hon tycker att samhällsdebatten har varit felvinklad. – Att kalla diskussionen kring hushållsnära tjänster för pigdebatt ger inte en jämställd debatt. Eftersom det är majoriteten kvinnor som har ansvaret för hemmet tror jag att tanken på att skaffa hjälp får många kvinnor att känna sig otillräckliga, att det skulle vara något fult. Men det är inte fult, säger hon. Insikten att hon inte kan vara överallt och göra allt, har gjort henne bra på att ställa krav på sin omgivning. Rättegången om mordet på Pela är ett bra exempel på det. Även privat har hon blivit bättre på att vara rak och att ställa krav på sin omgivning. – Tidigare kände jag att jag behövde klara av allt: huset, båten, barnen, jobbet, familjen, det sociala. Till slut fanns det ju ingen tid för mig själv, säger hon. Elisabeth Massi Fritz gjorde en lista över sådant som hon tyckte var bra och sådant som hon ville ändra på. Hon insåg att hon ville vara i god tid med att hämta barnen från skola och dagis, inte bara rusa in. Samtidigt ville hon hinna läsa på för att vara förberedd inför sina mål. – Jag insåg rätt snart att det inte går att läsa medan de är vakna, säger hon. Sedan ett och ett halvt år bor Elisabeth Massi Fritz med sina barn Elsa och Erik varannan vecka. Det gör att hon kan ha en mer strukturerad tillvaro. Hon har fått mer tid till allt, förklarar hon. För barnen, inte minst. Och sig själv. – Det är en skillnad jag inte trodde existerade, säger Elisabeth Massi Fritz. – För barnen har denna förändring inneburit mer kvalitetstid och en mindre stressad mamma, som tidigare haft ett för stort ansvar, säger hon. Och vad gör då Elisabeth Massi Fritz av sin nyfunna egentid? Hon läser, reser eller åker motorcykel – hon gav sig själv ett mc-kort i 40-årspresent. Eller ser bara till att ha det tyst omkring sig. – Det ger inspiration tillbaka till mig. Det visar sig i mitt ledarskap, det är jag övertygad om. För det är inte lätt att få ihop ett liv i dag. Men en person som är harmonisk i sitt privatliv blir bättre yrkesverksam, säger hon. FREDRIK EMDÉN jobb@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 6949, "headline": "”Utan städhjälp får jag inte ihop mitt liv”", "summary": "Inom loppet av ett år startade Elisabeth Massi Fritz sin egen advokatbyrå och blev mamma för första gången. Hon skulle inte hinna med både ett arbete hon brinner för, familj och fritid utan att köpa tjänster.", "article": "Brottsmålsadvokaten Elisabeth Massi Fritz företräder ofta offer för våld mot kvinnor och hedersrelaterade brott. Hon har arbetat med en rad uppmärksammade mål, till exempel rättegångarna mot de så kallade Stureplansprofilerna och plastikkirurgen i Malmö. I hovrättsförhandlingarna om mordet på Pela Atroshi företrädde hon Pelas syster, som anklagade sina farbröder för mordet. Men två dagar innan hovrättsförhandlingarna skulle börja födde Elisabeth Massi Fritz sin dotter Elsa. Óý Det var ett mål jag inte kunde lämna över till någon annan. Jag kunde inte svika min klient, säger hon. Målet sköts upp en vecka och kunde sedan genomföras medan Elsa låg och sov i ett rum intill domstolen. Förhandlingarna fick ta paus när Elsa behövde ammas. Óý Jag hade bestämt mig för att jag skulle klara av det. Och om man bestämmer sig för något, då klarar man det, det är jag övertygad om, säger hon. Samtliga sex jurister på Advokatbyrån Elisabeth Fritz AB har sitt ursprung i affärsjuridiken, men har handplockats tack vare sitt starka intresse för humanjuridik. När jobbet utgår från ett personligt engagemang är det lätt att jobba hur mycket som helst. Men inte nödvändigtvis hälsosamt. – Barnen har hjälpt mig. Att vara en närvarande förälder kräver att jag stänger av arbetet. Men att vara närvarande och disciplinerad handlar däremot inte om att välja bort saker, säger hon och påpekar att harmoni i tillvaron är viktig även om man inte har barn. – Alla människor har dubbla roller på ett eller annat sätt, säger Elisabeth Massi Fritz. Inom loppet av ett år startade hon sin egen advokatbyrå och blev mamma för första gången. Det fick henne att inse vikten av att inte jobba när hon var ledig. Hon har sedan dess tränat sig i att hålla isär yrkesliv och privatliv. Nu, elva år senare, har hon har lärt sig att stänga av telefonen när hon kommer hem. Om än bara mentalt. Skillnaden från förr är att hon numera sällan har telefonen i fickan. När hon är tillsammans med barnen lägger hon ifrån sig telefonen och låter telefonsvararen gå på när någon ringer. Hon lyssnar av den när barnen har somnat och ringer därefter upp när det behövs. Eller så låter hon någon kollega ta hand om saken. Elisabeth Massi Fritz sticker inte under stol med att hennes intresse egentligen inte är att vara chef. Att delegera är en konst som hon fått lära sig att behärska. Hon har städhjälp och anlitar gärna hantverkare för att sköta praktiska sysslor i hemmet. – Utan alla sidotjänster skulle det inte gå att få ihop mitt liv. Det har varit helt avgörande för mig för att kunna ägna mig åt mina barn och mitt arbete och även mig själv. Har man, som jag, möjlighet ska man ägna tid åt det man vill satsa på, säger Elisabeth Massi Fritz. Hon tycker att samhällsdebatten har varit felvinklad. – Att kalla diskussionen kring hushållsnära tjänster för pigdebatt ger inte en jämställd debatt. Eftersom det är majoriteten kvinnor som har ansvaret för hemmet tror jag att tanken på att skaffa hjälp får många kvinnor att känna sig otillräckliga, att det skulle vara något fult. Men det är inte fult, säger hon. Insikten att hon inte kan vara överallt och göra allt, har gjort henne bra på att ställa krav på sin omgivning. Rättegången om mordet på Pela är ett bra exempel på det. Även privat har hon blivit bättre på att vara rak och att ställa krav på sin omgivning. – Tidigare kände jag att jag behövde klara av allt: huset, båten, barnen, jobbet, familjen, det sociala. Till slut fanns det ju ingen tid för mig själv, säger hon. Elisabeth Massi Fritz gjorde en lista över sådant som hon tyckte var bra och sådant som hon ville ändra på. Hon insåg att hon ville vara i god tid med att hämta barnen från skola och dagis, inte bara rusa in. Samtidigt ville hon hinna läsa på för att vara förberedd inför sina mål. – Jag insåg rätt snart att det inte går att läsa medan de är vakna, säger hon. Sedan ett och ett halvt år bor Elisabeth Massi Fritz med sina barn Elsa och Erik varannan vecka. Det gör att hon kan ha en mer strukturerad tillvaro. Hon har fått mer tid till allt, förklarar hon. För barnen, inte minst. Och sig själv. – Det är en skillnad jag inte trodde existerade, säger Elisabeth Massi Fritz. – För barnen har denna förändring inneburit mer kvalitetstid och en mindre stressad mamma, som tidigare haft ett för stort ansvar, säger hon. Och vad gör då Elisabeth Massi Fritz av sin nyfunna egentid Hon läser, reser eller åker motorcykel – hon gav sig själv ett mc-kort i 40-årspresent. Eller ser bara till att ha det tyst omkring sig. – Det ger inspiration tillbaka till mig. Det visar sig i mitt ledarskap, det är jag övertygad om. För det är inte lätt att få ihop ett liv i dag. Men en person som är harmonisk i sitt privatliv blir bättre yrkesverksam, säger hon. FREDRIK EMDÉN jobb@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 6953, "headline": "\"Lagen tillåter inte dagens kameraövervakning\"", "summary": "Justitiekansler Göran Lambertz överklagar Kammarrättens dom: Domstolar har gått längre i att medge övervakning än vad regering och riksdagen har gett klartecken för. Färska domar från Kammarrätten i Stockholm som tillåter utökad kameraövervakning överträder gällande lagstiftning. Regering och riksdag har aldrig gett klartecken för detta. Därför har jag överklagat domarna till Regeringsrätten, där det redan ligger ett antal mål om kameraövervakning av medborgare i Katrineholm, Falkenberg, Malmö, Helsingborg och Stockholm. Dessa mål är de viktigaste på många år när det gäller skyddet av den personliga integriteten. Intensivövervakning av stadskärnor innebär ett stort steg in i ett samhälle där människor kontrolleras på ett orimligt och integritetskränkande sätt. Utan tvivel börjar kamerorna ta över. Är det värt att få en kontinuerlig övervakning av alla människor? Det skriver justitiekansler Göran Lambertz.", "article": "I dagarna har Kammarrätten i Stockholm meddelat ett par viktiga domar angående kameraövervakning. Polisen tillåts att under stora delar av dygnet övervaka Medborgarplatsen och Stureplan i Stockholm samt kringliggande områden med kameror. Justitiekanslern har överklagat domarna till Regeringsrätten, där det nu ligger ett ganska stort antal mål om kamera-övervakning av centrala delar av våra städer. Processen ska inte drivas i medierna och jag ska i möjligaste mån undvika att argu-mentera på det sätt som görs i domstolarna. Men de mål som nu ska avgöras av Regeringsrätten är enligt min bedömning de viktigaste på många år när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Och därför är det motiverat att målen blir kända och att det sägs offentligt vad som står på spel. Det kan inte hjälpas att detta kommer att ogillas av dem som anser att det i alltför hög grad, trots allt, blir ett processande i offentligheten. De mål som ligger i Regeringsrätten avser kameraövervakning i Katrineholm, Landskrona, Falkenberg, Malmö, Helsingborg och Stockholm. Ett motsvarande mål avseende Halmstad ligger i kammarrätten. Målen handlar alla om samma sak: ska kameraövervakning tillåtas i centrala delar av städerna därför att övervakningen minskar brottsligheten och underlättar utredning av de brott som begås? Överväger dessa goda effekter det intrång som övervakningen medför i människors privatliv? Det är så lagen är utformad. För att kameraövervakning ska tillåtas ska övervak-ningsbehovet överväga intrånget i den personliga integriteten, alltså intrånget i män-niskors privatliv. Justitiekanslern har enligt lagen om allmän kameraövervakning till uppgift att värna privatlivets intresse. Det är därför vi från JK agerar i dessa mål. Kameraövervakning har blivit allt vanligare på senare år. Det finns kameror i butiker, på vägar, på muséer och bibliotek, utanför restauranger, på flygplatser, i taxibilar, på läktare, etc. Även på gator och torg förekommer kameror, men hittills har man varit mycket restriktiv med att tillåta detta. Det är egentligen bara Möllevångstorget i Malmö och Stadsparken i Helsingborg av \"stora parker, gator och torg\" som övervakas i dag. Men något nytt är på väg att hända. I många städer har man begärt att få kamera-övervaka delar av stadskärnorna, de delar där man anser sig ha stora problem med brottslighet under en del av dygnen. Och i flera fall har domstolarna - länsrätter och kammarrätter - gått med på övervakningen. Det är inte lätt att avgöra vad som är en riktig balans mellan övervakningsbehovet och privatlivets intresse. Enligt min mening finns det dock en risk i att övervakning lockar kortsiktigt och att man inte tillräckligt beaktar de långsiktiga negativa effek-terna. Om övervakning tillåts i de aktuella städerna lär det så småningom bli så i alla städer som har problem med slagsmål, skadegörelse och rån på sena kvällar och nätter. Ja, säkert även på en del mindre orter. Vi får en kontinuerlig övervakning av alla människor. Övervakning är ju bra för att komma åt dem som gör sig skyldiga till brott, och den är också bra för att skydda brottsoffer. Men övervakningen kommer att riktas mot alla. Mot par som kramas (inklusive dem som kanske inte borde), andra par som grälar, kvinnor och män som rättar till sin klädsel, killar och tjejer som busar och larvar sig, andra som är berusade och skäms gruvligt dagen efter, kändisar som tar taxi eller bara vandrar gatan fram, dig och mig som helst inte skulle vilja få dokumenterat var vi höll hus, Stina som petar näsan, Kalle som kliar sig. Och så vidare. Den fråga som måste ställas är denna: Är det värt det? Eller kan man ta tag i proble-men genom exempelvis en intensifierad närvaro av patrullerande poliser, på det sätt som sker i många andra länder? Det är naturligtvis lätt att tycka att det vore skönt om slagsmålen och skadegörelsen minskade, skönt om rånen blev färre. I viss utsträckning flyttar problemen bort från kamerorna, och enligt undersökningar är det oklart hur stora de samlade positiva effekterna är. Men nog har övervakningen en viss effekt. Det blir lugnare och prydligare där kamerorna finns. Men man är övervakad. \"Och skulle det inte egentligen behövas kameror även där dit problemen nu har flyttat?\" Det är också lätt att känna att det inte spelar så stor roll om man har kameror på sig. Även om jag är berusad eller kramar någon som jag inte borde krama eller ordnar något högst privat, så gör det väl inte så mycket att kamerorna, och poliserna bakom dem, ser det? Ögonblicket är ju snart borta. Poliserna kanske ler bakom kameran, men vad gör det? Man ska dock komma ihåg två saker: 1. De inspelade filmerna ska kunna användas för att utreda brott. Och då kan det bli aktuellt att visa dem under brottsutredningen och kanske under rättegången. Även om det inte är stor risk att du och jag har råkat hamna på sådana bilder som ska visas, så finns risken där. Man kan aldrig veta säkert, och det påverkar oss. Det man som oskyldig privatperson gör på exempelvis Stureplan eller Medborgarplatsen i Stockholm, på Hamntorget i Helsingborg eller på Stråket i Malmö kan dyka upp på bild i en rättegång. 2. Intensivövervakning av stadskärnor på kvällar och nätter innebär ett stort steg in i ett samhälle där människor övervakas inte bara undantagsvis utan i mycket stor omfattning. Jag vill inte tala om ett övervakningssamhälle, men utan tvivel börjar kamerorna ta över. Man får vänja sig vid att på sikt kunna vara övervakad i princip var man än befinner sig på allmän plats. Det finns fördelar med detta, men vi måste veta om vi verkligen vill ha det så. Försvinner inte då den frihet - och den känsla av frihet - som består i att man i princip får vara i fred? Är det inte en viktig sak i livet att få känna att man ibland kan vara så tokig och lekfull som man gärna är, men bara om ingen utom kompisarna tittar? Min uppfattning är att regering och riksdag inte har gett klartecken för en så omfattande kameraövervakning som nu kan vara på väg. Jag anser att några kammarrättsdomar innebär att domstolarna har gått längre i att medge övervakning än som egentligen var tänkt. Men det är min uppfattning, förvisso inte allas. Regeringsrätten har onekligen en svår nöt att knäcka. Risken är att alla små steg till sist leder oss för långt. Lagens skydd för privatlivet är framför allt till för dem som verkligen känner ett obehag av övervakningen. Det mås-te vi som inte berörs så mycket komma ihåg. Men även vi kanske ångrar oss. Det kanske inte är förrän vi upptäcker att vi är bevakade för det mesta som vi förstår att vi har förlorat något viktigt. Göran Lambertz ", "article_category": "other"}
{"id": 6955, "headline": "”Lagen tillåter inte dagens kameraövervakning”", "summary": "Justitiekansler Göran Lambertz överklagar Kammarrättens dom: Domstolar har gått längre i att medge övervakning än vad regering och riksdag har gett klartecken för.Färska domar från Kammarrätten i Stockholm som tillåter utökad kameraövervakning överträder gällande lagstiftning. Regering och riksdag har aldrig gett klartecken för detta. Därför har jag överklagat domarna till Regeringsrätten, där det redan ligger ett antal mål om kameraövervakning av medborgare i Katrineholm, Falkenberg, Malmö, Helsingborg och Stockholm. Dessa mål är de viktigaste på många år när det gäller skyddet av den personliga integriteten. Intensivövervakning av stadskärnor innebär ett stort steg in i ett samhälle där människor kontrolleras på ett orimligt och integritetskränkande sätt. Utan tvivel börjar kamerorna ta över. Är det värt att få en kontinuerlig övervakning av alla människor? Det skriver justitiekansler Göran Lambertz.", "article": "Idagarna har Kammarrätten i Stockholm meddelat ett par viktiga domar angående kameraövervakning. Polisen tillåts att under stora delar av dygnet övervaka Medborgarplatsen och Stureplan i Stockholm samt kringliggande områden med kameror. Justitiekanslern har överklagat domarna till Regeringsrätten, där det nu ligger ett ganska stort antal mål om kameraövervakning av centrala delar av våra städer. Processen ska inte drivas i medierna och jag ska i möjligaste mån undvika att argu-mentera på det sätt som görs i domstolarna. Men de mål som nu ska avgöras av Regeringsrätten är enligt min bedömning de viktigaste på många år när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Och därför är det motiverat att målen blir kända och att det sägs offentligt vad som står på spel. Det kan inte hjälpas att detta kommer att ogillas av dem som anser att det i alltför hög grad, trots allt, blir ett processande i offentligheten. De mål som ligger i Regeringsrätten avser kameraövervakning i Katrineholm, Landskrona, Falkenberg, Malmö, Helsingborg och Stockholm. Ett motsvarande mål avseende Halmstad ligger i kammarrätten. Målen handlar alla om samma sak: ska kameraövervakning tillåtas i centrala delar av städerna därför att övervakningen minskar brottsligheten och underlättar utredning av de brott som begås? Överväger dessa goda effekter det intrång som övervakningen medför i människors privatliv? Det är så lagen är utformad. För att kameraövervakning ska tillåtas ska övervakningsbehovet överväga intrånget i den personliga integriteten, alltså intrånget i människors privatliv. Justitiekanslern har enligt lagen om allmän kameraövervakning till uppgift att värna privatlivets intresse. Det är därför vi från JK agerar i dessa mål. Kameraövervakning har blivit allt vanligare på senare år. Det finns kameror i butiker, på vägar, på museer och bibliotek, utanför restauranger, på flygplatser, i taxibilar, på läktare etc. Även på gator och torg förekommer kameror, men hittills har man varit mycket restriktiv med att tillåta detta. Det är egentligen bara Möllevångstorget i Malmö och Stadsparken i Helsingborg av ”stora parker, gator och torg” som övervakas i dag. Men något nytt är på väg att hända. I många städer har man begärt att få kameraövervaka delar av stadskärnorna, de delar där man anser sig ha stora problem med brottslighet under en del av dygnen. Och i flera fall har domstolarna – länsrätter och kammarrätter – gått med på övervakningen. Det är inte lätt att avgöra vad som är en riktig balans mellan övervakningsbehovet och privatlivets intresse. Enligt min mening finns det dock en risk i att övervakning lockar kortsiktigt och att man inte tillräckligt beaktar de långsiktiga negativa effek-terna. Om övervakning tillåts i de aktuella städerna lär det så småningom bli så i alla städer som har problem med slagsmål, skadegörelse och rån på sena kvällar och nätter. Ja, säkert även på en del mindre orter. Vi får en kontinuerlig övervakning av alla människor. Övervakning är ju bra för att komma åt dem som gör sig skyldiga till brott, och den är också bra för att skydda brottsoffer. Men övervakningen kommer att riktas mot alla. Mot par som kramas (inklusive dem som kanske inte borde), andra par som grälar, kvinnor och män som rättar till sin klädsel, killar och tjejer som busar och larvar sig, andra som är berusade och skäms gruvligt dagen efter, kändisar som tar taxi eller bara vandrar gatan fram, dig och mig som helst inte skulle vilja få dokumenterat var vi höll hus, Stina som petar näsan, Kalle som kliar sig. Och så vidare. Den fråga som måste ställas är denna: Är det värt det? Eller kan man ta tag i proble-men genom exempelvis en intensifierad närvaro av patrullerande poliser, på det sätt som sker i många andra länder? Det är naturligtvis lätt att tycka att det vore skönt om slagsmålen och skadegörelsen minskade, skönt om rånen blev färre. I viss utsträckning flyttar problemen bort från kamerorna, och enligt undersökningar är det oklart hur stora de samlade positiva effekterna är. Men nog har övervakningen en viss effekt. Det blir lugnare och prydligare där kamerorna finns. Men man är övervakad. ”Och skulle det inte egentligen behövas kameror även där dit problemen nu har flyttat?” Det är också lätt att känna att det inte spelar så stor roll om man har kameror på sig. Även om jag är berusad eller kramar någon som jag inte borde krama eller ordnar något högst privat, så gör det väl inte så mycket att kamerorna, och poliserna bakom dem, ser det? Ögonblicket är ju snart borta. Poliserna kanske ler bakom kameran, men vad gör det? Man ska dock komma ihåg två saker: 1. De inspelade filmerna ska kunna användas för att utreda brott. Och då kan det bli aktuellt att visa dem under brottsutredningen och kanske under rättegången. Även om det inte är stor risk att du och jag har råkat hamna på sådana bilder som ska visas, så finns risken där. Man kan aldrig veta säkert, och det påverkar oss. Det man som oskyldig privatperson gör på exempelvis Stureplan eller Medborgarplatsen i Stockholm, på Hamntorget i Helsingborg eller på Stråket i Malmö kan dyka upp på bild i en rättegång. 2. Intensivövervakning av stadskärnor på kvällar och nätter innebär ett stort steg in i ett samhälle där människor övervakas inte bara undantagsvis utan i mycket stor omfattning. Jag vill inte tala om ett övervakningssamhälle, men utan tvivel börjar kamerorna ta över. Man får vänja sig vid att på sikt kunna vara övervakad i princip var man än befinner sig på allmän plats. Det finns fördelar med detta, men vi måste veta om vi verkligen vill ha det så. Försvinner inte då den frihet – och den känsla av frihet – som består i att man i princip får vara i fred? Är det inte en viktig sak i livet att få känna att man ibland kan vara så tokig och lekfull som man gärna är, men bara om ingen utom kompisarna tittar? Min uppfattning är att regering och riksdag inte har gett klartecken för en så omfattande kameraövervakning som nu kan vara på väg. Jag anser att några kammarrättsdomar innebär att domstolarna har gått längre i att medge övervakning än som egentligen var tänkt. Men det är min uppfattning, förvisso inte allas. Regeringsrätten har onekligen en svår nöt att knäcka. Risken är att alla små steg till sist leder oss för långt. Lagens skydd för privatlivet är framför allt till för dem som verkligen känner ett obehag av övervakningen. Det måste vi som inte berörs så mycket komma ihåg. Men även vi kanske ångrar oss. Det kanske inte är förrän vi upptäcker att vi är bevakade för det mesta som vi förstår att vi har förlorat något viktigt. GÖRAN LAMBERTZ ", "article_category": "other"}
{"id": 6992, "headline": "Rosengårds Mostafa blev närpolis i Kista", "summary": "Mostafa Alshawi är närpolis på Järvafältet. Efter mordet på ”Husbys Romario” i oktober, och stenkastningarna mot polisbilar, har han varnat för en ny ungdomsrevolt. Han drar paralleller till Rosengård där han själv växte upp. Precis som Zlatan tackar han fotbollen för att han blev trygg i sig själv och hittade rätt i det svenska samhället. Text: Ingrid Carlberg Foto: Fredrik Funck", "article": "Närpolisen Mostafa Alshawi blir stående en stund på konstgräsplanen bakom ungdomsgården Reactor i Husby utanför Stockholm. Han ser upp mot den hemgjorda banderollen, som fladdrar över ett av fotbollsmålen: ”Vila i frid, Romario.” – Jag kände igen mig själv så mycket i Romario. Uppväxtmiljön, fotbollens betydelse – allt, Det är därför jag har engagerat mig så mycket i det här mordet, säger Mostafa på sin sjungande skånska. Han kallas ”Musti” bland kollegerna på närpolisstationen i Kista. Mostafa Alshawi är född i Irak, kom till Sverige som treåring och har bott större delen av sitt liv i stadsdelen Rosengård i Malmö. Han är tjugosex år gammal, bara tre år äldre än Ahmed Ibrahim Ali, den unge fotbollsstjärnan med östafrikanskt påbrå som kallades ”Husbys Romario” och som tragiskt knivmördades en mörk natt i mitten av oktober vid E 4:an i Kista. Den lördagen började Mostafa arbeta först klockan tio på förmiddagen. När han vaknade hade han ett meddelande på sin telefonsvarare. En socialarbetare berättade att något hänt vid E 4:an, att tre Husbykillar hade knivskurits och att en av dem var död. Han undrade på svararen om Mostafa visste vilka det var. – När jag fick klart för mig att det var Romario som mördats fick jag en chock. Jag hade träffat honom fyra dagar innan, skakat hand och pratat lite fotboll som vi brukade. Han var lika trevlig som vanligt. Romario berättade att det gick bra för honom och bra för laget i serien. – Han var en ljuspunkt i jobbet härute, en fotbollskille som aldrig hade förekommit hos polisen i några negativa sammanhang över huvud taget. Han hade hittat sin identitet i idrotten och var trygg i sig själv. Mostafa kallades in till mordutredningen i Sollentuna första veckan. Nu är han tillbaka i sina Kistakvarter, och medan mordutredarna fortsätter sitt intensiva arbete med att ta reda på vem som mördade Romario, och varför, brinner Mostafa Alshawi mer än någonsin för det han ser som sin huvuduppgift som närpolis – att göra området Kista-Husby bättre och tryggare för alla medborgare. Han vill vända tragedin och all uppgivenhet efter mordet till något positivt. En vecka efter Romarios död stod några ungdomar på en vägbro i Kista och kastade stenar mot två polisbilar. Bägge bilarna vandaliserades. Det var inte den första stenkastningen i området, långt ifrån. Men den fick Mostafa Alshawi att slå näven i bordet. Inte för att han såg någon koppling mellan stenkastningarna och mordet på Romario, men för att han såg något annat. Han såg hur barnsliga busstreck spårat ur och blivit farliga, hur unga invandrarkillar ställde sig utanför samhället och började skapa sina egna normer, i jakt på en identitet. Han såg en kopia på den tidiga fasen i det obehagliga händelseförlopp, som har kantat Rosengårds negativa spiral av social misär och kriminalitet. ”Det vi ser är början på en ungdomsrevolt”, varnade han i radion. Mostafas utspel väckte reaktioner. En del tyckte att han överdrev. – Jag tog i lite för att väcka debatt. Husby går självklart inte att jämföra med Rosengård. I Rosengård har det gått så långt, det är en värld för sig. Vi är inte där än, men det var precis så här det började i Rosengård. Småbarn på tolv, tretton eller fjorton år som inte har något att göra. I Rosengård började det med stenar mot bussar, sen kom stenar mot polisbilar och därpå mot brandbilar. Sen började de tända eld på miljöhusen för sopsortering, flera stycken i veckan. Nästa steg var att tända eld på källare. – Om inte stenkastning mot poliser är ett dåligt tecken, vad är då ett dåligt tecken? Han berättar om ett av sina sista ingripanden innan han lämnade närpolistjänsten i Rosengård för att flytta till Stockholm. Det gällde två unga killar, som hade fyllt två en och en halvliters cocacolaflaskor med bensin och börjat hälla runt ett niovåningshus för att tända eld. – De var bara fjorton år, säger Mostafa Alshawi uppgivet. – Jag vill inte se den utvecklingen här. Vi går runt i Kista och Husby. Ett grått nästan ogenomträngligt novemberdis sänker sig mellan husen. Mostafas uniform drar till sig uppmärksamhet. Han tar unga killar i hand till höger och vänster. – Tjena! Läget? – Lugnt. – Vad händer? Vi har svårt att släppa det han sagt om utvecklingen i Rosengård. Mostafa nämner som i förbifarten att 26-åringen som sköts till döds på öppen gata i Malmö i början av oktober gick i hans klass i Rosengårdsskolan. Han berättar att av hans klasskompisar har fyra dött i olika kriminella uppgörelser och sex sitter i fängelse. Å andra sidan har han flera fotbollskompisar från den tiden som har lyckats. – Jag har alltid funderat över varför det gick bra just för oss. Det är mitt nästa projekt. Jag har inga förklaringar ännu, men för min egen del tror jag mig förstå. Mostafa Alshawis föräldrar sökte sig till Rosengård, så fort de kom till Sverige från Irak 1986. I Rosengård skulle det finnas många irakier och stora lägenheter. Mostafa kommer ihåg Rosengård som ett Malmöområde ”vilket som helst” de första åren. Bägge föräldrarna hade akademisk utbildning från Irak och pappan fick jobb som skogshuggare nästan direkt. Det var högkonjunktur och inte så svårt för de nyanlända att komma in i det svenska samhället. Som Mostafa ser det kom Rosengårds negativa vändning med den överbelastning, som flyktingströmmarna efter Kuwaitkriget och krigen på Balkan medförde. Viljan var god, men det fanns inga realistiska möjligheter att slussa så många nya svenskar smidigt in samhället, menar han. – Många som växte upp här som svenskar med annan etnisk bakgrund vände sig inåt i stället. De kunde inte identifiera sig med den svenska kulturen. Den är så flytande, så svår att ta på. Inte heller kunde de identifiera sig med ursprungslandets kultur, som kändes så främmande. Det skar sig där. Då skapade man egna normer i stället och så har alla dessa grupperingar startat. – Att jag lyckades så bra berodde nog på att jag kunde hitta mig själv. När Mostafa växte upp var fotbollen hans liv. Och räddning, om man får tro honom själv. Han ansågs vara ett stort löfte, togs ut i Skånes länslag och han berättar gärna hur avgörande det var att han därigenom fick känna att han tillhörde något, att han var viktig. Lärarna i Rosengårdsskolan fick samma stora betydelse. Föräldrarna hade ju inga möjligheter att hjälpa honom in i ett samhälle de inte själva förstod. Mostafa antogs till fotbollsgymnasiet och hamnade på ”fina skolan”, Malmö Borgarskola, precis som några år äldre Zlatan Ibrahimovic. De har för övrigt mötts på planen några gånger. – Jag brottades mycket med mig själv där på Borgarskolan, kände att jag inte passade in, men ändå gjorde jag det. På något sätt blev jag killen från Rosengård som alla tyckte det var coolt att hänga med. Min kompisar säger i dag att jag slog hål på deras fördomar om Rosengård, ”Du pratade flytande svenska. Du var som vem som helst”, brukar de säga. – I dag känner jag mig som en svensk, fast med konstigt namn. Jag är stolt över min bakgrund och ser den som ett stort plus på mitt cv, detta att jag pratar arabiska och har vuxit upp i ett utvecklingsområde med problem. Det börjar regna. Mostafa trotsar den råa kylan och tar sig bort mot torget i Husby. Han vinkar åt de ”goa gubbarna” som säljer grönsaker under presenningarna. Han skakar hand med socialarbetaren Teo Ayudin och de pratar en stund om att det vore bra om skolan kunde stå för en större andel av anmälningarna till socialtjänsten och polisen en något mindre. Ju tidigare socialen kommer in, desto större chans att lyckas. – När ungdomarna hamnar hos oss på polisen har vi misslyckats, så är det, säger Mostafa. Brottsstatistiken för området är inte entydig. Villainbrotten och personrånen blir allt fler och antalet anmälda brott i Kista-Husby ökade med över fyrtio procent mellan 2007 och 2008. Däremot minskar misshandelsfallen. Mostafa säger att mycket har med narkotikan att göra. I Kista och Husby ser de en oroande boom. – Jag har varit här i åtta månader och är redan uppe i tre och ett halvt kilo knark, som jag har beslagtagit. Då jobbar jag ändå som närpolis. Narkotikan går allt längre ned i åldrarna. I dag kan vi möta femton- sextonåringar, som själva säljer knark till sina kompisar. I Husby har 82 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Mostafa bär med sig två insikter från uppväxten i Rosengård i sitt förebyggande jobb som närpolis. Den ena är att i alla lägen mota ”vi och dom”-känslan i grind. Han vill bygga bort osund kategorisering och få alla att i första hand känna sig som svenskar. Den andra är att stärka ungdomarna som individer. Mostafas ideal är en mer närvarande polis, som syns i vardagen, som tar ungdomar i hand och ser dem i ögonen. Enkla gester, men viktigare än många tror för att få osäkra tonåringar att känna att de är någon, menar han. Därför prisar han länspolismästaren Carin Götblads satsning på att bygga ut närpolisen. Frågar man Mostafa varför han sökte till polisen över huvud taget kommer ett engagerat svar om att han ser polisen som ett viktigt försvar av demokratin och att han själv känt en stark längtan att ställa upp för det Sverige som givit honom så mycket. Utanför Ärvingeskolan står tre grabbar och hänger. De hämtar frisk luft under rasten, försäkrar de när Mostafa tittar på klockan och undrar om de inte har lektion. De pratar om fotbollsturneringen till Romarios minne, som arrangerades förra helgen. Mostafa Alshawi tog initiativ till en uppvisningsmatch mellan Kistapolisen och ett lag bestående av Romarios kompisar och fritidsledare i Husby. Husbyprofilerna vann med 1–0. – Har ni tagit dom som gjorde det än? frågar en av killarna. – Det är sju som sitter häktade, men utredningen är komplicerad, svarar Mostafa. De småpratar en stund innan Mostafa avslutar med ”sköt om er grabbar”. Han tar dem i hand och upprepar sitt mantra för var och en. – Inga dumheter! Inga dumheter! Inga dumheter! På närpolisstationen har kollegerna just kommit tillbaka från utryckningen till en skola i området. Några elever i nian hade tänt eld på papper och plast inomhus, ”tillräckligt för att rökfylla två korridorer”, rapporterar de vid kaffeautomaten. – Men det var ingen av våra kändisar, säger gruppchefen Peter Saarman. Mostafa stönar lite. – Åh, vi behöver inga fler! Ingrid Carlberg är reporter på DN Söndag ingrid.carlberg@dn.se fredrik funck är fotograf på Dagens Nyheter fredrik.funck@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7005, "headline": "\"Vi är redo att försvara våra nordiska grannländer\"", "summary": "Försvarsminister Sten Tolgfors aviserar tätare nordiskt säkerhetssamarbete: Via Norge ansluter vi oss till Natos gemensamma syn på säkerhetsläget över Norden. Det är mycket svårt att se en situation där Sverige skulle lämna ett annat nordiskt land i sticket vid en säkerhetspolitisk försämring. Varje militär konflikt i närområdet som påverkar våra nordiska grannländer berör också oss. Vi måste därför stärka samverkan kring försvaret i norra Norden, särskilt som Sverige via Norge ansluter sig till Natos gemensamma luftlägesbild. Rysslands militära patrullering och stationering av strategiska styrkor visar på landets ökande intresse för regionen. Skulle Norge välja nästa generation av Jas Gripen som sitt framtida militära flygsystem bör Sverige rimligen uppgradera fler plan till denna version. På så sätt skulle vi skapa ett närmare samarbete mellan Sverige och Norge på flygsidan. Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors.", "article": "Den säkerhetspolitiska kartan i vårt närområde har ritats om väsentligt de senaste decennierna. Invasionshotet från dåvarande Sovjetunionen är borta och ett enskilt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Östersjön kantas med undantag av Ryssland i dag av Nato- och EU-länder. Denna utveckling betyder dock inte att vi kan utesluta risken för militära kriser och incidenter i vårt närområde, på Östersjön eller i de nordliga områdena. Arktis och Barentsregionen har fått en ny geostrategisk betydelse. Klimatförändringarna leder till att nya sjötransportleder öppnas och nya naturtillgångar tillgängliggörs. Rysslands militära patrullering och stationering av strategiska styrkor visar på landets strategiska intresse för naturtillgångar och havsområden i regionen. Det finns samtidigt betydande tillväxtmöjligheter i nordområdena, där Norge investerar stort i energiutvinning, och där Sverige bland annat investerar i infrastruktur och gruvnäring. På Östersjön har transporterna av bland annat olja ökat dramatiskt och nya hamnar byggs. Det finns ett gemensamt nordiskt intresse att i samverkan med andra hantera de utmaningar som denna utveckling medför. Det är i samarbete som våra länder bäst främjar sin säkerhet. Förra veckan undertecknade Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland ett nytt avtal som lägger grunden för fördjupat nordiskt försvarssamarbete. Utrikesministrarna i Sverige, Norge och Finland möts regelbundet för att fördjupa det säkerhetspolitiska samarbetet på områden som särskilt förenar dessa länder. Inom några veckor kommer en rapport om möjlig fördjupning av det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet att presenteras av den särskilde utredaren och före detta norska utrikes- och försvarsministern Thorvald Stoltenberg. Det nordiska samarbetet sker med utgångspunkt i våra länders olika medlemskap i den europeiska säkerhetsordningens organisationer. Sverige och Finland är medlemmar I EU, Norge och Island I Nato medan Danmark är medlem i både EU och Nato. Samarbetet i Norden kompletterar samarbetet i FN, Nato och EU. Svensk säkerhetspolitik är inne i en period av betydande utveckling. Sverige är sedan tretton år tillbaka medlem i Europeiska unionen och är en aktiv partner i EU:s gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. EU-samarbetet intar en särställning i svensk utrikespolitik och vi samverkar bland annat kring internationella insatser, militär förmågeuppbyggnad för krishantering samt materielutveckling. Försvarsberedningen, med representanter för riksdagens samtliga partier, slog i bredast tänkbara enighet i december 2007 fast att: \"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas\". I sin senaste rapport från juni 2008 slår försvarsberedningen i samma blocköverskridande enighet fast att Sverige måste förbereda sig både för att ge och för att ta hjälp, och att sådan hjälp också kan vara militär. Försvarsberedningen skrev: \"Detta innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer\" och \"Sverige skall mot bakgrund av detta både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.\" Sverige kan därmed efter eget beslut hjälpa grannländer, likaså ta emot hjälp av grannländer. Det handlar inte om bindande och ömsesidiga försvarsgarantier, utan om en tydligt deklarerad politisk vilja, samt möjlighet och nödvändighet för Sverige att fatta beslut i det enskilda fallet. Det är mycket svårt att se en situation där Sverige skulle lämna ett annat nordiskt land eller EU-land att ensamt möta en säkerhetspolitisk försämring. Tvärtom byggs Sveriges säkerhet gemensamt med våra grannar. Det går inte att se ett läge där en militär konflikt i närområdet endast skulle påverka ett av våra länder, utan att ha grundläggande konsekvenser för de övriga, eller som ett land skulle behöva möta ensamt. Vi har i Norden lång och framgångsrik erfarenhet av samarbete även i operativ verksamhet. Samarbetet med bland annat Norge och Finland i den nordiska stridsgruppen (NBG) har fått stort internationellt erkännande. Med Finland har vi ett nära samarbete inom ramen för Natos insats i Afghanistan och nyligen i Tchad. Norge och Sverige erbjöd ett gemensamt förband till FN:s insats i Darfur. Den svenska regeringen driver på för utvidgning av Sucfis-samarbetet, där sjölägesinformation för Östersjön delas mellan de nordiska länderna. På artilleriområdet har den svenska regeringens beslutat om den med Norge gemensamma utvecklingen av artillerisystemet Archer. Det nordiska samarbetet på det militära området ska kunna omfatta allt från bred gemensam utveckling och anskaffning av materiel, gemensam utbildning av officerare och soldater och gemensamma övningar till byggande av gemensamma förband för internationella insatser. Det kan också komma att innefatta gemensam basering av till exempel flygförband. Det finns särskilda förutsättningar för närmare samverkan kring försvaret i norra Norden, till exempel kring logistik och underhåll. Detta förstärks ytterligare av att Sverige - med förankring i försvarsberedningen - ansluter sig till Natos gemensamma luftlägesbild, via Norge. Skulle Norge välja Gripen som sitt framtida flygsystem förbinder vi oss i Sverige att anskaffa ett tiotal plan av samma version. Redan i dag bidrar Norge ekonomiskt till utvecklingen av nästa generation Gripen, E/F. Skulle Norge välja Gripen kan det vara rationellt för Sverige att gå vidare och uppgradera fler plan till denna version. Det skapar också förutsättningar för ett tätare samarbete mellan Sverige och Norge på flygsidan. Sverige strävar efter full teknisk interoperabilitet med Natostandard i materielförsörjning och utbildning eftersom varje olikhet utgör ett hinder för nordisk och annan internationell samverkan. Det har i sin tur konsekvenser för svensk personals säkerhet och försvarets effektivitet. Förr var det en särskild poäng att Sverige agerade med egna specifikationer för att markera att vi stod själva i vår neutralitetspolitik. I dag när säkerhet byggs tillsammans med andra är skillnader en fördyrande och försvårande faktor för samverkan hemma och i internationella insatser. Därmed är sådana skillnader till men för landets försvarsförmåga. Med utgångspunkt i den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen fortsätter vi transformeringen av det svenska försvaret. Syftet är att skapa ett starkare försvar med större operativ förmåga och ökad användbarhet, tillgänglighet och flexibilitet. Alliansöverenskommelsen om att medlemsskap i Nato ej är på agendan denna mandatperiod gäller. Få saker är så naturliga som att samarbeta med våra nordiska grannar för att bygga stabilitet i närområdet, en effektivare användning av våra nationella försvarsresurser genom samarbete och ambitionen att sprida fred och säkerhet i världen. sten tolgfors ", "article_category": "other"}
{"id": 7010, "headline": "Högre självmordsrisk vid psykisk sjukdom", "summary": "Personer som någon gång har genomfört ett självmordsförsök har en förhöjd risk att senare fullborda ett självmord. Risken är särskilt hög för personer med allvarlig psykisk sjukdom, visar en ny studie från Karolinska Institutet.", "article": "Kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad i dag. Det gör det svårt att att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken. En forskargrupp vid Karolinska Institutet har gjort en långtidsuppföljning av nästan 40.000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom. Forskarna följde samtliga personer under drygt tjugo år år eller längre och resultaten visar att en stor del av de fullbordade självmorden, sammanlagt så många som tio procent, skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression. - Resultaten kan vara till hjälp i den akuta riskbedömningen efter självmordsförsök. Den psykiska sjukdomen är en viktig faktor när man planerar eftervård och uppföljning. Både den medicinska behandlingen och det psykosociala stödet behöver ta hänsyn till diagnosen och individualiseras, säger professor Bo Runeson som har lett studien ", "article_category": "other"}
{"id": 7012, "headline": "Ett fördrag i tiden", "summary": "I morgon röstar riksdagen äntligen om Lissabonfördraget. Därmed kan Sverige bidra till att EU får ett regelverk som passar för 27 och fler medlemmar.", "article": "Äntligen ska Sverige gå i mål med ett av EU:s mest långdragna projekt. I morgon röstar riksdagen om Lissabonfördraget. Säger minst tre fjärdedelar av ledamöterna ja är fördraget antaget för svenskt vidkommande. För EU:s del saknas därefter två bifall: Tjeckien och Irland. Allt började redan i Nice år 2000. Då antog EU under förvirrande former ett nytt fördrag, ett slags grundregelverk. Unionen skulle emellertid snart få många nya medlemmar och med Nice-reglerna var ingen riktigt nöjd. I den nyväckta Europaandan samlades ett konvent och stiliga historiska paralleller drogs till de ursprungliga amerikanska staterna som i slutet av 1700-talet samlade sig för att skriva sin författning. Åtskilliga konventsdeltagare vittnade om hur stimulerande och bra arbetet på den europeiska konstitutionen framskred. Men så vaknade de folkliga stämningarna hos fransmännen och holländarna som sade sina nej i folkomröstningar 2005. Sårade ledare lade projektet åt sidan tillsvidare, andra drog en suck av lättnad ty de visste att deras hemmaopinioner var hårdnackat kritiska. Så förra våren var tankepausen slut och vid sommartoppmötet kom EU-ledarna överens, en framgång för såväl den nya franske presidenten Nicolas Sarkozy som den tyska förbundskanslern Angela Merkel som vid det tillfället ledde EU. På hösten skrevs fördraget under i Lissabon. Sedan dess har alltså 24 av de 27 medlemmarna godkänt det, en, Irland, har fått nej i en folkomröstning. Sverige kommer på näst sista plats, föga imponerande med tanke på att vår regering i sin första regeringsdeklaration förklarade sig ha som ambition att Sverige ska ingå bland EU:s kärnländer. Men så får vi väl i stället anse att beredningsprocessen varit grundlig. Dock har den inte övertygat alla: vänstern och miljöpartiet säger nej till hela Lissabonfördraget, vilket rimmar väl med partiernas EU-kritiska hållning. Men också bland regeringspartiernas ledamöter har några yppat sin önskan att rösta nej nu för att låta frågan vila ett år på samma sätt som skedde med FRA-lagen. Socialdemokraterna vill lägga till en lång skrivning som på något sätt ska kunna leda till att svenska kollektivavtal EU-skyddas. Egentligen vill man vänta tills frågan om Lavaldomen klarnat. Det handlar om EG-domstolens utslag om det lettiska byggnadsföretag som skrämdes bort av Byggnads aktioner från ett skolbygge i Vaxholm. Den socialdemokratiska huvudlinjen är dock att Lissabonfördraget ska godkännas. Med fördraget blir det möjligt att ta in nya medlemmar i EU, beslutsordningen anpassas så att det blir fler majoritetsbeslut, EU-parlamentet får större makt och de nationella parlamenten får en bromsmöjlighet. I EU:s ledning ska stå en vald ordförande, dess utrikespolitik ska ha en företrädare inte som nu två, kommissionens medlemmar blir något färre. Sammantaget handlar det om att regelverket anpassas efter den mycket stora klubb som EU nu är och att den ekonomisk-politiska gemenskapen ska kunna fullföljas och EU verka som en starkare enhet. För dem som tror att Euopas medborgare och stater har mycket att vinna på ett allt tätare samarbete är Lissabonfördraget en given fördel. Det är egentligen mest att beklaga att det dröjt så länge och att det fortfarande är osäkert om och när de nya reglerna kommer att tillämpas. Skulle riksdagens EU-motståndare och EU-skeptiker lyckas skjuta upp beslutet ett år skulle det skada både regeringen Reinfeldt och Sverige som land. I de oroliga tider som nu råder vore det en särdeles egendomlig reaktion från det annars internationalistiska Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 7019, "headline": "Ny diesel - mycket billigare än etanol", "summary": "Den nya miljöklassade V50 Drive knockar etanoldrivna V50 när Volvos två bränslevarianter går en ekonomimatch. Dieseln blir över 20 000 kronor billigare efter tre år och 6 000 mil.", "article": "Volvos mellanstora kombi V50 finns nu i två miljöklassade utföranden: 1,8F Flexifuel och den nya 1,6D Drive. Vi lät nykomlingen gå en tuff ekonomimatch mot storsäljaren 1,8F, som går på etanol. Resultatet är närmast förbluffande: sett till driftskostnader i form av bränsle och årlig fordonsskatt blir dieseln över 10 000 kronor billigare per år om du kör 2 500 mil per år. Vid 1 500 mil är skillnaden 6 000 kronor. Förklaringen är den mycket låga förbrukningen, 0,45 liter/mil, mot mer än den dubbla för etanolbilen. Volvo anger 40 procent mer med E85 än med bensin. Många etanolbilsägare menar dock att det blir lägre i verklig körning, snarare 35 procent. I diagrammet har vi lagt in siffror för tre värden. Men som synes blir skillnaderna små - etanolbilen kan inte matcha dieselbilen vad gäller driftskostnader. (Mer om förbrukning i separat artikel). Vi har också räknat mer utförligt och vägt in värdefall och servicekostnader. Det förstärker skillnaderna till etanolbilens nackdel eftersom den måste servas så ofta. Efter tre år och 6 000 mil slutar kostnaden på 31:86 kronor per mil mot 28:05 kronor per mil för dieseln. I kronor betyder det närmare 23 000 kronor i merkostnad. Om man räknar med 30 procents merförbrukning blir skillnaden 18 000 kronor. Även om man tar hänsyn till att dieseln är dyrare i inköp blir det stora skillnader. Etanolbilen kan kontra med att bränslet är förnybart och därför ger lägre utsläpp av växthusgasen koldioxid. Hur låga beror på råvaran och hur bränslet är framställt. Att köra på fossil diesel är inte hållbart i längden. Målet för miljöpolitiken är att minska oljeberoendet . Problemet är att inte heller dagens första generation biodrivmedel är hållbara i längden, enligt en forskarsammanställning som gick till riksdagen i våras. Men genom att satsa på första generationen kan man ta steget till den andra generationen, som har lägre miljöpåverkan och görs av råvaror som inte konkurrerar med livsmedel. Oavsett vilka bränslen vi väljer måste bilarna vara så energieffektiva som möjligt. Det är det bästa råd vi kan ge. Där har dieselmotorn med sin höga verkningsgrad en klar fördel över den så kallade ottomotorn (bensin). En dieselmotor kan också utan modifieringar köra på syntetisk diesel i valfria blandningar. Det går inte med etanol i en bensinmotor. Vid högre inblandingar än 15-20 procent krävs modifieringar. I Piteå byggs nu en fabrik för framställning av biodiesel gjord av tallolja. Dieseln ska säljas av Preems stationer. En annan nackdel med dagens bränsletörstiga etanolbilar är att förarna tankar med det bränsle som för tillfället ger lägst milkostnad. I dag är det bensin. Det gör att miljövinsterna försvinner. Med bensin släpper Volvos och Saabs storsäljare V70 och 9-5 ut över 200 gram koldioxid per kilometer. Men åter till V50-duellen. Vilken ska jag välja? Båda är miljöklassade och ger en miljöbilspremie på 10 000 kronor till privatpersoner. Oavsett vilken du väljer gör du en insats för miljön jämfört med bensinversionen - så länge du tankar etanol om du väljer V50F. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 7023, "headline": "Starten är viktig", "summary": "Barack Obama går metodiskt till väga inför maktövertagandet. Han är fast besluten att inte upprepa Bill Clintons misstag.", "article": "Bill Clinton fick en katastrofal start i Vita huset. Han hamnade i en ovälkommen strid om homosexuella i försvaret, hans försök att utnämna en justitieminister misslyckades, liksom Hillary Clintons försök att reformera sjukförsäkringssystemet. Två år efter segern mot George Bush den äldre kom väljarnas dom när republikanerna skördade framgångar i kongressvalen. Newt Gingrich var plötsligt namnet på allas läppar. En anledning till att Clintonadministrationen hade så svårt att komma i gång sägs vara att det rådde administrativt kaos. Presidenten var inte tillräckligt förberedd och han litade i sina utnämningar ofta mer till gamla vänskapsband än till kompetens och erfarenhet av det politiska spelet i Washington. Barack Obama är medveten om riskerna och han tycks fast besluten att inte upprepa de misstag som den senaste demokratiske hyresgästen i Vita huset gjorde. När han svurit presidenteden den 20 januari ska han vara beredd att ta över. Obama försöker gå metodiskt till väga. Han har stannat i Chicago, vilket lett till en ny vardag för de grannar som nu tvingas leva med en gigantisk säkerhetsapparat, och han ägnar all tid åt förberedelser. Till skillnad från Bill Clinton börjar han bygga laget inifrån. Det är de närmaste medarbetarna i Vita huset, inte ministrarna, som ska vara på plats först. Namnen bockas också av ett efter ett. Den sittande administrationen rapporteras vara till stor hjälp för att övergången ska bli så smidig som möjligt. \"Om det inträffar en kris den 21 januari är det Obamas folk som måste kunna hantera den\", säger Vita husets avgående stabschef till tidskriften Time. Tiden är knapp. I det amerikanska systemet måste en stor del av befattningshavarna godkännas av kongressen, och det finns åtskilliga exempel genom historien på hur denna process utvecklats till en långbänk. I år, eller kanske rättare nästa år, finns inte den tiden. De utmaningar som väntar den nye presidenten är stora. Han tillträder mitt i en djup ekonomisk kris. Han ärver två krig - ett som han ska avsluta, det vill säga Irak, och ett som han ska fokusera mer på, det vill säga Afghanistan. Han har därtill bland annat lovat att satsa på förnyelsebar energi, på att få till stånd ett heltäckande sjukförsäkringssystem, på att sänka skatten för medelinkomsttagare, på att reformera skolpolitiken och stänga fånglägret i Guantánamo. Förväntningarna på honom är höga. Hans bärande vallöfte handlade om \"förändring\" och en förändring från den kurs som USA varit inne på under åtta år med George W Bush är vad en majoritet av amerikanerna vill se. Att många kommer att bli besvikna är uppenbart - det är, trots allt, en avgörande skillnad mellan att vara sitt partis presidentkandidat och att vara hela landets president. Hittills har allt sett bra ut, framhåller exempelvis kolumnisten David Broder i Washington Post. Barack Obama har möjlighet att lyckas, men mycket lär hänga på hur inledningen av mandatperioden blir. Med en start lik den som Bill Clinton fick kan hela den våg av förväntningar som bar Obama till Vita huset snabbt vändas emot honom. ", "article_category": "other"}
{"id": 7027, "headline": "USA:s ofrivilliga presidentfru", "summary": "Andra presidentfruar har baxat in sina män i Vita huset. Men yrkeskvinnan Michelle Obama var tveksam in i det längsta. Av många skäl.", "article": "Michelle Obama är väl medveten om att Barack Obama kan bli mördad. Därför har hon hållit fast vid sitt eget yrkesliv. För hur skulle hon annars kunna försörja barnen? - Det är inte bara för att jag tycker att det är roligt. Om flickorna skulle förlora sin far skulle de åtminstone inte förlora allting annat. En typisk replik från Michelle Obama.\"Klippan i vår familj\" som Barack Obama kallade henne i sitt segertal. Michelle Obama har utmålats som arg och aggressiv, när hon i själva verket mest tycks vara rak och uppriktig. En solklar feminist, åtminstone enligt Emily Bond i inflytelserika Bust Magazine. Michelle Obamas politiska mål, om något, är att underlätta livet för mammor som jobbar. Nu är alla nyfikna på USA:s nya first lady. Hur är hon egentligen? Presidentvirke som Hillary? Lojal som Jackie? Kontroversiell som Eleanor Roosevelt? Tja, en Eleanor Roosevelt 2.0 är nog svaret. Liknelsen med Jackie haltar mest. Visserligen är Michelle Obama elegant, även om hon ofta shoppar i varuhus där Mrs Kennedy aldrig skulle ha satt sin slejfsko. Men där Jackie var lågmäld är Michelle Obama en hel pratshow. Jackie uthärdade sin makes kvinnoaffärer, i likhet med Hillary Clinton och Eleanor Roosevelt. Men det skulle Michelle Obama aldrig göra, om det hände. \"No you can't.\" - Hon skulle lämna honom. Först skulle hon slå ihjäl honom, sen skulle hon lämna honom. Han vet det, och det finns ett mått av rädsla i det, vilket är bra, har vännen och politikern Valerie Jarrett sagt. Att Barack Obama blivit en sexsymbol är visserligen jobbigt, tycker Michelle. Men mest för att det kan göra honom styv i korken. Ja, ni hör. Om Barack Obama haft ett mindre grundmurat rykte om effektivt ledarskap skulle han ha avfärdats som en Lille Fridolf. Och då skulle han förstås aldrig ha blivit president. Paret träffades 1989 när Barack Obama var praktikant på en advokatbyrå i Chicago där Michelle jobbade. Hon var 25 år och hans handledare på byrån. Han var 28.De gifte sig 1992. Dottern Malia är i dag tio år och N atasha - kallad Sasha - är sju. Michelle har liksom Barack gått på Harvard Law School, och dessutom på det lika ansedda universitet Princeton. Det var han som föll för henne, inte tvärtom. - Jag fick tjata, har Barack Obama berättat. Michelle försökte få ihop honom med två av sina kompisar, utan framgång. Till slut gav hon upp och lät sig motvilligt bjudas på glass. - Vi två var de enda svarta på advokatbyrån. Jag tyckte det skulle vara för billigt (\"tacky\") att just vi dejtade, har hon förklarat. En stark hustru till en manlig politiker får lätt ett Lady Macbeth-rykte, som en härsklysten manipulatör som skjuter sin man framför sig till de mäktigaste posterna. Men etiketten fäster dåligt på Michelle Obama. I åratal var hon nämligen tveksam till Baracks politiska ambitioner. Varje gång han satsat på en ny utmaning har Michelle sagt \"No you can't\", men till sist: \"Okej då.\" Ibland med det förhoppningsfulla tillägget: \"Du kanske förlorar.\" För Barack Obama jobbade jämt. Under en särskilt intensiv period hade han sju lediga dagar på arton månader. Men Michelle var också misstrogen inför politiker i största allmänhet. En skepsis hon delade med många andra svarta i USA, och många generationskamrater. Nog för att samhället behövde förändras. Men bli politiker? \"No you can't.\" Baracks arbetsnarkomani tärde på äktenskapet. Tidvis var Michelle Obama så förbannad på sin man att hon vägrade prata med honom. Om han försökte pussa henne riskerade han en snyting. \"Du tänker bara på dig själv\", sade hon till Barack. \"Jag hade aldrig trott att jag skulle tvingas uppfostra barnen helt ensam!\" En av hennes fiffigaste motattacker kom när yngsta dottern var nyfödd.Efter amningen klockan fyra på morgonen brukade hon väcka Barack, överräcka babyn och själv gå i väg - till gymmet. Hon tvekade också inför kostnaderna. Politiska kampanjer är dyrt i USA, \"en miljonärsaktivitet\" enligt Michelle. - Hur skulle vi ha råd? Vi hade våra studielån att betala, lån på huset och vi behövde spara till flickornas collegeutbildning, har hon berättat. När Barack Obama blev senator i Washinghton tillkom kostnaden för hans övernattningslägenhet. Men Michelle Obama kan inte heller tryckas in i stereotypen om hustrun som står hemma med kaveln i ena handen och hushållskassan i den andra. Ungefär samtidigt som hon gifte sig dumpade hon advokatbyrån och inledde en framgångsrik karriär i den offentliga förvaltningen i Chicago. Michelle Obama blev känd som en tuff chef - en medarbetare beskriver henne som \"stern\" (bister). Möjligen har hon behövt det. Sedan Barack Obama blev en kändis har hon haft medierna hack i häl. Hennes styrelseuppdrag, hennes befordringar, hennes allt högre lön - hur hängde de ihop med Barack Obama? \"Hon såg till att hamna i någon styrelse där hon kunde tjäna pengar snabbt. 'She's cashing in because of her husband' \", sade en politisk motståndare. Michelle Obama försvarade sig. Kritiken var felaktig, jämfört med andra jurister tjänade hon ganska lite.Problemet med ekonomin undanröjdes när Barack Obamas två böcker blev bästsäljare. Men succén kom först sedan han blivit kändis. Då hade hans första bok \"Dreams of my father\" samlat damm i bokhandlarna i flera år. Michelle är realist när Barack är en visionär. När han vid ett tillfälle överlycklig ringde från senaten och berättade att han fått igenom ett förslag om vapenkontroll bad hon honom köpa flugfångare på hemvägen - de hade fått myror i huset. Barack Obama har själv sagt att han är så beroende av Michelles stöd att han inte ens skulle kunna köpa ett duschförhänge utan henne. Han har också sagt att Michelle skulle besegra honom om hon gick in i politiken. Kanske har han rätt - enligt omgivningen är hon minst lika karismatisk. För även om hon är skeptiskt lagd är hennes egen personliga utveckling från det att hon var barn ett förkroppsligat \"Yes we can\". Sin första chef klagade hon jämt på för att hon fick okvalificerade uppgifter. Egentligen var det inte sant - det var bara Michelle som hade höga krav, menar chefen som i själva verket gav de bästa jobben till sin briljanta nyrekrytering för att hålla henne på gott humör På samma sätt brukade Michelle avvisa pojkvänner som inte höll måttet.Fällde de en enda korkad replik gjorde hon slut, har hennes bror Craig Robinson berättat. - Jag trodde aldrig att hon skulle bli gift. Ibland har hennes rättframhet gått över gränsen. Som när hon berättade att döttrarna inte ville sova i föräldrarnas säng för att pappa Barack \"snarkar och luktar illa\". Så mycket vill ingen veta om sin president. Möjligen är luktproblemet avhjälpt sedan Barack Obama slutat röka. Ett \"No you can't\" från Michelle som anser att USA inte kan ha en rökande president. Och bortom anekdoterna finns förstås ett allvar. Som frågan vad det innebär att vara svart i Amerika. Trots sina meriter, sin intelligens, självsäkerhet och imponerande längd - hon är över 1,80 lång - kände sig Michelle Obama alltid lite utanför på de nästan vita elitskolorna. Hon har reagerat med raseri när svarta har ifrågasatt om Barack Obama är \"svart nog\". - Ilskan och frustrationen har att göra med det jag själv upplevde ... Princeton och Harvard gör något med dig, det är som att växa upp. Frustrationen du känner när du sedan måste dölja ditt intellekt för att överleva i ditt eget samhälle ... Barack ÄR en svart man! Men den här diskussionen visar hur frustrerande det är att folk fortfarande kan använda intellekt och ras för att driva in en kil mellan olika människor i sitt eget samhälle. Icke desto mindre tror många att ras på ett subtilt sätt spelade in när Barack och Michelle förälskade sig i varandra. Barack Obama som vuxit upp utan sin kenyanske far i sin vita mammas familj sökte länge efter sin identitet som svart man, och fann den bland de svarta i Chicago när han jobbade där som socialarbetare i mitten av 80-talet. Kärleken till Michelle bekräftade den identiteten. Michelle, å sin sida, var fascinerad över Baracks ovanliga bakgrund. - Jag kan inte fatta att han hade en vit mormor från Kansas, sade hon i början av deras bekantskap. Hennes intresse formades dock mer av den stil som Barack Obama hade utvecklat under sin kosmopolitiska uppväxt på Hawaii och i Indonesien: försynt, anpasslig, fördomsfri och helt annorlunda än de supercoola \"brothers\" som Michelle hade sett omkring sig. Och mitt i kaxigheten finns en skör kärna hos Michelle som inte minst Barack Obama har uppmärksammat: insikten att allt kan gå åt skogen. I något avgörande livsögonblick står stjärnorna plötsligt fel och alla vackra planer grusas. Men till slut kunde Michelle försonas med Baracks politiska karriär. I stället blev hon en av hans bästa kampanjarbetare. Hennes ocensurerade uttalanden blev en tillgång. Michelle Obama visade vägen till de mänskliga sidorna hos Barack och lyckades därigenom avdramatisera honom för alla som skrämts av hans nästan övernaturliga skepnad av både helgon och geni. Och att hon gjort arbetande mödrar till sin egen profilfråga är förstås helt logiskt. Det skulle aldrig Jackie Kennedy ha gjort. ", "article_category": "other"}
{"id": 7041, "headline": "Upptäck trädgårdsbloggarna", "summary": "Höstfloxen har blommat ut, löven har fallit. Men vi som läser trädgårdsbloggar har en lång, grön vinter framför oss. Här får du tips på spännande bloggar.", "article": "Även trädgårdsnördar har sina bloggar. Ganska många också. Bara hos bloggportalen.se, som samlar och sorterar bloggar av alla sorter, hittar jag 760 sådana. En del fungerar som privata fotoalbum, och många handlar lite väl mycket om katten och lillan. Men bland de andra har jag hittat pärlor. Bloggar som ger kunskap, inspiration och idéer. I dag fick jag till exempel tips på en oemotståndlig engelsk trädgårdsbok: \"Mina drömmars trädgård\", från 30-talet av Beverly Nichols, en man som anser att man bör dricka ett par glas väl avkyld martini innan man går till plantskolan. Jag upptäckte också det gracila och okända prydnadsträdet nyssa (Nyssa sylvatica) vars bladverk på hösten lyser som eldslågor. Underbart! En annan blogg berättar om blodsugande älgflugor, som kan vara ett helvete i trädgården. Slutligen och inte minst fick jag recept på krusbärsvinäger och nyponmarmelad. Sveriges mesta trädgårdsbloggare heter Hasse Wester, är 53 år och bloggar under namnet Slottsträdgårdsmästaren. Jag träffar honom livs levande vid Bergianska trädgården i Stockholm. - Bloggandet ger mig kontakt med personer som delar mitt trädgårdsintresse, säger han. I bröstfickan har han en liten kompaktkamera med vilken han tar förvånansvärt proffsiga bilder. I hans blogg får vi nästan dagligen hänga med till hans arbetsplats, en slottsträdgård någonstans i Sörmland, hemligt var. Hasse är en sann trädgårdstok, trots att han själv inte har någon trädgård. På fritiden besöker han parker och trädgårdar, fotar och berättar. Under rubriken \"dagens växt\" ger han tips på odlingsvärda prydnadsväxter, gärna nävor som han älskar. Till skillnad från andra trädgårdsbloggare tycker han mycket. Om formklippta träd, om trender, om böcker och trädgårdstidningar. Han är inte rädd för att sticka ut hakan. Som när han skrev att trädgårdstidningen Rosie med sin rosa färgsättning är en tjejtidning. Det blev ett himla liv, inte minst på bloggens alla besökare. Lite väl mycket för hans del: - Jag är inte ute efter att provocera, utan vill ge korrekt information, säger han. Men man kan man ju undra varför trädgårdsvärlden domineras av kvinnor och varför 90 procent av trädgårdsbloggarna är kvinnor. Hasse står även bakom bloggen Trädgårdsspanaren. Här recenserar han offentliga trädgårdar, vid det här laget har han hunnit med 86 spaningar. Så här beskriver han sin spaningsmetod: - Känslan är viktigast. Vissa trädgårdar träffas man av direkt, man liksom omfamnas av dem när man kliver in i dem, som Rosendals trädgård, Waldemarsudde eller Botaniska trädgården i Visby. - Jag kollar också skötseln, är petnoga med att gångarna ska skötas. Ett spännande växtval är viktigt. Är det en renässansträdgård så ska renässansstilen banne mig hållas strikt. Sedan är det inte fel om det finns kafé. Vad tycker han själv kännetecknar en bra blogg: - Sådana som berikar mig med nya infallsvinklar, svarar han. Här intill har jag listat tio trädgårdsbloggar som ger mig själv nya infallsvinklar, men också gör mig glad. Fundera grönt (Mest bildmässiga bloggen.) Hannu på Kinnekulle (Mycket Hannu och en otrolig trädgård.) Lilla B (En bra trädgårdskompis.) Mias trädgårdsblog (Hot, hot hot om chilipeppar) Rubens rabatter (Högt tempo, mycket läsarkontakt) Slottsträdgårdsmästaren (Odlingsåret i en slottsträdgård.) Tyras trädgård (Charmigt om växthuset, dessutom recept.) Tyras trädgård2 Lindas trädgårdsblogg (Nybliven tvillingmamma som bloggar om sin villaträdgård) ", "article_category": "other"}
{"id": 7069, "headline": "\"Skyll inte klimatproblem på länder utanför Sverige\"", "summary": "Ärkebiskopen Anders Wejryd kritiserar regeringen för en kraftlös miljöpolitik: Svenskarna släpper ut 50 procent mer koldioxid än genomsnittet i världen.De politiker som skyller klimatproblemen på länder långt bort - Kina, Indien, USA och andra stormakter - kan aldrig bli trovärdiga i sina krav på globalt ansvarstagande. Fler än sex av tio svenskar anser att Sverige och andra rika länder bör ta större ansvar för att minska koldioxidutsläppen än fattiga länder. Detta borde ge vår regering en läxa när den nu ska fastställa mål och inriktning i den kommande klimatpropositionen. Sverige kan och bör minska sina egna klimatpåverkande utsläpp med 40 procent till år 2020. I själva verket är svenskarnas koldioxidutsläpp 50 procent större än det globala genomsnittet. För närvarande är Fredrik Reinfeldts regering inte en ledande EU-aktör i klimatfrågan. Bara genom att våga drastiskt hejda det egna landets klimatförstörelse kan den bli det. Det skriver ärkebiskop Anders Wejrud inför ett internationellt klimatrådslag i Uppsala som han själv ska stå värd för.", "article": "Varannan svensk tror att Sveriges koldioxidutsläpp, räknat per invånare, är mindre än eller ungefär lika stort som det globala genomsnittet på fyra ton per person. I själva verket är svenskarnas koldioxidutsläpp 50 procent större än det globala genomsnittet. Lägger man dessutom till de utsläpp som vår import ger upphov till ökar siffran ytterligare. Trots att många kraftigt underskattar vårt bidrag till klimatförändringen, anser fler än sex av tio att Sverige och andra rika länder bör ta ett större ansvar för att minska utsläppen än fattiga länder. Det visar en ny undersökning som Svenska kyrkan låtit göra. Detta borde ge vår regering råg i ryggen när den nu ska fastställa mål och inriktning för den svenska klimatpolitiken i den kommande klimatpropositionen. Sverige kan och bör minska sina egna klimatpåverkande utsläpp med 40 procent till 2020. För att dessutom ta vårt ansvar gentemot de fattiga länderna, bör vi samtidigt bidra till utsläppsminskningar i motsvarande omfattning i utvecklingsländer och hjälpa de fattigaste att anpassa sig till ett förändrat klimat. Nästa år har Sverige en unik möjlighet att spela en viktig roll i de internationella klimatförhandlingarna. Under hösten 2009 är Sverige ordförande i EU, samtidigt som världens ledare samlas i Köpenhamn för att komma överens om ett nytt globalt klimatavtal. Det ställer stora krav på tydligt ledarskap och på en trovärdig svensk klimatpolitik som bidrar till global rättvisa. Men dit är det, menar jag, fortfarande en bit att vandra för den svenska regeringen. Klimatkrisen är djupast sett en fråga om värderingar och hur vi gestaltar våra liv som individer och samhällen. Hur kan vi skapa en ödmjukare syn på naturens egenvärde och de sinnrika ekologiska systemen? Hur blir vi mer solidariska med världens fattiga? Hur kan vi i den materiellt välmående medelklassen hejda en överdriven konsumtion av icke förnyelsebara resurser och ändå gestalta vår vardag med bättre livskvalitet? Och, viktigast av allt - hur stärker vi hoppet och framtidstron i en tid av finansoro och klimatångest? Dagarna före första advent bjuder jag in till ett internationellt klimatrådslag, Interfaith Climate Summit, i Uppsala för alla intresserade. Särskilt inbjudna är ett trettiotal andliga ledare och opinionsbildare från jordens alla hörn: Buddhister, hinduer, muslimer, judar, taoister, kristna och naturreligiösa. Tillsammans ska de trettio underteckna ett manifest som jag hoppas ska kunna fungera som vägledning i FN:s internationella klimatförhandlingar. Direkt efter Uppsalamötet ska manifestet presenteras vid FN:s klimatmöte i Poznan, där grunderna ska läggas inför förhandlingarna i Köpenhamn i december nästa år. Alla de stora trostraditionerna odlar i sin kärna värden som bör vara centrala i ett framgångsrikt och rättvist klimatavtal. Hinduismen predikar tillvarons helighet, buddhismen manar till respekt för allt levande och ett liv i harmoni med naturen. Judendom, kristendom och islam står varandra nära i synen på människans roll som förvaltare av Guds skapelse. Ursprungsbefolkningarna, till exempel inuiter, samer och indiankulturer, bär på en rik skatt av visdom om hur allting hör samman i tillvarons väv. Denna förundran inför livet som en gåva kan förändra och utmana vår tids självklarheter. Manifestet från Interfaith Climate Summit kommer att mana till kraftfulla åtgärder, men också utlova att religiösa ledare och lärare tar sin del av ansvaret i det egna sammanhanget. Det handlar såväl om att påverka politiska ledare att konkret arbeta för att främja energieffektivisering och minskade utsläpp. Det handlar också om framtiden för våra barn och barnbarn och där kan religionernas långtidsperspektiv ge hopp. Klimatförändringarna drabbar redan nu de fattiga hårdast . En allvarlig och passiviserande missuppfattning i den svenska klimatdebatten är att svenskarna inte bidrar så mycket till klimatbelastningen som vi faktiskt gör. De årliga globala utsläppen av växthusgasen koldioxid uppgår enligt Naturvårdsverket till omkring 4 ton per person, uppdelat på alla jordens invånare. Efter att ha informerats om detta fick 1.018 personer under augusti svara på frågan \"Hur många ton koldioxid tror du att vi släpper ut i Sverige räknat per invånare?\" Hälften av de tillfrågade trodde att svenskarna släpper ut lika mycket som det globala genomsnittet eller mindre. En fjärdedel av de svarande hade rätt, nämligen att svenskarna släpper ut 50 procent mer än det globala genomsnittet, det vill säga att vi använder omkring sex ton jämfört med snittets fyra ton. Endast en femtedel trodde att vi använder mer än vad vi gör. Trots att många alltså underskattar Sveriges bidrag till klimatproblemen är stödet för en solidarisk klimatpolitik stark. Hela 62 procent svarade att Sverige och rika länder bör ta ett större ansvar när de fick frågan: \"Anser du att Sverige och andra rika länder bör ta ett större ansvar för att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser, jämfört med fattiga länder?\" eller \"Anser du att rika och fattiga länder bör ta ett lika stort ansvar för att minska utsläppen?\" De politiker som skyller klimatproblemen på andra länder - vare sig det handlar om Kina, Indien eller USA - kan aldrig bli trovärdiga i sina krav på globalt ansvarstagande. Det är sant att Sveriges utsläpp bara är en mycket liten del av världens totala utsläpp - eftersom vi är så få invånare. Men växthusgaserna känner inga nationsgränser, och i ett försök till rättvis lösning på klimatkrisen måste varje individ i de rika länderna ta ansvar för att begränsa sina utsläpp. I det perspektivet är svenskarnas utsläpp inte små, utan klart större än världsgenomsnittet. Genom att ta ett tydligt ansvar för det egna landets klimatbelastning har den svenska regeringen en chans att bli en ledande aktör under det avgörande andra halvåret 2009. I ljuset av att svenskarna i dag belastar klimatet 50 procent mer än genomsnittet, är en 40-procentig minskning av de svenska utsläppen till år 2020 ett rimligt krav. Ett kraftigt svenskt bidrag till motsvarande utsläppsminskning i utvecklingsländerna är också nödvändigt om vi vill kunna stå rakryggade i debatten. Klimatfrågan kräver genomtänkta, kloka och gemensamma åtgärder. Inte minst våra västerländska samhällen måste genomgå en dramatisk omställning de närmaste decennierna. Andliga ledare är beredda att komma överens och visa vägen för att skapa hopp och positiva vardagsnära förebilder. Det ankommer på de politiska ledarna att göra detsamma. ANDERS WEJRYD ", "article_category": "other"}
{"id": 7073, "headline": "”Jag är en tävlingsmänniska - gör jag något satsar jag allt”", "summary": "Christina Liljeström går en kamp mot klockan för att både hinna vara direktör på Svenska handelskammaren i London och mamma. Den här dagen har hon dessutom ett svårt beslut att meddela sin personal.", "article": "Lämnar hemmet i taxi 06.05 Christina Liljeström hejdar en taxi utanför huset i Holland Park. Det är en ovanligt kylig oktobermorgon i London och hon har tagit fram vinterkappan. Det är också en ovanligt tidig morgon för direktören på Svenska handelskammaren. Hon ska leda ett frukostmöte med medlemmarna på Deutsche Banks kontor och har en del att förbereda. Maken Olle, ekonom, har gått upp ännu tidigare för att flyga till Rumänien. Det är mycket pusslande för att få det dagliga livet att gå ihop. I fjol fick de sitt första barn. Nu ligger Lovisa och sover och Christina konstaterar med lättnad att hennes 17 månader gamla dotter inte vaknade vare sig när mamma eller pappa gick upp. – Hon är bäst när det gäller. Vi sover ganska dåligt just nu, säger Christina innan hon blir avlöst av barnflickan. Frukostmöte om finanskrisen 06.35 När Christina anländer till Deutsche Banks kontor i Londons finanskvarter möts hon av banken representant Jan Olsson, som starkt bidragit till att mötet, som på Handelskammarens språk kallas för event, blivit verklighet. I ett rum i bankens direktionsavdelning dukas det fram kaffe, te, frukt, scones, croissanter med mera. Christina kontrollerar deltagarlistan och namnskyltarna innan hon börjar hälsa gästerna välkomna. Sveriges Londonambassadör Staffan Carlsson är en av dem kommit för att höra Deutsche Banks chef Ivor Dunbar tala om finanskrisen. Anländer till kontoret 06.35 Christina tackar Ivor Dunbar för hans anförande, vilket hon betraktar som högintressant. Ivor Dunbar tror bland annat att det dröjer 18 månader innan lågkonjunkturen vänder. De flesta av dem som lyssnat instämmer och Christina förklarar att det på det hela taget varit ett lyckat event, även om hon trodde att bankchefen skulle få fler frågor. En taxi tar henne tillbaka till kontoret på Upper Montagu Street, som ligger i samma byggnad som Svenska ambassaden. Svenska handelskammaren i London grundades 1906 och har som uppgift att främja de brittisk-svenska handelsförbindelserna. Christina berättar att många tror att de är en statlig organisation, men så är det inte. Verksamheten drivs med hjälp av medlemsavgifter, sponsorer och stipendiestöd från näringslivstoppar som Anders Wall och ledningen i Investor. Medlemmarna är små och stora företag som träffas och bildar nätverk. Christina berättar stolt om hur hon och hennes fyra medarbetare på kontoret nyligen på kort tid lyckades sy ihop ett mycket lyckat event när den svenska riksbankschefen Stefan Ingves var på besök i London. Nu förbereder hon arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins ankomst. Berättar att hon sagt upp sig 10.50 Det är en känsloladdad dag för Christina. Hon har något viktigt men svårt att meddela personalen. Hon har bestämt sig för att sluta och det har hon tänkt berätta för dem som inte redan vet det. Hon kom till Handelskammaren 2001 och blev chef 2004. Hon säger att det är det bästa jobb hon kan tänka sig och att hon stortrivs, men livet förändrades när hon fick barn. Hon var fast besluten om att det skulle gå att kombinera ett chefsjobb med att vara mamma. Det har fungerat, men samtidigt erbjuder det brittiska samhället inte samma fördelar för kvinnor i karriären som det svenska. Nu slits hon mellan sin önskan att göra ett perfekt jobb och att vara en perfekt mamma. – Jag är en tävlingsmänniska och gör jag något satsar jag allt för att det ska bli så bra som möjligt. Dessutom känns det som att det är dags att gå vidare, säger Christina. Dags för lunch 12.30 Hon har träningskläderna med sig i en kasse. Liksom sin man är Christina gammal friidrottare och gillar att röra på sig. I dag känner hon dock att tiden blir för knapp för ett pass på gymmet. I stället hastar hon i väg till matbutiken Waitrose för att köpa lunch. Hon förklarar att det ofta blir en sallad eller en pasta på kontoret med personalen eller framför datorn. Hennes medarbetare Peter Sandberg, som sitter i ett rum intill, säger att det är tråkigt att hans chef slutar och att hon betytt mycket för att ge Handelskammarens en mer ungdomlig och modern profil. Samtidigt förstår han hennes beslut med tanke på föräldralivet och säger att han är förvånad över hur mycket hon orkar och hinner med. Träffar dottern 14.15 Christina beskriver sig som en tidsoptimist som samtidigt är bra på att planera. Det är så mycket hon vill hinna med. Efter att ha läst några av de hundratals mejl hon brukar ta emot och skicka varje dag hastar hon med snabba steg mot Svenska kyrkan på Harcourt Street, som ligger på gångavstånd från kontoret. Ett stort rum är fyllt av svenska barn, mammor, barnvagnar och kanelbullar. Kyrkans barntimme är uppskattad och välbesökt. Lovisa, som har kommit hit med sin barnflicka, strålar när hon hör sin mammas röst. Christina Liljeström försöker att möta sin dotter här så ofta hon kan, men det är inte alltid hennes späckade schema så tillåter. – Det här är min adrenalinkick, säger hon där hon sitter på golvet och plockar med leksakerna. Tillbaka på kontoret 15.00 Tillbaka på kontoret. Christina har ägnat en timme åt att förbereda ett möte med finanskommittén, som börjar klockan fyra. Möte med exekutivkommittén 17.00 Möte med exekutivkommittén, också på kontoret. Förslaget från finanskommittén läggs fram och budgeten för nästa år diskuteras. Lämnar kontoret tidigt 18.30 Christina lämnar kontoret ovanligt tidigt eftersom hon vill träffa Lovisa innan hon somnar. Vanligtvis åker hon tunnelbana, men nu ösregnar det och hon tar en taxi för att hinna. I taxin ringer Olle från Rumänien. De kommer överens om att höras senare. Lägger Lovisa 19.00 En pyjamasklädd Lovisa möter sin mamma. De får lite tid tillsammans innan Lovisa somnar. Christina sjunker ner i soffan med en skål yoghurt , flingor och jordgubbar. Hon funderar över dagen och på flytten hem till Sverige. Hon har redan fått ett nytt jobb på Erik Penser Bankaktiebolag. Hon börjar någon gång nästa år. Det blir inte helt lätt att lämna London, staden som hon bott i de senaste elva åren och som hon verkligen tycker om, men hon tycker samtidigt att det ska bli kul att komma hem till Sverige, där hon kan få mer praktiskt stöd av familjen Tidigt till sängs efter lång dag 21.30 Det har varit en lång dag och Christina beslutar sig för att sova. – Det är bäst att ta tillfällena i akt. Man vet att Lovisa kan vakna när som helst, säger hon. Hon somnar utan att läsa. Jens Littorin är korrespondent i London för Dagens Nyheter jens.littorin@dn.se Åsa Westerlund är frilansfotograf sondag@dn.se Christina Liljeström Ålder: 35. Familj: Maken Jan-Olof Hansson och dottern Lovisa, 17 månader. Bor: Hus i Holland Park i centrala London. Sommarställe i Ljunghusen utanför Malmö. Aktuell: Direktör för Svenska handelskammaren i London. Karriär: Studier i Uppsala och London School of Economics. 1999: Arbetade med annonsförsäljning för företaget World Link, en del av World Economic Forum. 2001: Började som Communications manager på Svenska handelskammaren i London 2004: Direktör för Svenska handelskammaren. 2005-2006: Managementutbildning med Novare. Extra: Gillar friidrott. Reser ofta till stora internationella mästerskap. ", "article_category": "other"}
{"id": 7077, "headline": "President Obama", "summary": "Förväntningarna är höga på Barack Obama, både i omvärlden och på hemmaplan. Det kommer att krävas en rivstart.", "article": "En ny administration måste vara beredd att ta över när Barack Obama svärs in som president i slutet av januari, och i ett system där många befattningshavare ska godkännas av senaten behöver processen börja redan nu. Några namn är klara och åtskilligt fler cirkulerar i förhandsspekulationerna. Hur uppsättningen till slut ser ut vet ingen, inte ens Obama, men han har under valrörelsen visat att han omger sig med kompetenta medarbetare och att han är beredd att lyssna till dem. Han lär få en rivstart. Utmaningarna är många och omfattande. Amerikanerna är frustrerade efter åtta år med George W Bush, något som i hög grad bidrog till John McCains förlust. De oroar sig för ekonomin, för barnens utbildning, för sjukförsäkringssystemet och för USA:s ställning i världen. Obama har lovat förändring. Han har gett amerikanerna hopp om framtiden. Och även om han själv är noga med att tona ner förväntningarna så finns de där. De stärks dessutom av att demokraterna efter valet dominerar kongressen. Nu finns möjligheten att få igenom en helt ny dagordning. Men erfarenheten visar att det inte alltid underlättar för en president att de egna partivännerna är i majoritet - amerikanska politiker är personvalda och därmed inte alltid så lättstyrda - och de högt ställda förväntningarna kan snabbt börja verka emot Obama ifall förändringarna uteblir. En liknande våg av förväntningar märks också i världens huvudstäder. Reaktionerna är över lag positiva. Till och med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon uttrycker förhoppningen att relationen mellan Washington och världsorganisationen nu kan gå in i ett nytt och bättre skede. Utmaningarna på världsscenen saknas inte, och frågetecknen är många. Hur ska Obama lyckas genomföra den utlovade reträtten från Irak? Hur ska hans satsningar på Afghanistan se ut i praktiken? Hur stora kommer hans krav på ökat europeiskt engagemang att vara? Kommer Obama att vara framgångsrikare än sin företrädare när det gäller att förhindra spridning av massförstörelsevapen? Hur ska Nordkorea hanteras? Hur ska Irans nukleära planer stoppas? Hur kommer den framtida relationen med Ryssland att se ut? Kommer Obama kunna förbättra USA:s anseende i Mellanöstern? Det finns fler frågor. Men uppenbart är att Barack Obama kommer att ha åtskilligt som talar för honom när han tillträder - inte minst i Europa finns en uttrycklig vilja att åter knyta starka band över Atlanten. De försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen. Detta är världens två starkaste demokratiska enheter och om de drar åt samma håll kan åtskilligt åstadkommas. Precis som inom inrikespolitiken kan de högt ställda förväntningarna dock bli ett gissel för den nyvalde presidenten. Obama kommer, liksom alla amerikanska presidenter, att försäkra sig om att USA har ett eget handlingsutrymme. Han kommer aldrig att låta en internationell organisation få exklusiv rätt att bestämma när, var eller hur amerikansk militär får användas. Men tonläget kommer att bli lägre, prioriteringarna andra. Om Bill Clinton sades att han var multilateral när han kunde och unilateral när han måste. Det är nog vad vi kan förvänta oss av en Obamaadministration, och redan det vore en förändring som ger hopp för framtiden - också för världen utanför USA. DN 8/11 2008 ", "article_category": "other"}
{"id": 7095, "headline": "En resa med Martina i 35 år", "summary": "Söndagen den 23 november sänds Tom Alandhs femte och sista film om Martina, flickan med Downs syndrom som han träffade första gången när hon var fem år.", "article": "I 35 år har Tom Alandh och fotografen Björn Henriksson följt Martinas kamp mot alla odds. - Genom Martina har jag fått en mer ödmjuk syn på livet, och att det perfekta sällan är bra, och att ett bra liv kan se ut på väldigt många olika sätt, säger Tom Alandh i ett pressmeddelande från SVT. Tom Alandh träffade Martina Schaub första gången 1974, då var hon fem år. Läkarna hade sin uppfattning klar när hon föddes. \"Lämna bort henne\", sa de. Hon är ingenting att hoppas på. \"En idiot\". - Läkarna rådde oss att lämna bort vår dotter och glömma henne, säger Martinas mamma Berit i filmen. Det gjorde inte Berit Schaub. Istället började hon kämpa för att Martina skulle få vara människa och inte bara ses som utvecklingsstörd. Berit såg möjligheterna istället för problemen, och med sång och musik och ett oändligt tålamod fick Martina ett språk och ett liv. Hon fick gå på dagis tillsammans vanliga barn. Hon fick också gå i vanliga skolor. Den tidens experter uttryckte att hon var \"ovanligt duktig för att vara mongoloid\". I våras fyllde Martina 40. I dag bor hon i en servicelägenhet i Mölndal och i arton år har hon arbetat halvtid som lokalvårdare. Två av de tidigare filmerna om Martina har vunnit priser, Prix Futura (Martina - med lust och glädje stor, 1988) och Prix Europa (Martina - mot alla odds, 1998). \"Martina och jag\" SVT2 söndag 23 november klockan 20.00 ", "article_category": "other"}
{"id": 7109, "headline": "Det dåliga samvetet försvann med övervikten", "summary": "Drygt femtio kilo gick Linda Unger och Lisa Persson ner tillsammans på ett år. De hade testat en mängd olika bantingskurer, men misslyckats. Med Stahremetoden gick det bättre. LINDA UNGER", "article": "– Visst är det makalöst, jag fattar inte själv att vi klarat av det. Det säger Linda Unger, som i januari i fjol, tillsammans med Lisa Persson, började den specialdesignade kbt-kursen i viktminskning (baserad på den så kallade Stahremetoden) på Rättviks vårdcentral i Dalarna. Bägge var rejält överviktiga, sedan 25-årsåldern. Ett halvår efter att de började kursen hade Linda gått ner drygt 20 kilo. Lisa hade gått ner lika mycket och för hennes del fortsätter viktminskningen. Hennes mål är att nå sin idealvikt på 75 kilo. I boken ”Hitta idealvikten med Linda & Lisa och Stahremetoden” , som just kommit ut, berättar de hur de tillsammans gick ner över 50 kilo på ett år. Och blev bästa vänner på kuppen. Dieten de höll var inte det viktiga, om det är de ense. Bägge hade de tidigare provat andra bantningsmetoder. Lisa, som beskriver sig själv som mattokig, hade provat både Viktväktarna, fruktdieter, soppor, pulver, teer och fasta. Gått ner och sen lika fort gått upp i vikt igen. Visserligen valde de bort godiset, hamburgarna och pizzorna den här gången. Och de drog ner på de snabba kolhydraterna. Men annars åt de vanlig mat, dock uppdelad i fler och mindre portioner. Deltagarna i kursen fick ett eget kursmaterial med frågeformulär, hemläxor och olika teman inför varje samtal. De fick lära sig väga matportionerna, åtminstone under första veckan. Att väga maten är ett enkelt sätt att ta reda på vad man äter. Sedan kan man fokusera på det viktiga – varför man äter och hur man ska få kontroll över sitt ätande. För det behandlingen fokuserar på är att kartlägga deltagarnas beteende- och tankemönster och därefter på att stärka självkänslan och hitta konkreta lösningar på vardagsproblem. Linda åt, säger hon, för att hon inte kunde säga nej. – Jag är uppfostrad till att ta hand om andra, jobbade inom vården och skulle ständigt hjälpa allt och alla. Sade jag nej fick jag dåligt samvete. Nu har jag lärt mig hur man kan bearbeta sina tankar och visa känslor. Jag har fått bättre självförtroende och en helt ny livsstil. Lisa hade varit sjukskriven i flera år för panikångest när hon började kursen. – Jag åt för att jag var stressad, nervös, kände oro i kroppen. Jag stoppade i mig hela tiden för att döva mina känslor. Nu har jag hittat min självkänsla, jag motionerar och jag har lärt mig göra bättre val. Jag försöker alltid ha bra mat hemma, färdigförberett, så att jag snabbt kan laga till något i stället för att ta en ostbit. Ägg och wokade grönsaker har jag alltid hemma. I dag har Linda och Lisa dragit i gång egna viktminskningsgrupper. Linda, som jobbat som undersköterska, personlig assistent, stallchef och deltidsbrandman, är arbetslös just nu men söker jobb. – Och jag är säker på att det kommer att gå bra. Hon har utbildat sig till viktminskningspedagog, certifierad på Stahremetoden. Lisa, som jobbat på hotell i tjugo år, är fortfarande sjukskriven, men arbetstränar på Vuxenskolan i Rättvik. Hon hoppas kunna utbilda sig till socionom, och har börjat med magdans. – Det är något av det roligaste jag gjort. I magdans får vi storvuxna verkligen visa vad vi har, och klä oss i palettröjor och färgranna sjalar. Det är så härligt att känna att man vågar. astrid.johansson@dn.se LISA PERSSON Ålder: 33 år. Vikt: 73 kg (gick ner drygt 20 kg på ett halvår). Bor: I Rättvik. Familj: Sambon Sune och hunden Morgan. Äter helst: Tacos. Har svårt att låta bli: Pizza. Äter litet godis på lördagar, ”inget ska var förbjudet” . Tränar: Tre till sju gånger i veckan. Stavgång, kickboxning. Har just börjat löpträna. Ålder: 41 år Vikt: 103–105 kg (har gått ner 45 kg, har som mål att gå ner till 75) Bor: I Vikarbyn i Dalarna. Familj: Sonen Marcus, 16 år. Äter helst: Fläskfilé och kyckling. Har svårt att låta bli: Lakrits. Tränar: Går långa promenader, har börjat dansa magdans. ", "article_category": "other"}
{"id": 7116, "headline": "\"Folk måste få bestämma sin pensionsålder själva\"", "summary": "Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm vill avskaffa en högsta pensionsålder: Många äldre kräver att få stanna kvar i arbetslivet. Den nuvarande pensionsåldern kan inte behållas om vi ska kunna bevara en fullgod välfärdsstat i en tid av konkurrensutsatt globalisering. Arbetsgivarens rätt att pensionera medarbetare äldre än 67 år måste avskaffas. Många äldre vill vara kvar i arbetslivet och då ska de också få det. Om pensionsåldern i ett första steg höjdes till 70 år skulle det ge en besparing på upp emot 300 miljarder kronor fram till år 2020. Rätten att gå i pension vid 61 år ska finnas kvar. Men på sikt måste valet att gå i pension få vara ett individuellt val, skriver de folkpartistiska riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm, som också har varit generaldirektör för Socialstyrelsen.", "article": "Finanskrisen rasar världen över. Vi ser ökad ekonomisk konkurrens med fler starka tävlare i globaliseringens tidevarv. Västvärldens marknadsekonomier kommer att behöva kvalitetssäkra sina system genom hela livscykeln för att kunna behålla våra stabila välfärdsstater. Men framför allt för Sveriges framtid och för att kunna bevara en fullgod välfärdsstat i en tid av konkurrensutsatt globalisering måste vi därför nu på allvar börja diskutera höjd pensionsålder. Politiker över hela det ideologiska spektrat har fegt tassat just kring frågan om höjd pensionsålder. Men frågan stannar dessvärre ofta vid rapporter från tankesmedjor eller seminarier i den akademiska världen. Detta tabu måste brytas och frågan måste nu komma in i politiken på allvar och därför har vi i Sveriges riksdag motionerat om hur vi ska stimulera äldres arbetskraft. Det är fullkomligt ohållbart för Sverige att den genomsnittliga pensionsåldern endast ligger på 61,8 år (inräknat dem som har ersättning/förtidspension). Mellan åren 1800 och 1920 ökade medellivslängden i Sverige från 37 till hela 60 år. I dag år 2008 blir många svenska kvinnor uppemot 90 år och även bland männen finner vi flertalet som passerar 80-årsstrecket. Tillgången till bättre föda, minskad barna- och mödradödlighet, medicinska, ekonomiska och sociala framgångar har tillsammans varit faktorer som bidragit till denna höjda medellivslängd. När den allmänna folkpensionen infördes året 1913 beslöt man att den skulle var 67 år. Då var medellivslängden för kvinnor 58 år och för män 56 år. Enligt utredningen Senior 2005 skulle minst hälften av alla svenskar vara tvungna att arbeta till 79 år för att trygga vår välfärd. Höjd pensionsålder diskuteras i många europeiska länder, men har hittills haft svårt att få genomslag i debatten. Detta trots att EU:s Lissabonstrategi syftar till att höja produktiviteten i vår ekonomi och att utmaningarna är stora på vår egen europeiska kontinent. Eurostats senaste befolkningsprognos visar att det enbart kommer att finnas två yrkesarbetande för varje pensionär i EU år 2050. Detta jämfört med fyra i dag. Vi välkomnar ökad arbetskraftsinvandring och en solidarisk flyktingpolitik som Europa kommer att behöva i ännu större utsträckning, men även våra äldres viktiga roll att vara kvar längre i arbetslivet bör sättas under lupp. I USA är 72-åriga John McCain presidentkandidat. Inga-Britt Ahlenius yrkesaktiv och snart 70 år fick sina främsta toppuppdrag inom FN i New York när hon passerat pensionsåldern och 80-åriga Hans Blix är fortfarande aktiv. Många äldre vill vara kvar i arbetslivet och då ska de också få en möjlighet att vara det. De får inte hindras att utgöra den resurs de är på arbetsmarknaden. Enligt Pensions-forums undersökning 2002 ville 28 procent av pensionärerna mellan 61 och 65 fortsätta arbeta. Vid Byggnads kongress 2006 väcktes trots detta en rad motioner om sänkning av pensionsåldern till 65 eller 63 år. Vi har förståelse för att det finns yrkesgrupper som behöver gå i pension tidigare på grund av arbetets karaktär. Men det får inte hindra dem med andra yrken där det är fullt möjligt att arbeta betydligt längre. Därför tycker vi att rätten att gå i pension vid 61 år ska bibehållas, men att pensionsåldern sedan ska vara flexibel och att pensionering ska ske vid en tidpunkt som tar hänsyn till att vi är individer med olika möjligheter att arbeta vidare. Det här kan man lösa genom individuella avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla fakta är dock att Europas befolkning minskar, andelen äldre blir fler och andelen individer i arbetsför ålder minskar. I Europa var andelen personer 65 år och äldre 14,7% år 2000. 2050 kommer siffran att vara 27,6 % och de som är över 80 år 9,6 % från att år 2000 ha varit 2,9 %. Med denna takt på utvecklingen kommer välfärdsystemen att sättas under hårt tryck och pensioner, hälso- och sjukvård kommer att bli svårare att hålla på samma nivå. Därför måste vi våga börja prata om att höjd pensionsålder mycket väl skulle kunna vara ett verkningsfullt instrument för att ge pensionärerna en bättre levnadsstandard och dessutom för framtiden kunna underlätta vården och omsorgens finansiering. Incitamenten för att fler arbetar längre måste uppmuntras. Att höja pensionsåldern från 67 år till 70 år skulle kunna ge en besparing på uppemot 300 miljarder fram till 2020. Detta kräver också att vi avskaffar arbetsgivares rätt att säga upp medarbetare som är äldre än 67 år, även om de vill fortsätta i yrkeslivet. Alliansregeringen gick till val på arbetslinjen och att alla arbetsföra ska göra rätt för sig. Detta har skett på flera fronter men den tydligaste reformen har varit att införa ett incitament för att folk ska arbeta mer. Jobbskatteavdraget innebär en sänkning av inkomstskatten på lön med mellan tre och fem procent. För personer över 65 år är jobbavdraget dubbelt så stort eftersom det är viktigt att behålla människor i arbete så länge som möjligt. I och med jobbskatteavdragets tredje steg förenklas avdraget för den som fyllt 65 år och skatteminskningen kopplas direkt till inkomsten. Därmed gynnas också de med låga inkomster. Det ökar drivkrafterna för äldre att stanna kvar i arbetslivet. Regeringen har också gjort det mer at-traktivt för arbetsgivare att anställa äldre. Arbetsgivare som anställer pensionärer har också befriats från den särskilda löneskatten, vilket ökar äldres möjligheter att få jobb. Att slopa den särskilda löneskatten minskar kostnaden att ha en äldre anställd med ungefär en femtedel utan att lönen blir mindre. Syftet är att fler äldre som vill och kan arbeta ska kunna göra det. Allt detta är lovvärda initiativ, men om vi menar allvar med arbetslinjen så finns det ingen återvändo längre. En tänkbar lösning är att pensionsåldern som ett första steg höjs från 67 år till 70 år. Ett alternativ är att vi behåller rätten till att gå i pension vid 61 år, men tar bort den övre åldersgränsen för att inte hindra de äldre som vill och kan fortsätta ännu högre upp i åldrarna att göra det. Fullfölj arbetslinjen och höj pensionsåldern. BIRGITTA OHLSSON BARBRO WESTERHOLM ", "article_category": "other"}
{"id": 7138, "headline": "Patientsamtal lätt för utländska läkare", "summary": "Kommunikationen mellan utländska läkare och svenska patienter fungerar oftast bra. Det är lite svårare med kommunikationen mellan utländska läkare och deras svenska kolleger. Det berättar Nataliya Berbyuk Lindström, doktorand i lingvistik, som intervjuas i Läkartidningen (nr 42/08).", "article": "Med hjälp av enkäter, intervjuer och inspelade konsultationer har Nataliya Berbyuk Lindström undersökt hur kommunikationen mellan utländska läkare i Sverige, deras patienter och deras kolleger ser ut. 78 procent av de utländska läkarna, och 75 procent av deras svenska patienter, var nöjda eller mycket nöjda med kommunikationen. Språkliga problem löstes ofta genom att läkarna tog sig mer tid, använde kroppsspråk och läste från journalen. Det patienterna uppskattade mest var att utländska läkare är seriösa och lyssnande. Kvinnliga patienter var mindre nöjda än manliga patienter. En språklig skillnad som framkom var att utländska läkare uttryckte sig kortare, med mer direkta meningar, och därför kunde uppfattas som barska. En del av de utländska läkarna upplevde att svenska patienter blandar samman deras medicinska kompetens med deras språkliga kunnande. När det gäller kommunikationen mellan utländska läkare och svenska kolleger tyckte 66 procent av de utländska läkarna, och endast 60 procent av de svenska, att den fungerade bra. Det finns skillnader i organisationerna, 82 procent av de utländska läkarna tyckte att sjukvården i Sverige är mer hierarkisk än i deras hemland. Nataliya Berbyuk Lindström säger att det svenska sättet att samtala på jobbet ibland är förvirrande för utländska läkare. \"Här betyder tystnad att man lyssnar. I visssa andra länder betyder det att man inte är intresserad.\" Läkare från fattiga länder är mindre nöjda med sin situation i Sverige än de från rika länder. Kvinnliga utländska läkare upplever att kulturskillnaden är större, och känner mer frustration, än manliga. Nataliya Berbyuk, själv från Ukraina, menar att Sverige inte är ett lätt land att komma till, och att många inte är förberedda. \"Man ska inte bli skrämd. Men man måste ta upp det här i utbildningen och på kurserna\", säger hon i Läkartidningens artikel. ", "article_category": "other"}
{"id": 7141, "headline": "Bad och grisfester är inget för henne", "summary": "Elizabeth de Galán älskar att resa. Följdriktigt är hon just nu långt hemifrån. På söndag är hon på färd från Kapstaden till Namibia och ska laga mat till trettio personer.", "article": "Man kan förstås fira sin födelsedag på många sätt. Ett av de mer udda är att stiga upp i ottan och laga frukost till ett trettiotal personer på resa i en rosa buss i Afrika. Det är just detta Elizabeth de Galán ska göra på söndag när hon fyller 60, på färd från Kapstaden norrut mot Namibia. – Jag ska helt enkelt se till att det blir mat under fem veckor. Det är egentligen jättefräckt att låta mig veta att jag ska vara husmor på resan, säger denna entusiastiska resenär och menar det positivt. – Mat är ju ett av mina stora intressen, fortsätter Elizabeth de Galán och talar sig varm för alla världens kök och gärna kroppkakor och kåldolmar men kanske lite extra för thailändsk matlagning – reskamraterna har redan trakterats med och uppskattat hennes Thom ka-soppa. – Men det är mycket att tänka på. En del är vegetarianer, andra allergiker. Det blir en hel del pasta och ris. Rosa bussarna har i snart fyrtio år arrangerat inte alltför bekväma resor genom alla kontinenter. Man sover ofta i bussen eller på dess tak, och sådant som en dusch eller ett bad får bli en senare fråga. – Packningen är viktig, det krävs mycket ombyte när det både är jättevarmt på dagarna och kallt på kvällarna. Dessutom behövs moskitnät. Varför betala 30 000 kronor för att utsätta sig för sådana strapatser – Därför att det är roligt att resa, det finns så mycket vackert att se. Jag har fått mitt av playor, sol, bad och grisfester. Jag vill komma till intressanta platser, och varje land har sin tjusning. Elizabeth de Galán tycker också att det blir en helt annan närhet till reskamraterna i en rosa buss än på en sällskapsresa. – Det är något särskilt med att smälta maten och intrycken från djungeln över ett glas vin på kvällen. Hon har snart bara syd- och nordpolerna kvar att besöka. Även om alltså pingviner och isbjörnar återstår att se vet hon hur bergsgorillor i Rwanda och Uganda och asiatiska elefanter ser ut. – Under hundra resor har jag varit i femtio länder. Det är det jag lägger mina pengar på, resor. Och det är inte min grej att vara rädd. Det betyder mycket för Elizabeth de Galán att vara nära människor. Hon talar om sig själv som ett maskrosbarn ”med många bästisar och deras föräldrar” som flyttade hemifrån redan när hon var fjorton. – Därför trivs jag med att jobba som receptionist, man får kontakt med många. Säkert är det också därför som pardans är mer än viktigt för henne. Per Mortensen per.mortensen@dn.se 08-738 11 36 ", "article_category": "other"}
{"id": 7145, "headline": "”Svensk polis förvanskar bevisning i rättegångar”", "summary": "Statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin i gemensamt angrepp: Polisens metoder kan få Europadomstolen att underkänna Sverige som rättsstat. Sedan mitten av 90-talet har polis, alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar och åklagare i hundratals fall. Syftet är att skydda informatörer i kampen mot brottsligheten. Det finns inget stöd i lagen för detta agerande. Trots det har sådana ”okonventionella arbetsmetoder” använts systematiskt och varit förankrade i till exempel Stockholmspolisens högsta ledning. I vart fall en försvarsadvokat förbereder nu att föra sin klients talan till Europadomstolen. Chansen att de svenska metoderna skulle vinna gehör hos Europadomstolen måste bedömas som obefintlig, skriver advokat Peter Althin och statsåklagare Nils-Eric Schultz.", "article": "Det finns inte något undantag från Europakonventionen, eller den svenska rättegångsbalken, om att allt för fallet väsentligt ska läggas fram för domstolen vid brottmål för att det ska bli en rättvis rättegång, en ”fair trial” . Men sedan mitten av 1990-talet har polisväsendet i några av landets större städer, alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar och försvarare i sannolikt hundratals fall. Medvetet felaktiga polisanmälningar och beslagsprotokoll har upprättats. Väsentlig dokumentation om hur provokationer och tillslag har gått till har gömts undan eller förstörts. Polischefer har egenmäktigt fattat beslut om provokationer som bara åklagare får besluta om, och vittnen har gömts undan. Allt det här har skett i namn av att polisen skyddar sina informatörer och infiltratörer. Döljer att privatpersoner som arbetar för polisen haft avgörande betydelse för att till exempel narkotika har kunnat beslagtas och att brottslingar kunnat gripas, åtalas och dömas. Vad man inte framför från polisens sida är att man därmed också döljer det som riskerar att bedömas som egna grova tjänstefel, menedsbrott, övergrepp i rättssak och osant intygande, i samband med den här hanteringen. Det finns inget lagstöd för det här agerandet. Inga sekretessregler, nödregler eller ens extrema undantag som ger polis eller åklagare rätt att gömma undan bevisning för domstolarna och försvaret.Chefs-JO Mats Melin har i en nyligen presenterad utredning avseende det här agerandet, liknat situationen med Vilda Västern, i meningen ”laglöst land” . Justitiekansler Göran Lambertz har i såväl teve som radio under de senaste veckorna framfört att polisen genom det här agerandet gör sig till ”en stat i staten” . Hårda ord som står i bjärt kontrast till den förskönande bild länspolismästare Carin Götblad gav av samma polisiära metoder i en artikel på DN Debatt (22/3 2005). JO slog i sin utredning fast att den misstänkte och domstolen ska ha full insyn i alla utredningar, och det ska även gälla i utredningar där så kallade okonventionella metoder förekommit, medan Götblad i debattartikeln angav sina skäl för att hemlighålla information om sådana metoder samt om förekomsten av informatörerna i de olika utredningarna. Redan genom att jämföra JO:s krav på insyn och Götblads (polisens) uppfattning att vissa polisiära åtgärder av olika skäl måste mörkas framgår att de båda synsätten är helt oförenliga. I boken, ”Hanteraren” , som kom ut i dagarna redogör författaren och rättsjournalisten Dick Sundevall detaljerat för bland annat en sekretessbelagd utredning, som visar vad som utspelar sig i ”laglöst land” . Hur grova brottslingar går fria för att polisen döljer bevisning som tillkommit med alltför ”okonventionella metoder” . Hur andra döms i fall där infiltratörer och provokationer haft avgörande betydelse, men där domstolen, försvarare och ibland även åklagare inte informerats om att väsentlig bevisning gömts undan eller förstörts. De här så kallade ”okonventionella arbetsmetoderna” har varit systematiserade och förankrade i högsta ledningen för Stockholmspolisen – och är så än i dag. Inget tyder på att något väsentligt förändrades när Carin Götblad tillträdde som länspolismästare och bytte ut ledningen för länskriminalen. Verksamheten pågår med i stort sätt samma metoder i dag, och antalet utbetalningar per år till informatörer och infiltratörer har ökat med 73 procent under Götblads ledning.Det enda fall där det fullt ut kommit fram hur polisen agerat med sådana här metoder gällde hälerimålet efter tavelkuppen mot Nationalmuseum. Det resulterade i att Högsta domstolen (HD) i december 2007 helt frikände de män som tidigare dömts till fyra års fängelse i tingsrätten. HD ansåg inte att det kunde föras i bevis att männen hade utfört brottet om de inte hade blivit utsatta för den provokation som polisens gillrade fälla innebar. Hur många andra har på felaktiga grunder dömts till långa fängelsestraff som de nu avtjänar Och hur många grova brottslingar som polisen har haft bevis mot, har frikänts för att polisen, med eller utan åklagares medverkan, gömt undan bevisning som framkommit med felaktiga metoder I vart fall en svensk försvarare förbereder nu att föra sin klients talan till Europadomstolen. Denne försvarare har försökt få Riksåklagaren att agera för resning för sin klient sedan det framkommit att denne varit föremål för en provokation genom en av polisen betald infiltratör. Någon information om provokationen lämnades aldrig till försvararen, och domstolarna fick således aldrig någon möjlighet att pröva om provokationen skulle ha någon inverkan i skuld- eller påföljdsdelen. Dokumentationen i förundersökningsmaterialet uppfyllde inte heller de krav som lagstiftningen stadgar. För respekten för svenskt rättsväsende anser vi att man så långt det är möjligt borde försöka undvika en prövning av ”den svenska modellen” i Europadomstolen. Att tro att denna skulle vinna gehör vid en sådan prövning måste enligt vår uppfattning bedömas som obefintlig. Vilken företrädare för svenska staten skulle vilja ställa sig upp och inför Europadomstolens ledamöter förklara att man i Sverige anser att undanhållande av information om informatörer och provokativa åtgärder för misstänkta, försvarare och domstol skulle vara förenligt med såväl svensk lag som Europakonventionens artikel 6 Resultatet av en talan till Europadomstolen torde i stället bli att fokus kommer att riktas mot Sverige och att den uppfattning man internationellt haft om landet som en rättsstat med stor sannolikhet skulle komma att få sig en kraftig törn. Den syn på Sverige som ett laglöst land i Vilda Västern som JO gett uttryck för kommer att sprida sig i internationella medier och juridiska tidskrifter och det skulle kunna komma att ta väldigt många år innan en sådan stämpel tvättas bort. Åklagare, polischefer och polisbefäl kan inte misstänkas för lagbrott utan att det utreds förutsättningslöst. De ska som alla andra medborgare åtalas och dömas om de begår brott. I en del omskrivna fall, som till exempel det så kallade Gotlandsärendet, tyder alltför mycket på att det från länspolismästarens och den operativa chefens sida kan ha handlat om såväl grovt tjänstefel som mened. Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är att varken JO, JK eller RÅ tycks anse att det finns något skäl för rättsväsendet att agera för att de personer som inte fått en rättvis rättegång trots allt ska få en sådan. Är de möjligen helt omedvetna om att ett viktigt inslag i informatörshanteringen är att inte heller dessa organ ska ha möjlighet att granska verksamheten Kanske behövs någon form av sanningskommission för att reda ut och tvätta den här byken Ytterligare en utredning som likt JO:s enbart konstaterar att det begås många olagligheter i kampen mot brottsligheten är inte tillräckligt. Om inte ett agerande från polischefers sida som liknas vid ”laglöst land” får konsekvenser innebär det att vederbörande utan påföljder kan fortsätta med sina ”okonventionella metoder” . Så här kan det inte få fortgå, vilket det gör – här och nu. Peter Althin Nils-Eric Schultz ", "article_category": "other"}
{"id": 7146, "headline": "Skakig svensk resa", "summary": "På kort tid har den svenska kronan förlorat stort i värde mot dollarn och euron. Ensam är inte stark när det blåser på valutamarknaderna.", "article": "Den amerikanska ekonomin befinner sig i den värsta krisen sedan 1930-talet. Banksystemet skakar, det är svårt att låna pengar och New York-börsen har den senaste månaden fallit brant. Men den som följer dollarns utveckling märker inte av någon ekonomisk kris. Den amerikanska valutan har tvärtemot stärkts på sistone. I början av oktober nådde den sin högsta notering mot euron på ett år, och sedan dess har uppförsresan fortsatt. För svenskar som handlar med USA är förändringen dramatisk. Från 6,3 kronor för en dollar i slutet av augusti till 7,9 kronor denna vecka. För krisdrabbade Volvo personvagnar, som är tungt beroende av försäljningen på den amerikanska marknaden, är utvecklingen positiv. Men vad som är bra för Volvo är inte nödvändigtvis bra för Sverige. Importerade varor blir dyrare, vilket spär på inflationen, och svenskarnas sparande minskar i värde relativt andra länder. Hur ska man förstå det som nu sker Gåtan handlar inte om kronan utan om dollarn. Konventionell ekonomisk visdom säger att ett land som befinner sig mitt i en allvarlig kris bör uppleva en försvagning av sin valuta. För detta talar såväl tillståndet i den amerikanska finansiella sektorn som underskottet i USA:s handel med omvärlden. Ändå har dollarn stärkts, vilket förvånat många ekonomer. Berkeleyprofessorn Barry Eichengreen, expert på finansiella kriser, menar att förstärkningen bara är tillfällig. När det stormar på världens marknader är ryggmärgsreflexen att köpa dollar. Detta skedde till en början också i augusti 2007 när subprimekrisen bröt ut, påminner Eichengreen. Men så snart investerarna förstår vidden av de amerikanska problemen kommer dollarn åter att sjunka i värde. Det är möjligt. Samtidigt ser det ganska mörk ut i både Europa och Asien, vilket får den amerikanska ekonomin att inte framstå i lika dålig dager. Trots turbulensen på Wall Street tycks människor världen över fortfarande ha ett stort förtroende för USA som ekonomisk stormakt. Vad som kommer att ske med dollarn är därför en öppen fråga. Att förutspå rörelser på valutamarknaderna är notoriskt svårt. För svenskar är dock vissa rörelser mer bekanta än andra. Medan världens valutor tappat mark mot dollarn har den svenska kronan befunnit sig i en särskild strykklass. Den har inte bara förlorat mot dollarn utan mot flera stora valutor. En euro kostade i veckan 10 kronor; för två månader sedan var växelkursen 9,3 kronor. Bilden blir än mer dyster om man betraktar kronans utveckling sedan 1990-talets början. Hur blev det så här Fundamenta i svensk ekonomi är ju starka: statens budget visar överskott, banksystemet är förhållandevis stabilt, vi exporterar mer än vi importerar. Och ändå faller kronan. De senaste dagarna har flera tekniska förklaringar lanserats. Men hur man än vrider och vänder på problemet går det inte att komma ifrån det historiska mönstret att kronan tar stryk när det stormar på de internationella valutmarknaderna. Det har skett förr, och det sker även nu. Under folkomröstningen om euron 2003 varnade ja-sidan för risken att stå utanför ett stort valutaområde. Och forskningen kring den finansiella globaliseringen har de senaste åren mer och mer betonat samma sak: ett medlemskap i en stor valutaunion kan ses som en försäkring mot finansiella störningar. Just nu måste regeringen och Riksbanken koncentrera sig på den omedelbara krishanteringen. Men när de värsta vindarna blåst över kommer även Sverige att behöva dra slutsatser från höstens finansiella turbulens. Att åter pröva en anslutning till euron framstår som naturligt. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 7154, "headline": "Ny hjälp för sömnlösa på nätet", "summary": "Sömnstörningar är ett växande folkhälsoproblem. Nästa vecka inleder Apoteket en stor kampanj för att få svenska folket att sova bättre. Bland annat startas en sömnbehandling på nätet.", "article": "På söndag upphör sommartiden och vi får en \"extra\" timme att sova ut på. Och det kan behövas. För det bli allt vanligare med sömnstörningar i Sverige. Apoteket har undersökt svenska folkets sömnvanor - och resultaten presenteras inom kort. Men Insidan kan redan i dag berätta att 10 procent av de tillfrågade uppger att de alltid eller nästan alltid sover dåligt. Det skulle innebära att cirka 740 000 svenskar lider av ständiga sömnproblem. Bara 20 procent svarade att sömnen alltid är bra. Undersökningens resultat går i samma riktning som de slutsatser sömnforskare kommit fram till i vetenskapliga studier. Professor Torbjörn Åkerstedt är verksam vid Stressforskningsinstitutet och Karolinska institutet. Han berättar att mellan 1993 och 2003 dubblerades antalet svenskar som klagar över störd sömn, från drygt 10 till över 20 procent. Det placerar Sverige i topp i Europa. Kvinnor har oftare sömnproblem än män. Och den grupp där besvären ökar snabbast är ungdomar och unga vuxna, där talar forskarna om en fyrdubbling. - En hel generation riskerar att få sömnstörningar. Problem med sömnen är ett allvarligt folkhälsoproblem som kan vara en direkt orsak till en lång rad sjukdomar. Torbjörn Åkerstedt säger att de som lider av sömnsvårigheter har svårt att få hjälp. Landstingen satsar lite pengar på behandling av dessa problem, och bristen på kompetenta psykoterapeuter är stor. Men nu startar Apoteket en sömnbehandling på internet som bygger på kbt, kognitiv beteendeterapi. Programmet tar åtta veckor att gå igenom och omfattar lika många avsnitt. Dessa innehåller bland annat information om sömn och sömnproblem, samt olika hemuppgifter som går att ladda ned på datorn och skriva ut. Där finns också en sömndagbok och en sömnprofil att fylla i vilket ger en bild av om, och hur i så fall, problemen förändras. Kognitiv beteendeterapi har visat sig vara en effektiv metod för att komma till rätta med insomningssvårigheter som pågått en längre tid. Sex av tio som genomgått behandling med kbt anser att de blivit hjälpta och fått en bättre sömn. På måndag inleder Apoteket den stora höstkampanjen om sömnproblem. Inför den har man tillsammans med bokförlaget Brombergs tagit fram \"Goda sömnboken\", som bland annat förklarar hur sömnen fungerar och innehåller praktiska tips för att komma till rätta med sömnsvårigheterna. Eva Fernvall är varumärkesdirektör på Apoteket och ansvarig för kampanjen. - Kostens och motionens roll för en god hälsa har uppmärksammats, men sömnens lika stora betydelse för att vi ska må bra lyfts inte fram tillräckligt i debatten. Genom vår kampanj hoppas vi att rikta fokus på alla dem som har mer eller mindre allvarliga sömnproblem, säger Eva Fernvall. Genom annonser i teve, dagspress och internet presenteras det nya kbt-verktyget på nätet. I butikerna kommer kampanjen inte att märkas lika mycket, även om Apoteket lanserar en ny snarksprej. Det är inte ett läkemedel, utan en mousse som mjukgör slemhinnorna och underlättar andningen. Orsakerna till att man får sömnproblem skiftar. Stress är en förklaring, men det kan också handla om hormonella störningar, mineralbrist med mera. En del lider också av sömnapné som medför långa andningsuppehåll och gör att man inte känner sig utvilad på morgonen. Christina Stenberg är legitimerad kognitiv psykoterapeut och arbetar i Södertälje. Många av dem som söker upp henne har sömnproblem. - Flera säger att de lider av stress, ångest eller depression som i sin tur gör att de har svårt att sova. Även livskriser efter en skilsmässa eller när en nära anhörig är svårt sjuk eller har avlidit kan orsaka sömnproblem, säger Christina Stenberg. Personer med långvariga sömnproblem är ofta fast i invanda mönster - \"onda cirklar\" - som upprepas dygn efter dygn. Kanske ligger de och ältar problem på jobbet och i relationer i stället för att sova. Oron för att inte lyckas somna kan också vara en orsak till problemen. - De som vill ha hjälp upplever ofta att takten på deras arbetsplatser skruvats upp, och känner samtidigt krav att vara aktiva på fritiden. Om man samtidigt är förälder kan det till slut bli för mycket. Det är så många \"måsten\" och \"borden\" i livet, säger Christina Stenberg. När någon söker hjälp för sina sömnsvårigheter börjar hon att intervjua: \"Hur länge har dina problemen varat? Har du svårt att somna in? Vaknar du flera gånger per natt? Vaknar du tidigt för att sedan inte kunna somna om igen?\" Därefter brukar hon presentera olika fakta om sömn. Den ökade kunskapen brukar i sig innebära att problemet blir hanterbart och att oron minskar. Christina Stenberg träffar de hjälpsökande vid cirka fyra tillfällen med en veckas mellanrum. Efter att problemet ringats in - exempelvis med hjälp av en sömndagbok - får klienten olika hemuppgifter. Det kan handla om att testa olika tekniker för mindfullness, en sorts träning i att vara kroppsligt och medvetet närvarande i nuet. Eller att ändra på olika vanor och rutiner. Några månader senare sker uppföljande möte med en utvärdering om sömnvanorna förbättrats. Den som har störd sömn kan också välja att träffas i en grupp som möts sju gånger. Deltagarna får personligt utformade hemläxor. Det kan handla om att inte ta en tupplur i soffan på kvällen, att inte ligga kvar i sängen om man inte kan sova och att under dagen försöka gå ned i varv genom att hitta naturliga pauser. Mot slutet av natten är de flesta lättväckta. Då är det lätt att börja grubbla över kommande dag och olika problem. Christina Stenberg försöker lära ut tekniker där det gäller att följa andningen och låta tankarna vandra i väg. - Det är svårt, men många klarar det och blir hjälpta. Och om de kommer in i nya perioder av sömnstörningar blir de inte lika oroliga, de vet att de har tekniker för att förbättra sin sömn. Alla varelser sover. Till och med Alla varelser sover. Till och med encelliga djur behöver vila. En vuxen person behöver i genomsnitt cirka sju timmars sömn per natt. Sovrumstemperaturen bör inte ligga över 18 grader om man har ett normaltjockt täcke. Prestationen försämras om man sover tre timmar för lite. Detta märks mer om man vaknar för tidigt än om man somnar för sent. Om man inte sover alls utan håller sig vaken kan prestationsförmågan efter ett dygn vara halverad. Efter två sömnlösa dygn är den i botten. Efter första natten utan sömn minskar förmågan att fatta komplicerade beslut som kräver nytänkande. I vissa fall kan det motverkas genom ansträngning, om uppgiften inte tar för lång tid. Efter andra natten utan sömn hjälper ingen ansträngning. Efter två dygn utan sömn, eller efter några veckor med kort eller störd sömn, får man inte plats med ny information i minnet. Sömnbrist hos föraren är en mycket vanlig orsak till trafikolyckor. Den som somnar dagtid på fem minuter eller mindre i ett mörkt, tyst rum är onormalt sömnig. Många människor som söker hjälp för att de sover för lite är inte sömniga. Detta hänger troligen samman med den psykiska och fysiska uppvarvning som ofta ses hos personer med sömnproblem. Extremt kort (mindre än fyra timmar) eller extremt lång (mer än elva timmar) eller extremt dålig sömn är förenad med förhöjd sjuklighet och dödlighet. Immunförsvaret försvagas, vilket ökar mottagligheten för infektioner. Störd sömn ökar också risken för diabetes, hjärt-kärlsjukdom och utbrändhet. Tuppluren är guld värd – om den inte är för lång. För att övervinna tillfällig trötthet kan cirka tjugo minuters sömn vara lagom. Sextio minuter är olämpligt, eftersom väckningen då troligen inträffar mitt i djup-sömnen. Den som verkligen lider av sömnbrist bör vara försiktig med tupplurar, annars kan det bli svårare att somna på kvällen. Den som sover ytligt tror gärna att sömnen har varit kortare eller mer bruten än den varit. Det gör att graden av sömnstörning nästan alltid överdrivs (omedvetet) av den som drabbas. Man sover alltså i allmänhet bättre än vad man tror. Källa: \"Goda sömnboken\" (Apoteket och Brombergs) skriven av medicinjournalisten Helene Wallskär och professor Torbjörn Åkerstedt. Apoteket lät drygt tusen personer Apoteket lät drygt tusen personer svara på frågor om sina sömnvanor. En av tio uppgav att de alltid eller nästan alltid sover dåligt – och endast två av tio att de alltid sover bra. Detta innebär i sin tur att åtta av tio inte alltid sover bra. Var tredje i denna grupp oroar sig ofta eller ibland för att de ska kunna somna. Det innebär att uppskattningsvis 1,8 miljoner svenskar är oroliga för sin sömn. Kvinnor över 50 år är mer drabbade av sömnproblem än andra grupper. Närmare var fjärde person ligger och tänker på skolan eller jobbet när de försöker sova. Var tredje person uppger att de blir lättirriterade och sura när de sovit dåligt och lika många anger att de får svårt att koncentrera sig. Trots att många har någon form av sömnsvårigheter har sju av tio inte gjort något alls för att komma till rätta med sina problem. Bara en av tio har sökt läkarhjälp. Svenskarna sover som bäst när de inte känner någon stress, som på semestern eller under helgerna. Källa: Apoteket och Synovate I januari och februari i år publicerade Insidan flera artiklar om svenska folkets växande sömnproblem. ", "article_category": "other"}
{"id": 7162, "headline": "”Allt fler långtidssjuka blir av med sitt jobb”", "summary": "Kommunals Ylva Thörn presenterar ny undersökning: Uppsägningar av sjuka allt vanligare samtidigt som två av tre anser att arbetsmiljön gör anställda sjuka.Mer än var tredje medlem av LO:s största förbund menar att arbetsgivarnas attityd till långtidssjuka hårdnat de senaste två åren. 27 procent upplever att långtidssjukskrivna även sägs upp i större utsträckning än för två år sedan, trots att ohälsan beror på jobbet. Hela 63 procent anser att arbetsmiljön påverkat hälsan negativt. Samtidigt upplever 75 procent att Försäkringskassans attityd till långtidssjuka har hårdnat de senaste åren. Vi behöver arbetsgivare och en försäkringskassa som ger människor möjligheter till arbete i stället för att pressa bort dem från jobbet, skriver Kommunals ordförande Ylva Thörn.", "article": "Samhällsdebatten om arbetsmiljö, ohälsa och sjukförsäkringar har fått en stark slagsida mot att öka pressen på den sjuke genom striktare regler och sänkt ersättning. Retoriken handlar nu om hårdare krav, men aldrig hör man någon tala om att den som är sjuk har några rättigheter. Debatten har åtföljts av strängare beslut som försvagar den anställde. Reglerna i sjukförsäkringen har blivit klart skarpare mot den som inte kan arbeta på grund av sjukdom. Samhällets insatser för arbetarskydd har försämrats på lång sikt genom att arbetslivsforskningen monterats ned. Resurserna för Arbetsmiljöverket har skurits ned kraftigt. I Kommunal ser vi en lika tydlig som allvarlig trend där arbetsgivare rensar bort de sjukskrivna anställda man anser inte duger. Enligt min mening är kopplingen mellan det som sker ute på arbetsplatserna och den nya politiska retoriken tydlig. Den cyniska hanteringen av långtidssjuka på arbetsplatserna legitimeras av de allt hårdare attityderna till sjuka människor från regering och riksdag de senaste åren. Jag kan i dag redovisa helt nya resultat från en stor riksrepresentativ undersökning bland medlemmar i Kommunal. 2 302 personer från hela Sverige har svarat på en enkät om hur sjuka bemöts på arbetet. Många människor har tidigare aldrig hört talas om att långtidssjuka kan bli av med sitt arbete. Nu ser vi i Kommunal landet runt att fler arbetsgivare säger upp eller köper ut sjukskrivna. Självförtroendet hos den som blir av med jobbet rasar givetvis. Vår nya undersökning bekräftar att uppsägningar av sjuka blivit allt vanligare. 27 procent av medlemmarna i undersökningen upplever att långtidssjukskrivna sägs upp i större utsträckning i dag än för två år sedan. Den obarmhärtiga hanteringen av sjuka människor blir desto mer motbjudande av att många av de långtidssjuka har en ohälsa som har sitt ursprung på jobbet. Två av tre (63 procent) av deltagarna i undersökningen anser att arbetsmiljön påverkar arbetskamraters hälsa negativt. Långtidssjukfrånvaron är tre gånger större för Kommunals kvinnliga medlemmar än för samtliga anställda på arbetsmarknaden. Den som har varit sjuk länge behöver ofta särskilda insatser från arbetsgivaren för att kunna börja jobba igen. Det kan handla om rehabilitering, anpassning av arbetet eller förändrade arbetsuppgifter. I debatten har det sagts många vackra ord om rehabilitering men utan koppling till vad som sker ute på arbetsplatserna. Den som är sjuk i dag möter ökade krav men ser inte till någon rehabilitering. De initiativ som tagits för bred samverkan mellan myndigheter för rehabilitering ger ännu inte resultat. En kommun eller ett landsting har så många anställda med så skiftande arbetsuppgifter att det måste vara möjligt att hitta andra arbetsuppgifter. Så många som varannan deltagare i undersökningen (44 procent) upplever dock att det inte erbjuds tillräckligt med stöd till långtidssjuka. På en direkt fråga upplever drygt var tredje (37 procent) att arbetsgivarens attityd till långtidssjuka har hårdnat de senaste två åren. Vi befarar att arbetsgivare i en begynnande lågkonjunktur först vill bli av med dem som är sjukskrivna. Om många arbetsgivare nu intagit en skarpare attityd mot anställda som är sjuka så bleknar det i relation i jämförelse med vad som hänt med Försäkringskassan. Nära dubbelt så många som anser att arbetsgivaren har blivit hårdare har märkt motsvarande försämring från Försäkringskassan. Tre av fyra i vår undersökning (75 procent) upplever att Försäkringskassans attityd till långtidssjuka har hårdnat de senaste två åren. För att summera. Många av de långtidssjuka inom välfärdsyrkena har en ohälsa som kan kopplas till jobbet. De anställda upplever att stödet för att långtidssjuka ska kunna komma tillbaka i jobb har blivit sämre. Attityden från arbetsgivaren men framför allt Försäkringskassan har blivit tuffare de senaste åren. Resultatet är att allt fler långtidssjukskrivna förlorar sitt jobb. Detta är ett klockrent recept för ökad utslagning från arbetsmarknaden. Det är inte en värdig behandling av människor som lagt många av sina bästa år på att ge andra en trygg välfärd. I stället för att se människors möjligheter att bidra och ge dem stöd för att de ska kunna göra det pågår nu en ganska brutal bortsortering av människor som inte är önskvärda. Självkänslan hos en långtidssjuk som förlorar sitt arbete körs i botten. Hur ska den långtidssjuke som förlorar sitt arbete ha en chans att kunna få ett nytt jobb på arbetsmarknaden? Jag har personligen varnat socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m) för effekterna för de sjuka av den väg som regeringen slagit in på. Riksdagsbesluten från i somras med försämringar i sjukförsäkringen har ännu inte fått fullt genomslag. Men enligt min uppfattning beror en stor del av de hårdare åtgärderna mot sjuka på att ansvariga ute på fältet följer de signaler man får uppifrån. Domen kommer att bli skarp mot de beslutsfattare som bär ansvar för denna ökade hårdhet mot människor som har det svårt. Resultatet av vår undersökning visar på en förtroendekris mot behandlingen av långtidssjuka. Kommunal vill nu medverka i öppen och konstruktiv diskussion om hur vi kan återskapa en arbetsmiljö, sjukförsäkring och rehabilitering som fungerar. Vi behöver skapa arbetsplatser som människor inte blir sjuka av. Varför är det så tyst om att många jobb, inte minst inom vård och omsorg, fortfarande sliter ut de anställda? Vi behöver konstruktiva åtgärder för att den som varit sjuk länge ska komma tillbaka. Hur kan vi acceptera en politik som går ut på att driva bort sjuka från jobbet i stället för att göra det möjligt för dem att komma tillbaka? Samhället måste skapa system för utbildning och omställning till andra arbetsuppgifter för dem som behöver det. Arbetsförmedlingen måste få ökade resurser för att klara sitt uppdrag. Vi kräver en effektiv samverkan mellan arbetsgivare, fack, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Vi behöver arbetsgivare och en försäkringskassa som ger människor möjligheter i stället för att pressa bort dem från jobbet och ge dem sänkt ersättning. Vem tror att utslagningen från arbetsmarknaden minskar och fler kommer i arbete om man tar jobbet ifrån de långtidssjuka? Vi behöver en rättsäkerhet för den som är sjuk. Den som är sjuk har också rättigheter. Många sjukskrivna upplever att beslut om deras framtid, av myndigheter och arbetsgivare, fattas över deras huvuden utan att de har någon verklig möjlighet att påverka. Vi behöver skapa ett arbetsliv där även den som blivit sliten av hårt arbete är välkommen. Vårt samhälle blir fattigare om många människor hindras från att bidra efter förmåga. Äldre arbetstagares kompetens måste tas till vara och inte kastas bort. Den som är äldre kanske inte klarar lika tunga arbetsuppgifter som tidigare men har erfarenheter och kompetens som bör föras vidare till de unga som nyanställs. Vi behöver välfärdsjobb som kan rekrytera unga människor. Välfärdens verksamheter står inför stora rekryteringsbehov. Om vi ska lyckas anställa så många unga människor som krävs måste välfärdsjobben erbjuda goda arbetsvillkor. Välfärdssektorn måste visa att man tar väl hand om de anställda man har för att kunna rekrytera tillräckligt många framöver. Kort sagt. Vi måste få ett stopp på utslagningen från arbetslivet. I stället måste vi skapa ett inkluderande arbetsliv där alla människor kan bidra. Det behövs en rimlig balans mellan de rättigheter, krav och skyldigheter som riktas mot den sjuke, arbetsgivaren och samhället. Ylva Thörn ", "article_category": "other"}
{"id": 7164, "headline": "En kunglig, ruskig mil", "summary": "I skottarnas huvudstad Edinburgh vimlar det av häxor och elände i gränderna. Ju värre desto bättre, tänker pubägare och guider. Följ med på en vandring längs The Royal Mile.", "article": "The Royal Mile - den kungliga milen - kallas de sex gatstumpar som tillsammans leder från Slottet i Edinburgh ner till Palatset och ska utgöra en skotsk mil, 1.807 meter. Som uppförsbacke är The Royal Mile som gjord för att kompensera en skotsk hotellfrukost på gröt, ägg, haggis, blodkorv, bönor, svamp, flingor, te och marmelad. Som nedförslut erbjuder The Royal Mile med sina gatstenar en av världens mest sympatiska turistpromenader. Edinburgh har varit skottarnas huvudstad sedan 1437 och har fortfarande alla tecken på en huvudstad, även om mycket annat skötts från London sedan några sekler tillbaka. Högst upp på bergets topp ligger slottet - the Castle, uttalas Kassel, inte Kaaasel. Det är stort, ståtligt och blickar ner över en stadsbebyggelse av trånga gränder, mörka gårdar och sägner från svunna tider. Där i en port vid The Royal Mile kan man ansluta sig till en fuktig, mörk och prisbelönt vandring under husen i den smala, täckta gränden Marys Kings Close. I hundratals år rann skulor, avföring, kemikalier från garvare och blod från slaktare nedför de smala gränderna till en sjö som sedermera fylldes igen och blev stadens mest grönskande park. Knappt har man sedan förenat sig med en litterärt inriktad pubwalk på bar- och shoppingstråket Grassmarket förrän man stöter ihop med en häxa i ett prång. Otaliga skådespelare och andra begåvningar försörjer sig som underhållande guider. Vid sidan av litterär verksamhet verkar mord, rån och våldtäkt vara de säkraste genvägarna till turistisk ryktbarhet i Edinburgh. Man tar en pint på Maggie Richardsons pub och läser på menyn att Maggie övergavs av sin man, fick barn med en annan, dränkte barnet, blev upptäckt och hängd. Så får man en pub uppkallad efter sig i Edinburgh. Alldeles nedanför slottet vid The Royal Mile finns Scotch Whisky Experience, där man för en kostnad av 100-300 kronor får följa den ädla drycken från ax till pava och smutta på en hutt som avslutning. Tindrande whiskykännare står på kö. Andra nöjer sig med Veckans whisky för tre pund glaset. Eller haggis med rotmos och whiskysås. Vidare i vimlet nedför The Royal Mile når man St. Giles Cathedral och rader av butiker som saluför kiltar, plädar, sjalar, hattar och mössor i de skotska mönstren. I ett prång vid East Entry hittar man med viss tur den trivsamt trånga puben Jolly Judge. The Royal Mile korsar genomfartsgatan North Bridge där bussarna passerar. Några kvarter till höger har man ett stort kirurgmuseum - efterfrågan på nyss nedgrävda lik var en gång omättlig. På the Bagpipes Galore, verkstad och butik vid The Royal Mile kan man köpa sig en egen säckpipa från cirka sju tusen kronor och uppåt. På Childrens museum blir man stående i begrundan inför detaljrika gamla dockskåp och stora modelltåg. I ombonat murriga Tolbooth Tavern från 1820 kan man sedan ta en ale hos några vänliga damer bakom kranarna. Eller kaffe och fudge - marsipanartad kola med whiskysmak bland annat - i The Fudge House, ett hemkolakokeri på samma sida. The Royal Mile slutar vid Hollyrood House Palace, kungliga palatset med Queens Gallery där drottning Elizabeth dubbar riddare en gång om året. Vill man sedan äta något annat skotskt än haggis så ska man ta in ett väl sammansatt skaldjursfat på Café Royal, ett gnistrande kristallpalats med eget spöke och angränsande pub där ett kompakt myller av stadens chicaste professionals övergår till vin när de släckt törsten med ale. Resa dit: Ryanair flyger fyra dagar Resa dit: Ryanair flyger fyra dagar i veckan, kampanjpris för närvarande från 1 krona per sträcka. Sterling flyger två gånger i veckan, 599 kronor enkel. Buss från flygplatsen tar cirka 25 minuter och stannar på gatan The Mound som gränsar till järnvägsstationen mitt i city. Bussfärden kostar 3 pund enkel, 5 pund tur och retur. Bo: Hostels från 80 kronor natten, sök på hostelworld.com/edinburgh eller hostels.com/edinburgh. Bed & breakfast från 400 kronor per person, sök på scottishaccomodationindex.com/edinburgh. Hotell nära flygbussen exempelvis Royal British Hotel eller Old Waverley Hotel. Stadsbuss kostar 1 pund per resa. Dagskort kostar 2,5 pund. Klimatpåverkan: Kalkylatorn på dn.se/kollaresan visar att en flygresa Stockholm–Edinburgh t/r orsakar utsläpp av 0,3 ton koldioxid som kostar 32 kr att kompensera. DN Resor kompenserar för alla sina flygutsläpp. ", "article_category": "other"}
{"id": 7176, "headline": "Konstrecension: Mary Ellen Mark", "summary": "Mary Ellen Marks fotografier av funktionshindrade barn på Island utstrålar värdighet och värme. DN:s Maria Lantz ser en märkvärdig utställning som får henne att gråta – av glädje.", "article": "Mary Ellen Mark utsågs nyligen till den mest inflytelserika kvinnliga fotografen genom tiderna av en prestigefylld amerikansk fototidskrift. Nu visar hon en ny serie bilder på Nordiska museet. Utställningen ”Underbarn” är en berättelse om svårt funktionshindrade barn och deras vårdare på Island. Mary Ellen Marks fotografiska stil, med rötter i amerikansk och fransk 30-talsrealism, var tongivande inom den internationella konstfotografin fram till mitten av 1980-talet. Som lärare och konstnär har Mary Ellen Mark alltid framhållit ett slags fotografisk moral, ett konstnärligt imperativ som kan beskrivas med orden empati med den utsatta människan. Hennes dokumentära bildserier från indiska bordeller, Moder Teresas välgörenhetsinrättningar och om hemlösa i Seattle är klassiker, men mest känd är hon kanske för serien ”Twins”, fotografier på tvillingar i USA där likheter och olikheter hos tvillingparen framträder på ett ömsint och lätt surrealistiskt vis. Men den empatiska ambitionen är inte alltid helt enkel att förhålla sig till med kameran som redskap. Skillnaden mellan att visa respekt och att utnyttja sitt motiv är ofta hårfin, särskilt när maktförhållandet mellan fotograf och objekt är stort. Med den postkoloniala kritiken under senare år har fotografer som Mary Ellen Mark ofta fått utstå omläsningar och berättigad kritik, så det är inte utan vånda som jag närmar mig ”Underbarn”. Jag är rädd att utställningen skall förmedla obehagliga känslor av voyeurism. Lyckligtvis kommer mina farhågor helt på skam. Island, som åtminstone till alldeles nyligen var ett rikt land, ger förstklassig vård åt sina mest utsatta. Mary Ellen Marks svartvita bilder, traditionellt kopierade och rika på mjuka gråtoner, pekar därför inte på någon brist i vården. I stället berättar bilderna om känslosamma relationer mellan barnen, och mellan barn och personal. De hudnära fotografierna ackompanjeras av dokumentärfilmen om Alexander och hans familj. Filmen, gjord av Mark och hennes make Martin Bell, lägger till en del men det är fotografierna och de korta texterna som berör. På ett ställe förklarar Mark att hon inte vill framställa barnens liv som enkelt och bekymmersfritt, men att miljön är upplyftande eftersom alla är så fyllda av kärlek och värme. Detta är styrkan i utställningen: den handlar om livet bortom utseendefixering, konsumtion, konkurrens och statustänkande. En av vårdarna uttrycker sin lycka över att få arbeta med barnen: ”De här barnen har inte förmåga till någon ondska”, säger hon. Det är en känsla som genomsyrar fotografierna och till och med får mina tårar att trilla. Inte av kletig sentimentalitet utan i glädje över att dessa barn har det bra. Bilden på Bragí som sover och Sandra som kramar sin kompis Kristján river murar av fördomar och försvar, och utgör en direkt koppling till frågor om värdighet och omsorg. Ytterst handlar det om vad vi skall ha vårt samhälle till och vad det innebär att vara människa. Det är märkvärdigt. Konst ”Underbarn” Mary Ellen Mark Nordiska museet visas tom 8/2 -09 ", "article_category": "other"}
{"id": 7185, "headline": "Nästa match går mot GI", "summary": "Paolo Robertos fastrar i Italien var länge övertygade om att han inte kunde laga mat. I fjol gav han ut en kokbok och på tisdag är det premiär för hans matprogram \"Primo Paolo\", och fastrarna börjar så sakteliga tänka om.", "article": "Paolo Robertos kök är varmt och fullt av barn, böcker och pussar. Den före detta proffsboxaren, politikern, skådespelaren och programledaren, som står vid spisen, lade i fjol ytterligare en titel till de övriga: Kokboksförfattare. Lite otippat kanske. Eller nej, förresten. Nu är det 2008 och varenda kändis med självaktning ska ge ut en egen kokbok. Paolo Robertos var en i mängden. Först. Sedan hände något. Det började pratas, försäljningen som hade stått och stampat tog plötsligt fart. Fler och fler hittade till Paolo och hans italienska fastrar som är huvudpersoner i boken, där mustiga recept blandas med minst lika mustiga släkthistorier. Nu ska boken också bli matlagningsprogram. På tisdag är det premiär för \"Primo Paolo\" i TV 4 plus, där tittarna får se Paolos fastrar i verkligheten när han lagar mat med dem, blir utskälld och mjölkar bufflar i Maddaloni i södra Italien. Nu är det väl så att det inte bara var fördomsfulla svenskar som tvivlade på Paolos kunskaper i köket. Fastrarna tvivlade också, i allra högsta grad. Länge var de helt övertygade om att det var Paolos fru Lena som stod för all matlagning. - Men nu har jag nog faktiskt kvalat in som \"tjock faster\", säger Paolo, bjuder på kaffe med anissprit i och förklarar att \"faster\" inte är något som nödvändigtvis har med släktskap att göra, utan att det snarare verkar vara ett slags hederstitel. - De talar på samma sätt till mig nu som till varandra. Men jag är definitivt fortfarande bara i kvalserien, som en av de sämsta fastrarna, långt ifrån Champions league, förklarar han samtidigt som han ser rätt stolt ut. Historien började när Paolos son Enzo var nyfödd. Paolo ville bevara familjens alla historier åt honom och satte sig och skrev ner dem. - Ett barn utan historia är som ett träd utan rötter, man faller omkull, säger Paolo. Men jag blev så hungrig när jag skrev, och då insåg jag att det riktigt allvarliga, det är ju om jag glömmer hur man lagar mat. Och så kom \"Mina fastrars mat\" (Albert Bonniers förlag) till. Att fastrarna skulle stå i centrum var självklart. - De har haft stort inflytande på mitt liv och min värdegrund, säger Paolo. De har ju lagat mat sedan de var åtta år, och har 400 års erfarenhet i ryggen. Ända sedan tomaterna kom till Europa har de lagat mat på samma sätt. De vet hur man behandlar råvarorna för att få ut den mesta smaken, konserver och halvfabrikat existerar inte i deras värld. Och med maten kommer familjesammanhållningen. Pasta är en självklar grundpelare i det napolitanska köket, liksom i många andra italienska kök. Men hur får Paolo Roberto, som också jobbar mycket som föreläsare inom kropp och hälsa, ihop det med alla GI-rön och den pågående anti-kolhydrattrenden? Han har sin åsikt klar. - Alla GI-profeter kan högaktningsfullt dra åt helvete, de har fuckat upp svenskarnas uppfattning om mat! Livet blir värdelöst om man inte får äta pasta. Och för övrigt är hjärnan en av kroppens största konsumenter av kolhydrater, så man blir smal men dum i huvudet. Helvetet - och då ska man komma ihåg att mitt katolska helvete är mycket värre än ert - är en plats där man får leva i tusen år bara på quinoa! Sen övergår han raskt till att laga mat. Pasta naturligtvis. - Tomaterna kan vara ett problem här i Sverige, men körsbärstomater är bra. De innehåller mycket lycopen som är nyttigt och gör att de smakar så bra. Så det här är rena hälsomaten. Och trots att det är flera hundra mil från Paolos stojiga kök mitt i Stockholm till fastrarnas italienska bakgård från 600-talet känns det som om de sitter och gnabbas alldeles intill. ", "article_category": "other"}
{"id": 7190, "headline": "”Regeringen drar ned på vägar och järnvägar”", "summary": "Miljöpartiet underkänner regeringens satsning på infrastruktur: Investeringarna i vägar och järnvägar minskar från 22 miljarder kronor till mindre än 15 miljarder årligen. Regeringens så kallade storsatsning i infrastrukturpropositionen på transportsektorn för att klara klimatmålen kommer att bli en grym besvikelse. Vad regeringen i själva verket föreslår är en successiv neddragning av väg- och järnvägsinvesteringarna från dagens 20–22 miljarder kronor per år till under 15 miljarder vid mitten 2010-talet. Och eftersom regeringen vill satsa mer än tidigare på nya vägprojekt måste ambitionerna för järnvägstrafiken skäras ner dramatiskt. Det skriver miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Lennart Olsen, medlem av partistyrelsen och före detta sakkunnig på finansdepartementet.", "article": "Sveriges transportinfrastruktur är i dag eftersatt, framför allt på järnvägssidan. Glädjen över att person- och godstransporter på järnväg ökar starkt grumlas av att många tåg blir försenade och att banutrymmet inte räcker till för ökad trafik. Något som är nödvändigt för att klara klimatmålen genom överflyttning av väg- och flygtrafik till spår. Många hade hoppats att regeringen i sin nya infrastrukturproposition skulle ta krafttag för att klara klimatmålen och för fungerande transporter i hela landet. Regeringen har själva bidragit till uppskruvade förväntningar genom att tala om storsatsningar. Tyvärr blir många nu grymt besvikna. Vad regeringen i själva verket föreslår är en successiv neddragning av väg- och järnvägsinvesteringarna från dagens 20–22 miljarder kronor årligen till under 15 miljarder per år vid mitten av 2010-talet! Det är verkligen att gå baklänges in i framtiden.Dagens historiskt höga infrastruktursatsningar är i huvudsak en följd av tidigare beslut under det rödgröna samarbetet. Då beslöt riksdagen att tidigarelägga viktiga projekt som till exempel dubbelspår och ny väg mellan Göteborg och Trollhättan och Citybanan i Stockholm. Dessa lånefinansieras liksom den tidigare beslutade Botniabanan. Regeringen föreslår nu en ram på 217 miljarder kronor under tolvårsperioden 2010–21 till något man kallar ”utveckling av transportsystemet för framtidens resor och transporter” . Det kan kanske låta mycket, men för att se hur mycket faktiska väg- och järnvägsinvesteringar det innebär måste man först dra bort ett antal andra poster som ingår i ramen. Dit hör bland annat sektorsuppgifter, bidrag till icke statliga flygplatser samt räntor och amorteringar. Då återstår ungefär 177 miljarder kronor i rena investeringar i järnvägar samt statliga och regionala vägar. Dessa 177 miljarder i anslagsfinansierade investeringar blir i genomsnitt knappt 15 miljarder kronor per år under tolvårsperioden. Tillsammans med dagens avklingande lånefinansierade satsningar kommer den totala investeringsvolymen att successivt sjunka kraftigt. Detta kan, enligt vår mening, definitivt inte kallas någon offensiv satsning på transportinfrastrukturen. När ramarna går ut till trafikverken och regionala intressenter för en detaljerad åtgärdsplanering kommer man att bli oerhört besviken över hur litet som kommer att rymmas i planerna! Eftersom regeringen vill satsa mer än tidigare på nya vägprojekt kommer en dramatisk nedskärning av ambitionen när det gäller järnväg att bli nödvändig. Strategiskt viktiga järnvägsprojekt som Västlänken i Göteborg, Ostlänken och Norrbotniabanan kommer troligen inte ens att kunna påbörjas under planeringsperioden. Fyrspårsutbyggnaden på Mälarbanan Tomteboda–Kalhäll och hamnbanan i Göteborg hinner möjligen påbörjas men knappast avslutas. Om kommande höghastighetsbanor ger regeringen inget besked, bara att de skall utredas vidare. Många regionalt viktiga projekt som Simrishamnsbanan, Dalabanan, nya resecentra och kombiterminaler kommer säkert också att få stryka på foten och nedprioriteras. Lika oroande som de låga nivåerna är att regeringen nu för första gången föreslår en gemensam planeringsram för vägar och järnvägar. Meningen är att väg- och järnvägsprojekt skall konkurrera inom ramen med hjälp av så kallade samhällsekonomiska kalkyler. Problemet är bara att dessa kalkyler i hög grad måste ifrågasättas, eftersom de bygger på uppskattningar av framtida drivmedelspriser och klimatrelaterade skatter som i dag ter sig helt irrelevanta. Regeringen planerar för morgondagens infrastruktur med hjälp av gårdagens syn på och styrmedel för klimatutmaningen. Som kontrast till regeringens icke-politik föreslår vi från miljöpartiet en offensiv satsning på framför allt spårutbyggnad för att kunna nå upp till klimatberedningens enhälliga förslag på infrastrukturområdet. Den innefattar bland annat att de ovan nämnda projekten i huvudsak skall kunna färdigställas till 2021. Vi anser också riksdagen snarast skall ange en principinriktning att höghastighetsjärnvägarna Götalandsbanan och Europabanan skall byggas så fort det är planerings- och genomförandemässigt möjligt. De är nödvändiga för att förstärka spårkapaciteten mellan Sveriges storstadsområden och för förbindelserna till kontinenten. Banorna bör, enligt vår mening, kunna finansieras och genomföras i särskild ordning i samverkan mellan staten, regionala och kanske också privata intressenter. I miljöpartiets förslag till spårutbyggnad ingår också ett nytt statsbidrag till byggande av spårvägar i större städer på 20 miljarder kronor fram till 2021. Det finns i dag ett mycket stort intresse över alla partigränser i en lång rad städer för sådana investeringar, men det har hittills hindrats av oklara signaler och bristande stöd från statsmakterna. Vi vill också att det nuvarande bidraget till den rullande materielen skall vara kvar. Regeringen väljer tvärtom att avskaffa anslaget. Minst lika viktiga som nyinvesteringarna är banunderhållet. Regeringen föreslår här i stort sett en förlängning av dagens helt otillräckliga nivåer på underhållet. Enligt Banverket kommer det att innebära en fortsatt kapitalförstöring och permanenta nedsättningar av hastighet och bärighet. Nu kommer det rapporter snart sagt varje vecka om brister i underhållet, senast häromdagen fick 600 personer sitta fyra timmar mellan Malmö och Lund på grund av en nedriven kontaktledning. Vi föreslår från miljöpartiet en kraftig ökning av banunderhållet. Peter Eriksson Lennart Olsen ", "article_category": "other"}
{"id": 7191, "headline": "”Regeringen drar ned på vägar och järnvägar”", "summary": "Miljöpartiet underkänner regeringens satsning på infrastruktur: Investeringarna i vägar och järnvägar minskar från 22 miljarder kronor till mindre än 15 miljarder årligen.Regeringens så kallade storsatsning i infrastrukturpropositionen på transportsektorn för att klara klimatmålen kommer att bli en grym besvikelse. Vad regeringen i själva verket föreslår är en successiv neddragning av väg- och järnvägsinvesteringarna från dagens 20–22 miljarder kronor per år till under 15 miljarder vid mitten 2010-talet. Och eftersom regeringen vill satsa mer än tidigare på nya vägprojekt måste ambitionerna för järnvägstrafiken skäras ner dramatiskt. Det skriver miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Lennart Olsen, medlem av partistyrelsen och före detta sakkunnig på finansdepartementet.", "article": "Sveriges transportinfrastruktur är i dag eftersatt, framför allt på järnvägssidan. Glädjen över att person- och godstransporter på järnväg ökar starkt grumlas av att många tåg blir försenade och att banutrymmet inte räcker till för ökad trafik. Något som är nödvändigt för att klara klimatmålen genom överflyttning av väg- och flygtrafik till spår. Många hade hoppats att regeringen i sin nya infrastrukturproposition skulle ta krafttag för att klara klimatmålen och för fungerande transporter i hela landet. Regeringen har själva bidragit till uppskruvade förväntningar genom att tala om storsatsningar. Tyvärr blir många nu grymt besvikna. Vad regeringen i själva verket föreslår är en successiv neddragning av väg- och järnvägsinvesteringarna från dagens 20–22 miljarder kronor årligen till under 15 miljarder per år vid mitten av 2010-talet! Det är verkligen att gå baklänges in i framtiden. Dagens historiskt höga infrastruktursatsningar är i huvudsak en följd av tidigare beslut under det rödgröna samarbetet. Då beslöt riksdagen att tidigarelägga viktiga projekt som till exempel dubbelspår och ny väg mellan Göteborg och Trollhättan och Citybanan i Stockholm. Dessa lånefinansieras liksom den tidigare beslutade Botniabanan. Regeringen föreslår nu en ram på 217 miljarder kronor under tolvårsperioden 2010–21 till något man kallar ”utveckling av transportsystemet för framtidens resor och transporter”. Det kan kanske låta mycket, men för att se hur mycket faktiska väg- och järnvägsinvesteringar det innebär måste man först dra bort ett antal andra poster som ingår i ramen. Dit hör bland annat sektorsuppgifter, bidrag till icke statliga flygplatser samt räntor och amorteringar. Då återstår ungefär 177 miljarder kronor i rena investeringar i järnvägar samt statliga och regionala vägar. Dessa 177 miljarder i anslagsfinansierade investeringar blir i genomsnitt knappt 15 miljarder kronor per år under tolvårsperioden. Tillsammans med dagens avklingande lånefinansierade satsningar kommer den totala investeringsvolymen att successivt sjunka kraftigt. Detta kan, enligt vår mening, definitivt inte kallas någon offensiv satsning på transportinfrastrukturen. När ramarna går ut till trafikverken och regionala intressenter för en detaljerad åtgärdsplanering kommer man att bli oerhört besviken över hur litet som kommer att rymmas i planerna! Eftersom regeringen vill satsa mer än tidigare på nya vägprojekt kommer en dramatisk nedskärning av ambitionen när det gäller järnväg att bli nödvändig. Strategiskt viktiga järnvägsprojekt som Västlänken i Göteborg, Ostlänken och Norrbotniabanan kommer troligen inte ens att kunna påbörjas under planeringsperioden. Fyrspårsutbyggnaden på Mälarbanan Tomteboda–Kalhäll och hamnbanan i Göteborg hinner möjligen påbörjas men knappast avslutas. Om kommande höghastighetsbanor ger regeringen inget besked, bara att de skall utredas vidare. Många regionalt viktiga projekt som Simrishamnsbanan, Dalabanan, nya resecentra och kombiterminaler kommer säkert också att få stryka på foten och nedprioriteras. Lika oroande som de låga nivåerna är att regeringen nu för första gången föreslår en gemensam planeringsram för vägar och järnvägar. Meningen är att väg- och järnvägsprojekt skall konkurrera inom ramen med hjälp av så kallade samhällsekonomiska kalkyler. Problemet är bara att dessa kalkyler i hög grad måste ifrågasättas, eftersom de bygger på uppskattningar av framtida drivmedelspriser och klimatrelaterade skatter som i dag ter sig helt irrelevanta. Regeringen planerar för morgondagens infrastruktur med hjälp av gårdagens syn på och styrmedel för klimatutmaningen. Som kontrast till regeringens icke-politik föreslår vi från miljöpartiet en offensiv satsning på framför allt spårutbyggnad för att kunna nå upp till klimatberedningens enhälliga förslag på infrastrukturområdet. Den innefattar bland annat att de ovan nämnda projekten i huvudsak skall kunna färdigställas till 2021. Vi anser också riksdagen snarast skall ange en principinriktning att höghastighetsjärnvägarna Götalandsbanan och Europabanan skall byggas så fort det är planerings- och genomförandemässigt möjligt. De är nödvändiga för att förstärka spårkapaciteten mellan Sveriges storstadsområden och för förbindelserna till kontinenten. Banorna bör, enligt vår mening, kunna finansieras och genomföras i särskild ordning i samverkan mellan staten, regionala och kanske också privata intressenter. I miljöpartiets förslag till spårutbyggnad ingår också ett nytt statsbidrag till byggande av spårvägar i större städer på 20 miljarder kronor fram till 2021. Det finns i dag ett mycket stort intresse över alla partigränser i en lång rad städer för sådana investeringar, men det har hittills hindrats av oklara signaler och bristande stöd från statsmakterna. Vi vill också att det nuvarande bidraget till den rullande materielen skall vara kvar. Regeringen väljer tvärtom att avskaffa anslaget. Minst lika viktiga som nyinvesteringarna är banunderhållet. Regeringen föreslår här i stort sett en förlängning av dagens helt otillräckliga nivåer på underhållet. Enligt Banverket kommer det att innebära en fortsatt kapitalförstöring och permanenta nedsättningar av hastighet och bärighet. Nu kommer det rapporter snart sagt varje vecka om brister i underhållet, senast häromdagen fick 600 personer sitta fyra timmar mellan Malmö och Lund på grund av en nedriven kontaktledning. Vi föreslår från miljöpartiet en kraftig ökning av banunderhållet. Peter Eriksson Lennart Olsen ", "article_category": "other"}
{"id": 7193, "headline": "\"Regeringen drar ner på vägar och järnvägar\"", "summary": "Miljöpartiet underkänner regeringens satsning på infrastruktur: Investeringarna på vägar och järnvägar minskar från 22 miljarder kronor till mindre än 15 miljarder årligen. Regeringens så kallade storsatsning i infrastrukturpropositionen på transportsektorn för att klara klimatmålen kommer att bli en grym besvikelse. Vad regeringen i själva verket föreslår är en successiv neddragning av väg- och järnvägsinvesteringarna från dagens 20 till 22 miljarder kronor per år till under 15 miljarder vid mitten 2010-talet. Och eftersom regeringen vill satsa mer än tidigare på nya vägprojekt måste ambitionerna för järnvägstrafiken skäras ner dramatiskt. Det skriver miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Lennart Olsen, medlem av partistyrelsen och före detta sakkunnig på finansdepartementet.", "article": "Sveriges transportinfrastruktur är idag eftersatt, framför allt på järnvägssidan. Glädjen över att person- och godstransporter på järnväg ökar starkt grumlas av att många tåg blir försenade och att banutrymmet inte räcker till för ökad trafik. Något som är nödvändigt för att klara klimatmålen genom överflyttning av väg- och flygtrafik till spår. Många hade hoppats att regeringen i sin nya infrastrukturproposition skulle ta krafttag för att klara klimatmålen och för fungerande transporter i hela landet. Regeringen har själva bidragit till uppskruvade förväntningar genom att tala om storsatsningar. Tyvärr blir många nu grymt besvikna. Vad regeringen i själva verket föreslår är en successiv neddragning av väg- och järnvägsinvesteringarna från dagens 20-22 miljarder kronor årligen till under 15 miljarder per år vid mitten av 2010-talet! Det är verkligen att gå baklänges in i framtiden. Dagens historiskt höga infrastruktursatsningar är i huvudsak en följd av tidigare beslut under det rödgröna samarbetet. Då beslöt riksdagen att tidigarelägga viktiga projekt som till exempel dubbelspår och ny väg mellan Göteborg och Trollhättan och Citybanan i Stockholm. Dessa lånefinansieras liksom den tidigare beslutade Botniabanan. Regeringen föreslår nu en ram på 217 miljarder kronor under tolvårsperioden 2010-21 till något man kallar \"utveckling av transportsystemet för framtidens resor och transporter\". Det kan kanske låta mycket, men för att se hur mycket faktiska väg- och järnvägsinvesteringar det innebär måste man först dra bort ett antal andra poster som ingår i ramen. Dit hör bland annat sektorsuppgifter, bidrag till icke statliga flygplatser samt räntor och amorteringar. Då återstår ungefär 177 miljarder kronor i rena investeringar i järnvägar samt statliga och regionala vägar. Dessa 177 miljarder i anslagsfinansierade investeringar blir i genomsnitt knappt 15 miljarder kronor per år under tolvårsperioden. Tillsammans med dagens avklingande lånefinansierade satsningar kommer den totala investeringsvolymen att successivt sjunka kraftigt. Detta kan, enligt vår mening, definitivt inte kallas någon offensiv satsning på transportinfrastrukturen. När ramarna går ut till trafikverken och regionala intressenter för en detaljerad åtgärdsplanering kommer man att bli oerhört besvikna över hur litet som kommer att rymmas i planerna! Eftersom regeringen vill satsa mer än tidigare på nya vägprojekt kommer en dramatisk nedskärning av ambitionen när det gäller järnväg att bli nödvändig. Strategiskt viktiga järnvägsprojekt som Västlänken i Göteborg, Ostlänken och Norrbotniabanan kommer troligen inte ens att kunna påbörjas under planeringsperioden. Fyrspårsutbyggnaden på Mälarbanan Tomteboda-Kalhäll och hamnbanan i Göteborg hinner möjligen påbörjas men knappast avslutas. Om kommande höghastighetsbanor ger regeringen inget besked, bara att de skall utredas vidare. Många regionalt viktiga projekt som Simrishamnsbanan, Dalabanan, nya resecentra och kombiterminaler kommer säkert också att få stryka på foten och nedprioriteras. Lika oroande som de låga nivåerna är att regeringen nu för första gången föreslår en gemensam planeringsram för vägar och järnvägar. Meningen är att väg- och järnvägsprojekt skall konkurrera inom ramen med hjälp av så kallade samhällsekonomiska kalkyler. Problemet är bara att dessa kalkyler i hög grad måste ifrågasättas, eftersom de bygger på uppskattningar av framtida drivmedelspriser och klimatrelaterade skatter som idag ter sig helt irrelevanta. Regeringen planerar för morgondagens infrastruktur med hjälp av gårdagens syn på och styrmedel för klimatutmaningen. Som kontrast till regeringens icke-politik föreslår vi från miljöpartiet en offensiv satsning på framför allt spårutbyggnad för att kunna nå upp till klimatberedningens enhälliga förslag på infrastrukturområdet. Den innefattar bland annat att de ovan nämnda projekten i huvudsak skall kunna färdigställas till 2021. Vi anser också riksdagen snarast skall ange en principinriktning att höghastighetsjärnvägarna Götalandsbanan och Europabanan skall byggas så fort det är planerings- och genomförandemässigt möjligt. De är nödvändiga för att förstärka spårkapaciteten mellan Sveriges storstadsområden och för förbindelserna till kontinenten. Banorna bör enligt vår mening kunna finansieras och genomföras i särskild ordning i samverkan mellan staten, regionala och kanske också privata intressenter. I miljöpartiets förslag till spårutbyggnad ingår också ett nytt statsbidrag till byggande av spårvägar i större städer på 20 miljarder kronor fram till 2021. Det finns idag ett mycket stort intresse över alla partigränser i en lång rad städer för sådana investeringar, men det har hittills hindrats av oklara signaler och bristande stöd från statsmakterna. Vi vill också att det nuvarande bidraget till den rullande materielen skall vara kvar. Regeringen väljer tvärtom att avskaffa anslaget. Minst lika viktiga som nyinvesteringarna är banunderhållet. Regeringen föreslår här i stort sett en förlängning av dagens helt otillräckliga nivåer på underhållet. Enligt Banverket kommer det att innebära en fortsatt kapitalförstöring och permanenta nedsättningar av hastighet och bärighet. Nu kommer det rapporter snart sagt varje vecka om brister i underhållet, senast häromdagen fick 600 personer sitta fyra timmar mellan Malmö och Lund på grund av en nedriven kontaktledning. Vi föreslår från Miljöpartiet en kraftig ökning av banunderhållet. Peter Eriksson Lennart Olsen ", "article_category": "other"}
{"id": 7197, "headline": "Filmrecension: ”Bonjour Sagan”", "summary": "Känsla för stil och sorg. Filmen om det litterära underbarnet och jetsetkvinnan Françoise Sagan har charm utan att vara inställsam och stil utan att vara ytlig.", "article": "Redan som brådmogen tonåring visste Françoise Sagan märkligt nog lika mycket om sorg och smärta som om stil och nöjen. Inte konstigt att hennes tunna debutbok ”Bonjour tristesse” från 1954 blev ett litterärt måste för en röksugen och desillusionerad efterkrigsgeneration. ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.” Den där stiliga inledningsmeningen i ”Bonjour tristesse” ser ut att vara inristad i anletsdragen hos Sylvie Testud. Hon spelar Françoise Sagan i Diane Kurys film om det litterära underbarnet som kom att leva ett lika glamoröst som destruktivt liv. Porträttlik är bara förnamnet, men det är knappast det mest imponerande med ”Bonjour Sagan”. Det franska kulturlivets självförbrännande kvinnor låter sig ofta porträtteras med utseendemässig precision, som till exempel Jeanne Moreau som Marguerite Duras i ”Cet amour-là”. Nej, det fina med ”Bonjour Sagan” – till skillnad från den vulgära och beräknande Piaffilmen ”La vie en rose” – är att den aldrig blir inställsam. Sylvie Testud gör ett hästjobb med att gestalta den krångliga, komplicerade Sagan, och tar god hjälp av sitt kantiga utseende och närmaste provocerande omålad look. Hon som hela sitt liv fick dras med den store François Mauriacs hånfulla epitet ”ett charmigt litet monster”. Hon som älskades av hela Frankrike för sina elegant borgerliga och samtidigt utmanande kärleksskildringar. Hon som samtidigt uppenbarligen brottades med känslan av att hur mycket hon än hade var det alltid för lite: för lite kärlek, för lite närhet, för lite pengar (nåja, hon spenderade förmögenheter på sällskapsliv, spel och alla slags droger), för lite tid. Allt det där tjusiga och mondäna med festglada, stilfulla människor i snygga kläder och i snabba bilar präglar förstås filmen visuellt, men också skuggorna, desperationen och bakruset. Sagans entourage, gänget som hängde med henne och levde på henne genom livet, är också rollbesatt med suverän fingertoppskänsla. Från vännerna och de två makarna (som hon skilde sig från) och älskarinnan/modedesignern Peggy Roche (spelad av briljanta Jeanne Balibar) till den legendariska Gallimardförläggaren Françoise Verny. Arielle Dombasle gör ett bitchigt och ödsligt porträtt av den förfärliga kvinnliga konstnär som ”tog hand” om Sagan när hon var gammal, utblottad och allt annat än charmig. Filmen passerar ibland lite pliktskyldigt, ibland mer engagerat förbi alla de färgstarka händelser som gjorde Sagan känd och ökänd: bisexualiteten, den förödande bilolyckan som skadade henne för livet, knarket och inblandningen i den famösa, finansiella Elf-skandalen. Kapitlet barn är dock sorgligt försummat. Sagan dog ensam, i filmen vägrar hon att träffa sin son på dödsbädden. Hur det än var med den saken är det alldeles för skissartat skildrat i filmen. Man får nöja sig med en gripande formulering av den citatglada författarinnan: ”Jag känner mig som ett träd som fått en ny gren”, sagt när hon just fött sitt barn. Författarskapet är också rätt styvmoderliget behandlat, så när som på den snygga formuleringen: ”Att skriva är ett elegant sätt att gäcka sin leda.” Men Diane Kurys gör trots allt helt rätt när hon låter filmen vara just så kantig, komplicerad och fulsnygg som Sagans liv var. ”Bonjour Sagan” Drama (Sagan) Regi: Diane Kurys I rollerna: Sylvie Testud, Pierre Palmade, Jeanne Balibar, Arielle Dombasle ", "article_category": "other"}
{"id": 7201, "headline": "”Regeringen blundar för ungdomars spelmissbruk”", "summary": "Dataspelsexpert kritiserar regeringen: Utredning om svensk spelpolitik missar att tiotusentals dataspelande ungdomar riskerar att dras in i vadslagning och spel om pengar.Regeringens utredare stirrar sig blinda på de skattemässiga konsekvenserna av de internetbaserade spelbolagens verksamhet. Men att tiotusentals dataspelsberoende unga nu också riskerar bli beroende av penningspel blundar man för. Regeringen vill inte ens erkänna att många dataspelande ungdomar redan har hamnat i ett beroende och behöver vård precis som drogberoende människor. Inga samhällsinstitutioner vill ta ansvar för dessa ungdomars problem, skriver Magnus Björk författare till den nya boken ”Game Over”.", "article": "Jan Nyrén, regeringens särskilde utredare i spelfrågor, fick förra sommaren uppdraget att utreda svensk spelpolitik, både när det gäller behandlingsalternativ och hur framtidens spelmarknad skall se ut, vilka regler som skall gälla och vem som skall få tillåtelse att bedriva spel. Med den utgångspunkten riskerar regeringen och Jan Nyrén att helt missa den stora problematiken, ungdomar som fastnat i dataspelande och riskerar att förlora sin identitet, sociala färdighet och inte minst utbildning. Att utredarna inte förstår eller vill erkänna den omfattande och mångfacetterade problematiken gör detta till en tickande bomb. Frågan är då vilka spel som skall utredas? Onlinecasinon har skurit guld de senaste åren och vadslagningsfirmor har varit börsraketer. Ladbrokes.com menar att de är världens största spelföretag med 2,5 miljoner registrerade kunder. Fel. Nöjesspelet World of Warcraft”, som tiotusentals ungdomar fastnar i, har enligt tillverkaren Blizzard spräckt tiomiljonersgränsen. Och framtiden spås handla ännu mer om klassiska nöjesspel som spetsas med möjlighet att slå vad och spela poker om pengar på dem. Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel! Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. Men problemet är allvarligt. Både förra och nuvarande regeringen har blundat för den lavinartade ökning av ungdomar som ägnar tiotals timmar varje dag och natt åt dataspel på internet, där de absorberas av så kallade MMORPG-spel som till exempel ”World of Warcraft”. Regeringen vill inte ens erkänna att dessa ungdomar har hamnat i ett beroende och behöver vård, precis som spel- och drogberoende eller sjuka människor. Det är ett allvarligt problem att regeringen inte vill erkänna och definiera dataspelberoendet eller ta ansvar för detta nya samhällsproblem. Inga resurser ges till forskning i ämnet, ungdomarna lämnas åt sitt öde. Det andra problemet är att ingen instans i samhället vill ta ansvaret för dessa ungdomars problem. Varken stat, landsting eller kommun anser att problemet är deras. Privata initiativ får träda in när familjerna riskerar att slås sönder av att ungdomar fastnar i dataspelandet och genomgår personlighetsförändringar, inte helt olika drogmissbrukares. Det tredje, framtida och minst lika allvarliga problemet, smyger sig nu på de dataspelande ungdomarna på ett minst sagt förrädiskt sätt. Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen. Hur påverkas en kille i Haninge, som spelar ett rollspel online, av att samtidigt kunna spela poker eller slå vad om pengar? Vilken typ av spelberoende blir detta, Jan Nyrén? Medan regeringens utredare stirrar sig blinda på politiska och skattemässiga konsekvenser av de internetbaserade spelbolagens verksamhet, ändrar nöjesspelen karaktär, och tiotusentals ungdomar riskerar att fastna i både dataspelsberoende och spelberoende. Så frågan är – vad gör Jan Nyrén åt det grundläggande problemet, att ungdomar fastnar i ett drogliknande dataspelande, och nu riskerar att också bli penningspelberoende? För tillfället finns i princip ingen hjälp att få. Anders Borg skriver angående spelutredningen: Dessutom måste behovet av vård och behandling för spelberoende tillgodoses och finansieras. Hjälp till vilka? blir då frågan. Om Jan Nyrén väljer att fokusera på skatt och politik och ignorera ungdomarna som spelar bort sina liv kommer hans utredning vara inaktuell redan när den lämnar tryckeriet. Magnus Björk ", "article_category": "other"}
{"id": 7203, "headline": "\"Regeringen blundar för ungdomars spelmissbruk\"", "summary": "Dataspelsexpert kritiserar regeringen: Utredning om svensk spelpolitik missar att tiotusentals dataspelande ungdomar riskerar att dras in i vadslagning och spel om pengar. Regeringens utredare stirrar sig blinda på de skattemässiga konsekvenserna av de internetbaserade spelbolagens verksamhet. Men att tiotusentals dataspelsberoende unga nu också riskerar bli beroende av penningspel blundar man för. Regeringen vill inte ens erkänna att många dataspelande ungdomar redan har hamnat i ett beroende och behöver vård precis som drogberoende människor. Inga samhällsinstitutioner vill ta ansvar för dessa ungdomars problem, skriver Magnus Björk författare till den nya boken \"Game Over\".", "article": "Jan Nyrén, regeringens särskilde utredare i spelfrågor, fick förra sommaren uppdraget att utreda svensk spelpolitik, både när det gäller behandlingsalternativ och hur framtidens spelmarknad skall se ut, vilka regler som skall gälla och vem som skall få tillåtelse att bedriva spel. Med den utgångspunkten riskerar regeringen och Jan Nyrén att helt missa den stora problematiken, ungdomar som fastnat i dataspelande och riskerar att förlora sin identitet, sociala färdighet och inte minst utbildning. Att utredarna inte förstår eller vill erkänna den omfattande och mångfacetterade problematiken gör detta till en tickande bomb. Frågan är då vilka spel som skall utredas? Onlinecasinon har skurit guld de senaste åren och vadslagningsfirmor har varit börsraketer. Ladbrokes.com menar att de är världens största spelföretag med 2,5 miljoner registrerade kunder. Fel. Nöjesspelet World of Warcraft\", som tiotusentals ungdomar fastnar i, har enligt tillverkaren Blizzard spräckt tiomiljonersgränsen. Och framtiden spås handla ännu mer om klassiska nöjesspel som spetsas med möjlighet att slå vad och spela poker om pengar på dem. Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel! Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. Men problemet är allvarligt. Både förra och nuvarande regeringen har blundat för den lavinartade ökning av ungdomar som ägnar tiotals timmar varje dag och natt åt dataspel på internet, där de absorberas av så kallade MMORPG-spel som till exempel \"World of Warcraft\". Regeringen vill inte ens erkänna att dessa ungdomar har hamnat i ett beroende och behöver vård, precis som spel- och drogberoende eller sjuka människor. Det är ett allvarligt problem att regeringen inte vill erkänna och definiera dataspelberoendet eller ta ansvar för detta nya samhällsproblem. Inga resurser ges till forskning i ämnet, ungdomarna lämnas åt sitt öde. Det andra problemet är att ingen instans i samhället vill ta ansvaret för dessa ungdomars problem. Varken stat, landsting eller kommun anser att problemet är deras. Privata initiativ får träda in när familjerna riskerar att slås sönder av att ungdomar fastnar i dataspelandet och genomgår personlighetsförändringar, inte helt olika drogmissbrukares. Det tredje, framtida och minst lika allvarliga problemet, smyger sig nu på de dataspelande ungdomarna på ett minst sagt förrädiskt sätt. Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen. Hur påverkas en kille i Haninge, som spelar ett rollspel online, av att samtidigt kunna spela poker eller slå vad om pengar? Vilken typ av spelberoende blir detta, Jan Nyrén? Medan regeringens utredare stirrar sig blinda på politiska och skattemässiga konsekvenser av de internetbaserade spelbolagens verksamhet, ändrar nöjesspelen karaktär, och tiotusentals ungdomar riskerar att fastna i både dataspelsberoende och spelberoende. Så frågan är - vad gör Jan Nyrén åt det grundläggande problemet, att ungdomar fastnar i ett drogliknande dataspelande, och nu riskerar att också bli penningspelberoende? För tillfället finns i princip ingen hjälp att få. Anders Borg skriver angående spelutredningen: Dessutom måste behovet av vård och behandling för spelberoende tillgodoses och finansieras. Hjälp till vilka? blir då frågan. Om Jan Nyrén väljer att fokusera på skatt och politik och ignorera ungdomarna som spelar bort sina liv kommer hans utredning vara inaktuell redan när den lämnar tryckeriet. magnus björk ", "article_category": "other"}
{"id": 7207, "headline": "”Var femte kvinnlig chef trakasseras för sitt kön”", "summary": "Ny SCB-undersökning avslöjar könsstyrd mobbning: Kvinnliga chefer trakasseras sex gånger så ofta som män. Var femte kvinnlig chef har blivit trakasserad på grund av kön, mot bara tre procent av männen. Vanligast är trakasserierna mot kvinnor på arbetsplatser som domineras av män. Där utsätts var fjärde kvinnlig chef för trakasserier av chefer eller arbetskamrater. Det visar en undersökning utförd av Statistiska centralbyrån, SCB, på uppdrag av fackförbundet Unionen som presenteras i dag. Den manliga dominansen på chefsnivå vidmakthåller en manlig norm som försvårar för kvinnor. Det måste bli lika vanligt med kvinnliga chefer som manliga för att få bort mobbningen av kvinnor, skriver Unionens nytillträdda ordförande Cecilia Fahlberg.", "article": "Bra chefer är nödvändigt för att det ska fungera väl på arbetsplatserna och medarbetarna må bra. Uppdraget är dock större än så. Chefen har en nyckelroll för att medarbetarna ska få utrymme att utvecklas, känna tillit till sin förmåga och våga pröva nytt. Så stärks den kunskap och innovationsförmåga som är Sveriges främsta möjlighet i en hård konkurrens med företag i vår omvärld. Men en ny delrapport i Unionens arbetsmiljöbarometer pekar på att det finns stora brister i chefers förutsättningar för ett bra ledarskap. Rapporten bygger på ett statistiskt säkerställt material där nära 800 chefer i det privata näringslivet intervjuats inom ramen för SCB:s arbetskraftsundersökning. Resultatet visar att det är tufft att vara chef i dag. Särskilt tufft är det att vara kvinna och chef. Åtta av tio chefer är nöjda med sitt arbete och tycker att det är meningsfullt, enligt rapporten. Men många har problem med alltför hög arbetsbelastning, stress, trakasserier och svårigheter att koppla av på fritiden. Sju av tio kvinnliga chefer kan inte koppla av tankarna om jobbet på fritiden, mot drygt varannan manlig chef. Var fjärde kvinnlig chef känner sig otillräcklig med arbetsinsatsen, mot var femte manlig. Sex av tio kvinnliga chefer har så stressigt att de inte hinner prata om eller tänka på annat än arbetet, mot fyra av tio män. Var femte kvinnlig chef har blivit trakasserad på grund av kön, mot tre procent av männen. Vanligast är trakasserierna mot kvinnor vars personalgrupp domineras av män, där var fjärde blivit utsatt för trakasserier av chefer eller arbetskamrater. Tolv procent av de kvinnliga cheferna har blivit utsatta för mobbning av andra chefer eller arbetskamrater, mot sex procent av de manliga cheferna. Däremot pekar undersökningen på att de manliga cheferna ser färre möjligheter än sina kvinnliga kolleger att få råd och hjälp om arbetsuppgifterna känns svåra, dessutom jobbar de mer övertid och tar med sig jobb hem i större utsträckning. Det måste vara lockande att bli chef och attraktivt att stanna kvar på en chefsposition. Två faktorer är avgörande för att kunna vara en bra chef – kompetens och tid att utöva sitt ledarskap. Chefen måste själv ha en fungerande arbetssituation och en rimlig balans mellan arbete och familjeliv. Ingen – varken chefer eller medarbetare – ska tvingas välja mellan arbete och familj. Några av de viktigaste frågorna som dagens chefer ska hantera är arbetsplatsernas fysiska och psykosociala arbetsmiljö och att förebygga stress. Men de brister i förutsättningarna att utöva ett gott ledarskap som Unionens arbetsmiljöbarometer pekar på får inte bara direkta följder för arbetsvillkoren på arbetsplatsen. De riskerar också att påverka företagets utveckling. Svenskt näringsliv är utsatt för ett hårt förändringstryck genom konkurrensen från omvärlden. Sveriges möjlighet till framgång är kunskap och innovativa lösningar. Det bygger på kompetenta och inspirerade medarbetare som känner att de har chefens stöd. Chefen måste ha tid att fungera som coach för medarbetarna, ha tid för det strategiska arbetet och inte drunkna i administrativa uppgifter. Stor vikt måste läggas vid att chefer får möjlighet att utveckla sin egen kompetens. Varje chef har rätt till en egen utvecklingsplan och liksom medarbetarna rätt till återkommande utvecklingssamtal. Alla som har en personalledande roll borde ha tillgång till chefsstöd, exempelvis genom mentorer, genom sin arbetsgivare. Det borde vara självklart i dagens samhälle att män och kvinnor har samma möjligheter att ta på sig och utveckla ledarskap. Unionens undersökning visar att det finns påtagliga skillnader i hur kvinnor och män uppfattar sin arbetssituation och sina möjligheter att utöva ett gott ledarskap. Det är rimligt att anta att den manliga dominansen på chefsnivån vidmakthåller en manlig norm, där det är svårt för kvinnor att ta sig in i de manliga nätverken. Det gäller inte minst kvinnor som har ambitioner att bryta med dessa normer och utöva ett annat ledarskap än det gängse. De svårigheter som kvinnliga chefer möter enligt resultaten i Unionens undersökning kommer säkerligen inte att kunna överbryggas förrän det är lika vanligt att ha en kvinnlig chef som en manlig. Alla chefer måste ha kunskap i arbets- och arbetsmiljörätt, inte minst de som har drifts- och personalansvar i globala företag med verksamhet i Sverige, oavsett var i världen de själva sitter. Höga krav på effektivitet för att generera avkastning och vinst i företagen har på många håll lett till närmast anorektiska arbetsorganisationer. Det är givet att arbetsteam på upp emot trettiotalet medarbetare inte ger rimliga möjligheter för chefen att fungera som coach och se medarbetarnas möjligheter och behov. Unionen anser att chefen ska finnas nära verksamheten för att kunna se och ta hand om konflikter. Närvaro ska vara ett ledord för alla chefer. Alla medarbetare ska ha en chef som sätter deras lön utifrån relevanta bedömningar av arbetsinsats och erfarenhet. En viktig grund för chefens ansvar är utvecklingssamtalet som bör ske minst en gång per år. Ett bra ledarskap förutsätter att ledningen informerar medarbetarna om strategiska planer och långsiktiga mål. Det stärker medarbetarnas beredskap för förändring och därmed möjlighet att känna trygghet i sin anställning. Som företrädare för nära en halv miljon tjänstemän i det privata näringslivet tar Unionen ett stort ansvar för att lägga fortsatt hög prioritet vid chefsfrågor och kompetensutveckling. Många av dagens chefer kommer att gå i pension under den närmaste tioårsperioden. Det är hög tid att skapa bättre förutsättningar för ledarskap. Då kan vi locka fler kvinnor och män att inte bara vilja bli chef, utan att också finna det attraktivt att kvarstå och utvecklas i sin ledarroll. CECILIA FAHLBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 7227, "headline": "Filmrecension: ”Vicky Cristina Barcelona”", "summary": "Woody Allens ”Vicky Cristina Barcelona” är både en erotikfylld sängkammarfars och en rödvinslummig kärleksförklaring till Barcelona, skiver DN:s Mårten Blomkvist.", "article": "I Woody Allens nya, ”Vicky Cristina Barcelona”, är det som om han börjat driva med den tidiga Woody Allen. Minns ”Manhattan” (1979): ett riktigt prestigeprojekt, filmat i svartvitt av ”Gudfadern”-fotografen Gordon Willis, med ”Rhapsody in blue” framförd av New Yorks symfoniorkester. Det var ett verk av en estetiskt kräsen storstadsintellektuell. I Barcelona flänger Woody Allen, 72, runt och knäpper bilder som en imponerad tonåring på interrailresa. Varmt rött och gult dominerar i fotografen Javier Aguirresarobes bilder. ”Manhattan” inleddes med att Allen satt och letade efter de exakt rätta orden till sitt slutgiltiga Manhattanporträtt. Konstnären i ”Vicky...” är ett skämt. Skaparvånda, schmaparvånda. ”Vicky...” är lätt som luftdraget från en Penélope Cruz-blinkning. Rebecca Hall och Scarlett Johansson är väninnorna Vicky och Cristina som ska tillbringa sommaren i Barcelona. Vickys släktingar har ett hus där. Seriösa Vicky är inställd på att gifta sig med präktige Doug och under sommaren studera katalansk kultur för universitetsuppsatsen. Cristina vet inte vad hon vill med sitt liv. Konstnärliga ambitioner spretar åt alla håll. Javier Bardem är den livsnjutande spanske konstnären som ställer de bägge kvinnornas liv på huvudet. Inom en minut efter att ha träffat dem har han föreslagit flygtur till sin födelsestad, visit vid en staty ”som alltid inspirerar mig”, middag. Sen ”ska vi älska”. ”Han förställer sig i alla fall inte”, säger Cristina. ”Han är bara förställning!” fräser Vicky. Detta katalanska fenomen vinner den ena och sätter myror i huvudet på den andra. Fast den verkliga förmågan när det gäller att skapa kaos är hans teatraliska exhustru – Penélope Cruz, som plötsligt tycks född att spela galen stalker. ”Vicky Cristina Barcelona” är erotikfylld sängkammarfars inbäddad i en rödvinslummig kärleksförklaring till Barcelona. Woody Allen har återfunnit sin berättarglädje. I de bästa scenerna kan man nästan höra honom fnittra för sig själv när han brer på. Johansson spanar först in Bardem på ett galleri. Hennes värdpar berättar att han är konstnär. Han har varit illa ute. Han hade en underskön vacker fru. Men förhållandet var stormigt. Till sist – hu! – högg hon kniven i honom. För varje melodramatisk detalj hon får höra naglas den unga amerikanskans blick fastare vid mannen i den röda skjortan. Scenen är typisk för hur Allen gillar att berätta och parallellt parodiera den egna berättelsen. Skådespelarna rycks med. Begåvade Hall, dotter till brittiska regissören Peter Hall, får oväntat en större roll än stjärnan Johansson, och kan stå inför ett genombrott. ”Vicky...” tar européernas parti, mot det ”puritanska och materialistiska” USA. När Johansson ihop med Cruz släpper loss sin bisexualitet går det inte att låta bli att tänka på hur Allen sedan han blivit tillsammans med förra partnern Mia Farrows adoptivdotter flytt USA för det mindre moralistiska Europa. I och med att spelplatsen är Spanien får hyllningen till europeiskt egensinne en extra snärt. Zapateros beslut att ta hem trupper från Irak 2004 gjorde inte spansk nonkonformism populär i USA. Fast den associationen är min privata. Allen ser sig nog inte som den som kan driva någon sak. Hans stil är nu så ur takt med tiden att man får leta efter hans namn på affischen. För min del hör jag dock till lägret som är benäget att ge en film som ”Vicky Cristina Barcelona” extra poäng bara därför att det är så sällsynt med komedier om människor som kan andra sätt att göra bort sig vid ett middagsbord än att fisa. Mårten Blomkvist Info Manus och regi: Woody Allen I rollerna: Rebecca Hall, Javier Bardem, Scarlett Johansson, Penélope Cruz m fl Läs Nicholas Wennös intervju med Woody Allen! ", "article_category": "other"}
{"id": 7233, "headline": "Än försvarar han sin plats i målet", "summary": "EM-hjälten från 2002, Peter Gentzel, har tackat för sig i landslaget, men handbollen har han inte lämnat. I dag spelar han i tyska HSG Nordhorn.", "article": "Handboll klassas som en av den äldsta sporterna i historien. Redan ”de gamla grekerna”, men även romarna ska ha spelat något som bär vissa likheter med dagens handboll. Sverige och Rumänien är enda nationer med fyra VM-titlar, och under förre förbundskaptenen Bengt ”Bengan” Johansson myntades begreppet ”Bengan boys”. Blågult radade upp internationella framgångar, och som sista utpost i ”Bengans” lag återfanns ofta en gänglig göteborgare. I EM i Globen 2002 utsågs Peter Gentzel, 40 år i dag, till turneringens främsta målvakt. I EM-finalen, mot Tyskland, briljerade Peter Gentzel med den ena räddningen efter den andra, och efter förlängning kunde EM-guldet bärgas med siffrorna 33–29. I dag bor 2002 års EM-hjälte med familj i tyska Nordhorn i Niedersachsen, en stad med 53 000 invånare, och med ett passionerat intresse för grekernas gamla favoritbollspel. I våras vann stadens stolhet, HSG Nordhorn, EHF-cupen, en motsvarighet till fotbollens Uefa-cup. – Den här staden brinner för handboll, vi har stadigt runt 4 000 åskådare på våra matcher, det är vad vår hemmaarena rymmer, berättar Peter. Hans ”kontor”, handbollsmålet, är tre gånger två meter, och uppgiften är att stå i vägen för projektiler i blixtrande hastigheter. Han började som utespelare i Göteborgsklubben IK Heim, men fann tidigt att målvaktsjobbet var roligare. – Det gick bättre för laget när jag stod i mål, och efter hand insåg jag att vara målvakt var min grej. Tyska Bundesliga är, jämte spanska ligan, världens främsta och även en hemvist för många svenska spelare. Peter Gentzels kontrakt går ut efter nästkommande säsong, han har tackat för sig i landslaget, efter 224 A-landskamper, och utesluter inte att han efter karriären återgår till sitt tidigare yrke, försäkringsmäklare. –Jag lockas inte av tränaruppdrag, möjligen på ungdomssidan, säger Peter. Målvaktens roll är den mest utsatta i alla lag. Minsta misstag utgör skillnad mellan succé och fiasko, och Peter Gentzel medger att han alltid har fascinerats av just utsattheten. – Ja, så det nog. En avgörande räddning kan förändra matchbilden. Att tro på sig själv, och alltid se möjligheter, det är nog viktiga egenskaper för en målvakt, säger Peter Gentzel. Han debuterade i landslaget mot Frankrike 1992, och avslutade med OS-kvalförlust mot Island i polska Wroclaw i maj i år. Peter hade övertalats till ännu en comeback av förbundskapten Ingemar Linell, men med siffrorna 29–25 till Island missade Sverige OS-resan till Peking. Väl i Peking gick Island fram till final, nationens största framgång någonsin. – Det ger perspektiv på vår insats i Wroclaw, men varken jag eller laget var på topp i kvalet, säger Peter Gentzel. Den senaste tioårsperioden har handbollens attraktionskraft blivit allt starkare. Tidigare års ”köttmurar” framför niometerslinjen har upplösts i ett explosivt och fartfyllt rock ’n’ roll-spel, med blixtsnabba kontraattacker som publikfriande kryddor. – Som målvakt har du fått det svårare, då anfallsspelet sätts främst. På 1990-talet kunde du vinna matcher med 13–12 eller liknande. I dag måste du göra över 20 mål för att ha chans till vinst. Men publiken vill ju se mål, det är bara att gilla läget, säger Peter Gentzel. Att som 40-åring hålla en plats i en av världens bästa ligor är onekligen en bedrift. –Jag gillar att hålla mig i trim, och det är verkligen en utmaning att kunna stå upp mot ungtupparna. Kanske har jag tappat lite i mina reflexer, men å andra sidan är jag mer placeringssäker. Jag är redan på plats när skotten kommer, säger Peter Gentzel. Kjell Nilsson kjell.nilsson@dn.se 08-738 10 38 ", "article_category": "other"}
{"id": 7241, "headline": "”Reinfeldt har ännu inte insett bankkrisens allvar”", "summary": "Förre statsministern Ingvar Carlsson: En statsminister som i krislägen tvekar att sätta ansvaret för landet framför partipolitisk taktik bör fundera igenom läget igen.Dagens finansiella kris har en mycket större omfattning än den svenska bankkrisen 1992. Statsminister Fredrik Reinfeldt måste inse att regeringen är för svag för att rida ut stormen på egen hand. I valet hade alliansen bara två procents röstövervikt. Och det borgerliga blocket har i samtliga opinionsundersökningar drabbats av en kraftig tillbakagång. Trots att regeringen har egen majoritet i riksdagen minskar dess legitimitet. Den oerfarne Reinfeldt måste förstå nödvändigheten av ett samarbete över blockgränsen som Carl Bildt fick göra 1992 då han ledde en borgerlig regering, skriver förre statsministern Ingvar Carlsson.", "article": "Världen genomgår en allvarlig finansiell kris. Vi ser dagligen hur banker och finansinstitut går omkull – och hur regeringar försöker mildra krisens verkningar. I Sverige känner vi igen det mönstret. Vi genomgick en liknande kris i början på 1990-talet. Det sorgliga är att aktörerna på de finansiella marknaderna inte tycks ha lärt något av tidigare misstag. Nu som då är en häpnadsväckande girighet det mest utmärkande draget hos ledningar och ägare. I kombination med en total ansvarslöshet manifesterad i vårdslös utlåning utan täckning i den reala ekonomin har det fått förödande konsekvenser. Den här gången är hela världsekonomin i gungning. Slutet på denna sorgliga och farliga utveckling har vi inte sett. Men vi vet att det blir skattebetalare, löntagare och seriösa företagare som får betala kalaset. Det finns fler likheter mellan de två finansiella kriserna. Liksom nu leddes Sverige av en borgerlig regering i början av 1990-talet. Carl Bildt hade som ny statsminister tvärsäkert förklarat sig leda den mest kompetenta regeringen någonsin och den skulle föra ”den enda vägens politik”. Genom skattesänkningar för de välbeställda skulle man åstadkomma tillväxt och välstånd. Det verkliga resultatet blev försämrad köpkraft för de stora medborgargrupperna, lägre tillväxt, ökad arbetslöshet och växande klyftor. Regeringen Reinfeldt vågar i dag inte tala om ”den enda vägens politik”, men i grunden är det samma strategi som den som Bildt genomförde under den förra borgerliga regeringsperioden. Som oppositionsledare upplevde jag maktens arrogans från moderaterna i regeringskansliet. Socialdemokraterna ville de förpassa till historiens skräpkammare och där skulle vi förbli. Behövde regeringen stöd i riksdagen föredrog regeringen ny demokrati. Först när räntan skjutit i höjden till otroliga 500 procent och under tryck från folkpartiledaren Bengt Westerberg kröp Carl Bildt till korset och inbjöd socialdemokraterna till förhandlingar om hur vi tillsammans skulle kunna lösa krisen. Regeringen Reinfeldt använder sig inte av samma språkbruk som Carl Bildt, men attityden mot socialdemokraterna är densamma. Inte bara i de tunga ekonomiska frågorna utan även i exempelvis försvarspolitiken hålls socialdemokraterna utanför. Statsminister Reinfeldt leder i motsats till Carl Bildt en regering som har egen majoritet i riksdagen. I normala tider är detta en väsentlig skillnad. Men i takt med den tilltagande turbulensen blir den formella majoriteten en allt mindre tillgång. Den borgerliga alliansen fick i valet trots allt inte mer än två procents övervikt i förhållande till de rödgröna partierna. Sedan dess har det borgerliga blocket i samtliga opinionsundersökningar drabbats av kraftig tillbakagång. I praktiken innebär det en minskad legitimitet. Ju mer hela havet stormar, desto svagare blir regeringen. Även i detta avseende finns en klar likhet med den borgerliga regeringen år 1992. När jag ser hur statsminister Reinfeldt avvisar gemensamma tag mot krisen över blockgränsen, med hänvisning till att det kan utnyttjas partipolitiskt, slår det mig att Reinfeldt, på samma sätt som före honom Carl Bildt, inledningsvis ännu inte insett lägets allvar. En statsminister som i krislägen tvekar att sätta ansvaret för landet först, före partipolitiska farhågor, bör enligt min erfarenhet fundera igenom läget en gång till. Mot bakgrund av mina tidigare erfarenheter som statsminister i vårt land drar jag följande lärdomar: 1. Inse krisens allvar. Den har en mycket vidare omfattning än 1992. Sveriges ekonomiska situation är stark i utgångsläget, men vi är ett litet land med stort globalt beroende. Vi är långt ifrån en situation där vi har fast mark under fötterna. Beredskapen måste utgå från extremt hög nivå på den ekonomiska richterskalan. 2. Inse att alliansregeringen håller på att bli för svag för att rida ut stormen på egen hand. Fredrik Reinfeldt har mindre erfarenhet än till och med Carl Bildt när han tillträdde. Det måste skapas en mental förberedelse för samarbete över blockgränsen. Regeringen borde ta lärdom av folkpartiledaren Bengt Westerberg 1992 och centerledaren Olof Johansson 1995. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har för nu aktiva politiker en unik erfarenhet genom sin tid som arbetsmarknadsminister 1990–91 och som krisförhandlare 1992. Det gör henne väl förberedd för tider som dessa. 3. Omedelbara åtgärder måste till för att stärka kampen mot arbetslösheten och alla de varsel om uppsägning vi ser. I nuvarande krisläge blir regeringens program praktiskt taget verkningslöst. De som förlorar sitt jobb måste ges chans till utbildning och kompetensutveckling, aktiva åtgärder som skapar nya möjligheter. Den borgerliga regeringen behöver också erkänna sina misstag att man slog sönder arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är till för att i lägen av växande arbetslöshet ge trygghet, förhindra fattigdom och socialbidragsberoende. Att a-kassan försämrats bidrar just nu starkt till otrygghet och pessimism, att hushållen därför inte vågar konsumera förstärker nedgången i ekonomin. En försvagning av kommunernas ekonomi måste motverkas om vi inte ska se kraftiga ras i välfärdens kvalitet. I svåra tider är det viktigt att fördela bördorna rättvist. 4. Bakom oss har vi en period av marknadstänkande och glorifiering av kapitalets makt utan inblandning av politik. Den eran är nu över. Oberoende av politisk färg tvingas regeringar ingripa mot marknaden och fördöma dess överdrifter. Lösningen är förvisso inte svart eller vit i synen på marknaden. Men politiken måste sätta regler och gränser för privata aktörer med stor makt. Det gäller för nationalstater, regioner och globalt. Det är viktigt att EU-länderna förmår att samla sig till ett gemensamt förhållningssätt och regelverk. G 8-gruppen bör permanent kompletteras med länder som Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika och Saudiarabien. Ingvar Carlsson ", "article_category": "other"}
{"id": 7243, "headline": "”Reinfeldt har ännu inte insett bankkrisens allvar”", "summary": "Förre statsministern Ingvar Carlsson: En statsminister som i krislägen tvekar att sätta ansvaret för landet framför partipolitisk taktik bör fundera igenom läget igen. Dagens finansiella kris har en mycket större omfattning än den svenska bankkrisen 1992. Statsminister Fredrik Reinfeldt måste inse att regeringen är för svag för att rida ut stormen på egen hand. I valet hade alliansen bara två procents röstövervikt. Och det borgerliga blocket har i samtliga opinionsundersökningar drabbats av en kraftig tillbakagång. Trots att regeringen har egen majoritet i riksdagen minskar dess legitimitet. Den oerfarne Reinfeldt måste förstå nödvändigheten av ett samarbete över blockgränsen som Carl Bildt fick göra 1992 då han ledde en borgerlig regering, skriver förre statsministern Ingvar Carlsson.", "article": "Världen genomgår en allvarlig finansiell kris. Vi ser dagligen hur banker och finansinstitut går omkull – och hur regeringar försöker mildra krisens verkningar. I Sverige känner vi igen det mönstret. Vi genomgick en liknande kris i början på 1990-talet. Det sorgliga är att aktörerna på de finansiella marknaderna inte tycks ha lärt något av tidigare misstag. Nu som då är en häpnadsväckande girighet det mest utmärkande draget hos ledningar och ägare. I kombination med en total ansvarslöshet manifesterad i vårdslös utlåning utan täckning i den reala ekonomin har det fått förödande konsekvenser. Den här gången är hela världsekonomin i gungning. Slutet på denna sorgliga och farliga utveckling har vi inte sett. Men vi vet att det blir skattebetalare, löntagare och seriösa företagare som får betala kalaset. Det finns fler likheter mellan de två finansiella kriserna. Liksom nu leddes Sverige av en borgerlig regering i början av 1990-talet. Carl Bildt hade som ny statsminister tvärsäkert förklarat sig leda den mest kompetenta regeringen någonsin och den skulle föra ”den enda vägens politik”. Genom skattesänkningar för de välbeställda skulle man åstadkomma tillväxt och välstånd. Det verkliga resultatet blev försämrad köpkraft för de stora medborgargrupperna, lägre tillväxt, ökad arbetslöshet och växande klyftor. Regeringen Reinfeldt vågar i dag inte tala om ”den enda vägens politik”, men i grunden är det samma strategi som den som Bildt genomförde under den förra borgerliga regeringsperioden. Som oppositionsledare upplevde jag maktens arrogans från moderaterna i regeringskansliet. Socialdemokraterna ville de förpassa till historiens skräpkammare och där skulle vi förbli. Behövde regeringen stöd i riksdagen föredrog regeringen ny demokrati. Först när räntan skjutit i höjden till otroliga 500 procent och under tryck från folkpartiledaren Bengt Westerberg kröp Carl Bildt till korset och inbjöd socialdemokraterna till förhandlingar om hur vi tillsammans skulle kunna lösa krisen. Regeringen Reinfeldt använder sig inte av samma språkbruk som Carl Bildt, men attityden mot socialdemokraterna är densamma. Inte bara i de tunga ekonomiska frågorna utan även i exempelvis försvarspolitiken hålls socialdemokraterna utanför. Statsminister Reinfeldt leder i motsats till Carl Bildt en regering som har egen majoritet i riksdagen. I normala tider är detta en väsentlig skillnad. Men i takt med den tilltagande turbulensen blir den formella majoriteten en allt mindre tillgång. Den borgerliga alliansen fick i valet trots allt inte mer än två procents övervikt i förhållande till de rödgröna partierna. Sedan dess har det borgerliga blocket i samtliga opinionsundersökningar drabbats av kraftig tillbakagång. I praktiken innebär det en minskad legitimitet. Ju mer hela havet stormar, desto svagare blir regeringen. Även i detta avseende finns en klar likhet med den borgerliga regeringen år 1992. När jag ser hur statsminister Reinfeldt avvisar gemensamma tag mot krisen över blockgränsen, med hänvisning till att det kan utnyttjas partipolitiskt, slår det mig att Reinfeldt, på samma sätt som före honom Carl Bildt, inledningsvis ännu inte insett lägets allvar. En statsminister som i krislägen tvekar att sätta ansvaret för landet först, före partipolitiska farhågor, bör enligt min erfarenhet fundera igenom läget en gång till. Mot bakgrund av mina tidigare erfarenheter som statsminister i vårt land drar jag följande lärdomar: 1. Inse krisens allvar. Den har en mycket vidare omfattning än 1992. Sveriges ekonomiska situation är stark i utgångsläget, men vi är ett litet land med stort globalt beroende. Vi är långt ifrån en situation där vi har fast mark under fötterna. Beredskapen måste utgå från extremt hög nivå på den ekonomiska richterskalan. 2. Inse att alliansregeringen håller på att bli för svag för att rida ut stormen på egen hand. Fredrik Reinfeldt har mindre erfarenhet än till och med Carl Bildt när han tillträdde. Det måste skapas en mental förberedelse för samarbete över blockgränsen. Regeringen borde ta lärdom av folkpartiledaren Bengt Westerberg 1992 och centerledaren Olof Johansson 1995. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har för nu aktiva politiker en unik erfarenhet genom sin tid som arbetsmarknadsminister 1990–91 och som krisförhandlare 1992. Det gör henne väl förberedd för tider som dessa. 3. Omedelbara åtgärder måste till för att stärka kampen mot arbetslösheten och alla de varsel om uppsägning vi ser. I nuvarande krisläge blir regeringens program praktiskt taget verkningslöst. De som förlorar sitt jobb måste ges chans till utbildning och kompetensutveckling, aktiva åtgärder som skapar nya möjligheter. Den borgerliga regeringen behöver också erkänna sina misstag att man slog sönder arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är till för att i lägen av växande arbetslöshet ge trygghet, förhindra fattigdom och socialbidragsberoende. Att a-kassan försämrats bidrar just nu starkt till otrygghet och pessimism, att hushållen därför inte vågar konsumera förstärker nedgången i ekonomin. En försvagning av kommunernas ekonomi måste motverkas om vi inte ska se kraftiga ras i välfärdens kvalitet. I svåra tider är det viktigt att fördela bördorna rättvist. 4. Bakom oss har vi en period av marknadstänkande och glorifiering av kapitalets makt utan inblandning av politik. Den eran är nu över. Oberoende av politisk färg tvingas regeringar ingripa mot marknaden och fördöma dess överdrifter. Lösningen är förvisso inte svart eller vit i synen på marknaden. Men politiken måste sätta regler och gränser för privata aktörer med stor makt. Det gäller för nationalstater, regioner och globalt. Det är viktigt att EU-länderna förmår att samla sig till ett gemensamt förhållningssätt och regelverk. G 8-gruppen bör permanent kompletteras med länder som Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika och Saudiarabien. INGVAR CARLSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 7267, "headline": "Filmrecension: \"Håll mig hårt, låt mig gå\"", "summary": "Mullberry Bush School tar hand om barn som ingen vill ha. Dokumentärfilmaren Kim Longinotto förklarar mycket lite men kraften överväldigar Johan Croneman.", "article": "Länge funderar man över vad det är som dokumentärfilmaren Kim Longinotto egentligen gör, särskilt knepigt blir det med tanke på att hon inte gör något över huvud taget. Ingen voice over, inga förklarande texter. Ingen närvarande filmare, ingen flashig journalist i bild, inga frågor från en nyfiken reporter. Inget läggs till och inget dras ifrån. Vi behöver inte bli informerade i förväg, vi behöver ingen bakgrund, Kim Longinotto litar hundraprocentigt på att vi förstår ändå. Och det gör vi, från första sekund. Kraften i det hon berättar är överväldigande. Egentligen tror jag Kim Longinotto, som tidigare gjort bland annat ”Sisters in Law”, också säger, ”förstår du inte det här så förstår du över huvud taget ingenting”. Eller kanske rättare: Känner du ingenting. Och vem kan rädda oss då? Kim Longinotto är på Mullberry Bush School i Oxfordshire, England. Här går det 108 anställda på knappt 40 barn, men så är det inte heller vilken skola som helst, inte vilka barn som helst – och sannerligen inte vilka lärare som helst. Få av oss trodde nog att det fanns sådana vuxna kvar, utrustade med det tålamodet, den kärleken, både till jobbet och till barnen. (Man skall ha i minne när man ser filmen att många lärare var djupt misstänksamma, och öppet kritiska, mot både filmprojektet och Kim Longinotto.) Det här är skolan för barn som ingen annan vill ha. Barn som ingen säger sig klara av längre. Det är svårt traumatiserade barn, övergivna, misshandlade i alla former, sexuellt utnyttjade. De är mellan 6 och 12 år, och har under sina första år fått se mer än de någonsin borde få se. På Mullberry Bush School finns inga omöjliga fall, inga omöjliga barn. I Kim Longinottos film träffar vi mest pojkar, Ben, Robert och Alex till exempel, små pojkar, så fruktansvärt arga på världen, mest på de vuxna. Hur mycket ilska får det plats i en sådan där liten kropp? Ändå upp till bredden. På Mullberry Bush School får lärarna och personalen dagligen ta emot skurar av slag, spottloskor, svordomar: under Kim Longinottos 109 minuter långa film tappar ingen vuxen, en enda gång, kontrollen. Inte en enda gång tappar de vuxna fattningen. De tappar definitivt tålamodet, men de höjer aldrig rösten, de pratar lugnt och metodiskt, när barnen så till den milda grad flippar ut att inget annat hjälper så håller de fast dem, hårt, löst, lite grand. Inga hot, inga straff. Ibland får lärare kalla på hjälp, män stora som björnar (också utrustade med änglars tålamod) kommer in klassrummet, tar med sig barnet in i ett kuddrum bredvid – och håller i. Det händer inte bara varje dag, det händer varje timme, flera gånger per timme, flera olika barn. En dokumentärfilm av det här slaget hade lätt kunnat bli ännu ett övergrepp på barnen, men dokumentärfilmsveteranen Kim Longinotto vet exakt var gränserna går. Det är mycket hon valt att inte visa, och hon vill – av hänsyn till barnen – inte berätta i detaljer. Det är vackert och stiligt gjort, oavbrutet spännande, outhärdligt sorgligt – och otroligt nog väldigt hoppingivande. JOHAN CRONEMAN Info Regi: Kim Longinotto Längd: 1 tim 49 min (från 7 år) ", "article_category": "other"}
{"id": 7279, "headline": "”Kameraövervakningen på skolorna är olaglig”", "summary": "Datainspektionen sätter stopp för övervakningskameror på sju granskade skolor: Beslutet är vägledande för alla skolor i landet I dag fattar Datainspektionen beslut om att inte tillåta de skolor som vi har inspekterat att fortsätta sin kameraövervakning av elever och personal inomhus. Sådan kameraövervakning på svenska skolor har ökat med över 150 procent på bara några år. I dag använder mer än var femte skola kameror för övervakning inomhus och ännu fler skolor vill följa efter. I skolorna finns en utbredd okunskap om att denna slentrianmässiga och integritetskränkande övervakning i de flesta fall är olaglig. Skolvärlden går alltså mot en övervakningsnivå som vi på andra arbetsplatser skulle reagera mycket starkt emot. Vi på Datainspektionen känner oro för den avtrubbningseffekt hos elever och skolpersonal som sådan omfattande kameraövervakning kan leda till. Det skriver Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen.", "article": "Senare i dag publicerar Datainspektionen beslut om sju skolor som vi inspekterat. Förmodligen kommer de här besluten att bli en väckarklocka för alla skolor i Sverige som använder eller funderar på att använda kameraövervakning inomhus under dagtid. För en av de inspekterade skolorna, som i dag har ett 60-tal övervakningskameror inomhus, finner vi att endast en av kamerorna är tillåten att använda dagtid. För de övriga sex skolorna underkänns användningen av samtliga övervakningskameror under dagtid på ordinarie skoldagar. De här besluten är vägledande vilket betyder att även övriga skolor i Sverige som använder kameraövervakning inomhus nu måste se över om övervakningen är tillåten eller inte.I samband med dessa inspektioner har vi även genomfört en omfattande kartläggning av hur svenska skolor kameraövervakar sina elever. Resultatet är oroande. När vi år 2005 gjorde en motsvarande undersökning svarade åtta procent av skolorna att de använde sig av kameraövervakning. Enligt årets undersökning använder mer än var femte skola kameror för övervakning inomhus. Vår undersökning indikerar alltså att kameraövervakningen på skolor har ökat med över 150 procent på bara några år. Av de skolor som ännu inte börjat med kameraövervakning överväger mer än var femte att installera kameror.Inte nog med att allt fler skolor väljer att kameraövervaka sina elever, antalet kameror som installeras har också skjutit i höjden. Ett tydligt exempel på det är den skola som vi inspekterat som har ett 60-tal övervakningskameror. Inomhus. Dessa är i gång även på dagtid, då bara elever och skolpersonal har tillträde till lokalerna. Ett annat oroande exempel är att vi helt nyligen fick en förfrågan från en skola som vill använda internetanslutna övervakningskameror så att föräldrarna själva ska kunna övervaka sina barn. Vår bedömning är att skolvärlden går mot en övervakningsnivå som vi på andra arbetsplatser skulle reagera mycket starkt emot. På Datainspektionen känner vi oro för den avtrubbningseffekt som en omfattande och i många fall slentrianmässig kameraövervakning kan leda till. Unga människor lär sig tidigt att acceptera att bli övervakade. Att konstant vara övervakad blir då helt naturligt när de växer upp. Det tycks finnas en utbredd okunskap hos skolorna att det finns lagstiftning som reglerar användningen av övervakningskameror inomhus. Det verkar allmänt känt att det finns en lag om allmän kameraövervakning som ställer krav på hur kameror placeras och vinklas utomhus på platser dit allmänheten har tillträde. Däremot vet skolorna inte att personuppgiftslagen innehåller regler som gäller vid kameraövervakning inomhus. Ett av Datainspektionens uppdrag är att se till att personuppgifter hanteras på ett sätt som inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Bestämmelserna i personuppgiftslagen innebär att kameraövervakning av enskilda personer är olagligt om det leder till en kränkning av de övervakades personliga integritet. För att under dagtid kameraövervaka utrymmen i skolorna där eleverna vanligen vistas eller umgås måste det finnas ett övertygande behov av övervakningen. Har man haft problem med stöld eller skadegörelse, till exempel i rummet där elevernas datorer förvaras, kan det vara tillåtet att kameraövervaka det begränsade utrymmet men inte hela skolan. I varje fall inte under dagtid. Brottsförebyggande rådet skriver i sin rapport ”Kameraövervakning och brottsprevention” , som kom tidigare i år, att kameraövervakning bör ”införas varsamt” och man bör ”genomföra utvärderingar av hög kvalitet med långa uppföljningsperioder” . I rapporten står även ”kameraövervakning bör föregås av en analys av problembilden och av förutsättningarna för att just kameraövervakning skulle kunna bidra till att problemen minskar” . Stöld, bråk och skadegörelse har blivit vanligare på Sveriges skolor. För att komma till rätta med dessa problem tycks allt fler skolor anse att kameraövervakning är lösningen. Oroande få skolor tycks fråga sig: Kan vi lösa den här typen av problem på andra, mindre integritetskränkande sätt Lika oroande är att få eller inga skolor som infört kameraövervakning har gjort den typ av utvärdering som Brottsförebyggande rådet rekommenderar.En genomgående erfarenhet från våra inspektioner är att det finns stora kunskapsbrister rörande den lagstiftning som reglerar kameraövervakning inomhus. Samtidigt ska jag villigt erkänna att reglerna inte är helt enkla att tillämpa och att det fram till i dag saknats vägledande praxis. De beslut som Datainspektionen nu meddelar innehåller därför tydliga anvisningar om vilka faktorer som skolor måste ta hänsyn till när de överväger att installera övervakningskameror. Det är vår förhoppning att ansvariga nämnder, styrelser och rektorer runt om i landet tar till sig dessa anvisningar och gör en bedömning om deras nuvarande eller planerade kameraövervakning är laglig. GÖRAN GRÄSLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 7280, "headline": "”Kameraövervakningen på skolorna är olaglig”", "summary": "Datainspektionen sätter stopp för övervakningskameror på sju granskade skolor: Beslutet är vägledande för alla skolor i landetI dag fattar Datainspektionen beslut om att inte tillåta de skolor som vi har inspekterat att fortsätta sin kameraövervakning av elever och personal inomhus. Sådan kameraövervakning på svenska skolor har ökat med över 150 procent på bara några år. I dag använder mer än var femte skola kameror för övervakning inomhus och ännu fler skolor vill följa efter. I skolorna finns en utbredd okunskap om att denna slentrianmässiga och integritetskränkande övervakning i de flesta fall är olaglig. Skolvärlden går alltså mot en övervakningsnivå som vi på andra arbetsplatser skulle reagera mycket starkt emot. Vi på Datainspektionen känner oro för den avtrubbningseffekt hos elever och skolpersonal som sådan omfattande kameraövervakning kan leda till. Det skriver Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen.", "article": "Senare i dag publicerar Datainspektionen beslut om sju skolor som vi inspekterat. Förmodligen kommer de här besluten att bli en väckarklocka för alla skolor i Sverige som använder eller funderar på att använda kameraövervakning inomhus under dagtid. För en av de inspekterade skolorna, som i dag har ett 60-tal övervakningskameror inomhus, finner vi att endast en av kamerorna är tillåten att använda dagtid. För de övriga sex skolorna underkänns användningen av samtliga övervakningskameror under dagtid på ordinarie skoldagar. De här besluten är vägledande vilket betyder att även övriga skolor i Sverige som använder kameraövervakning inomhus nu måste se över om övervakningen är tillåten eller inte. I samband med dessa inspektioner har vi även genomfört en omfattande kartläggning av hur svenska skolor kameraövervakar sina elever. Resultatet är oroande. När vi år 2005 gjorde en motsvarande undersökning svarade åtta procent av skolorna att de använde sig av kameraövervakning. Enligt årets undersökning använder mer än var femte skola kameror för övervakning inomhus. Vår undersökning indikerar alltså att kameraövervakningen på skolor har ökat med över 150 procent på bara några år. Av de skolor som ännu inte börjat med kameraövervakning överväger mer än var femte att installera kameror. Inte nog med att allt fler skolor väljer att kameraövervaka sina elever, antalet kameror som installeras har också skjutit i höjden. Ett tydligt exempel på det är den skola som vi inspekterat som har ett 60-tal övervakningskameror. Inomhus. Dessa är i gång även på dagtid, då bara elever och skolpersonal har tillträde till lokalerna. Ett annat oroande exempel är att vi helt nyligen fick en förfrågan från en skola som vill använda internetanslutna övervakningskameror så att föräldrarna själva ska kunna övervaka sina barn. Vår bedömning är att skolvärlden går mot en övervakningsnivå som vi på andra arbetsplatser skulle reagera mycket starkt emot. På Datainspektionen känner vi oro för den avtrubbningseffekt som en omfattande och i många fall slentrianmässig kameraövervakning kan leda till. Unga människor lär sig tidigt att acceptera att bli övervakade. Att konstant vara övervakad blir då helt naturligt när de växer upp. Det tycks finnas en utbredd okunskap hos skolorna att det finns lagstiftning som reglerar användningen av övervakningskameror inomhus. Det verkar allmänt känt att det finns en lag om allmän kameraövervakning som ställer krav på hur kameror placeras och vinklas utomhus på platser dit allmänheten har tillträde. Däremot vet skolorna inte att personuppgiftslagen innehåller regler som gäller vid kameraövervakning inomhus. Ett av Datainspektionens uppdrag är att se till att personuppgifter hanteras på ett sätt som inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Bestämmelserna i personuppgiftslagen innebär att kameraövervakning av enskilda personer är olagligt om det leder till en kränkning av de övervakades personliga integritet. För att under dagtid kameraövervaka utrymmen i skolorna där eleverna vanligen vistas eller umgås måste det finnas ett övertygande behov av övervakningen. Har man haft problem med stöld eller skadegörelse, till exempel i rummet där elevernas datorer förvaras, kan det vara tillåtet att kameraövervaka det begränsade utrymmet men inte hela skolan. I varje fall inte under dagtid. Brottsförebyggande rådet skriver i sin rapport ”Kameraövervakning och brottsprevention”, som kom tidigare i år, att kameraövervakning bör ”införas varsamt” och man bör ”genomföra utvärderingar av hög kvalitet med långa uppföljningsperioder”. I rapporten står även ”kameraövervakning bör föregås av en analys av problembilden och av förutsättningarna för att just kameraövervakning skulle kunna bidra till att problemen minskar”. Stöld, bråk och skadegörelse har blivit vanligare på Sveriges skolor. För att komma till rätta med dessa problem tycks allt fler skolor anse att kameraövervakning är lösningen. Oroande få skolor tycks fråga sig: Kan vi lösa den här typen av problem på andra, mindre integritetskränkande sätt? Lika oroande är att få eller inga skolor som infört kameraövervakning har gjort den typ av utvärdering som Brottsförebyggande rådet rekommenderar. En genomgående erfarenhet från våra inspektioner är att det finns stora kunskapsbrister rörande den lagstiftning som reglerar kameraövervakning inomhus. Samtidigt ska jag villigt erkänna att reglerna inte är helt enkla att tillämpa och att det fram till i dag saknats vägledande praxis. De beslut som Datainspektionen nu meddelar innehåller därför tydliga anvisningar om vilka faktorer som skolor måste ta hänsyn till när de överväger att installera övervakningskameror. Det är vår förhoppning att ansvariga nämnder, styrelser och rektorer runt om i landet tar till sig dessa anvisningar och gör en bedömning om deras nuvarande eller planerade kameraövervakning är laglig. GÖRAN GRÄSLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 7284, "headline": "”Var tredje kommun trotsar barnkonventionen”", "summary": "Barnombudsmannen Lena Nyberg ger de flesta kommuner underkänt: 85 procent av kommunernas handikappråd har ingen instruktion som tar upp barn och unga. Många kommuner brister rejält i beslut som gäller barn och ungdomar. Var tredje kommun följer inte alls upp något arbete med FN:s barnkonvention. Var tredje kommuns handikappråd har över huvud taget inte behandlat barnfrågor. 85 procent av dessa handikappråd har inte ens någon instruktion som tar upp barn och unga. På de flesta håll behövs alltså en radikal förbättring när det gäller att låta barnperspektivet genomsyra kommunernas verksamhet som berör barn och unga. Det skriver barnombudsmannen Lena Nyberg som tillträdde posten 2001 och avgår i november.", "article": "Barnperspektivet ska genomsyra alla verksamheter i kommunerna som på något sätt, direkt eller indirekt, berör barn. Ändå brister minst en tredjedel av kommunerna rejält i sin uppföljning av FN:s barnkonvention. 22 procent av Sveriges kommuner har ännu inte fattat något beslut om att arbeta utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. 33 procent av kommunerna följer inte alls upp något arbete med barnkonventionen. Det visar vår färska sammanställning baserad på en enkätundersökning till Sveriges kommuner. En stor majoritet, 91 procent, av kommunerna säger att de använder sig av minst en metod för att ge barn och unga inflytande. Ändå har barn och unga i 45 procent av dessa kommuner inget eller nästan inget inflytande över socialtjänstens individ- och familjeomsorg. I 28 procent har barnen litet eller mycket litet inflytande över skolan. Och i 81 procent av kommunerna har barn och unga inget eller mycket litet inflytande över samhällsplaneringen. I fyra kommuner av fem har alltså barn och unga inget inflytande över till exempel utformandet av kommunikationer och annan stadsplanering, trots att de är beroende av trygghet och säkerhet och har rätt till en stimulerande fritid. Dessutom visar vår nya enkät till kommunernas handikappråd att 31 procent av dessa råd inte har behandlat barnfrågor över huvud taget! Det är oroande.Barnperspektivet ska finnas med i alla beslut som berör barn och unga. Och barn har inte bara rätten att bli hörda. Vi vet att beslut som fattas efter att barn och unga fått ge sina synpunkter ofta blir bättre och resultatet mer effektivt. Men barns och ungas synpunkter verkar inte vara tillräckligt viktiga i den kommunala verksamheten. Barns vardag påverkas mycket av de beslut som fattas i Sveriges kommuner. Barn tillbringar stora delar av sin tid i förskola och skola. Fritidsaktiviteter, kommunikationer, socialt skydd och bostadsplanering är andra viktiga verksamheter i barns och ungas vardag som kommunerna ansvarar för. För personer med funktionsnedsättningar är de kommunala handikappråden viktiga för att skapa bra vardagsvillkor. Redan 2004 gjorde barnombudsmannen en enkätundersökning för att få en bild av i vilken utsträckning handikappråden bevakar barns och ungas rättigheter. Resultatet var då nedslående. Tyvärr visar barnombudsmannens nya undersökning att det inte skett någon nämnvärd förbättring. Fortfarande brister barnperspektivet i de kommunala handikappråden. 85 procent av kommunernas handikappråd har inte ens någon instruktion som tar upp barn och unga. De frågor som är viktiga för barn och unga riskerar alltså att aldrig komma upp på rådens dagordning. Det innebär naturligtvis att de får en lägre prioritet i det kommunala arbetet. Det behövs en radikal förbättring av handikapprådens barnperspektiv för att säkra de behov och de rättigheter som barn och unga med funktionsnedsättningar har. Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar får inte alltid sina behov tillgodosedda. Det kan vara barn som inte kan delta i skolundervisning för att tillgängligheten är dålig eller för att personalen inte vet hur barnet ska bemötas. Barn med funktionsnedsättningar har ofta mindre möjlighet att delta i fritidsaktiviteter och lovverksamhet än andra barn. Barn med funktionsnedsättningar är helt enkelt inte delaktiga på lika villkor. I handikappråden sitter representanter från handikapporganisationer. RBU och FUB är de organisationer som i första hand representerar barns och ungas intressen. I bara 21 procent av råden finns RBU representerat. FUB finns i 63 procent av råden. RBU:s och FUB:s medlemmar har vitt skilda behov, som bör vägas in i handikapprådens arbete. Därför är det viktigt att olika organisationer som företräder barn och unga finns representerade i de flesta handikappråd. Annars kan kommunen arrangera ett annat forum där barn och ungdomar med funktionsnedsättningar får komma till tals. I Sverige har vi alltid trott att vi är ett föregångsland när det gäller barnkonventionen. Men det finns mycket kvar att göra. Barnens arbetsmiljö i skolan är sällan lika bra som vuxnas arbetsmiljö, barnperspektivet glöms ofta bort i planeringen av bostadsområden och undersökningar visar att barn på institution allt för sällan får komma till tals i frågor om sin situation. Enligt barnkonventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Ett sätt att synliggöra barnets bästa är att analysera konsekvenserna för barn och unga inför varje beslut. Våra undersökningar visar att bara drygt hälften av de svenska kommunerna har fattat beslut om att göra så kallade barnkonsekvensanalyser. Och det är bara en tredjedel som på något sätt arbetar systematiskt med sådana analyser. De kommuner som avsätter personella resurser för att driva på arbetet med barnkonventionen nämner i högre grad än andra kommuner barnkonventionen i sina styrdokument. Kommuner med personal avsatt för arbete med barnkonventionen skapar fler aktiviteter för att genomföra arbetet med konventionen. I dessa kommuner bedrivs också ett utvecklingsarbete för att låta barn och unga komma till tals. Dessutom arrangeras fler utbildningar om barnkonventionen i dessa kommuner än i övriga kommuner. Ändå har bara 28 procent av kommunerna personal avsatt för att driva på arbetet med barnkonventionen. Det sker en del positivt i många kommuners arbete med barns och ungas inflytande. Två tredjedelar av kommunerna har uppgett att det finns ett övergripande beslut i frågan. Nästan lika många har i styrdokument angett att de ska utveckla barns och ungas möjligheter till inflytande. I många kommuner pågår också ett utvecklingsarbete. Ändå går inte utvecklingen framåt tillräckligt fort. När barnkonventionens intentioner blir väl förankrade på central nivå i kommunerna, när det systematiskt tillsätts resurser och barn och unga får inflytande i frågor som rör dem, så blir arbetet med barnperspektivet mer hållbart. Chansen, både på kort och lång sikt, att få ett bättre resultat och bättre förutsättningar för alla barn och ungdomar i det svenska samhället blir då också betydligt högre. Därför är det nödvändigt att alla svenska kommuner, inte bara 78 procent av dem, snarast fattar strategiska beslut om att arbeta med barnkonventionen. Kommuner spelar en avgörande roll för hur barn och unga har det i sin vardag. Förutsättningarna för att de ska lyckas i arbetet med barnperspektivet finns. Men tempot och ambitionen måste höjas. LENA NYBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 7323, "headline": "”Sverige en bromskloss för EU:s miljöarbete”", "summary": "Motormännen och Naturskyddsföreningen till gemensam attack mot regeringen: Den förhalar målmedvetet EU:s miljö- och säkerhetsarbete. Sveriges tidigare höga miljöprofil är som bortblåst. Svenska regeringen kräver att tunga bilar ska få släppa ut ännu mer koldioxid än vad EU-kommissionen vill i sitt förslag om ny lagstiftning för bränslesnålare bilar. Samtidigt har regeringen förtigit lagförslagets uppenbara svagheter. Det skulle uppmuntra biltillverkarna att bygga ännu tyngre och mer bränslekrävande bilar parallellt med superlätta bilar, vilket skapar större trafikfarlig viktspridning i bilparken. Dessutom motarbetar regeringen förslag att belöna tillverkare som kan göra stora bilar lättare och bränslesnålare, vilket vore bra både för miljön och säkerheten. Därmed har Sverige blivit en bromskloss som tillsammans med Tyskland nu målmedvetet arbetar på att vattna ur och försena EU:s miljölagstiftning. Det skriver Maria Spetz, vd för Motormännen, och Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.", "article": "Sedan några veckor har EU-parlamentets olika utskott börjat hantera EU-kommissionens förslag om en ny lagstiftning om bränslesnålare bilar. Parallellt pågår motsvarande process mellan EU-regeringarna i ministerrådet. Utfallet av dessa processer kommer att få stor betydelse både för miljön och för de svenska bilisterna. Tyvärr driver den svenska regeringen och ett antal av de svenska EU-parlamentarikerna en linje som bromsar miljö- och säkerhetsarbetet och bidrar till att öka bilisternas kostnader.EU-kommissionens förslag innebär i korthet: • Från 2012 ska det genomsnittliga koldioxid-utsläppet per kilometer från nya personbilar vara högst 130 gram per kilometer. Skyldigheten läggs på respektive tillverkare eller importör. • Kravet är differentierat så att tunga bilar får släppa ut mer än 130 gram per kilometer, medan lätta bilar måste ha lägre utsläpp än 130 gram per kilometer. Brytpunkten är 1 289 kilo. • Tillverkare som inte klarar kravet får betala böter som mellan 2012 och 2015 stiger från 20 till 95 euro per försåld bil gånger det genomsnittliga överskridandet per fordon. • Bilföretag som riskerar böter kan undvika detta genom att upprätta ett pool-samarbete med en annan tillverkare som klarar kravet med marginal. Förslaget har minst tre viktiga svagheter som är negativa för säkerheten, miljön och bilekonomin. 1. Att kravet blir mildare ju tyngre bilarna är får den bisarra konsekvensen att tillverkarna uppmuntras att göra sina bilar tyngre (och mer bränslekrävande). För varje ”övertung” bil som säljs, måste man som kompensation sälja en ”superlätt” bil för att få ett bra snitt och slippa böter. Konstruktionen gör att det blir lönsamt för tillverkare av tunga bilar att subventionera försäljningen av superlätta, ofta trafikfarliga småbilar. Regleringen bidrar därmed till att konservera en fortsatt viktspridning i bilparken, detta trots att alla vet att ju större viktspridningen är, desto farligare är det att åka i en lätt (och därför bränslesnål) bil. Den svenska regeringen har inte slagit larm om dessa risker utan har tvärtom i förhandlingarna krävt en ännu kraftigare differentiering. Samtidigt har man motsatt sig förslag om att i stället basera en differentiering på bilarnas storlek, vilket skulle belöna tillverkare som kan göra stora bilar såväl lättare som bränslesnålare. Med en storleksbaserad differentiering belönas tillverkare som kan göra stora bilar lättare, vilket vore bra både för miljön och säkerheten. Man har dessutom krävt lägre straffavgifter med motivet att bilföretagen då kan få mer pengar över till miljöinriktad teknikutveckling (ett resonemang som utgår från att bilföretagen ska bryta mot lagstiftningen). 2. För att slippa den lagstiftning som nu är på väg åtog sig bilindustrin 1998 att på frivillig väg till 2008 minska snittutsläppet till 140 gram koldioxid per kilometer. Redan då signalerade EU att industrin måste ned till 120 gram per kilometer 2010 eller senast 2012. Trots att bilindustrin hade tio år på sig att uppfylla sitt åtagande misslyckades man. Att nu mildra det sedan länge aviserade kravet på 120 till 130 gram per kilometer innebär en direkt belöning till de biltillverkare som 1998 utnyttjade det frivilliga åtagandet för att slippa en nödvändig reglering. Flera av de svenska EU-parlamentarikerna driver tyvärr på för ytterligare försvagningar. Priset för industrins agerande får konsumenterna betala genom högre drivmedelskostnader och fordonsskatt och miljön i form av högre utsläpp. 3. Bilindustrin brukar säga att den behöver en omställningsperiod om 6–8 år för att kunna möta nya krav. Därför är det viktigt att man i god tid fastställer framtida kravnivåer. I en tidigare behandling föreslog EU-parlamentet att man redan nu bör fastställa ett snittkrav till 2020 på 95 gram koldioxid per kilometer. Den svenska regeringen säger sig i princip vara positiv, men vill skjuta upp ett konkret beslut angående tidpunkt och nivå. Konsekvensen blir fortsatt osäkerhet för en bransch som behöver långsiktiga beslut och god tid för omställning. Priset får konsumenterna och miljön betala. När lagstiftningsarbetet inleddes höll den svenska regeringen länge hög profil. I dag har Sverige tyvärr blivit en bromskloss som, tillsammans med bland annat den tyska regeringen och ett antal EU-parlamentariker med koppling till bilindustrin, nu målmedvetet arbetar på att vattna ur och försena lagstiftningen. Att miljön tar stryk är uppenbart. Konstruktionen med en stark viktdifferentiering saboterar säkerhetsarbetet. Också de flesta bilköpare, som är beroende av andrahandsmarknaden, drabbas. Med den föreslagna lagstiftningen blir det svårare för familjer, glesbygdsbor med flera att hitta och våga välja en lätt och bränslesnål bil. Bilägarna får betala ett högre drivmedelspris och en högre fordonsskatt för ett val på en bilmarknad vars utbud de har små möjligheter att påverka. I början av september röstade de svenska medlemmarna i EU-parlamentets industriutskott på den föreslagna lagstiftningen. Röstningen innebär ytterligare dramatiska försvagningar av EU-kommissionens redan mycket måttfulla linje: nivån 130 gram koldioxid per kilometer ska i praktiken inte börja gälla förrän 2015 och straffavgifterna sänks till så låga nivåer att de förmodligen inte ger någon effekt. Undantagen är så omfattande att det är osannolikt att lagstiftningen kommer att ha någon som helst effekt på den europeiska bilparken.EU-lagstiftningen är ännu inte beslutad. Det finns ännu tid för regeringen att hitta en rimlig ståndpunkt. Och de svenska medlemmarna i EU-parlamentet är fria att driva en kraftfullare linje än den regeringen hittills stått för – en linje som är bättre för både miljön och bilisterna. MARIA spetz SVANTE AXELSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 7325, "headline": "”Sverige en bromskloss för EU:s miljöarbete”", "summary": "Motormännen och Naturskyddsföreningen till gemensam attack mot regeringen: Den förhalar målmedvetet EU:s miljö- och säkerhetsarbete. Sveriges tidigare höga miljöprofil är som bortblåst.Svenska regeringen kräver att tunga bilar ska få släppa ut ännu mer koldioxid än vad EU-kommissionen vill i sitt förslag om ny lagstiftning för bränslesnålare bilar. Samtidigt har regeringen förtigit lagförslagets uppenbara svagheter. Det skulle uppmuntra biltillverkarna att bygga ännu tyngre och mer bränslekrävande bilar parallellt med superlätta bilar, vilket skapar större trafikfarlig viktspridning i bilparken. Dessutom motarbetar regeringen förslag att belöna tillverkare som kan göra stora bilar lättare och bränslesnålare, vilket vore bra både för miljön och säkerheten. Därmed har Sverige blivit en bromskloss som tillsammans med Tyskland nu målmedvetet arbetar på att vattna ur och försena EU:s miljölagstiftning. Det skriver Maria Spetz, vd för Motormännen, och Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.", "article": "Sedan några veckor har EU-parlamentets olika utskott börjat hantera EU-kommissionens förslag om en ny lagstiftning om bränslesnålare bilar. Parallellt pågår motsvarande process mellan EU-regeringarna i ministerrådet. Utfallet av dessa processer kommer att få stor betydelse både för miljön och för de svenska bilisterna. Tyvärr driver den svenska regeringen och ett antal av de svenska EU-parlamentarikerna en linje som bromsar miljö- och säkerhetsarbetet och bidrar till att öka bilisternas kostnader. EU-kommissionens förslag innebär i korthet: • Från 2012 ska det genomsnittliga koldioxid-utsläppet per kilometer från nya personbilar vara högst 130 gram per kilometer. Skyldigheten läggs på respektive tillverkare eller importör. • Kravet är differentierat så att tunga bilar får släppa ut mer än 130 gram per kilometer, medan lätta bilar måste ha lägre utsläpp än 130 gram per kilometer. Brytpunkten är 1 289 kilo. • Tillverkare som inte klarar kravet får betala böter som mellan 2012 och 2015 stiger från 20 till 95 euro per försåld bil gånger det genomsnittliga överskridandet per fordon. • Bilföretag som riskerar böter kan undvika detta genom att upprätta ett pool-samarbete med en annan tillverkare som klarar kravet med marginal. Förslaget har minst tre viktiga svagheter som är negativa för säkerheten, miljön och bilekonomin. 1. Att kravet blir mildare ju tyngre bilarna är får den bisarra konsekvensen att tillverkarna uppmuntras att göra sina bilar tyngre (och mer bränslekrävande). För varje ”övertung” bil som säljs, måste man som kompensation sälja en ”superlätt” bil för att få ett bra snitt och slippa böter. Konstruktionen gör att det blir lönsamt för tillverkare av tunga bilar att subventionera försäljningen av superlätta, ofta trafikfarliga småbilar. Regleringen bidrar därmed till att konservera en fortsatt viktspridning i bilparken, detta trots att alla vet att ju större viktspridningen är, desto farligare är det att åka i en lätt (och därför bränslesnål) bil. Den svenska regeringen har inte slagit larm om dessa risker utan har tvärtom i förhandlingarna krävt en ännu kraftigare differentiering. Samtidigt har man motsatt sig förslag om att i stället basera en differentiering på bilarnas storlek, vilket skulle belöna tillverkare som kan göra stora bilar såväl lättare som bränslesnålare. Med en storleks-baserad differentiering belönas tillverkare som kan göra stora bilar lättare, vilket vore bra både för miljön och säkerheten. Man har dessutom krävt lägre straffavgifter med motivet att bilföretagen då kan få mer pengar över till miljöinriktad teknikutveckling (ett resonemang som utgår från att bilföretagen ska bryta mot lagstiftningen). 2. För att slippa den lagstiftning som nu är på väg åtog sig bilindustrin 1998 att på frivillig väg till 2008 minska snittutsläppet till 140 gram koldioxid per kilometer. Redan då signalerade EU att industrin måste ned till 120 gram per kilometer 2010 eller senast 2012. Trots att bilindustrin hade tio år på sig att uppfylla sitt åtagande misslyckades man. Att nu mildra det sedan länge aviserade kravet på 120 till 130 gram per kilometer innebär en direkt belöning till de biltillverkare som 1998 utnyttjade det frivilliga åtagandet för att slippa en nödvändig reglering. Flera av de svenska EU-parlamentarikerna driver tyvärr på för ytterligare försvagningar. Priset för industrins agerande får kon-sumenterna betala genom högre driv-medelskostnader och fordonsskatt och miljön i form av högre utsläpp. 3. Bilindustrin brukar säga att den behöver en omställningsperiod om 6–8 år för att kunna möta nya krav. Därför är det viktigt att man i god tid fastställer framtida kravnivåer. I en tidigare behandling föreslog EU-parlamentet att man redan nu bör fastställa ett snittkrav till 2020 på 95 gram koldioxid per kilometer. Den svenska regeringen säger sig i princip vara positiv, men vill skjuta upp ett konkret beslut angående tidpunkt och nivå. Konsekvensen blir fortsatt osäkerhet för en bransch som behöver långsiktiga beslut och god tid för omställning. Priset får konsumenterna och miljön betala. När lagstiftningsarbetet inleddes höll den svenska regeringen länge hög profil. I dag har Sverige tyvärr blivit en bromskloss som, tillsammans med bland annat den tyska regeringen och ett antal EU-parlamentariker med koppling till bilindustrin, nu målmedvetet arbetar på att vattna ur och försena lagstiftningen. Att miljön tar stryk är uppenbart. Konstruktionen med en stark viktdifferentiering saboterar säkerhetsarbetet. Också de flesta bilköpare, som är beroende av andrahandsmarknaden, drabbas. Med den föreslagna lagstiftningen blir det svårare för familjer, glesbygdsbor med flera att hitta och våga välja en lätt och bränslesnål bil. Bilägarna får betala ett högre drivmedelspris och en högre fordonsskatt för ett val på en bilmarknad vars utbud de har små möjligheter att påverka. I början av september röstade de svenska medlemmarna i EU-parlamentets industriutskott på den föreslagna lagstiftningen. Röstningen innebär ytterligare dramatiska försvagningar av EU-kommissionens redan mycket måttfulla linje: nivån 130 gram koldioxid per kilometer ska i praktiken inte börja gälla förrän 2015 och straffavgifterna sänks till så låga nivåer att de förmodligen inte ger någon effekt. Undantagen är så omfattande att det är osannolikt att lagstiftningen kommer att ha någon som helst effekt på den europeiska bilparken. EU-lagstiftningen är ännu inte beslutad. Det finns ännu tid för regeringen att hitta en rimlig ståndpunkt. Och de svenska medlemmarna i EU-parlamentet är fria att driva en kraftfullare linje än den regeringen hittills stått för – en linje som är bättre för både miljön och bilisterna. MARIA spetz SVANTE AXELSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 7326, "headline": "\"Sverige en bromskloss för EU:s miljöarbete\"", "summary": "Motormännen och Naturskyddsföreningen till gemensam attack mot regeringen: Den förhalar målmedvetet EU:s miljö- och säkerhetsarbete. Sveriges tidigare höga miljöprofil är som bortblåst. Svenska regeringen kräver att tunga bilar ska få släppa ut ännu mer koldioxid än vad EU-kommissionen vill i sitt förslag om ny lagstiftning för bränslesnålare bilar. Samtidigt har regeringen förtigit lagförslagets uppenbara svagheter. Det skulle uppmuntra biltillverkarna att bygga ännu tyngre och mer bränslekrävande bilar parallellt med superlätta bilar, vilket skapar större trafikfarlig viktspridning i bilparken. Dessutom motarbetar regeringen förslag att belöna tillverkare som kan göra stora bilar lättare och bränslesnålare vilket vore bra både för miljön och säkerheten. Därmed har Sverige blivit en bromskloss som tillsammans med Tyskland nu målmedvetet arbetar på att vattna ur och försena EU:s miljölagstiftning. Det skriver Maria Spetz, vd för Motormännen, och Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.", "article": "Sedan några veckor har EU-parlamentets olika utskott börjat hantera EU-kommissionens förslag om en ny lagstiftning om bränslesnålare bilar. Parallellt pågår motsvarande process mellan EU-regeringarna i ministerrådet. Utfallet av dessa processer kommer att få stor betydelse både för miljön och för de svenska bilisterna. Tyvärr driver den svenska regeringen och ett antal av de svenska EU-parlamentarikerna en linje som bromsar miljö- och säkerhetsarbetet och bidrar till att öka bilisternas kostnader. EU-kommissionens förslag innebär i korthet: Från 2012 ska det genomsnittliga koldioxid- utsläppet per kilometer från nya personbilar vara högst 130 gram per kilometer. Skyldigheten läggs på respektive tillverkare eller importör. Kravet är differentierat så att tunga bilar får släppa ut mer än 130 gram per kilometer, medan lätta bilar måste ha lägre utsläpp än 130 gram per kilometer. Brytpunkten är 1.289 kilo. Tillverkare som inte klarar kravet får betala böter som mellan 2012 och 2015 stiger från 20 till 95 euro per försåld bil gånger det genomsnittliga överskridandet per fordon. Bilföretag som riskerar böter kan undvika detta genom att upprätta ett pool-samarbete med en annan tillverkare som klarar kravet med marginal. Förslaget har minst tre viktiga svagheter som är negativa för säkerheten, miljön och bilekonomin. 1. Att kravet blir mildare ju tyngre bilarna är får den bisarra konsekvensen att tillverkarna uppmuntras att göra sina bilar tyngre (och mer bränslekrävande). För varje \"övertung\" bil som säljs, måste man som kompensation sälja en \"superlätt\" bil för att få ett bra snitt och slippa böter. Konstruktionen gör att det blir lönsamt för tillverkare av tunga bilar att subventionera försäljningen av superlätta, ofta trafikfarliga småbilar. Regleringen bidrar därmed till att konservera en fortsatt viktspridning i bilparken, detta trots att alla vet att ju större viktspridningen är, desto farligare är det att åka i en lätt (och därför bränslesnål) bil. Den svenska regeringen har inte slagit larm om dessa risker utan har tvärtom i förhandlingarna krävt en ännu kraftigare differentiering. Samtidigt har man motsatt sig förslag om att i stället basera en differentiering på bilarnas storlek, vilket skulle belöna tillverkare som kan göra stora bilar såväl lättare som bränslesnålare. Med en storleksbaserad differentiering belönas tillverkare som kan göra stora bilar lättare, vilket vore bra både för miljön och säkerheten. Man har dessutom krävt lägre straffavgifter med motivet att bilföretagen då kan få mer pengar över till miljöinriktad teknikutveckling (ett resonemang som utgår från att bilföretagen ska bryta mot lagstiftningen). 2. För att slippa den lagstiftning som nu är på väg åtog sig bilindustrin 1998 att på frivillig väg till 2008 minska snittutsläppet till 140 gram koldioxid per kilometer. Redan då signalerade EU att industrin måste ned till 120 gram per kilometer 2010 eller senast 2012. Trots att bilindustrin hade tio år på sig att uppfylla sitt åtagande misslyckades man. Att nu mildra det sedan länge aviserade kravet på 120 till 130 gram per kilometer innebär en direkt belöning till de biltillverkare som 1998 utnyttjade det frivilliga åtagandet för att slippa en nödvändig reglering. Flera av de svenska EU-parlamentarikerna driver tyvärr på för ytterligare försvagningar. Priset för industrins agerande får kon- sumenterna betala genom högre driv- medelskostnader och fordonsskatt och miljön i form av högre utsläpp. 3. Bilindustrin brukar säga att den behöver en omställningsperiod om 6-8 år för att kunna möta nya krav. Därför är det viktigt att man i god tid fastställer framtida kravnivåer. I en tidigare behandling föreslog EU-parlamentet att man redan nu bör fastställa ett snittkrav till 2020 på 95 gram koldioxid per kilometer. Den svenska regeringen säger sig i princip vara positiv, men vill skjuta upp ett konkret beslut angående tidpunkt och nivå. Konsekvensen blir fortsatt osäkerhet för en bransch som behöver långsiktiga beslut och god tid för omställning. Priset får konsumenterna och miljön betala. När lagstiftningsarbetet inleddes höll den svenska regeringen länge hög profil. I dag har Sverige tyvärr blivit en bromskloss som, tillsammans med bland annat den tyska regeringen och ett antal EU-parlamentariker med koppling till bilindustrin, nu målmedvetet arbetar på att vattna ur och försena lagstiftningen. Att miljön tar stryk är uppenbart. Konstruktionen med en stark viktdifferentiering saboterar säkerhetsarbetet. Också de flesta bilköpare, som är beroende av andrahandsmarknaden, drabbas. Med den föreslagna lagstiftningen blir det svårare för familjer, glesbygdsbor med flera att hitta och våga välja en lätt och bränslesnål bil. Bilägarna får betala ett högre drivmedelspris och en högre fordonsskatt för ett val på en bilmarknad vars utbud de har små möjligheter att påverka. I början av september röstade de svenska medlemmarna i EU-parlamentets industriutskott på den föreslagna lagstiftningen. Röstningen innebär ytterligare dramatiska försvagningar av EU-kommissionens redan mycket måttfulla linje: nivån 130 gram koldioxid per kilometer ska i praktiken inte börja gälla förrän 2015 och straffavgifterna sänks till så låga nivåer att de förmodligen inte ger någon effekt. Undantagen är så omfattande att det är osannolikt att lagstiftningen kommer att ha någon som helst effekt på den europeiska bilparken. EU-lagstiftningen är ännu inte beslutad. Det finns ännu tid för regeringen att hitta en rimlig ståndpunkt. Och de svenska medlemmarna i EU-parlamentet är fria att driva en kraftfullare linje än den regeringen hittills stått för - en linje som är bättre för både miljön och bilisterna. MARIA spetz SVANTE AXELSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 7340, "headline": "”Målet om skydd av skog kommer att nås till 2010”", "summary": "Miljöminister Andreas Carlgren aviserar att regeringen uppnår ett centralt miljömål: Genom att avsätta mark från Sveaskog uppfyller vi riksdagens krav om skydd av skog med höga naturvärden. När alliansregeringen tillträdde fanns inte förutsättningar att uppnå riksdagens miljömål för biologisk mångfald. Att bara köpa in ytterligare skog för att uppnå målet om skydd av skogsmark hade blivit orealistiskt kostsamt. Nu har vi i stället låtit statliga Sveaskog avsätta 70 000 hektar skyddsvärd produktiv skogsmark utan ersättning för att uppfylla statens åtagande inom områdesskyddet. Därtill har Naturvårdsverket fått utökade möjligheter att skapa nya metoder och instrument för att snabbt slå vakt om extra skyddsvärd skog. Därför kan jag i dag ge besked från regeringen att riksdagens arealmål om skyddet av skog kommer att kunna nås till år 2010, skriver miljöminister Andreas Carlgren.", "article": "Biologisk mångfald är en hörnsten i regeringens miljöpolitik. Anslaget för biologisk mångfald utgör närmare en tredjedel av miljöbudgeten. Satsningar på att bevara arter och utveckla naturvärden görs även i klimat- och havspolitiken. Den globala uppgiften att hejda förlusten av biologisk mångfald kommer att följas upp under det svenska ordförande-skapet i EU. Största delen av anslaget för biologisk mångfald går till att bevara naturskogar och stärka skyddet av skogsmark för kommande generationer. Cirka 3,6 procent av Sveriges produktiva skogsmark är långsiktigt och formellt skyddad som nationalpark, naturreservat eller biotopskyddsområde. Nästan lika mycket undantas från skogsbruk med frivilliga avtal. Riksdagen har beslutat om ett miljökvalitetsmål för levande skogar som innebär att ytterligare 900 000 hektar skyddsvärd skogsmark nedanför fjällen ska undantas från skogsproduktion till år 2010. Av den arealen ska staten ta ansvar för det formella skyddet av 400 000 hektar skog med höga naturvärden. När alliansregeringen tillträdde fanns inte förutsättningar att nå detta miljömål. Vi ärvde otillräckliga regler, metoder och arbetssätt. Varje år användes mer och mer av miljöbudgeten till skogsinköp, men det ledde ändå inte till att de uppsatta målen nåddes. Naturvårdsverket beräknade att det skulle krävas inköp för ytterligare en miljard kronor för att nå målet. Det skulle innebära en ökning med 50 procent till den redan största enskilda posten i miljö-budgeten. Den tidigare regeringen och dess stödpartier efterlämnade således inga realistiska möjligheter att klara statens ansvar för att skydda skog och nå riksdagens mål till år 2010. Alliansregeringen valde en annan strategi. I vår första budget lät vi därför anslaget för biologisk mångfald vara kvar på den nivå som den tidigare regeringen lämnat 2006. Samtidigt säkerställde vi skydd av skog som riskerade avverkning. Naturvårdsverket fick utökade möjligheter att tillsammans med länsstyrelserna teckna tillfälliga avtals- lösningar med markägare för att snabbt skydda extra skyddsvärd skog. Ett brett arbete startade för att utveckla instrument, metoder och arbetssätt. Flera initiativ har tagits bland annat för att: • Skapa flexiblare sätt och fler former att skydda skog, exempelvis genom att utveckla skyddsformer med naturvårdsavtal. De skyddsformer som ger mest skydd för pengarna ska användas. Statskontoret har utvärderat befintliga naturvårdsinstrument och lämnat förslag på hur arbetet kan utvecklas och de olika ersättningssystemen användas mest effektivt. • Stimulera markägare till att ta initiativ att bevara värdefull natur. Markägares erfarenheter ska tas till vara. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har haft i uppdrag att utifrån finska erfarenheter av områdesskydd bedöma och föreslå vilka delar som kan introduceras i Sverige. Förslaget till kompletterande metoder är nu ute på remiss. • Höja kvaliteten i de arbetsmetoder som tillämpas. En ökad kompetens hos myndigheter och länsstyrelser ska minimera lokala konflikter i arbetet med områdesskydd. Länsstyrelserna har fått i uppdrag att verka för ökad lokal delaktighet och förankring i arbetet med skydd av skog. • Utreda möjligheterna för att naturvården i ökad utsträckning ska bidra till lokal utveckling. Värdefull natur kan utgöra en del i utveckling av besöksnäring och lokalt entreprenörskap. Livskraftiga jord- och skogsbruksföretag är en förutsättning för en fungerande naturvård. Statlig mark kan också användas för att bidra till miljömålen. Sveaskog och Naturvårdsverket kom nyligen överens om att skyddsvärd produktiv skogsmark på Sveaskogs markinnehav avsätts utan ersättning och får därmed långsiktigt formellt skydd. Sedan i början av 90-talet har miljö- ministrar i olika regeringar gjort upprepade ansträngningar att åstadkomma detta. Varje tillfälle har misslyckats. Nu är det formella skyddet ett faktum. Med Sveaskogs avsättning om 70 000 hektar säkras nu ojämförligt stora arealer för att uppfylla statens åtagande inom områdesskyddet. Det rör sig om skogs-områden med höga naturvärden över hela landet. För statens del motsvarar avsättningen en sjättedel av skogsmarken som den formellt ska skydda och 40 procent av den återstående arealen skog som ska avsättas till naturreservat. Naturvårdsverket har tidigare använt cirka 200 miljoner kronor per år i ekonomisk ersättning till Sveaskog i samband med bildande av naturreservat. Det ekonomiska värdet av områdena som nu ges formellt skydd uppgår således till flera miljarder. De medel som regeringen satsar på skydd av skog kan därmed i högre utsträckning komma enskilda markägare till del och arbetet med skydd av övriga värdefulla skogsområden fortsätta med hög ambition. Jag kan nu ge besked från regeringen: med skyddet av Sveaskogs mark, genom att vidareutveckla arbetet med att skapa nya metoder och instrument och genom andra stora markägares avsättningar till skydd, gör vi bedömningen att arealmålet om formellt skydd av skog kommer att kunna nås till år 2010. Vi förväntar oss att fler aktörer tar initiativ till avsättningar för att skydda skog för kommande generationer. Därför vänder jag mig till de stora markägarna med uppmaningen: Gör också ni ökade ansträngningar för att målet ska nås! Regeringen kommer att bjuda in före-trädare för de stora skogsbolagen och Svenska Kyrkan till dialog om hur vi åstadkommer ett långsiktigt skydd. Vi kommer också att föra samtal med flera andra intressenter under hösten. Nästa år kommer vi att presentera förslag på kompletterande metoder och instrument för att skydda höga naturvärden. Alliansregeringen är nu på väg att åstadkomma det skydd av värdefull natur för kommande generationer som tidigare politik inte hade gjort möjligt. ANDREAS CARLGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 7343, "headline": "”Målet om skydd av skog kommer att nås till 2010”", "summary": "Miljöminister Andreas Carlgren aviserar att regeringen uppnår ett centralt miljömål: Genom att avsätta mark från Sveaskog uppfyller vi riksdagens krav om skydd av skog med höga naturvärden.När alliansregeringen tillträdde fanns inte förutsättningar att uppnå riksdagens miljömål för biologisk mångfald. Att bara köpa in ytterligare skog för att uppnå målet om skydd av skogsmark hade blivit orealistiskt kostsamt. Nu har vi i stället låtit statliga Sveaskog avsätta 70 000 hektar skyddsvärd produktiv skogsmark utan ersättning för att uppfylla statens åtagande inom områdesskyddet. Därtill har Naturvårdsverket fått utökade möjligheter att skapa nya metoder och instrument för att snabbt slå vakt om extra skyddsvärd skog. Därför kan jag i dag ge besked från regeringen att riksdagens arealmål om skyddet av skog kommer att kunna nås till år 2010, skriver miljöminister Andreas Carlgren.", "article": "Biologisk mångfald är en hörnsten i regeringens miljöpolitik. Anslaget för biologisk mångfald utgör närmare en tredjedel av miljöbudgeten. Satsningar på att bevara arter och utveckla naturvärden görs även i klimat- och havspolitiken. Den globala uppgiften att hejda förlusten av biologisk mångfald kommer att följas upp under det svenska ordförande-skapet i EU. Största delen av anslaget för biologisk mångfald går till att bevara naturskogar och stärka skyddet av skogsmark för kommande generationer. Cirka 3,6 procent av Sveriges produktiva skogsmark är långsiktigt och formellt skyddad som nationalpark, naturreservat eller biotopskyddsområde. Nästan lika mycket undantas från skogsbruk med frivilliga avtal. Riksdagen har beslutat om ett miljökvalitetsmål för levande skogar som innebär att ytterligare 900 000 hektar skyddsvärd skogsmark nedanför fjällen ska undantas från skogsproduktion till år 2010. Av den arealen ska staten ta ansvar för det formella skyddet av 400 000 hektar skog med höga naturvärden. När alliansregeringen tillträdde fanns inte förutsättningar att nå detta miljömål. Vi ärvde otillräckliga regler, metoder och arbetssätt. Varje år användes mer och mer av miljöbudgeten till skogsinköp, men det ledde ändå inte till att de uppsatta målen nåddes. Naturvårdsverket beräknade att det skulle krävas inköp för ytterligare en miljard kronor för att nå målet. Det skulle innebära en ökning med 50 procent till den redan största enskilda posten i miljö-budgeten. Den tidigare regeringen och dess stödpartier efterlämnade således inga realistiska möjligheter att klara statens ansvar för att skydda skog och nå riksdagens mål till år 2010. Alliansregeringen valde en annan strategi. I vår första budget lät vi därför anslaget för biologisk mångfald vara kvar på den nivå som den tidigare regeringen lämnat 2006. Samtidigt säkerställde vi skydd av skog som riskerade avverkning. Naturvårdsverket fick utökade möjligheter att tillsammans med länsstyrelserna teckna tillfälliga avtals-lösningar med markägare för att snabbt skydda extra skyddsvärd skog. Ett brett arbete startade för att utveckla instrument, metoder och arbetssätt. Flera initiativ har tagits bland annat för att: • Skapa flexiblare sätt och fler former att skydda skog, exempelvis genom att utveckla skyddsformer med naturvårdsavtal. De skyddsformer som ger mest skydd för pengarna ska användas. Statskontoret har utvärderat befintliga naturvårdsinstrument och lämnat förslag på hur arbetet kan utvecklas och de olika ersättningssystemen användas mest effektivt. • Stimulera markägare till att ta initiativ att bevara värdefull natur. Markägares erfarenheter ska tas till vara. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har haft i uppdrag att utifrån finska erfarenheter av områdesskydd bedöma och föreslå vilka delar som kan introduceras i Sverige. Förslaget till kompletterande metoder är nu ute på remiss. • Höja kvaliteten i de arbetsmetoder som tillämpas. En ökad kompetens hos myndigheter och länsstyrelser ska minimera lokala konflikter i arbetet med områdesskydd. Länsstyrelserna har fått i uppdrag att verka för ökad lokal delaktighet och förankring i arbetet med skydd av skog. • Utreda möjligheterna för att naturvården i ökad utsträckning ska bidra till lokal utveckling. Värdefull natur kan utgöra en del i utveckling av besöksnäring och lokalt entreprenörskap. Livskraftiga jord- och skogsbruksföretag är en förutsättning för en fungerande naturvård. Statlig mark kan också användas för att bidra till miljömålen. Sveaskog och Naturvårdsverket kom nyligen överens om att skyddsvärd produktiv skogsmark på Sveaskogs markinnehav avsätts utan ersättning och får därmed långsiktigt formellt skydd. Sedan i början av 90-talet har miljö-ministrar i olika regeringar gjort upprepade ansträngningar att åstadkomma detta. Varje tillfälle har misslyckats. Nu är det formella skyddet ett faktum. Med Sveaskogs avsättning om 70 000 hektar säkras nu ojämförligt stora arealer för att uppfylla statens åtagande inom områdesskyddet. Det rör sig om skogs-områden med höga naturvärden över hela landet. För statens del motsvarar avsättningen en sjättedel av skogsmarken som den formellt ska skydda och 40 procent av den återstående arealen skog som ska avsättas till naturreservat. Naturvårdsverket har tidigare använt cirka 200 miljoner kronor per år i ekonomisk ersättning till Sveaskog i samband med bildande av naturreservat. Det ekonomiska värdet av områdena som nu ges formellt skydd uppgår således till flera miljarder. De medel som regeringen satsar på skydd av skog kan därmed i högre utsträckning komma enskilda markägare till del och arbetet med skydd av övriga värdefulla skogsområden fortsätta med hög ambition. Jag kan nu ge besked från regeringen: med skyddet av Sveaskogs mark, genom att vidareutveckla arbetet med att skapa nya metoder och instrument och genom andra stora markägares avsättningar till skydd, gör vi bedömningen att arealmålet om formellt skydd av skog kommer att kunna nås till år 2010. Vi förväntar oss att fler aktörer tar initiativ till avsättningar för att skydda skog för kommande generationer. Därför vänder jag mig till de stora markägarna med uppmaningen: Gör också ni ökade ansträngningar för att målet ska nås! Regeringen kommer att bjuda in före-trädare för de stora skogsbolagen och Svenska Kyrkan till dialog om hur vi åstadkommer ett långsiktigt skydd. Vi kommer också att föra samtal med flera andra intressenter under hösten. Nästa år kommer vi att presentera förslag på kompletterande metoder och instrument för att skydda höga naturvärden. Alliansregeringen är nu på väg att åstadkomma det skydd av värdefull natur för kommande generationer som tidigare politik inte hade gjort möjligt. ANDREAS CARLGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 7356, "headline": "”Rädsla för smuts styrde mitt liv”", "summary": "Under många år led Isabell Gunnarsson svårt av bacillskräck. Ångesten gällde barnen, att de skulle drabbas av sjukdom och död. Vändningen kom när äldste sonen gjorde en film om familjens liv och mammans sjukdom.", "article": "Det värsta som de flesta föräldrar kan tänka sig är att deras barn ska råka illa ut, lida, skadas eller dö. För Isabell Gunnarsson blev skräcken för att något hemskt skulle drabba hennes barn till ett långvarigt helvete. Under många år har hon plågats av svår ångest och tvångshandlingar som syftat till att hålla smuts och tänkbar smitta borta från sig själv, familjen och sitt hem – för att skydda barnen. – Det är svårt för andra att förstå vidden av smärtan, säger Isabell. Den ständiga, malande ångesten är det värsta. ”Bacillskräck, vad löjligt” tänker folk. Men när jag känner mig så där smutsig är jag så fruktansvärt rädd att jag inte ens kan röra mig. När jag var som sämst var varje andetag som en kamp för livet. Isabell är sångerska och sjunger i duon Noblesz tillsammans med sin man Bengt. De bor i en by utanför Umeå med yngste sonen, fyra äldre söner är utflugna. Den äldste, Jesper Gunnarsson, är filmare och har gjort en film om Isabell och sig själv, ”Glöm ej bort att älska varandra”, som visas i SVT2 26 oktober. Under fem år följde Jesper sin mamma med kameran. I filmen möter åskådarna Isabells ångest, och hennes egna och familjens försök att handskas med hennes svåra tvångssyndrom. Ibland blir deras tillvaro absurd. Som när Isabell endast iförd trosor – eftersom kläderna snabbt blir för smutsiga för att hon ska stå ut med dem – står ute i snön. Desperat försöker hon paketera och ”oskadliggöra” sopor, medan hennes son som nyss kommit med skolbussen väntar på att få komma in. ”Men har du ingen mössa, det är så kallt ute” ropar Isabell till sonen. – Vid det tillfället hade jag hållit på utomhus i fyra timmar, berättar Isabell. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och ville bli klar innan min son kom hem. Först när jag var klar med rengöringsritualerna lindrades ångesten tillfälligt. I filmen får man också följa Isabell och Bengt till ett sångframträdande. Resan dit är mycket svår för Isabell, men hon kämpar sig igenom den. – För mig är det viktigt att kunna stå på scen och ha kvar lite av det friska livet, av den person jag var tidigare. Och det känns som att ju mer jag sjunger, desto starkare blir jag. Isabell vet i dag att hon har haft en benägenhet för tvångssyndrom hela livet. Redan som liten var hon noggrann och lite pedantisk, men hade inga problem med det. Hon var 28 år när tvånget blossade upp. Då hade Isabells tredje barn nyligen dött i livmodern kort tid före beräknad förlossning. – Barnet hade navelsträngen flera varv om halsen. Efter en svår förlossning var jag mitt inne i mitt sorgearbete, och hade börjat bearbeta och acceptera det som hänt, berättar Isabell. Men när jag var på återbesök sa läkaren ”och så hittade vi en liten, liten bakterie i moderkakan”. I det ögonblicket förändrades mina tankar, jag kunde inte tänka på annat än smuts och bakterier. Plötsligt kände Isabell sig skyldig, det var hon som hade ”fått in” en bakterie i livmodern. Senare fick hon veta att det handlade om bakterier som naturligt kommit dit efter barnets död. – Men då var det för sent. Bollen hade börjat rulla, jag kunde inte stoppa tankarna. Fast då kunde jag aldrig ana hur stort och ohanterligt det skulle bli. Isabell började skölja disken en extra gång efter maskindisken och blev allt mer noga med att göra rent hemma. När hon blev gravid på nytt blev hon rädd att smittas av någon och ”få in” bakterier i magen. Hon, som alltid varit öppen och haft många kompisar, började isolera sig mer och mer. – Både jag och min man trodde att det skulle bli bättre när barnet väl var fött. Men det blev tvärtom, det blev mycket värre när det kom ut i stora vida världen med alla dess faror, säger Isabell. Tvångstankarna och tvångshandlingarna ökade bit för bit genom åren. Hela tiden har ångesten varit kopplad till barnen, beskriver Isabell. Hennes hjärna har varit sysselsatt med att försöka tänka ut vad som skulle kunna drabba dem och hur hon skulle kunna förhindra det. Många av tankarna har koncentrerats kring smuts och smittämnen. – När jag har kommit in i ett rum har min blick redan svept runt och sett alla fläckar och annat farligt. Det skulle lika gärna kunna handla om skorpioner för min del. Under långa perioder har jag inte klarat av att ens sticka näsan utanför dörren, säger Isabell. Hela familjen har förstås påverkats av Isabells tvång. I filmen berättar sonen Jesper om hur han flyttade hemifrån vid 16 års ålder då Isabells sjukdom blivit värre. Maken Bengt berättar hur han blivit en ”överlevnadskonstnär” som lärt sig att delvis leva i en irrationell fantasivärld. Men han har också, för sin egen skull, argumenterat emot Isabells rädslor, trots att han vet att argument inte fungerar. Isabell är lika förnuftig som han, men den irrationella rädslan är en stark kraft som inte låter sig påverkas av förnuftet. Alla barnen har vid något tillfälle blivit utsatta för mobbning på grund av sin ”konstiga” mamma, något som gör Isabell rasande. – Okunskap och fördomar är de största fienderna. Varför ses just psykiatriska sjukdomar som något fult? Jag har aldrig skämts, jag vet att jag kan tänka och resonera, och att jag gjort allt som står i min makt för att försöka bli bättre. Jag hoppas att kunna komma ut och berätta och sprida kunskap, och att filmen kan bidra till att minska fördomarna. När Isabell efter lång tid fick sin diagnos blev det lite lättare både att förstå sjukdomen och att förklara för andra. Dessutom var det skönt att känna att hon inte var ensam, att det fanns fler med samma problem. Men varken kognitiv beteendeterapi eller mediciner hjälpte henne. – När jag själv mångdubblade min medicindos blev jag faktiskt bättre, berättar Isabell. Men kroppen tålde inte de höga doserna. Kbt-verktygen har jag haft glädje av i efterhand, jag har kunnat använda dem själv. Men när jag gick i terapin var jag för sjuk, det fungerade inte. I dag mår Isabell bättre än på många år. Hon tror själv att Jespers film har haft betydelse för förbättringen. – Men det var otroligt jobbigt när vi höll på med filmen. Jag var så dålig redan innan, det blev smärta på smärta. När jag har ångest för smuts vill jag inte att någon ska vara nära mig, särskilt inte mina älskade barn. Och det var hemskt att se sig själv så sjuk och ynklig i vissa scener. Jag hann ångra mig många gånger, men nu är jag glad att jag inte gav upp, säger Isabell. Kanske innebar filmandet att smärtan nådde ett slags kulmen, funderar hon. Hon har aldrig försökt dölja sin sjukdom, men nu drogs allting fram i ljuset, rakt på och ”brutalt”. – Man kanske måste nå botten för att klättra upp? Jag har rädslor kvar, men i mindre omfattning. De som aldrig haft sådana problem tycker nog att mitt liv är begränsat i dag. Men jag är glad över att kunna gå ut, sätta mig på gräsmattan utanför huset och slippa helvetet i huvudet, de malande tvångstankarna. Filmen visades för första gången på filmfestivalen i Umeå förra året, och fick ett mycket positivt och varmt mottagande, berättar Isabell. – Mina barn var så stolta. ”Det är precis som på Oscarsgalan, mamma”, sa de. Jag blev så glad för deras skull. De, som fått lida för min sjukdom, fick känna sig stolta och se att det finns värme och människor som förstår. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 7363, "headline": "Ge inte upp SAS", "summary": "Flygbolaget SAS överväger sin framtid. Om Lufthansa tar över företaget kommer antalet direktlinjer från Sverige av allt att döma att bli färre.", "article": "Förra årets högkonjunktur borde ha lyft flygbolaget SAS. Men återkommande strejker och havererade Dashplan förvandlade 2007 till ännu ett krisår. 2008 lär inte bli bättre. SAS-koncernen förlorade 1,5 miljarder kronor fram till juni månad. Till årets bokslut fogas också katastrofen i Madrid med det SAS-ägda Spanairplanet. Det är därför naturligt att det spekuleras om bolagets framtid. Det rekordhöga oljepriset har satt hård press på flygindustrin. Det råder överkapacitet i branschen och flera aktörer har ekonomiska svårigheter. Bara i år har ungefär 25 flyg- och resebolag gått i konkurs globalt, enligt uppgift i helgens New York Times. I fredags var det brittiska XL Leisure Group som ställde in betalningarna. Runt om i världen blev 89 000 resenärer strandade. Ytterligare konkurser och sammanslagningar är att vänta. SAS har i dagarna bekräftat att bolaget befinner sig ”i en process där man utvärderar olika strukturella möjligheter för koncernen”. Det kan betyda alltifrån att hela SAS får en ny ägare till att bolaget splittras i olika delar. Många spekulerar i att Lufthansa ska köpa SAS. Det förutsätter att såväl Danmark och Norge som Sverige över huvud taget vill sälja sina andelar, vilket är föga troligt. Men låt oss ändå pröva alternativet. Är detta räddningen för den skandinaviska flygjätten Lufthansa ser självklart fördelar med att kontrollera SAS inarbetade försäljningskanaler i Skandinavien. Det kan stärka Lufthansas befintliga affär, men hur tyskarna ska höja effektiviteten i SAS är oklart. Lufthansa är inte lönsamt därför att personalen kostar mindre eller är mer produktiv. Det tyska bolaget tjänar sina pengar på sitt omfattande interkontinentala nät och på sina flygningar till udda platser där det i praktiken har monopol. Vad skulle hända om Lufthansa tog över SAS, som man redan samarbetar med inom Star Alliance Det troliga är att SAS trafiknät skulle minska avsevärt. Antalet direktlinjer från Sverige blir färre. De passagerare som i åratal svurit över mellanlandningar på Kastrup skulle i stället behöva ta omvägen via Frankfurt eller München. Utan att vara flygpatriot kan man stillsamt konstatera att en sådan utveckling inte ligger i svenska resenärers intresse. Det är också tvivelaktigt om ett övertagande skulle vara förenligt med EU:s konkurrensregler. Ett bättre alternativ vore att SAS fullföljde den uppsplittring av företaget i olika nationella delar som inleddes för några år sedan. Kopplingen mellan Sverige, Norge och Danmark skulle försvagas ytterligare. Varje nationellt flygbolag skulle få större ansvar för den egna verksamheten, och därigenom tvingas till rationaliseringar för att överleva. Först om bolagen inte klarar sig på egen hand bör en försäljning övervägas. SAS har samlat ihop till många av sina egna problem, inte minst genom att låta kulturen av strejker och känslan av odödlighet prägla företaget. Skandinaviskt rättvisetänkande har ofta fått gå före företagsekonomiska överväganden. Men varumärket är fortfarande starkt, och det vore förhastat att ge upp hoppet om att utvecklingen går att vända. Åtskilliga svenskar har en hatkärlek till SAS. Det ligger nära till hands att hacka på bolaget vid förseningar och inställda flyg, samtidigt som många känner att de kommit hem när de stiger ombord på ett SAS-plan i en annan del av världen. SAS måste förmodligen försvinna för att vi ska förstå hur mycket vi kommer att sakna det. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 7373, "headline": "De går på kurs för att lära sig ragga på krogen", "summary": "Han kallar sig ”mästerförförare” och tar 6 000 kronor för att lära andra män hur man fångar en kvinna. DN Söndag följde med när Thomas och Anders gick på kurs hos en av Neil Strauss svenska efterföljare – Adam ”Skills” Andersson.", "article": "Om du var man, vilket pris skulle du vara beredd att betala för att bli den där mannen som alltid lyckas få kvinnor För Anders och Thomas kan svaret mätas i tusenlappar. Då blir de medlemmar i ett raggningssällskap à la ”Spelet” (Neil Strauss bok) där unga svenska ”mästerförförare” tar 6 000 kronor per person och helg för att lära andra män konsten att förföra tjejer. Sveriges svar på Neil Strauss är Adam Andersson, som på internet kallar sig ”Skills” . För några år sedan var denne 29-årige före detta kock en osäker person och på krogen ett ”socialt missfoster” , enligt honom själv. När han försökte komma i kontakt med kvinnor lät han mer som en personalrekryterare än en donjuan: ”Var är du ifrån Hur gammal är du Vad jobbar du med ” Efter tusen dagar av smärta och ensamhet googlade han frasen: Vad är meningen med livet När han fick miljontals träffar fokuserade han på det han verkligen önskade – kontakten med en kvinna – och googlade ”seduction” , förförelse. En helt ny värld öppnade sig. Genom ett forum på nätet fick han kontakt med Max Stanford, grundare av nätverket LevelUpLife.se, som bjöd honom till ett träningsläger för så kallade AFC:s. AFC är en amerikansk term för ”average frustaded chumps” , vanliga frustrerade snubbar. Åtminstone en kvinnas telefonnummer efter nästa kväll på krogen. Det var vad Adam Andersson hoppades att han skulle ha lyckats med efter instruktionerna på träningslägret. Elva kvinnors telefonnummer blev resultatet – redan efter lägrets första dag. Självkänslan steg. I dag kallar sig Adam Andersson raggningsinstruktör och säger sig vara så populär bland kvinnor att han måste rensa sin mobil på telefonnummer en gång i månaden. Han går på krogen fem till sju dagar i veckan, till och med på julafton. Och tar 6 000 kronor för att under en helgkurs dela med sig av sina erfarenheter till andra män. Nu är det fredag kväll i Stockholm och Adam sitter på TGI Fridays uteservering i Kungsträdgården i Stockholm. På hans vänstra sida sitter Anders, en 28-årig mjukvaruarkitekt med lång rock och rött hår i hästsvans, som ska gå på kurs hos Adam över helgen. Hur har ditt dejtningsliv sett ut de senaste sex månaderna, frågar Adam. – Icke existerande, säger Anders. Anders är trött på att förlita sig på tur eller på att ”uppvakta någon i två år för att få en kyss” . Han vill ha mer systematik i sitt sätt att komma i kontakt med kvinnor och hans mål är att etablera ett varaktigt förhållande. På Adams högra sida sitter Thomas, en 22-åring i svart skjorta och stubbiga frisyr. Thomas kallar sin senaste relation ”rena mellanstadieförhållandet” eftersom det bara varade i tre veckor. Smärtan uppbrottet orsakade fick honom att söka sig till likasinnade på nätet. ”Jag behöver mer konkret guidning” , säger han om valet av att gå en kurs. Hans mål är att få de tjejer han verkligen vill ha. I hans dator ligger ett långt dokument där han beskrivit hur idealkvinnan ska vara – rolig, social, 167 cm lång och helst brunett. – I kväll är det ”learning by doing” som gäller, säger Adam. Gör bara det jag säger. Regel ett: Vi bryr oss inte om vad folk tycker och tänker om oss. Trion kliver ut på Hamngatan. Ett gäng tjejer strosar nedför gatan i armkrok och stannar vid rödlyset i korsningen Hamngatan/Kungsträdgårdsgatan. – Thomas, gå fram till tjejen därframme och snacka med henne om något som är grönt, kommenderar Adam likt en sergeant. Han pekar på en kvinna som promenerar mot fontänen i Kungsträdgården.Thomas pinnar i väg och frågar ”vet du något som är grönt här i närheten” Adam vänder sig nu till Anders som ställt sig som i givakt. – Öppna med att vara en kyckling. Anders höjer ögonbrynen. – Kyckling, frågar Anders. Bara så där rakt av Adam stramar upp sig. – ”Kill your ego” , säger Adam. Säg: ”Gillar ni kyckling Jag gillar min stekt. Gillar du den kokt ” – Kokt, upprepar Anders än mer frågande. – Det vi kallar ”öppnare” är bara till för att inleda ett samtal, säger Adam. Anders sticker i väg. Men när han väl kommer fram till två unga kvinnor på gatan tappar han modet och vågar ingenting säga. Syftet med övningen, säger Adam, är att killarna ska bli vana vid att inleda samtal med främlingar och eliminera den blygsel och den rädsla som förvandlar dem till panelhönor. Men när Thomas på Adams inrådan kliver fram till två tjejer och säger ”hallon, hallon, hallon” , blir övningen enbart pinsam.” De viftade bara undan mig” , säger Thomas efteråt. Trettio sekunder senare inleder Adam ett samtal med två andra kvinnor om, jo, just det – hallon. Han fortsätter att prata om kvällens planer. Samtalet avslutas med att Adam får en kram. En timma senare står trion utanför före detta fotbollsspelaren Thomas Brolins nattklubb Undici vid Stureplan och dit in går de på egen hand. Först kvällen därpå, på en krog intill Gallerian, lämnar gänget en rapport om föregående kväll. Thomas lyckades få så bra kontakt med tre kvinnor att de lämnade sina telefonnummer. Anders fick en kvinnas mejladress med sig hem. Och Adam bjöd en tjej på champagne och chokladglass på sitt hotellrum. Dagens lektion börjar med att Anders och Thomas halar fram penna och anteckningsblock: nu ska Adam tala om det som Neil Strauss kallar ”attraktionens fem steg” . Öppningsrepliken är det första steget, säger Adam, samtidigt som han avlivar dess betydelse. ”Det spelar egentligen ingen roll vad du säger så länge det leder till att kontakt uppstår. Så sluta leta efter den perfekta öppningsrepliken, för den finns inte. Nästa steg: någon form av kroppskontakt, vare sig det är en ”high five” , en klapp på armen eller en puss på huvudet. Kroppskontakt skapar gemenskap. Tredje steget är själva samtalet. – Det som skiljer de män som är bra på att ragga tjejer från dem som är bäst är kreativiteten i samtalet. Att kunna tala om vad som helst, att hålla spänningen uppe. – Prata med kvinnan som om hon vore din bästa vän” , säger Adam Andersson. Och nu är det dags att öva. Killarna får öva sig i konsten att tala underhållande med en låtsaskvinna om ett tråkigt ämne: sopsortering. Adam låter dem pröva rollspel. Han rekommenderar dem sedan att småbråka med låtsastjejen som om hon vore ett yngre syskon. Däremot avråder han från det som i hans och Neil Strauss värld kallas att ”negga” . Att få en kvinnas uppmärksamhet genom att fälla en negativ kommentar av typen ”du har en fin hatt, men den passar inte dig” . – Det fungerar sällan, hon blir bara sur och sårad. Det fjärde steget kallas med Neil Strauss språkbruk ”eskalering” . Det betyder att killen höjer signalstyrkan i sitt intresse för kvinnan. Han ber henne till exempel att lämna sitt telefonnummer.” Isolering” är det femte steget i förförarskolan. Att försöka skaffa sig en chans att bli ensam med tjejen. Det kan handla om att till exempel ta henne i handen och säga ”kom så ska jag visa dig kul grej” och på det sättet få möjlighet att lämna gruppen. – Det allra svåraste i allt detta är att våga ta kontakt och att våga vara obekväm i sociala situationer. Thomas tittar upp från sitt anteckningsblock. ”Hur kan man öva på det” , frågar han. Det skulle han inte ha gjort. Adam pekar mot det folktomma dansgolvet. – Lägg dig ner på golvet och räkna till tio, säger Adam. Thomas reser sig sakta från sin stol, flyttar sig några meter ut och böjer på knäna. – Nä, nä, längre ut, säger Adam. – Det är lite kallt, men det går, säger Anders och sträcker på sig för att se bättre. Ett äldre par släpper blicken från köttet och potatisen på tallriken och sneglar över sina glasögonbågar på Thomas som lagt sig raklång på dansgolvets mitt. – Perfekt, säger Adam. Du ska göra det i Gallerian i morgon också, eller på spår elva på Göteborgs central när sista tåget ska gå. – Det fixar jag, säger Thomas och återvänder till sin stol. Adam Andersson slänger ut med armarna. – Visst, fastän jag är van kan även jag bli rädd ibland för att prata med tjejer som jag inte känner. Efter 2,5 timmes teorisnack tar Adam in notan och ger Anders och Thomas ett sista råd: ”Bara killar som ler får ligga.” Det är mer liv på en kyrkogård än på nattklubben Solidaritet klockan 23.00. Dansgolvet på det välkända femstället intill Stureplan gapar tomt. Thomas och Anders dirigeras de till att skåla med de få tjejer som finns på stället. De glider fram som John Travolta i ”Saturday night fever” och lyfter sina glas till hälsning. Adam bannar Anders. – Håll inte drinken framför bröstet, utan vid sidan av kroppen, instruerar han. Fel drinkgrepp får en kille att se reserverad ut. Adam vinkar Thomas till sig och pekar på två kvinnor. – Fråga en av dem om hon är bra på att dansa, säger Adam. Ta hennes hand och spinn henne runt så att du tar hennes plats och fråga sedan hennes kompis: Är hon alltid så här lättlurad Presentera dig, och var vänlig. Thomas nickar till svar, säger hej till tjejerna (bra), ta den ena tjejens hand (bra), men någon snurr blir det inte (dåligt). När han återvänder rycker han på axlarna och skrattar till. – De var från Makedonien. Pratade knappt engelska. De sa bara ”what, what, what!” Anders går på eget initiativ fram till en mörkhårig tjej i vit t-tröja och börjar dansa med henne. Dans är hans paradgren, och det syns att han tränar salsa och lindy hop på fritiden. Tio minuter går, tjugo minuter…Anders och tjejen dansar som om det inte fanns någon morgondag. Adam är märkbart nöjd. Anders har fått kontakt. En stund senare, fast på ett annat dansgolv, dansar Anders fortfarande med samma kvinna. När Adam ser det, suckar han och tar sig ett snack med sin protegé. – ”Du kan inte dansa mer med henne” , sa jag till honom. ”Du kommer inte att gifta dig med den här tjejen” . Men han sa bara att ”jag vill det här” . Vad kan jag då göra Adam rycker på axlarna. Elev två, Thomas, har kul och kryssar fram genom lokalen bland alla kroggästerna. När gänget summerar kvällen långt senare på McDonald’ s kan de konstatera att Thomas och Adam har fått med sig var sitt telefonnummer. Anders har farit fram som en Duracellkanin, men har inga läppstiftsmärken eller skrynkliga lappar att visa upp. Trion bestämmer sig för att ses klockan tio nästa morgon på Stockholm central för eftersnack och övningar. Sedan ska Adam flyga tillbaka till Oslo, hans hemstad sedan elva år. Där ska han möta en dansk man som betalt 75 000 kronor för att under ett halvår ha Adam Andersson som sin personliga raggningscoach. Telefonrådgivning ingår i priset. Erik Olkiewicz är frilansjournalist. Marco Gustafsson är frilansfotograf. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7377, "headline": "Krisperioden gav viktig livserfarenhet", "summary": "Hon ville göra något konkret, inte bara prata. Clara Mannheimer lämnade journalistiken och började med biståndsfrågor. Nu är hon tillbaka sedan några år, sugen på jobbet som aldrig förr.", "article": "– Det känns bra att vara 40. Jag har ett jättebra jobb, fantastiska arbetskamrater och dessutom en familj som betyder allt. För tio år sedan var det andra tongångar. Clara Mannheimer använder ordet ”kris” i beskrivningen. Populära ”Elbyl”, teveprogrammet för ”unga vuxna”, hade lagts ned och satsningen på den samhällsinriktade tidningen Atlas stupade när finansiärerna höll sig borta. Den seriösa journalistik som Clara Mannheimer ville stå för befann sig i motvind. Medierna tycktes mest vara intresserade av höga tittarsiffror och upplagor – Clara myntade begreppet ”lobotomedia”. – Jag kände att jag ville uträtta något konkret. Därför började jag plugga biståndsfrågor, jag hade ingen tanke på att bli journalist igen. Utbildningen, initierad och finansierad av EU, ledde till en magisterexamen inom NOHA, Network on humanitarian assistance. Den tändande gnistan var en norskt tevedokumentär om vad som hände när kvinnliga gerillasoldater i Eritrea efter åratal av strider skulle återgå till vanligt samhällsliv. – I gerillan rådde jämlikhet, män och kvinnor delade på alla sysslor. Men i det vanliga samhället återgick allt till det gamla. Efter sin examen åkte Clara Mannheimer till Guatemala där gerillasoldater efter ett långt inbördeskrig på samma sätt demobiliserades. Gick det att få en annan utveckling Clara bodde i en familj i flera månader och följde utvecklingen som verkade gå i samma riktning som i Eritrea. – Det är svårt att bryta det sociala mönstret, konstaterar hon. Claras engagemang för kvinnokampen går som en röd tråd i allt hon gjort. Hon har läst genusvetenskap på universitet, skrivit debattartiklar, suttit i jouren på Alla kvinnors hus och är i dag engagerad i styrelsen för organisationen Kvinna till Kvinna, som stöder kvinnors organisering i konfliktområden. Tillbaka i Sverige fick hon vikariat på Studio Ett och en dag gjordes ett inslag om demokratiseringsprocessen i södra Afrika. En tjänsteman från UD, Andrés Jato, skulle intervjuas. – Efteråt frågade han om jag ville följa med och ta en öl. Sedan gick det fort, efter bara någon månad var jag gravid. Med Andrés Jato tog livet en ny vändning. Hon följde med honom till en tjänst i Sarajevo. Under tre år fick hon på plats uppleva hur ett sönderbombat, etniskt trasigt land långsamt skulle forma en identitet. Clara började jobba som konsult och skrev rapporter åt såväl Unicef som åt Kulturarv utan gränser, där syftet är att bygga upp och återställa det som raserats under de etniska resningarna. Hon skrev också artiklar, bland annat åt DN. – När vi kom hem blev jag tillfrågad om jag vill börja på SVT:s kulturprogram ”Kobra”. Det är ett fantastiskt jobb med jättebra arbetskamrater. Programmet har ambitionen att tänja på gränserna, att vara seriöst men också vara lustfyllt och roligt. Just nu är vi uppe i planeringen för en ny säsong – det är oerhört spännande. Clara Mannheimer tycker att hon hamnat på rätt plats i livet. Krisperioden då hon var känns 30 avlägsen. Hon talar om viktig livserfarenhet och att hon fått distans till mycket. – Jag är nog inte så sträng mot mig själv och andra som jag var förr, säger hon. Jan Falk jan.falk@dn.se 08-738 21 18 ", "article_category": "other"}
{"id": 7394, "headline": "Hanna:", "summary": "”Helst vill jag bara prata med mig själv men det kan man inte göra på krogen för då tror folk att man är sinnesstörd, så då måste jag hitta en man som jag kan låtsas prata med och sen ska han fan ställa upp, tycker jag.”", "article": "”Helst vill jag bara prata med mig själv men det kan man inte göra på krogen för då tror folk att man är sinnesstörd så då måste jag hitta en man som jag kan låtsas prata med och sen ska han fan ställa upp, tycker jag.” Det finns inget kärleksfullt i mitt kontaktsökande med män. Det finns inte ens en önskan om kärlek. Det är inte flirtigt alls, hur ska jag förklara… det är som att släppa in en utsvulten skabbräv i ett hönshus. Panik, kaos, virvlande fjädrar, tre eller fyra höns som inte kommer undan utan blir nafsade i vingarna, i fötterna, i rumpan, var helst jag kommer åt. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag vill erövra. Jag vill klämma och hångla och trycka upp dem, bara för att försäkra mig om att jag fortfarande kan. Det är tanken på livet. Livet i en stad som inte är min, livet som levs ensamt i en ensam lägenhet, mina vänner är underbara och jag har två fungerande ben, jag borde kunna gå ut och roa mig och vara så som jag tänker mig att andra människor med liknande liv är. De kanske till och med träffar någon när de går ut De kanske får en kompis Eller nåt. Jag är ensam. Jag åker och handlar ensam, när jag ser kattmatsburkarna i korgen vill jag gråta. Jag äter mina svindyra bigarråer ensam, jag ligger ensam i dubbelsängen och retar upp mig på solljuset för att det reflekteras i datorn så att jag inte ser vad som händer på skärmen, vad händer i filmen, jag ser inte för att det är mitt på ljusa dagen och jag ligger fortfarande i sängen i flanellbyxor och grinar alldeles för lätt i känslosamma scener. Tiden går så långsamt. Det börjar sjunka in. Jag är så livrädd för att jag kanske hade kärlek där ett litet tag men att den är borta nu, och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till utan den. När jag väl går ut känns det som jag själv är mitt bästa sällskap. Jag är inte intresserad av att prata med män, eller snarare, jag vill inte prata om dem. Helst vill jag bara prata med mig själv men det kan man inte göra på krogen för då tror folk att man är sinnesstörd så då måste jag hitta en man som jag kan låtsas prata med och sen ska han fan ställa upp, tycker jag. För jag hör ju hur jag låter. Jag är ju jättecharmig! En kväll gick jag ut och träffade en jättevacker ung man. Lika gammal som jag, singel, bruna ögon, talförmåga. Vi var på Nada. Det kändes lagom urbant och liksom hippt, jag kände mig inte alls tragisk utan kul och att räkna med. Jag har hittat till ett ställe på Söder! Där det sitter snygga människor med Acnepåsar. Jag lever det urbana singellivet! Nu fattas det bara lite hederligt värmländskt hångel, sen kanske jag blir mig själv igen. Men det blir inget hångel och egentligen är det lika bra. Det är skönt att han säger nej. Jag vill övertala honom. Jag vill tjata, jag vill få nej och inte godta det. Jag är inte alls ute efter kärlek, jag är ute efter någon som verkligen kan be mig dra åt helvete, så att jag kan åka hem igen. Fortfarande hungrig, med lite fjädrar hängande i läppglanset. HANNA HELLQUIST ", "article_category": "other"}
{"id": 7403, "headline": "\"S och mp bör öppna för samarbete högerut\"", "summary": "Socialdemokraternas och miljöpartiets tidigare partisekreterare vänder vänstern ryggen: Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen. Det är viktigt att ha ett konkret och trovärdigt regeringsprogram för tiden direkt efter valet 2010. Det hade den borgerliga alliansen inför 2006 års val. Nu gäller det för socialdemokraterna och miljöpartiet att kombinera sina hjärtefrågor till ett program för långsiktigt och hållbart regeringssamarbete. Samtidigt är det avgörande att ett sådant samarbete snarare underlättar än försvårar en blocköverskridande samverkan med borgerliga partier. Det skriver Lars Stjernkvist och Håkan Wåhlstedt, tidigare partisekreterare för socialdemokraterna respektive miljöpartiet.", "article": "Den borgerliga alliansen har problem. Väljarna flyr när de genomför den politik de gick till val på. Och det blir inte bättre när de försöker skapa blockpolitik på områden de förbisåg. Vi vill att våra respektive partier, socialdemokraterna och miljöpartiet, snarast inleder ett arbete för ett långsiktigt hållbart regeringssamarbete. Detta samtidigt som vi även håller dörren öppen för andra. Vi två lärde känna varandra under samarbetsåren 1998-2002. Trots mycket misstroende mellan flera av våra partiföreträdare och undermåliga samarbetsformer, nåddes framgångsrika politiska överenskommelser. Vår uppfattning är att våra partier har mycket att vinna på ett fördjupat samarbete. Ett regeringssamarbete som bygger på gemensam respekt och insikt om att vi båda har mycket att tillföra. Det är viktigt att ha ett konkret och trovärdigt regeringsprogram för tiden direkt efter valet. Det hade den borgerliga alliansen inför 2006 års val, och det bidrog starkt till alliansens valseger. Dessutom föreföll de borgerliga partiledarna trivas i varandras närhet, vilket förstärkte intrycket av att de representerade ett samlat och trovärdigt regeringsalternativ. Två år senare är opinionsläget dramatiskt annorlunda. De borgerliga företrädarna är uppenbarligen förvirrade. Det gemensamma valprogrammet är till stora delar avbockat. De har gjort vad som utlovades, men trots det flyr väljarna. Vi är väl medvetna om att mycket kan hända till nästa val. Förvisso har våra partier i opposition stärkt sina positioner, men framgången är i stor utsträckning en följd av att borgerliga väljare demobiliserats efter valet. En ökad borgerlig mobilisering inför nästa val kan alltså förändra opinionsläget. Det är följaktligen farligt att överdramatisera opinionsförändringen, och det är framför allt farligt att redan nu dra säkra slutsatser inför 2010 års valrörelse. Däremot tror vi att utvecklingen efter förra valet och den borgerliga regeringens problem lär oss något inför valet 2010. Visst är det viktigt med ett program för tiden direkt efter valet, men om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program. Säkert har misslyckade ministerutnämningar och FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering bidragit till opinionsraset. Regeringskompetens spelar roll. Men vad vill den borgerliga regeringen långsiktigt? Vad finns det för visioner när det gäller hållbar utveckling? Hur ser allianspartierna på Sveriges roll i världen? Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst eller också spretar budskapen rejält. I dag saknar även oppositionen gemensamma svar på dessa frågor. Vi vill därför att våra båda partier på allvar inleder ett arbete för ett långsiktigt och hållbart regeringssamarbete. Tidigare års samarbete har lagt en grund. Men inom flera områden krävs mer arbete för att skapa en gemensam politik. Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem. Det är inte självklart att partier samverkar bäst därför att de tycker mest lika. Risken finns att partierna tävlar om att vara bäst inom samma områden, och att politiken saknar den bredd och mångfald som krävs för att lösa komplexa problem. Kort sagt, det kan vara en fördel att partierna kompletterar varandra. Oavsett vem som styr så står Sverige inför stora och långsiktiga utmaningar. Vi tror att det i skärningspunkten mellan våra partiers program och ideologier finns förutsättningar för en framgångsrik politik. För att klara framtida utmaningar är det viktigt med ekonomisk utveckling. Samtidigt, för att klara omställningen till ett hållbart samhälle måste gängse ekonomiska tillväxtbegrepp också förändras. Om vi inte tar hänsyn till att jordens resurser är ändliga leder den traditionella tillväxtpolitiken till en social, ekonomisk och miljömässig katastrof. En viktig utmaning blir alltså att kombinera ekonomisk politik med hållbar utveckling, eller annorlunda uttryckt, att kombinera socialdemokratisk och miljöpartistisk politik. Det finns ett starkt stöd för ett välfärdssystem med gemensam finansiering och fördelning efter behov. Svensken är beredd att betala för en bra skola och äldreomsorg. Men den nuvarande regeringens skattepolitik riskerar att undergräva välfärden. Därför är det viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Samtidigt är det viktigt att anpassa systemen efter dagens krav på delaktighet. Inte minst den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska. Alltså måste vi bejaka system som kombinerar rättvisa och valfrihet. Internationaliseringen är inget vi kan säga ja eller nej till. Därför måste utmaningen vara att forma en politik som fungerar i en allt mer internationaliserad värld. Därför behövs samverkan och deltagande i EU och andra sammanhang. Samtidigt är det orimligt att se rörlighet över gränserna som ett problem. Så länge vi ser invandring och invandrare som i huvudsak ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla. Med dessa kortfattade exempel vill vi peka på betydelsen av ett långsiktigt program. Det är två år kvar till valet, och det finns anledning att i god tid formulera en gemensam politik. Men det betyder inte att vi tycker att oppositionspartierna ska kopiera de borgerligas alliansbygge. Om så sker, ja, då kommer blockpolitiken att cementeras ytterligare. Sverige behöver mer av samverkan och mindre av blocktänkande. En hållbar politik fordrar hållbara lösningar, och därför måste man vara beredd på och öppen för blocköverskridande samarbete. Vi är självfallet väl medvetna om att det för närvarande inte finns förutsättningar för samverkan över blockgränsen. Men det viktiga är att miljöpartiet och socialdemokraterna redan nu formar ett samarbete som på sikt snarare underlättar än försvårar en sådan samverkan. lars stjernkvist håkan wåhlstedt ", "article_category": "other"}
{"id": 7415, "headline": "\"Drygt 50 000 hushåll kan tvingas flytta\"", "summary": "Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman brännmärker regeringsutredning om marknadshyror: Mestadels drabbas fattiga människor som bor i storstädernas mest attraktiva delar. Var fjärde hyresgästhushåll i de mest attraktiva delarna av Stockholm, Göteborg och Malmö är låginkomsttagare. Om förslagen från den statliga utredningen \"EU, allmännyttan och hyrorna\" genomförs kommer de allra flesta av dessa hushåll att tvingas flytta - sammantaget fler än 100 000 människor. Det visar en bearbetning av SCB:s inkomststatistik som Hyresgästföreningen låtit göra. Med utredningens förslag kommer de attraktiva stadsdelarna, samt många mindre kommuner, att stängas för låginkomsttagare. På varje ort med bostadsbrist kan hyresvärdarna kräva höjda hyror med stöd av utredningens efterfrågepåslag. Det skriver Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman.", "article": "Mer än 50 000 hushåll i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer att tvingas flytta om förslagen från den statliga utredningen \"EU, allmännyttan och hyrorna\" blir verklighet. Det rör sig om människor med låga inkomster som bor i städernas mest attraktiva delar. Det visar en bearbetning av SCB:s inkomststatistik som Hyresgästföreningen låtit göra. Om man ser till antalet personer som drabbas och inte hushåll rör det sig om fler än 100 000 personer. Hela 27 procent av de drygt 185 000 hyresgästhushållen i de mest attraktiva delarna av Stockholm (Östermalm, Södermalm, Kungsholmen och Norrmalm), Malmö (Centrum, Västra innerstaden och Limhamn-Bunkeflo) och Göteborg (Centrum, Linnéstaden, Örgryte, Majorna) är låginkomsttagare. Hushållen räknas som låginkomsttagare om den disponibla inkomsten är lägre än 118 388 kr (per konsumtionsenhet/år) och som höginkomsttagare om den är högre än 214 382 kr. I Stockholm är gruppen låginkomsttagare cirka 22 000 hushåll, i Göteborg 19 000 och i Malmö 10 000. Debatten om segregationen har givit en falsk bild. Med hänvisning till medelinkomsten har det hetat att innerstädernas befolkning består av idel medel- och höginkomsttagare. Det stämmer inte om man ser till hyresgästerna i innerstäderna. Utredningen menar att inkomstnivåerna i de områden där hyran kommer att höjas som en följd av dess förslag är så höga att bara ett mindre antal hushåll kommer att drabbas. Den har fel. Hur kan vi då vara säkra på att det absoluta flertalet av de här personerna tvingas flytta? 1. Utredningen föreslår att hyrorna ska höjas med tre procent plus inflation där det finns en hög efterfrågan. Höjningen ska ske varje år till dess att efterfrågan planar ut. Med dagens inflation på fyra procent innebär det hyreshöjningar på sju procent i de attraktiva lägena. Varje år. Det kommer att ta många, många år innan efterfrågan planar ut i de här stadsdelarna eftersom det inte finns plats för fler bostäder. 2. Vi har undersökt hur nettot ser ut för låginkomsttagarna när hyran är betald och efter skäliga levnadsomkostnader. Våra beräkningar är mycket försiktiga: levnadsomkostnaderna är låga, inkomsten högsta möjliga för gruppen ifråga, hyrorna lågt beräknade och den årliga hyreshöjningen på grund av efterfrågepåslaget inkluderar inte inflationen. Det visar sig att låginkomsthushåll i attraktiva stadsdelar redan med dagens hyror har svårt att få ekonomin gå ihop. Den som bor i en tvåa ligger på minus i alla tre städerna. Efter fem år är underskottet för låginkomsttagaren i tvåan i Stockholm 2 400 kr och efter tio år cirka 3 400 kr. För låginkomsttagaren i ettan är följderna av efterfrågepåslaget inte lika dramatiska men på sikt ändå ohållbara. Eftersom våra beräkningar har breda säkerhetsmarginaler vågar jag säga att få hushåll med låga inkomster kommer att välja att bo kvar, särskilt som hyrorna kommer att fortsätta öka som en följd av efterfrågepåslaget. En annan och glädjande slutsats man kan dra av SCB:s siffror är att hyresgästerna i de mest attraktiva stadsdelarna har en bra blandning om man ser till inkomster. Inte oväntat är andelen höginkomsttagare störst i Stockholm (31 procent) och andelen låginkomsttagare störst i Malmö (30 procent). Den som tror att Östermalm i Stockholm är ett reservat för överklassen misstar sig grovt. Var tredje Östermalmsbo är låginkomsttagare och andelen höginkomsttagare är lägre än på Norrmalm och Kungsholmen. Med utredningens förslag kommer de attraktiva stadsdelarna att stängas för låginkomsttagare. Har vi råd med det i ett land som redan brottas med en allt svårare segregation och med de sociala spänningar det medför? Nu är de tre storstädernas mest attraktiva områden inte de enda som kommer att drabbas av efterfrågepåslaget. Enligt Boverket har sju av tio kommuner bostadsbrist. Där det råder brist på bostäder slår efterfrågepåslaget till. På varje ort med bostadsbrist kan hyresvärdarna kräva höjda hyror med stöd av efterfrågepåslaget. Vart ska alla människor som tvingas flytta ta vägen? Efterfrågepåslaget är inte det enda hyreshöjande förslaget utredningen lagt. Den vill dessutom ta bort dagens hyrestak (hyrorna i de kommunägda bostadsföretagen är tak för hyrorna hos privatvärdarna). I strid med sina egna experter påstår utredningen att hyrestaket strider mot EU:s konkurrensrätt. Hyrestaket är en viktig del i besittningsskyddet - hyresgästens rätt att bo kvar. Så länge som det inte närmare har klargjorts hur ett godtagbart besittningsskydd ska vara utformat för hyresgästerna kan föreningen inte godta att den normerande rollen för de allmännyttiga bostadsföretagen tas bort. Utredningen bygger på antagandet att höjda hyror leder till ökat bostadsbyggande. Men sambanden är inte så enkla - det visar erfarenheterna från andra länder där man prövat det receptet. Hyresvärdarna gör redan i dag goda vinster. Lagändringar gör det dessutom möjligt att ta hänsyn till kostnaderna i varje enskilt projekt när hyrorna bestäms i nybyggda hyreshus. Trots det sjunker byggandet av hyreslägenheter. Som jag tidigare visat (DN Debatt 17/4) trampade utredaren Michaël Koch, ordförande i Arbetsdomstolen, fel när det gäller EG-rätten och den bedömningen delas i dag av bland annat Sveriges Kommuner och landsting, Sabo och Svenska institutet för Europapolitiska studier. Feltrampet är uppseendeväckande och inger oro - Michaël Koch hade tillgång till regeringskansliets främsta experter på EU:s konkurrensrätt. Hur kommer det sig att de inte reagerade? Lika allvarligt är att en statlig utredning lägger förslag med långtgående följder för nära tre miljoner människors privatekonomi utan att ta reda på hur verkligheten ser ut eller vilka följderna blir. Ingen är betjänt av sådana utredningar. Inte heller den minister som gav utredningen dess direktiv. Utredningens förslag när det gäller de kommunägda bostadsföretagen är lyckligtvis helt överspelade i dag. Vad som nu diskuteras är Sveriges Kommuner och landstings (SKL) så kallade Tredje alternativ. Tyvärr innehåller även det flera förslag som inger oro. I dag har de allmännyttiga bostadsföretagen ett tydligt samhällsuppdrag. De ska se till att kommunernas invånare har bostäder till rimliga kostnader. De har visat att det går att förena det uppdraget med en affärsmässighet där företagen lever på egna meriter utan stöd från kommunerna. SKL vill ta bort den begränsning som finns i dag för hur mycket pengar kommunen får ta ut i vinst från sitt bostadsföretag. Det är att gå i helt fel riktning. Vad som behövs är i stället en uppstramning av regelverket. I dag ägnar sig kommuner som Huddinge och Österåker åt affärer som är olagliga i det privata näringslivet med enda syfte att klämma ut mer pengar ur sina hyresgäster. Halmstads kommun låter hyresintäkter täcka förlusterna i kommunens flygplats. I Stockholm skickar de kommunägda bostadsföretagen in 45 miljoner kronor till Electrum, en stiftelse som ska främja samverkan mellan näringsliv, forskning och utbildning inom informationsteknologi. Ska verkligen hyresgästerna stå för den verksamheten? Och vore det inte bättre att använda pengarna till att bygga bostäder? barbro engman ", "article_category": "other"}
{"id": 7418, "headline": "Sjövilda kockar lagar läcker lax", "summary": "Hela sommaren har skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel kuskat runt i Stockholms skärgård och lagat mat, under inspelningen av nya matprogrammet ”Sjön suger”. DN Söndags kock Jens Linder har gjort recepten, och redan nu kan våra läsare få en smakbit.", "article": "På ett bord sitter skådespelerskan Vanna Rosenberg uppflugen med en halmhatt på huvudet. Hon försöker hitta sin stämma, medan Lennart Jähkel sjunger melodin till ”Islands in the stream”. Efter flera omtagningar är tv-teamet nöjda och Vannas stämma sitter perfekt. Även om man inte kan tro det är det inspelningen av matprogrammet ”Sjön suger” som pågår. I flera veckor har Johan Ulveson och Lennart Jähkel åkt runt i skärgården i Lennarts båt ”Sola”. De har gjort nedslag på olika öar och fått besök av mer eller mindre matlagningsintresserade gäster. Så i morse steg Vanna Rosenberg i land på Fejan, en liten ö nordost om Furusund, i sällskap med Jens Linder, DN Söndags kock som också har gjort recepten till programmet. På båten finns, som så ofta, begränsade matlagningsmöjligheter så teamet medför för säkerhets skull också två bärbara gasspisar i något som ser ut som attachéväskor. – Den ena är Jamie Olivers, den andra är från Biltema, säger Hannu Kiviaho som är programmets rekvisitör. Vi har kommit fram till att Jamies är bättre. Till dagens matlagning krävs ugn, därför hälsar man i dag på i köket på Fejans krog. Johan Ulveson är uppspelt och mycket nöjd med att ha Jens, ”en riktig kock”, i köket. Han är noga med detaljerna och frågar ut Jens om allt, ingredienser, hur saker ska hackas, och diskuterar gärna knivar. Inte ens när Jens förklarar vad som är viktigast på mise en placen, en kocks planeringlista, ”att städa; man får aldrig lämna ett skitigt kök”, tappar han fokus. Team Lennart och Vanna, som har fått desserten, en crème brûleé på sin lott, har inte riktigt samma ambitionsnivå. De vill visserligen att allt ska se rätt ut, och under förevändningen ”hygienfråga” lyckas Vanna tjata till sig en kockmössa, men ganska snart försvinner de ut bakom en bakdörr. Rökpaus? Nej, sångstund. – Vi tycker båda mycket om mat, förklarar Lennart när han och Vanna är tillbaka. Jag vill att det ska vara enkelt, middagen blir inte rolig om det är för avancerat, men Johan vill ju gärna ... Ja, han gör väl lite väl komplicerade saker i mitt tycke. Samtidigt verkar han och Vanna lite avundsjuka på Jens och Johan som jobbar tätt ihop. – Kolla, han kan finhacka lök och le samtidigt, säger Vanna. I det lilla köket trängs inte bara Johan, Jens, Lennart, Vanna och filmteamet. På de lediga bänkarna försöker den ordinarie kökspersonalen förbereda inför kvällen. David Mattson tog över Fejans krog vid årsskiftet tillsammans med sin sambo Malin Jönsson. På sommaren är det krog och under lågsäsong har de konferenser här. Davids planer är att det ska bli ett trivsamt ställe dit alla är välkomna, men utan att bli vare sig stjärnkrog eller svennigt. Mycket grillat kött eftersom fisk är svårt att få tag på, och valfria tillbehör. Medan tv-teamet vänder upp och ner på hans kök fixar han lunch åt dem som inte får äta av det som Johan, Lennart, Jens och Vanna lagar. Det sista som ska göras är ett tillbehör till kycklingen, en potatisrätt som Jens förklarar ska göras på samma sätt som risotto, med vin, ost och grädde. – Någon sorts tillgjord potatis alltså, konstaterar Johan. Sen måste han fixa håret, han har fått ”mössfrilla”. De gnabbas vänskapligt medan de äter. Först när de smakar desserten blir det helt tyst. Alla njuter. Men mot mitten av brûléen visar det sig att den är lite rinnig, något som tv-teamet gärna vill gå lite närmare in på. Det vill inte Lennart, som säger att han vill leva i fiktionen att den blev perfekt. – Det är ändå ett matlagningsprogram och då får man ljuga. Sen blir det sångstund, och precis när de har kommit till den sista, viktigaste, punkten på Jens mise en place-lista, att städa, kommer båten in till fastlandet och alla måste springa. Ingen verkar särskilt ledsen för det, utom möjligen kockarna på Fejans krog. Elin Peters är matredaktör på DN Söndag. elin.peters@dn.se Caroline Tibell är fotograf på DN Söndag. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7421, "headline": "Sjövilda kockar lagar läcker lax", "summary": "Hela sommaren har skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel kuskat runt i Stockholms skärgård och lagat mat, under inspelningen av nya matprogrammet ”Sjön suger” . DN Söndags kock Jens Linder har gjort recepten, och redan nu kan våra läsare få en smakbit.", "article": "På ett bord sitter skådespelerskan Vanna Rosenberg uppflugen med en halmhatt på huvudet. Hon försöker hitta sin stämma, medan Lennart Jähkel sjunger melodin till ”Islands in the stream” . Efter flera omtagningar är tv-teamet nöjda och Vannas stämma sitter perfekt. Även om man inte kan tro det är det inspelningen av matprogrammet ”Sjön suger” som pågår. I flera veckor har Johan Ulveson och Lennart Jähkel åkt runt i skärgården i Lennarts båt ”Sola” . De har gjort nedslag på olika öar och fått besök av mer eller mindre matlagningsintresserade gäster. Så i morse steg Vanna Rosenberg i land på Fejan, en liten ö nordost om Furusund, i sällskap med Jens Linder, DN Söndags kock som också har gjort recepten till programmet. På båten finns, som så ofta, begränsade matlagningsmöjligheter så teamet medför för säkerhets skull också två bärbara gasspisar i något som ser ut som attachéväskor. – Den ena är Jamie Olivers, den andra är från Biltema, säger Hannu Kiviaho som är programmets rekvisitör. Vi har kommit fram till att Jamies är bättre. Till dagens matlagning krävs ugn, därför hälsar man idag på i köket på Fejans krog. Johan Ulveson är uppspelt och mycket nöjd med att ha Jens, ”en riktig kock” , i köket. Han är noga med detaljerna och frågar ut Jens om allt, ingredienser, hur saker ska hackas, och diskuterar gärna knivar. Inte ens när Jens förklarar vad som är viktigast på mise en placen, en kocks planeringlista, ”att städa; man får aldrig lämna ett skitigt kök” , tappar han fokus. Team Lennart och Vanna, som har fått desserten, en crème brûleé på sin lott, har inte riktigt samma ambitionsnivå. De vill visserligen att allt ska se rätt ut, och under förevändningen ”hygienfråga” lyckas Vanna tjata till sig en kockmössa, men ganska snart försvinner de ut bakom en bakdörr. Rökpaus Nej, sångstund. – Vi tycker båda mycket om mat, förklarar Lennart när han och Vanna är tillbaka. Jag vill att det ska vara enkelt, middagen blir inte rolig om det är för avancerat, men Johan vill ju gärna ... Ja, han gör väl lite väl komplicerade saker i mitt tycke. Samtidigt verkar han och Vanna lite avundsjuka på Jens och Johan som jobbar tätt ihop. – Kolla, han kan finhacka lök och le samtidigt, säger Vanna. I det lilla köket trängs inte bara Johan, Jens, Lennart, Vanna och filmteamet. På de lediga bänkarna försöker den ordinarie kökspersonalen förbereda inför kvällen. David Mattson tog över Fejans krog vid årsskiftet tillsammans med sin sambo Malin Jönsson. På sommaren är det krog och under lågsäsong har de konferenser här. Davids planer är att det ska bli ett trivsamt ställe dit alla är välkomna, men utan att bli vare sig stjärnkrog eller svennigt. Mycket grillat kött eftersom fisk är svårt att få tag på, och valfria tillbehör. Medan tv-teamet vänder upp och ner på hans kök fixar han lunch åt dem som inte får äta av det som Johan, Lennart, Jens och Vanna lagar. Det sista som ska göras är ett tillbehör till kycklingen, en potatisrätt som Jens förklarar ska göras på samma sätt som risotto, med vin, ost och grädde. – Någon sorts tillgjord potatis alltså, konstaterar Johan. Sen måste han fixa håret, han har fått ”mössfrilla” . De gnabbas vänskapligt medan de äter. Först när de smakar desserten blir det helt tyst. Alla njuter. Men mot mitten av brûléen visar det sig att den är lite rinnig, något som tv-teamet gärna vill gå lite närmare in på. Det vill inte Lennart, som säger att han vill leva i fiktionen att den blev perfekt. – Det är ändå ett matlagningsprogram och då får man ljuga. Sen blir det sångstund, och precis när de har kommit till den sista, viktigaste, punkten på Jens mise en place-lista, att städa, kommer båten in till fastlandet och alla måste springa. Ingen verkar särskilt ledsen för det, utom möjligen kockarna på Fejans krog. Elin Peters är matredaktör på DN Söndag. elin.peters@dn.se Caroline Tibell är fotograf på DN Söndag. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7444, "headline": "Helen Sjöholm gör sig redo för Eliza", "summary": "Den 12 september är det premiär på ”My fair lady” på Oscarsteatern i Stockholm. Helen Sjöholm gör sin första Eliza. Hon sa ja direkt, berättar hon för DN:s Kurt Mälarstedt.", "article": "Oscarsteaterns scen. Sparsamt ljus, ingen dekor, bara Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Michael Segerström. Orkesterns syns inte i diket. De sjunger och spelar sig samman om den spanska räven som gick i säv och rev en annan räv, en av den svenska musikalhistoriens mest kända texter till en av musikalhistoriens mest kända melodier. Helen Sjöholm förvandlar sitt ansikte till en fiol för att markera sin Elizas förvåning när hon kommer på hemligheten med ”räv” och ”rev”, äntligen efter sex månader med professor Higgins (Tommy Körberg). Hon fortsätter komiken i en vild glädjedans som förankrar denna uppsättning av ”My fair lady” i nutiden även om den förstås utspelas 1912. Ja, det bli komisk teater. Hon rör sig bestämt och energiskt över scenen. Rörelse är också viktigt för Helen Sjöholm både när hon sjunger och när hon skriver musik, eller musikslingor, som hon säger efter samsjungningen. – Men det finns så mycket mer i den här berättelsen. Den är som ett kammarspel, så spelbar, och klassfrågan är ju fortfarande aktuell. Eliza är en både komisk och tragisk gestalt på samma gång. Hon är street smart, intelligent, beslutsam. Hon vill uppåt och ser sin chans. Men språket gör henne till en ny människa samtidigt som hon har kvar sitt förflutna. Hon blir helt vill, hon hör inte hemma någonstans, säger Helen Sjöholm. Musikalen har premiär den 12 september. Förväntningarna är stora. Till höstens föreställningar återstår bara enstaka platser. Vårens föreställningar är uppbokade till två tredjedelar. – Det är alltid lite läskigt när det mesta är utsålt i förväg. Det är ju inte säkert att det blir bra för det. Och en del kanske kommer för att de vill höra henne som sjunger ”Du är min man”. Men detta är ju något annat ... När Helen Sjöholm fick frågan om hon ville göra Eliza ”var det inget snack om saken”, säger hon, även om hon hade planerat att vara hemma länge till med sin lille son Ruben, nu tretton månader. Och börja samla material till en ny skiva. – Jag har aldrig sett ”My fair lady”, varken på scen eller film, men melodierna är ju så välbekanta att man tycker sig ha sett den. Eliza var en av de få musikalroller efter Kristina och ”Chess” som jag tyckte jag skulle vilja göra någon gång. Men sedan tyckte jag att jag blivit för gammal. Det ska ju vara en ung tjej. Men hon tackade ja omedelbart, inte bara för rollens skull utan också för den lysande ensemblens – och för att hon inte spelat på Oscars tidigare. Dessutom får hon vara tjusigt klädd på scenen, finare än hon varit tidigare, säger hon. Hon rättar till den blommiga folkloreaktiga bomullsklänning hon bär över sina jeans och suckar lyckligt vid blotta tanken på kreationerna av Camilla Thulin som hon snart ska bära. Men även om hon aldrig kom på tanken att tacka nej till erbjudandet säger hon nu, i ärlighetens namn, att hon tyckte att ”det är något dammigt över låtarna”. – Kanske för att man så ofta hört dem i ett operettläge, och det ligger inte för mig. Eliza är egentligen lite för hög för mig. Hon ska ju vara mer sopran, jag är mezzo, så jag måste verkligen kämpa med rollen. Men vi talade med arrangören (Hans Ek) och kom fram till att det finns andra och roligare saker än det operettmässiga att lyfta fram hos Eliza. Helen Sjöholm är förvånad över att Gösta Rybrants text fortfarande känns så modern, och hon beskriver arrangemangen som fulla av nu. Hon gillar ”det teatermässiga”, dramaturgin i produktionen och hyllar regissören Tomas Alfredson som en fantastisk personinstruktör. Dessutom finner hon en trygghet i att än en gång få spela musikal tillsammans med Tommy Körberg (som i ”Chess”) och Jan Malmsjö (”Spelman på taket”). ”My fair lady”, som hade urpremiär 1956, bygger som bekant på Bernard Shaws pjäs ”Pygmalion” från 1913. Men musikalens skapare Alan Jay Lerner och Frederick Loewe dristade sig till att ändra slutet så att det kan tolkas som att Eliza söker sig till Henry Higgins i stället för sin tidigare fästman Freddy (Christopher Wollter på Oscars). För Helen Sjöholm är frågan om vart Eliza går på slutet betydligt mer öppen. – Jag tycker inte alls att slutet är kristallklart. Jag kan inte tänka mig att de där två personerna, Eliza Doolittle och Henry Higgins, skulle kunna leva tillsammans, även om det finns en attraktion mellan dem. I sitt sommarprogram för två år sedan berättade Helen Sjöholm om hur hon helt gick upp i rollen som Kristina i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”, som hade premiär 1995 och gick i fyra år, först i Malmö och sedan i Stockholm. Hon hade knappast något privatliv, hon åt och sov med Kristina. – Det berodde både på att jag var så ung och att jag inte hade så mycket erfarenhet. Det var en tuff utmaning att göra den rollen, historien var så tung och det var svårt att distansera sig från den. Nu är det annorlunda. Nu har Helen Sjöholm familj. Jobbet som Eliza kommer visserligen att beröva henne fyra kvällars godnattstunder med sonen varje vecka, men det kommer ändå att bli mycket tid över för honom. – Det var härligt att få gå upp i rollen som Kristina så intensivt den gången. Nu kan det räcka med att gå in på teatern och leva sig in i rollen som Eliza – och sedan gå hem och ha ett privatliv. Mer om Helen och Eliza Helen Sjöholm, född i Sundsvall 1970, gift med ljudteknikern David Granditsky. De har en son på tretton månader. Sjöng i kör, spelade musikal i hemstaden. Valdes för rollen som Kristina bland över ett tusen sökande. På scen: ”Kristina från Duvemåla”, ”Spelman på taket”, ”Les Misérables”, ”Chess”, ”Chinarevyn”, ”Tolvskillingsoperan” med mera. På film: ”Där regnbågen slutar”, ”Så som i himmelen”. På skiva: ”Visor”, ”Genom varje andetag” (med Anders Widmark), Benny Anderssons orkester (tre skivor). Utmärkelser: Thalia-statyetten och Ulla Billquist-stipendiet 1997, Thore Ehrling-stipendiet 2005, Guldmasken för Florence i ”Chess” 2003, Grammis 2003, 2004 och 2005. Ulla Sallert första svenska Eliza Den svenske teaterproducenten Lars Schmidt skaffade sig på 1950-talet ensamrätt på ”My fair lady” i Europa. Han var en av producenterna bakom den första svenska uppsättningen av musikalen, som hade premiär på Oscarsteatern den 14 februari 1959 med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert (bilden) som Eliza. Schmidt var även involverad i uppsättningar i Helsingfors och Oslo 1959-60. 2001 spelades ”My fair lady” på Kristianstad teater med bland andra Janne Loffe Carlsson i en av huvudrollerna. 2006 gjorde Linneateatern i Växjö en uppsättning med bland andra Lasse Brandeby i en av rollerna. I höstas satte Göteborgsoperan upp ”My fair lady” med Thérèse Andersson och Fredrik Lycke som Eliza och Higgins. Det finns även en känd filmatisering från 1964 med Rex Harrison och Audrey Hepburn i huvudrollerna och i regi av George Cukor. Läs intervju med Henrik Dorsin, som också spelar i \"My fair lady\". ", "article_category": "other"}
{"id": 7463, "headline": "\"Närheten är det allra bästa\"", "summary": "För femtonåriga Nina är sex något härligt och roligt. Just nu är hon singel och har sex med sig själv då och då. Och i höstas när hon var tillsammans med en kille låg de med varandra nästan varje dag.", "article": "Det kändes helt rätt för Nina att ha sex med en kille. - Just nu tycker jag om killar, men i framtiden kanske jag blir kär i en tjej. Jag har många kompisar som är bi eller homo, och det är inget problem i de estetiska kretsar där jag umgås - där får man vara som man är. Det är helt annorlunda i gäng där folk har modekläder och är sminkade och fixade i håret jämt och gör allt för att platsa in och vara coola och tuffa. Där kan det vara väldigt, väldigt svårt att bli accepterad om man kommer ut som något annat än normalhetero. I min klass i högstadiet var homofobin ständigt närvarande, det var skitjobbigt. Hon ser inga stora skillnader mellan män och kvinnor, och hon är väldigt trött på fördomen att tonårstjejer skulle vara någon sorts offer som saknar intresse för sex och bara ställer upp för killarnas skull. - Vi har nog minst lika stor sexlust som killarna, säger hon. Jag tycker att närheten är det bästa. Det är så härligt att vara riktigt nära en person man tycker om och kunna visa fysiskt vad man känner. Plus att det känns väldigt skönt i kroppen, förstås. Nina gick ut nian i våras, och bland ungdomar i hennes ålder är det ungefär en av tre som har debuterat sexuellt. Hon träffade Johan på Helgon, en sajt på internet för hårdrockare, punkare, gothare, emos och andra svartklädda. Hon var fjorton och han sjutton. De upptäckte snart att de hade många gemensamma intressen, särskilt film och fotografi, och de ringde varandra varje dag i två månader. Sedan kom han och hälsade på. - Vi kysstes och så redan första kvällen, för vi hade flörtat som tokar. Och andra kvällen hade vi sex. Båda ville, det var ingen tvekan. Stunden var både lockande själv-klar och skärande nervös. - Just när han kom in i mig gjorde det lite ont, och jag tänkte att det här är ju inte precis det skönaste jag har varit med om. Men det var liksom härligt också. Han tog det lugnt, så det funkade bra för oss. De låg med varandra nästan varje dag så länge Johan var kvar i Stockholm, där Nina bor. Och när hon några veckor senare kom till hans hemstad och hälsade på var det likadant. - Båda tog initiativ, båda hade lika stor lust och det kändes helt fantastiskt inne i mig när vi låg med varandra. Men jag fick ingen orgasm. Jag slappnade nog inte av tillräckligt mycket. Hon har inga problem med att få orgasm när hon onanerar, berättar hon. - Känslan när det går för mig är jättehäftig, den liknar inget annat! Men när hon är naken tillsammans med en kille känner hon sig alldeles för blyg och spänd. - Det är pinsamt när killen går ner på mig, alltså när han slickar mig. Jag vet inte riktigt varför ... Jag känner mig utlämnad och skäms över hur jag ser ut, många tjejer gör ju det. Hon måste dagligen övertyga sig själv om att hon är tillräckligt snygg och sexig. - Man ska vara så smal och perfekt, snygga ben och stora bröst, rakad överallt och inga finnar, man får liksom inte se normal ut ... Usch, den där känslan att inte duga är pissjobbig, den förstör så mycket! Hon tror att väldigt många tjejer bara tänker på att tillfredsställa killen. De vågar inte säga hur de själva vill ha det - de kanske inte ens tillåter sig att känna efter. Det är tragiskt, tycker hon. Ändå blir det ofta just så när hon själv har sex med en kille. - Jag kan känna ångest om jag märker att det kanske inte är så himla bra för honom, och samtidigt glömmer jag bort mig själv. Så borde jag verkligen inte göra - min njutning är ju lika viktig som hans! Och de flesta killar uppskattar säkert om vi tjejer tar för oss mer i sängen och visar vad vi vill. De behöver ju hjälp! För Nina är det självklart att onanera. - Jag vet att många tjejer skäms över att de onanerar. Vissa påstår till och med att de aldrig gör det, men det har jag svårt att tro på. Hon tycker till och med att det är viktigt. - Man lär känna sig själv och sin kropp - och så är det väldigt skönt. Vi tjejer har ju precis som killarna ett alldeles eget sexuellt intresse, och varför skulle vi inte tillfredsställa oss själva när vi har lust? Hon kan mycket väl tänka sig att ha sex med en kille hon blir attraherad även om hon redan från början förstår att det aldrig blir någon kärleksrelation. - Engångsligg är precis lika okej för tjejer som för killar, tycker jag. Och visst kan man knulla med en kompis - om båda är med på det. Men kompisknull är inte så vanligt i mina kretsar, och själv känner jag mig tveksam. Jag tror att man kan få svåra känslor efteråt. I värsta fall förlorar man en vän. Hon tror också att det kan bli fel om man har mycket sex med många innan man är riktigt mogen för det, och det gäller både tjejer och killar. - Man kan få en tomhet i sig. Det är lätt att man drabbas av självförakt och får för sig att det sexuella är det enda värde man har. Det är fortfarande så att tjejer som visar att de är intresserade av sex blir kallade slampor, medan killar kan skryta om hur många de har legat med, berättar hon. - Det är de där gamla skitvärderingarna som gör att killar ofta är mer påstridiga än tjejer, tror jag - särskilt när de har druckit. På fester där alla är fulla är det ganska vanligt med tjatsex och övergrepp. Själv är Nina nykterist. Hon ser alkohol som ett gift som alldeles för ofta förvandlar män till kriminella förövare och kvinnor till offer. En gång när hon var på en stor fest blev hon uppringd av en tjejkompis som var på samma fest. - Jag hörde inte riktigt vad hon sade, men jag fattade att hon var ordentligt packad och behövde hjälp. Jag hittade henne liggande på rygg på en säng framför en kille som just hade tagit av henne kjolen. Hon gjorde inte motstånd, och killens kompisar hetsade honom. De tyckte att han skulle bli av med oskulden - och ingen fattade att det var våldtäkt! Killen kom av sig när Nina rusade in och började bråka, men alla de andra i gänget tyckte att hon var löjlig. - De påstod att min kompis ville ha sex, för hon hade ju gått runt och kysst flera killar under kvällen. Hon fick alltså skylla sig själv om hon blev våldtagen! I sådana lägen är det svårt att behålla tilltron till killsläktet, tycker Nina. - Vissa killar beter sig som idioter, säger hon. De har fått en sjuk bild av hur en man ska vara, och machostilen smittar av sig inom gänget. De behöver hjälp. I grunden handlar det om att de vuxna gör så stor skillnad mellan små pojkar och små flickor, tror hon. - Machokillar gör faktiskt så som de har blivit lärda att göra. Det de gör är officiellt inte okej - men ändå lite okej, för så har ju killar alltid gjort. Fast man kan inte dra alla över en kam, säger hon. - De allra flesta killar som jag har träffat är hur fina och känsliga och jämställda som helst. De skulle aldrig våldta någon, och de bryr sig verkligen om tjejerna de är tillsammans med. ", "article_category": "other"}
{"id": 7480, "headline": "Kickstart för ståuppsäsongen", "summary": "Ståuppsäsongen sparkar i gång med Svenska standupgalan i kväll. På onsdag har Yvonne Skattberg, förra årets galavinnare, och Zinat Pirzadeh premiär på sin show, ”Alfahonor”.", "article": "Sista tisdagen i augusti är det alltid Svensk standupgala. På Södra teaterns scen står årets stjärna, Björn Gustafsson, och en veteran, Özz Nûjen. Ansvaret som konferencierer har delegerats till Malmöhumoristerna Marcus Johansson och Fritte Fritzson. Överraskningarna på scenen blir de pristagande artisterna. Ståuppgalan utser varje år bästa manliga och bästa kvinnliga artist samt bästa nykomling. I år har diskussionens vågor gått ovanligt höga i juryn, berättar Özz Nûjen, ständig ordförande med målet att leda juryarbetet ”med fast hand, principer och visioner”. – Tanken med Standupgalan, säger Özz Nûjen, en av initiativtagarna när den startade för sju år sedan, är att utveckla ståuppscenen och ge artisterna en plattform. I den planen ingår också att utveckla själva komikerna ”från ax till limpa”, vilket han också gör som rektor för ståuppskolan Standup Star. Priset säger mycket om vilka som är störst eller kommer att slå, för artisten betyder det ofta att de får en plattform. Första årets tre priser gick till Måns Möller, Ann Westin och Mårten Andersson, tre år senare fick Ann Westin priset igen och hon är fortfarande den enda som fått priset två gånger. Förra årets vinnare på ståuppgalan var Henrik Schyffert, Petra Mede och Yvonne Skattberg. Nu gör alltså förra årets vinnande ”nykomling” Yvonne Skattberg en ny show ”Alfahonor”, tillsammans med Zinat Pirzadeh, med premiär den 27 augusti på Boulevardteatern, dagen efter den mansdominerade galan. – När det gäller komikerbranschen måste man som tjej vara en alfahona för att klara den, säger Zinat Pirzadeh. Yvonne Skattberg och Zinat Pirzadeh presentar sig som två vilsna flyktingar, den ena från krig, den andra från villaförorten. – När vi pratar om olika kulturer, i Iran eller i Sverige, säger Yvonne Skattberg, finns det inte bara olikheter. Det är inte alltid så att kulturerna krockar. Man tycker man är så fri, men man är ju grundlurad, säger Yvonne Skattberg. Info Svenska standupgalan, Södra teatern, t Slussen, kl 20. Med Björn Gustafsson, Özz Nûjen m fl. Marcus Johansson och Fritte Fritzson agerar konferencierer. Galan med prisutdelning följs av ett avslutningsparty. Alfahonor har premiär onsdag 27 augusti på Boulevardteatern. ", "article_category": "other"}
{"id": 7481, "headline": "Ett möte för Europa", "summary": "När Tysklands förbundskansler Angela Merkel besöker sin svenske kollega Fredrik Reinfeldt står en fråga i förgrunden: ska EU kunna bidra till en lösning av Georgienkonflikten?", "article": "I går landade regeringschefen i EU:s tyngsta medlemsland i Stockholm. Angela Merkel kom på besök till sin kollega Fredrik Reinfeldt. De två är partivänner och för att markera den goda stämningen mellan dem tog värden sin gäst till Harpsund. Det var ett klokt beslut, ty de två har svåra frågor diskutera, frågor som inte har några lätt gripbara lösningar. Sommarens Georgienkris har ännu en gång visat hur långt de europeiska makterna har till en samlat uppträdande, ja, till en gemensam analys av problemen. Europa lever alltjämt i Natoskugga. Det är ett Nato som visserligen har namnet från kalla krigets västliga försvarsunion, men som är på väg att bli en mer symbolisk än effektiv försäkring mot aggression. Ändå ter sig ett Natomedlemskap som lösningen för flera stater i det gamla öst-blocket som Ukraina och Georgien. Förklaringen är att det enade Europa inte bjuder dem ett alternativ som både innefattar ekonomisk utveckling och politisk säkerhet. Den tyska regeringen höll emot när USA i våras pressade på för att Nato skulle ge klartecken till Georgien och Ukraina. Detsamma gjorde Frankrike. Och det är en god gissning att Sverige skulle ha haft samma inställning om vi haft någon talan. Nu har visserligen Angela Merkel pressats en del i frågan om georgiskt Natomedlemskap efter krigsutbrottet, men det är svårt att tolka hennes skickligt formulerade svar på annat sätt än att hon håller fast vid motståndet mot ett omedelbart Natomedlemskap. Tysklands hållning bestäms också av dess strävan att ha goda relationer till Ryssland. Förbundskansler Merkels företrädare Gerhard Schröder drev den linjen långt, ja, så långt att han själv nu närmast framstår som köpt av ryska energijätten Gazprom. Angela Merkel har stramat upp kontakterna men i den nuvarande stora koalitionen har man samma grundhållning: Europa har inget att vinna på att stöta bort Ryssland. Också på den punkten lär hon finna stöd hos sin svenske värd. De nya EU-medlemmarna har av givna historiska skäl en annan uppfattning: de ser det som mycket viktigt att markera mot Ryssland. Därför är det ett styvt jobb att arbeta fram en gemensam EU-politik och en politik som har tyngd och trovärdighet. Hittills har EU förlitat sig på den mjuka kraften – på lockelsen i den stora gemensamma marknaden – och sett bort från behovet av säkerhetsarrangemang. De militära insatser som görs under EU-flagg sker i konfliktdrabbade stater utanför EU. Men vad det nu gäller är EU:s förmåga att uppträda enat i konfliktfall inom eller vid dess gränser. Och då är den första linjen politisk, inte militär. För att ta exemplet Georgien så behövs där både någon som markerar stöd för dess gränser – sådana de nu blir – och som ger ekonomiskt och politiskt stöd till återuppbyggnad och till en självständig regering. Här borde EU vara det givna svaret, om EU hade vad som på diplomatspråk kallas en fungerande krismekanism. Just här kan ett tyskt-svenskt samarbete få betydelse för Europa. Redan på måndag kommer ett första prov på om den senaste månadens konflikt lett till större insikter hos EU-medlemmarna. Då hålls ett extra toppmöte om den rysk-georgiska krisen. Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt kan då demonstrera sitt goda samförstånd, och bidra till att EU kan visa den kraft vi förväntar oss. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 7488, "headline": "”Nuvarande skollag bäddar för diskriminering av elever”", "summary": "Ny undersökning från Rädda Barnen: Lucka i skollagen missgynnar barn till fattiga föräldrar. Var tredje grundskoleelev har senaste året behövt ta med sig pengar till skolan, trots att både skollagen och FN:s barnkonvention säger att grundutbildningen ska vara kostnadsfri. Samma lag säger dock samtidigt att verksamhet med ”obetydlig kostnad” för eleverna kan få förekomma. Men vad som är obetydligt tolkar skolorna mycket olika. Allt från 70 kronor för en skolbok till 3 000 kronor för en studieresa till koncentrationsläger har förekommit. I 144 kommuner har man satt ett tak för kostnaderna, men på mycket varierande nivå. Pristaket gäller i många fall inte heller vid studieresor. Ofta sägs deltagande då vara frivilligt. Men det är diskriminering – alla skolans aktiviteter måste självklart vara fritt tillgängliga för alla elever. I de fall skolan betalar för elever som inte har råd liknar det gamla tiders fattigvård, skriver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing och kräver ändring när skollagen skrivs om i höst.", "article": "Grundutbildning ska vara gratis för alla barn. Den säger både den svenska skollagen och FN:s barnkonvention, som Sverige har förbundit sig att följa. Ändå är det mycket vanligt att grundskolor begär pengar av elever och deras föräldrar – för bussbiljetter, luncher, entréavgifter och mycket annat. I en ny rapport från Rädda Barnen uppger var tredje förälder att deras barns skolor bett om pengar senaste året. Att alla barn får gå i skola är en nyckelfaktor för samhällsutveckling, för fred, demokrati, välstånd och jämställdhet över allt i världen. Och en förutsättning för att alla barn ska kunna gå i skola och tillgodogöra sig utbildningen är att den är kostnadsfri. Alla barn ska kunna delta på lika villkor, oavsett föräldrarnas ekonomiska förhållanden. I det svenska utvecklingsbiståndet anses detta vara en självklarhet. Och även på hemmaplan vill vi kanske tro att vi erbjuder skola gratis och på lika villkor. Men en lucka i den svenska skollagen gör det möjligt för skolorna att låta föräldrarna finansiera en del av undervisningen. När regeringen nu arbetar med att skriva om skollagen kräver Rädda Barnen att detta ändras.I skollagens fjärde kapitel sägs att utbildningen i grundskolan ska vara kostnadsfri för eleverna, men ”i verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna” . Skolverket har tidigare uppmärksammat att skolorna tolkar denna formulering väldigt olika och gett exempel på fall då man kritiserat skolor för att de tagit ut avgifter. I ett fall ombads föräldrarna att betala 70 kronor för att eleverna skulle få en övningsbok. I ett annat fall förväntades eleverna betala 3 000 kronor var för en studieresa till koncentrationsläger i Polen och Tyskland.Men varken politiker eller myndigheter ger någon vägledning i hur lagen ska tolkas. Det innebär att lärare och skolledare fortfarande är osäkra på vad som gäller. I klassrum och på föräldramöten kan de ha svårt att hantera spänningarna mellan föräldrar som gärna betalar för att slippa jobbet med loppmarknader och kakförsäljning – och det ofta lågmälda motståndet från föräldrar som inte har råd att betala. Rädda Barnen har låtit opinionsinstitutet Synovate fråga 650 föräldrar om deras erfarenheter. En tredjedel av de tillfrågade föräldrarna har varit med om att deras barns skolor bett om pengar någon gång under de senaste tolv månaderna. I genomsnitt har de fått 2,6 förfrågningar. En femtedel har blivit ombedda att sammanlagt betala över 400 kronor. Föräldrar i Stockholm betalar de högsta avgifterna, 281 kronor i genomsnitt. Minst betalar föräldrar i Norrland, i genomsnitt 178 kronor under tolvmånadersperioden. Situationen är alltså att varken riksdag, regering eller centrala myndigheter erbjuder något stöd åt dem som möter barn och deras föräldrar. Men det är kommunerna som är huvudman för de flesta skolorna i Sverige, och kommunerna har en vidsträckt självbestämmanderätt. Det finns inget som hindrar dem från att själva besluta vilken policy man ska ha för avgifter i skolan. I den nu aktuella rapporten har Rädda Barnen också kartlagt hur Sveriges kommuner hanterar frågan. Resultatet är nedslående. Precis som vi befarade är skillnaderna mycket stora. Av de 234 kommuner som besvarade enkäten uppgav drygt hälften (126) att de har en policy om avgifter i skolan. Något fler (144) uppgav att de har ett tak för avgifternas storlek. Ulricehamns kommun skriver att ”avgifter tillåts ej över huvud taget” , medan Ånge kommun skriver ”varje rektor ska se till att inte oskäliga kostnader tas ut. Någon gräns finns dock inte” . Nynäshamns kommun har en övre gräns på 450 kronor per läsår. En skola i Sundbybergs kommun ordnar en studieresa där det brukar krävas att varje deltagare skjuter till cirka 1 000 kronor. Av enkäten framgår också att kommunerna definierar avgifter på olika sätt. En del av dem har en gräns för avgifter, men den gäller inte för lägerskolor, studieresor och skidresor, som tillåts kosta mera. För barn i ekonomiskt utsatta familjer innebär de stora skillnaderna mellan kommunerna att det är bostadsorten som avgör om de får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Många kommuner påpekar att avgiftsbelagda aktiviteter är frivilliga. Bjurholms kommun skriver till exempel: ”Avgift tas endast ut kostsamma idrottsdagar, då gäller 70 kronor. Kostnadsfria alternativ finns. Klarar ej familjen kostnaden betalar skolan.” Men frivillighet är inget försvar för avgifter. Alla aktiviteter som erbjuds av skolan måste självklart vara tillgängliga för alla elever. Allt annat innebär diskriminering, och strider mot barnkonventionen, som klart säger att undervisningen ska erbjudas på lika villkor åt alla barn, oavsett faktorer som till exempel föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning. Inte heller kan man försvara avgifterna med att skolan betalar för de elever som inte har råd. Ett sådant system liknar gamla tiders fattigvård, då barn från mindre bemedlade hem fick skor och kläder som nådegåva.Att inte ha råd innebär att vara utanför och utestängd. Det är förenat med känslor av skam och skuld, det är helt enkelt pinsamt att till exempel inte kunna åka med på skidresan för att man inte har råd. Om det vittnar både barn och föräldrar som Rädda Barnen mött under många års arbete med att kartlägga barnfattigdomen i Sverige. ”Man vågar inte prata om det, utan säger i stället att man inte tycker om att åka skidor” , säger en elev i årskurs nio i en Uppsalaskola. Regeringen förbereder som bäst ett förslag till ny skollag. Det väntas vara klart i höst. Det är ett utmärkt tillfälle att råda bot på diskriminering och förvirring. Luckan i lagen måste täppas till. Rädda Barnen uppmanar regeringen att se till att det tydligt framgår av den nya skollagen att inga avgifter av något slag får förekomma i skolan. Det är självklart att elever i skolan ska få tillfälle till studiebesök, lägerskolor och friluftsdagar. Men det är skolans huvudman som har ansvaret för finansieringen, inte barnen och deras föräldrar. INGER ASHING ", "article_category": "other"}
{"id": 7489, "headline": "”Nuvarande skollag bäddar för diskriminering av elever”", "summary": "Ny undersökning från Rädda Barnen: Lucka i skollagen missgynnar barn till fattiga föräldrar. Var tredje grundskoleelev har senaste året behövt ta med sig pengar till skolan, trots att både skollagen och FN:s barnkonvention säger att grundutbildningen ska vara kostnadsfri. Samma lag säger dock samtidigt att verksamhet med ”obetydlig kostnad” för eleverna kan få förekomma. Men vad som är obetydligt tolkar skolorna mycket olika. Allt från 70 kronor för en skolbok till 3 000 kronor för en studieresa till koncentrationsläger har förekommit. I 144 kommuner har man satt ett tak för kostnaderna, men på mycket varierande nivå. Pristaket gäller i många fall inte heller vid studieresor. Ofta sägs deltagande då vara frivilligt. Men det är diskriminering – alla skolans aktiviteter måste självklart vara fritt tillgängliga för alla elever. I de fall skolan betalar för elever som inte har råd liknar det gamla tiders fattigvård, skriver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing och kräver ändring när skollagen skrivs om i höst.", "article": "Grundutbildning ska vara gratis för alla barn. Den säger både den svenska skollagen och FN:s barnkonvention, som Sverige har förbundit sig att följa. Ändå är det mycket vanligt att grundskolor begär pengar av elever och deras föräldrar – för bussbiljetter, luncher, entréavgifter och mycket annat. I en ny rapport från Rädda Barnen uppger var tredje förälder att deras barns skolor bett om pengar senaste året. Att alla barn får gå i skola är en nyckelfaktor för samhällsutveckling, för fred, demokrati, välstånd och jämställdhet över allt i världen. Och en förutsättning för att alla barn ska kunna gå i skola och tillgodogöra sig utbildningen är att den är kostnadsfri. Alla barn ska kunna delta på lika villkor, oavsett föräldrarnas ekonomiska förhållanden. I det svenska utvecklingsbiståndet anses detta vara en självklarhet. Och även på hemmaplan vill vi kanske tro att vi erbjuder skola gratis och på lika villkor. Men en lucka i den svenska skollagen gör det möjligt för skolorna att låta föräldrarna finansiera en del av undervisningen. När regeringen nu arbetar med att skriva om skollagen kräver Rädda Barnen att detta ändras. I skollagens fjärde kapitel sägs att utbildningen i grundskolan ska vara kostnadsfri för eleverna, men ”i verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna”. Skolverket har tidigare uppmärksammat att skolorna tolkar denna formulering väldigt olika och gett exempel på fall då man kritiserat skolor för att de tagit ut avgifter. I ett fall ombads föräldrarna att betala 70 kronor för att eleverna skulle få en övningsbok. I ett annat fall förväntades eleverna betala 3 000 kronor var för en studieresa till koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Men varken politiker eller myndigheter ger någon vägledning i hur lagen ska tolkas. Det innebär att lärare och skolledare fortfarande är osäkra på vad som gäller. I klassrum och på föräldramöten kan de ha svårt att hantera spänningarna mellan föräldrar som gärna betalar för att slippa jobbet med loppmarknader och kakförsäljning – och det ofta lågmälda motståndet från föräldrar som inte har råd att betala. Rädda Barnen har låtit opinionsinstitutet Synovate fråga 650 föräldrar om deras erfarenheter. En tredjedel av de tillfrågade föräldrarna har varit med om att deras barns skolor bett om pengar någon gång under de senaste tolv månaderna. I genomsnitt har de fått 2,6 förfrågningar. En femtedel har blivit ombedda att sammanlagt betala över 400 kronor. Föräldrar i Stockholm betalar de högsta avgifterna, 281 kronor i genomsnitt. Minst betalar föräldrar i Norrland, i genomsnitt 178 kronor under tolvmånadersperioden. Situationen är alltså att varken riksdag, regering eller centrala myndigheter erbjuder något stöd åt dem som möter barn och deras föräldrar. Men det är kommunerna som är huvudman för de flesta skolorna i Sverige, och kommunerna har en vidsträckt självbestämmanderätt. Det finns inget som hindrar dem från att själva besluta vilken policy man ska ha för avgifter i skolan. I den nu aktuella rapporten har Rädda Barnen också kartlagt hur Sveriges kommuner hanterar frågan. Resultatet är nedslående. Precis som vi befarade är skillnaderna mycket stora. Av de 234 kommuner som besvarade enkäten uppgav drygt hälften (126) att de har en policy om avgifter i skolan. Något fler (144) uppgav att de har ett tak för avgifternas storlek. Ulricehamns kommun skriver att ”avgifter tillåts ej över huvud taget”, medan Ånge kommun skriver ”varje rektor ska se till att inte oskäliga kostnader tas ut. Någon gräns finns dock inte”. Nynäshamns kommun har en övre gräns på 450 kronor per läsår. En skola i Sundbybergs kommun ordnar en studieresa där det brukar krävas att varje deltagare skjuter till cirka 1 000 kronor. Av enkäten framgår också att kommunerna definierar avgifter på olika sätt. En del av dem har en gräns för avgifter, men den gäller inte för lägerskolor, studieresor och skidresor, som tillåts kosta mera. För barn i ekonomiskt utsatta familjer innebär de stora skillnaderna mellan kommunerna att det är bostadsorten som avgör om de får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Många kommuner påpekar att avgiftsbelagda aktiviteter är frivilliga. Bjurholms kommun skriver till exempel: ”Avgift tas endast ut kostsamma idrottsdagar, då gäller 70 kronor. Kostnadsfria alternativ finns. Klarar ej familjen kostnaden betalar skolan.” Men frivillighet är inget försvar för avgifter. Alla aktiviteter som erbjuds av skolan måste självklart vara tillgängliga för alla elever. Allt annat innebär diskriminering, och strider mot barnkonventionen, som klart säger att undervisningen ska erbjudas på lika villkor åt alla barn, oavsett faktorer som till exempel föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning. Inte heller kan man försvara avgifterna med att skolan betalar för de elever som inte har råd. Ett sådant system liknar gamla tiders fattigvård, då barn från mindre bemedlade hem fick skor och kläder som nådegåva. Att inte ha råd innebär att vara utanför och utestängd. Det är förenat med känslor av skam och skuld, det är helt enkelt pinsamt att till exempel inte kunna åka med på skidresan för att man inte har råd. Om det vittnar både barn och föräldrar som Rädda Barnen mött under många års arbete med att kartlägga barnfattigdomen i Sverige. ”Man vågar inte prata om det, utan säger i stället att man inte tycker om att åka skidor”, säger en elev i årskurs nio i en Uppsalaskola. Regeringen förbereder som bäst ett förslag till ny skollag. Det väntas vara klart i höst. Det är ett utmärkt tillfälle att råda bot på diskriminering och förvirring. Luckan i lagen måste täppas till. Rädda Barnen uppmanar regeringen att se till att det tydligt framgår av den nya skollagen att inga avgifter av något slag får förekomma i skolan. Det är självklart att elever i skolan ska få tillfälle till studiebesök, lägerskolor och friluftsdagar. Men det är skolans huvudman som har ansvaret för finansieringen, inte barnen och deras föräldrar. INGER ASHING ", "article_category": "other"}
{"id": 7491, "headline": "\"Nuvarande skollag bäddar för diskriminering av elever\"", "summary": "Ny undersökning från Rädda Barnen: Lucka i skollagen missgynnar barn till fattiga föräldrar. Var tredje grundskoleelev har senaste året behövt ta med sig pengar till skolan, trots att både skollagen och FN:s barnkonvention säger att grundutbildningen ska vara kostnadsfri. Samma lag säger dock samtidigt att verksamhet med \"obetydlig kostnad\" för eleverna kan få förekomma. Men vad som är obetydligt tolkar skolorna mycket olika. Allt från 70 kronor för en skolbok till 3 000 kronor för en studieresa till koncentrationsläger har förekommit. I 144 kommuner har man satt ett tak för kostnaderna, men på mycket varierande nivå. Pristaket gäller i många fall inte heller vid studieresor. Ofta sägs deltagande då vara frivilligt. Men det är diskriminering - alla skolans aktiviteter måste självklart vara fritt tillgängliga för alla elever. I de fall skolan betalar för elever som inte har råd liknar det gamla tiders fattigvård, skriver Rädda Barnens ordförande Inger Ashing och kräver ändring när skollagen skrivs om i höst.", "article": "Grundutbildning ska vara gratis för alla barn. Den säger både den svenska skollagen och FN:s barnkonvention, som Sverige har förbundit sig att följa. Ändå är det mycket vanligt att grundskolor begär pengar av elever och deras föräldrar - för bussbiljetter, luncher, entréavgifter och mycket annat. I en ny rapport från Rädda Barnen uppger var tredje förälder att deras barns skolor bett om pengar senaste året. Att alla barn får gå i skola är en nyckelfaktor för samhällsutveckling, för fred, demokrati, välstånd och jämställdhet över allt i världen. Och en förutsättning för att alla barn ska kunna gå i skola och tillgodogöra sig utbildningen är att den är kostnadsfri. Alla barn ska kunna delta på lika villkor, oavsett föräldrarnas ekonomiska förhållanden. I det svenska utvecklingsbiståndet anses detta vara en självklarhet. Och även på hemmaplan vill vi kanske tro att vi erbjuder skola gratis och på lika villkor. Men en lucka i den svenska skollagen gör det möjligt för skolorna att låta föräldrarna finansiera en del av undervisningen. När regeringen nu arbetar med att skriva om skollagen kräver Rädda Barnen att detta ändras. I skollagens fjärde kapitel sägs att utbildningen i grundskolan ska vara kostnadsfri för eleverna, men \"i verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna\". Skolverket har tidigare uppmärksammat att skolorna tolkar denna formulering väldigt olika och gett exempel på fall då man kritiserat skolor för att de tagit ut avgifter. I ett fall ombads föräldrarna att betala 70 kronor för att eleverna skulle få en övningsbok. I ett annat fall förväntades eleverna betala 3.000 kronor var för en studieresa till koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Men varken politiker eller myndigheter ger någon vägledning i hur lagen ska tolkas. Det innebär att lärare och skolledare fortfarande är osäkra på vad som gäller. I klassrum och på föräldramöten kan de ha svårt att hantera spänningarna mellan föräldrar som gärna betalar för att slippa jobbet med loppmarknader och kakförsäljning - och det ofta lågmälda motståndet från föräldrar som inte har råd att betala. Rädda Barnen har låtit opinionsinstitutet Synovate fråga 650 föräldrar om deras erfarenheter. En tredjedel av de tillfrågade föräldrarna har varit med om att deras barns skolor bett om pengar någon gång under de senaste tolv månaderna. I genomsnitt har de fått 2,6 förfrågningar. En femtedel har blivit ombedda att sammanlagt betala över 400 kronor. Föräldrar i Stockholm betalar de högsta avgifterna, 281 kronor i genomsnitt. Minst betalar föräldrar i Norrland, i genomsnitt 178 kronor under tolvmånadersperioden. Situationen är alltså att varken riksdag, regering eller centrala myndigheter erbjuder något stöd åt dem som möter barn och deras föräldrar. Men det är kommunerna som är huvudman för de flesta skolorna i Sverige, och kommunerna har en vidsträckt självbestämmanderätt. Det finns inget som hindrar dem från att själva besluta vilken policy man ska ha för avgifter i skolan. I den nu aktuella rapporten har Rädda Barnen också kartlagt hur Sveriges kommuner hanterar frågan. Resultatet är nedslående. Precis som vi befarade är skillnaderna mycket stora. Av de 234 kommuner som besvarade enkäten uppgav drygt hälften (126) att de har en policy om avgifter i skolan. Något fler (144) uppgav att de har ett tak för avgifternas storlek. Ulricehamns kommun skriver att \"avgifter tillåts ej över huvud taget\", medan Ånge kommun skriver \"varje rektor ska se till att inte oskäliga kostnader tas ut. Någon gräns finns dock inte\". Nynäshamns kommun har en övre gräns på 450 kronor per läsår. En skola i Sundbybergs kommun ordnar en studieresa där det brukar krävas att varje deltagare skjuter till cirka 1.000 kronor. Av enkäten framgår också att kommunerna definierar avgifter på olika sätt. En del av dem har en gräns för avgifter, men den gäller inte för lägerskolor, studieresor och skidresor, som tillåts kosta mera. För barn i ekonomiskt utsatta familjer innebär de stora skillnaderna mellan kommunerna att det är bostadsorten som avgör om de får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Många kommuner påpekar att avgiftsbelagda aktiviteter är frivilliga. Bjurholms kommun skriver till exempel: \"Avgift tas endast ut kostsamma idrottsdagar, då gäller 70 kronor. Kostnadsfria alternativ finns. Klarar ej familjen kostnaden betalar skolan.\" Men frivillighet är inget försvar för avgifter. Alla aktiviteter som erbjuds av skolan måste självklart vara tillgängliga för alla elever. Allt annat innebär diskriminering, och strider mot barnkonventionen, som klart säger att undervisningen ska erbjudas på lika villkor åt alla barn, oavsett faktorer som till exempel föräldrarnas ekonomiska och sociala ställning. Inte heller kan man försvara avgifterna med att skolan betalar för de elever som inte har råd. Ett sådant system liknar gamla tiders fattigvård, då barn från mindre bemedlade hem fick skor och kläder som nådegåva. Att inte ha råd innebär att vara utanför och utestängd. Det är förenat med känslor av skam och skuld, det är helt enkelt pinsamt att till exempel inte kunna åka med på skidresan för att man inte har råd. Om det vittnar både barn och föräldrar som Rädda Barnen mött under många års arbete med att kartlägga barnfattigdomen i Sverige. \"Man vågar inte prata om det, utan säger i stället att man inte tycker om att åka skidor\" säger en elev i årskurs nio i en Uppsalaskola. Regeringen förbereder som bäst ett förslag till ny skollag. Det väntas vara klart i höst. Det är ett utmärkt tillfälle att råda bot på diskriminering och förvirring. Luckan i lagen måste täppas till. Rädda Barnen uppmanar regeringen se till att det tydligt framgår av den nya skollagen att inga avgifter av något slag får förekomma i skolan. Det är självklart att elever i skolan ska få tillfälle till studiebesök, lägerskolor och friluftsdagar. Men det är skolans huvudman som har ansvaret för finansieringen, inte barnen och deras föräldrar. INGER ASHING ", "article_category": "other"}
{"id": 7493, "headline": "Naturskönt i Namibia", "summary": "I det magiska landskapet kring den säregna Etosha pan i norra Namibia ryms hundratals arter av däggdjur, reptiler och fåglar. Det är en vacker och otäck värld, upptäcker DN:s Anna Koblanck. Nu är det safarisäsong.", "article": "I det magiska landskapet kring den säregna Etosha pan i norra Namibia ryms hundratals arter av däggdjur, reptiler och fåglar. Det är en vacker och otäck värld, upptäcker DN:s Anna Koblanck. Nu är det safarisäsong. Det är svårt att veta vad man ser och vad man inte ser. Den heta luften dallrar över Etosha-öknens gråvita botten så att hela landskapet emellanåt tycks i gungning. Allt synes osäkert avstånd, konturer, färger. Det ihärdiga och skarpa ljudet av syrsor ger ingen vägledning. Vad kan en liten brun fläck i horisonten vara? En elefant, eller möjligtvis en struts? En ensam oryxantilop? Eller rent utav en buske? En hägring? Enbart en spänd förhopping? Always expect the unexpected, instruerar en lokal guide. Förvänta dig alltid det oväntade. Överraskningen är safarituristens näring. Timmar av uppmärksam väntan som plötsligt ger utdelning. En ensam lejonhanne som reser sig upp ur skuggan under ett träd och självsäkert vandrar över slätten. En flera meter lång boaorm som sakta ringlar ner mot vattenbrynet i skydd av nattens mörker. Gamar som under mycket tjafs och tjatter sliter en död zebra i bitar. Var och en i sig unika upplevelser, överraskande inblickar i de vilda djurens värld. Nationalparken Etosha i norra Namibia är ett av Afrikas största naturskyddsområden, över 22.000 kvadratkilometer stort. Namnet betyder \"stort vitt område\" eller \"stort område av tomhet\" och kärnan är en enorm saltöken, sannolikt de uttorkade resterna av vad som var en sjö för två miljoner år sedan. På den gräsklädda savannen, i det karga busklandskapet och den täta lövskogen runt omkring lever 114 arter däggdjur, 340 fågelarter och 110 reptilarter många av dem utrotningshotade och flera av dem unika för just Etosha. Vi börjar vår resa i parkens östra hörn, och kör in via Von Lindquist entré efter drygt en halv dags bilfärd från Namibias huvudstad Windhoek. Strax innanför parkentrén ligger Namutoni, en av de tre nyrenoverade hotellanläggningar som finns inne i själva parken. Huvudbyggnaden är en liten vitkalkad fästning, ursprungligen byggd av tyska kolonialister i slutet av 1800-talet. I dag rymmer den en ombonad restaurang, ett par små butiker med lokala souvenirer och hotellets kontor. I utkanten av hotellets marker ligger ett vattenhål, och det är här vi spanar in den säkert fyra meter långa boaormen i det regntunga kvällsmörkret. Sakta, sakta ringlar den sig ner mot den upplysta vattenytan, för att sedan glida ner i pölen och helt försvinna en sekund eller två innan den sticker upp huvudet och ser sig omkring. När vi inser hur bedrägligt lite som syns av en gigantisk orm i vatten anar vi ytterligare en boaorm i den grunda dammen. Helt säkra är vi inte. Det är ibland svårt att veta vad man ser och vad man inte ser. Den stora saltöknen, 13 mil lång och fem mil bred, öppnar sig strax innanför nationalparkens östra gräns. Vad vi först tror är Etosha pan visar sig dock vara några mindre ökenområden som ligger precis intill Namutoni, och först när vi kör in mot parkens mitt upptäcker vi den verkliga öknen vidsträckt i skiftande ljusa och grå toner mot en klarblå himmel. Ett enormt hav av ljus och luft, en sjö som inte längre finns. Hordar av hundratals gnuer, zebror och antiloper drar fram längs öknens kant. Man kanske inte ska tolka in för mycket mänskliga känslor i djurens beteende, men det är svårt att låta bli. Vid ett vattenhål inne i mopaneskogen ser vi två giraffer med halsarna tätt om varandra kanske en flörtig inledning på en kärleksrelation, måhända en vänskaplig utmaning två giraffer emellan? Ute på slätten ser vi en annan dag hur ett par frustande vuxna zebror jagar efter ett litet föl med uppspärrade ögon, så att dammet yr kanske ett exempel på ovanligt hård barnuppfostran, eller bara en häftig lek mellan olika generationer? En tidig morgon följer vi uppmärksamt efter en ung lejonhanne som till synes obekymrat strövar längs vägen. När han senare dyker upp vid ett vattenhål en bit bort har han sällskap av ytterligare en lejonhanne, och de båda sluter an med en tredje hanne som ligger i morgonsolen och vilar sig. De två nykomlingarna ser mätta och belåtna ut, medan den väntande hannen vid vattenbrynet är mager och sjuklig. Alla tre dricker tillsammans och gosar med varandra på strandkanten. Det är lätt att tro att de är nära vänner, kanske syskon till och med. Helt säkert ser de ut att bry sig mycket om varandra. Vi ser strutspar med tiotals små strutsbarn i hälarna, sånghökar som spanar från vägkanten, koritrappar som spatserar fram över steppen. I kameran fångar vi bråkande oryxantiloper, kvicka jordekorrar och skygga kuduantiloper. En dag blir vi vittne till ett brutalt mord, en sådan grym slakt att det tar emot att skriva om den. Även det otäcka är dock en del av vildmarkens magik. En hungrig grupp schakaler har fällt en liten antilop, som skriker hest, högt och förtvivlat medan de biter henne i stycken. De håller hårt med sina käkar kring hennes hals, hugger mot hennes bakdel. Medan hon fortfarande bräker av plåga sliter ett av de rävliknande rovdjuren ut ett nästan färdigt foster ur den döende mamman. Den här gången råder ingen tvekan om vad det är vi ser, men vi är inte helt säkra på att vi vill titta på. Tysta kör vi därifrån. Efter en första natt på Namutoni bor vi fyra nätter på Halali i mitten av parken, och sista natten på Okaukuejo vid Etoshas södra entré. Samtliga tre hotellanläggningar är nyligen upprustade, har swimmingpool, restaurang och campingplats. Namutoni har en exklusiv karaktär medan Halali är mer folkligt, och Okaukuejo känns som någonting mitt emellan. I alla tre lägren finns också upplysta vattenhål, för stillsamt spanande efter mörkrets inbrott då det inte längre är tillåtet att köra omkring i parken. Guidade turer erbjuds också för den som vill få lite hjälp att ta reda på vad det egentligen är man ser. Men det är inte riktigt samma sak som att sakta köra runt i den egna bilen i jakt på det oväntade. Resa dit: Flyg t/r Stockholm-Windhoek Resa dit: Flyg t/r Stockholm-Windhoek kostar drygt 9 000 kr. Bo: Hotellen i Nambias nationalparker drivs av Namibia wildlife Resorts, www.nwr.com.na. Ett dubbelrum kostar cirka 1 000 kr på Namutoni. I Halali och Okaukuejo kostar ett dubbelrum från 540 kr. Barn under sex år är ej tillåtna. Camping kostar 166 kr per campingplats, plus 83 per person. Guidade turer (morgon, eftermiddag, kväll) i Etosha kostar från 375 kr/tur. Flera av de internationella hyrbilsföretagen finns i Namibia, exempelvis Avis och Europcar. För Etosha krävs inte en fyrhjulsdriven bil. En tvåhjulsdriven Nissan X-Trail (bilden) eller liknande kostar från 350 kr per dag, beroende på försäkringsalternativ, med Europcar för 1-13 dagar. En fyrhjulsdriven bil med full campingutrustning och tält på taket kostar från 700 kr per dag, beroende på försäkringsalternativ, med Advanced 4x4 car hire. DN:s utsända fick väldigt god hjälp att boka hotell i Etosha genom The cardboard box travel shop, www.namibian.org, som också hjälper till med hyrbilar, paketresor, tips, resplaner etcetera: erikag@namibian.org, tel: + 264 (0)61.256580. Byrån tar ingen extra avgift för bokningar.  Bland svenska resebyråer som arrangerar resor till Namibia finns Namibiaresor, www.namibiaresor.se, och Kenzan Tours, www.kenzantours.se. kolla resan Klimatpåverkan: Kalkylatorn på dn.se/kollaresan visar att en flygresa Stockholm-Windhoek t/r orsakar utsläpp av 2,65 ton koldioxid som kostar 282 kr att kompensera. DN Resor kompenserar för alla sina flygutsläpp. ", "article_category": "other"}
{"id": 7495, "headline": "”Gör Skeppsholmskyrkan till nytt Nobelmuseum”", "summary": "Det är hög tid att staten, Stockholms stad och Nobelstiftelsen tillsammans gör sitt yttersta för att skapa ett museum, värdigt Alfred Nobels minne. Tidigare regeringar har inte lyckats med detta. Nobelstiftelsen har slussats runt och getts löften som sedan ingen känts vid. Ett nytt Nobelmuseum skulle erbjuda en kvalificerad verksamhet till universitets- och högskolestuderande. Skeppsholmens avsakraliserade kyrkorum skulle bli en fantastisk plats för verksamheten, skriver Cecilia Wikström, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesman för folkpartiet, tillsammans med Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd (fp) i Stockholm.", "article": "I Sverige letar vi ofta efter företeelser som ska sätta oss på världskartan. Under OS står vår tillit till kvinnor och män som springer snabbare, kastar längre och hoppar högre än tidigare. Men oavsett OS-framgångar, Zlatan, Ikea och familjepolitiken så finns det en sak omvärlden framför allt förknippar med Sverige: Nobelpriset. Just OS illustrerar människans förmåga att nå tidigare ouppnådda mål och slå nya rekord. En nästan lika berömd symbol för mänsklig utveckling och förmåga att nå banbrytande resultat är Nobelpriset. Det är uppenbart att Sverige underskattar dess internationella genomslagskraft. Det är dags att skapa de allra bästa förutsättningar för det pris som gör att vi i Sverige är värdar för ett evenemang i OS-klass varje år. Den regering som sätter utveckling, forskning och framsteg högst på agendan måste sätta punkt för tidigare regeringars styvmoderliga behandling av Nobelpriset. Ett första steg bör vara att omgående starta ett seriöst arbete med ett nytt Nobelmuseum som ett centrum för forskning och utveckling. Det faktum att Sverige står som värd för den viktigaste utmärkelsen för framsteg inom naturvetenskap, litteratur och ekonomi förpliktigar. Alfred Nobel var svensk, men Nobelpriset är internationellt. När priset instiftades var Oscar II kritisk till att det inte endast skulle delas ut till svenska vetenskapsmän. Men kunskap, bildning och kultur har aldrig låtit sig begränsas av nationella gränser. Nobelprisen symboliserar hur vetenskapliga, litterära och fredsskapande framsteg inte gynnar enskilda länder – utan hela mänskligheten. Ett av världens viktigaste priser bör nu få även det fysiska utrymme det förtjänar. Regeringen genomför nu historiska reformer för att Sverige ska bli ett land där bildning står stark. Skolelever får grundläggande färdigheter i läsning, räkning och skrivning tidigare genom en stor satsning på lågstadiet. Ett Nobelmuseum kan fylla en viktig uppgift för skolan. Genom utställningar, filmer, teater, debatter och liknande verksamheter kan museet engagera skolungdomar i hela landet. På så sätt kan nya generationer bli intresserade av litteratur, fred och naturvetenskap – och därigenom också av samhällsfrågor, kultur och forskning. Ett nytt Nobelmuseum skulle visa Sverige som kunskapsnation. Det skulle vara en påminnelse om att den vetenskapliga friheten och yttrandefriheten är fundamentala för de viktigaste upptäckterna och de största litterära verken. Strävan efter kunskap har ett egenvärde som inte får minska i globaliseringens tidevarv. Internet och nya kommunikationsverktyg ger oss tillgång till informationsvolymer vi aldrig kunnat föreställa oss. Men, som Albert Einstein konstaterat: ”Information är inte kunskap.” Information rör sig på ytplanet, kunskap når djupet. Den kommande forskningspropositionen kommer att ha en avgörande betydelse för forskningen och för kvaliteten vid universitet och högskolor. Ett nytt Nobelmuseum skulle konkretisera vår satsning på vetenskap och forskning. Ett Nobelmuseum kan genom sin unika profil som en tvärvetenskaplig forskningsinstitution erbjuda en kvalificerad verksamhet till universitets- och högskolestuderande. Det kan utgöra ett tvärvetenskapligt forum för diskussioner kring fred, vetenskap och kultur. Därmed kan det bidra till att attrahera och entusiasmera nya generationer av kritiska, kreativa unga forskare. Vi är inte – vad vi än vill tro – ännu en ledande kunskapsnation. Men tidigare regering har inte lyckats ta vara på styrkan i Nobel som symbol för vårt land och de positiva värden detta symboliserar. Tvärtom har Nobelstiftelsen slussats runt och getts halvkvädna löften som ingen senare har känts vid. Detta har lett till ömsesidiga låsningar. Nu måste ändring till genom att museet ges en varaktig och ändamålsenlig placering. Vid hundraårsjubileet av priset 2001 invigdes Nobelmuseets provisoriska lokaler i Börshuset i Gamla stan. Sju år senare saknar Sveriges mest kända varumärke en långsiktig hemvist för utåtriktad verksamhet som vänder sig till en oerhört bred målgrupp: alltifrån svenska skolelever, forskare och vetenskapsmän till svenska och utländska turister. Nu är det hög tid för staten, Stockholms stad och Nobelstiftelsen att tillsammans göra sitt yttersta för att skapa ett Nobelmuseum värdigt Alfred Nobels intentioner när han gjorde sin för vårt land så viktiga donation. Diskussionen hittills har mest handlat om placeringen. Ett alternativ som ännu mer borde utredas är att utnyttja de oanvända lokalerna i Skeppsholmskyrkan på Skeppsholmen i Stockholm. Även de bergrum som finns under den skulle fun-gera väl för utställningar, undervisningslokaler och forskarmiljöer. Skeppsholmen skulle vara en fantastisk plats för Nobelmuseets lokalisering, med tanke på det vackra, centrala läget och närheten till andra kulturella institutioner som Moderna museet och Nationalmuseum, Östasiatiska museet med flera. Ett avsakraliserat kyrkorum skulle användas på värdigast tänkbara sätt om det kommer att härbärgera Nobelmuseum. Genom att skapa en förhandlingsdelegation ledd av kulturdepartementet bör parterna arbeta sig igenom olika förslag till placering samt finansieringsmöjligheterna av desamma. Nobelpriset har över åren kommit att bli en världsberömd spegling av människans intellektuella landvinningar, liksom OS är det för sportsliga bravader. Ett nytt Nobelmuseum behövs för ett vidgat samtal kring humanistiska värderingar som inbegriper forskning, vetenskap och yttrandefrihet och alla människors rätt till bildning och kulturell förkovran. Vår förhoppning är att regeringen nu skyndsamt tar frågan om ett nytt Nobelmuseum på allvar. Bara genom att satsa i dag kan visionen bli verklighet i vår tid. CECILIA WIKSTRÖM MADELEINE SJÖSTEDT ", "article_category": "other"}
{"id": 7510, "headline": "\"Man måste vara på sin vakt hela tiden\"", "summary": "Det går inte att strunta i rangordningen i skolan, säger 15-åriga Julia. \"Man anpassar sig, man vill ju ha det så bra som möjligt och slippa bli nedtryckt.\" Själv har hon mest umgåtts med \"fjortisarna\", fast hon hon helst velat kunna vara med alla.", "article": "När Julia började sjuan i en högstadieskola var det som om allt det som gällt under de tidigare skolåren var bortsopat. - Förut hade man kunnat vara sig själv i skolan. Nu skulle man försöka vara cool, kaxig och verka äldre, använda mycket smink och så vidare, säger Julia. Man blir som en annan person, man vill inte men man märker att man måste. Jag kände mig otrygg. Julia började på högstadiet tillsammans med en av sina bästa vänner, men de två kände ingen annan i den nya klassen. - Ingen visste, eller brydde sig, om hur vi hade haft det i vår gamla skola, säger Julia. För min kompis var det värsta chocken, hon hade varit väldigt populär på mellanstadiet och var van att bestämma, trots att hon är ganska blyg. Nu var hon plötsligt \"låg\" i klassen. Julia bor i Sollentuna norr om Stockholm och har just börjat i nian. I dag trivs hon bra i skolan. Men under hela sjuan vantrivdes hon, och när hon skulle börja i åttan bytte hon till en annan skola där hon fortfarande går. På låg- och mellanstadiet hade Julia sammanfattningsvis en bra skoltid, tycker hon. - Det var ganska mycket så att alla kunde vara tillsammans med alla. Jag hade många kompisar. Men jag var bästis med en tjej som hade hög status, och en del ville vara kompis med mig för att komma närmare henne. Ofta visste jag inte om det verkligen var mig de ville vara med, eller henne. Så när man tänker tillbaka var det jobbigt då också, ibland. Då, i låg- och mellanstadiet, var det \"svenneidealet\" som rådde, säger Julia. Man skulle vara vanlig, ha en vanlig familj men gärna ha det lite bättre än genomsnittet. Att till exempel ha unga föräldrar, föräldrar med spännande yrken, en fin villa och många utlandssemestrar var sådant som gav status i gruppen. - På högstadiet var det plötsligt andra saker, säger Julia. Det spelade mindre roll om man hade rika föräldrar, det gällde att vara tuff och kaxig, gärna bråka med lärarna, vara en som andra var rädda för. Man kunde bli populär genom att bråka, på mellanstadiet tyckte man bara att de som gjorde det var jobbiga. Julia var van att alltid vara lite \"under\" sin kompis som hon började sjuan med, berättar hon. Kompisen hade haft stor auktoritet i den gamla klassen, \"om hon sa att hon ville ha en penna, då gick folk och hämtade en\". Men det var Julia som hade lättast att få kompisar i den nya klassen. Fast det fungerade inte bra. Dels kände Julia att hennes gamla kompis ville hålla henne tillbaka, dels att hon tvingades in i en roll som hon egentligen inte ville ha när hon var med de nya klasskamraterna. - Klassen delades in i tre grupper väldigt snabbt. Och man måste välja grupp, det gick inte att vara med folk från olika grupper, säger Julia. Dels var det \"fjortisgruppen\" (uttalas \"fjårtis\"), som Julia var mest med när hon inte var med sin gamla kompis. Det var tjejer som sminkade sig mycket och ville vara coola. De flesta av dem hade gått i samma klass tidigare. Ledaren Sanna, den mest populära, var en tuff tjej som vågade säga vad som helst och sätta sig upp mot lärarna. Henne vågade man inte gå emot, säger Julia. Dels var det \"emo-gruppen (emo lär stå för \"emotional hardcore\"), som på sätt och vis var fjortisgruppens motsats, berättar Julia. De var lite som punkare, med färgat hår, ofta svart men ibland till exempel blått, och converseskor (ett slags jympaskor i tyg). Deras ledare var en stark och miljömedveten tjej som också vågade säga vad hon tyckte. Men emo-gruppen hade lägre status än fjortisgruppen, alla i skolan skrek \"jävla emos\" efter dem. Och om man ville vara accepterad i fjortisgruppen fick man absolut inte vara kompis med någon i emo-gruppen. - Egentligen var det ju ingen skillnad mellan folk i de två grupperna, annat än utseendet. Det är det som är så konstigt, säger Julia. Ändå betydde det jättemycket vilken grupp man tillhörde. De flesta valde fjortisgruppen, det var lättast, de var mest vanliga, de gjorde vanliga saker som att gå på Gröna Lund. Men Julia hamnade mitt emellan grupperna, säger hon. - Jag var mer med fjortisarna, men jag ville inte vara fjortis egentligen, jag hatade det ordet. Hade man till exempel shorts och tajts, då kallades man genast för fjortis, jag avskydde det. Fjortisarna ville gärna vara med mig, men visade att de inte gillade mig om jag umgicks med någon i emo-gruppen. Den tredje gruppen i klassen utgjordes av alla killarna. - Killar är så otroligt annorlunda än tjejer. De kan vara med varand-ra utan en massa problem. Tjejer snackar skit. Killarna snackar inte skit. De kan skämta med varandra men det försvinner snabbt sen. Tjejer tänker så mycket på allting, allt som folk har sagt. De måste alltid hålla på. Killarna verkar mer avslappnade, man skulle vilja vara som en kille, bara kunna andas och ta det lugnt, säger Julia. Julia orkade inte med situationen i klassen och i åttan började hon i en annan skola, där hon kände några i klassen över sedan tidigare. - De personerna har hög status, och nu efteråt har jag fått veta att många i min nya klass var oroliga för att jag skulle vara tuff och förstöra stämningen. Men nu är de jätteglada att jag började där. Julia beskriver en \"snäll\" och lugn klass, där alla blir accepterade och dit man kan gå helt osminkad om man vill. Den positiva stämningen beror på ledaren i klassen, Lisa, tror Julia. - Någon måste styra upp det, och det gör hon. Hon är skön, snäll och cool, man kan slappna av och vara sig själv. Många i skolan hatar henne, för att hon vågar ha egna åsikter och har hög status fast hon inte röker eller dricker. Men hon bryr sig inte, hon är inte rädd för någon. Varför blir vissa i en klass ledare? Det handlar mycket om att vilja, och våga, bestämma, menar Julia. - När någon gör det, då backar alla andra tillbaka. Det finns en del likheter mellan Lisa och Sanna, ledaren i fjortisgruppen, tycker Julia. Båda vill alltid ha rätt, \"de kan inte ha fel\", och båda verkar helt enkelt utgå ifrån att det är de som bestämmer. Båda ser bra ut och båda vågar säga sådant som ingen annan törs säga. - Men det finns skillnader också. Sanna ville trycka ner andra, Lisa vill mer hjälpa dem, höja upp dem. Det finns några få personer i min nuvarande klass som nog skulle vara nere i botten om inte Lisa fanns. Lisa är ännu starkare än Sanna och mer självständig, tycker jag. Det är omöjligt att strunta i rangordningen, ledarna och gruppens informella regler i skolan, även om man skulle försöka, säger Julia. - Så kommer det nog alltid att vara. Och man anpassar sig, man vill ju ha det så bra som möjligt, och vill inte själv bli utsatt och nedtryckt. Men det skulle vara så himla skönt om det var annorlunda, om alla skulle kunna vara med alla. Lärarna är väl medvetna om hierarkin och grupperingarna, och problemen de för med sig, tror Julia. Men de vågar, eller orkar, inte göra något. - De lyssnar också på ledaren, om de håller sig väl med henne blir deras jobb lättare. Jag tror att de vill ha sin lön, inte hålla på att bråka med elever och ha det jobbigt. Jag vill nästan bli lärare för att visa hur de borde vara. De ska vara rättvisa och inte rädda för att ta tag i problem eller ingripa. Julia har kompisar utanför skolan som hon umgås mycket med. - Det har jag alltid haft, och det har varit jätteskönt, särskilt under den där jobbiga perioden. Men skolan betyder hur mycket som helst för ens sociala liv. Man blir helt nedstämd när det är bråk eller kompisproblem i klassen. Man kan aldrig komma ifrån det, man måste försöka lösa det, och man måste vara på sin vakt hela tiden. ", "article_category": "other"}
{"id": 7528, "headline": "Sjukpenningsavslag gör inte fler socialbidragsberoende”", "summary": "Ny undersökning från Försäkringskassan: De allra flesta som får nej efter en striktare tolkning av sjukförsäkringen börjar arbeta. Påståendet att Försäkringskassan kastar ut personer till socialbidragsberoende och ökar kommunernas kostnader för socialbidragen stämmer inte. Bara 3 procent får försörjningsstöd. Och andelen som får sjukpenningen indragen har inte förändrats särskilt mycket, snarare minskat. I år är andelen 0,8 procent. För två år sedan var den 1,1 procent. Det finns också en klar tendens att allt fler som fått nej försörjer sig genom arbete, skriver Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg.", "article": "Den här artikeln handlar om Försäkringskassans kanske svåraste fråga: Att säga nej till personer som anser att de har rätt till sjukpenning för att de är sjuka och saknar arbetsförmåga men där försäkringens regler säger något annat. Många företrädare för kommuner har den senaste tiden hävdat att socialbidragskostnaderna ökar på grund av Försäkringskassans mer strikta tolkning av sjukförsäkringen. För två år sedan undersökte vi vad som hände med personer som fått nej från Försäkringskassan och i år har vi upprepat studien. Under den här tiden har andelen personer som får nej när de begär sjukpenning inte förändrats särskilt mycket. I dag är det omkring 1,8 procent som får ett avslag direkt och omkring 0,8 procent som får sjukpenningen indragen. För två år sedan var motsvarande siffror 1,4 procent respektive 1,1 procent. Resultaten talar sitt tydliga språk när det gäller försörjningen: I årets undersökning hade 60 procent av dem som hade lön före sjukfallet också lön efter ett nej från Försäkringskassan medan 15 procent av dem med lön före sjukfallet hade a-kassa efter beslutet. Övriga försörjningskällor var bland andra föräldrapenning, sjukpenning eller sjuk- eller aktivitetsersättning. Tittar man i stället på de personer som hade a-kassa före sjukfallet hade 35 procent lön efter ett nej från Försäkringskassan, medan 43 procent fick a-kassa igen. Av samtliga tillfrågade som fått avslag eller indragen sjukpenning uppgav endast 3 procent att de uppbar försörjningsstöd efter beslutet. Majoriteten av dem som får nej från Försäkringskassan går alltså tillbaka till arbete eller som arbetssökande. När vi jämför med resultaten från 2006 ser vi en glädjande tendens till att en större andel i dag försörjer sig själva genom arbete efter att ha fått beslut om nej till sjukpenning. Vi kan alltså konstatera att påståendet om att Försäkringskassan kastar ut personer till socialbidragsberoende och att det är ett skäl till kommunernas ökade socialbidragskostnader inte får stöd i den här undersökningen. Vad gör då de personer som fått nej från Försäkringskassan och återgått i arbete? Undersökningen ger också delvis svar på detta: Av dem som går till arbete går 64 procent tillbaka till samma arbetsgivare, 30 procent har bytt arbetsgivare och 6 procent har tidigare inte haft jobb. Att byta arbetsuppgifter är lika vanligt som att byta arbetsgivare (34 procent). 61 procent har samma arbetsuppgifter som tidigare. 68 procent uppger att de arbetar i samma omfattning eller mer. Det känns bra att konstatera att försäkringen i stort fungerar som den är tänkt. Det vill säga den skyddar mot stora inkomstförluster när man blir sjuk. Och när man inte är berättigad till ersättning så går de flesta tillbaka till arbete eller som arbetssökande. I medierna uppmärksammas dag efter dag personer som känner sig överkörda, kränkta och förnedrade av de beslut Försäkringskassan fattat. Självklart blir vi som arbetar inom Försäkringskassan berörda av det som skrivs och tar det på stort allvar. Frågan om avslag och indragning av sjukpenning har nämligen också en helt annan dimension än den rent statistiska. Det handlar om enskilda personers uppfattning om sig själva, om hur regelverket borde vara, om känslor, om bemötande och mycket mer. Det räcker inte med att bara titta på siffrorna. Därför har vi också undersökt denna sida av frågan. I fokusgruppens form intervjuades ett antal personer som fått nej till sjukpenning eller sin sjukpenning indragen. Sammanfattningsvis kan man säga att många är mycket missnöjda med den information man får från Försäkringskassan. Man vill diskutera beslutet, förstår inte bakomliggande orsaker och vill ha uttömmande förklaringar. Själva beslutet väcker ilska och ångest och personerna kopplar det till samhällets besparingar och inte till individens bästa. Försäkringskassan är nu inne i en omfattande förändring. Ett av de viktigaste inslagen är att bereda utrymme för personliga handläggare och ge tid för dem att verkligen hantera komplicerade ärenden. Den utbildning vi har för personliga handläggare handlar bland annat om just bemötandefrågor för att förbereda dem på svåra samtal när de meddelar negativa beslut. Den huvudsakliga uppgiften är att lotsa personer som är sjukskrivna tillbaka till arbete och stödja dem i kontakter med såväl vården som arbetsförmedlingen och/eller arbetsgivaren. Det nya beslutsstödet för läkare som infördes i våras ska också bidra till en ökad förståelse hos alla parter för vad som är rimlig sjukskrivningstid vid olika diagnoser. Bakom beslutsstödet står Socialstyrelsen och dess medicinska expertis. En tredje viktig faktor är Försäkringskassans samarbete med Arbetsförmedlingen som blivit allt tätare. Alla som får sin sjukpenning indragen och riskerar arbetslöshet ska erbjudas stöd från Arbetsförmedlingen. Försäkringskassans medarbetare har ett mycket krävande och grannlaga uppdrag. På den ena sidan finns lagens krav på vad försäkringen får ersätta, på den andra sidan enskildas förväntningar. När enskildas förväntningar inte stämmer med lagens villkor riktas ilskan och besvikelsen ofta mot våra medarbetare. Medierna är inte sena att spela på den besvikelsen och bidrar på så sätt till att vidmakthålla felaktiga förväntningar. Från 1 juli finns nu nya regler för sjukförsäkringen. De innehåller bland annat tydligare tidsgränser. Reglerna upplevs av många som mer strikta. Den senaste tidens diskussion och rapportering i medierna understryker behovet av en ökad samsyn kring sjukförsäkringen för att undvika uppslitande konflikter. Att fortsätta leva med de felaktiga förväntningar som i dag finns på försäkringen är till skada både för de enskilda och för våra medarbetare. Det är därför viktigt med dels informationsinsatser (som Försäkringskassan startar lite senare i höst), dels opinionsbildning. Här är det viktigt att såväl politiker som andra opinionsbildare hjälper till att sprida rätt förväntningar på försäkringen. Curt Malmborg ", "article_category": "other"}
{"id": 7538, "headline": "”Vid vattnet är vi alla lika”", "summary": "Alla tycker de om fiskfjäll och alla är de på ett eller annat vis någons ”fjälla”. Sveriges första rikstäckande sportfiskeklubb för tjejer fyller fem år i år och gör verkligen skäl för sitt namn, ”Fjällorna”.", "article": "Siv Jansson är upphovsmannen och eldsjälen bakom klubben. Hon har alltid fiskat. Man gjorde det till vardags hemma i Jämtland där hon växte upp. – Då var det inte ett fritidsintresse, det var vardag. Vi pimplade på vintern och metade abborre på sommaren. Sedan blev det flytt till Stockholm och fisket låg i träda under några år. Så träffade hon sin nuvarande make som tidigt i relationen deklarerade att ”jag är laxfiskare jag”. – När man är nykär gör man vad som helst för att framstå som intressant i den andras ögon. Så i stället för att sitta och vänta med de andra fruarna på campingen i Älvkarleby medan karlarna stod i älven och fiskade tänkte jag att jag också skulle lära mig. Sagt och gjort. Siv gick en kurs och blev snabbt inbiten flugfiskare. – Det sägs att det kan ta två år innan man får sin första lax. Jag fick en första året, sedan var jag fast. Men att få fisk är egentligen inte den stora grejen. Det är den speciella tekniken och naturupplevelsen man är ute efter när man går där i älven och allt är fridfullt. Någon gång i slutet av 1990-talet började Siv hålla kurser i flugfiske för andra kvinnor. Sammanlagt kom hon i kontakt med några hundra personer under åren och 2003 kom hon och ett par andra på att de skulle bilda en klubb. Namnet Fjällorna kläckte en av de andra styrelsemedlemmarna. – Vi hade gett oss själva en vecka att komma på ett bra namn. ”Fjällorna” utbrast Monika när vi sågs nästa gång. Du vet i Norrland, där är fjälla ett annat ord för fästmö. Och fisken den har fjäll. Alla är vi någons fjälla och vi tycker om fisk! Så hade Sveriges första rikstäckande sportfiskeklubb för kvinnor kommit i gång. För många av tjejerna i gänget är fisket i allra högsta grad en social grej. – Många upplever nog att det är svårt att komma i väg om de är själva. Därför kan det vara skönt att ha ett nätverk runt omkring sig. I dag är Fjällorna 190 till antalet. Utöver att klubben firar femårsjubileum har det i år även startats lokalavdelningar – i Göteborg, Malmö, Västerås och Skellefteå. Och i Östersund förstås, ”Sivans” hemtrakter. Där har lokalklubben gjort total succé. – Jag var hemma tidigare i år för att hälsa på min mamma. En eftermiddag ringde jag en kompis och frågade om vi inte skulle ut och fiska. ”Jodå”, sa hon, ”men då är det fler fjällor som vill med”, och så kom det ett helt gäng. Tanken med lokalavdelningarna är att göra fisket till en vardagsaktivitet. – Det behöver inte vara ett stort arrangemang där vi reser i väg under flera dagar. Det viktiga är fisket som sker en lördag eller en eftermiddag i närområdet. Fiskeresorna är förstås roliga de också. Årligen blir det ett par längre turer, bland annat till Strömhult, och nu senast Trysil i Norge samt ett antal mindre utflykter. Men det kan räcka med en vända till den lilla sjön Trekanten i Stockholmsförorten Liljeholmen. Nu för tiden fiskar Siv oftare med Fjällorna än med sin make, i den mån hon över huvud taget hinner vill säga. 25–30 timmar av ideellt arbete per vecka går åt till att administrera verksamheten; skriva nyhetsbrev, uppdatera medlemssidorna, svara på frågor och arrangera fisketurer. Yngsta medlemmen i Fjällorna är född 2001, äldsta 1933. Spannet i övrigt är minst sagt varierande. – Det är det som är så häftigt. Vid vattnet är alla lika. Alla är med, pensionärer, specialistläkare och arbetslösa. Skillnader mellan män och kvinnor i fisket? – Jag gillar verkligen inte att tala om sådana skillnader, men om jag ändå ska göra det så tycker jag att kvinnor har lättare för att fråga om det är något de inte kan. På så vis är det väldigt lätt för en kvinna att vara nybörjare. Hanna A Johansson familj@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7542, "headline": "Belgrad öppnar portarna", "summary": "Efter 1990-talets brutala krig är Belgrad inget självklart mål för en weekendresa. Men det tar inte lång tid för stan att ta död på fördomarna. Här finns östra Europas bästa nattliv.", "article": "Strömmen av människor rör sig mot Kalemegdanparken tidigt på fredagskvällen. Äldre damer kommer arm i arm för att lyssna på klassisk musik. Kedjerökande ungdomar sitter i stora grupper i gröngräset och barn försöker lära sig att cykla. Genom århundradena har Kalemegdans högt och strategiskt belägna fort varit platsen för betydligt våldsammare aktiviteter. Krig har varit ett ständigt återkommande inslag i Belgrads historia. Vid Kalemegdan har 115 strider ägt rum när erövrarna har ersatt varandra på Balkan. Fortet har totaldemolerats 44 gånger. I dag är Kalemegdan Belgrads gröna lunga. Utsikten över resten av stan är fantastisk. Delar av fästningen är ombyggd till en restaurang där det möra köttet smälter i munnen. Alldeles nedanför möts två av Europas stora floder Sava och Donau. - Jag önskar att fler utlänningar kom hit. Jag tror att många européer har märkliga åsikter om Serbien. Vi är varken konstiga eller krigiska, säger Simona Davidova. Hon dricker öl med väninnan Marina Bjelic och väntar på att rockmusik ska ersätta den klassiska konserten. Turismen har ökat de senaste åren men är fortfarande mycket blygsam. Efter 1990-talets brutala krig på Balkan betraktas inte Serbien som ett självklart mål för en weekendresa. Det har bara gått nio år sedan Nato bombade Belgrad i direktsänd teve. Slobodan Milosevic tvingades bort från makten för åtta år sedan. Sedan dess har Serbien delvis isolerats av EU och USA. De senaste årens nyhetsrapportering från Serbien har ofta handlat om ultranationalisternas starka fäste. Det tar inte lång tid för Belgrad att ta död på eventuella fördomar. Den serbiska huvudstaden utstrålar vänlighet och har en hel del att erbjuda. Så här års är de många uteserveringarna i Gamla stan svåra att motstå. De ligger vägg i vägg på gågatan Knez Mihailova i gamla stan, Stari Grad. Det turkiska kaffet är starkt och gott. Den som föredrar öl gör klokast i att välja det inhemska märket Jelen. Att hitta restauranger som serverar god mat är inte någon större utmaning i Belgrad. På de serbiska restaurangerna är kött och korv av alla de slag säkra kort. De lokala hamburgarna är gigantiska. Den som är ute efter en traditionell middag kan söka sig mot den kullerstensbelagda Skadarskagatan. Balkans Montmartre, hävdar turistbroschyrerna. Visst är det pittoreskt, men det kan bli något påfrestande med all musikunderhållning. En liten turistfälle-varning är på sin plats. Den anspråkslösa musikbaren Velike Stepenice kan vara svår att hitta i en av trapporna som leder från Gamla stan ned till floden Sava. Här är det lätt att bli sittande länge. Stämningen är avspänd och utsikten bra. På den stora terrassen serveras sallader och pastarätter. För många kommer det säkert som en överraskning att Belgrad erbjuder östra Europas bästa nattliv. Under vinterhalvåret ligger klubbar och barer undangömda i källare och anonyma bostadshus. På somrarna flyttar många ställen till båtar och bryggor längs Donau och Sava. Utbudet ändras snabbt, kolla vad som gäller i tidningen Yellow Cab. Att påstå att Belgrad är en vacker stad är att ta i. Arkitekturen är en sanslös blandning av praktfulla palats och charmlösa betongklumpar från kommunisttiden. Enligt min ciceron Anica Milenkovic är Krunska Belgrads finaste gata. I de stora vackra villorna ligger ambassader och eleganta restauranger. På väg därifrån passerar vi det spektakulära Hotel Moskva som är ett av stadens mest kända landmärken. Några hundra meter därifrån på Knez Milana påminner flera urblåsta militära byggnader om Natos bombningar för nio år sedan. Den sista upplevelsen i Belgrad är positiv. Det är bara en handfull internationella flygbolag som har trafik till Belgrad. Den nybyggda luftiga avgångshallen är nästan tom. Ingen kö vid incheckning, bara att gå rakt fram till säkerhetskontrollen. Resa dit: Sedan juni i år flyger Resa dit: Sedan juni i år flyger lågprisbolaget Norwegian direkt till Belgrad från Arlanda. Den som bokar i god tid kan komma fram och tillbaka för under en tusenlapp. Annars kostar en reguljär flygbiljett från 3.500 kronor. Bo: Hotell Moskva (byggt för hundra år sedan i jugendstil) har små sviter i två etage för drygt 1.500 kronor. Den som vill bo lyxigt kan satsa på Aleksandar Palas. De nio sviterna i modern stil har gigantiska tv-anläggningar och duschkabiner från yttre rymden. Pris från 2.500 kronor. Shoppa: Inget större köpbegär infinner sig. Satsa på några härliga korvar från snabbköpets charkdisk. I Kalemegdanparken och på gågatan Knez Mihailova säljer äldre damer lokalt hantverk. Klimatpåverkan: Kalkylatorn på dn.se/kollaresan visar att en flygresa Stockholm-Belgrad t/r orsakar utsläpp av 0,37 ton koldioxid som kostar 40 kr att kompensera. DN Resor kompenserar för alla sina flygutsläpp. ", "article_category": "other"}
{"id": 7575, "headline": "Kolonialt vansinne", "summary": "Rwanda hävdar att ledande franska politiker var delaktiga i folkmordet 1994. Även om anklagelserna är ett led i ett propandakrig bör Frankrikes agerande utredas.", "article": "Rwandas regering har anklagat Frankrike för aktivt deltagande i det folkmord som 1994 innebar att uppemot en miljon av landets medborgare dödades. I huvudstaden Kigali presenterades häromdagen en rapport som hävdar att 33 ledande franska politiker och militärer kände till och godkände massdödandet, däribland den dåvarande presidenten François Mitterrand, som avled 1996, den för detta premiärministern Édouard Balladur, den tidigare utrikesministern Alain Juppé och hans assistent Dominique de Villepin, som senare blev premiärminister. Att Frankrike har en smutsig byk i Rwanda råder ingen tvekan om. Före folkmordet tillhörde det lilla östafrikanska landet den franska kultursfären. När tutsirebellerna 1990 invaderade från sin påtvingade exil i engelsktalande Uganda skickade Frankrike en militär styrka till stöd för den sittande huturegimen. Styrkan drogs visserligen tillbaka 1993, men mycket tyder på att Frankrike ännu bidrog med vapen och militär rådgivning när folkmordet på tutsier och moderata hutuer påbörjades våren 1994. Dessutom skickade fransmännen en ny styrka i juni 1994, mitt under massakrerna. Den lyckades inte stoppa tutsirebellerna men väl skapa andrum för hutumiliserna att fortsätta sitt blodiga värv. Men anklagelserna från Rwanda är också del av ett propagandaspel. Uppgifter om massakrer utförda av tutsirebeller under inbördeskriget ligger ännu outredda. Den sittande rwandiska regeringen, vars omsorg om demokrati och medborgerliga rättigheter lämnar en del att önska, har ett givet intresse att hålla omvärldens uppmärksamhet fokuserad på den förra regimens brott. Dessutom är relationerna mellan de två länderna allmänt urusla. Under president Paul Kagame, som har växt upp i Uganda, har Rwanda orienterat sig helt bort från den franska kultursfären. Frankrike har å sin sida hållit Rwanda på armlängds avstånd. Man har minskat sitt bistånd till ett minimum, och för två år sedan utfärdade en fransk domare arresteringsorder på nio av Kagames medarbetare för delaktighet i det attentat som utlöste folkmordet 1994. Den franske domarens underlag anses allmänt vara mycket svagt, och det är möjligt att den nya rwandiska attacken mest utgör ett jämbördigt ”tack för senast”. Men även om just denna rapport skulle visa sig svagt underbyggd är inte problemet ur världen. Mycket är ännu outrett kring det franska agerandet i Rwanda, inte minst frågan om var gränsen går mellan kolonial stupiditet och brottslig omänsklighet. Den kan bara besvaras genom en fullständig genomlysning. Här finns en förebild: den undersökning av FN:s agerande i Rwanda som gjordes av Ingvar Carlsson 1999 på uppdrag av Kofi Annan. Trots att den kanadensiske chefen för FN-styrkan i Rwanda Roméo Dallaire vidarebefordrade förhandsuppgifter om ett planerat folkmord vägrade FN:s generalsekreterare att ge honom mandat att ingripa. Ett tungt ansvar faller på Annans axlar för detta, men han insåg att det var nödvändigt med en opartisk granskning. Att Frankrike frivilligt skulle tvätta sin koloniala byk är osannolikt. Men omvärlden, och inte minst FN, bör göra tydligt att endast en fristående undersökning kan skingra frågetecknen. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 7581, "headline": "Mei Ming såldes på BB bara för att hon är flicka", "summary": "När Mei Ming föddes hade hennes föräldrar redan en dotter och hoppades på en son. Därför lämnade de henne på BB. Tjugo år senare möter Mei Ming sin biologiska familj igen, och inser att hon har en lillasyster.", "article": "För två år sedan, på Mei Mings tjugoårsdag, ringer hennes pappa upp. Mei Ming läser vid universitetet och sover där i veckorna. Hon hör i luren att han är upprörd. - Du måste komma hem, din farfar ska begravas, säger han. Mei Ming har redan begravt sin farfar en gång, när hon var sju år gammal. Ur minnet dyker grannarnas antydningar upp, ord som förföljt henne hela livet, men som hon vägrat tro på. Är det sant? Är hennes föräldrar inte hennes biologiska föräldrar? Är hon, Mei Ming, adopterad? I telefon berättar Mei Mings adoptivpappa hur allt egentligen gått till. Mei Mings biologiska pappa är från Shanghai. Under kulturrevolutionen förvisas han till Heilongjiang, en provins längst upp i nordöstra Kina. Där träffar han Mei Mings mamma och de bildar familj. När Mei Mings föräldrar väntar sitt andra - och enligt lagen sista - barn är de helt inställda på att det måste bli en son, eftersom de redan har en dotter. Ett ultraljud tas under graviditeten och plötsligt står det klart för föräldrarna att det inte är en son de väntar, utan en dotter. Deras värld rasar samman. I juni 1987 bestämmer de sig för att åka till Shanghai för att föda och där låta barnet \"försvinna\", så att de kan återvända till hembyn och söka tillstånd för ett nytt barn: den efterlängtade sonen. - Det var min biologiska faster som tipsade mina adoptivföräldrar om att det fanns en flicka till salu på BB, berättar Mei Ming. Nyfödd skickas Mei Ming hem till sin biologiska farmor, som har svårt att ta hand om babyn. Mei Ming får återvända till sjukhuset på grund av vanvård, farmor har varken kunnat hålla henne ren eller ge henne ordentligt med mat. Några veckor efter födseln återvänder föräldrarna till Heilongjiang. Då är Mei Ming såld. Tjugo år senare lyder Mei Ming sin adoptivpappa och går på sin biologiske farfars begravning. Hon ska för första gången träffa sina biologiska föräldrar. Eftersom Mei Mings mamma bott i Heilongjiang har hon aldrig kunnat etablera en egen relation till sin svärfar. Mei Ming anar därför att anledningen till att hennes mamma kommer till begravningen är att hon vill träffa sin bortadopterade dotter. Vitklädd, enligt klädkoden för begravningar, kommer mamma emot Mei Ming, hon verkar uppspelt. Men hennes ögon är röda, kanske har hon gråtit. Vid sin sida har mamma en flicka som är ett år yngre än Mei Ming. En avgrund öppnas i Mei Mings inre. Hon blir presenterad för sin lillasyster. Hur är det möjligt? Hur kan en förälder göra så? Tankarna mal i Mei Mings huvud. Varför var det bara hon, Mei Ming, som valdes bort i familjen? Efter begravningen äter de lunch tillsammans. Mei Ming sitter bredvid sin biologiska mamma som anstränger sig att vara snäll. Hon beställer in de finaste rätterna, men Mei Ming uppskattar inget av maten på tallriken. Mamma försöker få Mei Mings lillasyster att kalla henne storasyster. Lillasystern vägrar. Mei Ming upplever mammans ansträngningar som beräknande. Mei Mings biologiske far sitter mitt emot henne. Mei Ming ser på honom, hon tvingas konstatera att hon till utseendet liknar honom. I hela sitt liv har hon självklart tyckt att hon liknar sina adoptivföräldrar, nu inser hon att hon egentligen inte är ett dugg lik dem. - När jag träffade mina biologiska föräldrar blev jag djupt besviken. Jag tycker inte om deras sätt. De har behandlat sitt barn som en handelsvara. Jag hatar tanken på att det var människor som de där två som gav mig livet. Var mitt enda värde för dem att jag kunde inbringa lite pengar? Hur kunde de överge mig? Och varför kommer de och gråter nu? Mei Ming kan inte förstå varför föräldrarna inte kunde fostra henne, om de planerat att föda och fostra en pojke. Trots att det gått två år sedan mötet blir Mei Ming djupt upprörd när hon berättar om det. - Min biologiska mamma har ingen utbildning, hon talar en dia-lekt som jag inte förstår. Jag ville inte förstå vad hon sa. Jag kunde inte ens se henne rakt i ögonen. Hennes biologiska föräldrar är fattiga bönder, hennes lillasyster har inte fått gå i skolan och är allmänt ouppfostrad, menar Mei Ming. - Jag tror faktiskt att de ångrar sig i dag. Jag har fått en bra utbildning och en bra uppfostran, jag har precis avlagt min universitetsexamen. Mina adoptivföräldrar har gett mig ett mycket bättre liv än vad mina biologiska systrar har fått. Men livet med adoptivföräldrarna har inte bara varit en dans på rosor. Mei Ming har aldrig kommit riktigt bra överens med sin adoptivmamma. Under tio års tid försökte adoptivföräldrarna få egna barn. Två gånger blev mamman gravid men fick missfall båda gångerna i fjärde månaden. Efter det var det omöjligt för dem att få egna barn. Det var då de fick tipset om att Mei Ming fanns på BB, till försäljning. Trots att Mei Ming och adoptivmamman tillbringat mycket tid på tu man hand när pappa varit borta och arbetat, har de aldrig kommit varandra riktigt nära. Mei Ming upplever att hon aldrig blivit accepterad som ett riktigt barn. Adoptivmamman har dessutom ett fruktansvärt dåligt humör. - Jag minns en gång när jag tog mod till mig och skrek tillbaka till henne. Då tog hon fram en flera meter lång bambukäpp som hon jagade mig med nerför gatan. Hon slog mig med käppen inför ögonen på alla grannarna, de stod och såg på som om det vore en operaföreställning. Det var enormt smärtsamt, inte bara fysiskt. Mei Ming kan konstatera att det nog är hennes far som egentligen har adopterat henne. - Min pappas kärlek har jag aldrig tvivlat på. Varje gång när han varit ute på någon resa i jobbet, tog han med sig det som han visste var min älsklingsMat hem. Jag tror faktiskt att mina föräldrar aldrig har älskat varandra. De lever i ett uppgjort äktenskap. Mei Ming minns när hon var liten och hennes pappa lämnade och hämtade henne vid skolan varje dag när han var hemma. När hon talar om sin adoptivpappa öppnas dörrarna till Mei Mings hjärta, till honom känner hon en närhet och kärlek som är gränslös. - Pappa och jag är varandra nära som bror och syster, han är bättre än min bästa vän. Visst kan han tjata på mig om mitt skolarbete, eller vilka vänner jag umgås med, men det gör ingenting. Mei Ming beskriver sin adoptivfar som en riktig hemmaman. När han kommer hem från jobbet tar han på sig förklädet och pysslar i köket. Han har hand om all matlagning och all disk. Det är vad män från Shanghai är berömda för, sin huslighet. När Mei Mings mamma och pappa är hemma samtidigt blir det ofta gräl. Därför brukar mamma försvinna efter måltiderna. Hon går ut på gatan, sitter och pratar med grannarna och fördriver tiden med att spela mahjong. Mei Ming känner inga andra adoptivbarn. Några av hennes vänner kanske är adopterade, men det är inget man pratar öppet om. Mötet vid begravningen var Mei Mings första och sista med sina biologiska föräldrar, trots påstötningar har hon bestämt sig för att aldrig mer ha kontakt med dem. Och nu när hon har blivit äldre har även relationen med adoptivmamman förbättrats. - Hon är i vilket fall som helst mycket bättre än min riktiga mamma, konstaterar Mei Ming lugnt och stilla. Hon upplever att hennes adoptivföräldrar är de enda riktiga föräldrar hon har och hon har lovat sig själv att hon ska ta hand om dem på bästa sätt, så länge de lever. I ett land utan social välfärd är de äldre helt beroende av barnens välvilja för att kunna leva ett bra liv på äldre dagar. Men det svarta hålet finns där, ständigt närvarande. - Mitt öde är nog att för alltid söka den där moderskärleken, säger Mei Ming. Hon har många gånger längtat efter sin biologiska mammas kärlek. Men den kom för sent, tjugo år för sent. Då kunde hon inte ta emot den längre. När hon ser ett barn på gatan som skrattar tillsammans med sin mamma så kan hon falla handlöst i gråt och den smärtsamma frågan dyker upp: Varför fick jag aldrig min mammas kärlek? Men det är något hon aldrig skulle visa för sina adoptivföräldrar. Hon har lovat sig själv att om hon själv får barn ska hon visa dem all sin kärlek och inte göra någon skillnad på flicka och pojke. Två barn vill hon ha, och det får gärna bli två flickor. Sedan fyra år tillbaka är Mei Ming förälskad i en före detta kurskamrat på universitetet. De senaste fem månaderna har de varit ett par. Men hans farfar, i en liten by söder-ut i Fujianprovinsen, har nyligen sett ut den flicka som pojkvännen ska gifta sig med. Pojkvännen ser som sin skyldighet att uppfylla sin familjs tradition av \"male power\". Han säger till Mei Ming att han älskar henne, men bara till 70 procent. Vad betyder det? undrar Mei Ming. Å andra sidan borde han ha åkt tillbaka till sin hemby för flera månader sedan. Enda anledningen till att han är kvar i Shanghai är för att få vara med Mei Ming. De skämtar om vad som skulle hända om hon följde med honom till hans hemby. Kommer de att våga göra den resan tillsammans? - Om vi gifter oss måste jag följa med honom. Och flyttar jag härifrån vet jag ärligt talat inte hur mina adoptivföräldrar skulle klara av sitt dåliga äktenskap. Mei Ming inser att om hon flyttar med sin pojkvän till Fujian kommer hon att förväntas leva ett traditionellt liv. Det är inte lätt att ensam slåss mot de gamla kinesiska nedärvda traditionerna. I Mei Mings öppna, mjuka ansikte finns också beslutsamhet. - Jag måste var stark och jag ska åtminstone se till att jag fortsätter med mitt arbete, säger hon och ger sin pojkvän en lång blick. Fyrtio år av stenhård familjeplanering I början av 1970-talet började Kina satsa på familjeplanering under mottot \"senare, längre, färre\". Tanken var att familjerna skulle föda färre barn senare i livet och med längre mellanrum. Politiken fick ett snabbt genomslag. Barnafödandet sjönk från 5,9 barn till 2,9 barn per kvinna. År 1980 infördes en politik som bygger på att varje familj bara skulle få ha ett barn. De som bröt mot denna regel drabbades av höga böter. Under 1980-talet tappade regimen kontrollen över barnafödandet. Runt 1990 skärptes därför befolkningspolitiken på nytt. Den hårda familjepolitiken har lett till att det i dag aborteras upp mot fem miljoner flickfoster i Kina eftersom en son anses ge högre status. Det beräknas fi nnas 40 miljoner fler män än kvinnor i Kina. Det är sönerna som ärver namn och egendom. När en dotter gifter sig blir hon en del av sin makes familj och lämnar sin egen familj. Därmed är det sönerna som kan säkra föräldrarnas ålderdom. Under senare år har det kommit allt fl er rapporter om att Kinas större städer fått en hel generation av bortskämda ensambarn som är vana att få all uppmärksamhet. Fortfarande adopteras oönskade flickor bort eller \"försvinner\" på annat sätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 7585, "headline": "”FRA-lagen inte ett uttryck för Nya moderaternas linje”", "summary": "14 tunga moderata kommunalpolitiker: Vi tar avstånd från massavlyssning av svenska folket. Regeringen bör ta ett steg tillbaka och ompröva FRA-beslutet.Som lokala företrädare för moderaterna träffar vi dagligen väljare, som undrar varför en lag om massavlyssning av svenska folket är så viktig. Det kan vi inte förklara. Regeringen borde ta ett steg tillbaka för att lösa den svåra situation vi har hamnat i och ta fram ett nytt förslag med bred förankring. En ny lag kunde ge FRA lov att spana mot utländska radarstationer och militär radiokommunikation, men sätta stopp för massavlyssning. Vi moderater har tidigare lärt av våra misstag och förnyat vår politik och borde kunna göra det även nu, skriver 14 tunga moderata kommunpolitiker.", "article": "Nya moderaterna är ett parti som är ödmjukt, lyssnande och ser som sin uppgift att diskutera, skapa möjligheter och hitta lösningar på problem i människors vardag. Vi omprövade vår politik och insåg att vi inte kan gå till val på frågor som inte stöds av breda grupper i samhället. Därför är moderaternas kompromisslösa försvar för FRA-lagen och massavlyssningen som den innebär fel väg att gå. För att bredda partiet och få förtroende också i nya grupper är mångfalden av åsikter viktig liksom insikten att vi måste ta till oss av argument i debatten. I den diskussion som varit om FRA-lagen har något som visserligen har ett gott syfte, skyddet av Sverige, visat sig innebära oacceptabla inskränkningar av de friheter vi vill bevara. Därför borde FRA-beslutet omprövas. Vi som är lokala företrädare för moderaterna träffar dagligen väljare som undrar varför en lag som innebär massavlyssning av svenska folket är så viktig att genomföra. Det är en fråga vi inte kan ge något bra svar på. De moderata statsråden står i den här frågan för en politik som vi på den lokala nivån inte kan försvara eller förklara. Vi kan också notera att väldigt många väljare vi träffar är emot massavlyssningen. Precis som vi tidigare lärt av våra misstag och förnyat vår politik för att möta en ny tid borde vi göra det även här. Att så hårt driva igenom en lag som inte är angelägen för väljarna är fel väg att gå. I och med debatten som varit märks det tydligt att stoppad massavlyssning gått från att vara en fråga som få intresserat sig för till att bli en viktig vardagsfråga. En rad remissinstanser, däribland justitiedepartementet, Advokatsamfundet, Journalistförbundet och Lagrådet har kritiserat lagen som alltför integritetskränkande. Även tung teknisk expertis intygar att så är fallet. Det är en kritik som regeringen borde ha lyssnat på. Kampen mot terrorism och grov brottslighet ska föras i enlighet med rättsstatens principer, massavlyssning är oförenlig med dessa. FRA-lagen innebär att Försvarets radioanstalt skall få en kopia av all elektronisk trafik. Att de inte i dagsläget har tid att manuellt gå igenom allas e-post, sms och telefonsamtal utan i stället låter sina maskiner göra det håller inte som argument för att påstå att integriteten bibehålls. Kränkningen sker redan när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling. Det är också kritik som även Lagrådet, det vill säga Sveriges högsta jurister, fört fram mot lagen. Att FRA i efterhand granskas av myndigheter och nämnder är en bra ambition, men det löser inte problemet med massavlyssning av svenska folket. Det första, och mest uppenbara, problemet är att massavlyssning av oskyldigas kommunikation är oacceptabelt även om den som massavlyssnar granskas i efterhand. Vi tycker inte intrång i brevhemligheten ska vara tillåtet när det gäller vanliga brev och detsamma borde gälla e-post och sms. Det andra är svårigheten att granska FRA som på grund av verksamhetens natur omgärdas av hårda sekretessregler. Att FRA i praktiken måste övervaka sig själva och rapportera eventuella misstag är otillräckligt. Signalspaning är en nödvändighet för att kunna inhämta information om yttre hot mot rikets säkerhet. Att signalspana mot radarstationer, utländsk militär radiotrafik och liknande skall självklart vara möjligt. Det kan också vara nödvändigt att avlyssna utländska organisationer eller personer. Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot. Integritet är inte något som enbart diskuteras i riksdagen. Vi har många olika integritetsfrågor att hantera på lokal nivå. Resultatet av en åtgärd som är ett intrång i integriteten måste vägas mot hur stort intrånget är. Ett gott syfte är inte tillräckligt för att registrera och övervaka enskildas privata angelägenheter. Ska man få drogtesta skolelever och i så fall i vilken omfattning? Borde föräldrarna ge sitt tillstånd först och är det kommunen eller polisen som ska testa? Från vilken ålder får man testa och ska polis, socialtjänst eller föräldrar kopplas in vid bekräftat missbruk. Är övervakningskameror en lösning på den skadegörelse som drabbar alltför många av våra skollokaler och fritidsgårdar? I samtliga dessa fall måste man ställa nyttan av att upptäcka brott mot den enskildes integritet. Huruvida kamerorna ska vara i gång när skollokalerna används som vallokaler och vilka kriterier som krävs för att man ska få titta på banden är frågor vi brottas med. Användningen av kommunens datorer och internetuppkopplingar måste också omges av tydliga regler och en avvägning om hur fritt man ska få använda dem mot risken för att de ska missbrukas. Steget därifrån till att skicka all kommunikation som passerar landets gränser till FRA för avlyssning är mycket långt. Vi inser att frågan är komplicerad och i avvägningen mellan integritet och rikets säkerhet har regeringen inte prioriterat det förstnämnda tillräckligt. Den personliga integriteten är en fundamental fråga för oss moderater och om inte vi skyddar den ställer vi oss frågande till vilka som med trovärdighet då kan göra det. För att lösa den uppkomna situationen om FRA-lagen och massavlyssningen borde regeringen ta ett steg tillbaka. I stället för att låta FRA börja använda de mycket långtgående befogenheter de fick genom den lag som riksdagen röstade igenom i mitten av juni borde man stanna upp och ta fram ett nytt förslag med bred förankring. Det kan innebära att FRA får bedriva spaning mot utländska radarstationer och militär radiokommunikation, men att det blir stopp för massavlyssning och avlyssning av personer som inte är misstänkta för brott. Avlyssning av andra brottsmisstänkta än de som kan misstänkas för brott mot rikets säkerhet är dock inte en uppgift för FRA. Det är något som skulle stämma väl överens både med Nya moderaternas förhållningssätt till politiken och med det mycket tydliga budskap vi möts av när vi träffar våra väljare. Pia Kinhult Regionråd (m), Skåne Jan Holmberg Kommunstyrelsens ordförande (m), Upplands Väsby Elisabeth Unell Kommunstyrelsens ordförande (m), Västerås Ulf Bingsgård Kommunstyrelsens ordförande (m), Trelleborg Paul Lindvall Kommunstyrelsens ordförande (m), Linköping Thomas Håkansson Kommunstyrelsens ordförande (m), Lomma Christian Gustavsson Landstingsråd (m), Östergötland Örjan Lid Kommunstyrelsens ordförande (m), Vallentuna Henric Sörblad Kommunstyrelsens ordförande (m), Gnesta Lars-Göran Sörqvist Oppositionsråd (m), Sigtuna Irene Seth Oppositionsråd (m), Upplands-Bro Fredrik Bergqvist Oppositionsråd (m), Norrköping Patric Åberg Oppositionsråd (m), Östra Göinge Stefan Andersson Oppositionsråd (m), Ljusdal ", "article_category": "other"}
{"id": 7587, "headline": "”FRA-lagen inte ett uttryck för Nya moderaternas linje”", "summary": "14 tunga moderata kommunalpolitiker: Vi tar avstånd från massavlyssning av svenska folket. Regeringen bör ta ett steg tillbaka och ompröva FRA-beslutet. Som lokala företrädare för moderaterna träffar vi dagligen väljare, som undrar varför en lag om massavlyssning av svenska folket är så viktig. Det kan vi inte förklara. Regeringen borde ta ett steg tillbaka för att lösa den svåra situation vi har hamnat i och ta fram ett nytt förslag med bred förankring. En ny lag kunde ge FRA lov att spana mot utländska radarstationer och militär radiokommunikation, men sätta stopp för massavlyssning. Vi moderater har tidigare lärt av våra misstag och förnyat vår politik och borde kunna göra det även nu, skriver 14 tunga moderata kommunpolitiker.", "article": "Nya moderaterna är ett parti som är ödmjukt, lyssnande och ser som sin uppgift att diskutera, skapa möjligheter och hitta lösningar på problem i människors vardag. Vi omprövade vår politik och insåg att vi inte kan gå till val på frågor som inte stöds av breda grupper i samhället. Därför är moderaternas kompromisslösa försvar för FRA-lagen och massavlyssningen som den innebär fel väg att gå. För att bredda partiet och få förtroende också i nya grupper är mångfalden av åsikter viktig liksom insikten att vi måste ta till oss av argument i debatten. I den diskussion som varit om FRA-lagen har något som visserligen har ett gott syfte, skyddet av Sverige, visat sig innebära oacceptabla inskränkningar av de friheter vi vill bevara. Därför borde FRA-beslutet omprövas. Vi som är lokala företrädare för moderaterna träffar dagligen väljare som undrar varför en lag som innebär massavlyssning av svenska folket är så viktig att genomföra. Det är en fråga vi inte kan ge något bra svar på. De moderata statsråden står i den här frågan för en politik som vi på den lokala nivån inte kan försvara eller förklara. Vi kan också notera att väldigt många väljare vi träffar är emot massavlyssningen. Precis som vi tidigare lärt av våra misstag och förnyat vår politik för att möta en ny tid borde vi göra det även här. Att så hårt driva igenom en lag som inte är angelägen för väljarna är fel väg att gå. I och med debatten som varit märks det tydligt att stoppad massavlyssning gått från att vara en fråga som få intresserat sig för till att bli en viktig vardagsfråga. En rad remissinstanser, däribland justitiedepartementet, Advokatsamfundet, Journalistförbundet och Lagrådet har kritiserat lagen som alltför integritetskränkande. Även tung teknisk expertis intygar att så är fallet. Det är en kritik som regeringen borde ha lyssnat på. Kampen mot terrorism och grov brottslighet ska föras i enlighet med rättsstatens principer, massavlyssning är oförenlig med dessa. FRA-lagen innebär att Försvarets radioanstalt skall få en kopia av all elektronisk trafik. Att de inte i dagsläget har tid att manuellt gå igenom allas e-post, sms och telefonsamtal utan i stället låter sina maskiner göra det håller inte som argument för att påstå att integriteten bibehålls. Kränkningen sker redan när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling. Det är också kritik som även Lagrådet, det vill säga Sveriges högsta jurister, fört fram mot lagen. Att FRA i efterhand granskas av myndigheter och nämnder är en bra ambition, men det löser inte problemet med massavlyssning av svenska folket. Det första, och mest uppenbara, problemet är att massavlyssning av oskyldigas kommunikation är oacceptabelt även om den som massavlyssnar granskas i efterhand. Vi tycker inte intrång i brevhemligheten ska vara tillåtet när det gäller vanliga brev och detsamma borde gälla e-post och sms. Det andra är svårigheten att granska FRA som på grund av verksamhetens natur omgärdas av hårda sekretessregler. Att FRA i praktiken måste övervaka sig själva och rapportera eventuella misstag är otillräckligt. Signalspaning är en nödvändighet för att kunna inhämta information om yttre hot mot rikets säkerhet. Att signalspana mot radarstationer, utländsk militär radiotrafik och liknande skall självklart vara möjligt. Det kan också vara nödvändigt att avlyssna utländska organisationer eller personer. Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot. Integritet är inte något som enbart diskuteras i riksdagen. Vi har många olika integritetsfrågor att hantera på lokal nivå. Resultatet av en åtgärd som är ett intrång i integriteten måste vägas mot hur stort intrånget är. Ett gott syfte är inte tillräckligt för att registrera och övervaka enskildas privata angelägenheter. Ska man få drogtesta skolelever och i så fall i vilken omfattning Borde föräldrarna ge sitt tillstånd först och är det kommunen eller polisen som ska testa Från vilken ålder får man testa och ska polis, socialtjänst eller föräldrar kopplas in vid bekräftat missbruk. Är övervakningskameror en lösning på den skadegörelse som drabbar alltför många av våra skollokaler och fritidsgårdar I samtliga dessa fall måste man ställa nyttan av att upptäcka brott mot den enskildes integritet. Huruvida kamerorna ska vara i gång när skollokalerna används som vallokaler och vilka kriterier som krävs för att man ska få titta på banden är frågor vi brottas med. Användningen av kommunens datorer och internetuppkopplingar måste också omges av tydliga regler och en avvägning om hur fritt man ska få använda dem mot risken för att de ska missbrukas. Steget därifrån till att skicka all kommunikation som passerar landets gränser till FRA för avlyssning är mycket långt. Vi inser att frågan är komplicerad och i avvägningen mellan integritet och rikets säkerhet har regeringen inte prioriterat det förstnämnda tillräckligt. Den personliga integriteten är en fundamental fråga för oss moderater och om inte vi skyddar den ställer vi oss frågande till vilka som med trovärdighet då kan göra det. För att lösa den uppkomna situationen om FRA-lagen och massavlyssningen borde regeringen ta ett steg tillbaka. I stället för att låta FRA börja använda de mycket långtgående befogenheter de fick genom den lag som riksdagen röstade igenom i mitten av juni borde man stanna upp och ta fram ett nytt förslag med bred förankring. Det kan innebära att FRA får bedriva spaning mot utländska radarstationer och militär radiokommunikation, men att det blir stopp för massavlyssning och avlyssning av personer som inte är misstänkta för brott. Avlyssning av andra brottsmisstänkta än de som kan misstänkas för brott mot rikets säkerhet är dock inte en uppgift för FRA.Det är något som skulle stämma väl överens både med Nya moderaternas förhållningssätt till politiken och med det mycket tydliga budskap vi möts av när vi träffar våra väljare. Pia Kinhult Regionråd (m), Skåne Jan Holmberg Kommunstyrelsens ordförande (m), Upplands Väsby Elisabeth Unell Kommunstyrelsens ordförande (m), Västerås Ulf Bingsgård Kommunstyrelsens ordförande (m), Trelleborg Paul Lindvall Kommunstyrelsens ordförande (m), Linköping Thomas Håkansson Kommunstyrelsens ordförande (m), Lomma Christian Gustavsson Landstingsråd (m), Östergötland Örjan Lid Kommunstyrelsens ordförande (m), Vallentuna Henric Sörblad Kommunstyrelsens ordförande (m), Gnesta Lars-Göran Sörqvist Oppositionsråd (m), Sigtuna Irene Seth Oppositionsråd (m), Upplands-Bro Fredrik Bergqvist Oppositionsråd (m), Norrköping Patric Åberg Oppositionsråd (m), Östra Göinge Stefan Andersson Oppositionsråd (m), Ljusdal ", "article_category": "other"}
{"id": 7592, "headline": "Barbro Osher har gett bort fem miljarder", "summary": "Nästa söndag blir hon årets svensk-amerikan. Barbro Osher är en av världens största pengadonatorer. Fem miljarder kronor har hon och hennes man delat ut till kultur, forskning och utbildning. – Att skänka pengar till svenska institutioner är ett sätt att hantera min hemlängtan, säger Barbro Osher.", "article": "Slå in ”Barbro and Bernard Osher” på sökmotorn Google och skärmen packas med träffar som nästan alla handlar om donationer: en miljon dollar till California State University, 500 000 kronor till Sveriges allmänna konstförening, 20 miljoner dollar till Kaliforniens vetenskapsakademi, 2,3 miljoner kronor till Grafikens hus i Mariefred ... Katalogen över pengaregnet tycks utan ände. Men informationen om de generösa givarna är ytterst sparsam. Och det är så paret Osher vill ha det. Det står klart vi när vi möter Barbro Osher i hennes tjänsterum på det svenska generalkonsulatet i San Francisco. En jäktig dag närmar sig sitt slut. Barbro Osher har förberett en tjänsteresa till Seattle, kollat hur det gått för den svenska hårdrockaren på USA-turné som blev bestulen på sitt pass, och anmält svenska poeter till en internationell lyrikfestival i San Francisco. Som om heltidsjobbet som generalkonsul inte räcker, är Barbro Osher också vd och chefredaktör för den anrika emigranttidningen Vestkusten, samt ordförande i de två stiftelser som maken Bernard och hon inrättat för donationer. Det är den sistnämnda verksamheten som vi framför allt är intresserade av. Men det är också den som Barbro Osher är mest ordknapp om. Inte så att det är något hysch-hysch med stiftelsernas struktur och organisation. Detta är tydligt och redigt beskrivet på stiftelsens hemsida. Bernard Osher Foundation, som grundades för trettio år sedan, stödjer projekt främst inom kultur, forskning och utbildning. Barbro Osher är styrelseordförande i stiftelsen, liksom i den stiftelse med särskild inriktning på svensk kultur och forskning som är hennes eget skötebarn, Barbro Osher Pro Suecia Foundation. Men för paret Osher är det viktigt att de som får donationerna ska komma i första hand. Oshers vill inte låna glans av de verksamheter de stöder. Barney, som Barbro kallar sin man, vill absolut inte framträda i medierna – ”om han visste att jag sitter här och talar med journalister skulle han nacka mig” , säger Barbro Osher. – Vi gör ingen egen pr. Det kan lätt missuppfattas som att vi sprätter i väg pengar. Men alla gåvor går ju genom stiftelserna och allt är noga prövat. Vi ger inga pengar till privatpersoner, bara till institutioner, säger Barbro Osher när arbetsdagen är slut och telefonerna äntligen har tystnat. Vi går den korta promenaden från generalkonsulatet till Barbro Oshers bostad, en takvåning på gränsen till Chinatown med hisnande utsikt över San Franciscos hamninlopp och Bay Bridge-bron. Fångön Alcatraz simmar i kvällsdiset. Bernard Osher dyker upp och hälsar, han har arbetat till klockan sju på stiftelsens kontor, en salt och spänstig 80-åring. Han nackar varken sin hustru eller oss, utan talar gärna om foto, flugfiske och om favoritkompositören Wilhelm Peterson-Berger – men inte om sin roll som en av USA:s största välgörare. Barbro Osher är blond, blåögd och har för dagen en gul jacka, mörkblå byxor och en blågul sidenscarf. Hon prisar Sverige i sakligt passionerade ordalag: – Sverige har ett mycket gott renommé här i USA, det är nog många svenskar som inte känner till det. Ta exempelvis Nobelpriset, som skapat extra starka band mellan Sverige och Kalifornien. Största anhopningen av nu levande Nobelpristagare finns faktiskt här. Men också Ikea, som har en väldigt ”svensk” stämpel här och som uppfattas modernt och framsynt på ett sätt som jag inte riktigt tror att det gör i Sverige. Amerikanerna respekterar vårt sociala system, och så är det naturligtvis de svenska kvinnorna! Att Sverige och svenska företeelser varit så pass osynliga trots vårt goda rykte har Barbro Osher gjort sitt bästa för att ändra på. Svenska konstnärer, musikgrupper och poeter har fått möjlighet att turnera på USA:s östkust tack vare bidrag från Oshers Sverigestiftelse. Under vår weekend i San Francisco fanns såväl författaren Jonas Hassen Khemiri som kletzmergruppen Katzen Kapell på plats för framträdanden i stan. Själv arbetar hon oavlönat vid generalkonsulatet – ”jag har ställning, men ingen anställning” , som hon säger. Barbro Osher har levt i USA sedan 1980. Efter en skilsmässa i Sverige hittade hon tillbaka till ungdomskärleken Bernard, som hon träffade som 22-åring när hon var utbytesstudent i Maine i början på 1960-talet. Då arbetade Bernard i föräldrarnas järnhandel. Under åren har Bernard Osher byggt upp banken Golden West Financial som lokaliserades till Kalifornien och blev en av delstatens största finansinstitutioner. Passionerat intresserad av amerikansk 1900-talskonst som han är, förvärvade han auktionshuset Butterfield & Butterfield som snabbt blev ett av USA:s ledande. Men nu har han sålt sina livsverk till storbanken Wachovia och till webbhandelsplatsen Ebay. De många miljarderna som affärerna genererat har han fört över till stiftelserna. Enligt tidningen USA Today har han och hustrun hittills skänkt bort 830 miljoner dollar (närmare fem miljarder kronor) genom sina stiftelser. Det gör makarna Osher till några av USA:s största välgörare över huvud taget. För Barbro Osher blev flytten till USA omtumlande och delvis smärtsam. Hennes tonårsdotter trivdes aldrig i San Francisco utan for tillbaka till Sverige. Numera bor dottern i Danmark där hon arbetar som läkare. – Man kan nog säga att det jag sysslar med nu, att företräda Sverige och donera pengar till svenska kulturinstitutioner, bottnar i en saknad, en hemlängtan, säger hon. Barney brukar säga: ”Jag gifte mig med en hel nation när jag gifte mig med Barbro.” – Det har ju gjorts stora donationer i Sverige också, men systemet är mer utbrett här i USA. Hos amerikaner finns det i modersmjölken att de ska dela med sig om de har pengar. Dessutom är det ju så att många amerikanska kulturinstitutioner inte skulle existera utan bidrag från privatpersoner. Här har det aldrig varit så att kulturen ska bekostas av det offentliga. Och det blir ju alltmer privata pengar även i den svenska kulturen. Det finns ett enormt imponerande utbud och många begåvade människor, men stat och kommun mäktar inte med att finansiera allt, säger Barbro Osher, som tycker att Sverige borde följa USA:s exempel och göra donationer avdragsgilla. Kunde ni inte lika gärna ägna er tid åt att öka förmögenheten i stället för att ge bort den, kan jag inte låta bli att fråga. – Vi bor bra, man kan inte mer än äta sig mätt, och jag gillar inte att shoppa. Jag ser det som ett privilegium att kunna ge och hoppas kunna inspirera andra. Det är klart att inte alla människor har möjligheten och det ekonomiska utrymmet, men om man har det, så varför inte, säger hon enkelt. ERIK OHLSSON DN:s korrespondent erik.ohlsson@dn.se CHRIS MALUSZYNSKI frilansfotograf sondag@dn.se BARBRO OSHER Född: 21 maj 1940 i Stockholm, flyttade ofta eftersom hennes far var officer. Tog studenten i Motala. Bor: I San Francisco. Om somrarna på Ingarö i Stockholms skärgård. Familj: Make, dotter, tre barnbarn. Karriär: Fil kand, förlagsredaktör, copywriter. Uppdrag för bland annat Positiva Sverige, Turistrådet och Ingenjörsvetenskapakademien. Generalkonsul i Los Angeles 1995, sedan 1998 i San Francisco. Ägare och utgivare för den svenskspråkiga tidningen Vestkusten. Grundare av föreningen Sweas San Francisco-avdelning. Hedersdoktor vid Göteborgs universitet 2006. Styrelseordförande för Bernard Osher Foundation, driver Barbro Osher Pro Suecia Foundation som donerar pengar till svensk kultur och forskning, bland annat 43 miljoner kronor till Karolinska institutet för bildandet av ett forskningscentrum för integrativ medicin. Värnar om: Sin familj, sitt jobb, svensk konst, litteratur och kultur och inte minst möjlighet till utbildning för alla (” en självklarhet i Sverige men inte i USA” ). ", "article_category": "other"}
{"id": 7596, "headline": "Svensk dans intar Stockholm", "summary": "I kväll startar sommarens höjdpunkt för Stockholms dansälskare: Parkteaterns dansmånad. Danskompanier från hela landet ska få Vitabergsparken att svänga.", "article": "När Parkteaterns konstnärliga ledare Kajsa Giertz, själv koreograf i grunden, satte ihop sommarens program var hon nyfiken på vad som händer i dansväg ute i landet. Resultatet är att årets dansmånad gästas av tre av Sveriges största dansensembler: Göteborgsoperans balett, Skånes dansteater och Norrdans. Först ut är Göteborgsoperans balett, som i kväll och på lördag visar en glimtparad med verk av koreograferna Helena Franzén, Didy Veldman och Örjan Andersson. Samt stjärnskottet Alexander Ekmans seriefigurinspirerade musikalparodi ur den hyllade föreställningen ”3xBolero”. – Upplägget kan låta lite medley-tråkigt, säger Kajsa Giertz. Men jag tycker att en mix av lugna lyriska verk och sånt med mer humor och dramatik är det bästa formatet i Vitabergsparken. Där konkurrerar ju dansen med luftballonger och fiskmåsar. Även Norrdans och Skånes dansteater, landets nordligaste respektive sydligaste dansscener, bjuder på best of-föreställningar. Delar av Thomas Noones ”Hurt” visas till exempel under Norrdans föreställning. Och koreograferna Tommi Kitti och Susanne Jaresand stiftar bekantskap med Stockholmspubliken under Skånes dansteaters kvällar i slutet av månaden. – Jag ville att kompanierna skulle göra aftnar som presenterar bredden i deras kompani. Alla tre är i förändringsprocesser just nu, med nya konstnärliga ledare. Det är intressant att jämföra dem med varandra och få en glimt av den svenska dansens framtid, säger Kajsa Giertz, men tillägger att publiken framför allt bara ska luta sig tillbaka och njuta. Om de nu inte vill delta själva vill säga. Den möjligheten ges på streetdancefestivalen Superjam, som Parkteatern ordnar för sjätte året i rad i samarbete med Riksteatern. I sommar blir det tre kvällar med workshops, dansbattles och shower med internationella gäster. - Det brukar vara två kvällar men det kommer nya stilar hela tiden inom streetdance. Vi har haft stark betoning på breakdance, nu blir det också mer utrymme för popping, locking, house och hiphop, berättar Kajsa Giertz. Mer streetdance blir det när gruppen Three style fusion uppträder i mitten av månaden. Men de mixar också in flamenco och folkdans i sitt framträdande. Three style fusion utlovar även ”nordisk machodans”, vad är det? För första gången är Kajsa Giertz svarslös. Hon funderar högt: ”Kan de mena streetdanceproffset Damon Frost, streetdance är ju supermacho?” Sen börjar hon skratta. – De menar halling förstås! Det är en norsk dansstil som är macho fast på ett helt annat sätt. De hoppar jättemycket, gör rytmiska mönster och slår med händerna på fötterna. Om Damon Frost har sitt center nere vid fotknölarna har de centrum mycket högre upp i kroppen, förstår du? Nja, halling tycks vara en dansstil som ska ses live. Liksom dans över lag, vilket stockholmarna insett. Danskvällarna är alltid proppfulla och Kajsa Giertz rekommenderar att man kommer i god tid. – Dansmånaden har ju funnits sedan 1996. I början framstod det som en väldigt tokig idé att just Parkteatern skulle ha modern dans eftersom vi är väldigt folkliga och många föreställer sig att modern dans är väldigt svårtillgängligt. Men det har visat sig att det inte alls behöver vara så. Parkteaterns dansmånad Dansfestivalen invigs fr 1/8 med Göteborgsoperans balett och avslutades den 24/8 med Norrdans. Alla dansföreställningar ges i Vitabergsparken på Södermalm, t Skanstull. Hela programmet finns Parkteaterns hemsida. ", "article_category": "other"}
{"id": 7623, "headline": "Pride får rekordmånga företag att komma ut", "summary": "Årets Pridefestival lockar fler sponsorer än någonsin tidigare. Festivalen är det största internationella evenemanget i Stockholm i år - med en halv miljon åskådare och 50 miljoner kronor i turistintäkter.", "article": "Stockholm Pride, som i år står värd för det europeiska evenemanget Euro Pride, slår nya rekord. I år har festivalen fått in mer än tre miljoner kronor från hela 22 sponsorer. Det är dubbelt så mycket pengar som förra året. Nytt för i år är ett sponsorråd där företagen träffas inför festivalen. - Jag har en känsla av att många vill skapa en attitydförändring på arbetsplatserna. Kompetensen hos hbt-grupperna lockar och företagen gör vinst på det, säger Anna Söderström, presschef på Stockholm Pride. Även när det gäller turistintäkter för staten rör det sig om rekord. Evenemanget drar in 50 miljoner kronor i turistintäkter, vilket är mer än något annat enskilt evenemang i Stockholm. Näst störst är cancer- och tandläkarkongresserna i september. - Europride ger extra pr-värde eftersom evenemanget inte kan ordnas överallt i världen, säger Peter Lindqvist, tf vd på Stockholm Visitors Board. Swedbank, som är en av de större sponsorerna, anser att målgruppen är intressant. Men Anna Sundblad, presschef på Swedbank, tycker att sponsoråtagandet är som vilket annat som helst. Men det har också medfört att anställda kommit ut som homosexuella. Swedbank har informerat det baltiska dotterbolaget Hansabank om att banken sponsrar Pridefestivalen. - Jag var i Riga för några år sen och då var det män med rakade skallar som delade ut information mot homosexuella på stan. Men den policy som vi har om öppenhet mot alla kunder gäller även Hansabank, säger Christer Wickström, projektledare för event och sponsring på Swedbank. IBM och Volvo är inte sponsorer men engagerar sig genom att hålla ett seminarium om mångfald under Europride. - Mångfald föder kreativitet. Det är viktigt att vara en inkluderande och därmed attraktiv arbetsplats för att attrahera och behålla den bästa kompetensen, säger Cecilia Öhman, mångfaldsansvarig på IBM. Den svenska grenen av flygbolaget KLM har sponsrat festivalen tre år i rad och har även tidigare jobbat med festivalen. Som orsak anger KLM att homosexuella reser väldigt mycket och är en vanlig målgrupp för flygbolag. Representanter för Stockholms stad har under året besökt mässor och jobbat med resebyråer i Europa och USA för att betona dess hbt-vänlighet. - Vi jobbar ju med en året runtprodukt. I år räknar vi med 50 procent fler besökare, varav de flesta är utländska, säger Christina Guggenberger, projektledare för Stockholm Gay Network. ", "article_category": "other"}
{"id": 7624, "headline": "”Även andra EU-länder måste ta flyktingansvar”", "summary": "Migrationsminister Tobias Billgren inför möte i dag med EU:s migrationsministrar: EU-länderna måste ta sitt ansvar för de Irakflyktingar som inte kan ta sig ifrån flyktinglägren. Vid dagens ministerrådsmöte i Bryssel kommer EU:s medlemsstater att uppmanas att låta fler flyktingar i Iraks grannländer få bosätta sig i EU-länder. Omkring två miljoner Irakflyktingar lever under svåra förhållanden i Syrien och Jordanien. Det behövs därför ett större engagemang från EU:s medlemsstater i UNHCR:s vidarebosättningsprogram för att ge fler ett välbehövligt skydd i Europa, men även i Iraks grannländer. Under det svenska ordförandeskapet i EU nästa höst kommer vi att prioritera vidarebosättning inför EU:s nya gemensamma asylsystem, skriver migrationsminister Tobias Billström.", "article": "I dag ska EU:s migrationsministrar diskutera ett förslag som uppmanar EU:s medlemsstater att åta sig att ge irakiska flyktingar skydd genom så kallad vidarebosättning. Sverige har under ett och ett halvt år drivit på för att EU ska ta ett större ansvar för de irakiska flyktingarna och välkomnar att ett förslag till handling nu förs fram. Det är dock viktigt att detta omsätts i konkreta åtgärder och inte stannar vid diskussionsbordet. Vidarebosättning är ett viktigt instrument för att ge särskilt utsatta grupper, för vilka ingen hållbar lösning finns, skydd. Det innebär i allmänhet att en stat ställer upp med en flyktingkvot som sedan utnyttjas i nära samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. UNHCR är det organ som har den största kompetensen att på plats i flyktingläger världen över ange vilka som är i störst behov av skydd och verka för att de blir vidarebosatta i ett land där varaktigt skydd kan ges. UNHCR har länge vädjat om att fler länder ska ställa upp med kvoter för att täcka det omfattande behov som finns, inte minst när det gäller irakiska flyktingar. Sverige har en lång tradition av samarbete med UNHCR och är en av de största bidragsgivarna. Sverige är också det land i EU som tar emot flest kvotflyktingar. Över fem miljoner människor befinner sig på flykt undan våldet i Irak, vilket gör det till en flyktingkatastrof som i numerära tal är en av de största i modern tid. Hälften av de irakier som flytt, det vill säga två och en halv miljoner, är på flykt inom Irak. Lika många har lämnat landet, och flytt till framför allt grannländerna Syrien och Jordanien. Det är svårt att fastställa exakt hur många irakier som befinner sig i dessa länder, men uppskattningsvis finns enbart i Syrien en och en halv miljon irakier och i Jordanien fler än 500 000. Situationen för dem som flytt har under lång tid varit besvärlig och behovet av stöd till de båda länderna är stort, vilket representanter från såväl regeringarna som frivilligorganisationer vittnade om under mitt besök i regionen förra våren. En viktig signal från EU vore därför att medlemsstaterna ställer upp och vidarebosätter en del av de personer som befinner sig där och är i störst behov av skydd. Sverige är kanske det EU-land som tagit störst ansvar för dem som flytt. Av de irakier som ansökte om asyl i Europa under 2007 lämnade 60 procent in sin ansökan i Sverige. Fyra städer i Sverige – Södertälje, Stockholm, Göteborg och Malmö – har var för sig tagit emot fler irakiska flyktingar än vad hela USA gjort. Det har ställt stora krav på mottagandet i Sverige, framför allt i de kommuner dit flest söker sig. Det ställer också krav på att vi har en rättssäker och effektiv asylprocess för att avgöra vilka som uppfyller kraven för att få skydd i Sverige och vilka som måste återvända. För att hjälpa dem som är mest utsatta och som inte kan ta sig från flyktinglägren är vidarebosättning ett viktigt komplement till asylsystemet och det råder inget tvivel om att EU kan göra mer, till exempel genom att fler länder tar en större del av ansvaret. I februari förra året lyfte jag frågan om EU:s ansvar för de människor som flytt våldet i Irak i ministerrådet. Sedan dess har små steg tagits. Bland annat har EU gett ekonomiskt stöd till Syrien och Jordanien samt till de länder i EU dit flest irakier har kommit, däribland Sverige. Detta är bra, men på ett och ett halvt år borde mer ha kunnat göras. I dag har unionen en stor chans att visa omvärlden att Europa kan erbjuda de mest utsatta skydd. I det initiativ som ska diskuteras vid dagens ministerråd i Bryssel uppmanas medlemsstaterna att samarbeta med UNHCR och åta sig att vidarebosätta irakiska flyktingar som befinner sig i grannländerna. Samtidigt hänvisas till möjligheten att få stöd från EU-fonder för kostnaderna för detta. Vid sidan av detta har FN:s flyktingkommissarie bjudit in EU-kommissionen att delta i ett vidarebosättningsprojekt i Iraks grannländer. Sammantaget kan detta ses som ett embryo till ett europeiskt vidarebosättningssystem, något som Sverige förespråkat sedan länge. Det finns irakiska minoritetsgrupper i och utanför Irak som är mer utsatta än andra. Ett sådant exempel är palestinierna, som nu för andra gången blivit fördrivna från sina hem. Vid vårt besök i Bagdad i september förra året träffade jag och utrikesminister Carl Bildt företrädare för över tio minoritetsgrupper som alla vittnade om sina svårigheter. Vidarebosättning är ett utmärkt sätt att se till att just de mest skyddsbehövande ges skydd, till exempel utsatta minoritetsgrupper. Större engagemang från EU:s medlemsstater i UNHCR:s vidarebosättningsprogram skulle vara ett välkommet sätt att ge fler skydd i Europa. Sverige och fem andra medlemsstater erbjöd i vintras stöd, hjälp och kunskapsutbyte till de länder som i dag inte har någon erfarenhet av samarbete med UNHCR. Under det svenska ordförandeskapet i EU nästa höst kommer vi att prioritera arbetet med vidarebosättning i samband med utformningen av EU:s gemensamma asylsystem. EU står nu i begrepp att ta ett stort steg framåt i denna fråga, det är välkommet. Detta får dock inte överskugga att även andra länder, som till exempel USA, har ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Den diskussionen måste också föras, men blir mer trovärdig om EU kan visa prov på ett mer kraftfullt och gemensamt agerande. Tobias Billström ", "article_category": "other"}
{"id": 7626, "headline": "Livräddarna håller koll", "summary": "I år är det 50 år sedan den första livräddaren skickades ut för att övervaka badgästerna i Tylösand. I dag bevakas stranden av ett tjugotal ideella livräddare som kommer från hela Sverige för att tillbringa några veckor på den populära semesterorten.", "article": "Efter några dagars regn spricker solen plötsligt upp i ett litet morgonleende över sanddynerna på Tyludden. Ett par strandflanörer med stavar passerar förbi, en campinggäst tar dagens första dopp. I övrigt är den sju kilometer långa stranden i det närmaste tom på folk. Än så länge vill säga. Håller molnen sig borta lär stranden vara fylld in till sista kvadratmetern före lunchtid. Lars Jansson sitter utanför livräddarkollektivet, ett gult trähus alldeles i anslutning till stranden, och dricker en kopp kaffe. Han arbetar till vardags som IT-konsult på Kungsholmen i Stockholm men brukar vika ett par semesterveckor varje sommar åt Livräddningsstationen i Tylösand, där han jobbar ideellt som instruktör. – Jag kom hit första gången 1993 och återvänder i stort sett varje år. Det är något speciellt med att få vakna nära havet och så har vi en stor gemenskap, folk kommer tillbaka år efter år, säger han. I Sverige finns det livräddningsstationer på tre stränder – i Tofta på Gotland, i skånska Falsterbo och på Tylösand, där man utöver stationen även håller sig med Nordens enda livräddarskola. – För att bli livräddare krävs det att du går en utbildning i två steg, dels en badvaktskurs som finns på olika ställen i landet, dels en livräddarkurs som bara finns här. Varje sommar brukar vi hålla två kurser och folk kommer från hela Skandinavien för att delta. I år är det 50 år sedan den första livräddaren skickades ut för att bevaka Tylösand. Brandförsvaret i Halmstads kommun hade under flera år noterat att ett tiotal personer omkom vid havet varje år. Vägen mellan tätorten och stranden var helt enkelt för lång och räddningspersonalen hann aldrig fram i tid. I dag bevakas stranden av ett tjugotal livräddare från midsommarveckan fram till mitten av augusti. De jobbar för mat och husrum och stannar som regel mellan en och åtta veckor. Livräddarens vardag börjar prick klockan kvart i åtta då skolchefen slår på gonggongen. Gemensam fysträning och obligatoriskt dopp i havet väntar, både för dem som jobbar på stationen och för dem som går utbildningen. Därefter är det frukost innan hälften av livräddarna går på förmiddagsskiftet på stranden som börjar klockan tio. – Klockan två tar det andra gänget vid och håller på fram till klockan sex. Sedan har vi gemensam middag och genomgång av vad som hänt under dagen, berättar Lars Jansson. Varje livräddare har omkring en kilometer strand att sköta. En vacker högsommardag kan det komma upp emot 45 000 badgäster. Då kan livräddarna räkna med att få ta hand om bortsprungna barn, skador från brännmaneter och folk i utström. – Nu var det länge sedan någon förolyckades, men visst har vi haft drunkningstillbud och badgäster som plötsligt har drabbats av sjukdomar på stranden. De flesta gäster är i alla fall vaksamma och vi brukar få mycket hjälp, jag tror till och med att det räcker med vår närvaro för att de ska tänka till. Även dagar då solen gått i moln och det regnar småspik patrullerar livräddarna stranden. – Det är alltid någon på stranden, oavsett väder. Det är bara att bita ihop. Sammanlagt tror jag att vi på skolan har omkring tre timmars badtid varje dag. Hanna Johansson hanna.a.johansson@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 7629, "headline": "\"Även andra EU-länder måste ta flyktingansvar\"", "summary": "Migrationsminister Tobias Billström inför möte i dag med EU:s migrationsministrar: EU-länderna måste ta sitt ansvar för de Irakflyktingar som inte kan ta sig ifrån flyktinglägren. Vid dagens ministerrådsmöte i Bryssel kommer EU:s medlemsstater att uppmanas låta fler flyktingar i Iraks grannländer få bosätta sig i EU-länder. Omkring två miljoner Irakflyktingar lever under svåra förhållanden i Syrien och Jordanien. Det behövs därför ett större engagemang från EU:s medlemsstater i UNHCR:s vidarebosättningsprogram för att ge fler ett välbehövligt skydd i Europa, men även i Iraks grannländer. Under det svenska ordförandeskapet i EU nästa höst kommer vi att prioritera vidarebosättning inför EU:s nya gemensamma asylsystem, skriver migrationsminister Tobias Billström.", "article": "I dag ska EU:s migrationsministrar diskutera ett förslag som uppmanar EU:s medlemsstater att åta sig att ge irakiska flyktingar skydd genom så kallad vidarebosättning. Sverige har under ett och ett halvt år drivit på för att EU ska ta ett större ansvar för de irakiska flyktingarna och välkomnar att ett förslag till handling nu förs fram. Det är dock viktigt att detta omsätts i konkreta åtgärder och inte stannar vid diskussionsbordet. Vidarebosättning är ett viktigt instrument för att ge särskilt utsatta grupper, för vilka ingen hållbar lösning finns, skydd. Det innebär i allmänhet att en stat ställer upp med en flyktingkvot som sedan utnyttjas i nära samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. UNHCR är det organ som har den största kompetensen att på plats i flyktingläger världen över ange vilka som är i störst behov av skydd och verka för att de blir vidarebosatta i ett land där varaktigt skydd kan ges. UNHCR har länge vädjat om att fler länder ska ställa upp med kvoter för att täcka det omfattande behov som finns, inte minst när det gäller irakiska flyktingar. Sverige har en lång tradition av samarbete med UNCHR och är en av de största bidragsgivarna. Sverige är också det land i EU som tar emot flest kvotflyktingar. Över fem miljoner människor befinner sig på flykt undan våldet i Irak, vilket gör det till en flyktingkatastrof som i numerära tal är en av de största i modern tid. Hälften av de irakier som flytt, det vill säga två och en halv miljoner, är på flykt inom Irak. Lika många har lämnat landet, och flytt till framför allt grannländerna Syrien och Jordanien. Det är svårt att fastställa exakt hur många irakier som befinner sig i dessa länder, men uppskattningsvis finns enbart i Syrien en och en halv miljon irakier och i Jordanien fler än 500 000. Situationen för dem som flytt har under lång tid varit besvärlig och behovet av stöd till de båda länderna är stort, vilket representanter från såväl regeringarna som frivilligorganisationer vittnade om under mitt besök i regionen förra våren. En viktig signal från EU vore därför att medlemsstaterna ställer upp och vidarebosätter en del av de personer som befinner sig där och är i störst behov av skydd. Sverige är kanske det EU-land som tagit störst ansvar för dem som flytt. Av de irakier som ansökte om asyl i Europa under 2007 lämnade 60 procent in sin ansökan i Sverige. Fyra städer i Sverige - Södertälje, Stockholm, Göteborg och Malmö - har var för sig tagit emot fler irakiska flyktingar än vad hela USA gjort. Det har ställt stora krav på mottagandet i Sverige, framförallt i de kommuner dit flest söker sig. Det ställer också krav på att vi har en rättssäker och effektiv asylprocess för att avgöra vilka som uppfyller kraven för att få skydd i Sverige och vilka som måste återvända. För att hjälpa dem som är mest utsatta och som inte kan ta sig från flyktinglägren är vidarebosättning ett viktigt komplement till asylsystemet och det råder inget tvivel om att EU kan göra mer, till exempel genom att fler länder tar en större del av ansvaret. I februari förra året lyfte jag frågan om EU:s ansvar för de människor som flytt våldet i Irak i ministerrådet. Sedan dess har små steg tagits. Bland annat har EU gett ekonomiskt stöd till Syrien och Jordanien samt till de länder i EU dit flest irakier har kommit, däribland Sverige. Detta är bra, men på ett och ett halvt år borde mer ha kunnat göras. I dag har unionen en stor chans att visa omvärlden att Europa kan erbjuda de mest utsatta skydd. I det initiativ som ska diskuteras vid dagens ministerråd i Bryssel uppmanas medlemsstaterna att samarbeta med UNHCR och åta sig att vidarebosätta irakiska flyktingar som befinner sig i grannländerna. Samtidigt hänvisas till möjligheten att få stöd från EU-fonder för kostnaderna för detta. Vid sidan av detta har FN:s flyktingkommissarie bjudit in EU-kommissionen att delta i ett vidarebosättningsprojekt i Iraks grannländer. Sammantaget kan detta ses som ett embryo till ett europeiskt vidarebosättningssystem, något som Sverige förespråkat sedan länge. Det finns irakiska minoritetsgrupper i och utanför Irak som är mer utsatta än andra. Ett sådant exempel är palestinierna, som nu för andra gången blivit fördrivna från sina hem. Vid vårt besök i Bagdad i september förra året träffade jag och utrikesminister Carl Bildt företrädare för över tio minoritetsgrupper som alla vittnade om sina svårigheter. Vidarebosättning är ett utmärkt sätt att se till att just de mest skyddsbehövande ges skydd, till exempel utsatta minoritetsgrupper. Större engagemang från EU:s medlemsstater i UNHCR:s vidarebosättningsprogram skulle vara ett välkommet sätt att ge fler skydd i Europa. Sverige och fem andra medlemsstater erbjöd i vintras stöd, hjälp och kunskapsutbyte till de länder som idag inte har någon erfarenhet av samarbete med UNHCR. Under det svenska ordförandeskapet i EU nästa höst kommer vi att prioritera arbetet med vidarebosättning i samband med utformningen av EU:s gemensamma asylsystem. EU står nu i begrepp att ta ett stort steg framåt i denna fråga, det är välkommet. Detta får dock inte överskugga att även andra länder, som till exempel USA, har ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Den diskussionen måste också föras, men blir mer trovärdig om EU kan visa prov på ett mer kraftfullt och gemensamt agerande. Tobias Billström ", "article_category": "other"}
{"id": 7640, "headline": "\"Vi bildar borgerlig grupp för att stoppa FRA-lagen\"", "summary": "Femton tunga borgerliga politiker startar nätverk mot FRA-lag: Uppmanar regeringen att riva upp lagen redan innan den träder i kraft. Regeringen arbetar just nu med en tilläggsproposition som handlar om att komplettera FRA-lagen med nya kontrollorgan. Det hjälper inte - fler vakande nämnder förändrar inget i sak, så länge en verklig granskning i praktiken är omöjlig att genomföra. Regeringen måste se till att FRA-lagen aldrig träder i kraft. En ny parlamentarisk utredning måste tillsättas för att få fram en lag för FRA, som verkligen tillgodoser människors berättigade krav på integritet. Problemet med FRA-lagen är inte dess intentioner, problemet är att den skapar en kontrollapparat utan de granskningsfunktioner som är nödvändiga från rättssäkerhetssynpunkt, skriver femton ledande borgerliga politiker.", "article": "Allt fler borgerliga riksdagsledamöter vill att FRA-lagen ska slopas. Det nya nätverket Borgerligt nej till FRA-lagen uppmanar nu regeringen att riva upp FRA-lagen redan i höst, samtidigt som en ny parlamentarisk utredning får till uppgift att ta fram en signalspaning som är acceptabel från integritetssynpunkt. Att låta oppositionen göra FRA-lagen till valfråga vore politiskt självmål. Värnandet av individens okränkbarhet och frihet är och bör förbli borgerliga kärnfrågor. Målet för nätverket Borgerligt nej till FRA-lagen är att alliansregeringen ska riva upp den nya signalspaningslagen redan innan den träder i kraft. FRA har bedrivit elektronisk övervakning sedan andra världskriget, framför allt genom att lyssna på radio- och satellitkommunikation. Den nya FRA-lagen ger myndigheten möjlighet att analysera all kabelburen kommunikation som passerar landets gränser. Det betyder att i princip varje e-postmeddelande, telefonsamtal eller sms kan bli föremål för myndighetens analys. Det är inga fel på motiven, vi ställer helhjärtat upp på målet att kartlägga och förebygga olika typer av hot mot Sverige och svenskar i utlandet. Det avgörande är att man frångår den viktiga rättssäkerhetsprincipen att enbart brottsmisstänkta ska kunna utsättas för integritetsinskränkningar av staten. Riksdagens konstitutionsutskott har konstaterat att FRA-lagen innebär ett \"allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och den grundlagsskyddade rätten till förtroligt meddelande\". Problemet med FRA-lagen är inte dess intentioner, problemet är att den skapar en kontrollapparat utan de granskningsfunktioner som är nödvändiga från rättssäkerhetssynpunkt. Den som blir felaktigt granskad av FRA kommer aldrig att få reda på detta och ännu mindre kunna beviljas skadestånd i efterhand. Alla förstår att lagens syfte är bra. Det är utformningen det är fel på. Världshistorien är tyngd av hemliga statliga kontrollapparater som av olika skäl och under vissa omständigheter har börjat tillämpa sina egna lagar. FRA-lagen ska stärka statens skydd mot \"yttre hot\". En spaningsorganisation med ett så vitt definierat arbetsområde, som dessutom har tillgång till varje enskild medborgares kommunikation, måste kunna granskas. Många människor känner stark olust inför tanken på att varje telefonsamtal och e-postmeddelande över huvud taget kan - notera \"kan\", inte \"kommer att\" - nagelfaras av staten. För att lugna oss kritiker upprepar FRA-lagens förespråkare gång på gång budskapet att just våra meddelanden och telefonsamtal aldrig kommer att granskas. \"Såvida fru Karlsson inte kommunicerar med al-Qaida eller försöker sälja anrikat uran i Teheran är Försvarets radioanstalt inte ett dugg intresserad av hennes e-mejl\", sade en tjänsteman på försvarsdepartementet i en offentlig utfrågning. Fraser som denna gör det uppenbart att man helt missar kritikens kärna. Den nya signalspaningslagen ger ett fåtal personer i kretsen kring FRA alltför lösa tyglar på bekostnad av individens integritet och rättssäkerhet. Genom att ta till sig av kritikernas argument och ompröva sin ståndpunkt har allt fler riksdagsledamöter som röstade ja eller var utkvittade den 18 juni visat både öppenhet och mognad. Regeringen arbetar just nu med en tilläggsproposition som handlar om att komplettera FRA-lagen med nya kontrollorgan. Det hjälper inte - fler vakande nämnder och kommittéer förändrar inget i sak, så länge en verklig granskning i praktiken är omöjlig att genomföra. Nätverket Borgerligt nej till FRA-lagen hoppas att regeringen lyssnar på sina vänner och sin omvärld. Regeringens handlingsutrymme är stort - \"i princip kan alltihop börja om från noll\" har vice ordföranden i riksdagens försvarsutskott Rolf Gunnarsson (m) nyligen konstaterat i en tidningsintervju. I stället för otillräckliga kontrollorgan bör höstens tilläggsproposition innehålla ett förslag om att FRA-lagen omprövas redan innan den träder i kraft. Samtidigt kan en ny parlamentarisk kommitté tillsättas, med uppgiften att ta fram förslag till nya och rättssäkra spaningsmetoder som stärker Sveriges skydd mot yttre hot utan att innebära oacceptabla integritetskränkningar. Moderaterna: Stefan Andersson, oppositionsråd Ljusdal Fredrik Bergkvist, oppositionsråd Norrköping Per Hagwall, ordförande Brommamoderaterna Centerpartiet: Per Ankersjö, ordförande Centerpartiet Stockholm och ordförande för nätverket Borgerligt nej till FRA-lagen Magnus Andersson, förbundsordförande Centerpartiets ungdomsförbund Muharrem Demirok, partistyrelseledamot Jonny Lundin, partistyrelseledamot Erik Hultin, initiativtagare till Centeruppropet Folkpartiet: Frida Johansson-Metso, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet Camilla Lindberg, riksdagsledamot Kerstin Weimer, länsförbundsordförande Jämtland-Härjedalen Mathias Sundin, oppositionsråd Norrköping Kristdemokraterna: Christina Doctare, läkare, författare och samhällsdebattör, tidigare Sveriges representant i Europarådets kommitté mot tortyr Charlie Weimers, förbundsordförande Kristdemokratiska ungdomsförbundet Anders Wijkman, ledamot Europaparlamentet, tidigare ordförande för Datalagskommittén ", "article_category": "other"}
{"id": 7651, "headline": "Gotland - en kärlekshistoria", "summary": "Hänförd. Det blev författaren Mari Jungstedt första gången hon besökte Gotland. Här finner hon inspirationen och härifrån kommer hennes stora kärlek - maken Cenneth. Följ med deckarförfattaren till hennes smultronställen på Gotland.", "article": "T vå avgörande kärlekar har drabbat Mari Jungstedt, och båda verkar livslånga. Den ena är kärleken till Gotland, den andra är till maken Cenneth. Kunde det vara bättre än att han var gotlänning? - Redan som barn var jag på Gotland och blev alldeles hänförd. Nu är jag på ön fyra fem månader om året. Mari möter vid det nästan färdiga huset på södra Gotland. Hon ser ut som en bild av svensk sommar, klädd i vita byxor och med vinden fladdrande i den tunna blusen och det långa håret. Helt nära nybygget finns den ursprungliga stugan kvar, den som Cenneths föräldrar tidigare haft. Trädgården är som en kal fläck i ett tallskogsområde. När de tog över stället lät de hugga ner hur många träd som helst för att få mer ljus. Här är familjen varje sommar. Mari är glad. - Vi firade tioårig bröllopsdag i går. Cenneth gick runt och pussade på mig hela tiden, fnissar hon. Det är här hon skrivit sina böcker, den ena bästsäljaren efter den andra, och det är här på Gotland hon hittar sin inspiration. - Jag får som en bild i huvudet och sedan spinner jag vidare kring den. Researchen gör storyn, kan man säga. Från början vet jag inte hur historien ska sluta. När Mari berättar om sitt liv är det som om hon delar upp det i två delar - före och efter. Vändpunkten kom för sjutton år sedan. Tiden innan hade hon mest flackat runt, geografiskt, relationsmässigt och även i yrkeslivet. Det var ingen dålig tid, men hon var rastlös. - Men plötsligt var det som att alla bitar föll på plats! Jag kom in på journalisthögskolan på en reservplats efter flera försök. Och där träffade jag Cenneth. Han har fått mig att tro på kärleken! Han var så enveten redan från början och det behövde jag. Hans inställning var mer \"det är ingen idé att du håller på\", vi har varit ett självklart par sedan dess. Medan de ännu pluggade hann de få första barnet, och när dottern bara var fyra månader var det dags för nästa graviditet. Sonen föddes strax efter att de blivit färdigexaminerade och det blev en lite turbulent tid innan de båda fått jobb. - Ja, herregud! Vi var jättefattiga och bodde i en etta. Sedan flyttade vi ut till ett sommarhus med utedass i Nacka. Det var primitivt men låg vackert vid en sjö. Mari och Cenneth fick jobb som journalister och familjen fick det snart bättre. Cenneth byggde ett nytt hus i Nacka. Standarden höjdes. Redan från början tillbringade de mycket tid på Gotland, främst i hans föräldrars stuga. Lugnet och naturen fick Maris inspiration att få ivriga vingar. - Jag ville skriva en bok men visste inte riktigt hur jag skulle börja - hur skriver man första meningen? Det gav sig, och resten är rena framgångssagan. Mari är rasande produktiv, läsarna älskar henne. Kriminalromanerna utspelar sig på Gotland, även de som aldrig varit på ön kan få lokalkännedom genom att läsa dem. För alla sommargotlänningar och bofasta är de roligt att känna igen platserna - kanske sker nästa mord i grannhuset? Gotland skapar stämningen och Mari Jungstedt delar gärna med sig av sina upplevelser och intryck. Till DN listar hon elva personliga smultronställen. - Fast favoritplatser på ön finns det nästan hur många som helst! ", "article_category": "other"}
{"id": 7653, "headline": "”Medier låter sig luras av Gröna bilisters kampanjer”", "summary": "Motorjournalist klandrar medier för flathet gentemot professionell lobbyist: Gröna bilisters utspel ligger helt i linje med uppdragen för en pr-firmas kunder. Gröna bilisters talesman Mattias Goldmann är till vardags yrkeslobbyist på den stora pr-firman Westander i Stockholm. Men få journalister tycks se något publicistiskt problem med att hans utspel ligger helt i linje med de uppdrag som hans pr-firma har från sina kunder. Att föreningen historiskt har band till etanolindustri sägs inte när Gröna bilister avfärdar kritiken mot etanolbränsle. Inte heller ifrågasätts att en förening med drygt tusen medlemmar får miljonbelopp av skattemedel för sina kampanjer. Gröna bilisters genomslag framstår mer och mer som ett praktexempel på när man sänker garden inför något man uppfattar som ideellt, skriver Lasse Svärd reporter vid DN-Motor.", "article": "Föreningebn Gröna bilister har lyckats nå en position i miljöbilsdebatten som medierna bör fundera närmare kring. Föreningens talesman Mattias Goldmann, som till vardags är yrkeslobbyist på den stora pr-firman Westander i Stockholm, tycks ha i det närmaste fritt tillträde till en rad redaktioner. En sökning på hans namn plus etanol ger närmare 1 000 träffar, varav flera hundra i landsortstidningar och i riksmedier, framför allt i radio och teve. Hans budskap förmedlas ofta utan kritiska frågor om vem som säger vad och varför. Få tycks se något publicistiskt problem med att Goldmanns utspel ligger helt i linje med de uppdrag som hans arbetsgivare har från sina kunder. Bland dessa finns Lantmännen Energi, som driver etanolfabriken i Norrköping. I uppdraget sägs att Westander ska bedriva ”opinionsbildning och påverkan för en kostnadseffektiv ökning av andelen biobränslen för fordonsdrift” . Goldmanns uppdrag är, enligt Westanders hemsida, att vara ”projektledare för en rad klimat- och trafikrelaterade uppdragsgivare” . Som talesman för Gröna bilister har Goldmann skrivit otaliga inlägg i landsortstidningar som svar på etanolkritiska insändare. En tydlig linje i svaren är att ibland medge vissa brister, men alltid understryka etanolens fördelar. För att ge vetenskaplig tyngd åt argumentet om klimatnyttan med etanol hänvisar Goldmann konsekvent till Naturvårdsverket, Vägverkets och Konsumentverkets årliga skrift ”Index över nya bilars klimatpåverkan” . Där sägs att etanolbilarna ger en minskad klimatpåverkan med 57 procent. Vad han inte säger är att skriften producerats av hans egen arbetsgivare Westander i samråd med en arbetsgrupp från berörda verk. Inte heller nämner han den reservation som arbetsgruppen fört in i rapporten. ”Det är dock viktigt att betona att beräkningarna baseras på antaganden, och inte utgör ställningstaganden från myndigheterna om etanol- och gasbilarnas klimatnytta” . Den 13–14 juni presenterade Gröna bilister resultaten i den egna rankningen av ”Miljöbästa bil 2008” . Föreningen lockade redan i förhandsannonseringen med att juryns arbete skulle skildras av TV 4 och att SVT skulle sända när vinnarbilen (Ford Focus) körde ett varv runt banan inför finalen i tävlingen STCC i Göteborg den 14 juni. I det följande pressmeddelandet står att vinnarbilen släpper ut endast 59 gram fossil koldioxid per kilometer, medan genomsnittet i Sverige för alla nya bilar är 181 gram. Siffran 59 gram har inte stöd någonstans. Etanol är inte ett certifierat bränsle och därför finns inga officiellt vedertagna siffror över hur stora utsläppen blir. Därför anges alltid utsläppen från etanolbilar med de värden som gäller för bensindrift. Detta är bakgrunden till att Saab i flera länder tvingats dra tillbaka sina påståenden i reklamen om att deras etanolbilar är gröna och bra för miljön. Saab kan inte styrka detta och får därför inte marknadsföra sig på det viset. Goldmanns arbetsgivare Westander har inte bara Lantmännen som kunder. Bland övriga märks Taxi 020, som Gröna bilister lyfter fram bland goda gröna exempel. Gröna bilister har också nära historiska band till etanolindustrin. Etanolkoncernen Sekabs koncernchef Per Carstedt satt under 2004 och 2005 i föreningens styrelse. Carstedt leder inte bara Sekab, han har också starka familjeband till bilkedjan Carstedts Bil, som säljer Ford. Till storsäljarna hör Gröna bilisters favoritbil Ford Focus, som vunnit omröstningen ”Miljöbästa bil” varje år sedan 2006. Kritiken mot etanol har intensifierats det senaste halvåret. Bland forskarna råder i stort sett samsyn om att dagens etanol gjord av spannmål inte är hållbar, vare sig ekonomiskt eller miljömässigt. Detta budskap fick riksdagens trafikutskott i en hearing så sent som i våras. Finns det någon trend i alla dessa rapporter är det att klimatnyttan med etanol, även den som är gjord av sockerrör, minskar med nya effektivare analysmetoder, som tar hänsyn även till indirekta markeffekter. Just nu pågår en intensiv global debatt om biodrivmedlens roll i matprisökningarna. Gröna bilisters strategi tycks vara att tona ned dessa kopplingar och i stället peka på andra förklaringar till att priserna stiger. Föreningen har varit direkt avvisande till andra alternativa drivmedel som exempelvis metanol genom förgasning. Den tekniken ger enligt forskarna (bland annat i Oljekommissionen) väsentligt större drivmedelsutbyte av insatt råvara jämfört med etanol av cellulosa, som är huvudspår i Sekabs strategi. Och som Gröna bilister hyllar. Mattias Goldmann var tidigare aktiv i Miljöpartiet, samma parti som var med och drev igenom den starkt kritiserade pumplagen. Den tvingar större mackar att investera i minst en pump med alternativt drivmedel. Eftersom det kostar tiofalt mer att bygga en gaspump jämfört med en etanolpump väljer nästan alla etanol. Det har gett svåra inlåsningseffekter på bränslemarknaden i ett enda alternativt bränsle, något som många instanser varnade för i remissrundan. Gröna bilister har inte sett problemet på det sättet. Tvärtom, utbyggnaden av antalet etanolpumpar applåderades flitigt i olika utspel. Inte heller har föreningen gjort något för att få ned bränsleförbrukningen i etanolbilarna. I tider när allt fokus ligger på bränslesnålare bilar har etanolbilarnas genomsnittliga förbrukning ökat med närmare 20 procent sedan 2004 (Vägverket). I en mycket påkostad kampanj valde föreningen i stället att rikta udden mot bensinbilars förbrukning (finansierad av Naturvårdsverket 2005) Med så få medlemmar som Gröna bilister har (1 100 enligt egna uppgifter från 2006) räcker inte avgifterna långt, särskilt som föreningen håller sig med bemannat kansli, aktuell hemsida och producerar mängder av informationsmaterial. Finansieringen säkras med offentliga bidrag. Under tre år uppgick stödet enbart från Vägverket till 1,3 miljoner kronor. Det motsvarade närmare 1 200 kronor per medlem. Föreningen har också lyckats få omfattande stöd från Naturvårdsverket (1,46 miljoner kronor sedan 2004) och från Konsumentverket. Man kan med fog säga att föreningens kampanjer till övervägande del finansieras av skattemedel.Detta faktum och Mattias Goldmanns dubbla roller gör det svårt att värdera föreningens utspel. Vem säger vad och varför Vilken hatt har Goldmann på sig när han säger att vi ska åka Taxi 020 Westanders Gröna bilisters Taxi 020:s Eller när han i Gröna bilisters namn i teve säger att etanol ger 57 procents klimatnytta Talar han bara för föreningen eller samtidigt för Sekab Eller enbart för Westander Det här problemet gäller naturligtvis inte bara Goldmann, utan hela föreningen. Var det i själva verket Naturvårdsverket som drev kampanjen mot bensinbilarna Var det samma verk som beslutade att inte engagera sig i etanolbilarnas skenande förbrukning Att byrån Westander och i synnerhet dess miljölobbyist Mattias Goldmann gläds över uppmärksamheten i alla medier är inget konstigt. Säkerligen är många pr-människor avundsjuka över vad de åstadkommit. Problemet ligger på de medier som inte ställer några kontrollfrågor om vad föreningen står för, vilka dess representanter egentligen är och vilka som har intressen av att deras budskap förs ut. Även de statliga verkens synnerligen generösa stöd till en så liten förening kan ifrågasättas. Gröna bilisters genomslag i medierna framstår mer och mer som ett praktexempel på hur det kan gå när man sänker garden inför något man uppfattar som ideellt, i detta fall en förening som bäddar in sitt budskap i ett förment grönt skimmer. LASSE SWÄRD ", "article_category": "other"}
{"id": 7656, "headline": "Gotland - en kärlekshistoria", "summary": "Hänförd. Det blev författaren Mari Jungstedt första gången hon besökte Gotland. Här finner hon inspirationen och härifrån kommer hennes stora kärlek – maken Cenneth. Följ med deckarförfattaren till hennes smultronställen på Gotland.", "article": "Två avgörande kärlekar har drabbat Mari Jungstedt, och båda verkar livslånga. Den ena är kärleken till Gotland, den andra är till maken Cenneth. Kunde det vara bättre än att han var gotlänning – Redan som barn var jag på Gotland och blev alldeles hänförd. Nu är jag på ön fyra fem månader om året. Mari möter vid det nästan färdiga huset på södra Gotland. Hon ser ut som en bild av svensk sommar, klädd i vita byxor och med vinden fladdrande i den tunna blusen och det långa håret. Helt nära nybygget finns den ursprungliga stugan kvar, den som Cenneths föräldrar tidigare haft. Trädgården är som en kal fläck i ett tallskogsområde. När de tog över stället lät de hugga ner hur många träd som helst för att få mer ljus. Här är familjen varje sommar. Mari är glad. – Vi firade tioårig bröllopsdag i går. Cenneth gick runt och pussade på mig hela tiden, fnissar hon. Det är här hon skrivit sina böcker, den ena bästsäljaren efter den andra, och det är här på Gotland hon hittar sin inspiration. – Jag får som en bild i huvudet och sedan spinner jag vidare kring den. Researchen gör storyn, kan man säga. Från början vet jag inte hur historien ska sluta. När Mari berättar om sitt liv är det som om hon delar upp det i två delar – före och efter. Vändpunkten kom för sjutton år sedan. Tiden innan hade hon mest flackat runt, geografiskt, relationsmässigt och även i yrkeslivet. Det var ingen dålig tid, men hon var rastlös. – Men plötsligt var det som att alla bitar föll på plats! Jag kom in på journalisthögskolan på en reservplats efter flera försök. Och där träffade jag Cenneth. Han har fått mig att tro på kärleken! Han var så enveten redan från början och det behövde jag. Hans inställning var mer ”det är ingen idé att du håller på” , vi har varit ett självklart par sedan dess. Medan de ännu pluggade hann de få första barnet, och när dottern bara var fyra månader var det dags för nästa graviditet. Sonen föddes strax efter att de blivit färdigexaminerade och det blev en lite turbulent tid innan de båda fått jobb. – Ja, herregud! Vi var jättefattiga och bodde i en etta. Sedan flyttade vi ut till ett sommarhus med utedass i Nacka. Det var primitivt men låg vackert vid en sjö. Mari och Cenneth fick jobb som journalister och familjen fick det snart bättre. Cenneth byggde ett nytt hus i Nacka. Standarden höjdes. Redan från början tillbringade de mycket tid på Gotland, främst i hans föräldrars stuga. Lugnet och naturen fick Maris inspiration att få ivriga vingar. – Jag ville skriva en bok men visste inte riktigt hur jag skulle börja – hur skriver man första meningen Det gav sig, och resten är rena framgångssagan. Mari är rasande produktiv, läsarna älskar henne. Kriminalromanerna utspelar sig på Gotland, även de som aldrig varit på ön kan få lokalkännedom genom att läsa dem. För alla sommargotlänningar och bofasta är de roligt att känna igen platserna – kanske sker nästa mord i grannhuset Gotland skapar stämningen och Mari Jungstedt delar gärna med sig av sina upplevelser och intryck. Till DN listar hon elva personliga smultronställen. – Fast favoritplatser på ön finns det nästan hur många som helst! Charlotta von Zweigbergk sondag@dn.se MARI JUNGSTEDT Aktuell: Har just släppt sin sjätte bok ”Den mörka ängeln” . Familj: Maken Cenneth, journalist. Barnen Rebecka, 16, och Sebastian, 15. Bor: På Södermalm i Stockholm, men nästan halva året vid Björkhaga på Gotland. ", "article_category": "other"}
{"id": 7678, "headline": "”Undvikandet av solljus har blivit en hälsorisk”", "summary": "Läkare varnar för en epidemi av autism: För lite solljus kan vara en avgörande faktor bakom den dramatiska ökningen av autism i Sverige. Halva befolkningen i Sverige lider av brist på D-vitamin. Genom att använda solskydd och undvika solljus, som ger oss ett nödvändigt tillskott av D-vitamin, utsätter man sig för en ökad risk för ohälsa trots att målet är det motsatta. Mörkhyade människor är mer drabbade, eftersom det krävs mer solljus för att D-vitaminet ska bildas i huden. Skillnaderna i sol mellan Sverige och Somalia kan mycket väl vara orsaken till att autism bland somaliska barn har blivit så mycket vanligare i Sverige än i det gamla hemlandet. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj om riskerna med D-vitaminbrist, skriver överläkarna Susanne Bejerot och Mats Humble.", "article": "Förekomsten av autism och andra autismliknande tillstånd har dramatiskt ökat på senare år, inte bara i Sverige utan även i andra västländer. I dag beräknas närmare en procent uppfylla kriterierna för detta neurobiologiska funktionshinder. Orsaken till tillståndet förefaller vara multifaktoriellt men den genetiska faktorn är betydande medan psykologiska orsaksfaktorer synes vara försumbara. Sverigesomalier har döpt autism till ”den svenska sjukan” eftersom autism har blivit ett vanligt inslag bland somaliska barn under senare år. De frågar sig själva varför, i hemlandet var autism uppenbarligen inte vanligt. Miljöfaktorer måste således beaktas som en faktor i sammanhanget. Mässlingsvaccination har tidigare utpekats som en möjlig utlösare hos det lilla barnet, något som dock har avvisats av vetenskapssamhället. Men inte desto mindre vill många sverigesomalier ta det ”säkra före det osäkra” varför vi kan förvänta oss en mässlingsepidemi när nu många avstår ifrån vaccination av rädsla för att utlösa en autism. Tyvärr kan mässling i sig leda till hjärnskador och hjärnsjukdomar. Det synes därför angeläget att försöka stävja rädslan för mässlingsvaccinering och brett angripa andra mer troliga orsaker till den ökande förekomsten av autism i befolkningen. Orsaken (eller orsakerna) till den ökande autismen bör sökas bland avgörande miljöfaktorer som skiljer Sverige från Afrika och som drabbar somalier i större utsträckning än andra invandrargrupper. En sådan faktor kan vara solljus och effekten av solljus. Solljus är den ojämförligt viktigaste källan för bildandet av D-vitamin. D-vitamin är avgörande för skelettuppbyggnad men låga D-vitaminnivåer är också relaterade till benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom till depression hos äldre. På våra extremt nordliga breddgrader får vi endast tillräckligt solljus för att bilda D-vitamin under några korta sommarmånader vilket förklarar att ungefär halva den svenska befolkningen lider av D-vitaminbrist utifrån internationella referensvärden under vinterhalvåret. Genom att sola på sommarhalvåret bygger vi upp ett förråd som dock bara nödtorftigt räcker under vinterhalvåret. D-vitaminnivåerna i blodet sjunker således gradvis under hösten för att nå sitt minimum i mars, när vårtrötthet och depressioner breder ut sig i befolkningen. Fet fisk som sill, strömming, makrill och lax hör till våra få betydande kostkällor för D-vitamin och denna kosthållning har säkert historiskt sett bidragit till att hålla de värsta bristtillstånden borta. Hos mörkhyade människor krävs betydligt mer solljus för att D-vitamin ska kunna bildas i huden. Kombinationen täckande klädsel och mörk hy synes särskilt olycklig, inte minst om personen inte heller äter fet fisk. Vi kan utan vidare förvänta oss att en inte försumbar del av den svenska befolkningen som antingen är mörkhyad eller klär sig i täckande klädsel lider av mer eller mindre svår D-vitaminbrist. Studier av pakistanier som bor i Oslo, arabiska kvinnor i Danmark och mörkhyade svenskar styrker detta påstående. Men även ljushyllta svenskar som undviker att vistas i direkt solljus och följer direktiven om att använda solskydd i soligt väder utsätter sig sannolikt för en ökad risk för ohälsa, trots att målet är det motsatta.Tyvärr kommer det att ta tid att undersöka sambandet ohälsa och D-vitaminnivåer i Sverige och vetenskapligt bevisa att D-vitamintillskott behövs för befolkningen. Man kan visserligen mäta 25-hydroxy-D-vitamin (förrådsformen av D-vitamin) med ett enkelt blodprov men det kostar några hundra kronor och utan klar indikation kommer många läkare att dra sig för att låta verksamheten stå för dessa extra kostnader. Men även då D-vitaminbristen är bevisad står läkaren utan möjlighet att förskriva D-vitamin i de doser som kan normalisera D-vitaminnivåerna (det vill säga minst 2000 IE/dygn) eftersom apoteken inte tillhandahåller det. Varför finns inte adekvata doser D-vitamin på apoteket kan man fråga sig. Ja det beror på de berömda marknadskrafterna: D-vitamin går inte att patentera, således finns inte mycket pengar för Läkemedelsindustrin att tjäna på produkten. För att Läkemedelsverket i sin tur skall kunna godkänna D-vitamin i adekvat dos som ett läkemedel krävs att ett läkemedelsföretag betalar för en sådan ansökan. Så har inte skett hitintills. Socialstyrelsen har heller inte utfärdat riktlinjer för hur befolkningens bristfälliga D-vitaminnivåer skall behandlas, och om de i dag börjar att fila på dessa kommer de sannolikt att färdigställas först 2012 mot bakgrund av den tidsåtgång som myndigheten behöver för publicera nya riktlinjer. Slutligen ger inte heller Livsmedelsverket några råd eftersom deras uppgift inte är att ge råd avseende sjukdomsbehandling. Men D-vitamin i adekvata doser, det vill säga 2000 IE/dag går att inköpa till ett billigt pris på närmaste hälsokostbutik; där har man nämligen uppmärksammat den vetenskapliga litteraturen om D-vitaminets hälsobefrämjande effekter och ser en potentiell marknad. I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år. Frågan som följer är – har vi råd med det Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupperna. Alla fertila kvinnor bör rekommenderas D-vitaminkapslar lika självklart som vi i dag förordar folsyra som ett sätt att förhindra ryggmärgsbråck hos fostret. Om fyra år kan vi med viss säkerhet uttala oss om ett ökat D-vitaminintag minskar förekomsten av autism i befolkningen eller inte, och under denna tid har Socialstyrelsen förhoppningsvis kunnat ta fram ändamålsenliga och etniskt kulturellt anpassade riktlinjer för D-vitaminbehandling i befolkningen. D-vitamin är ofarligt i doser om 2000 IE per dag, så vad väntar vi på Susanne Bejerot, överläkare, med dr, Norra Stockholms psykiatri Mats Humble, överläkare, Värmdö psykiatriska mottagning ", "article_category": "other"}
{"id": 7679, "headline": "”Undvikandet av solljus har blivit en hälsorisk”", "summary": "Läkare varnar för en epidemi av autism: För lite solljus kan vara en avgörande faktor bakom den dramatiska ökningen av autism i Sverige.Halva befolkningen i Sverige lider av brist på D-vitamin. Genom att använda solskydd och undvika solljus, som ger oss ett nödvändigt tillskott av D-vitamin, utsätter man sig för en ökad risk för ohälsa trots att målet är det motsatta. Mörkhyade människor är mer drabbade, eftersom det krävs mer solljus för att D-vitaminet ska bildas i huden. Skillnaderna i sol mellan Sverige och Somalia kan mycket väl vara orsaken till att autism bland somaliska barn har blivit så mycket vanligare i Sverige än i det gamla hemlandet. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj om riskerna med D-vitaminbrist, skriver överläkarna Susanne Bejerot och Mats Humble.", "article": "Förekomsten av autism och andra autismliknande tillstånd har dramatiskt ökat på senare år, inte bara i Sverige utan även i andra västländer. I dag beräknas närmare en procent uppfylla kriterierna för detta neurobiologiska funktionshinder. Orsaken till tillståndet förefaller vara multifaktoriellt men den genetiska faktorn är betydande medan psykologiska orsaksfaktorer synes vara försumbara. Sverigesomalier har döpt autism till ”den svenska sjukan” eftersom autism har blivit ett vanligt inslag bland somaliska barn under senare år. De frågar sig själva varför, i hemlandet var autism uppenbarligen inte vanligt. Miljöfaktorer måste således beaktas som en faktor i sammanhanget. Mässlingsvaccination har tidigare utpekats som en möjlig utlösare hos det lilla barnet, något som dock har avvisats av vetenskapssamhället. Men inte desto mindre vill många sverigesomalier ta det ”säkra före det osäkra” varför vi kan förvänta oss en mässlingsepidemi när nu många avstår ifrån vaccination av rädsla för att utlösa en autism. Tyvärr kan mässling i sig leda till hjärnskador och hjärnsjukdomar. Det synes därför angeläget att försöka stävja rädslan för mässlingsvaccinering och brett angripa andra mer troliga orsaker till den ökande förekomsten av autism i befolkningen. Orsaken (eller orsakerna) till den ökande autismen bör sökas bland avgörande miljöfaktorer som skiljer Sverige från Afrika och som drabbar somalier i större utsträckning än andra invandrargrupper. En sådan faktor kan vara solljus och effekten av solljus. Solljus är den ojämförligt viktigaste källan för bildandet av D-vitamin. D-vitamin är avgörande för skelettuppbyggnad men låga D-vitaminnivåer är också relaterade till benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom till depression hos äldre. På våra extremt nordliga breddgrader får vi endast tillräckligt solljus för att bilda D-vitamin under några korta sommarmånader vilket förklarar att ungefär halva den svenska befolkningen lider av D-vitaminbrist utifrån internationella referensvärden under vinterhalvåret. Genom att sola på sommarhalvåret bygger vi upp ett förråd som dock bara nödtorftigt räcker under vinterhalvåret. D-vitaminnivåerna i blodet sjunker således gradvis under hösten för att nå sitt minimum i mars, när vårtrötthet och depressioner breder ut sig i befolkningen. Fet fisk som sill, strömming, makrill och lax hör till våra få betydande kostkällor för D-vitamin och denna kosthållning har säkert historiskt sett bidragit till att hålla de värsta bristtillstånden borta. Hos mörkhyade människor krävs betydligt mer solljus för att D-vitamin ska kunna bildas i huden. Kombinationen täckande klädsel och mörk hy synes särskilt olycklig, inte minst om personen inte heller äter fet fisk. Vi kan utan vidare förvänta oss att en inte försumbar del av den svenska befolkningen som antingen är mörkhyad eller klär sig i täckande klädsel lider av mer eller mindre svår D-vitaminbrist. Studier av pakistanier som bor i Oslo, arabiska kvinnor i Danmark och mörkhyade svenskar styrker detta påstående. Men även ljushyllta svenskar som undviker att vistas i direkt solljus och följer direktiven om att använda solskydd i soligt väder utsätter sig sannolikt för en ökad risk för ohälsa, trots att målet är det motsatta. Tyvärr kommer det att ta tid att undersöka sambandet ohälsa och D-vitaminnivåer i Sverige och vetenskapligt bevisa att D-vitamintillskott behövs för befolkningen. Man kan visserligen mäta 25-hydroxy-D-vitamin (förrådsformen av D-vitamin) med ett enkelt blodprov men det kostar några hundra kronor och utan klar indikation kommer många läkare att dra sig för att låta verksamheten stå för dessa extra kostnader. Men även då D-vitaminbristen är bevisad står läkaren utan möjlighet att förskriva D-vitamin i de doser som kan normalisera D-vitaminnivåerna (det vill säga minst 2000 IE/dygn) eftersom apoteken inte tillhandahåller det. Varför finns inte adekvata doser D-vitamin på apoteket kan man fråga sig. Ja det beror på de berömda marknadskrafterna: D-vitamin går inte att patentera, således finns inte mycket pengar för Läkemedelsindustrin att tjäna på produkten. För att Läkemedelsverket i sin tur skall kunna godkänna D-vitamin i adekvat dos som ett läkemedel krävs att ett läkemedelsföretag betalar för en sådan ansökan. Så har inte skett hitintills. Socialstyrelsen har heller inte utfärdat riktlinjer för hur befolkningens bristfälliga D-vitaminnivåer skall behandlas, och om de i dag börjar att fila på dessa kommer de sannolikt att färdigställas först 2012 mot bakgrund av den tidsåtgång som myndigheten behöver för publicera nya riktlinjer. Slutligen ger inte heller Livsmedelsverket några råd eftersom deras uppgift inte är att ge råd avseende sjukdomsbehandling. Men D-vitamin i adekvata doser, det vill säga 2000 IE/dag går att inköpa till ett billigt pris på närmaste hälsokostbutik; där har man nämligen uppmärksammat den vetenskapliga litteraturen om D-vitaminets hälsobefrämjande effekter och ser en potentiell marknad. I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år. Frågan som följer är – har vi råd med det? Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupperna. Alla fertila kvinnor bör rekommenderas D-vitaminkapslar lika självklart som vi i dag förordar folsyra som ett sätt att förhindra ryggmärgsbråck hos fostret. Om fyra år kan vi med viss säkerhet uttala oss om ett ökat D-vitaminintag minskar förekomsten av autism i befolkningen eller inte, och under denna tid har Socialstyrelsen förhoppningsvis kunnat ta fram ändamålsenliga och etniskt kulturellt anpassade riktlinjer för D-vitaminbehandling i befolkningen. D-vitamin är ofarligt i doser om 2000 IE per dag, så vad väntar vi på? Susanne Bejerot, överläkare, med dr, Norra Stockholms psykiatri Mats Humble, överläkare, Värmdö psykiatriska mottagning ", "article_category": "other"}
{"id": 7680, "headline": "\"Undvikandet av solljus har blivit en hälsorisk\"", "summary": "Läkare varnar för autismepidemi: För lite solljus kan vara en avgörande faktor bakom den dramatiska ökningen av autism i Sverige. Halva befolkningen i Sverige lider av brist på D-vitamin. Genom att använda solskydd och undvika solljus, som ger oss ett nödvändigt tillskott av D-vitamin, utsätter man sig för en ökad risk för ohälsa trots att målet är det motsatta. Mörkhyade människor är mer drabbade, eftersom det krävs mer solljus för att D-vitaminet ska bildas i huden. Skillnaderna i sol mellan Sverige och Somalia kan mycket väl vara orsaken till att autism bland somaliska barn har blivit så mycket vanligare i Sverige än i det gamla hemlandet. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj om riskerna med D-vitaminbrist, skriver överläkarna Susanne Bejerot och Mats Humble.", "article": "Förekomsten av autism och andra autismliknande tillstånd har dramatiskt ökat på senare år, inte bara i Sverige utan även i andra västländer. I dag beräknas närmare 1 procent uppfylla kriterierna för detta neurobiologiska funktionshinder. Orsaken till tillståndet förefaller vara multifaktoriellt men den genetiska faktorn är betydande medan psykologiska orsaksfaktorer synes vara försumbara. Sverigesomalier har döpt autism till \"den svenska sjukan\" eftersom autism har blivit ett vanligt inslag bland somaliska barn under senare år. De frågar sig själva varför, i hemlandet var autism uppenbarligen inte vanligt. Miljöfaktorer måste således beaktas som en faktor i sammanhanget. Mässlingsvaccination har tidigare utpekats som en möjlig utlösare hos det lilla barnet, något som dock har avvisats av vetenskapssamhället. Men inte desto mindre vill många sverigesomalier ta det \"säkra före det osäkra\" varför vi kan förvänta oss en mässlingsepidemi när nu många avstår ifrån vaccination av rädsla för att utlösa en autism. Tyvärr kan mässling i sig leda till hjärnskador och hjärnsjukdomar. Det synes därför angeläget att försöka stävja rädslan för mässlingsvaccinering och brett angripa andra mer troliga orsaker till den ökande förekomsten av autism i befolkningen. Orsaken (eller orsakerna) till den ökande autismen bör sökas bland avgörande miljöfaktorer som skiljer Sverige från Afrika och som drabbar somalier i större utsträckning än andra invandrargrupper. En sådan faktor kan vara solljus och effekten av solljus. Solljus är den ojämförligt viktigaste källan för bildandet av D-vitamin. D-vitamin är avgörande för skelettuppbyggnad men låga D-vitaminnivåer är också relaterade till benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom till depression hos äldre. På våra extremt nordliga breddgrader får vi endast tillräckligt solljus för att bilda D-vitamin under några korta sommarmånader vilket förklarar att ungefär halva den svenska befolkningen lider av D-vitaminbrist utifrån internationella referensvärden under vinterhalvåret. Genom att sola på sommarhalvåret bygger vi upp ett förråd som dock bara nödtorftigt räcker under vinterhalvåret. D-vitaminnivåerna i blodet sjunker således gradvis under hösten för att nå sitt minimum i mars, när vårtrötthet och depressioner breder ut sig i befolkningen. Fet fisk som sill, strömming, makrill och lax hör till våra få betydande kostkällor för D-vitamin och denna kosthållning har säkert historiskt sett bidragit till att hålla de värsta bristtillstånden borta. Hos mörkhyade människor krävs betydligt mer solljus för att D-vitamin ska kunna bildas i huden. Kombinationen täckande klädsel och mörk hy synes särskilt olycklig, inte minst om personen inte heller äter fet fisk. Vi kan utan vidare förvänta oss att en inte försumbar del av den svenska befolkningen som antingen är mörkhyad eller klär sig i täckande klädsel lider av mer eller mindre svår D-vitaminbrist. Studier av pakistanier som bor i Oslo, arabiska kvinnor i Danmark och mörkhyade svenskar styrker detta påstående. Men även ljushyllta svenskar som undviker att vistas i direkt solljus och följer direktiven om att använda solskydd i soligt väder utsätter sig sannolikt för en ökad risk för ohälsa, trots att målet är det motsatta. Tyvärr kommer det att ta tid att undersöka sambandet ohälsa och D-vitaminnivåer i Sverige och vetenskapligt bevisa att D-vitamintillskott behövs för befolkningen. Man kan visserligen mäta 25-hydroxy-D-vitamin (förrådsformen av D-vitamin) med ett enkelt blodprov men det kostar några hundra kronor och utan klar indikation kommer många läkare att dra sig för att låta verksamheten stå för dessa extra kostnader. Men även då D-vitaminbristen är bevisad står läkaren utan möjlighet att förskriva D-vitamin i de doser som kan normalisera D-vitaminnivåerna (det vill säga minst 2000 IE/dygn) eftersom apoteken inte tillhandahåller det. Varför finns inte adekvata doser D-vitamin på apoteket kan man fråga sig. Ja det beror på de berömda marknadskrafterna: D-vitamin går inte att patentera, således finns inte mycket pengar för Läkemedelsindustrin att tjäna på produkten. För att Läkemedelsverket i sin tur skall kunna godkänna D-vitamin i adekvat dos som ett läkemedel krävs att ett läkemedelsföretag betalar för en sådan ansökan. Så har inte skett hitintills. Socialstyrelsen har heller inte utfärdat riktlinjer för hur befolkningens bristfälliga D-vitaminnivåer skall behandlas, och om de i dag börjar att fila på dessa kommer de sannolikt att färdigställas först 2012 mot bakgrund av den tidsåtgång som myndigheten behöver för publicera nya riktlinjer. Slutligen ger inte heller Livsmedelsverket några råd eftersom deras uppgift inte är att ge råd avseende sjukdomsbehandling. Men D-vitamin i adekvata doser, det vill säga 2000 IE/dag går att inköpa till ett billigt pris på närmaste hälsokostbutik; där har man nämligen uppmärksammat den vetenskapliga litteraturen om D-vitaminets hälsobefrämjande effekter och ser en potentiell marknad. I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år. Frågan som följer är - har vi råd med det? Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupperna. Alla fertila kvinnor bör rekommenderas D-vitaminkapslar lika självklart som vi i dag förordar folsyra som ett sätt att förhindra ryggmärgsbråck hos fostret. Om fyra år kan vi med viss säkerhet uttala oss om ett ökat D-vitaminintag minskar förekomsten av autism i befolkningen eller inte, och under denna tid har Socialstyrelsen förhoppningsvis kunnat ta fram ändamålsenliga och etniskt kulturellt anpassade riktlinjer för D-vitaminbehandling i befolkningen. D-vitamin är ofarligt i doser om 2000 IE per dag, så vad väntar vi på? Susanne Bejerot, överläkare, med dr, Norra Stockholms psykiatri Mats Humble, överläkare, Värmdö psykiatriska mottagning ", "article_category": "other"}
{"id": 7690, "headline": "Mandla Mandela redo för farfars födelsedag", "summary": "MVEZO.När frihetshjälten Nelson Mandela fyller 90 år på fredag kommer han att fira med den närmaste familjen i sin hembygd i östra Kapprovinsen i Sydafrika. Sonsonen Mandla Mandela är i dag hövding i byn Mvezo där Nelson Mandela föddes. Han beskriver sin farfar som en envis tyrann hemma, men en skicklig diplomat ute i världen med sin avväpnande humor.", "article": "När Nelson Mandela tog sina första små steg är det inte omöjligt att han samtidigt blickade ut över den storslagna dalgången kring floden Mbashe. Familjen Mandelas släkthem ligger längst ut på en bergsrygg i ena änden av byn Mvezo, med milsvid utsikt över bygden. Den hydda som Mandela föddes i öppnas rakt ut mot världen. Från tröskeln kan man spana långt bort över bergen runt omkring, och längst ner i dalen ringlar sig den breda floden fram. – Vi kommer att ta hem honom hit några veckor så att han kan tillbringa lite tid med det folk han växte upp med, i den miljö han härstammar från, berättar Nelson Mandelas sonson Mandla Mandela om det stundande födelsedagsfirandet. Den 34-årige Mandla Mandela är hövding i Mvezo, ett ämbete som även Nelson Mandela skulle ha haft om inte hans far avsattes av den vita regimen i Sydafrika när Mandela var bara några år gammal. Släktens traditionella status återupprättades formellt för bara drygt ett och ett halvt år sedan, och den åldrige Nelson Mandela lade direkt över titeln och ansvaret på sonsonen. – Min farfar var mycket noga med att jag skulle utbilda mig först, berättar Mandla, vars officiella hövdingnamn är Zwelivelile Mandela. – Om han fick som han ville skulle vi alla ha minst en doktorsexamen eller två. Han säger alltid att vi lever i en globaliserad värld och att konkurrensen är så tuff att man klarar sig inte med bara en magisterexamen, tillägger han och härmar skämtsamt sin världskända farfars lite hesa och myndiga röst. Nelson Rolihlahla Mandela föddes i Mvezo den 18 juli 1918, son till hövdingen Gadla Henry Mphakanyiswa och hans tredje fru Nosekeni Fanny. I sin självbiografi berättar Mandela hur naturen var hans lekplats under den tidiga uppväxten i byn och i närliggande Qunu, dit familjen tvingades flytta sedan pappan fråntagits sin hövdingstatus. ”Det var på fälten som jag lärde mig att skjuta ner fåglar med slunga, att samla in vild honung, frukt och ätbara rötter, att dricka varm, söt mjölk direkt från kornas spenar, att simma i de klara, friska bäckarna, och att fånga fisk med snöre och en vässad bit ståltråd. Jag lärde mig att slåss med pinnar, en grundläggande kunskap för en afrikansk landsortspojke”, skriver han. Det var en lycklig tid i en spartansk miljö. Inte mycket har förändrats i Mvezo sedan Nelson Mandelas barndom. Byn sträcker ut sig längs med en smal grusväg, med runda hyddor och små fyrkantiga hus målade i de klara pastellfärger som är så typiska för östra Kapprovinsen. Några av hemmen har elektricitet, många är utan. Vatten hämtar kvinnor och ungdomar från en stor cistern på en bergssluttning i närheten av Mandelas släkthem, dit det pumpas direkt från floden nedanför. I byns två butiker står ett fåtal enkla varor på halvtomma hyllor: socker, majsmjöl, sardiner på burk, Coca-Cola, huvudvärkstabletter. Det finns ingen sjukvård, och knappt några skolor. Bland de färgglada hyddorna syns nästan bara äldre kvinnor och barn. Lokala arbetsgivare saknas, och precis som under apartheidtiden då regionen var ett så kallat ”hemland” för svarta lever byborna nästan uteslutande på de pengar som byns män och ungdomar sänder hem från sina arbeten i storstäder som Johannesburg. Bybon Nowezile Sibomwane berättar att hennes pension på motsvarande 700 kronor i månaden är den enda inkomst familjens 19 medlemmar har att leva av. – Det räcker inte, men vi får vad vi får av staten, säger hon, och förklarar att hon är ”lite yngre än Mandela, kanske tio år yngre”. Enligt Mandla Mandela är hans farfar besviken på fattigdomen och bristen på utveckling som fortfarande präglar hembygden fjorton år efter apartheidregimens fall. Som landets förste demokratiskt valde president koncentrerade Nelson Mandela sin energi på att bygga en enad nation av ett djupt splittrat folk. Den ekonomiska utvecklingen landade i huvudsak på efterträdaren Thabo Mbekis bord. – Min farfar må vara en världsikon, en världspolitiker, och Sydafrika ser kanske ut som en framstående nation i Afrika. Men Sydafrika lider av en tudelad ekonomi. En minoritet lever i Första världen, medan 80 procent lever i Tredje världen, framför allt här ute på landet. Ingen tycks riktigt ta steget från den där första världen ut till den tredje världen och bry sig, säger Mandla. Han beskriver sin farfar som en ”enormt envis man”, och tillägger med ett stort skratt att han ”är en tyrann hemma, men en diplomat ute i världen”. Nelson Mandela är familjens stöttepelare, och har alltid varit mån om att ge sina barn och barnbarn en balanserad uppfostran. – Han köpte mig mina första fotbollsskor medan han satt i fängelse. Jag har alltid sett det som något exceptionellt, att där satt han som politisk fånge men kunde fortfarande vara en farfar och skicka mig fotbollsskor, berättar Mandla Mandela. Vad som är hemligheten bakom det som sydafrikanerna beskriver som ”Madiba magic”, den nästan magiska utstrålning som Nelson ”Madiba” Mandela har, kan Mandla inte riktigt sätta fingret på. Hans farfars avväpnande humor är en del av det. Få andra statsmän hälsar på Storbritanniens drottning med orden ”så söt du är, du blir vackrare för varje gång jag ser dig!” – Jag tror att det kommer från allt det som format honom i livet. Han har satts på prov gång på gång och han har haft många identiteter, från hövdingason till gerillakrigare, från politisk fånge till president. Jag tror det har med hela hans resa att göra, säger Mandla Mandela. Hyddan där den lille Nelson Mandela levde sina första år är tabu i dag, och får inte vidröras annat än av familjens medlemmar vid de särskilda tillfällen då släkten firar sina förfäder. Den får inte heller fotograferas. Mandla Mandela är starkt bunden till sin kulturs traditioner, liksom den unge Nelson Mandela var. – När jag kommer in i ett rum i dag vill farfar alltid ställa sig upp för att visa att jag nu är senior i familjens rangordning. Det är rörande att se hur han fortfarande upprätthåller sådana traditioner, men jag säger alltid att han måste sitta ner, berättar Mandla. Mandla Mandela tar emot bybor och besökare i en av familjens nybyggda runda hus med halmtak, iklädd träningsoverall och sittande på en pläd av antilopskinn direkt på golvet. Han är nästan två meter lång liksom sin farfar, och slående lik den yngre Nelson Mandela som syns på inramade svartvita foton uppställda i hyddan. Hövdingens ansvar är att råda i en rad civilsrättsliga och kriminella ärenden som drabbat bygden, och till sin hjälp har han en nämnd på femton personer. Uppdraget ärvs från generation till generation, men bygger i grunden även på demokratiska principer. En hövding som tar beslut mot folkets vilja eller uppenbart missköter sig riskerar att sparkas ut. – Farfar frågar alltid hur det är med Thembufolket, hur de mår i Mvezo? Han säger att jag får inte glömma bort att vi lever på 2000-talet och att jag måste akta mig så att det inte blir som på den gamla tiden då ledarna i bynämnden endast var män. Han uppmanar mig alltid att ha kvinnor i nämnden. Han har alltid strävat efter att förena det moderna med det traditionella, berättar Mandla Mandela. När Mandla var liten pojke i kåkstaden Soweto i Johannesburg på 1980-talet visste han inte mycket om sin farfar alls. Konfunderad frågade han sin pappa varför de protesterande skolungdomarna på gatorna skrek hans efternamn, ”leve Mandela”, när de drabbade samman med apartheidregimens polis. För att råda bot på sonsonens okunskap skickades Mandla tillsammans med styvfarmor Winnie Madikizela-Mandela till Kapstaden för att besöka Nelson Mandela i fängelse. – Men jag kom därifrån med fler frågor än svar. Jag hade en farfar! Som satt i fängelse! Vad jag visste satt man bara i fängelse om man var kriminell. Jag undrade vad han hade begått för brott, berättar Mandla och skrattar högt. När Nelson Mandela efter 27 år oväntat släpptes ur fängelset i februari 1990 såg en överraskad Mandla sin farfar i direktsänd tv gå hand i hand med Winnie ut genom fängelseporten och liftade omedelbart från skolan i grannlandet Swaziland hela vägen hem till Soweto. Redan då var Mandela en firad frihetshjälte världen över. Sedan dess har han blivit en global ikon för rättvisa och mänsklig godhet. Efter pensioneringen har han ägnat sig åt välgörenhet och han fortsätter att vara aktiv dag ut och dag in, trots den höga åldern och en allt svagare fysik. Mandla beskriver sin farfar samtidigt som ”fånge i sitt eget liv”. Den sköra hälsan och hans enorma popularitet innebär begränsningar i vardagen. – Var han än går samlar sig en stor folkmassa, men han måste se till att han rör på sig och får lite motion. Man behöver frisk luft, man måste träffa sina vänner. Ju mer isolerad man är, desto snabbare hinner åren i fatt en, säger Mandla. Nelson Mandela är särskilt engagerad i kampen mot hiv och aids, och när Mandlas pappa dog av aids i januari 2005 valde familjen att tala offentligt om dödsorsaken i stället för att tysta ner den som många gör på grund av den skam som fortfarande omgärdar sjukdomen. Epidemin drabbar var femte vuxen i Sydafrika, och Mandla Mandela är frustrerad över hur små framsteg som görs i kampen mot aids trots hans farfars ihäriga kampanjande och familjens öppenhet. – Vi arbetar för ökad medvetenhet om hiv och aids globalt, men samtidigt har vi egna familjemedlemmar som i dag är hiv-smittade och som inte tycks kunna få tillgång till bättre mediciner. Vi gör inte tillräckligt, säger Mandla bestämt. Byborna i Mvezo är stolta över sin världsberömda frihetshjälte och tacksamma för vad Nelson Mandela åstadkommit för Sydafrika. Sonsonen är ännu ett relativt oprövat kort påpekar många, och det återstår att se om han verkligen kan leverera som byns hövding. – Något vi alla kan lära oss av farfar är hans kollektiva ledarskap. Vi är stolta över det här, eftersom det har sina rötter i våra institutioner. De värderingar och traditioner som han uppfostrades med under sin tidiga barndom gjorde honom till den han är, och det är en fana jag alltid kommer att bära högt, säger Mandla Mandela. – Det är en ledarstil som skulle kunna råda bot på många av de problem som Afrika präglas av. I dag har vi tyranner som Robert Mugabe i Zimbabwe som inte vill släppa makten ifrån sig, tillägger han. – Farfar säger alltid att om man tjänar sitt folk, så leder folket dig dit du ska. I Sydafrika firar man Nelson Mandelas 90-årsdag med en rad evenemang under hela året. Mandla Mandela har bjudit in byborna i Mvezo och hundratals lokala dignitärer till en födelsedagslunch på Mandelas residens i Qunu den 19 juli, men på själva födelsedagen är det bara den närmaste familjen som firar med honom. – Vi kommer att hålla honom för oss själva, vi vill tillbringa lite tid med honom. Han har sett generationer i sin familj komma och gå. Han har mist två söner och en dotter. Det har varit en svår resa. Vi hängav oss folkets kamp för frihet, men samtidigt försummade vi oss själva, säger Mandla Mandela. – Sådana här dagar försöker vi samlas och reflektera över den väg vi vandrat tillsammans, tillägger han. Anna Koblanck anna koblanck@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7691, "headline": "Hon har USA:s president som motståndare", "summary": "Hon är en liten, tunn trebarnsmamma och hivpositiv sedan 17 år. Men Beatrice Were, 40, är en kämpe. Hon slåss för Ugandas hivsmittade och aidssjuka. Och hon har mäktiga motståndare: presidentparet Bush, den kristna högern i USA, den politiska makten i Uganda med presidentfrun Janet Museveni som förgrundsgestalt. Beatrice Were Uganda Hiv i världem", "article": "Uganda var det lysande undantaget i de afrikanska länderna söder om Sahara. Ingen annanstans var kampen mot hiv och aids så framgångsrik. Alla krafter samverkade; gräsrotskampanjer, stöd av internationella hjälporganisationer och en kraftfull mobilisering ledd av Ugandas president Yoweri Museveni. Den ugandiska modellen kallades ABC, A för ”abstinence”, avhållsamhet för ungdomen, B för ”be faithful”, vara trogen sin partner, och C för ”condom”, kondom. Men det var kondomen som var grunden - den kunde nämligen kombineras med avhållsamhet för de ungdomar som hade sexuella förbindelser och med trohet, för dem som hade mer än en sexpartner. För bara några år sedan, 2005, var Uganda nere på fem procent hivsmittade – en sensationellt låg siffra för Afrika. När dessutom bromsmediciner börjat användas i stor skala i landet såg situationen riktigt positiv ut. Men så ändrade USA sin biståndspolitik. Man lovade Uganda en tredubbling av biståndet om man mångdubblade satsningen på A och B, avhållsamhet och trohet, och inte propagerade för C – kondomer. Detta förändrade situationen radikalt. Presidentparet Museveni, bägge pånyttfödda kristna, och kyrkan i Uganda slöt upp bakom de nya tongångarna. Och Beatrice Were blev återigen en av förgrundsgestalterna i kampen mot ökningen av aids och hiv. När jag träffar henne i en förort till huvudstaden Kampala är hon sliten och ser mycket trött ut. Natten har varit hård, hon hade fått en infektion som tvingade in henne till sjukhuset. Medan vi pratar väntar dessutom hennes egen kvinnogrupp, som består av hivsmittade kvinnor, på henne – hon leder gruppens arbete flera dagar i veckan. Men kampviljan finns där liksom ett fantastiskt engagemang: – USA och den kristna högern, både där och här i Uganda, vill göra aids till en moralisk fråga igen. De är inte intresserade av att vetenskapligt attackera problemet och försöka göra spridningen så liten som möjligt, säger hon. – Det är ett ohyggligt cyniskt spel av USA. Man har under lång tid försökt få avhållsamhet att fungera som medel mot aidsspridningen i USA, men totalt misslyckats. Då väljer man att med mutor exportera metoden till Afrika i stället, under förespegling att det handlar om kristen moral. – Det kanske mest tragiska är att de får med sig Janet Museveni, en stark afrikansk kvinna och presidentens fru, i denna människofientliga kampanj. Janet Museveni träder fram som ledare för den nya moralen tillsammans med Laura Bush och blir den kristna högerns älskling i USA, säger Beatrice Were. Beatrice Were har levt med de här frågorna sedan 1991 då hennes man plötsligt insjuknade. Det kom som en chock för Beatrice att hans sjukdom var aids: – Han var min första man och jag trodde att aids var något som bara lastbilschaufförer, prostituerade och militärer fick. Naturligtvis visade det sig att jag också smittats. I dag kan jag se ironin i det som hände mig, jag levde i avhållsamhet innan jag träffade min man och var trogen, precis det som man i dag säger ska utrota aids. Men det var så jag blev smittad. När mannen dött fick Beatrice nästa chock. Hennes man hade inte skrivit något testamente: – Vi var inte formellt gifta utan levde liksom majoriteten av mitt folk i ett samboförhållande. Det innebar att min mans familj krävde att allt skulle gå till dem och att jag skulle gifta mig med hans bror. – Tack vare att jag hade gått på universitetet kunde jag vända mig till några vänner som startat en grupp kvinnliga advokater. Med hjälp av dem lyckades jag få rätt i domstolen och kunde fortsätta leva mitt liv tillsammans med mina två barn, berättar Beatrice Were. – Men jag visste att jag var en av få privilegierade kvinnor i Uganda som fick dessa möjligheter - och dessutom nödvändig vård för min hivsmitta. Annars hade jag liksom nästan alla mina olyckssystrar dött för många år sedan och mina barn hade blivit föräldralösa utan pengar. Beatrice Were bildade i stället Nacwola, en organisation av och för kvinnor som smittats av hiv. I dag har Nacwola 40 000 medlemmar och är en av de starka rösterna i Uganda, både när det gäller kvinnors rättigheter och kampen mot hiv och aids. Förutom att leda Nacwola och arbeta med egna kvinnogrupper är Beatrice Were ansvarig för afrikanska partnerskap inom den starka amerikanska organisationen Global aids Alliance. För Beatrice Were är det en självklarhet att kampen mot hiv och aids måste kopplas till fattigdom och jämställdhet: – Både internationellt och i Uganda ser vi i dag att det är de fattigaste och kvinnorna som drabbas hårdast. Här i Uganda kan vi se en uppgång i antalet smittade sedan den nya USA-stödda linjen slog igenom. Från att cirka fem procent av Ugandas befolkning var hiv-smittad har siffran ökat till nio procent för kvinnor och sju procent för män. – Det är ingen tillfällighet att kvinnor drabbas hårdast. Övergrepp mot kvinnor är mycket vanliga i Uganda – det är inte ens straffbart enligt våra lagar för en man att våldta sin hustru. Vi har dessutom haft ett långt och blodigt krig i norra Uganda där övergrepp mot kvinnor varit ett vanligt inslag. – Lägger man till att polygami är förhållandevis vanligt och att många unga kvinnor tvingas tillmötesgå framför allt äldre män sexuellt för att överleva så inser var och en att en moralisk kamp för avhållsamhet och trohet inte är lösningen på problemen. Beatrice Were har också personligen fått utstå många attacker på grund av sin kamp: – Jag är en vanlig måltavla och utmålas som en homosexuell aidssmittad som försöker sprida sjukdomen med alla till buds stående medel. Jag känner en stark oro för mina barns säkerhet. Beatrice Weres främsta motståndare i Uganda är landets första dam Janet Museveni, som blivit förgrundsgestalt i den nya striden mot aids. Jag träffar Janet Museveni i the State House som utgör residens för presidentparet i ett oerhört välbevakat område mitt i Kampala. Janet Museveni har många officiella uppdrag för Uganda och morgonen efter vårt möte ska hon åka till Indien för en internationell befolkningskonferens. Janet Museveni är Sverigevän sedan hon bodde i Göteborg med sin familj 1985–87 på flykt undan den ugandiska diktaturen. Numera åker hon tillbaka till Sverige då och då på inofficiella visiter för att hälsa på gamla vänner. Hon är starkt religiös och pånyttfödd kristen och hennes tro är mycket viktig för hennes ställningstaganden. – USA:s och presidentparets Bush engagemang i aids-frågan har varit en välsignelse för Uganda. Bland annat tack vare deras stöd har vi kunnat vända arbetet till att påverka och på djupet ändra människorna, framför allt ungdomen. Det enda sättet att bekämpa aids är att förändra beteenden och gå tillbaka till den ursprungliga kulturen, säger hon. – Under en lång tid har moralen brutits ned, bland annat genom krig, splittrade familjer, skilsmässor och föräldralösa barn. Uganda är ett kristet samhälle och vi gick tillbaka till rötterna för att få ungdomen att säga nej till föräktenskapligt sex och sedan leva i trohet. Då såg vi att hivtalen minskade. – Men vi har mäktiga fiender i lobbygrupper som stöds av kondomfabrikanter och homosexuella, säger hon. Janet Museveni har själv organiserat folkmöten i Kampala där hon samlat tusentals oskulder som berättar om hur man kan påverka sitt liv genom att leva i avhållsamhet fram till äktenskapet. – Jag har blivit förlöjligad och kritiserad för mitt arbete, men jag vet att det ger resultat. Att propagera för kondomer är kontraproduktivt. Det lär ungdomen att leva promiskuöst och utan eget ansvar. Vad händer när de sedan inte får tag på kondomer? Jo, de smittas av aids eftersom det inte lärt sig att leva med eget ansvar. – Jag har lärt mina barn att leva i avhållsamhet före äktenskapet och de berättar hur mycket det betytt i hela deras liv. De har fått lära sig ta eget ansvar och detta har givit dem hela och lyckliga liv. – Att spridningen av hiv har ökat beror på att vi har varit för slappa i vår inställning. Bromsmediciner mot aids kom in och sänkte rädslan för sjukdomen och vi hade för många budskap. Genom att fokusera på avhållsamhet och trohet ska vi sänka spridningen och på sikt utrota aids, säger hon trosvisst. Janet Museveni menar att homosexualitet är något som knappt finns i Afrika, därför blir det förvirrande när experter kommer hit och talar om hiv-bekämpning i dessa grupper också: – Homosexualitet är ett västerländskt problem, jag vet inte ens om vi har några homosexuella här. Men utländska gaygrupper driver att man ska sprida kondomer bland ungdomarna. Här i Uganda. En av de starka krafterna i den nya strategin i kampen mot aids är pastor Martin Ssempa som blivit en av de nationella experterna: – Det vi måste bekämpa är promiskuiteten. Säg nej till sex före äktenskapet, säg nej till otrohet – då säger du också nej till aids. Jag tackar Gud för att jag sa nej till aids. Det är genom att sätta moralen främst som vi bekämpar aids och hiv, säger han. – Jag vet, jag var där själv. Jag var breakdance-champion i Östafrika, jag besökte nattklubbar och jag levde ett promiskuöst liv. Men i dag kan jag säga att jag fortfarande lever därför att jag se nej till det livet. Martin Ssempa har också blivit känd för sin oförsonliga linje mot homosexualitet och kondomanvändning. Han har arrangerat folkmöten mot homosexualitet och har sin egen beräkning om hur spritt hiv och aids är i ett land: – Det finns ett direkt samband mellan kondomanvändningen och spridningen av aids: Ju fler kondomer som förbrukas i ett land – desto högre är aids-talen. Martin Ssempa är en stor beundrare av George Bush: – Den mannen har gjort mer för att bekämpa aids än någon annan. Många hatar honom, kanske för att han är kristen och ber. Han hjälpte oss att börja bekämpa aids på ett riktigt sätt. Martin Ssempa har slagit larm om att ett nytt stigma har slagit rot i Uganda, han kallar det avhållsamhetsstigmat: – Många unga stigmatiseras och angrips för att de lever i avhållsamhet. Det gäller för oss att se till att detta stigma försvinner – i dag är ingen stigmatiserad som aidssmittad utan det drabbar dem som säger nej till aids, säger Martin Ssempa. Peter Mpinga har en helt annan vardag än Martin Ssempa. Mpinga är föreståndare för ett tonårscenter som ger upplysning om könssjukdomar och hiv och aids och utför tester: – Den nya propagandan mot kondomer har blivit mycket förvirrande för många av de unga. Plötsligt får de höra att kondomer inte hjälper mot aids och vad ska de göra då? I våra undersökningar bland ungdomarna som kommer hit visar det sig att 80 procent har haft sex tidigare och att praktiskt taget samtliga hade sex utan kondom de första gångerna. – Tidigare gav vi kondomer till de ungdomar som kom hit, men nu varierar tillgången så mycket att vissa dagar är vi helt utan kondomer. Detta är ett stort problem för oss, ungdomarna vill ha kondomer och vi vet att det är stor risk för att de har oskyddat sex om vi inte kan förse dem. Beatrice Were har en maning till oss: – Europa och Sverige måste tala mot USA, ta ställning. Hiv och aids kan bara bekämpas på ett vetenskapligt sätt, inte med moral och religion. USA bedriver ett otroligt hyckleri utan att världen reagerar. Hur många afrikaner ska få dö på USA:s och moralens altare innan världen säger ifrån? Gunnar Wesslén sondag@dn.se Ålder: 40. Bor: I en förort till Ugandas huvudstad Kampala. Familj: Änka efter att hennes man gått bort i aids. Tre barn. Arbetar för: Kampen mot aids. Leder Nacwola, en organisation av och för kvinnor som smittats med hiv. Organisationen har i dag 40 000 medlemmar. Folkmängd: 27,7 miljoner invånare. Huvudstad: Kampala. Styre: Nuvarande presidenten Yoweri Museveni kom till makten 1986 efter ett gerillakrig. Hans parti National Resistance Movement (NMR) var länge den enda godkända politiska organisationen. En folkomröstning 2005 resulterade dock i att Uganda formellt fick ett flerpartisystem. Enligt WHO:s senaste uppskattningar (2007) lever 33 miljoner människor i världen med hivinfektion, ungefär lika många som under 2006. WHO:s statistik visar annars en stadig minskning, både vad gäller antalet nya smittade som antalet dödsfall i aids. Under förra året beräknar man antalet nya hivfall till 2,5 miljoner i världen. Nästan lika många, 2 miljoner människor, dog i aids 2007. Av världens hivsmittade lever 68 procent i Afrika söder om Sahara. I åtta afrikanska länder – Botswana, Lesotho, Moçambique, Namibia, Sydafrika, Swaziland, Zambia och Zimbabwe – lever över 15 procent av befolkningen med smittan. Uganda var det första land söder om Sahara som kunde redovisa en minskning av andelen hivsmittade (1992). ", "article_category": "other"}
{"id": 7692, "headline": "Mandla Mandela redo för farfars födelsedag", "summary": "MVEZO. När frihetshjälten Nelson Mandela fyller 90 år på fredag kommer han att fira med den närmaste familjen i sin hembygd i östra Kapprovinsen i Sydafrika. Sonsonen Mandla Mandela är i dag hövding i byn Mvezo där Nelson Mandela föddes. Han beskriver sin farfar som en envis tyrann hemma, men en skicklig diplomat ute i världen med sin avväpnande humor.", "article": "När Nelson Mandela tog sina första små steg är det inte omöjligt att han samtidigt blickade ut över den storslagna dalgången kring floden Mbashe. Familjen Mandelas släkthem ligger längst ut på en bergsrygg i ena änden av byn Mvezo, med milsvid utsikt över bygden. Den hydda som Mandela föddes i öppnas rakt ut mot världen. Från tröskeln kan man spana långt bort över bergen runt omkring, och längst ner i dalen ringlar sig den breda floden fram. – Vi kommer att ta hem honom hit några veckor så att han kan tillbringa lite tid med det folk han växte upp med, i den miljö han härstammar från, berättar Nelson Mandelas sonson Mandla Mandela om det stundande födelsedagsfirandet. Den 34-årige Mandla Mandela är hövding i Mvezo, ett ämbete som även Nelson Mandela skulle ha haft om inte hans far avsattes av den vita regimen i Sydafrika när Mandela var bara några år gammal. Släktens traditionella status återupprättades formellt för bara drygt ett och ett halvt år sedan, och den åldrige Nelson Mandela lade direkt över titeln och ansvaret på sonsonen. – Min farfar var mycket noga med att jag skulle utbilda mig först, berättar Mandla, vars officiella hövdingnamn är Zwelivelile Mandela. – Om han fick som han ville skulle vi alla ha minst en doktorsexamen eller två. Han säger alltid att vi lever i en globaliserad värld och att konkurrensen är så tuff att man klarar sig inte med bara en magisterexamen, tillägger han och härmar skämtsamt sin världskända farfars lite hesa och myndiga röst. Nelson Rolihlahla Mandela föddes i Mvezo den 18 juli 1918, son till hövdingen Gadla Henry Mphakanyiswa och hans tredje fru Nosekeni Fanny. I sin självbiografi berättar Mandela hur naturen var hans lekplats under den tidiga uppväxten i byn och i närliggande Qunu, dit familjen tvingades flytta sedan pappan fråntagits sin hövdingstatus. ” Det var på fälten som jag lärde mig att skjuta ner fåglar med slunga, att samla in vild honung, frukt och ätbara rötter, att dricka varm, söt mjölk direkt från kornas spenar, att simma i de klara, friska bäckarna, och att fånga fisk med snöre och en vässad bit ståltråd. Jag lärde mig att slåss med pinnar, en grundläggande kunskap för en afrikansk landsortspojke” , skriver han. Det var en lycklig tid i en spartansk miljö. Inte mycket har förändrats i Mvezo sedan Nelson Mandelas barndom. Byn sträcker ut sig längs med en smal grusväg, med runda hyddor och små fyrkantiga hus målade i de klara pastellfärger som är så typiska för östra Kapprovinsen. Några av hemmen har elektricitet, många är utan. Vatten hämtar kvinnor och ungdomar från en stor cistern på en bergssluttning i närheten av Mandelas släkthem, dit det pumpas direkt från floden nedanför. I byns två butiker står ett fåtal enkla varor på halvtomma hyllor: socker, majsmjöl, sardiner på burk, Coca-Cola, huvudvärkstabletter. Det finns ingen sjukvård, och knappt några skolor. Bland de färgglada hyddorna syns nästan bara äldre kvinnor och barn. Lokala arbetsgivare saknas, och precis som under apartheidtiden då regionen var ett så kallat ”hemland” för svarta lever byborna nästan uteslutande på de pengar som byns män och ungdomar sänder hem från sina arbeten i storstäder som Johannesburg. Bybon Nowezile Sibomwane berättar att hennes pension på motsvarande 700 kronor i månaden är den enda inkomst familjens 19 medlemmar har att leva av. – Det räcker inte, men vi får vad vi får av staten, säger hon, och förklarar att hon är ”lite yngre än Mandela, kanske tio år yngre” . Enligt Mandla Mandela är hans farfar besviken på fattigdomen och bristen på utveckling som fortfarande präglar hembygden fjorton år efter apartheidregimens fall. Som landets förste demokratiskt valde president koncentrerade Nelson Mandela sin energi på att bygga en enad nation av ett djupt splittrat folk. Den ekonomiska utvecklingen landade i huvudsak på efterträdaren Thabo Mbekis bord. – Min farfar må vara en världsikon, en världspolitiker, och Sydafrika ser kanske ut som en framstående nation i Afrika. Men Sydafrika lider av en tudelad ekonomi. En minoritet lever i Första världen, medan 80 procent lever i Tredje världen, framför allt här ute på landet. Ingen tycks riktigt ta steget från den där första världen ut till den tredje världen och bry sig, säger Mandla. Han beskriver sin farfar som en ”enormt envis man” , och tillägger med ett stort skratt att han ”är en tyrann hemma, men en diplomat ute i världen” . Nelson Mandela är familjens stöttepelare, och har alltid varit mån om att ge sina barn och barnbarn en balanserad uppfostran. – Han köpte mig mina första fotbollsskor medan han satt i fängelse. Jag har alltid sett det som något exceptionellt, att där satt han som politisk fånge men kunde fortfarande vara en farfar och skicka mig fotbollsskor, berättar Mandla Mandela. Vad som är hemligheten bakom det som sydafrikanerna beskriver som ”Madiba magic” , den nästan magiska utstrålning som Nelson ”Madiba” Mandela har, kan Mandla inte riktigt sätta fingret på. Hans farfars avväpnande humor är en del av det. Få andra statsmän hälsar på Storbritanniens drottning med orden ”så söt du är, du blir vackrare för varje gång jag ser dig!” – Jag tror att det kommer från allt det som format honom i livet. Han har satts på prov gång på gång och han har haft många identiteter, från hövdingason till gerillakrigare, från politisk fånge till president. Jag tror det har med hela hans resa att göra, säger Mandla Mandela. Hyddan där den lille Nelson Mandela levde sina första år är tabu i dag, och får inte vidröras annat än av familjens medlemmar vid de särskilda tillfällen då släkten firar sina förfäder. Den får inte heller fotograferas. Mandla Mandela är starkt bunden till sin kulturs traditioner, liksom den unge Nelson Mandela var. – När jag kommer in i ett rum i dag vill farfar alltid ställa sig upp för att visa att jag nu är senior i familjens rangordning. Det är rörande att se hur han fortfarande upprätthåller sådana traditioner, men jag säger alltid att han måste sitta ner, berättar Mandla. Mandla Mandela tar emot bybor och besökare i en av familjens nybyggda runda hus med halmtak, iklädd träningsoverall och sittande på en pläd av antilopskinn direkt på golvet. Han är nästan två meter lång liksom sin farfar, och slående lik den yngre Nelson Mandela som syns på inramade svartvita foton uppställda i hyddan. Hövdingens ansvar är att råda i en rad civilsrättsliga och kriminella ärenden som drabbat bygden, och till sin hjälp har han en nämnd på femton personer. Uppdraget ärvs från generation till generation, men bygger i grunden även på demokratiska principer. En hövding som tar beslut mot folkets vilja eller uppenbart missköter sig riskerar att sparkas ut. – Farfar frågar alltid hur det är med Thembufolket, hur de mår i Mvezo Han säger att jag får inte glömma bort att vi lever på 2000-talet och att jag måste akta mig så att det inte blir som på den gamla tiden då ledarna i bynämnden endast var män. Han uppmanar mig alltid att ha kvinnor i nämnden. Han har alltid strävat efter att förena det moderna med det traditionella, berättar Mandla Mandela. När Mandla var liten pojke i kåkstaden Soweto i Johannesburg på 1980-talet visste han inte mycket om sin farfar alls. Konfunderad frågade han sin pappa varför de protesterande skolungdomarna på gatorna skrek hans efternamn, ”leve Mandela” , när de drabbade samman med apartheidregimens polis. För att råda bot på sonsonens okunskap skickades Mandla tillsammans med styvfarmor Winnie Madikizela-Mandela till Kapstaden för att besöka Nelson Mandela i fängelse. – Men jag kom därifrån med fler frågor än svar. Jag hade en farfar! Som satt i fängelse! Vad jag visste satt man bara i fängelse om man var kriminell. Jag undrade vad han hade begått för brott, berättar Mandla och skrattar högt. När Nelson Mandela efter 27 år oväntat släpptes ur fängelset i februari 1990 såg en överraskad Mandla sin farfar i direktsänd tv gå hand i hand med Winnie ut genom fängelseporten och liftade omedelbart från skolan i grannlandet Swaziland hela vägen hem till Soweto. Redan då var Mandela en firad frihetshjälte världen över. Sedan dess har han blivit en global ikon för rättvisa och mänsklig godhet. Efter pensioneringen har han ägnat sig åt välgörenhet och han fortsätter att vara aktiv dag ut och dag in, trots den höga åldern och en allt svagare fysik. Mandla beskriver sin farfar samtidigt som ”fånge i sitt eget liv” . Den sköra hälsan och hans enorma popularitet innebär begränsningar i vardagen. – Var han än går samlar sig en stor folkmassa, men han måste se till att han rör på sig och får lite motion. Man behöver frisk luft, man måste träffa sina vänner. Ju mer isolerad man är, desto snabbare hinner åren i fatt en, säger Mandla. Nelson Mandela är särskilt engagerad i kampen mot hiv och aids, och när Mandlas pappa dog av aids i januari 2005 valde familjen att tala offentligt om dödsorsaken i stället för att tysta ner den som många gör på grund av den skam som fortfarande omgärdar sjukdomen. Epidemin drabbar var femte vuxen i Sydafrika, och Mandla Mandela är frustrerad över hur små framsteg som görs i kampen mot aids trots hans farfars ihäriga kampanjande och familjens öppenhet. – Vi arbetar för ökad medvetenhet om hiv och aids globalt, men samtidigt har vi egna familjemedlemmar som i dag är hiv-smittade och som inte tycks kunna få tillgång till bättre mediciner. Vi gör inte tillräckligt, säger Mandla bestämt. Byborna i Mvezo är stolta över sin världsberömda frihetshjälte och tacksamma för vad Nelson Mandela åstadkommit för Sydafrika. Sonsonen är ännu ett relativt oprövat kort påpekar många, och det återstår att se om han verkligen kan leverera som byns hövding. – Något vi alla kan lära oss av farfar är hans kollektiva ledarskap. Vi är stolta över det här, eftersom det har sina rötter i våra institutioner. De värderingar och traditioner som han uppfostrades med under sin tidiga barndom gjorde honom till den han är, och det är en fana jag alltid kommer att bära högt, säger Mandla Mandela. – Det är en ledarstil som skulle kunna råda bot på många av de problem som Afrika präglas av. I dag har vi tyranner som Robert Mugabe i Zimbabwe som inte vill släppa makten ifrån sig, tillägger han. – Farfar säger alltid att om man tjänar sitt folk, så leder folket dig dit du ska. I Sydafrika firar man Nelson Mandelas 90-årsdag med en rad evenemang under hela året. Mandla Mandela har bjudit in byborna i Mvezo och hundratals lokala dignitärer till en födelsedagslunch på Mandelas residens i Qunu den 19 juli, men på själva födelsedagen är det bara den närmaste familjen som firar med honom. – Vi kommer att hålla honom för oss själva, vi vill tillbringa lite tid med honom. Han har sett generationer i sin familj komma och gå. Han har mist två söner och en dotter. Det har varit en svår resa. Vi hängav oss folkets kamp för frihet, men samtidigt försummade vi oss själva, säger Mandla Mandela. – Sådana här dagar försöker vi samlas och reflektera över den väg vi vandrat tillsammans, tillägger han. Anna Koblanck anna koblanck@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7693, "headline": "”Föräldrar med sjuka barn bör flytta från Stockholm”", "summary": "Barnläkaren Hugo Lagercrantz dömer ut sjukvården i huvudstaden: Bästa sättet för Stockholmsföräldrar att hjälpa sina barn om de ofta är sjuka är att byta bostadsort.Barnsjukvården i Stockholm håller 1950-talsnivå. BB-avdelningarna frikopplas åter från barnkliniker, precis som det var då. Och barnsjukvården halveras när Astrid Lindgrens barnsjukhus läggs ned. Redan nu kämpar jouren varenda natt med att finna vårdplatser till akut sjuka barn. Därför råder jag föräldrar med barn som ofta är sjuka att flytta från Stockholm. Har barnet ett medfött hjärtfel rekommenderar jag Lund eller Göteborg där alla operationer sker samtidigt som den medicinska barnhjärtsjukvården skärs ned i Stockholm. Om barnet har ett funktionshinder, lider av astma eller exempelvis drabbas av diabetes eller krampanfall, är barnsjukvården bättre i många andra landsting. I Västerbotten, Jämtland och Blekinge finns dubbelt så många barnsjukhussängar som i huvudstaden, i förhållande till antalet barn. På samma sätt ser det ut inom barnpsykiatrin. Det skriver barnläkaren Hugo Lagercrantz, professor och överläkare vid Karolinska sjukhuset.", "article": "Astrid Lindgrens barnsjukhus firar tioårsjubileum i år. Men det nuvarande sjukhuset planeras att läggas ner. Barnsjukvården halveras och flyttas in till det nya Karolinska, trots ökat barnafödande. Även förlossningsvården vid Karolinska i Solna hotas av nedläggning, enligt en internutredning. Vi har en intensiv debatt om flera olika viktiga inrikespolitiska frågor i allmänhet och lokalpolitiska i synnerhet. Det är den stigande inflationen, höjda mat- och bensinpriser, FRA, bussförarnas rätt till vilo- och kisspauser, Förbifart Stockholm, sommarens vägbyggen, Stadsbibliotekets tillbyggnad och det fria vårdvalet. Men den mest fundamentala frågan om våra barns framtida hälsa och välbefinnande debatteras förvånansvärt lite. Det föds 27 000 barn i Storstockholm i år, vilket är nästan 10 000 fler än i början av 1990-talet. Förstföderskorna är dock betydligt äldre, vilket ökar risken för komplikationer såsom för tidig födsel. Även om dödligheten i plötslig spädbarnsdöd, infektioner och barncancer har minskat drastiskt så ökar barndiabetes och allergisjukdomar. Men framför allt förefaller barn oftare klaga över psykosomatiska besvär såsom huvudvärk och magont. Nästan 10 procent av tonårsflickorna lider av depression, vilket bland annat yttrar sig i att de skär sig. Ungefär lika många pojkar har olika former av så kallade conduct disorders (uppförandestörningar) som ofta utvecklas till kriminalitet. En rad folksjukdomar i vuxenlivet uppkommer under den tidiga utvecklingen. Hjärt- kärlsjukdomar hos vuxna beror till stor del på att blodtryckskontroll och ämnesomsättning programmeras under foster och spädbarnstiden. Detta är sannolikt en lika betydelsefull faktor som gener, kost och motion. Det kan bero på epigenetiska mekanismer, det vill säga miljöfaktorernas inverkan på generna. Det gäller kanske också beteenderubbningar och vissa psykiatriska sjukdomar. Råttungar som vårdas väl av sina mammor klarar labyrint- och stresstest bättre som vuxna, än ungar som negligerats. Det beror på att gener aktiveras under vissa kritiska perioder, som i sin tur påverkar den psykologiska utvecklingen och stresstålighet. Att i detta läge lägga ner Astrid Lindgrens barnsjukhus och BB vid det nya Karolinska, som föreslagits i en internutredning är att rycka undan mattan för ovannämnda forskning. Förlossningarna kommer att säljas ut på entreprenad bland annat till S:t Görans sjukhus och Sophiahemmet, medan all högspecialiserad förlossningsvård placeras i Huddinge. Att öppna nya BB:n utan nära anknytning till barnklinik är att gå tillbaka till 1950-talet, då vi hade ett flertal fristående enheter såsom Allmänna BB och Södra BB. Men på den tiden var födelsedödligheten flerfaldigt högre än i dag. Redan nu är det svårt att lägga in barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus med långa väntetider och köer. Varenda natt kämpar jouren med att finna vårdplatser för akut sjuka barn, så även sommartid när inte infektionerna härjar. Ett nytt sparbeting på cirka 40 miljoner kronor har nyss lagts för att ytterligare slimma en redan maximalt slimmad organisation. Barnsjukhuset i Helsingfors, som torde ha ett motsvarande upptagningsområde har cirka 300 barnplatser, alltså tre gånger fler än vad vi kommer att få. För nio år sedan skrev jag på DN Debatt (18/6 -99) att man inte borde föda barn i Stockholm under sommaren på grund av bristen på BB och nyföddhetsplatser. Sjukhusdirektören försökte avskeda mig, tills hon kom på att jag hade rätt och gick ut med annonser året därpå att man borde föda barn i landsorten om möjligt. Landstinget betalade förutom förlossningen också hotellkostnader för pappan. Nu skulle jag skulle vilja råda familjer med ofta sjuka barn att flytta från Stockholm när Astrid Lindgrens barnsjukhus stänger. Om barnet har ett medfött hjärtfel bör familjen flytta till Lund eller Göteborg, eftersom alla operationer sker där och även den medicinska barnhjärtsjukvården håller på att skäras ner ytterligare i Stockholm. Om barnet lider av astma, drabbas av diabetes, krampanfall eller har funktionshinder är barnsjukvården nog bättre i många andra landsting. I Västerbotten, Jämtland och Blekinge finns det cirka 7 barnsjukhussängar per 10 000 barn, vilket är ungefär dubbelt så många som i Stockholm. Liknande förhållanden gäller också barnpsykiatrin. Det högsta sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt bör agera snarast. Hon har tidigare förtjänstfullt verkat för att etablera en barnakut och nytt BB på Danderyds sjukhus. Det är sorgligt om hon nu kommer gå till historien, som den politiker som var med om att lägga ner Astrid Lindgrens barnsjukhus. I stället borde hon agera för att det nya Karolinska får en uttalad mor-barn-profil, behålla Astrid Lindgrens barnsjukhus och BB i Solna och satsa särskilt på neuropsykiatrin. Varför inte ett EU-centrum för framtidens hälsa! HUGO LAGERCRANTZ ", "article_category": "other"}
{"id": 7713, "headline": "”Vi vägrar att samarbeta med sverigedemokrater”", "summary": "Sahlin, Wetterstrand och Eriksson i gemensamt utspel: våra två partier lovar nu klart och tydligt att vi inte på något sätt kommer att göra upp med sverigedemokraterna. Socialdemokraterna och miljöpartiet har enats om att inte på något sätt samarbeta eller göra sig beroende av sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen efter nästa val. Men frågan är om de borgerliga kan lova samma sak Tyvärr samarbetar de borgerliga partierna redan i dag i kommunalpolitiken med sverigedemokraterna eller är beroende av stöd från partiet. Och både moderaternas ledare statsminister Fredrik Reinfeldt och kristdemokraternas ledare socialminister Göran Hägglund har vägrat svara på frågan om ett eventuellt samarbete med sverigedemokraterna. Det är dags för alla riksdagspartier att sätta ner foten, skriver socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.", "article": "Alla riksdagspartier säger att de tar avstånd från sverigedemokraternas främlingsfientliga politik. Frågan är om de är också är beredda att ta konsekvensen av ställningstagandet. Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten. Frågan är om de borgerliga kan lova samma sak Vi är oroliga för att de borgerliga partierna vill behålla regeringsmakten genom att hålla dörren på glänt. Hur ska man annars tolka kristdemokraternas ledare Göran Hägglund när han vägrade svara på en fråga i Tv 8 om han kan lova väljarna att inte sätta sig i en regering med sverigedemokraterna Även statsministern vägrade nyligen ge svar. I stället för att svara avfärdade han det hela med att likna frågan vid ett vem tar vem-spel. På frågan om han tänker ge besked om sverigedemokraterna innan valet blev svaret att ”vi går till val med att fortsätta som majoritetsregering” .Frågan är varken meningslös eller ett spel. Det är högsta grad en relevant fråga om ett av regeringens partier kan tänka sig regera med ett parti som bland annat grundades av personer med bakgrund i öppet nazistiska Nordiska rikspartiet och fascistiska Nysvenska rörelsen. Många människor i vårt land är oroliga för jobben, välfärden, miljön och tryggheten på gator och torg. Människor känner av de ökade orättvisorna. Vi delar den oro som många känner i vårt land. Sverige blir ett mer framgångsrikt och grönt välfärdsland genom minskade klyftor mellan människor, inte ökade. Sverige och svenska folket kommer aldrig att nå framgång med stora klyftor mellan människor. Tvärtom. Det är genom investeringar i människor som vårt land blir starkare. Sverigedemokraterna, pekar ut enskilda människor och grupper som orsaken till problemen i vårt land. De gör det för att de har främlingsfientlighet som främsta drivkraft. Partiet har vuxit fram ur den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Ideologin bygger på att ställa människor mot varandra. I princip har man bara ett enda förslag som partiet driver på alla nivåer, att tvinga människor att lämna Sverige. Det kan vi aldrig acceptera. Vi menar att människovärdet gäller alla, oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning. Att deras politik dessutom är löntagar- och kvinnofientlig gör inte saken bättre. Tyvärr samarbetar de borgerliga partierna redan i dag med sverigedemokraterna eller är beroende av stöd från partiet. På den kommunala nivån påbörjas således legitimeringen av ett parti med rasistiska undertoner vars värdegrund bygger på ett utpräglat främlingshat. Trots försök att tvätta bort den rasistiska fasaden så rapporteras det ständigt om företrädare i partiet som aktivt stödjer nazistiska rörelser. I moderaternas partistyrelse har man slagit fast att partiet inte ska samarbeta med sverigedemokraterna. Reinfeldt har senare sagt att detta beslut är tolkningsbart. Vad är principerna i dokumentet värt om det ger tolkningsutrymme Detta handlar i grunden om ett politiskt dilemma, makt eller principer. Borgerligheten har aktivt valt att ge sverigedemokraterna makt för att slippa ingå i större blocköverskridande arrangemang. Runt om i Europa är högerextrema partier en allt vanligare syn i parlamenten. Allt fler konservativa partier gör sig beroende av högerextrema krafter. I takt med detta har också deras inflytande över politiken ökat. Resultatet borde förskräcka alla svenska riksdagspartier. Det mest relevanta landet att jämföra med är Danmark: Den danska högern bildar regering med stöd av Dansk folkepartis 25 mandat. I utbyte har partiet fått igenom en inhuman flyktingpolitik samt en rad andra reformer som inskränker rättigheterna för landets minoriteter. Nyanlända får exempelvis lägre socialbidrag de sju första åren, anhöriginvandringen har begränsats kraftigt och människor måste svära en trohets- och lojalitetsförklaring till Danmark för att få bli medborgare. Även på andra håll i Europa visar det sig att det kostar för regeringar att luta sig mot stöd från högerextrema partier. I Berlusconis italienska regering får de italienska fascisterna fritt driva regeringspolitik som successivt avlövar minoriteters rättigheter, inte minst gäller det romer. En annan aspekt av de högerextrema partiernas intåg i parlamenten är det parlamentariska tumult och osäkerhet som det innebär när en minoritet gör sig beroende av dessa. I exempelvis Schweiz, Österrike och Nederländerna har högerextrema partier från tid till annan fått ett avgörande inflytande. Nu aspirerar sverigedemokraterna på att komma in i riksdagen. Frågan har aktualiserats ytterligare av att partiet i några opinionsmätningar den senaste tiden nått över fyraprocentspärren. Hotet om ett högerextremt parti i Sveriges riksdag är mer påtagligt än någonsin tidigare, partierna kan inte längre ducka i frågan. Sverigedemokraterna säger sig inte ingå i något politiskt block. Om de kommer in i riksdagen, vill man få största möjliga genomslag för sin politik. På samma sätt som på det kommunala planet söker de mandat för att bli vågmästare i riksdagen. Med andra ord vill de se till att något av de politiska blocken blir beroende av dem. Inför valet 1991 sade den dåvarande borgerligheten att de inte skulle stödja sig på Ny demokrati som hade ett främlingsfientligt program. De bröt det löftet. Inför valet 2006 sa de samma sak i många kommuner. Vi är två partier som härmed tydligt markerar att vi inte på något sätt kommer att göra upp, göra oss beroende av eller samarbeta med sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen efter 2010 års val. Tystnaden från de borgerliga partiledarna är beklämmande. Nu är det dags att ta bladet från munnen. Vi kräver ett löfte från de borgerliga partiledarna att inte på något sätt göra upp med, eller göra sig beroende av sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen efter valet 2010. Genom att visa osäkerhet släpper de borgerliga in sverigedemokraterna i farstun. Exemplen från övriga Europa visar att den strategin riskerar att leda långt in i stugvärmen. Bättre vore att vi alla redan nu tydligt kunde markera att dörren ska hållas stängd. Mona sahlin maria wetterstrand peter eriksson ", "article_category": "other"}
{"id": 7715, "headline": "”FRA-lagen jagar bort IT-företag från Sverige”", "summary": "IT-direktörer till hårt angrepp mot regeringens hantering av FRA-lagen: Sveriges ställning som en ledande IT-nation är allvarligt hotad. FRA-lagen har redan skadat svensk konkurrenskraft på IT-marknaden. Google har aviserat en eventuell avveckling i Sverige. Andra utländska företag tvekar inför framtida etableringar. Viktiga svenska branscher som telekommunikation och datalagring blir mindre attraktiva på den internationella marknaden. Den norska IT-branschorganisationen IKT-Norge varnar rent ut för datalagring hos svenska leverantörer. Även svenska IT-företag överväger att dra sig bort från den svenska marknaden. Skadeverkningen av FRA-lagen är så stor att vi väntar oss att regeringen tar vår oro på allvar, skriver 8 ledande direktörer i IT-branschen.", "article": "Sverige har under lång tid haft ett gott rykte som en öppen och tillväxtorienterad nation. Detta har bidragit till att göra vårt land till en attraktiv plats att både leva och verka på. Den av regeringen nu framlagda FRA-lagen skapar oro i många led och regeringens hantering av reaktionerna på lagen inger inget eller litet förtroende. Statsminister Fredrik Reinfeldt talar om att kyla ner och ser ingen anledning till oro. Men tyvärr finns det goda skäl att vara orolig för vad FRA-lagen medför. Inte enbart för svenska medborgares personliga integritet utan lika mycket för de affärsmässiga konsekvenser som drabbar en hel bransch och allvarligt riskerar Sveriges goda rykte som en framstående kunskaps- och IT-nation. Svenska företag verkar i en allt mer globaliserad värld och säljer en allt större andel av sina tjänster på den internationella marknaden. För att inte försämra den svenska konkurrenskraften är det därför viktigt att undvika svensk särlagstiftning. Tvärtom bör Sverige verka för en harmoniserad regulatorisk miljö inom den europeiska unionen. FRA-lagen är dock ett talande exempel på hur svensk särlagstiftning medför direkt negativa effekter på svenskt näringsliv. Reaktionerna har heller inte låtit vänta på sig här hemma i Sverige men också från omvärlden. Sverige är en mycket framstående Internetnation och ett viktigt transitland för bland annat norsk, finsk och rysk Internettrafik. FRA-lagen har väckt reaktioner från kunder i dessa länder vilket oundvikligen leder till att utländska telekunder väljer bort Sverige och svenska företag för att förmedla deras trafik. Ett exempel på detta är att TeliaSonera på finska kunders begäran flyttat webb- och e-postserverar från svensk mark. Ett annat exempel är Tre som för att säkerställa sina danska kunders integritet tvingas överväga lösningar som exkluderar Sverige. Ett tredje är den framgångsrika svenska e-postleverantören Momail som allvarligt överväger att flytta verksamheten från Sverige på grund av den nya lagen. Detta innebär förlorade arbetstillfällen och investeringar i Sverige. Den svenska särlagstiftningen bygger även stora och onödiga kostnader för den svenska telekombranschen. Operatörerna ska enligt FRA-lagen stå för samtliga fasta och rörliga kostnader för att leda fram trafiken till FRAs så kallade samverkanspunkter. Regeringen skriver i lagens proposition att effekterna för branschen är kostnadsneutrala, med vilket man menar att kostnaderna slår jämnt mot alla berörda operatörer. Det är inte sant. Telekombranschen är både internationellt och nationellt mycket starkt konkurrensutsatt och nu tvingas svenska telekomföretag bära kostnader som europeiska konkurrenter inte behöver ta hänsyn till. Mindre operatörer drabbas också proportionellt hårdare. Detta innebär sammantaget att svenska telekomoperatörer får en klar konkurrensnackdel jämfört med utländska konkurrenter. Ovanstående konsekvenser kan tyckas tillräckligt allvarliga för att ifrågasätta FRA-lagen. Men det som oroar den svenska IT-branschen mest är de uppenbara riskerna för Sveriges rykte som en framstående kunskaps- och IT-nation. Det handlar om Sveriges möjligheter att hävda sig på en internationell marknad. Indikationerna på att Sveriges attraktionskraft som IT-nation ifrågasätts strömmar nu in från många håll. Utländska företag tvekar inför framtida etableringar i Sverige, viktiga svenska branscher som telekommunikation och datalagring ser sin attraktivitet på den internationella marknaden svalna och även svenska IT-företag överväger evakuering från den svenska marknaden. Google har aviserat en eventuell avveckling eller nerskalning på den svenska marknaden. I Norge ser den norska regeringen så allvarligt på FRA-lagen att det norska kommunikationsdepartementet har gett den norska post- och telestyrelsen i uppdrag att utreda vilka konsekvenser lagen har för norska intressen. Motsvarande utredning gjordes av finska myndigheter redan under 2007. Även den norska IT-branschorganisationen IKT-Norge ser uppenbara risker för norskt vidkommande och ber sin regering överväga att uppmana norska intressen att undvika datalagring hos leverantörer verksamma i Sverige. Liknande oro har också uttryckts av den danska branschorganisationen Telekommunikationsindustrien. De ovan samlade uttrycken av oro för FRA-lagen har redan fått faktiska konsekvenser för svensk konkurrenskraft. Sveriges plats som en av de ledande kunskaps- och IT-nationerna är allvarligt hotad vare sig statsministern anser det bygga på missförstånd eller inte. Behovet av en fungerande underrättelseverksamhet är det få som ifrågasätter men skadeverkningen av den föreslagna FRA-lagen är stor. Varför ska Sverige särskilja sig genom att ha den mest långtgående signalspaningslagstiftningen i Europa, och kanske till och med i välden? Vi väntar på att regeringen ska ta vår oro på allvar. Det är inte utan att man frågar sig är FRA-lagen värd priset? Anne-Marie Fransson, förbundsdirektör IT&Telekomföretagen Anders Bruse, VD TeliaSonera Sverige Johan Lindgren, VD Telenor Sverige Lars Glarborg, vVD TDC Sverige Niclas Palmstierna, VD Tele2 Sverige Peder Ramel, VD Hi3G (3) Roger Söderberg, VD BT Nordics Tomas Franzén, VD Com Hem ", "article_category": "other"}
{"id": 7731, "headline": "”Orgelns repertoar är nästan oändlig”", "summary": "För Stefan Therstam är orgelns möjligheter oändliga, inte minst för att inget instrument är det andra likt. Så är han också mästare på att improvisera på orgelns tangenter och pedaler.", "article": "– Orgeln är alla instruments drottning. Stefan Therstams kärlek till orgeln, ”världens äldsta synt och en fantastisk klangapparat”, som han säger, väcktes redan i koltåldern. Sedan dess har han varit orgeln trogen och trakterar inget annat instrument. Han blev lycklig när han redan som nioåring var lång nog att kunna nå ner till pedalerna – en organist får inte vara kortväxt, men Stefan Therstam mäter tillräckligt modiga 185 centimeter. Men även om Stefan Therstam bara spelar orgel är han nogsam med att betona att den egentligen inte är ”ett enda instrument”: – Alla orglar är helt unika. Det är skillnad på orgeln i Notre Dame i Paris och den i Gröndals kapell här i närheten. Alla inspirerar på olika sätt. Inspiration är naturligtvis ett nyckelbegrepp när man ägnar sig åt orgelimprovisation och har en professur i detta vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Europas organister har förvisso improviserat på sina instrument i fem sekler, men i Sverige är traditionen inte gammal. Stefan Therstam gratulerar sig till att ha haft Anders Bondeman som lärare, den som i modern tid introducerade orgelimprovisationen i Sverige. Bondeman var första svensk som vunnit den prestigefyllda tävlingen i Haarlem i Holland i denna krävande disciplin. Den andre svensk som vunnit improvisationstävlingen, detta VM i fritt orgelspel, är Bondemans elev Stefan Therstam. (Den tredje är Tomas Willstedt, domorganist i Lund och även han undervisar på KMH.) – Det är klart att jag ”känner att nu är det dags” när jag ska improvisera, att jag tar sats. Det ligger till och med en charm i att det kan bli bra eller dåligt, bladet är ju helt vitt. Det är både en fråga om inspiration och transpiration. Stefan Therstam jämför sin konst med arkitektur. Det finns ett tema, liksom huset har en fasad. – Men sedan ska huset inredas, på ett personligt sätt. Stefan Therstam talar om hur musik i sig kan vara bärare av något andligt, och han finner det svårt att tänka sig att en kyrkomusiker som inte tror skulle kunna förmedla denna. Orgelmusik kan vara psalmerna på skolavslutningen, fader Bachs kontrapunkt, Messians Messiaens religiösa meditationer, Ligetis kluster, Keith Emersons bombasm, och instrumentet allt från trampkvarnen fröken spelade på i klassrummet till domkyrkans mäktiga bälg eller en elektrisk Hammond på jazzklubben ... Stefan Therstam konstaterar att repertoaren är nästan lika oändlig som orgelns möjlighet till variation: – Det skulle tar mer än en livstid att tillägna sig all denna extremt levande musik. Om än musiken är levande är Stefan Therstam bekymrad över den försämrade ekonomi som vidlåder Svenska kyrkan, ”den största arrangören av musik i landet”. Eftersom vi döps, konfirmeras, gifter oss och begravs kommer orgeln att fortsätta att liturgiskt ljuda, men han fruktar ändå för återväxten av nya, unga organister. – Det är synd att orgeln som konsertinstrument för en något undanskymd tillvaro. Jag fruktar för orgelns marginaliserade roll som fullödigt konsertinstrument. – Jag vill att människor skall återupptäcka den enormt stora och spännande repertoar som finns för instrumentet. Orgelmusik är inte bara Bachs Toccata och fuga i d-moll och ”Gammal fäbodpsalm”. – Dessutom söker sig färre till den högre musikutbildningen. Han är icke desto mindre förtröstansfull, musik kommer alltid att överleva. Han har sedan tio år ytterligare en uppsättning tangenter att vara skapande på, nämligen datorns. – Jag har en prefektur på Musikhögskolan där jag håller på med utvecklingsfrågor. Det finns mycket kreativitet i det jobbet också. per mortensen familj@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7733, "headline": "”Halvera a-kasseavgiften med riktat skatteavdrag”", "summary": "Thomas Östros presenterar nytt skatteförslag från socialdemokraterna: Alla medlemmar i arbetslöshetsförsäkringen ska få en skattereduktion motsvarande mer än 50 procent av kostnaden för avgifterna. En restauranganställd som jobbar heltid och är medlem av arbetslöshetsförsäkringen får sänkt skatt med en tusenlapp om året. Majoriteten av alla löntagare anslutna till a-kassan får på samma sätt en skattereduktion med vårt förslag. Vi kommer i höst att lägga ett förslag i riksdagen om en skattelättnad motsvarande över hälften av kostnaden för avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Den riktade skattereduktionen kommer att ske inom ramen för förvärvsavdraget. Det skriver socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros. Han menar att åtgärden behövs för att locka tillbaka alla dem som flytt från arbetslöshetsförsäkringen till följd av de höjda avgifterna.", "article": "Under de senaste 18 månaderna har närmare 500 000 löntagare lämnat arbetslöshetsförsäkringen. Detta är konsekvensen av att regeringen kraftigt har fördyrat försäkringen. Nu står dessa löntagare oförsäkrade i en tid när arbetslösheten är på väg upp. Vi socialdemokrater accepterar inte denna ansvarslösa politik. Vi vill därför inom ramen för förvärvsavdraget införa en kraftig skattereduktion med över 50 procent av avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Denna reform gör det mer lönsamt att återinträda i arbetslöshetsförsäkringen. Samtidigt som majoriteten av löntagare som är medlemmar i arbetslöshetsförsäkringen i genomsnitt får en något sänkt skatt med vårt förslag. Den förre moderatledaren Bo Lundgren fick mycket hård kritik när han i valrörelsen år 2002 lovade sänkt skatt om 130 miljarder kronor. Men Reinfeldt har redan kommit mer än halvvägs för att nå det mål Lundgren satte upp. Inför nästa år har Reinfeldt lovat att skatterna ska sänkas ännu mer. Höginkomsttagare och förmögna har prioriterats trots påstående om motsatsen. Klyftorna i Sverige har vidgats. Den senaste höstbudgeten innebar att de 40 procent av befolkningen som tjänar minst fick det sämre, medan de tre tiondelar av befolkningen som tjänar mest fick 70 procent av alla inkomstförstärkningar. Vi socialdemokrater har andra ambitioner. Vi vill använda våra gemensamma resurser till att investera i en starkare infrastruktur, investera i en ännu bättre skola, satsa på fler högskoleplatser, investera i bristyrkesutbildningar för arbetslösa och stärka den för svensk konkurrenskraft så viktiga forskningen. Regeringens paradnummer inom skatteområdet har varit det så kallade förvärvsavdraget. Vi menar att avdraget har brister. En uppenbar brist är att avdraget leder till få nya jobb. En annan är att det skapar klyftor mellan olika grupper, bland annat har regeringen inte sänkt skatten för pensionärer. Men vår allvarligaste kritik gäller den modell som regeringen har valt för att finansiera avdraget. Löntagare med små eller normala inkomster har i stor utsträckning själva tvingats finansiera sitt förvärvsavdrag genom en lång rad försämringar och avgiftshöjningar. Medan de som exempelvis tjänade på att förmögenhetsskatten avskaffades nästan helt slapp att finansiera det. En betydande finansieringskälla till förvärvsavdraget har varit de kraftiga höjningarna av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Genom denna finansiering har regeringen förstört en viktig del i den svenska modellen. Konsekvensen av de höjda avgifterna är att 462 652 löntagare har lämnat arbetslöshetsförsäkringen sedan 1 januari år 2007. Det är i stor utsträckning löntagare med små ekonomiska marginaler och inte sällan med hög risk för arbetslöshet som har tvingats ut ur försäkringen. Nu står dessa löntagare utan försäkring och hänvisas vid arbetslöshet till socialbidrag. Detta samtidigt som Sverige enligt finansdepartementet går mot en utveckling med stigande arbetslöshet och bruten jobbtillväxt. Regeringens politik är orättvis och ekonomiskt irrationell. Sverige har tjänat på att de flesta löntagare har varit anslutna till en arbetslöshetsförsäkring. Denna försäkring har i kombination med stora satsningar på utbildning gjort Sverige dynamiskt och förändringsbenäget. Svenska löntagare och fackliga organisationer har inte motsatt sig strukturomvandling. Man har vetat att om man förlorar jobbet då finns det en försäkring som skyddar och utbildningsmöjligheter som en bro till nästa jobb. Nu förstör regeringen medvetet svenska löntagares försäkring samtidigt som utbildningsmöjligheterna kraftigt begränsas. Regeringen förstör därmed några av de mest grundläggande delarna i den svenska modellen. Denna ansvarslösa politik riskerar att få mycket negativa konsekvenser för tillväxt, företagande och jobb. Regeringens eget Finanspolitiska råd kallar regeringens ansvarslösa hantering av arbetslöshetsförsäkringen för ”misslyckad”. Rådet argumenterar för att ett ”bättre alternativ skulle ha varit att kombinera en lägre avgiftshöjning med ett lägre jobbskatteavdrag”. Vi delar rådets bedömning. Vi socialdemokrater menar att det nu behövs effektiva insatser för att pressa ner kostnaden för medlemskapet i arbetslöshetsförsäkringen. De som har lämnat arbetslöshetsförsäkringen måste ges goda förutsättningar att återinträda. Vi socialdemokrater kommer därför att till hösten lägga förslag i riksdagen om en kraftig skattereduktion av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Vårt förslag innebär att alla som är medlemmar i arbetslöshetsförsäkringen kommer att få en skattereduktion motsvarande över 50 procent av kostnaden för medlemskapet i försäkringen. Denna skattereduktion kommer att ske inom ramen för förvärvsavdraget. Vårt förslag bidrar också till att skapa en bättre fördelningspolitisk profil för beskattningen av inkomst av tjänst. Vi har bett Riksdagens utredningstjänst (RUT) beräkna den fördelningspolitiska effekten av vårt förslag. Beräkningarna visar att majoriteten av löntagare som är medlemmar i arbetslöshetsförsäkringen i genomsnitt får sänkt skatt med vårt förslag. Till exempel får en restauranganställd som jobbar heltid och är medlem i arbetslöshetsförsäkringen med vår modell en sänkt skatt med omkring 1 000 kronor om året. För oss socialdemokrater är prioriteringen mycket tydlig: jobben och välfärden går före stora skattesänkningar. När det finns finansiellt utrymme för skattesänkningar så är det löntagare med låga och normala inkomster som ska prioriteras. THOMAS ÖSTROS ", "article_category": "other"}
{"id": 7772, "headline": "”Försäkringsbolag lagrar alla dina sjukuppgifter”", "summary": "Socialstyrelsen slår larm i ny rapport: försäkringsbolagen hämtar systematiskt patientinformation som normalt är sekretessbelagd och sparar den för alltid. För att få teckna en personförsäkring måste du ge bolagen rätt till all medicinsk – även genetisk - information om dig från hälso- och sjukvården och från Försäkringskassan. Det konstaterar Socialstyrelsen i en ny rapport som överlämnas till regeringen i dag. Informationen lagras för alltid – till och med långt efter att försäkringstagaren avlidit. Många nekas teckna försäkringar utifrån patientuppgifter, men ändå sparas deras uppgifter hos bolagen. Även om försäkringen sägs upp behåller bolaget informationen. Detta intrång i den enskildes privatliv är helt oacceptabelt och gällande lagar måste ses över, skriver Lars-Erik Holm, generaldirektör, Håkan Ceder, överdirektör, och Katrin Ekström, utredare vid Socialstyrelsen.", "article": "Varje år tecknar flera hundra tusen personer en personförsäkring. Hur många av dem som tecknat individuell personförsäkring vet att försäkringsbolaget har tillgång till all information i deras patientjournaler under återstoden av försäkringstagarens liv och att informationen bevaras under mycket lång tid – även efter att de har avlidit Socialstyrelsen anser att gällande lagar måste ses över för att bättre skydda individens integritet. Individuellt tecknade personförsäkringar, till skillnad från kollektiva, ger försäkringsbolagen möjlighet att inhämta hälsoinformation om kunden. Försäkringsbolagen anser att det är viktigt för deras affärsverksamhet att de har rätt information om försäkringstagarens hälsa. När en individuell personförsäkring tecknas fyller kunden i och undertecknar en hälsodeklaration. Den ger försäkringsbolaget en generell fullmakt som gör det möjligt att inhämta all typ av hälsoinformation om kunden i framtiden. Den generella fullmakten är varken tidsbegränsad eller begränsad till vissa vårdgivare, utan gäller såväl hos privata som landstingsstyrda vårdgivare och oavsett om journaluppgifterna är relevanta för försäkringen eller inte. Den generella fullmakten ger även försäkringsbolagen oinskränkt möjlighet att inhämta patientjournaler, läkarintyg och uppgifter från Försäkringskassan. De flesta försäkringstagare är sannolikt inte medvetna om innebörden av att de skrivit en generell fullmakt, och inser därför inte heller konsekvenserna. Fullmakten gäller för resten av livet – ja till och med långt efter att försäkringstagaren har avlidit. Detta förhållande innebär ett stort intrång i den enskildes innersta privatliv och är helt oacceptabelt! Det kan dessutom leda till att den sökande inte får någon personförsäkring till rimligt pris, eftersom premien är kopplad till försäkringsbolagens riskbedömningar. Många nekas helt och hållet att teckna personförsäkringar på grund av att försäkringsbolagen bedömer att en sjukdom eller en funktionsnedsättning innebär ett för stort risktagande. Det kan också leda till att de patienter som insett vad fullmakten innebär inte berättar om sina symtom eller sjukdomstillstånd för läkarna av rädsla för att inte senare kunna teckna personförsäkring. Det kan vara ett hot mot patientsäkerheten. För personer som har genomgått en genetisk undersökning i sjukvården innehåller patientjournalen information om anlag, sjukdomsrisker eller diagnoser. Riskbedömare på försäkringsbolagen kan feltolka den genetiska informationen eller välja att uppfatta den som medicinsk. Det finns därmed en överhängande risk att genetisk information, det vill säga den nedärvda risk man har för att drabbas av olika sjukdomar, sammanblandas med medicinsk information, det vill säga en sjukdomsdiagnos. Det är oacceptabelt att ansvaret för att identifiera vad som är medicinsk respektive genetisk information ligger hos försäkringsbolagen. De dna-test som finns att köpa på internet sägs kunna ge svar på risker för att utveckla olika sjukdomar. Även sådana testresultat av individers gener kan användas som krav av försäkringsbolagen inför tecknandet av en individuell personförsäkring. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag följt upp tillämpningen av bestämmelserna om genetisk information i försäkringssammanhang i lagen om genetisk integritet med mera (2006:351) som trädde i kraft den 1 januari 2007. Lagen innebär att ingen i samband med avtal får söka efter eller använda genetisk information om den andre. Det finns dock undantag för försäkringsbolag när det gäller personförsäkringar på höga belopp om individen är över 18 år. Då får de söka efter eller använda genetisk information. Vid lägre försäkringsbelopp får information från genetiska undersökningar inte efterfrågas eller användas. Riskbedömaren på försäkringsbolagen ska med andra ord inte bry sig om information om genetiska anlag vid sådana ärenden. Resultaten från utredningen visar på ett större problem än uppdraget ursprungligen omfattade. Socialstyrelsen har bland annat reagerat på hur försäkringsbolagen hämtar in och hanterar patientjournaler, som normalt är sekretessbelagda inom hälso- och sjukvården. De generella fullmakterna bidrar till att försäkringsbolagen systematiskt kan få tillgång till all medicinsk information de efterfrågar i princip utan begränsning. Informationen från patientjournaler, läkarutlåtanden och uppgifter från Försäkringskassan bevaras av försäkringsbolagen även om försäkringsansökan avslås, om sökande återkallar sin ansökan eller om kunden slutar att betala en personförsäkring. Därför bör det regleras i lag att försäkringsbolagen regelbundet måste gallra sådana uppgifter och även redovisa sina rutiner för att avidentifiera eller förstöra den genetiska informationen. Det är orimligt \" att den generella fullmakten ger försäkringsbolagen möjlighet att inhämta patientinformation från hälso- och sjukvården och från Försäkringskassan utan avgränsning i tid. • att försäkringsbolagen kan behålla informationen om försäkringsansökan avslås eller om sökanden återkallar sin ansökan. • att så integritetskänsliga uppgifter som hälsouppgifter och genetisk information ska sparas hos ett försäkringsbolag även efter att ett försäkringsavtal har upphört att gälla. Socialstyrelsen anser att gällande lagar om genetisk integritet och personuppgiftslagen om hur länge personuppgifter får sparas måste ses över, och att försäkringsbranschen utarbetar en branschpolicy som stärker individens rätt och säkerhet. Lars-Erik Holm Håkan Ceder Katrin Ekström ", "article_category": "other"}
{"id": 7773, "headline": "\"Försäkringsbolag lagrar alla dina sjukuppgifter\"", "summary": "Socialstyrelsen slår larm i ny rapport: försäkringsbolagen hämtar systematiskt patientinformation som normalt är sekretessbelagd och sparar den för alltid. För att få teckna en personförsäkring måste du ge bolagen rätt till all medicinsk - även genetisk - information om dig från hälso- och sjukvården och från Försäkringskassan. Det konstaterar Socialstyrelsen i en ny rapport som överlämnas till regeringen i dag. Informationen lagras för alltid - till och med långt efter att försäkringstagaren avlidit. Många nekas teckna försäkringar utifrån patientuppgifter, men ändå sparas deras uppgifter hos bolagen. Även om försäkringen sägs upp behåller bolaget informationen. Detta intrång i den enskildes privatliv är helt oacceptabelt och gällande lagar måste ses över, skriver Lars-Erik Holm, generaldirektör, Håkan Ceder, överdirektör, och Katrin Ekström, utredare vid Socialstyrelsen.", "article": "Varje år tecknar flera hundra tusen personer en personförsäkring. Hur många av dem som tecknat individuell personförsäkring vet att försäkringsbolaget har tillgång till all information i deras patientjournaler under återstoden av försäkringstagarens liv och att informationen bevaras under mycket lång tid - även efter att de har avlidit? Socialstyrelsen anser att gällande lagar måste ses över för att bättre skydda individens integritet. Individuellt tecknade personförsäkringar, till skillnad från kollektiva, ger försäkringsbolagen möjlighet att inhämta hälsoinformation om kunden. Försäkringsbolagen anser att det är viktigt för deras affärsverksamhet att de har rätt information om försäkringstagarens hälsa. När en individuell personförsäkring tecknas fyller kunden i och undertecknar en hälsodeklaration. Den ger försäkringsbolaget en generell fullmakt som gör det möjligt att inhämta all typ av hälsoinformation om kunden i framtiden. Den generella fullmakten är varken tidsbegränsad eller begränsad till vissa vårdgivare, utan gäller såväl hos privata som landstingsstyrda vårdgivare och oavsett om journaluppgifterna är relevanta för försäkringen eller inte. Den generella fullmakten ger även försäkringsbolagen oinskränkt möjlighet att inhämta patientjournaler, läkarintyg och uppgifter från Försäkringskassan. De flesta försäkringstagare är sannolikt inte medvetna om innebörden av att de skrivit en generell fullmakt, och inser därför inte heller konsekvenserna. Fullmakten gäller för resten av livet - ja till och med långt efter att försäkringstagaren har avlidit. Detta förhållande innebär ett stort intrång i den enskildes innersta privatliv och är helt oacceptabelt! Det kan dessutom leda till att den sökande inte får någon personförsäkring till rimligt pris, eftersom premien är kopplad till försäkringsbolagens riskbedömningar. Många nekas helt och hållet att teckna personförsäkringar på grund av att försäkringsbolagen bedömer att en sjukdom eller en funktionsnedsättning innebär ett för stort risktagande. Det kan också leda till att de patienter som insett vad fullmakten innebär inte berättar om sina symtom eller sjukdomstillstånd för läkarna av rädsla för att inte senare kunna teckna personförsäkring. Det kan vara ett hot mot patientsäkerheten. För personer som har genomgått en genetisk undersökning i sjukvården innehåller patientjournalen information om anlag, sjukdomsrisker eller diagnoser. Riskbedömare på försäkringsbolagen kan feltolka den genetiska informationen eller välja att uppfatta den som medicinsk. Det finns därmed en överhängande risk att genetisk information, det vill säga den nedärvda risk man har för att drabbas av olika sjukdomar, sammanblandas med medicinsk information, det vill säga en sjukdomsdiagnos. Det är oacceptabelt att ansvaret för att identifiera vad som är medicinsk respektive genetisk information ligger hos försäkringsbolagen. De dna-test som finns att köpa på internet sägs kunna ge svar på risker för att utveckla olika sjukdomar. Även sådana testresultat av individers gener kan användas som krav av försäkringsbolagen inför tecknandet av en individuell personförsäkring. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag följt upp tillämpningen av bestämmelserna om genetisk information i försäkringssammanhang i lagen om genetisk integritet med mera (2006:351) som trädde i kraft den 1 januari 2007. Lagen innebär att ingen i samband med avtal får söka efter eller använda genetisk information om den andre. Det finns dock undantag för försäkringsbolag när det gäller personförsäkringar på höga belopp om individen är över 18 år. Då får de söka efter eller använda genetisk information. Vid lägre försäkringsbelopp får information från genetiska undersökningar inte efterfrågas eller användas. Riskbedömaren på försäkringsbolagen ska med andra ord inte bry sig om information om genetiska anlag vid sådana ärenden. Resultaten från utredningen visar på ett större problem än uppdraget ursprungligen omfattade. Socialstyrelsen har bland annat reagerat på hur försäkringsbolagen hämtar in och hanterar patientjournaler, som normalt är sekretessbelagda inom hälso- och sjukvården. De generella fullmakterna bidrar till att försäkringsbolagen systematiskt kan få tillgång till all medicinsk information de efterfrågar i princip utan begränsning. Informationen från patientjournaler, läkarutlåtanden och uppgifter från Försäkringskassan bevaras av försäkringsbolagen även om försäkringsansökan avslås, om sökande återkallar sin ansökan eller om kunden slutar att betala en personförsäkring. Därför bör det regleras i lag att försäkringsbolagen regelbundet måste gallra sådana uppgifter och även redovisa sina rutiner för att avidentifiera eller förstöra den genetiska informationen. Det är orimligt att den generella fullmakten ger försäkringsbolagen möjlighet att inhämta patientinformation från hälso- och sjukvården och från Försäkringskassan utan avgränsning i tid. att försäkringsbolagen kan behålla informationen om försäkringsansökan avslås eller om sökanden återkallar sin ansökan. att så integritetskänsliga uppgifter som hälsouppgifter och genetisk information ska sparas hos ett försäkringsbolag även efter att ett försäkringsavtal har upphört att gälla. Socialstyrelsen anser att gällande lagar om genetisk integritet och personuppgiftslagen om hur länge personuppgifter får sparas måste ses över, och att försäkringsbranschen utarbetar en branschpolicy som stärker individens rätt och säkerhet. lars-erik holm håkan ceder katrin ekström ", "article_category": "other"}
{"id": 7791, "headline": "Svenskt går hem i Japan", "summary": "Tobetsu. Det är inte bara i Dalarna man har faluröda trähus med vita knutar och dalahästar. I det japanska bostadsområdet Sweden Hills i Tobetsu har man hakat på dalatrenden. En av invånarna är Michiko Tsujino. Hon odlar sitt intresse för Sverige genom att plugga svenska och laga gubbröra.", "article": "Tobetsu, norra Japan. En gång en grå förstad, idag en stolt köping med Japans längsta tradition av svenskt midsommarfirande (24 år). På ortens högsta kulle ligger bostadsområdet ”Sweden Hills” – 350 faluröda trähus med vita knutar, tillverkade i Insjön i Dalarna. Nioåriga Shutaro kryssar över gräsmattan framför familjens röda hus och slänger upp dörren, han är vild av spring i benen när han kommer hem. Skolan slutar aldrig före klockan fyra. Han snurrar runt på dalahästen som står på golvet; under magen, upp på ryggen och om igen. – Tänk Carl Larsson, säger Shutaros mamma Michiko Tsujino när hon bjuder in oss i vardagsrummet. En gullranka klänger längs taket och ljusa lövgardiner ramar in fönstren. Michiko tillhör den övre medelklass som flyttat från storstäderna till kullen, det är ganska dyrt att köpa husen med de rejäla trädgårdarna, de stora fönstren och slöseriet med kvadratmeter. Ovanligt i Japan, men falukorvig standard i vilken svensk villaförort som helst. Tobetsu är sedan 20 år vänort med Leksand och har smyckat sin kommun med dalainspiration. I juni kom en trupp leksingar för att fira 20-årsjubileet. De släpade med sig en blå dalahäst, 2,5 meter i öronhöjd, som nu står i Leksandsparken i Sweden Hills och blickar ut över den lilla japansk-dalska orten. Stadens offentliga parkbänkar är formade som Siljans kyrkbåtar, paradgatan Sweden Street är kantad av gatlyktor med kyrktuppar i toppen, och i trottoaren ligger stenformationer av vikingahjälmar, älgar, tulpaner, skidåkare och granar. Michiko bjuder på ”tjockbulla” som hon bakat i stadens nygjorda bagarstuga. Tjockbulla är en av Michikos senaste glosor, hon har lärt den av Leksandsdamer som hållit brödkurs. Till vardags läser hon svenska på Sweden Center Foundation, en variant av bygdegård som utgör hjärta i Sweden Hills. Där kan man också lära sig att sticka och väva eller gå glasblåsarkurs för svenska konstnärer. Liksom många japanska kvinnor är Michiko hemmafru och har tid att utveckla sina hobbyer, hon odlar dill och lagar gubbröra. Ett av rummen i huset har hon låtit vara japanskt, med tatamimattor på golvet och pappersväggar som kan skjutas för fönstren. Där övar hon koto, ett kinesiskt stränginstrument. För oss spelar hon ”Du gamla, du fria” . Glosorna ”dalakitsch” eller ”allmogeporr” har hon inte lärt sig. De är svåra att översätta, för konnotationen blir inte negativ i sitt japanska sammanhang. Inte alla i området är lika Sverigeintresserade som Michiko. Man flyttar hit för att husen anses hålla hög kvalitet, de klarar den tjugogradiga kylan och det kraftiga snötäcket på vintern. Dessutom är det lugnt och avskilt, nära till naturen, barnvänligt och på pendlingsavstånd till storstaden Sapporo. Tobetsus borgmästare Sentei bjuder på te i sitt privata rödvita château. Här har han samlat sina finaste Sverige-souvenirer i vitrinskåp, och på väggen sitter foton på honom själv i knätofsar och folkdräkt. – Vi visste ingenting om Sverige och Leksand när det här började, men vi har lärt oss väldigt mycket om ett annat land och ett annat sätt att leva genom vårt utbyte. Jag tror att det är viktigt. De intresseområden som han anser mest angelägna just nu är miljö, turism och äldreomsorg, där har Tobetsu mycket att lära av Leksand, menar han. Bostadsområdet Sweden Hills inledde vänskapen mellan kommunerna. Det började på privat initiativ projekteras på 70-talet, med stöd från staden och uppmuntran från den japanske ambassadören i Sverige. Ett lokalt byggföretag fann Insjöhus och samarbetet var i gång. När Insjöhus gick i konkurs köptes det upp av japanska Tomoku Hus som numera driver produktionen vidare i Leksand, med alla de lokala underleverantörer som ett byggföretag kräver. Fyra hundra arbetstillfällen i Leksand är beroende av Japanexporten, ett kännbart antal för en liten ort. Dessutom kommer trupper från Tobetsu på studiebesök regelbundet, asiatiska journalister vill se förebilden till Sweden Hills och Japans största designtidskrifter har varit på plats för att fånga konsthantverket i regionen. Leksands kommunalråd Bo Pettersson har flera förklaringar till att relationen blivit så intensiv. Först och främst affärerna med Tomoku Hus och viljan från japanskt håll att ha en god relation med den man samarbetar med. Utöver det finns intresset för Siljanskulturen och inte minst utbytet av människor. – Varje år åker gymnasieungdomar från båda håll på besök, kontakterna sker inte bara mellan kommunaltjänstemän och politiker. Jag tror att det ger en fast och gedigen grund för samarbetet. Och så handlar det förstås om personer både här och där som engagerar sig, säger Bo Pettersson. Men Bo Pettersson har inget japanskt lusthus på sin bakgård. Varför inte – Nej, vi kan inte ta efter dem på det sättet. Vi kan tycka att deras grej är märklig och fantastisk, och vi förstår inte alltid varför de gör som de gör. Men vi utvecklar också vår japanska verksamhet, i vår takt och på vårt eget sätt. Leksingarna vill locka ännu fler japanska turister till orten. Dels sådana som är på besök i Stockholm och kan tänka sig ett snabbdopp i dalakulturens mustiga storkok, dels resenärer som åker direkt till Leksand och har sin bas där under Sverigevistelsen. Borgmästare Sentei talar mindre om ekonomin i vänortskapet. Han framhåller i stället de mänskliga lärdomarna, de nya erfarenheterna och de viktiga besökare staden fått. Kung Carl Gustaf har varit här (det står en minnessten mellan två kyrkbåtar), departement och internationella företag har intresserat sig. I oktober tog Sveriges ambassadör i Japan, Stefan Noréen, med sig ett antal stora svenska företag till Tobetsu för att diskutera samarbetet mellan Sverige och Hokkaido och hur det kan utvecklas. Rent kommersiellt är Tobetsu något av en drömkommun för Sverige. Tänk en marknad som bara älskar allt svenskt. Klockan är nio och månen står full och smörvit över Sweden Hills. Shutaro drar på sig en blank ishockeytröja med sitt namn tryckt på ryggen och Leksands emblem över bröstet. Det börjar bli läggdags. Han möter sin pappa i dörren strax innan han ska borsta tänderna, ofta sover han redan när fadern kommer från jobbet. Michiko talar längtansfullt om den svenska livsstilen och mer gemensam tid även med mannen i familjen. Fast hon har ingen lust att börja arbeta igen, i morgon ska hon shoppa med några väninnor på förmiddagen och sedan gå till sin kurs i traditionell teceremoni. Och så måste hon öva lite svenska. josefin olevik är frilansjournalist. sondag@dn.se emelie asplund är frilansfotograf. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7792, "headline": "Svenskt går hem i Japan", "summary": "Tobetsu.Det är inte bara i Dalarna man har faluröda trähus med vita knutar och dalahästar. I det japanska bostadsområdet Sweden Hills i Tobetsu har man hakat på dalatrenden. En av invånarna är Michiko Tsujino. Hon odlar sitt intresse för Sverige genom att plugga svenska och laga gubbröra.", "article": "Tobetsu, norra Japan. En gång en grå förstad, i dag en stolt köping med Japans längsta tradition av svenskt midsommarfirande (24 år). På ortens högsta kulle ligger bostadsområdet ”Sweden Hills” – 350 faluröda trähus med vita knutar, tillverkade i Insjön i Dalarna. Nioåriga Shutaro kryssar över gräsmattan framför familjens röda hus och slänger upp dörren, han är vild av spring i benen när han kommer hem. Skolan slutar aldrig före klockan fyra. Han snurrar runt på dalahästen som står på golvet; under magen, upp på ryggen och om igen. – Tänk Carl Larsson, säger Shutaros mamma Michiko Tsujino när hon bjuder in oss i vardagsrummet. En gullranka klänger längs taket och ljusa lövgardiner ramar in fönstren. Michiko tillhör den övre medelklass som flyttat från storstäderna till kullen, det är ganska dyrt att köpa husen med de rejäla trädgårdarna, de stora fönstren och slöseriet med kvadratmeter. Ovanligt i Japan, men falukorvig standard i vilken svensk villaförort som helst. Tobetsu är sedan 20 år vänort med Leksand och har smyckat sin kommun med dalainspiration. I juni kom en trupp leksingar för att fira 20-årsjubileet. De släpade med sig en blå dalahäst, 2,5 meter i öronhöjd, som nu står i Leksandsparken i Sweden Hills och blickar ut över den lilla japansk-dalska orten. Stadens offentliga parkbänkar är formade som Siljans kyrkbåtar, paradgatan Sweden Street är kantad av gatlyktor med kyrktuppar i toppen, och i trottoaren ligger stenformationer av vikingahjälmar, älgar, tulpaner, skidåkare och granar. Michiko bjuder på ”tjockbulla” som hon bakat i stadens nygjorda bagarstuga. Tjockbulla är en av Michikos senaste glosor, hon har lärt den av Leksandsdamer som hållit brödkurs. Till vardags läser hon svenska på Sweden Center Foundation, en variant av bygdegård som utgör hjärta i Sweden Hills. Där kan man också lära sig att sticka och väva eller gå glasblåsarkurs för svenska konstnärer. Liksom många japanska kvinnor är Michiko hemmafru och har tid att utveckla sina hobbyer, hon odlar dill och lagar gubbröra. Ett av rummen i huset har hon låtit vara japanskt, med tatamimattor på golvet och pappersväggar som kan skjutas för fönstren. Där övar hon koto, ett kinesiskt stränginstrument. För oss spelar hon ”Du gamla, du fria”. Glosorna ”dalakitsch” eller ”allmogeporr” har hon inte lärt sig. De är svåra att översätta, för konnotationen blir inte negativ i sitt japanska sammanhang. Inte alla i området är lika Sverigeintresserade som Michiko. Man flyttar hit för att husen anses hålla hög kvalitet, de klarar den tjugogradiga kylan och det kraftiga snötäcket på vintern. Dessutom är det lugnt och avskilt, nära till naturen, barnvänligt och på pendlingsavstånd till storstaden Sapporo. Tobetsus borgmästare Sentei bjuder på te i sitt privata rödvita château. Här har han samlat sina finaste Sverige-souvenirer i vitrinskåp, och på väggen sitter foton på honom själv i knätofsar och folkdräkt. – Vi visste ingenting om Sverige och Leksand när det här började, men vi har lärt oss väldigt mycket om ett annat land och ett annat sätt att leva genom vårt utbyte. Jag tror att det är viktigt. De intresseområden som han anser mest angelägna just nu är miljö, turism och äldreomsorg, där har Tobetsu mycket att lära av Leksand, menar han. Bostadsområdet Sweden Hills inledde vänskapen mellan kommunerna. Det började på privat initiativ projekteras på 70-talet, med stöd från staden och uppmuntran från den japanske ambassadören i Sverige. Ett lokalt byggföretag fann Insjöhus och samarbetet var i gång. När Insjöhus gick i konkurs köptes det upp av japanska Tomoku Hus som numera driver produktionen vidare i Leksand, med alla de lokala underleverantörer som ett byggföretag kräver. Fyra hundra arbetstillfällen i Leksand är beroende av Japanexporten, ett kännbart antal för en liten ort. Dessutom kommer trupper från Tobetsu på studiebesök regelbundet, asiatiska journalister vill se förebilden till Sweden Hills och Japans största designtidskrifter har varit på plats för att fånga konsthantverket i regionen. Leksands kommunalråd Bo Pettersson har flera förklaringar till att relationen blivit så intensiv. Först och främst affärerna med Tomoku Hus och viljan från japanskt håll att ha en god relation med den man samarbetar med. Utöver det finns intresset för Siljanskulturen och inte minst utbytet av människor. – Varje år åker gymnasieungdomar från båda håll på besök, kontakterna sker inte bara mellan kommunaltjänstemän och politiker. Jag tror att det ger en fast och gedigen grund för samarbetet. Och så handlar det förstås om personer både här och där som engagerar sig, säger Bo Pettersson. Men Bo Pettersson har inget japanskt lusthus på sin bakgård. Varför inte? – Nej, vi kan inte ta efter dem på det sättet. Vi kan tycka att deras grej är märklig och fantastisk, och vi förstår inte alltid varför de gör som de gör. Men vi utvecklar också vår japanska verksamhet, i vår takt och på vårt eget sätt. Leksingarna vill locka ännu fler japanska turister till orten. Dels sådana som är på besök i Stockholm och kan tänka sig ett snabbdopp i dalakulturens mustiga storkok, dels resenärer som åker direkt till Leksand och har sin bas där under Sverigevistelsen. Borgmästare Sentei talar mindre om ekonomin i vänortskapet. Han framhåller i stället de mänskliga lärdomarna, de nya erfarenheterna och de viktiga besökare staden fått. Kung Carl Gustaf har varit här (det står en minnessten mellan två kyrkbåtar), departement och internationella företag har intresserat sig. I oktober tog Sveriges ambassadör i Japan, Stefan Noréen, med sig ett antal stora svenska företag till Tobetsu för att diskutera samarbetet mellan Sverige och Hokkaido och hur det kan utvecklas. Rent kommersiellt är Tobetsu något av en drömkommun för Sverige. Tänk en marknad som bara älskar allt svenskt. Klockan är nio och månen står full och smörvit över Sweden Hills. Shutaro drar på sig en blank ishockeytröja med sitt namn tryckt på ryggen och Leksands emblem över bröstet. Det börjar bli läggdags. Han möter sin pappa i dörren strax innan han ska borsta tänderna, ofta sover han redan när fadern kommer från jobbet. Michiko talar längtansfullt om den svenska livsstilen och mer gemensam tid även med mannen i familjen. Fast hon har ingen lust att börja arbeta igen, i morgon ska hon shoppa med några väninnor på förmiddagen och sedan gå till sin kurs i traditionell teceremoni. Och så måste hon öva lite svenska. josefin olevik är frilansjournalist. sondag@dn.se emelie asplund är frilansfotograf. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7807, "headline": "\"Viktigt att Micha kan spåra sitt ursprung\"", "summary": "Micha, fyra månader, har två mammor. Men ingen pappa. Michas mamma Kim och medmamma Hanna, båda med efternamnet Hultin, är oerhört tacksamma mot den tills vidare okände spermadonatorn. Men de vill inte träffa honom. Inte än på 18-20 år i alla fall.", "article": "- Att redan i dag träffa den person som står för hälften av Michas gener skulle nog kännas som något slags konkurrens för mig, säger Michas medmamma Hanna. Kim, som är Michas biologiska mamma, håller med. - Jag tror att det skulle kunna rucka på stabiliteten mellan Hanna och mig. I varje fall ett tag. Men 2026, när Micha fyller 18 år, får han enligt svensk lag rätt att ta reda på och kontakta \"sin\" donator. Om han vill. Det tycker både Kim och Hanna är bra. - Då har han levt så länge med oss båda att vår plats i hans liv är något oåterkalleligt och självklart, konstaterar Hanna. Men fram till dess är det enda som den lilla familjen Hultin vet om Michas donator att han har ett skandinaviskt utseende, i viss mån matchat mot Hannas långsmala kroppsbyggnad, mörka hårfärg och ögonfärg. Någonstans inom sig är dock både Hanna och Kim nyfikna på hur donatorn ser ut och är. Framför allt när Micha var alldeles nyfödd kunde de se sig omkring ute på stan och undra: Kan det vara han? Eller han? Eller killen i det där tv-programmet? De första veckorna letade Kim efter likheter med sin baby hos alla möjliga män. Hanna skrattar lite åt henne, och åt sina egna funderingar: - Den här gropen i hakan kan jag ibland få för mig att Micha måste ha ärvt från mig. Men det kan han ju bevisligen inte ha gjort. Att Hanna i praktiken lika mycket är Michas mamma som Kim råder det ingen tvekan om. När DN träffar familjen sitter Micha minst lika mycket i Hannas knä, och det är hon som går ifrån och byter blöja. Men när meteorologen Kim, 32, och sociologen Hanna, 31, träffades för sju år sedan var det framför allt Kim som var inställd på barn. För båda var det det första seriösa förhållandet med en annan kvinna. - Jag hade världens längsta komma ut-process, säger Kim. - Lite handlade det nog om en oro just för att det kunde bli svårare att skaffa barn. Barn har Kim nämligen velat ha ända sedan hon 14 år gammal opererade bort sin ena äggstock. Efter det blev det lite av en fix idé att lyckas bli gravid och föda barn, trots att hälften av äggen gått till spillo. Kim började tala om barn ganska snart efter det att hon och Hanna hade träffats, och efter en del diskussioner bestämde de sig för att försöka. Beslutet tog de innan lesbiska par i juli 2005 fick lagstadgad rätt till assisterad befruktning - insemination och ivf - i Sverige. Ett alternativ var därför från början att göra som många andra svenska lesbiska före dem: att åka till någon av de danska klinikerna. Men där erbjöds på den tiden bara anonyma donatorer, och de ville verkligen att deras barn så småningom skulle ha en möjlighet att söka sina genetiska rötter. En annan orsak var att barn som kommit till genom spermadonation i Danmark måste närståendeadopteras av den partner som inte själv är biologisk mor, medan föräldraskapet i Sverige automatiskt delas lika mellan de båda kvinnorna. Hösten 2005 ställde sig Kim och Hanna i kön till kliniken vid Huddinge sjukhus. Ett och ett halvt år senare var Kim gravid, på första försöket, trots farhågorna om att det skulle ta många försök innan det lyckades. Redan när de ställde sig i kön var de tvungna att avgöra vem av dem som skulle bära barnet. Och som i så fall också skulle komma att bära ett eventuellt syskon: den svenska lagen tillåter inte båda kvinnorna i ett lesbiskt förhållande att bli mamma, och då till exempel föda två halvsyskon. - Det hade ju annars varit den ultimata lösningen, om jag så småningom hade kunnat bli gravid med ett halvsyskon till Micha, säger Hanna, som hoppas att lagen på den punkten ska ändras. I dag väljer därför en hel del svenska lesbiska par ändå danska kliniker - just för att båda kvinnorna då kan få bli gravida med samma donator. Modellen med två mammor och halvsyskon kan bidra till större stabilitet och trygghet inom familjen, tror Hanna. Det som avgjorde att det blev just Kim som fick ställa sig i den svenska inseminationskön var att hon bara hade en äggstock, var ett år äldre, och länge hade längtat efter barn. Men Hanna hoppas att även hon ska kunna få bli gravid, och Kim bollar gärna över stafettpinnen. Förändras inte den svenska lagen så att även Hanna kan bli befruktad i Sverige så blir det en dansk klinik som får hjälpa till. Men nu erbjuder även Danmark öppna spermadonatorer, så det känns okej. Att även Hanna kan få en öppen donator är avgörande, fastslår de. - Det är en rättvisefråga. Det går ju inte att ha två syskon i en familj där den ena kan få reda på vem donatorn är men inte den andra, säger Hanna. Frågan om donatorn ska vara öppen eller anonym går igen under hela samtalet. En del kvinnor, både lesbiska och singlar, väljer medvetet en anonym donator. De anser att generna och det biologiska arvet inte spelar någon som helst roll. Men Kim och Hanna håller inte med. De tycker att Micha själv ska få avgöra. Därför är det viktigt att han så småningom, när han fyllt 18, har möjligheten att ta reda på mer om sin genetiska upphovsman. De hoppas att det ska bidra till att avdramatisera det faktum att han i egentlig mening inte har någon far. Frågan om huruvida donatorbarn far illa eller inte av att ha en anonym donator är svår, tycker de. Vissa kanske gör det. Medan andra inte alls lider av det. - Men det känns som att det måste vara bättre att själv kunna välja eller välja bort att spåra sitt biologiska ursprung än att inte alls kunna göra det, tycker Hanna. - Då riskerar man kanske inte på samma sätt att det blir en \"hang up\". De har pratat mycket om i vilka situationer de tror att Micha och de själva skulle vilja veta mer. Till exempel om han drabbades av en sjukdom som sannolikt är ärftlig, men inte kan spåras till Kims familjs sida. Eller när han själv ska skaffa barn, funderar Kim. - Jag vet ju hur jag själv reagerade när vi skulle göra den här inseminationen. Då tänkte jag jättemycket på varifrån jag kommer, vad jag har för anlag, hur jag ser ut, vad jag för vidare. Tonårstidens emotionella berg- och dalbanor kan vara en annan anledning, tror Hanna; när det uppstår problem i förhållandet till den förälder som finns till hands känner man som barn kanske ett behov av att ta reda på mer om sitt ursprung. - Vem har inte stundtals tyckt fruktansvärt illa om sina föräldrar och tänkt att \"jag måste helt enkelt komma någon helt annanstans ifrån\". - När han känner att \"jag hör inte hemma hos de här jävla tokmorsorna\" får man hoppas att man själv som förälder är i en fas då man kan hantera det. Är de rädda för att Micha ska bli ledsen och arg och på allvar anklaga dem för att ha berövat honom en far? - Det är klart att den tanken kommit upp då och då, säger Kim. - Man kan bara hoppas att Micha inte ska känna sig sviken och utsatt för någon form av experiment, säger Hanna. Att skaffa barn är över huvud taget en egoistisk handling, slår Kim fast. - Vad har man rätt att göra för att kunna få barn? Jag kan inte svara på det. Samtidigt måste man ju kunna ifrågasätta begrepp som föräldrar och familj. Är det helt nödvändigt att ha en pappa? Micha ska hur som helst inte behöva sakna män och manliga förbilder under sin uppväxt. Både Kim och Hanna har sin pappa i livet, och de har många manliga vänner, en av dem är fadder till Micha. - En tanke med det var just att Micha skulle ha någon man att prata med om känsliga saker när han blir lite äldre, säger Kim. Och vill Micha spela fotboll åtar sig Hanna gärna den uppgiften, lovar hon. Hur och när tänker de berätta för Micha om hans ovanliga tillblivelse? Kim säger att hon tror att det kommer att ge sig ganska fort. Dagiskompisarna har ju en pappa. Då kommer Micha att undra vad en pappa är, och varför inte han har någon. Historien får börja enkelt, säger Hanna, och sedan utvecklas i takt med Micha själv. - När han är så här liten får vi väl säga att vi så oerhört gärna ville ha honom, men inte kunde ordna det själva, så att vi fick åka till sjukhuset och få hjälp av en snäll farbror. Att Michas mammor inte vill träffa donatorn just nu betyder inte att de inte vill kännas vid honom. De är oerhört tacksamma mot den okände mannen. - Jag känner mig verkligen fylld av stor ödmjukhet inför den fantastiska tjänsten som han gjort oss, säger Hanna. När hon själv om ett par år förhoppningsvis också har blivit gravid och fött ett barn skulle hon vilja donera ägg, säger hon. - Jag skulle vilja ge något tillbaka till det system som gjort det här möjligt. Det här är ett så oerhört efterlängtat barn. ", "article_category": "other"}
{"id": 7809, "headline": "”Viktigt att Micha kan spåra sitt ursprung”", "summary": "Micha, fyra månader, har två mammor. Men ingen pappa. Michas mamma Kim och medmamma Hanna, båda med efternamnet Hultin, är oerhört tacksamma mot den tills vidare okände spermadonatorn. Men de vill inte träffa honom. Inte än på 18–20 år i alla fall.", "article": "– Att redan i dag träffa den person som står för hälften av Michas gener skulle nog kännas som något slags konkurrens för mig, säger Michas medmamma Hanna. Kim, som är Michas biologiska mamma, håller med. – Jag tror att det skulle kunna rucka på stabiliteten mellan Hanna och mig. I varje fall ett tag. Men 2026, när Micha fyller 18 år, får han enligt svensk lag rätt att ta reda på och kontakta ”sin” donator. Om han vill. Det tycker både Kim och Hanna är bra. – Då har han levt så länge med oss båda att vår plats i hans liv är något oåterkalleligt och självklart, konstaterar Hanna. Men fram till dess är det enda som den lilla familjen Hultin vet om Michas donator att han har ett skandinaviskt utseende, i viss mån matchat mot Hannas långsmala kroppsbyggnad, mörka hårfärg och ögonfärg. Någonstans inom sig är dock både Hanna och Kim nyfikna på hur donatorn ser ut och är. Framför allt när Micha var alldeles nyfödd kunde de se sig omkring ute på stan och undra: Kan det vara han? Eller han? Eller killen i det där tv-programmet? De första veckorna letade Kim efter likheter med sin baby hos alla möjliga män. Hanna skrattar lite åt henne, och åt sina egna funderingar: – Den här gropen i hakan kan jag ibland få för mig att Micha måste ha ärvt från mig. Men det kan han ju bevisligen inte ha gjort. Att Hanna i praktiken lika mycket är Michas mamma som Kim råder det ingen tvekan om. När DN träffar familjen sitter Micha minst lika mycket i Hannas knä, och det är hon som går ifrån och byter blöja. Men när meteorologen Kim, 32, och sociologen Hanna, 31, träffades för sju år sedan var det framför allt Kim som var inställd på barn. För båda var det det första seriösa förhållandet med en annan kvinna. – Jag hade världens längsta komma ut-process, säger Kim. – Lite handlade det nog om en oro just för att det kunde bli svårare att skaffa barn. Barn har Kim nämligen velat ha ända sedan hon 14 år gammal opererade bort sin ena äggstock. Efter det blev det lite av en fix idé att lyckas bli gravid och föda barn, trots att hälften av äggen gått till spillo. Kim började tala om barn ganska snart efter det att hon och Hanna hade träffats, och efter en del diskussioner bestämde de sig för att försöka. Beslutet tog de innan lesbiska par i juli 2005 fick lagstadgad rätt till assisterad befruktning – insemination och ivf – i Sverige. Ett alternativ var därför från början att göra som många andra svenska lesbiska före dem: att åka till någon av de danska klinikerna. Men där erbjöds på den tiden bara anonyma donatorer, och de ville verkligen att deras barn så småningom skulle ha en möjlighet att söka sina genetiska rötter. En annan orsak var att barn som kommit till genom spermadonation i Danmark måste närståendeadopteras av den partner som inte själv är biologisk mor, medan föräldraskapet i Sverige automatiskt delas lika mellan de båda kvinnorna. Hösten 2005 ställde sig Kim och Hanna i kön till kliniken vid Huddinge sjukhus. Ett och ett halvt år senare var Kim gravid, på första försöket, trots farhågorna om att det skulle ta många försök innan det lyckades. Redan när de ställde sig i kön var de tvungna att avgöra vem av dem som skulle bära barnet. Och som i så fall också skulle komma att bära ett eventuellt syskon: den svenska lagen tillåter inte båda kvinnorna i ett lesbiskt förhållande att bli mamma, och då till exempel föda två halvsyskon. – Det hade ju annars varit den ultimata lösningen, om jag så småningom hade kunnat bli gravid med ett halvsyskon till Micha, säger Hanna, som hoppas att lagen på den punkten ska ändras. I dag väljer därför en hel del svenska lesbiska par ändå danska kliniker – just för att båda kvinnorna då kan få bli gravida med samma donator. Modellen med två mammor och halvsyskon kan bidra till större stabilitet och trygghet inom familjen, tror Hanna. Det som avgjorde att det blev just Kim som fick ställa sig i den svenska inseminationskön var att hon bara hade en äggstock, var ett år äldre, och länge hade längtat efter barn. Men Hanna hoppas att även hon ska kunna få bli gravid, och Kim bollar gärna över stafettpinnen. Förändras inte den svenska lagen så att även Hanna kan bli befruktad i Sverige så blir det en dansk klinik som får hjälpa till. Men nu erbjuder även Danmark öppna spermadonatorer, så det känns okej. Att även Hanna kan få en öppen donator är avgörande, fastslår de. – Det är en rättvisefråga. Det går ju inte att ha två syskon i en familj där den ena kan få reda på vem donatorn är men inte den andra, säger Hanna. Frågan om donatorn ska vara öppen eller anonym går igen under hela samtalet. En del kvinnor, både lesbiska och singlar, väljer medvetet en anonym donator. De anser att generna och det biologiska arvet inte spelar någon som helst roll. Men Kim och Hanna håller inte med. De tycker att Micha själv ska få avgöra. Därför är det viktigt att han så småningom, när han fyllt 18, har möjligheten att ta reda på mer om sin genetiska upphovsman. De hoppas att det ska bidra till att avdramatisera det faktum att han i egentlig mening inte har någon far. Frågan om huruvida donatorbarn far illa eller inte av att ha en anonym donator är svår, tycker de. Vissa kanske gör det. Medan andra inte alls lider av det. – Men det känns som att det måste vara bättre att själv kunna välja eller välja bort att spåra sitt biologiska ursprung än att inte alls kunna göra det, tycker Hanna. – Då riskerar man kanske inte på samma sätt att det blir en ”hang up”. De har pratat mycket om i vilka situationer de tror att Micha och de själva skulle vilja veta mer. Till exempel om han drabbades av en sjukdom som sannolikt är ärftlig, men inte kan spåras till Kims familjs sida. Eller när han själv ska skaffa barn, funderar Kim. – Jag vet ju hur jag själv reagerade när vi skulle göra den här inseminationen. Då tänkte jag jättemycket på varifrån jag kommer, vad jag har för anlag, hur jag ser ut, vad jag för vidare. Tonårstidens emotionella berg och dal-banor kan vara en annan anledning, tror Hanna; när det uppstår problem i förhållandet till den förälder som finns till hands känner man som barn kanske ett behov av att ta reda på mer om sitt ursprung. – Vem har inte stundtals tyckt fruktansvärt illa om sina föräldrar och tänkt att ”jag måste helt enkelt komma någon helt annanstans ifrån”. – När han känner att ”jag hör inte hemma hos de här jävla tokmorsorna” får man hoppas att man själv som förälder är i en fas då man kan hantera det. Är de rädda för att Micha ska bli ledsen och arg och på allvar anklaga dem för att ha berövat honom en far? – Det är klart att den tanken kommit upp då och då, säger Kim. – Man kan bara hoppas att Micha inte ska känna sig sviken och utsatt för någon form av experiment, säger Hanna. Att skaffa barn är över huvud taget en egoistisk handling, slår Kim fast. – Vad har man rätt att göra för att kunna få barn? Jag kan inte svara på det. Samtidigt måste man ju kunna ifrågasätta begrepp som föräldrar och familj. Är det helt nödvändigt att ha en pappa? Micha ska hur som helst inte behöva sakna män och manliga förbilder under sin uppväxt. Både Kim och Hanna har sin pappa i livet, och de har många manliga vänner, en av dem är fadder till Micha. – En tanke med det var just att Micha skulle ha någon man att prata med om känsliga saker när han blir lite äldre, säger Kim. Och vill Micha spela fotboll åtar sig Hanna gärna den uppgiften, lovar hon. Hur och när tänker de berätta för Micha om hans ovanliga tillblivelse? Kim säger att hon tror att det kommer att ge sig ganska fort. Dagiskompisarna har ju en pappa. Då kommer Micha att undra vad en pappa är, och varför inte han har någon. Historien får börja enkelt, säger Hanna, och sedan utvecklas i takt med Micha själv. – När han är så här liten får vi väl säga att vi så oerhört gärna ville ha honom, men inte kunde ordna det själva, så att vi fick åka till sjukhuset och få hjälp av en snäll farbror. Att Michas mammor inte vill träffa donatorn just nu betyder inte att de inte vill kännas vid honom. De är oerhört tacksamma mot den okände mannen. – Jag känner mig verkligen fylld av stor ödmjukhet inför den fantastiska tjänsten som han gjort oss, säger Hanna. När hon själv om ett par år förhoppningsvis också har blivit gravid och fött ett barn skulle hon vilja donera ägg, säger hon. – Jag skulle vilja ge något tillbaka till det system som gjort det här möjligt. Det här är ett så oerhört efterlängtat barn. TOVE NANDORF tove.nandorf@dn.se 08-738 21 11 I morgon: Johan, 35, donerar regelbundet sperma. ", "article_category": "other"}
{"id": 7812, "headline": "Vänner som väcker känslor", "summary": "”Sex and the city”-filmen spelade in 55 miljoner dollar den första helgen. Det är mer än någon annan romantisk komedi gjort tidigare. Varför är vi så fascinerade av berättelsen om de fyra vännerna i New York? DN Söndag har svaret.", "article": "Det går att skyllamånga saker på tv-serien ”Sex and the city”. Exempelvis att ett par Manolo Blahnik-skor gick för runt 400 dollar när serien började sändas 1998, och tio år senare länsar ditt bankkonto på åtminstone det dubbla. Eller att det var stört omöjligt att dricka en Cosmopolitan åren efter millennieskiftet utan att känna sig en aning fånig. Eller att fullständigt förståndiga amerikanska karriärkvinnor byter yrke och öppnar cupcakebagerier i stil med Magnolia bakery. En del kanske vill beskylla serien för att förvränga unga kvinnors syn på konsumtion, få dem att tro att det är helt normalt att som huvudpersonen Carrie Bradshaw lägga pengarna på skor istället för en bättre lägenhet. Eller förfasas över att de fyra väninnorna det kretsar kring ägnar sig åt att objektifiera män å det grövsta. Det är lätt att göra sig lustigöver de kvinnor som reser till New York för att betala dyra pengar för guidade ”Sex and the city”-turer, sitta på Carries trapp, äta en muffins med pastellrosa smörkrämstopping på nämnda Magnolia, och avsluta med en ”Cosmo” på någon fräck bar i Meatpacking district. Likaså har man de senaste veckorna kunnat ana en lätt förvånad von oben-attityd i amerikanska rapporter om hur kvinnor flockats kring filmen med samma namn, gjort biobesöket till ett event tillsammans med alla sina vänner – och, oops, knuffat ner ”Indiana Jones” från biljettförsäljningstoppen. ”Sex and the city”-filmen spelade in 55 miljoner dollar den första helgen, mer än någon annan romantisk komedi någonsin. Hollywood har plötsligt påmints om att det går att göra pengar på kvinnor också. Journalisten och författarenCandace Bushnell skrev kolumnen ”Sex and the city” i dagstidningen New York Observer under mitten av 90-talet, och baserade innehållet på sitt och sina bekantas liv på stadens klubbar, restauranger och under dyrbara egyptiska lakan. Kolumnen blev grunden till tv-serien där de fyra vännerna Carrie (Sarah Jessica Parker), Samantha (Kim Cattrall), Miranda (Cynthia Nixon) och Charlotte (Kristin Davis) under sex år och sex säsonger odlade vänskap, letade efter anständiga och oanständiga män, hade sex, drack drinkar och shoppade. Den femte huvudrollen innehades av staden och det går att dra en parallell mellan de skenande lägenhetspriserna och rikedomsansamlingarna där och Carries resa från en småskabbig pälskappa i de första avsnitten till sista säsongens ständiga byten mellan 70 000-kronorsklänningar. För det var faktiskt inte så sjukt mycket kläder i början, innan stylisten och kostymören Patricia Fields tilläts spåra ur fullständigt. Inte alls som i filmen, där Carrie syns i 81 olika outfits på 140 minuter (det är 1,7 minut per outfit!). Sen kanske mankan fråga sig hur en enkel journalist hade råd med allt det där och en tjusig lägenhet i West Village på köpet, men det går alltid att säga som Annaliese Griffin i New York Magazine: Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte är inget annat än superhjältar. Att undra varifrån shoppingpengarna kommer är ungefär lika intressant som att ifrågasätta hur Edward Norton egentligen kan bli sådär stor och grön, och samtidigt aldrig tappa kalsongerna i ”The incredible hulk”. Ledsen, men ”Sex and the city” är inte socialrealism. Och tack så mycket för det. Agnes af Geijerstam är frilansjournalist. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 7844, "headline": "”Goda kunskaper i svenska bör påskynda svenskt pass”", "summary": "Ny rapport från Globaliseringsrådet rekommenderar genväg till integration: Med bra svenskakunskaper skulle invandrare kunna bli svenska medborgare redan efter två år.Normalt ska en invandrad person ha varit bosatt minst fem år i Sverige för att beviljas medborgarskap. Vi föreslår i stället att om invandraren kan uppvisa goda kunskaper i svenska så ska han eller hon kunna bli medborgare redan efter två år i Sverige. I rapporten ”Språk, krav och medborgarskap”, som publiceras i dag, skisserar vi en framtida modell för hur språkkunskaper kan kopplas till svenskt medborgarskap. Ingen ska möta strängare villkor för svenskt medborgarskap än de som råder i dag. Men för många invandrade skulle villkoren bli mer generösa. Det skriver integrationsforskarna Dan-Olof Rooth, docent i nationalekonomi, och Per Strömblad, fil dr i statsvetenskap.", "article": "Få invänder mot att goda språkkunskaper främjar möjligheterna att på olika sätt bli delaktig i samhället. Språket är en väg till integrationens löfte om jämlika villkor för samhällets medlemmar. En rad undersökningar, från Sverige såväl som andra länder, visar att invandrade som lär sig det nya landets språk bra får avsevärt bättre förutsättningar att konkurrera om lediga jobb. Likaså öppnar språkkunskaper dörrar till demokratisk delaktighet. I Sverige satsas också betydande resurser på att ge nyanlända invandrade möjlighet att lära sig svenska. Den utbildning som ges via svenskundervisning för invandrare (sfi) har dock fått utstå skarp kritik. I en artikel på DN Debatt (18/2) hävdar de ansvariga ministrarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni att sfi-utbildningen präglas av otydliga mål, bristande kvalitet och dåliga resultat. Ministrarna aviserar en rad åtgärder för att komma till rätta med dessa brister. I deras repertoar av politiska styrinstrument ryms både piskor och morötter. Till de förstnämnda hör granskningar och restriktioner av olika slag, såsom obligatoriska slutprov, ökade prestationskrav och skärpta tidsgränser för tillåten studietid. Men de tänker sig också att aktivitetsgraden kan främjas genom ekonomiska incitament. Som morot vill man införa en ”prestationsbaserad sfi-bonus”. Förhoppningen är att studiemotivationen generellt sett kan öka om framgångsrika elever – de som lär sig svenska i takt med kursplanen – får en extra ekonomisk ersättning. Hot om sanktioner fordrar en kostsam kontrollapparat och därtill ofta besvärliga överväganden av vad som ska räknas som rimlig grund för undantag från reglerna. Moroten kan därför i många fall vara ett mer effektivt styrmedel än piskan. Här finns emellertid också ett incitament att tillgå som inte skulle behöva belasta statskassan mer än marginellt. Inlärningen av svenska kan stimuleras genom möjligheten att förvärva ett svenskt medborgarskap tidigare än vad dagens regelverk medger. Vi publicerar i dag en rapport (”Språk, krav och medborgarskap”) författad på uppdrag av Globaliseringsrådet, där vi skisserar en framtida modell för hur språkkunskaper kan kopplas till medborgarskap. Olikt tidigare förslag om språkkrav, och i motsats till vad som gäller i andra (med Sverige jämförbara) länder, innebär denna modell att ingen skulle möta strängare villkor för svenskt medborgarskap än de som råder i dag. Tvärtom skulle villkoren för många invandrade bli mer generösa. Tanken är att kraven för medborgarskap kan mildras vad gäller antalet år som man måste ha varit bosatt i Sverige om den som söker svenskt medborgarskap skaffar sig goda kunskaper i svenska. Rent praktiskt kan detta arrangeras inom den befintliga sfi-utbildningens ramar. Beviset för goda kunskaper i svenska skulle kunna utgöras av resultatet från ett prov som administreras inom sfi. En person som efter exempelvis ett års studier vill testa sina kunskaper i svenska och då uppnår godkänt resultat får åberopa detta då hon eller han ansöker om att få bli svensk medborgare. Det normala villkoret är att man skall ha varit bosatt minst fem år i Sverige för att beviljas medborgarskap (en tidsgräns på fyra år gäller dock för statslösa och flyktingar). Men en invandrad person som på kortare tid än så kan uppvisa goda kunskaper i svenska skulle enligt den modell vi har skisserat kunna få bli medborgare redan efter två år i Sverige. Som vi ser det har en sådan modell flera fördelar. Den innebär ökade incitament såväl för att påbörja som för att slutföra sfi. Nyanlända invandrades kunskaper i svenska kan därmed generellt sett förväntas öka. Dessutom krävs ingen omfattande byråkrati – kunskaper om och erfarenheter av hur lämpliga språkprov bör utformas och administreras finns redan i dag inom sfi-utbildningen. Vårt förslag ska uppfattas som en principskiss. Vad som är den lämpligaste tidsgränsen för påskyndat medborgarskap, och vilken mer precis nivå av språkkunskaper som ska gälla, måste utredas närmare. Men i anslutning till detta bör man notera att även dagens regelverk innehåller differentierade villkor. För den som är medborgare i ett annat nordiskt land räcker det med just två års hemvist i Sverige. Förklaringen till att det finns en sådan gräddfil kan spåras i de nordiska ländernas mångåriga samverkan och i den koordinering av regelverk som skedde långt innan motsvarande blev aktuellt inom EU. Men den bakomliggande tanken är rimligen också att invandrade från nordiska länder har lättare att integrera sig i det svenska samhället, inte minst på grund av att språktröskeln normalt sett antas vara lägre. I en strävan mot ökad jämlikhet i förutsättningar borde dock en utomnordisk invandrad som kan uppvisa goda kunskaper i svenska inte behöva vänta längre än någon annan på att få fullvärdiga medborgerliga rättigheter. För att incitamenten ska fungera som vår modell förutsätter måste nyanlända immigranter uppleva ett svenskt medborgarskap som attraktivt – som ett värdefullt medlemskap, för vilket man är beredd att investera tid och kraft. Vissa forskare har varit skeptiska till att så är fallet, eftersom en betydande uppsättning rättigheter följer redan med ett permanent uppehållstillstånd. Det praktiska värdet av ett fullvärdigt medborgarskap skulle således vara begränsat. Analyser som vi har genomfört visar emellertid att ett svenskt medborgarskap upplevs som i högsta grad eftersträvansvärt. Särskilt gäller detta för dem som invandrat från länder utanför västvärlden. En klar majoritet av denna grupp av invandrade ansöker om, och blir beviljade, ett svenskt medborgarskap så snart som möjlighet ges. En stundtals infekterad debatt har tidigare förts om förslaget att språkkrav ska gälla för svenskt medborgarskap. De kritiska rösterna här har hävdat att ropen på ökade krav är missriktade – huruvida man är en god medborgare bestäms inte i första hand av hur väl man kan tala och skriva svenska. En politisk majoritet har också avvisat förslag om språkkrav med hänvisning till att konsekvenserna skulle bli orättvisa. Eftersom olika förutsättningar råder för språkinlärning kan i värsta fall den som har svårt att lära sig ett nytt språk aldrig bli medborgare. Utifrån språkkunskapernas centrala betydelse för delaktigheten i samhället har förespråkarna dock menat att språkkravet är ett befogat integrationspolitiskt instrument. Det antas stimulera invandrade att förvärva kunskaper som gynnar såväl den enskilde som samhället i stort. Sverige placerar sig i detta avseende också i en alltmer unik position bland västvärldens mogna demokratier. Frågan är förstås om detta är hållbart på längre sikt, i ljuset av den politiska viljan till samordning av migrations- och integrationspolitiken inom EU. Den modell vi har skisserat visar dock att det finns alternativ till ökad restriktivitet. En aktiv integrationspolitik kan förenas med regler för medborgarskap som är välkomnande snarare än uteslutande. DAN-OLOF ROOTH PER STRÖMBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 7847, "headline": "Tuff väg till en bättre självkänsla", "summary": "Mia Törnblom är kvinnan som blivit berömd för sina böcker om självkänsla. Vägen dit var stenhård. I sin nya bok skriver hon om sina tio år som narkoman och hur kom ur sitt beroende genom att börja bygga upp sitt eget inre.", "article": "TEXT: CHRISTINA KELLBERG FOTO: LINUS MEYER ”I tonåren tappade jag självkänslan...jag var överviktig...åt bantningstabletter med amfetamin för att bli smal...blev heroinist...gjorde allt för att andra skulle tycka om mig... sökte bekräftelse utifrån...tyckte inte om mig själv.” Mia Törnblom är i Sandviken och Folkets Hus är knökfullt. Fyrahundra kvinnor och ett par män fyller bänkarna. De arbetar inom kommunen och har inspirationsdag. Under två timmar talar Mia Törnblom om hur man kan träna upp sin självkänsla och lärde sig tycka om sig själv. Hon gör det med kraft och humor och efteråt får hon en smultrontvål i present. Men inte bara det. Innan hon klev upp på scenen kom en tonårsmamma fram och pratade med henne om sin dotter. Dottern knarkade tidigare och Mia Törnblom var en tid kontaktperson åt henne. Nu mår flickan bra. När Mia klivit ner från scenen söker flickan själv upp henne och berättar att hon har flyttat hem till Sandviken igen. Det var också en present, ett gyllene ögonblick. Mia Törnblom är kvinnan som blivit framgångsrik genom sina böcker, kurser och föredrag om hur man kan öva upp sin självkänsla. Men som aldrig glömmer sitt tidigare liv, de tio åren som narkoman. Hon kommer gärna till en kickoff hos Telia, men det ideella arbetet är minst lika viktigt. Då föreläser hon på behandlingshem, i skolor, på fängelser och på häktet. Hon mår bra av det, känner sig tacksam över att det gamla livet ligger bakom henne. Och det ideella arbetet håller henne på jorden. Mia Törnblom har skrivit två böcker om hur man kan stärka sin självkänsla, böcker som många läste, men skämdes över att de ville läsa. De ville inte erkänna att de hade låg självkänsla, läste böckerna i smyg och tog bort omslaget när de satt på tunnelbanan. I dag har böckerna gått ut i en halv miljon exemplar och sålts till en rad länder, bland andra Brasilien och Korea. Nu kommer Mia Törnblom med en smärtsam skildring om sitt liv som narkoman och hur hon tog sig ur det. Den heter ”Så dumt!” och är en brutal berättelse inifrån. Om abstinensens avgrund med feberfrossa, spyor och svettningar. Om friden och lyckan när heroinet strömmar ut i blodomloppet. Om bedrägerier, förnedring, svek och sorg. Hennes kontakt med narkotika började med en viktnoja. Hon gick upp 20-25 kilo när hon började äta p-piller och en läkare i Spanien skrev ut bantningstabletter med amfetamin. Neonrosa lyckopiller som gjorde henne smal och energisk. Hon arbetade som nagelskulptris, gick på nattklubbar och fortsatte att ta amfetamin, ibland kokain. En partytjej på Café Opera som snortade kokain med tusenlappar. På några år hade fotbollstjejen från Skärholmen med Vecko-Revyn i ena handen och träningsväskan i den andra börjat leva ett liv som narkoman. Hon som alltid varit en sund tjej och kom från ett stabilt hem utan drogproblem. Tillsammans med Calle, de älskade verkligen varandra, började hon röka heroin. På Lanzarote injicerade de heroin för första gången. Och sedan: Varför skulle de göra på nåt annat sätt? Effekten, känslan var så otroligt skön. Det nya livet centrifugerade ut henne till en misär på Plattan och i förorternas knarkarkvartar, där hon kunde låsa in sig på en toalett i åtta timmar och skära sig i ansiktet med rakblad och pincett. Blodet rann som röda tårar ner i det vita handfatet. Hon skriver hur hon kände sig: ”Jag har ett ruttet svart hål inom mig som gör mig dödligt rädd. För att bli av med hålet slog jag i mig så mycket heroin som möjligt, så snabbt jag kunde.” Det kom en vändpunkt, en dag, som var början till slutet på Mia Törnbloms liv som narkoman. Det var den 14 september 1996. Hon sitter på tunnelbanan, på väg mot Bagarmossen. Hon är klädd i en röd dräkt och bär på en Louis Vuitton-portfölj. ”Jag vet att jag har mina verktyg och mina skruvmejslar i portföljen, men jag vet inte vilken jävla dag det är.” I portföljen ligger också smink, checkhäften, en kräm som tar bort blåmärken och en stilettkniv. En tjusig utsida och inuti ett kaos. Nu ska hon fixa ett leg ute i Bagarmossen och sedan försöka få ut pengar. Den dagen tar hon sin sista fix. Hon grips av polisen när hon står och sover mot ett elskåp. För första gången i sitt liv vill hon bli häktad, tända av, börja om. Så blir det. Hon döms till vård och kommer till ett behandlingshem. Där får hon så småningom ett slags uppenbarelse. Hon bottnar i en insikt som sakta leder henne mot drogfrihet. Men den är också början på hennes nya karriär, den som framgångsrik vägledare. Vi sitter på hennes kontor på Kungsholmen, stora ljusa vindslokaler, öppna ytor och vita möbler. Här finns hennes företag. Varför skrev du boken? -Mest för att mina anhöriga var redo att delta och att jag på det sättet kunde göra ett definitivt avslut med mitt forna liv. -Men också för att så många har frågat mig: ”Hur känns det att vara så framgångsrik?” Jag kommer aldrig att bli mer framgångsrik än jag var under mitt första drogfria år. Det kommer alltid att vara det största i mitt liv och det ville jag berätta om. Vägen in i beroendet förefaller så lömsk. Eller så är hennes livshistoria inte säregen, mer en naken skildring av hur försåtligt och snärjande knarket är. -Jag tyckte om effekten av bantningstabletterna. De gjorde mig smal och pigg, jag gick mycket och jag trivdes med mitt nya liv. Jag var ju egentligen en idrottstjej. Och jag var hundraprocentigt säker på att jag inte skulle fastna. Men hon fastnade, utvecklade ett beroende och hade inte längre ett val. Hon liknar det vid en allergi, en mental besatthet. Besattheten drev henne i famnen på en man som använde armarna för att misshandla henne. Hon berättar i boken hur han en gång slog sönder en glasflaska och tryckte upp den i hennes underliv. Varför hon valde att vara tillsammans med den mannen? Frågan faller platt till golvet. Vaddå varför? -Jag blev ihop med en påse knark, säger hon. Men relationen hade, hur konstig det än kan låta, en positiv sida. Den fick henne att snabbare nå sin botten, och därmed vändpunkten. Jag frågar henne vem hon var då, den 14 september 1996, när hon visade vit flagg och hade tagit sin sista fix. -Mia, samma person som nu. Men missbruket hade gjort mig rädd och förljugen och jag förstod inte hur låg min självkänsla var. Den stora skillnaden i dag är min insida. När Mia Törnblom kom till behandlingshemmet fick hon höra att bara fyra av de tolv missbrukarna skulle bli drogfria. Hon uppfattade det lite som Lotto, några skulle vinna. Men en bit in i behandlingen får Mia en insikt. En av terapeuterna säger till henne: ”Mia! Varför måste du alltid vara så duktig?” Och Mia svarar: ”För att ni ska kunna tycka om mig...” ”Mia, om du jobbar upp ditt egenvärde, din självkänsla, och förstår att vi tycker om dig som du är och inte för det du gör så kommer allt så mycket enklare.” Det svaret blir vändpunkten. Hon börjar sakta inse att hon alltid haft bra självförtroende, kunnat prata, ta för sig, göra nya saker, prestera. Men hon har aldrig känt att hon duger som hon är. Hon tror att hon är bra och värdefull bara när hon gör bra saker. Hennes självkänsla är i botten. Och hon börjar förstå skillnaden mellan självfötroende och självkänsla, mellan att göra och att vara. Frenetiskt börjar hon leta efter böcker om självkänsla, läser, tänker, lägger all sin lediga tid på att ”laga” sig själv. Och hon hade verkligen bestämt sig för att bli en av de fyra på behandlöingshemmet som skulle klara sig. De som bara blev två, skulle det visa sig. Hennes beslut var starkt, hennes ambition att följa behandlingsprogrammet var en pakt med ehnne själv. Hon klarade till och med av att behålla drogfriheten när hennes stora kärlek Calle tog livet av sig. -Jag insåg att om jag tog ett återfall skulle jag förmodligen dö. Och inte skulle Calle bli levande igen. -Mitt nya liv var blodigt allvar. Jag tog ansvar, gick på möten hos DAA varje dag de första tre åren. Och jag går faktiskt dit fortfarande. DAA, Drug Addicts Anonymous, är uppbyggd på samma vis som AA, Anonyma Alkoholister, alltså en gemenskap där deltagarna försöker lösa sitt gemensamma problem, drogberoendet, och hjälper andra att tillfriskna. Hon berättar, att hon skyddade sig själv från rösten som hon var så rädd för, den som kunde dra henne tillbaka till det gamla livet. -Jag bytte inte tunnelbana vid T-centralen för att slippa vara nära Plattan. Hon säger att hon efter tiden på behandlingshemmet inte har känt något sug efter droger. -Jag var så rädd för återfall att jag inte ens tänkte tanken. Om jag skulle tänka ”jag vill”, då är jag redan där. Men hon sörjde att inte längre vara kriminell. Hon var duktig på det och kunde en massa som hon inte längre hade nytta av. Och nu, vågade hon ha drömmar? Vågade hon hoppas på ett framtida jobb? Skulle hon hitta någon som kunde älska henne? Hon slet med sin självkänsla, gick kurser för att öva upp den, tränade dagligen, mycket handfast. Detta blev hennes stora hobby, och människor i hennes närhet ville veta hur gjorde. Hon samlade dem på kvällar och helger och blev ett slags privat coach för andra. Embryot till det som i dag är hennes företag hade bildats. Mia Törnblom hade, och har fortfarande, en bok som hon skriver i varje kväll. Vad hade hon kunnat göra annorlunda, vad hon behöver ställa till rätta? Bra saker om sig själv, egenskaper som hon är tacksam över. Några stolpar inför nästa dag. I vardagen försöker hon se sin del i det som händer, inte vara ett offer. Ber om ursäkt med en gång om hon är fel ute. Bokar inte in saker hon inte vill göra. Mediterar en stund före ett framträdande, ”tonar in” som hon säger. -Om jag själv får det jag behöver, då är det lättare att finnas till för andra. I sitt liv som narkoman och kriminell hade Mia Törnblom ställt till det, svikit människor, lurat dem. På pengar och känslor. I det nya livet blev det viktigt att ställa till rätta. Hon gjorde en lång lista över alla hon skadat och betade av en efter en, för nu skulle hon vara en schysst person. I tre års tid åkte hon varje månad till sin tidigare kompanjon på Schratch Nails och betalade av på sin skuld. Hon återknöt banden med sin familj, och när hon väl var tillbaka var hon tillbaka. Det var inte svårt, säger hon. Men det gjorde henne ont att de farit så illa av hennes missbruk. På behandlingshemmet hade de sagt att fyra av de tolv i gruppen skulle bli drogfria. De hade fel. Det blev bara två, Mia och Josefin. Josefin arbetar i dag som läkare. CHRISTINA KELLBERG är frilansreporter. sondag@dn.se LINUS MEYER är frilansfotograf. sondag@dn.se Mia Törnblom Ålder: 41 år Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Familj: Maken Michael och en bonusson. Aktuell: Med den självbiografiska boken ”Så dumt!” Ditt liv nu? ”Lyckligt, men det låter så skitnödigt. Jag lever det liv jag vill leva.” Vad gör dig glad? ”Min man. Han är ett helt underhållningsprogram.” Vad gör dig rädd? ”fördomsfulla och rädda människor.” Din största dröm: ”Jag lever den.” Din största framgång? ”En är när jag vågade skriva min första bok.” Vad ser du i spegeln? ”En glad skit som tycker om sig själv.” Förebilder? ”Modiga människor som inte väljer den enkla vägen.” Laster? ”Jag är bra på att njuta, av god mat, av chokladtårta. Och jag unnar mig larvigt dyra hudkrämer. Men det är väl inga laster?” ", "article_category": "other"}
{"id": 7848, "headline": "\"Goda kunskaper i svenska bör påskynda svenskt pass\"", "summary": "Ny rapport från Globaliseringsrådet rekommenderar genväg till integration: Med bra svenskakunskaper skulle invandrare kunna bli svenska medborgare redan efter två år. Normalt ska en invandrad person ha varit bosatt minst fem år i Sverige för att beviljas medborgarskap. Vi föreslår i stället att om invandraren kan uppvisa goda kunskaper i svenska så ska han eller hon kunna bli medborgare redan efter två år i Sverige. I rapporten \"Språk, krav och medborgarskap\", som publiceras i dag, skisserar vi en framtida modell för hur språkkunskaper kan kopplas till svenskt medborgarskap. Ingen ska möta strängare villkor för svenskt medborgarskap än de som råder i dag. Men för många invandrade skulle villkoren bli mer generösa. Det skriver integrationsforskarna Dan-Olof Rooth, docent i nationalekonomi, och Per Strömblad, fil dr i statsvetenskap.", "article": "Få invänder mot att goda språkkunskaper främjar möjligheterna att på olika sätt bli delaktig i samhället. Språket är en väg till integrationens löfte om jämlika villkor för samhällets medlemmar. En rad undersökningar, från Sverige såväl som andra länder, visar att invandrade som lär sig det nya landets språk bra får avsevärt bättre förutsättningar att konkurrera om lediga jobb. Likaså öppnar språkkunskaper dörrar till demokratisk delaktighet. I Sverige satsas också betydande resurser på att ge nyanlända invandrade möjlighet att lära sig svenska. Den utbildning som ges via svenskundervisning för invandrare (sfi) har dock fått utstå skarp kritik. I en artikel på DN Debatt (18/2) hävdar de ansvariga ministrarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni att sfi-utbildningen präglas av otydliga mål, bristande kvalitet och dåliga resultat. Ministrarna aviserar en rad åtgärder för att komma till rätta med dessa brister. I deras repertoar av politiska styrinstrument ryms både piskor och morötter. Till de förstnämnda hör granskningar och restriktioner av olika slag, såsom obligatoriska slutprov, ökade prestationskrav och skärpta tidsgränser för tillåten studietid. Men de tänker sig också att aktivitetsgraden kan främjas genom ekonomiska incitament. Som morot vill man införa en \"prestationsbaserad sfi-bonus\". Förhoppningen är att studiemotivationen generellt sett kan öka om framgångsrika elever - de som lär sig svenska i takt med kursplanen - får en extra ekonomisk ersättning. Hot om sanktioner fordrar en kostsam kontrollapparat och därtill ofta besvärliga överväganden av vad som ska räknas som rimlig grund för undantag från reglerna. Moroten kan därför i många fall vara ett mer effektivt styrmedel än piskan. Här finns emellertid också ett incitament att tillgå som inte skulle behöva belasta statskassan mer än marginellt. Inlärningen av svenska kan stimuleras genom möjligheten att förvärva ett svenskt medborgarskap tidigare än vad dagens regelverk medger. Vi publicerar i dag en rapport (\"Språk, krav och medborgarskap\") författad på uppdrag av Globaliseringsrådet, där vi skisserar en framtida modell för hur språkkunskaper kan kopplas till medborgarskap. Olikt tidigare förslag om språkkrav, och i motsats till vad som gäller i andra (med Sverige jämförbara) länder, innebär denna modell att ingen skulle möta strängare villkor för svenskt medborgarskap än de som råder i dag. Tvärtom skulle villkoren för många invandrade bli mer generösa. Tanken är att kraven för medborgarskap kan mildras vad gäller antalet år som man måste ha varit bosatt i Sverige om den som söker svenskt medborgarskap skaffar sig goda kunskaper i svenska. Rent praktiskt kan detta arrangeras inom den befintliga sfi-utbildningens ramar. Beviset för goda kunskaper i svenska skulle kunna utgöras av resultatet från ett prov som administreras inom sfi. En person som efter exempelvis ett års studier vill testa sina kunskaper i svenska och då uppnår godkänt resultat får åberopa detta då hon eller han ansöker om att få bli svensk medborgare. Det normala villkoret är att man skall ha varit bosatt minst fem år i Sverige för att beviljas medborgarskap (en tidsgräns på fyra år gäller dock för statslösa och flyktingar). Men en invandrad person som på kortare tid än så kan uppvisa goda kunskaper i svenska skulle enligt den modell vi har skisserat kunna få bli medborgare redan efter två år i Sverige. Som vi ser det har en sådan modell flera fördelar. Den innebär ökade incitament såväl för att påbörja som för att slutföra sfi. Nyanlända invandrades kunskaper i svenska kan därmed generellt sett förväntas öka. Dessutom krävs ingen omfattande byråkrati - kunskaper om och erfarenheter av hur lämpliga språkprov bör utformas och administreras finns redan i dag inom sfi-utbildningen. Vårt förslag ska uppfattas som en principskiss. Vad som är den lämpligaste tidsgränsen för påskyndat medborgarskap, och vilken mer precis nivå av språkkunskaper som ska gälla, måste utredas närmare. Men i anslutning till detta bör man notera att även dagens regelverk innehåller differentierade villkor. För den som är medborgare i ett annat nordiskt land räcker det med just två års hemvist i Sverige. Förklaringen till att det finns en sådan gräddfil kan spåras i de nordiska ländernas mångåriga samverkan och i den koordinering av regelverk som skedde långt innan motsvarande blev aktuellt inom EU. Men den bakomliggande tanken är rimligen också att invandrade från nordiska länder har lättare att integrera sig i det svenska samhället, inte minst på grund av att språktröskeln normalt sett antas vara lägre. I en strävan mot ökad jämlikhet i förutsättningar borde dock en utomnordisk invandrad som kan uppvisa goda kunskaper i svenska inte behöva vänta längre än någon annan på att få fullvärdiga medborgerliga rättigheter. För att incitamenten ska fungera som vår modell förutsätter måste nyanlända immigranter uppleva ett svenskt medborgarskap som attraktivt - som ett värdefullt medlemskap, för vilket man är beredd att investera tid och kraft. Vissa forskare har varit skeptiska till att så är fallet, eftersom en betydande uppsättning rättigheter följer redan med ett permanent uppehållstillstånd. Det praktiska värdet av ett fullvärdigt medborgarskap skulle således vara begränsat. Analyser som vi har genomfört visar emellertid att ett svenskt medborgarskap upplevs som i högsta grad eftersträvansvärt. Särskilt gäller detta för dem som invandrat från länder utanför västvärlden. En klar majoritet av denna grupp av invandrade ansöker om, och blir beviljade, ett svenskt medborgarskap så snart som möjlighet ges. En stundtals infekterad debatt har tidigare förts om förslaget att språkkrav ska gälla för svenskt medborgarskap. De kritiska rösterna här har hävdat att ropen på ökade krav är missriktade - huruvida man är en god medborgare bestäms inte i första hand av hur väl man kan tala och skriva svenska. En politisk majoritet har också avvisat förslag om språkkrav med hänvisning till att konsekvenserna skulle bli orättvisa. Eftersom olika förutsättningar råder för språkinlärning kan i värsta fall den som har svårt att lära sig ett nytt språk aldrig bli medborgare. Utifrån språkkunskapernas centrala betydelse för delaktigheten i samhället har förespråkarna dock menat att språkkravet är ett befogat integrationspolitiskt instrument. Det antas stimulera invandrade att förvärva kunskaper som gynnar såväl den enskilde som samhället i stort. Sverige placerar sig i detta avseende också i en alltmer unik position bland västvärldens mogna demokratier. Frågan är förstås om detta är hållbart på längre sikt, i ljuset av den politiska viljan till samordning av migrations- och integrationspolitiken inom EU. Den modell vi har skisserat visar dock att det finns alternativ till ökad restriktivitet. En aktiv integrationspolitik kan förenas med regler för medborgarskap som är välkomnande snarare än uteslutande. dan-olof rooth per strömblad ", "article_category": "other"}
{"id": 7881, "headline": "”Dra in ekonomiska stödet till olympiska kommittén”", "summary": "Stockholms idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) och folkpartiets idrottspolitiske talesman i riksdagen Hans Backman kräver: Ta tillbaka de pengar som öronmärkts för SOK i statsbudgeten. Sveriges olympiska kommitté ägnar sig konsekvent åt att ducka i debatten om kinesiska idrottares mänskliga rättigheter. I stället för att engagera sig för de kinesiska idrottsutövarna har Sveriges olympiska kommitté ställt sig på det kinesiska kommunistpartiets sida. Det faktum att kinesiska idrottare inte har rätt att bilda idrottsföreningar som de vill och inte kan uttala sig fritt tycks vara helt ointressant för SOK. Svenska journalister, fackföreningar, kyrkan eller politiska partier skulle inte ha någon trovärdighet kvar om de intog samma ställning till Kina som SOK gör. SOK har visat att organisationen inte nått den demokratiska mognad som ska krävas för att få stöd av samhället och rätt att företräda Sverige internationellt, skriver Madeleine Sjöstedt och Hans Backman.", "article": "Debatten om OS i Peking och spelens relation till idrottsrörelsen borde vara en av de viktigaste idrottspolitiska debatterna på decennier. Men trots att idrottsrörelsen är demokratiskt uppbyggd och vilar på att människor har rätt att organisera sig fritt i ideella föreningar, så har Sveriges olympiska kommitté (SOK) – konsekvent duckat i debatten om kinesiska idrottares mänskliga rättigheter. Denna brist på solidaritet riskerar i förlängningen att undergräva idrottsrörelsens trovärdighet som demokratifrämjare i Sverige. Det offentliga stödet till idrotten i Sverige är och ska vara stort från såväl kommuner som stat. En färsk rapport från riksdagens utredningstjänst visar att folkpartiet liberalerna och alliansregeringen har ökat statens totala stöd till idrotten med nästan 400 miljoner kronor sedan maktskiftet 2006. Det innebär en ökning med 26 procent. I Stockholms stad där folkpartiet styr idrottspolitiken gör vi i år dessutom den största investeringen i idrottslivet någonsin. Dessutom kommer staden att bygga en ny idrotts- och evenemangsarena med målet att fler idrottsevenemang i världsklass ska placeras i Stockholm, exempelvis EM i fotboll 2016. I folkpartiet pågår dessutom ett arbete med att ta fram en ny heltäckande idrottspolitik. I det arbetet är folkhälsan och folkrörelserna i fokus. Folkhälsoarbetet i Sverige är beroende av att människor rör på sig mer, särskilt tonåringar. Detta är ett extra viktigt problem i Sveriges utanförskapsområden. Dålig folkhälsa hänger nära samman med hög arbetslöshet och stor social problematik. Ett annat viktigt område i politiken är att stärka det svenska civila samhället. Demokratin är beroende att människor går samman för gemensamma intressen och för att man vill förändra samhället i enlighet med vissa värderingar. Det är i idrottsrörelsen och i andra folkrörelser som vi lär oss att samarbeta, bygger förtroenden, tar ansvar för våra gemenskaper och protesterar när samhällsutvecklingen går åt fel håll. På Riksidrottsförbundets hemsida förklarar organisationen också att: ”I en tid då i princip alla organisationer utom idrottsrörelsen tappar medlemmar blir idrottens del i den demokratiska skolningen extra viktig.” Även den olympiska rörelsen tar tydligt ställning för mänskliga rättigheter och ett fritt civilt samhälle. I stadgarna hävdas att idrott är en mänsklig rättighet, att idrottslivet ”måste vara kontrollerat av självständiga idrottsorganisationer” och att ”all form av diskriminering vad gäller såväl land som person, på basis av ras, religion, politik, kön eller något annat, är oförenligt med att vara en del av den olympiska rörelsen”. Men om den olympiska rörelsen stod bakom sina stolta ord till fullo och verkligen hade demokrati och mänskliga rättigheter för ögonen, skulle den ta de olympiska spelen i Kina som exempel för att berätta för svenska unga idrottare om hur idrott och mänskliga rättigheter hänger ihop, och hur idrottsrörelsen förtrycks i Kina. På SOK:s hemsida finns dock inte en stavelse om bristen på mänskliga rättigheter för idrottsrörelsen eller några andra i Kina. SOK visar inte något engagemang för kinesiska idrottares rättigheter. Idrottare i Kina har inte rätt att bilda idrottsföreningar som de vill. De kan inte gå till en fri press om administrationen av en idrottsplats eller om att uttagningsprocessen till en internationell tävling präglas av korruption. Inte heller kan de rösta bort en borgmästare som negligerar idrottslivets behov eller gå till en oberoende domstol om någon drabbas av övergrepp i en idrottsförening. De kan inte uttala sina politiska åsikter fritt och samtidigt delta i OS. Allt detta tycks vara helt ointressant för SOK. I stället för att engagera sig för kinesiska idrottare har SOK ställt sig på det kinesiska kommunistpartiets sida som motarbetar just den olympiska rörelsens ideal. Allt av rädsla för att något ska gå fel i organisationen av idrottens flaggskepp, de olympiska spelen. Det är här som idrottsrörelsen riskerar att förlora sin trovärdighet som folkbildare för demokrati och mänskliga rättigheter. Trovärdigheten är beroende av att man ställer samma krav på idrottsrörelsens organisations- och yttrandefrihet i andra länder som man ställer i Sverige. Vilken trovärdighet skulle svenska journalister ha om de inte engagerade sig för yttrandefrihet i Kina eller fackföreningsrörelsen om den inte engagerade sig för fackliga rättigheter i Kina? Eller hur stor vore trovärdigheten för Svenska kyrkan om den inte engagerade sig för religionsfrihet i Kina, eller svenska politiska partier om de inte engagerade sig för demokrati? Ingen alls förstås. Om svenska skattebetalare ska kunna lita på att idrottsrörelsen är den demokratifrämjande kraft som man säger sig vara, måste rörelsen visa att man lever upp till sina egna värderingar. Vi menar att SOK inte har gjort detta på sistone. Genom avsaknaden av agerande för mänskliga rättigheter i Kina i samband med OS i Peking, har SOK dessutom visat att organisationen inte har nått den demokratiska mognad som ska krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället för att företräda Sverige internationellt. Vi anser därför att SOK:s öronmärkta medel i statsbudgeten ska återföras till det generella anslaget till idrotten. Det innebär att idrottsrörelsen får ett större ansvar för prioriteringen mellan ordinarie verksamhet och satsningen på de olympiska spelen. Riksidrottsförbundet får också ett tydligare uppdrag att inom idrottsrörelsen stärka medvetandet om betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter för ett levande idrottsliv i Sverige och internationellt. Madeleine Sjöstedt Hans Backman ", "article_category": "other"}
{"id": 7901, "headline": "\"Jag önskar att det fanns ett alternativ till slutenvården\"", "summary": "Senaste gången som Sofia såg att hennes syster började må allt sämre, ringde Sofia till det psykiatriska akutteamet.", "article": "- Min syster var jättedålig. Men de sa att om hon inte själv vill ha kontakt så kan de inget göra. För mig är det obegripligt. Ju sämre min syster blir, desto mer drar hon sig undan, hon vill inte ha kontakt med någon. Så fungerar sjukdomen, säger Sofia. Sofia och hennes syster är båda mitt i fyrtioåren. Systern insjuknade stegvis i unga år, berättar Sofia. I början av 1990-talet blev hon för första gången så akut dålig att hon fick åka till psykakuten och sedan läggas in på sjukhus. - Det var hemskt att se henne bli sämre och få vanföreställningar, säger Sofia. Men då kunde man inte föreställa sig den helvetesvandring som skulle följa. Hon åkte ut och in på sjukhus, hon skrevs ut i dåligt skick, det fanns ingen uppföljning efteråt och snart måste hon in igen. Bland det svåraste genom alla år har varit att Sofia och föräldrarna har kunnat se tecknen på återinsjuknande, men ändå inte har kunnat få hjälp för sin syster och dotter, säger Sofia. - Vården har haft attityden att anhöriga inte skulle lägga sig i. De säger sig vilja värna om patientens integritet, men det blir fullständigt absurt när det handlar om människor med akut psykos som inte kan söka hjälp själva. En så svårt sjuk person är så ensam, utlämnad och utsatt. Många gånger var det kaos, man ringde runt, satt och grät i telefon och bad att hon skulle få hjälp. I början när Sofias syster blev sjuk trodde familjen att det var en självklarhet att vården skulle samarbeta med de anhöriga. - Jag blev chockad när jag förstod att de inte ville veta av oss, att vi snarast sågs som något slags motståndare. Det är fasansfullt att se sin älskade syster så sjuk, och själv behandlas som en fiende av psykiatrin. Under de perioder då hon åkte in och ut med täta mellanrum var det ändå vi som skulle ta hand om henne då hon blev utskriven - utan att ha haft någon som helst dialog med vården. På senare år har det blivit lite bättre, säger Sofia. En vistelse på ett behandlingshem i slutet av 1990-talet blev lite av en vändning. Där tog de för första gången reda på hur systerns tillvaro utanför sjukhuset såg ut, och hon slussades ut långsamt. Nu har systern, som bor i en kranskommun till Stockholm, en kontaktperson i öppenvården, och boendestöd som har betytt väldigt mycket för hur hon kan klara sin vardag. Sofia kan också ringa till kontaktpersonen när hon är orolig för sin syster. Nu var det länge sedan systern behövde läggas in, men det beror delvis på att det är mycket svårare att bli inlagd nu, säger Sofia. - Jag önskar att det fanns ett alternativ till slutenvården, ett mellanting där patienterna kunde komma in några dagar när de har det jobbigt, få stöd och möjlighet att återhämta sig innan de blir riktigt dåliga. ", "article_category": "other"}
{"id": 7904, "headline": "\"Allt färre män satsar på högre utbildningar\"", "summary": "Ny rapport från Högskoleverket avslöjar märklig samhällsutveckling: Vi går mot ett lågutbildat manligt proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen. Obalansen mellan könen på högskolor och universitet ökar. Betydligt fler kvinnor än män påbörjar högre utbildning i Sverige. Ännu större är den kvinnliga dominansen bland dem som också tar ut examen från högskolan. Det avslöjar en ny rapport som Högskoleverket presenterar i dag. Vi får ett allt större lågutbildat mansproletariat, även om män genomgående har högre lön än kvinnor, oavsett utbildningsnivå. Men samhället visar inte något engagemang för att stimulera pojkar och män att välja högre utbildningar. Sådana riktade insatser som flickor och kvinnor varit föremål för finns inte för manliga elever. Det skriver Anders Flodström, universitetskansler vid Högskoleverket. Lars Jalmert, professor i pedagogik och ordförande i Högskoleverkets jämställdhetsråd, samt Gunilla Jacobsson, utredare vid Högskoleverket.", "article": "Sverige uppfattas ofta som ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Men jämställdheten inom utbildningsområdet är varken särskilt svensk eller jämställd. Högskoleverket presenterar i dag en rapport om kvinnor och män i högskolan som visar på ett tydligt könssegregerat utbildningssystem på alla nivåer. Arbetsmarknaden, både inom och utom akademin, visar på olika villkor för kvinnor och män när det gäller karriär och löneutveckling. De tydliga maktstrukturerna i samhället har inte luckrats upp av att vi fått allt fler högutbildade kvinnor. Det är också en tydlig tendens att unga män väljer bort högre utbildning. Jämställdhet handlar om att ge kvinnor och män lika villkor och samma frihet att välja utbildning och yrke. Jämställdhet handlar också om kvalitet. Det vill säga att ta till vara både kvinnors och mäns värderingar, erfarenheter och livsvillkor när verksamheten och organisationen av utbildning och forskning utformas. Kvalitet handlar också om att ta till vara kompetensen hos båda könen för en god samhällsutveckling och för att nå högsta möjliga kvalitet på forskning. Sverige har länge fört en ambitiös politik för jämställdhet inom utbildningsområdet. Men hur långt har vi egentligen kommit? Då och då kommer samhällets oro över ungdomars bristande intresse för högre utbildning inom naturvetenskap och teknik till uttryck i debatten. Inte minst har flickorna och kvinnorna varit föremål för riktade insatser som ska stimulera deras intresse. Men man finner inte samma engagemang för att stimulera pojkar och män att göra otraditionella studieval. Lärarutbildningen till exempel är en mycket kvinnodominerad utbildning och försörjningen av utbildade lärare är av stor betydelse för den framtida samhällsutvecklingen. Ändå syns inga satsningar på att få männen att söka sig till lärarutbildningarna. Dagens programgymnasium lanserades i början av 1990-talet med syfte att bland annat minska könsuppdelningen mellan män och kvinnor på olika utbildningar. Trots det är gymnasieskolan i dag fortfarande starkt könsuppdelad. Mycket lite har alltså hänt under de senaste tio åren. De yrkesförberedande programmen är kraftigt könsuppdelade efter ett traditionellt mönster. Generellt sett presterar kvinnor bättre än män i gymnasieskolan både sett till genomströmning och betyg. Kvinnor har också i större utsträckning grundläggande behörighet till högskolestudier efter avslutade gymnasiestudier. Sedan högskolereformen i slutet av 70-talet har det varit fler kvinnor än män som påbörjat högre utbildning. De senaste tio åren har obalansen mellan könen ökat inom grundutbildningen - det vill säga kvinnorna dominerar inom fler utbildningar än tidigare. Samtidigt har antalet internationella studenter ökat starkt. Bland de utländska studenterna är förhållandet det motsatta - männen är i majoritet. Räknar man bort de internationella studenterna skulle alltså kvinnodominansen vara ännu större. Betydligt fler kvinnor än män - ännu fler än i den redan skeva fördelningen på utbildningarna - tar också ut en examen från högskolan. Det enda området män oftare examineras inom är teknik. Är det ett problem att en större andel kvinnor än män går vidare till och utexamineras från högre utbildning? Avstår männen från högre utbildning för att det finns en lockande arbetsmarknad för dem efter gymnasieskolan, som inte finns för kvinnorna i samma utsträckning? För trots att allt fler kvinnor väljer högskolestudier består de traditionella förhållandena på arbetsmarknaden. Skillnaderna mellan kvinnors och mäns val av utbildning är betydande, och dessa val förebådar ett framtida arbetsliv som i många stycken kommer att förbli lika könsuppdelat som dagens, om inget görs. Av de 30 största yrkesgrupperna på arbetsmarknaden, som tillsammans svarar för omkring 60 procent av de dryga fyra miljoner som förvärvsarbetar, är det bara fyra yrkesgrupper som har en jämn könsfördelning. Ju högre utbildningsnivån är, desto högre är den genomsnittliga lönen. Det gäller både kvinnor och män. Men oavsett utbildningsnivå har män högre lön än kvinnor. Störst är löneskillnaderna i gruppen med minst treårig eftergymnasial utbildning. När det gäller forskarstudier råder inte samma könsobalans som i högskolans grundutbildning - kvinnorna utgör nu ungefär hälften av alla studenter. Tidigare dominerade männen. Men eftersom tre av fem studenter i grundutbildningen är kvinnor innebär att män påbörjar forskarutbildning i högre grad än kvinnor. Högskoleverket har just genomfört en stor enkätundersökning bland landets doktorander. I den framkommer bland annat att de kvinnliga doktoranderna inte känt sig uppmuntrade av sina lärare att studera vidare i samma utsträckning som männen. Ju högre upp i den akademiska hierarkin man kommer desto snedare är könsfördelningen. I toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, är bara 18 procent kvinnor. Utvecklingen mot jämn könsfördelning går långsamt. Bland de nyrekryterade professorerna, lektorerna och forskarassistenterna är könsfördelningen jämn bara bland lektorer. Om andelen kvinnor bland nyanställda professorer fortsätter att öka i samma takt som under de senaste tio åren, beräknas 31 procent av professorerna vara kvinnor år 2030. Inom humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde skulle 43 procent vara kvinnor. Inom det naturvetenskapliga vetenskapsområdet däremot skulle andelen kvinnliga professorer sjunka de närmaste åren för att sedan ligga på ungefär 5 procent. En liknande utveckling förutspås för det tekniska vetenskapsområdet. En internationell jämförelse av statistik över könsmönster inom högskolan, både inom utbildningen och bland personalen, visar att de könsmönster som vi ser i Sverige är internationella. Det könssegregerade \"valet\" upprepas genom hela utbildningssystemet. Arbetsmarknaden, både inom och utom akademin, visar på olika villkor för kvinnor och män när det gäller karriär och löneutveckling. De tydliga maktstrukturerna i samhället har inte luckrats upp av att vi fått allt fler högutbildade kvinnor. Här finns sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla. Den högre utbildningen är en stor gemensam samhällelig satsning till vilken det knyts stora förhoppningar om bidrag till nyskapande och tillväxt. Det är också en individuell kunskapsresa. Samhällets behov av att ta tillvara kompetens hos båda könen för att nå högsta möjliga kvalitet på forskning gynnas inte heller av den starka segregeringen inom den högre utbildningen. Vid horisonten tonar en märklig samhällsutveckling fram, ett lågutbildat manligt proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen. anders flodström lars jalmert gunilla jacobsson ", "article_category": "other"}
{"id": 7913, "headline": "\"Högsta domstolen måste ge besked om skadestånd\"", "summary": "Justitiekansler Göran Lambertz menar att HD:s praxis är förlegad i och med att Europadomstolen omprövat sin hållning i skadeståndsfrågor. Det finns anledning att önska sig ett klargörande från Högsta domstolen när det gäller skadeståndsbelopp till personer som drabbats av felaktig myndighetsutövning. Om HD då säger att JK:s skadeståndsbelopp har varit för små kommer vi självfallet att rätta oss efter det. Att lägga fast rättspraxis i viktiga frågor är HD:s sak. Eftersom Europadomstolen frångått sin tidigare praxis i skadeståndsfrågor är det rimligen dags att även HD tydligt förhåller sig till detta. Det skriver JK Göran Lambertz som svar på att Centrum för rättvisas Clarence Craaford och Gunnar Strömmer förra veckan anklagade JK för att missköta hanteringen av skadeståndskrav.", "article": "Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer på Centrum för rättvisa skriver (DN Debatt 21/5) att jag som justitiekansler missköter en av mina viktiga uppgifter. Det handlar om JK:s åliggande att för statens räkning reglera skadeståndsanspråk från personer som har drabbats av dröjsmål i domstolarna. Och det handlar om JK:s roll som statens advokat i domstolstvister. I själva verket har Crafoord och Strömmer missförstått såväl JK:s roll som rättsläget. Om jag hade handlat på det sätt som de tydligen önskar skulle jag sannerligen ha misskött min uppgift. Crafoord och Strömmer har framför allt två invändningar mot JK:s agerande. Den första gäller ett mål som avgjordes av Högsta domstolen år 2005 där en person hade utsatts för en alltför långvarig brottsutredning (Lundgrenmålet). De skriver: \"JK vägrade utge ersättning för denna kränkning, trots att konsekvenserna för den drabbade blivit förödande. Målet drogs hela vägen upp till HD, som underkände JK:s argumentation rakt av.\" Den andra invändningen gäller nivån på skadeståndsbeloppen. Enligt Crafoord och Strömmer är JK:s belopp alldeles för låga, ibland en tiondel av vad de borde vara. Vi hos JK borde inte bygga på Europadomstolens praxis. \"JK borde känna till att det inte går att urholka HD:s praxis så att enskilda får ett sämre utfall genom att hänvisa till Europadomstolens praxis.\" Låt oss bortse från att Clarence Crafoord och jag har haft en dialog de senaste veckorna om JK:s tre senaste skadeståndsbeslut. Vi har varit överens om tågordningen, nämligen att vi gemensamt ska försöka få beloppsfrågan prövad av Högsta domstolen så snart som möjligt om vi inte dessförinnan blir överens genom den skriftliga och kanske muntliga diskussion som vi ska ha. Justitiekanslerns roll och ansvar i mål och ärenden om skadestånd är att företräda staten men därvid också ta hänsyn till den person som är statens motpart. Som det står i de instruktioner som lämnas i regeringens så kallade regleringsbrev: \"ta till vara statens intresse i rättsliga angelägenheter\" och \"se till att den enskilde kommer till sin rätt utan att det allmännas intresse sätts åt sidan\". JK ska alltså, så gott det låter sig göra, inta en balanserad ståndpunkt. Däri ligger bland annat att bidra till utvecklingen av rättspraxis, det vill säga se till att viktiga frågor där rättsläget är osäkert förs upp till Högsta domstolen för avgörande. I rättsliga frågor av stor betydelse ska JK inte själv leka domare och tro sig om att kunna lägga fast ett rättsläge som sedan ska bli praxisbildande. Att lägga fast rättspraxis i viktiga frågor är Högsta domstolens sak. Därför är Crafoords och Strömmers första invändning obegriplig för den som har kännedom om JK:s roll och ansvar. Lundgrenmålet handlade om en mycket viktig rättsfråga, en av de allra viktigaste de senaste åren: Kan en svensk domstol döma ut skadestånd på grundval av Europakonventionen om mänskliga rättigheter trots att konventionen inte anses innehålla några regler om skadestånd som kan tillämpas direkt i de nationella domstolarna? HD svarade ja på denna fråga. Det mycket ovanliga hände att HD lade fast ett skadeståndsansvar utan direkt stöd i lag. Detta var ett banbrytande avgörande, och enligt min uppfattning ett mycket bra sådant. Det innebär att enskilda skadelidande kan vända sig till JK och svensk domstol med sina anspråk i stället för den överbelastade domstolen i Strasbourg. Alla initierade inser att det hade varit otänkbart för JK att ge ut skadestånd i sådana fall, eller att medge en talan i domstol, innan HD hade avgjort saken. JK måste driva saken till HD oavsett sin egen uppfattning om vad som vore rätt och rimligt. Den som hörde eller läste mina inlägg i saken före HD:s dom insåg nog för övrigt att jag skulle komma att ha sympati för den utgång som HD sedan valde, även om jag trodde att man skulle välja en mer konservativ linje. Så här skrev jag i en artikel i Juridisk Tidskrift cirka ett år före domen: \"Förr eller senare bör sannolikt svensk skadeståndsrätt anpassas helt eller nästan helt till Europakonventionen. Om ett visst myndighetsagerande leder till skadestånd för staten vid en prövning i Europadomstolen i Strasbourg, bör nog också svensk domstol i princip kunna döma ut skadestånd för motsvarande agerande.\" Den andra invändningen gäller skadeståndsbeloppen. I den delen hävdar Crafoord och Strömmer att det belopp som HD fastställde i Lundgrenmålet ska vara praxisbildande. HD bestämde skadeståndet till 100 000 kr för sju års brottsutredning. Men HD:s avgörande utgick från en dom i Europadomstolen som inte blev slutlig utan ersattes av en dom som den domstolen meddelade i plenum. I den slutliga domen frångick Europadomstolen det sätt att beräkna skadeståndet som hade använts i den första domen och uttalade bland annat att skadeståndsbeloppen ska relateras till de förhållanden som råder i de olika konventionsstaterna. I praktiken innebär detta att beloppen genomgående blir betydligt lägre än i Lundgrenmålet. JK försöker fastställa skadeståndsbeloppen med utgångspunkt i Europadomstolens nuvarande praxis. HD har i en dom år 2007 resonerat ungefär så och sagt bland annat att hänsyn bör tas till hur allvarlig en överträdelse av Europakonventionen är. Om överträdelsen är obetydlig kan det räcka med ett symboliskt skadestånd eller inget skadestånd alls. I våra senaste beslut har vi därför bestämt skadeståndsbeloppen till 10 000 respektive 5 000 kr. Den totala handläggningstiden var i ärendena inte särskilt lång, men det hade tagit mer än två år för Regeringsrätten att besluta att målen inte skulle prövas där. Att beloppen är lägre än i Lundgrenmålet beror inte bara på Europadomstolens klargörande av sättet att beräkna skadeståndet och den kortare handläggningstiden. Det beror också på att det anses värre om en person får vänta länge på en brottsutredning mot honom själv än om han - nog så illa - får vänta länge på ett besked om till exempel ett bygglov. Det finns anledning att önska sig ett klargörande från Högsta domstolen när det gäller skadeståndsbeloppen. I avvaktan på ett sådant avgörande måste JK - helt enligt sin roll och sitt ansvar - bestämma beloppen i enlighet med sin tolkning av praxis. Varken Crafoord och Strömmer eller jag kan säkert säga hur HD kommer att döma. Men om Högsta domstolen säger att JK:s skadeståndsbelopp har varit för små kommer vi självfallet att rätta oss efter det. JK \"blockerar\" inte utvecklingen som Crafoord och Strömmer skriver. Vi försöker följa praxis. Det är för övrigt inte möjligt för JK att blockera något, för det är inte JK som bestämmer slutligt. Det gör domstolarna. Centrum för rättvisa gör ett gott och viktigt arbete till försvar för mänskliga rättigheter. Men den här gången tycks frestelsen att alltid framstå som den enskildes ädla riddare ha blivit för stor. Crafoord och Strömmer blundar för det mesta som de borde - och sannolikt kunde - ha öppnat sina ögon för. göran lambertz ", "article_category": "other"}
{"id": 7915, "headline": "”Våra länder fördjupar samarbetet om försvaret”", "summary": "Sveriges och Finlands försvarsministrar i gemensamt utspel: Vi förbättrar nu vår militära samverkansförmåga för att kunna agera gemensamt såväl i närområdet som internationellt.Sverige och Finland kommer att fördjupa sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete. Vi gör det i ett läge där Ryssland höjt sina utrikespolitiska ambitioner. För Sverige och Finland handlar det om att förbättra vår förmåga att agera gemensamt. Vi satsar på fördjupat samarbete kring militär utbildning, övning och materielanskaffning. Våra länder ska också söka samarbete med Nato för att få del av dessa länders samlade militära bild av luftläget. Vi kommer också att finansiera vissa internationella insatser tillsammans, exempelvis i Afghanistan. Förutom detta samarbete mellan våra båda länder fortsätter vår satsning på en utveckling av hela det nordiska försvarssamarbetet. Det skriver Sveriges och Finlands försvarsministrar, Sten Tolgfors och Jyri Häkämies.", "article": "Sverige och Finland har en lång tradition av samråd och nära samarbete kring säkerhets- och försvarspolitiska frågor. I samband med Östersjö-områdets omvandling, de baltiska ländernas EU- och Natomedlemskap och omställning av våra länders respektive försvarsmakter har detta samarbete fördjupats och kommer fortsätta att öka i omfattning. Våra länder har så långt valt olika vägar för försvarets utformning, men samråder om omställning och framtida inriktning. Sverige och Finland har grundmurat förtroende för varandras förmåga att värna eget territorium. Just nu genomför våra länder en studie där ytterligare möjligheter till fördjupat försvarssamarbete analyseras. Sverige har genomfört en liknande studie med Norge och möjligheten står öppen också för Danmark. Det finns betydande möjligheter att effektivisera resursanvändningen och bredda den militära förmågan i våra länder genom att fördjupa samarbetet kring militär utbildning, övning och materielanskaffning. Dessutom förbättras vår samverkansförmåga, vilket bland annat ger oss bättre möjligheter att agera gemensamt i närområdet och internationellt. Den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde är stabil och säker. Det finns ingen aktör som har förmåga och ambition att utgöra ett invasionshot av den gamla typen mot våra länder. Detta hindrar inte att det finns nya utmaningar. Östersjön har förvandlats till ett energins innanhav, med fördubblade oljetrans-porter och 50 000 fartygsrörelser varje år. En betydande del av den ryska exporten går över detta hav. Frakten lär fortsätta att öka eftersom Ryssland fortlöpande bygger ut hamnkapaciteten i Östersjön. Vi vill även se en utveckling mot ökat civilt samarbete där övriga Östersjöstater skulle kunna ingå. Finlands och Sveriges försvarsförvaltningar är i detta avseende pionjärer. Det skulle kunna handla om alltifrån utbyte av civila sjölägesbilder, annan civil information och teknik till utbildning och erfarenhetsutbyte. En bättre bild av rörelserna på Östersjön ger bättre möjligheter att förebygga olyckor, miljöproblem och brottslighet. Här är det svensk-finska samarbetet SUCFIS särskilt viktigt. Genom tillgång till varandras militära radarbilder får vi en gemensam sjölägesbild över Östersjön. I dag gäller samarbetet en begränsad del av Östersjön, men vi vill utvidga det geografiska tillämpningsområdet. Utvecklingen i de norra områdena är viktiga för både Sverige och Finland. Barentsområdet står inför stora förändringar. Sannolikt kommer Nordpassagen att nyttjas som transportled i betydligt högre grad än i dag. För Ryssland är Barentsområdet intressant både för oljeutvinning, transporter och för basering av strategiska styrkor. Nu öppnas nya möjligheter till energiutvinning i regionen. Finland och Sverige ser över möjligheten att samarbeta för att ta del av Natoländernas gemensamma luftlägesbild, inte minst för överblicken av närområdet. Ryssland har höjt sitt utrikespolitiska tonläge. Sverige och Finland vill satsa på samarbete med Ryssland. Vägen att möta Ryssland är genom EU:s arbete för fördjupad politisk och ekonomisk samverkan. Det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 kommer här att spela en viktig roll och är av stort intresse för Finland. Samarbetet mellan Sverige och Finland omfattar också internationella insatser. Bland annat den nordis-ka stridsgruppen (Nordic Battle Group, NBG), som Sverige leder och där Finland bidrar med cirka 200 soldater. NBG utgör i dag kärnan i EU:s snabbinsatsförmåga och ska med tio dagars varsel kunna sättas in var som helst i världen och klara alla konfliktnivåer. NBG bidrar till ökad utrikes-, säkerhetspolitisk- och försvarspolitisk trovärdighet för EU. Vi är stolta över att NBG av kolleger beskrivs som den hittills bästa stridgruppen och vi tar nu vara på erfarenheterna inför NBG 2011 i båda länderna. Vi samverkar också i Afghanistan, där Finland senaste året flyttat sin närvaro till Sveriges PRT i Masar-e-Sharif. Hundra finska soldater arbetar jämte 370 svenska. I Kosovo finns våra länder i den centrala regionen där gemensam basering på Camp Victoria kan vara en framtida möjlighet. I Tchad deltar 60 finska soldater tillsammans med de 200 svenska. Båda länderna är villiga att satsa på civil-militära samarbeten och har lagt fram flera förslag om det. Krishantering och utvecklingsstöd blir alltmer sammankopplat. Det är nödvändigt att gå vidare och utöka den gemensamma materielanskaffningen. Det är centralt att de nordiska länderna inte fortsätter att ha olika specifikationer för försvarsmateriel. Det försvårar gemensam utbildning, effektiv logistikhantering och upprättande av gemensamma förband eller gemensam användning av materiel i internationella insatser. Sverige kommer snart att ha ambulanshelikoptrar, men saknar kortsiktigt tillräckligt antal besättningar för att uthålligt operera dem i Afghanistan. Nordisk samverkan om utveckling, anskaffning och utbildning kan ge utökad uthållighet och tillgänglighet. Långsiktigt vill vi nå en situation där ett land kan bidra med personal och ett annat med materiel till ett gemensamt bidrag i en specifik insats. Om materielen skiljer sig åt kommer de nordiska länderna däremot att vara för små för att upprätthålla tillräcklig förmågebredd och uthållighet. Som ett led i detta undersöker vi möjligheten till gemensam finansiering av specifika funktioner för internationella insatser, som medicinsk evakuering med helikopter i Afghanistan. Vi talar om funktioner som kommer flera länder till nytta, men innebär betydande åtaganden för ett enskilt land. Arbetet med att skapa kapacitet för en gemensam nordisk internationell insats i Afrika och bidrag till stärkande av afrikansk kapacitetsuppbyggnad för egna fredsinsatser är andra pågående initiativ. Vårt samarbete sker dels bilateralt, men i hög grad också tillsammans med övriga nordiska länder. Fördjupad nordisk samverkan ger betydligt mervärde till utvecklingen av våra länders försvar. Det ger bättre ekonomisk effektivitet, men också ökad förmåga. Få länder har så naturliga förutsättningar för fördjupat samarbete som våra. STEN TOLGFORS JYRI HÄKÄMIES ", "article_category": "other"}
{"id": 7917, "headline": "\"Våra länder fördjupar samarbetet om försvaret\"", "summary": "Sveriges och Finlands försvarsministrar i gemensamt utspel: Vi förbättrar nu vår militära samverkansförmåga för att kunna agera gemensamt såväl i närområdet som internationellt. Sverige och Finland kommer att fördjupa sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete. Vi gör det i ett läge där Ryssland höjt sina utrikespolitiska ambitioner. För Sverige och Finland handlar det om att förbättra vår förmåga att agera gemensamt. Vi satsar på fördjupat samarbete kring militär utbildning, övning och materielanskaffning. Våra länder ska också söka samarbete med Nato för att få del av dessa länders samlade militära bild av luftläget. Vi kommer också att finansiera vissa internationella insatser tillsammans, exempelvis i Afghanistan. Förutom detta samarbete mellan våra båda länder fortsätter vår satsning på en utveckling av hela det nordiska försvarssamarbetet. Det skriver Sveriges och Finlands försvarsministrar, Sten Tolgfors och Jyri Häkämies.", "article": "Sverige och Finland har en lång tradition av samråd och nära samarbete kring säkerhets- och försvarspolitiska frågor. I samband med Östersjöområdets omvandling, de baltiska ländernas EU- och Nato-medlemskap och omställning av våra länders respektive försvarsmakter har detta samarbete fördjupats och kommer fortsätta att öka i omfattning. Våra länder har så långt valt olika vägar för försvarets utformning, men samråder om omställning och framtida inriktning. Sverige och Finland har grundmurat förtroende för varandras förmåga att värna eget territorium. Just nu genomför våra länder en studie där ytterligare möjligheter till fördjupat försvarssamarbete analyseras. Sverige har genomfört en liknande studie med Norge och möjligheten står öppen också för Danmark. Det finns betydande möjligheter att effektivisera resursanvändningen och bredda den militära förmågan i våra länder genom att fördjupa samarbetet kring militär utbildning, övning och materielanskaffning. Dessutom förbättras vår samverkansförmåga, vilket bland annat ger oss bättre möjligheter att agera gemensamt i närområdet och internationellt. Den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde är stabil och säker. Det finns ingen aktör som har förmåga och ambition att utgöra ett invasionshot av den gamla typen mot våra länder. Detta hindrar inte att det finns nya utmaningar. Östersjön har förvandlats till ett energins innanhav, med fördubblade oljetransporter och 50.000 fartygsrörelser varje år. En betydande del av den ryska exporten går över detta hav. Frakten lär fortsätta att öka eftersom Ryssland fortlöpande bygger ut hamnkapaciteten i Östersjön. Vi vill även se en utveckling mot ökat civilt samarbete där övriga Östersjösstater skulle kunna ingå. Finlands och Sveriges försvarsförvaltningar är i detta avseende pionjärer. Det skulle kunna handla om alltifrån utbyte av civila sjölägesbilder, annan civil information och teknik till utbildning och erfarenhetsutbyte. En bättre bild av rörelserna på Östersjön ger bättre möjligheter att förebygga olyckor, miljöproblem och brottslighet. Här är det svensk-finska samarbetet SUCFIS särskilt viktigt. Genom tillgång till varandras militära radarbilder får vi en gemensam sjölägesbild över Östersjön. Idag gäller samarbetet en begränsad del av Östersjön, men vi vill utvidga det geografiska tillämpningsområdet. Utvecklingen i de norra områdena är viktiga för både Sverige och Finland. Barentsområdet står inför stora förändringar. Sannolikt kommer Nordpassagen att nyttjas som transportled i betydligt högre grad än idag. För Ryssland är Barentsområdet intressant både för oljeutvinning, transporter och för basering av strategiska styrkor. Nu öppnas nya möjligheter till energiutvinning i regionen. Finland och Sverige ser över möjligheten att samarbeta för att ta del av Nato-ländernas gemensamma luftlägesbild, inte minst för överblicken av närområdet. Ryssland har höjt sitt utrikespolitiska tonläge. Sverige och Finland vill satsa på samarbetet med Ryssland. Vägen att möta Ryssland är genom EU:s arbete för fördjupad politisk och ekonomisk samverkan. Det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 kommer här spela en viktig roll och är av stort intresse för Finland. Samarbetet mellan Sverige och Finland omfattar också internationella insatser. Bland annat den nordiska stridsgruppen (Nordic Battle Group, NBG), som Sverige leder och där Finland bidrar med cirka 200 soldater. NBG utgör idag kärnan i EU:s snabbinsatsförmåga och ska med 10 dagars varsel kunna sättas in var som helst i världen och klara alla konfliktnivåer. NBG bidrar till ökad utrikes-, säkerhetspolitisk- och försvarspolitisk trovärdighet för EU. Vi är stolta över att NBG av kollegor beskrivs som den hittills bästa stridgruppen och vi tar nu vara på erfarenheterna inför NBG 2011 i båda länderna. Vi samverkar också i Afghanistan där Finland senaste året flyttat sin närvaro till Sveriges PRT i Masar-e-Sharif. Hundra finska soldater arbetar jämte 370 svenska. I Kosovo finns våra länder i den centrala regionen där gemensam basering på Camp Victoria kan vara en framtida möjlighet. I Tchad deltar 60 finska soldater tillsammans med de 200 svenska. Båda länder är villiga att satsa på civil-militära samarbeten och har lagt fram flera förslag om det. Krishantering och utvecklingsstöd blir alltmer sammankopplat. Det är nödvändigt att gå vidare och utöka den gemensamma materielanskaffningen. Det är centralt att de nordiska länderna inte fortsätter att ha olika specifikationer för försvarsmateriel. Det försvårar gemensam utbildning, effektiv logistikhantering och upprättande av gemensamma förband eller gemensam användning av materiel i internationella insatser. Sverige kommer snart ha ambulanshelikoptrar, men saknar kortsiktigt tillräckligt antal besättningar för att uthålligt operera dem i Afghanistan. Nordisk samverkan om utveckling, anskaffning och utbildning kan ge utökad uthållighet och tillgänglighet. Långsiktigt vill vi nå en situation där ett land kan bidra med personal och ett annat med materiel, till ett gemensamt bidrag i en specifik insats. Om materielen skiljer sig åt kommer de nordiska länderna däremot att vara för små för att upprätthålla tillräcklig förmågebredd och uthållighet. Som ett led i detta undersöker vi möjligheten till gemensam finansiering av specifika funktioner för internationella insatser, som medicinsk evakuering med helikopter i Afghanistan. Vi talar om funktioner som kommer flera länder till nytta, men innebär betydande åtaganden för ett enskilt land. Arbetet med att skapa kapacitet för en gemensam nordisk internationell insats i Afrika och bidrag till stärkande av afrikansk kapacitetsuppbyggnad för egna fredsinsatser är andra pågående initiativ. Vårt samarbete sker dels bilateralt, men i hög grad också tillsammans med övriga nordiska länder. Fördjupad nordisk samverkan ger betydligt mervärde till utvecklingen av våra länders försvar. Det ger bättre ekonomisk effektivitet, men också ökad förmåga. Få länder har så naturliga förutsättningar för fördjupat samarbete som våra. STEN TOLGFORS JYRI HÄKÄMIES ", "article_category": "other"}
{"id": 7925, "headline": "\"Du ignorerar kvinnorna i allt du gör, Carl Bildt\"", "summary": "Unik mätning av organisationen Kvinna till Kvinna avslöjar att utrikesministern helt ignorerar kvinnor i sina tal, pressutskick, bloggar och framträdanden. Av de 25 tal av Carl Bildt som finns utlagda på UD:s hemsida nämns kvinnors roll i fredsbyggande blott en gång. Av 276 pressmeddelanden om fred och säkerhet finns inte ett enda som berör kvinnor. Inte heller Bildts blogg \"Alla dessa dagar\" nämner någon gång kvinnors rättigheter eller kvinnors roll för fred och säkerhet. Och under sina täta resor till konfliktregioner har Bildt aldrig träffat representanter för kvinnoorganisationer. Det framgår av en granskning som vi gjort av utrikesministerns registrerade verksamhet sedan hans tillträde. Resultatet är att Bildt får en ofullständig bild av verkligheten, skriver Lena Ag, generalsekreterare i organisationen Kvinna till Kvinna.", "article": "Carl Bildt är en framstående internationell politiker. Som utrikesminister har han ansvar för fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 från år 2000 om kvinnor, fred och säkerhet framhåller vikten av kvinnors deltagande på alla nivåer i konflikthantering, fredsförhandlingar och återuppbyggnad i krigsområden. Resolutionen pekar på att kvinnors deltagande är en förutsättning för en hållbar fred. I sin andra utrikesdeklaration sedan han tillträdde anger Carl Bildt att Sverige ska arbeta för att resolutionen ska bli verklighet. Regeringen har en konkret handlingsplan för att genomföra resolutionen där det framhålls att Sverige ska driva på utvecklingen internationellt, att svenska delegationer som besöker konfliktområden bör träffa kvinnoorganisationer, och att samtal med regeringar, konfliktparter och internationella organisationer ska omfatta frågor om kvinnors deltagande, mänskliga rättigheter och säkerhet. En granskning som Kvinna till Kvinna har gjort av Carl Bildts tal, pressmeddelanden, blogg och resor till vissa konfliktregioner, sedan han tillträdde som utrikesminister 2006 fram till 20 april 2008 visar följande: 1. Tal: Av de 25 tal som finns utlagda på UD:s hemsida tar Carl Bildt upp kvinnors konstruktiva medverkan i fredsbyggande vid endast ett tillfälle. 2. Pressmeddelanden: I de 276 pressmeddelanden som har publicerats sedan tillträdet finns inget som tar upp kopplingen kvinnor, fred och säkerhet. 3. Resor: Efter kontakter med tjänstemän på UD och ambassader i Mellanöstern, södra Kaukasus och på Balkan visar det sig att Carl Bildt inte har träffat en enda representant från kvinnoorganisationer under sina resor till dessa länder. Han har träffat ministrar och andra högt uppsatta personer, varav omkring 90 procent har varit män. 4. Bloggen \"Alla dessa dagar\": Inte ett enda av Carl Bildts inlägg handlar om kvinnors rättigheter eller kvinnors roll för fred och säkerhet. Det enda inlägg där kvinnor nämns handlar om att fler kvinnor utnämnts till höga positioner inom UD. Vad har hänt med utrikesministerns högtidliga åtagande att verka för att kvinnor ska delta i konflikthantering och fredsförhandlingar? Hur ska utrikesministern kunna genomföra sin egen handlingsplan om han inte ens träffar och lyssnar till några kvinnoorganisationer när han är ute på sina resor i konfliktregioner? Våld mot kvinnor används systematiskt i krigsföring. Det leder till en destabilisering av hela samhällen och höjer våldsnivån i stort. Det sexualiserade våldet riktat mot kvinnor ingår inte i den gängse säkerhetspolitiska analysen om vad som utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det finns en ovilja att ta till sig jämställdhet och kvinnors perspektiv i den säkerhetspolitiska analysen. Det kan bero på att området traditionellt dominerats av en exklusiv skara av främst män. Män saknar ofta insikt om betydelsen av det civila samhället, om kvinnors villkor och de viktiga roller kvinnor spelar i alla faser av väpnade konflikter. Därmed saknas också kunskap om kvinnors betydelse för det civila samhället och i byggandet av demokrati. Kvinnor är ofta marginaliserade från beslutsfattande och makthierarkier i stora delar av världen och väljer därför andra vägar för politisk påverkan. Många framstående MR-, demokrati - och fredsaktivister återfinns inom just kvinnorörelserna, exempelvis i Irak, Iran, Georgien och på Balkan. Kvinna till Kvinnas erfarenheter från södra Kaukasus, Balkan och Mellanöstern visar också att mäns våld mot kvinnor ökar efter en konflikt, liksom stödet för traditioner som förtrycker kvinnor och minskar deras rörelsefrihet och möjlighet att delta i samhället. Utrikesministern får en ofullständig bild av verkligheten genom att inte ta dessa samband på allvar. Han går miste om viktig information som kan ha betydelse för en politisk händelseutveckling på marken när han inte möter och samtalar med kvinnor. De är inte del av den manliga makteliten men har perspektiv, erfarenheter och nätverk som är viktiga för möjligheterna att skapa hållbar fred och säkerhet. Kvinna till Kvinna har 15 års erfarenhet av att stödja kvinnoorganisationer och det civila samhället i konfliktdrabbade områden. Vi har lärt oss att: Det civila samhället spelar en avgörande roll för att skapa fred. Efter krig är samhällsstrukturer raserade och de som sitter vid makten är ofta de krigförande parterna. I det civila samhället skapas mötesplatser där människor kan agera för att förändra sitt eget och sitt lands framtid i en fredligare riktning. Hinder för kvinnor att delta i freds- och återuppbyggnadsprocesser, mäns våld mot kvinnor och diskriminerande normer som minskar kvinnors livsutrymme utgör de största säkerhetshoten för kvinnor och i förlängningen påverkar detta hela samhällsutvecklingen negativt. Vad alla säkerhetspolitiska analytiker måste se är att kvinnoorganisationer i konfliktdrabbade länder är centrala fredsaktörer. I Bosnien och Hercegovina var de till exempel först med att ordna möten över etniska konfliktgränser och formulera en gemensam plattform för hur landet skulle gå vidare. I Georgien, liksom i Israel och de palestinska områdena, samarbetar organisationer över gränser - såväl etniska, religiösa som politiska - och försöker se möjliga lösningar på konflikten. I Irak kämpar kvinnor mot extremism och religiös fundamentalism. Problemet är att deras arbete osynliggörs och marginaliseras från de storpolitiska arenorna. Vad Carl Bildt säger i sina tal och vem han träffar på sina resor spelar roll. Sverige är en del av EU och det internationella samfundet och har därmed makt att påverka. Det är av betydelse vad Sveriges utrikesminister väljer att lyfta fram som nyckelfaktorer för att bygga fred och demokrati. Och det gör skillnad för kvinnor i konfliktdrabbade områden som kämpar för fred och sina rättigheter. Att utrikesminister Carl Bildt träffar dem ger kvinnor status inför sina ledare. Att synliggöra dem är att ge dem bekräftelse och makt. Låt oss ge utrikesministern tre förslag på hur han kan leva upp till utrikesdeklarationens intentioner när det gäller kvinnor, fred och säkerhet: Träffa och lyssna själv till de irakiska kvinnoorganisationerna som inte bjudits in till den internationella Irakkonferensen som Sverige står värd för. Ta initiativ till en fredskonferens mellan politiker från utbrytarrepubliken Abchasien och Georgien med utgångspunkt i det fredsarbete som kvinnoorganisationerna på de båda sidorna bedrivit i flera år. Skapa en plattform för dem att föra fram budskap till sina ledare. Inom EU kretsen: Synliggör de ansträngningar till försoning som görs mellan kosovoalbanska och serbiska kvinnor. Diskutera deras initiativ med ledarna i Kosovo och Serbien. Dessa organisationer gör det som deras ledare borde göra. \"Peace is my profession\", så uttryckte Carl Bildt sig i ett tal inför EU:s 50 årsdag i mars 2007. Det är ett uppfordrande uttalande och vi förväntar oss därför att utrikesministern går från ord till handling. LENA AG ", "article_category": "other"}
{"id": 7928, "headline": "Spännande stilmöten", "summary": "Den vackra gården i Västerdalarna var fram till 1960 en gammal åker med några härbren på. Efter hand har ägarna Ingabritt och Lars samlat fler härbren och en lada från trakten och skapat ett spännande hem.", "article": "Den ser ut att vara ett med moder jord, Ingabritts och Lars vackra gård i Västerdalarna, en del av Dalarna som kommit i skymundan av den idylliska och berömda Siljansbygden. Här, närmare Värmlandsskogarna och i norr fjällvärlden, är naturen lite kargare, men storslagen och mycket vacker. Rent av trolsk, när dimman i övergången mellan sommar och höst lägger sig över Västerdalälven. Vägen och älven löper sida vid sida, nästan ända fram till Särna. Fram till 1960 ungefär var den här platsen en äng, en vanlig linda. \"Linda\" är gammalt dalmål och betyder en åker där man odlade hö till vinterfoder åt husdjuren. Husen, två härbren och två lador, fanns då utspridda på olika platser i trakten. Men så bra ordnat är det med timmerhus att man kan plocka ner dem, stock för stock, och bygga upp dem på ett annat ställe. - Vi började med två härbren för att ha något att bo i när vi hälsade på föräldrarna, berättar Ingabritt, som tillsammans med Lars lämnat hembygden redan på 50-talet. - Det var 1961 och vi hann precis bli färdiga när första barnet anmälde att det var i antågande. - Plötsligt förändrades behoven, vi fick med ens börja leta efter ett hus till. En lada nu, härbren med sina höga trösklar är inte så praktiska att bo i med små barn. Så blev det, ett härbre byggdes ihop med en lada och man fick både ett arbetskök, ett matrum och en storstuga. Och en ny dörr på härbret. Sovrum fanns i det andra härbret, som också fick en ny dörr. Fyrtiofem år senare består Lars och Ingabritts gård främst av fyra gamla timmerhus, delvis sammanbyggda, i en vinkel som öppnar sig mot sydväst, mot ljuset och älven. Det fjärde huset är störst och kom till som skydd mot nordanvinden. Hittills har det huset fungerat som snickarbod och gäststuga med två gästrum på ena gaveln. Snickarboden är rymlig med ljus från söder och väster och välutrustad med alla sorters verktyg. Kelimmattan på golvet signalerar att snickarboden/ladan nu är på väg in i ett nytt skede i sin historia. Barnen har blivit äldre, barnbarnen större och det behövs mer utrymme. Snickarboden skall bli storstuga, gästrummen sovrum. De grånade husen ser ut att ha stått här i hundratals år, till synes organiskt förenade med marken de står på. En känsla som förstärks av buskar och klätterväxter och av att husens exteriörer i mesta möjliga mån fått behålla sitt ursprungliga utseende. Bara ytterdörrarna är av senare datum. - En vän av ordning skulle kanske ha målat alltihop falurött för att få ihop alla olika nyanser av grått och brunt, gissar Lars. Inne i stugorna möter en alldeles speciell charm. Grundkänslan är Dalarna, men ett Dalarna kryddat med många spännande inslag från andra länder, från helt annorlunda kulturer. Ingabritt och Lars har rest mycket, inspirerats av andra människors sätt att se och inreda sina hem, andra kulturers hantverk. Tagit till sig och med sig mycket av detta i sitt eget hem. Man skulle kunna tro att det blir kollisioner mellan kelimvävar och kurbitsmåleri, men inte! Det är precis tvärtom. Föremålen är valda med omsorg, de förstärker varandra, bildar en varm, ombonad och vacker helhet. Som en välkomponerad och smakrik måltid! Det finns också en släktskap mellan olika länders tidiga hantverk. Det mesta uppkom ur verkliga behov, behov som var gemensamma för alla människor. Människors rörelser mellan kontinenterna har också bidragit till denna släktskap. Lars påminner om något som Estrid Ericsson, grundare av Svenskt Tenn, en gång sade: Saker som är äkta och av god kvalitet passar alltid ihop, oavsett var de kommer ifrån och vem som har gjort dem. Ordalydelsen kan ha varit annorlunda men innehållet har blivit ett begrepp. Gatstenarna i hörnet framför husen är ett fint exempel på Estrid Ericssons tanke. Husen och stenarna kommer från helt skilda sammanhang, men båda är äkta och av god kvalitet. De klär varandra, skapar tillsammans en känsla av styrka och stabilitet, av tidlöshet och skönhet. Att det blev gatsten på just den här gården kom sig av att både behov och tillgång råkade sammanfalla. - Lars hade ju sitt jobb i Stockholm och på somrarna var jag emellanåt ensam här med barnen, berättar Ingabritt. - Barnen sprang ut och in, lerjorden blev hal när det regnade och Lars var orolig för att jag skulle halka omkull, säger hon och skrattar. I Falun hade man just moderniserat stadens gator, bytt ut gatsten mot asfalt och det fanns gatsten i överflöd. Stenar som blivit mjukt slitna med åren. Ingabritt och Lars fick köpa så många de behövde för en billig penning. Glädjen i att ta vara på gamla saker, att återanvända brukbart material, är uppenbar överallt på gården, både inne och ute. - Det är nog mest jag som är intresserad av det, säger Lars. Men Ingabritt är en stark domare! Det kommer inte in något i huset som vi inte är överens om. ", "article_category": "other"}
{"id": 7970, "headline": "På stan fick hänga med Leffe - kopian som slår originalet", "summary": "På lördag uppträder sju bandkopior på Sweden Rock Tribute på Tyrol. Leif Garvins Van Halen-grupp Fan Heller är ett av dem.", "article": "Leif Garvin kommer aldrig att glömma sommaren 1984. David Lee Roth, sångaren i det stora amerikanska rockbandet Van Halen var i Stockholm en hel vecka tillsammans med tidningen Okejs redaktör Anders Tengner. Tengner visste att Leif Garvin var ett stort Van Halen-fan och tog med honom. De var ute och badade på Flatenklipporna, gick på restauranger och så tog Garvin med Van Halens sångare David Lee Roth till bilaffären där han skulle köpa sin allra första Ford Mustang. Den veckan förenades så två av Leif Garvins stora intressen i livet: Bilar och Van Halen. – Jag har aldrig varit mycket för idoldyrkan, säger Leif Garvin. Men jag insåg rätt tidigt att det är ganska smart att se ut som David Lee Roth om man vill få mycket brudar, haha. Jag var en av de första i Sverige som hade långt hårdrockshår – jag var stilbildande redan då. I dag är Leif Garvin 42 år gammal och frontar Van Halen-tributbandet Fan Heller. I mars gick de vidare till semifinal i årets upplaga av musiktävlingen Sweden Rock Tribute. Förvandlingen till David Lee Roth är imponerande: Hans förlaga beskrevs en gång av rockjournalisten Jan Gradvall som en ”korsning av hingst, dandy och Mick Jagger”, på 80-talet var Diamond Dave den sexigaste och galnaste rockstjärnan på jorden. När Leif Garvin står på scen är den kaxiga attityden intakt, Lee Roths rörelser, kläder och karatesparkar kopierade in i minsta detalj. Garvins dagtidsjobb handlar också om att kopiera. Hans företag Thalon Design tillverkar nya versioner av gamla kända filmbilar. I verkstaden i Hammarby sjöstad står de på rad: Mustangen som Nicolas Cage kör i ”Gone in 60 seconds”. Tänkande bilen Kitt, känd från David Hasselhoff-serien ”Knight rider”. Och sist men inte minst, en sex meter lång replika av Batmans bil från Tim Burtons film från 1989. Han berättar att det tog tre år att bygga bilen, tre år av tvivel från bekanta som trodde att han blivit galen. Men envisheten lönade sig, Batmobilen blev internationellt uppmärksammad och blev en språngbräda in i en framgångsrik karriär. Nu har Thalon Design sex anställda och levererar omstylade bilar och bildelar till hela världen. Vi bläddrar i senaste numret av tidningen Classic Rock, där Van Halen listas som världens trettonde bästa liveband. Led Zeppelin ligger etta. Garvin viftar bort listplaceringen (”Vem har avgjort det?”) men fastnar för bilden på David Lee Roth. – De här brallorna som han har på sig på bilden, de finns på Hard Rock Café i Stockholm. Jag har erbjudit dem halva karossen till Batmobilen i byte, jag vill verkligen ha de där brallorna. Batmobilen har visat sig vara ett bra förhandlingsverktyg tidigare. Garvin berättar historien om när Fan Heller gjorde sitt första riktigt stora gig 2001. Han gick in i sin mest uppumpade kaxiga David Lee Roth-roll och besökte arrangören av American Festival, som skulle gå av stapeln i Kungsträdgården. – Jag sa: ”Du får låna min Batmobil om du ger oss bästa speltid på festivalen”. Jag ville verkligen spela i Kungsan. När vi sen uppträdde inför 20 000 var alla i publiken med på noterna. Vilken makt man har där uppe, det var verkligen masspsykos. Några minuter på den scenen var den största kicken i mitt liv. Sweden Rock Tribute drogs i gång av Bosse Johander 2004, då han jobbade på radiokanalen Rockklassiker 106,7 och ville hitta på ett marknadsföringsjippo tillsammans med samarbetspartnern Sweden Rock Festival i Sölvesborg. Ansökningarna till tävlingen strömmade in och kvalitetsnivån var långt över förväntan. I år har sju deltävlingar hållits runt om i landet, där varje band får fyra fem låtar var att visa vad de går för. Under två semifinaler i Stockholm sker nästa utgallring innan tävlingen avgörs nere i Sölvesborg på den stora rockfestivalen den 4–7 juni. Johander berättar att juryn går efter tre kriterier när de röstar fram vinnarna: musikalisk likhet, utseende och scenshow. – Ju mer banden gör desto bättre, säger Johander. Nu på nästa semifinal ska Mötley Crüe-bandet ha med två snygga tjejer på scen och det ska givetvis juryn ta hänsyn till. – Vi hade ett Kiss-band som ville sluka eld i Östersund men det hade inte brandkåren uppskattat. Jimi Hendrix-kopian frågade om han fick elda upp sin gitarr men det var förstås inte möjligt det heller. Det blir tufft om vi får ett Rammstein-band nästa år, haha. Det tyska industrimetallbandet Rammstein är känt för att bygga sina scenshower på massiv pyroteknik. Annars är det främst band som hade sin storhetstid på 70- och 80-talet som är representerade på Sweden Rock Tribute, även om Johander tar upp Foo Fighters, Red Hot Chili Peppers på nyare band som kopierats under årets tävling. – Jag frågade grabbarna i Led Zeppelin-bandet Hindenburg om det här, och de är mellan 19 och 21 år och lyssnar bara på sjuttiotalsmusik. Visst är det många äldre band som är med. Anledningen är väl att banden jobbade med sin image på ett annat sätt på den tiden. Förut skulle medlemmarna se mycket häftigare ut än publiken, men efter att grungen kom på 90-talet har man inte kunnat skilja på artist och fan. Tillsammans med frisörsalonger är tributbanden världsledande på att hitta på putslustiga namn på sina projekt. Kan du gissa vilka som hyllas i de här projekten: Björn Again, No Way Sis, AB/CD och Kyss?*) Just AB/CD och Kyss har länge dominerat tributbandsscenen i Sverige, men på senare år har en ny våg av band dykt upp. Möjligtvis beror intresset på samma nostalgitrend som gjort Sweden Rock Festival till landets mest populära rockfestival. På festivalen spelar många band från hårdrockens storhetstid på 70- och 80-talet. Men det är inte bara nostalgi, med tributbanden slipper man besvikelsen av att se favoritband som antingen bytt ut många originalmedlemmar, eller låter mycket sämre än förr eller – värst av allt – envisas med att spela nya låtar. För att komma till botten med tributbandsfenomenet måste man kanske också göra en liten avstickare till den postmodernistiska finlitteraturen. I slutet på 30-talet skrev den argentinska författaren Jorge Luis Borges essän ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”. Texten är en slags recension av en påhittad fransk författare som skrivit en version av Cervantes ’Don Quijote’ från 1605. Men i stället för att tolka ”Don Quijote” har författaren gått så långt in i Cervantes psyke att han lyckats återskapa hela boken ord för ord. Borges menar att Pierre Menards bok är ett mycket större konstverk än Cervantes, trots att de är till synes identiska. Där Cervantes bara beskrev sin omvärld tvingades Menard ju sätta sig in i ett Spanien som låg 300 år bort. Och på samma sätt bedöms tributbanden, inte för hur rock’n’roll de är utan hur rock’n’roll de verkar vara. – Ja, det är ju faktiskt sant, säger Leif Garvin. Och det är ju inte lätt att göra Van Halen, för det första är det inte många som kan spela gitarr som Eddie Van Halen. Och det är inte många som kan vara som David Lee Roth. Men det är lätt för mig, jag har levt med David Lee Roth i 25 år. Mimiken och attityden är i mig. Han berättar att det inte är lätt att göra Lee Roths akrobatiska scenkonster men att han hårdtränar inför spelningarna med sin Taekwondo-kunniga son. Jag, Garvin och hans flickvän Madeleine Wahlgren åker till den första semifinalen för att kolla in konkurrensen. Bland andra Örjan Deep (”Uriah Heep”), Accept (”Accepted”) och Led Zeppelin (”Hindeburg”) gör upp om finalplatserna. Lokalen är fullsmockad, servitriser tar in stora pitchers med öl till gästerna och längst fram vid scenen står folk tryckta mot kravallstaketen. Dj:n spelar gamla hittar med Europe och Guns N’ Roses. Om man kisar med ögonen är det nästan som en kväll på Rainbow, 80-talets mest klassiska rockklubb på Los Angeles Sunset Strip. När arrangören Bosse Johander greppar micken imiterar han Twisted Sisters gamla lockrop: – What do you want to do? frågar han. – I wanna rock! skriker publiken tillbaka. Leif Garvins flickvän skakar förtvivlat på huvudet, hon gillar inte hårdrock alls. De är ett omaka par: en biltokig rock’n’roll-man från söderort och en ung modell/skådespelare från Tyresö med medverkan i baddräktstävlingen Hawaiian Tropic på sitt cv. Hon berättar att hon vanligtvis mest går till Hell’s Kitchen, Café Opera och Sturecompagniet. När en äldre överförfriskad man försöker få oss att göra hårdrockens karaktäristiska djävulstecken (med pek- och lillfinger utåt) tittar hon febrilt på klockan och inser att det är en lång tid kvar innan kvällen är över. Leif berättar om hur de träffades, han gav en stor ros till Madeleine när hon var värdinna på öppningen av hamburgerrestaurangen Max i Hammarby sjöstad. – Sen sågs vi ett år senare på en bilmässa. Jag stod och lutade mig mot Batmobilen när hon kom fram till vår monter och tackade för rosen. Jag var i ett annat förhållande så jag försökte förtränga henne, men när jag blev singel skrev jag en låt till henne och sen dess har vi varit ihop. ”Madeleine” visar sig vara en känslig rockballad i Journey-skolan, komplett med ett akustiskt gitarrsolo spelat på synt och mäktig refräng. Jag hade säkert också fallit för det. På semifinalen kommer Fan Heller att få tuff konkurrens. Andra band tolkar Judas Priest, U2, The Doors och så är det hela två band som gör Iron Maiden. Men Garvin är mest oroad för konkurrensen från ett band, Mötley Crüe-kopiorna Generation Swine. – Eller, konkurrens och konkurrens, det är ju ingen tävlan egentligen. Vi hörde att de skulle ta upp två brudar på scen … då är det ju klart att vi måste bräcka dem. Vi ska ta upp tio Fan Heller-brudar på scen. – Till den här omgången kommer vi inte få hänga upp vår stora logga (en Fan Heller-variant av den gamla Van Halen-loggan komplett med blinkande lampor). Så vi måste ösa på med ännu mer grejer för att det ska bli show. Tanken är – det här borde jag kanske inte avslöja – att jag ska komma inflygandes på en lian med en bergsprängare på axeln, som Dave gör i ”Panama”-videon. Kanske är det det egna övermodet som är största hotet, senast Fan Heller ställde upp i Sweden Rock Tribute diskades de efter att ha dragit över speltiden med femton minuter. Men det är väl en bieffekt av att ha ägnat hela livet åt att närstudera David Lee Roth – det ultimata förkroppsligandet av amerikanskt skryt, skitsnack och självförtroende. En ny bana i Garvins verksamhet är att han föreläser om vikten av att följa sina drömmar, en form av rock’n’roll-predikan. – Folk trodde att jag flippat när jag sa att jag skulle vara David Lee Roth, precis som när jag gick runt och sa att jag skulle bygga en Batmobil och ingen trodde på mig. Men det är som att spela Shakespeare, man måste vara fanatisk för att det ska bli bra. Som när Jan Stenbeck byggde upp sitt imperium. – För mig handlar allt bara om att förverkliga drömmar. Många vågar inte för att de är rädda att bli utskrattade. Han berättar att nästa passion är att göra en nyinspelning av ”Cannonball run”, den gamla bilfilmen med Burt Reynolds och Roger Moore. Drömmen är att få med Ronny och Ragge i filmen men så tillägger han att ”inget är klart än, de kanske ber oss dra åt helvete”. Mest spektakulärt känns dock ett projekt han sparat lagom till pensionen. – Jag vill avsluta med att bygga en kopia av ”Nautilus”, ubåten från ”En världsomsegling under havet”. Jag har kollat runt lite och med dagens ubåtsteknik så borde det gå. Info Namn: Leif Garvin Ålder: 42 år Yrke: Musiker, föreläsare och bilbyggare Aktuell med: Frontar Fan Heller i lördagens semifinal av Sweden Rock Tribute. Dold talang: \"Jag skulle göraMichael Bolton i 'Sikta mot stjärnorna'. Fast jag blev sjuk i sista stund och fick ställa in. Det är jag glad för i dag.\" Andra band i semifinalen: Defenders of the Faith (Judas Priest), Generation Swine (Mötley Crüe), The Soft Parade (The Doors), W2 (U2), The Troopers och Iron Maid'em (båda Iron Maiden). ", "article_category": "other"}
{"id": 7976, "headline": "”Smalare programutbud förfuskar public service”", "summary": "Ny forskningsrapport i dag: SVT 1 och SVT 2 väljer bort delar av public service-uppdraget i den största bantningen av programutbudet på tio år.Programbredden i Sveriges Televisions två huvudkanaler har trendmässigt minskat de senare fem åren. Men det senaste programåret med Eva Hamilton som vd skedde den största förändringen någonsin under mätperioden på tio år. Drygt 15 programtyper försvann i SVT 1 och lika många i SVT 2, medan fem kom till i vardera kanalen. Ett mångsidigt programutbud har centralt värde för television i allmänhetens tjänst och är grunden för sändningstillståndet. Tittarna får vara beredda på ytterligare ommöbleringar till nya SVT-kanaler, konstaterar Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet.", "article": "Digitaliseringen är slutförd. Det innebär nya förutsättningar för Sveriges Television. SVT24, Kunskapskanalen och Barnkanalen är nu tillgängliga för hela landets befolkning och har därmed blivit ”riktiga” public servicekanaler. Vad betyder då de nya kanalerna för mångfalden i SVT:s programutbud? Och vad betyder de för SVT:s samlade programprofil? För första gången kan de här frågorna få ett svar. Det ges i Granskningsnämndens årsrapport för 2007 och som publiceras i dag. Undersökningarna genomförs vid JMG, Göteborgs universitet, och görs på uppdrag av Granskningsnämnden för radio och tv. De syftar till att långsiktigt beskriva hur utbudet utvecklas i svensk television och att ge underlag för slutsatser om Sveriges Televisions programutbud i sin helhet uppfyller de krav som ställs i deras sändningstillstånd. För en television i allmänhetens tjänst är ett mångsidigt programutbud ett centralt värde. Det avspeglas också i SVT:s sändningstillstånd där kravet på ett mångsidigt utbud, som tillgodoser de skiftande förutsättningar och intressen som finns hos landets befolkning, utgör en portalparagraf. De nya SVT-kanalerna innebär självfallet att mångfalden ökar i den meningen att tittarna har fått tillgång till ytterligare tre kanaler. Men innebär det också att mångfalden av program har ökat? Programbredden i SVT:s två huvudkanaler har trendmässigt minskat de senaste fem åren . Men den riktigt stora förändringen sker programåret 2007. Minskningen gäller både det informationsinriktade och det underhållningsinriktade utbudet. Det är den största förändringen som ägt rum ett enskilt år under de tio år som utbudet har undersökts – drygt 15 programtyper har ”försvunnit” i SVT 1, ungefär lika många i SVT 2, medan drygt fem har ”tillkommit” i respektive kanal. ”Minoritetsfaktaprogram” fanns exempelvis inte med i 2007 års programtablåer; i SVT 1 ”försvann” olika typer av gestaltande kulturprogram och faktaprogram och i SVT 2 olika typer av ungdomsprogram. Förändringarna går i riktning mot ett bredare SVT 1 och ett mer faktainriktat SVT 2, och berör en del programtyper som är viktiga för public serviceuppdraget. Samtidigt som bredden minskar i SVT 1 och SVT 2 ökar bredden mycket kraftigt i SVT24:s programutbud. Det framgår av den andra figuren som visar utvecklingen under de tre år (2005–2007) som SVT24 har undersökts på samma sätt som SVT 1 och SVT 2. Den ökade bredden gäller både det informationsinriktade och det underhållningsinriktade utbudet, men ökningen är mest markant när det gäller underhållningsutbudet – totalt har cirka 25 programtyper ”tillkommit” under 2007, medan cirka 10 ”försvunnit”. Den ökade bredden i SVT24:s programutbud hänger främst samman med att SVT24 förvandlats från en utpräglad nischkanal till en repriskanal som i allt högre grad kommit att återspegla det programutbud som erbjuds i SVT 1 och SVT 2. Och ju mer utpräglad SVT24 blir som repriskanal, desto mer kommer SVT24 att likna mångfaldsprofilen i huvudkanalerna. Den minskade mångfalden i SVT:s huvudkanaler hänger dock inte nödvändigtvis samman med att utbudet i SVT24 blivit bredare. Den minskande bredden kan ha andra orsaker (”krympande resurser”). Men resultatet väcker den principiellt viktiga frågan om en minskad bredd i en av SVT-familjens huvudkanaler kan vägas upp genom en ökad bredd i en publikmässigt svagare kanal. Granskningsnämndens undersökningar visar att det rått en decennielång balans mellan information och underhållning i Sveriges Television. Under 2007 bestod 51 procent av det sammanlagda utbudet i SVT 1 och SVT 2 av nyheter och fakta, och 49 procent av underhållning och sport. På bästa sändningstid var andelarna lika stora. Hur påverkas då denna balans av de nya kanalerna? SVT24:s utbud (cirka 17 tim/dag och därmed i sändningstid den största SVT-kanalen) var under 2007 till nästan tre fjärdedelar inriktat på nyheter och fakta och till en fjärdedel på underhållning och sport. Kunskapskanalen (cirka 5½ tim/dag), som SVT gör i samarbete med UR, var nästan uteslutande inriktat på faktaprogram (95 procent). Barnkanalen har ett mycket omfattande utbud (drygt 11 tim/dag), men i det fallet krävs en annan undersökningsteknik för att på ett meningsfullt sätt avgöra andelen informationsinriktat utbud. Läggs utbudet i SVT24 och Kunskapskanalen samman med utbudet i SVT 1 och SVT 2 ökar andelen nyheter och fakta mycket kraftigt. För SVT-familjen i sin helhet uppgår det informationsinriktade utbudet under åren 2005–2007 till i genomsnitt 65 procent. De nya familjemedlemmarna innebär sålunda en förstärkt informationsprofil. Men programåret 2007 innebär även i detta avseende stora förändringar. I SVT24 ökade det underhållningsinriktade utbudet med 80 procent (14 tim/vecka) samtidigt som det informationsinriktade utbudet minskade med 10 procent (10 tim/vecka). Även om faktautbudet i Kunskapskanalen ökade med cirka 4 tim/vecka innebär det för SVT-familjen i sin helhet att den informationsinriktade programprofilen kraftigt försvagades under 2007. De nya SVT-kanalerna har alltså ökat mångfalden och påtagligt förstärkt SVT:s informationsinriktade programprofil. Men förändringarna under 2007 har gått i motsatt riktning. Programmångfalden har minskat i SVT:s huvudkanaler och SVT24 har blivit mer inriktat på underhållning. Är detta en fingervisning om hur SVT:s utbud kommer att utvecklas åren framöver? Och innebär det i så fall att Sveriges Television fjärmar sig ifrån uppställda public service-ideal? Det är naturligtvis för tidigt att säga. I det digitala tv-landskapet måste SVT-ledningen agera framtidsinriktat och se till vad SVT-familjen i sin helhet kan bidra med för att uppfylla de krav som ställs på en television i allmänhetens tjänst. Möjligheten att nå uppställda ideal måste självfallet också ställas mot de ekonomiska förutsättningar som gäller för verksamheten. En skarpare kanalprofilering med en mindre bredd i programutbudet som följd är kanske ofrånkomligt i ett företag som, enligt vd-n, ”blöder”. Så tittarna får nog vara beredda på ytterligare ommöbleringar. Barnkanalen har inte lett till att det stora utbudet av barnprogram har minskat i SVT 1. Nu när Barnkanalen når alla ökar spelutrymmet för barnprogrammens placering vilket möjliggör för SVT 1 att återta den åtrådda platsen som ”Sveriges största tv-kanal”. Det innebär inte nödvändigtvis svikna public serviceideal. Ett bredare SVT 1 innebär att SVT 2 kan göras till en än mer utpräglad faktakanal, vilket möjliggör för UR att helt ta över Kunskapskanalen (den prioriteras uppenbart inte av SVT och UR står redan i dag för drygt hälften av utbudet). Det innebär inte heller nödvändigtvis svikna public service-ideal. Självfallet finns det gränser för en television i allmänhetens tjänst. Det nya tv-landskapet gör det därför än mer angeläget att följa hur programutbudet utvecklas i SVT-familjens olika kanaler och på så vis ge underlag för en diskussion om var gränserna bör gå – och när de överskrids. Kent Asp ", "article_category": "other"}
{"id": 7977, "headline": "\"Smalare programutbud förfuskar public service\"", "summary": "Ny forskningsrapport i dag: SVT 1 och SVT 2 väljer bort delar av public service-uppdraget i den största bantningen av programutbudet på tio år. Programbredden i Sveriges Televisions två huvudkanaler har trendmässigt minskat de senare fem åren. Men det senaste programåret med Eva Hamilton som vd skedde den största förändringen någonsin under mätperioden på tio år. Drygt 15 programtyper försvann i SVT 1 och lika många i SVT 2, medan fem kom till i vardera kanalen. Ett mångsidigt programutbud har centralt värde för television i allmänhetens tjänst och är grunden för sändningstillståndet. Tittarna får vara beredda på ytterligare ommöbleringar till nya SVT-kanaler, konstaterar Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet.", "article": "Digitaliseringen är slutförd. Det innebär nya förutsättningar för Sveriges Television. SVT24, Kunskapskanalen och Barnkanalen är nu tillgängliga för hela landets befolkning och har därmed blivit \"riktiga\" public servicekanaler. Vad betyder då de nya kanalerna för mångfalden i SVT:s programutbud? Och vad betyder de för SVT:s samlade programprofil? För första gången kan de här frågorna få ett svar. Det ges i Granskningsnämndens årsrapport för 2007 och som publiceras i dag. Undersökningarna genomförs vid JMG, Göteborgs universitet, och görs på uppdrag av Granskningsnämnden för radio och tv. De syftar till att långsiktigt beskriva hur utbudet utvecklas i svensk television och att ge underlag för slutsatser om Sveriges Televisions programutbud i sin helhet uppfyller de krav som ställs i deras sändningstillstånd. För en television i allmänhetens tjänst är ett mångsidigt programutbud ett centralt värde. Det avspeglas också i SVT:s sändningstillstånd där kravet på ett mångsidigt utbud, som tillgodoser de skiftande förutsättningar och intressen som finns hos landets befolkning, utgör en portalparagraf. De nya SVT-kanalerna innebär självfallet att mångfalden ökar i den meningen att tittarna har fått tillgång till ytterligare tre kanaler. Men innebär det också att mångfalden av program har ökat? Programbredden i SVT:s två huvudkanaler har trendmässigt minskat de senaste fem åren . Men den riktigt stora förändringen sker programåret 2007. Minskningen gäller både det informationsinriktade och det underhållningsinriktade utbudet. Det är den största förändringen som ägt rum ett enskilt år under de tio år som utbudet har undersökts - drygt 15 programtyper har \"försvunnit\" i SVT 1, ungefär lika många i SVT 2, medan drygt fem har \"tillkommit\" i respektive kanal. \"Minoritetsfaktaprogram\" fanns exempelvis inte med i 2007 års programtablåer; i SVT 1 \"försvann\" olika typer av gestaltande kulturprogram och faktaprogram och i SVT 2 olika typer av ungdomsprogram. Förändringarna går i riktning mot ett bredare SVT 1 och ett mer faktainriktat SVT 2, och berör en del programtyper som är viktiga för public serviceuppdraget. Samtidigt som bredden minskar i SVT 1 och SVT 2 ökar bredden mycket kraftigt i SVT24:s programutbud. Det framgår av den andra figuren som visar utvecklingen under de tre år (2005-2007) som SVT24 har undersökts på samma sätt som SVT 1 och SVT 2. Den ökade bredden gäller både det informationsinriktade och det underhållningsinriktade utbudet, men ökningen är mest markant när det gäller underhållningsutbudet - totalt har cirka 25 programtyper \"tillkommit\" under 2007, medan cirka 10 \"försvunnit\". Den ökade bredden i SVT24:s programutbud hänger främst samman med att SVT24 förvandlats från en utpräglad nischkanal till en repriskanal som i allt högre grad kommit att återspegla det programutbud som erbjuds i SVT 1 och SVT 2. Och ju mer utpräglad SVT24 blir som repriskanal, desto mer kommer SVT24 att likna mångfaldsprofilen i huvudkanalerna. Den minskade mångfalden i SVT:s huvudkanaler hänger dock inte nödvändigtvis samman med att utbudet i SVT24 blivit bredare. Den minskande bredden kan ha andra orsaker (\"krympande resurser\"). Men resultatet väcker den principiellt viktiga frågan om en minskad bredd i en av SVT-familjens huvudkanaler kan vägas upp genom en ökad bredd i en publikmässigt svagare kanal. Granskningsnämndens undersökningar visar att det rått en decennielång balans mellan information och underhållning i Sveriges Television. Under 2007 bestod 51 procent av det sammanlagda utbudet i SVT 1 och SVT 2 av nyheter och fakta, och 49 procent av underhållning och sport. På bästa sändningstid var andelarna lika stora. Hur påverkas då denna balans av de nya kanalerna? SVT24:s utbud (cirka 17 tim/dag och därmed i sändningstid den största SVT-kanalen) var under 2007 till nästan tre fjärdedelar inriktat på nyheter och fakta och till en fjärdedel på underhållning och sport. Kunskapskanalen (cirka 5½ tim/dag), som SVT gör i samarbete med UR, var nästan uteslutande inriktat på faktaprogram (95 procent). Barnkanalen har ett mycket omfattande utbud (drygt 11 tim/dag), men i det fallet krävs en annan undersökningsteknik för att på ett meningsfullt sätt avgöra andelen informationsinriktat utbud. Läggs utbudet i SVT24 och Kunskapskanalen samman med utbudet i SVT 1 och SVT 2 ökar andelen nyheter och fakta mycket kraftigt. För SVT-familjen i sin helhet uppgår det informationsinriktade utbudet under åren 2005-2007 till i genomsnitt 65 procent. De nya familjemedlemmarna innebär sålunda en förstärkt informationsprofil. Men programåret 2007 innebär även i detta avseende stora förändringar. I SVT24 ökade det underhållningsinriktade utbudet med 80 procent (14 tim/vecka) samtidigt som det informationsinriktade utbudet minskade med 10 procent (10 tim/vecka). Även om faktautbudet i Kunskapskanalen ökade med cirka 4 tim/vecka innebär det för SVT-familjen i sin helhet att den informationsinriktade programprofilen kraftigt försvagades under 2007. De nya SVT-kanalerna har alltså ökat mångfalden och påtagligt förstärkt SVT:s informationsinriktade programprofil. Men förändringarna under 2007 har gått i motsatt riktning. Programmångfalden har minskat i SVT:s huvudkanaler och SVT24 har blivit mer inriktat på underhållning. Är detta en fingervisning om hur SVT:s utbud kommer att utvecklas åren framöver? Och innebär det i så fall att Sveriges Television fjärmar sig ifrån uppställda public service-ideal? Det är naturligtvis för tidigt att säga. I det digitala tv-landskapet måste SVT-ledningen agera framtidsinriktat och se till vad SVT-familjen i sin helhet kan bidra med för att uppfylla de krav som ställs på en television i allmänhetens tjänst. Möjligheten att nå uppställda ideal måste självfallet också ställas mot de ekonomiska förutsättningar som gäller för verksamheten. En skarpare kanalprofilering med en mindre bredd i programutbudet som följd är kanske ofrånkomligt i ett företag som, enligt vd-n, \"blöder\". Så tittarna får nog vara beredda på ytterligare ommöbleringar. Barnkanalen har inte lett till att det stora utbudet av barnprogram har minskat i SVT 1. Nu när Barnkanalen når alla ökar spelutrymmet för barnprogrammens placering vilket möjliggör för SVT 1 att återta den åtrådda platsen som \"Sveriges största tv-kanal\". Det innebär inte nödvändigtvis svikna public serviceideal. Ett bredare SVT 1 innebär att SVT 2 kan göras till en än mer utpräglad faktakanal, vilket möjliggör för UR att helt ta över Kunskapskanalen (den prioriteras uppenbart inte av SVT och UR står redan i dag för drygt hälften av utbudet). Det innebär inte heller nödvändigtvis svikna public service-ideal. Självfallet finns det gränser för en television i allmänhetens tjänst. Det nya tv-landskapet gör det därför än mer angeläget att följa hur programutbudet utvecklas i SVT-familjens olika kanaler och på så vis ge underlag för en diskussion om var gränserna bör gå - och när de överskrids. KENT ASP ", "article_category": "other"}
{"id": 7988, "headline": "Kosovo eller Europa", "summary": "I dag är det val i Serbien. Ultranationalisterna har vind i seglen, men EU:s eftergifter i sista ögonblicket kan ha stärkt de demokratiska partierna.", "article": "I dag är det dags för ännu ett ”ödesval” i Serbien. Sedan Slobodan Milosevics fall för åtta år sedan har landets bräckliga demokrati varit konstant hotad av en ultranationalistisk minoritet. Men vid varje val hittills har de liberala och västvänliga krafterna till slut tagit hem spelet. Efter Kosovos självständighet har dock nationalisterna vind i seglen. Många förutspår en antivästlig och revanschistisk koalition mellan det radikala partiet under ledning av Tomislav Nikolic och den konservative premiärministern Vojislav Kostunicas parti. I de senaste opinionsundersökningarna har radikalerna drygt 30 procent av väljarna bakom sig och utgör för ögonblicket Serbiens största politiska parti, om än med bara några procentenheters försprång mot president Boris Tadics demokratiska parti. Kosovos självständighet är mer en utlösande orsak än den verkliga förklaringen till den politiska krisen i Serbien. I själva verket har Kosovo varit förlorat i närmare ett decennium, och någonstans i sina hjärtan vet serberna det. Däremot blev Kosovo en perfekt symbol för serbernas missnöje. I grunden vill Serbien ansluta sig till EU, det framgår av alla opinionsundersökningar. Men det är ingen lycklig romans. I många serbers ögon framstår EU som en bufflig uppvaktare, som än nonchalerar och hotar sin tillkommande, än överöser henne med plötsliga presenter när hon demonstrativt kastar ögon på andra tänkbara partier. I detta ligger naturligtvis en enorm serbisk överskattning av den egna attraktionskraften. Ur ett europeiskt perspektiv är det frestande att betrakta Serbien som en tämligen ankommen vara. Landet har aldrig gått till botten med sitt eget mörka förflutna, man har vägrat lämna ut krigsförbrytare och varit allmänt ovilligt att samarbeta på ett konstruktivt sätt kring en rad frågor, framför allt Kosovo. Ändå finns det skäl för EU att vara självkritiskt. Serbien är ett nyckelland på Balkan som hör hemma i den europeiska gemenskapen. Kosovo var ohjälpligt, men EU:s i övrigt förströdda politik gentemot Serbien har knappast hjälpt de demokratiska krafterna. Genom att ställa ovillkorliga krav på utlämnandet av krigsförbrytare och upprätthålla hårda visumregler som gjort det svårt för serber att resa i Europa har EU sannolikt spelat ultranationalisterna i händerna. Dessa krav visade sig dock inte vara mer principiella än att EU gjorde helt om för ett par veckor sedan och ingick ett samarbetsavtal med Serbien och lättade på visumkraven. Det är möjligt att detta var tillräckligt för att tippa balansen i rätt riktning. De sista opinionsundersökningarna visar att loppet är jämnt mellan demokrater och nationalister. Men en ultranationalistisk seger behöver inte betydda att Serbien försvinner över horisonten. Det kommer att bli komplicerade regeringsförhandlingar; ett nyval i höst är inte otänkbart. Därför måste EU utveckla en långsiktig strategi som är tydlig när det gäller fundamentala frågor som Kosovo men som strävar efter att upprätta så mycket utbyte och vardagssamarbete som möjligt. Ryckigheten och de plötsliga eftergifterna när nationalisterna börjar vifta med sin blodiga fana är kontraproduktiv. Den EU-positive väljaren i Serbien kan komma att dra den cyniska men felaktiga slutsatsen att ultranationalisterna skulle vara bättre på att förhandla med EU än de demokratiska partierna. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 7992, "headline": "”Först var jag grinig när Anders friade”", "summary": "Man ska få det bröllop man själv önskar, tycker Athena och Anders Erlandsson. Det var just ett sådant bröllop de fick i New York för ett år sedan.", "article": "Först funderade Athena Olander och Anders Erlandsson i flera år på det stora traditionella bröllopskalaset. Men med heltidsjobb och två små barn blev det aldrig av. Att vänta på att Agnes och Daniela skulle bli större gjorde att tiden gick – förlovningen i Rom låg trots allt fem år bakåt i tiden. – Nej, nu var det dags att damma av det här, ansåg Anders. Athena instämmer: – Man ska få det bröllop man själv önskar. Och så blev det, på dagen för ett år sedan. Anders föräldrar tog hand om barnen hemma i Örebro, en inte oäven bröllopspresent. De blivande makarna kunde fara till New York för att där bli förmälda i Svenskan kyrkan, utan de stora logistiska och praktiska bekymmer ett jättebröllop lätt innebär. Anders trodde att det skulle bli en snabb historia, snudd på ett borgerligt bröllop, men icke så: – De gjorde ett jättefint jobb. Musikval hade de ens tänkt på, men det var man i kyrkan noga med. – Anders sjöng ”Av längtan till dig” för mig till pianoackompanjemang (skriven av Åsa Jinder och insjungen av Cajsa Stina Åkerström). –Lyxen var att det bara var vi. Nervösa? –Nej, jag var tagen men kunde njuta av stunden, minns Athena, som hade aprikosfärgade rosor i brudbuketten. Vittnen var Athenas bror och svägerska, med sin yngste son, som kommit från Portland där de bor. Lämpligt, eftersom det var just svägerskan in spe som tussade ihop de tu från första början. Det tog några år innan hon lyckades. –Vi är nog inte så bra på att ragga, skrattar Athena. Efter vigseln stundade bröllopstårta i församlingshemmet, fotografering i Central Park, och middag på en italiensk restaurang med grönskande innergård i Chelsea. Att gifta sig är omtumlande; paret vet att de drack champagne, och tror att de inledde med carpaccio. The Library Hotel, på 42:a gatan där de nyvigda bodde, ligger intill New York Public Library, och varje våning pryds av böcker i olika ämnen. Athena och Anders hamnade på ”geografivåningen”, högt upp, vilket var meningen. –Men vi hann inte läsa några böcker, konstaterar Athena. Athena och Anders har tagit de stora stegen mot nya civilstånd utomlands. – Anders friade till mig i Rom. Men först var jag ganska grinig. Undra på. Hans planerade överraskning började nämligen inte så bra. Bagaget försenades, så det blev att hetsa runt på stan och köpa nya kläder. Portiern på lågbudgethotellet försa sa sig så att Athena trodde att de skulle stå utan hotell nästa dag. I själva verket var ett annat och långt bättre rum inbokat nästa dag, med takterrass och utsikt över Vatikanen, där Anders skulle fria. Frågar man Athena om Anders svarar hon att han ”är trygg i sig själv och väldigt mån om sin familj”. Anders föll för Athena för att ”hon är så öppen, social och varm och väldigt vacker”. Första bröllopsdagen infaller alltså denna pingstafton. Hur firas den? – Helt för oss själva, med delikatesser från Östermalmshallen, några bra filmer och barnen hos mormor. Vi har ganska olika filmsmak, så vi får se vad det blir. Agnes och Danielas farföräldrar fyller snart sjuttio. Då far tre generationer till en semesteranläggning på Cypern. – Och till hösten åker vi till New York igen, säger Anders: –Det finns ju all anledning att åka tillbaka. Per Mortensen per.mortensen@dn.se 08-738 11 36 ", "article_category": "other"}
{"id": 8023, "headline": "\"Låt spelverksamheten bekosta svensk kultur\"", "summary": "Kulturpolitiska talesmän för moderaterna vill att kultur och idrott finansieras på samma sätt: sponsring och spel kan skapa paradigmskifte i svensk kulturpolitik. Som led i en ny kulturpolitik vill vi låta nya svenska och utländska spelföretag bryta dagens monopol för Svenska Spel. Tanken är att införa en särskild avgift för spelverksamhet som används till ekonomiskt bidrag för kulturen. Vi vill också göra privat sponsring av kultur avdragsgill. Allmänna arvsfondens 300-400 miljoner kronor ska kunna ges till kulturella ändamål. Inom public service är det viktigt att Sveriges Radios särart värnas och att en sammanslagning med SVT förhindras. Att anlägga en dynamisk syn på kulturskapande ingår i den förnyelsepolitik som de fyra allianspartierna ska gå till val på 2010. Det skriver den moderata kulturkommittén, sex moderata riksdagsledamöter som i dag presenterar förslag till ny borgerlig kulturpolitik i riksdagen.", "article": "Nittiosju krav på en ny kulturpolitik - så formuleras ett moderat inspel till de tre statliga utredningar som för närvarande arbetar på kulturområdet, gällande kulturpolitiken, framtiden för public service samt privatradions villkor. Det sker i debattskriften Kulturen 3.0, som vi i den moderata kulturkommittén i dag presenterar i riksdagen. Skriftens tema är \"mer pengar till kulturen, mer kultur för pengarna\". Vi menar att kulturen alltför ofta framställs som en mottagare av bidrag och stöd. Alldeles för sällan betonas den egna livskraften och kulturskapandets väldiga potential. Det är dags för ett annat perspektiv, ett paradigmskifte i svensk kulturpolitik. Stat, regioner, landsting och kommuner är förvisso viktiga medaktörer på kulturområdet. I den goda ambitionen att finna mer resurser till kulturen och understryka dess dynamiska karaktär läggs mycket tid och kraft på att uppmärksamma och kritisera vad det offentliga gör, samtidigt som många röster i kulturdebatten bortser från resten av samhället. Men ansvaret för kulturen är delat. Enligt Kulturrådet finansieras mer än två tredjedelar av kulturutbudet genom privat kulturkonsumtion, cirka 45 miljarder kronor per år, medan staten och kommunerna står för runt 10 miljarder vardera (2005). Förlagsvärlden är ett gott exempel på det privata kulturkapitalets betydelse. I Sverige finns ett blygsamt statligt stöd till bokutgivning. Ändå beräknas branschen omsätta cirka sju miljarder kronor. I den senaste statistiken (2006) konstateras det året ha varit det bästa någonsin, mätt i sålda volymer. Därmed har rekordåret från 2003 slagits. Sammantaget handlade det om nästan 45 miljoner volymer under 2006. Flera andra konstformer, exempelvis biograffilmen, lever i en lika spännande skärningspunkt mellan kassa och konst. Nu gäller att uppdatera kulturpolitiken för att vid sidan av kulturmarknaderna utveckla det svenska kulturskapandets fulla potential. Sponsring, Svenska Spel och Allmänna arvsfonden kan enligt vår mening vara nya kanaler för mer pengar till kulturpolitiken. En växande källa till finansiering är företags sponsring av kultur, som kan utgöra ett viktigt komplement till andra finansieringsformer. Företags intresse utgör, i likhet med enskildas donationer och mecenatskap, ett engagemang för kulturen som staten ska uppmuntra. I dag är det naturligt att företag genom sponsring aktivt stöder svenskt idrottsliv. Samma möjligheter borde även finnas inom kultursektorn. Det förutsätter att kultursponsring accepteras som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten ska tydligare än i dag ange vad som är godkända kostnader. Genom en ny spelpolitik, bort från dagens monopol för Svenska Spel till en licensiering av fler företag, inhemska som utländska, kan en särskild avgift för spelverksamhet införas som finansierar inte bara idrott utan även kultur. Så kan stiftelsen Framtidens kultur, nu under avveckling, få en efterträdare i en ny kulturfond. Därutöver borde Allmänna arvsfondens utdelning på 300-400 miljoner kronor om året i högre grad kunna ges till kulturella ändamål för barn, ungdom och funktionshindrade. Förutsättningarna för ett särskilt kulturlotteri bör också undersökas. Utsikterna för tillväxt i kultursektorn är goda i Sverige. Inom EU utgör kulturen med sex miljoner anställda och 2,6 procent av BNP en mångmiljardindustri som växer snabbare än ekonomin i övrigt. Storbritannien är en förebild i synen på den kreativa sektorns betydelse. Enligt en nyligen publicerad studie, \"Creative Britain. New talents for the new economy\", omfattar den brittiska upplevelseindustrin 7,3 procent av ekonomin (60 miljarder pund) och två miljoner jobb. Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete. Det kulturpolitiska ansvaret gäller inte endast att bevara och samla utan också att skapa förutsättningar för det nya och experimentella. Det gäller att finna uttryck och tonfall för varje tid samtidigt som en del av det värdefulla lever vidare och kan tolkas i nya sammanhang. Shakespeare är relevant sida vid sida med modern dans. Men vad som är livskraftigt över tid i kulturskapandet avgörs inte av oss politiker utan i samspelet mellan de fria utövarna och dem som tar del av upplevelserna. Några fler exempel på ställningstaganden för den framtida kulturpolitiken: De statliga inkomstgarantierna för författare och konstnärer har en viktig funktion, men bör göras tidsbegränsade i takt med att nya beviljas. Mandatperioderna i anslagsbeviljande instanser kan med fördel kortas för att öka omsättningen av beslutsfattare. Invalsprocesserna ska präglas av öppenhet. En erfarenhet av den infekterade debatt som fördes om fortsatt stöd till tidskriften Mana var just behovet av insyn. Såväl litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans. I dag är det svårt att veta vad annat än personligt tyckande som ligger till grund för fördelningen av olika bidrag. Boklån ska vara avgiftsfria. Tillkommande utbud i biblioteken, till exempel film och dataspel, kan av konkurrensskäl avgiftsfinansieras och öka de samlade resurserna. På medieområdet är det viktigt att radions särart som medium värnas. SVT, SR och UR ska ha frihet till ökad administrativ bolagssamverkan, men en sammanslagning är enligt vår mening inte aktuell. Den redaktionella mångfalden får inte minska. Den privata lokalradions villkor måste förbättras så att programverksamheten ges ökade resurser. En privat riksradiokanal behövs som konkurrent till Sveriges Radio, på samma sätt som på tv-sidan där ett privat public service-utbud i ökad utsträckning konkurrerar med Sveriges Television. En ny filmutredning bör undersöka möjligheterna att omvandla dagens efterhandsstöd till ett tydligare matchningsstöd som står i proportion till producenternas egna insatser, kombinerat med en kvalitetspott. Vår skrift Kulturen 3.0 utgår från att en dynamisk syn på kulturskapandet är en viktig del av den förnyelsepolitik som vi fyra allianspartier ska gå till val på 2010. Det finns mycket kvar att göra i kultur-Sverige. En viktig uppgift är att skapa förutsättningar för mer pengar till kulturen och mer kultur för pengarna. CECILIA MAGNUSSON ANNE MARIE BRODÉN MATS JOHANSSON HANS WALLMARK OLOF LAVESSON GÖRAN MONTAN ", "article_category": "other"}
{"id": 8027, "headline": "Katten behöver oss mer än vi tror", "summary": "Katter som är otrygga eller ofta lämnas ensamma kan reagera med att klösa sönder möbler och kissa ner mattes favoritfåtölj. Men 100.000 katter i Sverige har inte ens något hem...", "article": "Fem veckogamla kattungar ligger tätt tryckta intill varandra i den djupa korgen. Deras mamma dog på väg till djursjukhuset bara ett dygn efter att ungarna fötts. Hon var en undernärd hittekatt i dålig kondition. - De hann i alla fall få råmjölken med hennes skyddande antikroppar, säger Ingabritt Junebjörk. Hon och hennes familj har varit jourhem till flera katter som tagits om hand av föreningen Samvetet i Uppsala. - Men vi har bara haft så här små ungar en gång tidigare och då var det under ett dygn. Det här är ett heltidsjobb, så vi får gå i skift. När ungarna är så här små kan de inte kissa och bajsa utan att mamman stimulerar deras nerver genom att slicka dem. - Vi får tvätta dem så att de fungerar men efter hand börjar de slicka varandra. Sju gånger per dygn får ungarna modersmjölksersättning. De har en värmedyna i korgen och en filt över så att de inte blir störda. De ska avmaskas när de är tre veckor och vaccineras två gånger mot kattpest och kattsnuva. - Vid andra vaccinationstillfället chipmärks de också. Förra året drev Djurskyddet en kampanj för att det ska bli lag på att man måste registrera och märka sin katt. Trots över 100.000 namnunderskrifter - en av de tio största namninsamlingarna i Sverige genom tiderna - är regeringen fortsatt kallsinnig både till lagförslaget i sig och till att utreda det. Kerstin Malm, styrelsemedlem i den ideella föreningen Djurskyddet Sverige, är kritisk: - Lösspringande katter är kanske ett av de största djurskyddsproblemen som vi har. De far verkligen illa. De svälter, får parasiter, fryser ihjäl och skadar sig. Det är ett enormt ideellt arbete att ta hand om dem och placera ut dem i jourhem och hos nya ägare, säger hon. Man räknar med att det finns 100.000 förvildade katter som ofta lever i kattkolonier där sjukdomar sprids. En övergiven honkatt kan föda upp emot 120 ungar under sin livstid så problemet växer okont-rollerat. Men det är inte bara lösa katter som far illa. Många väljer att skaffa katt för att de vill ha ett självständigt djur - på gott och ont. I extrema fall inbillar sig ägaren att katten är ett vilddjur som klarar sig själv. Verklighetens katter har dock föga gemensamt med de \"coola\" katterna i Disneyklassikern \"Aristocats\" som går i spinn av livet på luffen. - Många tror att de kan ha katt när de inte kan ha hund av praktiska skäl. Men katter är betydligt mer krävande än folk i allmänhet räknar med, säger Kerstin Malm. - Om de är fler kan de ha utbyte av varandra men det är ett misstag att tro att de inte har behov av aktiviteter. Understimulerade katter får massor av problem. De klöser sönder inredningen och kan vara väldigt ambivalenta när man kelar med dem. Då slår de om blixtsnabbt från spinnande till att bita den hand som smeker dem. Katter kan liksom hundar bli stressade av husses och mattes statusjakt och tävlingshets, men Kers-tin Malm har sett en viktig skillnad mellan hund- och kattägare. - Hundar går att kontrollera och dressera men katt skaffar man knappast för att känna att man har makt, att man kan få ett djur att lyda ens minsta vink, säger hon. Behovet av att binda en annan levande varelse till sig, kan däremot vara ett motiv för både hund- och kattägare. Ett sätt att uppnå ett symbiotiskt förhållande till katten är att ta den för tidigt från mamman. På internet ser man inte sällan både köpare och säljare som annonserar om ungar som bara är några veckor gamla. Men enligt de nya reglerna för katter och hundar som började gälla den 1 maj ska kattungen få vara kvar hos mamman tills de är minst tolv veckor gamla. - Annars missar den socialisationen, det vill säga den process som gör en kattunge till en katt. Då blir den ofta otrygg och onaturligt bunden till ägaren. Ett tecken på att ungen tagits för tidigt från kullen är att den snuttar och tuggar på allt, säger Kerstin Malm. Otrygga katter kan bli apatiska och tappa både matlusten och leklusten. En del reagerar med att kissa på alla ställen utom i katt- lådan. - Samma kattägare som vill ha det här beroendet hos katten kan bli rasande för att den plötsligt inte är rumsren. Men då vet de inte att katten kissar i mattes älsklingsfåtölj för att den saknar henne. Att blanda sin doft med mattes doft är kattens sätt att trösta sig. På Stockholms katthem får personalen ta hand om katter som ofta haft traumatiska upplevelser och \"klättrar på väggarna\" och är livrädda för människor. Ett nytt knep för att få kontakt med stressade katter är doftämnen på burk. Sprejen innehåller en syntetisk variant av de feromoner som katter utsöndrar när de är harmoniska. Marica Bergman som jobbar på katthemmet har använt feromoner både i jobbet och hemma. - Vi brukar spreja feromoner på handen när vi ska hälsa på stressade katter. Vi använder också sprejen när vi tvingas sätta katter i karantän för att de inte ska smitta andra på hemmet, berättar hon. Men när personalen vid katthemmet ska hämta in vilda katter som bor i kattkolonier utomhus, hjälper inga feromoner i världen. - Då funkar det bäst med makrill eller grillad kyckling, säger Marica Bergman och skrattar. Även katter som normalt är problemfria kan bli sjövilda eller panikslagna om ägaren flyttar eller om de ska transporteras i bur. Den typ av feromongivare som Marica Bergman har använt hemma apteras i eluttag och sprider doftämnena i hela bostaden. - När jag var tvungen att flytta från hus till en liten lägenhet med mina tre katter blev de väldigt oroliga. En av dem började kissa i sängen och soffan och på mattan. De coolade ner sig direkt när de fick feromoner. När givaren tog slut efter en månad började den minsta kissa igen men så fort jag satte in en ny så slutade han, säger Marica Bergman. Även för hundar finns lugnande feromoner men där är experterna inte lika ense om hur effektiva de är. Hundar som har ångest och svåra beteendestörningar medicineras numera ofta med psykofarmaka. - Men sådana läkemedel ska ju bara vara en hjälp för att nå fram till djuret och göra det mottagligt för träning. Livslång behandling med psykofarmaka är inget alternativ med tanke på biverkningarna. Ägaren måste vara beredd att investera tid i sin hund om den ska kunna rehabiliteras, säger Kerstin Malm. ", "article_category": "other"}
{"id": 8030, "headline": "Amerikansk splittring", "summary": "Den utdragna kampen mellan Obama och Clinton har lett till att de tidigare så splittrade republikanerna nu upplever sig som enade.", "article": "George W Bushs presidenttid har inte varit välgörande för republikanerna. Alla tongivande delar av partiet har vädrat missnöje. De som värnar om låga skatter och liten statlig inblandning har med fasa sett hur utgifterna skenat och byråkratin växt. De religiösa och moralkonservativa är besvikna över att Bushs fina ord inte omsatts i praktisk handling, och det utrikespolitiska etablissemanget har lidit alla tänkbara kval under Bushadministrationens framfart på världsscenen. Det borde således har varit bäddat för en demokratisk seger i presidentvalet i november – ett splittrat parti, där viktiga grupper rent av skulle kunna välja soffan framför vallokalen – var ingen skräckinjagande motståndare. Men under resans gång har något hänt, och detta något kan i stor utsträckning sägas vara den utdragna kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton. Visst kan man hävda att demokraterna haft en del att vinna på att nomineringen inte var klar på ett tidigt stadium. Tvekampen har skapat intresse, antalet registrerade demokrater slår rekord i flera delstater och kandidaterna har tvingats bygga upp gräsrotsorganisationer runt om i landet. Allt detta kan vara en fördel för den som till sist utses till kandidat, men nog skulle partiet ha allt att vinna på att primärvalsstriden tog slut. Få demokrater kan därför ha blivit glada över den opinionsmätning som publicerades i New York Times häromdagen och som visade att Obama börjar få problem. Av de demokrater som tillfrågades svarade 56 procent att de trodde att Obama skulle bli partiets kandidat – en månad tidigare var siffran 69 procent. För en månad sedan ansåg 56 procent att Obama hade störst chans att besegra republikanen John McCain – i dag är det 48 procent som anser det. Alltför stora växlar ska i och för sig inte dras av dessa siffror. Det lär med största sannolikhet bli Obama som utses, inte minst beroende på att allt fler så kallade superdelegater stöder honom. Hillary Clintons möjligheter att hinna i kapp är minimala. Men undersökningen visar att den långa valrörelsen varit problematisk för den unge senatorn från Illinois. Han har plågats av sina nära band med den kontroversielle pastorn Jeremiah Wright, han har trampat i klaveret med sina uttalanden om att vita arbetarklassväljare är ”bittra”, han har haft svårt att vinna i de verkligt viktiga delstaterna och han har, trots ett långvarigt övertag, inte lyckats knyta åt säcken och få Hillary Clinton att erkänna sig besegrad. Kanske kan ett avslut komma redan om några dagar när Indiana har primärval, men det mesta tyder på att kampen mellan de demokratiska kandidaterna pågår ett bra tag till. Och i takt med att Obama och Clinton fortsätter att utväxla rallarsvingar förändras partiernas syn på sig själva. I dag är det inte republikanerna som är splittrade, det är demokraterna – hela 56 procent av demokraterna upplever att partiet är oenigt. Bland de tidigare så skadskjutna republikanerna anser däremot 60 procent att de står enade. Vem som enat dem? Ja, inte är det i första hand John McCain. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 8036, "headline": "”Regeringen blundar för folkets syn på familjen”", "summary": "Alf Svensson kräver handlingsplan för att rädda mamma-pappa-barn-familjen: Nio av tio svenskar anser att barn har rätt att växa upp i en naturlig familj.Regeringen måste börja lyssna till folket när det gäller familjepolitiken. En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. Låt alla politiska beslut granskas utifrån hur de påverkar familjerna. Upprätta dessutom en handlingsplan för att stärka äktenskapet. Så agerar en regering som vill föra en modern familjepolitik, skriver förre kd-ledaren Alf Svensson tillsammans med partikollegan och riksdagsledamoten Mikael Oscarsson.", "article": "Få begrepp verkar vara så, om inte förhatliga, så i varje fall gruvligt nedvärderade i det svenska opinionsetablissemanget som begreppet – företeelsen – ”kärnfamilj”. Men denna familjeform, som i FN-deklarationen beskrivs som den ”naturliga” familjen och ibland lite mångordigt kallas mamma-pappa-barn-familjen, har verkligt stöd ute bland svenska folket. Trots ideologiskt betingade attacker och ständigt nedsättande formuleringar – som att kärnfamiljen skulle vara om inte död, så i varje fall hopplöst gammalmodig – lever i dag mer än 70 procent av alla barn i Sverige i denna typ av familj. Det är oförsvarligt, menar vi, att krossa familjen som ideal. Barn har rätt till sin naturliga närmiljö. En nyligen genomförd Sifo-undersökning visar nu att inte mindre än 87 procent av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar. 8 procent tar inte ställning och endast 5 procent ser inte denna form av uppväxt som en grundläggande rättighet. Det är siffror som borde stämma regering och riksdag till eftertanke. Vi argumenterar inte för ”Sörgården”. Vi vet att närmare 50 000 barn får uppleva att föräldrarna går skilda vägar årligen. Vi vet också att detta kan vara oundvikligt. Men kriser och kollisioner, oförmåga att av någon eller några anledningar dra åt samma håll, ska väl i all rimlighets namn inte upphöjas till ideal. Tvärtom borde samhället satsa på att stärka människors förmåga på detta område, så att de praktiskt kan leva upp till det 9 av 10 ser som en barnens rättighet. Det är välkommet att regeringen satsar på att stärka kunskaperna om hur man får en väl fungerande privatekonomi. Regeringens skattesänkningar – jobbskatteavdraget – stärker givetvis medborgares handlingsutrymme. Men välfärd och välbefinnande kräver mer än krasst ekonomiska reformer. Pengar i sig garanterar inte lycka. Faktum är, vilket ofta omvittnas, att det är i familjelivet, i den nära naturliga miljön, som vi människor i regel finner lycka. Varför inte också medverka till att medborgare får ett tryggare och om möjligt bättre fungerande familjeliv? I slutet av februari besökte statsminister Fredrik Reinfeldt den engelske premiärministern och Labourledaren Gordon Brown. Vår förhoppning är att han – förutom att samtala om den viktiga klimatfrågan – också ställde någon fråga om Labours satsning på äktenskap och familj. Labourregeringen har insett att nästan allt en regering beslutar om har inverkan på familjerna. Regeringsbeslut kan främja, försumma eller till och med förstöra för familjer. Därför måste alla beslut den brittiska regeringen tar numera konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas. I vårt land är det i dag så gott som självklart att syssla med analyser av hur beslut påverkar yttre miljö och jämställdhet. Det borde vara lika självklart att utröna hur människors närmiljö och inre miljö – familjesituationen – påverkas. Labourregeringen har tydligt uttalat att den vill ”stärka den äktenskapliga institutionen och hjälpa till så att fler äktenskap lyckas”. Den säger också: ”Visserligen finns det i dag många ensamstående föräldrar som uppfostrar sina barn minst lika framgångsrikt som någon fullständig familj. Men äktenskapet är ändå den säkraste grunden för barns uppväxt och den samlevnadsform som majoriteten av befolkningen väljer.” Tory har tydligen känt sig nödgade att tala samma språk, vilket de visar i sitt program ”Breakthrough Britain”. Rapporten pekar på hur risken att föräldrar som inte har ingått äktenskap genomgår separation är vida större än för gifta föräldrar. Skilsmässor och separationer leder i sin tur till ojämställdhet och barnfattigdom – och en rad andra sociala problem – varför Harry Benson, direktor för Bristol Community Family Trust som arbetat fram rapporten, säger: ”Varje regering som vill minska fattigdom och ojämlikhet för både barn och vuxna måste arbeta med äktenskapsfrågan och vad det är som får äktenskap att fungera bättre än dess alternativ.” Rapporten visar att äktenskap mellan mamma och pappa erbjuder den bästa miljön för barn att växa upp i och ger störst chans till stabila familjerelationer. Sverige skulle behöva motsvarande tänkesätt. För att nå dit måste riksdag och regering tillsammans med berörda myndigheter aktivt verka för att främja äktenskapet och familjen som institutioner. Inledningsvis behöver två synsätt främjas: • Alla politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv. Alla politiska beslut ska konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas. • En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning. Vårdnadsbidraget är ett exempel på hur makt nu flyttas över till familjerna. Ökad valfrihet ges för att forma det egna familjelivet. Reformens syfte är att skapa förutsättningar för föräldrar att få mer tid med barnen. Vårdnadsbidraget är en del i en nödvändig frihetsreform som återför beslutsrätt till föräldrar och familjer. Låt oss nu se att regeringen i god tid före valet 2010 tar nästa steg och visar att den står för en ny, modern familjepolitik i linje med de ovan beskrivna tankarna. Sverige behöver en renässans för äktenskap och familj. Alf Svensson Mikael Oscarsson ", "article_category": "other"}
{"id": 8042, "headline": "\"Regeringen blundar för folkets syn på familjen\"", "summary": "Alf Svensson kräver handlingsplan för att rädda mamma-pappa-barn-familjen: Nio av tio svenskar anser att barn har rätt att växa upp i en naturlig familj. Regeringen måste börja lyssna till folket när det gäller familjepolitiken. En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. Låt alla politiska beslut granskas utifrån hur de påverkar familjerna. Upprätta dessutom en handlingsplan för att stärka äktenskapet. Så agerar en regering som vill föra en modern familjepolitik, skriver förre kd-ledaren Alf Svensson tillsammans med partikollegan och riksdagsledamoten Mikael Oscarsson.", "article": "Få begrepp verkar vara så, om inte förhatliga, så i varje fall gruvligt nedvärderade i det svenska opinionsetablissemanget som begreppet - företeelsen - \"kärnfamilj\". Men denna familjeform, som i FN-deklarationen beskrivs som den \"naturliga\" familjen och ibland lite mångordigt kallas mamma-pappa-barn-familjen, har verkligt stöd ute bland svenska folket. Trots ideologiskt betingade attacker och ständigt nedsättande formuleringar - som att kärnfamiljen skulle vara om inte död, så i varje fall hopplöst gammalmodig - lever i dag mer än 70 procent av alla barn i Sverige i denna typ av familj. Det är oförsvarligt, menar vi, att krossa familjen som ideal. Barn har rätt till sin naturliga närmiljö. En nyligen genomförd Sifo-undersökning visar nu att inte mindre än 87 procent av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar. 8 procent tar inte ställning och endast 5 procent ser inte denna form av uppväxt som en grundläggande rättighet. Det är siffror som borde stämma regering och riksdag till eftertanke. Vi argumenterar inte för \"Sörgården\". Vi vet att närmare 50.000 barn får uppleva att föräldrarna går skilda vägar årligen. Vi vet också att detta kan vara oundvikligt. Men kriser och kollisioner, oförmåga att av någon eller några anledningar dra åt samma håll, ska väl i all rimlighets namn inte upphöjas till ideal. Tvärtom borde samhället satsa på att stärka människors förmåga på detta område, så att de praktiskt kan leva upp till det 9 av 10 ser som en barnens rättighet. Det är välkommet att regeringen satsar på att stärka kunskaperna om hur man får en väl fungerande privatekonomi. Regeringens skattesänkningar - jobbskatteavdraget - stärker givetvis medborgares handlingsutrymme. Men välfärd och välbefinnande kräver mer än krasst ekonomiska reformer. Pengar i sig garanterar inte lycka. Faktum är, vilket ofta omvittnas, att det är i familjelivet, i den nära naturliga miljön, som vi människor i regel finner lycka. Varför inte också medverka till att medborgare får ett tryggare och om möjligt bättre fungerande familjeliv? I slutet av februari besökte statsminister Fredrik Reinfeldt den engelske premiärministern och Labourledaren Gordon Brown. Vår förhoppning är att han - förutom att samtala om den viktiga klimatfrågan - också ställde någon fråga om Labours satsning på äktenskap och familj. Labourregeringen har insett att nästan allt en regering beslutar om har inverkan på familjerna. Regeringsbeslut kan främja, försumma eller till och med förstöra för familjer. Därför måste alla beslut den brittiska regeringen tar numera konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas. I vårt land är det i dag så gott som självklart att syssla med analyser av hur beslut påverkar yttre miljö och jämställdhet. Det borde vara lika självklart att utröna hur människors närmiljö och inre miljö - familjesituationen - påverkas. Labourregeringen har tydligt uttalat att den vill \"stärka den äktenskapliga institutionen och hjälpa till så att fler äktenskap lyckas\". Den säger också: \"Visserligen finns det i dag många ensamstående föräldrar som uppfostrar sina barn minst lika framgångsrikt som någon fullständig familj. Men äktenskapet är ändå den säkraste grunden för barns uppväxt och den samlevnadsform som majoriteten av befolkningen väljer.\" Tory har tydligen känt sig nödgade att tala samma språk, vilket de visar i sitt program \"Breakthrough Britain\". Rapporten pekar på hur risken att föräldrar som inte har ingått äktenskap genomgår separation är vida större än för gifta föräldrar. Skilsmässor och separationer leder i sin tur till ojämställdhet och barnfattigdom - och en rad andra sociala problem - varför Harry Benson, direktor för Bristol Community Family Trust som arbetat fram rapporten, säger: \"Varje regering som vill minska fattigdom och ojämlikhet för både barn och vuxna måste arbeta med äktenskapsfrågan och vad det är som får äktenskap att fungera bättre än dess alternativ.\" Rapporten visar att äktenskap mellan mamma och pappa erbjuder den bästa miljön för barn att växa upp i och ger störst chans till stabila familjerelationer. Sverige skulle behöva motsvarande tänkesätt. För att nå dit måste riksdag och regering tillsammans med berörda myndigheter aktivt verka för att främja äktenskapet och familjen som institutioner. Inledningsvis behöver två synsätt främjas: Alla politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv. Alla politiska beslut ska konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas. En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning. Vårdnadsbidraget är ett exempel på hur makt nu flyttas över till familjerna. Ökad valfrihet ges för att forma det egna familjelivet. Reformens syfte är att skapa förutsättningar för föräldrar att få mer tid med barnen. Vårdnadsbidraget är en del i en nödvändig frihetsreform som återför beslutsrätt till föräldrar och familjer. Låt oss nu se att regeringen i god tid före valet 2010 tar nästa steg och visar att den står för en ny, modern familjepolitik i linje med de ovan beskrivna tankarna. Sverige behöver en renässans för äktenskap och familj. alf svensson mikael oscarsson ", "article_category": "other"}
{"id": 8048, "headline": "”Våld och trakasserier drabbar många lärare”", "summary": "Ny stor undersökning: Mer än var tionde lärare trakasseras i skolan och var tjugonde har utsatts för våld.Nya siffror visar att 4,8 procent av lärarna i grundskolan, gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen utsätts för våld i skolan. Hot om fysiskt våld har drabbat 6 procent och hela 12,7 procent trakasseras. Av dem som utsatts för fysiskt våld uppger dessutom nästan hälften att det skett vid upprepade tillfällen. Hela 45 procent av lärarna menar att våldet och hoten ökat i skolorna. Ändå är polisanmälningar ovanliga. En lärare blev slagen med en trädgren. En annan mordhotades inför betygssättningen. Nästan var femte lärare känner obehag inför att gå till sitt jobb. Situationen är oacceptabel, menar ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner.", "article": "Resultatet av vår senaste arbetsmiljöundersökning är i stora delar nedslående. I år har vi helt inriktat oss på att undersöka förekomsten av hot och våld i skolan. Resultatet visar att arbetssituationen är oacceptabel för enskilda lärare. 1 483 lärare i grundskolan, gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen deltog i undersökningen. Svaren ger en tydlig bild av omfattningen av hot, våld och andra trakasserier kopplade till lärares tjänsteutövning. De ger också besked om hur dessa tar sig uttryck samt hur det inträffade tas om hand på arbetsplatsen. Vår undersökning visar att nästan en av tjugo lärare, 4,8 procent, utsätts för fysiskt våld kopplat till tjänsteutövningen, 6 procent för hot om fysiskt våld och 12,7 procent för andra trakasserier. Av dem som utsatts för fysiskt våld uppger nästan hälften, 43,2 procent, att det skett vid upprepade tillfällen. Det inträffade polisanmäldes dock i mindre än vart tionde fall. Och inte i något fall känner läraren till att anmälan gjordes till Arbetsmiljöverket, vilket är anmärkningsvärt. Vi kan också se att nya ”verktyg” används, som internet och mobilkamera. En av tjugo lärare har någon gång under den senaste tolvmånadersperioden själv trakasserats med koppling till sin tjänsteutövning genom att ha filmats med mobilkamera. Var fjärde lärare säger att de vet att någon kollega utsatts genom den nya tekniken. Här kan man anta att mörkertalet är mycket stort. Liknande undersökningar från Storbritannien uppger att 45 procent av lärarna har trakasserats genom e-post, 15 procent har fått hotfulla texter och 10 procent av lärarna har upprörts av texter om dem själva som finns på hemsidor på internet. I vår undersökning säger närmare hälften av lärarna, 45,2 procent, att förekoms-ten av fysiskt våld, hot om fysiskt våld och andra trakasserier har ökat i skolan. Vi ser också att 82,5 procent av de svarande lärarna går till sitt arbete utan känslor av obehag inför risken att utsättas för någon form av övergrepp. Men att samtidigt nästan var femte lärare oroas över att gå till sitt arbete på grund av våld och hot om våld är i sig ett allvarligt arbetsmiljöproblem och något som måste åtgärdas. Lärare på högstadiet och gymnasiet har mellan 4,5 och 5,5 års högskolestudier bakom sig. Det är orimligt att de ska möta en arbetssituation som vår rapport beskriver. Lärarnas riksförbund visade 2002 att cirka 32 000 lärare lämnat skolan och valt andra yrken. Då visade vi också att det fanns två krav dessa hade för att komma tillbaka. Ett var lönen, men det andra var arbetssituationen. Vår undersökning visar tyvärr att de inte kan lockas tillbaka av en förbättrad arbetsmiljö! Lärarnas riksförbund har tidigare i år presenterat rapporten ”Vem blir vad – och varför?”. Där slår vi fast att många unga som läser på exempelvis juristlinjen och läkarlinjen valt bort lärarjobb på gymnasiet just på grund av villkoren. De anför främst löneskäl. Man får förmoda att de inte känner till den oroande verklighet som vi presenterar i dag. Allt detta är oförenligt med det kunskapsuppdrag som riktas till skolan. Förekomsten av hot, våld och andra trakasserier är ytterst försvårande omständigheter för den enskilde läraren, vars uppdrag är att anpassa sin undervisning till varje elevs förutsättningar och behov och för den enskilde eleven, som vill lyckas med sin utbildning. Den som hotar eller utövar våld är i de flesta fall en elev. Det förekommer också att föräldrar eller syskon hotar eller trakasserar lärare, till exempel i samband med betygsättning. Till allra största delen sker övergreppen i skolan, i klassrummet eller till exempel i samband med rastvakt och utvecklingssamtal. Men det händer också att lärarens familj blir hotad eller att lärarens privata egendom skadas. Lärarnas riksförbund är väl medvetet om att det finns elever som mobbas och ibland anmäler lärare som den som mobbar. Låt oss slå fast att det är oförenligt med läraruppdraget att mobba elever. Lika oförenligt är det att arbeta som lärare och bli hotad eller utsatt för våld. Enbart en bråkdel av de händelser som inträffar polisanmäls eller anmäls till Arbetsmiljöverket. Allt för många av de drabbade lärarna bedömer att de skulle ha behövt mer adekvat hjälp och stöd av arbetsgivaren. Situationen är i alla avseenden oacceptabel. Låt mig återge några svar som beskriver hur våldet och hoten tar sig uttryck: ”En elev kom utan förvarning emot mig i korridoren och slog till mig med en trädgren.” ”En elev hotade att döda mig om jag inte satte betyget MVG.” ”När jag stoppat mopedåkning på skol-gården fick jag spikar i mina bildäck.” Lärarnas riksförbund tar lärarnas berättelser från sin skolvardag på stort allvar. Lärarnas egna beskrivningar återspeglar förhållanden som inte ska förekomma i svensk skola eller på andra svenska arbetsplatser. Ingen som har ett yrkesarbete ska behöva tolerera hot och våld på arbetsplatsen. Alla borde vara överens om att det är lika oacceptabelt med våld i skolan som på kontoret eller på tidningsredaktionen. Ingen ska behöva vara rädd i skolan – vare sig elever eller lärare! Lärare som utsätts för hot eller våld eller trakasserier på grund av sitt jobb måste få stöd och veta vart de ska vända sig. Arbetsgivaren måste ha mer kunskap om hur detta kan förebyggas, hanteras och följas upp. Enligt lagstiftaren ligger det yttersta ansvaret för arbetsmiljön och för att tillräcklig kunskap finns bland de anställda på arbetsgivaren. Nedskärningar i skolan har lett till sämre arbetsmiljö för elever och lärare, vilket kan vara en av orsakerna till dessa oroande siffror. Ingen lärare och ingen elev får enligt arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser utsättas för hot, våld eller trakasserier av något slag. Det är arbetsgivarens ansvar att organisera arbetet på ett sätt så att hotfulla och våldsamma händelser aldrig ska behöva inträffa. Tyvärr tvingas vi konstatera att även denna undersökning visar nedslående siffror. Detta får inte fortsätta. Stat och huvudmän måste garantera våra medlemmar en säker arbetsplats. Vi ser också att rutinerna är bristfälliga. Händelserna varken polisanmäls eller anmäls till Arbetsmiljöverket i den utsträckning som är nödvändig. Samma regler som gäller ute i samhället måste gälla också för dem som arbetar i skolan. Det är inte acceptabelt att någon slår på dig med en trädgren när du går på trottoaren. Det är lika oacceptabelt att bli slagen när du går i skolkorridoren. Det måste i stället vara en självklarhet att polisanmäla. Skolledningarna måste ta tag i detta och göra polisanmälningar när lärare utsätts för våldshandlingar och grova hot. Och i hela denna fråga får vi inte glömma bort det viktigaste och mest grundläggande: föräldraansvaret. METTA FJELKNER ", "article_category": "other"}
{"id": 8050, "headline": "\"Våld och trakasserier drabbar många lärare\"", "summary": "Ny stor undersökning: Mer än var tionde lärare trakasseras i skolan och var tjugonde har utsatts för våld. Nya siffror visar att 4,8 procent av lärarna i grundskolan, gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen utsätts för våld i skolan. Hot om fysiskt våld har drabbat 6 procent och hela 12,7 procent trakasseras. Av dem som utsatts för fysiskt våld uppger dessutom nästan hälften att det skett vid upprepade tillfällen. Hela 45 procent av lärarna menar att våldet och hoten ökat i skolorna. Ändå är polisanmälningar ovanliga. En lärare blev slagen med en trädgren. En annan mordhotades inför betygssättningen. Nästan var femte lärare känner obehag inför att gå till sitt jobb. Situationen är oacceptabel, menar ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner.", "article": "Resultatet av vår senaste arbetsmiljöundersökning är i stora delar nedslående. I år har vi helt inriktat oss på att undersöka förekomsten av hot och våld i skolan. Resultatet visar att arbetssituationen är oacceptabel för enskilda lärare. 1.483 lärare i grundskolan, gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen deltog i undersökningen. Svaren ger en tydlig bild av omfattningen av hot, våld och andra trakasserier kopplade till lärares tjänsteutövning. De ger också besked om hur dessa tar sig uttryck samt hur det inträffade tas om hand på arbetsplatsen. Vår undersökning visar att nästan en av tjugo lärare, 4,8 procent, utsätts för fysiskt våld kopplat till tjänsteutövningen, 6 procent för hot om fysiskt våld och 12,7 procent för andra trakasserier. Av dem som utsatts för fysiskt våld uppger nästan hälften, 43,2 procent, att det skett vid upprepade tillfällen. Det inträffade polisanmäldes dock i mindre än vart tionde fall. Och inte i något fall känner läraren till att anmälan gjordes till Arbetsmiljöverket, vilket är anmärkningsvärt. Vi kan också se att nya \"verktyg\" används, som internet och mobilkamera. En av tjugo lärare har någon gång under den senaste tolvmånadersperioden själv trakasserats med koppling till sin tjänsteutövning genom att ha filmats med mobilkamera. Var fjärde lärare säger att de vet att någon kollega utsatts genom den nya tekniken. Här kan man anta att mörkertalet är mycket stort. Liknande undersökningar från Storbritannien uppger att 45 procent av lärarna har trakasserats genom e-post, 15 procent har fått hotfulla texter och 10 procent av lärarna har upprörts av texter om dem själva som finns på hemsidor på internet. I vår undersökning säger närmare hälften av lärarna, 45,2 procent, att förekoms-ten av fysiskt våld, hot om fysiskt våld och andra trakasserier har ökat i skolan. Vi ser också att 82,5 procent av de svarande lärarna går till sitt arbete utan känslor av obehag inför risken att utsättas för någon form av övergrepp. Men att samtidigt nästan var femte lärare oroas över att gå till sitt arbete på grund av våld och hot om våld är i sig ett allvarligt arbetsmiljöproblem och något som måste åtgärdas. Lärare på högstadiet och gymnasiet har mellan 4,5 och 5,5 års högskolestudier bakom sig. Det är orimligt att de ska möta en arbetssituation som vår rapport beskriver. Lärarnas riksförbund visade 2002 att cirka 32.000 lärare lämnat skolan och valt andra yrken. Då visade vi också att det fanns två krav dessa hade för att komma tillbaka. Ett var lönen, men det andra var arbetssituationen. Vår undersökning visar tyvärr att de inte kan lockas tillbaka av en förbättrad arbetsmiljö! Lärarnas riksförbund har tidigare i år presenterat rapporten \"Vem blir vad - och varför?\". Där slår vi fast att många unga som läser på exempelvis juristlinjen och läkarlinjen valt bort lärarjobb på gymnasiet just på grund av villkoren. De anför främst löneskäl. Man får förmoda att de inte känner till den oroande verklighet som vi presenterar i dag. Allt detta är oförenligt med det kunskapsuppdrag som riktas till skolan. Förekomsten av hot, våld och andra trakasserier är ytterst försvårande omständigheter för den enskilde läraren, vars uppdrag är att anpassa sin undervisning till varje elevs förutsättningar och behov och för den enskilde eleven, som vill lyckas med sin utbildning. Den som hotar eller utövar våld är i de flesta fall en elev. Det förekommer också att föräldrar eller syskon hotar eller trakasserar lärare, till exempel i samband med betygsättning. Till allra största delen sker övergreppen i skolan, i klassrummet eller till exempel i samband med rastvakt och utvecklingssamtal. Men det händer också att lärarens familj blir hotad eller att lärarens privata egendom skadas. Lärarnas riksförbund är väl medvetet om att det finns elever som mobbas och ibland anmäler lärare som den som mobbar. Låt oss slå fast att det är oförenligt med läraruppdraget att mobba elever. Lika oförenligt är det att arbeta som lärare och bli hotad eller utsatt för våld. Enbart en bråkdel av de händelser som inträffar polisanmäls eller anmäls till Arbetsmiljöverket. Allt för många av de drabbade lärarna bedömer att de skulle ha behövt mer adekvat hjälp och stöd av arbetsgivaren. Situationen är i alla avseenden oacceptabel. Låt mig återge några svar som beskriver hur våldet och hoten tar sig uttryck: \"En elev kom utan förvarning emot mig i korridoren och slog till mig med en trädgren.\" \"En elev hotade att döda mig om jag inte satte betyget MVG.\" \"När jag stoppat mopedåkning på skol-gården fick jag spikar i mina bildäck.\" Lärarnas riksförbund tar lärarnas berättelser från sin skolvardag på stort allvar. Lärarnas egna beskrivningar återspeglar förhållanden som inte ska förekomma i svensk skola eller på andra svenska arbetsplatser. Ingen som har ett yrkesarbete ska behöva tolerera hot och våld på arbetsplatsen. Alla borde vara överens om att det är lika oacceptabelt med våld i skolan som på kontoret eller på tidningsredaktionen. Ingen ska behöva vara rädd i skolan - vare sig elever eller lärare! Lärare som utsätts för hot eller våld eller trakasserier på grund av sitt jobb måste få stöd och veta vart de ska vända sig. Arbetsgivaren måste ha mer kunskap om hur detta kan förebyggas, hanteras och följas upp. Enligt lagstiftaren ligger det yttersta ansvaret för arbetsmiljön och för att tillräcklig kunskap finns bland de anställda på arbetsgivaren. Nedskärningar i skolan har lett till sämre arbetsmiljö för elever och lärare, vilket kan vara en av orsakerna till dessa oroande siffror. Ingen lärare och ingen elev får enligt arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser utsättas för hot, våld eller trakasserier av något slag. Det är arbetsgivarens ansvar att organisera arbetet på ett sätt så att hotfulla och våldsamma händelser aldrig ska behöva inträffa. Tyvärr tvingas vi konstatera att även denna undersökning visar nedslående siffror. Detta får inte fortsätta. Stat och huvudmän måste garantera våra medlemmar en säker arbetsplats. Vi ser också att rutinerna är bristfälliga. Händelserna varken polisanmäls eller anmäls till Arbetsmiljöverket i den utsträckning som är nödvändig. Samma regler som gäller ute i samhället måste gälla också för dem som arbetar i skolan. Det är inte acceptabelt att någon slår på dig med en trädgren när du går på trottoaren. Det är lika oacceptabelt att bli slagen när du går i skolkorridoren. Det måste i stället vara en självklarhet att polisanmäla. Skolledningarna måste ta tag i detta och göra polisanmälningar när lärare utsätts för våldshandlingar och grova hot. Och i hela denna fråga får vi inte glömma bort det viktigaste och mest grundläggande: föräldraansvaret. METTA FJELKNER ", "article_category": "other"}
{"id": 8051, "headline": "Dollarn gör fler länder billiga", "summary": "Dollarraset har inte bara inneburit att det är billigt att resa till USA. Även Venezuela, Maldiverna och andra länder med valutor kopplade till dollarn blir billigare för svenskar. Att det är billigt att vistas i USA har få missat.", "article": "- Vi ser en tydlig ökning. Vår försäljning av resor till USA har ökat med 30 procent, säger Marie Johansson på resebyrån Ticket. Även Karibienkryssningarna, ofta med utresa från Miami och där allting ombord handlas för dollar, har haft ett uppsving under de senaste åren. Men det finns fler länder som är rekordbilliga att besöka just nu, tack vare att de har sin valuta direkt kopplad till dollarn. Utöver Karibien gäller det till exempel Venezuela, Ecuador och Kuba. - Sedan finns det länder som har valuta med rörlig kurs mot dollarn och de som har så kallad valutakorg mot dollarn. De påverkas också, fast kanske inte lika mycket, säger Tom Friberg på Forex. Största förändringen mot svenska kronan i år står dock den isländska kronan för. På grund av landets finansiella kris har valutan tappat omkring 25 procent mot den svenska kronan. Det gör normalt sett dyra Island betydligt billigare att vistas i för svenskar. Det verkar dock inte ha påverkat resandet till Island. - Det är inget som vi har märkt, resandet är ungefär som vanligt, säger Kristina Forsmark på Islandsresor. Även det brittiska pundet är på väg ner, och har passerat under 12 svenska kronor för första gången på många år. Den som förväntar sig billigare flygresor riskerar dock att bli besviken. Ökade kostnader för bränslet håller priserna uppe. Dessutom har många av sommarens billiga biljetterna redan sålts, åtminstone när det gäller USA. - Det gäller att vara ute i god tid om man ska till USA. När det gäller de andra länderna ser vi ingen tydlig trend, men det handlar ju inte heller om lika stora turistländer, säger Marie Johansson på Ticket. Exempel på länder vars valutor Exempel på länder vars valutor har fast kurs mot dollarn: Hongkong Maldiverna Stora delar av Karibiska övärlden Delar av Latinamerika (bland annat Kuba, Venezuela och Ecuador) Delar av Mellanöstern. Många andra staters valutor är mer eller mindre hårt kopplade till dollarn, till exempel Thailands baht. Så här har några valutor förändrats mot den svenska kronan sedan årskiftet (förändring under 2008, i procen Isländska kronor -25,2 Sydafrikanska rand -21,8 USA-dollar -8,1 Brittiska pund -7,5 Schweizerfranc +4,4 Tjeckiska kronor +4,4 Källa: Forex, Bloomberg ", "article_category": "other"}
{"id": 8053, "headline": "Han lyssnar bakåt", "summary": "Peter Pontvik gör den äldre musiken levande. I år arrangerar han för sjunde gången ”Stockholm Early Music Festival”, ”ett smörgåsbord”, och startar en månatlig serie konserter från höst till vår.", "article": "Musik från medeltid, renässans och barock har en av Europas främsta företrädare i Peter Pontvik. Den 4 till 8 juni arrangerar han och är konstnärlig ledare för sjunde gången för ”Stockholm Early Music Festival” i Gamla stan, ett arrangemang som renderade honom organisationen Svenska musikfestivalers utmärkelse ”Årets eldsjäl” för fyra år sedan. – I år blir det något av ett smörgåsbord med tjugotvå konserter, säger Peter Pontvik om tilldragelsen som förra året lockade drygt 3 000 besökare Dessutom startar han konsertserien ”EAR-ly Music Live” på Nybrokajen 11, med månatliga arran-gemang den första lördagen i varje månad från september till maj. – Jag trivs med omväxling. När jag håller på att fullborda något har jag svårt att släppa det, samtidigt som jag vill börja med något helt nytt. Han leder sedan 1995 också Ensemble Villancico, känd för tolkningar av den musik som skapades i Latinamerika efter den spanska och portugisiska kolonisationen på 1500- och 1600-talen, och med turnéer i över tjugotalet länder bakom sig. – Det är en unik musik där europeiskt, afrikanskt och indianskt möts. Han konstaterar att vårt land i stort sett saknar den tradition av tidig musik som finns på kontinenten och särskilt hålls vid liv i Frankrike och Holland. – Men jag försöker ta Sverige ut i Europa och Europa till Sverige. Det är följdriktigt genom hans försorg att stjärnor inom den tidiga musiken framträtt i Stockholm, som namnkunnige spanske gambisten med mera Jordi Savall. ”Tidig musik”, förresten. Peter Pontvik värjer sig egentligen mot den sammanfattande etiketten eftersom denna musik tillkommit under över fem hundra år och tar sig så många uttryck. Han tillåter sig dock att sammanfatta varför denna musik före Bach är så fascinerande: – Den är otroligt rak. Den tilltalar utan att ta omvägar. Den är vacker och medryckande vare sig den är meditativ, dansant, sakral eller profan. Peter Pontvik växte upp i Uruguay, där den musik som spelades av en argentinsk radiostation väckte hans kärlek till musik mer än fem hundra år gammal. Men som tonsättare anser han sig inte vara särskilt präglad av den tidiga musiken: – Jag arbetar helst med röster, individuellt och kollektivt, det finns en fantastisk körklang i Sverige. Men det finns mer att göra av rytmik. Samtidigt fascineras Peter Pontvik av hur den moderne estniske tonsättaren Arvo Pärt blickar bakåt och hur italienaren Carlo Gesualdo i det sena femtonhundratalet var modernist. – Det moderna och det tidiga kan förstås krydda varandra. Nej, rigid vill Peter Pontvik inte vara. Han talar varmt om hur forskning, gamla bilder, partitur och beskrivningar liksom äldre instrument kan ge ganska goda idéer om hur det en gång i tiden lät. Men det tidstrogna får inte bli självändamål: – Det ska förstås finnas kunskap i botten. Men det viktigaste är att musiken ska vara l e v a n d e! Peter Pontvik ser som en uppgift att förmedla den äldre musikens estetik. – Men det är inte bara en fråga om interpretation och det konstnärliga, utan också om att kunna handskas med strukturer – den som vill arrangera musikevenemang möter mycket byråkrati som säger att saker inte är möjliga att genomföra. – Men det är de. Byråkrati är det jag avskyr mest. Per Mortensen per.mortensen@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 8100, "headline": "\"Hämnden är att försöka må bra\"", "summary": "För tretton år sedan blev sonen John brutalt mördad av unga nazister. I dag tycker Tony och Marie-Louise Hron att fegheten hos många vuxna bäddar för ett ökat våld bland unga killar och män.", "article": "I augusti 1995 mördades fjorton- årige John Hron av några skinnskallar med nazistsympatier. Mordet väckte enorm uppmärksamhet och tusentals personer deltog i protestmarscher över hela landet. I dag har debatten om ungdomsvåldet tagit ny fart, bland annat efter att Riccardo Campogiani sparkades till döds i centrala Stockholm i slutet av förra året. - Få verkar ändå reflektera över vilket eget ansvar de har för vad som händer. Hur försöker de konkret skapa ett samhälle där unga inte dödar andra unga? frågar sig Marie-Louise Hron. En tonåring smutsar ned sätet i tunnelbanevagnen med skorna. Nazister delar ut flygblad vid en skola. Ett gäng unga män trakasserar busschauffören. Andra kallar en ung kille för \"jävla bög\". - Många vuxna blir rädda när unga killar är tuffa. Det är något man inte kan styra över. Men ungdomar tolkar reaktionen som ett bevis på att \"jag är så farlig eftersom även vuxna blir rädda för mig\". Som bonus upplever ungdomarna att de får makt över vuxna, men unga människor mår inte bra av att skrämma och ha makt över vuxna. Marie-Louise berättar att flera skolor i Sverige har infört \"livskunskap\" på schemat. Eleverna får träna sig i social kompetens, lär sig att leva sig in i andra människors känslor. - Man föds inte med social kompetens utan det kräver daglig träning. Kunskap om social komptens är lika viktigt som alla andra ämnen i skolan. Det ger våra barn förutsättningar att känna sig trygga och minskar därmed deras rädsla. Och ju flera trygga människor, desto mindre våld. Alla människor har ansvar för sina livsval, fortsätter Marie-Louise. Nazisterna som plågade hennes son till döds visste vad de gjorde. Och hon själv kunde ha valt att bli en martyr eller att gå in i offerroll som sörjande mamma. - Jag bestämde mig för att nazisterna aldrig skulle få se mig ge upp, de skulle inte få makten över mitt liv. Hämnden mot dem som dödade John är att försöka må bra. Vi finns inte så lång tid på jorden och jag är nyfiken på så mycket att tiden inte riktigt räcker till. Vi möter Marie-Louise och maken Tony en marsdag när snön täcker marken i vitt. På en vägg i villan ett par mil utanför Göteborg hänger ett foto av John. - Vi uppfostrade honom att inte bara tänka på sig själv. John ställde ofta upp för att hjälpa utsatta människor, till exempel skolkamrater som var mobbade. Han svek inte det han trodde på och det syns i fotot tycker jag, säger Tony Hron. Både han och Marie-Louise Hron anser att det råder en flathet mot högerextrema grupper i Sverige. Men det finns undantag. Som det som hände i sörmländska Nyköping. Varje lördag samlades nazister på stadens torg för att demonstrera. Men så började människor visar sitt missnöje genom att skramla med sina nyckelknippor när de passerade torget. För en månad sedan uppträdde nazisterna aggressivt och folk reagerade med ännu mer nyckelskrammel, och ropade åt gruppen att de skulle ge sig av. En stund senare lämnande nazisterna platsen, något som möttes med applåder. Marie-Louise och Tony anser att många svenskar bara tänker på sig själva, på sin egen trygghet. Passiviteten leder ett otryggare samhället, säger de. När den tysta massan reser sig blir det däremot resultat. Som i Nyköping. En kort tid efter att John mördats började makarna Hron att besöka skolor för att tala om sina upplevelser och diskutera hur våldet bland unga kan stoppas. Marie-Louise berättade medan Tony sjöng och spelade sina egna låtar. Under sju år hann de möta 400.000 elever samt många lärare och föräldrar. En dag kände Marie-Louise att hon inte längre var helt äkta i sina möten med de unga tjejerna och killarna. Om orden inte längre kom inifrån och hon bara höll föredrag skulle inte budskapet få fäste. Marie-Louise återvände till arbetet inom socialvården i Göteborg. Det var ett sätt att hitta tillbaka till en för henne normal vardag. I dag är hon enhetschef i ett av stadens mer utsatta bostadsområden. Tony hade svårare att hitta en ny plattform. När allt en dag för fyra år sedan kändes meningslöst försökte han ta livet av sig. - Jag växte upp på barnhem i Tjeckoslovakien. Min dröm var att bilda en egen familj när jag blev stor. Kanske bli farfar. Mördarna krossade den drömmen. Jag såg döden som en befrielse, livet hade ingen mening längre. Nu har Tony utbildat sig i silversmide och guldsmide, och sedan januari i år har han fast anställning hos en guldsmed. Bland annat designar han och tillverkar egna smycken, många har formen av ett hjärta. Flera gånger under årens lopp har John Hrons gravplats strax utanför Kungälv skändats. Bland annat har någon försökt välta omkull gravstenen och nyligen målades den i en grön färg som verkar omöjlig att få bort. - Johns minne finns inte på kyrkogården utan det bär jag ständigt med mig. Så de som förstör hans grav har misslyckats med sitt syfte, säger Tony Hron. Han har ofta Johns gamla träningsbyxor på sig. Då är sonen nära honom på nytt. I trappen till villans andra våning hänger Johns värja intill masken och tröjan han hade på sig när han fäktades. Hatar du dem som mördade John? - Ja, jag känner nog ännu ett hat mot dem som dödade John. De tog den jag älskade mest i hela världen ifrån mig, mitt barn, svarar Tony. Marie-Louise säger att männi-skor som inte känner empati aldrig borde straffas med fängelse. De skulle i stället behandlas av landets bästa terapeuter för att få kontakt med sina innersta känslor. - Då kanske de inser vad de gjort och ångrar sig. Det vore det bästa straffet för dem som mördade John. Kan ni någonsin förlåta? - Bara offret kan förlåta dem som gjort ont, svarar Tony. Men John är ju död och därmed är det oförlåtligt. - De som talar om förlåtelse verkar mest intresserade av att livet ska återgå till det normala, säger Marie-Louise. Men jag förlåter aldrig dem som mördade John. De hörde inte av sig efter mordet och har aldrig uttryckt ett ord av ånger. Snarare verkade de stolta över vad de gjorde. Förlåtelse sker inte över en natt utan är en process och föregås av att försona sig med det som hänt, fortsätter hon. En förutsättning för att ge förlåtelse är att den andra människan vill bli förlåten. - De som mördade John har inte bett om att bli förlåtna. Kvällen den 16 augusti 1995 tältar Kvällen den 16 augusti 1995 tältar den då 14-årige John Hron och en jämnåriug kamrat vid Ingetorpssjön i Kungälv. Fyra nynazistiska skinnhuvuden, mellan 15 och 18 år gamla, kommer till platsen och misshandlar John svårt i drygt två timmar. De slänger honom i vattnet för att han ska drunkna, men han lyckas simma ut i sjön. Då tvingas kamraten ropa: ”Snälla, snälla. Simma tillbaka, annars dödar de mig.” John simmar tillbaka. Då har kamraten släppts fri, men tortyren av John fortsätter. Han sparkas i huvudet under nästan tio minuter innan han slängs medvetslös i vattnet medan nazisterna väntar på att han ska drunkna. Två av nazisterna döms för mord, en av dem för grov misshandel och den fjärde för att han inte kallat på hjälp genom sin mobiltelefon. Efter mordet bildar Marie-Louise och Tony Hron en stiftelse i sonens namn. ", "article_category": "other"}
{"id": 8111, "headline": "”Bryggkaffet är på väg tillbaka”", "summary": "I måndags utsågs han till Sveriges bästa barista. I dag är han tillbaka bakom espressomaskinen i Lund. För Daniel Remheden är kaffe ett sätt att få njutning i vardagen.", "article": "För att få Sveriges bästa kaffe måste man åka till Skåne. Till Klostergatans Vin & Delikatess närmare bestämt, för där huserar numera inte mindre än två svenska mästare: Daniel Remheden som i måndags vann Barista Cup, svenska mästerskapen för baristor, och hans kollega Peter Frennhof som fick Beige Award för att ha gjort den bästa caffè latten Barista är ett italienskt ord för bartender, men svenskarna har omfamnat den italienska kaffekulturen så till den milda grad (38 procent dricker latte minst en gång i månaden enligt en färsk undersökning) att ordet sedan förra året finns med i Svenska akademiens ordlista med betydelsen \"person med ansvar för kaffet vid en espressomaskin\". Att säga att Daniel Remheden gillar kaffe är en underdrift. Fem gånger har han tävlat i Barista Cup, tre av dem har han vunnit. Inför tävlingen har han tränat stenhårt, och samtidigt spelat in en tv-serie om kaffe, \"Kaffets värld\" som börjar sändas i dag på TV 4. Är det verkligen värt allt jobb, det är ju trots allt bara kaffe vi snackar om? - Ja, konstigt nog. Men det finns en värld bakom allt. Kaffet är en världsdryck som är till för alla, oavsett kön, ursprung eller religion, och den finns överallt. Här tar vi den ändå för given, trots att svenskarna är världens näst största kaffekonsumenter. Men kaffe är ju en sådan vardagsdryck, kan man verkligen få det att kännas speciellt? - Kaffe ska inte bli något snobbigt, svarar Daniel nästan upprört. Men det är viktigt att kunna ta vara på de där små stunderna i vardagen, att njuta av det vi äter och dricker. I dag har caffè latte övergått från att vara en trend till något självklart, något vi har inkorporerat i vår kaffekultur. Nästa trend enligt Daniel Remheden är att bryggkaffet är på väg tillbaka. - Trots allt är filterbryggt kaffe fortfarande det största i Sverige. Men framöver kommer man i större utsträckning att välja ett kaffe som passar ens koncept, till exempel har Tössebageriet i Stockholm valt att satsa på ett lokalt rostat bryggkaffe av bra kvalitet. Nästa utmaning för Daniel Remheden är VM i Köpenhamn under midsommarhelgen. Tävlingarna där går till ungefär som i SM; de tävlande ska på kort tid servera domarna en espresso, en cappuccino och en signaturdrink (en egenkomponerad kaffedrink utan alkohol). Däremot behöver de inte göra någon latte, eftersom den har sin egen VM-tävling, World Latte Art Championship, där man inte bara måste göra en god latte, utan framför allt en snygg. Du och Peter, som vann den svenska lattetävlingen och kom tvåa i Barista Cup, jobbar på samma ställe. Hur kommer det sig att ni är så bra på kaffe där? - Peter och jag har alltid jobbat ihop, och vi pratar om mat, vin och kaffe hela tiden. Daniel Remheden Fullständigt namn: Daniel Bengt Omar bin Najn Remheden. Familj: Sambo Victoria, pappa är från Bangladesh och mamma från Norrland. Ålder: 31 år. Bor: Lund. Yrke: Barista. Favoritkaffe: Afrikanska. Hobby: DJ:ar rave-musik, fotboll och skateboard. ", "article_category": "other"}
{"id": 8123, "headline": "Barnkorstågen berättar även om unga av vår tid", "summary": "Hans nya roman handlar om barnkorstågen som ägde rum på 1200-talet. Men författaren Lars Ardelius menar att boken även har en del att säga om hur det är att vara ung i dag.", "article": "En ung pojke får en uppenbarelse. Ängeln ber honom och hans kamrater att bege sig till Jerusalem, den för kristendomen förlorade heliga staden. I romanen ”Där Satan rullar i sanden” skildrar Lars Ardelius hur pojken och hans följeslagare med sina ”rena hjärtan” ska återta Jerusalem. Under 1200-talet genomfördes två barnkorståg, ett utgick från Rhendalen i Tyskland och ett från Paristrakten. Totalt gav sig upp emot 20 000 barn av mot Jerusalem fyllda av en brinnande tro – men totalt okunniga om geografi och om hur vuxna kan bete sig mot barn. Barnkorstågen är inspirationskälla till Lars Ardelius nya roman. I den skildrar han hur en grupp pojkar och flickor vandrar i väg från sin hembygd för att ge sig ut på en okänd färd. Vad har en roman som bygger på händelser som inträffade för åtta hundra år sedan att säga om vår tid? Lars Ardelius drar paralleller till hur barn och unga i dag lockas av religionen, till exempel islam eller kristendom. – Barn är lättpåverkade och kan bli verktyg i vuxnas händer. Därför är det så viktigt att vi vägleder dem, men inte styr dem. Det finns många exempel från modern tid om hur barn utnyttjas för att vuxna ska uppnå sina politiska eller religiösa syften. Barnsoldater som slogs i Liberia i Västafrika, barn och ungdomar som tvingades vara med i Hitlerjugend i Nazi-Tyskland, barn och ungdomar som används som självmordsbombare i Irak ... listan kan göras längre, säger Lars Ardelius. Även i Sverige har det funnits, och finns, religiösa grupper och sekter där barn tvingas anamma sina föräldrars och andra vuxnas tro. Vi träffar den 82-årige författaren i skrivarlyan på Söder i Stockholm. Han säger att han länge burit med sig berättelsen om barnkorstågen, men att han först nu känt sig mogen att teckna ned historien. Den brittiske författaren och Nobelpristagaren William Golding skriver i sin roman ”Flugornas herre” om hur ett flygplan med en grupp pojkar nödlandar på en öde ö. Alla vuxna omkommer. I romanen skildrar Golding hur pojkarna till en början försöker etablera en form av civiliserad samhällsstruktur, men snart tar våldet över och demokratiförsöket havererar. Även i ”Där Satan rullar i sanden” skildras relationerna och det psykologiska spelet i en barngrupp som genomlider svåra strapatser. Även om romanen framför allt är en fantasifull historisk berättelse. Lars Ardelius har tidigare arbetat som psykolog och lärare. I sin nya roman skildrar han med stor inlevelse vad som händer i den grupp av tjugotalet barn som läsaren får följa. Boken vänder sig därför inte bara till dem som är intresserade av korståg och medeltiden. Den väcker många frågor om hur barn har det i vår tid, både i Sverige och i andra, fattigare länder. – De verkliga barnkorstågen slutade fruktansvärt illa. Flickorna och pojkarna dog av sjukdomar eller såldes som slavar. I min roman går det bättre för en del. Visserligen når de aldrig Jerusalem – men de kommer i alla fall hem, säger Lars Ardelius. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ”Där Satan rullar i sanden” kommer ut den 21 april. ", "article_category": "other"}
{"id": 8131, "headline": "”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”", "summary": "Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Det skriver Gunnar Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris.", "article": "Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om - allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att \"vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick.\" I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund. Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska \"vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven\". För att en nyhetssändning skulle bli en \"bra show\" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för \"Nisse i Hökarängen\". På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter \"Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006\". Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten. Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för \"särskilt ömmande\") uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl. Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: \"flyktingliknade skäl\", \"de facto flykting\", \"skyddsbehövande\". Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna. Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen. Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln \"främlingsfientlig/rasist\" fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna. Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att \"endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent\". Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning. I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för \"beröringsångest\" och att de i stället ska våga tala om \"socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori.\" Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet. Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande. Gunnar Sandelin ", "article_category": "other"}
{"id": 8156, "headline": "Assar bjuder på äkta Nollbergare", "summary": "Mat i Nollberga är mer än slabbgryta, botong och kålrötter. Ulf Lundkvist och Nisse Larsson har låtit Assar, huvudperson i serien med samma namn, inventera sin bygd på recept i \"Assars kokbok\".", "article": "Slabbgryta är ett hopkok av rester uppiffat med lök, vatten och potatis. Kan vara gott beroende på vad man har för rester, men den som Nisse Larsson lagade till på scenen under bokmässan Ord & text i Stockholm i helgen var en lite väl hårdsmält variant med bland annat en konservburk i. Mest på skoj förstås liksom den \"onda saft\" som de bägge författarna drack. Men den levde upp till sitt namn och visade sig verkligt lömsk; ett glas kastade sig ner från bordet på scenen och skvätte saft över publiken på första raderna. Förutom att huvudpersonen Assar i Ulf Lundkvists tecknade seriestrippar är en korv, förekommer det en hel del mat i episoderna. Nisse Larsson, förläggare och journalist, har valt ut rutor på temat och han och Ulf har tagit fram recept på den maten och en hel del annat. Matpreferenserna hos seriens Nollbergabor sammanfaller ganska väl med författarnas; enkel Mat av basvaror, en matlagning med rötter i femtiotalet och äldre kokböcker. - Nollbergaborna har fortsatt att äta på det viset och plötsligt har det blivit väldigt modernt, säger Nisse Larsson. Allt är ekologiskt och hönsen springer fritt, käkar daggmask och matrester - faktiskt bättre än att lägga resterna i komposten, hönsen gör ju ägg av det. - Jag är intresserad av vad jag äter, hur långt det åkt och om det är i säsong, förklarar Ulf Lundkvist. Nisse har en förkärlek för potatis, det inledande potatisavnittet är omfångsrikt, betydligt fler recept än de på kålrötter som lär vara Nollbergas viktigaste basvara. Ulf odlar potatis till husbehov men gillar också kål. - Kul att använda och gott, säger han. Jag äter gärna kålsoppa, det var sådant man fick i plugget. Jag är präglad av skolmaten på femtiotalet. Skolmatsinpiration ligger även bakom receptet på vitkålssallad med lingon, \"lyckosallad\". Nisse gör en variant med rårivna morötter blandat med lingonsylt - i kokboken under benämningen \"Assars färggranna\", extra mycket så, om man strör hackad persilja över. Korv är ett känsligt kapitel för den fiktive författaren Assar, själv en förrymd varmkorv. \"Assars ångest\", heter det. Recepten är inte så många. Seriens Fisk-Gunnar säljer fisk som sett sina bästa dagar. Men recepten i fiskkapitlet är användbara, möjligen med viss tvekan för tillagningen av surmört. En anrättning som faktiskt lär ha en egen vänförening i verkligheten. För oss som var med på femtiotalet väcker receptet på tomteelexir, det som på den tiden kallades tomtebrus, glömda minnen. Det rosa pulvret man kunde köpa i en liten plåtdosa i kiosken och som fräste spännande på tungan visar sig gå att göra själv av socker, citronsyra och bikarbonat. En del recept kommer från Ulf Lundkvists samling av äldre kokböcker. - Jag brukar köpa sådant när det dyker upp på loppis, säger han. Det är intressant, de berättar om den tid när de skrevs. I \"Första kokboken för unga husmödrar\" till exempel handlar första kapitlet om hur man sköter en elspis. Nisse förklarar att de vill förmedla lustfylld, enkel och inte ångestladdad matlagning. Han hoppas att kokboken ska bli en ingång för dem som annars brukar nöja sig med färdigköpt och halvfabrikat. Det finns inga exakta mått angivna, förutom när det gäller bakning, och inga långa ingredienslistor. I marginalen ger \"Hustomten\" lite nyttiga tips för matlagare. Och så har man roligt åt den drastiska humorn i bilderna som illustrerar alla uppslag, en del återanvända Assarstrippar, annat är nytt från Ulfs ritstift. Här några smakprov från Assars kokbok (Prisma förlag). Brunos ugnspotäter Allt går att laga i ugnen. Mat som tillreds i sin egen vätska blir smarrig! Tvätta bara av potatisarna, skär en liten skåra i skalet, lägg i ugnssäker form eller på plåt och sätt in i 225 grader. Efter 40 minuter brukar pluggen vara ätbar, efter en dryg timme ändrar den smak och blir äkta Brunos. Tyrones kålrotsburgare Skala och skär en kålrot eller flera i skivor. Koka dem lite mjuka i lätt saltat vatten. Stek de kokta skivorna i smör. Bettans mysiga kålsoppa Stek skuren vitkål i en gryta, häll sen på en aning sirap och späd efter en stund med lätt saltat vatten eller tunn buljong. Lägg efter någon halvtimme i pepparkorn och rimmat fläsk eller fläskkorv och låt anrättningen koka klart. Heidi Schlüssels frestelse Skala potatis och riv den i strimlor. Stek köttfärs medan du mosar den med gaffel. Peppra och salta. Varva den rivna potatisen med köttfärs och grädde i en smord form. Gratinera i ugn i en halvtimme eller mer. ", "article_category": "other"}
{"id": 8178, "headline": "”Sverige förmår inte nå sina miljökvalitetsmål”", "summary": "Sjutton statliga myndighetschefer ger i dag regeringen underkänt för miljöarbetet: Svårt eller direkt omöjligt att uppfylla nio av sexton nationella mål för högre miljökvalitet.Dagens ambitionsnivå för statens engagemang, cirka åtta miljarder kronor per år, räcker inte för att uppnå de av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålen. Åtminstone nio av de sexton målen blir direkt omöjliga eller mycket svåra att uppfylla, bland annat målet om begränsad klimatpåverkan. Det visas i den fördjupade utvärdering som Miljömålsrådet överlämnar till miljöministern i dag. Nu föreslår rådet nya eller förändrade åtgärder och styrmedel. Om dessa genomförs kommer det fram till år 2020 att kosta samhället ytterligare tolv miljarder kronor per år. Det skriver Bengt K Å Johansson, ordförande i Miljömålsrådet, samt sexton generaldirektörer och andra statliga myndighetschefer.", "article": "Nio av de sexton nationella miljökvalitetsmålen kommer inte att uppnås, om inte arbetet för att nå dem stärks väsentligt. Den bedömningen gör Miljömålsrådet i sin fördjupade utvärdering som överlämnas till miljöministern i dag. Miljömålsrådet presenterar flera hundra förslag för att målen ska kunna nås. Att genomföra förslagen kommer att kosta staten 5–10 miljarder kronor extra per år. Kostnaden för hela samhället uppskattas totalt till ytterligare cirka 20 miljarder kronor, men nyttan blir mycket större. Miljömålsrådet ger regeringen underlag för att bedöma arbetet med att uppnå de 16 nationella miljökvalitetsmålen till 2020. Rådets nya fördjupade utvärdering visar att tillståndet i miljön utvecklas åt rätt håll, åtminstone för flera av de mål där vi har nationell rådighet. Men det blir mycket svårt eller direkt omöjligt att nå nio av de sexton målen. Det gäller bland annat målet om begränsad klimatpåverkan. De globala utsläppen av växthusgaser bedöms öka snabbare kommande 20–30 år. Detta har i sin tur även inverkan på andra miljömål, vars förverkligande också försvåras – något som är djupt oroande. För flera miljömål brådskar det med åtgärder om de ska kunna nås inom överskådlig tid eller kanske över huvud taget. Sverige står inför utmaningen att ställa om till hållbar konsumtion och produktion och att genomföra omfattande satsningar på en bättre miljöanpassad infrastruktur. Åtgärderna berör alla politikområden och kräver att samtliga aktörer i samhället deltar aktivt. Till exempel måste den offentliga sektorn vara ett föredöme i miljöarbetet. En väg är att ställa tydliga miljökrav på varor och tjänster vid upphandling. Det behövs politisk beslutskraft på alla nivåer, och det är nödvändigt med prioriteringar. Länsstyrelserna och kommunerna har viktiga funktioner i miljöarbetet. Rådet föreslår därför att regeringen ser över hur det regionala och lokala arbetet för att nå miljömålen kan förbättras. Länsstyrelsernas roll, ansvar och befogenheter behöver utvecklas och stärkas och kommunerna kan ta ett betydligt större ansvar för det lokala arbetet för att nå miljömålen. Företagens erfarenheter av att använda miljömålen i miljöledningssystem kan spridas bättre både inom näringslivet och till myndigheter. De nationella miljömålen bör användas mer i Sveriges internationella miljöarbete och inom EU, både som drivkrafter för det internationella miljöarbetet och som en metod att arbeta med miljöfrågor. Miljömålsrådet föreslår en rad kraftfulla styrmedel för att möjliggöra en effektivare energianvändning inom industri, bostäder, service, personresor och godstransporter och i andra delar av samhället. Men även om ökad teknisk effektivitet, förnybar energi och reningsutrustning är viktiga så räcker inte detta för att nå målen. Vi måste också förändra vårt beteende. Användningen av förnybara och flödande energikällor som till exempel sol- och vindkraft behöver öka. Dessutom krävs en ökad energieffektivisering. Utsläppen av kväve och svavel måste minska genom reningsåtgärder för att nå försurnings- och övergödningsmålen på kortare sikt. Detta gäller speciellt sjöfarten. Miljömålsrådet föreslår även åtgärder och styrmedel för att skapa resurssnåla och giftfria kretslopp. Nya regler och krav som radikalt minskar användningen av farliga ämnen i varor finns bland förslagen. Genom tydliga miljökrav vid upphandling kan staten, kommuner och landsting bli föredömen i miljöarbetet. Livsmedels- och byggsektorn har stor samlad miljöpåverkan. För att öka resurseffektiviteten föreslås åtgärder för att minska svinnet i livsmedelskedjan. Rådet föreslår utökad tillsynsvägledning om tillämpningen av miljöbalkens regler om hushållning med råvaror och energi och om möjligheterna till återanvändning och återvinning. Detta gäller framför allt inom bygg-, fastighets- och anläggningssektorn. Reglerna bör utvidgas till att också gälla vid ombyggnad, eftersom det medför stora mängder avfall som ofta hanteras på ett bristfälligt sätt. Slutligen lägger Miljömålsrådet en rad förslag för bättre hushållning med mark, vatten och bebyggd miljö. Planering, hänsyn, skydd och restaurering är centralt för att ekosystemen, den biologiska mångfalden och vårt kulturarv ska nyttjas på ett hållbart sätt. Rådet poängterar att kompetensen kring miljö- och hälsofrågor i den fysiska planeringen behöver förstärkas. Kriterier för ett miljöanpassat byggande behöver utvecklas. För att bibehålla landskapets natur- och kulturmiljövärden behöver hänsynen i jord- och skogsbruket bli bättre. I vissa fall krävs även särskilda insatser för att skydda vår kulturmiljö och biologiska mångfald samt för att förbättra möjligheterna till friluftsliv. Rådet föreslår därför skydd av bland annat ytterligare 350 000 hektar skogsmark nedanför gränsen för fjällnära skog och 100 000 hektar skogsmark ovanför den gränsen. Det finns ett direkt samband mellan hänsyn och behov av skydd. Om tillräcklig hänsyn tas minskar behovet av formellt skydd. Dagens ambitionsnivå för statens engagemang, cirka åtta miljarder kronor per år eller en knapp tusenlapp per svensk, räcker inte för att uppnå de av riksdagen beslutade miljömålen. Rådet ger förslag på flera hundra nya eller förändrade åtgärder och styrmedel. Dessa kommer att kosta staten cirka 5–10 miljarder kronor extra per år beroende på hur styrmedlen utformas. Därutöver kommer även kostnader för samhällets andra aktörer. Sammantaget uppskattas samhällets kostnader för de nya åtgärder som nu föreslås för att uppnå miljökvalitetsmålen fram till 2020 uppgå till cirka 20 miljarder kr per år. Den totala kostnaden är till stor del beroende av hur styrmedlen utformas. Ökat inslag av ekonomiska styrmedel leder till en miljödriven ekonomisk utveckling som inte bara skapar en mer uthållig värld utan också ger nya affärs- och exportmöjligheter och arbetstillfällen. Kostnaderna för dessa miljösatsningar måste ställas mot hur miljösituationen skulle utvecklas om de inte genomförs, det vill säga kostnaderna för att inte göra något. Bengt K Å Johansson, Ordförande i Miljömålsrådet, Lars-Erik Liljelund, Generaldirektör vid Naturvårdsverket Rolf Annerberg, Generaldirektör vid Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas Göran Enander, Generaldirektör vid Skogsstyrelsen Eva Eriksson, Landshövding vid länsstyrelsen i Värmlands län Ethel Forsberg, Generaldirektör vid Kemikalieinspektionen Marie Hafström, Generaldirektör vid Försvarsmakten Lars-Erik Holm, Generaldirektör vid Socialstyrelsen Carl-Magnus Larsson, Generaldirektör vid Statens strålskyddsinstitut Thomas Korsfeldt, Tidigare generaldirektör vid Statens energimyndighet Inger Liliequist, Riksantikvarie vid Riksantikvarieämbetet Lars Ljung, Generaldirektör vid Sveriges geologiska undersökning Mats Persson, Generaldirektör vid Jordbruksverket Ingemar Skogö, Generaldirektör vid Vägverket Axel Wenblad, Generaldirektör vid Fiskeriverket Gunnar Ågren, Generaldirektör vid Statens folkhälsoinstitut Janna Valik, Generaldirektör vid Boverket ", "article_category": "other"}
{"id": 8179, "headline": "\"Sverige förmår inte nå sina miljökvalitetsmål\"", "summary": "Sjutton statliga myndighetschefer ger i dag regeringen underkänt för miljöarbetet: Svårt eller direkt omöjligt att uppfylla nio av sexton nationella mål för högre miljökvalitet. Dagens ambitionsnivå för statens engagemang, cirka åtta miljarder kronor per år, räcker inte för att uppnå de av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålen. Åtminstone nio av de sexton målen blir direkt omöjliga eller mycket svåra att uppfylla, bland annat målet om begränsad klimatpåverkan. Det visas i den fördjupade utvärdering som Miljömålsrådet överlämnar till miljöministern i dag. Nu föreslår rådet nya eller förändrade åtgärder och styrmedel. Om dessa genomförs kommer det fram till år 2020 att kosta samhället ytterligare tolv miljarder kronor per år. Det skriver Bengt K Å Johansson, ordförande i Miljömålsrådet, samt sexton generaldirektörer och andra statliga myndighetschefer.", "article": "Nio av de sexton nationella miljökvalitetsmålen kommer inte att uppnås, om inte arbetet för att nå dem stärks väsentligt. Den bedömningen gör Miljömålsrådet i sin fördjupade utvärdering som överlämnas till miljöministern i dag. Miljömålsrådet presenterar flera hundra förslag för att målen ska kunna nås. Att genomföra förslagen kommer att kosta staten 5-10 miljarder kronor extra per år. Kostnaden för hela samhället uppskattas totalt till ytterligare cirka 20 miljarder kronor, men nyttan blir mycket större. Miljömålsrådet ger regeringen underlag för att bedöma arbetet med att uppnå de 16 nationella miljökvalitetsmålen till 2020. Rådets nya fördjupade utvärdering visar att tillståndet i miljön utvecklas åt rätt håll, åtminstone för flera av de mål där vi har nationell rådighet. Men det blir mycket svårt eller direkt omöjligt att nå nio av de sexton målen. Det gäller bland annat målet om begränsad klimatpåverkan. De globala utsläppen av växthusgaser bedöms öka snabbare kommande 20-30 år. Detta har i sin tur även inverkan på andra miljömål, vars förverkligande också försvåras - något som är djupt oroande. För flera miljömål brådskar det med åtgärder om de ska kunna nås inom överskådlig tid eller kanske över huvud taget. Sverige står inför utmaningen att ställa om till hållbar konsumtion och produktion och att genomföra omfattande satsningar på en bättre miljöanpassad infrastruktur. Åtgärderna berör alla politikområden och kräver att samtliga aktörer i samhället deltar aktivt. Till exempel måste den offentliga sektorn vara ett föredöme i miljöarbetet. En väg är att ställa tydliga miljökrav på varor och tjänster vid upphandling. Det behövs politisk beslutskraft på alla nivåer, och det är nödvändigt med prioriteringar. Länsstyrelserna och kommunerna har viktiga funktioner i miljöarbetet. Rådet föreslår därför att regeringen ser över hur det regionala och lokala arbetet för att nå miljömålen kan förbättras. Länsstyrelsernas roll, ansvar och befogenheter behöver utvecklas och stärkas och kommunerna kan ta ett betydligt större ansvar för det lokala arbetet för att nå miljömålen. Företagens erfarenheter av att använda miljömålen i miljöledningssystem kan spridas bättre både inom näringslivet och till myndigheter. De nationella miljömålen bör användas mer i Sveriges internationella miljöarbete och inom EU, både som drivkrafter för det internationella miljöarbetet och som en metod att arbeta med miljöfrågor. Miljömålsrådet föreslår en rad kraftfulla styrmedel för att möjliggöra en effektivare energianvändning inom industri, bostäder, service, personresor och godstransporter och i andra delar av samhället. Men även om ökad teknisk effektivitet, förnybar energi och reningsutrustning är viktiga så räcker inte detta för att nå målen. Vi måste också förändra vårt beteende. Användningen av förnybara och flödande energikällor som till exempel sol- och vindkraft behöver öka. Dessutom krävs en ökad energieffektivisering. Utsläppen av kväve och svavel måste minska genom reningsåtgärder för att nå försurnings- och övergödningsmålen på kortare sikt. Detta gäller speciellt sjöfarten. Miljömålsrådet föreslår även åtgärder och styrmedel för att skapa resurssnåla och giftfria kretslopp. Nya regler och krav som radikalt minskar användningen av farliga ämnen i varor finns bland förslagen. Genom tydliga miljökrav vid upphandling kan staten, kommuner och landsting bli föredömen i miljöarbetet. Livsmedels- och byggsektorn har stor samlad miljöpåverkan. För att öka resurseffektiviteten föreslås åtgärder för att minska svinnet i livsmedelskedjan. Rådet föreslår utökad tillsynsvägledning om tillämpningen av miljöbalkens regler om hushållning med råvaror och energi och om möjligheterna till återanvändning och återvinning. Detta gäller framför allt inom bygg-, fastighets- och anläggningssektorn. Reglerna bör utvidgas till att också gälla vid ombyggnad, eftersom det medför stora mängder avfall som ofta hanteras på ett bristfälligt sätt. Slutligen lägger Miljömålsrådet en rad förslag för bättre hushållning med mark, vatten och bebyggd miljö. Planering, hänsyn, skydd och restaurering är centralt för att ekosystemen, den biologiska mångfalden och vårt kulturarv ska nyttjas på ett hållbart sätt. Rådet poängterar att kompetensen kring miljö- och hälsofrågor i den fysiska planeringen behöver förstärkas. Kriterier för ett miljöanpassat byggande behöver utvecklas. För att bibehålla landskapets natur- och kulturmiljövärden behöver hänsynen i jord- och skogsbruket bli bättre. I vissa fall krävs även särskilda insatser för att skydda vår kulturmiljö och biologiska mångfald samt för att förbättra möjligheterna till friluftsliv. Rådet föreslår därför skydd av bland annat ytterligare 350.000 hektar skogsmark nedanför gränsen för fjällnära skog och 100.000 hektar skogsmark ovanför den gränsen. Det finns ett direkt samband mellan hänsyn och behov av skydd. Om tillräcklig hänsyn tas minskar behovet av formellt skydd. Dagens ambitionsnivå för statens engagemang, cirka åtta miljarder kronor per år eller en knapp tusenlapp per svensk, räcker inte för att uppnå de av riksdagen beslutade miljömålen. Rådet ger förslag på flera hundra nya eller förändrade åtgärder och styrmedel. Dessa kommer att kosta staten cirka 5-10 miljarder kronor extra per år beroende på hur styrmedlen utformas. Därutöver kommer även kostnader för samhällets andra aktörer. Sammantaget uppskattas samhällets kostnader för de nya åtgärder som nu föreslås för att uppnå miljökvalitetsmålen fram till 2020 uppgå till cirka 20 miljarder kr per år. Den totala kostnaden är till stor del beroende av hur styrmedlen utformas. Ökat inslag av ekonomiska styrmedel leder till en miljödriven ekonomisk utveckling som inte bara skapar en mer uthållig värld utan också ger nya affärs- och exportmöjligheter och arbetstillfällen. Kostnaderna för dessa miljösatsningar måste ställas mot hur miljösituationen skulle utvecklas om de inte genomförs, det vill säga kostnaderna för att inte göra något. Bengt K Å Johansson, Ordförande i Miljömålsrådet, Lars-Erik Liljelund, Generaldirektör vid Naturvårdsverket Rolf Annerberg, Generaldirektör vid Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas Göran Enander, Generaldirektör vid Skogsstyrelsen Eva Eriksson, Landshövding vid länsstyrelsen i Värmlands län Ethel Forsberg, Generaldirektör vid Kemikalieinspektionen Marie Hafström, Generaldirektör vid Försvarsmakten Lars-Erik Holm, Generaldirektör vid Socialstyrelsen Carl-Magnus Larsson, Generaldirektör vid Statens strålskyddsinstitut Thomas Korsfeldt, Tidigare generaldirektör vid Statens energimyndighet Inger Liliequist, Riksantikvarie vid Riksantikvarieämbetet Lars Ljung, Generaldirektör vid Sveriges geologiska undersökning Mats Persson, Generaldirektör vid Jordbruksverket Ingemar Skogö, Generaldirektör vid Vägverket Axel Wenblad, Generaldirektör vid Fiskeriverket Gunnar Ågren, Generaldirektör vid Statens folkhälsoinstitut Janna Valik, Generaldirektör vid Boverket ", "article_category": "other"}
{"id": 8180, "headline": "Håll trycket uppe", "summary": "I Tibet har Kina visat sitt rätta ansikte. En total bojkott av OS är fel väg att gå, men omvärlden får inte en unik möjlighet att protestera gå den ur händerna.", "article": "\"Kina är en enpartistat som saknar fria val. Politisk opposition är inte tillåten. Yttrandefriheten, pressfriheten, organisationsfriheten och religionsfriheten är starkt begränsade.\" Så inleds avsnittet om Kina i regeringens ambitiösa kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i världen. Och sedan fortsätter det i ungefär samma stil. Visst noteras förbättringar, men Kina är ett land där tortyr förekommer, där människor fängslas utan rättegång och dödsstraffet är flitigt förekommande. Och, konstaterar regeringen i likhet med många andra, det finns tecken på att klimatet hårdnat inför OS. Obekväma element rensas bort. I Peking kan myndigheterna säkert upprätthålla ordningen under de sensommarveckor då världens idrottselit är på plats, men tydligt är att det jäser runt om i landet. På flera håll har exempelvis bönder demonstrerat för att få äganderätt till den jord de i dag endast kan arrendera av staten. \"Varje år äger tiotusentals protester och missnöjesyttringar rum runt om i Kina\", konstaterar regeringen. \"Dessa så kallade massincidenter har ytterst sin grund i den rätts- och maktlöshet som många kineser upplever; men kan också ses som ett tecken på ett ökat rättsmedvetande hos den kinesiska allmänheten.\" Tydligast på senare tid har oroligheterna i Tibet varit. Visst har kineserna visat viss återhållsamhet, men i reaktionerna på protesterna har regimen ändå visat sitt rätta ansikte. Området är i stort sett stängt för journalister, något som är att vänta för ett land som enligt Reportrar utan gränser hamnar på plats 163 av 169 länder när det gäller pressfrihet. Det är endast den officiella versionen som sprids till vanliga kineser, och enligt den är tibetanernas andlige ledare Dalai lama en upprorsmakare. Alla tibetanska inviter om förhandlingar möts med kalla handen, trots att några verkliga krav på självständighet inte hörs vare sig från tibetanska ledare eller utländs-ka regeringar. Det är metoderna som med rätta kritiseras, liksom oviljan att tillmötesgå fullt legitima krav på ökad religionsfrihet. Kina har valt en hård linje. En ofta hörd förklaring till detta är att kommunistpartiet prioriterar stabilitet framför sitt internationella rykte, en annan att Peking känner oro för vad som skulle ske i andra provinser i fall Tibet gavs särskilda rättigheter. Möjligen spelar också OS en roll. Det är utan tvekan så att de kommande spelen givit omvärlden en unik möjlighet att påverka Kina, och det oftast anförda exemplet är omsvängningen i Darfurfrågan. I dag tycks bilden vara en annan. De kinesiska ledarna kan lugnt titta på när skådespelare, ideella organisationer och debattörer kräver en bojkott. De vet att en sådan ändå inte kommer att bli verklighet. Och tur är väl egentligen det. En total bojkott skulle endast riskera att bli ett gigantiskt slag i luften - det är rent av möjligt att situationen för de mänskliga rättigheterna skulle försämras och regimen stärkas. Därmed inte sagt att allt måste vara frid och fröjd för kommunistpartiet under OS. Det finns ingen anledning att låta ledarskiktet sola sig i glansen. Något slags markering från omvärldens sida är närmast en moralisk skyldighet, inte minst med tanke på händelserna i Tibet. Därför är förslaget att stats- och regeringscheferna ska utebli från invigningsceremonin så genialt. Nu finns emellertid inte mycket som tyder på att det blir verklighet, även om vissa ledande politiker lär stanna hemma. President George W Bush har sagt att han kommer, och i Sverige har debatten nästan kantrat beroende på att förslaget anses komma från fel person, det vill säga förre justitieministern Thomas Bodström. Det rimliga, också för svenska statsråd, är att utebli - om inte, ja då krävs i anständighetens namn nya idéer om hur omvärlden ska kunna markera. Omvärlden ska till Peking, men de kinesiska ledarna ska också märka att den är där.dn ", "article_category": "other"}
{"id": 8181, "headline": "Håll trycket uppe", "summary": "I Tibet har Kina visat sitt rätta ansikte. En total bojkott av OS är fel väg att gå, men omvärlden får inte låta en unik möjlighet att protestera gå den ur händerna.", "article": "”Kina är en enpartistat som saknar fria val. Politisk opposition är inte tillåten. Yttrandefriheten, pressfriheten, organisationsfriheten och religionsfriheten är starkt begränsade.” Så inleds avsnittet om Kina i regeringens ambitiösa kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i världen. Och sedan fortsätter det i ungefär samma stil. Visst noteras förbättringar, men Kina är ett land där tortyr förekommer, där människor fängslas utan rättegång och dödsstraffet är flitigt förekommande. Och, konstaterar regeringen i likhet med många andra, det finns tecken på att klimatet hårdnat inför OS. Obekväma element rensas bort. I Peking kan myndigheterna säkert upprätthålla ordningen under de sensommarveckor då världens idrottselit är på plats, men tydligt är att det jäser runt om i landet. På flera håll har exempelvis bönder demonstrerat för att få äganderätt till den jord de i dag endast kan arrendera av staten. ”Varje år äger tiotusentals protester och missnöjesyttringar rum runt om i Kina”, konstaterar regeringen. ”Dessa så kallade massincidenter har ytterst sin grund i den rätts- och maktlöshet som många kineser upplever; men kan också ses som ett tecken på ett ökat rättsmedvetande hos den kinesiska allmänheten.” Tydligast på senare tid har oroligheterna i Tibet varit. Visst har kineserna visat viss återhållsamhet, men i reaktionerna på protesterna har regimen ändå visat sitt rätta ansikte. Området är i stort sett stängt för journalister, något som är att vänta för ett land som enligt Reportrar utan gränser hamnar på plats 163 av 169 länder när det gäller pressfrihet. Det är endast den officiella versionen som sprids till vanliga kineser, och enligt den är tibetanernas andlige ledare Dalai lama en upprorsmakare. Alla tibetanska inviter om förhandlingar möts med kalla handen, trots att några verkliga krav på självständighet inte hörs vare sig från tibetanska ledare eller utländs-ka regeringar. Det är metoderna som med rätta kritiseras, liksom oviljan att tillmötesgå fullt legitima krav på ökad religionsfrihet. Kina har valt en hård linje. En ofta hörd förklaring till detta är att kommunistpartiet prioriterar stabilitet framför sitt internationella rykte, en annan att Peking känner oro för vad som skulle ske i andra provinser i fall Tibet gavs särskilda rättigheter. Möjligen spelar också OS en roll. Det är utan tvekan så att de kommande spelen givit omvärlden en unik möjlighet att påverka Kina, och det oftast anförda exemplet är omsvängningen i Darfurfrågan. I dag tycks bilden vara en annan. De kinesiska ledarna kan lugnt titta på när skådespelare, ideella organisationer och debattörer kräver en bojkott. De vet att en sådan ändå inte kommer att bli verklighet. Och tur är väl egentligen det. En total bojkott skulle endast riskera att bli ett gigantiskt slag i luften – det är rent av möjligt att situationen för de mänskliga rättigheterna skulle försämras och regimen stärkas. Därmed inte sagt att allt måste vara frid och fröjd för kommunistpartiet under OS. Det finns ingen anledning att låta ledarskiktet sola sig i glansen. Något slags markering från omvärldens sida är närmast en moralisk skyldighet, inte minst med tanke på händelserna i Tibet. Därför är förslaget att stats- och regeringscheferna ska utebli från invigningsceremonin så genialt. Nu finns emellertid inte mycket som tyder på att det blir verklighet, även om vissa ledande politiker lär stanna hemma. President George W Bush har sagt att han kommer, och i Sverige har debatten nästan kantrat beroende på att förslaget anses komma från fel person, det vill säga förre justitieministern Thomas Bodström. Det rimliga, också för svenska statsråd, är att utebli – om inte, ja då krävs i anständighetens namn nya idéer om hur omvärlden ska kunna markera. Omvärlden ska till Peking, men de kinesiska ledarna ska också märka att den är där.dn ", "article_category": "other"}
{"id": 8194, "headline": "Ping-pongkingen", "summary": "Jens Jonsson visar i sin första långfilm att han är en genial visuell berättare. Men ”Ping-pongkingen” håller inte riktigt hela vägen.", "article": "SÄLLAN HAR EN SÅ erfaren svensk filmskapare som Jens Jonsson långfilmsdebuterat. Äntligen dags! frestas man utbrista, efter en lång rad hyllade kortfilmer, den briljanta teveserien ”God morgon alla barn” och manuset till en av förra årets bättre långfilmer, ”Ciao Bella”. Inte minst har Jens Jonsson restaurerat det svenska självförtroendet genom utlandets uppskattning och prisregn, som vi ju tycks närmast löjligt beroende av för att bli på gott humör. DETSAMMA GÄLLER”Ping-pongkingen”, som häromveckan fick pris vid Sundancefestivalen, den amerikanska så kallade independent-filmens mytomspunna Mecka. OCH HANS SÄRART står alltid att känna igen. Familj, syskon, barn, utanförmänniskors vilja till att bli innanförmänniskor och tvärtom, alla ohjälpligt bundna till varandra fastän lika oundgängligen ensamma. Kallt och varmt samtidigt, kombinationen av styrka och svaghet, djupa kriser med ständigt bibehållen kärlek till alla sina gestalter om så till de största skurkarna. MORALISKA PEKPINNAR och stora gester ligger inte för Jens Jonsson, snarare ett slags stilistiskt distanserad oförtruten medmänsklighet. Även uppenbara grymheter skildras närmast försynt, utan att för den skull förta något av deras kraft. I klichéer gjuter han ofta nytt innehåll. Balansen mellan komedi och tragedi är hårfin. Så också i ”Ping-pongkingen”. I CENTRUM BEFINNER SIG Rille, en överviktig och mobbad tonåring, vars hela självkänsla beror av att han regerar över fritidsgårdens pingisrum. Både i kraft av att han behärskar spelet (”den sista demokratiska sporten”) och för att han blivit anförtrodd nyckeln till racketskåpet, som han bevakar stenhårt som ledde den till sagans skattkammare. UTE LIGGER SNÖN djup, hemma brottas Rille med en lillebror som inte liknar honom: ”Det är intressant med brorsan. Han är liten och jag är stor. Han är impulsiv och jag är mera eftertänksam, kan man säga. Ibland känns det som om han fått allt och jag inget. Men jag vet inte, jag brukar säga att vi är lite som yin och yang.” LÄGG TILL BRÖDERNAS syskonkärlek och allt öppnare rivalitet, en mamma som drömmer om att öppna ”frisörsallong”, en slarver och suput till farsa som kanske inte ens är Rilles och Eriks riktiga farsa men ständigt lovar att bli det, ”Väg-Gunnar” som kanske är mer som en pappa borde vara och framför allt gärna vill bli det – samt inte minst en gryende ömsesidig kärlek till en tjej i klassen. INTE UNDRA PÅ att Jerry Johansson, perfekt i rollen som Rille, suckar, rynkar ögonbrynen och med ett batteri av förklaringar och förträngningar stålsätter sig inför de små och stora lögner som cirkulerar både runt honom – och inom honom själv. Med det långa formatet kommer också annorlunda dramatiska krav och det är inte alldeles säkert att Jens Jonsson (och medförfattaren Hans Gunnarsson) helt klarat av dem. Jag har alltså svårt att förlika mig med förutsägbarheten i att ett tidigt placerat gevär alls kommer med i handlingen enligt Hitchcocks princip. Den konsekventa och genomtänkta färgsättningen i isblå pastell ter sig mer entonig än verkningsfull (nej, någon Roy Andersson är Jens Jonsson inte). Överviktiga och opraktiska morsan höjer sig inte över schablonen råddig vuxen. Några enskildheter – som sporthandlaren Väg-Gunnars oförglömliga berättelse om hur han fick sitt smeknamn – kunde plockas ut som en kortfilm, men integreras aldrig på allvar i den övriga berättelsen. MEN DET FINNS OCKSÅ stråk av genialt visuell berättarkonst hos Jens Jonsson, särskilt när han kombinerar den med sin uppenbara och underskattade talang som personinstruktör. Inte bara för Jerry Johansson som Rille, utan också för Hampus Johansson som brorsan Erik. Ur Georgi Staykov som farsan plockar han fram den exakta avvägningen mellan självömkan, vädjan och karlakarl. Och hos Fredrik Nilsson som Väg-Gunnar finns en närmast gossaktigt precis balans mellan inställsam hurtighet och törst efter godkännande och kärlek. DE ÖGONBLICKEN, de stråken är mer oförglömliga än själva dramatiken i den yttre handlingen. ", "article_category": "other"}
{"id": 8198, "headline": "När Elsa föddes vändes allt upp och ned", "summary": "Linda och Patrik Lark skulle bli föräldrar för första gången. De var mycket lyckliga. Men så visade det sig att nyfödda dottern Elsa hade Downs syndrom – och livet blev inte som de trodde.", "article": "Fyraåriga Elsa springer runt i vardagsrummet. I ena handen håller hon en pensel, i den andra en tom plastmugg. Hon leker ofta att hon målar. Väggarna, teven, golvet och sig själv. Lillebror Sigge, två år, gömmer sig bakom en soffa och häller ut innehållet i en liten josförpackning på golvet. Pappa Patrik har nyss kommit hem från jobbet som marknadsförare på Xenter, en utbildningsenhet som drivs av Botkyrka kommun. Han och mamma Linda tittar på sina barn. Så ler de mot varandra. Inom kort flyttar familjen till ett radhus i Helenelund, norr om Stockholm. I dag bor de drygt en kilometer därifrån. Patrik och Lintycker att det ska bli skönt att slippa ta hissen för att komma ut, och att barnen kommer att få en liten tomt att röra sig på. De är en familj som andra. Fast ändå inte. Dottern Elsa har Downs syndrom, ett funktionshinder som länge ansågs försvåra en meningsfull tillvaro för barn och föräldrar. Linda och Patrik hade själva många fördomar. När överläkaren lugnt och allvarligt berättade att vissa tecken tydde på att Elsa, då knappt ett dygn gammal, kunde ha Downs syndrom rasade Patriks värld samman. – Det var som en explosion i hela kroppen. Jag hade tyckt att det värsta som skulle kunna hända en nybliven förälder var att förlora sitt barn. Nu hade vi fått en dotter som var skadad, inte normal. Det kändes lika illa. Patrik berättar att det var som om ett blytungt ok placerades på hans axlar. I kanske fyrtio år skulle han tvingas bära ansvaret för en människa som han just då inte inte ville skulle finnas. – Jag hade inte ens snuddat vid tanken att vi kunde få ett funktionshindrat barn. Hela kroppen började skaka efter överläkarens besked. Det var som om jag ville pressa ut all ångest ur den. Mamma Linda hade redan anat att allt inte var som det skulle med hennes nyfödda lilla barn. Nästan direkt efter förlossningen tyckte hon att dottern kisade på ett konstigt sätt och huden i hennes nacke verkade väldigt slapp. – Jag såg att Elsa hade Downs syndrom, men min hjärna stängde av. Jag ville inte ta in det jag anade. Inte heller vågade jag knyta an till ett barn jag inte visste om jag ville ha. Jag kände inte en gnutta lycka utan bara en stor oro, säger Linda. Hon och Patrik hade haft ett par kämpiga år bakom sig. Hon hade råkat ut för en allvarlig olycka under en tur på snöskoter, och i samband med denna drabbades hon av en depression. Patrik hade gått arbetslös en tid. När beskedet kom att Linda var gravid kände både hon och Patrik att det var en vändpunkt. Nu skulle man bli en fulländad familj. De flesta par i vänkretsen hade redan fått barn – alla var friska. I slutet av graviditeten drabbades Linda av havandeskapsförgiftning och fostret i hennes mage slutade växa. Därför bestämde läkarna att förlossningen måste ske omedelbart med kejsarsnitt. När Elsa lämnat mammas mage tycke både Linda och Patrik att hon var väldigt blå och att hon skrek för svagt. Personalen började prata fort, gav Elsa syrgas och placerade henne i en kuvös. – Jag reagerade inte särskilt på det. Elsa hade ju fem fingrar på varje hand, fem tår på varje fot och huvudet satt på sin plats. Det hade jag kontrollerat, berättar Patrik. Efter kejsarsnittet kände sig Linda matt. Först trodde hon att det berodde på ingreppet, men snart visade det sig att en och en halv liter blod samlats i magen. Hon fick opereras akut. Första natten försökte Patrik sova i ett rum på sjukhuset. I ett annat rum var Linda var på väg att vakna upp efter narkosen och i sin kuvös låg Elsa kopplad till syrgas, dropp och mätelektroder. – Jag låg där på sängen och tänkte att jag kanske inte kommer hem med någon tjej alls. Det som skulle bli mitt livs lyckligaste dag höll på att sluta i en mardröm, säger Patrik. Eftermiddagen därpå var Elsas läge stabilare. Och det var också då läkaren berättade att ”detaljer i hennes utseende tyder på att hon ...”. – Jag fyllde genast i med Downs syndrom, säger Linda. Direkt tänkte jag att allt positivt i vårt liv var över och undrade om Patrik ville ha kvar en kvinna som inte kunde föda ett normalt barn. – Men när vi frågade läkaren om vi någon gång skulle lära oss att älska Elsa svarade han: ”Oroa er inte. Hon kommer att se till att hon blir älskad. Ni har ett mycket sött barn.” Och det är precis vad en nybliven mamma vill höra. De första veckorna efter förlossningen fick hela familjen vara kvar på sjukhuset. När Elsa var tolv dagar gammal drabbades hon av spasmer i lungartärerna och var på väg att kväva sig själv. – Då hade jag hunnit bli överlycklig över min fina, underbara dotter. Det verkade så spännade att möta denna lilla människa, att möta en helt ny livssituation. När Elsa kämpade med sina andningsproblem önskade Patrik och Linda av hela sitt hjärta att hon skulle klara sig. De första tankarna på att det kanske varit bättre om Elsa varit dödfödd var långt borta. Elsa klarade krisen och ett par veckor senare kunde hon lämna sjukhuset. Under första tiden fick hon sondmatas och hemsjukvården kom på regelbundna besök för att se till att hon fick i sig rätt mängd näring. Patrik och Linda berättade omedelbart för sina föräldrar, syskon och nära vänner att de fått ett barn med Downs syndrom. De har hela tiden strävat efter maximal öppenhet om sin dotters funktionshinder. – Det bästa sättet att förekomma alla fördomar är att själva berätta om Elsa direkt. Då vet folk hur de ska bete sig och det blir ofta mer avslappnat, säger Patrik. I dag går Elsa på Edsvikens förskola, där det finns en särskild resursperson. Linda var rädd att de andra föräldrarna skulle reagera negativt på att ha en flicka med särskilda behov i barngruppen, men det har blivit tvärtom. Både Patrik och Linda tror att man som förälder till ett funktionshindrat barn mår bra av att våga tillåta sig att släppa fram de svarta känslorna. När de just fått beskedet att Elsa har Downs syndrom tyckte de att det varit lika bra om hon kanske inte överlevt förlossningen. Så var det. – Vi visste inte om vi skulle orka att ta hand om henne, om vi skulle orka med oss själva. Chocken var så stark att vi till och med önskade att Elsa inte blivit till, säger Linda. – Jag tror inte att det vi kände är unikt. Vi vill öppet tala om både det ljusa och det mörka. Kanske är det bra för andra nyblivna föräldrar som hamnar i vår situation att ta del av hur vi reagerade, säger Patrik. När Linda blev gravid på nytt gjorde hon ett moderkaksprov för ta reda på om fostret var friskt. I dag hon en mer kluven inställning till fosterdiagnostik. Hon berättar att ett par vänner avstått från tester efter att ha lärt känna Elsa. – Om jag blev gravid på nytt skulle jag inte kunna göra abort även om ett fostervattensprov visade att barnet hade någon form av skada, möjligen om det var en allvarlig skada som inte är förenlig med överlevnad. Patrik däremot kan inte tänka sig att ta ansvar för två funktionshindrade barn. Därför är familjen nog fulltalig nu. Linda säger att det är viktigt att man i ett förhållande är öppen med sina känslor, att man vågar berätta om sin oro – och sin glädje. Vad tror ni om framtiden? – Jag ser med stort hopp fram emot när Elsa ska börja i skolan. Det går så bra på dagis, svarar Linda. – Jag är nog mer orolig, inflikar Patrik. Jag tänker på hur det ska bli när Elsa hamnar i puberteten och jag vill inte gärna tänka på den dag hon ska flytta hemifrån. Hon är ju inte som andra och det kan vara svårt att som förälder släppa taget om ett funktionshindrat barn. Linda är utbildad arbetsterapeut, men går just nu på en skrivarkurs på heltid. Drömmen är att kunna skriva en bok om Elsa och om livet med henne. Hundra sidor ligger redan klara i datorn. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 I morgon:Ny avhandling om föräldrar till barn med funktionsnesättning. ", "article_category": "other"}
{"id": 8210, "headline": "\"Wallenbergdokumentär var ett fursteslickande\"", "summary": "Dagens Industris grundare Bertil Torekull: en skandal att Dagens Industri belönar prestationen att ha producerat en underdånig teveserie om familjen Wallenberg. Att Peter Wallenbergs utgjutelser kunde tillmätas ett värde i vår folkägda teve var en skandal. För att producera sådant ska man inte belönas med storslaget pris, än mindre motta det i närvaro av just den familj man nyss uppvaktat med en gratis pr-show. Hasse Olsson-priset till årets ekonomijournalist är instiftat av en lysande tidningsmakare på Dagens Industri. Då kan man vänta sig pristagare av hög kvalitet. Årets val var ett besvärande undantag, anser Bertil Torekull, grundare av Dagens Industri.", "article": "Som tidningsman bör man glädjas över den växande floran av journalistpriser. Mediernas avgörande roll i det publika samtalet gör det viktigt att stimulera god journalistik - verkliga föredömen är av nöden. Bonniers var i den andan tidigt på 60-talet ute genom att utlysa Stora journalistpriset som också är störst - dess fördel är att priset inrymmer alla genrer och yrkesspecialiteter. Schibsted har förannonserat ett pris som dock bara ska tilldelas mediejättens egna journalister. År 2000 instiftades ett årligt journalistpris på 75.000 kronor som sätter fokus på god ekonomijournalistik. Det är döpt efter Hasse Olsson, en lysande tidningsmakare som de senaste decennierna byggt upp Dagens Industri till maktfaktor och en oöverträffad vinstmaskin i Bonnier-fabriken. Imponerande är tidningens lyckade satsningar utomlands. När Olsson-priset utdelas har man således fog att förvänta pristagare av hög kvalitet. Utmärkta gräsrotande, ofta unga, journalister har tillhört de från starten utvalda. Årets val av ekonomijournalist är ett besvärande undantag - inte så mycket för Gregor Nowinski personligen som för den dokumentär han nu äras för - tv -serien om dynastin Wallenberg, ett obehagligt exempel på fursteslick och devot intervjuteknik. Nowinskis dokumentär saknade inte de historiskt välkända kvaliteterna. Wallenbergarnas insatser tillhör det moderna Sverige - inte minst framväxten av ett sjudande näringsliv med industrier för vilkas framgång familjen betytt mycket. Förtjänstfulla vetenskapliga biografer - typ Ulf Olsson, Göran B Nilsson och Håkan Lindgren - har i digra böcker, faktaspäckade och läsvärda, skildrat familjens huvudpersoner och deras ömsom känsliga ömsom hårdföra aktiviteter. Senaste bidraget är Lindgrens spännande bok om Jacob Wallenberg, en gestalt som oförtjänt överskuggats av den oförtröttlige industribyggaren Marcus \"Dodde\" Wallenberg, nuvarande åldermannen Peter Wallenbergs fader. Ett digert faktamaterial har alltså länge funnits för den som vill producera ett för den stora publiken begripligt drama. I det vetenskapliga utbudet ingår även starkt kontroversiella inslag - mest upprört blev etablissemanget på sin tid över Gunnar Adler Karlssons doktorsavhandling som skärgranskade Boschaffären med dess knytning till det hitleristiska Tyskland. I kretsarna har han aldrig kunnat förlåtas. Det problematiska med Nowinskis serie blev mest synligt i den roll familjens överhuvud Peter \"Pirre\" Wallenberg tilläts spela i sista avsnittet. Vi fick här möta en plutokrat som utan irriterande motfrågor kunde utgjuta sig som en skvallertant som låtsades vederhäftig tillrättaläggande historieskrivare. Han visade direkt förakt för sin fader - Marcus W - och i beskrivningen av Percy Barneviks och dennes beryktade pensionsavtal, signerat av just \"Pirre\" Wallenberg, framstod han som direkt ärekränkande. När han skulle förtydliga sig antydde han svepande att han visste mer än han ville berätta med hänsyn till \"offret\"; han flydde skamlöst sitt eget ansvar som den ordförande som signerade det pensionsavtal som sedan det avslöjats gjorde Barnevik till varg i veum, dvs medialt fredlös. Peter Wallenberg har vid sidan av en personlig charm en talang att se ner på individer. Hans sätt att tala om svarta människor är beryktat, eller som han uttryckte sig för den unge Pär Wästberg på besök i det dåvarande Rhodesia: \"de har just klättrat ned från träden\", enligt boken \"Vägarna till Afrika\". Han har sedan dess formulerat sig än mer graverande eller så som ingen offentlig person normalt skulle kunna utan att avgå eller be oförbehållsamt om ursäkt. I dokumentären fick de kränkta ingen chans att försvara sig, den skamlöse fick stå oemotsagd. Gregor Nowinski gjorde ett scoop då han fick familjen att ställa upp för tv ty så konungslig är dynastin att ens komma den nära betraktas som ett mästerskap i sig. Det är dock svårt att se vad detta har med god ekonomisk journalistik att skaffa (vilket \"Uppdrag gransknings\" avslöjande om Icas köttfärs-fusk är ett mera adekvat exempel på). Nowinskis oförlåtliga svaghet var att ge efter för familjen som krävde att ingenting fick ändras i vad som sagts, exempelvis att han lät den publika lynchningen äga rum av Barnevik liksom det privata fadersmordet på gamle Marcus \"Dodde\". Det hade varit enkelt att låta ett antal betydande företagsledare - ännu vitala - vittna om en gärning som diametralt hade skilt sig från Peters W:s bild av fadern. Det är förstås sorgligt att en stor finansfamilj företräds av en person med ett beskäftiga tankemörker men att detta tillmäts ett värde även i vår folkägda tv var en skandal. Hans roll - i bolag som Investor och ABB - när det gäller att stimulera girighet och omoral i direktörsleden kan inte överskattas. Om detta inte ett ord i tv. Underdånigheten inte bara från de assisterande lakejernas sida inför affärsmagnaten är kanske inte så gåtfull men man kan inte acceptera att medierna ska buga för fördomar och obildning om folk bara är rika nog. För att producera och televisera sådant ska man i vart fall inte belönas med ett storslaget pris, än mindre motta det i närvaro av just den familj man nyss så lyckligt uppvaktat med en gratis pr-show. För journalistik som lierar sig med överhet finns bara ett namn: furstesmek. Och kvar stod efteråt tyvärr den stora journalistiska uppgiften olöst: de obesvarade frågorna om den Wallenbergska framtiden - nu sedan klenoder som Astra, Stora Kopparberg, Incentive, OMX och nu senast Scania sålts ut. Vad står egentligen familjen för i dag? Har man någon enda långsiktighet kvar mer än berikandet? Ett svar i en tv-dokumentär hade varit värt minst ett knippe stora journalistpris, inklusive Olssons special. Bertil Torekull ", "article_category": "other"}
{"id": 8216, "headline": "\"Svenska banker hotas också av finanskrisen\"", "summary": "Ny undersökning av bankernas beredskap: de är dåligt förberedda om finanskrisen på allvar sprider sig till Europa. De likviditetsproblem som uppstått hos vissa europeiska banker kan mycket väl inträffa även i Sverige. En undersökning av 60 banker i 14 europeiska länder visade att endast 14 procent av bankerna vägde in risken för betalningsproblem hos sina kunder när de bedömer likviditetsrisker. Detta är allvarligt. Finanskrisen i USA visar hur förödande för hela samhället en dålig likviditetskontroll är. Och svenska banker skiljer sig inte från andra europeiska banker. Det skriver André Wallenberg och Patrik Gunnarsson, tunga finansiella bankrådgivare vid revisionsbyrån Öhrlings PricewaterhouseCoopers om resultatet av undersökningen som de här presenterar.", "article": "USA:s finansmarknad är i gungning och utvecklingen mycket oroande. Helgens kollaps för investmentbanken Bear Stearns är en händelse som kommer att gå till historien som ett av de största finansiella haverierna. Alan Greenspans, den tidigare chefen för den amerikanska centralbanken, dystra bedömning är att den nuvarande finanskrisen är den värsta sedan andra världskriget. Men vad handlar finanskrisen i USA egentligen om och vad har den för betydelse för den svenska ekonomin? Vad behöver göras för att vi inte ska smittas av finansfrossan? Om man läser de svenska bankernas senaste bokslutskommunikéer och årsredovisningar så hittar man en del kommentarer kring kreditfrossan i USA. Men problemen på finansmarknaderna ska inte ha påverkat bankerna i någon större utsträckning hittills. Vi som arbetar som oberoende rådgivare gör två reflexioner: För det första att krisen i USA säkert inte är över ännu trots de stora räntesänkningarna och centralbankens frikostiga kapitalinjektioner till finanssektorn. För det andra att det är osäkert vilka följdeffekter det som började som en sub-prime- kris i USA kommer att få i Sverige, men dessa kommer förmodligen att bli kännbara också för dem som inte arbetar i bank och finanssektorn. Hur kan då finansmarknadens agerande i New York påverka sysselsättning och tillväxt här hemma? En kort tillbakablick illustrerar hur invecklade sambanden är. Den amerikanska fastighetsmarknaden var länge överhettad med ständigt stigande fastighetspriser. Bolåneinstituten gav lån till personer med låg kreditvärdighet i vad som måste ses som ren spekulation i fortsatt ökande fastighetspriser. För att öka volymen och effektivisera långivningen har de amerikanska finansföretagen värdepapperiserat sin lånestock och placerat den i så kallade SIV (Special Investment Vehicles, som kan betraktas som ett separat bolag eller fond). Dessa ihopklumpade lån till privatpersoner har sedan finansierats genom att ge ut så kallade CDO (Collateralized Debt Obligations, ett slags finansiella instrument). CDO-kontrakt ger innehavaren rätt till avkastning från inbetalningar på lånen (återigen från de slutliga låntagarna) i en prioriteringsordning som bestäms av hur riskfyllda bolånen är. Problemet är att risken i dessa finansiella instrument har undervärderats. På grundval av bristande genomlysning och överoptimistiska värderingar så har investerare tagit högre risk än vad de fått betalt för. När så betalningsproblemen ökar för de enskilda låntagarna (vars skulder ju utgör merparten av substansvärdet i CDO) så har förlusterna ökat. Detta har kraftigt påverkat värderingen på CDO-marknaden. När ägandet av fodringar genom CDO sprids på många olika aktörer med komplicerade inbördes kopplingar kommer kreditförluster att fortplantas genom sy-stemet. Vi ser nu en ren dominoeffekt och det blir svårt att förutsäga vilka de totala ekonomiska effekterna blir. Den oro som började spridas i höstas ledde till att kreditgivning mellan banker (den så kallade interbankmarknaden) fick uppleva en tvär inbromsning och att utbudet av kapital minskade drastiskt. Det spelar egentligen ingen roll om en bank haft direkt exponering mot amerikansk fastighetsmarknad, alla dras över samma kam. En finanskris kan på det sättet uppstå på en plats, USA i det här fallet, och genom en starkt globaliserad marknad smitta andra delar av världen. Northern Rock, som nyligen togs över av brittiska staten, är ett exempel på en aktör på den brittiska bolånemarknaden som blev offer för kreditkrisen. En betydande del av finansieringen skedde genom inlåning från allmänheten, vilket normalt är en relativt trygg form av finansiering. När marknadslikviditeten försämrades inleddes diskussioner med Bank of England om att få tillgång till mer likvida medel. Men bara ryktet om att banken hade ont om pengar räckte för att ytterligare försämra kreditvillkoren. Krisen blev självuppfyllande och människor köade för att ta ut sina pengar och vi upplevde den första bankrusningen i Storbritannien sedan år 1866. I måndagens Financial Times sade Alan Greenspan att han trodde att bostadspriserna på sikt kommer stabiliseras och de slutliga kreditförlusterna bli överblickbara. Han menar att det skulle ta udden av smittoeffekten inom den finansiella marknaden och förtroendet för de aktörer som tar sig igenom krisen gradvis kommer att återställas. Det förefaller rimligt, men frågan är när vi kan förvänta oss att se ljuset i tunneln? Sedan sommaren 2006 har exekutiva auktioner skapat ett överskott på ungefär 600 000 vakanta enfamiljshus i USA. Hustillverkare har bidragit med ytterligare 200 000 nytillverkade hus som också står tomma. Byggsektorn drabbas alltså hårt av kreditkrisen och en något bisarr indikator på detta är att antalet verktyg som hantverkare använder har ökat hos pantbelånarna i USA. I Sverige kommer vi först att känna av spridningen av den amerikanska kreditkrisen när den låga dollarn slår igenom i våra exportföretag med lägre vinster och fler arbetslösa som följd. Oron på finansmarknaden började som en följd av felaktiga värderingar och kreditrisk, men det verkliga problemet ligger i bankernas (och företagens) förmåga att finansiera sin verksamhet. En undersökning som genomförts av PricewaterhouseCoopers på 60 banker i 14 europeiska länder visade att endast ca 14 procent av bankerna väger in risken för betalningsproblem hos sina kunder när de bedömer effekterna av likviditetsrisker. Det finns inget i undersökningen som visar att svenska banker skiljer sig från de europeiska i det avseendet och slutsatsen blir att de likviditetsproblem som uppstått hos vissa europeiska banker mycket väl kan inträffa även i Sverige. Detta är allvarligt. En god kontroll på likviditetsrisker är centralt för alla banker och i förlängningen, som finanskrisen i USA nu visar, för hela samhället. Dagens risker kan inte hanteras enbart med starka balansräkningar eller hög kapitaltäckningsgrad, även om det förstås är viktigt. Lösningen ligger snarare i en tätare uppföljning av riskerna i kombination med en genomarbetad kontinuitetsplanering som sträcker sig längre än bara några månader framåt. Ett scenario av många är det som Deutsche Bank räknat på, nämligen att bostadsmarknaden skulle falla med ca 25 procent. Det är odiskutabelt att om de svenska bankerna inte är aktiva i sina omvärldsanalyser så kommer de att kunna omfattas av Allan Greenspans mörka framtidsscenario. André Wallenberg Partner, Öhrlings PricewaterhouseCoopers Patrik Gunnarsson Senior Manager, Öhrlings PricewaterhouseCoopers ", "article_category": "other"}
{"id": 8229, "headline": "Glöm inte Tibet", "summary": "Inför OS är kineserna känsliga för världsopinionen. Det finns därför all anledning att öka trycket om Tibet.", "article": "Det är tydligt att saker och ting inte riktigt går som kineserna vill så här månaderna före invigningen av sommar-OS. Spelen ska bli en framgång, är det tänkt. De ska visa upp vad det nya Kina förmår. Men det internationella strålkastarljus som ett OS också för med sig har Peking inte riktigt lyckats hantera. Chocken rapporteras ha varit stor när filmregissören Steven Spielberg hoppade av som rådgivare, och de senaste dagarna har oroligheterna i Tibet hamnat i medialt fokus. Vi har sett bilder på brinnande fordon, läst rapporter om dödsfall och hört om journalister som ombetts att lämna området. Kanske var det så att en regim som den kinesiska inte riktigt förstod vad ett jättearrangemang som ett OS för med sig, vad som händer när världens blickar riktas åt ett håll och när informationen inte kan centralstyras. Tydligt är emellertid att kineserna nu insett allvaret. De är känsliga för världs-opinionen, livrädda för att spelen ska förstöras av en bojkott och beredda till eftergifter för att kunna genomföra OS som planerat. Ett tydligt exempel är omsvängningen i Darfurfrågan, som möjliggjorde för FN att åtminstone fatta ett beslut om ökat engagemang. Ett annat är just Tibet. Visst har det varit våldsamt i huvudstaden Lhasa och på andra håll både i och utanför Tibet, men vi lär knappast få se en utveckling lik den i Burma där militären helt sonika slog ner de munkledda protesterna. Man kan till och med hävda att det är anmärkningsvärt att de tibetanska protesterna alls fått genomföras. Vid tidigare tillfällen har kinesiska myndigheter snabbt lyckats kväsa varje organiserad missnöjesyttring, men nu rullade det helt plötsligt på dag efter dag. Peking vet att en massaker direkt hade lett till nya - och sannolikt hörsammade - krav på en bojkott av OS. Tibet är en växande huvudvärk för Kina. Internt är problemet litet. Många kineser ansluter sig till den officiella bilden, som också är den enda bild de får, och uppfattar tibetanernas andlige ledare Dalai lama som en upprorsmakare. Internationellt är läget ett annat. Dalai lama är både välkänd och respekterad i väst. Hans anhängarskara är stor. Hans röst hörs. Nu talar han om att kineserna genomför ett kulturellt folkmord, men han talar inte för en bojkott av spelen och han kräver inte självständighet. Det borde därför finnas gott om framkomliga vägar. Kina kommer, kanske främst av geopolitiska skäl, inte att släppa kontrollen över Tibet för överskådlig tid. Men det finns inte bara två alternativ, det handlar inte om självständighet kontra total kinesisk dominans. Tibetanerna vill ha autonomi, särskilt i religiösa frågor. De vill att Peking respekterar mänskliga rättigheter och att den tibetanska kulturen bevaras. Det är inte mycket begärt. Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg att det finns anledning att \"erinra\" Kina om dess skyldigheter att \"fullt ut respektera den tibetanska kulturen och traditionen\". Det är väl det minsta man kan säga. I ett läge då kineserna mer än någonsin är känsliga för vad världsopinionen tycker finns det ingen anledning för någon regering att vara tyst. Trycket bör tvärtom öka. ", "article_category": "other"}
{"id": 8235, "headline": "Gör som Calle - ha chokladfabrik hemma", "summary": "Nu hägrar påsk och sötsaker. Och vem vill inte göra superenkelt påskgodis som ser jätteproffsigt ut? DN har tagit hjälp av konditorn Martin Isaksson och femårige Calle.", "article": "- Tvätta händerna först, hojtar pappa. Och Calle, 5 år, som denna fredagseftermiddag fått gå hem tidigare från dagis för att göra påskgodis med pappa Martin, kliver raskt upp på pallen vid diskbänken och spolar vatten i hon. Sedan plockar de fram socker, sirap, ägg, kokos, jordnötssmör och mandel. Och plastpåsar med mörk choklad. - Bra kvalitet på chokladen måste det vara, poängterar Martin. Inget blir bättre än den sämsta råvaran. 65-75 procent kakao är godast. Martin Isaksson har arbetat som konditor i arton år. Tillsammans med hustrun Ellinor driver han Chokladfabriken i Stockholm. Denna fredageftermiddag ska Martin och Calle visa DN:s läsare hur man gör superenkelt påskgodis hemma i köket, godis som ser absolut proffsigt ut. Chokladdragerade mandlar först. Mandlarna har kokat i sockerlag. Nu ska de doppas i smält choklad. Martin och Calle gör med teskedar fina små mandelhögar, som sen åker in i kylen en stund innan de vänds i kakao. Fast förvara choklad ska man aldrig göra i kylen, säger Martin. - Kylan är egentligen inte farlig för chokladen. Det är kondensen som bildas som gör att ytan blir grå. Chokladen blir grynig och smälter inte munnen. Varmt kan man inte heller förvara choklad. Bäst är ett gammaldags, ventilerat skafferi som håller mellan 16 och 17 grader. Men hur många har ett sånt? - Ett tips är att vända chokladgodis i kakao. Ett annat tips är att äta upp det snabbt. Dags för farmors snickers. Martin blandar ihop ingredienserna och Calle rör. Det är väldigt tungt att vända runt jordnötssmör, sirap och flingor i bunken. - Mamma var duktig på desserter. Vi hade jämt efterrätter. På med smält choklad och in i kylen. Manjari heter Martin Isakssons favoritchoklad. Det är en mörk choklad från Valrhona. - Den är så fruktig och nyansrik, inte jättebitter och inte jättesöt. Det var den som gjorde att jag föll för choklad för femton år sedan. Fast det var en rolig praoplats i nian, på kondiset i Rydsgård, som fick Martin att lägga ingenjörsplanerna på hyllan och söka livsmedelsteknisk utbildning på gymnasiet. Han vidareutbildade sig till konditor, gick en specialkurs inriktad på choklad på en skola i Luzern i Schweiz, for till Paris och inspirerades av alla chokladställen som fanns där. 1997 hittade han och hustru Ellinor en tom fabrikslokal i Hammarbyhamnen, och sen har det rullat på. Lite nervös blir Martin när Calle ska skära den sega kakan i småbitar. Calle har tagit största kniven. - Akta, du har tummen under kniven. Med lite hjälp går det bra. Calle vill bara ha fina bitar, de som blir trasiga får pappa ta. Sen vänder Calle marshmallowbitar i florsocker. Nu kommer Ellinor och lillasyster Alice hem. Och äntligen är det dags för marsipanen, som Calle väntat hela eftermiddagen på att få knåda. Fram kommer marsipanlimporna, gula, honungsfärgade och rosa. Marsipan är, konstaterar Martin medan han skär ut långa remsor, en godisingrediens som sjunkit i populäritet. Kanske för att allergierna ökat. Men man kan göra mycket roligt med den. - Nästan som modellera fast man kan äta den, säger Calle, som, med stor koncentration, gör en rosa marsipanraket och en gul marsipansnögubbe med armar. Lillasyster Alice lägger resolut en marsipanorm över näsan och trycker fast resten av sin marsipanklick i pannan. Godisbordet är klart! Ålder: 36 årYrke: Konditor. Driver Ålder: 36 år Yrke: Konditor. Driver Chokladfabriken i Stockholm tillsammans med hustrun Ellinor. Familj: Hustru Ellinor, Calle, 5 år och Alice, 1,5 år. Bor: Lägenhet vid Hornstull i Stockholm. Meriter: Var med i Svenska Kocklandslaget som 2004 vann OS-guld i Erfurt. Samma landslag blev även världsmästare i Luxemborg 2002. Har också vunnit SM för Unga Bagare. Tidigare jobb: Som konditor på NK och Gripsholms värdshus. Favoritdessert: På sommaren svenska jordgubbar och bra vaniljglass. Tränar: Inget, tyvärr. Men att vara konditor är ett fysiskt jobb, man sitter sällan still. Chokladfabriken Chokladfabriken startade 1997 i Hammarbyhamnen och flyttade år 2000 till Renstiernas gata. 2006 öppnade en filial på Regeringsgatan. För en vecka sedan öppnade en butik i Tokyo, dit Chokladfabriken levererar nitton olika pralinsorter två gånger i månaden. I vår öppnar en butik på Grevgatan på Östermalm. Företaget har arton anställda på heltid och lika många extraanställda på deltid. Choklad= nyttigt En liten bit mörk choklad kan minska blodtrycket, enligt en studie, publicerad i medicintidskriften Jama. Av 44 personer i studien fick ena gruppen äta en ruta mörk choklad med ren kakao om dagen, medan den andra fick vit choklad, gjord på kakaofett. Efter arton veckor hade alla som ätit mörk choklad fått sänkt blodtryck utan att öka i vikt. Hos dem som ätit den vita chokladen syntes inga positiva effekter. ", "article_category": "other"}
{"id": 8236, "headline": "Jörgen började jobba mer kognitivt: ”Första tanken är inte alltid till gagn”", "summary": "Förr rusade han fram mot målet. I dag stannar han upp och tänker ”Så intressant!”. Jörgen Nilsson är en av dem som anammat ett kognitivt och beteendeinriktat sätt att arbeta.", "article": "Jörgen Nilsson fokuserar på målet. Det gör honom snabbfotad, ivrig och att han får saker ur händerna. Baksidan kan bli ett visst tunnelseende och han kan bli dominant. Eller rättare sagt: Det var så Jörgen Nilsson betedde sig tidigare. Så kom han i kontakt med kognitivt och beteendeinriktat ledarskap och lärde sig en del om andra – och sig själv. I dag anpassar han sitt beteende efter den människa han möter därför att det är mer effektivt. – Den människan som står framför mig kanske inte alls vill bromsa. Han kanske bara vill ha en syl i vädret. Jag har använt mig av redskapet ”Så intressant”. Jag stannar upp en stund i stället för att följa första impuls. Jörgen Nilsson har lärt sig lyssna, på andra och sig själv. Han har lärt sig att se sambandet mellan tanke, känsla och handling. Först kommer tanken som följs av en känsla. Utifrån den agerar vi. Kan vi tänka annorlunda kan vi alltså förändra både vad vi känner och vårt beteende. När Jörgen är på väg att reagera med ryggmärgen och rusa iväg, stannar han upp en stund och tänker: Varför blir jag så triggad? Därför att jag tänker si eller så. Om jag tänker så, börjar jag känna si och så. Utifrån denna känsla agerar jag. Gagnar detta mig? Får jag den respons jag vill ha? Kan jag tänka på ett annat sätt? – Den första tanken är inte alltid till gagn. Den kan till exempel väcka irritation och ilska hos andra. Man kan tolka situationer helt fel och det är inte alls effektivt. Kan man ta en egen reflektionsrunda får man ett mer funktionellt beteende. Jörgen Nilsson har haft olika arbetsledande funktioner inom försvaret och varit chefsutbildningsansvarig på Scania. Numera är han ny chefsutvecklare vid Polisens chefs- och ledarcenter och jobbar med bland annat självkännedom och personlig utveckling i ledarskapet. Vilken är då vinsten med att jobba med kognitivt och beteendeinriktat ledarskap? – Man blir mer balanserad i sitt beteende. Personalen och andra människor runt omkring en får större utrymme att utvecklas. Dessutom ger det personlig utveckling, en ordentlig möjlighet att titta in i sig själv via till synes enkla redskap. Annika Hällqvist ", "article_category": "other"}
{"id": 8265, "headline": "Här är Anastasias liv", "summary": "De kom till Sverige på 1960-talet för att jobba några år och sedan åka tillbaka till Grekland. Men Anastasia Karkeva och hennes man bor fortfarande kvar i Sverige.", "article": "Ibland kan Anastasia längta efter att bo i Grekland igen, men inte lika mycket som tidigare: - Jag har ju mitt barn och mina älskade barnbarn här. Vad skulle jag göra där, utan dem? Anastasia Karkeva, 72, är en av de äldre personer som varit med i Mobila dokumentärredaktionens nya projekt om att åldras i Sverige. I bild, i text, på ljudband och på film skildrar ett hundratal pensionärer själva sin vardag, sina minnen och sina tankar. \"Som en kedja tillsammans\" heter Anastasia Karkevas kortfilm som handlar om det som varit, och är, det mest betydelsefulla i hennes liv - banden till familjen, och kärleken till sonen och de fyra barnbarnen. - Min mamma brukade säga så, att familjen var som en kedja, säger Anastasia. Man hör ihop och man tar hand om de äldre och de yngre. Anastasia och hennes man kommer från en by utanför Thessaloniki där familjerna var lantbrukare. När deras son var liten åkte hennes man tillsammans med fyra kamrater från byn för att söka arbete i Sverige. Han fick jobb på Orrefors glasbruk i Småland. - En dag ringde han mig och sa \"ta med dig pojken och kom\". Jag tog fram en karta och undrade var Sverige låg. Jag hade aldrig varit längre bort än Thessaloniki, berättar Anastasia. Efter en lång tågresa kom hon och sonen fram till Småland, och redan nästa dag fick Anastasia själv jobb på glasbruket. Sonen gick i förskolan och lärde sig snabbt att prata svenska. Det kvar knepigare för föräldrarna, som ofta fick ta tolkhjälp från sin pojke de första åren. Anastasias mamma fanns kvar i Grekland och det mest smärtsamma för Anastasia var att lämna henne. - Jag grät så mycket. Och jag kände att jag, som enda dotter, hade ett särskilt ansvar för mamma, fast jag hade två bröder. Efter två år i Sverige åkte Anastasia och hennes man ner och hämtade modern till Sverige. Anastasias mamma ville vara där hennes dotter var, men hon trivdes aldrig här, berättar Anastasia. Hon kände sig ensam och längtade hela tiden tillbaka. - Hon var ledsen varje dag. Till slut blev hon sjuk, hon kunde varken äta eller dricka. Hon lades in på sjukhus, men läkarna hittade inget fel. Vi förstod att mamma var döende, och ville ta med henne till Grekland så att hon fick dö där. Vi fick skriva på ett papper där vi tog ansvaret, sedan tog vi mamma i bilen och körde direkt mot Grekland. Modern var mycket dålig under resan. Men så fort de kommit in i Grekland hände något med henne, säger Anastasia. - Hon hörde språket, hon hörde musiken, det var som om hon vaknade till, \"var är vi?\". När vi skulle gå och köpa oss något att äta, då ville hon plötsligt också ha. När vi kom fram till byn kom alla grannar och hälsade och pratade, och mamma levde upp igen. Sedan levde hon i två år till, och vi stannade kvar där med henne. Efter moderns död återvände Anastasias familj till Sverige. Lite senare hämtade de hit makens mor, som till skillnad från Anastasias mamma trivdes fint i Sverige och blev kvar här till sin död. I dag bor Anastasia och hennes man i en tvårumslägenhet i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Anastasia har haft olika jobb inom industrin, bland annat på dåvarande LM Ericsson. Sedan pensioneringen har hon varit mycket aktiv i föreningslivet, framför allt i den grekiska föreningen Kapi där hon också var ordförande under nio år. - Jag har svårt att bara sitta hemma, jag är en aktiv person. När jag är hemma virkar jag, jag har virkat massor till barnbarnen, eller lagar mat och bakar. Vi umgås mycket med sonen och hans familj, vi gör mat till varandra och skickar över. År 2002 fick Anastasia Karkeva \"Rinkebypriset\" som delas ut av stadsdelsnämnden och Familjebostäder till personer som gjort stora sociala insatser i området. - De kallade mig för eldsjäl. Först visste jag inte vad ordet betydde, jag fick fråga, säger Anastasia. Anastasia hade aldrig använt en filmkamera innan hon gjorde dokumentären \"Som en kedja tillsammans\". - Jag tyckte att det var jätteroligt, men svårt också - det var svårt att hålla kameran stilla och stadigt, fast man lär sig, säger Anastasia. Däremot var det lätt att bestämma temat för filmen, tycker hon. - Jag ville visa vilken betydelse familjen har. Det är för familjens skull vi stannar här, min man och jag. Ändå tänker vi på Grekland, det har också med familjen att göra, vi hör ju hemma där också. Ibland funderar vi på hur det ska bli när vi dör, ska vi begravas här eller i Grekland? Det är svårt att prata om. - Barnbarnen betyder mest av allt för mig. Varje vecka kommer de hit och sover över, vi har inte stort, men vi bäddar på golvet här i vardagsrummet. Jag tänker jämt på mina barnbarn, jag vill vara där de är. Hur är det att vara gammal i Sverige Hur är det att vara gammal i Sverige i dag? Vad vill pensionärerna själva berätta? De frågorna var utgångspunkten för Mobila dokumentärredaktionens nya projekt, där äldre personer skrev, fotograferade, gjorde ljudband och kortfi lmer med stöd och hand ledning från professionella. Redaktionen reste runt i hela landet, från Harads i Norrbotten till Varberg på västkusten. Projektledare är dokumentärfi lmaren och producenten Stina Gardell. Mobila dokumentärredaktionen är en ideell förening som vill nå ut med den dokumentära berättarformen och ge röst åt dem som kanske inte annars kommer till tals. De har tidigare genomfört ett projekt med ungdomar från olika delar av landet. Resultatet av det nya projektet är bland annat den nyutkomna boken \"Allt var så nyss. Berättelser om att åldras i Sverige\" (Ordfront). En foto utställning visas fram till och med den 16 mars på Centrum för fotografi , Tjärhovsgatan 44 i Stockholm. I morgon, söndag, visas kort fi lmer på Tempo dokumentärfestival på biografen Victoria på Götgatan i Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 8266, "headline": "Matgästartist", "summary": "Millan Waage Ericson fick stå och öva på sin matlagning om nätterna. Nu har hon blivit Årets kvinnliga kock.", "article": "För ganska exakt ett år sedan blev Millan Waage Ericson Årets Wilhelmina, det som brukar kallas Årets kvinnliga kock. I vanliga fall kan man bara äta hennes mat i Göteborg, men i dag gör hon ett gästspel på Långbro värdshus. Fast egentligen vill hon inte kalla det för ”gästspel”, hon föredrar ordet ”gästkock”. Inte för att det är någon lägre ambitionsgrad utan mest som ett trick för att inte stressa upp sig själv. – Fast själva kvällen är jag inte alls nervös för, även om det innebär att plötsligt stå i ett nytt kök, där man inte känner någon, säger hon. Det enda orosmomentet just nu är att alla ingredienser hon behöver ska finnas på plats. Men hon lugnar sig med ”att Fredrik ju fixar det där, jag kan ju inte ta alla grejerna på tåget”. Fredrik Eriksson är krögare på Långbro värdshus och den som har bjudit in Millan. Han satt i juryn när hon vann Årets Wilhelmina. – Hon tävlade med bravur, säger han. Jag hade just haft ett gästspel med Peter J Skogström som var Årets kock 2006 och då kändes det självklart att ha ett med Årets Wilhelmina också. Nästan alla kockar som syns är män, och Fredrik Eriksson som är engagerad i ämnet får minst en gång i månaden frågan om vad han gör för att lyfta fram tjejer. – Då är ett gästspel är ett bra sätt att låta dem glänsa. Att vinna en prestigefylld tävling innebär att man plötsligt hamnar i rampljuset, men även om Millan har fått mängder av erbjudanden har hon nappat på långt ifrån alla. Att bli kändiskock och laga mat i tv verkar hon inte särskilt angelägen om. – Det är klart att har man ett eget ställe kan man ju utnyttja vinsten för att marknadsföra sig, men jag trivs på Barrique Wine Bar där jag jobbar – vi är ett bra gäng – och då lockar det mig mer att arbeta tillsammans för att lyfta det. Dagen innan Millan fick veta att hon hade gått vidare i Wilhelmina hade hon sagt upp sig från sitt tidigare jobb. Ganska dålig tajmning, erkänner hon själv. Så i stället för att jobba hårt och visa framfötterna på nya arbetsplatsen var hon tvungen att be om ledigt och fixa med sina arbetstider för att kunna förbereda sig inför tävlingen. – Jag fick öva på mina tävlingsrätter tidigt på morgonen innan jag skulle börja kvällsskiftet, berättar hon. Jag stod längst in i köket vid en liten bänk och fick trängas om spisplats med de som skulle göra lunch. Veckan innan jag skulle tävla tränade jag på nätterna efter jobbet. Kanske var det de sena nätterna i köket som gjorde att hon vann, kanske var det tävlingserfarenheten – det här var andra gången Millan deltog i Årets Wilhelmina. Säkert är i alla fall att hon inte hade klarat det utan målmedvetet arbete. Hon har velat jobba på restaurang sedan sin första prao i åttan. Ändå gick hon inte restauranglinjen på gymnasiet, ”jag tyckte att det var bra att ha en riktig utbildning i botten”. Sedan har hon jobbat sig upp, på kaféer och med praktik tills hon har fått jobb på de riktigt bra krogarna, som Trädgårn och Basement i Göteborg. – Betyg är det ingen som frågar efter, utan man får helt enkelt komma in och visa vad man kan. På Barrique Wine Bar, där hon nu har jobbat i drygt ett år, är det vinet som står i centrum och menyerna sätts utifrån restaurangens olika vinteman. Är det inte tråkigt att ständigt behöva anpassa sig till vilka viner någon annan har valt? – Nej, jag sökte jobbet för att jag är vinintresserad. Det är snarare ett växelspel mellan oss som gör maten och dem som sätter vinerna. På gästspelet på Långbro har sommelieren Bodil Andersson fått anpassa sig till menyn som Millan har satt ihop när hon har valt vin. – Min meny är svenskbetonad med mat som jag själv gillar, ekologiskt och närodlat och så, berättar Millan. Sen är ju inte allt svenskt, det måste ju bli en bra meny också. – Millans matlagning passar hos oss här på Långbro, säger Fredrik Eriksson. Hon gillar att laga mat, och gör det riktigt, utan att dränka den i anklevertryffel. Elin Sandström elin.sandstrom@dn.se (text) tommy svensson tommy.svensson@dn.se (foto) ", "article_category": "other"}
{"id": 8298, "headline": "\"Förbjudna båtgifter sprids i svenska vatten\"", "summary": "Nya forskningsresultat om båtfärger: gifthalterna i svenska vatten mångdubbelt större än i övriga Europa. I alla de områden som vi undersökt längs svensk kust är djurlivet påverkat av den giftiga organiska tennföreningen TBT. Och resultaten tyder på att TBT tillkommit under senare tid trots ett förbud sedan många år. Bara i Stockholmsområdet ligger halterna i flera småbåtshamnar på mer än 100 000 gånger över det gränsvärde som satts upp i Europa. Göteborgs hamn har några av de högsta halterna. Miljömyndigheterna måste ställa tuffare krav på småbåtsägare för att stävja missbruk. Det skriver ledande marin- och miljöforskare vid Göteborgs och Stockholms universitet.", "article": "Tar Sveriges båtägare sitt ansvar för havsmiljön? Vi anser att frågan är befogad efter att vi har mätt höga halter av de förbjudna båtbottenfärgerna innehållande organiska tennföreningar, bland annat tributyltenn (TBT) runt om i Stockholms småbåtshamnar. Problemet finns dock inte bara i Stockholm. Våra resultat ser i stort sett likadana ut i alla svenska hamnar, stora som små. Sedan urminnes tider har sjöfarare vetat att ju mindre påväxt på skrovet desto snabbare kommer man fram. Människan är uppfinningsrik och låter gärna kemikalier göra jobbet. I slutet av 1960-talet började en tillsats av tributyltenn (TBT) att användas i båtbottenfärgerna. Genom ständig avsiktlig läckage från båtskrovets yta av den giftiga TBT-färgen kunde man hålla båten fri från påväxtorganismer. Färg innehållande TBT var effektivt och spreds globalt men dessvärre medförde den även oönskade effekter på andra djur än påväxtorganismer. Ostronodlare i Frankrike slog larm då deras ostron blev missbildade. Rapporter från andra sidan Engelska kanalen visade att olika snäckpopulationer höll på att försvinna. Dessa rön kunde man snart sätta samman med användning av organiska tennföreningar i båtbottenfärger. TBT visade sig vara ett mycket potent gift som stör hormonbalansen genom att det liknar det hanliga könshormonet testosteron och framkallar bildningar av hanliga könskaraktärer hos honor. Detta kallas imposex och är något som är oåterkalleligt då det väl har utvecklats. I långt framskridet skede medför det att honorna blir sterila. Senare har man även påvisat sekundära effekter av organiska tennföreningar hos till exempel havsutter och delfiner. Djur som får i sig höga halter av dessa föreningar kan få ett försämrat immunförsvar och dukar lättare under för infektioner. TBT återfinns i dag inom hela det marina ekosystemet från arter i botten på näringspyramiden, till exempel snäckor, och hela vägen upp till delfiner och andra arter som finns överst i näringspyramiden, inberäknat de landlevande arter (till exempel fåglar) som tar sin föda ur havet. Med andra ord; under en så pass kort period som 40 år har människan (främst redare och småbåtsfolket) lyckats kontaminera den marina miljön med ett av de värsta miljögifter vi känner till. Samhället tog fasta på forskningsresultaten. Förbud för användning av TBT i båtbottenfärger för båtar under 25 m längd infördes i slutet av 80-talet i de flesta västeuropeiska länder liksom i USA och Kanada. I Sverige infördes förbud för användning på båtar under 25 meters längd 1989. Anledningen till att förbudet först riktade sig till båtar under 25 meter är att dessa framför allt uppehåller sig i de kustnära zonerna som samtidigt fungerar som fortplantningsområden och yngelkammare för en mängd arter. Det andra skälet var att ett förbud för användande av färgerna på större fartyg som går i oceanfart måste ske genom en internationell konvention som sedan skall ratificeras av berörda stater. Alltför stora ekonomiska intressen stod dock i vägen för att få till stånd ett snabbt förbud för användandet av dessa färger på större fartyg. Först ett decennium senare (2003) lyckades man inom FN:s internationella sjöfartsorganisationen IMO (International Maritime Organisation) få till stånd en konvention om ett generellt förbud mot dessa färger. Konventionen ratificerades 2007 i och med att Panama skrev på som sista nation och träder i kraft september 2008. Sedan nyåret 2008 är alla fartyg bemålade med sådana färger portförbjudna i alla EU:s hamnar. Både nationellt och internationellt har således berömvärt stora ansträngningar gjorts under en 20-årsperiod för att fasa ut dessa oerhört giftiga färgtillsatser. Ett effektivt sätt att studera effekterna av TBT är att analysera förekomsten av imposex hos exempelvis nätsnäckor. I Sverige har denna typ av undersökning gjorts längs västkusten sedan 2003 och en liknande undersökning kommer att påbörjas längs ostkusten nu till hösten. Resultaten visar på en skrämmande situation då alla undersökta områden, såväl hamnar som kontrollområden, har populationer som är påverkade, värst är effekterna i småbåtshamnar där alla undersökta honor uppvisar imposex. I dagsläget saknas kunskap om hur TBT sprids i näringskedjan och vilken påverkan detta eventuellt kan ha på människan, men effekter har konstaterats hos bland annat musslor och sill vilka båda används i stor utsträckning som livsmedel. Det är alltså väldokumenterat att TBT ger extremt skadliga effekter på djurlivet redan vid mycket låga halter och vi har därför ett gällande förbud sedan många år. Trots detta visar våra forskningsresultat på en fortsatt spridning av TBT i våra farvatten. Bara i Stockholmsområdet ligger halterna i ytsedimentet vid flera småbåtshamnar mer än 100 000 gånger högre än det ekotoxikologiska gränsvärde som satts upp i Europa, och inte bara där. Tillsammans har vi undersökt halter och effekter i småbåtshamnar, större hamnar och farleder längs med hela Sveriges kust. Våra resultat visar entydigt att vi fortfarande har höga halter och tydliga biologiska effekter på ett flertal platser. De högsta halterna har påvisats i några av de större hamnarna, såsom Göteborgs hamn på mer än 6 400, Falkenberg 2 600, Simrishamn 2 400 respektive Trelleborg 1 400. Alla värden anges i mikrogram TBT/kg torrt sediment. Detta är långt över vad som har påträffats i till exempel Rotterdams hamn som är en av Europas största. Där låg halterna mellan 50 och 70 mikrogram TBT/kg. Inne i Stockholms stad har följande halter uppmätts: Ulvsunda 4 300, Heleneborg 3 600, Wasahamnen 640 och i en naturhamn i Stockholms mellanskärgård 170. Särskilt vid båtupptagningsplatser är halterna höga. Förhållandet mellan de olika organiska tennföreningarna kan ge en indikation på om halterna är från senare eller äldre datum. Vid nedbrytning av TBT bildas DBT och MBT(di- och mono-butyltenn). Om MBT är mycket högre än TBT innebär det att föroreningen skedde för flera år sedan. I alla våra undersökningar är TBT högre eller lika med MBT halten vilket tyder på tillförsel i senare tid. Det finns mycket kunskap om organiska tennföreningars höga giftighet och det har därför sedan länge införts regler som förbjuder användningen. Ändå ser vi en fortsatt spridning. Uppenbarligen är de vidtagna åtgärderna inte tillräckliga. Såväl båtorganisationer, båtklubbar som enskilda personer måste ta ett större ansvar. Vi anser också att Sverige bör ta fram bedömningsregler för både vatten, sediment och organismer. Likaså måste miljömyndigheter ta ett större krafttag för att stävja missbruk och komma fram med krav om bland annat att samla upp avskrapad båtfärg på plats eller ännu hellre erbjuda rent mekaniska alternativ till användning av båtbottenfärg som till exempel båttvättar. Vi förväntar oss också att Sverige lever upp till de högt ställda mål om en giftfri miljö inom Sverige och EU som vi har antagit och skrivit under. Detta gäller även inom Baltic sea action plan (BSAP) där Sverige den 30 april ska redovisa konkreta förslag på ytterligare åtgärder för minskad spridning av bland annat organiska tennföreningar. Den enskilde båtägaren uppmanas att göra allt vad han/hon kan göra för att stoppa spridningen av dessa gifter. Ta hand om skrap och slipdamm, lämna in eventuella färger/färgskvättar i vilka TBT ingår till återvinningscentraler. Om var och en hjälper till så kan vi i detta avseende åstadkomma en bättre marin livsmiljö för oss alla, djur som människor. Ingemar Cato Professor i maringeologi vid Geovetarcentrum vid Göteborgs universitet Britta Eklund Docent vid institutionen för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet Åke Granmo Docent i ekotoxikologi vid institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet Marina Magnusson Projektledare för analyser av biologiska effekter vid institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 8300, "headline": "”Förbjudna båtgifter sprids i svenska vatten”", "summary": "Nya forskningsresultat om båtfärger: gifthalterna i svenska vatten mångdubbelt större än i övriga Europa. I alla de områden som vi undersökt längs svensk kust är djurlivet påverkat av den giftiga organiska tennföreningen TBT. Och resultaten tyder på att TBT tillkommit under senare tid trots ett förbud sedan många år. Bara i Stockholmsområdet ligger halterna i flera småbåtshamnar på mer än 100 000 gånger över det gränsvärde som satts upp i Europa. Göteborgs hamn har några av de högsta halterna. Miljömyndigheterna måste ställa tuffare krav på småbåtsägare för att stävja missbruk. Det skriver ledande marin- och miljöforskare vid Göteborgs och Stockholms universitet.", "article": "Tar Sveriges båtägare sitt ansvar för havsmiljön? Vi anser att frågan är befogad efter att vi har mätt höga halter av de förbjudna båtbottenfärgerna innehållande organiska tennföreningar, bland annat tributyltenn (TBT) runt om i Stockholms småbåtshamnar. Problemet finns dock inte bara i Stockholm. Våra resultat ser i stort sett likadana ut i alla svenska hamnar, stora som små. Sedan urminnes tider har sjöfarare vetat att ju mindre påväxt på skrovet desto snabbare kommer man fram. Människan är uppfinningsrik och låter gärna kemikalier göra jobbet. I slutet av 1960-talet började en tillsats av tributyltenn (TBT) att användas i båtbottenfärgerna. Genom ständig avsiktlig läckage från båtskrovets yta av den giftiga TBT-färgen kunde man hålla båten fri från påväxtorganismer. Färg innehållande TBT var effektivt och spreds globalt men dessvärre medförde den även oönskade effekter på andra djur än påväxtorganismer. Ostronodlare i Frankrike slog larm då deras ostron blev missbildade. Rapporter från andra sidan Engelska kanalen visade att olika snäckpopulationer höll på att försvinna. Dessa rön kunde man snart sätta samman med användning av organiska tennföreningar i båtbottenfärger. TBT visade sig vara ett mycket potent gift som stör hormonbalansen genom att det liknar det hanliga könshormonet testosteron och framkallar bildningar av hanliga könskaraktärer hos honor. Detta kallas imposex och är något som är oåterkalleligt då det väl har utvecklats. I långt framskridet skede medför det att honorna blir sterila. Senare har man även påvisat sekundära effekter av organiska tennföreningar hos till exempel havsutter och delfiner. Djur som får i sig höga halter av dessa föreningar kan få ett försämrat immunförsvar och dukar lättare under för infektioner. TBT återfinns i dag inom hela det marina ekosystemet från arter i botten på näringspyramiden, till exempel snäckor, och hela vägen upp till delfiner och andra arter som finns överst i näringspyramiden, inberäknat de landlevande arter (till exempel fåglar) som tar sin föda ur havet. Med andra ord; under en så pass kort period som 40 år har människan (främst redare och småbåtsfolket) lyckats kontaminera den marina miljön med ett av de värsta miljögifter vi känner till. Samhället tog fasta på forskningsresultaten. Förbud för användning av TBT i båtbottenfärger för båtar under 25 m längd infördes i slutet av 80-talet i de flesta västeuropeiska länder liksom i USA och Kanada. I Sverige infördes förbud för användning på båtar under 25 meters längd 1989. Anledningen till att förbudet först riktade sig till båtar under 25 meter är att dessa framför allt uppehåller sig i de kustnära zonerna som samtidigt fungerar som fortplantningsområden och yngelkammare för en mängd arter. Det andra skälet var att ett förbud för användande av färgerna på större fartyg som går i oceanfart måste ske genom en internationell konvention som sedan skall ratificeras av berörda stater. Alltför stora ekonomiska intressen stod dock i vägen för att få till stånd ett snabbt förbud för användandet av dessa färger på större fartyg. Först ett decennium senare (2003) lyckades man inom FN:s internationella sjöfartsorganisationen IMO (International Maritime Organisation) få till stånd en konvention om ett generellt förbud mot dessa färger. Konventionen ratificerades 2007 i och med att Panama skrev på som sista nation och träder i kraft september 2008. Sedan nyåret 2008 är alla fartyg bemålade med sådana färger portförbjudna i alla EU:s hamnar. Både nationellt och internationellt har således berömvärt stora ansträngningar gjorts under en 20-årsperiod för att fasa ut dessa oerhört giftiga färgtillsatser. Ett effektivt sätt att studera effekterna av TBT är att analysera förekomsten av imposex hos exempelvis nätsnäckor. I Sverige har denna typ av undersökning gjorts längs västkusten sedan 2003 och en liknande undersökning kommer att påbörjas längs ostkusten nu till hösten. Resultaten visar på en skrämmande situation då alla undersökta områden, såväl hamnar som kontrollområden, har populationer som är påverkade, värst är effekterna i småbåtshamnar där alla undersökta honor uppvisar imposex. I dagsläget saknas kunskap om hur TBT sprids i näringskedjan och vilken påverkan detta eventuellt kan ha på människan, men effekter har konstaterats hos bland annat musslor och sill vilka båda används i stor utsträckning som livsmedel. Det är alltså väldokumenterat att TBT ger extremt skadliga effekter på djurlivet redan vid mycket låga halter och vi har därför ett gällande förbud sedan många år. Trots detta visar våra forskningsresultat på en fortsatt spridning av TBT i våra farvatten. Bara i Stockholmsområdet ligger halterna i ytsedimentet vid flera småbåtshamnar mer än 100 000 gånger högre än det ekotoxikologiska gränsvärde som satts upp i Europa, och inte bara där. Tillsammans har vi undersökt halter och effekter i småbåtshamnar, större hamnar och farleder längs med hela Sveriges kust. Våra resultat visar entydigt att vi fortfarande har höga halter och tydliga biologiska effekter på ett flertal platser. De högsta halterna har påvisats i några av de större hamnarna, såsom Göteborgs hamn på mer än 6 400, Falkenberg 2 600, Simrishamn 2 400 respektive Trelleborg 1 400. Alla värden anges i mikrogram TBT/kg torrt sediment. Detta är långt över vad som har påträffats i till exempel Rotterdams hamn som är en av Europas största. Där låg halterna mellan 50 och 70 mikrogram TBT/kg. Inne i Stockholms stad har följande halter uppmätts: Ulvsunda 4 300, Heleneborg 3 600, Wasahamnen 640 och i en naturhamn i Stockholms mellanskärgård 170. Särskilt vid båtupptagningsplatser är halterna höga. Förhållandet mellan de olika organiska tennföreningarna kan ge en indikation på om halterna är från senare eller äldre datum. Vid nedbrytning av TBT bildas DBT och MBT(di- och mono-butyltenn). Om MBT är mycket högre än TBT innebär det att föroreningen skedde för flera år sedan. I alla våra undersökningar är TBT högre eller lika med MBT halten vilket tyder på tillförsel i senare tid. Det finns mycket kunskap om organiska tennföreningars höga giftighet och det har därför sedan länge införts regler som förbjuder användningen. Ändå ser vi en fortsatt spridning. Uppenbarligen är de vidtagna åtgärderna inte tillräckliga. Såväl båtorganisationer, båtklubbar som enskilda personer måste ta ett större ansvar. Vi anser också att Sverige bör ta fram bedömningsregler för både vatten, sediment och organismer. Likaså måste miljömyndigheter ta ett större krafttag för att stävja missbruk och komma fram med krav om bland annat att samla upp avskrapad båtfärg på plats eller ännu hellre erbjuda rent mekaniska alternativ till användning av båtbottenfärg som till exempel båttvättar. Vi förväntar oss också att Sverige lever upp till de högt ställda mål om en giftfri miljö inom Sverige och EU som vi har antagit och skrivit under. Detta gäller även inom Baltic sea action plan (BSAP) där Sverige den 30 april ska redovisa konkreta förslag på ytterligare åtgärder för minskad spridning av bland annat organiska tennföreningar. Den enskilde båtägaren uppmanas att göra allt vad han/hon kan göra för att stoppa spridningen av dessa gifter. Ta hand om skrap och slipdamm, lämna in eventuella färger/färgskvättar i vilka TBT ingår till återvinningscentraler. Om var och en hjälper till så kan vi i detta avseende åstadkomma en bättre marin livsmiljö för oss alla, djur som människor. Ingemar Cato Professor i maringeologi vid Geovetarcentrum vid Göteborgs universitet Britta Eklund Docent vid institutionen för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet Åke Granmo Docent i ekotoxikologi vid institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet Marina Magnusson Projektledare för analyser av biologiska effekter vid institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 8304, "headline": "Given utgång", "summary": "I dag är det presidentval i Ryssland, och frågan är om valet av Dmitrij Medvedev kommer att innebära någon förändring.", "article": "Ett antal kandidater i dagens ryska presidentval har på olika sätt hindrats att ställa upp. Kvar som utmanare till den av president Vladimir Putin utpekade efterträdaren Dmitrij Medvedev finns tre personer, alla utan chans att vinna. Kommunistledaren Gennadij Ziuganov har varit ett hot, inte minst mot Boris Jeltsin. Men i dag är hans anhängare en krympande skara och hans inflytande litet. Nationalisten Vladimir Zjirinovskij må bullra och leva rövare, men han är obetydlig och rättar alltid in sig i ledet när det gäller. Andrej Bogdanov är i stort sett okänd. Medvedev lär vinna. Han har inte ens behövt föra någon valkampanj - den statskontrollerade tv:n har sett till att han synts tillräckligt ändå. Det är en bild så god som någon av demokratin i det Ryssland Putin byggt upp. En vanligen hörd förklaring till att Medvedev kommer att vinna är Putins popularitet. Ryssarna är nöjda med sakernas tillstånd, med att det råder ordning, med att löner betalas i tid, med att ekonomin växer och att Rysslands röst hörs på världsscenen. De vill att allt ska förbli som det är. I någon mån är detta så klart sant, även om myndigheternas manipulationer inte ska underskattas. Det är exempelvis svårbegripligt att Putin, med opinionssiffror som skulle göra varje annan vald ledare grön av avund, ändå inte hållit valprocesserna rena. Åtskilligt har varit så riggat att det funnits skäl att undra om presidenten inte varit rädd för väljarnas verkliga uppfattning. Frågan är därför hur verklighetsförankrad hans ställning är. Den stabilitet han givit Ryssland har skett till priset av inskränkningar i personliga friheter. Rysslands röst har visserligen hörts på världsscenen, men det faktiska inflytandet har inte varit så stort - mycket av det som Moskva tagit strid om har genomförts ändå. Visst växer ekonomin, men enligt många bedömare har Putin haft turen att komma vid rätt tillfälle. Och, konstateras i Moscow Times, tillväxttakten är inte så hög om man jämför med grannländerna. För sju år sedan låg Ryssland på tredje plats i tillväxtligan bland de femton tidigare Sovjetrepublikerna - de senaste tre åren har landet sjunkit till trettonde plats. En avgörande fråga är naturligtvis om det kommer att märkas någon påtaglig skillnad efter det att Medvedev svurit presidenteden. Vissa tecken kan tyda på det. Den blivande presidenten har en annan - vissa skulle säga mjukare - framtoning än den nuvarande. Han talar om ökade friheter för vanliga ryssar och han är, vilket noteras i åtskilliga huvudstäder världen över, väsentligt mer västvänlig än Putin. Det är inte omöjligt att han med tiden kan bli en verklig maktfaktor. Presidenten är stark i Ryssland, och Medvedev kan komma att skaffa sig en egen bas ungefär som Putin gjorde när han efterträdde Jeltsin. Men frågan är vilket handlingsutrymme den nye presidenten får med sin företrädare som premiärminister och med en makt-apparat dominerad av en säkerhetstjänst han själv aldrig tillhört. I dag måste svaret bli att det utrymmet är litet, att det ryska ansiktet utåt blir nytt men att politiken förblir densamma. ", "article_category": "other"}
{"id": 8308, "headline": "Går det att förstå en pedofil?", "summary": "Är det möjligt att förstå förövare som förgriper sig på barn? I sin nya bok skriver den norska författaren Karin Fossum om en gärningsman och hans offer. \"Pedofili grundläggs redan i barndomen\", säger hon.", "article": "Reinhardt och Kristine, båda i 35-årsåldern, är ute på söndagspromenad. Vid foten av ett träd hittar de en liten, blek kropp. Åttaårige Jonas August har endast en t-tröja på sig - och han är död. Det är upptakten till den norska författaren Karin Fossums bok \"Den som älskar något annat\". Boken handlar om pedofili, ett av de mest skamliga brott en människa kan utföra. Att sexuellt våldföra sig på barn väcker avsky hos alla. - Då och då berättar medierna om att en pedofil gripits eller att polisen sprängt ett nätverk av pedofiler. Men vi får sällan någon djupare bild av vilka som begår dessa brott. Vem blir en pedofil? Hur kan någon känna en så stark sexuell lockelse till barn? Under arbetet med sin nya bok försökte Karin Fossum lära sig mer om pedofili och andra avvikande sexuella beteenden. Hon läste böcker i ämnet och talade med flera experter. Hon ville förstå varför vissa människor, framför allt män, väljer att utnyttja barn. - Pedofiler känner ofta en uppriktig kärlek till barnen, allt handlar inte bara om sex. De här männen kan vara mycket omsorgsfulla och vänliga, säger hon. Många pedofiler som åker till exempelvis Thailand tycker att de utför en välgärning, enligt Karin Fossum. De ger barnen kläder, pengar, mat och anser att de \"tar hand\" om de unga pojkarna och flickorna. - Men barn som utnyttjas sexuellt av en pedofil kan få både psykiska och fysiska skador, till och med dö. Övergreppen måste därför givetvis fördömas. Karin Fossum säger att förbudet mot sexuellt umgänge med barn är så självklart att det knappast behöver kommenteras. Men det är viktigt att påminna sig att den avvikande sexuella läggningen ligger utanför gärningsmännens kontroll, anser hon. - Många pedofiler inser att de inte är normala, och inte har en normal sexuell läggning. Men de förbjudna tankarna finns där, lockelsen att få närma sig ett barn ... Många brottas hela livet med att inte ge efter för sina lustar. Hon påpekar att allmänheten ofta bara får höra polisens version av övergreppet. Eftersom rättegången sker bakom lyckta dörrar blir den skyldiges berättelse, hans version, nästan aldrig känd. Karin Fossum är av de mest lästa författarna i Norge, och hon är mycket populär i Sverige. Hennes böcker handlar om mord, våld och grova brott. - Jag är intresserad av goda människor som gör sig skyldiga till onda handlingar. De oroar mig mer än galna psykopater. För flera år sedan dödade en man som Karin Fossum kände en kvinna som hon också var nära bekant med. Händelsen fick hennes tro på vad som är gott och ont att rämna. - Att ens granne, kollega, bror, bästa vän eller pappa under vissa omständigheter kan döda skrämmer mig. I en del kriminalromaner skildras våldsamma brottslingar som renodlade \"dräparmaskiner\". Men för Karin Fossum är det mer givande att läsa - och att att skriva - om \"vanliga\" personer som begår avskyvärda ting. Hur tänker de? Hur resonerar de? Hur känner de? - Även den mest blodtörstiga dräparen har en gång varit ett litet oskyldigt spädbarn. Han formas av vilka människor han möter och i vilka situationer det sker. Karin Fossum tror inte att någon i grunden är ond, men säger att det finns onda människor. Den bok hon arbetar med just nu ska heta \"Den onda viljan\", och den handlar om ondskans mekanismer. - Merparten av alla våldsutövare är formade av sin bakgrund, av sin uppväxtmiljö. De har ofta fått lite kärlek och sympati tidigt i livet, och blivit känslomässigt störda. Många pedofiler uppger att de själva blivit utsatta för övergrepp som barn, vilket lett till en snedvriden syn på sexualiten. Så är det till exempel för huvudpersonen Brein i \"Den som älskar något annat\". Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Norge. Karin Fossum var ängslig att hennes ämnesval skulle uppröra läsare och kritiker, men några sådana synpunkter har hon inte mött. - Folk har hört av sig och sagt att de känt sig klokare efter att ha läst min bok, att de insett att verkligheten ibland är komplicerad och att de som begår fruktansvärda brott också kan vara offer. I januari i år greps en man i Norge misstänkt för flera hundra sexuella övegrepp mot barn. Dessa ska ha skett under mer än trettio år. Mannen bad småpojkar om hjälp och fick dem att stoppa ned handen i hans ficka. Det hela slutade ofta med att han förmådde eller tvingade dem att ge honom oralsex. Mannen, som fått öknamnet \"Lommemannen\" eller \"Fickmannen\" på svenska, beskrivs av alla som hygglig och trevlig. Gripandet kom därför som en chock för grannar, kolleger, hans fru och de tre vuxna barnen. - Men de flesta pedofiler är hyggliga. Hur skulle de annars lyckas få en så bra kontakt med barnen? Många klarar sig länge utan att åka fast. Hittills har Karin Fossum skrivit åtta romaner med kriminalkommissarie Konrad Seijer i huvudrollen. De är alla översatta till svenska. Det gäller också \"De galnas hus\" som utspelas på ett mentalsjukhus. Karin Fossum skriver numera på heltid. Hon brukar ägna ett år åt varje bok, så lång tid tar det att samla in all information och att skriva. Tidigare arbetade hon på sjukhus och olika institutioner. - Då mötte jag patienter som bar på både ångest och glädje. Under de åren föddes mitt intresse för utsatta människor, för dem som kanske verkar starka på ytan men som inte är det innerst inne. Född 1954. Bor i ett litet samhälle Född 1954. Bor i ett litet samhälle sex mil söder om Oslo. Två barn. Debuterade med diktsamlingen \"Kanskje i morgen\" i mitten av 1970-talet. Har sedan dess skrivit dikter och noveller, men är framför allt uppmärksammad för sina kriminalromaner. Har tidigare varit butikskassörska, taxiförare och hemhjälp. Men också arbetat på sjukhus, ålderdomshem och med rehabilitering av narkomaner. Har tilldelats flera litterära utmärkelser i Norge. Boken \"Den som älskar något annat\" (Förlaget Forum) utkommer på svenska den 12 mars. Behandling med terapi och läkemedel Pedofili innebär att en vuxen person känner sexuell lust till barn, antingen flickor eller pojkar. En del försöker ha sex med barn, andra känner lusten men låter ändå bli. Det är ett brott att ha sex med någon som är under 15 år i Sverige. Inte heller är det tillåtet att inneha eller visa bilder på sexuella handlingar där barn förekommer. Ofta är det en manlig släkting som har sex med barnet. En del personer som vill ha sex med barn använder sig av internet, vilket kallas gromning. Det är vanligt att personer från rikare länder reser till fattigare länder för att utnyttja barn. Vuxna kan ta barn till ett land där de utnyttjas sexuellt av andra vuxna. Personer som har sex med barn i Sverige döms ofta till fängelse. De kan få behandling med terapi och med läkemedel som minskar den sexuella lusten. Källa: Nationalencyklopedin ", "article_category": "other"}
{"id": 8309, "headline": "Går det att förstå en pedofil?", "summary": "Är det möjligt att förstå förövare som förgriper sig på barn? I sin nya bok skriver den norska författaren Karin Fossum om en gärningsman och hans offer. ”Pedofili grundläggs redan i barndomen”, säger hon.", "article": "Reinhardt och Kristine, båda i 35-årsåldern, är ute på söndagspromenad. Vid foten av ett träd hittar de en liten, blek kropp. Åttaårige Jonas August har endast en t-tröja på sig – och han är död. Det är upptakten till den norska författaren Karin Fossums bok ”Den som älskar något annat”. Boken handlar om pedofili, ett av de mest skamliga brott en människa kan utföra. Att sexuellt våldföra sig på barn väcker avsky hos alla. – Då och då berättar medierna om att en pedofil gripits eller att polisen sprängt ett nätverk av pedofiler. Men vi får sällan någon djupare bild av vilka som begår dessa brott. Vem blir en pedofil? Hur kan någon känna en så stark sexuell lockelse till barn? Under arbetet med sin nya bok försökte Karin Fossum lära sig mer om pedofili och andra avvikande sexuella beteenden. Hon läste böcker i ämnet och talade med flera experter. Hon ville förstå varför vissa människor, framför allt män, väljer att utnyttja barn. – Pedofiler känner ofta en uppriktig kärlek till barnen, allt handlar inte bara om sex. De här männen kan vara mycket omsorgsfulla och vänliga, säger hon. Många pedofiler som åker till exempelvis Thailand tycker att de utför en välgärning, enligt Karin Fossum. De ger barnen kläder, pengar, mat och anser att de ”tar hand” om de unga pojkarna och flickorna. – Men barn som utnyttjas sexuellt av en pedofil kan få både psykiska och fysiska skador, till och med dö. Övergreppen måste därför givetvis fördömas. Karin Fossum säger att förbudet mot sexuellt umgänge med barn är så självklart att det knappast behöver kommenteras. Men det är viktigt att påminna sig att den avvikande sexuella läggningen ligger utanför gärningsmännens kontroll, anser hon. – Många pedofiler inser att de inte är normala, och inte har en normal sexuell läggning. Men de förbjudna tankarna finns där, lockelsen att få närma sig ett barn ... Många brottas hela livet med att inte ge efter för sina lustar. Hon påpekar att allmänheten ofta bara får höra polisens version av övergreppet. Eftersom rättegången sker bakom lyckta dörrar blir den skyldiges berättelse, hans version, nästan aldrig känd. Karin Fossum är av de mest lästa författarna i Norge, och hon är mycket populär i Sverige. Hennes böcker handlar om mord, våld och grova brott. – Jag är intresserad av goda människor som gör sig skyldiga till onda handlingar. De oroar mig mer än galna psykopater. För flera år sedan dödade en man som Karin Fossum kände en kvinna som hon också var nära bekant med. Händelsen fick hennes tro på vad som är gott och ont att rämna. – Att ens granne, kollega, bror, bästa vän eller pappa under vissa omständigheter kan döda skrämmer mig. I en del kriminalromaner skildras våldsamma brottslingar som renodlade ”dräparmaskiner”. Men för Karin Fossum är det mer givande att läsa – och att att skriva – om ”vanliga” personer som begår avskyvärda ting. Hur tänker de? Hur resonerar de? Hur känner de? – Även den mest blodtörstiga dräparen har en gång varit ett litet oskyldigt spädbarn. Han formas av vilka människor han möter och i vilka situationer det sker. Karin Fossum tror inte att någon i grunden är ond, men säger att det finns onda människor. Den bok hon arbetar med just nu ska heta ”Den onda viljan”, och den handlar om ondskans mekanismer. – Merparten av alla våldsutövare är formade av sin bakgrund, av sin uppväxtmiljö. De har ofta fått lite kärlek och sympati tidigt i livet, och blivit känslomässigt störda. Många pedofiler uppger att de själva blivit utsatta för övergrepp som barn, vilket lett till en snedvriden syn på sexualiten. Så är det till exempel för huvudpersonen Brein i ”Den som älskar något annat”. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Norge. Karin Fossum var ängslig att hennes ämnesval skulle uppröra läsare och kritiker, men några sådana synpunkter har hon inte mött. – Folk har hört av sig och sagt att de känt sig klokare efter att ha läst min bok, att de insett att verkligheten ibland är komplicerad och att de som begår fruktansvärda brott också kan vara offer. I januari i år greps en man i Norge misstänkt för flera hundra sexuella övegrepp mot barn. Dessa ska ha skett under mer än trettio år. Mannen bad småpojkar om hjälp och fick dem att stoppa ned handen i hans ficka. Det hela slutade ofta med att han förmådde eller tvingade dem att ge honom oralsex. Mannen, som fått öknamnet ”Lommemannen” eller ”Fickmannen” på svenska, beskrivs av alla som hygglig och trevlig. Gripandet kom därför som en chock för grannar, kolleger, hans fru och de tre vuxna barnen. – Men de flesta pedofiler är hyggliga. Hur skulle de annars lyckas få en så bra kontakt med barnen? Många klarar sig länge utan att åka fast. Hittills har Karin Fossum skrivit åtta romaner med kriminalkommissarie Konrad Seijer i huvudrollen. De är alla översatta till svenska. Det gäller också ”De galnas hus” som utspelas på ett mentalsjukhus. Karin Fossum skriver numera på heltid. Hon brukar ägna ett år åt varje bok, så lång tid tar det att samla in all information och att skriva. Tidigare arbetade hon på sjukhus och olika institutioner. – Då mötte jag patienter som bar på både ångest och glädje. Under de åren föddes mitt intresse för utsatta människor, för dem som kanske verkar starka på ytan men som inte är det innerst inne. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 8319, "headline": "”Olämpligt fortsätta kräva utträde ur EU”", "summary": "Per Gahrton byter fot om EU: Slopat utträdeskrav för miljöpartiet kan ge bred allians mot EU:s överstatlighet.Ett utträde ur EU är knappast realistiskt. Inte heller är det lämpligt, menar Per Gahrton som tidigare varit negativ till att stryka utträdeskravet. Att fortsätta driva kravet på utträde underminerar EU-kritiken mot odemokratisk överstatlighet. Det finns en omfattande opinion som är EU-kritisk, men som ändå inte vill att Sverige lämnar EU. Den opinionen kan det traditionella EU-motståndet bygga en bred allians med, skriver Per Gahrton, grundare av miljöpartiet de gröna och ledande i kampanjen mot EU-medlemskap.", "article": "Samhällsdebatten och opinionsmätningar tyder på två motstridiga tendenser i de svenska EU-attityderna. Å ena sidan tycks kravet på utträde ur EU få minskat stöd. Å andra sidan höjs alltfler kritiska röster, också av personer som inte brukar räknas som EU-motståndare, mot allehanda exempel på vad som uppfattas som överdriven centralstyrning och klåfingrighet från EU-byråkratins sida. Håller alltså väljarna på att bli mer EU-vänliga, samtidigt som makteliten blir mer EU-kritisk? Jag tror motstridigheten är skenbar. Det finns en större grundläggande svensk enighet i förhållande till EU än de senaste årtiondenas motsättningar har gett intryck av. Å ena sidan: De allra flesta svenska partier och folkrörelser har en internationalistisk grundsyn – också gröna och röda EU-kritiker. Före sverigedemokraternas inträde på debattscenen fanns det mycket litet av nationalism och främlingsmotvilja i svenskt EU-motstånd. Å andra sidan: Nästan alla politiska rörelser i Sverige är motståndare till en EU-stat, också de flesta EU-anhängare. Därför har EU-debatten handlat om graden av självbestämmande och demokrati i en internationaliserad värld och, inte så litet, om beskrivningen av vad EU faktiskt är. Inte minst socialdemokrater har traditionellt ansett att internationella åtaganden inte får hindra utvecklingen av en omfattande svensk välfärdsstat med stor offentlig sektor. På den borgerliga sidan har det visserligen funnits viss beredskap att underminera den socialdemokratiska hegemonin med hjälp av överstatliga EU-åtaganden, men den sorts entusiastisk EU-federalism som spelar så stor roll i EU-parlamentet och EU-kommissionen har överlag varit svag i den borgerliga väljarkåren, inte minst bland moderater. Därför är det ingen slump att såväl socialdemokrater som moderater i teorin håller fast vid att EU-samarbetet skall vara mellanstatligt. Men faktum är att EU för länge sedan upphört att vara en mellanstatlig organisation. Tvärtom – överstatligheten ökar oavbrutet och tar sig nu alltmer besvärande uttryck i form av EU-spärrar mot såväl borgerliga regeringsinitiativ (t ex tak för sjukförsäkringar och sänkta arbetsgivaravgifter) som mot fortsättning av socialdemokratiska modeller (strejkrätt, presstöd, alkoholpolitik). Varför ser vi inte mycket mer av motståndskamp mot EU:s allt påtagligare ingrepp i svensk vardagspolitik från de båda största partiernas sida? Varför säger inte s och m nej till Lissabonfördraget eller låter folket göra det via en folkomröstning? Varför låter man mot bättre vetande EU-utvecklingen rulla vidare i den överstatliga riktning som man officiellt, och i många fall säkert också i själ och hjärta, är motståndare till? Min enkla teori är att man är rädd att ge de ”hårda” EU-motståndarna vatten på deras kvarn och därmed bana vägen för en aktiv folkmajoritet för utträde. Och det vore enligt de flesta s- och m-politiker katastrof för Sverige – en bedömning som givetvis är starkt överdriven. Så länge länder som Norge och Schweiz kan stå utanför EU utan synbara nackdelar vore det naturligtvis fullt möjligt för Sverige att välja en liknande väg. Ändå är utträde efter ett drygt årtiondes medlemskap ur en union som har nästan dubbelt så många medlemmar som när Sverige blev medlem, knappast realistisk politik. Och inte heller lämplig. För egen del har jag aldrig varit utträdesfanatiker, vilket kanske förvånar en del. Min närmaste ideologiska förebild i EU-politiken har alltid varit den danska Junirörelsen som är starkt kritisk mot EU:s centraliseringsvansinne och har stått på nejsidan i alla danska folkomröstningar om nya EU-fördrag – men aldrig krävt danskt utträde ur EU. När jag på uppdrag av mp:s partistyrelse utarbetade förslag till grön policy efter folkomröstningen 1994 skrev jag ett uttalande som inte innehöll något utträdeskrav. Men kongressen ville annorlunda. Så sent som 2006 försökte jag på partistyrelsens uppdrag få kongressen att villkora utträdeskravet genom att uppställa ett antal kriterier som skulle kunna göra EU acceptabelt (om än inte idealiskt) ur mp-synvinkel. Men kongressmajoriteten slog bakut, bland annat för att man misstänkte att förslaget var ett led i en allmän utslätning av den gröna profilen i syfte att göra partiet regeringsfähigt. Jag har förståelse för de gröna gräsrötternas misstro. Regeringssamarbete förutsätter kompromisser, men de skall inte göras på förhand av bara den ena parten, utan i samband med ömsesidiga eftergifter under en förhandling. Därför har jag varit negativ till en del upphaussade försök att stryka utträdeskravet ur mp:s principprogram eftersom de ofta luktat maktspelsanpassning lång väg. Samtidigt tyder mycket på att den seriösa och nödvändiga EU-kritik som har stöd långt utöver de traditionella EU-motståndarnas kretsar skulle gynnas om utträdeskravet tills vidare placeras i time-out-facket. Junilistans framgångar i EU-valet 2004 visar att det finns en stor opinion som är EU-kritisk, men ändå inte vill att Sverige lämnar EU. Genom junilistans misslyckande i valet 2006 har den opinionen ingen representation i Sveriges riksdag. Trots att v och mp inte har drivit några utträdeskampanjer på åtskilliga år, är det uppenbart att EU-kritiker i EU-vänliga partier känner beröringsångest på grund av utträdeskravet och ttill och med känner sig tvingade att hålla inne med sin kritik för att inte buntas ihop med ett utträdeskrav som de inte stödjer. Om det är så, måste man som EU-kritiker inse att ett aktivt utträdeskrav riskerar att motverka huvudsyftet med EU-kritiken – nämligen att förhindra att demokratin och självbestämmandet krossas under en överdriven och odemokratisk överstatlighet. Jag har blivit alltmer övertygad om att det finns underlag i Sverige – och i hela EU-området – för en allians mot EU-byråkratins klåfingrighet och vissa EU-potentaters stormaktsdrömmar som är mycket bredare än det traditionella EU-motståndet. Det alliansbygget har hämmats av kravet på utträde ur EU. Om miljöpartiet nu lägger det på is, som språkröret Maria Wetterstrand föreslår i medlemstidningen Grönt, skulle det kunna bli ett steg på vägen till en mycket bred svensk allians till förmån för att EU – precis som det heter i moderaternas senaste EU-program – huvudsakligen skall vara en mellanstatlig organisation som koncentrerar sig på ett begränsat antal uppgifter som är naturligt gränsöverskridande, inte minst en del miljöfrågor. En sådan time-out för utträdeskravet skulle inte förvandla svenska mp-are till EU-entusiaster, lika litet som danska Junirörelsen, brittiska och irländska gröna och hälften av de franska gröna (som förordade nej i folkomröstningen 2005) är EU-entusiaster bara för att de inte kräver sina länders utträde ur EU. Samtidigt ska man aldrig säga aldrig. Om EU:s militarisering drivs vidare och drar in oss krig vi inte önskat, om EU:s erkända demokratiska underskott förvärras samtidigt som EU-kommissionens klåfingrighet rullar vidare, om utvidgningen stoppar upp på grund av antimuslimska fördomar och EU lanseras som en kristen fästning i civilisationskampen om världsherraväldet, ja då lär utträdeskravet göra come-back om tio-tjugo år. Men jag tror att en förutsättning för att det i så fall skall kunna göra det, för att kravet på utträde i ett sådant krisläge skall kunna växa till en folkrörelse, är att det nu läggs på is, öppet och tydligt, såväl för att markera en insikt om att verkligheten ändrats sedan 1995 som för att göra det lättare för alla dolda EU-kritiker att ”komma ut”. Per Gahrton ", "article_category": "other"}
{"id": 8334, "headline": "\"Ett hundratal svenskar i internationell skattehärva\"", "summary": "Skatteverkets chef om jakten på svenskar som skattefuskar i Liechtenstein: Undangömda pengar i skatteparadis lurar staten på 46 miljarder kronor varje år. Sverige är ett av nio länder som arbetat tillsammans med de tyska skattemyndigheterna för att avslöja skattefuskare i Liechtenstein. För Sveriges del handlar det om ett hundratal svenskar med banktillgångar i detta så kallade skatteparadis. Sverige är mycket aktivt när det gäller att utbyta information om skattesmitare inom EU och OECD. Därför får nu också vi mer och mer hjälp från utlandet för att komma till rätta med denna brottslighet. För Sveriges del handlar det om 46 miljarder kronor varje år som undanhålls staten. Och det handlar inte om människor med resväskor fullproppade med sedlar utan om invecklade transaktioner och komplicerade juridiska upplägg. Det skriver Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand.", "article": "Det är inte bara de tyska skattemyndigheterna som har uppgifter om bankkonton i Liechtenstein. Sverige är ett av nio länder inom OECD som tillsammans har mottagit och arbetar med information om bankkonton i Liechtenstein. I samarbetet ingår förutom Sverige, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland. För Sveriges del handlar det om uppgifter om ett hundratal svenskar med banktillgångar i Liechtenstein. Materialet behandlas nu av Skatteverkets utlandsenhet i Stockholm, som kommer att göra de utredningar som behövs. Nyheten om undangömda pengar på hemliga bankkonton i Liechtenstein visar med all önskvärd tydlighet att det inte finns några säkra gömställen för den som vill fuska med skatten. Det visar också att världens skattemyndigheter inte står maktlösa inför det internationella skattefusket. Jag är inte förvånad över att uppgifterna har läckt ut, även om de i det här fallet har skett under spektakulära omständigheter. De senaste åren har en anmärkningsvärd utveckling skett i OECD-ländernas samarbete för att bekämpa det internationella skattefusket. Utbyte av information mellan olika länder är en nyckelfaktor om vi ska kunna försvara oss mot internationellt skattefusk. Sverige är mycket aktivt i informationsutbytet inom EU och OECD. Vi tror att det bästa sättet att få information från andra länder är att själv föregå med gott exempel. Sverige har de senaste åren mångdubblat antalet uppgifter som vi spontant skickar till andra länder utan att de aktivt har bett om informationen. Förra året skickade Sverige 5 400 sådana spontana kontrolluppgifter till utlandet. De senaste åren har även inflödet av information till Sverige ökat avsevärt. Sverige är ett av 30-tal länder inom OECD som i den så kallade Seoul-deklarationen år 2006 lyfte fram bankkonton i skatteparadis som ett allvarligt hot mot skattesystemet. Med gemensamma krafter har OECD kunnat sätta press på länder som inte samarbetar på skatteområdet. Kvar på OECD:s svarta lista över länder som inte samarbetar finns nu bara Liechtenstein, Monaco och Andorra. Vissa länder som tidigare fungerade som skatteparadis för svenskar har vi i dag ett informationsutbyte med. Förra året skrev Sverige exempelvis under ett avtal om informationsutbyte med den brittiska ön Isle of Man. I Sverige beräknas det internationella skattefelet uppgå till minst 46 miljarder kronor varje år. Det handlar sällan om resväskor fullproppade med sedlar som bärs över gränsen till ett skatteparadis. Tvärtom handlar det oftast om invecklade transaktioner och komplicerade juridiska upplägg som syftar till att försvåra skattekontrollen. Ett typiskt fall kan handla om tjänsteinkomster, provisioner eller kapitalinkomster som förs över till ett bolag i ett skatteparadis utan att svensk skatt betalas. Därefter slussas pengarna vidare till konton som en privatperson förfogar över. Rörligheten över gränserna både för personer, företag och finansiella tillgångar gör att det internationella skattefelet riskerar att öka. Internationella transaktioner är inte längre ett område endast för stora företag och världsomspännande koncerner. Även många småföretag driver i dag sin verksamhet i flera länder, och för privatpersoner är det ingenting konstigt med att placera tillgångar utomlands. För att upprätthålla förtroendet för det svenska skattesystemet måste Skatteverket kunna skilja ut olagligt skattefusk från alla de internationella transaktioner som sker av helt legitima skäl. I motsats till stora delar av det inhemska skatteområdet där ny teknik och effektivare administration kan förenkla skattesystemet och minska risken för fel så tenderar det internationella skatteområdet att bli alltmer krångligt att utreda. Det är både dyrt och tidskrävande att utreda skattefusk på det internationella området. För att de uppgifter som vi får genom det internationella samarbetet ska ge någon effekt krävs det en hög kompetens inom Skatteverket och tillräckliga resurser för att utreda ofta mycket komplicerade transaktioner. Vi på Skatteverket har gett detta arbetet en hög prioritet, men tyvärr räcker det inte med att omfördela resurser. Därför har vi lyft fram det internationella området i det budgetunderlag som vi denna vecka skickar in till regeringen. För de svenskar som gömmer pengar undan beskattning vill jag bara ge ett enda råd. Redovisa alla dina inkomster till oss, oavsett var i världen de finns! Då slipper du höga skattetillägg och andra påföljder. mats sjöstrand ", "article_category": "other"}
{"id": 8336, "headline": "\"Mönstring till värnplikt måste göras könsneutral\"", "summary": "Pliktverkets avgående generaldirektör Björn Körlof vill avskaffa en gammal orättvisa: Häpnadsväckande att vi i Sverige år 2008 har en lag som gör skillnad på män och kvinnor. 135 000 svenska sjuttonåringar uppmanas snart att besvara en lämplighetsundersökning för att mönstra till värnpliktsutbildning. Men det är obligatoriskt enbart för män att svara. Och det är bara män som måste mönstra, och göra lumpen om de blir kallade. För kvinnor är det frivilligt. Alltjämt år 2008 har vi alltså en lag, pliktlagen, som gör skillnad på män och kvinnor. Det är häpnadsväckande. I stället måste vi införa en könsneutral mönstringsplikt. Först då får vi ett rättvist och rättssäkert system för rekrytering av personal till Sveriges försvar. Det skriver Pliktverkets generaldirektör Björn Körlof, som lämnar sin post denna vecka.", "article": "I april skickar Pliktverket brev till cirka 135 000 svenska 17-åringar. Brevet innehåller de instruktioner ungdomarna behöver för att besvara Pliktverkets lämplighetsundersökning, det första steget i mönstringsprocessen. Den här rutinen gäller från och med i år både för män och för kvinnor, vilket jag menar är ett steg på vägen till ett mer jämställt försvar. För män är det obligatoriskt att svara på lämplighetsundersökningen. För kvinnor är det frivilligt. Därmed har vi en bit kvar innan kvinnor och män blir helt lika inför pliktlagen. Jag är övertygad om att de allra flesta håller med mig om att försvaret behöver fler kvinnor. Argumenten är allt annat än kontroversiella, men jag vill ändå i korthet lyfta fram några av dem som jag tycker är de viktigaste. Pliktverkets uppgift är att ta ut de bäst lämpade till Försvarsmaktens värnplikts-utbildningar. För att lyckas med det måste vi ta till vara kompetenser och kvaliteter hos alla svenska ungdomar, oavsett kön. Kvinnor är särskilt viktiga i det nya insatsförsvaret, vars uppgift är att verka för fred och säkerhet i vår omvärld. Studier visar att fredsbefrämjande insatser med hög andel kvinnor har haft större framgångar än de som haft få eller inga kvinnor alls. Dessutom har kvinnor i lokalbefolkningen i exempelvis Afghanistan ofta lättare att anförtro sig åt kvinnliga soldater. Det inger förtroende för det svenska försvaret vid internationella insatser. Näringslivet har sedan länge insett att jämställdhet betalar sig i form av lönsamhet och affärsnytta. När jämställdheten på arbetsplatsen förbättras, förbättras också arbetsklimatet, vilket i sin tur bidrar till att göra arbetsplatsen mer attraktiv för arbetssökande. Det här resonemanget gäller givetvis för alla organisationer. Även försvaret. Sedan 1980 har det varit möjligt för kvinnor att tjänstgöra som officerare i Försvarsmakten. 28 år senare är mindre än fyra procent av officerskåren kvinnor, liksom andelen kvinnor som gör lumpen. Så, varför har vi då inte kommit längre? Min uppfattning är att försvaret fortfarande är en organisation där fördomar mot kvinnor förekommer. Det är naturligtvis inte acceptabelt, och i samarbete med Försvarsmakten och Försvarshögskolan jobbar nu Pliktverket hårdare än någonsin för att öka jämställdheten inom försvaret. Det här är ett mycket viktigt och långsiktigt arbete som inte kan underskattas. Men förutom den bristande jämställdheten i sig finns det andra omständigheter som gör att vi tvingas arbeta i motvind. När Försvarsmakten förra året fick akuta ekonomiska problem ställdes värnpliktsutbildningen med kort varsel in för hundratals ungdomar. Det här året inleddes med ett besked om att 6 000 av de 7 000 som ska rycka in 2008 får en månads kortare värnpliktsutbildning än planerat. Jag har full förståelse för att ungdomarna tolkar dessa förändringar som en försämring av utbildningen och som att det är ungdomarna själva som i första hand får lida när försvaret måste spara pengar. Att det här dessutom är samma värnpliktiga som ska utgöra den huvudsakliga basen för det militära försvarets framtida personalförsörjning gör inte saken bättre. Medierapporteringen och ryktesspridningen värnpliktiga emellan riskerar även att få konsekvenser för arbetet med att få fler kvinnor att välja en framtida yrkeskarriär inom försvaret. De unga kvinnor Pliktverket i första hand vänder sig till presterar bra resultat i skolan, gillar fysisk aktivitet och är relativt vältränade. De är ambitiösa, samhällsorienterade och prioriterar ett intressant och meningsfullt arbete högt. Om de ungdomar som genomför värnplikten inte uppfattar själva utbildningen som attraktiv eller att försvaret inte ser utbildningen som viktig kommer vi att få mycket svårt att få väsentligt fler kvinnor att frivilligt söka sig till försvaret. Försvaret måste göra allt för att erbjuda en attraktiv värnpliktsutbildning för såväl män som kvinnor. Om dessutom kvinnor omfattades av samma mönstringsplikt som män skulle förutsättningarna för ett effektivare och mer jämställt försvar i grunden förbättras. I själva verket är det ganska häpnadsväckande att vi i Sverige 2008 har en lag som gör skillnad på män och kvinnor. I uppdraget för den parlamentariska pliktutredning som tillsattes i december ingår mycket riktigt också att \"överväga om skyldigheten att tjänstgöra inom totalförsvaret ska bli könsneutral\". En annan stor fråga utredningen har att ta ställning till är om försvarets personalförsörjning ska bygga på frivillighet eller plikt. Min tolkning är att det handlar om att hitta en tillämpning av den pliktlagstiftning vi har, så att inte någon i fredstid skrivs in för värnplikt om han eller hon inte vill det. Den satsning som Pliktverket nu gör för att få fler kvinnor att söka sig till försvaret ligger som jag ser det helt i linje med Pliktutredningens direktiv. Genom att uppmana alla 17-åriga kvinnor att, i likhet med sina manliga kamrater, svara på lämplighetsundersökningen går vi så långt den nuvarande lagstiftningen tillåter för att ge kvinnor samma förutsättningar som män att konkurrera om en utbildningsplats. Lämplighetsundersökningen går ut på att ungdomarna via en e-tjänst på Pliktverkets webbplats får svara på frågor om bland annat hälsa, fysisk prestationsförmåga, intressen och skolgång. De som vi bedömer har bäst förutsättningar att klara en värnpliktsutbildning kallas sedan till mönstring på plats hos Pliktverket. Skillnaden är att kvinnorna svarar helt frivilligt på lämplighetsundersökningen och att de - om Pliktverket bedömer dem lämpliga - själva väljer om de vill komma och mönstra eller inte. Männen måste mönstra om de blir kallade och göra lumpen om de blir uttagna. Om vi fullt ut fick tillämpa dagens modell för mönstring av män även för kvinnor skulle vi åstadkomma ett rättvist och rättssäkert system som inte gör skillnad på mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter. Den dag alla blir skyldiga att mönstra får alla också samma förutsättningar att tillgodogöra sig informationen kring Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Vi vet att kunskap och motivation hänger ihop, och med en fördubblad rekryteringsbas blir risken för att någon behöver göra värnplikt mot sin vilja väldigt liten. Det är lätt att tycka att vi i stället borde satsa på en mönstringsmodell som helt och hållet bygger på frivillighet och satsa på en yrkesarmé. Men jag är fullständigt övertygad om att det är helt fel väg att gå. Min övertygelse är att vi ska ha en mönstringsplikt men att den ska vara könsneutral. Det är den enda rimliga vägen för Sveriges försvar på lång sikt. När jag nu lämnar posten som generaldirektör för Pliktverket är det just det som för mig blivit den viktigaste erfarenheten. Att även kvinnorna i vår för första gången ombeds svara på Pliktverkets lämplighetsundersökning är ett stort steg i rätt riktning. Men vi får inte nöja oss med det. björn körlof ", "article_category": "other"}
{"id": 8337, "headline": "”Mönstring till värnplikt måste göras könsneutral”", "summary": "Pliktverkets avgående generaldirektör Björn Körlof vill avskaffa en gammal orättvisa: Häpnadsväckande att vi i Sverige år 2008 har en lag som gör skillnad på män och kvinnor.135 000 svenska sjuttonåringar uppmanas snart att besvara en lämplighetsundersökning för att mönstra till värnpliktsutbildning. Men det är obligatoriskt enbart för män att svara. Och det är bara män som måste mönstra, och göra lumpen om de blir kallade. För kvinnor är det frivilligt. Alltjämt år 2008 har vi alltså en lag, pliktlagen, som gör skillnad på män och kvinnor. Det är häpnadsväckande. I stället måste vi införa en könsneutral mönstringsplikt. Först då får vi ett rättvist och rättssäkert system för rekrytering av personal till Sveriges försvar. Det skriver Pliktverkets generaldirektör Björn Körlof, som lämnar sin post denna vecka.", "article": "I april skickar Pliktverket brev till cirka 135 000 svenska 17-åringar. Brevet innehåller de instruktioner ungdomarna behöver för att besvara Pliktverkets lämplighetsundersökning, det första steget i mönstringsprocessen. Den här rutinen gäller från och med i år både för män och för kvinnor, vilket jag menar är ett steg på vägen till ett mer jämställt försvar. För män är det obligatoriskt att svara på lämplighetsundersökningen. För kvinnor är det frivilligt. Därmed har vi en bit kvar innan kvinnor och män blir helt lika inför pliktlagen. Jag är övertygad om att de allra flesta håller med mig om att försvaret behöver fler kvinnor. Argumenten är allt annat än kontroversiella, men jag vill ändå i korthet lyfta fram några av dem som jag tycker är de viktigaste. • Pliktverkets uppgift är att ta ut de bäst lämpade till Försvarsmaktens värnplikts-utbildningar. För att lyckas med det måste vi ta till vara kompetenser och kvaliteter hos alla svenska ungdomar, oavsett kön. • Kvinnor är särskilt viktiga i det nya insatsförsvaret, vars uppgift är att verka för fred och säkerhet i vår omvärld. Studier visar att fredsbefrämjande insatser med hög andel kvinnor har haft större framgångar än de som haft få eller inga kvinnor alls. Dessutom har kvinnor i lokalbefolkningen i exempelvis Afghanistan ofta lättare att anförtro sig åt kvinnliga soldater. Det inger förtroende för det svenska försvaret vid internationella insatser. • Näringslivet har sedan länge insett att jämställdhet betalar sig i form av lönsamhet och affärsnytta. När jämställdheten på arbetsplatsen förbättras, förbättras också arbetsklimatet, vilket i sin tur bidrar till att göra arbetsplatsen mer attraktiv för arbetssökande. Det här resonemanget gäller givetvis för alla organisationer. Även försvaret. Sedan 1980 har det varit möjligt för kvinnor att tjänstgöra som officerare i Försvarsmakten. 28 år senare är mindre än fyra procent av officerskåren kvinnor, liksom andelen kvinnor som gör lumpen. Så, varför har vi då inte kommit längre? Min uppfattning är att försvaret fortfarande är en organisation där fördomar mot kvinnor förekommer. Det är naturligtvis inte acceptabelt, och i samarbete med Försvarsmakten och Försvarshögskolan jobbar nu Pliktverket hårdare än någonsin för att öka jämställdheten inom försvaret. Det här är ett mycket viktigt och långsiktigt arbete som inte kan underskattas. Men förutom den bristande jämställdheten i sig finns det andra omständigheter som gör att vi tvingas arbeta i motvind. När Försvarsmakten förra året fick akuta ekonomiska problem ställdes värnpliktsutbildningen med kort varsel in för hundratals ungdomar. Det här året inleddes med ett besked om att 6 000 av de 7 000 som ska rycka in 2008 får en månads kortare värnpliktsutbildning än planerat. Jag har full förståelse för att ungdomarna tolkar dessa förändringar som en försämring av utbildningen och som att det är ungdomarna själva som i första hand får lida när försvaret måste spara pengar. Att det här dessutom är samma värnpliktiga som ska utgöra den huvudsakliga basen för det militära försvarets framtida personalförsörjning gör inte saken bättre. Medierapporteringen och ryktesspridningen värnpliktiga emellan riskerar även att få konsekvenser för arbetet med att få fler kvinnor att välja en framtida yrkeskarriär inom försvaret. De unga kvinnor Pliktverket i första hand vänder sig till presterar bra resultat i skolan, gillar fysisk aktivitet och är relativt vältränade. De är ambitiösa, samhällsorienterade och prioriterar ett intressant och meningsfullt arbete högt. Om de ungdomar som genomför värnplikten inte uppfattar själva utbildningen som attraktiv eller att försvaret inte ser utbildningen som viktig kommer vi att få mycket svårt att få väsentligt fler kvinnor att frivilligt söka sig till försvaret. Försvaret måste göra allt för att erbjuda en attraktiv värnpliktsutbildning för såväl män som kvinnor. Om dessutom kvinnor omfattades av samma mönstringsplikt som män skulle förutsättningarna för ett effektivare och mer jämställt försvar i grunden förbättras. I själva verket är det ganska häpnadsväckande att vi i Sverige 2008 har en lag som gör skillnad på män och kvinnor. I uppdraget för den parlamentariska pliktutredning som tillsattes i december ingår mycket riktigt också att ”överväga om skyldigheten att tjänstgöra inom totalförsvaret ska bli könsneutral”. En annan stor fråga utredningen har att ta ställning till är om försvarets personalförsörjning ska bygga på frivillighet eller plikt. Min tolkning är att det handlar om att hitta en tillämpning av den pliktlagstiftning vi har, så att inte någon i fredstid skrivs in för värnplikt om han eller hon inte vill det. Den satsning som Pliktverket nu gör för att få fler kvinnor att söka sig till försvaret ligger som jag ser det helt i linje med Pliktutredningens direktiv. Genom att uppmana alla 17-åriga kvinnor att, i likhet med sina manliga kamrater, svara på lämplighetsundersökningen går vi så långt den nuvarande lagstiftningen tillåter för att ge kvinnor samma förutsättningar som män att konkurrera om en utbildningsplats. Lämplighetsundersökningen går ut på att ungdomarna via en e-tjänst på Pliktverkets webbplats får svara på frågor om bland annat hälsa, fysisk prestationsförmåga, intressen och skolgång. De som vi bedömer har bäst förutsättningar att klara en värnpliktsutbildning kallas sedan till mönstring på plats hos Pliktverket. Skillnaden är att kvinnorna svarar helt frivilligt på lämplighetsundersökningen och att de – om Pliktverket bedömer dem lämpliga – själva väljer om de vill komma och mönstra eller inte. Männen måste mönstra om de blir kallade och göra lumpen om de blir uttagna. Om vi fullt ut fick tillämpa dagens modell för mönstring av män även för kvinnor skulle vi åstadkomma ett rättvist och rättssäkert system som inte gör skillnad på mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter. Den dag alla blir skyldiga att mönstra får alla också samma förutsättningar att tillgodogöra sig informationen kring Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Vi vet att kunskap och motivation hänger ihop, och med en fördubblad rekryteringsbas blir risken för att någon behöver göra värnplikt mot sin vilja väldigt liten. Det är lätt att tycka att vi i stället borde satsa på en mönstringsmodell som helt och hållet bygger på frivillighet och satsa på en yrkesarmé. Men jag är fullständigt övertygad om att det är helt fel väg att gå. Min övertygelse är att vi ska ha en mönstringsplikt men att den ska vara könsneutral. Det är den enda rimliga vägen för Sveriges försvar på lång sikt. När jag nu lämnar posten som generaldirektör för Pliktverket är det just det som för mig blivit den viktigaste erfarenheten. Att även kvinnorna i vår för första gången ombeds svara på Pliktverkets lämplighetsundersökning är ett stort steg i rätt riktning. Men vi får inte nöja oss med det. BJÖRN KÖRLOF ", "article_category": "other"}
{"id": 8349, "headline": "”Ompröva inriktningen på försvarspolitiken”", "summary": "Tung moderatröst underkänner Reinfeldts och Bildts säkerhetspolitik: Regeringen får inte blunda för den nya tidens växande hot från Ryssland. Behovet av svensk och europeisk militär slagkraft ökar i vår del av Europa. Det handlar inte om att möta det kalla krigets invasionshot, utan om att hantera Rysslands maktdemonstrationer och ökande inflytande i Östersjöregionen. För Sverige, och hela Europa, är det nödvändigt att motverka att den ryska intressesfären dominerar militärt där den möter Europas. Därför måste regeringen Reinfeldt börja utforma svensk försvars- och säkerhetspolitik utifrån den nya tidens utmaningar, inte utifrån frånvaron av den gamla tidens hot. Säkerhetspolitik får inte utgå från det man vill se utan från det man inte vill se. Det skriver moderaternas tidigare partisekreterare och nuvarande Europaparlementarikern Gunnar Hökmark.", "article": "Mitt i Europa växer det i dag fram en rysk intressesfär som konfronterar grundläggande europeiska värden och intressen. Det handlar inte om det kalla kriget där stora militära förband stod på olika sidor av en gräns. Istället ser vi en framväxande strategisk ekonomisk maktutövning över energiförsörjning och energidistribution som inte alls definieras eller begränsas av någon gräns. Med sina energipolitiska intressen når Ryssland längre in i Europa än Warszawapaktens bataljoner gjorde. Kombinationen av ökad rysk militär förmåga, utvidgade säkerhetspolitiska intressen i form av kontroll över betydande delar av den europeiska energiförsörjningen samt en uppenbar vilja till maktutövning gentemot andra länder är självfallet ett hot mot europeisk stabilitet och svensk säkerhet. Det är tid att glömma det kalla krigets invasionshot och istället se de hot som ett ökat ryskt inflytande och maktdemonstrationer med Putinregimens politik kan innebära för Östersjöregionen. Regeringen bör utforma svensk försvars- och säkerhetspolitik utifrån den nya tidens utmaningar, inte utifrån frånvaron av den gamla tidens hot. Mitt under det pågående serbiska presidentvalet slutförhandlade ryska Gazprom i januari köpet av 51 procent av NIS, det stora serbiska energiföretaget (som Vattenfall). Samtidigt sade Ryssland nej till ett självständigt Kosovo och gav därmed Serbien sitt stöd i denna fråga som står i centrum för europeisk politik. Ryssland dominerar nu energidistributionen och har skaffat sig en maktposition i Serbien som balanserar mellan Europavägen och en kompromisslös nationalistisk hållning i Kosovofrågan. Serbien är inget undantag utan snarare en del av ett vidare mönster där Ryssland stöder nationalistiska ryska intressen i Georgien, Moldavien och på motsvarande sätt serbiska nationalistiska intressen i Kosovo, Serbien och Republika Srpska i Bosnien. Kontrollen över distributionen av gas är en strategisk resurs som Ryssland använder sig av mot Europa. Redan i dag står Ryssland för 40 procent av naturgasleveranserna till EU, för enskilda länder är andelen väsentligt mycket större. Våra baltiska grannländer har återkommande mött denna typ av maktutövning kopplad med en politik som underblåser motsättningar mellan ryska grupper och ester respektive letter. Svenska Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har när det gäller gasleveranser redovisat närmare 60 händelser sedan 1991 där Ryssland har använt avstängda gasleveranser som ett politiskt vapen. Nord Stream/Gazproms planerade gasledning på Östersjöns botten är en omväg för att kunna sätta länder som Polen och Litauen under press utan att andra europeiska länder påverkas. Inga ekonomiska eller kommersiella intressen uppväger de miljömässiga uppoffringar och risker som ledningen innebär. Gazproms investeringar i infrastruktur och ledningar i Europa är uttryck för hur den ryska regimen prioriterar kontrollen över gasdistributionen snarare än investeringar i nya gastillgångar och ökad gasutvinning i Ryssland. Bara under januari månad i år har Gazprom ingått avtal med Österrikes statskontrollerade energiföretag OMV som innebär ett 50 procent ägande av Central European Gas Hub, det redan nämnda avtalet med Serbien genom Gazpromneft som innebär en kontroll av 51 procent av det serbiska gas- och oljemonopolet NIS, och ett avtal med Bulgarien där Putin lyckades utverka att ryska företag ska äga 50 procent av South Stream genom landet och 51 procent av en ledning genom Bosporen där Bulgarien och Grekland får dela på den resterande mindre hälften. Samtidigt undersöker man möjligheterna att göra motsvarande avtal med Kroatien, för att kontrollera South Stream. Redan tidigare har man gjort motsvarande avtal i Italien och Grekland. Genom kontrollen över South Stream försöker Ryssland motverka utbyggnaden av en av EU prioriterad ledning, Nabuco-ledningen, som utan rysk kontroll skulle kunna förse Europa med gas från Turkmenistan och Kazakstan över Turkiet. Med South Stream utbyggd och under Gazproms kontroll får Ryssland kontroll även över dessa leveranser. Sedan tidigare äger Gazprom helt eller med minst 50 procent tre stora gasföretag i Österrike, North Transgas i Finland till 100 procent och Gasum Oy till 25 procent, majoritets- eller mycket stora minoritetsposter i sju tyska gasföretag. Gazprom har också strategiskt ägande i Grekland, Storbritannien, Italien och Nederländerna. I Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Bulgarien äger ryska staten genom Gazprom eller motsvarande mycket stora andelar i företag som är verksamma med gasdistribution eller lagerhållning. Samma mönster av ägande präglar stora verksamheter i Vitryssland, Moldavien och Serbien. I Schweiz äger man RosUkrEnergo som förmedlar turkmensk gas till Ukraina och Polen samt 51 procent av Nord Stream som ska bygga ledningen från Ryssland till Tyskland genom Östersjön. I Turkiet äger man 45 procent av Turusgaz och 40 procent av Bosphorus Gaz. Samtidigt som EU diskuterar lagstiftning för att separera distribution av gas från produktionen för att säkerställa konkurrens, agerar Ryssland i den motsatta riktningen för att kontrollera distributionen av gas till Europa även när den sker från andra länder. Från Kaukasus till Balkan över Central-Europa och upp till de baltiska staterna ser vi hur Ryssland flyttar fram sina positioner för den politik som präglar regimen Putins inrikespolitik. Diskussionen om Kosovo, Georgien, gasledningen i Östersjön, påtryckningarna mot Polen och Tjeckien i frågan om missilutplaceringar, konflikten med Storbritannien om Litvinenkoaffären och blockaden av produkter från Polen och Moldavien är några framträdande exempel på en konfrontation mellan ett alltmer nationalistiskt Ryssland och europeiska värden. Vi ser hur behovet av svensk och europeisk militär styrka i vår del av Europa ökar, inte för att möta det kalla krigets invasionshot, utan för att motverka att den ryska intressesfären kommer att dominera militärt där den möter Europas. Europaparlamentets och den svenska regeringens initiativ för en europeisk Östersjöstrategi måste förenas med en förmåga att genom militär närvaro och förmåga värna om Östersjön som ett europeiskt hav och stå emot maktdemonstrationer. De förslag som nu behandlas i Europaparlamentet om separation av distribution av både el och gas från produktion innebär att ryska företag verksamma inom EU ska mötas av samma krav. Det innebär också en möjlighet för EU-kommissionen att säga nej till tredjelands investeringar i EU om det inte föreligger ömsesidiga investeringsmöjligheter. En utveckling av det europeiska elnätet är ett ytterligare led i en sådan politik. Ökad användning av kärnkraft i Sverige och i Östersjöregionen är andra inslag för att reducera Rysslands säkerhetspolitiska utväxling av sin energipolitik. Men allra viktigast är att svensk säkerhets- och utrikespolitik tar sikte på den utmaning som försvarsberedningen inte såg. Säkerhetspolitik får inte utformas utifrån det man vill se utan utifrån det man inte vill se. Det ansvaret ligger nu hos regeringen. GUNNAR HÖKMARK ", "article_category": "other"}
{"id": 8350, "headline": "”Ompröva inriktningen på försvarspolitiken”", "summary": "Tung moderatröst underkänner Reinfeldts och Bildts säkerhetspolitik: Regeringen får inte blunda för den nya tidens växande hot från Ryssland.Behovet av svensk och europeisk militär slagkraft ökar i vår del av Europa. Det handlar inte om att möta det kalla krigets invasionshot, utan om att hantera Rysslands maktdemonstrationer och ökande inflytande i Östersjöregionen. För Sverige, och hela Europa, är det nödvändigt att motverka att den ryska intressesfären dominerar militärt där den möter Europas. Därför måste regeringen Reinfeldt börja utforma svensk försvars- och säkerhetspolitik utifrån den nya tidens utmaningar, inte utifrån frånvaron av den gamla tidens hot. Säkerhetspolitik får inte utgå från det man vill se utan från det man inte vill se. Det skriver moderaternas tidigare partisekreterare och nuvarande Europaparlementarikern Gunnar Hökmark.", "article": "Mitt i Europa växer det i dag fram en rysk intressesfär som konfronterar grundläggande europeiska värden och intressen. Det handlar inte om det kalla kriget där stora militära förband stod på olika sidor av en gräns. I stället ser vi en framväxande strategisk ekonomisk maktutövning över energiförsörjning och energidistribution som inte alls definieras eller begränsas av någon gräns. Med sina energipolitiska intressen når Ryssland längre in i Europa än Warszawapaktens bataljoner gjorde. Kombinationen av ökad rysk militär förmåga, utvidgade säkerhetspolitiska intressen i form av kontroll över betydande delar av den europeiska energiförsörjningen samt en uppenbar vilja till maktutövning gentemot andra länder är självfallet ett hot mot europeisk stabilitet och svensk säkerhet. Det är tid att glömma det kalla krigets invasionshot och i stället se de hot som ett ökat ryskt inflytande och maktdemonstrationer med Putinregimens politik kan innebära för Östersjöregionen. Regeringen bör utforma svensk försvars- och säkerhetspolitik utifrån den nya tidens utmaningar, inte utifrån frånvaron av den gamla tidens hot. Mitt under det pågående serbiska presidentvalet slutförhandlade ryska Gazprom i januari köpet av 51 procent av NIS, det stora serbiska energiföretaget (som Vattenfall). Samtidigt sade Ryssland nej till ett självständigt Kosovo och gav därmed Serbien sitt stöd i denna fråga som står i centrum för europeisk politik. Ryssland dominerar nu energidistributionen och har skaffat sig en maktposition i Serbien som balanserar mellan Europavägen och en kompromisslös nationalistisk hållning i Kosovofrågan. Serbien är inget undantag utan snarare en del av ett vidare mönster där Ryssland stöder nationalistiska ryska intressen i Georgien, Moldavien och på motsvarande sätt serbiska nationalistiska intressen i Kosovo, Serbien och Republika Srpska i Bosnien. Kontrollen över distributionen av gas är en strategisk resurs som Ryssland använder sig av mot Europa. Redan i dag står Ryssland för 40 procent av naturgasleveranserna till EU, för enskilda länder är andelen väsentligt mycket större. Våra baltiska grannländer har återkommande mött denna typ av maktutövning kopplad med en politik som underblåser motsättningar mellan ryska grupper och ester respektive letter. Svenska Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har när det gäller gasleveranser redovisat närmare 60 händelser sedan 1991 där Ryssland har använt avstängda gasleveranser som ett politiskt vapen. Nord Stream/Gazproms planerade gasledning på Östersjöns botten är en omväg för att kunna sätta länder som Polen och Litauen under press utan att andra europeiska länder påverkas. Inga ekonomiska eller kommersiella intressen uppväger de miljömässiga uppoffringar och risker som ledningen innebär. Gazproms investeringar i infrastruktur och ledningar i Europa är uttryck för hur den ryska regimen prioriterar kontrollen över gasdistributionen snarare än investeringar i nya gastillgångar och ökad gasutvinning i Ryssland. Bara under januari månad i år har Gazprom ingått avtal med Österrikes statskontrollerade energiföretag OMV som innebär ett 50 procent ägande av Central European Gas Hub, det redan nämnda avtalet med Serbien genom Gazpromneft som innebär en kontroll av 51 procent av det serbiska gas- och oljemonopolet NIS, och ett avtal med Bulgarien där Putin lyckades utverka att ryska företag ska äga 50 procent av South Stream genom landet och 51 procent av en ledning genom Bosporen där Bulgarien och Grekland får dela på den resterande mindre hälften. Samtidigt undersöker man möjligheterna att göra motsvarande avtal med Kroatien, för att kontrollera South Stream. Redan tidigare har man gjort motsvarande avtal i Italien och Grekland. Genom kontrollen över South Stream försöker Ryssland motverka utbyggnaden av en av EU prioriterad ledning, Nabuco-ledningen, som utan rysk kontroll skulle kunna förse Europa med gas från Turkmenistan och Kazakstan över Turkiet. Med South Stream utbyggd och under Gazproms kontroll får Ryssland kontroll även över dessa leveranser. Sedan tidigare äger Gazprom helt eller med minst 50 procent tre stora gasföretag i Österrike, North Transgas i Finland till 100 procent och Gasum Oy till 25 procent, majoritets- eller mycket stora minoritetsposter i sju tyska gasföretag. Gazprom har också strategiskt ägande i Grekland, Storbritannien, Italien och Nederländerna. I Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Bulgarien äger ryska staten genom Gazprom eller motsvarande mycket stora andelar i företag som är verksamma med gasdistribution eller lagerhållning. Samma mönster av ägande präglar stora verksamheter i Vitryssland, Moldavien och Serbien. I Schweiz äger man RosUkrEnergo som förmedlar turkmensk gas till Ukraina och Polen samt 51 procent av Nord Stream som ska bygga ledningen från Ryssland till Tyskland genom Östersjön. I Turkiet äger man 45 procent av Turusgaz och 40 procent av Bosphorus Gaz. Samtidigt som EU diskuterar lagstiftning för att separera distribution av gas från produktionen för att säkerställa konkurrens, agerar Ryssland i den motsatta riktningen för att kontrollera distributionen av gas till Europa även när den sker från andra länder. Från Kaukasus till Balkan över Central-europa och upp till de baltiska staterna ser vi hur Ryssland flyttar fram sina positioner för den politik som präglar regimen Putins inrikespolitik. Diskussionen om Kosovo, Georgien, gasledningen i Östersjön, påtryckningarna mot Polen och Tjeckien i frågan om missilutplaceringar, konflikten med Storbritannien om Litvinenkoaffären och blockaden av produkter från Polen och Moldavien är några framträdande exempel på en konfrontation mellan ett alltmer nationalistiskt Ryssland och europeiska värden. Vi ser hur behovet av svensk och europeisk militär styrka i vår del av Europa ökar, inte för att möta det kalla krigets invasionshot, utan för att motverka att den ryska intresse-sfären kommer att dominera militärt där den möter Europas. Europaparlamentets och den svenska regeringens initiativ för en europeisk Östersjöstrategi måste förenas med en förmåga att genom militär närvaro och förmåga värna om Östersjön som ett europeiskt hav och stå emot maktdemonstrationer. De förslag som nu behandlas i Europaparlamentet om separation av distribution av både el och gas från produktion innebär att ryska företag verksamma inom EU ska mötas av samma krav. Det innebär också en möjlighet för EU-kommissionen att säga nej till tredjelands investeringar i EU om det inte föreligger ömsesidiga investeringsmöjligheter. En utveckling av det europeiska elnätet är ett ytterligare led i en sådan politik. Ökad användning av kärnkraft i Sverige och i Östersjöregionen är andra inslag för att reducera Rysslands säkerhetspolitiska utväxling av sin energipolitik. Men allra viktigast är att svensk säkerhets- och utrikespolitik tar sikte på den utmaning som försvarsberedningen inte såg. Säkerhetspolitik får inte utformas utifrån det man vill se utan utifrån det man inte vill se. Det ansvaret ligger nu hos regeringen. GUNNAR HÖKMARK ", "article_category": "other"}
{"id": 8356, "headline": "Tur och retur-politik", "summary": "Den svenska styrkan till Tchad hinner knappt fram förrän det är dags vända åter om försvarsminister Tolgfors får bestämma. Det rimmar illa med den svenska säkerhets-politiken och dess grund-tema om internationell samverkan.", "article": "Svensk försvarspolitik är lika med oreda. På detta fick vi återigen bevis i går när frågan om hur länge den svenska styrkan ska stanna i Tchad togs upp. En liten, hemlig grupp finns redan i Tchad, dess uppdrag är att förbereda för den något större EU-missionen dit. Syftet med den är att ge säkerhet åt de stora flyktingskarorna i östra delen av Tchad, dit människor flytt undan striderna i Darfur. Det uppdraget kompliceras av att Tchad självt är ett land utan stabilitet. Den svenska huvudstyrkans avresa och hela EU-missionens start har försenats av stridigheter i Tchad. Men nu är den alltså på gång. Då uppdagas att den svenska styrkan ska åka tur och retur, efter cirka 11 veckor i huvudstaden N’Djamena blir det 4–6 veckor i de områden där flyktingarna finns. Man behöver inte vara militär expert för att begripa att här inte blir myckt uträttat sedan de första ankomstbilderna tagits. Hur kan detta komma sig? Den frågan sökte försvarsminister Sten Tolgfors besvara i P1 Morgon i går. Svaret kan spaltas upp i tre: Det börjar regna i juni i dessa områden och då måste svenskarna vara därifrån. Det är svårt att skicka tung materiel till Tchad med flyg – båt, tåg och vägar måste därför användas. Och för det tredje: Sverige har inte råd men gör ändå mycket mer än andra. Gång på gång upprepade försvarsministern att Sverige var första EU-land på plats och att de stora EU-länderna inte vill delta. Sten Tolgfors räknar alltså inte med Frankrikes närvaro – eller känner han inte till den? Så osammanhängande var försvarsministerns förklaringar att företrädare för andra allianspartier redan vid lunchtid ifrågasatte den här tur och retur-politiken. EU-missionens befälhavare, den irländske generalen Patrick Nash, uppgavs också gärna se att svenskarna stannade längre. Visst är det hälsosamt att en försvarsminister har respekt för budgeten, den inställningen är ju inte så vanlig inom hans ansvarsområde. Men ännu bättre är förstås om en sådan respekt förenas med vanligt sunt förnuft. Dessutom är det inte helt fel om en regeringsmedlem är uppdaterad på sin regerings allmänna utrikes- och säkerhetspolitik. Så sent som förra veckan föredrog utrikesminister Carl Bildt regeringens utrikesdeklaration i riksdagen. Dess bärande tema är att Sveriges säkerhet byggs i internationell samverkan och att svensk medverkan i olika fredsmissioner är given så långt våra resurser förslår. Den svenska insatsen i Tchad nämns med stolhet som ”den kanske mest komplicerade och krävande som Europeiska unionen har engagerats i”. Där talas om nödvändigheten att hindra konfliktspridning och om att fredsbyggande kräver tid. De fyra veckorna i östra Tchad rimmar inte med den politiken. Alliansregeringen får helt enkelt bestämma sig. Antingen lever den upp till sitt eget program och sina egna deklarationer eller så gör den det inte. I det förra fallet håller Sverige sina utfästelser både vad avser Nordic Battle Group, den penningslukande men välmotiverade europeiska beredskapsstyrkan, och i fråga om Tchad, Afghanistan, Kosovo. Eller så förklarar man att finansministerns budgetperspektiv är det överordnade och då åker man så långt pengarna räcker oavsett om man fyller någon uppgift eller inte. Det är lätt att se vilket alternativ som gagnar fred och säkerhet i stort, och mer specifikt flyktingarna i Tchad just nu. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 8388, "headline": "Dyrare Harley trots dollarfall", "summary": "Den amerikanska dollarn har försvagats rejält under det senaste året mot både kronan och euron. Men det avspeglas inte i den amerikanska motorcykeltillverkaren Harley-Davidsons priser. Av tolv prisförändringar för 2008 är elva höjningar.", "article": "På ett år har dollarn fallit med mer än 7 procent mot kronan och 12 procent mot euron. Harley-Davidson bygger sina motorcyklar i fyra fabriker i USA. En viktig del av marknadsföringen är att lyfta fram det amerikanska ursprunget och traditionen. Den största marknaden finns också i hemlandet. Harley-Davidson Sweden har ändå höjt elva priser med upp till närmare 5 procent. Varför höjs priserna på elva motorcykelmodeller fastän dollarn sjunkit rejält sedan i fjol? – Vi har fått prishöjningar från Harley-Davidson Europe Ltd – som förmodligen har fått motsvarande höjning från Harley-Davidson Motor Company. Sedan handlar vi inte motorcyklarna i dollar och är valutasäkrade vilket gör att vi inte kan tillgodoräkna oss extra marginal tack vara att kronan stärks mot vare sig dollar eller euro, svarar Richard Nordén, marknadschef för Harley-Davidson Sweden. Så ni har varit valutasäkrade (ett sätt att i förväg låsa valutakurserna i ett förutbestämt förhållande) i tre år? – Ja. Vi köper motorcyklarna av Harley-Davidson Europe Ltd i euro. Med valutasäkringar slår förändringar så litet. Åker vi på en prishöjning så är vi naturligtvis tvungna att ta ut den. Det har ändå varit en så stor dollarförsvagning mot euron att den borde slå igenom? – Någonstans är det någon som sitter och gör en valutavinst. Just nu tror jag Harley-Davidson Europe Ltd tjänar på det här. Men jag vet inte hur mycket i och med att de också valutasäkrat. När vi påtalar att priserna skulle kunna sänkas gentemot oss så hävdar dom att har dom tagit valutaförluster tidigare och naturligtvis vill tillgodoräkna sig när det går åt andra hållet för att hämta hem det som förlorats tidigare. – Generellt sett tycker vi det är bra. Vi vill inte ha några stora fluktuationer. En motorcykel ska inte kosta 120 000 kronor ena året och 95 000 nästa år. Vad säger då den som köpte året innan? Skulle det gå upp och ned sådär 10 000–15 000 kronor varje år? Det håller inte och andrahandsmarknaden skulle bli allt annat är stabil. – Dollarkursen slår inte igenom hos biltillverkarna heller. Titta på vilken amerikansk produkt som helst och som säljs i Sverige. Det är samma sak där av samma skäl. Men för Sportstermodellerna är det försiktiga eller inga prisförändringar. De är instegsmodeller som ofta leder vidare till byte till större och dyrare modeller. – Säg att vi säljer 350 Sportstrar varje år och har 200 i inbyte. Visst är det många som växlar upp. I fjol sålde Harley-Davidson Sweden 1 921 motorcyklar med det klassiska namnet på den svenska marknaden. Därutöver såldes 67 av märket Buell. – Det gick mycket bra. Vi är mer än nöjda över resultaten och för intresset av våra produkter. Hur ser orderläget ut inför 2008? – Gott. Vi räknar med att hålla samma försäljning som 2007 och till och med kanske växa med någon procent och komma över 2 000 motorcyklar. – Backar branschen eller om utvecklingen stagnerar kommer vi öka våra marknadsandelar. Tror du branschen backar? – Nej. Det här är bara farhågor. Visst är jag rädd för att den här bilden som kablats ut i media om nästan ekonomisk depression, börskrasch, räntor upp och bostadspriser ned gör folk reserverade. Å andra sidan har det tidigare visat sig att vi inte är så konjunkturkänsliga. Framför allt inte vi som märke. Men branschen har också klarat sig bra. Mer diplomatiskt uttryckt. Vi kanske inte ser samma höjning i år som tidigare. Och det är fruktansvärt bra om branschen kan ligga kvar på den här höga försäljningsnivån. Vad tycker ni om att i år få konkurrens av ett nytt amerikanskt motorcykelmärke på den svenska marknaden: Victory? – Spännande. Jag hoppas det går bättre för dem än för alla andra som dykt upp. Jag har svårt att se att deras försäljning skulle påverka våra siffror. Harley-Davidson Sweden har sju egna försäljningsställen som heter Probike medan resten är fristående handlare som ofta också säljer andra motorcykelmärken. Får en Harleyhandlare sälja Victory? Richard Nordén drar litet på svaret. Berättar att det egna märket inte har något särskilt för eller emot andra motorcykelmärken. Men det finns en sak bolaget har bestämda åsikter om: – Vi vill helst inte att våra återförsäljare ska jobba med för många märken. Vi har dåliga erfarenheter av handlare som tar upp för många märken. Det förstår handlarna också. Det går mot ungefär tre märken. Jacques Wallner jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 8400, "headline": "\"Vi kräver 40 procent i utsläppsminskningar\"", "summary": "Sverige bör minska sina utsläpp av växthusgaser med 40 procent till år 2020 i förhållande till nivån 1990. Det har socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet nu enats om. Vi hoppas att regeringspartierna också är redo för en sådan överenskommelse. Vi vill räcka ut handen och göra upp, skriver socialdemokraternas Mona Sahlin, vänsterpartiets Lars Ohly och miljöpartiets Maria Wetterstrand.", "article": "Regeringens initiativ att tillsätta en parlamentarisk beredning för att lägga fast den framtida svenska klimatpolitiken var framsynt. Klimatfrågan är vår tids politiska utmaning. Insatser behöver vidtas på i stort sett samtliga samhällsområden. Alla medborgare och företag berörs. Många av de nödvändiga åtgärderna kräver långsiktighet. Därför behövs också en bred enighet över blockgränserna. Tyvärr har ännu inte företrädarna för regeringspartierna kunnat axla det ansvar som lagts på dem i Klimatberedningen för att nå den breda överenskommelse som vårt land behöver. Inte heller var det till hjälp att statsminister Fredrik Reinfeldt mitt under förhandlingarna gick ut och angrep våra förslag till beredningen. Vi vill dock räcka ut handen och göra upp. De politiska partierna har en unik chans som vi inte får försitta genom kortsiktigt partipolitiskt tänkande. Det vetenskapliga rådet och alla partier i Klimatberedningen är eniga om att Sverige ska minska sina utsläpp av klimatgaser med 75-90 procent till 2050. Denna gemensamma utmaning måste mötas genom att utsläppen minskas i jämn takt under hela perioden. Vi får inte förstöra förutsättningarna för svensk industri och konkurrenskraft genom att göra lite i början och mycket i slutet. En sådan strategi skulle öka kostnaderna och påfrestningen på vårt samhälle. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har därför föreslagit att Sverige ska ha ett ambitiöst nationellt mål som gör att vi kan ställa om Sverige i lugn takt till 2050. Vi bör minska våra utsläpp med 40 procent till år 2020 i förhållande till nivån 1990 och sedan fortsätta mot det gemensamma målet 2050. En sådan målsättning skulle dessutom ligga bättre i linje med vårt globala klimatansvar. EU kräver efter FN-mötet i Bali att de industrialiserade länderna ska minska sina utsläpp med mellan 25 procent och 40 procent. Om Sverige ska ta ledartröjan i det globala klimatarbetet kräver det att också vi axlar denna målsättning. Detta är inte minst viktigt inför det svenska ordförandeskapet i EU 2009. Ett mål om 40 procent utsläppsminskningar är inget unikt. Angela Merkel och den tyska regeringen har uttalat ett mål om 40 procent utsläppsminskningar till 2020. Det är helt enkelt en nivå som är rimlig om vi ska klara att möta hotet från klimatförändringarna. Därtill är vi övertygade om att svenska företag har allt att vinna på att ligga i framkant i utvecklandet av framtidens teknik. Trots att vi har en ambitiösare målsättning än regeringspartierna vill vi inte beskatta elintensiv industri mer än idag. I stället vill vi investera Sverige bort från oljeberoendet. Vi är övertygade om att det är fullt realistiskt att ställa om Sverige och svensk industri om vi väljer att prioritera insatser som stimulerar alternativen. Vi vill kombinera denna strävan att ta vårt nationella ansvar för klimatförändringarna med ett ambitiöst internationellt mål. Vi är beredda att ansluta oss till regeringspartiernas målsättningar för internationella insatser. Detta gäller såväl internationella åtgärder som mål för utsläppsreduktioner i andra länder. Regeringspartierna borde därför kunna gå oss till mötes om det nationella målet. Bara om vi har ett ambitiöst nationellt mål, om vi fortsätter gå före och driva på utvecklingen, kan de så kallade flexibla mekanismerna för internationella insatser vara ett viktigt bidrag till tekniköverföring och att lösa de internationella klimatproblemen. Gör man inte den egna hemläxan riskerar de flexibla mekanismerna i stället att bli ett modernt avlatsbrev, där vi tvingar u-länderna att bära bördorna för vår klimatförstöring, i stället för att bidra till att lösa u-ländernas klimatproblem. Vi är vana att ta ansvar för landet, vi har inte råd att äventyra svensk industris position genom att skjuta en allt större börda på framtiden. I stället behöver svensk industri veta vilka villkor som gäller framöver. De behöver stöd för investeringar i ny teknik och för att ställa om. Därför är en bred klimatpolitisk överenskommelse så viktig. Vi hoppas att också regeringspartierna är beredda till en sådan överenskommelse. lars ohly mona sahlin maria wetterstrand ", "article_category": "other"}
{"id": 8401, "headline": "\"Onödiga läkemedelsbidrag slukar 400 miljoner per år\"", "summary": "Läkemedelsförmånsnämnden avslöjar slöseri med skattemedel: Onödigt dyra läkemedel förbrukar mångmiljonbelopp av skattebetalarnas pengar som bättre kan användas för andra vårdbehov. Nästan var fjärde svensk använder läkemedel mot högt blodtryck som till stor del subventioneras av samhället. Enbart i denna grupp finns det 400 miljoner kronor per år att spara på en mer kostnadseffektiv läkemedelsanvändning. Det visar en ny granskning som i dag presenteras av Läkemedelsförmånsnämnden. Nästan 150 miljoner härrör från att läkemedelsföretag har tagit för höga priser. Att läkare väljer onödigt dyra läkemedel, samt att landstingen har varit dåliga med att ge information, svarar för 250 miljoner. De pengarna borde frigöras för att användas till andra trängande vårdbehov. Det skriver Axel Edling och Ann-Christin Tauberman, ordförande respektive generaldirektör för Läkemedelsförmånsnämnden.", "article": "Frågan om hur vi får råd med nya och dyra läkemedel diskuteras allt oftare i den allmänna debatten. I den debatten vill vi ta ett steg tillbaka och fråga oss: Hur används de skattepengar som redan nu går till läkemedel? Får vi ut så mycket hälsa som möjligt för pengarna? Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) granskar systematiskt alla läkemedel som via högkostnadsskyddet är subventionerade av samhället. Vår uppgift är bland annat att se till att vi får valuta för de skattepengar som går till subvention av läkemedel. Totalt ska 49 läkemedelsgrupper granskas. Läkemedel mot högt blodtryck är den fjärde gruppen. Nästan var fjärde svensk använder läkemedel mot högt blodtryck och samhället subventionerade under 2007 denna användning med 2,4 miljarder kronor. LFN:s granskning av femtiotalet läkemedel mot högt blodtryck visar att det bara i den här gruppen finns 400 miljoner kronor per år att spara på en mer kostnadseffektiv läkemedelsanvändning. Detta är pengar som kan användas till angelägna insatser inom hälso- och sjukvården. Besparingen motsvarar exempelvis hela kostnadsökningen 2007 för de nya, dyra cancerläkemedlen. I dag läggs mångmiljonbelopp på subvention av onödigt dyra läkemedel, trots att det finns betydligt billigare alternativ som ger samma medicinska effekt. Om läkare väljer det mest kostnadseffektiva läkemedlet, kan skattemedel frigöras som exempelvis kan användas till nya läkemedel och andra behandlingsmetoder som många patienter behöver. Vår utgångspunkt är att ett läkemedel som subventioneras med skattemedel ska vara kostnadseffektivt. Det betyder att vi ställer den nytta läkemedlet gör för patienten och samhället mot kostnaden. Därutöver ser vi också till behovet hos patientgruppen och respekten för alla människors lika värde. Att ett läkemedel är kostnadseffektivt betyder inte att det måste vara billigt. Har ett läkemedel stora positiva effekter på människors hälsa och livskvalitet, ja då får det också kosta. Det finns däremot ingen anledning att betala mer för vissa läkemedel, om de inte gör någon extra nytta jämfört med andra preparat. LFN konstaterar att det är angeläget att behandla högt blodtryck för att undvika risken att drabbas av allvarliga följdsjukdomar som exempelvis stroke och hjärtsvikt och det framstår också som kostnadseffektivt att göra det. Vi konstaterar också att många läkemedel som används för behandling av högt blodtryck är likvärdiga i fråga om medicinsk effekt och biverkningar, men att priserna varierar kraftigt. LFN:s granskning leder till besparingar genom att läkemedelspriserna sänks, vissa läkemedel mister sin subvention och andra läkemedel får en begränsad subvention. I våra beslut har vi tagit hänsyn till att det finns ett behov av att ha många olika blodtryckssänkande läkemedel kvar inom läkemedelsförmånerna. Inom rimliga gränser är det viktigt att kunna erbjuda patienter mer än ett behandlingsalternativ inom alla de stora läkemedelsklasserna för behandling av högt blodtryck. Genom vår granskning blir det tydligt för företagen att de inte kan ta extra betalt om deras läkemedel inte har bättre effekt än konkurrenternas. Ett antal läkemedelsföretag har därför valt att sänka sina priser, eftersom man annars riskerar att bli av med sin subvention. Detta ger en besparing på 115 miljoner kronor per år. Tre läkemedel mot högt blodtryck försvinner helt från högkostnadsskyddet, vilket ger en besparing på närmare 30 miljoner kronor per år. LFN bedömer att de läkemedlen kan ersättas med andra mer effektiva eller likvärdiga läkemedel inom högkostnadsskyddet. I dessa fall har företagen inte velat sänka sina priser till en rimlig nivå. Den största delen av besparingen är på 250 miljoner kronor per år och handlar om att rätt läkemedel ska ges till rätt patient. LFN har därför valt att begränsa subventionen för ett antal läkemedel. Begränsningen innebär att några av de dyrare läkemedlen mot högt blodtryck, som angiontensin receptorblockerare (ARB), inte ska användas i första hand utan bara när de verkligen behövs. I några fall har LFN också valt att begränsa subventionen till patienter med speciella behov, som exempelvis gravida kvinnor eller till patienter med hjärtsvikt efter hjärtinfarkt. För att den samlade besparingen på 400 miljoner kronor per år ska få fullt genomslag krävs att landstingen och läkarna följer våra beslut. Det är läkaren som ska kontrollera att kraven för subvention är uppfyllda och sedan markera på receptet om läkemedlet ska ingå i högkostnadsskyddet. Men det saknas i dag information om ett läkemedels subventionsstatus i nästan alla landstingens journalsystem. Att ha information lättillgänglig om när ett läkemedel är subventionerat skulle underlätta för läkarna när de ska välja det läkemedel som är fördelaktigt, inte bara effektmässigt utan även kostnadsmässigt. Läkarna måste ha rätt information när de skriver ut läkemedel, så att rätt läkemedel skrivs ut till rätt patient. Landstingen har här en viktig roll för att säkerställa att de skattepengar som går till subvention av läkemedel används så effektivt som möjligt. Genomgången av subventionerade läkemedel fortsätter. Under innevarande år presenterar vi också granskningar av läkemedel mot depression och höga blodfetter. Vi är övertygade om att dessa genomgångar kommer att kunna leda till att ännu mer resurser kan frigöras till exempel för nya, dyra och kostnadseffektiva läkemedel. Syftet är att vi ska få ut så mycket hälsa som möjligt för de skattepengar som går till läkemedel. axel edling ann-christin tauberman ", "article_category": "other"}
{"id": 8411, "headline": "\"Barnet har ett budskap med vreden\"", "summary": "Ignorera aldrig ett barn som tjatar och beter sig illa, och överge inte barnet om det trotsar eller slåss - han eller hon säger något viktigt med sin vrede, och det gäller att lyssna! Så säger psykologerna som kritiserar de nya föräldrakurserna.", "article": "I Insidans artikelserie \"Föräldrar på kurs\" riktade barnläkaren Lars H Gustafsson och flera psykologer och psykoterapeuter hård kritik mot föräldrakurserna Komet, Cope och De otroliga åren. Sedan dess har flera föräldrar hört av sig till Insidans redaktion med följande fråga: Om man inte ska ignorera ett tjatande och skrikande barn, och inte heller avbryta konflikterna genom att sätta barnet på en stol eller i ett avskilt rum tills vreden och vrålen upphör - hur ska man då göra? Det är bra att föräldrakurserna understryker vikten av beröm och kärleksfullt umgänge med barnen, anser Marie Mandel, skolpsykolog och psykoanalytiker. - Men att vara i samma rum och medvetet vända ryggen till och låta bli att svara ett barn som vill ha kontakt - det är en direkt skadlig uppfostringsmetod. Visst, man kan inte argumentera hur länge som helst. Men detta är utfrysning. Ett ignorerat eller förvisat barn kan lätt tro att de svåra känslorna som rasar i kroppen är farliga och djupt skamliga - föräldrarna står ju uppenbarligen inte ut med dem, förklarar Marie Mandel. - Risken är stor att barnet känner sig halvt. Föräldrarna accepterar ju inte barnets hela jag. Familjer med barn som har adhd eller något annat speciellt problem kan behöva särskild behandling, påpekar Marie Mandel. Men alla bråkiga barn har ett dolt budskap med sitt beteende: \"Du stressar för mycket, mamma!\" eller \"Jag orkar inte, pappa!\" eller \"Gör inte så där, jag känner mig kränkt!\" - Om man ignorerar barnet eller förvisar det enligt metoden Time out missar man lätt chansen att förstå, och detta leder i sin tur till att barnet förstår sig själv sämre. Hur ska man göra, då? - Sätt dig på huk, använd din snällaste och mjukaste röst, bekräfta barnets känslor samtidigt som du säger ifrån och håller på det du tidigare har sagt - utan att ignorera eller förvisa barnet. Sätt stopp för skrik och våld, men visa förståelse och öppna för ett äkta samtal om orsaken till barnets vrede när allt har lugnat ner sig. Men om barnet är utom sig och skriker och slåss? - Sitt med barnet i famnen och håll om det tills allt lugnar ner sig. Eller ta barnet i handen och säg: \"Kom, nu går vi ut ett slag och lugnar ner oss.\" Men överge det inte! Numera när barn får frågan vad de vill bli när de blir stora svarar ganska få \"brandman\" eller \"sjuksköterska\" - många säger att de vill bli \"kända\". Barnpsykologen Elisabeth Cleve på Ericastiftelsen har funderat på det där: - Jag tror att barnen menar att de vill bli erkända, alltså sedda på riktigt av sina föräldrar. Och en mamma som ignorerar sin son eller avvisar honom gör ju tvärtom. Bakgrunden till många bråk är att föräldrarna har varit otydliga, tror Elisabeth Cleve; barn som inte känner att mamma och pappa står fast och tar ansvar blir otrygga. - Det gäller att vara väldigt tydlig. Barn måste veta vad föräldrarna står för. Om det ändå blir bråk, godkänn då barnets känslor, men säg ifrån med skärpa: \"Jag ser att du är arg, och det är okej. Men nu är det mamma som bestämmer och har ansvaret!\" Och så snart det går: prata med barnet och försök på allvar förstå hur han eller hon egentligen har det. Ett barn är ett subjekt, en medmänniska att lyssna på och utbyta tankar med - inte ett objekt som ska åtgärdas, säger Mario Morrone, psykoterapeut på Rädda Barnens centrum för barn i kris. - Man samtalar med barnet! säger han. \"Hur är det? Vad hände? Vad kan vi göra?\" Visst, ett barn behöver ledas och måste stoppas ibland. Men med de här föräldraprogrammen riskerar man att inte lyssna och ta barnet på allvar, och då kan det bli svårt att utveckla en nära och kärleksfull relation. Det allra viktigaste är att man försöker förstå varför barnet bråkar, understryker psykologen Guhn Godani på Rädda Barnen: - Försök att avleda, och om inte det fungerar - säg ifrån. Höj rösten om det behövs. Var inte hotfull men mycket tydlig och bestämd, det fungerar faktiskt - såvida inte barnet har neuropsykiatriska problem och behöver särskild hjälp. Under alla förhållanden gäller det att ta reda på varför han eller hon var så upprörd. Det kan ju till exempel ha med ditt eget beteende att göra. Att fråga och lyssna och lirka sig fram till en äkta förståelse av barnets inre värld kan ta lång tid. - Men det är oerhört viktigt, säger Guhn Godani. Först när du vet vad barnet försöker säga till dig kan du komma åt orsakerna till konflikterna. Varje barn måste få känna att det är okej att vara arg, och föräldrarna ska visa hur man gör för att bli sams igen. Hon anser att en mamma eller en pappa som systematiskt belönar sitt barn med förmåner när barnet beter sig korrekt kan skada sitt förhållande till barnet. - En förälder ska inte vara en pedagog, utan en medmänniska.Och uppskattning fungerar: en kram, ett vänligt ord. Men belöningar som delas ut på ett beräknande sätt kan kännas falska: \"Jag får beröm när jag gör rätt, inte därför att mamma tycker om mig ...\" Ständig positiv förstärkning bortsett från barnets beteende, det är vad barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson ordinerar: \"Nu är du en riktigt trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!\" - och samtidigt ett tydligt budskap om vad som gäller. Det var han som drog i gång debatten om föräldrakurserna genom att tala om \"mobbning\" och \"skamvråns återkomst\". Hans grundregel är att aldrig överge ett barn i en kaotisk konflikt. - Lyft upp barnet och gå i väg med det till en lugnare plats. Vissa barn känner sig trygga om man håller fast dem i famnen. Andra hatar att bli fasthållna, och då är det bäst att bara sitta bredvid - men hindra honom eller henne från att rusa i väg och bråka. Och där sitter du sedan kvar tills allt är lugnt igen, och så pratar ni en stund. Det finns alltid en orsak till barnets beteende, påpekar Lars H Gustafsson: - Om han eller hon känner att du verkligen försöker förstå - då ökar tilltron och den känslomässiga närheten, då har ni kommit ett steg närmare problemets lösning. Detta får man lära sig på föräldrakurserna Vissa psykologer arbetar främst med psykodynamisk terapi, andra med kognitiv beteendeterapi. Det är i första hand de senare som förespråkar föräldrakurserna Komet, Cope och De otroliga åren. Grundidén är enkel: barn fortsätter med det beteende som leder till föräldrarnas uppmärksamhet, och de slutar att göra sådant som mamma och pappa bortser från. Genom samvaro, beröm och ett särskilt belöningssystem ska samspelet i familjen förbättras. Men om barnen tjatar och skriker ska de systematiskt ignoreras, och om de visar öppet trots eller vrålar och slåss är det Time out som gäller: de ska sitta stilla på en stol eller vara ensamma i ett rum tills de har lugnat sig. Enligt Carolyn Webster Stratton, grundaren av föräldraträningsmodellen De otroliga åren, kan man till och med låsa dörren. Dessa metoder har dragit på sig hård kritik, inte minst från psykodynamiskt inriktade psykologer. Inom Kometprogrammet säger man därför inte längre att barnens dåliga beteende ska \"ignoreras\"; man talar om att föräldrarna ska \"välja strider\". Och uppfostringsmetoden Time out har mildrats inom Komet och kallas numera Nödbroms. ", "article_category": "other"}
{"id": 8412, "headline": "”Barnet har ett budskap med vreden”", "summary": "Ignorera aldrig ett barn som tjatar och beter sig illa, och överge inte barnet om det trotsar eller slåss – han eller hon säger något viktigt med sin vrede, och det gäller att lyssna! Så säger psykologerna som kritiserar de nya föräldrakurserna.", "article": "I Insidans artikelserie ”Föräldrar på kurs” riktade barnläkaren Lars H Gustafsson och flera psykologer och psykoterapeuter hård kritik mot föräldrakurserna Komet, Cope och De otroliga åren. Sedan dess har flera föräldrar hört av sig till Insidans redaktion med följande fråga: Om man inte ska ignorera ett tjatande och skrikande barn, och inte heller avbryta konflikterna genom att sätta barnet på en stol eller i ett avskilt rum tills vreden och vrålen upphör – hur ska man då göra? Det är bra att föräldrakurserna understryker vikten av beröm och kärleksfullt umgänge med barnen, anser Marie Mandel, skolpsykolog och psykoanalytiker. – Men att vara i samma rum och medvetet vända ryggen till och låta bli att svara ett barn som vill ha kontakt – det är en direkt skadlig uppfostringsmetod. Visst, man kan inte argumentera hur länge som helst. Men detta är utfrysning. Ett ignorerat eller förvisat barn kan lätt tro att de svåra känslorna som rasar i kroppen är farliga och djupt skamliga – föräldrarna står ju uppenbarligen inte ut med dem, förklarar Marie Mandel. – Risken är stor att barnet känner sig halvt. Föräldrarna accepterar ju inte barnets hela jag. Familjer med barn som har adhd eller något annat speciellt problem kan behöva särskild behandling, påpekar Marie Mandel. Men alla bråkiga barn har ett dolt budskap med sitt beteende: ”Du stressar för mycket, mamma!” eller ”Jag orkar inte, pappa!” eller ”Gör inte så där, jag känner mig kränkt!” – Om man ignorerar barnet eller förvisar det enligt metoden Time out missar man lätt chansen att förstå, och detta leder i sin tur till att barnet förstår sig själv sämre. Hur ska man göra, då? – Sätt dig på huk, använd din snällaste och mjukaste röst, bekräfta barnets känslor samtidigt som du säger ifrån och håller på det du tidigare har sagt – utan att ignorera eller förvisa barnet. Sätt stopp för skrik och våld, men visa förståelse och öppna för ett äkta samtal om orsaken till barnets vrede när allt har lugnat ner sig. Men om barnet är utom sig och skriker och slåss? – Sitt med barnet i famnen och håll om det tills allt lugnar ner sig. Eller ta barnet i handen och säg: ”Kom, nu går vi ut ett slag och lugnar ner oss.” Men överge det inte! Numera när barn får frågan vad de vill bli när de blir stora svarar ganska få ”brandman” eller ”sjuksköterska” – många säger att de vill bli ”kända”. Barnpsykologen Elisabeth Cleve på Ericastiftelsen har funderat på det där: – Jag tror att barnen menar att de vill bli erkända, alltså sedda på riktigt av sina föräldrar. Och en mamma som ignorerar sin son eller avvisar honom gör ju tvärtom. Bakgrunden till många bråk är att föräldrarna har varit otydliga, tror Elisabeth Cleve; barn som inte känner att mamma och pappa står fast och tar ansvar blir otrygga. – Det gäller att vara väldigt tydlig. Barn måste veta vad föräldrarna står för. Om det ändå blir bråk, godkänn då barnets känslor, men säg ifrån med skärpa: ”Jag ser att du är arg, och det är okej. Men nu är det mamma som bestämmer och har ansvaret!” Och så snart det går: prata med barnet och försök på allvar förstå hur han eller hon egentligen har det. Ett barn är ett subjekt, en medmänniska att lyssna på och utbyta tankar med – inte ett objekt som ska åtgärdas, säger Mario Morrone, psykoterapeut på Rädda Barnens centrum för barn i kris. – Man samtalar med barnet! säger han. ”Hur är det? Vad hände? Vad kan vi göra?” Visst, ett barn behöver ledas och måste stoppas ibland. Men med de här föräldraprogrammen riskerar man att inte lyssna och ta barnet på allvar, och då kan det bli svårt att utveckla en nära och kärleksfull relation. Det allra viktigaste är att man försöker förstå varför barnet bråkar, understryker psykologen Guhn Godani på Rädda Barnen: – Försök att avleda, och om inte det fungerar – säg ifrån. Höj rösten om det behövs. Var inte hotfull men mycket tydlig och bestämd, det fungerar faktiskt – såvida inte barnet har neuropsykiatriska problem och behöver särskild hjälp. Under alla förhållanden gäller det att ta reda på varför han eller hon var så upprörd. Det kan ju till exempel ha med ditt eget beteende att göra. Att fråga och lyssna och lirka sig fram till en äkta förståelse av barnets inre värld kan ta lång tid. – Men det är oerhört viktigt, säger Guhn Godani. Först när du vet vad barnet försöker säga till dig kan du komma åt orsakerna till konflikterna. Varje barn måste få känna att det är okej att vara arg, och föräldrarna ska visa hur man gör för att bli sams igen. Hon anser att en mamma eller en pappa som systematiskt belönar sitt barn med förmåner när barnet beter sig korrekt kan skada sitt förhållande till barnet. – En förälder ska inte vara en pedagog, utan en medmänniska.Och uppskattning fungerar: en kram, ett vänligt ord. Men belöningar som delas ut på ett beräknande sätt kan kännas falska: ”Jag får beröm när jag gör rätt, inte därför att mamma tycker om mig ...” Ständig positiv förstärkning bortsett från barnets beteende, det är vad barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson ordinerar: ”Nu är du en riktigt trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!” – och samtidigt ett tydligt budskap om vad som gäller. Det var han som drog i gång debatten om föräldrakurserna genom att tala om ”mobbning” och ”skamvråns återkomst”. Hans grundregel är att aldrig överge ett barn i en kaotisk konflikt. – Lyft upp barnet och gå i väg med det till en lugnare plats. Vissa barn känner sig trygga om man håller fast dem i famnen. Andra hatar att bli fasthållna, och då är det bäst att bara sitta bredvid – men hindra honom eller henne från att rusa i väg och bråka. Och där sitter du sedan kvar tills allt är lugnt igen, och så pratar ni en stund. Det finns alltid en orsak till barnets beteende, påpekar Lars H Gustafsson: – Om han eller hon känner att du verkligen försöker förstå – då ökar tilltron och den känslomässiga närheten, då har ni kommit ett steg närmare problemets lösning. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 ", "article_category": "other"}
{"id": 8421, "headline": "Upp med pulsen, kvinnor, för hjärtats skull", "summary": "Jogga, simma och promenera – driver vi upp pulsen över 100 två gånger om dagen minskar risken för hjärtinfarkt.", "article": "Varje dag dör 59 kvinnor i hjärt- och kärlsjukdomar. 17 500 kvinnor i Sverige får hjärtinfarkt varje år. I dag är det tio gånger vanligare att kvinnor dör i hjärtinfarkt än i bröstcancer. Det faktum att kvinnliga hjärtinfarkter har andra symtom än mäns och att kvinnor med bland annat kranskärlsbesvär nonchalerats och felbehandlats i vården är temat för den uppmärksammade teveserien ”Om ett hjärta” – vars sista del går i morgon kväll. Det är också temat för kampanjen ”Go red – stöd kvinnohjärtat” som drar i gång nu i mars. Vad kan man då själv göra för att skydda sitt hjärta? Ja, råden är enkla – rök inte, ät mycket frukt och grönt och fet fisk, håll koll på kolesterolvärdena, ta en rask promenad varje dag och se till att få upp pulsen över 100 ett par gånger om dagen. – Om vi alla kunde följa de råden skulle dödligheten i hjärt-kärlsjukdom kunna minska med åtminstone en tredjedel. Det säger Cecilia Linde, professor i kardiologi och chef vid hjärtkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Under ett vanligt dygn ligger vanligtvis bara 5 till 10 procent av hjärtslagen över 100. Ska motionen ha effekt på hjärtat räcker det inte med styrketräning. Vi måste få upp pulsen. – Konditionsträning är det som stärker hjärtat. Men det behöver inte vara våldsamma saker. Man kan promenera, simma eller jogga. Det räcker att få upp pulsen över 100, åtminstone en men gärna ett par gånger om dagen. Springpuls brukar ligga på 130–140. Längdskidåkning och stavgång är också bra för hjärtat. Hittills har sjukvården inte varit särskilt bra på att fånga upp människor i riskzonen och hjälpa dem att ändra livsstil. – I dag lägger vården stora belopp på akuta insatser som hjärtklaffsoperationer och kranskärlsvidgning, säger Cecilia Linde. – Men om vi levde på ett bättre sätt skulle många av de här behandlingarna inte behövas. Allt fler av oss inser att vi inte kan fortsätta att bara lägga pengar på dyra behandlingar, vi läkare måste satsa på att förebygga sjukdom. Och framför allt är det vår skyldighet att se till att människor inte återinsjuknar i hjärt-kärlsjukdom. Varför har det tagit så lång tid för läkarna att börja intressera sig för att förebygga hjärtsjukdom? – En förklaring är att kardiologin har utvecklats så snabbt. Vi har blivit väldigt duktiga på att åtgärda svåra sjukdomar med operationer och läkemedel. Och det har haft högsta prioritet. En annan förklaring är att läkare vill ha vetenskapliga bevis för det de påstår, vi vill inte bara säga det vi tror. Att fysisk träning är bra för hjärtat, till exempel, har vi ju alltid trott. Men det har inte bevisats, förrän nu. – Kunskapen om hur viktig kosten är för hjärtat har ju också exploderat på senare tid. Tidigare visste vi faktiskt inte att frukt och grönt i stora mängder var så oerhört viktigt. De omtalade fiskoljorna, som är så bra för hjärnan, är också bra för hjärtat. De nyttiga fisksyrorna håller kärlväggarna elastiska, de kan minska proppbildningen och fungera anti-inflammatoriskt. Dessutom verkar det som om de kan minska risken för hjärtflimmer. – Tre portioner fet fisk, till exempel lax, makrill eller sill, i veckan, har visat sig kunna minska risken för återfall i hjärtflimmer. säger Cecilia Linde. Det kan tänkas att fiskoljan har betydelse också för att förhindra uppkomsten av hjärtflimmer och andra störningar. Kvinnor har fler symtom än män på hjärtflimmer och svarar inte lika bra på behandlingen. Återfallsrisken är större för kvinnor, liksom risken för biverkningar av de rytmreglerande läkemedlen. När det gäller alkohol är det viktiga ordet: lagom. – Att ett litet glas vin om dagen har en skyddande effekt på hjärtat är helt klart. Men jag vill understryka att det handlar om små mängder, 1,5 dl ungefär. Problemet är att inte bara våra matportioner utan också våra vinglas har vuxit, i dag rymmer många glas uppåt 3 dl och det är för mycket att dricka varje dag. Större mängder alkohol kan orsaka hypertoni (högt blodtryck). Överkonsumtion kan också orsaka alkohol-kardiomyopati (en särskild form av hjärtmuskelsvaghet, eller hjärtsvikt, som kan gå över när man slutar dricka). Också långvarig stress ökar risken för hjärtinfarkt och blodpropp. Den som är under 50 och har ett stressigt arbete ökar risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom med nästan 70 procent jämfört med den som har ett lugnare jobb, visar en ny studie. – Den som stressar tar sig inte tid att motionera och slarvar med sin mat. Allt sammantaget ger det mer stresshormoner i blodet vilket leder till hjärt-kärlsjukdom. För kvinnor är det särskilt viktigt att få en bra balans mellan arbets- och familjeliv, betonar Cecilia Linde. Samt att se till att få tillräckligt med sömn på nätterna. – Många kvinnor lider av trötthet. Samtidigt stressar kvinnor mer än män och de sover ofta sämre, med fler uppvaknanden. Därför kan kvinnor behöva sova längre tid. Vid allvarliga sömnproblem under klimakteriet kan man överväga östrogenbehandling, kanske som alternativ till sömntabletter, tycker Cecilia Linde. Visserligen har östrogentillskott i flera stora studier inte visat sig kunna förebygga hjärt-kärlsjukdom. – Men kanske kan östrogenet ha viss effekt på de hjärtrusningar som många kvinnor upplever från 45-årsåldern. Vi tror att de kan ha att göra med minskad östrogenproduktion. Att förmedla kunskap är en sak, att få människor att ändra sina vanor är något helt annat – och mycket svårare, konstaterar Cecilia Linde. – Att bara upplysa räcker inte, vi behöver ny kunskap i hur man motiverar människor att ändra beteende. Den tiden är förbi när läkare och sköterskor bara kunde säga ”ta det här pillret”, ”gör si och så” och så gjorde folk det. I dag kräver människor mer detaljerad information, de vill ha dialog och svar på sina frågor. Och det är bra. Men det ställer nya krav på oss. På den livsstilsmottagning i hjärtklinikens regi, som nyligen öppnat på Karolinska, ska nu patienter från både öppenvården och sjukhusets hjärtklinik på ett nytt sätt få hjälp att förändra sin livsstil. Verksamheten ska bedrivas i form av halvårslånga föreläsningsserier, träffar i grupp kring fem ämnen: motion, matvanor, stress, rökning och alkohol. Astrid johansson DN Söndags hälsoreporter och din guide genom Kom i form 2008. astrid.johansson@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 8424, "headline": "\"Låt tvångshämta elever som skolkar från skolan\"", "summary": "Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (fp) och socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) eniga om hårdare tag: Oacceptabelt att var sjätte niondeklassare i Stockholm regelbundet skolkar. Det ökar kriminaliteten. Vid upprepad ogiltig frånvaro ska elevens föräldrar kallas till skolan. Fortsätter problemet ska skolan eller socialtjänsten få rätt att åka hem och hämta eleven. Socialtjänsten måste få bättre verktyg för att hjälpa ungdomar med destruktivt eller brottsligt beteende. Socialtjänstlagen måste ändras. Om föräldrarna inte kan hålla sina barn hemma på kvällar och nätter ska polisen kunna köra hem dem. Skolkare är mer kriminella än genomsnittet, röker och dricker och har sämre betyg samt fuskar på proven, skriver de båda borgarråden.", "article": "Som ansvariga för skolan och socialtjänsten i Stockholm får vi ständiga signaler om att samarbetet inte fungerar. Både socialtjänstlag och skollag är tandlösa när det gäller att värna de barn och ungdomar som har allra störst problem. Detta är oacceptabelt. Barn och ungdomar i utsatta situationer är de som behöver vuxenvärldens stöd bäst. Inga unga människor ska behöva missa sin skolgång på grund av otydliga regler och byråkrati. Stockholms egna undersökningar visar att en av sex elever i Stockholms niondeklasser skolkar regelbundet. Han eller hon har ofta huvudvärk och ont i magen, vantrivs i skolan och använder oftare droger. De flesta skolkare har en mängd olika problem: De är mer kriminella än genomsnittet, de röker och dricker oftare och de har sämre kontakt med sina föräldrar och lärare. Deras betyg är sämre och de fuskar oftare på proven. Forskningen visar även att skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att ungdomar hoppar av skolan i förtid, vilket i sin tur leder till sämre utbildning, arbetslöshet och andra sociala problem. Ingenting talar för att skolk kan betraktas som en konstruktiv, sund protest. Med all denna kunskap är det dags att agera tydligare kring skolk. Stockholm är en storstad som på många sätt erbjuder ungdomar fler möjligheter än någon annan stad i Sverige. Men Stockholm har även ett tuffare klimat, något som i hög grad påverkar våra unga. Det blir också allt mer uppenbart att varken kommunernas agerande eller lagstiftningen räcker till. Den omtalade dödsmisshandeln på Kungsholmen i höstas har blivit symbol för det meningslösa våldet där både offer och förövare fortfarande bara är barn. Men fallet är inte det enda, och med all sannolikhet inte heller det sista. Ska vi undvika att fler unga faller offer för det meningslösa våldet krävs politisk handling. Därför tillsätter vi nu en utredning inom skolan och socialtjänsten i Stockholm med fokus på det enskilda barnets rättigheter. Utgångspunkten är att skola och socialtjänst så långt det över huvud taget är möjligt ska samverka för att öka barnets möjligheter att få stöd och hjälp i ett tidigt skede. Socialtjänsten ska regelmässigt be föräldrarna om att få bryta sekretessen för att kunna informera skolan om de insatser som görs. Det är helt orimligt att rektorer inte garanteras rätt till information kring en elevs svåra sociala situation, eller rent av brottslighet. För att på allvar kunna komma till rätta med de brister i samverkan som i dag finns räcker dock inte enbart kommunala initiativ. Därför riktar vi i dag krav på regeringen kring en rad lagändringar inom skolans och socialtjänstens områden. För det första vill vi ha en översyn av sekretesslagen för att skola och socialtjänst på ett bättre och effektivare sätt ska kunna samlas kring de utsatta ungdomarna och utbyta information för att skapa sig en helhetsbild och kunna erbjuda rätt hjälp och stöd. Sekretess och respekt för personlig integritet är viktigt, men vår utgångspunkt är att det i de allra flesta fall är bättre för barnet att skolan har kunskaper om elevens kontakter med socialtjänsten än att man svävar i ovisshet. För det andra måste socialtjänstlagen ses över för att stärka barnets rätt. Det finns i dag fall där en utredning inom socialtjänsten visserligen kunnat påbörjas, men där föräldrarna sedan lyckats fördröja insatser i flera år. Genom att inte dyka upp på möten, inte ringa tillbaka, tacka ja till en insats men sedan inte ta emot stöd sätts barnens framtid på spel. Självfallet ska inte alla ungdomar med en social problematik placeras på institution. Socialtjänstlagen borde i stället medge att man betydligt tidigare än i dag kan ingripa för att avbryta ett destruktivt beteende. Vi anser att socialtjänstlagen bör ändras så att den på ett bättre sätt möjliggör en åtgärdstrappa när ungdomar håller på att halka snett. Socialtjänsten måste få bättre verktyg för att hjälpa ungdomar som har ett destruktivt eller brottsligt beteende. Om inte föräldrarna kan hålla sina barn hemma på kvällar och nätter så bör polisen kunna köra hem dem. Det är inte rimligt att ungdomar som straffats för brott sedan tidigare ges full möjlighet att riskera att återigen hamna i problem genom att befinna sig i riskmiljöer vid fel tillfällen på dygnet. Denna metod har prövats i bland annat Stockholmsförorten Skärholmen, men vid en rättslig prövning har den stoppats. Lagen medger inte att polisen agerar preventivt, även om föräldrarna har givit sitt godkännande. För det tredje efterlyser vi en skärpning av skollagen när det gäller möjligheterna att tvinga en elev att fullgöra skolplikten. Kommunen har i dag en skyldighet att se till att alla barn går i skolan och får den utbildning de har rätt till. Ansvaret för att eleverna kommer till skolan är delat mellan skolan och föräldrarna eller vårdnadshavaren. Föräldrarna ska se till att barnen går i skolan. I vissa fall, till exempel då föräldrarna håller barnen hemma, kan föräldrarna tvingas betala böter. I dag tillåter inte lagstiftningen någon annan påföljd. För att kommunen ska kunna uppfylla sitt ansvar måste skolan och socialtjänsten få tillgång till skarpare medel. Vi vill få till stånd en lagändring som innebär att skolan eller socialtjänsten får rätt att åka hem till en skolkande elev och hämta denne till skolan. För någon vecka sedan presenterade Skolverket en larmrapport kring olovlig frånvaro i grundskolan. Trots skolplikten, som är mer tvingande än i många andra länder, är flera tusen elever i Sverige långvarigt frånvarande. Stockholms del av Skolverkets statistik var bristfällig, men sannolikt rör det sig om hundratals barn som helt enkelt stannar hemma från skolan utan att skolan eller socialtjänsten har möjlighet att hämta tillbaka dem till skolan. I Stockholm har vi infört en handlingsplan med en tydlig åtgärdstrappa för att komma åt skolket. Vid ogiltig frånvaro finns tydliga riktlinjer att agera efter: 1. Förälder informeras om att eleven uteblir från skolan vid frånvaro. 2. Vid upprepad ogiltig frånvaro kallas föräldrarna till skolan. Ett åtgärdsprogram upprättas för att komma till rätta med elevens frånvaro. 3. Fortsätter eleven att utebli från skolan kallas föräldrarna/vårdnadshavarna tillsammans med sitt barn till elevvårdskonferens, EVK, med skolledning och ansvariga lärare. Ett nytt åtgärdsprogram upprättas. 4. Blir elevens situation ohållbar måste andra individuella lösningar hittas, annan form av skolgång, kontakter med resursteam, BUP (barn-och ungdomspsykiatrin). Vi har alla ett stort ansvar att öka tryggheten för våra barn och unga. För detta krävs en samlad struktur för ett bättre samarbete mellan skola och socialtjänst. I Stockholm försöker vi nu hitta bättre verktyg för att få fungerande lösningar på en komplicerad problematik. Men det räcker inte. Vi anser att de förslag till lagändringar som anförts ovan är nödvändiga för att på sikt skapa förutsättningar för skolan och socialtjänsten att på allvar lösa de ungas problem. LOTTA EDHOLM ULF KRISTERSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 8425, "headline": "Hotad allians", "summary": "Nato har anpassat sig till den nya verkligheten, men operationen i Afghanistan sätter enigheten på svåra prov.", "article": "När Natos försvarsministrar möttes i Vilnius var det representanter för en ambitiös organisation som samlades. Inom alliansen funderas det över energisäkerhet, över beredskapen att hantera epidemier och över vattensituationen. Det uttalade målet är att vara en global aktör. Allt detta är gott och väl. För att behålla sin relevans måste Nato utvecklas med samtiden. Men över allt nytänkande svävar ett dystert moln som stavas Afghanistan. Där står Natos framtid på spel, det är precis den typen av operation som det nya Nato måste klara av. Afghanistan är ett test på alliansens existensberättigande. Och om det var nytänkande och anpassningsförmåga som krävdes för att Nato skulle överleva det kalla krigets slut så är det denna gång något både enklare och svårare som krävs - enighet, beslutsamhet, politisk vilja och stridsduglighet. Hittills har det sett allt annat än ljust ut. \"Afghanistan är frontlinjen i kampen mot den internationella terrorismen\", framhåller Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer. Det hade varit bra om Bushadministrationen insett det från början och verkligen kraftsamlat i Afghanistan i stället för att förskjuta fokus till Irak, något som allmänt anses ha bidragit till att talibanerna inte slagits tillbaka. Men att skylla allt på USA är att förenkla bilden. På ytan finns en stark och uttalad vilja från statssamfundets sida att inte ännu en gång lämna Afghanistan i sticket. En sådan politisk viljeyttring är förvisso betydelsefull, men när den ska omsättas i politisk handling dyker problemen upp. Nu pågår exempelvis en strid om truppförstärkningar. Fler soldater behövs, främst till de oroliga södra delarna av landet, men många stater tvekar eller kommer med kompromissförslag. Oenigheten har lett till att USA:s försvarsminister Robert Gates varnar för ett Nato med två hastigheter och för att alliansens framtid är hotad. Uppenbart är att truppförstärkningar krävs. Visst går det att peka på framgångar som att allt fler barn går i skola, att vägar byggs och att de ledande politikerna är folkvalda, men varningar duggar allt tätare om att Afghanistan är på väg att kollapsa och bli en \"failed state\". \"Ett instabilt Afghanistan där extremisterna fått fäste skulle återigen utgöra ett allvarligt hot mot global säkerhet\", varnar International Crisis Group. Talibanerna är starka. De kontrollerar delar av landet och genomförde över 100 självmordsattacker förra året, bland annat i Kabul. Den gamla sanningen att regeringen Karzai enbart har kontroll över huvudstaden gäller således inte längre - den har inte ens det. Något har gått fel. Det känns i dag långt till de dagar då varningar hördes om att omvärlden spände bågen för hårt, om att ambitionerna var för höga och att en rimlig målsättning var att få grundläggande funktioner på plats. Även till det målet är det numera långt. Afghanistan är utfattigt, krigshärjat och farligt. Tre fjärdedelar av befolkningen är analfabeter, och inte ens i Kabul går det att lita på att få ström mer än några timmar per dag. Den politiska viljan att hjälpa må finnas där, men när Natos befälhavare på plats har svårt att få gehör för sina krav på truppförstärkningar är det alltför lätt att instämma i alla varningar om Natos framtid. ", "article_category": "other"}
{"id": 8438, "headline": "Pillvärme", "summary": "Känslor är ytligt, tycker isländska artisten Benni Hemm Hemm som hellre snöar in på de musikaliska detaljerna. Nu är han här med sitt kaotiska band.", "article": "Benedikt Hermann Hermannsson svarar i telefonen samtidigt som han slänger in en plåt med bullar i ugnen. Han fyller år och stressbakar det sista innan vännerna ska dyka upp på eftermiddagsfika i hans lägenhet i Reykjavik. Hans tio månader gamla son skriker i bakgrunden och Benedikt, eller Benni som han kallas, konsulterar då och då sin fru som hjälper honom med bullbaket. – Vad heter bullar på engelska, frågar han henne innan vi pratar vidare om kalaset. Kommer Björk och Siur Rós över på kaffe? – Nej, men det är sant att musikscenen är väldigt liten här, alla känner faktiskt alla. Hur påverkar det musiken? – Vår största inspirationskälla är varand-ra, några börjar vara ambitiösa – spelar, släpper skivor – det eldar upp de andra. Vi får utrymme att vara kreativa och utbyta idéer här eftersom det knappt finns någon musikindustri, och inga pengar som kommer i vägen. Folk tycker bara att marknadsföring och sånt är löjligt. När jag lyssnar på Benni Hemm Hemms senaste skiva ”Kajak”, så är visserligen inte bullbak det första jag tänker på, men ändå känns det rätt naturligt att frontfiguren är en hemtam ung man i förkläde. Det jag hör är en isländsk myspappa som lockat med ett stort gäng kompisar och spelat in musik precis som han vill att den ska låta, med 70-talsinspirerat skivomslag och en ”ju fler desto bättre”-attityd i studion (i stil med svenska I’m From Barcelona). Fast utan den där sprudlande kalasglädjen. En musikjournalist på Rolling Stone förklarade musiken som ”om Sufjan Stevens flyttade till Island och blev medlem i Sigur Rós”. Själv tänker jag mycket på Loney, dear och Arcade Fire efter bara några minuters lyssning. Jag frågar Benni hur det hela började, hur och när han blev vän med musiken? – Jag minns inte att jag någonsin inte har spelat, svarar han och förklarar hur ingen i familjen har smittat honom med intresset, efter en tid av släktforskning har Benni insett att det inte finns några genetiska förklaringar till hans musikaliska talang. Bennis kufiga komponerande har han alltid föredragit att knåpa med i sin ensamhet. Men när han för några år sedan blev ombedd att uppträda live insåg han att scenen behövde fyllas upp av fler musiker. – Jag ringde säkert hundra vänner, tio procent av dem dök upp på ett rep, och bandet formades som en ren tillfällighet, berättar Benni. – Nu är det en ganska kaotisk sammansättning. Flera av medlemmarna bor inte ens på Island, vi kan vara femton på scenen under en spelning, nio på nästa, det finns så många versioner av bandet att musiken varierar från konsert till konsert. Jag är faktiskt glad att vi har den dimensionen i bandet. Jag säger att jag sällan lyckas avgöra om Benni Hemm Hemms musik är glad eller ledsen. – Det gläder mig att höra, svarar Benni och fortsätter: – Jag vill hellre att musiken ska pendla mellan olika tonlägen och inte bli för bekväm i en särskild avdelning. Vilka känslor får ta störst plats? – Det är svårt för mig att diskutera känslorna i min musik, jag tycker att känslor i musik bara är ytligt, för mig är struktur, rytmer och melodier viktigare. Hindrar du dig själv, medvetet, från att släppa ut känslor i låtarna? – Kanske, jag är inte bekväm med att vara känslig, jag tycker inte det är intressant. Jag vill i stället jobba länge med en låt – att hitta ett särskilt rytmmönster och jobba med de musikaliska detaljerna är betydligt mer spännande än att leta känslor. Sen jobbar jag hårt för att mina låtar i slutändan ska låta som om de är skrivna på fem minuter, det ska ändå höras att de är poplåtar. Johan Åkesson pastan@dn.se Benni Hemm Hemm spelar live med sitt niomannaband på Debaser Slussen, på fredag kl 22. Förband är svenska punkpoplöftet Boris och the Jeltsins. ", "article_category": "other"}
{"id": 8467, "headline": "Pris till bästa hemsidan", "summary": "I Sveriges största undersökning av webbplatser, Web Service Award, vann Svensk Fastighetsförmedlings hemsida.", "article": "Undersökningen baseras på besökarnas åsikter om användarvänlighet och servicekvalitet. Svensk Fastighetsförmedlings hemsida är inte bara en av Sveriges mest besökta sidor utan även en av de bästa enligt besökarnas åsikter om hemsidans användarvänlighet, kontaktmöjligheter och servicekvalitet. Vi har tänkt om gällande hur man söker efter bostäder på nätet. Tidigare var man tvungen att i detalj beskriva hur man vill bo. Det kändes ologiskt och vi utgick istället från var man vill bo. Detta nya sätt att tänka har legat till grund för hela vår nyutvecklade sökmotor och hemsida. Uppenbarligen är vi på rätt väg i och med utmärkelsen, säger Gunilla Mattsson, som är ansvarig för digitala medier på Svensk Fastighetsförmedling. Priset Web Service Award är Sveriges största undersökning av webbplatser och genomfördes för åttonde året i rad. Det är webbplatser som har fått högst andel nöjda besökare under året som nomineras av juryn. Kriterierna för att delta är besökarna gett höga betyg kring användarvänlighet, kontaktmöjligheter och information. 150 webbplatser har deltagit i undersökningen. Endast 12 företag blev nominerade till tre olika klasser. Svensk Fastighetsförmedling vann i kategorin Information & Service. De övriga vinnarna var Polisen och Malmö Aviation i klasserna Samhällsinformation och E-handel. ", "article_category": "other"}
{"id": 8473, "headline": "Upp till bevis", "summary": "Thomas Östros blir socialdemokraternas ekonomiske talesman. Under åren i regeringen gjorde han sig inte känd för tunga propositioner eller avgörande beslut.", "article": "Pär Nuder går som ekonomisk talesman för socialdemokraterna och Thomas Östros kommer in i stället. Det ligger nära till hands att citera förre statsministern Göran Persson och med avdramatiserande ton kalla rockaden för \"business as usual\". Politiskt är skillnaden mellan Nuder och Östros liten. Båda tillhör socialdemokraternas liberala grupperingar. De tror på en fri ekonomi och EU-samarbete. De bejakar privata alternativ i offentlig sektor och säger välvilliga saker om småföretagare. De har lite gemensamt med socialdemokratins statssocialister och kollektivister. Även på ett personligt plan finns likheter. Båda är analytiskt lagda och har en lätt arrogant framtoning, vilket knappast gynnat dem. Pär Nuder har ända sedan SSU-åren befunnit sig nära maktens centrum. Han ger ofta intryck av att förstå allt bättre än alla andra. Thomas Östros saknar Nuders erfarenhet, men bygger i stället sin självsäkerhet på formella akademiska meriter - Östros är licentiat i nationalekonomi. Eventuella skillnader mellan de två ligger på en annan nivå. Pär Nuder har dels stått Göran Persson närmare, dels uträttat mer i Rosenbad. Under åren som gått har han hunnit skaffa sig många fiender. Thomas Östros har varit mer anpasslig. När han som 31-årig akademiker blev skatteminister 1996 trodde många att han skulle skynda på en politisk förnyelse av socialdemokratin. Men några bestående avtryck har Östros inte gjort, trots att han varit statsråd i mer än ett decennium. Hans namn förknippas inte med tunga propositioner eller avgörande beslut. Åren som ansvarig för skatter, skola, högre utbildning och näringsliv har snabbt passerat förbi. Om man bortser från det interna programarbetet i partiet är det påfallande hur lite han har bidragit med till Sveriges politiska utveckling. En jämförelse med finansminister Anders Borg - Östros huvudmotståndare - framstår som ofördelaktig. Båda är skolade nationalekonomer, men Borg kan till skillnad från Östros uppvisa en omfattande reformkatalog under sin korta tid i finansdepartementet. Man ha invändningar mot Borgs teknokratiska läggning, liksom inriktningen av regeringens ekonomiska politik. Men ingen ifrågasätter finansministerns handlingskraft. Thomas Östros har mycket att bevisa. Hans sympatiska intellektuella framtoning har på senare tid ersatts av en mer sluggerartad profil. Attacker på svenskt näringsliv har kombinerats med en slentrianmässig och stundtals populistisk kritik av regeringens privatiseringar. Förra veckan angrep Östros alliansen för att den försvarar Sveriges nationella intressen i EU:s klimatförhandlingar, som om detta inte var en svensk regerings självklara uppgift. Retoriken stärker kanske Thomas Östros ställning i det socialdemokratiska partiet, men de inger inte respekt för honom som ansvarig för det största oppositionspartiets ekonomiska politik. Ett skäl till att Nuder blev impopulär efter valförlusten var att han precis som under finansministeråren ville hålla ordning på kostnaderna i statsbudgeten. Om Thomas Östros vill skapa respekt för sitt namn i bredare kretsar måste han tidigt markera mot dem som vill förvandla s-politiken till en utgiftsfest. Han borde också vara pådrivande i arbetet med att utveckla partiets ekonomiska politik i en mer dynamisk riktning. En socialdemokrati som bejakar innovationer och entreprenörskap har förutsättningar att locka åtskilliga borgerliga väljare, som är besvikna på moderaternas ointresse för företagare. ", "article_category": "other"}
{"id": 8492, "headline": "På skidluff i fjällen", "summary": "Följ med på en härlig skidluff genom Vinter-Sverige. Vi har tagit tåget till Järvsö, Undersåker, Duved och Enafors för att galoppera i snö, glida fram på spark, mysa på pensionat och åka skidor, förstås!", "article": "text och foto: cenneth sparby Klockan är elva på förmiddagen när vi kliver av i Järvsö, efter en behaglig tre timmar kort tågresa från Stockholm. Det är en klar och kall vinterdag, den första på vår fem dagar långa skidluff med tåg, där vi även tänker besöka Trillevallen, Duved och Storulvån i Jämtlandsfjällen för att njuta av skidåkning både utför och på längden. Vi färdas miljövänligt med lite packning, hyr utrustning på plats och har bokat boende med själ och känsla. Järvsöbadens anrika pensionat erbjuder till och med hämtning vid stationen för den knappt kilometerlånga färden till den faluröda gården. Vi får redan nu checka in på våra rum och byter hastigt om till skidkläder för vidare transport upp till Järvsöbacken. Här gäller det att utnyttja tiden väl. Järvsö alpin är en familjär anläggning med klart godkända backar, även för den mer avancerade åkaren. Det är fullt tryck i backarna så här års, med en hel del barnfamiljer i pisterna. Här har turister och ortsbor åkt utför i 70 år. 1937 invigdes den första backen och fyra år senare var det dags för den första SM-tävlingen på orten. År 1956 var den första liften på plats, med endast två byglar som fyra skidåkare åt gången kunde hänga efter. Nu har anläggningen växt och här finns i dag sex liftar och femton nerfarter, från grönt till svart. Det är lugnt och stilla i skiduthyrningen och på några minuter har vi fått det vi önskar. Vi fortsätter att glida i pisterna till långt in på eftermiddagen, med ett kort avbrott för varmkorv och kaffe på Alphyddan mitt i skidsystemet. Vi blir sedan hämtade på avtalad tid, vilket känns riktigt lyxigt. Och väl tillbaka på Järvsöbaden njuter vi av både bastu och en tupplur på rummet före den klassiska pensionatsmiddagen. För här råder verkligen en gammal svunnen pensionatsanda. Järvsöbaden startade som kuranstalt 1905 av förfadern till dagens ägare, tredje och fjärde generationen i familjen Pehrson. 1935 upphörde kurverksamheten och Järvsöbaden blev en ren pensionatsrörelse. Den drivs på samma sätt i dag, med systrarna Gunborg och Margit fortfarande aktiva. – Ja, jag är ju en bra bit över 80 och borde ha lagt av för länge sedan, skrattar Margit. Men det är svårt med ett sådant här ställe. Gunborg betonar att det är pensionatsandan som gjort att de överlevt alla trender. – Nu har det ju blivit riktigt inne att bo på pensionat. Titta bara på våra gäster, säger hon med en gest mot matsalen. Den är fylld av barnfamiljer samt yngre och äldre par, i full färd med att njuta av aftonens rätter. I kväll vankas det gravad lax, hjortstek med kantareller och enbärssås samt glass med hjortronsylt till dessert. Kaffet tar vi i en av salongerna, med klar sekelskifteskänsla. Kristallkrona i taket, mjuka sammetsfåtöljer och kandelabrar. Tidigt nästa morgon lånar vi var sin spark och tar en tur längs en av småvägarna genom det gnistrande, klara landskapet. Avsaknaden av både grusbil och vägsalt gör att glidet är perfekt på det isiga underlaget. Solen är så sakta på väg upp i öster och kylan biter i kinderna där vi sparkar oss fram. Bufféfrukosten timmen senare har väl aldrig smakat så gott. Havregrynsgröt med rårörda lingon, kokt ägg, rostat bröd med marmelad och rykande hett kaffe. Utan stress kliver vi sedan på elvatåget som tar oss vidare mot Östersund och Undersåker, där vi ska kliva av. En drygt tre timmar lång resa, lagom nog för att försjunka med en god bok samt då och då njuta av de soliga vintervyerna i ständig förändring utanför tågfönstret. Undersåker är hållplatsen före Åre. Vi som kliver av ska i stort sett alla vidare in i fjällvärlden, mot Trillevallen, Ottsjö och Vålådalen. Taxin upp till fjällhotellet delar vi med fyra andra, som ska till Vålådalens turiststation för en tur mellan Svenska Turistföreningens fjällstugor i området. Trillevallen, som ligger drygt en mil söderut från Undersåker är en skidanläggning lite i skuggan av det mer mäktiga Åre. Hotellet, som byggdes i slutet av 30-talet, andas gammal fjällstation i visst behov av upprustning. Men det är charmigt. Det får bli en tur i längdspåren innan det mörknar. Hyrskidorna har vi förbokat i sportshopen uppe vid liftarna. Här i området finns ett utmärkt system av väl preparerade skidspår. Allt från ett par kilometer till milslånga varianter i fjällbjörkskogen längs med bergssluttningarna. Vi tar sikte på Yttertsvallens fäbod, knappa halvmilen från de alpina backarna. De vallningsfria skidorna glider lätt i spåren och efter hand övergår björkskogen till riktig storskog med både gammelgran och tall. I en glänta med vida vyer ligger fäbodvallen. Det ryker ur en av skorstenarna och när vi öppnar dörren till den stocktimrade stugan möts vi av våffeldoft och brasvärme. Annika, vars farmor och farfar en gång drev sommarlantbruk här, är i full färd med att grädda frasiga våfflor tillsammans med kompisen Emil. – Det är faktiskt farmors gamla våffeljärn som vi använder, säger hon och skrattar. Hungern ger sig till känna och vi beställer två våfflor vardera, med hjortronsylt förstås, och blir serverade kokkaffe ur en sliten kopparpanna. Det är skymning när vi åker tillbaka, guidade av de snirkligt handtextade skyltarna längs med spåret. Nästa morgon är vi först ut i backarna, med inköpt liftkort och plastficka på armen. Det har snöat lätt under natten och ett decimetertjockt lager av nysnö gör åkningen till en fröjd. Vi har backarna i stort sett för oss själva under hela förmiddagen och från Renfjällets topp ser vi stora delar av Jämtlandsfjällen, med Åreskutan som närmsta större granne. Med tio liftar och 22 nedfarter att välja mellan blir en dag i Trillevallen högst intensiv. För pisterna är mestadels röda, med några riktigt roliga svarta inslag. Under lunchen på det lilla värdshuset vid dalstationen stöter vi på Sven-Olof Hedin, driftsansvarig för liftarna i området. – Det här är ett kanonområde för familjen som vill kombinera längdskidor med god utförsåkning. För här är tempot betydligt lugnare än i Åre – och backarna nog så bra, menar han. – Dessutom har vi sparat två gamla pendelliftar, som skidlegendaren Torsten Boberg själv byggde på 60-talet. De har en klar kultkänsla! Klockan fem på eftermiddagen är vi åter i Undersåker för att färdas vidare till Duved. Den här gången åker vi med lokaltåget, som går mellan Östersund och Trondheim. På en kvart är vi i Åre, där halva tåget töms på resenärer med många och långa skidfodral. Eftersom vi hoppar över de stora skidorterna väljer vi bort Åre. Vi tar oss i stället till Duved där det är promenadavstånd till Duvedsgården, ortens äldsta pensionat från 1878. Ett boende med anor. Ännu en god kvällsritual väntar, med bastu, bubbelpool och en kall pilsner i vilfåtölj före middagen. Vi njuter av halstrade pilgrimsmusslor med torkat renkött och älgwallenbergare med skirat smör. Kvällen avslutar vi med ett parti curling på den nyanlagda isbanan bakom huset. Skidåkningen i Duved får vara för den här gången. Vi tar en ridtur nästa dag i stället. Det är Mattias och Lena Olgård som erbjuder skidtrötta turister vild ridning. Efter en kort introduktion i konsten att rida ”västern” får vi själv hämta våra hästar i den vintriga hagen, sadla på och sakta ge oss i väg. Färden går till en början längs med Åresjöns norra strand och efter bara 500 meter får vi testa vår första galopp. Och vilken fart vi får! Nysnön gör att luften fylls med moln av små iskristaller från hästarnas hovar och glädjen är total. Vi viker sedan av in i skogen, där vi ett par timmar senare rastar i solen. Mattias gör upp eld för att steka suovas – torkat, rökt renkött – i vid panna, medan hästarna får mumsa på kraftfoder. Klockan är närmare halv sex, när vi skönt trötta i kroppen tar plats på eftermiddagståget vidare till Enafors, för vår slutdestination – Storulvåns fjällstation. Svenska Turistföreningen har egen transport, om man beställer i förväg, och det tar knappa 45 minuter att ta sig upp till vägs ände. I Storulvån är det klassiskt friluftsliv som gäller, främst turåkning mellan fjällstationerna i Sylarnaområdet. Men hit kommer också många äventyrslystna för att gå på kurs och lära sig mer om telemarksskidåkning, isklättring och snowkite (skärmflyg). Dessutom finns här en av fjällvärldens mer prisbelönta restauranger, med idel jämtländska förtecken. Det lovar gott, för vi har hela två dagar på oss att upptäcka de allra västligaste delarna av den jämtländska fjällvärlden. Sedan är det dags att ta nattåget tillbaka till huvudstaden. CENNETH SPARBY resebilagan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 8519, "headline": "\"Presstödet har inte löst problemen för tidningar\"", "summary": "Ny studie av svensk mediepolitik: Inte ens socialdemokratins ledning trodde att presstödet skulle fungera som det var tänkt när det infördes. Svensk mediepolitik är - oavsett regering och parti - ett sorgligt försummat politikområde där möjligheterna till kreativa lösningar schabblats bort. Det är en myt att den mediepolitiska utvecklingen i Sverige är resultat av en långsiktig målmedveten liberal medieideologi. Tvärtom handlar det om ständiga brandkårsutryckningar från både höger och vänster under stark tidspress. Den mediepolitiska debatten förfaller och är alltjämt djupt försjunken i snäva grubblerier om tv-avgiftskontroll och papperstidningsstöd, ett stöd som aldrig har fungerat och som inte ens s-ledningen trodde på när det infördes. Det skriver Lars Nord, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall som i dag utger boken \"Medier utan politik\".", "article": "För svensk mediepolitik är 2008 ett avgörande år på många sätt. Aldrig förr har svenskarna omgetts av ett så stort medieutbud som nu, och aldrig tidigare har deras medieanvändning varit så individualiserad. För första gången tar fler del av nyheter på Internet än i de traditionella massmedierna press, radio och teve. Samtidigt domineras den svenska mediemarknaden allt mer av ett fåtal stora kommersiella aktörer. Mitt i denna turbulenta tid har den borgerliga alliansregeringen en rad viktiga mediepolitiska frågor att ta ställning till. Det är spännande mot bakgrund av att regeringen hittills inte haft någon samlad mediepolitik. Ett första utmaning blir att förhålla sig till den public service-utredning som är klar i sommar. 2009 finns en god chans - eller klar risk om man så vill - att regeringen gör sin egen tolkning av public service-begreppet i ett nytt sändningstillstånd. Det vore önskvärt om detta och andra framtida mediepolitiska beslut kom att präglas av en helhetssyn på medierna i en tid då mediernas roll i våra liv är viktigare än någonsin. Den svenska mediepolitiken från 1970 och fram till i dag har dock i stort präglats av snabbt tillkomna lösningar på akuta problem utan inbördes samstämmighet. Mediepolitiken har blivit ett hafsverk, framför allt styrd av kortsiktiga egenintressen och bristande insikter på medieområdet. I stället har ad hoc-politiken aningslöst upphöjts till norm. Flera exempel på detta redovisas i en ny bok som utkommer i dag, \"Medier utan politik - en studie av de svenska riksdagspartiernas syn på press, radio och TV\". Det florerar flera myter om den svenska mediepolitiken som det är hög tid att punktera. Den första myten är att mediepolitiska ställningstaganden baseras på grundläggande uppfattningar om hur relationerna mellan medier, marknad, teknologi och politik ska se ut. I själva verket är dock svensk mediepolitik detaljernas fånge. Det vimlar av utredningar och debatter om enskilda medietyper, om en viss sorts redaktionellt material eller om en viss bestämd stödform men det saknas i princip alltid en sammanhållen syn på hur hela mediesystemet bör se ut och hur olika enskilda politiska insatser kan påverka helheten. Företeelserna presstöd och public service utreds exempelvis alltid i Sverige, gång på gång, av regering efter regering. Det var möjligen logiskt för ett kvarts sekel sedan, men är det knappast i dag. Mediekonvergensen, digitaliseringen och tillkomsten av helt nya medier förändrar den mediepolitiska spelplanen i grunden. Men den mediepolitiska debatten förefaller, också 2008, djupt försjunken i väl avgränsade grubblerier om papperstidningsstöd och teve-avgiftskontroll. En andra myt är att svensk mediepolitik baseras på ett antal centrala beslut från fornstora dagar som fattats i så stor allmän vishet att mediepolitiken numera bara handlar om att på bästa sätt förvalta det ärofulla mediepolitiska arvet. Det innebär en hopplös förtjusning över gamla mediepolitiska lösningar som i stället blir till låsningar i en tid som präglas av helt andra förutsättningar för medierna, och nya villkor för politisk styrning av dessa medier. Ett exempel är det selektiva presstödet från 1971 som oftast beskrivs som en stor framgång för mångfalden i pressen. Visst har stödet räddat flera socialdemokratiska tidningar, men i dag är det avgörande skälet till deras överlevnad att presstödet möjliggjort en affär där borgerliga konkurrenter kunnat köpa dessa tidningar. Andratidningar har blivit andras tidningar. Presstödet löste inte några långsiktiga strukturproblem i svensk dagspress. Presstödet var ingen snabb bytesaffär mellan Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund som myten förtäljer, utan konstruerades målmedvetet och systematiskt av den socialdemokratiska A-pressen vars direktörer till och med flyttade in i Kanslihuset när propositionen skulle skrivas. I själva verket släppte socialdemokraterna presspolitiken till de egna närstående tidningarna, som fick forma förslaget efter eget huvud. Protokollen från den socialdemokratiska partistyrelsens möten visar att partiledningen inte trodde att stödet skulle fungera som det var tänkt ens när det infördes. Det politiskt klokare alternativet att överväga tidsbegränsade villkorade stöd eller etableringsstöd för nya aktörer, och vara öppen för nya medieformer övervägdes därför knappast. Visst har en viss mångfald i pressen bevarats, men det har skett till priset av en cementerad presstruktur där det gamla blivit kvar, där det nya inte stimulerats och där \"medieskuggan\" lagt sig tung över de betydande delar av landet som står helt utan lokal dagspress. Den tredje myten - och måhända den mest omhuldade - är att den mediepolitiska utvecklingen i Sverige kärnfullt kan beskrivas som en långsiktig målmedveten arbetsseger för en liberal medieideologi präglad av ökad konkurrens, avregleringar och etableringsfrihet. Den sanna bilden handlar dock mer om ständiga brandkårsutryckningar från både höger och vänster, gjorda under stark tidspress och av få inblandade personer. Snarare har mediepolitiken en korporativistisk prägel eftersom ledande medieföretag och medieintressenter haft ett stort inflytande över beslutens utformning. Det handlar här inte bara om den socialdemokratiska A-pressen. Sveriges Radio fick ett stort inflytande över innehållet i den socialdemokratiska regeringens beslut om den nya lokalradion och den privata lokalradions tillkomst 1993 kom i hög grad att färgas att ett intensivt lobbyarbete av näringslivsorganisationer som var mer intresserade av lokala reklammarknader och skvalradio än av det mediepolitiskt mer intressanta alternativet med en nationell kommersiell konkurrent till Sveriges Radio. Mycket talar för att medieintressenterna faktiskt haft goda skäl att utgå från att mediepolitiken präglats av stor hörsamhet inför branschens krav och önskemål. I de invecklade turerna kring den tredje marksända teve-kanalen 1991 gick Wallenbergsfärens TV 4 in i förhandlingarna med ett betydande utländskt ägande helt i strid med koncessionsvillkoren. Samtidigt visar interna dokument att den socialdemokratiska regeringen in i det sista försökte förmå de båda konkurrenterna Stenbeck och Wallenberg att gå samman om koncessionen före valet. Sammanfattningsvis kan svensk mediepolitik, oavsett regering och parti, generellt betraktas som ett sorgligt försummat politikområde där möjligheterna till kreativa insatser schabblats bort. Denna tradition blir särskilt beklaglig i vår tid då medieutvecklingen ställer stora krav på innovativa och nyskapande mediepolitiska insatser. Kanske finns det fortfarande hopp. Kanske utmynnar den borgerliga regeringens hittills så anonyma mediepolitik - mot alla historiska odds - i slutsatsen att det är viktigare att alla människor kan ta del av ett rikt och varierat medieutbud i framtiden än att vissa enskilda medier till varje pris ska se ut som de hittills alltid har gjort. Medie-Sverige väntar med spänning på en ny mediepolitik. lars nord ", "article_category": "other"}
{"id": 8520, "headline": "”Presstödet har inte löst problemen för tidningar”", "summary": "Ny studie av svensk mediepolitik: Inte ens socialdemokratins ledning trodde att presstödet skulle fungera som det var tänkt när det infördes.Svensk mediepolitik är – oavsett regering och parti – ett sorgligt försummat politikområde där möjligheterna till kreativa lösningar schabblats bort. Det är en myt att den mediepolitiska utvecklingen i Sverige är resultat av en långsiktig målmedveten liberal medieideologi. Tvärtom handlar det om ständiga brandkårsutryckningar från både höger och vänster under stark tidspress. Den mediepolitiska debatten förfaller och är alltjämt djupt försjunken i snäva grubblerier om tv-avgiftskontroll och papperstidningsstöd, ett stöd som aldrig har fungerat och som inte ens s-ledningen trodde på när det infördes. Det skriver Lars Nord, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall som i dag utger boken ”Medier utan politik”.", "article": "För svensk mediepolitik är 2008 ett avgörande år på många sätt. Aldrig förr har svenskarna omgetts av ett så stort medieutbud som nu, och aldrig tidigare har deras medieanvändning varit så individualiserad. För första gången tar fler del av nyheter på Internet än i de traditionella massmedierna press, radio och teve. Samtidigt domineras den svenska mediemarknaden allt mer av ett fåtal stora kommersiella aktörer. Mitt i denna turbulenta tid har den borgerliga alliansregeringen en rad viktiga mediepolitiska frågor att ta ställning till. Det är spännande mot bakgrund av att regeringen hittills inte haft någon samlad mediepolitik. Ett första utmaning blir att förhålla sig till den public service-utredning som är klar i sommar. 2009 finns en god chans – eller klar risk om man så vill – att regeringen gör sin egen tolkning av public service-begreppet i ett nytt sändningstillstånd. Det vore önskvärt om detta och andra framtida mediepolitiska beslut kom att präglas av en helhetssyn på medierna i en tid då mediernas roll i våra liv är viktigare än någonsin. Den svenska mediepolitiken från 1970 och fram till i dag har dock i stort präglats av snabbt tillkomna lösningar på akuta problem utan inbördes samstämmighet. Mediepolitiken har blivit ett hafsverk, framför allt styrd av kortsiktiga egenintressen och bristande insikter på medieområdet. I stället har ad hoc-politiken aningslöst upphöjts till norm. Flera exempel på detta redovisas i en ny bok som utkommer i dag, ”Medier utan politik – en studie av de svenska riksdagspartiernas syn på press, radio och TV”. Det florerar flera myter om den svenska mediepolitiken som det är hög tid att punktera. Den första myten är att mediepolitiska ställningstaganden baseras på grundläggande uppfattningar om hur relationerna mellan medier, marknad, teknologi och politik ska se ut. I själva verket är dock svensk mediepolitik detaljernas fånge. Det vimlar av utredningar och debatter om enskilda medietyper, om en viss sorts redaktionellt material eller om en viss bestämd stödform men det saknas i princip alltid en sammanhållen syn på hur hela mediesystemet bör se ut och hur olika enskilda politiska insatser kan påverka helheten. Företeelserna presstöd och public service utreds exempelvis alltid i Sverige, gång på gång, av regering efter regering. Det var möjligen logiskt för ett kvarts sekel sedan, men är det knappast i dag. Mediekonvergensen, digitaliseringen och tillkomsten av helt nya medier förändrar den mediepolitiska spelplanen i grunden. Men den mediepolitiska debatten förefaller, också 2008, djupt försjunken i väl avgränsade grubblerier om papperstidningsstöd och teve-avgiftskontroll. En andra myt är att svensk mediepolitik baseras på ett antal centrala beslut från fornstora dagar som fattats i så stor allmän vishet att mediepolitiken numera bara handlar om att på bästa sätt förvalta det ärofulla mediepolitiska arvet. Det innebär en hopplös förtjusning över gamla mediepolitiska lösningar som i stället blir till låsningar i en tid som präglas av helt andra förutsättningar för medierna, och nya villkor för politisk styrning av dessa medier. Ett exempel är det selektiva presstödet från 1971 som oftast beskrivs som en stor framgång för mångfalden i pressen. Visst har stödet räddat flera socialdemokratiska tidningar, men i dag är det avgörande skälet till deras överlevnad att presstödet möjliggjort en affär där borgerliga konkurrenter kunnat köpa dessa tidningar. Andratidningar har blivit andras tidningar. Presstödet löste inte några långsiktiga strukturproblem i svensk dagspress. Presstödet var ingen snabb bytesaffär mellan Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund som myten förtäljer, utan konstruerades målmedvetet och systematiskt av den socialdemokratiska A-pressen vars direktörer till och med flyttade in i Kanslihuset när propositionen skulle skrivas. I själva verket släppte socialdemokraterna presspolitiken till de egna närstående tidningarna, som fick forma förslaget efter eget huvud. Protokollen från den socialdemokratiska partistyrelsens möten visar att partiledningen inte trodde att stödet skulle fungera som det var tänkt ens när det infördes. Det politiskt klokare alternativet att överväga tidsbegränsade villkorade stöd eller etableringsstöd för nya aktörer, och vara öppen för nya medieformer övervägdes därför knappast. Visst har en viss mångfald i pressen bevarats, men det har skett till priset av en cementerad presstruktur där det gamla blivit kvar, där det nya inte stimulerats och där ”medieskuggan” lagt sig tung över de betydande delar av landet som står helt utan lokal dagspress. Den tredje myten – och måhända den mest omhuldade – är att den mediepolitiska utvecklingen i Sverige kärnfullt kan beskrivas som en långsiktig målmedveten arbetsseger för en liberal medieideologi präglad av ökad konkurrens, avregleringar och etableringsfrihet. Den sanna bilden handlar dock mer om ständiga brandkårsutryckningar från både höger och vänster, gjorda under stark tidspress och av få inblandade personer. Snarare har mediepolitiken en korporativistisk prägel eftersom ledande medieföretag och medieintressenter haft ett stort inflytande över beslutens utformning. Det handlar här inte bara om den socialdemokratiska A-pressen. Sveriges Radio fick ett stort inflytande över innehållet i den socialdemokratiska regeringens beslut om den nya lokalradion och den privata lokalradions tillkomst 1993 kom i hög grad att färgas att ett intensivt lobbyarbete av näringslivsorganisationer som var mer intresserade av lokala reklammarknader och skvalradio än av det mediepolitiskt mer intressanta alternativet med en nationell kommersiell konkurrent till Sveriges Radio. Mycket talar för att medieintressenterna faktiskt haft goda skäl att utgå från att mediepolitiken präglats av stor hörsamhet inför branschens krav och önskemål. I de invecklade turerna kring den tredje marksända teve-kanalen 1991 gick Wallenbergsfärens TV 4 in i förhandlingarna med ett betydande utländskt ägande helt i strid med koncessionsvillkoren. Samtidigt visar interna dokument att den socialdemokratiska regeringen in i det sista försökte förmå de båda konkurrenterna Stenbeck och Wallenberg att gå samman om koncessionen före valet. Sammanfattningsvis kan svensk mediepolitik, oavsett regering och parti, generellt betraktas som ett sorgligt försummat politikområde där möjligheterna till kreativa insatser schabblats bort. Denna tradition blir särskilt beklaglig i vår tid då medieutvecklingen ställer stora krav på innovativa och nyskapande mediepolitiska insatser. Kanske finns det fortfarande hopp. Kanske utmynnar den borgerliga regeringens hittills så anonyma mediepolitik – mot alla historiska odds – i slutsatsen att det är viktigare att alla människor kan ta del av ett rikt och varierat medieutbud i framtiden än att vissa enskilda medier till varje pris ska se ut som de hittills alltid har gjort. Medie-Sverige väntar med spänning på en ny mediepolitik. LARS NORD ", "article_category": "other"}
{"id": 8525, "headline": "Elisabeth ger liv åt våra förfäder", "summary": "I sin ateljé i Paris väcker skulptören Elisabeth Daynès liv i människans förfäder. Från förhistoriska fossil återskapar hon figurer som är märkvärdigt levande. Snart intar de Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.", "article": "Text: Miki Agerberg Foto: Philippe Plailly Det viktigaste av allt är blicken, förklarar Elisabeth Daynès. – En ny rekonstruktion är inte klar förrän jag får blicken att leva, säger hon. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar. Det är bara om blicken lever som det kan uppstå ett möte med åskådaren. Elisabeth Daynès ateljé ligger vid en bakgård med det poetiska namnet Cour de la Grace de Dieu – Guds nåds gård – i Belleville, en av de sista folkliga och mångkulturella stadsdelarna i Paris. Ute på gatan är det buller och trängsel mellan halalslakterier, kinesiska speceriaffärer och slitna kaféer, men inne på gården är det lugnt och tyst. När jag går in i ateljén är det som att kliva in i en tidsmaskin. Strax innanför dörren jobbar två medarbetare med finishen på en neandertalman till ett nytt museum i Kroatien; hans hy är blek, och de två kvinnorna fäster hårstrå för hårstrå på hans bröst. Längre in i lokalerna står eller sitter andra figurer ur Elisabeth Daynès produktion. Här kommer Lucy, som hon såg ut när hon vandrade genom det afrikanska landskapet för över tre miljoner år sedan. Bredvid henne en 1,7 miljoner år gammal Homo erectus, en tonårstjej från nuvarande Georgien, i färd med att kasta en sten. På en hög pall sitter ett litet neandertalbarn och ser så troskyldigt ut att man vill ta upp det i famnen. Alla har blicken. Det ser ut som de betraktar mig. En dag på våren 2005 kom Lars Werdelin hit till ateljén tillsammans med några kolleger från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. De hade hört talas om Elisabeth Daynès rekonstruktioner, och funderade på att köpa in ett par av hennes figurer för att rusta upp den del av museet som behandlade människans ursprung. Men så fort de kom in i ateljén tänkte de om, berättar Lars Werdelin i dag. – Det var så uppenbart när vi såg figurerna, säger han. Här räckte inga halvmesyrer, utan detta måste vi göra något riktigt stort av. Vi bestämde oss för att bygga en hel utställning runt hennes rekonstruktioner. Resultatet blev ”Den mänskliga resan”, en ny utställning om människans ursprung som öppnar på Riksmuseet i februari. Elisabeth Daynès figurer representerar sju olika arter och spänner över sju miljoner år. Det är första gången så många av hennes olika rekonstruktioner ställs ut tillsammans. Lars Werdelin är vetenskapligt ansvarig för utställningen. Världseliten när det gäller sådana här rekonstruktioner består av tre fyra personer, säger han. Själv sätter han i många avseenden Elisabeth Daynès allra högst: – Hon utgår alltid från specifika fossil, och avbildar just de individer som kranierna tillhörde – inte något slags genomsnittsfigurer för varje art. Därför blir de så levande. Med hennes figurer får vi en utställning i världsklass. Elisabeth Daynès är 47 år och utbildad målare och skulptör. År 1984 startade hon sin ateljé i Belleville, och arbetade till en början med masker och specialeffekter för film och teater. I slutet av 1980-talet fick hon en beställning från ett museum på en grupp stenåldersmänniskor. – Det var första gången jag arbetade utifrån fossil, berättar hon. Innan dess visste jag inget om vår förhistoria, men jag föll direkt. När jag arbetade för film och teater handlade det mest om teknisk perfektion – men här handlar det om att söka vårt eget ursprung. Det är fascinerande. – När jag ser ett fossilt kranium kan jag inte se hur ansiktet såg ut. Men jag får omedelbart lust att sätta i gång med att rekonstruera det; att ta reda på vem det var. Jag vill se ansiktet för att försöka förstå personligheten. I dag finns hennes rekonstruktioner av olika människoarter representerade på mer än tjugo museer över hela världen, och de har varit omslagsbilder till prestigefyllda tidskrifter som National Geographic, Nature och Science. Kunskapen om människans ursprung är ett forskningsområde som utvecklas mycket snabbt. Så sent som under 2000-talet har forskare hittat fossil av flera tidigare okända arter, och nya analysmetoder avlockar allt mer information ur de fossil som hittats tidigare. För att få tillgång till den senaste kunskapen har Elisabeth Daynès byggt upp ett internationellt kontaktnät av ledande forskare inom olika specialiteter. Eftersom hon i sina rekonstruktioner utgår från individuella kranier, gäller det att veta var hon kan få tag på avgjutningar av de mest intressanta och bäst bevarade kranier som hittats. I de fall där man bara hittat bitar av ett kranium tar hon hjälp av en forskargrupp i Zürich, som pusslar ihop en tredimensionell bild av kraniet med hjälp av ett specialutvecklat dataprogram; denna bild förvandlas sedan till en avgjutning i plast. Men hennes kanske viktigaste samarbetspartner är en kriminaltekniker. I mitten av 1990-talet fick hon kontakt med Jean-Noël Vignal, antropolog vid det franska gendarmeriets kriminaltekniska laboratorium utanför Paris. Hans jobb är att identifiera brottsoffer utifrån illa tilltygade kvarlevor, och han har utvecklat ett dataprogram som utifrån ett kranium kan rekonstruera hur ansiktet bör ha sett ut. Med sin långa erfarenhet kan han, genom att studera kranium, tänder och skelettdelar, dra en rad andra slutsatser om den individ som kvarlevorna tillhört: kön, ålder, kroppsbyggnad, kanske också matvanor, sjukdomar och skador. Utifrån dessa vetenskapliga fakta bygger Elisabeth Daynès på kranieavgjutningen med muskler av lera, sedan fettvävnad och ytterst huden. När allt detta är på plats, börjar hon det långa arbetet med att få figuren att leva; med hållningen, uttrycket, blicken. När originalet till en hel figur är klart gör hon en avgjutning i silikon, innan det är dags att arbeta med hår, hudfärg, ögonfärg och så vidare. Elisabeth Daynès är extremt noga med att hennes rekonstruktioner står på stabil vetenskaplig grund; hon reser runt till museer och fyndplatser, läser artiklar och ställer frågor till forskarna för att förstå. De hårda vetenskapliga kraven känns inte som en tvångströja, säger hon. Tvärtom är de en utmaning för hennes konstnärliga förmåga: – Jag är inte intresserad av att göra fantasifigurer. Mitt arbete är att förmedla de senaste vetenskapliga upptäckterna om människans ursprung. Men ska jag kunna fånga en vanlig publik, utan specialintresse för förhistorien, måste mina figurer väcka känslor. – Varje detalj är viktig: hudfläckar, rynkor, fukt i ögonvrån. Jag ger mig inte förrän jag fått en figur så levande att jag får lust att ge den ett förnamn. Blir åskådaren lika berörd, kan det få honom eller henne att börja reflektera över vårt ursprung. Elisabeth Daynès är eftersökt. Hennes ateljé har fullt upp med jobb, och hennes planer på att ta ledigt för att göra något annat – gå på konstutställningar, till exempel – skjuts hela tiden på framtiden. Just nu arbetar hon med en jättebeställning på 18 figurer till ett nytt neandertalmuseum i Krapina i norra Kroatien, där man hittat många välbevarade kranier och skelett från en sen neandertalbosättning. Nyligen blev hon klar med den allra första helkroppsrekonstruktionen av den meterhöga Floresmänniskan, vars första lämningar hittades för fyra år sedan på ön Flores i Indonesien; enligt den dominerande uppfattningen var denna en egen, primitiv art, men samexisterade länge med den moderna människan. Hennes Floresmänniska – en kvinna som håller en bambustav – premiärvisades på Musée de l’Homme i Paris i december, och en kopia kommer till Stockholm om ett år. Innan de tio figurerna till Riksmuseet skeppades i väg var det trångt i ateljén. Där trängdes nästan tjugo figurer från olika arter, kontinenter och tidsepoker med varann i en brokig mångfald. Elisabeth Daynès märkte att alla besökare blev starkt berörda, och fick en idé. – Jag drömmer om att göra en utställning som är uppbyggd på det sättet, säger hon, med ett tjugotal olika figurer blandade om varann. Det ska naturligtvis finnas kataloger som förklarar saker. Men själva blandningen och mångfalden blir en visuell chock, som kan få publiken att ställa frågor på ett annat sätt än på en mer konventionell utställning. Vem var han, och vem var hon? Vad åt de? Hur levde de? – Jag tänker mig att de alla ska komma gående mot oss på ett sluttande jordgolv, i gryningsljus. Det ser lite ut som ett demonstrationståg. MIKI AGERBERG är frilansjournalist. PHILIPPE PLAILLY är frilansfotograf i Paris. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 8553, "headline": "De följer Buddha till häst", "summary": "Den Gyllene Hästens tempel är ett ovanligt kloster i Thailand. Munkarna föder upp ponnyer och håller mässor till häst. De bekämpar också opiumhandeln.", "article": "Den Gyllene Hästens tempel ligger högst uppe på några kalkstenklippor, i bergstrakterna där Thailand möter Burma. Uppe på toppen av klippan har människor samlats i väntan på munkarna. Två gyllene hästar vaktar ingången till klostret, där innanför strömmar thaipop ur flera högtalare. Vi väntar på Thailands ridande munkar, som i stället för att gå till fots på sin dagliga allmosevandring varje morgon sitter upp på hästryggen och rider runt bland bergsbyarna. Och det är ett ovanligt kloster i flera avseenden. Dess abbot Phra Khru Ba är en flerfaldigchampion i thaiboxningsom valt att engagera sig för fattiga människor i sin hembygd. Klostret fungerar även som ett hem för föräldralösa pojkar, och på sitt eget sätt deltar munkarna i kampen mot narkotikahandeln. Plötsligt tystnar musiken och sorlet avtar. Så kommer de. De rider på rad, munkarna först och sedan de små noviserna. Deras mörkröda ochsaffransfärgade dräkterlyser i det mjuka morgonljuset. Klostrets hundar springer dem till mötes och följet hälsas av alla med leenden och wai-hälsningar – med händerna ihopförda framför ansiktet. Inne på klostergården står människor i kö för att ge gåvor: mat, filtar, täcken, jackor och foder till hästarna. De unga noviserna ser trötta ut men väntar tåligt på sin tur. När den kommer ser de längtansfullt på den mat allmoseskålarna fylls med. Klockan är snart halv nio, och de har varit uppe sedan fem, men har ännu inte fått någon frukost. Så ställer de upp hästarna och morgonmässan börjar. Den högste munken talar, sedan tar sången vid. Noviserna sjunger bönerna med ljusa stämmor, vissa mer entusiastiskt än andra. Runt omkring sitter människor på huk med händerna iwai-ställning, många djupt försjunkna i bön. Solen klättrar allt högre på himlen och temperaturen stiger. Inne i mörkret idhammasalen, där Buddhas lära undervisas, sitter noviserna och tittar på tv, ett program om buddhism på en av kanalerna. Den munk som hållit mässa sitter med korslagda ben på en liten upphöjning invid väggen. Plötsligt frågar han var jag kommer ifrån, och så pass mycket thai förstår jag att jag kan svara ”Sawe-den”. – Men nu är du här, så varför kommer du inte in? säger han med ett stort leende. Vi kryper fram på alla fyra, noga med att inte ha våra huvuden högre än hans, offrar till Buddha och sätter oss på golvet nedanför Phra Khru Suwimon, abbotens sekreterare. Khru Ba själv har dragit sig undan i bergen efter att ha blivit omåttligt populär sedan thailändsk tv sände en dokumentär om klostret. Det började för snart femton år sedan, när thaiboxaren Somerchai blivit munken Khru Ba och satt i en grotta och mediterade. Där fick han en vision, att han skulle bege sig hit för att leda det kloster som sägs ha legat här sedan Buddhas tid. Det var då förfallet och de kringboende ansåg att platsen var hemsökt av onda andar – många av stamfolken är animister och de anser att naturen och platser är besjälade. Vid samma tid blomstrade opiumhandeln här iDen Gyllene Triangelni gränslandet mellan Thailand, Burma och Laos, och den thailändska militären försökte engagera munkar i kampen mot narkotikan. Inom buddhismen anses det ge mycket dålig karma att skada en munk, något man hoppades skulle freda munkarna från angrepp. Khru Ba började resa runt i byarna för att med Buddhas lära ta upp kampen mot drogerna. Han tog med sig pojkar från bergsbyarna till klostret för att försöka ge dem ett bättre liv. I dag bor ett trettiotal noviser här. Klostret planerar att bygga en ny skola och föder också upp thaiponnyer,Maa Glab, för att bevara hästrasen. Nu har de ett hundratal hästar och många föl. När de ridits in skänks de till bergsbyarna eller lånas ut som packhästar. Förutom att meditera och studera buddhism lär sig pojkarna att läsa och skriva thai och även lite engelska. De tränar thaiboxning som självförsvar – uppdragen de följer med på är inte sällan riskfyllda och de måste kunna ta sig ur hotfulla situationer snabbt. Berättelsen är fascinerande, men det hårda betonggolvet gör att benen domnar. Phra Khru Suwimon måste se hur jag skruvar på mig och frågar om jag mediterar. – Nej, svarar jag. – Det borde du, det är som att rida. Man måste vara koncentrerad i nuet, säger han. ANNA WICKSTRÖM är frilansjournalist. resebilagan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 8554, "headline": "CIA ville värva den unge Olof Palme", "summary": "Olof Palme lämnade namn på svenska vänsteraktivister till USA 1950. DN kan i dag avslöja tidigare hemligstämplade dokument som visar Palmes nära samarbete med USA. Amerikanerna ville till och med försöka värva honom som CIA-agent.", "article": "En snöig och mörk onsdagskväll i februari 1968 tågar Olof Palme tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva i spetsen för ett demonstrationståg. Den dåvarande svenske utbildningsministern har en fackla i sin högra hand och ett USA-kritiskt tal under vänster arm. Protesten mot USA:s pågående krig i Vietnam gav bilden av Palme som antiimperialist och USA-kritiker, både i Sverige och i USA. Fackeltåget ledde till den värsta diplomatiska krisen mellan Sverige och USA någonsin, ambassadören åkte till exempel hem i protest och Pentagon stoppade exporten av en ny luftvärnsrobot till Sverige. Men blickar man tillbaka i tiden finns en annan, hittills okänd bild av Olof Palmes relationer till USA. Det är tidig höst i Stockholm 1950. Den amerikanska rådgivaren på ambassaden Robert F Woodward träffar Olof Palme, en 23-årig studentpolitiker på uppåtgående. Den unge svensken har deltagit i en stor, internationell, kommunistdominerad studentkonferens i Prag och nu berättar han för amerikanen om de svenska radikalerna som var delegater på konferensen. Efter mötet sammanställer Woodward en rapport och sänder över den till Washington: ”Intervjuad av denna ambassad vid hans återkomst kommer Herr Palme bara ihåg tre av namnen på de ’sju eller åtta’ kommunistiska observatörerna, de återstående fyra eller fem var, med hans ord, fullständigt okända och obetydliga personer.” (Se dokumentet här intill.) De svenskar Olof Palme namngav för att användas av den amerikanska underrättelsetjänsten var alla medlemmar i Clarté, en liten, radikal förening och tidskrift som enligt den egna verksamhetsberättelsen för denna period byggde på några tiotal medlemmars arbetsinsatser. De tre namnen amerikanerna fick var Gunnar Claesson, Gunnar Svantesson och Hans Göran Franck. Franck blev senare advokat, socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i den svenska avdelningen av Amnesty International. År 1968 spekulerades det i att han skulle utses till socialdemokratisk justitieminister. Men 1950 i Prag hade han kommunistiska sympatier och hade inte gått med i det socialdemokratiska partiet ännu. Olof Palme blev medlem i socialdemokratiska studentklubben i Stockholm samma år. Gunnar Claesson var då sekreterare i Clarté och skrev för Ny dag vid sidan av juridikstudierna. Den amerikanska ambassaden ger ett exempel på en artikel han skrivit: ”Lär av bolsjevikernas erfarenheter.” Gunnar Svantesson var läkare och tillhörde Clarté i Uppsala. Han beskrivs ingående av den amerikanska ambassaden, var han bor, hans hustrus nationalitet, hans resväg och att han samlat in pengar till det kommunistiska partiets tidning Ny Dag. Gunnar Svantesson är död sedan länge, men Helena Zymler-Svantesson, som var gift med honom, omnämns kort i amerikanska ambassadens rapport. Hon blir mycket upprörd när hon hör att Olof Palme lämnat Gunnar Svantessons namn till amerikanska ambassaden. –  Gunnar ägnade sig framför allt åt att samla namn mot atombomben, det är en hederssak i dag. Jag är stolt över att han var så framsynt. När den amerikanska ambassaden skriver att han var gift med en polska och att han åkte via Polen uppfattar jag det som en antydan om något slags spioneri. Men jag är polsk judinna som kom från Auschwitz, det är helt absurt att göra mig till en del av kalla kriget, säger Helena Zymler-Svantesson. Olof Palme uppger bara tre av de sju svenska deltagarna för den amerikanske rådgivaren Woodward, men i själva verket kände han till namnen på alla sju. Beskrivningen av deltagarna ingår i en fyrtiofemsidig rapport till Sveriges förenade studentkårer (SFS). Läkaren Gunnar Svantesson beskrivs som den avgjort moderataste av dem alla, som reagerade mot provokationer och kränkta procedurregler. Hans Göran Francks hustru Ingjerd Lindgaard-Franck var också aktiv i Clarté och med på Pragkonferensen, men henne nämnde Olof Palme inte för amerikanerna. – Jag minns Palme från Prag. Han gjorde starkt intryck. Jag tyckte han var en trovärdig person, en god människa. När han mördades långt senare var det den största chocken jag fått sedan min far, som var norsk motståndsman, avrättades under kriget. Det är svårt att veta hur hans kontakter med den amerikanska ambassaden egentligen såg ut vid den tiden. De kan ha varit både ytliga och djupa, säger Ingjerd Lindgaard-Franck i dag. Kjell Östberg är professor i samtidshistoria vid Södertörns universitet och kommer om en månad ut med första delen i en biografi över Olof Palme. Han har oberoende av DN tagit del av dokumenten till och från den amerikanska ambassaden om Palme och tycker att det är intressant att Palme bara nämner tre av namnen. – Jag har inget svar på varför, men en teori är att han inte var bekväm med situationen, säger han. –  Att Olof Palme lämnade namn på svenskar till den amerikanska ambassaden måste ses mot bakgrund av tidsandan under kalla kriget, det sågs nog som en del i renhållningen mot kommunister. Det var under samma tid som socialdemokraterna byggde upp det register som senare blev IB. Det skapades också som en del i att tillfredsställa amerikanska intressen, säger Kjell Östberg. De svenskar som registrerades av USA kunde få problem med att få visum till landet. Men registreringarna hade kunnat leda till betydligt allvarligare konsekvenser. – I ett skärpt politiskt läge som en krigssituation skulle det kunna få stora konsekvenser. Under andra världskriget internerades ju svenska kommunister, säger Östberg. De internationella studentorganisationer som bildades efter andra världskriget blev snabbt ett slagfält mellan öst och väst. Olof Palme, hemkommen hösten 1948 från ett studieår i USA, blev snart engagerad i Sveriges förenade studentkårer (SFS) och arbetade med internationella frågor. Hans kontakt med amerikanska ambassaden hösten 1950 var ingen tillfällighet. Redan sommaren 1949 hade han en väl etablerad kontakt med CIA-chefen på ambassaden i Stockholm. CIA-chefen hade bestämt sig för att engagera Palme som agent. Det berättade den förre CIA-agenten Tom Farmer i en intervju för den amerikanske statsvetaren Karen Paget, som publicerades 2003. Paget har forskat i CIA:s roll inom den amerikanska och internationella studentrörelsen. – Olof Palme och Tom Farmer jobbade tillsammans med studentfrågor i Tyskland 1949. De hade ett nära samarbete, men det är oklart hur relationen såg ut, säger hon till DN. Det var när Farmer snabbt måste lämna över ett konfidentiellt meddelande till Palme som han tog vägen över CIA-chefen i Stockholm. Då fick han veta om värvningsplanerna. ”Javisst, den här killen ska vi rekrytera”, som CIA-chefen uttryckte det. Farmer reagerade starkt, ett värvningsförsök skulle bara förnärma svensken, ansåg han. ”Han var en svensk patriot och jag var en amerikansk patriot, varför börja nysta i vem som styrde vem?” För Palme var underrättelseverksamhet inget ungdomsäventyr, utan ett starkt intresse. Under sina studentresor bakom järnridån lämnade han underrättelser till den svenska militära underrättelsetjänsten. Sin första repmånad fullgjorde han på Försvarsstabens underrättelsebyrå 1951 och två år senare tillträdde han en tjänst som analytiker på byråns utrikesavdelning. Han var en av dem som byggde upp Stay behind, en topphemlig svensk motståndsrörelse avsedd att aktiveras under en sovjetisk ockupation. – Inom den militära underrättelsetjänsten kände man väl till Palmes samarbete med amerikanerna och CIA, framför allt genom Birger Elmér. Det ansågs positivt, det var ytterligare en hemlig kanal till amerikanerna, säger Ingemar Engman. Forts. på nästa uppslag Forts. från förra sidan Han var tidigare verksam inom IB och departementsråd på försvarsdepartementet under 1970-talet. – Men Palme var ingen CIA-agent. Snarare sammanföll hans egna intressen och övertygelse med amerikanernas underrättelsestrategi under de här åren, säger han. Det var i bildandet av en ny anti-kommunistisk studentorganisation som Olof Palme gjorde sina första uppmärksammade politiska insatser. I det skeendet var konferensen i Prag 1950 en milstolpe. Konferensen arrangerades av International Union of Students, IUS, och hade freden som tema. I Olof Palmes beskrivningar av konferensen talar han om ”fredshetsen”, för honom var konferensen en kommunistisk propagandauppvisning, ett exempel på masspsykos. I rapporten till Sveriges förenade studentkårer 1950 beskriver han alla talkörer och demonstrationer som skanderar ”Stalin”, ”Stalin”. Vid ett tillfälle blev Palme riktigt rädd. Han satt tillsammans med ickekommunistiska studenter från andra västländer och såg sig plötsligt omringad av 700 arga studenter vilkas hatiska extas Palme beskrev som så stor att många av dem tuggade fradga. De dansade runt bordet i allt snävare cirklar och skrek ”Ut ur Korea” och ”Ned med imperialismen”. Enligt Olof Palme var de ursinniga för att han och de andra inte ställde sig upp varje gång Stalins namn nämndes. Kort efter hemkomsten skrev Olof Palme en artikel om händelserna i Svenska Dagbladet: ”Den förste talaren var överstelöjtnant Kan Buk, Nordkorea. Han var iklädd uniform och medförde en bazooka och två gevär till talarstolen. Hans anförande var fruktansvärt hätskt och kulminerade i ropet: ’Död åt de amerikanska inkräktarna i Korea’.” Palmes fräna artikel slog an. Den lästes upp i sin helhet i den amerikanska regeringens propagandasändare Voice of America och sändes ut över hela östblocket. Fortsättning på nästa sida Hans Göran Francks rapporter i svenska tidningar framhåller helt andra saker. Han skrev om fredsdeklarationer och Stockholmsappellen, en namninsamling mot atomvapen. För SFS och Olof Palme, liksom för USA, stod det klart att en ny, västorienterad studentrörelse måste bildas – och det snabbt. Annars skulle intelligentian i kolonialländerna helt glida över i kommunistlägret. En ny organisation skulle vara helt obunden, såväl ekonomiskt som politiskt i motsats till IUS som kritiserades hårt för att vara Sovjetkontrollerat. De tre nordiska studentorganisationerna bjöd in till konferens i Stockholm i december 1950. Olof Palme var Stockholmskonferensens ledande organisatör. Bakom kulisserna agerade CIA. – I det tysta agerade amerikanerna, Tom Farmer exempelvis, taktiskt smart. Man ville ha svenskar i ledningen för att kunna attrahera tredje världens studenter, säger Karen Paget. Svenska företag som LM Ericsson, Asea och Holmens Bruk stod för merparten av konferenskostnaderna. I brev till företagen beskrev Palme nödvändigheten av att ge kolonialländernas studenter ett alternativ till kommunismen och bad om pengar. ”Det sker helt i det tysta och naturligtvis ’no strings’”, skrev han till en dansk studentkollega. Samarbetet med amerikanska ambassadtjänstemän i samband med konferensen hölls också hemligt. Konferensen blev en stor framgång, inte minst för Palme personligen. International Students Conference, ISC, blev den nya organisationens namn. Det blev snabbt nödvändigt att inrätta ett sekretariat. USA ansåg att Olof Palme var en bra frontfigur, bland annat tack vare att han inte kom från en kolonialmakt. Palme delade inte deras entusiasm. Han hänvisade till att han övervägde att satsa på en svensk UD-karriär. Att få Olof Palme på andra tankar blev nu en angelägenhet ända upp på regeringsnivå i USA. DN:s dokument visar hur den amerikanske utrikesministern Dean Acheson instruerade ambassadpersonalen i Stockholm att via svenska UD övertala Palme. Han beskrev Palme som ”outstanding”. Både svenska UD-tjänstemän och amerikansk ambassadpersonal försökte få Palme att ställa upp. CIA hölls underrättat om läget. – Det är uppseendeväckande att man från amerikanskt håll såg sekretariatet som en förlängning av den amerikanska regeringen – och därför kunde utse dess ledare, säger Karen Paget. Till sist fick ambassadpersonalen i klartext förklara för UD vad Palmes roll skulle innebära för svenska regeringen. Amerikanerna ansåg att svenskarna framför allt borde tänka på vilken informationskälla Palme skulle utgöra. Olof Palme antog aldrig uppdraget. Han satt däremot som sammankallande ledamot i ISC:s ledningsgrupp under organisationens första år. CIA finansierade sekretariatet till största delen, ett avslöjande som vållade politisk skandal i USA när det avslöjades av den amerikanska tidningen Rampart 1967. CIA grundade olika fonder för att pengarna inte skulle kunna spåras. Etablerandet av ISC betecknades som en stor framgång för CIA. ”ISC kontrolleras genom en av våra agenter i en nyckelposition ... och genom en fond finansierad av CIA som gör det möjligt för oss att kontrollera dess ekonomi”, löd en intern CIA-rapport 1953. Men uppgifterna om hur CIA infiltrerat och finansierat studentrörelsen klingade svagt i Sverige. Olof Palme försvarade sig med att ingen kunnat ana fondens kopplingar till CIA, att fonden verkade trovärdig. Bertil Östergren, den gamle samarbetspartnern från Sveriges förenade studentkårer, hävdade dock i sin bok ”Vem är Olof Palme?” att Palme kände till kopplingen men aldrig berättade det offentligt. Olof Palmes son Mårten Palme minns att hans far berättade om sin tid i USA och också om sin besvikelse över CIA:s inblandning i ISC. – Man kan nog säga att Olof tidigt inspirerades av amerikanska ideal. Inte minst gällde det hans politiska stil. Men han berättade inget om egna eventuella amerikanska kontakter under 50-talet. Däremot att CIA infiltrerade ISC och att han var besviken över det. Han berättade också att han uppvaktats av en av sina tidigare collegelärare med CIA-anknytning under 60-talet. Han avvisade inviten, och personen bad om ursäkt, säger Mårten Palme. Parallellt med sin verksamhet inom studentrörelsen hade Palme påbörjat sin politiska karriär. Först inom partiet, senare genom en anställning som statsminister Tage Erlanders personlige sekreterare hösten 1953. Och där tar historien om politikern Palme sin början. – Olof Palme hade en speciell förmåga att läsa tiden. Under 40- och 50-talet slog det amerikanska idealet igenom kulturellt, politiskt och ekonomiskt och Olof Palme var proamerikansk och antikommunist. Han inspirerades av den amerikanska liberalismen och byggde vidare på den, också när han radikaliserades. Det finns i dag en förenklad bild av Olof Palme som grundas på hur han var under de radikala 60- och 70-talen, säger Kjell Östberg. Thomas pettersson Ewa stenberg ewa.stenberg@dn.se 08-738 24 25 ", "article_category": "other"}
{"id": 8572, "headline": "”Vi skapar budgetutrymme för flera stora vägprojekt”", "summary": "Regeringen aviserar storsatsning på transportsektorn: Vägprojektet Hjulsta–Kista i Stockholm, E 22 i Skåne samt Ådalsbanan och andra järnvägsprojekt ska ges förtur.I Sverige går över 90 procent av transporterna på väg. Därför går det inte att sätta stopp för större vägbyggen, vilket somliga vill. I stället måste vi bygga ut och förbättra vägnätet. I det syftet avser regeringen att öka de ekonomiska ramarna för transportsatsningar under perioden fram till 2015. Bland annat ska några av de grövsta bristerna rättas till – exempelvis vägprojektet Hjulsta–Kista i Stockholm, delar av E 22 i Skåne samt järnvägsprojekt som Ådalsbanan i norr. Regeringen arbetar också med att skapa en effektivare myndighetsstruktur inom transportområdet. Vi måste helt enkelt kunna få mer resor och transporter för pengarna. Det skriver finansminister Anders Borg och infrastrukturminister Åsa Torstensson.", "article": "Grunden för välfärd och Sveriges förmåga att klara framtidens utmaningar är att människor har ett jobb att gå till och att företag startas. Vi ser nu att allt fler människor kommer i arbete och fler företag växer fram. Under 2007 års första hälft startades närmare 30 000 nya företag och under regeringens första år vid makten minskade utanförskapet med 164 000 personer. Inte sedan mätningarna började 1963 har antalet sysselsatta varit så högt som nu. Och många av dem som befunnit sig långt ifrån arbetsmarknaden, till exempel unga och personer med utländsk bakgrund, börjar nu se en tydlig ljusning på arbetsmarknaden. Sverige har återigen slagit in på arbetslinjen med full sysselsättning som mål. Det är så vi skapar ett samhälle som håller ihop och ser till att vi har resurser att satsa på viktiga områden. Fler i arbete och fler och växande företag bidrar till ett ökat tryck på landets infrastruktur. Alla som kört på illa skötta vägar eller fastnat i långa köer runt landets storstäder eller upplevt stopp i tågtrafiken har sett tydliga exempel på följderna av en undermålig politik för tillväxt och infrastruktur. Den bristfälliga infrastrukturens negativa konsekvenser för miljön och trafiksäkerheten är också uppenbara. En väl fungerade infrastruktur är en grundpelare för framtidens tillväxt. Sverige är ett starkt handelsberoende land med en utrikeshandel på drygt 90 procent av BNP. Sveriges geografiska läge och vårt avlånga land gör att transporter och infrastruktur både inom och utanför Sverige har stor betydelse för vår konkurrenskraft. Svensk varuexport ökar kontinuerligt liksom behovet av transporter och kraven på infrastrukturen. En politik för fler jobb och företag kräver modern infrastruktur som svarar mot framtidens krav. Den väg- och järnvägsplan som den tidigare regeringen har beslutat om och som gäller från år 2004 fram till 2015 präglas av bland annat orealistiska kostnadsbedömningar och ofinansierade projekt. Det är svårt att värja sig för intrycket att planen till viss del har karaktären av ett luftslott. Pengarna förefaller i många fall inte räcka till mer än ”första spadtagsceremonin”. Den förra regeringen eftersatte underhåll av både väg och järnväg. Det sammantagna resursbehovet för eftersatt underhåll av järnväg och väg uppgår i dag till betydande miljardbelopp. Effektiva transporter är avgörande för att svenska företag och jobb fortsatt ska vara vinnare i en global värld. Alliansregeringen har hittills sammantaget ökat resurserna till infrastrukturområdet med över 12 miljarder kronor. Pengar som bland annat gått till vägar, drift och underhåll under den nuvarande planperioden. Regeringen knyter ihop Sverige och lägger grund för effektiva transportkedjor. För att bland annat svara upp mot de nya resemönster som växer fram och för att tillgodose de miljösmarta och säkra transporter som efterfrågas så ser vi behov av ytterligare satsningar på våra vägar och järnvägar. I Sverige går till exempel över 90 procent av transporterna på väg och det går därför inte att som miljöpartiet kräva stopp för större vägbyggen. Ett sådant beslut skulle inte minst drabba kollektivtrafiken hårt. Det vore också förödande för trafiksäkerheten. Vägverket konstaterade i förra veckan att utbyggnaden av mötesfria vägar nu räddar nära 50 liv per år. Alliansen vill i stället öka resurserna till vägtransporter, samtidigt som vi ska undvika att utsläppen ökar. Alliansregeringen vill lägga en gedigen grund för en fortsatt god utveckling med ett Sverige som växer och en välfärd som kommer alla till del. Väl avvägda infrastruktursatsningar gagnar tillväxt och sysselsättning i Sverige. Därför kommer regeringen de kommande åren att genomföra betydande och offensiva satsningar för att stärka den för landet så viktiga infrastrukturen. Därmed kan arvet efter socialdemokraterna, med ett kraftigt eftersatt underhåll och otillräckliga nyinvesteringar, stegvis betas av och förutsättningar för ökat välstånd skapas. I höst kommer infrastrukturen att vara ett prioriterat område. De nu gällande planerna för de kommande åren behöver revideras. Därtill behöver planeringsförutsättningar för perioden fram till 2020 läggas fast. Regeringen avser att i höstens budgetarbete presentera en närtidssatsning för de kommande åren samt ökade ekonomiska ramar för perioden 2010–2015. Satsningarna kommer att göra det möjligt att rätta till några av de grövsta bristerna, exempelvis vägprojekt som Hjulsta–Kista i Stockholm, och delar av E 22 i Skåne samt järnvägsobjekt som Ådalsbanan i norr. Dessutom avser vi att förbättra förutsättningar för mer effektiva plan- och produktionsprocesser. Vi anser att vi måste kunna få mer resor och transporter och väg och järnväg för pengarna. Därför är det angeläget att öka drivkrafterna för nytänkande så att produktiviteten kan stärkas. I det gemensamma utvecklingsarbete som bedrivs med anläggningsbranschen finns betydande effektivitetsvinster att hämta. Ökad effektivitet kan även uppnås genom förändrade entreprenadupphandlingar (till exempel funktionsentreprenader) och nya arbetsmetoder och materialval. Regeringen arbetar också vidare med en myndighetsöversyn inom transportområdet för att uppnå en effektivare och mer ändamålsenlig struktur. Under senhösten kommer trafikverken att få i uppdrag att tillsammans med regionerna fylla ramarna med förslag på investeringar som kan förbättra infrastrukturen i respektive region. Regeringen kommer sedan att besluta om en ny långsiktig detaljerad åtgärdsplan för perioden fram till 2020. Förslagen ska vara realistiska, genomförbara och framräknade med rimliga antaganden. Dessutom ska de vara finansierade. Vi kommer inte, som förra regeringen, att försöka bygga ”på krita” eller på andra sätt urholka budgetdisciplinen. Vi ska se till att svensk infrastruktur både klarar dagens behov och framtidens utmaningar och att finansieringen sker på ett ansvarsfullt sätt. Det är så vi bygger en infrastruktur för jobb, företagande och boende i hela Sverige. ANDERS BORG ÅSA TORSTENSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 8586, "headline": "\"Ge mindre pengar till de sämre universiteten\"", "summary": "Professor kräver: Forskningsanslagen bör omfördelas så att de bättre universiteten får mer och de sämre mindre. Det statliga forskningsstödet måste premiera de lärosäten som utmärker sig internationellt med sin forskning om Sverige ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen och förstärka sin position som ledande kunskapsnation. Men en betydande del av forskningspengarna går som fakultetsanslag till lärosätena utan hänsyn till vilket internationellt genomslag deras forskning har. Mittuniversitetet har till exempel en av de högsta tilldelningarna trots att det är svagt när det gäller det viktigaste kriteriet på framgångsrik forskning: citeringar i vetenskapliga publikationer. Det skriver professor Pontus Braunerhjelm, huvudsekreterare i Globaliseringsrådet.", "article": "Den globala konkurrensen om talang och spetskompetens tilltar. Det gäller företagsledare och experter men också forskare, lärare och studenter till våra universitet. Ett aktuellt exempel är Sveriges ansträngningar att få den internationella forskningsanläggningen ESS (European spallation source) förlagd till Lund. Helt centralt i den kampanjen är att en av världens mest kända och respekterade forskare på det området, Colin Carlile, kunnat förmås att flytta till Sverige och knytas till projektet. Europa redovisar ett nettoutflöde av akademiker till USA samtidigt som nya ländernas inträde i den globala ekonomin driver på konkurrensen än mer. Länder som Kina, Indien och Taiwan arbetar aktivt för att förmå medborgare som utbildats och nu är bosatta i väst att återvända. I Sydkorea och Singapore, för att nämna ytterligare exempel, har politiken inriktats på att skapa mycket attraktiva arbetsvillkor för att attrahera toppforskare från Europa och USA. Även många industrialiserade länder har tydliga strategier för att attrahera välutbildad arbetskraft: Australien, Kanada och Nya Zeeland är några exempel. Men också flera EU-länder är väl medvetna om problematiken kring den hårdnande konkurrensen om \"hjärnor\". Globala rankningar av universitet blir allt viktigare för att locka till sig högt kvalificerade studenter, lärare och forskare. Internationellt är den så kallade \"Shanghai-listan\" mest känd. Sverige har visserligen fyra universitet bland de 100 högst rankade, men inget återfinns längre bland de 50 bästa. Inget av de befintliga rankningssystemen är helt rättvisande men de ger en övergripande bild av hur de svenska universiteten står sig i den globala konkurrensen. I Sverige genomför Vetenskapsrådet en rankning som baseras på så kallad fältnormaliserade citeringsstatistik. Det är en metod som gör det möjligt att jämföra - internationellt och nationellt - hur framgångsrik forskningen är på olika universitet när man samtidigt tar hänsyn till att olika ämnesområden har olika citeringstraditioner. Exempelvis har universitet som är specialiserade på medicinsk forskning i regel fler internationella publiceringar och citeringar än universitet där samhällsvetenskap och humaniora är dominerande. Övergripande kan en svagt neråtgående trend noteras för svenska citeringar. Hur ska Sverige kunna hävda sig i den internationella konkurrensen och förstärka sin position som en ledande kunskapsnation? Ett första steg är att titta på de kriterier som styr fördelningen av statliga forskningsmedel. För att bygga starka forskningsmiljöer bör internationellt konkurrenskraftig forskning få genomslag i tilldelning av forskningsanslag. Vetenskapliga publikationer och citeringar är de viktigaste kriterierna på hur väl svensk forskning hävdar sig globalt. Det synsättet tillämpas vid de olika forskningsrådens utdelning av forskningsanslag. Men en ungefär lika stor del av det statliga forskningsstödet går som basstöd direkt till universiteten (fakultetsanslag). Där görs av tradition inte någon åtskillnad beroende på hur respektive lärosäte lyckats. Tilldelning sker närmast av historiska skäl - universitet som haft mycket tidigare får mycket också nu. Baserat på statistik från Högskoleverket och Vetenskapsrådet framgår att sambandet mellan forskningsframgång och tilldelning av statliga forskningsmedel i princip är obefintligt vad gäller fakultetsmedel. Denna enkla sambandsanalys är naturligtvis inte tillräcklig för att dra några mer genomgripande slutsatser. Bilden påverkas av ämnesprofiler och professorstäthet som av olika skäl varierar mellan lärosätena. Samtliga indikatorer pekar dock i en riktning: svenska universitet/högskolor som uppvisar en internationellt framgångsrik forskning tilldelas inte en större andel av fakultetsanslagen. Snarare styrs systemet av en fördelning som baseras på andra principer än forskningens kvalitet. Som exempel kan nämnas Mittuniversitetet som har bland den högsta tilldelningen av fakultetsanslag per professor men uppvisar en svag citeringstatistik. Generellt har de nyare universiteten en generösare tilldelningen än etablerade och vetenskapligt mer framgångsrika universitet som till exempel Uppsala, Umeå, KTH och Karolinska institutet. Det handlar naturligtvis om politiska överväganden där en rad olika aspekter vägs in. Frågan är om detta är en hållbar strategi för att bygga upp starka forskningsmiljöer i en globaliserad värld. De universitet som är framgångsrika i sin forskning är dock i regel framgångsrika på att få in konkurrensutsatta forskningsmedel från andra aktörer, både offentliga och privata. Resultaten är inte helt överraskande. Tidigare forskning har visat att den högre utbildningens kvalitet skiljer sig mellan svenska universitet och högskolor vilket påverkar karriärmöjligheter och framtida löneutveckling. Forskningen och den högre utbildningen är strategiskt viktig av flera skäl. Den tillför spetskompens till svenskt näringsliv och påverkar vår attraktivitet internationellt både när det gäller Sverige som investeringsland och som forskningsnation. En slutsats är att fakultetsanslag, precis som andra anslag, i högre utsträckning bör vara utsatta för konkurrens. I dag utgör icke konkurrensutsatta fakultetsanslag cirka 45 procent av den totala statliga forskningsfinansieringen. Det kan jämföras med Finland där motsvarande andel (enligt Vinnova) är betydligt lägre, cirka 27 procent. Det är positivt att regeringens utredare Dan Brändström nyligen vågat föra fram idén att också fakultetsanslagen ska underkastas kvalitetsprövning. För att internationellt starka forskningsmiljöer ska kunna växa fram och förstärkas i Sverige bör fördelningen av statliga forskningsmedel i mycket högre grad baseras på kvalitet. En viktig indikator är forskarnas förmåga att publicera sig i välrenommerade internationella vetenskapliga tidskrifter. Måttstocken måste i en globaliserad värld vara hur väl svenska lärosäten hävdar sig i en global jämförelse. Detta är en nödvändig men långt ifrån tillräcklig förutsättning. Varje lärosäte måste i sin tur skapa en arbetsmiljö och en kultur som belönar internationellt framgångsrik forskning. Förstärkningar behövs också i de statliga forskningsanslagen. Globaliseringsrådet har i rapporten \"Kunskapsdriven\" tillväxt anfört ett antal argument för det. En ny forskningspolitik baserad på dessa riktlinjer bör skapa en god grogrund för en fortsatt utveckling av Sverige som en ledande kunskapsnation. Pontus Braunerhjelm ", "article_category": "other"}
{"id": 8618, "headline": "DN gratulerar: Frida Hyvönen", "summary": "Frida Hyvönens album ”Kvinnor och barn” slog ner som en bomb i den svenska publikens hjärtan. Alla konserter har varit i princip utsålda. Men nu är turnéåret avslutat och Frida är i full gång med att skriva musik till teaterföreställningen ”Ilya” som har premiär till våren.", "article": "Vi ses vid T-banan i den lilla Stockholmsförorten i början av december. Frida Hyvönen är invirad i halsduk och rejäl täckjacka. Även om hennes rötter finns i Västerbotten är hon inte särskilt förtjust i vare sig snö, kyla eller mörker. Att det ännu är barmark och termometern visar runt noll grader har hon inga problem med. Sammanlagt har hon bott i Stockholm i sexton år. Första gången flyttade hon till huvudstaden för att gå sista året på Södra Latins gymnasiums musiklinje. Då blev hon kvar i tolv år. – På den tiden var jag inte speciellt ambitiös. Jag jobbade så lite som möjligt, bara så att jag kunde betala hyran. Jag hade ingen riktning egentligen, skrev lite låtar och målade lite tavlor. Jag var en dagdrivare och det var inget problem. Jag vet fortfarande ingenting och det är fortfarande inget problem. Men i och med debutalbumet ”Until death comes” som kom 2005 ändrades tillvaron. Skivan hyllades av kritikerna, Frida Hyvönen blev ett namn, fick ett yrke som artist och dörrar öppnades. – Jag kände mig genast hemma i det. För mig har det sceniska alltid varit en stor grej. Att uppträda, utforma en show och en föreställning. Sedan dess har hon hunnit köpa ett hus i Flarken, bo några år i Paris, föda en dotter och år 2013 flyttade hon tillbaka till Stockholm. Under åren har hon också släppt ytterligare fem album. Det senaste, ”Kvinnor och barn”, kom för lite drygt ett år sedan och är hennes första på svenska. Förutom låttexterna, som mest liknar små berättelser om förtryck, sorg och destruktiva relationer, men också om kraft och styrka, har hennes pianospel och klara, starka röst hittat en väg rakt in i publikens hjärtan. I elva månader har hon turnerat på mindre och större orter runt om i Sverige. I de flesta fall har konserterna varit helt utsålda. En skillnad hon märkt av jämfört med tidigare år är responsen och reaktionerna från publiken. – Spelningarna har varit gråttillställningar, emotionella rum för utlevelser i publiken. Jag har träffat så otroligt många människor som har velat berätta om saker de varit med om. Berättelser om olika livsöden som har utlösts av mina texter. Det har varit väldigt speciellt. Av de tolv låtarna är det den humoristiska ”Imponera på mig” och ”Fredag morgon”, som beskriver en psykisk misshandelsrelation, som flest reagerat på. Den senare har också använts av olika kvinnojourer, berättar Frida Hyvönen. – Jag har en liten ådra som tycker att mitt yrke är för bra för att vara sant. Det känns väldigt skönt när man får svart på vitt att det faktiskt går att använda ens verk. Hela skivan är som en ”metoo”-kampanj. Vad tänker du om det? – Det är otroligt bra att det blivit en diskussion om det här stora, stora samhällsproblemet vi har med könsförtryck, att det tas på allvar och att det inte blir en kvinnofråga som det ska smusslas med. Den rörelsen är väldigt viktig och underbar. Men nu är året med ”Kvinnor och barn-skivan\" till ända och Frida Hyvönen är i full fart med nästa uppdrag, att skriva musik till regissören Lars Rudolfssons föreställning ”Ilya” som har premiär i början av mars. Stommen till fjorton av låtarna är klar och arbetet med ensemblen har påbörjats. – Jag trivs på teatern och i det sceniska uttrycket. Det är härligt att vara i den miljön och lärorikt att få ingå i något större. Hade du någon ungdomsidol? – Jag älskade Björk. Hon stack ut och representerade en kvalitet som inte fanns i den yttre miljön jag befann mig i, men verkligen i den inre, och hon var så otroligt radikal som konstnär och kvinna på den tiden. Och musiken var så himla bra. Jag fick mycket kraft av henne som ung Var har du för tankar om framtiden? – När jag tittar på mitt liv nu är jag på en jättebra plats. Bättre än någonsin. Det är spännande och ljust och det finns otroligt mycket att göra. Jag tror också på någonting, på människan. Jag ser fram emot framtiden. Jag kan också se ett domedagsscenario men jag är inte rädd för det heller. Just nu känner jag tillförsikt. Frida Hyvönen Namn:Frida Hyvönen. Fyller: 40 år den 30 december 2017. Bor:I Stockholm och i Flarken. Familj: Dottern Laura, 3 år. Gör: Artist och kompositör. Om att fylla 40:”Jag ser fram emot det. Just 40 är ganska laddat i vår kultur, men för mig är det hittills inget speciellt. Födelsedagar ser jag som något abstrakt, men jag tycker nog att de ska firas.” Så firar jag födelsedagen: ”Med min dotter och med några kompisar under festliga arrangerade omständigheter. Mer än så vill jag inte avslöja.” Blir lycklig av:”Vara med mitt barn. Och formuleringsbriljans.” Min styrka:”Att jag är lugn och trygg.” ", "article_category": "other"}
{"id": 8624, "headline": "Publiken öppnar sina hjärtan när Frida Hyvönen uppträder", "summary": "Frida Hyvönens album ”Kvinnor och barn” vann den svenska publikens hjärtan. Alla konserter har varit i princip utsålda. Men nu är Frida är i full gång med att skriva musik till teaterföreställningen ”Ilya” som har premiär till våren.", "article": "Vi ses vid t-banan i en liten Stockholmsförort i början av december. Frida Hyvönen är invirad i halsduk och rejäl täckjacka. Även om hennes rötter finns i Västerbotten är hon inte särskilt förtjust i vare sig snö, kyla eller mörker. Att det ännu är barmark och termometern visar runt noll grader har hon inga problem med. Sammanlagt har hon bott i Stockholm i 16 år. Första gången flyttade hon till huvudstaden för att gå sista året på Södra Latins gymnasiums musiklinje. Då blev hon kvar i tolv år. – På den tiden var jag inte speciellt ambitiös. Jag jobbade så lite som möjligt, bara så att jag kunde betala hyran. Jag hade ingen riktning egentligen, skrev lite låtar och målade lite tavlor. Jag var en dagdrivare och det var inget problem. Jag vet fortfarande ingenting och det är fortfarande inget problem. Men i och med debutalbumet ”Until death comes” som kom 2005 ändrades tillvaron. Skivan hyllades av kritikerna, Frida Hyvönen blev ett namn, fick ett yrke som artist och dörrar öppnades. – Jag kände mig genast hemma i det. För mig har det sceniska alltid varit en stor grej. Att uppträda, utforma en show och en föreställning. Sedan dess har hon hunnit köpa ett hus i Flarken, bo några år i Paris, föda en dotter och år 2013 flyttade hon tillbaka till Stockholm. Under åren har hon också släppt ytterligare fem album. Det senaste, ”Kvinnor och barn”, kom för lite drygt ett år sedan och är hennes första på svenska. Förutom låttexterna, som mest liknar små berättelser om förtryck, sorg och destruktiva relationer, men också om kraft och styrka, har hennes pianospel och klara, starka röst hittat en väg rakt in i publikens hjärtan. I elva månader har hon turnerat på mindre och större orter runt om i Sverige. I de flesta fall har konserterna varit helt utsålda. En skillnad hon märkt av jämfört med tidigare år är responsen och reaktionerna från publiken. – Spelningarna har varit gråttillställningar, emotionella rum för utlevelser i publiken. Jag har träffat så otroligt många människor som har velat berätta om saker de varit med om. Berättelser om olika livsöden som har utlösts av mina texter. Det har varit väldigt speciellt. Av de tolv låtarna är det den humoristiska ”Imponera på mig” och ”Fredag morgon”, som beskriver en psykisk misshandelsrelation, som flest reagerat på. Den senare har också använts av olika kvinnojourer, berättar Frida Hyvönen. – Jag har en liten ådra som tycker att mitt yrke är för bra för att vara sant. Det känns väldigt skönt när man får svart på vitt att det faktiskt går att använda ens verk. Hela skivan är som en ”metoo”-kampanj. Vad tänker du om det? – Det är otroligt bra att det blivit en diskussion om det här stora, stora samhällsproblemet vi har med könsförtryck, att det tas på allvar och att det inte blir en kvinnofråga som det ska smusslas med. Den rörelsen är väldigt viktig och underbar. Men nu är året med ”Kvinnor och barn-skivan” till ända och Frida Hyvönen är i full fart med nästa uppdrag, att skriva musik till regissören Lars Rudolfssons föreställning ”Ilya” som har premiär i början av mars. Stommen till 14 av låtarna är klar och arbetet med ensemblen har påbörjats. – Jag trivs på teatern och i det sceniska uttrycket. Det är härligt att vara i den miljön och lärorikt att få ingå i något större. Hade du någon ungdomsidol? – Jag älskade Björk. Hon stack ut och representerade en kvalitet som inte fanns i den yttre miljön jag befann mig i, men verkligen i den inre, och hon var så otroligt radikal som konstnär och kvinna på den tiden. Och musiken var så himla bra. Jag fick mycket kraft av henne som ung. Var har du för tankar om framtiden? – När jag tittar på mitt liv nu är jag på en jättebra plats. Bättre än någonsin. Det är spännande och ljust och det finns otroligt mycket att göra. Jag tror också på någonting, på människan. Jag ser fram emot framtiden. Jag kan också se ett domedagsscenario men jag är inte rädd för det heller. Just nu känner jag tillförsikt. Frida Hyvönen första album på svenska, ”Kvinnor och barn”, har tagit både kritiker och publik med storm. För mig har det sceniska alltid varit en stor grej. Fyller: 40 år den 30 december 2017. Bor: I Stockholm och i Flarken. Familj: Dottern Laura, 3 år. Gör: Artist och kompositör. Om att fylla 40: ”Jag ser fram emot det. Just 40 är ganska laddat i vår kultur, men för mig är det hittills inget speciellt. Födelsedagar ser jag som något abstrakt, men jag tycker nog att de ska firas.” Så firar jag födelsedagen: ”Med min dotter och med några kompisar under festliga arrangerade omständigheter. Mer än så vill jag inte avslöja.” Blir lycklig av: ”Vara med mitt barn. Och formuleringsbriljans.” Min styrka: ”Att jag är lugn och trygg.” ", "article_category": "other"}
{"id": 8628, "headline": "Låt 2018 bli året då vi räddar skolan på riktigt", "summary": "DN 30/12 2017. Vill man minska stressen för svenska elever finns bättre sätt än att minska på de nationella proven.", "article": "Det svenska skolåret 2017 hade en riktig ljuspunkt. Den globala skolundersökningen Pirls visade i början av december att svenska fjärdeklassare har bättre läskunskaper än snittet för både EU och OECD. Tillsammans med tidigare mätningar indikerar resultatet att skolans ökenvandring kanske börjar brytas och att vi kan vara på väg att vända den mörka trenden för de svenska elevernas kunskapsnivå. Det är naturligtvis för tidigt att ens tänka på att blåsa faran över. Och bara veckor senare, på annandagen, kom en indikation på att det tänkesätt som i allra högsta grad bidragit till det tidigare svenska skolraset fortfarande lever kvar. Regeringen halverar i praktiken antalet nationella prov på gymnasiet. Sex obligatoriska prov, i matte, svenska och engelska, blir tre. De tre övriga blir frivilliga: ”Det är helt enkelt för att vi har fått väldigt mycket signaler om att lärarna har en mycket pressad arbetssituation, och att många elever är väldigt stressade”, säger gymnasieminister Anna Ekström (S) till SVT. Det är en motivering som inte duger. Vill man minska stressen för svenska elever finns bättre sätt. Varför inte börja med att garantera arbetsro i klassrum och säkerhet på skolgårdar och i korridorer? Återinrätta läraren som auktoritet? Och framför allt en gång för alla göra upp med idén att kunskap är något som är lite upp till var och en, där åsikten att Förintelsen ägt rum inte är mer värd än åsikten att den aldrig har hänt. Det sista exemplet kommer ur verkligheten, en komvuxlektion i Helsingborg. Filosofiprofessorn Åsa Wikforss påminner om det i sin nyutkomna bok ”Alternativa fakta – Om kunskapen och dess fiender” (Fri tanke förlag). En lärarvikarie fick skäll av skolans samordnare sedan han sagt emot en förintelseförnekande elev. ”Det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av”, sa samordnaren och poängterade att det inte är någon idé ”att vi diskuterar fakta mot fakta”. Som om det spelade mindre roll att det var lärarens fakta, inte elevens, som var korrekta. Åsa Wikforss menar att de pedagogiska idéer som haft så starkt inflytande över svenska skolan de senaste decennierna – skepsis mot fakta, synen att kunskap inte kan förmedlas utan måste formuleras av eleverna själva, undervisning som grupparbeten och projekt, otydliga krav på eleverna – varit direkt skadlig. Inte minst blir detta tydligt i tider av informationskrigföring, faktaresistens och falska nyheter. Det är livsfarligt att vi lär våra barn att fakta är det som passar just mig och att det är kränkande att du påstår att dina fakta är bättre oavsett om de är sanna. Hur ska eleverna då kunna stå emot propaganda och rena lögner? Lögn finns ju inte ens som begrepp, det är bara alternativ kunskap. Farligt är det också att sluta mäta kunskaperna så objektivt som möjligt. Då får vi inte kunskap vare sig om systemets funktion eller om individuella elever. Ur den aspekten är det olyckligt att regeringen nu aviserar färre nationella prov. Det finns i Sverige många bra skolor och utmärkta lärare som brinner för jobb och elever. Det är mycket tack vare dessa lärare som kunskapsfallet inte har blivit ännu större. En god nyhet är dock att den oljetanker som är den svenska skolan tycks vara på väg in i en gir. De förbättrade testresultaten är tecken på att den nya kursen är den rätta. Under 2017 har det kommit alltmer kritik mot den relativistiska, postmoderna kunskapssyn som fick sin kulmen i 1994 års läroplan. Må den inte tystna under 2018. ", "article_category": "other"}
{"id": 8645, "headline": "Kim kör med känslig hand", "summary": "21-åriga lärlingen Kim Moberg har på kort tid gjort sig ett namn i trav-Sverige. Hon har tagit 24 segrar i år och hyllats av grånade travexperter. Nu har hon också fått årets Nordinstipendium.", "article": "Jag väntar på Kim Moberg som just kommit tillbaka till stallet efter att ha ridtränat en av hästarna hon sköter. I travstallets fikarum ligger ett travprogram till kvällens tävlingar på Solvalla med första loppet uppslaget. Det är första avdelningen av Guldklockan, tidningen Travrondens klassiska tävling där årets bästa lärling ska gallras fram. En av de tävlande är Kim Moberg, 21-åringen som hyllats av travexperter för sin körskicklighet och för att med små medel få ut det mesta och bästa av sin häst. Det var logiskt att hon skulle få årets Nordinstipendium som delats ut sedan 1982. Travbröderna Gösta, Gunnar och Sören Nordin lade grunden till den position Sverige har i dag som ett av världens ledande travländer. – Jag är för ung för att ha upplevt bröderna Nordin, men jag vet hur betydande de var för sporten. Det är oerhört hedrande att få deras stipendium, säger Kim. Kim är hästskötare hos sin far, Svante Båth, en av Sveriges mest framgångsrika travtränare som har sin bas i Sundsvall och en stor filial i Knivsta, där Kim arbetar. Hon har ansvaret för åtta hästars dagliga träning och skötsel. Till det kommer tävlingskvällar och varje vecka vanligen också några lopp hon ska köra i. Att vara hästskötare i ett stort travstall är det verkliga 24/7-jobbet. Utrymmet för fritid och andra intressen är minimalt. Men Kim ser inga problem, det handlar om en livsstil som hon har valt. – Jag testade att göra något annat sommaren 2015 och jobbade på Ikea i Sundsvall när jag hade tagit studenten. Det var helt ok, men jag saknade hästarna så det blev bara tre månader, sen var jag tillbaka i stallet igen, säger hon och ler. Och då kom hon till travanläggningen i Knivsta som Svante Båth hade köpt samma år. Hennes liv har handlat om hästar från början. Redan när hon var ett år fick hon en shetlandsponny. – Så fort jag var stor nog började jag hålla på med den. När jag var åtta år tog jag ponnylicens. Jag både red och körde häst, och en period hade jag en hopphäst också. Men travet var roligare, där tävlar man sida vid sida med sina konkurrenter. Hon gjorde sina första tävlingslopp inom travet när hon var 16, då mest som ryttare i montélopp, den franska varianten av trav med ryttare som blivit allt vanligare även i Sverige. Men nu har hon släppt monté. – Det är mer fysiskt krävande att sitta i en sadel än att sitta i en sulky, och jag insåg att jag inte har tid att träna tillräckligt mycket. Då kändes det bättre att sluta helt, säger hon. Förra året körde hon 39 lopp och vann 10 av dem, bland annat ett V75-lopp med en häst från pappas stall. I år har det blivit drygt 130 lopp och 24 segrar. En segerprocent på cirka 18. En hög siffra för en professionell kusk, väldigt hög för en lärling som sällan får chansen med de allra bästa hästarna. Kim körde 2016 in ungefär en halv miljon kronor. I år har det blivit nästan tre gånger så mycket. Fast hon har inte blivit miljonär, bara några få procent av prispengarna går till kusken. Vad är det du tycker om med att köra travlopp? – Det är spännande och utmanande. Man måste vara påläst och fatta snabba beslut under loppet. Och visst, man behöver en bra häst, men kuskens agerande avgör mycket av loppets utgång. Du har blivit jämförd med Sveriges kanske främste kusk, Örjan Kihlström. Vad tycker du om det? – Det är galet, han är ju så otroligt bra. Men kanske har jag lite samma körstil. Jag föredrar att ha krafter kvar i min häst till nästa lopp framför att ladda och sen ha en häst som dalar genom fältet. Mot slutet av intervjun kommer Kims mamma Lotta in i fikarummet. Hon avslöjar för mig att den ponny Kim fick när hon var liten med avsikt inte var så snabb. – Vi ville att hon skulle lära sig att förlora, säger hon. En lärdom som Kim hade nytta av den här kvällen. Det gick inte så bra i Guldklockan. Desto bättre för hennes passhäst, tvåårige Global Withdrawl som syns bredvid Kim på bilden ovan. Han tog en överlägsen seger i Vinterfavoriten med Erik Adielsson i sulkyn. Kim Moberg Gratuleras till: Har fått Nordinstipendiet på 10 000 kronor för 2017. Gör: Hästskötare, travkusk Ålder: 21. Bor: Venngarn, Sigtuna. Familj: Pappa Svante Båth, mamma Lotta Moberg, halvsystern Alexandra, pojkvännen Anders Eriksson, även han hästskötare och lärling hos Svante Båth, samt hunden Max, en chihuahua. Förebilder som kusk: Örjan Kihlström, Erik Adielsson. Om framtiden: ”Nånting med trav blir det förstås, men jag tror inte att jag bara vill köra lopp, jag vill träna hästar också”. Om Nordinstipendiet: ”Man ska använda pengarna till något som har med trav att göra. Det lutar åt att jag åker till USA, som trots allt är travets hemland”.   ", "article_category": "other"}
{"id": 8649, "headline": "Kim kör med känslig hand", "summary": "21-åriga lärlingen Kim Moberg har på kort tid gjort sig ett namn i trav-Sverige. Hon har tagit 24 segrar i år och hyllats av travexperter. Nu har hon också fått årets Nordinstipendium.", "article": "Jag väntar på Kim Moberg som just kommit tillbaka till stallet efter att ha ridtränat en av hästarna hon sköter. I travstallets fikarum ligger ett travprogram till kvällens tävlingar på Solvalla med första loppet uppslaget. Det är första avdelningen av Guldklockan, tidningen Travrondens klassiska tävling där årets bästa lärling ska gallras fram. En av de tävlande är Kim Moberg, 21-åringen som hyllats av travexperter för sin körskicklighet och för att med små medel få ut det mesta och bästa av sin häst. Det var logiskt att hon skulle få årets Nordinstipendium som delats ut sedan 1982. Travbröderna Gösta, Gunnar och Sören Nordin lade grunden till den position Sverige har i dag som ett av världens ledande travländer. – Jag är för ung för att ha upplevt bröderna Nordin, men jag vet hur betydande de var för sporten. Det är oerhört hedrande att få deras stipendium, säger Kim. Kim är hästskötare hos sin far, Svante Båth, en av Sveriges mest framgångsrika travtränare som har sin bas i Sundsvall och en stor filial i Knivsta, där Kim arbetar. Hon har ansvaret för åtta hästars dagliga träning och skötsel. Till det kommer tävlingskvällar och varje vecka vanligen också några lopp hon ska köra i. Att vara hästskötare i ett stort travstall är det verkliga 24/7-jobbet. Utrymmet för fritid och andra intressen är minimalt. Men Kim ser inga problem, det handlar om en livsstil som hon har valt. – Jag testade att göra något annat sommaren 2015 och jobbade på Ikea i Sundsvall när jag hade tagit studenten. Det var helt ok, men jag saknade hästarna så det blev bara tre månader, sen var jag tillbaka i stallet igen, säger hon och ler. Och då kom hon till travanläggningen i Knivsta som Svante Båth hade köpt samma år. Hennes liv har handlat om hästar från början. Redan när hon var ett år fick hon en shetlandsponny. – Så fort jag var stor nog började jag hålla på med den. När jag var åtta år tog jag ponnylicens. Jag både red och körde häst, och en period hade jag en hopphäst också. Men travet var roligare, där tävlar man sida vid sida med sina konkurrenter. Hon gjorde sina första tävlingslopp inom travet när hon var 16, då mest som ryttare i montélopp, den franska varianten av trav med ryttare som blivit allt vanligare även i Sverige. Men nu har hon släppt monté. – Det är mer fysiskt krävande att sitta i en sadel än att sitta i en sulky, och jag insåg att jag inte har tid att träna tillräckligt mycket. Då kändes det bättre att sluta helt, säger hon. Förra året körde hon 39 lopp och vann 10 av dem, bland annat ett V75-lopp med en häst från pappas stall. I år har det blivit drygt 130 lopp och 24 segrar. En segerprocent på cirka 18. En hög siffra för en professionell kusk, väldigt hög för en lärling som sällan får chansen med de allra bästa hästarna. Kim körde 2016 in ungefär en halv miljon kronor. I år har det blivit nästan tre gånger så mycket. Fast hon har inte blivit miljonär, bara några få procent av prispengarna går till kusken. Vad är det du tycker om med att köra travlopp? – Det är spännande och utmanande. Man måste vara påläst och fatta snabba beslut under loppet. Och visst, man behöver en bra häst, men kuskens agerande avgör mycket av loppets utgång. Du har blivit jämförd med Sveriges kanske främste kusk, Örjan Kihlström. Vad tycker du om det? – Det är galet, han är ju så otroligt bra. Men kanske har jag lite samma körstil. Jag föredrar att ha krafter kvar i min häst till nästa lopp framför att ladda och sen ha en häst som dalar genom fältet. Mot slutet av intervjun kommer Kims mamma Lotta in i fikarummet. Hon avslöjar för mig att den ponny Kim fick när hon var liten med avsikt inte var så snabb. – Vi ville att hon skulle lära sig att förlora, säger hon. En lärdom som Kim hade nytta av den här kvällen. Det gick inte så bra i Guldklockan. Desto bättre för hennes passhäst, tvåårige Global Withdrawl som syns bredvid Kim på bilden ovan. Han tog en överlägsen seger i Vinterfavoriten med Erik Adielsson i sulkyn. Man måste vara påläst och fatta snabba beslut under loppet. Gratuleras till: Har fått Nordinstipendiet på 10 000 kronor för 2017. Gör: Hästskötare, travkusk Ålder: 21. Bor: Venngarn, Sigtuna. Familj: Pappa Svante Båth, mamma Lotta Moberg, halvsystern Alexandra, pojkvännen Anders Eriksson, även han hästskötare och lärling hos Svante Båth, samt hunden Max, en chihuahua. Förebilder som kusk: Örjan Kihlström, Erik Adielsson. Om framtiden: ”Nånting med trav blir det förstås, men jag tror inte att jag bara vill köra lopp, jag vill träna hästar också”. Om Nordinstipendiet: ”Man ska använda pengarna till något som har med trav att göra. Det lutar åt att jag åker till USA, som trots allt är travets hemland”. ", "article_category": "other"}
{"id": 8653, "headline": "De hittade sin dotters grav efter nästan 60 år", "summary": "I augusti 1959 fördes Arnolds och Rehnés dödfödda dotter bort på sjukhuset utan att föräldrarna fick någon information. Förra året upptäcktes hennes grav av en slump. Nu vill Arnold och Rehné att ett minnesmärke uppförs över dottern och alla andra barn som behandlats på samma sätt.", "article": "Nära sextio år efter det att deras dotter dött vid förlossningen fick Arnold och Rehné Rydman av en slump veta vad som hänt med hennes kropp. Utan deras kännedom hade den lilla flickan blivit begravd på Skogskyrkogården i Stockholm – trots att alla föräldrar enligt lagen hade bestämmanderätten över vad som skulle hända med dödfödda barn. – Vi blev chockade och så sorgsna när vårt första barn dog i samband med förlossningen. Men tiden läkte alla sår, även om vemodet finns kvar. När vi så förra året fick reda på att hon legat begravd i så många år utan vår vetskap väcktes traumat till liv igen. Vi kände oss lurade och svikna av sjukhuspersonalen som inte informerade oss, berättar Rehné. Nu vill hon och maken Arnold att en minnessten reses eller att en minnesplatta sätts upp på Skogskyrkogården. Det skulle bli en form av upprättelse för de många dödfödda barn som togs ifrån sina föräldrar utan att sjukhuspersonalen berättade vad som skulle hända med dem. Ibland begravdes flera av barnen i samma grav. – En minnesplatta eller en minnessten skulle innebära att alla föräldrar som mist ett barn strax före eller vid förlossningen skulle få en plats att gå till för att minnas och känna lite frid. Jag tror att många anhöriga skulle uppskatta ett sådant initiativ, säger Arnold. Den 12 augusti 1959 kom hans och Rehnés första och efterlängtade barn till världen. Men dottern var död redan när hon föddes – navelsträngen hade lindats runt halsen och läkarna på Sabbatsbergs sjukhus i centrala Stockholm lyckades inte väcka henne till liv igen. Barnmorskan som varit med under förlossningen placerade det lilla barnet på en bricka och gick snabbt ut ur rummet. Arnold blev tillsagd att bege sig hem, medan Rehné placerades ensam i ett kalt rum. De nyblivna föräldrarna var förvirrade, på ett ögonblick hade den förväntade lyckan förbytts i en katastrof. – Ingen berättade vad som skulle hända med vårt döda barn, och vi var så chockade att vi inte vågade fråga läkarna och den övriga personalen. Vi fick inte någon hjälp att hantera det som hänt utan måste handskas med sorgen och smärtan på egen hand, berättar Rehné. – På den här tiden, i slutet av 50-talet, var dödfödda barn något ingen talade högt om. Alla graviditeter skulle sluta lyckligt, så var det bara. Läkarna var nästan lite gudomliga och inga man ställde frågor till, fortsätter hon. Efter att hastigt ha förts till den egna sjukhussalen blev Rehné liggande där i ett par dygn. Enda sällskapet var en tickande väggklocka. Personalen kom in med mat tre gånger om dagen, men berörde inte med ett ord det som hänt. På den tiden var det inte heller lika vanligt att sjukhuspräster stöttade sörjande. – Det fanns inte någon föräldraförsäkring så jag fick börja arbeta direkt, säger Arnold. Mina kollegor och vänner beklagade försiktigt, men något mer blev det inte. Några drog sig till och med undan, som om det var skamligt att ha förlorat ett barn. Jag besökte Rehné och jag minns hur förvirrade och bortglömda vi kände oss. Både han och hustrun är födda i Stockolm. Han växte upp i Bromma i ett hus som pappan byggt, hon flyttade som barn runt mellan olika lägenheter på Kungsholmen. De träffades i ganska unga år, gifte sig 1957 och deras första lägenhet låg i ett nybyggt hus i söderförorten Fruängen. Arnold hade tidigt körkort och arbetade bland annat som bilskollärare, innan han sedan kom att arbeta med administration på kontor. Rehné har bland annat varit på länsstyrelsen och under åren före pensioneringen arbetade hon på Datainspektionen. – I mitten av 50-talet var vi som så många andra par förväntansfulla. Vi hade arbete och hade också lyckats få en bostad. När vi förstod att vi väntade barn blev vi så glada, även om vi hade ganska lite hum vad det skulle innebära att bli föräldrar. Det fanns ju ingen föräldrautbildning som i dag, säger Rehné. När hon kommit hem från sjukhuset fortsatte livet som tidigare. Arnold hade aldrig fått se sin dotter och Rehné hade bara fått ett enstaka ögonblick innan barnet fördes bort. På den tiden var uppfattningen att föräldrar inte skulle få någon relation till ett dödfött barn, och att det bara var att gå vidare som om ingenting hänt – och försöka på nytt. – Visst tänkte vi på vår lilla flicka ibland och funderade på vad som hade hänt med henne på sjukhuset, men vi fastnade aldrig i sorgen utan gick vidare. Det som hänt hade hänt, konstaterar Rehné. Nio år senare födde hon sonen Kristian – och den gången gick allt bra. Äntligen, efter så många år, fick Rehné och Arnold uppleva lyckan att bli föräldrar. I vuxen ålder började Kristian släktforska. En dag i oktober förra året sökte han på webbsidan ”hittagraven” som drivs av Stockholms stad för att se var hans farfar och andra släktingar är begravda någonstans. Av en slump hittade han en notering om att ett barn Rydman, fött den 12 augusti 1959 och avlidet samma dag, hade fått en grav på Skogskyrkogården. – Uppgifterna stämde ju precis in på det jag visste om min döda syster, berättar Kristian. För mig blev det en omtumlande upplevelse att få reda på var hon var begravd någonstans. Samtidigt blev det ännu verkligare för mig att jag faktiskt hade haft en storasyster. Nära sextio år efter att Rehnés och Arnolds dotter hastigt förts ut ur förlossningssalen ringde Kristian till sina föräldrar och berättade vad han hittat. – Han fann senare också ett dokument som var undertecknat den 4 september 1959, där en ansvarig på Sabbatsbergs sjukhus gav sitt tillstånd till att det ”dödfödda flickebarnet Rydman” kunde begravas. Dokumentet hade skickats till Stockholms stads kyrkogårdsnämnd, berättar Arnold. Varken han eller Rehné hade fått den informationen, trots att det alltså var ett tydligt lagbrott. Enligt en lag från 1957 som reglerade jordfästningar skulle föräldrar till dödfödda barn alltid få bestämma över vad som skulle hända med dessa, exempelvis om det skulle bli någon jordfästning. – Vi vill inte anklaga personalen på sjukhuset, de flesta är nog döda i dag. På BB ska ju livet födas fram, och alla barn som dör kan ju ses som ett misslyckande. Personalen på den tiden var inte skolad att hantera sådana situationer. Vi vill inte leta syndabockar, understryker Rehné. På Skogskyrkogården hittade sonen Kristian platsen där hans syster är begravd med två andra dödfödda barn. Det finns ett litet kors där. Rehné och Arnold har besökt graven tillsammans med Kristian och ett barnbarn. De tände ett ljus. Inför den här artikeln åker vi till Skogskyrkogården tillsammans med Kristian, Arnold och Rehné. Hon har med sig en dikt hon skrivit: Inte visste jag att Du är hos änglarnas barn som slumrar i namnlösa gravar utan blommor och pynt. Men änglarna vet och sjunger en vaggsång för dig om en vacker värld där sorgen inte finns. Dikten är undertecknad med ”Din mamma”. – Tanken på att det borde uppföras en minnessten eller minnesplatta är min hustrus, säger Arnold. Hon fick den när vi fått reda på att vår dotter legat här så länge utan att vi visste något. Ett minnesmärke skulle vara ett sätt att påminna om denna del i vår nutidshistoria. Arnold och Rehné är båda över åttio år gamla och säger att de inte har orken att driva den här frågan vidare. Nu hoppas de att landstinget som ansvarar för sjukvården, eller kyrkogårdsförvaltningen, tycker att idén är värd att gå vidare med. – Kanske finns det någon politiker som kan ta upp frågan, säger Arnold. – Skriv nu inte att vi är bittra, säger Rehné. Det ligger inte för oss. Men ett minnesmärke skulle vara en upprättelse för alla föräldrar som upplevt detsamma som vi – och för de döda barnen. Läs mer: Förslag: Kartläggning ska minska antalet dödfödda barn ”Ett barns död bland det svåraste vi ställs inför inom vården”  Så omhändertas dödfödda barn Före 1970 var det vanligt att dödfödda barn och för tidigt födda barn som dött lämnades till Karolinska institutet för anatomisk forskning. Enligt reglerna skulle föräldrarna tillfrågas, men så skedde inte alltid. Dödfödda foster betraktades tidigare som biologiskt material och hanterades i enlighet med riktlinjerna i Socialstyrelsens allmänna råd som riskavfall. Hanteringen upplevdes av många som stötande, och Socialstyrelsen gav 1990 ut nya allmänna råd om omhändertagandet. Förr doldes det dödfödda barnet för föräldrarna och togs snabbt ifrån dem. Men i dag rekommenderas föräldrar att se sina barn, kanske klä det i egna kläder, ta bilder, klippa en hårlock med mera – allt för att underlätta sorgearbetet. Några mer omfattande studier om huruvida detta är till någon hjälp finns dock inte. Alla föräldrar har i dag rätt till begravning av fostret/barnet efter 12 fulla graviditetsveckor. Att ordna en begravning för ett dödfött barn eller ett foster är frivilligt. En sådan kan ske genom kremering eller kistbegravning. Begravningarna utformas tillsammans med präst eller annan förrättare. På en del kyrkogårdar finns anonyma och kollektiva gravplatser avsedda för askan från döda och dödfödda barn som kremerats. Om inte föräldrarna har några särskilda önskemål tas barnet eller fostret om hand av den som är huvudman för sjukvården eller ansvarig för begravningar i kommunen. Vanligen kremeras då kroppen och askan sprids i en minneslund. Dödfödda barn brukar ibland kallas för änglabarn. Källa: Begravningssidan.se, Spädbarnsfonden, Läkartidningen och Svenska kyrkan ", "article_category": "other"}
{"id": 8671, "headline": "”Koppling mellan ökad psykisk ohälsa och ökad konsumtion”", "summary": "Svenskarnas privata konsumtion har ökat med 23 procent mellan 2006 och 2016, samtidigt som den psykiska ohälsan ökar lavinartat. Det är sannolikt att psykisk ohälsa bland både vuxna och barn kan minskas om vi uppmärksammar och åtgärdar den konsumtionsrelaterade stressen, skriver Cecilia Solér, Handelshögskolan i Göteborg.", "article": "Årets stora shoppinghögtid har just passerat och nu laddar många svenskar för rean. Enligt Konsumtionsrapporten 2017 har svenskarnas privata konsumtion ökat med 23 procent under perioden 2006–2016 (fasta priser). Bland de konsumtionsområden som ökat mest återfinns hushållens konsumtion i utlandet (69 procent), kommunikation (50 procent) mobilabonnemang som i många fall inkluderar en ny smart telefon) samt möbler, hushållsartiklar och underhålls produkter (44 procent). Motsvarande siffra för kläder och skor är 18 procent. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan lavinartat. Enligt Försäkringskassan har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 procent mellan 2011–2016. Anpassningsstörning och stressreaktioner till följd av bland annat en belastande livssituation ökar mest av de psykiatriska diagnoserna. Den psykiska ohälsan drabbar även barn och ungdomar hårt. På DN Debatt den 13 december söker experter svaren på varför våra barn och unga mår dåligt. Det verkar som om vi i Sverige konsumerar som aldrig förr samtidigt som vi mår allt sämre psykiskt. Hur kan det komma sig? Naturligtvis beror inte ökad stressrelaterad ohälsa bara på vår konsumtion. Men forskning om konsumtion i vid bemärkelse kan ge oss inblick i hur marknaden med dess utbud av varor och tjänster bidrar till ökad stress. Enligt denna forskning är det sannolikt att vi stressas av sensorisk överbelastning, socialt önskvärda livsstilar samt tidsbrist, som kan kopplas till konsumtion. 1Sensorisk överbelastning. Enligt svenska forskare från olika discipliner – bland andra Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap och Arto Nordlund psykolog och forskare vid Sahlgrenska akademin i Göteborg – kan den mänskliga hjärnan drabbas av informationsstress. Informationsstress innebär att vi tar emot mer information än vad vi har kapacitet att bearbeta. Vårt sätt att konsumera bidrar i hög grad till denna stress. För det första innebär shopping att våra hjärnor tar emot en mängd syn- och ljudintryck. Reklam möter oss överallt, i kollektivtrafiken, på tv/radio och som pop-ups på datorn. Att gå och handla – speciellt i juletid – innebär en veritabel kaskad av intryck – produkter i alla färger, bakgrundsmusik, trängsel, blinkande skyltar och olika dofter. För dagens barn och unga är shopping en normaliserad hobby, i motsats till 60- och 70-talister som i större utsträckning växte upp med exempelvis blockflöjt och handboll som hobbier. Det innebär att dagens barn och unga tar emot större mängder sensoriska intryck. För det andra innebär dagens konsumtionskultur att vi sällan tar en paus från information och musik. Konsumtionsobjekt som smarta mobiler och hörlurar gör att vi ständigt kollar flödet på sociala medier eller lyssnar på ny musik då vi har en paus, till exempel på bussen från och till jobbet. Smarta mobiler ger marknads aktörer möjlighet att kommunicera nya produkter direkt genom reklam men även indirekt genom att personer i dina nätverk visar vilka produkter de gillar och som man underförstått kanske borde skaffa sig. Enligt Internetstiftelsen i Sverige har 85 procent av befolkningen en egen smart mobil och vi använder i genomsnitt internet 24 timmar i veckan. 55 procent av alla åttaåringar har en egen smart mobil och personer mellan 16 och 25 år ägnar i genomsnitt 40 timmar per vecka åt att surfa på nätet. Det är troligt att en stor del av denna tid ägnas åt sociala medier där olika konsumtionsvaror ständigt exponeras som en del av åtråvärda livsstilar. 2Socialt önskvärd konsumtion. Att vi lever i en konsumtionskultur innebär att köp av kläder, resor, mobiltelefoner etcetera är ett sätt att visa vilken grupp man vill tillhöra. För barn och unga men även för vuxna är det svårt att motstå det ”tryck” som kan uppstå kring att köpa en viss socialt åtråvärd produkt. Psykologisk forskning visar entydigt att när produkter kopplas ihop med så kallade idealiserade identiteter så påverkas konsumenters självbild negativt och vi konsumerar i många fall dessa produkter för att undvika negativa känslor. En idealiserad identitet skapas kring en produkt när en person (gärna en kändis) som har alla de egenskaper som vi själva önskar oss, kopplas ihop med ett visst varumärke eller en specifik produktmodell. Till exempel när välkända personer med stort avtryck på sociala medier – som besitter önskvärda egenskaper som till exempel att de är kända, vackra, lyckliga och framgångsrika – lägger ut foton på produkter/upplevelser, delar ut likes eller länkar till olika produkter. Dessa produkter framstår då som önskvärda för oss och vi jämför oss med dessa framgångsrika och lyckade personer. Samma mekanism är verksam när framgångsrika idrottsmän eller vackra och tillsynes lyckliga filmstjärnor gör reklam för specifika produkter. Som ett exempel har Zlatan Ibrahimovic och George Clooney fått många av oss att vilja köra vissa bilar eller dricka ett visst kaffe. Denna mekanism – att vi ser på oss själva och vårt innehav av produkter mer negativt när vi möter nya produkter som framställs som en del av en idealiserad identitet – är en mycket stark del av den konsumtionskultur som våra barn och unga lever i. Sålunda skapas ett tryck, en inre och yttre stress, att hänga med och vara en del av gruppen och samhället genom att konsumera ”rätt”. Att konsumera socialt önskvärda produkter blir ett sätt att undvika att stå utanför gruppen. 3Tidsbrist. Om man som många svenskar ägnar mycket tid åt sociala medier – som både är ett konsumtionsobjekt i sig och skapar konsumtion – så ökar risken för tidbrist. Detsamma gäller för shopping och andra konsumtionsrelaterade aktiviteter som att renovera hemmet. För oss vuxna är det svårt att både vara aktiv på sociala medier, med jämna mellanrum uppdatera vår arsenal av olika konsumtionsobjekt, arbeta, ta hand om familj och vänner, ha en meningsfylld fritid och så vidare utan att känna tidspress. För barn och unga är svårt att både koncentrera sig på läxor och med jämna mellanrum skicka snapchats och kolla instagram. Då är det stor risk att man blir stressad över att skolresultaten blir sämre än väntat. Sammantaget kan man säga att stress i stor utsträckning hänger samman med vårt sätt att konsumera. Det är sannolikt att den ökande psykiska ohälsan både bland vuxna samt bland barn och unga kan minskas om vi uppmärksammar och åtgärdar konsumtionsrelaterad stress. Cecilia Solér, docent vid företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet Psykologisk forskning visar entydigt att när produkter kopplas ihop med så kallade idealiserade identiteter så påverkas konsumenters självbild negativt och vi konsumerar i många fall dessa produkter för att undvika negativa känslor. ", "article_category": "other"}
{"id": 8673, "headline": "”Koppling mellan ökad psykisk ohälsa och ökad konsumtion”", "summary": "DN DEBATT 26/12. Svenskarnas privata konsumtion har ökat med 23 procent mellan 2006 och 2016, samtidigt som den psykiska ohälsan ökar lavinartat. Det är sannolikt att psykisk ohälsa bland både vuxna och barn kan minskas om vi uppmärksammar och åtgärdar den konsumtionsrelaterade stressen, skriver Cecilia Solér, Handelshögskolan i Göteborg.", "article": "Årets stora shoppinghögtid har just passerat och nu laddar många svenskar för rean. Enligt Konsumtionsrapporten 2017 har svenskarnas privata konsumtion ökat med 23 procent under perioden 2006–2016 (fasta priser). Bland de konsumtionsområden som ökat mest återfinns hushållens konsumtion i utlandet (69 procent), kommunikation (50 procent) mobilabonnemang som i många fall inkluderar en ny smart telefon) samt möbler, hushållsartiklar och underhålls produkter (44 procent). Motsvarande siffra för kläder och skor är 18 procent. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan lavinartat. Enligt Försäkringskassan har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 procent mellan 2011–2016. Anpassningsstörning och stressreaktioner till följd av bland annat en belastande livssituation ökar mest av de psykiatriska diagnoserna. Den psykiska ohälsan drabbar även barn och ungdomar hårt. På DN Debatt den 13 december söker experter svaren på varför våra barn och unga mår dåligt. Det verkar som om vi i Sverige konsumerar som aldrig förr samtidigt som vi mår allt sämre psykiskt. Hur kan det komma sig? Naturligtvis beror inte ökad stressrelaterad ohälsa bara på vår konsumtion. Men forskning om konsumtion i vid bemärkelse kan ge oss inblick i hur marknaden med dess utbud av varor och tjänster bidrar till ökad stress. Enligt denna forskning är det sannolikt att vi stressas av sensorisk överbelastning, socialt önskvärda livsstilar samt tidsbrist, som kan kopplas till konsumtion. 1. Sensorisk överbelastning. Enligt svenska forskare från olika discipliner – bland andra Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap och Arto Nordlund psykolog och forskare vid Sahlgrenska akademin i Göteborg – kan den mänskliga hjärnan drabbas av informationsstress. Informationsstress innebär att vi tar emot mer information än vad vi har kapacitet att bearbeta. Vårt sätt att konsumera bidrar i hög grad till denna stress. För det första innebär shopping att våra hjärnor tar emot en mängd syn- och ljudintryck. Reklam möter oss överallt, i kollektivtrafiken, på tv/radio och som pop-ups på datorn. Att gå och handla – speciellt i juletid – innebär en veritabel kaskad av intryck – produkter i alla färger, bakgrundsmusik, trängsel, blinkande skyltar och olika dofter. För dagens barn och unga är shopping en normaliserad hobby, i motsats till 60- och 70-talister som i större utsträckning växte upp med exempelvis blockflöjt och handboll som hobbyer. Det innebär att dagens barn och unga tar emot större mängder sensoriska intryck. För det andra innebär dagens konsumtionskultur att vi sällan tar en paus från information och musik. Konsumtionsobjekt som smarta mobiler och hörlurar gör att vi ständigt kollar flödet på sociala medier eller lyssnar på ny musik då vi har en paus, till exempel på bussen från och till jobbet. Smarta mobiler ger marknads aktörer möjlighet att kommunicera nya produkter direkt genom reklam men även indirekt genom att personer i dina nätverk visar vilka produkter de gillar och som man underförstått kanske borde skaffa sig. Enligt Internetstiftelsen i Sverige har 85 procent av befolkningen en egen smart mobil och vi använder i genomsnitt internet 24 timmar i veckan. 55 procent av alla åttaåringar har en egen smart mobil och personer mellan 16 och 25 år ägnar i genomsnitt 40 timmar per vecka åt att surfa på nätet. Det är troligt att en stor del av denna tid ägnas åt sociala medier där olika konsumtionsvaror ständigt exponeras som en del av åtråvärda livsstilar. 2. Socialt önskvärd konsumtion. Att vi lever i en konsumtionskultur innebär att köp av kläder, resor, mobiltelefoner etcetera är ett sätt att visa vilken grupp man vill tillhöra. För barn och unga men även för vuxna är det svårt att motstå det ”tryck” som kan uppstå kring att köpa en viss socialt åtråvärd produkt. Psykologisk forskning visar entydigt att när produkter kopplas ihop med så kallade idealiserade identiteter så påverkas konsumenters självbild negativt och vi konsumerar i många fall dessa produkter för att undvika negativa känslor. En idealiserad identitet skapas kring en produkt när en person (gärna en kändis) som har alla de egenskaper som vi själva önskar oss, kopplas ihop med ett visst varumärke eller en specifik produktmodell. Till exempel när välkända personer med stort avtryck på sociala medier – som besitter önskvärda egenskaper som till exempel att de är kända, vackra, lyckliga och framgångsrika – lägger ut foton på produkter/upplevelser, delar ut likes eller länkar till olika produkter. Dessa produkter framstår då som önskvärda för oss och vi jämför oss med dessa framgångsrika och lyckade personer. Samma mekanism är verksam när framgångsrika idrottsmän eller vackra och tillsynes lyckliga filmstjärnor gör reklam för specifika produkter. Som ett exempel har Zlatan Ibrahimovic och George Clooney fått många av oss att vilja köra vissa bilar eller dricka ett visst kaffe. Denna mekanism – att vi ser på oss själva och vårt innehav av produkter mer negativt när vi möter nya produkter som framställs som en del av en idealiserad identitet – är en mycket stark del av den konsumtionskultur som våra barn och unga lever i. Sålunda skapas ett tryck, en inre och yttre stress, att hänga med och vara en del av gruppen och samhället genom att konsumera ”rätt”. Att konsumera socialt önskvärda produkter blir ett sätt att undvika att stå utanför gruppen. 3. Tidsbrist. Om man som många svenskar ägnar mycket tid åt sociala medier – som både är ett konsumtionsobjekt i sig och skapar konsumtion – så ökar risken för tidbrist. Detsamma gäller för shopping och andra konsumtionsrelaterade aktiviteter som att renovera hemmet. För oss vuxna är det svårt att både vara aktiv på sociala medier, med jämna mellanrum uppdatera vår arsenal av olika konsumtionsobjekt, arbeta, ta hand om familj och vänner, ha en meningsfylld fritid och så vidare utan att känna tidspress. För barn och unga är svårt att både koncentrera sig på läxor och med jämna mellanrum skicka snapchats och kolla Instagram. Då är det stor risk att man blir stressad över att skolresultaten blir sämre än väntat. Sammantaget kan man säga att stress i stor utsträckning hänger samman med vårt sätt att konsumera. Det är sannolikt att den ökande psykiska ohälsan både bland vuxna samt bland barn och unga kan minskas om vi uppmärksammar och åtgärdar konsumtionsrelaterad stress. 26 december 2017 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 8690, "headline": "Därför spanar Silicon Valleys teknikjättar på Kina", "summary": "Hela världens teknikföretag har länge rest till Silicon Valley för att få nya idéer. Men Silicon Valleys teknikelit reser numera till Kina. Allt fler experter ser nu Kina som världsledande i digital teknik. Men vad händer när kinesiska företag börjar exportera sin teknik till resten av världen?", "article": "Den 26 september den här hösten snurrade jordklotet 180 grader på en sekund. Då gjorde Kinas största kommunikationsapp Wechat en liten förändring med ett stort symbolvärde. Startbilden på appen ändrades från ett klassiskt Nasafotografi av jordklotet till en ny bild tagen av en kinesisk satellit. Den gamla bilden hade USA och den nordamerikanska kontinenten i mitten. Den nya bilden visade i stället Kina som världens mittpunkt. Samma vecka som Wechat uppdaterade startbilden förklarade Kinas statliga censorer att de förbjudit Whatsapp, Facebooks kommunikationsapp som fram till dess varit Wechats största konkurrent i Kina. Det var en ganska träffande illustration av den kombination av teknisk innovation och statlig övermakt som präglar det kinesiska teknikundret på 2000-talet. Kina har i dag en unik kombination av ett sprudlande företagsklimat och en auktoritär regering, som godtyckligt kan förbjuda utländska aktörer. Det har gjort det lätt för teknikföretag att bygga upp monopol på den inhemska marknaden, för att sedan kunna växa globalt. Den kinesiska statens enorma investeringar i tekniksektorn har banat väg för ett kontrollsamhälle som skrämmer många medborgare i västvärldens liberala demokratier. Men det har samtidigt skapat en rad oerhört framgångsrika teknikföretag som nu är på väg att erövra världen. Under 2000-talet har teknikföretag från hela världen vallfärdat till Silicon Valley för att lära sig hur de kan kopiera Kaliforniens historiska våg av innovation. Men Silicon Valleys egen teknikelit reser hellre till Kina för att få nya idéer. Talar man med de mest nytänkande på amerikanska teknikföretag så är de överens om att det inte längre är Kina som imiterar USA, utan USA som imiterar Kina. – Det finns en missuppfattning om att amerikanska teknikföretag reser till Kina för att hitta billig arbetskraft. I själva verket reser vi dit för att hitta begåvning, sade Apples vd Tim Cook i en intervju nyligen. Bland Silicon Valleys teknikelit har det nästan blivit en kliché att ta ledigt från jobbet och åka på inspirationsresa till Kina. – De ligger ännu längre fram när det gäller exempelvis elbilar och solpaneler och vi ser att mycket av Facebooks innovation nu kommer från Wechat. Även när det gäller bikesharing, som Ofo och Mobike, ser vi att det imiteras här i Silicon Valley nu, säger Gustaf Alströmer, som arbetar på Y Combinator, en av Silicon Valleys ledande investerare i nya företag. Den som besöker en kinesisk metropol i dag möts av trottoarer och tunnelbanevagnar fulla av personer som stirrar fokuserat på sina mobiltelefonskärmar, precis som i resten av världen. Men chansen är stor att mycket av det de gör med sina mobiltelefoner kommer att kopieras i USA och Europa. Wechat är kanske det bästa exemplet. Facebook och Snapchat imiterar numera Wechat med samma entusiasm som kinesiska fabriker brukade tillverka kopior av Louis Vuitton-väskor. Wechat fungerar nu i princip som ett eget operativsystem, där användaren i en och samma app kan göra sådant som tidigare krävde dussintals olika appar. Den som är inloggad kan boka flygbiljetter och sjukhusbesök, beställa hem mat, betala för en lunchmacka och hitta en taxi. ”Wechat får västerländska appar att verka hopplöst bakåtsträvande”, skrev The Economist nyligen. Amerikanska handelssajter och betaltjänster som Amazon och Paypal imiterar i sin tur Alibaba, det gigantiska kinesiska företaget som driver världens störstae-handelstjänst, Taobao, samt en av Kinas största betaltjänster, Alipay. Förra vintern expanderade Weibo, Kinas motsvarighet till Twitter, sin teckenbegränsning för meddelanden, från 140 tecken till 2 000 tecken. Ett år senare följde Twitter efter och fördubblade antalet tillåtna tecken. Det var inte heller amerikanska Uber som köpte den kinesiska motsvarigheten Didi, utan tvärtom var det Didi som nyligen köpte Ubers verksamhet i Kina. Didi startade häromåret även ett system för användarstyrd kollektivtrafik, ett slags bussar on demand, som nu också kopierats av Silicon Valley-företag som Chariot. En ångande het höstdag i Hongkong är det konferens för finansteknologi. Det anses vara ett av de områden där Kina ligger långt före USA. Jag träffar Pili Hu, en lågmäld ung man som forskar i kommunikationsteknik på ett universitet i Hongkong. Innan dess arbetade han med söktjänsten Baidu, Kinas motsvarighet till Google. Under tiden då han arbetade på Baidu, fram till 2012, såg han själv skiftet i maktbalansen mellan Kina och USA. – När jag började var det tydligt att Baidu imiterade Google, men i dag är det Baidu som är längst fram när det gäller artificiell intelligens, i synnerhet för självkörande bilar. Explosionen av teknikföretag i Kina har till viss del varit resultatet av gigantiska investeringar av den kinesiska staten, som i två decennier lovat att åstadkomma just en världsledande position i teknisk innovation. I dag går det att tala om åtminstone fem kinesiska metropoler som kan jämföras med Silicon Valley i omfattningen av teknisk innovation: Peking, Shanghai, Chengdu, Shenzhen och Hongkong. Annika Steiber, som driver ett konsultföretag i Silicon Valley, ger i vinter ut en bok om den kinesiska tekniksektorn, ”Will China surpass Silicon Valley?”. – Det jag ville undersöka var om Kina är ett land som ägnar sig åt imitation eller innovation. Och mitt svar är att de definitivt ägnar sig åt innovation. Vi ser nu att Kina tar ett globalt ledarskap på flera områden, som till exempel bankvärlden, där de kan bli den första nationen i världen med helt elektroniska betalningar. I e-handel är de absolut världsledande och mycket mer avancerade än i USA, säger Steiber. Alibabas grundare Jack Ma brukar tala om att Kina gjort klokare investeringar än USA i satsningar på långsiktig innovation. I en intervju tidigare i år påpekade han att USA har spenderat 14 000 miljarder dollar på krig de senaste 30 åren, ”i stället för att bygga infrastruktur på hemmaplan”. – Det finns många fördelar med regeringens väldigt långsiktiga syn. De har skapat mängder av inkubatorer i landet, med statliga pengar och lån, där de driver utvecklingsprojekt som exempelvis höghastighetståg, eller elbilar. Det skulle aldrig ha hänt om inte staten stöttat det finansiellt, säger Annika Steiber. Men i beroenderelationen till den kinesiska staten finns också mycket av det nya teknikundrets mörka baksida. De stora teknikjättarna samarbetar mer eller mindre öppet med regeringen i Peking som förses med persondata om hundratals miljoner användare. Enligt en färsk undersökning av Wall Street Journal har många av de stora teknikföretagen i Kina numera fasta kontor i sina huvudbyggnader där statliga representanter sitter. Det är en påminnelse om att det kinesiska teknikundret lyckats ske samtidigt som Kina rör sig snabbt i en allt mer auktoritär riktning. De historiker och ekonomer som för ett par decennier sedan förutspådde att Kina sakta men säkert skulle röra sig mot västvärldens liberala demokratier har visat sig få helt fel. I stället ökar den statliga kontrollen, censuren och övervakningen. När jag besöker Kina strax efter den stora partikongressen den här hösten är det inte många i teknikbranschen som är redo att rikta öppen kritik mot regeringen i Peking, men utifrån växer kritiken mot statens massiva övervakningsapparat och ofta absurda censurregler. Statens senaste system för att samla in användardata är att bygga en digital profil av varje medborgare, där de bedömer exempelvis patriotism och lojalitet mot Kina. Statsvetare som studerar Kina brukar kalla det ”digital leninism”. Staten hävdar att de kommer att använda all persondata för konstruktiva syften, som att skapa ”smartare städer”, anpassade efter invånarnas faktiska levnadsvanor, och den aggregerade datainsamlingen ska hjälpa staten att göra klokare investeringar i exempelvis infrastruktur och nya bostäder. Men det verkar också finnas dunklare motiv. En taiwanesisk man berättar för Wall Street Journal att han skickat meddelanden på Wechat till vänner i Kina, där han tipsat om politiska aktivister de borde möta. Dessa aktivister fick snart besök av statliga agenter. Teknikföretagen själva bemöter kritiken med att antingen vifta bort anklagelserna, med motiveringen att all data kommer att användas för samhällsnyttiga tjänster. Eller så säger de att USA beter sig likadant, med hänvisning till de teknikföretag som hjälpte den amerikanska underrättelsetjänsten NSA, i det skandalomsusade statliga programmet Prism som avslöjades av Edward Snowden. Det blir en påminnelse om att amerikanska snedsteg när det gäller teknikföretagens relationer till medborgarnas rättigheter och integritet så lätt kan förvandlas till ett slags globalt frikort för övervakning och censur i länder med auktoritära regimer. I takt med att Wechat, Baidu och Alibaba allt mer börjar etablera sig globalt är det värt att hålla ett öga på deras relationer till den kinesiska staten. På en teknikkonferens i Hongkong träffar jag en ung entreprenör från Shenzhen, den kinesiska metropolen strax norr om Hongkong, som börjar tröttna på den kinesiska teknikbranschen. Trots de kinesiska teknikjättarnas enorma framgångar tvivlar han på att landets tekniksektor någonsin kommer att präglas av en lika dynamisk och kreativ företagskultur som i Silicon Valley. Själv gör han just nu allt han kan för att lämna Kina och flytta till Kalifornien. – Många av de kinesiska jätteföretagen gör mediokra produkter. Baidu har fortfarande dåliga sökresultat, jämfört med Google. De skulle aldrig ha överlevt på en öppen marknad, men här får företagen hjälp genom att staten stänger ute alla internationella konkurrenter. Jag tror att det gör våra företag svagare på sikt. Slaget mellan Kinas och USA:s teknikjättar kommer att sätta en oerhört stor prägel på internets framtid. Det land som går segrande ur striden lär få enorma fördelar i striden om den globala maktbalansen. ", "article_category": "other"}
{"id": 8698, "headline": "”Dubbelt så många unga söker till SÖS våldtäktsmottagning”", "summary": "Till akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset dubblades antal sökande under 18 år från första halvåret 2016 till 2017. Det totala antalet sökande till mottagningen ökade med cirka 12 procent, så allra störst var ökningen bland unga tjejer. Annan statistik följer samma mönster, skriver Maria Grundel, Pia Jakobsson Kruse och Anna Möller Maria Grundel.", "article": "Vi som arbetar med våldtäktsutsatta ser den senaste tidens debatt kring #metoo som en möjlighet till stora samhällsförändringar. Sverige är ledande i arbetet med mäns våld mot kvinnor men behöver arbeta ännu mer förebyggande när det gäller sexuella övergrepp mot unga. Vi som möter de utsatta har ett ansvar att vittna om att det sexuella våldet mot flickor ökar. Allt fler flickor uppger att de har blivit utsatta för våldtäkt och sexualiserat våld. Vi som arbetar på Ungdomsenheten vid Sachsska barn- och ungdomssjukhuset och Akutmottagningen för våldtagna, Södersjukhuset, oroar oss över ökningen i gruppen unga flickor. Till Södersjukhuset kommer unga från hela Stockholms län som har blivit våldtagna. Under första halvåret 2017 dubblerades antalet sökande under 18 år, jämfört med första halvåret 2016. Det totala antalet sökande till Akutmottagningen för våldtagna ökade med cirka 12 procent, så allra störst var ökningen bland unga tjejer. Annan statistik för hela landet följer samma mönster. Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning har andelen unga 16–19 år som är utsatta för sexualbrott, fördubblats under 2016, från 3,4 procent till 7,9 procent. Antalet anmälda våldtäkter i åldern 15–17 år ökade med 27 procent första halvåret 2017. Sammantaget ser vi att fler flickor under 18 år söker vård efter våldtäkt, fler uppger att de har blivit utsatta och fler anmäler brottet. Sexuella övergrepp är den vanligaste anledningen till att kvinnor drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det finns också tydliga samband mellan sexuella övergrepp och andra psykiatriska tillstånd. Endast en av tio personer som utsatts för sexuella övergrepp söker hjälp för att hantera sina upplevelser. Känslan av skam är ofta ett hinder och det kan ta lång tid innan de tar steget att berätta. Föreställningen om en ”riktig” våldtäkt gör att många flickor inte själva inser att de har blivit utsatta för en våldtäkt. 7 av 10 utsatta reagerar med så kallad ”Frozen Fright” och gör inte särskilt mycket motstånd. Upplevelsen medför ofta skam, självanklagelser, självtvivel och en rädsla för att andra inte kommer att ta dem på allvar. Flickorna kan även fundera på om händelsen verkligen betecknas som en våldtäkt, om hon till exempel tidigare haft sex med förövaren eller om hon har samtyckt kring en viss sexuell handling men inte en annan. Tanken att bli utsatt för en våldtäkt av en person som man känner är för de flesta helt främmande. Förövarna är i de flesta fall deras pojkvänner, kompisar och nya bekantskaper på exempelvis en fest. Relationen till förövaren försvårar flickornas beslut att anmäla. Konsumtionen av pornografi har de senaste åren ökat bland unga pojkar och män. Porren finns lättillgänglig på nätet och innehåller mer våld och kvinnlig underkastelse än tidigare. I Sverige är medelåldern 12 år för pojkar att se porr för första gången. Forskning visar att ju tidigare pojkarna konsumerar pornografi desto svårare blir det för dem att känna intimitet, att de känner mindre empati för våldtäktsutsatta och att de lär in en osund koppling mellan våld och sex. Porren bidrar även till att flickorna får en bild av sig själva som passiva mottagare i sexuella relationer. Detta behöver göras nu: 1Förebyggande arbete. Det behövs flera attitydförändringar när det gäller synen på sexualitet. Sex- och samlevnadsundervisningen i skolan behöver sannolikt börja tidigt och omfatta fler områden än i dag, som exempelvis vad samtycke och ömsesidighet innebär i sexuella relationer. Vi behöver initiera en diskussion kring pojkarnas beteenden och attityd, där porrsurfandet är en del. Män och pappor till pojkar behöver engagera sig mer i dessa frågor. Vidare behöver vi arbeta med synen på kvinnors lust och villighet till sex. Flickor behöver få lära sig mer om sin egen sexualitet. 2Ökad generell kunskap inom vården och förbättrad specialiserad vård. Inom vården behöver vi bli ännu bättre på att ställa frågor kring sexualiserat våld så att fler får hjälp snabbt. Vi som möter unga i det akuta skedet vet att tidiga insatser förebygger senare psykisk ohälsa. Att träffa personal med kunskap och erfarenhet underlättar för de utsatta att söka vård. Det behöver finnas särskilda vårdenheter med specialistkunskap om sexuellt våld, bemötande och behandling i hela landet. Detta gäller både för de som söker vård i det akuta skedet och de som är i behov av behandling i senare skede. Vården behöver vara lättillgänglig så att flickorna vet vart de ska vända sig om de har blivit utsatta. Skillnaden i resurser och tillgänglighet varierar dock kraftigt i landet. 3Säkerhet på nätet. De våldtäktsutsatta som kommer till Ungdomsenheten har många gånger fått kontakt med förövarna via nätet. Vi behöver se nätet och relationer där som en naturlig del av ungdomarnas liv, men samtidigt lära dem om riskerna. Många har även utsatts för övergrepp på nätet och dessa övergrepp kommer sällan vården till kännedom. 4 Rättssäkerhet. En polisanmälan kan vara en del i en terapeutisk process. Det har ofta stor betydelse att bli tagen på allvar av en myndighetsperson som bekräftar att det man berättar om är en brottslig handling. Kunskap om sexuella övergrepp hos utredare, att brottmål mot unga prioriteras och snabb tillgång till målsägarbiträde är av stor betydelse. Vi välkomnar en ny lagstiftning som tydliggör att samtycke är en förutsättning för en sexuell relation. Lagstiftningen är även viktig för att den kan påverka normerna kring hur vi ser på sex som något ömsesidigt mellan parter. Maria Grundel, psykolog, Barn- och ungdomspsykiatrin, Stockholm Pia Jakobsson Kruse, överläkare, Ungdomsenheten Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, Södersjukhuset Anna Möller, överläkare, Akutmottagningen för våldtagna, Södersjukhuset Förövarna är i de flesta fall deras pojkvänner, kompisar och nya bekantskaper på exempelvis en fest. Relationen till förövaren försvårar flickornas beslut att anmäla. Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm är en länstäckande mottagning för våldtagna. Första halvåret 2017 hade man totalt 392 sökande, en femtedel var under 18 år. På akutmottagningen får man ett omsorgsfullt bemötande och en rättsmedicinsk undersökning. Om det inte görs en polisanmälan direkt så sparas undersökningsmaterialet och anmälan kan göras senare. Detta gör att beslutet om anmälan inte måste ske i den akuta situationen. Ungdomsenheten tar emot majoriteten av de unga under 18 år för medicinsk och psykosocial uppföljning efter våldtäkt. På Ungdomsenheten finns gynekolog, barnmorska, psykolog och kurator. Både Akutmottagningen för våldtagna och Ungdomsenheten tar emot alla oavsett könsidentitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 8699, "headline": "”Dubbelt så många unga söker till SÖS våldtäktsmottagning”", "summary": "DN DEBATT 22/12 2017. Till akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset dubblerades antal sökande under 18 år från 2016 till första halvåret 2017. Det totala antalet sökande till mottagningen ökade med cirka 12 procent, så allra störst var ökningen bland unga tjejer. Annan statistik följer samma mönster, skriver företrädare för akutmottagningen.", "article": "Vi som arbetar med våldtäktsutsatta ser den senaste tidens debatt kring #metoo som en möjlighet till stora samhällsförändringar. Sverige är ledande i arbetet med mäns våld mot kvinnor men behöver arbeta ännu mer förebyggande när det gäller sexuella övergrepp mot unga. Vi som möter de utsatta har ett ansvar att vittna om att det sexuella våldet mot flickor ökar. Allt fler flickor uppger att de har blivit utsatta för våldtäkt och sexualiserat våld. Vi som arbetar på Ungdomsenheten vid Sachsska barn- och ungdomssjukhuset och Akutmottagningen för våldtagna, Södersjukhuset, oroar oss över ökningen i gruppen unga flickor. Till Södersjukhuset kommer unga från hela Stockholms län som har blivit våldtagna. Under första halvåret 2017 dubblerades antalet sökande under 18 år, jämfört med första halvåret 2016. Det totala antalet sökande till Akutmottagningen för våldtagna ökade med cirka 12 procent, så alla störst var ökningen bland unga tjejer. Annan statistik för hela landet följer samma mönster. Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning har andelen unga 16-19 år som är utsatta för sexualbrott, fördubblats under 2016, från 3,4 procent till 7,9 procent. Antalet anmälda våldtäkter i åldern 15-17 år ökade med 27 procent första halvåret 2017. Sammantaget ser vi att fler flickor under 18 år söker vård efter våldtäkt, fler uppger att de har blivit utsatta och fler anmäler brottet. Sexuella övergrepp är den vanligaste anledningen till att kvinnor drabbas av posttraumatisk stress syndrom, PTSD. Det finns också tydliga samband mellan sexuella övergrepp och andra psykiatriska tillstånd. Endast en av tio personer som utsatts för sexuella övergrepp söker hjälp för att hantera sina upplevelser. Känslan av skam är ofta ett hinder och det kan ta lång tid innan de tar steget att berätta. Föreställningen om en ”riktig” våldtäkt gör att många flickor inte själva inser att de har blivit utsatta för en våldtäkt. 7 av 10 utsatta reagerar med så kallad ”Frozen Fright” och gör inte särskilt mycket motstånd. Upplevelsen medför ofta skam, självanklagelser, självtvivel och en rädsla för att andra inte kommer att ta dem på allvar. Flickorna kan även fundera på om händelsen verkligen betecknas som en våldtäkt, om hon till exempel tidigare haft sex med förövaren eller om hon har samtyckt kring en viss sexuell handling men inte en annan. Tanken att bli utsatt för en våldtäkt av en person som man känner är för de flesta helt främmande. Förövarna är i de flesta fall deras pojkvänner, kompisar och nya bekantskaper på exempelvis en fest. Relationen till förövaren försvårar flickornas beslut att anmäla. Konsumtionen av pornografi har de senaste åren ökat bland unga pojkar och män. Porren finns lättillgänglig på nätet och innehåller mer våld och kvinnlig underkastelse än tidigare. I Sverige är medelåldern 12 år för pojkar att se porr för första gången. Forskning visar att ju tidigare pojkarna konsumerar pornografi desto svårare blir det för dem att känna intimitet, att de känner mindre empati för våldtäktsutsatta och att de lär in en osund koppling mellan våld och sex. Porren bidrar även till att flickorna får en bild av sig själva som passiva mottagare i sexuella relationer. Detta behöver göras nu: 1. Förebyggande arbete. Det behövs flera attitydförändringar när det gäller synen på sexualitet. Sex- och samlevnadsundervisningen i skolan behöver sannolikt börja tidigt och omfatta fler områden än idag, som exempelvis vad samtycke och ömsesidighet innebär i sexuella relationer. Vi behöver initiera en diskussion kring pojkarnas beteenden och attityd, där porrsurfandet är en del. Män och pappor till pojkar behöver engagera sig mer i dessa frågor. Vidare behöver vi arbeta med synen på kvinnors lust och villighet till sex. Flickor behöver få lära sig mer om sin egen sexualitet. 2. Ökad generell kunskap inom vården och förbättrad specialiserad vård. Inom vården behöver vi bli ännu bättre på att ställa frågor kring sexualiserat våld så att fler får hjälp snabbt. Vi som möter unga i det akuta skedet vet att tidiga insatser förebygger senare psykisk ohälsa. Att träffa personal med kunskap och erfarenhet underlättar för de utsatta att söka vård. Det behöver finnas särskilda vårdenheter med specialistkunskap om sexuellt våld, bemötande och behandling i hela landet. Detta gäller både för de som söker vård i det akuta skedet och de som är i behov av behandling i senare skede. Vården behöver vara lättillgänglig så att flickorna vet vart de ska vända sig om de har blivit utsatta. Skillnaden i resurser och tillgänglighet varierar dock kraftigt i landet. 3. Säkerhet på nätet. De våldtäktsutsatta som kommer till Ungdomsenheten har många gånger fått kontakt med förövarna via nätet. Vi behöver se nätet och relationer där som en naturlig del av ungdomarnas liv, men samtidigt lära dem om riskerna. Många har även utsatts för övergrepp på nätet och dessa övergrepp kommer sällan vården till kännedom. 4. Rättssäkerhet. En polisanmälan kan vara en del i en terapeutisk process. Det har ofta stor betydelse att bli tagen på allvar av en myndighetsperson som bekräftar att det man berättar om är en brottslig handling. Kunskap om sexuella övergrepp hos utredare, att brottmål mot unga prioriteras och snabb tillgång till målsägarbiträde är av stor betydelse. Vi välkomnar en ny lagstiftning som tydliggör att samtycke är en förutsättning för en sexuell relation. Lagstiftningen är även viktig för att den kan påverka normerna kring hur vi ser på sex som något ömsesidigt mellan parter. Akutmottagningen för våldtagna Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm är en länstäckande mottagning för våldtagna. Första halvåret 2017 hade man totalt 392 sökande, en femtedel var under 18 år. På akutmottagningen får man ett omsorgsfullt bemötande och en rättsmedicinsk undersökning. Om det inte görs en polisanmälan direkt så sparas undersökningsmaterialet och anmälan kan göras senare. Detta gör att beslutet om anmälan inte måste ske i den akuta situationen. Ungdomsenheten tar emot majoriteten av de unga under 18 år för medicinsk och psykosocial uppföljning efter våldtäkt. På Ungdomsenheten finns gynekolog, barnmorska, psykolog och kurator. Både Akutmottagningen för våldtagna och Ungdomsenheten tar emot alla oavsett könsidentitet.  22 december 2017 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 8705, "headline": "Hur mycket är en mc-åkares liv värt?", "summary": "2+1-vägarna är en del i Trafikverkets nollvision och en stor framgång, vad bilisterna beträffar. Det gäller dock inte motorcyklisterna. Det krävs inte hög fart för att slitas sönder av en järnstolpe. En teknisk lösning finns – men den används inte.", "article": "Nyligen hände det igen. En notis berättar: en motorcyklist kör omkull och glider in under mitträcket på en av våra berömda 2+1-vägar och dödas av en av räckets metallstolpar. Det var ingen höghastighetsolycka – det behövs inte hög fart för att slitas sönder av en järnstolpe. Men på en enfilig vägsträcka måste vi motorcyklister förstås hålla bilströmmens fart, 90–100 km i timmen, för att inte hindra bilisterna. Det är en mycket obehaglig upplevelse att åka mc mellan de livsfarliga räckena och veta att en uppkommen situation som leder till omkullkörning med stor sannolikhet leder till döden. Själv undviker jag dessa vägar så gott jag kan, men i takt med utbyggnaden blir det allt svårare, och det är naturligtvis ingen lösning på problemet. 2+1-vägarna är en del i Trafikverkets nollvisionsatsning och en stor framgång, vad bilisterna beträffar. Men det är uppenbart att motorcyklisterna inte omfattas av nollvisionen. För det finns en teknisk lösning som avskaffar problemet, underglidningsskydd som hindrar kroppen att glida emot de livsfarliga räckstolparna. Att bara glida tills man stannar på asfalten ger en människa en stor chans att överleva om hen har sedvanlig skyddsklädsel. Varför byggs det en enda meter 2+1-väg utan underglidningsskydd? SMC, Sveriges Motorcyklister, har under åratal fört en intensiv kampanj för att påverka Trafikverket, i andra länder används skydd även på andra vägar än 2+1-vägar, ett antal riksdagsledamöter är positiva, men inget händer. Trafikverket säger sig ”lyssna”, men tar inga initiativ. Med pompa, ståt och stolthet startas vägbyggen och nya vägsträckor invigs utan underglidningsskydd. Troligen tycker inte Trafikverket och politikerna att motorcyklister är mindre värdefulla människor, utan det handlar om kostnaden. Men då får man faktiskt tala om hur mycket mer det kostar att bygga med den nya tekniken och hur många liv som man anser att vi behöver rädda för att göra kostnaden berättigad. Hur mycket är en motorcyklists liv värt? Motorcykelåkandet ökar i Sverige, inte minst på grund av den ökande biltätheten. Liksom i andra länder pendlar allt fler med mc. Det är billigare, miljövänligare och smidigare än att köra bil i storstadsområdena. Problemet ökar alltså, det försvinner inte, hur hårt man än blundar bland de ansvariga. När kommer en förändring? ", "article_category": "other"}
{"id": 8723, "headline": "”De svenska värderingarna finns i vår regeringsform”", "summary": "Vår främsta grundlag, regeringsformen, är det mest auktoritativa uttrycket för det svenska samhällets fundamentala värderingar. Paragrafen 1:2 innehåller värderingar som ska vara vägledande för hur samhället ska styras. Dessa formuleringar har nu börjat åberopas av rättsliga instanser, skriver Johan Hirschfeldt och Olof Petersson.", "article": "Varje samhälle har sina värderingar i meningen normativa uppfattningar som direkt eller indirekt uttrycker synen på det goda samhället. Värderingar ger ett svar på frågan om hur vi bör leva tillsammans. I Sverige har dessa värderingar länge varit outtalade och underförstådda. Under senare tid har behovet ökat att uttrycka de svenska värderingarna i explicita formuleringar. Frågan är hur ett samhälle kan finna fram till och formulera en uppsättning gemensamma normer. Denna fråga har ett svar. Svaret ges av den demokratiska rättsstaten. Vår främsta grundlag, regeringsformen, är det mest auktoritativa uttrycket för det svenska samhällets fundamentala värderingar. Grundlagar beslutas av riksdagen. Riksdagen är, enligt regeringsformen, folkets främsta företrädare. Grundlagsbeslut fattas i ett öppet förfarande med mellanliggande riksdagsval. Dessutom bjuder traditionen att grundlagen ändras under bred partipolitisk enighet. Regeringsformens portalparagraf (1:1) pekar ut demokratin som en viktig beståndsdel i de svenska värderingarna. All offentlig makt i Sverige utgår från folket, lyder den inledande meningen. Fri åsiktsbildning samt allmän och lika rösträtt anges som folkstyrelsens grund. Svensk demokrati förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Att Sverige är en rättsstat kommer till uttryck i formuleringen att den offentliga makten utövas under lagarna. Nästa paragraf i regeringsformen (1:2) tar upp grundläggande värden i vår demokrati och ger en koncis formulering av några centrala delar av de svenska värderingarna. Denna paragraf – om vad det allmänna och den offentliga makten ska stå för – kom till 1976 och har utvidgats vid två senare tillfällen. Till att börja med innehöll paragrafen fyra huvudpunkter: lika människovärde och personlig frihet, social välfärd, demokrati och skydd för nationella minoriteter. År 2002 tillkom hållbar utveckling och förbud mot diskriminering. Genom beslut 2010 togs barns rätt in och det samiska folket fick ett uttryckligt grundlagsskydd. Sedan utvecklas den här paragrafen i det andra kapitlet i regeringsformen där flera grundläggande fri- och rättigheter ges ett materiellt rättsligt innehåll. Den stöds också av bestämmelsen i 1:9 om att offentliga förvaltningsuppgifter ska skötas med saklighet och opartiskhet och med beaktande av allas likhet inför lagen. Man kan se paragrafen i 1:2 som en manifestation av vad Herbert Tingsten en gång kallade demokratins överideologi. Tidigare hade demokratin varit kontroversiell men efter en lång och konfliktfylld process blev folkstyrelsetanken gemensam för skilda politiska åskådningar. ”Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist”, skrev Tingsten. Efter hand har partierna uppnått enighet också inom andra områden. Överideologin har utvidgats. I detta avseende är samförståndsandan fortfarande en levande realitet. Grundlagsparagrafens historia visar att antalet gemensamma värderingar har ökat över tid. I en del förarbeten och grundlagskommentarer kallas den här bestämmelsen för en målsättningsparagraf. Tanken är att paragrafens värderingar ska vara vägledande som ett program för hur samhället ska styras. Det har också sagts att dessa målsättningar inte är avsedda att bli rättsligt bindande, att de inte ger upphov till några rättigheter för den enskilde. Men grundlagens formuleringar av de svenska värderingarna har nu börjat åberopas av rättsliga instanser. Våra högsta domstolar har hänvisat till paragrafens innehåll vid ett par tillfällen. Det förekommer också att JO och JK åberopar paragrafen i sin tillsynsverksamhet. Rättstillämpning är inte bara en teknikalitet utan där tas alltmer sådana här värdesatser och principer in i argumentationen. En grundlags betydelse är heller inte begränsad till att vara en ram för underordnad lagstiftning eller för rättskipning och myndighetsutövning. Grundlagen bör få sin främsta kraft genom sin ställning i det allmänna medvetandet och genom att åberopas i det offentliga samtalet. Den som söker en koncis sammanfattning av vad som utgör svenska värderingar kan därför i första hand hänvisas till regeringsformens målsättningsparagraf. Där finner man att det är sex slag av grundläggande värderingar som håller samman det svenska samhället: Det inledande stadgandet om alla människors lika värde och den enskildes frihetssfär kan ses som överordnad de övriga grundsatserna. Det andra är ett programstadgande om social (personlig, ekonomisk och kulturell) välfärd. Det tredje handlar om god miljö och hållbarhet. Det fjärde handlar om demokrati och skyddet för den enskilde. Det femte handlar om delaktighet och jämlikhet och riktar sig mot olika former av diskriminering. Det sjätte gäller skyddet för det samiska folket och nationella minoriteter. Slutsatsen är alltså att det faktiskt går att formulera ett antal generella men ändå relativt precisa principer som tillsammans utgör en stabil värdegrund för det svenska samhället. Men man kan också konstatera att denna värdegrund varken är skriven i sten eller är unik. De svenska värderingarna, som de uttrycks i grundlagen, har under fyra årtionden ändrats två gånger. De är heller inte unika utan återfinns i mycket också i internationella konventioner och i andra länders grundlagar. Detta betyder att värderingarna med sina anknytningar till människorättskonventioner bör kunna förstås och tas emot också av dem som kommer hit från andra länder. Den här grundlagsparagrafen bör också ses i ljuset av att lagen om medborgarskap moderniserades 2014. I en nyckelformulering heter det där att medborgarskapet förenar alla medborgare. Människor har förvisso olika viljor, åsikter och smak. Men enligt lagen står medborgarskapet för ”samhörighet med Sverige” och representerar ”medlemskapet i det svenska samhället och är en grund för folkstyrelsen”. Det är en viktig pedagogisk uppgift att förklara och konkretisera vilka värderingar som förenar oss som lever i det svenska samhället. Vår regeringsform kan här vara av stor praktisk nytta. Grundlagen uttrycker våra gemensamma värderingar och är därför en angelägenhet för alla medborgare. Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler och president för Svea hovrätt, ledamot av Grundlagsutredningen 2004–2008. Olof Petersson, tidigare professor i statskunskap, ordförande för Maktutredningen 1985–1990. Människor har förvisso olika viljor, åsikter och smak. Men enligt lagen står medborgarskapet för ”samhörighet med Sverige” och representerar ”medlemskapet i det svenska samhället och är en grund för folkstyrelsen”. 1 kap. Statsskickets grunder 1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna. 2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. 9 § Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 8725, "headline": "”Debattörer missar detaljen i Trumps tal”", "summary": "REPLIK DN Debatt 19/12. Västra delen av Jerusalem är självskriven som Israels huvudstad, östra delen är rimlig som en palestinsk stats, en gemensam kommunal förvaltning är möjlig att föreställa sig och Gamla staden, men bara den, skulle behöva ett särskilt arrangemang. Det Trump erkänt är förenligt med en sådan uppgörelse även om han själv skulle ogilla den, skriver statsvetaren Kjell Goldmann.", "article": "Med anledning av Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad föreslår professor Ove Bring i sin artikel att Sverige ska återuppliva den idé om ett internationaliserat Jerusalem som ingick i FN:s rekommendation 1947 om delningen av Palestina. Jag vill komplettera hans synpunkter. 1. I det tal i vilket Trump tillkännagav erkännandet ingick en passus som de flesta debattörer har struntat i. Trump meddelade i senare delen av talet att USA inte tog ställning till utformningen av en slutuppgörelse mellan israeler och palestinier – inte till ” gränserna för Israels suveränitet i Jerusalem”, inte till hur gränsen mellan Israel och den palestinska staten skulle dras. Detta, sade han, var frågor för parterna själva. Bara få har påpekat det uppenbara: Trump undvek att solidarisera sig med den israeliska regeringens ståndpunkt att Jerusalem, Israels huvudstad, är ”odelbar”. Det är uppenbart att Margot Wallström och andra som fördömde talet gjorde detta på grundval av förhandspubliciteten och inte den slutliga texten. De missade därmed en viktig precisering, kanske ditstoppad i sista minuten av någon av Trumps rådgivare, men dock ditstoppad. Trump själv hade ingen anledning att göra affär av saken, angelägen som han var att göra intryck på den kristna högern. Inte heller palestinierna som i talet såg en chans att få ökat internationellt stöd. Naturligtvis inte Israels regering som hade intresse av att låtsas som om USA instämt i dess ståndpunkt. Sverige och övriga EU borde däremot ha intresserat sig för den öppning som fanns i stället för att hålla fast vid en för länge sedan överspelad princip. 2. Beslutet av FN:s generalförsamling 1947 angående disponeringen av det brittiska mandatområdet Palestina var, som Bring nämner, en rekommendation. Innebörden var att mandatområdet skulle uppdelas i en judisk, en arabisk och en internationell del. Planen blev omgående överspelad: den avvisades kategoriskt av företrädare för de palestinska araberna och av regeringarna i de kringliggande arabstaterna, vilka i stället intervenerade militärt för att förhindra planens verkställande. Det krig som utbröt ledde till en annan uppdelning av Palestina än den av FN rekommenderade. En del blev ett Israel som kämpat sig fram till västra Jerusalem. En annan del, inklusive östra Jerusalem, annekterades av Transjordanien som därför bytte namn till Jordanien. En tredje del, Gazaremsan, ockuperades av Egypten. Ingen, inte heller FN, gjorde något för att förverkliga uppslaget om ett internationaliserat Jerusalem. 3. Det som har ansetts motivera en särlösning för Jerusalem är dess betydelse för tre världsreligioner. Jerusalem i dag är emellertid något annat än Jerusalem på Jesus eller Mohammeds tid. Gamla staden, den religiöst betydelsefulla stadsdelen – osmansk fram till första världskriget, sedan brittisk, därefter jordansk, nu israelisk – upptar ett fåtal kvarter i en stad på 800 000 invånare. Den del som ligger väster om 1949 års stilleståndslinje (ofta kallad 1967 års gräns) och där Israels politiska institutioner finns på kanske 2 km avstånd från klippmoskén är en vanlig stad, inte tre religioners helighet. Den behöver inte internationaliseras. Det man kan ha anledning diskutera som del av en slutuppgörelse är en särskild regim för Gamla staden. Antagligen gick sista möjligheten till en fredlig tvåstatslösning förlorad i Camp David år 2000. Ska man ändå göra ännu ett seriöst är det en fördel om man undviker att börja med exakt vem som ska ha exakt vilket slags suveränitet över exakt vad, vilket medverkade till att stjälpa alltsammans i Camp David. Hellre en fokusering på det praktiska. Västra delen av Jerusalem är självskriven som Israels huvudstad, östra delen är rimlig som en palestinsk stats, en gemensam kommunal förvaltning är möjlig att föreställa sig (förslag utarbetades för länge sedan) och Gamla staden, men bara den, skulle behöva ett särskilt arrangemang. Det Trump erkänt är förenligt med en sådan uppgörelse även om han själv skulle ogilla den. 19 december 2017 Debatt artikel Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt: ”Låt Israel och Palestina ha Jerusalem som huvudstad” Repliker Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap: ”Debattörer missar detaljen i Trumps tal” Margot Wallström (S), utrikesminister: ”Jerusalems status en förhandlingsfråga” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 8730, "headline": "”Låt Israel och Palestina ha Jerusalem som huvudstad”", "summary": "FN:s generalförsamling förespråkade redan 1947 en tvåstatslösning med Jerusalem som en gemensam internationaliserad stad. Varför driver inte Sverige med sin plats i säkerhetsrådet denna linje? I stället för att bara utbrista i ”ack och ve” över Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, skriver folkrättsexperten Ove Bring.", "article": "Sverige har i FN:s säkerhetsråd, tillsammans med andra medlemmar i rådet, reagerat kraftigt mot USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad och åberopat att staden har en speciell status i FN:s praxis. Generalförsamlingen förespråkade redan 1947 en tvåstatslösning med Jerusalem som en gemensam internationaliserad stad, ett corpus separatum. Varför går inte svenska UD, genom våra utsända i New York, vidare på denna linje, när frågan om Jerusalems status nu har aktualiserats? I stället för att enbart utbrista i ”ack och ve” över Donald Trumps erkännande skulle man kunna utnyttja tillfället för att återuppliva den gamla FN-tanken om internationalisering. Sverige har ett diplomatiskt arv att förvalta i detta sammanhang. Den 20 maj 1948 utsågs Folke Bernadotte till FN:s medlare i Palestina. Den 17 september det året mördades han i Jerusalem av den judiska ”Sternligan”. Han föll på sin post i FN:s tjänst. President Trump har hållit öppet för en tvåstatslösning. Sverige har alltid framhållit att vårt land stödjer FN:s målsättningar. Trumps beslut har tolkats enbart till förmån för Israel, men det innehåller i sin förlängning också en möjlighet för palestinierna. Jerusalem skulle kunna vara såväl Israels huvudstad som det självständiga Palestinas huvudstad. Två stater skulle gemensamt kunna utöva suveränitet över samma område, vad som i folkrätten kallas för ett condominium. Det finns ett antal udda exempel i historien på condominium-lösningar som fungerat under begränsad tid (Sudan, Nya Hebriderna, Memel, Danzig, Fiume). Varför skulle inte Sverige kunna utnyttja sin plats i säkerhetsrådet till att förespråka en sådan tvåstatslösning för framtiden? Ett condominium som en permanent lösning. Tanken på en internationalisering har sin grund i att Jerusalem är en historisk och helig plats för tre religioner: för judendomen sedan 1000-talet f kr (Davids stad), för kristendomen sedan 300-talet och för islam sedan 800-talet. FN som organisation var bara två år gammal när man förordade en internationalisering, helt i enlighet med FN-stadgans inledande ord att de förenade nationernas folk är beslutna att i toleransens tecken ”leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar”. FN har investerat en del förtroendekapital i frågan. Den 29 november 1947 antog generalförsamlingen resolution 181, med en rekommendation av Palestinas delning, och med Jerusalem som ett corpus separatum. Generalförsamlingen underströk sedan i resolutionen 303 den 19 december 1949 sin rekommendation av Jerusalem som en internationaliserad stad. Israel utropade sig som självständig stat den 15 maj 1948 och attackerades då av de omkringliggande arabstaterna. Det första Mellanösternkriget ledde till att Jerusalem delades. Den västra delen intogs av Israel, medan den östra delen, den gamla staden, intogs av trupper från Transjordanien, som landet då fortfarande hette. Båda ockupationerna saknade folkrättslig giltighet, något som medförde behov av en fredsöverenskommelse för att åstadkomma en normalisering och legalisering av läget. FN:s delningsplan förutsatte en palestinsk stat vid sidan av Israel. Palestinierna, som enligt FN-stadgan kunde åberopa principen om folkens självbestämmanderätt, var självskrivna som part i en sådan tänkt fredsöverenskommelse. Men den kom aldrig till stånd. År 1949 utropade Israel ”sin del” av Jerusalem till landets huvudstad, som svar på FN:s förnyade försök att internationalisera staden. Under sexdagarskriget i juni 1967 erövrade och ockuperade Israel östra Jerusalem. Drygt två veckor efter krigsslutet annekterades den gamla staden och genom ett särskilt dekret förenades den med västra Jerusalem. Annektion som följd av erövring är folkrättsligt förbjuden så länge det inte finns ett fredsavtal som kan bota olagligheten. FN:s generalförsamling antog omedelbart två resolutioner som slog fast detta. Israel uppmanades återta sina juridiska och administrativa åtgärder beträffande Jerusalem och i framtiden inte ensidigt förändra stadens status. Säkerhetsrådet antog i maj 1968 resolution 252 som bekräftade det folkrättsliga läget. Det bekräftades också i staternas diplomatiska praxis genom att ambassader förlades till Tel Aviv och inte till Jerusalem. När Israels parlament, Knesset, 1980 antog en resolution som förklarade Jerusalem som landets ”eviga och odelbara huvudstad” var detta alltså i strid med folkrätten. USA:s och Donald Trumps nuvarande erkännande av Jerusalem som huvudstad är alltså i strid med internationell rätt, precis som FN:s säkerhetsråd nyligen slagit fast. Men diskussionen bör inte sluta där. Palestinierna ser östra Jerusalem som huvudstad i den stat, Palestina, som de utropade redan 1988. Dåvarande ledaren Yassir Arafat sade på en FN-konferens i Rom 1999 att Jerusalem skulle kunna vara huvudstad i två stater, utan någon avskiljande mur eller taggtråd. Men tanken var ändå en stad som genomkorsades av en gränslinje, en nationsgräns. Den modellen, med en territoriell uppdelning av staden, är i dag helt orealistisk. Tanken på condominium, gemensam suveränitet över ett definierat område, är däremot värd att tänka inom ramen för en tvåstatslösning. Israel skulle tillerkännas rätten att ha Jerusalem som huvudstad och Palestina skulle få Jerusalem som ny huvudstad i stället för provisoriet Ramallah. Jerusalem skulle innehålla såväl ett israeliskt som palestinskt regeringskansli, såväl ett israeliskt som ett palestinskt parlament, såväl en israelisk som en palestinsk borgmästare. Men inga gränslinjer. Respektive administration skulle utöva jurisdiktion över sina medborgare. Ett dubbelt domstolsväsen blir följden, även om dubbelt medborgarskap skulle vara möjligt. I frågor som kräver samordning behöver stadens två förvaltningar komma överens om koordinering. Fredsprocessen i Mellanöstern har gått i stå och behöver nya impulser. Tvåstatslösningen behöver nya konstruktiva inspel för att hamna på förhandlingsbordet. Trumps initiativ skulle kunna utnyttjas för att ställa krav på Israel att inleda förhandlingar med Palestina. De israeliska folkrättsbrotten, olaglig ockupation och annektion, liksom folkrättsstridiga bosättningar, skulle botas genom en territoriell överenskommelse som är acceptabel för palestinierna. FN har sedan 1947 påtagit sig ett ansvar att bidra till en tvåstatslösning. Generalsekreteraren Antonio Guterres har här en chans att spela en konstruktiv roll som medlare i de svåra förhandlingar som krävs, förhandlingar om gränser och kanske enklaver. Men är allt detta realistiskt? Det torde vara värt ett försök. Som Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, lär ha uttryckt det: ”För att vara realist måste man tro på under”. Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt Tvåstatslösningen behöver nya konstruktiva inspel för att hamna på förhandlingsbordet. Trumps initiativ skulle kunna utnyttjas för att ställa krav på Israel att inleda förhandlingar med Palestina. ", "article_category": "other"}
{"id": 8777, "headline": "Nya Karolinska ett svårslaget rekord i politisk inkompetens", "summary": "När landstingsfullmäktige tog beslutet var kostnadstaket 14 miljarder. I dag har totalkostnaderna skenat iväg till över 60 miljarder. Redan grundtankarna bakom projektet var fnoskiga: Att ersätta ett någorlunda fungerande storsjukhus, om än i behov av upprustning, med ett svindyrt mindre, uteslutande avsett för avancerad vård av betydligt färre patienter.", "article": "Att våra politiker har en häpnadsväckande förmåga att ödsla med våra skattepengar är ingen nyhet. Men med Nya Karolinska tycks man ha satt ett svårslaget rekord. När landstingsfullmäktige tog beslutet var kostnadstaket 14 miljarder. I dag har totalkostnaderna skenat iväg till över 60 miljarder. Redan grundtankarna bakom projektet var fnoskiga: Att ersätta ett någorlunda fungerande storsjukhus, om än i behov av upprustning, med ett svindyrt mindre, uteslutande avsett för avancerad vård av betydligt färre patienter. Detta i en region med en snabbt växande men också åldrande befolkning. I ett land som dessutom redan har färre sjukhussängar i förhållande till befolkningen än något annat i-land. Istället hänvisas patienter till sjukhus där personalen redan går på knäna eller till alternativ som visserligen inte finns än, men förväntas bli klara om några år. Det nya KS har byggts enligt nya och oprövade principer för organisation och drift. Detta har till miljardbelopp i arvoden utarbetats av konsulter, i huvudsak hämtade från USA, ett land vars vårdsektor levererar osannolikt lite vård för osannolikt mycket pengar. Grundtankarna förefaller i huvudsak hämtade från industrin och fullständigt omöjliga för vården av levande varelser. Personalen har visserligen fått delta i projektgrupper, men som vanligt har ingen ansvarig lyssnat på deras synpunkter. Politiker och konsulter vet ju alltid bättre. Världens dyraste sjukhus har snabbt visat sig vara ett rent fuskbygge: Plattor ramlar ned från fasaderna. I duscharna rinner vattnet inte undan eftersom golven saknar lutning. Och naturligtvis fungerar inte datasystemen. Det rena fusket kompletteras av svårbegripliga planeringsmissar: Patientutrymmen som inte lämpar sig för patienter, en häpnadsväckande brist på arbetsplatser där läkare i direkt anslutning till operationer och behandlingar kan lägga in anteckningar om dem i datajournalerna. I stället tvingas de till promenader som går ut över patientsäkerhet och produktivitet. En 15-åring med underkänt i matte skulle förmodligen kunna räkna ut ungefär hur många arbetsstationer som kan krävas med tanke på dimensioneringen av vårdplatser. Men det har uppenbarligen varit för svårt för det ansvariga landstingsrådet som i stället svamlar om flexibilitet – och hyrt kontorsutrymmen i en grannbyggnad för drygt 60 miljoner per år. Inkompetent upphandling har dessutom lett till sanslösa kompletteringskostnader för de närmaste 30 åren: 100 000 för att sätta upp en hylla, 1,2 miljoner för ett dörrbyte. Att sjukhuset utan fakturaunderlag kunnat ösa ut närmare 28 miljoner till konsulter är helt stilenligt. Det skulle kunna ligga nära till hands att polisanmäla ansvariga politiker och tjänstemän för grov förskingring, grov trolöshet mot huvudman (skattebetalarna), grov allmänfarlig vårdslöshet och vållande till annans död. De objektiva rekvisiten är med råge uppfyllda: de här gärningarna har faktiskt begåtts. Dessvärre skulle en åklagare nog ändå inte kunna väcka åtal, eftersom uppsåt sannolikt saknas: Det var aldrig meningen att det skulle bli så här. Och varken inkompetens eller dumhet är i sig straffbart. Hur omfattande den än är. ", "article_category": "other"}
{"id": 8778, "headline": "DN gratulerar: Kulturföreningen Selam och Teshome Wondimu", "summary": "Meningen var att Teshome Wondimu skulle bli chefdirigent i etiopiska armén. I stället blev han ambassadör för global musik i Sverige. Nu fyller kulturorganisationen Selam 20 år.", "article": "Meningen var att Teshome Wondimu skulle bli chefdirigent i etiopiska armén. I stället blev han ambassadör för global musik i Sverige. Nu fyller kulturorganisationen Selam 20 år. Meningen var att Teshome Wondimu skulle bli chefdirigent i etiopiska armén. I stället blev han ambassadör för global musik i Sverige. Nu fyller hans kulturförening Selam 20 år. Utan att överdriva kan man säga att Teshome Wondimu har förändrat musikscenen i Stockholm de senaste decennierna. Genom hans försorg har afrikanska och latinamerikanska musikgrupper, giganter på sin egen kontinent, hittat in i svenska traditionella musikrum som Fasching, Konserthuset och Nalen. I somras fick han och hans kulturförening Selam hela Gustav Adolfs torg att gunga under ett antal timmar, när 20 000 dansade till Senegals stora stjärna Youssou N’Dour som intog scenen under Stockholms kulturfestival. Så var det inte riktigt när Teshome Wondimu kom till Sverige som flykting 1990. Re:Orientfestivalen tog stora stjärnor från Mellanöstern och Afrika till Stockholm en sommarvecka om året, och en och annan latinamerikansk grupp hittade också till Stockholms vattenfestival under 1990-talet, men resten av året var dessa musiker hänvisade till mer undanskymda scener i invandrartäta förorter. – När jag varit i Sverige ett tag startade jag och några kompisar en etiopisk musikgrupp. Det finns ganska många etiopier och eritreaner här och vi blev jättepopulära. Vi spelade på bröllopsfester och vid olika högtider, vi har uppträtt på de flesta Folkets hus. Men det var för slutna grupper, och Teshome Wondimu ville att även den övriga musikintresserade svenska publiken skulle få möjlighet att ta del av grupper med rötter i andra kulturer. Och att grupperna skulle få möta en svensk publik. Teshome Wondimu växte upp i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Som 17-åring flyttade han till eritreanska Asmara, då en del av Etiopien, och blev musiker i marinkårens orkester. — Jag spelade klarinett och det var mest engelska marscher, men på kvällarna spelade jag sax i arméns dansband, traditionell etiopisk musik. Vi underhöll militären, men spelade också ute för vanligt folk. 1986 blev Teshome utvald att resa till Moskva för att gå en klassisk dirigentutbildning. Etiopien var kommunistiskt på den tiden, och Sovjetunionen strödde generöst stipendier till sina vänländer. – Jag mötte ett land i kaos. Det var nedslitet, kallt och grått och det var ont om mat. Man fick köa i timmar för att köpa bröd och potatis. Men samtidigt var det en intressant tid på många sätt. Gorbatjov var president, och lanserade den nya öppenheten, Glasnost, och reformeringen, Perestrojkan. – Vi satte i gång med ryska språket direkt. Lärarna kunde inte engelska, så all undervisning skedde på ryska. Efter ett halvår fick vi genomgå språktester. Klarade man inte dem så fick man åka hem. Teshome klarade det. Under fyra års tid reste han och några studiekamrater från Östtyskland till och från skolan iklädda militäruniformer. Studietakten var hög, liksom nivån. Teshome som saknade erfarenhet av klassisk musik blev fullproppad av nya intryck. Tre gånger i veckan fick eleverna besöka Operan, Bolsjojteatern och symfoniorkestrar. Meningen var att han skulle återvända till Etiopien som chefdirigent för armékårens orkester, men det kom ett krig emellan, som ledde till Eritreas självständighet 1991. – Jag funderade mycket på hur jag skulle göra. Eritreanska gerillan hade tagit tillbaka allt, militärmusiken fanns inte kvar. Jag hade inga kontakter i Sverige, men hade hört att det var ett bra land och beslutade mig för att åka dit. Han utbildade sig till servitör och jobbade i fyra år på jazzklubben Fasching. Sedan gick han en 30-veckors kurs för kulturarbetare från andra kulturer, som en hjälp för att kunna använda sin yrkeskunskap i Sverige. 1997 startade Teshome Wondimu ”African Night” på Fasching en gång i månaden. Folk köade utanför i två timmar för att komma in, och sedan var det fullsatt i två år. Det var också då han startade kulturföreningen Selam. I dag står föreningen på tre ben: mångfald i Sverige, kulturbistånd och kulturutbyte. – Nyligen var vi i Vietnam med sångerskan Janice och i Uganda med Sabina Ddumba. Och vi har varit i Chile och på Kuba med Linda Pira, Salazar Brothers och Red Line studio, säger Teshome Wondimu. Kulturföreningen Selam Teshome Wondimu är musikarrangör, kulturförmedlare, dirigent, klarinettist och saxofonist. Engagerad i samhällsfrågor. Grundare och verksamhetsledare för Selam. Sitter i styrelserna för Konstnärsnämnden, Unga Klara och Fasching. Ålder: 52 år. Gratuleras till: Selam fyller 20 år. Familj: Hustrun Barbara Franke, deras barn Samson, 27, och Aida, 23. Driver: Tre festivaler, en i Stockholm, en i Havanna och en i Addis Abeba, samt skivbolaget Selam Sounds. Har nyligen startat ”All Stars Sverige” för att utbilda nästa generation arrangörer runt hela Sverige. Övrigt: Selam har fyra anställda i Sverige och tio i Addis Abeba. Senast lästa bok: Jason Diakités ”En droppe midnatt”. ”En fin berättelse som jag känner igen mig i.” ", "article_category": "other"}
{"id": 8790, "headline": "Erik Helmerson: Transparens? Vilket skämt, Wallström", "summary": "Det minst dåliga för UD är om det visar sig att Sveriges FN-kampanj präglats av exceptionell slarvighet. Det värsta är om medvetna övertramp skett.", "article": "”Sweden is transparent”, står det på en flaska mineralvatten. Flaskan ingick i gåvopaketet som användes i Sveriges kampanj för att väljas in i FN:s säkerhetsråd. Samma budskap delade utrikesminister Margot Wallström när hon muntert visade upp flaskan på Twitter i juni 2016. Nu vet vi hur det är med den transparensen. UD:s fönster är solkiga och ogenomskinliga. Sveriges FN-kampanj har skötts oerhört illa. Det tycks som att ändamålet – en tillfällig plats i solen tillsammans med de permanenta medlemmarna i rådet – har ansetts värt vilka medel som helst. Vi minns till exempel hur Pierre Schori (S) utsågs till ”hedersambassadör” för att åka till Kuba och charma sina gamla vänner i Castros diktatur. Vi minns hur kampanjkostnader togs från biståndsbudgeten. Vi minns frågetecknen om huruvida Sveriges faktiska utrikespolitik påverkades av kampanjen: erkännandet av Palestina, dribblandet kring Västsahara, den minst sagt taffliga hanteringen av Saudiavtalet där självaste kungen fick gripa in och plocka upp den boll som regeringen tappat på sina egna tår. Så skulle DN gräva lite djupare i kampanjen. Då visar det sig att UD använt ett parallellt system, en så kallad ”digital arbetsyta”, för kommunikation och ansett att informationen där inte omfattades av offentlighetsprincipen. Sedan registrerade UD handlingarna ett år för sent – och ljög dessutom om det. Kanske, visade det sig, har information även undanhållits riksdagens egna utredare. Och till slut hemligstämplades hela rasket. Hanteringen av FN-kandidaturen har redan lett till kritik från både JO och konstitutionsutskottet. Det är viktigt att det inte slutar där. Det bästa, eller minst dåliga, utfallet för UD och regeringen är att inga allvarligare fel har begåtts än exceptionell slarvighet och nonchalans. Det värsta är om det visar sig att medvetna övertramp skedde under kampanjen. Kanske att länder har fått löften om politiska eftergifter från Sverige. Ett intryck som består är att regeringen har varit helt fartblind. Att dingla en FN-post framför en socialdemokrat kan vara som att hålla oxfilé under nosen på en fransk bulldog, det är svårt att få dem att fokusera på vad de lärt sig om rimligt uppförande. Var metoderna och kostnaderna berättigade för att få in Sverige i rådet? Det är det enda vi vill veta. Och det försöker UD dölja för oss, vilket kanske ger en antydan om svaret. ", "article_category": "other"}
{"id": 8816, "headline": "”Unga med psykisk ohälsa måste få hjälp snabbare”", "summary": "Dubbelt så många barn lider i dag av psykisk ohälsa jämfört med för tio år sedan enligt en ny rapport. Socialstyrelsen publicerar i dag uppdaterade nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Framför allt måste tillgängligheten till psykologisk behandling öka, skriver företrädare för Socialstyrelsens projektgrupp.", "article": "Närmare 190 000 barn och unga vuxna i Sverige lider av psykisk ohälsa och ökningen under den senaste tioårsperioden har varit dramatisk. För barn i åldern 10–17 år är ökningen drygt 100 procent och för unga vuxna, 18–24 år, är ökningen närmare 70 procent mellan åren 2006–2016. De alarmerande siffrorna presenterar Socialstyrelsen i dag i en ny rapport om utvecklingen av den psykiska ohälsan hos barn och unga. För att vården ska kunna möta den ökande psykiska ohälsan hos framför allt unga människor och för att fler ska få hjälp så tidigt som möjligt behöver nu en förändring ske. Därför publicerar Socialstyrelsen i dag uppdaterade nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom med flera rekommendationer för behandling av barn och unga. Framför allt lyfter vi behovet av att öka tillgängligheten till olika typer av psykologisk behandling. Eftersom många av de som blir sjuka får svårigheter att klara vardagsliv, arbetsliv och skolgång är det viktigt med tidig upptäckt, ett snabbt och effektivt omhändertagande och god tillgänglighet till behandling i rätt tid. På det området finns i dag stora brister och dessutom är tillgången till psykologisk behandling över landet ojämlik. Framför allt råder det brist på personal med kompetens för psykologisk bedömning och behandling då man vänder sig till vården för första gången. Väntetiderna blir i många fall mycket långa. På vårdcentraler, sjukhus och psykiatriska mottagningar behöver det finnas mer personal med psykologisk eller psykoterapeutisk kompetens och de som redan arbetar där behöver få möjlighet till vidareutbildning och kompetenshöjning. I vissa verksamheter handlar det om ett tillskott av resurser medan det för andra handlar mer om att effektiviseringar behöver göras. I Socialstyrelsens uppdaterade rekommendationer föreslår vi ett antal åtgärder. Vården bör snabbt kunna erbjuda en första bedömning av de som söker hjälp så att en effektiv behandling kan sättas in så tidigt som möjligt. Annars kan risken för långvarig sjukdom öka vilket på sikt också betydligt ökar självmordsrisken. Tillgången till manualbaserad psykologisk behandling, som kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell terapi (IPT) och psykodynamisk korttidsterapi (PDT) bör bli bättre. I vissa fall, beroende på tillståndets allvarlighetsgrad, rekommenderas även psykologisk behandling i kombination med läkemedel och fysisk aktivitet. Varje vårdcentral bör kunna erbjuda manualbaserad psykopedagogisk behandling (PPB). Det innebär att den som drabbats, men även föräldrar och familjen, får hjälp med strukturerade och problemlösande metoder så att barnet eller ungdomen blir mer aktivt, vågar utmana sig själv och hittar goda rutiner för mat och sömn, en hjälp till självhjälp. Negativ stress vid en jobbig skol- eller livssituation behöver identifieras tidigt och åtgärdas då den kan leda till oro, ångest, nedstämdhet och på sikt till en depression. Detta är en viktig uppgift i den första kontakten med vården som kan vara elevhälsan eller ungdomsmottagningen men också vårdcentralen. En planerad förnyad kontakt och strukturerad uppföljning behöver erbjudas. Den i dag rådande bristen på tillgänglighet gör det svårare att kunna erbjuda en god och kontinuerlig uppföljning både inom primärvård och barnpsykiatrisk vård. Under våren samlade Socialstyrelsen in synpunkter på remissversionen av riktlinjerna från sjukvårdsregioner, yrkesföreningar, kliniker, forskare och patientorganisationer. Regioner och landsting ställde sig till övervägande delen positiva till innehållet i riktlinjerna, men även kritiska synpunkter har framförts. Förutom ett brett utbud av behandlingar behövs även bra vård för de allra svårast sjuka. Vid mycket svår depression – vanligen av psykotisk natur – kan ECT-behandling användas. Men till ungdomar, efter pubertetsdebut, bara när inga andra behandlingsmetoder hjälper och som en livräddande åtgärd. Att riktlinjerna skulle förorda den typen av behandling för ”ledsna” ungdomar är en missuppfattning. I samband med att de nya riktlinjerna nu publiceras presenteras även en internationell jämförelse där syftet har varit att jämföra ett antal länders riktlinjer för behandling vid depression samt undersöka om eventuella skillnader är motiverade eller inte. Sammantaget visar dock rapporten på en övervägande samstämmighet mellan Socialstyrelsens och andra länders riktlinjer. Skillnader finns och beror främst på olika nationella förutsättningar och att riktlinjerna till viss del har olika syfte och mottagare. Det är visserligen ännu en lång väg att gå om behovet av god vård för den växande delen av befolkningen som lider av psykisk ohälsa ska kunna tillgodoses, men så mycket viktigare att arbetet inleds omedelbart. Goda exempel finns. Sedan den 1 januari 2017 deltar sex vårdcentraler i Västra Götaland i ett pilotprojekt med extra resurser, för att ta hand om barn och unga med psykisk ohälsa, och med särskilt fokus på korta psykopedagogiska behandlingar. En första utvärdering visar att barn och ungdomar som deltagit har varit mycket nöjda med hjälpen de fått. Fler sådana initiativ behöver tas. Varför den psykiska ohälsan ökar så tydligt hos hela gruppen barn och unga är oklart, men det kan ha att göra med ungas livssituation och de miljöer där de vistas, som skolan och i samband med inträdet i vuxen- och arbetslivet. Medan forskningen fortsätter att söka efter orsakerna måste vi samtidigt få möjlighet att under tiden ta hand om de som redan är sjuka eller är på väg att insjukna, och erbjuda dem evidensbaserad vård och behandling. Därför behövs både resursförstärkning och kompetensutveckling om vi ska kunna hjälpa fler unga människor men även vuxna och äldre med psykisk ohälsa. Och det behövs nu – inte sen. Cecilia Björkelund, seniorprofessor i allmänmedicin, Göteborgs universitet Mats Fredrikson, seniorprofessor i klinisk psykologi, Uppsala universitet Tord Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Göteborgs universitet Lars von Knorring, professor emeritus, institutionen för neurovetenskap, psykiatri, Uppsala universitet Johan Lundberg, docent, institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet Lise-Lotte Risö Bergerlind, psykiatriker, legitimerad psykoterapeut, chef regionalt kunskapsstöd för psykisk hälsa i Västra Götaland Ingela Skärsäter, professor i omvårdnad, Högskolan i Halmstad Anders Berg, projektledare, Socialstyrelsen Lars-Torsten Larsson, avdelningschef, Socialstyrelsen Artikelförfattarna är företrädare för Socialstyrelsens projektledningsgrupp i arbetet med nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Varför den psykiska ohälsan ökar så tydligt hos hela gruppen barn och unga är oklart, men det kan ha att göra med ungas livssituation och de miljöer där de vistas, som skolan och i samband med inträdet i vuxen- och arbetslivet. ", "article_category": "other"}
{"id": 8827, "headline": "”Musikbesöken väcker så mycket minnen hos de äldre”", "summary": "Varje vecka tar Erik Svensson med sig sitt klaver och besöker ett dussintal pensionärer i deras hem. Han är anställd i hemtjänsten men är även musiker. ”Jag blir så lycklig av att göra det här. Man får så mycket energi tillbaka”.", "article": "Den här dagen är Erik Svensson från hemtjänsten särskilt välkommen när han ringer på dörren hemma hos Lennart Fredriksson i Björkhagen i södra Stockholm. Erik är nämligen inte bara vårdbiträde i hemtjänsten. Det här besöket gör han i egenskap av musiker. På några minuter har han plockat upp sin synth, lagt den på soffbordet och börjat spela och sjunga. I den andra soffan sitter Lennart och nynnar med ett leende på läpparna. Lennart Fredriksson är 87 år och har ett långt yrkesliv inom Tullverket bakom sig. Han var varit en person som gillat att röra sig. Tillsammans med hustrun Ammy har han ofta promenerat till Hellasgården som ligger i skogen intill. Ett tiotal gånger har han åkt Vasaloppet. Nu är hans hustru borta och själv är han nästan blind. Lennart kommer knappt ut ur lägenheten längre. Sångstunderna med Erik blir veckans höjdpunkt. – Det är fantastiskt när han kommer hit och spelar, säger Lennart. Tycker du det är roligt att sjunga? – Sjunga? Nej jag kan inte sjunga, säger han bestämt och nynnar genast med i nästa sång: ”En gång jag seglar i hamn.” Erik Svensson har 35 års erfarenhet av jobb i vårdsvängen, varav de flesta inom hemtjänsten. Han märkte att många av dem som han besökte på kvällarna för att ge mat eller medicin var ensamma och hade väldigt svårt att komma ut. Läs mer: Musik och dans i vården bra för många – Jag såg ett enormt behov av stimulans! Man blir ju knäpp av att bara sitta i en lägenhet utan att ta sig ut. Eftersom jag är musiker så kunde jag ju spela och sjunga för dem, var tanken, säger Erik. Han föreslog för sin chef Margaretha Holmström på Björkhagens hemtjänst att han skulle få ägna viss tid varje vecka åt att spela och sjunga med de personer som han normalt besöker som vårdbiträde inom hemtjänsten. Chefen sade ja omedelbart. – Sedan dess har jag kört cirka 50 timmar varje månad. Jag har hållit på i fem år nu, säger Erik. För Margaretha Holmström var det ett lätt beslut att fatta, trots att det innebar en extra kostnad för hemtjänsten. – Jag tyckte att det var en jättebra idé. Jag tror verkligen på att använda musik inom äldrevården. Och det är fantastiskt att han själv erbjöd sig att göra det på de villkoren, säger hon. Erik spelar och sjunger på extratid på dagarna, utöver sin kvällstjänst som vårdbiträde. För detta ersätts han med ordinarie timlön. Det går inte att ta miste på att han tycker mycket om sina pensionärer. – Jag blir så lycklig av att göra det här. Man får så mycket energi tillbaka. Och de äldre tycker om det. De känner igen låtarna, säger han. – Man blir så berörd hela tiden. Musiken väcker så mycket minnen. Det blir en ingång till att prata om andra saker. När jag spelade ”Min soldat” för en dement dam i går började hon plötsligt prata om sitt eget bröllop 1940. Det var samma år som den sången, med Ulla Billquist, hördes över hela landet. Varje vecka gör han ett dussin hembesök med sin klaviatur hos sina äldre i Björkhagen och Hammarbyhöjden. En timme spelar och sjunger han hos var och en. På en dag kan det bli mellan 50 och 60 låtar. Det är väldigt uppskattade besök. – Hela tanken är att jag gör det regelbundet så att de nästan väntar på mig. I år har jag spelat varje vecka utan avbrott. Till och med under semestern kom Erik in och spelade för sina äldre. Han tycker att det är så stimulerande och han vill helst inte bryta deras vanor. Erik har fört statistik över sina musikstunder ända sedan han drog i gång för fem år sedan. En dam har han spelat hos varje vecka under tre och ett halvt år. Det blir 165 besök. Den här förmiddagen, när DN får följa med, är det 128:e besöket Erik gör med sitt klaver hos Lennart. Erik älskar verkligen det han gör – både som musiker och i den vanliga hemtjänsten. – Man får en helt annan relation när man har sjungit tillsammans. Det har jag glädje av när jag besöker personerna som vanlig hemtjänstanställd. Det blir som en uppåtgående spiral, säger han. Erik är egentligen pianist och inte sångare. Det innebar en hel del arbete i början. – Jag märkte snabbt att texten är minst lika viktig som musiken, så det var mycket att lära in. Och de som är pigga önskar sig nya låtar hela tiden. En dam som nyligen fyllde 107 år svarade på Eriks fråga om vad hon ville att han skulle spela: ”Det ska vara musik med lite ös i.” En del av hans pensionärer har själva hållit på med dans eller musik under sitt arbetsliv och lever upp ordentligt när Erik kommer på besök med sitt instrument. – En 89-årig dam dansade ”Zorba” i köket. En jazzkille plockade fram sin saxofon första gången jag besökte honom. Då tog jag fram alla jazzlåtar jag hade, och han spelade med. Vissa tycker om klassiskt. Då spelar Erik Bach och Mozart. Hos de lite yngre, i dryga sjuttioårsåldern, blir det en hel del Elvis och Beatles. Varje tid har sin musik. Lennart Fredriksson börjar bli riktigt varm i kläderna i sin soffa. Han håller takten med fötterna och nynnar eller visslar med i alla schlagerlåtar. I Kalle på spången klämmer han i ordentligt i refrängdialogen. – Och Kalle! – Vilken Kalle? – Jo, Kalle... – Vilken Kalle? – Jo Kalle, Kalle, Kalle, Kalle på Spången! Själv har Lennart ganska bred musiksmak. I bokhyllan ligger cd-skivor med både Frank Sinatra och Vikingarna. Han ser fram emot varje musikbesök av Erik. – Den här tyckte Ammy mycket om, säger Erik och och börjar sjunga ”Jag väntar vid min mila” av Dan Andersson. Det var nämligen hos Lennarts fru Ammy som Erik började spela, även om Lennart naturligtvis var med på ett hörn. När Ammy blev sämre, hamnade på sjukhus och så småningom gick bort fortsatte Erik att komma till Lennart. I Sverige lever vi allt längre, vilket gör att andelen äldre ökar. Samhället vill redan i dag att de äldre ska bo hemma så länge som möjligt. För att klara av det behöver många få hjälp av hemtjänsten. Det finns även många demenssjuka som bor hemma in i det längsta, med stöd av nära anhöriga och hemtjänsten. Margaretha Holmström har själv erfarenhet av att jobba med dagverksamhet för demenssjuka där en person kom och spelade musik regelbundet. – Det var oerhört uppskattat och spred glädje. Musiken kan också vara en ingång att komma närmare de dementa, säger hon. Det är de mest omsorgskrävande personerna som behöver mycket hjälp av hemtjänsten som får besök av Erik. En del av dem är demenssjuka. Det kan också vara personer som av olika skäl inte vill gå på dagvård. – Många äldre sitter ensamma. Även om vi som hemtjänst kommer rätt ofta så blir det en viss isolering i hemmet. Då blir musikstunderna med Erik ett välkommet avbrott, säger Margaretha. En del äldre har beviljade hemtjänstinsatser för social samvaro. Det kan innebära att personalen stannar lite längre och fikar och pratar en stund, till exempel. De kan välja att Erik kommer och sjunger med dem i stället. Ibland blir det både och. – Det är mycket uppskattat bland våra äldre. Det handlar både om musiken och att om Erik är den han är, både vårdbiträde och musiker. Dessutom är han en fantastisk person, ödmjuk och omtänksam mot de äldre. Och en riktig glädjespridare, säger Margaretha. Sedan ett par år tillbaka har Björkhagens hemtjänst sökt och fått särskilda stimulanspengar från Socialstyrelsen. – Det gör att jag kan spela även för sådana som inte har så mycket hemtjänsttid, men som vi ändå tycker ska få ta del av musiken, säger Erik. Han märker tydligt att hans musikbesök betyder mycket för pensionärerna. Vissa klär upp sig inför besöken, målar naglarna och sätter på sig fin klänning. – Det blir större än enbart musiken, en speciell händelse. De väcker något hos pensionärerna. Det blir så fint. Erik skulle gärna se att fler hemtjänstföretag tog efter hans initiativ. Hemtjänsten har fått orättvist dåligt rykte, menar han. Att ge plats för musikbesök hemma hos de äldre skapar både glädje och ökar deras välbefinnande. – Det här visar att man visst kan ge mer än det allra nödvändigaste inom hemtjänsten. Varför inte låta blivande musiker praktisera genom att spela hemma hos äldre? Efter en timme är veckans musikstund hemma hos Lennart slut. När han stänger ytterdörren bakom oss så hör vi hur han nynnar på ”Sjung och le”. Erik Svensson vandrar vidare med sitt klaver genom Björkhagen till nästa pensionär. Fyra besök till ska han hinna med i dag, innan han går på det ordinarie kvällspasset som vårdbiträde inom hemtjänsten. Lennart Fredriksson Bor: Björkhagen i södra Stockholm. Ålder: 87. Familj: Änkling med son och dotter som är tvillingar. Yrkesbakgrund: Jobbat 30 år på Tullverket. Favoritmusik: Dansmusik. Favoritlåt: ”Sjung och le” med text och musik av Olle Bergman, som spelade in låten 1955. Om sångstunderna: Man får träffas och prata och höra fin musik. Erik Svensson Bor: Kärrtorp i södra Stockholm. Ålder: 60. Familj: Två underbara barn och en fantastisk exfru. Yrkesbakgrund: Vårdbiträde. Arbetat som lärarassistent och musiklärare inom särskola, på gruppbostäder, äldreboende, kollo, hemtjänst. Musikbakgrund: Spelat i olika coverband sedan 1970-talet, pianolärare, kompat mycket gospel. Favoritmusik: Bach, Pat Metheny, Paul Simon. Favoritlåt: Just nu: ”Black and white” med Regina Spektor. Om sångstunderna: ”Ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka.” ", "article_category": "other"}
{"id": 8830, "headline": "Viktigt att följa arbetstidslagstiftningen även inom socialtjänsten", "summary": "En viktig del i att förebygga stress och ohållbara situationer är att se till att arbetstidslagstiftningens krav och intentioner följs för alla arbetar - alltså även för ansvariga mellanchefer. Dessa problem finns även inom andra områden inom vård, skola och omsorg och ett bra exempel är hur politiker går utanför gällande läroplaner med egna påhittade krav.", "article": "Efter att tagit del av den intressanta och livaktiga skildringen av Joel Bonn hur det är att vara mellanchef i socialtjänsten är en reflektion är att - \"Jösses de följer ju inte ens arbetstidslagstiftningen\". När arbetet organiseras på ett omodernt och ineffektivt sätt av den yttersta ledningen så är det klart att det uppstår målkonflikter med brukarna. Detta beror i många fall på att den politiska styrningen är överambitiös, brister i delegering och krav som går utanför existerande lagstiftning. Just den sist nämnda punkten kan från tid till annan skapa onödig stress i systemet. En viktig del i att förebygga stress och ohållbara situationer är att se till att arbetstidslagstiftningens krav och intentioner följs för alla arbetar - alltså även för ansvariga mellanchefer. Det räcker inte med det utan det är även viktigt att ge dessa tillräckliga befogenheter att leda sina team och fatta snabba, moderna och effektiva beslut i enlighet med gällande lagstiftning på ett transparent och rättssäkert vis. Dessa problem finns även inom andra områden inom vård, skola och omsorg och ett bra exempel är hur politiker går utanför gällande läroplaner med egna påhittade krav och i vissa fall även avvikelser som går stick i stäv med läroplanen. Krav som bara ger upphov till ökad press och stress hos de anställda arbetsledarna. För att komma en bit på vägen skulle det vara bra med ökad information till de anställa om organisatorisk arbetsmiljö, samt att informera brukarna klart och tydligt om deras rättigheter men även om deras skyldigheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 8846, "headline": "Därför blir Tromsöborna inte vinterdeppiga", "summary": "Två månader om året går solen aldrig upp i Tromsö i nordligaste Norge. Ändå är det ovanligt med vinterdepressioner bland invånarna. Forskare tror sig ha hittat svaret på vad som får tromsöborna att trivas i mörkret.", "article": "Vinter med kyla, snö och kompakt mörker brukar få de flesta nordbor att deppa ihop, dra halsduken över näsan och räkna dagarna tills det vänder mot ljusare tider igen. Studier har visat att nedstämdhet och depressioner som återkommer under vinterhalvåret är vanligare i länder långt bort från ekvatorn. Men så är det inte bland tromsöborna. Staden med sina cirka 70.000 invånare ligger vid Norra ishavets strand 40 mil norr om polcirkeln, vilket gör den till världens nordligaste metropol. Närheten till den arktiska naturen lockar såväl turister som polarforskare och med ett rikt kulturutbud kallas den norska arkipelagen ibland för ”Nordens Paris”. En annan sak som gör Tromsö speciell är de extrema årstidskontrasterna. På sommaren tar dagen aldrig slut och fåglarna kvittrar dygnet runt, medan det på vintern råder mörker - det är bokstavligen natt dygnet runt under de två månader då solen aldrig går upp över horisonten. Ett fenomen som således borde få de flesta Tromsöbor att drabbas av vintertrötthet. Det tros finnas ett samband mellan vintertrötthet och ljusväxlingar. För nutidsmänniskan som har tillgång till artificiellt ljus spelar årstidsväxlingarna mindre roll, men i forna tider tvingades människan att anpassa sig och dra ner på aktiviteterna under den mörka delen av året. I dag förväntas vi hålla samma arbetstakt året runt. Något som en del forskare menar kan leda till att vinterdepressioner och nedstämdhet ökar. På Tromsö universitet (UiT) , där de bland annat bedriver forskning om det mänskliga psyket och välmående, har man sett att vinterdepressioner är förhållandevis ovanliga hos ortsbefolkningen trots bristen på dagsljus. I stället verkar en klar majoritet trivas utmärkt under den mörka årstiden. Antal drabbade av vinterdepression i Tromsö ligger i paritet med människor som bor på soliga breddgrader, alltså förhållandevis få. När Kari Alyse Leibowitz, doktorand som forskar i socialpsykologi vid Stanford university i USA, fick höra talas om detta väcktes hennes nyfikenhet. – Jag ville ta reda på hur det var möjligt att Tromsö hade så låg förekomst av årstidsbunden depression hos invånarna trots att de inte ser solen under två månader om året, om det var något som gjorde dem immuna, säger hon. Kari Alyse Leibowitz packade väskorna och åkte från soliga Kalifornien till kalla Tromsö för att forska mer om företeelsen under ett år. Hennes forskning kom att inriktas på den andra änden av spektrumet: vad som får människor att trivas under den långa, mörka vintern. Tillsammans med lyckoforskaren professor Joar Vittersö vid UiT genomförde Kari Alyse Leibowitz en studie hos 238 slumpvist utvalda personer från Sydnorge, Tromsö och Svalbard som fick beskriva sin upplevelse av vinter på en skala. Resultatet visar att ju längre norrut man kom, desto mer positiv blev inställningen till årstiden. Och skillnaderna mellan södra och norra Norge var stora. Allra mest positiva var dock tromsöborna. Kari Alyse Leibowitz lyfter fram tre viktiga faktorer till varför de stack ut: Attityden till årstiden, att de vistas mycket utomhus trots mörkret och att de har det ”koseligt”, mysigt. Det sistnämnda begreppet hade större betydelse än vad forskarna hade kunnat ana och innefattade en rad saker för tromsöborna, som att varva ner, tända ljus, umgås med andra men också en känsla av att vara tillfreds och nöjd. Kari Alyse Leibowitz beskriver begreppet ”koseligt” som en förmåga att omfamna vintern; att inte se den som något begränsande utan som en speciell årstid med möjlighet att göra saker man inte kan göra under andra årstider, och att få mer tid att spendera med andra människor på ett sätt som kan vara mycket tillfredsställande. – Tromsöborna tänker inte på vintern som mörk och deprimerande, i stället ser de på den som en vacker årstid full av möjligheter till att ha det ”koseligt”. På kaféer och restauranger har de till exempel dämpad belysning och varma filtar tillgängliga, det finns också mycket levande ljus och brasor som skapar en mysig stämning, säger hon. Dessutom lever invånarna bokstavligen efter devisen: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Varken mörker eller minusgrader hindrar dem från att ta en promenad, gå på vandringstur eller åka längdskidor. De bara klär sig lite varmare – och tar på sig pannlampa. Och barnen är ute och leker även under den mörka, kalla tiden. – Tromsöborna uppskattar verkligen den mörka årstiden och för många är vintern favoritårstiden vilket förvånade mig, säger Kari Alyse Leibowitz. Den norska studien visar också att människor som hade en positiv inställning till vintern var generellt mer nöjda med livet och mer villiga att fullfölja utmaningar som leder till personlig utveckling. Samtidigt kan forskarna inte med säkerhet slå fast att en positiv syn på vintern ger ett bättre välmående eller tvärtom, bara att det verkar finnas en koppling. Men Kari Alyse Leibowitz tror ändå att inställningen har betydelse när det gäller årstidsbunden depression även om andra faktorer givetvis påverkar, som kultur och ärftlighet. – I Tromsö verkar attityden betyda mer än latituden med avseende på de resultat som vi har fått, säger hon. På hemmaplan har hon fortsatt sin forskning om positiv psykologi och vinter för att se om det går att hitta motsvarande fenomen hos befolkningen i USA. Förhoppningen är att kunna använda resultaten i studierna för att hjälpa människor som är nedstämda på den mörka delen av året i förebyggande syfte. Vad kan man göra för att njuta mer av vintern och inte känna sig så trött och hängig? – Det är okej att vara lite tröttare på vintern - det är människorna i Tromsö också, det är precis samma sak som att man sover när det är mörkt och är vaken när det är ljust. Försök acceptera känslan av att ha låg energi och se det som ett tillfälle att få ha det mysigt: att få varva ner och ta det lugnt, att kunna läsa en bra bok och umgås med människor du bryr dig om. – Mitt andra råd är att försöka vara mycket utomhus även på vintern. Gå en promenad i kylan och fundera över om det finns saker som du kanske uppskattar med vintern, det kan vara vad som helst, som att andedräkten kommer ut i små puffar eller snön som ligger på träden, säger Kari Alyse Leibowitz. Året i Tromsö har även förändrat hennes egen uppfattning om den kalla årstiden. Förr avskydde hon vinter och allt vad den innebar, i dag följer hon sina egna råd och försöker fokusera på det positiva, som friskheten i den kyliga luften och känslan av välbefinnande när hon får komma in i värmen igen och ha det ”koseligt”. – Nu när jag är tillbaka i Kalifornien saknar jag faktiskt vintern i Tromsö och allt som hör till den delen av året, säger hon. Vinterälskare eller inte, solen är ändå efterlängtad i Tromsö. När ljuset återvänder runt den 21 januari blir det feststämning i staden. Då äter alla särskilda ”solbullar” och firar att solen är tillbaka. Barnen får ledigt från skolan och på arbetsplatserna samlas man vid fönstren för att gemensamt bevittna när solens första strålar når upp över horisonten. – Första dagen har vi bara solljus i några minuter. Man ser hur solen tittar upp ovanför bergen, sedan är den snabbt borta igen. Det är en väldigt speciell känsla, säger professor Joar Vittersö till Verdens Gang. Därför blir du vintertrött Melatonin är ett hormon som påverkar dygnsrytmen och växlingen mellan vakenhet och sömn. Det styrs av ljuskänsliga receptorer inne i ögat som är kopplade till tallkottkörteln i hjärnan. När ögat nås av dagsljus går signaler till hjärnan om att hålla tillbaka melatoninproduktionen och nivåerna av vakenhetshormonet kortisol ökar. På vinterhalvåret kan dygnsrytmen bli störd av att vi går upp när det är mörkt och håller samma aktivitetsnivå som under den ljusa årstiden. Solljuset stimulerar produktionen av må bra-hormonet serotonin som gör att du håller dig vaken och glad. Om man inte är ute på dagen ökar melatoninhalten tidigare på dygnet. Bristen på dagsljus kan också orsaka brist på serotonin, vilket i sin tur kan göra oss nedstämda, trötta, oroliga och öka suget efter kolhydrater och sötsaker. Sockerkicken går dock snabbt över i ett blodsockerfall, som gör oss trötta igen. Vintertrötthet ska inte förväxlas med seasonal affective disorder, SAD, som är en klinisk depression som drabbar en mindre andel personer. Källor: Vårdguiden, NE, Vetenskap&Hälsa.  Så njuter du av vintern Acceptera att du blir tröttare på vintern och anpassa dina aktiviteter efter din energinivå. Fokusera på positiva saker med vintern och se den som berikande och inte begränsande. Vad kan du göra då som du inte kan göra annars? Låt inte snö och kyla hindra dig från att göra saker utomhus. Umgås med familj och vänner och gör saker tillsammans. Se till att ha det ”koseligt”, mysigt. Varva ner, koppla av, tänd ett ljus, elda i öppna spisen, kryp ner under en varm filt eller ta ett värmande bad. Källa: Kari Alyse Leibowitz och Joar Vittersö  Så blir du piggare Motionera regelbundet, helst tre gånger per vecka och gärna utomhus. Försök att ha regelbundna rutiner för hur du sover och äter. Var ute så mycket som möjligt i dagsljus. En kort promenad mitt på dagen kan göra dig piggare även om solen inte skiner. Sök hjälp om vintertrötthet eller nedstämdhet gör att du får problem i din vardag. Kontakta din vårdcentral eller sjukvårdsrådgivningen på telefon 1177. Källa: Vårdguiden  ", "article_category": "other"}
{"id": 8850, "headline": "Finn Floridas lugn bortom Miami-pulsen", "summary": "För många är Florida synonymt med Miamis höghus, neonskyltar och myllrande stränder. Men för den som letar sig över till västkusten väntar ett helt annat Florida, med en skärgård av charmiga småöar, milslånga öde stränder och ett befriande lugn.", "article": "Florida är, trots det rådande politiska läget i USA, fortfarande ett av de mest populära resmålen för semestrande svenskar. Här finns något för alla, temaparker och adrenalinframkallande äventyr, gastronomi i världsklass, fantastiska stränder och ett behagligt klimat. De flesta som besöker Florida håller sig på östkusten, i området kring Miami och Fort Lauderdale. Men den som lämnar Miami och tar sig över till delstatens västkust hittar ett helt annat Florida, långt ifrån skyskrapor, snabba bilar, vältränade strandraggare och collegeungdomar som partajar i skuggan av färgglada badvaktstorn. Längs med hela västkusten ligger det som ett pärlband av små, smala revöar uppbyggda av korallsand. Och att komma ut på öarna är i mångt och mycket som att transporteras bakåt i tiden, ”Old Florida” är ett uttryck som ofta används för att beskriva den här delen. På de charmiga öarna finns inte bara mil efter mil av karibiska stränder i världsklass, utan också ett landskap som minner mer om USA:s sydstater, med låga hus i vad som på arkitektlingo brukar kallas plantagestil eller antebellumarkitektur. Eleganta hus med överbyggda verandor, vitmålade pelare och stora fönster. De flesta öar har till och med infört byggförbud för höghus, allt för att bevara den charmiga och småskaliga stämningen. Efter en lång dag i bil, tvärs över Florida på spikraka motorvägar, åker vi över den långa bro som leder ut på Anna Maria Island, strax söder om Tampa. Vi har hyrt en liten stuga precis vid stranden, och här tänker vi tillbringa ett par dagar i totalt lugn. Så här års är havsvattnet, iallafall med karibiska mått, lite i kallaste laget. Men solen skiner från en klarblå himmel och sexåringen badar sig skrynklig i den uppvärmda poolen som ligger precis utanför vår lilla stuga. När vi letar oss ut på byn sänker vi medelåldern radikalt. Anna Maria är en ö som till största delen befolkas av långsemestrande amerikanska pensionärer, och tempot är därefter. I kön till en av öns glasskiosker träffar vi ett gäng piffiga damer med blåtonat hår som berättar att de brukar komma till Anna Maria varje vinter, i minst en månad. Klimatet passar dem perfekt, lagom varmt och inte så fuktigt. Öns restauranger har anpassat sig efter klientelet, och de flesta stänger vid niotiden på kvällen. Nattlivet är i det närmaste helt obefintligt, men det passar finfint även för oss som har en familjemedlem med samma dygnsrytm som de blåhåriga damerna. Efter ett par dagar på Anna Maria är det dags att upptäcka nästa ö. Vi åker söderut längs kusten till storstaden Fort Meyers, och sedan vidare ut på Sanibel Island. Sanibel är en av de mest kända öarna längs kusten, men även här präglas turismen av småskalighet. Det finns till exempel inte ett enda trafikljus på hela ön, och även här är bebyggelsen smakfull och de flesta hus är inte högre än de vajande palmerna längs öns stränder. Vi checkar in på ett hotell precis intill stranden, två låga byggnader med generösa verandor på var sin sida om en stor pool, och går den lilla stigen ner till havet. Solen är på väg ner. Två delfiner simmar lojt förbi ett par meter ut i havet, och ovanför våra huvuden kretsar pelikaner. Rätt vad de är störtdyker en pelikan rakt ner i havet precis framför oss. Vi skrattar och konstaterar att vi hamnat i ett avsnitt av ”Mitt i naturen”, men när vi ser oss omkring inser vi att ingen annan har uppfattat den spektakulära naturuppvisningen. Alla på stranden har blicken stadigt fäst rakt ner. Med jämna mellanrum böjer de sig framåt och petar lite i sanden. Den framåtböjda positionen har till och med ett namn, ”The Sanibel stoop”, eftersom så gott som alla som besöker ön förr eller senare börjar gå dubbelvikta längs stränderna. Det som lockar mer än delfiner och dykande fåglar är – snäckskal. Sanibel är känd som en metropol för snäcksamlare, och de flesta som kommer hit ägnar sig åt öns överlägset mest populära aktivitet, ”shelling”, eller snäckskalsletning. Anledningen till att det finns så mycket snäckskal just på Sanibel är geografisk. Till skillnad från de flesta andra smala revöar som är långsmala och följer kusten så är Sanibel i stället lite böjd, och ligger som på tvärs i öst-västlig riktning. Och eftersom strömmarna ofta följer kustens mer nord-sydliga riktning så sköljs mängder av snäckskal upp på öns stränder. Snäckor är big business på ön. Det går att köpa allehanda utrustning för snäckskalsletning, och butikerna dignar av kläder, inredningsdetaljer och souvenirer med snäckskalsmotiv. På ön finns givetvis även butiker som säljer snäckskal, den mest välrenommerade har det tungvrickande namnet She sells sea shells. – Det är ganska vanligt att snäcksamlare kommer in hit för att komplettera sin samling och köpa snäckorna som de inte hittat på stranden, säger Jeff Oths, snäckentusiast som jag möter på en av She sells sea shells två butiker på ön. Själv har han samlat snäckor sedan barnsben, och när vi börjar prata lyser han upp som en sol och börjar visa mig sina senaste fynd. Från gömmorna bakom disken dyker den ena lilla asken efter den andra upp, med vackra små snäckor i ovanliga färger och intrikata former. – Den här köpte jag på en snäckmässa så sent som i går, den är från Filippinerna, säger han och visar en helt lila liten snäcka. Sanibels mest eftertraktade snäckskal är junosnäckan, en vackert brunfläckig art som blivit en symbol för ön. Den syns på alltifrån butiksskyltar till reklamblad och menyer. En välbevarad junosnäcka kan kosta flera hundra dollar, ju större desto dyrare. Snäckan är till och med så sällsynt att lokaltidningen rycker ut och tar en bild varje gång en snäcksamlare hittar ett exemplar på någon av öns stränder. Men de flesta samlare måste dock besöka öns snäckmuseum – eller för den delen snäckbutiken – för att få en skymt av det vackra och sällsynta skalet i verkligheten. Nästa förmiddag åker vi på en organiserad snäckletningstur, en båtfärd till en strand strax nordost om Sanibel, i nationalparken Cayo Costa. Med på båten är en handfull entusiaster, utrustade med praktiska badskor, nätkassar och stadiga stålnätshåvar med långa handtag. Så fort vi lägger till vid den öde stranden sprider de ut sig och börjar gå, framåtlutade, längs strandkanten. Så även vi. Sexåringen bryr sig inte om vilka snäckor som är mest sällsynta eller värdefulla, för henne är det kvantitet som gäller. Vi går myrsteg längs strandkanten och gör det ena fyndet efter det andra. Titta, vilken slät och len! Och där, en alldeles rosa! Alla snäckor ska med hem, och alla är lika fina i hennes ögon. När det är dags för hemfärd har vi en hel kasse full av musselskal och snäckor i alla dess former och färger. De seriösa samlarna kommer tillbaka med en betydligt mer sparsmakad fångst, de visar upp sina fynd för varandra, gratulerar till ovanliga sorter och jämför erfarenheter från andra stränder i området. Det är lätt att se att snäcksamlandet kan bli en passion, eller en besatthet för den delen. Som att vaska efter guld – det kan ju faktiskt finnas något riktigt värdefullt gömt bland alla sandkornen! Men så är det inte för alla. – Nej, för mig är det snarare som ett slags meditation. Jag kopplar av och blir lugn när jag går här i strandkanten och letar. Teri Holderfield från Indiana har varit på Sanibel många gånger. Minst ett par veckor varje år, berättar hon när våra vägar korsas längs en populär snäckletarstrand på södra delen av ön. När vi möts har hon precis hittat en stor snäcka som fortfarande är levande, och vi hjälps åt att bära ut den på djupt vatten. Att plocka levande snäckor är olagligt, och Teri vill inte riskera att någon mindre erfaren samlare råkar få med sig det inte ont anande djuret hem. Själv har hon inte gjort några spektakulära fynd just den här förmiddagen, men det bekymrar henne inte. – Numera är det ganska sällan jag tar med mig några snäckor hem, det gör jag bara om jag hittar någon riktigt speciell. Efter alla år här på Sanibel så har jag så jag klarar mig! Fakta. Resa hit Direktflyg till Fort Lauderdale med Norwegian från Stockholm och Köpenhamn, pris från 2.600 kronor t/r. SAS flyger till Miami via Köpenhamn, pris från 5.200 kronor t/r. Inrikesflyg från Fort Lauderdale till Tampa med till exempel United Airlines, kostar runt 2. 000 kronor t/r. Åka runt Det absolut enklaste – och ibland enda – sättet att ta sig runt är med bil. Att hyra bil i USA är relativt enkelt, så länge man har koll på vad som ingår i de egna försäkringarna och inte luras att köpa onödiga tilläggsförsäkringar. Enklast är att hyra via nätet och hämta direkt på flygplatsen. De flesta stora hyrbilsföretag har kontor i anslutning till flygplatserna, och i till exempel Fort Lauderdale går det gratisbussar från terminalen. Många vägar i Florida är tullbelagda, och allt fler blir automatiserade så att det inte går att betala med kontanter. Se till att bilen har en sensor som registrerar varje gång bilen passerar en tull. Sensorn kostar lite att hyra, men inte mer än att det är värt för att slippa besväret. Kostnaden dras från ditt kontokort i efterhand. Att hyra bil kostar från cirka 200 kr/dag, beroende på storlek och tilläggsprodukter. Bo Från Tampa i norr till Fort Myers Beach i söder ligger en lång rad revöar med fantastiska stränder. Vissa är mer välbesökta än andra, och vissa är mer inriktade på dyra lyxhotell och andra har mer av enkla små stugor med självhushållning. Så det lönar sig att läsa på lite och välja öar som passar den semester man planerar. Även säsongen kan avgöra, under högsäsong runt jul och nyår går priserna upp ganska mycket. Anna Maria beach cottages ligger på norra delen av Anna Maria, precis vid stranden. Charmiga stugor inredda i typisk sydstatsstil med rottingmöbler och blommiga dukar, och med ett kök för självhushållning. Kostar från 1.490 kr/natt för den minsta stugan. Seaside Inn ligger direkt vid stranden på Sanibel, och har ljusa, fina rum som vetter ut mot en stor gemensam pool. Kostar från 1 630 kr/natt, inkl frukostkorg. Casa Ybel är en lyxig strandresort i klassisk stil med anor sedan 1880-talet. Ligger strandnära på södra delen av Sanibel, och lockar med flera restauranger, spa och tennisbanor. Dubbelrum från cirka 3.000 kr/natt. Äta Fisk och skaldjur dominerar menyerna på västkustens öar, här kan man frossa i krabba och Florida-specialiteten conch fritters, ett slags friterade bollar som görs av köttet från en speciell havssnigel, trumpetsnäckan. Island Cow är en restaurang-institution på Sanibel, och ett besök här är näst intill obligatoriskt. Den omfattande menyn inkluderar det mesta, från sydstatsklassiker som gumbo och grits, till grillat kött, en krabburgare att dö för och mängder av fisk och skaldjur. Ofta fullt, men då får man en köplats och kan passa på att ta en drink och snicksnacka lite med ställets papegojor. Poppos taqueria på Anna Maria tar mexikansk maten på stort allvar, här finns många olika autentiska rätter och ett stort utbud av vegetariska alternativ. Smått beroendeframkallande. Bubble room, en restaurang som ligger på Captiva Island och gränsar till norra Sanibel, är en turistfälla av det roligare slaget. Ett galet ställe fyllt till bredden av uppstoppade djur, leksaker, porträtt på klassiska Hollywoodstjärnor och allehanda krimskrams. Men det som lockar är de vansinnigt goda bakverken, som serveras i generösa portioner – även med amerikanska mått mätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 8908, "headline": "”Förmögna skattefuskare har gräddfil i rättssystemet”", "summary": "I dag onsdag går remisstiden ut för regeringens förslag om ändring av reglerna för självrättelse av deklarationen. Men ändringen lär knappast skrämma skattefuskare. Regeringen bör i spåren av Paradisläckan i stället snabbutreda hur de svenska självrättelserna genom lagstiftning och föreskrifter kan moderniseras, skriver två skatteexperter.", "article": "I dag onsdag går remisstiden ut för regeringens förslag om ändring av självrättelsereglerna. Dagens regler tillåter självrättelser även när Skatteverket beslutat om generell kontroll av vissa skattskyldiga. Förslaget innebär att dylika skattskyldiga nu måste göra självrättelsen inom två månader efter Skatteverkets information om kontrollen. Den här ändringen lär knappast skrämma slag på skattefuskare. Utöver antagna EU-direktiv är detta dessutom den enda lagstiftningsåtgärden regeringen presenterat som svar på Panamadokumenten och paradisläckan. Men om nu regeringen ändå agerar i frågan varför då inte ta tillfället i akt och modernisera reglerna? Självrättelsereglerna hamnade i fokus i mars 2016 i samband med Uppdrag gransknings (UG:s) avsnitt Springnotan. Det som framkom gav vid handen att förmögna svenskar som brutit mot skattelagar getts en gräddfil i det svenska rättssystemet. Programmet väckte berättigade frågor om regering och myndigheter verkligen säkerställer att medborgarna behandlas lika inför lagen och rättvist i skattesystemet. Det här är inte frågor av bagatellartad karaktär. Börjar medborgarna misstänka att förmögna gynnas är risken stor att skattemoralen undermineras hos andra grupper i samhället. Politiker framhåller ofta att vi har en lång tradition av att ge skattefuskare en andra chans att göra rätt för sig. Det är sant att de svenska självrättelsereglerna funnits i en eller annan form sedan 1923. Detta kan dock lika gärna tas till intäkt för att reglerna är starkt föråldrade. Dagens självrättare består inte längre av personer som på grund av moraliska förebråelser drivs av en önskan att vilja göra rätt för sig. De som nu gör en rättelse på eget initiativ har antingen fått panik tack vare en väl fungerande skattekontroll på Skatteverket och att Sverige ingått informationsutbytesavtal med skatteparadis. Andra drivs av ren opportunism och ser möjligheten att deklarera gömda tillgångar till minimal skattekostnad eller av det mörka syftet att försöka tvätta pengar. OECD publicerade 2010 en rapport (uppdaterades 2015), ”Offshore Voluntary Disclosure, Comparative Analysis, Guidance and Policy Advice”, som redogör för OECD-länders självrättelseregler och ger råd hur dessa bör utformas så att förtroendet för skattesystemet inte rubbas. Rapporten noterar att lagstiftaren ställs inför en delikat balansakt att skapa incitament för skattefuskaren att vilja göra en självrättelse utan att samtidigt belöna eller uppmuntra skattefusk. Låt oss därför undersöka i vilken omfattning de svenska reglerna är förenliga med OECD:s riktlinjer i frågan. Det ska inte löna sig att skattefuska. OECD betonar att reglerna bör utformas så att självrättaren betalar mer än om kapitalet hade deklarerats i den ordinarie taxeringsprocessen, men mindre än om denne hade åkt fast. Dagens regler ger emellertid skattefuskaren full frihet att bedöma om det lönar sig mest att skattefuska eller deklarera. Finns risk för avslöjande kan skattefuskaren rätta utan att det kostar en krona mer än om tillgångarna hade deklarerats vid den ordinarie taxeringen. UG:s avsnitt visade att vissa självrättare till och med fick ”skatteåterbäring”! Möjligheten som lagstiftaren gett Skatteverket att efterbeskatta 10 år tillbaka verkar paradoxalt nog heller inte ha använts. Självrättaren slipper inte bara en anmälan om grovt skattebrott utan även skatta för de 5 äldsta åren. Det kan i vissa fall röra sig om åtskilliga miljoner. Sanktioner bör utgå om självrättelsen inte är fullständig. OECD framhåller att det måste framgå av lagen att rättelsen skall omfatta samtliga undanhållna tillgångar och inkomster och att beslutet om självrättelse rivs upp om det senare visar sig att självrättaren har annat kapital gömt utomlands eller om denne har fortsatt skattefusket efter rättelsen. Samtliga påföljder som rättaren undvikit bör då utgå. Sverige saknar helt sådana regler. Reglerna bör väcka en känsla av brådska. Rätt till självrättelse skall inte vara villkorslös. Reglerna snarare uppmuntrar till skattefusk om rättelsemöjlighet finns utan inslag av hot och begränsningar. Systemet bör innehålla tidsgränser av ett eller annat slag som pressar skattefuskaren att inkomma med självrättelse. Regeringens förslag går i denna riktning genom att tidsbegränsa rätten till självrättelse i vissa fall. Reglerna får inte förvandlas till ett statligt penningtvätteri. OECD kan inte nog betona vikten av att självrättelsereglerna är underställda nationell penningtvättslagstiftning. Reglerna bör kompletteras med föreskrifter om hur Skatteverket ska gå tillväga för att fastställa självrättade tillgångars och inkomsters ursprung. Påståenden att kapitalet är ”ett arv från moster Berta” måste styrkas. Redovisade tillgångar kan i själva verket i sin tur utgöra beskattningsbar inkomst eller än värre härröra från brott, i vilket fall Skatteverket är skyldigt att göra en penningtvättsanmälan. Både UG-avsnittet och tillgänglig info på skatterådgivares hemsidor ger närmast vid handen att Skatteverket tillämpar en ”no questions asked-politik”. Det väcker både frågor om gräddfilsbehandling och rättssäkerhet som endast kan skingras genom att regeringen reglerar frågan i särskilda föreskrifter. Reglerna bör möjliggöra maximal insamling av kunskap. ”No questions-politiken” gör också att Skatteverket går miste om en unik möjlighet att skaffa sig inblick i skattefuskets ljusskygga värld. OECD noterar att kunskap om vilka förmedlarna är och hur uppläggen fungerar möjliggör för skattemyndigheten att förfina nya kontrollaktioner. Politiskt exponerade personer (PEP:s) bör ej tillåtas inlämna självrättelse. OECD:s arbete mot mutor, penningtvätt och skattebrott lägger särskild tyngdpunkt på Politically Exposed Persons. Budskapet är att denna kategori skall behandlas särskilt strikt eftersom de innehar offentliga ämbeten. Om likabehandlingsprincipen hindrar tillämpningen av en sådan begränsningsregel, bör PEP:s i stället tvingas avgå från alla offentliga ämbeten om rättelse inlämnas. Föga förvånande anses det oförenligt med ett offentligt ämbete att ta emot mutor, tvätta pengar eller fuska med skatten. Självrättelsereglernas generositet är ytterst en politisk fråga. Notera dock att de svenska reglerna är bland de mest generösa i världen, vilket också förklarar varför våra regler även proportionerligt sett inbringat så lite skatteintäkter jämfört med andra länder. Frågan politikerna måste ställa sig är hur generöst vi bör behandla internationella skattefuskare utan att förtroendet för det svenska skattesystemet undergrävs. För låt oss inte hyckla – i stort sett samtliga självrättare i dag består av förmögna personer med kapital gömt utomlands som skrämts till självrättelse. Regeringen bör snabbutreda hur de svenska självrättelserna genom lagstiftning och föreskrifter kan moderniseras. En sådan utredning bör föregås av en Riksrevisionsgranskning av hur reglerna har tillämpats till dags dato. Torsten Fensby, expert på internationell skatteflykt, tidigare vid OECD, nordiska ministerrådet och skatteverket Leif Rosenfeld, tidigare skattedirektör på Skatteverket med särskilt ansvar för internationella kontrollfrågor och självrättelserna I stort sett samtliga självrättare i dag består av förmögna personer med kapital gömt utomlands som skrämts till självrättelse. Lämnar du en oriktig uppgift i din inkomstdeklaration kan du få betala skattetillägg. Om den skatt som undanhållits överstiger ett visst belopp riskerar du även att bli brottsanmäld, åtalad och dömd för skattebrott. För att slippa det kan du göra en självrättelse. Att göra en självrättelse innebär att du som företagare eller privatperson själv kommer in med riktiga uppgifter till Skatteverket och därmed rättar tidigare fel. Källa: Skatteverket ", "article_category": "other"}
{"id": 8917, "headline": "Erik Helmerson: Nej, skolans kris är inte över", "summary": "Det är krisstämpeln som fått den svenska skolan att vända uppåt. Låt oss behålla den även om det börjar se bättre ut.", "article": "Låt oss först och främst vara glada över tisdagens resultat från läsundersökningen Pirls. Att svenska elever blir bättre på att läsa är på alla sätt en god nyhet. Läsning lägger grunden till så mycket. Inte bara är läsförståelse nödvändig för att vi ska kunna navigera som samhällsmedborgare, den ger oss också större möjlighet att läsa oss själva och våra medmänniskor. I Pirls, som undersöker fjärdeklassare, ligger vi klart över snittet för EU/OECD – sjua av 50 länder – och vår sedan 2001 nedåtgående trend är bruten med besked. Nästan alla elevgrupper har förbättrat resultaten sedan det klena året 2011. Mycket viktigt är att hela 98 procent av de svenska fyrorna klarar provets lägstanivå. Hittills återstår mycket forskning om huruvida trenden verkligen vänt på allvar och i så fall varför. Kanske tog den svenska skolan tidigare för mycket för givet. Vi har i decennier förvandlat klassrummen till laboratorier för pedagogiska experiment med förvissningen att vad som än händer kommer svenska elever alltid att ligga i toppklass. Nedgångarna i undersökningar som Pisa och Pirls har varit en väckarklocka. Skolan seglade upp till valfråga, skoldebatten blev en av de hetare. Samhällets kameralins fokuserade, problemen blev tydligare. Och när många drar åt samma håll – i det här fallet elever, föräldrar, lärare, rektorer, debattörer, politiker – når man resultat. ”Kanske är det dags att plocka bort krisstämpeln”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson till TT. Ursäkta, men nej. Låt oss till varje pris behålla den. Låt oss vara glada över förbättringen, men det viktiga är att fortsätta att göra skolan bättre, att sträva efter högre resultat, att få svenska elever bättre förberedda på en krävande vuxenvärld. Fortfarande är klyftorna alldeles för stora mellan flickor och pojkar och mellan elever med olika socioekonomiska förutsättningar. Det finns också andra Pirlsresultat som väcker oro, som att allt färre elever och föräldrar tycker om att läsa. Litteraturens roll i skolan måste stärkas. Läslust skapar livslust. Och världen, inte minst för fjärdeklassare, är en öppen bok. ", "article_category": "other"}
{"id": 8994, "headline": "1 730 kvinnor i försvaret: ”Alla anmälningar måste tas på allvar”", "summary": "#givaktochbitihop. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi är beredda att försvara Sverige och rätten att leva som man vill, men ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation. Kvinnor som anmält kränkningar och övergrepp har ofta blivit ifrågasatta. Nu måste alla anmälningar tas på allvar, skriver 1 730 kvinnor i försvaret.", "article": "Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten. Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation. Försvarsmaktens värdegrund och uppförandekod är tydlig. Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten. Att inte följa värdegrunden måste få konsekvenser. Den som inte står bakom eller följer Försvarsmaktens etiska riktlinjer ska varken kunna jobba kvar, befordras, eller antas till högre utbildning. Tystnadskulturer som säger ”givakt och bit ihop”, och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar. Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt. #metoo och #givaktochbitihop väcker känslor över att vi inte kommit längre. Men tänder också ett hopp. Här händer något viktigt och kraftfullt! För första gången kan vi berätta utan att mötas av ifrågasättande och skuldbeläggande. 1 730 kvinnor från det svenska försvaret står bakom uppropet. Alla som undertecknat har inte personligen blivit utsatta för övergrepp, men vi talar med en gemensam röst. Det gör att vi inte kommer att kommentera några enskilda vittnesmål efter detta upprop. Välkommen till vår verklighet. Berättelser från kvinnor som är eller har varit anställda inom Försvarsmakten: ”Sitter med kollegor i matsalen. En av dem naglar fast mig med blicken och säger ’jag kan verkligen förstå varför man våldtar ibland.’ De andra kollegorna (manliga) skrattar.” ??? ”Min första lillejul på nya förbandet. Jag är betydligt yngre än alla andra och en av få kvinnor. En kollega kommer fram och säger 'vore jag 40 år yngre skulle du ligga med mig i kväll'. Jag skrattar bort det och säger att jag inte tror det och går till min chef och berättar vad som hänt. Min chef svarar 'sa han det? Va fan det var ju min replik!'.” ??? ”En högt uppsatt chef på ett förband misshandlar sin fru och blir polisanmäld. Förbandschefen kontaktar fruns väninna och ber henne dra tillbaka sitt vittnesmål, eftersom den anklagade mannen är 'en viktig tillgång på förbandet'.” ??? ”Efter tre månader blev jag inkallad till kompanichefen. Han berättade att jag var en trofé. Både värnpliktiga och befäl ville ha mig på rygg. Han sa att han inte kunde styra över deras drifter men att han kunde styra över mig. Om han fick veta att jag hade gjort någon sexuell handling under min tid som värnpliktig så skulle jag få en enkel biljett hem. I flera år tyckte jag att det var det bästa råd jag fick under min värnplikt. I dag känns det helt sjukt.” ??? ”Jag blir trakasserad av mitt ex (också försvarsmaktsanställd). Berättar för min stabschef som svarar med att berätta om en historia när han var ung och var kär i en tjej, och att killar gör så ibland.” ??? ”Jag borde kunna låta manligare som kompanichef. Jag lät för kvinnlig när jag gav order. Det var den feedback jag fick när jag gick kaptenskursen.” ??? ”Fick hjälp av en kollega att komma tillbaka till fartyget efter en blöt kväll. Då han var 'chef' kändes det säkert. Har diffusa minnen från hans hytt. Dagen efter kom han in i min hytt och kysser mig och säger att han tackar för natten men att han inte kommer att skilja sig för mig. Mina minnen från natten var suddiga och inte bekväma. Samme man tog på mig inför andra. Han har dessutom hotat med att dra in nivåhöjande utbildning för en annan kollega när hon inte ville följa med honom till hans hotellrum. Han ser sig själv som en kvinnokämpe och säger sig gärna i andra sammanhang stå upp för oss kvinnor i Försvarsmakten.” ??? ”Jag kommer aldrig glömma när jag ryckte in och tvingades springa fram och tillbaka på excercisplan medan soldater skrek 'visa pattarna'.” ??? ”Jag gjorde värnplikten med målet att söka officershögskolan och man gjorde tidigt klart för oss att det var tävling om platserna och att befälsutbildningens betyg i princip avgjorde vår framtid. Utbildningen avslutades med utgång för soldater och officerare, där vi drack stora mängder alkohol. Därefter var det efterfest i lägenheterna hos våra befäl. Vid det laget var jag i princip medvetslös och visste inte var jag befann mig. Ett av befälen tar med mig till sitt rum och drar ned mig i sängen fast jag försöker säga att jag inte vill. De andra bankar på dörren och vill att jag ska komma med hemåt, men befälet håller för min mun, håller kvar mig och försöker ha sex med mig. Jag somnar och följande morgon får vi våra betyg. Jag lever resten av värnplikten med känslan av 'hon som knullade sig in på officershögskolan'.” ??? ”Som soldat och officer kan jag så här i efterhand baxna när jag tänker på den aldrig sinande strömmen av sexuella inviter från manliga kollegor. Äldre män, gifta män, chefer och befäl som jag stått i beroendeställning till. Det handlade sällan om förfrågan om sexuellt umgänge skulle komma, utan när. Och i vilken form. Värst är alla dessa personalfester med alkohol inblandat. På min senaste arbetsplats så smög den hyllade kompanichefen från utlandsstyrkan upp bakom mig och mumlade i min nacke undrandes om jag 'ville ha något hårt och långt i mig'.” ??? ”Värnplikt 2008: Killarna i gruppen diskuterade om jag var en sådan som 'spottar eller sväljer efter kuksugning'. De skämtade också om att placera en stol bredvid min säng, och turas om att sitta där och runka på nätterna, och att jag då gärna fick sova naken och 'vara lite bjussig'.” ??? ”Utlandstjänst 2011: En manlig kollega gick in i min barack när jag inte var där, och stoppade in en cd-skiva i min dator med en porrfilm. Han tyckte att det var 'nice att se' om jag blev kåt. Samma kollega brukade smyga efter mig och ställa sig utanför toalettbåset när jag gick på toa, för att samtidigt säga att han 'tycker det är så sexigt att höra när du kissar'. Han skickade ibland också sms på kvällarna där han undrade om jag 'gillar att ta den i röven'... När jag konfronterade honom och sa att jag tog illa upp blev jag kallad 'jävla surfitta som inte kan ta lite skämt' av han och hans polare. Enligt dem hade jag fått 'för lite kuk'.” ??? ”På min första fest på mässen var det en manlig officer som tog tag i mig, tryckte upp mig mot väggen och stoppade in handen mellan benen på mig. Jag slog mig loss och gick därifrån. På måndagen efteråt anmälde jag till regementschefen som tog tag i det hela. Han fick inte gå den skola han sökt till och blev förflyttad.” ??? ”Något som etsat sig fast är frasen 'oj, här luktar det kvinna!' Med betoning på kvinna, på ett sätt som inte var skämtsamt där och då. Uttalandet kommer från patrullchefen under en vakt på Stockholms slott när man sitter i patrullrummet.” Som soldat och officer kan jag så här i efterhand baxna när jag tänker på den aldrig sinande strömmen av sexuella inviter från manliga kollegor. Äldre män, gifta män, chefer och befäl som jag stått i beroendeställning till. Alla som har skrivit på uppropet och fler vittnesmål hittar du på dn.se/debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 8999, "headline": "1 768 kvinnor i försvaret: ”Alla anmälningar måste tas på allvar”", "summary": "#givaktochbitihop. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi är beredda att försvara Sverige och rätten att leva som vi vill, men ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation. Kvinnor som anmält kränkningar och övergrepp har många gånger blivit ifrågasatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar, skriver 1.768 kvinnor i försvaret.", "article": "Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten. Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation. Försvarsmaktens värdegrund och uppförandekod är tydlig. Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten. Att inte följa värdegrunden måste få konsekvenser. Den som inte står bakom eller följer Försvarsmaktens etiska riktlinjer ska varken kunna jobba kvar, befordras, eller antas till högre utbildning. Tystnadskulturer som säger \"givakt och bit ihop\", och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar. Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt. #metoo och #givaktochbitihop väcker känslor över att vi inte kommit längre. Men tänder också ett hopp. Här händer något viktigt och kraftfullt! För första gången kan vi berätta utan att mötas av ifrågasättande och skuldbeläggande. 1.768 kvinnor från det svenska försvaret står bakom uppropet. Alla som undertecknat har inte personligen blivit utsatta för övergrepp, men vi talar med en gemensam röst. Det gör att vi inte kommer att kommentera några enskilda vittnesmål efter detta upprop. Välkommen till vår verklighet.  Berättelser från kvinnor som är eller har varit anställda inom Försvarsmakten:  ”Sitter med kollegor i matsalen. En av dem naglar fast mig med blicken och säger 'jag kan verkligen förstå varför man våldtar ibland.' De andra kollegorna (manliga) skrattar.”  ”En högt uppsatt chef på ett förband misshandlar sin fru och blir polisanmäld. Förbandschefen kontaktar fruns väninna och ber henne dra tillbaka sitt vittnesmål, eftersom den anklagade mannen är 'en viktig tillgång på förbandet'.”  ”Vi har varit ute och supit till rejält hela besättningen, det är muckfest och äntligen är det över. Jag har haft ett tufft år där jag varje dag mött härskartekniker, mobbing och skador som gjort det svårt att känna något annat är lättnad över att jag överlevt. Jag får reda på en mängd hemska saker som det pratats om bakom min rygg till befälen, jag känner mig så ensam och ledsen så jag bestämmer mig för att gå och lägga mig. En besättningsmedlem erbjuder sig att följa mig till vår hytt vi delar den här festen för han är orolig för att jag skall hamna fel. Jag är märkbart berusad och reflekterar inte så mycket på att han följt med i korridoren. Han börjar kyssa mig nästan omedelbart innanför dörren. Jag ber honom gå och lägga sig i sin egen binge, han säger att han gör det om vi först ligger med varandra. Jag säger att jag inte vill, men han ger sig inte och jag blir mjukt nedbrottad, han våldtar mig och sedan lämnar han mig i min binge täckt i sperma. Jag vaknar nästa morgon av att han och de andra i hytten knuffar på mig och säger att det är dags för frukost, som att inget har hänt.”  ”När jag gjorde utlandstjänst fick min dåvarande sambo ett brev. Någon skrev att jag hade gjort både det ena och det andra med den och den, vilket inte var sant. Jag gick till MP för att anmäla detta. De tog inte ärendet eftersom 'det händer varje mission'.”  ”Jag blir trakasserad av mitt ex (också försvarsmaktsanställd). Berättar för min stabschef som svarar med att berätta om en historia när han var ung och var kär i en tjej, och att killar gör så ibland.”  ”Jag borde kunna låta manligare som kompanichef. Jag lät för kvinnlig när jag gav order. Det var den feedback jag fick när jag gick kaptenskursen.”  ”När jag i samband med en utlandsmission berättade om egna och andras upplevelser av särbehandling för en manlig officer sa han 'oj då, så illa trodde jag inte att det var! Då är det ju sant som det har sagts, att det orsakar massor av problem att ha med kvinnor i förbanden. Försvarsmakten kanske trots allt inte var redo för att ha så många kvinnliga anställda, om det är så svårt att vara kvinna fortfarande'.”  ”Under min grundläggande militärutbildning 2013 hamnade jag i en grupp där två av killarna visade sig vara kvinnohatare. Det drogs mycket skämt som var både sexistiska och rasistiska. Det snackades om hur de skulle dra hem en brud till helgen, trycka ner henne och knulla henne tills hon sprack. Att alla kvinnor i fotbollslandslaget var lesbiska och värdelösa på fotboll. Att kvinnor var horor som skulle hålla käften. De andra killarna skrattade ofta med, medan jag och den andra tjejen sa ifrån. Vi fick då höra att vi var känsliga och att det ju 'bara var ett skämt'. Vi tog det vidare till vår plutonchef som inte kunde göra något när 'ord stod mot ord'.”  ”Befälet blev fullare och jag smet när han skulle raggla hem. Att han sexuellt trakasserade mig sved såklart men mest av allt sved det att jag i 12 månader under värnplikten slet som ett djur för att få hans godkännande och det enda som kom ut av det var en kommentar om mina bröst.”  ”Som soldat och officer kan jag så här i efterhand baxna när jag tänker på den aldrig sinande strömmen av sexuella inviter från manliga kollegor. Äldre män, gifta män, chefer och befäl som jag stått i beroendeställning till. Det handlade sällan om förfrågan om sexuellt umgänge skulle komma, utan när. Och i vilken form. Värst är alla dessa personalfester med alkohol inblandat. På min senaste arbetsplats så smög den hyllade kompanichefen från utlandsstyrkan upp bakom mig och mumlade i min nacke undrandes om jag 'ville ha något hårt och långt i mig'.”  ”Fest och snapsvisor hör ihop med officerslivet, men ska vi på riktigt efter att ha lyssnat på de fyra första rumsrena visorna behöva höra fyra till sex till mer eller mindre kvinnoförnedrande visor sjungna av ett gäng mer eller mindre överförfriskade manliga officerare. Varför tillåts det fortfarande 2017, trots att det säkert lagts en hel del skattemedel på värdegrundsarbete?”  ”Är ganska ny på arbetsplatsen. En äldre och överordnad man går bakom mig i trappen. Plötsligt lägger han hela handen på min skinka och klämmer till, samtidigt som han uttrycker något. Jag vänder mig förfärat om och ser att ett helt gäng kollegor är där. Alla skrattar. Jag känner mig mycket obekväm.”  ”Minns när jag påpekade att en soldat blottat sig i fönstret, när jag gick förbi ute på kaserngården. Som civil kände jag ju inte igen soldaten. Hade jag gjort det, så hade jag polisanmält. Jag anmälde det för min chef, som tog det på allvar och rapporterade till bataljonschefen, men i övrigt hände inget. På omvägar fick jag sedan höra att det skämtats i revyn om detta på officerarnas lillejul och då till min nackdel.”  ”Jag förstår att man inte anmäler även fast man ska göra det. Det kostar väldigt mycket kraft och energi att försvara sig själv och bli ifrågasatt. Det tog över tre år och en fantastisk duktig jurist på högkvarteret innan individen fattade begreppet 'ingen kontakt'. Jag ångrar i dag att jag inte gjorde en polisanmälan.”  ”Min första lillejul på nya förbandet. Jag är betydligt yngre än alla andra och en av få kvinnor. En kollega kommer fram och säger 'vore jag 40 år yngre skulle du ligga med mig i kväll'. Jag skrattar bort det och säger att jag inte tror det och går till min chef och berättar vad som hänt. Min chef svarar 'sa han det? Va fan det var ju min replik!'.”  ”Efter tre månader blev jag inkallad till kompanichefen. Han berättade att jag var en trofé. Både värnpliktiga och befäl ville ha mig på rygg. Han sa att han inte kunde styra över deras drifter men att han kunde styra över mig. Om han fick veta att jag hade gjort någon sexuell handling under min tid som värnpliktig så skulle jag få en enkel biljett hem. I flera år tyckte jag att det var det bästa råd jag fick under min värnplikt. I dag känns det helt sjukt.”  ”Jag kommer aldrig glömma när jag ryckte in och tvingades springa fram och tillbaka på excercisplan medan soldater skrek 'visa pattarna'.”  ”Efter att i en feedbackövning fått höra att jag måste ha knullat till mig min plats på kursen då det ju finns massor av bra killar som inte kom in (och denna övning leds av en löjtnant som väljer att inte kommentera, avbryta eller ifrågasätta, utan uppmanar mig att bara lyssna och ta emot) ber jag om enskilt samtal med kurschefen. Han säger 'men vad väntar du dig, det här får du tåla. Du har ju själv valt att vara här'.”  ”På min första fest på mässen var det en manlig officer som tog tag i mig, tryckte upp mig mot väggen och stoppade in handen mellan benen på mig. Jag slog mig loss och gick därifrån. På måndagen efteråt anmälde jag till regementschefen som tog tag i det hela. Han fick inte gå den skola han sökt till och blev förflyttad.”  ”Jag går på Försvarshögskolan. Under ett taktiskt spel uttrycker en kollega något i stil med att 'när våra styrkor är i ett underläge så kan vi alltid kalla in våra läderbögar för att straffknulla motståndaren'. Lärarna säger ingenting. Jag ber att få prata med kollegan och säger att jag tycker det han sa är högst olämpligt. Bakom min rygg får jag sedan höra att han inför resten av gruppen har uttryckt att nu får man passa sig när jag är i närheten, för jag är moralpolis och tål inte ens ett skämt.”  ”Sitter på kurs som deltagare. Lektionen ska börja, en av mina två kadetter har i uppgift att föra anteckningar på storskärm. Plötsligt skriver han 'jag vill trycka in kuken i dig, …'. Läraren stänger av skärmen, raderar och fortsätter sedan som om inget hänt. Ingen säger något. Kadetten kommer fram efteråt och påstår att han inte trodde det skulle synas, och att det var en tillfällighet att det var just mitt namn. Jag rapporterar händelsen till dåvarande närmsta chef och får frågan om det inte kan vara så att han är kär i mig. Kadetten får be mig om ursäkt, och sedan är allt utagerat, enligt min chef. Jag måste fortsätta undervisa min grupp på två. Kadetten får anställning hos oss. Sedan dess har jag varit rädd att bli våldtagen på jobbet. Nu i år får jag veta att hon jag rapporterade till aldrig meddelade någon annan om händelsen, och att läraren på kursen inte heller tog tag i frågan. Hon går i dag runt och gör sig löjlig över #metoo. Jag har nu själv meddelat ledningen om både hotet och sveket.”  ”För någon månad sedan. Jag står och diskuterar med en av mina närmaste chefer när han plötsligt tittar och pekar på mina bröst och säger 'där har du en smula som jag inte får plocka bort'. Under en stor konferens med representanter från samtliga andra förband sitter vi i något mindre grupper för redovisningar och diskussioner. När det börjar rundas av, lägger samme chef handen på mitt lår och undrar om jag har något mer att tillägga.”  ”När jag går in i vårt gemensamma fikarum som vi också delar med våra civila, kvinnliga kollegor ser jag de fullsatta sofforna – alla är män – och allas blickar är riktade mot tv-apparaten där det spelas upp en porrfilm. Jag blir rasande och säger att det här är mitt och mina kvinnliga kollegors fikarum också. Kommentaren jag får är 'har du mens, eller?'. De andra skrattar eller säger ingenting och jag får lämna fikarummet, ledsen, förnedrad och kränkt.”  ”Tårarna rinner. Jag är på min första permission och har åkt till min syster och bett henne klippa av mig håret. Hon vägrar. 'Du har ju sparat i månader för att kunna sätta fast det i knut!' 'Jag måste, annars gör de det åt mig och jag är rädd att de rakar mig på måndag.' 'Vem då?' 'Fänrikarna.' 'Det kan väl inte dom bestämma!' 'Jo! Jag anmälde mig hos kompanichefen och bad om att få behålla håret, men han sa att jag gör mig skyldig till ordervägran om det inte åker av. Fänrikarna säger att bara horor har långt hår.' 'Idioter! Hur kort ska det vara?' Min syster klipper mig. Jag dör en smula. Vid visitationen på måndagen är mina kängor ludermässigt putsade.”  ”Jag gjorde värnplikten med målet att söka officershögskolan och man gjorde tidigt klart för oss att det var tävling om platserna och att befälsutbildningens betyg i princip avgjorde vår framtid. Utbildningen avslutades med utgång för soldater och officerare, där vi drack stora mängder alkohol. Därefter var det efterfest i lägenheterna hos våra befäl. Vi det laget var jag i princip medvetslös och visste inte var jag befann mig. Ett av befälen tar med mig till sitt rum och drar ned mig i sängen fast jag försöker säga att jag inte vill. De andra bankar på dörren och vill att jag ska komma med hemåt, men befälet håller för min mun, håller kvar mig och försöker ha sex med mig. Jag somnar och följande morgon får vi våra betyg. Jag lever resten av värnplikten med känslan av 'hon som knullade sig in på officershögskolan'.”  ”Jag är på resa utomlands med en svensk delegation med en tvåstjärnig general i spetsen. Vi besöker ett antal svenskar som tjänstgör i FN-insatsen i landet. Tidigare under resan hade jag köpt en långkjol med slits som inte var lämplig att använda utanför hotellet med hänsyn till landets kultur eftersom kjolen riskerar att blåsa upp och visa mina bara ben. Jag väljer att ha på mig den till en middag för svenskarna och några av deras utländska kollegor då vi ska vara inomhus och jag själv kan välja hur mycket av benen jag vill visa. Precis innan vi ska sätta oss till bords ropar generalen från den ena änden på bordet till änden där jag står: 'är det din nya kjol, kan du inte visa slitsen?!' och samtliga 20 män i lokalen vänder sig mot mig utan att kommentera olämpligheten i kommentaren. Under samma resa ägnar generalen tid åt att högljutt berätta att han ska hitta en stång åt mig då jag berättat att jag dansar på fritiden och han gärna vill se mig dansa. Att dansen jag håller på med inte är poledancing är inte relevant enligt honom.”  ”Värnplikt 2008: Killarna i gruppen diskuterade om jag var en sådan som 'spottar eller sväljer efter kuksugning'. De skämtade också om att placera en stol bredvid min säng, och turas om att sitta där och runka på nätterna, och att jag då gärna fick sova naken och 'vara lite bjussig'.”  ”Utlandstjänst 2011: En manlig kollega gick in i min barack när jag inte var där, och stoppade in en cd-skiva i min dator med en porrfilm. Han tyckte att det var 'nice att se' om jag blev kåt. Samma kollega brukade smyga efter mig och ställa sig utanför toalettbåset när jag gick på toa, för att samtidigt säga att han 'tycker det är så sexigt att höra när du kissar'. Han skickade ibland också sms på kvällarna där han undrade om jag 'gillar att ta den i röven'... När jag konfronterade honom och sa att jag tog illa upp blev jag kallad 'jävla surfitta som inte kan ta lite skämt' av han och hans polare. Enligt dem hade jag fått 'för lite kuk'.”  ”På det stora hela var det ett väldigt medvetet kompani/förband som jobbade mycket med jämställdhet och som jag ändå tycker kommit långt, 2009/2010. Upplevde inte problem med officerare utan snarare de som kom in och befann sig där via värnplikt/anställda soldater. Det som gjorde mig verkligt rädd var att jag blev mordhotad av en i samma pluton. Ska dock tillägga att Försvarsmakten är den bransch där jag fått utstå minst med sexuella trakasserier och som faktiskt tagit saker på allvar och som aktivt jobbar med förbättring.”  ”En mer aktuell händelse från min sida som endast hände för några år sedan som har många dimensioner. Det var när jag var i Kosovo, efter det att vi tagit hem vår trupp därifrån och bara några få svenskar var verksamma där. En kväll i vårt gemensamma tv-rum, berättar en svensk kollega om en händelse där en annan svensk kollega under ett födelsedagsfirande för en internationellt anställd slovensk (eller slovakisk) kvinna hade förärat henne med en present. Presenten bestod av en banan och ett par handklovar, som han försökte få henne att ta på sig. Dagen eller någon dag efter bestämde jag möte med kvinnan. Min svenska kollega som var den som gav henne presenten fick nys om mötet och ringde upp mig innan mötet med kvinnan ägt rum, där han vid upprepade tillfällen hotade mig och sa att detta kommer att få allvarliga konsekvenser för dig. Han hävdade också att han hade högre grad än jag och på så vis skulle jag vara underlydande till honom och att han minsann visste en hel del om mig. Min reaktion blev rent fysisk med händer som darrade och ett hjärta som slog. Den natten var första natten jag låste dörren i vår gemensamma förläggning. Mötet genomfördes, hon ville inte anmäla. Jag sa att jag kommer att anmäla honom och lämna henne utanför. Vilket också gjordes och han fick resa hem med i princip omedelbar verkan. Dock tror jag att han fortfarande jobbar kvar.”  ”'Är det jobbigt? Du är ju här frivilligt, du kan sluta när du vill'. Jag ville vara där, jag ville klara av det. Han kunde inte acceptera att jag var där. Han var chef. Som tur var fanns det fler chefer. En som stöttade mig, en som pushade mig och som jag såg upp till och hade förtroende för. En förebild som jag såg upp till och kände att jag hade på min sida. Ända tills den dagen. Dagen då det visade sig att han var en andra klassens man, en medelålders maktmissbrukande man som tog sig rätten att ta på min kropp och viska i mitt öra att jag var fin. Jag ville inte vara fin. Jag ville vara jävligt bra på min tjänst och uppskattas för det. Kunde han så kan alla. Det var så det kändes. Jag hade sökt och kommit in på officersutbildningen men vilken mening fanns det att börja där? Ville jag vara en del av en organisation som slagit undan benen på mig, som berövat mig min självkänsla och svikit mig? Efter 'moget' övervägande insåg jag att jag måste fortsätta, jag kan tillföra något, jag kan bli bättre än dem. Jag kan förändra. Jag valde att börja skolan och bli en del av en organisation som har potential att (jävligt) långsamt bli bättre.”  ”Värnplikt. Ensam tjej i plutonen. Flertalet 'mindre' händelser i form av bland annat undandraget duschdraperi, kommentarer om hur jag ser ut naken, att man till exempel inte kan lita på mitt omdöme eftersom jag 'tycker om att suga ***', och så vidare. Därefter ett tillfälle där en kille i min pluton tryckte upp mig mot en vägg och sa att jag skulle veta min plats och hålla käften annars skulle han 'se till att det fick konsekvenser'. Jag kände att det hade gått för långt och gick och pratade med mitt befäl och fick responsen 'är du säker på att det här verkligen har hänt? Du förstår väl vad konsekvenserna blir om du vill gå vidare med det här? Du kanske borde tänka över vad som hänt en gång till, det kan ju ha varit ett missförstånd'.”  ”Reagerar över hur många som blivit dåligt behandlade under grundutbildningen och att de som rapporterat uppåt sällan fått något gehör. Vad är det för folk vi rekryterar egentligen? Är det så att dessa felrekryteringar i dag sitter på chefspositioner och inte har förmåga att förstå allvaret i det hela eftersom det var okej när personen i fråga gjorde samma sak under sin grundutbildning?”  ”Fick hjälp av en kollega att komma tillbaka till fartyget efter en blöt kväll. Då han var 'chef' kändes det säkert. Har diffusa minnen från hans hytt. Dagen efter kom han in i min hytt och kysser mig och säger att han tackar för natten men att han inte kommer att skilja sig för mig. Mina minnen från natten var suddiga och inte bekväma. Samme man tog på mig inför andra. Han har dessutom hotat med att dra in nivåhöjande utbildning för en annan kollega när hon inte ville följa med honom till hans hotellrum. Han ser sig själv som en kvinnokämpe och säger sig gärna i andra sammanhang stå upp för oss kvinnor i Försvarsmakten.”  ”Jag var för något år sedan på en avslutningsmiddag efter en övning, för att ta ett exempel. Efter middagen satt jag och några kollegor runt ett bord och pratade och hade trevligt. Min chef kom och ställde sig bakom mig och sticker ner handen innanför min tröja och tar grepp runt mitt bröst. Jag rycker snabbt bort hans hand och är på väg att säga något. Men INGEN reagerar. Flera personer såg vad som hände, men ingen gjorde något. Jag ville anmäla men kände att jag inte hade någons stöd och vågade inte. Jag har 'bara' varit i firman i cirka 10 år och kan inte själv relatera längre bak i tiden, men jag tror och hoppas att det har blivit bättre. Tyvärr är det långtifrån borta.”  ”Som förman på ungdomsutbildning blev jag och en kvinnlig kollega beordrade att diska och städa och tvätta.”  ”Något som etsat sig fast är frasen 'oj, här luktar det kvinna!' Med betoning på kvinna, på ett sätt som inte var skämtsamt där och då. Uttalandet kommer från patrullchefen under en vakt på Stockholms slott när man sitter i patrullrummet.”  ”Jag anmäler en händelse internt för kränkande särbehandling. Jag får rätt, deras avslås. Konsekvensen: De ska be mig om ursäkt, med motiveringen att de 'ändå snart ska gå i pension' så andra åtgärder kändes inte lämpliga. Jag fick aldrig någon ursäkt.”  ”Jag hade också en regementschef som aldrig kunde lära sig vad hans enda kvinnliga officer hette. Han pratade om mig som 'hon, den där tjocka'. På den tiden var jag inte ens tjock men han var ordentligt korpulent. Den första regementschefen jag hade beordrade mig att snarast gifta mig... Inte undra på att man aldrig anmälde något – de hade inte förstått. Men jag har hjälpt andra att anmäla och jag har lämnat tunga 'avhandlingar' om många fall, till generaler på Högkvarteret redan 1993. De blev så upprörda att de höll på att krevera – men inget hände. Alls. Nu är det ta mig f-n dags!”  \"Det snackas också enormt mycket skit om mig hela tiden, som ensam tjej på samtliga arméregementen på orten. Det slås vad om vem som ska ligga med mig, och om jag pratar med någon på krogen så har jag legat med honom, och gärna hans kompis också när jag ändå höll på. Hade jag legat så mycket som det sas så hade jag inte hunnit med något annat. Men ingen tror på mig, alla har ju hört från säker källa. Att jag borde vara den säkraste källan är det ingen som bryr sig om.”  ”Jag vet verkligen inte var jag ska börja... Händelserna har avlöst varandra genom åren. Kompanichefer som tiggt och bett om samlag, förfärliga raggningsförsök, oönskade händer på bröst, rumpa och ben, kränkande kommentarer om kön, avklädning offentligt och visitationer som inte varit berättigade. I dag har jag en annan roll i Försvarsmakten även om jag är officer. Jag har en hög kompetens såväl vetenskapligt som yrkesspecifikt. Kränkande kommentarer förekommer fortfarande även om raggningsförsöken upphört. Nu föreligger i stället en rädsla för den erfarenhet och kompetens som jag besitter. Jag är dessutom inte tyst längre. Jag upplever starkt att den kränkande särbehandlingen jag har fått som kvinna i Försvarsmakten pågått från dag 1 till i dag, men att orsakerna därtill har varierat genom årtiondena. Nu består den kränkande särbehandlingen i oförmåga att möta upp den kompetens jag har och värdera den i samma vågskål som mina manliga kollegors.”  ”Min chef är ointresserad av min civila kompetens. På sin fritid gillar han 'att hålla på med' det jag är utbildad för, och när jag vid ett tillfälle erbjuder mig att hjälpa honom och en annan person tittar de bara förvånat på mig och återgår sen till sitt samtal. När jag jobbar på distans en period och kommer till jobbet en dag så är namnskylten borta till mitt kontor, och där sitter en för mig okänd person. Hen hänvisar till min chef, som berättar att han 'flyttat ut mitt kontor till en container i hangaren'. Något år senare, när jag lämnat min före detta chef som referens till ett civilt jobb, får jag veta att han svarat att han inte kunde säga något om min kompetens för jag var 'inte prövad'. När jag ringer och frågar varför han inte nämnt att jag ersatte honom med kort varsel under ett större evenemang svarade han att 'det hade han glömt'. Jag har nu sagt upp mig. Att Försvarsmakten säger sig vilja ta vara på kompetens och få fler kvinnor att söka sig till försvaret känns mest som tomma ord.” 30 november Debattartikeln 1 768 kvinnor i försvaret: ”Alla anmälningar måste tas på allvar” Här är alla som har skrivit på uppropet #givaktochbitihop Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 9033, "headline": "”Lärarstudenter saknar läs- och skrivfärdigheter”", "summary": "Uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs- och skrivfärdigheter, samtidigt som man från politiskt håll vill främja ett brett deltagande i utbildningen. För att det ska vara möjligt måste ett basår inrättas för att ge studenterna verktyg för att klara studierna, skriver universitetslektor Tünde Puskás.", "article": "Att komma in på en lärarutbildning är i dag mycket lätt. Lärarnas Tidning påtalade redan år 2015 att det på vissa lärarprogram räcker med 0,05 poäng på högskoleprovet för att bli antagen. Det här betyder i klartext att det i dag finns studenter vid lärarutbildningarna som inte har tillräckliga färdigheter i svenska för att tillgodogöra sig utbildningen. Samtidigt vill man från politiskt håll främja ett brett deltagande i högskoleutbildningen. Enligt ett lagförslag från regeringen ska högskolorna aktivt främja ett brett deltagande i utbildningen det vill säga att fler ”ska söka, påbörja och fullfölja en högskoleutbildning”. Syftet med förslaget är vällovligt, men dess tillämpning riskerar att resultera i att det antas ytterligare studenter som är illa förberedda för högskolestudier. På sikt kommer detta att innebära att det även utexamineras lärare med bristfälliga kunskaper såvitt inte lärosätena ges ytterligare resurser för att ge extra undervisning för svaga studenter. Att bli antagen till en utbildning garanterar inte att studenten slutför sin utbildning, men mot bakgrund av formuleringen i det nya förslaget kan det uppfattas som att högskoleutbildningarna ska bära ansvaret för att studenter som vid antagning till utbildningen inte behärskar svenska på en sådan nivå som krävs för högskolestudier blir lärare. Det har framhållits att ytterligare resurser skulle användas till att hjälpa de studenter som behöver extra stöd för att klara av utbildningen. Det som däremot inte har diskuterats är hur universitetslärarnas uppdrag påverkas av utvecklingen. De flesta universitetslärare förstår att studenter kan behöva hjälp med att utveckla ett akademiskt språk, men stödet handlar numera allt oftare om att hjälpa de uppskattningsvis 20 procent av studenterna som har uppenbara svårigheter med grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Detta är ofta inte en fråga om utländsk bakgrund. Problemet är nämligen minst lika vanligt hos studenter med svenska som modersmål som hos studenter med annat modersmål än svenska. Studenter som har språksvårigheter redan vid antagningen tenderar oavsett bakgrund att bli bärare av ett problem som är näst intill omöjligt att åtgärda vid en högskola eller universitet. En universitetslektor är specialist på ett visst område med ett uppdrag att belysa, problematisera och diskutera kunskap och kunskapssyn inom ramen för sin expertis. I vardagen möter däremot universitetslärare ofta situationer där ämneskunskaperna hamnar i skymundan, eftersom så många studenter inte förmår tillgodogöra sig studiematerialet eller formulera sina egna tankar kring det. Det kan låta absurt, men allt oftare diskuterar lärarkollegiet huruvida man kan godkänna svar på skriftliga examinationer där det inte står klart vad studenten egentligen menat, eftersom den språkliga framställningen är så bristfällig. Hur ska vi kunna bedöma innehållet när vi inte kan vara säkra på om vi tolkar studentens svar rätt? Förmågan att läsa akademiska texter, som till sin karaktär är både längre och mer komplexa än de texter man läser till vardags, är något som en lärare som undervisar på högskolenivå borde kunna utgå ifrån att studenterna har med sig när de antas till en utbildning. Tyvärr ser det alltså inte ut så i dag. Vi kan under rådande omständigheter inte genomföra vårt uppdrag att erbjuda en hög akademisk utbildning om vår tid gång på gång går åt till att underkänna studenter vars texter består av idel bisatser, ofullständiga meningar eller upprepade syftningsfel. Till slut brukar många av dessa texter ändå bli godkända. Har en lärare läst och kommenterat en text tre gånger så har han eller hon också påtalat tillräckligt många fel för att man ska börja finna texten åtminstone någorlunda läslig. Till slut drabbas läraren av en känsla av maktlöshet och kraven för godkänt sänks. Man skulle kunna säga att universitetsläraren tilldelats ett osynligt tidskrävande uppdrag att försöka förstå mer eller mindre obegripliga studentarbeten och försöka få studenterna att bli godkända på utbildningen. Ett brett deltagande kan enbart fungera om det är möjligt att samtidigt ställa krav på bibehållen hög nivå på utbildningen. I annat fall är risken stor att läraryrkets status sjunker ytterligare. Många lärare har utomordentliga ämneskunskaper och gör ett fantastiskt jobb ute i skolorna. Däremot vet vi som arbetar inom lärarutbildningen att det även finns studenter som tar sig igenom utbildningen utan att behärska akademiskt skrivande och som sällan eller aldrig läser vare sig skön- eller facklitteratur. Hur kan en lärare som själv har svårt med att läsa och skriva väcka elevernas intresse för att göra det? Hur kan en förskollärare som har svårt att läsa fånga barnens intresse för berättelser? Det kan inte rimligtvis ingå i en universitetslärares uppdrag att lära ut grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Detta är inte enbart en kostnadsfråga utan även en rättvise- och jämlikhetsfråga. Ifall stora resurser läggs på vissa studenters skrivutveckling kommer det att drabba ämnesutbildningen för andra studenter. Dessutom kommer ett implicit uppdrag som inte ingår i tjänstebeskrivningen att drabba universitetslärarnas arbetsmiljö och kanske även välbefinnande. Det är skäl att särskilt lyfta fram att ifall vi utbildar lärare som inte behärskar språket riskerar vi i förlängningen att reproducera bristande kunskaper. Därtill kommer att vi också riskerar att en viss grupp utexaminerade lärare hamnar i skolor där andra lärare inte vill undervisa. Då försämras dessa skolors resultat ytterligare, det vill säga de elever som verkligen skulle behöva de bästa lärarna får dem inte. Många tekniska och naturvetenskapliga linjer har sedan 1992 infört ett akademiskt basår för att de har insett att deras studenter saknar grundläggande verktyg för att klara av högskolestudier. Borde vi inte inse att på motsvarande sätt som matematiken är en naturvetares eller ingenjörs främsta verktyg är det svenska språket i tal och skrift en lärares främsta verktyg? För att det nu aktuella förslaget om ett breddat deltagande ska kunna genomföras på ett konstruktivt sätt måste ett motsvarande basår inrättas vid lärarutbildningarna. I en skola som länge har haft problem med sjunkande resultat och där snart en fjärdedel av eleverna har ett annat språk än svenska som sitt modersmål är det en rättvisefråga att alla lärare vi utbildar har hög kompetens i svenska språket. Utan hög kompetens i svenska kan ingen lärare utföra sitt uppdrag. Tünde Puskás, universitetslektor, Linköpings universitet I en skola som länge har haft problem med sjunkande resultat och där snart en fjärdedel av eleverna har ett annat språk än svenska som sitt modersmål är det en rättvisefråga att alla lärare vi utbildar har hög kompetens i svenska språket. ", "article_category": "other"}
{"id": 9037, "headline": "”Lika lön kräver fast ingångslön och en ny föräldraförsäkring”", "summary": "Svenska politiker kan inte leva på ryktet om Sverige som ett av de mest jämställda länderna. Nya initiativ krävs för att försäkra att förvärvsarbetande kvinnor får samma möjligheter som män. Två förslag till åtgärder är fasta inträdeslöner och en individualiserad föräldraförsäkring. Det skriver Anne Boschini, docent i nationalekonomi.", "article": "Trots höga jämställdhetspolitiska ambitioner kvarstår betydande skillnader mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor och män har i genomsnitt olika typer av yrken, fler män arbetar heltid, kvinnor tjänar i genomsnitt mindre och det finns fler manliga än kvinnliga chefer. Anledningarna till dessa skillnader är flera. Vissa beror på att kvinnor och män erbjuder olika omfattning eller typ av arbetskraft i form av, till exempel, utbildningsbakgrund och antal arbetade timmar. Andra beror på att efterfrågan på män och kvinnor på arbetsmarknaden skiljer sig åt. I den rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som publiceras i dag undersöker jag en förklaring, nämligen om arbetsgivare diskriminerar kvinnor på den svenska arbetsmarknaden. Om arbetsgivare erbjuder kvinnor lägre lön och sämre befordringsmöjligheter än lika kvalificerade män skulle det kunna vara en delförklaring till de observerade könslöneskillnaderna. Enligt nationalekonomisk teori finns åtminstone tre olika typer av diskriminering: Preferensdiskriminering, att arbetsgivare diskriminerar kvinnor för att de föredrar att ha män som anställda Statistisk diskriminering, att arbetsgivare, i brist på information om enskilda män och kvinnor, använder sig av information om kvinnors, respektive mäns, genomsnittliga agerande på arbetsmarknaden Implicit diskriminering, att arbetsgivare, liksom människor i allmänhet, påverkas av samhälleliga normer och stereotyper Från tidigare forskning vet vi att kvinnor i genomsnitt tjänar cirka 4 procentenheter mindre än män efter att man tagit hänsyn till skillnader i produktiva egenskaper. Men, som visas i denna rapport, varierar inte könslönegapet bara med yrke utan också med hur hög genomsnittslönen i ett yrke är. Ju högre genomsnittslönen i yrket är desto större tenderar könslönegapet att vara. Medan detta i sig inte skulle behöva påverka den ekonomiska jämställdheten negativt, visar det sig att yrken med högre genomsnittslöner är mer mansdominerade. Dessa könslönegap finns på lägre nivåer redan för unga arbetstagare. Även inom högre befattningar som chefsyrken finns ett tydligt könslönegap när produktiva egenskaper beaktats. Trots att den oförklarade delen av könslönegapet inte direkt kan tolkas som ett mått på diskriminering, är det talande att kvinnor inte endast tjänar mindre inom kvinnodominerade yrken än vad män gör inom mansdominerade yrken, utan även att kvinnor som arbetar i mansdominerade yrken tjänar mindre än de män som arbetar inom samma yrken. Tidigare forskningsstudier visar att det överlag inte finns någon skillnad mellan kvinnor och män i sannolikhet att bli kallade till en första intervju i en anställningsprocess i Sverige. Däremot faller sannolikheten att bli kallad till intervju snabbare med stigande ålder för kvinnor än för män. Den enda studien på svenska förhållanden som även analyserar sannolikheten att bli erbjuden en anställning visar dock att kvinnor har större sannolikhet att bli erbjudna anställning om första fasen i anställningsproceduren är anonym än om arbetsgivaren vet den sökandes kön. Alla skillnader vi observerar på den svenska arbetsmarknaden är dock inte följden av att arbetsgivare diskriminerar kvinnor. Analysen här har endast omfattat lika produktiva män och kvinnor, det vill säga de med samma utbildning, erfarenhet och yrke. Många av de skillnader som finns är snarare följden av att kvinnors och mäns arbetsutbud skiljer sig åt. Kvinnor och män väljer olika utbildningsinriktningar, olika mängd arbetade timmar och olika föräldraledighetsuttag. Även om ytterligare forskning är viktig för att förstå den relativa vikten av utbuds- respektive efterfrågefaktorer, visar denna rapport tydligt att ytterligare arbete krävs för att främja mer jämställda utfall på den svenska arbetsmarknaden. Följande åtgärder föreslås därför. 1 Inför fasta inträdeslöner för att minska könslöneskillnaderna mellan unga och lika produktiva män och kvinnor inom samma yrke. Detta skulle exempelvis förhindra att nyutexaminerade kvinnor ges lägre lön vid sin första anställning på grund av statistisk diskriminering från arbetsgivarens sida. 2 Reformera föräldraförsäkringen så att uttaget av föräldraledighet blir individuellt utan möjligheter till överföring mellan föräldrarna. Detta skulle ge arbetsgivare mindre anledning att statistiskt diskriminera kvinnor på grund av att förväntningar om föräldraledighet. Även föräldrar skulle få anledning att tänka igenom sina utbildnings- och karriärsatsningar så att det gör mindre skillnad vem av föräldrarna som är hemma. 3 Minska den totala möjliga längden på föräldraledigheten. Dagens system tillåter att föräldrar endast tar ut några dagars föräldraledighet per vecka utan att arbeta resterande dagar. Forskning visar att den totala tiden, speciellt för mammor, borta från arbetskraften, är mycket längre än det totala antalet föräldraledighetsdagar. För pappor är diskrepansen mellan totala antalet dagar och den totala tiden borta från arbetskraften betydligt mindre. Att reformera föräldrapenningssystemet i linje med dessa förslag skulle förmodligen snabbt leda till mindre könslönegap mellan lika produktiva individer av olika kön. Det skulle innebära omställningar för en del familjer, men en jämställd politik kan knappast förespråka ett föräldraledighetssystem som dagens där pappor endast tar ut en fjärdedel av föräldrapenningsdagarna. Svårare är det att formulera åtgärder som har en direkt effekt på gapet i löner mellan män och kvinnor inom specifika chefsyrken. Kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser skulle kunna ha en positiv signaleffekt, men har sannolikt inga andra effekter på kort och medellång sikt. Sammanfattningsvis kan inte svenska politiker luta sig tillbaka och leva på ryktet om Sverige som ett av de mest jämställda länderna i världen. Nya initiativ krävs för att försäkra att alla förvärvsarbetande kvinnor får samma möjligheter som män oavsett vilket yrke de väljer. Anne Boschini, docent i nationalekonomi vid Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet. Hon forskar främst om ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män. Den enda studien på svenska förhållanden som även analyserar sannolikheten att bli erbjuden en anställning visar dock att kvinnor har större sannolikhet att bli erbjudna anställning om första fasen i anställningsproceduren är anonym än om arbetsgivaren vet den sökandes kön. ”Olika kön, olika lön – en ESO-rapport om diskriminering på arbetsmarknaden” publiceras i dag. Den handlar om möjliga orsaker till könslönegapet och diskuterar vad som kan göras åt det. Rapporten är skriven av docent Anne Boschini. Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) ska genom oberoende studier bidra till samhällsdebatten och vara en brygga mellan forskning och politik. ESO är en kommitté under Finansdepartementet. ", "article_category": "other"}
{"id": 9068, "headline": "Bris hoppas fler killar ska våga träda fram i #metoo", "summary": "Många barn och unga ringer till Bris i kölvattnet av #metoo. En försvinnande liten del är killar. Kuratorn Jonas Söderlund hoppas att kampanjen inte bara ska fokusera på män som träder fram och ber om ursäkt. Utan leda till att fler killar vågar träda fram och prata om utsatthet.", "article": "Många barn och unga har hört av sig till Bris, Barnens rätt i samhället, för att prata om frågor som har med #metoo att göra. – Det finns inga siffror än, men det är många samtal som har med #metoo att göra, säger Jonas Söderlund Han är kurator på Bris stödenhet och en av dem som tar samtalen som förs antingen på telefon eller via chatt eller mejl. Läs mer: Åsa Beckman: Även för män är #metoo en befrielse Det vanligaste är att flickor som är runt fjortonårsåldern hör av sig för att få hjälp att bena ut vad som är ett sexövergrepp och inte. De försöker förstå om de har varit utsatta eftersom det finns en sådan gråzon, säger Jonas Söderlund. En del berättar att de har varit utsatta för något som de känner är fel. Men att de inte vågar berätta om det för andra. Det kan bero på att de skäms. Det kan också handla om att de är rädda för att inte bli trodda. Både av polisen, men även av anhöriga eller sina kompisar. – Det kan också röra sig om svåra känslor som de behöver hjälp att sortera i - som äckel, otrygghet, skam, skuld, ilska, hat, och förvirring, säger Jonas Söderlund. Ett typfall kan vara en tjej som ringer för att hon tror att hon kan ha blivit utsatt för ett våldtäktsförsök av en killkompis i samband med en fest. Och att hon inte vart hon ska vända sig. Han kanske förnekar allt. Och hon vågar inte berätta för sina kompisar eftersom hon är rädd för att de ska tro att hon är ansvarig för det som hände. Det finns också killar som hör av sig och berättar att de har svårt för att prata om sex och var gränserna går. Många säger att de känner sig väldigt osäkra, särskilt efter allt som kommit fram i #metoo, enligt Jonas Söderlund. – Det är en viktig kampanj som avtäcker det som är så svårt med närhet i relationer. Det är många killar som är osäkra och som behöver prata om sex och närhet. Jonas berättar att han nyligen pratade med en kille som tittade mycket på porr och undrade om det gick att likställa med övergrepp. Killen gjorde en koppling mellan sig själv och de övergrepp som kan förekomma inom porrindustrin. Jonas Söderlund nämner skoluppropet #tystiklassen som ett exempel på hur dåliga vuxna är på att prata med barn och unga och sex och samliv. Vad är det vanligaste felet som vuxna gör? – Att stressen och osäkerheten gör att de blir alldeles för \"babbliga\", säger Jonas Söderlund. I stället för att ställa frågor och lyssna på vad den andra har att säga, blir vuxna alldeles för ivriga att berätta om sina egna tankar. Det gör att det inte blir så mycket plats kvar för den andra. Fråga i stället \"vad tänker du på?” och \"vad har du varit med om?\". Sedan handlar det om att lyssna och intressera sig för vad den andra säger. Hur mycket man än skulle vilja så kan man inte som förälder skydda sitt barn från allt jäkelskap som ett barn kan råka ut för. Men den kan hjälpa om vi är tydliga och säger till barnet att \"kom till mig och prata om det som händer, så lovar jag att lyssna\", menar Jonas Söderlund. Bris har en telefon för barn och unga. Men det finns också ett nummer för vuxna. Jonas Söderlund berättar att han nyligen pratade med en förälder som så gärna ville prata med sin son om sex och kärlek. Men att sonen tyckte att det var så obehagligt. – #metoo har verkligen visat hur dåliga vi är på att prata om det här. Mycket av det som har kommit fram har ju varit känt länge. Men det är först nu vi har kunnat prata om det. Varför är det så svårt? – Framför allt för att vi inte är vana. Ju mer man gör något, desto lättare blir det, säger Jonas Söderlund. Ha tycker att vi behöver uppmuntra varandra mycket mer. Särskilt killar behöver peppa varandra att börja samtala om sådana här saker, menar Jonas Söderlund och passar på att hålla upp ett varnande finger i luften. Han tycker att det är det särskilt viktigt att #metoo inte utesluter vissa från att delta, till exempel på grund av kön eller sexualitet. Utan att det skapas ett klimat där alla känner sig trygga och vågar prata. – Även om #metoo är väldigt bra på många sätt så ska man inte glömma bort att det faktiskt också är ett drev. Det gör att det framkallar många olika känslor, som hat och förnedring. Därför hoppas han att kampanjen ska leda till att vi kan prata om kärlek och sex ur många olika vinklar. – Det kan ju vara det mest fantastiska som finns, även om många är rädda för det just nu, särskilt unga människor. Hur många som ringer är pojkar som är utsatta? – Bris har ju 27 000 kontakter per år och vi vet att pojkar utsätts. Så det är klart att det händer att de ringer. Men det är en försvinnande liten del. I den kultur och maktstruktur som råder i dag så kan det kännas extremt svårt för en kille att erkänna sig som ett offer, menar Jonas Söderlund. – Det gör att många bär på en smärta som de inte vågar prata om. Så hur gör man för att nå fram till killarna? – Kanske #metoo kan hjälpa till. I ett system där det råder en sådan obalans, där killar ska vara macho och tjejer ska vara på sitt sätt, kanske vi kan börja prata om det på ett nytt sätt. Jonas Söderlund hoppas att kampanjen inte ska leda till att det blir en ensidig fokusering på att killar och män bara ska bikta sig och be om ursäkt. – Det är minst lika viktigt att de vågar stiga fram och berätta om sin sårbarhet och säga att killar också kan vara utsatta. ", "article_category": "other"}
{"id": 9072, "headline": "Psykologer i #metooupprop: Berättelser från de mest utsatta får inte bli bortglömda", "summary": "Nu väljer även många av landets psykologer att medverka i kampanjen #meetoo. De berättar inte om egna erfarenheter av övergrepp. I stället vill de rikta fokus mot dem som söker hjälp efter att ha utsatts för sexuella kränkningar och övergrepp. Här är uppropet och här är de som undertecknat.", "article": "Just nu sprids ett upprop bland psykologer i spåren av #meetoo, med rubriken \"Om ni berättar lyssnar vi\". Hittills har det fått nära 1300 underskrifter. Uppropet fokuserar på patientperspektivet och innehåller inte psykologernas egna berättelser om sexuella kränkningar och övergrepp. – Bland dem som söker hjälp hos psykologer, efter att till exempel ha utsatts för någon form av mer eller mindre grova sexuella kränkningar, finns många som inte förmår samla sig till ett eget upprop. Vi vill att de ska höras i debatten och vi vill försöka ge dem en röst, förklarar Charlotte Ulfsparre. Tillsammans med psykologkollegorna Amanda Simonsson och Johanna Ekdahl är hon initiativtagare till uppropet. De som ställt sig bakom det kommer från hela landet, och de flesta av dem arbetar kliniskt och möter dagligen patienter. – Vi vill uppmärksamma samhällets allra mest sårbara, och de har ännu inte blivit synliga i debatten efter #metoo. Deras berättelser är viktiga och får inte bli bortglömda, säger Charlotte Ulfsparre. En del av dem som står bakom uppropet möter nästan varje dag patienter som utsatts för någon form av sexuella kränkningar och övergrepp. Det är berättelser som på grund av tystnadsplikten stannar bakom stängda dörrar på vårdcentralen, på psykiatrimottagningen, i det privata terapirummet, i skolor och på arbetsplatser. – Kampanjen #metoo lyfter fram något vi psykologer känt till under lång tid. Nu kommer de här sexuella övergreppen fram i ljuset. Då vill vi finnas där med vår professionella kunskap för att hjälpa och stötta dem som är i behov av detta, säger Charlotte Ulfsparre. De 1299 psykologer som hittills undertecknat uppropet har sammanlagt tagit del av tiotusentals berättelser från sina patienter. Flera av dem har hört så många vittnesmål att de inte kan uppskatta det totala antalet. Ur uppropet: \"Det som nu sker är att stödet sprider sig utanför de slutna rummen. Kraften i att berätta mångdubblas. Potentialen i att gå samman och hjälpa varandra läka genom att lyssna, bekräfta och stötta är enorm. Här kan alla bidra.\" Charlotte Ulfsparre har varit legitimerad psykolog i tolv år. Hon säger att personer som utsätts för sexuella kränkningar och övergrepp riskerar att bli traumatiserade. De kan bland annat drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). – Personer som redan är utsatta till följd av till exempel missbruk, psykiatrisk problematik och funktionsnedsättningar löper större risk att bli utsatta för sexualbrott. Det handlar om förövare som väljer ”lätta offer”, säger Charlotte Ulfsparre. I psykologuppropet konstateras vidare: \"I dag vet vi vilka behandlingar som fungerar för PTSD, men få får tillgång till dem. Kvinnojourer och tjejjourer gör ett enormt arbete i att stötta\", poängterar psykologerna. Men vården måste också få mer resurser för att möta det stora behovet - här måste politikerna ta sitt ansvar, menar de. Det slår mig att det oftast inte är övergreppen som är det värsta utan vad det gör med en människa i termer av synen på sig själv och det egna värdet som människa. Psykologerna fortsätter med att konstatera att det finns en stärkande och läkande kraft i att berätta, i att lägga skammen och skulden där den hör hemma – hos förövaren. Och detta inträffar just nu när skådespelare, ingenjörer, artister med flera öppet vågar berätta om sina erfarenheter. En av dem som undertecknat uppropet berättar: ”Möter dagligen offer för sexuella övergrepp i mitt jobb. Ibland fem av sju patienter, ibland alla på en dag. Det slår mig att det oftast inte är övergreppen som är det värsta utan vad det gör med en människa i termer av synen på sig själv och det egna värdet som människa… Det gör mig förtvivlad och ursinnig att detta får fortgå och att det är offren som ifrågasätts.” Något som är gemensamt för alla typer av reaktioner är att de behöver ges möjlighet att läka, skriver psykologerna i uppropet. Det vill säga att mötas med empati och kunskap. \"Ett ifrågasättande bemötande utgör ännu en kränkning som väcker eller förstärker känslor av skam och obehag. Här är det vårt ansvar som experter på psykologi att både finnas där för er som vänder er till oss, och att föra ut vår kunskap om bemötandets betydelse\", står det i uppropet. Charlotte Ulfsparre säger att psykologer också har ett särskilt stort ansvar att förvalta det förtroende det innebär att någon berättar om övergrepp. Hon tycker inte att alla i hennes yrkeskår lever upp till detta ansvar, en del har inte heller kunskap att möta de utsatta. Psykologerna tar också upp att patienter också kan bli utsatta under terapier: \"Vi vet att personer blivit kränkta i terapirummet genom bemötande som förvärrar, behandlingar som inte har stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet, och i de värsta fallen genom direkta sexuella kränkningar. Vi, 1299 psykologer, som skriver under denna artikel åtar oss att aktivt arbeta emot alla sådana företeelser på våra arbetsplatser och i andra sammanhang. Vi åtar oss att sprida kunskap om vad som är verksamt och läkande i bemötande och behandling.” När bör du söka psykologisk behandling? Om det stöd du får inte riktigt räcker för att du ska må bättre, är det bra att söka hjälp. Känner du igen dig i symtomen på PTSD, och dessa har pågått mer än en månad, bör du definitivt söka psykologisk behandling. PTSD går sällan över av sig självt. På 1177.se finns en beskrivning av de vanligaste symtomen, och råd om var du kan söka hjälp. Om du söker privat behandling, kontrollera att den du träffar är legitimerad och fråga om hen arbetar med en av de rekommenderade metoderna. Det finns två terapiformer som rekommenderas vid PTSD och har visat sig ha ungefär lika bra effekt i vetenskapliga studier. Prolonged exposure (PE) är en form av kognitiv beteendeterapi för behandling av PTSD. Eye movement desensitization and reprocessing (EMDR) är en psykoterapiform som är utvecklad för att bearbeta traumatiska minnen. Om du blivit utsatt för kränkning i psykologisk behandling inom den offentliga vården (inklusive privata företag som ingår i den landstingsfinansierade vården) kan du kontakta patientnämnden. De ger råd, stöd och information om hur du kan ta ett klagomål vidare. Har du blivit utsatt av en psykolog som arbetar på privat mottagning, skriv till psykologförbundets etiska råd. De tar hand om klagomål på psykologer som är medlemmar i förbundet. Du kan anmäla till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om det gått max två år sedan du blev utsatt. IVO ansvarar för tillsyn av all hälso- och sjukvårdspersonal, även privata vårdgivare. Har du blivit kränkt på ett sätt som är brottsligt anmäler IVO till polisen. Det kan du också göra själv, om du vill. Vid särbehandling går det bra att vända sig till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Läs mer på 1177, ”Om du inte är nöjd med vården”, på psykologforbundet.se (sök på Etikrådet), och på ivo.se ”Tillsyn av hälso- och sjukvårdspersonal”. Källa: Charlotte Ulfsparre, legitimerad psykolog  ", "article_category": "other"}
{"id": 9078, "headline": "”Ruskigt kul med fotboll”", "summary": "Tuffa mittbacken Hanna Marklund gjorde 118 landskamper och fick Diamantbollen 2005. I dag är hon hr-specialist men följer också damfotbollen på nära håll som expert i TV4.", "article": "Jag ringer upp Hanna Marklund samma dag som Fotbollsgalan, där årets bästa spelare får pris, ska hållas i Stockholm på kvällen. Hon är kvar i Skellefteå den här gången, men hon minns gärna år 2005 då hon fick Diamantbollen som årets bästa kvinnliga fotbollsspelare. Hon utsågs även till bästa back både 2005 och de två följande åren. – Diamantbollen är det största man kan få som spelare individuellt. 2005 var ett fantastiskt år för mig. I år tror jag att Kosovare Asllani får Diamantbollen, säger hon. Så blev det. Och Hanna Marklund har också extra bra koll på svensk damfotboll. Delvis tack vare sin egen framgångsrika karriär som tuff försvarsspelare i sina klubblag och med 118 landskamper för Sverige. Men hon följer också damfotbollen nära som expertkommentator i TV4 sedan några år tillbaka. Fotbollen har funnits i Hanna Marklunds liv sen hon var sex sju år. Hennes två systrar, Mirjam och Carolina, var också tokiga i fotboll. – Vi var tre tjejer i syskonskaran, jag är mellantjejen, som växte upp i Åliden, en liten by utanför Skellefteå. Det enda som fanns att göra, om man inte spelade ishockey, var fotboll. Och det fanns en klubb i närheten, Varuträsk IF, där vi alla började spela. – Jag kände tidigt att det var ruskigt kul med fotboll. Jag ville alltid spela, till och med på raster i skolan tog jag fram fotbollen. I flera år spelade jag med tre fyra år äldre tjejer i Varuträsk, det var nästan tvunget med blandade åldrar för att vi skulle få ihop ett lag. – Det var en bra skola, man var tvungen att ta för sig, annars fick man ju aldrig röra bollen, säger hon och skrattar lite. Nästa steg var att börja spela för Sunnanå SK i Skellefteå, ett av de stora profillagen i landet med bland annat två svenska mästerskap på meritlistan. – Storasyster Carolina hade börjat först i Sunnanå, jag följde efter när jag var elva tolv år. Där blev det mer träning och jag debuterade i A-laget som 15-åring. Du spelade mest mittback under hela din karriär. Var det där du trivdes bäst? – Jag spelade nån säsong som defensiv mittfältare i Sunnanå, men min styrka är det defensiva spelet. När Sunnanå gjorde en dålig säsong 1999 och åkte ur allsvenskan valde Hanna att gå till Umeå IK, som storsatsade på damfotboll. – Jag pluggade redan på lärarhögskolan i Umeå så det kändes ganska naturligt att byta till Umeå IK. I Umeå IK, med bland andra anfallsstjärnan Hanna Ljungberg, blir det tre raka SM-guld och två segrar i Uefa Women’s cup och EM-silver 2001 och VM-silver 2003 med landslaget. Men till säsongen 2005 återvände Hanna Marklund till Sunnanå där hon återförenades med sina systrar, som båda spelade för Sunnanå. En bidragande orsak till att hon avslutade karriären 2008 var att hon då födde den första av tre döttrar, Elma. Tre år senare kom Alice och för snart fyra år sedan föddes Ina. Är dina tre döttrar fotbollstokiga som du och dina systrar var? – De är kanske för små än för att säga något om det, men de är i varje fall väldigt fysiskt aktiva. Elma har börjat med fotboll, men även andra sporter, och påminner kanske lite om mig. Hon vill alltid röra på sig. Om vi andra promenerar så springer eller hjular hon, säger Hanna och skrattar. Hanna är utbildad lärare i svenska och so men har mest sysslat med olika skolprojekt kring ledarskap och samarbete. I dag är hon anställd på Peab Industri där hon arbetar med hr-frågor. – Det blir en hel del om ledarskap och lagarbete också, och där har jag kanske lite nytta av att ha varit en av elva spelare i ett fotbollslag. 2019 avgörs fotbolls-VM för damer i Frankrike. Sverige håller på och kvalar (nästa match är mot Ungern i april) och ligger i topp i gruppen. Bland annat efter seger med 3–0 mot Danmark utan att spela, sedan Danmark lämnat wo efter interna problem mellan förbund och spelare. Vad tror du om chanserna att gå till VM? – De är nog väldigt goda nu, vi har ett bra läge i gruppen. Men varje match är superviktig, bara ettan i varje grupp går vidare. Det var en bra skola, man var tvungen att ta för sig, annars fick man ju aldrig röra bollen. Gratuleras till: Fyller 40 år den 26 november. Gör: Hr-specialist på Peab Industri och expertkommentator i TV4 Bor: I Medlefors, Skellefteå. Familj: Maken Rickard Jonsson, deras döttrar Elma, 9, Alice, 6, och Ina, snart 4. Förebilder i fotboll: ”Italienaren Nesta, och Marta som jag hade förmånen att få spela och träna med.” Andra intressen: Att umgås med vänner. Så firas födelsedagen: ”Blir en fest med familjen, men även en större bjudning då jag och min syster Carolina firar tillsammans.” ", "article_category": "other"}
{"id": 9082, "headline": "Lisa Magnusson: Vi kan kalla det könsmobbning", "summary": "Gänget har sin egen exkluderande jargong, stöttar varandra, gör grejer ihop utan att bjuda in. Kvinnorna glöms ständigt bort. Och jo, det spelar roll när det är det är chefer och kolleger som beter sig så.", "article": "Det bultar i den böld som är patriarkatet. Ur sprickan har kvinnors vittnesmål om övergrepp vällt i en månad: #metoo. Nu rinner även andra berättelser fram. Sådana som inte direkt har sexuella övertoner eller ens är påtagligt brottsliga. Åtminstone inte så att det går att hålla någon ansvarig. Lagstiftningen är luddig, och diskriminering, kränkande särbehandling, utfrysning och trakasserier ofta svårbevisat. Alla arbetsplatser kan förstås drabbas av sådana infektioner, men det är i de redan sjuka miljöerna som de tillåts grassera fritt. Ord står mot ord. Och ingen annan har tänkt på att det skulle vara så som den utsatta \"upplever\" saken. Nej, här inne i bastuvärmen är ju så gott och skönt. Det är svårt att säga ifrån för den som är ensam och bara har subtiliteter att komma med, som får veta att hon \"missuppfattat\". Eller är missunnsam. Särskilt svårt för den som verkar i någon av de branscher där jobben är få och fastanställningar ovanliga. Det är först i och med #metoo, då kvinnor fogat samman sina enskilda \"upplevelser\" och \"missuppfattningar\" som mönstret blir tydligt. Så många berättelser som alla liknar varandra. Om kommentarer, eviga \"skämt\" och pikar som gör klart att du är annorlunda. Diskriminering, kränkande särbehandling, utfrysning och trakasserier, detta är bokstavligen definitionen av mobbning. Hur gänget har sin egen exkluderande jargong, stöttar varandra, gör grejer ihop utan att bjuda in. Kvinnorna glöms ständigt bort. Och jo, det spelar roll när det är chefer och kolleger som beter sig så. På många platser kan kvinnor jobba och slita och göra bra ifrån sig, men när det väl gäller är det män som får fast eller befordras. Diskriminering, kränkande särbehandling, utfrysning och trakasserier, detta är bokstavligen definitionen av mobbning. Och kanske vore det bättre, ja mer lättbegripligt och påtagligt, om vi började prata om det så? Vi kan kalla det könsmobbning. Denna könsmobbning måste vi alla lära oss att känna igen där den uppstår. Och framför allt måste vi alla lära oss att säga ifrån. Det kan kännas svårt, inte minst för offren. De vars ord och signaler nonchalerats så länge att deras nej nästan tynat bort. Vi får förena våra krafter med deras. Läka varandra. ", "article_category": "other"}
{"id": 9092, "headline": "Forskaren som varit ett Status Quo-fan i snart 35 år", "summary": "Rockgruppen Status Quo har varit Eva Kjellander Hellqvists favoritband i snart 35 år. I sin doktorsavhandling ”Jag och mitt fanskap” visar hon att även vuxna kan vara fans – och att de som gillar band med låg status måste legitimera sitt musikval inför både sig själva och andra.", "article": "Huset på Vita Lammets väg i Kalmar är fullt av skivor med Status Quo och en mängd andra prylar med koppling till den brittiska rockgruppen. Här bor ett riktigt ”fan”. Eva Kjellander Hellqvist har nämligen älskat Status Quo sedan hon var ung på 1970-talet. – Fortfarande brukar jag varje dag lyssna på någon skiva med Status Quo och upplever då en känsla av trygghet. Jag känner till hur varje låt låter, kan sjunga med och hämta kraft ur musiken. När gruppens tidiga medlemmar återförenades i London för fyra konserter under 2013 och 2014 var hon givetvis där – på samtliga. Det här var något hon bara inte kunde missa. Den första spelningen gjorde störst intryck. – Konserten var helt enkelt fantastiskt, lite magisk. Musikaliskt höll den kanske inte högsta kvalitet, men att se bandet igen, i originaluppsättningen, var som att återse gamla vänner som man inte träffat på trettio år. Känslan är svår att beskriva, berättar Eva Kjellander Hellqvist. Förhållandet till Status Quo har inte bara präglat privatlivet utan även påverkat henne i yrket. För fem år sedan blev hon klar med sin doktorsavhandling \"Jag och mitt fanskap\" vid Örebro universitet. I den visar hon att inte bara tonåringar har glädje av att gilla en speciell artist eller ett band – även vuxna kan vara fans. – Visst är det så att idoldyrkan främst förknippas med barn och unga. För dem handlar det i stor utsträckning om att skapa sin egen identitet. För vuxna kan ”fanskapet” vara ett sätt att bli ännu mer säkra på sig själva genom ett fördjupat intresse och en ökad kunskap om viss musikstil, en viss artist eller en viss grupp. I vuxen ålder är föremålet, det vill säga artisten eller gruppen, egentligen inte det viktiga. Det handlar inte om att ha förebilder på samma sätt som i tonåren. Eva Kjellander Hellqvist berättar att det stora intresset för fanskulturen och idoldyrkan har sin bakgrund i hennes eget liv. När Abba 1974 vann Melodifestivalen i Brighton hände något inombords och hon fick ett nytt sätt att förhålla sig till musik. Läs mer: ”Tonårstjejernas idoldyrkan kan förändra samhället” – I Abba identifierade jag mig med Anni-Frid. Hon blev min idol, ett föredöme för mig. Jag drömde om att stå på scenen, om att sjunga och uppträda. Senare hamnade jag i ett kompisgäng och blev ”invigd” i den rockmusikaliska traditionen. Jag upplevde en stark gemenskap med likasinnade. Sakta tonade idolskapet bort och själva musiken blev viktigare. I snart 35 år har nu Status Quo varit Evas favoritband, utan några svackor. Hon har köpt deras lp-skivor och cd-skivor, hon har också en massa ”merchandise”, eller fanprylar, hemma i villan. Hon har följt bandet under hela denna tid även om medlemmarna skiftat, och hon har åkt på en rad konserter i Sverige och utomlands. – Jag utbildade mig till musiklärare och funderade allt oftare på varför många likt mig följer ett speciellt band på nära håll. Så fick jag möjlighet att forska och började mer ingående studera fanskulturen. Vad styr att någon blir ett fan? Varför upplever vi fans att det är så fantastiskt att gilla en artist eller en grupp? Och när fastnar man för ett särskilt band? Ämnet är väldigt brett. Ja, varför blir någon ett fan? - Att vara fan är ju att identifiera sig med något eller någon, som en idrottsstjärna eller en artist. Jag ser det också som en hobby bland andra, typ golf. Det är något man trivs med att göra, något att bli bra på. Många fans kan oerhört mycket om sina idoler, en kunskap som är värd mycket i just det sammanhang där de befinner sig. Det är inte ovanligt att riktigt inbitna fans hänger med sina favoriter när dessa turnerar i olika länder. Eva och hennes man brukar alltid ha fyra-fem spelningar att se fram emot, inte bara Status Quo. På konserterna träffar de gamla och nya vänner. Fans är inget nytt fenomen. Kungar, vetenskapsmän och artister hade långt tillbaka i historien sina följare, men det var först i slutet av 1800-talet som man började tala om ”fanatics” i USA. Det var från början benämningen på supportrar som reste runt med sitt favoritlag i baseboll och såg alla matcher, berättar Eva Kjellander Hellqvist. Inför arbetet med sin doktorsavhandling valde hon ut vuxna personer som i tio år eller längre gillat Status Quo, Kiss eller Lasse Stefanz. De tre grupperna bildades på 1960-talet och 1970-talet och tillhör lågstatusgenrerna boggie-rock, hårdrock och dansband. Eva intervjuade ett kvinnligt fan och ett manligt fan till varje grupp. Läs mer: ”Idoler måste respektera sina fans – vara schysta” – Det jag upptäckte var att de som lyssnar på artister som har låg status måste legitimera sitt musikval, både inför sig själva och inför omgivningen. Några säger att de inte lyssnar på vad andra tycker, medan de i själva verket gör det. Några avslöjar inte ens vilka grupper de gillar. Då slipper de förklara sina val. – En av dem jag intervjuade, en hårdrockare, klippte av sig sitt långa hår för att undvika kommentarer. Medan en annan bar häftiga bandtröjor och tatuerade sig så att ingen skulle tveka om vad hon gillar och ifrågasätta hennes musiksmak. Är det någon skillnad mellan unga och vuxna fans? – Ja, stor skillnad. Under tonåren gäller det att hitta sig själv och skapa en egen identitet. Då kan en idol bli en förebild, som med Anni-Frid för mig. Hon hjälpte mig på ett sätt att växa upp och hade en stor betydelse för mig under en period i mitt liv. Unga tonårsfans har ofta bilder av sina idoler på väggen i sina rum. En del blir förälskade i sina idoler – det är en ofarlig kärlek, men ändå ett sätt att utforska sin sexualitet. Vuxna då? -I vuxen ålder är föremålet, det vill säga artisten eller gruppen, egentligen inte det viktiga. Det handlar inte om att ha förebilder på samma sätt som i tonåren. Snarare kan det uppstå en känsla av jämlikhet, där fanet har mycket kunskap om artisten eller gruppen, både privat och på scenen. Samtalen med andra fans handlar mer om musiken, texterna och så vidare. Varför gjordes den låten så här? Vad betyder orden i den? Samtalen blir på en mer intellektuell nivå. Unga tar mer till sig ett koncept. Eva Kjellander Hellqvist undervisar i dag i populärmusikhistoria på Linnéuniversitet i Växjö. Just nu tittar hon på hur den svenska kulturpolitiken påverkades av den alternativa schlagerfestivalen 1975. Men intresset för fanskulturen är levande. – Jag vill gärna fortsätta forska och gå vidare. Jag är nyfiken på det här med ”högt” och ”lågt”, varför det är accepterat att gilla Bruce Springsteen och Bob Dylan, men inte Lasse-Stefanz eller Status Quo. Vad är det som gör att just Status Quo, Lasse Stefanz och Kiss kan ses som lågstatusband? – En grundläggande orsak är att hårdrock och dansband alltid har förknippats med arbetarklass, svarar Eva Kjellander Hellqvist. Hon tillägger att hårdrocken också ofta bedömts som olämplig att lyssna på för barn och ungdomar och att dansbandsmusiken musikaliskt värderats som entonig och ”icke-virtuos”. Hur är det då med forskning om fans? I Sverige finns det inte så mycket forskning inom området, medan det i andra länder går att hitta en del studier om varför en del så intensivt gillar till exempel science fiction, fotboll eller Harry Potter. Däremot är det väldigt lite material om kopplingen musik och fans. Vilken roll spelar fansen för artisterna? – Deras roll är mycket viktig. Utan fansen hade ju idolerna inte några att uppträda inför. Det gäller artister, skådespelare, idrottare med flera. Idolerna artisterna speglar sig i sina fans och hämtar näring ur deras beundran och ”kärlek”. Det är en form av symbios som båda grupperna har nytta av. Till sist, vilken blir nästa konsert? – I slutet av november åker jag och min man till London för att lyssna på Deep Purple, en annan av 1970-talets häftiga grupper. Sedan blir det någon julkonsert och nästa år väntar en konsert med Rainbow i Finland. Eva Kjellander Hellqvist är universitetslektor vid institutionen för musik och bild vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hennes doktorsavhandling i musikvetenskap, ”Jag och mitt fanskap” lades fram vid Örebro universitet 2013. Status Quo, Kiss och Lasse Stefanz Status Quo är en rockgrupp från Storbritannien, huvudsakligen inriktad på boogierock och hårdrock. Bandet har funnits sedan 1962 och hittills sålt över 118 miljoner album världen över. Gruppen har genom åren haft olika medlemmar. Kiss (ofta stiliserat KIZZ) är ett amerikanskt hårdrocksband. Bandet fick sitt genombrott i mitten tack vare sina liveuppträdanden, som innehåller eldsprutning, blodspottning, rykande gitarrer, explosioner, svävande trumset och pyroteknik. Bandet har gått igenom en mängd medlemsbyten. Lasse Stefanz, tidigare Lasse Stefans, är ett av Sveriges mest populära dansband och bildades 1967. Bandet medverkade i Melodifestivalen 2011 med melodin ”En blick och nånting händer”. ”Fina” och ”fula” fans Del 3 En artikelserie om hur vi ser på personer som gillar en särskild grupp eller artist. Tonårstjejer som dyrkar pojkband står längst ner i hierarkin. Läs del 1: ”Tonårstjejernas idoldyrkan kan förändra samhället” Läs del 2: ”Idoler måste respektera sina fans – vara schysta” ", "article_category": "other"}
{"id": 9118, "headline": "”Tonårstjejernas idoldyrkan kan förändra samhället”", "summary": "Unga tjejer som vrålar så fort deras idol visar sig betraktas lätt som hysteriska. Män som gillar Bob Dylan möts däremot med respekt. Finns det fina och fula fans och idoler? Dramatikern och regissören Isabel Cruz Liljegren vill en gång för alla göra upp med schablonbilden av tonårsfansen som ”töntiga”.", "article": "I mitten av februari uppträder de norska tvillingbröderna Marcus och Martinus i Globen i Stockholm. Säkert kommer de att mötas av många tonårstjejer som blir hysteriska så fort deras idoler visar sig. Det är lätt att ironisera över och se ned på denna stora grupp av fans, menar dramatikern Isabel Cruz Liljegren som tycker att de i stället måste tas på största allvar. – Det handlar inte om tjejer som är dumma i huvudet och bara skriker rakt ut. I deras idoldyrkan finns starka känslor och en kraft som också skulle kunna riktas åt andra håll. Det är något många vuxna ofta glömmer bort, menar Isabel. Hon är aktuell med musikalen ”åååå snälla följ mig <3 <3 < 3”. Den visas just nu för mellanstadieelever runt om i landet. Isabel har skrivit text och låttexter. För musiken svarar Saga Björklund Jönsson. Det handlar om fans, femininitet och idolskap. För tre år sedan satt Isabel Cruz Liljegren ensam i ett stort hus i Sveg i Härjedalen och försökte hämta inspiration. Hon hade fått ett stipendium för att under två veckor utveckla sitt skrivande, men hon hittade först inget att gå vidare på. Med i packningen fanns två böcker som utifrån olika utgångspunkter granskade fanskulturen. Isabel började med att läsa ”Fans” som kom ut för drygt tio år sedan och är skriven av journalisten Fredrik Strage. Han beskriver vilken funktion idoler fyller – hur de ger oss styrka, hopp och inspiration, men berättar också om hur underhållningsindustrin säljer sina kändisar genom att skapa en illusion av intimitet. Så fortsatte Isabel med ”Kawaii”, som handlar om en miljardindustri i Japan där tolvåriga popidoler står i centrum. Författaren Marita Lindqvist skildrar i sin bok en värld där sjungande och dansande pojkband beundras av tonårsflickor och vuxna kvinnor. I nära tio år följde hon idolhysterin på nära håll, och köade bland annat till handskakningsceremonier tillsammans med 150.000 andra gråtande fans. – Jag hade ju själv haft idoler under min tonårstid. Under senare år har sociala medier förändrat fanskulturen i grunden. I dag kan fans både organisera och uttrycka sig på nätet. Det var något jag ville utforska mer, berättar Isabel Cruz Liljegren. Hon är uppvuxen på Söder i Stockholm i en familj där teater och litteratur inte tog så stor plats. Genom sina kamrater fick hon sina första inblickar i den traditionella kulturen. Hon började läsa böcker och upptäckte språkets magiska värld. – Jag hade alltid skrivit dagböcker och dikter, tänkte tidigt att språket kan ge makt. När jag blev äldre upptäckte jag dramatiken och att det fanns en stor frihet att utrycka sina tankar och känslor där. Isabel sökte och kom in på en tvåårig kurs om att skriva dramatik på Biskops-Arnö folkhögskola. Redan under utbildningen fick hon sin första pjäs antagen av en teatergrupp. Vi träffar henne en lite gråkulen eftermiddag när hennes dag på Stockholms Dramatiska högskola är över. Där studerar hon på en linje för blivande dramatiker och dramaturger. Samtalet kommer att kretsa kring fenomenet fans och idoler – men också om hur hon i mellanstadiet blev förälskad i Taylor Hanson. Hon ler lite åt minnet och berättar att Taylor var en av medlemmarna i det amerikanska pojkbandet Hanson. Han hade långt hår och var hennes första stora ”kärlek”. Senare blev Backstreet Boys, också det ett så kallat pojkband, föremål för hennes beundran. – Jag hade två kompisar som var väldigt engagerade i bandet och riktiga fans. När bandet var i Stockholm stod vi och väntade utanför studion där de höll till och utanför Sheraton hotell där de bodde. Före konserten i Globen hängde vi vid sceningången, berättar Isabel. Träffade ni medlemmarna i bandet? – Ja, vi såg dem och sa typ ”hi”, fick deras autografer och tog några bilder. Fans kan ha olika känslor för sin idol. Jag var aldrig kär i någon i Backstreet Boys, utan såg det snarare som ett ”uppdrag” att träffa dem. Hur menar du då? – Att planera hur vi skulle kunna komma nära våra idoler var som ett helt projekt. Populära grupper gör ju allt för att undvika att deras fans ska få syn på dem före och efter spelningarna, vill vara i fred. När jag och mina kompisar därför lyckades komma nära Backstreet Boys gav det en kick. Isabel säger att det kändes ”coolt” att under några sekunder få vara nära sina idoler. Men för henne var medlemmarna i grupper aldrig några riktiga människor, utan snarare någon sorts overkliga bilder. Däremot hade det nog känts annorlunda om hon hade fått träffa Taylor Hanson, som då var i hennes egen ålder, när han var föremål för hennes kärlek. De egna erfarenheterna av att ha idoler i mellanstadiet och grundskolan fanns med i bakgrunden när Isabel Cruz Liljegren började utforska fanskulturen mer noggrant. Böckerna hon läst fanns också med som ett underlag när hon började arbeta med texterna till ”åååå snälla följ mig <3 <3 < 3”. Musikalen hade premiär tidigare i höstas och spelas nu alltså för mellanstadieelever runt om i landet i Riksteaterns regi. – Jag har försökt fokusera på den kollektiva kraften i idoldyrkan och på att den faktiskt skulle kunna förändra samhället. Tonårstjejer som avgudar sina idoler är inga töntiga idioter att se ner på. I deras starka känslor och engagemang finns också något mer. På vilket sätt? – Unga fans organiserar sig i dag på nätet och är inte bara passiva konsumenter. Ungdomars idoldyrkan har stor betydelse för deras utforskande av sin kärlek och sin sexualitet. Fanskulturen rymmer också en stor gemenskap och kreativitet. Isabel Cruz Liljegren säger att musikalen hon varit med om att skapa också riktar uppmärksamheten mot killar och tjejer som ”gör” femininitet. Inte mot tuffa grabbar som dyrkar fotbollsidoler eller ishockeystjärnor. – Det handlar om unga som i sitt kroppsspråk, sin klädsel eller i sina intressen agerar utifrån en feminin kod. Som klär sig i tjejiga färger, skriver dagbok, dansar balett och gillar hästar. Många tänker att det är något tonårstjejer växer ifrån, medan pojkar som inte passar in i den traditionella könskoden lätt blir mobbade och ensamma. I sin dramatik vill Isabel Cruz Liljegren arbeta med könsuttryck som skaver, vill vända på publikens perspektiv. Som i den nu aktuella musikalen där tonårstjejers idoldyrkan ses som något positivt, och inte något töntigt. – Jämför med medelålders män som går på konsert med Bob Dylan eller Rolling Stones, ikoner för samma medelklass som ser ner på när tonårstjejerna skriker på en konsert med sina favoriter, säger Isabel Cruz Liljegren. Ett utryck för förminskandet av tonårsfansen hämtar hon från maj 2011. Då samlades hundratals unga tjejer på Sergels torg i centrala Stockholm. Samtliga dansade i samma takt klädda i t-tröjor med samma tryck på. Bakgrunden var att popstjärnan Justin Bieber beslutat att hoppa över Sverige på sin kommande världsturné. Nu ville de dansande tjejerna på torget få honom att ändra sig. Men deras agerande möttes inte bara med uppskattning. Masspsykos, skrev en bloggare och någon kastade till och med ballonger fyllda med vatten på dem. Rubriken i en kvällstidning löd ”Bieber-fans orsakade kaos”. Vi kan jämföra med hyllningsrubrikerna när ett svenskt landslag vunnit något stort mästerskap och firas i Kungsträdgården eller på just Sergels torg, säger Isabel Cruz Liljegren. – Jag tänker på vilken kraft och vilket engagemang som krävdes för att samla ihop så många fans för att uttrycka en längtan efter att höra Justin Bieber spela i Stockholm. Och för att få alla att komma klädda i tröjor med likadana tryck. Lite av den kraften kanske vår musikal kan förmedla, säger Isabel Cruz Liljegren. Jag frågar om hon har några idoler i dag. Många, svarar hon omedelbart och säger efter att ha funderat en stund att regissören Mellika Melouani Melani på Folkoperan är en av dem. – Hon vågar utmana i både innehållet och det konstnärliga uttrycket. Hennes föreställningar blir spännande eftersom de inte kan placeras in i en gängse ram. Hon vågar också utmana de könsstereotypa föreställningar som fortfarande är så starka i vårt samhälle. Läs mer: ”Rädda kulturen från politiken” Isabel Cruz Liljegren Född: 1984. Yrke: Dramatiker, regissör. Gjort tidigare: Hon debuterade som dramatiker 2013 med musikalen ”Dö klubbdöden” på Dramalabbet och har sedan dess skrivit manus till ”Bortadröm” på Kungliga Operan, ”Girlnet” för Sveriges radio Radioteatern och ”Drömmar” för Folkteatern i Göteborg. Aktuell: Som textförfattare och regissör till musikalen ”åååå snälla följ mig <3 <3 <3”. Saga Björklund Jönsson har skrivit musiken och också varit med och regisserat. ”åååå snälla följ mig <3 <3 <3” Victor Morell, Nina Jeppsson och Stina Nordberg spelar i föreställningen ”åååå snälla följ mig <3 <3 <3”. Foto: Julia Mård En musikal för mellanstadiet som handlar om idoldyrkan, femininitet och grupptillhörighet. Handlingen kretsar kring Ellis och Alexis som är fans till popstjärnan Poppy som kommer till Sverige för att ha en konsert. Ellis och Alexis ska givetvis gå på den och gör allt för att få träffa Poppy. Ellis har en storasyster som heter Ilon och är feminist och anti-kapitalist. Hon tycker att Poppy ger fansen skeva värderingar. Men i slutändan är det genom Ilon som Ellis och Alexis inser att deras kraft och förmåga till organisering kan ge dem en reell makt i samhället – och kanske skapa en mer solidarisk och inkluderande värld. ", "article_category": "other"}
{"id": 9140, "headline": "Oväntat vanligt med sena återfall i bröstcancer", "summary": "Smärta, depression, sömnproblem och vallningar – de svåra biverkningarna vid bröstcancerbehandling gör att många kvinnor avbryter behandlingen i förtid. Ny forskning visar samtidigt att kvinnor med östrogenkänslig bröstcancer har oväntat stor risk för återfall även så sent som 20 år efter diagnos. Fler kvinnor skulle kunna behöva fortsätta med antihormonell behandling i mer än fem år, menar forskarna.", "article": "Ungefär 80 procent av alla bröstcancrar är hormonkänsliga och beroende av kvinnliga könshormoner, framför allt östrogen och gulkroppshormon i kombination, för att växa. För att minska risken för återfall brukar kvinnor med östrogenkänslig cancer som rutin rekommenderas fem års antihormonell behandling. Tidigare forskning har visat att fem års behandling minskar antalet återfall med hälften under behandlingstiden, och med nästan en tredjedel under nästkommande fem år. Sedan några år har en del kvinnor med särskilt hög risk för återfall rekommenderats tio års behandling, sedan flera studier visat att det kan minska risken ytterligare. Nu visar en ny, internationell studie att risken för återfall hos kvinnor med östrogenkänslig bröstcancer finns kvar längre än vad forskare tidigare trott, upp till 20 år efter diagnosen. Läs mer: Långvarig återfallsrisk vid bröstcancer I studien ingick närmare 63.000 kvinnor som fått antihormonell behandling i fem år och var fria från cancer när behandlingen avslutades. – Återfallsrisken höll i sig betydligt längre än vad vi förväntat oss, även hos kvinnor med relativt bra prognos från början, säger Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet. – För ett stort antal kvinnor återkom cancern och spred sig till andra ställen i kroppen upp till 15 år efter det att behandlingen avslutats, alltså 20 år efter diagnosen. Risken för återfall var kopplad till den ursprungliga tumörens storlek och till hur många lymfkörtlar som cancern spridits till. Kvinnor med stora tumörer och fyra eller fler drabbade lymfkörtlar hade högst risk för återfall med spridd cancer, cirka 40 procent. För kvinnor med mycket små och ”snälla” tumörer och och friska lymfkörtlar var 15-årsrisken cirka 10 procent. Innebär det här att kvinnor med hormonkänslig cancer borde behandlas längre än fem eller tio år? – Det är möjligt, men det finns inga data från randomiserade studier på behandling längre än 10 år, säger Jonas Bergh. Man borde göra studier som jämför 10 års behandling med livslång behandling – något som skulle kunna vara ett alternativ framför allt för patienter med acceptabla biverkningar av behandlingen. Den behandlande läkarens engagemang är viktigt, om vi inte själva är övertygade, hur ska vi få med oss patienten? Tidigare studier har visat att cirka en femtedel av kvinnorna, kanske fler, avbryter den antihormonella behandlingen inom ett år, och nära en tredjedel efter tre år. I en studie från Lund var det nära nio procent som slutat med medicinen inom ett år. De patienter i studien som inte hade följt behandlingen vid ettårskontrollen hade en cirka tre gånger högre risk att få tidigt återfall i sin bröstcancer. – En nyckel till bättre överlevnad är att förbättra följsamheten till behandlingen, säger Jonas Bergh, och det här måste vi diskutera i Svenska bröstcancergruppen. Den behandlande läkarens engagemang är viktigt, om vi inte själva är övertygade, hur ska vi få med oss patienten? Hur kommunikationen med patienten ser ut är också av stor betydelse, menar Jonas Bergh. – Jag tror på en enkel och tydlig kommunikation, \"den här behandlingen har stor, stor betydelse för hur det ska gå. Den halverar risken för återfall, och om du får återfall är det stor risk att du avlider av sjukdomen\". En vanlig orsak till att kvinnor avbryter behandlingen är biverkningar. Och dem måste man också diskutera med patienten, tycker Jonas Bergh. – En del kvinnor beskriver många och jättejobbiga biverkningar, men erfarenheten är att de ofta brukar klinga av över tid. Det är förstås vad patienten upplever som är relevant, men vissa symtom kan också ha med exempelvis normala åldersförändringar att göra. Resultaten från den nya studien visar att läkaren och patienten bör diskutera och tillsammans väga risker mot nytta när det gäller att fortsätta behandlingen, menar Jonas Bergh. Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm gjorde nyligen en enkätundersökning bland sina medlemmar om antihormonell behandling. Oacceptabla biverkningar var det främsta skälet till att sluta med medicinen. – Men bland våra medlemmar är det få som avbryter behandlingen i förtid, säger Maria Wiklund Karlsson, ordförande i Amazona. Det beror på att föreningen återkommande tar upp nyttan av behandlingen, i samarbete med läkare, menar hon. Två gånger per termin ordnar man till exempel temakvällar om antihormonell behandling där läkare informerar och svarar på frågor. – Vi är ganska övertygade om att det handlar mycket om att få rätt information och uppföljande stöd, något som vården borde stå för. Det är egentligen inte vår uppgift att säga till patienterna att ta sin medicin, säger Maria Wiklund Karlsson. Hon håller med Jonas Bergh om att det behövs att en läkare förklarar ordentligt och informerar om riskerna med att inte börja med, eller inte fortsätta, behandlingen. Försämringar i vårdens uppföljning av bröstcancerpatienter kan leda till att fler avbryter behandlingen, tror hon. – Det ser olika ut på olika platser, men generellt har uppföljningen försämrats och det finns patienter som inte träffar en onkolog på flera år. Husläkarna har sällan de specialkunskaper som är nödvändiga. Många kvinnor berättar om svåra biverkningar, säger Maria Wiklund Karlsson och citerar ur mejl: ”Ett elände för kroppen, har aldrig mått så dåligt. Vet inte om det är värt det.” ”Hela kroppen värker, kan inte sova.” ”Står ut med det för att få leva.” ”Uppföljningen helt värdelös. Hoppade över de sista åren.” Vanliga biverkningar är vallningar/svettningar, viktuppgång, stelhet och smärta i rörelseapparaten, depression, sömnproblem, nedsatt sexlust och förmåga, torra slemhinnor i underlivet. Vissa av besvären kan lindras av medicinsk behandling, exempelvis ssri-preparat som kan minska vallningar och påverka humöret positivt. – Sedan finns annat som är till hjälp för många, som motion, massage och sexuella hjälpmedel. Att prata om problemen är också till stor hjälp, att få diskutera, känna igen sig och få tips från andra, säger Maria Wiklund Karlsson. Gun Forsslund är pensionerad läkare och är med och leder temakvällarna om antihormonell behandling hos Amazona. – Vården måste stödja patienterna och ge all hjälp för att minska biverkningarna, säger hon. Den medicinska hjälpen är grunden, sedan kan det behövas till exempel sjukgymnastik och bassängträning. Att ha många biverkningar kan göra att annars friska, opererade kvinnor får starkt försämrad livskvalitet och till slut går in i väggen, säger Gun Forsslund. – Det behövs mer forskning om detta, exempelvis om hur mycket biverkningarna är dosrelaterade. I dag använder man samma doser oavsett vikt, den kan ju skilja sig väldigt mycket mellan olika kvinnor. Bröstcancer och återfall Den nya studien har genomförts av forskare från den globala forskningsorganisationen Early Breast Cancer Trialists's Collaborative Group, som består av drygt 600 forskare från hela världen, bland annat Sverige. Professor Jonas Bergh vid Karolinska institutet är vice ordförande för organisationen. Forskarna analyserade data från 88 tidigare genomförda randomiserade kliniska studier med närmare 63 000 patienter som fått antihormonell behandling i fem år. Cirka 9000 kvinnor i Sverige får diagnosen bröstcancer varje år. Var åttonde till var nionde kvinna i Sverige och övriga västvärlden riskerar att få bröstcancer under sin livstid. Vid hormonkänslig cancer (cirka 80 procent av fallen) kan antihormonell behandling minska risken för återfall och även bromsa sjukdomen om den spritts. Även andra typer av behandling kan bromsa cancern vid spridning. I dag kan många drabbade kvinnor leva länge med god livskvalitet. Källor: Karolinska institutet, Läkartidningen, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation Läs mer: Alla kan få veta sin risk för bröstcancer Läs mer: ”Kvinnor borde få mer information om nackdelarna” Läs mer: Livet efter bröstcancern ", "article_category": "other"}
{"id": 9144, "headline": "Sena återfall i bröstcancer vanligare än forskarna trott", "summary": "Kvinnor med östrogenkänslig bröstcancer har oväntat stor risk för återfall även så sent som 20 år efter diagnos, visar ny forskning. Fler kvinnor skulle kunna behöva fortsätta med antihormonell behandling i mer än fem år, menar forskarna. Men i dag avbryter många kvinnor själva behandlingen i förtid.", "article": "Ungefär 80 procent av alla bröstcancrar är hormonkänsliga och beroende av kvinnliga könshormoner, framför allt östrogen och gulkroppshormon i kombination, för att växa. För att minska risken för återfall brukar kvinnor med östrogenkänslig cancer som rutin rekommenderas fem års antihormonell behandling. Tidigare forskning har visat att fem års behandling minskar antalet återfall med hälften under behandlingstiden, och med nästan en tredjedel under nästkommande fem år. Sedan några år har en del kvinnor med särskilt hög risk för återfall rekommenderats tio års behandling, sedan flera studier visat att det kan minska risken ytterligare. Nu visar en ny, internationell studie att risken för återfall hos kvinnor med östrogenkänslig bröstcancer finns kvar längre än vad forskare tidigare trott, upp till 20 år efter diagnosen. I studien ingick närmare 63 000 kvinnor som fått antihormonell behandling i fem år och var fria från cancer när behandlingen avslutades. – Återfallsrisken höll i sig betydligt längre än vad vi förväntat oss, även hos kvinnor med relativt bra prognos från början, säger Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet. – För ett stort antal kvinnor återkom cancern och spred sig till andra ställen i kroppen upp till 15 år efter det att behandlingen avslutats, alltså 20 år efter diagnosen. Risken för återfall var kopplad till den ursprungliga tumörens storlek och till hur många lymfkörtlar som cancern spridits till. Kvinnor med stora tumörer och fyra eller fler drabbade lymfkörtlar hade högst risk för återfall med spridd cancer, cirka 40 procent. För kvinnor med mycket små och ”snälla” tumörer och friska lymfkörtlar var 15-årsrisken cirka 10 procent. Innebär det här att kvinnor med hormonkänslig cancer borde behandlas längre än fem eller tio år? – Det är möjligt, men det finns inga data från randomiserade studier på behandling längre än 10 år, säger Jonas Bergh. Man borde göra studier som jämför 10 års behandling med livslång behandling – något som skulle kunna vara ett alternativ framför allt för patienter med acceptabla biverkningar av behandlingen. Tidigare studier har visat att cirka en femtedel av kvinnorna, eller fler, avbryter den antihormonella behandlingen inom ett år, och nära en tredjedel efter tre år. I en studie från Lund var det nära 9 procent som slutat med medicinen inom ett år. De patienter i studien som inte hade följt behandlingen vid ettårskontrollen hade en cirka tre gånger högre risk att få tidigt återfall i sin bröstcancer. – En nyckel till bättre överlevnad är att förbättra följsamheten till behandlingen, säger Jonas Bergh, och det här måste vi diskutera i Svenska bröstcancergruppen. Den behandlande läkarens engagemang är viktigt, om vi inte själva är övertygade, hur ska vi få med oss patienten? Hur kommunikationen med patienten ser ut är också av stor betydelse, menar Jonas Bergh. – Jag tror på en enkel och tydlig kommunikation, ”den här behandlingen har stor, stor betydelse för hur det ska gå. Den halverar risken för återfall, och om du får återfall är det stor risk att du avlider av sjukdomen”. En vanlig orsak till att kvinnor avbryter behandlingen är biverkningar. Och dem måste man också diskutera med patienten, tycker Jonas Bergh. – En del kvinnor beskriver många och jättejobbiga biverkningar, men erfarenheten är att de ofta brukar klinga av över tid. Det är förstås vad patienten upplever som är relevant, men vissa symtom kan också ha med exempelvis normala åldersförändringar att göra. Resultaten från den nya studien visar att läkaren och patienten bör diskutera och tillsammans väga risker mot nytta när det gäller att fortsätta behandlingen, menar Jonas Bergh. Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm gjorde nyligen en enkätundersökning bland sina medlemmar om antihormonell behandling. Oacceptabla biverkningar var det främsta skälet till att sluta med medicinen. – Men bland våra medlemmar är det få som avbryter behandlingen i förtid, säger Maria Wiklund Karlsson, ordförande i Amazona. Det beror på att föreningen återkommande tar upp nyttan av behandlingen, i samarbete med läkare, menar hon. Två gånger per termin ordnar man till exempel temakvällar om antihormonell behandling där läkare informerar och svarar på frågor. – Vi är ganska övertygade om att det handlar mycket om att få rätt information och uppföljande stöd, något som vården borde stå för. Det är egentligen inte vår uppgift att säga till patienterna att ta sin medicin, säger Maria Wiklund Karlsson. Hon håller med Jonas Bergh om att det behövs att en läkare förklarar ordentligt och informerar om riskerna med att inte börja med, eller inte fortsätta, behandlingen. Försämringar i vårdens uppföljning av bröstcancerpatienter kan leda till att fler avbryter behandlingen, tror hon. – Det ser olika ut på olika platser, men generellt har uppföljningen försämrats och det finns patienter som inte träffar en onkolog på flera år. Husläkarna har sällan de specialkunskaper som är nödvändiga. Många kvinnor berättar om svåra biverkningar, säger Maria Wiklund Karlsson och citerar ur mejl: ”Ett elände för kroppen, har aldrig mått så dåligt. Vet inte om det är värt det.” ”Hela kroppen värker, kan inte sova.” ”Står ut med det för att få leva.” ”Uppföljningen helt värdelös. Hoppade över de sista åren.” Vanliga biverkningar är vallningar/svettningar, viktuppgång, stelhet och smärta i rörelseapparaten, depression, sömnproblem, nedsatt sexlust och -förmåga, torra slemhinnor i underlivet. Vissa av besvären kan lindras av medicinsk behandling, exempelvis SSRI-preparat som kan minska vallningar och påverka humöret positivt. – Sedan finns annat som är till hjälp för många, som motion, massage och sexuella hjälpmedel. Att prata om problemen är också till stor hjälp, att få diskutera, känna igen sig och få tips från andra, säger Maria Wiklund Karlsson. Gun Forsslund är pensionerad läkare och är med och leder temakvällarna om antihormonell behandling hos Amazona. – Vården måste stödja patienterna och ge all hjälp för att minska biverkningarna, säger hon. Den medicinska hjälpen är grunden, sedan kan det behövas till exempel sjukgymnastik och bassängträning. Att ha många biverkningar kan göra att annars friska, opererade kvinnor får starkt försämrad livskvalitet och till slut går in i väggen, säger Gun Forsslund. – Det behövs mer forskning om detta, exempelvis om hur mycket biverkningarna är dosrelaterade. I dag använder man samma doser oavsett vikt, den kan ju skilja sig väldigt mycket mellan olika kvinnor. ", "article_category": "other"}
{"id": 9177, "headline": "Han varnar för superintelligens", "summary": "Han är en av världens ledande tänkare kring artificiell intelligens. ”Det är hög tid att på allvar reflektera över vad en sådan superintelligens kan leda till”, menar filosofen Nick Bostrom. DN mötte honom när han var i Sverige för ett kort besök.", "article": "Artificiell intelligens är kanske det största hot mänskligheten upplevt. Det menar filosofen Nick Bostrom som uppmärksammas över hela världen. Tidigare i veckan gästade han Stockholm för att berätta mer om sina både hoppfulla och skrämmande tankar. Dagen därpå flög han vidare till Madrid. – Många tror att atombomber, den globala uppvärmningen och fasansfulla sjukdomar är det största hotet mot mänskligheten. I stället är det den artificiella och konstgjorda intelligens vi själva skapat som kan utplåna hela vår planet, menar Nick Bostrom. Under årmiljoner har människornas hjärnor skapat komplexa sociala strukturer och en teknisk utveckling som lett till en total dominans över djuren. Ständigt nya tekniska landvinningar har förstärkt detta överläge. Men nu kan människan vara på väg att skapa maskiner med en överlägsen intelligens, tror han. – Om sådana superintelligenser börjar utveckla sig själva riskerar vi att förlora all kontroll. Vad som då kommer att hända med hela mänskligheten kan vi bara spekulera kring, säger Nick Bostrom. Många tycker att detta låter absurt, och Nick Bostroms framtidsvisioner har fått kritik av bland andra robotgurun Rodney Brooks. Han menar att folk som är rädda för ett framtida maktövertagande av en superintelligens missförstår vad det egentligen är som datorer gör när vi säger att de ”tänker” eller ”är smarta”, enligt en artikel i Technology Review från amerikanska MIT. En avgörande fråga är om och när forskare skulle kunna producera en tillräckligt intelligent programvara som på egen hand kan förbättra sig. Nick Bostrom är i dag en av de mest kända tänkarna i världen när det gäller artificiell intelligens eller AI. Han har hållit tal inför FN och leder institutet Future of life där den kände fysikern Stephen Hawking sitter i styrelsen. Multimiljardären Bill Gates tillhör dem som hyser stor respekt för den svenskfödde filosofen, som i dag är professor i praktisk etik vid Oxford university Future of humanity institute. I boken ”Superintelligens” som kom ut på svenska tidigare i år skissar Bostrom en framtid där maskinerna börjat tänka själva. Även om detta troligen ligger hundratals år framåt i tiden menar han att vi redan nu måste börja diskutera och planera för en värld som är helt annorlunda jämfört med i dag. – Kommer vi att kunna utveckla artificiell intelligens på ett kontrollerat sätt eller riskerar vi en intelligensexplosion som inte går att stoppa? Den frågan är helt avgörande. I flera länder har särskilda forskningsenheter börjat byggas upp för att studera superintelligensens följder, säger Nick Bostrom. Att maskiner skulle ta makten över mänskligheten i en enda stor intelligensrevolution har länge betraktats som science fiction, något som bara går att finna i böcker och filmer. Men Nick Bostrom menar att en sådan utveckling kanske inte är alltför avlägsen. Hans bok om superintelligens har en undertitel som rymmer orden vägar, faror och strategier. På över femhundra sidor beskriver han hur människan innehar en särställning på vår planet – inte tack vare starkare muskler eller vassare tänder än andra arter utan för att våra hjärnor är ”smartare”. I veckan deltog Nick Bostrom i ett samtal med den amerikanske filosofiprofessorn Daniel C Dennett i Stockholm. Temat var ”Medvetandets mysterium och tänkande maskiner” och samtalet lockade 800 åhörare till Cirkus. DN fick möjlighet att träffa Bostrom före evenemanget. Då reflekterade han bland annat över vad som händer om maskiner utvecklas till att bli överlägsna våra hjärnor. Extrema typer av artificiell intelligens, superintelligens, skulle kunna forma framtiden. Vad som då händer med oss människor, om vi överlever, beror på avsikterna hos superintelligensen. Inför utsikterna till en intelligensexplosion liknar Bostrom oss människor vid små barn som leker med en bomb. Så stor är diskrepansen mellan kraften i vår leksak och vårt omogna uppförande, menar han. Superintelligens är en utmaning som vi inte är redo för i dag, och inte kommer att vara redo för på länge än. – Den utmaning vi nu står inför innebär att vi behöver stå stadigt på jorden och försöka behålla vårt sunda mänskliga förnuft. Det är viktigare än någonsin att diskutera utvecklingen av det jag kallar för superintelligens, säger Nick Bostrom. För vid någon tidpunkt, oklart när, kommer en artificiell intelligens att bli bättre på att designa artificiell intelligens än människan, tror han. – Vi får en supermakt – som kan skapa fler supermakter. Med en intelligensnivå flera tusen gånger högre än den mest ”intelligenta” människan i dag, säger Nick Bostrom. Han har tidigare sagt att om utvecklingen resulterar i en ”intelligensexplosion” kommer skillnaden mellan datorerna och människan bli lika stora som mellan en människa och en myra. Men Nick Bostrom ser sig inte som en pessimist. Han menar att den tekniska utvecklingen kan göra jorden till en bättre plats att leva på. Fast att vi också måste vara medvetna om riskerna. – Om vi redan nu påbörjar en diskussion om vad artificiell intelligens kan leda till får vi ett försprång. En svårighet är hur vi ska kunna föra in mänskliga värderingar och en mänsklig moral i de maskiner vi skapar. Det är bara en av många frågor Nick Bostrom funderar över när han sent på nätterna sitter kvar i sitt kontorsrum i Oxford. Är född 1973 i Helsingborg. Har avlagt doktorsexamen vid London school of economics och är verksam vid Oxfords universitet. Är främst känd som en förespråkare av transhumanism, en rörelse som förespråkar användandet av teknik för att förbättra människans egenskaper, samt för boken ”Superintelligens” (Fri Tanke förlag). Framträder ofta i medierna och talar om ämnen relaterade till transhumanism, såsom kloning, artificiell intelligens (AI) med mera. Leder Future of humanity institute. Har skrivit över 200 publicerade böcker och artiklar. När den amerikanska tidskriften Foreign Policy listade de 100 tänkare vars idéer hade format världen under året 2009, hamnade Nick Bostrom på 73:e plats med motivering ”för att han inte accepterar några gränser för människans möjligheter”. Backgammon. 1979 besegrar programmet BKG världsmästaren. Det första datorprogram som besegrat en världsmästare i något spel. Othello. 1997 vinner programmet Logistello varje parti mot världsmästaren Murakami. Scrabble. Från 2002 överträffar spelprogram de bästa mänskliga spelarna. Bridge. 2005 når ett spelprogram samma nivå som de bästa mänskliga spelarna. Jeopardy. 2010 besegrar IBM:s program Watson två mänskliga mästare. Go. 2012 nådde ett program en mycket stark amatörnivå i serien Zen. Om tio år beräknas programmet slå den mänskliga världsmästaren. Källa: Nick Bostrom, ”Superintelligens” ", "article_category": "other"}
{"id": 9180, "headline": "Filosof varnar för superintelligensen – ”är ett större hot än atombomben”", "summary": "Han är en av världens ledande tänkare kring artificiell intelligens. ”Det är hög tid att på allvar reflektera över vad en sådan superintelligens kan leda till”, menar filosofen Nick Bostrom. Enligt honom kan den konstgjorda intelligensen vara ett betydligt större hot än atombomber, den globala uppvärmningen och sjukdomar.", "article": "Artificiell intelligens är kanske det största hot mänskligheten upplevt. Det menar filosofen Nick Bostrom som uppmärksammas över hela världen. Tidigare i veckan gästade han Stockholm för att berätta mer om sina både hoppfulla och skrämmande tankar. Dagen därpå flög han vidare till Madrid. – Många tror att atombomber, den globala uppvärmningen och fasansfulla sjukdomar är det största hotet mot mänskligheten. I stället är det den artificiella och konstgjorda intelligens vi själva skapat som kan utplåna hela vår planet, menar Nick Bostrom. Under årmiljoner har människornas hjärnor skapat komplexa sociala strukturer och en teknisk utveckling som lett till en total dominans över djuren. Ständigt nya tekniska landvinningar har förstärkt detta överläge. Men nu kan människan vara på väg att skapa maskiner med en överlägsen intelligens, tror han. – Om sådana superintelligenser börjar utveckla sig själva riskerar vi att förlora all kontroll. Vad som då kommer att hända med hela mänskligheten kan vi bara spekulera kring, säger Nick Bostrom. Många tycker att detta låter absurt, och Nick Bostroms framtidsvisioner har fått kritik av bland andra robotgurun Rodney Brooks. Han menar att folk som är rädda för ett framtida maktövertagande av en superintelligens missförstår vad det egentligen är som datorer gör när vi säger att de ”tänker” eller ”är smarta”, enligt en artikel i ”Technology Review” vid amerikanska MIT. En avgörande fråga är om och när forskare skulle kunna producera en tillräckligt intelligent programvara som på egen hand kan förbättra sig. Nick Bostrom är i dag en av de mest kända tänkarna i världen när det gäller artificiell intelligens eller AI. Han har hållit tal inför FN och leder institutet Future of Life där den kände fysikern Stephen Hawking sitter i styrelsen. Multimiljardären Bill Gates tillhör dem som hyser stor respekt för den svenskfödde filosofen. Nick Bostrom är nämligen född och uppvuxen i Helsingborg. Han beskriver sin skoltid som en bortkastad del av sitt liv och flyttade till England när han var tjugo år. I dag är han professor i praktisk etik vid Oxford University Future of Humanity Institute där han spanar in i framtiden. I boken ”Superintelligens” som kom ut på svenska tidigare i år skissar Bostrom en framtid där maskinerna börjat tänka själva. Även om detta troligen ligger något hundratals år framåt i tiden menar han att vi redan nu måste börja diskutera och planera för värld som är helt annorlunda jämfört med i dag. – Kommer vi att kunna utveckla artificiell intelligens på ett kontrollerat sätt eller riskerar vi en intelligensexplosion som inte går att stoppa? Den frågan är helt avgörande. I flera länder har särskilda forskningsenheter börjat byggas upp för att studera superintelligensens följder, säger Nick Bostrom. Att maskiner skulle ta makten över mänskligheten i en enda stor intelligensrevolution har länge betraktats som science fiction, något som bara går att finna i böcker och filmer. Men Nick Bostrom menar att en sådan utveckling kanske inte är alltför avlägsen. Hans bok om superintelligens har en undertitel som rymmer orden vägar, faror och strategier. På över femhundra sidor beskriver han hur människan innehar en särställning på vår planet – inte tack vare starkare muskler eller vassare tänder än andra arter utan för att våra hjärnor är ”smartare”. I veckan deltog Nick Bostrom i ett samtal med den amerikanske filosofiprofessorn Daniel C Dennett i Stockholm. Temat var ”Medvetandets mysterium och tänkande maskiner” och samtalet lockade 800 åhörare till Cirkus. DN fick möjlighet att träffa Bostrom före evenemanget. Då reflekterade han bland annat över vad som händer om maskiner utvecklas till att bli överlägsna våra hjärnor. Extrema typer av artificiell intelligens, superintelligens, skulle kunna forma framtiden. Vad som då händer med oss människor, om vi överlever, beror på avsikterna hos \"superintelligensen\". Inför utsikterna till en intelligensexplosion liknar Bostrom oss människor vid små barn som leker med en bomb. Så stor är diskrepansen mellan kraften i vår leksak och vårt omogna uppförande, menar han. Superintelligens är en utmaning som vi inte är redo för i dag, och inte kommer att vara redo för på länge än. – Den utmaning vi nu står inför innebär att vi behöver stå stadigt på jorden och försöka behålla vårt sunda mänskliga förnuft. Det är viktigare än någonsin att diskutera utvecklingen av det jag kallar för superintelligens, säger Nick Bostrom. För vid någon tidpunkt, oklart när, kommer en artificiell intelligens att bli bättre på att designa artificiell intelligens än människan, förklarar Boström. Då blir resultat en intelligensexplosion. – Vi får en supermakt – som kan skapa fler supermakter. Med en intelligensnivå flera tusen många gånger högre än den mest ”intelligenta” människan i dag, säger Nick Bostrom. Servrar, smarta telefoner, hela industrier, elkraftnäten ... vi lever i en digital värld där datorer och mikrochips styr vår vardag. Om tjugo-trettio år kanske det finns ett ”AI-frö” som kan uppdatera sig på egen hand och bli både smartare och snabbare. Nick Boström har sagt att om utvecklingen resulterar i en ”intelligensexplosion” kommer skillnaden mellan datorerna och människan blir lika stora som mellan en människa och en myra. Men Nick Bostrom ser sig inte som en pessimist. Han menar att den tekniska utvecklingen kan göra jorden till en bättre plats att leva på. Fast att vi också måste vara medvetna om riskerna. – Om vi redan nu påbörjar en diskussion om vad artificiell intelligens kan leda till får vi ett försprång. En svårighet är hur vi ska kunna föra in mänskliga värderingar och en mänsklig moral i de maskiner vi skapar. Det är bara en av många frågor Nick Bostrom funderar över när han sent på nätterna sitter kvar i sitt kontorsrum i Oxford. Nick Bostrom Är född 1973 i Helsingborg. Har avlagt doktorsexamen vid London School of Economics och är verksam vid Oxfords universitet. Är främst känd som en förespråkare av transhumanism och för boken \"Superintelligens\" (Fri Tanke förlag). Framträder ofta i medierna och talar om ämnen relaterade till transhumanism, såsom kloning, artificiell intelligens (AI) med mera Leder the \"Future of Humanity Institute\". Har skrivit över 200 publicerade böcker och artiklar. När den amerikanska tidskriften Foreign Policy listade de 100 tänkare vars idéer hade format världen under året 2009, hamnade Nick Bostrom på 73:e plats med motivering \"för att han inte accepterar några gränser för människans möjligheter\".  Artificiell intelligens inom spel Backgammon. 1979 besegrar programmet BKG besegrar världsmästaren. Det första datorprogram som besegrat en världsmästare i något spel. Othello. 1997 vinner programmet Logistello varje parti mot världsmästaren Murakami. Scrabble. Från 2002 överträffar spelprogram de bästa mänskliga spelarna. Bridge. 2005 når ett spelprogram samma nivå som de bästa mänskliga spelarna. Jeopardy. 2010 besegrar IBM:s program Watson två mänskliga mästare. Go. I maj 2017 slog datorn AlphaGo från företaget Google DeepMind världsmästaren i spelet Go, Ke Jie. Året innan slog datorn Lee Sedol i samma spel. Källa: Nick Bostrom (Superintelligens). ", "article_category": "other"}
{"id": 9198, "headline": "”Vi förespråkar inte ett osynliggörande av kön”", "summary": "REPLIK DN Debatt 12/11. Kön är alltid det centrala i vårt stöd till myndigheter och lärosäten i deras arbete med jämställdhetsintegrering. Den utveckling som artikelförfattarna hänvisar till, där kön börjat osynliggöras i offentliga verksamheters styrande dokument, känner vi inte igen, skriver Maria Grönroos och Lillemor Dahlgren vid Nationella sekretariatet för genusforskning.", "article": "Ja, jämställdhet, jämställdhetspolitiken och jämställdhetsintegrering handlar om kvinnor och män. Det är tydligt i regeringsuppdraget om jämställdhetsintegrering både till Nationella sekretariatet för genusforskning och till de myndigheter och lärosäten som ska jämställdhetsintegrera sina verksamheter. Men till skillnad från vad artikelförfattarna hävdar i sin debattartikel är kön alltid det centrala i vårt stöd till myndigheter och lärosäten i deras arbete med jämställdhetsintegrering. Den utveckling som artikelförfattarna hänvisar till, där kön börjat osynliggöras i offentliga verksamheters styrande dokument, känner vi inte igen. Däremot stöter vi ibland på en förenklad förståelse av både kön och jämställdhet – en jämställdhet för vissa, inte för alla. Artikelförfattarna hänvisar till en av sekretariatets många framtagna handledningar för arbetet med jämställdhetsintegrering, och dessutom till ett avgränsat avsnitt i denna, som handlar om hur fler kön än kvinnor och män kan inkluderas i viss extern kommunikation. Ingenstans i nämnd handledning, eller i övriga, förespråkar vi ett osynliggörande av kön. Vi anser att jämställdhetspolitiken, precis som alla politikområden måste vara öppet för utveckling, och inte bortse från konstruktiv kritik som lyfts både från jämställdhetsfältet och från forskningen. Vi anser att jämställdhetspolitiken, precis som alla politikområden måste vara öppet för utveckling, och inte bortse från konstruktiv kritik som lyfts både från jämställdhetsfältet och från forskningen. En kritik handlar just om den ofta förenklade synen på kön, där hänsyn inte tas till att andra maktordningar, kopplade till exempelvis etnicitet, sexuell läggning och ålder, spelar roll för kvinnors och mäns livsvillkor. Det efterfrågas alltså en utveckling och rör sig inte om en avveckling av vare sig jämställdhet eller begreppet kön. Artikelförfattarna hävdar att det skulle vara en självklar princip i jämställdhetsarbete att se hur olika grupper kvinnor och män drabbas av ojämställdheter, men det stämmer inte överens med våra eller kritikernas erfarenheter. Det kan ses som lika ihåligt som argumentet om att vi inte behöver prata om kvinnor och män, för att alla ryms i gruppen människor. Jämställdhetspolitiken handlar om alla – ingen kommer undan, alla berörs och omfattas. Men även när det sägs att alla omfattas, så faller en del bort, faller emellan. Detta har manat till ett mer så kallat intersektionellt angreppssätt, där kön inte ses som fristående från andra kategorier. Även regeringen och politiken synliggör numera detta bland annat i den senaste jämställdhetspolitiska skrivelsen. En förenklad syn på kön leder verksamheter fel, men en vidgad förståelse leder till bättre insatser. Det är beklagansvärt att läsa hur artikelförfattarna menar att bara vissa ska inkluderas i jämställdhetspolitiken, medan andra enbart ska omfattas av insatser och åtgärder vid sidan av. Det går inte heller ihop med de behov och den efterfrågan vi ser ute hos myndigheterna. Vår förhoppning är att den nya jämställdhetsmyndigheten fortsätter att utveckla arbetet med jämställdhet och jämställdhetsintegrering i en riktning som rimmar med en intersektionell förståelse, som inte begränsar och återskapar förtyckande normer, och som resulterar i pricksäkra insatser som leder till faktiska resultat för dem vi är till för, alla kvinnor och män, pojkar och flickor, men även de som inte identifierar sig som kvinnor, män, pojkar eller flickor. 12 november 2017 Debattartikel Åtta jämställdhetsexperter: ”När kön osynliggörs riskeras hela jämställdhetsarbetet” Repliker Emma Bäck, docent i psykologi vid Göteborgs universitet; Marie Gustafsson Sendén, docent i psykologi vid Stockholms universitet och Anna Lindqvist, fil dr och forskare i psykologi vid Lunds universitet: ”Inkluderande språk viktigt i jämställdhetsarbetet” 12 jämställdhetsexperter: ”Utveckla nya perspektiven på kön och jämställdhet” Maria Grönroos och Lillemor Dahlgren vid Nationella sekretariatet för genusforskning: ”Vi förespråkar inte ett osynliggörande av kön” Åsa Regnér (S), jämställdhetsminister: ”Könsuppdelad statistik en grundförutsättning” Slutreplik från åtta jämställdhetsexperter: ”Jämställdhet handlar om jämlikhet mellan kvinnor och män” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9237, "headline": "Lisa Magnusson: Det finns något som är ännu svårare än att säga förlåt", "summary": "Knappt har bläcket torkat i Louis CK:s öppna brev innan folk meddelar att hans ursäkt kommer för sent. Att det han har gjort är oförlåtligt. Men det är faktiskt inte vi som avgör det.", "article": "Redan som barn får vi lära oss att be om ursäkt fastän vi inte menar det. Ett sammanbitet halvkvävt: \"Förlåt.\" Det blir inte bättre med åren. Vuxna ber visserligen om ursäkt frivilligt. Men snålheten lyser igenom i orden vi väljer: \"Om du tog illa upp så beklagar jag.\" Detta är bara ett finare sätt att säga: Jag har inte gjort fel, men synd att du är så lättstött. Nej, Elton John hade fel. Förlåt är inte alls det svåraste ordet. Vi säger det hela tiden, automatiskt, till vänner när vi är försenade och främlingar vi trampat på tårna. Men en uppriktig ursäkt är ovanlig som en enhörning. Detta har inte minst blivit tydligt efter den virala flodvåg av vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp som sköljt in: #metoo, #tystnadtagning, #visjungerut. En enda anklagad har trätt fram och reservationslöst bett om ursäkt. Komikern Louis CK. Flera kvinnor som stått i beroendeställning till honom har berättat samma sak. Han har frågat om han får blotta sig för dem, han har velat onanera inför dem, de har trott att han skämtat men sedan har han tagit av sig kläderna och, ja. \"These stories are true\", skriver han nu. De här berättelserna är sanna. Louis CK riktar sig inte till allmänheten för att han vill be oss om ursäkt. Den äkta ursäkten handlar inte om vad man är tvungen, eller tror sig vara tvungen, att säga för konventionens skull. Den äkta ursäkten är ett sätt att säga: Jag har gjort fel. Jag vet att jag har gjort fel. Jag vill säga till dig att jag ångrar mig. Nu ser jag dig, och jag vill visa dig den respekt och omtanke jag inte gav dig då. Den sortens upprättelse är särskilt viktig för personer som utsatts för övergrepp. Men knappt har bläcket torkat i Louis CK:s öppna brev innan folk meddelar att hans ursäkt kommer för sent. Att den inte är tillräcklig. Att det han har gjort är oförlåtligt. Personligen tror jag att alla förlorar på en värld där sexbrott är det värsta. Där det automatiskt blir omöjligt att gå vidare, där ingen förlåtelse finns att få eller ge. Där de inblandade för alltid är märkta. Men Louis CK riktar sig inte till allmänheten för att han vill be oss om ursäkt. Det offentliga uttalandet är ett sätt att erkänna de drabbade, de som tidigare inte blivit trodda. Det spelar därför ingen roll vad jag eller någon på Twitter anser. Det är inte vi som bestämmer om förlåtelsen är möjlig här. Och det är sant att det är svårt att ärligen be om ursäkt, men det är ännu svårare att ärligen ta emot ursäkten. Förlåtelse är ett sätt att ta makten från det förflutna, men vissa gånger blir man aldrig redo. ", "article_category": "other"}
{"id": 9238, "headline": "”Vi kräver att klimatåtgärder ska vara effektiva”", "summary": "REPLIK DN Debatt 10/11. Vår politik skiljer sig i ett viktigt avseende från Miljöpartiets: vi ställer krav på att det Sverige och EU gör är effektivt. Alliansen och regeringen är överens om Sveriges klimatmål. Men hur levererar vi största möjliga klimateffektivitet för de resurser vi lägger på området? skriver Maria Malmer Stenergard (M), Peter Danielsson (M) och Anna Tenje (M).", "article": "Isabella Lövin skriver att miljöpartiet är ett samarbetsparti. Vi moderater har också i många fall positiv erfarenhet av att samarbeta lokalt med Miljöpartiet i olika konstellationer. Det gäller i Helsingborg och Växjö, där vi tillsammans kommit långt på miljöområdet samtidigt som vi kunnat utveckla valfrihet och mångfald. Helsingborg utsågs 2009 och 2017 till årets bästa miljökommun av tidningen Aktuell Hållbarhet och Växjö fick nyligen utmärkelsen Green Leaf Award 2018 av EU-kommissionen. Isabella Lövin vet vad vi är överens om, men också vad vi inte är överens om. Det vore en rimligare utgångspunkt för en diskussion än att försöka beslå oss med vad Sverigedemokraterna eventuellt tycker om SMHI. Under Alliansregeringen genomfördes bland annat betydande satsningar på att ställa om fordonsflottan, där antalet miljöbilar i Sverige flerfaldigades. Sverige var drivande i det globala klimatarbetet. Utsläppen av koldioxid minskade. Nu ökar de igen. Det är inte enbart Isabella Lövins ansvar, men en viss ödmjukhet skulle ändå vara klädsam. Vår politik skiljer sig i ett viktigt avseende från Miljöpartiets: vi ställer krav på att det Sverige och EU gör är effektivt. Alliansen och regeringen är överens om Sveriges klimatmål. Men hur levererar vi största möjliga klimateffektivitet för de resurser vi lägger på området? De externa granskningar som görs av regeringens förslag är också kritiska på denna punkt. Nu senast Konjunkturinstitutets lågmälda, men förödande kritik av budgetpropositionens miljö- och klimatavsnitt. Lägger vi våra förslag vid sidan av regeringens visar det sig också att våra åtgärder får större effekt. Lägger vi våra förslag vid sidan av regeringens visar det sig också att våra åtgärder får större effekt. Det innebär inte att den moderata politiken inte kan utvecklas eller förbättras. Men låt oss i så fall diskutera den och inget annat. Sverige ska vara ett föregångsland. Men det går inte att bortse från att de allra lägst hängande frukterna inte finns i Sverige. Konjunkturinstitutet noterar här att regeringen gör en omprioritering: ”Dock fokuserar budgeten dels på inhemska stöd av olika slag och dels, som det verkar, innebär den en minskning av verksamma internationella insatser.” Vi satsar redan i dag mer än dubbelt så mycket som regeringen på miljöforskning, genomför en särskild satsning på basindustrins utsläpp och mer än dubblar regeringens satsning på internationella klimatinvesteringar. Vi investerar långsiktigt i svensk tågtrafik – men vi ställer också frågan hur vi använder begränsade resurser bäst. Vad ger störst nytta för ekonomin och för klimatet? Det måste man som ansvarig politiker förhålla sig till och det måste även gälla höghastighetståg. Vi är inte – och här utgår vi från att Isabella Lövin slutar sprida den vantolkningen av vår politik – för någon ”trängselskatt” på tåget, däremot är vi för styrsystem som gör att vi kan ta ansvar för de resurser vi har och se till att utväxlingen blir maximal. Vi motsätter oss den föreslagna flygskatten. Den kommer att slå hårt mot svensk landsbygd, jobb och tillväxt, samtidigt som den har liten eller ingen global miljöpåverkan. Vi moderater har ingått flera långsiktiga och blocköverskridande överenskommelser på klimat- och energiområdena. Vi är villiga att lyssna på andra, utveckla vår politik och ingå nya överenskommelser. Men vi har också några viktiga ingångsvärden i en sådan diskussion. Inte minst att vi som ansvarskännande politiker har en skyldighet gentemot våra väljare att prioritera lösningar som är effektiva och ändamålsenliga. 10 november 2017 Debattartikel Isabella Lövin (MP), språkrör: ”Att vara den vuxne är att inse allvaret i klimatfrågan” Repliker Maria Malmer Stenergard (M), Peter Danielsson (M) och Anna Tenje (M): ”Vi kräver att klimatåtgärder ska vara effektiva” Slutreplik från Isabella Lövin: ”Kristersson tar inte klimatfrågan på allvar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9257, "headline": "Forskare: Därför är larmet om diesel överdrivet", "summary": "Dieselbilen har på kort tid förvandlats till en miljöbov. En Volvo V70 som för bara ett par år sedan klassades som miljöbil kan om några år portas från att köra i Stockholm. Oron sprider sig därför på marknaden, och bilhandlarna får allt svårare att värdera äldre dieslar.", "article": "Volvo V70 med snåldiesel är en av de mest sålda miljöbilarna. Miljözoner med hotande förbud och en allt intensivare debatt om dieselns negativa hälsoeffekter har skakat om marknaden. Efterfrågan på nya dieslar faller kraftigt. Det påverkar även andrahandsmarknaden. Oroliga ägare till äldre dieslar, som vill byta till en bensinbil, möts av bilhandlare som har svårt att uppskatta värdet på bilen. Många kunder verkar tro att alla dieslar kommer att förbjudas, men så är det inte. Förslaget till miljözoner gör det möjligt för kommuner att lokalt införa förbud för äldre dieslar och bensinbilar från år 2020. Tunga remissinstanser har fört fram svidande kritik. Frågan bereds som bäst i regeringskansliet. Av landets totalt cirka 1,6 miljoner dieselbilar berörs omkring en miljon bilar i utsläppsklasen Euro 5 och därunder. Konsekvenserna skulle därmed bli mycket kännbara om tiotusentals människor inom zonen i Stockholm tvingas byta till nyare bilar: så mycket som 9,4 miljarder kronor, enligt Transportstyrelsen. Hälso- och miljövinsterna är svåra att beräkna. Utsläppen av kväveoxider (NOx) skulle minska, främst kvävedioxider (NO2), men effekterna avtar över tid eftersom bilparken ändå hela tiden förnyas, enligt Transportstyrelsen. Myndigheten Trafikanalys är ytterst kritisk. ”Utredningens fallstudie visar att de föreslagna miljözonerna ger relativt små förbättringar gällande luftkvalitet, och en samhällsekonomisk vinst om 333 miljoner fördelat på tio år.” ”Detta ska vägas mot betydande kostnader för de personer som berörs av zonerna som kommer att behöva byta fordon till en kostnad på över 9 miljarder. Förslaget till utformning av miljözon klass 2 kan därmed inte anses vara samhällsekonomiskt försvarbart”, menar Trafikanalys. Trots att dagens nya dieslar inte berörs av ett eventuellt förbud har debatten kraftigt påverkat efterfrågan på alla dieslar, oavsett årsmodell. Dieseln framställs som boven till att folk blir sjuka och dör i förtid. I verkligheten är bilden mer komplicerad. Dieslar har en betydande påverkan, men är långtifrån den enda källan. Dessutom är det partiklar som är huvudkällan till negativa hälsoeffekter. Utsläpp av partiklar och kvävedioxider kommer från en rad olika källor, inte minst vedeldning. Orsakssambanden mellan avgaser och olika sjukdomar är svåra att fastställa. Men biltillverkarna har själva en stor del av ansvaret. Flera studier visar att dieslar släpper ut betydligt mer kväveoxider i verklig trafik än vad som anges i certifieringen. Det är först med den senaste Euro 6 som det skett en markant förbättring, enligt IVL, Svenska Miljöinstitutet. Men den totala fokuseringen på dieselutsläppen har skrämt kunderna. Är det en överreaktion? Vilka blir konsekvenserna i det relativt glesbefolkade Sverige med långa avstånd och med generellt sett god luftkvalitet jämfört med kontinenten om vi byter till bensin? Till saken hör att Sverige valt att mäta luftkvaliteten med tuffare satta gränsvärden än vad EU föreskriver i miljökvalitetsdirektivet. Lena Nerhagen är forskare på VTI, Statens väg och transportforskningsinstitut. Hon är kritisk till debatten om dieseln roll i utsläppen och till hur Sverige mäter utsläppen. – Min bedömning är att problemen med dieselbilar i Sverige är överdriven. Halterna av NOx och NO2 har minskat under en rad av år men minskningen har nu planat ut. – I rapporten Luften i Stockholm 2016 som ges ut av Miljöförvaltningen (SLB Analys) vid Stockholms stad konstateras att halten av NOx i urban bakgrund har minskat med 70 procent sedan början av 1980-talet och att motsvarande siffra för NO2 är 60 procent. – Det konstateras också att ”den lägre minskningstakten vid gatustationerna jämfört med den urbana bakgrundsluften beror på att effekten av höga halter av ozon och den ökande andelen dieselfordon har större genomslag i trånga gaturum där ventilationen av luftföroreningar är sämre. – Det är alltså i vissa trånga gaturum som effekten av utsläpp från dieselbilar kan blir större, men sådana förekommer bara i våra större städer och då kanske framför allt i Stockholm, säger Lena Nerhagen. – Rapporten visar också att miljökvalitetsnormerna inte överskrids i urban bakgrund (taknivå) vilket är det som redovisas i internationell rapportering. – Generellt sett är halterna av luftföroreningar låga i Sverige och den diskussion som nu förs är till stor del självförvållad eftersom vi i vår lagstiftning har gått längre än vad EU direktivet kräver, bland annat genom strängare gränsvärden och mätningar även på platser där befolkningstätheten är låg, säger hon. – Innan det ställs krav på nya åtgärder är därför min bedömning att en utvärdering bör genomföras när det gäller lagstiftningen avseende miljökvalitetsnormer för luft, säger Lena Nerhagen. Hur ska jag resonera som bor utanför Stockholm och som kör långa sträckor. Ska jag av miljöskäl välja bort en snål diesel i Euro 6 och i stället ta en bensinbil? – Min bedömning är att nyttan av att minska koldioxidutsläppen är större än kostnaden av något ökade utsläpp av NOx. De senare bidrar till bildandet av sekundära partiklar som har en viss påverkan på hälsa och miljö men halterna i Sverige är generellt sett så låga att jag bedömer den påverkan som väldigt marginell, säger Lena Nerhagen. Karin Persson är forskare på IVL, Svenska Miljöinstitutet. Så här säger hon på frågan om hur många platser i Sverige som har problem med höga Nox-halter: – Om du med problem menar att man överskrider miljökvalitetsnormerna så är det ett tiotal kommuner, de flesta relativt stora, som har åtgärdsprogram till följd av det. Är kväveoxider från dieslar ett växande problem även på landsbygden och i mindre städer? – Att minskningen av kvävedioxidhalterna i princip har upphört i tätortsluft, och i vissa fall istället tenderar att öka, är en generell bild och oavsett storlek på tätort – snarare verkar läge i landet ha större påverkan. – Bakgrundshalterna av kvävedioxid kommer ju från fler källor än främst trafiken, till exempel kan sjöfart spela roll vid kustnära stationer samt inte minst meteorologin i norra Sverige. Det är därför inte lika lätt att uttala sig om kopplingen till trafik och dieselfordon, säger hon. \"Min bedömning är att problemen med dieselbilar i Sverige är överdrivna.\" Lena Nerhagen, forskare på VTI. Avgaser från fordon påverkar naturen genom försurande, gödande och ozonbildande ämnen och skadar människors hälsa. Reglerade ämnen är kolväten, koloxid, kväveoxider och partiklar. För dieslar är det största problemet kväveoxder (NOx), som är ett samlingsnamn för kväveoxid (NO) och kvävedioxid (NO2). Utsläppen påverkar både miljö och människors hälsa – miljön genom att bidra till övergödning och försurning av skog, mark och vatten. Hälsan genom påverkan på andningsorganen, främst hos känsliga personer med till exempel astma. Kväveoxider är giftiga och irriterar luftvägarna och slemhinnor. Tillsammans med organiska föreningar och solljus medverkar kväveoxider till bildandet av marknära ozon. Nedfall av kväveföroreningar, både kväveoxider och ammoniak, leder till försurning och övergödning av mark och vatten, skriver Naturvårdsverket på sin hemsida. De totala utsläppen av kväveoxider från alla källor i Sverige har mer än halverats sedan basåret 1990. År 2015 uppgick de till 129,6 tusen ton, varav vägtrafiken svarade för 43,8 tusen ton och personbilar för 18 tusen ton. Störst påverkan på hälsan lokalt har partiklar från avgaser, vägslitage och från vedeldning. Euroklasser, gränsvärden Utsläpp kväveoxider, gram/km: Klass Datum Bensin Diesel Euro 1 juli 1992 – – Euro 2 jan 1996 – – Euro 3 jan 2000 0,15 0,5 Euro 4 jan 2005 0,08 0,25 Euro 5 sept 2009 0,06 0,180 Euro 5b sept 2011 0,06 0,180 Euro 6 sept 2014 0,06 0,080 Partiklar: Euro 6 sept 2014 0,005 0,005 ", "article_category": "other"}
{"id": 9287, "headline": "Norrskenet hägrar för Laura", "summary": "Tyska Laura Kochendörfer har länge varit lockad av Sverige och den här hösten gjorde hon slag i saken. Nu har hon just klarat av första kursen vid universitetet i Frescati.", "article": "22-åriga Laura Kochendörfer från tyska Mannheim gillar utmaningar. Det och hennes nyfikenhet har tagit henne till bland annat Australien innan hon kom till Stockholms universitet i augusti för att studera. – Jag åkte ensam till Australien direkt efter gymnasiet. En period hade jag ingen egen bostad och tvingades bland annat bo tio dagar i tält på stranden vid Gold Coast. Men det löste sig och jag hittade även jobb så jag blev kvar i ett år, berättar Laura Tillbaka i Tyskland började hon vid universitetet i Passau i södra Bayern på en ekonomisk, administrativ utbildning med inriktning på andra kulturer och den internationella marknaden. Hennes mål är att jobba som revisor någonstans i den engelskspråkiga världen. Men efter två års studier har hon nu tagit en paus därifrån och kom i stället, som Erasmusstudent, till Stockholms universitet för att lära sig mer om Sverige. Första kursen är avklarad, två månaders studier om Sverige och svenskhet med mera på etnologiska institutionen. Parallellt går hon också en universitetskurs i svensk geografi. – Jag har länge varit lockad av Skandinavien och Sverige, som i Tyskland framställs som ett idealsamhälle med bara blonda, vackra människor. Det sista stämmer inte, men samhället är, från vad jag lärde mig på föreläsningarna, nog bättre än många andra. Inte minst när det gäller jämställdhet, jag har aldrig sett så många pappor med barnvagnar som jag gjort här, säger Laura. Vad är skillnaden mellan att studera i Passau och på Stockholms universitet? – I Passau är nästan all undervisning online, och inget är obligatoriskt. Man kan, om man vill, slappa till slutet av terminen då sex sju tentor kommer under ett par veckor. Jag föredrar som det fungerar här, med obligatorisk närvaro och föreläsningar i sal och tentamen efter kursens slut. Jag har lärt mig så mycket på kort tid. Undervisningen på den nyss avslutade etnologikursen hölls på engelska, vilket inte är något problem för Laura. Hon talar perfekt engelska, och även franska, spanska och italienska, förutom tyska då förstås. – Jag tog en kurs i svenska när jag kom hit, så jag kan förstå en del. Men eftersom jag antagligen inte blir kvar här så länge och alla jag möter pratar engelska obehindrat, så har jag inte så höga ambitioner med svenskan. Svenskan kanske inte känns som en tillräckligt stor utmaning för henne. Laura, 48 kilo fördelade på 158 centimeter, säger nästan i förbigående att hon i somras sprang och klättrade sig igenom en nitton kilometer lång hinderbana i Tyskland. – Det var verkligen en stor utmaning att ta sig över, genom och förbi minst trettio svåra hinder. Det tog fem timmar. Jag hade ont i hela kroppen dagen efter. Men två veckor senare gjorde jag om det igen, säger hon och ler. Hösten i Stockholm är att se lite grand som en parentes, hon söker nu praktikplats på företag för jobb som exempelvis revisor, en praktik som ingår i hennes utbildning i Tyskland. – Jag har inte lyckats hitta någon praktikplats i Sverige, så jag åker hem till Tyskland över jul och nyår för att undersöka om det finns något för mig där. Men jag stannar gärna i Stockholm om jag får napp här, säger hon. Med sin organisatoriska begåvning har hon utnyttjat månaderna i Stockholm maximalt även för annat än studier. Hennes nyfikenhet har tagit henne till Oslo, Göteborg och S:t Petersburg på kortare utflykter. Och i början av december bär det av till Lappland för en vecka. – Jag åker på en paketresa för studenter, vi ska bland annat få träffa samer och besöka ishotellet i Jukkasjärvi. Framför allt hoppas jag få se norrskenet, aurora borealis. Det vore fantastiskt. – Och så har jag anmält mig till isklättring, säger hon och skrattar. Jag har aldrig sett så många pappor med barnvagnar som jag gjort här. Gratuleras till: Första kursen som utbytesstudent i Sverige, ”Sweden, society and everyday life”, på etnologiska institutionen vid Stockholms universitet, är avklarad Ålder: 22 år. Gör: Just nu Erasmusstudent vid Stockholms universitet. Bor: Inneboende i Trångsund, söder om Stockholm, annars i tyska Passau. Familj: Mamma, pappa, syster. Intressen: Träna, sy, vara i naturen, spela piano och fiol, lyssna på klassisk musik. Så firade hon att ha klarat kursen: ”Jag och de tre andra från min arbetsgrupp tog en barrunda på Södermalm.” ", "article_category": "other"}
{"id": 9298, "headline": "”Hyresregleringen är det akuta problemet”", "summary": "REPLIK DN Debatt 7/11. Tyvärr riktar utredningen enbart in sig på symptomen på den svarta marknaden, när det är hyresregleringen i sig som är det akuta, kvävande problemet för Sverige och Stockholm, skriver Gustav Hemming (C).", "article": "Svarthandel med hyreskontrakt är ett reellt problem för Stockholmsregionen och hela Sverige. Inte minst göder den organiserad brottslighet och tvingar vanliga laglydiga medborgare till samröre med kriminella. Jag delar helhjärtat ambitionen att få bort den svarta marknaden. Tyvärr riktar utredningen enbart in sig på symptomen på den svarta marknaden, när det är hyresregleringen i sig som är det akuta, kvävande problemet för Sverige och Stockholm. Att politiken misslyckats med att reformera bostadsmarknaden är ett underbetyg för många partier, men främst för Miljöpartiet och Socialdemokraterna som sitter i regeringsställning. Som landstingsråd med ansvar för regionplanering så ser jag behovet av nya bostäder och den växtkraft som finns i hela Stockholmsregionen. Stockholm är en av västvärldens snabbast växande storstadsregioner. En mer välfungerande bostadsmarknad är ett måste för att vi ska kunna behålla tillväxt, företag och drivna människor i regionen. Hyresrätten är helt central för detta. Utan möjlighet att snabbt få säkra förstahandskontrakt så tvingas svenska bolag att skapa arbetstillfällen i andra delar av världen, eller köpa egna bostäder för att anställda inte ska gå hemlösa. Båda sakerna ser vi exempel på, där Stockholmsbaserade företag som Scania och Spotify tvingas att lägga resurser på att anskaffa bostäder åt sina anställda i stället för att bygga sina verksamheter. Bostadsbristen och rörligheten på bostadsmarknaden är ett akut problem som måste lösas. Utan möjlighet att snabbt få säkra förstahandskontrakt så tvingas svenska bolag att skapa arbetstillfällen i andra delar av världen, eller köpa egna bostäder för att anställda inte ska gå hemlösa. Förslagen kan eventuellt tjäna till att komma åt den organiserade brottsligheten som handlar med svarta kontrakt. Det är ett måste. Inte bara har Stockholmspolisen konstaterat mord i samband med svarthandeln. Det är också ett moraliskt förfall att vanliga människor tvingas till lagbrott för att få en trygg och långsiktig bostad. Men att kriminalisera köp av hyreskontrakt med hot om fängelsestraff tar itu med problemen i helt fel ände. Den svarta marknaden finns enbart för att hyresregleringen över huvud taget inte fungerar. Då är det både fegt och fel att kriminalisera vanliga medborgare för vad som i grunden är ett politiskt misslyckande. Istället bör hyresmarknaden omregleras på ett ansvarsfullt sätt. Det finns många modeller, alltifrån Assar Lindbecks förslag från 1972 till det förslag på Hyresreglering 3.0 som nyligen lanserades av Emil Bustos och Elis Örjes från Socialdemokratiska Ekonomklubben. Huvudspåret är lika i alla, nämligen att marknadsmässiga hyror kan införas i nya hyresrätter och långsamt fasas in i det befintliga beståndet. Exakt hur det skulle göras är av mindre vikt, huvudsaken är att vi får en politisk enighet i att det ska göras. Om det av politiska skäl inte kan göras i hela systemet, så borde det åtminstone kunna öppnas betydligt fler vägar för att på ett lagligt sätt förvärva ett hyreskontrakt på marknadsmässiga villkor. Oavsett hyreslagstiftningen så behövs det politiska reformer för att ge resurssvaga grupper inträde till bostadsmarknaden. De olika förslag som har lyfts fram om det är intressanta, men förtjänar att lyftas för sig i en annan debattartikel. Förespråkarna för dagens hyresreglering har ingen lösning för det här växande problemet mer än högstämd retorik. Det är beklagligt. En mer välfungerande hyresmarknad skulle lösa stora delar av bostadsbristen, ta bort en allvarlig flaskhals för Stockholmsregionens och Sveriges tillväxt och komma tillrätta med svarthandeln. Så löser vi problemen på bostadsmarknaden på riktigt. Sveriges och Stockholms medborgare förtjänar det. 7 november 2017 Debattartikel Företrädare för Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen och Sabo: ”Köp av svart hyreskontrakt ska kunna ge fängelse i fyra år” Repliker Gustav Hemming (C), regionplanelandstingsråd Stockholms län landsting: ”Hyresregleringen är det akuta problemet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9300, "headline": "DN gratulerar: Laura Kochendörfer, student", "summary": "Tyska Laura Kochendörfer har länge varit lockad av Sverige och den här hösten gjorde hon slag i saken. Nu har hon just avklarat första kursen vid universitetet i Frescati.", "article": "22-åriga Laura Kochendörfer från tyska Mannheim gillar utmaningar. Det och hennes nyfikenhet har tagit henne till bland annat Australien innan hon kom till Stockholms universitet i augusti för att studera. – Jag åkte ensam till Australien direkt efter gymnasiet. En period hade jag ingen egen bostad och tvingades bland annat bo tio dagar i tält på stranden vid Gold Coast. Men det löste sig och jag hittade även jobb så jag blev kvar i ett år, berättar Laura Tillbaka i Tyskland började hon vid universitetet i Passau i södra Bayern på en ekonomisk, administrativ utbildning med inriktning på andra kulturer och den internationella marknaden. Hennes mål är att jobba som revisor någonstans i den engelskspråkiga världen. Men efter två års studier har hon nu tagit en paus därifrån och kom i stället, som Erasmusstudent, till Stockholms universitet för att lära sig mer om Sverige. Första kursen är avklarad, två månaders studier om Sverige och svenskhet med mera på etnologiska institutionen. Parallellt går hon också en universitetskurs i svensk geografi. – Jag har länge varit lockad av Skandinavien och Sverige, som i Tyskland framställs som ett idealsamhälle med bara blonda, vackra människor. Det sista stämmer inte, men samhället är, från vad jag lärde mig på föreläsningarna, nog bättre än många andra. Inte minst när det gäller jämställdhet, jag har aldrig sett så många pappor med barnvagnar som jag gjort här, säger Laura. Vad är skillnaden mellan att studera i Passau och på Stockholms universitet? – I Passau är nästan all undervisning online, och inget är obligatoriskt. Man kan, om man vill, slappa till slutet av terminen då sex sju tentor kommer under ett par veckor. Jag föredrar som det fungerar här, med obligatorisk närvaro och föreläsningar i sal och tentamen efter kursens slut. Jag har lärt mig så mycket på kort tid. Jag har aldrig sett så många pappor med barnvagnar som jag gjort här. Undervisningen på den nyss avslutade etnologikursen hölls på engelska, vilket inte är något problem för Laura. Hon talar perfekt engelska, och även franska, spanska och italienska, förutom tyska då förstås. – Jag tog en kurs i svenska när jag kom hit, så jag kan förstå en del. Men eftersom jag antagligen inte blir kvar här så länge och alla jag möter pratar engelska obehindrat, så har jag inte så höga ambitioner med svenskan. Svenskan kanske inte känns som en tillräckligt stor utmaning för henne. Laura, 48 kilo fördelade på 158 centimeter, säger nästan i förbigående att hon i somras sprang och klättrade sig igenom en nitton kilometer lång hinderbana i Tyskland. – Det var verkligen en stor utmaning att ta sig över, genom och förbi minst trettio svåra hinder. Det tog fem timmar. Jag hade ont i hela kroppen dagen efter. Men två veckor senare gjorde jag om det igen, säger hon och ler. Hösten i Stockholm är att se lite grand som en parentes, hon söker nu praktikplats på företag för jobb som exempelvis revisor, en praktik som ingår i hennes utbildning i Tyskland. – Jag har inte lyckats hitta någon praktikplats i Sverige, så jag åker hem till Tyskland över jul och nyår för att undersöka om det finns något för mig där. Men jag stannar gärna i Stockholm om jag får napp här, säger hon. Med sin organisatoriska begåvning har hon utnyttjat månaderna i Stockholm maximalt även för annat än studier. Hennes nyfikenhet har tagit henne till Oslo, Göteborg och S:t Petersburg på kortare utflykter. Och i början av december bär det av till Lappland för en vecka. – Jag åker på en paketresa för studenter, vi ska bland annat få träffa samer och besöka ishotellet i Jukkasjärvi. Framför allt hoppas jag få se norrskenet, aurora borealis. Det vore fantastiskt. – Och så har jag anmält mig till isklättring, säger hon och skrattar. Laura Kochendörfer Gratuleras till: Första kursen som utbytesstudent i Sverige, ”Sweden, society and everyday life”, på etnologiska institutionen vid Stockholms universitet, är avklarad Ålder: 22 år. Gör: Just nu Erasmusstudent vid Stockholms universitet. Bor: Inneboende i Trångsund, söder om Stockholm, annars i tyska Passau. Familj: Mamma, pappa, syster. Intressen: Träna, sy, vara i naturen, spela piano och fiol, lyssna på klassisk musik. Så firade hon att ha klarat kursen: ”Jag och de tre andra från min arbetsgrupp tog en barrunda på Södermalm.”        ", "article_category": "other"}
{"id": 9301, "headline": "Preparandutbildning bra innan yrkesprogram", "summary": "Eleverna måste vara duktiga i svenska språket. Gå på preparandutbildning i gymnasiet innan ett nationellt program påbörjas.", "article": "Jag har varit god man åt ensamkommande ungdomar sedan 2011. Inlägget om fantasilös undervisning sammanfattar väldigt bra hur skolan fungerar. För några år sedan efterlyste jag hur många nya ord eleverna skulle lära sig i veckan. Svaret jag fick var att undervisningen inte bedrevs på det sättet. Det är dock oundvikligt att eleverna måste kunna den terminologi som behövs för sina studier. Det är ett stort steg från den talade svenskan till att kunna läsa och förstå en text. Några av mina ungdomar har först gått på språkintroduktion och sedan innan de börjat gymnasiet gått ett år på preparandutbildning för att framför allt lära sig den svenska som behövs i respektive ämne. Från Skolverkets hemsida citerar jag: Preparandutbildning ska ge eleven behörighet till ett yrkesprogram eller till ett högskoleförberedande program. Utbildningen är anpassad för en elev som är studiemotiverad och snabbt vill bli behörig. Utbildningen utformas för varje enskild elev och ska pågå i högst ett år. Det ska också vara möjligt för en elev att göra mindre ämneskompletteringar för att bli antagen till ett nationellt program efter kort tid. Kommunen är skyldig att erbjuda preparandutbildning. Gymnasieskolan erbjuder, rätt utnyttjat, goda möjligheter att lära sig den svenska som behövs för studierna. Det är bättre att ha ett år extra för språkstudier och sedan lyckas med gymnasieutbildningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 9314, "headline": "”Utred lågprisalternativ och magnettågsalternativ”", "summary": "REPLIK DN Debatt 6/11. Gör inte kortsiktig partipolitik av planer på nya stambanor i Sverige. Det är bättre att avvakta möjligheter att lånefinansiera hela bygget till omkring 2020 och därefter bygga snabbt. Tiden kan användas till en utredning som innefattar lågprisalternativen och magnettågsalternativet, skriver företagsekonomen Rune Wigblad.", "article": "Centerpartiet menar att Sverige bör lånefinansiera en snabb utbyggnad av höghastighetståget. Detta är anmärkningsvärt av två skäl. Centerpartiet kom sommaren 2016 tillsammans med de andra etablerade partierna, inom båda blocken, överens om ett skuldankare för att skapa en grundläggande stabilitet i det finanspolitiska ramverket. Detta innebär att Sverige just nu inte bör låna upp pengar i stället för att amortera av på statsskulden. Om en bred politisk enighet inte uppnås i Riksdagen kommer den politiska retoriken att ödelägga alla långsiktiga framtidsplaner. Sverige behöver skapa långsiktighet i stora infrastruktursatsningar. Det krävs breda partiöverskridande uppgörelser och kvalificerad majoritet i Riksdagen, för att politiken ska bli stabil över flera mandatperioder. Finansdepartementets prognos är att skuldkvoten (Maastricht-skulden) enligt plan kommer att vara nedamorterad under 35 procent år 2019/2020, vilket är det så kallade ”skuldankaret”. Maastricht-skulden är ett mått på ett lands skuldkvot, det vill säga ett lands konsoliderade bruttoskuld i förhållande till BNP. Det är därför lämpligt att bygga nya stambanor snabbt med lånefinansiering först efter år 2020. Centerpartiet hänvisar också till den politiska enighet som fanns när Alliansregeringen 2014 initierade satsningen på höghastighetståg. Då lovade Alliansregeringen att satsa på den största utbyggnaden av järnvägssystemet sedan 1800-talet som kallades ”Sverigebygget”. Då förelåg bred politisk enighet över blockgränserna om satsningen. Den rödgröna regeringen övertog under hösten 2014 satsningen och döpte om den till ”Sverigeförhandlingen”. Sverigeförhandlingen har utrett ett enda alternativ, höghastighetståg för topphastigheten 320 km/h, men nu är Trafikverkets förslag 250 km/h. Trafikverket kostnadsberäknade 2014 höghastighetståget och investeringen låg då på max cirka 180 miljarder (2015 års prisnivå), vilket var grunden för den politiska enigheten. Sommaren 2016 reviderade Trafikverket denna summa till cirka 230 miljarder. När vi nu ser kostnaderna för Ostlänken (Linköping – Järna) är summan enligt min uppskattning cirka 290 miljarder - men då är linjesträckningen in till de stora städerna inte inkluderad. Enligt en aktuell rapport från Trafikverket rör detta sig om ”betydande investeringar”. Betyder Centerpartiets hänvisning till den politiska enigheten 2014 att det är summan 180 miljarder som är rimlig? Det enda alternativ som kan skapa ett tåg med mycket höga hastigheter för summan 180 miljarder är den i egentlig mening moderna infrastrukturen magnettåg. Magnettåg är ett hållbart alternativ. Sverige har dock inte tittat seriöst på detta alternativ, som nu har ett genombrott i Asien. Magnettågets investeringskostnad inkluderar en sträckning hela vägen in till storstädernas centralstationer. Magnettåget kan dessutom byggas dubbelt så snabbt som höghastighetståget, vilket skapar möjligheter till en verkligt snabb utbyggnad. Snabb utbyggnad ger snabbare nytta för investerade medel. Det är ett misstag att starta den största satsningen i modern tid på infrastruktur i Sverige, utan att noga och förutsättningslöst granska alternativen som finns. På senare tid har det i debatten kommit upp två lågprisalternativ, med oklara uppgifter om nyttan som dessa ger. De är ännu inte ordentligt och opartiskt granskade men anger att de ligger på kostnadsnivån cirka 180 miljarder. Möjligen är det ett sådant lågprisalternativ som ”ett separat bolag” innebär och som Centerpartiet förespråkar? Gör inte kortsiktig partipolitik av planer på nya stambanor i Sverige. Det är bättre att avvakta möjligheter att lånefinansiera hela bygget till omkring 2020 och därefter bygga snabbt. Tiden kan användas till en utredning som innefattar lågprisalternativen och magnettågsalternativet. Jag föreslår att Transportsstyrelsen som opartisk aktör får i uppdrag att förutsättningslöst och sakligt utreda möjligheter och begränsningar under perioden 2018-2020. 6 november 2017 Debattartikel Annie Lööf (C), Emil Källström (C) och Anders Åkesson (C): ”Lånefinansiera stambanor för svenska höghastighetståg” Repliker Rune Wigblad, professor i företagsekonomi vid Strömstad akademi: ”Utred lågprisalternativ och magnettågsalternativ” Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot och trafikpolitisk talesperson: ”Hur ska C bygga höghastighetsbanor med M?” Slutreplik från Anders Åkesson (C): \"Regeringens järnvägsbygge är en halvmesyr\" Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9329, "headline": "Carl Johan von Seth: Klimathopp trots Trump", "summary": "USA:s planerade utträde ur Parisavtalet har inte orsakat någon global punktering. Tvärtom har klimatarbetet tagit ny fart.", "article": "Parisavtalet hann knappt lyfta innan det började pysa oroande ur det internationella klimatarbetet. USA, en pådrivande kraft inför FN-mötet 2015, har förkastat uppgörelsen. Och som om Trump inte var nog har FN:s meteorologer för det första noterat ett oväntat skutt i atmosfärens koldioxidkurvor. För det andra har man konstaterat att ländernas klimatlöften från Paris inte alls räcker för att klara målen. Visst tickar klockan. Men när klimatministrarna i veckan träffas i Bonn för att fullfölja arbetet och fylla i luckorna från Paris är läget ändå mer hoppfullt än för två år sedan. USA:s planerade utträde har inte orsakat någon global punktering. Tvärtom håller länder, regioner och städer fast vid avtalet. De ser inget val. Dessutom finns starka ljuspunkter inte minst på energimarknaderna. Sedan Parisavtalet skrevs under har till exempel priset halverats på upphandlad solel i Indien. Stora projekt har i år redovisat kostnader som ligger ordentligt under priset för kolkraft. Samma trend har för övrigt haft genomslag i flera stora vindkraftprojekt i Storbritannien och Tyskland. För kolet – den värsta klimatskurken – ser det alltså mörkt ut. Inte så mycket tack vare något toppmöte som på grund av snabb teknisk utveckling på flera områden. Fler goda nyheter: Sedan Parisavtalet undertecknades verkar det som att de globala koldioxidutsläppen faktiskt har legat still. Det är inte tillräckligt. Men det är hoppingivande eftersom oljepriset har varit lågt, samtidigt som tillväxten i världen varit stabil och positiv. Förra året växte Kinas ekonomi med nästan 7 procent, men de nationella utsläppen ökade inte. Förra året växte Kinas ekonomi med nästan 7 procent, men de nationella utsläppen ökade inte. Landet har samtidigt avslöjat nya planer för att fasa ut bensin- och dieseltransporterna. Peking verkar mena allvar. Nästa år ska dessutom ett system för utsläppshandel införas. Inför Parisförhandlingarna sades det att de kinesiska klimatutsläppen skulle vända år 2030. Då lät det som ett ganska ambitiöst löfte, nu känns det redan överspelat. Hoten mot denna utveckling behöver avvärjas. Flera länder vill till exempel höja tullarna på solceller – det är dumheter. Att elda kol, olja och gas är fortfarande alldeles för enkelt och billigt på de flesta platser, även inom EU. Det krävs egentligen inga överenskommelser i FN för att slå fast att det är dårskap. Men om mötet i Bonn kan påskynda sådana insikter finns fortfarande hopp. ", "article_category": "other"}
{"id": 9353, "headline": "”Livsavgörande beslut på tvivelaktiga grunder”", "summary": "REPLIK DN Debatt 29/10. Efter att ha tjänstgjort som nämndeman vid ett antal Migrationsärenden, som nästan uteslutande handlat om överklaganden av Migrationsverkets asylbeslut rörande afghanska ungdomar så delar jag det primära budskapet i Liva Johanssons inlägg, nämligen att livsavgörande beslut för dessa ungdomar många gånger fattas på tvivelaktiga grunder, skriver Lars Wiklund, nämndeman i Stockholms migrationsdomstol.", "article": "Livia Johannesson hävdar bland annat att Migrationsverkets representant i Migrationsdomstolen sitter på dubbla stolar, att subjektiva intryck omvandlas till objektiva bedömningar och att rättssäkerheten vid asylbedömningar inte har ökat genom att asylärenden nu behandlas av domstolar i stället för av Utlänningsnämnden. Som nämndeman hos Migrationsdomstolen i Stockholm delar jag de första ståndpunkterna. Den senare har jag inga synpunkter på eftersom jag inte känner till hur Utlänningsnämnden fungerade när den uppfyllde domstolens funktion. Efter att ha tjänstgjort som nämndeman vid ett antal Migrationsärenden, som nästan uteslutande handlat om överklaganden av Migrationsverkets asylbeslut rörande afghanska ungdomar så delar jag det primära budskapet i Liva Johanssons inlägg, nämligen att livsavgörande beslut för dessa ungdomar många gånger fattas på tvivelaktiga grunder. Livia Johansson skriver att muntliga förhandlingar ska hållas i domstol ”om Migrationsverket ifrågasätter den asylsökandes trovärdighet”, som om de vore en del av Migrationsverkets utredning. Så är emellertid inte fallet. Muntliga förhandlingar hålls i domstolen efter ett överklagande av Migrationsverkets avvisningsbeslut. Hon menar även att de asylsökande ”tystas” under de muntliga förhandlingarna i rätten. Jag tycker att denna formulering är tveksam men kan hålla med om att förhandlingarna är hårt uppstyrda. Det ges inte mycket utrymme för den asylsökande att själv formulera sina asylskäl. Förhandlingen består praktiskt taget endast av utfrågningar från Migrationsverkets representant och från den asylsökandes biträde. Och det förväntas tydliga svar på frågeställningarna, något som är nog så knepigt, bland annat på grund av språkproblem. Alla frågor och svar översätts av en tolk. Det är för mig tydligt att frågorna nästan alltid utgår ifrån en ifrågasättande attityd, att Migrationsverkets uppgift verkar vara att sticka hål på och ifrågasätta trovärdigheten i den asylsökandes berättelse. Jag har många gånger ställt mig undrande inför hur och på vilken grund speciellt frågorna från Migrationsverkets representant ställs till den asylsökande i rätten. Det är för mig tydligt att frågorna nästan alltid utgår ifrån en ifrågasättande attityd, att Migrationsverkets uppgift verkar vara att sticka hål på och ifrågasätta trovärdigheten i den asylsökandes berättelse. När svaren blir otydliga saknar jag ofta kompletterande frågeställningar som skulle kunna klargöra svaret. Migrationsverkets representant medverkar inte, eller underlättar inte för den svarande att göra sin berättelse trovärdig. Hen intar inte en objektiv och opartisk inställning som på något vis är behjälplig för den asylsökande att säkerställa sin berättelse. Och den asylsökande har hela bevisbördan. Det är svåra beslut med stora personliga konsekvenser som ska tas av rätten. Och eftersom bevis ofta saknas i form av intyg, dokument eller annat handlar det nästan alltid om trovärdighetsbedömningar som rätten ska göra. Den asylsökande ska göra det tillförlitligt att han riskerar förföljelse eller sitt liv vid ett återvändande till sitt hemland. Och detta ska ske objektivt utan hänsyn till känslomässiga eller personliga attityder hos de närvarande i rättssalen. Det säger sig självt att detta är mycket knepigt. Det finns de som håller sina känslor stången, kanske till och med visar upp en lättsam attityd och de som visar upp en oroad ja, till och med skräckslagen attityd. Min erfarenhet är att dessa våra personliga egenskaper får en inte oviktig betydelse för domstolens slutliga ställningstagande. Jag har varit med om såväl mera inkännande/engagerade som mera avståndstagande/oengagerade attityder hos rättens olika ledamöter men också hos Migrationsverkets representant och hos den asylsökandes biträde. Och detsamma gäller givetvis för den asylsökande. Det finns de som håller sina känslor stången, kanske till och med visar upp en lättsam attityd och de som visar upp en oroad ja, till och med skräckslagen attityd. Utifrån mina erfarenheter är det uppenbart att dessa mänskliga egenskaper och attityder får betydelse för det slutliga domstolsutslaget. Jag vill avsluta med ett konkret exempel: I Afghanistan utgör risken för förföljelse eller till och med döden en konkret fara för personer som lämnat den muslimska tron och vid ett eventuellt återvändande vill leva som kristna i hemlandet. Därför utgör djupet av den kristna religiösa övertygelsen här i Sverige en asylgrund. Men vem besitter förmågan att på ett objektivt sätt bedöma djupet av religiös övertygelse? Detta är något som rättens medlemmar förväntas klara av. Utan att blanda in sina egna preferenser. Jag menar att detta är svårt, för att inte säga i det närmaste ogörligt. Åtminstone efter ett antal frågeställningar till den asylsökande om detta som kanske pågått under någon timma. Och där frågorna inte ställts av rätten utan av parternas representanter. Före anstormningen av asylärenden rörande Afghanska ungdomar till Migrationsdomstolen förhöll jag mig tveksam till kraven på amnesti och uppehållstillstånd i Sverige för dessa ungdomar. Utifrån mina erfarenheter i domstolen har jag ändrat ståndpunkt. Domstolens beslutsgrunder är vanligen alltför svävande och får alltför stora konsekvenser för att detta bör fortgå. 29 oktober 2017 Debattartikel Livia Johannesson, forskare i statsvetenskap, Stockholms universitet: ”Migrationsdomstolarna har ökat rättsosäkerheten” Repliker Lagmännen vid migrationsdomstolarna: ”Migrationsdomstolarna har lett till ökad rättssäkerhet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9357, "headline": "Kan man lära barn att ”ta för sig” utan att det går ut över andra?", "summary": "Tvååringen är ”försiktig” med andra barn, och det händer ofta att andra barn tar ifrån honom leksaker. Då blir han frustrerad och ledsen. Föräldrarna har lärt honom att man ska dela med sig, men borde de också lära honom säga stopp? Och hur säger man till andras barn utan att deras föräldrar blir förorättade?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Hej! Vi har en son som är två och ett halvt år. Vi har varit hemma hittills, men nu ska han börja på förskolan. Han är jättebusig och glad hemma, helt orädd, kan klättra på allt och är nyfiken som få. Men han är också försiktig med andra barn. Då gillar han allra mest att sitta ensam och leka med bilar, rita eller läsa böcker med vuxna. Nu till vår fundering. Vår son har aldrig tagit någon leksak ur handen från ett annat barn. Andra barn tar de leksaker som han leker med hela tiden. Han blir väldigt frustrerad, ledsen och vill till slut bara sitta i vårt knä. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. De andra barnens föräldrar skrattar och säger, ”du tar då för dig”. Eller säger ”det där gör barnen upp själva” och låter sina barn hållas. Hur ska vi hjälpa vår son i detta? Hur säger man till andras barn utan att barnen eller föräldrarna känner sig förorättade? Jag har aldrig förstått när andra vuxna säger att ”mina barn tar då för sig”. Vad innebär det? På bekostnad av andra barn? Jag och min man har varit tydliga med att man ska dela med sig och vara snäll. Tacka och så vidare. Men borde vi lära honom att säga stopp? Hur ska vi lära honom att ta för sig utan att sno andras saker och knuffas, till exempel? Eva Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp ett ämne som många föräldrar brottas med. Det uppstår ofta mönster av det slag du beskriver, där vissa barn tar för sig medan andra står tillbaka. Även om sådana händelser kan verka oskyldiga och ofta skojas bort, är det jobbigt för den förälder som ständigt ser sitt barn bli ”överkört” av andra. Någon kanske påstår att ni oroar er i onödan, eftersom sonen fortfarande är så liten. Kanske er son snabbt kommer att börja ta för sig när han väl kommer till förskolan och ständigt får samsas med andra barn. Samtidigt förstår jag att ni vill vara förberedda om det inte blir så. Jag vill börja med att ta upp hur ni kan göra när andra barn tar saker från er son. Först vill jag påstå att det är helt rimligt att man som förälder reagerar i sådana situationer. Med så små barn måste vuxna hjälpa till och lotsa barnen genom konflikter. Påståenden som att ”barn reder ut det bäst själva” bygger ofta på föreställningen att det bara blir värre om vuxna lägger sig i. Tanken är att barnen kommer att lära sig att kompromissa och samarbeta om de inte ständigt får hjälp av curlande vuxna. Forskning visar tvärtom att barn sällan löser konflikter på ett konstruktivt sätt på egen hand. I regel slutar konflikten med att den starkaste/argaste får som den vill. Givetvis kan föräldrar också bli alltför klåfingriga och snabba med att lägga sig i, men i regel behöver alltså små barn hjälp med konflikthantering. Sedan spelar det förstås roll hur man som förälder griper in. Utgångspunkten bör vara att lotsa och vägleda barnen, snarare än att gå in som domare och genast fastslå vem som gör fel. Om ett annat barn tar något från din son kan du lugnt gå fram och vänligt säga ”Pelle hade dockan, du kan få den när han är klar – eller ska vi se om det finns fler dockor här?”. Prata som om det har skett ett missförstånd, snarare än som om någon har varit dum. Försök att bara lugnt stå på dig om barnet vägrar ge tillbaka saken. Om du ingriper på detta sätt finns det ingen anledning att säga något direkt till det andra barnets föräldrar. Du visar genom ditt sätt att handla vad du tycker är rätt, utan att söka konflikt eller ifrågasätta. Här kanske någon invänder att din son behöver lära sig att stå upp för sig själv, snarare än att ni ska lösa problemen åt honom. Jag instämmer i det. Barn måste både lära sig att hävda sina behov och att vara generösa mot andra. Att bestämt och lugnt kunna hävda sin rätt är generellt viktigt för barns utveckling och välmående. Hur lär man en tvååring det? Barn i den åldern lär sig bäst genom imitation – de ser hur föräldrarna agerar och tar efter. Om du lotsar, medlar och ibland själv tar tillbaka en leksak, visar du rent konkret för din son hur man kan lösa konflikter. Om andra barn eller föräldrar reagerar negativt får du dessutom tillfälle att visa sonen hur man kan stå på sig på ett schyst sätt. Även om ni alltså löser problemen åt honom får han en god förebild, givet att ni håller ert humör i schack. Med tiden kan ni låta er son börja lösa konflikter alltmer självständigt, vilket förstås är målet. Jag anar av dina frågor att du är lite besviken på delar av er omgivning – att föräldrar inte tar sitt ansvar och att andra barn roffar åt sig. Jag vill därför avsluta med ett förtydligande. Jag har hittills betonat att det är viktigt för din son att lära sig att hävda sin rätt. Samtidigt finns det förstås sammanhang som passar mer eller mindre bra för ett barn. Det kan hända att er son hittills har råkat möta många barn med vassa armbågar. Ska han lära sig att stå på sig och uttrycka sina behov måste någon också vara beredd att lyssna. Jag håller tummarna för att det är så på nya förskolan! Martin På www.forster.se/referenser171103 finns hänvisningar till forskning som rör svaret. Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 9362, "headline": "Kan man lära barn att ”ta för sig” utan att det går ut över andra?", "summary": "Tvååringen är ”försiktig” med andra barn, och det händer ofta att andra barn tar ifrån honom leksaker. Då blir han frustrerad och ledsen. Hur säger man till andras barn utan att deras föräldrar blir förorättade?", "article": "Fråga: Hej! Vi har en son som är två och ett halvt år. Vi har varit hemma hittills, men nu ska han börja på förskolan. Han är jättebusig och glad hemma, helt orädd, kan klättra på allt och är nyfiken som få. Men han är också försiktig med andra barn. Då gillar han allra mest att sitta ensam och leka med bilar, rita eller läsa böcker med vuxna. Nu till vår fundering. Vår son har aldrig tagit någon leksak ur handen från ett annat barn. Andra barn tar de leksaker som han leker med hela tiden. Han blir väldigt frustrerad, ledsen och vill till slut bara sitta i vårt knä. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. De andra barnens föräldrar skrattar och säger, ”du tar då för dig”. Eller säger ”det där gör barnen upp själva” och låter sina barn hållas. Hur ska vi hjälpa vår son i detta? Hur säger man till andras barn utan att barnen eller föräldrarna känner sig förorättade? Jag har aldrig förstått när andra vuxna säger att ”mina barn tar då för sig”. Vad innebär det? På bekostnad av andra barn? Jag och min man har varit tydliga med att man ska dela med sig och vara snäll. Tacka och så vidare. Men borde vi lära honom att säga stopp? Hur ska vi lära honom att ta för sig utan att sno andras saker och knuffas, till exempel? Eva Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp ett ämne som många föräldrar brottas med. Det uppstår ofta mönster av det slag du beskriver, där vissa barn tar för sig medan andra står tillbaka. Även om sådana händelser kan verka oskyldiga och ofta skojas bort, är det jobbigt för den förälder som ständigt ser sitt barn bli ”överkört” av andra. Någon kanske påstår att ni oroar er i onödan, eftersom sonen fortfarande är så liten. Kanske er son snabbt kommer att börja ta för sig när han väl kommer till förskolan och ständigt får samsas med andra barn. Samtidigt förstår jag att ni vill vara förberedda om det inte blir så. Jag vill börja med att ta upp hur ni kan göra när andra barn tar saker från er son. Först vill jag påstå att det är helt rimligt att man som förälder reagerar i sådana situationer. Med så små barn måste vuxna hjälpa till och lotsa barnen genom konflikter. Påståenden som att ”barn reder ut det bäst själva” bygger ofta på föreställningen att det bara blir värre om vuxna lägger sig i. Tanken är att barnen kommer att lära sig att kompromissa och samarbeta om de inte ständigt får hjälp av curlande vuxna. Forskning visar tvärtom att barn sällan löser konflikter på ett konstruktivt sätt på egen hand. I regel slutar konflikten med att den starkaste/argaste får som den vill. Givetvis kan föräldrar också bli alltför klåfingriga och snabba med att lägga sig i, men i regel behöver alltså små barn hjälp med konflikthantering. Sedan spelar det förstås roll hur man som förälder griper in. Utgångspunkten bör vara att lotsa och vägleda barnen, snarare än att gå in som domare och genast fastslå vem som gör fel. Om ett annat barn tar något från din son kan du lugnt gå fram och vänligt säga ”Pelle hade dockan, du kan få den när han är klar – eller ska vi se om det finns fler dockor här?”. Prata som om det har skett ett missförstånd, snarare än som om någon har varit dum. Försök att bara lugnt stå på dig om barnet vägrar ge tillbaka saken. Om du ingriper på detta sätt finns det ingen anledning att säga något direkt till det andra barnets föräldrar. Du visar genom ditt sätt att handla vad du tycker är rätt, utan att söka konflikt eller ifrågasätta. Här kanske någon invänder att din son behöver lära sig att stå upp för sig själv, snarare än att ni ska lösa problemen åt honom. Jag instämmer i det. Barn måste både lära sig att hävda sina behov och att vara generösa mot andra. Att bestämt och lugnt kunna hävda sin rätt är generellt viktigt för barns utveckling och välmående. Hur lär man en tvååring det? Barn i den åldern lär sig bäst genom imitation – de ser hur föräldrarna agerar och tar efter. Om du lotsar, medlar och ibland själv tar tillbaka en leksak, visar du rent konkret för din son hur man kan lösa konflikter. Om andra barn eller föräldrar reagerar negativt får du dessutom tillfälle att visa sonen hur man kan stå på sig på ett schyst sätt. Även om ni alltså löser problemen åt honom får han en god förebild, givet att ni håller ert humör i schack. Med tiden kan ni låta er son börja lösa konflikter alltmer självständigt, vilket förstås är målet. Jag anar av dina frågor att du är lite besviken på delar av er omgivning – att föräldrar inte tar sitt ansvar och att andra barn roffar åt sig. Jag vill därför avsluta med ett förtydligande. Jag har hittills betonat att det är viktigt för din son att lära sig att hävda sin rätt. Samtidigt finns det förstås sammanhang som passar mer eller mindre bra för ett barn. Det kan hända att er son hittills har råkat möta många barn med vassa armbågar. Ska han lära sig att stå på sig och uttrycka sina behov måste någon också vara beredd att lyssna. Jag håller tummarna för att det är så på nya förskolan! Martin På www.forster.se/referenser171103 finns hänvisningar till forskning som rör svaret. Forskning visar tvärtom att barn sällan löser konflikter på ett konstruktivt sätt på egen hand. ", "article_category": "other"}
{"id": 9371, "headline": "Polisen filmar ingripanden – och blir också själv filmad", "summary": "För polisen är det vardag att filmas av allmänheten. Men polisen filmar också själva sina ingripanden. Forskare vid Göteborgs universitet ska nu studera vad filmandet innebär för poliser och enskilda människor.", "article": "Aldrig har risken att ovetandes hamna på bild eller film varit större. Och aldrig har heller risken varit större att dessa bilder med blixtens hastighet sprids ut i omvärlden genom internet. Utan att vi vet ordet av kan vi finnas för beskådan på tusentals telefoner, surfplattor eller datorer. För polisen har det blivit vardag att bli filmad av allmänheten i tjänsten. Men det är inte heller ovanligt att poliserna själva filmar sina ingripanden med så kallade kroppsburna kameror. Kamerorna bärs fullt synliga och spelar in ljud och bild. De används i dag i nästan hela landet. Det har hittills varit den lokala polisen som bestämmer när och hur kamerorna ska användas. De kroppsburna kamerorna används i polisens brottsbekämpande verksamhet, framför allt vid särskilda händelser som fotbollsderbyn, där det finns risk för störning av den allmänna ordningen och säkerheten. Kamerorna kan också användas för att dokumentera en brottsplats. I Göteborg genomfördes under något år ett projekt i lokaldistrikt city där vissa poliser bar en kamera fastsatt på jackan när de jobbade. Dessa poliser fick också en särskild utbildning. – Vi gjorde en kortare uppföljning av projektet och sedan lät vi verksamheten gå i skarp drift. Numera finns kamerorna i samtliga lokalpolisdistrikt i Göteborg. Jag tror vi har inalles 20 till 30 kameror, säger Erik Nord, polisområdeschef i Storgöteborg. Hans erfarenhet är att de fungerar bra. Framför allt ger de polisen ett skydd mot otillåten påverkan i form av subtila hot. – Man förstår att det man säger till polismännen kan spelas in i kamerorna. Och då lugnar det i dialogen man har med personer ute på gatan. Framför allt i förorten, där vi upplever att det finns mycket tråkningar. – Vi har också kunnat ta en del uppgifter ur de där kamerorna i rena brottsutredningar. Så sent som i helgen var man på plats i samband med ett brott i nära relation där det skedde filmning. Då fick man uppgifter av målsäganden som gick att använda i brottsutredningen, säger Erik Nord. Senast uppmärksammades kroppskamerorna i samband med nazistdemonstrationen i Göteborg i anslutning till bokmässan den 30 september. – Där fick vi bilder från frontlinjen, från polismän som stod längst fram när man med händerna försökte mota bort NMR som försökte bryta igenom våra kedjor. Så vår bild är att kamerorna är ett bra verktyg som också kan bevisa brott i enskilda sammanhang, säger Erik Nord. Polisen i region Stockholm har inom projektet Mareld nyligen köpt in 75 kameror att i ett pilotprojekt användas i särskilt utsatta områden som Rinkeby, Botkyrka och Södertälje. – Anledningen till vi tog beslutet är att engelska och amerikanska erfarenheter som vi tagit del av visar att våld och hot mot polisanställda minskar kraftigt och även anmälan mot polis minskar när man använder kroppsburna kameror. Vi har ju problem med arbetsmiljön i framför allt Rinkeby med angrepp mot poliser, säger Gunnar Appelgren, projektledare för Mareld. – Sedan hoppas vi på att det blir en massa bieffekter som vi tror på, att vi lyckas bevissäkra mycket runt olika former av ingripanden och att vi får möjligheter att utveckla vår taktik. Men det är ett senare mål. Förhoppningen är att komma i gång med kamerorna före julledigheterna. Therese Lindberg är gruppchef vid rytteriet i Stockholm och har både erfarenhet av att bli filmad av allmänheten och av att hennes grupp själv filmar vid ingripanden. – Vi använder nästan alltid kameror när vi jobbar. Eftersom vi sitter till häst brukar vi få bra bilder som kan bli bra bevismaterial, säger hon. Efter varje ingripande kollas filmerna igenom. Om det har begåtts något brott skickas filmerna till utredningen. Övriga filmer raderas. Rytteriet kallas ofta in i samband med stora fotbollsmatcher eller andra folksamlingar där det förväntas bli stökigt, men även för att eskortera högvakten. – I samband med fotbollsmatcher brukar vi få bra feedback från supporterpolisen. De har stor användning för våra filmer. Forskare vid Göteborgs universitet har nu fått pengar för att studera vad de kroppsburna kamerorna innebär för enskilda människors integritet och polisernas arbetssituation. – Det vi tar fasta på är vad som händer när man introducerar ett nytt digitalt verktyg som kroppsburna kameror i polisers arbete, säger Marie Eneman, forskare i informatik och ledare för projektet ”Kameraövervakad yrkesutövning och ansvarsutkrävande – en studie om svenska polisen”. Tidigare internationell forskning har visat att sådana teknikförändringar alltid ger upphov till både möjligheter, utmaningar och dilemman som man behöver hantera inom en organisation. – Vårt avstamp är hur de enskilda poliserna förhåller sig till de här kamerorna i sin yrkesutövning, hur de upplever det. Enligt Marie Eneman beskrivs kameraanvändningen i tidigare studier (främst från USA och England) som ett verktyg som kommer att förbättra rättssäkerheten och allmänhetens förtroende för polisen. Samtidigt finns en oro för vad filmandet innebär i fråga om övervakning och integritet. – Hur kommer organisationen att hantera det material som samlas in? Det blir ju en hel del data som måste tas om hand på ett korrekt sätt, säger Marie Eneman. Hon understryker att forskarguppen inte på något sätt är ute efter att utvärdera om införandet av kroppsburna kameror är bra eller dåligt. – Det primära målet för oss är att lämna ett värdefullt bidrag till forskningen. För den här typen av kvalitativ studie som tar sikte på hur den nya tekniken påverkar polisen i yrkesutövningen har inte gjorts tidigare. Vi lämnar en väldigt viktig pusselbit till den internationella forskningen inom det här området, säger Marie Eneman. Hon betonar att det även är viktigt att deras resultat återförs till polisen. Datainspektionen gjorde tidigare i år en granskning av polisens användning av kroppsnära kameror. I sitt beslut konstaterar Datainspektionen att polisen kan använda kroppsnära kameror, men att nationella riktlinjer och rutiner för hur de får användas saknas. Till exempel hur materialet gallras och lagras och vem som ska ha tillgång till det. Inom polisen pågår nu en nationell samordning av hur kroppsburna kameror ska användas i framtiden. En annan sida av polisernas arbete är allmänhetens filmande och fotograferande i samband med polisinsatser. I juli 2013 filmades en polis som gav sig på en berusad man i centrala Stockholm av ett vittne med mobilkamera. I klippet, som fick stor spridning, hörs polisen skrika åt mannen att lägga sig ned. När han inte lyder bussar hon hunden på mannen och slår honom med batongen upprepade gånger. Filmen väckte starka reaktioner och en debatt om övervåld bland poliser. Klippet ledde till att polisen åtalades och dömdes i tingsrätten till villkorlig dom och böter. I hovrätten friades polisen. Allmänheten som filmar poliser och vilka dilemman det kan ge upphov till är det andra benet i Göteborgsforskarnas projekt. – I dag har alla människor en smart telefon med kamera nära till hands. Det kan vara problematiskt för vem som helst att bli fotograferad eller filmad utan att veta om det för att sedan exponeras i sociala medier. Vi vill ta reda på hur man som enskild polis förhåller sig till att hela tiden utsätta sig för en risk att bli filmad eller fotad av allmänheten när man utövar sitt yrke, säger Marie Eneman. För Therese Lindberg och många andra poliser har det blivit så vanligt att själva bli filmade av allmänheten att de knappt tänker på det längre. I samband med högvakten har Therese Lindgren uppmärksammat en konsekvens av filmningen. – Då åker alla kameror upp vilket gör att de som filmar tappar fokus och går rakt ut i gatan eller inte ser hur de kör med bilen. Folk tänker sig inte för och det kan bli köer eller olyckor, säger hon. Hans Olsson, ombudsman på Polisförbundet, bekräftar bilden av att en filmande allmänhet har blivit vardag i arbetet för många poliser. – Den brutala sanningen är att det bara är något att förhålla sig till att det ser ut så, men det är inte någon särskilt het fråga bland poliser. Det som är viktigt är att de som tar del av filmerna ska tänka på att det ofta bara är en liten del av skeendet som visas, säger Hans Olsson, ombudsman på Polisförbundet. Han menar att våldsutövning av poliser alltid har en förhistoria, som inte alltid finns med på filmerna. Läs mer om polisen Fotografering på allmän plats Att fotografera och filma på allmän plats är i de allra flesta fall tillåtet, även om människor kommer med på bilden utan att veta om det. Men det handlar om en ständig gränsdragning mellan yttrandefrihet och rätten till ett privatliv. Det finns också några undantag. Det är till exempel i domstolar, på privat mark eller vid skyddsobjekt med förbudsskyltar. Däremot är det tillåtet att stå på allmän plats och fotografera in mot privat mark. Den 1 juli 2013 fick vi en ny lagstiftning om kränkande fotografering. Enligt den nya lagen kan fotografering vara kränkande och därmed olaglig om den sker utan att den fotograferade vet om den och om fotograferingen sker i ett område av privat karaktär. Det kan vara i ett hem, i ett provrum eller i ett omklädningsrum. Enligt Datainspektionen är publicering av fotografier på internet tillåtet så länge man inte kränker den personliga integriteten hos den som syns på bilderna. Kroppsburna kameror Kroppsburna kameror används i dag i alla polisregioner utom i region nord. Enligt ett beslut från Datainspektionen i april får kamerorna användas, men nationella riktlinjer för hur kamerorna används och hur det filmade materialet hanteras måste tas fram. Detta arbete pågår nu inom polisen. Forskning om poliskameror Forskningsprojektet ”Kameraövervakad yrkesutövning och ansvarsutkrävande – en studie om svenska polisen” är tänkt att pågå i tre år med start 2018. Arbetet kommer främst att ske genom intervjuer med enskilda poliser, fokusgrupper och dokumentstudier. Forskningsrådet Forte har beviljat drygt 3,3 miljoner kronor för projektet. Projektledare är Marie Eneman vid institutionen för tillämpad it, Göteborgs universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 9380, "headline": "Kvinnliga akademiker mår sämre på jobbet än männen", "summary": "Arbetsmiljön för akademiker har försämrats de senaste 25 åren, och utvecklingen är sämre för kvinnor än för män, visar en ny studie. Skillnaden tros bero på att kvinnor får andra arbetsuppgifter än män och känner hårdare krav på sig.", "article": "Kvinnliga akademiker mår generellt sämre än manliga akademiker på jobbet, och medan männen mår bättre med tiden förändras inte kvinnornas välmående. Det visar en undersökning som gjorts av Jusek, fackförbundet för akademiker. Enligt undersökningen har var fjärde kvinna svårt att sova på grund av jobbtankar, och mer än tre av tio tycker att arbetet kräver så mycket energi att det påverkar livet negativt. Juseks samhällspolitiska chef Daniel Lind tror att kvinnor och män både får och själva tar på sig olika typer av arbetsuppgifter. Han tror också att kvinnor i allmänhet känner att de har hårdare krav på sig än män i samma position. Det brukar sägas att förvärvsarbetande kvinnor känner större stress än män till stor del på grund av att de tar ett större ansvar även för barn och familj. Men Juseks genomgång visar att det inte räcker som förklaring, eftersom akademikerkvinnor utan barn ofta mår sämre än män med barn. Männen i det akademiska arbetslivet upplever att de mår bättre ju äldre de blir, men det gäller inte för kvinnorna. – Kvinnor upplever kanske längre fram i arbetslivet att de inte har fått samma möjligheter och stagnerar lite, medan män kanske rider på den där vågen, säger Juseks Daniel Lind i en intervju med SR. Enligt undersökningen, som uppges vara den första stora i sitt slag för akademiker, har arbetsmiljön försämrats för alla akademiker sedan början av 1990-talet, men utvecklingen är sämst för kvinnor. Samtidigt vittnar kvinnorna i studien om ett ljusare förhållningssätt till övriga delar av livet. När det gäller bland annat familj, hälsa, socialt liv och ekonomi är kvinnorna i allmänhet mer positivt inställda än män. Det är bara synen på arbetslivet som går åt andra hållet. För att vända den dystra trenden riktar Jusek ett antal förslag till staten. Bland annat vill akademikerförbundet att den nya arbetsmiljömyndigheten fokuserar på välbefinnande i arbetslivet och att regeringen utreder möjligheten att ställa samma krav på arbetsgivare. I rapporten identifieras vilka faktorer som är viktigast för att förbättra välbefinnandet på jobbet för akademikerna. Några av de viktigaste faktorerna är att kompetensen tas till vara, att kreativiteten får utlopp och att nivåerna av negativ stress är rimliga (se faktaruta). I den senaste så kallade Jobbhälsobarometern, som presenterades i förra veckan av Sveriges företagshälsor, framträder också en skillnad mellan könen när det gäller välmående på jobbet. Yngre kvinnor känner psykiskt obehag över att gå till jobbet minst några gånger i månaden. Det är en dubbelt så hög andel som för äldre män. Jobbhälsobarometern bygger på drygt 10 000 intervjuer med ett representativt urval av svenskar i åldern 20–65 år som arbetar minst halvtid. 7 viktiga faktorer för välbefinnande på jobbet 1. Att kompetensen tas till vara. 2. Att kreativiteten får utlopp. 3. Att nivåerna av negativ stress är rimliga. 4. Att arbetet inte kräver så mycket att övriga livet påverkas negativt. 5. Att det är högt i tak när det gäller att ifrågasätta hur verksamheten drivs och leds. 6. Att man har stort inflytande över arbetsuppgifterna. 7.  Att man har bra relationer med kolleger. ", "article_category": "other"}
{"id": 9391, "headline": "”Orimligt att enskilda måste betala för att få rätt”", "summary": "REPLIK DN Debatt 31/10. Även när den enskilde vinner målet i en förvaltningsdomstol får han eller hon inte ersättning för sina rättegångskostnader, till exempel advokathjälp. Det enda rimliga och rättvisa är att den som vinner en rättegång ska kunna göra det utan att dra på sig några kostnader, skriver förra justitierådet Anna-Karin Lundin.", "article": "Clarence Crafoord och Fredrik Bergman tar upp en viktig fråga när de pekar på att våra regler om vem som ska betala rättegångskostnader kan leda till att enskilda inte kan få sin rätt prövad i domstol. De diskuterar rättegångar om fri- och rättigheter. Jag menar att perspektivet måste breddas. Förvaltningsdomstolarna prövar många olika slags tvister mellan enskilda och det allmänna. Men även när den enskilde vinner målet i en förvaltningsdomstol får han eller hon inte ersättning för sina rättegångskostnader, till exempel advokathjälp. Med andra ord, det händer att enskilda måste betala för att får rätt. I allmänna domstolar är det en grundprincip att den som vinner en process också får ersättning för sina rättegångskostnader av den som har förlorat processen. Alla skulle säkert uppleva det som orimligt om den som vann ett mål om till exempel köp av en fastighet skulle vara tvungen att själv stå för de rättegångskostnader som var nödvändiga för att vinna processen. Det främsta motivet för att det gäller en annan ordning i förvaltningsdomstolarna är att de har en så kallad utredningsplikt. Tanken är att en enskild som inte kan processa själv ska få hjälp av domstolen. Alltså ska det inte behöva uppstå några kostnader för den enskilde. Men domstolen kan inte varken av principiella eller praktiska skäl lämna den hjälp som en advokat eller annan oberoende jurist kan lämna. För skattemål gäller särskilda regler som innebär att enskilda kan får ersättning för sina rättegångskostnader. Sådana regler bör givetvis finnas för alla slags mål i förvaltningsdomstolarna. En stor målgrupp i förvaltningsdomstolarna är socialförsäkringsmål. Avgöranden i sådana mål kan gälla frågor som påverkar det enskildes livssituation på ett oerhört ingripande sätt. De kan till exempel gälla rätt till sjukpenning, sjukersättning, vårdbidrag, assistansersättning. Det är svårt att finna några bärande motiv för att de som måste processa om sådana saker ska ha en sämre ställning än de som processar om skatt. Det enda rimliga och rättvisa är att den som vinner en rättegång ska kunna göra det utan att dra på sig några kostnader, oavsett om motparten är stat/kommun eller en enskild. 31 oktober 2017 Debattartikel Clarence Crafoord och Fredrik Bergman, Centrum för rättvisa: ”Våra framgångar visar att vanligt folk är rättslösa” Repliker Förra justitierådet Anna-Karin Lundin: ”Orimligt att enskilda måste betala för att få rätt” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9392, "headline": "”Mer makt till Bryssel löser inte Europas problem”", "summary": "SLUTREPLIK DN Debatt 26/10. Sverige behöver en Europadebatt som inte bara tvingar var och en att sortera sina argument utan som också gör att vi kan vara något mer än passiva ja-sägare., skriver Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker.", "article": "Vi behöver en svensk Europadebatt som handlar om det Europa vi vill ha, inte om hur svensk partipolitik transformeras in på EU-nivå. Cecilia Wikströms svar på min artikel om hur Sverige bör ta ledningen i debatten om det framtida EU – för att undvika att det handlar om institutionella förändringar – baseras på föreställningen att mer makt till Bryssel löser Europas problem. Så är det inte, de stora gemensamma utmaningar vi i dag möter är av arten att vi redan i dag kan forma den politik som behövs, om modet och viljan finns. Därför sa jag i min artikel nej till ett antal av dessa förslag som nu är utgångspunkten för den debatt som förs med anledning av EU-kommissionens många olika förslag om unionens framtid. I sitt svar till mig slår Wikström i sin iver att framstå som mer Europavän än andra tre knutar på sig själv. För det första tycker Wikström inte att man ska diskutera de förslag om förändrad struktur och maktbalans som EU-kommissionen har fört fram och som kommer att diskuteras i både parlament och i Europeiska rådet. För det andra tycker hon att det är fel att jag säga nej till dem eftersom hon tycker att man inte är riktig EU-vän då. För det tredje säger hon ja till en lång rad av dessa förändringar – som jag säger nej till – när hon bejakar EU-skatter, Europeisk åklagare, en Europaarmé och en ordförande för kommissionen som väljs i samband med EU-valen. Trots att det sista innebär en underminering av maktbalansen till nackdel för inte minst små stater som Sverige och med det EU i sin helhet. I sitt svar säger hon dessutom nej till lagstiftning i den sociala pelare som Liberalerna nu driver på för att få fram och som leder till lagstiftning. Sverige behöver en Europadebatt som inte bara tvingar var och en att sortera sina argument utan som också gör att vi kan vara något mer än passiva ja-sägare. Inflytande kräver att man vet vad man ska säga ja och nej till. 26 oktober 2017 Debattartikel Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker: ”Under Löfven har Sverige tappat inflytande i EU” Repliker Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker: ”Diskutera de praktiska lösningar i stället” Slutreplik från Gunnar Hökmark (M): ”Mer makt till Bryssel löser inte Europas problem” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9423, "headline": "”Västeråsskotten är ett angrepp på den svenska rättsordningen”", "summary": "Skotten mot polisbostaden i Västerås visar att brottsligheten i Sverige är på väg över en farlig gräns. Regeringen klarar inte att gå från ord till handling, utan stannar vid fördömanden och löften. Det räcker inte. Vi moderater vill nu få brett stöd i riksdagen för fem åtgärder för en stärkt rättsstat, skriver Ulf Kristersson (M) och Tomas Tobé (M).", "article": "Skottlossningen mot en polismans bostad i Västerås är det senaste exemplet på hur brottsligheten i Sverige är på väg att gå över en farlig gräns. Den enskilda polismannen och hans familj ska naturligtvis få allt stöd som de behöver och alla tillgängliga resurser ska sättas in för att spåra, gripa och döma gärningsmännen. Men dådet i Västerås är också ett angrepp mot vår rättsordning och mot statens allra mest grundläggande funktioner. Detta är utomordentligt allvarligt. Det är heller inte en enstaka händelse. För lite mer än en vecka sedan detonerade en bomb utanför polishuset i Helsingborg och tidigare i höst utsattes hustrun till en polis i Stockholm för något som utreds som ett kidnappningsförsök. Enligt Polisförbundet uppger sju av tio poliser att utsattheten för hot och våld ökat under de senaste två åren. De kriminella försöker skada och skrämma dem som bär den yttersta uppgiften att upprätthålla lag och ordning i vårt land. Den utvecklingen måste stoppas. Alternativet är en rättsstat som retirerar från sitt grundläggande uppdrag. De långsiktiga konsekvenserna för vårt samhälle är otänkbara. Enligt polisen finns det 5 000 kriminella individer och 200 kriminella nätverk i våra mest utsatta områden. Denna kriminalitet skapar en otrygghet för alla människor som bor där, men den undergräver också tilltron till vår förmåga att hävda rättsväsendes auktoritet. Det drabbar hela vårt samhälle. Kärnstaten kan inte svikta här. Den måste slå tillbaka. Genom att stärka polisen, skärpa lagarna och på allvar angripa brottslighetens sociala och andra orsaker. Alla konstruktiva krafter måste mobiliseras för att bryta denna utveckling. Problemen är stora, men de går att lösa. Det är därför bra att också regeringen nu säger att det är en huvuduppgift att bekämpa den systemhotande organiserade brottsligheten. Problemet är att regeringen – med några undantag – inte klarar att gå från ord till handling, utan stannar vid fördömanden och löften. Det räcker inte. Hela den svenska rättsstaten behöver stärkas. Från det brottsförebyggande arbetet, över polisen till åklagare, domstolar och kriminalvård. Politiken får inte stå handfallen. Vår förhoppning är att nu kunna samla brett stöd i riksdagen för ett antal skarpa moderata förslag: 1 Ge polis och domstolar verktyg att knäcka de organiserade gängen. Den systemhotande organiserade brottsligheten utgör ett hot över hela landet – inte minst mot poliser. En särskild straffskärpningsgrund som fördubblar straffen för brott som har ett samband med uppgörelser i kriminella grupperingar bör därför införas. En sådan så kallad gängbestämmelse finns redan i Danmark och skulle bland annat innebära att personer med stor våldsbenägenhet sitter i fängelse betydligt längre än idag. 2 Fler vapenbrott bör rubriceras som grova. Den ökade tillgången till vapen i kriminella kretsar utgör en akut fara för poliser som jobbar just mot dessa personer. Den 1 januari 2018 höjs minimistraffet för grova vapenbrott till fängelse två år – det är alla partier i riksdagen redan överens om. Tyvärr kommer ändå många fall av innehav av livsfarliga vapen som sker i en kriminell kontext inte omfattas av straffskärpningen. Det gäller bland annat situationer när ett illegalt vapen påträffas hemma hos en kriminell person. Därför föreslog Alliansen i förra veckan att fler vapenbrott ska rubriceras som grova. Om regeringen menar allvar bör regeringspartierna stödja Alliansen och ta nya lagstiftningsinitiativ. 3 Straffen för våld mot tjänsteman måste skärpas. Minimistraffet ligger i dag på bötesnivå. I praktiken döms den som misshandlar en polis i många fall till en eller två månaders fängelse, eller så stannar påföljden vid villkorlig dom eller skyddstillsyn i kombination med samhällstjänst. Minimistraffet för våld mot tjänsteman borde höjas till minst sex månaders fängelse. Detta ska vara ett brott lagen ser utomordentligt allvarligt på. 4Poliser bör få skadestånd i fler fall. I dag ställs högre krav för att skadestånd i form av kränkningsersättning ska utgå när poliser är brottsoffer. Det bygger på en uppfattning om att det delvis ligger i polisens jobb att utsättas för vissa typer av angrepp. Vi anser dock att praxis uppställer alltför höga krav för att kränkningsersättning ska utgå. Att till exempel spotta en polis i ansiktet bör alltid leda till att ersättning utgår. Samma sak ska gälla när poliser utsätts för våld som är att jämföra med misshandel av normalgraden. Den pågående så kallade Blåljusutredningen har inte fått i uppdrag att lämna några förslag i denna del. Men utredningens direktiv bör snarast kompletteras så denna fråga ingår. 5 Stärk polisyrket. Sverige måste både förhindra att många lämnar yrket på grund av dålig arbetsmiljö, och samtidigt attrahera fler att söka sig till polisen. Alla tomma utbildningsplatser måste fyllas med kompetenta och engagerade studenter. Det kommer kräva bättre politiskt stöd för polisens arbete, men också att polislönerna höjs. Det är naivt att tro att Sverige ska nå målet om 10 000 fler polisanställda på några år, utan att också göra en riktad lönesatsning. Moderaterna kommer göra allt vi kan för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten, och för att stå upp för landets poliser. Behovet av stora förändringar är uppenbart och mycket kommer att behöva göras under lång tid. Vi hoppas att regeringen ser det nationella intresset i att göra gemensamma insatser för att få skarpare lagstiftning på plats. Vi är då redo att hjälpa till. Ulf Kristersson (M), partiledare Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson En särskild straffskärpningsgrund som fördubblar straffen för brott som har ett samband med uppgörelser i kriminella grupperingar bör därför införas. ", "article_category": "other"}
{"id": 9465, "headline": "”Ibland behövs det en tuff avtändning”", "summary": "Går det att vara vän med sin före detta partner? För en del är det den mest naturliga saken i världen. För andra är det helt otänkbart. I vissa fall, om man fortfarande har starka känslor, kan man behöva ”tända av” och bryta helt, säger psykologen Anna Bennich Karlstedt.", "article": "Kompis med exet Del 2 Kan man fortsätta som nära vänner när man gjort slut? Och vad händer då när man träffar nya partner? I några artiklar skriver Insidan om hur det kan vara att vara kompis med sin före detta. Den första artikeln publicerades 24/10. Ditt ex. Vad väcker det för tankar att läsa de orden? Det kanske är preskriberat för längesedan. Det kan väcka ilska, smärta och sorg. För vissa har exet blivit en nära vän. Men hur får man en bra relation med sitt ex? En viktig fråga att ställa sig är varför man vill fortsätta att ha kontakt, menar psykologen Anna Bennich Karlstedt. – Det kan handla om att man tycker att det tidigare förhållandet inte känns riktigt avslutat. ”Tänk om jag hade gjort så här i stället.” Men det kan ju också handla om att man delat väldigt mycket ihop och värdesätter själva vänskapen man hade, säger Anna Bennich Karlstedt. I sin bok ”Du och ditt ex” skriver folklivsforskaren och författaren Nicolas Jacquemot om hur vänskapen måste få växa fram successivt. ”Är du fortfarande den som är färdig med det ni hade? Har den andra känslor kvar? Respektera det i så fall. Det går inte att forcera fram vänskap.” Fundera över vilken nivå du skulle önska att relationen var på, skriver han vidare, och radar upp några tänkbara alternativ för hur relationen skulle kunna se ut – att man inte är ovänner, att man är vänner, att man hörs då och då, att man umgås ibland, eller att man umgås ofta. ”Det är inte säkert att det blir just på det sättet, men att du själv har lite mer insikt om hur du skulle önska att relationen var är ett bra första steg.” När nya partner kommer in i bilden kan de vara misstänksamma och känna sig hotade av vänskapen. – Om det finns känslor kvar för exet så brukar ens nuvarande partner kunna känna det och bli väldigt orolig, med rätta. För att det ska fungera är det viktigt att vara ärlig och transparent. Den partner som känner sig hotad måste få vara inkluderad. Ni kanske till exempel kan umgås allihop ibland, säger Anna Bennich Karlstedt. För den partner som blir svartsjuk kan det vara viktigt att sätta ord på känslorna och försöka hantera dem, i stället för att sätta upp förbud, menar hon. – Om någon har en fin och bra vänskapsrelation med någon som den också låg med 1987 så kanske partnern får lära sig att hantera det, snarare än att försöka förbjuda det. Kan det vara rimligt att bryta helt och hållet med sitt ex? Det finns förstås inget som är rätt eller fel, men om man fortfarande har känslor för den man tidigare var tillsammans med kan det ibland vara bra. – Har man svårt att släppa personen känslomässigt kan det vara ett skäl att bryta helt. För att kunna komma vidare när man blivit lämnad behövs tid. Tid, och att man inte fyller på bränslet till den tidigare relationen genom kontakt. Det gäller att försöka fokusera på, och fylla livet och tiden med, annat, säger Anna Bennich Karlstedt. Förälskelsen kan vara så stark att det enda alternativet när det tar slut, menar hon, är att ”tända av”. – Jag tror att det många gånger är svårt att hitta det där mellantinget. Då är det ofta bättre att köra en tuff avtändning, total avhållsamhet på en gång. I en mindre studie gjord av forskare från fyra amerikanska universitet, publicerad i tidsskriften Personal Relationships, fick 260 amerikanska studenter som haft ett förhållande i minst tre månader svara på om de fortfarande höll kontakten med sitt ex. 40 procent av de svarande uppgav att de hade kontakt med sin före detta partner. I den andra delen av studien svarade 169 studenter på varför de håller kontakten med sitt ex. Forskarna kristalliserade ut de fyra vanligaste orsakerna: En var att parterna fortfarande var vänner, uppskattade varandras vänskap eller mådde bra av varandras sällskap. En annan var att de behöll kontakten med sitt ex som en reservplan för att de inte visste om det nuvarande förhållandet skulle hålla. Den tredje vanligaste orsaken var att de fortsatte hålla kontakten för att de hade samma sociala nätverk och gemensamma vänner. Den fjärde var att de hade investerat mycket i förhållandet och gått igenom mycket tillsammans. Nicolas Jacquemot tror att det har blivit vanligare att vi försöker ha en fungerande relation till vår tidigare partner. Han menar att förändringen hör ihop med att ett nytt vänskapsmönster håller på att växa fram där det blivit vanligare att killar och tjejer umgås med varandra. Dessutom anser Jacquemot att när pappor nu tar större ansvar för barnen och inte kan sticka från sitt ansvar så ställs det större krav på att separationer sker på ett moget sätt. Frågan om det går att fortsätta vara vän med sitt ex kanske ställs allra mest på sin spets för dem som har barn ihop. Barn mår generellt sämre när deras föräldrar skiljer sig, berättar Anna Bennich Karlstedt. Men det ger sällan bestående problem. Forskning visar att vuxna barn till skilda föräldrar mår lika bra som andra, åtminstone de som bott växelvis med båda föräldrarna. Det absolut viktigaste för barnens välmående är om föräldrarna lyckas hålla någorlunda sams. – Barn som har föräldrar som bråkar mycket med varandra och är ovänner, riskerar att få besvär. Det måste föräldrarna verkligen försöka undvika, säger Anna Bennich Karlstedt. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Anledningen till separationen kan ju vara smärtsam och båda parterna kan känna sig sårade och arga. – I vissa fall går det att växla om till en vänskap eftersom man levt ihop i många år. Men det är inte alltid det går, och jag tycker inte att det är något man alltid behöver kämpa för heller. Man kan ha andra vänner som man gör roliga saker med och delar minnen med, säger Anna Bennich Karlstedt. Hon menar att föräldrarna i stället kan försöka tänka på sig själva mer som kollegor som ska få verksamheten att fungera. – Om det går att hitta det mer kollegiala samarbetet, att man har ett bra samarbetsklimat och en respektfull ton mot varandra, så är det otroligt eftersträvansvärt. Omgivningens åsikter kan vara jobbiga för de expartner som lyckas förbli vänner, menar Nicolas Jacquemot. Han anser att normen är att vi ska ta avstånd från våra före detta. Många av dem han intervjuat vittnar om att de ex som umgås och trivs bra med varandra som vänner brukar få mycket gliringar och kommentarer. Även Anna Bennich Karlstedt tycker att det finns många myter och föreställningar kring en separation. Till exempel att det är viktigt att bli ”färdig” med sorgeprocessen innan det går att träffa någon ny. – De här låsta reglerna kan ställa till det mycket för många, vi är alla olika och tar oss igenom svårigheter på olika sätt. Det är viktigt att resonera kring, och försöka luckra upp, de allmängiltiga reglerna om vad man bör och inte bör göra i relationen till sina ex, menar Anna Bennich Karlstedt. Det måste finnas en tolerans för dem som vill fortsätta vara vänner även efter att förhållandet tagit slut. Kanske var det just vänskapen som var det som var bra i relationen. – Många som kommer till mig efter en separation har fått rådet från sina vänner att bryta helt. Men den typen av råd behöver verkligen inte stämma för alla. ", "article_category": "other"}
{"id": 9466, "headline": "”Under Löfven har Sverige tappat inflytande i EU”", "summary": "Sveriges inflytande rinner bort genom att viktiga frågor paketeras som ”EU-frågor” som anses hanteras någon annanstans – alltid någon annanstans än där man är. Sverige bör nu i stället gå i täten för att tillsammans med andra länder forma en agenda som utgår från att EU ska vara en union, inte en nationalstat, skriver Gunnar Hökmark.", "article": "Europeiska unionen befinner sig i sin mest formativa fas sedan Lissabonfördraget. EU-kommissionen har presenterat fem vitböcker om unionens framtid där fem vitt skilda vägar presenteras. De har alla den svagheten att de definierar politiska problem som en brist på gemensam makt i tron att överstatlighet i sig gör Europa mer europeiskt och bättre. I stället för att utveckla och stärka den maktbalans som lagt grunden för Europeiska unionens framsteg handlar förslagen till stor del om att skapa en parlamentarisk struktur med en europeisk regering som slutmål, som om EU är en nationalstat och inte en union. När Stefan Löfven i dag talar i Uppsala om Europeiska unionens framtid är det välbehövligt men efter en lång svensk tystnad där diskussionen har förts på de stora staternas villkor. Tyvärr har Sverige under Stefan Löfvens ledarskap hamnat vid sidan om i frågan om EU efter Brexit. Ett exempel är att Löfven inte deltog när likasinnade länder som Danmark, Nederländerna och Irland träffades för att diskutera en handelsvänlig och konstruktiv väg efter Brexit. Ett annat är att Stefan Löfven utan en tanke om EU:s framtida struktur för makt bjudit in till ett toppmöte i Göteborg om en gemensam social pelare där social politik liksom arbetsmarknadsfrågor ska likformas på EU-nivå. Därmed har Sverige på grund av symbolpolitik tagit initiativet till en union som mindre möter de stora utmaningarna och mer inriktar sig på att EU ska reglera anställningsvillkor, minilöner, familjepolitik, skatter och välfärd. Det är en centralisering som föder medborgarnas motstånd, driver medlemsstater i konflikt med varandra och försvagar sammanhållningen. Sverige bör nu gå i täten för att tillsammans med andra små och medelstora länder forma en agenda för utvecklingen av EU som utgår från att vi är en union och inte en nationalstat. Annars riskerar vi att få en utveckling av EU:s struktur som bottnar i den entusiastiska tron att Europa blir bättre ju mer som bestäms i Bryssel och som styrs av de stora staternas maktintressen. Föreställningen att den politiska utvecklingen i EU handlar om en internationell politik bortom Sveriges gränser har under lång tid hållit tillbaka vårt eget inflytande. Det är som att en halva av svensk politik ständigt fattas i svensk politisk debatt. Verkligheten är att Europaparlamentet är ett av Sveriges två parlament, med en lagstiftning som går rakt in i det svenska samhället, liksom i det danska, spanska eller estniska. EU-lagstiftningen blir inte mindre svensk för att den även påverkar danskars, spanjorers och esters liv. Detta beror inte på något maktövertagande från någon mystisk EU-kraft utan på att vår gemensamma verklighet kräver gemensamma beslut. Den inre marknaden, klimatpolitiken, Östersjön, vår gemensamma säkerhet, den finansiella stabiliteten och handelspolitiken är bara några exempel där nationellt beslutsfattande i verkligheten bara ger marginell påverkan medan gemensamt beslutsfattande ger gemensam suveränitet och inflytande som tryggas i en union av lagar. Därför har medlemsstaterna överlåtit till EU att forma politiken inom dessa områden. Det sker genom en maktdelning där Europaparlamentet och ministerrådet båda är lagstiftande, kommissionen verkställande och EU-domstolen dömande. Det ger en beslutsprocess som utgår från medborgarnas rättigheter och en balans mellan stora och små medlemsländer liksom mellan många och få. Det är till fördel för Sverige som ett litet land att det är så. Tyvärr rinner svenskt inflytande bort genom att viktiga frågor paketeras som ”EU-frågor” som anses hanteras någon annanstans, där annanstans alltid är någon annanstans än där man är. I den diskussion som nu pågår måste Sverige värna den balans som är avgörande för små och medelstora länders inflytande och makt både över sina egna samhällen och över det gemensamma. EU behöver utvecklas och förändras. Omvärldens förändringar ställer stora krav på oss att kunna forma vår egen framtid. Rysslands aggression, rustningar, energipolitik och krigföring är en utmaning. Vi ser en auktoritär kartells växande inflytande över världspolitiken hota fundamentala euroepiska värden, inte minst genom Kinas växande roll och USA:s underminerade roll som västvärldens ledare. Klimatfrågan och den globala ekonomins växande krav på europeisk konkurrenskraft är andra. Vi behöver en stark sammanhållning och en stark europeisk förmåga att möta dessa utmaningar. Det är ett strategiskt intresse att Sverige tar ledningen för en grupp av likatänkande i den konstitutionella diskussion som behövs för ett starkare Europa byggt på en fördelning av makt som säkerställer vårt och andras inflytande. Vi kan forma ett block som blir en självklar del i en uppgörelse om framtiden: 1 Vi ska säga nej till förslaget om att Europeiska rådet ska ledas av EU-kommissionens ordförande. Det underminerar just den maktdelning som är särskilt viktig för små medlemsstater och balansen mellan lagstiftare och kommissionen. 2 Vi ska säga nej till transnationella listor till Europaparlamentsvalen. Det skulle stärka de stora staternas inflytande, öka avståndet mellan väljare och valda samt motverka att Sverige nu liksom andra medelstora länder får ett extra mandat, vilket ger oss och denna grupp av länder ökad makt. 3 Vi ska säga nej till EU-skatter, en europeisk finansminister, gemensam finanspolitik samt en finansiell budgetkapacitet på EU-nivå. Den skulle underminera medlemsstaternas finansiella och budgetpolitiska ansvar, leda till oprioriterade utgifter samt innebära ett otydligt ansvar mellan medlemsstaterna och unionens centrala institutioner för den ekonomiska politiken. Den skulle innebära en finansiell maktöverföring från medlemsstaterna till EU utan gräns och därmed underminera reglerna för stabila offentliga finanser. Vi bör däremot vara beredda på att under stabilare tider ansluta oss till euron och framtill dess också hålla dörren öppen för bankunionen. 4 Försvars- och säkerhetspolitiken måste stärkas genom ökat samarbete, inte genom centralisering av makt. Försvaret av Europa ska bygga på Nato och dess solidaritet medlemsländerna emellan, inte genom en militär överstatlighet i EU med försvarsminister, EU-arme eller ny försvarsstruktur. EU bör däremot institutionalisera samarbete om forskning, materiel och vapensystem, gemensamma insatsförband och ledningsförmåga. Vi måste tillsammans möta cyberattacker, desinformation och ekonomisk krigföring. I solidaritet med varandra måste alla nå upp till 2 procent av BNP i försvarsanslag. 5 Vi bör säga nej till lagstiftning i en social pelare som underminerar medlemsstaternas suveränitet över social lagstiftning och bortser från de prioriteringar som följer av skilda traditioner, värderingar och förutsättningar. EU ska ägna sig åt gemensamma utmaningar, inte reglera enskilda människors välfärd på central nivå. De utmaningar vi står inför präglas av politiska konflikter som kräver vägval i dag, oavsett hur och var besluten fattas i morgon. Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag. Europa blir heller inte starkare om vi underminerar maktbalansen, skapar nya motsättningar mellan länder och försvagar medlemsstaternas sammanhållning. Den svenska politikens förutsättningar att vara en tongivande del av den europeiska förutsätter den idé om maktbalans som format EU och lagt grund för våra framsteg. Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker När Stefan Löfven i dag talar i Uppsala om Europeiska unionens framtid är det välbehövligt men efter en lång svensk tystnad där diskussionen har förts på de stora staternas villkor. ", "article_category": "other"}
{"id": 9468, "headline": "”Under Löfven har Sverige tappat inflytande i EU”", "summary": "Sveriges inflytande rinner bort genom att viktiga frågor paketeras som ”EU-frågor” som anses hanteras någon annanstans – alltid någon annanstans än där man är. Sverige bör nu i stället gå i täten för att tillsammans med andra länder forma en agenda som utgår från att EU ska vara en union, inte en nationalstat, skriver Gunnar Hökmark (M).", "article": "Europeiska unionen befinner sig i sin mest formativa fas sedan Lissabonfördraget. EU-kommissionen har presenterat fem vitböcker om unionens framtid där fem vitt skilda vägar presenteras. De har alla den svagheten att de definierar politiska problem som en brist på gemensam makt i tron att överstatlighet i sig gör Europa mer europeiskt och bättre. I stället för att utveckla och stärka den maktbalans som lagt grunden för Europeiska unionens framsteg handlar förslagen till stor del om att skapa en parlamentarisk struktur med en europeisk regering som slutmål, som om EU är en nationalstat och inte en union. När Stefan Löfven i dag talar i Uppsala om Europeiska unionens framtid är det välbehövligt men efter en lång svensk tystnad där diskussionen har förts på de stora staternas villkor. Tyvärr har Sverige under Stefan Löfvens ledarskap hamnat vid sidan om i frågan om EU efter Brexit. Ett exempel är att Löfven inte deltog när likasinnade länder som Danmark, Nederländerna och Irland träffades för att diskutera en handelsvänlig och konstruktiv väg efter Brexit. Ett annat är att Stefan Löfven utan en tanke om EU:s framtida struktur för makt bjudit in till ett toppmöte i Göteborg om en gemensam social pelare där social politik liksom arbetsmarknadsfrågor ska likformas på EU-nivå. När Stefan Löfven i dag talar i Uppsala om Europeiska unionens framtid är det välbehövligt men efter en lång svensk tystnad där diskussionen har förts på de stora staternas villkor. Därmed har Sverige på grund av symbolpolitik tagit initiativet till en union som mindre möter de stora utmaningarna och mer inriktar sig på att EU ska reglera anställningsvillkor, minilöner, familjepolitik, skatter och välfärd. Det är en centralisering som föder medborgarnas motstånd, driver medlemsstater i konflikt med varandra och försvagar sammanhållningen. Sverige bör nu gå i täten för att tillsammans med andra små och medelstora länder forma en agenda för utvecklingen av EU som utgår från att vi är en union och inte en nationalstat. Annars riskerar vi att få en utveckling av EU:s struktur som bottnar i den entusiastiska tron att Europa blir bättre ju mer som bestäms i Bryssel och som styrs av de stora staternas maktintressen. Föreställningen att den politiska utvecklingen i EU handlar om en internationell politik bortom Sveriges gränser har under lång tid hållit tillbaka vårt eget inflytande. Det är som att en halva av svensk politik ständigt fattas i svensk politisk debatt. Verkligheten är att Europaparlamentet är ett av Sveriges två parlament, med en lagstiftning som går rakt in i det svenska samhället, liksom i det danska, spanska eller estniska. EU-lagstiftningen blir inte mindre svensk för att den även påverkar danskars, spanjorers och esters liv. Detta beror inte på något maktövertagande från någon mystisk EU-kraft utan på att vår gemensamma verklighet kräver gemensamma beslut. Den inre marknaden, klimatpolitiken, Östersjön, vår gemensamma säkerhet, den finansiella stabiliteten och handelspolitiken är bara några exempel där nationellt beslutsfattande i verkligheten bara ger marginell påverkan medan gemensamt beslutsfattande ger gemensam suveränitet och inflytande som tryggas i en union av lagar. Därför har medlemsstaterna överlåtit till EU att forma politiken inom dessa områden. Det sker genom en maktdelning där Europaparlamentet och ministerrådet båda är lagstiftande, kommissionen verkställande och EU-domstolen dömande. Det ger en beslutsprocess som utgår från medborgarnas rättigheter och en balans mellan stora och små medlemsländer liksom mellan många och få. Det är till fördel för Sverige som ett litet land att det är så. Tyvärr rinner svenskt inflytande bort genom att viktiga frågor paketeras som ”EU-frågor” som anses hanteras någon annanstans, där annanstans alltid är någon annanstans än där man är. I den diskussion som nu pågår måste Sverige värna den balans som är avgörande för små och medelstora länders inflytande och makt både över sina egna samhällen och över det gemensamma. EU behöver utvecklas och förändras. Omvärldens förändringar ställer stora krav på oss att kunna forma vår egen framtid. Rysslands aggression, rustningar, energipolitik och krigföring är en utmaning. Vi ser en auktoritär kartells växande inflytande över världspolitiken hota fundamentala euroepiska värden, inte minst genom Kinas växande roll och USA:s underminerade roll som västvärldens ledare. Klimatfrågan och den globala ekonomins växande krav på europeisk konkurrenskraft är andra. Vi behöver en stark sammanhållning och en stark europeisk förmåga att möta dessa utmaningar. Det är ett strategiskt intresse att Sverige tar ledningen för en grupp av likatänkande i den konstitutionella diskussion som behövs för ett starkare Europa byggt på en fördelning av makt som säkerställer vårt och andras inflytande. Vi kan forma ett block som blir en självklar del i en uppgörelse om framtiden: 1. Vi ska säga nej till förslaget om att Europeiska rådet ska ledas av EU-kommissionens ordförande. Det underminerar just den maktdelning som är särskilt viktig för små medlemsstater och balansen mellan lagstiftare och kommissionen. 2. Vi ska säga nej till transnationella listor till Europaparlamentsvalen. Det skulle stärka de stora staternas inflytande, öka avståndet mellan väljare och valda samt motverka att Sverige nu liksom andra medelstora länder får ett extra mandat, vilket ger oss och denna grupp av länder ökad makt. 3. Vi ska säga nej till EU-skatter, en europeisk finansminister, gemensam finanspolitik samt en finansiell budgetkapacitet på EU-nivå. Den skulle underminera medlemsstaternas finansiella och budgetpolitiska ansvar, leda till oprioriterade utgifter samt innebära ett otydligt ansvar mellan medlemsstaterna och unionens centrala institutioner för den ekonomiska politiken. Den skulle innebära en finansiell maktöverföring från medlemsstaterna till EU utan gräns och därmed underminera reglerna för stabila offentliga finanser. Vi bör däremot vara beredda på att under stabilare tider ansluta oss till euron och framtill dess också hålla dörren öppen för bankunionen. 4. Försvars- och säkerhetspolitiken måste stärkas genom ökat samarbete, inte genom centralisering av makt. Försvaret av Europa ska bygga på Nato och dess solidaritet medlemsländerna emellan, inte genom en militär överstatlighet i EU med försvarsminister, EU-arme eller ny försvarsstruktur. EU bör däremot institutionalisera samarbete om forskning, materiel och vapensystem, gemensamma insatsförband och ledningsförmåga. Vi måste tillsammans möta cyberattacker, desinformation och ekonomisk krigföring. I solidaritet med varandra måste alla nå upp till 2 procent av BNP i försvarsanslag. 5. Vi bör säga nej till lagstiftning i en social pelare som underminerar medlemsstaternas suveränitet över social lagstiftning och bortser från de prioriteringar som följer av skilda traditioner, värderingar och förutsättningar. EU ska ägna sig åt gemensamma utmaningar, inte reglera enskilda människors välfärd på central nivå. De utmaningar vi står inför präglas av politiska konflikter som kräver vägval i dag, oavsett hur och var besluten fattas i morgon. Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag. Europa blir heller inte starkare om vi underminerar maktbalansen, skapar nya motsättningar mellan länder och försvagar medlemsstaternas sammanhållning. Den svenska politikens förutsättningar att vara en tongivande del av den europeiska förutsätter den idé om maktbalans som format EU och lagt grund för våra framsteg. 26 oktober 2017 Debattartikel Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker: ”Under Löfven har Sverige tappat inflytande i EU” Repliker Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker: ”Diskutera de praktiska lösningar i stället” Slutreplik från Gunnar Hökmark (M): ”Mer makt till Bryssel löser inte Europas problem” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9479, "headline": "Hur bra är du på engelska? Gör DN:s quiz", "summary": "Det engelska språket finns runt omkring oss från att vi är små. Det uppges vara en av förklaringarna till att Sverige ofta hamnar i toppgruppen när man mäter invånares engelskkunskaper i länder där engelska inte är huvudspråk. Hur bra är du på engelska ord och läsförståelse? Testa dina kunskaper i DN:s quiz längst ned i artikeln.", "article": "Sverige hamnar i toppgruppen när språkutbildningsföretaget EF Education undersöker icke-engelskspråkiga länders invånares kunskaper i engelska. I förra årets resultat ingick testsvar från 950.000 vuxna personer i 72 länder. På första plats hamnade Nederländerna, följt av Danmark, Sverige, Norge, och Finland. Året innan, 2015, var Sverige nummer ett. I rapporten poängteras dock att de som deltar i testen som ligger till grund för rankningen inte nödvändigtvis utgör ett tvärsnitt av befolkningen, eftersom de själva har sökt sig till testen. Likväl har Sverige hamnat i toppgruppen sedan 2011. Liss Kerstin Sylvén, språkvetare i engelska och professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet, ser flera förklaringar till varför invånarna i Sverige över lag är bra på engelska. – En förklaring är att vi är ett litet land långt upp i Norden, och vi behöver därför kunskaper i andra språk. Engelskan blir det naturliga språket, och det finns runt omkring oss från att vi föds i princip, säger Liss Kerstin Sylvén. Vi hör engelska på tv och film från en väldigt tidig ålder, och vi möter engelskan i text genom till exempel reklam, berättar hon vidare. – Ungdomar använder också engelskan väldigt mycket på sin fritid. Ett exempel är digitala, interaktiva spel, där man kan lära sig mycket engelska eftersom man använder alla sina förmågor när man spelar: man måste tala, lyssna, skriva och läsa engelska, säger Liss Kerstin Sylvén, som också studerat just relationen mellan unga individers datorspelande och deras engelskkunskaper. Andra mindre studier har också antytt att ungdomar som spelar datorspel har ett större engelskt ordförråd än de som inte spelar. Men hur effekterna av att många ungdomar är duktiga på det som kallas för ”fritidsengelska” kan användas i skolans undervisning är en annan fråga, poängterar Liss Kerstin Sylvén. Den här hösten hade nästan 56.000 personer runt om i landet anmält sig till högskoleprovet. I högskoleprovet finns en provdel med engelsk läsförståelse som kallas ELF-delen, och det är Liss Kerstin Sylvén som är ansvarig för den. ELF-provet innehåller två långa texter och fem korta texter där provtagaren ska svara på frågor om innehållet i texterna. Sedan finns ett så kallat luckprov, där ett ord har tagits bort ur en mening och den som gör provet ska välja rätt ord bland flera alternativ. – De mäter i viss mån lite olika saker. I de långa texterna är det främst läsförståelse som krävs. I lucktexten ställs oftare större krav på att se hela sammanhanget, och att kunna dra slutsatser. Något som sägs i början kan motsägas mot slutet. Då måste man förstå hela texten för att kunna se vilket ord som är rätt och som passar in i luckan. ", "article_category": "other"}
{"id": 9483, "headline": "”Vi har alltid haft något mer än kärlek”", "summary": "De är före detta partner – men också så bra vänner att de nästan ser varandra som syskon. Emilies och Joes kompisrelation väcker uppmärksamhet. Många undrar hur de kan vara så bra vänner, trots att de en gång varit ihop.", "article": "Kompis med exet Del 1 Kan man fortsätta som nära vänner när man gjort slut? Och vad händer då när man träffar nya partner? I några artiklar skriver Insidan om hur det kan vara att vara kompis med sin före detta. Emilie Calais och Joe Cridland pratar nästan varje dag, firar jular och midsommar tillsammans, umgås med varandras barn – de gör egentligen det mesta som riktigt bra vänner brukar göra ihop. Vad som brukar förvåna omgivningen är att de också var ett par för ungefär tio år sedan. Bara drygt ett halvår efter uppbrottet träffades de igen och började bygga upp en mycket nära vänskap. – Hade jag haft en bror, så skulle det vara han som satt här bredvid mig nu, så pass nära känner vi oss varandra, säger Emilie. Joe berättar om hur Emilie, långt efter att de gjort slut, kunde ringa efter att ha varit ute en kväll och fråga om hon fick komma över. Och så sov hon på soffan eller i hans barns rum och de pratade hela kvällen och hela dagen under frukosten. De säger det flera gånger rakt ut: – Vi är verkligen bästa vänner. När vi pratar oss bakåt i tiden så beskriver de båda hur det fanns någonting djupare mellan dem, något som är svårt att sätta fingret på. – Vi har alltid haft någonting mer än kärlek mellan oss, någonting mycket starkare än det här med att ha ett förhållande, leva ihop, ha sex, äta middag. Vi hade någonting annat, men jag vet inte hur jag ska förklara det, säger Emilie. Det var inte meningen att de skulle bli ihop, menar Emilie, men det blev så eftersom deras band blev så starkt. Joe var Emilies första manliga kund när hon som 17–18-åring gick som lärling på en frisersalong. Joe är drygt 20 år äldre, och deras relation började med att de klickade bra som kund och frisör. Joe, men även hans barn och hans ex, fortsatte att klippa sig hos Emilie under åren. – En gång sa jag med glimten i ögat att vi borde gå och ta en öl ihop. Hon sa ”varför inte”. Vi tog ett par glas och det var väldigt avslappnat, vi bara pratade och pratade, vi slutade egentligen aldrig att prata efter det. Efter det sågs vi varje dag, säger Joe. Eftersom Emilie hade umgåtts med Joes barn och klippt dem under flera års tid, blev det en ganska smidig övergång till att bli en slags ”låtsasmamma” för dem. – När jag berättade för dem att jag hade börjat träffa Emilie så blev de så glada, hon var så bra med barnen, säger Joe. De berättar hur de kunde sitta på Emilies uteplats till klockan fyra på morgonen och bara prata. Två personer som var på samma våglängd. Ungefär två och ett halvt år in i förhållandet kände Emilie att hon behövde stanna upp. Ålderskillnaden på 22 år gjorde sig påmind. – Jag insåg att jag inte skulle komma att kunna behålla honom i mitt liv om jag inte gjorde slut. Jag började fundera på hur det skulle gå när jag ville skaffa egna barn, det var som att verkligheten kom ifatt mig. Så jag sa att jag måste stanna detta nu. Men jag ville att vi skulle vara vänner för resten av livet, bästa vänner. Emilie säger att hon förstod att de skulle behöva vara ifrån varandra ett tag, innan vänskap var att tänka på. – Jag tänkte att han behövde slicka sina sår och jag behövde se till att jag inte trillade tillbaka i någonting igen. Det gav sig in en skakig och osäker situation där de skulle ha en paus under obestämd tid. – Jag förstod så klart på något plan att det var över. Men jag älskade Emilie som människa och jag ville verkligen inte att hon skulle försvinna ur mitt liv. Jag var rädd för att vi skulle glida isär om den här pausen drog ut på tiden, säger Joe. Till slut så började de prata om att ses och Emilie bjöd ut Joe till stugan som tidigare varit deras gemensamma lantställe. De började umgås igen, fast den här gången som vänner. Det låter ju enkelt, men det var det inte till att börja med. – Det är klart att jag var förbannad och sur under vissa perioder i början och fick svälja en hel del. Men jag visste att vår vänskap skulle växa och bli bättre, säger Joe. – Jag var kanske inte så finkänslig heller alla gånger med vad jag berättade för Joe, om andra relationer och så. Det var ju lite för att testa hur långt han hade kommit, hur mycket jag kunde slappna av. Vi testade oss fram. Men när jag berättade om andra så fick jag ingen reaktion, säger Emilie. Ett ämne som inte går att komma ifrån är hur nya partner har reagerat på deras relation. – Vissa av Emelies pojkvänner har kanske tyckt att vi var lite väl tajta, skrattar Joe, men lägger till: – Men när du träffat någon har jag alltid fungerat bra med dem, åtminstone kommit överens okej. Emilie nickar och säger att hon förstår att folk kan ha många olika funderingar och tankar kring att hon umgås så tajt med Joe. Ett tydligt exempel var när Joe hade varit med om en svår olycka och skadat ryggen. Han kunde knappt röra sig utan kryckor och starka smärtstillande mediciner. Joe fick bo i Emilies hus och hon tog i princip hand om honom hela dagarna. Under samma period var de båda i var sitt förhållande. – Min dåvarande flickvän menade att hon och jag inte kunde få en nära relation, för att det inte gick att tävla med Emilie. Trots att jag sa att vi bara var vänner så kunde min flickvän helt enkelt inte tro på det, säger Joe. Emilie har i sin tur haft pojkvänner som ”blivit helt galna” över att hon då och då gått hem till Joe bara för att hänga och prata. Det är nog rimligt att påstå att de genom åren blivit någon sorts experter på hur man klarar av att vara bästa vän med sitt ex, samtidigt som man ger sig in i nya förhållanden. – Det är viktigt att den nya personen snabbt får träffa min bästa kompis. Joe är ju min bästa kompis. Ju längre tid det går innan de träffas desto mer blir Joe som en fantasifigur för den här nya personen, det kan komma svartsjuka och han kan målas upp som ett hot. Det är bara att ge sig i väg så snart som möjligt och träffas allihop, säger Emilie. När någon ny pojkvän till Emelie kommer in i bilden så är det viktigt att gå in i det hela med öppenhet, menar Joe. – När jag träffar dem första gången så är jag inget ex, jag sätter inget ex i pannan så att säga. Jag är bara Joe. Om där finns någon spänning så tittar jag bara på Emilie och känner av stämningen. Vis av den erfarenheten så tog Emilie med Joe för att han skulle träffa Jocke som hon nu är gift med, bara en vecka efter det att hon och Jocke hade träffats första gången. Det slutade med en lång kväll av drinkar och trevligt häng. – Det är viktigt att köra med öppna kort från början, säger hon. Deras kompisrelation väcker uppmärksamhet. Kompisar och bekanta kan vara både förvånade, överraskade, väldigt imponerade eller till och med avundsjuka. Många frågar hur det ens kan vara möjligt att vara så bra vän med sitt ex. – Folk frågar sig, hur får ni det att fungera? Vad är grejen? Men det är ju så enkelt egentligen. Det är inte många man träffar i livet som man fastnar med så starkt, säger Emilie. Joe fyller i med att det är märkligt att det även i Sverige, som på många sätt är ett tolerant land, finns vissa som har problem med att folk är vänner med sina före detta partner. – De verkar glömma den där kärleken som fanns där i början. Livet är för kort för att man ska gå runt och ha en massa hat mot sitt ex, det finns redan tillräckligt mycket hat i världen. anton.kasurinen@dn.se Livet är för kort för att man ska gå runt och ha en massa hat mot sitt ex. Joe Cridland Emelie Calais Ålder: 32. Bor: Stockholm. Familj: Gift, ett barn. Yrke: Frisör. Joe Cridland Ålder: 53. Bor: Stockholm. Familj: Skild, en son och en dotter. Yrke: Kock. Bakgrund: Kommer ursprungligen från Storbritannien. Kom till Sverige 1997. Är det bra att vara nära vän med sitt ex, eller är det mest problematiskt? Har du egna erfarenheter? Skriv till insidan@dn.se och berätta! ", "article_category": "other"}
{"id": 9488, "headline": "Kompis med exet: ”Vi har alltid haft något mer än kärlek”", "summary": "De är före detta partner – men också så bra vänner att de nästan ser varandra som syskon. Emilies och Joes kompisrelation väcker uppmärksamhet. Många frågar sig hur de kan vara så bra vänner, fast de en gång varit ihop. – Vi hade en kärlek för varandra, folk verkar glömma bort den där kärleken, säger Joe.", "article": "Emilie Calais och Joe Cridland pratar nästan varje dag, firar jular och midsomrar tillsammans, umgås med varandras barn - de gör egentligen det mesta som riktigt bra vänner brukar göra ihop. Vad som brukar förvåna omgivningen är att de också var ett par för ungefär tio år sedan. Bara drygt ett halvår efter uppbrottet träffades de igen och började bygga upp en mycket nära vänskap. – Hade jag haft en bror, så skulle det vara han som satt här bredvid mig nu, så pass nära känner vi oss varandra, säger Emilie. Joe berättar om hur Emilie, långt efter att de gjort slut, kunde ringa efter att ha varit ute en kväll och fråga om hon fick komma över. Och så sov hon på soffan eller i hans barns rum och de pratade hela kvällen och hela dagen under frukosten. De säger det flera gånger rakt ut: – Vi är verkligen bästa vänner. När vi pratar oss bakåt i tiden så beskriver de båda hur det fanns någonting djupare mellan dem, något som är svårt att sätta fingret på. – Vi har alltid haft någonting mer än kärlek mellan oss, någonting mycket starkare än det här med att ha ett förhållande, leva ihop, ha sex, äta middag. Vi hade någonting annat, men jag vet inte hur jag ska förklara det, säger Emilie. Det var inte meningen att de skulle bli ihop, menar Emilie, men det blev så eftersom deras band blev så starkt. Joe var Emilies första manliga kund när hon som 17-18-åring gick som lärling på en frisersalong. Joe är drygt 20 år äldre, och deras relation började med att de klickade bra som kund och frisör. Joe, men även hans barn och hans ex, fortsatte att klippa sig hos Emilie under åren. – En gång sa jag med glimten i ögat att vi borde gå och ta en öl ihop. Hon sa ”varför inte”. Vi tog ett par glas och det var väldigt avslappnat, vi bara pratade och pratade, vi slutade egentligen aldrig att prata efter det. Efter det sågs vi varje dag, säger Joe. Eftersom Emilie hade umgåtts med Joes barn och klippt dem under flera års tid, blev det en ganska smidig övergång till att bli en slags ”låtsasmamma” för dem. – När jag berättade för dem att jag hade börjat träffa Emilie så blev de så glada, hon var så bra med barnen, säger Joe. De berättar hur de kunde sitta på Emilies uteplats till klockan fyra på morgonen och bara prata. Två personer som var på samma våglängd. Ungefär två och ett halvt år in i förhållandet kände Emilie att hon behövde stanna upp. Ålderskillnaden på 22 år gjorde sig påmind. – Jag insåg att jag inte skulle komma att kunna behålla honom i mitt liv om jag inte gjorde slut. Jag började fundera på hur det skulle gå när jag ville skaffa egna barn, det var som att verkligheten kom ifatt mig. Så jag sa att jag måste stanna detta nu. Men jag ville att vi skulle vara vänner för resten av livet, bästa vänner. Emilie säger att hon förstod att de skulle behöva vara ifrån varandra ett tag, innan vänskap var att tänka på. – Jag tänkte att han behövde slicka sina sår och jag behövde se till att jag inte trillade tillbaka i någonting igen. Det gav sig in en skakig och osäker situation där de skulle ha en paus under obestämd tid. – Jag förstod så klart på något plan att det var över. Men jag älskade Emilie som människa och jag ville verkligen inte att hon skulle försvinna ur mitt liv. Jag var rädd för att vi skulle glida isär om den här pausen drog ut på tiden, säger Joe. Till slut så började de prata om att ses och Emilie bjöd ut Joe till stugan som tidigare varit deras gemensamma lantställe. De började umgås igen, fast den här gången som vänner. Det låter ju enkelt, men det var det inte till att börja med. – Det är klart att jag var förbannad och sur under vissa perioder i början och fick svälja en hel del. Men jag visste att vår vänskap skulle växa och bli bättre, säger Joe. – Jag var kanske inte så finkänslig heller alla gånger med vad jag berättade för Joe, om andra relationer och så. Det var ju lite för att testa hur långt han hade kommit, hur mycket jag kunde slappna av. Vi testade oss fram. Men när jag berättade om andra så fick jag ingen reaktion, säger Emilie. Ett ämne som inte går att komma ifrån är hur nya partner har reagerat på deras relation. – Vissa av Emelies pojkvänner har kanske tyckt att vi var lite väl tajta, skrattar Joe, men lägger till: – Men när du träffat någon har jag alltid fungerat bra med dem, åtminstone kommit överens okej. Emilie nickar och säger att hon förstår att folk kan ha många olika funderingar och tankar kring att hon umgås så tajt med Joe. Ett tydligt exempel var när Joe hade varit med om en svår olycka och skadat ryggen. Han kunde knappt röra sig utan kryckor och starka smärtstillande mediciner. Joe fick bo i Emilies hus och hon tog i princip hand om honom hela dagarna. Under samma period var de båda i var sitt förhållande. – Min dåvarande flickvän menade att hon och jag inte kunde få en nära relation, för att det inte gick att tävla med Emilie. Trots att jag sa att vi bara var vänner så kunde min flickvän helt enkelt inte tro på det, säger Joe. Emilie har i sin tur haft pojkvänner som ”blivit helt galna” över att hon då och då gått hem till Joe bara för att hänga och prata. Det är nog rimligt att påstå att de genom åren blivit någon sorts experter på hur man klarar av att vara bästa vän med sitt ex, samtidigt som man ger sig in i nya förhållanden. – Det är viktigt att den nya personen snabbt får träffa min bästa kompis. Joe är ju min bästa kompis. Ju längre tid det går innan de träffas desto mer blir Joe som en fantasifigur för den här nya personen, det kan komma svartsjuka och han kan målas upp som ett hot. Det är bara att ge sig i väg så snart som möjligt och träffas allihop, säger Emilie. När någon ny pojkvän till Emelie kommer in i bilden så är det viktigt att gå in i det hela med öppenhet, menar Joe. – När jag träffar dem första gången så är jag inget ex, jag sätter inget ex i pannan så att säga. Jag är bara Joe. Om det finns någon spänning där så tittar jag bara på Emilie och känner av stämningen. Vis av den erfarenheten så tog Emilie med Joe för att han skulle träffa Jocke som hon nu är gift med, bara en vecka efter det att hon och Jocke hade träffats första gången. Det slutade med en lång kväll av drinkar och trevligt häng. – Det är viktigt att köra med öppna kort från början, säger hon. Deras kompisrelation väcker uppmärksamhet. Kompisar och bekanta kan vara både förvånade, överraskade, väldigt imponerade eller till och med avundsjuka. Många frågar hur det ens kan vara möjligt att vara så bra vän med sitt ex. – Folk frågar sig, hur får ni det att fungera? Vad är grejen? Men det är ju så enkelt egentligen. Det är inte många man träffar i livet som man fastnar med så starkt, säger Emilie. Joe fyller i med att det är märkligt att det även i Sverige, som på många sätt är ett tolerant land, finns vissa som har problem med att folk är vänner med sina före detta partner. – De verkar glömma den där kärleken som fanns där i början. Livet är för kort för att man ska gå runt och ha en massa hat mot sitt ex, det finns redan tillräckligt mycket hat i världen. Läs mer om relationer Emilie Calais Ålder: 32. Bor: Stockholm. Familj: Gift, ett barn. Yrke: Frisör. Joe Cridland Ålder: 53. Bor: Stockholm. Familj: Skild, en son och en dotter. Yrke: Kock. Bakgrund: Kommer ursprungligen från Storbritannien. Kom till Sverige 1997. Vad tycker du? Är det bra att vara nära vän med sitt ex, eller är det mest problematiskt? Har du egna erfarenheter? Skriv till insidan@dn.se och berätta! ", "article_category": "other"}
{"id": 9507, "headline": "Unga studenter på läkarlinjen är inget problem", "summary": "Ledande personer på Sveriges läkarlinjer oroar sig för att en 15-åring och en 16-åring studerar på läkarlinjen. Denna oro har ingen grund i något verkligt problem. Har man tagit studentexamen och kvalifierat sig till utbildningen har man visat på tillräcklig mognad och ska accepteras som fullvärdig student.", "article": "Jag läser i DN och i läkartidningen att programansvariga för läkarutbildningarna är bekymrade. En 15- och en 16-åring utbildar sig just nu till läkare här i Sverige. Det kan uppstå ”obekväma situationer när en omyndig student träffar patienter” . Jag är 15 år, har tagit studentexamen och läser på läkarlinjen. De de senaste tre åren studerade jag på gymnasiet tillsammans med den årskull som nu har börjat på universitetet. Det har fungerat alldeles utmärkt, även om det är mycket studier. Min ålder har inte varit något problem för mig, mina studiekamrater eller de patienter jag har träffat (ingen märker någonting). Men ett flertal ledande personer tycker tydligen inte att jag bör ta del av hela utbildningsprogrammet. Man går ut publikt utan att ens ha pratat med mig. Man fantiserar om vilken mogenhetsnivå en 15-åring kan ha utan att verifiera med verkligheten. Tror de att man kan ta studentexamen utan att ha uppnått tillräcklig mognad för att kunna prata med en patient? Tror de att man kan komma in på läkarlinjen? Vad är det vi har vårt skolsystem till om inte att förbereda till att agera ansvarfullt i vårt samhälle? Vi passar uppenbarligen inte in i mallen hur saker ska vara i Sverige. Med de resultat som den svenska skolan uppvisat under senare år är det här en allvarlig avvikelse som genast måste hanteras. Jag tänker att man istället kanske skulle glädja sig åt att det går att få bra studieresultat – och att dessa människor har valt att rikta in sig mot ett så viktigt fält som medicin redan i unga år? Det kanske kan vara värdefullt att studera en svår disiplin med ett ungt formbart sinne som har lång tid att växa och bearbeta området. Men en person på 15 år kan väl inte vara mogen för ansvar? Mogenhet är något man skaffar genom att ta ansvar och att verka i världen och inte något som är relaterat till ålder. Hans Hjelmqvist programansvarig vid Örebro universitet säger i en intervju: “Vi – på samtliga läkarutbildningar – tycker att detta måste ses över. Vi tycker varken det är bra för de berörda studenterna, patienterna eller lärarna.” Han meddelar också att de programansvariga inom kort kommer att kontakta Sveriges Kommuner och landsting, SKL, och få det”förankrat hos Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet. Enligt universitetslektor Agneta Ekman, läkarprogrammet vid Göteborgs universitet, finns det en oro att det ska bli vanligare med minderåriga läkarstudenter. Jag vill härmed lugna samtliga programansvariga på Sveriges läkarlinjer. Ni behöver inte oroa er för att en ökande mängd ansvarslösa 15-åriga läkarstudenter ska skapa kaos i utbildningen. Jag tycker att ni kan låta både SKL, Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet sysselsätta sig med viktigare frågor än att hindra min vidareutbildning. ", "article_category": "other"}
{"id": 9515, "headline": "God löneutveckling för lärare – har stigit 25 procent på sex år", "summary": "Lärarnas medellöner har stigit med cirka 7 000 kronor på sex år. Det visar statistik från Sveriges kommuner och landsting, SKL. – Det är bra men vi har en bra bit kvar till hur det var på exempelvis 70-talet, säger Åsa Fahlén, ordförande på Lärarnas riksförbund.", "article": "Lärarnas löner har höjts rejält i hela landet. Mellan åren 2010 och 2016 har samtliga lärarlöner i grundskola och gymnasium stigit med drygt 7 000 kronor i månadslön, vilket gjort att snittlönerna stigit uppemot 25 procent på sex år. Lägst lön har lärarna på låg- och mellanstadiet som har ett snitt på drygt 34 000 kronor. Högst snittlön har specialpedagoger som tjänar drygt 37 000 kronor. De bästa lönerna för lärarna var annars på 1970-talet. Då var lärarnas löner höga i jämförelse med andra yrkesgrupper. Men under decennierna som följde har läraryrket tappat gentemot andra yrkesgrupper. – De senaste årens höjningar har dock gjort att vi hämtat upp en del, men vi har en bit kvar till 70-talets lönenivåer. Då jämfördes lärares löner med riksdagsledamöternas och lärare var en yrkesgrupp som värderades högt i samhället. I dag förlorar man på att utbilda sig till lärare när vi ser till livslönen, hävdar Åsa Fahlén, ordförande för LR, Lärarnas riksförbund, som organiserar 90 000 av landets lärare. Skälen till att lärarna fått en bättre löneutveckling under senare år handlar framför allt om nya statliga pengar till lärarlöner, lärarbrist och att lärare ökat sin rörlighet på arbetsmarknaden. Lärarna följer därmed flera andra yrkesgrupper i spåren. Tidigare har bland andra sjuksköterskor och socionomer kunnat få en god löneutveckling tack vare att de bytt jobb eller blivit konsulter. – Vi ser gärna en högre rörlighet än tidigare inom lärarkåren. Traditionellt sett har rörligheten varit låg. Det kan vara bra av flera skäl att byta arbetsplats då och då, säger Åsa Fahlén. – Men det är också viktigt att premiera de lärare som arbetar länge på sin skola. Lärare är ju oftast lojala med sina elever och det ska inte vara så att de anställda endast kan få upp sin lön om de byter arbetsplats, fortsätter Åsa Fahlén. Under senaste tio åren har lärarnas löner varit ett av trätoämnena i skoldebatten. Till en början var det många som förväntade sig att marknadskrafterna och friskolereformen skulle se till att lärarnas löner höjdes generellt, men så blev det inte. Snarare pekar flera jämförelser på att lärare som arbetar för privata aktörer tjänar mindre än de som arbetar i offentlig regi. – Vi trodde att de privata arbetsgivarna skulle vara lönedrivande men så har det inte blivit, säger Åsa Fahlén. Sett generellt över landet så tjänar lärare mindre i små kommuner än i stora. Samma sak gäller för kommuner där medborgarna har hög genomsnittsinkomst jämfört med kommuner där de har låg. Enligt tidningen Skolvärden är lönerna som högst i Stockholm län medan kollegorna i Västernorrland tjänar cirka 3 000 kronor mindre i snittlön. Lärarnas Riksförbund har vidare rankat Sveriges kommuner utifrån lärarlönerna i grundskolan. Av de 30 kommunerna i topp, ligger 26 i Stockholms län. Störst skillnad mellan yngre och äldre lärares löner är det i Östergötland, cirka 8000 kronor i månaden. I genomsnitt tjänar manliga lärare cirka 500 kronor mer i månaden än kvinnliga. 2010 2016 Grundskola tidiga år 26 854 34 206 Grundskola senare år 27 399 34 999 Gymnasium allmänna ämnen 29 036 36 053 Gymnasium yrkesämnen 28 960 35 954 Lärare praktiska/ estiska ämnen 27 606 34 251 Speciallärare 29 314 36 738 Specialpedagoger 30 525 37 377 Studie- och yrkesvägledare 27 706 32 028 Källa: SKL, partsgemensam statistik kommunal sektor ", "article_category": "other"}
{"id": 9536, "headline": "Varför ska vi låta oss hunsas av en liten skara bilhatare?", "summary": "En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning behöver och vill kunna utnyttja bilen – men det blir allt svårare med dagens politik. Vi behöver en sundare trafikpolitik som verkar för en effektiv trafik, inte försöker förhindra den.", "article": "Det finns nära fem miljoner personbilar i Sverige. Vi som har tillgång till bil, behöver bil och vill kunna utnyttja vår bil utgör alltså en överväldigande majoritet av landets medborgare. Så varför låter vi oss hunsas av en liten skara bilhatare? Våra skattepengar används till att bygga fina, jämna vägar och gator. Det vore utmärkt, om de inte därefter omgående förstördes med konstgjorda ojämnheter, trånga sektioner och fartförbud. Trafikverket öser om och om igen ut hundratals miljoner av våra skattekronor på att byta ut myriader av fartgränsskyltar och sätta upp alléer av bötesgenererande kameror. Bilförarna omyndigförklaras, vi förväntas tro att statistikerna i Borlänge vet mer om vägen, väglaget, trafiken och siktförhållandena än föraren bakom ratten. Dagens bilar är tekniska underverk, bekväma, snabba, miljövänliga och oerhört mycket säkrare än tillförne, men vi skall med våld tvingas köra långsammare än någonsin tidigare! Farthinder borde rimligen vara så konstruerade att de kan passeras med den tillåtna hastigheten, men blir otrevliga i högre fart. Så är det sällan, istället framtvingar de inbromsningar, krypkörning och acceleration. Varje sådan manöver genererar hälsovådligt bromsdamm och ökade utsläpp av den annars så avskydda koldioxiden. Nu vill man införa en ännu mer brutal form av \"aktiva farthinder\", falluckor som öppnas och slår sönder bilar som nalkas med högre fart än vad skyltarna anger. Varje sådant hinder kostar en miljon kronor. Gissa vem som betalar? I stora delar av Sverige är trafiken gles, och avstånden långa. Näringslivet kämpar för att få en lönsam produktion, där effektiva transporter är en viktig faktor. Vad kostar det industrin när alla fartgränser sänks och förlänger transporttiderna? Har man ens funderat över detta? Snart blir det förbjudet att köra in i städerna, och på parkeringsplatserna bygger man bostadshus. Vid nybyggen minskar man antalet p-platser per lägenhet. Vi får alltså varken använda våra bilar, eller låta dem stå! Observera att den sanslösa fartgränssänkning som påbörjades för några år sedan, och fortfarande pågår med oförminskad styrka, inte har medfört att olyckorna minskat. Sedan politikerna gav allt ansvar för vägtrafiken till Trafikverkets fartgränsfanatiker har övriga trafikregler fullständigt ignorerats. De övervakas aldrig, vilket tyvärr många bilister likställer med att de upphört att gälla, anarkin grasserar. Vilket politiskt parti vågar stå för en sundare trafikpolitik? Med rimliga fartgränser, snabb och säker trafik samt effektiv övervakning av verkligt viktiga trafikregler? Som inte anser att snabbhet är ett brott? Det partiet får min röst. ", "article_category": "other"}
{"id": 9538, "headline": "”Att dela på sociala medier ger möjligheten att få stöd”", "summary": "Många som blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp har svårt att erkänna för sig själva att de varit med om något som varit fel, menar psykologen Marika Kruse-Høyem. Kampanjen #metoo kan ge människor kraften att våga stå upp för sig själva, tror hon.", "article": "Sociala medier fylls nu av vittnesmål från kvinnor som berättar om sexuella trakasserier, övergrepp och rena våldtäkter. En del öppnar sig för sina hundratals Facebookvänner och följare om händelser de väldigt sällan eller kanske aldrig har pratat om. – Det finns säkert personer i me too-kampanjen som aldrig vågat säga något innan. Framför allt att kända personer vågat prata om det har gett den här kampanjen en väldig kraft, säger psykologen Marika Kruse-Høyem. Hon är ansvarig för samtalsmottagningen på Föreningen Storasyster, som grundades 2012 för att ge stöd till den som utsatts för sexuella övergrepp. – Sådana här kampanjer är fantastiska för att de kan hjälpa personer som kanske aldrig vågat prata om det tidigare, så att de kan få den hjälp och den bekräftelse som de behöver. Första steget är alltid att våga prata, för att sedan förhoppningsvis kunna hitta modet att våga anmäla och få rättvisa, menar Marika Kruse-Høyem. – Väldigt många som har varit utsatta har problem med att erkänna för sig själva, och svårt att själva tro på, att de varit med om något som har varit obehagligt och felaktigt. De undrar om de själva hade en skuld i det hela. Det är ju fortfarande väldigt tabubelagt och skambelagt. De som delar med sig av sina berättelser om övergrepp inför alla sina följare eller Facebookvänner kan nog känna ett obehag över att dela något som inte har bearbetats, tror Marika Kruse-Høyem. Samtidigt finns det något väldigt positivt med det, menar hon. – Att våga berätta kommer att övertrumfa känslan av obehag över att lämna ut sig. Jag vill anta att det känns så för de flesta. Att dela ger ju också möjligheten till att få stöd. Även när kvinnor kommer till Föreningen Storasyster för terapi kan skammen och skuldkänslorna vara så stora att de har svårt att dela med sig om övergrepp, berättar Marika Kruse-Høyem. – Väldigt många har negativa tankar om sig själva. De har grundtankar om att de inte förtjänar bättre, att det är dem som det är fel på. Väldigt mycket självanklagelser och nedstämdhet. De drabbade berättar om en ökad isolering. Till exempel att de undviker situationer där de kan råka stöta på förövaren, som ofta är någon som de känner. Kvinnorna som drabbats är ofta traumatiserade vilket gör att de har ångest och svårt att sova. – De blir påverkade i livets alla faser, säger Marika Kruse-Høyem. Få kvinnor vågar berätta om trakasserier och övergrepp, och ännu färre vågar polisanmäla brott de utsatts för. 2015 uppskattas 1,7 procent av befolkningen ha utsatts för sexualbrott, vilket motsvarar 129 000 utsatta personer, enligt Brå. Samma år registrerades 18 100 anmälningar till polisen. – Varför många väljer att inte berätta är förstås individuellt. Men den största orsaken är att man skäms över det som hänt. Många undrar givetvis om de gjort något fel och ställer sig frågan om de borde ha gjort mer motstånd, eller om de själva var delaktiga. Forskning visar dock att kroppen ofta reagerar med att stänga av och bli passiv när vi utsätts för sexuella övergrepp, säger Marika Kruse-Høyem. Många som utsätts för våldtäkt reagerar med en ”frysreaktion” – det vill säga blir paralyserade och oförmögna att göra motstånd, enligt en studie från Södersjukhuset och Karolinska institutet. Studien baserades på intervjuer med 298 patienter på Akutmottagningen för våldtagna vid Södersjukhuset. 7 av 10 uppgav att de fått en ”frysreaktion”, blivit orörliga och inte kunnat göra motstånd. – Just den tvekan kring om man borde ha gjort motstånd gör att många håller tillbaka och skäms. De blir rädda för vad andra ska tycka och tänka, säger Marika Kruse-Høyem. Av de 18 100 anmälningarna år 2015 klarades 4 202 upp, det vill säga 22 procent av brotten. Marika Kruse-Høyem menar dock att en polisanmälan kan ge en sorts känsla av upprättelse, trots att utredningen läggs ned. – När man vågar anmäla så blir det en viktig del i att våga stå upp för sig själv. Även om utredningen läggs ned. Har man anmält så har man ändå visat att någon gjort orätt mot en och att detta måste undersökas. Väldigt många beskriver en skön känsla av upprättelse, bland annat för att förövaren ombeds komma till polisstationen för att ge sin version. Den symboliken är viktig. Det finns hjälp att få för den som utsätts för trakasserier och övergrepp. Det finns hos stödgrupper och föreningar som Föreningen Storasyster och på många andra platser i samhället. – Det finns en väldigt fin kraft i att träffa andra och dela sina berättelser för att känna att man inte är ensam. Våga ta kontakt med hjälpapparaten runt omkring dig, våga prata med skolsystern eller vårdcentralen, ring din husläkare, säger Marika Kruse-Høyem. Marika Kruse-Høyem säger att hon önskar att me too-kampanjen inte skulle behövas. Men frågan om mäns övergrepp mot kvinnor måste upp på agendan. – Nu hoppas jag att också fler män engagerar sig i det här och visar att detta inte är okej, och att män gör vad de kan för att stå upp för kvinnor. Att våga berätta kommer att övertrumfa känslan av obehag över att lämna ut sig. Jag vill anta att det känns så för de flesta. Marika Kruse-Høyem, psykolog ", "article_category": "other"}
{"id": 9560, "headline": "Lisa Magnusson: Bygg en ramp bredvid skoltrappan för invandrarbarnen", "summary": "Moderaterna har fel. Undervisning i svenska som andraspråk är inte att ge barn olika förutsättningar – det är den som skapar lika förutsättningar.", "article": "Tre toppmoderater skriver en debattartikel i Aftonbladet (17/10). Carina Wutzler, Camilla Brunsberg och Malin Wengholm heter de. De har upptäckt att elever med invandrarbakgrund gör sämre från sig i skolan än andra. Och vilka är det som läser svenska som andraspråk och tar modersmålslektioner? Jo, elever med invandrarbakgrund. Så lägger de trenne moderaterna ihop ett plus ett och kommer fram till att svaret är... fem! Deras slutsats är nämligen att det måste vara själva undervisningen i svenska som andraspråk och modersmål som försämrar barnens studieförmåga. De hävdar att den gör barnen ”halvspråkiga”. Se där ett ord som man varken sett eller hört på den här sidan millennieskiftet. Forskningen är alltså mycket tydlig: ”halvspråkighet” är en myt. Om något är tvåspråkiga barn rikare. De blir nämligen bättre på språk över lag. Men detta ignorerar moderaterna. ”Alla barn, oavsett bakgrund, ska få samma förutsättningar och ha samma krav och förväntningar för att kunna lyckas”, skriver de. ”Det är dags att avskaffa modersmålsundervisningen och svenska som andraspråk och i stället ställa samma krav och förväntningar på alla elever gällande krav på kunskaper i svenska språket! Att ställa krav handlar om att bry sig.” Det har uppenbarligen gått denna trio helt förbi att det är just för att ”alla barn, oavsett bakgrund, ska få samma förutsättningar” som vi alls har undervisning i modersmål och svenska som andraspråk. Den är ett stöd för att elever alls ska kunna hänga med på övriga lektioner, som ju hålls på svenska. Ibland är det kämpigt ändå förstås. Det är trots allt svårt att lära sig behärska ett nytt språk. Och undervisningen kan säkert bli bättre, mer effektiv. Men i grunden är detta inte konstigare än att skolan bygger en ramp bredvid skoltrappan för en elev som sitter i rullstol. Rampen är inte att ge barn olika förutsättningar – det är den som skapa lika förutsättningar. Språket är en fråga om tillgänglighet. Det är rampen in i skolan, och i förlängningen samhället. Utan den kan lärarna stå i klassrummen och ställa krav hur mycket de vill. Vissa elever kan ändå inte ens komma in. ", "article_category": "other"}
{"id": 9566, "headline": "”Våga tala öppet om missfall och barnlöshet”", "summary": "Efter tio år mellan hopp och förtvivlan, flera missfall och sjutton IVF-behandlingar, fick Maria till slut sin efterlängtade dotter Evylina. – Det känns som om man inte duger. Jag kunde bli helt förstörd när jag hörde att någon kompis hade blivit gravid, säger Maria.", "article": "När DN träffar Maria Kujlin är vi beredda på ett tungt samtal. Ofrivillig barnlöshet och upprepade missfall är inga muntra ämnen. Men Maria vill vända på det hela. – Jag vill prata om att det finns hopp, säger hon. Så vi börjar i den änden. 2012 kom det oväntade telefonsamtalet. ”Det är så att du faktiskt är gravid”, berättade en allvarlig röst. Och den här gången fick Maria behålla barnet som hade börjat växa i hennes mage. 2013 fick hon och hennes man Jesper sin efterlängtade dotter Evylina. – Det var ju så otroligt ofattbart, att det är verkligen är vår lilla typ. Hon berättade om nyheten på Facebook. Skrev att hon och Jesper nu fått sitt första barn efter tio år och 17 IVF-behandlingar, det vill säga provrörsbefruktningar. Kommentarerna bara rasade in. Läs mer: Allt fler kvinnor drabbas av upprepade missfall – Många visste om att barnet var på gång, många som bara väntade på att få höra hur det gått, så det blev så omvälvande. Det är det så klart för vem som helst som är förstagångsförälder, men det hade ju tagit så lång tid. – Det går inte en dag utan att jag är oerhört tacksam över att jag har henne. Jag tror ibland att människor som får barn oplanerat inte alltid förstår vilken oerhörd gåva det är egentligen. Enligt en ny studie från Lunds universitet har det skett en kraftig ökning av antalet kvinnor som drabbas av upprepade missfall, det vill säga kvinnor som drabbas av tre eller fler missfall utan att föda barn där emellan. – Jag tänker på alla dem som inte vågar tala om det, hur jobbigt det måste vara att bära runt på det här helt ensam. Det är därför jag vill prata om det. Under de tio år som Maria försökte bli gravid drabbades hon av flera missfall. Det har satt djupa spår. – Min mamma vågade inte berätta för mig att någon blivit gravid för hon visste hur jobbigt jag tyckte att det var. Jag kunde ju bli helt förstörd när jag hörde att någon kompis blivit gravid. Det känns som att inte räcka till, eftersom det alltid har varit ett mål för mig att ha familj. En av de mörkaste stunderna för både Jesper och Maria var hösten 2008. Efter ännu ett försök hade Maria blivit gravid med tvillingar. De hade förstås höga förväntningar. Men i vecka 10, på den tredje kontrollen, hittade läkarna inget hjärtljud. Hon fick frågan om hon ville göra en medicinsk abort eller ”vänta till naturen haft sin gång”. – Min man stod där och tårarna rann. Jag var mer som i chock. Jag tror att det kan vara så ibland i ett förhållande att när den ena är svag så är den andra stark, säger Maria. Jesper visste inte vad han skulle ta sig till, så direkt efter beskedet åkte han till jobbet. Maria stod kvar på sjukhusets parkering och ringde sina föräldrar. Senare berättade Jesper om hur beskedet träffat honom som ett hårt slag. – Han hade redan börjat tänka på saker som att vi måste köpa en större bil, pratat med kolleger på jobbet om hur det är att ha två barn, sådana saker. Han hade gått många steg längre än mig. Slaget blev väldigt tungt för honom. Det är lätt att bara tänka på kvinnans perspektiv, menar Maria. Många har glömt Jespers sorg under de här åren. Jesper som har sörjt och skrivit dikter till sina ofödda barn. – Han har varit frustrerad över att alla bara frågar ”hur mår Maria? Hur klarar hon det?”. Men de har aldrig frågat honom hur han mår. Det har mest varit synd om mig. De ville göra en sista kontroll för att verkligen vara säkra på att det inte fanns något hjärtljud och se till att ingenting gick fel. Maria och Jesper kom in till sjukhuset igen dagen efter. – Vi togs emot på samma ställe där de vanliga kontrollerna görs. Så där var det ju en massa tjejer med stora magar och där skulle vi stå. Tårarna bara rann på mig. Till slut förstod någon där att vi kanske skulle ha ett eget rum, för vi stod ju där och var jätteledsna. Det fick det slutliga beskedet att embryona var döda. Dagen efter var det Marias födelsedag. Hon bestämde att de skulle fira som vanligt, öppet hus hemma hos dem för släktingar och vänner. – På min födelsedag så ringer då Jespers kompis och säger ”grattis på födelsedagen! Och grattis till er båda!”. Men då svarade ju jag att ”nej, det blev inget”. Jag kan ju tänka mig hur han kände sig då, säger Maria. När det gäller något så känslosamt och sorgligt som missfall och barnlöshet så kan det ibland kännas som att sjukhuspersonalen inte har utbildning för hur de ska prata med patienterna, resonerar Maria. – De blir väldigt formella och pratar fackspråk och tekniska termer som vi inte förstår. Det skulle behövas en person som både kan de tekniska termerna och som har utbildningen att prata med patienterna, som kan fungera som en brygga mellan vården och patienten. Sorgen och längtan efter barn kan dyka upp i sammanhang som en utomstående kanske inte förstår. Maria visste redan när hon träffade Jesper att hon hade svårt att bli gravid. – Det blir ju jättemycket kommentarer när man har varit tillsammans ett tag, eller framför allt när man gifter sig. ”Nu är det väl barn på gång?” och sådana kommentarer. Folk kanske borde tänka efter lite grann innan de säger sådant för det sätter ju en del press på många par, säger hon. Genom de här åren har Maria och Jesper vridit och vänt på frågan, pratat, resonerat och verkligen kommit närmare i sin relation, berättar hon. Men patientföreningen Barnlängtan har blivit som en säkerhetsventil för att få ut tankar och funderingar. – Jag gick med där mycket på grund av att det kändes som att ingen riktigt kunde förstå en. Man är ju olika som tjej och kille i det här, och jag tror att det kan bli väldigt mycket slitningar i förhållandet om man bara ska bolla tankarna med varandra hela tiden. Jag fick träffa människor med samma drömmar och samma hinder. Hennes tydliga budskap efter de tio åren mellan hopp och förtvivlan är att våga vara öppen och prata med andra om missfall och ofrivillig barnlöshet. – Har man möjlighet så tror jag att det blir mycket lättare om man pratar om det. Det är många som drabbas, du ska inte behöva känna att du är ensam. Läs mer: Vad kan man egentligen äta som gravid? ”Vi måste våga prata om missfall” ”För mig var det min bebis” IVF-behandlingar IVF är en förkortning av in vitro-fertilisering. Det betyder befruktning i laboratorium i glaskärl eller provrör. Under behandlingen plockas ägg ut och befruktas utanför kroppen. Risken för missfall är lika stor vid en IVF-behandling som vid en vanlig graviditet. För en kvinna under 30 år är risken ungefär 10 procent, för en kvinna i 40-årsåldern ungefär 50 procent. Det första barnet som kom till genom provrörsbefruktning i Sverige föddes 1982. Nu är det cirka 3 procent av alla nyfödda barn i Sverige som har blivit till med hjälp av IVF. Källor: Vårdguiden, Statens medicinsk-etiska råd, samt Claes Gottlieb, docent och tidigare läkare vid Sophiahemmets IVF-grupp. ", "article_category": "other"}
{"id": 9567, "headline": "Ny studie: Allt fler kvinnor drabbas av upprepade missfall", "summary": "Antalet kvinnor som drabbas av upprepade missfall ökar, enligt en studie från Lunds universitet. Mellan 2003 och 2012 ökade gruppen kvinnor som drabbas av tre eller fler missfall med hela 58 procent. Men mer forskning behövs.", "article": "En ny undersökning tyder på att det skett en kraftig ökning av antalet kvinnor som årligen drabbas av upprepade missfall, det vill säga kvinnor som drabbas av tre eller fler missfall utan att föda barn där emellan. Under åren 2003 till 2012 som studien omfattade ökade gruppen med hela 58 procent. Resultatet var förvånande, enligt Emma Råsmark Röpke, specialistläkare inom obstetrik och gynekologi och doktorand vid Lunds universitet, som har genomfört studien. – Vi hade inte förväntat oss det alls, vårt syfte från början med studien var att ta fram hur många som drabbas av det här årligen. Den här stora stigningen var oväntad, säger hon. I början av tioårsperioden, 2003, var det 553 av 100.000 gravida kvinnor som drabbades. Sista året 2012 var det 875 av 100.000 som drabbades. Studien bygger på data från Socialstyrelsen om hur många fall som rapporterats in. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften AOGS-Acta Obstet Gynecol Scand. Läs mer: ”Våga tala öppet om missfall och barnlöshet” Orsakerna bakom en ökning som den studien tyder på är okända. Samtidigt finns det vissa orsaker som troligtvis går att utesluta, enligt Emma Råsmark Röpke. – I och med att det är en så kraftig ökning på kort tid så är det högst sannolikt inga gener som har förändrats. Det kan vara yttre faktorer, miljöfaktorer och livsstilsfaktorer som har ändrats. Hon nämner kända orsaker till upprepade missfall, som kromosomändringar hos mamman eller pappan, hormonrubbningar, ökad tendens till blodproppar, anatomiska förändringar i livmodern eller obehandlad diabetes. – Men i hälften av tillfällena då en kvinna fick upprepade missfall hittades ingen sådan orsak när kvinnorna undersöktes. Ökningen kan ligga i att de här kända faktorerna stigit i frekvens eller så kan det vara okända faktorer som vi inte vet någonting om. Emma Råsmark Röpke menar att det även kan handla om olika yttre miljöfaktorer som påverkar immunförsvaret och som skapar en immunrespons hos kvinnorna, vilket orsakar missfall. Men vad det skulle kunna vara för yttre miljöfaktorer vill hon inte uttala sig om eftersom det är så osäkert. – Generellt så kan yttre miljöfaktorer vara sådant man äter, men också saker som finns i miljön som föroreningar, hormonutsläpp och kemikalier. Det är ett brett begrepp. En annan teori är att kvinnornas ålder är en av orsakerna. Hög ålder innebär en ökad risk för missfall. Men inte heller det kan enligt den här studien förklara stigningen, menar Emma Råsmark Röpke. – Det är ingen skillnad i genomsnittsåldern per år. Övervikt är en annan faktor, likaså rökning under graviditeten. – Vi har inga data på de här kvinnornas vikt från år till år, men generellt så har det inte varit någon nämnvärd ökning av genomsnitts-BMI hos den här ålderskategorin av kvinnor i Sverige under tidsperioden, bara en marginell ökning. Det borde inte kunna förklara en så kraftig stigning. – Och rökning hos gravida har minskat från 10 procent till 6 procent under den här perioden. Så just de livsstilsfaktorerna ser vi inte heller som den främsta orsaken som skulle kunna förklara ökningen av upprepade missfall. En möjlig orsak är att fler kvinnor sökt vård under tidsperioden, jämfört med tidigare. Men samtidigt är det sannolikt att en hög andel av dem som drabbas faktiskt söker vård, menar Emma Råsmark Röpke. – Ja, speciellt när man har haft upprepade missfall så finns det en stor tendens att söka hjälp för att kunna få barn. Det krävs med andra ord ytterligare studier för att gå till botten med om, och i så fall varför, fler kvinnor drabbas av upprepade missfall i Sverige. – Det intressanta skulle vara att se över kända faktorer bakom upprepade missfall och se om de har stigit, för att se om det kan ge en förklaring till vad vi ser i vår studie. Karin Källén, utredare på Socialstyrelsen och professor vid Lunds universitet, vill inte kommentera studien eftersom hon inte har läst den. Men hon poängterar att missfall generellt är svåra att undersöka. – Det är väldigt, väldigt svårt att undersöka missfall. Det beror på hur man bokför det och hur det kommer in. Man brukar avråda från att använda patientregistret till sådant eftersom det är lite oklart vilka kvinnor som söker och när de söker. Men jag har inte läst studien så det är svårt för mig att säga något om den, säger Karin Källén. Läs mer: Vad kan man egentligen äta som gravid? ”Vi måste våga prata om missfall” ”För mig var det min bebis” ", "article_category": "other"}
{"id": 9568, "headline": "”Våga tala öppet om missfall och barnlöshet”", "summary": "Efter tio år mellan hopp och förtvivlan, flera missfall och sjutton IVF-behandlingar, fick Maria till slut sin efterlängtade dotter Evylina. – Det känns som om man inte duger. Jag kunde bli helt förstörd när jag hörde att någon kompis hade blivit gravid, säger Maria.", "article": "När DN träffar Maria Kujlin är vi beredda på ett tungt samtal. Ofrivillig barnlöshet och upprepade missfall är inga muntra ämnen. Men Maria vill vända på det hela. – Jag vill prata om att det finns hopp, säger hon. Så vi börjar i den änden. 2012 kom det oväntade telefonsamtalet. ”Det är så att du faktiskt är gravid”, berättade en allvarlig röst. Och den här gången fick Maria behålla barnet som hade börjat växa i hennes mage. 2013 fick hon och hennes man Jesper sin efterlängtade dotter Evylina. – Det var så otroligt ofattbart, att det verkligen är vår lilla typ. Hon berättade om nyheten på Facebook. Skrev att hon och Jesper nu fått sitt första barn efter tio år och 17 IVF-behandlingar, det vill säga provrörsbefruktningar. Kommentarerna bara rasade in. – Många visste om att barnet var på gång, många som bara väntade på att få höra hur det gått, så det blev så omvälvande. Det är det så klart för vem som helst som är förstagångsförälder, men det hade ju tagit så lång tid. – Det går inte en dag utan att jag är oerhört tacksam över att jag har henne. Jag tror ibland att människor som får barn oplanerat inte alltid förstår vilken oerhörd gåva det är egentligen. Enligt en ny studie från Lunds universitet har det skett en kraftig ökning av antalet kvinnor som drabbas av upprepade missfall, det vill säga kvinnor som drabbas av tre eller fler missfall utan att föda barn där emellan. – Jag tänker på alla dem som inte vågar tala om det, hur jobbigt det måste vara att bära runt på det här helt ensam. Det är därför jag vill prata om det. Under de tio år som Maria försökte bli gravid drabbades hon av flera missfall. Det har satt djupa spår. – Min mamma vågade inte berätta för mig att någon blivit gravid för hon visste hur jobbigt jag tyckte att det var. Jag kunde bli helt förstörd när jag hörde att någon kompis blivit gravid. Det känns som att inte räcka till, eftersom det alltid har varit ett mål för mig att ha familj. En av de mörkaste stunderna för både Jesper och Maria var hösten 2008. Efter ännu ett försök hade Maria blivit gravid med tvillingar. De hade förstås höga förväntningar. Men i vecka 10, på den tredje kontrollen, hittade läkarna inget hjärtljud. Hon fick frågan om hon ville göra en medicinsk abort eller ”vänta till naturen haft sin gång”. – Min man stod där och tårarna rann. Jag var mer som i chock. Jag tror att det kan vara så ibland i ett förhållande att när den ena är svag så är den andra stark, säger Maria. Jesper visste inte vad han skulle ta sig till, så direkt efter beskedet åkte han till jobbet. Maria stod kvar på sjukhusets parkering och ringde sina föräldrar. Senare berättade Jesper om hur beskedet träffat honom som ett hårt slag. – Han hade redan börjat tänka på saker som att vi måste köpa en större bil, pratat med kolleger på jobbet om hur det är att ha två barn, sådana saker. Han hade gått många steg längre än mig. Slaget blev väldigt tungt för honom. Det är lätt att bara tänka på kvinnans perspektiv, menar Maria. Många har glömt Jespers sorg under de här åren. Jesper som har sörjt och skrivit dikter till sina ofödda barn. – Han har varit frustrerad över att alla bara frågar ”hur mår Maria? Hur klarar hon det?”. Men de har aldrig frågat honom hur han mår. Det har mest varit synd om mig. De ville göra en sista kontroll för att verkligen vara säkra på att det inte fanns något hjärtljud och se till att ingenting gick fel. Maria och Jesper kom in till sjukhuset igen dagen efter. – Vi togs emot på samma ställe där de vanliga kontrollerna görs. Så där var det en massa tjejer med stora magar och där skulle vi stå. Tårarna bara rann på mig. Till slut förstod någon där att vi kanske skulle ha ett eget rum, för vi stod ju där och var jätteledsna. Det fick det slutliga beskedet att embryona var döda. Dagen efter var det Marias födelsedag. Hon bestämde att de skulle fira som vanligt, öppet hus hemma hos dem för släktingar och vänner. – På min födelsedag så ringer då Jespers kompis och säger ”grattis på födelsedagen! Och grattis till er båda!”. Men då svarade jag att ”nej, det blev inget”. Jag kan ju tänka mig hur han kände sig då, säger Maria. När det gäller något så känslosamt och sorgligt som missfall och barnlöshet så kan det ibland kännas som att sjukhuspersonalen inte har utbildning för hur de ska prata med patienterna, resonerar Maria. – De blir väldigt formella och pratar fackspråk och tekniska termer som vi inte förstår. Det skulle behövas en person som både kan de tekniska termerna och som har utbildningen att prata med patienterna, som kan fungera som en brygga mellan vården och patienten. Sorgen och längtan efter barn kan dyka upp i sammanhang som en utomstående kanske inte förstår. Maria visste redan när hon träffade Jesper att hon hade svårt att bli gravid. – Det blir ju jättemycket kommentarer när man har varit tillsammans ett tag, eller framför allt när man gifter sig. ”Nu är det väl barn på gång?” och sådana kommentarer. Folk kanske borde tänka efter lite grann innan de säger sådant för det sätter en del press på många par, säger hon. Genom de här åren har Maria och Jesper vridit och vänt på frågan, pratat, resonerat och verkligen kommit närmare i sin relation, berättar hon. Men patientföreningen Barnlängtan har blivit som en säkerhetsventil för att få ut tankar och funderingar. – Jag gick med där mycket på grund av att det kändes som att ingen riktigt kunde förstå en. Man är ju olika som tjej och kille i det här, och jag tror att det kan bli väldigt mycket slitningar i förhållandet om du bara ska bolla tankarna med varandra hela tiden. Jag fick träffa människor med samma drömmar och samma hinder. Hennes tydliga budskap efter de tio åren mellan hopp och förtvivlan är att våga vara öppen och prata med andra om missfall och ofrivillig barnlöshet. – Har man möjlighet så tror jag att det blir mycket lättare om man pratar om det. Det är många som drabbas, du ska inte behöva känna att du är ensam. IVF är en förkortning av in vitro-fertilisering. Det betyder befruktning i laboratorium i glaskärl eller provrör. Under behandlingen plockas ägg ut och befruktas utanför kroppen. Risken för missfall är lika stor vid en IVF-behandling som vid en vanlig graviditet. För en kvinna under 30 år är risken ungefär 10 procent, för en kvinna i 40-årsåldern ungefär 50 procent. Det första barnet som kom till genom provrörsbefruktning i Sverige föddes 1982. Nu är det cirka 3 procent av alla nyfödda barn i Sverige som har blivit till med hjälp av IVF. Källa: Vårdguiden, Statens medicinsk-etiska råd, samt Claes Gottlieb, docent och tidigare läkare vid Sophiahemmets IVF-grupp. ", "article_category": "other"}
{"id": 9574, "headline": "Föräldrar måste ta ansvaret för sina barns brott", "summary": "Föräldrar måste ta hela ansvaret för sina barns agerande och ta straffet för de olagligheter barnen gör. Ändra lagen så detta blir möjligt.", "article": "Det skrivs alldeles för lite om föräldrars ansvar för hur deras barn utvecklas och agerar. Många barn och ungdomar börjar sin brottsliga bana innan de fyllt 18 år. Det råder en allmän uppfattning om att det är skola, polis och samhället i stort, som är ansvarig för vad barn och ungdomar gör. Skadegörelse, inbrott, misshandel och mord beror på hur samhället är uppbyggt sägs det. I själva verket har man glömt att föräldrar har det fulla ansvaret innan deras barn blir myndiga. Är det något som måste göras för att minska antalet brott så är det rätt uppfostran för att lära barn och ungdomar vad som är rätt och vad som är fel. De flesta föräldrar gör förstås detta men inte alla. De låter sina barn och ungdomar lära sig själv av kompisar, filmer, spel och andra intryck utifrån. Mångas hamnar då i dåliga sällskap och utvecklar en brottslig sida. Föräldrar kan idag bara bli skadeståndsskyldiga, upp till 20% av ett prisbasbelopp (ca 9000 kr). Hur ska vi då få alla föräldrar att ta sitt ansvar på allvar? Hur ska vi motivera dem att uppfostra sina barn och ungdomar till rättstänkande medborgare? Ett effektivt sätt kan vara att ändra lagen så att föräldrarna tar fullt ansvar för deras barns brott och därmed också tar straffet för dessa brott. Böter och fängelsestraff för ett brott tas alltså av föräldrarna. Barnen och ungdomarna under 15 år tas om hand av socialtjänsten som i dag. Åklagarmyndigheten kan döma en ungdom från 15 års ålder, men behöver inte göra det. En bättre morot kan man inte ha, för vem vill betala böter eller sitta inne för vad sina barn har gjort orätt? Med denna enkla förändring kan vi minska brottsligheten avsevärt och på sikt, kanske en generation, utrota den nästan helt. Vi skulle undvika tragedier och spara många miljarder på minskad skadegörelse, misshandel och minskat behov av poliser. Huvudinlägg: Shahab Ghobadi: Går inte att skylla stenkastning på socioekonomiska faktorer ", "article_category": "other"}
{"id": 9579, "headline": "”Fattigdom finns i Sverige men den har gjorts osynlig”", "summary": "När regeringen i somras publicerade sin första Agenda 2030-rapport slog den fast att ”absolut fattigdom inte finns i Sverige i dag”. Det stämmer inte med verkligheten. Vi kräver därför att det tillsätts en kommission som kartlägger fattigdomen i Sverige bortanför socialtjänstens statistik, skriver Lotta Säfström, Sveriges Stadsmissioner.", "article": "Akut och reell fattigdom existerar i Sverige här och nu, även om den som befinner sig i fattigdom och utsatthet sällan kallar sig fattig. Årets Fattigdomsrapport från Sveriges Stadsmissioner visar att så mycket som två tredjedelar (62 procent) av 200 000 grundläggande insatser hos stadsmissionerna handlar om att mätta hunger. Tillsammans med materiellt stöd och ekonomiskt bistånd utgör det fyra av fem insatser som svarar mot människors mest grundläggande behov som mat och kläder. Trots detta visar regeringens Agenda 2030-rapport att det inte finns någon absolut fattigdom i Sverige i dag. Sedan ett antal år driver Sveriges Stadsmissioner ett forskningsprojekt i samarbete med Magnus Karlsson, docent i socialt arbete vid Ersta Sköndal Högskola. I dag på Internationella fattigdomsdagen presenterar vi för tredje året i rad en kartläggning av fattigdomsutvecklingen i Sverige, baserad på den utsatthet som stadsmissionerna möter. Vi kan konstatera att akut och reell fattigdom existerar här och nu, även om den inte alltid är synlig för gemene man. Kartläggningen visar att hela två tredjedelar (62 procent) av stadsmissionernas insatser handlar om just mat. Dagligen delar stadsmissionerna ut matkassar och matkuponger till barnfamiljer i ekonomisk utsatthet och serverar billiga eller gratis måltider till fattigpensionärer och människor i hemlöshet. Bland dem som far mest illa finns människor som lever på ekonomiskt bistånd och har gjort så under mycket lång tid. Enligt Socialstyrelsen är försörjningsstöd tänkt som en tillfällig hjälp men långt ifrån alla lyckas ta sig på fötter igen. Socialstyrelsens statistisk visar att ungefär en tredjedel av dem som får ekonomiskt bistånd får det under lång tid, och att andelen ökat de senaste åren. Stadsmissionen möter människor som levt på försörjningsstöd i 5, 10 eller 15 år. Steget från att vara en väletablerad medborgare till att helt tappa fotfästet är kort. Några tusenlappar kan vara skillnaden mellan att ha ett eget hem för sig och sina barn eller att tvingas flytta runt på soffor och vandrarhem. En skilsmässa, konkurs eller förlusten av anställning kan leda både till hemlöshet och psykisk ohälsa. En annan mycket utsatt grupp människor är de vi kallar ohjälpta medborgare. De som har rätt till stöd och hjälp, men som av olika anledningar inte får det. Det kan handla om att man hamnar mellan olika delar av det offentliga systemet (till exempel sjukpenning och a-kassa), att man till följd av psykisk ohälsa eller andra svårigheter inte förmår navigera i myndighetssverige eller att man helt enkelt tappat förtroende för socialtjänsten efter alltför många missförstånd. Denna grupp är dessutom ofta osynlig i den offentliga statistiken. Stadsmissionernas medarbetare möter dem och arbetar för att minska utsattheten genom att tillgodose såväl akuta behov av mat och kläder samt genom att agera ombud och stöd i försök att återupprätta kontakten med myndigheterna. Sveriges Stadsmissioner ser att det finns ett problem när offentlig statistik och politisk debatt inte utgår från verkligheten så som den faktiskt är. Statistik som baseras på folkbokföringsadressen exkluderar människor i hemlöshet. Statistik baserad på ärenden hos bland annat socialtjänst riskerar att tappa bort den som aldrig hittat till rätt myndighet. Osynligheten i fattigdomen är ett hinder för att ta problemen på allvar och hitta lösningar! Vi har under flera år lyft frågan kring den osynliga fattigdomen, och även mött förståelse hos socialminister Annika Strandhäll (S). Vi ser dock väldigt litet av konkreta åtgärder för att hantera fattigdomen i Sverige i dag. Medarbetare på stadsmissionerna ute i landet berättar om en utsatthet som inte funnits sedan före 1970-talet. De offentliga skyddsnäten har blivit alltmer grovmaskiga och tusentals människor söker sig till civilsamhällets organisationer för att få hjälp med det mest nödvändiga. Ändå visar regeringens Agenda 2030-rapport att absolut fattigdom inte existerar i Sverige i dag! Möjligen bottnar oförmågan att angripa fattigdomsproblematiken i avsaknaden av vedertagen relevant fattigdomsdefinition för svenska förhållanden. Debatten, när den väl förs, utgår ofta från det internationella måttet ”absolut fattigdom”, för den som lever på mindre än 2 dollar om dagen – något som knappt räcker till en flaska vatten i Sverige. Eller så används begreppet ”relativ fattigdom”, det vill säga en inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten. I Sverige förlöjligas ibland begreppet och man menar att det inte är ”riktig” fattigdom. Detta trots att EU:s statistiska organ Eurostats benämning på denna nivå är ”risk of poverty”. Enligt Eurostats senaste statistik lever i Sverige 16 procent av befolkningen i risk för fattigdom. Det är 1,5 miljoner människor! Många av de människor som söker sig till landets stadsmissioner ligger mycket långt under detta EU-mått och även under normen för ekonomiskt bistånd. Denna osynliggjorda grupp, som göms mellan etablerade definitioner, stämmer inte med den bild som svenska regeringen vill ge sken av utomlands. När regeringen i somras publicerade sin första Agenda 2030-rapport slog den fast att ”absolut fattigdom inte finns i Sverige i dag” och att ”för alla i Sverige skapar det allmänna socialförsäkringsskyddet trygghet och motverkar ekonomisk utsatthet”. Dessa påståenden är inte överensstämmande med den verklighet Sveriges Stadsmissioner möter. Sluta blunda för fattigdomen i Sverige! Hälften av Sveriges befolkning anser att fattigdomen är ett ganska eller mycket stort samhällsproblem, enligt en Sifo-mätning. Annika Strandhäll, nu är det dags att definiera fattigdomen på ett för Sverige relevant och mätbart sätt, och tillsammans med civilsamhället utarbeta en nationell strategi för fattigdomsbekämpning i Sverige! Sveriges Stadsmissioner kräver: Att det tillsätts en kommission med uppdraget att i samarbete med civilsamhället kartlägga fattigdomen i Sverige bortanför socialtjänstens statistik samt ge förslag på en relevant definition av fattigdom i Sverige hur den mäts och därmed bör diskuteras och hanteras. Att riksdagen utifrån kommissionens arbete beslutar om en nationell fattigdomsstrategi. Att regeringen utreder de allvarliga brister i de offentliga välfärdssystemen som stadsmissionerna vid upprepade tillfällen pekat på samt tar fram strategier för att motverka dessa. Lotta Säfström, ordförande Sveriges Stadsmissioner Steget från att vara en väletablerad medborgare till att helt tappa fotfästet är kort. Några tusenlappar kan vara skillnaden mellan att ha ett eget hem för sig och sina barn eller att tvingas flytta runt på soffor och vandrarhem. ", "article_category": "other"}
{"id": 9585, "headline": "Lisa Magnusson: Datorn kan inte ersätta böckerna", "summary": "Svenska elever är inte dåliga på att läsa, inte heller är de trögfattade. Däremot har de svårare än andra att läsa långt. Och konsekvenserna är ödesdigra.", "article": "Var femte ny högskolestudent har stora problem med att skriva ordentligt. Det är ju skandal, men av forskningsstudien blev det bara en debattartikel och ett antal notiser av varierande längd, vad jag såg. Kanske för att detta egentligen inte är någon riktig nyhet. Vi vet ju alla hur illa det är ställt. I början av 2000-talet föll svenska elevers textförståelse raskt nedför grafernas stup, numera kravlar var femte femtonåring runt under \"grundläggande nivå\". Det var så klart bara en tidsfråga innan den vikande kompetensen även skulle börja märkas på universiteten. Men det är ändå deprimerande när det väl sker. Så deprimerande att jag börjar famla efter något positivt, och plötsligt snubblar jag över kul kuriosa: I en jämförelse 35 länder emellan placerade sig svenska tioåringar i topp vad läsförståelse anbelangade. De har även blivit bättre på att tyda kartor, tabeller och grafer. Svenska elever är med andra ord inte dåliga på att läsa, inte heller är de trögfattade. Däremot har de svårare än andra att ta till sig skönlitterära texter. Den som inte kan läsa går även miste om nyanser och djup. Man brukar skylla detta på den nya tekniken. Den medför ju egentligen mer läsning, men enklare, mer snuttifierad: ett sms här, en halv artikel där, en gruppchatt som hastigt bläddras igenom. Man övar sig inte på att koncentrera sig, och till slut vet man inte längre hur man gör. Det går inte längre att lita på att folk ens kan stava till schäligen enkla ord, som redan Tage Danielsson konstaterade. Men den som inte kan läsa går även miste om nyanser och djup, om chanser att uppleva andra tankevärldar och rent av lära sig något om sig själv. Och att avgöra om en text är trovärdig är omöjligt om man är upptagen med att traggla sig igenom själva orden. De nya generationerna är inte bortom räddning. Det finns lösningar, som är lika enkla som komplicerade. För det första måste lärarna uppvärderas. En stor majoritet av dem anser att de alltmer sysslar med administration, minutiösa utvärderingar och individuella planer för eleverna. Den tiden borde de i stället få lägga på det de är bra på, nämligen att lära ut. Vi måste även få ordning på biblioteken. De är främst till för personer som vill låna och läsa böcker, och det ska vara tyst där. Och så måste föräldrar bli bättre på att hjälpa barn att upptäcka den gåva som långläsning är. För ett liv utan böcker är ett fattigt liv, även om man får en dator i deras ställe. ", "article_category": "other"}
{"id": 9609, "headline": "Ilskan mot Facebook. Så försöker Mark Zuckerberg rädda sitt livsverk", "summary": "En orkan av kritik väller nu fram över Facebooks vd Mark Zuckerberg, som anklagas för att ha skapat en kris för amerikansk demokrati. Det har bidragit till en bred backlash för Silicon Valleys teknikjättar, där experter talar om ”blod i vattnet”. DN:s Martin Gelin reder ut varför alla plötsligt hatar Facebook.", "article": "Förra hösten stod Facebooks grundare Mark Zuckerberg i en tjusig konferenslokal i Half Moon Bay, som är en populär kuststad för teknikeliten utanför San Francisco. Det vara bara två dagar efter presidentvalet och Zuckerberg var som så många andra i Silicon Valley chockad över valresultatet. Kritik hade redan börjat riktas mot Facebook, som anklagades för att ha blivit en plattform där vilseledande nyheter och annonskampanjer, hat och trakasserier spreds ohejdat. Men Zuckerberg bemötte kritiken med ett svalt leende och en nonchalant axelryckning. Alla dessa anklagelser om att påhittade nyheter, organiserade trollkampanjer och utländska regimer skulle ha exploaterat Facebooks öppenhet för att systematiskt vilseleda amerikanska väljare inför valet var bara hysteriskt gnäll, enligt Zuckerberg. I en kort kommentar avfärdade han dem i stället som ”ganska vansinniga”. Bara ett par veckor senare gjorde Zuckerberg en 180-graderssväng i sin kommunikationsstrategi. Han skrev ett långt inlägg på Facebook, där han förklarade att företaget hade missbedömt hur massivt plattformen kunde utnyttjas av dunkla och antidemokratiska krafter. Facebook utlovade nu i stället rejält hårda tag mot troll, trakasserier, vilseledande nyheter och så kallade ”dark ads”, hemliga annonskampanjer som bara den tilltänkta målgruppen kan se. Strax därpå gav han sig ut på en landsomfattande resa för att rädda Facebooks image. Målet var att besöka USA:s samtliga 50 delstater i en historisk pr-offensiv där Zuckerberg rekryterade en stab politiska kampanjveteraner: Barack Obamas gamla kampanjchef David Plouffe, Hillary Clintons opinionsanalytiker Joel Benenson och en erfaren fotograf som hade bevakat presidentkampanjer för Time och Newsweek. Han fotograferades med cowboys på den amerikanska prärien, med kossor och grisar på jordbruk i mellanvästern, på Nascar-lopp i North Carolina, rodeotävlingar i Texas och små dagstidningsredaktioner i Mississippi. Här var den nya Mark Zuckerberg som tog pulsen på den amerikanska vardagen, som avspänt umgicks med folket i småstäder och på landsbygden, långt ifrån den världsfrånvända teknikbubblan. Zuckerbergs USA-turné byggde på en rimlig analys: ”Folk litar på människor, inte institutioner”, sade han i en intervju med Businessweek nyligen. Ju mer Facebook förknippas med Zuckerbergs ansikte, snarare än att framstå som ett anonymt jätteföretag, desto mer tillit hoppas han skapa bland de två miljarder användarna. Det var en skickligt regisserad pr-offensiv, men den gjorde inte mycket för att tämja kritikstormen mot Facebook. Problemet var att nyhetscykeln och den så kallade verkligheten inte alls var särskilt samarbetsvilliga. Så gott som varje vecka kom det nya skandalösa avslöjanden om hur Facebook exploaterats av högerextremister, ryska troll, organiserade kampanjer för hat och trakasserier och medvetna försök att vilseleda miljontals medborgare inför viktiga val i bland annat USA, Tyskland och Frankrike. 2017 blev därmed ett bittert politiskt uppvaknande för Zuckerberg, en man som in i det sista har försökt framställa Facebook som en neutral plattform som inte behöver ta något ansvar för det innehåll som publiceras och sprids till miljarder användare. Hans yrvakna reaktion på de långvariga frågorna om Facebooks problem har nu bidragit till ett omfattande drev mot företaget. Det är symptomatiskt för en tid då allt mer ilska och högljudd kritik riktas mot Silicon Valley. De till synes osårbara teknikföretagen som så länge lovade att skapa en bättre värld utpekas nu allt oftare som syndabockar för globala problem. När jag träffar teknikentreprenörer, forskare, riskkapitalister och teknikjournalister i San Francisco och Palo Alto i början av hösten är det många som beskriver det här ögonblicket som Silicon Valleys politiska motsvarighet till finanskraschen 2008. Här är det inte en ekonomisk bubbla som spruckit utan illusionen om att dessa företag skulle frälsa världen och främja demokratin. I och med att Facebook har en unik roll över nyhetsförmedlingen i dag, och just för att Mark Zuckerberg är den mest offentliga av företagsledarna i Silicon Valley, tycks han ha blivit den mest tacksamma måltavlan för denna nya ilska mot teknikjättarna. En bekymrad Mark Zuckerberg syntes i början av oktober på inte mindre än tre amerikanska magasinsomslag. Ben Smith, chefredaktör för Buzzfeed, skriver i en färsk artikel att det syns ”blod i vattnet” bland Silicon Valleys teknikjättar. Där konstaterar Smith, som knappast är någon teknikfientlig nostalgiker, att bilden av Silicon Valleys företagsledare de senaste åren förändrats från att handla om unga idealistiska världsförbättrare, till att nu framstå som arroganta och naiva män i en världsfrånvänd bubbla. Evgeny Morozov, en belarusisk medieforskare som länge varit Silicon Valleys besvärligaste kritiker, skriver i The Guardian om ”en bred backlash mot big tech”. Kritiken har blivit så omfattande att teknikmagasinet Wired nyligen vädjade om att inte demonisera teknikindustrin på samma sätt som medier demoniserat finanssektorn på Wall Street och det politiska etablissemanget i Washington. Teknikindustrin behåller åtminstone en liten fördel jämfört med Wall Street och Washington i och med att man än så länge har en aningen mer hovsam presskår. En erfaren teknikentreprenör som DN träffar i San Francisco beskriver hur den bredare kritiken mot Silicon Valleys teknikjättar nu tar sig en rad olika former. På lokal nivå i San Francisco och Silicon Valley växer ilskan över teknikeliten på gatunivå, med protester och demonstrationer utanför teknikjättarnas företag och en bubblande vrede över att teknikföretagens välavlönade anställda pressar upp priserna på bostadsmarknaden. Utöver det märks en ny våg av intern kritik mot grabbighet och sexism på själva företagen. Det märks såväl i uppmärksamheten kring investeraren och Redditchefen Ellen Paos stämning mot riskkapitalbolaget Kleiner Perkins för sexuella trakasserier, som i fallet nyligen där en Googleanställd blev avskedad efter sexistiska tirader. Och inte minst i Ubergrundaren Travis Kalanicks spektakulära fall från sin tron som Silicon Valleys grabbigaste vd. På en mer övergripande nivå märks en växande kritik mot teknikföretagen i USA över lag, där allt fler amerikaner börjar ifrågasätta deras tilltagande monopolställning, bristande samhällsansvar, systematiska skatteflykt, dunkla lobbyingkampanjer och generellt nonchalanta inställning till de sociala konsekvenserna av deras plattformar och uppfinningar. Men till sist handlar kritiken om en bredare, global oro över att dessa plattformar inte alls skapat den sköna nya värld av harmonisk global kommunikation som de så länge utlovat. Tvärtom beskylls Silicon Valley-jättarna nu för att ha orsakat ett kaotiskt informations- och nyhetsklimat, som tycks ha bidragit till den omfattande krisen för den liberala demokratin som vi nu ser i dussintals länder. Enligt organisationen Freedom House, som kartlägger demokratins hälsa världen över, har 67 länder backat när det gäller demokratins hörnstenar under det senaste året. Financial Times-journalisten Edward Luce skriver i sin nya bok ”The retreat of western liberalism” att 24 demokratiska länder gått bakåt när det gäller politisk frihet under 2000-talet och han nämner bland annat internet och sociala mediers roll som faktorer som drivit på utvecklingen. I tidningen The Economists årliga sammanställning av hälsoläget för världens demokratier har USA för första gången förlorat sin status som en fullvärdig demokrati. I en populär tweet efter det senaste avslöjandet om den ryska Trump-kampanjen på Facebook syns en bild på Mark Zuckerberg med ett allvarligt ansiktsuttryck och texten: ”Den där känslan när man uppfinner en sajt för att glo på collegetjejer men det slutar med att man banar väg för den amerikanska demokratins sammanbrott”. Enligt Siva Vaidhyanathan, som är medieforskare på University of Virginia och författare till ”Anti social media”, en kommande bok om Facebook och demokratin, lider Mark Zuckerberg av en skrämmande brist på samhällsanalytiskt tänkande. – Jag tror att hans oro över hur Facebook påverkar världen är genuin. Men jag tror även att han är naiv och ovillig att se sanningen. Han saknar ett historiskt perspektiv på hur mänskligheten samverkar. Det vi vet är att Facebook förstärker de mest känslomässigt starka budskapen, vilket innebär att det material som gynnas är exempelvis bebisar och hundvalpar, men även högerextremism och rasism, säger Vaidhyanathan till DN. Mark Zuckerberg har de senaste åren börjat tala om att Facebook drivs av ett ädelt mål om att ”bygga en global gemenskap”. I hans vision blir världen mer fredlig, harmonisk och generellt lyckligare ju mer vi kan kommunicera och nätverka med varandra. Det är enligt många bedömare en naiv analys, som blundar för faktumet att nynazister och antidemokratiska krafter kan använda precis samma verktyg som människorättskämpar och frihetstörstande dissidenter. ”Deras utopiska visioner om en sammanlänkad värld strider mot allt vi vet om hur sociala nätverk fungerar i praktiken”, skriver författaren och historikern Niall Ferguson i en kommande bok ”The square and the tower”, om Facebooks globala makt. Problemen är därmed inte isolerade till USA, utan märks i hela världen. Facebook tycks ha gynnat högerextremister, auktoritära regimer och antidemokratiska krafter i åtminstone ett dussintal länder de senaste åren. – Det är en global kris. Vi ser hur lätt det varit för auktoritära regimer att exploatera Facebook. Med Duterte i Filippinerna och Modi i Indien som effektivt använder det för propaganda, organiserade trollkampanjer och för att förnedra den politiska oppositionen. Samma mönster syns i auktoritära regimer, från Azerbajdzjan till Ungern. Vi har nu även sett ryska försök att påverka val i USA, Nederländerna, Frankrike och Tyskland, bara under det senaste året. Det blir tydligt att Facebook är alldeles för lätt att manipulera för den som vill förvirra och vilseleda väljarkåren, så att de diskuterar allt annat än de politiska sakfrågorna. Det är förstås ett djupt demokratiskt problem, säger Vaidhyanathan. Inför valet i Tyskland nyligen gjorde Zuckerberg en häpnadsväckande kommentar, där han förklarade att han gjort bedömningen att verksamhet på Facebook inför valet inte förväntades orsaka ett demokratiskt haveri. Han erkände plötsligt att Facebook inte bara har ett indirekt demokratiskt ansvar, utan en direkt avgörande roll för att upprätthålla rättvisa valprocesser, även långt bortom USA. Många av de röster som värnar om global demokrati ser Zuckerbergs yrvakna insikter om plattformens politiska konsekvenser som oroväckande. Masha Gessen, författare och expert på Rysslands politik, säger till DN att Facebook gjort många dissidenter och frihetskämpar besvikna i Ryssland. Det blev inte den mötesplats för demokratiska samtal som många hade hoppats på. – I Ryssland har Facebook förmodligen en ännu mer central roll bland internetanvändare än det har i USA. Problemet är att Facebook bara tenderar att ge svar på de frågor du väljer att ställa. Jag tror att det finns en utbredd besvikelse nu bland dissidenter när det gäller sociala mediers potential överlag, säger Gessen. Facebooks roll i den pågående undersökningen om president Donald Trumps ryska kontakter, som leds dels av kongressen och dels av den särskilda åklagaren Robert Mueller, garanterar att de här problemen kommer att fortsätta dominera bilden av företaget under resten av året. I april erkände Facebook motvilligt att utländska aktörer hade utnyttjat plattformen för att manipulera amerikanska väljare. Företagets interna undersökning visade att en rysk trollfabrik spenderat 100 000 dollar (cirka 860 000 kronor) på en digital kampanj med omkring 3 300 kontroversiella annonser för att hjälpa Donald Trump i presidentvalet. Annonserna ska ha nått åtminstone tio miljoner amerikaner. Många av annonserna riktades specifikt mot målgrupper i Wisconsin och Michigan, två av delstaterna som avgjorde presidentvalet för Trump med minsta möjliga marginal. Facebook har nu motvilligt gått med på att ge den amerikanska kongressens utredare tillgång till annonserna. Det är olagligt för utländska aktörer att spendera pengar på reklam för att påverka val i USA och avslöjandet väcker en rad nya, snåriga frågor om hur teknikjättarnas plattformar bör reglera politisk marknadsföring. Utöver de ryska annonskampanjerna har en rad andra färska skandaler skadat Facebooks anseende. Pro Publica, som är en nyhetssajt för grävande journalistik, avslöjade nyligen hur lätt det är att marknadsföra hat på plattformen. I ett experiment köpte de riktade annonser till antisemiter på Facebook, varpå algoritmen för annonsförsäljning käckt förklarade att det fanns en målgrupp på minst 108 000 judehatare som enkelt kunde nås på Facebook. Företagets reaktioner på denna våg av skandaler tyder på att de fortfarande främst betraktar det som ett pr-problem, snarare än som en bidragande faktorer till en global kris för demokratin och det offentliga samtalet. I början av oktober lanserade Facebook en påkostad annonskampanj för att hjälpa företagets image när det gäller hanteringen av krisen med påhittade nyheter, trollkampanjer och de ryska annonserna under valet. Men de konkreta åtgärderna för att lösa de faktiska problemen på själva plattformen lämnar mycket övrigt att önska. Författaren Astra Taylor varnade för den här utvecklingen redan för fem år sedan i ”The people’s platform”, en hyllad bok om internet och demokratin. – Det var oerhört naivt att tro att Facebook och Google skulle skapa en helt annorlunda värld. Men nu har vi svängt över från utopi till dystopi och det är också problematiskt. Hon tycker att det saknas ett fördjupat historiskt och demokratiskt perspektiv i debatten om detta. – Problemet är att det är väldigt svårt att organisera en bojkott mot Facebook, för det kan i dag bara ske på Facebook. Facebook har totalt två miljarder användare i månaden. Drygt hälften av alla internetanvändare i Sverige är på Facebook varje dag och 71 procent är det någon gång. I en intern utredning av Facebook efter amerikanska presidentvalet upptäcktes att omkring 3 300 digitala annonser under valkampanjen ska ha sålts till det ryska företaget Internet Research Agency. Annonserna var utformade för att hjälpa Donald Trump att vinna valet och fokuserade på politiskt laddade frågor som invandringspolitik och svarta rättighetsrörelser. Annonserna ska ha nått åtminstone tio miljoner amerikaner. Flera nyckelpersoner i Donald Trumps valkampanj har sagt att Facebook avgjorde valet till deras fördel. Nyligen avslöjades det att även Google använts för ryska politiska annonser under presidentvalet. Enligt företagets interna utredning ska ryska företag ha köpt Trumpvänliga annonser som visats på bland annat Youtube och Gmail inför valet. ", "article_category": "other"}
{"id": 9620, "headline": "”Min dotter är så hemsk mot sitt barn – vad kan jag göra?”", "summary": "Hennes dotter favoriserar tydligt sitt yngre barn och klagar jämt på det äldre. Hur kan mormor hjälpa dottern att vara en bättre mamma utan att ”stjälpa” henne? Liria Ortiz svarar.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Min dotter har alltid varit speciell, envis, butter, har svårt för förändringar och har många drag av Asperger och adhd, tycker hon själv. Hon träffade en underbar kille och de är gifta och har två barn i förskoleåldern. Det var besvärligt för min dotter att bli mamma. Världen vacklade verkligen för henne, allt kändes farligt och otäckt. Barnet skrek mycket och vi hjälpte till så mycket vi kunde. Dottern fick prata med psykolog på barnavårdscentralen men jag vet inte vad de pratade om. En fras som hon återkommer till lite då och då är att psykologen sade att hon kanske inte ens skulle hålla i sitt barn. När barnet blev ett år blev allt lite lättare men dottern har sedan dess helt klart varit medveten om att hon bär ett ansvar för hur besvärligt barnet är nu och hon har säkert dåligt samvete för det. Trots det blir allt bara värre och värre. Dottern har alltid högt och tydligt klagat på hur jobbigt barnet är. Varje gång har jag vänligt sagt till henne att hon inte får säga sådant framför barnet men det är som om hon inte hör, hon bara fortsätter. Hon favoriserar det yngre barnet så tydligt att det skär i hjärtat på oss övriga i familjen. Hon klagar konstant på att det äldre barnet får utbrott, hon ger dubbla budskap och om det vore på min arbetsplats skulle jag helt klart anmäla den här mamman. Barnet ser tillsammans med sin mamma sammanbiten och tryckt ut och är kanske hemskt jobbigt när inte vi är med. Men när vi är med är barnet jättefint och duktigt och även då får hen oavbrutet höra att hen bara bråkar. De har funderat på att låta utreda barnet privat hos psykolog för att få en diagnos. Jag kan absolut inte se att det skulle finnas någon diagnos hos barnet, däremot hos min dotter, vilket hon är väl medveten om själv. Vi står rätt handfallna och ser allt. Innerst inne vet min dotter att hon gör fel tror jag. Frågan är hur man hjälper henne att inte vara så hemsk mot barnet. Att klaga på hen får bara motsatt effekt tror jag. Det leder till dåligt samvete. Vid något tillfälle skickade hon en artikel till mig som handlande om mammor som inte älskar sina barn och menade att hon känner igen känslan. Jag svarade att ingen kan tvingas att älska sina barn men föräldern är den vuxna och bär ett ansvar att aldrig säga det till barnet och att alltid behandla sitt barn väl i alla fall. Hon kan inte alls känna igen sig när jag säger att mina barn är det viktigaste och största i mitt liv. Hjälp mig. Vad ska jag göra för att hjälpa dottern, inte stjälpa henne? Hur kan jag hjälpa barnet? Vad ska jag säga till pappan? Ska han säga ifrån och säga emot henne? Ska vi säga emot henne? Hon vet helt säkert om vad hon gör men kan liksom inte hejda sig. Allt elände hon känner inom sig måste vräkas ut och över barnet hela tiden. Mycket bekymrad mormor Svar: Hej! Det är en svår roll som du har. Det du berättar om din dotters sätt att bete sig som mamma mot sitt äldsta barn ger dig all anledning att vara både upprörd över hennes beteende och även oroad över vad det kan betyda för ditt barnbarns utveckling på sikt. Du känner starkt att du inte kan låta det som händer fortgå längre, det har pågått länge nog. Samtidigt som den mamma som vi pratar om är din dotter som du ”inte vill stjälpa”. Dina egna barn är ”det viktigaste och största i ditt liv”, skriver du. En vanlig föreställning är också att man som utomstående inte ska ha synpunkter på hur föräldrar uppfostrar sina barn, och till utomstående räknas nog ofta även farföräldrar och morföräldrar. Mitt första råd till dig är att fortsätta att göra tvärtom, och vara den engagerade mormor som du är och ”lägga dig i”, och tillåta dig att värna om ditt barnbarn. Frågan är snarare, tycker jag, hur du ska gå tillväga på ett klokt sätt. Som får din dotter att lyssna på dig och inte bara känna sig ifrågasatt, och riskera att hon stänger dig ute ännu mer. Det finns en del som kan göras som jag tror kan vara till hjälp. Jag ska ge dig några förslag på detta, men det kommer att ta tid innan det blir bättre, och det är nog en hel del som behöver hända. Jag tror att det är så att du behöver ha ett professionellt stöd för din egen del för att få hjälp att hantera den osäkerhet som du kommer att känna om vad som är det bästa eller rimligaste att göra. Och om hur du kan göra din dotter öppen för att prata med dig om hur hon förhåller sig till sitt barn. Eller med andra ord, skaffa dig ett ”bollplank” som du kan vända dig till när du känner att det är svårt att komma vidare, och du känner dig vilsen. Du kan få detta på olika sätt. En möjlighet för dig är att gå i familjerådgivning på egen hand. Jag tror att många av de frågor som du har i ditt brev, som till exempel om du ska säga emot din dotter, och om pappans roll i familjen, kan du få kloka svar på i samtal med en familjerådgivare. Familjerådgivningen har sträng sekretess, det som ni pratar om under samtalen förs inte vidare. Undantaget är bara om det framkommer att ett barn far mycket illa. Då ska familjerådgivaren anmäla detta. En fråga som du också kan resonera om i familjerådgivningen är vilket stöd som din dotter kan få för att kunna förändra sitt beteende som mamma. En möjlighet kan till exempel vara rådgivning av pedagoger eller terapeuter inom ramen för det som kallas familjebehandling. Sådan finns i de flesta kommuner. Andra alternativ till ”bollplank” för dig kan vara någon av de telefonjourer eller chattlinjer som finns med inriktning på föräldrar och barn. Här är några förslag: BRIS för vuxna, 0771 50 50 30. Linjen vänder sig till vuxna som är oroliga för ett barn i sin närhet. Föräldratelefonen, 020 85 20 00. Även Föräldratelefonen vänder sig till vuxna, och föräldrar, som är oroliga för barn eller ungdomar i sin närhet. Rädda barnens föräldratelefon och mejl, 020 786 786. Vänder sig till de som har frågor kring barn och föräldraskap. Du skriver att din dotter tycker att hon har ”drag av Asperger och adhd”. Vad det är som gör att hon tror det framgår inte av ditt brev. Men kanske det är så att skälet till att hon, och pappan, vill utreda dottern ”för att få en diagnos” handlar om en genuin oro för att även dottern ska ha problem av det slag som hon själv tycker sig ha. Det vi vet när det handlar om autismspektrumtillstånd är att man ibland, men långt ifrån alltid, kan ha svårt att läsa av andras känslor och till exempel märka om någon blir ledsen. Att man kan ha svårt att reglera sina känslor, och hamna i rutiner och beteenden som är svåra att bryta. Detta verkar ju ligga någorlunda nära de svårigheter som din dotter verkar ha i sin roll som mamma. Om din dotter har de besvär som hon verkar tycka själv så kan en utredning och en eventuell neuropsykiatrisk diagnos öppna upp för möjligheter till behandling och stöd. Som kan underlätta vardagen för henne, inte minst i rollen som mamma. Så mitt sista råd blir, överväg om du kanske ska resonera med henne om den här möjligheten. Liria Läs mer: Många föräldrar har favoriter bland sina barn – hur hanterar man det? Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 9644, "headline": "It-expert: Det är inte bra att så samhällsviktiga funktioner slås ut", "summary": "Natten mot onsdag drabbades Trafikverket av en överbelastningsattack, vilket ledde till förseningar för tågtrafiken över hela landet. Internetexperten Anne-Marie Eklund Löwinder menar att det är svårt att skydda sig mot sådana attacker, som blivit allt vanligare. – Den här typen av attacker kan man lätt åstadkomma i dag.", "article": "Tågtrafiken i stora delar av landet försenades under onsdagsmorgonen efter att Trafikverket utsatts för en så kallad överbelastningsattack. Flera av myndighetens internetberoende funktioner slogs ut när deras it-system svämmades över av trafik. Läs mer: Trafikverket bekräftar: it-attack ledde till förseningarna Enligt internetexperten Anne-Marie Eklund Löwinder, säkerhetschef vid Internetstiftelsen i Sverige (IIS), har sådana attacker blivit allt vanligare. – Den här typen av attacker kan man relativt lätt åstadkomma i dag. Det går att hyra så kallade botnets på internet som kan genomföra dem. Man behöver inte vara särskilt duktig och det bidrar till problemet. En DDOS-attack gör så att en angripare riktar väldigt mycket datatrafik mot ett specifikt mål. När trafiken blir övermäktig för systemet som angrips sätts det ur spel. Eftersom det till en början inte alltid går att avgöra vilken trafik som är farlig är det svårt att skydda sig mot överbelastningsattacker, förklarar Anne-Marie Eklund Löwinder. – Attacken behöver inte betyda att Trafikverket inte hade tillräckligt skydd. Även om Trafikverket har väldigt kraftiga förbindelser, går det med tillräcklig kraft att störa ut även sådana system, säger Anne-Marie Eklund Löwinder. Att så samhällsviktiga system slås ut är inte bra, menar hon. – Det är aldrig bra att det sker sådana attacker som får påverkan på kritiska funktioner. Jag utgår från att Trafikverket gör allt för att analysera orsaken så att det inte sker igen. Läs mer: It-trassel sinkade tågen –förseningar på morgonen Vad gäller angriparen kan det vara svårt att reda ut vem som har genomfört attacken, enligt Anne-Marie Eklund Löwinder. – Ibland är det så att man har lagt in spår som pekar på någon annan, ibland är det kanske mer uppenbart vem som ligger bakom. Jag vet inte vem som kan ha utfört den här attacken. ", "article_category": "other"}
{"id": 9652, "headline": "Så undviker du att bli smittad av influensan", "summary": "Man blir inte förkyld av kyla. Men på vinterhalvåret sprids förkylningar och influensa. Det klassiska rådet att tvätta händerna ska inte underskattas, säger smittskyddsläkaren Per Follin.", "article": "Feber, trötthet, snuva och halsont. Höst, vinter och tidig vår innebär ofta förkylningstider, men det finns flera råd att ta till sig om man vill undvika att smittas – och att smitta andra. Virus sprids lätt via luften och vinterhalvåret är mer eller mindre förknippat med förkylningar och influensautbrott. – Generellt ska man tänka på att stanna hemma om man är sjuk för att undvika att smitta andra, säger Per Follin, smittskyddsläkare vid Stockholms läns landsting. Virus smittar nämligen ofta via luften, men även via kontakt. Ett exempel är när man tar i hand med någon som är sjuk och sedan får i sig viruset när man petar sig i ögon, näsa eller mun. Det klassiska rådet att tvätta händerna ofta och noga med tvål och vatten ska därför inte underskattas för den som vill hålla sig frisk och undvika att smittas, råder Per Follin. Vintern är också influensasäsong. De allra flesta som insjuknar i influensa och som inte tillhör en riskgrupp klarar oftast att kurera sig på egen hand. – Det gör man bäst genom att vara hemma. Symtomlindrande behandling som att ta febernedsättande läkemedel och att se till att få i sig tillräckligt med vätska är attrekommendera, säger Per Follin. – Behandlingsrekommendationer finns på Vårdguiden 1177 dit man även kan vända sig för kontakt och råd om man önskar diskutera sina sjukdomssymptom, tillägger Per Follin. Men vissa, främst personer i medicinska riskgrupper, kan bli riktigt sjuka, inte minst av följdsjukdomar. Den 7 november påbörjades den årliga vaccinationskampanjen på flera håll i landet. Influensavaccination för personer i riskgrupperna, det vill säga gravida, personer över 65 år och personer med vissa kroniska sjukdomar, är kostnadsfri i många landsting, däribland Stockholm, men det kan variera i landet. Bör man vaccinera sig även om man inte ingår i riskgruppen? – Vi har ingen generell rekommendation om vaccinering, utan en riskgruppsrekommendation för dem som riskerar att bli svårast sjuka. Det står alla fritt att vaccinera sig om man önskar, men det är riskgruppen som får vaccinationen kostnadsfritt, säger Per Follin. Influensasäsongen 2016–2017 var en intensiv sådan. Det berättar Mia Brytting, mikrobiolog och enhetschef vid enheten för laborativ virus- och vaccinövervakning vid Folkhälsomyndigheten. – Speciellt eftersom många drabbade var äldre personer. Det blev väldigt tufft, framför allt i Norrland där vi såg en topp under jul- och nyårshelgerna, säger Mia Brytting. Influensavirus finns i flera olika typer. De vanligaste är olika variationer av det som kallas influensa A och influensa B. För två år sedan var den så kallade svininfluensan, A(H1N1), vanligast. Under förra säsongen dominerade i stället influensaviruset A(H3N2), även kallad Hongkong-influensan. Under hösten är dock rhinoviruset, det vanligaste förkylningsviruset, i spridning – och det smittar främst genom kontakt. – Förkylningar brukar gå på hösten, före influensan. Influensan sprids lättare i torr luft, vilket hänger ihop lite med att det är kallt, säger Mia Brytting. Även Mia Brytting rekommenderar att man ska tvätta händerna noga och att stanna hemma när man är sjuk. Den som ändå ger sig ut bör dock tänka på flera saker för att undvika att smitta andra. – Nys i armvecket och snyt dig i engångsnäsdukar som sedan slängs i papperskorgen, säger Mia Brytting. Läs mer: Sju av tio går till jobbet fast de är sjuka Det här vet vi om D-vitamin Populärt med vitamintabletter men vad säger studierna? Så kan man stoppa spridningen av smittor på förskolan Vanliga symtom på influensa. • Ont i musklerna • Hög feber och huvudvärk • Känsla av trötthet och frusenhet • Halsont och torrhosta • Snuva • Röda, ömmande ögon • Ont bakom bröstbenet • Dålig aptit Små barn, under två år, kan ha andra symtom på influensa, som illamående, magont, kräkningar och diarré. Källa: 1177 Vårdguiden Riskgrupper som rekommenderas att vaccinera sig mot influensa. • Personer som är 65 år eller äldre. • Gravida från vecka 16. • Personer med följande sjukdomar eller tillstånd: kronisk hjärtsjukdom kronisk lungsjukdom, till exempel kol eller svår astma neuromuskulära sjukdomar, extrem övervikt eller flerfunktionshinder som påverkar andningen kronisk lever- eller njursvikt diabetes typ 1 eller typ 2 kraftigt nedsatt immunförsvar på grund av sjukdom eller behandling Vaccinet är i vissa landsting gratis för personer i riskgrupperna. I andra är priset rabatterat. Källa: Folkhälsomyndigheten ", "article_category": "other"}
{"id": 9656, "headline": "”Så kan svensk datalagring anpassas till EU-rättens krav”", "summary": "EU-domstolen har slagit fast att den svenska lagringen av information om samtal, meddelanden och internetåtkomst är ett alltför stort ingrepp i människors privatliv. Men datalagring behövs för en effektiv brottsbekämpning. Vi föreslår därför en mer begränsad modell för datalagring än dagens, skriver tre utredare i ett förslag till regeringen.", "article": "Den svenska lagstiftningen om datalagring utgör ett alltför stort ingrepp i människors privatliv. Det har EU-domstolen slagit fast i ett avgörande från i vintras. Samtidigt utgör datalagring ett viktigt verktyg för brottsbekämpningen. Regeringen har gett en utredning i uppdrag att se över reglerna om datalagring. Arbetet har gått ut på att hitta balansen mellan att bekämpa brott och att respektera människors privatliv. I dag lämnar utredningen över sina förslag till Morgan Johansson. Datalagring innebär att information om samtal, meddelanden och internetåtkomst sparas, främst vem som kontaktat vem, när och från vilken plats. Denna information är viktig. Polisen får veta vilka platser en gärningsman varit på, vilka personer som gärningsmannen haft kontakt med och vilka personer som befunnit sig nära en brottsplats. Polisen får även reda på vem som använt den ip-adress som till exempel kan knytas till spridning av barnpornografi eller narkotikaförsäljning. Även i underrättelsearbetet är informationen viktig, inte minst för att upptäcka terrorister och illegala underrättelseagenter. Det är svårt att förutse vem som kommer att begå eller utsättas för brott. För att datalagring ska vara meningsfull måste därför information sparas om väldigt många. Även äldre uppgifter behövs, eftersom grova brott ibland förbereds under en längre tid och tar lång tid att utreda. Datalagring innebär därför ett stort ingrepp i människors privatliv. Den som får tillgång till uppgifterna kan till exempel analysera en persons vänskapskrets och dygnsvanor eller undersöka vilka som brukar befinna sig i ett visst område. Samtidigt är det just det som gör datalagringen värdefull för brottsbekämpningen. EU-domstolen har fastslagit att den svenska datalagringen inte är förenlig med EU-rätten. Att enbart upphäva de svenska reglerna är emellertid inte någon möjlighet. EU-rätten och Europakonventionen om mänskliga rättigheter ställer nämligen krav på att staterna inte bara ska se till att myndigheterna respekterar människors fri- och rättigheter, utan även att dessa fri- och rättigheter inte kränks av andra personer. Det innebär att Sverige har en folkrättslig skyldighet att ha effektiva metoder för brottsbekämpning. Datalagring är en mycket effektiv sådan metod. Det finns inte heller något alternativt sätt att få del av samma information. Någon form av datalagring måste därför finnas. Utredningen har undersökt olika former av datalagring. Den enda rimliga modellen är en som liknar den nuvarande, men som är ännu mer begränsad. Utredningen föreslår därför att man fortfarande ska lagra uppgifter om samtal, meddelanden och internetåtkomst men att lagringen begränsas till de uppgifter som är mest värdefulla för brottsbekämpningen. Polisen har störst behov av uppgifter från mobiltelefoner och internet. Samtal och meddelanden inom det fasta nätet behöver därför enligt utredningen inte längre lagras. Detta innebär till exempel att samtal från hemtelefonen eller mejl som skickas från en fast internetanslutning inte längre kommer att lagras. När det gäller internetåtkomst kan däremot inte samma begränsning göras, eftersom en stor del av internetbrotten begås från datorer med fast anslutning. De viktigaste uppgifterna som utredningen föreslår ska fortsätta lagras är nummer och tid för alla mobilsamtal och meddelanden från mobiltelefoner (till exempel mejl och sms) vilken mobilmast som används vid ett samtals början och slut tidpunkt när man kopplar upp mot internet och vilken ip-adress som används abonnent. Uppgifter som ska lagras är olika integritetskänsliga och behovet av dem skiljer sig åt. Därför föreslår utredningen att uppgifter, till skillnad från i dag, ska lagras olika länge (mellan två och tio månader). Någon lagring av uppgifter om vad som sägs i ett samtal, vad som står i ett meddelande eller vilka webbsidor som någon besökt ska inte förekomma. Samtal och meddelanden med Skype, Gmail, Messenger och andra tjänster som inte tillhör operatörerna ska inte heller lagras. Dessa begränsningar gäller även enligt dagens lagstiftning. Utredningen föreslår också att regleringen ska utformas så att en användare bakom en ip-adress alltid ska kunna spåras oavsett vilken teknik som operatören använder sig av. Så är inte fallet i dag. För att polisen ska få tillgång till lagrade uppgifter finns det vissa krav, till exempel ska brottet vara av visst allvar och domstol ska ge sitt godkännande. Domstolsprövning är bra. Det säkerställer att uppgifterna bara lämnas ut när det är tillåtet och när de verkligen behövs. Dessutom kräver EU-rätten att en förhandsprövning görs av domstol eller annan oberoende myndighet. I underrättelseverksamheten har emellertid polisen hittills fått tillgång till uppgifterna utan sådan prövning. Utredningen föreslår att detta ändras och att krav på förhandsprövning införs. Domstolar passar inte särskilt bra som beslutsfattare i underrättelseverksamheten. Därför föreslås att åklagare ska fatta dessa beslut. Abonnemangsuppgifter, det vill säga vem som har ett visst telefonnummer eller en viss ip-adress, kan polisen i dag också få tillgång till utan domstolsprövning. Det krävs inte heller att det är ett allvarligt brott som utreds. En sådan ordning är enligt utredningen bra och förenlig med EU-rätten. Abonnemangsuppgifter är ofta nödvändiga för att brott som begås över telefon eller internet ska kunna utredas. Sådana brott måste självklart också kunna bekämpas och det gäller även brott med lägre straffvärde, till exempel hot, bedrägeri och hets mot folkgrupp. Utredningen föreslår därför inga förändringar när det gäller tillgången till abonnemangsuppgifter. Det finns bestämmelser i dag som säkerställer ett bra tekniskt och organisatoriskt skydd för de lagrade uppgifterna hos operatörerna. För att ytterligare stärka säkerheten och skyddet föreslår utredningen ett förbud mot att lagra uppgifterna utanför Sverige. Förslaget innebär enligt utredningen en balanserad lagstiftning som ger polisen ett värdefullt verktyg med ett rimligt ingrepp i enskildas privatliv. Flera experter inom utredningen har dock haft synpunkter på delar av förslaget. Synpunkterna presenteras i särskilda yttranden. Sigurd Heuman, utredare, fd lagman, ordförande i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden Mikael Kullberg, utredningssekreterare, fd advokat, kansliråd vid Justitiedepartementet Christofer Gatenheim, utredningssekreterare, hovrättsassessor Någon lagring av uppgifter om vad som sägs i ett samtal, vad som står i ett meddelande eller vilka webbsidor som någon besökt ska inte förekomma. I december förra året sa EU-domstolen i den så kallade Tele2-domen att den svenska lagstiftningen om datalagring (att information om telefonsamtal, meddelanden och internetuppkoppling lagras i brottsbekämpande syfte) inte var förenlig med EU-rätten. I början av året tillsattes därför denna utredning för att undersöka hur den svenska lagstiftningen om datalagring behöver göras om. Betänkandet ”Datalagring – brottsbekämpning och integritet” (SOU 2017:75) överlämnas till justitie- och inrikesministern Morgan Johansson i dag den 11 oktober. ", "article_category": "other"}
{"id": 9666, "headline": "Den som får avslag måste lämna landet", "summary": "DN 11/10 2017. De afghaner som saknar tillräckliga asylskäl måste lämna Sverige.", "article": "På tisdagskvällen lyfte ytterligare ett plan med asylsökande afghaner som fått avslag i Sverige och därför måste återvända. Fem personer av 15 blev kvar sedan nya omständigheter tillkommit i deras ärende. Det är inte ett ovanligt scenario. Nästan hälften av utvisningarna till Afghanistan som lämnats över till polisen i år har avbrutits, ibland bara timmar före start, ibland till och med när planet landat i Kabul. Situationen i Afghanistan är på många håll helvetisk, men den bedöms inte vara så allvarlig i hela landet att alla som söker asyl i Sverige ska få stanna. Det innebär att individuella skäl avgör. Det betyder i sin tur att vissa kommer att få avslag. Och den som får avslag måste förstås återvända. Under året har också unga afghanska asylsökande väckt opinion och sympati för sin sak. Demonstrationerna på Mynttorget, Medborgarplatsen och Norra Bantorget i Stockholm har fått stor uppmärksamhet, inte minst sedan nazister och andra flyktingmotståndare kom och gjorde bort sig på diverse hatiska och cyniska sätt. Men medialt genomslag och välvilja från omgivningen är något som myndigheterna måste bortse från när de fattar så avgörande beslut som om en människa ska få stanna i Sverige eller ej. Det finns gott om asylsökande med nog så ömmande skäl som afghanerna men som befinner sig långt från mediernas och opinionsbildarnas strålkastare. Varför ska deras chanser att få stanna vara mindre? Man kan urskilja en märklig, outtalad tradition i Sverige. En del tycks, uttryckligen eller underförstått, anse att lagar och regler om flyktingstatus är töjbara. Om en asylsökande uppmärksammats på ett speciellt sätt i medierna, om hen anpassat sig särskilt väl till Sverige och framstår som en ovanligt sympatisk person – då är det som att helt andra regler plötsligt ska träda in och undantag ges. Så kan det inte gå till, vare sig inom asylrätten eller någon annanstans. Det är flyktingskälen som är avgörande. Förutsebarhet måste vara målet, godtycke undvikas så gott det går. Om vi ger asyl till för många människor med svaga flyktingskäl minskar vår förmåga att hjälpa dem med starka. Många av de som nu får avslag har väntat länge på besked. Det har ställt dem i en mycket svår situation. De kanske har lärt sig svenska, gått i skola, hittat ett nytt sammanhang här. Ska de ändå utvisas? Ja, om de saknar tillräckliga asylskäl. Krisen hösten 2015 sträckte många svenska institutioner mot bristningsgränsen. I den bästa av världar hade allas ansökningar utretts rättssäkert på några månader, men vi levde och lever inte i den bästa av världar. Migrationsverket har säkert gjort så gott det kunnat, men beskeden har tagit lång tid. Ofta alldeles för lång. Ändå är det de individuella asylskälen som ska fälla avgörandet, inte väntetiden. Det finns en gräns för hur många flyktingar ett land kan ta emot utan att viktiga samhällsfunktioner börjar svikta. Hur nära den gränsen Sverige befunnit sig kan diskuteras. Men vad som står klart är att om vi ger asyl till för många människor med svaga flyktingskäl minskar vår förmåga att hjälpa dem med starka. Det kommer alltid att finnas en intressekonflikt, och den löser man med rättssystemet. Det går inte att nog betona att EU nu måste hitta former för en gemensam flyktingpolitik. Först då kan vi hjälpa omvärlden på ett riktigt effektivt sätt. Vi måste kunna kompromissa. Sverige, som länge hade ett exceptionellt generöst mottagande, kommer inte att få sin vilja fram. Men det kommer inte heller de minst generösa länderna som Ungern och Slovakien. Sådan är kompromissens natur. Det är nu betydligt mer som förenar Socialdemokraterna och allianspartierna i flyktingpolitiken än som skiljer dem. Vi ser bred konsensus om att situationen hösten 2015 inte bör upprepas och om vikten av att de flyktingar som får avslag verkligen lämnar landet. Det finns inga skäl att släppa på den principen. Det är inte minst en rättvisefråga. ", "article_category": "other"}
{"id": 9676, "headline": "”Brett stöd för totalförbud mot barnäktenskap i Sverige”", "summary": "Fyra av fem svenskar vill att äktenskap som ingåtts utomlands med personer under 18 år inte ska erkännas i Sverige enligt en ny Sifo-undersökning. Resultatet visar att våra folkvalda har ett brett stöd för att genomföra de förändringar i lagstiftningen som krävs för att hindra att barn gifts bort, skriver Aleksander Gabelic, Svenska FN-förbundet.", "article": "Hur barnrättslandet Sverige ska förhålla sig till barnäktenskap har diskuterats i riksdagen i flera decennier. Ändå är det är fortfarande möjligt för personer under 18 år att vara gifta i Sverige. Det står i kontrast till en rad FN-överenskommelser, till exempel den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, kvinnokonventionen och den i Sverige särskilt värnade barnkonventionen. FN:s globala mål, antagna av generalförsamlingen i september 2015, säger uttryckligen att medlemsländerna ska avskaffa barnäktenskap senast år 2030. De senaste svenska lagändringarna, från 2014, tog bort möjligheten att bevilja dispens för barnäktenskap. Däremot kvarstår kryphål som gör det möjligt att ingå barnäktenskap när synnerliga skäl föreligger. Svenska myndigheter ska som huvudprincip också erkänna barnäktenskap som ingåtts av personer som flyr eller flyttar till Sverige. Det har visat sig få konsekvenser inte minst för unga asylsökande som kom till Sverige under den stora flyktingvågen 2015. Kommuner och myndigheter saknar tydliga och gemensamma riktlinjer för hur dessa unga gifta ska hanteras. I ett uppmärksammat fall registrerades också en i Sverige bosatt 14-årig flicka som gift av Skattemyndigheten. Lika allvarliga är fortsatta rapporter om att barn och unga förs till familjens gamla hemland och gifts bort under exempelvis skollov. Att bara två fall av tvångsäktenskap, varav ett så sent som i förra veckan, har lett till åtal och fällande dom sedan 2014 visar att lagändringarna inte har fått önskad effekt. På FN:s internationella dag för flickor i morgon den 11 oktober sätts ljuset åter på Sveriges ställning som barnrättsland. Riksdagens FN-nätverk och Svenska FN-förbundet arrangerar då ett riksdagsseminarium om vad som måste göras för att Sverige en gång för alla ska få ett totalförbud mot barnäktenskap. Svenska FN-förbundet har inför mötet låtit Sifo fråga svenska folket om dess kännedom och åsikter om barnäktenskap. Det visar sig att bara sex av tio, 62 procent, känner till att lagstiftningen skärptes 2014. Kännedomen om förändringarna är större bland kvinnor än bland män. Bristande kännedom kan vara en bidragande orsak till att problemet med barngifte kvarstår. Det visar också att behovet av information är stort. Myndigheter som Polisen och Migrationsverket har under senare år bidragit till ökad kunskap om barnäktenskap i Sverige och framför allt om hur det ser ut i asylprocessen. Ett föredöme är också de kampanjer som Polisen och den nationella samordnaren mot hedersrelaterat våld och förtryck, länsstyrelsen i Östergötland, genomfört och som upplyser barn och föräldrar om vilka regler som gäller i Sverige. Fortfarande ansvarar dock frivilligorganisationer för en stor del av informationsspridningen. Det gäller inte minst landets tjej- och kvinnojourer som dagligen möter flickor och unga kvinnor som drabbas. Fyra av fem svenskar, 78 procent, stödjer enligt Sifo-undersökningen tanken att äktenskap som ingåtts utomlands med personer under 18 år inte ska erkännas i Sverige. Sexton procent är tveksamma eller vet inte medan 6 procent svarar nekande. Det är glädjande statistik för oss som har drivit kravet under lång tid och en signal till våra lagstiftare att ta de nödvändiga sista stegen mot ett totalförbud. Framför allt visar det ett brett stöd för principen att alla barn i Sverige ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett bakgrund. Minst 47 000 flickor gifts bort varje dag världen över. På bara ett par år berövas miljontals unga sin framtid. Kampen mot barnäktenskap är en global angelägenhet som nu får allt bredare uppslutning. När FN:s generalförsamling öppnade nyligen i New York talade bland andra Malawis, Ugandas and Zambias presidenter om vikten av att stoppa den skadliga traditionen. Sveriges regering, som profilerar sig som feministisk, måste agera även på hemmaplan och inte minst i de förorter där framför allt flickor är utsatta. Information om gällande lagar, resurser till rättsväsende, skola och sociala myndigheter och samarbete med trossamfund med vigselrätt är nödvändiga åtgärder i arbetet mot barnäktenskap. Tydlig lagstiftning är avgörande. Den nya utredning som i våras lanserades av barn- och jämställdhetsminister Åsa Regnér och justitieminister Morgan Johansson ska enligt direktiven lämna förslag till författningsförändringar som innebär att utländska äktenskap inte ska erkännas om någon av parterna var under 18 år när någon av dem kom till Sverige. Det är senkommet men välkommet klarspråk från lagstiftaren och en nödvändighet för att Sverige ska uppfylla sina FN-åtaganden. Vi vet sedan tidigare att många stödjer vårt krav på nolltolerans mot barngifte. En kampanj på Facebook-sidan Stoppa barnäktenskap har hittills samlat 9 500 namn till stöd för ett totalförbud. Vid morgondagens riksdagsseminarium kommer vi att presentera detta gräsrotsperspektiv för regeringens utredare Mari Heidenborg. Heidenborg ska vara klar med den första delen av sitt uppdrag – möjligheten att underkänna äktenskap som ingåtts i ett annat land – före årsskiftet. En andra del handlar om behovet av skärpningar av straffbestämmelser för äktenskapstvång och vilseledande till äktenskapsresa. Vi, vårt nätverk mot barnäktenskap och tusentals unga i Sverige följer arbetet med intresse. När regeringen väl återkommer med sitt förslag hamnar ansvaret för svenska barns framtid än en gång på riksdagens bord. Våra folkvalda har ett brett stöd bland organisationer och enskilda i Sverige att genomföra de förändringar som krävs för att inga barn i Sverige ska behöva vara rädda för att giftas bort. Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet Sveriges regering, som profilerar sig som feministisk, måste agera även på hemmaplan och inte minst i de förorter där framför allt flickor är utsatta. Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv (Dir 2017:25). Justitierådet Mari Heidenborg ska se över hur skyddet mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv kan stärkas. I uppdraget ingår bland annat att analysera och ta ställning till hur möjligheterna att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas. Tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa ska utvärderas och utredaren ska ta ställning till om bestämmelserna bör ändras. Utredningen har också fått i uppdrag att se över om det bör införas en särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. ", "article_category": "other"}
{"id": 9700, "headline": "”Högern vill försvaga välfärden med integration som tillhygge”", "summary": "Den nyliberala mångkulturalismen och välfärdschauvinismen har satt dagordningen allt för länge. Väljarna förtjänar ett progressivt politiskt alternativ. Den svenska modellen och en aktiv välfärdspolitik är lösningen på integrationsutmaningarna som Sverige står inför, inte problemet, skriver Enna Gerin och Daniel Suhonen, Katalys.", "article": "Sverige står i ett vägskäl. Det är mindre än ett år kvar till riksdagsvalet 2018 och det har nu gått två år sedan den dramatiska hösten 2015 när flyktingmigrationen till Sverige kulminerade och över 160 000 människor anlände på bara ett år. Att ta greppet om integrationens problemformulering och presentera trovärdiga lösningar kommer att spela en avgörande roll i att få väljarnas förtroende i valrörelsen 2018. I en ny studie som presenteras i dag har det fackliga idéinstitutet Katalys synat borgerlighetens och näringslivets integrationspolitiska offensiv. Vi kan visa hur den svenska modellen och en aktiv välfärdspolitik är lösningen på de integrationsutmaningar som Sverige står inför, inte problemet som borgerligheten hävdar. Det är dags för socialdemokratin att sluta vara passiv kring dessa frågor. Men för att vinna problemformuleringen om integrationen krävs fyra perspektivförskjutningar: 1 Sverige är inte sämst på arbetsmarknadsintegration av utrikes födda. Borgerligheten och extremhögern beskriver i dag gemensamt den svenska integrationspolitiken som fullkomligt misslyckad. ”Misslyckandet” skylls på den svenska välfärds- och arbetsmarknadsmodellen. För de som ständigt söker nya ingångar för att accelerera och fortsätta det nyliberala systemskiftet i Sverige har de nyanlända och deras integration blivit den nya murbräckan. Den uppskruvade retoriken om sysselsättningsgapet mellan utrikes- och inrikes födda tjänar syftet att framställa svensk arbetsmarknad som exceptionellt dålig på att få utrikes födda i jobb. Men att gapet är så stort i Sverige har att göra med vår exceptionellt höga sysselsättningsgrad för inrikes födda, inte att vi skulle vara extremt dåliga på att inkludera utrikes födda på arbetsmarknaden. Gapet är oacceptabelt, men Sverige är inte sämst på arbetsmarknadsintegration av utrikes födda. Tvärtom, siffror från OECD visar att sysselsättningsgraden för utrikesfödda i Sverige ligger en bra bit över genomsnittet för EU-länderna och knappt över genomsnittet för OECD-länderna. Det är inte tillräckligt bra, men långt ifrån den svartmålning av svensk arbetsmarknad som borgerligheten bedrivit för att bädda för sänkta löner. Mycket måste förbättras, inte minst för att sätta de nyanlända i arbete. Men den svenska modellen med en aktiv arbetsmarknadspolitik och möjligheter till utbildning blir då fundamentet för att skapa en lyckad arbetsmarknadsintegration. 2 Integration handlar främst om socioekonomiska höger-vänster-frågor. Om socialdemokratin vågar ta strid i integrationsfrågan istället för att tiga bort den, eller i värsta fall försöka triangulera sig förbi den, kan integrationen förvånande nog bli en socioekonomiska fråga som aktiverar höger-vänsterkonflikten, till vänsterns fördel. Borgerligheten har redan sparkat över bollen på den klasspolitiska planhalvan genom sina hot om att lagstifta fram lägre löner för nyanlända och sina förslag som går ut på att börja skikta tillgången på välfärdstjänster för de med tillfälliga uppehållstillstånd. Man vill att politiker ska gå in och skapa olika villkor för olika grupper i samhället. Samtidigt packas denna politik in i en makaber klassretorik. Under årets politikervecka i Almedalen talade Liberalernas Jan Björklund om ”en växande underklass” och Centerpartiets Annie Lööf om ”ett nytt klassamhälle”. Borgerliga politiker försöker fylla det vakuum som uppstår när socialdemokratin abdikerar från att tydligt prata om klassamhället och den etnifiering av underklass och arbetarklass som skett i Sverige de senaste decennierna. Problemet är att den föreslagna högerpolitiken inte kommer råda bot på ojämlikheten utan sannolikt förvärra den. 3 Visa att jämlikhet är lösningen, inte problemet. Nystar man upp integrationsdebattens många olika trådar och dimensioner handlar allt till sist om jämlikhet. Den socioekonomiska kärnan i integrationen handlar om att inflyttade svenskar med tiden ska närma sig den infödda befolkningens levnadsstandard, sysselsättning och inkomstnivå. Klyftorna när det kommer till jobb, utbildning och bostad mellan utrikes- och inrikes födda är del av en bredare trend av ökande ojämlikhet och inte nödvändigtvis något specifikt för den svenska integrationspolitiken. Mycket talar för att det fokus i svensk integrationspolitik, på att inkludera nya människor in i de svenska systemen relativt fort och på lika villkor – både för att främja individernas integration in i samhället men också för att undvika skapandet av selektiva system som skulle kunna underminera den generella välfärdsstaten – varit ett klokt vägval. Integrationsutmaningarna handlar framförallt om bristen på jämlikhetspolitik. Vi måste våga utnyttja välfärdsstatens och den svenska modellens inkluderande kraft som genom omfördelande system och starka institutioner skapar social sammanhållning och tillit i samhället. Fokus från arbetarrörelsen bör ligga vid frågor som rör ekonomisk jämlikhet: att höja levnadsstandarden och öka livschanserna för alla i vårt land och ta kampen mot trångboddhet och utsatthet, låga pensioner och inkomster, skapa en kompensatorisk och likvärdig skola, samt en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger chans att utbilda sig till de bristyrken som finns. 4 Staka ut en tredje väg bortom det progressiva dilemmat. De senaste årens intensiva debatt om invandring och mångfald har präglats av föreställningen om ett progressivt dilemma – idén att vi måste välja mellan mångfald och välfärdsstat. Denna myt förfäktas av både nyliberala mångkulturalister som menar att vi måste välja öppenhet, mångfald och invandring på bekostnad av välfärdsstaten samt de välfärdschauvinister som vill att invandringen stoppas för att rädda välfärden. Tesen om ett progressivt dilemma bygger på att kulturell mångfald som är följden av invandring skulle underminera den känsla av tillhörighet och solidaritet som behövs för att upprätthålla en stark välfärdsstat. Sverige är ett utmärkt exempel på att ökad mångfald och stödet för den omfördelande välfärden inte måste ta ut varandra. Vad man än tycker om migrationspolitiken är det ett faktum att Sverige redan är ett heterogent samhälle präglat av mångfald. Trots det har SOM-undersökningarna visat att det allmänna stödet för välfärdsstaten legat på en stabilt hög nivå i Sverige. Nästan 18 procent av befolkningen är utrikes född och om man därtill räknar med alla som är födda här men har två utrikes födda föräldrar är siffran drygt 23 procent. I en sådan verklighet är både nyliberal mångkulturalism och välfärdschauvinism farliga politiska projekt. Det behövs en tredje väg som går bortom det progressiva dilemmat och står upp för en kombination av mångfald och välfärdsstat. Väljarna förtjänar ett progressivt politiskt alternativ som utmanar den nyliberala mångkulturalismen och välfärdschauvinismen som har satt dagordningen allt för länge. Ett mer sansat tonläge är på sin plats i denna svåra debatt. Men lärdomen är att vänstersidan inte ska låta högern oemotsagt använda dagens integrationsutmaning och skruvade fakta som en murbräcka för att försvaga välfärdsstaten och skapa ett b-lag på arbetsmarknaden. Socialdemokratin bör se integrationspolitik som en del i en generell välfärdspolitik, som strävar efter att alla människor i vårt land ska vara en del av samhället, där jämlika villkor i arbete, utbildning, boende, hälsa och trygghet – den svenska modellen – är vägen dit. Enna Gerin, utredare vid Katalys och rapportförfattare Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys Rapporten ”Med integrationen som murbräcka” – lanseras i dag och finns att läsa på www.katalys.org Borgerligheten har redan sparkat över bollen på den klasspolitiska planhalvan genom sina hot om att lagstifta fram lägre löner för nyanlända. ", "article_category": "other"}
{"id": 9739, "headline": "Alla Nobelpristagare är män – i år igen", "summary": "Under 2000-talet har bara nio procent av Nobelpristagarna varit kvinnor. Hittills i år har alla tio Nobelpristagare varit män och förra året var samtliga elva män. – Jag trodde nog att vi skulle ha kommit längre, säger Göran K. Hansson, ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademin.", "article": "På torsdagen tilldelades den brittiska författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Samtliga Nobelpristagare i år, totalt tio stycken, är därmed män. Vilka som får fredspriset och ekonomipriset 2017 avslöjas på fredag och måndag. Förra året belönades inte en enda kvinna med priset, utan elva män fick dela på äran. Under åtta år av 2000-talet har samtliga Nobelpris gått till män. År 2017 kan bli det nionde. Göran K. Hansson, ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademien, tycker att den manliga dominansen bland pristagarna är tråkig. – Vi arbetar med det, men det är en långsam process. Samtidigt vill jag betona att ingen skugga vilar över Nobelpristagarna, varken i år eller förra året. De har gjort fantastiska insatser och är väl värda sina priser, säger han. Sedan starten 1901 har bara 48 av 895 personer, fem procent, varit kvinnor. Men även på senare tid ser det mörkt ut för jämställdheten. Under 2000-talet har 19 kvinnor och 189 män tilldelats Nobelpriset. Endast nio procent av de prisbelönta personerna under 2000-talet är därmed kvinnor. – Man hade hoppats att vi gradvis skulle få en bättre fördelning. Det är naturligtvis otillfredsställande. Jag trodde nog att vi skulle ha kommit längre, säger Göran K. Hansson. Läs också: DN Debatt. ”Bara gubbar får Nobelpris - så satsar vi på kvinnorna” Varje år får forskare i hela världen, alla tidigare Nobelpristagare och ledamöter i vetenskapsakademier en möjlighet att nominera kandidater till Nobelpriset. Tusentals brev skickas ut och drygt 350 till 500 namnförslag inkommer för varje pris. – Det är en väldig manlig dominans bland de nominerade. Vi vill ha ett större inflöde av nomineringar av kvinnliga forskare, säger den ständige sekreteraren, som menar att jämställdhetsarbetet måste ske ”i alla led”. Läs också: Nobelpris i fysik för forskning om gravitationsvågor Nomineringsinbjudningarna betonar vikten av att nominera fler kvinnliga forskare. Under vintern ska frågan också lyftas på en konferens med de fem Nobelpriskommittéerna tillsammans med ”extern expertis”. En vanlig förklaring till att så många män får Nobelpriset är att priserna ofta tilldelas upptäckter som gjordes för länge sedan – och därmed avspeglar mer mansdominerade tider. – Men i dag kanske det avspeglar hur det såg ut på 80-talet eller något sådant, och då hade det ändå hänt en del. Det bör bli helt klart bättre inom de närmsta tio åren, säger Göran K. Hansson. Frågan om Nobelprisets ojämställdhet har blossat upp under de senaste åren. – Det är fullt förväntat och ganska rimligt att man ifrågasätter det, säger Hansson. Läs också: Krav: Ta ifrån Suu Kyi fredspriset ", "article_category": "other"}
{"id": 9761, "headline": "Forskare: Polisen måste ta större hänsyn till barnen", "summary": "Polisen bryter mot FN:s barnkonvention när de griper personer som har sina barn närvarande. Det menar forskaren Annelie Björkhagen Turesson.", "article": "Varje dag tvingas svenska barn se sin förälder gripas i hemmet. Ofta planeras polisens insatser inte alls utifrån om den gripne har barn. Detta trots att polisen enligt FN:s barnkonvention har skyldighet att ta hänsyn till barnen. Det menar Annelie Björkhagen Turesson, socionom och forskare i socialt arbete vid Malmö högskola. Tillsammans med några andra skribenter har hon precis lämnat in ett bokmanus till en antologi om både psykologiska och juridiska aspekter på situationen för intagna, deras barn och anhöriga inom kriminalvården Redan 2009 visade hon i sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet – ”Mor i fängelse – mödrar och barn berättar” – att samhällets stöd och skydd för barn till fängslade är i det närmaste obefintligt. Sedan dess tycker hon inte att utvecklingen har gått framåt. – Inom Kriminalvården har det hänt en hel del, men i övrigt har jag inte fått några indikationer på att något blivit bättre. Annelie Björkhagen Turesson har lyft frågan i en samverkansgrupp mellan socialtjänsten och polisen i Malmö och ser ingen större vilja till att ta tag i frågan. – Intresset från polisens sida är obefintligt – de vill inte ha fler arbetsuppgifter. Och socialtjänsten tar inte den här gruppen barn på allvar. De ser bara de barn de har kontakt med – inte det stora mörkertalet. Det finns inget systematiskt stöd. Så ser det nog ut i hela landet, säger hon. Läs mer: Femårige Emil får träffa sin pappa i fängelset Redan när föräldern hämtas av polisen, brister samhällets omsorg om barnen, menar Annelie Björkhagen Turesson. Polisen har inte upprättat några riktlinjer om hur det ska gå till när brottsmisstänkta föräldrar ska gripas vilket innebär att barnperspektivet ofta nonchaleras. Polisen har också lärt sig att ha annat fokus än barnen i en gripandesituation vilket gör att barnens behov av stöd ofta marginaliseras. – Jag tror inte ens att polisen tar reda på om det finns barn innanför dörrarna i lägenheten. Just själva gripandet kan vara den mest traumatiska situationen för barnen. Ett av de barn som Annelie Björkhagen Turesson intervjuade till sin doktorsavhandling såg sin mamma gripas av polis en av de första dagarna på sommarlovet. Pojken, som var i de yngre tonåren, lämnades kvar ensam hemma i lägenheten av polisen, svårt traumatiserad. Först efter en månad fick han veta vad som hänt hans mamma. För att kunna bo kvar lät han sin mammas missbrukande pojkvän flytta in, med förhoppningen att pojkvännen skulle betala hyran. Pojkens situation avslöjades först vid ett utvecklingssamtal under hösten när han tvingades lämna ett telefonnummer till sin mamma. Numret gick till fängelset. Socialtjänsten informerades flera månader senare när pojken hotades av vräkning på grund av obetalda hyror. – Många tror att det finns ett skyddsnät runt dessa barn, men så är det inte. Många tror säkert att någon annan har koll på situationen, säger Annelie Björkhagen Turesson. Ett annat problem är att den gripne föräldern kanske inte heller berättar sanningen för polisen av rädsla för att barnet ska omhändertas av myndigheterna. – Kanske säger föräldern att någon moster ska komma och ta hand om barnet. Polisen är enligt lagen skyldig att anmäla till socialtjänsten när barn och ungdomar berörs av deras ingripanden. Men det görs inte alltid, menar Annelie Björkhagen Turesson. Även om kriminalvården arbetat med barnperspektivet har situationen för barn till fängslade också försämrats på vissa sätt. – I den nya fängelselagen från 2010 tas till exempel ingen som helst hänsyn till var familjen bor i samband med placering på anstalter, vilket man gjorde tidigare, om det var möjligt. Det är ett extremt förlegat sätt att se på kriminalvården, eftersom man vet att familjen är en av de viktigaste motiverande faktorerna för en dömd att återanpassas i samhället. Dessutom menar Annelie Björkhagen Turesson att detta strider mot paragraf nio i FN:s barnkonvention om barnens rätt till sina föräldrar. Hon tror också att barnens status kan avgöra hur de behandlas av polisen och det övriga samhället. – Många av dessa barn växer upp i kriminella miljöer, vilket gör att deras status betraktas som låg. Det innebär att de kan få sämre omhändertagande än de annars skulle ha fått. DN har sökt polismyndigheten för en kommentar. Barnens rättigheter Enligt FN:s barnkonvention har ett barn som är skilt från föräldrarna rätt att träffa dem regelbundet. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn, och alla barn har rätt att höras i alla frågor som rör barnet. ", "article_category": "other"}
{"id": 9777, "headline": "”Var femte äldre stängs ute i det nya digitala samhället”", "summary": "Vår riksomfattande enkät visar att minst 400.000 äldre i praktiken står utanför det digitala samhället. Och problemet är inte övergående. Det innebär att det måste finnas välfungerande alternativa kanaler och tjänster även framgent. Myndighetskontakter måste enkelt kunna skötas per telefon, brev eller genom besök, skriver tre forskare.", "article": "För knappt ett år sedan skrev civilminister Ardalan Shekarabi här på DN Debatt att digitaliseringen av offentlig sektor ska ”snabbas på”, dels för att effektivisera verksamheten, dels för att öka servicen till allmänheten. Ambitionerna är naturligtvis vällovliga. Men dessvärre är analysen av användarna, medborgarna, tämligen frånvarande i debattartikeln – liksom i de flesta av de dokument som departementen producerar med syftet att påskynda digitaliseringen. I forskningsprojektet ”Ung teknik, äldres vardag” studerar vi svenskar mellan 65 och 85 år och deras användning – och icke-användning – av digital teknik i form av exempelvis datorer, smarttelefoner och surfplattor. Vår riksomfattande enkät visar att 20 procent av de äldre helt saknar apparater som gör internetanvändning möjlig. Omräknat till reala tal blir det minst 400.000 individer. För dessa är alltså livet som före datorn och internet, men med den stora skillnaden att det inte görs några telefonkataloger längre, och dessutom är svårt att per telefon informera sig om busstider eller om bankkontoret håller öppet. Ytterligare 14 procent har endast en apparat, vilket betyder att de i vart fall har tillgång till teknik, antingen i hemmet med dator eller surfplatta, eller också ute med smarttelefon. Somliga förvånas över att en så stor andel som var femte äldre i praktiken står utanför det digitala samhället. Det är lätt att bara ta för givet att snart sagt alla, även äldre, numera finns på Facebook eller sträcktittar på tv-serier. Men 20 procent är av allt att döma en siffra i underkant, eftersom personer som saknar teknik är något mindre benägna än andra att delta i enkätundersökningar. Med stigande ålder minskar resurserna, och risken för utfasning av användare ökar. För överskådlig tid kommer det därför att finnas ett betydande antal äldre som står utanför det digitala samhället eller bara sparsamt förmår använda tekniken. När skeptiker väl accepterat att 20 procent faktiskt är en rimlig siffra, brukar de invända med att det hela ändå måste vara en generationsfråga och ett övergående problem. Det vill säga: om tio år, när dagens 65-åringar är 75, då, om inte förr, måste väl ändå nästan alla människor ha digitaliserat? Detta är delvis korrekt, men inte helt. Innehav och användning av digital teknik är nämligen både en fråga om generation, och en fråga om ålder. Våra analyser visar att såväl innehav som användningsrepertoar minskar högre upp i åren. Men minskningen förklaras inte enbart av generationstillhörighet, utan också av att de resurser – som är nödvändiga för att vara digitalt aktiv – tenderar att minska under pensionsåren. Därför kommer det lång tid framöver finnas äldre som saknar eller har svårt att använda digital teknik. Forskningen brukar framhålla tre i sammanhanget centrala resurser: materiella (som inkomst och bostadssituation), diskursiva (utbildning och datorerfarenhet från yrkeslivet) samt sociala (familj och nätverk). Ju mer vi har av dessa resurser, desto större är sannolikheten att vi har flera apparater och dessutom är frekventa och mångsidiga användare. Och tvärt om, ju mindre vi har, desto troligare är det att vi saknar teknik eller använder den i begränsad omfattning. Det är inte billigt med digital teknik, vilket ibland glöms bort. Det är svårt att komma under en årskostnad på sju tusen kronor för ett hushåll med dator, internet och smarttelefon. Tekniken är inte heller enkel att hantera. Den som är välutbildad och har arbetat med datorer är gynnad. Likaså den som har familj och vänner som kan konsulteras för inköp, installation och problemlösning. Under pensionsåren sker för de flesta ett resurstapp: inkomsterna tenderar att minska, de sociala nätverken att krympa. Med åren blir det därtill svårare att lära nytt. Och dagens digitala apparater är avsevärt mera krävande att bemästra än vad radion och teven var. Dessa kunde nästan alla använda, och de fungerade i tio, femton år. En surfplatta däremot kan vara svår att uppdatera och hålla funktionsduglig redan efter fem år. Teknikskiften är särskilt känsliga: när teknik fasas ut, fasas också en del användare ut. Alla klarar inte de nödvändiga nyinköpen eller de förändringar de innebär. Det är sällan den nya apparaten ser likadan ut, och hanteras på samma sätt, som den gamla. Med stigande ålder minskar resurserna, och risken för utfasning av användare ökar. För överskådlig tid kommer det därför att finnas ett betydande antal äldre som står utanför det digitala samhället eller bara sparsamt förmår använda tekniken. Våra resultat innebär naturligtvis inte att digitaliseringssträvandena ska hejdas. Men i fortsättningen är det angeläget att mycket tydligare inkludera medborgarna – de som ska ha nytta av digitaliseringen – i processen. Detta kan inte ske utan att kommande tekniska förändringar och planer på digitalisering informeras av konkreta användarstudier, något som är blygsamt närvarande i det arbete som pågår i dag. Det är också viktigt att alla de människor, inte bara äldre, som saknar digital teknik eller har svårt att använda den, erbjuds välfungerande alternativa kanaler och tjänster. Myndighetskontakter måste alltså även framgent enkelt kunna skötas per telefon, brev eller genom besök. Lika angeläget är det att hitta sätt att stötta äldre som är digitalt aktiva att fortsätta vara detta längre upp i åren. En majoritet, 62 procent, använder internet varannan dag eller oftare. Redan nu görs insatser av äldreorganisationer – SeniorNet är ett föredömligt exempel – där äldre inte bara utbildas utan också fortbildas för att hålla kunskaper och färdigheter levande. Dessutom innebär föreningsformen att människor lär känna varandra och därigenom kan hjälpas åt och samarbeta för att klara en komplicerad digital medievardag. Medborgarnas förmåga att upprätthålla och utveckla sina digitala kompetenser är avgörande för huruvida digitaliseringens många goda möjligheter ska kunna realiseras. Frivilligorganisationernas arbete täcker inte på långt när behoven. Men med mera genomtänkta strategier från statsmakternas sida, som i högre grad också intresserar sig för teknikens användare, finns goda förutsättningar för framtida framgångsrika samarbeten. 2 oktober 2017 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9814, "headline": "Egoismen breder ut sig allt mer", "summary": "Religion är inte propaganda, utan för många människor en tröst och trygghet i en allt mer hård värld. Alla kan inte ta sig till ett kyrkorum även om de så önskar. Vilka fler program skall Public service plocka bort?", "article": "En fråga jag ställer mig är, varför skall Public Service sluta sända andakter och gudstjänster när det finns så många människor som inte kan ta sig till en kyrka på grund av ålder, sjukdom och funktionshinder. Dessa människor betalar säkert också sin avgift och snart har de inget val då avgiften blir en skatt. Självklart skall även dessa människors behov tillgodoses. Varför kalla religion för propaganda? Religion kan för många vara en tröst och trygghet i en allt mer otrygg värld. Jag trodde att Marx lära att, \"religion är ett opium för folket\", var lagt på hyllan. Det hör hemma i kommunistiska diktaturer, och de har sannerligen inte varit eller är något att sträva efter. Det finns mer eller mindre propaganda i alla TV program som sänds, exempelvis \"Go kväll\" där man gör om människor, man propagerar för olika kläder, skönhetspreparat, glasögonbågar och frisyrer. Ska det programmet också plockas bort ? Alla politiska debatter som förs i Public service kanaler kan också uppfattas som propaganda för de olika partierna, beroende på vem som är programledare. Alla programledare är inte skickliga på att maskera sin egen politiska åsikt. Ska dessa program plockas bort ? Om du som människa inte har behov av någon religion så kan det finnas det andra människor som har det och som inte kan ta sig till ett kyrkorum. Dags att sluta tänka i snäva banor och börja tänka på andra människors behov. Det finns allt för många i dag som lever i sin egen bubbla och tror att resten av världen är till endast för dem. Huvudinlägg: Daniel Kindstedt: Förlegad trospropaganda sänds i SR och SVT Repliker: Lars-Eric Magnusson: Public service borde sända alla religioners gudstjänster Göran Aspgren: Kristendomen är inte förlegad Elias Granqvist: Gudstjänst är inte propaganda Mats Mannheim: Varför sända sport i public service? ", "article_category": "other"}
{"id": 9820, "headline": "Facebookvän med chefen – inte alltid en bra idé", "summary": "Bör chefer och anställda umgås via sociala medier? Kan de ta en öl efter jobbet? Nästan varannan chef är Facebookvän med åtminstone några medarbetare, visar en ny rapport från fackförbundet Unionen. Oftast skickar medarbetarna en vänförfrågan.", "article": "Adda inte dem du är chef över. Det är det vanligaste rådet från ledarskapskonsulter till chefer. Medan andra hr-experter menar att man visst kan vara kompis med chefen, både på Facebook och i verkliga livet. I platta arbetsplatsorganisationer, som de flesta svenska, är det ibland lätt att glömma att någon är chef och någon annan inte. Men chefen har makt över medarbetarens arbetssituation och för medarbetare kan det kännas integritetskränkande att känna chefens ögon på sig också i de sociala medier som man använder privat. En dålig dag på jobbet kan leda till överilade statusrader eller kommentarer. Alltför negativa omdömen om arbetsplatsen kan till och med klassas som illojalt beteende och fungera som grund för uppsägning, om ledningen skulle vara på jakt efter sådana. Den chef som är Facebookkompis med de anställda måste fundera över hur hen skulle ställa sig till privat information med bäring på jobbet, till exempel funderingar kring yrkesval och bostadsort. Eller förstås kommentarer och bilder som läggs ut efter en blöt fest och som ofta känns mindre roliga i eftertankens bleka morgonljus. Fackförbundet Unionen, med över 100 000 chefer bland sina medlemmar, har låtit Novus göra rapporten Chefsliv 2017. Där svarar 49 procent av de tillfrågade cheferna att de har några av de anställda som vänner på Facebook. 61 procent i åldrarna 44 år och nedåt. 55 procent av de kvinnliga cheferna. Två gånger av tre kommer vänförfrågan från medarbetaren. Undersökningen har bara tittat på det sociala mediet Facebook. För många är Facebook en privat arena, medan andra använder den mer och mer som en offentlig. För det mest privata använder de i stället Instagram, Snapchat och grupper i Facebook. Är det då okej för chefen att tacka nej? Eller för medarbetaren, om förfrågan kommer från chefen? Marina Åman, andre vice ordförande på Unionen, konstaterar att chefer och medarbetare har olika roller i organisationen, och betonar vikten av att det är tydligt: – Sociala medier gör att gränserna mellan privatliv och arbetsliv blir otydliga. Även om chefer och kollegor förstås kan umgås på fritiden behöver deras professionella relation vara tydlig. En ledare som till exempel bara godkänner vänförfrågningar från vissa anställda riskerar att skapa osämja på arbetsplatsen. I så fall kan det vara bättre att tacka nej till alla kollegor. Även den fysiska verkligheten ställer chefsauktoriteten inför utmaningar. Enligt undersökningen Chefsliv 2017 följer en majoritet av cheferna med de anställda på afterwork om de blir medbjudna. Båda parter måste vara medvetna om att den dag kan komma då chefen måste ta ett obekvämt samtal med den anställde, understryker Marina Åman. Till exempel kring krav på kompetensutveckling, eller att medarbetaren måste skärpa sig vad gäller deadlines eller attityder gentemot arbetskamraterna. Är man då samtidigt kompis krävs att båda parter lyckas skilja på rollerna privat/professionellt. Tre av fyra chefer svarar att de inte är konflikträdda i sin yrkesroll. Samtidigt visar ju rapporten att en fjärdedel faktiskt ryggar inför arbetsplatsens konflikter, påpekar Unionens Marina Åman. Och ju närmare vän chefen är med sina kollegor, desto svårare kan de obekväma samtalen bli att få till. Förlorarna är de anställda, menar Marina Åman. – Om medarbetare ska växa måste chefen berätta vad de kan och behöver utveckla. En ledare som aldrig vågar prata om problem kan till exempel inte erbjuda lämplig kompetensutveckling, påpekar hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 9831, "headline": "Tyskland möter gamla spöken", "summary": "Inte sedan andra världskriget har det funnits ett främlingsfientligt parti i den tyska förbundsdagen. En av parallellerna med mellankrigstiden är att partier som försöker ta ansvar blir hårt straffade av väljarna.", "article": "Det tyska valresultatet är en märklig paradox. Förbundskanslern Angela Merkels kristdemokrater (CDU) är otvivelaktigt starkast, och en ny regering utan det partiet är otänkbart. Men både CDU och dess tidigare koalitionspartner, socialdemokraterna (SPD), gjorde dåligt ifrån sig. Många SPD-ledares första reaktion på partiets 20,5 procent (ner från 25,7 procent 2013) har varit att sikta in sig på en tid i opposition. Den reaktionen – en flykt från makten – var karakteristisk för politiken under Weimarrepubliken, mellankrigstidens kortlivade demokratiska experiment i Tyskland. Alltsedan förbundsrepubliken bildades 1949 är det en fråga som ständigt har hemsökt politiken i Tyskland: Skulle det som hände under Weimarrepubliken kunna upprepas och den radikala högern än en gång triumfera? När ett extremistparti, Alternativ för Tyskland (AFD), nu har tagit plats i förbundsdagen för första gången sedan andra världskriget, har den frågan stigit fram ur skuggorna. Det finns en del uppenbara paralleller med Weimar. Även under de relativt stabila åren under mitten och slutet av 1920-talet, före den stora depressionen, straffades partierna av väljarna när de ingick i regeringen, och belönades när de framställde sig själva som en alternativ politisk kraft eller ett protestparti. Mellan 1924 och 1928 deltog den moderata högern i en koalitionsregering och led därefter ett stort nederlag. Efter 1928 straffades SPD på liknande sätt för att ha ingått i en koalition. Sedan kom depressionen, och samma mekanism slog till med ännu större kraft: det var politiskt självmord att stödja regeringen – eller, som den alltmer radikala oppositionen kallade den, systemet. Resultatet blev en flykt från ansvarstagande, och de politiker som stannade kvar bestraffades ännu hårdare av väljarna. Om det finns någon plats för optimism när det gäller det tyska valresultatet så är det att det ligger nära den europeiska normen. AFD:s andel, 13 procent, är nästan densamma som populisten Geert Wilders fick i Nederländerna i april, i ett val som av många sågs som ett nederlag för den radikala populismen. Faktum är att det är svårt att hitta några skäl för att AFD skulle kunna fortsätta att växa. I många industrialiserade länder fungerar valen ofta helt enkelt som en avspegling av ekonomins tillstånd. Och detta gäller alldeles särskilt Tyskland. Väljarna i hemlandet för efterkrigstidens Wirtschaftswunder är stolta över att ha eurozonens starkaste ekonomi. Sysselsättningen är rekordhög. Men regeringar är som människor: efter en lång tid i en och samma ställning börjar det bli ont om idéer. I slutet av 2016 såg Merkel trött ut, och den nye SPD-ledaren Martin Schulz kunde åtnjuta en kortvarig ökning av stödet i opinionsundersökningarna. Men när det visade sig att Schulz inte hade några nya idéer följdes entusiasmen av besvikelse. Regeringskoalitionens dåliga valresultat tycks vara en avspegling av en utbredd frustration med ledare som inte har något nytt att erbjuda. Och resultatet gör det svårt att bilda en ny regering. Det troligaste – faktiskt det enda – verkliga alternativet till en stor koalition mellan CDU och SPD är en större gruppering med både det liberala FDP och miljöpartiet De gröna (en så kallad Jamaicakoalition, eftersom partiernas färger är samma som på Jamaicas flagga). Man säger ofta att Merkel skulle ha velat ha en koalition mellan enbart CDU och De gröna, eftersom hon har förflyttat sig mycket nära miljöpartiets agenda på många områden sedan hon förkunnade en snabb avveckling av kärnkraften efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011. Men det kommer att bli svårt att förhandla fram en Jamaicakoalition, bland annat eftersom FDP har en mycket sträng syn när det gäller att föra över pengar till den övriga eurozonen. Men en Jamaicakoalition kan inte avfärdas. De gröna har under det senaste decenniet blivit mer positiva till marknadens roll i miljöpolitiken och den hittills oprövade regeringskonstellationen skulle kunna ge tysk politik en nystart. Och en sådan skulle i sin tur kunna påverka det övriga Europa, i synnerhet genom ett närmare samarbete mellan Frankrike och Tyskland, baserat på en acceptans av en viktigare roll inte bara för marknaden utan också för reformerade europeiska institutioner som övervakar marknadsprocesserna. Det finns många områden där det behövs gemensamma europeiska insatser. Tyskland kan inte ta sig ur Weimarfällan genom att bara ta hänsyn till sina egna förhållanden. Svaret på den politiska osäkerheten är en stabilisering av de europeiska och de internationella systemen. Och det är detta som är den slutgiltiga lärdomen av politiken under Weimartiden: När den internationella ordningen hade fallit sönder tycktes vinsterna av samarbete på hemmaplan ringa, och det blev lättare att bedriva radikal retorik. Bara ett stabilt Europa kan hålla spökena från det förflutna på avstånd. Översättning: Mats Dannewitz Linder Copyright: Project Syndicate Men regeringar är som människor: efter en lång tid i en och samma ställning börjar det bli ont om idéer. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet. ", "article_category": "other"}
{"id": 9844, "headline": "”Barn till fängslade känner ofta en skuld själva”", "summary": "Barn med föräldrar i fängelse är en utsatt grupp som inte får något stöd av samhället. De är osynliga och bortglömda, menar Madelein Kattel som arbetar för barn med frihetsberövade föräldrar.", "article": "Fångarnas barn Del 1. Man beräknar att cirka 30 000 barn i Sverige har en förälder som är frihetsberövad. De barnen nämns inte i lagstiftningen och syns inte i någon statistik. När Madelein Kattel var 17 år tog hon genom en bekant hand om en pojke på fyra år vars båda föräldrar satt i fängelse. – Det blev så att han delvis växte upp hos mig. Jag reagerade på att släkten inte ville berätta sanningen om föräldrarna för honom. Hur förklarar man för ett barn att föräldrarnas arbete är så viktigt att de inte ens kommer hem till jul eller födelsedagar? Erfarenheterna bidrog till att Madelein Kattel många år senare började engagera sig för barn med frihetsberövade föräldrar. I dag är hon verksamhetschef för den ideella organisationen Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) som stöttar barnen. Bufff har bland annat en nationell stödtelefon och chatt öppen för utsatta barn. I Sverige finns uppskattningsvis 30 000 barn i Sverige som har en förälder i fängelse, häkte eller frivård. Men siffran är osäker, för ingen har räknat. – Dessa barn är oräknade, osynliga och bortglömda på alla sätt, säger Madelein Kattel. Hon menar att barn med frihetsberövade föräldrar är en utsatt grupp som samhället ofta missar. Det finns ingen samlad bild av hur dessa barn har det och hur de hanterar att ha en förälder som sitter inlåst. Det är också oklart var i samhället ansvaret för barnen ligger. – De här barnen ramlar konstant mellan stolarna. De nämns ingenstans i lagstiftningen. Och syns man inte så finns man inte, säger Madelein Kattel. Ett exempel hon ger är att barn till föräldrar som missbrukar har laglig rätt till stöd och egen information. Men om samma förälder häktas har inte barnet samma givna rättigheter. Kriminalvårdens ansvar är inriktat på den fängslade föräldern. Barnens är de 290 kommunernas ansvar, men socialtjänst och skola känner sällan till dessa barn. Inte ens i barnets närhet är det alltid lätt att finna stöd. Om ett barns förälder drabbas av sjukdom finns oftast omgivningen där. Men ett fängelsestraff leder sällan till stöd och sympati, visar forskningen. I stället måste familjen hantera svårigheterna på egen hand. – Generellt är det en stor skam kopplad till att ha en förälder i fängelse. Barnen blir själva dömda för att föräldern gjort en dum och olaglig handling. Barnen känner ofta en skuld själva, trots att de är helt oskyldiga, säger Madelein Kattel. Barn som har kontakt med Bufff berättar att de ofta känner sig bortglömda och att ingen förstår deras situation. Frihetsberövandet blir ett abrupt avbrott i relationen, ett slags förlust av föräldern på obestämd framtid – samtidigt som föräldern hela tiden finns närvarande i barnets medvetande. Det kan leda till en stor förvirring och osäkerhet. En anknytning som plötsligt bryts kan vara svårläkt enligt forskningen. Enligt Copingstudien, som undersökte förutsättningarna för barn med frihetsberövade föräldrar i fyra olika EU-länder, har svenska barn märkbara behov av hjälp och stöd i samband med att en förälder blir intagen i fängelse eller häkte. Särskilt viktigt är att barnet kan besöka sin förälder så snart som möjligt efter frihetsberövandet. – Det måste ske även om den andra föräldern sätter sig emot – om det inte finns särskilda skyddsbehov, naturligtvis, säger Madelein Kattel. Samtidigt understryker hon att alla barn inte vill ha kontakt med eller besöka sin fängslade förälder. – Även dessa tankar kan leda till skuldkänslor hos barnen. När de får träffa andra barn i samma situation på våra träffar eller prata med våra handläggare inser de att de inte är ensamma om sådana tankar och att det är helt okej. Madelein Kattel säger att samhället inte alltid underlättar samvaron mellan barn och förälder: – När möjligheterna till särskilda permissioner stramades åt för några år sedan blev det svårare för barn att träffa sin förälder utanför fängelset på en plats barnen själva valt. Det blev till exempel svårare för barn att få visa sin skola eller idrottsplats för föräldern. I bästa fall kan barn och förälder träffas regelbundet i låsta besöksrum. – Men även det kan skapa mycket funderingar och oro hos barnen. Hur har föräldern det egentligen där inne? säger hon. Ett problem är att barnet inte alltid ens får veta vart föräldern tagit vägen. Det är inte ovanligt att hemmavarande föräldrar väljer att inte berätta sanningen för sina barn. I stället säger de att pappa eller mamma arbetar borta eller rest utomlands för en längre tid. Kanske gör man det av rädsla för att sanningen kan skada barnet, för att kompisarna i skolan inte ska få veta, eller för att man helt enkelt inte orkar berätta. Madelein Kattels råd är att alltid berätta sanningen för barnen. Annars lämnar man dem med svåra tankar och många frågor, menar hon. Vad är det som är så viktigt att mamma eller pappa inte kan komma hem ens till skolavslutningar eller födelsedagar? Varför kan jag inte få ringa och prata med mamma eller pappa? – Barnen riskerar att känna sig bortvalda eller övergivna. De känner att något inte stämmer och behöver svar på alla sina frågor. De lämnas helt till sina egna fantasier, vilka ofta är mycket värre än verkligheten, säger Madelein Kattel. Om barnen inte får veta är risken stor att de i stället att de får reda på det på omvägar, kanske från löpsedlar eller från nätforum som Flashback, vilket är betydligt värre. – Även små barn kan googla i dag, säger Madelein Kattel. Hur barn påverkas av att en förälder döms till fängelse kan se väldigt olika ut. Ibland – till exempel vid ekonomisk brottlighet – kan ett fängelsestraff komma som en total överraskning för familjen. – Det kan bli ett enormt ekonomiskt fall. Kanske måste familjen sälja villan och flytta, säger Madelein Kattel. För andra barn, som levt med missbruk, kriminalitet eller psykisk ohälsa i familjen, kan det snarare vara befriande och tryggare när en förälder döms till fängelse och försvinner ett tag. Men även i dessa fall tampas barnen med en oro för den frihetsberövade föräldern och känner ett stort ansvar själva. I de flesta skolor finns barn som har någon nära anhörig i fängelse, men det finns inget enkelt svar på frågan om man som barn eller omsorgsförälder ska berätta detta för skolan. Risken är att fokus mer hamnar på vad föräldern gjort för att hamna i fängelse än på hur barnet har det. Många föräldrar kan också oroas av att barnet ska utsättas för mobbning. – I grunden är det bättre om kompisarna får veta av barnet direkt än att de läser om det på sociala medier. Men det är något som barnet och föräldrarna måste prata ihop sig om, säger Madelein Kattel. På Bufff tycker man att det oftast är bra om skolan får veta. Men då är det viktigt att informationen hanteras på rätt sätt. – Många barn som hör av sig till oss vittnar om att de fått ett dåligt bemötande i skolan när de väl bestämt sig för att berätta. Det får inte bli fel, för då kanske barnet aldrig berättar igen. Det behövs oerhört mycket mer kunskap om detta i skolorna, säger Petra Westerling, verksamhetsutvecklare på Bufff. Att inte berätta kan få lika jobbiga konsekvenser. Hemlighetsmakeriet kan leda till att barnet drar sig undan och exempelvis slutar med fritidsaktiviteter för att slippa utsättas för frågan om varför föräldern aldrig hämtar barnet längre. – Det kan göra att de här barnen blir otroligt ensamma, säger Petra Westerling. Ett ökande problem på senare år som man sett på Bufff är föräldrar som döms för sexualbrott som grooming eller pedofili. – Det är det mest skamfyllda brottet. För barnet är det oerhört smärtsamt att ta del av medierapporteringen av brottet. Man måste alltid ha med sig att det kan komma ut vem det handlar om och förbereda barnen på hur de ska hantera detta. Den andra föräldern, oftast mamman, får en chock och kan själv behöva mycket stöd och kanske psykologisk hjälp, säger Madelein Kattel. Så säger barn till fängslade \"Det är så många gånger jag hulkgråtit mig igenom en film där en mamma är närvarande. Eller gråtit till att kompisars mammor hämtat dem ifrån träningen.\" ”Varje kväll klockan åtta fylldes ett otroligt tomrum i mig, tidigare var det alltid då han brukade ringa mig och fråga hur min dag varit, för vi bodde inte ihop.” \"Det är tufft att sitta där vid varsin ände om bordet och inte ens få ge min egen pappa en kram.\" ”På cirka 15 år så hörde jag av min pappa – om jag hade tur – vart tredje år på telefon, och då fick jag olika förklaringar var han befann sig.” \"Det är väldigt jobbigt för mig men för pappa är det mycket jobbigare. För det är tufft där i fängelse.\" ”Tyvärr finns det ingen handbok där det står hur man ska känna och bete sig när till exempel ens förälder gör fel och hamnar i fängelse.” Citaten är hämtade ur Bufffs blogg ”Andrasidanmurarna”, där barn och unga som har, eller har haft, sina föräldrar i fängelse, skriver om sina erfarenheter. Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) är en ideell organisation som arbetar för att ge stöd till och förbättra villkoren för barn med frihetsberövade föräldrar eller andra familjemedlemmar. Bufff har funnits sedan 2001 och hette tidigare Bryggan. Alla som arbetar i stödfunktionerna inom Bufff har en grundutbildning som socionom eller beteendevetare. En del har själva erfarenhet av att ha en anhörig i fängelse. Bufff finns i dag på tio platser i Sverige. Där håller man enskilda samtal och öppet hus där barn och unga kan träffa andra i en liknande situation. Man ordnar också olika aktiviteter och utflykter. Bufff arbetar i nära samarbete med socialtjänst och kriminalvård och besöker även häkten och anstalter. Bufff har en gratis nationell stödtelefon vardagar 9–16 med nummer 020-200330. Man kan mejla info@bufff.nu. Kvällstid går det även bra att chatta med Bufffs medarbetare på www.bufff.nu. Bufff Information och kommunikation. God kontakt med den frihetsberövade föräldern. Föräldrar som kan samarbeta känslomässigt. Stöd och ett respektfullt bemötande ", "article_category": "other"}
{"id": 9847, "headline": "”Gårdsförsäljning av alkohol fel väg till levande landsbygd”", "summary": "Staten kan på olika sätt ta ansvar för en levande landsbygd. Men att kullkasta svensk alkoholpolitik till förmån för vinstdriven alkoholförsäljning är inte en trovärdig landsbygdspolitik. Tvärtom vore den direkt skadlig, för hela Sverige, skriver de före detta ministrarna Göran Persson, Bengt Westerberg och Göran Hägglund.", "article": "Urbanisering och avfolkning har förändrat det svenska samhället under decennier. Å ena sidan blomstrande storstadsregioner med ständigt ökande boendekostnader, å andra sidan en landsbygd där det på sina håll inte lönar sig att bygga nytt eftersom kostnaden för nybyggnation överstiger marknadsvärdet. Det finns en känsla hos många att vårt land glider isär. Hur ska vårt samhälle hålla samman? Hur ska det gå att leva gott i hela Sverige? Ett fungerande företagsklimat på en levande landsbygd är en nyckel till att kunna besvara dessa frågor. Men det finns samtidigt en risk att vissa politiker, över stora delar av den politiska skalan, gör det alltför lätt för sig. De hoppar på den populistiska våg som nu drar över Europa och hela västvärlden och som söker enkla lösningar på komplicerade frågor. Gårdsförsäljning av öl, vin och sprit ses av vissa som en sådan enkel lösning på den svåra utmaning vi står inför. Det kan uppfattas som ett förslag som ligger i linje med satsningar på både turism och den svenska jordbruksnäringen. Dessutom kan det naturligtvis finnas något lockande i tanken att kunna köpa lokalt och småskaligt producerade drycker direkt på gården eller i lanthandeln. Problemet är att en sådan reform inte är förenlig med svensk alkoholpolitik. Vi har i Sverige valt en alkoholpolitik som begränsar tillgängligheten. Alkohol kan bara inhandlas på Systembolaget, som säljer utan vinstintresse. Genom att plocka bort vinstintresset från detaljhandeln med alkohol har vi plockat bort incitamenten för merförsäljning. Som kunder på Systembolaget får vi god service, men vi blir aldrig uppmuntrade att köpa mer än vi hade tänkt oss. Vi har valt denna modell för att vi bor i den del av världen som dricker allra mest, och där problemen med alkohol är och har varit som allra störst. Ur ett småstads- och landsbygdsperspektiv bör dessutom betonas att Systembolaget tillhandahåller ett mycket brett och djupt sortiment i hela Sverige, som gör att man kan köpa kvalitetsprodukter också utanför landets storstäder. Det sägs ibland i debatten att det finns ”bättre vinbutiker” i Frankrike, Tyskland och USA – och det kanske är så att en vinstdrivande privat vinbutik i Stockholm eller Göteborg skulle kunna erbjuda ett ännu bättre sortiment än Systembolaget. Men på den lilla orten kan Systembolagets kunder genom både sortimentet i butiken och det stora beställningsbara sortimentet, välja från ett lika bra sortiment som storstadskunden. Så skulle det knappast vara på en avreglerad marknad. Det har i debatten förts fram att Finland har gårdsförsäljning i kombination med sitt detaljhandelsmonopol Alko, och att Sverige därför också borde kunna ha det. Jämförelsen är dock inte applicerbar på svenska förhållanden. Det Finland i dagsläget har är gårdsförsäljning av vissa bär- och fruktviner, inte gårdsförsäljning av vanligt vin, öl eller sprit. En ny finsk lagstiftning, där man utökar gårdsförsäljningen till att omfatta öl, har föreslagits. En sådan förändring innebär rimligen att Finland gynnar finsk öl på bekostnad av öl från andra länder, vilket riskerar det finska detaljhandelsmonopolet. Vår uppfattning är också att EU-rätten är tydlig på detta område. I debatten har även förts fram att EU-kommissionen 2009, på en fråga från en svensk parlamentariker, skulle ha svarat att det är möjligt att kombinera gårdsförsäljning med ett bevarande av detaljhandelsmonopolet. Om man läser svaret ser man dock att det snarast stärker bilden att gårdsförsäljning strider mot EU-rätten. En eventuell reglering om gårdsförsäljning måste vara konkurrensneutral vad gäller andra länders producenter. Detta ligger i linje med vad Lotty Nordlings utredning, SOU 2010:98, kom fram till. I hårda förhandlingar inför EU-medlemskapet fick vi gehör för vårt detaljhandelsmonopol. Men det går EU-rättsligt inte att kombinera med gårdsförsäljning av öl, vin och sprit. Alliansregeringen bad på sin tid en utredning att försöka hitta en lösning där en begränsad gårdsförsäljning på landsbygden skulle kunna kombineras med Systembolagets monopol. Men slutsatsen blev att det inte är möjligt – om man tillåter några att sälja måste alla få göra det. Detta gäller såväl svenska som utländska företag, små som stora, på land och i stad. Att tillåta gårdsförsäljning är att välja bort Systembolagets monopol. Den svenska landsbygden står förvisso inför stora utmaningar. Det måste gå att leva ett gott liv, att arbeta och att bygga företag, i hela Sverige. Hela Sverige kan och ska leva. Men svaret på den utmaningen är inte att göra alkohol mer tillgängligt i samhället. Det gynnar varken stad eller land. Tvärtom leder det till kraftigt ökade sociala och ekonomiska kostnader. Ökad alkoholkonsumtion har en prislapp i barnomsorgen, skolan och sjukvården. Det får direkta konsekvenser på våra vägar och arbetsplatser. Det är inte önskvärt. Att öka tillgängligheten är varken en klok, genomtänkt eller långsiktig politik för en levande landsbygd. Komplexa problem kräver komplexa lösningar. Staten kan på olika sätt ta ansvar för en levande landsbygd. Mycket kan göras bättre. Men att kullkasta svensk alkoholpolitik till förmån för vinstdriven alkoholförsäljning, i hela landet – vilket de facto är alternativet till dagens modell – är inte en trovärdig landsbygdspolitik. Tvärtom vore den direkt skadlig, för hela Sverige. Göran Persson, fd statsminister Bengt Westerberg, fd socialminister Göran Hägglund, fd socialminister Genom att plocka bort vinstintresset från detaljhandeln med alkohol har vi plockat bort incitamenten för merförsäljning. Som kunder på Systembolaget får vi god service, men vi blir aldrig uppmuntrade att köpa mer än vi hade tänkt oss. ", "article_category": "other"}
{"id": 9881, "headline": "Nu följer sociala medier med in i terapirummet", "summary": "Människor kommunicerar allt mer i form av text och bilder. Snapchat och gruppchattar på Facebook är en hörnsten i mångas relationer. Detta märks numera även i terapirummet. – Vissa tar med sig listor över chattar och återger exakta citat, säger parterapeuten Anders Nyman.", "article": "För drygt tio år sedan brukade människor fortfarande ringa till varandra. Den explosionsartade utvecklingen av sociala medier, framför allt Facebooks expansion, har förändrat hur vi kommunicerar. I dag håller många kontakten med varandra framför allt i form av text, bilder och videoklipp. Vi använder allt mer mobildata, förra året ökade trafiken med 35 procent i mobilnätet, enligt Post- och telestyrelsen. Samtidigt skickar vi färre sms till varandra när andra meddelandetjänster blivit mer populära. 2017 är det nog många som känner igen sig i att det finns vissa vänner som man inte ens har telefonnumret till. Kommunikationen utanför det verkliga livet går bara genom Facebookmeddelanden, Snapchat eller Instagram. Detta färgar av sig i våra parrelationer, berättar parterapeuten och psykologen Anders Nyman som har drygt 50 års erfarenhet i yrket. Han har tillsammans med vännen och kollegan Allan Linnér gett ut boken ”Kärlekens koreografi” om att leva i en nära relation. Bland de ämnen som de tar upp finns digital kommunikation. I sina möten med par har Anders Nyman de senaste åren sett hur sms-kommunikation och Facebookchattar får en större plats. – Vi terapeuter är vana vid att lyssna på människors berättelser om vad som sagts, väl medvetna om att det finns en annan version av det också. Men nu finns ju allting dokumenterat. Människor kommer till terapirummet med exakta citat och hänvisningar till sms och chattar. – Tidigare har folk kunnat säga ”det sa jag inte alls” eller ”du missförstod”. Men nu kommer man och läser upp sms med den exakta ordalydelsen, säger Anders Nyman. Apparna visar det exakta klockslaget på sekunden som någon svarat på ett meddelande. De avslöjar om meddelandet har blivit läst. – Ibland kan det tillföra någonting. Människors tidsangivelser är ofta oerhört subjektiva. Någon kan till exempel säga att den fick vänta länge på svar. Men nu kan vi se att det faktiskt inte tog en timme för den ena personen att svara, som den andre påstod, utan det var bara 15 minuter, säger Anders Nyman. Det syns också tydligt i telefonen att en person svarat blixtsnabbt, av bara farten. – Om vi kan se att det tog två sekunder för en person att svara, så kan ju den andra personen förstå att det kanske inte var ett så väl genomtänkt svar. Kommunikation över internet har också i mångt och mycket förändrat vad som ses som otrohet. I RFSU:s undersökning Kådiskollen från 2016, där 4.260 personer från de nordiska länderna deltog, säger 46 procent av svenskarna att flirtande på internet är att beteckna som otrohet. 57 procent tycker att sexchattande är detsamma som att vara otrogen och 62 procent tycker att webcam-sex faller in i den kategorin. Otrohet avslöjas ofta just för att makarna hittar varandras mobiltelefoner, berättar Anders Nyman. – Man ser hjärtan och bilder skickade kors och tvärs, bilder som man kanske inte skulle ha skickat till en kompis, och det väcker frågor. Ibland blir även barnen indragna för att man lånar varandras telefoner inom familjen och så ser barnen saker de inte borde ha sett. Psykologen Jenny Jägerfeld bedömer att alla klienter hon någonsin haft har tagit upp sociala medier vid något tillfälle. Ett exempel kan vara att den ena partnern inte tycker att den får ta plats i den andras digitala vardag. – De kan ta upp att den andre har postat massor av foton på sig själv, men inte lagt upp någon bild på partnern. Det handlar om hur delaktig man är i den andras digitala vardag. Till exempel ”när vi var ute och åt så tog han bilder på restaurangen men inte på mig”. Jenny Jägerfeld menar att det i viss mån går att jämföra det med att hålla sin partner i handen ute på stan. – Det är alltid bra att ta upp och prata om vad man känner och tänker kring det. Du kan inte tvinga din partner att lägga upp bilder på dig men du kan säga hur du känner dig. Även kulturen kring emojis påverkar samtalen mellan parterna. Jenny Jägerfeld har sett hur emojis, likes och kommentarer kan leda till svartsjuka. Tidigare kunde vi inte se om vår partner gick runt och delade ut komplimanger till folk på jobbet. Nu går det att bevittna i realtid. – Någon likar, kommenterar och pratar med alla andra om hur härliga och roliga de är. Men de visar inte upp den egna relationen. Vissa kan känna sig som att de är på en fest och deras partner pratar med alla andra på festen, och märkte knappt att de själva var där. Anders Nyman nämner en annan situation som han var med om. Det var ett par där mannen upplevdes som känslomässigt avskärmad. Hustrun tog med sig en sms-konversation som ett slags bevis för hur hon inte kunde få kontakt med sin man på ett känslomässigt plan. Kvinnan skrev ”I kväll blir jag sen, jag ska träffa tjejerna. Sitt inte uppe och vänta”, följt av en emoji som blinkar med ena ögat. Mannen svarade då ”ok”. Varpå kvinnan svarade med ”Vad är det med dig? Det är väl inget att bli sur över” och en emoji som rullar med ögonen, ler och räcker ut tungan. Kvinnans tolkning var att mannen blivit sur eftersom han inte skickat någon lättsam emoji eller annan symbol, berättar Anders Nyman. Mannen blev i sin tur förvirrad över emojin i meddelande nummer två. – Vad betydde den? Att hon inte tyckte han var riktigt klok? Att hon redan var full? Att hon ledsnat på honom? Vad Anders Nyman brukar göra då är att styra samtalet från den digitala kommunikationen. Han ber makarna fokusera tankarna på det som inte sker i telefonen. – Jag kan fråga dem om det här meddelandet är en del i vad de har ihop tillsammans. Brukar tonen vara likadan när de ringer eller när de promenerar? Finns samma tendens där? Till exempel att den ena personen alltid tar den andra personens hand, säger han och fortsätter: – För många kan emojis, hjärtan och så vidare ha olika innebörd. Jag lämnar det digitala spåret och frågar dem ”Vad betyder tre hjärtan i ett sms för dig?” Det är deras upplevelser av det som hänt som är det viktiga. Läs mer: Magdalena Ribbing: Det borde finnas en spikrak uppförandekod på sociala medier Läs mer om sociala medier här Parterapeuternas tips för chatt och sms Psykologerna Allan Linnér och Anders Nyman. Foto: Ulla Montan I sin bok ”Kärlekens koreografi” drar psykologerna Allan Linnér och Anders Nyman upp riktlinjer för chatt- och sms-kommunikation. Här är några av dem. 1. Innehåller ditt sms en fråga som det är väldigt viktigt att du får svar på? Du kanske borde ringa eller träffa personen i stället. 2. Innehåller ditt sms något som kan göra mottagaren mycket ledsen, upprörd eller orolig? Överväg om du verkligen ska sms:a. 3. Lämna aldrig ett seriöst meddelande obesvarat. Är det en fråga som är för svår att svara på eller ett förslag som är omöjligt att gå med på eller ta ställning till – låt personen få veta det. ", "article_category": "other"}
{"id": 9895, "headline": "Prästerna skall inte ha lön – de borde få arvode", "summary": "Prästerna skall inte ha någon lön alls. De borde få i stället ett arvode", "article": "Prästerna skall inte ha någon lön alls. De borde få i stället ett arvode för att dom håller sig lediga ifrån annat förvärvsarbete så att dom alltid står till tjänst (även präster måste betala livsmedel, bostad, energi etc.). Detta arvode skall vara marknadsmässigt för annars skulle även prästens familj drabbas. Dessutom skulle en annan reglering stå stick i stäv med jämlikheten. Dom har en akademisk utbildning och skall arvoderas motsvarande. Däremot skall de inte göra gällande övertid etc. för de får ju ingen lön för prestation. ", "article_category": "other"}
{"id": 9931, "headline": "Stressade söker vård av rädsla för demens", "summary": "En ny grupp patienter, personer mellan 50 och 65 år, har börjat söka sig till vården för att de är oroliga för att ha drabbats av demens. De har svårt att minnas och missar saker. Men oftast är det stress och inte demens som ligger bakom problemen.", "article": "Marie Eckerström, forskare och psykolog på Minnesmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg har i sin doktorsavhandling tittat närmare på en allt vanligare grupp som besöker mottagningen. Det är i sammanhanget yngre personer mellan 50 och 65 år som söker vård för olika minnesproblem, men som ändå får normala resultat på minnestester. I dag utgör de en tredjedel av dem som kommer till mottagningen. Den nya gruppen av yngre patienter med självupplevda minnesbesvär ökar även internationellt. Marie Eckerström har följt ett hundratal av dessa patienter under i genomsnitt fyra års tid. – De känner inte igen sig själva och tycker att de inte klarar av sitt jobb på samma sätt som innan. De glömmer vad de ska göra, glömmer bokade besök. Många beskriver att de missar saker, säger Marie Eckerström. I många fall misstänker patienterna att de drabbats av en begynnande demens. – Vi genomför då en utredning med omfattande neuropsykologiska tester, och gräver verkligen djupt. Men det händer ofta att vi inte kan bekräfta problemen trots att de själva upplever stora problem i sin vardag. När Marie Eckerström och hennes kollegor letar vidare i patienternas bakgrund och vardag hittar de ofta andra orsaker till minnesproblemen. – Undersöker man vidare så finns det ofta berättelser om tidigare sjukskrivningar på grund av stress, och ibland depressiva problem. Det är ganska sällan de bara har minnesproblemen, det finns oftast någonting mer där. När patienterna gör undersökningarna i lugn och ro på mottagningen så får de bra resultat. – Själva kan de ge många exempel på när minnet inte har fungerat. Men när vi gör en undersökning i en lugn miljö och de får koncentrera sig, så fungerar det bra, säger Marie Eckerström. När patienterna sedan är ute i sin vardag och är i en miljö med en massa ljud och andra sinnesintryck runtomkring dem så kommer minnesproblemen igen. – Det är typiskt för den stressrelaterade minnesproblematiken. Det handlar oftast inte om några konstanta problem, utan påverkas av vilken situation personen befinner sig i. Människor som har stressrelaterade minnesproblem har oftast egentligen inte problem med minnet, utan snarare koncentrationsförmågan och uppmärksamheten, menar Marie Eckerström. Vårt arbetsminne, där vi först ska hantera information innan vi kan lagra in den, är känsligt för stress. Långvarig stress kan dessutom ha en bestående effekt på hjärnans funktioner, förklarar Marie Eckerström. – Det finns de som varit sjukskrivna för utmattningssyndrom tidigare, och som kanske aldrig riktigt kommit tillbaka rent kognitivt trots att det var många år sedan. Den nya gruppen patienter är ofta högutbildade och i åldern 50-65 år, så de flesta jobbar samtidigt som de kan ha en stressig tillvaro privat. Till exempel för att de måste ta hand om en sjuk förälder. – Det kan exempelvis vara en demenssjuk förälder, och det gör att de är oroliga för den här typen av sjukdomar och tolkar sina egna problem som en signal på att de själva har drabbats. När Minnesmottagningen kan konstatera att patienternas problem troligen är relaterat till någonting annat än demens, till exempel stress, så är de inte mottagningens målgrupp längre. Risken finns att patienterna då hamnar mellan stolarna i den stora vårdapparaten. – Då remitterar vi tillbaka dem till primärvården där de oftast kommer ifrån. Många har ju valsat runt mellan olika ställen eftersom det inte finns särskilt många specialistmottagningar för stressrelaterade problem. Vi upplever att de här patienterna faller mellan stolarna. Till saken hör dock att en av tio personer i Marie Eckerströms studie av patienter med självupplevda svåra minnesproblem utvecklar en demens under uppföljningstiden. Det är en låg andel, men en något högre andel än hos befolkningen i övrigt. – Delvis bekräftar det vår hypotes om att subjektivt upplevda minnesproblem kan ha en betydelse för framtida demenssjukdom. Men det gäller en väldigt liten grupp. Minnesmottagningen gör även ryggvätskeprov. Bland dem med avvikande värden för tre särskilda biomarkörer var risken för att utveckla demens fördubblad. Så det kan finnas ett visst fog att misstänka demens om du börjar glömma saker. Men det gäller också att komma ihåg att hjärnan är ett känsligt organ. – Någonstans börjar ju symtomen på demens och det är rimligt att man själv känner av dem. Men hjärnan är väldigt känslig för saker som stress, sömnbesvär, alkohol, depression och den miljö vi befinner oss i med olika ljud och stimuli. Är man orolig över att ha drabbats av en demenssjukdom kan man försöka påverka de faktorerna först. Det är ju trots allt sjukdomar som är väldigt ovanliga i yngre ålder, säger Marie Eckerström. Läs även: Unga demenssjuka får ofta fel diagnos – så känner du igen symptomen Demens. Få under 65 drabbas Vid demens får man svårt att minnas och tolka sin omgivning, och man blir gradvis sämre. Funktioner som brukar drabbas är bland annat förmåga att tänka, planera, att hitta i miljön, att tala och förstå språket. Den vanligaste typen av demens är Alzheimers sjukdom. Tidiga tecken är ofta svårighet att prata, oro, nedstämdhet och oföretagsamhet. Senare i sjukdomen får man svårare att utföra praktiska sysslor och problem med att hitta. Ibland kan personen bli aggressiv och misstänksam. Runt 160 000 människor i Sverige har en demenssjukdom. Omkring 9 000 av dem är under 65 år. Man räknar med att cirka 25 000 personer insjuknar varje år. Marie Eckerströms studie har genomförts inom ramen för Gothenburg MCI study vid Sahlgrenska Akademin. ", "article_category": "other"}
{"id": 9976, "headline": "Magdalena Ribbing: Usch, att påminna bröllopsgäster som inte skickat några pengar är pinsamt", "summary": "Om man får förhinder till ett bröllop, är det då rimligt att man krävs på 1 000 kronor för kuvertet? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har svaret.", "article": "Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se Fråga 1: Inbjöds till ett bröllop i annat land. Tackade ja till att delta men en av oss fick ett nytt arbete som gör resan omöjlig. Fick då veta att vi blir skyldiga avgiften för kuvertet för en av oss, 1 000 kronor. Är det rimligt att ta betalt av gäster som inte kan närvara vid ens glädjehögtid? Hur bemöter man detta? Svar: Nej, det är inte rimligt. Som inbjudare kräver man absolut inte betalning för utebliven närvaro om inte inbjudan uttryckligen angivit detta som förutsättning för deltagande i festen. Vilket i sin tur vore högst ogästvänligt och något som jag inte tidigare har hört talas om. Svara att ni beklagar att en av er inte kan närvara, men att ni inte hade meddelats att utebliven närvaro skulle betalas och därför inte kan göra detta. För den av er som ändå reser till bröllopet riskerar denna vägran att betala för den andra som inte kan vara med att bli obehaglig. Men samtidigt är det så olämpligt att ta betalt för att en gäst får akut förhinder (kostar en plötslig sjukdom också 1 000 kronor?) att det kanske vore enklare att ni båda avstod från att vara med, givetvis utan att betala några 2000 kronor. Varje normal inbjudare vet att gäster kan få förhinder. Det tar man med i kalkylen. Det går inte att ha en så snäv budget att ett manfall från middagen raserar ekonomin. Man kan helt enkelt inte kräva att en gäst som fått förhinder ska betala. Fråga 2: Vi blev bjudna på bröllop och på inbjudan stod att inga presenter önskades, men gärna en slant i brudparets namn på ett konto till ett visst gott ändamål. Vi hade redan köpt en present och hade inte råd att dessutom skicka pengar så vi gjorde inte det. Men några veckor före bröllopet kom ett mail med påpekande att vårt bidrag inte hade inkommit. Vi brydde oss inte om detta. Efter ännu någon vecka kom ett mail där det stod att nu var det bråttom för oss att skicka in bidraget. Vi kände oss då tvingade att skicka pengar. Den present vi hade köpt är lämpad för brudparet så den gav vi också. Nu känner vi oss utnyttjade. Vad kunde vi ha gjort? Svar: Usch! Ännu en yttring av de krav som en del brudpar – eller deras bröllopskonsulter kanske? – inbillar sig ha rätt att ställa på gästerna. Pengar till välgörande ändamål kan inte vara ett krav från inbjudarna (obs. att kuvertavgift i stället för presenter inte har med välgörenhet att göra). Brudparet kan gärna föreslå en gåva till ett gott ändamål i stället för presenter. Då kan gästerna ge frivilligt, eller låta bli. Men att kräva detta och sedan påminna de gäster som inte skickat något bidrag är pinsamt. Ni kunde ha struntat i att skicka pengar, och givit er inköpta present utan att ha det minsta dåligt samvete. Det hade varit helt rätt. Ett bröllop kan aldrig vara ett sätt för brudparet att få framstå som välgörare på gästernas bekostnad. Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 9977, "headline": "”Min pappa är alkoholist – hur mycket ska jag stötta hans fru?”", "summary": "Dottern har äntligen lyckats distansera sig från sin pappas alkoholberoende, som hon växte upp med. Pappan har fortfarande problem, och nu söker hans fru stöd hos hans dotter. Frun har ingen annan att vända sig till. Hur mycket ska dottern engagera sig? Liria Ortiz kommenterar.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Fråga: Min fråga gäller det problem jag har med hur jag ska förhålla mig till min pappa, som under lång tid varit alkoholist, och hur jag kan hjälpa hans medberoende fru. Jag har under större delen av min uppväxt haft en pappa som inte räckt till som förälder på grund av sin alkoholism. När mina föräldrar skildes var jag i tonåren och har sedan dess mer eller mindre fått leva som medberoende med allt vad det innebär, i ett varannan-vecka-liv. Min pappa gifte om sig för tio år sedan och jag bodde tillsammans med honom och hans fru under de perioder som hans alkoholism var som värst. Med hjälp av intensiv terapi har jag på senare tid lyckats distansera mig från hans alkoholberoende. Jag blir inte lika ledsen och kan känna att jag kan ha en distans till honom och hans fru. Jag har skapat mig mitt eget liv med bostad, pojkvän, jobb och har i övrigt väldigt bra relationer i mitt liv. Då till min egentliga fråga: min pappas fru har ingen annan än mig att vända sig till vilket medför att hon söker stöd hos mig då min pappa fortfarande har ett alkoholberoende som han förnekar. Då jag gått i åtskilliga terapiformer, pratat med nära och kära och även gått i stödgrupper så känner jag mig för första gången ganska ”fri” från honom. Dock väcker det otroliga skuldkänslor när hans fru gråter hos mig och vill få mitt stöd. Jag känner att jag inte kan hjälpa honom mer - jag har försökt allt redan. Dock vill jag hjälpa henne men vet inte riktigt hur jag ska göra och inte heller hur stor ”skyldighet” jag har att faktiskt engagera mig igen. Har föreslagit terapi för henne men det vägrar hon. Jag mår bra nu men känner mig ledsen å hennes vägnar, hur ska jag tänka kring detta? Tacksam för svar Svar: Hej! Nej, låt mig säga det på en gång, någon skyldighet att engagera dig i din pappas alkoholproblem har du inte. Och det innebär förstås att du med all rätt även kan säga nej, när du förväntas göra det indirekt genom din pappas nuvarande hustru. Trots hennes utsatthet så har du all anledning att försvara den frihet som du uppnått i förhållande till honom. Mitt råd är att du konsekvent upprätthåller det du äntligen börjat uppnå, att du har slutat att vara så känslomässigt insnärjd i din pappas alkoholproblem, och har kunnat frikoppla dig och ge plats för ditt eget liv. Det visar på en autonomi och en klarsyn som är något som tyvärr långt ifrån de flesta anhöriga till personer med substansberoende kommer till. Samtidigt tror jag att det är angeläget att du är uppmärksam på riskerna för återfall i gamla skuldkänslor och gamla mönster. Det kan locka in dig att återigen engagera dig i din pappa och hans fortsatta alkoholberoende, och alla de problem som det ger honom och folk omkring honom. Ett inslag i detta kan vara att du har en tydlig strategi för hur du ska förhålla dig till hans hustru, och bete dig mot henne. Jag återkommer till detta. Som anhörig till någon som har en beroendesjukdom hamnar man ofta i ett ganska typiskt mönster för hur man relaterar till personen, och en speciell självbild. Den anhörigrollen kan man utveckla både när man växt upp i ett hem där sjukdomen finns, och som vuxen i en kärleksrelation. Mönstret kan uppfattas som oförnuftigt och närmast självdestruktivt, men det är viktigt att påpeka att det i grunden handlar det om kärlek och omtanke. Och ju mer nära man är den andra, desto större är risken att glida in den här rollen och dess speciella beteenden. När försöken till omsorg om personen inte förändrar situationen till det bättre, är man som anhörig benägen att öka insatserna och göra ännu mer av samma sak. Det får som konsekvens att alltmer kretsar kring hur den andra ska räddas från sitt beroende. Den anhörigas egna känslor, behov och ambitioner i livet hamnar i skuggan, och prioriteras ner. Trots alla de ansträngningar som man gjort känner man att man misslyckats, och självkänslan blir allt sämre. En upplevelse börjar tränga sig på av att man gör fel om man säger nej, och önskar något för egen del. Den kanske mest framträdande känslan hos den anhöriga blir skuldkänslan. Och den är lättväckt. Inte bara i relation till den närstående, utan även i andra relationer. Vad säger du, är det kanske det som händer dig när din pappas hustru hör av sig till dig och vädjar om din hjälp, och du träffar henne trots att du nog egentligen inte vill? Detta som vi nu resonerat om är inget unikt för beroendesjukas anhöriga. Även hos anhöriga till personer med till exempel psykossjukdom, svåra kroppsliga nedsättningar, eller kognitiva svårigheter uppstår gärna detta mönster som de anhöriga måste förhålla sig till, och ibland söka hjälp för lära sig hantera. Jag använder inte ordet ”medberoende” för att många gånger skuldbeläggs de anhöriga med det begreppet. Enligt mitt sätt att se på det gör de anhöriga vad de kan för att förhålla sig till en mycket svår situation. Och det är ingen av oss som är förnuftig och balanserad när vi går igenom svåra händelser. Anhöriga kan spela roll vid rehabilitering vid beroendesjukdom, och några behandlingar har detta inbyggt i sina behandlingsupplägg. Men en förutsättning är att man finner det rimligt att vara i den situationen. För tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Man kan som vuxet barn bekymra sig för sina föräldrar, och sörja för deras skull, när de har det svårt, men man kan inte ta ansvar för eller kontrollera deras liv. Den insikten verkar du ha nu genom de terapier och stödgrupper som du deltagit i under åren. Men det är inte så enkelt att bli av med ett inrotat beteendemönster, och sätt att reagera på. Det kan ibland, särskilt vid känslomässiga påtryckningar från andra, vara svårt att veta var gränsen går mellan normal omtanke och överdriven omtanke. Så du kanske ska ”boosta” din autonomi utifrån det som händer nu. På något sätt som passar dig. Kanske du ska vända dig till någon som du har förtroende för, och som du bedömer kan hjälpa dig med just detta? Ett annat alternativ som jag gärna tipsar dig om är Forum för anhöriga. Det finns på nätet, och är ett chattforum som drivs av Alkoholhjälpen och Anhörigstödet, två av hälso- och sjukvårdens nationella hjälplinjer. Där kan man anonymt resonera om anhörigrollen, göra inlägg och läsa andras. Ett lästips är boken ”Släpp kontrollen- vinn friheten” av beteendevetaren Carina Bång. Du kan också läsa mer om Craft, en behandlingsform för att underlätta anhörigas situation, på riddargatan1.se Och så till hur du ska förhålla dig till din pappas nuvarande hustru. Mitt råd är att du säger det du tänker och känner. Att du inte längre vill träffa henne och få berättat om din pappas alkoholproblem för att det berör dig illa. Att du vill fokusera på ditt eget liv. Allt detta kan behöva sägas varsamt och med ömsinthet. För visst är det svårt för henne. Så visa gärna din omsorg på ett annat sätt om du vill, till exempel att du kan träffa henne men på villkoret att din pappas alkoholproblem inte nämns, utan att ni bara umgås, gör saker ihop och har kul tillsammans. På det sättet kan du hjälpa henne att då och då få vila från sin oro och få lite egen tid. Men gör bara detta om du bedömer att du och hon kan hålla denna regel. Liria  Läs fler frågor till Insidan här Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 9980, "headline": "”Skoglig bioenergi central i klimatarbetet”", "summary": "REPLIK DN Debatt 12/9. Anders Lindroth och Christina Moberg ger en felaktig beskrivning av klimateffekten av svenskt skogsbruk och skoglig bioenergi. Tvärtemot vad författarna påstår så behöver bioenergianvändningen öka för att ytterligare bidra i den omställning som krävs för att vi skall nå klimatmålen, skriver 18 forskare.", "article": "Anders Lindroth och Christina Moberg (L&M) understryker med rätta att klimatavtalet i Paris kräver kraftigt minskade växthusgasutsläpp. Just därför behöver användningen av skoglig bioenergi öka. Den slutsatsen är väl förankrad i decennier av studier om hur skogsbruk, biobränslen och andra skogliga produkter påverkar flödet av koldioxid. Rapporten från European Academies’ Science Advisory Council (EASAC), som enligt L&M ger stöd för att minska bioenergianvändningen, tillför inget nytt. Forskargruppen som tog fram EASAC-rapporten var smalt sammansatt. Vi håller givetvis med EASAC och L&M om att bioenergins klimatpåverkan ska utvärderas med lämpliga vetenskapliga metoder och att andra klimatpåverkande faktorer än koldioxid ska beaktas. Ett stort antal sådana utvärderingar har också gjorts, vilka visar att klimateffekten av bioenergianvändning varierar stort beroende på hur bioenergisystemen utformas och var i världen de etableras. De visar också att svenskt skogsbruk och skoglig bioenergi inte är ett klimatproblem. L&M hänvisar till utsläpp av växthusgaser de första 10–15 åren efter en avverkning och påstår att skogliga bioenergisystem är förknippade med en ”koldioxidskuld” som kan ha en mycket lång “återbetalningstid”. Men skogens roll i klimatarbetet kan inte värderas utifrån snäva betraktelser av kolflöden inom enskilda skogsbestånd. En liten del av landskapet består av hyggen som avger koldioxid men huvuddelen består av växande skog som binder kol (i Sverige avverkas varje år cirka 1 procent av den produktiva skogsmarksarealen). Avgörande för skogens roll i klimatarbetet är hur den totala skogstillväxten och avverkningen i Sverige utvecklas över tid, samt hur användningen av skoglig biomassa kan minska växthusgasutsläppen. För att nå klimatmålen som etablerades i Paris behövs en mycket snabb omställning till förnybara energi- och materialsystem, där skogens bidrag är viktigt. Sedan 1970-talet har Sverige gått från ett kraftigt oljeberoende till att använda bioenergi inom främst industrin och för byggnadsuppvärmning, ofta genom samproduktion av fjärrvärme och el. Skogliga biodrivmedel har etablerats som alternativ till fossilbränslen i transportsektorn. I dag används ungefär hälften av den avverkade skogsbiomassan för energiändamål, huvudsakligen genom utnyttjande av restprodukter inom skogsindustrin och avverkningsrester. Det svenska skogsförrådet har vuxit då man övergått från kontinuitetsskogsbruk till trakthyggesbruk. Skogsförrådet är i dag ungefär dubbelt så stort som för hundra år sedan och alltjämt ökande. Den skogliga tillväxten – och därmed kolinbindningen – har ökat samtidigt som uttagen har ökat, vilket L&M förbiser när de varnar för att ökad avverkning för substitution av fossilbränslen per automatik skulle få katastrofal effekt för klimatet pga drastiskt minskande kolinbindning. Bioenergi, sol, vind och andra alternativ har komplementära roller i att tillgodose energiefterfrågan så att klimatmålen gynnas. Användning av bioenergi från skogen är central för att minska Sveriges klimatpåverkan. Skogsindustrin producerar också långlivade produkter, inte minst virke som kan ersätta stål och betong och bidra till minskade växthusgasutsläpp inom byggsektorn. Med ökade virkesflöden följer också ökade restflöden som kan användas för att producera biobränslen och andra biobaserade produkter såsom textiler och gröna kemikalier. Det går att upprätthålla en fortsatt hög kolinbindning samtidigt som uttagen ökar och möjligheten att klara andra miljömål dessutom förbättras. Grunden för det är en helhetssyn och en politik baserad på vetenskap. 12 september 2017 Debattartikel Anders Lindroth, professor em i naturgeografi och Christina Moberg, professor i organisk kemi: ”Kalhyggesbruk ger stora utsläpp av växthusgaser” Repliker Mårten Larsson, Skogsindustrierna och Göran Örlander, Södra: ”Den svenska skogen växer inte i ett grustag” Jakob Lagercrantz, 2030-sekretariatet och Hanna Stenegren, tankesmedjan Fores: ”Glömmer problemen med fossila drivmedel” 18 forskare vid Chalmers, KTH, Linnéuniversitet, Lunds universitet och SLU: ”Skoglig bioenergi central i klimatarbetet” Slutreplik från Anders Lindroth och Christina Moberg: ”Allvarligt att etablissemanget inte tar till sig fakta” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 9988, "headline": "Ingrid har arbetat i kåkstäderna i 40 år", "summary": "Hon har varit Desmond Tutus husläkare och var den som undersökte Nelson Mandela när han släpptes fri. Men sitt djupa engagemang har svenska Ingrid le Roux hos de allra fattigaste i Sydafrikas kåkstäder, där hon verkat under 40 år.", "article": "När Nelson Mandela efter 27 år i fängelse frigavs den 11 februari 1990 var de närmaste lite oroliga över hans hälsa. Då kallade man på den svenska läkaren Ingrid le Roux, bosatt i Sydafrika sedan många år. Hon fick packa sin läkarväska och ge sig av till Desmond Tutu med familj där Nelson Mandela vistades under sitt första dygn efter frigivningen. – För mig var det mötet totalt oväntat. Jag kommer ihåg det väldigt starkt. Första intrycket var att han var så otroligt glad, och en fantastiskt varm och karismatisk person. Man bländades av honom helt enkelt, säger Ingrid le Roux. Hon kunde konstatera att Nelson Mandela behövde ta igen sig ett dygn i Kapstaden och ett planerat massmöte i Soweto dagen därpå sköts upp ett dygn, trots att ett fullsatt stadion redan väntade på honom i Johannesburg. Efter läkarundersökningen åt Nelson Mandela sin första lunch i frihet tillsammans med hustrun Winnie, Ingrid och deras gemensamma vän Mamphela Ramphele. – Vi satt i Tutus vardagsrum. Det var stor uppståndelse. Hela trädgården var full av journalister. I över 40 år har Ingrid le Roux arbetat som läkare i Sydafrikas kåkstäder. Det är hos de mest utsatta hon har sitt hjärta. Till Sydafrika kom hon i början av 1970-talet, nygift med sydafrikanen Pieter le Roux som hon träffat under ett studieår i USA på sextiotalet. Hemma i Sverige hade den tilltagande debatten om Sydafrikas apartheidpolitik gjort att många varit kritiska till att hon skulle gifta sig med en vit sydafrikan av afrikaansläkt. Flera vänner vände henne ryggen och det var svårt att hitta en präst som ville viga dem. I Johannesburg engagerade sig paret i kyrkan för att kunna göra en insats för den svarta befolkningen. Men de fick inte släppa in några svarta i kyrkans samlingslokaler. Då ordnade de i stället undervisning i sitt hem. En morgon strax därefter ringde det på dörren. Hela huset var omringat av säkerhetspolisen, som förbjöd dem att bjuda in svarta människor. Hur reagerade de vita grannarna på ert engagemang? – De mötte oss mest med tystnad. Men det fanns ju redan då även många vita i Johannesburg som var emot apartheid, säger hon. Ingrid och Pieter trotsade säkerhetspolisens order och fortsatte med de välbesökta kurskvällarna i villan. Säkerhetspolisen gjorde flera påstötningar men ingrep aldrig igen. I slutet av 70-talet blev det flytt till Kapstaden där maken hade fått en tjänst på det svarta universitetet Western Cape. Ingrid började arbeta med blodsjukdomar på det välrenommerade universitetssjukhuset Groote Schuur. Det dröjde inte länge innan några medicinstudenter på sjukhuset kontaktade Ingrid. De hade startat en rullande barnklinik i kåkstaden Crossroads och behövde hjälp av en läkare. Ingrid hade ju så mycket tid när hon var barnledig på halvtid, tyckte studenterna. Ingrid följde med. Det var en halvtimmes resa rätt ut i mycket fattiga områden. Invånarna bodde i mycket enkla skjul av plåt, papp eller plast. – Det var en sådan dramatisk skillnad i resurser jämfört med sjukhuset där jag hade min tjänst. Det gjorde att jag bestämde mig för att stanna kvar, säger Ingrid. Efter tio års arbete på ideell basis och med stöd av kväkarna och norska konsulatet fick Ingrid ett erbjudande om att bli Svenska kyrkans utsända i området. I dag har verksamheten under namnet Philani växt till sex hälsokliniker med mödra- och barnavård i olika kåkstäder runt Kapstaden. – Vi arbetar med rehabilitering av undernärda barn som kommer till oss varje dag och får fem måltider med näringsrik mat. De får också produkter att ta med sig hem, säger Ingrid. På Philani har de arbetat efter en metod som kallas för positiv avvikelse. Det innebär att man i stället för att undersöka vad som gör att visa barn drabbas av undernäring studerar de friskaste barnen. Grundtanken är att det alltid finns människor som har en förmåga att hitta lösningar. Dessa barns mödrar rekryterade Ingrid till sina kliniker för att de skulle sprida sina kunskaper till andra kvinnor i kåkstäderna. Det kunde handla om att amma sina barn längre i stället för att ge dem bröstmjölksersättning eller om att se till att barnen inte leker på ohygieniska platser som ger diarré. I dag finns 200 mentormammor som var och en ansvarar för ett geografiskt område. – De har hand om ungefär 500 familjer var. Vi fokuserar på alla gravida kvinnor och barn som är undernärda, hiv-positiva, har tbc, är föräldralösa eller befinner sig i riskzonen på annat sätt. Hälsoproblemen är enorma. I våra områden är 35 procent av kvinnorna smittade med hiv, säger Ingrid. Inom Philani finns i dag även vävstugor där kvinnorna kan arbeta och förskolor för barnen. När kampen mot apartheid drevs som intensivast i Sverige i mitten av 80-talet med sanktioner, stödgalor och samarbete med ANC var det förenat med livsfara att vistas i Sydafrika. Crossroads var en krigszon och läget var mycket spänt. – Det var pansarbilar som kom in utifrån och möttes av våldsamt motstånd inifrån. Mycket förföljelse av aktivister och många människor som fängslades och dog. Ingrid fortsatte att ta sig in till kliniken i kåkstaden under stora risker. När undantagstillstånd infördes kunde hon inte längre köra ända fram. I stället fick hon parkera vid motorvägen och ta sig in i området till fots. Ingrid var förbjuden att vistas i Crossroads av apartheidregimen. – Min vita läkarrock skyddade mig nog mot säkerhetspolisen, säger hon Var du aldrig rädd? – Jag var ofta rädd. Särskilt eftersom jag hade tre små barn där hemma och aldrig visste om jag skulle komma levande hem. Men jag behövde ju vara kvar för invånarnas skull, det fanns inget annat alternativ. Jag kunde ju åka därifrån på kvällarna. Det kunde inte de kvinnor som jag arbetade med. – Samtidigt var det en väldigt dynamisk tid i Sydafrika och fantastiskt att få leva med i det. Jag upplevde att historia höll på att skrivas. Vad har varit din drivkraft? – Jag upplever en stor tacksamhet över att ha fått födas och växa upp som kvinna i Sverige. Sedan har jag letat efter var det verkliga pulserande livet finns. Jag fann det i Kapstadens kåkstäder där det är en konstant kommunikation mellan människor. Barnen leker på gatan, kvinnorna ropar till varandra mellan skjulen. Det är samtal, gråt och skratt, det är liv hela tiden. Hon tycker att det varit ett privilegium att få arbeta i kyrkans tjänst, men har aldrig sett sitt uppdrag som mission. – För mig har det handlat om att med hjälp av den utbildning jag fått föra över något från en värld med mycket resurser till värld med små resurser, säger hon. I journalisten Lisbeth Gustafssons biografi ”Ingrid le Roux”, som precis kommit ut (Verbum förlag), pratar flera medarbetare och vänner om Ingrid le Roux ledarförmåga. Samtidigt som hon utstrålar mildhet kan hon vara mycket bestämd. ”Hon har ett hjärta av guld och en ryggrad av stål”, som hennes vän Hellen Zille säger i boken. Hur ser du på dig själv som ledare? – Jag har eftersträvat ett delat ledarskap i samtal med medarbetarna. Det är den vishet som finns hos mina medarbetare som gjort att vi överlevt som organisation, säger hon. En ledare som hon inspirerats av är Desmond Tutu. I 30 år har hon varit hans husläkare och de är nära vänner privat. När han hade det som allra svårast 1987 ordinerade Ingrid honom semester i Sverige. – Desmond Tutus liv har varit kampen mot apartheid. Efter befrielsen har han levt i en konstant förlåtelse helt utan bitterhet. Varför tror du att Nelson Mandela blev en så stor och respekterad ledare? – Han hade en stor trygghet i sig själv och en absolut övertygelse om det rättfärdiga i det han kämpade för. Han var en lyssnande ledare som summerade andras åsikter och vågade ta ett beslut. Jag tror också att det fanns en djup tro som bar honom genom allt det svåra, men det pratade han aldrig om, säger Ingrid le Roux. Vad har ditt liv i Sydafrika lärt dig om förlåtelse? – Att kunna konfrontera det svåra och förlåta dessa övergrepp är en nästan övermänsklig bedrift som visar på människans otroliga förmåga till förlåtelse. Utvecklingen i Sydafrika under senare år med ökad arbetslöshet, kriminalitet och korruption bekymrar dock Ingrid le Roux. – Sydafrika har sålts ut till stora internationella affärsmän, vilket är djupt bedrövligt. Vad som ändå är positivt är att människor reser sig mot detta. Den finns en väldigt sund grupp inom ANC som verkar i Nelson Mandelas anda. Jag tror optimistiskt att den falangen har en framtid tillsammans med oppositionen. Den nuvarande regimen är så korrupt och måste förlora makten. Du har själv en stark tro. På söndag är det kyrkoval i Sverige. Hur ser du på svenska kyrkans roll i dag? – Det känns ibland som om kyrkan anpassar sig till världen i stället för att våga tro på det dramatiska och revolutionerande i kristendomens kärleksbudskap. Kyrkans plats är bland de svaga och utsatta, inte i maktens korridorer. Det som givit den kristna tron mer trovärdighet i världen är en livsgärning som Moder Teresas. Jag tror inte att kyrkan förstår att det är där som den har sin roll, säger hon bestämt. Läs mer om Sydafrika här Ingrid le Roux Bor: Villa i stadsdelen Orjanjezicht i Kapstaden. Familj: Maken Pieter le Roux, från afrikaansläkt. Har som professor och expert i utvecklingsekonomi haft ett stort inflytande över den ekonomiska politiken i Sydafrika. Är en av arkitekterna bakom den sydafrikanska modellen med garanterat socialbidrag till utsatta människor. Tre söner, varav två är läkare. Tredje sonen är civilingenjör och känd tävlingssimmare. Fritid: Vistas i naturen. Vandra och cykla. Om Sverige: Alla barn talar flytande svenska. Familjen har alltid vistats i Sverige på somrarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 9998, "headline": "DN gratulerar: Ada Berger, regissör", "summary": "Först trodde Ada Berger att hon skulle bli präst, men det visade sig att hennes plats var inom teatern. Sedan ett år tillbaka är hon konstnärlig ledare för Unga Dramaten.", "article": "Sett i backspegeln kan det verka som att Ada Bergers bana in i teatern varit mer eller mindre spikrak. Redan som 25-åring satte hon upp sin första musikal, ”I väntan på Manolito Nilsson”, tillsammans med musikern Karin Sjöholm. Sedan dess har det blivit en räcka produktioner, däribland kritikerrosade ”Liv Strömquist tänker på dig!”. Närmast kommer hon från Malmö stadsteater där hon var med och byggde upp Unga teatern. Men sedan ett år är hon tillbaka som konstnärlig ledare för Unga Dramaten i Stockholm. – Dramaten är ett spännande hus med hög nivå på kompetensen hos alla och en stark potential. Det finns också många associationer kopplade hit. Man kan både leka med den här finkulturstämpeln, vidareutveckla den och gå emot den. – Fenomenet ung scen är också ett väldigt fint arv efter Suzanne Osten, där olika konstnärliga ledare tillåts och förväntas prägla verksamheten på sitt sätt. Jag är just i startgroparna och har inte hunnit formulera allt än. Men vägen in i yrket var långt ifrån självklar. Som liten var Ada Berger visserligen intresserad av musik och gillade att skriva, men att hålla på med teater fanns inte med som ett alternativ. Efter gymnasiet blev det först en sväng in bland litteraturstudier och sedan började hon plugga till präst, men hoppade av och blev lärarvikarie. Första gången hon såg vilken kraft som fanns i teatern var under dramalektionerna med en ganska orolig högstadieklass i Lomma. – Jag som just hade lämnat kyrkans värld började leka kyrka i klassrummet och gjorde en övning som handlade om att hålla ett bröllop. Klassens kärlekspar fick gifta sig. Den stökigaste killen fick vara präst med störst ansvar. Alla höll tal. De hade roligt. I stället för att de grupperade sig och började strida mot varandra uppstod en helt ny anda. Plötsligt stod det klart för henne att hon måste söka sig till teatern. Först var tanken att bli skådespelare, men så småningom förstod hon att regissörsrollen passade henne bättre. 2005 började hon på Dramatiska institutets regiutbildning och sedan dess har det rullat på. Med tiden har hon också sett att det finns stora likheter mellan präst- och regissörsrollen – inte minst i frågor som rör livet, döden och allt däremellan. – Det är svårt att säga exakt vilka de frågorna är. Men för mig tror jag det handlar om att söka sitt kall – inte bara ett jobb utan något man kan vara i hela tiden. – Jag är också intresserad av döden, som även kan vara en stagnation i livet, ett tillstånd när vi fastnar och lever fel. Men också av hur man bryter med det. – På ytan kan man ha ett väldigt färgstarkt liv, men inuti finns inte den upplevelsen. Det är döden i symbolisk mening. Där kommer man in på frågor om hur man använder sitt liv, så att man kan tåla att dö en dag. De sakerna ägnar jag mig mycket åt. Här har teatern en viktig uppgift, menar Ada Berger och tar leken som också finns centralt i teatern, som exempel. – Lek är motsatsen till stagnation. I den kan vi bryta gamla mönster och röra oss fritt, vilket kan göra avtryck i den yttre världen och ge livet ny riktning. Ada Berger Gratuleras till: Fyller 40 år den 18 september 2017. Bor: I Stockholm och Malmö. Familj: Sambo och två barn, en son på 7 år och en dotter som snart blir 5 år. Gör: Konstnärlig ledare för Unga Dramaten och regissör. Så firar jag födelsedagen: ”Jag vet inte. Det får bli ett kalas lite längre fram.” Läser: Faktaböcker, manus och dagstidningar. En bok om Hiroshima. ”Maken” av Gun-Britt Sundström. Styrka: ”Flexibel”. Svaghet: ”Ibland för flexibel.” ", "article_category": "other"}
{"id": 10004, "headline": "Magdalena Ribbing: Obegripligt att folk tror sig ha rätt att ifrågasätta ens val av livspartner", "summary": "Jag närmar mig 50 år och min partner är bara hälften så gammal. Hur ska vi göra när vi vår relation hela tiden bedöms utifrån vår ålder? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har svaret.", "article": "Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se Fråga: Sedan en tid tillbaka bor jag med en kvinna som är ganska många år yngre än mig. Själv närmar jag mig 50 och hon är bara hälften så gammal. Vi har också barn på väg. En utmaning som vi hela tiden ställs inför är att vår relation endast blir bedömd i åldershänseende. Vi kan förstå att tanken slår många, men tycker ändå att det är tråkigt att alla ser som sin rätt att utifrån vår åldersskillnad ifrågasätta hela grunden för vår relation. Jag tycker också att min fru har så många avsevärt intressantare kvaliteter än sin ålder, som personer i vår omgivning kan fråga henne om, i stället för att endast ifrågasätta hennes beslut direkt eller indirekt. Ungefär som att vi själva inte skulle noterat vår åldersskillnad och själva haft många samtal kring det. Min fråga är hur vi kan hantera detta så att vi kan umgås med våra vänner och ha det trevligt ihop. Nu har det (självklart) börjat bli så att vi väljer att umgås med de i vår umgängeskrets som accepterat oss och välkomnat min fru, men vi vill också värna våra andra vänner och diplomatiskt men ändå bestämt hitta ett sätt att förklara hur sårande deras agerande är. Svar: Tänk att det fortfarande finns människor tror att de har något slags gudomlig rätt att ifrågasätta andras människors frivilliga val av livspartner! Det är faktiskt obegripligt. Jag föreslår att du och din hustru i fortsättningen när ni får en sådan ifrågasättande kommentar vänligt säger ”vi känner oss helt samspelta och struntar i åldersskillnaden\". Eller ”vi är lika unga, tycker vi, hur är det med dig?” Säg det i vänlig ton, men ge inte ytterligare förklaringar till de kommenterade både ouppfostrade och taktlösa vännerna. Hjälper det inte så kan ni säga ”ja, det är en åldersskillnad, men vi bryr oss inte om den, varför gör du det?” Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 10022, "headline": "Så blir du av med din fobi på tre timmar", "summary": "Spindlar, ormar, höga höjder, flyg. Det finns många saker som kan få håren att resa sig. För fem till tio procent av befolkningen blir rädslan en fobi, något som kan bli förlamande i vardagen. Men det finns saker man själv kan göra för att försöka lindra sin fobi.", "article": "Det finns flera olika typer av fobier – rädslor som tar sig starka uttryck och kan få människor att helt undvika vissa situationer. Rädsla för spindlar, ormar, höga höjder, tandläkarbesök, flygresor är exempel på specifika fobier som kan vara förlamande för den som lider av dem. – Fobier kan få lite oväntade konsekvenser, som har med undvikande att göra och som andra kan ha svårt att föreställa sig. Spindelfobi kan exempelvis innebära att man inte kan gå ner till tvättstugan och tvätta för att man är så rädd för att möta en spindel där, om man är rädd för åska måste man kanske lämna sommarstugan varje gång det drar ihop sig till ett åskväder, säger Robert Sigström, forskare i psykiatri vid Göteborgs universitet. Enligt en intervjuundersökning skulle fem till tio procent av Sveriges befolkning kunna lida av någon typ av fobi vid något givet tillfälle. Det gör fobier till ett av de vanligaste psykiatriska tillstånden i Sverige. Studier i USA har visat på en ännu högre andel drabbade, upp till 15 procent av befolkningen. – Utifrån forskningen så debuterar fobier oftast tidigt i livet, men deras svårighetsgrad kan fluktuera och bli mer uttalade i perioder, kanske för att man mår sämre av andra skäl, är stressad eller har varit med om någonting. Men rädslan försvinner sällan helt ens i perioder, säger Robert Sigström. För att besvären ska klassas som en fobi ska de ge påtagliga symtom, och leda till att man undviker det som man är rädd för till en sådan grad att det ger konsekvenser för ens livsföring. Men vilka symtomen är ser olika ut beroende på fobi. För den som har höjdfobi kan symtomen vara att man får svindel vid höga höjder. För någon med blodfobi eller sprutfobi kan fobin innebära att man svimmar bara när man ser blod. – Man får ökad puls, musklerna drar sig samman, det är att jämföra med en panikattack. Det beror på att kroppen gör sig redo för att fly från en situation, säger Robert Sigström. Dan Katz är legitimerad psykolog och psykoterapeut och handledare i kbt. Han framhåller att det faktum att man undviker situationer som man är rädd för kan göra att fobin blir värre. – Forskning har visat att om vi beter oss som om något är farligt, ökar det vår rädsla för det, säger han. Därför är det bästa för den som lider av en specifik fobi att faktiskt utsätta sig för det som personen är rädd för. – Det är teoretiskt sett fullt möjligt att behandla sig själv, men det är så klart inte alltid så lätt, beroende på hur rädd man är. Man kan mycket väl försöka att göra det genom att gradvis och under kontrollerade former närma sig det som man tycker är obehagligt. Då måste man ha acceptans för att man kommer att tycka att det är väldigt jobbigt, säger Dan Katz. Han menar att många människor inte söker hjälp för sina fobier, vilket är synd eftersom det i Sverige finns väldigt effektiv behandling mot just fobier. Professor Lars-Göran Öst vid Stockholms universitet har tagit fram en tretimmarsstrategi för att behandla fobier, som har visat sig vara väldigt effektiv. – Med den typen av behandling har man lyckats bota mellan 85 och 90 procent av deltagarna. Programmet går helt enkelt ut på att man frivilligt närmar sig det man är rädd för – och i slutet av en tre timmar lång behandling kan många patienter med till exempel spindelfobi sitta med en spindel i håret, säger Dan Katz. Den första gången man träffas för behandling tar terapeuten reda på om det som patienten lider av faktiskt är en fobi, och att det inte rör sig om exempelvis tvångssyndrom, allmän ångest eller någon annan underliggande orsak till rädslan. – Om någon plötsligt börjar utveckla fobier kan det ha att göra med till exempel sköldkörtelproblem, vilket kan göra att påslaget av rädsla ökar väldigt snabbt. Så det är en sak man bör kolla upp vid behandling, säger Dan Katz. Man tar också reda på hur mycket fobin påverkar livet för personen. – För vissa kan till exempel en getingfobi göra att de inte sitter ute på en uteservering på sommaren, medan hela livet kan förändras för andra. Vissa som har fågelfobi har inte gått hemifrån på tio år, vilket är tragiskt med tanke på att problemet skulle kunna gå att behandla på bara några timmar, säger Dan Katz. Till att börja med diskuterar man rädslan, därefter får patienten närma sig det som är läskigt – och terapeuten modellerar hur patienten kan agera. – Om någon har ormfobi kan man ibland få börja med en plastorm, men sedan går man över till att ha en riktig orm i en bunke som man gradvis närmar sig. Behandlaren hjälper klienten att fokusera på ormen och visar i förväg hur man kan röra vid den. Vid slutet av behandlingen kan de flesta ha en levande orm i knät. Många klienter blir väldigt stolta över att de lyckats övervinna sin rädsla säger Dan Katz. Efter tre timmars behandling har alltså 80–90 procent kunnat komma över sin fobi, men arbetet är inte slut här. Efter behandlingen får man program att göra på egen hand. Vid ormfobi kan man gå till en djurpark och titta på ormar, eller titta på filmer med ormar. – Håller man sig till programmet ett tag är det ganska liten risk att fobin kommer tillbaka, säger Dan Katz. Just att fobin kommer tillbaka är annars risken även efter behandling. Det beror på att ”rädslominnet” fortfarande delvis ligger kvar och att man behöver fortsätta lägga nya minnen över det gamla. Om man tror att man lider av en fobi tycker Dan Katz absolut att man bör söka hjälp för detta, antingen på sin vårdcentral eller hos en kbt-behandlare. Han menar dock att det är viktigt att se till att man går till en legitimerad psykolog eller psykoterapeut som har kunskap om behandling av fobier. Han säger också att behandling av fobier kan utföras av psykologstudenter vid universiteten under handledning, något som gör att behandlingen inte behöver bli så dyr. – Om man bor i en universitetsstad kan man få billig behandling av studenter, och det kan vara väldigt värdefullt i och med att man då är den enda patienten för den studenten, och de brukar vara väldigt noggranna med att göra rätt, säger Dan Katz. Läs mer: Ny metod tros kunna bota fobi Dataspel ska bota social fobi Nätbehandling lika bra som vanlig terapi Behandling av fobier Om fobin inte är så allvarlig kan den gå att självbehandla, men man får räkna med att det är obehagligt. Det gör man genom att gradvis och under kontrollerade former närma sig det som väcker rädslan. Om man har en svår fobi kan man vända sig till en psykolog eller psykoterapeut. Då används ofta en tretimmarsstrategi där man gradvis närmar sig det man är rädd för. Metoden har visat sig kunna bota 85–90 procent av personer med fobier. Om du plötsligt utvecklar en fobi bör du söka hjälp hos en vårdcentral eller hos öppenvårdspsykiatrin för att få en korrekt diagnos och hjälp. ", "article_category": "other"}
{"id": 10065, "headline": "Citybanan ger tätare avgångar och smidigare byten", "summary": "Citybanan kommer nå full potential när nya tågplanen är i drift. Då blir det tätare avgångar och dessutom snabbtåg. Utan Citybanan skulle pendeltågen i huvudstaden fortfarande dela spår med fjärr- och regionaltåg vilket skulle omöjliggöra satsningar i trafiken.", "article": "Att utvärdera Citybanan i september är inte bara kortsiktigt utan även väldigt orättvist. Det är fortfarande samma tidtabell och banan har inte nått sin fulla potential ännu. Cecilia Åkerfeldt börjar med att konstatera hur Citybanan tog åtta år att bygga. Detta miljardprojekt vill hon sedan utvärdera efter cirka 2 månader, varav mer än hälften av tiden tillhörde den glesare sommartrafiken. Både SL och Trafikverket är eniga med att det är alldeles för tidigt att dra slutsatser om nya tågtunneln. Citybanan är fortfarande i startskede och det kommer hända mycket. Trafikverkets tågplan, som beskriver alla nationella tåg december 2017-december 2018 blir klar nu i höst. Först då kommer vi få full nytta av tunneln. Det pratas om snabbtåg och dessutom mycket tätare trafik. Det är anmärkningsvärt hur Cecilias artikel slutar med ”Inget blev bättre”. Avstånden mellan tunnelbanan och pendeltågen har blivit mycket mindre, vilket spar tid och även är en stor tillgänglighetsvinst för alla resenärer. Även nya bytespunkten Odenplan samt modernare anläggningar är stora vinster. Plattformsdörrar, vilket ökar säkerheten och miljön på stationerna, samt säkrare signalsystem och kontaktledningar är andra fördelar. En stor del av debattartikeln behandlar tåg med en vagn istället för två. Det har inget med Citybanan att göra utan snarare tillgången på tåg. Att det är korta tåg kan ha många förklaringar, oftast beror det på skadegörelse eller vagnfel. Att det numera kör tågen i en tunnel under mark istället för på räls ovanför påverkar såklart inte antalet vagnar. SL har inte satt in fler tågavgångar då tågplanen är densamma som i december 2016 som sagt. Nya tågplanen med nya möjligheten träder i kraft i december och har utvecklats av myndigheten Trafikverket i samband med operatörerna, exempelvis SL och SJ. Att Cecilia väljer att redovisa nyttan med Citybanan nu i september är väldigt överraskande då ingen har sagt att tågtrafiken skulle bli perfekt över en natt. Men om vi ska gotta oss i statistik så skrev Trafikverket nyligen att juli blev den punktligaste månaden för tåg på över 3,5 år. Det är bara början. Mälarbanan och Nynäsbanan är mitt uppe i stora upprustningsprojekt och det pratas om fyrspår till Uppsala i framtiden. Utan Citybanan skulle pendeltågen fortfarande vara beroende av getingmidjan genom Stockholm och därmed dela på 2 spår tillsammans med alla fjärr- och regionaltåg. Nu kör pendeltågen på egna spår vilket är en förutsättning för tätare och mindre känslig trafik. ", "article_category": "other"}
{"id": 10100, "headline": "Offentlighetsprincipen är en av demokratins grundpelare", "summary": "Genom att medborgarna är tillförsäkrad rättigheten att ta del av öppna offentliga handlingar så bevaras möjlighet till korrekt information och kunskap som är en centrala delar i ett aktivt, öppet och jämlikt samhälle. Den som begränsar offentlighetsprincipen genom okunnigt eller medvetet agerande begränsar demokratin.", "article": "Det är onekligen med förundran som man tar del av underliga åsikter kring att begränsa offentlighetsprincipen i dagens samhälle. De argument som framförs är varken solida eller väl genomtänkta utan verkar bottna i en okunskap och likgiltighet för instrumentet. Genom att medborgarna är tillförsäkrad rättigheten att ta del av öppna offentliga handlingar så bevaras möjlighet till korrekt information och kunskap som är en centrala delar i ett aktivt, öppet och jämlikt samhälle. Under senare tid har vi kunnat ta del av hur vissa prominenta personer i samhället murar, förtiger och är förtegna om viktiga händelser och förhållanden. Dessa har kunnat kartläggas, analyseras och dokumenteras i massmedierna just genom tillgång till öppna offentliga handlingar, Enligt min åsikt är ett begränsande av offentlighetsprincipen även en begränsning av den sköra och alltid hotade demokratin. Ett öppet, modernt och demokratiskt samhälle kräver en långtgående offentlighetsprincip. Redan under de senaste decenniet har myndigheter hittat på olika åtgärder för att begränsa offentlighetsprincipen med allt från allmänt besvärligt beteende vid utlämnande av handling, låtsad okunnighet om lag och förordning samt en mer eller mindre systematisk dröjande av utlämnande av offentliga handlingar som efterfrågas. Den som begränsar offentlighetsprincipen genom okunnigt eller medvetet agerande begränsar demokratin.   ", "article_category": "other"}
{"id": 10103, "headline": "Sluta jaga foster med Downs syndrom", "summary": "NIPT innebär att leta efter friska foster och har inte med sjukvård att göra. Det bör inte införas. En screening med NIPT sänder en stark och felaktig signal till blivande föräldrar och erbjuder inget annat alternativ än abort.", "article": "Jakten på fullt friska foster med kromosomavvikelser fortsätter. Varför är det så viktigt att uppnå en framtid utan människor med Downs syndrom? Dessa individer är fullt friska och lever idag tillfredsställande liv. Det finns även flera exempel på barn med avvikelserna 13 och 18 som trotsat alla förväntningar och visst visat att dessa tillstånd är förenliga med liv. Om NIPT infördes på bred front skulle det med största sannolikhet innebära en våg av selektiva aborter och en framtid utan människor med Downs. Titta bara på vad som hänt i Danmark. Varför? Därför att samhället genom screening med NIPT sänder en stark och felaktig signal till blivande föräldrar att detta är allvarliga tillstånd som blivande föräldrar måste skydda sig ifrån. Detta stämmer inte. Förutsättningarna för att leva väl med Down’s syndrom har aldrig varit så bra som nu. Något som mödravården gång efter annan visat sig vara oförmögen att informera blivande föräldrar korrekt om. I dag görs fosterdiagnostiken med olika metoder och inte på bred front i alla landsting. Även om jag menar att samma principiella problem hänger samman med detta testande (KUB-testet) så medför det, tack och lov, inte samma effektiva utgallring som NIPT skulle medföra. Istället för att ytterliga förbättra förutsättningarna för individer med kromosomavvikelser så fortsätter vissa inom läkarkåren med att envisas med att stora resurser borde satsas hitta dessa individer redan på fosterstadiet. På vilket sätt har detta, att hitta fullt friska individer och mer eller mindre förmå föräldrar att abortera dem (mödravården föreslår ju inget annat alternativ vid ett positivt testsvar) med vård att göra? Om blivande föräldrar nödvändigtvis vill analysera sitt foster, leta efter kromosomavvikelser, ögonfärg eller anlag för kortväxthet så kan de bekosta det med egna pengar och göra det utanför den ordinarie sjukvården. För speciella grupper, till exempel föräldrar som redan har flera barn med funktionsvariationer kan det vara aktuellt att erbjuda tester. Jag vill inte att mina skattepengar skall användas till en jakt på människor med Downs syndrom. Hur skall jag förklara för min dotter att samhället satsar stora resurser på att hitta sådana som hon och sedan försöker eliminera dem? Huvudinlägg: Arkblad & Bui: Varför erbjuds inte gravida den säkraste vården? ", "article_category": "other"}
{"id": 10104, "headline": "Magdalena Ribbing: Jag har aldrig hört att de som deltar i presentöppnandet ska betala för sig", "summary": "Enligt inbjudan ska gästerna själva betala för lunch och dryck då de deltar i brudparets öppnande av bröllopsgåvorna från dagen innan. Är detta något nytt i bröllopssammanhang? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har svaret.", "article": "Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se Fråga: En god vän till mig gifter sig snart. Vigsel och fest med övernattning. Dagen efter presentöppning och samkväm med lunch. Enligt inbjudan ska gästerna själva betala för nämnda lunch och dryck då vi deltar i brudparets öppnande av bröllopsgåvorna från dagen innan. Är det något nytt i bröllopssammanhang? Jag har gästat många bröllop men inte varit med om det här innan. Personligen har jag inga problem att betala för en trevlig sista träff innan folk far hem till sitt. Men jag tänker på de som kanske inte har så gott ställt med tanke på utgifter för övernattning, presenter och färd. Svar: Nutida bröllop passerar inte så sällan gästfrihetens ramar: gästerna ska betala för sig, bidra med allehanda sysslor, klä sig i dyra kläder och så vidare, allt till brudparets eget nöje. Vill man ha ett stort bröllop men inte har råd till det kan man med fördel ordna en knytbröllopsfest eller liknande utan pretentiös klädkod och ståtliga arrangemang. Det som du beskriver låter dubbeltydigt, dels är det vänligt av brudparet att öppna presenterna så att allas nyfikenhet tillfredsställs, dels är det inte särskilt bra att de som deltar ska betala för sig. Brudparet skulle kunna bjuda på förmiddagskaffe och bullar i stället och därefter kan de gäster som vill gå och äta lunch utan samband med presentöppnandet. Svaret på din fråga är att detta är något nytt, jag har inte hört talas om att ha dagen-efter-lunch på gästernas bekostnad. Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 10107, "headline": "Barnmorskan: Alla behandlar sin sorg olika", "summary": "Marie Ganters har arbetat som barnmorska i över trettio år, och hon har sett en stor förändring vad gäller omhändertagande av föräldrar som förlorat ett litet barn i samband med förlossningen.", "article": "– Föräldrar reagerar så olika. En del blir stumma och sitter där apatiska, andra skriker rakt ut i förtvivlan. Under senare år möter vi allt fler kvinnor från andra kulturer och de hanterar sorgen och smärtan på sitt sätt – ibland inte alls som vi förväntar oss, säger Marie Ganters. Hon har arbetat i sitt drömyrke sedan 1989 och är i dag chef för förlossningen på lasarettet i Falun. Där föds varje år cirka 3 000 barn. Av dem dör runt 15 barn under graviditeten eller i samband med förlossningen. – Att möta föräldrar som mist sitt barn är det svåraste med vårt yrke. Ändå måste vi försöka ge en strimma hopp mitt i det som just då tycks helt meningslöst, säger Marie Ganters. Hon ledde utbildningar för personal både på kvinnokliniken och på barnkliniken vid Falu Lasarett under många år. Det ledde till en genomgripande förändring kring omhändertagandet av familjer som förlorat ett litet barn. Marie Ganters talar om att ge dem redskap att hantera sin sorg och smärta, och att alla kräver ett individuellt bemötande. – I samband med förlossningen kan vi lindra den fysiska smärtan nästan helt och hållet, men den psykiska smärtan är svårare att hantera. Den finns alltid där. När ett dött barn ska födas är en barnmorska och en undersköterska med i rummet. Vi måste kunna ägna oss fullt ut åt dessa mammor och pappor. Är kejsarsnitt ett alternativ, så att mamman slipper föda fram ett dött barn? – Någon enstaka mamma har efterfrågat det, men kejsarsnitt är i princip aldrig något bra alternativ. Det kan fördröja hela processen att ta till sig det döda barnet eftersom mamman ibland måste sövas. Min bild är att föräldrar där mamman fött barnet på naturligt sätt ändå är tacksamma efteråt. Många har uttryckt att de känner både sorg och glädje över sitt barn. – En del föräldrar vet exakt hur de vill ha det. De vill hålla sitt barn, klä på det, kanske ta med det hem en tid och har klart för sig hur begravningen ska gå till. De har redan ett namn på barnet. Andra föräldrar står där helt handfallna och då är det väldigt viktigt att vi finns till hands och vägleder dem, fortsätter Marie Ganters. Hon säger att A och O är att behandla barnet med respekt och värdighet, att se det som en unik individ som inte fick möta livet. – Föräldrar som inte orkat se sitt barn upplever ofta en dubbel sorg efter en tid. Min erfarenhet är att det är viktigt att med egna ögon se hur den varelse som legat i magen faktiskt ser ut. Jag minns en mamma som i efterhand var så ledsen för att hon inte fått se sitt barn naket och hålla i det. Vi hade redan satt på det kläder, berättar Marie Ganters. Hon säger att föräldrar som varit med under hela processen, från det att barnet varit dött när det föddes eller avlidit i samband med förlossningen, till begravningen ofta hanterar sorgen bättre. För flera år sedan förlorade Marie Ganters själv ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Hon var i flera år ordförande i Spädbarnsfonden och sitter fortfarande i dess styrelse. Både i den rollen och som barnmorska har hon under senare år mött allt fler föräldrar från andra kulturer som mist ett barn. – En mamma från Syrien var djupt chockad och ville inte på några villkor se sitt barn. Barnmorskan tog ändå med sig pojken in till föräldrarna. Pappan tog emot det i sin famn. Storebror, två år, tittade allvarligt på sin lillebror. Mamman orkade bara se barnets hand, hon tog den och kysste den. Då kom tårarna. Efteråt menade mamman att det varit skönt att få visa sina känslor och kunna gråta, det var inte vanligt i hennes hemland. Marie Ganters talade för en tid sedan med en mamma med ursprung i Somalia som förlorat sitt barn och framhöll att ”vi sörjer inte som ni gör. Vi tror att det som skett är Guds vilja”. – Men kvinnor från andra kulturer som fött ett dött barn ”skyddas” ofta av anhöriga och vänner som bara vill se framåt. Vi hade samma attityd här i Sverige in på 1980-talet och det skapade ibland livslånga trauman hos mammorna. – Jag märker att kvinnor från andra länder blir lättade när de får visa sin sorg, gråta och visa sin smärta och inte bara gömma undan dessa känslor. När vi ger dessa föräldrar samma möjligheter som andra så kommer även deras omgivning så småningom att förstå hur viktigt det är att knyta an till sitt döda barn för att sedan få sörja det. ", "article_category": "other"}
{"id": 10114, "headline": "En anhållen efter olycka där barn miste livet", "summary": "En kvinna har anhållits misstänkt för inblandning i en trafikolycka där en pojke i tioårsåldern miste livet.", "article": "En kvinna har anhållits misstänkt för inblandning i en trafikolycka strax söder om Sundsvall där en pojke i tioårsåldern miste livet. Hon misstänks bland annat för vårdslöshet i trafik, vållande till kroppsskada, grovt vållande till annans död och olovlig körning, skriver Expressen. Polis och räddningstjänst fick larm om olyckan vid 14.40 på söndagen. Pojken blev påkörd av en bil som voltade och landade på två bilar som stod parkerade vid en församlingslokal i Bredsand utanför Sundsvall. Han fördes till sjukhus men dog av sina skador. ", "article_category": "other"}
{"id": 10120, "headline": "Sexualupplysaren: Vuxna kan för lite om sex", "summary": "Sandra Dahlén saknade en bok om hur de kvinnliga könsorganen egentligen fungerar. Då bestämde hon sig för att skriva en själv. I boken ”Hallongrottan” tar hon upp hur livet i stort påverkar den sexuella relationen.", "article": "Den nya boken ”Hallongrottan” vänder sig till alla som har en slida och alla som har sex med någon som har en slida. Sexualupplysaren Sandra Dahlén vill rikta fokus mot en kroppsdel som är bortglömd och som få talar öppet om. – Att klitoris har stor betydelse för en orgasm är välkänt. Nu vill jag också lyfta fram slidans betydelse för den sexuella njutningen. Vi svenskar lever med en självbild av att vara så öppna när det gäller vår sexualitet, menar Sandra Dahlén. Men enligt henne i själva verket är fortfarande mycket tabu. – När tystnaden kolliderar med illusionen om det ”frigjorda folket” kan många må dåligt och till och med känna skam över sina tankar och känslor. Sandra Dahlén säger att ett bra sexliv ofta hänger intimt samman med en allmänt bra hälsa och välbefinnandet. Sexualiteten har kopplingar inte bara till hälsa, utan också till exempelvis politik och mänskliga rättigheter. – I mitt yrke som sexualupplysare möter jag så många berättelser som handlar om allt ifrån glädje till sorg, allt ifrån smärta till njutning. Jag har fått så många bevis på att okunskapen om hur våra kroppar egentligen fungerar leder till ett dåligt sexliv och till sämre hälsa, säger Sandra Dahlén. Hon säger att hur vi mår på jobbet kan ha stor påverkan på sexlivet. Därför handlar det inte bara om att ge tips om nya ställningar och tekniker. Bra sex är beroende av så mycket mer, tänker hon. Boken ”Hallongrottan” tar upp hur livet i stort påverkar den sexuella relationen. Den innehåller också fakta om hur kvinnokroppens könsorgan, som slidan och klitoris, är uppbyggda och fungerar. I den avslutande delen finns tips på olika tekniker för att få ett bättre sexliv. – I vårt samhälle är den dominerande föreställningen att penis i slidan är synonymt med sex. Då har man ”gått hela vägen”. Det är som om allt sex bor i penisen. Vilket blir tydligt eftersom så många heterosexuella par slutar att ha sex när penisen slaknar. – Den här synen på vad sex är utesluter till exempel lesbiska och leder till att många har uppfattningen att lesbiska inte kan ”ha riktigt” sex eftersom någon penis inte är inblandad. Många tror att allt handlar om ”in-och-ut” och glömmer då alla andra former av sex. Sandra Dahlén har arbetat som sexualupplysare i tjugo år. Det är en viktig folkbildaruppgift, säger hon. Under många år letade hon efter litteratur som behandlar slidan, hur den ser ut och hur den fungerar – men det visade sig vara ganska tomt på sammanhängande litteratur och forskning. Till slut valde hon att själv försöka fylla tomrummet. Resultatet blev boken som riktar sig till vuxna mellan 19 och 80 år, säger Sandra Dahlén. Hon berättar bland annat om hur slidan fungerar och hur den påverkas av ålder, eventuella graviditeter, klimakteriet och så vidare. Varför vänder du dig till just vuxna? – Jag upptäckte att också många vuxna är upptagna med ungas sexualitet och rättigheter. Men samma vuxna har stora kunskapsluckor om sex och sin kropp. Många vill också få tips för att utveckla sitt sexliv, ja nästan som recepten i en kokbok. Sandra Dahlén menar att mycket hänt när det gäller synen på sex sedan 1970-talet. Hon säger att i dag uppmärksammar sexualupplysare olika sexuella perspektiv som inkluderar flera grupper och olika former av sex. – Vissa tycker att utvecklingen går bakåt, med uppmärksamhet kring gruppvåldtäkter och sexuella trakasserier på till exempel musikfestivaler. Jag håller inte med. När man synliggör ett nytt område så blir baksidan också synlig, både det positiva och det negativa kommer fram i ljuset. I sin bok lanserar Sandra Dahlén begreppet slidsex för att täcka in den bredd av vaginal stimulans som kan skänka njutning. Fingrar, händer, penisar, dildos och annat involveras på en mängd olika sätt, säger hon. Under 1800-talet ansågs en normalt utvecklad kvinna ha svaga sexuella känslor. Samtidigt som klitoris och kvinnliga orgasmer ”glömdes bort” och försvann inom den medicinska litteraturen, berättar Sandra Dahlén. Det nya ordet frigiditet, avsaknad av sexuella känslor, började användas. Även ordet nymfomani, överdriven sexualdrift hos kvinnor, kom i bruk. Slida, livmoder och äggstockar sågs som instabila kroppsdelar som måste övervakas och behandlas av den nya medicinska disciplinen gynekologi, berättar Sandra Dahlén. De kvinnliga könsorganen ansågs ha en stark påverkan på kvinnans psykiska och fysiska hälsa eftersom de befinner sig inuti kroppen – till skillnad från mannens. Kanske fick vi i början av augusti i år ett bevis på att de kvinnliga könsorganen fortfarande inte är något vi talar så öppet om. Då tog nyhetsprogrammen Aktuellt och Rapport upp den kvinnliga orgasmen. En amerikansk studie visade att kvinnor som lever i heterosexuella relationer mer sällan får orgasm än de som lever i homosexuella sådana. Kritiker ifrågasatte att ett sådant ämne skulle finnas med i ett seriöst nyhetssammanhang. Sandra Dahlén satt med i studion som expert och efteråt chattade hon med tittarna. – Responsen var positiv. Många kvinnor hörde av sig med frågor om den kvinnliga orgasmen och sexlivet i stort. Även flera män hörde av sig för att lära sig mer om hur de ska kunna få sina kvinnliga partner att njuta. Sandra Dahlén Bakgrund: Arbetade tidigt som informatör på RFSU, riksförbundet för sexualupplysning. Har sedan dess arbetat på frilansbasis. Gör: Har i drygt tjugo år arbetat som sexualupplysare, är alltså inte sexolog eller sexualterapeut. Arbetar även som utbildare, konsult och skribent i frågor som rör genus och jämlikhet. Böcker: Har tidigare skrivit \"Sex med mera\" och \"Hetero\". Aktuell: Med \"Hallongrottan\" (Leopard förlag) som är hennes första bok om sex för vuxna. ", "article_category": "other"}
{"id": 10138, "headline": "En miljon dieslar i trafik med usel avgasrening", "summary": "Det finns drygt 1,6 miljoner dieselbilar i trafik i Sverige. Endast en tredjedel av dem har den högsta avgasreningen Euro 6. Utsläppen från dieslar i lägre Euro-klasser spyr ut skadliga avgaser långt över gällande krav, enligt en färsk trafikstudie av IVL. Det finns över en miljon sådana bilar i trafik. I Tyskland ska fem miljoner dieslar uppdateras för effektivare rening.", "article": "DN Motor har med hjälp av Transportstyrelsen tagit fram dieselbilarnas andel av den rullande svenska bilparken, som i dagsläget uppgår till totalt 5,15 miljoner bilar. Av dessa är 1,63 miljoner dieseldrivna. Det innebär att var tredje bil i trafik i Sverige är en diesel. Högst andel finns i Norrlandslänen samt i Stockholm. Intresset för dieslar tog fart för drygt tio år sedan när det kom en ny generation motorer med turbo och direktinsprutning som gav bra prestanda och låg förbrukning. Efterfrågan eldades på av att extra snåla dieslar fick miljöbilsstämpel, att fordonsskatten blev koldioxidbaserad och att dieslar med partikelfilter fick särskilda rabatter. Mellan åren 2005 och 2012 steg andelen dieslar av nybilsförsäljningen från 9,7 till toppnoteringen 66,9 procent. Därefter har kurvan vänt nedåt. Skandalen inom Volkswagen har förstärkt trenden och ställt dieseltekniken i skamvrån. Krav höjs på att begränsa eller förbjuda dieslar i vissa storstäder. Bakgrunden är alltför höga utsläpp av kväveoxider som påverkar både miljö och hälsa. Tidigare hade dieslarna problem även med partiklar, men det har effektivt lösts med partikelfilter. Kväveoxiderna däremot ser bra ut på papperet, men inte i verklig trafik. En rad undersökningar visar att halterna är väsentligt högre än vad bilarna är godkända för. Det gäller i synnerhet bilar fram till år 2014, då den senaste avgasnormen Euro 6 började tillämpas. Enligt en färsk rapport från IVL, Svenska miljöinstitutet, skedde det i praktiken ingen förbättring alls av utsläppen mellan Euro 2, som började tillämpas 1996, och Euro 5 som kom 2009, trots allt lägre gränsvärden. I verklig körning var alla i stort sett lika skitiga. Vår sammanställning visar att drygt en miljon dieslar i trafik hör till denna grupp, varav merparten i Euro 5 med närmare 700 000 bilar. Det är först i och med Euro 6 som reningen verkar börja ge effekt, enligt IVL. Studien visar att Euro 6-bilar har cirka 60 procent lägre utsläpp jämfört med bilar i lägre Euro-klasser. Men jämfört med det skärpta gränsvärdet i Euro 6 ligger bilarna fortfarande långt över med i genomsnitt femfaldigt högre nivåer. – Det här kan ändå ses som ett genombrott. Nu ser vi äntligen en minskning med Euro 6-bilarna, även om det är långt kvar innan de möter lagkraven, säger forskaren Åke Sjödin på IVL. Skillnaderna är stora mellan olika märken och modeller. Vissa bilar har mycket effektiv rening medan andra har betydligt sämre. Exempelvis har Volkswagens dieslar i Euro 5 bland de högsta utsläppen medan deras nyare Euro 6-bilar tillhör de som har lägst utsläpp. I Tyskland har tillverkarna och myndigheterna enats om att förbättra reningen i fem miljoner dieslar i Euro 5 och 6 genom ny mjukvara. Någon motsvarande diskussion har inte väckts i Sverige. Bertil Moldén, vd för Bil Sweden, vill gärna se en heltäckande överenskommelse för hela EU. – Som det nu är blir effekten att tyska dieselägare får andra förutsättningar än dieselägare i andra länder. Det måste bli en Europaöverenskommelse. Jag kanske inte har alla medlemmar med mig när jag säger det, men sunt förnuft talar för ett samlat grepp, säger han. Precis som partiklarna finns det effektiv reningsteknik även för kväveoxider. Tunga lastbilar i Euro 6 har tillsatser av urea som ger hög effekt, vilket bekräftas i IVL-mätningen. Denna teknik kommer nu i allt fler personbilar. Men det sker i elfte timmen. Den intensiva debatten om dieselns negativa hälsoeffekter och tillverkarnas fusk har påverkat nybilskunderna. Sedan VW-skandalen briserade har andelen nya personbilsdieslar gått ned från 58 till 52 procent. Volvo Cars har sagt att företaget inte ska utveckla någon ersättare när nuvarande generation fasas ut en bit in på 2020-talet. Vilka slutsatser ska man dra? Är dieseln på väg att dö sotdöden? Eller är det bara ett problem på vissa ställen i vissa storstäder? För klimatet har den höga andelen dieslar haft en positiv effekt genom lägre utsläpp av koldioxid. Håkan Johansson, nationell samordnare för klimatfrågor på Trafikverket, har för DN Motors räkning analyserat ett teoretiskt exempel vilka effekterna skulle ha blivit om alla dieseldrivna personbilar 2016 varit bensindrivna. Resultat: En dramatisk minskning av kväveoxiderna med 64 procent – men till priset av en ökning av växthusgaserna med 17 procent eller 1,8 miljoner ton. Det ska jämföras med totalt 10,6 miljoner ton som alla personbilar släppte ut 2016. En del av effekterna beror på att dieselbränslet har allt högre andel förnybara komponenter. Under första halvåret i år var hela 29,2 procent förnybart, tack var en fortsatt stark ökning av dieseln HVO, som görs av bland annat tallolja och slakteriavfall. Bränslet ger den högsta reduktionen av växthusgaser av alla biodrivmedel, enligt Energimyndigheten. Bensin däremot är med några få undantag till 95 procent fossil. Den har endast 5 procent etanol. I den intensiva debatten om dieselns negativa påverkan på stadsluften har dessa klimateffekter kommit i skymundan. Dieselmotorns styrka över bensinmotorn är att den är mer energieffektiv. Det är också därför all tung yrkestrafik är dieseldriven. Håkan Johansson bedömer därför att dieselmotorn har en fortsatt viktig roll att spela. – Även om den har fortsatta problem med höga kväveoxidutsläpp ser jag helt klart att den har en framtid även sett över lite längre tid. Inte minst gäller det för tunga fordon. Där har man också lyckats få ner utsläppen i verklig trafik av både partiklar och kväveoxider samtidigt som utsläppen av koldioxid fortsatt att minska, säger han. Han påpekar också att kraven inom Euro 6 gradvis skärps. – Det kvarstår fortfarande några steg inom Euro 6 som kommer att göra att emissionerna av kväveoxider fortsätter minska även fram över för nya dieselmodeller, säger han. Frågan är hur stort problemet är om man lyfter blicken från Hornsgatan i Stockholm och andra utsatta stadsdelar? Är det mest en lokal fråga eller är det bra för hela landet att andelen dieslar minskar? Nationellt har utsläppen av kväveoxider minskat kraftigt. Från 1990 till 2015 halverades de, enligt Naturvårdsverket. Transporter svarar för cirka 40 procent. Bensinbilar och tunga lastbilar fortsätter att visa fallande värden, men för personbilsdieslar har kurvan vänt uppåt. Mellan 2014 och 2015 steg utsläppen med 6 procent som en följd av att allt fler dieslar togs i trafik. Åke Sjödin på IVL ser följande problem: – Utsläppen av kväveoxider berör framför allt de nationella miljömålen ”Frisk luft”, ”Bara naturlig försurning” samt ”Ingen övergödning”. I den senaste miljömålsuppföljningen, som gjordes så sent som i år, bedöms inget av dessa tre miljökvalitetsmål att nås, även om utvecklingen går åt rätt håll . – Ett annat problem för Sverige är att vi med bara liten marginal tidigare klarat att uppfylla EU:s takdirektiv för utsläpp av kväveoxider. – Med de nya rönen om de höga kväveoxidutsläppen från dieselbilar riskerar Sverige att få problem med att uppfylla det nyligen skärpta takdirektivet framgent, säger han. Er studie visar att lastbilarnas rening fungerar effektivt. Hur skulle stadsluften i Göteborg se ut om bilarna var lika bra? – Göteborg har framför allt svårt att uppfylla den gällande miljökvalitetsnormen för kvävedioxid (NO2) längs de stora hårt trafikerade lederna och gatorna. – Det är framför allt för Euro 6 som de tunga dieselfordonen uppvisar en betydligt effektivare kväveoxidrening än de lätta dieselfordonen. Situation skulle sannolikt bli märkbart bättre om de lätta dieselfordonen motsvarande Euro 6 hade lika effektiv kväveoxidrening som de tunga fordonen. Tillverkarna fuskar och utnyttjar kryphål, men hur är det med lagstiftarnas ansvar? – It takes two to tango! Om man bortser från vissa biltillverkares fusk med avgasreningen, så tycker jag att ansvaret för de höga kväveoxidutsläppen från dieselbilar bör delas ungefär lika mellan bilindustrin och alla de på olika positioner inom EU som har förhandlat och mejslat fram EU:s gällande avgaslagstiftning. Håkan Johansson på Trafikverket ger följande framtidsbild: – Jag tror inte att vi kommer att få en snabb utfasning av dieselbilar på personbilssidan. De kommer att finns kvar även om deras andel minskar till förmån för att andelen bensinbilar och framför allt andelen laddhybrider och elbilar ökar. På sikt kommer kanske också bränslecellsfordon, som egentligen är en elbil fast med ett annat energilager, ta marknadsandelar, säger han. Resultat: En dramatisk minskning av kväveoxiderna med 64 procent – men till priset av en ökning av växthusgaserna med 17 procent eller 1,8 miljoner ton. Trafikverket om alla dieselbilar byttes till bensinbilar. ", "article_category": "other"}
{"id": 10156, "headline": "Evelyn Schreiber: Vi hukar oss som en flaggstång på Sergels torg", "summary": "I stället för att se den svenska flaggan som en symbol för en enad nation, kan man tänka sig att det finns en kraft i att även våga visa sig som det splittrade folk vi faktiskt är.", "article": "Det är onsdag kväll och jag skyndar över Sergels torg. Vid staketet vid trappan har någon knutit en stor, skrynklig svensk flagga. En handfull personer står bakom den och viftar ned mot flaggstången på torget. Den slokande stången. De ser arga ut och rör sig ryckigt. Ditresta kanske, bara för att protestera mot det som av vissa har kallats för en hädelse. Med så stora ord är det inte konstigt att människor rycker ut i strid för nationen. När jag passerar gruppen har det precis börjat regna. En kvinna utbrister ilsket: ”Hur kan de få göra så här?” och syftar på den blågula flaggan som vajar, liksom uppochned. Sedan tittar hon upp mot den mörka himlen, suckar och fortsätter med en mjukare röst: ”Nej, vad säger ni, ska vi inte gå och ta en burgare? Vi kan komma tillbaka om en liten stund.\" Det finns nog ingen mer känsloladdad symbol för nationen än flaggan. Den stormiga debatten om en flaggstång på ett torg i Stockholm är väl bevis nog. Men om man bortser från den rent principiella frågan om vad flaggan representerar och hur den ska användas, finns det en djupare diskussion som borde få ta mer plats: Den svenska självbilden. ”Är det så vi vill marknadsföra vårt land?”, skrev gruppledaren Erik Slottner (KD) i ett Facebookinlägg. Han, och fler med honom, oroar sig för hur flaggan på Sergels torg ska uppfattas av besökare. Men kanske handlar det inte så mycket om hur vi uppfattas utifrån – som hur vi uppfattar oss själva. Vi lever i en tid då de flesta kan slänga ett öga på den hukande stången och dra samma sentimentala slutsats: Sverige förfaller. Vårt land är inte vad det var. Medan vissa skulle skylla det på stängda gränser, debattklimat och nazister på gatorna så skulle andra peka på invandring, människor som nekas vård och system som vacklar. Man kan nöja sig med den analysen, nicka lite uppgivet åt den symboliska flaggstången och skynda vidare. Men det finns något mer, något hoppfullt – om än kanske naivt – i hur konstnären Mattias Norström resonerar. Hans förhoppning är att antagonister från vänster till höger ska kunna närma sig varandra. ”Stången kämpar för att resa sig igen”, säger han (Aktuellt 30/8). I stället för att vifta med den svenska flaggan som en symbol för en enad nation, kan man tänka sig att det finns en kraft i att även våga visa sig som det splittrade folk vi faktiskt är. Vi hukar nu, men förhoppningsvis kan vi snart räta på oss. ", "article_category": "other"}
{"id": 10162, "headline": "Det är inte gratis att plocka bär", "summary": "För stadsbon är nog mest ekonomiskt att köpa skogens bär i butik eller på torgplats.", "article": "Skogens bär ingår i ett ekologiskt system och är knappast till för enbart människan. Det är inte gratis att plocka bär. Det kostar både tid och pengar. Det kräver utrustning och transporter. Väl på plats i bärskogen ger det en härlig naturupplevelse i bra väder, men för stadsbon är nog mest ekonomiskt att köpa skogens bär i butik eller på torgplats. ", "article_category": "other"}
{"id": 10178, "headline": "”Ingen enighet i alliansen om att säga ja till gårdsförsäljning”", "summary": "Det har påståtts i media att allianspartierna skulle vara eniga om att lägga fram ett förslag om gårdsförsäljning av alkohol. Det är inte sant. Gårdsförsäljning skulle leda till att vårt monopol utmanades, och att Sverige riskera att tvingas avskaffa detaljhandelsmonopolet. Vilket skulle leda till kraftigt ökade alkoholskador, skriver Barbro Westerholm (L), med flera.", "article": "Under den senaste tiden har en del politiker och ekonomiska intressenter propagerat för så kallad gårdsförsäljning av alkohol. Det är så trevligt och så bra för turismen och sysselsättningen på landsbygden har det sagts. Vad man talar mindre om är medaljens trista baksida: Konsekvenserna för alkoholpolitiken och därmed för skadorna. I den så kallade Franzéndomen 1997 godkände EU-domstolen Systembolagets monopol på detaljhandel med alkoholdrycker. Bland annat för att monopolets syfte är att skydda folkhälsan. Ett annat viktigt krav för att EU skulle acceptera monopolet var att lagstiftningen inte används för att favorisera inhemska produkter. Men att tillåta svenska tillverkare att bedriva privat detaljhandel med alkohol skulle självfallet innebära att svenska produkter favoriseras. Två statliga utredningar, utförda av framstående jurister, har visat att enligt EU-rätten är svensk gårdsförsäljning inte förenlig med alkoholmonopol: ”En ny alkohollag”, SOU 2009:22 och ”Gårdsförsäljning”, SOU 2010:98. Utredningarna fann att gårdsförsäljning, det vill säga försäljning av alkoholdrycker på tillverkningsstället vid sidan av detaljhandelsmonopolet, inte är förenlig med EU-rätten. En sådan ordning vore att diskriminera utländska tillverkare, som inte skulle få samma möjlighet. Den andra utredningen (2010) ”löste problemet” så här: Om svenska tillverkare ska få rätt att bedriva detaljhandel till svenska konsumenter, måste även alla utländska tillverkare få samma möjlighet. Försäljningsställena skulle inte behöva ha någon anknytning till tillverkningsstället. Försäljningsställen skulle enligt förslaget kunna ligga var som helst, till exempel i centrum av städer och större samhällen. Förslaget skulle ha möjliggjort hundratals nya alkoholbutiker, centralt placerade i större samhällen. I praktiken skulle alltså förslaget ha inneburit att detaljhandelsmonopolet hade upphävts. Detta förslag ledde naturligtvis inte till någon åtgärd av alliansregeringen. Men EU har ”godkänt” gårdsförsäljning i Finland sägs det. Där har man infört möjlighet för lokala tillverkare av vin att sälja sina varor vid sidan av det finska monopolet, Alko. Men den finska gårdsförsäljningen är mycket begränsad och omfattar bara viner gjorda på bär och frukter som odlas norr om sextionde breddgraden. Motiveringen för att den har accepterats av EU-kommissionen är att den inte anses konkurrera med varor från andra medlemsländer. När den finska regeringen också ville tillåta tillverkare av spritdrycker (likörer) att bedriva försäljning direkt till konsument, sade kommissionen nej. Det klargjordes att detta inte var förenligt med bibehållet alkoholmonopol i Finland. Förslagen om att tillåta svenska tillverkare att sälja sina produkter direkt till konsument gäller vin gjort på vindruvor, öl och sprit. Det är solklart att dessa varor konkurrerar med produkter från andra medlemsstater, och att det därför skulle innebära en favorisering av svenska produkter. De två utredningarna ansåg därför inte att det finska exemplet skulle kunna åberopas av Sverige. Det har också förts fram förslag om att lokala tillverkare skulle få bli ombud för Systembolaget. Systembolaget har i dag cirka 500 ombud på mindre orter utan systembutik. I medlemskapsförhandlingarna underströk Systembolaget att dessa inte har eget försäljningsintresse, eftersom de bara får täckning för sina kostnader för hanteringen, och att de inte får sälja alkoholdrycker ur egna lager, utan bara hantera kundernas beställningar av varor från Systembolaget. Det är lätt att konstatera att ombudsförslag skulle innebära en tydlig diskriminering till förmån för svenska producenter, eftersom de till skillnad från andra ombud skulle få sälja direkt till kunder ur egna lager. Den ökning av sysselsättningen på landsbygden som en gårdsförsäljning skulle leda till är ytterst marginell, när man räknar de arbetstillfällen som har ett direkt samband med den tänkta gårdsförsäljningen, och inte ägnar sig åt spekulationer. Kanske något tiotal nya jobb. Försäljning genom Systembolaget är mycket viktigare enligt gårdarnas egna uppskattningar, i en enkät utförd av LRF. Paradoxalt nog vore det viktigare för tillverkarna att slå vakt om Systembolaget, än att få sälja till besökare. Gårdsförsäljning av vin från små tillverkare skulle troligen på kort sikt inte leda till någon nämnvärd ökning av alkoholskadorna. Däremot blir riskerna större om tillverkare av sprit och hundratals bryggerier skulle få bedriva detaljhandel från sina tillverkningsställen. Men den stora frågan gäller de långsiktiga effekterna, framför allt de EU-rättsliga. Att tillåta svenska alkoholtillverkare att sälja alkoholdrycker direkt till konsumenter i detaljhandel, skulle innebära att svenska produkter favoriseras och att importerad alkohol diskrimineras. Det strider mot förutsättningarna i Franzéndomen från 1997. Man kan utgå från att detta skulle leda till att vårt monopol utmanades, och att Sverige skulle riskera att tvingas avskaffa detaljhandelsmonopolet. Omfattande forskning visar att det skulle leda till kraftigt ökade alkoholskador. Att införa gårdsförsäljning ”på försök” i något län, som också har föreslagits, är inte heller möjligt utan att äventyra vår alkoholpolitik. Det har påpekats, till exempel av Justitiekanslern, att det skulle undergräva vår argumentering inför EU-domstolen, där Sverige har hävdat att vårt monopol syftar till att skydda folkhälsan, inte att gynna svenska produkter. Gårdsförsäljning skulle ju just gynna svenska produkter. Vi skulle tappa trovärdighet, monopolets motståndare skulle jubla och utmana oss i EU-domstolen, och vi skulle riskera att förlora monopolet, även om gårdsförsäljningen bara var ”på försök”, och vi var beredda att avsluta försöket vid kritik från EU-domstolen. Det har påståtts i medier att allianspartierna skulle vara eniga om att lägga fram ett förslag om gårdsförsäljning. Det är inte sant. Och när man får klart för sig att detta kan hota en av grundpelarna i den svenska alkoholpolitiken, tror vi att allt fler riksdagsledamöter kommer att motsätta sig ett sådant förslag. 30 augusti 2017 Debattartikel Penilla Gunther (KD), Maria Lundqvist Brömster (L), Lars-Axel Nordell (KD), Barbro Westerholm (L) och Johan Örjes (C): ”Ingen enighet i alliansen om att säga ja till gårdsförsäljning” Repliker Alfred Askeljung (C), Johan Hedin (C), Gustav Hemming (C) och Johan Krogh (C): ”Dags att myndigförklara svenska folket” Företrädare för svenska producenter av alkoholhaltiga drycker: ”Svenska producenter diskrimineras med förbudet” Tina Acketoft (L), riksdagsledamot och EU-politisk talesperson och Gilbert Tribo (L), gruppledare Liberalerna Region Skåne: ”Gårdsförsäljning inget hot mot Systembolaget” Slutreplik från Lars-Axel Nordell (KD) och Barbro Westerholm (L): ”Vilseledande om alkoholutredningar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 10187, "headline": "”Var ärlig men undvik detaljer”", "summary": "Relationen håller inte längre och beslutet om en separation är fattat. Hur pratar man med barnen? Här berättar psykologen Martin Forster vad han tycker är viktigast att tänka på.", "article": "En separation är ofta påfrestande för alla inblandade, även när den sker utan större konflikter. Men när beslutet är fattat ställs föräldrar dessutom inför uppgiften att berätta om det svåra för barnen. Hur gör man det på bästa sätt? – Ett första råd är att ha praktiska saker klara för sig. Det är viktigt att man först har funderat igenom hur man ska bo, så att man kan ge en tydlig bild av hur livet kommer att bli. Det säger Martin Forster, psykolog och forskare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, som också svarar på Insidans läsarfrågor varje månad. Han anser också att det är viktigt att förklara för barnen att separationen handlar om relationen mellan föräldrarna. – Hur man formulerar det har lite med barnens ålder att göra, men att säga att man skiljer sig för att man bråkar mycket och att relationen därför inte fungerar är inte farligt. Det hjälper snarare barnen att förstå, säger han. Om separationen beror på att man inte älskar varandra längre är det bra att vara ärlig om det mot barnen. Däremot behöver man inte fördjupa sig och gå in för mycket i detalj, till exempel om separationen har att göra med att någon av parterna varit otrogen, menar Martin Forster. – Ofta grundar sig ju separationen i att man är för olika, har konflikter eller helt enkelt i att kärleken mellan föräldrarna har tagit slut. Det räcker med att förklara det på det sättet – om det inte är så att till exempel en otrohet är uppenbar för alla, då måste man såklart beröra det och förklara att mamma eller pappa har träffat en ny person. Något som också kan vara svårt under och efter en separation är konflikter. Enligt Martin Forster är det värt väldigt mycket att så långt det går försöka undvika bråk. – Man har sett att just detta att undvika konflikter mellan föräldrarna är viktigare för barnens välmående än till exempel boendeformen. Om föräldrarna har konflikter ökar risken för att barnen mår dåligt, och om barnen ser konflikterna ökar risken ännu mer, säger Martin Forster. Många föräldrar tror att man kan sköta konflikterna diskret, men barnen påverkas ofta indirekt, menar han. Det kan till exempel handla om hur föräldrarna förhåller sig till varandra när de väl ses, något som barnen lätt lägger märke till. – Barnen känner ofta av en spänd stämning. Men det kan också handla om att man aldrig ens pratar om den andra föräldern efter separationen, vilket också kan uppfattas som jobbigt för barnet, säger Martin Forster. – Det är värt otroligt mycket att bjuda till och försöka samarbeta, även om man inte tycker om varandra. Hur undviker man som separerad förälder att hamna i konflikter? – Det generella svaret är att ju tydligare överenskommelse man har om till exempel när barnen ska bo hos respektive förälder, desto mindre blir risken för konflikter, säger Martin Forster. – Om man tänker att man ska lösa boendefrågan eller andra praktiska frågor efter hand, leder det också ofta till ökad risk för konflikter. Därför rekommenderar han att vara något ”fyrkantig” i sin planering och hålla sig till de överenskommelser som man slutit. Men det händer också att föräldrar som separerat inte kan komma överens. Alla kommuner har skyldighet att erbjuda så kallade samarbetssamtal, som leds av sakkunniga, vid separationer mellan föräldrar. Där fokuserar man på hur man ska lösa frågor som vårdnad, umgänge och boende. – Jag rekommenderar det starkt om föräldrarna inte kan komma överens på egen hand, säger Martin Forster. Hur gör man då när en av föräldrarna träffar en ny partner? Martin Forster tycker att det generellt kan vara bra att ta det lugnt när man introducerar den nya kärleken. – När man har separerat råder ofta ett sårbart läge. Barnet kan undra över vad som hände och hur den nya tillvaron kommer att bli. Om det för snabbt kommer in en ny person kan det skapa mer osäkerhet, och barnen kan också hamna i lojalitetskonflikt mellan föräldrarna, säger Martin Forster. Han menar att alla har att vinna på att en ny relation introduceras gradvis, även den nya partnern som förhoppningsvis vill ha en bra relation med barnen och familjen. Finns det något man absolut ska undvika efter en separation? – Att vara otydlig med huruvida man separerat eller inte, svarar Martin Forster. Om man först separerar och berättar för barnet och sedan plötsligt beter sig som om man vore ihop, leder det till osäkerhet hos barnet. Det kan också väcka förhoppningar som inte infrias, vilket barn kan ha svårt att hantera, säger han. – Det är heller inte bra att bråka inför barnen. Det bör man absolut undvika. Något som däremot kan vara bra är att tydligt visa att man accepterar att olika regler gäller hos de två föräldrarna, om så är fallet. – Man kanske gör olika saker under vardagarna eller har olika regler i hemmet efter att man separerat. Visa för barnen att det är okej, men håll er till de överenskommelser ni har mellan er som föräldrar, säger Martin Forster. Planera. Försök att hålla fast vid överenskommelser som gjorts, till exempel om när barnen bor var. Förklara varför relationen tagit slut, men fördjupa er inte i detaljer. Bråka inte inför barnen. Föräldrars konflikter ökar risken för att barnen mår dåligt, och om barnen ser konflikterna ökar risken mer. Ta det lugnt med att introducera nya partner. Se till att det inte går för snabbt, framför allt om den nya relationen är färsk. Om ni inte kan komma överens: Din kommun är skyldig att erbjuda så kallade samarbetssamtal om barn är inblandade vid separationer. Samtalen är gratis och fokuserar på praktiska saker i föräldrarollen. Under 2016 separerade föräldrar till 59 593 barn mellan 0 och17 år i Sverige. Det är en liten minskning från 2015, då antalet barn vars föräldrar separerade under året var 59 839. I Sverige finns drygt 1,1 miljoner familjer med barn under 18 år. Sju av tio är kärnfamiljer, två av tio familjer med en ensamstående förälder och en av tio är en ombildad familj. Mer än åtta av tio familjer har ett eller två barn. Källa: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 10199, "headline": "”Alliansen måste presentera en politik för högskolan”", "summary": "Sveriges studenter förtjänar en högre utbildning i världsklass. Men för att nå dit finns det oerhört mycket att göra. Med bara ett år till valet är det hög tid för alliansen att presentera en gemensam politik för högskolan, skriver fyra ordförande för alliansens studentförbund.", "article": "Som företrädare för alliansens studentförbund har vi en samlad bild av vilken högskolepolitik som Sverige behöver. Med bara ett drygt år kvar till valet anser vi att det är hög tid för alliansen att komma med en gemensam linje för den högre utbildningen. Sveriges politiker måste börja se den högre utbildningen för vad den är. Oavsett vilka vägar vi väljer efter gymnasiet är den högre utbildningen någonting som ger oss chanser att stärka oss själva både personligen och professionellt genom en investering i bildning, kunskap och att utveckla färdigheter. Vi anser att Sveriges studenter förtjänar en högre utbildning i världsklass och för att nå dit finns det oerhört mycket att göra. Alltför många akademiska utbildningar brister i kvalitet. Alltför lite lärarledd tid ges på många utbildningar och alltför få får ett jobb efter examen som är kopplat till den utbildning som genomgåtts. Ändå tycks regeringen blunda för utmaningarna inom den högre utbildningen. Det behövs en ambitiös och vass borgerlig oppositionspolitik. Alliansregeringarna 2006–2014 gjorde vissa ansatser att reformera högskolan, men som helhet var det långt ifrån tillräckligt. När alliansen är i regeringsställning nästa gång måste högskolepolitiken uppvärderas. Som viktigaste mål med sin högskolepolitik inför valet 2018 bör alliansen sträva efter höjd kvalitet på landets utbildningar. Som företrädare för alliansens studentförbund anser vi att våra partier har varit alltför dåliga på att diskutera högskolan. Allianspartierna har haft lätt för att prata om alla möjliga frågor inom skolpolitiken. Grund- och gymnasieskolan är förvisso väldigt viktiga områden, men skolpolitiken kan omöjligt lösa alla samhällsproblem. Alliansen behöver nå ut med tydliga svar på hur högskolan kan förbättras för landets studenter. Vi anser att den svenska högskolepolitiken sedan länge är på väg åt fel håll. Under 1990-talet utökades antalet högskoleplatser i massiv takt utan att det följdes av tillräckliga kvalitetssatsningar. För oss är det tydligt att den ständiga utbyggnaden av högskolan sker på bekostnad av kvaliteten. Detta är ett stort misslyckande och ett svek mot studenter och samhället i stort. Denna utveckling måste vändas till förmån för reella kvalitetssatsningar. Alliansen behöver tydligt bryta med den misslyckade socialdemokratiska högskolepolitiken. Detta innebär inte bara att vi behöver stoppa utbyggnaden av högskolan utan också att akademins särställning måste värdesättas högre. Att ständigt utöka antalet universitet har inget egenvärde om det inte leder till bättre högskolor. Vi får inte fler toppuniversitet i Sverige genom att politiker kommer med godtyckliga utnämningar. Dagens regering tycks tro att de flesta samhällsutmaningar kan lösas genom att utöka antalet akademiska utbildningar. Vi frågar oss i stället om alla utbildningar verkligen måste vara akademiska. Om vi förmår se potentialen i den redan nu framgångsrika yrkeshögskolan finns bättre lösningar. Yrkeshögskolan är den enda utbildningsformen i Sverige som kan tillfredsställa näringslivets behov av kompetens på relativt kort sikt. Nio av tio kommer i arbete året efter examen. Yrkesutbildningarna leder till jobb och dessutom till högre produktivitet, god löneutveckling och mindre sjukfrånvaro. Regeringen pratar gärna om internationalisering, men konkreta reformer har uteblivit, trots att allt pekar mot att internationella studenter höjer kvaliteten i den högre utbildningen. Internationellt utbyte förbättrar studenternas nätverk och skapar viktiga erfarenheter. För att skapa en mer gränslös högre utbildning måste Sverige bli bättre på att locka till sig kompetens från andra länder. Ytterligare en rättvisefråga för studenter är att en högre utbildning ska löna sig. Vi anser därför att det är hög tid för alliansen att ta ställning för avskaffad statlig inkomstskatt. Sverige har lägst utbildningspremie i hela OECD, vilket påverkar valet av utbildning och gör det olönsamt att studera efter gymnasiet för alltför många. Enligt en rapport från Timbro förra året skulle en avskaffad statlig inkomstskatt dessutom kunna bli en reform som hade inbringat mer pengar i statskassan. I praktiken blir den statliga inkomstskatten en straffskatt på högutbildade personer. En gemensam allianspolitik för högre utbildning bör innehålla många delar, men dessa fyra områden måste enligt oss ingå: 1 Stoppa utbyggnaden. Högskolan har notoriskt byggts ut utan att den fått tillräckligt med resurser, vilket har lett till underfinansierade och på många håll undermåliga utbildningar. Utbyggnaden måste stoppas så länge kvaliteten inte kan garanteras. 2 Värna alla utbildningsvägars särställning. Under socialdemokratiska regeringar de senaste 20 åren har högskolor som Karlstad, Örebro och nu senast Malmö beviljats universitetsstatus. Universiteten ses alltför ofta som en arbetsmarknadsåtgärd lämplig att gömma arbetslöshetssiffror bakom, samtidigt som framgångsrika utbildningsformer såsom yrkeshögskolan glöms bort. Alliansen måste både värna akademin och se potentialen i yrkeshögskolan. 3 Verka för en gränslös högre utbildning. Utbyten och mer internationell kompetens berikar både svenska studenter och Sverige som land. Det krävs en högskolepolitik som underlättar både för svenska studenter att studera utomlands och för utländska studenter att studera här. Vi behöver därutöver en politisk vilja att få internationella lärosäten att etablera sig i Sverige. Det skulle ge fler svenska studenter tillgång till utbildningar i världsklass. 4 Slopa straffbeskattningen på högre utbildning. Studenter avsätter flera år av sina liv och belånar sig för att få en utbildning. I Sverige lönar det sig mindre än hälften så mycket att utbilda sig som snittet i OECD. Den statliga inkomstskatten gör mer skada än nytta och måste avskaffas helt. Det finns mycket att göra för att stärka Sveriges studenter och lärosätenas möjligheter att höja kvaliteten i utbildningarna. Dessa förslag är en början. Med bara drygt ett år kvar till riksdagsvalet är det dags att alliansen presenterar en gemensam politik för högre utbildning. 28 augusti 2017 Debattartikel Simon Palme, förbundsordförande Centerstudenter; Ina Djurestål, riksordförande Moderata studenter; Sabine Pettersson, riksordförande Liberala studenter och Anna Alkman, förbundsordförande Kristdemokratiska studentförbundet: ”Alliansen måste presentera en politik för högskolan” Repliker Nasra Ali & Frida Gunnarsson, S studentförbund: ”Alliansens politik har ökat utbildningsklyftorna” Slutreplik från alliansens studentförbund: ”S-studenters regeringsförsvar ger inte mer jämlikhet” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 10208, "headline": "”Vi accepterar inte att Sveriges framtid, jobben och klimatet sätts på spel”", "summary": "Vi accepterar inte att Sveriges framtid, välfärden, jobben och klimatet sätts på spel på grund av att oppositionen vill skapa kaos i Sveriges riksdag. Regeringen i samarbete med Vänsterpartiet kommer därför välja att inte lägga fram de föreslagna förändringarna av skiktgränserna och 3:12-reglerna. Detta måste ses i ljuset av att en enig forskarkår säger att klimatet inte kan vänta. Vi presenterar därför en reviderad flygskatt och säkerställer att glest befolkade delar av landet kompenseras.", "article": "Svensk ekonomi står starkare än på mycket länge. Regeringen, tillsammans med Vänsterpartiet, har återinfört ordning och reda i statsfinanserna, vi har en sjunkande arbetslöshet och en ekonomisk utveckling som slår de flesta andra länder. Den ekonomiska styrkan ska nu komma alla till del. Inom några veckor lägger regeringspartierna i samarbete med Vänsterpartiet fram en budget till riksdagen. Vi har nu resurser för att reparera och bygga ut välfärden, modernisera Sverige genom klimatinvesteringar. Investeringar som behövs för att skapa fler arbetstillfällen och förbättra för oss alla. Samtidigt betalar vi av statsskulden. Regeringen har under våren aviserat tre skatteförändringar. Vår bedömning är att det är minst sagt rimligt att människor med de högsta inkomsterna betalar mellan två och 200 kronor mer i månaden för att bidra till ett mer jämlikt samhälle. Det är också rimligt att reformera 3:12-reglerna så att ägarskiften i familjeföretag underlättas, skatteplanering försvåras och att den rikaste procenten av Sveriges befolkning betalar en rättmätig skatt, samtidigt som det fortsätter vara skattemässigt attraktivt att starta företag. Klimatet kan inte vänta. Flygets påverkan på miljön måste bromsas. I dag är flyget en av de värsta klimatbovarna, men till skillnad från andra transportslag betalar det inte bränsleskatt och andra miljöskatter. Att de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna motsätter sig dessa tre reformer visar tydligt på vad som skiljer oss åt politiskt. Vi har också varit beredda att diskutera dessa skatteförslag med oppositionen. Men samarbete bygger också på att alla parter tar ansvar. De borgerliga partierna har med stöd av Sverigedemokraterna i stället hotat att fälla enskilda ministrar med misstroendeförklaringar. Ett kraftfullt och skarpt verktyg, som tidigare använts mycket sparsamt, används nu för att stoppa politiska förslag och skapa så mycket politisk oreda som möjligt. En ny och farlig praxis förs in i svensk politik. De borgerliga partiernas agerande riskerar att kasta hela det svenska budgetramverket överbord och innebär att vi frångår ordningen om att budgeten fattas i ett och samma beslut, där ansvar tas för både intäkter och utgifter. I praktiken riskerar Sverige att återvända till den ordning som bidrog till stora underskott i statsfinanserna och den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Resultatet blev skyhöga räntor, en nedmonterad välfärd och hundratusentals arbetslösa. Vi accepterar inte att Sveriges framtid, jobben och klimatet sätts på spel. Vi väljer att förhindra det politiska kaos som är på väg att etableras i Sveriges riksdag. Det är att ta ansvar för Sverige. Vi kommer därför inte att lägga fram de föreslagna förändringarna av skiktgränserna och 3:12-reglerna. Klimatet är vår tids ödesfråga och kan inte vänta. Forskarna är eniga om att utsläppen måste minska. Regeringen tillsammans med Vänsterpartiet kommer därför gå fram med en flygskatt. Samtidigt behövs flyget idag i de delar av landet där tåget ännu inte är ett realistiskt alternativ. Vi reviderar därför förslaget och säkerställer att glest befolkade delar av landet kompenseras. De förändringar som gjorts ligger också i linje med de signaler som kommit från de borgerliga partierna i riksdagen. Sverige står inför fortsatt stora utmaningar i en orolig omvärld. Då behövs ansvarstagande och stabila politiska förutsättningar för att styra landet. Vi tar ansvar för att Sverige ska hålla ihop och vi tar ansvar för klimatet. 26 augusti 2017 Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 10211, "headline": "Särbegåvade Emma har känt sig utanför hela sitt liv", "summary": "Under hela uppväxten kände sig Emma som den konstiga tjejen som inte passar in i skolan. För två år sedan fick hon veta att det kan bero på att hon är särbegåvad.", "article": "Emma Hulsin fick höra att hon är särbegåvad när hon var 18 år och gick i tvåan på gymnasiet. Det var en speciallärare på Mediegymnasiet i Nacka som tyckte att hon uppvisade typiska tecken. – Först blev jag litet sur, eftersom jag trodde att det var en diagnos. Det brukar alltid vara något dåligt, säger hon. Vi träffas under scenen i Kungsträdgården, Stockholm. Här jobbar hon som parkarbetare, parallellt med fyra andra jobb som hon har haft sedan hon gick ut gymnasiet i höstas. När hon läste på och tog till sig den information som finns om särbegåvning, började saker och ting falla på plats. – Plötsligt förstod jag varför jag hade varit så uttråkad på lektionerna, och varför lärare inte förstått vad jag hade för problem. Emma Hulsin berättar att hon blev mobbad i förskolan, både av andra barn och av lärare. – De gav mig aldrig kredd för något som jag gjorde, säger hon. Hennes mamma stöttade henne mycket under hela uppväxten, bland annat genom att skaffa fram mer avancerade skolböcker som hon kunde arbeta med på egen hand hemma. En gång förklarade hennes mamma vad tjäle i marken var. När Emma hade rast och var ute på skolgården såg hon några gubbar som gick omkring i skogen med metalldetektorer. Hon sprang fram och frågade om de undersökte om det var tjäle i marken. De blev alldeles paffa, och sa något om att ”du är så ung och vet vad tjäle är”. ”Ja”, svarade Emma på sitt kaxiga sätt. Hon tar fram papper som hon har sparat från när hon var åtta år. På några har hon skrivit utförliga instruktioner för hur man spelar kalaha. Hon har räknat ut olika drag som motståndaren kan göra – och vad man i så fall ska kontra med för att vinna. Det är avancerade saker för en åttaåring? – Ja, jag sågs ofta som en besserwisser, säger Emma och berättar att hon gjorde en egen mattebok när hon gick i trean på lågstadiet. Vid sidan av skolan gick Emma Hulsin också på fritids där hon hade mycket idéer och hela tiden var uppe i varv. Hon berättar om en händelse som fick henne att förstå att hon hade en särskild kraft som hon kunde utnyttja. Det var när hon gick i trean som hon tog på sig att arrangera en talangjakt. Det skulle visa sig att hela aulan fylldes av alla som kom för att titta. Det blev en braksuccé. – Det var första gången jag förstod att jag kunde göra storverk, säger Emma, men tillägger att hon i andras ögon snarare har framstått som egocentrerad. Vad menar du? – Jag har alltid tagits för någon som bara tänker på mig själv och mina framgångar. Det gör att jag redan som barn har försökt att dämpa mig. Annars kommer inte andra att tycka om mig. Från högstadiet och uppåt fick hon tillåtelse att tenta av ämnen mer eller mindre på egen hand. – Jag var så uttråkad att jag bara klarade av att vara på de lektioner som jag tyckte var roliga och gav något. – Det är först nu, och sista året på gymnasiet, som jag har kunnat säga ”men vad fan, jag har gjort massor av bra, och jag kommer att göra mer”. Det tänker jag inte trycka undan. – Lärarna har aldrig trott på mig eller tillåtit mig att bredda mig. De har varit småsinta, tyckt att man bara ska sitta där och göra som de säger tills man ska gå hem. Därför har jag inte varit i skolan. Men de har gett dig bra betyg? – Ja, de har alltid sagt att ”jag vet att du kan” när de har delat ut uppgifter. Men när de inte har sålt in ämnet så har jag struntat i att göra det. Det har gjort att Emma ofta har fått skäll. Hon har också fått många lappar i brevlådan med varningar om att hon kommer att få icke godkänt om hon inte skärper sig. – Då har jag ryckt upp mig och gjort uppgifterna i sista stund, för att få högsta betyg, berättar hon. Så du har en bra studieteknik? – Ja, eftersom jag gillar att plugga och lära mig saker, om jag får något som liknar en utmaning. Annars ser jag ingen mening. Varför tror du lärare har hållit tillbaka dig? – Jag tror att många lärare är taggade när de är unga och nya. Men så möts de av en massa byråkrati med stela kursplaner och ramar som gör att de tappar inspirationen och blir trångsynta. Särskilt när de möts av oengagerade ungdomar. Läs mer: Tonårstiden särskilt utmanande Emma berättar om några lärare som har lyckats väcka hennes glöd. Gemensamt är att de har haft ett flexibelt förhållningssätt till inlärning. De har låtit henne lära sig på sitt sätt. När Emma hade fyllt arton år gjorde hon en utredning som visade att hon har adhd. Det är information hon tycker är både bra och dålig. – Det finns alltid arbetsgivare som vill anställa någon som är sprallig och har det drivet som adhd kan ge. Men det finns också de som inte vill ha någon med adhd. Det gör att hon vid vissa jobbintervjuer håller fram det, medan hon i andra ligger lågt med informationen. Hur tror du att din särbegåvning hade yttrat sig om du inte hade haft adhd? – Då hade jag kunnat hantera att inte bli utmanad i skolan på ett annat sätt. Adhd har nog bidragit till att jag har varit så uttråkad, och gjort att tankarna har skenat i väg så fort jag har tyckt att något har varit för enkelt. Förra hösten gick Emma ut Mediegymnasiet i Nacka. Sedan dess har hon arbetat och hade under våren fem jobb samtidigt: Som scen- och parkarbetare i Kungsträdgården, som frilansande kameraman och redigerare på Hänt tv. Hon frilansar även för Video force och arbetar på två Coopbutiker. Om Emma får frågan om hon behärskar något, så svarar hon ibland ja även om hon inte vet hur man gör. – Då går jag hem och lär mig hur man gör och så tror andra att jag kunnat det hela tiden. Det går så fort för mig att lära mig, så det är ingen som märker att något egentligen varit nytt för mig.  Den ensamhet som hon alltid har känt, förstärks i situationer som när det är mösspåtagning och fullt med studenter på gatorna. – Jag blir ledsen när jag ser det. Jag har haft mössa och varit student, men aldrig känt att jag är en del av en klass, eftersom jag har haft det här utanförskapet. – Det är därför jag är så driven när det gäller särbegåvning nu. Jag ser hur det kan göra att barn går ned sig, utan att ha en aning om varför. Vad tycker du att man ska göra? – När klasserna är så stora som de är i dag blir alla orättvist behandlade. Bara en liten del utvecklas – de som passar in i det sättet att arbeta. Anpassa grupperna på andra sätt. Det är ovärderligt att låta eleverna vara med och påverka lärandet. Vad skulle du ge för tips till dig själv, om du fick träffa dig själv när du var tio år? – Hitta några nyckelpersoner som förstår dig och ser vad du behöver. Det kan vara en kurator, studie- och yrkesvägledare, skolsyster, föräldrar eller kompisars föräldrar. – Ge inte upp ditt sökande efter dessa människor för de är ovärderliga. I högstadiet var det min spansklärare och biträdande rektorn som såg min begåvning och lyfte fram den. Läs mer: Så känner du igen ett särbegåvat barn ", "article_category": "other"}
{"id": 10216, "headline": "Straffet för hennes missfall – fängelse i 40 år", "summary": "Maria Teresa Rivera är den mest kända av ”Las 17”, sjutton kvinnor som fallit offer för världens hårdaste abortlagstiftning. Bilden av hennes uppsträckta armar mot himlen när hon släpps fri har spridits över världen. Fotografen Nadia Shira Cohen har följt Maria Teresa Rivera från El Salvador till säkerheten i Sverige.", "article": "Reportaget är tillfogat ett förtydligande publicerat den 29 augusti 2017. Det spelar ingen roll om läkarna vet att graviditeten blir kvinnans död. Om barnet inte är livsdugligt. Om befruktningen har ägt rum under våldtäkt. Om graviditeten är ett resultat av incest. Två år före millennieskiftet införde El Salvador en av världens hårdaste abortlagstiftningar. Havandeskapet får under inga omständigheter avslutas. Kvinnor som bryter mot lagen kan dömas för ”mord under försvårande omständigheter”. Även inblandad vårdpersonal riskerar hårda straff, och polisanmäler därför alla missfall för att ha ryggen fri. Rättsprocesserna är bristfälliga och dussintals kvinnor avtjänar fängelsestraff på upp till 40 år efter att ha förlorat sina barn. Maria Teresa Rivera skulle ha blivit frisläppt år 2052. – När klockan var fem och fängelsevakterna skulle låsa in oss för dagen såg jag en duva lyfta och flyga i väg mot en annan duva. ”Gode Gud, låt mig få bli en duva, om så bara för att kunna flyga och se på min son och sedan komma tillbaka igen”, tänkte jag. Nu sitter Maria Teresa Rivera, 34-årig mor till 12-årige Oscar Montano, med sin pojke i en lägenhet i Dalarna i Sverige. – Jag tänkte ju aldrig att vi skulle flyga så här långt, säger hon, det enda skämt jag hör henne uttala under vår dag tillsammans. Den geografiska distansen mellan El Salvador och Sverige är lika lång som avståndet mellan de båda ländernas abortlagstiftning. Av den dryga handfull länder som har totalförbud mot abort pekas El Salvador ut som den stat som implementerar lagen allra ivrigast. El Salvador med dess människohandel och gängvåld är ett av jordens farligaste länder efter rena krigsområden. Landet hade världens högsta mordfrekvens 2015. Det har även konstaterats vara det dödligaste landet att vara kvinna i med 8,9 mord per 100 000 kvinnliga invånare 2012. Fotograf Nadia Shira Cohen är född i USA och ser på både El Salvador och Sverige med utifrånblick. Inte på någon bild i hennes exklusiva reportage är Maria Teresa Riveras ögon riktigt glada, de har sett för mycket som hon inte har kunnat glömma. När Lördagsmagasinet träffar Maria Teresa Rivera i Dalarna är hennes hår tuktat i en knut i nacken. Under barndomen i El Salvador stod det i en lockig sky runt hennes huvud. – Alla småflickor flätades men mamma lät mig ha håret utsläppt eftersom jag gillade det så mycket. Jag var lite busig. De bodde i San Juan Opico, som ligger fyra mil från huvudstaden San Salvador i Centralamerikas minsta stat El Salvador, ett tättbebott land vid den väldiga Stilla havskusten. Det var inbördeskrig. Vänstergerillan FMLN stred mot militärregimen. Den väpnade konflikten varade under Maria Teresa Riveras första tio år i livet. Över 75 000 personer dog. Människorättsorganisationen Amnesty rapporterade om tortyr, försvinnanden och mord på civila. – När jag var flicka trodde jag att mitt liv skulle bli mycket annorlunda mot vad det sedan blev. Trots att vi levde under krigstiden kände jag mig säker, för jag hade min mamma och hon skyddade och tog hand om mig. Maria Teresa Rivera hade två äldre halvsyskon och en tre år yngre bror. – Pappa var inte där, han brydde sig aldrig om oss. Modern grävde tillsammans med några andra kvinnor ut ett gömställe under huset. De kallade det för ”tunneln”. Där samlade de barnen när striderna kom för nära. Fem år gammal vaknade Maria Teresa Rivera en morgon och upptäckte att hennes mamma inte var kvar. – Sedan dess har jag aldrig mer sett eller hört av henne. Syskonskaran hamnade hos mormodern. När oroligheterna mattades arbetade Maria Teresa Rivera för sina mostrar. Hon gick runt med en stor korg på huvudet och sålde frukt och grönsaker. – Jag åt av den dåliga frukten för att ha något att äta och jag växte. När jag var sju sade jag: ”Mig kommer ingen att lura. Jag ska studera och arbeta.” ”Det har du ingen rätt till. Du är flicka, du har fötts för att ta hand om hemmet”, sade mina mostrar, men det brydde jag mig inte om. Horndal, där Maria Teresa Rivera och Oscar Montano har hamnat, är en gammal bruksort i Avesta kommun, uppbyggd kring ett numera nedlagt järnverk. Lägenheten är bristfälligt möblerad och ligger i ett hyreshuskomplex intill en talldunge. Tapeterna är ett lapptäcke över gången tid och passerande bosättares smak; i köket samsas sex olika mönster från tre kvarts sekel om den begränsade ytan. Väggarna skriker: TRANSIT. Det är uppenbart att detta inte är någons permanenta, riktiga hem. Maria Teresa Rivera lägger ingen vikt vid det. Hon lever i det förflutna och i framtiden. Nuet är bara väntan. Väntan på att Oscar ska komma hem från skolan med deras gemensamma mobiltelefon så att hon kan höra hur de svenska glosor som hon har pluggat in under förmiddagen ska uttalas. Väntan på att få börja sin lärarledda språkkurs på SFI, Svenska för invandrare. Väntan på att kunna skaffa sig ett arbete och försörja sig och sonen. Väntan på möjligheterna att skapa en förbättring. – Vi landade i ett land där vi inte känner någon och inte kan språket. Allt vi hade med oss var en resväska med våra kläder. Ibland frågar jag mig själv hur jag har kunnat fortsätta fast det har hänt mig så mycket svårt. Men livet frågar dig inte om du vill vara stark, livet tvingar dig att vara stark. Jag kommer att avancera. Det är människans lott att sträva framåt. Oscar Montano har börjat i en klass för nyanlända. Varje eftermiddag går mor och son tillsammans igenom hans hemuppgifter, försöker förstå vad det är han ska göra. Kunskap är något som Maria Teresa Rivera har sökt i hela sitt liv. – Eftersom mina mostrar tvingade mig att arbeta på dagarna gick jag till en kvällsskola för vuxna. Jag var ”den lilla” i klassen. Mina mostrar bestraffade mig alltid när jag kom hem därifrån men jag gick alltid tillbaka dit ändå. Maria Teresa Rivera fick betala dyrt för sin längtan efter att gå i skola. En kväll blev hon våldtagen på hemvägen. Männen var flera. Hon var ensam. De var vuxna. Hon var åtta år. De fångade och höll fast henne. En av dem genomförde en fullbordad våldtäkt på den lilla flickan. Eftersom Maria Teresa Rivera hade sett gärningsmännen blev hon en fara för hela familjen. Hon måste bort från San Juan Opico. Efter en tids inneboende hos en släkting i huvudstaden placerades hon på barnhem. – På Aldeas infantiles (välgörenhetsorganisationen SOS barnbyar) tog de bra hand om oss barn. De gav oss allt vi behövde och sade att vi måste förbereda oss väl för vuxenlivet och få bra betyg. Jag fick alltid bra betyg. Det var goda år tills hon fyllde 21 och måste lämna plats åt nya, hemlösa barn. Maria Teresa Rivera hade vid det laget lärt känna Oscars pappa och han bad henne flytta ihop med honom. – Jag ville inte ha sällskap redan då men jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag gjorde det. När jag var 22 fick jag Oscar. Då ändrades livet för mig. Sedan dess har jag levt för honom. Vi närmar oss det svåraste. Först tar vi en promenad i Horndal. Vi strövar genom det förmiddagssömniga samhället till den folktomma perrongen intill järnvägsspåret. Vad är mest annorlunda, jämfört med San Salvador? – Säkerheten. Jag känner mig säker här och jag känner mig fri. Jag kan gå fritt. Den 24 november 2011 vaknade Maria Teresa Rivera i den salvadoranska gryningen, liksom den gången då hon var fem år och hennes mamma hade försvunnit. Hon behövde gå till den cementerade gropen bredvid huset som utgjorde hemmets enda toalett. Där fick hon missfall. Kraftigt blödande lyckades hon ta sig tillbaka till huset. Svärmodern hittade henne och såg till att hon blev körd till lasarettet. När Maria Teresa Rivera kom till sans låg hon fastlåst i sjukhusbritsen med handbojor, omgiven av poliser. – De anklagade mig för mord, de sade att jag hade dödat mitt barn. Jag bad dem undersöka mig, så de kunde se att jag inte hade tagit eller gjort något men det var ingen som trodde på mig och de undersökte mig inte. De förde mig till häktet och där behandlade de mig som ett djur. Häktespersonalen beslagtog medicinen och bindorna som sjukhuset hade skickat med. Det var första dagen efter missfallet. Maria Teresa Rivera blev liggande på häktets cementgolv i kläder våta av blod. Cellkamraterna ropade på hjälp, sade att hon måste få vård eftersom hon blödde mycket och hade hög feber, men det brydde sig vakterna inte om. – De sade: ”Du kan gott ha det, eftersom du har dödat ditt barn.” När Maria Teresa Rivera sökte asyl i Sverige inkom Amnesty med ett yttrande, där människo- rättsorganisationen beskrev situationen i El Salvador. Amnesty konstaterade att det salvadoranska samhället är patriarkalt och starkt konservativt i synen på kvinnor. Bristen på sexualundervisning och preventivmedel, liksom ett utbrett sexuellt våld, leder till ett stort antal oönskade graviditeter. De djupt rotade, diskriminerande könsstereotyperna underblåses av katolska kyrkan, som har ett stort inflytande, och i den inhemska medierapporteringen förekommer veritabla häxjakter på kvinnor som har försökt att få abort. Fördomarna finns hos båda könen och när Maria Teresa Rivera efter sex dagar i häktet förflyttades till kvinnofängelset Ilopango möttes hon av hot och trakasserier från de andra intagna. – ”Här kommer mörderskan. Hon som äter barn”, ropade de. Ilopango framstår i internationell press som ett jordiskt helvete, skapat särskilt för kvinnor. Fängelset, som är byggt för 250 personer, rapporterades under Maria Teresa Riveras tid där inhysa 2 000 interner. Kvinnorna som hade avtjänat flest år på anstalten hade lagt beslag på sängplatserna. Resten trängde ihop sig i ”grottorna”, utrymmena under våningssängarna. Maria Teresa Rivera berättar att åtta personer delade en madrass under varje säng. Då de skulle sova radade de upp sig på sidan, med ansiktena åt samma håll, tvärs över madrassen. Bara överkropparna fick plats. De 16 benen som stack ut under sängen vilade direkt mot golvet. – När personen ovanför lade sig sjönk sängen ner och slog i axeln på oss som låg under. När någon måste vända sig var hela raden tvungen att byta sida samtidigt. Väggar och sängkläder var fulla av löss. Maten var ofta otjänlig. Bönorna var utgångna. Om de intagna fick några korvsnuttar kunde det vara maskar i dem. Internerna köade i timmar för sina två dagliga flaskor med vatten som skulle räcka till allt: dryck, klädestvätt och personlig hygien. I Maria Teresa Riveras sektor fanns det tre toaletter till 200 kvinnor och otillräckligt med vatten att spola dem med. Ändå hade några av kvinnorna i brist på annat utrymme inrett sina sovplatser där, i direkt anslutning till toaletterna; i stank och sanitär olägenhet. – Många i fängelset var sjuka. De hade cancer, var hiv-positiva, hade fullt utvecklad aids. Det fanns inga mediciner, ingen läkarvård. På Ilopango fanns gamlingar som varken kunde gå eller se, som hade varit inlåsta i kanske 30 år. Det är många kvinnor som har dött där inne. Två gånger i månaden var det inspektion. – Fångvaktarna kom in, en stor grupp män. De hade oss att rada upp oss i bara underkläderna. Vi var tvungna att dra ner trosorna när alla såg, så att de kunde undersöka. De stoppade in fingret i slid- och ändtarmsöppningen för att se om vi hade gömt något. När Maria Teresa Rivera bara hade varit ett par veckor i fängelset blev det myteri. Kvinnor från två konkurrerande fängelsegäng slogs om kontrollen över sektorn som hon befann sig i. – De tog fram knivar och stenar. Vi som inte tillhörde någon av grupperna sprang för våra liv. Vakterna ingrep först efter flera timmar, när tillräckligt många låg ner oskadliggjorda. Mitt i detta inferno fanns det barn. De bodde i fängelset med sina mödrar tills de fyllde fem år, därefter skickades de i väg. – Mammorna lade blöta trasor över deras ansikten för att skydda dem från gasen som vakterna sprejade på oss. Maria Teresa Rivera kastades i fängelse långt innan hennes fall hade avgjorts juridiskt. Den 27 juli 2012, när hon redan hade varit inlåst åtta månader i Ilopangos helvete, meddelades hennes dom: 40 års fängelse för ”mord under försvårande omständigheter”. – Den dagen kändes det som att jag hade förlorat allt. Det första jag tänkte var: ”Hur gammal kommer min son att vara när jag kommer ut härifrån? Han kommer att vara 47 år. Jag kommer aldrig mer att få se honom.” Oscar Montano var sex år när hans mamma fördes bort och låstes in. Under det första ett och ett halvt året tillät anstaltsledningen henne att ta emot två besök av honom. Därefter gick det tre år utan att mor och son såg varandra. Oscar Montano levde med sin farmor. Maria Teresa Rivera sjönk ner i mörker, slogs med sin Gud. – Jag frågade mig själv varför jag hade fötts. Eftersom Gud känner till allt som händer frågade jag honom varje dag samma sak: ”Varför har du gett mig liv?” Maria Teresa Rivera trodde att hon var ensam om att ha dömts för mord efter att ha fått missfall. Så småningom fick hon veta att de var flera på Ilopango som hade utsatts för samma rättsövergrepp. – Vi började prata med varandra, berätta vad som hade hänt oss. En sådan smärta som vår kan endast upplevas av den som själv har känt den. I december 2016 kände Amnesty till minst 26 kvinnor som just då avtjänade långa fängelsestraff i El Salvador efter att ha fått missfall eller andra graviditetsrelaterade komplikationer. I somras kom nyheten om ytterligare ett fall. En tonåring som hade blivit gravid efter en våldtäkt dömdes i juli till ett 30-årigt fängelsestraff sedan hon hade nedkommit med ett dödfött barn. – I El Salvador är det så att om du har förlorat en bäbis rings det efter polisen. Det spelar ingen roll hur det har gått till. Läkarna säger att deras händer är bakbundna. Liksom Maria Teresa Rivera och de andra kvinnorna i Amnestys statistik dömdes tonårsflickan inte för abort, som bestraffas med 2–8 års fängelse i El Salvador, utan för ”mord under försvårande omständigheter”, för vilken påföljden är fängelse i 30–40 år. Den försvårande omständigheten ligger i att kvinnan som anklagas för brottet är släkt med ”mordoffret”, det vill säga fostret eller barnet som hon har burit. Kvinnorna hörs regelmässigt i direkt anslutning till missfallet, omtöcknade av chock och blodförlust och utan närvaro av någon advokat. Domar fälls på bristande bevisföring, utan att höra vittnesmål som talar till den anklagades fördel och efter överväganden där moraliska värderingar väger tyngre än faktiska sakförhållanden. Maria Teresa Rivera levde utan hopp tills Ilopango en dag fick besök av en grupp människorättsaktivister. De erbjöd henne och de andra kvinnorna hjälp att driva sina fall. – De frågade om någon av oss kunde tänka sig att prata med journalister och låta dem ta kort. Jag sade: ”Ja, jag har inte gjort något orätt. Jag ska visa mitt ansikte.” År 2014 drogs kampanjen ”Las 17” i gång av en samling ideella organisationer under ledning av den lokala Medborgargruppen för avkriminalisering av abort samt Washingtonbaserade Centrum för reproduktiva rättigheter. Målet med kampanjen var att fria de 17 kvinnor som då satt inspärrade för mord efter att ha förlorat sina barn på grund av medicinska komplikationer under graviditeten. Kampanjen har hittills lyckats få ut tre av kvinnorna. Maria Teresa Rivera är en av dem. Fotograf Nadia Shira Cohen har fångat ögonblicket när hon får veta att hon ska friges. Med armarna höjda mot himlen tackar hon Gud. I ena handen har hon ett fotografi av sonen som hon då inte har sett på tre år. – Det enda jag ville när jag kom ut ur rättssalen var att träffa Oscar. Jag tittade överallt. Jag såg människorna som hade stöttat mig men jag såg inte honom. Jag tänkte att min svärmor kanske inte ville att jag skulle komma hem. Jag kände mig så ensam i det ögonblicket fast det var fullt av människor omkring. I själva verket hade svärmodern åkt efter Oscar i samma stund som frigivandet tillkännagavs. Några timmar senare återförenades han och Maria Teresa Rivera. – När jag sattes i fängelse kunde jag fortfarande bära min son. När jag kom ut var han en jättelång kille. Jag sade: ”Förlåt mig.” Han svarade: ”Det finns inget att förlåta, du har inte gjort något fel, mamma.” Det var så vackert alltihop. Domaren som frigav Maria Teresa Rivera konstaterade att det saknades bevis för att hon hade begått något brott. Redan samma dag meddelade åklagarämbetet att de tänkte överklaga beslutet. – Varje gång jag såg poliser tänkte jag: ”Nu kommer de och tar mig och sätter mig i fängelse igen.” Livet efter frigivningen var svårt på flera sätt. Oscars pappa hade lämnat hemmet för flera år sedan. Maria Teresa Riveras nya pojkvän ville inte ha mer med henne att göra efter missfallet och mordanklagelserna. Hon flyttade tillbaka hem till svärmor. De båda kvinnorna hjälptes åt men hade svårt att få tillvaron att gå ihop eftersom ingen ville anställa Maria Teresa Rivera längre. – Folk ropade efter mig när jag gick till marknaden för att handla: ”Där kommer barnamördaren. Mörderskan är frigiven.” De spottade på mig, knuffade mig. Min son trakasserades i skolan. När åklagaren lämnade in sin överklagan föreslog människorättsaktivisterna att Maria Teresa Rivera skulle fly till Sverige. De betalade hennes och Oscars flygbiljetter och sent en oktoberkväll för snart ett år sedan landade mor och son på Arlanda. En kvinna från biståndsorganisationen Diakonia visste att de skulle komma. Hon mötte och tog emot dem i sitt hem. Nästa morgon åkte de till Migrationsverket i Märsta och sökte asyl. Den 16 mars 2017 beviljade Migrationsverket dem uppehålls- och arbetstillstånd samt flyktingstatus. I Sverige fortsätter Maria Teresa Rivera att vittna om konsekvenserna av El Salvadors totalförbud mot abort. Det är enligt henne en skam, en våldtäkt på kvinnors rättigheter. Det skyddar inte kvinnor, som förespråkarna påstår, det utsätter dem ytterligare. Om detta tänker hon inte tiga. – Jag är en av ”De 17 och fler” även om jag är fri nu. Jag kan aldrig glömma mina medsystrar i fängelset. Jag måste tala för dem. Må lagarna ändras i mitt land. I mina medsystrars namn tackar jag er som har lyssnat. 28 december 1982: Maria Teresa Rivera föds i San Juan Opico, El Salvador. 31 maj 2005: Sonen Oscar Montano föds. 24 november 2011: Maria Teresa Rivera får missfall. 25 november 2011: Hon först till häktet. 30 november 2011: Sätts i fängelse i väntan på dom. 27 juli 2012: Döms till 40 års fängelse. 2015: Beviljas resning och får ny rättegång. Maj 2016: Frikänns och friges. Beslutet om frigivning överklagas av åklagarämbetet. Oktober 2016: Landar tillsammans med sonen Oscar Montano i Sverige och söker asyl. Familjen tilldelas en lägenhet i Horndal i Dalarna. 16 mars 2017: Migrationsverket beviljar uppehålls– och arbetstillstånd samt flyktingstatusförklaring. Abort är totalförbjudet i El Salvador sedan 1998. Hälso– och sjukvårdspersonal som bistår under ingreppet riskerar 6–12 års fängelse. I kvinnornas fall finns det två olika brottsrubriceringar: ”abort” eller ”mord under försvårande omständigheter”. För den första rubriceringen är straffskalan fängelse i 2–8 år, för den andra 30–40 år. Den försvårande omständigheten består i släktskapet mellan förövare och offer, det vill säga mellan kvinnan och hennes foster/barn. I december 2016 kände Amnesty till minst 26 fall i El Salvador där kvinnor avtjänade fängelsestraff på 30–40 år för ”mord under försvårande omständigheter” efter att ha fått missfall eller andra graviditetsrelaterade komplikationer. I juli 2017 uppmärksammades ytterligare ett fall där en tonårsflicka som hade blivit gravid efter att ha våldtagits dömdes till 30 års fängelse sedan hon nedkommit med ett dödfött barn. Flera länder, däribland Sverige inom ramen för FN, har kritiserat El Salvadors totalförbud mot abort och krävt att lagen ändras. Förbudet infördes för snart 20 år sedan efter påtryckningar från högerpolitiker och katolska kyrkan. Dåvarande ärkebiskopen i landet tillhörde den ultrakonservativa, katolska organisationen Opus Dei och verkade för skärpningen av lagen. El Salvadors president ställde sig nyligen bakom ett förslag om att avkriminalisera abort under vissa omständigheter. Oppositionen vill i stället höja maxstraffet till 50 år. Källa: Amnesty, The Guardian, The Independent. Nadia Shira Cohen är frilansfotograf och korrespondent för New York Times. Hon föddes i Boston 1977, fick sin första kamera när hon var 15 år och började dokumentera världen omkring sig på sjukhuset där hon behandlades för sin barncancer. Nadia Shira Cohen började sin karriär i New York där hon arbetade för AP, SIPA och VII. År 2007 flyttade hon till Rom, där hon numera har sin bas. Hennes bilder har ställts ut internationellt och hon har fått Pulitzerstipendium för sitt arbete om guldgruvsdrift i Rumänien. I grafiken över abortlagarna namnges länder och territorier där abort är förbjudet eller endast tillåtet där moderns liv eller hälsa är i fara. Två av dessa områden är Västbanken och Nordirland. De har en mer restriktiv abortlagstiftning än angränsande Storbritannien respektive Israel. Det borde ha framgått av ingressen att det inte enbart var staters lagstiftning som angavs. ", "article_category": "other"}
{"id": 10237, "headline": "Erik Helmerson: Tydligt svar på fel fråga om invandring i medierna", "summary": "Studien om invandring i medierna är viktig men besvarar inte den vanligaste kritiska frågan – om journalister ibland tonar ner till exempel invandrares brottslighet, och i så fall varför.", "article": "Slutsatsen från den nya studien av Delmi, Delegationen för migrationsstudier, torde vara nog för att få mjälten att explodera på ett antal \"Sverigevänner\". Delmi slår fast att traditionella svenska medier skildrar invandring mer negativt än positivt. Medierna påstår dessutom att invandringen påverkar Sverige mer negativt än vad som är befogat enligt forskningen. Detta gör att människor överskattar migrationens negativa effekter och underskattar de positiva. Om detta var en glasklar slutsats vore det sensationellt. Ett grundskott mot mer eller mindre rabiata mediekritiker på nätet samt mot sajter som Avpixlat och Nyheter Idag, som i mångt och mycket lever av misstro mot \"mainstreammedierna\". Tyvärr är det inte så enkelt. Studien rätar ut en del frågetecken men lämnar kvar övriga. Så ges till exempel inget svar på huruvida det förekommer att medier tonar ner till exempel invandrares brottslighet eller motiven bakom hedersbrott – och i så fall varför. Så täcker rapporten bara perioden fram till sommaren 2015. Det finns goda skäl att anta att tonläget förändrades, kanske för gott, efter flyktingkrisen samma höst. Så har – och detta är i mina ögon den allvarligaste kritiken – forskarna bara undersökt texter med ordstammen \"invand\". Texter där reportern bara använt, säg, \"flyktingar\", \"migranter\" eller \"asylsökande\" har inte kommit med. Hade det påverkat slutresultatet? Vet inte, men min gissning är ja, troligtvis. Detta forskningsfält är viktigt. Det lider av att många tidigare studier som gjorts är helt otillräckliga – de är av för gammalt datum, och de är ibland tendentiösa och ovetenskapliga. Ett problem är att även sådan forskning blir en viktig del av diskussionskontexten. Senare debattörer kan alltid svepande avfärda kritik med \"men det är testat och bevisat att medierna inte förskönar invandring.\" Som vanligt lär svaret vara varken svart eller vitt. Många journalister har vittnat om hur de ibland hållit inne känslig information om invandringens negativa konsekvenser. Men att det finns någon omfattande konspiration är nonsens – på många sätt är journalistiken alltså till och med för negativt färgad mot invandring. Medierna behöver inte skämmas men måste fortsätta med självrannsakan och försök till förbättring. Objektivitet och allsidighet må vara omöjligt – men att sträva efter det är nödvändigt. ", "article_category": "other"}
{"id": 10248, "headline": "Gunnar Jonsson: Trump har en plan – eller inte", "summary": "Donald Trump säger sig veta hur man vinner. Men hans strategi för Afghanistan är snarlik Obamas.", "article": "För privatpersonen Donald Trump var allt enkelt. Afghanistan var slöseri från början, de amerikanska soldaterna skulle hem. Presidentkandidaten Trump höll mest tyst i frågan, men i den mån han hade någon utrikespolitisk princip var det att resten av världen fick klara sig själv. Efter sju månaders gräl mellan olika läger i Vita huset har överbefälhavare Trump till slut lagt fram sin strategi för Afghanistan. ”Vi bygger inte nationer, vi dödar terrorister”, sa han och sågade Barack Obamas linje. Men i grunden är Trumps plan förvillande lik företrädarens upplägg. Presidenten har böjt sig för generalerna i sin omgivning. Den rena nationalismens banerförare, chefsstrategen Stephen Bannon som ville ersätta trupperna med legosoldater, fick sparken i fredags. Trumps tal var diffust, som sig bör för en person som skryter med att vara oberäknelig. Han säger inte hur många soldater som ska adderas till dagens 8 400, men alla vet att Pentagon tänker börja med 3 900. Det finns ingen tidsplan, vilket i och för sig inte är sämre än att som Obama ge talibanerna en ledtråd om hur länge de behöver vänta. Hur en seger ska definieras är oklart. Parallellt förmanas Pakistan att sluta ge terrorister en fristad, vilket olika administrationer också har sagt i åratal. Indien ska hjälpa till i Afghanistan, vilket lär få pakistanierna att sparka bakut. Och visst, korruptionen ska bekämpas, än en gång. Talibanerna har haft militära framgångar hela året. De fraterniserar med Ryssland, samtidigt som Iran försöker skaffa ett brohuvud i Afghanistan. Allt sammantaget känner sig Trumps USA också tvunget att bli kvar under överskådlig tid. En reträtt vore liktydigt med att lämna över makten till talibanerna, med risk att landet åter blir ett enda stort terroristläger. Men inget har egentligen fungerat hittills, och det finns få skäl att tro att det förändras med Trump. Den afghanska armén klarar sig inte på egen hand, USA kan inte avgöra, talibanerna må ha tålamod men ingen manual för total seger. Bara en uppgörelse i någon form mellan Kabul och talibanerna kan göra slut på kriget. Ännu är inget förhandlingsbord uppställt. ", "article_category": "other"}
{"id": 10253, "headline": "”Vi måste diskutera om abortgränsen ska sänkas till vecka 20\"”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 19/8. Gränsen för livsuppehållande vård och gränsen för abort får inte tangera varandra. En lösning, om än oönskad, skulle kunna vara att sänka abortgränsen till vecka 20, skriver Karl Rombo, vice ordförande, Svenska Prematurförbundet.", "article": "Med stigande förvåning läste vi hur sju tunga namn från Karolinska Universitetssjukhuset väljer att kritisera en enskild läkares handlande istället för att med dialog bidra till att lösa ett svårt etiskt dilemma. Den sista veckan för abort och den första graviditetsveckan när man börjar rädda för tidigt födda barn tangerar i nuläget varandra trots att man inte kan uppskatta en graviditets längd så exakt att de inte skulle kunna överlappa varandra. Det betyder i praktiken att två av varandra oberoende barn födda i samma graviditetsvecka, på samma sjukhus kan nekas alternativt erbjudas livsuppehållande vård, allt beroende på vårdnadshavarens önskemål. Man behöver varken vara abortmotståndare eller medicinsk expert för att inse att detta är ohållbart i längden. Hur blev det så här och vad kan vi göra åt det? I decennier rådde oenighet bland Sveriges universitetssjukhus om hur tidigt man kunde rädda ett för tidigt fött barn. Något som skapade stora problem för familjer när deras barn kunde räddas i ett län, men inte i ett annat. När Svenska Neonatalföreningen, företrädare för neonatalläkarna i Sverige, slutligen lyckades nå konsensus om från vilken graviditetsvecka livsuppehållande insatser skulle sättas in var det ett avgörande steg och en stor lättnad för många föräldrar. Numera sätts alla resurser in från v. 23+0 och om ansvarig läkare bedömer det som möjligt redan från v. 22+0. Det handlar alltså om en central rekommendation som kommer ligga till grund för utredningar och visa om detta är en korrekt gräns för livsuppehållande insatser eller om den bör justeras åt något håll. Ansvaret och beslutet att rädda varje barn måste vila på en så solid vetenskaplig grund som möjligt. En helt ofrånkomlig synpunkt från vår sida blir därför att gränsen för livsuppehållande vård och gränsen för abort inte får tangera varandra. Idag är det svårt, att bortom allt tvivel, uppskatta längden på en graviditet med en mer exakt felmarginal än några dagar, varför det bör finnas en tydlig marginal mellan respektive gräns. Även om antalet aborter under vecka 21 som drar ut på tiden in i vecka 22+0 är ytterst få blir Svenska Prematurförbundets slutsats att en lösning måste diskuteras. En sådan lösning, om än oönskad sådan skulle kunna vara att abortgränsen, som en följd av den avancerade neonatalvården skulle behöva sänkas till vecka 20. Åtminstone så länge som för tidigt födda barn räddas från vecka 22+0. De allra minsta barnen i Sverige behöver få ett rättssäkert omhändertagande. Det har även framförts i DN 2017-08-18 att problemet skulle vara att en enskild läkare feltolkat hälso- och sjukvårdslagen och att det inte skulle finnas lagrum att gå emot en vårdnadshavares vilja och rädda ett barn som planerats för en abort. Däremot diskuteras inte krocken mellan abortgränsen och den för livsuppehållande vård alls. En myndig person som anses kunna redogöra för sina behov i Sverige kan välja att avstå livsuppehållande behandling, men det är ytterst sällan eller aldrig som en vårdnadshavare skulle kunna neka sitt barn livsuppehållande vård om prognosen ger det minsta utrymme till fortsatt värdigt liv. Det finns många exempel på detta så som när barn nekas blodtransfusioner av religiösa skäl eller föräldrar till för tidigt födda barn som inte vill att deras barn ska leva vidare. Trots att de aborter där barnet föds fram levande enligt Socialstyrelsen och Göran Ewerlöf är felaktigt utförda är det efter förlossning icke desto mindre ett levande barn. Om prognosen ger utrymme är det då vårdens plikt att först och främst företräda barnet och dess behov. Barnets ra¨tt till ha¨lso- och sjukva°rd har tydligt fo¨retra¨de framfo¨r va°rdnadshavarnas eventuella nekande enligt Socialstyrelsens meddelande nr 7 (2010) Det är en grundprincip som används dagligen och som är viktig att beakta inte minst för svensk neonatalvård. Vi är måna om att den konsensus kring livsuppehållande vård som utarbetades 2016 avseende de förtidigt födda barnen består mellan samtliga universitetssjukhus i Sverige. Därför hoppas vi att debatten inte förminskas till att kritisera en enskild läkares ställningstagande utan att Socialstyrelsen bjuder in oss i Svenska Prematurförbundet tillsammans med Svenska Neonatalföreningen, SFOG och andra berörda parter, för att granska gränsdragningen och skapa fasta och tydligare rekommendationer som kan bestå över tid. Både när det gäller rutiner vid utförandet av sena aborter eller justeringar av tidsgränser som avgör om ett barn ska räddas eller inte är angelägna frågor som behöver få ett entydigt svar för barnens, men också de anhörigas skull. Konsekvensen av en sänkt abortgräns är i sig olycklig. Den kommer ofrånkomligen att drabba ett antal föräldrar som tvingas avsluta sin graviditet i ett sent skede, men det finns även andra lösningar och att inte våga tala om problematiken skulle i längden vara oetiskt och juridiskt ohållbart. Är det möjligen priset Sverige får betala för världens bästa neonatalvård och är vi i så fall beredda att göra det? 19 augusti 2017 Debattartikel Sju läkare och experter vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.: ”Fel av läkare att återuppliva barn efter sen abort” Repliker Karl Rombo, vice ordförande, Svenska Prematurförbundet: ”Vi måste diskutera om abortgränsen ska sänkas till vecka 20\"” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 10271, "headline": "Evelyn Schreiber: Bara unga kan rädda oss nu", "summary": "Generationen av tjugo-någonting-åringar står inte högt i kurs i Sverige. Men i många andra länder har man börjat se potentialen hos sin unga befolkning.", "article": "Det är få artiklar som delas och sprids med sådan frenesi som de som har för avsikt att uppfostra dumsnälla föräldrar eller svinga mot den curlade generationen av unga – de som kallas millennials. Generationen av tjugo-någonting-åringar står inte högt i kurs i Sverige. Men i många andra länder har man börjat se potentialen hos sin unga befolkning. För när proteströrelserna har mobiliserat och organiserat sig vid större politiska händelser, ta Brexit i Storbritannien och Trumps valseger i USA som exempel, är det generation Y (födda 1980-2000) och Z (födda efter 2000) som har synts marschera i täten. Dessa ungdomar är inte bara uppfödda i en global värld med ett ständigt överhängande terrorhot, som har krympt avstånden och suddat ut gränserna för tid och rum. De är också bättre uppkopplade och informerade än någon annan generation före dem. Studier visar att de dessutom har ett större samhällsengagemang än sina föräldrar. I Storbritannien till exempel, identifierar sig nästan hälften av alla i åldrarna 18–34 år som feminister – och det gäller för både män och kvinnor. Vad som syns nu, på vissa håll tydligare än i Sverige, är en ny typ av aktivism som förenar unga klimatkämpar över hela världen. ”Unga människor är inte ’bra att ha’” i arbetet mot klimatförändringarna, skriver miljöaktivisten Daisy Kendrick i The Guardian (13/6). ”Vi är 27 procent av den globala befolkningen – hur vi väljer att arbeta, äta, dricka och spendera våra pengar kommer att rita om hela kartan.\" I Sverige visade Klimatbarometern i början av året att klimatet är den absolut viktigaste frågan för ungdomar i åldrarna 16–25 år. Unga oroar sig till och med mer för klimathoten än för krig, och det påverkar deras beteendemönster. En av fem flickor uppger att de är vegetarianer av klimatskäl. ”Vänta och se bara”, säger vissa. ”Engagemanget kommer att svalna”. Och kanske kommer skeptikerna att få rätt. Den egenskap som ofta tillskrivs unga i dag är just flyktighet. I Japan kallas millenniegenerationen för nagara-zoku, ”de som alltid gör två saker samtidigt och i Tyskland för ”generation kanske”, för att de har så många möjligheter att de inte kan bestämma sig. Men låt oss hoppas att det är en trend som håller i sig. För när klimathoten nu hopar sig och klockan tickar ner är det knappast den unga generationen som ska beskyllas för att vara lat och bortskämd. ", "article_category": "other"}
{"id": 10275, "headline": "”Nu behövs konkret politik för att bryta hälsoklyftorna”", "summary": "Hälsoklyftorna mellan olika socioekonomiska grupper är tydlig nästan oavsett vilket hälsoproblem det gäller. Under mandatperioden har regeringen beställt flera utredningar kring jämlikhet i hälsa. Nu behövs konkret politik, skriver ordföranden för sju fackförbund inom vården och formulerar fem förslag till åtgärder.", "article": "Under mandatperioden har regeringen beställt flera utredningar som tagit sikte på hälso- och sjukvården och omsorgens organisering och jämlikhet i hälsa. Nyligen lämnade Kommissionen för jämlik hälsa över sitt slutbetänkande om hur de påverkbara hälsoklyftorna ska kunna slutas inom en generation. Det är en ambitiös målsättning. Men för att uppnå en mer jämlik hälsa måste regeringen gå vidare och väva samman utredningsförslagen till konkret politik. Som fackliga företrädare för sju förbund inom hälso- och sjukvård och omsorg samlar vi över 700 000 medarbetares kompetenser. Från undersköterskan i hemtjänsten, till allmänläkaren och distriktssköterskan i primärvården, socialsekreteraren på kommunen, fysioterapeuten inom företagshälsovården, arbetsterapeuten inom habiliteringen. Hälso- och sjukvård och omsorg är centrala aktörer för folkhälsan och innefattar så mycket mer än de akuta inläggningarna. Hälsoklyftorna mellan olika socioekonomiska grupper är tydlig nästan oavsett vilket hälsoproblem det gäller. Till exempel är medellivslängden fem år kortare bland kvinnor och män med kort utbildning jämfört med kvinnor och män med lång utbildning. Även när det gäller till exempel psykisk ohälsa, möjligheten att arbeta ett helt arbetsliv, tandhälsa, fetma och allmänt hälsotillstånd slår de socioekonomiska skillnaderna igenom. Det faktum att våra medlemmar varje dag arbetar med att stärka befolkningens hälsa och själva utgör en femtedel av den arbetande befolkningen, gör förhållandena inom hälso- och sjukvård och omsorg till ett centralt tema för att komma vidare i arbetet med att sluta hälsoklyftorna. Det är inte hela lösningen, men utan förankring i problemen som personalen möter i sin vardag kommer politiska lösningar att gå i stå. En viktig styrande princip ska vara att alla har rätt till samma insatser men mer och anpassade insatser ska ges till dem som behöver det, så kallad proportionell universalism. Kommissionen lyfter detta som en förutsättning för att vård- och omsorgsinsatser ska kunna vara kompensatoriska för skillnader i levnadsvillkor. En slutsats som vi professionsföreträdare väl känner igen och instämmer i. De praktiska möjligheterna att individanpassa hälso- och sjukvård och omsorg är dock alldeles för små, som en konsekvens av en styrning som verkar kontrollerande snarare än faciliterande. Administration står i vägen för viktig patientkontakt när den inte sköts av rätt personal. Undersköterskan kan inte gå utanför sina strikt tidsbestämda ramar i äldreomsorgen, även om hen bedömer att den äldre är i behov av det. Stuprör både mellan huvudmannagränser och mellan utförare förhindrar det teamsamarbete som krävs för att möta komplexa behov individuellt. Det är några av orsakerna till att många verksamheter som våra medlemmar arbetar inom pressas av underbemanning, vilket reducerar individanpassningen till avgörandet om vem som är i mest akut behov för stunden. Samvetsstress, som skapas i konflikten mellan vård- eller omsorgstagarens behov och möjligheterna att faktiskt tillgodose dem, är därför vanligt bland hälso- och sjukvården och omsorgens professioner. Sjukskrivningar på grund av stress och utmattningssyndrom är betydande och innebär en förhöjd risk att insjukna i hjärt- och kärlsjukdomar på sikt. Den psykiska ohälsan skär rakt igenom samtliga våra medlemsgrupper. Hälso- och sjukvård och omsorg som sektor har flest sjukfall som överstiger 14 dagar; 150 per tusen anställda. Den vanligaste orsaken är just utmattningssyndrom. Det är orimligt att offentlig sektor bidrar till hälsoklyftorna som arbetsgivare. Hälso- och sjukvården och omsorgens proffs, tillsammans med patienter och brukare, är de som är bäst kvalificerade att bedöma och individanpassa insatser. Det skulle förbättra kvaliteten i insatserna, skapa mer arbetsglädje och minska stressen i arbetet. Det är en nödvändig omsvängning för att klara kompetensförsörjningen – både genom att befintlig personal stannar kvar och att fler lockas till yrkena. För att bryta spiralen av stress, sjukskrivningar och personalbrist krävs en förändrad styrning och ledarskap. Det räcker inte att skjuta till tillfälliga pengar till de verksamheter som för tillfället verkar blöda mest. Om verksamheterna inte styrs efter principen om att proffsen ska få vara proffs, kommer hälsoklyftorna att kvarstå. Vi vill därför trycka på följande förslag: Ge primärvården ett primärpreventivt ansvar. Varje individ ska ha en fast vårdkontakt som har ansvar och översikt över dennes vård- och omsorgsbehov. Den personliga kontinuiteten måste stärkas. Skapa möjligheter för samarbete mellan huvudmannagränser och enheter. Samverkan är nyckeln för att möta komplexa vårdbehov och agera förebyggande, exempelvis genom samarbeten mellan elevhälsovård och primärvård. Det kräver större professionellt utrymme för att kunna samverka med utgångspunkt i varje individs unika behov. Avskaffa stämpelklockan. Låt proffsen avgöra hur lång tid insatser behöver ta utifrån varje patient eller brukares individuella behov. Olika människor kräver olika mycket tid. Det skulle minska stressen och effektivisera arbetet. Administration ska ha förankring i verksamheten. Uppföljning ska vara meningsfull, inte kontrollerande. Administrativa uppgifter som inte är värdefulla för verksamheterna måste skalas bort. Styrningen ska utgå ifrån tillit till proffsen. Öka chefstätheten. Chefstätheten är mycket låg inom hälso- och sjukvård och omsorg. Cheferna måste bli fler och få rätt förutsättningar att leda verksamheterna effektivt. Taket bör ligga på högst 25 medarbetare per chef. Som fackliga företrädare har vi gått samman för att vi ser att vi måste gå åt samma håll om vi ska påverka i syfte att skapa en hållbar framtid för hälso- och sjukvård och omsorg. Samma samarbetsvilja kräver vi nu av politiken. Om den stuprörsorganisering som ibland hämmar utvecklingen inom hälso- och sjukvård och omsorg är lika närvarande på departementsnivå kommer utvecklingsarbetet att utebli. Det ambitiösa utredningsarbetet som gjorts är för viktigt för att förbli skrivbordsprodukter. Nu är det upp till bevis att leverera de reformer och ekonomiska ramar som krävs för att förverkliga dem. Ska hälsoklyftorna på allvar slutas behöver vi inte fler experter som berättar det vi redan vet – vi behöver politiker som tar ansvar. Tobias Baudin, ordförande Kommunal Stefan Jutterdal, ordförande Fysioterapeuterna Ida Kåhlin, ordförande Sveriges Arbetsterapeuter Veronica Magnusson, ordförande Vision Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet Heidi Stensmyren, ordförande Läkarförbundet Jonas Ålebring, ordförande Sveriges Yngre Läkares förening De praktiska möjligheterna att individanpassa hälso- och sjukvård och omsorg är alldeles för små, som en konsekvens av en styrning som verkar kontrollerande snarare än faciliterande. ", "article_category": "other"}
{"id": 10277, "headline": "”Googles ingenjör skulle ha fått behålla jobbet i Sverige”", "summary": "Ett uppmärksammat fall där en ingenjör på Google i USA sparkades har väckt debatt om vad man får säga på jobbet. Även i Sverige är yttrandefriheten för privatanställda starkt begränsad. Flera domar i Arbetsdomstolen visar att den anställdes lojalitetsplikt går före yttrandefrihet.", "article": "James Damore, en meriterad ingenjör i Silicon Valley, fick i början av augusti sparken från en av världens mest attraktiva arbetsplatser. Orsaken var att han blivit anklagad för sexistiska åsikter efter att i ett internt PM försökt diskutera Googles anställningspolicy, förekomsten av kvotering vid befordran och jämlikhetssträvande, som han hävdade skapade stereotyper och var menligt för Googles utveckling. Att en anställd blivit sparkad för sina åsikter på ett av världens mest framgångsrika företag, vars inkomster just bygger på yttrandefriheten, har väckt internationell uppmärksamhet. Till del handlar det om James Damores PM ”Google’s Ideological Echo Chamber”, som argumenterar för biologiska skillnader mellan könen och hur till synes goda föresatser om diversifierade arbetslag går på tvärs med meritokratiska principer. Allra mest handlar debatten om vad man får säga och inte säga på en arbetsplats, både internationellt som på hemmaplan. Är inte yttrandefriheten, vilket inte sällan inbegriper obekväma åsikter, avgörande för att utveckla samhället? Kan högteknologiska företag fortsätta att vara framgångsrika om de sätter munkavel på kritiken? Får inte den anställda larma om skadlig verksamhet eller brott som företag begår? Även i Sverige krockar yttrandefriheten med den anställdes lojalitetsplikt. Lojalitetsplikten består av flera plikter som har det gemensamt att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Mest yttrandefrihet har de offentlighetsanställda. Inom det privata näringslivet väger dock lojalitetsplikten tyngre. Flera domar i arbetsdomstolen har gått arbetsgivarens väg och då har de privatanställda i flera fall förlorat jobbet. Frågan om James Damore skulle ha sparkats om han arbetat i Sverige går till Karin Lundin, arbetsrättsjurist på fackförbundet Sveriges ingenjörer: – Han skulle ha fått behålla jobbet. Kanske skulle han ha varnats. Men att en arbetstagares yttranden eller agerande uppmärksammas i medier, som hände för James Damore, är inte grund för uppsägning så länge arbetstagaren inte eftersträvat uppmärksamheten, säger hon. – Parallellt med den anställdes lojalitetsplikt mot arbetsgivaren finns också en kritikrätt. Kritikrätten är en förutsättning för goda arbetsförhållanden och arbetsresultat. Däremot finns ingen självklar rätt att gå utanför företaget med klagomål och synpunkter, fortsätter Karin Lundin. Arbetsrättsjurister som DN talat med framhåller vikten av att den anställde allra först framför den interna kritiken till företaget. Men Susanne Lundberg, arbetsrättsjurist och enhetschef på TCO:s och LO:s rättskydd, som har till uppgift att företräda fackliga medlemmar i arbetsdomstolen, menar att lojalitetsplikten är en bedömningsfråga som avgörs från fall till fall. – Lojalitetsplikten är en svår fråga. Generellt är det viktigt att arbetstagaren för fram sin kritik så att företagets ledning blir uppmärksammande på kritiken. Likaså är lojalitetskravet högre när det gäller företagets chefer. Men var gränserna går för lojalitetsplikten är omöjligt att besvara, säger Susanne Lundberg. Sedan första januari 2017 infördes en så kallad visselblåsarlag. Jämte det vanliga anställningsskyddet ska visselblåsarlagen ge ett extra skydd för anställda i privat sektor i de fall de utsätts för repressalier i samband med att de larmat om allvarliga missförhållanden på ett företag. Villkoret är dock att missförhållandena ska vara kriminella och skulle kunna ge fängelse. Lagen har inte prövats i Arbetsdomstolen ännu. Brott mot lojalitetsplikt leder oftare till varningar eller separata uppgörelser. Arbetsdomstolen har dock behandlat ett antal fall som handlat om avsked: En maskinist gick offentligt ut med uppgifter om bristande säkerhet i det flygbolag han var anställd av. AD ansåg att han gjort sig skyldig till allvarligt åsidosättande av sin lojalitetsplikt. Avskedad. Arbetstagare varnade offentligt för risker med klorgas från pappersbruket där han arbetade. AD ger mannen delvis rätt, men i domen håller AD lojalitet högre än yttrandefrihet. Slutligen är det en olaglig strejk som gör att arbetstagaren får arbeta kvar. En nattportier anmälde att ett hotell sålde sprit olagligt. AD gav arbetsgivaren rätt att avskeda mannen eftersom han inte tagit upp missförhållandena med arbetsgivaren först. Källa: DN, AD-domar, CNN, Wall Street Journal, New York Times med flera I dokumentet “Google’s Ideological Echo Chamber” skrev James Damore bland annat att ”distributionen av preferenser och färdigheter hos män och kvinnor skiljer sig åt, delvis på grund av biologiska orsaker och [...] dessa skillnader kan förklara varför vi inte ser jämställd representation av kvinnor inom teknik och ledarskap”. När dokumentet fick stor spridning sparkades James Damore. I ett brev till personalen skrev Googles vd, Sundar Pichai, att dokumentet strider mot Googles uppförandekod eftersom det bidrar till att upprätthålla skadliga könsstereotyper. Flera amerikanska organisationer anklagar Google för att vara inkonsekvent och hotar med att bojkotta företagets tjänster. Julian Assange har erbjudit James Damore arbete på Wikileaks. Källa: DN, CNN, Wall Street Journal, New York Times m fl ", "article_category": "other"}
{"id": 10292, "headline": "Magkänsla ersatte tänkande", "summary": "En anställd på Google fick sparken för innehållet i en promemoria om könsskillnader. Men få tycktes intresserade av sakfrågan och desto fler av att hitta sätt att förlöjliga sina meningsmotståndare.", "article": "Få ämnen skapar lika starka reaktioner i samhällsdebatten som skillnader mellan kvinnor och män, och frågan om vad sådana skillnader betyder. Vissa är övertygade om att män och kvinnor är olika också när det gäller beteende, personlighet och intressen. Andra ser dessa idéer som både felaktiga och direkt skadliga, och menar att män och kvinnor är väldigt lika. Diskussionen är full av argument baserade på magkänsla, generaliseringar utifrån enskilda exempel och bristande förståelse för den andra sidan. Den senaste illustrationen av hur laddad frågan är står nätjätten Google för. Nyligen cirkulerades internt på Google en promemoria vars budskap i korthet var följande: Det finns en tystnadskultur på Google som inte tillåter diskussion av tanken att skillnader mellan män och kvinnor kan förklara den skeva könsfördelningen bland företagets anställda. Företaget svarade med att sparka textens författare James Damore, som i och med detta blivit känd för många. Damore själv menar att hans text bara innehåller sanningen, något han kommunicerar från sin blogg och från sitt nyregistrerade twitterkonto @Fired4Truth. Företaget å sin sida menar att promemorian förfäktar skadliga könsstereotyper och strider mot företagets uppförandekod. Få bestrider att Google rent juridiskt hade rätt att avskeda Damore. Många menar dessutom att det var både klokt och berömvärt. En forskningsöversikt som visar att män och kvinnor faktiskt är väldigt lika dyker ofta upp i diskussionen. Den visar att 78 procent av de könsskillnader som studerats i forskningen är små eller obefintliga. Bland de kvarvarande 22 procenten finns skillnader som att män är starkare, argare och onanerar mer. Sådana skillnader motiverar knappast att sju av tio Googleanställda är män. Detta skulle kunna vara hela historien, och många nyhetsleverantörer berättar inte mycket mer än så. Damores text är dock numera allmänt tillgänglig, vilket gör att alla som vill kan bilda sig en egen uppfattning. Det finns också gott om forskningsöversikter kring vad forskningen visat och inte visat rörande skillnader mellan kvinnor och män. Även om forskningsöversikter kan vara tunglästa borde fler som uttalar sig i frågan göra sig besväret att läsa åtminstone Damores egen sammanfattning av sin egen text. Det visar sig då att anmärkningsvärt många nyhetsförmedlare har misslyckats med att ge en rättvisande beskrivning av den kontroversiella promemorian. Den beskrivs ofta som en inlaga som argumenterar mot mångfald, trots att Damore i dess allra första mening förklarar att detta inte är hans syfte. Damore lägger fram flera förslag på hur andelen kvinnor i teknikbranschen skulle kunna ökas, och beskriver den skeva könsfördelningen som ett problem. Det är också slående hur många som gör sig lustiga över könsskillnader i styrka, aggression och onani, trots att de skillnader Damore nämner och använder i sin argumentation också är väldokumenterade. Dit hör skillnader i mekaniskt tänkande och att män i genomsnitt är mer intresserade av ting, medan kvinnor är mer intresserade av människor. Vissa av Damores kritiker har tagit fasta på just dessa skillnader och konstaterar att om kvinnor tänker mindre på mekanik och mer på människor är det ett utmärkt skäl för mjukvaruföretag att sträva efter att anställa fler kvinnor. Problemet med denna invändning är att det inte är någon invändning. Damores första förslag till hur kvinnors underrepresentation kan minskas är nämligen att göra mjukvaruutvecklingen mer människoorienterad och oftare programmera i par som samarbetar. Ytterligare en egenhet i debatten är att många tycks tro att enskilda exempel på kvinnor som är eller har varit bra programmerare visar att Damore har fel. Eftersom skillnader mellan män och kvinnor i genomsnitt är fullt förenliga med stor individuell variation är inte heller detta något hållbart motargument. Det är dock inte heller motiverat att hjälteförklara Damore. Promemorian är inte något under av diplomati. Det framgår där att han inte ser mjukvaruutveckling som en särskilt människoorienterad syssla och att han inte fäster mycket vikt vid möjligheten att de skillnader som observerats mellan kvinnor och män kan bero på eller förstärkas av sociala normer och förväntningar. Den kanske viktigaste lärdomen av turerna kring Damore rör tillståndet i samhällsdebatten. Snabbt formerades två lag. I det ena laget beskrivs Damore och hans pm som sexistiska och kvinnofientliga. I det andra görs Damore till en martyr som fick sparken för att han sade sanningen. Trots att nätet ger alla tillgång till Damores argument och till mycket av den forskning som finns i frågan, är det få som med öppet sinne går igenom hans argument. Anmärkningsvärt många litar på andrahandsuppgifter, eller väljer ut just de forskningsresultat som stöder den egna tesen. Energin läggs på att formulera fyndiga attacker på motståndarlaget i stället för på sakfrågan. Det faktum att allt detta även gäller professionella intellektuella som försörjer sig på att tänka och tycka, kanske är den verkligt stora skandalen. andreas.bergh@ifn.se I det ena laget beskrivs Damore och hans pm som sexistiska och kvinnofientliga. I det andra görs Damore till en martyr. Andreas Bergh är välfärdsforskare vid Ekonomihögskolan i Lund och Institutet för näringslivsforskning och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 10293, "headline": "”Ge Sveriges städer rätt att själva övervaka trafiken”", "summary": "Kommunerna behöver själva få rätten att styra och kontrollera trafiken, i stället för att bli bortprioriterade av de nationella myndigheterna polisen och Trafikverket. Fyra nya verktyg som kommunerna i dag saknar makt över, skulle öka framkomligheten och trafiksäkerheten i våra städer, skriver Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd, Stockholm.", "article": "När jag träffar mina kollegor runt om i landet, som liksom jag har det yttersta (politiska) ansvaret för trafiken i kommunerna, möts vi i en känsla av frustration. Vi har fått förtroendet att ansvara över ett politikområde som påverkar oss alla – trafiken. Men det ansvaret kan vi inte till fullo ta. Som lagstiftningen ser ut i dag är det i själva verket polisen och Trafikverket som bestämmer hur stockholmarnas trafiksituation ska se ut. Absurt och många gånger mycket irriterande. För att få ordning på den kaotiska och ofta laglösa trafiken i våra städer och ge kraft åt de nödvändiga beslut som vi fattar lokalt behöver kommunerna själva få rätten att styra och kontrollera trafiken. I dag blir nödvändiga insatser bortprioriterade av de nationella myndigheterna Trafikverket och polisen. Jag föreslår fyra nya kraftfulla verktyg som kommunerna i dag saknar makt över, men som skulle få pli på trafiken och därmed öka framkomligheten, kraftigt öka trafiksäkerheten, samt inte minst förbättra miljön i våra städer: 1 Ge städerna rätt att inrätta en ”kommunal trafikpolis”. I dag är det polisen som sköter trafikövervakningen. Kommunala parkeringsvakter får endast övervaka och bötfälla parkering. P-vakterna får vare sig övervaka hastighet, bilkörning i kollektivtrafikfält, dubbdäcksförbud eller andra brott mot angelägna trafikföreskrifter. Kommunerna har rätt att fatta beslut om reglerna, men har alltså ingen möjlighet att säkerställa att besluten följs. Låt oss därför själva styra och kontrollera vår egen trafik. Vi har alla tagit del av de senaste årens bekymmer med polisens bristande effektivitet. Låt oss i kommunerna hjälpa poliserna att frigöra resurser till de mer allvarliga brotten. Låt oss själva få styra och kontrollera vår egen trafik. Polisen har inte ekonomi för detta och staden kan så klart varken påverka polisens arbete eller deras budget. Stockholm behöver en bättre övervakning. Det är lite av en laglös zon nu. Reglerna finns, men ingen säkerställer dess efterlevnad. Ge oss ”kommunala trafikpoliser”, vi kan kalla dem kommunala trafikövervakare. Inom några år har vi troligen även miljözoner för lätta fordon, vars syfte är att stänga ute de bilar som släpper ut för mycket kvävedioxid och därmed förstör den luft vi ska andas. För detta behöver vi egen övervakning, annars är reglerna tandlösa. I samband med Stockholms stads remissvar till näringsdepartementet om miljözoner tog alla partier upp frågan om kommunal trafikövervakning som en viktig åtgärd. Ge oss möjligheten, frigör polisen! 2 Ge kommunerna rätt till fartkameror i städerna. Hastigheten är den faktor som har störst betydelse för hur allvarliga följder en trafikolycka får. I dag är det bara Trafikverket som får bestämma var fartkameror ska sättas upp. Detta hämmar kommunernas möjligheter att själva styra trafiken och hur kommunens pengar bäst används. Trafikverket prioriterar konsekvent kameror på de statliga vägarna och åsidosätter städernas behov. Våra gator är systematiskt uteslutna. Forskning visar att fartkameror är det billigaste sättet att öka trafiksäkerheten. Ställt kostnaden mot nyttan är det enligt Trafikverket svårt att hitta en lika effektiv trafiksäkerhetsåtgärd, en åtgärd som alltså inte kommunerna kan ta del av. Vi tvingas i stället lägga enorma resurser på att bygga om gator och vägar för att bilisterna inte håller hastigheten. Under de närmaste åren måste vi lägga över 750 miljoner kronor på dessa investeringar i Stockholm, mycket är i onödan. Just nu arbetar Trafikverket tillsammans med Sveriges kommuner och landsting med att se över riktlinjerna för fartkameror på kommunala vägar. De signaler vi får är att det är högst oklart om staten kommer att släppa på sin äganderätt över denna smarta trafikövervakning. Logiken i agerandet är högst diffus. 3 Lägg bötesansvaret på bilägaren i stället för på föraren. Sverige är rätt ensamma i EU om att bötesansvaret vid fortkörning ligger hos föraren och inte hos ägaren av fordonet. Konsekvensen av detta blir en omständlig och dyr ansiktsidentifiering som i onödan drar resurser från polisen och försvårar placeringen av kamerorna. Jag vill att man flyttar just bötesansvaret från föraren till bilägaren, alltså precis det som gäller vid parkeringsböter. Därmed frigörs resurser från den tidsödande bildgranskningen och systemet kan bli mer effektivt och anpassat för städernas behov. Fortkörning som leder till indraget körkort ska självklart gå på föraren. 4 Tillåt trafikövervakning med kamera från buss. Framkomligheten för bussarna i staden har tyvärr inte förbättrats tillräckligt mycket, trots införande av fler busskörfält och en rad andra åtgärder. Felparkerade fordon i busskörfält och vid hållplatser är ett stort problem. Det är svårt att komma åt dessa fordon då förare snabbt åker när parkeringsvakter kommer till platsen. Det är också svårt att komma åt rörlig obehörig trafik i busskörfält. Kameraövervakning från bussar och övervakning från vissa särskilt utsatta platser bör prövas. Genom bussen fotograferas bilar som är i vägen och böter kan utfärdas. Konsekvensen: ingen bilförare kommer längre vilja ställa sig i eller obehörigt köra i busskörfält! Detta skulle bidra till en mer effektiv kollektivtrafik och ökad framkomlighet. Det ger kortare och pålitligare restider. En attraktiv och effektiv kollektivtrafik leder till att fler väljer kollektivtrafiken och bidrar även till minskad trängsel och bättre miljö. Vi har från Stockholms stad har lämnat in en begäran till regeringen om övervakning med kameror från bussarna – än så länge utan resultat. Dessa fyra åtgärder, tillsammans med de stora satsningar som genomförs i Stockholms stad på ökad framkomlighet och en stor satsning på trafiksäkerhet, kommer att innebära avsevärt bättre förutsättningar för de kapacitetsstarka trafikslagen, alltså gång, cykel och kollektivtrafik. Alla blir vinnare: polisen, staden och invånarna. Det innebär att vi får ett modernare, mänskligare och miljövänligare Stockholm. Vi har fått förtroendet att ansvara över ett politikområde som påverkar oss alla – trafiken. Men det ansvaret kan vi inte till fullo ta. Daniel Helldén (MP) trafikborgarråd, Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 10304, "headline": "”Styrningen brister i samhällets största bransch – skolan”", "summary": "Styrningen av skolan är bitvis undermålig. Bara 18 procent av Sveriges kommuner har tydliga mål. Nu måste skolans huvudmän sätta fokus på varje årskull. Det är dags att införa nationella nyckeltal och följa elevernas resultat hela vägen till vårterminen i årskurs nio, skriver Mats Rosenkvist, Successful schools och Matz Nilsson, Sveriges skolledarförbund.", "article": "Nu börjar snart ett nytt läsår med stora utmaningar, lärarbrist och många nyanlända elever. Elevresultaten från föregående läsår diskuteras tillsammans med målen för det nya läsåret. Att skolans styrning är ett viktigt område för att utveckla den svenska skolan har flera olika rapporter konstaterat de senaste åren – rapporter från bland annat Skolinspektionen, Studieförbundet näringsliv och samhälle, OECD samt nu senast i Skolkommissionens slutbetänkande. Skolans styrning är abstrakt. Den handlar konkret om hur styrkedjan har samma fokus hela vägen från lärarnas planering, undervisning, bedömning och analys till rektorns och skolhuvudmannens analys, styrning och resursfördelning. Juridiskt ansvariga är skolhuvudmannen och rektor. Successful schools Sverige har i en ny rapport sammanställt resultaten av en text- och innehållsanalys av de 290 kommunala skolhuvudmännens måldokument för skolan. Rapporten ger en unik inblick i hur skolans styrning ser ut, vilka mål man arbetar mot och indirekt i hur skolhuvudmännen tänker. Med tanke på resultatutvecklingen det senaste decenniet kan man ana en uppgivenhet i många skolhuvudmäns målformuleringar och kring deras beslutsamhet att förbättra resultaten. Analysen visar bland annat följande: 1. Fokus ligger på årskurs nio och endast på tre ämnen. Enbart 14 procent av skolhuvudmännen har mål och nyckeltal för både årskurs tre och nio i alla ämnen. Totalt 50 procent har nyckeltal och mål enbart för årskurs nio och inga mål för övriga årskurser. Ofta ligger fokus enbart på tre ämnen: engelska, matematik och svenska/svenska som andra språk. Med andra ord har majoriteten av alla kommunala skolhuvudmän huvudsakligen fokus på: – Enbart tre ämnen, trots att gymnasiebehörigheten bygger på många ämnen. – Årskurs nio, när hela handlingsutrymmet att använda skolans resurser är borta. 2. Fokus ligger på årskurs – inte på årskull och förbättringar. Endast en skolhuvudman visar att de följer varje årskulls utveckling från årskurs ett till nio i alla ämnen. Skolhuvudmän jämför som regel i stället till exempel eleverna i årskurs sex förra läsåret med de som går i årskurs sex nu. Ingen skolhuvudman visar att de har fokus på förbättringarna i form av vad det senaste läsåret har inneburit i resultatförbättringar för respektive årskull, det vill säga indirekt respektive elev. 3. Målen är otydliga. Endast 18 procent av skolhuvudmännen har tydligt formulerade och tidsatta mål. Exempel på denna typ av tydliga målformuleringar: ”Gymnasiebehörighet 2017: 85 procent... gymnasiebehörighet 2019: 90 procent . ” 78 procent av skolhuvudmännen har otydliga målformuleringar kring elevernas kunskapsutveckling som riskerar att inte vara motiverande och relevanta utan blir i stället till intet förpliktigande när kunskapsresultaten är låga och/eller har gått neråt de senaste åren. Exempel på denna typ av otydliga målformuleringar: ”ska ständigt öka”, ”högre än basåret 2013”, ”högre än rikssnittet”, ”förbättrat lärande, ”öka”, ”alla” eller ”100 procent”. Få skolhuvudmän sätter delmål utifrån var man befinner sig på vägen mot målet eller visionen, det vill säga 100 procent som är Sveriges alla grundskolors uppdrag. Grundidén med den svenska läroplanen är likvärdighet. Det betyder inte att alla skolor måste bedöma kunskaper på exakt samma sätt, men de ska göra det på ett sätt som är likvärdigt. När det gäller skolans styrning så är ”att göra lika” avgörande för analyser, jämförelser, insikter och för fokus på bättre resultat på alla nivåer. Därför behöver skolhuvudmännen hjälp, inte i form av mer resurser, utan med en tydligare nationell styrning som hjälper dem att genomföra uppdraget. Som det är i dag samlar man in data om elevernas kunskap på så olika sätt att den är svår att jämföra. Vi föreslår följande förbättringar: Skapa nationella nyckeltal med fokus på förbättringar för varje årskull. Precis som Skolkommissionen konstaterar så behövs det nationella så kallade value-added-mått. Detta behövs för att skolhuvudmän och skolor ska sätta fokus på ständiga förbättringar och vad man åstadkommer i alla ämnen per årskull för indirekt ökat fokus på varje elev. Skolan har 18 terminer på sig att tillsammans lyfta varje elev och årskull till ”slutleveransen” vårterminen i årskurs nio. Skapa även nationella nyckeltal för årskurs ett till fem då det inte sätts betyg. Många skolhuvudmän har ensidigt fokus på årskurs nio. Anmärkningsvärt är att enbart 30 procent av de kommunala skolhuvudmännen använder sig av de nationella nyckeltal som redan finns utifrån betygen från årskurs sex. Därför behövs det nyckeltal hela vägen från årskurs ett till årskurs nio, i alla ämnen, för fokus på rätt och tidiga insatser. Det räcker inte med att ha fokus på de senare skolåren årskurs sex till nio då handlingsutrymmet blir mindre och mindre. Nationella nyckeltal för årskurs ett till fem behöver inte vara betyg och det behöver inte genomföras några nya omfattande skolreformer. Grunden för att använda sådana nyckeltal finns redan i det arbete som alla lärare gör sedan många år tillbaka när de löpande bedömer elevernas utveckling i förhållande till kunskapskraven enligt de tre alternativen: 1) har otillräckliga kunskaper 2) har godtagbara kunskaper 3) har mer än godtagbara kunskaper. Sätt fokus på alla ämnen. Sveriges skolhuvudmän behöver sätta fokus på alla ämnen och inte enbart på de nationella proven och basämnena svenska/svenska som andraspråk, matematik och engelska. Huvuduppdraget att till årskurs nio ge varje elev gymnasiebehörighet bygger inte enbart på basämnena utan på ytterligare fem eller nio ämnen beroende på gymnasieprogrammets inriktning. Sammanfattningsvis är det nödvändigt och dags att börja följa elevernas kunskaper i alla ämnen, för varje årskull hela vägen från årskurs ett till årskurs nio. Bara så kan luckor upptäckas och de insatser som krävs sättas in i tid! Mats Rosenkvist, grundare, Successful schools Sverige Matz Nilsson, förbundsordförande, Sveriges skolledarförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 10317, "headline": "DN gratulerar: Anna Hertzman", "summary": "Anna Hertzman tog en paus från musiken när hon fick två barn på kort tid. Nu fyller hon 30 och hoppas kunna ge ut en skiva nästa år – och kanske också turnera.", "article": "Redan som barn funderade Anna Hertzman över vem hon egentligen är och vad hon vill få ut av livet. Tidigt fanns musiken med som en följeslagare och gav tröst när relationen till föräldrarna inte var den bästa. Hon flyttade hemifrån som 16-åring och arbetade bland annat som servitris efter gymnasiet – allt för att få råd att utveckla sin musik. Bara ett par år senare spelade Anna in låten ”Om du tror” och den spelades av flera radiokanaler i Skåne. Hon fick kontakt med ett skivbolag, släppte en singel och senare en så kallade fullängdsskiva med namnet ”Va fan”. Den kom ut 2009. Under de följande åren spelade Anna Hertzman på en rad festivaler runt om i landet. Våren 2014 var hon med på ”Visturnén” med Py Bäckman, Janne Bark, Ola Magnell och Jack Vreeswijk. Då hade hon avslutat samarbetet med sitt gamla skivbolag. – På ett skivbolag är det många som ska tycka till och ha synpunkter. Till slut kände jag mig inte hemma där, inget blev som jag hade tänkt mig. Därför startade jag ett eget skivbolag och i slutet av 2015 gav jag ut skivan ”Bromsklossar”, berättar Anna Hertzman. Hon säger att hon kan uppfattas som envis, tjurskallig och målinriktad när det gäller sin musik. I en tuff bransch gäller att på förhand veta vilken väg man vill gå och att ha ”skinn på näsan”, menar hon. – Det finns många låtskrivare och musiker som är bättre än vad jag är. Men jag är envis och har en stor passion för det jag håller på med. Den inställningen tror jag är viktig inom alla yrken, särskilt inom kreativa sådana. Anna Hertzman är född i Östra Grevie i Skåne och växte upp i Skurup. Hela sitt liv har hon bott i den södra delen av vårt avlånga land. Hon sjunger för övrigt alltid på skånska. – Jag prövade att sjunga på rikssvenska och det fungerade inte alls. Några skrattade till och med. På skånska är det lättare att förmedla det jag vill berätta och vem jag är. På engelska, som ju många artister sjunger på, har jag svårt att hitta rätt uttryck och ord. Snart efter att Anna släppt den första skivan på det egna bolaget födde hon sitt och maken Oscars första barn, och bara ett och ett halvt år senare utökades familjen med ännu ett barn. – Jag kände att jag inte riktigt orkade med mitt första barn och drabbades av en förlossningsdepression. Fortfarande kan jag inte känna mig som någon äkta ”urmoder”. En kvinna förväntas föda barn, älska det och vilja vara hemma så länge som möjligt. Men jag har aldrig känt så, även om jag naturligtvis har en stor kärlek till mina barn. Annas man Oscar arbetar med ett företag som säljer gödsel. Det är inget särskilt kreativt yrke, som hon uttrycker det. – Men olikheterna gör nog att vår relation fungerar. Det är skönt att leva med någon som inte är precis som jag, och vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Anna tog en paus från musiken efter de två förlossningarna, och har i stället börjat designa och sy kläder som hon säljer på nätet. Men hon hoppas kunna ge ut en skiva med nyskrivna låtar nästa år och kanske ge sig ut på turné igen. – Jag har så lätt att ge allt, ”tjöta” loss, och blir då trött och utarbetad. Jag tror jag måste lära mig att behålla en hälsosam distans till musiken för att få privatlivet att fungera. Vad betyder musiken för dig i dag? – Detsamma som den har gjort så länge. Jag mår bra när jag får skapa egna låtar och framföra dem inför publik. Några musikaliska förebilder? – Nej, inte direkt. Men jag inspireras av artister som Freddie Mercury och Beyoncé, båda med stor integritet och starka drivkrafter att förverkliga sina drömmar. I dag firar Anna Hertzman sin 30-årsdag. Hon har inte drabbats av någon kris men känner inte heller en euforisk glädje. – Livet skiftar. Tidigare ville jag att det hela tiden skulle hända saker omkring mig. I dag som småbarnsförälder är jag glad de dagar då det inte händer någonting. Anna Hertzman Gratuleras till: Fyller 30 år den 12 augusti 2017. Bor: Hus i Dalby utanför Lund. Familj: Mannen Oscar och två barn (3 och 1,5 år). Gör: Låtskivare, musiker och kläddesigner. Bakgrund: Började sin musikaliska karriär som tonåring. Har släppt flera singlar och fullängdsskivor, bland dem ”Bromsklossar” på det egna bolaget Smör skivbolag & förlag. Uppträtt på många scener runt om i landet. Firar födelsedagen: ”Hade tänkt ordna en fest, men barnen är mitt i en inskolning på ett nytt dagis så det får vänta. Kanske går jag på bio med en kompis och bara tar det som det kommer.” Aktuell: Med podcasten ”Hertzman & Geyerhofer” ", "article_category": "other"}
{"id": 10326, "headline": "Magdalena Ribbing: Larvigt av husägaren att ha ordet sex som sin adress", "summary": "Är det lämpligt att skriva SEX med jättestora bokstäver på sitt hus? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har svaret.", "article": "Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se Fråga: Det är ju rätt vanligt i dag att man skriver ut vilket husnummer man har med bokstäver på fasaden. I vanliga fall brukar jag inte reagera direkt på det men nu har jag vandrat förbi två hus som skrivit ut siffran 6 med bokstäver på sina fasader. Den ena husägaren hade även valt att använda bokstäver som är cirka 40 centimeter höga i en väldigt kontrasterande färg mot underlaget, så att det är helt omöjligt att missa att man just gick förbi nr SEX. Är det lämpligt att skriva SEX med jättestora bokstäver på sitt hus med hänsyn till grannar och övriga medmänniskor? Svar: På sitt hus på egen tomt kan man ange adressens siffror med bokstäver. I en stad bestämmer myndigheterna detta. Men på privata villor får grannar och förbipasserande stå ut med sådant som de kan uppfatta som onödigt provocerande. Att det står SEX på fasaden kan associeras till en bordell. Det du berättar är sannolikt ett uttryck för dagens behov av att relatera det mesta till sex. Enligt min uppfattning är det larvigt att fröjdas över detta nummer som sin adress på ovan beskrivet sätt. Husägaren kommer inte att bli berömd för sin goda stil. Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 10329, "headline": "”För lite hemkunskap ökar risken för matförgiftningar”", "summary": "Runt 500 000 människor drabbas enligt beräkningar av matförgiftning i Sverige varje år. Bristande hygienkunskaper i hushållen är en av orsakerna. Nu är det dags för en utökad timplan i hemkunskap för att Sverige ska få medvetna konsumenter, minskat matsvinn och färre fall av matförgiftningar, skriver en grupp experter inom området.", "article": "Att vara matkonsument är komplext och näringskedjan har aldrig varit mer global än i dag. Vi äter dagligen maträtter från all världens kök med inslag av nya råvaror, vilka kan väljas från hela världen året runt. Men dessa möjligheter ställer också nya krav på konsumenterna gällande hantering, tillagning och förvaring av livsmedel. Tyvärr visar forskning inom området att konsumenterna ofta har bristande hygienkunskaper vilket kan leda till ökad risk att drabbas av matförgiftning. En sådan kan få mycket allvarliga konsekvenser för hälsan, leda till allvarliga följdsjukdomar och i värsta fall även till dödsfall. Världshälsoorganisationen WHO har lyft livsmedelsburna sjukdomar som ett globalt folkhälsoproblem. I Sverige beräknar man att ungefär 500 000 personer matförgiftas varje år till en kostnad av ungefär en miljard svenska kronor. Av dessa fall misstänker man att minst en tredjedel har sitt ursprung i det privata hushållet. I medier uppmärksammas just nu det stora antal personer som drabbas av sjukdom kopplat till campylobacter i kyckling. Det finns en tendens att flytta ansvaret från producenterna till konsumenterna vilket ställer krav på konsumenternas kunskap och beteende. Resultaten från en ny avhandling från Uppsala universitet visar på dåliga kunskaper gällande livsmedelshygien bland unga konsumenter. I en studie av nästan 530 elever i årskurs 9 saknade var femte elev kunskap om att kycklingkött alltid behöver vara genomstekt. Nästan hälften av eleverna ansåg det vara okej att smaka på rå köttfärs trots att även ett litet smakprov kan orsaka ehec-infektion. Nästan hälften av eleverna ansåg även +8°C som en bra kylskåpstemperatur vilket är varmare än de 4–5 °C som rekommenderas av Livsmedelsverket. Eleverna visade även brister när det gällde handtvätt och undvikande av korskontaminering, det vill säga att bakterier från ett livsmedel förs över till ett annat. Dessa luckor i elevernas kunskaper och beteende kan få allvarliga konsekvenser för eleverna i rollen som framtida matkonsumenter. Utifrån resultaten i avhandlingen anses elever som sällan eller aldrig lagar mat hemma, ofta pojkar, löpa större risk att drabbas av matförgiftning. Den svenska grundskolan är unik i och med att alla elever undervisas utifrån samma läroplan. Undervisningen i hem- och konsumentkunskap är obligatorisk för alla barn, och samhället har därmed en stor möjlighet att utbilda framtida konsumenter i Sverige hur de ska välja och hantera livsmedel för att förbli friska. Det som gör ämnet så speciellt är den direkta kopplingen till livet i hem och familj. Eleverna ges möjligheter att reflektera kring vardagens praktiker, eftersom en viktig del i undervisningen är praktisk matlagning där teori och praktik går hand i hand och där livsmedlen fungerar som läromedel. Kunskap kräver tid, för att eleverna ska hinna lära sig och få djupare förståelse och på så sätt öka chanserna att kunskaperna används i det framtida livet. Detta är inte bara viktigt för den enskilde elevens hälsa, utan eleverna kommer troligen att laga mat även åt andra, till individer med sämre tolerans mot smitta såsom små barn, äldre, gravida och övriga med nedsatt immunförsvar. I dagens läroplan (Lgr-11) är hem- och konsumentkunskap grundskolans minsta ämne sett till antalet undervisningstimmar. Totalt 118 timmar fördelat över hela grundskolan motsvarar i genomsnitt cirka 13 timmar per läsår. Bara för att få en uppfattning om hur mycket 118 timmar är kan det jämföras med andra praktiska ämnen såsom bild som har ungefär det dubbla, 230 timmar, och slöjd med nästan det trefaldiga, 330 timmar, till förfogande. Värt att notera är att det var länge sedan hem- och konsumentkunskap bara bestod av att lära sig laga mat. Det är en omöjlighet att behandla allt på 118 timmar och lärarna tvingas välja bort hela områden eller minska omfattningen av dem i sin undervisning. Detta får konsekvenser för elevernas förutsättningar att agera som framtida medvetna konsumenter. I en tid när barns och ungdomars ohälsa diskuteras mer än någonsin bör politiker och övriga ansvariga även rikta blickarna mot hem- och konsumentkunskap och satsa på detta ämne i likhet med den satsning som gjorts på idrott. Det är anmärkningsvärt att hem- och konsumentkunskap helt saknas i hälsodebatten och att ämnets undervisningstimmar förblir oförändrade. Detta trots att ämnet innebär en unik möjlighet att undervisa ungdomar om hälsa från flera olika perspektiv och där kopplingen mellan mat och hälsa praktiseras och reflekteras vid varje lektionstillfälle. Det har tidigare hävdats att sådana kunskaper förvärvar man hemma. Resultaten i ovan nämnda avhandling visar dock att många ungdomar aldrig eller sällan deltar i matlagning hemma. För dessa elever är undervisningen i hem- och konsumentkunskap en extra viktig källa till kunskap och i värsta fall den enda källan. Det är dags för en utökad timplan i hem- och konsumentkunskap för att Sverige ska få medvetna konsumenter. Detta kan på sikt leda till färre fall av matförgiftningar och därmed en förbättrad folkhälsa men även till minskade samhällskostnader. Om ämnet får utveckla sin fulla potential kan det bidra till att ge unga individer verktyg till att bli ansvarfulla, handlingsberedda och kloka konsumenter. Kunskaper om hantering av livsmedel gör det även enklare för eleverna att agera klimatsmart. Genom kunskaper om hemmets vardagspraktiker ges de även förutsättningar för ett jämställt hemarbete. Ansvariga politiker och Skolverket måste agera och stärka ämnet hem- och konsumentkunskap samt ge det rimliga förutsättningar för att en adekvat undervisning skall kunna bedrivas. Vi anser att Sverige måste satsa på flera fronter för att forma medvetna konsumenter i en tid när kraven på konsumenternas kunskaper och agerande aldrig har varit större. Med den naturliga kopplingen till ungdomars hälsa och livsmedel bör hem- och konsumentkunskapsämnet vara en naturlig del i denna satsning. Marie Lange, fil. dr, Uppsala universitet Ivar Vågsholm, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet Sofia Boqvist, docent, Sveriges Lantbruksuniversitet Karin Söderqvist, vet. med. dr, Sveriges Lantbruksuniversitet Nationellt nätverk för utbildning inom livsmedelsmikrobiologi: Marie-Louise Danielsson Tham, professor (ordförande) Örebro universitet Ingela Marklinder, docent, Uppsala universitet Jenny Schelin, docent, Lunds universitet Anna Blücher, univ. lek. Linnéuniversitetet Helen Göranzon, fil. dr. Uppsala universitetet Roger Ahlgren univ. adj. Umeå universitet Stina-Mina Ehn Börjesson, univ. adj. Högskolan Kristianstad Madeleine Moazzami, univ. adj. Sveriges Lantbruksuniversitet Svenska kommittén för hushållsvetenskap (SKHV) via ordförande Karin Hjälmeskog, docent, Uppsala universitet Ansvariga lärosäten för utbildning av lärare i Hem och konsumentkunskap: Helena Elmståhl, professor. Inst. för kostvetenskap, Uppsala universitet Ann Parinder, fil. dr. Inst. för kost- och idrottsvetenskap, Göteborgs universitet Karin Höijer fil. dr. Avdelningen för mat och måltidsvetenskap, Högskolan Kristianstad Annika Nylander, univ. adj. Inst. för kostvetenskap, Umeå universitet Nästan hälften av eleverna ansåg det vara okej att smaka på rå köttfärs trots att även ett litet smakprov kan orsaka ehec-infektion. ", "article_category": "other"}
{"id": 10332, "headline": "”För lite hemkunskap ökar risken för matförgiftningar”", "summary": "Runt 500.000 människor drabbas enligt beräkningar av matförgiftning i Sverige varje år. Bristande hygienkunskaper i hushållen är en av orsakerna. Nu är det dags för en utökad timplan i hemkunskap för att Sverige ska få medvetna konsumenter, minskat matsvinn och färre fall av matförgiftningar, skriver en grupp experter inom området.", "article": "Att vara matkonsument är komplext och näringskedjan har aldrig varit mer global än i dag. Vi äter dagligen maträtter från all världens kök med inslag av nya råvaror, vilka kan väljas från hela världen året runt. Men dessa möjligheter ställer också nya krav på konsumenterna gällande hantering, tillagning och förvaring av livsmedel. Tyvärr visar forskning inom området att konsumenterna ofta har bristande hygienkunskaper vilket kan leda till ökad risk att drabbas av matförgiftning. En sådan kan få mycket allvarliga konsekvenser för hälsan, leda till allvarliga följdsjukdomar och i värsta fall även till dödsfall. Världshälsoorganisationen WHO har lyft livsmedelsburna sjukdomar som ett globalt folkhälsoproblem. I Sverige beräknar man att ungefär 500.000 personer matförgiftas varje år till en kostnad av ungefär en miljard svenska kronor. Av dessa fall misstänker man att minst en tredjedel har sitt ursprung i det privata hushållet. I medier uppmärksammas just nu det stora antal personer som drabbas av sjukdom kopplat till campylobacter i kyckling. Det finns en tendens att flytta ansvaret från producenterna till konsumenterna vilket ställer krav på konsumenternas kunskap och beteende. Resultaten från en ny avhandling från Uppsala universitet visar på dåliga kunskaper gällande livsmedelshygien bland unga konsumenter. I en studie av nästan 530 elever i årskurs 9 saknade var femte elev kunskap om att kycklingkött alltid behöver vara genomstekt. Nästan hälften av eleverna ansåg även +8°C som en bra kylskåpstemperatur vilket är varmare än de 4–5 °C som rekommenderas av Livsmedelsverket. Eleverna visade även brister när det gällde handtvätt och undvikande av korskontaminering, det vill säga att bakterier från ett livsmedel förs över till ett annat. Dessa luckor i elevernas kunskaper och beteende kan få allvarliga konsekvenser för eleverna i rollen som framtida matkonsumenter. Utifrån resultaten i avhandlingen anses elever som sällan eller aldrig lagar mat hemma, ofta pojkar, löpa större risk att drabbas av matförgiftning. Den svenska grundskolan är unik i och med att alla elever undervisas utifrån samma läroplan. Undervisningen i hem- och konsumentkunskap är obligatorisk för alla barn, och samhället har därmed en stor möjlighet att utbilda framtida konsumenter i Sverige hur de ska välja och hantera livsmedel för att förbli friska. Det som gör ämnet så speciellt är den direkta kopplingen till livet i hem och familj. Eleverna ges möjligheter att reflektera kring vardagens praktiker, eftersom en viktig del i undervisningen är praktisk matlagning där teori och praktik går hand i hand och där livsmedlen fungerar som läromedel. Kunskap kräver tid, för att eleverna ska hinna lära sig och få djupare förståelse och på så sätt öka chanserna att kunskaperna används i det framtida livet. Detta är inte bara viktigt för den enskilde elevens hälsa, utan eleverna kommer troligen att laga mat även åt andra, till individer med sämre tolerans mot smitta såsom små barn, äldre, gravida och övriga med nedsatt immunförsvar. I dagens läroplan (Lgr-11) är hem- och konsumentkunskap grundskolans minsta ämne sett till antalet undervisningstimmar. Totalt 118 timmar fördelat över hela grundskolan motsvarar i genomsnitt cirka 13 timmar per läsår. Bara för att få en uppfattning om hur mycket 118 timmar är kan det jämföras med andra praktiska ämnen såsom bild som har ungefär det dubbla, 230 timmar, och slöjd med nästan det trefaldiga, 330 timmar, till förfogande. Värt att notera är att det var länge sedan hem- och konsumentkunskap bara bestod av att lära sig laga mat. Det är en omöjlighet att behandla allt på 118 timmar och lärarna tvingas välja bort hela områden eller minska omfattningen av dem i sin undervisning. Detta får konsekvenser för elevernas förutsättningar att agera som framtida medvetna konsumenter. I en tid när barns och ungdomars ohälsa diskuteras mer än någonsin bör politiker och övriga ansvariga även rikta blickarna mot hem- och konsumentkunskap och satsa på detta ämne i likhet med den satsning som gjorts på idrott. Det är anmärkningsvärt att hem- och konsumentkunskap helt saknas i hälsodebatten och att ämnets undervisningstimmar förblir oförändrade. Detta trots att ämnet innebär en unik möjlighet att undervisa ungdomar om hälsa från flera olika perspektiv och där kopplingen mellan mat och hälsa praktiseras och reflekteras vid varje lektionstillfälle. Det har tidigare hävdats att sådana kunskaper förvärvar man hemma. Resultaten i ovan nämnda avhandling visar dock att många ungdomar aldrig eller sällan deltar i matlagning hemma. För dessa elever är undervisningen i hem- och konsumentkunskap en extra viktig källa till kunskap och i värsta fall den enda källan. Det är dags för en utökad timplan i hem- och konsumentkunskap för att Sverige ska få medvetna konsumenter. Detta kan på sikt leda till färre fall av matförgiftningar och därmed en förbättrad folkhälsa men även till minskade samhällskostnader. Om ämnet får utveckla sin fulla potential kan det bidra till att ge unga individer verktyg till att bli ansvarfulla, handlingsberedda och kloka konsumenter. Kunskaper om hantering av livsmedel gör det även enklare för eleverna att agera klimatsmart. Genom kunskaper om hemmets vardagspraktiker ges de även förutsättningar för ett jämställt hemarbete. Ansvariga politiker och Skolverket måste agera och stärka ämnet hem- och konsumentkunskap samt ge det rimliga förutsättningar för att en adekvat undervisning skall kunna bedrivas. Vi anser att Sverige måste satsa på flera fronter för att forma medvetna konsumenter i en tid när kraven på konsumenternas kunskaper och agerande aldrig har varit större. Med den naturliga kopplingen till ungdomars hälsa och livsmedel bör hem- och konsumentkunskapsämnet vara en naturlig del i denna satsning. 15 augusti 2017 Debattartikel En grupp experter inom området: ”För lite hemkunskap ökar risken för matförgiftningar” Repliker Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund: ”Fokus måste vara ett helt annat” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 10342, "headline": "”Moderaternas politik för skolan är undermålig”", "summary": "M har misslyckats med att skapa förtroende i skolfrågan. Det beror helt enkelt på att partiets skolpolitik är undermålig. Det är högst anmärkningsvärt att Moderaterna varken föreslår fler eller mer långtgående reformer när det finns ett stort behov av att höja kvaliteten på svensk skola, skriver Benjamin Dousa, Moderata Ungdomsförbundet.", "article": "En välfungerande skola är avgörande för såväl individens frihet som för samhällets utveckling. Internationella mätningar visar att Sverige är landet lagom när det kommer till kunskap, vilket vi inte ska vara nöjda med. Trots högkonjunkturen har arbetsgivare svårt att finna kompetenta medarbetare, samtidigt som ett stort antal medborgare står utanför den svenska arbetsmarknaden. Det står utom allt rimligt tvivel att skolan måste stärkas. Det avspeglar sig även när väljarna får säga sitt. En undersökning från Novus visar att skolan är den viktigaste frågan för alliansväljare. Faktum är att den prioriteras högre än såväl sjukvården som integrationen. Moderaterna har en uttalad strategi om att vilja bli det ledande skolpartiet. Det har misslyckats. Mindre än en av tio väljare anser att Moderaterna är det parti som har bäst skolpolitik. Politiker vill ofta skylla på att man har misslyckats med att kommunicera ut sina idéer och budskap, och visst saknar partiet kunniga skolföreträdare som på ett trovärdigt sätt kan övertyga väljarna om att en röst på Moderaterna är en röst på en bättre skola. Men jag menar framför allt att partiets misslyckade försök att skapa förtroende i skolfrågan helt enkelt beror på att partiets skolpolitik är undermålig. Till följd av de fallande kunskapsresultaten och de tätt duggande larmen om skolans brister har Anna Kinberg Batra inlett Skolinitiativet, vilket var ett projekt som syftade till att ta fram en ny politik inom skolområdet. Resultatet av förändringsarbetet mynnade huvudsakligen ut i tre förslag: nolltolerans mot dåliga skolor, mer undervisningstid i skolan och en utökad skolplikt för elever som inte klarar grundskolan. Det är möjligt att dessa förslag kan ha en svag positiv effekt, men med tanke på skolans allvarliga situation är det högst anmärkningsvärt att Moderaterna varken föreslår fler eller mer långtgående reformer. Sveriges elever förtjänar mer. Det är inte rimligt att ett land som Sverige, som för bara några decennier sedan presterade i världstoppen i kunskapsmätningar, har en högst medioker skola som präglas av låga möjligheter till social mobilitet. I syfte att initiera en politik som tar skolans situation på allvar och möjliggör för väljarna att se Moderaterna som ett reellt alternativ i skolfrågan presenterar jag i dag fem konkreta förslag. Jag vill understryka att jag med tanke på skolans situation och lärarkårens undermåliga förutsättningar inte ser dessa förslag som tillräckliga, inte ens om alla genomfördes i ett svep, men som ett steg i rätt riktning. 1 En ny lärarutbildning. De senaste reformerna av utbildningen har varken åtgärdat de låga kravnivåerna eller det flummiga innehållet. Den pedagogiska forskningen som genomsyrar lärarutbildningen håller en låg kvalitet och kraven på studenterna är lågt ställda. Utbildningen upplevs ofta som alltför frånkopplad från verkligheten. Det är hög tid att initiera en ny kortare lärarutbildning ämnad för studenter som redan har en examen i undervisningsämnet. Den vetenskapliga grunden i en sådan utbildning ska baseras på kognitionsvetenskap och praktisk metodik i stället för abstrakt pedagogik. Blivande lärare ska helt enkelt känna sig väl förberedda för undervisning. 2 Ett nytt finansieringssystem. Kommunaliseringen av skolan gav upphov till att politiker kunde behandla skolan som en kommunal budgetregulator. I stället för att säkra finansieringen och garantera en god löneutveckling för lärarkåren prioriterar alltför många kommunala huvudmän skrytprojekt med skattemedel i stället för skolan, som tillhör kärnverksamheten. I syfte att säkra att alla skolor har en stabil finansiering krävs en nationellt finansierad skolpeng med en tydlig socioekonomisk viktning och en resultatdel. Därtill ska den nationella skolpengen tillåta kommunal extrafinansiering. Det ska inte löna sig för huvudmän att ägna sig åt cream skimming, alla elever ska matchas med en skolpeng som säkrar deras möjlighet till en skolgång av god kvalitet. 3 Säkra rekryteringen av lärare till utanförskapsområden. Moderaterna har tidigare föreslagit att fler förstelärartjänster ska inrättas i socialt utsatta områden. Det skulle varken göra till eller från. I Sverige råder en systematisk snedfördelning av lärare: mer erfarna lärare arbetar på skolor med enklare elevunderlag, samtidigt som en stor andel lärare med begränsad erfarenhet arbetar på de skolor med störst utmaningar. För att skolor med tuffa utmaningar ska vara ett attraktivt val för skickliga lärare krävs mycket mer än karriärtjänster för några få, det förutsätter en palett av åtgärder för samtliga lärare i dessa områden: generellt högre löner, mindre undervisningstid, adekvat stödpersonal och mindre klasser. Med dessa åtgärder har Sydkorea lyckats rekrytera erfarna lärare till skolor i utanförskapsområden. 4 En evidensbaserad läroplan. De senaste decennierna har forskningen inom inlärning utvecklats något enormt. Forskare vet i dag mer om hur hjärnan fungerar än någonsin tidigare. Dessvärre går läroplanen på flera punkter rakt mot evidens om inlärning. Sammanställningar av rigorös forskning visar exempelvis att katederundervisning är den enskilt mest effektiva undervisningsformen. Det avspeglas varken i läroplanen eller i Moderaternas kommunikation. Läroplanen fokuserar även för mycket på förmågor samtidigt som evidens tyder på att generella förmågor som exempelvis kreativitet och kritiskt tänkande snarare är domänspecifika och härstammar från ämnesexpertis. Fokus på ämneskunskaper bör således öka. Moderaterna bör även sluta framhäva digitalisering i undervisningen, då evidens inte tyder på att generell digitalisering gynnar elevernas kunskaper. 5 Externt rättade prov och kunskapsuppföljningar. Moderaterna har inte förstått hur marknadslogiken påverkar skolsektorn. Korrekt reglerade marknader kan skapa goda resultat, men ett skolsystem där i princip vem som helst kan starta skola och därutöver plocka ut vinst från verksamheten, samtidigt som de själva ansvarar för såväl betygssättning som rättning av nationella prov, är inte ett exempel på en välfungerande marknad. Betygsinflationen måste hindras. Genom externt rättade nationella prov, examenstentor för gymnasieskolan likt de som nyttjas vid IB-programmen samt bestämmelser om att betyg inte får avvika alltför mycket från resultaten på de nationella proven kan problemen minimeras. Moderaternas partiledning talar ofta om vikten av att vara självkritiska. Vår uppmaning är att partiet ska idka denna självkritik på skolpolitiken. Det finns ett fortsatt stort behov av adekvata reformer som höjer kvaliteten på svensk skola, vilket inte minst efterfrågas av internationell expertis. Med skickliga företrädare i skolfrågan är jag övertygad om att Moderaterna kan leda vägen mot en bättre skola. Nu återstår det bara att se om Moderaterna vågar stärka sin skolpolitik, på riktigt. Benjamin Dousa, förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet Ett skolsystem där i princip vem som helst kan starta skola och därutöver plocka ut vinst från verksamheten, samtidigt som de själva ansvarar för såväl betygssättning som rättning av nationella prov, är inte ett exempel på en välfungerande marknad. ", "article_category": "other"}
{"id": 10348, "headline": "”Den rödgröna kravlösheten hotar kvaliteten i högskolan”", "summary": "Regeringen smög i juli ut en order till Sveriges universitet om att högskolorna ska se till så att studenterna till varje pris godkänns. Det är bedrövligt. Universiteten har skapats för att utveckla och utgöra spetsen av mänskligt vetande och bildning. Den rödgröna kravlösheten måste bort, skriver Jan Björklund (L) och Christer Nylander (L).", "article": "Godkänn fler studenter! Den ordern har regeringen nyss utfärdat till Sveriges universitet och högskolor. Att detta beslut i regeringen ännu inte har vållat ett ramaskri på Sveriges universitet beror enbart på att informationen smögs ut i juli månad. I regeringens uppdrag till högskolor och universitet gäller nu inte bara breddad rekrytering, man ska också se till så att alla blir godkända. Det finns bara ett sätt för universiteten att lyda denna order, och det är att sänka kraven i utbildningen. Det kan ske genom att förändra kursutbudet, så att det erbjuds fler enkla grundkurser och färre krävande kurser på högre nivå Men framför allt kommer det att ske genom att studenter som borde underkännas trots allt godkänns. Regeringen har utökat antalet platser på högskolan så mycket att ännu fler studenter med låga gymnasiebetyg, som tidigare inte räckte till att komma in, nu ska beredas plats på universiteten. Följden blir naturligtvis att fler får problem att klara kurserna. På detta kommer regeringen nu alltså med kravet på högskolorna att fler ska godkännas. Det vi nu ser är en systematisk omorientering av högskolepolitiken bort från kvalitet och kunskap. Tidigare har regeringen avskaffat den kvalitetsutvärdering av universitetsutbildningarna som Alliansregeringen införde. Vi beslutade att varje enskild utbildning på universiteten skulle kvalitetsgranskas av externa experter i respektive ämne och betygssättas på en tregradig skala. De utbildningar som fick lägsta betyg skulle avvecklas, eller reformeras i grunden. Detta ledde till stora förändringar mot ökad kvalitet på landets högskolor. Till exempel underkändes hela 45 procent av utbildningarna på Mälardalens högskola, vars dåvarande rektor numera är statssekreterare (S) hos högskoleminister Helene Hellmark Knutsson. Regeringen har nu ersatt denna tuffa kvalitetsgranskning med ”självutvärdering”, där varje högskola utvärderar sig själv. Universitetskanslersämbetet, som ska granska kvaliteten i högskolan har fått ett ändrat uppdrag och ska ha sitt huvudfokus på att utvärdera högskolornas kvalitetsarbete i stället för att utvärdera själva utbildningarnas kvalitet. Symboliskt nog har även Universitetskanslern avskaffats och ersatts med en vanlig generaldirektör för att markera att det är regeringens politik – att kvantitet ska gå före kvalitet – som nu gäller. Sverige har haft en särskild Universitetskansler sedan 1600-talet, med huvuduppgift att fristående från politiken säkerställa akademisk kvalitet på våra universitet. Nu ska i stället högskolorna gå i regeringens ledband. Den rödgröna regeringen uppger att målet för högskolepolitiken är ”en internationellt sett hög kvalitet”. Det är ett bra mål, men den politik regeringen för leder tyvärr åt motsatt håll. Högskolepolitiken handlar numera inte alls om kvalitet utan uteslutande om kvantitet. Gång på gång rapporterar lärare på högskolorna att de måste anpassa sin undervisning för att dåligt förberedda och ibland dåligt motiverade studenter ska kunna fullfölja kurserna. Det innebär i klartext sänkt kvalitet och en undervisning som ibland inte når akademisk nivå. S-regeringens reaktion på detta är alltså att skärpa kravet, inte på utbildningens kvalitet utan på att högskolorna ska se till att studenterna till varje pris godkänns. Det är bedrövligt. Universiteten och högskolorna i Sverige omsätter runt 70 miljarder kronor per år. Med den insatsen, och givet betydelsen av en välutbildad befolkning, måste studenter, arbetsgivare och skattebetalare rimligen kunna kräva att lärosätena levererar en högre utbildning av världsklass. Det är därför viktigt att kvaliteten på universitetens och högskolornas utbildningar granskas regelbundet. Gör man inte det finns ingen garanti, för varken studenten eller framtida arbetsgivare, att man lärt sig det man bör eller att en specifik utbildning vid ett universitet är likvärdig motsvarande utbildning vid ett annat. För Sverige som litet exportland är det dessutom viktigt att svenska utbildningar håller hög standard gentemot utländska utbildningar. Därför är det oroväckande att den rödgröna regeringen väljer bort och monterar ned de system som ska säkerställa kvaliteten. Beröringsskräcken för externa utvärderingar visar sig också när regeringen tackat nej till att delta i OECD:s stora kvalitetsgranskning av högskolutbildning. Statsrådet Helene Hellmark Knutsson menar att kostnaden överskred den förväntade nyttan. Det är helt obegripligt. Undersökningen skulle visa hur svensk högre utbildning står sig i jämförelse med andra länder. För en handfull miljoner kronor skulle vi få veta om vi använder tiotals miljarder på ett effektivt och ansvarsfullt sätt. En liknande utvärdering gjordes 2016 (OECD reviews of innovation policy 2016: Sweden), vilken gav en hel del kritiska synpunkter just kring vad Sverige får ut av sina miljardsatsningar. Vi vet hur OECD:s Pisa-undersökning har inneburit ökat kunskapsfokus och kvalitetstänk i svensk skola. Är det kanske för att inte få motsvarande fokus i högskolan som S-regeringen tackar nej till OECD:s utvärdering? Sverige kommer att behöva en helt ny politik för högre utbildning. Höga krav och hög akademisk kvalitet ska stå i fokus. Den rödgröna kravlösheten måste bort. Universiteten har skapats för att utveckla och utgöra spetsen av mänskligt vetande och bildning och att överföra dessa kunskaper till varje ny generation. Universitet får aldrig bli en AMS-åtgärd. Jan Björklund, partiledare (L) Christer Nylander (L), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott Sverige har haft en särskild Universitetskansler sedan 1600-talet, med huvuduppgift att fristående från politiken säkerställa akademisk kvalitet på våra universitet. Nu ska i stället högskolorna gå i regeringens ledband. ", "article_category": "other"}
{"id": 10374, "headline": "”Vi behöver ett nyanserat samtal om ledarskap”", "summary": "SLUTREPLIK DN Debatt 6/8. I min artikel betonar jag vikten av ett lyhört och tillitsbaserat ledarskap, med stöd av forskning, men också av ledare som Jan Carlzon och Elon Musk. Ledarna svarar dock, genom sin ordförande Annika Elias, med att läsa in en polemik som inte har stöd i inlägget. Det är synd på en fråga som behöver en konstruktiv debatt och där mängder av chefer redan driver spännande utvecklingsarbeten, skriver forskaren Louise Bringselius.", "article": "Med stöd hos bland annat Jan Carlzon och Elon Musk förklarar jag i min artikel vikten av att riva pyramider, minska onödig byråkrati och leda med lyhördhet för medarbetare i ”frontlinjen”. Artikeln bygger på samtal med verksamma i välfärdssektorn samt på min och andras forskning. I denna forskning är ”Parkinsons lag” - byråkratins tendens att växa - ett välkänt fenomen. En aktuell brittisk studie (Hood & Dixon 2015) visar också att var tredje medarbetare på golvet i välfärdssektorn har rationaliserats bort under de gångna trettio åren, samtidigt som personalkostnaderna ändå har ökat, vilket visar sig bero på att stabsfunktionerna i stället har vuxit. Dessa har även flyttats uppåt, långt från första linjens chefer. Jag står fast vid att det här är problematiskt. Artikeln har fått en överväldigande positiv respons. Stödet kommer från forskare, politiker, medarbetare - och chefer. På många håll driver chefer utvecklingsarbete för att minska detaljstyrningen och skapa en mer tillitsbaserad styrning. Det här är viktiga initiativ - så här kan arbetsmiljön förbättras, brukarna få bättre service och medarbetarnas kunskap tas bättre tillvara. Det är också ambitionen bakom regeringens tillitsreform. Mot denna bakgrund är det beklagligt att ordföranden för chefernas egen intresseorganisation Ledarna, Annika Elias, i en replik går emot utvecklingen, som hon gör till en fråga om ”chefsförakt”. Hon placerar sig därmed i en skyttegrav mellan chefer och medarbetare som de flesta har lämnat. Hon tolkar också in flera budskap som inte alls finns i min text. Jag skriver till exempel inte i artikeln att det är ”bekvämt att vara chef”, som Elias hävdar. Det antyds visserligen i DN:s rubriksättning, men dessa ord är inte mina och detsamma gäller DN:s ingress. Jag skriver inte heller att chefer skulle vara ”lata”, som Elias felaktigt påstår. Tvärtom vet de flesta att det sällan är lätt att vara chef. Det gäller särskilt första och andra linjens chefer och det är därför jag föreslår att man ska ”flytta resurser och administrativt stöd nedåt i organisationen”. Chefen är en del av denna lösning. Framtidens ledarskap i offentlig sektor bör präglas av en nyanserad, respektfull och konstruktiv dialog. Men samma typ av dialog behövs även i det offentliga samtalet, vilket jag bland annat har återkommit till i mina ledarkrönikor. Med feltolkningar och onödig polemisering bidrar Annika Elias inlägg tyvärr inte till ett sådant nyanserat samtal, vilket är synd. Det är nämligen ur en rikedom på perspektiv och tolkningar som framtidens styrning och ledning måste hämtas, menar jag. Med samma övertygelse arbetar Tillitsdelegationen, där dialogen är central. Mitt inlägg på DN Debatt är skrivet i första hand som forskare, vilket framgår av signaturen. Men det ska även ses som ett fönster till en del av de samtal som i dag pågår i delegationen, vars resultat presenteras i ett slutbetänkande i juni 2018. Till det är alla konstruktiva inspel välkomna. 6 augusti 2017 Debattartikel Louise Bringselius, forskningsledare i statliga Tillitsdelegationen: ”Bekvämt vara chef och peka finger åt den som gör fel” Repliker Annika Elias, ordförande Ledarna: ”Föråldrade motsättningar och chefsförakt” Slutreplik från Louise Bringselius: ”Vi behöver ett nyanserat samtal om ledarskap” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 10380, "headline": "Viktigt att tänka på vid inskolning på förskolan", "summary": "I dag finns flera sätt att skola in sina barn på förskolan. Att skapa en trygg övergång mellan hemmet och förskolan kan vara viktigt för att barnen ska kunna ta till sig förskolans pedagogiska arbete. Men hur kan man som förälder tänka kring inskolningen? DN har pratat med Malin Broberg, professor i psykologi, som ger sin syn på saken.", "article": "Många barn i Sverige skolas i dag in på förskolan vid ett till ett och ett halvt års ålder. För många familjer är detta nödvändigt eftersom föräldrar måste återgå till arbete, och därför behöver ha sina barn på förskolan. Att barnet känner trygghet även hos andra vuxna än dess föräldrar är viktigt för den fortsatta tiden på förskolan. – Inskolningen är viktig för att barnen ska känna sig trygga och lugna under den tiden föräldern inte är där. Därför behöver de vänja sig inte bara vid miljön, utan också vid de nya vuxna som ska vara deras trygghet under dagen, säger Malin Broberg, professor i psykologi vid Göteborgs Universitet, och en av författarna bakom boken ”Anknytning i förskolan”. I dag finns flera sätt att skola in ett barn på förskolan. Medan det tidigare var vanligt med en tvåveckorsperiod då barnet fick tillbringa längre och längre stunder på förskolan och gradvis vande sig vid att föräldern lämnade det finns i dag även snabbinskolning som alternativ vid inskolning. Det innebär att barnet under en en- till tredagarsperiod har sin förälder med sig under hela förskoledagen, för att sedan lämnas där själv. – Man säger att det fungerar och att det är bra att föräldern får möjlighet att se vad som händer under en dag i förskolan. Problemet med snabbinskolning är att barnet inte hinner bli trygg med personalen och stå ut med att om det ramlar ska någon annan vuxen trösta, och om man är hungrig ska någon annan vuxen ge en mat, säger Malin Broberg. Vid tvåveckorsinskolning vänjer sig barnet successivt vid att använda pedagogerna som trygghetspersoner och att leka med de andra barnen på förskolan, medan föräldern efter några gånger befinner sig i ett annat utrymmet på förskolan – med möjlighet att rycka in om barnet blir otröstligt. Malin Broberg menar att inskolning vid åldern ett till ett och ett halvt år kommer att innebära en viss separationsångest, eftersom det är en stark känsla hos barnet i den åldern. – Många beskriver hur de inte ens kan gå på toaletten hemma utan att barnet vill vara med. Så att skola in på förskolan vid den åldern är svårt för de flesta, säger hon. Men det finns några saker man kan tänka på för att underlätta inskolningen både för barn och förälder. Malin Broberg menar att en viktig faktor är att ha en öppen dialog med förskolepersonalen, så att man får reda på vad som fungerar – och vad som går sämre. Hon tycker också att det är viktigt att man har en utsedd kontaktperson på förskolan som är särskilt ansvarig för barnets inskolning. – Då vet man vem man ska prata med om hur barnet har haft det på dagen. Under den första tiden behöver man inte gå med på att all förskolepersonal är lika viktig, utan faktiskt be om att någon har huvudansvaret, säger Malin Broberg. Vid lämningen på förskolan är det vanligt att barnet blir ledset, något som inte alls behöver vara konstigt. Däremot menar Malin Broberg att det är viktigt att vara uppmärksam på om ledsenheten fortsätter under dagen. – Man kan säga att om ens barn är ledset under lång tid kan förskolepersonalen höra av sig, så man kan prata om hur man får barnet att känna sig tryggt. Under den första perioden kommer barnet antagligen vara ängsligt och kanske lite passivt, men det är viktigt att barnet blir tillräckligt trygg med personalen så att oron och längtan efter föräldern går över efter en stund. Det är när barnet känner sig tryggt som det kan börja leka och utforska allt det positiva som finns på förskolan. Om ett barn fortsätter att vara ledset under längre perioder på förskolan kanske det är läge att backa lite i inskolningen, och under en tid ge barnet kortare tid på förskolan för att anknytningen ska fungera bättre. – Det kan vara jobbigt både för förskolepedagoger och föräldrar att inse att man kanske inte är riktigt färdiga med inskolningen. Men det är väl värt att investera i barnets trygghet, annars kan det bli så stressat att det låser sig och får svårt att ta sig över den där trygghetströskeln. Att skolas in med nya pedagoger, kamrater och miljöer kan vara ett tröttsamt arbete för ett litet barn. Därför menar Malin Broberg att man kanske bör dra ner på andra aktiviteter under den period då barnet skolas in på förskolan. – Gör allting runtomkring så lugnt som möjligt, för barnet kan bli väldigt trött av den nya miljön och den utmaning det innebär att skolas in. Malin Broberg menar också att det finns flera saker att hålla utkik efter hos sitt barn, för att veta att det mår bra under inskolningen. Om barnet slutar äta, sover dåligt eller tydligt visar att det inte vill gå till förskolan är det tecken på att trygghetsbehovet inte blir tillgodosett. – Det är väldigt individuellt hur mycket trygghetsbehov ett barn har. Att barnet upplever separationsångest behöver inte vara ett tecken på att barnet är otryggt i hemmet, tvärtom är det ofta svårt att skola in ett barn som är väldigt tryggt med sina föräldrar. Man får tänka på att inte bli besviken på sitt barn och hur det reagerar. Det är naturligt för barn i en viss ålder att ha separationsångest, men i vårt samhället är det normalt att börja förskolan då. Det är ett ganska högt krav att ställa på så små barn, och då får man försöka göra allt man kan för att allt runtomkring ska kännas så bra som möjligt. Samtidigt kan det enligt Malin Broberg vara bra att komma ihåg att det allra viktigaste för barnets långsiktiga psykiska utveckling är att det känner sig tryggt i hemmet, oavsett om det spenderar några timmar varje dag på förskolan. – Så man behöver inte ha dåligt samvete över att lämna sitt barn på förskolan, så länge man tycker att miljön man lämnar barnet i känns okej. Därför är det viktigt att inte vara rädd för att ta upp om någonting inte fungerar eller om man är orolig för någonting gällande förskolemiljön, säger Malin Broberg. Sven Bremberg är barnläkare och docent i socialmedicin och har för Folkhälsomyndighetens räkning författat en rapport om psykisk hälsa hos barn i förskolan. Han menar att studier har visat att det är positivt för barn att börja i förskolan vid låg ålder. – Teoretiskt har man sedan 60-talet sagt att det inte är bra för barn att gå på förskolan, men de nio studier vi gått igenom visar att om det finns en rimlig personaltäthet, som det gör i förskolor i de nordiska länderna, är det entydigt bra för barn att gå i förskola, säger han. Framför allt är det barn som har problematiska hemförhållanden som tjänar på att gå i förskolan, men inte heller för barn som har det bra hemma syns någon negativ påverkan av att ha gått på förskola tidigt. – Det finns ingen skadeverkan där, säger Sven Bremberg. Varför förskolan är positiv för barn går Folkhälsomyndighetens rapport inte in på, men Sven Bremberg tror att det kan bero på att barnet får fler vuxna kontakter tidigt i livet, som bryr sig om dem. Samtidigt har han dock förståelse för att det är svårt att skola in ett barn som visar separationsångest. – Själva separationen mellan barn och förälder är svår, men barnen drar nytta av vistelsen på förskolan, precis som de gör med alla möjliga saker som de till att börja med protesterar mot, säger Sven Bremberg. Tänk på detta inför inskolning. – Det är inte konstigt om barnet reagerar med separationsångest vid lämning. Bli inte besviken på barnets reaktion, utan försök att göra situationen runtomkring inskolningen så enkel som möjligt genom att ta bort andra stressmoment och extraaktiviteter i vardagen. - Håll god dialog med personalen på förskolan. Se till att ha en kontaktperson på förskolan som kan berätta om hur barnet haft det på dagen. - Säg till personalen att ringa dig om barnet fortsätter vara ledsen under längre perioder. - Läs av ditt barns beteende. Börjar barnet sova dåligt, äta sämre eller visa tydligt att det inte vill gå till förskolan kanske det är läge att backa och låta inskolningen ta längre tid. Trygghetsbehovet är individuellt, så det kan ta olika lång tid innan barnet knyter an till nya vuxna. - Ha inte dåligt samvete. Många barn trivs bra på förskolan, och utvecklar språk och sociala färdigheter på förskolan. Källa: Malin Broberg, Sven Bremberg ", "article_category": "other"}
{"id": 10390, "headline": "Magdalena Ribbing: Är din pojkvän hygglig avstår han från att sjunga låtar om sin förra tjej", "summary": "Är det oförskämt att spela låtar om sitt ex för sin nuvarande flickvän? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har svaret.", "article": "Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se Fråga: Jag är tillsammans med en man sedan några år tillbaka, en musiker. Han skriver låtar själv och många handlar om en tjej han varit ihop med tidigare. Som konstnär behandlar man ju ofta ämnen som ligger nära hjärtat – inget konstigt med det. Det jag undrar över är att han gärna spelar låtarna för mig. Det är väldigt vackert och kärleksfullt skrivet. Vad tycker Ribbing om detta i relation till stil och hyfs? Ska jag se det som konst utanför sitt sammanhang eller är det oförskämt att spela låtar om sitt ex för sin nuvarande flickvän? Svar: Alla har ett förflutet. Din pojkväns förflutna inbegrep en flickvän som inspirerade honom till musik som han tydligen är nöjd med. Det är däremot inte samma sak som att din pojkvän önskar tillbaka sitt ex när han spelar den musiken, utan bara att han gillar det han har skapat. Oförskämt – nej. Obetänksamt – möjligen. Du är ju den flickvän som han har valt att vara tillsammans med. Om du tycker illa om att han spelar just dessa låtar om sitt ex för dig så borde du efter dessa år kunna ta upp ämnet med honom och säga att det sticker dig i hjärtat när du hör just denna musik. Är din pojkvän hygglig och förstående avstår han från dem i ditt sällskap. Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 10391, "headline": "Marie såg varningssignalerna hos sin man tidigt", "summary": "Maries man fick diagnosen demenssjukdom när han bara var 57 år gammal. Hon tycker omgivningen och samhället har dålig beredskap när unga människor drabbas.", "article": "Marie såg vissa varningssignaler tidigt hos sin man. När de var ute med båten bland öarna i södra Bohuslän så körde han allt oftare vilse. På ställen där han tidigare hade hittat som i sin egen ficka. – Så jag förstod nog egentligen ganska tidigt att något var allvarligt fel. Men det tar ändå ett tag innan man lägger pusslet, särskilt när någon är en bra bit under sextio år, säger Marie och berättar att de träffades i början av sjuttiotalet i Göteborg. De flyttade ihop, fick barn, gifte sig och skaffade hus. De skaffade också en båt och var mycket ute på havet och njöt. – Bohuslän upp och ned, säger Marie och berättar att det var när de fick sitt första barnbarn som maken började glömma bort saker och få allt svårare att orientera sig. – Det var tio år sedan. Jag tänkte att det kanske var utbrändhet och stress. Han sov dåligt och var uppe tidigt på morgnarna. Så har jag själv gjort i perioder. Så jag vet att det kan bli så när man är stressad, säger hon. Personligheten förändrades också. Tidigare var han en riktig barn-magnet. Han var bra på att leka med ungar och de gillade hans sätt att busa med dem. Men nu fungerade det inte längre. Han var inte heller lika omtänksam som han varit tidigare och tog inga egna initiativ. Marie fick säga till honom vad han skulle göra och sedan hjälpa honom att få det gjort. 2009 fick han en remiss till en minnesmottagning. Där fick han diagnosen ospecificerad demens, även kallad demens utan närmare specifikation (UNS), och blev förtidspensionerad, vid 57 års ålder. – Demens är något som man tror drabbar åttioåringar. Men jag har förstått att det är allt fler yngre som får diagnosen. Det var verkligen inget roligt när det hände, säger Marie som då var 55 år. Hon jobbade inom skola och omsorg. Först tyckte hon att det var skönt att få gå till jobbet och tänka på annat. Men det fungerade allt sämre i takt med att maken blev sämre. – Jag visste ju att han var ensam hemma, och bara skulle kunna gå ut och bli överkörd, eller gå vilse, säger Marie. Efter något år fick hon en ny chef som gav henne fler och fler arbetsuppgifter, trots att hon försökte förklara sin hemsituation. Hon hade också en mor som var dålig och behövde hjälp. – Det fanns ingen förståelse, vilket gjorde att jag gick in i väggen, säger Marie. Hon tar en liten paus i samtalet för att hämta sig. – Jag blir upprörd när jag tänker på hur jag blev behandlad. Min chef sa att om du inte gör som jag säger så kan jag anmäla dig för arbetsvägran. Marie gick hem från jobbet, och gick inte tillbaka dit igen. Det hände för fyra år sedan. – Först kände jag bara att nu orkar jag inte mer, jag skiter i allt. Sådana var mina tankar. Men efter ett tag gick jag ändå till en läkare och blev sjukskriven. Sedan blev det sommar och semester och Marie tänkte att hennes trötthet skulle gå över. Men det gjorde den inte. Så hon gick tillbaka till läkaren när hösten kom. Läs också: Unga demenssjuka får ofta fel diagnos – så känner du igen symptomen I dag är hon tjänstledig till 75 procent för att sköta maken i hemmet, och sjukskriven de resterande 25 procenten. – Så jag hankar mig fram. Men det är ett stort ekonomiskt avbräck, säger Marie. Hon har räknat ut att hon och maken har gått från att leva på två heltidslöner, till att klara sig på en enda. – Jag skulle tippa att vi lever på en inkomst, som motsvarar den som maken hade när han jobbade som vanligt (på verkstad). Marie berättar att hon har fått strida för att få ersättning för sitt arbete i hemmet. När familjen fick en ny biståndshandläggare så sänktes antalet hemtjänsttimmar från 28 till 17 timmar i veckan. Då blev det en hel del pappersarbete och överklaganden. Kommunen ansåg att hon skulle ta hand om maken utan ersättning eftersom de var gifta, med hänvisning till äktenskapsbalken. – Men det tyckte inte jag. Någon måtta får det vara, säger Marie och tar fram citat som kommunen åberopade för att minska hennes ersättning: ”Behov av stöd för hemmets skötsel samt matlagning bedöms vara tillgodosett genom makars ansvar för varandra (äktenskapsbalken 1 kap 2§) och beaktas inte.” I en annan skrivelse hänvisar kommunen till en regeringsproposition (2008/09:82 s.12 f) där det står att ”makar har ett gemensamt ansvar för ekonomi och skötsel av hemmet, exempelvis tvätt, städning och inköp. En ansökan om bistånd med sådana serviceinsatser kan därmed avslås.” Maries dotter hjälpte henne att överklaga till Förvaltningsrätten som gick emot kommunen. Bland annat skrev rätten att vård, omsorg och promenader ska vara frivilliga. Men Förvaltningsrättens beslut överklagades av kommunen med motiveringen att ”den enskilde lever i ett sammanhang med sin partner och där det rimligen bör ingå att följa med den enskilde på promenad eller läkarbesök.” Kammarrätten gav till slut Marie rätt mot kommunen. – Nu har jag hemtjänsttimmar – fyra timmar om dagen. I stället för att det kommer någon annan så är det jag som gör jobbet. Demens kallas ibland för de anhörigas sjukdom. Det är något som Marie skriver under på. – Så är det verkligen, mer än vid andra sjukdomar eftersom det är hjärnan som drabbas. De två barnen hade flyttat hemifrån när deras pappa fick diagnosen. I dag är de mellan 30 och 40 år. En del av de tidigare vännerna till familjen har dragit sig undan. Det är inte så konstigt, tycker Marie. – De kanske befinner sig mitt i yrkeslivet och har fullt upp med sitt eget: jobb, barn, barnbarn. De närmaste vännerna är precis som vanligt när de träffas. – Det är därför vi bara umgås med dem. Det är så det blir. Maken sitter med, med sin kropp eller som ett skal eller vad man ska säga. Han kan säga ja och nej men är aldrig delaktig i ett samtal. De vet att det inte är någon idé att ställa frågor till honom. Det ska man inte heller alltid göra. Vissa personer som Marie träffar frågar bara hur det är med maken när de träffas, inget om hur det är med henne. – Det kan vara litet ledsamt ibland, att de aldrig frågar om mig. Man behöver prata mycket om sin situation. DN har också pratat med Maria Eriksdotter som är professor i geriatrik vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska institutet. Att så många patienter har diagnosen ospecificerad demens (UNS) tyder på att det finns en hel del förbättringsarbete att göra inom vården, menar hon. Hon tycker att Maries man ska göra om utredningen för att se om det går att ställa en specifik diagnos. – Att han fått diagnosen ospecificerad demens kan bero på att han hade svårtolkade symtom när han kom in första gången. Inom primärvården är det en vanlig diagnos. För fem år sedan hade nästan hälften av de nydiagnostiserade patienterna ospecificerad demens eller demens utan närmare specifikation. Att det är så många beror på att de grundläggande demensutredningar som görs på landets vårdcentraler brister, enligt Maria Eriksdotter. – För att patienten ska kunna erbjudas bästa möjliga vård och behandling så behöver man veta vilken sjukdom som orsakar demenssymtomen. Till exempel finns det symptomlindrande läkemedel som har effekt vid vissa demenssjukdomar men inte andra. Men när man granskat diagnoserna i demensregistret, så kan man se att även i de fall där diagnosen satts på en specialistklinik, så får en av tio patienter en ospecificerad diagnos första gången de kommer in. – Det beror på att det kan vara svårt att tolka de inledande symptomen. Därför tycker jag att nu, när det gått sju år sedan Maries make fick diagnosen, att man ska se om man kan specificera den bättre. Serie Insidan. Ung och dement När vi hör att någon har drabbats av demenssjukdom så tänker vi ofta på äldre personer. Men det finns en stor grupp som är under 65 år. De drabbas mitt i livet – och kan vara yrkesverksamma med småbarn hemma. Ofta bollas de runt i sjukvårdssystemet utan att få en korrekt diagnos. Här är artiklarna i Insidans serie: Unga demenssjuka får ofta fel diagnos – så känner du igen symptomen Gudrun hade just fått sitt andra barn då hon drabbades av demens Marie såg varningssignalerna hos sin man tidigt När Mathias var 23 fick han veta att han hade Huntingtons sjukdom ", "article_category": "other"}
{"id": 10428, "headline": "Kaos i krishanteringen", "summary": "DN 5/8 2017. Inrikesminister Anders Ygeman (S) var den felande länken i den politiska hanteringen av säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen. Det understryker att krisledningsansvaret bör ligga hos statsministern.", "article": "Den senaste veckan har DN satt den politiska hanteringen av säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen under lupp. Det har gett nya inblickar i varför det tog så lång tid för informationen att färdas från tjänstemän på justitiedepartementet till inrikesminister Anders Ygeman (S) – och sedan vidare till statsminister Stefan Löfven (S). EU-minister Ann Linde (S) framstod tidigt som en nyckelperson. Hösten 2015 var hon Anders Ygemans statssekreterare, vilket betydde att hon sannolikt var den första politiska tjänstemannen som informerades om säkerhetsriskerna med Transportstyrelsens outsourcing. Länge vägrade EU-ministern att svara på reportrarnas frågor, med märkliga hänvisningar till att KU ska granska ärendet. Men på torsdagskvällen bekräftade Linde i en TT-intervju att hon informerats i september 2015. Hon upprepade också den anledning statsministern tidigare antytt till varför informationen inte färdades snabbare: Varken Linde eller Ygeman begrep säkerhetsläckagets allvar. Det är en klen förklaring. Naturligtvis borde inrikesministern, med sitt särskilda ansvar för regeringens krishantering, och hans statssekreterare ha satt sig in i vilken typ av data Transportstyrelsen hanterar och riskerna som en läcka skulle innebära. Såväl de personer på Transportstyrelsen som ansvarade för myndighetens it-säkerhet som Säpo begrep ärendets vikt. Informationen var knappast utanför inrikesministerns räckvidd. Det råder knappast några tvivel om att Ygeman borde ha tillskansat sig den och insett att statsministern behövde underrättas. Bristerna i den politiska hanteringen – det faktum att inrikesministern och hans statssekreterare utgjorde den felande länken – understryker också svagheten i regeringens krishanteringsstruktur. Sverige måste ha en struktur kring det arbetet som både regering och opposition är väl införstådda med. Under årens lopp har flera utredningar slagit fast att krisledningsansvaret bör ligga hos regeringschefen. Endast han eller hon har en överordnad ställning gentemot de fackministrar och myndigheter som ska ledas. Därför upprättade regeringen Reinfeldt 2008 en särskild krisenhet vars möten leddes av statsministerns statssekreterare. Om den ordningen fortfarande gällt hade rimligtvis Stefan Löfvens statsekreterare Emma Lennartsson (S), i stället för Ann Linde, informerats i september 2015. I så fall skulle statsministern sannolikt ha underrättats betydligt tidigare. Men när Löfven flyttade in i Rosenbad hösten 2014 valde han – utan att förklara varför – att inrätta en inrikesminister och lade krisledningsansvaret på hans bord. Efter ubåtskränkningarna senare samma höst skapades ett säkerhetspolitiskt råd med statsministern som ordförande. Men dess uppgift har varit luddig från första början. Vi vet varken hur ofta den möts eller vad som står på dagordningen. Oppositionspolitiker har försökt reda ut vad den sysslar med genom interpellationer i riksdagen. Men utan att få svar. Enligt vad regeringen sagt till de andra riksdagspartierna i samband med att krisen på Transportstyrelsen rullades upp ska dess funktion dock vara strategisk snarare än operativ. Därför har ärendet inte behandlats där. Utifrån haveriet i den politiska hanteringen är det rimligt att dra två slutsatser. För det första bör krisenheten ligga under statsministern. Dels för att endast regeringschefen är överordnad de andra statsråden. Dels för att ansvarsförhållandena bör vara tydliga. Löfven har i praktiken skapat en struktur där han inte kan hållas ansvarig därför att information inte når honom. För det andra bör det säkerhetspolitiska rådet antingen ges en tydlig roll, eller läggas ner. Just nu framstår det mest som en dimridå runt en lam statsminister. Dessutom måste de här frågorna hanteras i blocköverskridande format. Krishantering utgör statens absoluta kärnuppgift. Sverige måste ha en struktur kring det arbetet som både regering och opposition är väl införstådda med. Den bör inte lättvindigt skifta med regeringens färg. Det är särskilt viktigt att ha en etablerad struktur som det råder blocköverskridande förståelse och acceptans för i en tid av parlamentarisk splittring. Att såväl svaga minoritetsregeringar som regeringskriser riskerar att bli en del av den politiska vardagen behöver – och får – inte betyda att statens krishanteringsförmåga försämras. Läxan måste göras snabbt. Krishantering ska inte bedrivas på volley. 5 augusti 2017 Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 10439, "headline": "Psykolog: Så får ni fart på sexlivet igen", "summary": "Det är inte ovanligt sexlusten kommer och går. Men hur ska man agera om den ena parten i ett förhållande har väldigt lite lust medan den andra har betydligt mer? Psykologen och auktoriserade sexologen Katarina Görts Öberg ger sina bästa råd.", "article": "Denna text publicerades först i Modern psykologi – en tidskrift som DN samarbetar med. Här kan du läsa mer om samarbetet. Emma och Patrik har varit ett par i 20 år och har fyra barn i åldrarna tio till arton år. Under vissa perioder har deras sexliv varit nästan obefintligt. – Inte på grund av att vi inte älskat varandra, mer för att vi varit så trötta, säger Emma. – Och prioriterat annat än varandra, fyller Patrik i. Till slut hamnade de i någon form av dödläge, där steget att klä av sig tillsammans och ha sex kändes oproportionerligt stort. – Det kan låta löjligt, men jag kände mig nästan nervös, säger Patrik. Ibland känns det som om alla andra har ett rafflande, passionerat och extremt tillfredsställande sexliv. Eller? Är verkligen lust något som alltid inträffar exakt samtidigt hos bägge parter i ett förhållande? Och är det då fel att ibland ”ställa upp”, eftersom vi alla vet vilket smörjmedel sex är för relationen? – Just formuleringen ”ställa upp” blir problematisk, eftersom det då blir underförstått att bara den ena har lust och den andra inte. Då blir det så klart negativt, säger Katarina Görts Öberg, legitimerad psykolog, psykoterapeut och auktoriserad sexolog vid Karolinska sjukhuset. – Kanske är det snarare så att den ena har lust, och den andra har lust att ha lust. Katarina Görts Öberg poängterar att den distinktionen är viktig, att hon pratar om bristande lust hos par som har det bra i övrigt och där ingen har något sexuellt trauma i bagaget. För självklart är sex för den andras skull en möjlighet, om det känns okej för bägge parter. Ungefär som att be sin sambo om axelmassage, trots att hen helst av allt vill titta på Twin Peaks. – Vi har många föreställningar om hur det ”ska” vara, men det kan absolut funka att bara den ena blir tillfredsställd, säger Katarina Görts Öberg. Men om vi förutsätter att den som är mer ljum faktiskt vill ha mer lust, då gäller det att göra något åt situationen. – Det är märkligt att vi tror att sexlusten ska infinna sig som ett brev på posten. Det gör den nämligen inte alltid, konstaterar hon. Det må låta hur osexigt som helst, men sex behöver ofta planeras in, precis som matinköp och städning. – Handlar det om trötthet, något som är mycket vanligt, då gäller det att planera in rätt tid på dygnet. Handlar det om tidsbrist, då behöver man prioritera och fundera över vad man vill få ut här i livet. Sex har nämligen en synergieffekt: Ju mer du har sex, desto oftare vill du ha sex. Väntar man för länge kan det bli en väldigt hög tröskel av stress och nervositet att kliva över. – Många par slutar att vara nära varandra under perioder med lägre sexuell aktivitet. Det är en läxa vi ger till våra patienter: Börja kramas! Ofta, även om ni inte har lust att ha sex, säger Katarina Görts Öberg. Artisten Fredrik Swahn håller workshoppar i tantrasex, både tillsammans med sin partner och på egen hand. – Så kallat ”ställa upp-sex” är ett känsligt ämne. För att det ska fylla en funktion krävs att man lever i en stabil relation där man älskar varandra. Också Fredrik Swahn är en förespråkare av samtal, sensualitet och närhet. Han menar att det är viktigt att – helt förutsättningslöst – ligga nära varandra och kramas. Leder det till sex, så fine. Leder det inte till sex, då är det också okej. – Var och en måste själv ta ansvar för sin lust. Det betyder att man säger nej när man inte vill, men att man också är tydlig med när man vill. Hans erfarenhet utifrån sig själv och de kurser han lett och deltagit på, är att lusten ofta kan komma efter en stund. – Att säga ”okej, jag känner inte jättemycket lust just nu, men vi kan väl börja och se vad som händer”, kan vara en bra utgångspunkt. Inom tantra använder man ibland övningen wheel of consent. Den handlar om att våga be om det man vill ha, det man vill ge och att sätta kärleksfulla gränser. – Och kanske är wheel of consent också en form av ”ställa upp-sex”, men på ett sätt där bägge får ut något av det, funderar han. Precis som Katarina Görts Öberg pratar han om sexualitet som något man behöver prioritera, utveckla tillsammans och planera in. Ett tillfredsställande sexliv är i stor utsträckning något man väljer att ha, inte något som bara fungerar av sig självt. – Ett bra sexliv är något som tar tid och energi, men som framför allt ger energi. Men ibland har vi mindre lust, och då kan det få vara så. Och det kan kännas fantastiskt att även under sådana perioder vara nära och tillfredsställa sin partner. Det kan vara väldigt sensuellt, det också. Emmas och Patriks räddning, tror de, är att de hela tiden kunnat prata och skämta om sin vardag. De har också varit tydliga gentemot varandra med att de faktiskt ville få igång sitt sexliv. – Ja, man ångrar aldrig ett ligg med sin partner. Det är ungefär som att sticka ut och springa. Innan man satt igång kan det kännas jobbigt, men när man väl är igång känns det väldigt bra. För att inte tala om efteråt, säger Emma. Deras lösning blev att planera samlivet. Eftersom båda två har möjlighet att planera sin arbetstid började de boka in möten på tu man hand hemma varje vecka. – Men att bara en av oss fått ut något av sexet, det har nog aldrig hänt, konstaterar Patrik. ", "article_category": "other"}
{"id": 10442, "headline": "”Satsa på tekniskt basår så att fler kvinnor blir ingenjörer”", "summary": "På ingenjörsutbildningarna går bara cirka 30 procent kvinnor. Det tekniska basåret, som säkrar ett högre inflöde av kvinnor till dessa utbildningar, är en hotad utbildningform. För en regering som kallar sig industrivänlig och feministisk borde det vara självklart att ge en riktad finansiering av denna utbildning, skriver styrelsen för Teknikföretagen.", "article": "Tekniskt basår är ett guldägg som varje år ökar antalet kvinnor som blir ingenjörer i Sverige. Det är ett av regeringens vassaste verktyg för industrivänlighet och jämställdhet i kombination. Tyvärr äventyrar regeringen basårets framtid i en mix av valhänthet i ansvarsfördelning, okunskap om betydelsen och i värsta fall av ointresse. Det är dags att rädda basåret och samtidigt rädda regeringens trovärdighet som feministisk och industrivänlig! Att vara kvinna och civilingenjör är i dag en av de mest eftertraktade kombinationerna hos de svenska teknikföretagen. Det är fortfarande ett problem för oss att våra arbetsplatser är alldeles för enkönade; männen är fortfarande i klar dominans inom industrin. Det här är något som vi jobbar aktivt för att ändra. Men det är inte lätt på grund av att det fortfarande examineras alldeles för få kvinnliga ingenjörer. Det är bara cirka 30 procent kvinnor på ingenjörsutbildningarna, trots att utvecklingen i övrigt går mot allt fler kvinnor på universiteten. Samtidigt har vi en regering som kallar sig industrivänlig och feministisk. Det borde vara ett perfekt utgångsläge för att främja kvinnors deltagande på tekniska utbildningar och ingenjörsyrken. Men den utbildningsform som i dag säkrar ett högre inflöde kvinnor och ett högre antal ingenjörer totalt sett är satt under hot. Den utbildningsformen kallas för tekniskt basår, som är en av de mest sökta i landet och ger behörighet till tekniska högskoleutbildningar åt dem som saknar rätt förkunskaper från gymnasiet. Basåret innebär gymnasieutbildning inom naturvetenskapliga ämnen, förlagt på någon av våra högskolor. Problemet är att högskolan i dag inte får medel för basårsplatserna, på samma sätt som man får för sina andra utbildningsplatser. Det krävs inte en examen i teknisk fysik för att begripa hur det påverkar högskolornas incitament när man planerar kurskatalogen. Att högskolorna trots allt fortfarande har basåret kvar, visar vilken tillgång utbildningen upplevs vara, även för högskolorna själva. Eftersom det rör sig om gymnasieutbildning inom högskolans väggar, blir också ansvarsfördelningen oklar mellan de olika myndigheterna. Någon uppföljning av basåret har inte gjorts av vare sig Universitetskanslersämbetet (UKÄ) eller Skolverket/Skolinspektionen sedan 2000. Vi, styrelseledamöter i Teknikföretagen och som representerar 3 900 företag med 320 000 medarbetare, vet att tekniskt basår är otroligt viktigt för industrin. Vi har därför via Teknikföretagen gjort en egen utvärdering. Där framkommer att 40 procent av de drygt 3 500 antagna till höstens basår är kvinnor. Det är en siffra som legat på jämn nivå i snart tio år, och som är klart bättre än snittet för tekniska högskoleutbildningar i stort. Samtidigt visar interna dokument från KTH att kvinnor som läser basåret i snitt klarar av utbildningen bättre än övriga. Mellan 2002 och 2011 tog 67 procent av basårskvinnorna civilingenjörsexamen, medan samma siffra var 46 procent av det totala snittet. En stor del av utsållningen sker redan under första året, då hela 30 procent av civilingenjörsstudenterna hoppar av. Men för de kvinnor som antagits via basåret är samma siffra endast 13 procent. Sammantaget kan man konstatera att de 30 procent kvinnor som läser på civilingenjörsprogrammen hade varit en ännu lägre andel utan det tekniska basåret. Att basåret även är eftertraktat och uppskattat av studenterna själva framgår av antagningsstatistiken. Det tekniska basåret på KTH är högskolans mest sökta program. Hösten 2016 sökte 1 200 personer i första hand till basår på KTH medan 884 respektive 718 personer sökte deras prestigeprogram i arkitektur och industriell ekonomi. Antagningsstatistiken skvallrar också om vikten av att kunna välja om. Vi på Teknikföretagen arbetar aktivt med unga tjejers attityder till teknikyrken och de utbildningar som leder dit. Arbetet går framåt, men det tar tid att vända så invanda könsroller. Våra insatser tyder på att få tjejer vågar göra det aktiva gymnasievalet till teknikprogrammet när de är 15. Då är det oerhört viktigt att det finns vägar in för de som senare ändrar sig. I mars publicerade så regeringen en promemoria med förslag rörande basåret. Tyvärr innehöll den endast juridiskt finlir runt antagningsprocessen, som tidigare varit för snävt formulerat. Förslagen i promemorian är inte dåliga, endast otillräckliga. Det är inte mer flexibla antagningsregler som på sikt bestämmer basårens vara eller icke vara. Det som behövs för att kompetensförsörja industrin och göra både utbildning och näringsliv mer jämställt, är finansiering och tydlig ansvarsfördelning mellan myndigheter. Det behövs en garanti för att det tekniska basåret ska få fortsätta leva och för att studenter ska kunna planera sin framtid och för att högskolorna ska kunna fortsätta att utveckla sin verksamhet. Det tekniska basåret lär vara en av de mer samhällsekonomiskt försvarbara utbildningarna vi har i Sverige. För samhället säkrar den en högre genomströmning och fler kvinnor inom tekniska utbildningar och yrken, vilket i sin tur säkrar kompetensförsörjningen inom industrin. För individen innebär den en chans att ändra riktning på sin utbildning, och i förlängningen hela sitt arbetsliv. För högskolan är det en möjlighet att rekrytera från en bredare bas, och attrahera människor med andra kompetenser och perspektiv, som av allt att döma klarar utbildningen bättre än de som inte läser basåret. Allt detta ska ses mot bakgrund av en skriande kompetensbrist hos de svenska teknikföretagen. Civilingenjörer är en av de mest eftertraktade utbildningarna på arbetsmarknaden och arbetslösheten för de med civilingenjörsexamen är praktiskt taget obefintlig. Det går att peka på fler fördelar med basåret, men förhoppningsvis börjar bilden bli tydlig: Vill man ha fler kvinnor inom tekniska utbildningar och tekniska yrken; vill man ha kvar en svensk industrisektor; vill man ge individer en andra chans att påverka sin utbildning; vill man ha kvar en av de mest populära utbildningarna; vill man öka genomströmningen på civilingenjörsprogrammen; vill man ge ett bredare och bättre studentunderlag till de tekniska högskoleutbildningarna; vill man ha minskad arbetslöshet – ja, då vill man säkra fortlevnaden av tekniska basåret. Det är därför vår uppmaning till regeringen att ge universitet och högskolor signalen att tekniskt basår är viktigt för Sverige! En riktad finansiering av utbildningen är vad som behövs. Det är öppet mål om regeringen vill driva en industrivänlig och feministisk politik i praktiken. Malin Alfredsson, vd Cellwoodgruppen Jerry Bengtsson, vd Tetra Pak Jan Carlson, vd Autoliv Erik Fahlgren, vd Plastex Jonas Gustafsson, vd ÅF Nils Å Hallström, vd Hallströms Inga-Lisa Johansson, ordförande Daloc Futura Stefan Jonsson, vd Garo Mari Kadowaki, vd SAFT Pernilla Melén, vd Munkforssågar Lena Olving, vd Mycronic Kerstin Renard, personaldirektör Volvo Dag Richardsson, vd Höganäs Verkstads AB Johan Rittner, vd IBM Sweden Jonas Samuelsson, vd Electrolux Maud Spencer, vd Svalson Johan Söderström, vd ABB Sverige Hans Torin, vd Combitech Att vara kvinna och civilingenjör är i dag en av de mest eftertraktade kombinationerna hos de svenska teknikföretagen. ", "article_category": "other"}
{"id": 10452, "headline": "När Mathias var 23 fick han veta att han hade Huntingtons sjukdom", "summary": "Mathias Falk lät testa sig då han var 23 år. Han fick då veta att han ärvt Huntingtons sjukdom, som tidigare kallades danssjukan. Hans pappa dog i sjukdomen när han var 52 år gammal utan att ens erkänna för sig själv att han hade sjukdomen eftersom han skämdes så mycket. Mathias tycker att det finns stora vinster med att vara öppen.", "article": "Den 12 maj i år blev Mathias Falk välsignad av påven Franciskus i Rom. De kramades och skakade hand och Mathias tog en selfie som han lade ut på Facebook. – Om det var några tusen personer närvarande, så var vi kanske 200 personer som han gick runt bland och gav personlig välsignelse. De som var synligt sjuka fick handpåläggning. – Det var häftigt. Jag är inte kristen. Men det kändes att man var i samma rum som världens mäktigaste människa. Det var en väldigt speciell känsla, säger Mathias Falk. Hans pappa dog i Huntingtons när han var 52 år. Och hans farmor när hon var i sextioårsåldern. Läs mer: Unga demenssjuka får ofta fel diagnos – så känner du igen symptomen Som många andra höll de tyst om att de hade sjukdomen och genen eftersom de skämdes, som om den var smittsam, säger Mathias. – Men den smittar inte. Det är en ärftlig sjukdom där hjärnan förtvinar sakta. Enligt Mathias har påvens intresse för sjukdomen gjort mycket för att skapa uppmärksamhet och ta bort stigmat. – Budskapet som han skickade till de sjuka och till hela världen var: ”Göm er inte längre”. ”Ingen av er ska någonsin behöva känna att ni är ensamma, att ni är en belastning för någon eller att ni måste hålla er undan. Ni är alla unika individer i Guds ögon, och i kyrkans ögon”, sade påven i det tal han höll i samband med välsignelsen. Huntington är en genetisk sjukdom som gör att nervceller i hjärnan bryts ned. Det leder till motoriska och kognitiva svårigheter. Med tiden förlorar den som är sjuk allt mer sin förmåga att gå och prata, och även att kontrollera sitt beteende och sina känslor. Symptomen brukar uppträda mellan 30 och 50 års ålder. Om en förälder har genen är sannolikheten för att barnet ska ha den 50 procent. Eftersom det är en starkt ärftlig sjukdom, är det vanligt att flera personer i samma familj insjuknar. – I vissa länder kan det vara riktigt stigmatiserande, säger Mathias och berättar att flera familjer från Sydamerika var närvarande vid påvens välsignelse. Några av dem visade filmer som de hade gjort om sin vardag, säger han och berättar om en av filmerna som handlade om en mamma som hade förlorat fem av sina barn i sjukdomen. Även pappan hade dött. – I filmen berättade hon hur ensam hon är, säger Mathias Falk. En annan film handlade om en liten kille som hade en juvenil variant av Huntingtons sjukdom. Hans kompisar ville inte leka eller spela fotboll med honom eftersom de var rädda för att bli smittade. Att det fortfarande är ett sådant stigma i Sverige tror Mathias Falk handlar mycket om okunskap. – Vi har alltid fallit mellan olika stolar. Man kan bli skickad till neurologen eftersom det är en neurologisk sjukdom. Men där kan de plötsligt säga att nej, du har psykiska problem, därför ska du gå någon annanstans i stället. Just därför är det så viktigt med kunskap, för att det kan leda till en annan förståelse, menar han. – Jag har varit så ensam med detta. Det är ingen som vet säkert, men man tror att det finns cirka en miljon människor som har sjukdomen i världen. I Sverige finns något tusental. På nittiotalet när Mathias testade sig så kallades det för danssjukan. – Det beror på att man kan se ut och uppträda som en grav alkoholist. Jag minns ju vad kompisarna sa om min pappa – ”kolla den där pundaren, han är helt väck”. Mathias beslutade att själv testa sig på nittiotalet. Han var 23 år och visste att den som har en förälder med Huntington löper 50 procent risk att ärva sjukdomen. Först gick han till en psykolog som skulle hjälpa honom att se att han verkligen var redo. När det sedan visade sig att han hade ärvt den, blev han deprimerad och började missbruka droger. – Det gick så långt att jag nästan dog. Stödet jag fick var inte så bra. Ångrar du att du testade dig? – Nej, även om det var tråkigt, så var det rätt att veta. 2001 skrev han in sig på ett behandlingshem och blev fri från drogerna. – Sedan dess är jag en mycket bättre människa, även om jag blivit sjuk, så har jag ett annat perspektiv på livet, vad som är viktigt. Det gör att jag tar vara på saker och ting. Mathias har ännu inte drabbats av några rörelsesymptom. Men han lider i långa perioder av svår ångest och depression. – Det började för flera år sedan och gör att ingenting riktigt fungerar i mitt liv. Även om det inte alltid syns utåt. – Jag är 43 år och har ännu inte fått de kroppsliga symptomen som kommer senare på mig. Men sjukdomen har slitit mycket på mitt psyke. Jag har kognitiva symtom, djupa depressioner och ångest. För tio år sedan blev Mathias sjukpensionär. Han säger att han inte klarar av press och ansvar, att han lätt tappar förmågan att ta initiativ. – Det händer att jag tittar på mina blommor och tänker att jag behöver vattna dem. Men så gör jag inte det i alla fall. Det värsta för mig är apatin och handlingsförlamningen som jag har. För tio år sedan ville han inte ens släppa in någon i lägenheten. Han slutade duscha och öppnade inte sin post. I dag har han boendestöd. Han har ett avtal med kommunen som gör att hans mamma kommer några timmar varje vecka och hjälper honom att komma i gång med de viktigaste sysslorna. – Jag vet när hon ska komma och kan förbereda inför det. Och när hon kommer så är det ofta jag som gör det som ska göras. För Mathias Falk har det betytt mycket att vara öppen och kunna prata om sjudomen. Genom att sätta ord på saker så blir de mindre hotfulla, monstret blir mindre, menar han. Mathias har en försämrad impulskontroll och ett humör som gör att han kan tända till på nolltid. – Men jag har lärt mig hantera det, även när folk beter sig som idioter, till exempel om någon rasist börjar orera om något på krogen. Då kan jag tända till. Men det hjälper mig mycket att jag är öppen med det. På vilket sätt hjälper det? – Mina vänner vet vad det handlar om. Om jag beter mig konstigt så kan de säga till mig, att nu får du lugna ned dig. Då gör jag det. Mathias går också på dagverksamhet på Dalheimers hus i Göteborg. Där finns det lokaler som är anpassade för personer med olika funktionsnedsättningar. Bland annat går han dit för att simma. Då träffar han andra personer med Huntingtons sjukdom. – Det är fyra personer som alla har stora problem med rörelser, och svårigheter att svälja. Man ser tydligt att de har Huntington. Umgås ni? – Ja vi umgås där i bassängen och fikar efteråt. Innan han träffade andra med sjukdomen var hans inställning att han ville dö den dagen som han fick fysiska symtom. – Jag såg ju på pappa hur han hade det. Men när jag började träffa andra med Huntington så såg jag att det fanns hopp, de hade ju sina liv. Så för mig har det varit jätteviktigt att träffa andra. Serie Insidan. Ung och dement När vi hör att någon har drabbats av demenssjukdom så tänker vi ofta på äldre personer. Men det finns en stor grupp som är under 65 år. De drabbas mitt i livet – och kan vara yrkesverksamma med småbarn hemma. Ofta bollas de runt i sjukvårdssystemet utan att få en korrekt diagnos. Här är artiklarna i Insidans serie: Unga demenssjuka får ofta fel diagnos – så känner du igen symptomen Gudrun hade just fått sitt andra barn då hon drabbades av demens Marie såg varningssignalerna hos sin man tidigt När Mathias var 23 fick han veta att han hade Huntingtons sjukdom ", "article_category": "other"}
{"id": 10463, "headline": "”Stefan Löfven har medvetet skjutit ansvaret ifrån sig”", "summary": "Vi kan inte ha en statsminister som skjuter ansvar, kraft och förmåga ifrån sig. Sverige behöver en statsminister som ser till att få information och inte tvekar att agera när det krävs, som lyssnar på olika åsikter men har förmågan att fatta beslut, som leder regeringens arbete och inte är ett rundningsmärke, skriver Anna Kinberg Batra (M).", "article": "Att ta ansvar för Sveriges säkerhet är en central uppgift för en regering och måste vara det även för dess chef. Den säkerhetskris som avslöjats under sommaren visar både att Stefan Löfven inte tar det ansvaret, och varför ansvaret för central krisledning måste återföras till statsrådsberedningen och därmed statsministerns närhet. Regeringens hantering av säkerhetskrisen visar hur bristande ansvarstagande riskerar vår säkerhet. Känsliga uppgifter för Sverige och enskilda människor riskerade att hamna i orätta händer, men försvars- och inrikesministrarna avstod från att informera statsministern. Att Stefan Löfven medvetet skjutit det ansvaret ifrån sig har skadat Sverige och förtroendet, inte bara för honom, utan även för regeringen och staten. Det är allvarligt, eftersom just tillit och förtroende är avgörande faktorer för att Sverige ska vara starkt. Enligt regeringsformen är det regeringen som kollektiv som styr riket. Men det är statsministern ensam som tillsätter och avsätter övriga statsråd och bestämmer arbetsfördelningen dem emellan. Han eller hon är också chef för myndigheten regeringskansliet, som består av statsrådsberedningen, departementen och förvaltningsavdelningen. Statsministern har alltså en särställning som medför ansvar för att leda och samordna regeringens arbete. När Göran Persson var statsminister debatterades hans starka maktställning och presidentiella manér ofta. Det gavs ut en antologi, ”Makten framför allt: En antologi om statsminister Göran Persson”, och professor Tommy Möller skrev här på DN Debatt: ”Nödvändigt se över reglerna för Perssons maktställning”. Sällan har den debatten känts så avlägsen som när regeringens oförmåga att hantera säkerhetskrisen kring Transportstyrelsen nu rullas upp. Det är dags att återföra det centrala krisledningsansvaret till statsrådsberedningen och att återupprätta statsministerämbetets centrala ställning. Inte genom att återgå till några presidentiella manér, men genom en regeringschef med möjlighet att leda regeringen och landet i kris. Huvudskälet till att statsministern har ett eget ”departement” – statsrådsberedningen – är att statsministern ska hållas informerad om viktiga händelser och kunna leda regeringens arbete. Det var Tage Erlanders förbittring över att ministrar i hans regering inte berättat för honom om misstankarna mot spionen Stig Wennerström som gjorde att en tjänst som statsministerns statssekreterare inrättades. ”Detta måste av alla uppfattas som bevis på att statsministern inte fyller sin uppgift som ledare av regeringens politik”, skrev Erlander i sin dagbok. Det fick inte hända igen. När alliansen vann regeringsmakten 2006 inleddes ett arbete med att förbättra regeringens krishanteringsförmåga. Såväl efter Palmemordet 1986 och Estonias förlisning 1994 som efter tsunamikatastrofen 2004 konstaterades brister i krisorganisationen. Den katastrofkommission som tillsattes efter tsunamikatastrofen föreslog att en central krisenhetskulle inrättas i statsrådsberedningen, med direkt tillgång till statsministern. En sådan inrättades också av alliansen under Fredrik Reinfeldts statsministertid. En av de viktigaste förändringarna var att ansvaret för att leda arbetet under en kris lades i statsrådsberedningen. Den tidigare ordningen byggde på att det departement som var mest berört av en kris skulle svara för krisledningen. Det fungerade inte. Det är bara statsrådsberedningen som kan föra befäl över departementen. Ett särskilt kriskansli, bemannat dygnet runt, skapades med uppgiften att bedriva omvärldsbevakning och vid en kris stödja statsministern i arbetet att leda och samordna regeringens arbete. Flera statssekreterare gavs beredskapsansvar enligt ett rullande schema. Tidigare förväntades en enda person – statsministerns statssekreterare – ha ständig beredskap, vilket inte heller fungerat. Regeringen och Regeringskansliet genomförde också, för första gången på mycket länge, flera krisövningar. Stefan Löfven inledde däremot sin statsministerperiod med att, i strid med tsunamikommissionens rekommendation, flytta kriskansliet ifrån sig. Sedan dess har ansvaret för kriser hänvisats till justitiedepartementet och till det säkerhetspolitiska råd, där både försvars- och inrikesministrarna ingår, som inrättades efter ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård hösten 2014. Han flyttade även ifrån sig det informations- och krishanteringsansvar som var Erlanders ursprungliga motiv till att skapa en statssekreterartjänst hos statsministern. Den säkerhetskris som uppdagats under denna sommar och bristerna i såväl informationsflöden som ansvarstagande avslöjar varför denna spridning av ansvaret, bort från statsministern, inte fungerar. Statsministern ansvarar för att leda regeringens arbete, inte minst i en krissituation, men det förutsätter att statsministern får information om händelser som motiverar att regeringen agerar. När det säkerhetspolitiska rådet inrättades hösten 2014 var ett motiv Stefan Löfven själv använde att hantera säkerhetsfrågorna ”på ett mer sammanhållet sätt, både internationellt och nationellt”. Vid inrättandet anfördes också att traditionella strukturer med bland annat möjlighet att sammankalla utrikesnämnden är för omständliga vid snabba krisförlopp. Men Stefan Löfven har nu uppgett att han informerades om Transportstyrelsens lagbrott ett år efter att både Peter Hultqvist och Anders Ygeman fick vetskap. Därmed saknade statsministern under ett helt år förutsättningar att leda och hålla samman regeringens arbete under denna allvarliga säkerhetskris. Stefan Löfven har uppenbarligen övergivit inte enbart viktiga delar av arvet från alliansregeringens krisorganisation, utan även ett grundsyfte med Erlanders nyordning. Säkerhetsläget omkring Sverige är mer kritiskt än på länge med terrorhot, militära provokationer i Östersjön och uppenbara risker för påverkansoperationer, cyberangrepp och annan informationskrigföring. Vårt digitaliserade samhälle är sårbart och vi får inte vara naiva inför några säkerhetsrisker. I en sådan miljö måste Sveriges regering utan dröjsmål få relevant information om risker, hot och angrepp – och dess chef kunna agera när så krävs. Statsministerns och statsrådsberedningens ledande och samordnande funktion måste stärkas. Därför måste kriskansliet och det centrala ansvaret för säkerhetsrisker inklusive digitala sådana, finnas i statsrådsberedningen och därmed i statsministerns omedelbara närhet. Men en ändamålsenlig organisation är inte tillräckligt. För att Sverige ska ha en statsminister, som kan ta ansvar i svåra situationer, krävs också att ämbetets innehavare vill axla detta ansvar. Att inneha ämbetet räcker inte – det måste användas rätt. Sverige ska kunna ledas och ansvar tas i en orolig och prövande tid. Vi kan inte ha en statsminister som skjuter ansvar, kraft och förmåga ifrån sig. Sverige behöver en statsminister som ser till att få information och inte tvekar att agera när det krävs, som lyssnar på olika åsikter men har förmågan att fatta beslut, som leder regeringens arbete och inte är ett rundningsmärke. Så lever man upp till regeringsformens krav, men också till de förväntningar svenska folket ska kunna ha på en regering och en statsminister som tar ansvar för Sverige. Anna Kinberg Batra (M), partiordförande Stefan Löfven inledde sin statsministerperiod med att, i strid med tsunamikommissionens rekommendation, flytta kriskansliet ifrån sig. Han flyttade även ifrån sig det informations- och krishanteringsansvar som var Erlanders ursprungliga motiv till att skapa en statssekreterartjänst hos statsministern. ", "article_category": "other"}
{"id": 10469, "headline": "Magdalena Ribbing: Fråga aldrig vilka de andra gästerna är", "summary": "Är det fult och oartigt att fråga vilka som kommer eller hur många, till en lunch man själv är bjuden till? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har svaret.", "article": "Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se Fråga: Undrar om det är fult och oartigt att fråga vilka som kommer eller hur många, till en lunch jag var bjuden till? En väninna jag känner väl blev irriterad och sa till mig, så gör man inte, det är oartigt. Hon trodde jag frågade för att kunna välja mellan lunchen och ett annat arrangemang. Så var det inte alls vilket jag förklarade. Har hon rätt, är det oartigt? För mig var det att jag skulle veta klädsel och annan förberedelse. Svar: Enligt gammal sed frågar man aldrig vilka övriga som kommer på den bjudning man själv bjuds till. Visst kan man göra det till en nära vän, men en sådan skulle förmodligen berätta frivilligt om övriga inbjudna. Men att man frågar den som man inte är nära bekant med vilka andra som bjudits kan uppfattas som att man vill veta om dessa är tillräckligt intressanta, värda besväret att man själv infinner sig, som det brukar heta. Det finns också möjligheten att värdpersonen vill att gästerna ska vara en överraskning för varandra. Alltså frågar man inte! Däremot kan man säga ungefär ”det ska bli så trevligt, blir vi många? hur finklädd vill du att jag ska vara” eller något annat som antyder vad du vill veta; det är skillnad på en lunch med fyra personer och en med fyrtio. Ställ dina frågor om etikett till Magdalena Ribbing – mejla till etikett@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 10508, "headline": "Socialismens rätta ansikte", "summary": "DN 29/7 2017. Venezuelas president Nicolás Maduro är på väg att avskaffa demokratin. Det är en logisk följd av företrädaren Hugo Chávez styre.", "article": "Under söndagen ska representanterna till det författningskonvent som Venezuelas president Nicolás Maduro har utlyst väljas. Det handlar dock inte om något demokratiskt val. Flera ombud utses av regeringskontrollerade organisationer. Och det uppenbara syftet är att Maduro ska kunna göra sig av med parlamentet, som kontrolleras av oppositionen. Venezuelas ekonomi är sedan flera år i fritt fall. 2015 föll BNP med 6 procent, 2016 med 18. I år förväntas den negativa tillväxten bli 7 procent. Inflationen är den högsta i världen. Tack vare oljan var Venezuela länge Latinamerikas rikaste land. Nu tvingas människor leta efter mat i soptunnorna. Och på sjukhusen dör patienter i avsaknad av enkla mediciner och hygienartiklar. Tiotusentals venezolanska flyktingar flyr över gränserna till Brasilien och Colombia. Maduro är av förklarliga skäl djupt impopulär. Han efterträdde Hugo Chávez när denne dog 2013, efter att med hårfin marginal vunnit ett val som präglades av trovärdiga rapporter om fusk. I december 2015 fick oppositionen majoritet i parlamentet efter att ha vunnit 56 procent av rösterna i kongressvalen – 2 miljoner fler än regeringen. I ett och ett halvt år har Maduro sedan gjort sitt bästa för att runda den majoritet som motsätter sig hans styre. När oppositionen förra året, enligt konstitutionens föreskrifter, samlade in de namnteckningar som krävs för en folkomröstning om att avsluta presidentens mandat i förtid, satte den regimkontrollerade valmyndigheten stopp. Densamma ställde sedan in de regionalval som chavismen var på väg att förlora. Och i våras förklarade högsta domstolen, som befolkas av jurister utsedda av Maduro och hans företrädare, parlamentet illegitimt. Syftet med att kalla in ett konvent med uppgiften att skriva om konstitutionen är att permanent avsätta den oppositionskontrollerade kongressen. Det är ett skamlöst försök att fullborda den nedmontering av Latinamerikas äldsta demokrati som Chávez inledde. Oppositionen inser att syftet med söndagens \"val\" är att fullborda Venezuelas förvandling till en diktatur. För två veckor sedan organiserade parlamentet därför en folkomröstning om författningsförsamlingen. 7 miljoner väljare – lika många som gav Maduro sin röst 2013 – deltog. I princip alla förkastade presidentens initiativ. Blodiga sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor är sedan länge en del av vardagen framför allt i huvudstaden Caracas. Under våren har ett hundratal människor dödats. Oppositionen har lovat att intensifiera protesterna under helgen. Det är uppenbart att Maduro inte har stöd av en majoritet av folket. Men att han trots det har bestämt sig för att klamra sig fast vid makten. Och han ger sken av att vara beredd att använda vilka medel som helst. I juni lovade presidenten på ett valmöte att \"det som vi inte kan göra med röster ska vi göra med vapen\". Så länge militären står bakom Maduro är det svårt att se hur han ska kunna tvingas bort. Ledningen för landets väpnade styrkor är dessutom tätt sammanvävd med den politiska makten. Om konstitutionen skrivs om blir det Maduro som håller i svärdet när Venezuelas demokrati dör. Men företrädaren Hugo Chávez har både vässat och putsat klingan. Chávez kuvade de oberoende domstolarna. Självständiga jurister sparkades ut och lojalister ersatte dem. Samtidigt angrep han de fria medierna. Privata tv-stationer stängdes eller förstatligades; kritiska journalister förföljdes. Även det ekonomiska debaclet är en logisk konsekvens av Chávez styre. Det var han som rensade ut det statsägda oljeföretaget PDVSA – fram tills dess ett regionalt föredöme känt för sin innovationsförmåga – på sina skickligaste ingenjörer och arbetsledare. Nu drabbas Venezuela inte bara av att oljepriserna fallit, utan också av att bolaget inte klarar produktionen. Samtidigt skrämde förstatliganden och kapitalkontroller privata investerare på flykten. Oljepriset steg mellan 2003 och 2013 till över 100 dollar per tunna, efter att ha skvalpat kring 30 det föregående decenniet och nu ha sjunkit till runt 50. Den historiska boomen gav resurser för att köpa politiskt stöd och strunta i ekonomiska realiteter. Därför skymdes delvis konsekvenserna av Chávez ideologiska projekt. Nu går de inte längre att dölja. Det är så här \"2000-talets socialism\" ser ut. 29 juli 2017 Läs fler till artiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 10511, "headline": "Måste man krama vännernas barn?", "summary": "Hur säger man till sina vänner att man inte vill krama och pussa deras barn? Och hur hanterar man som gäst när föräldrarna pressar barnen att hälsa så fastän de inte vill? DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing svarar.", "article": "Fråga: Jag har nu nått den åldern då mina vänners barn börjar bli stora nog att springa runt, prata och ha sina egna relationer med den där roliga farbrorn som kommer och hälsar på ibland. Jättekul! Men jag har ett problem som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Flera av mina vänner säger åt barnet att ge mig en kram eller ibland till och med en puss som hälsning när jag kommer. Några av barnen gör det gladeligen. Men flera av dem verkar tycka att det känns obehagligt och gör det motvilligt, och några visar tydligt att de inte vill. Varpå deras föräldrar försöker tvinga dem. Jag vill inte säga ifrån till mina vänner, jag tycker generellt att det är rejält oartigt att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn. Men jag tycker personligen att den här vanan är problematisk – de lär ju barnen att de inte själva bestämmer över sina egna kroppar. En kram, och ännu mindre en puss, är inte något som en ska tvingas till mot sin vilja. När jag kan försöker jag bryta situationen genom att själv ta initiativ till en annan sorts hälsning med barnet. Ett skoj eller en lek eller vad som helst. Men ibland är det inte möjligt, och jag befinner mig i någon slags maktkamp mellan ett barn och en förälder som prompt ska ha barnet att krama mig. Hur ska jag hantera situationen? Överdriver jag när jag reagerar på det här? Svar: Ingen människa, vare sig barn, ungdom eller vuxen, ska någonsin tillsägas att krama någon, föräldrar må vara undantag, annars aldrig!   Säkert har alltför många vuxna hört ett barns förälder uppmana barnet att ”krama nu XX som så gärna vill ha en kram av dig”. Och barnet som blir tillsagt kramar förmodligen personen ifråga även om det är motvilligt – och ingen vill inse att i all föräldravälvilja och vänlighet blir barnet fråntaget sin integritet och betraktas i någon mening som en godsak som ska muntra upp någon. Om barn uppfostras att ge kramar till andra, bekanta eller släktingar, hur ska de förstå att de ska vägra och i stället ropa på hjälp om en främling kräver en kram av dem i ont syfte? Med allra största förståelse för ditt problem föreslår jag att du trots att det känns obekvämt helt enkelt säger till föräldrarna att du förordar frivillighet i alla lägen inklusive barnkramar. Jag tror alltså att du måste göra tydligt för barnens föräldrar att du inte vill bli kramad på tillsägelse. Kan du föra ett resonemang med de vänner som det gäller, kanske med denna spalt som förevändning? Magdalena Ribbing ", "article_category": "other"}
{"id": 10525, "headline": "Studenterna behöver gå på kurs", "summary": "Svenska studenter klarar inte av att skriva korrekta meningar, larmar Stockholms universitet. Så låt oss se till att de lär sig det.", "article": "Under decennier har Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet och andra arbetat för att fler ska upptäcka vår svenska natur, och nu ser vi resultatet: SVT Nyheter kunde i mitten av juli rapportera att fjällräddningen får göra fler och fler utryckningar. För det är ju så det blir när man låter gröngölingar testa nya och utmanande saker – en del misslyckas. Ungefär samma situation har vi på svenska universitet och högskolor. Regering efter regering har arbetat för att fler ska läsa vidare, särskilt från studieovana hem. Det är ett viktigt arbete som gjort att högre utbildning inte längre är förunnad en liten elit, men tyvärr är det också alltför många som inte klarar det och hoppar av. Att svenska studenter har bristande kunskaper när de lämnar gymnasiet kommer knappast som en överraskning. Nu senast är det Svenska Dagbladet som i två artiklar den senaste veckan har rapporterat om att studenter på Stockholms universitet har så dåliga förkunskaper att de får svårt att klara sina studier. Många klarar inte att uttrycka sig begripligt på svenska trots att det är deras modersmål, och universitetslärare nödgas hjälpa studenter med att bland annat bygga korrekta meningar och att följa en röd tråd. ”Det släpps igenom människor med en skriv- och läsförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia”, säger studierektor Paul Sjöblom vid historiska institutionen på Stockholms universitet. Per Förnegren som är lektor i franska vid samma universitet berättar i en annan artikel att vissa som börjar läsa franska på universitetsnivå med godkända betyg från gymnasiet inte kan grundläggande ord och grammatik. De tvingas hoppa av och börja om på nybörjarnivå. Situationen är inte unik för vare sig ämnet eller lärosätet, utan bilden bekräftas från flera håll. Samtidigt finns det många studenter som är väl förberedda för högre studier och klarar det galant. ”Det högsta skiktet är lika stort eller större än tidigare. Däremot är det tydligt större nivåskillnader”, säger Paul Sjöblom. Att unga lämnar gymnasiet med bristande kunskaper, trots godkända betyg, är ett misslyckande från skolans sida. Alla som går ut gymnasiet med högskolebehörighet ska ha fått med sig det de behöver för att klara en universitetsutbildning. Allt annat är ett svek. Och det blir ännu mycket större för den som kommer från ett hem utan studievana. För när gymnasiet brister är det de vars föräldrar inte kan kompensera för det skolan inte lärt ut, som kommer att få störst problem. För att råda bot på problemet vill ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), höja kraven på lärosätena. Det räcker inte att bara locka nya grupper till högskolan utan man måste också anpassa undervisningen så att de klarar att fullfölja utbildningen, förklarade ministern för Ekot i förra veckan. Men är det verkligen universitetsutbildningen som ska anpassas? Universitetet är något annat än gymnasiet och kräver en helt ny självdisciplin. I stället för läxor och schemalagda dagar förväntas man själv läsa in litteratur och göra uppgifter för att vara förberedd för tentan. Har man inte lärt sig att hantera det, på gymnasiet eller någon annanstans, är det en stor omställning. Och det är inte unikt för Sverige. Franska Le Monde skrev på måndagen om ett nytt samarbete som ska minska glappet mellan högskoleförberedande program och universitet så att fler ska klara studierna. ”Det blir en kulturchock att gå från inrutade dagar [...] till att själv bestämma över sin tid”, sa Bernard Belletante, rektor för Handelshögskolan i Lyon. Det är helt enkelt tråkigt om begåvade studenter ska stupa på att de har fel studieteknik eller inte lärt sig allt de behöver på gymnasiet. Det tycker historiska institutionen på Stockholms universitet också. Den har börjat med en frivillig kurs i akademiskt skrivande för nya studenter som den nu söker pengar för att kunna göra obligatorisk. Och det är verkligen ingen dum idé. Alla lärosäten bör ges möjligheten att låta de studenter som blivit antagna först genomgå ett prov i till exempel akademiskt skrivande för att få påbörja sina studier. Den som känner sig osäker kan förbereda sig genom en kurs i akademiskt skrivande och varför inte även i studieteknik. Så kan universitetslärare koncentrera undervisningen på sina ämnen och fler nya studenter gå stadigt genom universitetet. För det är som i fjällen: Det är bra att nybörjare vågar ge sig ut, men för att de ska klara hela resan behöver de vara väl förberedda. Att unga lämnar gymnasiet med bristande kunskaper, trots godkända betyg, är ett misslyckande från skolans sida. ", "article_category": "other"}
{"id": 10541, "headline": "”Förbjud kvacksalveri vid psykisk ohälsa”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 23/7. Humbug hör inte hemma i hälso- och sjukvården. Det är hög tid att stoppa kvacksalvare och självutnämnda terapeuter som lurar människor som mår dåligt psykiskt. Samtidigt ska vi bygga ur den psykiska hälsovården så riktig hjälp finns lätt tillgänglig, skriver Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd.", "article": "Psykisk ohälsa och psykisk sjukdom är ett växande problem i vårt välfärdssamhälle. Samtidigt ökar kunskapen om vilka behandlingar som fungerar. Evidensläget kring olika psykiska terapiformer, liksom läkemedel, har blivit betydligt bättre. Det betyder också att vi ännu enklare kan utesluta de metoder som inte fungerar. Felaktiga psykologiska behandlingar kan skada och i värsta fall förvärra de drabbades problem. Den forskning de psykologiska experterna Rozental, Carlbring och Andersson lyfter på DN debatt (23 juli) gör mig än mer övertygad om det riktiga i Liberalernas förslag: att förbjuda självutnämnda olegitimerade terapeuter. Metoder utan evidens, hittepå-terapier som erbjuds utan förankring i forskning och av personer utan vare sig utbildning eller erfarenhet, ska inte få förekomma. Det är skamligt att lura människor med psykisk ohälsa, som ofta är i en väldigt utsatt position och kanske känner desperation, att de ska bli hjälpta av dylik humbug. Vedertagna och bevisat effektiva behandlingar mot psykisk ohälsa ska erbjudas i den allmänna hälso- och sjukvården. Psykisk hälsovård ska byggas ut som en första linjens psykiatri, i primärvården, så att fler kan få snabbare hjälp, slippa att problemen förvärras, och förhoppningsvis bli fria från sin psykiska ohälsa. Psykologer, liksom kuratorer och annan samtalsterapi, ska finnas på vårdcentraler. Via husläkaren, som du ska kunna välja själv och som tar ett långsiktigt ansvar för din hälsa, ska du därmed kunna få hjälp med psykiska liksom fysiska besvär och sjukdomar. En psykisk hälsovård är den riktning vi i Stockholms län nu går i. Sedan vårdvalet infördes 2008 har de så kallade psykosociala besöken på vårdcentralerna redan mångdubblats, nu förstärker vi den psykosociala verksamheten, öppnar för fler psykologer och möjliggör längre terapiserier vilket innebär att många vanliga och enklare psykiska ohälsotillstånd ska kunna färdigbehandlas hos husläkaren på vårdcentralen. Detta är också ett viktigt led i att stärka och bredda primärvården generellt. Patientsäkerhet är lika viktigt för personer med psykisk ohälsa som för dem med fysiska åkommor och sjukdomar. I den hälso- och sjukvård som landstinget finansierar och ansvarar för, är krav på evidens och effektiva metoder självklara och något vi ständigt ska följa upp. Men kraven på patientsäkerhet och evidens måste vara lika höga utanför den allmänna vården. Den som erbjuder hjälp åt personer med psykisk ohälsa eller sjukdom tar på sig ett stort ansvar. Det är dags att höja kraven och göra det brottsligt att erbjuda icke-fungerande, potentiellt skadliga, psykologiska \"terapier\". Därför föreslår Liberalerna att \"kvacksalverilagen\" - dvs att relevanta paragrafer i patientsäkerhetslagen utvidgas till att omfatta även psykologisk behandling. Personer med psykisk sjukdom ska inte riskera att luras av hittepå-terapeuter som vill tjäna pengar på deras olycka. Friheten från kvacksalvare måste försvaras - även för människor med psykisk ohälsa. 23 juli 2017 Debattartikel En expertgrupp legitimerade psykologer och psykoterapeuter: ”Behandlingen av psykisk ohälsa måste regleras” Repliker Lena Bergquist, metod- och verksamhetsutvecklare, Västerås: \"Människor måste själva få välja den metod som passar dem\" Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd: ”Förbjud kvacksalveri vid psykisk ohälsa” Per Borgå, överläkare i psykiatri: \"Ogrundade krav på reglering av samtalsbehandling\" Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 10564, "headline": "”Regeringen blundar för alkoholens skadeverkningar”", "summary": "Regeringen blundar för de oerhörda skador som alkoholen orsakar varje år i Sverige. Folkhälsomyndigheten verkar inte bry sig. Nu behövs en ny expertmyndighet som tar alkoholfrågan på allvar, skriver fyra riksdagsledamöter tillsammans med Sven Andréasson, professor i socialmedicin och alkoholläkare.", "article": "Det är uppseendeväckande att den myndighet, Folkhälsomyndigheten, som ska arbeta för folkhälsan inte engagerar sig i alkoholförebyggande arbete. Tyvärr är detta ett av flera tecken på att alkoholfrågan i stor utsträckning försvunnit från dagordningen i den allmänna debatten – trots att alkohol är Sveriges största socialmedicinska problem. Såväl regering som myndigheter har slagit sig till ro med att alkoholskadorna inte verkar ha ökat de senaste åren. Men man blundar för att de fortfarande orsakar oerhörda skador. Bara de alkoholrelaterade cancerdödsfallen, cirka 1 000 döda om året, är fyra gånger fler än trafikdödsfallen, och då utgör de ändå bara en femtedel av alla alkoholorsakade dödsfall. Till de omfattande problemen som drickandet orsakar för konsumenterna själva måste också läggas de skador som drickandet orsakar för andra. Det handlar om trafikolyckor, våld och övergrepp, barn som far illa samt förlorad arbetsförmåga. Dessa omfattande problem är dock inte ohjälpliga. Alkoholrelaterade skador kan förhindras genom en mer aktiv politik. Detta gäller på alla nivåer: alkoholpolitiska beslut i regering och riksdag kan effektivt förhindra att problem och skador över huvud taget uppstår. Kommunerna kan begränsa alkoholorsakade skador genom att mer restriktivt pröva tillstånd för servering av alkohol på restauranger, idrottsarenor och festivaler. Därtill kan man lokalt satsa mer på förebyggande insatser och behandling. Det är anmärkningsvärt att den myndighet som ansvarar för folkhälsan inte verkar bry sig. Folkhälsomyndigheten prioriterar smittskydd, men inte folkhälsoarbete. Smittskydd är naturligtvis viktigt, men det märkliga är att så låg prioritet ges de icke-smittsamma sjukdomarna som hjärtsjukdomar, cancer och psykiska sjukdomar, trots att dessa svarar för över 90 procent av sjukdomsbördan och förtida död i Sverige. Det var ett strategiskt misstag att slå samman Folkhälsoinstitutet och Smittskyddsinstitutet och att därefter acceptera att smittskyddet getts den dominerande rollen. Folkhälsoinsatserna, inte minst inom ANDT-området (alkohol, narkotika, dopning och tobak) har efter sammanslagningen alltmer försvagats. Främst gäller detta utveckling och spridning av metoder för det förebyggande arbetet. Detta har lett till att de som arbetar med att förebygga alkohol- och tobaksskador på länsstyrelser, i landsting och kommuner fått ett allt svagare stöd från den nationella myndigheten. Det som tidigare var ett nationellt kompetenscentrum för prevention saknas i dag. Det behövs en expertmyndighet för att stödja lokala alkoholskademinskande åtgärder. Efter Sveriges EU-medlemskap byggdes det successivt upp en infrastruktur för ANDT-prevention i Sverige, med samordnare för det förebyggande arbetet både lokalt och regionalt. Denna struktur förutsatte dock en nationell myndighet som kunde förse samordnarna med kunskapsöversikter, utbildning och support. Folkhälsomyndigheten ser som sin enda roll inom ANDT-området att samordna och följa upp myndigheternas insatser på nationell nivå. Detta är inte oviktigt men myndigheten ska också enligt den rådande ANDT-strategin stödja utvecklingen och ta fram kunskapsunderlag. I regeringens skrivelse ges Folkhälsomyndigheten en ”starkare och tydligare roll”, med ett helhetsansvar för att stödja genomförandet av strategin. Av denna tydligare roll har dock inget märkts. Exempelvis noteras att genomförandet av strategin ger länsstyrelserna en nyckelroll. En förutsättning för denna är ett nära samarbete med en nationell expertmyndighet, vilket dessvärre inte sker med Folkhälsomyndigheten. Även det nationella tillsynsarbetet inom alkohol- och tobaksområdena sker passivt och utan koppling till folkhälsa eller forskningen inom området. Det finns bra forskning om effekter av olika regleringar inom alkoholområdet, exempelvis antal serveringstillstånd inom ett område, eller begränsningar av serveringstider. Internationell forskning har visat att antalet serveringstillstånd i ett samhälle påverkar alkoholproblemen. Främst ses detta i antalet våldsbrott som ökar då antalet serveringstillstånd ökar. Forskningen har visat att också serveringstiderna påverkar skadenivån. Ju längre öppethållande, desto fler våldsbrott. Dessa samband gäller även i länder med en sjunkande brottstrend, som fallet är i Sverige, där våldsbrotten generellt minskat de senaste åren. Serveringspolitiken är fortfarande en viktig faktor bakom de brott som ändå inträffar. I dragkampen mellan näringsintressena och folkhälsan i kommunerna har folkhälsan tappat alltmer inflytande. Och någon draghjälp från Folkhälsomyndigheten var det länge sedan man kunde räkna med. Även effekter av prisreglering genom skatter eller ett system med minimipriser är väl studerade och borde sammanställas av en nationell expertmyndighet för att vägleda politiska beslut. Detsamma gäller betydelsen av Systembolagets detaljhandelsmonopol. Folkhälsomyndigheten borde vara ett expertorgan för sådana alkoholpolitiska analyser, men har abdikerat från den rollen. Ett annat område där Folkhälsomyndigheten borde vara aktiv rör hälsoupplysning inom alkoholområdet. Folkhälsomyndigheten vill dock inte ge råd och riktlinjer till allmänheten. Därför saknar Sverige nationella riktlinjer för alkoholkonsumtion, som finns i andra länder. Internationellt pågår en aktiv debatt om vilka gränser som ska anges för alkoholkonsumtion med låg sjukdomsrisk. Senare års forskning har visat att även måttlig konsumtion ökar risken för vissa sjukdomar, bland annat cancer. På ett övergripande plan har forskningsstödet för att alkohol skulle kunna ha positiva hälsoeffekter försvagats. I stället har alkoholens toxiska effekter kommit att uppmärksammas alltmer, av såväl forskare som beslutsfattare, där man i flera länder sänkt angivna riskgränser för alkoholkonsumtion. För någon månad sedan publicerades exempelvis en stor studie i den ledande tidskriften British Medical Journal som visade att även måttlig alkoholkonsumtion har en negativ effekt på hjärnan och särskilt minnet. De negativa effekterna är små vid låg konsumtion, men inte obefintliga. Medborgarna har rätt till sakkunnig information i dessa frågor, oberoende av kommersiella intressen. Varför låter regeringen den ledande myndigheten missköta denna fråga? Folkhälsofrågorna bör nu frigöras från Smittskyddsfrågorna och ges en ledning som tar alkoholfrågan på allvar. Ett på så sätt befriat, riktigt Folkhälsoinstitut kan ta ledningen i att genomföra den ANDT-strategi som Folkhälsomyndigheten inte visat sig ha vilja eller förmåga att driva. Sven Andréasson, professor i socialmedicin och alkoholläkare Barbro Westerholm (L), riksdagsledamot Elin Lundgren (S), riksdagsledamot Lars-Axel Nordell (KD), riksdagsledamot Per Lodenius (C), riksdagsledamot Samtliga medlemmar i styrelsen för Alkoholpolitiskt forum Alkoholrelaterade skador kan förhindras genom en mer aktiv politik. ", "article_category": "other"}
{"id": 10593, "headline": "”Landsorten utarmas när bankerna lägger ner”", "summary": "Stora affärsbanker som Nordea och Swedbank har i snabb takt lagt ned sina lokalkontor i landsorten. Bristen på ett väl fungerande bank- och finansväsen försvårar nödvändig modernisering och ekonomisk tillväxt i över hälften av landets regioner. Läget är nu så akut att det krävs avsevärda nationella insatser, skriver sex kommunalråd.", "article": "Bankdöden har farit fram som en orkanvind i stora delar av särskilt mellersta och norra Sverige. Det är främst de stora affärsbankerna Nordea och Swedbank som i snabb takt lagt ned (eller fattat beslut om nedläggning) sina lokalkontor i främst Värmland, Dalarna samt Jämtland Härjedalen. Andra regioner står på tur att mista en viktig motor för det lokala näringslivet. Läget är nu så akut att det krävs avsevärda nationella insatser från olika aktörer! När den statliga regionala utvecklingspolitiken fick en mer aktiv profil i mitten av 1960-talet var bidrag till företag som önskade flytta till stödområdet i norr ett av huvudinstrumenten. Även förmånlig användning av investeringsfonderna i storföretagen mot att företag som Volvo, Ericsson, Scania med flera placerade viktiga industrifilialer i stagnerande regioner ingick. Regeringar och riksdagar har efter denna period aldrig riktigt tagit itu med att få till stånd en fungerande finansiell infrastruktur i samtliga regioner. Bristen på ett väl fungerande bank- och finansväsen har under åtskilliga decennier försvårat en nödvändig modernisering, näringsmässig breddning och ekonomisk tillväxt av över hälften av landets regioner. Statliga och även en del privata försök med särskilda regionala riskkapital- och finansieringsbolag har i stort varit alldeles för kortvariga och ofta misslyckade. Undantagen är i första hand Norrlandsfonden och Almi-företagen som fortfarande kämpar på med generösa krediter om än otillräckliga i relation till de växande behoven. Dessvärre är deras regelsystem sådant att de inte ensamma kan ta på sig olika kreditbeslut utan att ha en grundfinansiering från någon kommersiellt verksam bank. När de dominerande affärsbankerna nu lämnar en stor del av landet i sticket, där Handelsbanken dock dröjer sig kvar med på många platser en något haltande lokal kompetens och beslutskraft, utsätts tiotusentals småföretag för dramatiska omvälvningar. Vi vet från en aktuell studie i drabbade regioner att förbluffande många småföretag inte överlever en nödvändig generationsväxling – såvida säljarna inte går med på långsiktiga personliga lån. I andra fall kan företagen inte växa trots bra produkter och avancerad teknik. Det finns även exempel på att småföretag köps upp och flyttas till områden – till exempel Norrlandskustens större städer – där banksystemet fungerar och krediter plötsligt är tillgängliga i de banker som tidigare sagt nej i landsortsregionerna. Detta allvarliga läge för Småföretagarsverige hindrar inte bara landets och flera regioners ekonomiska tillväxt. Det leder också till att landsbygdens många nya och inte minst unga entreprenörer inte får en rimlig chans att bygga nya och spännande företag. Det gäller inte bara turism-, service- och hantverksföretag utan en stor grupp av företag baserade på avancerad it-teknik och nya forskningsrön inom olika branscher. Många unga företag som växt fram i fjällområdena och de befolkningsmässigt små kommunerna i hela Inlandet från Värmland och norrut drabbas hårt av affärsbankernas storstadsfokus. De gamla storbankerna hindrar genom sitt ointresse för och okunnighet om småföretag, landsorten och nya entreprenörer i hela landet att växa. Bankpolicyn stimulerar en ytterligare tillväxt av storstäderna och bidrar aktivt till växande regionala klyftor med allvarliga sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser långt in i framtiden. Frågan är nu hur man skall kunna lösa den uppkomna situationen med ett storbanksväsende som inte längre fungerar som ansvarskännande samhällsbyggarbanker? De har blivit ännu mer av kortsiktiga och kvartals-fokuserade penningförvaltare. Vi tillhör själva de områden som har ett extra stort behov av ett fungerande bankväsen och har verkligen fått känna av effekterna av ett haltande och krympande finansieringssystem. Vi är övertygade om att vi själva måste introducera nya strategier för ekonomisk tillväxt och regional utveckling och få staten och andra bankaktörer att spela helt nya roller. Därför har vi nyligen beslutat att skapa ett nationellt nätverk för att stödja utvecklingen av ett lokalt orienterat bankväsende i hela landet. Vår aktuella kommungrupp siktar i första hand på att få en större och relativt snabb spridning av de 59 verksamma lokala sparbankernas kontorsnät men också nya sparbanker i regioner utan eller med få traditionella sparbanker. I dag hindras en sådan naturlig utveckling och man frågar sig varför. Vi är samtidigt positiva till andra banker som vill vara närvarande i den lokala miljön och ta ett seriöst och långsiktigt ansvar för i första hand småföretagens nödvändiga utveckling. Regering och riksdag har sedan länge fastnat i en ineffektiv regional utvecklingsstrategi där man hoppats att byråkratstyrda bidrag från EU, konventionella och passiva småföretagsstöd från statliga organ och en del utlokaliserade statliga myndigheter skall råda bot på landets regionala obalanser. Vad man samtidigt försummat är att rusta upp infrastrukturen och bygga ut i stället för att dra bort merparten av den statliga servicen. Försummelsen gäller även att i rimlig tid ge landsbygdens drygt 2 miljoner invånare en väl fungerande bredbandsteknik och en finansiell bas för att bygga bort den tillväxthämmande bostadsbristen i så gott som samtliga kommuner. Vad staten nu kan göra är bland annat – förutom att helt lägga om sin regionala politik – att se till att lagstiftningen för våra lokalt verksamma banker inte underordnas den praktik som de vårdslöst spekulerande affärsbankerna runt om i världen gett upphov till. De lokala bankerna i Sverige och i första hand norra Europa fungerar på en lågriskmarknad men har genom Baselsystemet fått ett regelsystem avsett för högriskbanker. Systemet, som visserligen i stort har viktiga syften, ger lokalbanker som sparbanker och Länsförsäkringar Bank en kostnadsryggsäck som riskerar att kväva de mindre bankerna och hämma konkurrensen inom banksektorn. Etableringslån och översyn av konkurrenssituationen på den svenska bankmarknaden är andra insatser som statens aktörer med fördel kan sätta i gång för att få en fungerande finansiell infrastruktur i samtliga regioner. Våra krav på banksystemet är att de seriösa aktörerna inser att man måste vara närvarande på plats när småföretagen skall växa och hushållen göra sina efterlängtade och i dag tillbakahållna bostadsinvesteringar. Att tro att man utan lokal kunskap kan lotsa små företag att växa och bli framgångsrika nationella och kanske globala aktörer är att hänge sig åt naiv finansieringspolicy. Man kan inte via bankkontoren i exempelvis Umeå och Sundsvall med hjälp av bredbandet ge det nära och uthålliga stöd som små företag i Dorotea, Sorsele, Ragunda och Sveg behöver för att växa och bli konkurrenskraftiga. Vi ser att de seriösa lokalbankerna i Sverige nu har en chans att visa att deras hittills framgångsrika historia inte är en parentes. De banker som tar lokalt ansvar och ser de stora utvecklingsmöjligheterna utanför storstäderna kommer att rikligt belönas från en befolkning som längtar efter att bygga det hållbara samhället – och bidra till en regional utvecklingskraft som tidigare aldrig riktigt fått visa sina genuina kvaliteter! Hans Jildesten (S), kommunalråd i Storfors kommun Jonas Andersson (S), kommunalråd i Ragunda kommun Per Gruvberger (S), kommunalråd i Filipstads kommun Leif Haraldsson (S), kommunalråd i Grums kommun Mathias Lindquist (S), kommunalråd i Munkfors kommun Kjell Öjeryd (v), kommunalråd i Sorsele kommun Man måste vara närvarande på plats när småföretag skall växa och hushåll göra sina efterlängtade och i dag tillbakahållna bostadsinvesteringar. ", "article_category": "other"}
{"id": 10614, "headline": "Martin Liby Alonso: Sjuk vårdreform i kritiskt tillstånd", "summary": "Donald Trumps försök att byta ut Obamacare är på väg att misslyckas. Och det vore bäst så.", "article": "Det skulle bli great, lovade Donald Trump. Han skulle ersätta Obamacare med någonting fantastiskt. Alla skulle få den bästa sjukvården. Det var så klart alltid en lögn. Trump presenterade själv aldrig något realistiskt reformförslag. Det som han till slut omfamnade och gjorde till sitt eget – utarbetat av Paul Ryan och de andra republikanerna i representanthuset – innebär att nästan 25 miljoner amerikaner förlorar sin sjukförsäkring de närmaste åren. Men just nu verkar varken en reform som är fantastisk eller något annat bli verklighet. På måndagskvällen meddelade två senatorer att de inte stödjer det förslag som arbetats fram i den övre kammaren och som sedan skulle jämkas samman med det från representanthuset. Det är så klart ett bakslag för presidenten, som lovat vitt och brett. Men ännu mer är det ett nederlag för hans parti. Trump själv verkar egentligen inte bry sig nämnvärt om hur det amerikanska sjukförsäkringssystemet fungerar. Men renlärigt konservativa politiker avskyr de nya regleringar och utgifter som Obamacare förde med sig. Ändå är det för tidigt att utropa de drygt 20 miljoner amerikaner som får ha kvar sin sjukförsäkring om Trumpcare inte blir verklighet till vinnare. Dels kan senatsledaren Mitch McConnell komma tillbaka med en modifierad version som köper motståndarnas stöd med nya eftergifter. Så gjorde Paul Ryan när representanthusets plan såg död ut i våras. Dels kan McConnell lägga fram ett förslag på att avveckla Obamacare, utan att ersätta det med något nytt. Just nu pekar det mesta på att det är så han kommer att göra. Vad som ändå talar för att försöken att skrota Obamacare kommer att misslyckas är att de är så ohyggligt impopulära. Deras främsta effekt så här långt har varit att stärka stödet för Obamas sjukvårdsreform. En tydlig majoritet av amerikanerna säger nu att de vill ha den kvar. Republikanerna har hittills inte låtit sig påverkas av effekten på vanliga människors liv. Men den politiska överlevnadsinstinkten borde vara svårare att stänga av. ", "article_category": "other"}
{"id": 10629, "headline": "”Stärk skyddet för barn som utsätts för sexuella övergrepp”", "summary": "Regeringen ser nu över skyddet för barn som utsätts för sexuella övergrepp. Visst finns det mycket att vinna på ett bättre lagskydd, men än mer akut är utbildning för domare, jurister och poliser. Om inte de som ska utreda brotten och tolka lagarna har kunskap nog – så kan inte alla lagar i världen hjälpa barnen, skriver Nina Rung, kriminolog.", "article": "Det är glädjande att regeringen nu ska se över skyddet för barn som utsätts för sexuella övergrepp, både online och offline. Men de föreslagna åtgärderna är inte nog – utan gränsar till populism. För att ge barn ett rättvist skydd som garanterar barns likhet inför lagen krävs inte bara en översyn av lagen – utan också av de som tolkar lagen och utreder brotten. Regeringen föreslår att preskriptionstiderna gällande sexualbrott mot barn ska ses över och eventuellt slopas. Det är på tiden. Nyligen aktualiserades absurditeten i detta då en åtalad man misstänkt för sexuella övergrepp mot barn undkom både rättegång och eventuellt straff. Detta genom att hålla sig undan tills det att brotten var preskriberade. Med den kunskapen vi har – att endast var tionde barn som utsätts för övergrepp kommer till myndigheters kännedom – och att det ofta tar lång tid för barn att berätta vad de utsatts för, så kan vi inte låta preskriptionstiderna styra möjligheten till att utreda brott och lagföra gärningsmän. Vidare ska regeringen se över straffvärden vid barnpornografi. Låt oss hoppas att det inte återigen handlar om maxstraffen – för då gränsar det till populism. Våra domstolar utgår nämligen från det lägsta straffet och höjer om det finns försvårande omständigheter – inte tvärtom. Detta borde även regeringen ha god kunskap om. Visst finns det mycket att vinna på ett bättre lagskydd, men än mer akut är utbildning för domare, jurister och poliser. Om inte de som ska utreda brotten och tolka lagarna har kunskap nog – så kan inte alla lagar i världen hjälpa barnen. Låt mig ta ett alldeles färskt exempel. I dagarna föll en dom där en 50-årig man döms för att vid flertalet tillfällen ha kört ut en 16-årig flicka till en skog och där utnyttjat henne för sexuell posering. De träffas vid upprepade tillfällen, i en bil vid några tillfällen men annars i nämnda skog. Mannen filmar och tar bilder vid tillfällena de träffas. Han använder sig av våld och förnedring. Han slår flickan med skärp, han binder och sätter en huva över huvudet på henne. Han penetrerar henne våldsamt. Allt medan han filmar flickan. Flickan är en oerhört tydligt självskadande flicka, med skärsår över stora delar av kroppen och med psykologkontakt flera gånger i veckan. Kontakten med psykiatrin känner mannen också väl till eftersom han vid flertalet tillfällen kör flickan till mottagningen efter att han utnyttjat henne. Hon är 16 år och får motta grovt våld, hon är ensam med en man som har både fysiskt och psykiskt övertag över henne och de är i en skog. Flickan använder sex som självskada och på samma vis som andra självskador, så är syftet att uppleva smärta för att ta kontroll över ångest och ersätta själslig smärta med kroppslig. Skillnaden är att hon, liksom många andra, överlåter våldet till någon annan. Hade hon använt sig av droger som självskada så hade hon kunnat anses befinna sig i en särskilt utsatt situation vilket hade kunnat leda till att mannen misstänktes för våldtäkt i stället för ett bötesbrott. Så, hur resonerar då rätten – de som ska tolka våra lagar? Jo, gällande mannens beteende och de handlingar han utsätter flickan för så resonerar rätten att hans beteende var ”påtagligt kärlekslöst”. Kärlekslöst. Kanske är det hänsynslöst rätten menar? Ändå är det ordet kärlekslöst de använder, som om kärlek över huvud taget har med brottet att göra. De hade ingen relation. Det fanns ingen kärlek. Det var ett hänsynslöst utnyttjande av ett skyddslöst barn ensamt i en skog. Och apropå nämnda skog. De två befinner sig i en skog, utan hjälp att få och där mannen utsätter flickan för våld i samband med sexuella handlingar. Tingsrätten har att ta ställning till huruvida skogen i sig var en plats som var skadlig för flickan. Det med anledning av att åklagaren har att bevisa att gärningen, utnyttjande av barn för sexuell posering, ska ha varit ägnat att skada barnets hälsa eller utveckling och det låter sig inte göras så lätt. När ett barn fyllt 15 år men inte 18 år, krävs det bevis för att barnets hälsa och utveckling skadats. Det är anmärkningsvärt att så fort barnet fyllt 15 år så fallerar det lagliga skyddet eftersom det torde vara skadligt i sig att som barn bli fotograferad i ett sexuellt sammanhang. Så hur var det med skogen? Ansåg rätten att den var en skadlig plats för flickan? Nej, konstaterar tingsrätten. ”En vacker svensk skog” kan inte anses skadlig i något fall. Detta trots att det enda en ser av den vackra skogen är blåbärsriset i vilket flickan kvider av smärta och trädet hon blir fastbunden i. Det här får inte förekomma i våra svenska domstolar. Språkbruket har stor betydelse och inget utsatt barn ska behöva läsa om hur en förövare agerat ”kärlekslöst” och att den ”vackra svenska skogen” hen blev utnyttjad i inte kan anses skadlig. Hur våra jurister formulerar domar synliggör tankemönster och normer som ligger till grund för resonerandet om ansvarsfrågan. När hänsynslös blir till kärlekslös har vi mycket arbete kvar att göra. För att garantera barn skydd från övergrepp krävs dock fler förändringar än språkbruket i svenska domar. 1 Vid brottet utnyttjande av barn för sexuell posering ska alla barn ges rätt till samma skydd – och det upp till 18 år. 2 Inkludera sex som självskada i det att någon befunnit sig i en särskilt utsatt situation vid våldtäktsbrottet. 3 Slopa påföljden böter vid barnpornografibrott, poseringsbrott samt köp av sexuella handlingar av barn. Att höja maxstraffet är populism – inte ett utökat skydd av barn. 4 Slopa preskriptionstiderna vid sexualbrott mot barn. Nio av tio barn som utsätts för sexuella övergrepp kommer inte till myndigheters kännedom, med slopad preskriptionstid kan fler barn berätta om övergrepp även då de är vuxna. Genom preskriptionstiderna skyddas förövaren – och inte barnen. 5 Inför en nationell utbildning för jurister och domare där könsnormer, övergrepp, sex som självskada och psykologiska effekter av övergrepp inkluderas. 6 Tillsätt en utredning som endast ser över skyddet av barns sexuella integritet upp till 18 år. Just nu garanteras inte alla barn skydd av den svenska lagen. Nina Rung, kriminolog och svensk barnrättsexpert inom Judex+, ett europeiskt samarbete för ett barnvänligt rättssystem. Hur våra jurister formulerar domar synliggör tankemönster och normer som ligger till grund för resonerandet kring ansvarsfrågan. När hänsynslös blir till kärlekslös har vi mycket arbete kvar att göra. Den 16 juni i år gav justitie- och migrationsminister Morgan Johansson en utredare i uppdrag att föreslå skärpta straff för grovt barnpornografibrott och att se över om preskription ska avskaffas för sexualbrott mot barn. Uppdraget ska redovisas senast den 18 juni 2018. ", "article_category": "other"}
{"id": 10683, "headline": "Sådan far, sådan son", "summary": "DN 13/7 2017. Den särskilde åklagaren Robert Mueller har en ack så viktig uppgift att utreda exakt hur omfattande kontakterna mellan Trump och Ryssland faktiskt har varit. USA kan inte ha en president i händerna på Putin.", "article": "Jag skulle gärna vilja ha den. Så svarade den amerikanske presidentens son på det erbjudande han fick förra sommaren om information från ryska källor som skulle kunna skada motståndaren Hillary Clinton. Donald Trump Jr lade själv upp mejlen med anbudet och det egna svaret på Twitter i tisdags efter att de hamnat hos New York Times som var på väg att publicera dem. Mejlväxlingen ledde till ett möte den 9 juni förra året med den ryske juristen Natalia Veselnitkaja. Då hade Donald Trump redan besegrat sina motståndare i Republikanernas primärval och partiets nominering var en ren formalitet. Såväl hans dåvarande kampanjchef Paul Manafort som presidentens svärson och rådgivare Jared Kushner deltog. Veselnitkaja har nära kopplingar till Kreml. Och hon är välkänd för sin kampanj mot den amerikanska lag som antogs efter att Sergej Magnitskij dött i ett fängelse i Moskva sedan han utsatts för tortyrliknande behandling. Åtgärden innebär att personer som var inblandade i Magnitskijs död har fått tillgångar utanför Ryssland frysta och inreseförbud i USA. Lagen slår rakt mot Kremls hjärta då den skadar personer i den ryska eliten vars makt och förmögenheter är tätt sammanvävda med Putins egen. Enligt uppgifter från såväl Veselnitkaja som Trump Jr var det också Magnitskijlagen som avhandlades på deras träff i Trumptornet. Hon ville övertyga honom om att den måste bort. Han var besviken över avsaknaden av negativa Clintonuppgifter. Mejlväxlingen och mötet är graverande på flera sätt. För det första visar de att Donald Trump Jr var villig att använda sig av information från Ryssland för att skada Hillary Clinton. Hur Moskva tillgodogjort sig denna verkade inte bekomma honom. Inte heller riskerna av att sådana uppgifter skulle kunna vara konstruerade med syfte att så split i USA och tvivel i amerikanska politiska institutioner. På det viset påminner tilltaget om faderns häpnadsväckande utspel i juli förra året då han i direktsändning uppmanade Vladimir Putin att hacka sig in i Clintons datorer för att leta fram några av hennes famösa försvunna mejl. Läs mer: Martin Gelin: Experter oeniga om Trump Juniors mejl bevisar brott För det andra har vi nu svart på vitt att personer från Trumpkampanjen faktiskt haft direktkontakt med ryska representanter just i syfte att tillskansa sig fördelar i presidentvalet. Sedan tidigare visste vi att flera medarbetare – däribland justitieminister Jeff Sessions – haft möten med ryska företrädare under kampanjen, men vad som faktiskt avhandlats under dessa vet vi inget om. Det innebär i sin tur att två saker nu är klarlagda bortom alla rimliga tvivel. Dels har FBI sedan tidigare etablerat att Moskva aktivt har lagt sig i det amerikanska presidentvalet. Det har ryssarna gjort genom att bland annat hacka sig in i datorerna på demokraternas partihögkvarter och genom attacker mot de it-system som innehåller väljardatabaser i flera delstater. Dels att Trumpkampanjen aktivt har uppmuntrat Kremls inblandning i valet. Både genom att Trump den äldre offentligt har uppmanat Moskva att gräva fram Clintons mejl och genom att Trump Jr privat har träffat ryska representanter i syfte att tillgodogöra sig negativa uppgifter om demokraternas kandidat. Trumps gränslöshet och avsaknad av omdöme är häpnadsväckande. Och det gäller alltså både Junior och Senior. Några bevis för att Trump skulle ha varit villig att ge Putin någonting i utbyte mot dennes hjälp finns fortfarande inte. Men de bekymrande indicierna hopar sig. Att Magnitskijlagen avhandlades vid mötet med Veselnitkaja är ur det perspektivet särskilt problematiskt. Donald Trump hävdade från början att talet om rysk inblandning i presidentvalet var ett hjärnspöke. Han attackerade både de amerikanska institutioner och de medier som vägrade låta sig förledas. När det belagts avfärdade Trump och hans medarbetare ryktena om att hans kampanj faktiskt varit i direktkontakt med Moskva. Med sonens möte bekräftat är det nu också vederlagt. Den särskilde åklagaren Robert Mueller har en ack så viktig uppgift att utreda exakt hur omfattande kontakterna mellan Trump och Ryssland faktiskt har varit. USA kan inte ha en president i händerna på Putin. ", "article_category": "other"}
{"id": 10684, "headline": "Lisa Magnusson: Domen privatiserar det offentliga rummet", "summary": "Även om organisationen Bildupphovsrätt i Sverige inte tänker gå åt någons semesterbilder på Facebook, så kan andra göra det. Det är konsekvensen av domen mot den ideella sajten offentligkonst.se.", "article": "Det är inte tillåtet att lägga ut bilder av offentlig konst på internet, inte ens om man saknar vinstsyfte. Det meddelade Patent- och marknadsdomstolen förra veckan, efter att organisationen Bildupphovsrätt i Sverige, BUS, stämt den ideella sajten offentligkonst.se. Det är ett tungt besked för offentligkonst.se, som nu inte bara måste radera sin databas över en svensk kulturskatt, utan även betala skadestånd på 750 000 kronor. Domen är också ett enormt bakslag för den offentliga konsten, och för allmänheten som med skattepengar har varit med och betalat för dessa skulpturer, men som nu visat sig inte ha rätt till dem. BUS säger nonchalant att vanligt folk inte behöver oroa sig, domen tar sikte på \"professionella användare\". Men offentligkonst.se drivs ju inte av proffs – vars bilder väl i så fall borde räknas som konstnärliga verk i sig och i sin tur skyddas av upphovsrätt – utan av just vanligt folk: oavlönade, lokala eldsjälar. Det \"potentiella värde\" BUS talar om består vidare inte av faktiska intäkter som annars skulle ha kommit skulptörerna till del, utan av det hårda arbete människor lagt ned på en sammanställning som är att betrakta både som en hyllning till konsten och som en ren samhällsservice. Och även om BUS nu inte tänker börja stämma dem som lägger ut semesterbilder på Facebook, så kan andra göra det. För om skulptörer kan ha så omfattande anspråk på sina verk så borde väl exempelvis även arkitekter få göra motsvarade anspråk på sina? Jo, upphovsrätten är viktig. Men det är också allmänhetens rätt till det offentliga rummet. Hittills har den rätten varit så stark att den inte bara medgett fotografering av offentliga verk, utan även kommersiell användning i stil med försäljning av vykort. I den nya digitala rymden är det dock uppenbarligen svårt för juridiken att hålla reda på sin principiella kompass: Nu likställs plötsligt en endimensionell avbildning med de tredimensionella verken i sig, och det digitala \"tillgängliggörandet\" – att lägga ut foton av offentlig konst på internet – förbjuds. Det här är en privatisering av det allmänna, som kan få mycket långtgående konsekvenser. ", "article_category": "other"}
{"id": 10714, "headline": "”Storbritanniens förslag är en kalldusch för EU:s medborgare”", "summary": "EU föreslår att britter och EU-medborgare ska åtnjuta samma rättigheter även efter Brexit. Den brittiska regeringens svar är en kalldusch. Storbritanniens förslag innebär färre rättigheter för EU-medborgare och utgör en rejäl risk för att man inför ett andra klassens medborgarskap, skriver Europaparlamentets styrgrupp för Brexitfrågan.", "article": "Vi accepterar Brexit som ett demokratiskt val, men vi har aldrig varit övertygade om att Brexit är något positivt – inte för ekonomin, säkerligen inte för Europas och Storbritanniens ställning i världen och framför allt inte för medborgarna. Efter att ha läst Storbritanniens förslag om medborgarnas rättigheter har vi fått denna åsikt bekräftad. Texten når inte ens upp till sin egen ambition att ”sätta medborgarna först”, eftersom den leder till stor osäkerhet och oklarhet för miljontals européer. Vid en jämförelse med förslaget från EU:s Brexitförhandlare, Michel Barnier, blir skillnaderna påfallande tydliga. Enligt EU:s förslag fortsätter britter och EU-medborgare att åtnjuta samma rättigheter och samma skyddsnivå som de åtnjuter i dag enligt EU:s lagstiftning. Alla rättigheter som har förvärvats före utträdesdatumet kommer att vara rättsligt bindande, ge ett livslångt skydd, tillämpas helt ömsesidigt och säkerställa likabehandling. Denna ståndpunkt är enkel, tydlig och rättvis, och den motsvarar vad en majoritet av den brittiska befolkningen förväntar sig när de anger att de vill försöka behålla sitt EU-medborgarskap. Det brittiska svaret på vårt generösa erbjudande kom tre veckor senare som en riktig kalldusch. Den brittiska regeringen föreslår att EU-medborgare – dagen efter Brexit – ska få status som ”tredjelandsmedborgare”. De kommer att ha färre rättigheter i Storbritannien än vad brittiska medborgare har i hela EU. De kommer inte bara att förlora sin rätt att rösta i lokala val, utan deras framtida familjemedlemmar kommer också att underkastas krav på minimiinkomst. Dessutom är det oklart vilken status barn som föds efter Brexit kommer att få. Det brittiska förslaget utgör en rejäl risk för att man inför ett andra klassens medborgarskap. Det går till och med emot lämna-sidans manifest, som lovade att EU-medborgare inte skulle behandlas mindre fördelaktigt än i dag. Utöver denna bristande ömsesidighet tycks Storbritannien vilja slå nya rekord i byråkrati. Varje familjemedlem, även barn, måste göra en separat ansökan om uppehållstillstånd. Personer som inte uppfyller kravet på att ha varit bosatta i landet i fem år vid tidsfristens utgång kommer att behöva lämna in två ansökningar: en första ansökan om tillstånd att stanna i landet och en andra ansökan om uppehållstillstånd. Dessutom lämnas inga garantier för likabehandling av de sökande. Byråkrati kan dock övervinnas. Det stora orosmolnet är den fortsatta osäkerheten. Mer än ett år efter Brexitomröstningen lämnar det brittiska förslaget ett stort antal frågor obesvarade. Kommer studenter från EU att behöva betala mer – även efter att de har sökt in till det nya läsåret 2019–2020? Kommer läkare att få garantier för att deras kvalifikationer fortsätter att vara erkända i Storbritannien? Varför nämns över huvudtaget inte gränsarbetare som arbetar i Storbritannien och är bosatta i EU? Och varför bekräftar inte den brittiska regeringen att brytdatumet för alla EU-medborgare inte kommer att läggas före datumet för själva Brexit? Även om vi hyser den största respekt för det brittiska rättssystemet så tillämpar domstolarna de lagar som har antagits av brittiska politiker, som för närvarande inte kan ge tillräckliga garantier för de kommande åren, än mindre för hela livet. Därför bör både brittiska medborgare och EU-medborgare kunna hävda sina rättigheter enligt en mekanism inom vilken Europeiska unionens domstol spelar sin roll till fullo. I början av 2019 kommer Europaparlamentets ledamöter att ha sista ordet om Brexitöverenskommelsen. Under de kommande månaderna kommer vi att i nära samarbete med EU:s förhandlare och de 27 medlemsstaterna hjälpa till att styra förhandlingarna. Vår önskan är att ett ambitiöst och progressivt utträdesavtal uppnås, och vi vill vara tydliga med att tillräckliga framsteg måste göras – särskilt i fråga om medborgarskap och den finansiella överenskommelsen – innan vi kan fastställa hur ett nytt förhållande mellan EU och Förenade kungariket ska se ut. Tidsfristen för förhandlingarna går ut den 30 mars 2019, och vi kommer inte att ställa oss bakom någon förlängning av denna tidsfrist, eftersom en sådan skulle innebära att Förenade kungariket måste hålla val till Europaparlamentet i maj 2019, vilket är en helt otänkbar situation. Europeiska unionen har ett gemensamt uppdrag att utvidga, förbättra och utveckla rättigheter, inte att dra tillbaka dem. Vi kommer aldrig att godkänna ett retroaktivt tillbakadragande av rättigheter. Europaparlamentet kommer att förbehålla sig rätten att förkasta ett avtal enligt vilket EU-medborgare, oavsett nationalitet, behandlas mindre fördelaktigt än i dag. För oss är detta en fråga om grundläggande rättigheter och värderingar, som är grundstenarna i det europeiska projektet. Guy Verhofstadt, ordförande för Europaparlamentets Brexitstyrgrupp Manfred Weber, ledamot i Brexitstyrgruppen Gianni Pittella, ledamot i Brexitstyrgruppen Gabi Zimmer, ledamot i Brexitstyrgruppen Ska Keller, ledamot i Brexitstyrgruppen Philippe Lamberts, ledamot i Brexitstyrgruppen Elmar Brok, ledamot i Brexitstyrgruppen Roberto Gualtieri, ledamot i Brexitstyrgruppen Danuta Hübner, ledamot i Brexitstyrgruppen EU-medborgare kommer inte bara att förlora sin rätt att rösta i lokala val. Deras framtida familjemedlemmar kommer också att underkastas krav på minimiinkomst. Även om bara ett fåtal fick rösta i folkomröstningen, tillhör miljoner EU-medborgare bosatta i Storbritannien och Nordirland de som drabbas mest av det brittiska EU-utträdet. EU vill nå en överenskommelse så snabbt som möjligt under de kommande Brexitförhandlingarna för att skydda deras rättigheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 10715, "headline": "En skilsmässa får inte vara slutet", "summary": "Både Storbritannien och EU förlorar på Brexit. Men det ligger i båda parters intresse att inte försöka hämnas, utan i stället lägga grunden för en fortsatt relation.", "article": "Politik framkallar starka känslor hos alla. Tydligen är inte ens britterna immuna, trots deras rykte om att hävda sina intressen på ett kyligt och lugnt sätt. Möjligen är det ryktet en rest från det sedan länge försvunna brittiska imperiet. Och det gäller inte Storbritannien av år 2017. Betänk de politiska beslut som britterna har fattat under det gångna året. I juni 2016 beslöt de – om än med liten marginal – att dra sig ur Europeiska unionen. Och förra månadens plötsliga parlamentsval fick ett resultat som bara förstärker intrycket att den brittiska pragmatismen är på återtåg. Valet – där det konservativa partiet förlorade sin majoritet och parlamentet sin styrsel – antyder hur långt ifrån det övriga landet den politiska klassen i Westminster har kommit. Faktum är att Storbritannien ser ut att genomgå inte bara en politisk och identitetsmässig kris utan även en kris när det gäller förtroendet för dess politiska och ekonomiska eliter, vilken började med den globala finanskrisen 2008. Detta kommer inte att göra de pågående Brexitsamtalen enklare. EU:s motpart i förhandlingarna är en allvarligt försvagad regering i ett tillstånd av kris. Men EU:s förhandlare kan inte bortse ifrån det faktum att Storbritannien även utanför EU kommer att vara viktigt för Europa. En av de största riskerna nu, för EU likaväl som för Storbritannien, är att den senare parten utträder utan något nytt avtal. Framtidens historiker kommer antagligen att se på 2016 och 2017 med stort intresse. Det har aldrig tidigare hänt att ett land överger ett ytterst förmånligt geopolitiskt och ekonomiskt läge bara för att det genomgår en utdragen identitetskris. Innan Brexit sattes i gång hade Storbritannien en mycket stark position inom EU, och i och med det på världsscenen, inte minst tack vare dess särskilda förhållande till USA. Dessutom har Storbritannien en tradition av liberalism och globalt engagemang, särskilt vad gäller Europa och eurozonen. London har länge utgjort ett finanscentrum för hela kontinenten. Och den brittiska ekonomin är – eller var åtminstone – en port för många internationella företag som ville komma in på EU:s inre marknad och i eurozonen, trots Storbritanniens vägran att bli en del av den senare. Ändå är det värt att minnas att Storbritannien i början av 1970-talet hade förlorat sitt imperium och det politiska inflytande som hörde därtill. Man lyckades vända den ekonomiska nedgången enbart genom att 1973 gå med i den europeiska gemenskapen (EU:s föregångare). Tråkigt nog erkänner britterna sällan detta faktum. I stället har en högröstad del av den brittiska politiska klassen och väljarkåren länge skyllt EU och dess institutioner – av vilka somliga kräver att medlemsstaterna ger upp en del av sitt självbestämmande – för allt elände i denna värld. Men när Storbritannien nu drar sig ur EU står det alltmer klart att man riskerar att förlora en hel del, både ekonomiskt och politiskt. Till vilken nytta? Storbritanniens Brexitanhängare kräver ”självbestämmande”, men utan att tänka på vad det egentligen skulle kunna betyda i en tid av ständigt växande globalisering och marknadsintegrering. Med tanke på Trump-administrationens protektionistiska retorik skulle man tro att vikten av att bibehålla tillträdet till EU:s inre marknad vore större än någonsin. Men Storbritannien är inte den enda förloraren i Brexit. EU kommer att förlora sin näst största ekonomi och främsta garant för sin säkerhet. Som tur är kan det nyligen timade valet i Storbritannien ha givit en startpunkt för förhandlingar. För många observatörer visade resultatet att de brittiska väljarna är emot en ”hård Brexit”, där Storbritannien skulle lämna den inre marknaden och tullunionen utan något avtal alls. Skilsmässoförhandlingar är sällan trevliga. Men de är mycket värre om parterna inte beter sig som vuxna. När känslorna får fritt spelrum kan tidigare varma känslor snabbt vändas i trots och en önskan att tillfoga djupa sår. Men för länder liksom för människor fortsätter livet efter skilsmässan. EU och Storbritannien kommer även fortsättningsvis att vara geografiskt nära varandra. Aktuella frågor om säkerhet, terrorism och flyktingar kommer att tvinga båda sidor att samarbeta. Handeln kommer att fortsätta även om den ställs inför fler hinder. Det ligger således i båda sidornas intresse att inte åsamka varandra djupa sår, starta konfrontationer eller förnedra eller hota den andra sidan. Framför allt bör frågor som rör den gemensamma säkerheten inte ingå i förhandlingarna. Båda sidor måste erkänna sitt ömsesidiga beroende och vara beredda att visa generositet. EU bör för sin del vara generöst vad gäller tidsramen för utträde, nya handelsregleringar och alla övergångsarrangemang som skulle kunna lindra verkan av separationen. Och Storbritannien bör tänka på de många EU-medborgare som bor där, liksom på att vara ärligt i fråga om sina ekonomiska åtaganden gentemot unionen. Om det är en sak som man bör ha i åtanke så är det att folks sätt att tänka ändras. Och eftersom folks känslor ändras, ändras även ländernas inriktningar. Ingen möjlig framtid bör räknas bort, inklusive en där båda parter säger: ”Låt oss göra ett nytt försök.” Översättning: Mats Dannewitz Linder Copyright: Project Syndicate Det har aldrig tidigare hänt att ett land överger ett ytterst förmånligt geopolitiskt och ekonomiskt läge bara för att det genomgår en utdragen identitetskris. Joschka Fischer var under mer än 20 år en av de tongivande inom Tysklands gröna parti. Han var utrikesminister 1998–2005. ", "article_category": "other"}
{"id": 10751, "headline": "”Skärp straffen och tillåt mer kameraövervakning”", "summary": "Våldet från kriminella gäng och grupperingar ökar i Sverige. Allt fler människor känner sig otrygga, särskilt i landets utanförskapsområden. Utvecklingen kan vändas med fler poliser, skärpta straff och bättre verktyg för brottsbekämpning. Till exempel bör fler övervakningskameror tillåtas, skriver alliansens fyra partiledare.", "article": "Sverige ska vara tryggt för alla. Vi ska vara ett samhälle som håller ihop men tyvärr ser vi nu hur otryggheten ökar. Var tredje kvinna känner sig otrygg på kvällen i sitt eget bostadsområde. Bara vart åttonde fall av misshandel klaras upp. Utsattheten för exempelvis sexualbrott, hot och trakasserier ökar. Alldeles nyligen meddelades att en av Sveriges största festivaler inte kommer att hållas nästa år på grund av att så många sexuella övergrepp anmälts. Åklagare slår larm om att polisen vid vissa tillfällen inte har kunnat utreda mord ordentligt för att det helt enkelt saknas poliser. Otryggheten är särskilt påtaglig i landets utanförskapsområden. Här känner ambulans och brandkår sig ofta inte säkra, utan kan behöva skyddas av polis för att kunna genomföra sina samhällsviktiga uppdrag. Här förekommer öppen narkotikaförsäljning, rån och hot mot företagare. Det sociala och ekonomiska utanförskapet är stort. Våldet från kriminella gäng och grupperingar i samhället ökar både i omfattning och i grovhet. De här områdena blir också fler. Polisen har nyligen pekat ut att de särskilt utsatta områdena – där otryggheten är som störst och där situationen är särskilt allvarlig – som har ökat med 50 procent på bara några år. Känslan av otrygghet och att inte få rätt stöd är också påtaglig på landsbygden och i mindre orter. Att alltför få vardagsbrott, såsom inbrott och stölder klaras upp är välkänt. I delar av landet har polisen inte resurser att vara närvarande på det sätt som är nödvändigt för att upprätthålla lag och ordning. Många poliser ger uttryck för en organisation tyngd av svagt ledarskap, stora avhopp och bristande resurser. Vi, liksom de allra flesta i Sverige, hyllade polisens insats direkt efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Men redan samma helg möttes polisen av stenkastning i vissa utanförskapsområden i Stockholm och Göteborg. Tryggheten ska vara lika för alla som bor i Sverige. När företagare i vissa områden inte vill eller vågar fortsätta driva sin verksamhet av rädsla för rån, våld och hot är det helt oacceptabelt. När kvinnor och äldre upplever otryggheten som så stark att man inte vågar vistas ute på kvällen i sitt eget bostadsområde visar det på fundamentala brister i samhällets förmåga att skapa trygghet för sina medborgare. Det är en utveckling Alliansen vägrar acceptera. Polis och andra rättsvårdande myndigheter behöver vara närvarande i hela landet. Människor ska känna trygghet och tilltro till samhället. Polisen ska komma när man ringer, oavsett var i landet man bor. Kvinnor ska känna sig trygga när de går till och från sitt hem. Kriminella som kastar sten ska mötas av rättsstaten. Alliansen är fast besluten att se till att samhället tar tillbaka makten från de kriminella gängen. Lag och ordning ska gälla i hela Sverige, även i utsatta utanförskapsområden. Polis och rättsväsende ska få de verktyg och den kapacitet som behövs för att kunna utreda brott och se till att medlemmar i kriminella gäng och grupperingar döms. Det är positivt att flera partier nu pratar om förstärkningar till polisen men man måste också vara beredd att agera. Under en längre tid har regeringen motsatt sig exempelvis fler poliser, högre polislöner och flertalet av de straffskärpningar som alliansen drivit på för. För att stärka tryggheten behöver Sverige fler poliser och poliserna behöver få bättre betalt. I dag är det tyvärr alltför många erfarna poliser som slutar i förtid. Poliser i yttre tjänst som möts av hot och glåpord märker ingen skillnad i lönekuvertet. Detta vill alliansen ändra på. Vi föreslår även följande reformer för att skärpa straffen samt ge polisen bättre verktyg: 1 Bättre verktyg för brottsbekämpning. För att öka tryggheten och ge bättre möjligheter att bekämpa brott bör fler kameror tillåtas. Detta gäller särskilt i utsatta områden där brottsligheten är hög. Polisens möjlighet till kameraövervakning måste därför förenklas. En effektiv brottsbekämpning kräver också att polisen har tillgång till rätt verktyg. Men lagstiftningen hänger inte med teknikutvecklingen. Vi anser att möjligheten att lyssna eller övervaka bör följa en person snarare än ett telefonnummer. Det ska inte räcka med att en misstänkt byter telefon för att en spaning ska behöva börjas om på nytt. 2 Skärpta straff för attacker mot blåljuspersonal. Den som hindrar polis och annan blåljuspersonal från att fullfölja sina viktiga uppgifter skadar hela samhället och bör straffas därefter. Vi vill därför att våld mot tjänsteman ska vara ett eget brott, och straffet ska vara minst sex månaders fängelse. Samtidigt ser vi hur fler yrkesgrupper möts av hot och våld, även när de inte är på jobbet. Det gäller till exempel inom räddningstjänsten samt hälso- och sjukvården. De behöver få ett starkare rättsligt skydd genom att det införs ett nytt brott, våld mot alarmeringstjänstpersonal. Vi föreslår dessutom att straffen skärps för alla brott som innefattar ett angrepp mot viktiga samhällsfunktioner, genom en särskild straffskärpningsgrund. Det ska också vara kriminellt att hindra en utryckning. Poliser som blir spottade i ansiktet eller utsatta för våld bör också i större utsträckning än i dag kunna få skadestånd i form av kränkningsersättning. I dag gör praxis det svårt för poliser att få ersättning, de förväntas tåla mycket som en del av jobbet. Vi vill att detta ändras och att en utredning tillsätts. 3 Skärpta straff. Brott ska straffas. Både för att ge brottsoffer upprättelse och för att skydda samhället från att brottslingar går fria. I dag är många straff alltför lindriga. Den som tar någon annans liv ska veta att normalstraffet är livstids fängelse. Livstidsstraffet för mord bör därför användas i betydligt större utsträckning än tidigare. Och den som är myndig är myndig. Är man vuxen nog att om och om igen begå brott, då är man vuxen nog att ta straffet. Vi vill därför att straffrabatten för unga gärningsmän mellan 18 och 21 år begränsas. Samtidigt bör straffen för exempelvis bostadsinbrott skärpas. Rubriceringen inbrottsstöld ska införas, med en högre straffskala än för stöld. Upprepade stölder bör även ses i ett större sammanhang och straffen bör i större utsträckning än i dag stå i proportion till den samlade brottsligheten. Vi vill därför även införa den nya rubriceringen systematiska stölder. I fall av sexuellt ofredande framstår i dag straffet inte alltid som tillräckligt i förhållande till den kränkning som offret utsatts för. När brott och handlingar är påtagligt oacceptabla måste markeringen från samhället bli tydligare. Därför bör en ny brottsrubricering, grovt sexuellt ofredande, införas med en straffskala på fängelse i minst nio månader och högst tre år. Alliansen accepterar inte utvecklingen där otryggheten ökar, där kriminella gäng har alltför stort inflytande i vissa områden, där allt färre brott klaras upp. Med bättre verktyg, skärpta straff och fler poliser kan den utvecklingen vändas. I Sverige ska tryggheten omfatta alla. Anna Kinberg Batra (M), partiledare Annie Lööf (C), partiledare Jan Björklund (L), partiledare Ebba Busch Thor (KD), partiledare Polisen ska komma när man ringer, oavsett var i landet man bor. Kvinnor ska känna sig trygga när de går till och från sitt hem. Kriminella som kastar sten ska mötas av rättsstaten. ", "article_category": "other"}
{"id": 10753, "headline": "Världen står plötsligt utan ledare", "summary": "Det blir spänt på G20-mötet i Hamburg. Trumps USA har abdikerat och inga andra länder kan med trovärdighet överta det globala ledarskapet. Inte ens Kina och Tyskland.", "article": "När det globala ledarskapet nu ifrågasätts, kan det kommande G20-mötet i Hamburg den 7–8 juli bli gruppens hittills mest spända möte. Medan det internationella samfundet isolerade Ryssland vid G20-mötet i Brisbane 2014 har USA isolerat sig självt 2017. Efter sitt domderande framträdande vid G7-mötet i Taormina i maj förkunnade president Donald Trump att USA ska dra sig ur klimatöverenskommelsen från Paris. Som svar har de europeiska G7-ledarna – med den brittiska premiärministern Theresa May som anmärkningsvärt undantag – undertecknat en deklaration där de fördömer Trumps ställningstagande. Efter att ha fungerat som huvudarkitekterna bakom FN-systemet och den internationella ordningen efter 1945 tycks nu USA och Storbritannien vara inställda på att backa från det arvet. Efter valet av Trump och Brexitomröstningen förra året har de båda länderna gett sig ut på en inkonsekvent och synnerligen omtvistad politisk bana bort från öppenhet och multilateralism. Deras vägval har, om än nyckfulla, varit påfallande lika. Många såg i själva verket Brexitomröstningen som en föregångare till Trumps seger. Precis som ”lämna”-kampanjen vädjade Trump till väljarnas rädsla för immigration. Och liksom Mays regering efter omröstningen har Trumps administration famlat sig fram i sitt arbete. I båda fallen har en illa genomtänkt kampanj hunnit ifatt segrarna. Trumps och Mays regeringar har också påfallande likheter vad gäller det globala perspektivet. Båda vill omförhandla internationella avtal, till exempel handelsavtal eller, i Storbritanniens fall, relationerna med EU. Men basen för dessa omförhandlingar är lika oklar som motsägelsefull. När amerikanska och brittiska arbetare har kommit att förknippa globalisering med uppsägningar och ojämlikhet har de krävt bättre skydd. Men protektionism medför vanligen höga kostnader för konsumenterna, och i synnerhet för de lågavlönade. Faktum är att det finns en hel del statistiska bevis för att låginkomstgrupperna tenderar att vara de som gynnas mest av liberalisering av handeln. Varje försök att ändra befintliga arrangemang kommer antagligen att medföra att man ingår starkt begränsande överenskommelser och inför stränga strafftullar på vissa importvaror. Risken är att vedergällningsaktioner av andra länder då kommer att utlösa en ond cirkel av protektionism och avglobalisering. Under efterkrigstiden blev länderna alltmer sammanlänkade genom myndigheter och administrativa organ, multinationella företag och finansiella institutioner, där alla skapade en miljö som främjade samarbete. Men på senare år har kosmopolitism och globalt gränsöverskridande framkallat en reaktion. Betänk Mays minnesvärda ord inför det konservativa partiets konferens i oktober förra året: ”Om man tror att man är världsmedborgare, så är man i själva verket inte medborgare någonstans. Då har man inte förstått vad ordet ’medborgarskap’ innebär.” Den gamla globaliseringen kommer att behöva ett nytt ledarskap och en ny syn på multilateralism och mjuk makt. Denna insikt har fått Kina och EU – närmare bestämt Tyskland – att se sig som de nya försvararna av världsordningen. Faktum är att Kina och Tyskland får en allt större samsyn i många avgörande frågor. De har båda bekräftat sina åtaganden att minska koldioxidutsläppen enligt Parisöverenskommelsen, och de invänder båda mot Trumps korståg för kolindustrin. Det håller också på att uppstå en kinesisk-tysk allians i motstånd mot handelsprotektionism. Och nyligen berömde den tyska förbundskanslern Angela Merkel den kinesiske presidenten Xi Jinpings beskrivning av protektionism – som ”att låsa in sig i ett mörkt rum” – och kallade den ”mycket minnesvärd”. Nu när Tyskland övertar ordförandeskapet för G20 har de tyska ledarna funderat på hur deras land ska kunna främja globaliseringen i USA:s ställe. Men Tyskland är helt enkelt för litet för att agera ledare, och dess ställning inom eurozonen är fortfarande ansträngd i sviterna av finanskrisen 2008. Även Kina skulle stöta på hinder i en strävan efter globalt ledarskap. Dess finanssektor är fortfarande tämligen underutvecklad och känslig för kriser. Dess stora infrastrukturinitiativ, den nya Sidenvägen, kommer att leda till nya problem med beroendeförhållanden och underblåsa befintliga rivaliteter i Asien. Och slutligen kommer utsikterna till ett kinesiskt ledarskap att skapa farhågor för vad som ska hända med demokratin. Central för globaliseringskritiken i de rika länderna har varit en uppmaning till mer demokrati, inte mindre. Visst föreligger somliga av ingredienserna till ett nytt slags globalt ledarskap: Kina har mycket goda universitet som dessutom snabbt håller på att förbättras. Tyskland har en stark demokrati, byggd på federala principer och förankrad i en vision om europeisk integration. Men utan alla ingredienser kommer receptet inte att vara komplett. Det amerikanska århundradet byggde på kraftfulla inhemska institutioner, delade värderingar och ett livaktigt kulturliv. En globalisering som bara bygger på ekonomisk logik kommer aldrig att fungera. Översättning: Mats Dannewitz Linder Copyright: Project Syndicate Låginkomstgrupperna tenderar att vara de som gynnas mest av liberalisering av handeln. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet. ", "article_category": "other"}
{"id": 10769, "headline": "”Ställ krav på obligatorisk praktik för bidragstagare”", "summary": "Många av de människor som invandrat till Sverige de senaste åren riskerar att fastna i ett livslångt utanförskap. När allt fler lever på försörjningsstöd måste samhället kunna ställa krav på motprestation i form av utbildning och praktik, skriver fyra kommunalpolitiker som företräder alliansen.", "article": "Sverige har tagit emot ett mycket stort antal asylsökande de senaste åren. Enligt Migrationsverkets statistik sökte cirka 320 000 personer asyl i Sverige mellan 2013 och 2016. Många av dessa har fått eller kommer att få lämna Sverige för att de bedöms sakna asylskäl, men många av dem kommer också att bli kvar här, lagligt eller olagligt. Somliga menar att detta är ett oöverstigligt problem som ofrånkomligen kommer att leda till en systemkollaps. Det är en omotiverad svartmålning av Sveriges situation som vi inte delar. Andra väljer att helt blunda för att en så omfattande invandring under en kort tid medför svårigheter. Det är en naiv syn som kommer att vara skadlig för Sverige om den får råda. Vi måste förhålla oss nyktert till den situation vi nu står inför, och konstatera att den kan leda till stora problem. Det är en av Sveriges främsta utmaningar i närtid, men det är likväl en utmaning som vi kan klara av om vi skyndsamt vidtar nödvändiga åtgärder. Sverige håller på att glida isär och den socialdemokratiska politiken bygger upp en ny svensk underklass. Sedan finanskrisen har Sveriges ekonomi utvecklats positivt och arbetslösheten har minskat från 9,7 procent under toppen 2010 till 7,1 procent under det första kvartalet i år. Det är fortfarande högre än före finanskrisen 2008–2009. Färsk statistik från Arbetsförmedlingen visar att arbetslösheten nu ökar igen, trots att Sveriges ekonomi befinner sig i brinnande högkonjunktur. Den främsta anledningen är att utrikes födda, i synnerhet de födda utanför Europa, som nu utgör mer än hälften av alla arbetslösa, har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Samtidigt informerar Polisen om att antalet särskilt utsatta områden, där utanförskapet är utbrett och kriminaliteten hög, blir allt fler. Drygt 40 procent av Sveriges arbetslösa har varit arbetslösa i över ett år. Allt fler av dessa hänvisas till försörjningsstöd. Enligt Socialstyrelsen var 60 procent av dem som erhöll försörjningsstöd 2015 utrikes födda. Vidare så var 40 procent långvarigt bidragsberoende, och 37 procent var mellan 18 och 29 år. Försörjningsstödet är tänkt att vara ett tillfälligt ekonomiskt stöd för människor som förlorat sitt jobb och saknar a-kassa. På senare år har det dock i allt större utsträckning utvecklats till en permanent försörjning för människor i långvarigt utanförskap. Många av de människor som invandrat till Sverige de senaste åren riskerar nu att fastna i ett livslångt utanförskap. För att bryta klyvningen av Sverige och vända trenden med växande utanförskap behöver de människor som fastnat i bidragsberoende inkluderas bättre. Vi förespråkar obligatorisk praktik. Ett förslag som kan ses som en utveckling av den så kallade Landskronamodellen som alliansregeringen införde 2012. Modellen innebär att socialtjänsten kan ställa krav på motprestation, praktik eller utbildning, för att bevilja försörjningsstöd till vissa personer. När allt fler får försörjningsstöd som permanent försörjning menar vi att krav på motprestation i form av utbildning och praktik alltid ska kunna ställas. Praktik för människor med försörjningsstöd ska vara kopplad till det offentliga åtagandet och ersättningen motsvara försörjningsstödet. 1 Obligatorisk praktik skulle stärka drivkrafterna att gå från bidrag till reguljärt arbete. Som arbetsduglig bidragstagare är det viktigt att höga marginaleffekter inte tillåts bidra till svaga incitament att försöka få de jobb som erbjuds på den reguljära arbetsmarknaden. Försörjningsstöd och mycket fritid får inte hindra ett deltidsarbete. Incitamenten skulle stärkas avsevärt om valet står mellan obligatorisk praktik och deltidsarbete, snarare än mellan fritid och deltidsarbete. 2 Obligatorisk praktik skulle höja bidragstagares kompetens och öka deras attraktivitet på arbetsmarknaden. Människor med ofullständiga betyg, eller en ovaliderbar examen, skulle också snabbare bli mer anställningsbara. Man får något att sätta på sitt CV, referenser och kunskap om den verksamhet där de praktiserar. Med fördel kan praktiken kombineras med relevant utbildning. 3 Obligatorisk praktik skulle ge ett sammanhang, arbetskamrater och hopp om en väg in på arbetsmarknaden. Att känna att man är en del av det gemensamma samhällsbygget är psykologiskt viktigt och underlättar också språkinlärning för dem med otillräckliga språkkunskaper. 4 En liknande ordning stärker jämställdhetsarbetet då allt fler kvinnor med utländsk bakgrund tillhör gruppen långtidsarbetslösa. 5 Obligatorisk praktik skulle slå direkt mot kriminalitet och svartarbete. Det ligger i människans natur att försöka förbättra sin tillvaro. För människor med låga inkomster, liten framtidstro och gott om fritid ligger det närmare till hands än för andra att ta ett svart arbete eller gå en kriminell väg. På den svarta arbetsmarknaden riskerar människor att utnyttjas, och när man väl slagit in på brottets bana är det ofta svårt att vända om. Genom en sysselsättning, ett sammanhang och framtidstro kan många tragedier undvikas och tryggheten stärkas. Vårt förslag om obligatorisk praktik är i linje med den tradition på vilken den svenska välfärdsmodellen är uppbyggd – man bidrar till den gemensamma välfärden när man kan, och får i gengäld dra nytta av välfärden när man inte klarar av att försörja sig själv. En situation där många människor hamnar i livslångt utanförskap och aldrig bidrar bryter med denna tradition, och hotar på sikt att erodera svenskarnas skattemoral och stödet för välfärdsstaten. Det är en utveckling vi inte vill se. Vi måste hitta nya sätt för människor i utanförskap att känna hopp, bidra och ta sig in i samhället. Obligatorisk praktik är ett sådant sätt. Socialtjänstlagen måste entydigt stötta denna inriktning och kommunerna måste därefter säkerställa praktikplatser med god handledning. Integrations- och inkluderingsutmaningen är omfattande och det finns ingen enskild åtgärd som löser den helt. Vi tror emellertid att obligatorisk praktik är en viktig bit i det pussel av reformer som krävs för att se till att alla människor inkluderas i samhället och kan känna tillförsikt och framtidstro. Att alla människor ges chansen att utvecklas och att vi som samhälle tar tillvara på varje individs förmåga är en nödvändighet för att Sverige ska förbli socialt hållbart också i framtiden. Bengt Germundsson (KD), kommunstyrelsens ordförande, Markaryd Stefan Hanna (C), kommunalråd, Uppsala Anna Tenje (M), kommunstyrelsens ordförande, Växjö Helene Åkerlind (L), kommunalråd, Gävle Vi måste hitta nya sätt för människor i utanförskap att känna hopp, bidra och ta sig in i samhället. ", "article_category": "other"}
{"id": 10804, "headline": "”Fem punkter för att motverka extremism”", "summary": "REPLIK DN Debatt 2/7. Företrädare för de tre abrahamitiska religionerna tillsammans med Samordnaren mot våldsbejakande extremism har skrivit en viktig text om hur trossamfund kan bidra i arbetet mot extremism. Jag menar dock att det går att ytterligare precisera och förtydliga och föreslår 5 punkter som trossamfunden kan arbeta enligt, för att på ett framgångsrikt sätt motverka extremism, skriver imamen Kashif Virk.", "article": "I en lovvärd debattartikel skriver företrädare för de tre abrahamitiska religionerna tillsammans med Samordnaren mot våldsbejakande extremism en viktig text om hur trossamfund kan bidra i arbetet mot extremism. Det står klart att när det gäller religiös extremism, så är det främst radikala tolkningar av islam (med tydlig koppling till politiska ideologier) som utgör ett hot för vår säkerhet. Jag menar dock att det går att ytterligare precisera och förtydliga de lösningar som tas upp i artikeln. Vi har redan tidigare hört hur viktigt det är med samverkan, men mindre om hur det bör ske i praktiken. Gällande religiösa tolkningar och teologisk utbildning finns också utrymme för att vidare utveckla med vad man egentligen avser. Denna replik föreslår 5 punkter som trossamfunden kan arbeta enligt, för att på ett framgångsrikt sätt motverka extremism. Genom att implementera dessa punkter, kan vi minska de religiösa motsättningarna och stärka interreligiös harmoni och samverkan i samhället. För mig utgör de en självklar del av läran i min egen religion, islam. 1. Den första punkten är att religiösa inriktningar inom varje religion ska ha rätt att själva få definiera sin religionstillhörighet, utan att diskrimineras av andra inom samma religiösa kategori. Idag finns flera inriktningar inom de tre abrahamitiska religionerna som av andra inom samma tradition fråntas denna rätt, genom att de offentligt och privat inom samfunden misskrediteras. I andra delar av världen leder detta till allvarliga förföljelser, och en liknande utveckling här vore oacceptabel. 2. Den andra är att alla som önskar lämna en livsåskådning för en annan, ska få göra det utan att få utstå hot och stigmatisering. Även detta får ödesdigra konsekvenser i andra länder, då ofta genom att religiösa extremister tar lagen i egna händer. 3. För det tredje bör man även vidareutveckla interreligiös samverkan, genom att aktivt förmedla betydelsen av att respektera varandras skillnader i tro och åsikter i trossamfunden. 4. Den fjärde är att kärleken och lojaliteten för vårt land Sverige bör kultiveras inom trossamfunden. Profeten Muhammad (frid vare med honom) lär ha sagt ”kärlek för ens land en del av tron”. Detta innebär inte nödvändigtvis att man inspirerar till nationalism, utan att man fostrar ungdomar till att vara redo att verka för landets bästa. 5. Den sista punkten är att de religiösa samfunden aktivt måste verka för att råda bot på den akuta kunskapsbrist som finns i Sverige gällande religion och vad det innebär att vara religiös, genom att vara mer inbjudande och välkomna samhället till möte och dialog. Sverige är ett fantastiskt mångkulturellt land där olika traditioner och livsåskådningar både kan verka samtidigt och tillsammans. Men det finns även ett fåtal aktörer som hyser idéer som ej är förenliga med punkterna ovan. Att just dessa aktörer får oproportionerlig medial uppmärksamhet, måste bemötas med en motberättelse från trossamfunden själva. 2 juli 2017 Debattartikel Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islamakademin; Anna Carlstedt, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism; Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan och Aron Verständig, ordförande Judiska centralrådet: ”Religion kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism” Repliker Kashif Virk, imam, Ahmadiyya muslimska samfundet, Stockholm: ”Fem punkter för att motverka extremism” Ulf Lönnberg (KD), gruppledare i Kulturnämnden i Stockholm: ”Ingen fullgod demokrati utan religionsfrihet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 10846, "headline": "Rysk roulett på presidentens vis", "summary": "Man behöver inte hitta presidentens fingeravtryck för att han ska kunna betraktas som ansvarig för brott som begåtts av medarbetare. Ändå är det osannolikt att Trump tvingas avgå.", "article": "Såvida president Donald Trump inte bestämmer sig för att han har fått nog och återvänder till sitt gyllene torn på Manhattan kommer han fortsätta att förföljas av alla de kriser som sprider sig likt metastaser. Utredningar pågår i kongressen men den tyngsta utredningen drivs av en särskild åklagare, Robert Mueller, som knutit till sig ett respektingivande team av specialister inom brottmålsjuridik. Utredarna undersöker vad Ryssland gjorde för att påverka presidentvalet till Trumps fördel och huruvida hans kampanjstab konspirerade med ryska företrädare för att åstadkomma detta. En fingervisning om vart den särskilde åklagarens arbete är på väg ligger i att Mueller, en före detta FBI-chef som är känd för sin noggrannhet, nyligen knöt till sig en specialist på finansbrott. Banker i USA lånar inte ut pengar till Trump på grund av hans företags långa historia av att inte betala tillbaka sina skulder, däribland dem som uppstod efter hans illa beryktade inhopp i kasinobranschen i Atlantic City på 1990-talet. Så han har varit tvungen att hitta andra källor för sin finansiering. Trumps överkänsliga reaktioner på allt som har med den ryska frågan att göra har bara stärkt misstankarna att han kan ha något att dölja. De har också fått honom att begå en rad misstag. Till exempel avslöjade Trump för NBC News Lester Holt att han hade avskedat FBI-chefen James Comey på grund av ”den ryska grejen”. Med det konstaterandet förvandlade han den officiella motiveringen, framförd av bland andra vicepresident Mike Pence, till en lögn. Den var ju att Comey hade sparkats för att han misskött utredningen om hur Hillary Clinton använt en privat mejlserver. Detta är långt ifrån den enda gången som Trump har underminerat sina egna medarbetare. Han är van vid att sköta sina egna affärer och bryr sig inte om reglerna i Washington. Avskedandet av Comey medförde inte bara att en särskild åklagare tillsattes, med mandat att undersöka brott som hänger samman med valet 2016. Det kan också leda till anklagelser mot Trump om förhindrande av rättvisan. Misstankarna skulle kunna förstärkas av Comeys uppgifter om att presidenten i ett enskilt samtal sagt att han ”hoppades” att FBI skulle sluta utreda Trumps tidigare nationelle säkerhetsrådgivare Michael Flynn. När Comey stegrade sig ska Trump ha bett cheferna för två andra underrättelseorgan att offentligt förklara att det inte hade förekommit någon konspiration mellan hans kampanj och Ryssland, en åtgärd som skulle kunna vara ytterligare skäl att anklaga Trump för att ha hindrat rättvisans gång. Mer nyligen sade en av presidentens förtrogna till en reporter att Trump övervägde att sparka även Mueller. Formellt måste ett sådant beslut komma från biträdande justitieministern Rod Rosenstein som har sagt att han inte ser någon anledning att avskeda Mueller. Om Trump skulle öka sina påtryckningar, kanske genom att avskeda både Rosenstein och Mueller, skulle den politiska upprördheten få reaktionerna efter avskedandet av Comey att framstå som ett ynkligt pip. Rosenstein har rätten att bestämma över Muellers utredning eftersom justitieminister Jeff Sessions, den förste republikanske senatorn som ställde sig bakom Trump i kampanjen 2016, har avsagt sig alla ärenden som har med valkampanjen och Ryssland att göra. Sessions är en av flera medarbetare till Trump som ”glömde” att de träffat ryska representanter under valkampanjen eller övergångsperioden mellan valet och presidentens tillträde. En särskild åklagare kan bara utreda brott som står i lagboken. Men det finns andra åtgärder som kan komma att vara skäl för riksrätt som förräderi, mutor ”och andra allvarliga brott (high crimes) och förseelser”. Termen high crimes har kommit att tolkas som något som ligger utanför brottsbalken. När representanthusets juridiska utskott prövade frågan om riksrätt mot den dåvarande presidenten Richard Nixon så slog det fast att presidenten kunde hållas ansvarig för sina underlydandes handlingar. Så även om man inte hittar Trumps fingeravtryck på de saker som den särskilde åklagaren undersöker kan han ändå betraktas som ansvarig för brott som begåtts av hans medarbetare. De flesta anser det vara högst osannolikt att en kongress som kontrolleras av Republikanerna – eller ens kongressen efter 2018 års mellanval där Demokraterna skulle kunna ta tillbaka representanthuset – skulle inleda en process för att ställa Trump inför riksrätt. Man skulle också kunna beröva Trump hans makt genom en komplicerad process som beskrivs i konstitutionens 25:e tillägg och förklara honom olämplig för sitt ämbete. Men den proceduren har aldrig använts och det är oklart hur väl den skulle fungera. Likväl har den nämnts av folkvalda politiker som är oroade av presidentens hälsotillstånd. När det gäller Trump själv står hans gyllene torn på Manhattan alltid där och lockar. Översättning: Lars Ryding Copyright: Project Syndicate Trumps överkänsliga reaktioner på allt som har med den ryska frågan att göra har bara stärkt misstankarna att han kan ha något att dölja. Elizabeth Drew är amerikansk journalist och författare. ", "article_category": "other"}
{"id": 10892, "headline": "Löfven ska lämna kyrkan i fred", "summary": "DN 26/6 2017. Statsminister Stefan Löfven tycker inte att präster inom Svenska kyrkan ska kunna säga nej till att viga samkönade par. Men tillgången till vård och tillgången till en kyrklig vigsel är inte samma sak.", "article": "Med kyrkovalet bara några månader bort lät Stefan Löfven sig intervjuas av Kyrkans Tidning (22/6). ”Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel” sade han filosofiskt och fortsatte med att redogöra för Socialdemokraternas partilinje: Det ska inte längre vara möjligt för en präst att säga nej till att viga samkönade par. Löfven gick så långt som att säga att den präst som inte kan tänka sig att viga två kvinnor eller två män, kan se sig om efter ett annat jobb. ”Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.” Det är ett uttalande från vår statsminister som både haltar och skaver. Först och främst: Svenska staten och Svenska kyrkan bröt upp och gick åt olika håll vid Millennieskiftet. Det var då som de sista banden löstes upp, så att den tidigare Kyrkolagen ersattes av en Kyrkoordning och alla kyrkliga organ slutade att räknas som statliga. Eller som Stefan Löfven själv uttryckte det under intervjun med Kyrkans Tidning: ”Kyrkan har ju sina uppfattningar, det som kyrkan anser är det rätta. Kyrkan är ett eget forum som står på egna ben”. Det hindrade honom dock inte från att i nästa sekund lägga sig i kyrkans arbete, likt en gammal pojkvän som sjutton år senare fortfarande inte har förstått att det är över. Samtidigt ska det sägas: Svenska kyrkan har redan tagit en tydlig ställning för samkönade vigslar. År 2009 blev äktenskapslagstiftningen könsneutral, samtidigt som Kyrkomötet klubbade igenom homosexuellas rätt att gifta sig i kyrkan. Den som är nyfiken på ett kyrkligt bröllop och surfar in på Svenska kyrkans hemsida möts av en genrebild av ett samkönat brudpar: Längst upp på sidan, två nygifta kvinnor i vita brudklänningar som ler mot varandra. Det behöver naturligtvis inte betyda något, mer än att Svenska kyrkan har rekryterat en bra marknadsförare och försöker polera sin image utåt. Men sett till Svenska kyrkans arbete under de senaste 15 åren förtjänar den ändå ett litet erkännande. Det långsiktiga arbetet och nötandet för HBTQ-personers rättigheter såväl i samhället i stort som inom kyrkan har resulterat i mer än bara prideparader och HBTQ-diplom. Med det inte sagt att det inte finns mycket kvar att jobba på. Minns till exempel kyrkopolitikern Bruno Edgarsson, i Växjö, som förra året kallade homosexualitet för en trend bland unga. Med jämna mellanrum dyker det fortfarande upp homofoba och mossiga uttalanden inom Svenska kyrkan. Att diskutera väjningsrätten, det vill säga möjligheten för präster att oavsett anledning avstå från vigslar, dop eller begravningar, är en uppgift för kyrkan – inte politiker som Stefan Löfven. Det är dessutom en fråga som redan diskuteras internt. Så sent som under Kyrkomötet i november lades det fram en motion om att det ska vara obligatoriskt i utbildningen och för prästvigseln, att viga samkönade par. Det är alltså möjligt att Löfvens vision även blir kyrkans. Men med vigselskyldigheten som kyrkan redan har, där alla medlemmar (ja, även samkönade) i Svenska kyrkan har rätt till en vigsel, så skulle det inte förändra speciellt mycket mer än på papper. Samkönade par har redan rätt att gifta sig i kyrkan och det finns gott om präster som mer än gärna ställer upp. Men det finns som Elisabeth Sandlund, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen, påpekar (23/6) ett bättre alternativ: Att ändra äktenskapslagstiftningen till en civilrättslig procedur ”så att staten tar hela ansvaret och inte lägger ut den på entreprenad”. För ett sekulärt land som Sverige vore det ett steg i rätt riktning, mot en äktenskapslagstiftning som är helt jämställd även i praktiken. Framför allt haltar Stefan Löfvens jämförelse mellan präster som inte vill viga samkönade par, med barnmorskor som vägrar utföra aborter. Visst är båda en fråga om samvetsfrihet, men tillgången till vård och tillgången till en kyrklig vigsel är inte samma sak. De som gifter sig i kyrkan har aktivt valt bort att gifta sig borgerligt. De har valt att delta i en religiös ceremoni ledd av en religiös ledare. Kvinnan som söker vård däremot gör det hon en offentligt finansierad och reglerad institution. Och där är det politiker som Stefan Löfven som bestämmer. ", "article_category": "other"}
{"id": 10907, "headline": "”Vi har ett bra landslag på gång”", "summary": "Under sju år var Erik Hamrén förbundskapten för herrlandslaget i fotboll. Nu har han haft en lång paus och börjar känna sig taggad på nya uppdrag.", "article": "Det drar ihop sig till VM-kval i fotboll, men denna gång utan Erik Hamrén vid rodret. När han lämnade ledarposten efter EM 2016 hade Ljusdalssonen i sju års tid varit under massmedial lupp som fotbollslandslagets ledare, ständigt påpassad och kommenterad för alltifrån sina eleganta kostymer till relationen till spelarna. Han har emellertid varit tränare betydligt längre än så. På professionell nivå sedan 1994, för att vara exakt. Då fick han sitt första uppdrag som allsvensk tränare för Degerfors, och därefter för AIK och Örgryte innan han gick vidare till danska Aalborg och norska Rosenborg. Det karriärvalet bestämde han sig för rätt tidigt, sedan han fått sina egna proffsdrömmar krossade av en knäskada. Då var han 18 år och började så smått hjälpa till med juniorträning i stället. Det gav mersmak och när han kom in på Gymnastik- och Idrottshögskolan 1985 hade han bestämt sig: han skulle bli allsvensk tränare. – Det var en del som skrattade åt mig då. Hur skulle jag, Erik Hamrén från Ljusdal, kunna bli allsvensk tränare? Men jag hade fantastiska klasskamrater och lärde mig mycket av både dem och av skolan. Många tvivlade på att någon som inte själv hade en lång spelarkarriär bakom sig kunde nå särskilt långt som tränare. Men Erik Hamrén var målmedveten. Det tog tio år efter GIH-studierna för honom att nå sitt mål. – Jag tror att det är väldigt viktigt att sätta upp mål för sig själv, och våga säga det också. Jag visste att det skulle bli svårt och att jag skulle få börja på en relativt låg nivå och göra resultat och pröva högre upp, göra resultat och pröva högre upp igen… Och ha lite tur också, naturligtvis. Inre trygghet är en viktig ledaregenskap, tycker han. Själv står Erik Hamrén stadigt förankrad i vetskapen om vem han är och var han kommer ifrån. Han har fortfarande en närhet till uppväxttrakterna och föräldrarna, och lyfter gärna fram hustrun Agneta som en trygg punkt i tillvaron. Hon som gifte sig med honom på hans 30-årsdag, eftersom det var enda dagen som stod till buds i hans hektiska tränarschema den sommaren. Och som han därför firar 30-årig bröllopsdag med, samtidigt med 60-årsdagen. – Det gäller att hitta rätt person att dela sitt liv med. Har du haft tur? – Nä, tur … Det är som med allting annat, jag gjorde ett bra val. Han skojar om att valet av en bra livspartner sker på samma sätt som när man tar ut spelarna till ett fotbollslag – det räcker inte med flax, det krävs skicklighet också. Däremot har aldrig fotbollen fått särskilt stort utrymme i umgänget med familjen. – Det har jag haft nog av i mitt jobb, även om tjejerna alltid har varit intresserade och har hållit på ”pappas lag” under årens lopp. Men nej, hemma har varit en fristad från fotbollen. – Men självklart blir det enormt mycket fotbollstittande hemma också, för det har ju varit en del av mitt jobb. Framtiden då? När Erik Hamrén avgick som förbundskapten bestämde han sig för att ta en paus. Det var den första frivilliga pausen i hans karriär – den första ofrivilliga var när han fick sparken från AIK – och han har tackat nej till några anbud sedan dess. Han fortsätter gärna med fotbollen några år till men efter alla åren i allsvenskan och efter landslagsuppdraget har han ”blivit lite kräsen”, som han uttrycker det. – Jag har ju varit i Sverige, Norge och Danmark och jobbat. Nu skulle jag gärna pröva möjligheterna utanför Skandinavien. Men det är ett speciellt yrke det här, du kan inte bara söka ett uppdrag själv, utan du måste bli erbjuden jobb. Vad har du för relation till svensk landslagsfotboll nu när du har lämnat uppdraget? – Jag var ju intresserad av hur det gick för Sverige innan jag blev förbundskapten och det är klart att jag är intresserad av hur det går efter att jag har varit förbundskapten också. Tittar du på dagens landslag så har alla med få undantag fått chansen att debutera under mig. Det är skojigt att se att de har tagit den chansen, och jag tycker att vi har ett väldigt bra landslag på gång. Det gäller att hitta rätt person att dela sitt liv med. Gratuleras till: Fyller 60 år den 27 juni. Gör: Fotbollstränare. Efterträdde Lars Lagerbäck som förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll 2009–2016. Föreläser lite, och letar efter nya träningsuppdrag. Bor: I Göteborg. Familj: Hustrun Agneta, två döttrar, Caroline och Pernilla. Så firar jag födelsedagen: ”Det vet jag faktiskt inte. Jag har inte planerat någon fest, för jag vet inte om jag är i Sverige eller om jag har något jobb.” Om att fylla 60: ”Det betyder väl inte så mycket egentligen. Jag känner mig rätt pigg både fysiskt och mentalt. En fördel med att jobba som fotbollstränare är att man jobbar med unga människor, det tror jag håller en ung.” Favoritplats: Ljusdal. Så rensar jag tankarna: ”Med en lång promenad eller med golf.” Kuriosa: Har fått Älvvallens A-plan i uppväxtorten Ljusdal uppkallad efter sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 10929, "headline": "Lisa Magnusson: Än är det för tidigt att korka upp champagnen", "summary": "Det går bara sämre och sämre för IS, snart finns inget kvar av deras kalifat. Men fortfarande måste Europa hantera de tiotusentals redan indoktrinerade – de som nu har mindre att förlora än någonsin.", "article": "Varför väljer en människa att begå massmord i Guds namn? Många är de som försökt förklara detta oförklarliga. Senast nu Aftonbladet Kultur, som häromdagen sammanfattade den franske sociologen Olivier Roys populära teori: \"Terroristerna söker döden – inte gud\" (19/6). Utifrån terroristernas handlingar är detta den enda möjliga tolkningen, i all sin orimlighet. Men det egentliga svaret hittar man givetvis snarare i den propaganda som IS självt använder i sin rekrytering. Målgruppen är de vilsna barnen till invandrare i Europa. De som varken känner sig hemma i föräldrarnas gamla religion eller i det sekulära samhället. Till dem talar IS – inte främst om bestialisk slakt och ond bråd död, eller Gud för den delen. På nätet har jihadisterna kokat ihop en hel värld som till största delen består av den gängse sektutopin om en idyll där alla är goda kamrater och gemenskapen är stark, uppkryddad med lika delar muslimsk och västerländsk kultur: pakistanska jackor, miswaktandpetare, anashidmusik, Nutella, kattungar och sneakers. Livsstilen kallas jihadi cool, och den har erbjudit både spänning och mening. Men det går dåligt för IS nu, de tappar mer och mer mark. Snart finns inget kvar av det utlovade kalifatet, och därmed går en stor del av lockelsen förlorad. Det kommer minst sagt att bli svårt med nyrekryteringen framöver. Men än är det för tidigt för oss att korka upp champagnen, eller ens lägga den på kylning. Ett stort antal redan indoktrinerade lever fortfarande ibland oss, och till dem kan man lägga de tiotusentals krigare som kommer att vilja återvända till Europa, bittra och desillusionerade. De har mindre att förlora än någonsin. Att myndigheterna i de mest utsatta länen inte vet vilka dessa personer är, eller ens hur många, är under all kritik. Det hjälper inte att tillsätta samordnare och initiera projekt så länge informationen mellan Säpo, polis, kommuner, socialtjänst och skola inte fungerar. Nej, framtiden tillhör inte islamisterna. De har inget som helst mål, annat än den fullständigt orealistiska drömmen om en världsomspännande religiös diktatur, de är dömda till undergång. Men champagnen? Den får vänta. ", "article_category": "other"}
{"id": 10971, "headline": "Angela Merkel utmanar Europa", "summary": "De historiska förändringar som nu sker har inte sitt ursprung i Tyskland utan i USA och Storbritannien. Men förbundskansler Merkel har rätt när hon hävdar att vi européer måste ta vårt öde i egna händer.", "article": "Den tyska förbundskanslern Angela Merkel har aldrig setts som en särskilt fängslande talare. Hon har ett rykte om sig att sakta vagga in sina åhörare i stilla sömn. Men på den punkten blev det nyligen ändring. I Trudering, en förstad till München, höll hon i ett öltält ett imponerande tal som skapade rubriker på båda sidorna av Atlanten. Med tanke på att pingsten var i antågande var det många som undrade om Merkel hade inspirerats av den helige ande. Om så inte var fallet kanske hon kände sig sporrad av många timmars umgänge med president Trump under Nato- och G7-möten. Helt klart är dock att hennes tankar kretsade kring det kommande valet i Tyskland. Merkels tal i Trudering var något helt annat än det den förre förbundskanslern Gerhard Schröder höll i ett öltält i Goslar i januari 2003 då han deklarerade att Tyskland inte tänkte delta i kriget i Irak även om det backades upp av FN:s säkerhetsråd. För Merkel handlade det om mycket mer än att samla röster. ”Tiden då vi kunde förlita oss på andra är i viss mån över”, förklarade hon, ”och det enda jag kan säga är därför att vi européer måste ta vårt öde i egna händer”. Vissa kanske uppfattade detta som ett tecken på att Tyskland sökte en ny strategisk inriktning och var på väg bort från den transatlantiska alliansen. Merkel hade dock inte alls något sådant i åtanke. Alla som är uppmärksamma vet att de historiska förändringar som sker i dag inte har sitt ursprung i Tyskland utan i USA och Storbritannien. Innan Trump valdes till president och Storbritannien bestämde sig för Brexit såg inte Tyskland någon anledning till att rucka på den geopolitiska ordningen. Men i och med dessa två händelser har det som Europas fred och välstånd vilat på sedan andra världskriget skakats i sina grundvalar. Britternas beslut att lämna EU kan få andra länder att följa efter. Och Trumps isolationistiska politik – ”America first” – kan tas som ett tecken på att USA tänker lämna sin ledande roll i världen och kanske avveckla de säkerhetsgarantier landet har lämnat till Europa. Européerna klarade sig undan en katastrof med historiska proportioner i det franska presidentvalet. Om Marine Le Pen och hennes Nationella fronten hade vunnit skulle det troligtvis ha inneburit slutet för euron, EU och den gemensamma marknaden. Det kontinentala Europa skulle ha hamnat i en djup ekonomisk och politisk kris. De som fortfarande stöder ett enat Europa måste dra lärdom av hur illa det hade kunnat gå i Frankrike. Och Europa måste skaffa sig ett större manöverutrymme, lära sig hantera kriser och nya omständigheter. Det var kärnan i Merkels budskap i Trudering. Samtidigt uppehöll hon sig vid diskussionerna bland förståsigpåare och pressfolk om vad Brexit och Trumps tid vid makten kan komma att innebära för det framtida transatlantiska och europeiska samarbetet. När Merkel yttrade att ”vi européer måste ta vårt öde i egna händer” slog hon bara fast ett uppenbart faktum. Bara de som gravt underskattar Merkel tror att hon ska klippa av de transatlantiska banden. Hon vet att den stora grannen i väster är oumbärlig för Europas säkerhet. Men hon vet också att USA:s säkerhetsgarantier och den delade värdegrund som hittills bundit de två länderna samman kan komma att rubbas under Trumps styre. En noggrann analys av Merkels tal visar att hon inte ifrågasätter den transatlantiska alliansen. Det hon efterlyser är ett starkare Europa. Hon vet följande: om USA av inrikespolitiska skäl offrar sin plats i spetsen för världssamfundet kommer landet inte att ersättas av någon annan makt och vi kommer inte heller att få en ny världsordning. Det vi kommer att få är ett maktvakuum präglat av kaos. Och när världen blir mindre stabil har vi européer inget annat val än att gå samman för att försvara våra intressen. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Merkels tal handlade alltså främst om att stärka Europa. Och tursamt nog har hon hittat en meningsfrände i den franske presidenten Emmanuel Macron. Båda vill stabilisera eurozonen, få i gång den ekonomiska tillväxten och stärka Europas säkerhet genom ett gemensamt yttre gränsskydd och en ny flyktingpolitik. Merkel menade verkligen vad hon sa i Trudering. Med tanke på en tumultartad utveckling internationellt och det faktum att EU ifrågasätts från flera håll finns inget annat alternativ än att agera och hennes yttranden kommer att ha långtgående konsekvenser för Tysklands ställning i EU och för landets relation med Frankrike. Tysklands nuvarande roll som eurozonens snåljåp är inte förenlig med Merkels nya synsätt. För att visa verkligt ledarskap i de fransk-tyska relationerna måste Tyskland göra politiska eftergifter. Dessutom: bara för att Trump säger någonting behöver det inte med automatik innebära att det är uppåt väggarna. Tyskland, och Europa, måste göra mer för att stärka både sin säkerhet och den transatlantiska bro som stöttar Europas fred och välstånd. Och när vi driver det projektet måste vi hålla fast vid de liberala värden som demokratiskt sinnade personer runtom i världen avundas oss och som har gjort oss till auktoritära krafters hatobjekt. Översättning: Claes Göran Green Copyright: Project Syndicate Bara för att Trump säger någonting behöver det inte med automatik innebära att det är uppåt väggarna. Joschka Fischer var under mer än 20 år en av de tongivande inom Tysklands gröna parti. Han var utrikesminister 1998–2005. ", "article_category": "other"}
{"id": 10985, "headline": "Susanne Ljung: Därför har Steve Bannon två skjortor samtidigt", "summary": "Donald Trumps chefsstrateg är redo för strid i ett klimat där det blåser kallt, och mycket hårt.", "article": "Klä dig i lager på lager. Det är en av de första, och viktigaste, saker som lärs ut på vildmarkskurser. Att bära underställ, tröja, tunn jacka och vindtät ytterjacka på det, ger skydd mot både kyla och vind och hjälper till att upprätthålla kroppens temperatur. Det förbättrar kort sagt ens chanser att överleva i tuffa klimat. Det är ett tips som uppenbarligen även funkar i Vita huset. I alla fall att döma av sättet som Steve Bannon, Donald Trumps kontroversielle rådgivare och chefsstrateg, klär sig på. Han bär ofta dubbla skjortor – den ena över den andra – och en t-tröja under dem, dessutom. Inte sällan syns han bära två olika jackor på samma gång – ovanpå sagda två skjortor och, såvitt man vet, en undertröja. Det kan mycket väl röra sig om fler. Steve Bannon bär kort sagt mycket kläder, på samma gång. Det är en stil som förbryllat många i Washington DC, en stad där många män i maktens mitt bär kostym till vardags och kakibyxor med pressveck och pikéskjorta till helgen. Men denna vildmarksstil har uppenbart gjort Steve Bannon väl förberedd och rustad för att överleva i vad Donald Trump kallar för de politiska ”träskmarkerna” (”the swamp”) i Washington. När han i april i år petades från sitt uppdrag i presidentens nationella säkerhetsråd, var det en hel del politiska kommentatorer som drog slutsatsen att denne bufflige man utan koll på gängse vett och etikett var på väg bort från administrationens innersta krets. Men den i dag 63-årige Steve Bannon hade bara ruvat i vassen som en slug gammelgädda. För i början av juni, då Donald Trump lät meddela att USA drog sig ur 2015 års Parisavtal, högg han på nytt. Den amerikanske presidentens motivering till varför USA inte skulle fullfölja denna miljö-överenskommelse, som strävar efter att hålla ned den globala temperaturökningen för att jorden inte ska gå under, ekade av retorik signerad Steve Bannon. En man som under valkampanjen fick Donald Trump att framgångsrikt fokusera på landets intressen, bland annat genom att beskriva klimatkrisen som en ”bluff” och en ursäkt för att lägga ned kolgruvor och därmed orsaka arbetslöshet bland redan ekonomiskt ansatta amerikaner på landsbygden. Det var i den vevan som Steve Bannon började byta garderob. I takt med att antalet smårutiga skjortor, t-tröjor, cargobyxor, fleecetröjor och oljerockar ökade, tonade han ned snacket om sin utbildning på Harvard business school och karriär på en multinationell bank. Han började i stället framhålla sin bakgrund, en kille med irländskt påbrå från en vanlig arbetarfamilj i Richmond, Virginia. Alltmer sällan syntes han i den typ av exklusiva kostymer och slipsar med breda knutar som han tidigare burit under sin tid på banken Goldman Sachs. Eller under sin karriär i Hollywood som investerare i olika filmprojekt, eller som chef över nyhetssajten Breitbart News. Förändringen var total när han i november 2016 blev utsedd till Donald Trumps chefsstrateg i Vita huset. Hans nya uppenbarelse fick en kolumnist i Washington Post att notera att ”bilder av honom visar en ovårdad man med rufsigt hår och i behov av rakning som ser ut att ha sovit i sina kläder, troligen i en rännsten”. Om han, trots alla upprörda röster om hans djupt reaktionära åsikter, skulle visa sig ha en charmig sida så hade han helt klart gjort sitt yttersta för att dölja detta, och lyckats. Det finns all anledning att misstänka att det är exakt den typen av reaktion som Steve Bannon vill uppnå. Det är trots allt en man som säger sig vilja söndra det befintliga politiska etablissemanget i Washington DC. Och för detta är han helt korrekt klädd, på sitt sätt. Han är helt enkelt redo för en strid i ett klimat där det blåser kallt, och mycket hårt. Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Självfallet bär Steve Bannon fortfarande kostym när situationen så kräver. Det gjorde han bland annat under Donald Trumps internationella resa nyligen. Men bekväm verkar han inte. Fast det har förstås inte bara med kläderna att göra. Ett klipp där han flackar med blicken bland traditionellt klädda män i Saudiarabien blev snabbt viralt. Många ville att Rosie O’Donnell skulle axla rollen som Steve Bannon i tv-programmet ”Saturday Night Live”. Men det gjorde i stället Mikey Day – klädd som liemannen. Mellan Vita husets stabschef Reince Priebus och Steve Bannon råder en viss spänning och konkurrens, milt uttryckt. När de under en intervju blev ombedda att säga någonting de gillade hos den andre svarade Reince Priebus skämtsamt: ”Jag älskar att han bär så många kragar. Det är en intressant look”. ", "article_category": "other"}
{"id": 11002, "headline": "Svenska smaker – här är rätterna vi googlar mest", "summary": "Gubbröra i norr och jordgubbstårta i söder – här är rätterna vi googlar mest inför midsommar. Klicka på den rörliga grafiken nedan med de fem mest sökta rätterna i Sverige, län för län, och mest unikt sökta recept.", "article": "Du behöver inte googla efter midsommarrecepten. Vi vet vad du vill ha – och har gjort jobbet åt dig. Tillsammans med Google har vi tagit fram de mest sökta recepten, län för län, och fram träder tydliga geografiska skillnader, som du kan se på kartan nedan. I en stor del av norra och östra Sverige söker man i första hand efter recept på gubbröra, i de mellersta och västra delarna (inklusive de tre storstadsregionerna) dominerar västerbottenpaj, sedan finns det ett litet flädersaftbälte och några sydöstliga län där man i första hand letar efter recept på jordgubbstårta. – Oavsett varifrån svenskarna har sökt på midsommarrecept och mat runt om i landet finns det ett par klara favoriter som går hem i nästan vartenda län. Västerbottenpaj ligger i topp tre i nästan hela Sverige, med undantag för endast två län där den sjunkit ned till topp fem, kommenterar Andrea Lewis Åkerman, kommunikationsansvarig på Google i Sverige. Utifrån uppgifterna om de mest sökta maträtterna lät vi kocken och matskribenten Sophie Berlin ta fram moderna, enkla och goda recept på just dessa rätter. Datan som ligger till grund för kartan kommer från Google Trender, som jämfört vilka recept människor sökt mest på, län för län, veckan före midsommar åren 2012-2016. De har också tagit fram uppgifter om de mest unikt sökta recepten i varje län, recept som är mer sökta på i just dessa län än i resten av Sverige. – Då vi jämförde vad till exempel skåningar sökt på mer än andra svenskar, kunde vi se en bred blandning av bakelser, dryck och mat i resultaten. I Västerbottens län såg vi till exempel att recept på ”falsk potatisbakelse” var en stor hit medan stekt sill var populärt i Skåne och recept på ”tuppkaka” tog hem priset i Jönköpings län, säger Andrea Lewis Åkerman. KLICKA PÅ SVERIGEKARTAN för att se de fem mest sökta rätterna, län för län, och mest unikt sökta recept:  Måltidsforskaren Richard Tellström kommenterar kartan Måltidsforskaren Richard Tellström är etnolog och arbetar bland annat vid Stockholms universitet. Här kommenterar han rätterna vi googlar mest i midsommar. Här hittar du också länkarna till Sophie Berlins moderna och enkla receptvarianter av svenskarnas googlefavoriter. Gubbröra Den tillhör de svenska snapsförrätterna, och jag skulle datera den till 1920-tal då man gjorde mycket vickningsmat (om man med gubbröra menar en sådan som man gör med sill och ansjovis). Gubbröran har också många regionala namn, som Englaöga i Närke, Fågelbo i Uppland, Rusk-om-snusk i Västergötland och Tuppjuck i Hälsingland. Längre norrut hade man inte så mycket färskvaror till midsommar, och det är en bra maträtt att göra när man har långt till affären. Att den är så populär längs med norrlandskusten och norra inlandet hänger ihop med att man har större vana vid starka strömmingsrätter som surströmming. Västerbottenpaj Det svenska svaret på 1980-talets Quiche Lorraine som slog igenom på 1990-talet. Den har sitt kärnområde i alla våra tre storstäder, Malmö, Göteborg och Stockholm. Så det här är stadens festmat. Den kan också ses som det moderna festbordets främsta vegetariska rätt vid sidan av smör, ost och bröd. Den är dessutom en få vegetariska rätter som har högt festvärde, och tilltalar både köttätare och vegetarianer. Flädersaft Den blommar ju först i söder, så därför söker man säkert också på recept redan till midsommar. Flädersaft tillverkas i en kall process, så därför är det inte ett särskilt gammalt recept, jag gissar att den blev populär på 70-talet. Fläder är också något man plockar och inte köper, så den är kopplad till gå-ut-i-naturen-intresset. Jämför med rabarber och jordgubbar: rabarber har man i trädgården, kolonilotten eller sommarstugan. Jordgubbar å andra sidan köper man, åtminstone tidigt på säsongen. Om man gör en klassanalys på flädersaften hamnar den då i medelklassen, och inte hos arbetarklassen, och sannolikt inte heller överklassen. Jordgubbstårta Den har ingen lång tradition i Sverige, utan blev vanlig på tidigt 1920-tal då man började använda vispad grädde samtidigt som intresset för trädgårdsbär av olika slag ökade. Det ökande välståndet gjorde att svenskarna förändrade sin attityd till jordbruksprodukter, och började äta dem färska i säsong. Tidigare i historien hade vi alltid ansett att växter, bär, potatis och spannmål ska växa färdigt. Sedan lägger man dem i förråd eller konserverar dem, för att äta dem senare. Det sydöstsvenska området innehåller mycket landsbygd och där äter man mer hemmagjord tårta än vad man gör i storstäderna. Richard Tellström. Unikt med två måltider Richard Tellström berättar här om midsommarens måltider. Foto: Beatrice Lundborg ”Midsommar är unik, och den enda av våra återkommande högtider som traditionellt innehåller två måltider. Det beror på att det är två olika firanden som förts ihop. Dels bondesamhällets middag, med öl, sill och potatis, som ligger mitt på dagen och följs av dans runt stången. Dels den efterföljande grillmåltiden, som hör ihop med att borgerligheten åt middag senare på kvällen. På kvällen blir det en ungdomsfest, de ska ut och hitta sin tillkommande. Dansen runt stången finns belagd långt tillbaka, medan grillmåltiden har tillkommit senare. Historiskt har midsommarfirandet varit väldigt litet, det är först på sent 1800-tal med nationalromantiken som det blir stort. Det var ju en tid på året då det fanns rätt lite mat, det fanns ingen skörd ännu. Därför är midsommar en extra utmaning för den som är värd. Inte bara ska det serveras två måltider, utan ofta har man också rest i väg, ut på landet, till sommarstugor och campingplatser, och man har många gäster. Det innebär att man serverar mat som går att förbereda – och gärna också transportera. Även gästerna tar med sig mat, så kallad förningsmat. Det är en gammal svensk tradition att ta med sig rätter om man ska bort på kalas. Maten som serveras är gärna lite piffigare recept. Man vill överraska, imponera och man vill att gästerna ska känna sig utvalda. Typiskt för midsommar är också att man har en förberedd dessert, en tårta eller ett större bakverk. Sedan söker man på internet för att hitta sin egen touche, genom att se vad andra gör. Vi är känsliga för vad vår omgivning gör med mat och dryck och har järnkoll.” Berättat för Elin Peters 4 andra rätter många söker efter inför midsommar * Potatissallad (ibland ”fransk”) * Rabarberpaj * Sill eller matjessilltårta * Nubbesallad Här är fler recept på midsommarmat ", "article_category": "other"}
{"id": 11005, "headline": "Man kan inte uppfostra och leka samtidigt", "summary": "Man måste inte leka med sina barn. Men när man gör det måste man vara engagerad, säger psykologen Malin Bergström. Här ger hon tips till föräldrar som tycker att det är svårt att leka, och tips om hur man ger sina barn bra förutsättningar för lek.", "article": "Som liten flicka lekte Malin Bergström nästan jämt och det är nog en viktig förklaring till att hon i dag arbetar som barnpsykolog. Ju mer hon lärt sig, desto viktigare märker hon att leken är för ett barns utveckling. Därför måste vi också ha en stor respekt för när barn leker, tycker hon. – Leken lär dem att förbereda sig för vuxenlivet och att lära känna sig själva. Leken är barnens hela väsen och liv, något verkligt magiskt. Därför menar jag att alla barn måste få så bra förutsättningar som möjligt att leka fritt, säger Malin Bergström. Hon menar att leken utvecklar barnets språk och insikten om hur tillvaron hänger ihop, men också ökar förståelsen för regler och för andra människor. – Leken hjälper barn att skapa ett sammanhang och bearbeta sådant de lär sig. Tillsammans med andra barn blir leken en gemensam upplevelse, och ofta en intensiv sådan. Barnen går så intensivt upp i leken att tid och rum upphör att existera. Alla barn behöver leka för att utvecklas, säger Malin Bergström. De kan leka ensamma, med en kamrat eller med flera andra barn. – Som förälder handlar det om att ge barnet bra möjligheter att leka – mycket och ofta. Det kan vara i skogen, framför en dataskärm eller i köket. Leken kan vara stillsam eller full av rörelse, till och med stökig. Sverige är ett paradis för barn på många sätt, tycker Malin Bergström. Det finns en stor kunskap i förskolan om lekens betydelse, och en stor respekt för den. Välvilliga föräldrar låter också ofta barnen ta plats i familjelivet, säger hon. – Men vuxenlivet blir alltmer inrutat, både på jobbet och på fritiden. Risken är att vi överför detta på barnen och schemalägger även deras liv. Jag funderar över om det påverkar leken och lekförmågan negativt. Troligen är det så. Tänk bara på hur det kan låta när en förälder kommer för att möta på förskolan och barnet säger att han eller hon vill leka klart innan de kan gå hem, säger Malin Bergström. – Vilken förälder sätter sig då en halvtimme på en bänk och väntar tills deras barn lekt klart? Vad kan vuxna göra för att stötta barns lek? – Försök se till att leken inte är så styrd, att den får ske på barnens villkor. Som förälder kan man hjälpa sitt barn genom att vara med själv och leka, men också se till att det får leka med andra barn. Och om till exempel två syskon som varit lite stökiga under veckan leker tillsammans på lördagsförmiddagen kanske det bästa är att lägga ned den planerade eftermiddagsaktiviteten. Malin Bergström vill framhålla att barn inte leker på befallning – och att leken inte går att planera i detalj. Leken uppstår i nuet och det är viktigt att ha i åtanke. Måste en förälder leka med sitt barn? – Nej, för att delta i leken gäller det att vara engagerad. Om en förälder inte vill leka är det som när vi vuxna tittar på mobilen när vi träffar en vän på fiket eller skickar sms under finmiddagen. Det märks. Närvaro är A och O i leken. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte går att uppfostra och leka samtidigt. Se leken som en chans att ha kul och få tid att vara med barnet. Barn behöver visst stöd när de leker, fortsätter Malin Bergström. Ibland handlar det bara om små pushar i rätt riktning för att leken ska bli meningsfull, för att den ska fördjupas. Under leken är hjärnan på topp och avslappnad på en och samma gång. Så leken har en viktig betydelse för lärandet, även om det inte är syftet. – Vissa typer av lekar anses som ”fina”, andra som stökiga eller skrämmande och onödiga. Barn prövar på att vara både modiga och fega när de leker. Saker som kan verka farliga blir lättare att hantera i leken. Att en magisk ring förtrollar de dumma kan kännas lättare att ta till sig än att den dumma skulle kunna finnas i den verkliga världen. Leken innebär också att barn kan leva sig in i personer som är annorlunda än de själva, säger Malin Bergström. Det är ett sätt att lära sig för livet, lära sig att kunna umgås med alla människor. – Barn kan tidigt skilja mellan fantasi och verklighet. Det är därför en stol kan bli en häst, köksbordet taket på en koja och så vidare. Och det är därför barn kan låta en blomma prata när de leker – fast de vet att blommor inte kan tala. När Malin Bergström vandrade runt i skogen dagen före det här samtalet hittade hon ”värsta kojan”, som hon uttrycker det. – Det gjorde mig så glad att barn kan leka fritt och skapa, säger hon. I dag ligger mycket av fokus i debatten om skolans och förskolans roll på kunskap, det vill säga att det är viktigt att barnen och eleverna lär sig så mycket som möjligt. – Kunskaper är viktiga i vårt moderna samhälle. Men vi talar alltför sällan om lekens betydelse för en människas utveckling, tycker Malin Bergström. Samtidigt vill hon inte romantisera forna tider, som om alla barn då lekte snällt tillsammans så fort de fick möjlighet. – På 1950-talet, som ibland lyfts fram som en idyllisk tid, for många barn illa. De fick inte vara med utan hamnade utanför. I sitt arbete som forskare på Karolinska institutet (KI) studerar Malin Bergström barns hälsa och utveckling i ett större perspektiv. Projektet äger rum på olika barnavårdscentraler. – Som psykolog är jag särskilt intresserad av hur barnen leker och kommunicerar. 1 Lek med dina barn – gärna ofta och mycket. Men det får inte bli något krav. Närvaro är A och O i leken. 2 Om du som förälder inte gillar att leka, låt bli. Det viktiga är att du ser till att ge barnet förutsättningar för lek. Och att du respekterar leken. 3 Tycker du det är tråkigt att leka eller känner dig stel, följ barnet. Sitt på händerna och låt barnet leda. 4 Ett knep kan vara att bara kommentera det barnet gör ”då tog du upp väskan” eller att ge en ”cue” på lekspråk: ”Då verkade du ha jättebråttom till grishuset” och se vart det tar vägen hos barnet. 5 Det går inte att uppfostra och leka samtidigt. Se leken som en chans att ha det kul och få tid att vara med barnet. 6 Inga lekar är ”finare” än andra. Barn måste få utforska även det som känns skrämmande och farligt i leken. Snöp inte barn genom att vara intolerant mot lekar du uppfattar som stökiga eller om barn leker att de är någon som är ”dum”. Lyssna, iaktta och se vart det tar vägen. Ingrip om det behövs, men skäll inte utan för i stället leken i en ny riktning genom att till exempel införa en ny förutsättning. 7 Barn leker inte på befallning – ta därför vara på tillfället när det uppstår. Ibland måste kanske planeringen ändras, och lördagsshoppingen skjutas upp en stund. 8 Bli inte orolig om ditt barn har en låtsaskompis, sådana fyller ofta en viktig funktion i barns liv och vid ensamlek. ", "article_category": "other"}
{"id": 11073, "headline": "Har haft samma upplevelse de senaste åren", "summary": "Har samma upplevelser som Mohammad och håller med om att det är svårt att skaffa svenska vänner, men stå på dig och inte tappa hoppet. I det här landet finns mycket goda människor som vill vara vänner med oss, det är bara att hitta dessa människor.", "article": "Jag är iranier och kom till Sverige när jag var 25 års gammal och bott i Sverige i snart 32 år. Jag är högutbildad, har ett bra jobb och ser mig som etablerad och integrerad invandrare och gillar Sverige och mina värderingar avviker i stort sett inte från svenskarnas, det enda som avviker är utseende och lite brytning i språket. Med andra ord har jag verkligen försökt att anpassa mig till det nya landet, men trots detta har jag haft svårt att skaffa svenskfödda vänner. Jag har och haft några svenskfödda vänner som jag träffar då och då. Jag har märkt på sistone att mina svenskfödda vänner blir färre och färre och för att slippa ensamheten dras jag mer och mer till iranier eller andra invandrare, som jag trycker det är lättare att få kontakt med. Jag har bytt flera städer och de senaste tio åren har jag bott i Stockholm, där jag tycker det är ännu svårare att skaffa vänner överhuvudtaget. Jag gillar att umgås med folk med olika bakgrund bland annat med svenskfödda. Jag kommer därför försätta försöka skaffa svenskfödda vänner. Vi ska inte tappa hoppet. Det finns många goda människor i det har landet, Catharina, Marianne, Christer etc. är några av dem, det är bara att hitta de rätta. Därför rekommenderar jag dig att vara hoppfull, lite envis, ta eget initiativ i sökandet av svenskfödda vänner och inte bli besviken med första försöket. Lycka till! ", "article_category": "other"}
{"id": 11074, "headline": "Invandrarna måste själva hjälpa till med integrationen", "summary": "Invandrare måste ta ansvar för sina liv om de vill bli integrerade i samhället och inte sitta och tycka synd om sig själva. Alla kan lyckas i Sverige.", "article": "Läser inlägget om att det är svårt få svenska vänner. För mig som ursprungligen är från Italien ger det här mig trötthetssymptom och rysningar. Många invandrare från som det beskrivs inte vara den västliga delen av världen grupperar sig själva utanför. Stannar ute i förorterna. De bildar umgängeskretsar där det inte finns några ”svenskar”. Vissa klagar på Sverige och svenskarna vilket jag som invandrare tar avstånd ifrån. Invandrare måste ta ansvar för sina liv om de vill bli integrerade i samhället och släppa offerrollen. Det ställs alldeles för lite krav. Sverige är ett mycket bra land. Alla kan lyckas i Sverige. Jag är ett exempel på det. ", "article_category": "other"}
{"id": 11093, "headline": "Alla djur måste få leka – även människan", "summary": "Barn som leker utan att bli styrda av vuxna har störst möjlighet att klara sig i en komplex värld. Det menar den amerikanske professorn Peter Gray. ”Barn till människor och alla andra däggdjur är skapta för att leka”, säger han.", "article": "Barn är skapade för att leka, enligt psykologen Peter Gray. Och när barn är fria att leka – så gör de också det över hela jorden, fortsätter han. – Men i västvärlden inser inte politiker, forskare och pedagoger den fria lekens värde, säger Peter Gray, känd som en stark kritiker av dagens utbildningssystem. Han arbetar som professor vid Boston College i USA och är en av världens mest respekterade forskare kring lek. Hans bok ”Free to Play” väckte stor uppmärksamhet när den kom ut 2013. – Under de senaste femtio åren har möjligheten till fri lek sakta med säkert krympt i USA och andra utvecklade länder. Första halvan av 1900-talet var var en gyllene tid för barnens fria lek i västvärlden. Eftersom behovet av barnarbetskraft inte var lika stort fick barnen mer och mer fritid, säger Peter Gray. Runt 1960-talet började vuxna sakta men säkert knapra lite i taget av denna fria tid, fortsätter han. I stället skulle alla barn ägna mer och mer tid åt skolarbetet. Antalet hemläxor ökade också markant. Samtidigt tog vuxenstyrda sportaktiviteter över från mer fria idrottslekar. Föräldrar blev också alltmer rädda för att låta sina barn ta sig till och från skolan på egen hand. Barn fick inte heller leka lika ofta utan tillsyn av vuxna. Peter Gray har funderat över vilka effekter det kan ha fått. – Det är fem gånger så vanligt med ångest och depression bland amerikanska barn och ungdomar i dag som för femtio år sedan. Självmorden bland unga ligger kvar på samma nivå, medan den minskat bland övriga grupper. Peter Gray säger att en sämre förmåga att känna empati och en ökad narcissism bland annat märks i undersökningar av ett representativt urval av collegestudenter. – Minskad empati och ökad narcissism är det just det man kan förvänta sig när barn får allt mindre tid till sociala lekar där de lär känna sig själva och andra, menar Peter Gray. Läs mer: Genom lek tar barn kommando över sitt eget lärande I ”Free to Play” hänvisar han till forskningsresultat från antropologi, psykologi och historia. Han hävdar att fri lek är det främsta hjälpmedlet för att barn ska lära sig att kontrollera sina liv, lösa problem, umgås med andra och bli emotionellt motståndskraftiga. – Om barn ska utvecklas i dagens ständigt föränderliga värld måste de själva få möjlighet att styra sin eget lärande och sin egen utveckling. Sluta fråga vad som är fel på barnen som inte mår bra, fråga i stället vad som är fel på vårt system, säger Peter Gray. Han har under många år arbetat med evolutionspsykologi, det vill säga hur evolutionen påverkat oss människor. Han menar att barn är biologiskt skapade för att lära när de leker. Peter Gray konstaterar att alla ungar till däggdjur leker. Men varför ödslar de energi och riskerar liv och lem genom att leka när de helt enkelt bara kunde ligga ned och vila, skyddade i någon håla någonstans? – Unga däggdjur leker mer än gamla därför att de har mer att lära. Djur som måste lära sig mycket för att överleva leker också mer än de som följer mer strikta instinkter. Men det märkliga är att djur leker, tränar, på saker som de egentligen inte har en omedelbar nytta av. De leker helt enkelt för att de vill ha roligt och omväxling i tillvaron. Peter Gray definierar lek som en självvald och självstyrd aktivitet. Det betyder att till exempel sport och spel som styrs av vuxna inte är lek, enligt hans mening. Det finns starka skäl att tro att lekens förlängning in i vuxen ålder spelade en avgörande roll under den mänskliga evolutionen, fortsätter Peter Gray. – Den främjade samarbete och vilja att dela med sig på ett sätt som skiljer oss från andra primater. Leken har också haft stor betydelse för att föra vidare kultur, så leken skapade i en mening den mänskliga kulturen. – Lek är också hur barn upptäcker vad de verkligen tycker om att göra – upptäcker sina ”passioner”. Om de har tur kan de till och med som vuxna huvudsakligen syssla med det som de älskade att göra i leken. När Peter Gray själv var barn på 1950-talet hade han och hans kamrater två ”utbildningar”, säger han. Där fanns skolan och så leken. – Vi lekte i grupper med blandade åldrar nästan varje dag efter skolan. Vi lekte alla veckoslut och hela sommaren igenom. Peter och hans vänner hade tid att utforska tillvaron på alla möjliga sätt, men också tid att bli uttråkade och tänka ut hur de skulle hitta på något att göra för att inte ha så tråkigt. – Vi hamnade i trubbel och fick fundera på hur vi skulle lösa konflikterna. Vi hade tid att dagdrömma, tid att syssla med hobbys, tid att läsa serieböcker i stället för det som vuxna ville vi skulle läsa. – Det som jag lärde mig då har varit betydligt mer värdefullt i mitt vuxna liv än vad jag lärde mig i skolan. Jag tror att andra jämnåriga håller med mig om de tänker efter. I Sverige ligger i dag mycket fokus på att skapa en kunskapsskola där barn får lära sig räkna, läsa, skriva och programmera. Det handlar om teoretiska färdigheter. – Inom den västerländska kulturen har det länge funnits en övertygelse om att det viktigaste att lära barn är matematiska beräkningar och ”ABC”. Politiker, forskare och lärare har i dag därför sitt fokus på akademisk skolning. – Men det antagandet är inte längre sant och giltigt. Det finns också en missriktad ambition att mäta olika saker. Fast det går inte att mäta vad barnen lär sig genom leken. Peter Gray säger att dagens barn lider av det han kallar ”Play Deprivation Disorder”, det vill säga är berövade lekens oordning. – I leken har olikheter sin givna plats, men olikheter går ju inte att mäta och jämföra. Hur ska du kunna mäta ett barn som genom leken vet allt om fjärilar med ett annat barn som genom leken blivit en utmärkt gitarrspelare? Varför tycker du att leken är så spännande? – Mitt intresse föddes ur min egens son erfarenheter av traditionell undervisning. Mina försök att hjälpa honom ut ur det som han såg som ett ”fängelse” förde mig senare till forskning om lekens betydelse. Varför är den fria leken så nedvärderad i dag? – Från början av jordbrukarsamhället till i dag har utmaningen för vuxna varit att stoppa barn från att leka och få dem att arbeta på fälten, i fabriker eller i hemmen. – När så en allmän skola infördes skulle vi stoppa barnen från att leka för att de måste göra hemläxa. Leken var något som skulle bekämpas snarare än uppmuntras. Tidiga protestanter såg till och med leken som djävulens verk. I dag vi ser vi konsekvenserna när vi bromsar barns möjligheter till lek. – Jag kan inte föreställa mig ett liv utan lek. Leken gör livet värt att leva jorden runt. Foto i text: Emil Hammarström Peter Gray Född: 1944. Bor: Boston, Massachusetts, USA. Gör: Professor i psykologi vid Boston College. Forskar i dag på heltid. Bakgrund: Skrev 1991 boken ”Psychology”, en av de allra första i sitt slag med ett darwinistiskt perspektiv på psykologi. Kom 2103 ut med boken ”Free to learn”. Har den populära bloggen ”Freedom to Learn” för tidskriften Psychology Today. Forskning: Har publicerat studier inom neuroendokrinologi, djurens beteende, utvecklingspsykologi, antropologi och utbildning. Ivrig förespråkare för lekens betydelse i barns utveckling. Bara på lek? Del 5 En serie om lekens betydelse för barns utveckling. Läs del 1: ”Till och med barnkalasen minutplaneras” Leken mer komplex än vad vuxna tror Läs del 2: Genom lek tar barnen kommandot över sitt eget lärande Alla djur måste få leka – även människan Läs del 3: ”Jag försöker se till att barnen får leka fritt” Vuxna har sex – barnen leker Läs del 4: Vardagsliv, tv-serier och äventyr – när barn leker är allt möjligt ", "article_category": "other"}
{"id": 11096, "headline": "Genom lek tar barn kommando över sitt eget lärande", "summary": "Elever som leker på lektionerna förknippas ofta med kaos, stök och att läraren tappat kontrollen – eller inte längre orkar var den där gudabenådade pedagogen. Forskaren Maria Andrée blir både ledsen och upprörd över att den bilden.", "article": "Elever som leker på lektionerna förknippas ofta med kaos, stök och att läraren tappat kontrollen – eller inte längre orkar var den där gudabenådade pedagogen. Forskaren Maria Andrée blir både ledsen och upprörd över den bilden. – Leken är en utmärkt möjlighet för eleven att ta kommandot över sitt lärande och att pröva olika sätt att vara och förhålla sig till omvärlden, olika normer och identiteter. Leken och fantasin borde få en större plats i undervisningen, säger hon. Maria Andrée är docent vid Stockholms universitet och forskar om vilka faktorer som påverkar undervisning i naturvetenskapliga ämnen och dess innehåll. Tillsammans med kollegan Lotta Lager-Nyqvist iakttog hon två klasser i årskurs 6 under något som kallas ”matens kemi”. Eleverna fick i smågrupper undersöka olika livsmedel som vi använder i vardagen. – Ungefär hälften av grupperna lekte sig på olika sätt genom de uppgifter de fått av läraren. Men leken var anpassad till undervisningens krav, och även de ”lekande” eleverna genomförde de givna uppgifterna och lämnade in godkända labbrapporter. Forskarna spelade in vad som hände på film och tog också upp ljud. Maria Andrée säger att det skrattades mer i de grupper som lekte – de verkade helt enkelt ha roligare, enligt henne. – När vi tittade närmare såg vi att leken också blir ett sätt för eleven att ta kommandot över sitt lärande, i större utsträckning än de elever som enbart följer uppgiftens förutbestämda procedur. Inom forskningen talas ibland om agens som ett sätt att beskriva delaktighet i undervisningen och att elever ägnar sig åt problem som de själva urskiljer och löser på egen hand. – Genom leken erövrar eleverna agens också i det naturvetenskapliga lärandet. Maria Andrée har länge varit fascinerad över vad som händer i klassrummet utifrån ett elevperspektiv. I sin forskning har hon märkt att elever upplever undervisningen som mer meningsfull om det finns utrymme för ”lek”. – Leken blir ett sätt att bearbeta undervisningens innehåll, ett sätt att också pröva normer och identiteter. Men det finns inte så mycket forskat om detta när det gäller äldre elever, berättar Maria Andrée. Däremot finns det fler studier om leken i förskolan, men då mer om hur lek kan fungera som en undervisningsmetod. Maria Andrée berättar om en situation från en av klasserna hon studerade. Eleverna skulle bland annat undersöka halten av glukos, druvsocker, i olika vätskor med små mätstickor. – En elev började kalla sig själv ”doktor” och sin kamrat för att ”du är min assistent”. De flyttade bildligt ut från klassrummet till ett riktigt labb. Uppgiften fick därmed en större mening. En annan uppgift gick ut på att ta reda på om det finns fett i vatten. Två pojkar låtsades ta den på allvar och började agera och prata med varandra som om det verkligen kunde finnas fett i vatten och skämtade om att vinna Nobelpriset med sin upptäckt. – Den här leken går också att förstå som kritik eller motstånd mot den givna uppgiften. Eleverna förväntades göra en undersökning som alla redan visste svaret på. Framstående vetenskapliga forskare, inte minst fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein, har lyft fram hur centralt det varit för dem att leka och utveckla sin fantasi. – Det finns ingen motsättning mellan lek och lärande. Leken och fantasin är viktiga delar i lärandet för elevernas personliga utveckling, anser Maria Andrée. Varför är det då så tyst om lekens betydelse? – Kanske för att den förknippas med barndomen. Det kan också finnas en osäkerhet bland lärare om vad som händer om de tillåter mer lekfulla inslag i klassrummet. Blir det kaos när jag som vuxen släpper på kontrollen? Nu ska Maria Andrée göra nya analyser av andra insamlade datamaterial tillsammans med kollegan Cecilia Caiman. Det handlar bland annat om en klass i årskurs tre som hade en lektion om kraft och rörelse på en lekplats. – De gungade och åkte rutschkana, balanserade hinkar med sand på en pinne, med mera. Eleverna lekte sig fram till ny kunskap, både genom att följa lärarnas övningar och genom att ta tillvara de utrymmen för lek och eget fantasiskapande som uppstod mellan formella och informella rum i undervisningen. Detta är spännande att fortsätta undersöka. – Vi måste få bort den negativa stämpeln av lek i undervisning. Lekens utrymme i klassrummet och i all undervisning borde studeras mer noggrant. ", "article_category": "other"}
{"id": 11106, "headline": "Leken mer komplex än vad vuxna tror", "summary": "Barnens lekar är ofta mer avancerade av vad vi vuxna tror. Det menar forskaren Mikael Jensen. I boken ”Lekteorier” går han igenom olika sätt att förklara varför barn leker.", "article": "Lek är en ytterst avancerad sysselsättning – särskilt om två eller fler barn deltar i den. Forskaren Mikael Jensen skrev sin doktorsavhandling om detta komplicerade samspel. – Vårt arbetsminne handlar om att kunna hålla i gång flera tanketrådar samtidigt, binda samman dem och förmedla dem till kamraterna. Barnen utvecklar denna förmåga i bland annat leken, säger han. Under arbetet med sin avhandling vid Göteborgs universitet studerade Mikael Jensen i ett år vad som hände på några förskoleavdelningar i västra Sverige. Bland annat spelade han in sexåringar under deras lek. – Förmåga att sätta sig in i andras tankar växer med tiden. Likaså när det gäller att lista ut och förstå vad kamraterna gör och tänker. Det kan handla om att läsa av olika leksignaler, fortsätter Mikael Jensen. Läs mer: ”Till och med barnkalasen minutplaneras” Han säger att barns lekar ofta är betydligt mer avancerade än vad många tror – även de som arbetar inom förskolan behöver lära sig mer om att tolka lekens innehåll, enligt honom. Det kan handla om det komplicerade samspelet i improviserad lek och att då även teoretiskt svåra saker omärkligt lärs in. – Barnen förstår kanske vad volym är när de leker med vatten. Det är ren matematik, men detta blir inte tydligt – vare sig för barn eller vuxna. Mikael Jensen tittade bland annat på hur det går till när barn ska både förstå och visa sina egna och andras avsikter i låtsaslek. – En flicka låtsas dricka ett glas vatten bara genom att hålla handen som om hon hade ett glas i den, och gör sedan rörelser och miner som om hon dricker på riktigt. Jag fann att detta är en mer komplicerad process än vi kanske trodde tidigare. Barnen måste ha förmågan visa vad de låtsas göra och samtidigt stämma av hur detta uppfattas av andra. Att lära sig låtsasleka är troligen viktigt för att kunna kommunicera inlevelsefullt och tydligt när de blir äldre, menar Mikael Jensen. Han blev pappa som tjugoåring i slutet av 1980-talet. Från 1990-talet och framåt arbetade han sedan med unga skolbarn och blev alltmer nyfiken på hur leken egentligen fungerar och vad den betyder. – Så var jag på ett fritidshem i Borås där barnen inte lekte så mycket. En dag kom det nya sexåringar till gruppen och jag märkte att de hade ett bättre samspel än de äldre barnen. Leken tog fart. Där någonstans började min forskning. Efter att ha blivit färdig med sin doktorsavhandling skrev Mikael Jensen boken ”Lekteorier” (Studentlitteratur) som kom ut 2013. I den presenterar han dels gamla klassiska teorier i korta ordalag, dels mängder av i Sverige kända och okända teoretiker från hela världen. Är leken viktig? – Ja, inom vissa områden. Leken kan vara ett sätt att utvecklas vidare i livet och att utmana sig. Men ingen blir automatiskt bättre på exempelvis matte om hen leker. Leken kan bidra till en tidigare och mer utvecklad språkförståelse, och att vi blir bättre på att tolka andra. I dag forskar Mikael Jensen vid Göteborgs universitet om hur vuxna kommunicerar med varandra samt om hur de lär av varandra. Mikael Jensens avhandling har titeln ”Kognitiv utveckling och låtsaslekens mysterier” (Göteborgs universitet). Varför leker man? När forskaren Mikael Jensen fördjupade sig i olika teorier om lekens betydelse fann han åtta olika huvudinriktningar: 1. Evolutionära eller biologiska – studerar hur djur leker och jämför det med hur barn gör. 2. Kognitiva och utvecklingspsykologiska – behandlar barns tänkande och barndomens faser. 3. Vardagspsykologiska – inriktas på barns sociala tänkande och vardagliga förståelse av världen. 4. Fenomenologiska – fokuserar på barns upplevelser i och av leken. 5. Psykoanalytiska – ser lek som terapeutisk och en frigörelse. 6. Kommunikationsteoretiska – visar hur barn meddelar sig med varandra när de leker. 7. Sociologiska – sätter leken i sitt samhälleliga och sociala sammanhang. 8. Kulturella – undersöker hur olika miljöer påverkar hur barn leker. Mikael Jensen menar att teoritraditionerna snarare kompletterar än slår ut varandra. Han ser likheter och samband även mellan dem som kan tyckas ligga långt ifrån varandra, som den evolutionära och biologiska samt den kulturella. Källa: Mikael Jensen (”Lekteorier”, Studentlitteratur) ", "article_category": "other"}
{"id": 11114, "headline": "”Till och med barnkalasen minutplaneras”", "summary": "Utrymmet för fri lek där barn inte övervakas av vuxna krymper allt mer, menar psykologen och forskaren Martin Forster. ”Till och med barnkalasen minutplaneras”, säger han i första delen i Insidan nya serie om lekens betydelse.", "article": "Psykologen Martin Forster känner ibland oro för att vuxna blir så stressade när barn inte har något att syssla med. I sin iver detaljplanerar de barnens hela lediga tid. – Det är inte viktigt att ha tråkigt. Men vi vuxna vill styra upp så mycket att det inte alltid finns tid för barnen att själva få komma på vad de vill göra, säger han. Till och med barnkalasen är minutplanerade. Så blir föräldrarna ledsna eftersom det bli stökiga och bråkiga tillställningar där ingen har riktigt roligt. – Då kanske felet är att kalaset ägt rum på fel plats, en plats där barnens egen lust att leka inte fick utrymme. Ett kalas inomhus med många barn kanske inte är optimalt, säger Martin Forster. Förskolelärare brukar säga att skogen är den bästa platsen för lek, fortsätter han. Där har barnen sällan med sig några ägodelar och utrymmet att röra sig på är stort. Martin Forster har i många år intresserat sig för lekens betydelse i relationen mellan vuxna och barn. Han säger att den spelar en stor roll för hur förhållandet mellan dem utvecklas. – I den styrda leken, där vuxna är drivande, måste barn lära sig att förhålla sig till givna regler och instruktioner. I den fria leken däremot utforskar barnen fritt sig själva, omvärlden och sina kamrater. Det leder till en kreativitet som ofta är mer omfattande än i den styrda leken. Martin Forster har använt sig av fri lek i sitt arbete som psykolog. Då har det bland annat handlat om att förbättra en dåligt fungerande relation mellan barn och deras föräldrar. – För mig är leken en viktig grund i de insatser som görs för att förbättra relationen mellan barn och föräldrar. Som en väg att lösa konflikter och problem. – Föräldrar jag arbetat med måste avsätta tid för att leka med barnen, vilket i sig kan vara svårt. Men sedan måste de lära leka på ett nytt sätt, förklarar Martin Forster. – Det handlar om att inte styra och lotsa in barnen på vägar som de vuxna tycker verkar bra. Föräldrarna ska i stället låta barnet styra och försöka hänga med, säger Martin Forster. Och under leken ska de absolut inte säga vad som är rätt och fel. – Leken måste få bli som den blir, men den vuxne kan gärna spegla vad barnet gör. Det handlar om att vänta in barnens initiativ. I dag arbetar Martin Forster på Karolinska institutet (KI). Han undervisar halva tiden och forskar på den resterade delen av sin tjänst. I flera år har han också svarat på frågor från Insidans läsare. En fråga kom från två föräldrar som ville hjälpa sin son att leka ensam. – Utrymmet för en fri lek där barn leker utan övervakning av vuxna har krympt både i Sverige och i andra länder. En engelsk forskare inom området brukar illustrera detta med en familj i Sheffield. – Farfadern rörde sig över stort område och pappan över ett lite mindre, medan den yngsta generationen inte fick lämna tomten utan en vuxen i sällskap. Det är en talande bild av vad som hänt. Vad betyder leken för dig? – Jag känner en stor glädje när mina egna barn är inbegripna i lek, när de förlorar sig i den. Men lika roligt är det när jag lyckas vara närvarande och vi tillsammans, det vill säga jag och dem, leker och tiden upphör. Martin Forster växte upp i Åkersberga, som ligger några mil norr om Stockholm. – Jag var ofta ute i skogen bakom vårt hus. Där lekte jag med barkbåtar och mycket annat. Senare kom datorn in i mitt liv, men jag lekte fortfarande ofta utomhus. Jag har en positiv bild av leken, minns särskilt sommarkvällarnas mystik. Förutsättningarna och miljön vi ger barnen har stor betydelse för deras utveckling och hur de leker, menar Martin Forster. Det betyder i regel mer än om föräldrarna styr leken. Kan du konkretisera det? – Ja, det är viktigare att skapa praktiska förutsättningar för barns lekar än att komma med instruktioner. En bra lekplats eller miljö som erbjuder många spännande utmaningar är alltså viktigare än vuxnas vägledning, menar Martin Forster. I dag finns det relativt lite svensk forskning om lekens betydelse – och den som finns är ofta av dålig kvalitet, fortsätter han. – Kanske beror det på att lek inte ses som ett ”problem”. Lek är också ett brett begrepp som kan vara svårt att ringa in. Sedan har en stor del av forskningen kommit att handla om lek som verktyg i terapi snarare än om lekens betydelse i allmänhet. Och det har lett att det inte finns så många naturvetenskapliga studier inom området, påpekar Martin Forster. Han menar att leken har ett värde i sig. Enligt FN:s barnkonvention är det är en mänsklig rättighet att kunna få leka. – Sedan kan leken dessutom vara ett värdefullt sätt för barn att lära sig vissa saker, men inlärning får inte bli det primära syftet. För några år sedan såg forskare från flera amerikanska universitet fatt hur förskolebarn experimenterade och utforskade leksaker berodde på i vilken grad vuxna blandade sig i. – Barnen lärde sig leksakernas huvudsakliga funktioner när vuxna förklarade dessa. Men barnen utforskade och upptäckte många fler funktioner när de lekte fritt utan vuxnas inblandning. Martin Forster berättar om en annan studie. Några barn delades in i två grupper. Den ena fick leka fritt med lera, den andra fick sitta och skriva. – Efter en halvtimme fick bägge grupperna som fri uppgift att arbeta med färg, papper och klister. Barnen som fått arbeta med leran använde fler färger och var mer kreativa än de som fått sitta och skriva. Martin Forster återkommer till att barns fritidsaktiviteter är mer strukturerade och styrda i dag än tidigare. – Det finns en intressant studie som visade att ju mindre strukturerad lek, desto bättre exekutiva funktioner hade barnen. Exekutiva funktioner handlar bland annat om förmågan till att ta initiativ och om förståelse för sambandet mellan orsak och verkan. Men också om förmågan att planera och organisera samt att hålla kvar uppmärksamheten. Under några år var Martin Forster med i den svenska grenen av IPA, International Play Association. Den ideella föreningen arbetar för att uppmärksamma barns rätt till att leka fritt. – I det tysta gör föreningen en stor insats för att till exempel bevara parklekar och skapa möjlighet till lek även i städernas centrala delar. Enligt Martin Forster finns det svårigheter som hindrar barns möjligheter att leka fritt. – Arga och bråkiga barn blir ofta uteslutna från den större gemenskapen och kan då bli utelämnade åt andra barn som också bråkar. Det riskerar att förstärka ett negativt beteende och minskar möjligheten till lek. Ängsliga och inåtvända barn måste utmana sina rädslor. Men det går sällan att med ord övertyga sådana barn om att bli modigare. – Små barn leker sig fram över hindren – tills de bildligt är ute på djupt vatten. Men om vi överbeskyddar de ängsliga barnen berövas de möjligheten att leken utvecklas. Till sist: I dagens skoldebatt talas det om betydelsen av kunskap som går att mäta. Var har då leken tagit vägen? – Jag tycker att det är viktigt att mäta kunskap hos elever. Att lära sig via instruktioner är också nödvändigt, men det är när det blir en alltför stark betoning av dessa inslag – på bekostnad av friare aktiviteter – som det blir problematiskt. Är legitimerad psykolog och doktor i psykologi. Han har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att arbeta med barn och familj i olika former, inriktningen är kognitiv beteendeterapi. Hans tidigare forskning ägde rum inom socialtjänsten i Stockholm och handlade om att utveckla och utvärdera insatser via föräldrar och lärare för att hjälpa barn som ofta hamnar i bråk. Dessa insatser erbjuds i dag kostnadsfritt till boende i Stockholms stad. Arbetar i dag med forskning och undervisning på psykologprogrammet på Karolinska institutet. Har barnen Simon, 7 år, Amanda, 4 år, Raoul, 1,5 år. Svarar regelbundet på frågor från Insidans läsare. På dn.se finns ett svar från Martin Forster från 12/1 2015 om hur föräldrar kan hjälpa barn att leka mer självständigt: Gå till dn.se, sök på ”Hur kan vi hjälpa vår son att kunna sysselsätta sig själv?” ", "article_category": "other"}
{"id": 11128, "headline": "”Fel syn på universitetet ger fusk och bristande kvalitet”", "summary": "Att på ett effektivt sätt bidra till ökad kunskap i samhället är inget unikt för ett universitet. Ett universitet söker ny kunskap utan begränsningar till på förhand givna syften. Ett sätt att utveckla den universitetsunika verksamheten är att skilja mellan utbildning på universitet och yrkeshögskolor, skriver statsvetaren Hans Agné.", "article": "För att kunna utveckla en verksamhet vilken som helst måste man till att börja med förstå vad den handlar om, vilka mål och medel den har. Men ofta baseras debatten om svensk universitetspolitik på ofullständiga och vilseledande föreställningar om vad ett universitet är. Det är synd eftersom bra universitet verkligen behövs. Politiska beslutsfattare behöver underlag för att reagera sakligt på nya situationer, till exempel den storskaliga migrationens konsekvenser. Företag vill ha utbildad personal för att ta fram nya varor och tjänster, till exempel inom den digitala delningsekonomin. Alla väntar på genombrott i forskningen kring hur energi kan framställas på ett hållbart sätt, hur cancer, förkylning och andra sjukdomar kan botas, och hur människor kan lösa sina konflikter utan våld. Det är därför viktigt att klargöra vad ett universitet är. De fall av fusk och bristande kvalitet i forskning som ibland dyker upp i offentligheten (men som oftare hanteras i inomvetenskapliga debatter) pekar dessutom på behovet att klargöra vilka syften som inte bör vägleda verksamheten inom ett universitet. En första missuppfattning är att ett universitet syftar till att så effektivt som möjligt bidra till framväxten av ny kunskap i samhället. Det är en uppfattning som återkommer bland annat när representanter för näringslivet är med och styr universiteten. Men att på ett effektivt sätt bidra till ökad kunskap i samhället är inget unikt för ett universitet. Företag skapar ständigt ny kunskap om vilka varor och tjänster som efterfrågas av deras kunder. Massmedier skapar ständigt ny kunskap om missförhållanden i samhället. För att rymmas inom ett universitet måste en verksamhet göra något mer än detta. Ett universitet söker ny kunskap utan begränsningar till på förhand givna syften, som att öka vinsten i ett företag och att synliggöra samhällets tillkortakommanden. En andra missuppfattning är att ett universitet i första hand syftar till att ge studenter och andra grupper i samhället kunskap som är ny för dem. I politiska diskussioner om sysselsättning och tillväxt blir universiteten ett medel för att få fram den utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar. Men inom ett universitet präglas undervisning av andra syften än att sprida kunskap till särskilda samhällsgrupper, nämligen att skapa och sprida kunskap som är ny för mänskligheten som helhet. En tredje missuppfattning är att ett universitet syftar till att förvalta den högsta kunskapen som ett samhälle har. Inskriptionen över Uppsala universitets aula – ”tänka fritt är stort, tänka rätt är större” – är kanske det mest kända uttrycket för den uppfattningen. Kontentan blir att när oenighet uppstår om något förhållande kring vilket forskning bedrivs så bör de oeniga i sista hand kunna tillfråga universitetet om hur det förhåller sig, och skulle det visa sig att forskarna är oense så ska den frågvise vända sig högre upp i hierarkin. Doktorn ska lyssna på docenten. Docenten ska lyssna på professorn. Men sådana hierarkier rymmer inte verksamhetens syfte. Utmärkande för ett universitet är kritik, debatt och preliminära slutsatser, inte några över varje tvivel höjda sanningar. Hur ska man då svara på frågan om vad ett universitet är för att hamna rätt i diskussionen om hur verksamheten ska kunna utvecklas på ett bra sätt, och för att hjälpa enskilda forskare att inte hamna fel i sina etiska bedömningar? Själva namnet ger en del av svaret. ”Universitetet” är en plats där universum – hela världen och alla dess logiska möjligheter – görs öppet för sökande efter ny kunskap. Ett universitet måste därför ha en betydande storlek och i princip ha tillgång till allt vetande. Av praktiska skäl kan forskare med gemensamma intressen samla sig inom specifika institut, discipliner, och smågrupper. Men det är i så fall en följd, inte en förutsättning för, deras världsvida och därför fria sökande efter kunskap. I princip finns inga gränser mellan forskningsprojekt och discipliner, eller för den delen mellan kön, länder, och kulturer, som kan hindra tankens vägar mot nya insikter på ett universitet. Verksamhetens kärna består i fritt sökande och spridande av ny kunskap. Att på så sätt definiera universitetens kärna leder kanske tankarna till akademiska högtidsstunder vars betydelse för vetenskapen kan diskuteras. Men viktigare är att definitionen synliggör hur den universitetsunika verksamheten går att utveckla. Här följer tre exempel på åtgärder: 1 Skilj mellan utbildning på universitet och yrkeshögskolor. I motsats till utbildning på yrkeshögskolor (även till traditionellt akademiska yrken som läkare och jurist) kan universitetsutbildning inte motiveras genom löften om omedelbar anställning utifrån en på förhand etablerade kunskap. Universiteten ger i stor utsträckning något annat, nämligen insikt i hur kunskap växer fram och osäkras av nya erfarenheter. Det målet kan och bör också prägla dess förmedling av kunskap till nya grupper. 2 Decentralisera universitetens interna beslutsfattande om forskning och forskningsmiljöer. Nödvändig centralisering bör styras och kontrolleras underifrån, det vill säga med möjlighet till inflytande av så många som möjligt inom organisationen. En sådan organisering av verksamheten motiveras av att varje forskares kunskap och engagemang utgör en unik möjlighet att realisera det fria kunskapssökande som universiteten syftar till, och den resursen minskar i en centraliserad organisation som styrs ovanifrån. 3 Ställ krav på enskilda forskare att följa universitetens mål om fritt sanningssökande, och upprätta incitamentsstrukturer som stödjer forskarna i det arbetet. Att fritt sträva efter ny kunskap är inte förenligt med att vara slav under den egna viljan till akademisk framgång och berömmelse. Skandaler, nepotism och bristande kvalitet inom universitetsvärlden (exempelvis när forskare gynnar andra forskare som liknar dem själva, eller inte erkänner resultat och nya rön som underminerar egna tidigare framgångar) beror ofta på att forskarrollen i alltför hög grad har konstruerats för att uppmuntra till individuella karriärer. Problemen skulle undvikas om forskare i större utsträckning tog ansvar för universitetens mål att fritt söka ny kunskap. Att upphäva dagens system som tvingar forskare att kontinuerligt konkurrera och vinna externa resurser för att kunna fortsätta sitt arbete, och istället finansiera forskningen i större utsträckning genom anställning vid universitet, vore en första åtgärd för att komma till rätta med den brist på etisk reflektion kring verksamhetens mål som ibland leder forskare vid svenska universitet helt fel. Hans Agné, docent och studierektor för utbildning på forskarnivå i statsvetenskap vid Stockholms universitet Utmärkande för ett universitet är kritik, debatt och preliminära slutsatser, inte några över varje tvivel höjda sanningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 11132, "headline": "”EU:s enighet viktigare än enhetligheten”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 1/6. Jan Björklund och Liberalerna går fel när de nu vill att EU ska utforma en social pelare för välfärden. Om man tror sig vara mer Europavän för att man mer än andra vill att EU ska besluta över människors vardag behöver EU inga fiender, skriver Europaparlamentarikerna Christofer Fjellner (M) och Gunnar Hökmark (M).", "article": "Föreställningen att man är en större Europavän ju mer man vill att EU ska besluta om är en farlig väg att gå. I den föreställningen finns ingen avvägning om vilka beslut som bäst formas av människor själva, i medlemsstaterna eller på gemensam europeisk nivå. Vad värre är, i den utgångspunkten saknas en insikt i att Europa, och EU, är långt mycket mer än de centrala institutionerna i Bryssel. Europeiska unionen är människorna runt vår hela kontinent, alla våra fascinerande samhällen med skiftande kultur och skilda traditioner liksom allt det dagliga liv som över gränserna binder oss samman. Det är här som Jan Björklund och Liberalerna går fel när de nu vill att EU ska utforma en social pelare för välfärden. Vi hävdar för vår del att den stora sociala insats EU gör är att bidra till en utveckling av investeringar, ekonomisk tillväxt och nya jobb som har gett Europa en välfärdsutveckling som var svår att tänka sig för 25 år sedan, allra mest märkbar i de länder som i årtionden plågades av socialistisk planhushållning. Det är i den fortsatta utvecklingen av ekonomi och välstånd social trygghet formas. Det är en helt annan sak än att i Bryssel besluta över rumänska minimilöner, portugisisk familjepolitik, svensk föräldraledighet, spanska regler för anställningstrygghet, polska socialförsäkringssystem och danskt försörjningsstöd. Om man tror sig vara mer Europavän för att man mer än andra vill att EU ska besluta över människors vardag behöver EU inga fiender. Socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, familjepolitiken och socialförsäkringarna har ingen gränsöverskridande logik. De behöver inte vara likadana. Vi behöver inte som med den gemensamma marknaden eller i miljöpolitiken ha samma regler - våra samhällen är olika och människors välfärd ska formas utifrån de värderingar och prioriteringar människor själva har, inte utifrån vad centrala beslutsfattare i Bryssel tycker. Det är en elitistisk uppfattning som kräver likformighet på enighetens bekostnad och som samtidigt förnekar att mångfalden är långt mer europeisk än den centralistiska enhetlighet som Björklund nu vill göra till liberal Europapolitik. Denna likformighet skulle mer än något annat skapa konflikter gentemot mångfaldens verklighet. I Sverige vill vi inte ha en familjepolitik eller föräldraförsäkring som präglas av kompromisser med andras värderingar. Det motsvarande gäller för andra länder i Europa. Det är en politik för motsättningar som underminerar enighet, en inställning som nedvärderar mångfalden till fördel för elitens likriktning. Inte europeiskt alls. Men lika viktigt. Rumänien har en annan levnadsstandard än Danmark. Estland har andra ekonomiska förutsättningar än Sverige. Ska minimilöner och omfattning av föräldraförsäkring utformas utifrån vad man anser sig ha råd till och vill prioritera i varje land eller utifrån politiska löften och centralstyrning i EU? Är man mer Europavän för att man bortser från Europas verklighet? Rysslands aggression, den ekonomiska utvecklingen, den fattigdom som fortfarande delar våra samhällen, miljön, säkerheten, klimatfrågan, forskningen, terrorismen, Trumps opålitlighet, Mellanösterns sammanfall, flyktingvågorna, motsättningar och främlingsfientlighet liksom EU-skepsisen. Allt detta ställer krav på en reformpolitik som stärker vår ekonomiska utveckling över hela Europa, en gemensam säkerhet- och utrikespolitik, en fördjupad inre marknad som leder digitaliseringen, en handelspolitik som sträcker sig världen över och ett ledarskap vad gäller klimatfrågan och värnet av demokratins värderingar. Och medborgarnas frihet. Där ska EU stå starkt. Enighet är viktigare än enhetlighet. Björklund får fundera igenom hur han ska utveckla sig som Europavän. 1 juni 2017 Debattartikel Jan Björklund (L), partiledare: ”L säger ja till förslaget om sociala rättigheter i EU” Repliker Jakob Forssmed (KD) och Lars Adaktusson (KD): ”Familjepolitiken ska hanteras vid svenska köksbord” Simon Palme (C), förbundsordförande Centerstudenter: ”L på allt för höga hästar i EU-politiken” Karin Svanberg-Sjövall, Timbro: ”Politiskt storhetsvansinne som inte bromsar eurofobin” Christofer Fjellner (M) och Gunnar Hökmark (M): ”EU:s enighet viktigare än enhetligheten” Slutreplik från Jan Björklund (L): ”En social pelare ger EU mer muskler” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11158, "headline": "”Min partner har en så tät och nära kontakt med sin förra fru”", "summary": "Hennes partner är skild sedan tio år men har fortfarande tät kontakt med sin förra fru. Han hjälper sitt ex med allt möjligt och de ringer varandra ofta, det är som om deras familjerelation fortsätter. Hur ska hon tolka det?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Fråga: Hej! Jag har en man som jag har varit tillsammans med i cirka tre år. Vi har ett bra förhållande. Vi umgås på helgerna och även under veckorna, vi fikar tillsammans flera dagar i veckan. Han har varit gift men är skild sedan tio år tillbaka från sin fru. De har två vuxna barn. Båda två har haft relationer efter skilsmässan, men hennes relation tog slut och då har hon börjat ta upp kontakten med min man. Han har en tät kontakt med sin före detta fru. Det är alltid något som hon behöver få gjort och då måste han göra det. Jag ser det som att hon gör allt för att få honom tillbaka, inte bara för att ha honom som sin bästa vän. Hon har ingen annan, säger hon. Hon vill inte lära känna andra män, eller gå ut och roa sig. Till detta ska sägas att de var gifta i cirka 30 år och började med att flytta isär, men han gick hem till familjen och hjälpte till, de hade ett hus då. Jag tycker att de fortfarande är i fasen där det är en familjerelation fast med skilda boenden. De ringer varandra ofta, av omtanke enligt honom. Är hon också omtänksam när hon kramar honom väldigt tätt intill sig? De har en tät relation som jag inte tycker har ett slut. Tror inte att hon ville ha en skilsmässa eftersom de har den här relationen nu, men enligt henne så var det ett gemensamt beslut! Jag har också haft ett långt tidigare förhållande i 30 år med samma man, men har inte haft det så. Har haft andra relationer men inte haft så här, är det slut så får man gå vidare. Hur tolkar du det här? Vad är det som händer? Hur gör vi något av det här? Hur går vi vidare? ”Skilda eller inte?” Svar: Hej! Jag tror att det finns några olika sätt att förstå det som händer, eller som du skriver att tolka det som pågår. Så, låt oss resonera ett tag med tanken att du ska hitta ett förhållningssätt till det som händer; kanske acceptera en del, men också förändra en del annat. Låt mig börja med att sätta din berättelse i ett större sammanhang. Det har blivit allt vanligare, enligt folklivsforskare, att vi försöker ha en fungerande relation till våra tidigare partner. Det är förstås på många sätt funktionellt; ofta har man kvar sina ex i grannskapet eller i bekantskapskretsen. Det underlättar förstås om man har en hygglig relation till sina före detta partner som man ganska ofta stöter på. Har man barn tillsammans är det extra viktigt för de flesta att anstränga sig långt för att ha en bra relation. Att pappor har ett allt större engagemang i sina barn har förstås gjort det ännu viktigare för många före detta par att lyckas med detta. Och det verkar som att förskjutningen mot att vilja ha en fortsatt relation till tidigare partner verkar ha ”smittat av sig” även till par utan gemensamma barn. Det har nästan blivit normen, och att inte umgås med sina ex har närmast börjat betraktas som lite suspekt, säger forskarna. Det finns också ofta en rejäl känslomässig vinst i att ha kvar en nära relation till sin före detta partner, särskilt om det är en person som man haft en lång relation med. Snarare är det hen som känner en bättre, och som man varit mest öppen med, än en ny partner, i varje fall i början av en ny relation. Detta nya förhållningssätt är inte utan komplikationer, konstaterar forskarna. Att gå vidare och bygga en ny relation efter en separation kan faktiskt försvåras om man fortsätter att ha en nära anknytning till sina före detta och träffas ofta. Målet bör vara att ha en balanserad relation, det vill säga att kunna träffas, vara vänner, och även vara till fortsatt stöd och hjälp för varandra emellanåt – men utan att det blir för nära eller för ofta. Och att man hittar ett sätt att göra tydligt att det är den nya partnern som är i fokus. Mitt intryck när jag läser ditt brev är att du just börjat undra om du verkligen är i fokus för din särbo, och att du upplever att han i stället prioriterar sin före detta. Och det är svårt att känna så, vi behöver få uppleva i en kärleksrelation att vi är viktigast och kommer i första hand. Möjligen kan vi acceptera att vår partners egna barn då och då kan få komma före oss. Hur ofta händer det du berättar om, att din särbo hjälper henne med olika saker? Om du skulle skatta hur mycket av hans tid som du får, och som hon får, hur är proportionerna? Ja, jag vet, det handlar inte bara om det, men låt oss börja där ändå. Gör en skattning, använd gärna papper och penna, gör det tydligt för dig. Jag föreslår dig detta för vi luras ibland av våra känslor, inte minst utifrån den selektiva uppmärksamhet som vi får på saker som irriterar oss. Blir resultatet av din kartläggning att det blir tydligt att han prioriterar henne framför dig, och att till exempel er tid med varandra fått stå tillbaka för att han ställt upp för sin före detta, så ska du förstås påpeka detta, och be att han prioriterar om. Men gör det med kärlek: Säg att du behöver mer av honom, och var öppen för kompromisser. Möjligen är det också så att din särbo är en hygglig karl, som har svårt att sätta gränser för andra. Om det är så, varför inte hjälpa honom lite med det? Jag kanske utmanar dig nu. Vad säger du, finns det inslag av svartsjuka hos dig kring hans relation till sin före detta? Svartsjuka kan vara obefogad och visa sig på ett ganska elakartat sätt. Men det finns ju också en mer vardaglig, och lättförståelig svartsjuka, som handlar om att vi tvivlar på den andres kärlek och vårt värde som partner. I svårare ögonblick kan även den leda till att man oroar sig för att bli lurad, förd bakom ljuset, lämnad, och det känns som om man inte kan hindra sig själv från att leta tecken på detta. Om du känner igen dig i det är mitt råd att du hanterar detta på två sätt. Det första är att du kartlägger din svartsjuka. I vilka situationer dyker den upp? Vad triggar den? Vilka känslor och tankar får du? Att beskriva sin svartsjuka på detta sätt kan faktiskt hjälpa att få den lite på distans, inte vara så insnärjd i den, och kunna förhålla sig lite sakligare till de känslor och tankar som svartsjukan släpper loss. Och kom ihåg, att känna svartsjuka behöver inte vara tecken på att partnern gör fel eller är skyldig till något. Svartsjukan berättar ibland mer om oss själva, om en sårbarhet vi har, och om hur vi värderar oss själva. När det inte går att hantera på egen hand rekommenderar jag professionell hjälp. Men lika viktigt är att du berättar för din särbo om din svartsjuka. För du kommer att behöva hans stöd och hjälp för att kunna hantera den. Berätta om din svartsjuka, vad du tror att den handlar om, och att även om han inte är skyldig till den så behöver du hans hjälp för att kunna hantera den. Vad kan ni då göra tillsammans? Jag tror att det du skulle må väl av är att få tydliga kärlekstecken från din särbo. Vad tycker du själv att det skulle kunna vara? Fråga dig det, berätta för honom, och visa honom genuin uppskattning när han visar sin kärlek till dig. Och påminn dig gärna om den enkla regel som säger att det man ger får man tillbaka. Fråga därför också din särbo vilka tecken på kärlek han kanske skulle uppskatta att få ännu mer av från dig. Till sist vill jag säga detta, att ett kärlekstecken från honom kanske skulle kunna vara att han ringer och träffar sin före detta något mindre ofta, och avböjer hennes alltför intensiva kramar. Liria Läs fler frågor här Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 11161, "headline": "”Min partner har en så tät och nära kontakt med sin förra fru”", "summary": "Hennes partner är skild sedan 10 år men har fortfarande tät kontakt med sin förra fru. Han hjälper sitt ex med allt möjligt och de ringer varandra ofta, det är som om deras familjerelation fortsätter. Hur ska hon tolka det?", "article": "Fråga: Hej! Jag har en man som jag har varit tillsammans med i cirka tre år. Vi har ett bra förhållande. Vi umgås på helgerna och även under veckorna, vi fikar tillsammans flera dagar i veckan. Han har varit gift men är skild sedan 10 år tillbaka från sin fru. De har två vuxna barn. Båda två har haft relationer efter skilsmässan, men hennes relation tog slut och då har hon börjat ta upp kontakten med min man. Han har en tät kontakt med sin före detta fru. Det är alltid något som hon behöver få gjort och då måste han göra det. Jag ser det som att hon gör allt för att få honom tillbaka, inte bara för att ha honom som sin bästa vän. Hon har ingen annan, säger hon. Hon vill inte lära känna andra män, eller gå ut och roa sig. Till detta ska sägas att de var gifta i cirka 30 år och började med att flytta isär, men han gick hem till familjen och hjälpte till, de hade ett hus då. Jag tycker att de fortfarande är i fasen där det är en familjerelation fast med skilda boenden. De ringer varandra ofta, av omtanke enligt honom. Är hon också omtänksam när hon kramar honom väldigt tätt intill sig? De har en tät relation som jag inte tycker har ett slut. Tror inte att hon ville ha en skilsmässa eftersom de har den här relationen nu, men enligt henne så var det ett gemensamt beslut! Jag har också haft ett långt tidigare förhållande i 30 år med samma man, men har inte haft det så. Har haft andra relationer men inte haft så här, är det slut så får man gå vidare. Hur tolkar du det här? Vad är det som händer? Hur gör vi något av det här? Hur går vi vidare? Svar: Hej! Jag tror att det finns några olika sätt att förstå det som händer, eller som du skriver att tolka det som pågår. Så, låt oss resonera ett tag med tanken att du ska hitta ett förhållningssätt till det som händer; kanske acceptera en del, men också förändra en del annat. Låt mig börja med att sätta din berättelse i ett större sammanhang. Det har blivit allt vanligare, enligt folklivsforskare, att vi försöker ha en fungerande relation till våra tidigare partner. Det är förstås på många sätt funktionellt; ofta har man kvar sina ex i grannskapet eller i bekantskapskretsen. Det underlättar förstås om man har en hygglig relation till sina före detta partner som man ganska ofta stöter på. Har man barn tillsammans är det extra viktigt för de flesta att anstränga sig långt för att ha en bra relation. Att pappor har ett allt större engagemang i sina barn har förstås gjort det ännu viktigare för många före detta par att lyckas med detta. Och det verkar som att förskjutningen mot att vilja ha en fortsatt relation till tidigare partner verkar ha ”smittat av sig” även till par utan gemensamma barn. Det har nästan blivit normen, och att inte umgås med sina ex har närmast börjat betraktas som lite suspekt, säger forskarna. Det finns också ofta en rejäl känslomässig vinst i att ha kvar en nära relation till sin före detta partner, särskilt om det är en person som man haft en lång relation med. Snarare är det hen som känner en bättre, och som man varit mest öppen med, än en ny partner, i varje fall i början av en ny relation. Detta nya förhållningssätt är inte utan komplikationer, konstaterar forskarna. Att gå vidare och bygga en ny relation efter en separation kan faktiskt försvåras om man fortsätter att ha en nära anknytning till sina före detta och träffas ofta. Målet bör vara att ha en balanserad relation, det vill säga att kunna träffas, vara vänner, och även vara till fortsatt stöd och hjälp för varandra emellanåt – men utan att det blir för nära eller för ofta. Och att man hittar ett sätt att göra tydligt att det är den nya partnern som är i fokus. Mitt intryck när jag läser ditt brev är att du just börjat undra om du verkligen är i fokus för din särbo, och att du upplever att han i stället prioriterar sin före detta. Och det är svårt att känna så, vi behöver få uppleva i kärleksrelation att vi är viktigast och kommer i första hand. Möjligen kan vi acceptera att vår partners egna barn då och då kan få komma före oss. Hur ofta händer det du berättar om, att din särbo hjälper henne med olika saker? Om du skulle skatta hur mycket av hans tid som du får, och som hon får, hur är proportionerna? Ja, jag vet, det handlar inte bara om det, men låt oss börja där ändå. Gör en skattning, använd gärna papper och penna, gör det tydligt för dig. Jag föreslår dig detta för vi luras ibland av våra känslor, inte minst utifrån den selektiva uppmärksamhet som vi får på saker som irriterar oss. Blir resultatet av din kartläggning att det blir tydligt att han prioriterar henne framför dig, och att till exempel er tid med varandra fått stå tillbaka för att han ställt upp för sin före detta, så ska du förstås påpeka detta, och be att han prioriterar om. Men gör det med kärlek: Säg att du behöver mer av honom, och var öppen för kompromisser. Möjligen är det också så att din särbo är en hygglig karl, som har svårt att sätta gränser för andra. Om det är så, varför inte hjälpa honom lite med det? Jag kanske utmanar dig nu. Vad säger du, finns det inslag av svartsjuka hos dig kring hans relation till sin före detta? Svartsjuka kan vara obefogad och visa sig på ett ganska elakartat sätt. Men det finns ju också en mer vardaglig, och lättförståelig svartsjuka, som handlar om att vi tvivlar på den andres kärlek och vårt värde som partner. I svårare ögonblick kan även den leda till att man oroar sig för att bli lurad, förd bakom ljuset, lämnad, och det känns som om man inte kan hindra sig från att leta tecken på det. Om du känner igen dig i detta är mitt råd att du hanterar det på två sätt. Det första är att du kartlägger din svartsjuka. I vilka situationer dyker den upp? Vad triggar den? Vilka känslor och tankar får du? Att beskriva sin svartsjuka på detta sätt kan faktiskt hjälpa att få den lite på distans, inte vara så insnärjd i den, och kunna förhålla sig lite sakligare till de känslor och tankar som svartsjukan släpper loss. Och kom ihåg, att känna svartsjuka behöver inte vara tecken på att partnern gör fel eller är skyldig till något. Svartsjukan berättar ibland mer om oss själva, om en sårbarhet vi har, och om hur vi värderar oss själva. När det inte går att hantera på egen hand rekommenderar jag professionell hjälp. Men lika viktigt är att du berättar för din särbo om din svartsjuka. För du kommer att behöva hans stöd och hjälp för att kunna hantera den. Berätta om din svartsjuka, vad du tror att den handlar om, och att även om han inte är skyldig till den så behöver du hans hjälp för att kunna hantera den. Vad kan ni då göra tillsammans? Jag tror att det du skulle må väl av är att få tydliga kärlekstecken från din särbo. Vad tycker du själv att det skulle kunna vara? Fråga dig det, berätta för honom, och visa honom genuin uppskattning när han visar din kärlek till dig. Och påminn dig gärna om den enkla regel som säger att det man ger får man tillbaka. Fråga därför också din särbo vilka tecken på kärlek han kanske skulle uppskatta att få ännu mer av från dig. Till sist vill jag säga detta, att ett kärlekstecken från honom kanske skulle kunna vara att han ringer och träffar sin före detta något mindre ofta, och avböjer hennes alltför intensiva kramar. Svartsjukan berättar ibland mer om oss själva, om en sårbarhet vi har, och om hur vi värderar oss själva. ", "article_category": "other"}
{"id": 11172, "headline": "Viktigt att känna sig uppskattad före pensionen", "summary": "De flesta av oss ska någon gång i livet bli pensionärer. Men få pratar om hur det är och forskningen har inte ägnat frågan mycket uppmärksamhet. Det menar två forskare som studerat människors relation till sin pensionering.", "article": "Att närma sig pensionen väcker väldigt mycket olika känslor hos människor. För vissa är det bara en lättnad. De kanske har tröttnat på sitt arbete och har väntat på det här tillfället under många år. Andra orkar helt enkelt inte fortsätta för att de är sjuka eller utslitna. Vissa människor känner att de har mycket kvar att ge och vill inte sluta arbeta för allt i världen. Det stod klart för sociologerna Marita Flisbäck och Mattias Bengtsson sedan de deltagit i ett forskningsprojekt som undersökte människors relation till sin pensionering. Nu har de tillsammans med kollegan Anna Lund skrivit boken ”Farväl till arbetet” (Nordic Academic Press) som en del i projektet. I boken berättar 43 personer om sina funderingar kring pensioneringen. De flesta av dem intervjuades både före och efter pensionsdagen. – Det finns mycket få studier om själva pensioneringsprocessen, även internationellt sett, säger Mattias Bengtsson. – Vi ser att det finns mycket tankar kring pensionering. En del av dem vi pratat med stör sig på att deras omgivning oftast kommenterar den förestående pensioneringen med att säga ”vad skönt det måste vara”. De upplever att de inte ges möjlighet att prata om detta på ett djupare plan. Konsekvensen blir att de lägger locket på, säger Marita Flisbäck. För många väcker den stundande pensioneringen frågor av rent existentiell innebörd. – Det handlar inte bara om det orangea kuvertet, hälsan eller vad man kommer ha kvar i plånboken. Ett framträdande tema i intervjuerna är att pensioneringen betraktas som den sista busshållplatsen före livets slut, säger Marita Flisbäck. Visst är det många som tycker att det ska bli härligt att bestämma över sina dagar själva, men de inser samtidigt att de går över en tröskel, vilket väcker en känsla av förgänglighet. Nu blir det viktigt med frågor om vad man gjort med sitt liv, och vad man ska göra med det liv som återstår. Jobbet har ofta krävt mycket. En musiker som intervjuas i boken har ägnat otroligt mycket tid åt sitt yrke. Nu kunde han reflektera över att han kanske borde ha ägnat mer tid åt familjen. Men arbetets betydelse behöver inte nödvändigtvis ha att göra med hur stimulerande jobb man haft. – ”Vad kan man göra som är viktigare än att forsla bort skräp i samhället?” frågade sig till exempel en sophämtare vi intervjuat. Han hade tolv barnbarn, men jobbet kändes fortfarande större, säger Marita Flisbäck. Påfallande många i undersökningen ser på sitt arbete som ett kall, närmast som en förutbestämd livsuppgift. Inte heller här handlar det enbart om människor med yrken som vi traditionellt brukar associera med detta, som skådespelare eller sjuksköterskor. – Dessa människor är födda i slutet på 40-talet och början av 50-talet. Kanske är det en generation som har en annan relation till arbetet än vad många har i dag, där det inte är ovanligt med korttidskontrakt och andra lösa anställningsformer, säger Mattias Bengtsson. När man ser sitt arbete som ett kall kan det bli svårare att närma sig pensioneringen, det blir tyngre att tömma sitt arbetsrum. När det betydelsefulla yrkeslivet plötsligt rycks ifrån en kan det leda till känslor av meningslöshet och tomhet. Författarna refererar till det västerländska arbetslivets tre livsfaser: utbildningstidens förberedelser för arbete, den aktiva arbetsperioden samt pensionstiden, då vi lagt arbetet bakom oss. Den jobbaktiva perioden betraktas i Västerlandet som den mest betydelsefulla perioden. Därför kan uppbrottet upplevas tungt. – Det kan vara svårt att flytta över perspektivet till sig själv efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att ha arbetat för andra, säger Mattias. För anhörigkonsulenten Kristina i boken blir det vid pensioneringen tydligt att hon inte haft några egna intressen. Det mesta har kretsat kring makens hobbyer, medan hon skötte ”servicen” i familjen. I stället gav hon arbetet sitt fulla engagemang. Nu oroar hon sig för hur hennes liv fortsatt ska kunna vara betydelsefullt, det vill säga hur hon ska kunna finnas till för andra i samhället, vara behövd. Om man känner sig önskad eller oönskad på sin arbetsplats mot slutet av yrkeslivet har stor betydelse för upplevelsen av pensioneringen. Att få en bra avslutning på yrkeslivet kan vara avgörande för hur de kommande åren blir. – Vi ser att tiden fram till pensioneringen är en viktig process, att personen får ett riktigt erkännande för vad man gjort för arbetsplatsen, säger Marita. Hon menar att de samtal som den personalansvariga har med dem som ska gå i pension är oerhört betydelsefulla, men de kan skilja sig åt mycket åt. – Dessa samtal kan antingen bekräfta eller osynliggöra en person, vilket naturligtvis avgör med vilken känsla medarbetare lämnar arbetsplatsen, säger Marita. Hur själva pensioneringen hanteras av arbetsplatsen har stor betydelse för om det blir en positiv eller negativ upplevelse för den som ska sluta att arbeta efter ett långt yrkesliv. Själva avtackningen har också stor betydelse. Flera intervjupersoner jämför pensioneringen och dess avtackningsceremonier med döden och begravningsceremonin. ”Det var som att gå på sin egen begravning. På ett trevligt sätt”, som psykiatrichefen Staffan säger i boken. Han kände en oro inför att gå i pension. Men avtackningen blev en mycket positiv erfarenhet med hundratalet närvarande, spontana tal och förberedda sånger. Allt detta gjorde honom lycklig. Han fick ett erkännande, blev synliggjord och uppskattad. Men en avtackning kan också innebära motsatsen. Vissa av de intervjuade i boken har inte velat ha någon avtackning alls, eftersom de inte känt sig stå på särskilt god fot med sina chefer. Men de har uppskattat stort om deras arbetskamrater ordnat någon ceremoni. För andra har den formella avtackningen en stor betydelse. Mattias berättar om en undersköterska som absolut inte ville sluta arbeta. Men den fina avtackning som anordnades gjorde att hon fick ett bra avslut på yrkeslivet. – Flera betydande personer som chefer och läkare kom till avtackningen, vilket var mycket viktigt för henne, säger han. Vissa har sett fram emot en avtackning, vilket vänts i en stor besvikelse. Servicebiträdet Maria hade hoppats att någon från den kommun där hon varit verksam i mer än 30 år skulle ta personlig kontakt innan hon slutade. Men hon fick aldrig något erkännande. Inte ens från ordföranden i facket, som besökte arbetsplatsen endast några dagar innan hon slutade. Tiden före pensionsdagen kan också bli ett tillfälle att säga ifrån för de personer som hållit mycket frustration inom sig mot slutet av yrkestiden. Nu har de inget att förlora. – Att man nu vågar göra sin röst hörd kan förstärka känslan av att man varit underordnad. Nu passar man på att säga sådant som de yngre medarbetarna inte vågar ta upp, säger Mattias. Som prästen som passade på att påtala att den administration som hans chef själv lyft upp som så viktig, för honom själv var den minst intressanta delen av arbetet. En stor skillnad i attityden till pensioneringen beror på om man vill komma bort från arbetet eller om man vill komma till något annat positivt där man ser fram emot att utveckla sig själv på ett annat område. De två forskarna ställer sig båda frågan varför inte fler arbetsplatser erbjuder möjligheten att trappa ned de sista åren av yrkeslivet genom att arbeta deltid i stället för att köra för fullt in i kaklet. – Det kan vara ett tillfälle att trappa upp sina fritidsaktiviteter, kanske börja gå på konserter eller engagera sig i någon organisation, säger Mattias. De tycker också att det är en bra idé att sätta sig ned med sina anhöriga och ha ett fördjupat samtal inför pensioneringen. – Vissa barn förväntar sig till exempel att deras föräldrar vid pensioneringen ska börja ta hand om sina barnbarn. Barnbarn är naturligtvis roligt för de flesta, men kan också bli en börda om man känner sig utnyttjad. Till exempel om man förväntas hämta och lämna på dagis för ofta, säger Marita. DN har träffat tre personer som haft olika upplevelser av att gå i pension: Eva Norrbom går i pension från arbetet med informationssäkerhet på Svenska Spel i Stockholm till midsommar, när hon fyller 66: – Förra sommaren när jag blev 65 bestämde jag mig för att arbeta till 67, när jag gavs den möjligheten. Under året som gått har jag varvat ned och börjat acceptera tanken på att sluta arbeta, trots att det är så roligt. Det är skönt att kunna sätta punkt själv och att få mer tid till annat. Det jag kommer att uppskatta mest är sovmorgnarna och att kunna finnas mer för mina tre barnbarn. Jag kommer också att börja med någon typ av volontärarbete. Under de senaste veckorna har jag börjat känna mig riktigt förväntansfull. Dan Gerell i Härnösand bestämde sig att sluta sitt arbete som journalist på Utbildningsradion när han var 64 förra året: – Trots att det varit både intressant och stimulerande kände jag mig färdig med jobbet. Första året var det svårt att hitta en ny tillvaro. Vi sålde villan och flyttade till sommartorpet utanför Härnösand. Jag hade ingen att prata med på dagarna, min fru arbetade inne i stan. Men det har alltid varit fullt upp med saker att göra. Jag renoverar huset vi bor i och har engagerat mig i olika föreningar för att fortsätta att träffa folk. Nu är jag aktiv i Teaterföreningen, sjunger i kör, är ofta ute på vandringar med kompisar. Och så hinner jag träffa barnbarnen mycket mer. Jobbet har jag inte tänkt på en enda dag. Plötsligt är det bara borta trots all tid man lagt ned på det tidigare. Det är märkligt. Ann Hedberg Balkå i Järfälla gick i pension vid 64 efter att ha arbetat med vård- och omsorgsfrågor i många år. Har varit pensionär i snart två år: – När jag var runt 58 började jag fundera över hur min framtid skulle se ut. Jag visste att jag ville vara i ett socialt sammanhang och kunna vara med och påverka och göra skillnad. När jag slutade arbeta var det något som jag själv bestämt i god tid. Redan före pensionen hade jag engagerat mig politiskt. Nu är jag fritidspolitiker i kommunen och nämndeman för Kristdemokraterna, samt vice ordförande i partiets kvinnoförbund. Jag är också aktiv i SPF Seniorerna. Det var jätteskönt att sluta arbeta. Jag var lite trött på att jobba mer än 40 timmar i veckan. Nu har jag lediga dagar emellanåt som jag uppskattar mycket. På något vis har det blivit som att fortsätta att arbeta men på andra premisser. Foton i text: Emil Hammarström, Pawel Maronski och Lisa Mattisson Läs mer: Tidiga beslut ökar chans att jobba längre Samma premie men stor skillnad i pension Så klarar du att byta lön mot pension Forskningen om pensionering Boken ”Farväl till arbetet” (Nordic Academic Press) har skrivits av sociologerna Mattias Bengtsson, Marita Flisbäck och Anna Lund. Författarna har intervjuat 43 människor i olika yrken och positioner, de flesta både före och efter pensionstillfället. ", "article_category": "other"}
{"id": 11173, "headline": "Högskoleprovet är det enda rättvisa prov vi har", "summary": "Alla prov borde vara som högskoleprovet - det enda rättvisa prov vi har. Glädjebetyg och att lärare själva skall skapar och rättar prov är ett av de grundläggande felen i svensk skola. Högskolan skall vara en akademisk institution för vidareutbildning på avancerad nivå och forskning, inte en belöning för hårt slit.", "article": "Det är inte högskoleprovet som är fel. Det är de 13 skolåren som behöver förändras. Högskoleprovet är det enda prov som utformas centralt och rättas externt, vilket borde vara standard för alla prov i den svenska skolan. Det är det enda sättet att undvika glädjebetyg, fokusera på kunskaper och ge alla elever samma måttstock. I Uppdrag Gransknings ”Glädjebetygen” säger William Lundström, för detta elev Nacka gymnasium så här: \"Det är inte mycket snack om att lära sig, det är mer snack om betyg och prestation.\" Det finns ingen rimlighet i att varje lärare skall utforma egna prov, rätta dessa och sätta betyg, när kursmål för varje ämne är samma – i alla skolor, i hela Sverige. En central bedömnings- och betygssättningsmyndighet borde istället både skapa och rätta prov, precis som för högskoleprovet. Lärarens skicklighet (och skolans rykte) bedöms då inte efter hur många A denne satt på sina egna elever, utan av en extern part. För eleverna blir också betygen på riktigt jämförbara mellan olika skolor, och betygen kan då faktiskt användas som en äkta urvalsmetod. Högskolan skall inte vara en belöning för hårt slit. Det ska vara en akademisk institution för vidareutbildning på avancerad nivå. Kunskapsnivå, inte ansträngning, bör avgöra. Om man tillgodosett sig dessa kunskaper på annat sätt än 13 års skola, finns ingen anledning att neka inträde. Men kunskaperna måste kunna mätas, på ett rättvist sätt. Och kan man hävda sin rätt till en högskoleplats för 13 års hårt slit bör man även kunna bevisa sina färdigheter genom Högskoleprovet utan problem. Det är öppet för alla, och man behöver inte välja att bli antagen antingen genom betyg eller högskoleprovet - det går bra att söka i båda kvoterna. ", "article_category": "other"}
{"id": 11177, "headline": "Frihandel ger inte fler jobb", "summary": "Det är en vanlig missuppfattning att handel med andra länder leder till ökad arbetslöshet genom att jobb flyttar utomlands. Men det är inte heller sant att frihandel ger fler jobb. Dess poäng är i stället ökat välstånd.", "article": "Socialdemokrater gör det. Moderater, liberaler och svenska utrikesdepartementet likaså. Alla dessa – och många fler – försvarar frihandel med argumentet att den skapar jobb. Det är utmärkt att frihandeln har många försvarare i Sverige, men argumentet att frihandel skapar jobb är problematiskt. För det första är det inte sant, annat än i den triviala bemärkelsen att det finns jobb på företag som exporterar eller importerar. För det andra är det inte något bra mål för politiken att skapa mer jobb. Skillnaden mellan att skapa jobb och att skapa välstånd är nämligen betydande. Ett samhälle som strävar efter välstånd kommer att finna att det kräver jobb att nå målet. Ett sådant samhälle behöver en välfungerande arbetsmarknad, och kommer att upptäcka att arbetslöshet är resursslöseri. Ett samhälle som i stället ser jobb som ett självändamål, riskerar att skapa jobb som är ineffektiva och som resulterar i sådant som få eller ingen efterfrågar. Då blir välståndet lidande. Det är lätt att se välvilliga avsikter bakom den problematiska frihandelsretoriken. En vanlig missuppfattning om handel med andra länder är exempelvis att den leder till ökad arbetslöshet då jobb flyttar utomlands. Arbetsplatser som får stänga på grund av internationell konkurrens är lätta att se och tacksamma att göra nyheter av, medan arbetstillfällen som löpande skapas i växande företag ofta går oss förbi. Begripligt nog vill de som gillar frihandel sätta fokus på de jobb som skapas. Men av samma skäl som det är fel att förutsätta att internationell handel leder till färre jobb, är det också fel att utgå från att antalet jobb ökar. Det bästa sättet att konkretisera hur frihandel påverkar ett land är att tänka på situationen utan handel. För Sveriges del skulle vi själva kunna producera en del av allt vi i dag importerar från andra länder, men långt ifrån allt. Oavsett hur mycket vi jobbar skulle vi gå miste om produktion som kräver klimat, färdigheter eller andra förutsättningar som Sverige saknar. Utan handel skulle vi alltså behöva jobba minst lika mycket, men ändå få minska vår konsumtion. Genom frihandel kan vi specialisera oss på sådant vi gör bra, och byta till oss sådant som andra gör bra. Det är så frihandeln ökar vårt välstånd och påverkar vad vi jobbar med. Genom att handeln gör oss rikare, gör den också att vi kan unna oss mer ledighet. Den mekanismen gör att handel på marginalen innebär att länder kan minska antalet arbetade timmar något. Den som säljer in frihandel med argumentet att den skapar jobb, lyfter alltså fram konsekvenser vars önskvärdhet kan diskuteras och som frihandel hur som helst inte kan leverera. En sådan retorik kan lätt slå tillbaka. Risken är vidare stor att ju bättre frihandeln är på att skapa ökat välstånd i genomsnitt, desto tydligare kommer dess avigsidor i form av nedläggningar och utlandsflyttar att vara. När frihandeln fungerar som bäst, lär alltså de människor som förväntat sig att den skulle skapa fler jobb vara som mest besvikna. Väntar man sig ett tryggt jobb och säker försörjning är en billig kinesisk tv en klen tröst. Den som vill kan spekulera i om denna typ av besvikelse var en faktor som bidrog till att Donald Trump valdes till president i USA eller till att Storbritannien röstade för att lämna EU. Oavsett vilket, tycks dessa händelser inte ha påverkat frihandelsretoriken särskilt mycket. Risken är således att den bäddar för fler besvikelser i framtiden. Kan ett sådant scenario undvikas? Ett första steg kan vara att skrota den tveksamma retoriken om att frihandel skapar jobb, och i stället lyfta fram det mer korrekta argumentet att frihandel ökar vårt välstånd. Förmodligen är det då viktigt att klargöra att ett ökat välstånd innefattar både ökad materiell konsumtion och ökade möjligheter till fritid. Så har vi nämligen historiskt använt vår ökade rikedom, och det finns inte mycket som tyder på att framtiden blir annorlunda i det avseendet. Sannolikt krävs större förändringar än att börja tala om välstånd i stället för jobb. Välståndsökningar för ett land i genomsnitt innebär nämligen inte nödvändigtvis att alla i landet får det bättre. Denna insikt gör att många nu uppvärderar den klassiska omfördelningspolitiken, och söker efter sätt att kompensera de grupper som i debatten brukar kallas globaliseringens förlorare. Ekonomen och Harvardprofessorn Dani Rodrik är skeptisk till att detta plötsliga vurmande för omfördelningspolitik kommer att lyckas, i varje fall för USA:s del. Internationaliseringen har redan gått så långt att tydliga vinnare och förlorare har hunnit skapas, och varför skulle vinnarna då frivilligt gå med på att dela med sig? Jämfört med USA är Sverige med sin välfärdsstat bättre rustat att lyckas med den nödvändiga omfördelningspolitiken. En förutsättning är dock att vi har rimliga förväntningar på vad frihandel kan åstadkomma. Frihandelns förespråkare bör därför inte utlova sådant som frihandel inte kan leverera. Ett samhälle som ser jobb som ett självändamål, riskerar att skapa jobb som är ineffektiva och som resulterar i sådant som få eller ingen efterfrågar. Andreas Bergh är välfärdsforskare vid Ekonomihögskolan i Lund och Institutet för näringslivsforskning och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 11194, "headline": "”Skärpt amorteringskrav för hushåll med höga skulder”", "summary": "De senaste tre åren har bostadspriserna ökat med drygt 40 procent. Utvecklingen där hushållens skulder ökar snabbare än inkomsterna är inte hållbar. Vi vill därför att alla nya bolånetagare som lånar mer än 4,5 gånger sin bruttoinkomst ska amortera 1 procentenhet mer av bolånet per år än vad de skulle ha behövt göra i dag, skriver Erik Thedéen , FI.", "article": "Svensk ekonomi befinner sig i ett unikt läge. I Finansinspektionens (FI:s) stabilitetsrapport som presenteras i dag framgår det att inkomsterna och sysselsättningen stiger, räntorna är rekordlåga och värdet på hushållens tillgångar växer. Framför allt har bostadspriserna ökat. Under de senaste tre åren har bostadspriserna ökat med drygt 40 procent. Men rapporten visar också att sårbarheter byggs upp. Bostadspriserna ligger på historiskt höga nivåer i förhållande till hushållens inkomster och hushållens skulder stiger snabbare än inkomsterna. Detta är inte hållbart på sikt. För att ytterligare stärka hushållens motståndskraft och bromsa den riskfyllda utvecklingen vill FI därför skärpa amorteringskravet för de hushåll som har stora skulder i förhållande till deras inkomster. Förslaget kommer att gå ut på remiss inom kort. Höga bostadspriser, låga bolåneräntor och goda ekonomiska förutsättningar gör att hushållen lånar mycket. De svenska hushållens bolån uppgår till nästan 3 000 miljarder kronor och utgör hushållens största ekonomiska åtagande. Bolånen utgör också en stor del av bankernas utlåning. Hur bostadsmarknaden och hushållens skulder utvecklas framöver är därför mycket viktigt för hushållens och för Sveriges ekonomi. Det unika läget kommer inte att vara för evigt. Förr eller senare kommer en lågkonjunktur. I ett sådant läge kan dagens positiva utveckling för hushållen vändas till en negativ spiral med fallande inkomster och mindre förmögenheter, bland annat via lägre bostadspriser. Då kan hushållen dra ned på sin konsumtion vilket ytterligare fördjupar lågkonjunkturen och ökar trycket nedåt på bostadspriser. Om en sådan nedgång skulle komma de närmaste åren är dessutom Riksbankens möjligheter att parera lågkonjunkturen begränsade givet dagens låga styrränta. Hushåll med stora skulder i förhållande till sina inkomster har mindre marginaler och är därför extra sårbara för sådana störningar. De kommer därför sannolikt att dra ned sin konsumtion mer i en nedgång och förstärka den negativa spiralen än mer. En sådan utveckling var tydlig i till exempel Storbritannien under finanskrisen. Det är därför oroande att det redan i dag är en stor andel befintliga och nya bolånetagare som har riktigt stora skulder i förhållande till sina inkomster. I FI:s uppdrag ingår att värna den finansiella stabiliteten och motverka finansiella obalanser. Hushåll med stora skulder kan innebära just en sådan obalans. Därför införde FI, efter beslut av regeringen, ett amorteringskrav kopplat till bostadens värde för ett år sedan. FI:s analyser visar att den omedelbara effekten av amorteringskravet var att nya bolånetagare köpte billigare bostäder och lånade mindre. De har också använt en större del av sitt sparande för att finansiera bostadsköpet. Amorteringskravet har alltså lett till att nya bolånetagare har lägre skulder än de annars skulle haft. På sikt kommer högre amorteringar dessutom göra att de betalar av sina skulder snabbare. De blir därför mer motståndskraftiga mot makroekonomiska störningar i takt med att de amorterar ned sin skuld. Men även om amorteringskravet har haft effekt så har fortsatt stark tillväxt och den utdragna perioden av låg inflation medfört att de låga räntorna kommer att bestå under en längre tid. I kombination med den dåligt fungerande bostadsmarknaden har det fortsatt driva upp bostadspriser och skulder. FI bedömer därför att motståndskraften behöver stärkas ytterligare. FI:s förslag på ett skärpt amorteringskrav innebär att alla nya bolånetagare som lånar mer än 4,5 gånger sin bruttoinkomst, det vill säga inkomst före skatt, ska amortera 1 procentenhet mer av bolånet per år än vad de skulle ha behövt göra i dag. De mest sårbara hushållen, det vill säga de som har stora skulder både i förhållande till sina inkomster och till bostadens värde, kommer att amortera minst 3 procent av bolånet per år. I övrigt kommer reglerna kring det nya amorteringskravet i allt väsentligt att följa nuvarande krav. Till exempel gäller kravet endast de som tar nya bolån. FI bedömer att det skärpta kravet – i likhet med det redan införda – kommer att göra att nya bolånetagare köper billigare bostäder och lånar mindre. Utifrån dagens förutsättningar bedöms det skärpta amorteringskravet påverka ungefär 14 procent av de nya bolånetagarna. Motsvarande siffra för det befintliga kravet var knappt 60 procent. Det nya kravet påverkar därmed betydligt färre bolånetagare i dagsläget. Men för de hushåll som överväger att ta stora lån, och därmed påverkas av det skärpta kravet, kan det innebära en stor ökning av amorteringen. De kommer därför i många fall att låna mindre. Det skärpta kravet innebär också att om bostadspriser och skulder fortsätter att växa i snabb takt framöver så kommer successivt allt fler nya låntagare att påverkas. På så sätt ökar det skärpta kravet motståndskraften hos bolånetagarna om bostadspriserna fortsätter att stiga. Ett skärpt amorteringskrav ger hushållen möjlighet till viss flexibilitet. Hushållen får låna mer än 4,5 gånger bruttoinkomsten så länge de amorterar mer. Förändringen kan genomföras relativt snabbt genom att den ryms inom samma lagregler som det gällande amorteringskravet. FI kan skicka ett beslutsförslag till regeringen i höst och det skärpta kravet kan, givet regeringens godkännande, träda i kraft i början av 2018. Genom att skärpa kravet och bromsa utvecklingen minskar behovet av mer drastiska åtgärder längre fram. De åtgärder som FI vidtar bidrar till att göra det finansiella systemet mer stabilt och till att dämpa uppbyggnaden av finansiella obalanser. Detta är centralt för svensk ekonomi. Samtidigt är det viktigt att förstå gränserna för vad FI kan åstadkomma. Den utveckling vi ser på bostadsmarknaden och i hushållens skulder speglar i hög grad ekonomiska förhållanden som ligger utanför FI:s kontroll. Låga räntor, en stark ekonomisk utveckling, ett skattesystem som gynnar skuldsättning och en dåligt fungerande bostadsmarknad bidrar alla till dagens spiral med stigande bostadspriser och skulder. Vad FI kan göra är att hålla emot dessa krafter och se till att den finansiella sektorn och de svenska hushållen står bättre rustade när utvecklingen någon gång vänder. Erik Thedéen, generaldirektör för Finansinspektionen Förändringen kan genomföras relativt snabbt genom att den ryms inom samma lagregler som det gällande amorteringskravet. FI kan skicka ett beslutsförslag till regeringen i höst och det skärpta kravet kan, givet regeringens godkännande, träda i kraft i början av 2018. ", "article_category": "other"}
{"id": 11205, "headline": "Resonemanget saknar en klassanalys", "summary": "Ditt främsta argument för tidiga betyg är att föräldrarna ska få veta vart deras barn ”ligger i skolan”. Men det behövs absolut inte en bokstav på ett papper för att föräldrarna ska förstå det. Tidiga betyg vore onödigt och tidskrävande. Det skulle hindra lärare från att göra vad de är bäst på – att lära ut.", "article": "Philip Hallberg skriver att den främsta anledningen till tidiga betyg är att föräldrarna ska få veta vart deras barn ”ligger i skolan”. Om föräldrarna vet hur deras barn ligger till så kan de hjälpa hemifrån, resonerar du. Jag håller helt med om att alla föräldrar har rätt att få veta hur deras barn ligger till i skolan. Men det behövs absolut inte en bokstav på ett papper för att föräldrarna ska förstå det. Utvecklingssamtal är betydligt effektivare. Även om föräldrarna har rätt att veta hur deras barn ligger till så är din infallsvinkel kring föräldrarnas roll i deras barns utbildning orealistisk. Du skriver att tidiga betyg ska hjälpa föräldrarna att ”veta vart de ska lägga deras fokus och hjälpa barnen i flera ämnen och kunna prioritera och öva”. Att lägga ansvaret för elevernas skolgång på hemmet skulle öka ojämlikheten. Det är ett resonemang som utgår från att alla har samma grundförutsättningar. Så är det inte. Ditt resonemang är fungerar inte eftersom det saknar en klassanalys. Alla har inte samma förutsättningar. Många föräldrar har inte tiden, kunskapen eller orken att hjälpa sina barn med deras skolarbete. En utbildningsmodell där hemmet sätts i fokus skulle bidra till att permanenta klasskillnader istället för att krossa klasskillnader. Det är lärarna som ska utbilda oss elever. Och lärarna har (väldigt ofta) en god uppfattning om hur deras elever ligger i skolan. Alla mina lärare (speciellt i låg- och mellanstadiet) har haft en fantastisk koll på vem som behöver träna mer på vad. Att införa betyg från årskurs fyra skulle skapa oönskat pappersarbete åt Sveriges lärare. Sveriges lärare, dessa hjältar, ska ägna sig åt att utbilda. Tidiga betyg vore onödigt och tidskrävande. Det skulle hindra lärare från att göra vad de är bäst på – att lära ut. Ett annat argument för införande av tidiga betyg är att det skulle minska stressen, enligt dig. Det är en verklighetsfrånvänd uppfattning. Sveriges betygssystem är extremt svårförståeligt och orättvist. Systemet är utformat så elevens svagheter förstoras och ges en överdriven betydelse. Till exmepel kan en elev som har uppnått betyget A i fem kunskapsområden och betyget E i ett området högst få ett D. Vägen framåt för den svenska skolan är inte att öka lärarnas pappersarbete och elevernas betygsstress. Istället krävs solida satsningar på mindre stress i skolan och bättre utbildning. ", "article_category": "other"}
{"id": 11210, "headline": "”Missvisande om hanteringen av patientdata”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 25/5. Dellmark och Falk verkar i sin debattartikel inte se de möjligheter digitaliseringen innebär för många av sjukvårdens utmaningar. Och de ger i sitt debattinlägg en missvisande bild av hur patientdata hanteras i svensk sjukvård, skriver Life science-samordnaren Anders Lönnberg, med flera.", "article": "Det kan inte ha undgått någon att sjukvården befinner sig i ett tufft läge. Rapporter om ojämlikhet, kraftiga kostnadsökningar och överbelastade medarbetare möter oss nästan dagligen. Samtidigt står världen på tröskeln till en digitaliseringsrevolution som har potential att lösa många av sjukvårdens utmaningar. I en sådan tid av stor förändring är det viktigt att alla aktörer anstränger sig för att debattera sakligt och faktabaserat. Dellmark och Falk verkar tyvärr inte se dessa möjligheter och ger i sitt debattinlägg en missvisande bild av hur patientdata hanteras i svensk sjukvård. När vi om 10-15 år tittar tillbaka på vårdens utveckling kommer vi med stor sannolikhet konstatera att det inte var fortsatta justeringar av nuvarande organisation och arbetssätt som var lösningen. I stället kommer vi att se tillbaka på en digital revolution som i grunden förändrar hur vi ser på och nyttjar sjukvård. Framtidens patient kommer med stöd av olika tekniklösningar själv hantera en allt större del av sin hälso- och sjukvård. Med teknikens hjälp blir vården mer jämlik, tillgänglig och resurseffektiv. Samtidigt kommer hälso- och sjukvårdpersonalen bli mindre belastad och kunna fokusera sina resurser där det verkligen behövs. En viktig del i vårdens digitaliseringsresa är att tillvarata den data som genereras. Genom moderna analysmetoder utvecklas nu snabbt förmågan för svensk och internationell sjukvård att skapa bättre kunskap om hur olika patientgrupper bör behandlas, identifiera och justera ojämlikheter i vården samt säkerställa att vi använder vårdens resurser på bästa möjliga sätt. Men sådan analys kräver stora patientunderlag och därmed information från många vårdgivare, landsting och på sikt (framförallt för ovanliga sjukdomar) även länder. Därför blir frågan om integritet och datasäkerhet allt viktigare. Vi behöver en modern lagstiftning som både säkerställer individens behov av integritetsskydd och att få rätt vård i rätt tid. Tvärtemot vad Dellmark och Falk påstår, ger dagens lagstiftning ett stort integritetsskydd och behandlingen av patientuppgifter är strikt reglerad. All analys av stora volymer patientdata sker under vårdgivares, myndighets eller forskningshuvudmans ansvar och i så stor utsträckning som möjligt utan möjlighet att spåra enskilda individer. Alla medborgare har rätt att få information om vilka personuppgifter som finns i olika register. Huruvida man väljer att delta eller inte i registersammanställningar för forskning, analys och uppföljning får inte påverka vilken vård man får. Under 2018 införs också EU:s nya dataskyddsförordning (GDPR) vilken ytterligare stärker integritetsskyddet och skärper reglerna som reglerar företags ansvar, när de på myndigheters uppdrag hanterar känsliga personuppgifter. Denna lagstiftning kommer även att täcka amerikanska organisationer som för svenska vårdgivares räkning hanterar patientuppgifter. Digitaliseringen av sjukvården kommer att gå fort under de närmsta åren, vilket sannolikt kommer att leda till bättre folkhälsa samt bättre arbetsmiljö för de som arbetar i vården. För att möjliggöra denna utveckling kommer svensk personuppgiftslagstiftning till vissa delar att behöva uppdateras. Det är viktigt att läkarprofessionen tar ansvar för att understödja denna utveckling, samt att den komplicerade debatten om personuppgiftshantering i vården förs så sakligt och faktabaserat som möjligt. 25 maj 2017 Debattartikel Yvonne Dellmark, ordförande och Lars Falk, vice ordförande i Karolinskas läkarförening: ”Svenska patientdata skickas till privata bolag utomlands” Repliker Anders Lönnberg, regeringens Life science-samordnare; Nina Rehnqvist, adjungerad professor Karolinska Institutet, tidigare överdirektör Socialstyrelsen, ordförande SBU och Jonas Wohlin, vd Ivbar Institute: ”Missvisande om hanteringen av patientdata” Martin Ingvar, Mats Lundström, Henrik Malchau och Ola Rolfson: ”ICHOM inget hot mot patienternas integritet” Slutreplik från Yvonne Dellmark, ordförande och Lars Falk, vice ordförande i Karolinskas läkarförening: ”Tafatta svar om integritet och patientdata” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11224, "headline": "Inget slår en mamma", "summary": "DN 28/5 2017. De duktiga flickorna växer upp till ansvarsfulla mammor. Men mors dag, är det möjligen Sveriges omodernaste dag?", "article": "Instiftad 1919 kunde den ”ses som ett uttryck för framväxten av den moderna hemmafrun”, enligt etnologen Jonas Engman på Nordiska museet i Stockholm. Kvinnor av i dag väntar länge med att skaffa barn och i film och litteratur görs det upp med rollen som mamma. Man unnar sig och åker till New York med tjejkompisarna. Kvinnor är sedan länge i majoritet på universiteten och tar allt större – om än fortfarande för liten – plats i börsbolagens styrelser. Studenter har siktet inställt på toppjobben, fixar bästa betygen, mysigaste lägenheten och snyggaste kroppen. Men trots allt fokus på den självständiga karriärkvinnan blir nästan 50 000 svenska mammor på söndagen firade för första gången. Närmare tre av fyra kvinnor över 18 i Sverige har barn och sedan 90-talet föder de dessutom allt fler barn. Den gamla sanningen att högre utbildning betyder färre barn gäller inte längre. Tvärtom är det de kvinnor som studerat vidare som oftast skaffar barn. Det har blivit möjligt att kombinera arbete och föräldraskap. Något så när i alla fall. För när portföljen byts mot barnvagnen händer något. Karriärambitionerna blir till mammaledighet. Endast 27 procent av alla föräldrapenningdagar delades 2016 ut till män och ökningen från året innan är på ynka 0,8 procentenheter. Kvinnor tar dessutom fortfarande ut en förkrossande majoritet av alla vab-dagar. Att många män gör så lite är problematiskt, men det förtar inte värdet av kvinnornas insatser: Flickor växer upp till mammor, och mammor tar ansvar för sina barn. På fredagen kunde TT rapportera om en grupp kvinnor i Fittja som efter upploppen 2015 tröttnat på bråk och stök och börjat nattvandra. ”Det var lite jobbigt och farligt här förut. Men nu är det bättre, om någon gör något dumt så säger vi till. Och barnen lyssnar på oss”, säger grundaren Fatma Ipek. Bilden bekräftas av närpolisen Alexander Jeremic som tycker att det har blivit betydligt lugnare sedan mammorna började nattvandra: ”Ju fler vuxna som är ute desto bättre.” Fittja är dessutom långt ifrån det enda området i Stockholm, eller för den delen Sverige, där mammor nattvandrar. Och tur är det, för som en ordningsvakt säger till TT: ”En mamma slår tio poliser när det gäller att få ordning.” Men kvinnor tar inte bara ansvar för sina och andras barn, de tar också ansvar för att det inte ska bli några oönskade barn. År 2015 uppskattades att 85 procent av alla besök på ungdomsmottagningar gjordes av tjejer. Också på hemsidan umo.se ställer flickor en stor majoritet av frågorna. De handlar ofta om preventivmedel och graviditet. Killarna frågar i stället ofta om hur stor deras penis borde vara, berättar sexupplysaren Johan Nilsson för DN (9/5). Bara var femte brukar använda kondom vid samlag, övriga litar på att kvinnan har koll, enligt RFSU:s undersökning Kådiskollen. ”Av både genusordning, biologi och kultur ligger ett stort ansvar på kvinnorna för sin fertilitet”, säger sexualrådgivaren Ingrid Frisk på RFSU till nyhetssajten Kit, och fortsätter: ”Men killar har också en fertilitet som de behöver ta ansvar för.” Sorgligt nog är det alltså fortfarande något som behöver påpekas. Generationer av duktiga flickor har vuxit upp till ansvarstagande mammor. Nu är det dags för deras söner att bli ansvarsfulla pappor. Under tiden korkar vi upp champagnen, Mors dag är på gott och ont fortfarande lika värd att fira.  Vad tycker du? Diskutera på DN Ledares Facebooksida. Följ DN Ledare på Twitter. ", "article_category": "other"}
{"id": 11236, "headline": "Så drillas kronprinsessan Magdalena Andersson för nästa drabbning", "summary": "Hon har partiledarens öra och finansdepartementets styrka. Blir hon också kvinnan som säkrar Socialdemokraternas framtid? Eller kommer hon att fällas av motståndarna redan i höst? och har följt Magdalena Andersson.", "article": "Hon inleder med en klackspark. I talarstolen i Infra City funderar Magdalena Andersson över det moderata förslaget att låta företag köpa namn på stationer i tunnelbanan. – Nästa station Gula Blend. Byte till Nespresso och den rödgula linjen Happy Meal. Nästa station Trump Tower. Byte till före detta Norrlands Guld. Åhörarna skrattar förtjust. Det finns två sätt att beskriva vad som pågår på scenen. Det ena är sakligt: Finansministern håller tal som partistyrelsens representant på Socialdemokraterna i Stockholms läns distriktskongress. Det andra är att Magdalena Andersson är på träningsläger i högklackat. När hon rekryterades som ekonomiskpolitisk talesperson för drygt fem år sedan hade hon knappt hållit ett långt anförande. Nu drillas hon, via distriktskongresser och partikongress och första maj-framträdanden ända fram till finalen i Almedalen i sommar. Magdalena Andersson blir Socialdemokraternas huvudtalare under politikerveckan i Visby. Då kan det vara skönt att få träna stämbanden bland vänner. Hon raljerar över moderata förslag på nya skattesänkningar. – De talar om skattechock. Jag säger naken-chock, summerar hon. Nya skratt. Applåder. Hyllningar av distriktsordföranden och regeringskollegan Helene Hellmark Knutsson. Socialdemokraterna från Stockholms kranskommuner uppskattar det som finansministern säger och gör. Hon är ju en av dem. Magdalena Andersson är Nackabo sedan många år, och håller regelbunden kontakt med det lokala oppositionsrådet Khashayar Farmanbar. Han sitter på första bänk och tycker att hon just har hållit sitt bästa tal någonsin. – Hon är en person som levererar vad vi socialdemokrater lovat. Där värdesätter jag konkreta besked, kopplat till verkligheten. Inte floskler eller bombastiska uttalanden, säger han. Infra City i Upplands Väsby är ett stort och lite anonymt kongresskomplex norr om Stockholm, med en skärva av socialdemokratisk samtidshistoria. Det var här som partiet höll sin upptakt till kampanjen om euron för 14 år sedan. Den dåvarande finansministern Pär Nuder talade och utrikesminister Anna Lindh åkte hem och putsade fönster i vredesmod. Efteråt frågade hon Göran Persson irriterat om han ville se en ledarstrid i partiet. Det var så han fick bekräftat att hon förberedde sig vid tanken på att ta över. Ett överfall på NK 27 dagar senare ändrade allt. Anna Lindh mördades. Stormiga år följde med Mona Sahlin och Håkan Juholt som omstridda partiledare. Stefan Löfvens stora insats under drygt fem år som partiledare är att han fått ordning på partiet. Hans gärning som statsminister är inte lika enkel att sammanfatta. I linjetalet på S-kongressen i april 2017 försöker han summera framgångarna, och pekar plötsligt ut en minister: Hon har vänt underskott till överskott i statsfinanserna. Några veckor senare hyllas hon med stående ovationer i Upplands-Väsby. ? ? ? Om det finns en berättelse om Socialdemokraterna senvåren 2017 så måste Magdalena Andersson beskrivas som huvudperson. Är hon kvinnan som ska rädda Socialdemokraterna? Eller kommer hon att fällas av de politiska motståndarna redan i höst? När hon rekryterades till S-kansliet som ny ekonomisk-politisk talesperson för drygt fem år sedan var uppdraget tydligt. Hon skulle utmana den dåvarande moderata finansministern och demonekonomen Anders Borg. Hon hade de formella meriterna med nationalekonomin från Handelshögskolan och Harvard. Hon hade erfarenheter som politisk tjänsteman från budgetsaneringens dystra epok på 1990-talet. Det var då hon skickades i väg till kreditvärderingsinstituten i New York för att försäkra att Sverige var ett stabilt land som det gick att låna ut pengar till. – Om man har gått där på Wall Street och bett om pengar så känner man ju under skinnet att den som inte har ordning och reda inte har samma möjligheter att bestämma själv. Dessutom har man vetskapen att det var de som var i mest behov av välfärden som drabbades hårdast av besparingar, säger hon. I valrörelsen 2014 valde Socialdemokraterna att låta lagt kort ligga och acceptera alliansens skattesänkningar. I stället stod striden om statsfinanserna. — Anders Borg blev ju helt tokigt förbannad när vi började säga att alliansen bröt mot överskottsmålet, konstaterar Magdalena Andersson. Enligt rapporterna har hon och hennes statssekreterare hållit departementen i mycket strama tyglar sedan maktskiftet. Många har beskrivit henne som den respekterade teknokraten i partitoppen. Nu säger de att hon har börjat låta annorlunda. Hon citerar Palme. Hon pekar på växande klyftor som en orsak till fenomen som Brexit och Trump. Hon tycker själv att ideologin fått större plats. — Det som alltid varit min drivkraft som politiker, att bekämpa orättvisorna, det blir så aktuellt med utvecklingen i världen. Vi ser en ojämlik fördelning av tillväxten och vi ser den växande populismen. Då blir det mer av de större dragen. Jag menar, i förra valrörelsen pratade vi om jobb och skola. Då var det mer av att ”vi vill ha de här fyra åtgärderna”, säger hon. Men ett starkt skäl till att hon tar större plats som politiker är att Socialdemokraterna vill få ut ett nytt budskap i god tid före valet 2018. Det börjar med den där berättelsen om finansministern som genom stor sparsamhet vänt underskott till överskott. Det fortsätter med beskedet att Sveriges ekonomi befinner sig i ett helt nytt läge. Magdalena Andersson hävdar att det finns större resurser än tidigare för att trappa upp kampen mot klyftorna och laga revor i välfärden. — De kommande åren blir det väldigt attraktivt att sitta i regeringsställning, säger hon. Hon kommer också från ett parti som längtar efter nya kvinnliga fixstjärnor. Finansministern citerar förtjust en tidningstext om de kompetenta kvinnornas revansch. – Man nämner Anna Ekström, Ann Linde, mig, min statssekreterare Karolina Ekholm… Kvinnor som kommer fram, byggt på lång erfarenhet. Det tycker jag är intressant och bra. Fantastiskt i en faktaresistent värld, säger hon. Så formas en ny, men inte alls ung, generation av kvinnliga S-politiker. Företrädaren och före detta chefen Göran Persson följer Magdalena Anderssons resa med stort intresse. — Jag tycker att hon gör det väldigt bra. Det svåra med den ekonomiska politiken är inte att begripa vad som ska göras. Det svåra är att göra det. Magda är ju väldigt säker i den teoretiska grunden. Det andra är ju en plattform som hon successivt ska erövra och varje gång hon kliver fram en bit till så blir hon säkrare och mer politisk. Får hon hålla på ett tag till så kommer hon att bli en institution i svensk politik, säger han. Det är svårt att gå långt i höga klackar. Efter ett halvsekels hyllningar av Gunnar Strängs hängslen och livrem och 8 600 texter om Anders Borgs hästsvans kan vi kanske kosta på oss att notera en detalj om deras efterträdare Magdalena Andersson. Hon kommer till första maj i Enköping i praktiska, tvåfärgade stövlar. Innan tåget går hinner hon småprata med pensionärerna. Framme vid Skolparken, där talen ska hållas, stiger ångan från korvgrytorna. Kommunfullmäktiges ordförande slår sig ned vid pianot och ackompanjerar allsång till Björn Afzelius ”Tusen bitar”. Kommunalrådet berättar om lokala politiska framgångar. SSU-aren lovprisar Socialdemokraternas försvarspolitik. Det ger finansministern en möjlighet att sticka ut som den mest ideologiska talaren. — Jag kommer aldrig att göra upp med ett parti med rötterna i rasismen, säger hon. Retoriken är en föraning om den strid som väntar i höst. Magdalena Andersson är pressad från flera håll: Borgerliga kritiker kräver reformer för enkla jobb och bostäder, vänstern vill minska klyftor med höjda skatter, och finanspolitiska rådet uppmanar regeringen att spara mer. Det besvärliga parlamentariska läget blir ett särskilt bekymmer. Alliansledarna har presenterat olika modeller för att stoppa regeringens skattehöjningar. – Jag förstår inte hur de tänker. Allt som vi har pratat med borgarna om under de här åren som jag varit med, det är ju att man ska underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget. Det har ju de varit väldigt, väldigt intresserade av. Men nu verkar de plötsligt yrvaket vilja något annat, säger hon. Möjligen har finansministern sig själv att skylla. Det är inte oppositionens sak att få igenom regeringens budget, konstaterade hon hösten 2013. Då var hon med och fällde alliansregeringens förslag om en höjd brytpunkt för statlig skatt. Ledande moderater har senare gjort klart att budgetbråket skadade partiet inför valrörelsen. Moderaterna var precis på väg att införa ett stopp för sänkta skatter, men fastnade i fel strid. Ett år senare fick Magdalena Andersson betala priset, när allianspartierna var med och sänkte den nya rödgröna regeringens budget. Som man bäddar får man ligga, ansåg de borgerliga kritikerna. Det finns inflytelserika socialdemokrater som förstår deras poäng. Men Magdalena Andersson vill fortfarande inte säga att hon ångrar budgetstriden. – Det var inte välavvägt att sänka skatten ofinansierat när vi hade 60 miljarder i underskott. Och vi ville ju inte ha en ordning där den största minoriteten styr. Vi ville ha ett samarbete över blockgränsen. Det är fortfarande vårt svar, säger hon. Det kommer signaler från alliansen om att de rödgröna skulle kunna frigöra sig från budgetsamarbetet med Vänsterpartiet. Men Magdalena Andersson får inte ihop ekvationen. – Det finns inget alternativ för oss annat än att ha ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet. Eftersom Sverigedemokraterna redan röstar på Moderaternas budget så skulle vi i sådana fall behöva förlita oss på att Kristdemokraterna inte gör detsamma. Det går tyvärr inte att lita på Kristdemokraterna, det har vi redan upptäckt. Finansministern blir också en personlig måltavla för oppositionen. Senast nu i veckan hotade en moderat riksdagspolitiker med misstroendevotum på grund av bankjätten Nordeas flyttplaner. Hot om förtroendeomröstningar finns också mellan raderna i budgetbråket. – De får naturligtvis svara på hur de tänker. Misstroendevotum brukar man ju rikta mot någon som har gjort något formellt fel. Då får man i så fall ju peka på att jag något formellt fel. Eller så börjar man använda misstroendeinstrumentet på ett helt nytt sätt. För att man ogillar någon i största allmänhet, säger hon. ? ? ? Magdalena Andersson säger själv att hon är en tävlingsmänniska. Elitsimmare under uppväxtåren. När hon slutade vinna lade hon av, och fick massor av tid över. Det var då som hon engagerade sig i SSU. Det politiska engagemanget hade hon med sig från diskussionerna hemma i tv-soffan i Uppsala. Som omhuldat endabarn deltog hon ofta i de vuxnas samtal. Pappa Göran Andersson undervisade i statistik på universitet. Mamma Birgitta Granell Andersson arbetade som gymnasielärare i samhällskunskap. — Hon var väldigt tydlig med att hennes jobb är lika viktigt som min pappas jobb. Hennes profession är lika viktig. De var jämbördiga som yrkes-personer. Det skiljde min familj från många andra familjer, säger Magdalena Andersson. Tidigt formades en person som skulle klara sig väl i utpräglat manliga miljöer. – På Handelshögskolan var vi 25 procent kvinnor. Jag tror att jag hade en kvinnlig föreläsare under alla år. Man fick tuffa till sig lite. Magdalena Andersson påbörjade en forskarutbildning och hann med ett år på Harvard innan lockropen från politiken blev för höga. Hon såg framför sig en karriär på finansdepartementet, men placerades i stället på statsrådsberedningen under Göran Persson. Efter besvikelsens tårar fann hon sig tillrätta. Hennes förra chef kommer ihåg en mycket allvarlig, hårt arbetande, nästan sträng person med starka krav på sig själv. — Jag minns hennes no nonsense-attityd. Skämt och gag fanns det plats för, men inte i arbetet. Jag satte väldigt stort värde på att ha henne i min omgivning, säger Göran Persson. Det var en väldigt rak miljö, summerar Magdalena Andersson. – Göran är ju väldigt, väldigt rolig att ha att göra med. Han är fruktansvärt begåvad. Så det var väldigt lärorikt. Hade man någon logisk lucka i resonemanget såg han det på direkten. Fanns det någon svag punkt, om man hade en föredragning på 20 minuter och det fanns 30 sekunder där man hade en svag punkt, så såg han det omedelbart. Man fick verkligen skärpa sinnena. En del skulle kunna bli skrämda av det där. – Ja, det är det ju många som blir. Och varför blir inte du rädd? – Jag tyckte att det var stimulerande. Jag gillar att tävla. Och någonstans är det ändå bara jobbet. När folk kommer fram och tycker att jag är duktig så är det ju i rollen som finansminister och del av partiledningen. Det är på samma sätt när folk inte tycker att jag är bra. Det är jag i den rollen. Inte jag-jag. Det är inte jag hemma eller jag bland mina vänner. – Jag skulle vara förkrossad om jag gjorde något som var dåligt för landet på riktigt eller för partiet om något var dåligt för partiet på riktigt. Men där-emot att få kritik, det är en del av spelets regler. Magdalena Andersson kan ibland uppfattas som kärv och kantig. Omgivningen beskriver henne snarare som frank och fri från fåfänga. Uppriktigheten märks när hon resonerar om nackdelar och fördelar med den offentliga rollen. – Man vill ju ändå att folk ska få ett trevligt intryck av en, om inte annat för att man är en representant för Sveriges regering. Det är ju inte så att jag skulle uppföra mig väldigt illa, annars heller. Men det bär jag med mig lite. Inte för att det spelar roll för mig personligen. Men folk ser ju inte att det är jag som står och handlar, de ser att det är finansministern som står och handlar, säger hon. Vad är roligast? – Det är att få bestämma, så klart. Det är så många människor som har så svårt att förhålla sig till det där ordet makt. – Men det är ju därför som man håller på med politik. Man vill ha makt. Och bestämma. Jag håller inte på med politik för att hålla på med akademiska seminarier. Det är också bra men det är inte det som är syftet. Det är att förändra världen. Det är inte så ofta som Magdalena Andersson får frågor om varför hon är feminist eller hur hon fungerar som kvinnlig förebild. Det ser hon egentligen som ett tecken på att jämställdheten går framåt. – Det som kännetecknar mig är inte att jag är kvinnlig finansminister utan att jag är finansminister, säger hon. Men det är en annan fråga som förföljer finansministern, en fråga som hon försöker besvara under sina tal till partikamraterna den här våren. Det är inte en fråga som ställdes särskilt ofta till hennes företrädare på finansministerposten och det är inte en fråga som ställs särskilt ofta till hennes manliga kolleger i regeringskretsen. Kanske säger den något om hur kvinnorollen förändrats i socialdemokraterna. Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström uppfattades alla som representanter för förnyelsen av Socialdemokraterna. De betraktades som bärare av nya tankegångar. De förväntades stå för ett mer kvinnligt och kollektivt ledarskap, samtidigt som de var starkt lysande fixstjärnor. Magdalena Andersson och hennes kompetenta medsystrar får i stället frågan vad de egentligen brinner för. Historikern Petra Pauli, som forskat om kvinnor i arbetarrörelsen, ser en cirkel som sluter sig. – Det var samma frågor som ställdes till de allra tidigaste kvinnorna i socialdemokratiska regeringar. Alva Myrdal och Ulla Lindström kom in som experter. Om vi tittar på kvinnorna som sitter i regeringen i dag, som Magdalena Andersson och Annika Strandhäll, så är de också mycket mer professionaliserade. De har läst statsvetenskap och nationalekonomi, och även om de haft ett politiskt engagemang, så är de inte så integrerade i partiet. Socialdemokraterna är ett parti som vurmat för jämställdhet och samtidigt omfamnat starka manliga ideal. – Där finns ett trasigt förflutet. Man vill ha jämställdhet men inte rubba klassidealet. Då ställs den här arbetarmannen i blåkläder mot den socialdemokratiska medelklasskvinnan. Den som inte har rätt bakgrund blir lätt misstänkliggjord. Trots att man kan brinna lika mycket för kampen mot orättvisor även om man inte har delat kökssoffa med åtta syskon, säger Petra Pauli. ? ? ? För tävlingsmänniskan Magdalena Andersson fortsätter träningslägret. Hon har bytt om till svarta smäckra pumps när hon talar i den forna hemstaden Uppsala. Det är svårare att sticka ut som radikal här i studentstaden, när SSU:s talare lovprisat feminismen och talaren från Transportarbetareförbundet uppmanat LO att fungera mer som en progressiv kamporganisation. Magdalena Andersson gör sitt bästa för att påminna om hur hon kämpat mot orättvisor ända sedan hon talade som SSU-are i gympadojor på första maj i Uppsala för 30 år sedan. – Där spelar mina år på Handelshögskolan och Harvard ingen roll. Det är kampen mot orätt-visor som jag brinner för, säger hon. Efteråt skockas Uppsalabor nedanför scenen. De är före detta elever till mamma Birgitta Granell Andersson som vill hälsa när dottern hållit tal. De är lika, mor och dotter. Ingen av dem vill vidgå att det är så märkvärdigt att Magdalena Andersson stått där på scenen som förstamajtalare. – Jag kommer ju ihåg för 30 år sedan, hur min man och jag cyklade ned för att lyssna. Då kändes det fantastiskt. Nu är det lite mer som vanligt. Jag har ju vant mig, säger Birgitta Granell Andersson. När Magdalena Andersson fick frågan om att återvända till politiken som ekonomiskpolitisk talesperson för fem år sedan, ringde hon faktiskt till mamma och bad om råd. – Hon ringer alltid och frågar, och jag säger att jag inte kan säga någonting. Hon får prata med sin man. Det är en väldigt förståndig man. Han tyckte att hon skulle pröva. När hon sedan fick frågan om finansministerposten sa han att man kan ångra hela livet om man säger nej till ett sådant erbjudande, berättar Birgitta Granell Andersson. Det finns fler kvinnor på första bänk. Bland andra veteranen Birgitta Dahl, före detta minister och talman. Hon anlägger det historiska perspektivet på att kvinnor är självklara huvudtalare på första maj. – Det var ju detta vi slogs för redan på 60-talet, säger hon. ? ? ? Magdalena Andersson vill anpassa sitt budskap till tidsandan. Hon hävdar att hon ser ett nytt läge i ekonomin. Och hon har tydliga skäl att försöka stärka sin ställning inför höstens förväntade budgetbataljer. Men finns det ytterligare en anledning till att hon drillas som talare och debattör våren 2017? Är det en kronprinsessa, nyss fyllda 50, som kliver ned från scenen i Uppsala? Hon avfärdar frågan med en kalkyl. – Våra partiledare brukar sitta väldigt länge. Stefan har bara suttit i fem år, så jag fattar inte varför frågan är aktuell över huvud taget. Han sitter väl i fem år till i alla fall. Tage Erlander satt i 23 år, och då är det 18 år kvar, säger hon. Det är nog ganska få i partiet som räknar med att Stefan Löfven leder Socialdemokraterna fram till år 2035. Men betydligt fler delar bedömningen att han är beredd att stanna ett antal år på posten. Särskilt om Socialdemokraterna gör ett hyfsat val och behåller regeringsmakten. Ändå går snacket om efterträdare i rörelsen. Kanske är spekulationerna mest av allt terapi för ett parti som så nyligen framstod som ledarlöst. Nu finns ju hela listan med efterträdare, och namn som inrikesminister Anders Ygeman och civilminister Ardalan Shekarabi. Det är påfallande många män i uppräkningen, och så Ylva Johansson, en politiker med stark drivkraft och möjligen svagare förmåga att få med sig medlemmarna. För några år sedan hade Magdalena Andersson inte ens kommit på fråga. Nu säger folk i partiet att hon definitivt finns med på listan – vare sig hon vill eller ej. – Jag ser mig som finansminister. Det är det som är min grej. Och framför allt att vara finansminister i Stefan Löfvens regering, konstaterar Magdalena Andersson. Det som är uppenbart för alla är att det finns ett starkt förtroende mellan regeringschefen och rikshushållaren. Den före detta svetsaren från Örnsköldsvik och ekonomen från Uppsala är ett lite udda radarpar i svensk politik. – Vi kompletterar varandra fantastiskt väl. Ingen av oss har ju valt att vara företrädare eller har drivits av viljan att vara företrädare. Vi drivs av att göra skillnad. Det gör ju att man förstår varandra väldigt bra. Vad är rätt och vad är fel? Kan jag stå för det här? Kan jag se mig själv i spegeln? Där är vi väldigt lika, säger hon. Andersson och Löfven förenas också av kärleken till ordning och reda. När flyktingkrisen drabbade Sverige hösten 2015 tog finansdepartementet strid för skärpningen av migrationspolitiken. – Då kände man att det är bra att man har varit igenom flera kriser. Erfarenheten efter att ha jobbat i regeringskansliet var otroligt värdefull. Just när en kris kommer krypande på det sättet. Att se att ”hallå, det här går inte. Vi måste göra något drastiskt”, säger hon. I efterhand är det många som aspirerat på ledar-skap i flyktingkrisen. Magdalena Andersson är inte en av dem. Hennes relation till statsministern bygger på lojalitet. – Jag tror att vi är väldigt trygga med varandra. Man sätter saken före sig själv. Man kan inte göra något som är bra för mig men dåligt för regeringen eller partiet. Man kan aldrig sätta mig före det. Vi är inga solospelare, säger hon. En partiledare utser inte sin efterträdare och Stefan Löfven är knappast en politiker som kör över sin egen rörelse. Kronprinsar och kronprinsessor får nog koras på andra sätt. De som anar upptakten till en kampanj bakom Magdalena Andersson, de tror att hon har sina stödtrupper i ”tjejgänget” i regeringskretsen och bland lokalpolitikerna i Stockholms län. Det är socialdemokrater som gärna ger en sansad ekonom makten över partiet. Och det är socialdemokrater som vill ha en kvinna som partiledare, någon gång i framtiden. – Personer i den här kretsen vill inte att Anders Ygeman ska segla runt på en räkmacka under tiden. För dem vore det en jättestor prestigeförlust om Anna Kinberg Batra blev den första kvinnliga statsministern. Det finns ett jättestarkt sug efter en kompetent socialdemokratisk kvinna som kan vinna val, säger en person med insyn. Möjligen är Magdalena Andersson på väg att få samma roll som Anders Borg i regeringen Reinfeldt. En teknokrat och tjänsteman som utvecklas till fullblodspolitiker med en allt starkare partipolitisk retorik. Det är ingen given väg till partiledarposten. Borg saknade intresse för maktspelet i Moderaterna, Anderssons lust att delta i interna intriger sägs också vara begränsad. Men finansministrar har ändå hyggliga chanser att bli folkkära. Om det funkade för en man i hästsvans, varför inte för en kvinna med vassa klackar? — Magda är det finaste man kan vara. Hon är finansminister. Jag tror att hon vill vara finansminister. Låt henne få fyra år till och jag tror att hon kommer att bli en väldigt känd och klassisk finansminister, säger Göran Persson. ? ? ? Det är svårt att gå långt i högklackat. Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Social-demokraterna har haft en enda kvinna, Mona Sahlin, som partiledare. Be inte Magdalena Andersson om en förklaring. Eller gör det, och få en beskrivning som svar. – Ledarna för de största partierna har haft manliga partiledare när dessa partier haft rege-ringsmakten. Vi har ju inte heller haft så många partiledare i Socialdemokraterna, säger hon. Dock finns kvinnliga politiker som gått före. Den som vill placera in Magdalena Andersson i en socialdemokratisk kvinnotradition ska kanske leta efter ministrar på 50-talet och före epoken Wallström–Lindh–Sahlin. Någonstans mellan experterna och visionärerna. Gråsossen har kommit tillbaka starkt som ideal i arbetarrörelsen, i en tid när gränser stängs och Sverige ställs inför nya hot mot säkerheten. Men han kan lika gärna vara en hon. Kanske kan man ana ett släktskap mellan Magdalena Andersson och Birgitta Dahl och hennes tidigare generation av välutbildade socialdemokratiska jämställdhetskämpar. – De kom fram på 60-talet i en brytningstid då jämställdhetsdebatten slog igenom på allvar. Det var en generation kvinnor som fått lära sig av sina mammor att de skulle skaffa sig utbildning och jobb. De hade fötterna på jorden. Skinn på näsan. De var inte alltid så glamourösa, säger S-debattören Anne-Marie Lindgren. Hon ser en parallell till Magdalena Andersson. Och det gör finansministern själv också. – Jag är väldigt tacksam mot föregångare som Birgitta Dahl och Ingela Thalén och Laila Freivalds. Och Lena Hjelm-Wallén! De har varit väldigt starka förebilder. De rejäla tanterna! Feminister med båda fötterna på jorden. Inga böjda huvuden och trevliga leenden. – Det är ju inte så att jag heller är någon som man sätter sig på i första taget. ? ? ? Ett träningsläger för en politiker består också av intervjuer och under en enda resa till Norrköping och Linköping hinner finansministern med att prata med ETC, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, TT, Norrköpings Tidningar, Arbetsvärlden, P4 Östergötland, Ekonomiekot, SVT Östnytt och tre reportrar från Dagens industri. I Säpobilen från tåget till universitetet lyckas hon även byta skor. Klacken är hög men steget stadigt, när finansministern kliver upp på scenen på Sveriges förenade studentkårers kongress i Linköping. – Ska ni inte fråga om frukten, undrar hon. Det socialdemokratiska kommunalrådet Kristina Edlund har precis stått på scenen och definierat sig som en jordgubbe, god och röd. Finansministern vill också få en chans att plocka ut sin like ur fruktskålen. Hon har kommit på ett svar som hon är mycket nöjd med. – Kokosnöt! Hård på ytan och god inuti. ”Men det är ju därför som man håller på med politik. Man vill ha makt. Och bestämma. Jag håller inte på med politik för att hålla på med akademiska seminarier.” ”De har varit väldigt starka förebilder. De rejäla tanterna! Feminister med båda fötterna på jorden. Inga böjda huvuden och trevliga leenden.” Claes Emil Tholin 1896–1907. Hjalmar Branting 1907–1925. Statsminister 1920 samt 1921–1923 och 1924–1925. Per-Albin Hansson 1925-1946. Statsminister 1932–1946. Tage Erlander 1946–1969. Statsminister lika länge. Olof Palme 1969–1986. Statsminister 1969–1976 samt 1982-1986. Ingvar Carlsson 1986–1996. Statsminister 1986–1991 samt 1994–1996. Göran Persson 1996–2007. Statsminister 1996–2006. Mona Sahlin 2007–2011. Håkan Juholt 2011–2012. Stefan Löfven från 2012. Statsminister från 2014. Född i januari 1967. Uppvuxen i Uppsala. Pappa universitetslektor, mamma gymnasielärare i samhällskunskap. Gift med Richard Friberg, professor på Handelshögskolan i Stockholm. Två barn, 17 år och 15 år. Familjen bor i Nacka. Ekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. Avbröt doktorandstudierna och började arbeta som politiskt sakkunnig hos statsminister Göran Persson (S) 1996. Planeringschef i statsrådsberedningen 1998–2004, stats-sekreterare i finansdepartementet 2004-2006. Rådgivare hos S-ledaren Mona Sahlin 2007–2009, därefter överdirektör på Skatte-verket. Från februari 2012 ekonomiskpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Finansminister sedan oktober 2014. Det är guldläge i ekonomin, enligt Magdalena Andersson. Men alla håller inte med. Ulf Kristersson, ekonomiskpolitisk talesperson (M): ”Magdalena Andersson brukar göra ett stort nummer av att Sverige har gått från underskott till överskott. Men att ha underskott under den värsta krisen sedan 30-talet var självklart. Då användes tidigare överskott. Nu, mitt i brinnande högkonjunktur, är det bara små överskott och regeringen genomför inga långsiktiga reformer. Hon spelar högt och satsar allt på att ekonomin inte vänder nedåt.” Klas Eklund, seniorekonom vid SEB, författare och tidigare S-tjänsteman i regeringskansliet: ”Hon har ju på finansministervis värnat starka statsfinanser och ordning och reda. Det tycker jag att hon har gjort bra. Men allt handlar inte om budgetsaldo. Det är få som tror att regeringen når målet om lägst arbetslöshet i EU 2020. Bostadsbristen ökar och byggandet når nog ganska snart toppen. Så när det gäller strukturreformer har det hänt för lite, men där är det inte bara Magdalena Andersson som bestämmer.” Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson och budgetförhandlare (V): ”Vi har ju lagt budgetar ihop och Magdalena Andersson är en hederlig person som jag uppskattar. Men sedan är det väl känt att vi vill använda skattepolitiken, främst beskatta kapital, för att utjämna de stora ekonomiska skillnaderna och för att finansiera satsningar på sjukvården och pressa ned arbetslösheten. Vill man på riktigt göra något åt ojämlikheten ska man inte bedriva en borgerlig skattepolitik. Vi har tagit små steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt.” Stefan Löfven. Övertalades att ta jobbet som parti-ledare i en kris. Fyller 60 i sommar. Men har enat partiet och precis blivit riktigt trygg i rollen som stats-minister. Betraktas som stabil i en orolig tid. Nu säger många partivänner att det blir minst fem år till. Anders Ygeman. Många höjde på ögonbrynen när den glade vänsterprofilen från Stockholm fick ansvaret för de tunga polisfrågorna. Krishösten 2015 blev Ygemanian ett faktum. Även om hajpen mattats något toppar inrikesministern många listor över tänkbara S-ledare. Men han har sina fiender. Magdalena Andersson. Tar allt större plats i den politiska debatten, och har därmed fått fart på spekulationer om kronprinsessan. Beskrivs som obrottsligt lojal med Löfven. Kanske är hennes plan snarare att bli en folkkär finansminister – med höga klackar i stället för livrem och hängslen. Ardalan Shekarabi. Många i rörelsen talar varmt om civilministern, och somliga ser honom också som ett mer visionärt alternativ. Politiskt har han fått hantera en hel del motgångar. En gammal SSU-skandal ligger honom i fatet. Ylva Johansson. Stark politisk drivkraft, stor erfarenhet, skicklig på förhandlingar över blockgränsen. Men också en solospelare. Vänstersossar tycker att hon är för höger, högersossar gillar inte hennes förflutna i Vänsterpartiet kommunisterna. Mikael Damberg. Näringsministern har många gånger pekats ut som Löfvens kronprins, men gör ingen succé i regeringen. Ängslig, säger kritikerna. Mr/Ms X. Det är läxan från nomineringen av Håkan Juholt: Ibland får alla fel. Alva Myrdal. Slog igenom som debattör ihop med maken Gunnar Myrdal med ”Kris i befolkningsfrågan” 1934. Politiker och diplomat som belönades med Nobels fredspris 1982. Ulla Lindström. Statsråd 1954-1966. Blev 1958 den första kvinnan som tjänstgjorde som tillförordnad statsminister. Avgick i protest mot biståndsbudgeten 1966. Birgitta Dahl. Statsråd i Palmes och Carlssons regeringar. Riksdagens talman 1994-2002. Lena Hjelm-Wallén. Statsråd i Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar från 1974 och fram till 2002. Socialdemokraternas första kvinnliga utrikesminister 1994–1998. Ingela Thalén. Minister i flera regeringar. Partisekreterare 1996–1999. Laila Freivalds. Justitieminister 1988–1991 samt 1994–2000. Utrikesminister 2003–2006. Betraktades länge som en av Carlssons och Perssons mest stabila statsråd, men fick faktiskt avgå två gånger. Först för en lägenhetsaffär och sedan för kritiken efter flodvågskastrofen och stängningen av SD:s hemsida. Anna Lindh. Utrikesministern tippades bli Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare. Mördad i september 2003. Mona Sahlin. Partiets första kvinnliga partisekreterare som var nära att bli partiledare redan på 90-talet. Tobleroneaffären om hur hon använt ett tjänstekort för privat bruk kom i vägen. Kom tillbaka och blev S-ledare 2007–2011. Margot Wallström. Oerhört populär profil som gått in och ut ur svensk politik. EU-kommissionär 1999–2010. Utrikesminister sedan oktober 2014. ", "article_category": "other"}
{"id": 11253, "headline": "Livsstil påverkar cancerrisken", "summary": "En av tre svenskar drabbas av cancer. Ärftlighet är en riskfaktor men även livsstilen påverkar. Elizabeth Johansson på Cancerfonden och forskaren Lars Forsberg reder ut vilka faktorer som är viktigast att känna till.", "article": "Cancer är ett samlingsnamn på upp till 200 genetiska sjukdomar som drabbar runt var tredje svensk person någon gång under deras livstid. Medan 5 och 10 procent av cancerfallen har ärftlighet som en starkt bidragande faktor, och 25 procent av fallen ärftlighet som en svagare bidragande faktor, beror 90 procent av alla cancerfall också på skador som sker i kroppens celler under en persons livstid. – Cancer är ju inte en sjukdom, utan kan delas upp i ungefär 200 cancerformer. Där handlar det vanligen inte om ett specifikt smittämne som påverkar varje patient på samma vis, som är fallet vid vissa andra sjukdomar. I stället är varje sjukdom unik, säger Lars Forsberg, docent och forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala Universitet. Det går sällan att säga helt säkert vad som har gjort att någon enskild person har utvecklat cancer, då det är ett komplext samspel mellan riskfaktorer, ärftlighet, genetik och mutationer i cellerna. Men det finns väldokumenterade faktorer i livsstilen som påverkar risken att drabbas av cancer. – För en enskild person kan man aldrig säga att någon har fått cancer just på grund av en specifik riskfaktor. Det är viktigt att komma ihåg att det är komplexa saker som styr uppkomsten av cancer och att många faktorer kan samspela. Man kan inte förebygga cancer, men man kan minska sin egen risk att drabbas genom att leva hälsosamt, säger Elizabeth Johansson, sakkunnig på Cancerfonden. Rökning pekas ut som den största riskfaktorn. Varje år sker 7 000 cancerfall med koppling till rökning i Sverige enligt Cancerfondens statistik. Röken från cigaretter innehåller ett stort antal cancerframkallande ämnen, som när de kommer i kontakt med kroppens celler framkallar skador. I vissa fall kan dessa skador ske i celler som gör att cancer utvecklas. – Det finns hjälp att sluta röka från till exempel apoteket och på vårdcentraler, och att sluta hjälper verkligen att minska risken, säger Elizabeth Johansson. Att dricka alkohol höjer risken för att drabbas av cancer. Enligt Cancerfonden är 4 000 av cancerfallen varje år kopplade till alkoholkonsumtion, och alkoholen kan orsaka cancer i alla de organ som alkoholen passerar eller bryts ner i: strupe, munhåla, svalg, lever, tjock- och ändtarm. Det finns också en ökad risk för att drabbas av bröstcancer. – Östrogen är en trigger för bröstcancer, och alkohol höjer nivåerna av östrogen. Annars är det acetaldehyd som produceras när alkoholen bryts ner som skadar cellerna, säger Elizabeth Johansson. Enligt vissa studier finns det i rödvin ett ämne med skyddande effekt mot cancer, men detta anses inte ha tillräckligt vetenskapligt stöd för att kunna föras i bevisning. Den cancerform som ökar mest i Sverige i dag är hudcancer. 11 000 personer får en hudcancersjukdom i Sverige varje år. Att sola ökar risken för att drabbas av malignt melanom, den farligaste typen av hudcancer, kraftigt. – Särskilt om man har en ljusare hudton så ger solens UV-strålar skador i huden. För det mesta repareras de skadorna, men de kan också ge hudcancer, säger Elizabeth Johansson. Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten är det bästa skyddet mot solens UV-strålning kläder, hatt och solglasögon, kompletterat med solskyddsmedel på de delar av kroppen som inte kan skyddas med kläder. Att man använder sig av solskyddsmedel ska inte göra att man tillbringar längre tid i solen. Strålsäkerhetsmyndigheten och Cancerfonden rekommenderar att man håller sig i skuggan mellan klockan 11 och 15. Förutom UV-strålning finns andra typer av strålning som kopplats till cancer. Strålsäkerhetsmyndigheten uppskattar att radon i bostäder leder till runt 500 cancerfall varje år. Radonet andas man in och strålningen kan sedan göra att man drabbas av lungcancer, speciellt stor är risken om man är rökare. Även strålning vid röntgen har i studier visat sig kunna öka risken för cancer. Däremot har icke-joniserande strålning som avges av till exempel mobiltelefoner och teknik i hemmet inte kunnat kopplas till en ökad cancerrisk. – Framtida studier får utvisa om mobiler kan kopplas till en ökad risk för olika cancerformer, men konsensus i forskningen som finns nu är att den strålning som kommer från mobiltelefoner inte är tillräckligt stark för att vara en risk för cancer, säger Lars Forsberg Kost med stor andel grönsaker, bönor, fullkorn, nötter och frukt anses av World cancer research fund vara hälsosamma matvanor och minska risken för cancer. Man ska enligt dem försöka välja att äta fisk och fågel snarare än charkuterier och rött kött. – En teori om varför man ska undvika rött kött är att det köttet innehåller ett ämne som kallas hemjärn som tillsammans med syre och kväve i kroppen kan bilda skadliga ämnen, säger Elizabeth Johansson. Också hårdstekt mat har kopplats till en förhöjd risk för cancer, men kopplingen har än så länge bara kunnat konstateras i djurförsök. – Bränd mat bildar stekytemutagener vilket är något som man tror skulle kunna skada cellerna, säger Elizabeth Johansson. Lars Forsberg menar att det viktigaste är att hålla en sund livsstil, och att undvika att drabbas av övervikt eller fetma då det har kopplats till en ökad risk för cancer. Dock vet man inte om det är övervikten i sig, eller någon livsstilsfaktor som också orsakar övervikt, som ökar risken att drabbas av cancer. Fysisk aktivitet påverkar cirkulation och hormonnivåer i kroppen. Enligt World cancer research fund är låg fysisk aktivitet kopplat till bröstcancer, tjocktarmscancer och livmoderkroppscancer. – Minst trettio minuter per dag de flesta dagar ska man vara fysiskt aktiv. Det räcker med en rask promenad eller en cykeltur, men pulsen behöver höjas och hjärtat få jobba mer, säger Elizabeth Johansson. Fysisk aktivitet minskar också risken för övervikt, som kopplas till flera typer av cancer. – Om man lever hälsosamt så minskar man risken för cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och kol och det behöver inte betyda så jättestora livsstilsförändringar, säger Elizabeth Johansson. Rökning ses som den viktigaste riskfaktorn. Både rökning och passiv rökning ökar risken för att drabbas av lungcancer, men även om just lungcancer är den vanligaste cancerformen kopplad till rökning kan rökningen också orsaka flera andra typer av cancer, som cancer i munhåla, svalg, strupe, magsäck, bukspottskörtel, urinvägar och njure. Alkohol kan öka risken för cancer i bland annat strupe, munhåla, lever, tjock- och ändtarm. Det finns också en ökad risk för bröstcancer eftersom alkohol höjer östrogennivåerna. Annars är det acetaldehyd som produceras när alkoholen bryts ner som skadar cellerna. Källa: Cancerfonden ", "article_category": "other"}
{"id": 11271, "headline": "Så kan man tala med barnen om terror", "summary": "Terrorattacken i Manchester skiljer sig från andra liknande dåd. Den här gången var målet en konsert med en känd världsartist som är mycket populär bland barn och ungdomar. Bland de döda och skadade offren finns flera unga människor.", "article": "– Därför tror jag att många unga även i Sverige i dag känner en särskilt stor oro och ångest. Då är det viktigt att föräldrar och andra vuxna behåller ett lugn och kan ge saklig information om det som hänt, säger psykologen och terapeuten Lisa Clefberg. Hon har doktorerat på ångest och fobier bland unga, och har stor kunskap om vilken påverkan traumatiska händelser kan ha – oavsett om man upplevt dem på plats eller tagit del av dem i nyhetsflödet. I sommar är det många konserter och musikfestivaler runt om i Sverige. Bland publiken och besökarna finns många barn och ungdomar. Konserter är något vi förknippar med glädje, att få se sin idol på scenen kan innebära en enorm lycka för många. Läs mer: Gröna Lund ser över säkerheten – När en självmordsbombare slår till mot just en konsert väcker det så klart väldigt starka känslor. Det blir något särskilt ondsint. Därför är det viktigt att orka och våga prata om det som hände i Manchester på måndagskvällen. Mitt råd är att som vuxen vara väldigt konkret och bara berätta om de fakta vi känner till, säger Lisa Clefberg. Att låta känslorna ta över inför barnen är aldrig bra, fortsätter hon. Och det värsta är att skrämma upp sina barn och tonåringar och till exempel säga att de nu inte kommer att få gå på den där drömkonserten de sett fram mot så länge. – Däremot kan det vara bra att peka på konkreta saker som att man alltid ska ta reda på var nödutgångarna finns, att det är viktigt att hålla ihop med dem man är tillsammans på konserten med och så vidare. Men också att påpeka att det är mycket ovanligt att råka ut för ett terrordåd, säger Lisa Clefberg. Hon menar att det faktum att självmordsbombaren i Manchester slog till mot en arena med så många barn och unga i publiken på sätt och vis skulle kunna ses som en upptrappning av terrorn. Tidigare har barn blivit offer bland andra drabbade i exempelvis folksamlingar. Den här gången tycks målet ha varit att döda och skada unga människor. Hur ska då föräldrar och andra vuxna prata med barn och ungdomar om det som hänt? Så här svarar Lisa Clefberg: 1. Var noga med att inte skrämma. 2. Konstatera vad som hänt. 3. Berätta inte för mycket. 4. Låt inte små barn titta för mycket på tv och internet om det som hänt. 5. Anpassa informationen till barnens ålder. 6. Varna barnen för att ta del av och sprida bilder från händelsen på Instagram och andra sociala medier. Be barnen och ungdomarna att visa de bilder eller videoklipp de får. 7. Poängtera för barnen att det är vanligt att känna sig skärrad eller skrämd av den här typen av händelser, men att det är viktigt att man inte låter den rädslan begränsa det man gör. Hur ska vi berätta för barn i olika åldrar om otäcka händelser? Här är Lisa Clefberg tydlig med sina råd: – I förskoleåldern ska man bara svara på frågor, inte själv börja berätta vad som hänt. Om barnen är något äldre räcker det oftast med att berätta vad som hänt. ”Lilla Aktuellt” i SVT har anpassat sina inslag till just de här åldrarna. När det gäller tonåringar är det bra att fråga hur de känner sig, om de är oroliga och så vidare. De är mogna nog för att reflektera över varför en del människor är onda och hur vi ska arbeta för att förhindra till exempel terrordåd. Lisa Clefberg är knuten till Karolinska institutet. Hon har arbetat med ångest, oro och rädsla i arton år både med forskning och med patienter. Hon bodde och arbetade i New York efter terrorattacken den 11 september 2001, och i Chile under den stora jordbävningen 2010. ", "article_category": "other"}
{"id": 11287, "headline": "Kommunerna måste sluta hyckla om köttet", "summary": "Sveriges kommuner säger att de värnar om lokalt producerad mat. Ändå är köttet som serveras på äldreboenden och skolor importerat från utlandet. Kommunerna måste tänka om – och sluta hyckla.", "article": "När vi konsumenter handlar i butik, så kan vi ta ställning, och det gör vi rätt bra. Över 85 % väljer svenskt kött. I offentliga kök däremot finns inget val. Där tvingas barn och gamla hålla tillgodo med utländskt kött, väl dolt i fina uttalanden och fasader där man påstår sig vilja något helt annat. Man pressar ner priset per tallrik till ofattbart låga nivåer och lägger hela ansvaret på en stackars kostchef att ta besluten. Detta innebär dåliga råvaror på tallrikarna.Bland annat kött som producerats med en djuromsorg som skulle varit olaglig i Sverige och antibiotikanivåer i djurhållningen som blivit mänsklighetens största hot. En majoritet av de svenska kommunerna säger sig prioritera god djuromsorg och miljöhänsyn när de köper kött till sina skolor och äldreboenden, men i slutänden handlar det nästan alltid om priset. Detta enligt en helt färsk undersökning från organisationen Svenskt Kött, där man analyserat 210 kommuner. Ändå ser det ut som det gör - och nu måste det till krafttag för att förändra detta. Den ena handen vet inte vad den andra gör och det har vårt samhälle och vår framtid i Sverige inte råd med. Varenda kilo kött som produceras och konsumeras lokalt ger tre gånger pengarna för det lokala samhällets totala ekonomi. Varenda kvadratmeter betesmarker hålls öppna av betande mular. Marker som inte är lämpade för något annat än just betande mular eller alternativet granskog. Ett lokalt jordbruk med lokal förädling i bygden ger många arbetstillfällen. Det finns dock ett litet fåtal kommuner som gör ett briljant arbete med frågan om att producera och konsumera lokalt. Norrköping är en sådan. Där håller landshövdingen för Östergötland brandtal för vad hela det lokala samhället faktiskt tjänar på lokal livsmedel som stannar i närområdet. Hon har faktiska siffror som visar det. Näringslivschefen och de lokala politikerna rakt över gränserna har också bestämt sig. Med den enigheten kommer de att lyckas även om hänsyn självklart tas till EU:s regler om offentlig upphandling. Min uppfattning är att det är dags att sluta hyckla. Vill man att barn och gamla ska få bättre, lokal mat måste man tänka på ett nytt sätt. Vill man så går det. ", "article_category": "other"}
{"id": 11288, "headline": "Jobbet där inget får gå fel", "summary": "Anestesisjuksköterskan Ann-Sofie Sundqvist har gett narkos till tusentals människor. Om hon gör något fel kan det få ödesdigra följder. ”Jag brukar säga att jag är patientens ögon och öron under en operation”, säger hon.", "article": "Anestesisjuksköterskan Ann-Sofie Sundqvist är alltid på sin vakt. Men hennes noggrannhet gäller inte bara tekniken eller rätt dosering av läkemedel. Före och under en operation känner hon även ett moraliskt och etiskt ansvar för patienten. – Alla patienter är mer eller mindre nervösa inför ingreppet och oroliga för att ligga där sövda utan någon möjlighet att påverka det som sker. Då brukar jag säga att min uppgift är att finnas där för patienten och guida patienten genom hela narkosen, oavsett om hen är vaken eller inte. Jag blir patientens företrädare och ska se till att hans eller hennes integritet värnas, säger Ann-Sofie Sundqvist. Hon har varit anestesisjuksköterska sedan millennieskiftet och arbetar i dag vid Universitetssjukhuset i Örebro på avdelningen för hjärt- och kärlkirurgi. Genom åren har hon varit med om att ge narkos till flera tusen patienter. – Jag brukar säga att jag är patientens ögon och öron under en operation. Samtidigt måste jag se till att andningen och blodcirkulationen fungerar. Patienten måste verkligen lita på att jag kan mitt jobb och inte gör några fel, säger Ann-Sofie Sundqvist. Hon säger att det gäller att ha beredskap och alltid vara steget före så att inget går snett. – Vi kan till exempel ha fått uppgifter före operationen om patienten har diabetes eller högt blodtryck och då är det vår uppgift att se till att patienten får en säker och god vård under den tid som hen är hos oss. Men även i normalfallet är vi nära patienten. Det brukar ofta spännas en ”narkosbåge” med sterila skynken över patienten och bakom dessa finns zonen där kirurgen står och opererar. – Om någon endast får lokalbedövning så står eller sitter anestesisjuksköterskan vid patentens huvud för att hen ska känna sig trygg, berättar Ann-Sofie Sundqvist. Tidigare forskning har visat just detta, att vakna patienter upplever trygghet av att kunna se anestesisjuksköterskan under operationen. Men om patienten är helt nedsövd spelar det väl ingen roll? – Då är det minst lika viktigt att vi finns i närheten och blir den där företrädaren jag talade om. Under de senaste fem åren har Ann-Sofie Sundqvist forskat om anestesisjuksköterskans roll under en operation. Den 19 maj lade hon fram sin doktorsavhandling vid Örebro universitet. Den handlar om att alltid ha patientens ”bästa för ögonen”. – Det innebär att jag och mina kollegor har ett moraliskt, etiskt och medicinskt ansvar gentemot patienten. Det innebär att vi utgör ett skyddande paraply och åtgärdar allt som patienten skulle ta hand om på egen hand om han eller hon varit vaken. Varje dag sker tusentals operationer här i landet. En del patienter får lokalbedövning, andra sövs ned helt. För många känns det traumatiskt att bli helt beroende av andra människor. – Oavsett om patienten är vaken eller inte under operationen finns en anestesisjuksköterska alltid vid hans eller hennes sida. En del kanske tror att vi bara ger en spruta och sedan går ut så fort patienten blivit sövd, men vi är alltid kvar i rummet som det där skyddet. – När jag utbildade mig till anestesisjuksköterska talade lärare ibland om att vi skulle vara patienternas ”advokater”, men för mig ger det fel associationer. Vi försvarar ju inte några som är anklagade för något. Jag ser mig hellre just som patientens företrädare i en situation där den inte kan göra sin stämma hörd. Ann-Sofie poängterar att alla yrkeskategorier inom hälso- och sjukvården företräder patienten utifrån sin egen specifika yrkesroll, men att hon i sin forskning har fokuserat på just anestesisjuksköterskan. Vad är det viktigaste du lärt dig under åren i yrket? – Att varje patient är unik och att vi måste anpassa vårt beteende efter det. Har du själv blivit sövd någon gång? – Ja, när jag var sjutton år. Hur var det? – Jag var orolig eftersom mina föräldrar var bortresta, och jag kände mig ganska ensam. Men jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag märkte att mamman till en kamrat var den som skulle söva mig. Då blev jag genast mycket tryggare Vad kan gå snett när en patient är sövd? – Ett enkelt exempel är när patienten som ska opereras ligger på rygg. Ofta vilar då armen på en flyttbar bräda som sticker ut från operationsbordet. Under operationen är det lätt att kirurgen omedvetet gradvis flyttar brädan, och därmed armen, för att komma åt bättre. – Risken för att patienten får en översträckning i axeln eller armen kan bli stor, men han eller hon kan ju inte säga till att det gör ont. Då är det anestesisjuksköterskans ansvar att säga till och varna kirurgen. Förekommer det att personal fäller nedsättande kommentarer om patienter som är nedsövda? – Nej, inte där jag arbetar i dag. Men när jag var ny i yrket inträffade det några gånger. Kanske var det en del i det gamla gardets jargong. Om någon skulle kommentera en patient nedsättande när jag är på jobbet skulle jag omedelbart protestera. Ann-Sofie Sundqvist inledde arbetet med sin doktorsavhandling med att sammanställa all tillgänglig forskning om ”företrädarskapet” och vilka konsekvenser det kan få för anestesisjuksköterskan. Sedan intervjuade hon ett antal anestesisjuksköterskor, och observerade därefter några under två arbetspass. Till sist skickade hon ut en enkät vilken besvarades av nära tre hundra kollegor runt om i landet. Resultatet visar att anestesisjuksköterskan har patientens bästa för ögonen, vilket karaktäriseras av att hen har ”kontroll över situationen och bevarar mänskliga värden”. Ann-Sofie Sundqvist hoppas att hennes avhandling ska kunna användas i utbildningen av nya anestesisjuksköterskor och ytterligare öka medvetenheten om vilken viktig uppgift de har i vården – och att det också medför ett stort ansvar. Ann-Sofie Sundqvist avhandling heter ”Perioperative patient advocacy: having the patient’s interests at heart” (Örebro universitet). Narkos eller anestesi Anestesi betyder att inte känna. Ordet används inte så ofta i det svenska vardagsspråket, betydligt mer förekommande är ordet narkos och en anestesiolog benämns oftast narkosläkare. Narkos eller generell anestesi innebär att försätta patienten i så djup sömn att denne inte förmår känna någonting av vad som försiggår. Lokalbedövningsmedel blockerar smärtimpulser. En väl fungerande bedövning medger att patienten kan vara helt vaken. Det kan ske vid till exempel mindre operationer, lagning av tänder och provtagningar. Den moderna anestesins födelse brukar anges till 16 oktober 1846 då tandläkaren William TG Mortons genomförde världens först beskrivna bedövning med eter. Källa: Vårdguiden, NE, Wikipedia m fl ", "article_category": "other"}
{"id": 11301, "headline": "Livsstilsfaktorerna som ökar risken för cancer", "summary": "Cirka en av tre svenskar drabbas av cancer. I en fjärdedel av cancerfallen tror forskarna att ärftlighet är en bidragande faktor, men det finns flera livsstilsfaktorer som också påverkar risken att drabbas. Elizabeh Johansson, sakkunnig på Cancerfonden, och forskaren Lars Forsberg vid Uppsala universitet reder ut vilka riskfaktorer som är viktigast att känna till.", "article": "Cancer är ett samlingsnamn på upp till 200 genetiska sjukdomar som drabbar runt var tredje svensk person någon gång under deras livstid. Medan fem till tio procent av cancerfallen har ärftlighet som en starkt bidragande faktor, och 25 procent av fallen har ärftlighet som en svagare bidragande faktor, beror 90 procent av alla cancerfall också på skador som sker i kroppens celler under en persons livstid. – Cancer är ju inte en sjukdom, utan kan delas upp i ungefär 200 cancerformer. Där handlar det vanligen inte om ett specifikt smittoämne som påverkar varje patient på samma vis, som är fallet i vissa andra sjukdomar. I stället är varje sjukdom unik, säger Lars Forsberg, docent och forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala Universitet. Det går sällan att säga helt säkert vad som har gjort att någon enskild person har utvecklat cancer, då det är ett komplext samspel mellan riskfaktorer, ärftlighet, genetik och mutationer i cellerna. Men det finns väldokumenterade faktorer i livsstilen som påverkar risken att drabbas av cancer. – För en enskild person kan man aldrig säga att någon har fått cancer just på grund av en specifik riskfaktor. Det är viktigt att komma ihåg att det är komplexa saker som styr uppkomsten av cancer och att många faktorer kan samspela. Man kan inte förebygga cancer, men man kan minska sin egen risk att drabbas genom att leva hälsosamt, säger Elizabeth Johansson, sakkunnig på Cancerfonden. RÖKNING Rökning pekas ut som den största riskfaktorn för cancer. Varje år sker 7.000 cancerfall med koppling till rökning i Sverige, enligt Cancerfondens statistik. Röken från cigaretter innehåller ett stort antal cancerframkallande ämnen, som när de kommer i kontakt med kroppens celler framkallar skador. I vissa fall kan dessa skador ske i celler som gör att cancer utvecklas. Både rökning och passiv rökning ökar risken för att drabbas av lungcancer, men även om just lungcancer är den vanligaste cancerformen kopplad till rökning kan rökningen också orsaka flera andra typer av cancer, som cancer i munhåla, svalg, strupe, magsäck, bukspottskörtel, urinvägar och njure. Om man redan röker hjälper det att sluta, redan kort efter ett rökstopp syns en minskning av risken att drabbas av sjukdom. – Det finns hjälp att sluta röka från till exempel apoteket och på vårdcentraler, och att sluta hjälper verkligen att minska risken, säger Elizabeth Johansson. ALKOHOL Att dricka alkohol höjer risken för att drabbas av cancer. Enligt Cancerfonden är 4.000 av cancerfallen varje år kopplade till alkoholkonsumtion, och alkoholen kan orsaka cancer i alla de organ som alkoholen passerar eller bryts ner i: strupe, munhåla, svalg, lever, tjock- och ändtarm. Det finns också en ökad risk för att drabbas av bröstcancer eftersom alkoholen höjer nivåerna av hormoner i kroppen. – Östrogen är en trigger för bröstcancer, och alkohol höjer nivåerna av östrogen. Annars är det acetaldehyd som produceras när alkoholen bryts ner som skadar cellerna. Kroppens celler får skador hela tiden, och oftast kan de repareras men i vissa fall kan skadorna som acetaldehyden ger upphov till orsaka cancer, säger Elizabeth Johansson. Enligt vissa studier finns det i rödvin ett ämne med skyddande effekt mot cancer, men detta anses inte ha tillräckligt vetenskapligt stöd för att kunna föras i bevis. Ämnet finns dessutom i flera andra produkter som rabarber och tranbär. – Även om det finns skyddande ämnen i till exempel rödvin, så får man också i sig alkohol vid konsumtion av rödvin. Så man ska helt enkelt inte dricka för mycket, säger Lars Forsberg. STRÅLNING Den cancerform som ökar mest i Sverige i dag är hudcancern. 11.000 personer får en hudcancersjukdom i Sverige varje år. Att sola ökar kraftigt risken för att drabbas av malignt melanom, en av tre typer av hudcancer. – Särskilt om man har en ljusare hudton så ger solens uv-strålar skador i huden. För det mesta repareras de skadorna, men de kan också ge hudcancer, säger Elizabeth Johansson. Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten är det bästa skyddet mot solens uv-strålning kläder, hatt och solglasögon, kompletterat med solskyddsmedel på de delar av kroppen som inte kan skyddas med kläder. Att man använder solskyddsmedel ska inte göra att man tillbringar längre tid i solen. Strålsäkerhetsmyndigheten och Cancerfonden rekommenderar att man håller sig i skuggan mellan klockan 11 och 15. Förutom malignt melanom och skivepitelcancer i huden, som utgör cirka 11.000 cancerfall varje år och orsakar cirka 600 personers död, så ökar solande risken för en annan typ av hudcancer, basalcellscancer. Varje år drabbas 30.000-35.000 personer i Sverige av basalcellscancer, en cancer som bildas av ackumulerad solning vilket gör att den oftare drabbar äldre personer. – Den typen av cancer bildar inte metastaser och man avlider inte men den kan förstöra huden, ge stora sår och skada vävnaden. Solen är inte att leka med, även om malignt melanom är den allvarligaste och dödligaste formen av hudcancer, säger Elizabeth Johansson. Förutom uv-strålning finns andra typer av strålning som kopplats till cancer. Strålsäkerhetsmyndigheten uppskattar att radon i bostäder leder till runt 500 cancerfall varje år. Radonet andas man in och strålningen kan sedan göra att man drabbas av lungcancer, speciellt stor är risken om är rökare. Även strålning vid röntgen har i studier visat sig kunna öka risken för cancer. Däremot har icke-joniserande strålning som avges av till exempel mobiltelefoner och teknik i hemmet inte kunnat kopplas till en ökad cancerrisk. – Att gå runt med mobiltelefon hela dagarna är ett enda stort pågående experiment i dag, och framtida studier får utvisa om denna nya vana kan kopplas till en ökad risk för olika cancerformer, men konsensus i forskningen som finns nu är att den strålning som kommer från mobiltelefoner inte är tillräckligt stark för att vara en risk för cancer, säger Lars Forsberg KOST Kost med stor andel grönsaker, bönor, fullkorn, nötter och frukt anses av World Cancer Research Fund vara hälsosamma matvanor och minska risken för cancer. Man ska enligt dem försöka välja att äta fisk och fågel snarare än charkuterier och rött kött. – En teori om varför man ska undvika rött kött är att det köttet innehåller ett ämne som kallas hemjärn som tillsammans med syre och kväve i kroppen kan bilda skadliga ämnen, säger Elizabeth Johansson. Också hårdstekt mat har kopplats till en förhöjd risk för cancer, men kopplingen har än så länge bara kunnat konstateras i djurförsök. – Bränd mat bildar stekytemutagener vilket är något som man tror skulle kunna skada cellerna, säger Elizabeth Johansson. Lars Forsberg menar att det viktigaste är att hålla en sund livsstil, och att undvika att drabbas av övervikt eller fetma då det har kopplats till en ökad risk för cancer. Dock vet man inte om det är övervikten i sig, eller någon livsstilsfaktor, som också orsakar övervikt som ökar risken att drabbas av cancer. – Fetma är en stor riskfaktor, men man vet inte vad som ligger bakom fetman, det kan vara att man äter något visst ämne, röker mer eller är stillasittande, säger han. Det finns en uppfattning om att socker skulle kunna leda till en ökad risk för att drabbas av cancer, eftersom sockret har sagts kunna göra att cancerceller delar sig i snabbare takt. Men Elizabeth Johansson och Lars Forsberg menar att den teorin inte har vetenskapligt stöd. – Idén om att socker göder cancerceller kommer ständigt upp, men sanningen är att hela vår kropp behöver glykos för att fungera. Däremot ska man akta sig för ett för stort intag av socker för att det kan leda till övervikt och fetma, vilket har en vetenskapligt styrkt koppling till cancer, säger Elizabeth Johansson. Det har även förekommit larm om att sötningsmedel som används i stället för socker skulle kunna ha en påverkan på risken för att drabbas av cancer. Men enligt Livsmedelsverket är alla de sötningsmedel som i dag finns på den svenska marknaden testade både på djur och människor och de anses därför vara riskfria att inta. FYSISK AKTIVITET Fysisk aktivitet påverkar cirkulation och hormonnivåer i kroppen. Enligt World Cancer Research Fund är låg fysisk aktivitet kopplat till bröstcancer, tjocktarmscancer och livmoderkroppscancer. Enligt deras rekommendationer så bör man motionera en halvtimme de flesta dagar men ju mer motion desto större skydd ger det. – Minst trettio minuter per dag de flesta dagar ska man vara fysiskt aktiv. Det räcker med en rask promenad eller en cykeltur, men pulsen behöver höjas och hjärtat få jobba mer, säger Elizabeth Johansson på Cancerfonden. Fysisk aktivitet minskar också risken för övervikt, som kopplas till flera typer av cancer. Det skyddar också mot flera andra sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. – Om man lever hälsosamt så minskar man risken för cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och kol och det behöver inte betyda så jättestora livsstilsförändringar, säger Elizabeth Johansson. Foton i text: TT, DN och AP Läs mer om kost och hälsa Läs mer om cancer ", "article_category": "other"}
{"id": 11304, "headline": "Bengt Ohlsson: Mitt val av en mindre, äldre telefon är mitt sätt att säga: det räcker nu.", "summary": "Nu är den nya strama telefonen på banan, försäljaren har fått sin provision och jag har inlett en ny långnäst avbetalning. Och jag hatar redan det lilla fanskapet.", "article": "Så då är det dags igen. Två år har runnit förbi, och de ringer från mobiloperatören och berättar att jag kan ”plocka ut” en ny telefon. Vad det innebär är att man under två år har betalat av sin telefon på gängse vis, enligt någon uppskörtande plan, och operatören har bakat in avbetalningen i de andra avgifterna, och nu är det dags att börja på en ny blåsningskula. Men allt man hör är givetvis det där ”plocka ut”. Det är hjärtskärande hur man i det ögonblicket tycker sig förvandlas till en riktig jäsare; en Gordon Gekko som sitter lojt tillbakalutad i sin snurrstol medan knoddarna från mobiloperatören står krumryggade framför en och underdånigt dukar upp sina elektroniska små läckerheter. Hon frågar vilken telefon jag vill ha, bara en sån sak, men den här gången väljer jag inte bara själlöst den senaste modellen, utan jag har varit lite förutseende. I januari följde jag med min yngste son in på något blippigt ställe för att lämna in en telefon som ”råkat” gå sönder när han var på nyårsfest, och medan könumren släpade sig fram gick jag runt och synade olika telefoner och tänkte att nästa gång väljer jag någon mindre modell; iphonerna tycks ju bankas ut med köttklubba för varje år och blir allt blaffigare. De får inte plats i fickorna. Skärmarna är så stora att det inte funkar med enhandsfattning. En kompis berättade att han försöker hålla sig till ord som går att skriva med den nedre raden på tangentbordet. Annars får han värk i tummen. Så när tjejen från mobiloperatören frågar vilken telefon jag vill ”plocka ut” väljer jag en telefon som visserligen har några år på nacken, men precis rätt storlek. Den har en stram värdighet, och det känns som om lite av den strama värdigheten flyttas över även på mig. Man har väl integritet. Vad kan jag säga? Antingen har man det, eller så har man det inte. Och jag är bevisligen en person som inte flåsar längst fram i ledet med alla andra. Jag går inte på de vanliga finterna. Jag är kort sagt måttfull, och låter mig inte bländas av att de nya modellerna har bla bla megapixel i kameran eller att man färdas ut på sina hjärndöda sajter 0,7 sekunder snabbare än med förra modellen. Men inte nog med det. Det känns också som om mitt val av en aningen mindre, aningen äldre telefon har såväl ekologiska som politiska dimensioner. Det är mitt sätt att säga: det räcker nu. Vi har bara en planet. Resurserna är begränsade. Vi sitter fast i ett ekorrhjul av ständig tillväxt och optimering och maximering och nu, mina damer och herrar, och alla kategorier därikring och däremellan, nu hoppar jag av det här vansinnesskenande tåget. Ja, jag får sitta på händerna för att inte ringa Nina Björk – eller skicka röksignaler, eller hur man nu kontaktar henne – och glädjestrålande berätta om mitt beslut, och att jag nu har insett att vi alla är beroende av varandra och att allt inte går att mäta i kronor och euro och dollar, nu är jag en ”skitdröm” mindre. Jag kan redan höra hennes lätt förebrående ädelskånska i andra änden av min strama telefon. Glädjen höll i sig tills telefonen kom, och jag packade upp den och gick igenom det vanliga stålbadet när man transplanterat över det heliga sim-kortet, med ideliga frågor om moln och säkerhetskopior och autentiseringar och glömda lösenord och äpplen som tänds och släcks och ljuspelare som tuggar sig från vänster till höger, och skyltar som chansar vilt på hur många minuter som återstår av överföringen av alla ens saggiga bilder på besvärade släktingar och vänner på andra sidan matbordet. Nu är den nya strama telefonen på banan, försäljaren har fått sin provision och jag har inlett en ny långnäst avbetalning. Och jag hatar redan det lilla fanskapet. Jag vill ju röra mig framåt, inte bakåt. Även om det leder rakt mot klippkanten. Jag vill ha de där nya pinsamma tjänsterna som jag ändå aldrig använder, och en kamera som megapixlar sig in i varje näshår och tar motbjudande, pornära bilder. Jag vill ha den blaffigaste tänkbara telefonen eftersom jag fått för mig att jag är värd det. Skitdrömmen lever och har hälsan. Bengt Ohlsson är 53 år och bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman ”Drick värmen ur min hand” utkom 2016 ", "article_category": "other"}
{"id": 11339, "headline": "Gående är oskyddade i trafiken", "summary": "Gående är oskyddade i trafiken och cykel räknas som ett fordon.", "article": "Tror många cyklister glömmer att oavsett var en gående person befinner sig i trafiken så räknas de fortfarande som oskyddade gentemot all annan fordonstrafik och enligt lagen räknas cykel som ett fordon. Detta verkar helt glömmas bort i all debatter om cyklister. Vad detta innebär är att det alltid är du som förare av ett fordon som är ansvarig gentemot gående oavsett var den gående befinner sig i trafiksituationen. ", "article_category": "other"}
{"id": 11359, "headline": "Glöm inte skolans ansvar", "summary": "Vårdnadshavaren har ansvar för att skolplikten uppfylls. Men skolan kan inte avhända sig sitt ansvar för att utreda orsakerna till att en elev får problem med sin skolgång. Skolan ska tillsammans med vårdnadshavaren upprätta åtgärdsprogram och noggrant följa upp effekterna av dessa.", "article": "Jag utgår från att Elisabet Teghult har goda avsikter med sitt inlägg om vårdnadshavarens ansvar när det gäller uppfyllandet av skolplikten. Skolan och vårdnadshavaren samarbetar för att eleven ska uppnå bästa möjliga resultat. För att samarbetet ska fungera tillfredsställande är det viktigt att informationskanalerna mellan hem och skola fungerar bra och att tonen i kommunikationen bygger på ömsesidig respekt. Av Teghults formuleringar i punkterna 7 och 9 kan man ana att hennes skola har haft problem här. Obehagliga mejl och telefonkontakter är sannolikt en anledning till att rektorn väljer att skriva sitt inlägg. En annan orsak till Elisabet Teghults inlägg kan också vara att Skolinspektionen nyss kritiserat skolan för bristande ansvar gällande en högstadieelev som under lång tid haft stor frånvaro. Att dra ut kontakten till routern är säkert ett välmenande råd från Elisabet Teghult. Men skolan kan inte avhända sig ansvaret för att upprätta och följa upp åtgärdsprogram när en elev har problem med sin skolgång. Det är viktigt att slå fast att vårdnadshavare och skola har ett delat ansvar för att eleven kommer till skolan. ", "article_category": "other"}
{"id": 11361, "headline": "Fantasi och matematik går hand i hand", "summary": "Fantasi och matematik går hand i hand. Man ska inte dra ner på matematikundervisningen, utan förbättra den.", "article": "Jag tycker att det finns mycket som är tänkvärt och bra med Paula Jacobssons inlägg. Jag vill här bara försöka undanröja en missuppfattning om matematik. Många tror kanske att matematik bara är att räkna, men i själva fallet behöver en matematiker ett stort mått av fantasi. Så istället för att dra ner på matematiken i skolan till förmån för ”fantasi” bör man se till att förbättra matematiken så att den uppmuntrar till användning av fantasi! Fantasi och matematik går hand i hand. För övrigt tror jag att detta redan görs. Min son går i femman, och ibland kommer det en extra matematiklärare till hans klass och undervisar i mer fantasifull matematik. ", "article_category": "other"}
{"id": 11377, "headline": "Inget trafikslag är en homogen grupp", "summary": "Inget trafikslag är en homogen grupp - dåligt beteende i trafiken beror på personen, inte att denne sitter på en cykel.", "article": "Av diskussionen är det lätt att tro att cyklister är en homogen grupp – bara för att du sätter dig på cykeln blir du en person som färdas mer aggressivt, inte följer regler och visar mindre respekt. Så är det sjävklart inte. Jag är av tron att en person har samma beteende i trafiken oavsett om denne sitter i en bil, på en cykel eller promenerar. Kör du bil aggressivt, då cyklar du också aggressivt. Varför riktas då oftast klagan mot just cyklister, och inte bilister eller fotgängare? Enkelt – trafikplaneringen utgår först och främst för bilisten, därefter fotgängaren, sist i åtanke är cyklisten vars färdväg oftast klämts in med skohorn i efterhand mellan bilist och fotgängare – om ens det. För de två förstnämnda grupperna är det därmed enkelt att färdas tämligen säkert och att göra rätt för sig. Det är svårare för cyklisten. Oftast kan det säkraste för cyklisten vara att inte göra rätt för sig, varpå både bilist och fotgängare anser att cyklisten inkräktar på deras revir. En snabbt färdandes cyklist upplevs säkert också mer hotfull än en bilist för en fotgängare då cyklisten färdas närmare denne än bilisten. Lägg till detta att cyklister kan vara den numerärt minsta gruppen och snabbt har vi trafikens hackkyckling. Jag är både bilist, året-runt pendlare på cykel samt fotgängare. Jag har mött bilister med ett körsätt som avslöjat att de inte sett sig för, jag har sett cyklister göra dödsföraktande svängar utan att varken ge tecken eller se sig om och jag har sett fotgängare vandra rätt ut i vägen mot rött tittandes ned i telefonen och med hörlurar i öronen. Förmodligen samma typ av trafikant som ibland kör, ibland cyklar och ibland går – det beror på trafikanten och trafikplaneringen, inte fordonet! ", "article_category": "other"}
{"id": 11387, "headline": "Satsningar på enkla arbeten skapar också kreativa jobb", "summary": "Högskolor och högutbildad arbetskraft i all ära. Att satsa på de enkla jobben kan vara nog så viktigt för att säkra tillväxten i en region. Det visar ny forskning om utvecklingen på 250 regionala arbetsmarknader i Sverige, Norge och Finland.", "article": "En fungerande arbetsmarknad med ett stort utbud av enkla jobb, inom till exempel servicesektorn, kan vara lika viktig för regional tillväxt som att locka kreativa människor. Med tiden flyttar nämligen människor till platser där de enkla jobben finns – oavsett om de är hög- eller lågutbildade, oavsett om de tidigare har jobbat inom ett kreativt eller ett enkelt yrke. Det konstaterar forskare som i fem år följde utvecklingen på arbetsmarknaderna i 250 regioner i Sverige, Norge och Finland. Jobben klassificeras inom tillväxtforskningen som enkla eller kreativa utifrån hur komplexa arbetsuppgifterna är. Forskarna sökte svar på om människor flyttar efter jobben eller om jobben flyttar till regioner där de kreativa jobben och den högutbildade arbetskraften redan finns. Man fann att orsakssambanden går åt båda hållen. Forskarna undersökte också vilken typ av jobb som lockar vilken typ av arbetskraft. – Till regioner där det fanns ett stort utbud av enkla jobb hade det fem år senare flyttat fler människor med arbetslivserfarenhet från kreativa jobb, säger Olle Westerlund, nationalekonom och forskare på Umeå universitet. Han menar att det tidigare har funnits en bild av att de kreativa jobben, som anses nödvändiga för ekonomisk tillväxt, främst kommer till platser där den högutbildade och kreativa arbetskraften finns. En tes som drevs av den amerikanske forskaren Richard Florida, och som enligt Olle Westerlund har haft stor genomslagskraft – både inom akademin och i politiken. Enligt Richard Florida är den kreativa arbetskraften – formgivarna, forskarna och konstnärerna – oumbärliga för ekonomisk tillväxt. Enkelt uttryckt menar han att jobb inom till exempel forskning och design är nödvändiga för tillväxten, och att de jobben frodas där den kreativa arbetskraften finns. Därför förespråkar Richard Florida satsningar på utbildning och kultur, eftersom det ska locka vad han kallar för den ”kreativa klassen”. Det är en alltför förenklad bild, menar Olle Westerlund. – Jag tror att den här synen delvis kan förklara varför många mindre städer i landet fick sina egna högskolor. Men i dag tror jag man inser att det börjar bli svårt att etablera starka forskningsmiljöer och få i gång en innovationsspridning, säger Olle Westerlund. Han ifrågasätter inte att forskning och innovation är viktigt för ekonomisk tillväxt. Däremot anser han att det nya forskningsresultatet ger en fingervisning om att det kan vara nog så viktigt för tillväxten att satsa på de enkla jobben. – Som forskare kan vi inte säga vad som är önskvärd regionalpolitik. Men vi kan undersöka vad som fungerar och vilka samband som finns. Resultatet visar att man inte nödvändigtvis behöver satsa på de högutbildade människorna och de kreativa jobben för att få regional tillväxt. – Om man stimulerar tillväxten av enkla jobb i existerande och bärkraftiga företag eller i offentlig sektor kan det i sin tur generera kreativa yrken som lärare och läkare. Det är nog inte svårare än att människor med tiden flyttar dit jobben finns, oavsett vilka jobben är och oavsett vilka kvalifikationer människorna har. Men i likhet med all annan forskning behöver man vara försiktig i tolkningen av våra resultat innan de bekräftas av ytterligare studier. Forskarna har följt Internationella fackföreningsorganisationen ILO:s klassificering av kreativa yrken. Det är jobb med fler komplexa arbetsuppgifter och färre rutinmässiga moment. Lärare, läkare, sjuksköterskor, jurister, författare, forskare, konstnärer och designers är exempel på kreativa yrken. De enkla jobben innehåller färre komplexa arbetsuppgifter. Kassajobb, receptionister, lagerarbetare och lokalvårdare är några exempel på jobb som klassas som enkla. ", "article_category": "other"}
{"id": 11391, "headline": "”Kvinnors avgifter bidrar till männens högre pensioner”", "summary": "Kvinnor får i dag 5 400 kronor mindre i pension per månad än män. I dagens system förstärks dessutom männens högre pension av kvinnorna i systemet. Vi föreslår tre åtgärder som ökar betydelsen av avlönat arbete och snabbt kan ge mer jämställda pensioner, skriver Britta Burreau, KPA Pension och Håkan Svärdman, Folksam.", "article": "Det enklaste sättet att få jämställda pensioner vore att: 1) ge kvinnor högre lön, 2) säkerställa att kvinnor inte väljer jobb inom traditionellt kvinnodominerande yrken, 3) kvinnor inte går ner i arbetstid eller är hemma mer med barnen genom föräldraledighet och vab-dagar. Det är nämligen just dessa faktorer som gör att kvinnor i dag får 5 400 kronor mindre i pension per månad än män. Skillnaderna i pension mellan könen beror på att vi har en arbetsmarknad där kvinnor har lägre lön och utför mindre avlönat arbete jämfört med män. Vill man ha jämställda pensioner ska man rätta till dessa skillnader. Men, det tar alldeles för lång tid. I Folksams nya utgåva av vitboken: ”Vägen till ett pensionssystem i världsklass”, visar vi att pensionsgapet mellan män och kvinnor har minskat med 6 procentenheter för kvinnor i årskull 1949 jämfört med årskull 1938. Med nuvarande minskningstakt visar vi i att det är först personer födda 2005 och senare som kan få jämställda pensioner. Pensionsgruppen (som samlar partierna S, M, C, L, MP och KD) presenterade i vintras en handlingsplan för jämställda pensioner. Handlingsplanens åtta punkter går huvudsakligen ut på att åstadkomma jämställdhet genom att kvinnor och män sinsemellan delar sina respektive pensionsrätter mer lika, samt att grundskyddet stärks. Delad pensionsrätt kan öka jämställdheten mellan par, men först om 20–30 år. Det är däremot svårt att se att detta skulle ha någon som helst effekt på pensionsgapet på samhällsnivå under samma tidshorisont. Orsaken är i första hand att ojämställdheten på arbetsmarknaden minskar långsamt. För det andra lever närmare 40 procent av den vuxna befolkningen i ensamhushåll och för det tredje är intresset hos par att dela pensionsrätt lågt. I de fall par delar pensionsrätt är beloppen ofta otillräckliga för att uppnå jämställda pensioner. I dagens system förstärks männens högre pension av kvinnorna i systemet. I praktiken handlar det om att de flesta kvinnor under sitt yrkesliv bidrar med betydande avgiftsintäkter till det allmänna inkomstpensionssystemet och stärker dess finansiella stabilitet och värdesäkringsmekanism, vilket huvudsakligen blir till fördel för männen. Flertalet kvinnor får i stället en allmän pension som till stor del utgörs av garantipension, som för övrigt finansieras av skatter och inte av pensionsavgifterna. Vi kan även se att ett långt yrkesliv har en ganska liten betydelse för vad de flesta kvinnor får i pension eller disponibel inkomst. Våra beräkningar visar att en kvinna, med en genomsnittlig arbetarlön, får en disponibel inkomst som endast är 1 700 kronor högre per månad än om hon helt hade låtit bli att jobba. Detta är ett rejält underbetyg för ett pensionssystem som har ambitionen att olika livsinkomster ska ge olika pension. Ett starkt motiv för åtgärder som ökar jämställdheten är legitimitet. Trovärdigheten hos ett allmänt pensionssystem vilar på dess förmåga att garantera individen ett livsvarigt standardskydd. Vi vill därför lyfta tre åtgärder för att komplettera Pensionsgruppens handlingsplan. Våra förslag har kapacitet att inom en snar framtid påtagligt minska pensionsgapet mellan kvinnor och män och öka betydelsen av arbete. 1 Inför ett förvärvsbelopp som minskar risken för fattigdom. Alla individer med en årsinkomst på mellan 73 800 och 190 650 kronor tillförs ett förvärvsbelopp på högst 35 270 kronor i extra pensionsavgift. Förvärvsbeloppet får bäst effekt ifall det tillförs på samtliga pensionsrätter individen har tjänat in i det reformera pensionssystemet sedan start. Kostnaderna för förvärvsbeloppet kan kvittas mot minskade kostnader för garantipension. Förvärvsbeloppet höjer inkomstpensionen och premiepensionen för personer med låg inkomst samtidigt som det minskar behovet av garantipensionen och bostadstillägg. I kombination med en höjning av pensionsavgiften, från 17,21 till 18,5 procent, skulle inkomsten för en pensionär kunna öka med 1 100 kronor per månad. När en större del av pensionen utgörs av inkomstpension dämpas värdeminskningen av pensionen tack vare att inkomstpensionen följer löneutvecklingen medan garantipensionen prisindexeras. Härigenom minskar risken för att pensionärer hamnar under fattigdomsgränsen. På systemnivå bidrar förvärvsbeloppet till att göra pensionssystemet mer autonomt och därmed minska risken för övervältring av kostnader för garantipension och bostadstillägg som finansieras inom ramen för statsbudgeten. 2 Höj pensionsavgiften vid föräldraledighet och sjukfrånvaro. Föräldrapenning och sjukpenning är pensionsgrundande, men pensionsavgiften beräknas på utbetald ersättning, som motsvarar 77 procent av lönen. För att förstärka pensionen skulle avgiften, i likhet med för personer med sjukersättning, i stället beräknas på den bakomliggande inkomsten. Det skulle i genomsnitt kunna höja pensionsinbetalningen till den allmänna pensionen med 20–30 procent eller 4 300–6 200 kronor per år vid föräldraledighet eller sjukdom. 3 Uppmuntra ett livslångt lärande utan pensionsförlust. I förra årets pensionsvitbok pekade vi på den potential som finns om tjänstepensionssystemen för att minska att pensionsgapet mellan kvinnor och män, bland annat genom att höja avgiftsnivån samt förlänga utbetalningsperioder. I årets upplaga tillför vi ytterligare ett förslag: Premiebefrielseförsäkring vid studier för att uppmuntra kompetensutveckling och yrkesväxling. Premiebefrielseförsäkringen betalar i dag tjänstepensionspremien för den som är sjuk, arbetsskadad eller föräldraledig för att förhindra pensionsförlust vid dessa skeden av livet. Få individer kommer framöver att gå ut på arbetsmarknaden efter genomförda gymnasie- eller högskolestudier för att sedan oavbrutet jobba fram till pension. Snarare kommer behovet av vidareutbildning och kompetensförstärkning för att bibehålla sitt yrkeskunnande öka. Frågan om kompetensutveckling har varit uppe och vänt på rikspolitisk nivå i början av millennieskiftet då planer på så kallade kompetensutvecklingskonton utformades. Initiativet blev aldrig verklighet. Genom att utvidga premiebefrielseförsäkringen till studier elimineras pensionsförlusten samtidigt som det ger en viktig signal om att studier ska löna sig, vilket det inte alltid gör i dag. Nyckeln till ekonomisk trygghet som pensionär kan inte vara tvåsamhet. Våra förslag röjer vägen för ett pensionssystem som gör att människor som jobbat hela sina liv får en pension de förtjänar. En pension som ger möjlighet till ett anständigt och oberoende liv. Britta Burreau, VD för KPA Pension Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam Delad pensionsrätt kan öka jämställdheten mellan par, men först om 20–30 år. Det är däremot svårt att se att detta skulle ha någon som helst effekt på pensionsgapet på samhällsnivå under samma tidshorisont. ", "article_category": "other"}
{"id": 11392, "headline": "”Kvinnors avgifter bidrar till männens högre pensioner”", "summary": "Kvinnor får i dag 5.400 kronor mindre i pension per månad än män. I dagens system förstärks dessutom männens högre pension av kvinnorna i systemet. Vi föreslår tre åtgärder som ökar betydelsen av avlönat arbete och snabbt kan ge mer jämställda pensioner, skriver Britta Burreau, KPA Pension och Håkan Svärdman, Folksam.", "article": "Det enklaste sättet att få jämställda pensioner vore att: 1) ge kvinnor högre lön, 2) säkerställa att kvinnor inte väljer jobb inom traditionellt kvinnodominerande yrken, 3) kvinnor inte går ner i arbetstid eller är hemma mer med barnen genom föräldraledighet och vab-dagar. Det är nämligen just dessa faktorer som gör att kvinnor i dag får 5.400 kronor mindre i pension per månad än män. Skillnaderna i pension mellan könen beror på att vi har en arbetsmarknad där kvinnor har lägre lön och utför mindre avlönat arbete jämfört med män. Vill man ha jämställda pensioner ska man rätta till dessa skillnader. Men, det tar alldeles för lång tid. I Folksams nya utgåva av vitboken: ”Vägen till ett pensionssystem i världsklass”, visar vi att pensionsgapet mellan män och kvinnor har minskat med 6 procentenheter för kvinnor i årskull 1949 jämfört med årskull 1938. Med nuvarande minskningstakt visar vi i att det är först personer födda 2005 och senare som kan få jämställda pensioner. Pensionsgruppen (som samlar partierna S, M, C, L, MP och KD) presenterade i vintras en handlingsplan för jämställda pensioner. Handlingsplanens åtta punkter går huvudsakligen ut på att åstadkomma jämställdhet genom att kvinnor och män sinsemellan delar sina respektive pensionsrätter mer lika, samt att grundskyddet stärks. Delad pensionsrätt kan öka jämställdheten mellan par, men först om 20–30 år. Det är däremot svårt att se att detta skulle ha någon som helst effekt på pensionsgapet på samhällsnivå under samma tidshorisont. Orsaken är i första hand att ojämställdheten på arbetsmarknaden minskar långsamt. För det andra lever närmare 40 procent av den vuxna befolkningen i ensamhushåll och för det tredje är intresset hos par att dela pensionsrätt lågt. I de fall par delar pensionsrätt är beloppen ofta otillräckliga för att uppnå jämställda pensioner. I dagens system förstärks männens högre pension av kvinnorna i systemet. I praktiken handlar det om att de flesta kvinnor under sitt yrkesliv bidrar med betydande avgiftsintäkter till det allmänna inkomstpensionssystemet och stärker dess finansiella stabilitet och värdesäkringsmekanism, vilket huvudsakligen blir till fördel för männen. Flertalet kvinnor får i stället en allmän pension som till stor del utgörs av garantipension, som för övrigt finansieras av skatter och inte av pensionsavgifterna. Vi kan även se att ett långt yrkesliv har en ganska liten betydelse för vad de flesta kvinnor får i pension eller disponibel inkomst. Våra beräkningar visar att en kvinna, med en genomsnittlig arbetarlön, får en disponibel inkomst som endast är 1.700 kronor högre per månad än om hon helt hade låtit bli att jobba. Detta är ett rejält underbetyg för ett pensionssystem som har ambitionen att olika livsinkomster ska ge olika pension. Ett starkt motiv för åtgärder som ökar jämställdheten är legitimitet. Trovärdigheten hos ett allmänt pensionssystem vilar på dess förmåga att garantera individen ett livsvarigt standardskydd. Vi vill därför lyfta tre åtgärder för att komplettera Pensionsgruppens handlingsplan. Våra förslag har kapacitet att inom en snar framtid påtagligt minska pensionsgapet mellan kvinnor och män och öka betydelsen av arbete. Inför ett förvärvsbelopp som minskar risken för fattigdom. Alla individer med en årsinkomst på mellan 73.800 och 190.650 kronor tillförs ett förvärvsbelopp på högst 35.270 kronor i extra pensionsavgift. Förvärvsbeloppet får bäst effekt ifall det tillförs på samtliga pensionsrätter individen har tjänat in i det reformera pensionssystemet sedan start. Kostnaderna för förvärvsbeloppet kan kvittas mot minskade kostnader för garantipension. Förvärvsbeloppet höjer inkomstpensionen och premiepensionen för personer med låg inkomst samtidigt som det minskar behovet av garantipensionen och bostadstillägg. I kombination med en höjning av pensionsavgiften, från 17,21 till 18,5 procent, skulle inkomsten för en pensionär kunna öka med 1.100 kronor per månad. När en större del av pensionen utgörs av inkomstpension dämpas värdeminskningen av pensionen tack vare att inkomstpensionen följer löneutvecklingen medan garantipensionen prisindexeras. Härigenom minskar risken för att pensionärer hamnar under fattigdomsgränsen. På systemnivå bidrar förvärvsbeloppet till att göra pensionssystemet mer autonomt och därmed minska risken för övervältring av kostnader för garantipension och bostadstillägg som finansieras inom ramen för statsbudgeten. Höj pensionsavgiften vid föräldraledighet och sjukfrånvaro. Föräldrapenning och sjukpenning är pensionsgrundande, men pensionsavgiften beräknas på utbetald ersättning, som motsvarar 77 procent av lönen. För att förstärka pensionen skulle avgiften, i likhet med för personer med sjukersättning, i stället beräknas på den bakomliggande inkomsten. Det skulle i genomsnitt kunna höja pensionsinbetalningen till den allmänna pensionen med 20–30 procent eller 4.300–6.200 kronor per år vid föräldraledighet eller sjukdom. Uppmuntra ett livslångt lärande utan pensionsförlust. I förra årets pensionsvitbok pekade vi på den potential som finns om tjänstepensionssystemen för att minska att pensionsgapet mellan kvinnor och män, bland annat genom att höja avgiftsnivån samt förlänga utbetalningsperioder. I årets upplaga tillför vi ytterligare ett förslag: Premiebefrielseförsäkring vid studier för att uppmuntra kompetensutveckling och yrkesväxling. Premiebefrielseförsäkringen betalar i dag tjänstepensionspremien för den som är sjuk, arbetsskadad eller föräldraledig för att förhindra pensionsförlust vid dessa skeden av livet. Få individer kommer framöver att gå ut på arbetsmarknaden efter genomförda gymnasie- eller högskolestudier för att sedan oavbrutet jobba fram till pension. Snarare kommer behovet av vidareutbildning och kompetensförstärkning för att bibehålla sitt yrkeskunnande öka. Frågan om kompetensutveckling har varit uppe och vänt på rikspolitisk nivå i början av millennieskiftet då planer på så kallade kompetensutvecklingskonton utformades. Initiativet blev aldrig verklighet. Genom att utvidga premiebefrielseförsäkringen till studier elimineras pensionsförlusten samtidigt som det ger en viktig signal om att studier ska löna sig, vilket det inte alltid gör i dag. Nyckeln till ekonomisk trygghet som pensionär kan inte vara tvåsamhet. Våra förslag röjer vägen för ett pensionssystem som gör att människor som jobbat hela sina liv får en pension de förtjänar. En pension som ger möjlighet till ett anständigt och oberoende liv. 14 maj 2017 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11402, "headline": "Susanne Ljung: Under ytan är Ivanka Trump mer lik pappa än vad man kan tro", "summary": "Även om Ivanka Trump har ett eget modemärke är det inte kläder hon brinner för utan snarare kommers.", "article": "Det finns många som anser att den svala Ivanka Trump utgör en välgörande motpol till sin hetlevrade far, USA:s president Donald Trump. En 36-årig yrkesarbetande trebarnsmor som pratar om vikten av betald föräldraledighet och bättre barnomsorg. Någon som förmår förmedla vad dagens kvinnor tycker och tänker till en 70-årig man vars värderingar är gårdagens. Men sorry, skenet bedrar. Bakom Ivanka Trumps välpolerade yttre och återhållsamma sätt står en kvinna som är mer lik sin pappa än vad man kan tro. Och det handlar inte om att de båda favoriserar superlativer som ”tremendously” för att understryka egna framgångar. Stolt kallar hon sig för ”pappas flicka” och gratulerar sig till att ha byggt upp en framgångsrik business, trots att hennes modemärke ”Ivanka Trump” ofta kritiseras för plagiat och arbetsvillkoren för arbetarna i konfektionsfabrikerna i Kina har ifrågasatts. Märkets knälånga kjolar, högklackade pumps och måttligt urringade toppar sägs spegla hennes personliga stil, men produkternas pris och kvalitet ligger långt ifrån den lyx och glamour som familjen Trump så gärna vill förknippas med. Det hindrar inte att namnet ”Ivanka Trump” har licensierats till hundratals varor i tjugotalet länder, även efter att pappa blev president. För det är förstås inte kläder som Ivanka Trump brinner för, utan kommers. 2009 gav hon ut boken ”The Trump Card: Playing to Win in Work and Life” där hon skriver att hon redan som fjortonåring hade utvecklat smak för mode och stil – ”men framför allt för att tjäna pengar”. En bok som för övrigt börjar med orden ”man får ingenting gratis, varken i karriären eller livet”. Inte heller hon, menar hon, och berättar om ögonblicket det stod klart för henne att hon inte kunde förlita sig till familjens förmögenhet i framtiden. Det var när hon som tonåring tvingades flyga i ekonomiklass till franska rivieran medan föräldrarna satt i första klass. En för henne chockerande, men danande, upplevelse. Efter universitetsstudier valde Ivanka Trump därför att ge sig in i fastighetsbranschen, precis som pappa. Men 2007 startade hon ett smyckesmärke för ”kvinnor som köper smycken till sig själva”. Ett koncept som hon hävdade var helt nytt. Det var det inte. 2011 lanserade hon ett modemärke som vände sig till moderna yrkeskvinnor. Också det en helt ny idé, enligt Ivanka Trump. Det var det självklart inte. Men som ett av råden i hennes bok lyder: ”Vad som uppfattas som sant är viktigare än verkligheten. Om någon tror att något är sant är det viktigare än om det verkligen förhåller sig på det viset. Det innebär inte att man ska vara falsk eller vilseledande, men ansträng dig inte i onödan att rätta till en felaktighet om den är till din fördel”. I november 2016 försäkrade Ivanka Trump att hon skulle ”bara vara en dotter till presidenten”. I dag är hon formellt anställd, om än utan lön, som ”assistent till presidenten” och sitter självklart med på möten med världsledare. Hon har (i alla fall tillfälligtvis) lämnat sina företagsuppdrag. Nyligen besökte hon kvinnotoppmötet W20 i Berlin, inbjuden av den tyska förbundskanslern Angela Merkel. En sammankomst med världens ledande kvinnor, som bland annat Kanadas utrikesminister Chrystia Freeland och Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, IMF. Det föranledde en redaktör för en tysk affärstidning att fråga vem Ivanka Trump egentligen representerade. Var det sin pappa i rollen som USA:s president, det amerikanska folket eller sin business? ”Verkligen inte det senare”, replikerade hon snabbt men gav ett svävande svar på vad hon gör, eller vill, som assistent till världens mäktigaste man. Men klart står att båda är rörande överens om att det viktigaste för familjens varumärke inte är vad man säger, utan att man syns. Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Nyligen publicerades Ivanka Trumps bok, ”Women Who Work: Rewriting the Rules for Success”. I den upprepar hon historien från sin första bok om hur hon tackade nej till en praktikplats på Vogue som Anna Wintour erbjöd henne. Uppenbarligen skaver valet fortfarande. ”Jag kommer nu att göra gratisreklam: gå och köp Ivankas grejer”. Det sade Kellyanne Conway, rådgivare till den amerikanske presidenten Donald Trump, efter kritik att modemärkets hemsida publicerade uppgifter om vilka smycken Ivanka Trump burit under en tv-intervju efter valet. I februari lade Ivanka Trump ut en video på Instagram där hennes 5-åriga dotter Arabella sjunger ”gott nytt år” på mandarin inför det kinesiska nyåret. Av en händelse antog Kina tre nya licensansökningar för märket ”Ivanka Trump” samma dag som hon och pappa dinerade med Kinas president Xi Jinping i april. ", "article_category": "other"}
{"id": 11415, "headline": "Cyklister har inte förtursrätt och egna trafikregler", "summary": "De som cyklar i Stockholm kan inte bete sig hur som helst för att deras färdsätt är bra för hälsan och klimatet. Cyklisterna måste börja visa hänsyn mot andra trafikanter och följa gällande regler.", "article": "På senare tid har vi kunnat läsa i tidningar om cyklisters beteende i trafiken och om olyckor där cyklister är inblandade. Ett angeläget ämne, och inte en dag för tidigt vill man som fotgängare i Stockholm tillägga. Det verkar nämligen finnas en kategori som betraktar sig som privilegierade med egna trafikregler och obegränsad förtursrätt: cyklisterna! Cykelrelaterade olyckor är naturligtvis allvarligt nog och kräver adekvata motåtgärder av ansvariga myndigheter. Men det finns även en trivselfaktor, en rimlig grad av hövlighet och hänsynstagande som alla fotgängare och olika trafikanter har rätt att förvänta sig av cyklister. Här brister det i stor skala. Med hänvisning till några vackra allmänna syften, att cyklismen är bra för folkhälsan och klimatet, verkar cyklisterna ha carte blanche, de kan bete sig litet hur de vill – det är ändå något gott som kommer ut av att allt fler cyklar. Men resonemanget brister. Kan förare av elbilar, en annan kategori som är bra för klimatet, ges större friheter att bryta mot trafikregler? Eller skall joggare ges rätt att springa mot rött, med tanke på att de ändå är i färd med att sköta sin hälsa? Cyklister har inte ensamma skulden till den ökande frekvensen av trafikolyckor där cyklar är inblandade. Politiker och stadsplanerare måste också ta sitt ansvar och inte skapa en miljö som leder till fler olyckstillbud och konfrontationer. Men det finns enkla saker cyklisterna skulle kunna göra för att underlätta för samtliga trafikanter. Stanna vid övergångsställen – fotgängare har företräde. Bilister respekterar detta i mycket hög grad, cyklister i flera gjorda stickprov endast till ca 20%. Jag blev nyligen vittne till hur ett tjugotal små barn ledda av tre vuxna fick stanna vid markerad övergång för en rad cyklister, som vägrade stanna. Använd cykellyse. I mörker har högst 40% av cyklister i stadstrafiken fungerande ljus fram och bak (fakta i en artikel nyligen i Läkartidningen, nr 49–50, 2016). Hur kan man i rätt hög fart cykla tätt intill fotgängare i mörker utan lyse? För att inte tala om bland bilar, där cykelbana saknas. Kör inte snabbare än att du kan bromsa, om något oförutsett inträffar – precis som bilar gör. En cykel som framförs i 20 eller 30 km/t har en så pass lång bromssträcka att fotgängare som av misstag kliver ut i en cykelbana riskerar att bli påkörda och allvarligt skadade. Cykla inte på trottoaren. Ibland kommer cyklister i god fart och passerar fotgängare bakifrån, det kan se ut som ett slalomåk med mänskliga käppar. Man är tydligen rädd för bilarna ute på gatan, men skapar man i stället fara och obehag för fotgängarna. Finns det någon lösning på problemen? Ett förslag är att med kraft beivra de frekventa trafikbrotten som begås av cyklister. Ge polisen snarast resurser att göra tätare insatser! Lagar och bötesviten finns, men ingen ser till att reglerna efterlevs. Trafikanter på cykel kan också själva påverka sitt rykte genom att visa hänsyn mot andra och följa gällande regler. Då kan cyklisterna ses som den positiva rörelse de i grunden är. Låt därför snarast omtanke och hänsyn bli honnörsord för varje cyklist! ", "article_category": "other"}
{"id": 11418, "headline": "”Stort väljarstöd för att minska ekonomiska klyftor”", "summary": "Fyra av fem väljare anser att det är viktigt att minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Trots det har de ekonomiska klyftorna i Sverige stadigt ökat under flera decennier och i en snabbare takt än i de flesta andra länder. Den regering som vågar föra en verkligt omfördelande politik kan räkna med brett stöd, skriver Daniel Suhonen och Per Sundgren.", "article": "Bland svenska väljare finns ett massivt stöd för en politik som syftar till ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare (78 procent) anser att det är viktigt att regeringen försöker minska de ekonomiska klyftorna i samhället och tre av fyra (73 procent) anser att ekonomiskt mer jämlika samhällen är bättre än samhällen med stora klyftor. Inom alla partier finns en majoritet som stöder uppfattningen att jämlika samhällen är bättre och att regeringen bör föra en politik för att minska klyftorna. Detta visar den enkät som Novus utfört för stiftelsen Jämlikhetsfondens och idéinstitutet Katalys räkning. Frågorna gäller inställningen till jämlika samhällen, regeringens ansvar för att minska klyftor, progressiv beskattning, privat sjukförsäkring, motiv för högre inkomst och vd-löner. Sex av tio väljare tycker att de med hög inkomst ska betala mer i skatt procentuellt än de med låg inkomst (progressiv beskattning). En klar majoritet (55 procent) tycker att det är dåligt att de med privat sjukförsäkring får vård snabbare än de som saknar privat sjukförsäkring. En mycket stor majoritet, nio av tio, anser att en vd ska tjäna högst fem gånger så mycket som en arbetare och de flesta tycker att det kan räcka med tre gånger så mycket, vilket onekligen skulle innebära rejält sänkta inkomster för de vd:ar som enligt LO:s årliga undersökning tjänar lika mycket som 54 industriarbetare. Sammantaget visar undersökningen att det finns ett stort stöd för en radikal jämlikhetspolitik på det ekonomiska området och att detta stöd är stort i hela väljarkåren. Skillnader finns dock mellan de politiska blocken. Medan 91 procent av de rödgröna väljarna tycker att jämlika samhällen är bättre samhällen är det bland de borgerliga partiernas väljare 66 procent som delar den uppfattningen och bland Sverigedemokraterna enbart 52 procent. Ser vi till de enskilda partierna finns också ett återkommande mönster. Mest positiva till ekonomisk jämlikhet är Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas sympatisörer. Bland de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna finns en ganska tydlig gräns mellan de till ekonomisk jämlikhet mer positiva partierna Centern och Liberalerna och de tre partier som ofta intar en mer negativ hållning, nämligen Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Studerar vi undersökningens bakgrundsvariabler kön, ålder, utbildning, sysselsättning, facklig tillhörighet, privat eller offentlig sektor, hushållsinkomst och personlig inkomst, finner vi ett genomgående mönster, som kan förklaras klassmässigt eller som en följd av en fördelningspolitisk vänster–högerdimension i politiken. Kvinnor, pensionärer, grundskoleutbildade, arbetare, LO-anslutna, anställda i offentlig sektor och hushåll och personer med låg inkomst, tenderar att ganska genomgående vara mer positiva till ekonomisk jämlikhet än män, medelålders, universitetsutbildade, tjänstemän, Saco-anslutna, anställda i privat sektor och hushåll och personer med hög inkomst. Av kvinnor tycker till exempel 48 procent att det är en mycket viktig regeringsuppgift att minska de ekonomiska klyftorna, medan bara 33 procent av männen tycker det. Bland dem med inkomster på 10 000–20 000 kronor i månaden är således 73 procent positiva till progressiv beskattning medan bara 28 procent av dem som tjänar mer än 70 000 kronor i månaden delar den uppfattningen. När det gäller frågan om den som har privat sjukförsäkring ska få vård snabbare än den som saknar privat försäkring ser vi också klara skillnader mellan de politiska blocken. En tredjedel av alliansens väljare anser att det är rimligt att den som har privat försäkring kan få gå före medan endast någon enstaka procent bland de rödgröna väljarna delar den uppfattningen. På frågan vad som bör motivera en högre lön är också skillnader relaterade till kön och klass tydliga. Medan kvinnor i första hand anser att det är arbete inom vård och omsorg som motiverar högre lön anser männen att det i första hand är hög kompetens. Bland LO-medlemmar prioriteras i tur och ordning riskfyllt arbete, arbete inom vård och omsorg, fysiskt tungt arbete och nattarbete som motiv för högre lön, medan turordningen bland Saco-medlemmar är hög kompetens, stort ansvar, väl utfört arbete, riskfyllt arbete och akademisk utbildning. Bland LO-medlemmar värderas akademisk utbildning mycket lågt. Samtidigt som stödet för en radikal jämlikhetspolitik är massivt har de ekonomiska klyftorna i Sverige stadigt ökat under flera decennier och i en snabbare takt än i de flesta andra länder. Det Sverige som åren kring 1980 bedömdes vara världens kanske mest jämlika land är det inte längre. I rapporten ”Partierna och jämlikheten” (Katalys och Jämlikhetsfonden 2016) kunde vi konstatera att en ideologisk förskjutning skett i synen på jämlikhet. Både borgerliga partier som Centern och Liberalerna, men också Socialdemokraterna, har i sina partiprogram under senare år tonat ned vikten av ekonomisk utjämning. Ett individperspektiv som handlar om att rättvist fördela ”livschanser” har ersatt ett perspektiv som fokuserar på social och ekonomisk utjämning. En rödgrön regering med budgetstöd av Vänsterpartiet borde förstås göra något åt denna utveckling kan man tycka. Det är ju inga orubbliga naturlagar som styr mot ökad ojämlikhet, utan denna är i hög grad en följd av att politiken abdikerat. Så vad har regeringen gjort? I den nu lagda budgeten finns i en särskild bilaga en utmärkt genomgång av vad som hänt på fördelningsområdet. Regeringen har genomfört ett antal åtgärder som gynnar hushåll med låga inkomster, som pensionärer och ensamstående föräldrar. Alldeles utmärkt. Men vad som också visas i denna bilaga är att de allra högsta inkomstgrupperna under de senaste decennierna dragit ifrån kraftigt och allra mest har inkomsterna ökat för den översta hundradelen, de superrika, vars inkomster till 70 procent utgörs av kapitalinkomster. Den rödgröna regeringen har tagit steg i rätt riktning, men de räcker inte. De krafter och ekonomiska strukturer som hela tiden upprätthåller och skapar växande klyftor angrips inte. Jämlikhetsfonden och Katalys föreslår att kapitalbeskattningen ses över. Sverige är unikt i världen genom att varken ha arvs- eller förmögenhetsskatt samtidigt som fastighetsskatten omvandlats till en låg avgift. Till detta kommer en ineffektiv bolagsskatt, ränteavdrag, rut- och rotbidrag och en jobbskattereform som särskilt gynnat dem med de högsta inkomsterna. Vår undersökning visar att den regering som vågar föra en verkligt omfördelande politik kan räkna med ett brett stöd från de svenska väljarna. Konkreta förslag hur detta kan gå till bör presenteras i god tid före valet 2018. Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys Per Sundgren, ordförande stiftelsen Jämlikhetsfonden Sverige är unikt i världen genom att varken ha arvs- eller förmögenhetsskatt samtidigt som fastighetsskatten omvandlats till en låg avgift. ”Jämlikhetsutredningen 2017: Massivt stöd för jämlikhetspolitik” av Katalys och Jämlikhetsfonden släpps i dag. Rapporten bygger på en opinionsundersökning utförd av Novus. Den finns att läsa på katalys.org. ", "article_category": "other"}
{"id": 11429, "headline": "Så hjälper du ditt barn att ha fungerande relationer till andra", "summary": "Barn börjar forma sina relationer till andra tidigt. Redan i spädbarnsåldern lär de sig att läsa av andra människors känslor. Men vad gör man om ens barn inte tar social kontakt, eller inte kan läsa av sina kompisar? Och hur hanterar man ett barn som blir mobbat eller utsätter andra för mobbning?", "article": "Barns interaktioner med omvärlden börjar redan när de föds. Enligt studier som har gjorts på nyfödda barn dras de mer till bilder på ansikten som tittar mot dem, än ansikten som är bortvända. Under de första månaderna börjar små barn att utveckla förmågan att läsa av andra människor, och resonera och tänka kring andra människors beteenden. Vid sex månaders ålder kan bebisar skapa förväntningar på andra människor, och förvånas om dessa förväntningar inte besvaras. – Barnen använder små ledtrådar i tillvaron för att bygga upp en förståelse för andra människor, och det blir viktigt för det relationella perspektivet. Tidigt kan därför barn ha förmågan att kunna resonera kring andras tankar, känslor och preferenser. De små barnen är väldigt kunskapstörstande och aktivt tolkande även om föräldrar inte kan uppfatta det eftersom barnet saknar både språk och motorik – men tankarna finns där, säger Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet och föreståndare för Uppsala Barn- och BabyLab. Vilken typ av interaktioner barnet tidigt utsätts för, har visat sig ha bäring långt in i framtiden för hur barnet skapar relationer till andra. – Det finns jätteintressanta studier som har visat att små barn som har befunnit sig i en miljö där det funnits våld påverkas i tonåren, även om de inte kommer ihåg händelserna. De har då mycket lättare att uppfatta arga ansikten, även om en person inte är arg. De första åren har väldigt stor påverkan på hur man ser på sin värld. Och det är viktigt för att kunna skapa relationer och påverkar ens vilja och intresse för att interagera som en sensitiv vän eller partner senare i livet, säger Gustaf Gredebäck. Hur ska man som förälder förhålla sig till detta när man har ett spädbarn? – Det finns självklara knep, som kanske ändå inte är självklara i vardagen. Lägg ner mobiltelefonen och prata med ditt barn. Det finns inte nog med tid för att leka med och prata med även ditt spädbarn. Ta bebisen på armen och peka på saker och visa vad de är, och var känslig för barnens behov, säger Gustaf Gredebäck. Vid närmare ett års ålder börjar barn att ta aktiv kontakt med andra barn, även om de långt tidigare uppfattar och relaterar till andra barn i sin omgivning. Och studier har visat att små barns förmåga att leka med andra barn kan förutse deras relationskompetens över tid. Anna Sarkadi är professor i socialmedicin vid Uppsala universitet. Hon menar att mycket av små barns sociala förmåga att relatera till andra barn går att träna upp. – Alla barn har inte samma förmåga att läsa av andras signaler och veta när man är välkommen in i en lek, eller hur man ska initiera en lek. Det kan bero på barnets allmänna utveckling, och om den har tillgång till ett bra och nyanserat språk. Barnet kanske inte har språket för att säga ”kan jag få nallen”, så då tar barnet i stället bara nallen. För vissa barn kan det vara svårt med interaktionen, men det är sociala färdigheter som vi är helt beroende av för att fungera i samhället, säger Anna Sarkadi. Om ett barn inte tar kontakt med andra barn som liten, behöver man oroa sig då? – Det beror på hur gammalt barnet är. Vissa barn är känsliga för stimulans och kan ha som självförsvarsstrategi att stänga av. Men om det här är ett återkommande mönster hos en två- till treåring att den aldrig vill engagera sig med andra barn, har ett outvecklat språk och leker egna lekar med mycket upprepningar så kan det vara ett tecken på autism. Samtidigt ska man först fundera på om man ger barnet rätt förutsättningar att ta kontakt, en del barn är bara väldigt blyga i vissa miljöer, säger Anna Sarkadi. Om man har ett blygt barn som inte tar för sig, vad kan man göra? – Alla barn måste få vara som de är och det är svårt att tvinga någon att ta kontakt. Men man kan erbjuda en miljö där barnet vågar. Många barn är blyga i början men om de får känna sig fram så brukar det gå alldeles utmärkt att ta kontakt. Om man har ett barn som är väldigt ängsligt och lätt får ont i magen så skulle det kunna vara en form av psykisk ohälsa, och då får man lyssna på vad det barnet behöver. Man kan behöva hjälp av en psykolog för vägledning då. Läs mer: Så gör du när oron för barnen tar över Förutom blyghet och ängslighet finns barn som visar upp utåtagerande beteenden, och kan vara aggressiva mot sina jämnåriga vänner. Ibland kan det handla om att barnen blir överstimulerade i vissa miljöer, men även här finns tekniker för att hantera beteendet – och kunna förändra det. – Alla barn, eller alla människor, gör saker som får uppmärksamhet oavsett om det är positiv eller negativ uppmärksamhet. Så i det fallet kan man försöka berömma de positiva beteendena hos barnet i stället för att skälla över det negativa beteendet. Till exempel när barnet nästa gång leker fint med en kompis eller turas om med en leksak så ska man uppmärksamma det och beskriva vad man tyckte att barnet gjorde bra – något som kallas för beskrivande beröm, säger Anna Sarkadi. Hon menar också att det då är viktigt att vara konsekvent och att sätta upp regler – som ska hållas. – Det kan vara att om man leker en lek så ska man turas om. Gör man inte det så tar man bort den leksaken i fem minuter, vilket man berättar för barnet innan – men då är det viktigt att faktiskt göra det. Sedan kan man försöka göra samma sak igen, och om barnet då kan turas om så får man inte glömma att ge beröm. Det är ganska grundläggande saker, men också väldigt effektiva. Om man som förälder känner att man har svårt att hantera en situation med ett utåtagerande barn så finns det hjälp att få. Ett sätt att veta hur det går för ens barn är att hålla en tät kontakt med förskola och skola för att få reda på hur barnet fungerar även när man inte är på plats. Om ett barn är utåtagerande och det beteendet fortsätter upp i åldern har forskning visat att det ökar risken för utanförskap som skolmisslyckande, missbruk och kriminalitet. – De här utagerande beteendeproblemen kan bero på stress eller en svår levnadssituation för barnet. Det kan också vara tidiga tecken på adhd, särskilt om man vet att det finns neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i familjen. Men kan man ge rätt stöd så att barnet lär sig att inte hamna i konfliktsituationer utan i stället förhålla sig konstruktivt till sin omgivning så kan man skydda dem från utanförskapet. Därför är det viktigt att föräldrar vänder sig till de stödinstanser som finns om man har problem. I dag är inte problemet att det finns för lite kunskap om hur man kan hjälpa de här barnen, utan att föräldrarna inte känner till vilket stöd de kan få, säger Anna Sarkadi. Ett av de allvarligaste relationsproblemen bland barn är mobbning. Varje år mobbas 60.000 barn i Sverige, något som kan leda till psykisk ohälsa både på kort sikt och i vuxen ålder. Den allvarligaste konsekvensen av mobbning är självmord. Carolina Engström är generalsekreterare för antimobbningsorganisationen Friends och menar att det kan finnas flera orsaker till mobbning bland barn. – På individnivå kan den som mobbar försöka få makt och status i en klass, men det kan också bero på en individuell osäkerhet. Många barn som mobbar är själva osäkra eller otrygga, säger hon. Carolina Engström menar att det också finns fall där barn kan uppleva sig mobbade av ett annat barn trots att den personen inte känner igen sig i att ha mobbat någon. För att som förälder få reda på om ens barn är utsatt för mobbning menar hon att man måste ha en aktiv kommunikation med sitt barn. – Det bästa är att ha ett pågående samtal med sitt barn om vad som händer i skolan, på träningen eller på internet. Om ett barn har en vuxen att prata med om både det som är bra och dåligt så kan problem upptäckas snabbare – kanske innan det hinner gå så långt som till mobbning. Hon menar också att det finns vissa kännetecken att titta efter för att se om ens barn far illa på grund av mobbning. – Det finns vissa förändrade beteenden som att ett barn inte vill vara med på gympan längre, inte vill gå till skolan, inte blir bjuden på några kalas eller inte har några kompisar som vill följa med hem och leka. Det finns också fysiska symtom som att barnet klagar på magont eller huvudvärk. Om man misstänker att något är fel så kan det vara bra att prata med lärare och fritidspersonal. Många barn vill inte berätta för att de känner skam och skuld över att blir mobbade. Samtidigt är det viktigt för ett barn som blir mobbat att det finns personer i dess närhet som sätter sig emot det som mobbarna säger – och som för barnet lätt blir en sanning. – Mobbning bryter ned självkänslan och gör att man snabbt tror att saker är ens eget fel. Barn kan tänka att de blir mobbade för att de är fula, eller att de inte får vara med för att de är för töntiga. Då måste det finnas någon där som säger ifrån att det som mobbarna säger inte är sant, säger Carolina Engström. Om man misstänker eller upptäcker att ens barn utsätter någon annan för mobbning gäller det också att ta tag i problemet, men att samtidigt fortfarande finnas där för sitt barn. Som förälder måste man skilja på sakfrågan och barnets person. – Prata med barnet om vad som pågår och försök att vara tydlig med att handlingarna som barnet gjort inte är okej, men att du fortfarande tycker om ditt barn. Det måste finnas ett sätt för barnet att känna sig älskad, bli förlåtet och få en ny chans. Det kan vara bra att tillsammans med skolan sätta upp en handlingsplan för hur man ska agera, och vara positiv och uppmuntrande mot barnet, säger Carolina Engström. Läs mer om barn och relationer här Foto i text: Jessica Gow/TT Så kan du skapa möjligheter för ditt barn att ha bra relationer till andra Under spädbarnstiden: – Det finns en grundläggande lista: var närvarande, var sensitiv till ditt barns behov. Utmana barnet i en trygg miljö och undervärdera inte ditt barn. Och lägg ner mobiltelefonen! Det finns inga quick fixes, men kommunicera och var öppen och ärlig med ditt barn redan från spädbarnsåldern. Det här är en liten individ som söker intresse precis som alla andra. Men det faktum att de som spädbarn saknar språket är en utmaning – för oss vuxna, säger Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet. Under småbarnstiden: – Om barnet är blygt kan man erbjuda en miljö där barnet vågar ta kontakt med andra barn, även om man inte kan tvinga barnet till att ta kontakt med andra. Är barnet utåtagerande är det viktigt att skifta uppmärksamheten till det positiva, och berömma barnet när det leker bra med en kompis eller turas om med en leksak. Var också konsekvent med de regler som sätts upp, och beröm barnet när det följer reglerna, säger Anna Sarkadi, professor i socialmedicin vid Uppsala universitet. Om ditt barn utsätts för mobbning: – Ha ett pågående samtal med ditt barn om vad som händer i skolan, på träningen eller på internet. Har ett barn en vuxen att prata med om både det som är bra och dåligt kan problem upptäckas snabbare. Iakttag förändrade beteenden som att ett barn inte vill vara med på gympan eller inte vill gå till skolan, och om du misstänker att något är fel så prata med skola och fritidspersonal. Var tydlig med att mobbarnas bild av barnet inte är den sanna bilden, säger Carolina Engström, generalsekreterare för antimobbningsorganisationen Friends. Om ditt barn utsätter andra: – Prata med barnet om vad som pågår och försök att vara tydlig med att handlingarna som barnet gjort inte är okej, men att du fortfarande tycker om ditt barn. Det måste finnas ett sätt för barnet att känna sig älskat, bli förlåtet och få en ny chans. Det kan vara bra att tillsammans med skolan sätta upp en handlingsplan för hur man ska agera, och vara positiv och uppmuntrande mot barnet, säger Carolina Engström. Om du inte kan hantera situationen: – Det finns stödinstanser för föräldrar om man har problem. I dag är inte problemet att det finns för lite kunskap om att hjälpa barn som är till exempel utåtagerande. Problemet är att föräldrarna inte känner till vilket stöd de kan få, säger Anna Sarkadi. Exempel på föräldrastödsprogram Kurser och stödprogram för föräldrar till barn med utagerande beteende har positiv effekt, visar forskning från Örebro universitet på uppdrag av Socialstyrelsen. Exempel på sådana program är ”Cope”, ”Komet”, ”Connect” och ”De otroliga åren”. Man kan vända sig till sin kommun och fråga vilka program som finns. Om man tror att ens barn kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, eller annan psykiatrisk problematik, kan man vända sig till bvc, vårdcentralen, barnläkarmottagning eller bup. ", "article_category": "other"}
{"id": 11430, "headline": "Alla har inte lätt med kompisar", "summary": "Barn börjar forma sina relationer till andra tidigt. Men vad gör man om ens barn inte tar social kontakt, eller inte kan läsa av sina kompisar? Och hur hanterar man ett barn som blir mobbat eller utsätter andra för mobbning?", "article": "Barns interaktioner med omvärlden börjar redan när de föds. Enligt studier som har gjorts på nyfödda barn dras de mer till bilder på ansikten som tittar mot dem, än ansikten som är bortvända. Vid närmare ett års ålder börjar barn att ta aktiv kontakt med andra barn. Och studier har visat att små barns förmåga att leka med andra barn kan förutse deras relationskompetens över tid. Anna Sarkadi är professor i socialmedicin vid Uppsala universitet. Hon menar att mycket av små barns sociala förmåga att relatera till andra barn går att träna upp. – Alla barn har inte samma förmåga att läsa av andras signaler och veta när man är välkommen in i en lek, eller hur man ska initiera en lek. Det kan bero på barnets allmänna utveckling, och om det har tillgång till ett bra och nyanserat språk. Barnet kanske inte ännu har språket för att säga ”kan jag få nallen”, så då tar barnet i stället bara nallen. Interaktionen är svår för vissa barn, men det handlar om sociala färdigheter som vi är helt beroende av för att fungera i samhället, säger hon. Om ett barn inte tar kontakt med andra barn som liten, behöver man oroa sig då? – Det beror på hur gammalt barnet är. Vissa barn är känsliga för stimulans och kan ha som självförsvarsstrategi att stänga av. Men om det är ett återkommande mönster hos en två- till treåring att den aldrig vill engagera sig med andra barn, och kanske också har ett outvecklat språk eller leker egna lekar med mycket upprepningar, så kan det vara ett tecken på autism. Samtidigt ska man först fundera på om man ger barnet rätt förutsättningar att ta kontakt, en del barn är bara väldigt blyga i vissa miljöer, säger Anna Sarkadi. Om man har ett blygt barn som inte tar för sig, vad kan man göra? – Alla barn måste få vara som de är och det är svårt att tvinga någon att ta kontakt. Men man kan erbjuda en miljö där barnet vågar. Många barn är blyga i början men om de får känna sig fram så brukar det gå alldeles utmärkt att ta kontakt. Om man har ett barn som är väldigt ängsligt och lätt får ont i magen så skulle det kunna vara en form av psykisk ohälsa, och då får man lyssna på vad det barnet behöver. Man kan behöva hjälp av en psykolog. Förutom blyghet och ängslighet finns barn som visar upp utåtagerande beteenden, och är aggressiva mot sina jämnåriga. Ibland kan det handla om att barnen blir överstimulerade i vissa miljöer, men även här finns tekniker för att hantera beteendet – och kunna förändra det. – Alla barn, eller alla människor, gör saker som får uppmärksamhet oavsett om den är positiv eller negativ. Så i det fallet kan man försöka berömma de positiva beteendena hos barnet i stället för att skälla för det negativa beteendet säger Anna Sarkadi. Om man som förälder känner att man har svårt att hantera en situation med ett utåtagerande barn så finns det hjälp att få. Ett sätt att veta hur det går för ens barn är att hålla en tät kontakt med förskola och skola för att få reda på hur barnet fungerar när man inte är på plats. Om ett utåtagerande beteende fortsätter upp i åldern har forskning visat att det finns ökad risk för utanförskap som skolmisslyckande, missbruk och kriminalitet. – De här beteendeproblemen kan bero på stress, men kan också vara tidiga tecken på adhd, särskilt om man vet att det finns neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i familjen. Men kan man ge rätt stöd så att barnet lär sig att inte hamna i konfliktsituationer utan i stället förhålla sig konstruktivt till sin omgivning kan man skydda dem från utanförskapet. – Därför är det viktigt att föräldrar vänder sig till de stödinstanser som finns om man har problem, säger Anna Sarkadi. Ett av de allvarligaste relationsproblemen bland barn är mobbning. Varje år mobbas 60 000 barn i Sverige, något som kan leda till psykisk ohälsa både på kort sikt och i vuxen ålder. För att som förälder få reda på om ens barn är utsatt för mobbning måste man ha en aktiv kommunikation med barnet, menar Carolina Engström, generalsekreterare för antimobbningsorganisationen Friends: – Det bästa är att ha ett pågående samtal med barnet om vad som händer i skolan, på träningen eller på internet. Om ett barn har en vuxen att prata med om både det som är bra och dåligt så kan problem upptäckas snabbare – kanske innan det hinner gå så långt som till mobbning. Det finns också tecken som kan tyda på att ett barn far illa på grund av mobbning. – Det finns vissa förändrade beteenden som att ett barn inte vill vara med på gympan längre, inte vill gå till skolan, inte blir bjuden på några kalas eller inte har några kompisar som vill följa med hem och leka. Det finns också fysiska symtom som att barnet klagar på magont eller huvudvärk. Om man misstänker att något är fel så kan det vara bra att prata med lärare och fritidspersonal. Många barn vill inte berätta för att de känner skam och skuld över att blir mobbade. Samtidigt är det viktigt för ett barn som blir mobbat att det finns personer i dess närhet som motsäger det som mobbarna säger. – Mobbning bryter ned självkänslan och gör att man lätt tror att saker är ens eget fel. Barn kan tänka att de blir mobbade för att de är fula, eller att de inte får vara med för att de är för töntiga. Då måste det finnas någon där som säger ifrån om att det mobbarna säger inte är sant, säger Carolina Engström. Om man misstänker eller upptäcker att ens barn utsätter någon annan för mobbning gäller det också att ta tag i problemet, men att samtidigt fortfarande finnas där för sitt barn. Som förälder måste man skilja på sakfrågan och barnets person. – Prata med barnet om vad som pågår och försök att vara tydlig med att handlingarna som barnet gjort inte är okej, men att du fortfarande tycker om ditt barn. Det måste finnas ett sätt för barnet att känna sig älskat, bli förlåtet och få en ny chans. Det kan vara bra att tillsammans med skolan göra en handlingsplan för hur man ska agera, och vara positiv och uppmuntrande mot barnet, säger Carolina Engström. Kurser och stödprogram för föräldrar till barn med utagerande beteende har positiv effekt, visar forskning från Örebro universitet på uppdrag av Socialstyrelsen. Exempel på sådana program är ”Cope”, ”Komet”, ”Connect” och ”De otroliga åren”. Man kan vända sig till sin kommun och fråga vilka program som finns. Om man tror att ens barn kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en utvecklingsförsening eller annan psykiatrisk problematik, kan man vända sig till bvc, vårdcentralen, barnläkarmottagning eller bup. Källa: Örebro universitet, Vårdguiden ", "article_category": "other"}
{"id": 11434, "headline": "”Kooperativa företag missgynnas i Sverige”", "summary": "Över hela västvärlden pågår en rörelse för att stärka kooperation som företagsform. Men genom en föråldrad lagstiftning och ensidigt gynnande av privata och offentliga företag har Sverige hamnat i bakvattnet när det gäller idéburet företagande. Därför bildar vi nu Svensk Kooperation, skriver företrädare för HSB, KF, LRF, Lantmännen med flera.", "article": "Behovet av ett hållbart och långsiktigt näringsliv är i dag större än någonsin. De kooperativa idéerna har medvind i stora delar av världen men i Sverige är företagsformen styvmoderligt behandlad. Kunskapen om kooperationen och dess möjligheter är också oroväckande låg. Därför grundar vi nu organisationen Svensk Kooperation för att ändra på detta. Över hela västvärlden pågår en rörelse för att stärka kooperation som företagsform. Den kooperativa företagsformen svarar mot ett växande behov av mångfald och alternativ inom näringslivet. Dagens konsumenter vill vara med och påverka företagens inriktning och agerande. Kooperativa företag är en mycket effektiv och ekonomiskt lönsam form för att bedriva långsiktig och framgångsrik verksamhet i Sverige. Men kooperationen utgör en alldeles för liten del av näringslivet i en internationell jämförelse. Orsaken är att den idéburna företagsamheten här har betydligt sämre villkor än i övriga Europa. Genom en föråldrad lagstiftning och ensidigt gynnande av privata och offentliga företag har Sverige hamnat i bakvattnet när det gäller idéburet, långsiktigt företagande. Vi arbetar för att stärka kooperationen i Sverige, då behövs också ökad kunskap hos såväl politiker, beslutsfattare och opinionsbildare som inom akademin, finanssektorn och myndigheter. Vidare behövs en infrastruktur för att stödja kooperativ, i andra länder finns exempelvis system med låneinstitut som tillhandahåller kreditgarantier och förlagslån, framförallt när det gäller nystart av kooperativa företag. Utformningen av upphandlingsregler är ett annat exempel på när kooperativa företag missgynnas. Det finns en felaktig föreställning om att kooperativa företag inte behöver gå med vinst. Låt oss en gång för alla slå fast att detta är en myt – långsiktig lönsamhet är en förutsättning för all sund affärsverksamhet. Kooperationen står för en livskraftig idé och hållbar affärsmodell som fungerar utmärkt i den moderna marknadsekonomin. Att se på vinsten som ett medel, snarare än ett slutmål, ger stora möjlighet till en positiv samhällsutveckling. Kooperativa företag finns inom många branscher – från de stora konsument- och producentkooperativa organisationerna till medelstora och små företag inom välfärdssektor, upplevelseindustri och it – och bidrar till lönsamhet, mångfald och valfrihet. Sverige står i dag inför stora utmaningar, med en åldrande befolkning, ökad internationell konkurrens från snabbväxande ekonomier och växande miljöproblem. I orostider som denna är det särskilt viktigt att ta vara på den positiva, livskraftiga och framåtsträvande kraft som vi i den idéburna delen av näringslivet står för. I Sverige har de kooperativa företagen varit samhällsbärare i mer än ett sekel. En stor del av den allmänna opinionen delar kooperationens värdegrund, särskilt när det gäller välfärdssektorn där det finns viktiga uppgifter att lösa och en stor potentiell marknad för en ansvarsfull aktör som den svenska kooperationen. Trots detta är det kooperativa inslaget i den sektorn än så länge marginellt, endast 2 procent. Ett hinder är att svensk lagstiftning begränsar den ömsesidiga bolagsformen till försäkringsbolag, istället för att utnyttja möjligheten som den kan ge inom skola, vård och omsorg. Varje modern marknadsekonomi som tar pluralism och mångfald på allvar ska präglas av fungerande konkurrens som erbjuder verklig valfrihet, och som likabehandlar företag oavsett associationsform och ägarstruktur. Drivkrafterna i våra svenska kooperativa företag har alltid varit entreprenörskap, långsiktiga visioner och viljan att främja en hållbar samhällsutveckling. Det är en gedigen grund att bygga vidare på. Därför ingår vi nu ett historiskt samarbete mellan företag inom både producent- och konsumentkooperationen och grundar den ekonomiska föreningen Svensk Kooperation, som tidigare verkat endast som ett projekt. Svensk Kooperation ska verka för att öka kunskapen om det kooperativa företagandet. Vi vill samla alla goda krafter för att stärka näringslivet i Sverige genom mångfald, valfrihet och verkliga alternativ. Men vi behöver också hjälp av politikerna i riksdagen, som vi vill uppmana till att snarast samlas över partigränserna och inleda ett arbete med en handlingsplan för utvecklingen av kooperativt företagande. Vi föreslår att en sådan plan omfattar följande: 1 En ny lag för ekonomiska föreningar. Den nyligen genomförda moderniseringen av den befintliga lagen är ett första steg i rätt riktning. Det behövs dock också en helt ny, fristående lag för ekonomiska föreningar. Det är viktigt att arbetet med en sådan ny lag fortsätter och implementeras så snart som möjligt. 2 Ökad tillgång till investeringskapital för kooperativa start-up företag. Kooperativa företag i Sverige, inte minst nystartade, behöver bättre tillgång till investeringskapital. Det behövs därför insatser för att stimulera tillväxt av kooperativa företag, exempelvis genom låneinstitut för kooperativa företag. 3 Ökad forskning om kooperativa företag och ekonomiska föreningar. Forskningen i dag belyser främst det aktiebolagsdrivna företagandet i Sverige. För att utveckla den kooperativa sektorn och därmed hela näringslivet behövs mer forskning om kooperativa företag och ekonomiska föreningar. 4 Skärpt uppdrag till SCB att utveckla statistik kring det kooperativa näringslivet. Utveckling och förbättring av den offentliga statistiken. Statistik är ett särskilt viktigt hjälpmedel för att kunna jämföra situationen i Sverige med andra länder där flera har kommit längre. 5 Uppdatering av näringspolitiken så att den stimulerar kooperativt företagande. En ökad andel kooperativa företag i Sverige ger en välbehövligt ökad mångfald av företagsformer inom näringslivet. Näringspolitiken behöver därför uppdateras för att stimulera kooperativt företagande, genom exempelvis ökade satsningar på rådgivning och stöd till kooperativa företag. 6 Ökad kunskap om kooperation i utbildningsväsendet. Både inom gymnasiet och inom den högre akademiska utbildningen är undervisning och kunskap om kooperation och ekonomiska föreningar i dag i princip obefintlig. Aktiebolagsnormen är väldigt stark inom utbildningsväsendet, inte minst på de ekonomiska utbildningarna. För att öka kunskapen om de olika företagsformerna i näringslivet så måste kunskap om kooperation och ekonomiska föreningar bli självklara inslag i både gymnasieskolan och inom högre akademisk utbildning. Pernilla Bonde, vd HSB Riksförbund Anders Källström, vd LRF Leif Linde, ordförande Arbetsgivarföreningen KFO och vd Riksbyggen Liza Nyberg, vd Landshypotek bank Per Olof Nyman, vd och koncernchef Lantmännen Tommy Ohlström, vd KF, Kooperativa förbundet Artikelförfattarna utgör styrelsen i Svensk Kooperation. En stor del av den allmänna opinionen delar kooperationens värdegrund, särskilt när det gäller välfärdssektorn där det finns viktiga uppgifter att lösa och en stor potentiell marknad för en ansvarsfull aktör som den svenska kooperationen. ", "article_category": "other"}
{"id": 11466, "headline": "”Planeringsrisken inte unik för skolföretag”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 30/4. Hans Bergström pekar i en replik på vår artikel på den planeringsrisk som uppstår om lottning används som urvalsgrund för skolan. Om ett mer transparent och rättvist regelverk för antagning till skolor leder till en viss ökning av skolföretagens planeringsrisk så måste man helt enkelt välja vad som är viktigast. Bland skollagens många mål kan vi inte finna stöd för en reglering som syftar till att minimera risker för friskoleföretag, skriver 19 skolforskare.", "article": "I den första av två repliker på vår artikel skriver Per Sundgren att skolvalets segregationsproblematik inte löses med lottning. Det är sant att lottning i stället för kötid inte kan ses som en universallösning på skolans problem. Avsikten med vår artikel var dock mer modest: givet att vi har ett skolvalssystem så måste urvalsfrågan hanteras och lottning är då att fördra framför kötid. Hans Bergström vänder sig i sin replik mot lottning som urvalsgrund med argumentet att det i själva verket skulle syfta till att inskränka fristående skolors relativa självständighet och därmed vara ett hot mot den autonomi som är livsnerven i friskolesystemet. Att lottning hotar skolors autonomi beror på att lottning, enligt Bergström, avsevärt skulle försvåra planeringen av verksamheten och inskränka möjligheten att hålla kontakt med intresserade familjer. Dessutom tar Bergström sin egen erfarenhet av invandrade föräldrars intresse för Engelska skolan som intäkt för att skolvalet inte är segregerande. Hans Bergströms kritik mot lottning som urvalsgrund förtjänar en diskussion. Han lyfter på ett förtjänstfullt sätt den planeringsrisk som de flesta företag och organisationer på en marknad står inför, nämligen den att dimensionera sin verksamhet för att bemöta efterfrågan. Denna risk är inte unik för skolverksamhet, och troligen inte heller större eller mer svårhanterlig i skolan än för bussbolag, hotell eller restauranger som i förväg måste fatta beslut om hur stort utbud de ska erbjuda marknaden. Den planeringsrisk Hans Bergström lyfter för de fristående skolornas del är dessutom av samma slag som har anförts av dem som argumenterat för att behålla ett kommunalt veto vid fristående skolors etablering. Denna planeringsrisk innebär en kostnad för den enskilda verksamheten, precis som för kommunala skolor. Både kommunala skolor och fristående skolor utan kö baserar i dag sina dimensioneringsbeslut på kunskap om tidigare års söktryck, kullstorlekar och etablering av nya skolor i närområdet. Det är troligt att fristående skolor skulle vara minst lika skickliga på att dimensionera sin verksamhet utan den skenbara garanti om hur efterfrågan ser ut som en kö skulle innebära. Vi skriver skenbar eftersom det finns betydligt med luft i köerna då många elever söker till flera skolor. I ett system med obligatoriskt skolval skulle den med största sannolikhet bli ännu mer luft i skolköerna. En lång kö är alltså inte en garanti för att man kan fylla nystartade klasser till hösten ens i dag. Redan i dag måste alltså beslut om dimensionering fattas under avsevärd osäkerhet och mot bakgrund av erfarenhet om hur många köande barn som faktiskt är intresserade. När det gäller nystartade skolor har argumentet större vikt eftersom dessa inte kan basera dimensioneringsbeslut på historiskt söktryck. Men ett kösystem löser inte problemet för nystartade skolor eftersom det är svårt för föräldrar att ställa sina barn i kö till skolor som inte finns. Hur begränsande skulle denna ökade osäkerhet om söktryck vara för friskolesektorn? Är den ett hot mot livsnerven? Hans Bergström lyfter gymnasieskolans sökperioder under våren före studiestart som ett varnande exempel på hur svårt detta system gör det för skolorna. Vi kan konstatera att denna ökade planeringsrisk inte tycks ha utgjort ett avgörande hot mot fristående gymnasieskolors etablering eftersom 25,5 procent av alla gymnasieelever går i en fristående skola mot 14,6 procent i grundskolan. Alla som valt gymnasium tillsammans med sina barn vet också att öppna hus och provapå-dagar är vanliga även utan kösystem. Att friskolornas autonomi begränsas av reglering av antagningen är sant, liksom autonomin begränsas av alla andra paragrafer i skollagen. Samtidigt är det mot bakgrund av den forskning som visar att dagens system haft segregerande effekter, Bergströms personliga erfarenheter till trots, nödvändigt att antagning regleras på ett sätt som uppfyller skollagens krav på öppenhet och garanterar alla elever lika möjligheter till ett fritt skolval. Det är också svårt att se att reglering som kräver kö inskränker fristående skolors autonomi mindre än en reglering som kräver lott. Om ett mer transparent och rättvist regelverk för antagning till skolor leder till en viss ökning av skolföretagens planeringsrisk så måste man helt enkelt välja vad som är viktigast. Det är inte upp till oss som forskare att göra denna avvägning, men bland skollagens många mål kan vi inte finna stöd för en reglering som syftar till att minimera risker för friskoleföretag. 30 april 2017 Debattartikel 20 skolforskare: ”Lottning bättre än närhet och kötid för att bryta segregering” Repliker Hans Bergström, docent, skoldebattör, ordförande i Academic Advisory Board för Internationella Engelska Skolan: ”Lottning minskar friskolornas självständighet” Per Sundgren, ordförande för stiftelsen Jämlikhetsfonden: ”Det fria skolvalet driver segregationen” Slutreplik från 19 skolforskare: ”Planeringsrisken inte unik för skolföretag” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11476, "headline": "När oron för barnen tar över", "summary": "Att föräldrar oroar sig för sina barn är inte ovanligt. Men hur kontrollerar man sin oro så att den inte blir en hindrande faktor i vardagen, eller överförs på barnen?", "article": "”Tänk om mitt barn blir retat i skolan?” ”Utvecklas han normalt?” ”Gå inte så nära kanten, du kan ramla!” ”Tänk om hon inte klarar studierna – och inte får något jobb.” När man får barn finns det plötsligt en ny individ att oroa sig för. Men i vissa fall kan oron ta överhanden över både barnets och förälderns liv. I en studie från Kings college i London 2015 kom man fram till att föräldrars oro påverkar hur oroligt barnet är. Det är känt sedan tidigare, men i denna tvillingstudie såg man att sambandet inte bara var genetiskt utan också gick från förälder till barn genom förälderns beteende. Johan Åhlén är legitimerad psykolog och doktorand vid Uppsala universitet. I samarbete med Karolinska institutet har man bedrivit en studie där föräldrar med ångest- och orosproblematik får gå föräldrakurser för att se om man kan förebygga den ökade risken för deras barn att drabbas av ångest och oro. Johan Åhlén menar att de allra flesta har en sund oro för sina barns välmående. – Att vara orolig för sina barn är ju helt centralt för en förälder. Men precis som med annan oro så kan den bli plågsam för personen om oron tar mycket tid och energi. Det kan också ha negativa effekter på barnet, i form av att barnet kanske inte får göra saker, hindras i sin utveckling för att föräldern har ett för överbeskyddande beteende, säger Johan Åhlén. Han menar att det finns två olika typer av överbeskyddande beteenden som kan öka barnens oro och bli problematiskt även för föräldern. I det ena påverkar man barnet på grund av sin egen oro. – Det kan vara att föräldern ringer Vårdguiden så fort de märker något som skulle kunna vara potentiellt farligt, eller ber barnet höra av sig varje halvtimme för att veta att det har det bra. Det andra handlar om ”underlättande” då man snabbt hjälper till om barnet visar minsta rädsla eller oro över en situation. – Det kan vara om barnet tycker det är jobbigt att åka till simhallen och föräldern direkt låter det slippa åka, säger Johan Åhlén. Båda beteendena kan befästa en bild av en värld som är farligare än vad den är. Om ett barn varje halvtimme måste försäkra sina föräldrar om att det är okej, kan barnet självt börja uppleva att världen är en farlig och skrämmande plats. Om man känner en överdriven oro över sina barn, som påverkar ens eget liv eller barnets liv, så menar Johan Åhlén att det är viktigt att rannsaka sig själv. – Det finns en väldig variation i vad man som förälder tycker är en lagom typ av skyddande, och eftersom det handlar om en så viktig sak som ens barns liv och hälsa så är det svårt att bedöma vad som är överdrivet. Då tar man det säkra före det osäkra. Men man kan börja titta på situationer och tänka på vilket sätt de påverkar barnen långsiktigt. Om man känner att oron över ens barn tar över för mycket i vardagen, så kan man vända sig till psykiatrin för att få hjälp att hantera sin oro. – Inom kognitiv beteendeterapi finns kunskap om hur man ska hantera den här typen av problematik, säger Johan Åhlén. Linda Håkansson är vårdutvecklare i Region Skåne och distriktssköterska på en barnavårdscentral. Hon träffar många familjer där föräldrarna är oroliga för sina barn. – Det är inte konstigt att föräldrar oroar sig över sina barn, med tanke på allt informationsflöde som finns runt barnfamiljer i dag. Inte sällan känner föräldrar oro redan när deras barn är nyfött, till exempel för att barnet ska drabbas av någon allvarlig sjukdom, att barnet ska sluta andas och i värsta fall avlida i plötslig spädbarnsdöd När barnet är lite större är det inte ovanligt att föräldrarna jämför sitt barn med andra barn vad gäller både utveckling och tillväxt. Linda Håkansson menar att den vanligaste typen av oro hon möter kommer från föräldrar som tror att barnet inte utvecklas i den takt det borde. Det finns ibland stora förväntningar på att barnet borde kunna krypa, gå utan stöd, sova hela natten, äta bra, underhålla sig själv med lek från en viss ålder. – Många läser på bloggar och gör självtester på internet för att ta reda på om barnet utvecklas som det ska, säger hon. En annan vanlig oro hos föräldrar i dag är att barn har en födoämnesallergi eller intolerans mot laktos eller gluten trots att barnet inte har symtom och växer bra, säger hon. – Det finns alldeles för många självutnämnda experter på internet, som baserar ”fakta” på sina självupplevelser. Hon vill hjälpa föräldrar till mer källkritik när de är ute på nätet för att söka information. – Man får gärna googla saker, men tänk efter två gånger om det du läser är rimligt. Vill man prata med någon om sitt barn så är barnavårdscentralen den arena som starkt rekommenderas. Här finns ett team bestående av olika professioner som har goda kunskaper och stort intresse av barns hälsa och utveckling. Om man oroar sig för sitt barns utveckling betonar Linda Håkansson att man bör tänka på att varje barn är unikt. – Barns utveckling har en väldigt vid normalvariation. Jämför bara barnet med sig själv vad gäller utveckling och framsteg. Så försöker vi samtala med föräldrar när det framkommer oro, säger hon. Samtidigt menar hon att det är viktigt att ta varje förälders oro på allvar, och att bena ut vad det är som ligger bakom den. – Allas oro är allvarlig, eftersom den påverkar familjen. Livssituationen för familjerna kan skilja sig åt stort. För oss inom barnhälsovården är det viktigt att fånga upp föräldrarna som har mycket kunskap om sina barn, och verkligen lyssna och ställa utforskande frågor om vad de har för erfarenheter som skapar oron, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 11485, "headline": "”Det var rätt beslut att utvidga Europeiska unionen österut”", "summary": "Extrema ideologier vinner mark i Frankrike. Men problemet är inte franskt utan europeiskt. I länder som Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Ungern och Polen ser vi hur de demokratiska värdena stundtals åsidosätts. En del hävdar då att dessa länder kom med i EU för tidigt. Inget kunde vara mer fel, skriver Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker.", "article": "I dag, söndag, går den andra omgången av det franska presidentvalet av stapeln och trots att mycket pekar på att den liberala mittenkandidaten Emmanuel Macron vinner finns det mycket att oroas över. Den centrala striden har inte varit en traditionell politisk konflikt utan snarare att den liberala demokratin utmanas av extrema krafter. Nu behöver de demokratiska krafterna över hela Europa ta ett samlat grepp för försvaret av vår demokrati. I Frankrike har vi sett hur extrema ideologier från olika delar av det politiska spektret vunnit mark. Tillsammans fick den nationalistiska Marine Le Pen och den uttalade kommunisten Jean-Luc Mélenchon över 40 procent i den första omgången av presidentvalet. Det är två kandidater som på var sin kant försöker återuppliva gamla maktstrukturer och en misstro mot rättsstaten samtidigt som de romantiserar kollektivistiska värden. Förutan det kalla krigets tydliga motsättning mellan demokrati och förtryck har det blivit lättare att tänja politikens och demokratins gränser inom det tidigare Västeuropa. Men det är mer än ett franskt problem ett europeiskt. I länder som Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Ungern och Polen ser vi hur denna konflikt är än tydligare och hur demokratins värden stundtals åsidosätts. Det är viktigt att förstå att demokratin är ung i dessa länder; under de många decennier som det kommunistiska förtrycket präglade Öst- och Centraleuropa kunde inte gamla tiders värderingar utsättas för den moderna upplysning vi har sett i övriga Europa. Det fanns inget utrymme för kritik eller debatt. Det skapar ett större utrymme att nu relativisera betydelsen av demokratins och rättsstatens institutioner. Vi ser det från Polens norra gräns till Bulgariens södra. I Rumänien ser vi hur den socialdemokratiska regeringen driver en antizigansk politik samtidigt som de i februari i år försökte legalisera korruption för upp till en halv miljon kronor. I Ungern fortsätter Viktor Orbán att testa gränser och urholka rättsstatens och det öppna samhällets oberoende institutioner. I Slovakien en statsminister som öppet formulerar och söker vinna väljare på rasism. I Polen en regering som vill att den politiska makten i en revansch på historien ska överordnas domstolar och medier. I Bulgarien ser vi korruption och rysk påverkanspolitik genom den gamla tidens maktstrukturer. En del hävdar nu att dessa länder kom med i EU för tidigt eller att vi behöver markera genom att slänga ut dem ur den europeiska gemenskapen. Inget kunde vara mer fel. Dessa länder har inte varit demokratier i ens 30 år. Det är sant att demokratin och dess institutioner inte har satt sig men det är just det som gör grundvalarna för den Europeiska unionen så betydelsefulla. Ett medlemskap i EU är en uppstärkning och en inramning av rättsstat och demokratisk sammanhållning. Hade dessa länder inte varit medlemmar hade de varit offer för parallella skeenden som dem vi i dag ser i Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Vi hade kunnat se ryska militära operationer i Bulgarien som riktade attacker och direkta hot mot Rumänien eller Slovakien. I sanning är det länder som i över 40 år på grund av slutenhet och planekonomi rånades på sin möjlighet till modernisering och öppenhet. Det vi behöver göra nu är att med tydlighet visa att stegen måste gå framåt, samtidigt som vi inte utesluter eller isolerar dem. Det finns inget som skulle spela Moskva eller nationella anti-demokratiska krafter mer i händerna än att driva dessa länder i armarna på en gemenskap baserad på rättslöshet och obskyr maktutövning där staten och det nationella överordnas demokratin och människors rätt. Låt oss inte glömma bort att länder som Italien, Spanien, Grekland och Portugal var diktaturer så sent som på mitten av 1970-talet. Deras transformation gick inte över en natt och till denna dag ser vi hur dessa länder från tid till annan har en mindre principiell syn på den liberala demokratin än exempelvis norra Europa. När motsvarande strömningar av det slag som vi ser i länderna i Central- och Östeuropa också påverkar ett land som Frankrike visar det på allvaret i den utmaning som vi står inför. Det förringar inte vårt ansvar eller situationens allvar. Det demokratiska Europa är hotat genom inre och yttre fiender till demokratin. Det är tydligt när extremister som vill nedmontera den liberala demokratin åtnjuter över 40 procent av väljarnas stöd i Frankrikes första presidentomgång. Likaså är det tydligt när Rumänien söker legalisera korruption eller Ungern stänga fristående universitet. Grundproblemet är att demokratins värden för allt för många väljare och makthavare framstår som relativa. Nu krävs aktion och långsiktighet. 1 För det första måste vi visa att demokratins grundvalar är absoluta värden som måste respekteras. Det går inte i ena fallet att se mellan fingrarna för totalitära idéer och populistisk politik för att i det andra fallet fördöma den. Både Le Pen och Mélenchon hotar republikens grundläggande värden och ska behandlas därefter i den politiska debatten. Detsamma gäller Ungerns konservativa Fidesz och Rumäniens socialdemokratiska Partidul Social Democrat. Oförmågan att se de gränslinjer som måste dras för att värna demokratin handlar om större värden än partipolitik och ursäktas inte av någon politisk inriktning. 2 För det andra behöver vi alla förstå att slaget om demokratin och rättsstatens ideal är en lång resa. Den slutade inte 1991 eller i dag och heller ej i morgon. Bakslag för demokratins ideal har skett gång på gång i vår historia men endast när vi inte kan vända dem till framgångar har vi förlorat. Mer måste investeras i framtida generationer i våra unga europeiska grannländer liksom i vårt eget land och utbyte över gränserna är fundamentalt för att bygga ett starkare EU. De som tror att vi skyddar den europeiska demokratin genom att utesluta medlemsländer i EU eller sätta dem på undantag stärker bara mörkrets krafter och spelar Putin i händerna. 3 För det tredje behöver vi flytta fram och förstå vikten av den Europeiska unionen. Det är inom EU som demokratins ramverk stärks och det är med samarbete vi kan stärka det över hela Europa. Detta varken kan eller ska vara kravlöst men det behöver vara konstruktivt. Det vore en svår tid för Frankrike med sämre ekonomi och mer motsättningar om Marine Le Pen vinner valet men det vore inte slutet på den franska republiken. Länder är samhällen och mycket större än regeringar och politiska majoriteter som är tillfälliga. Polen, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien kommer att utvecklas vidare i en demokratisk process om vi låter dem stanna inom EU-samarbetet och bli granskade mot den standard som gäller fria samhällen. Vill vi att demokratin ska vinna får vi inte låta mörkrets krafter ta hem segern genom att lämnas för sig själva. Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker Länder är samhällen och mycket större än regeringar och politiska majoriteter som är tillfälliga. Polen, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien kommer att utvecklas vidare i en demokratisk process om vi låter dem stanna inom EU-samarbetet och bli granskade mot den standard som gäller fria samhällen. ", "article_category": "other"}
{"id": 11496, "headline": "”Vi blir fossilfria tio år före regeringens klimatmål”", "summary": "Regeringens mål är att Sverige ska ha en fossilfri fordonsflotta år 2030. Arla Sverige antar utmaningen: vi kommer vara 100 procent fossilfria redan år 2020. Vi utmanar nu näringslivet att snabba på omställningen både för klimatet och för att regeringen ska släppa hotet om beskattning, skriver Patrik Hansson, vd Arla Sverige.", "article": "Regeringen diskuterar ett omtag kring förslagen till lastbilsskatt. Utsläppen från tunga transporter i Sverige måste självklart sänkas – dels för klimatet och dels för att vi ska uppfylla våra förpliktelser i de klimatmål och klimatavtal som Sverige har. Det finns dock en risk att när regeringen funderar kring styrmedel och beskattning för att minska utsläppen så kommer förslag som hämmar företagande utanför storstäderna. Arla är ett kooperativ som ägs av mjölkbönder. Våra mjölktankbilar som hämtar mjölk på runt 2 800 gårdar runt om i landet lägger ungefär 2 miljoner mil per år på vägarna. Mjölkgårdarna levererar mjölk, håller landskapet öppet, bevarar för ekosystemen viktiga arter och genererar arbetstillfällen på landsbygden. En förutsättning för att gårdarna ska kunna existera är att tankbilen hämtar den dagsfärska mjölken på gården. Det går helt enkelt inte att dra fram järnväg till varenda mjölkgård. Nästa månad slutför vi omställningen till helt fossilfria transporter från gårdarna när vi installerar vår egen cistern med fossilfri syntetisk diesel (HVO) på mejeriet i Östersund. Med denna investering är Arlas mjölktransporter från mjölkgårdarna 100 procent fossilfria. Mjölkbönder är beroende av att naturen, klimatet och ekosystemen fungerar. Att minska vår klimatpåverkan är ett naturligt inslag i vår verksamhet. Arlas globala mål är att minska vår totala klimatpåverkan med 30 procent på gårdarna till år 2020 jämfört med 1990. Klimatpåverkan från förpackningar, mejeri och transport ska minska med 25 procent under perioden 2005–2020. Då Arla är det största livsmedelsföretaget i Sverige är vi också en av de största transportörerna med tung trafik. Med vår storlek kommer också ett stort ansvar för att leda omställningen till fossilfri tung trafik. Det är också därför vi under de senaste tio åren, kanske lite i skymundan, arbetat med omställningen. Vårt största mejeri ligger i Kallhäll utanför Stockholm. Mejeriet hämtar mjölk från gårdar i Stockholmsområdet. Vi har under de senaste tio åren ställt mycket höga krav även när det gäller transporter från mejerierna. Sedan något år tillbaka är lastbilstransporter med paketerad mjölk, yoghurt, ost från Kalhällsmejeriet till våra kunder, skolor, affärer, sjukhus etc runt om i Stockholm 100 procent fossilfria. Vi har introducerat den absolut senaste tekniken med etanoldisel på de lastbilar som körs i Stockholm. Förra året investerade Arla Sverige i 17 nya etanollastbilar och vi har tagit beslut att köpa in ytterligare sju som tas i drift i år. Vi har ett nära samarbete med och köper våra lastbilar från Scania i Södertälje. Den etanol vi använder produceras i Norrköping. På samma sätt är våra transporter till och från anläggningarna på Gotland, i Jönköping och Göteborg redan i dag helt fossilfria. Arla har investerat hundratals miljoner i omställningen av vår fordonsflotta under de senaste tio åren för komma bort från fossila bränslen. Förutom de 2 miljoner fossilfria mil vi kör när vi hämtar mjölk har vi även 2 miljoner mil på vägarna för våra leveranser. Vi har kommit långt även där och nu spänner vi bågen ännu högre. Arla Sverige har tagit beslut om att den totala omställningen av vår egen tunga fordonsflotta i Sverige ska vara genomförd till år 2020. När vi samtransporterar med andra eller får transporter från mejerier i utanför Sverige kommer vi inte att nå målet till år 2020. Vi kommer ställa krav på att även dessa transporter utförs fossilfritt och göra vad vi kan för att omställningen ska gå snabbare. Arla är ett globalt företag men av det vi säljer i Sverige är 93 procent producerat av svenska råvaror. Vi har en stor utmaning då mjölkproduktionen i Sverige minskat med 15 procent de senaste tio åren. Den internationella konkurrensen hårdnar och importen av mejerivaror till Sverige ökar år från år. Förra året importerades skyhöga 45 procent av de mejeriprodukter som konsumerades i Sverige. Livsmedelsstrategin som regeringen lagt fram, och som oppositionen skrivit under delar av, har som målsättning att den svenska livsmedelsproduktionen ska öka. Jag delar helt denna målsättning. Det finns en stor potential för svenska mejeriprodukter. Våra grannländer klarar av att öka mjölkproduktionen och att öka exporten av mejeriprodukter. Sverige borde kunna klara samma sak. Arla vill ingjuta framtidstro och skapa förutsättningar för att svenska mjölkbönder ska kunna expandera och investera. Därför vill vi med kraft understryka att det förslag som Vägslitageskattekommittén nyligen presenterade för regeringen om en ny lastbilsskatt går rakt emot livsmedelsstrategins intentioner och målsättningar. Effekterna blir att kostnaden för Arlas fossilfria transporter till och från landsbygden, där maten produceras, ökar med mellan 30–40 miljoner kronor jämfört med i dag. Arlas uppfattning är att om en beskattning av tunga transporter införs så måste den ta hänsyn till klimateffekten. Transporter utförda av utländska åkerier bör beskattas på samma sätt som svenska. Fossilfria transporter bör helt undantas från en kilometerskatt annars blir det en orättvis beskattning av de gröna företagen på landsbygden. Regeringens beslut i mars med långsiktiga spelregler för beskattning av fossilfria bränslen är ett steg i rätt riktning. Men det krävs mer. Ett hinder för en omställning till fossilfria tunga transporter i Sverige är att man i dag inte kan tanka fossilfritt i vissa delar av Sverige. För att nå in i kaklet med 100 procent fossilfria transporter måste tankningsplatser finnas över hela Sverige. Arla har inte väntat på att dessa investeringar ska komma på plats utan vi har med egen kraft och med egna investeringar byggt upp egna tankningsplatser vid våra anläggningar. För att hjälpa till i omställningen kommer vi nu att undersöka om vi kan hjälpa till genom att erbjuda våra konkurrenter och kollegor i näringslivet att använda detta system. Regeringen måste med politiska beslut säkerställa att det kommer att finnas tillräckligt med fossilfritt bränsle överallt i Sverige. Regeringen har satt som mål att Sverige ska ha en fossilfri fordonsflotta år 2030. Genom den nationelle samordnaren, Svante Axelsson, utmanar regeringen kommuner och näringsliv att visa upp konkreta åtgärder. Arla Sverige antar denna utmaning. Vårt svar är att vi kommer att vara 100 procent fossilfria redan år 2020. Vi utmanar Hagainitiativet och övriga näringslivet att snabba på omställningen både för klimatet och för att regeringen ska släppa hotet om beskattning. Landsbygden behöver transporter för att de gröna företagen ska kunna växa och producera mer livsmedel. Patrik Hansson, vd Arla Sverige Det finns en risk att när regeringen funderar kring styrmedel och beskattning för att minska utsläppen så kommer förslag som hämmar företagande utanför storstäderna. ", "article_category": "other"}
{"id": 11530, "headline": "De bortglömda barnen såldes till den som bjöd lägst", "summary": "När fattiga barn i början av 1900-talet auktionerades ut ”vann” den som krävde minst betalt för att ta hand om dem. ”Det var en form av tidig upphandling”, säger Eva F Dahlgren. Nu har hon skrivit en bok om de bortglömda barnen.", "article": "Eva F Dahlgren satt i Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala för att söka spår efter sin farfar. Han, botanikprofessorn, som hade velat skapa den ”perfekta” människan – och menade att personer med dåliga gener inte skulle få fortplanta sig. Så hittade hon plötsligt några nakenbilder av kvinnor på Landskrona tvångsarbetsanstalt, kategoriserade som ”brottslingar och andra undermåliga”. – När jag första gången såg bilderna kände jag skam och vände bort blicken. På något sätt var det som om jag, genom farfar, var ”medskyldig” till att de behandlats så illa, berättar Eva F Dahlgren. Femton år senare började hon skriva en bok om dessa ”fallna” kvinnor. Nästan alla av dem hade varit prostituerade och många hade syfilis, den fruktade könssjukdomen. Som små hade kvinnorna ofta skyfflats runt mellan barnhem och fosterhem. Många fick sedan egna barn. I en ny bok följer Eva F Dahlgren några av dessa barn och vad som hände med dem genom livet. Hennes böcker om sin farfar, om de ”fallna” kvinnorna och deras barn är hennes sätt att försöka synliggöra en bortglömd del i den svenska nutidshistorien. Genomgående tema är: vem är värdefull, vem är undermålig och vem avgör det? – Samtidigt som jag försökt förstå min farfar och den tid han verkade i har arbetet med böckerna tvingat mig att fundera över vem jag är och mina egna livsval, säger Eva F Dahlgren. När det svenska välfärdssamhället började växa fram en bit in på 1900-talet förekom parallellt en omfattande handel med fosterbarn. Framför allt ”oäkta” barn annonserades ut i dagspressen eller såldes på landsbygdsauktioner till lägstbjudande. Många av barnen utsattes för systematisk vanvård och utnyttjades som billig arbetskraft. En del av dem dog i sjukdomar, svält eller efter misshandel. Eva F Dahlgren sökte sig fram i olika arkiv för att förstå hur de allra minsta kunde bli en handelsvara. Så stod hon en dag framför en byggnad på Kungsholmen i Stockholm. Den ligger granne med S:t Görans sjukhus och kyrkan med samma namn. Här låg fram till 1950 Lilla hemmet, världens första hem för barn födda med syfilis. Eva hade tidigare studerat bilderna i flera fotoalbum på Stockholms stadsarkiv. På ett fotografi från 1920-talet syns några barn från Lilla hemmet när de är ute på vinterpromenad. – Längst fram i ledet går Kerstin. Hon är blond. Liknar hon sin mamma Karin som jag tidigare skrivit om? Jag tittade i polisens register över lösdrivare. Där ser Karin skamset in i kameran endast klädd i ett trasigt linne när polisen fotograferar henne direkt från gatan. Karin får tre diagnoser på anstalten i Landskrona där hon spärras in. Hon betecknas som ”imbecill, nymfoman och arbetsovillig luffare”. Bäst passar hon att passa gäss, sägs det. Karins dotter Kerstin är ett av de nära ett tusen barn som förs till ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendatorerna att ta emot fyra, max fem, fosterbarn – annars måste de lämna sitt torp. Genom bland annat brev och journalanteckningar från Lilla Hemmet kan Eva F Dahlgren följa flera av barnen som växte upp på Gålö. Hon fick tillgång till en bortglömd värld, där breven vittnar om barnens längtan efter sina föräldrar och hur de brottades med frågan om varför just de lämnades bort. – När jag läser vad barnen skriver blir jag tagen, särskilt av deras rädsla att bli övergivna. Att hamna i ett fosterhem var alltid en villkorad situation, där du när som helst kunde bli ”uppsagd”. Några av barnen från Lilla Hemmet klassades som sinnesslöa och fick inte komma till Gålö, utan placerades på sinnesslöanstalter. – Det var chockerande att läsa deras brev. Hur kan ”sinnesslöa” skriva så väl och vara så reflekterande? Med hjälp av bland annat breven har jag försökt skriva en berättelse utifrån de bortglömda barnens perspektiv och skildra en tid då Sverige var ett av Europas fattigaste länder, berättar Eva F Dahlgren. Som ung läste hon ”Min svenska historia” av Vilhelm Moberg, och den har hon burit med sig sedan dess. ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson gjorde också ett starkt intryck. – I romanen, som bygger på hans eget liv, skildrar han hur en pojke ackorderas ut som sockenbarn och får gå från gård till gård. Bakom verksamheten på ”fosterbarnens ö” låg filantroper från medelklassen och överklassen. De samlade in pengar för att driva skola och betala arrendatorerna som tog emot barnen. – Många från mer välsituerade familjer reagerade när de såg fattiga barn, som hade det extremt trångbott där hemma, driva omkring på stadens gator. – Men syftet var inte bara att få bort gatubarnen till lägsta möjliga kostnad utan de skulle också få utbildning och arbete. En del fick det bra i sina fosterhem. Verkligheten är sällan svart eller vit. Det försöker jag få fram i mina böcker. I ”Vad hände med barnen?” (utgiven av förlaget Forum) följer Eva F Dahlgren i första hand Kerstin och Rut. Båda två botades efter att ha smittats med syfilis av sina mammor. Bägge kom också till Gålö efter att ha blivit friskförklarade – och de fick aldrig leva med någon av sina biologiska föräldrar. – Under arbetet med boken slog det mig gång på gång hur dramatiskt villkoren för oss kvinnor förändrats. I dag har vi rätt till preventivmedel, rätt till abort, det finns barnbidrag, föräldrapenning, förskolor ... – Men det handlar inte bara om kvinnors rättigheter, utan lika mycket om barnens. Många barn far fortfarande illa, men de placeras i alla fall inte i fosterhem för att det saknas barntillsyn. Ensamstående föräldrar kan leva med sina barn. I början av 1900-talet auktionerades många fattiga barn ut, och ”vann” gjorde den familj som krävde minst betalt för att ta hand om dem. – Det var en form av tidig upphandling. Samhället ville då som nu betala så lite som möjligt för en omsorgstjänst. I dag har vi medborgare förvandlats till kunder på en rad områden och man kan undra om barn återigen blivit en handelsvara? Bristen på familjehem har gjort denna ”bransch” väldigt lukrativ med stora skattepengar att hämta hem. Eva F Dahlgren utbildade sig till socionom, men kom sedan inte att arbeta i yrket. Hon säger att hon nog var för känslig för att möta människor i svårigheter, och att inte alltid ha tillräckligt med möjligheter att hjälpa dem. I stället blev hon journalist och sedermera författare. Det som nu blivit en trilogi började en dag 1996, då Eva F Dahlgren satt på biblioteket och plötsligt ”upplevde” knackningen av farfaderns doktorsring mot sin skalle. – Farfar hade varit död i tjugo år och jag hade arbetat som journalist lika länge. Nu blixtrade minnen från hans våning fram i mitt inre. Som skrivbordet med människoskallen där han förvarade gem och gummisnoddar. Så började Eva gräva i familjehistorien och upptäckte att farfadern, som var professor i botanik, inte bara varit intresserad av växtförädling. I ett klipp från Upsala Nya Tidning inför 60-årsdagen prisades hans insatser vid Rasbiologiska institutet. – Rasbiologernas dröm var att skapa perfekta människor. De som hade ”undermåliga” gener skulle steriliseras, ibland med tvång, så att de inte förökade sig. Som de ”brottsliga och undermåliga” unga kvinnor och män som togs in på olika anstalter runt om i landet. När Eva F Dahlgren upptäckte att hennes farfar, som hade så mycket roligt att berätta från sina resor, även haft denna mörka sida bestämde hon att det skulle hon aldrig publicera en rad om. Men hon frilansade då för Moderna Tider och chefredaktören Göran Rosenberg uppmanade henne att skriva sin historia. – Så det blev en essä för tidskriften och senare boken ”Farfar var rasbiolog”. Det var som att hoppa från en trampolin utan att veta om det fanns vatten i bassängen. – Men nu kanske jag har gett en viss upprättelse åt kvinnor och barn som utsattes för rasbiologernas teorier. Initiativet togs redan 1830 då en insamling drogs i gång. Syftet var att skaffa en lokal där man skulle ta hand om barn som hade ”ovärdiga eller inga föräldrar alls”. Stiftelsen hette från början ”Prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga och vanvårdade barn”. Till en början togs barnen om hand i en lokal på Södermalm i Stockholm, där de fick såväl skolutbildning som yrkesutbildning. I slutet på 1850-talet köpte stiftelsen gården Stegsholm på Gålö, med kringliggande utgårdar. Tio år senare flyttades all verksamhet dit. Arrendatorerna, cirka tjugo stycken, ålades att ta hand om fyra, fem fosterbarn vardera. Dessa skulle uppfostras på samma sätt som de egna barnen. Verksamhet kom att bedrivas i nästan 80 år. Källa: Gålöstiftelsen Rut Född: 1921. Föräldrar: Ogifta diskerskan Elin och skoarbetaren Gustaf (ådömd faderskapet mot sitt nekande). Tid på Lilla hemmet: 1921–1927 Tid på Gålö: 1927–1937. Yrke: Fabriksarbeterska. Familj: Maken Sture, kock. Barn: Inga. Dog: 2013. Kerstin Född: 1921. Föräldrar: Ogifta tjänarinnan Karin, fader okänd. Tid på Lilla hemmet: 1921–1927. Tid på Gålö: 1927–1937. Yrke: Butiksbiträde. Familj: Nej. Barn: Dotter född 1940 och son född 1942. Båda omhändertagna, fosterhemsplacerade och sedan bortadopterade. Dog: 1983. Källa: ”Vad hände med barnen?” (Forum) ", "article_category": "other"}
{"id": 11553, "headline": "Många anledningar till att sexlivet inte fungerar", "summary": "Sexuella relationer ska vara lustfyllda, men för många blir sexet i stället ett problem. Det finns både psykiska och fysiska anledningar till att sexlivet inte fungerar – och att lusten sviker. Här ger sexologer och läkare bland annat tips om hur sexlivet kan bli bättre.", "article": "Enligt statistiken från den senaste sexualvaneundersökningen från 1996 var ungefär hälften av befolkningen nöjd med sitt sexuella liv. Men ett ganska stort antal menade att de hade problem i sexlivet. Ofta kan det handla om att lusten har falnat i en längre relation, men det finns också psykiska och fysiska anledningar till att sexet inte fungerar. Bristande lust är en faktor som påverkar sexlivet negativt. Hur stor sexlust man har är individuellt, men den kan också påverkas av olika yttre faktorer. Stress, sömnbrist, nedstämdhet och relationsproblem är några av de faktorer som RFSU menar har påverkan på sexlusten. Om man plötsligt får en minskad sexlust kan det bero på att något inte står rätt till, antingen i ens relation eller i livet i övrigt. Bristande lust kan också bero på att man har haft sex på ett sätt som gjort att sexet inte längre blir lustfyllt, till exempel att det har varit smärtsamt – eller inte gett tillräckligt stor njutning. – Har man bristande lust så behöver man fundera lite grann på vad det beror på. Det kan finnas olika orsaker, men i stort kan man dela upp dem i biologisk/medicinska faktorer och psykosociala/kulturella faktorer, säger Suzann Larsdotter, sexolog på RFSU. Hon råder den som känner en plötsligt minskad sexlust att göra en medicinsk kontroll för att se om det finns fysiska faktorer bakom. Det kan handla om förändrade hormonnivåer, övervikt, förändringar i signalsubstanser på grund av sjukdomar eller stigande ålder. Minskad sexlust kan också vara en biverkning av olika mediciner – framför allt antidepressiva pekas av Suzann Larsdotter ut som lustdödare. Det finns också ett antal psykiska faktorer som spelar in för att lusten ska infinna sig. Suzann Larsdotter menar att det är viktigt att titta på sin livssituation om lusten sviker. – Inte sällan kommer unga par till mig som har små barn, karriär och tusen järn i elden och så undrar de varför de inte har någon lust. Då brukar jag rekonstruera allt det de tänker sig att de ska hinna med och fråga när de ens tänkte att det skulle kunna finnas tid att känna efter för lusten? säger hon. Förutom tiden menar hon att relationsproblem, ekonomiska bekymmer och en känsla av att inte vara attraktiv kan påverka lusten. Men det finns sätt att försöka få tillbaka sin lust. För Suzann Larsdotter är tankarna en faktor. – Jag brukar säga tanke, tid och handling. För att få tillbaka lusten måste man fylla sitt sinne med lust, den dyker inte bara upp som gubben i lådan. Därför pratar jag mycket om sexuella tankar och fantasier eftersom de är oerhört viktiga. Hämta inspiration från saker du tidigare blivit kåt av, det kan vara böcker, porr eller det som du själv tänder på. Hon menar också att man ibland kan behöva avsätta tid för sex. – Ibland så får man schemalägga sex, och för vissa känns det lustdödande, men faktum är att avsatt tid för närhet kan ge en möjlighet att känna lust igen, genom massage eller att bara vara nära varandra. Det behöver inte ens leda till sex, och får inte bli en prestationsgrej, säger hon. Den sista faktorn är handlingen. Suzann Larsdotter menar att ett vanligt problem, särskilt hos heterosexuella par, är att det finns ett för stort fokus på samlaget. – Då kan man jobba med sensitivitetsövningar som att smeka varandra, så man hittar tillbaka till varandras kroppar och upptäcker lusten att ta på varandra, säger hon. Om ens partner saknar lust, hur ska man tänka då? – Att leva tillsammans innebär alltid en kompromiss, och den största lustdödaren är att man tjatar och pikar den andra, vilket leder till en negativ spiral. Många kan bli stressade av att partnern inte vill ha sex, men försök att skapa de där tidpunkterna av närhet, och ta upp längtan efter sex på ett positivt sätt. I relationen är därför kommunikation en viktig aspekt för att få ett fungerande sexliv. – Kommunicera och var varsamma med varandra. Många par har inte pratat om sex trots att de varit i en relation under en lång tid. Ibland är det svårt, och då kan man ta hjälp. Det finns många familjerådgivare som kan prata om sexualitet och intimitet, och annars kan man söka en sexologisk mottagning och prata om sina problem, säger Suzann Larsdotter. Förutom en bristande lust finns flera andra tillstånd som kan påverka sexlivet. 50.000 kvinnor i Sverige mellan 18 och 25 år tros lida av vestibulit, vilket innebär starka smärtor i samband med samlag. Men forskarna tror att mörkertalet bland de drabbade är stort. Många som lider av vestibulit slutar ha sex – och för vissa går det så långt att de drar sig tillbaka socialt och slutar dejta på grund av rädslan för att sexet ska göra ont. Även om vestibulit inte primärt är ett sexuellt problem, kan tillståndet få stora sexuella konsekvenser. – Många patienter är jätteledsna och tar på sig mycket skuld och skam, säger Nina Bohm-Starke, docent och överläkare vid kvinnokliniken på Danderyds sjukhus, som forskat kring tillståndet. Forskarna har kopplat vestibulit till både stress och återkommande svampinfektioner i underlivet. – En faktor som nästan alltid är involverad är stress. Men många har också drabbats av någon infektion som gått över, men lämnat kvar en överkänslighet och sveda, säger Gunilla Aneblom, barnmorska med kbt- och sexologikompetens på kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Enligt en granskning som P3 Nyheter gjort får många unga kvinnor som lider av vestibulit vänta länge på en diagnos. Men forskarna menar att det är grundläggande att skaffa sig kunskap om hur ens kropp fungerar, och lyssna på sin kropps signaler. – Man ska inte ha sex som gör ont, och vänjer man sig vid att sex gör ont så kan man hamna i en ond cirkel och förstärka de här symtomen, säger Nina Bohm-Starke. Bland män är ett vanligt problem med sexet impotens. Efter trettioårsåldern är ungefär var tionde man drabbad av erektionsproblem, och i åldersgruppen 60–70 år tror man att var femte man lider av impotens. Erektionen är ett samarbete mellan hormoner, lust, blodflöde och nerver – därför är det många faktorer som ska klaffa för att en man ska lyckas få till en erektion. Stress är en faktor som även kan ligga bakom problem med erektionen, men impotens kan också bero på högt blodtryck, högt kolesterol och högt blodsocker. Bland yngre män spelar ofta självkänsla och kroppsuppfattning roll för hur lätt man har att få erektion, något man kan få hjälp med bland annat genom kbt-terapi. Det finns flera sätt att göra det lättare att få erektion, fysisk aktivitet har visat sig förbättra kärlfunktionen, som påverkar potensen. Forskarna rekommenderar också att man ser över sina levnadsvanor om man har problem med erektionen – framför allt rökning och alkohol pekas ut som ”lustmarodörer”. – Alkohol kan göra en mer avslappnad i stunden men har en negativ effekt i högre doser, framför allt vid regelbunden konsumtion eftersom det tär på lustcentrum och använder upp hjärnans belöningssubstanser, säger Stefan Arver, docent och överläkare vid Karolinska institutet. Läs mer: Sviktande potens känsligt ämne Många unga kvinnor har smärta vid samlag Foton i text: Sandra Qvist och IBL Så får du ett fungerande sexliv BRISTANDE LUST: 1. Tid, tanke, handling: Lusten behöver inte komma av sig själv, ibland krävs det att man avsätter tid för sex – något som inte behöver leda till samlag. Har man tusen järn i elden och mycket som ska hinnas med kan det vara svårt att hitta tiden att ens känna lust. Tankarna är också viktiga aspekter av lusten - ta hjälp av saker som du tidigare tänt på, som erotiska böcker, bilder, porr eller fantasier. Handling: ta på varandra, och var nära varandra. Om lusten sviker kan ett sätt att få tillbaka den vara att igen lära känna varandras kroppar. 2. Kommunikation: Kommunicera dina tankar och preferenser med din partner. Var varsamma med varandra, och tänk efter vilka av din partners önskemål som är inom ”okej”-zonen för dig. Kompromissa aldrig med dig själv, men försök att kompromissa med din partner. 3. Medicinska anledningar: Gör en hälsokontroll om du plötsligt får en starkt minskad lust - det kan finnas fysiska eller medicinska faktorer som spelar in, med en hälsokontroll så kan man utesluta dessa. 4. Kompromissa: Alla människor har olika lust, om din partner har en mindre sexlust än du själv under en period så är det viktigt att inte tjata och pika den andra, eftersom det kan leda till en ond cirkel. Ta i stället upp längtan efter sex i positiva ordalag med din partner. 5. Ta hjälp: Ibland är det svårt att kommunicera om sex, men det finns hjälp att få. Många familjerådgivare kan diskutera sex och intimitet – men ta gärna upp att det är den frågan ni söker hjälp för så att ni får träffa en person som är bekväm med de frågeställningarna. I storstäderna finns sexologiska mottagningar man kan vända sig till. SMÄRTA VID SAMLAG: 1. Stress kan förvärra symtomen. 2. Om du känner smärta vid sex, ta kontakt med en vårdcentral eller ungdomsmottagning för att utesluta andra problem och få en korrekt diagnos. 3. Behandlingen kan exempelvis bestå av kognitiv beteendeterapi där man utsätter området för beröring, avslappningsövningar och samtal om sexuella konsekvenser av tillståndet. 4. Smärtstillande medicinering kan användas om smärtan är stark. I vissa fall opereras patienten, där den del av slemhinnan som är känslig för smärta avlägsnas och ersätts med ny slemhinna från slidans nedre del som är tjock och motståndskraftig. 5. Man kan behöva avstå från penetrerande sex under en period, och hitta andra sätt att ha sex. EREKTIONSPROBLEM: 1. Motionera. Enligt studier kan tre 45-minuterspromenader i veckan minska risken för erektionsproblem med 75 procent på längre sikt. 2. Gör en allmän hälsokontroll. Höga blodfetter, högt blodtryck och höga blodsockervärden kan öka risken för erektionsproblem. 3. Se över dina alkohol- och rökvanor. Alkohol skadar nervcellerna och rökning skadar blodcirkulationen. 4. Stressa ner. Mycket stress, liksom exempelvis oro och dålig självkänsla, kan påverka möjligheten att få erektion. 5. Om du är drabbad: Sök hjälp. Viagra och liknande potensmedel hjälper de flesta. För vissa kan behövas remiss till en urolog eller en androlog. Man kan också behöva prata med en sexolog eller psykoterapeut. ", "article_category": "other"}
{"id": 11557, "headline": "”Lottning bättre än närhet och kötid för att bryta segregering”", "summary": "Det fria skolvalet har bidragit till ökad skolsegregation. Urval baserat på kötid är sannolikt en bidragande förklaring. Även om lottning inte per automatik leder till blandade skolor är det en metod som har bättre förutsättningar att bryta segregering. Metoden är enkel, transparent och ger alla sökande lika möjligheter, skriver 20 skolforskare.", "article": "I ett skolsystem som tillåter skolval kommer det alltid att finnas skolor med fler sökande än platser. Varje skolvalssystem behöver därför ha ett regelverk som avgör vilka sökande som ska erbjudas plats. I dagsläget säger regelverket att fristående grundskolor kan använda sig av kötid, närhetsprincip och syskonförtur som urvalsgrund. Skolkommissionen föreslår att lottning ska ersätta kötid som möjlig urvalsgrund till friskolor, vilket utlöst en storm av protester. Frågan om urvalsgrunder är knappast avgörande för skolans framtid men den måste hanteras på ett genomtänkt sätt, vilket hittills inte varit fallet. Det är svårt att förstå varför lottning uppfattas som kontroversiellt; lottning används i skolsystem världen över och betraktas i andra länder som en rättvis och neutral metod att fördela skolplatser. Lottning används för övrigt vid antagningen till högskolan i Sverige när det finns flera sökande med identiska meriter. Vissa fristående skolor lottar redan i dag bland elever med samma kötid. Fristående skolor ska enligt skollagen vara öppna för alla elever. När regleringen av friskolor och fritt skolval infördes angavs bara allmänna riktlinjer kring vad som skulle styra urvalet. Tjänstemän på Skolverket utarbetade de urvalsprinciper som gäller än i dag och offentligt underlag för vad som motiverade dessa principer saknas. Kötid har kommit att bli den vanligaste urvalsgrunden. Sannolikt kunde ingen i början av 1990-talet föreställa sig att föräldrar skulle vara tvungna att ställa barnen i kö redan på BB för att ha chans att gå på önskad friskola. Vi vet att det fria skolvalet bidragit till ökad skolsegregation och urval baserat på kötid är sannolikt en bidragande förklaring till detta. Bland skolorna med de socioekonomiskt starkaste eleverna är fristående skolor i dag kraftigt överrepresenterade. Att justera urvalsreglerna är därför önskvärt, inte minst när Skolkommissionen föreslår att skolvalet ska bli obligatoriskt. Vilka urvalsgrunder är då rimliga? Eftersom elever måste kunna garanteras en plats på en kommunal grundskola nära hemmet är det rimligt med någon form av närhetsprincip för kommunala skolor. Den uppenbara följden är att ett segregerat boende resulterar i segregerade skolor. För att göra det möjligt för kommuner att främja en allsidig elevsammansättning öppnar Skolkommissionen därför för en mindre strikt tolkning av närhetsprincipen än dagens. Kommissionen föreslår även att kommuner ska kunna använda sig av lottning när kommunala högstadieskolor antar nya elever. Friskolor kan ha vitt skilda inriktningar och elever kan inte hänvisas dit. Argumenten för en närhetsprincip är därför betydligt svagare för fristående än för kommunala skolor. Vilka är då argumenten för kötid? Utifrån skolans uppdrag att utjämna livschanser finns inget som tyder på att kötid har några fördelar, snarast tvärtom. Ju stabilare hemförhållanden en elev har, desto större är sannolikheten att föräldrarna tidigt ställer eleven i kö till populära skolor. Den familj som flyttar eller som efter hand lärt känna barnets behov kan däremot ha minst lika starka motiv för sitt skolval som den som stått länge i kö. Det finns därför ingen anledning att anta att de elever vars föräldrar av olika skäl haft god framförhållning skulle ha störst nytta av att tilldelas en plats. Det enda rimliga argumentet för kötid är att det ger förutsebarhet vilket självklart har ett värde. Denna förutsägbarhet gäller dock bara ett fåtal familjer och med obligatoriskt skolval kommer förutsägbarheten att minska ännu mer; när många familjer ställer sig i många köer är det svårt att avgöra hur långa köerna i praktiken är. Förutsägbarhet finns dessutom i och med att alla garanteras en plats på en kommunal skola nära hemmet. Att det finns fördelar med kötid som urvalsgrund för den grupp av familjer som mycket tidigt ställer sina barn i kö är ovedersägligt, men denna fördel för några få bör vägas emot att vissa friskolor i praktiken inte är öppna för alla barn. Lottning är däremot en neutral urvalsgrund då alla elever som sökt till en fristående grundskola ges samma chans att komma in, oavsett familjebakgrund eller bostadsområde. Lottning kan även kombineras med den typ av skolvalssystem som används i till exempel Botkyrka och Nacka. I dessa system är i dag kötid utslagsgivande bland dem som önskat en viss friskola, men det är en smal sak att istället låta lotten avgöra. Dessutom är det möjligt att behålla syskonförtur i ett system där lottning ersätter kötid som urvalsgrund. I debatten hävdas nu att förslaget om lottning innebär att det fria skolvalet avskaffas. Vi kan inte se detta som annat än en (medveten?) feltolkning av vad lottning faktiskt innebär. Naturligtvis kommer ingen att kunna lottas in på en skola som man inte sökt till. Inte heller kommer någon att lottas bort från en skola de redan går på. Syftet med Skolkommissionens förslag om lottning är att med bibehållet skolval uppnå en mer blandad elevsammansättning i landets skolor. Det är inte säkert att lottning får denna effekt, men det är troligt att det kan bidra till en mer blandad elevsammansättning än dagens system. Eftersom dagens skolvalssystem bidragit till ökad segregation är det knappast troligt att obligatoriskt skolval skulle leda till minskad skolsegregation om nuvarande urvalsgrunder behålls. Även om lottning inte per automatik leder till blandade skolor är det en metod som har bättre förutsättningar att bryta segregering än närhet och kötid och som bör tas på allvar just därför att den är enkel, transparent och ger alla sökande lika möjligheter, oavsett bakgrund. Precis det som de flesta säger sig vilja uppnå med den svenska skolan. Oavsett urvalsgrunder kommer inget skolvalssystem att kunna garantera alla elever en plats på den skola de helst önskar. Mot bakgrund av detta är vår uppfattning att urvalsprinciperna bör konstrueras utifrån tydligt formulerade syften. Man kan vilja att så många som möjligt får gå på den skola familjen önskar. Man kan vilja att alla ska bo så nära sin skola som möjligt. Man kan vilja ha en allsidig blandning av elever. Partierna tycks vara överens om att man vill ha ett system som tillgodoser alla dessa önskemål. Nästa steg är då att väga dem mot varandra och att utforma urvalsgrunder därefter. När en modell valts bör konsekvenserna utvärderas och modellen ändras om det inte blev som önskat. Till er som antingen gått i taket eller kanske jublat när ni hör talas om att låta lotten fälla avgörandet är vår uppmaning: om vi ska ha ett system med skolval så måste vi ta frågan om urvalsgrunder på allvar. Eva Andersson, professor i kulturgeografi, Stockholms universitet Tommy Andersson, professor i nationalekonomi, Lunds universitet Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet Anders Böhlmark, docent i nationalekonomi, Stockholms universitet Karin Edmark, docent i nationalekonomi, Stockholms universitet och IFN Robert Erikson, professor emeritus i sociologi, Stockholms universitet Peter Fredriksson, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet Caroline Hall, fil dr i nationalekonomi, Uppsala Center for Labor Studies Peter Hedström, professor i sociologi, Linköpings universitet Gabriel Heller Sahlgren, doktorand i nationalekonomi, London School of Economics och IFN Helena Holmlund, docent i nationalekonomi, Uppsala Center for Labor Studies Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi, programchef vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Erica Lindahl, fil. dr. i nationalekonomi Christian Lundahl, professor i pedagogik, Örebro Universitet Lisbeth Lundahl, professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet Bo Malmberg, professor i kulturgeografi, Stockholms universitet Mikael Palme, docent i utbildningssociologi, Uppsala universitet Anna Sjögren, docent i nationalekonomi, Uppsala Center for Labor Studies Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet och IFN Björn Öckert, professor i nationalekonomi, Uppsala universitet. Samtliga undertecknare har forskat kring frågor som rör utbildning, skolval eller friskolor. Till er som antingen gått i taket eller kanske jublat när ni hör talas om att låta lotten fälla avgörandet är vår uppmaning: om vi ska ha ett system med skolval så måste vi ta frågan om urvalsgrunder på allvar. ", "article_category": "other"}
{"id": 11565, "headline": "Susan Cains 6 råd till unga introverta", "summary": "I skolan premieras ofta utåtriktade elever som räcker upp handen och berättar för lärarna vad de kan. Men många elever är inåtvända och visar inte alltid vad de har lärt sig. Susan Cain, som slog igenom med bästsäljaren om introverta, ger i en ny bok sina bästa tips till unga introverta och hur de kan göra för att få användning av sina superkrafter.", "article": "Högstadiet och gymnasiet är ofta de tuffaste åren för introverta personer. Därför är det viktigt att de får veta vad det betyder att vara introvert, och vad de kan göra för att använda sina ”dolda superkrafter”. Det säger Susan Cain som kommer med en ny bok på svenska med titeln ”Den tysta kraften: en bok för unga introverta” (Natur & Kultur). Hon slog igenom stort med sin förra bok ”Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” som låg på New York Times bestsellerlista i flera år. Hon har också hållit ett Ted-föredrag som är ett av de mest sedda någonsin. Hon får ofta frågan om hon själv har förvandlats till en extrovert person, så många föredrag som hon har hållit sedan den första boken utkom. Då svarar hon att hon är densamma som förr och att hon älskar sin lågmälda, eftertänksamma sida. Men att hon har lärt sig att bättre använda sin ”tysta superkraft”. Här ger hon oss sina bästa tips till unga introverta: Prata med din lärare 1 Det finns mätningar som visar att lärare inte väntar längre än en sekund innan de ber någon svara. Det gör att de ofta missar många introverta elever som kan behöva litet mer tid innan de räcker upp handen, säger Susan Cain. Hon menar att introverta barn ofta tycker om att lära sig saker genom att läsa och tänka mycket. Men de vill inte alltid prata om vad de har lärt sig. – Barn och elever har olika temperament. Det gör att skolan kan ha en öppen dialog om sådana här saker, säger hon, och uppmanar de barn som känner igen sig att prata med sina lärare så att de har en chans att bli förstådda. I boken berättar hon om Grace som ändrade sin tysta stil i klassrummet genom att bestämma sig för att bli mer aktiv. Hon började med att räcka upp handen när hon kunde svara. Ganska snart blev det hennes naturliga stil, och sedan dröjde det inte länge förrän hon utsågs till månadens elev. Berätta för kompisarna 2 Den som går i skolans korridor och möter en kompis som ser ut att vara upptagen, kanske låter bli att stanna och säga hej. Avsikten är inte att verka ointresserad. Men det är ofta så kompisen uppfattar situationen. – Se upp för misstag av den här typen. Försök i stället så gott du kan förklara för dina vänner hur du känner. Det kan göra stor skillnad, säger Susan Cain och berättar att ett av de vanligaste missförstånden är att introverta inte skulle tycka om andra människor och att de därför är ovänliga. – Däremot vill många introverta socialisera på ett annat sätt, kanske genom att ha några få vänner och inte umgås med många på samma gång. De kan också behöva ta en paus från umgänget, till exempel vid lunch, säger Susan Cain, och berättar om en flicka som gick till biblioteket på lunchrasten för att få litet egentid. Det gjorde att hennes vänner blev upprörda eftersom de trodde att hon inte tyckte om dem. Gå utanför din trygghetszon 3 Ibland kan du behöva göra saker som känns obehagliga, för att kunna göra det som verkligen betyder något för dig, och som får dig att må bra. – Om du gillar någon viss sport, till exempel fotboll, kanske du tycker att det är jobbigt att gå med i ett lag eftersom det blir så många nya människor. Men ibland kan det vara värt att utmana sig för att vinna något annat. Ett sätt att våga ta det första steget kan vara att skriva en lista med samtalsämnen. Ett annat kan vara att repetera några inledande frågor som kan få i gång samtalet och få de som är mer pratglada att göra jobbet. När Susan Cain läste juridik bestämde hon sig för att vara den som först tog till orda på lektionerna. Därför tänkte hon alltid ut vad hon skulle säga innan hon gick in. Stå för den du är 4 På högstadiet slog Susan Cain nästan knut på sig själv för att bli mer utåtriktad. Hon trodde att det var sådan som alla andra ville att hon skulle vara. Med tiden började hon förstå att det var bättre att vara sig själv. På så sätt fick hon större användning av sin inneboende kraft. Hon lyckades också skapa vänskapsrelationer som var mer djupa och äkta. Det gav henne också större möjlighet att bli framgångsrik i det som hon är bra på. Susan Cain har träffat äldre människor, i sextio-sjuttioårsåldern, som säger att de fortfarande går och tänker på hur det var att växa upp som introvert när de var barn. De har berättat att det fanns vuxna, som i all välmening, under hela deras uppväxt, gav dem signaler om att det var något fel på dem, och att de borde ändra på sig. – De har också sagt att om någon bara hade berättat för dem att det fanns andra som var introverta, och att det var okej, så hade deras liv sett annorlunda ut. Leta efter förebilder 5 För att den egna inre kraften ska utvecklas till en superkraft, är det viktigt att tro på sig själv. Därför kan det vara bra att leta efter förebilder i sin omgivning, människor som gjort saker som man vill göra i framtiden, och som har en stil som man tycker passar en själv, enligt Susan Cain. När hon är ute i skolor så frågar brukar barnen fråga henne spontant om det finns några kända personer som är introverta. Då brukar hon nämna personer som Emma Watson, Bill Gates, Beyoncé, Misty Copeland, Albert Einstein, Eleanor Roosevelt, Kareem Abdul-Jabbar. – När man pratar om dem och vad de har åstadkommit så brukar barnen förstå att deras framgångar faktiskt beror på att de har ett särskilt sätt som de hämtar kraft på, från insidan. Författaren J K Rowling är en förebild som Susan Cain brukar lyfta fram särskilt mycket. Barn brukar ha särskilt lätt att förstå hur hon använder sig av ”egentid” för att skriva Harry Potter-böckerna. Le och säg hej 6 Hailey var en blyg flicka från Michigan som tyckte att det var svårt att säga hej till folk som hon mötte. När hon gick i fyran så bestämde hon sig för att försöka hälsa på fler personer. Bara ett snabbt hej visade sig ge henne flera nya kompisar, berättar Susan Cain. Ett leende är ett kraftfullt verktyg som man kan komma ganska långt med. Det smittar och får andra människor att känna sig bättre till mods utan att de ens vet varför de gör det, säger hon, och nämner att det finns forskning som visar att ett leende, även om det inte kommer naturligt, kan göra att både den som ler och andra runt omkring mår bättre. – Jag menar inte att man ska gå runt med ett påklistrat leende hela dagarna. Men det är ett biologiskt fenomen som kan göra stor skillnad. Susan Cain Susan Cain är amerikansk författare och föreläsare. Hennes böcker om introverta är utgivna på 40 språk. Föreläsningen ”Styrkan hos de introverta” har cirka 16 miljoner visningar på TED.com. Har arbetat som advokat och är utbildad vid Princeton och Harvard. Bra förebilder, enligt Susan Cain 1. Beyoncé 2. J K Rowling 3. Albert Einstein 4. Bill Gates 5. Emma Watson 6. Eleanor Roosevelt ", "article_category": "other"}
{"id": 11575, "headline": "”Massiv satsning på ebilar hjälper inte klimatet”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 27/4. En forcerad introduktion av elbilar hjälper inte klimatet eftersom dessa inte minskar kolanvändningen. En massiv satsning på elbilar skulle till och med kunna få motsatt effekt genom att öka efterfrågan på el, vilken på många håll i världen produceras av kolkraft, skriver John Hassler och Per Krusell.", "article": "Representanter för energibolaget Vattenfall argumenterar för kraftfulla (läs kostsamma) åtgärder för en forcerad ökning av antalet elbilar i Sverige. Vattenfall vill att vi 2030 ska ha minst en miljon elbilar och ”vill utmana våra politiker att ta på sig ledartröjan för att nå dit.” Vi har stor förståelse för att Vattenfall har ett behov av att förbättra sin miljöimage efter att i flera år i stället medverkat till att öka kolanvändningen i Europa. Tyvärr konstaterar vi dock att Vattenfalls förslag knappast har någon effekt på den globala uppvärmningen och därför sannolikt inte heller kan påverka Vattenfalls något nedsvärtade rykte i klimatfrågor. Det stora bekymret när det gäller klimatet är inte att vi fortsätter använda konventionell olja. Det finns helt enkelt för lite av denna för att den ska kunna hota klimatet och problemet är i stället de enorma globala tillgångarna av kol. Dessa insikter är etablerade inom klimatforskningen (se exempelvis McGlade and Ekins artikle i Nature) och de innebär att en forcerad introduktion av elbilar, eftersom dessa inte minskar kolanvändningen, inte alls hjälper klimatet. En massiv satsning på elbilar skulle till och med kunna få motsatt effekt genom att öka efterfrågan på el, vilken på många håll i världen produceras av kolkraft. Eftersom Vattenfall är ett statligt ägt bolag är vi alla delägare i bolaget och vi har därför också ett intresse av att Vattenfalls rykte förbättras. Låt oss därför utmana bolaget att verkligen hjälpa klimatet genom följande förslag: 1. Under flera år släppte Vattenfalls kolkraftverk ut mer koldioxid än hela Sverige. Vi uppmanar Vattenfall att redovisa en kalkyl av hur stora dessa utsläpp var. Därefter uppmanar man sina ägare (staten) att acceptera att man betalar tillbaka denna klimatskuld genom att köpa motsvarande mängd utsläppsrätter för att genast riva dem. Det faktum att Vattenfalls utsläpp varit enorma gör att man skulle kunna tro att detta skulle bli enormt dyrt. Så är dock inte fallet. Att köpa utsläppsrätter motsvarande de totala svenska utsläppen om cirka 50 miljoner ton per år skulle bara kosta runt 2 miljarder per år med nuvarande låga priser. När Vattenfall släppte ut som värst var deras utsläpp i samma storleksordning. 2. En stor del av den koldioxid som släpps ut i atmosfären stannar där i hundratals år och en betydande del (20-25 procent) i tusentals år. Av detta skäl är det av avgörande betydelse för jordens klimat att vi utvecklar teknologi för att koldioxid avskiljs vid utsläppskällan eller direkt från atmosfären. Koldioxiden kan sedan lagras där den inte gör skada. En sådan teknologi skulle öka möjligheterna att nå önskade klimatmål (se exempelvis IPCC:s sammanfattning). Vattenfall var tidigare en av de stora globala aktörerna när det gäller att utveckla sådan teknologi men har nu (såvitt vi vet) slutat med denna forskning. Vi uppmanar Vattenfall att återuppta den. Om ni i Vattenfalls ledning verkade för att dessa förslag genomförs skulle ni bidra till att faktiskt minska den globala uppvärmningen. Förmodligen skulle ni också förbättra Vattenfalls rykte. Antar ni utmaningen? ", "article_category": "other"}
{"id": 11585, "headline": "Stor sökning på Östersjön", "summary": "Från midnatt och fram till torsdagsförmiddagen pågick en stor eftersökning på Östersjön, rapporterar danska TV2. Åtta fartyg, två helikoptrar och ett flygplan deltog i sökandet utanför Bornholm.", "article": "Sökandet påbörjades efter att fyra nödraketer upptäcktes cirka 30 kilometer öster om Bornholm, rapporterar danska TV2. Vad man letade efter och vem som har skickat nödraketerna är fortfarande okänt, men tre fartyg har meddelat att de såg fyra nödraketerna strax efter midnatt. Enligt TV2 var sökområdet omfattade och motsvarande en yta på cirka 80.000 fotbollsplaner. Vid klockan ett på torsdagen rapporterade danska försvaret att man valt att avsluta sökningen, då hade fortfarande ingen hittats. Det ska inte finnas några rapporter om saknade personer eller båtar. Sammanlagt deltog åtta fartyg, två helikoptrar och ett flygplan i det stora sökningsarbetet. En av räddningshelikoptrarna kom från Sverige. – Vi vet att någon har skjutit upp röda raketer och vår helikopter har varit kvar där till halv fyra. Vi har ett avtal mellan länderna så vi hjälper varandra med resurser. Sökningen var öster om Bornholm och vår helikopter står i Ronneby, därför var den närmast platsen. Annars har jag ingen insikt i vad som händer, sa Ann-Sofi Karlsson, vid sjö- och flygräddningscentralen, på torsdagsförmiddagen. Förutom Sverige och Danmark var även polska räddningstjänsten involverad i sökningsarbetet. Enligt TV2 fortsätter polska räddningstjänsten att söka efter eventuella överlevande i vattnet. ", "article_category": "other"}
{"id": 11601, "headline": "”Så kan Sverige öka antalet elbilar till en miljon år 2030”", "summary": "För att nå målet att minska koldioxidutsläppen med 70 procent till 2030 krävs att antalet elbilar i Sverige ökar från 31 000 till 1 miljon. Vi föreslår tio konkreta åtgärder för hur Sverige kan få till en smart utbyggnad av laddinfrastruktur och skynda på omställningen av företagsägda bilflottor, skriver Magnus Hall och Susanna Hurtig, Vattenfall.", "article": "Om Sverige menar allvar med målet att minska utsläppen i transportsektorn med 70 procent till år 2030 så måste vi agera nu. Vattenfall ser stor potential i att satsa på en effektivisering av transportsektorn för att nå ett fossilfritt samhälle men för att nå målet menar vi att det krävs en miljon laddbara bilar, både rena elbilar och laddhybrider. För att nå målet måste ett antal kriterier och åtgärder uppfyllas och det krävs en tydlighet på nationell nivå. Vi ser att städerna är centrala men utbyggnaden av laddinfrastruktur i hela landet måste uppmuntras och det behövs en stöttning av företagsflottorna för att skapa skarpa incitament. Vi vet att transporterna i dag står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av koldioxid och är den sektor där utsläppen fortsätter att öka. År 2016 såldes cirka 12 000 elfordon (ungefär 3 procent av nybilsförsäljningen). Antalet sålda elbilar måste öka rejält de närmsta åren för att vi ska nå en miljon elbilar. Vår bedömning är att det kräver följande utveckling av nybilsförsäljningen av elbilar: 32 000 (8 procent) år 2020, 80 000 (20 procent) år 2025 och 150 000 (40 procent) 2030. De största fordonsgrupperna, privatägda och privatleasade bilar, tar längst tid att ställa om till eldrivna fordon. Fordon som används kommersiellt i till exempel taxiverksamhet, distribution och kommunal service omsätts något snabbare och utgör en femtedel av fordonen. Den fordonsgrupp som har allra kortast förnyelsetid är förmånsbilar. Kommersiella bilflottor och förmånsbilar har redan i dag ganska goda förutsättningar för eldrift och därför är det dessa grupper man bör rikta de tidiga insatserna mot. Med ett perspektiv som omfattar hela fordonsflottan är vi övertygade om att Sverige från dagens drygt 31 000 laddbara bilar kan nå en miljon år 2030. För att lyckas med det krävs krafttag redan i dag. Sveriges stabila elsystem och höga andel förnybar och koldioxidfri el ger väldigt goda förutsättningar att ställa om bilparken till eldrift. Fler elfordon är inte bara positivt ur ett klimat- och energiperspektiv, de skapar också städer med mindre buller som därmed är trevligare att bo i och betydligt hälsosammare. Men ett antal kriterier inom ekonomi, laddinfrastruktur och elbilsmodeller måste uppfyllas för att målet ska kunna nås. Bensin kostar i dag runt tio kronor per mil och el runt tre kronor. Trots det är elbilen inte tillräckligt ekonomisk för många privatbilister då inköpspriset på en elbil fortfarande är väsentligt högre än för en liknande bil med förbränningsmotor. Eftersom vi inte kan vänta oss att en marknadsdriven omställning uppnår målet om en miljon elbilar 2030 krävs tydliga åtgärdsplaner. Vi har identifierat tio konkreta åtgärder som bidrar till att kunna nå en miljon elbilar år 2030 och därmed uppnå målet om 70 procent lägre koldioxidutsläpp. Åtgärderna visar tydligare Sveriges inriktning mot fossilfria transporter och ger städerna olika verktyg att arbeta med. Detta är vårt förslag för hur Sverige kan få till en smart utbyggnad av laddinfrastruktur och skynda på omställningen av företagsägda bilflottor: 1 Anta ett kvantitativt mål om minst en miljon elbilar år 2030. För att uppnå målet om 70 procent koldioxidreduktion krävs det en tydlig nationell inriktning. En viktig del är att regeringen tar fram ett kvantitativt mål för elbilar. Vår uppfattning är att det måste vara minst en miljon elbilar. 2 Följ Bonus-malus-utredningens förslag om 60 000 kronor i bonus för utsläppsfria fordon. Det krävs ett samlat grepp om dagens ekonomiska styrmedel för att främja fordon med lägre utsläpp. Det föreslagna bonus-malus-systemet är viktigt att införa och bör följa utredningens förslag om 60 000 kronor. Det gör elbilar mer prisvärda jämfört med bensin- och dieselbilar och ger incitament kopplat till kostnaderna för ägandet – såsom man gjort framgångsrikt i andra länder. 3 Inför en linjärt ökande koldioxidskatt på fossila bränslen över tid samt låt förmånsvärde och fordonsskatt baseras på klimatpåverkan. De nationella styrmedlen inom transportsektorn bör styras om så att de tydliggör inriktningen mot lägre koldioxidutsläpp. 4 Inför Miljözon II-III som gör att städer kan välja att skapa utsläppsfria zoner. Städer kommer att bli centrala i utformningen av framtidens transporter och kan också dra stor nytta av eldrivna fordon. Ge städer verktyg att införa utsläppsfria zoner och därigenom få en möjlighet till lokala styrmedel. 5 Anpassa regelverk så att de tillåter lokalt miljödifferentierade parkerings- och trängselavgifter. Städer och kommuner kan påverka ägandekostnaderna för fordon och flera städer har börjat att miljödifferentiera för att visa inriktningen. Kommuner ska ha möjlighet att ge lägre parkerings- och trängselavgifter för fordon med låga utsläpp. 6 Gör om regeringens initiativ Klimatklivet till ett fast stöd per laddstation och fokusera på destinationsladdare. Elbilar kommer främst att laddas vid start och slutdestinationer, så kallad destinationsladdning. Klimatklivet, som är mycket bra, bör därför ersättas med ett fast stöd per laddstation till fastighetsägare. Snabbladdare upprättas redan av kommersiella aktörer. 7 Ställ krav på att kommuner upprättar laddplaner och sätter lokala mål för antal laddpunkter. Kommuner har bäst insikt i transport- och parkeringsmönster och behöver vara aktiva i utbyggnaden av laddinfrastrukturen. Det måste finnas möjlighet att ladda elbilen smidigt och bekvämt. 8 Ändra byggreglerna till att förbereda för laddning vid ny- och ombyggnation. Ett hinder för många fastighetsägare är kostnaden. En viktig fråga för att säkerställa en effektiv utbyggnad är att ändra byggreglerna så att man förbereder för laddning vid ny- och ombyggnation redan i dag. 9 Skapa incitament för kommersiella aktörer att ställa om sina bilflottor. Ytterligare incitament för att påskynda den redan pågående omställningen av förmånsbilar kan riktas mot företagen. 10 Ställ krav på offentliga aktörer att införa mål för andel utsläppsfria fordon. Offentliga verksamheter kan ställa krav på energieffektivitet och miljövärden vid upphandling av tjänster. Detta leder till att fler laddbara bilar effektivt introduceras i Sverige. Tillsammans med våra partners i laddnätverket InCharge vill Vattenfall bidra till en fossilfri fordonsflotta inom en generation. Men om Sverige ska kunna minska utsläppen från vägtransporter med 70 procent till år 2030 behövs en tydlig riktning. Vi vill utmana våra politiker att ta på sig ledartröjan för att nå dit. Magnus Hall, vd och koncernchef, Vattenfall Susanna Hurtig, chef E-mobility Norden, Vattenfall Eftersom vi inte kan vänta oss att en marknadsdriven omställning uppnår målet om en miljon elbilar 2030 krävs tydliga åtgärdsplaner. ", "article_category": "other"}
{"id": 11611, "headline": "Lottning om skolplats löser inte problemen", "summary": "Skolkommissionens förslag om att lotta in elever till populära skolor är visserligen bättre än nuvarande kösystem, men det tar inte tag i det riktiga problemet – nämligen ojämlikheten mellan skolorna. Mest av allt behöver Sverige en likvärdig skola.", "article": "Skolkommissionen presenterade nyligen ett förslag om att införa ett lottningssystem för populära friskolor och kommunala skolor. Detta som ett led i att öka likvärdigheten mellan skolor samt blanda elever med olika social bakgrund. Finns det fler sökande än platser på en skola så ska det lottas om vilka elever som får gå på skolan. Med detta förväntas även att man framöver ska kunna få de flesta vuxna till att rationellt och informerat välja en bra skola för sina barn. Detta är en klassfråga. Betraktat ur en socioekonomisk synvinkel så är det uppenbart att de barn som hamnar i resursstarka och högpresterande skolor främst även kommer från familjer som, även de är resursstarka och högpresterande. Förslaget är visserligen steget bättre än det nuvarande kösystemet, men kommer endast resultera i att de mest informerade familjer blir de som över huvud taget anmäler sina barn till dessa populära skolor. Många familjer kommer inte ens att uppmärksamma denna valmöjlighet. Denna sociala faktor ska inte få avgöra ett enda barns framtid i vårt land. Att det i Sverige ens existerar möjligheten att föräldrar, genom att inte vara tillräckligt informerade, kan försämra sina barns skolgång är ett djupt strukturellt problem som inte kommer att lösas genom att endast göra det lite enklare för barn med olika social bakgrund att ta sig in på populära skolor. Ekonomer är väl bekanta med att människan inte alltid agerar rationellt – långt ifrån. Politiker borde också ta till sig denna fundamentala förståelse för människans natur. I synnerhet när det kan ha en negativ inverkan barns framtid. Således är skolkommissionens förslag endast en pseudolösning på ett djupare problem i det svenska skolsystemet: ojämlikheten mellan skolorna. För att öka den socioekonomiska rörligheten behöver möjligheten för föräldrar att välja skola åt sina barn tas bort. Det faktum att vi får mardrömmar vid blotta tanken av att våra barn ska gå i en viss kommunal skola är något som inte borde existera i Sverige. Istället för att göra det enklare för socioekonomiskt svagare familjer att kunna få in sina barn i de högpresterande skolorna så borde vi gå Finlands väg, där föräldrar inte har skäl till att välja skola för sina barn, då utbildningen är betydligt mer likvärdig över lag. Jag vill uppmana Socialdemokraterna att ta våga ta strid för denna fundamentala brist inom det svenska skolsystemet, för barnens skull. ", "article_category": "other"}
{"id": 11612, "headline": "”Vi måste våga prata med nyanlända om hur vi lever”", "summary": "Utbildning om hur det svenska samhället fungerar är nyckeln till en bra start i Sverige, tycker vårdläraren David Saleh. Han har gjort ett utbildningsmaterial om sex och samlevnad för nyanlända – något han själv saknade när han kom hit från Irak.", "article": "Sambo, bonusfamilj, samkönade äktenskap, flick- och pojkvän – sättet vi lever på med varandra i Sverige skiljer sig från hur det är i många andra delar av världen. Likaså hur vi talar om frågor som berör kropp och sexualitet. David Saleh flydde ensam till Sverige från norra Irak för 18 år sedan. När han kom hit hade han själv behövt en grundläggande utbildning i hur det svenska samhället fungerar, säger han. Nu har han gjort undervisningsmaterialet ”Sex och samlevnad för nyanlända”, som är avsett att användas av lärare som arbetar med människor som är nya i Sverige. – Vi måste våga prata om hur vi lever. När vi tar emot människor så måste vi tala om för dem hur samhället fungerar, annars får de problem senare, säger han. När han undervisar tar han upp ämnen som kärleksrelationer, preventivmedel och kroppens anatomi men även frågor av mer samhällsvetenskaplig karaktär, som demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Syftet är att få eleverna att reflektera över hur saker fungerar i Sverige jämfört med i andra länder utan att hävda att något är rätt eller fel. Läs mer: Ministern: Obligatorisk undervisning kan bli aktuell David Saleh säger att han vill möta människor där de är och ge lärare rätt verktyg för att kunna utbilda vidare. – Jag vill att alla som kommer till Sverige får ett kärleksfullt mottagande och förutsättningar att kunna fungera i samhället. Om vi inte ger människor rätt verktyg och kunskap om hur saker fungerar ökar risken för våldsbrott, vilket i förlängningen i stället skapar de motsättningar vi är rädda för, säger han. Som behandlingspedagog och legitimerad vårdlärare har David Saleh arbetat med att utbilda nyanlända i frågor kring sex och samlevnad och idrott i flera år. Han har även hjälpt personer som har fallit offer för hedersförtryck eller som har blivit diskriminerade på grund av sin sexuella läggning. När DN träffar honom har han precis kommit hem efter en intensiv period av resor runt i Sverige, där han arbetat med att föreläsa och handleda lärare. Han tar upp mobilen och visar ett konkret exempel på varför han anser att utbildningen behövs. – Jag fick precis det här mejlet från en lärare: ”Våra elever är inbjudna till en informationskväll på ungdomsmottagningen men vi är tveksamma till om eleverna är redo.” Själv skulle han aldrig skicka en klass med nyanlända till en ungdomsmottagning utan att först avdramatisera synen på könsorganen och sex. – Om du skickar en tonårspojke till ungdomsmottagningen utan att han har fått någon som helst förkunskap om sex eller om hur hans kön fungerar, och han möts av en kurs i hur man sätter på en kondom så blir steget för stort, säger David Saleh. – När pojken går hem och berättar om kursen för sina föräldrar kanske de tror att ungdomsmottagningen uppmuntrar till sex och förbjuder honom att gå dit igen. Det blir en krock. Vi måste utgå ifrån där ungdomarna är. Ett besök på ungdomsmottagning är viktigt att göra efter det att skolan har undervisat ungdomarna i sex- och samlevnad. David Salehs utbildning har ett normkritiskt tänkande och lägger stor vikt vid allas lika värde, säger han. På lektionerna diskuteras också möjligheten till försörjning och vikten av att bestämma över sin egen kropp. – Jag försöker bryta pojknormen. I vissa kulturer uppfostras pojkar till att bli män, inte vuxna. De vågar inte gråta eller visa känslor och många mår inte bra. Och kvinnors val är ofta begränsade. Han säger att det är viktigt att påminna sig om att Sverige inte alltid har sett ut som det gör i dag och att vissa elevers tankesätt påminner om hur det var i Sverige tidigare. Det som David Salehs undervisning innehåller tas upp inom olika ämnen i den svenska skolan, påpekar han. Som exempel nämner han att kroppens anatomi är en del av biologin och mänskliga rättigheter en del av samhällskunskapen. Utan den typen av kunskap är det svårt att bli en del av det svenska samhället, menar han. – Jag träffade en 19-årig kvinna som inte visste hur hon hade blivit med barn och en ung kille som trodde att det bara var svenska tjejer som hade mens. Vi kan inte bara lämna det så. Hur ska de kunna integreras och skaffa sig svenska vänner? Vi måste berätta för en tonårskille att det är olagligt att ha sex med någon som är under 15 år. Hur ska de annars veta det? Så kanske det inte är i landet de kommer ifrån. David Saleh utbildar både unga och vuxna, män och kvinnor och säger att kursen är relevant för alla som är nya i Sverige, oavsett hemland. – Människor kommer hit från hela världen och har med sig olika värderingar och normer. Om vi inte talar om sociala koder, normer och värderingar ökar risken för utanförskap och kulturkrockar. – I vissa länder finns goda kunskaper i anatomi men inte om hbtq-frågor, där det kan finnas fördomar. Det måste vi bemöta. Sexuellt våld, våld i nära relationer och identitet är frågor som vi måste jobba med. Under undervisningen blandas kvinnor och män, vilket David Saleh säger kan vara ovant för vissa. Detta är en viktig markering, menar han, för att ge förutsättningar för att kunna förstå jämställdhet och förändra attityder. – I den kultur jag kommer ifrån är det till exempel inte lämpligt att en kvinna säger ”sex”. Därför är det bra att avdramatisera detta tidigt. David Saleh anser att sex och samlevnad ska integreras med svenskundervisningen och tycker att utbildningen ska vara en del av SFI-undervisningen eller en del av övrig undervisning för gymnasieungdomar. – När jag läste svenska så lärde vi oss vad huvud och arm hette men vi fick aldrig lära oss namnen på våra könsorgan. En tonårskille som kommer till Sverige och får problem kommer att dra sig för att söka hjälp och kan i stället bli utåtagerande. Han nämner att det finns kvinnor som kommer hit som aldrig har gått i skolan och som vill börja arbeta inom vården. – Hur ska du kunna göra det om du inte vet vad dina organ heter? David Saleh talar kurdiska, persiska, arabiska, engelska och svenska, vilket gjorde att han kunde kommunicera med många andra som var nya i Sverige när han kom hit. På det sättet blev han ofta en länk till det svenska samhället och många vände sig till honom för stöd. – Det kom tjejer till mig som mådde dåligt när de hade fått mens. I många kulturer är det skamfyllt så de kunde inte prata om det och killarna ansåg dem vara orena, för så är det i vissa länder. Skolans uppgift är att informera och främja hälsa oavsett kön. Han säger att det kan vara svårt för unga människor från en hederskultur att komma in i det svenska samhället på ett bra sätt utan grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar. – Jag kommer från ett kollektivt samhälle och Sverige är ett individualistiskt samhälle. I Irak är gruppen i fokus, vilket innebär att du måste tänka på vad du gör för att inte svika gruppen. I Sverige fungerar det inte så och det måste vi berätta direkt. David Saleh berättar att utbildningen har fått ett positivt mottagande av både elever och föräldrar. Eleverna är en tacksam målgrupp att undervisa, menar han. Kunskapen mottas med stor entusiasm. – Det är viktigt att människor som kommer hit tycker att de kommer till ett bra land, då kommer de att vilja bidra till samhället. Men för att de ska tycka det så måste någon räcka ut en hand och den handen kommer från skolan. Kärleken är som störst när alla får vara den de är och när alla får en plats, oavsett vem man är. David Saleh David Saleh är behandlingspedagog och legitimerad vårdlärare och har undervisat grupper på gymnasieskolor i Stockholm under flera år. Nu arbetar han med att föreläsa, utbilda och handleda lärare inom sex och samlevnad för nyanlända i hela landet. Han har även gjort undervisningsmaterialet ”Sex och samlevnad för nyanlända” (Gothia förlag). David Salehs råd till lärare: 1. Var inte rädd för att tala om sex och andra känsliga frågor. Målgruppen uppskattar kunskapen som du förmedlar. 2. Som lärare är du en viktig aktör. 3. Utgå ifrån hur det är i klassrummet i stället för ifrån hur det borde vara. 4. Eleverna tar emot kunskapen med stor tacksamhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 11624, "headline": "”Tänk nytt om gymnasiet och inför kortare yrkespaket”", "summary": "Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att komma med förslag till påbyggbara yrkespaket där elever ska kunna tillgodogöra sig delar av ett yrkesprogram. Senare i livet ska de kunna komplettera till en fullständig gymnasieexamen inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen, skriver gymnasieminister Anna Ekström (S).", "article": "Ett skriande arbetskrafts- och kompetensförsörjningsbehov, att för många alltför länge har gått ut gymnasiet utan en examen och det stora antal nyanlända ungdomar gör att vi måste tänka nytt om gymnasiet. Regeringens mål att alla ungdomar ska fullfölja en gymnasial utbildning ligger fast. Alla ungdomar som inte fyllt 18 år ska gå en gymnasieutbildning och yrkesprogrammen ska stärkas genom att vi gör dem högskoleförberedande. Med de utmaningar som vi ser inom gymnasieskolan idag – med en stor andel som går ut utan fullständiga betyg och den stora gruppen nyanlända – bör det finnas möjligheter att anpassa den gymnasiala utbildningen efter individens förutsättningar och arbetsmarknadens behov. Därför har regeringen beslutat att Skolverket ska ta fram förslag på påbyggbara yrkespaket för elever på gymnasieskolans introduktionsprogram, som stegvis kan leda till en gymnasieexamen. Skolverket har sedan tidigare i uppdrag att ta fram motsvarande förslag till utbildningar inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen. Samtidigt pågår beredning av gymnasieutredningens förslag, som syftar till att fler ungdomar ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. Bland annat finns förslag om att stärka innehållet och strukturen i introduktionsprogrammen. Dessa kortare yrkespaket ska bestå av kurser från de nationella yrkesprogrammen. Skolverket ska utforma yrkespaketen tillsammans med branschföreträdare som vet vilka yrkeskunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. Ett yrkespaket med kurser från vård- och omsorgsprogrammet skulle till exempel kunna förbereda eleven för arbete som vårdbiträde. Ett sådant yrkespaket skulle också kunna utgöra ett första steg mot en gymnasieexamen. Regeringens satsningar på ett stadigvarande kunskapslyft skapar förutsättningar för allas möjlighet till ett livslångt lärande. Inom ramen för kunskapslyftet sker en kraftig utbyggnad av antalet platser inom universitet och högskola, yrkeshögskolan och framför allt inom yrkesutbildningen i komvux. Sedan 1 januari 2017 har regeringen dessutom ändrat reglerna så att det numera finns en rätt till behörighetsgivande utbildning inom komvux. Denna rättighet innebär att om man saknar grundläggande eller särskild behörighet för att läsa vidare har man numera rätt att komplettera sin gymnasieutbildning på komvux, var man än bor i Sverige. Den svenska ekonomin går som tåget, men hålls tillbaka av att företag inte lyckas anställa den arbetskraft som de eftersöker. Samtidigt som 350 000 personer är arbetslösa i Sverige finns det 100 000 lediga jobb på arbetsmarknaden. I Svenskt näringslivs rekryteringsenkät 2016 angav drygt vart fjärde företag att svårigheterna att rekrytera förhindrade en planerad expansion. Yrkespaket, tillsammans med generösa möjligheter att läsa in resterande gymnasiekurser på komvux, har förutsättningar att spela en viktig roll i det komplicerade läge som den svenska arbetsmarknaden befinner sig i. Att erbjuda yrkespaket till gymnasieungdomar på introduktionsprogram, framtagna i tät dialog med branscherna, kan bidra till att underlätta arbetsgivares möjligheter att rekrytera. Dessutom kan yrkespaketen ge ett antal unga personer en välbehövlig chans. En stor utmaning för gymnasieskolan är att andelen elever som efter grundskolan saknar behörighet till ett nationellt program har ökat under lång tid. 2016 var det nästan 17 procent som inte var behöriga till ett nationellt program. De går då i stället på introduktionsprogram. Tyvärr är det alltför få av dessa elever som blir behöriga att börja på ett nationellt program. Av dem som blir behöriga och går över från ett introduktionsprogram till ett nationellt program är det dock många som har svårt att fullfölja sin utbildning hela vägen till en gymnasieexamen. Totalt sett är det omkring en tredjedel av alla elever som går ut gymnasiet utan en gymnasieexamen. En ytterligare utmaning som svensk gymnasieskola har att hantera de närmaste åren är de många nyanlända unga. Under 2015 sökte cirka 163 000 människor asyl i Sverige av vilka cirka 40 000 var personer i åldern 13 till 18 år. Hälften av dessa var i gymnasieåldern när de anlände. Andelen nyanlända i åldrarna 16–18 år är nu en tolftedel av det totala antalet ungdomar i de åldrarna. Sverige har aldrig tidigare på så kort tid tagit emot ett så stort antal människor. På introduktionsprogrammen i gymnasieskolan återfinns alltså en blandad grupp unga. En del elever har haft stora svårigheter i grundskolan. Andra har varit en kort tid i Sverige. Yrkespaketen har potential att vara en alternativ väg in i arbetslivet, utan att skapa återvändsgränder. Om detta kan bidra till att unga ges möjlighet att lyckas, få ett första jobb och det finns generösa möjligheter att läsa in de saknade delarna av ett gymnasieprogam på komvux, då är mycket vunnet. För den enskilde individen och för det svenska samhället. Med anledning av den stora migrationen till Sverige under hösten 2015 enades regeringen, Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna om nödvändiga insatser för att säkra förmågan i det svenska mottagandet av asylsökande och stärka etableringen av nyanlända. I migrationsöverenskommelsen beskrevs behovet av att hitta bättre vägar för lågutbildade personer att få en sådan yrkesutbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden. Yrkespaket för unga på introduktionsprogrammen – i kombination med kunskapslyftets många vägar till utbildning och möjligheter till livslångt lärande – kan utgöra ett viktigt sätt att komma in på arbetsmarknaden. En gymnasieutbildning är en vattendelare på den svenska arbetsmarknaden. Ett avklarat högskoleförberedande program eller yrkesprogram är en kvalitetsstämpel att visa upp för arbetsgivare. Utbildning kan vara en viktig nyckel för en person att kunna förverkliga sina drömmar, bli självförsörjande och bidra till samhället. En ambition om att alla ungdomar ska kunna fullfölja en gymnasieutbildning får dock inte begränsas till att handla om att alla ska stöpas i exakt samma form. Det sägs att den första raden på ett cv är den viktigaste. Fler måste få chansen att skriva sin första rad. Att skapa möjligheter att anpassa gymnasieutbildningen utifrån individens och arbetslivets behov kan vara en del i detta. Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister Dessa kortare yrkespaket ska bestå av kurser från de nationella yrkesprogrammen. Skolverket ska utforma yrkespaketen tillsammans med branschföreträdare som vet vilka yrkeskunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. ", "article_category": "other"}
{"id": 11627, "headline": "Mindfulness i grupp kan hjälpa", "summary": "I dag får inte alla som kommer till vårdcentralen med depression och ångest behandling, på grund av bristen på terapeuter. Mindfulness i grupp kan hjälpa många, enligt en ny svensk studie från Lunds universitet.", "article": "Den psykiska ohälsan med depression, ångest och stressrelaterade besvär ökar och patienter som kommer till vårdcentralen får inte alltid hjälp eftersom det är brist på terapeuter. Det säger Jan Sundquist som är professor i allmänmedicin vid Lunds universitet. Han har lett en forskningsstudie som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften European Psychiatry. Den tyder på att gruppbehandling med mindfulness kan vara lika effektiv som sedvanlig behandling, som individuell kbt. Kognitiv beteendeterapi är den standardbehandling som i dag används vid depression och ångestbesvär. Den har visat sig ge goda resultat. Problemet är att kbt inte fungerar särskilt bra i grupp. – Det gör att det inte finns resurser för att erbjuda behandling till alla som behöver, helt enkelt för att det saknas terapeuter, säger Jan Sundquist. Det är bakgrunden till den studie som han och hans team i Lund har gjort. Den är randomiserad, vilket innebär att man har lottat patienterna till två grupper i stället för att låta dem själva välja behandling. Den ena gruppen bestod av 105 patienter som fick den vanliga behandlingen som mestadels bestod av kbt (i genomsnitt med drygt sex sessioner). Den andra gruppen innehöll 110 patienter. De fick gå på mindfulnessbehandling en gång i veckan i grupper om tio deltagare. Två timmar varade behandlingen som pågick i åtta veckor. Mindfulnessgruppen fick instruktioner som gick ut på att sätta sig bekvämt och rikta sin uppmärksamhet på det som händer i stunden, som andning och andra kroppsliga förnimmelser. Poängen är att träna sig på att intressera sig för det som händer, fysiskt och psykiskt, utan att värdera det som bra eller dåligt. Efter övningen diskuterade patienterna sina upplevelser i gruppen, hur det hade känts och vad de tänkt. – Den som har ångest och är orolig jobbar ofta hårt för att trycka undan sina känslor och tankar när de dyker upp eftersom de upplevs som skrämmande, säger Jan Sundquist. Mindfulness handlar om att försöka möta tankar och känslor som är jobbiga. – På så sätt kan man avväpna dem och minska deras styrka. Genom att man säger ”Godmorgon ångest, hur står det till?”, så blir ångesten inte lika hotfull. Efter åtta veckors behandling jämförde man resultaten mellan de båda grupperna genom att använda den standardiserade checklistan SCL-90. Den mäter patientens egen uppfattning om sitt psykiska hälsotillstånd med hjälp av ett 90-tal frågor om olika symtom. Det kan vara alltifrån nedstämdhet och ångest till aggressivitet och paranoida tankar. – Vi visste redan att de som hade fått kbt skulle förbättras kraftigt. Nu såg vi att de som fick gruppbehandling i mindfulness förbättrades lika mycket. Mindfulness används redan på vårdcentraler i Sverige. Den nya studien visar att det är en behandling som fungerar, menar Jan Sundquist. Han hoppas att den ska leda till att fler patienter ska få behandling, framför allt på vårdcentralerna. Centrum för primärvårdsforskning har sammanställt siffror från 80 procent av alla vårdcentraler i Sverige, som visar att den psykiska ohälsan hos de patienter som besöker primärvården är omfattande. Tretton procent av alla kvinnor som besökt primärvården har fått diagnosen depression. Motsvarande siffror för män är 6,6 procent. – Det är överraskande uppgifter som visar att psykisk ohälsa är ett stort problem. De flesta av de här patienterna har inte någon kontakt med psykiatrin. Trots att det handlar om människor med mycket besvär, säger Jan Sundquist. En del klarar inte av att betala sina räkningar eller grundläggande saker som att duscha, laga sin mat och äta den. Det kan handla om att patienter som har en ökad risk för att begå självmord, enligt Jan Sundquist. – Och då har vi inte tagit med alla dem som har fått en ångestdiagnos. Då hade vi fått ännu högre tal. Jan Sundquist tror inte att mindfulness i grupp passar alla. Däremot tror han att det passar många. – De som har de största besvären kan man erbjuda individuell terapi med kbt. Och de som vill och tycker att det passar dem, kan erbjudas gruppterapi med mindfulness. – Särskilt de som tycker att det är ett bra sätt att träffa andra människor och dela erfarenheter med dem. Personligen tror jag att det är bra att mötas. Men det är naturligtvis individuellt. En del föredrar att behandlas med hjälp av internet. Mindfulness ansågs länge som lite flummigt inom psykiatrin. Men det har blivit en allt viktigare behandlingsform i takt med att allt fler internationella studier visar goda effekter. – Jag var själv skeptisk till en början. Men så tog jag del av allt fler resultat från framför allt USA och England, och vår egen studie, som visar att det kan vara effektivt. Jan Sundquist refererar till en annan studie publicerad i The Lancet, som visar att mindfulness kan halvera risken för återinsjuknande i depression. Samma forskargrupp, från Oxford i Storbritannien, har gjort en översiktsanalys av de randomiserade studier som finns på området. Den har publicerats i Jama Psychiatry 2016 och pekar i samma riktning. Återfallsrisken i depression minskade avsevärt med mindfulness. De flesta av de här patienterna har inte någon kontakt med psykiatrin. Jan Sundquist, professor i allmänmedicin Kognitiv beteendeterapi, kbt, ordineras till omkring 80 procent av alla som kommer till vårdcentralen och har eller får diagnosen depression. Övriga behandlingar som ges kan vara fysisk aktivitet eller något annat, till exempel kontakt med psykolog eller kurator. Mindfulness används på vissa vårdcentraler i Sverige. Den psykiska ohälsan har ökat med 111 procent mellan 2011 och 2016 enligt Försäkringskassan. Andelen psykiatriska diagnoser har ökat från 33 till 45 procent under samma tid. ", "article_category": "other"}
{"id": 11643, "headline": "Så vill Kina köpa sig till statusen som världens kulturella supermakt", "summary": "Kraftmätningen mellan Kina och USA rör inte bara ekonomi och militär utan även det som kallas soft power – makten över våra hjärtan. DN:s korrespondent berättar om hur Kinas miljardsatsningar i Hollywood leder till färre kinesiska skurkar.", "article": "Kraftmätningen mellan Kina och USA rör inte bara ekonomi och militär utan även det som kallas soft power – makten över våra hjärtan. DN:s korrespondent Martin Gelin berättar om hur Kinas miljardsatsningar i Hollywood leder till färre kinesiska skurkar. Så vill Kina köpa sig till statusen som världens kulturella supermakt om Cruise ligger fastskruvad på en järnbrits, redo att bli torterad. Det ser inte särskilt lovande ut för hans filmkaraktär i ”Mission: Impossible – Rouge nation”. Ett skumt gäng huliganer mörbultar honom långsamt och tålmodigt. När de till slut börjar prata med varandra hör vi ett välbekant språk. Är det svenska de pratar? Jo, i en av de senaste årens stora actionfilmsuccéer råkar skurkarna vara ett gäng kriminella svenskar. Det är ingen slump att det inte är kinesiska vi hör. ”Mission: Impossible – Rouge nation” har nämligen precis som allt fler Hollywood-filmer i dag kinesiska producenter. Ett av deras krav för att finansiera filmen var att skurkarna inte fick vara kinesiska. Därmed hamnade vi i tortyrkammaren med de svenska huliganerna. ”Mission: Impossible” är bara ett av många exempel på Kinas växande inflytande över Hollywood. De senaste tio åren har kinesiska miljardärer och medie-moguler gjort enorma investeringar i amerikansk filmindustri. Det växande ekonomiska inflytandet har följts av mer kreativ kontroll. – Vi kommer att se allt färre kinesiska skurkar i Hollywoodfilmer framöver och betydligt fler kinesiska hjältar, säger Stanley Rosen, statsvetare på University of Southern California och långvarig expert på Kinas filmindustri. 2000-talets viktigaste globala maktstrid står mellan Kina och USA. De två supermakterna kommer att brottas om världsdominansen under de kommande decennierna. Men denna strid utspelas inte bara militärt och ekonomiskt, utan även på kulturens arena. Det är själva nationernas varumärken som står på spel. Kina har under flera decennier försökt skapa en egen filmindustri som ska kunna mäta sig med Hollywood. Men det har gått så där. De senaste åren har man hittat en bättre lösning: att köpa in sig i befintliga Hollywoodproduktioner. Allt fler amerikanska storproduktioner finansieras nu av kinesiska miljardärer eller kinesiska företag. Det här speglar i sin tur ett större skifte i maktbalansen i Hollywood. Det är i allt större utsträckning den kinesiska filmmarknaden som sätter dagordningen för amerikansk film. På den stora konferensen för ekonomer och världsledare i Davos i Schweiz tidigare i år var det många som såg det som djupt symboliskt att Kinas president Xi Jinping höll ett tal om vikten av global handel och ledarskap i klimatfrågor. Det betraktades som det ögonblick då Kina tog över stafettpinnen som världens ledande supermakt, från ett USA på dekis. Men i analyserna av maktbalansen mellan de två länderna fokuseras det generellt på det som kallas ”hard power”: den ekonomiska och militära makten. Minst lika viktigt är det som kallas ”soft power” – kulturen och de mjukare värderingarna som får oss att tycka om och respektera ett visst land. Att förknippas med något positivt. Soft power handlar helt enkelt om de svårdefinierade och flyktiga egenskaper som formar ett lands globala image. Även om Kina går förbi USA som ekonomisk kraft har det ofta sagts att USA kommer att behålla sin globala dominans under en överskådlig framtid, just eftersom landet är så överlägset när det gäller globalt kulturellt inflytande. Hollywood och den amerikanska underhållningsindustrin har under det senaste halvseklet haft en unik förmåga att sprida en positiv bild av USA. Inget land har varit bättre på att sprida berättelsen om sig självt. Men nu försöker Kina göra något åt det. Kinas mest förmögna affärsmän har de senaste åren gjort enorma investeringar i Hollywood. För fem år sedan köpte det kinesiska jätteföretaget Dalian Wanda USA:s största biografkedja, AMC, för 2,6 miljarder dollar (cirka 23 miljarder kronor). Det var det hittills största kinesiska köpet av ett amerikanskt företag och det var ingen slump att det var just inom filmindustrin denna affär ägde rum. I Hollywoods branschpress går det så gott som dagligen att läsa om nya affärer mellan amerikansk filmindustri och kinesiska investerare. Den digitala handelsjätten Alibaba, Kinas motsvarighet till Amazon, gjorde nyligen en överenskommelse med regissören Steven Spielberg om att producera fem av hans kommande filmer. Det här året förväntas Kinas biografindustri dra in mer pengar än USA:s biografer och därmed bli den största filmmarknaden i världen. Kinas bioindustri har vuxit från 73 miljarder kronor 2015 till 100 miljarder förra året. Det finns nu mer än 12 000 biografer i Kina och under det kommande året beräknas det öppna tio nya biografer varje dygn. Att Kina får allt mer makt över den globala filmindustrin märks inte bara i filmernas finansiering, utan även i filmernas själva innehåll. – Investeringarna kommer främst från Kinas privata sektor och företag som Dalian Wanda, Alibaba och Tencent. Men den kinesiska regeringen ställer sig definitivt bakom dessa satsningar. Det är både en affärsinvestering och en global kampanj för att bygga upp landets image, säger Ying Zhu, professor i medievetenskap och författare till åtta böcker om Kinas medier och kultur. Kina spenderar just nu motsvarande 90 miljarder kronor om året på public diplomacy, att sprida en positiv bild av Kina runtom i världen. Det är drygt femton gånger mer än USA spenderar på samma område. Detta är en historisk offensiv som mycket väl kan skynda på skiftet i maktbalansen mellan de två länderna. En uppenbar historisk motsvarighet är USA:s investeringar i public diplomacy efter andra världskriget, då vinnarmakten spenderade hundratals miljarder dollar på att sprida en positiv bild av USA runtom i världen. Strax efter andra världskrigets slut sade den sovjetiska diktatorn Josef Stalin, som själv lär ha älskat amerikanska actionfilmer, att ”den som kontrollerar Hollywood kontrollerar hela världen”. Att USA blev världens kulturella stormakt just under den andra halvan av 1900-talet var inte bara en automatisk följd av landets militära och ekonomiska makt, utan resultatet av gigantiska investeringar i dessa initiativ för att sprida en positiv bild av landet utomlands. Miljarder dollar satsades på att sprida kulturell propaganda i länder som Japan och Tyskland. Och ingen faktor var viktigare för att sprida den positiva bilden av USA än Hollywood. Begreppet soft power myntades på 1990-talet av statsvetaren Joseph Nye och syftade till de mjukare värderingar som formar vår uppfattning om ett land och som är minst lika viktiga som de hårda: militär och ekonomi. Kina kan inte bli världens ledande super-makt förrän man vunnit även detta mjuka krig mot USA. Allt tyder på att de är medvetna om det. Sedan 2007 har Kina gjort enorma investeringar i soft power. Den dåvarande presidenten Hu Jintao påbörjade en offensiv strategi för att stärka Kinas anseende globalt, genom bland annat enorma investeringar i kultur, film och statligt sponsrande evenemang. Förra året finansierade Kinas regering exempelvis drygt 2 000 kulturevenemang i 140 länder. Man hyrde enorma reklamtavlor på Times Square i New York, där det kablades ut statlig propaganda om Kinas rätt att återta ögrupper i Sydkinesiska sjön. Xinhua, den statliga nyhetsbyrån, öppnade 40 nya utländska byråer på två år och dubblade antalet korrespondenter, med målsättningen att konkurrera med BBC och CNN, med en nyhetsrapportering som satte Kinas regering i positiv dager. Enligt Xi Jinping är Xinhuas uppdrag att sprida Kinas röst och visa upp Kina som en ledare för världsfreden. Även internetföretag som Tencent och Alibaba har gjort stora investeringar i globala medier de senaste åren. Men framför allt har man gjort en rejäl offensiv i Hollywood. – I många år var USA:s berättelse om Kina att landets blomstrande ekonomi var en logisk följd av att man anammat amerikanska, kapitalistiska värderingar. Men den berättelsen blir allt mindre trovärdig. Globalt är det nu allt fler som ser Kinas ekonomi som resultatet av landets egna faktorer, säger Simon Winchester, som har skrivit om maktbalansen mellan Kina och USA i boken ”Pacific”. Enligt Winchester har Kina ett stort försprång i kampen om soft power eftersom man generellt tänker mycket mer långsiktigt än USA. – I USA tänker regeringen i fyraåriga cykler, eftersom det är en presidents mandatperiod. I Kina tänker man i århundraden. Jag minns ett besök på den statliga rymdstationen i Chengdu för några år sedan, där jag såg en skylt på engelska som löd: Utan hast och utan rädsla skall vi erövra världen. Jag tror att många kinesiska invånare delar den här övertygelsen om att de är den äldsta civilisationen på planeten, med ett av de äldsta språken, och att man helt enkelt har en naturlig roll som världens viktigaste land. Den viktigaste faktorn för kinesiskt inflytande över amerikansk filmindustri är dock inte de kinesiska investerare och producenter som entusiastiskt erövrat Hollywood de senaste åren. Det mest väsentliga skiftet i filmbranschen är i stället att de amerikanska filmproducenterna de senaste åren börjat ägna sig åt en uppenbar självcensur, för att tillfredställa den kinesiska biomarknaden. – Det väsentliga är att Hollywood ägnar sig åt en självcensur av filmerna för att bibehålla tillgången till den kinesiska marknaden. Kinas regering behöver inte längre aktivt censurera filmer, eftersom Hollywoodstudior i dag vet att de inte får överskrida en rad särskilda regler om de vill ha en chans att nå ut på den kinesiska marknaden, säger Matt Sheehan, tidigare Pekingkorrespondent för Huffington Post. Så sent som på 1990-talet stod hela den internationella marknaden för bara 20 procent av intäkterna för en amerikansk högbudgetfilm, medan den inhemska marknaden stod för 80 procent. I dag är förhållandet spegelvänt: den utländska marknaden står för 80 procent av intäkterna och Kina är den i särklass största marknaden. En internationell kassasuccé får därför inte göra de kinesiska censorerna upprörda. – Vi kommer att se färre filmer om Tibet, färre filmer som över huvud taget skildrar etniska minoriteter i Kina, och fler filmer som framställer Kinas regering i positiv dager, säger statsvetaren Stanley Rosen. New York Times rapporterade nyligen att många Hollywoodstudior numera anordnar presentationer av nya filmprojekt för kinesiska konsulter i ett tidigt skede av filmproduktionen, för att de ska kunna avgöra om något i filmerna kan uppfattas som stötande för den kinesiska regeringens censorer. Enligt flera amerikanska producenter och regissörer är det numera även kutym att amerikanska filmer som spelas in i Kina övervakas av statliga censorer, som medverkar vid inspelningen för att se till att filmen håller sig till det manus man godkänt. Regissören Rob Cohen berättar för New York Times om en filminspelning i Kina där en improviserad scen som inte fanns med i manuset omedelbart ledde till krismöte hos en statlig representant, som ville avbryta inspelningen. Efter en lång ursäkt från Cohen och ett löfte om att inte göra några fler improviserade scener fick han till slut fortsätta inspelningen. Ett krav var dock att den onde kejsaren i filmen inte kunde ha några som helst utseendemässiga likheter med Mao. Bland Hollywoods amerikanska producenter insisterar man på att det inte finns några krav på att rätta sig efter Kinas statliga regelverk. – Hollywood är inte till salu som ett propagandaverktyg för utländska intressen, i synnerhet inte för ett land som Kina som befinner sig långt bort från de liberala värderingar som präglar underhållningsindustrin, sade Hollywoodinvesteraren Lloyd Greif nyligen till Los Angeles Times. Men det finns gott om bevis på motsatsen. Hollywood verkar just nu ägna sig åt en sofistikerad kreativ akrobatik för att tillfredställa just den kinesiska filmmarknaden och den kinesiska regeringens censorer. I ”The Martian”, en science fiction-film som kom förra året, räddas Matt Damons astronaut av en kinesisk rymdstation. Ett annat aktuellt exempel är den nya äventyrsfilmen ”Arrival” med Amy Adams, där utomjordingar anländer till jorden, vilket riskerar att starta ett världskrig, då USA och Ryssland hetsar varandra till militär upprustning. Men så dyker Kinas president upp, lugn och klok, och verkar stilla konflikten. För amerikanska filmproducenter finns det uppenbara ekonomiska incitament att göra så här. Fördelarna med att tillfredställa den kinesiska regeringen är att det ger tillgång till världens största filmmarknad. Att lansera en film som inte möts av något motstånd från den kinesiska regeringen öppnar upp distributionskanalerna, som styrs av Wang Jianlin och Wanda; och AMC; såväl som den oerhörda makt som de största kinesiska teknikföretagen sitter på, i synnerhet Tencent, Wechat och Alibaba, som är avgörande för att marknadsföra nya filmer. – Alibaba kontrollerar exempelvis den största digitala tjänsten för att köpa biobiljetter i Kina. Bryter man mot de statliga kraven på Kinavänligt innehåll kommer man inte att få mycket utrymme på dessa plattformar, säger Stanley Rosen. – Kinas dans med Hollywood tillfredställer såväl inrikespolitiska som globala ambitioner. På hemmaplan har den kraftiga tillväxten i filmindustrin snabbat på Kinas övergång till en mer konsumtionsbaserad ekonomi, säger Matt Sheehan på Huffington Post, som driver ett populärt nyhetsbrev om Kinas relationer med Hollywood. Samtidigt som Kina investerat miljarder i att sprida en positiv bild av landet globalt har landets president Xi Jinping rört sig åt en mer auktoritär och antiliberal ideologi. Evan Osnos, författare till den hyllande boken ”The age of ambition” om det moderna Kina, kallade nyligen Xi Jinping för Kinas mest auktoritäre ledare sedan Mao. Så vad är det egentligen för berättelse Kina vill sälja till omvärlden? När USA gjorde sin enorma soft power-offensiv under decennierna efter andra världskriget ville man sälja en kultur som utstrålade frihet, individualism och konsumentens valfrihet. Med Levis-jeans, Coca-Cola, rock’n’roll och attraktiva filmstjärnor försökte man erövra världens hjärtan – på världens mest spridda språk. Dagens Kina brottas däremot med en rad motsägelsefulla berättelser om det egna landet. Vill man sälja en berättelse om det nya, urbana, liberala Kina – eller vill man hellre marknadsföra ett auktoritärt, traditionellt, hierarkiskt Kina? Enligt Stanley Rosen är det mer sannolikt att man kommer att marknadsföra en konservativ berättelse om Kina som ett land av traditioner, hierarkier och ordning. Den nya generation av miljardärer som investerar i Hollywood, med Wanda Group-grundaren Wang Jianlin i spetsen, beundrar det amerikanska näringslivet och underhållningsindustrin, men de har knappast liberala värderingar. – Wang är en patriotisk, konservativ nationalist. Han tillbringade fem år i armén. Jag skulle nog säga att han i första hand bryr sig om det som gynnar Wanda Group, och i andra hand om Kina. Men man ska inte ha några illusioner om att de här nya mogulerna har liberala värderingar, säger Rosen. Damien Ma, Kinaanalytiker på den marknadsliberala tankesmedjan Paulson Institute i Chicago, tror att den antiliberala vändningen i landet kan göra det svårare att exportera en positiv bild av Kina globalt. – Ett hinder för Kinas kulturella dominans är att de först måste bestämma sig för vilken typ av global makt de vill utstråla. För USA växte soft power-berättelsen fram på ett naturligt sätt kring idén om ett land format av invandrare. Den centrala idén för Kina är snarare att det alltid har varit Kina. ", "article_category": "other"}
{"id": 11664, "headline": "Varannan svensk överviktig", "summary": "Varannan svensk är överviktig eller fet, visar Folkhälsomyndighetens årsrapport. Övervikten mäts i BMI, men enligt livsstilsprofessor Mai-Lis Hellénius är det inte helt tillförlitligt. – BMI säger ingenting om vad som väger. Om det är en människa med mycket fettväv eller mycket muskler är en enorm skillnad, säger hon.", "article": "Folkhälsomyndighetens senaste rapport visar att 51 procent av Sveriges befolkning mellan 16 till 84 år har övervikt eller fetma. – Nu ser vi att övervikten har passerat hälften av befolkningen och att utvecklingen går åt fel håll. Att övervikten ökar innebär en riskfaktor som på lång sikt kan påverka folkhälsan, säger Fatima Azerkan, utredare och projektledare för årsrapporten. Övervikten och fetman räknas ut i BMI, Body Mass Index eller kroppsmasseindex, som mäter relationen mellan vikt och längd. Mer specifikt handlar det om kroppsvikt i kilogram dividerat med kroppslängd i meter i kvadrat. BMI över 25 räknas som övervikt och BMI över 30 som kraftig övervikt eller fetma. Men Mai-Lis Hellénius, livsstilsprofessor vid Karolinska institutet, menar att BMI inte är ett helt tillförlitligt mätverktyg. – Det är inte jättetillförlitligt. BMI säger ingenting om vad som väger. Om det är en människa med mycket fettväv eller mycket muskler är en enorm skillnad. Dessutom bygger mycket på självrapportering där man själv får berätta hur mycket man väger och hur lång man är. – Men det är förstås allvarligt att fler och fler i världen blir tunga, lägger hon till. I stället för att mäta längden och vikten tycker hon att man borde plocka fram måttbandet och mäta midjan. – Man kan ha ett normalt BMI men ändå ha den farliga magen. Forskningar visar att just bukfetma ökar risken för typ två diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar som hjärtinfarkt och stroke. Det ökar också risken för vissa cancerformer, demens och depression. Egentligen skulle jag önska att vi fokuserade mer på den formen av övervikt än på BMI som är ett väldigt trubbigt mått. Förutom att övervikten ökar lyfter årsrapporten även upp två andra framstående varningstrender. Den ena handlar om att klyftorna mellan lågutbildade och högutbildade ökar, där lägre socioekonomisk position i samhället ofta innebär sämre hälsa. Den andra är att psykisk ohälsa ökar, särskilt bland unga. Enligt Mai-Lis Hellénius finns det ett samband mellan resultaten. – Det är lätt att se det här som tre separata saker, men det är komplext där allt hör ihop. Det finns en gemensam nämnare mellan att unga mår sämre och att övervikten ökar och det handlar om att stillasittandet ökar och att vardagsrörelsen minskar. Fysisk aktivitet är effektivt för att må bra även mentalt. Att vi har mer depression nu är kopplat till hur vi rör oss idag. Men hon tror att den negativa trenden kan brytas. Trots att rapporten visar att allt fler är feta, har för högt blodtryck och äter för lite grönt är hon optimistiskt inför framtiden. – Om vi i Sverige lyckades vända kurvan vad gäller hjärt- och kärlsjukdomar, rökning och matvanorna en gång i tiden, kan vi göra det igen. Men vi måste hitta nya vägar. Om alla politiker, beslutsfattare, skolan, hälsosjukvården och medier kraftsamlar och gör en liten skillnad går det att förändra levnadsvanor och livsstil, säger hon. Hur ska man tänka om man undersöker sitt eget BMI och får ett resultat över 25? – Är det över 30 är det mycket, men mellan 25 och 30 behöver det inte alls vara någon fara. Att BMI fortfarande används är för att det är enkelt, men man ska komma ihåg att det är ett grovt mått. Man kan komplettera med midjemått och är man orolig ska man göra en hälsokontroll. Rapporten från folkhälsomyndigheten bygger bland annat på registerdata från socialstyrelsen och enkätundersökningar. Rresultaten baseras på en urval. Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket arbetar nu med ett gemensamt regeringsuppdrag för att ta fram underlag för hur hälsan och matvanorna i landet kan förbättras. Rapporten beräknas släppas senast den 30 april. Rapportens plus och minus + Den självskattade hälsan förbättras Medellivslängden ökar, vilket innebär att dödligheten minskar Livsvillkoren för flertalet svenskar är goda Riskkonsumtionen av alkohol minskar Andelen som röker dagligen minskar - Andelen som äter lite frukt och grönt ökar Fler har en stillasittande fritid Övervikt och fetma blir vanligare Fler uppger att de har högt blodtryck Det finns flera tecken på att den psykiska ohälsan ökar Källa: Folkhälsomyndighetens årsrapport 2017 ", "article_category": "other"}
{"id": 11675, "headline": "Försök att se bortom populismen", "summary": "Väljare som röstar på Marine Le Pen, Geert Wilders, Viktor Orban eller Donald Trump stöder inte bara populistiska rörelser. Här finns en skiljelinje mellan nationalister och globalister.", "article": "Valet i Nederländerna var den första ljusglimten på senare tid för dem i Europa och USA som är ytterst oroliga att motreaktionen mot globaliseringen ska föra ännu fler vita ”judisk-kristna” nationalistpartier till makten. Den nederländske premiärministern Mark Rutte besegrade den anti-islamiska kandidaten Geert Wilders, som har krävt stängda gränser och velat bomma igen moskéerna och förbjuda koranen. Det vanligaste sättet att beskriva politiska krafter från Viktor Orbans Fidesz i Ungern och Marine Le Pens Nationella fronten i Frankrike till Donald Trumps anhängare i USA är att kalla dem ”populistiska”. Men åtminstone i USA – där Trumps ideologi inte har mycket att göra med den traditionella republikanska konservatismen – går skiljelinjen inte mellan folket och eliten utan mellan nationalister och globalister. I det första numret av American Affairs, en ny konservativ tidskrift ägnad ”utforskandet av den sanna innebörden av vårt gemensamma medborgarskap”, skriver Joshua Mitchell, professor vid universitetet i Georgetown: ”I flera generationer har de konservativa trott att den inhemska fienden var progressivismen. Nu tänker de sig att de står inför ett nytt problem: populismen.” I själva verket, hävdar Mitchell, är det som faktiskt pågår inte en folkets massrörelse utan en ”revolt i namn av nationellt självbestämmande”. En revolt i namn av en sammanhängande nation, av medborgare som är förbundna med varandra, med sina ”städer, delstater och sin nation”. Som Mitchell framställer det är deras nationalism en rotad nationalism, med rötterna i den mångfald av frivilliga sammanslutningar som Alexis de Tocqueville identifierade som det amerikanska motgiftet mot den abstrakt rationella universalismen hos både den franska och den amerikanska revolutionen. Kärnpunkten här är förhållandet mellan gränser, kultur och sammanhang. Genom att man upprätthåller självbestämmandet på den nationella i stället för den globala nivån kan man försvara gränser och definiera och upprätthålla samhällen. Om de gränserna upplöses, är det som binder samman människorna inte längre deras samhälle eller gemensamma kulturer utan bara deras identitet. På så sätt, menar Mitchell, förenas globalismen och identitetspolitiken, och båda frikopplas från den nationella identiteten. Att betecknas som rotlös globalist är alltid farligt, vilket det judiska folket alltför väl vet. Det främsta sovjetiska antisemitiska invektivet var ”rotlös kosmopolit”, en term som användes för att beteckna judiska intellektuella och som Vladimir Putin inte alls skulle ha något emot i dag, när han är i färd med att återuppväcka en rysk nationalism baserad på den ryska ortodoxa kyrkan, moder Ryssland och den slaviska bondekulturen. I USA skulle många Trumpanhängare också anklaga globalisterna för vad de upplever som föraktfullt hån. De rasar mot vad de uppfattar som vänsterns moraliska skenhelighet. Sam Altman, vd för en prestigefylld företagsinkubator i Silicon Valley, tillbringade flera månader efter presidentvalet med att resa runt i USA och tala med Trumpväljare. När samtalet kom att handla om vänsterns reaktioner på Trumps seger, hävdade många av hans samtalspartner att ”vänstern är mer intolerant än högern”. Altman noterar att denna synpunkt ”återkom ofta och med tydlig hätskhet i annars trivsamma samtal”. Han citerar en person som sa: ”Sluta kalla oss rasister. Sluta kalla oss idioter. Det är vi inte. Lyssna på oss när vi försöker tala om varför vi inte är det. Och sluta skämta på vår bekostnad.” Man tycker sig uppfatta en kombination av arrogans och löje, och det blåser upp irritationen till raseri och fantasier om hämnd. Mycket i den högre utbildningen handlar om att lära sig att ifrågasätta och hantera känslor. Juridikstudenterna i USA får under sitt första år lära sig att undertrycka sin naturliga intuition när det gäller rättvisa – en bristfällig bil orsakade en olycka som allvarligt skadade ett barn; visst borde tillverkaren betala – till förmån för noggrant genomarbetad analys av kostnaderna och nyttan för samhället i stort. Utbildningen innebär ofta att högt utbildade ”eliter”, som främst umgås sinsemellan, antingen glömmer eller avsiktligt ignorerar känslornas roll i politiken. Känslan av att vara bortkopplad och avskydd är emellertid kraftfull, och den är tillräckligt stark för att förvända fakta till mörk alternativ verklighet. Därför är det av avgörande betydelse att se bortom den enkla historien om populism, om massan mot eliten. En berättelse om en rotad, sammanlänkad nationalism ställd mot en skenhelig, fritt svävande globalism kommer att finna stöd och livskraft också hos många välutbildade personer. Det rätta bemötandet är inte att förneka existensen av – eller legitimiteten hos – vare sig önskan att förbli fast rotad mitt i kaotisk förändring eller kärleken till nationen och kulturen. Än mindre är det att se ner på de sämre utbildade. Det är i stället att skapa en ny berättelse om patriotism, kultur, sammanhang och inkludering. För även om Wilders förlorade förra månaden och Le Pen förlorar i maj, kommer de och deras anhängare inte att försvinna. Översättning: Mats Dannewitz Linder Copyright: Project Syndicate Känslan av att vara bortkopplad och avskydd är tillräckligt stark för att förvända fakta till mörk alternativ verklighet. Anne-Marie Slaughter är professor i statsvetenskap och chef för tankesmedjan New America Foundation. ", "article_category": "other"}
{"id": 11690, "headline": "Så minskar du risken för en hjärtinfarkt", "summary": "Varje dag drabbas 80 personer i Sverige av hjärtinfarkt, och 25 procent av dem avlider inom en månad efter infarkten. ”Minskning i dödlighet har framför allt skett hos de äldre, medan det inte minskar hos de yngre grupperna,” säger Mai-Lis Hellenius, livsstilsprofessor vid Karolinska institutet.", "article": "Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärtinfarkt. Enligt Socialstyrelsen drabbades 26.600 personer av en hjärtinfarkt i Sverige år 2015. Även om det är en minskning sedan året innan betyder det ändå att 80 personer drabbas varje dag. Dödligheten i hjärtinfarkt har gått ner över tid, men fortfarande dör 25 procent av de som får en hjärtinfarkt inom en månad. De flesta av de som avlider gör så inom några timmar efter att de drabbats av en hjärtinfarkt, och innan de fått sjukhusvård. Därför är det viktigt att snabbt söka vård om man tror att man drabbats. – Även om vi har haft en kraftig nedgång i Sverige under de senaste decennierna, drabbar hjärtinfarkt uppemot 40 procent av befolkningen någon gång. Och när man delar upp fallen i ålderskategorier kan man se att minskningen framför allt skett hos de äldre, medan det inte minskar hos de yngre grupperna. Det kan bero på den livsstil vi har, säger Mai-Lis Hellenius, livsstilsprofessor vid Karolinska institutet. Hjärtinfarkt är vanligare hos män än hos kvinnor, och kvinnor drabbas oftare vid högre ålder än män. Men hjärtinfarkt är ändå den enskilt vanligaste dödsorsaken bland båda könen. Skillnaden mellan könen kan bero på att östrogenet har en skyddande effekt hos kvinnor fram till 50-årsåldern. Orsaken till hjärtinfarkt är i de flesta fall att det i kranskärlen bildats plack, ateroskleros. När de brister bildas en propp som kan orsaka hjärtinfarkt eller stroke. Senare års forskning visar att inflammation bidrar till processen. Om man misstänker att man själv eller någon nära har drabbats ska man ringa 112, eftersom det gäller att snabbt få behandling för att minska skadorna till följd av infarkten. Även om det finns genetiska faktorer som påverkar hur stor risk det är att man drabbas av en hjärtinfarkt, betyder även livsstilen mycket för att påverka risken. Högt blodtryck, höga blodfettsnivåer och försämrad omsättning av socker i kroppen är några faktorer, som i sin tur påverkas av hur vi lever. – Man kan säga att de starkaste faktorerna om man ser till levnadsvanor är maten, rörelsen, stressen och tobaken. Det är de klassiska faktorerna, berättar Mai-Lis Hellenius. I en studie från Karolinska institutet där 20.761 män mellan 45 och 79 år studerades över tid såg man att de män som promenerade eller cyklade minst 40 minuter per dag, de som tränade en timme i veckan och de som hade ett bukomfång på mindre än 95 centimeter löpte lägre risk att drabbas. Även måttlig alkoholkonsumtion och en hälsosam kost spelade en positiv roll. För att minska risken att drabbas av hjärtinfarkt menar Mai-Lis Hellenius att man bör äta mer av de matvaror som ingår i den traditionella medelhavsdieten. Det innebär mer olivolja, nötter, mandlar och fet fisk. Dessutom bör man äta mycket grönsaker, rotfruker, frukter, bär och andra fiberrika råvaror. I en studie från Lunds universitet tittade forskarna på sambandet mellan ett högt intag av sackaros, det vill säga vitt socker, och risken för att drabbas av hjärtinfarkt. I studien följde man 26.190 personer, varav 62 procent kvinnor, i sjutton år. – Vi såg att de som hade högst intag av socker hade ökad risk för att drabbas av hjärtinfarkt, säger Emily Sonestedt, docent i nutritionsepidemiologi vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien. Sackaros finns naturligt i bland annat frukt men är också den vanligaste formen av tillsatt socker, som finns i många livsmedel. Enligt resultaten från studien löpte de som fick i sig mer än 15 procent av sitt dagliga energiintag från sackaros 37 procents ökad risk för att drabbas av hjärtinfarkt. Enligt de svenska kostrekommendationerna ska högst 10 procent av energiintaget komma från tillsatt socker. – Det var just de här högkonsumenterna som vi såg löpte en ökad risk. Men även gemene man kan tänka på att begränsa sitt intag av sockrad mat. Att man får i sig mycket energi från sackaros gör också att man inte äter annat, och hela kostmönstret påverkar risken för att drabbas, säger Emily Sonestedt. Rökning har också visat sig vara en av de starkaste riskfaktorerna för hjärtattacker, då rökningen skadar blodkärlen och ökar risken för att man drabbas av en blodpropp. Men det hjälper att sluta röka, enligt Hjärt- och lungfonden minskar risken så snabbt som ett dygn efter det att man slutat. Efter ett år är risken halverad, och fem år senare har en person som tidigare rökt samma risk för att drabbas som någon som aldrig rökt. Även en stressig livsstil påverkar risken att drabbas av en hjärtinfarkt. En stor studie från University college i London 2008 visade också att stress i arbetslivet ökade riskerna för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. I studien följde forskarna 10.000 offentliganställda i åldern 35–55 år i 12 år, där de fick svara på frågor om hur stressade de var på jobbet. Studien visade att det finns biologiska faktorer som gör att stress ökar riskerna för hjärtsjukdom eftersom stressen påverkar den del av nervsystemet som styr hjärtats arbete. Man såg också att de som uppgav att de var stressade hade högre halter av stresshormon i sin saliv. Stresshormoner kan på sikt skada blodkärlen och göra så att kärlen åldras i förtid. – Känner man en obalans i sin tillvaro ska man ta den på allvar och bromsa. Stressen är svårare att mäta än till exempel blodfetter som man kan mäta med ett blodprov, men den är fortfarande en stark riskfaktor, säger Mai-Lis Hellenius. Läs mer: Hon bestämde sig för ett liv utan stress Brist på motion är också en riskfaktor för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Mai-Lis Hellenius rekommenderar att man tränar tre gånger i veckan, försöker att gå 10.000 steg per dag och avbryter sitt stillasittande minst en gång i halvtimmen. – Hela samhället påverkar vår livsstil. Vi sitter vid våra skärmar och jobbar inte med kroppen längre. Om man kan öka vardagsmotionen så är det väldigt positivt, säger Mai-Lis Hellenius. Enligt en studie publicerad i New England Journal of Medicine kan livsstilen minska risken att drabbas av hjärtinfarkt, även för dem som har en genetisk hög risk att drabbas. – Man kan så klart drabbas även om man har en sund livsstil. Det finns faktorer vi inte känner till ännu, och en ärftlighet för benägenhet till bland annat höga blodfetter och blodproppar. Men även om man tillhör en familj med många hjärtinfarkter så kan man alltid påverka risken med sin livsstil, säger Mai-Lis Hellenius. Och även om man har levt ohälsosamt länge finns det all anledning att ändra sin livsstil. I en spansk studie lottade forskarna 7.447 personer med hög risk för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar till tre olika dieter. En grupp fick äta medelhavskost med tillägg av olika nötter, en åt medelhavskost med extra olivolja – och den tredje gruppen uppmanades att minska sitt fettintag. När man sedan, efter i snitt 4,8 år, jämförde antalet personer som drabbats av hjärtinfarkt, stroke eller död i kardiovaskulära sjukdomar såg man att de båda grupper som ätit medelhavskost hade 30 procent lägre risk att ha drabbats än de som minskat fettintaget. – I den studien såg man att en omläggning bland människor som redan hade hög risk kunde förebygga var tredje fall av hjärtinfarkt. Så det är ett starkt exempel på att det går att förändra sin livsstil. Och om vi kunde förändra alla de livsstilsfaktorer som ökar risken att drabbas skulle man kunna förebygga upp till 90 procent av de hjärtinfarkter som sker, säger Mai-Lis Hellenius. Foton i text: TT, Mark Earthy, Beatrice Lundborg, Erik G Svensson Symtom på hjärtinfarkt Ett vanligt symtom är en stark, ihållande bröstsmärta, som också kan stråla ut i armarna. Man kan även få obehagskänslor i bröstet som strålar mot hals, käkar och skuldror. Andra symtom är illamående, andnöd, kallsvettning, rädsla, ryggvärk, hjärtklappning och yrsel. Sök hjälp direkt. Om du, eller någon nära dig, kan misstänkas ha drabbats av en hjärtinfarkt ring 112 för att få vård så snabbt som möjligt. Ju tidigare du får vård efter en hjärtinfakt, desto större är chanserna att överleva. Källa: Vårdguiden, 1177.se ", "article_category": "other"}
{"id": 11699, "headline": "”Dags för akut hjälp – och långsiktigt stöd till Somalia”", "summary": "Sverige bör snabbt öka det akuta stödet till Somalia, ett av världens mest ”sköra länder” och nu hårt drabbat av svält. Men vi bör också återuppta stödet till högre utbildning och forskning i Somalia, ett långsiktigt och stabilt stöd som sedan kan bilda modell för stöd till andra sköra stater. Det skriver 18 forskare från svenska universitet och högskolor.", "article": "Sextiofem miljoner människor har flytt sina hem undan fattigdom, svält, krig och terror. Svälten är omfattande i Sydsudan och hotar nordöstra Nigeria, Jemen och hälften av Somalias 12 miljoner. Sverige har en tradition av solidaritet med de mest utsatta och gav under 70- och 80-talet långsiktigt utbildnings- och forskningsstöd till sköra länder som Somalia. Vi föreslår att Sverige både gör akuta insatser mot svälten i Somalia och satsar på landets framtid genom långsiktigt samarbete mellan somaliska och svenska universitet i medverkan av akademiker i diasporan. Detta kan bli modellbildande för svenskt stöd även till andra sköra länder. Trots framsteg under de senaste 25 åren lever tio procent av jordens 7,5 miljarder i extrem fattigdom och försöker överleva på 2 dollar per dag och person. Idag är 65 miljoner människor på flykt undan krig, terror och hungersnöd varav 20 miljoner utanför det egna landet. Flyktingkrisen göder populistiska rörelser och främlingsfientligheten underminerar tron på en solidarisk värld. De extremt fattiga lever ofta i ”sköra stater” (på engelska ”fragile states”). Regeringar i ”sköra stater” saknar ofta legitimitet. Inbördeskrig och korruption skapar en otrygg befolkning med osäker tillgång till bostad, mat, utbildning och sjukvård. Somalia, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och Sudan rankas som världens fyra sköraste länder. Åttahundra miljoner människor bor i de 20 och 225 miljoner i de tio sköraste länderna, varav sex i Afrika. Sverige ger sedan många år utvecklingsbistånd till Somalia. Under 1980-talet satsade vi framgångsrikt på Somalias universitet. Inbördeskriget 1991 avbröt satsningen. Ett 30-tal somalier forskarutbildades och arbetar nu i Sverige eller internationellt. Terrorn håller ännu delar av Somalia och dess grannländer i skräck men det finns tecken på viss stabilisering. Nyligen valdes Mohamed Abdullahi Mohamed till president under relativt demokratiska former. Universitet och högskolor har startats på privata initiativ i medverkan av akademiker från diasporan, inklusive somaliska forskare utbildade i Sverige. Behoven av utbildad personal är enorma. Vi arbetar vid fem svenska universitet och högskolor eller är medlemmar av Somalisk-Svenska Forskarföreningen SSRA. Via SSRA har somaliska forskare i det tidigare samarbetet fortsatt med insatser i Somalia i till exempel kampen mot könsstympning och i bybaserade program för mental hälsa. De hade också en aktiv roll i den första ”Nationella Hälsokonferensen” i Somalia på två decennier, som genomfördes i Mogadishu år 2013. Sedan 2013 har högskolan i Dalarna anordnat en unik delvis nätbaserad masterutbildning för barnmorskor och sjuksköterskor i sexuell och reproduktiv hälsa i samarbete med universitet och högskolor i Somaliland och Puntland. I partnerskap med sex somaliska universitet och högskolor har vi med väsentligen egna resurser sedan 2013 inlett det unika samarbetet ”Forskning för hälsa i Somalia”. Vi har arrangerat två konferenser vid Umeå Universitet med upp till 50 deltagare från alla regioner i Somalia. Mötena har skapat ett förtroendefullt samarbete mellan universiteten och en gemensam plattform för hälsoforskning har vuxit fram, ”Healing the health system after civil unrest” (Glob Health Action 2015;8:27831). Förra året arrangerade vi en tvåveckors kurs i metoder för hälso- och sjukvårdsforskning i Somaliland för 24 lärare från universitet och högskolor från hela Somalia. I år genomför varje lärare ett projektarbete handledda av somaliska och svenska forskare. Studierna är självfinansierade av deltagarna, somaliska och svenska universitet. Vi vill medverka till att skapa en kritisk massa av forskare och lärare vid universiteten och hälsoministerierna som främjar en kultur där forskningsresultat är grunden för utbildningar, prevention och utveckling av hälso- och sjukvården i Somalia. Samarbetet har pågått i fyra år med små externa resurser. Nu krävs långsiktigt och stabilt stöd. Världens sköraste länder, dit Somalia hör, är hårt drabbade. Nu krävs återigen akuta insatser men detta får inte skymma behovet av långsiktigt stöd. En av oss (KBM) är på plats i WHO:s räddningsteam i Nairobi och Somalia och konstaterar i dag att svält-situationen är prekär och att man dessutom ”står inför ett kolerautbrott med hittills 20 000 rapporterade fall varav 500 dödsfall. Det är en kamp mot klockan för över 3 miljoner människor. Varje liv som sparas är en framgång. Det finns inget bättre tillfälle att visa Somalia att det internationella samfundet bryr sig och att det humanitära biståndet måste kopplas till långsiktiga insatser för motståndskraft, återhämtning och utveckling.” Sverige bör bilateralt och i internationellt samarbete ge fortsatt utvecklingsbistånd med ökade satsningar på utbildning och forskning. Det ger framtidshopp, nya jobb, främjar öppenhet och försoning. Vårt samarbete mellan universitet i Somalia och Sverige tillsammans med diasporan kan vara en förebild. Somalia och andra sköra stater behöver egen kunskap och kompetens kring prevention, diagnos och behandling av viktiga sjukdomar. Då krävs investeringar i högre utbildning och forskning. Universitetsbaserad forskning har en central roll, till exempel vid utveckling av nya läkemedel, speciellt vid sjukdomar som hotar folkhälsan i fattiga länder. Vi föreslår att Sverige: - ökar det akuta stödet till organisationer som hjälper svältande i Afrika och Mellanöstern. - återupptar stödet till högre utbildning och forskning i Somalia som var så framgångsrikt fram till 1991 när inbördeskriget startade. Vår modell för partnerskap mellan somaliska och svenska universitet och diasporan är värd att pröva. - introducerar ett särskilt utvecklingsstöd till utbildning och forskning i världens “sköra stater” för att skapa långsiktig kapacitet för landsrelevant forskning. - står värd för en internationell konferens om hur utbildnings- och forskningskapacitet ska stärkas i ”sköra stater”. Givarländer, relevanta FN-organ, filantropiska föreningar och universitet bör medverka. Vi är inspirerade av Sveriges tidigare ledarroll med stöd till forskning för världens fattiga där nobelpristagaren Sune Bergström var pionjär i framgångsrika internationella satsningar på forskning för global hälsa. Yusuf Abdulkadir, med dr, SSRA Yakoub Aden Abdi, med dr, SSRA Maria Emmelin, professor, Lunds universitet Kerstin Erlandsson, docent, Högskolan Dalarna Lennart Freij, docent SSRA Lars L Gustafsson, professor Karolinska institutet Anneli Ivarsson, professor, Umeå universitet Annika Johansson, fil dr, SSRA John Kinsman, docent, Umeå universitet Marie Klingberg-Allvin, professor Högskolan Dalarna Carina Källestål, docent, Uppsala universitet Khalif Bile Mohamud, med dr, SSRA Mats Målqvist, docent, Uppsala universitet Fatumo Osman, doktorand, Högskolan Dalarna Lars-Åke Persson, professor, Uppsala universitet Klas-Göran Sahlén, med dr, Umeå Universitet Stig Wall, professor em, Umeå universitet Marian Warsame Yusuf, med dr, SSRA Somalia och andra sköra stater behöver egen kunskap och kompetens kring prevention, diagnos och behandling av viktiga sjukdomar. Då krävs investeringar i högre utbildning och forskning. ", "article_category": "other"}
{"id": 11723, "headline": "Fördubblad skilsmässorisk för kvinnor med toppjobb", "summary": "Män med chefsjobb har normal skilsmässorisk. Kvinnor med chefsjobb har fördubblad skilsmässorisk. Det visar forskningen. – Kvinnor måste ha en jämlik relation innan de gör karriär, säger docenten Johanna Rickne.", "article": "Rapporten ”All the single ladies. Toppjobb och skilsmässor bland kvinnor och män”, som släpptes i december 2016, utmanar bilden av Sverige som jämlikhetslandet nummer ett. Rapporten, som är gjord av nationalekonomen Johanna Rickne och statsvetaren Olle Folke, visar att toppjobb inom näringslivet eller inom politiken innebär större risk för kvinnor. Medan kvinnor i toppositioner oftare får offra sina äktenskap så har män i topposition inte samma problem. Studien har väckt två typer av reaktioner. – Å ena sidan igenkänning från till exempel kvinnliga chefer som menade att befordran leder till dålig stämning i äktenskapet. Å andra sidan efterfrågades konkreta råd för hur kvinnor ska undvika problemet, säger Johanna Rickne, docent vid Stockholms universitet. Studien, som bygger på data från åren 1990–2014, omfattar 2 000 kvinnor och män som levde i äktenskap innan de utsågs till riksdagsledamot, kommunstyrelseordförande eller vd i ett företag med mer än 100 anställda. – Statistiken visar att en ojämställd relation riskerar att spricka om kvinnan gör karriär, säger Johanna Rickne. Johanna Ricknes och Olle Folkes rapport är tydligast när det gäller kvinnor som blivit befordrade till kommunstyrelseordförande eller till riksdagsledamot. Här har forskarna lättare kunnat jämföra hur det gick för de kvinnor och män som vann valet gentemot de som förlorade valet och därmed inte blev befordrade. Bland kvinnorna som blev befordrade till ett framträdande politiskt ämbete var hela 10 procent skilda inom tre år, vilket är mer än dubbelt så många som bland de kvinnor som inte blev befordrade under samma tidsperiod. För kvinnor, som inte blev valda, låg skilsmässorisken på samma nivå som för män som blivit befordrade. För nytillsatta vd:ar syns en liknande könsskillnad. Bland de kvinnor som befordrats till vd i större företag hade 11 procent skilt sig efter tre år på det nya jobbet, mot bara hälften för män som utsetts till vd. Sett över en längre tidshorisont blir skillnaden mellan männen och kvinnorna ännu större. Skilsmässorisken för kvinnor, som tar toppjobb, är alltså oavsett mätperiod dubbelt så stor. Ojämlikheten i karriärstrappan, mellan kvinnors och mäns karriärer, har flera bottnar. Studien pekar på att risken för skilsmässa avgörs flera år innan karriären tar fart. Kvinnor väljer oftare en äldre partner som tjänar mer. Bland personer som blev kommunstyrelseordförande eller riksdagsledamot för första gången mellan 1991 och 2010 var det kvinnorna som tog ut minst 80 procent av föräldraförsäkringen. Hur äktenskapet hanterar jämlikheten under de år barnen föds kan vara utslagsgivande för hur det blir när kvinnans karriär sätter fart tio år senare. – Om kvinnan från början tagit större ansvar för hem och familj så rubbas jämvikten den dag hon blir chef. Obalansen i arbetsfördelningen är sannolikt orsaken till skilsmässa. – Visst, det kan vara viktigt att dela på föräldraledigheten, att vabba lika mycket och dela på hemmets sysslor. Men det handlar kanske ännu mer om hur vi väljer partner. Väljer kvinnor i högre grad någon med högre utbildning och högre lön, så kan det finnas förväntningar på att det är mannens karriär som räknas, framhåller Johanna Rickne. Undersökningen ”All the single ladies. Toppjobb och skilsmässor bland kvinnor och män” publicerades i december 2016. Enligt författarna till rapporten, Johanna Rickne och Olle Folke, ”så blir familjen ett stöd i genomsnittsmannens karriär, men en källa till stress och konflikt för genomsnittskvinnan”. Den största andelen skilsmässor sker då kvinnan stärker sitt ekonomiska övertag, och den minsta andelen skilsmässor där mannen gör det. Samtidigt visar rapporten att skilsmässorisken inte ökar när kvinnan befordras i relationer som var mer jämlika från början. Till exempel så påverkas inte par som haft ett mer jämlikt uttag av föräldraledigheten eller där åldersskillnaden mellan makarna är liten. ", "article_category": "other"}
{"id": 11731, "headline": "Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete”", "summary": "Rikard lever i en bonusfamilj med fem barn. Två är hans egna, två sambon Annas och ett är gemensamt. – Nu har det urartat. Annas barn är hånfulla och struntar fullständigt i vad jag säger och tycker. Jag ser hur Anna lider, men hon orkar inte ta tag i situationen, berättar Rikard om sin katastrofvardag.", "article": "När en del av hans vänner talar om hur bra det fungerar i deras bonusfamilj sitter Rikard tyst. Han känner inte igen sig i bilden. Han tänker att han i stället hamnat i en ny och ofta väldigt destruktiv familjekonstellation. – I mitt fall handlar det inte om att jag fått två bonusbarn som berikar livet – snarare är det tvärtom, säger Rikard. Först några korta fakta: Rikard bor tillsammans med Anna. De har ett gemensamt barn och två vardera sedan tidigare relationer. Den gemensamma sonen är fem år. Rikards döttrar är tolv och fjorton år. Annas dotter är också fjorton år, medan sonen är nio år. – Under en middag för ett par dagar sedan frågade jag Annas dotter hur det var i skolan. Hon fräste till och menade att jag inte var hennes ”farsa”, att jag bara var en trist gammal gubbe som inte hade ett dugg att göra med hur det gick för henne i skolan. Läs mer: Socionomen: ”Först måste Rikard och Anna diskutera själva” Rikard berättar att det blev tyst runt bordet. Han säger att han märkte hur hans barn tyckte att hela situationen var pinsam. – De flesta kanske tycker att jag inte ska fästa så stor vikt vid det här, att tonåringar lätt brusar upp när hormonerna stormar i deras kroppar. Men när ett sådant här beteende upprepas gång på gång i olika sammanhang orkar jag snart inte längre. Rikard berättar att efter den stormiga middagen skulle Annas dotter gå hem till en kamrat. Både han och Anna undrade när dottern skulle komma hem. ”När jag känner för det”, blev svaret. – Jag tittade på Anna och hoppades att hon skulle påpeka att vi kommit överens om att våra fjortonåringar ska vara hemma senast halv tio under skolveckorna. Men Anna stod bara där. När Annas dotter lämnat huset blev Rikard utskälld av sin egen dotter. Hon undrade varför hon måste vara hemma halv tio, men inte … ”Det är inte schyst. Varför ska det vara så olika för oss? Vi är ju lika gamla”, sa hon. – Det här är två exempel på hur det kan vara hemma hos oss. Varannan vecka bor alla barnen här hos oss, och varannan vecka är bara vår gemensamma son här. Vi ville att han skulle få känna tryggheten att få vara ensam med sina föräldrar de första åren. Rikard säger att han och hans tidigare partner är överens om vilka regler som ska gälla för deras barn. Det handlar om veckopengens storlek, när de ska vara hemma på kvällarna, att de måste hjälpa till att städa sina rum och så vidare. – Annas före detta man lever ensam och verkar ha ganska få regler när barnen är hos honom, och det ställer till problem när de är hos Anna och mig. Barnen städar inte sina rum, fjortonåringen kommer och går lite som hon vill. Nu har det gått så långt att Annas son börjat vända sig emot Rikard, säger han. – Om jag lagat kvällsmaten vägrar han till exempel att äta av den. Till slut tar Anna fram en pizza ur frysen och värmer den i mikron. Jag har sagt till henne att det bara spär på hans beteende, men hon menar att han inte kan få lägga sig hungrig. Rikard säger att han älskar sina barn, och att han märker att Anna älskar sina. Han säger också att han försökt närma sig alla barnen med ett öppet hjärta, och att han inte försökt tränga sig på med sin syn på hur det ska fungera i en familj. – Jag och Anna är överens om hur det ska vara – när hennes barn inte är här. Men så fort de kommer in genom dörren är allt som bortglömt. Rikard berättar att han och hans dåvarande hustru separerade för åtta år sedan. Han hade några kortare relationer efter det, men var noga med att ingen kvinna sov över hemma hos honom när hans barn var där. – Så träffade jag Anna och kände att jag ville dela mitt liv med henne. När vi började tala om att flytta ihop resonerade vi mycket om det här med bonusfamiljer, och vad det innebär för både föräldrar och barnen. Rikard och Anna köpte ett stort hus i västra Stockholm där alla barn kunde få varsitt rum. Och de tänkte att det smidigaste ändå var att låta alla barn bo där varannan vecka, frånsett då den gemensamma sonen som ju bor där för jämnan. – Vi ville att våra barn skulle lära känna varandra på ett naturligt sätt och att vi skulle bli en sådan där lycklig bonusfamilj som man kan läsa om i tidningarna. Kanske var vi för naiva. Ganska snart märkte Rikard att Annas barn tog avstånd från honom, när han berättade något vid matbordet möttes han av suckar och menande blickar. Hans förslag på semesterresor möttes med tystnad, och när han undrade vad de skulle göra på helgen var det tyst. – Men nu är det värre. Annas barn struntar i vad jag säger och tycker. Jag ser hur Anna lider, men hon orkar inte ta tag i situationen. – Kanske har hon dåligt samvete för att det var hon som lämnade barnens far. Men när jag tog upp det menade hon att det skulle bli bättre med tiden. Har du ingen skuld till den dåliga relationen? – Jo, så kan det nog vara. Men det är svårt att balansera mellan tre olika normsystem. Jag och min förra fru har ett system, Anna har ett annat och pappan till hennes barn ett tredje. – Vi är sammanlagt fem vuxna och fem barn som ska navigera på detta stormiga hav. Alla bär vi nog vårt ansvar, men nu ser jag inte hur vi ska kunna lösa upp de här knutarna. Kanske är det för sent. Familjeterapi? – Jag föreslog Anna det, men hon vill inte, tycker att det känns onödigt. Hennes barn är inte sura mot henne och mina barn gillar henne jättemycket. Separation, flytta isär och bryta det negativa mönstret? – Jag älskar Anna, hon är min drömkvinna. Så jag vill inte förlora den relationen. Vi får se hur det går. Endera får jag bli helt tyst och hoppas att Annas barn ändrar sitt beteende, eller så ... ja, jag vet inte vad som är bäst. Har du talat med Annas barn om dina känslor? – Just nu är det inte läge för det. Så fort jag säger något möts jag av kommentarer om att jag inte är deras pappa och att de inte bett om att få leva med mig. Rikard har läst på om hur det kan vara att leva i en bonusfamilj. Och han har tagit del av råd och tips i tidningar och tidskrifter. – När mina vänner och kollegor som också har bonusbarn berättar om sin vardag undrar jag om det verkligen kan vara så bra. Eller är det bara jag som misslyckats så kapitalt? Fotnot: Rikard och Anna heter egentligen något annat. Bonuslivet. Läs tidigare delar Del 5 Nära 250.000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädjeämnen och svårigheter med ”bonuslivet”. Läs del 1: En bonusfamilj är högsta vinstlotten – om den fungerar Del 2: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar” Del 3: Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan” Del 4: Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete” Berätta själv! Har du själv erfarenhet av att leva i en bonusfamilj? Dela gärna med dig. Mejla till insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 11734, "headline": "”Bevara de värdefulla skogar som ännu finns kvar i Sverige”", "summary": "Sverige har åtagit sig att skydda 20 procent av landets land- och sötvattensområden till 2020. Men hittills har bara 4–5 procent av den omfattande produktiva skogen bevarats. För att nå de demokratiskt beslutade målen måste Skogsstyrelsens beslut om stopp för inventering av nyckelbiotoper hävas, skriver sju forskare.", "article": "En av mänsklighetens stora ödesfrågor är bevarande och återskapande av funktionella ekosystem och biologisk mångfald. Därför har Sverige, liksom en lång rad länder världen över kommit överens om att hejda förlusten av arter och värdefulla naturområden och att inom några år skydda tillräckligt mycket av de landbaserade naturtyperna för att uppnå målen. För Sveriges del handlar det om ett etappmål om att minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensområden ska vara bevarade inom tre år, till 2020. För vårt största och mest artrika landbaserade ekosystem, med flest rödlistade arter knutna till sig, det vill säga den produktiva skogen, ser det i dag dystert ut gällande att förverkliga miljömålen. Endast cirka 4–5 procent av den totala produktiva skogsmarken är formellt skyddad och bara kring 2 procent nedanför den fjällnära gränsen. I dag finns en rödlista med drygt 2 000 skogsarter i Sverige och en officiell rapportering till EU, med anledning av art- och habitatdirektivet, som visar att 14 av 15 utpekade skogsbiotoper inte har en gynnsam bevarandestatus. Samtidigt finns det brister när det gäller de skyddade och undantagna områdenas omfattning, funktionalitet och representativitet. För att nå de demokratiskt beslutade målen är det centralt att undanta alla skogliga värdekärnor från skogsbruk. Det är skogar som utifrån bestånds- struktur eller artförhållanden bedömts ha en stor betydelse för skyddsvärd fauna och flora och/eller för en prioriterad skogstyp. Ett viktigt verktyg i detta arbete är att kartlägga och värna nyckelbiotoper, det vill säga livsmiljöer som har stor betydelse för floran och faunan och ofta hyser hotade och sällsynta arter. Nyckelbiotoper är rika på biologisk mångfald gällande totala antalet arter, antalet signalarter och rödlistade arter liksom volymen och diversiteten av död ved. Därför är det med bestörtning vi reagerar mot det beslut som fattats av Skogsstyrelsens generaldirektör, att under en obestämd tid pausa inventeringarna av skyddsvärda skogar i nordvästra Sverige. Inom svenskt miljö- och naturvårdsarbete utgör inventeringen av nyckelbiotoper ett viktigt underlag som ger en bild av var i skogslandskapet det finns biologiskt särskilt värdefulla miljöer. Det är en beprövad metod som Sveriges myndigheter, markägare, certifieringsorganisationer, konsulter och andra intressenter har praktisk och konkret nytta av för att avgränsa, skydda och sätta av områden med höga naturvärden. Skogsstyrelsen registrerar nyckelbiotoper och understödjer därmed myndighetens arbete med att bilda biotopskyddsområden samt Länsstyrelsens arbete med reservatsbildning. Även markägare har nytta av denna information när de frivilligt ska undanta skogar från skogsbruk. Nyckelbiotoperna ingår i kartläggningen av skogliga värdekärnor. Beslutet om pausen i nyckelbiotopsinventeringen har inte förankrats i den samverkansprocess kring begreppet nyckelbiotoper där representanter från skogsbruket, myndigheter, forskare och den ideella naturvården ingår. Inte heller baseras inventeringspausen på forskningsresultat inom naturvårdsbiologi. Skogsstyrelsens analys av uppföljningen av biologisk mångfald i nyckelbiotoper (2017) visar att nyckelbiotoper i fjällkommunerna i nordvästra Sverige till och med har högre biologiska värden än genomsnittet för landet. Det är också här en stor del av Sveriges kontinuitetsskogar finns. Kontinuitetsskogar är skogar som aldrig tidigare kalavverkats och som därför har unika kvaliteter för många arter. Här finns en mångfald fortfarande kvar som härrör från en historisk tid då en mycket större del av skogslandskapet bestod av obrukad naturskog. Bevarandet av våra kvarvarande gamla kontinuitetsskogar har en avgörande roll i arbetet med att nå våra miljömål för skogen. Dessa naturtyper är oerhört svåra att återskapa eftersom de har månghundraårig eller mångtusenårig kontinuitet - om de restaurerade skogarna ska återkoloniseras krävs det att arter finns i livskraftiga populationer i närområdet. Det finns ingen forskning som hittills kunnat påvisa att skogsekosystemet kan återhämta sig och återfå den mångfald som fanns i månghundraårigt naturskogstillstånd under en normal omloppstid på 80–120 år. I stället sker det en kraftig trivialisering när kontinuitetsskogar och andra värdekärnor kalavverkas. Det sker också en uttunning av viktiga livsmiljöer om grova och gamla träd gallras bort. Det är av yttersta vikt att Skogsstyrelsens och länsstyrelsernas inventeringsarbete fortsätter eftersom denna information behövs för att kartlägga skogar med höga naturvärden och för att nå Sveriges miljömål. Det är mer kostnadseffektivt att bevara befintliga värdekärnor än att tillåta avverkning för att senare försöka återskapa värdefulla områden, om det ens går. Nyckelbiotoper är i sig ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Nyckelbiotoper är dock ofta små, isolerade och lider av negativa kanteffekter och fragmentering. Närhet till avverkningar minskar också deras bidrag till bevarandet av den biologiska mångfalden. För att nyckelbiotoperna ska vara funktionella och kunna bidra till regeringens etappmål om att minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensområden ska bevaras, måste hela värdekärnan (där nyckelbiotopen ingår) skyddas långsiktigt för att tillsammans med formella skyddsformer, spridningskorridorer och buffertzoner skapa ekologiskt representativa och välförbundna områden i ett landskapsperspektiv. Därutöver måste stora arealer skogsmark restaureras för att nå målet. Skogsstyrelsen har meddelat att nya arbetssätt kring skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige bör utvecklas men fram till dess måste befintlig nyckelbiotopsmetod fortsätta användas. Eftersom bevarande av värdekärnor och nyckelbiotoper är ett centralt och självklart åtagande för hållbar skogsförvaltning, riskerar pausen av kartläggningen att leda till dåligt rykte för Sverige internationellt. De värdefulla naturskogarna i nordvästra Sverige utgör en viktig och unik del av Europas naturarv. Vi menar att beslutet om pausen i nyckelbiotopsinventeringen är högst olämplig och bör upphävas omedelbart. För att nå upp till nationella och internationella miljömål måste samtliga oskyddade värdekärnor, där även nyckelbiotoper ingår, undantas från skogsbruk. Och det brådskar att lokalisera dessa värdekärnor då de i det moderna skogsbruket försvinner med hög hastighet. Vi har stöd i vår uppfattning av mer än 70 forskare och tjänstemän. Vi kommer tillsammans att överlämna ett upprop med kritik mot beslutet till Herman Sundqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen, ansvariga ministrar och ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet. Lars Ericson, professor emeritus, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet Per-Anders Esseen, professor, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet Frank Götmark, professor, ekologi, Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs Universitet Håkan Hytteborn, professor emeritus, Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala universitet Margareta Ihse, professor emerita i ekologisk geografi, Stockholms universitet Jan Lagerlöf, professor, tidigare Institutionen för ekologi, SLU Honor C. Prentice, professor, Biologiska institutionen, Lunds universitet Vi har stöd i vår uppfattning av mer än 70 forskare och tjänstemän. Vi kommer tillsammans att överlämna ett upprop med kritik mot beslutet till Herman Sundqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen, ansvariga ministrar och ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet. ", "article_category": "other"}
{"id": 11737, "headline": "Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete”", "summary": "Rikard lever i en bonusfamilj med fem barn. Två är hans egna, två sambon Annas och ett är gemensamt. ” Nu har det urartat. Annas barn är hånfulla och struntar fullständigt i vad jag säger och tycker. Jag ser hur Anna lider, men hon orkar inte ta tag i situationen”, berättar Rikard om sin katastrofvardag.", "article": "Bonuslivet Del 4 Nära 250 000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädjeämnen och svårigheter. Tidigare artiklar var införda 4, 5 och 6/4. När en del av hans vänner talar om hur bra det fungerar i deras bonusfamilj sitter Rikard tyst. Han känner inte igen sig i bilden. Han tänker att han istället hamnat i en ny och ofta väldigt destruktiv familjekonstellation. – I mitt fall handlar det inte om att jag fått två bonusbarn som berikar livet – snarare är det tvärtom, säger Rikard. Först några korta fakta: Rikard bor tillsammans med Anna. De har ett gemensamt barn och två vardera sedan tidigare relationer. Den gemensamma sonen är fem år. Rikards döttrar är tolv och fjorton år. Annas dotter är också fjorton år, medan sonen är nio år. – Under en middag för ett par dagar sedan frågade jag Annas dotter hur det var i skolan. Hon fräste till och menade att jag inte var hennes ”farsa”, att jag bara var en trist gammal gubbe som inte hade ett dugg att göra med hur det gick för henne i skolan. Rikard berättar att det blev tyst runt bordet. Han säger att han märkte hur hans barn tyckte att hela situationen var pinsam. – De flesta kanske tycker att jag inte ska fästa så stor vikt vid det här, att tonåringar lätt brusar upp när hormonerna stormar i deras kroppar. Men när ett sådant här beteende upprepas gång på gång i olika sammanhang orkar jag snart inte längre. Rikard berättar att efter den stormiga middagen skulle Annas dotter gå hem till en kamrat. Både han och Anna undrade när dottern skulle komma hem. ”När jag känner för det”, blev svaret. – Jag tittade på Anna och hoppades att hon skulle påpeka att vi kommit överens om att våra fjortonåringar ska vara hemma senast halv tio under skolveckorna. Men Anna stod bara där. När Annas dotter lämnat huset blev Rikard utskälld av sin egen dotter. Hon undrade varför hon måste vara hemma halv tio, men inte … ”Det är inte schyst. Varför ska det vara så olika för oss? Vi är ju lika gamla”, sa hon. – Det här är två exempel på hur det kan vara hemma hos oss. Varannan vecka bor alla barnen här hos oss, och varannan vecka är bara vår gemensamma son här. Vi ville att han skulle få känna tryggheten att få vara ensam med sina föräldrar de första åren. Rikard säger att han och hans tidigare partner är överens om vilka regler som ska gälla för deras barn. Det handlar om veckopengens storlek, när de ska vara hemma på kvällarna, att de måste hjälpa till att städa sina rum och så vidare. – Annas före detta man lever ensam och verkar ha ganska få regler när barnen är hos honom, och det ställer till problem när de hos Anna och mig. Barnen städar inte sina rum, fjortonåringen kommer och går lite som hon vill. Nu har det gått så långt att Annas son börjat vända sig emot Rikard, säger han. – Om jag lagat kvällsmaten vägrar han till exempel att äta av den. Till slut tar Anna fram en pizza ur frysen och värmer den i mikron. Jag har sagt till henne att det bara spär på hans beteende, men hon menar att han inte kan få lägga sig hungrig. Rikard säger att han älskar sina barn, och att han märker att Anna älskar sina. Han säger också att han försökt närma sig alla barnen med ett öppet hjärta, och att han inte försökt tränga sig på med sin syn på hur det ska fungera i en familj. – Jag och Anna är överens om hur det ska vara – när hennes barn inte är här. Men så fort de kommer in genom dörren är allt som bortglömt. Rikard berättar att han och hans dåvarande hustru separerade för åtta år sedan. Han hade några kortare relationer efter det, men var noga med att ingen kvinna sov över hemma hos honom när hans barn var där. – Så träffade jag Anna och kände att jag ville dela mitt liv med henne. När vi började tala om att flytta ihop resonerade vi mycket om det här med bonusfamiljer, och vad det innebär för både föräldrar och barnen. Rikard och Anna köpte ett stort hus i västra Stockholm där alla barn kunde få varsitt rum. Och de tänkte att det smidigaste ändå var att låta alla barn bo där varannan vecka, frånsett då den gemensamma sonen som ju bor där för jämnan. – Vi ville att våra barn skulle lära känna varandra på ett naturligt sätt och att vi skulle bli en sådan där lycklig bonusfamilj som man kan läsa om i tidningarna. Kanske var vi för naiva. Ganska snart märkte Rikard att Annas barn tog avstånd från honom, när han berättade något vid matbordet möttes han av suckar och menande blickar. Hans förslag på semesterresor möttes med tystnad, och när han undrade vad de skulle göra på helgen var det tyst. – Men nu är det värre. Annas barn struntar i vad jag säger och tycker. Jag ser hur Anna lider, men hon orkar inte ta tag i situationen. – Kanske har hon dåligt samvete för att det var hon som lämnade barnens far. Men när jag tog upp det menade hon att det skulle bli bättre med tiden. Har du ingen skuld till den dåliga relationen? – Jo, så kan det nog vara. Men det är svårt att balansera mellan tre olika normsystem. Jag och min förra fru har ett system, Anna har ett annat och pappan till hennes barn ett tredje. – Vi är sammanlagt fem vuxna och fem barn som ska navigera på detta stormiga hav. Alla bär vi nog vårt ansvar, men nu ser jag inte hur vi ska kunna lösa upp de här knutarna. Kanske är det för sent. Familjeterapi? – Jag föreslog Anna det, men hon vill inte, tycker att det känns onödigt. Hennes barn är inte sura mot henne och mina barn gillar henne jättemycket. Separation, flytta isär och bryta det negativa mönstret? – Jag älskar Anna, hon är min drömkvinna. Så jag vill inte förlora den relationen. Vi får se hur det går. Endera får jag bli helt tyst och hoppas att Annas barn ändrar sitt beteende, eller så ... ja, jag vet inte vad som är bäst. Har du talat med Annas barn om dina känslor? – Just nu är det inte läge för det. Så fort jag säger något möts jag av kommentarer om att jag inte är deras pappa och att de inte bett om att få leva med mig. Rikard har läst på om hur det kan vara att leva i en bonusfamilj. Och han har tagit del av råd och tips i tidningar och tidskrifter. – När mina vänner och kollegor som också har bonusbarn berättar om sin vardag undrar jag om det verkligen kan vara så bra. Eller är det bara jag som misslyckats så kapitalt? Fotnot: Rikard och Anna heter egentligen något annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 11746, "headline": "Sviktande potens känsligt ämne", "summary": "Efter trettioårsåldern drabbas var tionde man av erektionsproblem, och mer än var femte man mellan 60 och 70 år lider av impotens. Det finns flera sätt att behandla problemet.", "article": "Hormoner, lust, blodföde och nerver. En erektion är ett samarbete mellan en rad olika kroppsliga och psykiska funktioner. Men för en hel del män är det inte helt oproblematiskt. Efter trettioårsåldern beräknas runt var tionde man på något sätt vara drabbad av erektionsproblem, och mellan 60- och 70-årsåldern tror man att så många som var femte man lider av impotens. – Det finns många saker som gör att man inte fungerar sexuellt, men en vanlig orsak är påverkan på blodkärlen, eftersom en erektion kräver att man kan öka blodflödet med 50 till 100 gånger. Det ställer stora krav på blodkärlens form, säger Stefan Arver, docent och över-läkare vid Karolinska institutet. Erektionen är en process som startar i hjärnans lustcentrum. Därifrån skickas signaler om att svällkropparnas blodkärl ska fyllas maximalt. Att man inte har erektion under den största delen av dygnet beror på en aktiv process där nervsignaler hindrar blodflödet. – Erektionen är egentligen det avslappnade tillståndet, men den nervsignalering som hindrar den är väldigt kraftftull och kan direkt gripa in och förhindra erektionen om personen blir störd, säger Stefan Arver. Därför kan till exempel stress göra att man får problem med att få eller bibehålla erektionen. Åsa Enervik är barnmorska på RFSU-kliniken i Stockholm där hon ofta möter män som har just erektionsproblem. – Man kan ha en jättestark lust och erektionen fungerar, och så börjar man känna stress och då är det lätt att erektionen minskar. Medan vissa män är ganska avslappnade kring frågan blir det för andra ett väldigt stort problem, säger hon. Problem med erektionen kan också vara ett tecken på allvarliga bakomliggande faktorer, och kan vara ett första tecken på att man är i riskzonen för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Högt blodtryck, högt kolesterol och höga blodsockervärden, som man bland annat ser hos personer med diabetes, är alla kopplade till problem med erektionen. Enligt forskning har 40-åriga män med erektionsproblem fem gånger högre risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom före 50-årsåldern än 40-åriga män som inte har problemet. – Man brukar säga att först kommer erektionsproblemen och sedan kommer hjärt- och kärlsjukdomarna. När jag träffar patienter som lider av impotens så brukar jag rekommendera dem att kolla sitt allmänna hälsotillstånd för att se vilka de bakomliggande orsakerna är, säger Jan-Erik Damber, senior professor och överläkare vid Sahlgrenska akademin. Stefan Arver rekommenderar att man ser över sina levnadsvanor om man börjar få problem. Fysisk aktivitet har visat sig vara viktigt. – Det gör att man kan bibehålla en god kärlfunktion, och det har en klart förbättrande effekt på den sexuella funktionen, säger han. Rökning försämrar blodcirkulationen vilket försvårar erektionen, och alkohol kan ge problem med nervcellerna. – Alkohol och rökning är riktiga lustmarodörer. Alkohol kan göra en mer avslappnad i stunden men har en negativ effekt i högre doser, framför allt vid regelbunden konsumtion eftersom det tär på lustcentrum och använder upp hjärnans belöningssubstanser, säger Stefan Arver. För yngre människor kan erektionsproblem ofta handla om psykologiska faktorer. Medan vissa aldrig har kunnat få erektion, något som kan bero på en medfödd missbildning, rör det sig för de flesta om stress, kroppsuppfattning och bristande självkänsla. Något man kan komma tillrätta med genom till exempel psykoterapi. – Men samma psykologiska aspekter kan även finnas med hos äldre personer, vars nerver kan vara ännu mer känsliga för stress, säger Stefan Arver. Enligt P3 Nyheter har antalet unga killar mellan 15 och 24 år som tar ut potensmedel på recept ökat med 89 procent under de senaste tio åren. Jan-Erik Damber tror att det kan bero på att man vill ha en ”quick fix”. – Man kanske vill slippa ta tag i problem som närhet och intimitet. Medlen sänker tröskeln för en erektion även för dem som normalt sett har en fungerande potens, säger Jan-Erik Damber. Svårigheter med erektionen kan skapa stora problem med relationer för den som är drabbad, enligt studier. Man har exempelvis sett att singelmän som har erektionsproblem har svårare att inleda relationer, och det kan leda till ångest, dålig självkänsla och depression. Enligt Åsa Enervik finns det ett antal psykologiska anledningar till att män drabbas av problem med sin erektion. – Det kan bero på stress, på prestationsångest eller på att man faktiskt inte har lust till sex egentligen. Det finns också ett antal ”inre” och ”yttre” krav på sexet som kan göra det svårt att behålla erektionen. Hon menar att det fortfarande finns ett starkt stigma kring problemet. – Men om man får information om hur kroppen fungerar, om hur mycket som ska stämma för att kroppen ska svara på hjärnans sexlust, så kan det hjälpa. – Stigmat håller på att lösas upp men vi har fortfarande ett antal maskulinitetsnormer att tampas med innan vi kommer tillrätta med det här. Så att söka hjälp är verkligen jätteviktigt, säger hon. I dag finns flera välfungerande potensmedel för dem som drabbats. – Läkemedel som till exempel Viagra fungerar för de flesta, men samtidigt ska man också ta tag i de möjliga bakomliggande problemen, säger Jan-Erik Damber. Alkohol och rökning är riktiga lustmarodörer. Stefan Arver, överläkare 1 Motionera. Enligt studier kan tre 45-minuterspromenader i veckan minska risken för erektionsproblem med 75 procent på längre sikt. 2 Gör en allmän hälsokontroll. Höga blodfetter, högt blodtryck och höga blodsockervärden kan öka risken för erektionsproblem. 3 Se över dina alkohol- och rökvanor. Alkohol skadar nervcellerna och rökning skadar blodcirkulationen. 4 Stressa ner. Mycket stress, liksom exempelvis oro och dålig självkänsla, kan påverka möjligheten att få erektion. 5 Om du är drabbad: Sök hjälp. Viagra och liknande potensmedel hjälper de flesta. För vissa kan behövas remiss till en urolog eller en androlog. Man kan också behöva prata med en sexolog eller psykoterapeut. ", "article_category": "other"}
{"id": 11752, "headline": "Europa brottas med Tyskland", "summary": "Läxan från andra världskriget var att Tyskland måste hållas nere. Men historiens ironi vill att det nu är vi andra européer som sätter EU i gungning genom vår fruktan för att Europa ska bli för tyskt.", "article": "Lär vi något av historien? Jag menar som enskilda människor, som nationer eller stater? Mycket litet, fruktar jag, och då nästan alltid enbart genom katastrofer som en skilsmässa eller ett krig. Fast sådana historielektioner är smärtsamma, de är bittra och förödmjukande, kanske anledningen till att både privatpersoner och hela nationer försöker undvika att ställa sig öga mot öga med det förflutna. Den största av alla katastrofer är förstås andra världskriget. Inte minst för Europa. Har vi lärt oss något av kriget? Förhoppningsvis – att denna katastrof var så fruktansvärd att allt måste göras för att den inte ska upprepas igen. Denna övertygelse har i militära termer formulerats som att hålla ”the Russians out, the Americans in, and the Germans down”. Till detta lades en obligatorisk historielektion för den tyska nationen: omskolning, rättegångar, utrensningar, diverse förbud och nya demokratiska spelregler skulle göra Tyskland mindre tyskt och mer europeiskt. Det gällde att i en ny efterkrigsordning bädda in – eller milt fjättra – vad som snart igen skulle bli vår världsdels mäktigaste stat. Ty européernas moderna historia kan sägas handla om Europas förhållande till just Tyskland. Det är denna efterkrigsordning som nu hotar att brytas upp när Storbritannien lämnar EU samtidigt som Frankrike blir alltmer kritiskt till Europa och EU, galliska omskrivningar för Tyskland. Efterkrigsordningens kris har en förhistoria: den kan dateras till kommunismens sammanbrott. Plötsligt var Tyskland inte längre delat och snart skulle EU:s östutvidgning följa, traditionellt ett tyskt intresseområde och omland. Det Tyskland vann, var Frankrikes och Storbritanniens förlust. Margaret Thatcher och François Mitterrand var förfärade, klara över den plötsliga maktförskjutningen i Europa, samtidigt hjälplösa. Korten föreföll att ha blandats på nytt, men de man själv hade på hand var svaga och inget trumf eller ess fanns i rockärmen. Ett helt nytt spel – eller efterkrigsordning – började framstå som möjligt alternativ till det man efter 1945 lärt Tyskland att så mönstergillt spela. Men uppenbarligen inte längre som europeiskt sällskapsspel. Storbritannien har valt att lämna gemenskapen, ett beslut dikterat av en insulär, mycket brittisk blandning av lättsinnig ignorans och arrogans. Till inte ringa del utlöstes beslutet åtminstone omedvetet av Berlins generösa flyktingpolitik, den rörlighet för aliens som, redan tillämpad av EU-medborgare, stör britterna. Och resten av Europa. Tyskland öppnade Europas gränser. Men den tyska flyktingpolitiken har visat hur isolerat Berlin är i denna fråga samtidigt som tyskarna är mäktiga nog att utan konsultationer tvinga på de andra européerna en politik de inte vill ha. Enda undantaget var Tysklands drabant Sverige, tills en politik av nära nog brittisk ignorans och arrogans (på svenska tillskriven en ”moralisk stormakt”) kollapsade. Denna tyska Alleingang, om också med de bästa avsikter, har stärkt många européers farhågor att Tyskland blivit alltför mäktigt. Tyskland skulle inte längre kunna hållas nere (down), dikterar i stället villkoren för alla andra, i sista hand i kraft av sin ekonomiska övermakt. Av detta har Storbritannien fått nog och Frankrike skulle kunna följa efter. Men egentligen har det mer med deras svaghet än med tysk styrka att göra. Ingen av dem tvingades till den tyska historielektionen efter kriget; ännu har det inte riktigt gått upp för dem att segern över Hitler samtidigt bekräftade deras egen sorti från den europeiska scenen som suveräna stormakter: i stället uppträder britterna som om imperiet fanns kvar och splendid isolation vore en option medan fransmännen lockas av gaullistisk nostalgi, drömmen om svunnen storhet och suveränitet i Madame Le Pens populistiska tappning. Paradoxalt nog är det inte längre Tyskland, som en gång skulle hållas nere och bindas in, som hotet mot den europeiska gemenskapen utgår ifrån. Historiens ironi vill att det är vi andra européer som fruktar att ett europeiskt Tyskland håller på att bli för mycket av ett tyskt Europa. Det gäller redan de av oss som inte kan (till exempel Grekland) eller de som inte vill (Storbritannien). Fast vad skulle det bli av oss utan EU? Alla vi som i Tysklands sällskap kunnat framstå som starkare än vi är, skulle då genast konfronteras med vår egen svaghet. Och vad skulle det bli av Tyskland utan EU? Europa är för tyskarna Staatsräson, knappast för någon annan. Skulle deras europeiska dygder överleva? Alltså ansvaret man axlat för kriget, det – intakta – partilandskapet och den demokratiska, nästan pacifistiska välfärdsstaten? Eller skulle den tyska nationen söka sig en ny identitet av mer traditionellt slag i det förflutna? Alternativet till europeisk gemenskap och samarbete tycks ju vara just populistiska utopier, projicerade på ett förflutet som har mer med myt än verklighet att göra. Men vore inte ett sådant Tyskland för oss andra européer ännu obehagligare än dagens kanske alltför mäktiga, men europeiska Tyskland? Säkert är bara att ”mindre Europa” skulle komma att tvinga fram svar på just sådana frågor. richard.swartz@chello.at Alternativet till europeisk gemenskap tycks vara populistiska utopier, projicerade på ett förflutet som har mer med myt än verklighet att göra. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 11770, "headline": "”Socialdemokraterna får inte låta SD kidnappa kulturpolitiken”", "summary": "I en tid när ultrahögern försöker kidnappa kulturpolitiken i syfte att skapa en Sverigebild som handlar om att exkludera är det för oss en gåta att Socialdemokraterna inte väljer att lyfta kulturfrågorna. Ett verkligt kulturlyft saknas och en politik som lyfter konstens villkor kan inte skönjas ens vid horisonten, skriver 29 kulturpersonligheter.", "article": "Bildning handlar om makt. Men inte makt över andra utan över våra egna liv. Bildning är inte bara kunskap – utan förmågan att reflektera, skärskåda vad som är fakta och vad som är lögner och att själv bygga sin världsbild. Därför stod bildning länge i centrum för arbetarrörelsens arbete. Den skulle inte längre vara ett övertag som de ”bildade klasserna” hade. Kultur är inte en medelklass-accessoar utan den plats där samhället talar med sig självt. Alla ska ha tillgång till det samtalet. Alltså var det en naturlig del i arbetarrörelsens utveckling att för över 100 år sedan starta eget bildningsförbund och egna samlingslokaler för att organisera möten, kamp och bildning på en och samma plats. Men vart tog socialdemokratins kultur- och bildningsintresse vägen? I det hårdnande samtalsklimatet staplas falska nyheter på hög. Nazister hotar bibliotekarier och uppmanar till ”hembesök” hos journalister. Vi har i dag en situation där hot mot författare, journalister och politiker är en del av vardagen. Osedlig vaginakonst och provocerande kulturtidskrifter ska bort. Sverigedemokraterna har insett att makt över kulturen är en stark plattform för den samtidsberättelse man önskar förmedla. Därför läggs mycket energi ned på att skapa en berättelse om Sverige som handlar om exkludering: deras kulturbegrepp handlar om vad som inte är svenskt, och om vem som inte är det. Det återvänder till en kultursyn som den svenska högern omhuldade i nittonhundratalets början – då i kamp mot den frambrytande socialdemokratin. Och till skillnad från S fokuserar SD tydligt på kulturfrågor. Honnörsorden kan vi härvidlag: folkdans och kulturminnen! Men de lyckas, precis som sina ideologiska fränder i Ungern och annorstädes alltmer koppla en kultursyn från 1890-talet till en falsk bild av ett tryggt samhälle. Kunde vi alla bo på Skansen skulle allt var bra och vi skulle alla se likadana ut. För att denna bild ska framstå som lockande måste man också frammana bilden av ett hot – allt du känner igen, förstår och gillar är utrotningshotat. För att genomskåda sådana hotbilder fordras – bildning. Vi som undertecknar denna artikel är inte nödvändigtvis vare sig partimedlemmar eller röstande på Socialdemokraterna. Men som kulturskapare och kulturarbetare är vi måna om att det parti som haft kultur och bildning som en röd tråd i sin politiska berättelse för att skapa ett bättre och mer rättvist samhälle återknyter till sitt arv. Vi är många som bär upp kulturen men vi vill se dess fackla brinna även inom S. Om partiet vill nå fler väljare krävs en samtidsberättelse som handlar om mer än trygghet, säkerhet och jobb. Det är nog så viktiga frågor men en central punkt lyser med sin frånvaro: berättelsen om vilka vi är och vill vara. Att Socialdemokraterna inte väljer att lyfta kulturfrågorna – i en tid när ultrahögern försöker kidnappa kulturpolitiken i syfte att skapa en Sverigebild som handlar om att exkludera – är för oss en gåta. Regeringen med S i spetsen har genomfört flera angelägna kulturpolitiska satsningar (fri entré på museerna, satsning på landets kulturskolor). Ett egentligt kulturlyft lyser med sin frånvaro och en politik som lyfter konstens villkor kan inte skönjas ens vid horisonten. Kulturområdet utgör alltjämt mindre än 1 procent av statsbudgeten. Vi tror att kulturfrågorna står i centrum för den kamp där arbetarrörelsens öppna samhälle står mot ultrahögerns antihumanism och exkluderande människosyn. Vi vill se ett samhälle som är öppet för alla, där demokratin fortsatt värnas och utvecklas och där människor möter varandra med grundläggande respekt. Därför måste kultur och bildning vara vägen framåt även för socialdemokratin. I dag inleder S sin kongress under parollen ”Trygghet i en ny tid”. Av kongresshandlingarna framgår att rubrikerna handlar om trygghet, säkerhet och jobb. Kulturfrågorna har förlagts under kapitlet ”Sammanhållning för ökad trygghet”. Ett 30-tal kulturmotioner är färdigbehandlade med svaren ”anses besvarade” och med ”avslag”. Vi ser ett parti som inte längre förstår att kultur och bildning är en del av dess politiska kärna. Tänk om! Låt kultur och bildning återigen bli en del av den samtidsberättelse som Socialdemokraterna vill skapa. Vi vill se ett starkt reformprogram för kulturområdet inför nästa mandatperiod! Om S missar den här chansen så finns det helt andra och mörka krafter som står beredda att lägga vantarna på kulturområdet. Låt inte det ske. Det är i kulturen vi möter berättelserna om det nya Sverige – om vi orkar lyssna. Och har verktygen att tolka vad vi ser. Susanna Alakoski, författare Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare Ungaklara Gunnar Ardelius, ordförande Författarförbundet Jason Diakité, artist Lena Endre, skådespelare Annika Eriksson, konstnär Malena Ernman, operasångare Maja Hagerman, författare Nadia Hussein, skådespelare Jonas Kullhammar, jazzmusiker Ulrika Kärnborg, författare Ola Larsmo, författare Matts Leiderstam, konstnär Maria Lind, konstnärlig ledare Tensta Konsthall Qaisar Mahmood, författare Lawen Mohtadi, förläggare Natur & Kultur Calle Nathanson, vd Folkets Hus och Parker Lina Nyberg, jazzsångerska Stina Oscarsson, dramatiker Ingela Olsson, skådespelare Elisabeth Olsson Wallin, konstnär Suzanne Osten, dramatiker Hynek Pallas, journalist Kristina Sandberg, författare Henrik Schyffert, komiker America Vera-Zavala, dramatiker Stina Wirsén, illustratör Per Wirtén, författare Elisabeth Åsbrink, författare Vi ser ett parti som inte längre förstår att kultur och bildning är en del av dess politiska kärna. Tänk om! Låt kultur och bildning återigen bli en del av den samtidsberättelse som Socialdemokraterna vill skapa. ", "article_category": "other"}
{"id": 11792, "headline": "Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan”", "summary": "Katharina Hultberg gick från att leva singelliv till att plötsligt bo med tre bonusbarn. Lena Asklund hade valt att inte skaffa barn – men fick två bonusbarn. Tillsammans gjorde de en seriebok om det stundtals dråpliga livet i en bonusfamilj.", "article": "För drygt tolv år sedan träffade Katharina Hultberg en man som hade tre barn. De flyttade ihop och så befann hon sig i en bonusfamilj. För henne som kom från ett singelliv blev det en stor omställning att plötsligt ha tre barn i olika åldrar och deras mamma att ta hänsyn till. – Dubbellivet blev lite märkligt. Varannan vecka var det fullt av barn och aktiviteter. Det skulle storhandlas, hallen svämmade över av kläder, skor och väskor, och tvätthögen växte i en rasande fart. Varannan vecka var det tomt och tyst. Mot slutet av varje vecka började man vänja sig vid att det var just så det skulle vara. Och så ändrades det igen, varje vecka, säger hon. Efter ett par år fick hon och hennes man också en gemensam dotter, som i dag är tio år. Nu bestod familjen av tre bonusbarn, ett gemensamt barn och två vuxna. Katharina hamnade i många roliga situationer som hon började skriva ner i en anteckningsbok, kanske som ett sätt att reflektera över vad hon var med om. Snart hade hon samlat på sig ett hundratal dråpliga och humoristiska situationer från en bonusfamiljs vardag. Genom sin man träffade hon Lena Asklund, som är illustratör och som även hon levde i en bonusfamilj. Resultatet av deras möte blev en seriebok: ”Välkommen till bonusfamiljen” (Alfabeta), som kom för några år sedan. Katharinas föräldrar skildes tidigt. Hon och hennes storebror bodde då heltid hos sin mamma, men hade även en nära kontakt med sin pappa. I sjuårsåldern fick hon en bonuspappa, som med åren blev en viktig vuxen i hennes liv. Efter några år utökades familjen med en lillebror och hon fick även två nya systrar när hennes egen pappa bildade ny familj. Lenas föräldrar lever fortfarande tillsammans. Själv gjorde hon ett aktivt val att inte ha barn. Och så blev hon en dag kär i en man – och fick två barn på köpet! Lena och hennes man har nu varit tillsammans i elva år och är särbor. Hon har alltid kunnat dra sig tillbaka till sitt eget hem emellanåt. Hur tror du att det har påverkat relationen till din man och hans barn att ni varit särbor? – Jag vet inte om det har inneburit någon större skillnad. Merparten av tiden bor jag hos dem, jag kanske är ett par tre dagar i veckan hemma hos mig själv. Ibland bor barnen även hemma hos mig. Vi har väldigt bra kontakt. För Katharina, som kom in i bonusfamiljen utan egna barn, blev det en stor omställning att plötsligt ha tre bonusbarn i olika åldrar att förhålla sig till. – Det kunde vara lite kämpigt emellanåt i början. Vi bodde ganska litet och jag kände ibland att jag inte riktigt fick plats. Då drog jag mig undan. Det var nog ingen bra idé, egentligen. Jag borde ha pratat mer med min sambo om hur jag upplevde det, och kommit med förslag på lösningar. Det är inte bara barnen som Lena och Katharina haft att förhålla sig till, utan även deras mammor. – Föräldrarna har ju separerat av någon orsak, men det är ju deras relation, säger Lena. – Vissa är ju jättenära sin partners tidigare partner, jag har haft en distans. Hon har varit en väldigt bra mamma till sina barn och vi har haft en ganska okomplicerad relation. Då blir det enklare. Hur mycket har ni varit delaktiga i bonusbarnens uppfostran? – Jag har så klart varit med i deras uppfostran, utifrån hur min man har velat att det ska vara. Vi har alltid diskuterat igenom sådana saker ordentligt tillsammans, det går ju inte att hålla ifrån sig. Men i slutänden är det ju han som måste bestämma vad som ska gälla i fråga om barnen, säger Lena. – Jag var nog lite mer försiktig, säger Katharina. Det tog ganska lång tid innan jag började engagera mig i barnens uppfostran, och större frågor gällande barnen hanterades alltid av föräldrarna. De är överens om att det är viktigt att prata igenom allt med sin nya partner. – Man behöver få känna att man också kan prata med sin partner om det man tycker är jobbigt – både i fråga om relationen och med barnen, säger Lena. Hur var barnens reaktion när ni kom in i bilden? – Det var inget konstigt alls utan vi klickade väldigt bra redan från början på det stora hela. Men vi väntade ganska länge innan jag presenterades för barnen, säger Lena. – Det är viktigt att prata mycket. Det är ju någon annans barn och det kan vara svårt att hantera. Man älskar dem ju väldigt mycket, men kanske inte som sina egna barn, kan jag tänka mig. Det är svårt att säga eftersom jag inte har några egna barn. – De var lite avvaktande i början och vi tog det stegvis, säger Katharina. Med tiden växte känslorna för barnen. Även om de inte är mina biologiska barn, så älskar jag dem på mitt sätt. Lenas bonusbarn är i dag 15 och 16 år. Numera känner hon sig mer som en neutral vuxenkompis, vid sidan av mamma och pappa, som barnen kan vända sig till. I dag kan de berätta saker för henne som de inte pratar med sina föräldrar om, och de vet att det stannar där. – Men om det är något som jag tycker att deras föräldrar ska veta uppmanar jag dem att prata med sina föräldrar, säger Lena. Hjälpte arbetet med boken er att på något sätt hantera livet i era egna bonusfamiljer? – Det var skönt att hitta någon att prata med som brottades med samma frågor. Man tror lätt att man sitter och är unik i sin upplevelse, säger Lena. – Ja, så var det verkligen, understryker Katharina. Har ni något råd till den som precis hamnat i en bonusfamilj? – Att prata mycket är bra, och kanske också att inte ta in barnen för snabbt i förhållandet. Barnen har ju inte valt det här – det har de vuxna gjort. Det är inte säkert att barnen tycker om varandra alls. De kanske inte ens tycker om den nya partnern, säger Lena. – Förstå att det tar tid och att det krävs tålamod, framhåller Katharina. Man behöver inse att relationen till bonusbarn är sårbar på ett annat sätt än den till sina egna barn. Det är en ganska känslig relation och det gäller att ta hand om den. Viktigast är nog att alla barn känner sig respekterade och välkomna. Ett annat råd är att se till vara flexibel gentemot de andra vuxna som är inblandade i fråga om planering, logistik och ekonomi. – För många som jag pratat med är just ekonomi ett väldigt känsligt område, säger Katharina. Det är en stor gåva om de vuxna kan prata ihop sig om hur det ska fungera, tänker Lena. – Men det behöver absolut inte innebära att man måste ha samma rutiner i de olika hemmen. Det grejar barnen ändå. Både Lena och Katharina har låtit barnens föräldrar sköta föräldramöten och kontakter med skolan. Däremot har de hämtat vid skolan, följt med på uppvisningar och läst läxor med barnen. Hur har ni gjort med semestrar och jular? – Semestrarna har aldrig varit något problem. Om sportlovet till exempel infallit på min mans vecka så har barnen varit med oss. Jularna har de tillbringat vartannat år hos sin mamma och sin pappa, säger Lena. – Vi har gjort så att julafton har kunnat firas med båda familjerna var för sig olika dagar, säger Katharina. Även födelsedagskalas och andra tillställningar har de två bonusfamiljerna hanterat på olika sätt. I Lenas familj har kalasen hållits separat. I Katharinas familj har alla kalas varit gemensamma – Det var trevligt, men väldigt stora kalas! För tre år sedan separerade Katharina från sin man. De var överens om att de skulle gå skilda vägar och uppbrottet var därför inte dramatiskt på något vis. – Alla barnen tyckte att det var tråkigt, mest jobbigt var det för vår gemensamma dotter. Efter skilsmässan har bonusbarnen, i dag 17, 19 och 22 år gamla, kommit över på middag och ibland sovit över hos sin före detta bonusmamma. Nu har Katharina träffat en ny man. Han har två vuxna barn och ett barnbarn, så nu är hon också bonusfarmor. I maj gifter de sig. Då kommer alla bonusbarn från hennes förra relation att vara med. – Jag är väldigt nära dem fortfarande och det är självklart att de ska vara där. De är ju min dotters syskon. De är jättetajta och jag hoppas innerligt att det alltid ska vara så. Bonuslivet. Läs tidigare delar Del 5 Nära 250.000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädjeämnen och svårigheter med ”bonuslivet”. Läs del 1: En bonusfamilj är högsta vinstlotten – om den fungerar Del 2: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar” Del 3: Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan” Del 4: Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete” Berätta själv! Har du själv erfarenhet av att leva i en bonusfamilj? Dela gärna med dig. Mejla till insidan@dn.se Handböcker för bonusfamiljer ”Stora bonusfamiljeboken” av Helene Arkhem (Harper Collins Nordic 2016) Här får vi läsa om bonusföräldrars erfarenheter om att flytta ihop, att ha barnen varannan vecka, när partnerns ex förpestar tillvaron eller vem som ärver vem. Experter ger råd och tips. ”Fältguide för bonusfamiljen” av Moa Herngren (Bonnier Fakta 2016) Bonusföräldrar – inte minst författaren själv – och bonusbarn berättar hur det är att vara bonusbarn, om svartsjuka, och om hur man får ihop semestern och när det krisar. Experter ger råd och tips. BONUSFAMILJER I KULTUREN: Familjen von Trapp. ”Musikalen Sound of Music” är byggd på en självbiografi av Maria von Trapp. Den handlar om barnsköterskan Maria som gifter sig med sjubarnspappan och änklingen Georg. Självbiografin har titeln ”Den sjungande familjen Trapp”. Askungen. Den gamla folksagan handlar om en flicka som tvingas slita ont som piga åt sin elaka styvmor. Sagan har antika rötter och finns i en mängd olika versioner. De har också spelats in som film. Fanny och Alexander. Långfilmen, tv-serien och teaterpjäsen ”Fanny och Alexander” blev stora succéer. De handlar om änkan Emelie, mamma till Fanny och Alexander, som gifter om sig med den onda biskopen Edvard Vergérus. ", "article_category": "other"}
{"id": 11793, "headline": "Rätt och fel om ADHD-diagnosen", "summary": "Jonas Lundström skriver sympatiskt om ADHD-diagnosen. Mitt inlägg gäller omständigheten att ställa psykiska diagnoser på späd- och småbarn. Kontentan: var uppmärksam på kritiska tecken hos och avvikelser i situationen för barnet. Sätt tidigt in åtgärder som gynnar barnets utveckling. Att i det här skedet stämpla in diagnoser i journaler kan få livslånga negativa konsekvenser för barnet.", "article": "Jonas Lundström har skrivit ett sympatiskt inlägg om ADHD-diagnosen. Med hänvisning till sin egen ADHD-diagnos utgår han ifrån diagnosen som något verkligt existerande. I det här inlägget redovisas en syn om att sakernas tillstånd kan vara mera komplicerade. Jonas hänvisar till DSM 5-manualen som giltigförklarande av diagnosen. DSM 5 är en deskriptiv klinisk manual som utgår från beteendebeskrivningar. Förespråkarna för ADHD-diagnosen menar att det handlar om en medfödd hjärnskada med säte i hjärnbarken. Vanlig behandlingsmetod är insättande av amfetaminpreparat som Ritalin och Concerta. Behandlingen kan vara livslång. Men den stora uppmärksamhet diagnosen rönt har medfört att krav numera ställs på individuellt bemötande och åtgärdande. Det är av godo. Det kan finnas en annan orsak bakom och som bidragit till den ohemula ökningen av diagnosen ADHD. Den kan tillskrivas forskningen inom medicin, neurobiologi och psykologi med \"kognitiv vetenskap\" som huvudlinjen. Kognitionen (och språket) regleras ytterst i hjärnans vänstra hemisfär. Den kognitiva inriktningen har skett på bekostnad av forskning om våra medfödda affekter omsatta i relationer och vår utveckling av föreställningar. Någon kanske invänder: Det har översatts och publicerats ett icke ringa antal böcker om affekterna. Forskningen som presenteras rör uteslutande processandet av affekterna i hjärnans vindlingar, vinklar och vrår. Här kortfattat något om affekterna, relationerna, anknytning och hjärnan. Barnet föds prematurt med total hänvisning till omsorgspersonerna för överlevnad. Hjärnans volym hos den nyfödda är endast 20% av den vuxnas. Från födelsen och under hela den långa barndomen sker ett stort antal tillväxtspurter ömsom av höger, ömsom av vänster hjärnhalva; till det en mognad utan like hos något annat levande. Den yttersta regleringen av affekterna insatta i relationerna sker via en struktur i högra främre pannloben. Hos vuxna är den förbunden med en struktur, själva den neurobiologiska kärnan för affekterna, i den evolutionärt \"gamla känslohjärnan\" (limbiska systemet). Att notera: Den förbindelsen finns inte hos det nyfödda barnet. Den utvecklas under barnets tre första levnadsår med utveckling av två nervförbindelser mellan de båda strukturerna. Att det förhåller sig så vet vi numera genom alltmer avancerade metoder för hjärnavbildning. För den utvecklingen, vet vi också via späd- och småbarnsforskning, krävs en av omsorgspersonerna positivt underbyggd anknytningsprocess. Tumregeln är: triggande av positiva på bekostnad av negativa affekter hos barnet. Under de tre första levnadsåren läggs grunden för vår reglering av affekterna, så småningom omsatta som känslor, i våra relationer till andra. Ska man utan vidare stämpla in psykiska diagnoser i journaler för späd- och småbarn? Som Jonas påpekar kan det hos barnet - som tillägg med pålagring från omvärlden - leda till \"en självuppfyllande profetia\". Mitt förslag: Var tidigt uppmärksam på vad som gäller för späd- och småbarnets situation och omständigheter. Inte minst vad gäller barnets relation till moderlighetsvärlden. Det är de direkt insatta åtgärderna som är det absolut viktiga om något tyder på kritiska tecken och avvikelser i barnets relationer under det så avgörande tidiga omsorgstagandet. ", "article_category": "other"}
{"id": 11798, "headline": "”Skolbibliotek hjälper elever stärka källkritiska förmågan”", "summary": "Många elever saknar helt och hållet skolbibliotek, trots att de numera är obligatoriska enligt skollagen. Vår nya forskningsöversikt visar tydligt att väl fungerande skolbibliotek spelar en positiv roll för till elevers kunskaper och källkritiska förmåga. Det bör påverka alla rektorer, skolhuvudmän och ansvariga politiker, skriver Erik Fichtelius.", "article": "Kan det verkligen vara värt att satsa på skolbibliotek? Lär sig eleverna mer och klarar de målen bättre? Debatten om skolbibliotek väcker lätt både känslor och minnen till liv. Men skolbibliotek i dag är något annat än en samling doftande äventyrs- eller hästböcker med röda och gröna ryggar. Skolbibliotek är, när de fungerar bra, en pedagogisk verksamhet väl integrerad i skolans samlade arbete. Utredningen om en nationell biblioteksstrategi har i särskilt uppdrag att titta på hur skolbiblioteken kan utvecklas. För att inte stanna vid anekdotiska exempel har fil dr Cecilia Gärdén vid Bibliotekshögskolan i Borås på vårt uppdrag gjort en omfattande internationell genomgång av aktuell forskning kring skolbibliotek. Vad finns det för empiriskt underlag för att bejaka eller förkasta satsningar på skolbiblioteksverksamhet? Forskningsöversikten visar tydligt att skolbiblioteken spelar en positiv roll för elevernas lärande och prestationer. Vi skriver så här i den forskningsöversikt vi presenterar i dag: ”Många års tvärvetenskaplig, internationell forskning visar att bemannade skolbibliotek som samspelar nära med ämnesundervisningen kan ge väsentliga bidrag till elevers lärande. Vi har i dag tillgång till ett stort antal studier som genomförts med olika forskningsmetoder och som sammantaget tydligt pekar på att väl fungerande skolbibliotek kan innebära avsevärda bidrag till undervisning och lärande.” Det är en väldigt viktig slutsats. Den bör påverka alla rektorer, skolhuvudmän och ansvariga politiker. Skolbibliotek gör nytta visar mängder av exempel ur forskningen. Låt oss bara citera några: School library impact studies visar att utbildade heltidsanställda skolbibliotekarier, välfinansierade och välutrustade skolbibliotek med ett varierat utbud tillsammans med elevers besöksfrekvens, tillgång till teknik och antal lån kan relateras till testresultaten. Dow, McMahon Lakin och Court har i en studie som pågått under fyra år konstaterat att de skolor som dragit ner på antalet timmar för skolbibliotekarien, eller som helt tagit bort en skolbibliotekarietjänst, har sett en nedgång i elevernas prestationer. Bikos, Papadimitriou och Giannakopoulo menar att skolbibliotek som är bemannade med specialister, det vill säga för ändamålet utbildad personal, och som har tillräcklig finansiering, förbättrar elevernas studieresultat oavsett socio-ekonomisk status eller tidigare utbildning. Haycock skriver att över 40 års forskning, genomförd på olika platser, på olika utbildningsnivå, i olika socioekonomiska områden, med olika forskningsfinansiärer, av olika forskare, med råge har gett oss kunskap om vilken betydelse kvalificerade skolbibliotekarier och skolbibliotek har för eleverna. Välutrustade, välfungerande skolbibliotek med kvalificerad och motiverad personal leder till kapabla och entusiastiska läsare, informationskompetenta elever och högkvalitativa samarbeten mellan lärare och bibliotekarier. I Sverige finns det få undersökningar som har försökt mäta effekterna av skolbibliotek. Ett undantag är en rapport från Linköping, där kommunen rustar upp några grundskolebibliotek i taget, genom att bemanna så kallade fokusbibliotek med fackutbildade bibliotekarier för att verka läsfrämjande och utveckla elevernas informationskompetens (Eriksson & Drejstam, 2015). Resultaten visade att elever vid skolor med fokusbibliotek presterade betydligt bättre på de frågor som rör källkritik på de nationella proven i SO, samhällskunskap årskurs 6. Studien indikerar att fokusbiblioteken spelar en viktig roll i arbetet med att stärka elevers förmåga att vara källkritiska. Just källkritik är ett av de områden där skolbibliotek kan göra stor skillnad. Linköping är ett av de goda exemplen just nu i skolbiblioteks-Sverige. Samtidigt är likvärdigheten skrämmande dålig. Alltför många elever saknar helt och hållet skolbibliotek, trots att de numera är obligatoriska enligt skollagen. I Göteborg till exempel genomförde kommunen en utredning år 2013–2014 där sammanlagt 198 skolor svarade på en enkät. Av dessa uppgav 26 skolor (varav 23 kommunala) att de helt saknade skolbibliotek. Vi kan konstatera att det i dag, runt om i landet, finns alldeles för stora och många vita fläckar på kartan över skolbiblioteksverksamhet. Det är helt oacceptabelt att det kan skilja som mellan natt och dag kring skolbiblioteken, till och med inom samma stadsdelsförvaltning. Det är alls inte bara en fråga om storlek och resurser, utan i högsta grad en fråga om insikt och ledning. Vi har nu ett gott empiriskt underlag för att påstå att det är både dumsnålt och kortsiktigt, och dåligt för elevernas lärande att inte satsa på skolbibliotek. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar för att få till välfungerande skolbiblioteksverksamheter. För att skolbiblioteket ska bidra till elevernas språkutveckling, läsförmåga och lärande av informationskompetens, krävs väsentlig samverkan mellan skolbibliotekarien och lärarna, en utbildad bibliotekarie, att skolbiblioteket har legitimitet i skolan och stöd från skolledningen, att det finns relevanta digitala och fysiska resurser, att lokalen är ändamålsenlig utifrån olika elevgruppers behov och så vidare. Om dessa förutsättningar existerar ger skolbiblioteket substantiella avtryck i elevernas lärande. Detta blir därmed en av de första tydliga slutsatserna i vår fleråriga utredning av biblioteksväsendet. Nu vet vi att skolbibliotek i den mening vi beskriver här har betydelse för elevernas skolresultat. När engagerade pedagoger och välutbildade bibliotekarier samverkar blir det till nytta för elevernas kunskaper och källkritiska förmåga. Det är inte så mycket mer att vänta på. Skolhuvudmännen i kommuner och friskolor har det underlag som behövs för att utveckla biblioteksverksamheten. I tider av faktaresistens och alternativa fakta blir det viktigare än någonsin med platser och verksamheter som förankras i fakta, inte åsikter. Det gäller i synnerhet för alla dem som går i skolan. Erik Fichtelius, nationell samordnare biblioteksstrategi, Kungliga biblioteket I tider av faktaresistens och alternativa fakta blir det viktigare än någonsin med platser och verksamheter som förankras i fakta, inte åsikter. Det gäller i synnerhet för alla dem som går i skolan. Kungliga Biblioteket, KB, har fått regeringens uppdrag att utforma en nationell biblioteksstrategi för att stärka och effektivisera det samlade svenska biblioteksväsendet. Utredningen har redan presenterat en lägesrapport och ska i september i år komma med en bred omvärldsanalys. Uppdraget ska slutredovisas i mars 2019. Utredningen ska ägna särskild uppmärksamhet åt skolbibliotekens utvecklingsmöjligheter. Ett led i detta är den forskningsöversikt som nu presenteras. Arbetet leds av Erik Fichtelius, hedersdoktor i medie- och kommunikationsvetenskap samt mångårig medarbetare inom public service, bland annat som Ekochef, politisk kommentator på Aktuellt och vd för Utbildningsradion. ", "article_category": "other"}
{"id": 11807, "headline": "Bonuslivet: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar”", "summary": "Lina, 40 år, växte upp i en bonusfamilj – eller styvfamilj, som det fortfarande hette då. ”Det var roligt och jobbigt på samma gång”, minns hon i dag. Nu har hon själv två barn och är särbo med en ny man.", "article": "Under Lina Agnemars barndom på 1980-talet talade ingen om bonusfamiljer. Man var helsyskon, halvsyskon eller styvbarn. När Lina var två år flyttade hennes föräldrar isär, och hon fick bo hos dem varannan vecka. Hon har inga ”riktiga” syskon, som hon uttrycker det. – Så när mamma fyra år senare träffade en ny man med två barn såg jag det som en verklig bonus. Äntligen fick jag syskon att vara med, berättar Lina. Hon säger att hon var ganska liten när styvfamiljen bildades – och därför inte förstod att alla som kom att ingå i den kanske hade olika förväntningar. – Mammas nye man hade två söner, en av dem var lika gammal som jag och en lite äldre. De hade redan varandra när den nya familjen bildades. – Jag ”förlorade” fördelarna med att vara ensambarn, som att ha ett stort rum och att få all uppmärksamhet. Men så ville jag kanske ha ut mer av den nya syskonrelationen än mina bröder. Fast det är inget vi talat om senare i livet. Lina Agnemar är fyrtio år i dag och har två egna barn. Hon kan med den vuxnas perspektiv se tillbaka på sin uppväxt, vad som var bra och vad som kanske fungerade mindre bra. – Jag fick ganska snart bra kontakt med min styvpappa och mina nya bröder. En av dem gick för övrigt i samma klass som jag i grundskolan. Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar. – Mamma och hennes nye man träffades på ett föräldramöte. De gifte sig när jag var tio år. Hur reagerade kamraterna på att era mammor och pappor var skilda? – Det fanns nästan ingen annan i samma situation, det var ovanligt att ha föräldrar som separerat. Men det var ingen som ifrågasatte mig eller mina bröder. – I så fall var det snarare så att kompisarna tyckte synd om mig som pendlade mellan mina föräldrar som inte bodde i samma stad. Läs mer: Psykologen: ”Det är svårt att tvinga fram känslor” Därför var det extremt viktigt när hon själv fick barn att de skulle vara minst två syskon i familjen, fortsätter Lina. Så att de alltid skulle ha varandra oavsett vad som händer. Många av Linas och hennes bröders kompisar var nyfikna på hur det var att leva i en familj som avvek från normen i det villasamhälle där hon växte upp. Lina berättar att ingen i hennes nya familj direkt pratade om att det faktiskt var två familjer som skulle jämkas samman. – Först nu, när jag är vuxen, kan jag fundera mer fritt kring min barndom och ungdomstid. Det känns bra att blicka tillbaka, fast allt var inte ljust och bra. – Som barn kunde jag inte riktigt förstå hur de olika relationerna i styvfamiljen såg ut. Det handlar inte om något konkret som det går att peka på, mer om gradskillnader i närhet som kan vara svåra att upptäcka. Därför tror Lina att det är viktigt att styvföräldrarna, bonusföräldrarna, är öppna mot varandra och mot sina barn. Att de vågar prata om både det roliga och det jobbiga. – Det är inte säkert att ett barn eller en förälder automatiskt älskar alla i den nya familjen, och det är något man måste våga tala om. Hur såg ansvarsfördelningen ut i den nya familjen? – Mamma och min styvpappa samarbetade en del, som jag minns det. Men självklart stod mamma mig närmare. – Jag kommer ihåg att hon kunde åka från Nykvarn där vi bodde för att hämta mig tidigt på morgonen i Stockholm när jag varit ute på kvällen. Det blev ändå över tio mil att köra för henne. Något sådant gjorde inte min styvpappa. Din biologiska pappa då? – Vi har alltid haft en fin relation. När jag börjat i skolan bodde jag hos honom varannan helg eftersom han hade flyttat, men i gymnasiet var jag mer hos honom. Men relationen var också komplicerad, enligt Lina. Hon och hennes pappa är väldigt olika som personer och har haft sina duster genom åren. – Men skillnaden mellan honom och Kent, som min styvpappa hette, är att jag aldrig tvivlade på att pappa älskade mig. Jag visste att det han gjorde, både bra och dåligt, var för att han ville mitt bästa och för att han ville vara med mig. Med styvpappan var det inte samma sak, där handlade det kanske mer om att han ville ändra på hur Lina gjorde – eller inte gjorde – saker. – Vi hade helt enkelt svårt att acceptera varandras olikheter. Linas styvpappa gick bort för två år sedan och den händelsen förde henne och de två styvbröderna närmare varandra. – En sådan gång finns liksom inget annat än liv och död, man lägger undan andra problem. Det var i varandra, i det som återstod av familjen, som vi hittade den största styrkan. Linas pappa träffade inte någon ny partner att bilda familj med, men hon märkte aldrig att han var avundsjuk på Linas mamma och hennes nya familj. –  Deras samarbete flöt på och det kändes bra för mig. När Lina Agnemar själv bildade familj var det väldigt viktigt för henne att hon och hennes sambo skulle göra allt för att hålla ihop. – Men när det inte fungerade så lade jag och mitt ex fokus på att vi skulle ha ett så gott samarbete som möjligt för barnens skull. Vi ville inte låta dem märka av eventuella meningsskiljaktigheter. – På den punkten har vi lyckats väldigt bra och är nog duktiga på att sätta barnen främst. Men Lina ser det ändå som ett misslyckade att hon och hennes sambo inte kunde hålla ihop sin familj. – Ja, det är ännu en sorg inom mig. Vi vuxna har gått vidare, men för barnen är det nog ännu jobbigt. Lina har träffat en ny man som bor i Wien i Österrike. De åker ofta till varandra. – Men eftersom han bor så långt borta är han inte någon äkta bonuspappa, mer av en helgpappa. Jag tycker att han har en bra relation till mina barn. Vad tänker dina barn om dina styvsyskon? – Själva kallar vi oss för syskon, de är mina bröder. Men jag och barnen har pratat om att de inte är mina ”riktiga” bröder, och de har inga problem med det. Bonuslivet. Läs tidigare delar Del 5 Nära 250.000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädjeämnen och svårigheter med ”bonuslivet”. Läs del 1: En bonusfamilj är högsta vinstlotten – om den fungerar Del 2: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar” Del 3: Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan” Del 4: Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete” Berätta själv! Har du själv erfarenhet av att leva i en bonusfamilj? Dela gärna med dig. Mejla till insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 11825, "headline": "ADHD ingen förklaring för allmänt oönskade beteenden", "summary": "En utbredd missuppfattning av ADHD-diagnosen gör att många människor felaktigt läser in andra negativa beteenden i den än vad som egentligen innefattas. Detta skadar den diagnostiserades möjligheter till att bli välfungerande i samhället.", "article": "Det råder begreppsförvirring runt diagnosen ADHD. Diagnosen har ingenting med respektlöshet, aggressivitet eller våldsamhet att göra. Ändå hörs den dyka upp som förklaringsmodell till det ena oönskade beteendet efter det andra. Jag är själv diagnostiserad med ADHD, har lång erfarenhet av att jobba med diagnostiserade ungdomar och träffar ofta dem som är berörda på ett eller annat sätt. Det är tydligt att det råder ett utbrett missförstånd av vad diagnosen egentligen innebär. Det centrala symptomen i ADHD sammanfattas så här i den internationella diagnosmanualen DSM 5: ”Ett ihållande mönster av ouppmärksamhet, och/eller hyperaktivitet/impulsivitet som stör funktion eller utveckling”. Detta är symptomen. Inget mer, inget mindre. Jag hör tyvärr ofta människor använda ADHD som försök att förklara alla möjliga negativa beteenden. Det kan handla om alltifrån självcentrering till aggressionsutbrott. Att använda diagnosen på det sättet gör att den diagnostiserade får sämre förutsättningar till att bli välfungerande i framtiden. Denne leds in i en felaktig självbild där risken ökar för att en självuppfyllande profetia skapas. ADHD kan dock leda till andra typer av problematik i förlängningen beroende på hur omgivningen ser ut. Skolan, till exempel, premierar stillasittande och teoretiska ämnen. Hyperaktivitet är inte alltid en fördel under de förutsättningarna. Om du inte fungerar väl i detta system så kan det i nästa steg leda till konflikter. Ett barn som under längre perioder blir bemött som obekväm, okoncentrerad och störig, ja, då kan barnet kan socialt sett hamna i en negativ spiral. Men ADHD i sig självt har ingenting med aggressivitet att göra. Eller respektlöshet. Eller allmänt dåligt uppförande. Jag har personligen genom livet lärt mig en del om hur jag kan agera när mina symptom gör sig gällande. Om jag till exempel lyssnar på någon och känner tankarna börja studsa runt så försöker jag byta position i rummet. En enkel förändring som för mig kan hjälpa till att uppehålla koncentration. Självinsikt kan man lära sig och den diagnostiserade kan arbeta med sitt beteende. Med det inte sagt att det skulle vara enkelt. Men jag vägrar använda min diagnos som anledning till att ge symptomen fritt spelrum utan tanke på konsekvenser för andra. Samma sak gäller ADHD och aggression. Det finns ett enkelt sätt att kolla om en diagnostiserad elev, som vid upprepade tillfällen hamnar i slagsmål i skolan eller får aggressionsutbrott, skulle göra detta främst på grund av bristande impulskontroll. Försök kolla om eleven ärligt ångrar sina handlingar i efterhand. Om denne inte gör det så har det definitivt inte med ADHD att göra. Då är det dags att söka andra förklaringar. Det kan ju till exempel vara så att eleven faktiskt har rationella skäl till att bli upprörd. Att då bemöta dennes reaktion med att hänvisa till ADHD kan upplevas mycket kränkande, då det förminskar en naturlig reaktion på ett verkligt problem. Samtidigt kan det vara så att individen har ett vanemässigt mönster av att agera i affekt. Där gäller samma bemötande som för vilken elev som helst. När känslorna lugnat ner sig, konfrontera beteendet sakligt och respektfullt. För en lyssnande dialog. Arbeta tillsammans fram en plan för förändring. Jag vet att det här är ett känsligt ämne. Många föräldrar brottas med skammen av att ha ett barn som konstant hamnar i konflikter eller får kritik från skolan. Rädslan för att bli stämplad som dålig förälder gör det lätt att falla för frestelsen att använda diagnosen som ursäkt för både det ena och det andra. Men om man vill sitt barn väl så bör man undvika det. Risken är annars stor att man missar de verkliga faktorerna bakom beteendet. Missbruket av ADHD som diagnos är också en allvarlig förolämpning till majoriteten av oss diagnostiserade. Vi som aldrig slagits, bråkat eller förstört för vår omgivning. Vi som agerar mer respektfullt än de flesta. Som vet hur vi ska bemöta vår omgivning på uppskattat sätt. Ouppmärksam, impulsiv, hyperaktiv - ADHD, javisst. Men inte aggressiv. Inte otrevlig. Inte respektlös. Sånt faller under andra förklaringsmodeller. Ge alla med ADHD, både barn och vuxna, samma chans till inkludering i samhället som resten av befolkningen. Kräv självkritik. Uppmuntra till förändring. För en dialog. Erbjud hjälp om det behövs. Förvänta det bästa. ", "article_category": "other"}
{"id": 11832, "headline": "”Affärsmässigt gå före i klimatomställningen”", "summary": "SLUTREPLIK. Även om Olle Björk har rätt i att svenska utsläpp är små i ett globalt perspektiv så säger detta ganska lite om Sveriges och Nordens faktiska potential att påverka. Och det ligger i Sveriges och svenska företags intresse att utveckla varor, tjänster och lösningar som resten av världen behöver i klimatomställningen och i en framtida grön ekonomi, skriver Nina Ekelund, Hagainitiativet.", "article": "Hagainitiativet har ställt sig bakom det förslag som ett antal internationellt ledande klimatforskare nyligen lade fram i tidskriften Science för att snabbt gå mot ett fossilfritt samhälle. Förslaget går bland annat ut på att länder som redan ligger långt framme, däribland Sverige, ska satsa på nollutsläpp redan 2040 (DN Debatt 24/3). Olle Björk, liksom många innan honom, påpekar att det inte är kostnadseffektivt för Sverige att gå före i klimatomställningen, eftersom kostnaden för utsläppsminskningar är lägre utomlands. Dessutom påpekar Björk att de svenska utsläppen utgör en mycket liten del av de globala, varför minskningar i Sverige inte löser problemet. Även om Sverige lägger flera procent av BNP på minskningar utomlands skulle detta inte heller lösa problemet. Vi måste arbeta på båda fronterna men företagen i Hagainitiativet är exempel på att åtgärder i Sverige ger både affärer och innovationer. Anledningen till att Sverige bör slå vakt om tätpositionen i världen är i högsta grad affärsstrategisk. Det ligger i Sveriges och svenska företags intresse att utveckla varor, tjänster och lösningar som resten av världen behöver i klimatomställningen och i en framtida grön ekonomi. Detta har Olle Björks tidigare uppdragsgivare, Nordiska Ministerrådet, tagit fasta på i rapporten ”Nordic Green to Scale”, där femton klimatlösningar som redan används i de nordiska länderna bedöms kunna minska de globala utsläppen med mer än fyra miljarder ton till 2030. Det motsvarar hela EU:s nuvarande utsläpp. Så även om Olle Björk har rätt i att svenska utsläpp är små i ett globalt perspektiv så säger detta ganska lite om Sveriges och Nordens faktiska potential att påverka. Utmaningen är inte bara att minska utsläpp ton för ton (även om det givetvis måste göras) utan också att skapa lösningar som möjliggör för människor att leva ett gott liv utan klimatpåverkan. Här har Sverige kommit längre än de flesta länder. Varför stoppa denna utveckling, som till dags dato inte kan sägas ha varit något annat än en framgång? Sveriges utsläpp har minskat med 25 procent under åren 1990–2015 samtidigt som BNP ökat med 69 procent. Är inte detta bra? Betyder inte det att den politik som förts av olika regeringar under mer än 25 år stärkt Sveriges ekonomi? Vårt samlade svar är: Självklart. Samtidigt ser vi företag som agerar av rent affärsmässiga skäl. För några år sedan var kostnadseffektivitet och riskminimering i fokus. Idag handlar det om affärsutveckling och konkurrenskraft. Allt fler företag ger sig in på nya affärsområden för att vara en del av en klimatsmart ekonomi. Ju mer långsiktig och förutsägbar politiken är, desto fler gröna och klimateffektiva affärer. Om dessa affärer dessutom kan växlas upp globalt – varför ska vi stoppa det? Nordiska Ministerrådet har förstått det, låt oss nu hoppas att vi fortsätter skapa innovationer, hållbara affärsmodeller och erbjuder dem till resten av världen. Vi ser att det skapar jobb och välfärd. Dessutom är det tillfredsställande att vara del av lösningen! 24 mars 2017 Debattartikel Tio företagsledare i nätverket Hagainitiativet: ”Sverige bör bli utsläppsfritt tidigare – vi vet att det går” Repliker Olle Björk, fd ordförande i Nordiska ministerrådets adhocgrupp för internationell klimatpolitik: ”Förslaget är inte kostnadseffektivt” Slutreplik från Hagainitiativet: ”Affärsmässigt gå före i klimatomställningen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11841, "headline": "”Dags för allmän screening för att hitta prostatacancer”", "summary": "Flertalet män över 50 år testar sig på eget initiativ någon gång för prostatacancer med PSA-prov. Men dagens process är ineffektiv och ojämlik och medför en överdödlighet. Nu finns förbättrade testmetoder och behandlingar. Det är dags att vi börjar använda dessa, skriver fyra läkare och företrädare för Prostatacancerförbundet.", "article": "Tvärtemot vad många tror så har dödligheten i prostatacancer minskat drastiskt de senaste 15 åren tack vare ökad tidig diagnostik och effektivare behandling. Nu finns ytterligare förbättrade testmetoder. Vi föreslår därför allmän screening för alla män mellan 50 och 70 år. Socialstyrelsen utreder nu frågan om allmän prostatacancerscreening. Vi anser att tiden är mogen för strukturerad screening liknande den som finns för bröstcancer hos kvinnor sedan 1980-talet. Det är dags att prioritera upp Sveriges numerärt största cancerform och den vanligaste cancerdödsorsaken hos män. Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige och den ledande cancerdödsorsaken bland män. Ungefär 10 000 män drabbas varje år av prostatacancer och 2 400 dör. Tidig upptäckt är avgörande för att minska dödligheten i sjukdomen. För att upptäcka prostatacancer tas i dag ett så kallat PSA-prov, ett blodprov som kan signalera prostatacancer långt innan symtom. För män med ett förhöjt PSA-värde tas ett vävnadsprov från prostata via ändtarmen. Män som har behandlingskrävande cancer i vävnadsprovet får behandling med strålning eller kirurgi. Det har länge betraktats som en allmän sanning att PSA-provtagning följt av vävnadsprov leder till fler upptäckta fall av prostatacancer men utan att dödligheten i sjukdomen påverkas. Men om man tar hänsyn till befolkningsökningen och den åldrande befolkningen så har dödligheten tvärtom minskat drastiskt. För män mellan 40 och 84 år har minskningen varit närmare 30 procent de senaste 15 åren. Ökad PSA-provtagning och förbättrad behandling leder till ökad överlevnad. Huvudorsaken är ökad tidig upptäckt med hjälp av PSA-prov och effektivare behandlingar. Sedan PSA-prov introducerades i slutet av 1980-talet har antalet män som tar PSA-prov konstant ökat. Det har lett till att fler män diagnostiseras och behandlats för prostatacancer. Tack vare omfattande och viktiga skandinaviska studier vet vi nu att tidig diagnostik med PSA och en därtill kopplad ökad behandlingsintensitet med både strålbehandling och kirurgi leder till minskad dödlighet i prostatacancer. Detta stödjs bland annat av den stora screeningstudien i Göteborg som visar på en minskad dödlighet om 40–45procent om PSA utnyttjas optimalt. PSA-provet har stora brister. PSA-provet och efterföljande vävnadsprovtagning från prostata har dock stora brister. Fyra av fem män som i dag tar vävnadsprov efter PSA-prov har inte en behandlingskrävande prostatacancer. Och av de män som tar vävnadsprov måste cirka 3 procent vårdas på sjukhus för blodförgiftning. Förutom den enskilda mannens lidande leder detta till kostnader för samhället och medverkar till utvecklingen av antibiotikaresistens. Även bland de som får diagnos prostatacancer är det minst 30 procent (3 000 per år i Sverige) som diagnosticerats med en tumör som inte bör behandlas. Samtidigt missar dagens diagnostiska metoder 30 till 50 procent av de behandlingskrävande tumörerna. Slutligen sker PSA-provtagning ostrukturerat och utan ett fungerande system för när man ska testa, vad man ska göra vid ett positivt eller negativt test och när och hur man ska behandla när sjukdom påvisats. Detta leder till ett dåligt resursutnyttjande och undermåliga processer för omhändertagande av män med risk för prostatacancer. Tiden från misstanke om prostatacancer till första behandling är därför mycket längre än för andra cancerformer. I Stockholm är mediantiden från misstanke om prostatacancer till första behandling över 200 dagar, att jämföra med 20 dagar för bröstcancer. Förbättrade diagnostiska testmetoder hanterar PSA-provets problem. För att minska den ineffektiva och skadliga testningen behöver de olika stegen inom prostatacancerdiagnostiken förbättras och effektiviseras. Bristerna i prostatacancerdiagnostiken ledde till att Stockholms Läns landsting finansierade utvecklingen och utprovningen av det blodbaserade Stockholm3-testet, som i tillägg till PSA inkluderar nya proteinmarkörer, genetiska markörer och kliniska data. Testet minskar antalet män som tar onödiga biopsier med hälften samtidigt som testet upptäcker 18 procent fler män med behandlingskrävande prostatacancer. Stockholm3-testet (och andra liknande nyutvecklade tester) ger också en tydlig rekommendation och minskar antalet omprovtagingar vilket underlättar en snabbare utredningstid. Nyligen publicerades också starka bevis för magnetkameraundersökningens nytta vid prostatacancerdiagnostik och resultat väntas snart från ett flertal uppföljande studier vars syfte är att optimera användningen av magnetkameran i diagnostiken. Magnetkameran kommer både att minska onödiga vävnadsprov och hitta fler män med behandlingskrävande cancer innan det är för sent. Förbättrad behandling ger färre biverkningar. Även när det gäller behandling har stora framsteg gjorts under de senaste åren. Det omfattande problemet med överbehandling av män med lågrisktumörer kan till stor del hanteras så att dessa män övervakas aktivt och behandlas endast om tumören visar tecken på tillväxt. Vidare har kirurgi och strålbehandling utvecklats så att bieffekterna av behandling minskat när väl behandling behövs. Problem med vattenkastning såsom inkontinens och blåskatarrliknande besvär samt erektionsproblem har minskats genom att precisionen i behandlingarna har förbättrats. Dags att bjuda in män till allmän screening för prostatacancer. Med hjälp av befintlig teknik kan vi alltså förbättra tidig diagnostik, minska väntetiderna och effektivisera användandet av samhällets resurser utan att kostnaderna för vården ökar. Men viktigast av allt, vi kan minska död och lidande i prostatacancer. Simuleringar visar att vi dödligheten i prostatacancer kan minskas med ytterligare 20–30 procent. I dag sker prostatacancertestning på mäns eget initiativ. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer ska då testning endast ske efter information om testets för- och nackdelar. Vi vet att detta inte fungerar. Merparten av män över 50 år testar sig någon gång för prostatacancer med PSA men det är en ostrukturerad och ojämlik process som innebär dåligt resursutnyttjande och medför onödigt lidande och överdödlighet i prostatacancer. Tiden är därför mogen för en strukturerad allmän screening för prostatacancer med följande bärande delar: Ett erbjudande om ett blodprovstest till alla män i åldrarna 50 till 70 år med information som ger möjlighet till ett grundat ställningstagande till testning Ett test som kombinerar PSA och andra faktorer och markörer för att med bättre precision finna behandlingskrävande prostatacancer Ett omhändertagande av diagnostiserade män vid specialiserade prostatacancercentra för att optimera behandlingen En standardiserad registrering och uppföljning genom hela vårdkedjan för att övervaka effekterna på hälsa och samhällsekonomi. Kunskapen och verktygen för att på ett mer jämlikt och kostnadseffektivt sätt minska dödligheten i prostatacancer finns. Det är dags att vi börjar använda den. Olof Akre, professor, specialistläkare, urologkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm Anders Bjartell, professor, överläkare, urologkliniken, Skånes universitetssjukhus, Malmö Henrik Grönberg, professor, överläkare, Karolinska institutet, Stockholm Peter Wiklund, professor, överläkare, urologkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm Stig Hanno, vice ordförande, Prostatacancerförbundet Calle Waller, vårdpolitisk talesman, Prostatacancerförbundet Tiden från misstanke om prostatacancer till första behandling är mycket längre än för andra cancerformer. I Stockholm är mediantiden från misstanke om prostatacancer till första behandling över 200 dagar, att jämföra med 20 dagar för bröstcancer. ", "article_category": "other"}
{"id": 11852, "headline": "”Narkotikamissbruk är farligt och borde minska”", "summary": "SLUTREPLIK. Liberala ungdomsförbundet och våra replikanter delar oron över människors livsöden och den ofrihet beroenden innebär, vi är också ense om att narkotikamissbruk är farligt och borde minska. Givet detta borde det inte vara några konstigheter att ställa upp på att utgångspunkten för narkotikapolitiken bör vara att så få som möjligt ska ta skada eller dö av narkotika, skriver Joar Forssell, Liberala ungdomsförbundet.", "article": "Liberala ungdomsförbundet annonserade på DN Debatt (26/3) att vi kommer att motionera till Liberalernas landsmöte om att förespråka skademinimering i narkotikapolitiken. Flera debattörer har sedan dess replikerat, Kristdemokratiska ungdomsförbundet, två läkare, en statsvetare och en terapeut. Gunnar Bergström, terapeut, menar att sprutbytesverksamheten som redan finns misslyckats och att politiker velat införa dessa trots att forskning saknas. Detta stämmer inte. Politiker har ofta varit skeptiska till införandet och Karolinska sjukhusets utvärdering av sprutbytet i Stockholm visar att de fungerar. Vidare insinuerar Gunnar att läkemedelsindustrin skulle varit inblandad i påtryckningar mot oss politiker. Detta är en välspridd lögn. Jag har däremot varit i kontakt med kriminologer, läkare, socialarbetare, poliser och brukare som gett sina bilder av hur dagens brukarvård fungerar. Även Kristdemokratiska ungdomsförbundet har reagerat på vår artikel. De svarar i en replik att cannabis är farligt, någonting vi inte tar ställning för (eller emot) i vår artikel. Vi vill att politiken ska sträva efter att minimera skadorna missbruk för med sig, ett förslag som är i linje med den kristdemokratiska ideologin och erkänner att människor inte är perfekta utan felbara och kan behöva stöd för att kunna leva goda liv. Principer Kristdemokraterna också bör ställa upp på. Statsvetaren Björn Johnsson delar vår syn på att skademinimering är en bättre utgångspunkt än nolltolerans. Trots detta replikerar Björn på vår artikel genom att välja mindre fel och argumentera mot dem. Det är till exempel sant att vår siffra på antalet döda är underdriven. Björn missar dock poängen med vår artikel. Det är inte en vetenskapsartikel – det är en politisk deklaration. Vi har brutit mark i den narkotikapolitiska debatten, bidragit till att stigmatiseringen av brukare minskar och banat väg för att Sveriges liberala parti, Liberalerna, ska driva den politik som både jag och Björn förespråkar. De två läkarna Hoffman och Käll skriver att vårt förslag om att låta narkotikapolitiken utgå från att så få som möjligt ska ta skada eller dö av narkotika är ett hån mot de unga som i dag fastnar i ett narkotikamissbruk. Läkare är experter på vad som är skadligt för kroppen men inte på politik. De misslyckas med att svara på hur vi ska få ner Sveriges exceptionellt höga dödlighet i narkotika och erbjuder inga alternativa vägar. Sedan vår artikel publicerades har flera tidigare brukare hört av sig och tackat för att vi motverkar stigmatiseringen av redan utsatta människor och gör ett försök att förändra dagens ohållbar situation. Liberala ungdomsförbundet och våra replikanter delar oron över människors livsöden och den ofrihet beroenden innebär, vi är också ense om att narkotikamissbruk är farligt och borde minska. Givet detta borde det inte vara några konstigheter att ställa upp på att utgångspunkten för narkotikapolitiken bör vara att så få som möjligt ska ta skada eller dö av narkotika. 26 mars 2017 Debattartikel Joar Forssell, Liberala ungdomsförbundet: ”Svensk narkotikapolitik är inhuman och misslyckad” Repliker Gunnar Bergström, alkohol- och drgoterapeut: ”Obehaglig människosyn i skademinskningspolitiken” Eric Dicksson, sjukvårdspolitisk talesperson, KDU Sverige: ”Oansvarigt resonemang om legalisering” Orsolya Hoffman, med dr, överläkare, Beroendecentrum, Mälarsjukhuset, Eskilstuna och Kerstin Käll, med dr, överläkare Psykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset, Linköping: ”Drogerna dödar - inte nolltoleransen” Björn Johnson, docent i socialt arbete vid Malmö högskola och Petter Karlsson, socionom och kurator vid LARO psykiatri i Ystad: ”Späckat med faktafel om droger” Slutreplik från Joar Forssell, Liberala ungdomsförbundet: ”Narkotikamissbruk är farligt och borde minska” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11864, "headline": "”Pinsamt av S att ta hårdare tag mot utsatta människor”", "summary": "Det är inte värdigt Sverige och Socialdemokraterna att splittra familjer och skapa otrygghet bland människor som flytt från dödshot och trakasserier för att söka skydd och skapa sig en ny framtid. En politik baserad på mänskliga rättigheter kan öka möjligheterna att påverka andra aktörer i Europa, skriver Ulf Bjereld och Thomas Hammarberg.", "article": "Empati och mänskliga rättigheter har lågt kursvärde i dagens politiska atmosfär. Under den populistiska högervinden är det ”hårdare tag” som prioriteras. Solidaritet med utsatta människor avfärdas som naiv idealism och beskrivs allt oftare som en öppning för terrorism, kriminalitet eller andra hot mot nationella värden. Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning har påverkat debatten, inte bara i det moderata lägret. För det socialdemokratiska partiet är dessa strömningar en utmaning som kräver särskild eftertanke och ideologisk rannsakan – inte minst inför den kommande kongressen. I regeringsställning har det varit viktigt att demonstrera ”regeringsduglighet” och att bemästra krissituationer. Detta påverkade förstås hållningen till flyktingkrisen hösten 2015 – en situation som verkligen krävde beslutsamhet. Men i dag är läget annorlunda, antalet flyktingar som nu kommer till Sverige är av flera skäl betydligt lägre. Därmed är dagens främsta utmaning att säkerställa att de som redan finns här och har fått eller väntar på uppehållstillstånd kan få en bra start i vårt land. Då är några av den senare tidens beslut direkta hinder för dessa människors möjligheter till snar integration. Uppehållstillstånden har gjorts strikt tidsbegränsade och möjligheten till familjeåterförening försvårats dramatiskt. Det är regler som får inhumana konsekvenser vilka i sin tur saboterar ambitionen om en framgångsrik etablering i det svenska samhället. ”Vi ser det som mycket angeläget att svensk lagstiftning möjliggör snabb familjeåterförening för skyddsbehövande i Sverige”, skriver Röda Korsets generalsekreterare Anders Danielsson (tidigare chef för Migrationsverket) i ett brev till kongressombuden. Människor lider svårt av att inte veta om de kan träffa sina anhöriga. Danielsson påpekar också att en begränsad möjlighet till familjeåterförening får till följd att fler tvingas ge sig ut på livsfarliga resor för att försöka nå Europa och Sverige. Flera motioner till den socialdemokratiska kongressen vill återinföra permanenta uppehållstillstånd och förbättra möjligheterna till familjeåterförening. Partistyrelsen tvekar och yrkar till och med att förslaget om rätt till familjeförening ska avslås. Det verkar här som om signalpolitiken fått väga tyngre än humanitära skäl och vad som främjar det akuta behovet av effektiva integrationsåtgärder. Alla frågor om migration och flyktingmottagande kan naturligtvis inte lösas på nationell nivå; en enskild stat kan inte göra allt själv. Det är en skam för Europa att så många europeiska stater vägrat att ta sitt ansvar när det gäller att ta emot flyktingar. Men det är inte värdigt ett land som Sverige och ett parti som Socialdemokraterna att föra en politik som splittrar familjer och som skapar otrygghet bland människor som flytt från dödshot och trakasserier för att söka skydd och skapa sig en ny framtid. En politik här baserad på principer om mänskliga rättigheter skulle faktiskt även kunna öka möjligheterna att påverka andra aktörer i Europa. Signalpolitiken om ”hårdare tag” tycks också ha påverkat partistyrelsens hållning till de besökande, utsatta EU-medborgarna – de flesta romer – som allmänt getts beteckningen ”tiggarna”. Här handlar det om en annan mycket sårbar grupp i nödsituation. I de riktlinjer som partistyrelsen presenterar inför partikongressen föreslås bland annat att det ska bli lättare att avhysa tiggare från privat mark och att det ska göras en översyn av ordningslagen. I skrivningarna tenderar utsatthet och tiggeri att jämställas, i stället för att se tiggeriet som en av flera strategier för att komma ur och motarbeta utsattheten. Partistyrelsen gör ingen tydlig distinktion mellan åtgärder mot tiggeriet (och därmed dem som tigger) och att bekämpa de förhållanden som pressar människor att vädja om hjälp. Inriktningen är att attackera symptomen snarare än att motverka misärens rötter. Avsikten förefaller vara att få bort dem från vårt land snarare än att stödja deras kamp mot den bottenlösa misären och systematiska diskrimineringen. Om den hållningen blir bekräftad finns risk att stigmatiseringen förstärks och dessa människors situation här – och i hemländerna – kommer att försvåras ytterligare. De extremistiska grupperna på bägge håll skulle förstås notera detta som en framgång. Särskilt obehagligt är att offren tillhör de mest diskriminerade och förföljda i Europas historia. Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas. Det kommer att ta tid innan reformer beslutas om och ger resultat i hemländerna, men det är ingen ursäkt för oss att förvärra deras situation. Igen, en rättighetsbaserad, principiell politik här är vårt bästa argument för att övertyga vårt grannskap i Europa. Frågorna om asylpolitiken och bemötandet av de utsatta EU-medborgarna blir viktiga på den socialdemokratiska partikongressen. De handlar i grunden om en solidarisk människosyn. Konkret föreslår vi följande: 1 Återinför principen om permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga tillstånd för de flyktingar som beviljas asyl. Tillfälliga uppehållstillstånd skapar oro och osäkerhet och innebär att människor förvägras möjligheten att i trygghet planera för sin framtid i Sverige. Därigenom skadas också integrationen, eftersom människors motivation att lära sig språket, utbilda sig och skaffa sig ett arbete minskar om de inte vet om eller hur länge de får stanna i Sverige. 2 Underlätta möjligheterna för familjer att återförenas i Sverige. Splittrade familjer skapar sorg och oro. Splittrade familjer motarbetar integrationen, då ständig oro för familjen är destruktivt för möjligheterna att utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden. 3 Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter. 4 Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilligorganisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb. Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Vi har förväntningar om att det socialdemokratiska partiet har förmåga att väga in mänskliga rättigheter, humanitära principer och rationella skäl i diskussionen om vår hållning till dessa utsatta människor. Eftergifter till opinioner som står för repressiva åtgärder vore pinsamma. Visst behövs hårdare tag – mot främlingsfientlighet och rasism. Men inte mot offren. Ulf Bjereld, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet Thomas Hammarberg, tidigare generalsekreterare i Olof Palmes internationella center Partistyrelsen tvekar och yrkar till och med att förslaget om rätt till familjeförening ska avslås. Det verkar här som om signalpolitiken fått väga tyngre än humanitära skäl och vad som främjar det akuta behovet av effektiva integrationsåtgärder. ", "article_category": "other"}
{"id": 11865, "headline": "Forskaren: ”Elever behöver få ta hjälp av sitt modersmål”", "summary": "Elever med annat modersmål än svenska presterar sämre än svenskspråkiga elever i skolan. Forskning visar att de har svårt att förstå vad som sägs på lektionerna. – Om de får ta stöd av sitt eget språk finns potential att krympa klyftan, säger forskaren Zeynep Ünsal.", "article": "Endast 70 procent av elever med annat modersmål än svenska går ut nian med gymnasiebehörighet. För svenskspråkiga elever är motsvarande siffra 90 procent. Det visar statistik från Skolverket. Flera internationella studier pekar ut att tvåspråkiga elever kan ha svårigheter att förstå ämnesspecifika begrepp som en av anledningarna till att de i genomsnitt presterar sämre i skolan. Men det är inte bara facktermer som gör det svårt för dem att följa undervisningen. Många gånger är hindren i stället oanade luckor i vardagsspråket. Zeynep Ünsal är doktorand på Stockholms universitet och forskar på tvåspråkiga elevers lärande i NO-ämnena. I en studie följde hon kemiundervisningen i en sjundeklass, där alla elever hade ett annat modersmål än svenska. Zeynep Ünsal beskriver hur eleverna hade svårt att följa lärarens genomgångar, även när han använde sig av enkla pedagogiska grepp. När grundämnet kalk kom på tal använde läraren ordet kalksten för att förklara termen – ovetandes om att det fanns elever i klassen som inte heller förstod ordet kalksten. Däremot kände flera av dem till ordet för kalk på modersmålet. Men det framgick först när de efter lektionen fick möjlighet att slå upp ordet i ett lexikon. – Tanken med min forskning är att vi inte ska fastna vid vad eleverna inte kan, utan i stället titta på vad de kan och hur vi kan hjälpa dem att uttrycka det. Här är modersmålet en viktig resurs, säger Zeynep Ünsal. Under de lektioner som Zeynep Ünsal observerade arbetade klassen med syror och baser. Efter sju lektioner på temat visade det sig att flera av eleverna fortfarande inte hade förstått innebörden av den kemiska termen ”lösning”. En elev trodde att en stark basisk vätska var en lösning för att den kunde ”lösa” problem med stopp i avloppet. Zeynep Ünsal menar att exemplet visar på hur lätt missförstånd kan uppstå av att ord som lösning, energi och kraft har en annan innebörd i det vetenskapliga språket än i det vardagliga språket. – De här orden ställer till det även för enspråkiga elever. Därför är det viktigt att vi diskuterar de vetenskapliga begreppen i skolan. Jag tittar också mycket på hur vi kan använda oss av gester, bilder och föremål för att förklara vetenskapliga begrepp. I sin forskning ser hon hur många av de tvåspråkiga elevernas problem med enkla medel skulle kunna överbryggas. Hon föreslår bland annat att elever med samma modersmål ska tillåtas hjälpa varandra med översättningar och att de kan ges tillgång till lexikon både på lektioner och vid provtillfällen. Samtidigt har hon förståelse för att flera av lärarna hon möter argumenterar emot att låta elever tala andra språk än svenska i klassrummet, utifrån att de då inte vet vad eleverna pratar om. – Men ibland överväger fördelarna nackdelarna. Ofta finns flera modersmål representerade i ett och samma klassrum. Det är inte rimligt att lärarna ska kunna dem. Målet är att eleverna ska lära sig att uttrycka naturvetenskapliga fenomen på svenska och det finns mycket att vinna på att eleverna tillåts ta hjälp av sitt eget språk. Prata naturvetenskap. Det naturvetenskapliga språket kan vara svårt för alla elever. Det blir ännu svårare för den som har begränsningar i det svenska vardagsspråket. Därför är det viktigt att verkligen diskutera vetenskapliga begrepp. Ge elever fler medel när svenskan inte räcker till. Ett lexikon kan vara till stor hjälp. Ett annat enkelt knep är att låta elever med samma modersmål arbeta ihop. Ofta kan den ena ett ord som den andra inte kan. ", "article_category": "other"}
{"id": 11892, "headline": "”Oansvarigt resonemang om legalisering”", "summary": "REPLIK. Att likt Joar Forsell (DN Debatt 27/3) påstå att vi skulle skademinimera och minska missbruket av cannabis genom legalisering är ett märkligt, felaktigt och direkt oansvarigt resonemang. För oss unga kristdemokrater är budskapet klart och tydligt: Sverige ska bibehålla sin restriktiva narkotikapolitik, skriver Erik Dicksson, KDU.", "article": "Åter ropar legaliseringsivrare högt för att få narkotika legaliserad med argumentet att Sveriges nolltoleranslinje varit misslyckad, men det är fel. Sverige har, i ett europeiskt perspektiv, lägre användande av cannabis bland unga, unga vuxna och vuxna. Att likt Joar Forsell (LUF) påstå att vi skulle skademinimera och minska missbruket av cannabis genom legalisering är ett märkligt, felaktigt och direkt oansvarigt resonemang. En legalisering skulle enbart öka acceptansen för cannabis och där igenom öka tillgången, efterfrågan och skadorna. Det är därför beklagligt att liberalerna låter sig förföras av den internationella knarklobbyns propaganda. De skador som användande av cannabis orsaker har sedan 2000-talet blivit allt mer kända. Ny forskning från Karolinska institutet pekar exempelvis på förhållandet mellan användandet av cannabis och förtidig död. En rapport från WHO pekar dessutom på cannabis hälsoskadliga effekter i form av ökad risk att drabbas av en psykos, panikångest, försämrat korttidsminne, sämre koncentrationsförmåga och minskad förmåga att bearbeta information. Cannabis skadliga effekter är extra stora för den unga hjärnan, innan 25 års ålder, då hjärnan inte än är fullt utvecklad. För oss unga kristdemokrater är budskapet klart och tydligt. Sverige ska bibehålla sin restriktiva narkotikapolitik. Det är av största vikt att staten markerar och tydligt signalerar att narkotikabruk, likt annan brottslighet, inte är okej. KDU är det enda borgerliga ungdomsförbund som är tydliga med att vi inte vill legalisera cannabis och det är djupt oroande att allt fler ungdomsförbund ställer sig bakom ett legaliserande. Droger inskränker människors frihet och minskar dess möjligheter att utvecklas och ta ansvar i livet. Därför ska vi fortsatt vara tydliga i vårt motstånd mot droger och värna den svenska restriktiva narkotikapolitiken, framförallt för våra ungas framtids skull. En ökad spridning av droger i samhället som ett legaliserande av cannabis skulle leda till kommer även öka risken för att fler unga kommer i kontakt med droger och då riska att hamna i missbruk. Det riskerar att slå undan fötterna på enskilda människor samt att splittra familjer och det leder varken till mer frihet eller löser några problem. Det är därför inte rätt väg för Sverige. Kristdemokratiska ungdomsförbundet förespråkar en restriktiv narkotikapolitik och här viker vi inte från vårt ställningstagande. 26 mars 2017 Debattartikel Joar Forssell, Liberala ungdomsförbundet: ”Svensk narkotikapolitik är inhuman och misslyckad” Repliker Gunnar Bergström, alkohol- och drgoterapeut: ”Obehaglig människosyn i skademinskningspolitiken” Eric Dicksson, sjukvårdspolitisk talesperson, KDU Sverige: ”Oansvarigt resonemang om legalisering” Orsolya Hoffman, med dr, överläkare, Beroendecentrum, Mälarsjukhuset, Eskilstuna och Kerstin Käll, med dr, överläkare Psykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset, Linköping: ”Drogerna dödar - inte nolltoleransen” Björn Johnson, docent i socialt arbete vid Malmö högskola och Petter Karlsson, socionom och kurator vid LARO psykiatri i Ystad: ”Späckat med faktafel om droger” Slutreplik från Joar Forssell, Liberala ungdomsförbundet: ”Narkotikamissbruk är farligt och borde minska” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11908, "headline": "”Minska pedagogikens roll inom lärarutbildningarna”", "summary": "Trots flera reformer är lärarutbildningen fortfarande undermålig. Pedagogiska modenycker har spridits i skolorna utan att det funnits evidens som bevisar effektiviteten samtidigt som svensk pedagogisk forskning är av låg kvalitet. Slopa därför pedagogiken till förmån för kognitiv neurovetenskap och utbildningspsykologi, skriver Isak Skogstad.", "article": "Lärarutbildningen har reformerats ett flertal gånger under de senaste decennierna. Trots det tyder mycket på att utbildningens kvalitet fortsatt är undermålig. Ett grundläggande problem är att lärarstudenter inte rustas med kunskaper som är av relevans för deras framtida yrkesutövning. Innehållet och kurserna i lärarutbildningen måste förändras i syfte att höja utbildningens kvalitet. Pedagogiken bör slopas till förmån för kognitiv neurovetenskap och utbildningspsykologi. Vidare måste kravnivån för lärarutbildningen höjas genomgående och inslagen av klassrumsbaserad metodik öka. Trots att Sverige spenderar omfattande resurser på skolan visar internationella mätningar att kunskapsresultaten är låga. Enligt Pisa uppnår var femte elev i slutet av grundskolan inte en godkänd nivå i läsförståelse, matematik eller naturkunskap. Skolväsendet lider av strukturella problem som måste åtgärdas, varav det mest akuta är den otydliga ansvarskedjan som OECD tidigare har kritiserat. Till syvende och sist är det dock vad som sker i klassrummet som är avgörande. Politikens övergripande mål bör således vara att skapa förutsättningar för att öka undervisningens kvalitet. Skollagen stipulerar att skolan ska baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vilken vetenskap ska ligga till grund för undervisningen? I dag dominerar pedagogiska teorier lärarutbildningen och studier från högskolepedagoger används för att ta beslut som påverkar undervisning. Det finns samtidigt tydliga indikationer på att svensk pedagogisk forskning är av låg kvalitet. Pedagogerna använder sällan så kallade effektstudier, där nya idéer prövas systematiskt i försöksverksamheter för att utvärderas. Enbart två procent av alla doktorsavhandlingar inom pedagogik innehåller effektstudier av en tillräckligt hög kvalitet för att vara användbara. Åtta av tio doktorsavhandlingar i pedagogik är dessutom skrivna på svenska, vilket omöjliggör en granskning av internationella forskare. Kraven på den forskning som ligger till grund för såväl undervisning som lärarutbildning måste vara höga. Konsekvenserna av att pedagogerna inte har mätt effekten av sina rön är påtagliga; pedagogiska modenycker har spridits i skolor utan att det har funnits evidens som bevisar dess effektivitet. Pedagogikprofessorn Jonas Linderoths artikel ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer” förklarar med all tydlighet hur fel det kan gå när undervisning baseras på vad som är politiskt korrekt eller på modet istället för evidens som visar vad som faktiskt fungerar. Pedagogernas stora inflytande över lärarutbildningarna är ingen naturlag. Det är hög tid att öppna upp utbildningsvetenskapen för mer kvantitativt orienterade discipliner. Utredningen som låg till grund för dagens lärarutbildning hade en intention om att modern hjärnforskning skulle ingå i den utbildningsvetenskapliga kärna som är en del av alla lärarutbildningar. Även om vissa lärarstudenter på sin höjd får möta enstaka inslag i form av kurslitteratur i ämnet, så släpps varken hjärnforskare eller utbildningspsykologer in för att undervisa i lärarutbildningarna. Kognitiv neurovetenskap kan med fördel beskrivas som vetenskapen om lärande. Det är en disciplin som studerar sambandet mellan hjärnans aktivitet och kognitiva funktioner, som exempelvis uppmärksamhet och minne. Neurovetenskapen ämnar förklara hur den mänskliga hjärnan fungerar; hur kunskap lärs in, lagras och tas fram. Då barns kognitiva utveckling och inlärning sker i hjärnan bör forskningsfältets vetenskapliga rön utgöra en naturlig del i en modern lärarutbildning. Det är anmärkningsvärt att blivande lärare inte får lära sig hur inlärning går till, trots att lärare formar sin undervisning baserat på hur de tror att elever lär sig. Kognitiv neurovetenskap kommer inte att kunna beskriva exakt hur undervisningen ska utformas. De grundläggande principerna kan dock hjälpa lärare att bedöma sannolikheten att elevernas inlärning gynnas av en viss undervisning. Hjärnforskning kan dessutom slå hål på flera vanliga missuppfattningar inom skolans värld, som exempelvis idén om att utantillkunskaper är förlegat och att skolan borde fokusera mer på generiska förmågor som kritiskt tänkande och problemlösning. Men årtionden av hjärnforskning visar att kritiskt tänkande inte går att lära ut och att förmågor förutsätter faktakunskaper. Det är exempelvis gynnsamt att elever memorerar multiplikationstabellen i en tidig ålder, då det underlättar mer avancerade matematiska beräkningar i en senare ålder. Neurovetenskapen kan även rusta lärarstudenterna med en skeptisk inställning mot så kallade neuromyter. Dessa myter, som sägs ha sin grund i hjärnforskning, sprids ofta lättvindigt. Det kan handla om myter som att människan bara nyttjar tio procent av hjärnans kapacitet eller att skillnaden mellan höger- och vänster hjärnhalva förklarar varför individer lär sig olika. Lärarutbildningen upplevs ofta som en isolerad verkstad utan koppling till klassrummens verklighet. Var tredje student uppger att de inte får tillräckligt med utbildning i metodik, vilket är den praktiska kärnan i undervisningskonsten. För att förbereda lärarstudenter inför undervisning bör alla lärosäten kopplas till övningsskolor, vilket möjliggör att studenterna kan utveckla sin undervisning kontinuerligt under hela utbildningens gång. Högskolorna bör satsa på fler adjungerande adjunkter, så att fler yrkesverksamma lärare kan dela med sig av sina erfarenheter till lärarstudenterna i högskolan. Vidare behöver antagningskraven till lärarutbildningen höjas. Lämplighetstest i kombination med höga betygskrav bör införas omgående. I Danmark gav skärpta antagningskrav upphov till att antalet studenter med toppbetyg som sökte sig till lärarutbildningen ökade och antalet avhopp minskade. Det är dock ej tillräckligt. Kraven på lärarstudenternas ämneskunskaper måste skärpas och ämnesstudierna för blivande lärare bör förläggas till ämnesinstitutionerna för att säkerställa en hög kvalitet. Läraren är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas kunskapsresultat. Undervisning av hög kvalitet förutsätter dock en lärarutbildning av hög kvalitet. Lärarutbildningens kvalitet är avgörande för utbildningens rykte och i förlängningen läraryrkets attraktivitet. Utbildningen behöver kontinuerligt utvecklas och anpassas efter skolans behov. Det är hög tid att kvalitetssäkra lärarutbildningen med en tydlig koppling till hjärnforskning, metodik och klassrummets praktik. Lärarstudenter förtjänar att rustas med de verktyg som krävs för att bedriva god undervisning. Pedagogernas inflytande över lärarutbildningarna måste minska. Isak Skogstad, fd ordförande för Lärarnas Riksförbunds studerandeförening Vidare behöver antagningskraven till lärarutbildningen höjas. Lämplighetstest i kombination med höga betygskrav bör införas omgående. I Danmark gav skärpta antagningskrav upphov till att antalet studenter med toppbetyg som sökte sig till lärarutbildningen ökade och antalet avhopp minskade. ", "article_category": "other"}
{"id": 11918, "headline": "”Dags för S att säga nej till religiösa friskolor”", "summary": "Socialdemokraternas partistyrelse föreslår att religiösa friskolor ska få finnas kvar, men att tillsynen och reglerna för dem ska skärpas något. Det är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Skolan är till för elevernas kunskapsinlärning, inte för att ge olika trossamfund en möjlighet att bedriva religiös påverkan, skriver 13 socialdemokrater.", "article": "Skolan ska se till att elever med olika bakgrunder kan mötas. Det är viktigt för att komma bort från vi-och-dem-samhället. Skolan ska även motverka segregation, låta barn och unga själva upptäcka och välja livsåskådning, och vara en frizon för elever som lever under sektliknande förhållanden. Religiösa friskolor motverkar allt detta och hör därför inte hemma i det skattefinansierade och obligatoriska skolväsendet. Det är nu därför hög tid att Socialdemokraterna på den stundande partikongressen tar tydlig ställning för att ställa samma krav på friskolor som på kommunala skolor: hela skoldagen ska vara helt fri från konfessionella inslag. Partistyrelsens förslag att också fortsättningsvis tillåta religiösa friskolor – men skärpa reglerna för dem något – räcker inte. Var sextonde friskoleelev går idag i en religiös friskola. Religiösa samfund kan med hjälp av skattemedel driva skolor, och där propagera för just sin trosinriktning. På skoltid. Utan krav på balans och neutralitet. Inför elever som omfattas av skolplikten. Men utan respekt för att elever kan ha olika livsåskådningar. Men frågan får nu en ny juridisk dimension. Just nu inkorporeras Barnkonventionen i svensk lagstiftning. Därmed måste även barns och ungas religionsfrihet och rätt att själva söka och välja (eller välja bort) religion eller annan livsåskådning garanteras. Religiösa friskolor bryter i praktiken mot denna fri- och rättighet. För vem kan hävda att elever fritt kan forma en egen, självständig, uppfattning i frågor om livsåskådning om de vid skoldagens början, till och från lektioner, på raster och vid skoldagens slut varje dag möts av ensidiga religiösa budskap och påbud? Att Barnkonventionen nu blir svensk lag stärker därför argumenten mot religiösa friskolor. Skolan ska värna självständigt tänkande, inte öppna upp för indoktrinering. De religiösa friskolornas lobbyister brukar lyfta fram Europakonventionens skrivningar om rätt till undervisning som stämmer överens med föräldrarnas religiösa övertygelse. Men Europakonventionen tvingar inte stater att skattefinansiera religiösa friskolor, eller att låta dem ingå i det skolpliktiga skolväsendet. Däremot ska rätten att driva exempelvis bibelskola, koranskola eller humanistiskt konfaläger garanteras – men då på kvällar, helger eller lov. Stater ska förvisso även garantera också barns och ungas rätt att utöva sin livsåskådning. Men i den mån det behöver ske på skoltid, så kan det garanteras utan att tillåta ensidiga religiösa friskolor som drivs av ett visst samfund. Och bönestunder eller dylikt får aldrig gå ut över vare sig undervisningen eller andra elevers fri- och rättigheter. Mest problematiskt är dock att Europakonventionen utgår från föräldrarnas – inte barnens eller ungdomarnas – religiösa övertygelse. Det är ett föråldrat synsätt, som Barnkonventionen rättar till. Barn och ungdomar är egna individer, vars fri- och rättigheter också ska respekteras. Men i den mån Europakonventionen ändå åberopas av de som vill att religiösa aktörer ska få fortsätta att använda skolan för att bedriva religiös påverkan, så ger Barnkonventionen ett ökat utrymme för att stoppa detta. Skollagen är tydlig i att kommunala skolor ska vara helt neutrala inför olika livsåskådningar, både i själva undervisningen och i utbildningen i övrigt. Men för fristående skolor finns ett undantag som infördes under den borgerliga regeringen 1991–94. Den möjliggör för friskolor att ha en ”konfessionell inriktning” och att få skattemedel. Vi behöver nu ta ett politiskt initiativ för att se till att detta undantag stryks. Samma krav på neutralitet, allsidighet och respekt för olika livsåskådningar behöver gälla för alla skolor som drivs med hjälp av skattemedel och som är en del av skolplikten. Det finns ingen anledning att särskilda regler ska gälla friskolor. Det är orimligt att svensk skola och svenska skattemedel kan användas till att skapa plattformar för olika aktörer att utsätta barn för ensidig religiös påverkan. Det finns tyvärr även exempel på att konfessionella friskolor låter religiösa påbud påverka själva undervisningen, exempelvis i att dela upp klasser efter kön. Det kan vi aldrig acceptera. Religiösa friskolor bidrar till att dela upp elever i ett ”vi” och ett ”dem”, vilket skapar minskad förståelse för andra och ökad risk för motsättningar också senare i livet. Dessa skolor motverkar ofta integration och förstärker segregation. Elever med liknande kulturella, religiösa och traditionella hemmiljöer går tillsammans – men möter mer sällan elever med andra bakgrunder och livsåskådningar. Det gäller oavsett religion och huruvida man är nyanländ eller saknar nutida migrationsbakgrund. Religiösa friskolor begränsar och låser in elever i en ensidig bild av världen och andra människor. Vi måste också se alla de barn vars frihet begränsas av strikta religiösa eller traditionella påbud. För många av dessa kan skolan vara det enda andningshålet i en annars kvävande tillvaro. Men om de även tvingas gå i religiösa friskolor, så minskar detta andrum. Skolan bidrar då till att bekräfta och förlänga många barn och ungdomars ofrihet. Om skolan däremot kan vara en fristad från religiös påverkan, så skapar det ökad frihet och möjlighet att möta flera perspektiv och livsåskådningar också för dessa elever. Det finns – slutligen – ett starkt stöd för att begränsa eller stoppa religiösa friskolor i den allmänna opinionen och hos flera andra partier, liksom internt inom vårt eget parti. Att begära att skolan ska vara neutral inför olika livsåskådningar är inte islamofobi, antisemitism eller en attack på kristendomen. Tvärtom är detta sekulära förhållningssätt också på friskolor en förutsättning för att alla ska kunna vara trygga i sin livsåskådning – eller fritt kunna söka en. Socialdemokraternas partistyrelse föreslår att religiösa friskolor ska få finnas kvar, få drivas med skattemedel och vara del av det skolpliktiga skolväsendet – men att tillsynen och reglerna för dem ska skärpas något. Det är steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Skolan är till för elevernas kunskapsinlärning, inte för att ge olika trossamfund en möjlighet att bedriva religiös påverkan. På Socialdemokraternas stundande partikongress i Göteborg den 8–12 april 2017 är det hög tid för oss som progressivt kunskaps- och rättighetsinriktat parti att vara tydliga: alla elever har rätt till en skola där alla skoldagar är helt fria från religiös påverkan. Jesper Bengtsson (S), chef tankesmedjan Tiden och kongressombud Sörmland Per Carlsson (S), ordf Socialdemokraterna i Borås och kongressombud Daniel Färm (S), kongressombud, Stockholms län Robert Hammarstrand (S), Göteborgs kongressdelegation Roza Güclü Hedin (S), riksdagsledamot Dalarna Sören Juvas, förbundsordförande HBT-Socialdemokrater Elin Lundgren (S), riksdagsledamot Gävleborg Petter Löberg (S), riksdagsledamot Södra Älvsborg Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor Peter Persson (S), riksdagsledamot Jönköping Andreas Schönström (S), kommunalråd Malmö Tara Twana (S), kongressombud, Stockholms arbetarekommun Ellis Wohlner (S), medlem i Kungsholmens S-förening, Onsdagsklubben och Kooperativa S-föreningen Vi måste också se alla de barn vars frihet begränsas av strikta religiösa eller traditionella påbud. För många av dessa kan skolan vara det enda andningshålet i en annars kvävande tillvaro. ", "article_category": "other"}
{"id": 11919, "headline": "Störst av dem alla var Chuck Berry", "summary": "Amerika var boxning, Hollywood och Mad Magazine. Fast först och främst musik, med Chuck Berry i spetsen. Han lyckades förena text och musik så att de förhöll sig till varandra som handen till handsken.", "article": "Vilken trist anledning att behöva påminna om det självklara: det var förstås Chuck Berry, inte Bob Dylan, som skulle ha fått det där Nobelpriset i litteratur. Chuck Berrys karriär börjar under åren då vi väl hade det bästa Amerika som någonsin funnits, alltså någon gång under tiden från mitten av femtiotalet till mitten av sextiotalet. Mina första ungdomsår sammanföll med den. Amerika var beundrad förebild för resten av världen, mäktigare, modernare, rikare och mer demokratiskt än någon annan stat, ett land som lämnat McCarthys hetsjakt på kommunister bakom sig och ännu inte på allvar konfronterats med rasfrågan. Min generation älskade detta Amerika. Mer än det egna fosterlandet och mer än vi någonsin skulle komma att älska något annat land. Undantaget skulle för några av oss bli Vietnam, tragikomiskt nog en kärlek på bekostnad av den till Amerika. Fast för egen del blev jag min ursprungliga kärlek trogen. Mitt Amerika var boxning, Hollywood, Mad Magazine (redan namnet hade varit omöjligt i Europa) med Alfred E Neuman och Don Martins galna värld, coca-cola, outslitliga jeans och pocketböcker med dåligt papper som när man stack näsan i dem luktade förföriskt sött. Fast först och främst var Amerika musik, till att börja med jazz. Min första inköpta skiva var en stenkaka med Louis Armstrong (”Basin Street Blues”) och skivan var tvungen att vändas mitt i Gene Krupas trumsolo. Mycket snart försvann dock sjuttioåttavarvarna och ersattes med små ep-skivor (extended play) i vinyl som samlades i ett litet stringställ. Ett talesätt som ”visa mig dina böcker och jag ska säga dig vem du är” fick mot slutet av femtiotalet biblioteket utbytt mot skivsamlingen och ögat mot örat. Också det hade med Amerika att göra. I mitt ställ samsades Louis Armstrong med Kid Ory, så småningom med Chet Baker, The Modern Jazz Quartet och Charlie Mingus, men även med Harry Belafonte, Mahalia Jackson och Doris Day (!). Den verkliga revolutionen kom med rockmusiken. Min generation var med om dess födelse; våra första idoler var Bill Haley, Jerry Lee Lewis och Elvis Presley, tills vi mycket snart upptäckte att de var vita kopior av svarta original, bara avlägset och vagt liknande Little Richard eller Bo Diddley. Och störst av dem alla var Chuck Berry. Vari bestod hans storhet? I den symbiotiska föreningen av text och musik. De förhöll sig till varandra som handen till handsken utan att det gick att egentligen avgöra vad som var vad. Den perfekta fraseringen, det direkta tilltalet (Nadine, is that you?), den omedelbara, osentimentala närheten. Chuck Berry skrev vykort ur den amerikanska vardagen, försedda med frimärken som tog dem över alla ras- och samhällsgränser, ett slags konkret nyenkelhet eller brukspoesi som gav oss snapshots från ett samtida Amerika, oöverträffade i sin fotografiska exakthet. Chuck Berry var sin egen audiovisuella revolution, ett slags tonsatt poet i Edgar Lee Masters eller Sherwood Andersons efterföljd. Bob Dylan? På sensommaren 1965 kom jag tillbaka hem efter ett halvår i Tyskland (på den tiden knappast ens berört av Amerika) och min bror, drygt två år yngre, spelade entusiastiskt upp vad som då fortfarande var en folksångare. Han lämnade mig likgiltig. Kanske hade det att göra med att jag då redan var på väg mot en musik som Chuck Berry häcklat med mer gott humör än sarkasm (roll over Beethoven). Men bristen på intresse för Dylan skulle bestå: för ofarligt, för anemiskt och pretentiöst, för mycket campus, traditionalistens eller epigonens förhållande till den europeiska surrealismens stora tradition, alltsammans transkriberat till Amerika. Varje gång påminde det mig om diktuppläsning med ackompanjerande gitarr, i källare med stearinljus i tomma vinbuteljer och allvarliga unga flickor med långt hår som försökte se ut som Juliette Greco. Men allt det där hade jag redan varit med om. Och framför allt kändes det mer europeiskt än amerikanskt. Chuck Berry däremot var Amerika ofiltrerat och beskrev det som sin samtids störste musikdiktare: med dess ungdom, skoldanser, bilfärder utan mål (with no particular place to go), i Europa då otänkbart, långdistanssamtal (help me, information, get in touch with my Marie) och med dess tafatta erotik, ibland intill gränsen – eller över den – till Nabokovs Lolitaland. För den som var ung under dessa år förblir Chuck Berry en av de få konstnärer som med hjälp av sin förening av ton och ord var med och präglade den etsande skarpa bilden av detta det bästa av alla Amerika. En musik jag mer än ett halvt århundrade senare nynnar ensam i badrummet eller texter jag deklamerar utantill på samma sätt som psalmer, Fröding eller Goethes ”Wandrers Nachtlied”. Och skulle jag staka mig, komma av mig, eller på annat sätt känna existensens hela skandalösa meningslöshet tynga mig, erbjuder mig Chuck Berry mer tröst än de flesta andra: sometimes I will, then again I think I won’t/sometimes I do, then again I think I don’t. Inte så dumt i sin geniala enkelhet. Och denna djupa insikt utan att ens ha varit i närheten av en källare! Min generation älskade detta Amerika. Mer än det egna fosterlandet och mer än vi någonsin skulle komma att älska något annat land. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 11923, "headline": "”En vemodig längtan efter en annan tid”", "summary": "REPLIK. Vad i den svenska skolan blir bättre av att man stänger ned friskoleföretagens skolor? Den frågan blir aldrig besvarad när Daniel Suhonen med flera startar en debatt om aktiebolagsskolor (DN Debatt 19/3), skriver Marcus Strömberg, vd Academedia.", "article": "Sverige har ett unikt bra friskolesystem. Rik som fattig kan välja skola, skolpengen är lika stor för alla. Vi är det enda land i hela OECD där friskolor inte får ta ut avgifter. Alla regler som gäller kommunala skolor, gäller även friskolor. Friskoleföretag får dessutom ha flera skolor och de tillåts gå med överskott. Det gör att många vill öppna skolor i fler och fler områden. Det går dessutom fler och fler elever i fristående skolor, idag 340.000 barn och elever. Köerna för att få en plats består av mer än 100.000 barn. Vad i den svenska skolan blir bättre av att man stänger ned friskoleföretagens skolor? Den frågan blir aldrig besvarad när Daniel Suhonen med flera startar en debatt om aktiebolagsskolor. Debattörerna har förvisso rätt i att olikheten i skolväsendet är ett problem. Men det är absurt att beskriva det som ett resultat av att friskolor tillåtits etablera sig i aktiebolagsform. De kan exempelvis mycket väl ha rätt i att den svenska skolan var världsbäst på likvärdighet för 25 år sedan, även om diskussionen om skolans kvalitet var livlig även då. Men mellan år 1990 och år 2010 fördubblades bostadssegregationen i Sverige, enligt SCB:s beräkningar. Så sent som 2015 kunde Dagens Nyheter visa hur bostadssegregationen ökat massivt på 20 år. Artikeln som startade debatten är inte bara undertecknad av vänsterdebattören Daniel Suhonen. Bland undertecknarna finns också Mats Arnhög. Arnhög är tidigare ordförande i den ideella föreningen Carlssons skola, en elitskola på Östermalm. Sitt goda rykte till trots är Carlssons skola ett utmärkt exempel på problemen med att begränsa friskolorna till stiftelseformen. Ideella stiftelser har normalt varken incitament eller de ekonomiska muskler som krävs för att expandera. Traditioner, erfarenheter och pedagogiska metoder som skulle kunna vara till nytta för fler förblir tillgängliga endast för en liten skara. Trots att Carlssons har anor från 1871 har skolan fortfarande bara plats för cirka 600 elever. Föräldrar som vet hur man navigerar i den här typen av miljöer ställer sina barn i kö redan vid födseln. Får man in ett barn kan man räkna med syskonförtur för det andra. Framväxten av ekonomiskt och socialt utsatta områden får självklart konsekvenser för skolans likvärdighet. Men till skillnad från exempelvis Carlssons skola etablerar sig i alla fall ”aktiebolagsskolor” i dessa områden, och gör sitt bästa för att vända skolresultaten där. Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi skriver: ”Det är de vinstsyftande friskolorna som etableras i områden med fler utrikesfödda, medan det är de icke-vinstdrivande friskolorna som oftare etableras i områden med högre utbildningsbakgrund.” AcadeMedia driver skolor där nästan samtliga elever har utländsk bakgrund. Om staten förbjöd sådana etableringar, hur skulle det gynna eleverna? En till dörr skulle stängas, för människor som inte direkt är bortskämda med alternativ. Suhonens, Arnhögs, Pålssons och Svenssons kritik missar målet så fullständigt att det väcker frågor om deras verkliga motiv. Tanken att det är en vemodig längtan efter en annan tid, när det fanns förutsägbara och inbyggda kontraster mellan de många som inte kunde välja vad de fick, och de få som hade sina elitskolor för sig själva, ligger tyvärr nära till hands. 19 mars 2017 Debattartikel Mats Arnhög, Anne-Marie Pålsson, Daniel Suhonen och Sten Svensson: ”Nej till aktiebolagsskolor ingen höger-vänsterfråga” Repliker Peje Emilsson, grundare och ägare Kunskapsskolan: ”Aktiebolagsskolor naturlig del av svenska modellen” Dan Olofsson, entreprenör: ”Skolors vinst skapas genom professionalism” Anna Ekström, Gymnasie- och kunskapslyftsminister (S); Ardalan Shekarabi, Civilminister (S) och Katrin Stjernfeldt Jammeh, Kommunstyrelsen ordförande i Malmö (S): ”Marknadsstyrningens baksidor behöver bred debatt” Marcus Strömberg, vd Academedia: ”En vemodig längtan efter en annan tid” Slutreplik från Mats Arnhög, Anne-Marie Pålsson, Daniel Suhonen och Sten Svensson: ”Ideella skolor riskerar att konkurreras ut” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 11929, "headline": "Neneh Cherry i filmdebut: Jag har alltid älskat den här staden", "summary": "I kväll har filmen ”Stockholm My Love” premiär på Bio Rio. Filmen är skapad av regissören Mark Cousins och huvudrollen spelas av den svenska världsstjärnan Neneh Cherry. – Mitt förhållande till Stockholm har fördjupats av att göra det här, säger Neneh Cherry om filmarbetet.", "article": "I ”Stockholm My Love” får vi följa arkitekten Alva när hon vandrar runt på olika platser i Stockholm för att söka tröst efter ett trauma. DN Sthlm träffar Neneh Cherry, som spelar Alva, och Mark Cousins, filmskaparen, i en gammal 70-talsbuss utanför Bio Rio för att följa med till några av filmens nyckelplatser. – Som en icke-stockholmare känns det bisarrt att agera guide, säger Mark Cousins när bussen börjar rulla. Han är född på Irland men bor sedan 30 år tillbaka i skotska Edinburgh där han arbetar som filmskapare och författare. Nu är han i Sverige för att lansera sin nya spelfilm där huvudkaraktärerna är Alva och Stockholm stad. Han förklarar att Alva i filmen inte bara går genom staden, hon talar också direkt till Stockholm och på det viset finner hon tröst och mår bättre. – Jag hoppas att människor som bor här ska se filmen och tänka ”jag har inte varit där”. Ibland är det svårt att se det som finns precis framför näsan, säger han och förklarar att han som utlänning kan bidra med nya perspektiv på staden. Huvudkaraktären Alva spelas av Neneh Cherry, som för många kanske mest är känd för låten ”Buffalo stance” som blev en stor hit 1988. I ”Stockholm My Love” gör hon sin debut som skådespelare och det finns många likheter mellan henne och karaktären Alva, berättar hon. – Min mamma dog för åtta år sedan och en stor del av min personliga process för att hantera sorgen var att jag gick runt. Det är samma sak med karaktären i filmen. Bussen som vi åker i är färgad i rosa och guld och insidan är pyntad med blomgirlanger och ljusslingor. Efter ett par minuter kommer vi fram till Engelbrektskyrkan. Mark Cousins beskriver en scen ur filmen där Alva går upp för en trappa och ser ned i marken. Hon strävar efter säkerhet och mörker och dras därför till den här platsen. – Interiören här är bland den vackraste i världen, säger han innan vi kliver in i kyrkan. – Jag har aldrig varit här inne, erkänner Neneh Cherry. Inne i kyrkan kramar de om varandra och ser ut mot altaret. Man skulle kunna tro att de har känt varandra hela livet, men Neneh Cherry berättar att det är en nyfunnen vänskap. – Det började med att jag fick ett mejl av Mark där han hade skrivit upp ett dussin övertygande anledningar till varför han tyckte jag skulle vara med i filmen. Jag har alltid varit osäker på om jag skulle klara av det, jag kan knappt komma ihåg texterna till mina egna låtar. Men det kändes jättebra, Mark var säker på att jag skulle klara det. Filmen är en lång monolog där tittaren får följa Alvas tankar på de olika platserna. I början av filmen pratar hon engelska, men in mot mitten övergår språket plötsligt till svenska. Mark Cousins förklarar att det är ett kul överraskningsmoment för alla amerikanska eller brittiska tittare som inte känner till att Neneh Cherry är från Stockholm. – Mitt förhållande till Stockholm har fördjupats av att göra det här. Jag har alltid älskat den här staden och jag har stark anknytning hit i och med att jag är född här, säger Neneh Cherry. Bussen går förbi skateparken under Västerbron och Mark Cousins fortsätter med guidningen. – När man tänker på en vacker plats tänker man inte på en skatepark utan kanske snarare Gamla stan, säger han. Bilden av ”vackra platser” utmanas genomgående i filmen och det är ofta långt ifrån klassiska vykortsbilder över Stockholm som visas upp. En av de första platserna som tittaren landar på är Vällingby torg en grå dag. – Jag växte upp i ett underklassområde i irländska Belfast, som försökte vara som Vällingby men som misslyckades totalt utan ett riktigt centrum. Det var en billig version av Vällingby. Den svenska välfärdsidén fungerade mycket bättre än det gjorde i det skithål jag växte upp i och mitt barndomsjag blir avundsjuk när jag ser det. Folk kan se svagheter i Vällingby, men jag som kommer från den misslyckade versionen kan se styrkan i det, säger Mark Cousins. Även Neneh Cherry har fått en mer positiv bild av förorterna och hon beskriver att hon har fått möjlighet att återuppleva Stockholm med hjälp av Mark Cousins. – Jag kan komma ihåg när jag på 80-talet tänkte ”fan, va deppigt” om de här områdena. Men nu har jag fått ett annat perspektiv. Många av de här äldre funkishusen är fina nu, säger hon. Den senaste tiden har bilden av Stockholms förorter i utlandet, framför allt i USA, varit ett hett debatterat ämne. – ”Stockholm My Love” är en film som försöker lära känna staden. För Donald Trump är Sverige ett fantasiland, han kan få plats med allt han vet om landet på ett litet frimärke. Men är man en utlänning så vill man faktiskt komma till Sverige, lyssna och lära sig. Den här filmen ger uppmärksamhet till platser och bygger på nyfikenhet. Det finns en stor brist på nyfikenhet nu i och med Brexit och Donald Trump. Vi behöver ersätta rädslan med nyfikenhet, säger Mark Cousins. Foton i text: Emil Hammarström Läs mer om filmen och Stockholms filmfestival här Läs även: Intervju med Neneh Cherry från 2015 Mark Cousins och Neneh Cherry Neneh Cherry 1989. Foto: Örjan Björkdahl Mark Cousins är regissör och författare. Han är född i norra Irland men bor i dag i Edinburgh i Skottland. Han är mest känd för filmen ”The story of film” från 2011 där han ger en poetisk tripp genom filmhistorian. ”Stockholm My Love” är hans första fiktiva film. Neneh Cherry föddes den 10 mars 1964 i Stockholm. Mamman Moki Karlsson Cherry var konstnär, pappan Ahmadu Jah musiker. Styvpappan var jazzlegendaren Don Cherry. Nenehs halvsyskon är musikerna Titiyo och Eagle-Eye Cherry. Som ung flyttade hon till London och slog igenom stort 1988 med låten ”Buffalo stance”. Favoritplatserna Mark Cousins tre favoritplatser i Stockholm: Skateparken i Rålambshov. Lumafabriken i Hammarbyhamnen. Markuskyrkan i Björkhagen. Här gillar Neneh Cherry att promenera: – Jag älskar när man kommer ut vid Slussen och det bara öppnar sig när man ser ut över Hornsgatan. – Jag gillar tystnaden i Gamla stan. Jag bodde där när jag var yngre och gillar gå i mina gamla fotspår. – Jag gillar att gå längs vattnet i Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 11940, "headline": "Flygskatten är inte rätt väg för att rädda klimatet", "summary": "Jag anser att alla dessa angrepp mot flyget snarare är symbolpolitik och populism än faktiska åtgärder för att rädda klimatet. Satsa istället på en omställning där bra teknik finns och som utgör en större andel av problemet, exempelvis bilar och kraftverk.", "article": "Det är många av oss som vill förhindra en klimatkris, men tyvärr är det allt för många som kommer med symbolpolitik snarare än riktiga åtgärder. En skatt på flygresor kommer inte rädda klimatet, och fram för allt i dess nuvarande utformning och förslag. Det talas mycket om att införa en skatt på själva flygresan snarare än på utsläppen, vilket är det första stora problemet. Det finns många nya flygplan som drar mindre bränsle och därigenom släpper ut mindre koldioxid, men dessa nya flygplan gynnas inte av en flygskatt där alla flygplan får samma skattesats. Det är enbart tänkt att avstånd ska beskattas. Detta kommer inte gynna en övergång till modernare och miljövänligare flygplan utan gynnar snarare äldre och sämre flygplan, då flygbolagen riskerar att få minskade intäkter och därigenom riskerar att inte ha råd med investeringar. Det andra stora problemet med denna symbolpolitik är att det idag inte finns bra tekniska lösningar för att ersätta flygbränslet från fossilt till förnyelsebart. Däremot finns det bra teknik för att skrota gamla kraftverk och bilar, och byta ut dem till miljövänligare alternativ. Och då kraftverk och bilar står för en mycket större andel av utsläppen än flyget så bör man fokusera klimatåtgärderna där istället för på flyget. Så, sluta med symbolpolitiken och angreppen mot flyget, satsa istället på klimatomställning där bra teknik finns och där den stora andelen av problemet finns. ", "article_category": "other"}
{"id": 11961, "headline": "Sex kändes ”onödigt” när de inte kunde få barn", "summary": "Efter något år av försök började Linnea och hennes man planera för att ha sex vid rätt tillfällen, för att bli med barn. Så höll de på i något år. ”Från att det hade varit spännande att ha sex – för att se om det skulle hända något – blev det som ett tvång”, berättar Linnea.", "article": "Linnea är 32 år och har två barn efter att ha kämpat med ofrivillig barnlöshet i flera år tillsammans med sin man. De träffades 2007, blev pangförälskade och bestämde sig för att de ville ha barn ganska omedelbart. – I början hade vi mycket sex, och eftersom vi ville bli med barn så slutade jag med p-piller, säger hon. När inget hände så gick de till en gynekolog som sa att de antagligen skulle bli tvungna att anstränga sig, på ultraljudet fanns ”en skugga” vid Linneas ena äggledare. Efter något år av försök så började de använda stickor som visade när Linnea hade ägglossning, för att de skulle kunna ha sex vid rätt tillfällen. Så höll de på i något år, men utan att det hände något. – Från att det hade varit spännande att ha sex – för att se om det skulle hända något – blev det som ett tvång: Nu måste vi bli med barn. Läs mer: ”I min kultur pratade man inte om sex” Linnea uppskattar att de hade sex kanske tre gånger per månad när chansen var som störst. När mensen kom blev de först nedslagna. Sedan tog de fram stickorna igen och hoppades. – Tills vi var tvungna att pussla ihop oss själva och förhållandet igen, säger Linnea. Efter tre år tänkte de att det kanske var makens spermier som det var fel på, och gjorde en utredning. Men den visade att det var Linneas äggledare som var problemet och att deras enda chans var ivf (in vitro-fertilisering, det vill säga provrörsbefruktning). – När vi fick det beskedet kände jag mig mer värdelös än någonsin. Jag föreslog att han skulle lämna mig så att han kunde bli pappa med någon som klarade av att ge honom ett barn. Han stannade. Men för Linnea kändes det som om sexlivet hade blivit onödigt på något sätt och det tärde enormt på förhållandet. För sju år sedan gjorde de ivf i Uppsala. Hormonerna som Linnea fick ta gjorde att hon hamnade i ett sorts konstgjort klimakterium. Sedan tog hon sprutor för att producera ägg som man sedan tog ut på kliniken. Fyra ägg blev befruktade. Ett av dem sattes in i Linnea och de andra tre frystes in. – Tidigt i vecka sju fick vi ett missfall som gjorde att vi kastades ned i en hemsk känsla. Samlivet avstannade nästan helt, berättar Linnea. Ett halvår senare satte man in ett annat av de befruktade äggen. Linnea blev gravid, men hon blödde mycket. – Jag var så rädd att något skulle gå fel att vi kanske hade sex två gånger under de följande nio månaderna. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och maken hade bara att finna sig. När barnet hade kommit så började de snart längta efter ett syskon eftersom de hade fler ägg i frysen. Det första försöket som de gjorde resulterade i ett utomkvedshavandeskap, det vill säga att ägget fastnar utanför livmodern. Linnea opererades akut och de tog bort båda hennes äggledare. – Alla sa att de tyckte att det hade gått bra eftersom jag överlevde. Men jag såg det som en ofrivillig abort och hamnade i en depression. De genomgick ytterligare en ivf-behandling och fick till slut ett andra barn som snart ska fylla ett år. – Sexlivet är fortfarande knackigt men på väg åt rätt håll. Jag börjar återigen känna att sex kan vara en njutning, utan att det nödvändigtvis måste leda till barn. Kristina Ljungros är förbundsordförande i RFSU. Hon menar att behovet av sex förändras mycket under livets faser och att en grupp som kommer att ta ett allt större utrymme i debatten framöver är de ofrivilligt barnlösa, som Linnea och hennes man. – Vi vet att 10–15 procent inte lyckas bli gravida trots att de inget hellre vill än att bilda familj. Hur påverkas sexlivet och relationen av att man kämpar med graviditetstester, och försöker undvika att äta och dricka det ena och andra för att lyckas bli gravid? Det pratar vi alldeles för lite om i dag. Foto i text: Lotta Härdelin Den svenska synden Del 4. Hur ser sexvanorna ut i Sverige? Det ska Folkhälsomyndigheten ta reda på genom en stor undersökning. Den senaste gjordes på 1990-talet och mycket är annorlunda i dag, tror experterna. Läs tidigare artiklar här: ”Vi lever med parallella normer kring sex” Många frågetecken kring porren – men den kan påverka hjärnan Sex kändes onödigt när de inte kunde få barn ”I min kultur pratade man inte om sex” Läs andra artiklar: Så håller ni lusten vid liv i en lång relation Många unga kvinnor har smärta vid samlag De vanligaste orsakerna till otrohet Så onanerar svenskarna Så talar du med barnen om nätporren Förbud är ingen framkomlig väg ", "article_category": "other"}
{"id": 11984, "headline": "”Nej till aktiebolagsskolor ingen höger-vänsterfråga”", "summary": "Grundskolan ska enligt lag vara likvärdig. Men detta är omöjligt att leva upp till om man tillåter aktiebolagsskolor – som av lönsamhetsskäl är tvingade att försöka exkludera svagpresterande elever. Detta borde inte vara en höger-vänsterfråga. Vi måste tillsammans få bort aktiebolagen ur skolan, skriver fyra skoldebattörer.", "article": "Sverige är unikt i världen med att tillåta vinstdrivna skattefinansierade aktiebolag inom grund- och gymnasieskolan. Trots att många länder har studerat vårt skolsystem under de 25 år som gått sedan vinstdrivna aktiebolag tilläts, har inget annat OECD-land tagit efter. Det är ingen tillfällighet utan det beror på att andra länder inte vill ha alla de negativa effekter som aktiebolagen har medfört i skolan. Grundskolan är obligatorisk för alla barn och enligt skollagen ska den vara likvärdig. Det innebär att alla barn har rätt till en utbildning av hög kvalitet utan hänsyn till föräldrarnas ekonomiska eller sociala förhållanden. Den övergripande principen för skolpolitiken i en demokrati är att alla ska inkluderas. Skolpolitiken skall inriktas på att alla elever garanteras rätten att få gå i en bra skola och få en bra utbildning av hög kvalitet. Alla skolor ska vara bra skolor. Den principen blir omöjlig att leva upp till om man har aktiebolagsskolor. Enligt aktiebolagslagen ska ett aktiebolag ha som mål att gå med vinst. Drivkraften att vända sig främst till de elever som kostar lite att undervisa blir därför mycket stark för det är ju dessa som genererar den största vinsten. De fungerar väl i skolan och presterar bra även med låg lärartäthet och de behöver inget eller lite extra stöd för att nå målen. Den skolpeng dessa elever tilldelas räcker väl till att täcka de kostnader aktiebolaget har för utbildningen och det blir dessutom över till vinst. Aktiebolagets fokus på lönsamhet innebär att de är tvungna att försöka exkludera svagpresterande elever. De elever som kommer från socioekonomiskt svaga hem och som behöver extra stöd för att nå skolans mål tar aktiebolagen helst inte in. Dessa elever kostar nämligen mer än de genererar i skolpeng och äventyrar därför skolbolagets vinst. Skolaktiebolagens sätt att fungera skapar ett segregerat skolsystem. Barn till välutbildade, ekonomiskt starka och engagerade föräldrar sorteras till aktiebolagsskolorna. Övriga elever får de kommunala skolorna ta hand om. För tjugofem år sedan, innan aktiebolagen etablerades i det svenska skolsystemet, var den svenska grundskolan bland världens bästa när det gällde likvärdighet. Då kunde många barn som kom från hem utan studietraditioner studera vidare, bli aktiva i samhällslivet, göra karriärer och senare starta företag. Sverige var världsbäst på klassresor. Den tidens skola var bra för individerna, samhället, näringslivet och demokratin. Den likvärdiga skolan har byggt Sverige starkt. Men nu är detta historia. Den senaste Pisa-rapporten och en rad andra rapporter visar tydligt att den svenska skolans likvärdighet försämrats i en rad avseenden. Elevernas familjebakgrund har fått ökad betydelse för elevernas resultat. Skillnaderna mellan skolor och mellan låg- och högpresterande elever har ökat. Den bild som Pisa och andra rapporter ger är att den svenska grundskolan dras isär. Vi får allt fler elever som inte klarar grundskolan och som riskerar att hamna utanför både arbetsmarknad och samhällsliv. Det är en djupt oroande utveckling. Vi är långt ifrån ensamma om vår analys att aktiebolag är en olämplig driftsform för just skolor. Peje Emilsson, som i dag äger Kunskapsskolan AB, var tidigt medveten om skolaktiebolagens sätt att fungera. Redan 1992, när han var ordförande i Enskilda Gymnasiet, en stiftelseägd skola i Stockholm, dömde han i en debattartikel i Dagens Nyheter ut aktiebolagsformen som en olämplig driftsform för skolor: ”Stiftelsen/den ideella föreningen är i dagens Sverige den bästa formen för att driva privat skola. De som i dag föreställer sig att man ska göra om kommunala skolor till aktiebolag har inte tänkt igenom alla konsekvenser av sina idéer.” (DN 6 mars 1992.) Senare när det blev möjligt att tjäna mycket pengar på skolaktiebolag ändrade sig tydligen Peje Emilsson. I dag är han en av de flitigaste förespråkarna för att aktiebolag ska kunna göra vinster i skolan dock utan att driva i bevis att just vinstintresset bidrar till att uppfylla det demokratiska målet. De ideellt drivna friskolorna däremot, precis som Peje Emilsson sa, är den bästa formen att driva privat/valfri skola. Allt eventuellt överskott i dessa återinvesteras i skolverksamheten till gagn för dess elever i motsats till aktiebolagen som delar ut eventuellt överskott till gagn för sina aktieägare. Vi som undertecknat denna artikel har olika bakgrunder och erfarenheter och vi är oense i en lång rad samhällsfrågor. Men när det gäller frågan om skolans likvärdighet har vi en gemensam uppfattning, nämligen att aktiebolag inte hör hemma i skolan. Det borde inte vara en höger-vänsterfråga utan det är en fråga om demokrati och om vilket samhälle vi ska ha. När aktiebolagens sätt att fungera ställs mot de demokratiska principerna måste de demokratiska ges företräde. En skola som, för att tillfredsställa sina vinstintressen måste segregera elever i lönsamhetshänseende är djupt problematisk. Det kommer att skapa stora samhällsproblem i årtionden framöver. Det bryter mot de grundläggande demokratiska värden som byggt upp vårt land och det bryter mot skollagens portalparagraf om att skolan ska vara likvärdig. Ett demokratiskt samhälle måste ge alla elever likvärdiga möjligheter till en bra utbildning. Därför anser vi att de politiska partierna bör ta sig samman och över blockgränsen samarbeta för att ta bort aktiebolagen ur den svenska skolan. Mats Arnhög, entreprenör och tidigare ordförande i Ideella föreningen Carlssons skola Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi, tidigare riksdagsledamot (M) Daniel Suhonen, chef vid fackliga idéinstitutet Katalys, kongressombud (S) Sten Svensson, tidigare chefredaktör Lärarnas tidning, aktiv i Nätverket för en likvärdig skola Trots att många länder har studerat vårt skolsystem under de 25 år som gått sedan vinstdrivna aktiebolag tilläts, har inget annat OECD-land tagit efter. Det är ingen tillfällighet utan det beror på att andra länder inte vill ha alla de negativa effekter som aktiebolagen har medfört i skolan. ", "article_category": "other"}
{"id": 11991, "headline": "Dean Baquet: ”Det Donald Trump håller på med är att genomföra en revolution, han spränger sönder hela styret av landet.”", "summary": "USA:s president kallar konsekvent hans tidning för ”The failing New York Times”, trots att tidningen aldrig haft så många prenumeranter. Chefredaktören Dean Baquet är fast besluten att möta Donald Trumps attacker med ännu mer granskning. ”Vi lever mitt i den största story jag någonsin kommer att bevaka.”", "article": "Trängseln är inte direkt kompakt på den innergård i Austin där New York Times chefredaktör Dean Baquet och chefen för Washingtonredaktionen, Eric Lipton, ska prata om hur galet det är att bevaka den nye presidenten och hans administration. För en gångs skull, för att vara Texas på våren, öser regnet ner. Baquet och Lipton kan inte låta bli att ta chansen att raljera över Trump och hans installationstal i Washington, den där gråmulna och småregniga januaridagen. ”Solen är fantastisk! Det är otroligt hur den skiner på oss! Och vi är fler än någonsin!” Alternativa fakta har onekligen sitt humorvärde. Men skrattet fastnar lätt i halsen när man tittar närmare på den nye presidentens sätt att förhålla sig till medierna. Två veckor efter sin seger i presidentvalet gjorde Donald Trump ett något överraskande besök på New York Times, i den ståtliga Renzo Piano-byggnaden på 8:e avenyn på Manhattan, för att träffa styrelsen, chefredaktören och ett antal reportrar. Besöket var överraskande av två skäl: dels för att Trump under hela valkampanjen gått till stenhårt angrepp mot tidningen, dels därför att chefredaktören Dean Baquet vägrade gå med på hans krav att det som sades på mötet inte fick citeras utan skulle vara ”off the record”. Men Trump kom – och varje ord han sade spreds av flitigt twittrande medarbetare på tidningen och senare i ett ord-för-ord-utdrag på nytimes.com. Han började med att förklara att han hade den största respekt för tidningen (”en enorm respekt! Den är väldigt speciell!”), för att i nästa andetag klaga över att han blivit extremt orättvist behandlad i valrapporteringen. ”The Times var värst av alla!”. Men det är slutorden på mötet som har blivit klassiska, när Donald Trump skulle knyta ihop säcken: ”The Times är en riktig juvel i Amerika, en juvel i världsklass. Och jag hoppas att vi kan komma överens!” Så låt oss titta på vad Donald Trump har sagt om denna juvel under de 115 dagar som gått sedan dess. Var femte dag har han twittrat om ”the failing NY Times”, ibland till och med ”the seriously failing”. Med jämna mellanrum har han påstått att tidningen är ”en av de värsta tidningarna” och ägnar sig åt ”fake news”, ”lögner”, ”total fiktion” och ”påhittade historier”. Presidenten har vid ett flertal tillfällen efter valet felaktigt hävdat att tidningen bett om ursäkt till sina läsare för sitt sätt att rapportera om honom – en lögn som fått stor spridning bland Trumps anhängare – och även felaktigt påstått att tidningen ”krymper kraftigt” och tappat ”tusentals prenumeranter”. Men det var bara början. Den 4 februari twittrade presidenten: ”The FAKE NEWS media (failing @nytimes, @CNN, @NBCNews and many more) is not my enemy, it is the enemy of the American people. SICK!”. Folkets fiende. Det går inte att vara mycket hårdare. Ekot från historien skaver, av både leninism och fascism. Men det var fortfarande bara början. När tidningens reportrar Maggie Haberman och Glenn Thrush två dagar senare publicerade ett bakom kulisserna-reportage om Trumps första veckor vid makten, där det bland annat beskrevs hur presidenten satt framför tv:n i morgonrock och kommenterade nyheterna, ledde det till en ny twitterstorm,”The failing @nytimes writes total fiction concerning me. They have gotten it wrong for two years, and now are making up stories & sources!”. Pressekreteraren Sean Spicer tog upp artikeln på nästa pressträff och dementerade att Trump ens hade en morgonrock (varpå hela nätet förstås översvämmades av bildbevis på motsatsen). Kort därpå var New York Times ett av de medie-företag som inte släpptes in på en pressträff i Vita huset, medan flera högerextrema och konspiratoriska sajter togs emot med öppna armar. Relationen är frostigare än någonsin. Och det är nog fortfarande bara början. Att attackera ”liberala medier”, för att klumpa ihop alla de stora utom Fox News, är enligt program-ledaren Jake Tapper på CNN ”en av de få saker som enar republikanerna”. I en undersökning gjord på uppdrag av USA Today säger 34 procent av de tillfrågade att de håller med Trump om att ”medierna” är folkets fiende. Det är fortfarande en klar majoritet, 59 procent, som inte håller med, men siffran är ändå häpnadsväckande. 42 procent svarar också att de tycker att medierna är vinklade mot Trump, vilket nog är ännu viktigare för presidenten, då det spelar rakt in i hans retorik. Dean Baquet har inga problem med att en tidning som New York Times har en ansträngd relation med Vita huset. Det är så det ska vara. – När han kallar oss dåliga saker får vi bara mer energi. Det får oss inte att sänka våra ambitioner, tvärtom. Vi följer storyn, vad som än händer. Vårt uppdrag är att bevaka regeringen aggressivt, utan rädsla och utan att gynna någon. Det kommer vi att fortsätta göra. Kommentaren om seriösa tidningar och tv-bolag som ”folkets fiender” är dock något helt annat. – Där tycker jag att han gick över gränsen. Det är ett uttryck som leder tankarna väldigt fel, historiskt sett. Det är inte bara olyckligt och orättvist, det är stötande och upprörande, för hela pressen. Det är en sak att vara oeniga eller att någon är kritisk mot en rapportering, men att använda sådana ord är att tända en krutdurk. Vad får det för direkta konsekvenser, för er på redaktionen? – En är ju att det provocerar ett antal amerikaner att skriva väldigt otrevliga mejl, till våra reportrar och redaktörer. Rasistiska, sexistiska, antisemitiska, hotfulla, obehagliga mejl, i drivor. Han plöjer direkt in i ett djupt uppdelat samhälle, där det finns mycket slumrande hat som bara behöver lite bränsle för att explodera. En del av det landar hos mig, men ännu mer hos mina reportrar. En reporter som Maggie Haberman, som arbetar nästan dygnet runt med att bevaka Trump, får oändligt mycket mer. Är du orolig för dina medarbetares säkerhet? – Ja. Ja, det är jag. Alla mejl och attacker i sociala medier är illa nog, men det gnager hela tiden en oro om att det också ska leda till något allvarligare, Tror du att attackerna är organiserade? Baquet blir ett tyst ett tag och väger sina ord noga. – Ja, det kan de mycket väl vara. Inte direkt av presidenten, även om hans angrepp är både onödiga och olämpliga, men det finns starka krafter som är skickliga på att kampanja och driva upp en hatisk stämning, det ska man inte bortse ifrån. De utnyttjar nätet och de sociala medierna väldigt väl, på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Hur utbrett är hatet mot New York Times? – Det är en minoritet, en viss grupp av arga amerikaner, som också är aktiva på internet. Men presidenten uppmuntrar dem och det får förstås effekt. Det skapar en spänning. Vad kan det få för effekt på lång sikt? – Det kan skapa förvirring, eftersom det kan väcka tvivel om vår rapportering. Jag tror i och för sig att de flesta av Trumps väljare är smarta nog att se vad han håller på med; de vet hur han överdriver. Men de ständiga attackerna mot oss och de svepande påståendena och lögnerna kan göra att allmänheten får en felaktig bild av vad vi är. Vad journalistik är? – Ja, exakt. På ett sätt står journalistiken väldigt stark just nu, med ständiga granskningar och avslöjanden. De bästa nyhetsorganisationerna är bättre än de någonsin varit. Det gäller oss, det gäller Washington Post, som ger mig huvudvärk varje dag, det gäller CNN, som har en stark period just nu – och flera andra. Men när vi placeras i en ringhörna och Breitbart, Infowars och andra sajter i den andra har de skapat en bild av att vi är oppositionen och att det handlar om åsikter, medan det i grunden måste handla om fakta. Om du är journalist gör du ett hedervärt arbete för att få fram sanningen, det är ditt uppdrag. Vi är journalister, Breitbart och andra är det inte. Hur hanterar ni det? – Det är svårt, när Vita huset är så öppet fientligt. Vi vill inte ha rollen som motståndare, vår roll är att bevaka aggressivt. Om vi uppfattas som ett verktyg för Demokraterna kommer det att göra det svårare för oss att nå fram nästa gång vi har en granskning, om Trumps skatter eller vad det kan tänkas vara. Frånsett de verbala attackerna, vad tror du att Trump kan göra när det gäller medierna under sin tid som president? – Det som oroar mig mest är jakten på läckor och efterforskningen av anonyma källor. Det är ett rött skynke för Trump. Vilket är lite ironiskt eftersom han själv många gånger läckt till medierna, även i historier om hans eget privatliv. Han har älskat att ha den kontakten med medierna, även med New York Times. Men nu sitter han vid makten. – Ja, precis. Han har enorma krafter till sitt förfogande, om han vill intensifiera efterforskningen och stoppa källor från att kontakta medierna. Är du orolig för skärpt lagstiftning? – Inte direkt. Men det kommer säkert att bli fler saker som dras till domstol på olika sätt. Hur mycket svårare kommer det att vara att bevaka Trump-administrationen jämfört med tidigare presidenter? – Svårare, helt klart, Det är väldigt bekymmersamt om de seriösa medierna får mindre tillgång, samtidigt som presidenten och administrationen ger mer tillgång till andra, som Breitbart och obskyra sajter. Eller när de stänger ute medierna över huvud taget, som nu när utrikesminister Tillerson åker till Asien utan att låta några journalister följa med på resan. För att spara pengar, var argumentet. – Ja, det går att skratta åt det, eller att tycka att vi journalister ägnar oss åt att gnälla för att vi får en sämre behandling. Men det är en allvarlig signal: det är ett osunt agerande, som i längden kommer att göra det svårare för oss att göra vårt jobb. Utrikesministern är traditionellt den näst viktigaste politikern i landet, efter presidenten. Om journalisterna inte kan komma honom nära och följa honom när han möter andra ledare blir det svårare att ge en bild av vår utrikespolitik. Vi ser förstås till att vi är på plats ändå, även om vi inte får åka med regeringens plan, men det gör jobbet svårare. Dean Baquet är på besök i Austin för att prata om bevakningen av Donald Trump på digitalfestivalen South By Southwest, men också för att marknadsföra tidningen. I samband med Oscarsgalan gjorde New York Times en uppmärksammad kampanj, på temat sanningen. En kampanj som också retade upp presidenten, som twittrade: ”For the first time, the failing @nytimes will take an ad (a bad one) to help save its failing reputation. Try reporting accurately & fairly!”. Varför måste ni påminna om att sanningen är viktig? – Därför att vi bevakar en regering som gjort det tydligt att sanningen inte betyder något för dem. Men också för att vi nu möter en ny typ av konkurrens digitalt, med sajter som hittar på historier och medvetet sprider lögner – och som har presidentens öra. För oss har sanningen och strävan efter den alltid varit nummer ett, där har inget ändrats. Men omvärlden har förändrats. Har ni varit för passiva i den förändringen? – Ja, eller kanske naiva och det gäller nog hela branschen. Vi har underskattat att det i dag inte finns samma förståelse för hur riktig journalistik fungerar. Vi har tagit det för givet. Nu måste vi vara mer transparenta och berätta om hur vi arbetar. Att vi är på plats. Att vi är källkritiska. Att vi inte publicerar om vi inte har fakta. Att vi är på plats världen över och riskerar våra liv, för att skildra vad som händer. Det här är inte en business, det här är ett uppdrag. Det måste vi få fler att förstå, på riktigt. Dean Baquet säger att det här är den sista stora story han kommer att vara med om att bevaka i sitt yrkesliv – och helt klart den största. Han är 60 år och har varit chefredaktör för New York Times sedan 2014, då han efterträdde den internt omstridda Jill Abramson. De båda hade en ganska ansträngd relation, som var uppenbar för de flesta. Jag besökte tidningen 2012 för att intervjua chefredaktör Abramson och slogs av kontrasten mellan hennes kärva, intellektuella New York-kyla och redaktionschefen Baquets vänliga värme och skratt. Att han kommer från en enklare bakgrund i Södern lyser igenom, inte bara genom hans sätt att uttala hemstaden New Orleans (”N’awrns!”) som bara en Louisianafödd kan. Han har ett sätt som gör att han lätt blir omtyckt och fick snabbt redaktionen på sin sida. Konflikten mellan dem eskalerade sedan och vid ett tillfälle blev den så laddad att Baquet slog handen rakt genom en vägg, vilket snabbt spreds i medierna. Till Politico sade han: ”Jag tar inte ut min frustration på mina kolleger, jag tar ut den på väggar”. Ett halvår senare utsågs han till ny chefredaktör. Som sådan är han, till synes, oerhört populär. Han är en reporter och redaktör av den gamla skolan, men smart nog att se behovet av förändring: att tidningen måste satsa ännu mer digitalt, både journalistiskt, med nya format och med att nå fler läsare över hela världen. Men kärnan är fortfarande den granskande journalistiken – och i ett läge som det här trivs han med att vara mitt i den. Hur har din egen vardag förändrats sedan Donald Trump vann valet? – Mycket. Jag har blivit ännu mer engagerad i den dagliga bevakningen. Jag är med i de dagliga mötena vi har med vår Washingtonredaktion och är involverad i detaljerna kring vad vi gör på ett sätt som jag normalt inte är. Eftersom trycket på oss ökar, på alla plan, är det nödvändigt. Gillar du det? Baquet skiner upp: – Ja, det är klart att jag gör. Jag har alltid försökt vara så nära den journalistiska verksamheten som möjligt. Jag är en grävande reporter i grunden. Det har jag nytta av nu: jag har en förståelse för vad som krävs av reportrarna och vilka villkor de arbetar under. Men det som framför allt stimulerar och ger energi är ju hur viktig vår rapportering är. Det här är journalistikens motsvarighet till 11 september. Det förändrar allt. Storyn om Donald Trump som president liknar inte någon annan story, den ställer helt nya krav på oss. Och den kommer att pågå i fyra år. – Ja, eller åtta. Det går inte att överskatta hur omvälvande det som sker nu år, både för samhället och för journalistiken. Det Donald Trump håller på med är att genomföra en revolution, han spränger sönder hela styret av landet. Det innebär en enorm utmaning för oss och andra redaktioner att skildra det och att berätta om vad som händer. Det kommer att skrivas 20 böcker de närmaste åren om vad det här betyder för journalistiken. Och det sker i ett läge där många redaktioner kämpar mot strukturella och ekonomiska utmaningar, samtidigt som vi möter en helt ny diskussion om vad journalistik ens är. Dean Baquet har sin teori om varför just New York Times blivit ett sådant rött skynke för presidenten. – Dels handlar det naturligtvis om att vi granskat honom så hårt. Men det är också känsligt att det är just The Times. Han är en New York-kille, det har alltid varit viktigt för honom vad eliten i New York tycker om honom. Han har alltid läst New York Times, han får inte bara sin information från Breitbart och Fox. Det sårar honom när han får negativ uppmärksamhet, i synnerhet i The Times. Då reagerar han med ilska. Mycket av det han gör handlar om att han skriker offentligt om vad han läst eller sett på tv. Det är inte mer genomtänkt än så. Var det så med artikeln om morgonrocken också? – Ja, den kom så nära honom, vilket han uppenbarligen hade svårt att ta. Maggie Haberman, som var en av dem som skrev artikeln, är kanske den reporter som haft allra bäst kontakt med Trump under många år, men jag tror inte att han pratat med henne sedan dess. Jag tvivlar inte på att allt i artikeln var korrekt, den byggde på väldigt bra källor. Och det är vårt jobb, att skriva saker som är sanna, även om de inte gillar det. Finns det något fog i hans kritik mot er rapportering? – Vi har, tillsammans med Washington Post, haft den hårdaste granskningen av honom. Vi har granskat hans ekonomi, hans skulder, hans universitet, hans fastighetsaffärer, hans agerande mot kvinnor. Vi avslöjade uppgifter om hans kampanjledare Paul Manafort och om Michael Flynn, nationell säkerhetsrådgivare, vilket ledde till att de fick avgå. Men den har inte varit orättvist hård. Under valrörelsen fick jag fler mejl och reaktioner av personer som tyckte att vi granskade Demokraterna för hårt och vi borde lägga mer kraft på Trump. Finns det något ni borde gjort annorlunda? – Ja, jag tycker att vi, som många andra, inte gjorde tillräckligt när det gäller att skildra det missnöje och den oro som finns i delar av Amerika. Vi bevakade det, men vi kunde ha gjort mer. Vi borde gjort mer. Det kommer att vara en av de saker vi nu måste tänka på: att oftare se fler perspektiv än de som gäller i New York och Washington. Vi behöver vara på plats mer och förstå mer på djupet. Det är en stor utmaning för oss nu. Hur ser din egen relation med Donald Trump ut? – Jag har ingen direkt relation, det tycker jag inte att man ska ha som redaktör. Men jag har redan träffat honom fler gånger än vad jag träffade Barack Obama och George W Bush, även om det inte har varit några längre samtal. Han har varit på tidningen två gånger redan, vilket säger en del. Vilket är ditt intryck av honom vid sådana tillfällen? – Han är charmig. Intressant. En smart kille. Han anpassar sig till den publik han har och säger ”rätt” saker, sedan ändrar han sig när han byter publik. Han är en typisk säljare, det är vad han byggt hela sin karriär på. När han träffar vår styrelse låter han mer liberal än vad han är och säger att pressens frihet är viktig, när han sedan pratar med sina sympatisörer pratar han om hur vidriga och falska vi är. Det är säljsnack, det är taktik. På ett sätt fungerar taktiken dock inte. Trots att presidenten försöker ge bilden av att New York Times går allt sämre strömmar publiken till. Antalet prenumeranter är nu rekordstort: bara i fjol tillkom drygt en halv miljon nya prenumeranter, varav hela 276 000 under sista kvartalet – en siffra som är högre än det sammanlagda antalet nya prenumeranter tidningen tog in under hela 2013 och 2014. Totalt har tidningen nu tre miljoner prenumeranter, merparten digitala, vilket är nästan dubbelt så många som under storhetsperioden i början på 90-talet. Kontrasten är stor mot läget 2010, då tidningen tvingades säga upp ett stort antal journalister. Det var då tidskriften Atlantic Monthly publicerade ett reportage med titeln ”End Times”, som ställde frågan ”Kan Amerikas främsta tidning överleva? Kan journalistiken?”. I dag är situationen mycket mer stabil. – Vi skakar inte direkt, folk står i kö för att ta del av det vi gör, precis som de gör hos Washington Post. Trump är bra för våra affärer, utan tvekan. Varje gång han twittrar om oss ökar antalet som väljer att ta en prenumeration. Vi når en ny publik, genom att vara bäst på att bevaka honom. Men bevakningen kostar också. – Vi förstärker nu redaktionen, på många områden. Vi har anställt flera grävande reportrar, vi har ökat bemanningen i Washington. Det måste vi: vi är många som arbetar sju dagar i veckan och som gjort det länge. Det är som en militär operation, där man måste ha resurser i gång dygnet runt, året runt. Vi har inget val. Men vi fyller också på med mer resurser. De måste få vila ibland, det är mitt jobb att se till att de kan det. Det går dock inte att dölja att han också njuter av situationen och på att det är sådant fokus på de granskningar de gör. – Det här är en bransch som under lång tid, nästan ett decennium, har haft stora problem med ekonomin, när upplagor rasat och annonsintäkter försvunnit, vilket lett till minskade resurser på redaktionerna men också en osäkerhet kring vilken roll man egentligen kan spela. Det som hänt det senaste året och i synnerhet de senaste månaderna har på många sätt varit fantastiskt för journalistiken. Vi visar att vi är viktiga – och publiken visar att de sätter värde på det. – Vårt uppdrag har aldrig varit tydligare: det är att stå mitt i stormen och rapportera och ta fram sanningar. Och vi kommer aldrig att ge upp det. Dagen efter piper det till i min mobil, som det nu gör dagligen när det kommit en ny tweet från Donald Trump. Budskapet i den här borde få Dean Baquet att brista ut i ännu ett av sina smittande skratt: ”It is amazing how rude much of the media is/... Be nice, you will do much better”. Storyn fortsätter. New York Times reporter Maggie Haberman (@maggieNYT) har 357 000 följare på Twitter. Dean Baquet har 17 000. Om att kallas folkets fiende: ”Det är en sak att vara oeniga eller att någon är kritisk mot en rapportering, men att använda sådana ord är att tända en krutdurk.” Om Donald Trump: ”Han är charmig. Intressant. En smart kille. Han anpassar sig till den publik han har och säger ’rätt’ saker, sedan ändrar han sig när han byter publik. Han är en typisk säljare.” New York Times Tidningen, som ofta kallats ”Den grå damen” och som räknas till en av världens mest ansedda dagstidningar grundades 1851. Familjen Sulzberger tog över tidningen 1896 och är fortfarande huvud-ägare i det nu börs-noterade bolaget. Tidningens medarbetare har totalt vunnit 115 Pulitzerpriser. New York Times har i dag rekordmånga prenumeranter, drygt tre miljoner, varav två mijoner enbart digitalt. Bolagets utgivare och ordförande Arthur Sulzberger Jr beskriver NYT som en ”global nyhetsförmedlare, med smarta mobiltelefoner som vår viktigaste plattform och med målet att förse publiken med journalistik värd att betala för”. Nyligen publicerades den interna rapporten ”Journalism stands apart”, om inriktningen fram till 2020, med fokus på att få in fler prenumeranter globalt, genom bland annat nya digitala format, ännu bättre visualisering, nya kompetenser på redaktionen och mindre fokus på papperstidningen. I samband med Oscarsgalan gjorde New York Times en uppmärksammad annonskampanj på temat sanning. Dean Baquet Uppväxt i New Orleans, bor i Greenwich Village Namn: Dean Baquet (uttalas Back-EH). Född: 21 september 1956 i New Orleans (60 år). Familj: Gift med författaren Dylan Landis, sonen Ari. Bor: Greenwich Village, New York. Bakgrund: Växte upp i en kreolsk familj, med fyra bröder, i stadsdelen 7th Ward i New Orleans. Föräldrarna drev cajun/kreol-restauranger i Treme i mer än 40 år, bland annat klassiska Eddie’s. Dean lämnade staden som 18-åring för att studera på Columbia, men hoppade av före examen, efter att ha gjort praktik på tidningen States-Item i New Orleans och fastnat för journalistik. ”Jag hamnade i journalistiken av en slump – men älskade det direkt”, sade han till Editor & Publisher. Brodern Terry är också journalist, på Times Picauyne, och har liksom Dean vunnit ett Pulitzerpris. Journalistisk karriär: Efter sju år på States-Item och Times Picauyne i New Orleans började han på Chicago Tribune, där han 1988 vann Pulitzerpriset för avslöjanden om korruption i stadens styre. Han värvades som grävreporter till New York Times och blev så småningom chef för först lokala och sedan nationella nyheter. År 2000 flyttade han till Los Angeles Times, där han senare utsågs till chefredaktör. Efter ett ägarbyte fick han sparken 2007 efter att ha protesterat mot nedskärningarna på tidningen och återvände då till New York Times, som chef för Washingtonredaktionen. 2011 återvände han till New York, som redaktionschef och när chefredaktören Jill Abramson sparkades 2014, efter interna slitningar på redaktionen, utnämndes Baquet till ny chefredaktör. Reportaget är ändrat efter publiceringen. I en tidigare version fick Michael Flynn fel titel. Rätt är att han var nationell säkerhetsrådgivare. ", "article_category": "other"}
{"id": 12044, "headline": "DN gratulerar: Stockholms stift – en ovanligt pigg 75-åring", "summary": "Det är sällan Eva Brunne missar att gå i kyrkan på söndagarna klockan 11, men så är hon också biskop i Stockholm, landets yngsta stift, som nu fyller 75 år.", "article": "Söndagarnas högmässor tappar besökare även om biskopen gör sitt bästa för statistiken. – Personligen är jag väldigt kär i söndag klockan 11, säger Eva Brunne, som inte verkar särskilt bekymrad över besökssiffrorna. Hon säger att det finns en förklaring: – Den tiden kom till för att man skulle hinna mjölka korna och gå hem och tvätta av sig och klä om och sedan ge sig i väg till kyrkan, men det livet är det inte många som lever i dag. Eva Brunne är inne på sitt åttonde år som Stockholms biskop och hon har besökt så gott som alla kyrkobyggnaderna i stiftet, sånär som på några kapell. – Jag ska försöka klara av alla innan jag går i pension, säger biskopen när vi ses på stiftskansliet, ett stenkast från Tegelbacken. Hon har några år på sig. När vi träffades för några år sedan tillsammans med domprosten Hans Ulfvebrand talade de två om hur man skulle locka flera människor till kyrkans verksamhet. Konfirmandläger med olika inriktning, filmvisning med efterföljande meditation och att samla människor från världens alla traditioner var några av förslagen som nämndes i reportaget från sommaren 2013. Hur har det gått med besökssiffrorna efter det? – Det har ju inte gått så lång tid sedan dess. Och över tid ökar antalet besökare på våra veckogudstjänster, middagsböner och lunchgudstjänster. Det är viktigt att vi funderar på hur vi är kyrka i dag, säger Eva Brunne. Hon konstaterar att Stockholm är, som hon säger, en mer religiös bygd i dag än förr. – Det har blivit så tack vare att människor med olika trostillhörighet har flyttat hit. Men det ser helt olika ut i olika delar av stiftet, säger Eva Brunne. Kyrkan arbetar inte på samma sätt i Botkyrka som i Täby och det ska man heller inte göra. Eva Brunne öser beröm över arbetet som görs i Össeby församling med ensamkommande flyktingpojkar, och över alla pensionerade lärare som ställer upp för att hjälpa flyktingar. Det är i många stycken mer lättarbetat i Stockholms stift än i landsorten. Nyligen träffade Eva Brunne kyrkoherden i Kiruna som hade 20 mil enkel resa till församlingen som låg längst bort i pastoratet. Då kunde Eva Brunne kontra med att hon promenerar genom sin egen församling på sju minuter. I den egna församlingen, Hedvig Eleonora på Östermalm, är cirka 65 procent av invånarna medlemmar i Svenska kyrkan medan några församlingar är nere på 15 procent. Att procentsatsen i vissa delar är så låg beror enligt Eva Brunne inte så mycket på att många valt att lämna Svenska kyrkan som att många invånare som tillhör andra trossamfund flyttat dit. Den senaste statistiken visar att snittet för stiftet ligger på 53 procent och att medlemsantalet sjunker med cirka en procentenhet per år. Hur bekymrad är du över det? – Det är klart att vi inte vill förlora medlemmar. Alla är fria att välja om de vill vara med eller inte. För mig är det viktigt att vi samlar bedjande människor och då spelar kyrkotillhörighet inte den största rollen, På söndagen den 12 mars kommer biskopen att leda jubileumshögmässan i Storkyrkan klockan 11. Mässan är också ett inslag i det stora 500-årsfirandet av reformationen. Apropå jubileum handlar söndagens festligheter inte enbart om själva stiftet, som är landets i särklass yngsta, nästan ett millennium yngre än Linköpings och Skara stift. I morgon firar också kyrkvärdsföreningen med sina närmare 400 medlemmar sitt 75-årsjubileum. Dessutom firar prästfruföreningen, som bildades för att ta hand om prästänkorna, sitt första sekel. Efter jubileumshögmässan hålls tre olika seminarier i nära anslutning till Storkyrkan. Ett av dem, ”Stockholms stift – yngst och äldst – minst och störst” leds av Caroline Krook, Eva Brunnes företrädare. Hur vill då biskopen beskriva söndagens jubilar? – Som en ovanligt pigg 75-åring, säger Eva Brunne med ett förtjust leende. Stockholms stift Gratuleras till: Fyller 75 år den 12 mars 2017. Bildades: 1942 och är yngst av landets 13 stift. Tidigare hörde församlingarna norr om Slussen till Uppsala och de söder om Slussen till Strängnäs stift. Stockholms biskopar: Manfred Björkquist (1942–54), Helge Ljungberg (1954–71), Ingmar Ström (1971–79), Lars Carlzon (1979–84), Krister Stendahl (1984–88), Henrik Svenungsson (1988–1998), Caroline Krook (1998–2009) och Eva Brunne 2009– Domkyrka: Storkyrkan. Antal församlingar: 61. Nordligaste församling: Össeby Sydligaste församling: Botkyrka Västligaste församling: Adelsö-Munsö. ", "article_category": "other"}
{"id": 12051, "headline": "”Svenska forskare ointresserade av kritisk debatt”", "summary": "REPLIK. Jag instämmer i stora delar av mina kollegers artikel om kunskap och politik (DN Debatt 12/3). Men jag är tveksam till tanken att den svenska universitetsvärlden skulle vara ett ideal för det upplysta kunskapsbaserade samtalet som den politiska världen har mycket att lära av. Min erfarenhet är att svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap helst bara vill prata med forskare som tycker likadant som de själva, skriver Bo Rothstein.", "article": "Det finns mycket att instämma med i artikeln om kunskap och politik av mina kolleger Marie Demker, Henrik Ekengren-Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck. Inte minst kravet på en upprustning av utredningsväsendet och att det är dags för en ny omfattande maktutredning. På en punkt är jag emellertid tveksam och det är när de för fram den svenska universitetsvärlden som ett ideal för det upplysta kunskapsbaserade samtalet som den politiska världen har mycket att lära av. De skriver att ”Universitetets idé är att utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra”. Det låter vackert men jag vill nog hävda att verkligens universitetsvärld inte lever upp till detta ideal. Min erfarenhet är denna: Jag har vid en del tillfällen dristat mig till att framföra kritik av utgångspunkterna för vad som anses allmänt vedertaget inom stora delar av tre akademiska discipliner, nämligen genusforskning, identitetsbaserad kulturforskning och nationalekonomi. Kritiken har måhända varit alltför försynt och modest, men jag vågar nog säga att den också varit tämligen distinkt. Kritiken har också publicerats efter vedertagen kollegial granskning i internationella vetenskapliga tidskrifter och böcker, så alldeles upp i det blå kan jag knappast ha varit. Alltnog, om mina fyra kollegers ideal stämt skulle reaktioner från de som jag kritiserat varit att genast inbjuda mig till deras seminarier där hållbarheten i min kritik fått nagelfaras. Men så har aldrig skett, faktiskt inte en enda gång. I stället har jag bemötts med alltifrån tystnad till allehanda glåpord och ibland rent förtal. Beredskapen att ta till sig kritik i ett upplyst samtal har varit i princip obefintlig från de ledande företrädarna från dessa discipliner. I stället härskar inom stora delar av det svenska universitetsväsendet ett tämligen utbrett akademiskt klantänkande. Min egen ståndpunkt har varit den rakt motsatta. Principen för det forskningsseminarium som jag under närmare tjugo år ansvarade för vid statsvetensskapliga institutionen i Göteborg var att forskare som kritiserade institutionens forskning omedelbart skulle bjudas in. Även forskare som företrädde andra vetenskapliga ideal än de som är gängse på institutionen har varit ofta sedda gäster. Dessa personer har i som regel reagerat med stor överraskning över att bli inbjudna. Det intressanta är att undantagslöst har dessa seminarier förflutit väl – inte så att vi har blivit eniga eller helt lyckats övertyga varandra, men vi har åtminstone under civiliserade former lyckats begripa varför i tänker olika. Men enligt min erfarenhet har vi varit ett stort undantag. Svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap vill helst bara prata med forskare som tycker likadant som de själva. Min uppfattning är att detta är närmast en garanti för att bli inskränkt och inte så sällan riktigt dum i huvudet. 12 mars 2017 Debattartikel Marie Demker, Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck, professorer vid Göteborgs universitet: ”Dags för en politisk satsning på kunskap i samhällsdebatten” Repliker Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid University of Oxford: ”Svenska forskare ointresserade av kritisk debatt” Olof Johansson-Stenman, August Röhss professor i nationalekonomi och prorektor vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet: ”Akademin borde tydligare värna sitt sanningsideal” Christian Ottosson (C), kommunalråd i Huddinge: ”Kommuninvånare skeptiska till fakta” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 12061, "headline": "”Låt de krisande sjukhusen ta efter privata S:t Göran”", "summary": "Som enda akutsjukhus drivs S:t Göran i Stockholm av en privat vårdkoncern på uppdrag av landstinget. Resultatet är en succé. Samtidigt växer krisen inom vården och behovet av nya lösningar är skriande. Låt staten gå in och upphandla driften av en handfull av de mest problemtyngda sjukhusen i Sverige, skriver Johan Ingerö, Timbro.", "article": "Den svenska sjukvården är en historia full av självmotsägelser. Å ena sidan är den medicinska kvaliteten i världsklass. Å andra sidan finns stora problem med tillgänglighet, personalbrist, överbeläggningar och ekonomi. De problemen är så stora att de snart kan komma att hota den medicinska kvaliteten, i den mån de inte redan gör det. Sjukvården är alltså i skriande behov av nya lösningar, och det enklaste är att börja titta på sådana som redan visat sig fungera. I dag släpper vi på Timbro en ny rapport ”Den förskräckliga succén – Historien om akutsjukhuset S:t Göran”. S:t Görans sjukhus i Stockholm sticker ut på två sätt. Dels är det ett sjukhus med utmärkt kvalitet, god ekonomi och nöjda medarbetare. Dels är det unikt i Sverige, genom att det sedan 1999 drivs av en privat vårdkoncern som arbetar på uppdrag av Stockholms landsting. Alla andra svenska akutsjukhus drivs direkt av respektive landsting. Vi valde att kalla rapporten ”Den förskräckliga succén” eftersom sjukhuset är så framgångsrikt, samtidigt som det används som skräckexempel på hur privata företag ”tar över” sjukvården. Oron för det senare är dock obefogad. S:t Görans vård är lika skattefinansierad som den hos andra sjukhus. Och de framgångar som nåtts där kan även nås på annat håll, och de måste nås om den svenska sjukvården ska kunna hålla god kvalitet även i framtiden. Låt oss därför först och främst titta på de faktiska omständigheterna. Väntetiderna i den planerade vården ökar. Inte ens fyra av tio anser längre att väntetiderna är rimliga. I Jämtland får bara 18 procent av patienterna inom ögonsjukvården en operation inom 90 dagar. I Gävleborg får knappt 13 procent av män med misstänkt prostatacancer komma till en specialistklinik inom två veckor efter remissankomst. Antalet operationstillfällen per läkare har minskat kraftigt under de gångna tio åren. Det finns inte en ensam lösning på alla dessa problem – sjukhusvården är antagligen den mest komplicerade verksamhet som finns inom den svenska välfärden. Men det går att hitta många dellösningar om man studerar de goda exemplen. Så har inte skett med S:t Göran, som i stället använts som politiskt slagträ. Därmed har vi missat många insikter som hade kunnat lyfta svensk sjukvård, men det är inte för sent att göra ett omtag. Så hur klarar S:t Göran jämförelsen med likvärdiga sjukhus? Alldeles utmärkt, enligt en studie som Stockholms landsting låtit göra. Produktivitetsskillnaden är 2–6 procent bättre. De så kallade DRG-poängen (ett avancerat mått på hur mycket vård som producerats på ett sjukhus eller i ett landsting) är 12 procent bättre än på Södersjukhuset, och 19 procent bättre än på Danderyds sjukhus. S:t Göran ligger genomgående högre inom övriga nyckeltal, till exempel antal vårdtillfällen per årsarbetare. Även i medicinsk kvalitet ligger S:t Göran högst. Medelvårdtiderna är korta, utan att återinläggningarna blir fler. Akutmottagningen är bäst i landet. Patienterna väntar i genomsnitt 28 minuter innan de träffar en läkare, vilket kan jämföras med 109 minuter på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Även på övriga mätområden, som total vistelsetid och väntetid för patienter över 80 år, placerar sig S:t Göran i toppklass. Har då detta skett till priset av utsliten och nedbruten personal? Nej, inget talar för det. Enligt landstingets egen studie är S:t Görans anställda tvärtom något nöjdare än de landstingsanställda kollegorna. Personalomsättningen bland läkare är väsentligt lägre än på Danderyd och SöS. Dessutom arbetar sjukhuset aktivt med att överföra enklare arbetsuppgifter från sjuksköterskor till undersköterskor och administrativ personal. Uppenbarligen har S:t Göran kommit betydligt längre än landstingssjukhusen när det gäller verksamhetsutveckling. Så varför har inte resten av landets sjukhus bara kopierat S:t Görans metoder, och nått samma framgångar? Den enklaste förklaringen är sannolikt att landstingsstrukturerna inte klarar av det. Stora sjukhus är komplicerade och trögrörliga. Att förändra dem kräver ett närvarande och ihållande ledningsarbete. Och det kräver i sin tur ett sammanhållande investeringstänk som S:t Göran har, men som landstingssjukhusen ofta saknar. Därmed inte sagt att landstingen saknar kontroll över S:t Göran. Avtalet mellan landstinget och vårdkoncernen är ingående och mycket detaljerat, både i fråga om ekonomi och medicinsk kvalitet. Men S:t Göran har både skäl och möjlighet att pröva andra metoder än de gängse. Därför har sjukhuset blivit en succé, och i den mån politiker till vänster tycker att privatdriven sjukvård är förskräckligt så är S:t Göran en förskräcklig succé. Så hur ska succén kunna upprepas på annat håll? Det enklaste är förstås att göra vad som redan gjorts på S:t Göran. Men att genomföra så stora och invecklade upphandlingar är svårt, och landstingen saknar i regel sådan kompetens. Här kan därför staten spela en roll, och hjälpa till att upphandla driften av en handfull sjukhus som sedan kan studeras inom ramen för ett pilotprojekt. De sjukhus vi föreslår är alla djupt problemtyngda, och i behov av nya idéer. Östersunds sjukhus, Jämtland Härjedalen: Här finns förmodligen landstings-Sveriges sämsta ekonomi. Har inte levt upp till kommunallagens balanskrav de senaste fem åren. Har sökt, men inte fått, 900 miljoner kronor i statligt omställningsbidrag. Norra Älvsborgs Länssjukhus, Region Västra Götaland: Dras med omfattande överbeläggningar, och fyra överläkare har tidigare skrivit att vården inte längre är patientsäker. Tillhör bottenskiktet när det gäller väntetider. Över 40 procent av patienterna har väntat längre än vårdgarantins 90 dagar för operation. (S:t Görans siffra är 4 procent.) Mälarsjukhuset, Sörmland: Sörmland ligger sämst till av landstingen i fråga om överbeläggningar. Och antalet överbeläggningar på Mälarsjukhuset är 8,9 per hundra vårdplatser, nästan tre gånger rikssnittet på 3,7. Massuppsägningar av sjuksköterskor har förekommit, senast i maj förra året. Falu lasarett, Dalarna: Dalarnas landsting har sedan länge stora problem med sin ekonomi, och endast 33,7 procent av invånarna anser att väntetiderna är rimliga. Det är klart sämre än ett redan dåligt rikssnitt. Falu lasarett har hela Dalarna som upptagningsområde. Kan man komma till rätta med Falu lasarett är man därför en bra bit på väg när det gäller Dalarnas sjukvårdsproblem. Dessa krisande landsting och sjukhus utgör toppen av en växande svensk vårdkris, och tiden börjar bli knapp. Exemplet S:t Göran visar vad entreprenörskap och nya idéer kan åstadkomma, utan att man tummar på principen om vård efter behov snarare än plånbok. I dag är alla landsting utom Stockholm beroende av utjämningspengar, och nästa all sjukvård har svårt att locka personal. Enbart ”nya resurser” kommer inte att räcka till för att lösa problemen. Vi har därför inte råd att förkasta några succéer. Sveriges patienter behöver flera nya S:t Göran att gå till. Dessa krisande landsting och sjukhus utgör toppen av en växande svensk vårdkris, och tiden börjar bli knapp. Exemplet S:t Göran visar vad entreprenörskap och nya idéer kan åstadkomma, utan att man tummar på principen om vård efter behov snarare än plånbok. Johan Ingerö, ansvarig för välfärdspolitik, Timbro ", "article_category": "other"}
{"id": 12072, "headline": "En jättelik ö, helt ensam i sitt slag", "summary": "Amerikaner verkar ibland leva utanför historien och uppträda som om den gällde för alla oss andra, men inte för dem. Att inget här i världen består i all evighet vill de inte höra talas om.", "article": "America first – Donald Trump lovar att göra America strong again. Ordet ”igen” avslöjar vidden av problemet. När han sneglar i backspegeln upptäcker presidenten att Amerika före Trump var starkare än det Amerika han ärvt av Obama (a mess). Förr, fast det sägs inte när, var allting bättre. Förr läckte Amerika inte jobb till omvärlden, vann sina krig och ingen hade hört talas om IS. En ändring måste därför till. Det lilla ordet ”igen” är särskilt intressant eftersom det visar att Trump är klar över att allt inte börjar med honom. Tiden har sin gång och och låter sig också för ett unikt land som Amerika adderas till vad som kallas historia. Det är långt ifrån en självklarhet. Amerikaner är sällan intresserade av historia, kanske därför att de har så litet av den varan. Ibland kan de verka leva utanför historien och både offentligt och privat uppträda som om den gällde för alla oss andra, men inte för dem. Det får konkreta, ibland irriterande konsekvenser. Inte ens mycket bildade amerikaner brukar vilja höra att inget här i världen består i all evighet. I alla fall inte om denna övertygelse tillåts omfatta även deras Amerika: det mönster av uppgång och fall som omfattar resten av världen, som gäller för Rom, det brittiska imperiet och till och med för ett land som Kina, fördärvar lätt stämningen om det inte görs undantag för Amerika. Historien må ha ett slut eller ej, men i båda fallen med Amerika självklart kvar högst upp på toppen. Att hävda något annat vore oamerikanskt och framfört av en europé, dessa ständiga förlorare, en provokation. Amerikanens uppfattning av tid och rum avviker starkt från européns. Tid finns ingen, följaktligen inget tålamod. Allting måste gå fort, raskt ge resultat (time is money). Rum däremot finns hur mycket som helst av och för alla (go West, young man!). Rummet är nästan oändligt och tar inte slut förrän nästa hav tar vid. De förföljda kristna som 1620 kom med ”Mayflower” till Amerika kan sägas ha bytt just tid mot rum, gjort sig av med sin europeiska historia för att lägga sig till med amerikansk geografi. Detta byte var något radikalt nytt och snart skulle landet dit de kommit kallas Nya världen. Nästan alla världslitteraturens klassiska utopier är förlagda till öar och jag tror det kan löna sig att ibland tänka på Amerika just som en jättelik ö, helt ensam i sitt slag. I Europa kan vi inte ta många steg utan att snubbla på en gräns och stå på näsan i vad som inte längre är en tallrik ärtsoppa utan en minestrone. Den som lagat den talar ett språk vi inte förstår, beter sig konstigt, och enda sättet att inte hamna i slagsmål är att låta honom hållas och själv försöka anpassa sig. På trångt utrymme har vi under historien försökt göra detta, fast med mycket klent resultat. Det enda vi väl lärt oss är att vi varken är isolerade eller ensamma. Och amerikanerna? I den jättelika öns inre kärnland finns inga gränser att snubbla över och det är långt till grannen, ännu längre till kusterna, befolkade av en rastlös och konstig så kallad elit om vilken man inte vet mer än att man inget gemensamt har med den. Där bortom finns bara vatten. Till vänster och höger oceaner där grannarna inte längre är den där eliten, utan fisk. Bortom detta vatten fanns förr kommunism, numera gudskelov borta efter att Amerika utrotat den. Dock verkar det från och till fortfarande vara nödvändigt att skicka amerikanska söner till andra sidan av oceanerna för att ställa saker och ting till rätta som folk där ställt till med (a mess). Bäst vore förstås att slippa ställa saker och ting till rätta som egentligen inte angår Amerika. Denna insulära reflex har Amerika gemensam med moderlandet England. Av den blir i det amerikanska fallet isolationism och i det brittiska Brexit. Skillnaden är att britterna en gång hade ett imperium: generationer av statsanställda, militärer och andra som ofta med sina familjer hamnade i kolonier bortom haven och så bidrog till att underminera känslan av att leva i sin egen, insulära värld. Men amerikanerna har aldrig haft ett imperium som kunnat tukta deras ursprungliga instinkter, vare sig man vill kalla dem insulära, utopiska eller provinsiella. Följaktligen lockas varje ny president och administration av den isolationistiska optionen. Så också Donald Trump. Amerika behöver inte världen, stort nog att vara sin egen. Upp med vindbryggan! Men denna option är – och skulle jag vilja hävda: har alltid varit – en illusion. Amerika är trots allt inte en ö. Däremot ännu så länge den enda supermakten. Och med tiden upptäcker varje nykomling i Vita huset att all amerikansk politik är globaliserad, att landets intressen därför med nödvändighet börjar i Sydkinesiska havet eller i Arktis. Trump har förmodligen redan gjort det; dessutom är han ambitiösare än föregångaren Obama. Ännu är hans insikt outtalad, men röjs när han förkunnar en kraftig militär upprustning. Hangarfartyg, drönare och missiler som inte är tänkta att användas i Utah, inte ens längs gränsen till Mexiko, men som ska bidra till att göra Amerika starkt igen. richard.swartz@chello.at I Europa kan vi inte ta många steg utan att snubbla på en gräns och stå på näsan i vad som inte längre är en tallrik ärtsoppa utan en minestrone. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 12079, "headline": "”Ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige”", "summary": "REPLIK. Skogsstyrelsens beslut slår mot flera av de svenska miljömålen, och underminerar regeringens ambition om att skyddsvärda skogar inte ska avverkas, skriver Naturskyddsföreningens Johanna Sandahl.", "article": "Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist meddelar i DN 10/3 att myndigheten ska sluta inventera och registrera nyckelbiotoper i hela nordvästra Sverige. Effekten av beslutet blir drastiskt försämrad insyn kring särskilt skyddsvärd skog, som nu riskerar att avverkas – i strid med lagstiftningen. Myndighetens beslut slår mot flera av de svenska miljömålen, och underminerar regeringens ambition om att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. Nyckelbiotoper spelar en alldeles särskilt viktig roll i skogslandskapet. Dessa unika, känsliga områden är centrala för bevarandet av skogens mer än 900 hotade växt-, svamp- och djurarter. Inventeringen av nyckelbiotoperna är avgörande för att identifiera och registrera var känsliga, viktiga naturområden med mycket höga naturvärden finns, så att de kan skyddas från avverkning. Nyckelbiotoper skyddas inte av lagen, men enligt FSC-certifieringens regler är de inte tillåtna att avverka – ett villkor som skogsbruket själv varit med och tagit fram. Beskedet från myndighetens ledning innebär inte bara att många tusentals hektar av våra mest skyddsvärda skogsområden nu riskerar att avverkas. Helt medvetet försvårar Herman Sundqvist även för tillämpningen av skogsvårdslagen. Enligt lagstiftningen är markägare skyldiga att anmäla för samråd om en avverkning kan komma att påverka områden med stor betydelse för växt- och djurlivet negativt. Det förmodas finnas en stor mängd nyckelbiotoper, men skogsbruket har haft stora problem att identifiera dessa. Skogsstyrelsens beslut innebär att det nu blir ännu svårare för skogsägarna att veta vilka delar av skogen som ska skyddas – kunskapsunderlaget från staten försämras drastiskt. Skogsstyrelsens hastiga beslut kommer som en kalldusch för hela naturvårds-Sverige. Helt oväntat, utan förankring hos aktörer och intressenter, har Skogsstyrelsen plötsligt ändrat – och skadat – förutsättningarna för sin egen så kallade samverkansprocess. Myndighetens ledning kör över miljörörelsen och tar ett ur naturvårdssynpunkt oerhört kontroversiellt beslut om en av kärnfrågorna i diskussionen om den svenska skogen. Så sent som för två veckor sedan möttes Skogsstyrelsens rådgivande organ, det nationella sektorsrådet, utan att detta beslut nämndes med ett ord. Den öppna dialog som myndigheten utlovade vid uppstarten av samverkansprocessen har plötsligt omvandlats till en enmansshow utan hänsyn till konsekvenserna. Effekten av Herman Sundqvists beslut blir inte bara att vi förlorar möjligheten att identifiera vilka delar av skogarna i nordvästra Sverige som behöver ett särskilt skydd; beslutet kommer att påverka möjligheten att nå de svenska miljömålen om levande skogar och ett rikt växt- och djurliv negativt. Herman Sundqvist förutsätter att markägarna och skogsbruket själva kommer sköta inventeringen av skyddsvärd skog på ett ansvarsfullt sätt. Miljöorganisationer och ideella krafter har under många år visat att markägare gång på gång misslyckas, eller missköter, uppgiften att själva identifiera nyckelbiotoper i samband med avverkningsplaneringar. Markägarna har under lång tid efterfrågat långsiktiga spelregler för att kunna veta vad som gäller och var den värdefulla skogen finns och planera skogsbruket därefter. Men i dag råder stor kunskapsbrist om förekomsten av nyckelbiotoper, och markägarna får ofta information om dem i ett väldigt sent skede. Detta har lett till en stark polarisering i debatten. Kunskapsunderlaget behöver därför förbättras för att ge markägare tydliga planeringsförutsättningar för sitt skogsbruk. Effekten av Skogsstyrelsens nya beslut blir i stället ett slags kunskapsförbud i hela nordvästra Sverige. Det är av absolut största vikt att en ny nationell nyckelbiotopsinventering genomförs - i hela Sverige. Skogsstyrelsens agerande i denna fråga är under all kritik. Myndigheten har just öppnat dörren för en ännu mer polariserad situation kring den svenska, skyddsvärda skogen. Och trots att regeringen tydligt uttalat en ambition om att skyddsvärda skogar inte ska avverkas, så kommer detta myndighetsbeslut leda till just det. Klarar inte Skogsstyrelsen att göra sitt jobb, återstår det att kräva svar av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och miljöminister Karolina Skog: Hur ska den svenska skogen skyddas? 10 mars 2017 Debattartikeln Herman Sundqvist, Skogsstyrelsen ”Vi pausar inventeringen av nyckelbiotoper i nordväst” Repliker Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen: ”Ett av de största sveken mot mot naturvården vi sett i Sverige” Slutreplik från Herman Sundqvist, Skogsstyrelsen: ”Skogen i nordväst är annorlunda” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12126, "headline": "”Fotboja som samhällsskydd behövs för nya tiders brott”", "summary": "Om vi vill minska risken för framtida terrorbrott så är tidsbestämda fängelsestraff otillräckligt. Det är dags att byta perspektiv. Vår rätt till skydd kräver en tidsobestämd samhällsskyddspåföljd i lagen. Rätt utformad fungerar den brottsförebyggande och kan rädda liv, skriver rättspsykiatrikern Erland Richardson.", "article": "Slutstriden om Mosul pågår och medan historier om IS grymheter når oss flyttar terrorn till andra områden. Till Bryssel och Berlin. Till Nice och Paris. Det närmaste året kan vi räkna med att hundratalet jihadistkrigare, eller fler, kommer att återvända till Sverige. I majoriteten av fallen kommer korta fängelsestraff att utdömas, om inte specifika, allvarliga brott bevisas. För de flesta innebär det ett år i fängelse eller mindre. Det är inte mycket som talar för att farligheten skulle minska av detta straff, och samhället uppnår inget som helst skydd mot framtida terrorbrott. Någon riskbedömning får nämligen inte påverka frisläppandet. Om vi vill minska risken för framtida terrorbrott så är det tidsbestämda fängelsestraffet otillräckligt. Det är dags att byta perspektiv. Vår rätt till skydd kräver en tidsobestämd samhällsskyddspåföljd i lagstiftningen. Preventivt inriktad lagstiftning har utsatts för kritik. Att den skulle vara rättsosäker och vila på en etiskt tveksam grund. Att den skulle bygga på vad gärningsmannen kan tänkas göra och inte vad vederbörande gjort. Förvisso finns här svåra avvägningar, men den sistnämnda kritiken missar något väsentligt. Påföljdens grundläggande legitimitet bygger på vad hen faktiskt har gjort, inte på framtidsbedömningen. Utifrån detta har samhället både rätt och skyldighet att utforma en brottsförebyggande och mer styrande påföljd än det tidsbestämda fängelsestraffet. Från etisk utgångspunkt är samhällets och medborgarnas rätt till skydd från farliga förbrytare dessutom lättare att motivera, än rätten att straffa. Samhällsskyddspåföljden ska hållas åtskild från straffet. Den är inget straff och ska inte heller benämnas som sådant. Sveriges nuvarande skyddsbaserade lagstiftning riktar sig bara mot psykiskt sjuka lagöverträdare. Detta är både orättvist och irrationellt, eftersom flera andra kriminella grupper utgör betydligt större samhällsrisk. Preventiva inslag har alltid funnits i vår lagstiftning, men balansen mellan prevention och repression har varierat över tid. En preventivt inriktad påföljd idag är till exempel utvidgat kontaktförbud där man efter överträdelse kan dömas att bära elektronisk fotboja med GPS-funktion. Möjlighet att använda elektronisk övervakning finns också reglerat inom LSU (Lagen om sluten ungdomsvård). Det huvudsakliga exemplet är dock från rättspsykiatrisk vård, där samhällsskyddet beaktas av förvaltningsdomstolarna vid den särskilda utskrivningsprövningen. Runt 1980 skedde ett paradigmskifte då ett behandlande, preventivt synsätt ersattes med en mer repressiv strafflagstiftning. Internering och ungdomsfängelse, två tidsmässigt obestämda påföljder avskaffades då. Med det avhände man sig möjligheten till individuella bedömningar. Bakgrunden var att de tidsobestämda påföljderna ansågs rättsosäkra och att behandlingstanken inte visat de rehabiliterande effekter man hoppats på. Förutsättningarna för konstruktiva preventiva påföljder är idag dock bättre: 1 Utvecklingen av psykologin, med framsteg inom inlärnings- och beteendepsykologi, bland annat genom framväxten av KBT (kognitiv beteendeterapi) visar hur människor kan tillägna sig ett prosocialt tänkande om man interagerar i rätt typ av miljöer. 2 Riskbedömningsmetoderna har utvecklats betydligt och är numera framför allt inriktade på att hantera risk för att fungera preventivt (brottsförebyggande). Statistiken från rättspsykiatrin, som regelbundet utför sådana bedömningar, visar att återfallsbrotten är få jämfört med efter tidsbestämda fängelsestraff. 3 Den tekniska utvecklingen av GPS-tekniken möjliggör en effektiv samhällsskyddspåföljd med övervakning utanför den nedbrytande fängelsemiljön. Hur skulle ett förstärkt preventivt inslag i lagstiftningen vara utformat? Ett grundkrav är att det handlar om samhällsfarlig brottslighet. Om fastställda kriterier är uppfyllda ska en samhällsskyddspåföljd utdömas. Den läggs ”ovanpå” ett tidsbestämt fängelsestraff. En riskbedömning före frisläppandet avgör fortsatt grad av frihetsinskränkning. Lämpliga skyddspåföljder kan till exempel vara spårbarhet eller geografisk inskränkning kontrollerad med GPS-försedd fotboja. Regelbunden drogtestning en annan. I extremfall kan fortsatt inlåsning bli aktuell. Lämpliga metoder måste noggrant utvärderas i relation till eftersträvad effekt och vad som är etiskt försvarbart. En skyddspåföljd ska regelbundet omprövas i domstol. I dag sker detta vid prövningar om fortsatt rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Principen är att när farligheten minskar, reduceras restriktionerna eller påföljden avslutas helt. Terrorhotet är inte det enda problemområdet där en samhällsskyddslagstiftning skulle göra skillnad. Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg har nyligen i DN och i Ekots lördagsintervju förutom frågan om återvändande jihadister även berört det växande problemet med ”multikriminella 90-talister”. Den dramatiska ökningen av mord i flera av storstädernas förorter är uppenbart relaterad till denna grupp. Han efterlyste nya metoder för såväl kommunikation som behandling av detta för kriminalvården nya klientel. Utöver den direkt brottspreventiva effekten har en skyddspåföljd en beteendepåverkan som kan vara än viktigare. När ett fängelsestraff följs av en obestämd tid med GPS-boja kommer nämligen påföljden att kvarstå så länge vederbörande inte ändrar sitt kriminella beteende och utvecklas i prosocial riktning. Den dömde får därmed ett starkt incitament att sköta sig och visa att hen inte längre är farlig. På KBT-språk talar man om ”negativ förstärkning”; för att slippa ett obehag förstärks i stället ett önskvärt, prosocialt beteende. Det skapar också motivation för samarbete och psykologisk behandling som då kan inriktas på de så kallade kriminogena behoven, det vill säga de beteenden som är påverkbara och direkt styrande för brottsligheten i det enskilda fallet. Forskningen har tydliggjort hjärnans plasticitet och hur tänkandet påverkas av de miljöer vi befinner oss i oavsett vi vill det eller ej. En skyddspåföljd utgör därför ett kraftfullt redskap som kan användas i arbetet för att avradikalisera jihadister. Sammanfattningsvis fungerar en skyddslagstiftning så att den: Försvårar fortsatt brottslighet Möjliggör spårning vid eventuella överträdelser Styr individen bort från sitt kriminella beteende. En samhällsskyddslagstiftning rymmer svåra rättsetiska avvägningar, men är nödvändig. Helt enkelt för att samhällsmedborgarnas rätt till skydd och trygghet måste ges företräde framför gärningsmannens rätt till integritet. Rätt utformad fungerar den brottsförebyggande och kan rädda liv. Erland Richardson, överläkare vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, föreläsare i terapeutisk juridik Forskningen har tydliggjort hjärnans plasticitet och hur tänkandet påverkas av de miljöer vi befinner oss i oavsett vi vill det eller ej. En skyddspåföljd utgör därför ett kraftfullt redskap som kan användas i arbetet för att avradikalisera jihadister. ", "article_category": "other"}
{"id": 12143, "headline": "Tony Blairs demokratiska uppror", "summary": "Ingen hade blivit chockad om EU-motståndarna hade fortsatt att kämpa efter en förlorad folkomröstning. Men i Storbritannien utmålas nu saklig kritik av regeringens plan för Brexit som landsförräderi.", "article": "Den 17 februari uppmanade den forne premiärministern Tony Blair britterna att ompröva Brexit innan regeringen påbörjar utträdesprocessen. Detta har följts av debatt i parlamentet, men påminner om ”Kejsarens nya kläder”. Blair må vara en impopulär figur numera. Ändå överröstar han, precis som barnet i H C Andersens saga, de lismare som försäkrar premiärminister Theresa May om att hennes nakna vågspel med Storbritanniens framtid är skrudat i demokratisk grannlåt. Att Blairs förslag om att återuppta Brexitdebatten var viktigt framgår av de hysteriska reaktionerna, även från förment objektiva nyhetsmedier: ”Vissa kommer att betrakta det här som en uppmaning att gripa till vapen – Tony Blairs Brexituppror”, skriver BBC. I spåren av folkomröstningen är majoritetens tyranni så starkt att ett försök att hyfsa debatten och övertyga med sakargument betraktas som ett uppror. Den som ifrågasätter regeringens Brexitlinje beskrivs rutinmässigt som en ”folkfiende” vars förräderi kommer att ”få blodet att flyta på våra gator”. Vadan denna plötsliga paranoia? Politisk opposition är ändå en nödvändighet i en fungerande demokrati. Ingen hade blivit chockad om EU-motståndarna efter en förlorad omröstning hade fortsatt att kämpa, precis som skotska nationalister har drivit sin kampanj för självständighet vidare efter förlusten i folkomröstningen 2014. Och ingen tror på allvar att Donald Trumps amerikanska motståndare ska sträcka vapen och sluta upp bakom honom. Det som gör Brexit annorlunda är att folkomröstningen i fjol ruckade på de demokratiska principerna på ett försåtligt sätt. För det första inspirerades lämna-linjen främst av frågor som inte hade med Europa att göra. För det andra tar regeringen denna oreda till intäkt för att få göra som den vill. Ett halvår före folkomröstningen visade opinionsundersökningar att EU inte ens var en av de tio viktigaste frågorna för väljarna. Invandring låg på första plats. Men, som Blair påpekade i sitt tal, främlingsfientligheten har främst handlat om mångkultur och integration, frågor som sällan eller aldrig rör invandrare från EU. Brexitkampanjens strategi var därför att öppna en Pandoras ask med infekterade frågor om regionala orättvisor, ekonomisk ojämlikhet, sociala värderingar och kulturell förändring. Att folkomröstningen var en lika diffus som allomfattande proteströst förklarar dess andra nedbrytande effekt på politiken. Eftersom kampanjen för utträde ur EU lyckades kombinera en lång rad missnöjesfrågor tolkar nu May valresultatet som ett öppet mandat. I stället för att framföra sakargument för kontroversiella konservativa politiska frågor – som lägre företagsskatt, avregleringar, impopulära infrastruktursatsningar och sociala nedskärningar – framställer hon dem som nödvändiga förutsättningar för ett ”framgångsrikt Brexit”. Den som inte håller med avfärdas som en elitistisk gnällspik som inte respekterar valutgången och folkviljan. Det som förvärrar saken är att de uppenbara riskerna med ett utträde har skapat ett mentalt belägringstillstånd. Ett ”framgångsrikt Brexit” ses som en fråga om nationens överlevnad. Därför betraktas även blygsamma förslag om att begränsa regeringens förhandlingsfrihet – som parlamentariska omröstningar om att EU-medborgare ska få stanna kvar – som sabotageförsök. Sir Ivan Rogers, som kände sig tvingad att avgå som Storbritanniens EU-ambassadör efter att ha ifrågasatt Mays förhandlingslinje, har förutspått en ”trasslig, bitter och blodig” skilsmässa mellan Storbritannien och Europa. Men det scenariot är inte oundvikligt. En mer konstruktiv lösning i linje med Blairs förslag är nu i sikte. Att försöka påverka Mays hårda hållning i förhandlingarna är utsiktslöst. Det är bättre att försöka återuppliva en saklig diskussion om landets förhållande till Europa och att övertyga allmänheten om att den debatten är demokratiskt legitim. Ska detta gå måste man ifrågasätta bilden av att en folkomröstning väger tyngre för all framtid än alla andra mekanismer i en demokrati. Väljarna måste övertygas om att en folkomröstning handlar om en specifik fråga under specifika villkor vid en specifik tidpunkt. Om villkoren ändras eller om frågan för folkomröstningen får en ny innebörd måste även väljarna få ändra sig. Arbetet med att återskapa en korrekt förståelse för vad demokrati är skulle kunna börja inom de närmaste veckorna. Målet borde vara att inga förändringar i förhållandet mellan Storbritannien och EU ska få träda i kraft utan en parlamentarisk omröstning där fortsatt EU-medlemskap är ett av alternativen. Parlamentets huvudalternativ till regeringens förslag borde bli status quo. Det skulle förhindra det ”val” regeringen nu erbjuder: antingen godtar ni vilken uppgörelse vi än föreslår eller så kastar vi oss ut ur EU på vinst och förlust. Om parlamentet fick besluta om ett nytt förhållande till Europa i stället för att May dikterade villkoren skulle principen om dess lagstiftande makt återupprättas. Och än viktigare: det skulle legitimera en ny politisk debatt i Storbritannien om kostnader och nytta med ett EU-medlemskap. I slutänden skulle detta kunna leda till en ny folkomröstning om regeringens Brexitplan. Översättning: Niklas Hellgren Copyright: Project Syndicate Om villkoren ändras eller om frågan för folkomröstningen får en ny innebörd måste även väljarna få ändra sig. Anatole Kaletsky är brittisk ekonomijournalist och grundare av konsultföretaget Gavekal Dragonomics i Hongkong. ", "article_category": "other"}
{"id": 12163, "headline": "Förskolepersonalen ”trycker ner” barnen för att de ska sitta still", "summary": "På dotterns förskola tvingar pedagogerna barnen att sitta kvar på stolen genom att helt enkelt ”trycka ner dem” lätt tills de ger upp. Likadant är det vid sovstunden. Är det verkligen så förskolor jobbar i dag? undrar en ledsen och upprörd mamma. Martin Forster svarar.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Fråga: ”Mitt barn är så duktig på förskolan, hon äter ordentligt, sitter på stolen och det är helt otroligt att hon frivilligt går och lägger sig för att vila.” Så har jag hört så många säga, men inte reflekterat över varför det är så. I alla fall inte fram till nyligen. Jag har en väldigt känslig och försiktig dotter som är ett år och fyra månader. Vi har satt henne på en förskola i närheten där vi bor som vi tycker verkar mysig. Men eftersom vi märkt på henne att det varit en tuff omställning för henne så har vi låtit inskolningen ta längre tid. Långt efter att de andra föräldrarna skolat in sina barn har vi fortsatt. När föräldrarna var där var det helt okej att barnen sprang från bordet eller inte kunde ligga stilla på sovstunden. ”Det kommer – låt det ta tid”, hojtade personalen. Men hur gör personalen då för att få så ”duktiga barn” på förskolan? Jo, barnen tvingas sitta kvar på stolen, genom lätt nedtryckning tills de lär sig att sitta still. Hur somnar de på sovstunden? Jo, de trycks ner lätt på madrassen tills de ger upp och somnar. Det kanske inte är fysiskt våld men är det okej att tvinga ett barn till något på detta sätt? Är det så här förskolorna jobbar i dag? Känns som en gammal kvarleva från 50-talet? Jag mår så dåligt över detta att de blir små lydiga ”soldater” genom att släcka ut deras beteenden. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte ändra en hel kårs pedagogik? En ledsen och upprörd mamma Svar: Tack för ditt brev. Att lämna sitt lilla barn till förskolan väcker ofta känslor och föräldrar kan reagera på olika saker som pedagogerna gör. Jag förstår till fullo att du mår dåligt när du ser pedagogerna trycka ner barnen. Jag vill samtidigt betona att även om jag förstår din upplevelse, kan jag inte svara på om pedagogerna gör fel. Va!? Det är väl uppenbart fel att med fysiska medel tvinga ner ett barn på en stol eller en madrass? Jag vill påstå att det beror på hur det sker. Jag har sett när pedagoger (och föräldrar) håller i barn på både bra och dåliga sätt. Till att börja med föreslår jag dig därför att prata med vänner som har erfarenhet av andra förskolor. Jag tror att de flesta kommer berätta att pedagogerna ibland håller fast barnen. Svaret på din avslutande fråga om förskolor jobbar så här i dag, beror alltså helt på vad man menar med ”så här”. Min erfarenhet är att de flesta pedagoger håller fast barn ibland, men att det sker på ett respektfullt och lyhört sätt och endast när det är nödvändigt. Om samtal med dina vänner visar att dotterns pedagoger faktiskt verkar utgöra ett undantag och tvinga barnen på ett olämpligt sätt blir mitt svar kort: byt förskola. Om din slutsats däremot blir att pedagogerna på dotterns förskola är representativa för kåren återstår frågan om detta är acceptabelt. Är det någonsin lämpligt att tvinga barn? I diskussioner om barnuppfostran svarar vissa kategoriskt nej, medan andra menar att vuxna i dag inte vågar ställa krav över huvud taget. Sådana polariserade diskussioner blir sällan fruktbara. Alla barn vägrar emellanåt att göra saker som är nödvändiga och även om den vuxne försöker lirka, resonera och komma överens, så uppstår tillfällen då man måste sätta press. Jag skriver ”måste”, eftersom jag hittills aldrig har träffat någon vuxen som är så infernaliskt skicklig på att lirka och har ett sådant tålamod att de aldrig behöver sätta press. Så frågan är förstås inte om man får tvinga barn, utan hur man gör det när man måste. Den första frågan man som vuxen måste ställa sig är om det är befogat med tvång – är det verkligen nödvändigt att barnet gör som jag vill just nu? Måste barnen sitta vid bordet? Måste de ligga still på vilan? Å ena sidan har barnet rätt att bli hört och uttrycka sin vilja. Å andra sidan förstår inte små barn alltid att de blir hungriga och trötta utan mat och sömn. De förstår heller inte att deras behov (av att springa runt) kan inkräkta på andra barns behov (av lugn). Ett viktigt pedagogiskt mål på förskolan är just detta – att kunna följa gruppens normer, regler och rutiner. Inte för att bli en lydig soldat, men för att kunna ta hänsyn till andras behov vid sidan av sina egna. Även om pedagoger inledningsvis (på ett bra sätt) kan behöva tvinga in barn i rutinerna, så är den främsta förklaringen till att barn blir så ”duktiga” faktiskt att människan är en social varelse som mår bra av att följa normerna i en grupp. Barnen börjar automatiskt ta efter de andra barnen. Men är det verkligen okej att lätt trycka ner ett barn? Det låter illa, men det är den känslomässiga inramningen som avgör – om det sker med värme, respekt och lyhördhet. Om den vuxne lätt håller i ett barn som försöker smita från matbordet och samtidigt lugnar eller tröstar barnet, förmedlas ett helt annat budskap än om den vuxne visar ilska (eller inte visar några känslor alls). Med lyhördhet menar jag att man inte håller barnet i ett järngrepp, utan växlar mellan att klappa, krama, hålla i, släppa taget och lyfta tillbaka. Jag menar också att man tar in barnets reaktioner och anpassar sitt sätt beroende på vad barnet gör. Denna balansgång är svår, men jag har sett många pedagoger som klarar det. Samtidigt har jag sett motsatsen och kan då drabbas av samma obehag som väcktes hos dig. Att den känslomässiga inramningen är viktig när man ställer krav (eller tvingar) barn att göra saker understryks också av det som inom forskningen brukar kallas psykologisk kontroll. Det innebär att man försöker kontrollera någon indirekt genom känslomässig utpressning, i motsats till att uttrycka tydliga krav eller önskemål. Denna form av tvång är särskilt illa för barn. Frågan är alltså: med vilken känsla agerade pedagogerna på din dotters förskola? En annan sak som är viktig att bedöma är hur ofta vuxna tvingar barn till något och hur lättvindigt det sker. Försöker man diskutera och lirka först? Om det går slentrian i att sätta press och tvinga blir det problem, även om det sker med värme. Vi utgår ifrån att din dotters pedagoger generellt är varma och att de bara tvingar (på ett lyhört sätt) när det är nödvändigt. Du kanske ändå känner olust över att din lilla dotter ska behöva underkasta sig förskolans rutiner och regler. Är det verkligen nödvändigt eller sunt att barn som inte ens är två ska behöva lära sig det? Skulle det inte vara bättre med en friare miljö tills hon blir lite äldre? Svaret på dessa frågor styrs förstås mycket av vilka värderingar man har. Samtidigt förekommer påståenden om direkta risker med att barn börjar på förskolan tidigt, vilket dock inte har stöd i forskning. Man har i flera studier inte funnit några skillnader i utvecklingen och känsloliv mellan barn som börjat på förskolan i olika åldrar (från ett år och uppåt). Rent generellt ser man också att förskolan bidrar till att barn både mår och klarar sig bättre under uppväxten. Ett återkommande resultat är dock att kvalitén på förskolan har betydelse. Jag vet inte om mitt svar gjort dig mindre ledsen och upprörd, men jag hoppas i vart fall att du har fått lite mer underlag för att kunna bedöma din dotters förskola. När du gör det är mitt råd att du särskilt håller ögonen öppna för om pedagogerna är närvarande, lyhörda och varma. Med den grunden brukar barnen också må bra, trots nya krav och rutiner. Martin På www.forster.se/referenser170303 finns referenser till studier som tas upp i svaret. Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 12170, "headline": "Hyfs är alla vuxnas ansvar", "summary": "Alla vuxna har ett ansvar för barns beteenden och därmed fostran i den situation där de har ansvar för barnen. Vad som händer i skolan är inte ensamt föräldrarnas ansvar, de är inte närvarande. Lärarna är de närvarande vuxna där och vuxna att ta det ansvaret.", "article": "Daniel Yalin menar att det är föräldrarnas ansvar att lära barnen hyfs och han ser det som otänkbart att det skulle vara hans uppgift som lärare att ge barnen en grundläggande uppfostran. Jag tycker att han har både rätt och fel i det. Rätt i att föräldrar har ett ansvar för att uppfostra sina barn, fel i att han som lärare inte har det ansvaret. Det har jag hört i många år från lärarhåll och den kan vara en del i skolans problem med barnens uppförande. Alla vuxna vet, hoppas jag, att den vuxne som ansvarar för ett eller flera barn är ansvarig för deras uppförande i den situation de befinner sig. Jag tror att Daniel också ser sig som ansvarig för de barn han har ansvar för privat, exempelvis när hans barn har kamrater med sig och han är ensam vuxen med dem. Daniel Yalin påpekar själv att barns beteenden är situationsberoende, ”Det händer att barn beter sig annorlunda hemma än i skolan eftersom grupptrycket kan få ditt barn att visa upp helt andra sidor och värderingar”. Han är alltså med på att väluppfostrade barn kan bete sig dåligt i skolan. Det motsäger hans egen tes, om det är så spelar det ju ingen roll hur föräldrarna uppfostrar barnen. De kan ändå bete sig annorlunda i skolan. För att barnen i skolan mycket riktigt styrs av grupptrycket, samt av hur de vuxna i skolan hanterar deras beteenden, i skolan. Jag tycker att högstadiet är ett bra exempel på det. De flesta minns att det fanns besvärliga elever på högstadiet, i någon klass. De flesta minns också att det fanns minst en lärare som kunde hantera de eleverna och den klassen. Hur såg de andra lärarna i skolan på det? Frågade de sig vilket fel de gjorde i sitt ledarskap i klassrummet? Eller pratade de om att eleverna hade någon diagnos eller att deras föräldrar inte hade uppfostrat dem? Läs också: Johanna Nockert Olovsjö: Samhället har tagit ifrån oss ansvaret Hur kan det vara fel på barnen när de fungerar i ett klassrum men inte i ett annat? Det här är ingen kritik mot lärare i sig, jag är själv gift med en och vet att lärarutbildningen saknat utbildning i ledarskap i klassrummet. Det finns en omedveten inkompetens hos vissa lärare kring detta. Det börjar komma, det tar dock tid att nå ut till existerande lärare. Risken är att om lärare fortsätter att lägga ansvaret på föräldrarna så motverkar det spridningen av verktyg som underlättar för läraren att ta sitt vuxna ansvar. Daniel Yalin har säkert rätt i mycket av det övriga han beskriver från sina erfarenheter som lärare. Samarbetet mellan lärare och föräldrar behöver bli bättre på många områden. Alla vuxna som är ansvariga för barn har ett ansvar för deras beteende i den situationen. Det gäller även lärare. Lärare och föräldrar måste gemensamt förmedla vad ordet respekt innebär. Så länge lärare ser det som ”otänkbart” att detta är deras ansvar i skolmiljön när föräldrarna är frånvarande så kommer problemet inte att lösas. Huvudinlägg: Daniel Yalin: Det är föräldrarnas ansvar att lära barnen hyfs Repliker: Johanna Nockert Olovsjö: Samhället har tagit ifrån oss ansvaret Stefan Boström: Vägen till respekt mellan lärare och elever går via samarbete  ", "article_category": "other"}
{"id": 12176, "headline": "”Folk blir galna när vi trycker upp dörrarna på tåget för att kunna kyssas”", "summary": "De träffades på nyårsafton 2016 och det var ”wow direkt” säger Josefine. Men hon bor i Göteborg, Mikael i Stockholm. Distansen är jobbig, fast Mikael reser till Josefine så ofta han kan.", "article": "Varken Josefine Ekman eller Mikael Regenholz hade planerat att gå på nyårsfesten i Stockholm. För Josefine var slutet på 2016 tungt. Hon kände sig ensam i Göteborg, där hon studerar till förskollärare, och blev tvungen att hantera ett överfall och rån. En period av djup nedstämdhet följde och hon bestämde sig för att åka ner till släktingar i Malmö. I Malmö bodde även bästa kompisen som det var tänkt att hon skulle fira nyårsafton med. – Jag hade bestämt mig för att stanna där, men min syster övertalade mig att komma på middag hos henne i Stockholm i stället, säger Josefine Ekman. Mikael Regenholz hade precis varit på Bali med systerns vän och skulle egentligen på en stor nyårsfest med klädkod och mycket folk, men kände inte alls för att fira nyår på något storslaget vis. Egentligen övervägde han att stanna hemma, men valde att gå på middagen hos Josefines syster efter att ha blivit övertalad. Inför middagen startade gästerna en gemensam chattkonversation, för att planera middagsinköpen till nyårsafton. Josefine och Mikael började skämta och tog över konversationen – trots att de aldrig hade träffats. När middagen väl kom fick de chansen att träffa varandra för första gången. Josefine hade sett bilder på Mikaels Facebooksida men blev ändå positivt överraskad. – Jag tänkte: ”Shit, vad fin han är”. Det var ”wow” direkt. Systern hade placerat Josefine och Mikael bredvid varandra, eftersom hon ansåg att de hade gemensamma intressen, inte minst det stora musikintresset som de delade. – Vi hade otroligt mycket att snacka om direkt. Jag hade sedan länge slutat leta efter någon men när jag träffade Josefine så tänkte jag: ”Vad är det här? Det är så enkelt”. Vi pratade i flera timmar, säger Mikael. Josefine och Mikael blev de sista gästerna kvar på festen och Mikael beskriver det som att nyfikenheten som fanns från början gick över till att bli mer känslomässig. Paret började kyssas. – Ju längre tiden gick desto mer märke jag att vi delade åsikter och att det här är en person som förstår mig, och jag förstår henne. Grundpelarna fanns där. Några dagar senare träffades de för att göra pannkakor och titta på tv-serien ”Skam”, innan Josefine skulle åka tillbaka till Göteborg. Mikael nämnde att han funderade på att måla om sina köksluckor och några dagar senare kom ett brev med färgprover som Josefine hade valt ut. – Den där överraskningen betydde väldigt mycket för mig. Hon har gjort flera sådana saker efter det som visar hur spännande, oförutsägbar och intressant hon är. Och jag kan lära mig mycket av henne. Sedan dess har Mikael hälsat på Josefine i Göteborg tre gånger. – Distansen är speciell och jobbig men Mikael frilansar och har lyckats ordna så att han ska kunna åka hit, säger Josefine. Paret tillbringar nu så mycket tid som möjligt med varandra. – Folk blir galna när vi trycker upp dörrarna på tåget för att kunna stå kvar och kyssas. Det är som om hela kroppen fylls av fjärilar, säger Josefine. Jag hade sedan länge slutat leta efter någon men när jag träffade Josefine så tänkte jag: ”Vad är det här? Det är så enkelt”. Mikael Regenholz Josefine Ekman Ålder: 26. Bor: Göteborg. Gör: Studerar till förskollärare vid Göteborgs universitet. Mikael Regenholz Ålder: 30. Bor: Stockholm. Gör: Frilansar som bland annat dubbningsregissör, filmklippare och musikproducent. Josefine Ekman: – Jag tror det är en kombination av fysisk attraktion och att ha mycket gemensamt. Om du träffar någon som är lik dig själv – med gemensamma intressen, som pratar på samma sätt och har samma humor så fungerar det bra på en gång. Det är bra att vara lika i grunden och att ha samma sätt att se på livet. Mikael Regenholz: – Jag tror att grundförutsättningen är att vara lika varandra. Men utseende, hur personen för sig och självförtroende är självklart också viktigt. När alla beståndsdelar adderas – det är då jag blir förälskad, tror jag. ", "article_category": "other"}
{"id": 12192, "headline": "Svårt fånga förälskelsens väsen", "summary": "Vad är det som gör att vi blir förälskade i en viss person? Vi blir lättare kära när vi är i en ”uppjagad” situation, enligt forskare. Men att luktsinnet skulle spela stor roll är långt ifrån bevisat.", "article": "Vårkänslor Del 2. Vad är det egentligen som gör att vi blir förälskade, och vad är det som händer i kroppen? Insidan har intervjuat forskare och träffat förälskade par. Den första artikeln var införd 28/2. Går det att styra vem man blir kär i? DN har försökt ta reda på om det är gener, personlighetsdrag eller rentav psykologi som styr varför vi blir så där fånigt förälskade i vissa personer. Vilka mekanismer som styr vid valet av partner finns det en rad olika teorier kring. En förälskelse kan uppkomma mellan två personer när det uppstår någon form av igenkänning, enligt legitimerade psykologen och föreläsaren Anette Utterbäck. – Vi är som magneter. Det kan handla om sådant som vi medvetet dras till men som vi egentligen inte vill ha. De personer som vi blir förälskade i stämmer ofta inte med vad vi hade förväntat oss, säger hon. Vilket stadium i livet den förälskade befinner sig i är avgörande för vem en person faller för, menar hon. Tonåringar som söker sin identitet kan välja en partner som kan besvara frågan ”Vem är jag?”. Personer med mer livserfarenhet däremot, har kapacitet att se den andra personens sanna sidor tidigare. Hon säger att vi under förälskelsefasen är lite blinda, vi visar bara upp de bästa sidorna och lurar därmed varandra. – I en mognare fas i livet kan vi hoppa över förälskelsen och börja älska en person direkt, där finns kapacitet att se den andra. En förälskelse kan vara fylld av illusioner, där du ser din egen idé. Anette Utterbäck säger att en person som är lugn och harmonisk och som söker en likasinnad också oftast hittar någon som är likadan. Men om man har motsättningar inom sig kan det ibland gå snett. – Om du egentligen söker någon som ska ”rädda dig” så kommer det aldrig att fungera. När du är förälskad får du en person som speglar var du själv är någonstans, säger Anette Utterbäck. De amerikanska forskarna Arthur och Elaine Aron har utvecklat en metod som får personer att komma närmare varandra genom att besvara 36 frågor. Metoden har blivit omskriven för att kunna användas för att få personer att bli kära i varandra. Exempel på frågor är: Skulle du vilja vara berömd? Finns det något du länge har drömt om att göra? När grät du senast inför någon annan? Frågorna är utformade på ett sätt som gör att personerna gradvis kommer närmare varandra och successivt delar med sig av allt mer personliga saker. När frågorna togs fram så användes redan existerande forskning kring vad som för personer närmare varandra, förklarar Arthur Aron när DN får tag i honom på telefon. Ett exempel är att få personerna att hitta gemensamma nämnare. Ett annat att få personerna att hitta något de uppskattar hos varandra. – En viktig faktor för att komma nära någon är att känna att den andra personen gillar dig. En fråga lyder exempelvis: ”Säg något som du har upptäckt att du tycker om hos din partner”. Vi har ingen fråga som lyder ”säg något du inte gillar”, säger Arthur Aron. Personer som befinner sig i en utsatt eller uppjagad situation kommer ha lättare att bli kära i någon som dyker upp just då, förutsatt att personen är av rätt kön, ålder eller uppfattas som relativt attraktiv, förklarar han. Att visa uppskattning verkar också fungera bra. – Två saker som verkligen sticker ut är att personen är någorlunda attraktiv fysiskt och personlighetsmässigt i dina ögon, och att personen gör något som indikerar att den gillar dig. Det kan vara till exempel att personen ler mot dig, eller sätter sig bredvid dig i klassrummet. Andra studier antyder att mer fysiologiska faktorer spelar in. Studier har gjorts på ansiktsdrag, där det har framkommit att symmetriska ansikten anses vara attraktiva, likaså specifika ansiktsdrag, som ”kvinnliga” eller ”manliga” drag. Forskare vid University of Texas har kommit fram till att män föredrar en kvinnas doft när hon är som mest fertil medan forskare vid Pace University funnit att kvinnliga röster också upplevs som mest tilltalande vid samma tidpunkt. Den brittiske psykologen Geoffrey F Miller drar i stället en koppling mellan sexuell framgång och att vara verbal och smart. På 1950-talet myntades uttrycket feromoner. Detta kemiska ämne finns hos många däggdjur och används för att den ena parten ska kunna sända ut ett slags doftsignaler till en annan individ av samma art. Det pågår diskussioner kring mänskliga feromoner och vilken funktion de eventuellt fyller. Under 1990-talet gjordes det så kallade tröjtestet, som visade att heterosexuella kvinnor som luktade på svettiga t-tröjor främst attraherades av den doft som tillhörde män som hade ett immunsystem så olikt deras eget som möjligt. Den schweiziske forskaren Claus Wedekind, som ledde studien, förklarade detta med att det gav en så varierad uppsättning gener som möjligt. Detta skulle hjälpa avkomman att minska risken för sjukdomar. Andra liknande studier har dock visat det motsatta. Martha McClintocks forskargrupp vid University of Chicago till exempel, visade i stället att kvinnorna föredrog dofter från män med ett immunsystem som liknade deras eget. År 2010 gav en av de mest framstående luktsinnesforskarna i världen – Richard L. Doty – ut boken ”The great pheromone myth” där han ifrågasatte rollen som kemiska ämnen spelar vid mänskligt beteende. Och fler forskare har ifrågasatt feromonernas roll vid förälskelser. Maria Larsson, som leder studien ”Vårt unika doftsinne” vid Stockholms universitet, säger att studierna kring mänskliga feromoner inte visar på så tydliga effekter som många skulle önska. Hon säger att det inte går att dra några direkta slutsatser från de studier som gjorts då det inte är tydligt vilka ämnen eller molekyler som eftersöks. – Det finns ingen som helst konsensus i studier kring kemisk kommunikation mellan människor och mänskliga feromoner, säger hon. Dessutom har inte människor samma nervledningsförmåga som djuren, som har nervceller som ska ta hand om just feromonerna, menar Maria Larsson. Men helt avfärda teorin kring attraktion kopplad till dofter vill hon inte göra. – Det behöver inte betyda att vi inte kan påverkas av eventuella feromonliknande substanser. Det kan finnas mottagare för det här bland de vanliga luktcellerna i näsan. Men jag skulle säga att det är oklart vilken roll doften har när det gäller val av partner. Med säkerhet går det att säga att val av partner är en process som involverar i princip alla våra sinnen. De personer som vi blir förälskade i stämmer ofta inte med vad vi hade förväntat oss. Anette Utterbäck, psykolog Sapfo från den grekiska ön Lesbos, som brukar sägas vara den första kända kvinnliga poeten, föddes mellan 630 och 612 f Kr. Hennes dikter kretsade mycket kring förälskelse och kärlek. Ett exempel: Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt, stockar sig rösten; tungans makt är bruten och under huden löper elden genast i fina flammor; ögats blick blir skymd och det susar plötsligt för mina öron. Svetten rinner ned och en ristning griper all min arma kropp. Jag blir mera färglöst blek än ängens strå. Och det tycks som vore döden mig nära. (Svensk översättning av Emil Zilliacus.) ", "article_category": "other"}
{"id": 12237, "headline": "Grönt ljus för längre lastbilar", "summary": "Tyskland tar efter Sverige och tillåter lastbilar med en längd på litet drygt 25 meter. De så kallade ”gigaliners” får vara 6,5 meter längre än den tidigare maxlängden – och väntas medföra minskad bränsleförbrukning.", "article": "Länge var det inte tillåtet att framföra lastbilar längre än 18,75 meter på de tyska vägarna. Men efter en fem år lång testperiod har den tyska regeringen fattat beslut om att från och med årsskiftet tillåta lastbilar på upp till 25,25 meter att köra på delar av vägnätet. Det innebär att maxlängden för lastbilar nu är den samma som i Sverige, som gått i bräschen när det gäller att tillåta långa ekipage i Europa. Beslutet fattades efter att en utvärdering slagit fast att varken trafiksäkerheten, miljöpåverkan eller framkomlighet påverkades negativt av de längre fordonen. Eftersom lång-lastbilarna kan frakta betydligt mer gods jämfört med de kortare varianterna – som mest 53 pallar jämfört med 34 pallar – anses två lång-lastbilar kunna ersätta tre av den kortare modellen. Det innebär i sin tur att bränsleåtgången kan minskas med mellan 15 till 25 procent, enligt trafikdepartementets utvärdering. De nya reglerna infördes dock inte utan högljudda protester mot vad kritikerna kallar ”monsterbilarna”. Motståndarna har ifrågasatt beskrivningen av lång-lastbilarna som en miljösatsning och anklagat den ansvarige ministern, Alexander Dobrindt från Angela Merkels systerparti CSU, för att springa lastbilslobbyns ärenden. Den tyska intresseorganisationen Allianz pro Schiene (allians för spårtrafik) har bland annat uttryckt en oro för att godstransporter ska flyttas över från räls till vägnätet vilket skulle belasta miljön negativt. Kritiken har avfärdats av ansvarig minister. Speditionsfirmorna välkomnar de nya reglerna och ser ökade möjligheter att konkurrera med firmor från låglöneländer. Även fortsättningsvis gäller dock maxvikten om 40 ton för såväl de långa som kortare lastbilsvarianterna, vilket innebär att gigaliners framför allt är lämpade för gods som tar mycket plats men har en lägre vikt. Även om regeringen gett grönt ljus för att tillåta de längre lastbilarna är det upp till delstaterna att bestämma om och på vilka vägar de får framföras. I nuläget tillämpas reglerna i alla delstater utom Berlin, Saarland och Nordrhein-Westfalen. Anne Elsäßer, marknadschef för lastbilstillverkaren Volvo Group i Centraleuropa, säger till DN att de nya reglerna troligtvis inte kommer att påverka företagets försäljning av lastbilar. – Våra bilar är redan byggda för att sättas samman till längre kombinationer. ”...bränsleåtgången kan minskas med mellan 15 till 25 procent...” Drygt 160 lång-lastbilar deltog i den fem år långa testfasen som pågick i 13 av 16 tyska delstater. Från och med årsskiftet 2016/2017 permanentades försöket. Maxlängden för lastbilar är nu 25,5 meter jämfört med tidigare 18,75 meter. Det är dock fortfarande upp till delstaterna att bestämma om och på vilka vägar som lång-lastbilarna får framföras. I nuläget tillämpas reglerna på 11 600 kilometer väg, varav 70 procent utgörs av autobahn. Föraren till en lång-lastbil måste ha minst fem års erfarenhet som yrkesförare. En lång-lastbil får inte göra omkörningar i fall då fordonet som ska köras om håller en hastighet på över 25 kilometer i timmen. ", "article_category": "other"}
{"id": 12248, "headline": "Lösningen till alla problem är väl genom dialog och diskussion?", "summary": "Att män inte ska ingå i diskussion om feminism är kontraproduktivt. Män som är del av problemet är också del av lösningen och alla problem bör lösas genom diskussion.", "article": "Att män som är villiga att bidra med att kämpa förtryck och diskrimineringen skall uteslutas ur diskussion kring feminism måste väl ändå vara kontraproduktivt i kampen om jämställdhet. Män som är själva problemet måste väl också då vara del av lösningen? Det enda argumentet som framgår av texten att män inte ska delta i förtryck, diskriminering och strukturell makt är att män inte har samma perspektiv som kvinnor i denna fråga. Detta är förstås sant men det är snarare ett incitament att ha diskussion istället för att inte ha det. Med en diskussion kan man förstå varandras perspektiv och sedan komma fram till en lösning. Män har för den delen inte samma perspektiv när det gäller mansroller, maskulinitet och machokultur som kvinnor men det är ändå ett ämne som män ska ta mer plats i enligt inlägget. Om män som du själv menar inte vet hur de skall förhålla sig inom feministiska frågor bör uteslutas ur diskussioner hur skall de då veta hur de ska göra? Att ingå diskussion betyder inte heller att lägga ord i munnen på någon vilket framgår i inlägget. Män som är villiga att ingå i diskussion gör inte det för att underminera eller bagatellisera feminism utan istället för att hjälpa och förstå. Risken med denna sorters retorik är istället att män blir likgiltiga eller passiva när det kommer till feminism vilket jag och (förhoppningsvis) alla andra som vill uppnå jämställdhet är i mot. Nu är det säkert så att jag har missförstått din poäng och då ser jag fram emot att läsa din replik. ", "article_category": "other"}
{"id": 12253, "headline": "Lisa Magnusson: Bibliotek ska inte vara trygga rum", "summary": "Det är en sak att biblioteken inte vill ställa Hitlers \"Mein Kampf\" på barnhyllan. En helt annan att över huvud taget inte ta in en omtalad debattbok av någon som tycker att Sverige tagit emot för många invandrare.", "article": "På mitt skrivbord ligger en debattbok. \"Massutmaning\", heter den. Den handlar om invandring och är skriven av nationalekonomen Tino Sanandaji. Jag har inte läst den än, men jag kommer definitivt att göra det. Inte för att jag är säker på att jag kommer att hålla med om innehållet, tvärtom. Och det är också just det som är själva poängen med att läsa. Man får se saker och ting genom någon annans ögon, om så bara en kort stund. Böcker är dessvärre dyra. Vi ska därför vara tacksamma över den underbara uppfinningen bibliotek. De svenska biblioteken ska, enligt lagen, \"verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning\". Visst är det vackert? Detta uppdrag handlar inte bara om att låna ut böcker, utan också om att visa på andra perspektiv, öppna andra världar. Den nya digitaliserade tidens skräniga polarisering har inte gjort det uppdraget mindre viktigt. Jag är evigt tacksam att stadsbiblioteket i min gamla hemstad, Norrköping, omfamnat sitt demokratiska uppdrag så helhjärtat. Min barn- och ungdoms bibliotek var nämligen inte bara tidigt ute med att erbjuda besökarna datorer med internet. Det har dessutom länge haft generösa öppettider, för att vara så tillgängligt som möjligt. Därutöver ordnar det läxhjälp, konstutställningar och projekt i stil med \"låna en svensk\", där nyanlända får träffa lokalbor på fika. På denna bibbla satt jag ofta och läste efter skolan, med bruset av en bedagad fontän som ljudkuliss. Mest blev det romaner. Men biblioteket prenumererade dessutom på en massa spännande utländska tidningar. I en av de spännande utländska tidningarna läste jag en intervju med artisten Courtney Love. Hon pratade om en författare som hette Susan Faludi, och hennes bok \"Backlash\". Jag slog i bibliotekets dataarkiv, och boken fanns inne! Jag lånade hem, och sträckläste. Och det är historien om hur jag som trettonåring blev feminist. Säkerligen har många som läst \"Backlash\" ogillat den, somliga har nog rentav sett den som pur propaganda. Men de har åtminstone fått en liten inblick i feminismen, och det gör det svårare att avfärda kvinnor som tror på jämställdhet som batikhäxor och politiskt korrekta kärringar som bara behöver ett knull. Så talar man nämligen bara om människor som man inte förstår, som man inte ens vill förstå. Detta att inte vilja förstå, att till och med göra allt för att misstolka, är något av en folksport numera. När skribenten Laurie Penny häromdagen gjorde ett reportage om yrkestrollet Milo och hans följarskara av arga, unga internethögermän mötte hon genast massiv kritik för att hon över huvud taget försökte sätta sig in i vilka de är och hur de tänker. Som många såg det var det ett rättfärdigande av de idéer som tvivelsutan är vidriga. Inte ens Milos bokförlag står ut med honom, utan har nu droppat honom. Folk kan prata och förlag vägra ge ut. Bibliotek står dock över sådant. De ska, som bekant, \"verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning\". Den krassa verkligheten är förstås att bibliotek har begränsad budget. De kan därför inte hålla sig med hur många böcker som helst. Men de måste eftersträva bredd. Den är det tyvärr sämre bevänt med. En genomgång som gjordes för ett antal år sedan visade att 155 kommuner hade samhällspolitiska vänsterböcker i sina bibliotek, medan bara 40 kommuner hade dito högerböcker. Det är illavarslande, även om det skett omedvetet. Och direkt illa är det när bibliotek nu uttalat säger att de inte tänker ta in en viss bok för att de ogillar åsikterna den torgför. Det är \"Massutmaning\" det handlar om, den där debattboken som ligger på mitt skrivbord. Den kommer man i vissa kommuner bara att kunna läsa om man har råd att betala för sig. Om författaren kan man förstås tycka vad man vill, själv är jag full av åsikter. Hans bok är dock faktagranskad i normal ordning, och har därtill fått en rad recensioner av kunniga personer som alla säger att det man kan invända emot är själva åsikterna. Vissa bibliotek spjärnar dock ändå emot. De kommer med underliga bortförklaringar som att texten faller av \"kvalitetsskäl\", att förlaget är för litet, att boken är rasistisk. Men det är en sak att inte vilja ställa Hitlers \"Mein Kampf\" på barnhyllan. En helt annan att över huvud taget inte ta in en omtalad debattbok av någon som tycker att Sverige tagit emot för många invandrare. De bibliotek som gör så ägnar sig inte åt folkbildning utan åt folkfostran. De går emot sitt uppdrag, att \"verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning\". För bibliotek ska inte vara trygga rum. De ska vara utmanande rum av bilder och motbilder, som ger medborgarna så många perspektiv på världen som möjligt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12260, "headline": "I vissa diskussioner måste män faktiskt stå tillbaka", "summary": "Många män känner sig exkluderade från feministiska debatter och osäkra på sin plats där. Männen ska inkluderas i diskussioner kring könsroller och maskulinitet – men kvinnor ska ta mer plats när vi pratar om hierarkier, förtryck och diskriminering.", "article": "“Men hur ska jag som man kunna prata om feminism på ett bra sätt?” Många män känner sig exkluderade i diskussioner rörande feminism. Hur ska en man agera för att inte kliva någon på tårna men samtidig aktivt kunna delta i feministiska debatter? Balansen är svår att nå för det finns områden där mäns utrymme bör utökas som i samtal kring könsroller, men det finns också tillfällen där den bör begränsas som i diskussioner som rör förtryck och hierarkier. En stor del av vår identitet är könsidentiteten och med hjälp av den vet vi hur vi ska socialisera oss med varandra. Könsroller berättar till exempel för oss att en pojke som ramlar på skolgården inte ska daltas och tröstas, han ska inte gråta som flickorna. Vi vet även att flickor helst vill ha dockor i julklapp. Detta är socialt konstruerade idéer. Män och kvinnors könsroller ser olika ut, men de påverkar oss alla. Män har exempelvis mindre tendens att söka hjälp när de mår dåligt för det strider mot mansidealet att vara svag/sjuk. Kvinnor hatar oftare sin kropp eftersom de ofta definieras av sitt utseende och idealen är ouppnåeliga. I en mans könsroll ingår att utöva maximal manlighet och att inte förknippas med kvinnlighet, därför är maskulinitet ett smalt fack där resultatet av ett övertramp betyder förlorad makt. Kvinnors könsroll är mer dubbelsidigt för utöver kvinnlighet bör man påvisa en viss typ av grabbighet då det ger status. Diskussioner som rör hur dessa ideal ter sig och samspelar bör män få plats i eftersom kvinnoidealet och mansidealet i högsta mån relaterar till varandra. Vi kan inte förstå den ena utan den andra. I denna debatt är det av högsta vikt att män har en röst. Men i samtal kring könshierarkier och strukturell makt bör männen ta mindre plats. När vi pratar om varför kvinnors kompetensnivå ofta underskattas och varför mäns oförmåga att kontrollera sina hormoner ursäktar deras våld, medan kvinnors oförmåga att kontrollera sina gör att de inte ses som lämpliga chefer. Kvinnor bör ha en högre röst när det pratas om hur det är att vara förtryckt av ett patriarkalt samhälle, där har män inte samma perspektiv och det är centralt att det är kvinnornas perspektiv som lyfts fram. Det är viktigt att män inte lägger ord i munnen på kvinnor när kvinnors förtryck diskuteras. Så feminister vill gärna bjuda in män till samtal om mansroller, maskulinitet och machokultur och hur ett könsbinärt samhälle påverkar ens identitet. Men när vi pratar om förtryck, diskriminering och strukturell makt, finns det en könstillhörighet som har ett tydligt privilegie. Det privilegiet kan ibland betyda att det som sägs av en man uppfattas mer trovärdigt. Därför behöver män ge plats till kvinnor som vill diskutera sexism, diskriminering och könshierarkier. När vi pratar om könsroller bör män få lika mycket utrymme som kvinnor, men i diskussioner som rör könsförtryck och diskriminering bör kvinnor få mer. ", "article_category": "other"}
{"id": 12275, "headline": "Flera nya Michelin-stjärnor till svenska krogar", "summary": "I fjol blev Maeemo i Oslo och Geranium i Köpenhamn först i Norden med att tilldelas tre stjärnor i anrika Guide Michelin. Något sällskap från en svensk restaurang får de dock inte 2017. Däremot tillkom två nya svenska restauranger i guiden, och en tredje tilldelades sin andra stjärna.", "article": "Fyra svenska krogar – Fäviken Magasinet, Mathias Dahlgrens Matsalen, Frantzén och Oaxen krog – har tidigare tilldelats två stjärnor, Fäviken Magasinet fick båda sina så sent som förra året. Att Sverige skulle få sin första trestjärniga restaurang i år var det däremot inte många som trodde på, då både Mathias Dahlgrens Matsalen och Frantzén stängt under 2016, vilket innebär att de förlorar sina stjärnor. Sverige har nu 23 restauranger med totalt 26 stjärnor. Det stjärntätaste landet är Japan, med totalt 557 stjärnor fördelat på 429 restauranger. Samtliga nordiska restauranger som fick stjärnor 2016 har fått behålla sina stjärnor – med undantag för de som har stängt. Men några namn har tillkommit, bland annat får både Island och Färöarna sina första stjärnor där krogarna Dill och Koks belönas. Läs mer: DN besökte färgstarka Färöarna och testade maten på Koks Karim Khouani från restaurang Sture i Malmö som tilldelades en stjärna. Foto: Jessica Gow/TT Malmörestaurangen Sture får för första gången en stjärna. Stockholmsrestaurangen Imouto gör Sture sällskap som nykomling. – Tack så hemskt mycket. Jag gläds åt att det är en sushi-boom i Stockholm just nu, säger en överraskad Sayan Isaksson, vars restaurang även nominerades till DN:s krogpris Gulddraken. Restaurang Vollmers i Malmö, som sedan tidigare har en stjärna, tilldelas sin andra stjärna. – Vi har jobbat så länge för det här, säger Mats Vollmer, en av ägarna, under presskonferensen. Maaemo i Oslo och Geranium i Köpenhamn får behålla sina tre stjärnor. De är två av ett hundratal restauranger runtom världen som fått högsta rankningen, av drygt 20.000 restauranger i guiden. – Det nordiska köket har mognat, och vi ser tecken på att det har spritt sig över hela världen, säger Michael Ellis, International Director med ansvar för Michelin-guiderna, under presskonferensen där Guide Michelin Nordic Countries 2017 presenterades. Bäst utdelning blev det i år för Danmark, som inte bara fick en ny tvåstjärnig restaurang‚ Henne Kirkeby Kro, utan också fyra nya enstjärniga krogar, medan Norge fick nöja sig med en ny enstjärnig. Läs mer: Michelins miss – gav stjärna till fel restaurang Svenska Michelinkrogar Den första upplagan av Guide Michelin, som gavs ut 1900 och delades ut gratis till bilköpare, hade en listig baktanke: att få motorister att slita på sina däck och sprida intresset för bilar. I guiden betygsätts maten med upp till tre stjärnor, där full pott innebär betyget ”värd en resa i sig”. Sverige tog plats i guiden för första gången 1984, då fyra restauranger i Stockholm tilldelades stjärnor. Från och med 2016 kan även restauranger utanför Stockholm, Göteborg och Malmö få stjärnor. Svenska restauranger med Michelinstjärnor 2017: 2 stjärnor: Fäviken Magasinet, Järpen Vollmers, Malmö Oaxen Krog, Stockholm 1 stjärna: Hotel Borgholm, Borgholm PM & Vänner, Växjö Daniel Berlin, Skåne Tranås Ekstedt, Stockholm Esperanto, Stockholm Gastrologik, Stockholm Imouto, Stockholm Mathias Dahlgrens Matbaren, Stockholm Operakällaren, Stockholm Sushi Sho, Stockholm Volt, Stockholm Bhoga, Göteborg Koka, Göteborg Sjömagasinet, Göteborg SK Mat & Människor, Göteborg Thörnströms Kök, Göteborg 28+, Göteborg Upper House, Göteborg Sture, Malmö Bloom in the Park, Malmö Källa: Michelin Nordic Guide ", "article_category": "other"}
{"id": 12306, "headline": "Hög stress även hos föräldrarna", "summary": "Barn med neuropsykiatriska svårigheter lever ofta med hög stress – och det gör även deras föräldrar.", "article": "Sjukskrivningar och minskad arbetstid är vanligt bland föräldrar till barn med exempelvis adhd och autism, och nio av tio lever med ständig oro för sina barn, enligt undersökningar som Riksförbundet Attention har gjort. Stressen finns på flera plan, säger Anki Sandberg, ordförande för Attention som är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras anhöriga. – Dels finns en inre stress, man kanske inte riktigt förstår sitt barn, man är orolig för hur det ska gå för barnet, man känner sig rådlös. Dels den stress som uppstår när man börjar jaga efter hjälp. Föräldrar får ofta fungera som ”projektledare” och försöka samordna stödet från olika instanser som skola, barnpsykiatri, socialtjänst. – Man får anpassa sitt liv efter alla olika tider. Dessutom upplever många föräldrar att det är svårt att få det stöd som behövs, det blir som en ständig kamp för barnet som kräver mycket tid och ork, säger Anki Sandberg. – Det skulle behövas en samordnande vårdkontakt så att man kan få flera problem lösta på ett och samma möte. Attention har gjort en enkätundersökning bland föräldrar till barn med Aspergers syndrom/autismspektrumtillstånd hos normalbegåvade barn. Den visade att nära hälften (47 procent) varit sjukskrivna av orsaker som hade med barnets funktionsnedsättning att göra, och nära en fjärdedel uppgav sig vara på väg in i sjukskrivning. 73 procent av föräldrarna upplevde ofta ökad stress, 30 procent uppgav sig ha kraftigt försämrad sömn. I en webbenkät bland Attentions medlemmar som gjorts i samarbete med försäkringsbolaget Trygg-Hansa svarade nästan 90 procent av föräldrarna till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att de ofta eller ständigt oroar sig för hur deras barns liv kommer att bli. 83 procent hade tvingats gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att situationen kring barnet inte fungerar. En stor majoritet tyckte det var svårt att veta vart de skulle vända sig för att få hjälp eller stöd. Svaren i undersökningarna tyder på att det ofta är en icke-fungerande skola som gör det svårt för föräldrarna att balansera jobb, egen hälsa och omvårdnad om barnet. Enligt Attention är det bristande kunskaper om funktionsnedsättningarna som är den troliga orsaken till att samhället ofta inte kan möta föräldrarnas behov. ", "article_category": "other"}
{"id": 12307, "headline": "”Låt attraktiva lägenheter i Stockholm få högre hyror”", "summary": "Dagens hyressättning baseras i hög grad på produktionskostnad vilket gör att hyran kan vara densamma oavsett kvaliteter som attraktivt läge, bra kommunikationer och standard. Detta vill vi ändra på genom att utveckla ”Stockholmshyra”, skriver företrädare för Hyresgästföreningen och tre kommunägda bostadsbolag i Stockholm.", "article": "I ett starkt växande Stockholm är hyresrätten viktigare än någonsin. Men dagens hyressättning speglar inte vad hyresgästerna värdesätter i sitt boende. Hyresgästföreningen region Stockholm och stadens tre kommunägda bostadsbolag är därför överens om att tillsammans arbeta för en tydlig och konsekvent hyressättning för att hyresrätten ska vara fortsatt hållbar och attraktiv som upplåtelseform. Det ska göras inom ramen för den nuvarande lagstiftningen som ger stora möjligheter att modernisera och utveckla hyressättningen. Vi har undertecknat en överenskommelse om att utveckla ”Stockholmshyra”, som blir vårt verktyg för att enklare kunna beräkna en lägenhets hyra utifrån lägenhet, hus, område och service. Det lägger grunden för en tydlig och konsekvent hyressättning inom Stockholms stad. Krav på lagändringar och systemskifte framförs ofta. Åsikterna sträcker sig över hela skalan från mer subventioner och ökade regleringar till total avreglering och marknadshyra. Utan att ta ställning i den debatten vill vi skapa ordning och transparens i hyressättningen i Stockholm, inom ramen för nuvarande lagstiftning, på ett sätt som stämmer överens med vad hyresgästerna värdesätter i sitt boende. Dagens hyressättning är i hög grad baserad på produktionskostnad. Den hyressättning vi nu vill införa är i stället baserad på den kvalitet som hyresgästen upplever och ligger inom ramen för gällande lagstiftning. Det innebär i praktiken att dagens hyressättning bland annat ger effekten av att en lägenhet som ligger i ett attraktivt läge med bra kommunikationer och med bra underhållsstandard kan ha samma hyra som en lägenhet som ligger i ett mindre attraktivt område, med sämre kommunikationer och lägre underhållsstandard. Det vill vi ändra på och modernisera. Hyresgästerna måste kunna veta vilka kvaliteter de betalar för. Fastighetsägare behöver veta vilka hyresintäkter de kan förvänta sig som grund för att satsa långsiktigt på hyresrätten som upplåtelseform. I dag utgår hyressättningen från ett system där fastighetens ålder har orimligt stor inverkan på hyran. Det får ibland till följd att två hyresgäster som bor i likvärdiga lägenheter på samma gata kan ha olika hyror. I ett läge där hela bostadssektorn behöver rustas för framtiden behöver vi arbeta med en hyressättning som är modern. Av alla Europas huvudstäder beräknas Stockholms befolkning öka mest de närmaste åren. Varje år flyttar drygt 30 000 personer hit för att starta företag, jobba eller studera. Vi är övertygade om att en tydligare hyressättning gynnar hyresrättens ställning. Ett viktigt underlag i vårt arbete är kunskap om vad stockholmarna värdesätter i sitt boende. Vi har därför låtit TNS Sifo genomföra en undersökning bland invånare i Stockholm stad. Telefonenkäten är genomförd under april-maj 2016. Totalt svarade 1 600 stockholmare, varav 1 000 bor i hyresrätt. Resultatet visar att hyresrätten är en mycket attraktiv boendeform, 83 procent av dem som svarat instämmer i detta. Närheten till kommunikationer värderas allra högst – hela 90 procent tycker att det är viktigt för att trivas med hyresrättens läge. Även läget i staden har betydelse för hur man värdesätter ett boende. Hälften av de svarande anser att en hyresrätt i innerstaden är mer attraktiv än en hyresrätt i närförort (till exempel Årsta och Traneberg). Nära två av tre tycker att en hyresrätt i innerstaden är mer attraktiv än en hyresrätt i ytterförort (till exempel Farsta och Vällingby). Fastighetens skötsel och den service hyresvärden erbjuder är viktigt för 85 procent. Det finns signifikanta skillnader mellan vad kvinnor och män värdesätter i sitt boende. Hyresnivån, närhet till kommunikationer och synen på service är viktigare för hur kvinnor trivs med sitt boende. I intervjuerna ställdes även frågan om hur man tror att hyran sätts i dag. Här svarade 72 procent att man tror att bostadsområde och läge ligger till grund för hyrorna och i andra hand hur modernt och fräscht det är, 46 procent. Det som stockholmarna tycker borde påverka hyran mest är lägenhetens storlek, läge och fastighetens skick. Vi kan konstatera att en majoritet av stockholmarna saknar kunskap om vad som ligger till grund för dagens hyressättning. Det går att skapa en systematisk hyressättning som bättre speglar det som dagens hyresgäster värdesätter i sitt boende och som fungerar inom ramen för den nuvarande lagstiftningen. Mer än 100 kommuner i landet har redan genomfört en systematisering, däribland Göteborg, Malmö och Botkyrka. Hyresgästföreningen region Stockholm och Stockholms stads tre kommunägda bostadsbolag ska tillsammans utveckla ett verktyg för att enklare kunna beräkna en lägenhets hyra utifrån lägenhet, hus, område och service. Verktyget, kallat Stockholmshyra, kommer att lägga en grund för en tydlig och konsekvent hyressättning. Vi har kommit överens om några viktiga principer för vårt arbete: - Stockholmshyra utgår från den svenska lagstiftningen kring hyressättning (exempelvis besittningsskydd, kollektiva förhandlingar och allbolagen). - Alla hyror ska sättas utifrån tydliga och överenskomna kriterier som tillämpas och gäller för alla lägenheter. Detta innebär ”lika lägenhet, lika hyra”. - Hyror ska utgå från hyresgästers generella värderingar kring boendet. Vi är överens om att eventuella konsekvenser av ett införande måste omhändertas ansvarsfullt och varsamt. En viktig utgångspunkt för arbetet är därför att konsekvenserna inte ska vara för stora vare sig för hyresgäst eller hyresvärd. Eventuella hyresjusteringar kommer att införas över tid, i enlighet med lagstiftning och rådande praxis. Arbetet med systematisk hyressättning sker sedan i flera steg. Verktygets kriterier för vad som påverkar hyran, till exempel område, hus, lägenhet och service och en plan för implementering, ska finnas på plats till årsskiftet 2017/2018. Vår målsättning är en transparent, tydlig och konsekvent hyressättning som gynnar både utvecklingen av hyresrätten som boendeform och byggandet av de många nya hyresrätter som så väl behövs. På det viset garanteras hyresrätten en hållbar framtid även i Stockholm. Simon Safari, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm Per Björklind, förhandlingschef Hyresgästföreningen region Stockholm Annika Billström, regionchef Hyresgästföreningen region Stockholm Anette Sand, vd Familjebostäder Eva Nygren, vd Stockholmshem Pelle Björklund, vd Svenska Bostäder Vi är överens om att eventuella konsekvenser av ett införande måste omhändertas ansvarsfullt och varsamt. En viktig utgångspunkt för arbetet är därför att konsekvenserna inte ska vara för stora vare sig för hyresgäst eller hyresvärd. ", "article_category": "other"}
{"id": 12322, "headline": "Utmanaren som får Volvo att bada i kallsvett", "summary": "Palma. Se upp Volvo – ärkerivalen Volkswagen rullar fram en vässad version av storsäljaren Golf. En förbaskat bra bil har blivit ännu bättre. Ska den bli årets mest sålda bil i i år igen – före nya Volvo V90?", "article": "I fjol skedde ett sensationellt skifte på nybilsmarknaden. Efter 54 år som etta på tio-i-topp med modeller som Amazon, 140, 240, 740, 940 och V70 blev Volvo omkört av Volkswagen. Den kompakta modellen Golf slutade som årets mest sålda bil. Golf är så mycket mer än en bil. Den har sedan lanseringen 1974 fått en hel klass uppkallad efter sig – Golfklassen. Bilen har blivit själva måttstocken för hur man lyckas i detta ytterst konkurrensutsatta segment. Det finns gott om konkurrerande modeller. En del är mer tilltalande i formerna än Golf, andra är sportigare, rymligare eller bekvämare. Men ingen verkar ha den gjutna helhet som Golf erbjuder. Väger man samman faktorer som pris, andrahandsvärde, kvalitet, utrymme, säkerhet, köregenskaper och driftskostnader brukar det mynna ut i Golf. Man kan därför lätt förstå den nervositet som teknikerna måste känna inför varje modellskifte eller som nu, en genomgripande modernisering. Hur långt vågar man gå? Med alltför stora förändringar riskerar kunderna att skrämmas i väg. Det är ingen risk för det med generation 7,5. De yttre förändringarna inskränker sig till modifierade luftintag i fronten, ledbelysning som standard bak, en annan placering av radarsensorn fram plus ytterligare några små modifieringar. Den största nyheten finns bland motoralternativen i form av en helt ny bensinmotor på 1,5 liter och med 150 hästkrafter. Den ska ersätta dagens motsvarighet som har samma effekt, men något mindre cylindervolym, 1,4 liter. Den nya turbomatade motorn har automatisk cylinderavstängning vid låg belastning. Det innebär att två av motorns fyra cylindrar går i viloläge när kraften inte behövs. Det spar bränsle. Väljer man att kombinera motorn med den nya sjustegade dubbelkopplingslådan DSG ska bilen gå att köra så snålt som 0,49 liter per mil, enligt EU-körcykeln. Motorn imponerade under provkörningen på Mallorca. Den ger 250 newtonmeter i vridmoment redan från 1 500 varv upp till 3 500 varv. Den känns stark och elastisk – och går så tyst att den är svår att uppfatta. Den angivna förbrukningen är tre centiliter lägre än den utgående motorn på 1,4 liter. Under vår provkörning kom vi efter närmare 20 mil, varav en del på krävande bergsvägar, upp i 0,62 liter per mil. Provbilen var utrustad med sexväxlad manuell växellåda och rullade på 17-tums hjul. Den nya motorn kommer att kunna beställas inom kort. Den utgående motorn ska under en övergångstid säljas parallellt med den nya. Prispåslaget blir 4 600 kronor. Det betyder 251 500 kronor för Golf med utrustningspaketet GT, jämfört med 236 900 om du väljer den utgående motorn. Lite längre fram kommer den nya motorn i ett extra snålt utförande och med funktionen frihjul när du släpper gasen. Motorn stängs då av. Ett extra batteri under förarsätet ger i det läget el till styr- och bromsservon. Motorutbudet i övrigt känns igen från nuvarande Golf med bland annat tre dieslar, varav den mindre 1,6 TDI fått effekten höjd med 5 hk till 115 hästkrafter. Den släpper ut 103 gram koldioxid per kilometer. Det motsvarar 0,4 liter/mil. Bland övriga nyheter finns ett nytt infotainmentsystem med större pekskärmar och möjlighet till geststyrning om du väljer det mest avancerade alternativet Discover pro. Det räcker med att du sveper med handen för att flytta innehållet i menyn till höger eller vänster för att sedan skrolla genom menyerna för att byta radiostation eller leta efter en låt i en spellista. Skärmarna har ökat i storlek, från 6,5 till 8 tum för standardskärmen och från 8 till 9,2 tum för Discover pro. Det finns också möjlighet att ersätta de analoga instrumenten med digital visning på en bred skärm som mäter 12,1 tum. Utseendet går att variera beroende på vilka funktioner föraren vill koncentrera sig på. Exempelvis kan man göra hastighet och varvräknare mindre för att i mitten ge större plats åt navigationsanvisningar. Upplägget känns igen från den större modellen Passat. Även systemen inom förarassistans har förbättrats. Autobroms upptäcker nu, utöver framförvarande fordon, även fotgängare och bilen kan nu med hjälp av olika hjälpsystem delvis köra själv i farter upp till 60 kilometer i timmen, förutsatt att föraren håller i ratten redo att ingripa om tekniken fallerar. En välkommen funktion för alla som använder dragkrok är att Golf nu också kan fås med Trailer Assist, ett system som hjälper dig att backa med släp. För den som är sugen på Golf som supermiljöbil kan elversionen vara intressant. Den får ett kraftfullare batteri som ger en räckvidd på uppemot 30 mil, jämfört med nuvarande version som bara klarar högst 19 mil. Golf går även att få som gasbil och som etanolbil. Sammantaget ger det en produktbredd som blir svår för konkurrenterna att matcha. Den stora frågan är om Volvo klarar det med nya V90-serien. Med alltför stora förändringar riskerar kunderna att skrämmas i väg. 1 Golf blev bästsäljande modell i Sverige i fjol. Förklara framgångarna? – Skulle jag välja ett enda ord skulle jag svara ”mångsidigheten”. I Golffamiljen kan de allra flesta hitta en passande version. Golf är vardagsbilen du åker till jobbet med likaväl som bilen du har roligt med på racingbanan. Golf står även för miljötänkande då den erbjuds som laddhybrid, ren elbil, gasbil eller med E85 i tanken. 2 Ni väljer nu för första gången att göra en uppdatering mitt i livscykeln. Vad är orsaken till det? – Med uppdaterade Golf tar vi ytterligare ett steg vad gäller säkerhet, prestanda och användarvänlighet. En redan bra bil blir helt enkelt ännu bättre! 3 En av nyheterna är den nya bensinmotorn 1,5 TSI. Vad utmärker den motorn? – Denna nya TSI-motor är speciellt pigg och smidig, den levererar sitt maximala vridmoment redan från låga varv. Med aktiv cylinderavstängning och effektiv common rail-insprutning bidrar den även till lägre bränsleförbrukning i verklig körning. 4 Vad tror ni om fördelningen bensin- och diesel för Golfen i år? – Vi tror att dieselandelen för hela Golf-familjen blir runt 20 procent. Vad är nytt? En del småsaker på utsidan, en hel del på insidan. Vad är hetast? Den nya bensinmotorn på 1,5 liter och 150 hästkrafter. Den stänger av 50 procent av sig själv automatiskt vid låg belastning. Vad innebär det? Att förbrukningen sänks. Längre fram kommer samma motor med lite lägre effekt och med frihjul för ytterligare bränslebesparing. Hur blir priserna? Enklaste Golf med 1-liters motor på 110 hästkrafter kostar från 199 900 kronor. Vad kostar bilen om jag väljer nya motorn? 241 500 kronor med utrustningsnivån GT. Första intrycket av motorn? Imponerande! Den går mjukt, tyst och är väldigt elastisk. Dessutom verkar den vara snål även i verklig körning. ", "article_category": "other"}
{"id": 12358, "headline": "”Risk att förslagen skapar en ny underklass”", "summary": "REPLIK. Socialdemokraterna och LO slår nu in på en ny väg i synen på människors rätt att arbeta i Sverige. Deras förslag på DN Debatt (14/2) riskerar att leda till att en ny underklass växer fram samtidigt som svenska företag inte kan växa. Det är dåligt för Sverige, skriver Fredrik Malm (L) och Mats Persson (L).", "article": "Vi ser just nu många fall där människor som har kommit till Sverige och arbetar här tvingas lämna vårt land på grund av krångliga eller oförståeliga regler. Ett av de mest uppmärksammade är Syed Latif, som utvisades för att han fick jobb via en annons på Linkedin. Med Syed är inte ensam. I går tog vi del av Khaled Medhat Atta som bott i Sverige i åtta år och arbetar på Volvo. Han ska nu utvisas på grund av en försäkringsmiss hos en tidigare arbetsgivare. I stället för att göra något åt dessa fall väljer Socialdemokraterna och LO att begränsa rätten att komma till Sverige och arbeta. Med stöd av Sverigedemokraterna kommer man under våren att rösta igenom en ny lag kring \"lex Laval\", som försvårar för utländskt arbetskraft att vara verksamma i Sverige. Effekten kommer att bli tydlig inte minst i byggbranschen. Det kommer att innebära att bostadsbristen förvärras och att byggkostnaderna blir allt högre. På DN Debatt (14/2) presenterar man ytterligare förslag för att begränsa människors möjlighet att komma till Sverige att arbeta. Den största utmaningen på dagens arbetsmarknad handlar om att så många unga och nyanlända invandrare stängs ute. Utmaningen har blivit större efter Sveriges stora flyktingmottagande de senaste åren. En stor andel av dem som flytt hit har en mycket låg utbildning. Vi ser framväxten av en ny underklass, med långvarigt, passivt bidragsberoende. Sverige har idag i praktiken bland de högsta ingångslönerna i hela EU och vi har den lägsta lönespridningen i hela OECD. Detta skapar höga trösklar in på den svenska arbetsmarknaden för de med liten arbetslivserfarenhet eller utan utbildning. För att denna grupp ska komma in på svensk arbetsmarknad behövs det fler enkla jobb. Liberalerna vill öppna upp arbetsmarknaden. Vi vill se en ny anställningsform för unga och nyanlända, Startjobb. Anställningsformen innebär en ingångslön på mellan 14.000 till 16.000 kronor i månaden och avskaffade arbetsgivaravgifter. Liberalerna vill att Arbetsförmedlingen reformeras i grunden så att insatserna riktas till de som står längst ifrån arbetsmarknaden. Lagen om anställningsskydd måste reformeras. Framgångsrika skatteavdrag, som RUT-avdraget, ska utvecklas. Men Socialdemokraterna och LO motarbetar varje initiativ för att öppna upp arbetsmarknaden. I avtalsrörelsen säger LO konsekvent nej till lägre ingångslöner trots att Konjunkturinstitutet, EU-kommissionen, OECD, IMF och Finanspolitiska rådet alla har kritiserat de höga ingångslönerna i Sverige. Svensk ekonomi befinner sig i högkonjunktur och arbetsgivare har svårt att få tag i arbetskraft. Men samtidigt blir vår arbetsmarknad alltmer tudelad. En ny arbetslöshet växer fram där unga och nyanlända inte kommer in på den svenska arbetsmarknaden. Sverige behöver både fler som vill komma till Sverige för att arbeta och fler enkla jobb. Tyvärr motsätter sig Socialdemokraterna och LO detta. Det riskerar att leda till att en ny underklass växer fram samtidigt som svenska företag inte kan växa. Det är dåligt för Sverige. 14 februari 2017 Debattartikel Mikael Damberg, ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott och Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i LO: ”Vi vill ha nya regler för arbetskraftsinvandring” Repliker Annie Lööf (C), partiledare och Johanna Jönsson (C), migrationspolitisk talesperson: ”S och LO har fel om arbetskraftsinvandringen” Fredrik Malm (L), arbetsmarknadspolitisk talesperson och Mats Persson (L), ekonomisk-politisk talesperson: ”Risk att förslagen skapar en ny underklass” Eva Nordmark, ordförande TCO: ”Öppenhet en grundsten för välståndet” Elisabeth Svantesson (M), arbetsmarknadspolitisk talesperson: ”Bärplockare inte det stora problemet” Ulf Lindberg, näringspolitisk chef och Fredrik Voltaire, näringspolitisk expert, Almega: ”Gör det i stället lättare att rekrytera från utlandet” Slutreplik från Mikael Damberg (S) och Karl-Petter Thorwaldsson, LO: ”Lagen ett problem för branscher med bristyrken” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12398, "headline": "”Nytt institut för global hälsa får stöd från Gates stiftelse”", "summary": "Sveriges arbete för globalt hållbart hälsoarbete bör stärkas. Vi har därför tagit initiativ till ett nytt institut vid Kungl. Vetenskapsakademien: Swedish Institute for Global Health Transformation, Sight. Bill & Melinda Gates Foundation finansierar institutets start med ett stort anslag, skriver Peter Friberg, Göran K Hansson och Göran Tomson.", "article": "Sveriges arbete för globalt hållbart hälsoarbete bör stärkas. Vi som undertecknat denna artikel har därför tagit initiativ till ett nytt institut vid Kungl. Vetenskapsakademien: Swedish Institute for Global Health Transformation, Sight. Världens största välgörenhetsorganisation, Bill & Melinda Gates Foundation, finansierar institutets start med ett stort anslag så att Sverige ska fortsätta skapa värden för världens globala hälsa. I en global värld påverkas vi alla av hur människor i resten av världen mår. Hur jorden mår. Oavsett inåtblickande nationalism och protektionism, som på ett illavarslande sätt tilltar i världen, fortsätter globaliseringens effekter att påverka oss alla. Hur människor långt ifrån oss drabbas av kriser, fattigdom och dålig hälsa blir förr eller senare en del av vår verklighet. Epidemier och livsstil som gör oss sjuka tar inga hänsyn till nationsgränser. Jämlik och god hälsa och utbildning är grundförutsättningar för att minska fattigdom i världen och för att skapa ekonomisk tillväxt, stärka demokrati, rättigheter och jämlikhet. Detta i en tid av ökad globalisering där världens länder knyts ihop och vi påverkas av varandras livsstil, beslut och värderingar. Global hälsa definieras av tidningen The Lancet som ett område för studier, forskning och praktik som har som prioritet att förbättra hälsa och uppnå jämlikhet i hälsa för alla människor globalt. Det betonar gränsöverskridande hälsofrågor, det involverar många discipliner inom och utanför hälsovetenskap och främjar tvärvetenskapligt samarbete; och är en syntes av populationsbaserad prevention och vård på individnivå. Global hälsa borde därför vara en självklar och integrerad del av allt internationellt och utrikespolitiskt arbete. Sverige har länge varit ledande i arbetet kring global hälsa. I samarbete med Världshälsoorganisationen (WHO) och Unicef var Sverige med och bidrog till att forma de globala hälsomål som ingår i FN:s Agenda 2030. Stiftelsen Gapminder och Hans Rosling har upplyst om läget i världen. Svenska forskargrupper har bidragit till avgörande insatser för exempelvis reproduktiv hälsa och rättigheter för kvinnor och barn, malaria och koleravaccinforskning. Sverige har med ReAct – ett av de första internationella expertnätverken kring antibiotikaresistens – gjort stora avtryck internationellt med att sprida kunskap om antibiotikaresistens. Att med forskning och utbildning som grund stärka kapaciteten att hantera de stora hälsoutmaningarna i låg- och medelinkomstländer har varit, och är, en hjärtefråga för Sverige. Forskning och kunskapsspridning kring global hälsa är i dag tyvärr fragmentarisk i Sverige. En gemensam plattform för global hälsa skulle ge tydligare resultat och idékraft. Vi måste även stärka kompetensen – speciellt hos unga forskare i Sverige. De behöver få möjligheter att forska, träffas, utbyta idéer och driva gemensamma forskningsprojekt och ta ansvar för att återföra kunskap till samhället. Vår erfarenhet är att det finns ett brinnande intresse hos unga att tillvarata. Genom att Sight verkar inom ramen för Kungl. Vetenskapsakademien har institutet direkt tillgång till experter från ett flertal olika discipliner. Sights mål är att skapa synergier och möten mellan forsknings- och utbildningsinstitutioner, myndigheter och organisationer, nationellt och internationellt. Vi som initiativtagare till Sight vill därför bidra med att: 1 Stärka forsknings- och utbildningssamarbetet mellan de svenska universiteten och dessutom internationellt så att Sverige kan göra mer kraftfulla bidrag till evidensbaserad och tvärvetenskaplig kunskap på högsta nivå. 2 Skapa möjlighet till ledarskapsutbildning i global hälsa för unga svenska forskare genom att forskare från olika discipliner, till exempel fredsforskning, rättsvetenskap, humaniora, statsvetenskap, ekonomi, naturvetenskap, medicin och folkhälsa kommer att kunna bli Sight Fellows. 3 Stödja en utveckling av en svensk strategi för global hälsa genom att tillföra evidensbaserad kunskap på högsta nivå. Den politiska agendan är satt i och med Sveriges initiativ för att stärka ansatserna att genomföra målen i Agenda 2030, tillsättandet av en kommission för jämlik hälsa, vår roll i WHO, OECD och inte minst vår roll i FNs säkerhetsråd. Vi känner ett ansvar att påskynda processen att nå FN:s hållbarhetsmål enligt Agenda 2030. Om vi lyckas stärka den tvärvetenskapliga kunskapsnivån kring global hälsa i Sverige kan vi spela en större roll globalt och fortsätta arbetet med att stärka kvinnors och barns hälsa i utsatta delar av världen. Det finns ett stort behov av globalt lärande och faktabaserat kunskapsutbyte oavsett om det handlar om klimathotens hälsopåverkan, migrationens konsekvenser för hälsan, hur man stärker hälsosystem, hiv, hotet om antibiotikaresistens eller den stora ökningen av icke smittsamma livsstilssjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer. De allra fattigaste drabbas hårdast av ojämlik hälsa och är också de som ofta står sist i tur att gynnas av innovationer, tekniska som sociala. Sight vill bidra till en ändring av detta! Peter Friberg, professor/överläkare vid Sahlgrenska akademin/Göteborgs universitet och universitetssjukhuset, tidigare ordförande för Svenska Läkaresällskapet. Föreståndare för Sight. Göran K Hansson, professor i experimentell kardiovaskulär forskning vid Karolinska Institutet, Kungl. Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Göran Tomson, senior professor i internationell hälso- och sjukvårdsforskning vid Karolinska Institutet och gästprofessor vid Shandong University i Kina. Senior rådgivare vid Sight. Sverige har länge varit ledande i arbetet kring global hälsa. Sverige var med och bidrog till att forma de globala hälsomål som ingår i FN:s Agenda 2030. Stiftelsen Gapminder och Hans Rosling har upplyst om läget i världen. Institutets syfte är att utifrån ett transformativt tvärvetenskapligt angreppssätt främja svensk forskning och utbildning, och erbjuda vetenskapligt underlag för policyarbete inom området global hälsa. Kungl. Vetenskapsakademien har till uppgift att främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället. Bill & Melinda Gates Foundation är världens största välgörenhetsorganisation räknat i kapitaltillgångar. ", "article_category": "other"}
{"id": 12404, "headline": "Statsminister Erna Solberg: \"Vi i Norge upplever ju alltid att Sverige är så väldigt politiskt korrekt\"", "summary": "Svenska politiker sneglar mot Norge med bävan och beundran Hårdare gränser. Mindre polariserat debattklimat. Är det vad exemplet Erna Solberg leder fram till? Norges statsminister om högerns dilemma, vännen Anna Kinberg Batra och ”Skam”-febern.", "article": "En man i pälsrock har precis hämtat en grupp turister till nattens jakt på norrskenet när statsministern sveper in i hotellobbyn. Hon har rest långt, från Frankrike och hela vägen upp till Nordnorge, och nu ska hon bara snabbt upp på rummet och hänga av sig kappan. Under tiden letar medarbetarna efter en plats för intervjun. Nej, inget avskilt mötesrum, lobbyn blir bättre. Clarion Hotel The Edge sticker ut som en vass isbit mot hamnen i Tromsø, men bottenvåningen ligger under trekantens spets och vid panoramafönstren mot vattnet står röda fåtöljer. Norges regeringschef slår sig ner och knackar med fingrarna på bordsskivan framför sig. — Nu skulle jag vara väldigt tacksam om någon ställer en kopp kaffe här, medan vi startar intervjun, säger Erna Solberg. Söndag kl 19:46. Vintern 2017. Skam-febern har drabbat Sverige, och 40–50-åringar i min bekantskapskrets sitter uppe halva nätterna för att följa de senaste intrigerna i några norska gymnasisters kärleksliv. Samtidigt sneglar svenska politiker – med bävan eller beundran – mot Erna Solberg. Hon har styrt Norge sedan 2013, i koalition med Fremskrittspartiet, och med samarbetsavtal med de två borgerliga mittenpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti. — Kanske är det intressant att se att Norge är det land där den stora migrationen inte har gett så stora förändringar i det politiska landskapet. Det parti som skulle ha spelat mest på de här frågorna, det sitter nu i regeringen och är med och tar ansvar. Det ger kanske en större legitimitet, säger hon. Hennes dialekt med distinkt skorr på varje ”r” avslöjar att hon är från den sydvästra delen av landet. Erna Solberg föddes 1961, och växte upp i ett välmående område i Bergen. Flickscout. Trots dyslexi klarade hon att studera vidare på universitetet. Hon engagerade sig tidigt i politiken, och kom in i stortinget som 28-åring, samma år som Berlinmuren föll. — På den tiden var hon en väldigt ideologisk politiker. Hon upplevdes som lite kantig och svår att förhandla med. Där har hon ändrat sig och blivit mer flexibel och resultatorienterad. Man hör henne nästan aldrig tala ideologi längre, säger Anders Todal Jenssen, professor i statsvetenskap vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim. Han beskriver Erna Solberg, modell 2017, som en utpräglad strateg, med en långsiktig plan för sina reformer. Hon prövades hårt under sina första år som partiledare, med usla valresultat. Men långsamt började hon utforma den strategi som skulle göra henne till Høyres första kvinnliga statsminister. Redan 2006 öppnade hon i en artikel dörren för Fremskrittspartiet, och den nya partiledaren Siv Jensen. Inför valet 2009 var hon beredd att släppa in partiet i regeringen. Hennes inställning väckte stor uppmärksamhet. Fremskrittspartiet grundades på 70-talet i kampen mot byråkrati och skatter. Men de stora valframgångarna kom med en mer invandringsfientlig retorik. Politiker från Fremskrittspartiet har många gånger skapat rubriker med drastiska uttalanden. Som 2009 när partiledaren och blivande finansministern Siv Jensen gick ut och varnade för en smyg-islamisering av norska städer. En av hennes partikamrater har beskrivit Norge som ett Titanic på väg mot undergång på grund av massinvandring från muslimska länder. — ”Smygislamiseringen” tog vi avstånd ifrån, när det dök upp 2009. Det är klart att det länge var den retoriken som gjorde det svårt med Fremskrittspartiet. Det är inte svårt att komma överens i sak i invandringspolitiken, men det har varit svårt med några av begreppen. Vilka ord man använder. Hur man beskriver saker. Men jag tycker att vi har kloka ministrar i en bra regering i dag, säger Erna Solberg. Under den akuta flyktingkrisen hösten 2015 utsågs Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug till ny invandrings- och integrationsminister. Hon hade precis hamnat i konflikt med kyrkan om den norska asylpolitiken. Då kritiserade hon den ”godhetstyranni” som ”rider Norge som en mara”. Jesus hade föredragit att hjälpa på plats. Erna Solberg hävdar att citatet har snedvridits. — Begreppet godhetstyranni kommer ursprungligen från en norsk forskare. Det handlade om bistånd. Men det är ju så det blir, när ett parti ska stämplas massivt. Då blir det glidningar, säger hon. Medan statsministern pratar har kaffekoppar ställts fram på soffbordet. Men den enda bandspelaren är min mobiltelefon. Jag kan inte minnas när jag senast intervjuade en svensk minister utan att presstjänsten registrerade varje ord i samtalet. Norges statsminister ska upp tidigt nästa morgon och delta i konferensen Arctic Frontiers. Statsministrar, statsråd, forskare och företagsledare samlas i Tromsø för den årliga konferensen om hållbar utveckling i området runt jordens norra pol. Det är oroliga tider för de nordiska länderna: Trump, Brexit och regeringskriser på hemmaplan. Erna Solbergs svar är mer samarbete, även om hennes eget land står utanför EU: — Storbritannien har varit ett land som gärna legat nära de skandinaviska länderna. Efter Brexit är det viktigt att vi håller fokus på att få europeisk politik att gå i en riktning som vi tror på. Det svetsar samman Norden. ”Norden i Europa” är ett tema när Norge i samband med konferensen presenterar sina prioriteringar för ordförandeskapet i Nordiska rådet. Den norska regeringen vill också samarbeta mer om integrationen. Det finns en scen i ”Skam” som inte skulle kunna utspela sig någon annanstans i världen. På nationaldagen, den 17 maj, har gymnasisten Eva bjudit in sina kompisar på frukost. Iförd folkdräkt reciterar hon en krönika som hon tror att väninnan Noora har skrivit. Den handlar, bland annat, om kampen mot kulturkrockar. ”Helt serr. Om inte vi, som är uppvuxna i världens rikaste, friaste land, om inte vi kan välja generositet, tålmodighet och öppenhet, om inte vi väljer att se och tro på det goda i varandra, om inte vi kan kämpa för rättvisa, vilka ska kunna göra det då”, läser Eva. Volymen på stråkmusiken skruvas upp, ett stycke nationalromantik om universella värden. — Vi har nog en integrationspolitik som mer går ut på att du ska bli en tydligare del av det samhälle som du bor i. Vi har aldrig tänkt att det är toppen med multikulturalism där många olika kulturer ska leva tillsammans. Vi vill ha en gemensam kultur, det betyder ändringar för norrmännen och ändringar för dem som kommer, säger Erna Solberg. I höstas väckte hon stor uppmärksamhet när hon slog fast att hon sannolikt inte skulle anställa en kvinna i den heltäckande slöjan niqab som medarbetare. — Jag har hela tiden sagt att detta är en debatt som blir stor utan att det är ett stort problem. Men ja, jag tror att vi ska kunna se varandra när vi pratar med varandra. Det handlar om förtroende. Erna Solberg kallades för Jern-Erna under sina år som norsk kommunminister i början på 00-talet. Järnet visade hon med tydlighet i asylfrågorna. Men även under Arbeiderpartiets år vid makten valde Norge en mer restriktiv väg i flyktingpolitiken. Det som gymnasisterna i Skam beskriver som ”världens rikaste, friaste land” tog emot drygt 30 000 asylsökande krisåret 2015. Sverige tog emot 163 000. Ur ert perspektiv tog Norge emot många asylsökande. Men det var ändå väsentligt färre än vad Sverige tog emot. Sedan valde ni att strama åt. Varför? — Jag tror att vi måste vara ärliga i invandringspolitiken. Det finns gränser för vad man klarar att hantera av nyanlända till länder som Norge och Sverige, med att få jobb, med att lära språket, med att bli en del av samhället. Vi har en ganska intensiv integrationspolitik i Norge för asylsökande. Det är kostnadskrävande. Sanningen är att när fattigdomen och antalet fattiga barn ökar så är det primärt invandringen som står för det. För att inte tillräckligt många av deras föräldrar har arbete. Ska vi ha det stora systemet så är det viktigt med en kontrollerad invandring, säger Erna Solberg. Hon gör klart att Norge vill satsa på att stötta närområdet. — Vi har sagt att vi ska hjälpa mycket, och Norge hjälper mycket, lokalt. Vi är det land per capita vid sidan av Kuwait som lägger mest pengar på grannländerna till Syrien och vi lägger resurser på situationen i Medelhavet. Förra året sjönk antalet asylsökande. Vad betydde de svenska åtstramningarna för Norge? — Det som skedde 2015 var ju att man skickade vidare så många till Sverige och Norge och Danmark. Nu har vi gränskontroller. Och gränskontroller gör att det kommer få till Norge för vi är sista ledet i kedjan. Tycker du att Sverige och Norge har blivit mer lika varandra i invandringspolitiken under de senaste åren? — Jag var ju invandrarminister i Norge 2001–2005. Jag var kommunminister med ansvaret för integration och invandring. Då satt jag av och till på möten med Mona Sahlin och Bertel Haarder när danskarna stramade åt, och hon skällde. Jag tror inte att någon i dagens Sverige skulle göra sådana inlägg som hon gjorde då, utan att folk skulle känna att det inte gick ihop. Vi har blivit mer lika på det sättet att man pratar mer om de svåra frågorna. Har debatten blivit mer som i Norge? — Jag tror att man pratar mer om att det finns gränser och att det är en utmaning när det kommer många som inte har rätt att stanna. Det är några ord som återkommer i beskrivningarna av Erna Solberg: Rättfram, lugn, pragmatisk. Jag har träffat henne som hastigast två gånger tidigare. Första tillfället var vintern 2014, när hon som relativt nyutnämnd statsminister besökte Stockholm, med den dåvarande svenske statsministern och partivännen Fredrik Reinfeldt som värd. Då ville de svenska reportrarna framför allt ställa frågor om den vallamiss i OS som de lärt sig att beskriva som smørebom. Erna Solberg svarade vänligt och höll upp handens fem fingrar för att visa hur många OS-guld ett krisdrabbat Norge ändå lyckats skrapa ihop. Nu skapar norska längdåkare återigen rubriker i svenska tidningar. Det handlar om Therese Johaug och läppsalvan. — Just nu är det lite traumatiskt. Men vi har ju fortsatt världens bästa lag i längdskidor. Fast svenskarna gör det också bra, säger Erna Solberg. Vi sågs andra gången, när hon besökte Stockholm våren 2015. Då hade mycket hänt i Sverige. Alliansen hade förlorat valet, och Fredrik Reinfeldt hade avgått som statsminister och moderat partiledare. Den norska statsministern hade ett möte med den nya oppositionsledaren Anna Kinberg Batra. Solberg var lika rättfram då i rådet till partivännen. Hon tyckte och tycker att Anna Kinberg Batra behöver slappna av. — Hon är extremt välordnad och duktig och smart. Jag brukar säga till henne att hon måste sänka axlarna och släppa loss lite. Hon har en otroligt fin humoristisk sida, säger Erna Solberg. Du har sagt att det är svårare för kvinnor att sänka garden. — Och särskilt kvinnor som ska gå före. Varför är det så? — Av och till lägger kvinnor begränsningar på sig själv. Från och till finns det lite mindre svängrum för kvinnor i vårt samhälle, om de ska bli tagna på allvar. Annars skriver tidningarna helst om hur söt du är. En man får lov att vara mer udda, fortsätter Erna Solberg. — Sedan är det en kvinnokultur som begränsar alla kvinnor och det är inte bara i politiken. Kvinnor vill bli omtyckta av alla. Det är en sådan osäkerhet som många tjejer har med sig från uppväxten. De behöver mer uppskattning och ramarna är snävare. Jag upplever att många kvinnor har barriärer runt sig. Erna Solberg tillägger att hon själv fått lära sig att hantera den pressen. — Jag var ju igenom en period i början av mitt partiledarskap när många försökte ändra på mig och jag försökte vara annorlunda och det gick bara dåligt. Jag kommer aldrig att vara den som skäller högst eller blir mest arg. Men sedan upplevde jag att folk tyckte att det var bra att man kunde slappna av. När var det? — Det var ju 2009 då vi gjorde en bra avslutning på valkampanjen. Vi fick inget högt valresultat men vi hade legat mycket lägre på sommaren. Det lönade sig att lita mer på sig själv och lite mindre på alla andra. Och om du är så mycket i medierna som jag är, så kan du inte vara någon annan än den du är. Folk ser att det blir falskt om du försöker. När Anna Kinberg Batra skulle medverka i ”Skavlan” i SVT våren 2015 rådgjorde hon med Erna Solberg. Tipset från Oslo blev lika enkelt som svårt: Var dig själv. — Jag tycker att Erna Solberg är väldigt bra på att både leda en regering med fast hand och samtidigt vara personlig. Du kan inte ta tuffa beslut om du inte är bestämd och seriös. Men du kan ha ett personligt uttryck och visa att du är en hel människa, säger moderatledaren. Hon har återkommande kontakt med sin norska partiledarkollega. I början av mars besöker den svenska moderatledaren Höyres landsmöte. Anna Kinberg Batra och Erna Solberg är de enda kvinnliga partiledarna i den liberalkonservativa partigruppen i Norden, och de pratar gärna om hur de kan stötta varandra. De beskriver också utbytet mellan Höyre och Moderaterna när det gäller kampanjmetoder och politikutveckling.I perioder har partierna inspirerats av varandra. Erna Solberg betonar gärna att Moderaterna före Reinfeldt låg längre högerut än norska Høyre. — Politiskt var vi mer moderata än gamla Moderaterna. Jag upplever nog att Nya Moderaterna tittade på oss när det gäller skola och utbildning, säger hon. När Erna Solberg tog över ledarskapet i Høyre 2004, beskrevs hon i Sverige som en norsk, kvinnlig variant av Fredrik Reinfeldt. — De som kände mig i partiet visste att jag stod för en lite annan typ av konservativ politik än det som hade varit traditionellt. Jag brydde mig mer om de som stod utanför arbetsmarknaden och hade en lite mer social profil, säger hon. Frågan om inspirationen i regeringsfrågan är svårare. Ernas invit till Fremskrittspartiet kan betraktas som ett försök att skapa ett brett borgerligt samarbete, som den svenska alliansen. Fremskrittspartiet fick inta platsen som stabilt högerpopulistiskt alternativ, höger om Høyre. Många svenska debattörer drar snarare en parallell till Sverigedemokraterna. Men det är en liknelse som Erna Solberg tar bestämt avstånd från. — Jag har alltid sagt att det är helt fel. Fremskrittpartiet liknar mer Ny demokrati som fanns tidigare. Det började med krav på lägre skatter, mindre byråkrati, mindre statlig styrning. Invandring var inte en stor fråga då. Sedan har partiet fångat upp en del andra strömningar. Men det blir ofta fel, när man ser på andra länder, och har sina egna glasögon, säger hon. I tidigare intervjuer har hon sammanfattat Sverigedemokraterna som ett parti med rötter i nazismen. Svenska toppolitiker har också använt den formuleringen. Isoleringen av SD har inneburit att största block fått styra landet i minoritet på senare år. Men den principen skapar numera vånda i den svenska borgerligheten. Under det senaste året har moderater i Sverige blickat mer och mer mot andra nordiska länder, och funderat över alternativen till alliansen. De formulerar inte de här tankarna öppet, men kanske har Norge banat väg för en ny modell, där Moderaterna kan inta Socialdemokraternas gamla roll som samhällsbärande, genom att stödja sig dels på Sverigedemokraterna och dels på de gamla borgerliga vännerna i alliansen. När vi träffar Erna Solberg har Moderaterna precis upphävt samtalsförbudet gentemot Sverigedemokraterna, och meddelat att partiet vill lägga en gemensam alliansbudget och fälla regeringen. Anna Kinberg Batra, som hittills sagt bestämt nej till Sverigedemokraterna som regeringsparti eller stödparti, vill inte gå så långt som att beskriva Norge som förebild. — Kontexterna är väldigt olika. Men varje partiledare måste ju alltid fundera på hur man kan forma ett regeringsunderlag och få maximalt genomslag. Det är huvuduppgiften och det är klart att den är densamma här och där. En sak som Erna Solberg har gjort är att konstatera att även om det sitter partier i parlamentet som man inte håller med, alls, så måste man kunna tala med alla om olika situationer, säger hon. Erna Solberg själv tycker att partierna ska vara restriktiva med att översätta strategier i regeringsfrågan. — Man kan lära sig av politiken och av olika förslag i sak. Men när det gäller politiska samarbeten och politisk kultur, så tror jag att man sköter det bäst i sitt eget land, säger hon. Hon tar vad hon beskriver som fyrkantigheten i den svenska samhällsdebatten som exempel. — Vi i Norge upplever ju alltid att Sverige är så väldigt politiskt korrekt. Man törs inte säga saker. I Norge är man mer stor i orden och lite tydligare och tåligare. Det är en del av norsk kultur att ge tydliga och kraftfulla besked. Även de som bär svenska glasögon kan göra vitt skilda tolkningar av det som pågår i Sverige och Norge. Cecilie Tenfjord-Toftby är född i Norge, skolad i Høyre, och numera riksdags-ledamot för svenska Moderaterna. Hon är ordförande i norsk-svenska parlamentarikerföreningen och varm anhängare av nordiskt samarbete. Men hon ser också tydliga olikheter mellan sitt nya och gamla grannland. I Norge finns en tydligare individualism. Norrmän sätter i ära att klara sig själva. Det påverkar också synen på invandring. — Sverige har varit väldigt präglat av att vara ett gammalt invandrarland. Vi har haft arbetskraftsinvandring i generationer. Norge var däremot inte särskilt attraktivt innan oljan dök upp. Det var och är ett homogent land och därför reagerar man på ett annat sätt än i Sverige när det kommer nya människor. Diskussionen bland politiker blir mycket mer högljudd och vassare i kanterna. Hon tycker att det är ”väldigt svårt” att svara på om Moderaterna har något att lära av Høyre i regeringsfrågan. Som många andra betonar hon att Fremskrittspartiet bottnar i mer renodlad högerpopulism, och alltid varit ett utpräglat liberalt parti. — Erna Solberg har visat ett starkt ledarskap genom att hålla ihop den borgerliga familjen. Vi ser att ett parti som är med och tar ansvar inte kan vräka ur sig vad som helst. Men det är ju omöjligt att säga om Sverigedemokraterna kan bli det ansvarstagande partiet i Sverige, säger hon. Ali Esbati är riksdagsledamot för Vänsterpartiet, men har bott och arbetat i Norge med den norska tankesmedjan Manifest Senter for Samfunnsanalyse. Han framhåller likheterna mellan Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna. — De här högerpopulistiska partierna i Europa kommer från olika håll. Men ändå konvergerar de, och tar samma plats i det politiska landskapet. I Norge fanns det ett större borgerligt sammanhang med tankesmedjor och det norska näringslivet som jobbade för den här utvecklingen. Vi ser liknande fenomen nu i Sverige. Men omslaget är mer dramatiskt här. I Norge kom förändringen mer lågmält och över längre tid, säger han. Han hävdar att Fremskrittspartiets upphöjelse till regeringskansliet har bidragit till att brutalisera politiken. — En redan sträng och restriktiv politik har blivit ännu mer sträng och restriktiv. Och debatten har blivit hårdare. Bara häromdagen hade Verdens Gang en intervju med en forskare som konstaterade hur gränsen har förskjutits för vad som är okej att säga om människor med en annan etnisk bakgrund, säger han. Klart är att relationen mellan Frem-skrittspartiet och Sverigedemokraterna saknar värme. Den norska partiledaren Siv Jensen har gång på gång valt att distansera sig från SD. Jimmie Åkesson och hans partikamrater har också haft blicken riktad mot Dansk folkeparti i första hand. — När Sverigedemokraterna började växa var vi som starkast i Skåne och då fanns en geografisk närhet till Danmark. Sedan var Fremskrittspartiet mer som ett borgerligt parti i skattefrågor och EU-frågan, säger Mikael Jansson, tidigare partiledare för SD och numera riksdagsledamot. Nu vill han skifta fokus. ”Den norska regeringen med Høyre och Fremskrittspartiet är en bra förebild nu när Moderaterna släpper på sitt förbud mot förhandling med SD”, twittrade han nyligen. – Jag tror ju att många moderater sneglar på Norge och att den norska regeringen har fått ett ganska gott betyg, säger han. Det finns skillnader, det finns likheter. Och det är en politisk fråga om regeringen Solberg kan beskrivas som förebild eller skräckexempel. Enligt statsvetaren Anders Todal Jensen har regeringssamarbetet mellan Høyre och Fremskrittspartiet fungerat ganska väl. — Det har skapat mindre friktion än man kanske kan tänka sig, och där spelar Erna Solbergs ledarskap roll. På de flesta områden har Høyre och Fremskrittspartiet närmat sig varandra. Dagens Høyre är klart mer invandringskritiskt och Fremskrittspartiet har tonat ned populismen. Tidigare kunde Fremskrittspolitiker ägna sig åt en våldsam kritik mot den politiska eliten. Politikerna beskrevs som korrupta och odugliga och berikade sig själv. Det hör du inte längre. Det intressanta är att mycket tyder på att väljarna följt efter. — Den här typen av politiskt missnöje hade minskat kraftigt inför stortingsvalet 2013, och jag tror att det har minskat ytterligare sedan dess, säger Anders Todal Jenssen. Hårdare gränser. Mindre polarisering. Är det vad exemplet Erna Solberg leder fram till? Anders Todal Jenssen betonar att det har varit en lång process för Høyre att acceptera Fremskrittspartiet, och att förutsättningarna i Sverige är än mer komplicerade. – Så stora som Sverigedemokraterna är, och så stort som avståndet är rent politiskt, så borde det ta tid för att få en tillvänjning. Jag tror att Sverigedemokraterna behöver ändra sig mer dramatiskt än Fremskrittspartiet. Man kan säga mycket om Fremskrittspartiets företrädare, men gamla nazister är de inte. Måndag 10.15. Finlands statsminister Juha Sipilä och Sveriges utrikesminister Margot Wallström har tagit plats i panelen om Arktis. Men det är Norges statsminister Erna Solberg som hamnar i centrum, när hon försöker bemöta anklagelsen om att oljelandet Norge försöker ha kakan och äta den på samma gång. — Kanske kan vi få både och. Det är min bestämda uppfattning att vi aldrig kommer att uppnå klimatmålen, om vi inte samtidigt säger hur vi ska skapa jobb och samhällsutveckling, säger hon. Miljöpolitiken utlöste en budgetkris i Norge för några månader sedan. Stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti var på väg att hoppa av i protest mot regeringens trafikpaket. Men Solberg lyckades rädda samarbetet med en sakpolitisk uppgörelse. Nu är hon på sitt sätt veteranen bland toppolitikerna i panelen i Tromsø. Hon är bara inne på sitt fjärde år, men ändå den regeringschef som suttit längst i Norden. Marken har gungat i de gamla stabila demokratierna. Sverige var nära ett extraval efter regeringskrisen i december 2014. I Danmark ombildades regeringen så sent som i november förra året. Efter valet på Island krävdes månader av förhandling för att utse en ny regering. Det är olika partikonstellationer som styr – men ingen har hittat en enkel väg till majoritet. — I våra valsystem så måste vi leva med att kompromiss och samarbete är en del av politiken. Det är viktigt att hitta gemensamma lösningar. Det är viktigt vem som styr, men det är också viktigt att politiken klarar att fatta beslut och peka ut en riktning som väljarna kan ha förtroende för. Om man vill bemöta ytterkantspartier, så är det faktiskt genom att leverera politik, i stället för att vara upptagen av vad som skiljer oss åt, säger Erna Solberg. Om ett halvår testas förtroendet för regeringen i valet i Norge. Enligt opinionsmätningarna är det ganska jämnt mellan blocken. Men båda stödpartierna ligger nära spärren till stortinget. De behöver inte åka ut om de hamnar under, men de mister merparten av sina mandat, och då förändras maktbalansen i stortinget. Samtidigt utsätts stödpartierna för lockrop från de rödgröna. Den stora frågan valåret 2017 är om borgerligheten ska klara det tuffa testet. Erna Solberg medger själv att läget är mer oklart än inför valet för fyra år sedan: — Jag tror att vi har en bra chans att få en borgerlig majoritet. Och sedan ska vi då få till en borgerlig regering. Det är ju det som är utmaningen i dag. Vi har levererat så mycket politik för alla fyra partier att jag tror att det är möjligt, säger hon. Det blir spännande både före och efter valet? — Det blir det helt säkert. En prognos kan i alla fall göras från svensk horisont: Att många svenskar kommer att få se mer av valet i Norge via den fjärde och femte säsongen av ”Skam”. Samhällsdebatten förs i glimtar mellan snacken om förfester och føkkboys. Norges statsminister har i sin tur blivit indragen i debatten om programmet. När NRK blockerade Skam för utländska tittare fick regeringschefen frågor på Twitter. Hon skickade blixtsnabbt vidare till ledningen för NRK, som berättade att det är upphovsrättsliga problem med musiken. Hon har själv två barn i övre tonåren och tror att Skam betyder väldigt mycket för bilden av Norge. — Jag tror att serien visar väldigt ärligt hur mycket solidaritet som finns mellan ungdomarna och hur mycket tid man ägnar åt att lösa sina problem. Det är äkta. Många andra filmatiseringar för unga är antingen jätteamerikaniserade eller så är det nordiskt trauma och då blir allt för jävligt. Här känner man sig mer hemma. Det är inte bara unga tittare som bryr sig om Skam. — Alla vuxna blir engagerade. Det är en bra serie. Jag har barn i den åldern och jag tror att jag vet hur det är. Om man bortser från sociala medier så är det inte så jättestor skillnad mot min ungdomstid för 40 år sedan. Man kan känna igen sig? — Jadå. Är det någon som statsministern identifierar sig med? — Det är svårt att plocka ut en favorit. Men det finns väl ett par besserwissrar som påminner om mig. De som alltid skulle ha rätt. Född: 24 februari 1961 i Bergen. Uppvuxen i ett överklassområde . Fick kämpa med dyslexi i skolan. Familj: Maken Sindre Finnes, som är civilekonom, dottern Ingrid Solberg Finnes, 19, och sonen Erik Solberg Finnes, 17. Bakgrund: Har läst sociologi, stats-vetenskap och statistisk på universitetet. Politisk karriär: Kommun- och student-politiskt aktiv från början av 80-talet. Invald i stortinget för Høyre 1989. Kommun- och regionminister i regeringen Bondevik 2001–2005. Partiledare från 2004. Statsminister från 2013. Smeknamn: Jern-Erna. Norge. Høyre och Fremskrittspartiet bildar regering, tryggar stöd genom samarbetsavtal med de borgerliga mittenpartierna Kristelig folkeparti och liberala Venstre. I höstas skakades samarbetet av en kris, men efter förhandlingar om miljöpolitiken gick regeringens budget igenom. Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Socialistisk Venstreparti utgör den rödgröna oppositionen – tillsammans med Miljöpartiet De Grönne som har ett enda av stortingets 169 mandat. Statsminister är Erna Solberg, Høyre. Hon är Norges andra kvinnliga statsminister, efter Arbeiderpartiets Gro Harlem Brundtland, som var statsminister i flera omgångar 1981–1996. Finland. Styrs av en trepartiregering med Centern, nationalistiska Sannfinländarna och liberalkonservativa Samlingspartiet – de tre största partierna i valet 2015. I riksdagen finns även Socialdemokraterna, De Gröna, Vänsterförbundet, Svenska riksdagsgruppen och Kristdemokraterna. Finland har en tradition av breda koalitioner. Statsminister är Juha Sipilä (C). Finland har haft två kvinnliga statsministrar, centerpartisterna Anneli Jäätteenmäki och Mari Kiviniemi, samt en kvinnlig president, Tarja Halonen (S). Danmark. Styrs sedan november förra året av en borgerlig treklöver med liberala Venstre, De Konservative och Liberal Alliance. Regeringen har minoritet i folketinget och förlitar sig på Dansk folkeparti, som är Danmarks näst största parti, men som sagt nej till att ingå i regeringen. Före regeringsombildningen styrdes Danmark av Venstre, med blott 34 av Folketingets 179 mandat. Socialdemokraterne är största parti i Folketinget. Statsminister är Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre. Hans företrädare Helle Thorning Schmidt (S) var Danmarks första kvinnliga statsminister. Sverige. Regeringen består av en koalition mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vänsterpartiet är med och förhandlar om budgeten. Men de rödgröna är i minoritet. De borgerliga partierna har hängt ihop i alliansen sedan 2004, men nu knakar det i fogarna. Sverigedemokraterna är en tredje kraft som bidrog till att fälla regeringens första budget 2014. Statsministern heter Stefan Löfven (S). Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Island. Styrs sedan några veckor tillbaka av liberalkonservativa Självständighetspartiet, tillsammans med de mer EU-vänliga liberala partierna Reformpartiet och Ljus framtid. Koalitionen har majoritet i Alltinget med minsta möjliga marginal, 32 av 63 platser. De komplicerade regeringsförhandlingarna tog två och en halv månad. Oppositionen består av Framstegspartiet, Piratpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet de gröna. Statsminister är Bjarni Benediktsson. Island var först i världen med en kvinnlig president, Vigdís Finnbogadóttir, partilös, och har också haft en kvinnlig statsminister, socialdemokraten Jóhanna Sigurdardóttir (som dessutom var världens första öppet homosexuella regeringschef). ”Språket är sensibelt, mjukt och smärtsamt sårigt”. Aase Berg recenserar Geir Gulliksens succéroman ”Berättelse om ett äktenskap” i DN. 5 oktober 2016. ”Jag vet precis första gången det verkligen högg till i hjärtat under läsningen”. Maria G Francke recenserar Linn Ullmanns uppmärksammade autofiktion ”De oroliga” i Sydsvenskan. 21 oktober 2016. Norsksvenska tv-showen ”Skavlan” gästas av Sveriges förra statsminister Fredrik Reinfeldt. 2 december 2016. SVT:s vd Hanna Stjärne avslöjar att ”Skam” är det mest sedda programmet på SVT Play någonsin, med över 20 miljoner startade strömningar. 14 januari 2017. Popduon Marcus och Martinus kommer på blixtvisit till Sverige och möts av överförtjusta fans på Arlanda. Deras singel ”Elektrisk” har sålt dubbel platina i Sverige. 15 januari 2017. Förhören med den doping-anklagade norska skidstjärnan Therese Johaug inleds på Ullevåls stadion. Bland andra TT direktrapporterar. 25 januari 2017. Lars Lagerbäck, 68, följer upp EM-succén med Island med att ta över som förbundskapten för det norska fotbollslandslaget. 1 februari 2017. Vad är ”Skam”? En hyllad norsk webbbaserad dramaserie om ett gäng gymnasieelever på Hartvig Nissens skole i Oslo. Huvudpersoner är de fem tjejerna Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana, som börjar i ettan på gymnasiet i första säsongen. Jonas, William och Gutte-Chris är viktiga karaktärer, och i säsong tre är Even och Isak huvudpersoner. Handlingen kretsar kring kärleksrelationer, vänskap, sex, fest och svek. Ända från start är russebussen i fokus: Det är där som tredjeårseleverna partajar under det i Norge utdragna studentfirandet. Under en säsong av serien på släpps nya klipp eller andra uppdateringar varje dag som sätts ihop till ett avsnitt varje fredag. Samtidigt kan tittarna följa karaktärernas fiktiva liv i sociala medier som Instagram och Facebook. ”Skam” har slagit alla tidigare tittarrekord på SVT Play. Norsk ”Skam”-parlör Ass: Alltså. Drittsekk: Skithög, idiot. Dust: Idiotisk. Grine: Gråta. Homse: Homosexuell. Hooke: Haffa, hångla. Hyttetur: Åka till lantstället Ikke vaer frekk: Var inte oförskämd. Keen: På, i formen taggad eller intresserad. Kleint: Pinsamt. Kødder du: Skojar du. Pule: Ha sex. Rart: Konstig, sällsynt. Russ: Student. Vilket firas i en månad. Russebuss: Studentflak, fast tjusigare. Seff: Selvfølgelig, självklart. Serr: Seriöst. Sjalu: Svartsjuk. Spess: Speciellt. Teit: Dum. Vors: Förfest. Norsk politik – enligt ”Skam” Den norska dagstidningen Dagsavisen har gjort en fyllig ”Skam”-guide till norsk politik. Här en sammanfattning: Eva (Socialistisk Venstre) har tappat i betydelse. Var tidigare ihop med Jonas (Arbeiderpartiet) och kompis med Isak (Senterpartiet). Rikemanssonen William (Høyre) har en affär med Vilde (Venstre) och ett komplicerat förhållande med Noora (Kristelig Folkeparti). Hans bromance med Gutte-Chris (Fremskrittspartiet) är stabil. Sana (Miljöpartiet De Grönne) är en principfast outsider som inte verkar vara förälskad i någon. Och Chris (Rödt) är snabb i repliken, men är det någon som bryr sig om henne på riktigt? ", "article_category": "other"}
{"id": 12407, "headline": "Så blir du en bättre löpare med yoga", "summary": "Tränaren och idrotts-vetaren Monika Björn har, för DN:s läsare, utformat ett särskilt yogaprogram för de som springer mycket. En sidoeffekt med yoga är att man blir bättre på andra idrotter, säger hon.", "article": "På instagram syns ofta bilder på unga, extremt flexibla kvinnor och män som går upp i brygga på någon strand i solnedgång. – Glöm dem, de är överrörliga, säger yoga-läraren Monika Björn, som har skrivit den nyutkomna boken ”Yoga för dig som tränar” (Norstedts). I den presenterar hon olika yogaprogram som hon menar kan hjälpa idrottare att förbättra sina prestationer. När hon som tränare träffar någon som är överrörlig så brukar hon rekommendera styrketräning i kombination med löpning. – Yoga är inte alltid så bra för dem eftersom de inte kan hålla emot. Det gör att de kan få ont senare. Monika Björn riktar sig framför allt till alla de män och kvinnor som behöver förbättra sin rörlighet. Som tränare träffar hon ibland extremt vältränade löpare som är så stela att de knappt kan klia sig på ryggen. Det är ofta de som säger ”yoga är inget för mig” eller ”jag är alldeles för stel”. – Men det är den gruppen som kan ha så stor nytta av yoga, säger Monika Björn, som har en idrottsvetar-examen från universitetet. Hon har också läst psykologi och gått två år på sjukgymnastikprogrammet. Nu har hon satt ihop ett särskilt program med övningar för DN:s läsare. Det riktar sig framför allt till löpare, men kan så klart användas av vem som helst som vill sträcka ut kroppen och samtidigt öva sig på andning och medveten närvaro. Monika Björn var själv väldigt stel, berättar hon, när hon hittade yogan i slutet av nittiotalet. Hon ägnade sig precis som i dag åt multisporter och konditionsträning som löpning och cykling. – Eftersom jag slarvade med stretchningen, fick jag en allt sämre hållning. Till slut var jag så framåtböjd och inåt-roterad i axlarna att jag såg ut som ett c i ryggen. Det gjorde att hon anmälde sig till en grundkurs i ashtangayoga. Det är en dynamisk och fysiskt utmanande yogaform. Ganska direkt märkte hon att yogaträningen gjorde att hon kunde sitta längre på en cykel utan att bli trött i ryggslut och axlar. Den gjorde att hon fick lättare att röra sig och må bättre rent generellt. – Många har en föreställning om att yoga handlar om att kunna sitta i lotusställning eller lägga upp fötterna bakom huvudet. Det är ointressant för den som vill använda yoga för att bli bra på sin idrott. För den som tränar mycket handlar det i stället om att sträcka ut senor, muskler och bindväv lagom mycket för att kunna ta ut rörelser ordentligt och undvika skador. Samtidigt menar hon att man får en ökad kännedom om den egna kroppen och psyket på ett sätt som gör att man får en bättre koll på var gränserna går. Så varför kallar hon det inte bara för stretchning? De står var och en fritt att kalla det vad man vill, menar Monika. Men den avgörande skillnaden mellan en yogaövning och ett vanligt stretchprogram, är graden av närvaro, tillägger hon. – Man kan ju bara titta på hur killarna på gymmet gör när de stretchar. De sitter och snackar med varandra och har sin uppmärksamhet på helt andra saker än på själva rörelsen. De försöker få tiden att gå innan de byter till en annan ställning. Den som är närvarande och verkligen känner efter i varje rörelse har chansen att uppnå en annan effekt, påpekar hon. – Det är samma sak som när man springer och kanske kör högintensiva intervaller. Närvaro i det du gör ger en ytterligare dimension och kan göra stor skillnad, säger hon, och förklarar vad man ska tänka på. När man går in i rörelsen ska man först och främst rikta sin uppmärksamhet mot andningen. De flesta som ha erfarenhet av löpning vet hur viktigt det är att vara medveten om andningen för att kunna prestera. – Även simmare vet hur mycket man har att vinna på att kunna förlänga utrymmet mellan in- och utandning, särskilt vid frisim, säger hon. När Monika pratar om andningen är det många som fnissar till och säger att det är självklarheter. Man andas ju hela tiden. – Men när jag låter dem testa några olika andningstekniker så brukar de lyssna. Ibland andas man så högt upp att axlarna åker upp och ned. Då brukar jag säga att man ska försöka rikta om andningen så att den får bröstkorgen att expandera – fram, bak och på sidorna. Då åker också axlarna ned. Det är också bra att bli uppmärksam på att man ibland andas oregelbundet och inte alltid tar fullgoda, djupa andetag. – Ibland går det så långt att man håller andan när det blir jobbigt eller gör ont. Det är saker som man kan bli medveten om med hjälp av yogan. Andetagen kan också ge en fingervisning om hur mycket man har pressat sig, om det finns mer att ge eller om man ska trappa ned, säger Monika Björn. Monika berättar att yogan fick henne att förstå mer av det tekniska ”finliret” när hon var ute och sprang eller gjorde något annat. – Det kändes som att jag fick bättre koll på vilken del av kroppen som jag behövde jobba med för att kunna ta ut rörelserna på ett annat sätt. Löpsteget blev effektivare eftersom jag fick ett större rörelseomfång och kände att jag behövde springa ”högre upp i höften”. En muskel som ofta är väldigt stark hos löpare är sätesmuskeln. Det betyder att den ofta även är stel. Det gör att den påverkar det stråk av senor som går på utsidan av låret och som fäster i underbenet. I värsta fall leder det till vad som kallas löparknä. – Det kan man motverka genom att förbättra rörligheten i sätet. Då blir också knäställningen bättre när man springer. Det program som Monika Björn har satt ihop för DN:s läsare börjar med en andnings- och meditationsövning och avslutas med vad som kallas för ”död mans ställning”. Det är en nog så utmanande ställning där det gäller att inte somna utan att träna sig på medveten närvaro. – Det är också det som för många upplevs som mest utmanande med yogan, att lära sig att slappna av genom att medvetet fokusera på det. Monika berättar hur hon själv använder yoga för sin egen återhämtning de dagar hon inte tränar. Det ger en annan effekt än om hon bara ligger i soffan och slötittar på tv. – Jag andas på ett sätt som gör att stressen minskar. Det känns också som om jag stimulerar återuppbyggnaden i kroppen, vilket gör att jag kan komma tillbaka starkare i löparspåret. Den som tränar mycket har stor nytta av att lägga in aktiv återhämtning som en regelbunden rutin, menar Monika. – Då lär man sig att gå från att köra väldigt hårt med hög intensitet, till att också kunna varva ned och slappna av. Det gör att träningen blir mer effektiv eftersom spannet mellan avslappning och utmattning blir större. Jag upplever att många motionärer harvar för mycket i mellan-mjölkslandet. Sex yogaövningar för dig som springer Sittande position 1. Börja med en enkel andningsövning för att byta fokus och förbereda dig för att gå in i ett ”yoga-läge” med hög närvaro. Sätt dig bekvämt, till exempel med korslagda ben eller på vaderna. Fokusera på andningen och styr den mot ett lugnare tempo. Känn hur varje andetag expanderar runt hela bröstkorgen, fram, bak och på sidorna. Axlarna hålls sänkta. Orientera dig i hela kroppen. Låt varje andetag förlänga ryggraden till toppen av huvudet. Dra in hakan så den fortsätter peka mot golvet. Sitt så i tjugo andetag eller längre. Djup knäböj 2. Bra för löpare eftersom den ökar rörlighet i fot, höft och rygg. Knäna blir också smidiga. Gå ned så långt du kan i en knäböj och stanna i det djupaste läget i tio andetag eller mer. Om du inte kommer ned med hälarna, rulla ihop en handduk under hälen, så du inte får kramp i foten. Framsida höft 3. Löpare är ofta stela kring höfterna. Den här positionen ger ett mer effektivt löpsteg. Sätt ena knät och foten i golvet. Skjut fram den andra höften – för att sträcka ut framsidan av den höft som har knät i golvet. Samtidigt gör du en bakåtböj i bröstryggen och öppnar framsidan av axlarna. Du sträcker också ut vad och hälsena på det främre benet. Stanna tio andetag eller mer innan du växlar till andra sidan. Hunden 4. Klassisk yogaposition som sträcker ut baksidan av hela kroppen. Påverkar cirkulationen i huvudet eftersom det befinner sig lägre än hjärtat. Det gör att vissa tycker att övningen är uppiggande. Om du är stel, böj knäna så mycket att du kan hålla ryggen rak. Stanna tio andetag eller mer. Duvan 5. Sträcker ut musklerna i sätet, som ofta är starka och stela hos löpare. Om du inte kommer ned med rumpan i golvet, lägg böcker under sätet. Stanna tio eller fler andetag. Död mans ställning 6. Här tränar du dig på aktiv avslappning. Du ska inte somna, utan skanna av och bli medveten om dina tankar och hela din kropp. Släpp kontrollen på andningen. Låt den sköta sig själv, men var medvetenheten om den. Det är en utmanande övning. Försök ligg några minuter i början och förläng tiden ju mer erfaren du blir. ", "article_category": "other"}
{"id": 12415, "headline": "Så blir du en bättre löpare med yoga", "summary": "Tränaren och idrottsvetaren Monika Björn har, för DN:s läsare, utformat ett särskilt yogaprogram för de som springer mycket. En sidoeffekt med yoga är att man blir bättre på andra idrotter, säger hon.", "article": "På instagram syns ofta bilder på unga, extremt flexibla kvinnor och män som går upp i brygga på någon strand i solnedgång. – Glöm dem, de är överrörliga, säger yogaläraren Monika Björn, som har skrivit den nyutkomna boken ”Yoga för dig som tränar” (Norstedts). I den presenterar hon olika yogaprogram som hon menar kan hjälpa idrottare att förbättra sina prestationer. När hon som tränare träffar någon som är överrörlig så brukar hon rekommendera styrketräning i kombination med löpning. – Yoga är inte alltid så bra för dem eftersom de inte kan hålla emot. Det gör att de kan få ont senare. Läs mer: Så kommer du i gång med löpningen efter ett långt uppehåll Monika Björn riktar sig framför allt till alla de män och kvinnor som behöver förbättra sin rörlighet. Som tränare träffar hon ibland extremt vältränade löpare som är så stela att de knappt kan klia sig på ryggen. Det är ofta de som säger ”yoga är inget för mig” eller ”jag är alldeles för stel”. – Men det är den gruppen som kan ha så stor nytta av yoga, säger Monika Björn, som har en idrottsvetarexamen från universitetet. Hon har också läst psykologi och gått två år på sjukgymnastikprogrammet. Nu har hon satt ihop ett särskilt program med övningar för DN:s läsare. Det riktar sig framför allt till löpare, men kan så klart användas av vem som helst som vill sträcka ut kroppen och samtidigt öva sig på andning och medveten närvaro. Monika Björn var själv väldigt stel, berättar hon, när hon hittade yogan i slutet av 90-talet. Hon ägnade sig precis som i dag åt multisporter och konditionsträning som löpning och cykling. – Eftersom jag slarvade med stretchningen, fick jag en allt sämre hållning. Till slut var jag så framåtböjd och inåtroterad i axlarna att jag såg ut som ett c i ryggen. Det gjorde att hon anmälde sig till en grundkurs i ashtangayoga. Det är en dynamisk och fysiskt utmanande yogaform. Ganska direkt märkte hon att yogaträningen gjorde att hon kunde sitta längre på en cykel utan att bli trött i ryggslut och axlar. Den gjorde att hon fick lättare att röra sig och må bättre rent generellt. – Många har en föreställning om att yoga handlar om att kunna sitta i lotusställning eller lägga upp fötterna bakom huvudet. Det är ointressant för den som vill använda yoga för att bli bra på sin idrott. För den som tränar mycket handlar det i stället om att sträcka ut senor, muskler och bindväv lagom mycket för att kunna ta ut rörelser ordentligt och undvika skador. Samtidigt menar hon att man får en ökad kännedom om den egna kroppen och psyket på ett sätt som gör att man får en bättre koll på var gränserna går. Så varför kallar hon det inte bara för stretchning? De står var och en fritt att kalla det vad man vill, menar Monika. Men den avgörande skillnaden mellan en yogaövning och ett vanligt stretchprogram är graden av närvaro, tillägger hon. Läs mer: Vanliga löparskador – så undviker du dem – Man kan ju bara titta på hur killarna på gymmet gör när de stretchar. De sitter och snackar med varandra och har sin uppmärksamhet på helt andra saker än på själva rörelsen. De försöker få tiden att gå innan de byter till en annan ställning. Den som är närvarande och verkligen känner efter i varje rörelse har chansen att uppnå en annan effekt, påpekar hon. – Det är samma sak som när man springer och kanske kör högintensiva intervaller. Närvaro i det du gör ger en ytterligare dimension och kan göra stor skillnad, säger hon, och förklarar vad man ska tänka på. När man går in i rörelsen ska man först och främst rikta sin uppmärksamhet mot andningen. De flesta som har erfarenhet av löpning vet hur viktigt det är att vara medveten om andningen för att kunna prestera. – Även simmare vet hur mycket man har att vinna på att kunna förlänga utrymmet mellan in- och utandning, särskilt vid frisim, säger hon. När Monika pratar om andningen är det många som fnissar till och säger att det är självklarheter. Man andas ju hela tiden. – Men när jag låter dem testa några olika andningstekniker så brukar de lyssna. Ibland andas man så högt upp att axlarna åker upp och ned. Då brukar jag säga att man ska försöka rikta om andningen så att den får bröstkorgen att expandera – fram, bak och på sidorna. Då åker också axlarna ned. Det är också bra att bli uppmärksam på att man ibland andas oregelbundet och inte alltid tar fullgoda, djupa andetag. Läs mer: Andas rätt och må bättre – Ibland går det så långt att man håller andan när det blir jobbigt eller gör ont. Det är saker som man kan bli medveten om med hjälp av yogan. Andetagen kan också ge en fingervisning om hur mycket man har pressat sig, om det finns mer att ge eller om man ska trappa ned, säger Monika Björn. Monika berättar att yogan fick henne att förstå mer av det tekniska ”finliret” när hon var ute och sprang eller gjorde något annat. – Det kändes som att jag fick bättre koll på vilken del av kroppen som jag behövde jobba med för att kunna ta ut rörelserna på ett annat sätt. Löpsteget blev effektivare eftersom jag fick ett större rörelseomfång och kände att jag behövde springa ”högre upp i höften”. En muskel som ofta är väldigt stark hos löpare är sätesmuskeln. Det betyder att den ofta även är stel. Det gör att den påverkar det stråk av senor som går på utsidan av låret och som fäster i underbenet. I värsta fall leder det till vad som kallas löparknä. – Det kan man motverka genom att förbättra rörligheten i sätet. Då blir också knäställningen bättre när man springer. Det program som Monika Björn har satt ihop för DN:s läsare börjar med en andnings- och meditationsövning och avslutas med vad som kallas för ”död mans ställning”. Det är en nog så utmanande ställning där det gäller att inte somna utan att träna sig på medveten närvaro. – Det är också det som för många upplevs som mest utmanande med yogan, att lära sig att slappna av genom att medvetet fokusera på det. Monika berättar hur hon själv använder yoga för sin egen återhämtning de dagar hon inte tränar. Det ger en annan effekt än om hon bara ligger i soffan och slötittar på tv. – Jag andas på ett sätt som gör att stressen minskar. Det känns också som om jag stimulerar återuppbyggnaden i kroppen, vilket gör att jag kan komma tillbaka starkare i löparspåret. Den som tränar mycket har stor nytta av att lägga in aktiv återhämtning som en regelbunden rutin, menar Monika. – Då lär man sig att gå från att köra väldigt hårt med hög intensitet, till att också kunna varva ned och slappna av. Det gör att träningen blir mer effektiv eftersom spannet mellan avslappning och utmattning blir större. Jag upplever att många motionärer harvar för mycket i mellanmjölkslandet. Läs mer: Även skidåkare kan ha nytta av yoga  11 YOGAÖVNINGAR FÖR DIG SOM SPRINGER 1. Sittande position Börja med en enkel andningsövning för att byta fokus och förbereda dig för att gå in i ett ”yogaläge” med hög närvaro. Sätt dig bekvämt, till exempel med korslagda ben eller på vaderna. Fokusera på andningen och styr den mot ett lugnare tempo. Känn hur varje andetag expanderar runt hela bröstkorgen, fram, bak och på sidorna. Axlarna hålls sänkta. Orientera dig i hela kroppen. Låt varje andetag förlänga ryggraden till toppen av huvudet. Dra in hakan så den fortsätter peka mot golvet. Sitt så i tjugo andetag eller längre. 2. Djup knäböj Bra för löpare eftersom den ökar rörlighet i fot, höft och rygg. Knäna blir också smidiga. Gå ned så långt du kan i en knäböj och stanna i det djupaste läget i tio andetag eller mer. Om du inte kommer ned med hälarna, rulla ihop en handduk under hälen, så du inte får kramp i foten.  3. Djup knäböj med rotation i höft En rörelsesekvens som ger ökad rörlighet i fot och höft. När du står i djup knäböj, rulla till utsidan av foten så långt som höften tillåter. Stanna i något andetag innan du rullar tillbaka till mitten, och sedan till insidan av foten. När du förstår rörelsen, gör detta i ett rullande flöde mellan insidan, mitten, utsidan och tillbaka. Byt sedan fot och upprepa proceduren. 4. Kon och katten En sekvens som ökar rörligheten i ryggraden. Löpare sjunker ofta ihop i bröstkorgen när de springer och kan bli stela i ryggen. Växla mellan att svanka (kon) och att skjuta rygg (katten). Första gångerna stannar du 3-5 andetag i varje position. Sedan gör du en snabbare växling med ett andetag i varje ställning. Övningen ger en bättre hållning och därmed också andning eftersom lungorna får mer plats för att expandera. 5. Framsida höft Löpare är ofta stela kring höfterna. Den här positionen ger ett mer effektivt löpsteg. Sätt ena knät och foten i golvet. Skjut fram den andra höften – för att sträcka ut framsidan av den höft som har knät i golvet. Samtidigt gör du en bakåtböj i bröstryggen och öppnar framsidan av axlarna. Du sträcker också ut vad och hälsena på det främre benet. Stanna tio andetag eller mer innan du växlar till andra sidan. 6. Baksida lår Bry dig inte om hur långt du kommer ned. Det viktiga är att ryggen och det främre benet som ska stretchas hålls rakt. Om du inte når ned med händerna, använd böcker eller något annat. Stanna i tio andetag eller mer innan du byter sida. 7. Hunden Klassisk yogaposition som sträcker ut baksidan av hela kroppen. Påverkar cirkulationen i huvudet eftersom det befinner sig lägre än hjärtat. Det gör att vissa tycker att övningen är uppiggande. Om du är stel, böj knäna så mycket att du kan hålla ryggen rak. Stanna tio andetag eller mer.  8. Sfinxen En bröstöppnare som är särskilt bra för den som har inåtroterade axlar och rundad bröstrygg. Ökar rörlighet i rygg och bröstkorg och förbättrar andningen. Detta är motsatsen till att sitta i kontorsstolen och arbeta med krum rygg. Stanna tio andetag eller mer. 9. Duvan Sträcker ut musklerna i sätet, som ofta är starka och stela hos löpare. Om du inte kommer ned med rumpan i golvet, lägg böcker under sätet. Stanna tio eller fler andetag. 10. Båten Stärker bålen som är det område som ger stadga mellan över- och underkroppen. Den som är svag i bålen riskerar att sjunka ihop i höften och få ont i ryggen. Stanna tio andetag eller mer. 11. Död mans ställning Här tränar du dig på aktiv avslappning. Du ska inte somna, utan skanna av och bli medveten om dina tankar och hela din kropp. Släpp kontrollen på andningen. Låt den sköta sig själv, men var medveten om den. Det är en utmanande övning. Försök ligga några minuter i början och förläng tiden ju mer erfaren du blir. Foton: Erik Ardelius ", "article_category": "other"}
{"id": 12426, "headline": "”Moderata partiledningen gamblar med liberalismen”", "summary": "Den moderata partiledningens nya linje är en gambling med liberalismen som kraft i svensk politik. SD är ett parti vars partiledning hånar ”liberalismen”. Därför riskerar Moderaterna att hamna i existentiella interna diskussioner om vilka av partiets ideologiska visioner som går att kompromissa med, skriver statsvetaren Jonas Hinnfors.", "article": "Att den moderata partiledningen vill skaka om i en väljarkår som inte rör sig till förmån för en alliansseger 2018 kan förefalla rimligt men när dörren öppnas på glänt till samarbete med Sverigedemokraterna inleds en gambling med höga insatser. I potten ligger inte bara eventuellt motstånd mot närmanden till SD. I potten ligger framförallt det brett liberala projekt som på många vis haft inflytande över Sverige sedan 1970-talet. En nyckel till detta projekt har varit ett partisystem där de borgerliga partierna har samarbetat och erbjudit ett trovärdigt regeringsalternativ till Socialdemokraterna. Svensk politik har länge präglats av varianter av socialliberalism där Socialdemokrater och borgerliga partier balanserat och påverkat varandra. I detta breda ideologiska spektrum finns stråk av mer traditionell socialdemokrati och av nyliberalism men huvudfåran – när politiska reformer har genomförts – har ofta haft socialliberal karaktär snarare än rent socialdemokratisk eller nyliberal. Inte minst har det framgått av en lång rad uppgörelser över blockgränsen sedan 1970-talet. I regeringsställning har Socialdemokraterna ofta behövt stöd från ett eller flera borgerliga partier och på samma sätt har Moderaterna balanserats av mittenpartierna. Hur Sverigedemokraterna än beskrivs så är det inte ett liberalt parti eller en del av ett liberalt projekt – hur än ”liberalism” definieras. Partiledningen är säkert kapabel till vissa kompromisser på kort sikt men SD är ett parti vars partiledning hånar och raljerar med ”liberalismen”. Centrala partidokument visar entydigt partiets förankring i en nationalistiskt färgad socialt konservativ ideologi med ”svenskhetens” bevarande som främsta mål. Ibland görs jämförelser med Danmark och Norge – där partier från samma partifamilj som SD; populistiska radikala högerpartier – sedan länge tagits in i värmen och till och med sitter i regeringen (Norge) eller fungerar som stödparti. Förmodligen är det sådana scenarier den moderata partiledningen överväger. Jämförelsen haltar dock. Att SD har nynazistiska rötter medan de danska och norska kusinerna inte har det lyfts ofta fram och det är naturligtvis en relevant skillnad. Men en mer dagsaktuell viktig – ofta förbisedd – skillnad är att medan SD är ett uttalat nationalistiskt konservativt parti har de danska och norska partierna faktiskt haft flera liberala drag. Det norska Fremskrittspartiet betraktar sig fortsatt som liberalt. Principprogrammet inleds med orden ”Fremskrittspartiets ideologiske grunnlag, liberalismen”. Att Dansk folkeparti i dag liksom SD är socialkonservativt och nationalistiskt gör det lätt att glömma att när de danska högerpartierna öppnade dörren för samarbete (1990-talets slut) utgjorde liberala idéströmningar en del av DF:s ideologi. DF:s migrationspolitik var kontroversiell men det gick någotsånär att i övrigt argumentera för att ett danskt liberalt regeringsalternativ i vid bemärkelse räddades snarare än utsattes för omöjlig konkurrens via DF-samarbete. Det norska Fremskrittspartiets regeringsmedverkan kan på samma sätt i en norsk kontext beskrivas som att det skapar förutsättningar för att erbjuda ett liberalt regeringsalternativ, vilket också förklarar varför det genuint liberala borgerliga Venstre i Norge kan fungera som stödparti till den nuvarande Høyre/Fremskrittspartiregeringen. Medan det i den norska och danska kontexten har gått att betrakta samarbete med DF och FrP som ett sätt att erbjuda ett tämligen enat borgerligt liberalt alternativ är det tvärtom i Sverige. Dörren till SD bryter upp det borgerliga liberala alternativet. Hur Moderaterna än definieras är Centern och Liberalerna fast förankrade i liberal ideologi – och båda partierna är mycket måna om att framhäva just sin liberalism och sitt motstånd mot att samarbeta med SD. Ideologiskt har de goda skäl till sitt motstånd. Eventuella moderata samarbeten med SD hotar därför sammanhållningen i alliansen på ett betydligt mer ideologiskt komplicerat sätt än vad som var fallet när de norska eller danska samarbetena inleddes. Så länge eventuella samtal mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna inskränks till relativt triviala ting som bullerregler eller policies för cykelställ tangeras kanske inte ideologiska fundament, men varje seriös partirelation kommer förr eller senare att nå ideologiska kärnområden. Eftersom dessa från SD:s sida är uttalat antiliberala riskerar Moderaterna snabbt att dras in i närmast existentiella interna diskussioner om vilka av partiets ideologiska visioner och mål som går att kompromissa med. Sedan 1960-talets slut när Centerpartiets och Folkpartiets så kallade ”Mittensamverkan” till slut fick Moderaterna att släppa viktiga delar av sitt dåvarande nationella och konservativa idégods har Moderaterna successivt formats till ett parti med mer liberalism än konservatism. Nyorienteringen den gången ledde även till att borgerligheten för första gången blev ett slagkraftigt regeringsalternativ på bred liberal grund – vilket nu potentiellt hotas. När moderata veteraner de senaste dagarna vänt sig mot eventuellt SD-samarbete anas en gryende oro för vad som kan äventyras med kursändringen. Hittills är det dock framförallt de inom partiet som kanaliserat sin frustration över valförlusten 2014 till att formulera en ny linje visavi SD som hörts i debatten. Ett inslag i frustrationen har varit att det trots icke-rödgrön riksdagsmajoritet sitter en rödgrön regering. För en del har det därför tett sig lockande att ta hjälp av SD vilket kräver att pariastämpeln på SD suddas ut. I eftervalsfrustrationen har indirekt även kunnat skönjas viss harm över att partiledningen inte prioriterat genuint moderat politik under allianstiden. I sitt förnyade utspel om gemensam alliansbudget (DN Debatt 8 februari) som bara skulle vinna via stöd från SD, går Anna Kinberg Batra de frustrerade till mötes. Indirekt riktar hon därmed udden mot Centern och Liberalerna. Trots att dessa två allianssyskon nyligen avvisat gemensamma budgetmotioner som oansvariga upprepar hon alltså kravet. Om partiveteranernas oro delas av fler är oklart, men partiets kommande Sverigemöte i mars är ett tillfälle att utvärdera vilket grepp partiledningen har över den interna arenan. Att förutsäga hur väljare, interna grupper respektive parlamentariska samarbetspartners reagerar är vanskligt. Däremot är det uppenbart att den moderata partiledningens nya linje är en gambling med liberalismen som kraft i svensk politik; med samarbetet inom det borgerliga liberala regeringsalternativet samt med vilken ideologisk vision som skall prägla Moderaterna. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet Eventuella moderata samarbeten med SD hotar därför sammanhållningen i alliansen på ett betydligt mer ideologiskt komplicerat sätt än vad som var fallet när de norska eller danska samarbetena inleddes. ", "article_category": "other"}
{"id": 12430, "headline": "”Samarbete över blockgränserna bra för Sverige”", "summary": "REPLIK. Trots att Anna Kinberg Batras artikel (DN Debatt 8/2) är en tydlig känga mot andra borgerliga partier så nämner hon inte synen på Sverigedemokraterna med ett ord. I stället görs stora ansträngningar att måla upp en krisartad ekonomi som svepskäl för att, som Annie Lööf uttryckt det, utlösa politiskt kaos i Sverige, skriver Mikael Damberg (S).", "article": "Anna Kinberg Batra, det var moderaternas politik som skapade ”klyftornas Sverige”. Ni ledde de borgerliga regeringar som efter åtta år lämnade högre arbetslöshet, framförallt bland unga och utrikes födda, fler utanförskapsområden och ett ökande behov av poliser som inte utbildades. Detta ledde till att ni förlorade valet 2014. Att sedan vilja återta makten med hjälp av ett rasistiskt parti i stället för ny politik, imponerar inte. Moderaterna meddelade nyligen att de vill inlemma Sverigedemokraterna i det borgerliga maktsamarbetet för att Anna Kinberg Batra ska kunna bli statsminister. Det är dock varken Jan Björklund eller Annie Lööf beredda att medverka till. Trots att artikeln här på DN Debatt är en tydlig känga mot andra borgerliga partier så nämner inte moderatledaren synen på Sverigedemokraterna med ett ord. I stället görs stora ansträngningar att måla upp en krisartad ekonomi som svepskäl för att, som Annie Lööf uttryckt det, utlösa politiskt kaos i Sverige. Sverigedemokraterna är ett parti som inte gör upp med den främlingsfientlighet och brottslighet dess företrädare gör sig skyldiga till i sällan skådad omfattning. Det var tidigare otänkbart för moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson att förhandla politik med en man som skrattar åt grovt kränkande judeskämt. Det var heller inte aktuellt för deras näringspolitiske talesperson att utveckla jobbförslag i samtal med en person som om koranen och svenska muslimer sagt att, ”- Följer man det som står i den jävla skitboken, rent ut sagt. Då har man ingen plats i mitt samhälle.” Detta har Kinberg Batra nu ändrat på. Omsvängningen beror inte på att SD har förändrats, utan att moderaterna har gjort det. Men för att legitimera samarbete håller det inte att hänvisa till utvecklingen inom svensk ekonomi och sysselsättning. I dag meddelade OECD att Sverige tillhör de snabbast växande ekonomierna bland världens rika länder. World Economic Forum listade nyligen andra områden där Sverige placerar sig i det absoluta toppskiktet. Forbes rankar svenskt företagsklimat som bäst i världen. Enligt WEF är vår konkurrenskraft sjätte starkast och jämställdhet fjärde bäst i världen. Vi är världens mest innovativa land efter Singapore. Vi ser detta i den ekonomiska utvecklingen. 150.000 fler svenskar har fått ett jobb att gå till sedan valdagen och arbetslösheten sjunkit under sju procent. Sysselsättningsgraden är den högsta som Eurostat någonsin uppmätt. Svensk tillväxt stabiliseras nu på en god nivå bland de allra högsta i Europa. Tillväxten är bred och drivs av ökade privata investeringar - främst i bostadsbyggande - och konsumtion, både privat och offentlig. Det finns dock fortsatt stora utmaningar med att pressa ner arbetslösheten, inte minst bland traditionellt svåra grupper. Men faktum är att det finns inga grupper på arbetsmarknaden där de borgerliga regeringarna uppvisade bättre resultat än den rödgröna gör. Tittar vi på utvecklingen för utrikes födda så ökade arbetslösheten från 13 till 16 procent under moderaternas tid vid makten. Sedan valet har den sjunkit och hela 70 procent av den totala sysselsättningsökningen har tillkommit bland utrikes födda. Inom gruppen utomeuropeiskt födda med förgymnasial utbildning, som Kinberg Batra återkommande hänvisar till, steg arbetslösheten från 28 till 40 procent mellan 2006 och 2014. Enligt SCB:s senaste siffror från januari har denna negativa trend brutits och vi ser en viss minskning. Regeringen har också fokus på det stora antal människor som befinner sig i etableringsuppdraget. Nästan tre av fyra är under 40 år och behöver främst utbildning, validering och matchningsinsatser. Den grupp som är äldre och saknar utbildning kommer också behöva fler enkla jobb. Regeringen skapar därför moderna beredskapsjobb, utvidgar extratjänsterna och RUT. Genom Tillväxtvärket satsar vi på fler matchningsaktörer samtidigt som anställningsstöden ses över. Att negativa trender kunnat brytas ser vi även inom svensk tillverkningsindustri. För fyra år sedan deklarerade moderaterna i Davos att svensk industri var ”basically gone”. Men detta är och förblir en grundbult i ekonomin som bidrar med 77 procent av svensk export och en miljon jobb. Regeringen har tagit fram strategier och handlingsplaner för fler industrijobb och ökad export. Och vi ser ett trendbrott med ökade investeringar och fler företag som väljer att flytta hem produktion. Bara i går kom besked om 700 nya industrijobb i Torslanda. Att i dagens läge återgå till en politik byggd på stora skattesänkningar skulle leda till en investeringsbroms för satsningar på bättre infrastruktur och fler bostäder. Att dra i investeringsbromsen för bättre utbildning och matchning skulle dessutom hämma svenska företags kompetensförsörjning. Såväl industriföretag i bruksorter som startup-bolag i Stockholm skulle gynnas av mer samarbete över blockgränserna. 8 februari 2017 Debattartikel Anna Kinberg Batra (M), partiledare: ”M vill att alliansen snarast lägger gemensam budget” Repliker Mikael Damberg (S), närings- och innovationsminister: ”Samarbete över blockgränserna bra för Sverige” Slutreplik från Jessica Polfjärd (M), gruppledare i riksdagen ”Damberg förvränger våra besked” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12434, "headline": "Sex steg mot en bättre syskonrelation", "summary": "För många innebär relationen till ett syskon närhet och trygghet. För andra kan relationen vara komplicerad och kantad av livslång konkurrens och osämja. Här ger psykologen Liv Svirsky sina bästa råd om hur man som förälder lägger grunden till en nära och god syskonrelation – och vilka fällor man bör se upp med.", "article": "För de allra flesta är syskonrelationen den längsta relation man har i livet och syskonet är den person i familjen som de allra flesta tillbringar mest tid med. Vissa vittnar om en mycket nära relation som medför trygghet, delade erfarenheter och en gemensam utgångspunkt för resten av livet. Andra har en mer komplicerad relation som varit kantad av konkurrens, osämja, orättvisor och olikheter. Som förälder finns det mycket du kan göra för att främja den förstnämnda typen av relation. Här följer några tips som hjälper dig som förälder att hantera konflikter mellan dina barn, samt förslag på hur du lägger grunden till en nära och god syskonrelation. Kartlägg bråken. Visste du att man sett att syskon i förskoleåldern bråkar i snitt sex gånger i timmen? Ju närmare barnen är i ålder, desto mer bråk. En av orsakerna är att de har samma intressen och nästan samma mognadsnivå. Syskonbråk är inte per definition något negativt. Faktum är att syskon hjälper varandra att träna på sociala färdigheter som turtagning och att hantera konflikter. Vanliga problem som många föräldrar kan känna igen hos sina barn är verbala bråk, slagsmål och avundsjuka. För att få en förståelse för vilka problem som kan finnas i just er familj är en bra start att mäta hur ofta och vad dina barn bråkar om. När du har undersökt problemets utsträckning i några dagar kommer du att vara mer förberedd på att försöka ändra det. Identifiera de beteenden du vill se mer av. Ett sätt att stärka relationen mellan syskon är att markera vilka beteenden du gärna vill se. Våra beteenden styrs i stor utsträckning av deras konsekvenser. Beteenden som uppmärksammas eller leder till någon form av belöning eller positivt resultat kommer sannolikt att upprepas. Beteenden som kan vara bra att uppmärksamma och förstärka kan bland annat vara att be vuxna om hjälp när de inte löser konflikter själva eller att vara ett stöd för varandra. Välj ut ett par beteenden som du vill arbeta med tillsammans med dina barn. Ett tips som jag ofta ger till föräldrar är att försöka vara så konkreta som möjligt. Det blir svårt att uppmuntra känslor som att ”vara glad” eller ”ha kul”. I stället kan du fokusera på aktiviteter som återspeglar känslorna, exempelvis ”dansa med din bror”. Träna barnet i att uttrycka känslor. Ytterligare strategier för att stärka barnens relationer till varandra är att tydliggöra för dem att det är okej att känna alla känslor. Även vuxna kan ha problem med att reglera sina känslor och att uttrycka dem på ett lämpligt sätt – nog har du eller någon i din omgivning fått ett känsloutbrott någon gång? Tänk då hur svårt det kan vara för barn som precis börjat lära sig detta! Du som förälder kan hjälpa ditt barn att lära sig detta bara genom att visa positiva exempel på hur man gör. Ditt ena barn kanske skriker ”jag hatar honom!” och pekar på sin bror. Din första reaktion är att säga: ”Nej! Så där säger man inte!” En mer lämplig reaktion kan dock vara att kontrollerat säga: ”Jag hör att du är jättearg, vad gjorde han som gjorde dig så arg?” På så sätt har du bekräftat barnets känsla och samtidigt lett in barnet på spåret att prata om saken i stället för att säga något elakt. Öva på att se varandras perspektiv. Förutom att öva sig på att uttrycka känslor är det också viktigt att hjälpa barnet att bli bättre på att ta andras perspektiv och förstå hur andra människor känner, tänker och reagerar i olika situationer. Du kan hjälpa ditt barn att ta andras perspektiv genom att ställa frågan: ”Hur tror du det kändes för honom när du sa så?” På så sätt öppnar du för ett samtal där du kan hjälpa barnet att vända och vrida på situationen och se den ur olika personers perspektiv. Det är viktigt att komma ihåg att sådana här frågor helst ska ställas när barnet känner sig tryggt, för bara då kan du få ärliga svar som kan leda er vidare i era samtal. Det är alltså inte så bra att fråga barnet om de här sakerna inför sitt syskon när de precis bråkat eller gjort något dumt. Då finns risken att barnet känner skam och inte vill berätta hur han eller hon tror att syskonet reagerade. Andra, lite mer generella sätt att träna barns förmåga att ta andras perspektiv, är att väcka dessa frågor när ni läser böcker eller tittar på film. Du kan då ställa samma fråga om de olika personerna eller figurerna, om hur barnet tror att de kände i den beskrivna situationen. Jämför inte dina barn. Som förälder är det viktigt att du undviker att jämföra barnen med varandra som ett sätt att markera tillkortakommanden. Det kan exempelvis låta så här: ”Du är si men din syster är så …” eller ”varför kan inte du … när din bror kan?” Det är lätt hänt som förälder att man säger sådana här saker och att man därmed låser sina barn i olika roller. I mitt arbete som psykolog stöter jag ofta på roller som ”vår lilla musiker”, ”ordningsmannen”, ”ansvarstagaren”, ”slarvern” och ”hen som lever i sin egen värld”. Livet kräver mycket av oss, vilket i sig förutsätter en förmåga till flexibilitet och att kunna inta olika roller. Tala därför i stället om barnen var för sig och uppmuntra dem att prova alla roller som de har lust att prova. Även om ett barn är väldigt ”begåvat” på ett område kan även andra barn i familjen få testa det om de vill. Lås inte barnen i en viss roll. Se skillnad på lek och bråk. Det kan vara bra att ha ett slags regel för när det är dags för dig som förälder att ingripa i ett syskonbråk. Det kan exempelvis vara när barnen säger elaka saker till varandra, om de verkar vara nära att börja slåss, om de förstör saker eller om de förstör för varandra. Hur du ska ingripa beror på hur intensivt och allvarligt du tycker att bråket är. Börja med att fråga barnen om de leker eller bråkar. En användbar definition av lek är att den förutsätter att båda tycker att det är skoj. I annat fall är det inte lek. Så börja med att fråga barnen vad som nu pågår. Om de svarar att de leker kan du alltid påminna dem om att en lek förutsätter att båda tycker att det är skoj. Om du får en känsla av att barnen är ärliga med att de leker kan du låta dem fortsätta. Känner du att intensiteten ökar, och därmed din oro, kanske du ändå måste ingripa. Respektera dina egna känslor här. Du kan till exempel säga: ”Ni kanske leker men jag tycker att det går för hett till så jag vill att ni hittar en annan lek.” Denna text publicerades först i Modern Psykologi – en tidskrift som DN samarbetar med. Här kan du läsa mer om samarbetet. ", "article_category": "other"}
{"id": 12450, "headline": "Vi måste ha ett mer kritiskt samtal om brottsbekämpning", "summary": "Tänk om en central förklaring till \"invandrares\" överrepresentation i brottsstatistiken är att rättssystemet är rasistiskt? Vi behöver ett ärligare och mer kritiskt samtal om kriminalisering och brottsbekämpning.", "article": "Både liberala och vänsterdebattörer tycks bli nervösa inför frågan om \"invandrares\" överrepresentation i brottsstatistiken. Och det är kanske inte så konstigt. Om man inte orkar, vill eller vågar vara systemkritisk måste man också mer eller mindre godta rättssystemets behandling och etikettering av människor. Men det finns också en annan möjlig förklaring till varför personer som rasifieras också kriminaliseras i högre utsträckning än vita svennar. Nämligen att brottsbekämpandet, ordningsmakten och rättssystemet är djupt rasistiska institutioner. Det är verkligen inte svårt att hitta belägg för att det förhåller sig så, inte bara i människors erfarenheter och berättelser, utan också inom kriminologin och polisforskningen. Men tron på polis och domstolar är djupt rotad, och den mediala, deckardoftande \"tjuv- och polis\"-världsbilden utbredd – och älskad – vilket gör att dessa perspektiv inte förmår att tränga igenom bruset. Därför får vi också stå ut med en debatt som ofta står mellan halvfascistiska perspektiv på den ena sidan och humanistiska, men också ängsligt systemkramande synsätt på den andra. Jag skulle föredra ett mer ärligt, öppet - och kritiskt - samtal kring brottsbekämpning, polisproblematik och kriminalisering. ", "article_category": "other"}
{"id": 12473, "headline": "”Skolbibliotekarierna osynliggörs”", "summary": "REPLIK. ”Aldrig tidigare har det varit så angeläget att eleverna får goda kunskaper i källkritik som nu”, skrev företrädare för Skolverket, MSB och Statens Medieråd (DN Debatt 4/2). Vi håller med! Men det är märkligt att dessa myndighetsföreträdare knappt nämner de viktiga insatser som landets skolbibliotekarier gör, skriver företrädare för bibliotekarier, lärare, författare, med flera.", "article": "Genom sin artikel osynliggör man inte bara skolbibliotekariernas betydelse utan glömmer också den positiva utveckling som skett de senaste åren. En väl integrerad skolbiblioteksverksamhet är en förutsättning för att skolan ska lyckas rusta eleverna inom medie- och informationskunnighet (MIK). Landets pedagoger behöver stöd av den kompetens inom exempelvis källkritik som landets skolbibliotekarier har. ”Skolbiblioteken utgör en viktig resurs i arbetet med elevernas lärande. Varje barn, oavsett var man bor eller vilken skola man går i, har rätt att lära sig söka bland och kritiskt granska den information som sköljer över oss.” Detta skrev regeringen i samband med att satsningen på ökad bemanning på landets skolbibliotek presenterades. En välkommen satsning som också behöver mötas av motsvarande satsningar av landets kommunala och fristående skolhuvudmän. Allt fler inom skolan ser betydelsen av skolbibliotekariernas expertis och det finns många goda exempel på hur skolbibliotekarier bidrar till att förbättra elevernas resultat och rusta dem för dagens digitala samhälle. Detta gäller förstås inom läs- och språkutveckling, men även inom källkritik. Därför finns anledning att lyfta fram: Inom utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap har alltid värdering av källor ingått som en viktig del. Nu finns också gemensamma fortbildningar inom MIK som erbjuds både fackutbildade bibliotekarier och pedagoger. De senaste åren har skolbiblioteken arbetat hårt både med att stärka läsutvecklingen hos eleverna och med medie- och informationskunnighet. Både till Skolverkets resurs om MIK och till Statens medieråds \"MIK för mig\" har bibliotekarier bidragit med avgörande sakkunskap. De senaste årens vinnare av både Nationella Skolbiblioteksgruppens utmärkelse Årets skolbibliotek och DIK:s Skolbibliotek i världsklass har alla utmärkt sig inom just MIK-området. I dag bombarderas vi av information, åsikter, budskap och fakta i en omfattning som aldrig skådats tidigare. För att kunna navigera säkert i den verkligheten krävs goda kunskaper. Vill vi rusta dagens elever för denna verklighet måste skolan synliggöra, använda och prioritera de kunskaper som landets skolbibliotekarier har. 4 februari 2017 Debattartikel Mikael Halápi, Skolverket, Helena Lindberg, MSB, och Ewa Thorslund, Statens medieråd: ”Svenska elever måste få bättre utbildning i källkritik” Repliker Företrädare för bibliotekarier, lärare, författare, med flera: ”Skolbibliotekarierna osynliggörs” Slutreplik från Mikael Halápi, Skolverket, Helena Lindberg, MSB, och Ewa Thorslund, Statens medieråd: ”Källkritik ska vara en del i undervisningen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12474, "headline": "Kollektivtrafik i Stockholm kostar vårdresurser i övriga landet", "summary": "Stockholms läns landsting får i år 2 582 Mkr i kostnadsutjämning för kollektivtrafiken från andra landsting. Detta är stora kostnader för vissa mindre landsting och bekostas genom nedskärningar inom vården. Det kan inte vara rimligt att vården i andra delar av landet ska betala för att kunna erbjuda låga kollektivtrafikavgifter i Stockholm.", "article": "I prognos för år 2017 får Stockholms läns landsting 2 582Mkr i kostnadsutjämning för kollektivtrafiken. Stockholm är enda mottagare av denna kostnadsutjämning, samtliga övriga landsting bidrar. Extra samhällskostnader för tillväxtregioner, är en del av de grumliga argument som ligger bakom. Västernorrland bidrar mest av alla landsting efter invånarantal. Vårt bidrag till Stockholms kollektivtrafik, 192 Mkr, motsvarar snart hela vår budget för regional utveckling och kan inte bokföras som en kostnad där den borde höra hemma. Vi har därtill redan Sveriges dyraste busskort. Västernorrland kommer troligen inom något år att betala mer till den snabbt ökande kollektivtrafikkostnadsutjämningen än det bidrag vi får för att kunna upprätthålla en likvärdig vård, till en av Sveriges äldsta befolkningar. Kostnadsutjämningen till Stockholm hanteras genom besparingar inom vården. Konkret handlar det om nedlagd akutvård, BB och en allt orättvisare vård. Att blanda centraliseringspolitik med sjukvård havererar tillgång till likvärdig vård. Regeringen har nyligen initierat en ny utredning om kostnadsutjämning. I uppdraget ska kostnader för urbanisering åter analyseras. Det kan inte vara rimligt att vården i andra delar av landet ska betala för att kunna erbjuda låga kollektivtrafikavgifter i Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 12482, "headline": "Makt inte lika med rätt", "summary": "Rösträtten är inte ett verktyg för underkastelse under inhumana idéer. Demokrati skiljer sig från tyranni genom begränsningarna på maktens räckvidd, snarare än genom hur makten nås.", "article": "Demokrati innebär röstning. Den resulterar i ett valresultat där majoritetens vilja blir lag. Demokrati är gott. Alltså är det som majoriteten gör med sin makt gott. Nej, detta låter inte alls gott. Kanske är sambandet i stället så här: Enheter måste styras och styrelsen avgörs genom röstning. Då rätt och fel är en fråga om tycke och smak koras majoritetens samlade tycke till segrare. Dess företrädare får sedan plikten och rätten att genomdriva flertalets preferenser fram till nästa val. Inte heller detta låter odelat positivt. Men när kampen under 1900-talet stod mellan demokrati och diktatur brukade den essentiella skillnaden dem emellan framställas som rösträtten och flerpartisystemet, möjligen också tryckfriheten. Eftersom det råder genuin osäkerhet om det rätta, goda och sanna, så gick tanken, löser vi det eviga problemet med vem som ska inneha makten över andra människor genom att konkurrensutsätta politikerna, ideologierna och majoritetsväldet. Om man tidsbegränsar maktinnehavet håller sig makten på mattan inför hotet om att majoriteten nästa gång väljer den andra partibutikens förmånligare offert. Efter två veckor med president Trump kan man inte säga att det känns betryggande att han bara har fyra år på sig. Med önskvärd tydlighet framgår det nu om inte förr att demokrati inte handlar om maktens möjligheter, utan om dess begränsningar. En diktator har oinskränkt makt, annars är han inte diktator. Ifall en valsegrare finge oinskränkt makt vore han alltså diktator, om än under en kortare period. Konkurrens och tidsbegränsning är förvisso inte oväsentliga, men räcker inte för att skilja diktatur från demokrati. När nationalismen och intoleransen vinner ny mark för varje vecka som går är det av yttersta vikt att vara vaksam på statens räckvidd. Den vaksamheten kräver en rättighetsbaserad syn på människan, där ingen åtnjuter privilegier gentemot staten, ej i kraft av sin numerär, sin styrka, sin svaghet. Procedurerna som vaskar fram makthavare är viktiga men inte huvudsaken. Det orubbliga skyddet mot maktens godtycke är huvudsaken. Om demokrati tolkas som självstyre snarare än folkstyre blir saken begripligare. För den händelse majoriteten beslutade att internera var och en som inte röstade på deras president skulle principen framstå entydigt. I grund och botten är demokrati därför en maning till politisk återhållsamhet snarare än till febril aktivitet. Individerna får i fria samhällen vara hur handlingskraftiga och kreativa de vill inom ramarna för de ömsesidiga rättigheterna, men staten är inte en individ. När chefredaktören för Sverigedemokraternas tidning ”Samtiden” säger i Sveriges Radios ”Studio ett” (30/1) att protesterna mot Trumps dekret om invandringsstopp från sju muslimska länder i själva verket är en protest mot ett demokratiskt valresultat, och därmed odemokratiskt, ansluter han sig till den ur rättighetsperspektiv ohållbara men vanligt förekommande demokratisyn enligt vilken valsegraren ska göra det hans väljare ålagt honom, oaktat innehåll och etisk halt. Med den synen blir det också naturligt att det parti som har tretton procent av rösterna mekaniskt ska få tretton procent av makten, oberoende av vad de vill göra med den. Under 1900-talet vägleddes Sverige av just en sådan rättspositivistisk och konstruktivistisk syn på lagstiftning grundad i filosofen Axel Hägerströms och Uppsalaskolans värdenihilism, med absolut misstro mot metafysiska postulat om människans natur och naturgivna rättigheter. Etiken har inget fäste i människan och är därför godtycklig, en följd av normer och konventioner som saknar varje form av nödvändighet. Individrättens primat är en smakriktning bland andra och inget legitimt hinder finns för att med tvångsmedel dana samhället efter rådande idéströmnings gottfinnande. I Sverige gick det hyggligt trots detta, eftersom godtycket låg hos ett parti som befolkades av människor i en humanistisk idétradition. Det flesta socialdemokrater under partiets hegemoniska decennier var knappast värdenihilister och relativister, även om partiets omfattande makt gjorde vad makten gör med människor, trubbar av känslan för befogenheternas gräns. Inte heller landets befolkning var relativister. En spade var inte samtidigt en icke-spade. Dygd och anständighet var genomsyrande, oavsett om det berodde på indoktrinering eller på att ingen indoktrinering lyckades utrota den. Rösträtten är rimligen inte ett verktyg för underkastelse. Det väsentliga därför, om vi ska känna igen demokratin som självstyrets statsskick, är vad majoriteten eller minoriteten, den starke eller den svage, inte får göra mot människor, och vad människor inte får göra mot varandra. Sedan vidtar tolkningarna, hårklyverierna, gränsdragningarna och de verkliga bryderierna, som yttrandefriheten möjliggör öppen diskussion om och som rättsstaten har att hantera. Godkänd dagordning, justerade protokoll och sluten omröstning i all ära, men det är inte dumt att få vara i fred också och hålla på med sitt utan att springa på behörigt utlysta möten hela tiden. Procedurerna som vaskar fram makthavare är viktiga men inte huvudsaken. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 12489, "headline": "SL:s biljettpriser innebär ett överuttag för korta resor och onödiga bilresor", "summary": "För de som reser kortare sträckor, typ ett par hållplatser med tunnelbana eller innerstadsbussar, är SL:s taxa orimligt hög och står inte i relation till varken nytta för individen eller den faktiska kostnaderna för resa.", "article": "De synpunkter på SL:s senaste taxehöjning och nivå på taxan varierar ganska mycket bland de inlägg som har publicerats på DN. Åsikt. När det gäller de generella nivån på avgifter för kollektiv trafik i Stockholm så är dessa bland de högs i Europa. För många personer innebär den dagliga resan en kostnad som motsvarar så mycket som 4-5 % av inkomsten för förvärvsarbetande, och för andra grupper som studenter, pensionärer och arbetslös kan andelen bli så hög som 15 %. En sådan taxenivå är självfallet extremt hög och ett av skälen till detta är naturligtvis en väldigt ambitiösa långväga trafiken till Stockholms ytterområden. Denna trafik måste subventioneras på ett eller annat sätt och detta görs i dag via landstingsskatten. De personer som långpendlar inom Storstockholm upplever säkert priset som lågt eftersom det de facto är det för de som reser långa sträckor. För de som reser kortare sträckor typ ett par hållplatser med tunnelbana eller innerstadsbussar är taxan orimligt hög och står inte i relation till varken nytta för individen eller den faktiska kostnaderna för resa. I denna situation stimuleras många personer att gå eller cykla vilket kan ge upphov till positiva effekter för hälsa och miljö. Det finns dock en kategori resenärer som istället väljer att ta sin bil till och från arbetsplatsen i rusningstrafik. Detta fenomen finns i andra länder och benämns som ”Peak Cars” och innebär en helt onödig miljöbelastning och trängselkostnad för samhället. Genom att SL:s taxa höjdes omotiverat mycket så finns det nu en risk för att användande av bilar ökar igen, vilket är en icke önskvärd effekt. För att råda bot för detta problem är det viktigt att priset för sällanresor som i dag är 30 kronor anpassas till en acceptabel nivå. I de flesta taxesystem som finns i Europa så baseras avgifterna på nyttjande och en längre resa kostar mer än en kortare. För att korrigera de negativa effekter av SL:s taxesystem kan olika alternativ övervägas. Det kan vara en zon system där de som reser under 10 minuter kan köpa en speciell biljett. Ett annat alternativ är att göra innerstadsbussarna avgiftsfria. Hursomhelst har SL:s prismodell ingen relevans när det gäller att styra användningen och konsumtionen av resetjänster annat än att det just stimulerar vissa personer till att gå, cykla eller att använda peak cars. Det är just den senare effekten som ger upphov till att vissa åtgärder behöver göras. Rättvisa tariffsystem för lokala transporter kan baseras på antingen full kostnadstäckning som innebär att biljettens pris avspeglar kostnaden för rean eller var helt avgiftsfritt (och betalas direkt via landstingsskatten). Alla mellanting kommer att medföra en överföring av kollektiva resor till bilresor vilket bör undvikas. ", "article_category": "other"}
{"id": 12493, "headline": "Tre överraskningar 2017", "summary": "Med Trump blir det sannolikt slut på perioden av sjunkande inflation och låga räntor. Skuldtyngda tillväxtländer sätts under press av en allt starkare dollar. Hoppet står till goda nyheter från Europa.", "article": "Orakel på ekonomins område har för vana att i januari komma med sina (oftast otillförlitliga) spådomar inför det nya året. Förhållandena i världen har dock varit sådana att den traditionen är svår att upprätthålla: det var lämpligt att vänta tills den amerikanska presidenten hade funnit sig till rätta i Vita huset. Detta för att kunna väga in några av överraskningarna som kan skaka om världsekonomin och finansmarknaderna. Att döma av det nuvarande läget kan världen komma att få uppleva tre potentiellt omtumlande fenomen. Det första är att Trumps ekonomiska politik troligtvis kommer att resultera i högre räntor och inflation i USA än vad marknaden har förväntat sig. Och det är med stor sannolikhet slut på trenden av fallande inflationstakt och låga räntor som i 35 år har präglat de ekonomiska förhållandena och prisnivåerna runtom i världen. Investerare och makthavare tror dock ännu inte att det blir så. När Trump sätter sin politik i verket kommer den amerikanska centralbanken Fed troligtvis att strama åt sin penningpolitik mer än den hade planerat före presidentbytet och inte mindre, vilket marknaden fortfarande förväntar sig. Och viktigare är att de långa räntorna, som påverkar världsekonomin mer än styrräntorna som sätts av centralbankerna, nog kommer att stiga brant, eftersom Trumps politik innebär högre inflation och ökad ekonomisk aktivitet. Logiken i detta scenario är enkel. Trumps planer i fråga om skatter och statliga utgifter kommer att bryta den stabilisering av statsbudgeten som skedde under Obamas tid vid makten. Hushållens skulder kommer att öka drastiskt om Trump håller fast vid sitt löfte om att upphäva den reglering av bankernas verksamhet som infördes efter finanskrisen 2008. Eftersom dessa stimulansåtgärder driver på en ekonomi som redan närmar sig full sysselsättning kommer inflationstakten att öka och protektionistiska tullhinder och en eventuell ”gränsskatt” att höja priserna väsentligt på importerade varor. I Japan och Europa däremot kommer penningpolitiken att förbli expansiv eftersom centralbankerna fortsätter att ge den ekonomiska tillväxten stöd med nollränta och stora köp av statspapper. Och denna skillnad i politik talar för en andra potentiell chock som finansmarknaderna verkar oförberedda på. Dollarn kan komma att stärkas ytterligare, i synnerhet gentemot tillväxtmarknadernas valutor, trots Trumps uttalade vilja att öka USA:s export. Det som kan orsaka en stigande dollarkurs är inte bara högre räntor i USA, utan även en press på tillväxtländerna som har ökat sina utlandsskulder med 3 000 miljarder dollar sedan 2010. En stark dollar och stor upplåning i utlandet orsakade skuldkriser i Latinamerika och Asien på 1980- och 1990-talet. Nu kan Trumps protektionism göra det hela ännu värre, i synnerhet för länder som Mexiko och Turkiet, som har baserat sin utvecklingsstrategi på snabbt ökande export och finansierat sin egen ekonomi med skulder i dollar. Detta var de dåliga nyheterna. Lyckligtvis finns det ett tredje viktigt fenomen som finansmarknaderna ännu inte har reagerat på men som kan bli mycket positivt för världsekonomin: utvecklingen inom EU kan 2017 bli oväntat god och EU är en viktigare marknad än USA för nästan alla länder utom Mexiko och Kanada. Alla ekonomiska variabler i merparten av EU-länderna har förbättrats snabbt sedan i början av 2015 då Europeiska centralbanken stoppade uppsplittringen av eurozonen genom att sjösätta ett ännu större program för köp av statsobligationer än det som USA:s centralbank skapade. Den ekonomiska återhämtning detta ledde till hotades dock förra året av risken för politiskt sönderfall. I Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Italien, där populistiska rörelser växer sig allt starkare, har Brexit och Trump skapat en oro för att ännu en viktig dominobricka ska falla och senare kanske hela EU. Dessa farhågor öppnar en möjlighet för den största överraskningen 2017: att EU inte faller sönder utan stabiliseras, vilket leder till en ekonomisk nystart och en period med stark finansiell utveckling liknande den USA upplevde från 2010 till 2014. En avgörande faktor är det franska presidentvalet, som kommer att avgöras i en andra omgång den 7 maj. Om François Fillon eller Emmanuel Macron vinner kommer vi att få se ett program för ekonomiska reformer som liknar Gerhard Schröders i Tyskland 2003. Bara vetskapen om detta kommer att tona ner eventuell åtstramningspolitik från den tyska regering som tillträder efter valet den 24 september. En mer konstruktiv relation mellan Frankrike och Tyskland lär även urholka stödet för den populistiska Femstjärnerörelsen i Italien. Det som kan sätta detta hoppingivande scenario i fara är naturligtvis att Marine Le Pen vinner valet i Frankrike. I så fall är det realistiskt att räkna med att EU kan gå i graven. Alla opinionsundersökningar och seriösa analyser visar dock att Le Pen omöjligen kan dra det längsta strået, men var det inte just det alla opinionsundersökningar och seriösa analyser visade i fråga om Trump? Översättning: Claes Göran Green Copyright: Project Syndicate Trumps planer i fråga om skatter och statliga utgifter kommer att bryta den stabilisering av statsbudgeten som skedde under Obamas tid vid makten. Anatole Kaletsky är brittisk ekonomijournalist och grundare av konsultföretaget Gavekal Dragonomics i Hongkong. ", "article_category": "other"}
{"id": 12496, "headline": "Årets kock – en manlig uppgörelse", "summary": "Över 230 finalister har gjort upp om titeln Årets kock genom åren. Blott elva av dem har varit kvinnor – och endast en kvinnlig kock har vunnit tävlingen sedan starten 1983. – De är inte tillräckligt bra ännu för att komma till final, säger Hanna Halpern, vd för Årets kock.", "article": "På den stora scenen i Malmö Arena gör åtta manliga kockar upp om den åtråvärda titeln Årets kock. Precis som i 26 av 34 tidigare finaler är startfältet helt manligt. Sedan starten har endast elva av totalt 236 finalister varit kvinnor och Kristina Pettersson är fortsatt ensam om att ha vunnit SM i professionell matlagning. Det hände 1988. – Men det håller på att ske en förändring och vi ser det i tävlingen. Sakta men säkert är det ju fler och fler kvinnor som tävlar, säger Hanna Halpern, vd för Årets kock. Läs mer: Han är Årets kock 2017 Numera är runt 13–15 procent av de cirka 110–120 tävlingsbidragen inskickade av kvinnor. Trots det lyser kvinnor med sin frånvaro i finalen. – Men det är väl så att de inte är tillräckligt bra ännu för att komma till final. Men det är på gång – om fem år tror jag inte att den här frågan kommer att ställas, säger Hanna Halpern. Framför allt är saker på gång utanför tävlingsvärlden i Sverige. I början av 2015 uppstod det kvinnliga kocknätverket Take Over efter ett gästspel på Stockholmskrogen 19 Glas. – Vi märkte att det fanns ett tomrum som vi fyllde med den middagen – det blev som ett nätverk som vi inte har haft tidigare, säger Linn Söderström, frilanskock och tillsammans med kollegan Lisa Lönner Pulkkinen initiativtagare till nätverket. Nu är 150 kockar med i Take Over och medlemmar har lagat sina menyer på erkända restauranger över hela landet. Framför allt vill nätverket att det ska vara ett fokus på maten – inte kockens kön. – Vi vill göra det här för att slippa prata om kön någon gång i framtiden. När kockar blir intervjuade ska de få prata om sin mat. Nu får de ofta frågan om hur det är att jobba med män, säger Linn Söderström. På kort tid har Söderström märkt att nätverkets existens har fått stor effekt. – De flesta blir lite mer raka i ryggen och får bättre självförtroende när de har varit med. Många har tagit karriärsteg eller blivit värvade till något annat ställe efter att de har synts i andra sammanhang, säger Linn Söderström. Hur det ska bli fler kvinnor i finalen av Årets kock är däremot en komplex fråga, menar hon. Tävlingsformatet i sig är väldigt traditionellt. – Alla kockar som är här är ju jätteduktiga och det är även alla tidigare vinnare, men jag skulle vilja se en större spridning i allmänhet. Både vilka smaker som kommer fram, vilken mat som är okej att tävla med, men även vilka kockar som faktiskt tävlar. För så här ser inte restaurangbranschen ut, säger Linn Söderström. Årets kock Finalen av Årets kock avgörs i dag i Malmö Arena. Vinnaren blir svensk mästare i professionell matlagning och erövrar titeln Årets kock 2017 samt får ta emot Gastronomiska akademiens mejerimedalj i guld. Följande åtta kockar har nått finalen: Johan Backeus, Aveqia (Stockholm), Jesper Bogren, Heaven 23 Gothia Towers (Göteborg), Olle Broström, Fotografiskas Restaurang (Stockholm), Martin Hansen, Grand Hotel i Lund (Lund), Oskar Mendelin, Restaurang Hantverket (Stockholm), Luqaz Ottosson, Luqaz Mat (Visby), Magnus Persson, Restaurang Hillenberg (Stockholm), Sebastian Thuresson, Lilla Ego (Stockholm). Den första tävlingsuppgiften går ut på att skapa fem vegetariska smårätter, varav minst två av dem ska vara varma. Den andra tävlingsuppgiften är att skapa en varmrätt med huvudråvaran skånsk fasan. Rätterna bedöms av totalt tre jurygrupper – en grupp för varje tävlingsuppgift och en grupp som bedömer kockens metod, såsom exempelvis hygien och organisation i köket. Fjolårets vinnare blev Jimmi Eriksson från restaurang Lilla Ego i Stockholm. Elva kvinnliga finalister Årets kock har avgjorts sedan 1983, med undantag för 1989 då ingen tävling hölls. Kristina Pettersson (1988) är ensam kvinna om att ha vunnit tävlingen. Totalt har 136 finalister – antalet finalister har varierat mellan fyra och tio kockar – gjort upp om titeln. Endast elva av dem har varit kvinnor. Av totalt 34 finaler har 26 varit helmanliga. Kvinnor som har nått finalen av Årets kock: Monika Kallebäck (1983), Margareta Almlöw (1983), Kristina Pettersson (1987), Tova Bergstrand (1987), Kristina Pettersson, vinnare (1988), Kristina ”Tina” Nordström (2000), Anna-Karin Kindmark (2001), Karin Andersson (2004), Anna Johansson (2009), Emma Erlandsson (2015), Saori Ichihara (2015). ", "article_category": "other"}
{"id": 12510, "headline": "DN gratulerar: Hanna Berg", "summary": "Hanna Berg har bland annat kommit fram till att kvinnor föredrar klädmodeller utan huvud. Nu har hon tilldelats ett stort Wallanderstipendium för att kunna fortsätta forska om hur och varför vi handlar på nätet.", "article": "– Innan du fotar, känner du till face-ism? Alltså att det finns forskning som visar att medier avbildar män med nära ansiktsbilder och kvinnor med mer kropp? Forskaren Hanna Berg är noga med detaljer. Vid Handelshögskolan i Stockholm har hon sedan 2010 bedrivit forskning kring hur konsumenter reagerar på visuella delar av marknadsföring. I kaféet i atriet vid institutionen på Sveavägen i Stockholm berättar hon att trots att allt mer handel sker över nätet finns det förvånansvärt lite forskning inom ämnet. – Det finns ett stort intresse från både företag och allmänheten för näthandel. Ofta ser konsumenten bara en bild av produkten innan köp. Vi vet hur vi ska skylta fysiska butiker men inte hur vi ska presentera produkter i webbutiker. I doktorsavhandlingen ”Faces of marketing” visar hon bland annat hur mottagaren upplever modeller med och utan huvud. I nätbaserade klädbutiker är det vanligt att modellernas huvuden inte syns i bild. I sina studier har Hanna Berg kommit fram till att kvinnor föredrar modeller utan huvud och män modeller med huvud. – Rent psykologiskt borde det löna sig att en attraktiv modell har huvud, eftersom att personens attraktivitet avspeglar sig i kläderna. Men det handlar om identifikation, där kvinnor har lättare att identifiera sig med modeller utan huvud. En annan delstudie i avhandlingen handlar om hur konsumenter reagerar på skyltdockor. Enligt Hanna Berg gör alltför stereotypa bilder i marknadsföring det svårt för kvinnor att identifiera sig med den som avbildas. Dessutom har kvinnor en högre känslighet vid avläsning av sociala sammanhang, menar hon. – Det är inget som är medfött utan har att göra med en mer underordnad ställning i samhället. Kvinnor har ett större behov av att läsa av sociala detaljer. Om huvudet inte finns med på bilden så försvinner markörer som avgör hur vi klassificerar oss själva. Hanna Bergs akademiska bana började med att hon utbildade sig vid Umeå universitet, där hon läste civilekonomprogrammet med internationell inriktning. Studierna bedrevs till stor del i Frankrike och i USA. Därefter arbetade hon med marknadsundersökningar i tio år, bland annat inom flygbranschen. Intresset för den akademiska världen fanns med från uppväxten. En inspirationskälla var hennes mamma Carin Holmquist, som 2001 blev den första kvinnliga professorn på Handelshögskolan. Även om det passade Hanna Berg att arbeta med marknadsundersökningar var det tanken på att själv kunna äga sina frågeställningar som fick henne att ta tjänstledigt från jobbet på ingenjörs- och konsultföretaget ÅF för att doktorera. Sedan hon disputerade 2015 har hon fortsatt forskningen inom e-handel i ett annat forskningsprojekt finansierat av Handelsrådet. Resultat från hennes forskning har publicerats i flera vetenskapliga tidskrifter. – Det känns som om jag har hittat ämnen som inte bara är akademiskt intressanta. Hur många bilder behövs och från vilka vinklar? Hur ska bilderna se ut för att konsumenten ska förstå vad det är man får hem? Ett av målen med studierna är att kunna hjälpa företag att få bukt med det stora antalet returer som nätbutiker ofta tar emot. Enligt Hanna Berg skulle färre returer och därmed minskad frakt både gynna företag och konsumenter ekonomiskt, men även påverka miljön i positiv riktning. Det skulle också leda till mer belåtna kunder. – När konsumenter får hem något de inte är nöjda med påverkas nöjdhet och shoppingupplevelse. Stipendiet på 1,6 miljoner kronor kommer att finansiera ytterligare forskning. Tanken är att gå djupare in på samma ämnen som behandlades i avhandlingen men också att forska om andra visuella delar i webbutiker. Och Hanna Berg ser enbart positivt på att välja ett ämne som tilltalar många. – Det är intressant eftersom vi alla är konsumenter. Jag forskar om intuitiva ämnen och mycket av det jag gör har logiska och allmänmänskliga tillämpningar. Även mina barn förstår vad jag håller på med, vilket är väldigt roligt. Hanna Berg Gratuleras till: Har beviljats ett Wallanderstipendium på 1,6 miljoner kronor för att bedriva forskning inom marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm. Ålder: 42 år. Från: Umeå. Bor: Danderyd. Utbildning: Civilekonomprogrammet med internationell inriktning vid Umeå universitet. Familj: Man och två barn, 11 år och 8 år. Intresse: Forskning. Motto: Le och leverera. ”Jag är konsultskadad.” Förebilder: Mamma och mormor. ”Två starka kvinnor med häftiga levnadsöden. Mormor kom från Danmark efter andra världskriget och tog sig fram som ensamstående med tre flickor. Mamma har gjort en väldig resa som utbildat sig och blivit professor.” ", "article_category": "other"}
{"id": 12511, "headline": "Fördomar bemöter vi bäst genom att ta oss i kragen på hemmaplan", "summary": "För att lösa Sveriges imageproblem utomlands måste vi lösa våra inrikespolitiska utmaningar. Det gör vi enbart genom att prata med varandra. Inte genom att demonisera varandra.", "article": "Bilden av Sverige utomlands må vara skev som helhet betraktad. Missriktade fördomar har ersatt den traditionella bilden av Sverige som jagats bort av de senaste årens händelser. Men egentligen, hur fel har omvärlden? Är det verkligen en skev bild av Sverige 2017? Faktum är Something is rotten in the State of Sweden. Stoppar vi inte huvudet i sanden när vi visar dessa rubriker, dessa frågor ifrån oss? Naturligtvis är medierubriker och utlåtanden på en Aussie terrass polemiska och populistiska. Men både backpackers och utländska medier ställer obekväma frågor: Vad händer i Sverige? Hur har det kunnat bli så här? Öppet våld, fattigdom, och så vidrae tillhör inte bilden av Sverige utomlands. Vi står som inget annat land för emancipation, öppenhet och tolerans. Var vi tidigare ett föregångsland håller Sverige, i den offentliga sfären, idag på att tappa greppet om sig själv, sin identitet och sin värdegrund. Vad är det vi ska stå upp för? Vad är det vi ska försvara? I dagsläget reducerar inte bara utlandet utan även svenskarna Sverige till frågan hur vi hanterar migrationskrisen. I kombination med en rad samhällspolitiska frågor driver migrationsfrågan på ett 'race to the bottom'. Sverige har samhälleligt nått bristningsgränsen. Vårt lands framtid står på spel. Men oj, det är politiskt inkorrekt att säga så! Och ja, det handlar om migration, men det handlar också om skola, omsorg, säkerhet och mycket mer. Det finns en tendens i den samhällspolitiska debatten att glömma att vi pratar om en rad enorma utmaningar, inte bara en. Icke att förglömma: globaliseringens följder är en minst lika stor utmaning som migrationen. Det må göra ont när omvärlden håller upp en spegel. Men i stället för att oja sig borde vi starta en diskussion. Vilket slags Sverige vill vi ha i framtiden? Hur passar världens mest liberala och socialt inkluderande värdegrund, den svenska modellen och en rad vidare säregna landvinningar in i en omvärld där hela havet stormar? Den här processen börjar med en ärlig och öppen debatt där ingen hållning blir demoniserad och marginaliserad. Det svartvita tänkandet som i dag råder lamslår den politiska processen och förgiftar den offentliga debatten. Det ”offentliga Sverige” har i mångt och mycket anammat en moralisk och etisk överlägsenhet. Det är den resulterande klappjakten som mer än nånting annat driver de flesta medborgarna till extrempartierna. Normala människors legitima oro kvävs och marginaliseras. För att lösa Sveriges imageproblem utomlands måste vi lösa våra inrikespolitiska utmaningar. Det gör vi enbart genom att prata med varandra. Inte genom att demonisera varandra. Tills det är så dags kommer jag säga till folk i utlandet, ”Ja, Sverige har idag enorma problem. Och nej, det finns ingen lösning på horisonten. Den politiska hopen är räddhågad, saknar visioner och ställer politik över landets väl. Vi förgör oss själva i 'politisk korrekthet'. Men du, låt mig berätta om det Sverige som ligger bortom rubrikerna...”. Det är fortfarande ett land värt att stolt och rakryggad, berätta om. ", "article_category": "other"}
{"id": 12527, "headline": "”Minskad privatbilism får stadskärnor att blomstra”", "summary": "Wilhelm Douglas och Anders Ydstedt från KAK har svårt att hitta argumenten för särintresset privatbilism i sin replik på vår artikel (DN Debatt 22/1). Seriös forskning visar att privatbilismen är mycket samhällsekonomiskt ineffektiv i stadsmiljön. Vi är redo att ta ett större ansvar som en aktör inom kollektivtrafiken, skriver företrädare för Svenska taxiförbundet.", "article": "Vanans makt är stor. På annat sätt kan man inte förklara att våra svenska storstäder inte har kommit längre i utvecklingen mot ett modernt mobilitetstänkande. All tillgänglig seriös forskning visar att privatbilismen är mycket samhällsekonomiskt ineffektiv i stadsmiljön, jämfört med andra trafikslag. Därför får Wilhelm Douglas och Anders Ydstedt från Kungliga automobilklubben (KAK) svårt att hitta argumenten för särintresset privatbilism i sin replik på vår artikel. Privatbilismen leder till dokumenterat låg framkomlighet i städerna och är dyr att äga för stadsborna. Därtill fördyrar den bostadsbyggandet med krav på parkeringsplatser som kostar uppåt en halv miljon kronor styck att bygga. Det mest uppseendeväckande argumentet är när KAK antyder att minskad privatbilism leder till ”döda, segregerade stadskärnor”. Vi rekommenderar gärna ett besök i Los Angeles, Detroit eller någon av de sydamerikanska storstäderna som planerats för en ständigt ökande bilism, för att se hur levande stadskärnorna blivit. I flera av dessa städer har man nu tänkt om i linje med det vi skriver i vår artikel. Samma sak gäller för övrigt i organisationer med expertkunskap om fastighetsutveckling och handel, som Fastighetsägarna och Handelskammaren här i Sverige. Det är när privatbilismen minskar som stadskärnorna blomstrar. KAK påstår dessutom att bilpooler leder till fler bilar. Detta står i stark kontrast till fakta. Enligt Trafikverket ersätter varje poolbil cirka fem privatägda bilar. Flera utländska undersökningar bekräftar detta. Svenska Taxiförbundet anser att en utveckling med färre privatbilar på vägarna gör resandet snabbare och effektivare genom att taxifordon och annan kollektivtrafik lättare kommer fram. Det gläder oss att KAK ändå medger att taxinäringen har en viktig plats i framtidens städer, vilket ju var en viktig poäng med vår artikel. Vi tycker det är viktigt att våra politiker också har denna inställning. Taxi är ett allmänintresse och det är i lagtexter definierat som kollektivtrafik. Vi tycker att detta behöver bli tydligare i exempelvis upphandlingar av kollektivtrafik och när man diskuterar taxis tillgång till kollektivkörfält och dispens från trängselskatt. I taxibranschen arbetar vi nu med att möta framtidens krav på modern mobilitet i våra städer. Vi vet att det inte kommer att vara hållbart med en fortsatt ökning av privatbilar när klimatmålen ska nås och luftkvaliteten förbättras. Vi är redo att ta ett större ansvar som en aktör inom kollektivtrafiken som kan fylla ett stort behov vid kombinationsresor i staden och i nyproducerade stadsdelar där övrig kollektivtrafik dröjer. Miljöbilar har länge varit en självklarhet för oss, de autonoma bilarna kan också bli en viktig del av taxibranschens framtida tjänsteutbud. Vi efterlyser dock tydligare signaler från städernas politiker. Framtiden behöver inte vara så långt borta som de kanske tror. Det handlar snarare om att agera. 22 januari 2017 Debattartikel Peter Norman och Claudio Skubla, Svenska taxiförbundet: ”Taxi kan hjälpa städerna att bli av med privatbilarna” Repliker Anders Ydstedt, ordförande, Expertrådet, Kungliga automobil klubben (KAK): ”Taxi inget effektivt transportsätt” Slutreplik från Svenska taxiförbundet: ”Minskad privatbilism får stadskärnor att blomstra” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12537, "headline": "”Under sjukdomstiden kom vi så nära varandra igen”", "summary": "I januari 2014 får Peter Fowelin beskedet att livskamraten Kerstin har en hjärntumör. Nio månader senare är hon död. Nu har Peter skrivit en bok om sjukdomstiden.", "article": "Strax före jul för tre år sedan hade Peter Fowelin och hans hustru Kerstin upplevt en härlig semesterresa till Kanarieöarna. Visserligen hade förkylningen hon burit på en tid inte gått över, men den hindrade henne inte från att njuta i solen. Några veckor senare låg Kerstin orolig på britsen på Huddinge sjukhus. Hon hade sökt hjälp för huvudvärken, ”den där envisa bihåleinflammationen”, på den lokala vårdcentralen men blivit skickad vidare. Det var den 10 januari 2014. Kerstin fick vara kvar över natten medan Peter åkte hem till radhuset i Södertälje. På röntgenplåtarna märktes något ”konstigt”, som personalen uttryckte det. Men Peter var ändå ganska lugn och tänkte att hustrun snart skulle vara frisk och på benen igen. Morgonen därpå blev de båda kallade till ett möte med läkaren på sjukhuset. Då fick de reda på att hon hade drabbats av en hjärntumör och att den troligen var aggressiv. – När vi efter beskedet satt tätt intill varandra i hennes sjukhussäng grät vi tillsammans i ett slags tyst insikt om att vårt gemensamma liv snart kunde vara över. När Peter senare pratade med läkaren förstod han att prognosen såg mycket dålig ut. – Jag frågade ”hur länge ...?” utan att fullfölja meningen. Läkaren skakade på huvudet. ”Men om ett år sitter vi inte här?” försökte jag för att få ett besked. ”Nej, det gör vi inte”, blev svaret. Två veckor senare låg Kerstin på nytt i datortomografen på sjukhuset – och hon log. Det är så Peter vill minnas henne, innan kortisonet och sjukdomen förändrade utseendet. Håret var långt och tjockt, föll mjukt över axlarna. Leendet var varmt, nästan som när hon var ung, beskriver han i boken. Oron fanns gömd inombords. I oktober 2014 somnade Kerstin in, nio månader efter att hon fått reda på att tumören växte i hennes hjärna. Nu har Peter skrivit en bok om sina tankar och känslor under sjukdomstiden och efter hennes död. Titeln är ”En dag i sänder – när sorgen slår följe med livet.” Boken har formen av ett samtal med Kerstin, med besök på platser som de hade gemensamt: de steniga stränderna på Öland, skogsbrynen med de sjungande vårfåglarna och radhuset med sina minnen. Där finns också barnen Rasmus och Julia. I boken skriver Peter att han på sin 25-årsdag bjöd Kerstin på ett glas vin och lite ost i sin lägenhet. De hade nyligen märkt av attraktionen mellan dem. Så minns han att Kerstin gråtit när de älskat en av de första gångerna hon sov över hos honom den där vårvintern: ”Stilla, skyddslös, låg du där, inte mer än ett andetag från mig. Min undran fick passera tyst förbi. Jag strök dig bara över kinden. Våra liv började vävas samman”. – I början av Kerstin sjukdom, trettio år senare, intalade jag mig att det kunde ske ett under, att läkarna skulle lyckas med sin behandling eller att Kerstin helt enkelt skulle ha tur. Men snart insåg jag att det bara var en from förhoppning. Efter sjukdomsbeskedet slutade Peter att arbeta för att vara med Kerstin så mycket som möjligt. Han säger att alla relationer går upp och ned. – Så var det även för oss, vårt förhållande hade haft sina toppar och dalar. Nu bestämde jag mig för att vara nära henne så mycket jag bara kunde. De första månaderna var Kerstin ”frisk” och livet flöt på så normalt det bara kunde, men sedan blev Peter mer och mer av en vårdare. – Kerstin var den som alltid gav till andra, inte minst till mig och barnen. Nu ville jag bara ge och ge så mycket jag kunde. Nu var det hennes tid att få. – Paradoxalt gav detta mig mycket eftersom vi kom varandra nära på ett sätt som vi inte gjort på många år. Vissa dagar var det svårt och jobbigt att stötta henne, men det kändes så självklart att göra det. Och sorgligt var det, förstås. Nära, hur menar du då? – Vi talade om livets stora frågor och om mer vardagliga ting, vi talade om barnen, om allt vi upplevt tillsammans, om alla minnen. Vi fick kontakt med kärleken som hela tiden funnits i vår relation, men ibland mer i bakgrunden. Jag minns att Kerstin vid ett tillfälle sa att hon kände igen den Peter hon blev tillsammans med. Det var som om vi hittade tillbaka till varandra igen. Tre månader efter sjukhusbeskedet tog Peter och Kerstin en vårpromenad. Solen värmde deras ansikten och i skogen sjöng rödhaken och koltrasten. Kerstin upplevde en sorts lyckorus och så sa hon: ”Tänk att man måste dö för att lära sig leva”, berättar Peter. Orden har han burit med sig sedan dess. Under sjukdomen hade Kerstin ett stort stöd av tre gamla väninnor och av sin syster. Peter däremot upplevde att han var ganska ensam med sina tankar och känslor, även om sonen Rasmus fanns där som ett stöd i vardagen och någon att prata med. – Kanske är det en schablonbild, men kvinnor tycks ha ett större nätverk kring sig om de själva eller någon anhörig drabbas vid sjukdom, separationer eller olyckor. Män är kanske inte världsbäst på ett söka hjälp och stötta varandra. Egentligen hade jag mest ett behov av att få hjälp med det praktiska, inte att prata. Tänkte du någon gång på att fly från allt det jobbiga? – Nej, men däremot var jag rädd för att inte orka finnas där till slutet. Det var som om vi sprang på upploppet mot ett målsnöre som vi visste fanns, men inte var någonstans. Och hur tog dina barn det hela? – Sonen Rasmus var närvarande så snart vi förstod hur mycket hjälp Kerstin behövde. För dottern Julia tog det längre tid att acceptera att hennes mamma var så sjuk att hon skulle dö. Men så reste vi till Öland hela familjen och då kom hon i fatt, insåg vad som väntade. Sista tiden stöttade vi alla varandra. Hur hanterar du förlusten, sorgen, i dag? – Vi kom varandra så nära i slutet innan Kerstins medvetande blev alltför påverkat. Jag skrev boken som ett minne över henne, som en gåva till henne. Samtidigt bearbetade jag allt inne i mig, på djupet. – Det tog mig ett par år att hantera det som skedde. Sorgen finns där fortfarande, men numera i korta stunder. Saknaden får jag leva med resten av mitt liv, men det är en varm saknad. Hur fungerade vården? – Sedan vår dotter som liten vårdats på sjukhus kände Kerstin ett stort obehag inför sjukvården. Men på Karolinska i Solna fick Kerstin ett bra bemötande, där var hon trygg. Den palliativa vården på slutet i Södertälje var också väldigt bra. När Kerstin blev sämre och fick bo korta perioder på den palliativa avdelningen fick Peter bra avlastning, säger han. – Hela den sista månaden låg hon där. Det var en stor lättnad för mig och barnen att inte behöva vårda henne i hemmet mot slutet. En dag innan Kerstin var på väg att bli riktigt dålig gick Peter förbi en vacker skogsklädd del av kyrkogården i Södertälje. När han kom hem berättade han att han ville bli begravd där någon gång i framtiden. ”Då vill jag också det”, kommenterade Kerstin. När Peter nu är ute och rastar hunden Malte går han ofta till kyrkogården där urnan med askan efter Kerstin är begravd. – Jag har alltid varit intresserad av döden och inte haft svårt att samtala om den. För mig är det ingen sorg att besöka Kerstins grav. Det är bara ett naturligt sätt att hålla kontakten med henne. Under sjukdomsperioden var dagarna och nätterna fyllda av mediciner, cellgiftbehandlingar, mer mediciner, ordna med mat, ännu mer mediciner ... tiden att reflektera var begränsad, säger Peter. – Den bok jag skrivit blev ett sätt att i lugn och ro reflektera över det som hänt. Med boken har cirkeln slutits på något sätt. Jag tänker mycket på Kerstin, men nu är det dags för en ny fas i mitt liv. Som att träffa en ny partner? – Jag söker inte aktivt, men min dotter frågade när hon var hemma nyligen om jag varit på någon dejt. Så säger hon att jag inte kan leta efter en ”mammakopia”, någon som är som Kerstin. – Jag tror att det är viktigt gå vidare – men också att orka minnas. Ett halvår efter Kerstins död föddes hennes och Peters första barnbarn. Peters tankar efter Kerstins död ”Att bli arg och förbannad när någon blir dödssjuk är en naturlig reaktion. Är man arg så är man, men i längden tror jag att en massa ilska kan skada en själv. Vi kan inte påverka det som händer. Om det är möjligt, ta ledigt från arbetet och var nära den som är svårt sjuk. Den närhet jag upplevde med Kerstin den sista tiden vill jag inte vara utan. Jag är lite av en ensamvarg, men det är viktigt att ha någon eller några att samtala med. Mina barn och jag har stöttat varandra. Vi saknar Kerstin, men vi har kommit varandra nära. Kärlek, värme och omsorg – om oss själva och andra kan hjälpa oss när marken skakar under våra fötter. Efter Kerstins död skrev jag korta texter som jag lade ut på Facebook. Jag fick uppskattande kommentarer som hjälpte mig att ta mig igenom den första svåra tiden. Jag, mina barn, släkt och vänner tittade och tittar fortfarande ofta på bilder av Kerstin. Det gjorde och gör att vi minns henne vilket faktiskt lindrar sorgen. Det känns som att hon är med oss.” Peter Fowelin om sin farmor och sin fru: ”Min farmor Edit dog 1953, bara femtiofem år gammal i cancer – eller i kräfta som man sa på den tiden. Den 5 oktober 2104 dog min fru Kerstin i cancer, också hon femtiofem år gammal. Farmor blev hon först ett halvår efter sin bortgång, när vår familjs första barnbarn föddes. Så länge minnen och berättelser om oss finns kvar, lever vi också kvar. En tanke med den bok jag skrivit är att spara pusselbitar till bilden av Kerstin för framtiden.” Böcker som handlar om att ha förlorat en partner ”Livslägen” av Julian Barnes (Forum, 2014). ”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion (Atlas, 2005). ”Dagbok från ditt försvinnande” av Malin Lagerlöf (W&V, 2016). ”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten (Albert Bonniers förlag, 2015). ”Änkans bok” av Joyce Carol Oates (Albert Bonniers förlag, 2011). ”Timme för timme, dag för dag – min väg genom sorgen” av Cyndee Peters (Trevi, 1988). ”När livet måste gå vidare: att hantera sorgen när din älskade gått bort” av Ken Olofsson (Beijboms Books, 2014). ”Handbok om sorg” av Agneta Grimby och Åsa K. Johansson (finns för nerladdning och kopiering (dock inte i försäljningssyfte) på www.redcross.se). ”Anteckningar under dagar av sorg” av C. S. Lewis (Libris, 2013). ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” av Tom Malmquist (Natur & Kultur, 2016). ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död” av Christina Karlberg, Marita Warborn Lundgren (Calwardos, 2016). ”Sorgens skiftningar” av Agneta Willans (Förlaget Mormor, 2014). Sorg och sorgearbete Sorg är en känsla som kan innebära att vi mognar som människor, men den kan lika gärna förändra tillvaron så att den blir mer tom och innehållslös. Liksom exempelvis kärlek, glädje och ilska finns sorgen med oss hela livet. Men sorgen förändras över tid, från dag till dag. En del liknar den vid en vandring genom mörka skogar, där det här och var dyker upp gläntor fyllda av ljus. Denna vandring brukar kallas för sorgearbete. På Vårdguiden finns länkar till organisationer som kan vara ett stöd i sorgen. Där finns också tips om böcker att läsa för den som förlorat en nära anhörig, vän eller kollega. Läs mer på: http://www.1177.se ", "article_category": "other"}
{"id": 12575, "headline": "May önsketänker om Brexit", "summary": "Theresa May ger sken av att britterna tack vare Brexit kan få bättre handelsavtal med länder utanför EU och hoppas på en snabb uppgörelse med Trumps USA. Det är bara önsketänkande.", "article": "Storbritanniens premiärminister Theresa May leder sitt land till en mycket ”hård” Brexit 2019, kanske utför ett stup, om det lämnar EU utan ett utträdes- eller handelsavtal. I sitt tal den 17 januari skisserade May sina mål för förhandlingarna med EU och lovade att prioritera de hårdnackade Brexitväljarnas krav framför landets ekonomiska intressen. Det är inte förvånande att May valde en Brexitvariant där Storbritannien lämnar både EU:s inre marknad och dess tullunion: hon vet föga och bryr sig ännu mindre om nationalekonomi. Hennes yttersta strävan är att överleva som premiärminister, och hon tror att invandringskontroll – en personlig besatthet sedan länge – gör henne populär bland Brexitväljarna, och att nationalisterna i hennes konservativa parti ska lugna sig om hon sätter punkt för EU-domstolens jurisdiktion i Storbritannien. Detta utesluter fortsatt medlemskap i den inre marknaden. Hittills har Brexitväljarna förnekat att det skulle finnas någon motsättning mellan att avvisa fri rörlighet och att bevara frihandeln inom EU. I en dumdryg kommentar påstod utrikesminister Boris Johnson att britterna kunde äta sin kaka och ha den kvar. Nu har May medgett att det är omöjligt. Ekonomiskt förlorar Storbritannien dubbelt upp. Fördelarna med frihandeln försvinner och även bidragen från flitiga, skattebetalande migranter från EU. Brittiska tjänsteföretag, särskilt i finansbranschen, mister den rätt som de i dag har att operera fritt inom EU. May var inte lika ärlig om konsekvenserna av ett utträde ur tullunionen. Hon vill att britterna ska fastställa sina egna tullar och andra åtaganden i Världshandelsorganisationen (WTO) och sedan självständigt skaffa sig förmånliga arrangemang – missvisande kallade ”frihandelsavtal” – med en del länder. Detta medför tullkontroll på handeln mellan Storbritannien och EU, också varor och tjänster som går över gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland. En ny gränsbyråkrati måste övervaka att kunderna rättar sig efter reglerna, räkna fram importtullar beroende på var varorna har sitt ursprung, garantera betalning, verifiera att varorna stämmer med EU:s normer etcetera. Detta blir extra kostsamt och besvärande för tillverkare med komplicerade just-in-time-leveranser. I bilar ”made in Britain” ingår många komponenter som korsar gränser flera gånger under tillverkningsprocessen. May vill ha ”friktionsfri” handel genom ”associerat medlemskap” i tullunionen, trots att detta direkt motsäger hennes tal om att Storbritannien inte vill vara ”halvt inne, halvt ute” ur EU. Ett sådant arrangemang är logistiskt omöjligt, strider mot WTO:s regler och är inte politiskt trovärdigt. Mays löfte att samtidigt ordna ett utträdes- och ett handelsavtal – och båda inom två år från processens formella början (i slutet av mars) – är lika orealistiskt. EU fordrar att skilsmässovillkoren fastställs innan eventuella framtida relationer diskuteras. Det är ingen formalitet. Båda sidor kan enas om att EU-medborgare som redan vistas i Storbritannien och britter i EU får stanna där de är, men ett försök av endera sidan att använda dessa människors status som en bricka i spelet kan slå slint. Dessutom kräver EU Storbritannien på upp till 60 miljarder euro för utestående skulder. Mays hot att hellre avbryta förhandlingarna än acceptera ett dåligt avtal kan bli trovärdigt eftersom hon skulle kunna skylla på EU för det kaos som uppstår. Men hennes hot att slå tillbaka mot EU genom att sänka brittiska skatter och upphäva regleringar fungerar inte. Det finns inget stöd för ett sådant schackdrag, och om finansiella regleringar avskaffas bryter Storbritannien mot sina internationella åtaganden. May har dessutom utfäst sig att hjälpa arbetarklassen, stärka de anställdas rättigheter och se till att internationella företag betalar sin andel av brittiska skatter. Även om May kan få till ett utträdesavtal är det omöjligt att förhandla fram och ratificera ett handelsavtal sektor för sektor på mindre än två år. Handelsavtalet mellan EU och Kanada tog sju år att tröska igenom och var nära att stjälpas av Belgiens vallonska regionparlament. Det blir inget ”gradvis genomförande” av ett handelsavtal som inte är färdigförhandlat, så brittiskbaserade bilföretag, finansinstitutioner och andra firmor som exporterar till EU bör bereda sig på den ”klippkant” som May vill undvika. May påstår att hon tack vare Brexit kan få bättre handelsavtal med länder utanför EU, och hon hoppas på en snabb uppgörelse med Trumps USA. Men med Storbritannien i ett sådant desperat förhandlingsläge hade även en administration under Hillary Clinton varit obeveklig på den amerikanska industrins vägnar. De amerikanska läkemedelsföretagen vill redan att det pressade brittiska sjukförsäkringssystemet ska betala mer för deras mediciner. Trumps administration blir ännu mer hårdhänt. Liksom Kina och Tyskland exporterar Storbritannien mycket mer till USA än landet importerar därifrån. Trump vill inte veta av sådana ”orättvisa” handelsunderskott och har lovat att avskaffa dem. Var försiktig med vad du önskar, premiärminister May. Översättning: Margareta Eklöf, Copyright: Project Syndicate I bilar ”made in Britain” ingår många komponenter som korsar gränser flera gånger under tillverkningsprocessen. Philippe Legrain är brittisk ekonom. Åren 2011-2014 var han rådgivare till EU-kommissionens ordförande. ", "article_category": "other"}
{"id": 12576, "headline": "”OS i Stockholm 2026 kan bli förebild för idrottsevenemang”", "summary": "OS och Paralympics i Stockholm 2026 kan bli en ledstjärna för idrottsevenemang som håller fanan högt för mänskliga rättigheter, transparens och hållbarhet. Och möjligheten att utöva paralympisk vintersport i en storstad kan bli en injektion för hela rörelsen, skriver företrädare för Riksidrottsförbundet, Parasportförbundet och SOK.", "article": "I dag, fredag, presenteras Stockholms stads utredning om vinter-OS till Sverige. Nu är det dags för idrottsrörelsen och andra att pröva det nya underlaget. Hur svarar det mot möjligheterna att arrangera OS och Paralympics 2026 som är hållbara fullt ut, att bli den inspirationskälla ett OS och Paralympics ska vara? Ett OS och Paralympics är en tioårig process som kan vitalisera både idrotten och folkhälsan samt utnyttja idrottens kraft som samhällsbyggare. En ansökan om ett OS och Paralympics kräver att en svensk opinion tycker att det är i linje med andra viktiga samhällsintressen. Stora internationella idrottsevenemang kan stärka den nationella stoltheten, sammanhållningen och de goda värderingarna som knyter Sverige samman och fungerar som manifestation för människors lika värde och rättigheter. Ett OS och Paralympics är den yttersta ”kronjuvelen” av internationella idrottsevenemang och stärker den nationella strategi idrotten har tillsammans med besöksnäringen. I en värld där murar byggs, protektionism hotar, och ”vi och dem”-tänkandet sprids som en farsot behövs mötesplatser som manifesterar människors lika värde och rättigheter. En svensk ansökan ska skicka rätt signaler och erbjuda ett OS och Paralympics som blir de källor till inspiration och framtidstro som de ska vara. Diskussionen om stora internationella idrottsevenemang har ofta handlat om usla arbetsvillkor och slöseri med pengar. Vid vissa OS och Paralympics har kostnaderna blivit så höga att andra viktiga satsningar kommit i kläm. När mänskliga rättigheter kränks och korruption skakar spelen blir även idrotten i sig solkig. En etisk, social, ekonomisk, och miljömässig hållbarhet måste prägla en svensk ansökan och ett svenskt OS och Paralympics. Det innebär: att använda befintliga arenor, eller temporära, och där det behövs nya ha en plan för deras fortsatta användning att minimera transporter och använda fossilfria alternativ för dem som är nödvändiga att ställa hållbarhetskrav på leverantörer att alla engagerade i arrangemanget, både anställda och volontärer, ska ha schyssta arbetsvillkor att ha en realistisk budget i balans och en transparent uppföljning av den IOK, Internationella olympiska kommittén, har tagit tag i problem som hotat spelens renommé. Kravet på hållbarhet preciseras steg för steg. Ett etiskt ramverk är infört och ett uttryck för detta är att IOK:s bidrag till arrangerade länder ökat rejält. Det innebär minskad risk i projektet, ökad möjlighet till temporära lösningar och att mindre länder kan ta på sig värdskapet. Med detta sagt, låt oss slå fast, att Sverige inte har de ekonomiska förutsättningarna att arrangera ett sommar-OS och Paralympics. Det är helt enkelt för stort. Ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm är däremot möjligt att genomföra och skulle kunna erbjuda ett unikt koncentrerat koncept i en huvudstad. Sverige skulle få visa världen hur idrott, också vinteridrott, kan bli en naturlig del av en aktiv livsstil också i en storstadsregion. OS och Paralympics ska också användas som inspiration och hävstång för utveckling av idrotten i hela landet. I det sammanhanget är det viktigt att tydliggöra att ett OS och Paralympics inte på något sätt får belasta de ordinarie statsanslagen till idrotten. Dessutom behöver nödvändiga satsningar som är planerade för det lokala vardagsidrottandet i berörda orter genomföras enligt plan och inte drabbas genom nedskärningar eller bortprioriteringar. Möjligheten att utöva paralympisk vintersport i en storstad, vore en injektion för hela den paralympiska, globala rörelsen. Redan en ansökan om OS och Paralympics skulle kunna fungera som en katalysator för att ta itu med de stora utmaningar som fortfarande kvarstår vad gäller integration av personer med funktionsnedsättning i Sverige. I målgruppen är det dubbelt så vanligt att ha en stillasittande fritid än bland befolkningen i övrigt. Ett OS och Paralympics i Stockholm och de krav som naturligt följer med det skulle innebära bättre tillgänglighet på våra idrottsanläggningar, men framförallt att parasporten sätts högt på agendan. Ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm skulle i hög grad baseras på den infrastruktur som redan finns på plats: flygplatser, hotellrum, stora arenor och idrottsanläggningar. Av det som skulle behöva byggas nytt skulle det mesta vara sådant som ändå behövs givet Stockholms storlek, expansion och stora utövarskaror av vintersport, särskilt naturligtvis nya bostäder och studentbostäder. Annat skulle behöva byggas upp, för att sedan monteras ner igen efter spelen på det sätt som sommar-OS i London visade vägen för. En risk som lyfts fram när det gäller vinter-OS i Stockholm är vädret. I spelens kalkyler för ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm ingår det att all snö som nyttjas produceras på konstgjord väg, och att spelen därmed är genomförbara även under de varmaste tänkbara förutsättningar. Sverige har genom samarbetet mellan idrottsrörelsen och LO varit internationellt tongivande när det gäller att ställa krav på arbetsvillkor, arbetsmiljö och fackliga rättigheter vid byggnation av anläggningar inför ett OS. Förhoppningsvis skulle vi kunna tjäna som exempel och föredöme internationellt. Ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm skulle kunna förberedas och arrangeras ekonomiskt hållbart – och vara möjligt för ett land som Sverige att klara av. Det kommer inte att vara gratis, men man glömmer lätt att det i dag finns en intäktssida som gör ekonomisk balans för OS-genomförandet nåbart. Redan det mycket stora ekonomiska bidrag IOK numera ger värdstäderna skapar en helt ny ekonomisk totalbild än vid tidigare försök att söka OS och Paralympics. En ansökan ligger helt i linje med vårt lands exportstrategi som bejakar fler internationella evenemang till Sverige. Ett vinter-OS och Paralympics kan fungera som ett samlande projekt för Sverige med spännande möjligheter till innovationer och nya framsteg på flera områden samt vara en viktig inspiration i folkhälsoarbete och integration. Värden skulle kunna tillföras redan nu på vägen fram mot 2026 för idrotten, kulturen, näringslivet, politiken, organisationer och enskilda individer. Vi är övertygade om att Stockholm 2026 kan bli en ledstjärna för internationella idrottsevenemang som håller fanan för mänskliga rättigheter, transparens och hållbarhet högt. Idrottsrörelsen vill medverka som inspiratör och till att fler sätter sig in i frågan om ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm 2026 samt hur frågetecken kan hanteras. Regeringen, partierna, aktuella kommuner och idrottsrörelsen har nu nyckelroller i en öppen och konstruktiv dialog och analys av möjligheterna. Väl så viktigt är också att Stockholm 2026 diskuteras vid fikaborden runt om i Sverige. Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet Margareta Israelsson, ordförande Parasportförbundet Hans Vestberg, ordförande Sveriges Olympiska Kommitté I spelens kalkyler för ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm ingår det att all snö som nyttjas produceras på konstgjord väg, och att spelen därmed är genomförbara även under de varmaste tänkbara förutsättningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 12584, "headline": "”Valet av terapi måste anpassas till patienten”", "summary": "SLUTREPLIK. Det är beklämmande att såväl projektledningen som våra forskarkollegor avfärdar vår kritik (DN Debatt 15/1) som ett partiskt utspel från ”anhängare av andra terapimetoder” snarare än bemöter den sakligt. Studier av vad det är som bidrar till psykoterapins goda effekter visar att patientens förutsättningar och terapeutens förmåga att vara lyhörd för dem och anpassa behandlingen till den enskilde patientens motivation och livssituation är centrala för resultatet, vilket naturligtvis understryker vikten av en öppenhet i behandlingsutbudet, skriver 19 psykologer och psykiatriker.", "article": "Vår debattartikel om förslaget till nya riktlinjer för vård av depression och ångest har fått stor uppmärksamhet. Vi är förstås glada för det eftersom frågan är så viktig. Vår artikel har fått stöd av flera forskare, verksamma terapeuter och även av personer med patientperspektiv. Vi välkomnar de kommentarer som vi fått på artikeln, både från projektledningsgruppen för de nya riktlinjerna för depression och ångest och från en grupp forskarkollegor. I båda svaren lyfts vikten av att riktlinjerna baseras på forskning fram, något vi som forskare inom fältet självklart håller med om. Vi tycker därför att det är beklämmande att såväl projektledningen som våra forskarkollegor avfärdar vår kritik som ett partiskt utspel från ”anhängare av andra terapimetoder” snarare än bemöter den sakligt. Vad värre är framförs felaktigheter som stöd för avfärdandet. När det gäller depression hävdar exempelvis projektledningen att KBT visats vara den mest effektiva terapiformen i högkvalitativa studier. Detta stämmer inte med forskningen vilket också påpekas av våra forskarkollegor. Dock menar dessa att likvärdigheten mellan olika etablerade terapiformer endast gäller lindrigare tillstånd men forskningen visar samma resultat även vid måttlig depression, dvs merparten av alla deprimerade patienter. I de nordiska grannländerna och även i andra länder gör man en mer korrekt bedömning av det aktuella forskningsläget, eftersom flera högkvalitativa metaanalyser från senare år visar att flera psykoterapimetoder (bland annat KBT, IPT och PDT) är likvärdiga vad gäller effekten på lindrig och medelsvår depression (se exempelvis Cuijpers et al., 2008). Att vi påpekade att en stor andel patienter hoppar av KBT verkar våra forskarkollegor tolka som kritik specifikt mot KBT. Avsikten var att påpeka att patienter är olika. Inget passar för alla. Vi behöver därför en vård som kan möta detta snarare än likrikta utbudet. Det finns starkt stöd för att andra faktorer än den specifika terapiformen är centrala för utfallet vilket helt bortses från i riktlinjerna. Våra forskarkollegor avfärdar denna forskning genom att påstå att effekterna av exempelvis terapeutens skicklighet, patienters preferenser och alliansen bara svarar för en mindre del av utfallsvariansen. Men de glömmer bort att berätta att de forskare som de hänvisar till uppskattar att skillnaderna mellan terapiformer förklarar betydligt mindre andelar av utfallsvariationen, sannolikt inte mer än 1-2 procent (Wampold & Imel, 2015). Flera senare forskningsgenomgångar från denna och andra forskargrupper visar samma proportioner. Studier av vad det är som bidrar till psykoterapins goda effekter visar snarare att patientens förutsättningar och terapeutens förmåga att vara lyhörd för dem och anpassa behandlingen till den enskilde patientens motivation och livssituation är centrala för resultatet, vilket naturligtvis understryker vikten av en öppenhet i behandlingsutbudet. Projektledningen avfärdar vidare vår farhåga att riktlinjerna kommer att leda till likriktning och hänvisar till att det är ett ”tydligt budskap” i riktlinjerna att det bör finnas alternativ samt att rekommendationerna är på gruppnivå. Detta ligger långt ifrån vår läsning av riktlinjerna. Snarare framstår texten som ett ideologiskt färgat styrdokument som leder svensk psykiatri i en riktning där patienters olika behov och förutsättningar ges mycket lite utrymme. Avslutningsvis påpekar projektledningen att riktlinjerna är ute på remiss och att det fram till 31 mars är möjligt att lämna synpunkter. Detta är välkommet och vi hoppas att man tar intryck av de synpunkter som kommer in snarare än avfärdar dem. 15 januari 2017 Debattartikel Sjutton nordiska forskare: ”Enfaldiga riktlinjer för behandling av depression” Repliker Socialstyrelsens projektledningsgrupp i arbetet med nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom: ”Ingen likriktning i nya riktlinjerna” Nio forskare: ”Låt vetenskapen styra valet av behandling” Slutreplik från nitton nordiska forskare: ”Valet av terapi måste anpassas till patienten” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12585, "headline": "Motstå din impuls att ”rätta” det tonåringen säger", "summary": "”Vi som hade en så fin relation” och ”vad gör jag för fel?”. Föräldrar känner ofta oro för sitt tonårsbarn. Motiverande samtal kan förbättra förhållandena i familjen, menar läkaren Charlotte Skoglund.", "article": "Föräldrar vill nästan utan undantag sina barn väl. Men om de väljer att kliva in på ”vet-bäst-arenan” kan det gå riktigt snett i relationen med tonårssonen eller -dottern. Överläkaren Charlotte Skoglund har själv fastnat i den fällan – trots att hon är specialist i psykiatri och dagligen möter ungdomar i sitt arbete. – Min tonårsdotter Nike märker direkt när jag skärper mig och söker samtal i stället för att låta mig dras med i mina känslor av att vilja uppfostra henne och säga vad som är rätt eller fel. I dag arbetar Charlotte Skoglund på vårdföretaget Cereb med utredning och behandling av barn och vuxna med adhd eller autism. Hon forskar också på Karolinska institutet. När Charlotte tidigare var knuten till Maria ungdom i Stockholm mötte hon unga med missbruksproblem. Det är en grupp som kan vara särskilt svår att nå och som kan känna stort motstånd mot att förändra delar av sitt liv som gör oss vuxna oroliga. – Så gick jag en kurs i motiverande samtal och där lärde jag mig mer om effektiva sätt att kommunicera än under hela min läkarutbildning. Alla kan snabbt lära sig mer om den här metoden, säger Charlotte Skoglund. Nu, tio år senare, har hon skrivit boken ”Lyssnar din tonåring?” utgiven av förlaget Natur & Kultur. Medförfattare är psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz, som har bred erfarenhet i ämnet och har tidigare skrivit flera böcker om motiverande samtal. – Ofta samtalar vi föräldrar med våra tonåringar på ett sätt som kan väcka irritation och motstånd hos dem, säger Charlotte Skoglund. När vi snarare borde möta dem med nyfikenhet och förståelse. – Men tonåringar vet redan väldigt mycket om hur livet fungerar utifrån sitt eget perspektiv och det är lätt att hamna på olika barrikader, och i stället för att underlätta dialog skapa motstånd. Läs mer: Vuxna borde inspireras av tonåringars kreativitet, tycker den amerikanske psykiatern Daniel Siegel. Därför är det ofta inte särskilt fruktbart att börja argumentera, försöka motbevisa och tala om för tonåringar att de har fel, fortsätter Charlotte Skoglund. – Det värsta som finns är att inta ett von-oben-perspektiv, och att inleda samtalet från en ”vuxenexpertnivå”. För tonåringar handlar mycket om att hitta ett nytt sammanhang utanför familjen. Därför lyssnar de ofta hellre till kompisarna än till sina föräldrar när det gäller värderingar och till exempel synen på alkohol och andra droger. Läxor, hushållsarbete, alkohol, droger, rökning, sociala medier, sömn, träning, hur länge man får vara ute, hänsyn till resten av familjen ... det finns många saker som kan leda till konflikter mellan föräldrar och deras växande barn. – Det är därför så viktigt att skapa en fungerande relation till tonårsbarnet. Den ökande psykiska ohälsan hos ungdomar är också ett skäl till att stötta föräldrar att hitta en meningsfull och respektfull relation till sina barn. – Ingen är bättre expert på sitt barn än mamman eller pappan. Men om ett barn har allvarliga problem så behöver naturligtvis hjälp och stöd utifrån kopplas in, påpekar Charlotte Skoglund. Enligt henne och Liria Ortiz kan motiverande samtal underlätta kontakten mellan föräldrar och deras tonårsbarn. Motiverande samtal är en metod som allt oftare används för att hjälpa människor att kunna förändra sina beteenden. Den används inom exempelvis psykiatri, socialt arbete, skolhälsovård och kriminalvård. Det handlar inte om någon form av terapi utan är en metod för just samtal och kommunikation. – Det unika med metoden är att den fungerar lika bra i professionella sammanhang som i vardagslivet. Därför kan den vara så användbar för till exempel tonårsföräldrar, säger Charlotte Skoglund. Enkelt utryckt bygger motiverade samtal på tre huvudprinciper: • Att hjälpa den andra personen att hitta sin egen motivation till förändring. • Att hålla tillbaka sin rättningsreflex, önskan att korrigera den andras åsikter eller uttalanden. • Att förhindra att man väcker motstånd hos den andra. – Särskilt de två sista punkterna är viktiga i ett samtal mellan en förälder och en tonåring. Jag har så många exempel på när det uppstått en ömsesidig förståelse i stället för en inflammerad konflikt, säger Charlotte Skoglund. Ofta hörs tonårsföräldrar klaga över att deras barn aldrig lyssnar, att de saknar förmåga att ta till sig den vuxnes råd och förmaningar. – Men tänk om det i stället beror på förälderns oförmåga att lyssna och kommunicera. I boken skriver vi att den hårda sanningen är att om vi vill att någon ska lyssna på oss behöver vi börja med att själva lyssna. – Tonåringar kan uppleva snabba känslokast och det kan vara en orsak till att de ibland har svårt att lyssna, även om de vill. I alla lägen gäller det som förälder att visa att man är genuint intresserad av sitt barns tankar och åsikter. Ett tips för att hitta en gemensam och jämlik plattform att samtala kring är att be tonåringen att lära mamma eller pappa mer om sociala medier, säger Charlotte Skoglund. Nio av tio unga mellan 15 och 24 år använder sociala medier varje dag. – Tonåringar vet ofta mer än vi om hur det fungerar, och där kan den vuxna och tonåringen hjälpa varandra genom att byta roller för en stund. Den vuxna kan å sin sida hjälpa tonåringen att utveckla en inre kompass för att kunna möta faror och fällor på nätet. Charlotte Skoglund påminner om att tonåren och de första åren som vuxen är fyllda av möjligheter och men också av risker. Mellan 15 och 25 år genomgår hjärnan en stor förändring. Humöret går upp och ner, och tonåringen har svårt att alltid inse konsekvenserna av sitt agerande. Liknande förändringar i beteendet kan förekomma hos personer som mår psykiskt dåligt eller har problem med alkohol eller droger. – Ibland kan det därför vara svårt att skilja beteendet hos en tonåring som försöker hitta sin nya roll och identitet från beteendeförändringar som är kopplade till just droger och psykisk ohälsa. Charlotte Skoglund funderar kring hur föräldrar historiskt har sett på tonåren och de speciella behov och beteenden som kan uppstå under denna period i livet. Möjligen hade föräldrar i allmänhet tidigare inte alltid så stort fokus på att bygga upp ömsesidiga relationer till sina tonårsbarn. – Mina föräldrar hyste så klart samma kärlek och omsorgskänslor för mig som jag känner för mina barn – men de hade inte den moderna kunskapen och forskningen till stöd för att möta tonåringens behov som vi har tillgång till i dag. De tillhörde en annan generation. Trots att alla föräldrar vill sitt barn bästa kan det alltså gå snett och uppstå konflikter i familjen, säger Charlotte Skoglund. Hon framhåller att motiverande samtal är en metod som är lätt att ta till sig. – Den kräver inga långa kurser eller läsning av tjocka och faktaspäckade böcker. Egentligen handlar mycket om sunt förnuft. Det handlar bland annat om att lyssna, att komma med öppna frågor, att inte hela tiden rätta och avbryta den andra – vilket kan vara nog så svårt. Men det är väl värt ett försök. Att utöva föräldraskap är en blandning av att lyssna, vägleda och sätta gränser, säger Charlotte Skoglund. Så talar du med din tonåring Akta dig för att vara för påträngande. Var alert när din tonåring vill prata och skjut inte upp samtalet för att du gör något annat ”viktigt”. Gå på promenad tillsammans. Det är ett bra tillfälle för att inleda ett samtal, man behöver inte stirra varandra rakt i ögonen. Var genuint nyfiken. Det är A och O. Lägg band på din oro och tvinga inte på tonåringen ditt eget budskap. Många vill avbryta och rätta om de hör någon yttra något tokigt. Det kan vara förödande för samtalet. För att inte avbryta och rätta Lyssna minst en minut utan att avbryta. Det kan låta enkelt, men pröva att vara tyst en hel minut när personen mitt emot maler på om saker som du upplever som fullständigt vanvettiga. Sammanfatta det du hört och be om bekräftelse att du uppfattat situationen rätt. Be om lov att få komma med förslag, tips eller synpunkter. Jämför följande konversationer: Konversation 1 Du: Varför kommer du hem så himla sent? Elin: Men så sent var det väl inte. Du: Men, vadå! Du kom ju två timmar senare än du lovat. Elin: Men tunnelbanan hade slutat att gå och vi var tvungna ... Du: Vad då tvungna? Ni skulle väl ha kollat upp tidtabellen lite bättre. Elin: Du lyssnar inte. Det var inte vårt fel. Tunnelbanan hade ju slutat gå ... Du: Sluta att skylla ifrån dig? Hur ska jag kunna lita på dig igen? Du slingrar dig och kommer med bortförklaringar. Konversation 2 Du: Vad var det som hände i går? Du kom hem senare än vad vi sagt. Elin: Vi hade bestämt att ta bussen, men missade den. När vi kom till tunnelbanan hade den slutat att gå och då ... Du: (Lyssnar klart och inväntar hela historien). Okej, så ni missade bussen och tunnelbanan. Det stämmer? (Kollar så att du uppfattat det hela rätt). Jag blev orolig och tänkte att det hänt dig något (sätter ord på sina känslor). Hur ska vi göra för att det här inte ska upprepas? (ber om lov att få komma med förslag). Skulle det vara möjligt för dig att ringa mig om dina planer ändras? Jag skulle bli mindre orolig och kanske kunna hämta er med bilen om det kniper. Charlotte Skoglund och Liria Ortiz Charlotte Skoglund är överläkare och specialist i psykiatri. Är även forskare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet. Hennes doktorsavhandling handlar om samsjuklighet och behandling vid adhd och beroendesjukdom. Är en flitigt anlitad föreläsare. Liria Ortiz är psykolog och psykoterapeut. En av de främsta i landet inom metoden motiverande samtal (MI). Har skrivit flera böcker inom området och medverkar regelbundet i Dagens Nyheter (Insidan). Metoden ”Craft” I sin bok berättar Charlotte Skoglund och Liria Ortiz även om metoden ”Craft” som kan hjälpa närstående att förmå en person med missbruksproblem att söka och påbörja behandling. Metoden kan även bli ett verktyg för att åstadkomma ett bättre familjeliv. ", "article_category": "other"}
{"id": 12606, "headline": "Bästa boendet för barnen efter skilsmässan", "summary": "Är det bättre för barn av att bo växelvis hos sina båda föräldrar eller att enbart bo hos den ena föräldern efter en skilsmässa? Pågående forskning kan ge svaret.", "article": "Barnpsykologer har tidigare varnat för att växelvis boende – det vill säga att barnet flyttar mellan föräldrarna och bor ungefär lika mycket hos båda – skulle kunna innebära stora svårigheter för barn med separerade föräldrar. Man har bland annat befarat att dessa barn ska bli stressade och rotlösa. Läs även: Så tar du dig igenom separationen En forskningsöversikt med tio svenska tvärsnittsstudier om skolbarn, som forskare i Elvisprojektet vid Stockholms universitet/Karolinska gjort på uppdrag av Socialstyrelsen, visar att så inte alls är fallet. Snarare tvärtom. Enligt studierna mår barn som bor växelvis generellt bättre än barn som bor mer med en förälder. Barn som bor enbart med den ena föräldern mår sämst. Det är ingen skillnad mellan pojkar och flickor. – I vissa avseenden är det inte någon skillnad mot barn med föräldrar som fortfarande bor tillsammans, men i de flesta studier finns en skillnad där barnen med sammanboende föräldrar mår bättre, säger barnpsykologen Malin Bergström, som är en av forskarna bakom rapporten. Man har tittat på i vilken mån barnen uppvisat psykosomatiska symtom som ont i magen, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Samtliga dessa symtom är betydligt mindre vanliga hos barn som bor växelvis hos sina föräldrar än hos barn som bor med en av dem. – Det kan vara så att växelvis boende ger barnen ett mer fullödigt föräldraskap från båda föräldrarna, och att detta är överordnat nackdelarna med att behöva flytta mellan två olika hem. Det är kanske mer stressande för barnet att en förälder ”försvinner” utan att de kan förstå varför, säger Malin Bergström. Hon understryker att man inte kan veta i vilken mån resultatet har med just boendeformen att göra: – Det kan också bero på att relationen mellan dessa föräldrar och mellan föräldrarna och barnen såg annorlunda ut redan innan föräldrarna separerade. Till exempel att dessa föräldrar har varit mer närvarande och lyhörda för sina barn redan från början. Vid en separation kan vissa blomma upp i sitt föräldraskap. Man kan inte bara göra hälften, utan man måste göra allt, om än varannan vecka. Malin Bergström pekar på att föräldrar som delar lika på omvårdnaden också har bättre förutsättningar att få styrsel på andra aspekter av sina egna liv. Att vara ensamstående förälder är betydligt mer krävande, vilket kan göra att det finns mindre ork och energi över till barnet. – Kanske kan det också vara så att de barn som lever med bara en förälder hade det mer besvärligt redan före separationen. Det kan också vara så att en förälder väljer att inte bo med barnet, eller inte förmår att göra det, på grund av egna problem. Malin Bergström tror dock att de flesta svenska föräldrar i dag medvetet tar ett gemensamt ansvar för föräldraskapet. Och att detta håller i sig även vid en separation. – Man anstränger sig till exempel ofta för att bo hyfsat nära varandra under hela barnens barndom för att hjälpa dem med det som är mest stressande med att flytta mellan föräldrarna. Hon tror också att föräldraskapet kan bli tydligare för alla parter vid en separation. När föräldrar bor ihop är det lätt att falla in i olika roller när barnen föds, som man sedan håller fast vid. – Vid en separation kan vissa blomma upp i sitt föräldraskap. Man kan inte bara göra hälften utan man måste göra allt, om än varannan vecka. Då blir det nödvändigt att hitta sin föräldraroll fullt ut. Vi ser också att barn i växelvis boende är mycket nöjda med relationen till sina pappor. Forskningsöversikten gäller skolbarn över tio år. Forskarna har sedan gått vidare för att se om även mindre barn mår bra av växelvis boende. Tidigare har det funnits en stark uppfattning baserad på anknytningsteorier – inte minst bland barnpsykologer och barnpsykiatrer – att små barn (bebisar och yngre förskolebarn) behöver en trygg plats och en trygg anknytningsrelation, menar Malin Bergström. Man har trott att små barn inte har kunnat knyta an till flera personer och skulle lida av att ”anknytningspersonen” är borta för länge. I linje med detta har man också menat att så små barn måste ha täta byten om de ska flytta, för att inte relationerna ska skadas. – Detta teoretiska tyckande som inte har stöd i forskning får konsekvenser för enskilda barnfamiljer. Den internationella debatten om detta har varit otroligt minerad. I dag har den dock svalnat något. Man är överens om att barn kan vara trygga med båda sina föräldrar, om dessa är nära och lyhörda för sina barn. Men det viktigaste är ju att titta på hur det egentligen ser ut, säger Malin Bergström. Preliminära resultat från en nordisk studie med barn från två år har presenterats. – Vi ser redan i våra preliminära resultat samma mönster för små barn som för skolbarnen: de barn som bor växelvis mår bättre än de som bor enbart med ena föräldern. Just nu pågår också en datainsamling för knappt 4 000 treåriga barn i Stockholm och en forskargrupp vid Uppsala Universitet har samlat data från över 3 500 barn mellan tre och fem år i Uppsala. Av datainsamlingen ser man även att växelvis boende är ungefär dubbelt så vanligt som att barnen bor med enbart den ena föräldern även för små barn. Dessutom bestod en stor del av gruppen där barnen bor med endast en förälder av familjer där föräldern skaffat barn på egen hand. – Vi har haft det på känn, men snart kan vi också för första gången visa siffror på att växelvis boende numera är mycket vanligt också bland yngre barn, säger Malin Bergström. Enligt Malin Bergström finns det i Sverige i dag full acceptans för att föräldraledigheten kan fördelas lika mellan föräldrarna. Nu börjar det ses som lika naturligt att barnen delar sitt boende mellan de två föräldrarna efter en separation. Men Skandinavien, och i synnerhet Sverige, är unikt på detta område, menar hon. – Jag var nyligen i Skottland och det är som en annan planet. Mycket av deras åsikter handlar nog om att kvinnorna inte yrkesarbetar i samma utsträckning som i Sverige. Många är fortfarande hemmafruar under småbarnsåren. Tänk på detta om ni ska separera... Vänta inte med att berätta för barnen när ni bestämt er. Det är svårt, men barn känner ofta på sig och innan man berättat är barnen ensamma med sina eventuella funderingar och tankar. Ge hopp och berätta konkret hur ni tänker ordna tillvaron. Bekräfta att ni är ledsna och kanske arga nu på varandra (om ni är det) men att ni vet att det kommer bli bättre om ett tag. Ta emot barnets känslor och frågor utan att försvara er eller prata bort. Att bli ledsen själv när man talar om svåra saker är mänskligt. Återgå till barnet när du samlat dig. Ofta laddar vi för det stora SAMTALET. Men barn tar in sådant här i portioner. Fånga barnets känslor och frågor när de kommer. Även om det råkar vara i kön på Ica eller på väg till ett viktigt jobbmöte. Försäkra barnet om att ni båda älskar det och alltid kommer att ta hand om det (om så är fallet). Ljug aldrig men belasta inte heller barnet med vuxensaker. Det barnen frågar om är det de vill ha svar på. Vad verkar viktigt för barnet att få veta? Hur kan du berätta på en nivå som är lagom för barnet? ... och vid växelvis boende Pröva vad som passar ert/era barn i form av bytesscheman. Utgå inte från ”sanningar” som att små barn måste byta ofta eller tonåringar bo långa perioder. Människor är olika. Att leva mitt i en föräldrakonflikt är plågsamt för barn. Och som vuxna har vi faktiskt makt över våra känslor. Sök hjälp eller behandling om ni har svårt att kommunicera. Umgås inte eller ordna gemensamma barnkalas om det blir stelt eller finns minsta risk att ni börjar bråka. Skapa i stället neutral kommunikation om barnen. Ha ett särskilt mejlkonto så ni är förberedda innan ni öppnar mejlen. Sov på saken eller läs åtminstone varje mejl flera gånger, gärna med ”den andras ögon”, innan du skickar det. Är det neutralt, respektfullt, sakligt? Låt barnet byta via förskola/skola om ni inte kan vara varma och vänliga mot varandra. Barn behöver förutsägbara scheman. Skolbarn och tonåringar kan ha hjälp av gemensam familjekalender. Små barn kan behöva en röd snodd runt armen eller ett snöre i byxhällan för att komma ihåg att det var mamma som skulle hämta. Barn bor inte hos er. De bor i sina hem. Äldre skolbarn och tonåringar behöver känna att de är välkomna också på sina villkor. För förskolebarn är det tryggt om det är sig likt från när de lämnade. Till exempel en anka i badkaret eller en nalle i sängen som man hälsar på när barnet kommer. Ha gärna ritualer för första kvällen när barnet kommit. Särskild favoritmat som ni lagar ihop, till exempel. Visa barnet att du har tid för det! Som nyseparerad eller om barnen är små kan det vara särskilt svårt att vara ifrån barnen. Mms på bestämda tider som visar att barnet har det bra kan underlätta och hjälpa till att bygga ömsesidigt förtroende. ", "article_category": "other"}
{"id": 12608, "headline": "Gunnar Jonsson: Trumps jakt på papperstigrar", "summary": "Den amerikanske presidenten hotar att kassera frihandelsavtalet Nafta. Det vore förödande för Mexiko. Men också för USA.", "article": "Donald Trump har skrotat TPP, vilket är dumt men måttligt dramatiskt eftersom frihandelsavtalet vid Stilla havet aldrig trädde i kraft. Hillary Clinton tänkte också dumpa det, och vänsteryttern Bernie Sanders är överförtjust över den nye presidentens beslut. Värre är det med Nafta. Trump har svurit att omförhandla handelsuppgörelsen med Kanada och Mexiko, och dra sig ur om han inte får som han vill. Det skulle leda till kaos. Nafta har funnits sedan 1994, grundligt förändrat de tre länderna och intimt länkat ihop deras ekonomier. Kanada och Mexiko är USA:s två största exportmarknader. Transkontinentala underleverantörskedjor har skapats. 40 procent av värdet på Mexikos export till USA består av varor importerade från USA. En växellåda kan passera gränsen flera gånger innan den är klar. ”Made in America” betyder ofta att något är tillverkat på olika ställen inom Nafta. Biltillverkarna i Detroit klarar sig inte utan mexikanerna, och mexikanska bilfabriker inte utan amerikanska delar. Frihandelsområdet är en alltmer integrerad ekonomi, jämförbar med EU:s inre marknad. Företagen i USA behöver sälja till hela världen, men då krävs konkurrenskraft som bland annat är beroende av mexikanska löner. Trump kallade under valkampanjen mexikanska invandrare för våldtäktsmän och mördare. Men Nafta är ett ännu rödare skynke, ”det sämsta handelsavtalet i historien”. Om det finns en plan är oklart. Trump har hotat med en ”hög gränsskatt” på produkter från Mexiko, vilket vore döden för Nafta. Tullarna skulle samtidigt höja priserna för amerikanska konsumenter, liksom på exportvaror. Enklare industrijobb kommer att flytta till billigare länder snarare än tillbaka till USA. Mexiko skulle rasa ned i kris och bita tillbaka med egna handelshinder. Fler arbetslösa skulle försöka ta sig till USA, och gränspolisen kanske titta bort. Trump får fler papperslösa att deportera, alternativt bygga en högre mur. Efter 23 år finns det saker att ändra på. E-handel var inte uppfunnet vid starten. Men Trumps Nafta-paranoia riskerar att bli förödande, inte minst för hans väljare. Det är märkligt att en miljardär vet så lite om pengar. ", "article_category": "other"}
{"id": 12612, "headline": "”Vi efterfrågar reformer, inte revolution”", "summary": "SLUTREPLIK. Jacob Lundberg skriver i sin replik på vår artikel (DN Debatt 16/1) att den extrema fattigdomen minskat dramatiskt de senaste decennierna. Men de flesta länder är mer ojämlika idag än för 30 år sedan. Och vi menar att samma system som gör att topprocenten kan dra ifrån alla andra också håller tillbaka de fattiga. Det vi efterfrågar är reformer, inte revolution, skriver Robert Höglund, Oxfam.", "article": "Vår rapport om ekonomisk ojämlikhet har glädjande nog fått många reaktioner (DN Debatt 16/1). Många har, likt Jacob Lundberg i sin replik, lyft att den extrema fattigdomen minskat dramatiskt de senaste decennierna. Något som också Oxfam lyft vid många tillfällen. Fattigdomsminskningen i världen är oerhört glädjande, särskilt för Oxfam eftersom själva anledningen till att vi finns till är för att bekämpa fattigdom. Minskad ojämlikhet är dock en avgörande faktor för den fortsatta fattigdomsbekämpningen. De flesta länder är mer ojämlika idag än för 30 år sedan mätt med GINI-koefficienten. Även om trenden har vänt svagt neråt på senare år så kvarstår det faktum att många lever i mer ojämlika samhällen än för bara några decennier sedan. Det som sticker ut mest är topprocentens inkomster, som har dragit iväg med enorm kraft i många länder. Det vi framförallt lyfter i vår rapport är ojämlikhet gällande förmögenhet, vilken är än mer extrem än inkomst. De bästa tillgängliga datakällorna gör gällande att topprocenten har ökat sin andel av världens förmögenheter så att de sedan 2015 äger mer än de övriga 99 procenten tillsammans. Exemplet i vår rapport som visar att de 8 rikaste äger mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning är en illustration som extremt tydligt visar hur ojämlikt förmögenheter är fördelade, och hur lite de fattigaste har. Det är dock inte, som vissa kritiker verkar tro, ett nyckeltal att sätta mål utifrån. Inte heller anklagar vi de 8 rikaste för någonting. Vissa har lyft fram att det finns höginkomsttagare med studieskulder bland de fattigaste, eftersom vi mäter nettoförmögenhet. Detta är dock är ett marginellt fenomen som inte påverkar helhetsbilden. För att de fattigaste ska kunna ta sig ur sin situation behöver de framförallt högre inkomster. När inkomsterna växer kan de också ackumulera sparbuffertar och annat kapital. Enligt Världsbanken växer de fattigastes inkomster idag alldeles för långsamt för att kunna nå målet om att utrota extrem fattigdom till 2030. För att nå målet pekar banken på att tillväxt inte räcker, utan att det också krävs minskad ojämlikhet i form av att de fattigas inkomster växer betydligt snabbare än alla andras. Oxfam menar att samma system som gör att topprocenten kan dra ifrån alla andra också håller tillbaka de fattiga. Bara genom skatteflykt går utvecklingsländer miste om 100 miljarder dollar per år. Det är ett exempel på pengar som går till de rikaste, men som kunde ha lyft fler ur fattigdom. Om alla företag betalade rimlig skatt och skäliga levnadslöner till sina anställda, och om regeringar tog särskild hänsyn till de fattigaste, skulle fler kunna lyftas ur fattigdom och klyftorna minska. Jacob Lundberg skriver i sin replik att ”Den fattigdom som återstår i världen beror på dålig politik, korruption och fallerande institutioner.” Vi håller med. Exempel på sådan dålig politik är skattelättnader för de rikaste samtidigt som de fattigaste inte har tillgång till god utbildning eller sjukvård. Den mänskliga ekonomin vi förespråkar utgör också ett ramverk för bättre policy och regeringar som tar hänsyn till hela befolkningens behov och som vidtar kraftfulla insatser på områden som kvinnors rättigheter och klimatförändringar. Det vi efterfrågar är reformer, inte revolution. En sund marknadsekonomi är nyckeln till fattigdoms- och ojämlikhetsbekämpning men idag har vi en ekonomi som i orimligt hög utsträckning gynnar toppen. Ekonomin måste fås att fungera för alla, inte bara för de få. 16 januari 2017 Debattartikel Robert Höglund, kommunikationschef för Oxfam i Sverige: ”Världens åtta rikaste äger lika mycket som fattigaste hälften” Repliker Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet och fellow vid Timbro: ”Inkomstojämlikheten i världen minskar” Slutreplik från Robert Höglund, Oxfam: ”Vi efterfrågar reformer, inte revolution” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 12632, "headline": "Peter Wolodarski: Upp med paraplyet, det regnar i Trumps Washington", "summary": "Donald Trump framträdde i fredags som han är: oförblommerad, arg och övertygad om sin egen förträfflighet. Världen är varnad.", "article": "Talet hade en global utblick. Det manade till samarbete, varnade för riskerna med isolering och innehöll en stark plädering för frihandel. ”Protektionism är som att stänga in sig i ett mörkt rum. Regn och vind hålls borta, men också luft och ljus.” Orden framfördes tidigare i veckan i den schweiziska alpbyn Davos. Den som bara hört dem, och inte sett talaren på podiet, hade kanske gissat att Barack Obama var upphovsmannen. Eller Tysklands Angela Merkel. Eller Storbritanniens premiärminister Theresa May. Men personen i fråga var inte en demokrat. Det var Kommunist-Kinas president Xi Jinping, som valde att spela rollen som ansvarsfull global ledare, enpartidiktaturen i nya kläder. Tre dagar senare kom veckans andra stora anförande. Det hölls när Donald Trump svors in som USA:s 45:e president. Den som bara läste talet, och inte uppfattade någon nationalitetskoppling, hade kanske gissat att anförandet hölls av en auktoritär ledare i Sydamerika. Eller av en högernationalist i Europa, som tycker att Vladimir Putin är någon att se upp till. Formuleringarna var så avvikande från ett vanligt installationstal, att de inte ens skulle platsa i en mörk episod av ”House of cards”. Men för den som följt Donald Trumps väg mot världens mäktigaste ämbete var fredagens budskap bekant. Det var nationalistiskt, splittrande och fullt av ilska. Det var ingen tillfällig lapsus, ingen förväxling av manuslappar, inget plötsligt infall. Det var Donald Trump som han är: oförblommerad, arg och övertygad om att han – ingen annan nolla! – kan befria det amerikanska folket från den påstådda förnedringen. Mannen som började sin valkampanj med att kalla mexikanska invandrare för våldtäktsmän höll ett tal där nyckelbegreppet ”America first” användes som ett vapen i Trumps korståg mot verkliga och inbillade faror. Många av de budskap som brukar ingå i amerikanska presidenters installationstal var utbytta mot en exkluderande, nationalistisk retorik. Inte ett ord om att försvara frihet, mänskliga rättigheter eller samarbete baserat på delade värderingar. Frihandel målades ut i svarta färger. ”Vi ska följa två enkla regler: köp amerikanskt och anställ amerikaner”, sade Trump. Fönstret mot världen smälldes igen av den nytillträdde presidenten. Med knuten näve lovade han att USA ska nå storartade framgångar, ja, det kommer helt enkelt att bli fantastiskt bra! Ord har betydelse. Oavsett om det handlade om ekonomi eller försvar ställde Trump USA:s nationella intressen mot resten av världens. Europa, vars säkerhet är beroende av USA:s välvilja och engagemang, kan rimligen inte längre utgå ifrån att tidigare garantier gäller. ”Vi har försvarat andra länders gränser samtidigt som vi vägrat försvara våra egna”, sade Trump. Den tiden är förbi, lade han sedan till. Donald Trump har långt ifrån hela USA med sig. I Washington DC gapade hundratusentals ståplatser tomma när presidenten svors in. Sedan valet har Trump, bortsett från segernatten, inte gjort några ansatser till att ena USA och överbrygga de klyftor som öppnade sig under kampanjen. I en talande Twitterhälsning på nyårsafton valde Trump att använda begreppet ”fiender” för att beskriva sina politiska motståndare. Han agerar konsekvent. Han framträder inte som en vinnare utan som en utstött och lättretad outsider, vars dagshumör är konstant beroende av smicker och beröm. Det krävs inte mycket kritik för att Trump ska twittra ut sin vrede mot antingen etablissemang, medier eller främlingar. De tomma publikytorna under installationstalet riskerar att tolkas som ännu en förödmjukelse, svårsmält för en narcissist. Resten av världen måste hoppas på det minst dåliga och försöka hitta pragmatiska lösningar med Trumpadministrationen. Flera tillträdande ministrar har visat mer hoppfulla sidor. Men vi är varnade. Bytet av herre i Vita huset är dramatiskt. Tidigare avtal och förbindelser kan snabbt komma att omprövas. Europa kan inte längre räkna med att Onkel Sam ställer upp om och när det går illa. Vi kan inte ens utgå ifrån att USA:s regering kommer att stå upp för de värden som under 1900-talet säkrade fred, stabilitet och demokrati i stora delar av Europa. EU måste, om och om igen, försöka hitta konstruktiva lösningar med de nya makthavarna i Washington. Men hotet mot den liberala demokratin och öppenheten är verkligt. I Davos försökte Kinas president framställa sig som den ansvarstagande världens nya ledare. Några dagar senare valde hans regim att försvåra spridningen i Kina av Donald Trumps installationstal. Så mycket för ljuset och luften i det politiska Peking. Ledaren för den fria världen är nu Tysklands förbundskansler Angela Merkel – ett faktum som Sverige och Norden borde dra politiska slutsatser av. Det var ingen tillfällighet att president Obamas sista internationella telefonsamtal gick till henne. Men som Barack Obama själv uttryckt det: ingen enskild ledare klarar detta på egen hand. Det är upp till varje samhällsmedborgare att engagera sig och göra skillnad. Bekymrar du dig för demokratins framtid? Hjälp politiska partier och frivilligorganisationer i stället för att klaga. Oroar du dig för hat på internet? Säg ifrån och stöd dem som står för något bättre. Fruktar du hårdför nationalism och protektionism? Inse att detta är en idémässig strid, som aldrig kommer att vinnas med passivitet. Bejaka det svenska samhällets guldreserv: den mellanmänskliga tilliten, viljan till samarbete, kompromisser och konstruktiva lösningar. Barack Obama har lämnat plats för Donald Trump. I Washington DC kom regnet. ", "article_category": "other"}
{"id": 12637, "headline": "”Taxi kan hjälpa städerna att bli av med privatbilarna”", "summary": "Privat bilägande i städer blir allt mer irrationellt, både utifrån individens perspektiv och stadens. Bilen är dyr och tar stor plats. Vår slutsats är att stadsbor vill åka bil även i framtiden, men de behöver inte äga en. Taxi är en viktig resurs som kan hjälpa till att påskynda utvecklingen, skriver Peter Norman och Claudio Skubla, Svenska Taxiförbundet.", "article": "Det finns en bild som cirkulerat på Twitter och andra sociala medier. Den består av två fotografier föreställande en extremt överbelastad trafikapparat i en, förmodligen, amerikansk stad. Under den ena står det ”ett liv utan elbilar” och under den andra står det ”ett liv med elbilar”. Bilderna är identiska, det är i själva verket samma bild. Det är inte bara tekniken, utan hur vi använder bilarna som räknas. Ny teknik innebär fantastiska möjligheter till bättre miljö, lägre kostnader och bättre livskvalitet i våra städer. Taxibranschen i Sverige har gått före och banat väg för miljövänligare bilar. Det är ingen tillfällighet att de senaste modellerna av biogas- och elbilar som vi möter på stan, har en taxiskylt på taket. När de självkörande bilarna introduceras så kommer de, på samma sätt som de miljövänliga bilarna, att vara en självklar del av taxibranschens tjänsteutbud. Kanske kommer taxi att ha en trygghetsvärd istället för en förare, eller vara obemannad, beroende på vilka behov som finns. Sedan en tid tillbaka fokuserar Svenska Taxiförbundet på framtidens mobilitet i städer och utgångspunkten är att år 2060 kommer Sverige att ha 13 miljoner invånare. Den internationella utvecklingen mot täta, smarta och hållbara städer sker även här i Sverige och innebär flera samhällsutmaningar där taxi kan erbjuda spännande lösningar. Den diskussion som vi just nu har om nya app-baserade affärsmodeller för taxi är i grunden positiv. Så länge vi är överens om att taxibranschen ska vara socialt hållbar och ta sitt samhällsansvar genom att betala skatter och följa lagar och regler kommer debatten leda till en stärkt taxibransch. Den nyligen presenterade taxiutredningen utgör en bra grund för ett modernt regelverk som innebär att vi kan fokusera på att utveckla taxinäringens självklara plats i delningsekonomin. Privat bilägande i städer blir nämligen allt mer irrationellt, både utifrån individens perspektiv och stadens. Bilen är dyr och tar alldeles för stor plats när den transporterar enstaka personer eller parkeras. Vår slutsats är att stadsbor vill åka bil även i framtiden, men de behöver inte äga en. Vi noterar hur politiker gärna pratar om städernas framtida smarta mobilitet. Men det vi ser är samma gamla gator med köer av privatbilar, ofta fossildrivna, och oändliga rader av bilparkeringar. Kollektivtrafiken består till stor del av bussar som är dyra i drift för att de fastnar i köerna i rusningen och går halvtomma när det inte är rusning. På många ställen i landet finns redan anropsstyrd kollektivtrafik med taxi där resenärer beställer turer från en turlista när de behöver åka. En rundringning som Svenska Taxiförbundet låtit göra bland de landsting och regioner som har denna tjänst visar att resenärerna uppskattar tjänsten samtidigt som samhället sparar pengar när man undviker att de stora bussarna går halvtomma eller tomma. Anropsstyrd kollektivtrafik med taxi är en utmärkt tjänst att erbjuda i nybyggda stadsdelar där underlaget ännu inte räcker för storskalig kollektivtrafik. Eller när utbyggnaden försenas. I Stockholms stads miljöstadsdel Norra Djurgårdsstaden, exempelvis, har tvärbanan blivit försenad med flera år. Resultatet riskerar att bli ett cementerat bilberoende tvärs emot miljöambitionerna. Även de mer traditionella taxitjänsterna är attraktiva alternativ för privatbilister. Taxi fungerar utmärkt som del av kombinationsresor där tåg/tunnelbana eller till och med cykel kan utgöra andra delar. När städer satsar på cykling brukar svårigheten för kollektivtrafiken vara att ta hand om alla cyklister under regniga dagar eller under vinterhalvåret. Här kan taxitjänster vara ett utmärkt komplement som ger den redundans i systemet som behövs. Taxi är en underutnyttjad resurs i stadstrafiken och skulle kunna bidra till att skynda på utvecklingen mot framtidens mobilitet, tillsammans med annan kollektivtrafik, hyrbilar, bilpooler, hemkörningstjänster, cykling och gång. Svenska Taxiförbundet har därför identifierat sex förslag på hur politiken kan skynda på utvecklingen mot smartare mobilitetstjänster och färre privatbilar i städerna: 1 Bygg staden efter framtidens mobilitetstjänster. Om beslutsfattarna vill gynna alternativen till privatbilsägande behöver städerna satsa på exempelvis en trygg och kapacitetsstark cykelinfrastruktur separerad från biltrafiken. Eller bilfria gator med dispens för exempelvis taxi och hemkörningstjänster. Fler lastfickor i stadskvarteren där förare kan hämta och lämna passagerare på ett trafiksäkert sätt är ett annat förslag som vi gärna skulle se förverkligat. 2 Bättre kollektivtrafikupphandlingar. Dagens upphandlingar fokuserar för mycket på fordon, istället för att driva fram innovationer inom mobilitetstjänster. Resultatet blir till exempel stora dyra bussar på linjer där anropsstyrd kollektivtrafik med taxi skulle kunna både spara pengar och förbättra servicen. 3 Gemensamt betalningssystem för taxi och övrig kollektivtrafik. För att underlätta taxiresor när övriga kollektivtrafiken är fullbelagd eller inte finns på resmålet skulle man kunna införa ett gemensamt betalsystem som kan knytas till regionens kollektivtrafikkort. 4 Tillåt taxi att köra i kollektivkörfälten. Taxi är kollektivtrafik och borde därför kunna köra i kollektivkörfälten. 5 Undantag från trängselskatter. På samma sätt som bussar i linjetrafik slipper betala trängselskatt borde taxi också undantas. Eftersom skatten läggs på priset så får en privatbilist som åker taxi betala trängselskatt trots att denne låtit sin egen bil stå. 6 Inför ett skatteavdrag för den som väljer ett liv utan egen bil. Privatbilsägandet har både öppna och dolda subventioner, inte minst ett mycket attraktivt förmånsskattesystem. Det står i stark kontrast till den önskade samhällsutvecklingen. På samma sätt som det finns ROT/RUT-avdrag skulle man kunna ha ett avdrag för taxi och andra mobilitetstjänster för den som inte äger en bil. Svenska Taxiförbundet välkomnar en dialog om utvecklingen av den täta, smarta och hållbara staden som har en mobilitet i världsklass. De viktigaste framgångsfaktorerna för att lyckas med detta är öka kollektivtrafikens kapacitet, och dessutom få en flexibilitet som kan möta människors olika skiftande behov av tjänster. Peter Norman, förbundsordförande, Svenska Taxiförbundet Claudio Skubla, förbundsdirektör, Svenska Taxiförbundet Anropsstyrd kollektivtrafik med taxi är en utmärkt tjänst att erbjuda i nybyggda stadsdelar där underlaget ännu inte räcker för storskalig kollektivtrafik. Eller när utbyggnaden försenas. ", "article_category": "other"}
{"id": 12645, "headline": "”Tolerans, demokrati och frihet inte förhandlingsbart”", "summary": "Jag har fått frågan hur relationen mellan Sverige och USA kommer att förändras då president Obama lämnar Vita huset. Jag tror det är mer fruktsamt att fundera över vad som inte förändras: de grundläggande värden vi är överens om, ur vilka god politik växer fram – i USA, Sverige och andra länder, skriver Azita Raji, USA:s Sverige-ambassadör.", "article": "Jag kom till Sverige i mars förra året, när landet långsamt vaknade upp ur vintern. Det låg något drömlikt över de första dagarna – en tur i sjuglasvagnen till Slottet där jag överlämnade mina kreditivbrev till kungen, mötet med personalen på ambassaden, en virvelvind av artighetsvisiter hos svenska statstjänstemän. Jag kände mig hedrad av det välkomnande jag fick, imponerades av hur många ärenden USA och Sverige behandlade gemensamt och var ivrig att ta itu med mina uppgifter. De senaste månaderna har varit produktiva såväl för USA som för Sverige, och djupet i vår relation gör starkt intryck på mig än i dag. Relationen är inte ny. Den är i själva verket lika gammal som USA. På den amerikanska revolutionsregeringens vägnar undertecknade Benjamin Franklin år 1783 ett vänskaps- och handelsfördrag med Sverige där Sverige erkände USA och de båda länderna drog upp konturerna för sina förbindelser. Observera de båda elementen: vänskap och handel. De är alltjämt hörnstenarna i relationen mellan USA och Sverige. Våra förbindelser har utvecklats genom åren, och i dag står vi i många avseenden närmare varandra än någonsin tidigare. President Obama har varit tydlig med sin beundran för Sveriges ekonomiska styrka och framsteg i omsorgen om miljön. Han och vicepresident Biden har båda besökt Stockholm, där de personligen inskärpte hur värdefullt Sverige är som partner. Och Sverige har varit en konstruktiv partner till USA och gjort stora investeringar i vår ekonomi. Våra båda länder har i årtionden vårdat handelsförbindelserna, samarbetat i Transatlantic Trade and Investment Partnership och enats om att öppna ett amerikanskt immigrationskontor på Arlanda, som blir ett konkret uttryck för vårt åtagande att förstärka affärskontakterna. Vi eftersträvar båda fred och stabilitet i östersjöregionen och undertecknade förra året en avsiktsförklaring i Washington som lägger grunden för ännu större samarbete på säkerhetsområdet. Sverige och USA har stått sida vid sida mot den ryska aggressionen i Ukraina. Vi har åtagit oss att samarbeta i globala frågor, från utvecklingsprojekt i Afrika till stabilitetsoperationer i Afghanistan. Och vi arbetar gemensamt på ”Cancer Moonshot”, ett helt nytt initiativ för framsteg i kampen mot denna ohyggliga sjukdom. Vårt samarbete har haft stor verkan, inte bara på det goda som vi har åstadkommit gemensamt utan också på den förebild vi utgör för resten av världen: länder som drivs av god vilja är effektivast när de gör gemensamma insatser. Vår relation är ett lysande exempel på det transatlantiska samarbete som har medfört säkerhet och välstånd på en nivå som aldrig tidigare uppnåtts i USA och Europa. Jag har ibland fått frågan hur vår relation kommer att förändras då president Obama lämnar Vita huset. Jag tror det är mer fruktsamt att fundera över vad som inte förändras. Ledare kommer och går. Prioriteringar växlar. Men USA:s institutionella intresse för effektiva multilaterala organisationer och ett tryggt, välmående Europa står kvar. Och USA och Sverige går givetvis vidare i sin breda, djupa relation som är förankrad i våra gemensamma värden. Vilka är då dessa värden? Vi är överens om att det inte finns plats för intolerans och att rasfördomar och kvinnoförakt är omoderna företeelser. Vi är överens om att yttrandefrihet och självständiga medier är avgörande inslag i civilsamhället. Vi är överens om att människor ska ha rätt att välja sin egen regering utan fruktan för yttre påverkan. Dessa grundmurade värden – tolerans, frihet och demokrati – är inte förhandlingsbara. Och ur de värdena växer god politik fram, i USA, Sverige och andra länder. Det betyder inte att USA och Sverige aldrig blir oense. Vi bör och kommer att bli det; att öppet och uppriktigt tala med varandra om våra intressen är nödvändigt så att vi förstår varandra fullt ut. Men medan vi debatterar våra åsiktsskillnader får vi aldrig förhandla bort våra värden. Hur kommer Sverige att anpassa sig till att president Obamas tid är slut och en ny period inträder? Jag är förvissad om att Sverige och USA finner gemensam mark i enlighet med våra gemensamma värden, så som vi har gjort i århundraden. När det svenska sändebudet inledde förhandlingar med Benjamin Franklin framförde han sina förhoppningar om att man skulle minnas att Sverige var det första landet i Europa som självmant erbjöd USA sin vänskap. Nej, USA har inte glömt och kommer aldrig att glömma. Nu när jag återvänder till mitt hem i USA tar jag med mig många souvenirer från min tid i Sverige – en dalahäst, verk av svenska konstnärer, fotografier av Stockholms stränder och mycket mer. Men mina minnen är ännu livligare – ”Bilderna starkare i minnet än när man ser dem direkt”, som Tomas Tranströmer skriver i Samlade dikter. Att flyga snabbare än ljudet i ett Gripenplan. Att åka i öppen röd bil i Stockholms Prideparad. Att ströva på Visbys medeltida gator under Almedalsveckan. Att segla i skärgårdens svala blå vatten. Att se norrskenet dansa på himlen över Abisko. Och jag kommer alltid att minnas svenskarna, trogna sina värden och förhoppningsfulla om en bättre framtid. Azita Raji, USA:s ambassadör i Sverige fram till klockan 18:00, fredag 20 januari Översättning: Margareta Eklöf Vi är överens om att yttrandefrihet och självständiga medier är avgörande inslag i civilsamhället. Vi är överens om att människor ska ha rätt att välja sin egen regering utan fruktan för yttre påverkan. ", "article_category": "other"}
{"id": 12653, "headline": "Kan Belgien så kan Sverige", "summary": "Daniel Johansson är något viktigt på spåret när han talar om systemfel. Det är avsaknaden av mellanmänskligt perspektiv som jag ser det. Den svenska sjukvården är så avskalad och effektiviserad att det inte längre finns utrymme för medmänsklighet, utan enbart medicinsk bedömning. Här i Belgien finns en medmänsklighet i behandlingen av dig som patient. Man blir omhändertagen och känner sig trygg. Ett barn som mår som Daniel Johanssons dotter gjorde, blir inlagt direkt. För säkerhets skull. Vi talar av egen erfarenhet.", "article": "Det gör mig ont att läsa om akutsjukvården i Sverige. Och det rör sig inte längre om enstaka fall. Exemplen jag själv känner till från Region Skåne som vi tidigare tillhörde är många, därav min 90-åriga morfar som fick vänta i 10 timmar i korridoren eller min väninna som fick sitta på en stol i sex timmar efter förlossning eftersom det inte fanns några lediga sängar. Det är en liknande bild som ges av Anders Petersson och Daniel Johansson. Det är skrämmande för oss som familj att tänka oss en framtid i Sverige när vården ser ut som den gör. På allvar. Jag håller med om båda skribenterna när de talar om resursbrist och systemfel. Låt oss tala om tillgänglighet. I Gent där vi bor finns fyra sjukhus varav ett är ett Universitetssjukhus. Gent har ungefär lika många invånare som Malmö där det finns ett Universitetssjukhus som man delar med Lund. På sommaren händer det att man stänger den ena av båda städernas akutmottagningar på grund av besparingsskäl eller personalbrist. Jag vet inte av vilket skäl men illa är det. Med detta sagt säger det sig själv att tillgängligheten till vården är bättre i Belgien. Vården är också billigare i Belgien. Man betalar något högre skatt så en större del av statskassan måste rimligtvis gå till vården. Det är inte helt enkelt eftersom de har ett helt annat system för finansiering av vården, men resultatet för dig som patient är otvetydigt: vården är mer tillgänglig, mer personlig och billigare. Jag är inte säker på att den medicinska kvalitén är bättre. Men det finns större chans att upptäcka problemet i tid med ett sjukvårdssystem som här i Belgien. Precis som Daniel Johansson skriver finns det ett systemfel när personalen på grund av resursbrist arbetar så adhoc att det inte ens finns utrymme för alternativa diagnoser i det akuta omhändertagandet. Vi har varit relativt mycket i kontakt med akutsjukvård och pediatrik och upplever aldrig någonsin vare sig stress eller otillgänglighet i vården. Tvärtom har vi upplevt att läkaren tagit tid på sig att utreda vårt barns diagnos och inte nöjt sig förrän hon verkigen har gått till botten med problemet. Det ska jämföras med Daniel Johanssons dotter som trots svåra kräkningar vid upprepade tillfällen skickades hem med fel diagnos. Även i den icke-akuta vårdsituationen känner jag som patient och anhörig mig helt trygg i det belgiska vårdsystemet. Tid hos allmänläkare får du träffa samma dag som du ringer, specialistläkare följande dag, vid tidpunkt som passar dig. Daniel Johansson är något viktigt på spåret när han talar om systemfel. Det är avsaknaden av mellanmänskligt perspektiv som jag ser det. Den svenska sjukvården är så avskalad och effektiviserad att det inte längre finns utrymme för medmänsklighet, utan enbart medicinsk bedömning. Här i Belgien finns en medmänsklighet i behandlingen av dig som patient. Man blir omhändertagen och känner sig trygg. Ett barn som mår som Daniel Johanssons barn gjorde, blir inlagt direkt. För säkerhets skull. Vi talar av egen erfarenhet. Jag känner med svensk sjukvårdspersonal. Det måste vara hemskt att inte räcka till. Jag läste om sjuksköterskan som kissade på sig för att hon inte hade tid att gå på toaletten. Jag förstår att svensk sjukvårdspersonal skulle vilja arbeta som de belgiska kollegorna om de bara kunde. Jag menar att de skulle kunna det också om prioriteringarna såg lite annorlunda ut. Det behövs inte bara fler sjuksköterskor och läkare utan fler sjukhus. Hur kan det komma sig att vården har kommit att kosta så lite i Sverige att detta är priset vi får betala? Är det värt det? Svensk sjukvård borde i lika stor utsträckning präglas av medmänsklighet som medicinsk kvalitet. Kan Belgien, så kan Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 12654, "headline": "Politiker, varför dessa undanflykter?", "summary": "Politiker, angående sjuksköterskebristen. Var ärliga. Sluta skyll ifrån er. Se oss. Bara säg som det är. Vi har inga pengar. Och ta tag i problemet", "article": "Jag älskar mitt jobb. Jag är stolt över att vara sjuksköterska. Jag känner mig delaktig när jag får vara med och förändra en patients utsatta situation till något bättre. Jag tycker om när vi har helronder med olika yrkeskategorier såsom sjuksköterska , läkare, dietist, kurator, fysioterapeut, logoped med flera. Allt för att finna den mest optimala vård för den patient vi just nu har i våra händer. Jag tycker inte om att jobba fredag-måndag, och inte få äta lunch en enda gång på fyra dagar samt inte få några rast. Jag tycker inte om att känna mig otillräcklig och inte hinna med att hjälpa mina fina kollegor och då främst undersköterskorna som främst tar det fysiskt tunga ansvaret. Jag tycker inte om politiker som skyller ansvaret på sjukhusledningen. Vi sitter med ett faktum: Snälla politiker, varför säger ni inte som det är? Det finns inga pengar. Och när ni nu (förhoppningsvis,) funderar över det, så glöm inte, det är inte bara vi sköterskor, läkare och patienter, som väntar plats från akuten, som är drabbade. Det är också våra inneliggande patienter som drabbas. De som inte kan förändra situationen men som gråter över den. Det är deras tårar jag delar och det är deras tårar jag bär med mig hem. Åter: jag älskar och är stolt över mitt yrkesval. Jag har ynnesten att få arbeta på en fantastisk avdelning med oerhört kompetenta kollegor men, och här tror jag många håller med, politiker: var ärliga. Sluta skyll ifrån er. Se oss. Bara säg som det är. Vi har inga pengar. Och ta tag i problemet. ", "article_category": "other"}
{"id": 12659, "headline": "”?Med Trump måste Sverige slåss för mänskliga rättigheter”", "summary": "Donald Trump har gjort en rad uttalanden som pekar på att USA kommer att värna de mänskliga rättigheterna i mindre grad än tidigare. Därför måste EU och Sverige, med sin plats i FN:s säkerhetsråd, kliva fram och ta ett större ansvar för att försvara de mänskliga rättigheterna globalt, skriver Robert Hårdh, Civil rights defenders.", "article": "USA:s tillträdande president Donald Trump förväntas nedprioritera mänskliga rättigheter. Situationen kräver att EU skjuter fram sina positioner som global människorättsförsvarare och Sverige måste arbeta för att detta blir verklighet. Med Sverige i FN:s säkerhetsråd är detta ett ypperligt tillfälle för regeringen att visa att den menar allvar med att mänskliga rättigheter är och förblir en säkerhetsfråga. Donald Trump har under såväl valkampanjen som månaderna efter valet gjort en rad uttalanden som pekar på att USA kommer att värna de mänskliga rättigheterna i mindre grad än tidigare. Dessa signaler är oroväckande för oss människorättsförsvarare och för våra kolleger som kämpar mot regeringar som systematiskt kränker medborgerliga och politiska rättigheter. Människorättsfientliga krafter runt om i världen vädrar morgonluft. Ett aktuellt exempel är ett uttalande från Szilard Nemeth, vice ordförande för Ungerns styrande parti Fidesz, rörande organisationer som får stöd av finansmannen George Soros. ”De här organisationerna måste tryckas tillbaka med alla möjliga medel, de måste sopas ut. Och nu tror jag att de internationella förutsättningarna är rätt i och med valet av den nye presidenten.” Soros organisation Open Society Foundations är en central finansiär av människorätts- och demokratiarbete runt om i världen. Den amerikanska staten är sedan länge ansvarig för allvarliga människorättsbrott, som fängelselägret i Guantánamo till exempel, men har samtidigt varit en stark röst för mänskliga rättigheter på många håll i världen. Människorättsförsvarare i diktaturer vittnar om hur påtryckningar från amerikanska representanter haft stor betydelse för enskilda människorättsfrågor och att USA:s kritik har haft en inbromsande effekt på förtrycket. Den nu tillträdande amerikanska administrationen kommer sannolikt inte att ge utsatta människorättsförsvarare samma stöd som tidigare. I detta läge behöver EU kliva fram och ta ett större ansvar för att försvara de mänskliga rättigheterna globalt. EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare ger EU-missioner och medlemsstaternas ambassader långtgående befogenheter att skydda utsatta människorättsförsvarare. Riktlinjernas tillämpning är i dag långt ifrån tillfredsställande. Sverige bör kräva att alla institutioner som har ett mandat att implementera riktlinjerna också blir skyldiga att göra det. Alla EU-missioner och ambassader bör ha en person som uttryckligen är ansvarig för att riktlinjerna implementeras. EU måste också bli konsekvent i sin kritik mot repressiva regimer. EU har de senaste åren gjort alltför stora politiska eftergifter, till exempel i relationen till Vitryssland där EU införde en rad sanktioner på grund av människorättsbrott efter presidentvalet 2010 och sedan lyfte dem permanent 2016. Detta trots att inga reella förändringar skett. Ett annat exempel är EU:s nya avtal med regeringen på Kuba, som varken ställer krav på demokratisering av det kubanska politiska systemet eller på respekt för mänskliga rättigheter. USA:s och EU:s förbättrade relationer med den kubanska regeringen de senaste åren har inneburit att deras öppna kritik av förtrycket har minskat, vilket i sin tur har lett till ökat förtryck av kubanska människorättsförsvarare och till att många av dem givit upp sitt arbete och lämnat landet. I Ryssland för myndigheterna en aggressiv kampanj mot regimkritiker, mest intensivt sedan 2012. Samtidigt är EU:s samlade stöd till människorättsorganisationer i landet näst intill obefintligt. Sverige är i dag den överlägset största givaren till människorättsarbete i Ryssland, kring 57 miljoner kronor 2015, följt av Storbritannien med cirka 10 miljoner kronor. Det kan jämföras med Georgien som av Sverige fick 72 miljoner kronor 2015 till utgiftsområdet ”Offentlig förvaltning, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet”. Georgien har drygt 4 miljoner invånare, Ryssland 143 miljoner. Ett vanligt förekommande argument från givare är att man drar tillbaka stödet för att inte utsätta mottagarna för risker. Men erfarenheten från Civil rights defenders dagliga kontakter med ryska människorättsförsvarare visar att det är helt fel – ryska oliktänkande vill ha stöd och är beredda att ta riskerna. Sverige har här som medlem av EU en viktig roll att spela. I den nationella säkerhetsstrategin, som Stefan Löfven presenterade under Folk och Försvars konferens för två veckor sedan, görs en tydlig koppling mellan säkerhet och mänskliga rättigheter. Regeringen skriver bland annat: ”Demokrati, mänskliga rättigheter samt ekonomisk och social utveckling är den bästa grunden för såväl mänsklig säkerhet som mellanstatlig säkerhet.” Det är en analys som Civil rights defenders delar. Den främsta garantin för Sveriges säkerhet är att Ryssland och andra länder som gränsar till EU respekterar mänskliga rättigheter och styrs demokratiskt. Detsamma gäller i andra delar av världen. Vi ser därför fram emot att regeringen nu gör verklighet av retoriken och lägger lika stor vikt vid mänskliga rättigheter i sin politik, som i analysen. Det gäller både respekten för de mänskliga rättigheterna inom EU, inte minst när det gäller migranter, och i utrikespolitiken direkt såväl som via EU. I en situation där USA:s ambition på människorättsområdet minskar behöver Sverige direkt och via EU: ?öppet kritisera regeringar ansvariga för grova människorättsbrott i FN:s säkerhetsråd och i andra sammanhang, och inte hänvisa kritiken till separata människorättsdialoger. kräva att alla EU-missioner och EU-medlemsländers representationer blir skyldiga att implementera EU:s riktlinjer för människorättsförsvarare. kräva att EU som helhet ökar sitt ekonomiska bistånd till ryska människorättsorganisationer flerfaldigt. ställa tydliga mätbara krav på förbättringar på människorättsområdet i alla samarbetsavtal med odemokratiska länder. Robert Hårdh, chef Civil rights defenders I den nationella säkerhetsstrategin, som Stefan Löfven presenterade under Folk och Försvars konferens för två veckor sedan, görs en tydlig koppling mellan säkerhet och mänskliga rättigheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 12720, "headline": "Sjundeklassare ställer ut drömmar", "summary": "”We have a dream”. Det är temat för Albert Wikings utställning med porträtt av 114 modiga människor med stora drömmar. Men också för den parallella utställningen av elever på Fryshusets grundskola.", "article": "”We have a dream” tog sin början för mer än ett decennium sedan när Albert Wiking och Oscar Edlund tog initiativet till att med text och bild förmedla drömmar som både kända och okända människor hade. Den gemensamma nämnaren är att personerna som får berätta om sina drömmar har stått upp för sina värderingar och går mot strömmen. Bland de medverkande personerna fanns Dalai lama, Anna Lindh, Pussy Riot, Kofi Annan – och nyligen även Zara Larsson. Men även personer som är mer eller mindre okända för den allmänna publiken lyfts fram på foton med tillhörande berättelser. I en pågående utställning på Fotografiska visas just nu fram till den 19 februari 114 porträtt på temat ”We have a dream”. Men samtidigt pågår en parallell utställning på Fryshusets grundskola: Eleverna i årskurs 7 har genom foto och text fått göra sina egna versioner av originalprojektets berättelser – och resultatet blev över förväntan, berättar Caroline Tysk, som har lett projektet på skolan. – De har varit väldigt utlämnande och väldigt modiga. Jag är superstolt över dem, säger hon. Caroline Tysk berättar att det hela började med att skolan fick utbildningsmaterial som var kopplat till utställningen på Fotografiska, som startade den 9 december förra året. Ett fåtal av eleverna fick se fotona och texterna och tog idéer med sig till skolan. I samband med detta fick eleverna också tillsammans diskutera vad drömmar betyder för dem. – Vi började att läsa om flera av inspiratörerna och förebilderna, både kända och okända. Och så började vi prata om drömmar, och om de är personliga eller inte, säger Caroline Tysk. Under projektets gång fick eleverna besök av två av personerna som skildrats i det ursprungliga ”We have a dream”-projektet: Samuel Opio och Maryam Al-Khawaja. Och mötet med dem gjorde stort intryck på eleverna, berättar Caroline Tysk: – Det hade inte blivit samma sak utan utställningen på Fotografiska, säger hon. Elevernas fotografier och texter hängdes upp i skolan och det är tydligt att engagemanget har varit stort. Polly Albinsson, Selma Falk, Djamila Traore och Lova Nordkvist är några av sjundeklassarna på skolan som har varit inblandade i projektet, och de uttrycker gemensamt entusiasm för frågorna de har fått ge uppmärksamhet. – Jag skrev om feminism och fotade av mig själv. Jag var frustrerad och arg över hur nedvärderade vi kvinnor och tjejer har blivit, säger Selma Falk om sin del i projektet. Djamila Traore valde att skriva om rasism, och fotograferade sig själv med ett jordklot i ena handen och en hammare i den andra. – Det är jättemånga som har blivit påverkade av rasism, men ingen som vågar säga ifrån, säger hon och berättar att hammaren på fotot symboliserar hur lätt man kan förstöra det man har byggt upp gemensamt. Drömmar om mod och medmänsklighet löper som en röd tråd genom elevernas projekt. Marita Ingwall, kommunikationschef på Fotografiska, summerar syftet med ”We have a dream”: – Demokrati är en färskvara. We Have A Dream Utställningen med vännerna Albert Wikings fotografier och Oscar Edlunds text pågår på Fotografiska fram till den 19 februari 2017. Den föreställer 114 människor som kan ”inspirera dig till att finna din dröm”. Se porträtten och läs berättelserna från Dalai lama till Zara Larsson. Dela din egen dröm: www.dreamcatch.se ", "article_category": "other"}
{"id": 12762, "headline": "Linus blev tvungen att hoppa av idrottskarriären", "summary": "När han skulle ta sista klivet och hoppa högre än någon gång tidigare gick låret sönder. Strax därefter blev Linus Thörnblad, en höjdhoppare i världsklass, sjukskriven för utmattning. Nu berättar han om vägen tillbaka.", "article": "Han tränade som en besatt för att bli världens bästa höjdhoppare. Så plötsligt tog allt slut. En morgon orkade han inte ens göra frukost, än mindre läsa tidningen. I dag, fem år senare, kan han se tillbaka på vad som orsakade att han blev utmattad och även deprimerad. – Under en längre tid hade jag haft problem med kroppen Det smärtade lite här och var. Jag hade också svårt att koppla av och problem med sömnen, berättar Linus Thörnblad. Men han nonchalerade varningssignalerna och körde på. Han tränade intensivt och struntade i att det gjorde ont. Till och med under planerade och längre viloperioder ”smygtränade” han och höll stenkoll på kosten. – Jag befann mig som i en bubbla där höjdhopp, resultat och viljan att bli bäst var det enda som gällde. Andra utbrända jag senare har haft kontakt med vittnar om samma sak – de har inte förmått skapa en vettig balans på jobbet eller i privatlivet. Linus Thörnblad föreläser då och då om vad som händer när någon drabbas av utmattningssyndrom eller en utmattningsdepression. Han berättar om sina egna erfarenheter och sin väg tillbaka. – När jag blev utmattad förstod jag inte vad jag råkat ut för. Jag ville ha något konkret att ta på, som brist på järn eller vitaminer i kroppen. Först när jag träffade en psykoterapeut insåg jag att även min hjärna var slutkörd – även om jag inte hade haft ”ont” i den. Linus Thörnblad föddes 1985 i Lund. Han började träna höjdhopp sent, först när han fyllt femton år. Resultaten utvecklades mycket snabbt och redan tre år senare hoppade han 2.30 meter, fortfarande ett hopp i världsklass. Senare deltog Linus Thörnblad i olympiska spel, världsmästerskap och Europamästerskap. År 2007 klarade han 2.38 meter vid en inomhustävling, det högsta hopp han någonsin gjort. – Målet var att bli bäst i världen och jag tränade som en galning. Kroppen tog nog ganska mycket stryk under de här åren, men jag nonchalerade som sagt alla varningsklockor. Den 29 juli 2010 föll ett regn över arenan i Barcelona där friidrottare från hela Europa samlats. På plats fanns även Linus Thörnblad, som var i sitt livs form och längtade efter att kunna stå överst på prispallen. Han inledde Europamästerskapen strålande, men så i ett av sina finalhopp skadade han låret. Först var det mest som en kittling på baksidan, sedan blev det värre. Visserligen tog han också nästa höjd, men sedan var det stopp och han slutade på fjärde plats. – Jag var förstås oerhört besviken eftersom jag visste att chansen funnits där och att allt känt så perfekt. Ännu i dag minns jag känslan när jag märkte att det inte gick att fortsätta tävlingen. När Linus Thörnblad kom hem var hans enda tanke att rehabilitera skadan för att snabbt ta sig tillbaka till tävlingsarenorna igen. – Fast under hösten samma år blev jag alltmer orkeslös och tom på energi. Det kändes som om en influensa var på väg, men att den aldrig ville bryta ut. Till slut gick jag till vårdcentralen. Efter att gjort en massa medicinska tester utan att läkarna kunde hitta något anmärkningsvärt stod Linus villrådig och utan en aning om vad han drabbats av. – Jag sov mest hela tiden, orkade inte träffa vänner och tittade ibland på nedladdade tv-serier. När jag läste tidningen en morgon kunde jag inte fokusera på texten, allt blev bara suddigt. Vad trodde du hade hänt dig? – Nej, jag hade ingen aning. Då visste jag inte vad min utmattning berodde på, att min hjärna inte fungerade som den borde. Senare förstod jag att även långvarig fysisk press, inte bara psykisk, kan påverka hjärnan, svarar Linus Thörnblad. Han berättar att han under en lång rad år var så fokuserad på att bli en ännu bättre höjdhoppare. Även under fritiden fanns tankarna där och ofta tränade han mer än vad kroppen egentligen klarade av. – Efter att jag blivit utmattad klarade jag under flera månader bara av att gå ut en kort stund. Sedan fick jag vila en eller två dagar. Livet var begränsat och mycket fattigt. I dag ser jag tillbaka på det som en mycket mörk period i mitt liv, som ett enda stort svart hål. Till sist sökte Linus upp en psykoterapeut. Tillsammans kom de fram till att han troligen var ”utbränd” och borde vila ett par månader. – Jag hade pushat mig hårt i många år och knappt kopplat av någonting alls. De mesta kretsade kring höjdhoppet. När jag var ledig tänkte jag bara på hur jag skulle kunna förändra hur jag satte i fötterna under upphoppen och bli bättre tekniskt. Linus Thörnblad drar paralleller till den som har ett fysiskt eller psykiskt stressigt jobb, lever med pressande studier eller oroas för ekonomin i samband med arbetslöshet. – Ibland kommer kraven utifrån, i mitt fall var det mina inre höga krav som ledde fram till min utmattning och min depression. När jag berättar vad som hände mig märker jag att fler upplever eller har upplevt samma sak. – Vi lever i en ganska tuff tid där kraven hela tiden ökar. Att sätta gränser blir allt viktigare, men vi har få verktyg för att göra det. Ofta kör vi bara på utan att tänka på vilka konsekvenserna kan bli på sikt. När Linus Thörnblad kände att krafterna var på väg tillbaka bestämde han sig ganska snart för att ge upp höjdhoppskarriären för gott. Han var rädd att fastna i gamla och destruktiva mönster om han skulle fortsätta att träna och tävla. – Jag märkte också att jag inte skulle komma tillbaka till ett helt normalt liv. Så jag satte mig ned och gjorde en lista på vad jag kunde tänka mig att arbeta med, och då spelade lönen ingen roll. Så kom det sig att Linus började som timanställd på ett ungdomshem utanför Malmö där han bor, först bara på tjugofem procent. I dag vikarierar han på samma ställe, lite mer än halvtid. Sedan föreläser han ibland, är med på några evenemang och arbetar som kommentator för Eurosport under kanske två veckor om året. – Om jag jobbade heltid skulle jag inte orka motionera ett par gånger i veckan och träffa mina vänner. I dag kanske jag är tillbaka på sjuttio procent av min gamla kapacitet, berättar Linus Thörnblad. Han säger att han accepterar dagens liv och försöker göra det bästa av situationen. – Om jag gör för mycket igen hoppas jag att jag mognat så mycket att jag lyssnar på varningsklockorna. Har du funderat mer över varför du blev utbränd? – Jag tror att det handlar om ett personlighetsdrag. En del kan till exempel slå av och somna direkt. Jag var på högvarv hela tiden och kunde aldrig slappna av. Efter att han blivit utmattad och deprimerad berättade Linus Thörnblad öppet varför han inte längre syntes till på friidrottsarenorna. – Jag ville inte att journalister och andra skulle spekulera om vad som hänt. Därför berättade jag precis som det var. Vilka blev reaktionerna? – Bara positiva, och jag fick flera hundra mejl och brev. I början svarade jag på dem, men det blev nästan för mycket. Det är ju vårdens uppgift att ta hand om människor som mår dåligt. När Linus Thörnblad föreläser tar han upp sina egna erfarenheter, och berättar att de antidepressiva läkemedel han tar hjälper honom. – Visst kan det ibland infinna sig en sorg över att jag inte fick skörda frukten av all träning. Jag var tjugofem år när jag fick ge upp karriären och då låg den bästa aktiva tiden egentligen framför mig. – Till en början var jag rädd att bli betraktad som en mesig vekling. Men i dag har jag lärt mig mycket om vad det var som hände mig. thomas.lerner@dn.se Ålder: 31 år Bor: Malmö. Familj: Ja. Bakgrund: En av Sveriges främsta höjdhoppare genom tiderna. Exklusiv grupp: Thörnblad är 180 cm lång och tillhör, liksom den svenske OS-mästaren Stefan Holm, den lilla grupp höjdhoppare som hoppat 50 cm eller mer över sin egen längd. Meriter: Bronsmedalj världsmästerskapen inomhus (2006), silvermedalj Europamästerskapen inomhus (2007), flera medaljer i svenska mästerskap med mera. Personbästa: År 2007 hoppade han sitt personbästa 2,38 meter under inomhus-SM i Göteborg, men slutade på en andra plats efter Stefan Holm som klarade samma höjd. Sista tävlingen: Gjorde sin sista tävling på EM i Barcelona 2010. Fick avbryta karriären efter att ha blivit skadad under tävlingen och därefter drabbats av en utmattningsdepression. Gör i dag: Arbetar halvtid på ett ungdomshem, föreläser om sina erfarenheter och är också kommentator för Eurosport. 1 Var uppmärksam på kroppens varningssignaler och nonchalera dem inte. 2 Ta reda på vad som händer i kroppen och psyket när du börjar känna dig utmattad. 3 Prata tidigt med någon läkare eller terapeut om du börjar känna dig utmattad, privat eller på en vårdcentral. 4 Hitta ditt eget sätt att koppla av för en verklig återhämtning. Skogspromenader, joggning, läsa en bok – vi har alla vår favoritsysselsättning. 5 Våga erkänna för dig själv att du är på väg att gå över gränsen. 6 Om du blir utmattad: Skapa förståelse i ditt nätverk för hur du mår. Familj, vänner, kollegor på jobbet måste få reda på att du kanske inte orkar lika mycket som förr, men att du för den skulle inte vill vara isolerad. 7 Var inte rädd för antidepressiva läkemedel om läkaren anser att du behöver dem. ", "article_category": "other"}
{"id": 12777, "headline": "Så hanterar du stressen – lär dig att säga nej", "summary": "Du får ofta många varningssignaler om att du är för stressad. Det finns mycket du kan göra själv för att undvika att stressen leder till utmattningssyndrom.", "article": "Stress drabbar oss alla vid olika tillfällen. Kortare stressiga stunder kan hjälpa oss att bli mer koncentrerade, men långvarig stress kan vara skadligt. Det kan också leda till utmattningssyndrom, när stressen leder till sjukdom. Därför är det viktigt att vara uppmärksam på tidiga tecken på att stressen blivit för mycket. Varningssignaler kan vara att känna sig onormalt trött, att ha svårt att sova och att känna sig oroad eller nedstämd. Det är individuellt vad som orsakar stressen, därför finns det också olika lösningar på problemen. Men det absolut viktigaste är att säga nej, anser Torbjörn Åkerstedt, professor vid Karolinska institutet. – Det är svårt, men man måste säga nej till nya uppdrag och se till att man inte frivilligt tar på sig nya uppdrag. Den som är stressad måste hushålla med sin tid, säger han. Det behöver inte bara handla om arbetet, även privatlivet kan ställa höga krav som stressar. Då gäller det att fundera över vad som är nödvändigt och vad som kan prioriteras bort. – Man måste skära ner på sina ambitioner, säger Torbjörn Åkerstedt. Men många saker går inte att prioritera bort. Ett sätt att försöka få kontroll över situationen och minska stressen handlar om att göra planer över det man behöver göra. – Att ha många saker som ska göras samtidigt kan öka stressen ännu mer. Då gäller det att planera i vilken ordning man ska göra saker. Men glöm inte bort de mer komplicerade uppgifterna. Det är lätt att beta av de saker som går snabbt, men de långsiktiga uppgifterna kan pocka på uppmärksamhet som stressar, säger han. Sömnen blir ofta lidande när man är stressad. Torbjörn Åkerstedt poängterar hur viktigt det är att försöka skydda sömnen eftersom sömnbrist förstärker stresseffekten. – Sömnen bygger upp energiförråden i hjärnan, det kan man inte göra under dagen. Om man har sovit för dåligt kommer man att reagera kraftigare på stress eftersom man saknar resurser för att hantera utmaningarna. Men det är inte så att man går under om man inte får åtta timmars sömn varje natt, det är den långvariga kraftfulla sömnbristen som är farlig och ökar risken för utbrändhet. Andra saker som hjälper till för att hantera stress är fysisk aktivitet och vardagsmotion. Träning hjälper till att sänka nivåerna av stresshormonet kortisol i kroppen. En balanserad hälsosam kost och mindre alkohol hjälper också kroppen att klara av utmaningarna som stressen utgör. Avslappningsövningar eller aktiviteter som får en att slappna av kan också hjälpa, men det löser inte grundproblemet. – Avslappning är förvisso bra, men det är nästan bara kosmetika. Det viktigaste är att lära sig att säga nej och inte ta på sig för mycket, säger Torbjörn Åkerstedt. Säg nej Det kan vara svårt, men öva på att inte säga ja till nya uppdrag eller aktiviteter. Planera dagen Gör en prioritetslista över sådant som måste göras. Inkludera inte bara kortsiktiga uppgifter, gör även plats för de mer krävande. Motionera Fysisk aktivitet sänker nivåerna av stresshormon i kroppen, vilket på sikt ökar vår motståndskraft mot stress. Om du inte hinner träna, se till att få till vardagsmotionen. Sov Sömnen hjälper kroppen och hjärnan att återhämta sig. Försök varva ned på kvällen, ha regelbundna vanor och ha mörkt och svalt i sovrummet, det gör det lättare att somna. Gör något som får dig att slappna av Det är individuellt vad som hjälper för att minska stressen, för några fungerar det med träning, för andra med avslappningsövningar eller promenader i naturen. Ta det försiktigt med alkoholen Alkohol hjälper kanske tillfälligt för att minska stressen, men kan öka stresskänsligheten på sikt. Källa: 1177.se ", "article_category": "other"}
{"id": 12791, "headline": "”?Stora brister i vården vid nydebuterad psykos”", "summary": "Psykisk ohälsa växande problem. Den vård som är mest effektiv för förstagångsinsjuknade i psykos är väl beskriven. Trots det finns i Sverige endast ett fåtal mottagningar som är specialiserade på att ta emot nyinsjuknade i psykossjukdom. I övriga världen har man kommit betydligt längre, skriver fem psykiatriker och psykologer.", "article": "Sverige anses på många områden vara ett föregångsland. Detta gäller dock inte i vården av nydebuterad psykos, där vi halkat efter andra länder. Detta leder till att vården för dessa våra allra svårast psykiskt sjuka är otillräcklig! Psykisk ohälsa hos unga är ett växande problem. Bland de svårast psykiskt sjuka är de patienter som drabbas av psykotiska symtom. En psykos innebär symtom i form av vanföreställningar och hallucinationer, men även nedsatt förmåga till känsloliv, motivation och engagemang vilket ytterligare försvårar återgång i arbete eller studier. En diagnos kan vara svår att ställa i det tidiga skedet och uteblir ibland av rädsla för stigmatisering av individen. Psykossjukdom anses tillhöra de mest funktionshindrande diagnoserna, enligt WHO, eftersom den drabbar unga personer och utgör ett livslångt handikapp med social isolering och utanförskap. En känd riskfaktor för utveckling av psykos är migration och exponering för trauma. De senaste årens ökade invandring av unga ensamkommande kan komma att innebära en ökning av psykosinsjuknandet i Sverige. Risken för förtidig död är påtagligt ökad i gruppen psykossjuka. Dessa individer dör i genomsnitt 20–25 år tidigare än övriga befolkningen. Orsakerna är en ökad risk för självmord, men framförallt en ökad risk att dö i kroppsliga sjukdomar, oftast hjärt-kärlsjukdomar. Detta ställer krav på engagemang från den somatiska vården där dessa patienter anses ”svåra” att behandla, vilket resulterar i att den behandling de behöver inte blir av. Förutom det påtagliga personliga lidandet för patienter med psykos och deras anhöriga innebär sjukdomen stora kostnader för samhället i form av läkemedel, psykiatrisk slutenvård, sjukersättning och arbetslöshetsersättning. Samhällskostnaderna för en individ med psykossjukdom har beräknats till cirka en halv miljon kronor per drabbad individ och år. Den vård som har visat sig vara mest effektiv för förstagångsinsjuknade i psykos är väl beskriven i den internationella litteraturen och återfinns också i socialstyrelsens behandlingsrekommendationer för patientgruppen. Den präglas av snabbt omhändertagande i ett högspecialiserat multiprofessionellt team som genomför noggrann utredning, involverar familj och närstående och där även psykologiska insatser skall ingå. Ett sådant omhändertagande har visat sig kunna minska både psykossymptom, behov av heldygnsvård och förbättra prognosen. Att införa de här behandlingsmetoderna i hälso- och sjukvården leder därför på sikt till minskade kostnader, men ger också minskat lidande och utanförskap och minskad börda för anhöriga. I Sverige finns endast ett fåtal mottagningar som är specialiserade på att ta emot nyinsjuknade i psykossjukdom. I övriga världen har man kommit betydligt längre. Australien har länge varit ett föregångsland och har under flera decennier haft rikstäckande mottagningar specialiserade på denna patientgrupp. Här har även vården utvecklats till att omfatta högriskgrupper för psykos, såsom unga med ångest, depression, missbruk och social isolering. Även i Storbritannien, Danmark och Norge är man långt framme. I våra grannländer Danmark och Norge är metoderna införda sedan flera år. I Danmark introducerades 1998 det så kallade Opus-projektet, och i Norge Tips-projektet för nyinsjuknade i psykos, vilket innebar en tidigare upptäckt av de drabbade och en dokumenterat bättre prognos enligt forskningen, som genom generösa bidrag kunnat utvärdera effekten. I USA har en stor satsning gjorts de senaste åren, där sammanlagt 100 miljoner dollar satsas för att bygga ut den här typen av högspecialiserad vård i hela landet. Även Brasilien planerar nu att starta upp motsvarande omhändertagande. Insjuknandet i psykossjukdom är vanligast i åldern 18–30 år, men tidigare insjuknande förekommer. Med tanke på patientkategorins specifika behov skulle det vara önskvärt med ett förbättrat samarbete mellan barn- och ungdomspsykiatrin samt vuxenpsykiatrin, för att säkerställa att samma förutsättningar ges för ett adekvat omhändertagande. En åldersövergripande vård, som kan ta emot patienter redan från 15-16 års ålder, skulle innebära en förbättrad kontinuitet över tid och därmed möjligheten till förbättrad långtidsprognos. Den typen av högspecialiserad vård som krävs för ett fullgott omhändertagande vid psykosinsjuknande är kostsam för vårdgivaren. Det faktum att den ur ett samhälleligt perspektiv både sparar pengar och minskar lidande har visat sig inte alltid vara tillräckligt för att motivera dess existens. Det är också väl belagt inom den internationella forskningen att de vinster som möjliggjorts av ett tidigt omhändertagande vid psykossjukdom försvinner då denna upphör. Det är därför angeläget att kontinuiteten garanteras, oavsett vårdgivare och politiskt klimat, och att de svårast psykiskt sjuka patienternas behov sätts i första rummet, inte kortsiktiga lösningar för att spara pengar. Möjligheten till utveckling av vården drivs också av en väl fungerande klinisk forskning. Som det ser ut idag är det alltför få centra där den här typen av verksamhet kan studeras mer långsiktigt. Systematiserad identifiering av riskgrupper för psykos förekommer inte heller i Sverige, varför forskning inom detta område är än mer eftersatt. Vi anser att alla unga med psykisk sjukdom i Sverige har rätt till god och likvärdig vård. Därför bör vården av de unga med allvarlig psykisk sjukdom skyddas och utvecklas. Vi föreslår därför följande satsningar: Att det befintliga vårdprogrammet för nyinsjuknade i psykos följs, med prioriterad tillsyn från Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Att vården för nyinsjuknade i psykos byggs ut till att omfatta hela landet. Att möjligheter ges för att ta om hand unga med psykisk ohälsa på åldersöverskridande enheter, det vill säga gemensamma satsningar mellan barn- och ungdomspsykiatrin samt vuxenpsykiatrin Att utveckling av vården görs så att mottagningar för högriskgrupper för psykossjukdom, liknade dem som finns i andra länder, etableras även i Sverige och att man etablerar samarbeten med Opus-projektet i Danmark och Tips-projektet i Norge. Att vården av nyinsjuknade i psykos skyddas vid eventuella verksamhetsövergångar mellan olika vårdaktörer och att man satsar på organisatorisk stabilitet över tid. Att satsning görs för att förbättra förutsättningar för långsiktig forskning inom området, att utvärderingar och forskning tidigt byggs in i projektet som utnyttjar redan befintlig forskning inom området i breda samarbeten. Ingrid Agartz, psykiater, professor Susanne Buchmayer, barnpsykiater, med dr, överläkare, Lotsa, Prima Vuxenpsykiatri Karin Collste, psykiater, överläkare, Lotsa, Prima Vuxenpsykiatri Helena Fatouros-Bergman, psykolog, fil dr Lena Flyckt, psykiater, docent, vice ordförande i Psykiatrifonden I våra grannländer Danmark och Norge är metoderna införda sedan flera år. I Danmark introducerades 1998 det så kallade OPUS-projektet, och i Norge TIPS-projektet för nyinsjuknade i psykos, vilket innebar en tidigare upptäckt av de drabbade och en dokumenterat bättre prognos. ", "article_category": "other"}
{"id": 12812, "headline": "”Vi ser social mobilitet snarare än strukturell rasism”", "summary": "REPLIK. Invandrare och deras barn kommer i allt högre grad att ha arbeten som varit reserverade för en svensk övre medelklass. Utvecklingen är knappast exempel på ”strukturell rasism”, utan snarare tecken på social mobilitet hos en invandrad arbetarklass, skriver Kjell Magnusson.", "article": "Statsvetarna Mikael Karlsson och Nujin Tasci ?redovisar på DN Debatt (31/12) en studie där de finner att personer med utländsk bakgrund är kraftigt underrepresenterade i ”makteliten”, definierad som regering, riksdag, domstolsväsen, myndigheter och statliga media. Mot den bakgrunden ställer de frågan om inte resultatet bör ses som ett utslag av ”strukturell rasism”. Artikelns avslutande ord visar hur lätt det är att bortse från grundläggande sociala processer. Mycket tyder på att det i Sverige pågår en genomgripande samhällsförändring där personer med utländsk bakgrund kommer att öka markant i yrken som kräver akademisk utbildning. Utgår vi från författarnas kriterium, det vill säga att personer med utrikes bakgrund bör vara representerade i olika sektorer enligt sin befolkningsandel – i dag en femtedel – visar det sig enligt SCB att studenter med invandrarbakgrund på naturvetenskapliga och medicinska utbildningar är långt fler än gruppens andel av befolkningen. Se exempelvis \"Svensk och utländsk bakgrund för studenter och doktorander 2012/13\". På samma sätt utgör doktorander av utländsk härkomst en fjärdedel av alla inhemska forskarstuderande. Med andra ord kommer invandrare och deras barn i allt högre grad att ha arbeten som varit reserverade för en svensk övre medelklass. Utvecklingen är knappast exempel på ”strukturell rasism”, utan snarare tecken på social mobilitet hos en invandrad arbetarklass. Samtidigt saknar flyktingar från vissa länder gymnasieutbildning och arbete, vilket endast visar att utrikes födda inte kan behandlas som en enhetlig kategori. Att få riksdagsmän har utländsk bakgrund kan förklaras av invandrarnas sociala och åldersmässiga sammansättning, samt att de faktiskt inte utgjorde en femtedel av befolkningen när dagens riksdagsmän började sina karriärer i ungdomsförbunden. Det pågår en process och man kan inte förvänta att andelen invandrare – oavsett ålder eller andra karakteristika – är densamma i alla sammanhang. Borde vi övertala arbetarbarn med invandrarbakgrund att inte studera vidare? Artikeln illustrerar ofrivilligt ett metodproblem i svensk invandringsforskning och därmed möjligheten att alls uttala sig om ”strukturell rasism”. Att använda personnamn för att avgöra utländsk bakgrund är omöjligt om man vill genomföra större och statistiskt tillförlitliga undersökningar om invandrares status. I Sverige saknas tyvärr data om etnicitet, språk och religion. Det brukar hävdas att de skulle utgöra ett hot mot den personliga integriteten, något som i telefon- och dataavlyssningens tid knappast är övertygande. Uppgifter av det slaget är en förutsättning för seriösa analyser av hur jämlikhet eller integration påverkas av sociala och kulturella faktorer. Att enbart ha tillgång till ursprungsland räcker inte, vilket framgår av att ingen vet vilka som döljer sig bakom kategorierna ”bosnier”, ”irakier” eller ”jugoslaver”. Ytterst är det en rättvisefråga. Vill vi värna rätten till språk och kultur, liksom ett offentligt samtal grundat på fakta, behöver vi veta hur många som tillhör en religion eller talar ett givet språk. Majoritetssamhällets eller berörda gruppers antaganden är av förklarliga skäl otillräckliga. 31 december 2016 Debattartikeln Statsvetarna Michael Karlsson och Nujin Tasci: ”Få personer med utländsk bakgrund i makteliten” Repliker Per Kågeson: ”Undersökningen ger en skev bild” Kjell Magnusson, docent, f d lektor i internationell migration och etniska relationer, Uppsala universitet: ”Vi ser social mobilitet snarare än strukturell rasism” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 12840, "headline": "Den nya geografin", "summary": "Sverige tycks vara det land i Europa som har drabbats hårdast av den dödliga tsunamin. Det ställer krav på handlingskraft och solidaritet. Men vi måste också inse nationalstatens begränsningar.", "article": "De pedagogiska kartor som visar omfattningen av jordbävningen i Indiska oceanen är missvisande. De signalerar en fruktansvärd men geografiskt avgränsad katastrof: ringar som växer ur ett epicentrum strax väster om Sumatra och som med varierande kraft drabbar omkringliggande länder: Indonesien, Thailand, Malaysia, Indien, Sri Lanka och så vidare. Men utan att tappa sikte på det oerhörda lidande och den massiva förstörelsen runt Indiska oceanen borde kartan ritas om så att de kusliga dödsringarna också omfattade helt andra delar av världen. I Europa tycks det i skrivande stund som om Sverige med 1 500 saknade är det land där tsunamins dödsvågor drabbats hårdast. Vi har långtifrån insett vidden av detta nationella trauma. Det är svårt att hitta historiska motsvarigheter, förskonande som vi varit från förra århundradets stora konflikter. \"Estonia\" är en referenspunkt, spanska sjukan efter första världskriget en annan. Men dagens katastrof i Indiska oceanen har en dimension som går bortom sjöolyckor och epidemier och som bidrar till allas vår chock: att Sverige kan drabbas så hårt av en jordbävning på andra sidan jordklotet, att svenskt julfirande i solen kan sluta i massiv, bråd död. Under de närmaste veckorna kommer sorgen, saknaden och lidandet att få ett allt tydligare svenskt ansikte. De överlevande kommer att återvända, döds- och skadesiffrorna kommer att klarna och de flesta av oss kommer att bli varse att Sverige är ett litet land där nästan alla kommer att ha direktkontakt med någon som har drabbats eller påverkats av tsunamins våldsamma kraft. Att fokusera starkt på de svenska offren är sunt och naturligt. Det är i vårt land, i vår gemenskap, som vi måste ta itu med den ofattbara tragik som grannar, vänner, släktingar och arbetskamrater har upplevt. Det är nationalstatens styrka: förmågan att känna solidaritet och empati utanför den närmaste kretsen, att delta i den större gemenskap som utgörs av våra landsmän. Men vi får inte bli provinsiella i vår sorg. Olyckan är global: nästan 60 000 döda har rapporterats, och väl över 100 000 människor saknas enbart på Sri Lanka och i Indonesien och Thailand. Varje enskilt svenskt öde vi kommer i kontakt med kan multipliceras tusenfalt. Och i många fall handlar det om fattiga människor i länder som ligger långt borta och vars kulturer vi vet litet om. Mycket medial energi går nu åt till att rasa mot den svenska regeringens hantering av krisen. Och det har uppenbarligen funnits en saktfärdighet och en oförmåga att inse vidden av katastrofen. Men nu tycks allvaret ha sjunkit in. Förhoppningsvis kommer regeringen att lyckas med att snabbt få hem de skadade. Men mycket av kritiken är också terapeutisk, en strävan att hitta en mottagare för våra känslor av chock och frustration inför en grym nyck av naturen som i ett icke-sekulariserat samhälle skulle tolkas religiöst. Vilket är högst mänskligt, men också riskabelt eftersom det vidmakthåller föreställningen att jordbävningar i Indiska oceanen är ett svenskt nationalstatligt problem. I själva verket är det tvärtom: det faktum att just det avlägsna Sverige har drabbats hårt visar att vi lever i en globaliserad värld som kräver långtgående internationell samverkan. Den avgörande frågan är inte om de tyska, franska eller italienska myndigheterna var snabbare på att evakuera de överlevande än de svenska. Utan varför vi lever i en värld där effektiva åtgärder när det gäller de stora överlevnadsfrågorna - massfattigdom, migration, epidemier, folkmord, naturkatastrofer - fortfarande betraktas som nationella angelägenheter. DN 30/12 2004 ", "article_category": "other"}
{"id": 12841, "headline": "\"Ytan lika viktig som innehållet\"", "summary": "Vackra paket är ett måste för Atsuko Sandberg, född i Japan och sedan länge bosatt i Sverige. Att ge en naken eller slarvigt inslagen gåva är otänkbart för henne. Det skulle vara en skymf mot mottagaren.", "article": "När Atsuko Sandberg skänker en gåva är inte bara innehållet viktigt. Minst lika väsentligt är inslagningen. För tillsammans med gåvan slår Atsuko också in sitt hjärta. - Inslagningen ska skydda innehållet, fast den återspeglar också givarens känslor. Jag lägger stor vikt vid hur pappret viks och hur snöret knyts. Det är ju också \"mitt hjärta\" som mottagen får i gåva, berättar Atsuko. En japan som överräcker ett slarvigt inslaget paket betraktas som oartig och nonchalant, fortsätter hon. Ja, det är nästan en förolämpning att inte \"klä in\" gåvan på ett vackert sätt. Atsuko växte upp i den lilla staden Izumo på den japanska ön Honshus västra kust. Pappan är en konstnärligt begåvad man med tuschteckningar och kalligrafisk skönskrift som specialitet. Tidigt fick Atsuko följa med honom på begravningar, bröllop och andra tilldragelser där hans tjänster var efterfrågade. Fadern gav henne de första inblickarna i japanska seder, bland annat i den urgamla gåvotraditionen. I Japan är paketinslagningen, tsutsumi, inte bara begränsad till det rent funktionella, det vill säga att gåvan ska få papper och snören omkring sig. - Själva inslagningen har en viktig, andlig och kulturell funktion. Estetiken spelar stor roll när japaner slår in en gåva. Paketets alla sidor, inte bara \"framsidan\" som i Sverige, ska vara vackra. För många svenskar verkar det räcka med att svepa in gåvan i mycket papper och ösa på med en massa tejp. Men i Japan måste till och med de gömda, icke synliga, delarna utformas på ett tilldragande sätt. När pappret runt gåvan vecklas ut avslöjas nämligen givarens äkta karaktär. Är man en ordentlig eller en slarvig person? Atsuko gör jämförelse med människans själ. Den är också ofta gömd och osynlig vid första ögonkastet. - Ju fler skikt som öppnas in i oss, desto mer sanna och äkta visar vi oss för omvärlden. Och till slut öppnas vårt hjärta och vår själ. På samma sätt omsluter paketet gåvans innehåll. Därför är det för nästan alla japaner en omöjlig tanke att överlämna en naken, oinslagen present eller gåva. Precis som när man försiktigt hjälper en vän på med kappan måste en gåva slås in med ömhet och omsorg, fortsätter hon. Det japanska ordet ho si betyder just att klä på ett föremål. För knappt trettio år sedan kom Atsuko till Sverige. Hon hade tänkt stanna några månader, men blev betagen av det nya landet och den nya kulturen. I mötet med det svenska språket och med Sverige upptäckte hon \"sin sanna identitet\". Hemma i Japan hade föräldrarna alltid manat henne till behärskning och återhållsamhet. Inga känslor skulle återspeglas i kroppen och ansiktet. Därför hade hon till exempel aldrig visat ilska, även om hon varit tvärarg inombords. - Här upptäckte jag en annan värld att leva i. Här kan jag öppet visa glädje, sorg och ilska. Luften känns friare att andas och Sverige är nära min själ. Jag har fått modet att våga bryta mönster, även om jag hade lite av det i mig redan i Japan. Det är en gåva jag fått av mitt nya hemland. När jag blir arg använder jag bara svenska ord - jag har inte samma ordförråd på japanska. Fortfarande bevarar Atsuko japanska seder och bruk. När vi besöker hennes och maken Görans villa i Bromma i västra Stockholm är det några dagar kvar till jul. På en pall står ett litet bonsaiträd. Vackra dekorerade krukor med gröna växter och den öppna luftiga möbleringen skänker lugn och ro. På bordet i stora rummet lägger Atsuko julgåvor som hon tänker ge bort till maken, släkt och vänner. Paketen är vackert inslagna, vart och ett med sin individuella prägel. Papperet och snörena är inte inköpta i närmaste närbutik, utan ihopsamlade från alla möjliga håll. Två paket ser ut som ihopvikta skjortor, med tydliga kragar. Gåvor är mycket viktiga i Japan. De fungerar som ett socialt och ekonomiskt smörjmedel. Atsuko talar om två typer av gåvor. Okurimono är en personlig gåva som skänks med givarens hela hjärta. Omiyaga är en mer symbolisk present, där givaren delar med sig av en upplevelse. När en japan gör en resa eller en längre utflykt är det viktigt att ta med sig gåvor från platsen man besökt. Det kan vara en lokal maträtt eller någon liten sak som tillverkats på orten. - Västerlänningar köper souvenirer till sig själva för att bevara minnet av platserna de besökt. En japan tar med sig saker från resan för att ge andra och därmed dela med sig av sina nya erfarenheter. Det är därför japaner verkar så köptokiga när de är ute och reser, förklarar Atsuko. Förr - när det ofta handlade om pilgrimsresor till olika tempel eller hälsoresor till varma källor - räckte det att ta med en lapp där en präst tecknat ned några visdomsord i tusch. I takt med att Japan blivit allt rikare ökar kravet på gåvans materiella innehåll, det vill säga att presenterna blir allt mer påkostade. - Men även enkla gåvor ska vara vackert inslagna eller ha en vacker påse kring sig. Japaner skänker av tradition en vintergåva oseibo och en sommargåva ochugen. I de mindre städerna ger fortfarande till exempel skräddaren och andra lokala näringsdikare gåvor till sina stamkunder. I storstäderna knyts affärsförbindelser och ekonomiska nätverk samman av gåvor. Det betraktas inte som mutor utan som ett naturligt inslag i samhället. Om en svensk företagare inte har med sig en gåva när han eller hon träffar en japan ses det därför som en stor oartighet. Annars är nyår den stora givardagen. Då firar alla japaner sin födelsedag - oavsett när på året de är födda. Presenterna består av saker eller pengar, i båda fallen är inslagningen eller påsen runt gåvan viktig. De första åren i Sverige firade inte Atsuko sin födelsedag i november, men numera gör hon det. - Jag blir alltid lika glad och uppspelt varje gång vi firar den dagen, säger hon. Atsuko började arbetet med att slå in julklapparna i god tid. Hon tänkte på mottagarens favoritfärg, smak och på vem han eller hon är. Hon vill också att gåvan återspeglar hennes egen karaktär. - Tänk på det, avslutar Atsuko. Tänk på att göra extra vackra paket runt era julklappar och födelsedagspresenter. Inslagningen berättar om vilka ni är innerst inne - oavsett om ni vill det eller inte. ", "article_category": "other"}
{"id": 12942, "headline": "Full gas med livet som insats", "summary": "Isle of Man ligger i Irländska sjön mitt emellan Irland och England och är motorcyklarnas ö. Där arrangeras två stora tävligar per år, The TT och Manx Grand Prix,", "article": "Isle of Man ligger i Irländska sjön mitt emellan Irland och England. Där arrangeras två stora tävlingar per år, The TT och Manx Grand Prix. DOUGLAS. Den fyrcylindriga motorn jobbar på max, drygt 13 000 varv i minuten; 195 hästar och 998 kubik ger hög fart. Drygt 225 kilometer i timmen nerför den branta backen mot Bray Hill. Man tror inte sina ögon då man står där mindre än tio meter från banan. Går det verkligen att köra så fort här med motorcykel De djärvaste håller fullt när fjädringen trycks i botten mitt i svackan. Kåpans undersida skrapar i asfalten. Den svaga högerkurvan följs av en uppförsbacke där ekipagen flyger längre än trettio meter efter backkrönet. Då har farten ökat till 260 kilometer i timmen. Bray Hill, direkt efter starten, är den första svårigheten på The Mountain Course. Men det finns många utmaningar kvar på den drygt sextioen kilometer långa landsvägsbanan på Isle of Man. En väg med smal och ojämn asfalt omgärdad av stenmurar, trottoarkanter, träd och hårda husknutar. På flera ställen går banan rakt igenom städer och byar. Det här är motorcyklarnas ö som ligger i Irländska sjön mitt emellan Irland och England. Den är ungefär hälften så stor som Öland. Två gånger om året arrangeras stora tävlingar. The TT i månadsskiftet maj-juni och Manx Grand Prix, MGP, i augusti-september. The TT var en deltävling i världsmästerskapet i road racing till och med 1976. Då började det bli för farligt. Den tekniska utvecklingen gav för höga farter och The TT ströks ur VM. Det är få ställen i världen där man kan få en sådan upplevelse av fart som här. Det är tillåtet för åskådarna att stå mycket nära. Men när de snabbaste motorcyklarna passerar på banans rakaste avsnitt i över 300 kilometer i timmen kan det vara svårt att hinna se vad de har för nummer. The TT i juni drar till sig stora skaror av förare och åskådare. Öns antal bofasta, 80 000, mångdubblas och det brukar vara proppfullt av motorcyklar överallt. I huvudstaden Douglas kan det vara svårt att ta sig fram även till fots men man får garanterat se åk som man inte visste fanns. För den som gillar hålligång och mycket folk är det absolut värt att ta en tripp till Isle of Man i slutet av maj. Klimatet är behagligt och det växer till och med palmer på många ställen. På MGP är det lite lugnare. Inga långa köer till pubar och restauranger men förarna kör lika fort som på The TT. Båda evenemangen pågår under två veckor. Träning första veckan och tävlingar den andra. Landsvägen stängs av ett par gånger om dagen och från ingenstans dyker funktionärerna upp med sina flaggor. Det går åt 1 200 vakter vid varje tränings- och tävlingstillfälle för att sörja för förarnas och åskådarnas säkerhet. År 2007 är det hundraårsjubileum. Det var ett lopp redan 1904 men 1907 räknas som det officiella startåret för en av världens tuffaste mc-tävlingar. Vid årets MGP avled två förare, och genom åren har The TT skördat mer än hundratrettio liv. Inför MGP i år besiktigades trehundrafemtio motorcyklar vid ett av träningspassen. Normallängden för ett lopp är numera fyra varv eller drygt tjugofyra mil. Man stannar och tankar och byter eventuellt bakhjul efter två varv. Tidigare kördes tävlingarna oftast i sex varv. Flera svenskar har kört på Isle of Man under åren. Till exempel \"Varg Olle\" Nygren 1956 på en AJS. Han satt i sadeln över tre timmar och en kvart och hade en genomsnittsfart på 130 kilometer i timmen. \"Esso\" Gunnarsson körde sex varv 1963 med 150 kilometer i timmen i snitt på sin 500-kubiks Norton. Börje Jansson på Yamasaki, en Kawasaki 250 med Yamahacylindrar, drog fyra varv med 150 i snitt 1971. 1998 körde Peter Gustavsson 171 kilometer i timmen i sex varv på en Honda CBR 600. Gällande varvrekord är nu drygt 205 kilometer i timmen och det har John McGuinness på en 1 000 kubiks Yamaha R1 med ljuddämpare! Det ni knuttar, som vrålar fram i över 100 kilometer i timmen mellan trafikljusen i svenska städer. JAN-ÅKE SILJESTRÖM dnbil@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 12982, "headline": "Feminister har olika syn på kvinnors våld", "summary": "Tystnaden kring det kvinnliga våldet skadar en verklig jämlikhet mellan könen, menar socialantropologen och feministen Petra Östergren. Kvinnors våld får aldrig tas som intäkt för att ignorera det manliga våldet, anser professorn och genusforskaren Eva Lundgren.", "article": "Radikala feminister har tagit patent på \"sanningen\" om våld och misshandel i hemmet. Det menar skribenten, debattören och socialantropologen Petra Östergren. Hon säger att det är vanligt att kvinnor blir slagna av sin lesbiska partner och att kvinnor slår sina män. - Men radikalfeministerna förnekar den verkligheten. Därmed osynliggörs en stor grupp människor vars erfarenhet skulle kunna leda till att vi får verkligt fungerade redskap för att motverka misshandel och sexuella övergrepp även mot kvinnor, säger Petra Östergren. Professorn och feministen Eva Lundgren, en av landets främsta genusforskare, har under många år forskat om mäns våld mot kvinnor. Hon påpekar att männens våld är mycket mer omfattande, grövre och betydligt allvarligare än den aggressivitet kvinnor kan visa i ett förhållande. - Men för den skull ska man inte förneka att även en kvinna kan slå och kränka sin partner. Det borde inte finnas någon risk att det manliga våldet förnekas bara för att även kvinnor kan vara våldsamma. Men så är det. En del debattörer för ett resonemang som har lite av \"tabloidfeminism\" över sig. Syftet verkar bara vara att skapa rubriker och får läsarna att tro att kvinnors våld är minst lika vanligt som mäns våld, säger Eva Lundgren. För ett par veckor sedan berättade Insidan om kvinnors våld mot sin partner. Bland annat beskrev Daniel om hur han under ett par år blivit slagen och psykiskt förnedrad av sin dåvarande flickvän - men att han inte vågade berättade vad han varit med om. Ingen skulle ju ändå tro honom. Petra Östergren, som bland annat skriver och forskar om feminism, känner igen sig. Även hon har upplevt att män som blir slagna av sina kvinnor inte tas på allvar. Under flera år höll hon tyst om det kvinnliga våldet i både heterosexuella och homosexuella förhållanden. - Jag lärde mig tidigt att vi lever i en könshierarki där männen står överst och kvinnorna underst; männen har all makt och behärskar juridiken, ekonomin, kulturen, sexualiteten ... Och eftersom männen har makten misshandlar de och våldtar kvinnor. Det är makten som får dem att slå och det är på grund av våldet som makten består. I mitten och slutet av 1980-talet lärde Petra Östergren ut självförsvar till kvinnor. Bland annat höll hon en särskild kurs för lesbiska kvinnor. Flera av dem berättade att de blivit kränkta och misshandlade av sin partner. Senare besökte Petra Östergren flera centrum i USA och Australien för personer som blivit misshandlade i samkönande förhållanden. - Så en dag fick jag ett brev från en man som blev slagen av sin fru. Jag svarade kort att det väl var möjligt, men att min uppgift var att hjälpa kvinnor och inte män. Min solidaritet med våldsutsatta var väldigt begränsad. Samtidigt säger Petra Östergren att hon mycket väl kände till att mödrar slår sina barn samt att misshandel och våldtäkt förekommer även bland homosexuella och att män blir slagna av sina fruar. - Jag teg om män som blivit utsatta och upprepade ständigt samma radikalfeministiska ramsa. Männen slår för att de har makten och genom att slå bevarar de denna makt. Genom att omprogrammera männen skulle man få slut på våldet. Petra Östergren märkte att det inte fanns någon skillnad mellan hur lesbiska kvinnor och heterosexuella män som blivit slagna av sina partner beskrev sina upplevelser. De nämnde samma mönster av kontroll, hot, övervakning, bestraffningar, svartsjuka - och fysiskt våld. - Det är inte mindre kränkande för att en man blir slagen av en kvinna. Homosexuella kvinnor som blir misshandlade är precis lika rädda som heterosexuella när de lämnar den som slår dem. Män beskrivs fortfarande som starka, aktiva och våldsamma, enligt Petra Östergren. Kvinnor däremot skildras som passiva, mjuka och fredsälskande. - Tystnaden kring det kvinnliga våldet skadar en verklig jämlikhet mellan könen. En kvinna som slår är psykiskt sjuk, en man som slår visar sitt rätta ansikte. Det finns ett antagande om den naturliga kvinnliga godheten. Om en kvinna bryter det mönstret anses hon lida av en psykisk störning, hävdar Petra Östergren. Genusforskaren Eva Lundgren är professor i sociologi vid Uppsala universitet och specialiserad på feministisk teoribildning och våldsforskning. För tre år sedan presenterade hon den uppmärksammade rapporten \"Slagen dam\", som visar att manligt våld mot kvinnor är betydligt vanligare än de flesta tror. Enligt Eva Lundgren hänger dagens mansroll intimt samman med en våldskultur där våldet hör till vardagen. Hon talar om våldet som en \"könskonstruerande arena\" för många män. Mannen befinner sig generellt sett i en överordnad ställning och kvinnan i en underordnad. Men detta strukturella förhållande innebär inte att alla \"individuella män\" är tvungna att slå eller att en kvinna aldrig kan bruka våld och visa aggressivitet, fortsätter hon. I ett förhållande med ett systematiskt våld där kvinnan står för misshandeln är mekanismerna desamma som när en man slår sin partner, enligt Eva Lundgren. Det handlar om makt, beroende och kontroll och ofta om en längtan efter bekräftelse från den som kränker. - Jag betvivlar dock att våld än så länge är den huvudarena där kvinnor skapar sin kvinnlighet. Generellt sett misshandlar kvinnor sällan systematiskt, deras våld sker ofta efter att de själva utsatts för våld. De är ofta så våldsutsatta att det handlar om liv och död när de slår tillbaka. Det är viktigt att lyfta fram förklaringar till allt våld, även kvinnors, menar Eva Lundgren. Kvinnors våld får dock aldrig tas som intäkt för att ignorera det manliga våldet. Det är ett betydligt allvarligare problem - i hela samhället men framför allt för alla utsatta kvinnor, påpekar hon. - En del forskare har presenterat data om hur vanligt det är att män blir misshandlade av sin kvinnliga partner. Insidan har redovisat några av dem. Men resultaten missbrukas ofta och tas som intäkt för att nonchalera våld mot kvinnor, enligt Eva Lundgren. Psykologen och psykoterapeuten Joakim Wolkerts har också intresserat sig för kvinnors våldsutövning. Detta är ett försummat kapitel, säger han. - Jag har flera vuxna manliga patienter som berättat vad de utsatts för av sina mödrar under barndomen. Andra berättar att de blivit slagna eller psykiskt kränkta av sina kvinnor. Jag tror att det finns ett stort mörkertal när det gäller kvinnligt våld. - Problemet erkänns inte av forskare, politiker eller de som arbetar med social omsorg. Många män vågar inte berätta om sina upplevelser - det är skamfullt för en man att bli slagen av sin kvinna. De som berättar blir ofta inte trodda och ibland blir de anmälda för misshandel när de försvarat sig. För två år sedan gav bokförlaget Prisma ut \"Våldets Psykologi\". Tillsammans med Monika Bogren var Joakim Wolkerts redaktör för antologin som bland annat tar upp hur en våldsam person tänker och fungerar. Ett avsnitt i boken handlar om kvinnors våld. - Vi försökte hitta en svensk forskare som kunde skriva om detta ämne, men vi hittade ingen, säger Joakim Wolkertz. Till slut fann vi dock Anna Motz, en engelsk psykolog och psykoterapeut som arbetat mycket med just aggressiva kvinnor. Anna Motz har lång erfarenhet av engelsk rättspsykiatri med kvinnliga våldsbrottslingar som specialitet. Hon arbetar på en säkerhetsavdelning för psykiskt sjuka och våldsbenägna patienter. Hon har bland annat skrivit \"The psychology of female violence - crimes against the body\", en uppmärksammad bok om kvinnligt våld. Enligt Anna Motz förnekas ofta det kvinnliga våldet. Kanske för att det hotar traditionella och idealiserade uppfattningar om moderskap och kvinnlighet. Ytterligare ett skäl kan vara att kvinnors våld vanligen utövas i den privata sfären; aggressionen riktas mot en partner, mot dem själva eller mot deras barn. I sitt bidrag i boken \"Våldets psykologi\" skriver Anna Motz om förnekandet av kvinnors våld: \"Jag anser att det är en i grunden farlig social attityd som kan leda till nedsvärtning av kvinnor som beter sig våldsamt så att de anses omänskliga och ´onda´ ...\". Hösten 2002 presenterade det irländska Hösten 2002 presenterade det irländska barn- och hälsoministeriet en större genomgång av den internationella forskningen om våld mot män i hemmet. Forskarna Kieran McKeow och Philipa Kidd gick igenom tretton internationella studier - där män och kvinnor är förövare, offer eller både och. Studierna bygger på ett representativt urval ur totalbefolkningen. Enligt dessa studier - som gäller USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland - förekommer våld i hemmet i mellan fem och tjugo procent av alla heterosexuella förhållanden. I fyra av tio fall är våldet allvarligt. Genomgången visade att även män utsätts för våld eller psykiska kränkningar av kvinnor. Det handlar bland annat om knuffar, örfilar, sparkar, sexuella trakasserier och attacker med tillhyggen. Under senare tid har det bristfälliga skyddet för misshandlade kvinnor uppmärksammats i den svenska debatten. Enligt den irländska studien får män som utsatts för våld av sina kvinnor inget som helst stöd från samhället eller sjukvården. Hela den irländska rapporten kan läsas på nätet: http://www.dohc.ie.publications/pdf/mdv2.pdf?direct=1 ", "article_category": "other"}
{"id": 13018, "headline": "Demokraterna och den moraliska minoriteten", "summary": "Republikanerna och George W Bush vann valet genom att spela det \"moraliska kortet\". Det övertrumfade många väljares ekonomiska och sociala intressen. Demokraterna måste söka ta sig in på det moraliska fältet så länge detta förblir i väljarnas fokus.", "article": "Om det är sant att framtida segrar växer ur analysen av nederlag är det avgörande för USA:s liberaler att hitta rätt förklaring till Bushs och republikanernas seger i tisdagens amerikanska presidentval. Det finns två huvudspår. Det ena är att valet egentligen var en förtroendeomröstning om Bush som överbefälhavare. Den vann han inte på grund av Irak. Däremot framstod han som en mer övertygande krigsledare i kampen mot terrorismen än den oprövade och lite mumlande John Kerry. Om detta är en riktig tolkning är det svårt att finna fel på den demokratiska strategin. Man valde den kandidat som ansågs bäst kunna utmana Bush som en stark militärbefälhavare i orostider. I det perspektivet är inte 48 procent av valmanskåren och 252 elektorer ett dåligt resultat. Den andra förklaringen till den republikanska framgången handlar om konflikten mellan sekulär liberalism och religiös konservatism. Redan tidigt i valrörelsen talade republikaner om nödvändigheten av att spela \"det moraliska kortet\", det vill säga angripa demokraterna i frågor om synen på abort, homosexäktenskap och religion. Genom att lyfta fram moralfrågorna, inte minst i striden kring förbud mot homoäktenskap såväl federalt som i vissa delstater, kunde republikanerna appellera till mer fundamentalistiskt inriktade kristna. Bushs rådgivare Karl Rove insåg att det inte fanns mycket att hämta i politikens mittfält, utan såg till att anti-Bushkrafterna neutraliserades genom en mobilisering av anti-Kerry väljare Det var inte ett helt nytt grepp. Redan Richard Nixon åberopade \"den moraliska majoriteten\". Men det politiska fältet har flyttat högerut. Nixon står till vänster om dagens republikaner och hans \"moraliska majoritet\" bestod inte av pånyttfödda kristna. Om detta är den verkliga förklaringen till Bushs seger har USA:s liberaler mycket att fundera på. Redan på valnatten framträdde ledande demokrater som hänvisade till valrörelsens mest citerade bok, Thomas Franks \"What´s the Matter with Kansas?\" Den gör det brutala påpekandet att många av dagens republikanska väljare är medborgare vars sociala och ekonomiska intressen bäst skulle gynnas av en demokratisk politik. I det perspektivet är Kerrys och demokraternas förlust ett svidande ideologiskt misslyckande. Mycket talar ändå för att säkerhetsfrågorna trots allt var avgörande. Men just nu ligger stort fokus på det så kallade kulturkriget, konflikten mellan det urbana, liberala USA vid kusterna och i nordost och hjärtlandet i sydstaterna och Mellanvästern. Bitterheten och förvirringen är stor bland många amerikanska liberaler. De känner sig som främlingar i sitt eget land, att de värderingar som de betraktar som fundament i den amerikanska traditionen - tolerans, pluralism, separation stat-kyrka - nu betraktas som oamerikanska. Till en del kommer dessa reaktioner att mildras när valdammet lagt sig. USA:s historia är en paradoxal rörelse mellan drömmar om tät värdegemenskap och individuellt självförverkligande. Hittills har liberalismen och individualismen alltid segrat - av den enkla anledning att ett liberalt samhälle kan tolerera frivilliga fundamentalistiska gemenskaper, medan ett värdekonservativt samhälle alltid måste inskränka individens frihet. Men det långa perspektivet är en klen tröst för dagens amerikanska liberaler. Det är inte omöjligt att Bush under sin andra mandatperiod kommer att dra sig tillbaka från Irak. Men att han skulle överge den moralkonservativa dagordningen efter att ha erövrat makten med dess hjälp verkar mer osannolikt. Därför står demokraterna inför en prövningens tid. De måste övertyga kristna väljare i sydstaterna och Mellanvästern om att det finns andra sorters solidaritet än att stå enade i kampen mot \"den liberala eliten\", att det finns andra sorters familjevärden än att förbjuda abort och homoäktenskap och att det finns andra sorters gudfruktighet än att tvinga sin tro på andra. DN 7/11 2004 ", "article_category": "other"}
{"id": 13041, "headline": "LEDARE: Ett val med konsekvenser", "summary": "Dagens presidentval ses av många som ett vägval för USA. Bush är kandidaten för ytterligare fyra år av den utrikespolitik världen känner alltför väl, medan Kerry representerar förändring.", "article": "Dagens amerikanska presidentval är på många sätt ett avgörande val. En anledning till detta är nedslående. Det finns en oro för att valsystemet åter ska fallera, för att det blir jurister som återigen bestämmer utgången. Det finns en oro för att det slutliga resultatet också detta år kommer att låta vänta på sig. Det är en osäkerhet som är ovärdig ett land som USA. Den främsta anledningen till valets betydelse är dock att många uppfattar det som ett vägval för framtiden. USA är polariserat. Det finns två tydliga alternativ som står emot varandra. Och det väger jämnt - få är de bedömare som vågar ha bestämda uppfattningar om hur det ska gå. Valdeltagandet kan därför bli avgörande, och bägge parter gör vad de kan för att få människor till valbåsen. Särskilt viktigt är detta för demokraterna, inte minst med tanke på att de ofta har stöd bland grupper som normalt inte röstar och som kanske inte ens äger en bil som kan ta dem till vallokalen. Det finns tecken på att demokraterna varit framgångsrika. I exempelvis Florida, där vallagen tillåter röstning före valdagen, visar mätningar att en majoritet av dem som utnyttjat rätten till tidig röstning har röstat på John Kerry. Skillnaden mellan kandidaterna är tydlig. Kerry har i och för sig, liksom president George W Bush, satt kampen mot terrorismen i främsta rummet. Men Kerry har också en tydligt social dagordning. Han talar om Bushs skattesänkningar för de verkligt rika, om att han ska slåss för medelklassen, om utbildning, om billigare mediciner och om att sjukvården ska bli tillgänglig för alla. Kerry betonar att han ska bli en president som tror på vetenskapen - ett uttalande med direkt bäring på den i USA kontroversiella frågan om stamcellsforskning. Bush profilerar sig som en stark ledare i en utsatt tid, det är med honom i Vita huset som amerikanerna ska kunna känna sig trygga. Bush har också ett starkt stöd hos moraliskt konservativa väljare, inte minst i fråga om aborter och om homosexuellas rätt att gifta sig. Under Bushs tid vid makten har religionen tagit flera steg in i politikens centrum, och det är en utveckling som tilltalar många troende amerikaner. Presidentens strategi kan komma att visa sig framgångsrik. Det finns i och för sig en uppsjö av opinionsmätningar (många av dem med stor felmarginal) och till en del visar de olika resultat. Men en skönjbar trend tycks vara att presidenten har ett svagt grepp om situationen; han hade exempelvis häromdagen en liten ledning i viktiga delstater som Ohio och Missouri. Åtskilligt talar också för Kerry. Irakkriget är impopulärt, och Bush är den första president på över sjuttio år som tvingas möta väljarna i en situation där det finns färre arbetstillfällen än när han tillträdde sitt ämbete. Mätningar visar också föga förvånande att bland dem som anser att Irakkriget och ekonomin är de viktigaste frågorna kommer sju av tio att rösta på den demokratiske kandidaten. Utrikespolitiken, som stått i fokus under stora delar av valrörelsen, är ett område där kandidaterna tydligt skiljer sig åt. Bush anser sig vara inne på rätt väg, han ångrar ingenting och om han vinner väntar ytterligare fyra år av en utrikespolitik som världen känner alltför väl. Kerry är förvisso noga med att framhålla att inget land kan få \"vetorätt\" över hur, när och var USA använder sin militära styrka. Han betonar dock samtidigt vikten av att bygga allianser och av att ha ett nära samarbete med andra länder. Det är en utrikespolitik som kommer att ställa hårdare krav på inte minst europeiska ledare. Men det är också en politik som kan förebåda en ny och starkare relation över Atlanten. Därför är amerikanernas val i dag i någon mening ett vägval även för Europa. DN 2/11 2004 ", "article_category": "other"}
{"id": 13050, "headline": "Han tappade sitt lag", "summary": "EU-kommissionens tillträdande ordförande José Manuel Barroso drog tillbaka sitt förslag till kommission. Till nästa månad ska han presentera ett nytt. EU-parlamentets reaktion mot den italienske kommissionären Rocco Buttiglione blev för stark för Barroso.", "article": "EU-parlamentet vann en fullständig seger när José Manuel Barroso i går förmiddag meddelade att han drog tillbaka sitt kommissionförslag och skulle återkomma med ett nytt i november. Därmed undvek Barroso en röstkonfrontation. Det var klokt. Hade parlamentet röstat nej till kommissionen hade Barroso varit förbrukad och hela proceduren fått göras om. Hade parlamentet givit klartecken med några få rösters övervikt hade den nya kommissionen fått starta med ett förtroendeunderskott. Nu står ordföranden, den så länge sökte kompromisskandidaten Barroso kvar. Han har ännu en chans att komponera en kommission som får brett förtroende av parlamentet. Hur den kommer att se ut kan det nu spekuleras om någon vecka framåt. Säkert är att den inte innehåller Rocco Buttiglione, upphovet till krisen. Men fler ansikten kan komma att bytas ut eller återfinnas på nya platser. EU-parlamentets aptit har aldrig varit större än nu och förhören med kommissionärskandidaterna ledde till anmärkningar för flera än Buttiglione. Men det är inte bara kommissionsordföranden Barroso som lidit nederlag. Parlamentet har givit också regeringscheferna en smäll, alldeles särskilt träffar den Italiens Silvio Berlusconi. Kommissionärerna nomineras av regeringarna. När Silvio Berlusconi avstod från att nominera om Mario Monti, som haft hand om konkurrensfrågorna, och i stället föreslog Rocco Buttiglione löste han ett problem inom sin koalition. Berlusconi är inte den första regeringschef som använder EU i ett inrikespolitiskt läggspel, men affären Buttiglione dramatiserar vådan av den sortens beteende. Silvio Berlusconi bär därför ett tungt ansvar för detta misslyckande. Den italienske regeringschefen skar heller inga lagrar när han under förra hösten ledde EU som ordförande. I sista ögonblicket försökte han emellertid göra en helomvändning. Hans regeringskansli läckte ut att Berlusconi förgäves vädjat till Rocco Buttiglione att dra sig tillbaka för den \"europeiska sakens skull\". Det är lätt att känna en viss skadeglädje för att just Silvio Berlusconi gjort bort sig igen. Den italienske premiärministern och storföretagaren är föga populär i Europa. Hans ohämmade sätt att koppla samman maktsfärer - den politiska, den ekonomiska, den mediala - chockerar. Hans lust till extraturer och poseringar och brist på känsla för verkligt politiskt ansvar irriterar. Men han är Italiens folkvalde regeringschef. Och det är mot regeringschefernas makt som EU-parlamentet gjort uppror. Folkvalda mot folkvalda således. Den motsättningen - eller balansen - hör till EU:s grundkonstruktion, den rubbas inte heller i förslaget till ny konstitution. Också där ska kommissionen vara en \"samprodukt\" av medlemsländernas regeringar och EU-parlamentet. Men efter vad som nu hänt får parlamentet mer att säga till om. Det är bra. Förutsatt att parlamentets nej till Buttiglione tolkas på rätt sätt. Det var som kommissionär för det rättsliga området som Rocco Buttiglione var olämplig. Och olämplig var han därför att han inte gjorde någon skillnad mellan sina privata värderingar och dem som han som EU-kommissionär ska försvara. Buttigliones kritiker har fel om de tror att det är omöjligt att hysa en traditionell eller starkt konservativ katolsk inställning till äktenskap och sexualitet och samtidigt verka inom EU. Rocco Buttiglione har många meningsfränder bland de 450 miljonerna EU-medborgare. EU är ett projekt för att förena människor av skilda politiska, religiösa och kulturella uppfattningar, men det kräver att vi står upp för det som är gemensamt - och dit hör de mänskliga rättigheterna inklusive respekten för den oliktänkande. Att arbeta för detta intrikata bygge är inte lätt. Det kräver både intellektuell redbarhet och handfast politisk erfarenhet. Rocco Buttiglione saknade bägge. Nu är det först kommissionsordförandens och sedan regeringschefernas sak att se till att samtliga kommissionsmedlemmar uppfyller dessa krav. EU väntar på en bättre kommission, herr Barroso! ", "article_category": "other"}
{"id": 13057, "headline": "Finansministern fast i skatteklaveret", "summary": "Finansminister Bosse Ringholm har dragit på sig en tredje skattemiss på kort tid. Enskede IK, vars ordförande han är sedan femton år, misstänks för att ha betalat svarta tränarlöner. Han har tillfogat sitt parti och dess järnhårda skattemoral en hård smäll.", "article": "Det finns måndagsmornar man kan vara utan. Måndagen den 25 oktober 2004 hade Bosse Ringholm en sådan. Sveriges Radios ekoredaktion meddelade att Enskede IF med största sannolikhet betalat tränare svart. Ordförande i Enskede IK är Bosse Ringholm, avgående finansminister och blivande vice statsminister med idrottsfrågor som särskilt ansvarsområde. Av Bosse Ringholms svar kunde åhöraren sluta sig till att Enskede IK:s ordförande var trängd: Skatteverket skulle han förstås ge kontrolluppgifter men Ekot är inte någon skattemyndighet, klippte han av. Detta är tredje gången finansministern fått trubbel med skatten denna höst. Ska det bli tredje gången gillt? Först var det den obetalda reklamskatten. Enskede IK hade inte betalt reklamskatt, ordföranden = finansministern \"visste inte\". Sedan var det sommarhuset utanför Halmstad som saknade taxeringsvärde, därför att det var för \"billigt\". Och nu alltså svartlöner till tränare i den klubb Bosse Ringholm sedan femton år är ordförande för. Förseelserna må te sig måttliga i storlek och de har heller inte - undantagandes sommarstugan - berikat Bosse Ringholm personligen. Problemet är av ett annat slag. Det gäller skattemoral och det gäller den högste väktaren av denna. En socialdemokratisk finansminister får helt enkelt inte beslås med att ha slarvat eller - än värre - medvetet ha åsidosatt något av vad svensk skattelagstiftning kräver av alla medborgare. Det är Bosse Ringholm, Rörelsen trogen i vått och torrt, säkert medveten om. Han är säkert lika medveten om hur det går till i föreningar, särskilt idrottsföreningar. Där blandas idealitet och kommers. Där arbetar proffs och amatörer inte bara sida vid sida utan ibland i en och samma person. Bokföraren gör ofta jobbet på fritiden, han eller hon kan lätt \"glömma\" någon post, inte alltid \"tänka på\" att föreningen också är en affärsdrivande rörelse. Alla intäkter kommer inte via giro eller bankkonton, alla utgifter betalas inte heller på det sättet. Alla som gör en insats gör det inte alltid gratis, men det är så mycket enklare att få någon tusenlapp kontant än att mala den runt med kontrolluppgift och preliminärskatt. Och för dem som har tränaruppdrag vid sidan av andra arbeten blir en kontantersättning utan kvitton lika attraktivt som för en målare eller bilmekaniker som fixar ett jobb vid sidan av. Enskede IK är sannolikt inte något undantag. Det borde det ha varit därför att finansministern är dess ordförande. Eftersom Bosse Ringholm inte ville skilja sig från detta uppdrag när han blev finansminister och eftersom han inte haft tid, inte brytt sig eller varit onaturligt godtrogen, befinner han sig nu i en förtroendekris. (Dessutom riskerar hans klubb att som få andra klubbar få vartenda papper granskat.) Det inträffade är också en nyttig demonstration av vad styrelseansvar innebär. Bosse Ringholm och hans styrelsemedlemmar har knappast några praktiska möjligheter att följa verksamheten i detalj, men de ska försäkra sig om att de som dagligdags sköter till exempel in- och utbetalningar gör detta korrekt. Att inte veta är ingen ursäkt, vare sig inför föreningsstämman eller skattemyndigheten. Bosse Ringholm har underlåtit att försäkra sig om att alla i Enskede IK följde alla regler. Däri har han brustit i sitt ordförandeuppdrag. Nu får han ta konsekvenserna. De innebär att han personligen förlorat trovärdighet och anseende. Den förlusten må vara uthärdlig, värre är att han tillfogat sitt parti och dess järnhårda skattemoral en hård smäll. Varför ska tusentals frivilligarbetare i föreningslivet gno med redovisning och skatteregler om inte finansministern och hans klubbmedlemmar gör det? En finansminister kan aldrig ta lätt på skatteregler utan att det får konsekvenser. ", "article_category": "other"}
{"id": 13076, "headline": "Jag vet blott vad som är mitt", "summary": "I dag fyller moderata samlingspartiet 100 år. Eller är det allmänna valmansförbundet? Eller högerpartiet? Identitetsproblem till trots finns det kontinuitet inom svensk höger.", "article": "I dag fyller det svenska högerpartiet 100 år. Frågan är bara vilket parti vi ska fira. Allmänna valmansförbundet som slog vakt om tronen, altaret och svärdet i början av 1900-talet? Det välfärdsvänliga högerpartiet som under rekordåren hyllade kloka men döda socialdemokrater som Per Albin Hansson? Eller det systemskiftande moderata samlingspartiet som på 90-talet ville rensa ut folkhemmets historiska bråte och göra Sverige marknadsmässigt och modernt? Utan tvekan har högern haft sina identitetsproblem. Ändå bör man inte tolka namnbyten och förändringar i partiprogram som tecken på svaghet. Inte bara av respekt för jubilaren. Utan därför att de ideologiska konflikterna inom svensk höger är ett bevis på vitalitet och livskraft. Bakom konflikterna finns dessutom en underliggande kontinuitet. I den nyss utkomna studien \"Mellan arv och utopi. Moderata vägval under 100 år\" visar historikern Torbjörn Nilsson att det finns stora likheter mellan dagens högerparti och det valmansförbund som Arvid Lindman grundade 1904. Partiets sociala sammansättning har varit förvånansvärt konstant. I stort sett har högerpartiet varit ett medelklassparti med starkt stöd bland tjänstemän. Dess historiska karaktär av överklassparti har överdrivits, liksom dess inbrytningar i arbetarklassen under senare år. Med viss förenkling skulle man därför kunna säga att de olika ståndpunkter högerpartiet har intagit under 1900-talet speglar attitydförskjutningar inom den svenska medelklassen. En viktig förändring har dock skett. Under större delen av sin historia har högern varit attraktivare för kvinnor än för män, sannolikt därför att partiet har betonat familjevärden, religion och moralfrågor. Men i rörelsen från socialkonservatism mot en mer individualistisk marknadsliberalism tycks kvinnorna ha fallit ifrån. Men det finns också en ideologisk stabilitet, enligt Nilsson. Även om synen på kyrkan, sedlighet och familjen har förändrats har den svenska högern stått fast i synen på det enskilda ägandets betydelse. Man har konsekvent motsatt sig alla försök till socialisering. Det är också i denna kamp man skördat sina största framgångar. Det senaste och tydligaste exemplet är löntagarfondsförslaget som banade väg för moderaternas uppsving på 80- och 90-talet. Högerns positiva syn på privat ägande delas av svenska folket. Som Geijers odalbonde uttryckte det: \"Jag vet blott vad som är mitt\". Däremot har högern aldrig fått med sig stora väljarskaror när det gäller att stoppa sociala reformer eller rulla tillbaka välfärdsstaten. Man har protesterat, anpassat sig, utmanat, knorrat - men alltid från en position utanför en socialliberal och socialdemokratisk konsensus kring den nationella välfärden. Redan på 1930-talet erövrade Socialdemokraterna den svenska historien och gjorde välfärdspolitiken till en del av en nationell berättelse om ett land där allmogen/folket och kungen/staten alltid kämpat tillsammans mot de ondsinta herrarna. Detta skapade ett hopplöst dilemma: vad gör ett konservativt, nationellt präglat parti när dess politiska ideologi upplevs som onationell och dåligt förankrad i den egna historien? Inte undra på att 90-talet blev en kraftexplosion för moderaterna. Murens fall, högkonjunkturen, den nya ekonomin, globaliseringen - äntligen kunde partiet skaka av sig sitt nationella arv och framställa sig som en modern och internationell rörelse, särskilt kallat att befria Sverige från folkhemmets feodala rester. Ett val och två partiledare senare är läget helt annorlunda. Återigen har vi ett högerparti som har inordnat sig i välfärdsstatens gemenskap. Socialdemokratin angrips inte utifrån marknadsekonomins principer utan ställs till svars gentemot sina ursprungliga ideal: att arbete är en grundläggande källa till mänsklig värdighet och att långvarigt bidragsberoende är förnedrande. Om detta är vägen till framgång för moderaterna återstår att se. Men skam den som ger sig. Hatten av för högerpartiet på dess hundraårsdag! ", "article_category": "other"}
{"id": 13081, "headline": "Ohlys kommunism och socialdemokratins självbild", "summary": "De kritiska rösterna mot Lars Ohly blir allt fler. I riksdagsgruppen kräver en majoritet av ledamöterna att Ohly ska sluta kalla sig kommunist. Men frågan om Ohlys kommunism handlar också om socialdemokratins självbild och ideologiska föreställningar.", "article": "Intensiteten i frågan om väns-terledaren Lars Ohly kan vara både kommunist och demokrat visar ingen tendens att mattas, tvärtom. På DN Debatt i går krävde ett antal socialdemokrater - dock ingen i ansvarig position - att Göran Persson skulle bryta allt samarbete om inte vänsterpartiet tog avstånd från kommunismen. \"Socialdemokratin samarbetar endast med partier ... som uttryckligen bygger sina idéer på demokratins principer och respekten för mänskliga rättigheter\", hette det. I partitidningen Aktuellt i politiken avkrävdes Ohly och hans meningsfränder \"total avbön ... och ett rungande och tydligt nej till kommunismen - också den på Kuba\". I vänsterpartiets egen riksdagsgrupp finns nu en knapp majoritet som vill att Ohly ska överge själva beteckningen kommunist medan hans försvarare cirkulerar ett upprop med udden mot de så kallade förnyarna. De sägs \"ta tillfället i akt att misskreditera vår partiledare och den politik partiet i demokratisk ordning beslutat om\". Partiledningen har också tillsatt en analysgrupp för att \"utvärdera och bearbeta det förflutna\", men sagt nej till en extra partikongress. Ohly själv har försökt bygga en försvarsmur runt sin ideologi med hjälp av definitionen av kommunism i Norstedts ordbok: Det är \"just en ideologi som eftersträvar gemensamt ägande för att uppnå det klasslösa samhället, och den definitionen kommer jag att fortsätta att hävda och framför allt ansluta mig till\", sade han häromdagen till TT. Andra har följt liknande spår, exempelvis historikern Åsa Linderborg som i Aftonbladet (8/10) förklarar kritiken mot Ohly med att han \"använder ett demokratibegrepp som inkluderar även ekonomin\". Själv skulle hon aldrig rösta på \"en vänsterledare som inte drömmer om klassamhällets avskaffande\". Det här problemet är inte precis nytt, det har alltid varit själva hjärtpunkten i alla socialistiska ideologier, oavsett vad de kallas. Debatten om möjliga sätt att avskaffa det existerande klassamhället och att uppnå det klasslösa löper därför som en röd tråd genom hela den moderna socialismens historia och handlar ytterst om synen på demokratin som beslutsform. Ska den liberala eller borgerliga demokratin accepteras som överordnad princip i det politiska livet eller kan den ersättas av någon annan sorts demokrati, bättre, djupare, rättvisare, utvidgad. Socialdemokratin valde den borgerliga demokratin efter de ryska kommunisternas statskupp i oktober 1917, men kvar blev ändå en sorts ideologisk fränd- och släktskap med kommunismen, ungefär som med en vanartig kusin. De utopiska målen - kollektivt ägande av produktionsmedlen och ett klasslöst samhälle - var gemensamma, men inte medlen på vägen dit. Kommunismen förutsatte revolution, socialismen en gradvis och fredlig omvandling. Sedan dess har kommunister och socialdemokrater på olika sätt exercerat med demokratibegreppet och från sina olika utgångspunkter försökt utnyttja dess höga prestige. Kommunisterna valde demokratisk centralism som förskönande etikett på sin diktatur och folkdemokratier som beteckning på de kommunistiskt styrda staterna bakom järnridån. Eftersom demokrati betyder folkstyrelse var det en Orwellsk lek med orden, folkfolkstyrelse i översättning. Inom socialdemokratin blev demokratisk socialism ett ofta använt begrepp, inte minst av Olof Palmes generation. Den nya partisekreteraren Marita Ulvskog hör till dem som fortfarande kallar sig demokratisk socialist. Däremot har ingen hörts vända på orden, kalla sig socialistisk demokrat och förespråka socialistisk demokrati. Skälet är rimligen att demokratisk socialism låter bättre, lägger dimma över ideologins potentiella problem med demokratin och döljer långt mer än termen förklarar. För vem har hört talas om demokratisk liberalism och sett liberaler använda prefixet demokratiska? Och vem skulle acceptera demokratisk nazism eller demokratisk fascism som rumsrena politiska etiketter? Det intressanta med stormen runt Ohlys kommunistiska tro är att den har vidare implikationer och faktiskt också träffar socialdemokratins föreställning om sig själv. De utopiska ideologierna har bedömts utifrån sina goda avsikter och den faktiska demokratin efter sina ofullkomligheter, men i dag är det uppenbart att socialismen i alla dess variationer var en såpbubbla, för många vacker och skimrande men demokratiskt ogenomförbar. Hundratusentals böcker med teoretiska utläggningar ter sig i dag lika meningsfulla som de skolastiskt lärda munkarnas knåpande med frågan om hur många änglar som kunde rymmas på ett nålshuvud. ", "article_category": "other"}
{"id": 13086, "headline": "Ett viktigt steg för Afghanistan", "summary": "Miljontals afghaner utnyttjade sin möjlighet att rösta i ett fritt val. Anklagelser om valfusk förmörkar bilden något, men det var en stark manifestation av folklig vilja som världen fick se.", "article": "När Sydafrika skulle hålla sina första fria val efter apart-heids förtryck stod människor tålmodigt och väntade på att få utnyttja sin nyvunna rätt. Det fanns en stolthet som färgade av sig, det fanns en glädje över att friheten äntligen hade infunnit sig. Nu kablas liknande bilder ut från presidentvalets Afghanistan, och effekten är lika stark. Det var en kraftfull markering av viljan att leva i ett fritt samhälle som omvärlden fick beskåda. Något grumlas glädjen av anklagelser om valfusk. Att dessa anklagelser utreds av opartiska bedömare är givetvis centralt. Afghanistan har, inte minst med tanke på motsättningarna mellan landets folkgrupper, allt att förlora på att presidentens legitimitet ifrågasätts. Men organiserat valfusk är en sak. Krav på perfektion är en annan. Omvärldens observatörer har inte haft mycket att invända, och flera av de upprörda utmanarna till den väntade segraren - tillförordnade presidenten Hamid Karzai - har tonat ner sin kritik. \"Jag firar fortfarande\", framhöll president Karzai. \"Miljontals afghaner röstade och inget annat betyder något för mig.\" Och nog kan han ha skäl att vara nöjd, inte bara på grund av att han sannolikt kan behålla sin post. Uppgifter om att det, vid sidan av utländska påtryckningar, var afghanernas röstvilja som fick de kritiska kandidaterna att ändra sig inger hopp för framtiden. De som inte ville respektera valet var helt enkelt ur takt med folkopinionen. Ingen ska tro att Afghanistan över en natt tagit steget från kaos till stabilitet. Problemen är dessvärre många, djupa och välkända. Landet är söndertrasat, utfattigt och präglat av klanmotsättningar. I 24 av landets 34 provinser saknas helt internationell närvaro. Där dominerar laglöshet och lokala krigsherrar. Till dessa områden har regeringens auktoritet svårt att nå. Just det alarmerande säkerhetsläget är det kanske främsta hotet mot landets utveckling. Utan tillfredsställande säkerhet riskerar varje biståndskrona att vara bortkastad, varje ansträngning att vara förgäves. Utan tillfredsställande säkerhet är det helt enkelt omöjligt att lyckas med det mödosamma och livsviktiga återuppbyggnadsarbetet. Massiv internationell hjälp lär därför behövas länge än. Ett Afghanistan som ännu en gång lämnas åt sitt öde riskerar att återfalla i gamla destruktiva strukturer. Dock finns det också positiva tecken att ta fasta på för den som vill vara optimistisk om framtiden. Inkomsten per capita har fördubblats, låt vara från en låg nivå. Skolor har öppnats, hälsoläget förbättrats och i huvudstaden Kabul råder ett visst mått av normalitet. Av betydelse är också att regeringen ökar sin kontroll över större delar av landet. Det hävdades tidigare, med all rätt, att Karzai på sin höjd hade möjlighet att styra i Kabul. I någon mån är det alltjämt sant, men han har samtidigt framgångsrikt börjat utmana lokala krigsherrar. Och så var det afghanernas vilja. Det tycks finnas en framtidstro. Sedan talibanernas fall har tre miljoner afghaner återvänt till sina hem. Och när chansen gavs att rösta i ett fritt val så tog afghanerna den. Valet föregicks av många farhågor om att det skulle kunna förvärra en redan instabil situation, om att det var för tidigt och om att krigsherrar och våld skulle omöjliggöra hela processen. Dessa farhågor kom på skam. Och däri ligger den största framgången. Afghanerna har kunnat ta ett viktigt steg på vägen mot normalitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 13096, "headline": "Lars Ohly poserar som demokrat", "summary": "Lars Ohly har fler meningsfränder än motståndare i sitt parti. De tänker också i fortsättningen kalla sig kommunister även om de tar avstånd från den sovjetiska varianten. Men Lars Ohly är ingen övertygad demokrat, han bara poserar som en.", "article": "Vänsterpartiets ledare Lars Ohly, riksdagsledamoten Kalle Larsson och flera andra framträdande vänsterpartister tänker också i fortsättningen hålla fast vid kommunismen som ideologi, dock inte i dess leninistiska och sovjetiska versioner, enligt Ohly. Vilken version då? Kalle Larsson nämnde i går den indiska delstaten Kerala och Nepal i mitten av 1990-talet som inspirerande och efterföljansvärda exempel för en bekännande kommunist i dagens Sverige. Jakten på idealstaten med stort I har alltid varit ett av kommunismens särmärken. Fram till 1960-talet var bundenheten till Sovjet så stark att svenska kommunister sades bära paraply om de hört att vädret var dåligt i Moskva, men under 1970-talets många kommunistiska sektbildningar utpekades en rad andra enpartistater som förverkligade utopier, däribland Kina, Nordvietnam, Albanien, Rumänien och Irak. Kuba stod länge vid sidan om, det blev ett drömland och ett mål för vänsterpartiets pilgrimsresor först när socialdemokratin efter Olof Palmes död började distansera sig från Fidel Castro. Kritiklös beundran av dessa ideala stater är ett annat särmärke för dem som bekänner sig till utopiska ideologier. För dem har behovet att nå det föreställda idealriket alltid varit överordnat de medel som används för att nå dit. Terror, förtryck, folkmord, diktatur var olycksfall på vägen, i bästa fall beklagliga nödvändigheter för att skydda arbetarklassens landvinningar men ingenting som låg inbyggt i ideologin. Skillnaden gentemot kommunismen brukade socialdemokratin förr i världen formulera just som en konflikt mellan mål och medel. Socialdemokratin valde den liberala demokratin som överideologi och provisoriska utopier som medel att leda samhället mot någon sorts socialism. Denna skiljelinje är fortfarande avläsbar i Lars Ohlys språkbruk. När han nu beskriver sig som demokrat och berättar - som i en intervju i TV-Aktuellt häromkvällen - att han hela sitt liv \"arbetat för att utvidga demokratin\" använder han en tankefigur som genomsyrat alla utopier, lika typisk för kommunister som för nazister, fascister och fundamentalister av olika slag. Alla har de sagt sig vilja arbeta för en annan sorts demokrati, en folkets demokrati som är bättre, mer äkta, utvidgad och djupare förankrad i de arbetande massornas led. Ohly säger aldrig hur han vill utvidga demokratin (exempelvis lägre rösträttsålder, majoritetsval i enmansvalkretsar), bara att han alltid arbetat för demokrati och socialism. Begreppen blir likvärdiga. I Ohlys och hans likars utopiska demokratisyn accepteras inte demokratin för vad den faktiskt är, nämligen ett regel- och lagstyrt system för att fatta politiska beslut som förutsätter fria val, konkurrerande partier, yttrandefrihet och oberoende domstolar. I sin klassiska bok \"Varför demokrati\" skrev Alf Ross att statsskicket måste vara organiserat i sådana former att den politiska makten \"rättsligt tillkommer folket i dess helhet och icke endast en person eller en bestämd, begränsad krets av personer\". Tvärtemot vad Ohly låter påskina har demokrati ingenting med de politiska beslutens innehåll att göra, bara med sättet de beslutas på. I teorin kan till och med demokratin avskaffas med ett demokratiskt beslut, även om det ännu aldrig skett. Våld och övergrepp har i sådana fall alltid förekommit, exempelvis vid nazisternas maktövertagande 1933. Problemet är att innebörden i ordet \"demokrati\" blivit alltmer uttunnat, framför allt för att det så ofta förekommer som suffix i alla möjliga populära sammanhang, typ ägardemokrati, konsumentdemokrati och boende-demokrati. Göran Persson och alla hans föregångare inom socialdemokratin har också stökat till det genom att koppla ihop politiska stridsfrågor med demokrati, exempelvis demokratisk socialism, social demokrati och ekonomisk demokrati. Det finns ingen demokrati av någondera sorten, de är låtsastermer som likt Lars Ohlys utvidgade demokrati stjäl sig prestige från demokratibegreppets positiva vibrationer. När Göran Persson nu säger att tiden håller på att rinna ut för Ohly liknar det mer ett taktiskt avståndstagande än ett faktiskt. För Persson och hans omgivning är Ohlys politiska ideologi inget nytt, ej heller det förstuckna likhetstecknet mellan hans kommunistiska övertygelse och hans syn på demokratin. Persson hoppas säkert att Ohly faller, men så blir det inte. Ohly har fler meningsfränder än motståndare i sitt parti. Socialdemokratins nya partisekreterare Marita Ulvskog vill stimulera partimedlemmarnas intresse för partiets ideologi och värderingar. Varför inte börja med att dra upp gränserna mot vänsterpartiet och att definiera innebörden i begreppet demokrati? ", "article_category": "other"}
{"id": 13098, "headline": "Endast ett halvt klartecken för Turkiet", "summary": "Turkiets plats i unionen är självklart ännu inte given. De krav som ställs på Turkiet är hårdare än många andra tidigare fått utstå.", "article": "Klartecknet kom till sist. EU-kommissionen rekommenderade på onsdagen att Turkiet ska få börja förhandla om ett medlemskap. Den omfattande turkiska reformprocessen har uppmärksammats och belönats. Efter att i årtionden ha knackat på Bryssels dörr har turkarna nu tagit ett stort steg mot det hägrande målet. Vi säger ja, förklarade kommissionsordföranden Romano Prodi vid en presskonferens i Bryssel. \"Men ett villkorligt ja.\" Frågan om Turkiets plats i unionen är alltjämt långtifrån löst. Det formella beslutet fattas först i december av EU:s stats- och regeringschefer. Och även i den bästa av världar, en värld där förhandlingarna löper smärtfritt och den inhemska turkiska processen fortgår med oförminskad styrka, ligger ett turkiskt medlemskap fjärran. Enligt optimistiska kalkyler kan Ankara ta plats vid bordet som fullvärdig medlem om tio år, andra bedömningar tyder på att det kan ta längre tid. Det är också tydligt att kommissionen försökt sig på en ordentlig balansgång, att den haft åtskilliga motstridiga intressen att ta hänsyn till. Och resultatet blev därefter. Det är ingen rakt utstakad väg som Turkiet får gå. Kontrollstationer ska finnas, och om reformprocessen upphör kan också förhandlingarna göra det. EU försöker inkludera och hålla distans på samma gång. De krav som ställs på Turkiet är hårdare än många andra i kön tidigare har fått utstå, och häri ligger en orättvisa. Turkiet har ett befogat krav på att bli behandlat som alla andra - varken mer eller mindre. Det handlar inte om att sänka kraven för medlemskap, det handlar om likabehandling under resans gång. Men samtidigt står det klart att det inte finns någon enkel väg för Turkiet in i EU. Den europeiska opinionen är negativ, inflytelserika europeiska politiker har öppet luftat sin skepsis och Frankrike har aviserat planer på en folkomröstning. Inställningen att man i någon mån blir EU-medlem genom att vara det, en inställning som hördes när de öst- och centraleuropeiska länderna förhandlade, gäller uppenbarligen inte för Turkiet. Detta är stämningar som det inte går att bortse ifrån. Och den verkliga tragedin skulle inträffa om Turkiet hålls utanför gemenskapen av otydliga eller irrelevanta skäl, exempelvis om de krafter som anser att EU är en kristen klubb ska få sätta dagordningen. De argument som framförts mot ett turkiskt medlemskap har ofta tagit fasta på helt andra faktorer än de formellt relevanta. Landet är för stort, sägs det. Turkiet är fattigt, en stor del av landet ligger utanför Europa, och det är muslimskt. Därför kan det ligga ett värde i att processen är öppen, att kraven är tydliga och att de också kan bockas av när de röjts undan. Problemen och bristerna måste upp på bordet, men lösningar måste också vara möjliga. Hindren får inte vara andra än de som EU-reglerna ställer upp (något som redan i sig ger utrymme för godtycke i tolkningarna). En annan sak är att det kan komma att krävas övergångsregler. Romano Prodi talade om \"stora förberedelser\" angående landsbygdens utveckling och om behovet av \"skydds-klausuler\" när det gäller den fria rörligheten. Men också här gäller att de regler som eventuellt behövs måste baseras på fakta och inte på ogrundade föreställningar om vad som väntar - debatter om \"social turism\" har vi haft tillräckligt av. Nu finns Ankara med på tåget. Det centrala är att processen fortgår, att ett Turkiet som uppfyller kraven för medlemskap också släpps in i värmen. I det avseendet bör Turkiet till sist kunna bli behandlat som alla andra. ", "article_category": "other"}
{"id": 13158, "headline": "Miljoner New York-bor går under jord", "summary": "Den 27 oktober är det 100 år sedan första turen gick med New Yorks tunnelbana. Den är inte världens äldsta, men utan jämförelse den längsta. En vanlig dag har den över 4,5 miljoner passagerare.", "article": "Det kan vara varmt, svettigt och trångt därnere på perrongen och det väsnas när tågen kommer fram ur tunneln som rytande monster. Men det är lika bra att snabbt inse att i New York ska man se tunnelbanan som en trogen vän. För med alla sina brister är den - i trafik dygnet runt - oftast det snabbaste, enklaste och billigaste sättet att ta sig runt denna åttamiljonersstad. Jämfört med invånarna i de flesta andra USA-städer är New York-borna varma anhängare av sitt masstransportsystem. Även en del av dem som har råd att åka limousin finner att det är bättre att ta den luftkonditionerade tunnelbanan till jobbet och undvika trafikstockningarna på gatorna. New Yorks tunnelbana har haft sina \"ups and downs\" sedan det första tåget den 27 oktober 1904 lämnade stationen vid City Hall på södra Manhattan. Dåvarande borgmästaren George McClellan var så förtjust över att få starta tåget att det till omgivningens förskräckelse dröjde till 103:e gatan innan han gick med på att ge upp förarspaken. Även om starten var lite sen - London, Paris, ja till och med Boston, hade hunnit före - så var den en succé. Nätet byggdes ut till en sammanlagd spårlängd av 722 miles, 1 162 kilometer, längre än någon annan tunnelbana och tillräckligt för att nå från New York till Chicago. Dagen före julafton 1946 sattes rekordet 8 872 244 passagerare. Sedan gick det utför och botten nåddes under 70- och 80-talen då New York var i ekonomisk kris och kriminaliteten bara ökade. De slitna och nedkladdade tågen framstod som farliga och skrämde bort passagerare. Med filmer som \"Pelham One Two Three\", där ett tåg togs över av tunnelbanekapare, blev New Yorks graffitifyllda tunnelbana en symbol över hela världen for allmänt storstadselände. Men när det nu är dags att fira hundraårsdagen ser det ljusare ut. Det senaste decenniets framgångsrika brottsbekämpning märks även i tunnelbanan. Passagerarsiffrorna har klättrat uppåt och en vanlig vardag har tunnelbanan nu mer än 4,5 miljoner passagerare. Straphangers, en organisation som bevakar passagerarnas intressen, gör varje år en tuff granskning av hur tunnelbanan fungerar och noterar i årets rapport flera framsteg. Tunnelbanan har blivit renare, trängseln har minskat och det går faktiskt numera ofta att höra vad som sägs i utropen i högtalarsystemen. Även om tidtabeller för det mesta lyser med sin frånvaro konstaterar Straphangers också att tågen som regel kommer som de ska med jämna mellanrum. Bäst betyg får linje 6 som går från Pelham Bay Park och utefter Manhattans östsida ner till Brooklyn-bron. Förstaplatsen kan nog till stor del förklaras med att nya och bättre vagnar installerats. Det sämsta betyget får N-tåget vars rutt går från Astoria i Queens via Manhattan till Gravesend i Brooklyn. Anmärkningarna gäller dålig tidhållning, trängsel och mekaniska problem. Men det finns andra goda skäl att pröva olika linjer. A-tåget, som Duke Ellington rekommenderade som bästa sättet att ta sig till Harlem i \"Take the A-train\", erbjuder den längsta oavbrutna resan ända från Far Rockaways i Queens till 207:e gatan på Manhattans nordspets, en distans på nästan exakt fem svenska mil. Ett enkelt byte på Manhattans västsida till linje 2 förlänger resan med ytterligare drygt en mil till 241:a gatan i Bronx. Även om prishöjningarna kommit tätare går det att få god valuta för de två dollar det kostar. För den summan kan man åka hur långt som helst i systemet och även byta till buss utan extra kostnad. De gamla poletterna har ersatts med elektroniska metrokort som kan köpas i valfria valörer där 20 dollar ger två gratisresor. Det finns även särskilda endags- och veckokort, för 7 respektive 21 dollar. Biljetterna kan till exempel utnyttjas för en tur med linje 7, som går från Times Square på Manhattan genom Queens ut till Main Street i Flushing där ett nytt stort Chinatown växt fram. På vägen passeras så många invandrartäta områden att 7:an ibland kallas för \"FN-linjen\". I vagnarna trängs indier, pakistanier, araber, ryska judar, koreaner och latinamerikaner på väg till eller från sina hem i områden som Jackson Heights, Corona och Elmhurst. Systemet är förvisso inte perfekt. Det kan verka svåröverskådligt med linjer som har olika siffer- och bokstavsnamn utan synbar logik. En del linjer överlappar och det finns områden som är otrafikerade, ett arv från tiden innan flera privata och offentligägda linjer sammanfördes till en enhet. Men tunnelbanans betydelse för utvecklingen av New York kan knappast överskattas. År 1910 nådde Manhattan en rekordhög befolkningstopp på över 2,3 miljoner. Folktätheten i de södra delarna utgjorde en enorm påfrestning. Med tunnelbanan kunde staden expandera till fortfarande lantliga områden i Brooklyn, Queens och Bronx. Folk kunde pendla till sina jobb, åka till badstranden vid Coney Island och vidare till en basebollmatch på Yankee Stadium samma dag. Till skillnad från många andra USA-städer hölls New York ihop. ", "article_category": "other"}
{"id": 13255, "headline": "Vem har moralisk rätt att ärva?", "summary": "Bör det vara en rättighet att ärva sina föräldrar? Självfallet, säger privatekonomen. Inte alls självklart, menar filosofen och vill i stället införa ett \"arvsbidrag\" för alla nyfödda.", "article": "Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och flitig samhällsdebattör, tycker att det finns starka skäl att avskaffa arvsrätten. Det vill säga barns lagliga rätt att automatiskt ärva föräldrar. Men Torbjörn Tännsjö vill gå längre ändå. Han förespråkar ett slags arvsbidrag - ungefär som barnbidrag - åt alla nyfödda i Sverige. - Det vore ett steg mot verklig jämlikhet. Vi är ju överens om att alla barn ska ha lika stora barnbidrag oavsett sociala omständigheter. Barnbidraget är ett bidrag till det enskilda barnet och en samhällets signal om att alla barn är lika mycket värda. Det betyder att alla barn ska få en så likartad start som möjligt, säger Torbjörn Tännsjö. Han gör ett tankeexperiment: - Om varje nyfött barn fick ett bankkonto med exakt lika mycket pengar på vore det ett steg i rätt riktning. Självfallet inser jag att alla ändå inte har samma utgångsläge. Det är skillnad på att vara barn till en miljonär och barn till en arbetslös - men mitt förslag bidrar till ett något jämlikare samhälle. Han funderar vidare. Kan man säga att ett barns rättighet kränks om det inte får ärva? Nej, barn får ju ett slags arvsrätt via arvsbidraget även om det inte ärver just de egna föräldrarnas egendom. Betyder inte en begränsning av arvsrätten att föräldrarnas rätt att fritt förfoga över sina tillgångar inskränks? - Jo, troligen skulle en nyliberal person säga att ett avskaffande av arvsrätten kränker den individuella friheten. Dock kan man känna oro för de dynamiska effekterna, alltså den kraft som gör att föräldrar arbetar, sparar och investerar för att barnen ska få det bra och förvalta det man har skapat. Men den risken uppvägs av jämlikhetsvinsterna, anser jag. Tankarna är kontroversiella och går på tvärs mot förslagen i den statliga Egendomsskattekommittén som kom under våren. Den föreslår lättnader vid arv på en rad punkter. Bland annat ska gåvoskatten mellan makar och sambor sänkas, skatteskalorna förändras och grundavdraget höjas. Torbjörn Tännsjö är vänsterdebattör och utilitarist, det vill säga han strävar efter största möjliga lycka åt största möjliga antal individer och att maximera den allmänna välfärden. - Här talar jag inte i första hand om juridik och skatteskalor. Vi har ju lagar och politiker som utformar regler. Jag är moralfilosof, och i mina ögon handlar arv minst lika mycket om en moralisk position. Många människor utgår från ett slags common sense-moral - gemensam moral - till exempel att man har speciella förpliktelser mot nära och kära. Som sina barn. Han har förståelse för den uppfattningen. Men anser man att alla människor är lika mycket värda är det svårt att hävda att de egna barnen är värda mer än andras och därför bör ha det bättre, menar han. - Reagerar man på att barn i andra delar av världen svälter så borde man se till att ens egendom används där den gör största nyttan. Men är det konstigt att man önskar att sommarstugan som man har byggt med egna händer ska gå i arv till barnen? Förvisso inte, svarar Tännsjö. Innebär då inte Torbjörn Tännsjös förslag en ren konfiskation? - Så kan det självfallet uppfattas, men alla skatter är en form av konfiskation av egendom. Och om detta tycks vi vara överens, eftersom vi har ett av riksdagen beslutat skattesystem. Lever Torbjörn Tännsjö som han lär? Ja. När hans mamma gick bort fick han själv ärva en större summa pengar. Efter kort betänketid bestämde han sig för att skänka hela arvet till Rädda Barnen. Han var övertygad om att pengarna skulle göra större nytta och \"lycka\" åt fler än om han hade delat ut pengarna till sina egna barn eller spenderat dem på annat. - Någon gång har jag väl tänkt att de pengarna skulle ha kunnat göra nytta i min egen stora familj. Men jag har inte ångrat mig, säger han. Ingemar Nordin, professor och rättighetsfilosof vid Linköpings universitet, betecknar sig som liberal. I synen på ägande är han Torbjörn Tännsjös raka motsats. Han ser arvsskatten som en konfiskation av det som människor har slitit ihop. Skatten bör slopas helt, anser han. - Den är enbart ett uttryck för statens girighet och ett sätt att dra in pengar till statskassan. Varje människa har rätt att göra vad hon vill med sin egendom, alltså även låta de egna barnen få ärva. Vore jag en Ingvar Kamprad eller Bill Gates vore det absurt om jag inte hade rätt att låta mina barn ärva mig. Ylva Yngveson, privat- och familjeekonom vid Föreningssparbanken, möter ofta frågor om arv i sitt arbete. För henne är det privata ägandet, och individens rätt att fritt disponera sin egendom, en fundamental rättighet. Liksom arvsrätten. För de flesta föräldrar är viljan att arbeta för att barnen ska få det bra en stark drivkraft. Man vill ta hand om sin avkomma, det är något som ligger nedärvt i oss, säger hon. - Människor ska kunna använda sina pengar som de önskar. Vill de konsumera dem, skänka bort dem eller skapa sig en trygghet för ålderdomen, är det upp till den enskilda individen. Om man inför ett slags allmänt arvsbidrag, som Torbjörn Tännsjö föreslår, minskar motivationen till att spara. Vad händer då med drivkraften att hjälpa sina barn? Och med drivkraften till företagande och utveckling? Därför har Ylva Yngveson svårt att se en bättre ordning än att ens barn får ärva det man har sparat ihop. Tycker hon att det är jämlikt? Självfallet finns det ett moraliskt \"rättviseproblem\", anser Ylva Yngveson, men alla människor är olika och väljer olika sätt att leva. - Vi har kort sagt olika preferenser i livet. Och även med ett arvsbidrag skulle ojämlikheter kvarstå. Liksom orättvisor. Hon pekar på en annan sida av arv som inte handlar om pengar, nämligen de känslomässiga aspekterna. - Arv handlar, som alla vet, inte enbart om ekonomi och rationalitet. Saker kan inte bara värderas i pengar. De flesta människor vill ta ansvar både bakåt och framåt i tiden och vårda det man får. Ska sommarstugan som föräldrarna har byggt med egna händer, båten man vårdat ömt eller chiffonjén som alltid funnits i familjen gå under klubban och bli pengar som sedan delas ut till okända människor? Det vore förskräckligt, säger Ylva Yngveson. ", "article_category": "other"}
{"id": 13449, "headline": "Minnen av lukter väcker hungern", "summary": "Britta , 93 år, har tappat en del av sitt luktsinne - men minns tydligt doften av kanelbullar och liljekonvaljer när hon ser dem. Försämrat luktsinne gör att många gamla tappar aptiten.", "article": "Britta, 93 år, är en av tolv dementa hyresgäster på Guldbröllopshemmet vid Rosenlunds äldreboende i Stockholm. Hon tycker om när det luktar rent. Det gör det när \"kallt och varmt möts och kallt segrar\", förklarar hon. - Så älskar jag skaldjur, mums. Vi var mycket på havet när jag var liten. Doften av saltvatten kan jag minnas ännu. Och dofterna av nybakade bullar och liljekonvaljer? - O ja, det är härligt, säger hon med ett övertygande leende. Liljekonvaljer luktar hårt men ändå skönt. Och kantareller - en gång hade jag 90 burkar kantareller hemma. Jag älskar att plocka svamp. Britta hinner inte prata så mycket för hon ska till tandläkaren, ett ställe som får många att rynka på näsan. Men Britta tycker om lukten av tandläkarmottagningen. - Där luktar rent, säger hon och tar ett vänligt farväl. Men sanningen är den, att Britta inte längre är så bra på att känna dofter - precis som de övriga boende på äldrehemmet. Det är ett problem, tycker Nelly Johansson, undersköterska och Brittas förtrogna. - Så vi försöker i stället göra maten vacker, säger hon. Nelly Johansson belönades för några år sedan för att hon var en av landets sex bästa i sin yrkesgenre. Hennes blyghet förbjuder henne dock att prata så mycket om utnämningen. - Det finns ju tusentals andra som är lika bra som jag, men det känns självklart fint att min chef har sett vad jag gör. Man vill ju gärna bli bekräftad i sitt arbete. Och det blir hon varje dag, inte minst av Britta som lyser upp när hon får syn på \"sin\" Nelly. I mitten av nittiotalet byggdes avdelning 3 på Guldbröllopshemmet om för att specialisera sig på senildementa äldre. Under tiden som ombyggnaden pågick diskuterade personalen sitt framtida arbete. - Vi pratade mycket om hur vi själva skulle vilja ha det när vi blir gamla. Vi ville att det skulle lukta gott, eftersom dofter brukar väcka minnesbilder. De bestämde sig bland annat för att baka bullar på morgnarna. Med hjälp av dofterna från bullbaket och nybryggt kaffe skulle de locka upp de boende ur deras sängar. För så skulle de gärna vilja ha det själva om de bodde på avdelningen. - Så vi bakade och bakade men de boende låg ändå kvar i sina sängar. Då försökte vi i stället servera kaffe och bullar på deras rum, men det var först när de såg frukostbrickan som de blev glada. Då förstod vi att deras luktsinne inte var intakt. Själva blev vi helt förförda av dofterna. Nelly Johansson och hennes arbetskamrater tänkte inte så mycket mer på de gamlas bristande luktsinne. De försökte i stället att servera maten så lockande som möjligt och med mycket färger. Man måste använda sin fantasi när man arbetar med gamla, tycker Nelly Johansson. - Om jag vore gammal, skulle jag vilja att man försökte ta reda på vad jag hade gjort tidigare i mitt liv. Man vill ju behålla sin identitet så länge som möjligt. Om någon av våra boende inte vill äta, frågar jag alltid de anhöriga om vad hon eller han brukade tycka om tidigare i livet. Är det sill och potatis som gäller, så ska de få sill och potatis. Är det mammas köttbullar med lingonsylt, så försöker personalen tillgodose det. Har en person alltid ätit rostat bröd med marmelad till frukost, så serveras det, berättar Nelly Johansson. - I det här jobbet måste man vara lite av en detektiv. Ibland försöker vi trixa lite - vi ger dem som har dålig aptit lite banan före huvudmålet. Den söta smaken brukar sätta i gång saliven och matlusten. Att gamla får sämre syn och hörsel är lätt att komma ihåg, tycker Nelly Johansson. Det är mer påtagligt, menar hon. Men att luktsinnet försämras, kan vara lätt att glömma bort. - Jag kommer ihåg en dag i höstas, när jag gick runt med ett fat med färska kantareller. Det doftade så härligt på hela avdelningen, men det var få av våra boende som reagerade. Först när jag stod med fatet framför dem reagerade de och öppnade munnen. Svampfatet väckte dock en hel del minnen hos de boende, om hur underbart det hade varit i skogen om höstarna. Och på samma sätt som Britta fortfarande kan beskriva doften av liljekonvaljer, utan att egentligen kunna känna den längre, kunde många beskriva smaken av svampen som \"rund och god\". - Ord, bilder och saker brukar väcka minnen från barndomen. Om jag vore gammal nu skulle jag vilja se på tomater. De skulle få mig att minnas min mammas grönsaksodlingar hemma i Chile. Jag brukade hjälpa henne att vattna och då luktade det så gott, så mustigt. Det är en doft som jag aldrig har upplevt i Sverige, men minnet blir jag glad av. Nelly Johansson är född och uppvuxen i Chile. När hon kom till Sverige sökte hon sig till åldringsvården, för att hon längtade efter sina föräldrar. - Jag längtade efter den värme som äldre har. Gamla människor är så vackra med sina rynkor och erfarna händer. Deras liv är som böcker. De är så spännande och har massor att berätta, om man ger dem tid och lyssnar på dem, säger hon. Men många av hennes vänner kan inte förstå att hon tycker om att jobba med gamla. De tycker att det verkar äckligt, hårt och krävande. - Krävande är det, men aldrig äckligt. Vi städar själva men prioriterar våra boendes personliga hygien i första hand. Ingen ska behöva gå med stinkande blöjor. Det är viktigt, både för deras välmående och för vår arbetstrivsel. ", "article_category": "other"}
{"id": 13530, "headline": "Att få barn var inte alls underbart", "summary": "Helene kunde inte känna någon glädje över sin nyfödde son. Hon anade att något var fel men förstod inte vad. I dag vet hon att hon var drabbad av förlossningsdepression.", "article": "Det var på våren för fem år sedan. Helene var ute på promenad i skogen tillsammans med tre andra föräldralediga mammor. Alla barnen låg i sina barnvagnar. Helenes son skrek och skrek såsom alla spädbarn kan göra ibland. Men Helene kände att hon inte orkade mer. Hon ville verkligen lämna honom där i skogen om han inte tystnade och hon skrek det rakt ut. De andra mammorna som var med blev vettskrämda av utbrottet. Sonen var fyra månader gammal då och Helene kunde inte känna någon glädje över tillvaron. Hon skötte sonen men hon orkade inte göra något utöver det mest nödvändiga. Hon ville helst bara ligga under ett täcke. Hon var ständigt \"dödstrött\" men under en period kunde hon inte sova alls. När hennes man kom hem var det oftast han som fick ta allt ansvar för pojken. Helene kände att hon inte ville vara ensam med sin son, hon ville inte ha honom där och hon ville inte ha huvudansvaret. De dagar hennes man tränade efter jobbet och var borta en och en halv timme längre kände hon panik. Samma känsla infann sig på söndagarna när arbetsveckan närmade sig. Nu skulle hon och sonen vara ensamma i fem arbetsdagar. Eftersom Helene inte ville vara ensam med sonen såg hon till att planera in mycket aktiviteter. Hon kände sig trygg när någon annan vuxen var med. Men det gick inte alla dagar och när de var för sig själva gjorde hon, så långt det gick, ingenting. Just därför trivdes hon med att amma. - Då fick jag sitta still i soffan. Problemen började när sonen var nyfödd och pågick tills att han var nio månader gammal. Att bli mamma var inte som Helene tänkt sig. - Jag föreställde mig att allt skulle vara fantastiskt och underbart. Jag skulle ha en bubblande känsla i magen och gråta av lycka. Men Helene var inte ens vid medvetande när hennes son föddes. Efter flera dagar med värkar förlöstes hon med katastrofsnitt, som kejsarsnitt kallas när det är riktigt bråttom och barnets eller moderns liv är i fara. När Helene slog upp ögonen kom hennes första fråga: \"Vad blev det?\" Någon sprang ut och kontrollerade och gav henne besked. Helene hade fått en dotter. - Jag låg där och fantiserade om min tjej och tänkte att hon har det nog bra med sin pappa. Det dröjde nästan ett helt dygn innan Helene fick träffa sitt barn som vårdades för problem med lungorna på avdelningen för nyfödda. Helene var för svag för att sätta sig i en rullstol och det gick inte att flytta hennes sjuksäng till neonatalavdelningen. Ett polaroidfoto fick ersätta den första kontakten mellan mor och barn. Helene fick en chock. - Kortet föreställde ett barn som låg där med en massa slangar och som hade något mellan benen som jag vet att flickor inte har. Hon hade fått en son och inte en dotter. Personalen hade misstagit sig. Helene kände sig förvirrad och desillusionerad. Hon krävde gång på gång att personalen skulle springa och kontrollera att numren på hennes och barnets armband verkligen stämde överens. Hon hade ju fått en dotter, inte en son. Under resten av tiden på sjukhuset hade mor och son väldigt lite kontakt. Mot slutet blev Helene visserligen flyttad till sonens avdelning men hon fick mest ägna sig åt att pumpa ut bröstmjölk som sonen sedan blev matad med av sin pappa. Personalen och Helenes man skötte gossen och när Helene blev tillfrågad om hon ville ha barnet hos sig sade hon nej. Hon ville inte ha honom utan den flicka som hon hade legat och fantiserat om i flera timmar efter sin förlossning. Förlossningsdepression, eller post partum depression, drabbar ungefär var åttonde kvinna som får barn i Sverige. Symtomen är desamma som vid en depression. Den drabbade är nedstämd och känner ingen glädje inför något. Andra symtom kan vara ändrad vikt, sömnproblem, brist på energi, förändrade kroppsrörelser, trötthet, känsla av skuld, obeslutsamhet och i enstaka fall självmordstankar. - Det här kan drabba vem som helst. Orsakerna kan vara många, säger Ann Josefsson, överläkare som har doktorerat i ämnet förlossningsdepression. När det gäller Helene tror Ann Josefsson att förlossningen och det hon fick uppleva den närmaste tiden därefter varit en bidragande orsak till att hon drabbades. Förmodligen hade Helenes förlossningsdepression inte blivit så svår och långvarig om personalen på BB varit mer uppmärksam på hur hon mådde och om hon hade fått hjälp att bearbeta sin svåra förlossning tidigare. Hälften av alla kvinnor som föder barn går igenom en kortare period av humörsvängningar. De känner sig gråtmilda, nedstämda, trötta och ängsliga. Det tillståndet inträffar ganska snart efter förlossningen och går över snabbt och ska inte förväxlas med förlossningsdepression. - Många kvinnor söker inte hjälp för sin förlossningsdepression eftersom det är tabu att inte må bra som nybliven mamma, säger Ann Josefsson. Därför måste man inom mödravården berätta om förlossningsdepression och att det finns hjälp att få. Helene säger att hon gång på gång försökte berätta om sina problem för personalen på barnavårdscentralen utan att få gehör. \"Det brukar vara så här. Det ordnar sig ska du se\", var det svar hon fick. - Jag önskar att någon hade sagt: \"Det här lider du av och så här ska vi göra\". Att någon tagit ett beslut åt mig eftersom jag själv inte kunde fatta något, säger Helene. Vändningen kom när sonen var nio månader. Helene tog sig äntligen samman och gick på efterkontroll på mödravårdscentralen. Barnmorskan upptäckte snabbt att Helene drabbats av förlossningsdepression och berättade vilken hjälp hon kunde få. - Hon var en räddande ängel. Jag vet inte hur det skulle ha gått annars. Det var skönt att någon sa att så här ska det inte vara och att det finns hjälp. Helene träffade en socialsekreterare som filmade mamma och son i olika vardagliga situationer. De tittade sedan på videofilmen tillsammans och lade vikt vid allt det positiva som fanns där. Kontakten med kommunens socialsekreterare fortsatte per telefon i några månader. Helene fick också möjlighet att bearbeta sin svåra förlossning. Hon fick träffa en barnmorska på Aurorakliniken, där man tar hand kvinnor som har förlossningsrädsla, och de pratade i timmar. - Då började det vända och jag kände att det här kommer att ordna sig, säger Helene som önskar att hon hade fått hjälp tidigare. - Jag känner mig snuvad på konfekten när jag tänker på vad fint vi kunde ha haft det. I stället kände jag många gånger att det var ett helvete. Helene och hennes man har pratat om att skaffa fler barn. Men de är tveksamma på grund av allt de gått igenom. - Jag vill inte ha ett barn till. Jag vill att min son ska vara liten igen så att jag får göra det rätt, säger Helene. I helgen som kommer ska hon och sonen vara ensamma eftersom Helenes man är bortrest. - Nu är det skönt att det bara är vi två ibland. Vi har planerat en massa mysigt som vi ska göra. ", "article_category": "other"}
{"id": 13679, "headline": "Renässans för trästäder", "summary": "Sundsvall och Växjö går i bräschen för regeringens satsning på trähus.. Nu bygger städerna höga hus i trä igen - mer än hundra år efter de stora trästadsbränderna. Sundsvall bygger sexvåningshus i trä och Växjö får en helt ny stadsdel i trä.", "article": "Trähus är på modet. Nu ska det byggas högre trähus och småstäder i trä. Det har regeringen bestämt. En strategi för Sverige har tagits fram i akt och mening att fler hus ska byggas i trä. Först ut med att bygga sexvåningshus i trä är den gamla träpatronstaden Sundsvall. Här börjar det byggas i Inre hamnen den 1 maj för inflyttning i januari 2005. Men vad är detta? Har det inte alltid byggts hus i trä? Jo, för mer än hundra år sedan bestod Sveriges städer av trähus. Men så svepte en brandvåg över landet. Sommaren 1888 rådde värmebölja och blåst. Sundsvall trähusstad brann ned till grunden liksom Umeås trähus. Flera trähusstäder, bland andra Västervik och Kalmar, brann. Ett förbud mot att bygga trähus högre än två våningar kom redan 1874. Detta tänkande har sedan präglat byggandet, berättar Fredrik von Platen, tidigare t f generaldirektör för Boverket, numera \"senior adviser\", seniorrådgivare, till chefen, Ines Uusmann. - Byggare har inte känt till att Boverket 1994 upphävde förbudet att bygga högre trähus, säger Fredrik von Platen. Nu har han på regeringens uppdrag utarbetat en plan för hur trä ska utnyttjas bättre till byggen och inredningar. Här finns en vision: inom tio femton år ska trä vara ett givet material för allt byggande i landet. Detsamma ska sedan på längre sikt gälla för hela Europa. Planen är ett samarbete mellan trä- och skogsindustrin, byggsektorn, myndigheter, organisationer och utbildningsväsendet. Alla ska dras in i denna jättesatsning som ska utmynna i att hus i trä blir ett begrepp. Nu ska först arkitekter, byggnadstekniker och entreprenörer få lära sig hur man bygger i trä, en kunskap som fallit i glömska. - Byggare vet inte i dag hur man bygger i trä, konstaterar Fredrik von Platen. Sveriges trähusfabrikanter dominerar på småhussidan, medan det i Europa knappast byggs några småhus i trä. Av småhusen här har ungefär nittio procent stommar i trä. Däremot har mindre än tio procent av flerfamiljshusen trästommar. Rädslan för bränder i högre trähus har förmodligen också avskräckt byggare, men den är enligt Fredrik von Platen ogrundad. Bränder uppstår mestadels i en soffa eller i en teve som exploderar, och vanligen avlider människor av de giftgaser som uppstår. Nu har inte alla byggare varit rädda för trävirket. Växjö har varit först med att bygga i trä. Här finns till exempel universitet, polishus och designskola i trä. Här planeras också en stor trästad, Välle broar, med byggstart nästa år och 1 000-1 500 lägenheter i flerbostadshus. Det är kommunägda Växjöhem och Hyresbostäder som ska bygga, och tre arkitektkontor samarbetar om planeringen. Sundsvall kommer först med den nya stadsdelen i trä i Inre hamnen. Den har ritats av arkitekt Susanne Åström på White Arkitekter AB i Umeå, som har inspirerats av de gamla magasinen som fanns i hamnen. - Husen har branta gavlar och motiv av luckor som ska ge en förnimmelse av magasin. Det blir svart, rött och lite ockra i dova slamfärger, säger Susanne Åström. Det är kommunägda Mitthem som bygger fem sexvåningshus med omkring nittiofem lägenheter. Att bo i Inre hamnens trästad har varit eftertraktat, och folk har tecknat sig för en bostad trots att de fått betala en månadshyra ett år i förväg. Husen består av sextio två- och trerumslägenheter och trettiofem större etagevåningar på gavlarna. Husen byggs med treskiktsskivor, limmade i olika skikt i furu. Husen och fasaderna är av massivt trä. Golven är i trä, vilket gör dem mjuka att gå på till skillnad från stumma betonggolv. Susanne Åström berättar att av de fyra företag som hade bjudits in till tävlingen hade en firma förslag på bygge i betong. - Jag måste ge en stor eloge till politikerna i Sundsvall, som för två tre år sedan skrev in i stadsplanen att nybyggda hus ska uppföras i trä, säger Susanne Åström. För Sundsvall har trästaden djup symbolisk betydelse. Sundsvall var Sveriges trähuvudstad, och redan på 1800-talet var staden centrum för landets träindustri. Trästaden hade aldrig kunnat byggas utan sågverkspatronernas rikedom. Brandsäkert byggande Nya brandkrav, som är baserade på funktion, gör att flervåningshus numera kan byggas med trästommar. Dessa kan göras lika brandsäkra som vilka andra stommar som helst. Det är däremot viktigt med detaljerna för att förhindra brandspridning. Sprinklersystemen har ökat möjligheten att använda synligt trä på husens insidor och fasader. Sprinkler hindrar att elden sprider sig till andra lägenheter. I Sundsvall ska stomkonstruktionen utföras med antändningsskydd i form av gipsskivor på de träväggar som åtskiljer lägenheterna. På de ställen där synligt trä förekommer i interiören installeras lägenhetssprinkling. Allmänt gäller att bostadshus i flera våningar ska ha kvar bärförmågan i 90 minuter vid brand. Det gäller hus i både stål, betong och trä. De 95 millimeter tjocka skivorna i massivt trä, som används i Sundsvallshusen, klarar dessa säkerhetskrav. ", "article_category": "other"}
{"id": 13751, "headline": "I arkitektens hjärta", "summary": "Fräcka krukor från Ikea och bulliga loppisfynd från 1950-talet. I arkitekten Lotta Landers lägenhet i Gamla stan blandas gammalt och nytt. Men hon vurmar för modernismen - och gillar Skatteskrapan.", "article": "Ett möte med arkitekt Lotta Lander är en resa mellan kontraster. Kontraster som de gamla nötta stentrapporna från 1700-talet i Gamla stan och Skatteskrapan på Södermalm, ett kaxigt utropstecken från 1950- talets modernism. Och mellan vardagsmöbler från Ikea och elegant design av John Kandell. Hon blandar friskt gammalt och nytt, dyrt och billigt, alldagligt och exklusivt. Lotta Lander har sina rötter i Smålands inre, Eksjö och Nässjö, men blev stockholmare när hon började läsa arkitektur. Nu bor hon sedan sjutton år i huvudstadens gamla hjärta, högst upp i ett hus på Skeppar Karls gränd. På bottenvåningen i samma hus har hon inrett sitt kontor mot tegelväggar som antagligen murades på 1600-talet. Men hon vurmar för modernismen och har därför tillsammans med tre kolleger gjort en specialstudie av skattehuset och dokumenterat denna omstridda byggnad i en vacker liten skrift. Har man inte riktigt sett och älskat Skatteskrapan förr så gör man det när man bläddrat igenom den tunna grå boken, som redan i titeln slår fast att skattehuset är en arkitektonisk pärla. Hemma i bostaden står dagens gladfräcka krukor från Ikea bredvid bulliga loppisfynd från 1950-talet, snudd på antikviteter men fortfarande billiga. Annars har hon gjort en konst av att rymmas på liten yta tillsammans med man och fyra barn. En händig make har snickrat in hyllor på minimala väggytor och byggt garderob och tv-hylla runt varmvattenberedaren. Tvättmaskin och tumlare är intryckta bakom två öppna dörrar i en smatt och syns först när man tittar efter noga. Gamla stan är charmigt, men det finns ingen tvättstuga i källaren. Inte hiss heller. När man tagit sig upp för de respektingivande trapporna finner man först en mycket liten, effektivt inredd hall med vanthyllor och titthål ut i farstun. Och ännu en trappa upp en femrummare i etage, men eftersom vi befinner oss i 1600- och 1700-tal är rummen rätt små. Övre planet, tidigare husets torkvind, är snyggt inredd i 1960-talsstil med öppen spis, lutande takfönster och en minimal balkong infälld i taket - älskad och mycket nyttjad för fikastunder och solning. - Där vi har köket nu var det torrtoaletter i rad förr, påpekar Lotta Lander, ständigt medveten om husets historia. Hela lägenheten är på 95 kvadratmeter. I dag känns det ändå rymligt, för två av barnen har flyttat ut och de två kvarvarande har var sitt rum med utsikt över plåttak och skorstenar. Alla barnen, tre flickor och en pojke, har lämnat sina spår i inredningen: konsten på väggarna domineras av ljuvliga, inramade och inglasade barnteckningar. Trots trängseln arbetade Lotta Lander hemma en hel del förr, men när yngsta dottern började dekorera hennes ritningar med spritpenna var det dags att skaffa kontor. Det var åtta nio år sedan. Hennes jobb består huvudsakligen av att bygga till och bygga om småhus, i samarbete med ägarna. Ett roligt jobb, nära människor och deras hem, tycker hon. - Det som syns utåt i samhället av arkitekters arbete, det görs ofta av män, konstaterar hon. Trots att drygt halva kåren är kvinnor. I facktidningen Arkitektur dominerar männen starkt. Men det börjar bli bättre, bland annat för att Arkitekturmuseets chef är kvinna. Museet ger sporadiskt ut en tidning och senaste numret handlade om betydelsefulla kvinnliga arkitekter. Stimulerande, tycker Lotta Lander, som ser hur kvinnor i kåren aktivt väljer mindre glamorösa jobb, helt enkelt för att de tycker det är roligare. De arbetar närmare människors vardag. Själv har hon hunnit arbeta på tre arkitektkontor, varit skrivande medarbetare i Arkitekten i fem år, men bit för bit bildat egen firma, först på halvtid, sedan på heltid. När arbetsmarknaden var som kärvast var hon lärare en termin. Men på sistone har hon börjat synas i debatten om Skatteskrapan, eftersom denna fyrbåk till byggnad står inför en stor omvandling. Hon använder inte starka ord, det ligger inte för henne. Hon säger rätt och slätt att det är synd att spränga sönder hela huset inifrån och förstöra alla de tidstypiska detaljerna. Hon tycker varje tids arkitektur ska behandlas med respekt och det är knappast respektfullt att omvandla ett höghus tänkt för stora kontor till smålägenheter för studenter. Då tvingas man dra rör och ledningar horisontellt på varje våningsplan, borra sig genom varenda vägg, helt i strid med arkitekten Paul Hedqvists lösning från 1950-talet att placera alla toaletter och pentryn i husets kärna. - Det blir givetvis oerhört dyrt, säger hon. Det verkar inte klokt, även om idén med studentbostäder är tilltalande, för det skapar liv i kvarteren. Det är sorgligt att inte skattemyndigheten kunde stanna i huset, de tyckte om sin arbetsplats. Problemet var en kraftigt höjd hyra. Efter den noggranna dokumentationen av skrapans inre och yttre föreslog Lotta Lander att den borde byggnadsminnesförklaras, men fick inget gehör hos länsstyrelsen. Ett sådant skydd hade gjort den planerade ombyggnaden otänkbar. Paul Hedqvist är en av den svenska modernismens stora arkitekter och står bakom bland annat ett otal skolbyggnader, DN-skrapan, Västerbron, Tranebergsbron och Bromma flygplats. Lotta Lander och medförfattaren Mari Ferring har nu gjort studieresor till Chicago och New York, bland annat finansierade av ett stipendium från Konsthögskolan, för att studera de hus och arkitekter som var inspirationskällor för Paul Hedqvist. De har samlat material till en bok om 1950-talets glasfasader som ges ut av Svensk Byggtjänst i slutet av mars: \"Femtiotalets glasfasader - Curtain wall i New York, Chicago, Stockholm och Köpenhamn.\" - Det är ju aldrig så att allt från en tid är dåligt, påpekar Lotta Lander. Man bör värna om historiens spår och visa respekt för varje epoks uttryck. När jag ska bygga om eller bygga till en villa tittar jag först på husets karaktär, jag vill ta vara på dess själ. Man kanske ska börja med att återskapa det ursprungliga huset, om det blivit ovarsamt upprustat. Och det är precis det många husägare vill. För tjugo år sedan var det inte så vanligt att privatpersoner kontaktade en arkitekt för att få det egna huset ombyggt eller tillbyggt, men numera sker det allt oftare. Så nu har hon gott om jobb. På nätet presenterar sig Lotta Lander som både byggnadsingenjör och arkitekt som kanske kan hitta en bättre lösning än kunden själv, men i tätt samarbete. Smarta lösningar har hon och maken Per som sagt specialiserat sig på hemma för att rymmas i trånga rum, genom att ha hyllor på de mest oväntade ställen och inreda så att kök och rum känns större än vad de är. Mest överraskande är ett tomterött nyckelskåp i köket, signerat John Kandell, ett roligt lerskåp i öppna spisen av Hertha Hilfon, ett skåp av Jonas Bohlin i sovrummet och ett badrumsskåp i svart mosaik av Ernst Billgren. Och små lustiga fönster, titthål utåt, från badrum, hall och sovrum. - Det är kul att blanda stilar, gammalt och nytt, och att våga omge sig med färger, säger Lotta Lander. Hemmet blir trevligare då, inte så designat. ", "article_category": "other"}
{"id": 13755, "headline": "En straffspark på samvetet", "summary": "En aprilkväll 1986 var det kvartsfinal i Europacupen mellan IFK Göteborg och FC Barcelona. Matchen skulle avgöras med straffsparkar. Torbjörn Nilsson, den stora stjärnan i Göteborg, nobbade att slå sin. \"Jag svek laget\", säger han nu.", "article": "När det gällde som mest fegade en av landets främsta fotbollsspelare. Först efteråt insåg Torbjörn Nilsson att han, en av de bästa i laget, smitit undan. Då kom skuldkänslorna smygande. \"Kanske var det mitt fel att vi förlorade\", tänkte han. Men vad hände egentligen den där aprilkvällen? Var fanns de inre spärrar som gjorde att den firade anfallaren inte ville - och inte vågade - när andra i laget tog sitt ansvar? Under sitt sökande efter svaren upptäckte Torbjörn Nilsson snart att skuldkänslor sällan leder till något gott, och han började reflektera över hur han kunde förändra sitt beteende - både privat och på fotbollsplanen. Efter den aktiva karriären har Torbjörn Nilsson fortsatt som tränare och ledare för olika fotbollslag. En av uppgifterna - vid sidan av den tekniska och fysiska träningen - är att hindra spelare från att drabbas av skuldkänslor. - Om man missar en straff eller om man tappar in en boll i målet är det inte hela världen. Det viktiga är att alla i laget gör så gott de förmår. Känslor av skuld och av att ha svikit laget leder ingenstans. Torbjörn Nilsson säger att han försöker förstå varför han agerar på ett visst sätt - som pappa, äkta man, fotbollsspelare, tränare, ledare eller kollega. Han minns tydligt den olyckliga kvällen i Barcelona. Det var semifinal i Europacupen. IFK Göteborg hade vunnit hemma med 3-0 och nu satt hundra tusen fanatiska katalaner på läktarna för att heja fram sina favoriter i returmötet på Neu Camp-stadion. Efter full tid stod det 3-0 till FC Barcelona, och därmed lika totalt. Resultatet var detsamma även efter två förlängningskvartar och en oviss straffsparksläggning väntade. Torbjörn Nilsson satte sig vid sidlinjen för att tillsammans med lagkamraterna samla ny kraft. Då bad han plötsligt att få stå över. - Rädslan för att misslyckas gjorde att jag inte ställde upp för lagkamraterna. Jag fastnade i en \"trygghetszon\" där jag kände mig säker på att inte göra bort mig. Det händer ofta många på jobbet, inom idrotten och i privatlivet. Men om man inte tillåts - eller tillåter sig - att göra misstag sker ingen utveckling. När Torbjörn Nilsson förstod att han svikit gruppen fick han skuldkänslor. Händelsen fick honom ändå att vakna till. Åtta år efter matchen i Barcelona var återigen svenska fotbollspelare inblandade i en gastkramande straffsparksläggning. Sverige spelade kvartsfinal mot Rumänien i VM. Förbundskaptenen Tommy Svensson tyckte att de rutinerade spelarna skulle ta sitt ansvar eftersom trycket lätt kunde bli för stort på de yngre i laget. Före straffsparksläggningen, som Sverige för övrigt vann, framhöll han att det var han som beslutat vilka som skulle lägga straffarna. \"Det är jag som får ta på mig skulden om det går fel, ansvaret vilar på mig.\" Kanske hade några ord åt det hållet räckt för att Torbjörn Nilsson skulle ha klivit fram till straffpunkten den där gången i Barcelona. Känslan av att ha bidragit till att hans lag blev utslaget ur den finaste av alla europeiska fotbollscuper förändrade hans syn på fotboll. Under åren som ungdomstränare försökte han avdramatisera straffsparkarna. - Ofta säger man till en spelare att det är femtio procent chans att lyckas sätta bollen - och 50 procents chans att missa. Ett misslyckande leder med det synsättet nästan automatiskt till känslor av skuld. - Risken är också stor att spelaren blir sämre och inte vågar anta nya utmaningar. Jag brukar i stället fokusera på var straffen ska slås någonstans. Högt, lågt, mitt i målet, hårt, löst ... då blir en eventuell miss inte lika tung att bära. Även privat påverkade den o-skjutna straffen Torbjörn Nilsson. Han har ägnat många år åt att vrida och vända på frågan om varför han var fast i ett beteendemönster som upprepades. Tidigare gjorde han inte alltid det han själv ville utan det han trodde andra ville att han skulle göra. Torbjörn Nilsson tror att skuldkänslor i bland kan vara till nytta. De gör att man hör av sig till sin gamla ensamma mamma, tar med barnen på bio efter att ha varit borta nästan alla kvällar i veckan eller att man ringer och frågar en vän man inte sett på länge hur det är fatt. Ändå blir skuldkänslorna så ofta destruktiva. - När jag tidigare kände skuld fastnade jag i en sorts kompensationsbeteende. Om jag och några kompisar till exempel gick på bio, men inte tänkte på att fråga en annan i kamratkretsen, fick jag skuldkänslor. Efteråt var jag inställsamt snäll mot den som blev lämnad utanför. Känslan av skuld gjorde att jag blev överdriven åt andra hållet, det blev en sorts oäkta vänlighet. När hans två äldsta söner - de är sexton och tjugo år gamla - var små deltog Torbjörn Nilsson ofta i sponsormöten, invigningar och andra jippon. Han var en icke närvarande pappa, som han uttrycker det. - Jag hade ofta skuldkänslor för att jag var med på en massa möten i stället för att vara hemma med barnen. Jag tyckte inte att det var särskilt kul, men jag ställde upp på mötena för att vara till lags. I dag förstår han bättre varför han agerar - eller inte agerar - som han gör. Han säger att han gjort sig av med \"hälften av alla skuldkänslor i vardagen\" och att han är betydligt mer närvarande med sin yngsta son, som är sex år. - Är man medveten om livets begränsning är risken mindre att drabbas av okontrollerade skuldkänslor. I mitt liv - liksom i många andras - är tiden en begränsning. I dag är alla måsten inte lika mycket måsten för mig, utan jag ser dem i stället som önskningar som jag kanske hinner med - i bästa fall. Länge, även sedan han gift sig och blivit pappa, upplevde han ett krav att undvika konfrontationer i privatlivet, på jobbet och i fotbollen. Blev det gräl eller hårda ord fick han skuldkänslor för att inte räcka till, han kände att det var hans fel att det blev fel. Efter en misslyckad period som proffs i holländska Eindhoven började han med mental träning, för att försöka hitta förklaringen till sitt beteende och sina känslor. Då hittade han en liten pusselbit. Som ung pojke, kanske tolv tretton år, hade han och en klasskamrat smugit sig in i familjens lägenhet utan att föräldrarna märkte något. Efter en stund började mamman och pappan högljutt gräla. - Jag skämdes över mina föräldrar och deras beteende. Det handlade inte om skuldkänslor, men skuld och skam ligger ändå nära varandra. I illustrationen ovan deppar Torbjörn I illustrationen ovan deppar Torbjörn Nilsson efter matchen mot Barcelona 1986. Som aktiv spelade han i IFK Göteborg, holländska PSV Eindhoven och tyska FC Kaiserslauten. I dag är han tränare för det svenska U23-laget. ", "article_category": "other"}
{"id": 13777, "headline": "Politik får liv med talande bilder", "summary": "Kan den svenska ekonomin jämföras med en humla? Svenska politiker lånar metaforer från djurens värld, från byggnadskonsten, sporten och fysiken. En ny doktorsavhandling visar att bildspråket ofta förtydligar vad som menas, men ibland är det bara förledande.", "article": "Tänk er en humla! Med sin alldeles för tunga kropp och sina alltför späda vingar borde den inte kunna flyga - lika fullt gör den det. Statsminister Göran Persson jämförde den med hur svensk ekonomi växer trots både höga skatter och en stor offentlig sektor, något som enligt nyliberala ekonomer inte går ihop. Moderatledaren Bo Lundgren fångade upp humlan och sa att det var en vacker bild. \"Men Göran Persson är ingen humla. Han kan inte upphäva tyngdlagen hur gärna han än skulle vilja.\" Man måste ha sett hur Göran Persson ser ut, eller veta något om hans kroppsbyggnad för att förstå Lundgrens ordlek, menar Christos Pappas som just skrivit en doktorsavhandling om metaforer i det politiska språket. Han har jämfört de båda svenska partiledarna med deras grekiska motsvarigheter, Kostas Simitis och Kostas Karamanlis. I dag fyra år efter det här ordbytet är metaforen om humlan sliten och förbrukad i många sammanhang, inte minst sedan vetenskapen kommit i kapp verkligheten och numera erkänner att humlan faktiskt kan flyga. Men den här sortens bildspråk är vanligt i politiken och politikerna finner nya liknelser. De lånar sina bilder inte bara från djurens värld utan också från områden som byggnadskonst, sport och fysik. Valet av bilder säger något om politikens inriktning, det är därför det är intressant att studera politikernas metaforer, menar Christos Pappas i sin studie av de socialdemokratiska och de konservativ-liberala ledarnas retorik i Grekland och Sverige vid millennieskiftet. Christos Pappas har levt i båda länderna och kunnat se likheter och olikheter mellan dem. Metaforerna fångade hans intresse när han arbetade som journalist på en dagstidning i Aten. Han såg dem både i de grekiska politikernas \"blomsterspråk\" och i det journalistiska språket. Han hade återvänt till sitt hemland från Sverige och upptäckte att han inte använde så många metaforer som arbetskamraterna. När han kom tillbaka till Sverige och Stockholms universitet blev han medveten om att även i samhällsvetenskapens teoretiska språk betyder metaforerna mycket. Resultatet av hans forskning blev att han nu alltså kan kalla sig doktor i klassiska språk. Metaforen ansågs redan under antiken vara en viktig del av det politiska språket. Numera anser man att bildspråket inte bara är ett sätt att smycka ut det man säger, utan också hjälper oss att bättre förstå det sagda. Men med bildspråk kan man också förleda dem som lyssnar. Den italienske premiärministern, Silvio Berlusconi, byggde hela sitt parti på att få väljarna att förknippa det med fotboll. Han kallade det för \"Forza Italia\", en låt för landslagets supportrar, han lät sina funktionärer bära kepsar och skjortor med landslagets färger och han kallade sin regering för \"azzuri\", blå som är landslagets färg, och \"squadra\", laget. \"Fotbollsmetaforen gjorde det möjligt för Berlusconi att presentera sitt parti först och sedan sin regering som symboler för nationell enhet och dölja inte bara deras oundvikliga anhängarnatur, utan även deras brist på enhet inom den koalition som vann valet och stödde hans regering\", skriver forskarna Elena Semino och Michela Masci som Pappas refererar till. När Göran Persson använder fotbollsmetaforer är det i mer harmlösa uttryck som: \"Men det vore fel att i halvlek, för att använda en fotbollsbild, av mandatperioden inte se vilka framgångar vi har nått.\" Statsministern gillar sportliknelser. Den här drog han redan 1997: \"Det dystra med förmatcher är ju att den som går förmatchen antingen är på väg uppåt i boxningskarriären eller på väg ut. Vilken kategori Alf Svensson tillhör får han själv bedöma.\" Lite senare i samma anförande ansåg han dock att den ideologiska striden inte är någon boxningsmatch. Det finns flera forskare som tittat närmare på vad metaforerna berättar om de politiska partierna. Statsvetaren och idéhistorikern Francesca Rigotti har kommit fram till att marxismen ser staten som en maskin och samhället som en byggnad som måste rivas och byggas upp på nytt. Fascismen däremot ser staten som en kropp som expanderar på bekostnad av andra dekadenta och degenererade organismer. Liberalismen slutligen försöker uttrycka sig själv med metaforer om samhällskontrakt och vågor. Men hur förhåller det sig med ledarna för de stora partierna i Sverige och Grekland, frågar sig Christos Pappas och läser vad de sagt i sina tal. Finns det bland deras metaforer sådana som skiljer partierna åt ideologiskt? Göran Persson använder några färgstarka metaforer för politikeryrket för att säga hur politikern inte bör vara. Socialdemokraterna vill inte ha \"vandrande kostymer\", \"självgående knytblusar\" eller \"mediemissbrukare\". Bo Lundgren talar med förakt om de svenska socialdemokratiska \"socialingenjörerna\". På liknande sätt talar Kostas Karamanlis om de grekiska socialdemokratiska \"kamrererna\". Alla de fyra undersökta partiledarna använder bilden av samhället som en byggnad, precis som forskaren Rigotti funnit hos marxismen. Men även om ingen talar som den, om att riva det gamla, slås Christos Pappas ändå av Bo Lundgrens revolutionerande språkbruk på valupptakten i Göteborg 2002: \"Ska Sverige på nytt bli ett av världens mest framstående länder krävs rejäla förändringar. Det räcker inte med att putsa fasaderna och täta sprickor i samhällsbygget. Byggnaden måste renoveras från grunden. Det som håller ska bevaras och det som blivit för gammalt och slitet ska förnyas.\" Det intressanta, skriver Pappas, är att Bo Lundgren samtidigt förkastar samhällsingenjören med samma byggnadsspråk. Lundgren vill göra upp med den politiska ingenjörskonsten för att bygga broar som man i förväg vet var de ska börja och sluta. Kanske är Lundgren inte medveten om motsägelsen, funderar Pappas. Hans generella slutsats är att metaforerna å ena sidan kan belysa och förklara en företeelse. Å andra sidan kan de dölja viktiga sidor. Kort sagt är metaforerna som ett mynt med två sidor. De grekiska partiledarna använder fräscha metaforer flitigare än de svenska kollegerna. \"Korruptionens regim gulnar som en böld som är nära att spricka\", kan Karamanlis säga. Inom varje land är de konservativ-liberala flitigare, troligen därför att de var i opposition under undersökningen och det kan vara lättare att bli retorisk när man är en utmanare om regeringsmakten. Metafor Metafor är ett bildligt uttryckssätt där likheter eller inre överensstämmelser motiverar att en företeelse byts ut mot någon annan. Att kalla kamelen för öknens skepp är ett klassiskt bruk av metafor, enligt Nationalencyklopedin. ", "article_category": "other"}
{"id": 13872, "headline": "”Vi män måste bli jämställda”", "summary": "Patrick Godana brinner för att få unga män i Sydafrika att ändra attityder till våld och sexualitet. Tidigare var han själv en del av den machokultur han nu bekämpar.", "article": "I flera länder i Afrika blir homosexuella förföljda – och många kvinnor lever i rädsla för att bli slagna och våldtagna. Patrick Godana, från Kapstaden i Sydafrika, brinner för att få unga pojkar och män att förändra sina attityder till våld och sexualitet. Han är oroad för följderna av att det svenska biståndet till hans hemland nu upphört efter nära femtio år. – I Uganda hotas homosexuella med dödstraff och i vårt grannland Botswana hårdnar attityderna mot homosexuella. Den svenska närvaron i Sydafrika har varit ett stöd för alla oss som värnar om ett öppet och tolerant samhälle. Nu är risken stor för att mörka krafter som vill vrida klockan tillbaka får större utrymme, säger Patrik Godana. Vi träffar honom när han är på en blixtvisit i Stockholm för att medverka vid en konferens som det svenska biståndsorganet Sida anordnar. Syftet är att diskutera hur olika samarbetsprojekt fungerat, och tillvarata erfarenheter och kontakter i Sydafrika och i andra länder som nu inte längre kommer att få något svenskt bistånd. Patrick Godana har i många år arbetat för att ändra på mäns attityder till kvinnor och barn. I dag är han ansvarig för kontakterna med bland andra medier och politiker inom Sonke gender justice, en organisation som fått allt större inflytande i Sydafrika. – I Sydafrika anser många män att de äger rätten till kvinnans kropp, och därför sker det så många våldtäkter. Män måste lära sig att betrakta kvinnor som jämlikar. Jag har förstått att även i Sverige har många män en förnedrande syn på kvinnor och även i ert land blir kvinnor våldtagna. Att förändra mäns attityder är en global fråga. Patrick var själv tidigare en del av den negativa manskultur som han i dag så hett bekämpar. Pappan arbetade i ett bageri i kuststaden Port Elizabeth och blev ständigt hunsad av förmännen. Lönen var usel och på helgerna drack han sig berusad. – Pappa och mamma bråkade allt häftigare. Hon försökte springa sin väg, men han hann i kapp henne och slog. Jag och mina syskon stod där och såg på. Det var otäckt, men ändå något ”naturligt”. Sedan fostrades jag att slå mina systrar, det är ju så en man ”gör”. Patrick engagerade sig i kampen mot den vita apartheidregimen. Han blev gripen, svårt torterad och satt i fängelse. Där riskerade han ständigt att bli våldtagen av medfångarna. Efter fyra års helvete blev han frigiven. – Jag började läsa teologi på ett universitet i Kapstaden. En lärare var feminist och hon fick mig att steg för steg ändra min syn på kvinnor, och sakta började jag ifrågasätta mitt beteende. Hemma ville Patrick visa att han ångrade det han gjort tidigare. Han diskade, lagade mat och följde sina systrar till bussen. De här små stegen var mycket ”omanliga”. För systrarna tog det tid att inse att han faktiskt hade förändrat sig på djupet. Sedan engagerade sig Patrick i organisationer som arbetade för ökad jämställdhet. I flera år höll han workshoppar i bland annat Kapstadens kåkstäder för män. Han berättade om sina egna erfarenheter och ville få i gång ett samtal om hur män bör uppträda mot kvinnor. – Mycket positivt har hänt sedan dess, men det finns oändligt mycket mer att göra. Att förändra attityder tar lång tid. För en tid sedan blev en sex veckor gammal flicka våldtagen av en ung man, och nyligen blev en gammal kvinna i min kristna församling utsatt för en gruppvåldtäkt innan hon fick halsen avskuren. Hur kan män göra så vidriga saker? Patrick Godana är 49 år. Han bor i Kapstaden med sin hustru Tokozile, som är lärare. Den äldste sonen Sivenathi studerar juridik på universitet, medan den yngste Sibono ännu går i ”grundskolan”. – Jag har försökt visa barnen tillit och respekt – och förstås försökt ge dem kärlek. Jag tror att det är bästa sättet för att de ska bli ”riktiga” och jämställda män. När jag började städa vårt hus skrattade andra män och tyckte att jag var en vekling. Men jag fortsatte. Handling kan åstadkomma mer än ord. Patrick Godana berättar att han varje måndag har en ”talkshow” på språket xhosa i sydafrikansk radio. Nära fem miljoner lyssnare får höra honom berätta om sin syn på jämställdhet, och hur män bör vara mot kvinnor och i familjen. Efter varje program vill skolor och kyrkor att han ska komma och vidareutveckla sina tankar. – Därför är jag optimistisk om utvecklingen i mitt land. Fler och fler män vaknar och inser att alla parter gynnas av ett jämställt samhälle. Jag möter många blivande pappor som vill följa med till mödravårdscentralen och ta en lika aktiv del i uppfostran som mammorna. Det var otänkbart för bara några år sedan. – Allt fler män använder också kondom vid samlag. Det minskar risken för spridning av hiv och könssjukdomar, och minskar också antalet oönskade graviditeter. Även om den svenska regeringen stoppat biståndet till Sydafrika hoppas Patrick Godana att organisationer och frivilliga krafter fortsätter att stötta arbetet för ökad jämlikhet i hans hemland. – Jag tror verkligen att saker kommer att förändras i Sydafrika. Samtidigt tror jag att Sverige har en del att lära av hur vi arbetar för att förändra människors attityder. Även i ert land finns mycket att göra för att kvinnor ska slippa att vara rädda för att bli slagna eller utsatta för sexuellt våld. ", "article_category": "other"}
{"id": 13878, "headline": "”Svenska kyrkan klarar inte skötseln av alla kyrkor”", "summary": "Svenska kyrkans läge är svårt. Det raskt minskande folkliga stödet är givetvis huvudproblemet, men man har dessutom, utan full kostnadstäckning, åtagit sig att förvalta Sveriges 3 381 kyrkor. Frågan är om det är hållbart i längden, skriver professor emeritus Svante Beckman och föreslår två alternativa lösningar.", "article": "Förvaltningen av övertaliga, lagskyddade kyrkor inkräktar på den snabbt krympande Svenska kyrkans uppgift att försöka överleva som kristet samfund. I förlängningen hotas kyrkornas bevarande. Vid skilsmässan från staten år 2000 blev det enskilda samfundet Svenska kyrkan ägare av egendom värd cirka 30 miljarder kronor, inklusive 3 381 kyrkor. Enligt kulturminneslagen kapitel 4, paragraf 2 ska alla dessa \"vårdas och underhållas så att deras utseende och karaktär inte förvanskas.\" För 2 953 av dem, alla kyrkor byggda för 1940 plus några till, gäller tillståndsplikt enligt lagens paragraf 3. Alla förändringar av eller ingrepp i byggnaderna måste godkännas av länsstyrelsen. Rivning liksom väsentligen annan användning måste också godkännas. Ingen kulturhistorisk byggnadstyp i Sverige har ett så långtgående bevarandeskydd som kyrkorna. Uppgörelsen med staten innebär att Svenska kyrkan å samhällets vägnar åtar sig att med antikvarisk kompetens bevara kyrkorna i hägnet av att \"de kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället och hela svenska folket\" (Proposition 1995/96:80). För att kompensera för de av lagskyddet beroende \"överkostnaderna\" för kyrkounderhållet betalar staten en årlig kyrkoantikvarisk ersättning (KAE), för närvarande 460 miljoner kronor. Enligt Svenska kyrkans redovisning svarar ersättningen för ungefär hälften av de verkliga överkostnaderna. Svenska kyrkan är enligt avtal skyldig att hålla samtliga kyrkor tillgängliga för allmänheten och är enligt lagen om Svenska kyrkan 1997 skyldig att bedriva verksamhet i hela landet. År 2015 ska KAE revideras och diskussion mellan parterna pågår. Sveriges kyrkor lever farligt därför att deras ägare inte har användning för många av dem. Den kostym för församlingsverksamheten som man äger i form av kyrkor är på tok för stor i dagsläget och problemet med \"pastoralt övertaliga kyrkor\" växer fort genom kyrksamhetens och medlemskårens snabba minskning. Problemet är störst i de kyrkotäta avfolkningsbygderna i södra halvan av Sverige där också de äldsta kyrkorna finns. Ta exempelvis Gotlands 92 medeltida kyrkor. Medlemmarna försvinner i ökande takt. Efterfrågan på sakramenten sjunker än snabbare, med undantag för begravningar. Undantaget beror på att Svenska kyrkan har åtagit sig att sköta det offentliga begravningsväsendet åt samhället. För detta får man en ersättning som för närvarande är cirka 3,5 miljarder per år. Som begravningsföretag och kyrkoantikvarisk förvaltare består alltså Svenska kyrkan som svensk statskyrka i ny form. Ungdomens ringa intresse för kyrkan speglar sig olycksbådande i konfirmationstalens störtdykning. Ett akut problem är den kraftiga nedgången av dopfrekvensen, eftersom det sedan 1997 är (främst) genom dop som man får nya medlemmar. Tidigare räckte det att någondera av den nyföddes föräldrar var medlem för att barnet automatiskt skulle bli det. Redan i år kan dopfrekvensen gå ner under 50 procent. Under 2000-talet har Svenska kyrkan årligen förlorat mellan 64000 och 90000 medlemmar, sammanlagt 914 096 stycken till och med 2012, främst genom aktiva utträden. Demografin förstärker trenden. De mest medlemsbenägna är också de äldsta. Man förlorar långt fler medlemmar genom dödsfall än man vinner genom födslar. Geografisk rörlighet förstärker också. Befolkningen koncentreras till storstadsområden där medlemsbenägenheten är som lägst. Inom några år kommer mindre än hälften av befolkningen i Stockholms stift att vara medlemmar. När ungdomarna flyttar till storstaden byter de låga bostadskostnader mot höga. Att genom utträde spara en rejäl slant på kyrkoavgiften, Svenska kyrkans särklassiga inkomstkälla, kan lätt motiveras. Sedan 1990 har antalet besökare i söndagshögmässor mer än halverats, från 9 miljoner till 4,4 miljoner år 2012. I snitt besöker svensken söndagshögmässan en halv gång per år. Alldeles för många kyrkor och alldeles för få intressenter gör att Svenska kyrkans uppgift att förvalta det lagskyddade kyrkliga kulturarvet på sikt hotar att tränga ut samfundets egentliga uppgifter \"att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission\" (kyrkoordningen kapitel 2, paragraf 1, lag om Svenska kyrkan paragraf 4). Kyrkornas lagfästa kulturhistoriska helgd har blivit ett hot mot deras ordinarie religiösa helgd som församlingsrum. 1972 yttrade sig Riksantikvarien över den så kallade myrdalska utredningen. Den leddes av Alva Myrdal och följde på den politiskt havererade kyrka-statutredningen 1958–1968. Riksantikvarieämbetet framhöll att det vore orimligt att den från staten frigjorda Svenska kyrkan skulle ha förvaltningsansvaret för det ofantliga beståndet av gamla kyrkor i Sverige. Kyrkan som kristet samfund skulle malas ner av uppgiften som antikvarisk fastighetsförvaltare. Det var framsynt. Svenska kyrkans läge är svårt. Det raskt minskande folkliga stödet är givetvis huvudproblemet. Dessutom har man åtagit sig en uppgift som kyrkoantikvarisk fastighetsförvaltare i det sekulära samhällets tjänst och i lag ålagts att bedriva verksamhet i hela landet. Visserligen binder detta samfundet till den stat, som det kyrkliga etablissemanget nog aldrig ville skilja sig från, men samtidigt innefattar den ansvaret för ett växande antal lagskyddade kyrkor, främst i glesbygden, som varken man själv eller någon annan har någon vettig användning för. I smått finns det mycket att göra åt övertaligheten, utöver att dölja och förneka den. Mycket måste också göras. Att flytta in församlingshem och pastorsexpeditioner i kyrkorna är ett exempel. Malpåse eller vinterstängning är ett annat. Regelrätt musealisering är ett tredje. Överlåtelse till andra samfund har förekommit. Den springande punkten är att alternativ, icke-pastoral, användning av kyrkorna tenderar att blockeras antingen av kulturminneslagen, avtalet mellan staten och Svenska kyrkan eller av fastighetsmarknaden. Där de många övertaliga kyrkorna ligger finns nästan inga människor och därför inga alternativa behov att fylla. Frågan är om man inte också måste ta itu med problemet i stort. Är konstruktionen av det materiella kyrkoarvets bevarande genom uppgörelsen mellan kyrka och stat på 1990-talet långsiktigt hållbar? Alternativ till denna ordning bör övervägas. Utan anspråk på politisk realism vill jag peka på två ytterlighetslösningar där man undanröjer den grundläggande osäkerhet om ägaransvaret för kyrkor, som den rådande regleringen fört med sig. 1. Det ena innebär att man gör ägaren, alltså Svenska kyrkan, till herre i sina egna hus. Det är kyrkans kyrkor. Användningen, inklusive avvägningen mellan antikvariska och pastorala hänsyn ska ägaren själv göra. Frågan om hur stor kyrkokostym man behöver, eller hur stor del av kyrkoherdarnas arbetstid som ska ägnas åt fastighetsförvaltning, ska avgöras av Svenska kyrkan, inte genom antikvarisk lagstiftning. Det generella lagskyddet för kyrkor byggda före 1940 avskaffas och kan lämpligen ersättas med byggnadsminnesförklaring av särskilt märkliga kyrkor. 2. Det omvända alternativet är en \"resocialisering\" av de lagskyddade kyrkorna. Den strategiska äganderätten – kontrollen över förändring, rivning och alternativanvändning är väsentligen redan socialiserad genom kulturminneslagen. Genom lagen om kyrkoantikvarisk ersättning är det ekonomiska ansvaret i princip socialiserat. Steget till att samhället övertar också det formella ägandet är kort. Svenska kyrkan får hyra de kyrkor man har användning för, och ansvaret för den antikvariska förvaltningen hamnar helt på samhällets bord, liksom allt som rör alternativ användning, avyttring, stängning och rivning. Det finns skäl för att samhällsägandet bör (som i till exempel Frankrike och Norge) vara kommunalt snarare än statligt. Ett är att det är i lokalsamhället som de konkreta förutsättningarna för alternativ användning av övertaliga kyrkor föreligger. Ett annat är att frågor om den lokala kulturmiljöns bevarande och omvandling, inklusive frågor om vad man ska göra med kyrkor utan användning, hellre bör vara ett lokalt politiskt medborgaransvar än ett ansvar för statliga expertmyndigheter. I det första alternativet läggs hela ansvaret på Svenska kyrkan. Det klarläggs att kyrkorna tillhör samfundssfären – de är religiösa byggnader. Vill man i antikvariskt eller religiöst avseende påverka vad som sker med dem får man engagera sig i Svenska kyrkan. I det andra alternativet läggs hela ansvaret på samhället. Det klarläggs att kyrkorna tillhör den offentliga kulturmiljösfären – de är kulturhistoriska byggnader. Vill man påverka deras öde får man engagera sig politiskt. Det faktum att de flesta av Svenska kyrkans kyrkor har såväl religiöst som kulturhistoriskt värde ska inte motivera en ordning som på sikt hotar att undergräva bägge dessa värden. Ingen av lösningarna undanröjer i sig det bakomliggande problemet: alltför många kyrkor. Men de öppnar för att det ska bli möjligt för någon att fatta de svåra kyrkoavvecklingsbeslut som den rådande regleringen i praktiken blockerar.  Svante Beckman, professor emeritus ", "article_category": "other"}
{"id": 13885, "headline": "”Pengar var aldrig drivkraften”", "summary": "Sophie Gustafson började spela golf som tioåring. Hittills har hon spelat in cirka 60 miljoner kronor. ”Jag tror att jag kommit så långt för att jag hängde med killar när jag växte upp.”", "article": "Sophie Gustafson är doldisen som vunnit på LPGA-touren fem gånger och haft 56 topp tio-placeringar. Men pengar är inte drivkraften för golfproffset som har foto som största intresse. Kärleken till havet märks i Sophie Gustafsons kombinerade kök och vardagsrum på Särö utanför Göteborg. Inte bara för att havet skymtas. De äggskalsfärgade väggarna pryds av landskapsbilder med havet som återkommande tema. – Som barn var jag mycket ute till havs och fiskade krabbor, säger hon. Golf är förvisso en stor del av hennes liv, men fotografering är hennes största fritidsintresse. – Efterarbetet med bilderna är speciellt roligt. Det finns så mycket som kan göras och jag är något av en perfektionist. I barndomen odlade hon inte bara sin kärlek till havet. Som tioåring började hon med golf. – Jag tror att jag har kommit långt i min sport delvis för att jag hängde så mycket med killar när jag växte upp. Det fanns fyra jämnåriga killar på min gata, men inga tjejer. I stort sett var det bara sport och bus som vi roade oss med. År 2000 kom det stora genombrottet. Hon vann tävlingar både på den amerikanska LPGA- och Europatouren, där hon även utsågs till årets spelare. – För att vinna är det bra med kombinationen envishet, tävlingsmänniska och talang. Förvisso tränar hon en hel del, runt 6–7 timmar om dagen 5–6 dagar i veckan, plus fysträning. Men om man vill nå långt är den mentala biten mycket viktig. – Att kunna kontrollera hjärnan och verksamheten därinne är viktigt för att få finmotoriken att fungera. Golfsvingen har så många delar. Att få alla pusselbitar på plats är inte alltid så lätt. Lägger du till press och adrenalin kan det vara svårt att kontrollera. Adrenalin gör att du vill snabba på allting. I golf kan du inte det. När du kan se ditt hjärta slå utanpå bröstkorgen och fortfarande presterar den finmotorik som golfen kräver, då är du riktigt bra. Mästaren har egna knep för klara tävlingsnerverna: – Svinga ganska mycket långsammare, greppa klubban lättare, ta djupa andetag. Sådana knep hjälper mig att prestera. Vid motgångar fokuserar jag på vad som var bra. Golf är en sådan grymt svår sport, så dåliga grejer händer. Det gäller bara att fokusera rätt. Tydligen har knepen fungerat, Sophie Gustafson har hittills spelat in omkring 60 miljoner kronor i prispengar. – Pengar är ju alltid kul att tjäna men det har aldrig varit drivkraften. I ärlighetens namn tror jag inte att någon som är bra gör det för pengarna. Det är klart att jag gör sponsordagar och jippotävlingar för att jag får betalt, men riktiga tävlingar spelar jag för att jag tycker det är så kul att tävla. Vad har varit ditt största golfögonblick? – Solheim är alltid stort och jag kan inte peka på någon speciell av dem. Min första vinst på LET som spelades i Schweiz och min första på LPGA i Atlanta. British Open 2000 var också väldigt speciellt. Det är svårt att välja en av dem. Hur ser framtidsplanerna ut? – Jag ska spela på LET nästa år. Jag kommer att bo kvar i Florida och träna, men spela i Europa. Jag har haft det lite tungt de sista två åren så min plan är att spela ett år i Europa och försöka återfå mitt självförtroende. Kan jag göra det har jag fortfarande status på den amerikanska LPGA-touren så att jag kan komma tillbaka dit 2015. Jag har haft det lite tungt de sista två åren så min plan är att spela ett år i Europa och försöka återfå mitt självförtroende. Sophie Gustafson Gratuleras till: Fyller 40 år den 27 december. Bor: Destin i Florida i USA och på Särö. Familj: Föräldrarna Rune och Lilian och bröderna Ulf och Pär. Firar: ”Fest på Särö.” Favoritbana: ”Birkdale. Där vann jag British Open. Du kan spela där varje dag resten av livet och det kommer aldrig att vara likadant. Vädret gör den så grymt rolig.” Antalet timmar på flyg: ”För många.” Bästa sättet att få tiden att gå på planet: ”Just nu kör jag en kombination av Criminal minds och Candy crush.” Envis: ”Min familj säger att jag är envis som synden så det kan ju kanske vara så...” ", "article_category": "other"}
{"id": 13908, "headline": "Tillåt låglönekonkurrens", "summary": "Att svenska avtal ska gälla för alla som arbetar i landet är inte alls självklart. Utländsk personal som tillfälligt utför uppdrag i Sverige ökar välfärden på samma sätt som traditionell handel med varor.", "article": "Hösten 2004 satte facket det lettiska byggföretaget Laval un Partneri, som vunnit en upphandling för att bygga en skola i Vaxholm, i blockad. Målet var att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal med högre löner för den lettiska arbetskraften. Blockaden ledde till konkurs för företaget. Sedan dess har villkoren för tillfälligt utplacerad personal från utländska företag med uppdrag i Sverige varit en het fråga. Sådan utstationering förekommer mest i byggsektorn men också i skogsbruket och åkeribranschen. LO har uppskattat antalet utstationerade utländska arbetstagare i landet till drygt 18 000. De kommer främst från de baltiska staterna och Polen. Efter en dom i EU-domstolen infördes 2010 den så kallade lex Laval. Den begränsar fackets möjligheter att tvinga fram svenska kollektivavtal genom stridsåtgärder. Sådana får bara tillgripas för att få till stånd avtal om minimilöner och andra minimivillkor. Det gör det möjligt för utländska företag med tillfälligt utplacerad personal att betala lägre löner än de gängse i Sverige. Socialdemokraterna och LO vill riva upp lex Laval. Syftet är att göra det svårare för utländska företag att konkurrera om svenska uppdrag med lägre löner. Detta ses som ”oseriöst”, ”snedvriden konkurrens”, ”illojalt”, ”utnyttjande av människor” och så vidare. En liknande debatt förs på EU-nivå. Vid första anblicken kan det verka självklart att samma avtal ska gälla för ”alla som jobbar i Sverige” oberoende av ”från vilket land arbetstagaren kommer eller var arbetsgivaren är registrerad”. Men vid närmare eftertanke är detta inte alls självklart. Tvärtom talar mycket för att man bör anlägga ett internationellt handelsperspektiv och inte ett nationellt arbetsmarknadsperspektiv. Det är allmänt accepterat – även av facket – att frihandel för varor gynnar alla länder därför att det ger dem möjligheter att specialisera sig på den produktion där de är mest effektiva. Men det sker bara om länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna genom lägre löner. Det är nödvändigt för att de ska kunna konkurrera. Detsamma gäller handel med ”tjänster” som utförs med utstationerad arbetskraft. Sådan handel ger samma slags välfärdsvinster som traditionell handel med varor som transporteras över gränserna. Att låglönekonkurrens kan slå ut arbeten för svenskar i bygg- eller transportsektorerna är inte konstigare än att svenska jobb tidigare försvann i textilindustrin. Det är en förutsättning för att ekonomin ska omstruktureras mot de verksamheter där svensk arbetskraft gör mest nytta. Människors attityder till låglönekonkurrens med hjälp av utplacerad arbetskraft är uppenbarligen mer negativa än till låglönekonkurrens i varuhandeln. Detta bestyrks i en studie som gjorts tillsammans av psykologer och ekonomer (Girts Dimdins, Marie Gustafsson Sendén, Henry Montgomery, Ulrika Stavlöt och mig själv) och som just publicerats i Journal of Socio-Economics. En trolig förklaring är den utländska arbetskraftens större synlighet när arbetsuppgifterna utförs här. Studien undersökte bland annat hur rationellt människor bildar sina attityder till konkurrens med lägre löner. Det rationella är att göra bedömningar av ett antal delaspekter, som kan vara antingen positiva eller negativa, och sedan väga ihop dem till ett samlat ställningstagande. Att byggtjänster blir billigare för oss och att det skapas jobb för personer från låglöneländer är exempel på positiva aspekter. Att svenska jobb konkurreras ut eller att det upplevs som ”orättvist” att utlänningar betalas lägre än svenskar är exempel på negativa aspekter. I studien fick ett antal personer först bedöma sådana delaspekter. Sedan fick de ta generell ställning för eller emot låglönekonkurrens med utstationerad arbetskraft. Till sist fick de åter bedöma de olika delaspekterna. Det visade sig att deltagarna, sedan de gjort sitt generella ställningstagande, ofta ändrade sina bedömningar av delaspekterna så att de skulle passa bättre ihop med detta. Det gjordes i betydligt större utsträckning av motståndarna till låglönekonkurrens än av anhängarna. En rimlig tolkning är att de som är emot sådan låglönekonkurrens har en tendens att bilda sin uppfattning på ett mindre rationellt sätt än de som är för. Detta betyder inte att detta slags låglönekonkurrens nödvändigtvis är önskvärd. Man kan förstås ha den rena värderingen att även de som arbetar tillfälligt i Sverige på uppdrag av ett utländskt företag ska ha svenska avtalsvillkor. Men man bör inse att då uteblir en stor del av de handelsvinster som annars skulle uppkomma för både oss och andra. Min ståndpunkt är att vi bör tillåta utländska företag att utföra uppdrag här med tillfälligt utstationerad arbetskraft som betalas med lägre löner än de svenska. Givetvis finns det avarter där dessa företag bryter mot hemländernas egna lagar och avtal. Detta bör förstås motverkas med all kraft. Men det bör ske genom bättre samarbete med dessa länder och inte genom att tvinga på företagen svenska avtalsvillkor som begränsar deras möjligheter att konkurrera. ", "article_category": "other"}
{"id": 13915, "headline": "”Därför måste Sverige stärka militära skyddet av Gotland”", "summary": "Tänkbart ryskt hot. Uppstår en konflikt om Baltikum kan Ryssland vilja ”låna” territorium av Sverige. Om vi då inte kan skydda Gotland militärt kan en kris bli mycket farlig. Det kan bli kapplöpning mellan Nato och Ryssland om flygplatsen i Visby, skriver strategikonsulterna Dag Sundström och Per-Egon Johansson.", "article": "Under veckorna som gått har Ryssland genom sitt agerande mot Ukraina åter visat sin ambition att öka det politiska inflytandet i det nära utlandet. Landet drar sig inte för en politik som präglas av påtryckningar och hot. De magra resultaten från toppmötet i Vilnius är en stor besvikelse för dem av oss som vill se en utvidgning av den europeiska gemenskap som bygger på demokrati, mänskliga rättigheter och respekt mellan suveräna stater. Det finns ingenting som säger att den ryska ambitionen inte skulle sträcka sig också till de baltiska länderna och Östersjöområdet. För svenskt vidkommande har försvarsmakten tydligt visat på de risker och hot som kan bli aktuella för Sverige i den perspektivplan som lämnades till regeringen i oktober. Riskerna för försämrad säkerhet kan sammanfattas så här: Hotet mot svenskt territorium är begränsat till (citat ur utredningen) ”lättrörliga förband med förmåga att besätta nyckelterräng. Det senare i syfte att kunna framgruppera viktiga skydds- och bekämpningssystem. Det kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium om det är förutsättningsskapande för motståndarens övriga operationer”. Det föreligger alltså inte under överskådlig tid något som skulle kunna likna ett invasionshot mot Sverige. Däremot har det uppstått en risk som innebär att Ryssland kan vilja ”låna svensk terräng” under en tid för att avgöra en eventuell framtida konflikt i Baltikum. Den drivande orsaken är de ryska minoriteterna i Baltikum; ”En utveckling för den rysktalande befolkningen i de baltiska staterna som Ryssland uppfattar som negativ för dessa kan vara konfliktdrivande. Även på energiområdet finns spänningar mellan Ryssland och främst Lettland och Litauen”. Studien slår också fast att ”Ryssland är berett att med militära medel skydda sina intressen”. Uppgiften för politikerna blir nu att lägga fast vilka de svenska nationella intressena är i Östersjöområdet. Vilka politiska ambitioner är rimliga och på vilket sätt kan militär förmåga stödja de politiska målen. I fred bör ambitionen vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna. En förtroendefull relation och ökat samarbete med Ryssland bör vara utgångspunkten. Militärpolitiskt bör målet vara att Sverige kan bidra till att tillsammans med Natoländerna avskräcka Ryssland från våldshandlingar. Detta kan ske genom att Sverige skapar militär förmåga att skydda svenska stridskrafter från utslagning och genom att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft. För detta krävs ett nytt kvalificerat luftvärnssystem för utplacering runt svenska baser och runt huvudstaden, liknande det som placerats ut i Finland runt Helsingfors. Vid en kris är det viktigaste målet att avskräcka Ryssland från att överväga att ”låna” svenskt territorium. Hotet utgörs av relativt begränsade lättrörliga förband. En svensk militär förmåga att direkt ta upp strid i militärstrategiskt viktiga områden blir då central. Lösningen från svensk sida är att skapa ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper. Dessa bör kunna mobiliseras snabbt och placeras i utsatta områden. Då talar vi främst om Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholmsområdet. En förmåga till att direkt ta upp strid på Gotland är helt central. Utan svensk förmåga att hävda suveräniteten på ön kan en kris få ett mycket farligt förlopp då det inte är osannolikt att en kapplöpning uppstår mellan Ryssland och Nato om vem som kommer först till Visby flygplats. Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum. Vid en kris i närtid kan Fredrik Reinfeldt komma att stå inför uppgiften att i Morgonekot förklara för svenska folket varför tyska fallskärmsjägare och amerikanska marinkårssoldater landsatts på ön. Detta dagen efter det att han mottagit ett telefonsamtal för konsultationer från Angela Merkel eller Barack Obama. Vid en öppen konflikt i Baltikum blir det viktigt för Sverige att bidra till att hålla transportvägarna till de baltiska länderna öppna. Detta innebär att säkerhetsoperationer i Östersjöområdet blir ett centralt inslag. Sveriges hållning har stor betydelse då det blir en viktig uppgift för Nato att hålla Östersjöutloppen öppna och säkra sjö- och lufttransportvägarna till baltiska hamnar och flygplatser. Svensk kontroll eller Natokontroll över Gotland blir då helt avgörande för att dessa säkerhetsoperationer skall kunna genomföras framgångsrikt. Den svenska förmågan att bidra till kvalificerade marina säkerhetsoperationer är svag i dag och behöver förstärkas rejält. Det bör ske genom tillförsel av marina fartyg av liknande slag som de som Danmark och Norge anskaffat och som är väl utrustade för ändamålet. Därutöver behöver Sverige säkra förmågan att stödja de nödvändiga logistikoperationerna till Baltikum. Det innebär att kapaciteten i viktiga hamnar och på flygplatser bör ses över. En viktig slutsats är att det inte är svenskt medlemskap i Nato som är viktigast utan svensk politisk och militär förmåga. Sverige har goda möjligheter att med relativt blygsamma insatser spela en betydande roll för att öka stabiliteten och säkerheten i Östersjöområdet. Det kräver följande av regering och riksdag i det pågående arbetet inför nästa försvarsbeslut: Förmåga att leva sig in i tänkbara framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa. Det militära förmågelyftet kräver en omfördelning av resurser inom försvarsanslaget och ett ekonomiskt tillskott i storleksordningen 4-8 miljarder kronor per år. Det är väl använda pengar om det kan bidra till att det nuvarande gynnsamma säkerhetsläget i Östersjöområdet kan bevaras. Alternativet med en öppen konflikt i Baltikum och en möjlig återgång till säkerhetsläget före 1990 skulle förutom tragedin för de baltiska folken kunna medföra ett behov av radikalt ökade försvarsutgifter i Sverige. Det är risker vi inte bör ta. De nya militära förmågorna bör vara på plats relativt snart och senast 2018-2020 för att göra bäst nytta. Det börjar alltså bli bråttom då ett aktivt svenskt förhållningssätt ger de bästa förutsättningarna för Sverige att bevara fred och säkerhet i närområdet. ", "article_category": "other"}
{"id": 13917, "headline": "”Hur ska vi bryta mönstret med vår aggressiva nioåring?”", "summary": "Nioåringen är oftast omtänksam och trevlig. Men när han får tillsägelser, eller när något går honom emot, brusar han upp, är svår att få kontakt med och blir fysiskt aggressiv. Hur ska föräldrarna hjälpa honom att hantera känslorna på ett bättre sätt? Psykolog Martin Forster ger råd.", "article": "Fråga: Min son som är nio år blir lätt aggressiv när något går honom emot eller när han får en tillsägelse av mig eller min fru. Han slår sin syster, slår i dörrar och slänger saker omkring sig. Oftast är han snäll, omtänksam och trevlig, men när vi stänger av datorn efter tio tillsägelser eller när hans sjuåriga lillasyster har något han uppfattar som sitt, brusar han upp och är svår att få kontakt med. Jag har trott att detta är något som hållit sig inom familjen men såg nyligen hur han vräkte omkull en kompis som, utan elak avsikt, satte sig framför honom i en lek där de satt i ring, varpå han gick åt sidan, grät och sa att han inte fick vara med. När kompisarna som inte förstod vad som hänt ville prata med honom sprang han iväg. Ibland ser det ut som om han jagar upp sig själv och slänger en sko i dörren för att väcka uppmärksamhet, men oftast verkar det slå till blixtsnabbt och utan eftertanke. Vad kan vi göra för att bryta mönstret så att han lär sig hantera situationerna lugnt och med ord i stället för våld? Hur ska vi agera i stundens hetta? Som det är nu är det ofta han som blir tillsagd när han tar till våld även om vi inte vet hur osämjan börjat och vad som till exempel hans syster gjort. Ofta vill han heller inte prata om det som hänt i efterhand. Rådvill Svar: Tack för ditt brev. Jag träffar många föräldrar som upplever problem av det här slaget. Mina råd brukar ofta handla om hur föräldrarna kan stärka relationen och förbättra kommunikationen med barnet. Denna gång tänkte jag emellertid välja en annan väg och framför allt svara på en av dina frågor, nämligen hur ni kan lära sonen att hantera ilskan på egen hand. Det kan vara särskilt motiverat med barn som generellt samspelar på ett bra sätt, men ibland tappar humöret fullständigt. Jag uppfattar att det kan vara så för din son. Om han ofta hade betett sig aggressivt är det inte så troligt att kompisarna hade velat komma fram och prata efteråt. I sådana fall brukar omgivningen snarare ta avstånd och ge upp. Innan jag diskuterar självbehärskning vill jag bara notera att det förstås kan vara värt att prata mer med skolan. Hur upplever lärarna situationen? Var händelsen du såg representativ? Skulle det visa sig att sonen har mer problem i skolan än väntat finns det förstås anledning att höra sig för med skolhälsovården. Om problemen förvärras eller inte ger vika är det förstås också bra att kontakta BUP, som ofta hjälper till med aggressivitet hos barn. Om man ska lära barn att behärska sig krävs naturligtvis att man kan prata om problemet och samarbeta om lösningar. Det är en utmaning eftersom barnet kan känna sig anklagat och kanske tycker att omgivningen är skuld till problemen. Och ofta vill barn över huvud taget inte prata om ämnet, precis som din son när det har hänt något. Därför är det nödvändigt att försöka hitta ett konstruktivt sätt att ta upp frågan. Till att börja med bör man undvika att göra det i samband med en konflikt. I stället gäller det att passa på i en lugn stund när barnet är på gott humör. När man väl har börjat prata är det viktigt att låta barnet vara delaktigt och komma med egna förslag. Fråga till exempel din son om han kan komma på något han skulle kunna göra för att det inte ska bli så jobbigt när han blir arg. Finns det något han skulle kunna lära sig eller träna på? Ofta brukar barn svara att det inte skulle vara något problem om alla andra bara slutade vara så jobbiga. Bekräfta att andra också gör fel, men fortsätt att fråga om vad sonen kan göra: ”Jag vet att din syster kan vara jobbig och ta dina saker. Det pratar vi med henne om, men kan du göra något för att det inte ska bli lika jobbigt? Kan du komma på något som vi ska göra annorlunda?” I bästa fall kan ni komma fram till ett konkret mål som sonen kan tänka sig att jobba för. Det är viktigt att målet handlar om något han ska träna på eller lära sig, som exempelvis att andas lugnt ett tag innan han gör något. Sådana mål är begripliga och går att följa upp, till skillnad från mål som handlar om att sluta bråka eller ”vara snäll”. Även om det mål ni kommer fram till inte kommer att fungera i alla situationer, så är det bra att hitta ett första steg som åtminstone kan hjälpa ibland. När ni har kommit överens om något som sonen kan träna på (och kanske något ni ska göra annorlunda) kan ni öva genom att spela upp typiska situationer. Det brukar vara lättast att utgå från någon aktuell händelse och spela upp den igen, men om det blir för laddat kan ni också hitta på händelser tillsammans med sonen. Om han inte tycker om att spela teater kan ni i stället prata er igenom händelsen. När ni kommer till den punkt där han blev (eller skulle bli) aggressiv får han prova att använda sig av sin nya färdighet, som exempelvis att andas lugnt och tänka igenom vad han ska göra. Det är också möjligt att ta en paus just där och i stället diskutera olika slags lösningar. Barn kan nämligen ofta både behöva träna på att behärska sina känslor och att komma på konkreta lösningar på en konflikt. När man gör sådana övningar kan nya lösningar och mål dyka upp. Ibland är det därför bättre att börja göra dessa övningar och rollspel innan man tar diskussionen om mål och vad barnet behöver träna på. I samband med övningarna är det bra att diskutera sonens tankar och känslor – vad tänkte han just innan han slog till sin syster? Vad kände han när någon råkade fälla honom på fotbollsplanen? En vanlig tankefälla är att tro att andra menar illa, trots att det inte är så. Det kan ibland hänga ihop med att barnet underskattar eller helt missar omständigheter som kan förklara andras handlingar. Fråga därför om din son kan komma på några anledningar till att andra beter sig på ett sätt han uppfattar som provocerande. I sådana diskussioner måste man undvika att försöka övertyga ett barn om att det tänker eller känner fel. Poängen är bara att hjälpa barnet att se flera möjliga förklaringar. Därför måste man låta barnet komma med förslagen och vara lagom bekräftande. Det brukar också vara nödvändigt att hjälpa barn att upptäcka vad de blir provocerade av. Vad är det som brukar trigga sonens ilska? Och vilka är de första tecknen på att han håller på att tappa humöret? Ju bättre han blir på att se mönster och känna igen tecken, desto bättre förberedd kommer han att vara när han ska försöka behärska sig på riktigt. Hur ska ni agera när er son väl blir aggressiv? Det är olyckligt om han är den i familjen som ständigt drabbas av tillsägelser och tjat. Det kan bli en roll som till slut börjar leva ett eget liv. Försök därför att avbryta konflikter eller aggressivitet på ett tydligt men mer diskret sätt. Använd färre ord och tänk på ljudvolymen. Den gyllene regeln är att man ska säga till sitt barn på det sätt man önskar att barnen själva ska agera i samband med konflikter. Eventuellt kan ni komma överens med er son och dotter om detta i förväg. Förklara att ni inte vill skrika och bråka. Eftersom han redan vet vad man får eller inte får göra och verkar skämmas nog ändå, så kommer ni inte att tjata så mycket om det. En annan sak ni kan göra i samband med konflikter är att försöka återkoppla till målet och övningarna. Fokusera mer på hur väl sonen lyckades praktisera de saker ni har övat på, medan mindre tid kan ägnas åt att prata om vems fel det var. Uppmuntra ansträngningar och steg i rätt riktning, även om resultatet inte blev perfekt. Givetvis bör ni även följa upp hans ansträngningar vid andra tillfällen. För att lyckas med den svåra konsten att behärska sig själv behöver ett barn känna att andra är engagerade och noterar framsteg. Exempelvis kan man ta en stund varje kväll där han får berätta om vad han gjort. Jag hoppas att ni kan inspireras av dessa råd och lyckas med utmaningen att få med er son på tåget. Har man växlat in på ett mer konstruktivt spår kan det rulla på av bara farten. Det är olyckligt om han är den i familjen som ständigt drabbas av tillsägelser och tjat. Det kan bli en roll som till slut börjar leva ett eget liv. Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. Skicka din fråga till: fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen ", "article_category": "other"}
{"id": 13918, "headline": "Peronisten Putin", "summary": "Liksom den argentinske ledaren Juan Perón har Vladimir Putin lovat att tämja kapitalismen. Och liksom Peróns hustru Eva spelar han i ena stunden på folkets känslor för att i nästa krossa alla som ifrågasätter honom.", "article": "Rysslands president Vladimir Putin har liknats vid starka män i det förflutna – Josef Stalin, Leonid Brezjnev och Chiles Augusto Pinochet, för att nämna några. Men efter 14 år vid makten ligger han nog närmast en korsning mellan Argentinas forne ledare Juan Perón och hans legendariska maka Eva, ”Evita”. I början av 1940-talet var överste Perón arbetsmarknads- och försvarsminister och en grå eminens bakom Argentinas härskare. Innan kommunismen föll samman 1989 var överste Putin, även han så grå att han knappt syntes, en hängiven KGB-tjänsteman som hade till uppgift att sprida desinformation och värva sovjetiska och utländska agenter i Östtyskland. På arbetsmarknadsministeriet tog Perón initiativet till sociala reformer, bland annat understöd för de fattiga. Han kan åtminstone delvis ha drivits av ett socialt rättvisepatos, men i realiteten mutade han dem som gynnades av reformerna att stödja honom på vägen till makt och rikedom. Med sin vackra hustru som inte tvekade att säga sin mening – ”en kvinna av folket” – vid sin sida lyckades Perón intala medborgarna i valet 1946 att han som president skulle förändra landet i grunden. Han höll ord. Peróns regering nationaliserade banker och järnvägar, höjde minimilönen och förbättrade levnadsstandarden, minskade statsskulden (åtminstone en tid) och satte fart på ekonomin. Argentina blev mindre beroende av utrikeshandel, men utvecklingen mot despotism undergrävde till sist tillväxten så att landet miste sin ställning bland världens rikaste. Under denna period undergrävde Perón också yttrandefriheten, fria val och andra avgörande element i demokratin. Han och hans känslostarka hustru domderade offentligt mot borgerliga orättvisor och lyx medan de i hemlighet samlade på sig en privat förmögenhet. Perón avsattes 1955, tre år efter hans största propagandamakare Evitas död. Liksom Perón ett halvsekel tidigare lovade Putin år 2000 att tämja den ohämmade kapitalism som hade skenat under hans föregångare Boris Jeltsin. Han utfäste sig att återställa värdigheten till ett land som just hade förlorat sitt imperium och genomlidit en svår ekonomisk recession de första åren efter övergången från kommunismen. Putin åternationaliserade olje- och gasindustrin och andra branscher som hade privatiserats på 1990-talet, eller lade dem rättare sagt under Kremls kontroll. Styrkt av höga energipriser på världsmarknaden kunde han betala ut löner och pensioner som Jeltsins utarmade regering fortfarande var skyldig gruvarbetare, järnvägsanställda och lärare. Som på Peróns tid mutades medborgarna att stödja regimen. Men medan olje- och gasintäkterna forsade in i statens kassakista började Putin fylla sina egna fickor. Hans privata förmögenhet – med palats, lyxbåtar, armbandsur och bilar – har beräknats till mellan 40 och 70 miljarder dollar. Han påstår envist att hans egendom inte består av pengar och andra tillgångar utan av hans folks förtroende, men de allra flesta ryssar vet att han är en av världens rikaste personer. Liksom Peróns presidentperiod började Putins bra. Allmänheten avgudade den nye starke mannen som spände Rysslands politiska muskler utomlands, bestraffade de ”ohederliga” oligarkerna från Jeltsins tid, satte munkavle på de ”ansvarslösa” medierna och centraliserade makten på nytt. Till nyligen var Putins likhet med Evita inte så iögonfallande (även om han med sina regelbundna behandlingar med botox nu ser ut som hon gjorde när hon var balsamerad). Men likheterna blir allt tydligare. Hennes lidelsefulla ”budskap till dem som lider” fick genklang hos Argentinas fattiga på samma sätt som Putins stöddiga machofasoner tilltalar de flesta ryssar, huvudsakligen i landets inre och i provinsstäderna. Evita och Putin har också ett drag av småsinthet gemensamt. Evita förstörde livet för alla som ogillade hennes framtoning som Argentinas ”gudmor”. Putin hämnas på alla som ifrågasätter hans status som ”nationens fader” – det må vara oligarken och den politiske fången Michail Chodorkovskij, medlemmarna av Pussy Riot eller vanligt folk som deltar i Kremlfientliga demonstrationer. Det är nog ingen tillfällighet att kapitalflykten tilltar och omkring 300 000 ryssar, bland dem många av de bäst utbildade, lämnar landet varje år. Men ju mer världen skrattar åt Putins exhibitionism, desto mer stöd får han från de ryssar som längtar efter att deras land återigen ska bli en supermakt. När Evita var döende i cancer klottrades det ”Länge leve cancer!” över hela Buenos Aires, men många fortsatte att avguda henne för att hon hade hjälpt de fattiga, hur falsk hennes altruism än var. Samma underliga blandning av gyckel och beundran präglar Putins Ryssland. Peróns sista år beskriver en oroande parallell. Han återvände till makten 1973, 18 år efter att ha avsatts, och tog med sig Evitas balsamerade kropp så att argentinarna skulle få avguda henne en gång till. Han dog året därpå och överlämnade makten till sin tredje hustru Isabel, vars vanskötsel av ekonomin var så grov att den utlöste gerillavåld. Innan två år hade gått grep militären makten i en kupp. Michael Cohen, som är expert på Latinamerika, säger att ”nästan hela det argentinska samhället är peronistiskt … Perón erbjöd en välfärdsstat som den nuvarande medelklassen gynnas av.” På samma sätt gillar de flesta ryssar Putins variant av statskapitalism och många uppskattar hans frikostighet. En gång i tiden trodde jag att Putin skulle försvinna på samma sätt som Stalins allsmäktige säkerhetschef Lavrentij Berija, som tillintetgjordes av det godtyckliga rättsskipningssystem han själv varit med om att bygga upp. Eftersom en majoritet ryssar nu är beroende av bidrag från staten förefaller det numera sannolikt att putinismen, liksom peronismen, kommer att leva kvar i en bisarr halvexistens när Rysslands nuvarande ledare slutgiltigt lämnar scenen. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Eftersom en majoritet ryssar nu är beroende av bidrag från staten förefaller det numera sannolikt att putinismen, liksom peronismen, kommer att leva kvar. Nina Chrusjtjova är professor i internationella relationer vid The New School, ett universitet i New York City. ", "article_category": "other"}
{"id": 13937, "headline": "”Att öka det vegetariska inslaget är ett bättre grönt mål”", "summary": "Sofia Lundberg och Per-Olov Marklund blandar samman medel och mål när de skriver (DN Debatt 10/12) att grön upphandling inte fungerar. Ett bättre mål än dagens för den gröna upphandlingen är att öka inslaget av vegetarisk mat, skriver Jonas Paulsson.", "article": "Sofia Lundberg och Per-Olov Marklund skriver (DN Debatt 10/12) att det är svårt att motivera användningen av grön upphandling som ett miljöpolitiskt styrinstrument. Som exempel ger de livsmedelsmarknaden och målet att 25 procent av livsmedelsinköpen ska vara ekologiska, vilket syftar till att få jordbrukarna att ställa om till ekologisk produktion. Skribenterna blandar samman rimlig kritik mot målet, det vill säga ambitionen att öka produktionen av ekologisk mat, med medlet grön upphandling. Det finns en omfattande och ytterst tung kritik från bland annat forskare på SLU mot satsningen på ekologisk matproduktion. Ett rimligare mål för grön upphandling är i stället att öka inslaget av vegetarisk mat. Detta är ett krav som ännu inte förekommer i någon vidare omfattning. Men det är på stark frammarsch. I rapporten ”Ett klimatvänligt jordbruk 2050” från 2012 skriver Jordbruksverket att ”De offentliga måltiderna inom till exempel skola, hälsovård samt i olika sociala omsorger har en potential att påverka människors konsumtionsbeteenden och ge signaler om vilken mat som tillgodoser hållbarhetskriterier. I samband med upphandling kan kriterier sättas för exempelvis en lägsta frekvens vegetariska dagar, eller maximal köttmängd per genomsnittlig serverad portion.” Det vi upplever som normalt kan svänga kraftigt från en tid till en annan. På femtiotalet var det för många självklart med rökning, barnaga eller att färdas i en bil utan bälte. På samtliga dessa områden har normen förändrats, även om mer arbete fortfarande krävs. I omställningen mot en hållbar konsumtion har den offentliga verksamheten och grön upphandling med vettig inriktning och rimliga mål en avgörande betydelse. Helt enkelt därför att en attitydförändring ofta föregås av en beteendeförändring. ", "article_category": "other"}
{"id": 13951, "headline": "Låt inte LO bestämma", "summary": "Socialdemokraterna vill göra en av få lagliga vägar in i Sverige smalare. Det har andra orsaker än omsorgen om arbetsmarknaden.", "article": "För några år sedan kunde hos Socialdemokraterna skönjas en antydan till omsvängning i frågan om arbetskraftsinvandring. Partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson var angelägen om att komma åt oseriösa arbetsgivare. Men hon framhöll att antalet jobb inte är statiskt och att rörlighet är något i grunden bra. Antalet jobb växer med antalet människor som arbetar. Och en generös arbetskraftsinvandring skapar på sikt en mer dynamisk arbetsmarknad. Förra året fick ungefär 20.000 personer nya eller förnyade arbetstillstånd. En tredjedel gäller personer med särskild kompetens, oftast teknisk eller naturvetenskaplig. En tredjedel var säsongsarbetare som var här en kortare period. Den sista tredjedelen gällde lågkvalificerade arbeten. Arbetskraftsinvandringen ökar företagens möjlighet att anställa högutbildade personer med rätt kompetens. Att det finns så många indiska IT-specialister i Stockholm är ett tydligt symtom på att intresset för tekniska utbildningar bland svenska ungdomar är för lågt. Men också på att här finns en växande bransch. Den mer omdiskuterade delen av reformen från 2008 gäller lågkvalificerade arbeten. Många förutsätter att alla de jobb som nu går till utländsk arbetskraft i annat fall hade tagits av arbetslösa svenskar. Men så behöver det inte vara. Den lilla indiska restaurangen kanske inte hade planer på att expandera. Men i syfte att få återförenas med en farbror eller morbror skapar ägaren ett jobb för just honom – och verksamheten växer. Att människor flyttar hit och från dag ett betalar skatt och konsumerar, bidrar till välfärd och tillväxt, kan i det stora hela inte vara annat än positivt. Det är ena sidan av saken. Den andra är att arbetskraftsinvandringen är en av få lagliga vägar in i Sverige och det svenska samhället för personer utanför EU. Tyvärr har den socialdemokratiska inställningen skruvats tillbaka, ända till utgångspunkten. Förra veckan uttalade sig valgeneral Jan Larsson mycket frankt i Dagens Industri: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben.” Och Stefan Löfven har samma åsikt – även om han uttrycker sig något mindre plumpt. Till SVT sa han tidigare i veckan att det är högst rimligt att ”parterna” får vara med och avgöra om en person ska få tillstånd att arbeta i Sverige. I klarspråk: att facket ska ges vetorätt. Som om fackförbunden inte kan ha ett intresse av att det råder viss arbetskraftsbrist. Sådant bidrar till höjda löner. Inget konstigt med det, men det har mycket lite att göra med behoven på arbetsmarknaden. Och precis som i gångna tider agerar Socialdemokraterna som om de inte behöver komma överens med några andra partier om sin politik. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm har reagerat på Larssons och Löfvens uttalanden. Hon är glasklar: MP kommer aldrig att sätta sig i en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige. De senaste åren har tydligt visat att Miljöpartiet inte kompromissar på detta område. Löfven gör sig omöjlig som statsminister för en rödgrön regering om han envisas med att försöka vrida tiden tillbaka. ", "article_category": "other"}
{"id": 13958, "headline": "”Junior var en krigare”", "summary": "Han var ung, stark och i bra form. När vännerna fick veta att han fått akut leukemi kändes det overkligt. Ett år efter Junior Da Silvas död fortsätter de att försöka hjälpa andra cancerdrabbade.", "article": "För ett år sedan dog 26-årige Junior Da Silva i leukemi efter att ha varit sjuk i ett drygt halvår. På bloggar och på olika nätforum hade han berättat öppet om hur det var att leva med den allvarliga sjukdomen. Innan Junior gick bort tog han initiativet till gruppen ”No one fights alone”, som i samarbete med bland andra Cancerfonden vill hjälpa andra som drabbats av svår sjukdom. Nu fortsätter hans vänner det arbetet. – Vi vill få fler att stödja cancerforskningen, och vi vill att fler ska anmäla sig till Tobiasregistret som stamcellsgivare. Det behövs så lite för att göra stor skillnad. Man kan rädda liv, säger Danny Bremer. – När en vän är svårt sjuk och man inte kan rädda honom är det svårt. Man vill ändå göra något. Junior ville själv lyfta fram Tobiasregistret. Det är få som känner till att det finns, säger Jonas Löhr. Danny, Jonas och Einari Nurmela är tre av många som har engagerat sig i ”No one fights alone”. De var vänner till Junior och följde honom genom sjukdomen. När Junior fått diagnosen, våren 2012, kändes det overkligt, berättar de. – Han hade lagt ut grejer på Facebook och så vidare om att något hänt, men vi visste inte vad. Jag hade ingen tanke på att det kunde handla om någonting som cancer, säger Einari. Men så kom meddelandet där Junior berättade att han fått diagnosen akut leukemi. – Han skrev också att många klarar sig igenom sjukdomen, och att han skulle göra det, säger Jonas. Jag googlade, och läste att 70 procent överlever. Fast jag var orolig och tänkte på de där 30 procenten som inte gör det. – Jag tänkte tvärtom, att det skulle gå bra, säger Danny. Men först blev jag helt chockad, läste meddelandet gång på gång. – Junior försökte själv avdramatisera det, han lugnade oss, säger Einari. Junior var ung, fysiskt stark och i bra form. För vännerna var cancer något som de förknippade med äldre personer. När en jämnårig kompis drabbades kom sjukdom och död plötsligt mycket närmare. – I början tänkte jag inte på att jag själv också skulle kunna bli sjuk. Men jag tänker nog mer på det nu. Om jag fick något symtom skulle jag säkert kolla upp det, säger Danny. Junior påbörjade en tuff behandling och ibland såg det ut att gå bra, ibland inte, berättar vännerna. Junior fick veta att han kanske skulle komma att behöva stamceller genom en benmärgstransplantation. – Vi pratade om hur det kan vara svårt att hitta donatorer som passar, och om Tobiasregistret, säger Danny. Det var då någon gång som Junior och vi började diskutera vad vi skulle kunna göra tillsammans för att hjälpa andra. Juniors syster passade som donator och Junior genomgick transplantationen. Till en början verkade det ha gått bra, både han själv, familj och vänner hoppades att han blivit frisk. Men sedan kom cancern tillbaka. Enligt vännerna fick Junior då välja mellan en ytterst krävande behandling, med mycket små chanser att lyckas, och en annan typ av medicinering som bara skulle få honom att må bättre under sin sista tid. Han valde behandlingen. – Han var en krigare. Men där började jag tappa hoppet lite, säger Danny. Vi pratade vidare om hur vi skulle kunna hjälpa andra, och ordnade en brunch för att samla in pengar till Cancerfonden. Den hårda behandlingen, ”sista chansen”, tycktes faktiskt ha fungerat. Junior var med på brunchen och alla var hoppfulla – tills cancern kom tillbaka en gång till, nu helt omöjlig att bota. Då var redan planeringen i gång för en insamlingsfest i början av december förra året. Junior såg fram emot den, trots att han mådde mycket dåligt, säger Jonas. – Danny och jag pratade med honom några dagar i förväg. Han sa att han mådde piss, han hade invärtes blödningar, men han längtade till lördagen och insamlingsfesten. Festen på restaurang Sturecompagniet i Stockholm, där Junior jobbade som bartender, blev lyckad. Junior var där, mycket medtagen. – Junior hade en enorm styrka, säger Jonas. Han var verkligen en krigare. Tre dagar efter festen gick han bort, det säger allt. Den starka kärlek och värme som man kände där på festen hade jag aldrig upplevt tidigare. Det var helt fantastiskt. Insamlingsfesten resulterade i över 200.000 kronor. Totalt har gruppen hittills fått in nästan en halv miljon till Cancerfonden och Tobiasregistret. – Tobiasregistret har vänt sig till oss. De behöver fler givare i åldern 18–35, och hoppas att vi ska kunna nå ut till den målgruppen, säger Jonas. Många tror att det är krångligt och jobbigt att anmäla sig och att ge stamceller, men så är det inte. I dag behöver man inte ens lämna ett blodprov för att registrera sig, det räcker med att spotta. Att fortsätta arbetet med ”No one fights alone” känns självklart, tycker vännerna. Juniors sjukdom och död har påverkat dem på många sätt. – Det jag har tagit med mig är en helt annan syn på vardagsproblem, som bråk med partnern om disk och städning, säger Jonas. I dag har jag lättare att se vad som är viktigt. – Ja, så är det verkligen, även om det kan låta klyschigt, säger Danny. Vi vill få folk att bli stamcellsgivare och ge pengar till forskningen. Men vi vill också förmedla den känsla av ett annat perspektiv på livet som vi själva har fått. I morgon, lördag 7 december, håller ”No one fights alone” en ny insamlingsfest på Sturecompagniet i Stockholm. Tobiasregistret Junior Da Silva Tobiasregistret är Sveriges nationella register över potentiella stamcellsgivare. Cirka 40 000 personer är registrerade där. Registren i världen samarbetar, sammanlagt finns 22 miljoner personer registrerade. Tack vare Tobiasregistret har drygt 700 stamcellstransplantationer genomförts i världen. Läs mer på: noonefightsalone.se, cancerfonden.se, tobiasregistret.se ", "article_category": "other"}
{"id": 13961, "headline": "40 år med Berwald guld värt", "summary": "Det tog Margareta Rörby 40 år, men nu är arbetet med kompositören Franz Berwalds samlade verk avslutat. Nu har hon också belönats med Berwald-medaljen i guld.", "article": "– Det kändes fantastiskt att stå där och få höra motiveringen läsas upp – 40 år är en lång tid, ett helt yrkesliv, säger hon. Ändå hade arbetet redan pågått i tio år när Margareta Rörby anställdes 1972. Hon läste musikvetenskap på Stockholms universitet när lappen om jobbet dök upp på anslagstavlan. Hennes lärare, Martin Tegen, uppmanade henne att söka jobbet; en deltidsanställning på 25 procent. Först längre fram kom det att bli på halvtid. – Jag trodde att det bara handlade om en begränsad tid, men arbetet bara fortsatte. I dag är det slutfört, samlat i 25 band. Det är väl ungefär en motsvarighet till Strindbergsutgåvan, men här handlar det om musikaliska verk. Det är Berwalds musik som getts ut tillsammans med källkritiska kommentarer. Där har jag varit redaktör och bistått utgivarna i processen att återge verken så nära Berwalds ”urtext” som möjligt. Medaljen överräcktes av prinsessan Christina på Kungliga musikaliska akademiens högtidsdag. I motiveringen talas det om ”en kulturgärning av rang”. Margareta Rörby har varit både huvudredaktör och utgivare av enskilda volymer – allt i samarbete med det tyska förlaget Bärenreiter i Kassel som inte bara publicerat Berwald utan även en lång rad andra stora tonsättares samlade verk, som Bach, Mozart och Schubert. Efter fyra decenniers närkontakt med Franz Berwald (1796–1868) har tonsättaren blivit en av Margareta Rörbys personliga favoriter vid sidan om Bach och Mozart, berättar hon: – Då handlar det till stor del om honom även som människa. Utöver musiken var han en stor teknisk begåvning och ett födgeni. Han beskrevs redan då han levde som långt före sin tid, vilket förklarar varför många av hans verk aldrig uppfördes under hans livstid. Så när han flyttade till Berlin med hopp om att få skriva operor där, och inte heller då fick det gehör han hoppats på, blev han ortoped i stället. – Han uppfann egna mekaniska apparater och drev framgångsrikt ett ortopediskt institut i flera år. Sedan återgick han till musiken och bodde i Wien något år och skrev bland annat en opera och ett par symfonier. När han kom tillbaka till Sverige och förgäves sökt olika tjänster – till exempel som hovkapellmästare – blev han glasbruksdisponent och senare disponent för ett sågverk. Han tycktes klara det mesta, och jag tror inte att han var bitter. Berwald valdes dock under slutet av sitt liv in i Musikaliska akademien och undervisade i komposition på Musikkonservatoriet. Han var också privatlärare, bland annat hade han den unga Christina Nilsson, senare världskänd operasångerska, som elev. En annan elev, Jenny Lind, sjöng för övrigt huvudrollen i en av hans operetter. – Men han blev ingen profet i sitt hemland, utan var mera framgångsrik utomlands. I dag erkänns hans fyra bevarade symfonier som mästerverk och spelas världen över. Margareta Rörby är uppväxt i ett musikaliskt hem i Hjo. Själv spelade hon piano, men valde att koncentrera sig på språkstudier. Hon arbetade sedan som språksekreterare, korrespondent, i olika företag. – Men jag spelade också orgel och tog en kantorsexamen i början av 1970-talet. Det var min lärare, Stig Gustav Schönberg som tipsade mig om att läsa musikhistoria på universitetet, och på det sättet ändrades yrkesinriktningen. Deltidsjobbet med Berwald klarade dock inte hela försörjningen, så ända fram till att hon pensionerades 67 år gammal för tre år sedan, arbetade hon parallellt på Dramatens bibliotek, bland annat med att ordna upp dess musikarkiv. Nu har hon delvis flyttat tillbaka till Hjo, där hon har köpt ett gammalt hus som hon och sambon renoverar som bäst. – Jag älskar att vistas vid Vättern, men om jag fick önska något mer kring Berwald så vore det att operetten ”Modehandlerskan” sattes upp. Den spelades en enda gång, 1845. Margareta Rörby Gratuleras till: Berwald-medaljen i guld, mottagen ur prinsessan Christina hand vid Kungliga musikaliska akademiens högtidsdag för insatser inom utgivning av äldre svensk musik. Profession: Musikvetare. Bor: Stockholm och Hjo. Familj: Sambo samt dottern Johanna i äktenskapet med gitarristen Jörgen Rörby (1932–1988). Bakgrund: Har i 40 år varit huvudredaktör för den nu avslutade kritisk-vetenskapliga utgåvan av Franz Berwalds samlade verk. Arbetat på Dramatens bibliotek och dess musikarkiv. Favoritkompositörer: Bach och Mozart, ”men Berwald har en särskild plats i hjärtat”. ", "article_category": "other"}
{"id": 13974, "headline": "”Lärande handlar om att bygga relationer”", "summary": "”Ska du bli lärare? Stackare!” fick Anne-Marie Körling höra när hon sökte till lärarutbildningen. Själv tycker hon att yrket är fantastiskt, trots den negativa bild av skolan som finns.", "article": "Tänk att nästan varje dag få vara med om en äventyrsresa som för dig in i språkets, matematikens, kemins, historiens eller konstens underbara tillvaro – och att få resa ut i världen under lektionerna i geografi eller samhällskunskap. Ibland inträffar en liten grundstötning, men för det mesta flyter allt på. – Och så inträffar den där magiska stunden när det blixtrar till i elevens ögon. Han eller hon har hoppat på tåget och är med på resan, bestämmer kanske till och med vart vi är på väg. Jag tycker att läraryrket är fantastiskt – även om politikerna vill detaljstyra och medierna sprider en negativ bild hur det är ute på skolorna, säger Anne-Marie Körling. Hon är lärare, författare, handledare och föreläsare. I sin blogg förmedlar hon nästan varje dag tankar om skolan och om sitt yrke. Lärande handlar alltid om att bygga relationer, menar Anne-Marie Körling. Utan fungerande relationer, till såväl eleverna som ämnet, blir kunskapen död och eleverna sitter där stumma med tomma ögon. Ofta tar det lång tid att bygga upp en lärande relation, säger Anne-Marie Körling. Hon talar om de små gester och stunder som knyter samman elev och lärare. I dag är det för mycket fokus på fostran och sortering, menar hon vidare. Det vill säga vilka som kan och inte kan. Få tycks intressera sig för vad som verkligen får en elev lära sig någonting. – Att mäta att någon inte når centralt uppställda mål är meningslöst om lärarna inte har kunskap och intresse för lärandets ”praktik” – det vill säga hur alla elever ska lära sig att skriva och räkna, förstå hur samhället fungerar och hur vi ska uppträda mot varandra med hänsyn och respekt. Anne-Marie Körling handleder i dag bland annat lärare på en skola i södra Storstockholm. Under en rast tog hon fram en diktsamling av Tomas Tranströmer, den svenske nobelpristagaren. En ung kille kom fram till henne och frågade varför hon satt där och läste en tråkig bok alldeles ensam. – ”Därför att den ger mig något”, svarade jag. Eleven hängde kvar en stund och frågade lite mer om boken och om dikterna i den. Dagen därpå kom samma kille fram till Anne-Marie. På kvällen efter skolan hade han googlat på Tranströmer och hittat att ”han visst fått något sorts pris”. Eleven hade också visat några dikter för sin mamma och då hade hon börjat gråta. – Vi fortsatte vårt samtal och en relation hade skapats mellan lärare, elev och innehåll. När Anne-Marie som lärare tidigare följde en klass under en längre tid tog hon varje kväll fram sin elevlista. Hon läste alla namn på den högt för sig själv, för att samtliga elever skulle få plats i hennes medvetande. – Vid varje namn stannade jag upp en stund. Vad hände med just den eleven i dag? Har han eller hon fått utvecklas i dag? Och vad hände med mig när jag såg in i hans eller hennes ögon? I varje klass finns den tysta eleven som aldrig gör några stora gester och lustigkurren som hela tiden pratar. Där finns den som ständigt räcker upp handen för komma med det rätta svaret på alla frågor. Och där finns den som skiter i hela ”fucking school”, han eller hon som egentligen är bäst i klassen på engelska efter att ha sett ett oräkneligt antal amerikanska och brittiska filmer eller tv-serier. – När jag på allvar insåg hur komplext livet i ett klassrum är förstod jag att jag måste förändra mitt sätt att undervisa och mitt förhållningssätt till eleverna. Som till den stökige killen längst bak, som när jag frågade hur han ville att jag skulle tänka om honom svarade: ”Jag vill att du ser mig som någon som uppför sig bra.” – Jag kände att min reaktion inte kunde bli att ”som du uppför dig kan du inte förvänta dig att min och skolans syn på dig förändras”. I stället handlade det om att bygga en relation till den här eleven, om att förändra min och kollegernas negativa syn på honom. Anne-Marie började ”skvallra” positivt om den stökige eleven inför andra lärare. Hon berättade inte längre om honom som elev och vem han var, utan om hur hans lärande utvecklades. Hon började också skapa en förtroendefull relation byggd på nyfikenhet – hon nyfiken på honom, han på hennes undervisning. Anne-Marie Körling blev lärare ganska sent i livet. Hon fyllde fyrtio år när hon hade sin första klass i Enskede skola i södra Stockholm. Innan dess hade hon arbetat med musik, bland annat tillsammans med Stikkan Anderson. Han som bidrog till att gruppen Abba kom att erövra världen. – Många vet inte att Stikkan var utbildad folkskolelärare från början. Utan att kanske tänka på det inspirerade han mig att välja just det yrket. Jag hade redan som ung tonåring läst böcker om psykologi, pedagogik och liknande ämnen. Men mina mattekunskaper räckte inte för att komma in på psykologprogrammet. När Anne-Marie berättade att hon tänkte söka till lärarhögskolan i Stockholm skakade vänner och kolleger på huvudet. ”Ska du lämna ditt jobb för att bli lärare? Stackare!”, var en vanlig kommentar. – Jag var övertygad om att jag valde rätt. Läraren är ledaren i klassrummet och har en viktig roll i hela samhällsuppbyggnaden. Att ge barn ett skriftspråk, lära dem att räkna, vägleda dem in historiens eller biologins underbara värld. Det är ett privilegium – men också en ansvarfull uppgift, säger Anne-Marie Fortfarande minns hon första mötet med sin första klass. Nära trettio förväntansfulla elever tittade på henne, hon som skulle hjälpa dem att ta steget från hemmets verklighet in i skolans verklighet. Tillsammans skulle de under några år börja den där äventyrsresan som Anne-Marie ofta återkommer till. Sedan 2010 undervisar hon inte längre i en egen klass. I stället reser hon runt i landet och föreläser om sina tankar kring lärandets pedagogik. Hon handleder lärare, och försöker få politiker och andra beslutsfattare att förstå att de som arbetar i skolan är de verkliga ”proffsen”. Och att de borde få möjlighet att i lugn och ro undervisa och utveckla nya metoder att lära ut. – När några lärare för hundra år sedan bad Selma Lagerlöf att skriva en bok för skolan tog hon uppgiften på stort allvar. Innan hon började skriva om Nils Holgersson och hans underbara resa genom landet talade hon med många lärare, hon förstod att de som varje dag stod där i klassrummen var experterna på vad barn behöver. Har du några egna föredömen som lärare? – Jag hade en lärare i maskinskrivning som fick alla i klassen att gilla skrivmaskinerna. Vi satt där raka i ryggen för att fingrarna skulle få rätt tangentsättning. Min lärare i litteratur i gymnasiet var en riktig nörd som brann för sitt ämne. Jag gillar nördar som försöker få alla att inse att just deras ämne är viktigast av allt, som brinner för att få andra att lära. Anne-Marie Körling Ålder: 55 år. Bor: Stockholm. Familj: Sambo, tre vuxna barn, ett barnbarn. Bakgrund: Arbetat på musikförlag och Stim, drivit ett musikförlag. Musikersläkt på ena sidan, jurist- och prästsläkt på den andra. Lärare sedan 1997. Gör: Har precis lämnat in ett manus till en bok som berättar om läraryrkets mångfasetterade uppdrag, utkommer våren 2014. Föreläser och handleder lärare. ", "article_category": "other"}
{"id": 13976, "headline": "Ingen är som de andra", "summary": "Invandring är inte, som Kent Ekeroth skriver, ett hot mot de värderingar som burit upp Sverige. Det är en konsekvens av dem.", "article": "Du är inte som de andra. De orden har jag fått höra otaliga gånger. Av människor som bestämt sig för vilka de är, de där invandrarna, utan att tidigare ha lärt känna en människa med utländsk härkomst, utan att någonsin ha sett själ och hjärna bakom hudfärgen. ”Det är inte såna som dig vi har svårt för.” Det är en så vanlig, så uttjatad fras. Från skinheadsen i 90-talets Gustavsberg under min uppväxt, till Kent Ekeroths svar till Borzoo Tavakoli i måndagens DN. Ingen människa är som de andra, när du lär känna henne. När du hör hennes historia, är du glad att hon fann tillflykt i Sverige. När du hör hennes historia är du stolt som svensk, över att ditt land räddar liv. När du hör hennes historia, kanske du till och med tänker att Sverige har vunnit på att denna människa valde att fly just hit. Att hon är lyckligt lottad över att ha Sverige, och att Sverige är lyckligt lottat som har henne. För varför har vi människor med utländsk härkomst i Sverige? Vissa lockas hit av kärleken. Andra för att utvecklas professionellt. Och så finns de som kom till Sverige för att de desperat önskade alla de där mänskliga rättigheterna som vi tar för givna. Rätten att yttra egna åsikter och ord utan att riskera fängelse. Rätten att älska sin kära, rätten att tro på sin egen gud. Det finns de som är i Sverige för att de inte hade någon annanstans att ta vägen. För att de ville överleva. För att de inte ville våldtas, torteras, sändas ut i krig. För att de inte ville hängas vid en offentlig ceremoni. För att de inte ville se sina barn växa upp med doften av död i näsborrarna. Varför tar vi emot flyktingar i Sverige? Det är inte för att de är en säker investering med hög ekonomisk avkastning. Det vore trevligt om det vore så, inte minst för alla dem som ryckts upp från sina hem och slängts ut i det okända med förhoppningen om ett bättre liv. Men vi tar emot dessa människor av humanitära skäl. För att vi tror på deras rätt att slippa våldtas, torteras, förlora lemmar och familj. Vi tror på deras rätt till åsikter och tro, och framför allt tror vi på deras rätt till liv. Vi ser dem som människor. Och vi tror på människor. Vi inser också att vi är lyckligt lottade. Lyckligt lottade som lever i detta land som av tidigare generationers hårda arbete och tursamma omständigheter blivit en nation av frihet och trygghet. Vi inser att inte alla våra medmänniskor föddes lika lyckliga. Och vi har empati nog att investera ekonomiska resurser och riskera kulturkrockar för deras mänskliga rättigheter och överlevnad. För att vi tycker att människor är värda något. Sverige är ett stort land. Ett land med stort hjärta och ett land med stort ansvarstagande. Ett land där vi ser bortom den verklighet som råder och funderar på hur vi kan göra världen bättre. Vi tar hand om miljön, vi delar på föräldraledigheten, vi utvecklar tekniska innovationer, vi tar emot människor som flyr nöden. Ekeroth skriver om invandring som hotet mot ”de värderingar som burit upp vårt samhälle”. Men invandringen är en konsekvens av de värderingar som burit upp vårt samhälle. Att ta emot människor som flyr nöden är en konsekvens av vår svenska storhet, inte något som hotar den. Både Tavakoli och Ekeroth betonar det ekonomiska värdet av en invandrare. En invandrare som bidrar är bra. När folk får höra att jag är från Iran, säger de ofta ”Iranier är duktiga!” eller ”Det har gått bra för iranier i Sverige”. Iranier är kanske den mörkhyade folkgrupp som Sverige har lättast för. Jag är stolt över det. Och ja, jag är också glad för det. Det gör mitt liv enklare. Men vem trodde det om de iranska flyktingar som kom till Sverige under 80-talet? Ekeroth kallar oss ”en liten högutbildad, sekulär grupp”. En grupp som inte kan jämföras med ”de andra” eller som Ekeroths skriver ”den invandring Sverige utsätts för i dag”. Men när vi kom var vi på flykt från nöden. Från krig, politiskt förtryck, massavrättningar. När vi kom var det ingen som visste att vi skulle bli bra. Vi togs inte in i Sverige som en investering, med hopp om god ekonomisk avkastning. Vi togs in i Sverige av humanitära skäl. Mina föräldrar hade, liksom Tavakoli, bekämpat shahens diktatur och förtryck av sitt folk. Deras revolution, liksom Tavakolis, stals av en islamistisk fundamentalistisk regim. Och på grund av sitt motstånd mot denna regim tvingades de att fly. Ingen visste att vi skulle bli bra. Att vi skulle bidra med så mycket skattepengar, entreprenörskap och kulturellt kapital. Men vi var människor. Människor som behövde hjälp. Människor, som liksom alla människor, liksom ”den invandring Sverige utsätts för i dag”, hade och har potential. Så frågan är inte hur mycket en invandrare kostar oss eller hur mycket en invandrare kan bidra med. Den stora frågan är hur vi bevarar Sveriges storhet och hur vi bäst tar vara på all den potential som finns i Sverige. Det innefattar också frågan om hur vi bäst tar vara på Ekeroth och andra, som ännu inte insett att Sverige är ett stort land. ", "article_category": "other"}
{"id": 13986, "headline": "”Jag ville skriva om mat utan pekpinnar”", "summary": "Pernilla Stalfelt har skrivit en barnbok om mat utan vare sig recept eller pekpinnar. Med ”Matboken” vill hon i stället avdramatisera maten och ge barnen ett lustfyllt förhållande till mat.", "article": "Det är härligt att vara hungrig och få äta, skriver du i Matboken. Det är en inställning till mat man sällan hör i dag. – Ja, i dag har vi nästan en samhällsneuros kring mat, vad man får äta och vad man inte ska äta. För en del råder rena matpuritanismen. För mig är mat en existentiell fråga bland många andra. Vad vill du visa i boken? – Jag vill avdramatisera maten och ge barn ett lustfyllt förhållande till mat. Jag vill att de ska förstå att man äter för att orka, och samtidigt får tycka att det är roligt och gott med mat. Måltiderna är en laddad fråga i många familjer. Själv åt jag som barn nästan bara makaroner i sex år. Jag ville skriva en bok utan pekpinnar, men som ändå väcker frågor om mat och varför vi äter. Hur tror du att barn påverkas av att föräldrar skippar kolhydrater, fastar eller följer andra kostdieter? – De ser vad föräldrarna gör, och det kan sätta vanor. Men jag vet inte … Min mamma följde Scarsdaledieten medan jag satte i mig sex limpmackor med honung efter skolan. Och jag håller inte på i dag som hon gjorde då. Vad handlar din nästa bok om? – Jag skriver en bok om hästar tillsammans med min dotter. Sedan ska jag skriva en bok för barn om konsten att berätta en berättelse. Pernilla Stalfelt Ålder: 51 år. Familj: Särbo, en dotter och två bonusbarn. Bor: På Söder i Stockholm. Gör: Konstpedagog på Moderna museet, författare och illustratör. Aktuell: Med barnboken \"Matboken\" och \"Bajspysselboken\". Favoritmat: Ostron, gärna med champagne. Mitt söndagsval Jag går upp tidigt och rider klockan nio. Under tiden bakar min man scones. När jag kommer hem njuter vi av en lång skön frukost och läser tidningar. Söndag är vilodag för mig. ", "article_category": "other"}
{"id": 13995, "headline": "Hennes hjärta slår i jazztakt", "summary": "Ann-Marie Henning var elva år och scendebuterade i tävlingen Stockholms Beatles. Längre fram blev det rock och pop i tjejgruppen NQB. Men en dag drabbades hon av jazzen.", "article": "”Drabbades”? Ja, det är svårt att hitta en bättre beskrivning. Ann-Marie Henning använder också uttryck som plötslig ”passion” och en ”drivkraft att följa mitt hjärta”. – Jag skulle ha börjat i Adolf Fredriks musikgymnasium på hösten om jag inte träffat ett gäng från Hägersten. De gick i Brännkyrka gymnasium och spelade blues. Det grep tag i mig och jag bestämde mig direkt för att byta skola! Det innebar att jag skulle läsa naturvetenskaplig linje i stället för humanistisk så hela sommaren gick åt till att läsa in matte, kemi och fysik. – Sedan drabbades jag av jazzen när Keith Jarrett kom med sin platta ”Belonging” på 70-talet då även gruppen Weather Report kom till Sverige – det blev helt livsavgörande. I dag är Ann-Mari Henning 59 år och lärare i piano på Kungliga Musikhögskolans, KMH, jazzinstitution och har en imponerande karriär bakom sig som pianist och kompositör. Efter en musikdirektörsexamen 1978 studerade hon två år vid Berklee college i Boston – bland annat i jazzpiano – och senare komposition med jazzinriktning på KMH. Hon har bland annat haft anställningar på Teaterhögskolan, kommunala musikskolan i Stockholm och Nacka och haft engagemang i alltifrån musikteatergruppen Oktober – med Christer Boustedts grupp – Fria teatern, ”Les misérables” på Cirkus till Povel Ramel och Hans Alfredson i ”Tingel tangel på Tyrol”. Dessutom har hon haft en mängd egna jazzprojekt med konserter och turnéer. Ibland har det handlat om hennes tolkningar av Evert Taube. – Han har alltid funnits i mitt hjärta och därför var det så roligt förra året då jag var i Brasilien. Jag reste genom Pampas ”många hundra gröna mil” och besökte byn som ligger bakom visans Samborombon. Jag träffade till och med en fiskare som kände Carmencitas dotter! Men det var ändå inte för Taubes skull Ann-Marie Henning var i Brasilien, utan för att hon ville vidare i livet och musiken. – Jag älskar spelglädjen där – samban, bosanovan och den brasilianska jazzen. Jag tog tjänstledigt i två månader och åkte dit. Mötet med den brasilianska inhemska folkmusiken betyder jättemycket för mig. Ju mer jag lär mig om rytm, desto mer fascinerad blir jag av alla olika sväng som finns – även i vår folkmusik, förklarar hon. Ett resultat av resan med dess konserter och inspelningar är den skiva hon ska ge ut under våren, ”Going to Brazil”. I förlängningen hoppas hon kunna få hit sina brasilianska musikervänner till en turné. Ann-Mari Hennings debut i större sammanhang skedde i gruppen Four Clovers 1964. Då var hon elva år och deltog i en tävling på temat Stockholms Beatles på ungdomsgården Kingside – allt förevigat i en stor DN-artikel med bild. Manager var hennes pappa, ”Bagarn” Henning, välkänd Södergamäng och Hammarbyentusiast, för övrigt belönad med ett DN-pris för sina mångåriga insatser med sjukhusradion på Södersjukhuset. – Vi brukade spela piano tillsammans, fyrhändigt. Han fick med mig och min syster på alla möjliga arrangemang – bland annat sjöng vi Hammarbyvisan till dragspel i Tv-sporten! I 70-talets början blev hon bekant Py Bäckman på Musikhögskolan. De började skriva låtar tillsammans och med två andra tjejer bildades NQB som turnerade landet runt med rock och pop på repertoaren. – Men det var inte min musik så jag hoppade av så småningom. Men nu, 38 år senare, turnerar Py och jag igen. Nu är det kyrkokonserter med lokala körer som sjunger hennes texter och jag kompar. Ibland framträder vi också som duo. Det gjorde vi i Jönköping nyligen när jag plötsligt överraskades med det här fantastiska stipendiet. Upp på scenen kom pianisten Elise Einarsdottir – och i bakgrunden såg jag Laila Gavatin – och så lästes motiveringen upp. Jag blev så perplex och glad att jag knappt kunde fortsätta spela! Ann-Marie Henning Gratuleras till: Stipendium på 70 000 kronor ur Laila och Charles Gavatins stiftelse för jazzmusik. Gör: Pianist, kompositör, lärare i piano på KMH, jazzinstitutionen. Bor: Danvikstull. Firar: Enkelt med släkt och vänner. Motivering: ”För att hon med outsinlig energi och kompromisslöshet komponerar och arrangerar musik fylld av passion och vitalitet och för att hon i sitt skickliga och precisa spel visar prov på kärlek gentemot musiken och sina medmusikanter.” Planerar: Cd:n ”Going to Brazil” i april, egen musik inspelad i Rio 2012. Samarbetar: Bland andra med Py Bäckman (kyrkokonserter). Tre viktiga: Bach, Jan Johansson och Jon Balke. Rättelse I gårdagens text om prisbelönade Ann-Marie Henning föll tyvärr ett stycke bort om att hon förutom Brasilien även reste i Argentina 2012. ", "article_category": "other"}
{"id": 14000, "headline": "”Kommunerna stjälper Björklunds karriärreform”", "summary": "Landsomfattande enkät. Möjligheten för lärare att göra karriär är en viktig reform, men målet med nyordningen hotas av kommunernas nyckfulla agerande. En tredjedel av dem avstår helt från att inrätta karriärtjänsterna. Nu måste staten skärpa regelverket, skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson.", "article": "I höst började de första statligt finansierade förstelärarna och lektorerna att undervisa i skolan. Lärarnas Riksförbund anser att den statliga reformen med inrättande av karriärtjänster för lärare är viktig och välkommen. Vi har länge kämpat för att lärare ska kunna göra karriär inom ramen för sitt yrke, något våra medlemmar efterfrågat. Reformen går på ett helt unikt vis direkt in i lönesättningen av en eftersatt grupp och syftar till att förbättra löneutvecklingen för den enskilde läraren i grundskolan och gymnasiet. Den syftar också till att betona kvaliteten i undervisningen genom att lärare tar på sig ett ansvar för kvalitet, samordning av undervisningen i ämnet och metodutveckling. Men vi ser nu hur detta riskerar att gå om intet då skolansvariga i kommunerna agerar emot reformens intentioner. Lärarnas Riksförbund har skickat ut en enkät med frågor om inrättandet av karriärtjänster till samtliga av förbundets ombud i kommunerna och i de största friskoleföretagen, totalt 348 ombud. Det är ombuden som lokalt förhandlar om karriärtjänsterna och de har därför mycket god kännedom om hur dessa har hanterats. 75 procent av ombuden har svarat på enkäten. Undersökningen visar att skolans huvudmän, arbetsgivarna, valt att inte följa intentionerna i den statliga reformen. I stället inrättar man karriärtjänster efter eget gottfinnande med de statliga pengarna. Dessutom använder en stor andel av arbetsgivarna karriärtjänsterna som murbräcka för att genomföra förändringar i lärarnas arbetstider. Detta skadar reformens trovärdighet. Vår undersökning visar: 1 En tredjedel av kommunerna avstår från karriärtjänster. Det visar sig att 35 procent av ombuden uppger att arbetsgivaren antingen valt att inte inrätta några karriärtjänster alls, alternativt inte sökt hela det belopp som står till förfogande via Skolverket. Det innebär att resurser för att höja kvaliteten i undervisningen inte nyttjas och att detta blir ytterligare en faktor att räkna med när den bristande likvärdigheten i den svenska skolan ska förklaras. 2 De formella kraven uppfylls inte. Endast 56 procent av ombuden svarar att arbetsgivaren tagit fram en tjänstebeskrivning för karriärtjänsterna. Likaså är det bara 38 procent som hävdar att det finns konkreta kvalifikationskrav framtagna för dessa tjänster, utöver vad som står angivet i den statliga förordningen. Det är dessutom inte alltid som tjänsterna utlyses. Detta tyder på att huvudmännen i stor utsträckning inte riktigt vet hur de ska hantera karriärtjänsterna och vad man vill få ut av den statliga reformen. 3 Intentionen med långsiktighet sviks. Skolans huvudmän frångår intentionen att reformen är ett långsiktigt åtagande och att lärarna ska kunna göra karriär. 86 procent av ombuden säger att tjänsterna inrättas som tidsbegränsade förordnanden och 71 procent berättar att lönen betalas ut som lönetillägg. Staten har varit tydlig med att karriärreformen ska vara ett långsiktigt åtagande, att tjänsterna ska inrättas som fasta och att de statliga pengarna är permanenta. Huvudmännen har agerat tvärt emot detta, vilket skadar reformens legitimitet. 4 Karriärtjänsterna kopplas till ändrade arbetstider. Alltför många huvudmän ser också en chans att ändra i de avtalade arbetstidsreglerna för lärarna i och med möjligheten att ändra titel från lärare till förstelärare eller lektor. 34 procent av ombuden hävdar att problem uppstått vid förhandling om karriärlärarnas arbetstid. Det rör sig framförallt om ett antal stora arbetsgivare som pressar på för att Lärarnas Riksförbund ska gå med på att ändra arbetstidsreglerna. Denna konstruktion är dock framtagen för att gynna undervisningen, alltså det som är både lärares och karriärlärares centrala uppdrag. 5 Reformen mottas negativt bland lärarna. Mot bakgrund av det ovanstående är det inte förvånande att 77 procent av ombuden bedömer att lärarna hyser antingen blandade känslor inför karriärreformen, alternativt har en generellt negativ inställning till densamma. Endast 20 procent bedömer att lärarna har en generellt positiv inställning till reformen. Karriärreformens första termin, höstterminen 2013, avsatte regeringen 187 miljoner kronor. Inför hösten 2014 har regeringen valt att satsa 845 miljoner kronor och totalt 1,3 miljarder 2015. Det motsvarar medel för 15 000 förstelärare. Innan dess måste det råda ordning i systemet för hur karriärtjänsterna ska hanteras. När reformen är fullt utbyggd år 2017 planerar regeringen att avsätta 1,5 miljarder kronor per år. Dessa pengar är öronmärkta för höjning av lärarlönerna och beräknas då omfatta 17 000 karriärlärare. För att reformen ska bli lyckad och undervisningen utvecklas över hela landet föreslår Lärarnas Riksförbund att inrättandet av karriärlärare blir obligatoriskt hos alla huvudmän. Vi vet att regeringen avser att permanenta reformen, något den politiska oppositionen inte haft invändningar mot. Dessutom måste staten skärpa regelverket så att statens intentioner verkligen uppfylls. Avsikten är att karriärtjänsterna ska inrättas som fasta anställningar, då det knappast kan kallas karriär att få ett förordnande med lönetillägg på ett eller två år. Karriärtjänstreformen Regeringen har beslutat att öronmärka statliga pengar för att lärare ska kunna göra karriär inom sitt yrke. Två karriärsteg inrättas: förstelärare och lektor. Förstelärare är i huvudsak en pedagogisk meritering, medan lektor är en akademisk sådan. Försteläraren ska få ett statligt lönepåslag på 5 000 kronor i månaden och lektorn ska få ett påslag på 10 000 kronor i månaden. Hösten 2013 undervisar 3 000 statligt finansierade karriärlärare i svensk skola. ", "article_category": "other"}
{"id": 14001, "headline": "”Kommunerna stjälper Björklunds karriärreform”", "summary": "Landsomfattande enkät. Möjligheten för lärare att göra karriär är en viktig reform, men målet med nyordningen hotas av kommunernas nyckfulla agerande. En tredjedel av dem avstår helt från att inrätta karriärtjänsterna. Nu måste staten skärpa regelverket, skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jonsson.", "article": "I höst började de första statligt finansierade förstelärarna och lektorerna att undervisa i skolan. Lärarnas Riksförbund anser att den statliga reformen med inrättande av karriärtjänster för lärare är viktig och välkommen. Vi har länge kämpat för att lärare ska kunna göra karriär inom ramen för sitt yrke, något våra medlemmar efterfrågat. Reform går på ett helt unikt vis direkt in i lönesättningen av en eftersatt grupp och syftar till att förbättra löneutvecklingen för den enskilde läraren i grundskolan och gymnasiet. Den syftar också till att betona kvaliteten i undervisningen genom att lärare tar på sig ett ansvar för kvalitet, samordning av undervisningen i ämnet och metodutveckling. Men vi ser nu hur detta riskerar att gå om intet då skolansvariga i kommunerna agerar emot reformens intentioner. Lärarnas Riksförbund har skickat ut en enkät med frågor om inrättandet av karriärtjänster till samtliga av förbundets ombud i kommunerna och i de största friskoleföretagen, totalt 348 ombud. Det är ombuden som lokalt förhandlar om karriärtjänsterna och de har därför mycket god kännedom om hur dessa har hanterats. 75 procent av ombuden har svarat på enkäten. Undersökningen visar att skolans huvudmän, arbetsgivarna, valt att inte följa intentionerna i den statliga reformen. I stället inrättar man karriärtjänster efter eget gottfinnande med de statliga pengarna. Dessutom använder en stor andel av arbetsgivarna karriärtjänsterna som murbräcka för att genomföra förändringar i lärarnas arbetstider. Detta skadar reformens trovärdighet. Vår undersökning visar: 1 En tredjedel av kommunerna avstår från karriärtjänster. Det visar sig att 35 procent av ombuden uppger att arbetsgivaren antingen valt att inte inrätta några karriärtjänster alls, alternativt inte sökt hela det belopp som står till förfogande via Skolverket. Det innebär att resurser för att höja kvaliteten i undervisningen inte nyttjas och att detta blir ytterligare en faktor att räkna med när den bristande likvärdigheten i den svenska skolan ska förklaras. 2 De formella kraven uppfylls inte. Endast 56 procent av ombuden svarar att arbetsgivaren tagit fram en tjänstebeskrivning för karriärtjänsterna. Likaså är det bara 38 procent som hävdar att det finns konkreta kvalifikationskrav framtagna för dessa tjänster, utöver vad som står angivet i den statliga förordningen. Det är dessutom inte alltid som tjänsterna utlyses. Detta tyder på att huvudmännen i stor utsträckning inte riktigt vet hur de ska hantera karriärtjänsterna och vad man vill få ut av den statliga reformen. 3 Intentionen med långsiktighet sviks. Skolans huvudmän frångår intentionen att reformen är ett långsiktigt åtagande och att lärarna ska kunna göra karriär. 86 procent av ombuden säger att tjänsterna inrättas som tidsbegränsade förordnanden och 71 procent berättar att lönen betalas ut som lönetillägg. Staten har varit tydlig med att karriärreformen ska vara ett långsiktigt åtagande, att tjänsterna ska inrättas som fasta och att de statliga pengarna är permanenta. Huvudmännen har agerat tvärt emot detta, vilket skadar reformens legitimitet. 4 Karriärtjänsterna kopplas till ändrade arbetstider. Alltför många huvudmän ser också en chans att ändra i de avtalade arbetstidsreglerna för lärarna i och med möjligheten att ändra titel från lärare till förstelärare eller lektor. 34 procent av ombuden hävdar att problem uppstått vid förhandling om karriärlärarnas arbetstid. Det rör sig framförallt om ett antal stora arbetsgivare som pressar på för att Lärarnas Riksförbund ska gå med på att ändra arbetstidsreglerna. Denna konstruktion är dock framtagen för att gynna undervisningen, alltså det som är både lärares och karriärlärares centrala uppdrag. 5 Reformen mottas negativt bland lärarna. Mot bakgrund av det ovanstående är det inte förvånande att 77 procent av ombuden bedömer att lärarna hyser antingen blandade känslor inför karriärreformen, alternativt har en generellt negativ inställning till densamma. Endast 20 procent bedömer att lärarna har en generellt positiv inställning till reformen. Karriärreformens första termin, höstterminen 2013, avsatte regeringen 187 miljoner kronor. Inför hösten 2014 har regeringen valt att satsa 845 miljoner kronor och totalt 1,3 miljarder 2015. Det motsvarar medel för 15 000 förstelärare. Innan dess måste det råda ordning i systemet för hur karriärtjänsterna ska hanteras. När reformen är fullt utbyggd år 2017 planerar regeringen att avsätta 1,5 miljarder kronor per år. Dessa pengar är öronmärkta för höjning av lärarlönerna och beräknas då omfatta 17 000 karriärlärare. För att reformen ska bli lyckad och undervisningen utvecklas över hela landet föreslår Lärarnas Riksförbund att inrättandet av karriärlärare blir obligatoriskt hos alla huvudmän. Vi vet att regeringen avser att permanenta reformen, något den politiska oppositionen inte haft invändningar mot. Dessutom måste staten skärpa regelverket så att statens intentioner verkligen uppfylls. Avsikten är att karriärtjänsterna ska inrättas som fasta anställningar, då det knappast kan kallas karriär att få ett förordnande med lönetillägg på ett eller två år. Regeringen har beslutat att öronmärka statliga pengar för att lärare ska kunna göra karriär inom sitt yrke. Två karriärsteg inrättas: förstelärare och lektor. Förstelärare är i huvudsak en pedagogisk meritering, medan lektor är en akademisk sådan. Försteläraren ska få ett statligt lönepåslag på 5 000 kronor i månaden och lektorn ska få ett påslag på 10 000 kronor i månaden. Hösten 2013 undervisar 3 000 statligt finansierade karriärlärare i svensk skola. ", "article_category": "other"}
{"id": 14005, "headline": "Gymnastikläraren är Pia Sundhages stora förebild", "summary": "Pia Sundhage, succétränaren i fotboll, har bara en enda idol. Det är ”Maggan”, hennes gymnastiklärare i gymnasiet. ”Som lärare och människa hade hon en fantastisk förmåga att möta alla elever”, säger Pia.", "article": "Plötsligt får Pia en supersvår passning från idrottsläraren Maggan. Hon slänger sig över hela golvet och lyckas precis hindra bollen från att nå golvet. Hon känner sig mycket belåten. Några sekunder senare får klasskamraten Anita också en passning från Maggan. Men den är betydligt enklare. Även Anita hindrar bollen från att nå golvet – och är nöjd med sin insats. – Passningen till mig var precis på gränsen för vad jag kunde klara, liksom den till Anita var det för henne, berättar Pia. Det var Maggans storhet. Hon anpassade sin undervisning till varje elevs unika behov. Hon fick alla i klassen att växa och utvecklas och att samtidigt känna en stor gemenskap. Oavsett om man var ”bra” eller ”dålig”. Det har gått mer än 30 år sedan den där lektionen på Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn då klassen spelade volleyboll. Pia, med Sundhage i efternamn, har som coach vunnit två OS-guld med det amerikanska damlandslaget i fotboll. Nu vill hon upprepa något liknande här i Sverige. Maggan, som heter Margaretha Swedberg, är i dag pensionerad från arbetet som idrottslärare. – Jag har alltid tyckt om mitt ämne och det har kanske inneburit att jag utstrålat en viss entusiasm under lektionerna, säger Margaretha. Gymnastik är ett känsligt ämne där man lätt kan känna sig mentalt och fysiskt avklädd. Att bli vald sist, att vara lite överviktig och att gå igenom en tonårstid med tveksamma kroppsideal – det finns mycket som gör att elever tappar intresset för att idrotta och röra på sig. Margaretha menar att det är viktigt att som lärare ha realistiska förväntningar på sina elever, och att aldrig få dem att känna sig odugliga. – I mitt ämne är det viktiga inte att kunna hoppa si och så högt i höjd – utan att lära sig att tycka om att röra på sig, säger hon. Från sin egen gymnasietid minns Margaretha två kvinnliga idrottslärare. Den ena såg och uppmuntrade bara de duktiga, de som redan kunde. Den andra ville engagera alla och få med även dem som inte klarade lika mycket. – I min egen lärargärning har jag sett den ena av de här två lärarna som ett avskräckande exempel, medan den som ägnade sig åt alla eleverna blev en sorts idol för mig. Pia Sundhage hade Margaretha Swedberg som idrottslärare under tre gymnasieår. Sedan följde en framgångsrik karriär på fotbollsplanen, och i dag är hon en lika uppskattad coach och ledare. – Jag har inga direkta ”idoler” och inga andra tränare eller ledare som jag ser upp till. Men Maggan är min stora förebild. Som lärare och människa hade hon en fantastisk förmåga att bekräfta alla elever. Pia Sundhage brukar ofta tänka på den danske filosofen Sören Kirkegaard och hans ord om att för att kunna hjälpa någon måste man börja där han eller hon är. – Maggan gjorde det. Jag var en sådan där elev som kastade mig vilt åt höger och vänster, och då gav hon mig passningar som var en liten bit bortom vad jag trodde mig kunna prestera. Andra fick lättare passningar, men också en aning över deras förmåga. På så sätt utvecklades hela klassen, inte bara ”stjärnorna”. Under de tre gymnasieåren försökte Pia göra sitt bästa under varje idrottslektion. Hon har funderat mycket över varför det blev så. – Jag undrar om det inte beror på att Maggan var så duktig på att ge feedback, att hon hela tiden återkopplade till det vi gjorde. Jag har haft turen att under hela skoltiden ha haft lärare som inspirerade. Margaretha Swedberg är 72 år i dag. Hon bor i föräldrahemmet i det lilla samhället i Vegby, strax söder om Ulricehamn. – Jag växte upp nära en lantgård med två jämnåriga pojkar och jag var mycket tillsammans med dem, dels i arbetet på gården och dels i lek och idrott. Därför kom inte dockor och bokmärken att prägla min uppväxt så mycket. Jag spelade fotboll, åkte skridskor och var med i andra lite tuffare lekar. Jag var också bollkalle när de större pojkarna hade fotbollsmatcher. Margarethas mamma var född på 1800-talet och hade nog velat bli barnmorska eller småskolelärarinna. På den tiden fanns inte de möjligheterna utan hon fick börja arbeta på fabrik direkt efter konfirmationen. Pappan började också arbeta tidigt. Han roade sig på fritiden genom att cykla i kapp med sina kompisar, spänna upp ett rep mellan två stolpar och hoppa höjd. Efter gymnasiet läste Margaretha filosofi, psykologi och sociologi på universitetet i Lund. Sådana där tjejämnen, som hon uttrycker det. Men så fick hon för sig att söka in till Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm. – Jag tog min examen 1966 och arbetade tre år i Härnösand. Sedan ville jag flytta närmare mina föräldrar, som hunnit bli till åren och fick en tjänst på gymnasiet i Ulricehamn. Margaretha säger att hon som lärare nog passade Pia Sundhage, en elev som ville ha tuffa utmaningar. Samtidigt rådde en positiv stämning i klassen, vilket i sin tur gjorde att lektionerna ofta blev roliga. – Jag har haft tusentals elever genom åren. En del har säkert inte gillat mig och jag har som lärartyp kanske inte passat alla. I stort sett har jag trivts med mitt arbete och skulle nog ha valt samma yrkesbana i dag. Vad gör man när något går snett? – Samtalar! Det viktiga är att reda ut vad som gått snett i relationen. Ibland är det andra saker som gör att en elev inte trivs med sin lärare. Själv var jag dålig i franska i gymnasiet och skyllde misslyckandet på läraren, men orsaken var ju att jag skötte läxorna så dåligt. Margaretha Swedberg arbetade som idrottslärare i fyrtio år. Hon har mött många kolleger. – Att vara specialist i sitt eget ämne kan nog vara bra. Men att ha känt sig som en medelmåtta någon gång, för att kunna leva sig in i hur alla elever har det, är nog också en fördel. Ingen lärare kan heller förvänta sig att alla elever ska tycka att deras ämne är lika roligt och spännande som de själva gör. Pia Sundhage berättar att många av de lärare hon mötte bekräftade henne som individ, samtidigt som de betonade att hon gick i en klass. – Jag brukar tänka på det i min roll som ledare. Laget är alltid större än jaget, men samtidigt har vi alla olika roller. Vi måste acceptera och respektera att det finns både stjärnor och ”vattenbärare”, sådana som på elitnivå kanske inte får spela något alls i en turnering. Pia säger att hon är uppvuxen med solidaritet som en viktig ledstjärna. Alla är lika mycket värda i hennes ögon, oavsett om man vunnit OS-guld eller sitter utslagen på en parkbänk. – Vi måste se alla människor som de är. Maggan gjorde det. En del av oss elever var ”på” under hennes lektioner, andra orkade knappt byta om till gympakläderna. Men hon brydde sig om alla, såg oss … Maggan och Pia träffas fortfarande en eller ett par gånger om året. De mejlar och talas vid i telefon. – När vi har kontakt är det viktigt och på riktigt. Jag upplever alltid en närhet i mötet – samma närhet som i skolan, säger Pia. – Asch, hon ska alltid ta i så mycket. Jag försökte göra så gott jag kunde utifrån min förmåga, säger Margaretha. Pia Sundhage Pia Sundhage ", "article_category": "other"}
{"id": 14043, "headline": "Stress ökar suget efter socker", "summary": "Långvarig stress kan påverka dina hormoner så att du lättare går upp i vikt. Förklaringen är stresshormonet kortisol, som ökar både aptiten och suget efter fett och snabba kolhydrater. Kroppen börjar lagra fett som hamnar främst runt midjan.", "article": "Hjärtat bultar, andningen ökar, pupillerna förstoras och musklerna spänns. Hela kroppen förbereder sig på försvar i en hotfull situation – eller kanske för att hinna med bussen. Tillfällig stress är en alarmreaktion, och sällan farlig för hälsan. Men när stressen blir långvarig utan chans till återhämtning kan den leda till hälsoproblem som sömnsvårigheter, yrsel och utmattning. Stressen kan också göra att du går upp i vikt. Stress är en underskattad förklaring till varför en del kvinnor och män blir överviktiga. Det menar Joanna Uddén Hemmingsson, som är obesitas- och diabetesläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. – Kopplingen mellan livsstress och fetma är större än man tidigare trott, och det pågår mycket forskning inom det här området, säger hon. När stressen har pågått länge och blivit svår att hantera, börjar binjurarna att släppa ut stresshormonet kortisol i blodet. Det triggar i gång flera andra hormoner som ökar vår aptit. Det är sannolikt en överlevnadsmekanism, som ger oss ett reservlager av fett att ta av om vi står inför en period av hög belastning och oregelbunden tillgång till föda. – Vi har många receptorer för kortisol i bukfettet, som sitter runt midjan och omger organen i bukhålan. Det får cellerna att börja lagra mer fett just där, förklarar Joanna Uddén Hemmingsson. Det kan på sikt leda till bukfetma, som är särskilt farlig för hälsan. Bukfetma kan trigga i gång olika inflammationsprocesser i kroppen och även försämra fertiliteten hos både kvinnor och män. Stresshormonet kortisol tycks särskilt öka vårt sug efter fett och socker. Vi styr automatiskt mot chips, godis och kaffebröd. – Vi vet inte säkert varför det är så. Troligen har det att göra med att fet och söt mat fungerar som opiater, som påverkar belöningssystemet i hjärnan. Det tröstar och får oss att må bra och gärna vill ha mer. Snart är vi inne i en ond spiral, säger Joanna Uddén Hemmingsson. Vid tillfällig stress, till exempel när du springer med andan i halsen mot busshållsplatsen, påverkas däremot andra stresshormoner i kroppen. De två viktigaste är hormonerna adrenalin och noradrenalin. När du pustar ut på bussen går blodtrycket ner och du känner troligen inget behov av att stoppa något i munnen just då. Att kortisol ökar vår hunger har Joanna Uddén Hemmingsson visat tillsammans med kolleger i en mindre studie. Hon gav tolv normalviktiga kvinnor kortisol i tablettform. Efter bara en vecka hade kvinnornas hormonnivåer och aptit förändrats. – De åt mer mat med snabba kolhydrater på kortare tid. De åt också snabbare, och man kan spekulera i om det beror på att deras mättnadssignaler försämrades. Kvinnorna var omedvetna om sina förändrade matvanor, säger hon. Men alla går inte upp i vikt under stressiga perioder. En del blir av med kilon i stället. – Hur kroppen reagerar är delvis genetiskt styrt. Vissa är extra känsliga för stress och äter mer, andra äter mindre. Negativ stress påverkar ofta sömnen, och brist på sömn kan också leda till viktuppgång. Det beror på att när vi sover för lite påverkas halten av det aptitstimulerande hormonet ghrelin. Samtidigt dämpar kroppen produktionen av mättnadshormonet leptin, eller minskar leptinets mättnadseffekt. Än en gång ökar suget efter fet mat och snabba kolhydrater, och vi riskerar att lägga på oss mer vikt. Den som vill tappa några kilon bör se över hela sin livssituation och inte bara förändra sina mat- och motionsvanor. När Joanna Uddén Hemmingsson möter en överviktig patient på sin mottagning börjar de tillsammans att ta reda på hur, när och varför han eller hon äter. – Många säger att de inte hinner äta på jobbet på dagarna, och i stället stoppar de i sig massor på kvällarna. Då bör man titta på sin arbetssituation och försöka göra förändringar. Regelbunden motion påverkar förmågan att hantera stress i vardagen. Fysisk träning dämpar till exempel nivån av stresshormonet kortisol i blodet. Den som tröstäter i stressiga perioder bör därför trots brist på tid se till att få sin vardagsmotion. – Lägg in regelbunden träning i kalendern, eller försök åtminstone gå eller cykla till jobbet. Se också till att det finns gott om tid till återhämtning efter en stressig period. Förebygg sötsuget genom att undvika fet mat och snabba kolhydrater i läsk, vitt ris, pasta och godis. Köp hem grovt bröd, fisk, frukt och grönsaker för att minska frestelserna. I stressiga situationer är det svårt för vissa av oss att stå emot sötsaker, säger Joanna Uddén Hemmingsson. Så påverkar stressen ditt midjemått 1. Stress som är svår att hantera. Långvarig vardagsstress, eller en svår livshändelse, aktiverar nervcellerna i ett särskilt område i hjärnan som kallas hypothalamus. Signaler sänds till binjurarna att släppa ut stress-hormonet kortisol i blodet. 2. Hormonet påverkar bukfettet. Kortisol påverkar särskilda receptorer i fettet som omger organen i buken. Det ökar inlagringen av fett runt midjan, och vikten ökar på sikt. Så kallad bukfetma påverkar flera hormoner som ökar aptiten och får bland annat mättnadshormonet leptin att fungera sämre. 3. Stressätande lugnar. Stressen ökar särskilt suget efter snabba kolhydrater som socker, men även fett. Stressätande triggar belöningssystemet i hjärnan, vilket gör att stresskänslorna dämpas tillfälligt. Processen sker ofta mer eller mindre omedvetet. 4. Bukfett är särskilt farligt för hälsan. Fett runt organen i buken kan trigga i gång olika inflammationsprocesser i kroppen. Det kan leda till bland annat typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och nedsatt fertilitet hos både kvinnor och män. Så håller du vikten • Ta reda på vad, hur och varför du äter. Vad triggar ditt ätande? För gärna en matdagbok. • Inför en stressig period: Försök att hålla fast vid vardagsmotion. Den skyddar mot stressens negativa hälso-effekter. Se till att äta tre huvudmål och två mindre mellanmål om dagen. • Förebygg viktökning genom att undvika snabba kolhydrater som socker, chips, vitt ris och vitt bröd. • Fundera på hur det var under tidigare stressperioder. Vad kan du göra annorlunda i framtiden? Planera för återhämtning efter stressiga perioder. ", "article_category": "other"}
{"id": 14054, "headline": "”Min fyraåriga dotter tycker inte om sin mormor”", "summary": "Fyraåringen säger att hon inte tycker om mormor och vill inte att mormor ska vara barnvakt. Flickans mamma har försökt förstå varför dottern säger så, men blir också ledsen och sårad. Mormor älskar ju sitt barnbarn så högt! Psykolog Martin Forster ger råd.", "article": "Fråga: Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera: Min dotter som är fyra år tycker inte om sin mormor. Vid upprepade tillfällen har hon sagt att ”jag tycker inte om mormor”. När min man är bortrest kommer min mamma för att vara barnvakt när jag är på jobbet. Min dotter gråter och vill inte att jag ska gå till jobbet. Hon vill inte bli lämnad ensam med mormor eftersom hon ”inte tycker om henne”. Jag har vid ett par tillfällen frågat varför hon inte tycker om mormor. Hon har då sagt att min mamma inte leker med henne, att hon alltid ”gör något annat”. Det ligger det väl en viss sanning i, men det är ingen större skillnad mellan farmor och mormor och hur mycket tid de lägger på hushållsarbete, och farmor älskar hon högt. Min mamma brukar hitta på saker med henne, göra olika utflykter, och de har roligt tillsammans också. Min mamma bor på annan ort så hon och min dotter träffas kanske varannan månad. Först tänkte jag att det beror på hur jag själv beter mig på min mamma, jag kan ofta vara irriterad mot henne och snäsa av henne. Jag tänkte att min dotter märker det och beter sig likadant. En annan teori är att mormor tar för mycket av mammarollen, att hon försöker uppfostra min dotter. Jag pratade med min mamma om detta, men hon höll inte riktigt med. När min dotter har sagt att hon inte tycker om mormor har jag försökt vara förstående och sagt att man inte behöver tycka om alla lika mycket, men att man måste vara snäll mot alla. Men de senaste dagarna har jag reagerat med ilska. Jag blir själv väldigt ledsen och sårad när hon talar så om min mamma, och jag vill inte att hon ska säga det till henne. Min mamma älskar ju min dotter så högt! I övrigt tycker jag att min dotter är en snäll tjej, hon brukar inte prata om att hon tycker illa om någon annan. Ledsen mamma Svar: Det är ju vanligt att barn i perioder avvisar någon förälder eller nära släkting, så när jag började läsa trodde jag att det handlade om det. Och så kanske det är också. Din dotter är bara fyra år och om hon träffar mormor varannan månad har kanske problemet inte hunnit uppstå så många gånger? Samtidigt blev jag mer förbryllad när jag hade läst klart ditt brev. Din dotters förklaring och dina egna teorier kan förstås stämma, men hon verkar reagera ganska starkt och det känns lite godtyckligt att just mormor blir avvisad. Uppstod problemet gradvis eller plötsligt? Kan du se någon utlösande händelse? Hur länge har pappa varit borta? En viktig fråga är också hur mycket problemet märks när din dotter väl umgås med mormor? Jag får ett intryck av att det framför allt visar sig genom sakerna hon säger till dig. I så fall kanske problemet handlar mer om något annat än om mormor. Jag återkommer längre ned till några gissningar om möjliga förklaringar och vill understryka att det är just gissningar. Jag vet för lite för att kunna påstå annat, men hoppas att du ändå kan få några nya infallsvinklar. Jag vill börja med din dotters egen förklaring om att mormor inte leker utan bara gör andra saker. Din uppfattning verkar vara att det inte stämmer och att de också kan ha roligt tillsammans. Det kanske är värt att undersöka närmare hur det ligger till. Har du märkt om det är någon skillnad när de tillbringar tid hemma jämfört med aktiviteter utanför hemmet, där mormor borde ha mer tid för dottern? Försök att få din dotter att ge exempel på vad mormor brukar göra när hon gör ”något annat”. Fråga också din mamma om detta. Förstår hon vad dottern menar? Även om mormor leker lika mycket som farmor eller någon annan så kanske de leker på olika sätt? Ett barn kan ju exempelvis uppleva att man inte leker om den vuxne är lite frånvarande och oengagerad. Ett möjligt tips till din mamma är att avsätta en stund, gärna inledningsvis när de möts, då hon uteslutande ägnar sig åt att leka med dottern. Många vuxna upplever att de ofta ger barn sådan uppmärksamhet, men det är faktiskt sällan som man gör det till hundra procent. Under den lekstunden är det viktigt att dottern får styra och bestämma, medan mormor bara ska följa hennes initiativ. Det kan förstås vara känsligt och ibland kontraproduktivt att ge råd om hur någon ska umgås med sitt barnbarn, men kanske ni kan ha en dialog om detta. Det är väl känt att barn formar sina egna attityder genom att ta efter det föräldrar gör snarare än vad de säger. Du kan alltså vara något på spåren när du tar upp ditt sätt att visa irritation mot din mamma. Det påverkar sannolikt din dotters inställning mer än att du säger åt henne att man måste vara snäll. Ser din dotter också att du någon gång uttrycker positiva känslor för din mamma? Jag uppmanar dig inte att framställa känslor som inte finns, men att bli mer uppmärksam på att faktiskt uttrycka positiva saker som du kommer att tänka på. Din mamma höll inte med om din andra teori, att hon skulle uppfostra dottern för mycket. Om det finns konkreta saker som du tycker att din mamma borde låta vara, tycker jag att du kan be henne om det. Du kanske har försökt det, men gör det igen och välj någon konkret sak som du tycker är särskilt viktig. Du skriver att du försöker visa förståelse för din dotters känslor, men att du har blivit arg och ledsen på sista tiden. Det är begripligt och jag tror att många skulle reagera som du. Även om du säger att hon får tycka vad hon vill om mormor kanske hon främst uppfattar känslorna du uttrycker. Hon kan känna sig tvingad att tycka om mormor för att inte göra dig besviken. Känner man sig tvingad kan man reagera med trots, vilket skulle kunna förklara hennes starka och envisa reaktioner. Jag förstår att det är svårt att hantera dina känslor och fullt ut visa att du accepterar dotterns inställning. Ett förslag är att du först lyssnar och bekräftar det hon säger om mormor, utan att kommentera eller argumentera. Givetvis kan du säga att du tycker att det är tråkigt, men neutralt utan att förmedla skuld. Gå sedan vidare och försök vara konstruktiv: ”Jag förstår att du inte vill träffa mormor, men jag måste jobba. Vad vill du helst göra med mormor i morgon? Vad vill du inte göra?” En annan möjlig orsak till problemet är att din mamma är barnvakt. När din dotter säger ”jag tycker inte om mormor” kanske hon menar ”jag vill inte att du ska gå”. Det kan vara ett sätt att straffa dig för att du lämnar henne. Om du tror att det kan ligga något i detta kanske det finns möjlighet att förändra umgängesformerna på något sätt. Hur mycket umgås ni alla tre eller hela familjen? Eftersom det är lång tid mellan mormors besök kanske hon och dottern kan ha lite kontakt per telefon eller internet däremellan? Poängen är att försöka ge mormor en annan innebörd än ”barnvakten som kommer när mamma och pappa går”. Du kan också testa att ibland svara på ett annat sätt när dottern säger att hon inte tycker om mormor. Återigen, undvik att kommentera eller argumentera och pröva att enbart bekräfta hennes eventuella saknad. ”Jag tycker också att det är tråkigt att jag måste jobba och kommer att längta efter dig hela dagen.” Det kan hända att det inte finns någon särskild förklaring till problemet, annat än att din dotter inte riktigt tycker om alla sidor hos mormor. Och så är det väl i de flesta relationer, även om det främst är fyraåringar som säger sådant rakt ut. Skulle din dotter fortsätta att avvisa mormor på det här sättet en längre period, så behöver det inte betyda att de har en usel relation. De har ju trots allt roligt tillsammans ibland. Skicka din fråga till: fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen Fråga insidans experter. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 14057, "headline": "Volvo vill vara steget in för unga", "summary": "Skolsatsningar och mer information om vad ingenjörsjobbet egentligen innebär ska locka fler kvinnor och öka mångfalden Volvo. Det tror HR-chefen Kerstin Renard. – Tyvärr har många en negativ bild av industrin, säger hon.", "article": "När Kerstin Renard skulle välja gymnasielinje var hennes pappas önskan om att hon skulle läsa teknik så stark att han bjöd hem skolans syokonsulent för att denne skulle övertyga dottern. Det är en smula ironiskt att Renard, trots att hon valde en annan bana, i egenskap av HR-chef i Volvokoncernen i dag har en nyckelposition när det gäller att rekrytera ingenjörer till Sveriges största företag. Hon tycker att Volvo varit dåligt på att berätta vad det innebär att arbeta på ett industriföretag. – Tyvärr har många unga en negativ bild av industrin, att den svart, mörk och tråkig när det i själva verket är precis tvärtom: fartfyllt, globalt och intressant. Unga ingenjörer som jag anställer säger ofta att de önskar att vi varit bättre på att beskriva arbetet. Renard förklarar att bristen på ingenjörer långsiktigt kan bli ett stort problem och tycker att skolan har en nyckelroll för att popularisera yrket, inte minst bland flickor. Därför har Volvo startat ”Skolsteget”, där unga ingenjörer från företaget träffar gymnasieelever några gånger om året. – Vi vill komma in tidigt och särskilt ge tjejer självförtroende när det gäller matte och teknik. Men det räcker inte att bara vi gör det, alla industriföretag måste göra det, säger Renard, som är övertygad om att Volvo för att vara attraktivt måste anpassa sig till nästa generationers ökade krav på flexibilitet vad gäller arbetstider och arbete utanför kontoret. 17 procent av Volvos cirka 115 000 anställda över hela världen är kvinnor. Andelen kvinnliga chefer är lika stor. Renard är sedan i fjol en av tre kvinnor i koncernledningen. Målsättningen är att öka antalet kvinnor i alla led, men i ett stort företag som Volvo är det en långsam process, som kan hämmas av företagsköp utomlands. När Volvo köpte ett japanskt företag hade det inga kvinnliga chefer. Sedan fyra år tillbaka måste varje jobb annonseras ut internt. – Det räcker inte längre med att bara tillfråga. Genom att annonsera får vi en större mångfald på de sökande och vi ser att det blir fler kvinnor och fler ickesvenskar som söker, säger Renard. Fakta. Så satsar Volvo på att locka ingenjörer Volvosteget Ger under tre år 1 200 arbetslösa mellan 18 och 22 år på de 15 orter där Volvo har verksamhet möjlighet till kombinerad utbildning och jobb under ett år. Ett 50-tal av de 400 uttagna under första året fick jobb inom koncernen, 25 jobbar inom företaget via bemanningsföretag. Satsningen kostar 450 miljoner kronor. 52 procent av de uttagna under andra året är kvinnor. Skolsteget Genom närvaro i gymnasieskolorna vill Volvo väcka ungdomars intresse för naturvetenskapliga ämnen och teknik. Inledningsvis ska unga ingenjörer från företaget besöka gymnasieskolor i Göteborg några gånger per år. Målet är att bygga upp en långsiktig relation och locka fler ungdomar att välja yrken inom industrin. ", "article_category": "other"}
{"id": 14090, "headline": "Våga uppfostra dina barn", "summary": "Dagens mammor och pappor är enligt psykiatern och sexbarnspappan David Eberhard mer kompisar än auktoriteter i sina barns liv. I sin nya bok uppmuntrar han såväl småbarns- som tonårsföräldrar att våga vara föräldrar – och inget annat.", "article": "Föräldrar vill skydda sina barn, från såväl faror som ansträngningar och motgångar. Många vill i sin iver till och med sopa banan helt ren åt barnen. Uttrycket curlingförälder myntades av den danske psykologen Bent Hougard 2004. Det har genererat spaltkilometer i tidningarna, många debatter och till och med blivit ett skällsord. Ändå fortsätter vi enligt psykiatern David Eberhard, chefläkare, Prima Vuxenpsykiatri, obekymrat att curla. – Jag kan bara se att det eskalerar. Ett skäl är att vi, tvärtemot vad alla säger, har mer tid i dag. Då är det naturligt att det blir mer fokus på barnen, det är det fundamentalt mänskliga. Ett annat är att ju bättre och tryggare man har haft det, desto mer trygghet vill man ge sina barn, säger han. David Eberhards nya bok ”Hur barnen tog makten” handlar om barnuppfostran och blev en internationell nyhet i veckan. ”Svensk uppfostran har skapat en nation av snorungar” löd till exempel rubriken i brittiska The Telegraph. Boken uppmärksammades också i Kina, Malaysia, Ecuador och Brasilien. Sverige anses ofta vara ett föregångsland och enligt David Eberhard används hans bok nu av vissa som ett varnande exempel. David Eberhard menar att föräldrar gör sina barn en björntjänst genom att ständigt skydda dem. Skillnaden mellan högt uppskruvade förväntningar och krav på ett sorgfritt liv och hur verkligheten ser ut är stor. De unga får orealistiska förväntningar på tillvaron. Kombinationen av att varken föräldrar eller skola ställer krav blir ödesdiger. Det leder till att många unga mår dåligt och i högre utsträckning än tidigare generationer söker psykiatrisk hjälp. – Särskilt pojkarna, som på högstadiet ligger två år efter i mognad, är dåligt rustade för verkligheten, säger han. Statistiken talar sitt tydliga språk. I studier av lycka och olycka är svenska 11-åringar näst lyckligast i världen, vid 13 år har lyckan minskat och vid 15 år är de minst lyckliga i världen. I sin bok skildrar David Eberhard också hur lite föräldrarna faktiskt påverkar barnens personlighet. I stället betonar han, med stöd av forskningen, omgivningens betydelse. Inte minst kamraternas. – Uppväxtmiljön i familjen spelar en marginell roll för personlighetsdragen. Man påverkas mer av gruppen man är i än av föräldrarna, säger han. Anknytningsteorin fick stort genomslag i Sverige på 1990-talet. Den går ut på att barnen är förprogrammerade att knyta an till sina föräldrar och att den processen är avgörande för relationerna senare i livet. – Anknytningsteorin är den moderna bibeln. Om vi inte sköter oss så kommer barnen inte att må bra. Det ger dåligt självförtroende. Men barn är inte så sköra som många tror. Det går ju bra för de flesta. Rädslan är enligt honom ett av de största problemen med dagens föräldraskap. Till exempel skräcken att det ska hända barnet något, eller för att göra något fel. Därför förlitar vi oss på experter. Men är du då inte själv en expert? – Man behöver inte lyssna på mig heller. Men jag tar in andra experter, till exempel hjärnforskare och inte bara allmänna barnuppfostringsexperter. Jag vill ge auktoriteten tillbaka till föräldrarna. Han efterlyser lite vanlig hederlig uppfostran, att man lär sina barn de sociala koderna. Då klarar de sig så mycket bättre i livet. – De får inte bete sig hur som helst. I min bekantskapskrets sitter allas barn med vid middagsbordet, avbryter och ska ha svar omedelbart, säger han. Även David Eberhard påverkas av tidsandan. Efter att ha gett sitt barn en tillsägelse kan han drabbas av akuta samvetskval och vilja trösta. – Som förälder måste man stå ut med att ha gett tillsägelsen. Att inte ställa krav är inte samma sak som att vara snäll. Han ser ännu inget slut på det utbredda curlandet, men spår en förändring i framtiden. – De flesta av dagens barn kommer trots allt att hantera det här – och sedan uppfostra sina egna barn strängare. David Eberhards uppmuntran till vilsna föräldrar Gör ditt bästa – i de flesta fall räcker det. Var inte rädd för att göra fel. Tänk på att du är förälder – inte kompis. Ge inte barnet orealistiska förväntningar. Försök inte skydda barnet från allt. Stå ut med att ge tillsägelser. Tänk på att barnet klarar mer än du tror. Ägna mer tid åt din partner, ät till exempel middag ihop utan barn ibland. Våga ge tillrättavisningar. Uppfostra. Lär ditt barn hälsa, titta i ögonen och tack för maten. David Eberhard Ålder: 47 år. Bor: Stockholm. Familj: Gift. Sex barn mellan 9 månader och 17 år från tre olika förhållanden. Gör: Chefläkare Prima Vuxenpsykiatri, Danderyds sjukhus. Författare. Aktuell: Med barnuppfostringsboken ”Hur barnen tog makten” (Bladh by Bladh). ", "article_category": "other"}
{"id": 14114, "headline": "Lärling – ny väg till jobb", "summary": "Lärlingsutbildning innebär att minst hälften av undervisningen är arbetsplatsförlagd. Högskolebehörighet kan uppnås genom extrakurser.", "article": "Den största skillnaden mellan en lärlingsutbildning och skolförlagd yrkesutbildning är att eleven har möjlighet att läsa färre kärnämnen och förlägga en större del av utbildningen ute på en arbetsplats. Eleven får ingen högskolebehörighet från en lärlingsutbildning, men har möjlighet att komplettera med kärnämnen för att uppnå det. På en lärlingsutbildning måste minst hälften av undervisningen, motsvarande 1 250 poäng, bedrivas på arbetsplatsen. För att vara behörig till ett lärlingsprogram krävs godkända betyg i svenska, engelska och matematik samt i minst fem av grundskolans övriga ämnen. Även om minst hälften av undervisningen är arbetsplatsförlagd har eleven lektioner på sin skola. Där får eleven möjlighet att läsa in kärnämnen och de teoretiska kunskaper som krävs innan det är dags att börja på arbetet. På arbetsplatsen arbetar eleven tätt ihop med en handledare som ger eleven stöd och hjälp inom yrket och yrkesförutsättningarna. För att få en gymnasieexamen måste eleven genomföra ett gymnasiearbete. Det fungerar som ett kvitto på att eleven är tillräckligt förberedd för att ge sig ut på arbetsmarknaden. Lärlingsutbildningarna finns som alternativ till i princip alla yrkesförberedande utbildningar. Alla kommuner behöver dock inte erbjuda lärlingsalternativet. Vissa skolor runt om i landet har haft vissa problem att ordna tillräckligt många lärlingsplatser för att möta behovet. Kontakta din studievägledare för att få reda på vad som gäller i din kommun. ", "article_category": "other"}
{"id": 14117, "headline": "Så funkar studiemedlet", "summary": "I gymnasiet får du studiebidrag. Men vid ogiltig frånvaro kan du tvingas betala tillbaka pengarna.", "article": "Från och med att du fyllt 16 år får du inte längre något barnbidrag. I stället får du ett studiebidrag, om du läser på ett gymnasium. Studiebidraget kommer från Centrala studiestödsnämnden (CSN) och är på 1 050 kronor per månad. Bidraget kommer fyra gånger på höstterminen och sex gånger på vårterminen. Under juli och augusti får du inget studiebidrag. Till en början betalas bidraget ut till dina föräldrar, men från och med att du blir 18 år får du det själv. För att få studiebidraget krävs det att du går på lektionerna. Vid upprepad ogiltig frånvaro kan du förlora bidraget och i värsta fall även tvingas betala tillbaka det du fått. Förut var gränsen för tillåten ogiltig frånvaro på 20 procent, men numera ska skolan rapportera till CSN om skolket gäller mer än några timmar i månaden och sker vid upprepade tillfällen. CSN tar sedan beslut om studiebidraget ska dras in eller ej. För den som behöver mer ekonomiskt stöd utöver studiebidraget går det att söka extratillägg. Detta tillägg ligger på 285-855 kronor per månad och kan bara sökas om din familjs inkomst är mindre än 125 000 kronor per år. Om du går på gymnasiet och bor på en annan ort än din hemort ska du i första hand vända dig till din hemkommun för att få bidrag för resa och boende. Läser du ett program som inte finns på din hemort och har över två timmars resväg till skolan har du rätt att söka ett inackorderingstillägg. Hur mycket tillägget är på beror på avståndet till skolan. Som lägst är beloppet på 1 190 kronor per månaden och som högst på 2 350 kronor. ", "article_category": "other"}
{"id": 14144, "headline": "Chatta om döden med cancerspecialisten", "summary": "Hur stöttar man en närstående som är obotligt sjuk? Vad kan man förvänta sig av vården? Cancerspecialisten Peter Strang chattade med läsarna på dn.se. Här kan du läsa alla frågor och svar.", "article": "I dagens DN står det att du har skrivit en bok som heter Så länge vi lever. Tar den upp den här sortens frågor? Peter Strang: Hej Olof! Boken handlar egentligen om \"memento mori\" dvs tänk på döden ibland så att du inte glömmer bort att leva! Vi har en tendens att skjuta upp viktiga saker, men om vi ibland tänker på livets korthet så gör vi bättre beslut och \"får syn på livet\". Hailey: Jag undrar var det finns samtalsterapi i grupp för de som har cancer? Min mamma har nyss fått veta att hon har cancer och skulle vilja träffa andra som är i samma situation. Sjukhuset hon ligger på kan inte erbjuda det stödet och vet heller ingenting om vart man ska vända sig. Jag som anhörig skulle vilja träffa andra anhöriga. Hur får vi kontakt med andra? Peter Strang: Hej Hailey! Sjukhusets kurator brukar känna till om det finns samtalsgrupper i närområdet. Ni kan också ringa Cancerfonden som har överblick över hela landet, de kan säkert ge råd. Jag hoppas det går bra för er! Fredrik: Pappa har cancer och fick nyligen en hjärtattack. Han är närmare 90 år och de ger inga cellgifter, utan man låter cancern vinna. Efter hans hjärtattack var det en läkare som tog honom åt sidan och sade \"vi läkare har pratat och nästa gång du kommer in så gör vi inga återupplivingsförsök - är det ok?\". Pappa tyckte det var ok. När han berättade om detta så tyckte jag att det var generalfel att denna diskussion togs med en enda läkare och pappa, dvs utan inblandning från anhöriga. Peter Strang: Hej Fredrik! Jag förstår att du och familjen omkring din pappa tycker att det hela gick lättvindigt. Det är ju alltid så att om man får sitta ner och prata och förklara så blir det bättre beslut. Jag tror att läkaren menade att det är för stora risker med cellgifter om din pappa är hjärtsjuk för många cellgifter kan skada hjärtat och då kan även en välmenande cellgiftsbehandling förkorta livet, istället för att förlänga det. Trots att det kan vara tungt för anhöriga, är det patienten själv (i det här fallet din pappa) som har rätt att fatta beslutet om att inga återupplivningsförsök skall göras, även om jag så väl förstår att anhöriga vill vara delaktiga. Selma: Min syster dog i cancer i vintras. Vi hade haft ett komplicerat förhållande, men det reddes inte ut innan hon dog. Nu tänker jag ofta på våra skillnader i inställning. Kunde vi ha gjort mer? Borde vi? Hur ska jag tänka? Peter Strang: Hej Selma! Det här är en svår och en inte helt ovanlig situation. Ibland hinner man inte säga det man hade velat säga och det känns smärtsamt efteråt. Ett sätt att bearbeta det hela kan vara att skriva ner det du hade velat säga till din syster i ett brev. Att få ner orden på ett papper och den reflektion du gör när du skriver kan lindra. Vad folk sedan gör med brevet är olika. En del sparar brevet på ett särskilt ställe och återkommer till det ibland. Andra tar ett kärleksfullt avsked av det. psykolog : Kuratorer i cancervården gör ett yppperligt jobb i att stötta, men varför finns inte psykologer med kunskap om psykologisk behandling tillgängliga vid svåra sjukdomar. Både för den drabbade och för anhöriga? Psykologer inom sjukhusvård kan också kollegialt stötta läkare kring hur man framför svåra besked tydligt o inkännande. för några år seDan var det ett fall med ett baen där läkarna beslutat att inte sätta in mer livsuppehållande åtgärder, men föräldrarna var inte redo, och dödsprocessen blev onödigt grym för alla inblandade, gick på tv senare i samhällsprogram. I ett sådant konkret fall hade psykologen kunnat länka mellan familj och läkare och hjälpa familjen i det värsta läge någon kan tänka sig. Peter Strang: Hej! Jag håller verkligen med om vikten av det psykologiska stödet. Det är sällan klagomålen handlar om det rent medicinska, däremot händer det att det brister i det psykologiska och existentiella omhändertagandet. Som tur är har oftast kuratorer som arbetar inom cancersjukvården fortbildning i att ge stöd under en existentiell kris. Vi behöver verkligen den helhetssyn du efterlyser. Lena: efter veckor av prover har man bestämt att operera, plötsligt. i hissen till operationssalen sa kirurgen: jag tror att det är cancer, så - bli inte förvånad om du vaknar utan bröst. konstigt nog blev jag förvånad ändå. det värsta är att folk tror inte på sånt, och att sjukvårdspersonalen har inte förståelse för att *man* blir *ledsen* - \"vi har ju räddat ditt liv\". vadå för liv?? Peter Strang: Hej Lena! Tråkigt att höra att det blev så tokigt. Jag vet ju inte hur han resonerade, men jag kan gissa att han försökte ge dig en liten möjlighet att förbereda dig, även om det blev klumpigt. Jag tror att det står för att även en erfaren kirurg kan känna sig handfallen inför det svåra. Theresa: Hej. Min pappa fick i fredags diagnosen glioblastome multiforme, två tumörer i hjärnan som inte går att operera pga av sin djupa placering i hjärnan. Han är 58 år och pga tumörerna lite personlighetsförändrad. Det är svårt att veta hur mycket han förstår av sin sjukdom... Hur ska vi kunna stötta honom? Har förstått att prognosen inte är god och vi, hans fyra barn och alla runtomkring honom är såklart mycket ledsna. Vi tycker dock att det tar sådan tid! Vi ska nu vänta på en biopsi som ska göras \"inom två veckor\". Ska man ligga på och försöka få det att gå fortare eller hur ska man bete sig? Vi vill ju att han får göra biopsin och att han snart ska få komma in på behandling, helst redan igår!!! Vi vill ju också såklart veta hur lång tid han kan ha kvar och hur hans tid kan tänkas bli... Känns så tråkigt att förutom att vara helt förstörd av att en pappa har cancer, och en så aggressiv sådan och behöva ta hand om praktiska saker runtomkring honom, behöva ringa och tjata på sjukhuset och försöka få besked om vad som kommer hända och när, man orkar inte... Och jag tycker inte det ska behöva vara så... Mvh Theresa Peter Strang: Hej Theresa! Väntan upplevs ofta som det värsta, man vill ju som du skriver redan ha gjort det \"igår\". Även om det inte är en tröst för er, så vet jag att två veckor är en relativt kort tid i cancersammanhang, även i ett välståndsland som Sverige. Bästa sättet att stötta er pappa just nu är att vara hos honom och vara lyhörd för hans behov. Vissa vill prata om händelsen gång på gång, andra vill att det skall vara \"vardag\" som vanligt, eftersom vardagen är trygghetsskapande och det man känner till. När man blir sjuk känner man att man skärs bort från de \"friskas skara\", det är därför som man vill känna att man är en vanlig familjemedlem trots sin sjukdom. martina: Min pappa är i slutskedet på sin bukspottkörtelcancer som vi nu levt med i snart 2 år (Whipple-operation genomfördes för ca 1,5 år sen, därefter cellgiftsbeh.). Just nu har han extrem dödsångest som gjort att han inte kan bo kvar hemma, då han inte kan vara ensam i 10min. Han bor nu på ett korttidsboende bland mkt gamla patienter (min pappa är 59år). Vad kan vi göra för att minska hans ångest? Kan jag kräva psykologhjälp? (han talar nu m kurator) Finns det något att göra? Han är väldigt rädd för att somna och inte vakna. Tack för hjälpen Peter Strang: Hej Martina! Tråkigt att höra om er svåra situation. Min erfarenhet är att möjlighet till samtal om de stora frågorna, livet och döden, farhågorna kan lindra, dvs existentiella samtal, givet att den som samtalar har en egen stabil plattform. Ibland kan ångesten vara så svår så att man behöver ångestlindrande läkemedel för att orka prata, eftersom ångest i sig är förlamande. De rädslor och den ångest man känner inför döden är ofta mycket värre än hur det sedan blir. Av den anledningen kan det vara till stor hjälp att få samtala med någon som har stor vana och erfarenhet av hur slutet vanligen blir. I min egen erfarenhet går det många gånger att hitta lugnet alldeles mot slutet, även om det ibland är mycket svårt. Annika: Hej! Jag har en nära vän som är svårt sjuk i cancer, men vi pratar aldrig om det. Mina andra kompisar tycker att jag ska våga fråga mer om sjukdomen, är det bra att göra det eller ska jag vänta tills hon själv tar upp det? De andra menar att jag kan hjälpa henne att \"bryta vallen\", men jag känner mig osäker. Peter Strang: Hej Annika! Eftersom ni är nära vänner så tycker jag att det är en bra idé att öppna för samtal. Hur man gör det beror ju på hur ni brukar umgås och prata. Ett sätt att öppna, om du känner dig osäker på om hon vill eller inte vill prata är att säga något i stil med: \"Du vet att du är väldigt viktig för mig och du skall veta att om det är något du vill prata om så finns jag alltid här för dig. Jag kommer inte att \"tjata\" på dig men jag vill verkligen att du skall veta det här.\" Elisabeth: När en person hamnar i slutskedet av cancer kan man vara säker på att den personen får tillräcklig smärtlindring? Så att smärtan blir mindre och att personen inte behöver känna något? Utan bara somnar in. Peter Strang: Hej Elisabeth! Cancersmärta är något jag själv verkligen arbetat med under mina trettio år som cancerläkare. Idag finns helt andra möjligheter än det fanns förr och min egen erfarenhet är att det går att hitta bra smärtlindring i de allra flesta fall. Många av mina patienter är helt smärtfria även inför slutet. Alla har tyvärr inte stor vana att behandla cancersmärta men då kan man få remiss antingen till en specialiserad palliativ enhet (avancerad hemsjukvård eller sluten vård) eller till en smärtenhet. Båda kan ge god hjälp. Man skall inte gå och ha ont i onödan, för smärta är skadligt både för kropp och själ. Ledsen dotter: Hej! Jag förstår att det är av yttersta vikt att möta patienten där han/hon befinner sig. Men är det inte lika viktigt att bemöta de anhöriga där de är? vilket inte alltid är på samma ställe. Min mamma var en sådan patient som inte ville veta något utan bara ville veta sådant som ingav hopp. Jag ville däremot veta allt, och fick kämpa som en galning för det. Mamma och jag hade en slags överenskommelse att det var ok att jag tog reda på det jag ville veta vilket hon också kommunicerade med sin läkare. Trtos det hade läkaren enormt svårt att bemöta mig och ge mig svar på mina frågor. När det var bara någon månad kvar av mammas liv frågade jag läkaren rent ut vad hon tänkte när hon såg röntgenbilderna av mammas lever. Inte ens då kunde hon ge mig ett vettigt och rakt svar utan fortsatte slira på kopplingen. Jag är övertygad om att om jag fått veta mer, hade jag kunnat haft en bättre kommunikation med ASIH och mamma hade sluppit behöva vänta så länge på ordentlig smärtlindring och ångestdämpning. Vård i livets slutskede debatteras flitigt nuförtiden, men vi skulle behöva prata mycket mer om hur anhöriga har det och vilket bemötande de får i cancervården. Peter Strang: Hej! Du lyfter en väldigt viktig fråga för cancer drabbar ju inte bara patienten, utan hela familjen. Därför är tanken inom palliativ vård att stödja både patienten och anhöriga. Det är tråkigt att höra att du inte fick det stöd du hade önskat. Jag menar att stödet till anhöriga - och att möta anhöriga där de är - är viktigt av två skäl: dels för den anhöriges skull, dels för patientens skull! Anhöriga är trots allt patientens bästa stöd och om anhöriga kan känna sig trygga så sprider sig tryggheten även till den sjuke. Mathias: Min mor är cancersjuk (äggstockscancer som spridit sig till andra organ) och kan ej behandlas annat än genom att trycka tillbaka den med cellgifter. Hur länge kan sådan behandling pågå? Läkarna på Karolinska säger lite krasst att \"långtidsöverlevnaden är låg\". Jag försöker förbereda mig för det som kommer men ovissheten och rädslan gör mig helt paralyserad. Peter Strang: Hej Mathias! Ibland kan det paradoxalt nog vara nästan svårare att vara anhörig och stå vid sidan om än att vara sjuk. Det beror på att kroppen är avslöjande - den som är sjuk \"vet\" ungefär vad som pågår, medan anhöriga som står utanför känner stor vanmakt. Jag kan inte ha någon tydlig åsikt om prognosen för din mor eftersom jag inte vet så mycket om detaljerna, däremot vet jag av erfarenhet att det är lätt att förutse hur prognosen är i \"typfallet\", däremot är det svårt att svara på det i ett enskilt fall. Det finns alltid patienter som får en oväntad komplikation och tiden blir kortare än snittet, samtidigt som det finns enstaka patienter som lever förvånansvärt länge trots svår sjukdom. Peter: Jag hör många vänner och bekanta som tyvärr har känt sig illa behandlade i cancervården på olika sätt. De känner sig som \"en siffra, inte en person\" osv, Jag undrar hur det ser ut med utbildning och diskussioner hos personalen när det handlar om cancer (eller andra svåra sjukdomar), hur mycket tar man upp att patienterna ofta är så utsatta och rädda, vartenda ord betyder mycket? Peter Strang: Hej Peter! Du tar upp en väldigt viktig fråga. Jag håller helt med dig och jag har också fått höra det du säger, både från patienter som kommit till mig och från vår egen forskning. Jag och min kollega, kurator Lisa Sand, kämpar verkligen för dessa frågor för vi vet från djupintervjuer hur viktigt det är med orden och stödet. Vi har till och med utvecklat en undervisningskoncept kring detta och har i år givit ut en lärobok om ämnet för att hjälpa vårdpersonalen att se hela människan och hennes rädslor. En närstående: Jag har ingen fråga utan vill bara lyfta upp ditt sista citat i DN:s artikel, det att den som snart ska dö behöver vila från detta faktum ibland. Du formulerar detta så fint och det är verkligen så. Dan: Det pratas mycket om dödshjälp men för min mamma var det tvärtom. Hon fick 25 januari besked av en överläkare på Radiumhemmet att hon var frisk. 15 februari upptäcktes 6 tumörer i hjärnan och samma läkare sa att det fanns inget att göra utan omsvep. Min mamma ville inte dö och vi fick kämpar till oss vård. En vecka innan hon dog sa en läkare att det är dags att du slutar kämpa och acceptera att du skall dö. Mamma blev väldigt upprörd. Till slut fick hon dropp och kunde i alla fall dö med någon slags värdighet. Något så kallat brytsamtal blev vi aldrig erbjudna. Det hela vägdes upp lite grann pga att övrig sjukpersonal var förstående och även ursäktade läkarnas beteende. Tyvärr gav erfarenheten med dessa läkare ingen mersmak precis. Peter Strang: Hej Dan! Jag förstår din förtvivlan och det är lite grann om detta jag också skriver i min bok: att människor är olika och att läkaren (och annan vårdpersonal) måste starta där patienten befinner sig. Jag vet att många vill få väldigt raka besked, andra vill verkligen få hoppas även under de sista dagarna i livet. Det är tungt att vara döende och ibland behöver man få ta till hopp som man kanske innerst inne själv vet är orealistiskt men som man behöver just då. Vården måste vara följsam för sådana önskningar. Vanja: Min mor har alldeles nyligen fått veta att hon har cancer i magsäcken. Typ 1cm tumör. 89 år och har en dålig hjärtklaff. Så hon får ingen strålning eller annat. Just nu har hon ingen smärta. Men frågan är; kan man säga något om den tid hon har kvar? Brukar det utvecklas fort, eller spridas snabbt? Peter Strang: Hej Vanja! Dessvärre kan man inte säga hur det går i det individuella fallet eftersom patienter med samma diagnos och samma storlek på ursprungstumören kan ha olika förlopp. Det man däremot kan säga med säkerhet är att hjälp med smärta och andra symtom går att få i de allra, allra flesta fall. Ruth: Min pappa har en cancer som inte går att behandla, men ha får medicin som ska ge mer tid. Jag bor långt bort från min familj och det är svårt att förstå vad det är som händer och mina föräldrar är inte så bra på att återberätta och de berättar inte allt heller för de vill inte oroa... Har man som anhörig någon slags rätt att tala med ansvarig läkare om sjukdomen? Peter Strang: Hej Ruth! Jag förstår din oro, det är alltid svårare när man inte har möjlighet att vara på plats. Om din pappa ger tillstånd så har läkaren rätt att informera dig både om sjukdomen, hur de tänker och planerar vården osv. De allra flesta som är sjuka vill att läkaren skall få prata med familjen och det brukar vara bra för alla parter. Jesper: Hej Peter! Jag undrar hur du ställer dig till den något kontroversiella forskningen om psilocybin svampars (hallucinogena svampars) effekt på välmående i samband med \"advanced-stage cancer\" http://archpsyc.jamanetwork.com/article.aspx?articleid=210962 Peter Strang: Hej Jesper! Jag har ingen egen erfarenhet av det du skriver om och jag har inte heller hunnit läsa om det så jag kan inte ge dig något bra svar. P.3A.T :p: Hej! Passiv dödshjälp är tillåtet i Sverige, men inte aktiv. Men att avstå från att ge vård(passiv hjälp) är ju också en aktiv handling, hur ser du på det? och hur ser du på detta ämne in general ? Tacktack! Peter Strang: Hej! Själv ser jag på saken på följande sätt: när kroppen är så sjuk så att den inte kan överleva, då inträder en naturlig död om man inte gör något. Många patienter har en stor livsönskan i den fasen och då kan man ibland förlänga livet en kort tid med hjälp av mediciner och andra insatser. Om patienten sedan vill avstå från dessa insatser så menar jag att det är en naturlig död, inte passiv dödshjälp, eftersom kroppen är så sjuk. Jag tycker att det är en självklar rättighet att få avsäga sig behandling som man inte längre vill ha. Hanna: Hej! Jag är lite på krigsstigen. Min mamma har långt gången myelom men låtsas som ingenting. Hela min familj låtsas som ingenting. Mamma pratar om cellgifterna som om de vore en förkylningskur, och gillar inte att dröja kvar vid ämnet cancer över huvud taget. Min syster blir arg på mig så fort jag tar upp det, alltså riktigt jävla skrikarg. Pappa hänger på mamma och låtsas som att sjukdomen bara är luft. Förstår ju såklart att alla får bearbeta på sitt eget sätt, men för mig blir det ju helt omöjligt att bearbeta eftersom de som jag skulle vilja prata med det om (främst mamma då, kanske) är som apatiska i frågan. Vad trumfar: allas rätt att hantera situationen som de vill, alternativt de positiva effekterna av en öppen diskussion kring ett svårt ämne? Peter Strang: Hej Hanna! Det händer att det blir såhär och jag förstår din stora frustration. För sjukvården handlar det i sådana fall om att stötta båda parter \"där de står\" - Din mamma verkar inte orka med just nu att ta in allvaret. Kanske vet hon precis hur det är men hon är inte redo att prata om det än. Samtidigt har sjukvården ett ansvar att stötta dig som är mycket längre i bearbetningen. På de flesta håll går det att få eget stöd, till exempel från enhetens kurator som brukar vara en bra samtalspartner även för anhöriga. Jajo: Hej - min man har lungcancer och pleuravätska som tappas regelbundet. Han får cellgifter i palliativt syfte och är ganska trött. Men vi är lyckliga övre att han med ASIH hjälp kan vara hemma med oss . Hur brukar slutet se ut ? Peter Strang: Hej Jajo! Man kan aldrig lova något till 100% i det enskilda fallet men min egen erfarenhet är att det brukar bli lugnt på slutet. När kroppen blir svårt sjuk så förbereder den sig på ett klokt sätt: man känner inte längre hunger och behöver bara små mängder mat, man känner nästan ingen törst. Psykologiskt blir omgivningen allt mindre intressant, man krymper ner sin tillvaro till de allra närmaste. De allra sista dagarna är förstås sorgliga eftersom man inte vill skiljas, men de brukar vara lugna. Vanja: Vem skriver en remiss som du skrivit om till speciell sluten vård eller palliativ vård? Peter Strang: Hej Vanja! Det gör den ansvariga läkaren (den som just nu är ansvarig för vården). Britt: Hur kan man ta reda på vad det finns för olika alternativ till vården på slutet? Sjukhus, sjukhem? Peter Strang: Hej Britt! Oftast kan man få hjälp av sin husläkare (eller distriktssköterska), av vårdguiden och av Cancerfonden om det rör cancer. DON'T FORGET ME: Hej, Jag arbetar inte med Cancer, jag arbetar med Alzheimers. Min papa är döende och han har Alzheimers. Får jag vara med här trots det? Att se någon dö och tyna bort, ens papa, fru, mamma, barn eller vän - är det svåraste livet kan ge dig. Min papa dig nästan för en månad sedan, vi gjorde ett \"genrep\", sa hejdå...satt och vakade...men när jag varit hos honom I 15 minuter (flog ner aktur från Stockholm till Skåne) då piggnade han till, nu har det gått en månad och han lever fortfarande, så döden är lurig, vi åkte berg och dal bana. Jag vill att vi lyfter och pratar med om Alzheimers också. Att vi som anhöriga inte gloms bort hela tiden. Cancer ska få ha sin plats, jag tycker verkligen det - vi ska inte tävla om uppmärksamhet. Peter Strang: Hej! Jag håller verkligen med dig! Inom den palliativa vården arbetar vi aktivt just nu för att bredda den palliativa vården så att det inte bara skall komma cancerpatienter till del, utan även patienter med till exempel svår demens, svår hjärtsvikt, KOL, ALS osv. När det gäller demens har bl.a. Stiftelsen Silviahemmet och Svenskt Demenscentrum bra råd om hur man kan stötta både patienter och närstående när det gäller slutskedet. Maria: Hej! Har läst att man kan bli \"nedsövd\" inför slutet om man har mycket ont eller mycket oro. Men också att man blir väckt med jämna mellanrum för att säga om man vill fortsätta sova? Hur är det, hur går det till när man \"sövs\" ocg hur vanligt är det? Peter Strang: Hej Maria! Det händer att man känner stor ångest och oro inför döden och ibland räcker inte samtal till. Då har man som du säger, rätt till att bli \"nedsövd\". Det handlar egentligen inte om sövning utan man kopplar vanligen en så kallad smärtpump som både innehåller smärtstillande medel och ångestlindrande medel. Man doserar precis den dos som räcker till för att man skall slippa ångesten. Vissa är helt vakna men ångestfria, andra är mest sovande (men oftast \"väckbara\" dvs det handlar inte om narkos-sövning). Moderator: Vi avslutar chatten nu. Tack till alla som medverkat. Vanja: Hur kan man nu innan slutet bli ta reda på var bäst vård är? sjukhus eller sjukhem. Fyra sjukhus har missat att min mor hade blödande magsår och cancer. Hon borde fått diagnosen reda i feb.men de kollade inte upp henne varför hon hela tiden fick så lågt blodvärde. Så nu vill jag att hon i slutet ska få den bästa vård. Peter Strang: Hej Vanja! Oftast kan Vårdguiden ge råd om bra enheter! Kristina: Hur behandlas den gamla? Vår mor som är cancersjuk och går ej att bota 90 år och klar i huvudet. Hon har sagt flera ggr ; man får en känsla att gamla är inget att satsa på. Sophögen! hur ska man få läkare och vårdpersonal till att bli bättre på att få patienten till att känna sig omhändertgagen? Som det är nu så känner min mor stor ångest för varje gång hon behöver uppsöka sjukhuset akut. jag skulle önska att läkarna inte varje gång börjar med att berätta att om hjärtat slutar slå så återupplivar de inte. Så inhumant! Samt att ta sig tid för de anhöriga. För en lugn anhörig behövs för den cancersjuke Peter Strang: Hej Kristina! Alla skall behandlas utgående från sina behov och möjligheter oavsett ålder. Tråkigt att höra att det inte fungerat så bra för din mor. Peter Strang: Tack för alla frågor! Nu avslutar vi. Jag önskar er en bra helg! ", "article_category": "other"}
{"id": 14166, "headline": "”Låt biblioteken bestämma antalet utlån av e-böcker”", "summary": "Ny affärsmodell. Lägre kostnader för biblioteken och högre ersättning för författarna. Det blir resultatet när biblioteken får fri tillgång till alla utgivna e-böcker, själva styr vad som ska lånas ut och betalar förlagen för varje utlån, skriver Inga Lundén och Mikael Petrén vid Stockholms stadsbibliotek.", "article": "E-boksläsningen ökar. Fler och fler människor i Sverige, från små barn till seniorer, upptäcker e-böcker i takt med att surfplattor och smarta telefoner blir vanligare. Det är en god nyhet i ett samhälle som ser med oro på minskad läsning och försämrad läsförmåga. Men det nya bokformatet kräver ett handslag mellan biblioteken och förlagen, på samma sätt som när folkbiblioteken en gång fick samhällsuppdraget att köpa in och förmedla tryckta böcker till befolkningen. Samma farhågor som då fanns – skulle biblioteksutlåningen hota försäljningen? – lyfts nu i ny version. Förlagen ser med fasa potentiella e-boksköpare som i stället väljer att låna boken på bibliotek. Biblioteken bekymras över att deras kostnader för e-boksutlåningen skenar i väg. Dessutom är det ofta glest i de digitala bibliotekshyllorna, då populära e-böcker sätts i karantän eller dras bort av förlagen. Nu är e-bokskartan på väg att ritas om. Stockholms stadsbibliotek har tecknat avtal, en ny affärsmodell, med Ordfront förlag och distributören Publit om fri tillgång till alla förlagets e-böcker. Avtalet, Stockholmsmodellen, är internationellt unikt och innebär att förlagets alla e-böcker får lånas ut av biblioteket direkt när de kommer ut. Biblioteket betalar förlaget för varje lån, men mindre för äldre titlar än för nyutgivna. Samma bok får lånas ut hur många gånger som helst. Eftersom den tekniska möjligheten att arbeta med urval i det digitala biblioteket ännu inte finns har vi gett låntagarna fri tillgång till alla böcker. Resultatet av avtalet visar att motsatsförhållandet mellan köpta och lånade e-böcker är överdrivet. För biblioteket är snittkostnaden per lån lägre än vid övrig utlåning av e-böcker, samtidigt som förlaget och författarna får en högre ersättning än tidigare. Allt detta dessutom utan att förlagets försäljning har påverkats negativt. Samtidigt har betydligt fler titlar än vanligt bland förlagens e-böcker lånats ut. Under en månad lånades tre fjärdedelar av alla Ordfronts titlar ut jämfört med bara en dryg tredjedel av hela e-boksutbudet. Samtidigt ser vi att förhållandet mellan försäljning och biblioteksutlåning i stort är på väg att förändras. Utlåningen har dominerat e-boksmarknaden men de senaste åren har bokbranschen börjat satsa mer medvetet på e-boken, och det ger effekt. Under 2013 har försäljningen hittills ökat med 133 procent jämfört med samma period 2012 och bokbranschens egna prognoser pekar på en fortsatt ökning. Utlåningen ökar också men i lägre takt. Dessutom, de som lånar böcker köper också böcker. En enkät med runt tusen låntagare som Stockholms stadsbibliotek låtit göra två år i rad visar att de som lånar e-böcker också vill köpa e-böcker. Det finns också läsare som ännu inte köpt svenska e-böcker eftersom utbudet varit för dåligt men som däremot köpt från utländska handlare, framför allt i England och i USA. Att försäljningen kommer att fortsätta öka i Sverige är därför inte svårt att förutse, samtidigt som biblioteken närmar sig en gräns för hur mycket resurser som kan omfördelas från tryckta böcker till e-böcker. Biblioteken behöver i stället hitta kloka sätt att – som med den tryckta boken – göra urval för att möta efterfrågan på populära titlar och samtidigt ta fram den smalare litteraturen utan att kostnaderna skenar i väg. Om ett bibliotek har i uppdrag att prioritera exempelvis barnböcker eller vill lyfta specifika titlar i en läsfrämjande satsning ska de e-böckerna kunna lånas ut generöst, medan andra titlar ska kunna begränsas mer. På så sätt kan biblioteken själva kontrollera sina kostnader för e-lån. Detta är omöjligt i dag, då en teknisk plattform för traditionellt urvalsarbete i det digitala biblioteket saknas. Sammantaget är det tydligt att det behövs ett förnyat samförstånd mellan bokbransch och bibliotek. En grundprincip är att begränsningar i e-boksutlåningen, när de måste göras, ska bygga på kvalificerat bibliotekariearbete, inte på karenstider för nya böcker och krångliga licensmodeller. Detta kräver en samlad strategi där biblioteken dels får det ansvar för urval och begränsningar som i dag ligger hos förlagen, dels de faktiska möjligheterna att ta det ansvaret. Grunden är en övergripande affärsmodell mellan bibliotek och förlag som bygger på fri tillgång för biblioteken till alla e-böcker, utan karenstider och begränsningar men med olika prisnivåer. Sedan blir det upp till varje bibliotek att jobba med urvalet. Stockholmsmodellen visar att det går att komma överens om en sådan affärsmodell. Det är dags att ta den vidare. För det krävs tre steg: • Gör Stockholmsmodellen till en Sverigemodell. Stockholms stadsbibliotek tar nu initiativ till att en övergripande sådan affärsmodell förhandlas fram mellan förlag och SKL, Sveriges kommuner och landsting, som representant för alla landets folkbibliotek. Vi hoppas och tror att våra kollegor i andra kommuner vill vara med. • Inför en nationell e-boksplattform. För att den nya affärsmodellen ska fungera behövs ett gemensamt verktyg som möjliggör för biblioteken att skapa de begränsningar som av budgetskäl är nödvändiga. Den tekniska infrastruktur för professionella urval i de digitala biblioteken som i dag saknas måste komma på plats. Uppdraget att ta fram och hantera en sådan plattform bör ligga hos Kungliga biblioteket. • Digitalisera litteraturskatten. Lika viktigt är det kulturpolitiska uppdraget att digitalisera den fantastiska flora av äldre litteratur som ännu inte finns i digital form och som inte kommer att digitaliseras av kommersiella skäl. Den svenska litteraturskatten måste bli tillgänglig även för morgondagens läsare. I denna fråga måste kulturministern agera. Sveriges läsare måste få bästa möjliga tillgång till läsning även i digitalt format. Stockholmsmodellen med Kungliga bibliotekets uppdrag och satsningen på litteraturskatten kan vara den lösning som saknats. ", "article_category": "other"}
{"id": 14189, "headline": "Tour de France med husbil", "summary": "I går presenterades sträckningen för 2014 års upplaga av världens största cykeltävling, Tour de France. Att uppleva touren är ett äventyr som gör sig bäst med husbil. Börja planera redan nu för att få en bra plats.", "article": "Cykeltävlingen Tour de France är ett av världens största idrottsevenemang som lockar miljontals åskådare. Cykelfans vallfärdar till Frankrike de tre veckor touren pågår och ett av det bästa sätten att uppleva tävlingen är att parkera i vägkanten och njuta av folkfesten. Tour de France startade 1903 för att höja upplagorna för sporttidningen L’Auto, nuvarande L’Equipe. Tävlingen har körts varje år sedan dess, med undantag för de båda världskrigen. För cyklisterna är det den största tävlingen som går att vinna. Men Tour de France är också ett av Frankrikes största skyltfönster när det gäller att torgföra landet som turistnation. Att besöka en ort som är värd för tävlingen är som att kliva rakt in i en festival. Men för den som verkligen vill förstå varför touren är en publikmagnet är det bergsetapperna som är mest intressanta. Tourens bansträckning skiljer sig från år till år, men flera av bergstopparna i Alperna och Pyrenéerna har blivit legendariska. Bland klassikerna finns Alpe d’Huez, Col de la Madeleine, Col du Télégraphe och Col du Galibier i Alperna, medan Col du Tourmalet och Col d’Aubisque är några av Pyrenéernas mytomspunna stigningar. Hit kommer de hängivna fansen dagar i förväg. I holländarnas kurva, en av de 21 serpentinsvängarna på väg till Alpe d’Huez, dukar orangeklädda fans upp med diskokulor och bergsprängare och förvandlar sluttningen nedanför skidorten till en gatufest. I bergen kommer publiken mycket tätt inpå de tävlande, ibland har cyklisterna knappt en meters svängrum omkring sig när de kämpar sig upp för stigningarna. Det var detta, att uppleva atmosfären och få komma på armslängds avstånd till världsstjärnorna, som lockade familjen Olsson att ta husbilen från hemmet utanför Henån på Orust och köra ner till Frankrike. Marcus, 41, hustrun Annelie, 37, och barnen Ebba, 16, och Alva 11, ångrar inte att de vek en vecka av husbilssemestern i Europa för att se slaget om den gula ledartröjan. – Jag har alltid drömt om att se den stora cirkusen som Tour de France är och uppleva stämningen på plats. Det är som en stor karneval, säger Marcus Olsson. Både Marcus och Annelie har själva tävlingscyklat och har ett genuint intresse för cykelsporten. Men de tycker båda två att man inte måste vara en cykelnörd för att njuta av Tour de France. – För mig som är cykelintresserad var det bästa att jag fick extrema närbilder på Chris Froome, tagna på bara några meters håll. Man kommer väldigt nära cyklisterna och det är fräckt. Men det finns hela tiden något att titta på. Folk målar hälsningar på vägen till cyklisterna. Många är utklädda. Och ett par timmar innan cyklisterna kommer, passerar publicitetskaravanen. Det är flera hundra sponsorbilar med personal som kastar ut kepsar, tröjor och reklamgrejor till publiken. Det har man ju ingen aning om när man bara följer tävlingen på tv, säger Marcus Olsson. Den som vill ta det lite lugnare och undvika den värsta trängseln kan välja en mindre stigning i början av en etapp, där är det oftast gott om plats. Men det är inte bara vägkanten på en avlägsen bergstopp som kan ge fina upplevelser. Att se starten på en etapp kan vara minst lika givande. På morgonen samlas teamen för att göra sig klara för avgång och åskådarna kan på nära håll se cyklisternas förberedelser. Det är också goda chanser till kändisspotting eftersom många forna cykelstjärnor och andra celebriteter besöker tävlingen. 2014 startar Tour de France den 5 juli i brittiska Yorkshire, närmare bestämt i Leeds. Man kör tre etapper i Storbritannien innan tävlingen återvänder till fransk mark. Staben runt tävlingen är gigantisk – hotell och vandrarhem blir snabbt fullbokade. Därför bör den som vill krydda sin julisemester med att se touren börja planera sin resa redan nu. – Det mest givande är att se en bergsetapp. Men man ska vara inställd på att det är fricamping som gäller. Det är inte alltid det finns logi, ström, vatten och toaletter, säger Marcus Olsson. Skillnaden på komfort kan vara stor. I skidorten Alpe d’Huez finns hotell, stugor, butik och restauranger medan Mont Ventoux i Provence inte har någonting. Bästa sättet att njuta av touren är därför att precis som familjen Olsson köra husbil. Man behöver inte ens äga en husbil, det är enkelt att hyra en på plats. Men det är populärt att campa i Frankrike, så därför gäller det att du bokar husbilen först innan du ordnar resten av din resa. Vanligast är att hämta och lämna husbilen på samma ort, men mot en avgift går det att hämta och lämna i olika städer. När du ska boka husbil är det vanligt med olika tilläggsförsäkringar som 24-timmars assistansservice eller självriskreducering. Planerar du att betala med ditt kredit- eller betalkort kan du spara pengar. Hos vissa banker ingår självriskreducering när man hyr bil och betalar med kort. Kontrollera vad som gäller för just ditt bankkort innan du väljer hyrfirmornas tilläggsförsäkringar. Vid bokningen kan du även göra tillval som sängkläder, campingmöbler eller gps. Husgeråd ingår, men utbudet kan variera. När du bokar görs en delbetalning, resten av summan betalas cirka en månad innan du hämtar husbilen. De flesta bolag tar också en depositionsavgift, ett belopp som reserveras tills husbilen återlämnas i oskadat skick. Har du inte städat husbilen eller glömt att tömma toalettank eller gråvatten kan det tillkomma extra avgifter när du lämnar tillbaka husbilen. Innan du är redo att köra i väg får du en genomgång av husbilen av uthyraren. Du lär dig hur man tömmer toalettanken och gråvattnet och fyller på färskvatten. Det finns gott om campingplatser och ställplatser i Frankrike där du kan tömma tankar och slänga skräp. Kör du din egen husbil, kontrollera dina försäkringar innan avresan. – Se till att du har en försäkring där ditt bolag hjälper till med service på plats om något går sönder. Vi fick problem med en packning som gjorde att husbilen läckte diesel, men tack vare vår försäkring kunde vi få hjälp av en lokal fransk mekaniker som kom upp till oss där vi stod på toppen av Alpe d’Huez, berättar Marcus Olsson. Att slå ihop husbilssemestern med att se ett par etapper av Tour de France är något familjen Olsson gärna skulle göra om. Det har gett minnen för livet. – Det blir en speciell helhet, den franska naturen, bergen och tävlingen. Men man ska nog vara lite äventyrslysten. Det gäller att planera och vara ute i god tid. Vi kom till Alpe d’Huez två dygn i förväg, ändå var det redan smockfullt med folk så vi hamnade en bit ifrån stället vi tänkt oss. Vi borde nog ha varit där en dag tidigare, säger Marcus Olsson. Tour de France Klicka här för förstoring av kartan. Det är sex toppar på Tour de France. Alpe d’Huez, Mont Ventoux, Col de la Madeleine, Col du Télégraphe och Col du Galibier är samlade i franska Alperna och Col du Tourmalet som ligger i Pyrenéerna på gränsen till Spanien. Tips till dig som vill följa Tour de France med hyrd husbil Resa hit: Lågprisbolag som Norwegian och Ryan Air flyger billigt till Frankrike. Bra att veta: Vägavgifter förekommer. På motorvägarna får du en biljett när du kör in i betalzonen, när du lämnar zonen sticker du in biljetten i en automat och betalar. Det går bra att använda både kort och kontanter. Undvik vägavgifter genom att välja mindre vägar. Frankrike har högertrafik, hastighetsgränsen för husbilar är densamma som för personbilar, 50–130 km/h. Oftast räcker det med ditt svenska körkort för att hyra husbil. Är du osäker, kontrollera körkortsreglerna på Motormännens webbplats, www.motormannen.se. Vissa gps-er går att ställa in för husbilar. Då föreslår de bara vägar där tyngre och högre fordon kan passera. Kör du i alperna eller Pyrenéerna är det viktigt att motorbromsa för att spara bromsarna på de branta vägarna. Ibland är det nödvändigt att stanna helt för att kyla ner bromsarna. Ta det lugnt och stressa inte. Här kan du hyra husbil Husbilsresor: www.husbilsresor.se Avis Car-Away: www.aviscaraway.com McRent: www.mcrent.eu Prisexempel grundavgift Firma: Avis Car-Away Modell: Husbil A1 för 2-3 personer, längd 6 meter. Pris: 1 400 euro för 7 dygn under högsäsong. 3 bra länkar Tour de France: All information om tävlingens etapper och resultat, www.letour.fr Via Michelin: Räkna ut vägavgifter för de sträckor du tänker köra, www.viamichelin.com France Passion: Hitta gratisparkering för husbilen hos franska bönder och vinodlare, www.france-passion.com 4 bra råd 1: Populära bergsetapper spärras ofta av för trafik dygnet innan cyklisterna passerar. Kom i god tid. 2: Du kan undvika köer genom att parkera en bit ifrån platsen där du vill titta på tävlingen och gå eller cykla sista biten. 3: Parkera med fronten åt rätt håll för att slippa vända när du ska lämna området. 4: Förbered dig på köer. När en etapp är över tar det mycket lång tid innan alla fordon kan lämna området. Stressa inte. ", "article_category": "other"}
{"id": 14205, "headline": "Min sjuåring ljuger och skyller ifrån sig – vad ska jag göra?", "summary": "Varför ljuger barn? Dagens frågeställare har en sjuårig dotter som ljuger mycket, och som blir arg när hon blir påkommen med det. Kommer ljugandet att fortsätta upp i tonåren? Psykolog Martin Forster kommenterar.", "article": "Fråga: Jag har märkt att min sjuåring ljuger och jag undrar varför. Hon ljuger om saker som att hon inte ätit godis trots att hon gjort det eller att hon inte sett tv trots att hon gjort det. När jag sedan konfronterar henne blir hon rosenrasande och skriker och gråter och skyller ifrån sig. Alternativt springer i väg för att slippa skäll/tillsägelse. Jag försöker prata med henne om följderna, att det blir svårt för mig att lita på henne när det gäller andra saker, men hon vill inte lyssna. Oroar mig för framtiden, om hon ljuger om simpla saker nu, hur ska det inte bli sedan när hon blir tonåring? Hjälp mig att förstå. Tacksam för svar Svar: Tack för ditt brev och dina intressanta frågor. Det kan vara svårt att hantera lögner hos barn och din oro är därför begriplig. Men kanske oroar du dig i onödan? Hur brukar barn reagera om de blir konfronterade med att olovandes ha tagit godis? De allra flesta ljuger faktiskt. Det kan låta överdrivet, men flera studier har visat att det är så. En viktigare fråga för er del är kanske hur ofta din dotter gör saker som hon inte får. Gör hon det mer än andra barn? Det är i så fall ett större bekymmer än att hon sedan väljer att ljuga om vad hon gjort. Jag kommer trots det att fokusera på själva lögnen i mitt svar, eftersom din fråga handlar om det. Även om det är normalt för barn att ljuga ibland, så blir det förstås ett problem om tillvaron i stort präglas av lögner och misstro. Frågan är hur man kan motverka det. Jag börjar med att ta upp några saker som man vet bidrar till att barn ljuger. Den allra vanligaste orsaken är att barnet vill undvika negativa konsekvenser. Man vet att barn som ofta drabbas av tillsägelser och skäll ljuger mer. Jag vet däremot inget om dig som förälder, men det kan vara värt att reflektera över ditt sätt att reagera när dottern gör något hon inte ska. Barn som ofta får skäll blir dessutom allt bättre på att ljuga med tiden. Det kan alltså uppstå en ond cirkel där föräldrarnas ansträngningar för att sätta gränser i själva verket föder fler och bättre lögner. De negativa konsekvenser ett barn försöker undvika genom att ljuga behöver förstås inte vara så påtagliga alla gånger. Ibland kan en förälder förmedla skuld genom exempelvis tystnad eller lågmäld besvikelse, vilket för vissa barn kan kännas betydligt värre än skrik och bråk. Därför måste man som förälder fundera på vad man förmedlar mellan raderna och vara lyhörd för barnets reaktioner. En annan trolig orsak till att barn ljuger är att de tar efter vuxna. Forskare har konstaterat att vuxna ljuger oftare än vad de själva kanske är medvetna om. För det mesta handlar det om vita lögner, om att inte vara helt ärlig eller öppen, men det kan vara svårt för barn att skilja mellan lögner och lögner. De kan uppfatta att det är okej att ljuga och att det är farligt att vara uppriktig. Vill man övertyga barn om att det är viktigt att tala sanning gäller det alltså att försöka föregå med gott exempel och jobba med sin egen ärlighet. Så här långt har jag diskuterat lögner i allmänhet. Jag vill gå vidare med att ta upp några konkreta saker som du kan tänka på när du upptäcker att din dotter ljuger. För det första skulle jag avråda från att fråga henne om hon gjort saker som du redan känner till att hon gjort. Om du exempelvis vet att hon har tagit godis är det bättre att du direkt konfronterar henne. För det andra är det bättre att uppmuntra ärlighet än att varna för konsekvenser av att ljuga. Om det handlar om något viktigt kan du exempelvis lugnt fråga din dotter om hon kan lova att tala sanning innan du ställer din fråga. I studier har man sett att det bidrar till att barn faktiskt oftare avstår från lögn. Om det framkommer att hon har ljugit är det som sagt viktigt att inte uttrycka för mycket ilska eller förmedla skuld. Om hon erkänner något snedsteg eller någon tidigare lögn får du tvärtom försöka visa din uppskattning. Jag vet att det här är lättare sagt än gjort. Det kan också kännas som om man låter barnet komma undan med dåliga beteenden. Är det inte viktigt att också kunna bli arg och sätta gränser när barnet gör fel? Jo, man får visa ilska och tillrättavisa barn, men problemet är om man gör det på ett sätt som trappar upp konflikterna och problemen. Och om det sker på bekostnad av att uppmuntra alternativ. Att sätta gränser handlar mycket mer om tydlighet och envishet än om att höja rösten. Till sist vill jag poängtera att den här typen av kommunikationsknep bara fungerar om man samtidigt har en god relation i övrigt. Annars bryr sig barn varken om tillsägelser eller om uppmuntran. Forskare har inte helt oväntat funnit att barn är ärligare om relationen till föräldrarna är varm och om barnet upplever möjlighet att påverka sitt liv – samtidigt som det finns rimliga gränser. Det bästa du kan göra inför tonårstiden är kanske därför att släppa fokus på lögnerna och i stället göra saker som är bra för er relation. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 14207, "headline": "Thailand lockar många julfirare", "summary": "Många lediga dagar gör att svenskarna reser bort över jul och nyår. Åtta av tio resor hos charterbolagen är redan bokade.", "article": "Resebranschen har haft julrusch sedan länge. Hos charterbolagen är redan åtta av tio jul- och nyårsresor bokade. Trycket på resor är ännu större i år än förra året som hade rekordmånga bokningar. Gemensamt för båda åren är att man inte behöver ta ut många semesterdagar för att få en lång semester eftersom helgdagarna ligger maximalt bra för arbetstagarna. – Förra årets jul var bra, men årets helgdagar är ännu bättre för den som vill få en lång och sammanhängande ledighet, säger Kajsa Moström, informationschef på Apollo. Hos Apollo har närmare 10 procent fler bokat resor än samma tid förra året. För Fritidsresor och Ving ligger ökningen på 5 procent. – Det är framförallt långresorna som ökar mest, det vill säga Thailand och Karibien, säger Magdalena Öhrn, informationschef på Ving. En tydlig trend är att trycket på regionala flygplatser är hårt. – Resenärerna prioriterar resmål från sin lokala flygplats, främst för att slippa extra övernattningar, krångliga anknytningar och onödiga restider, säger Bassam el Mattar, Fritidsresors Sverigechef. Främst är det sol- och bad som lockar. Enligt en undersökning som resebyrån Ticket låtit göra åker 54 procent bort för att få sol och värme, 46 procent för att få kvalitetstid med sin familj eller partner och 23 procent reser utomlands för att de vill bort från den tråkiga vardagen. För den som vill komma i väg över helgerna men ännu inte bokat en resa ökar chanserna om man kan vara flexibel när det gäller såväl avresedagar, som resmål och reslängd. Fotnot: Man kunde ge flera svar i Tickets undersökning, därför blir det mer än hundra procent. ", "article_category": "other"}
{"id": 14212, "headline": "”S-målet kräver djärva tag på arbetsmarknaden”", "summary": "Reformer krävs. Om Socialdemokraterna menar allvar med sitt mål att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i Europa år 2020 så krävs en halv miljon nya jobb. Då måste partiet vara berett till radikala grepp – som avreglerad arbetsmarknad, konkurrensutsatt arbetsförmedling och sänkta skatter, skriver representanter för Svenskt Näringsliv.", "article": "Arbetslösheten i Sverige ligger på en historiskt hög nivå. Socialdemokraterna har i sin skuggbudget som mål att Sverige ska uppnå den lägsta arbetslösheten i EU 2020. Det är bra med tydlighet, men det är också viktigt att vara realistisk med vad som krävs för att uppnå ett så ambitiöst mål. Det land inom EU som för närvarande har lägst arbetslöshet är Österrike med en nivå på 4,7 procent. För att Socialdemokraternas mål ska uppfyllas krävs därför att arbetslösheten sjunker med över tre procentenheter. Totalt måste över en halv miljon nya jobb skapas för att målet ska nås. Till detta kommer ett nödvändigt uppsving i investeringarna för att de nya jobben ska kunna komma till stånd. Dessutom måste arbetsmarknaden fås att fungera bättre än i dag. Är det orealistiskt? Nej, inte nödvändigtvis, men det är alldeles klart att det krävs långtgående politiska och näringslivsvänliga reformer för att en så stor sysselsättningsexpansion ska kunna äga rum i vårt land. En mekanisk beräkning visar att skillnaden mellan en arbetslöshet på 8 procent och en på 4,7 procent motsvarar 170.000 nya jobb. Men det krävs fler jobb än så. En lägre arbetslöshet gör det erfarenhetsmässigt mer attraktivt för fler att söka jobb, vilket innebär att sysselsättningen måste öka mer för att möta ett ökat arbetskraftsdeltagande. Totalt handlar det därför om drygt 250.000 nya jobb som måste till. Men inte heller detta räcker. I en realistisk kalkyl måste man även ta med den demografiska utvecklingen. SCB prognosticerar en relativt stor befolkningsökning fram till 2020. Det krävs därför ytterligare drygt 300.000 nya jobb bara för att hålla jämna steg med den demografiska utvecklingen. Totalt krävs det med andra ord att sysselsättningen ökar med drygt en halv miljon nya jobb fram till 2020 för att Socialdemokraternas mål ska nås om att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten inom EU. Jobb kan inte skapas ur tomma intet. Det måste finnas något att arbeta med. Enligt våra beräkningar skulle 500.000 nya jobb kräva ytterligare investeringar av näringslivet i storleksordningen 400–600 miljarder kronor. Att skapa en halv miljon nya jobb är en stor uppgift som förutsätter omfattande åtgärder. Svenskt Näringsliv föreslog 2004 införande av förvärvsavdrag för att stimulera arbetsmarknaden och skapa drivkrafter att gå från bidrag till jobb. Alliansregeringen har realiserat detta genom jobbskatteavdraget, som enligt Konjunkturinstitutet har skapat 90.000 jobb. Jobbskatteavdraget på 70 miljarder kronor, tillsammans med andra skattesänkningar är exempel på omfattande åtgärder. Uppenbarligen är den rödgröna oppositionen inte vänner av just jobbskatteavdraget. Men alla borde vara överens om att betydande resultat i jobbskapandet kräver långtgående åtgärder. Reformer som i både pengatermer och sin strukturutvecklande förmåga är tillräckligt omfattande och som gör att företag vill anställa. Både Konjunkturinstitutet och OECD bedömer att jämviktsarbetslösheten ligger på drygt 7 procent. När arbetslösheten sjunker under denna nivå uppstår obalanser i ekonomin. Vill man inte förlita sig på en tillfällig konjunkturuppgång utan även på lång sikt klara arbetslöshetsmålet så måste jämviktsarbetslösheten minskas. Ett flertal studier har identifierat arbetsmarknadsregleringen i Sverige som ett hinder för anställning. Världsbankens index för kostnaderna att driva företag rankar Sverige på 117:e plats av 183 länder avseende reglering av anställning. Detta kan jämföras med en 9:e plats för Danmark. Samtidigt visar studier att en striktare arbetsmarknadsreglering minskar förutsättningarna för jobbskapande. Den negativa effekten av arbetsmarknadsreglering är särskilt stor för snabbväxande företag. Det är med andra ord inte möjligt att långsiktigt få ned arbetslösheten till under fem procent utan att genomföra strukturreformer som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt och några sådana förslag verkar inte ligga i korten. Det krävs nu ett samlat grepp och en seriös plan från Socialdemokraterna om man menar allvar med sitt mål. Det fungerar inte med högre marginalskatter, höjda arbetsgivaravgifter eller ytterligare en statlig investeringsfond, utan en sådan plan kräver djärvare tag: 1. En avreglering av arbetsmarknaden som minskar risktagandet för företagare som vill anställa. Trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas för att främja integrationen. 2. Matchningen på arbetsmarknaden behöver förbättras genom att arbetsförmedlingens monopol bryts upp. 3. Skattesystemet behöver göras internationellt konkurrenskraftigt. Bland annat är det nödvändigt att världens högsta marginalskatter sänks så att arbete, företagande och utbildning stimuleras. 4. Kapitalbeskattningen måste tas ner för att göra det mer lönsamt att investera i produktiv verksamhet. Samtidigt som risken för att vi får en lånefinansierad fastighetsbubbla minskar. 5. Energifrågan kräver en lösning så att vi vet att vi kommer att ha tillgång till såväl kärnkraft som vattenkraft också i framtiden. 6. De resurser som staten lägger på forskning och utbildning måste bli mer näringslivsinriktade. 7. Regelförenklingsarbetet behöver skalas upp. För att arbetslöshetsmålet ska uppnås är det dessutom nödvändigt att man undviker alla betydande felsteg som kan skada ekonomin och jobben. Det finns inte utrymme för en strategi där man tar två steg framåt och ett bakåt. Alla steg måste gå i rätt riktning om man ska lyckas få ner arbetslösheten. Särskilt Miljöpartiets förslag får ses som högst reella alternativ att räkna med efter valet. Det handlar bland annat om en ny lastbilsskatt, en flygskatt, höjd skatt på kärnkraft och vattenkraft, samt därutöver en höjd dieselskatt med en hel krona. Det här förslagsbatteriet hotar att allvarligt skada näringslivet. Hur ställer sig Socialdemokraterna till de här förslagen? Hur är det tänkt att de ska leda till lägre arbetslöshet? Att sätta upp ett djärvt mål förtjänar respekt. Men för att målet ska kunna nås krävs en ekonomisk politik i en helt annan viktklass än den som hittills har presenterats av oppositionen. ", "article_category": "other"}
{"id": 14216, "headline": "Ett liv i harmoni med starka färger", "summary": "Nyansrikedom. För över fyrtio år sedan grundade hon Designers Guild. Men Tricia Guild , aktuell med boken ”Färgliv”, var bara fyra år när hon upptäckte hur starkt intryck färger gjorde på henne.", "article": "Försättsbladet och kanterna till Tricia Guilds nya bok ”Färgliv” har en klar och skarp grön färg, som när solens strålar strilar genom späda blad om våren. En omedelbar färg, ljuvlig i naturen, men inte helt enkel i inredningen. Tänker jag. Men den brittiska färg- och mönsterikonen har målat hela sin hall i huset i Notting Hill i just denna färg. – Det känns inspirerande varje dag att stiga in i den där starka, gröna färgen, och det har det gjort i 15 år nu. Den ääär helt enkelt våren, säger Tricia Guild. Varje människa har sin egen färgkänsla, menar hon, det handlar bara om att finna den. Själv har hon inte bytt färg på väggarna hemma på många år. – Jag har vita tak och neutrala golv, jag experimenterar hellre med textilier. Varje rum är som en målarduk, jag kan variera utan att köpa nytt hela tiden. Man blir inte trött på saker man tycker om. Tricia Guild grundade Designers Guild för 43 år sedan. Engelsmännen tog snabbt till sig av hennes färg- och mönsterglädje och ett tiotal år senare var företaget stort även på den internationella marknaden. Hon har haft sina passionerade följare genom åren, inte minst i Skandinavien, men det har också funnits många som förhållit sig avvaktande till hennes färgexplosioner och blommande mönster. Det är brittiskt och feminint, men alls inte på det bleka Laura Ashley-viset. Genom åren har hon gett ut ett femtontal böcker, perfekta kaffebordsböcker, som gigantiska inredningsmagasin att låta sig inspireras av, om och om igen. I den senaste, ”Färgliv” från bokförlaget Max Ström, finns alla färger med, inte minst grå, svarta och vita. Kapitlen har namn som svart, grafit, blyerts, grått, sot, skiffer och stenkol. Eller vitt, alabaster, krita och ecru. Men också kobolt, lapis, förgätmigej, sjögrönt, chartreuse, morgonrodnad, körsbärsblom, akleja, pensé med mera. Poetiska namn som lockar fram färgbilder. – Färger är väldigt vitaliserande, även i mjuka nyanser. I den här boken har jag försökt täcka alla toner. Jag vill visa bredden i det jag gör. Och indelningen i färgkapitel kan hjälpa läsarna att se vad de själva tycker om, ifall de inte är så säkra i sin färgkänsla, säger Tricia Guild. Svart är också en färg, betonar hon. Liksom vitt. Själv älskar hon kombinationen svart och vitt. – Men jag älskar även grått. Jag vill inte använda kontraster och starka färger enbart. Jag vill bli stimulerad, men främst leva i en harmonisk atmosfär, säger Tricia Guild. Även om hon har två konstutbildningar i bagaget så har hennes färgval alltid varit intuitiva. Hon reagerar omedelbart inför en viss nyans eller vissa färgkombinationer. ”Deras förmåga att slå an en ton hos mig eller få mitt hjärta att slå lite fortare är den enda vetenskap jag förlitar mig på”, skriver hon i boken. Kommer du ihåg hur gammal du var när du blev varse att färger gjorde ett starkt intryck på dig? – Ja, jag var ungefär fyra år. Jag och min morfar arbetade i träd- gården, vi älskade trädgården båda två. Och där, en dag, upplevde jag den distinkta färgen och doften av blåregn vid verandan. Det var en stark och underbar upplevelse. Redan som barn var hon väldigt noga med hur det såg ut omkring henne, berättar hon. Hennes föräldrar var moderna, de månade om sitt hem, målade ofta om och modern sydde ständigt på något. – Jag hade en lysande grön tapet, jag kommer ihåg den så väl. Jag var tokig i balett, och mina föräldrar lät förstora upp en svartvit affisch av en Degas-målning, som täckte en hel vägg i mitt rum, säger Tricia Guild. Att engelsmännen tog till sig hennes textilier direkt tror hon beror på att de har en historia av blommig chintz och att blanda olika slags mönster. Men varför går det hem i det blonda Skandinavien? – Ni har er tradition av det gustavianska blekt grå, och ni har era fantastiska allmogeränder. Och mina färger och mönster ansluter sig fint till det. Med dina drygt 40 års erfarenhet, hur har inredningstrenderna förändrats under den tiden? – Människor är mycket mer intresserade av sina hem, och av att dekorera sina hem, än när jag började. Det tror jag hänger ihop med att världen utanför har blivit så mycket tuffare och att man behöver hämta positiv energi någonstans. – Men öppenheten för mönster och färger har säkerligen också att göra med att människor reser mycket mer. De ser olika miljöer och atmosfärer i olika länder och blir mer nyfikna. Och de vill gärna ta med sig den inspirationen hem, säger Tricia Guild. Tricia Guild • Tricia Guild var endast 22 år gammal när hon startade sitt företag Designers Guild 1970. Samtidigt öppnade hon butik och showroom på Kings Road i London. • Det var under 90-talet som Designers Guild blev en storindustri med Tricia Guilds bror Simon Jeffreys som vd. I dag exporterar företaget till över 60 länder. • Tricia Guild har fått en mängd priser och flera kungliga utmärkelser. Det mest prestigefyllda, OBE, (Order of the British Empire) fick hon av drottning Elizabeth 2008. ", "article_category": "other"}
{"id": 14224, "headline": "”Sverige har inte råd att slösa bort kompetens”", "summary": "Inför partiledardebatten. Bara hälften av Sveriges utrikesfödda akademiker har jobb på sin utbildningsnivå, och för nyanlända är vägen till ett arbete ofta lång. Som ett led i arbetet för att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 föreslår vi ett kompetens- och matchningsprogram i fyra steg, skriver Mikael Damberg (S).", "article": "På onsdag är det partiledardebatt i riksdagen. Skillnaderna mellan de politiska alternativen är tydliga. Regeringspartierna med Moderaterna i spetsen prioriterar nu ett femte jobbskatteavdrag och lägre skatt för dem som tjänar mest – i ett läge då arbetslösheten ligger på skyhöga 8 procent och skolresultaten försämras år för år. Jag tror att det är fel prioritering för Sverige. Vi socialdemokrater har satt upp ett ambitiöst mål. Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Det är en målsättning som förpliktigar och som kräver det yttersta av oss. Därför ska vi också vända på varenda sten och ta vara på varje möjlighet till fler jobb. Det är vårt fokus nu och i valrörelsen. Det kommer att vara väldigt tydligt för svenska folket vad som är Socialdemokraternas prioritering. Ska vi knäcka arbetslösheten måste vi jobba på två fronter: Sverige måste ha fler jobb och fler som jobbar. Fler jobb skapas av Sveriges företagare. Därför vill vi socialdemokrater se till att underlätta för näringslivet så att företagen kan expandera och anställa fler. Vi har under det senaste året lagt en lång rad förslag som gynnar Sveriges företagare: enklare vägar för export, stärkt tillgång till riskkapital och slopat ansvar för andra sjuklöneveckan för bara att nämna några. Vi kommer att fortsätta utveckla vår näringspolitik för att stärka det svenska näringslivet. Men Sverige behöver också fler som jobbar. Trots en hög arbetslöshet har många företag svårt att hitta folk med rätt kompetens. Det finns ett växande matchningsproblem på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv uppger att deras företag misslyckas med var femte rekrytering. I Sverige sitter vi på en underutnyttjad resurs. I vårt land bor akademiker från hela världen som är utbildade till ingenjörer, läkare, lärare och andra kvalificerade yrken. Drygt 270 000 av Sveriges akademiker är födda i ett annat land. Bara hälften av dem arbetar i yrken som motsvarar deras utbildningsnivå. Det är ett stort slöseri med kompetens. I dag tar det allt för lång tid nyanlända akademiker att få ett jobb som kräver högskoleutbildning. Det duger inte. Vi vill snabba på den här processen. Allt annat är slöseri med tid, med resurser och med människors kompetens. Utbildning är färskvara – det vet vi. Därför behöver vi agera skyndsamt. På flera håll i Sverige pågår lyckade projekt som syftar till att snabbare få ut nyanlända akademiker i jobb som motsvarar deras utbildning. I Södertälje tog man tidigt initiativ till ett samarbete med Arbetsförmedlingen som i dag kallas ”nationell matchning” och som har gett goda resultat. På flera universitetsorter arbetar man enligt en modell som kallas ”korta vägen” som också kan redovisa goda resultat. Dessa lokala initiativ är bra. Men vi skulle få ut så mycket mer om det fanns ett sammanhållet, nationellt och permanent finansierat system som snabbt vägleder nyanlända akademiker till ett passande jobb. I stort sett handlar det om en process i fyra steg: Information. Direkt när man kommer till Sverige ska man få konkret och korrekt information om vägen in på svensk arbetsmarknad och denna ska samlas på ett och samma ställe. Relevanta organisationer och myndigheter måste bidra med information om hur nyanlända akademiker snabbt kan etablera sig på arbetsmarknaden. I dag är det en enda stor röra. Eftersom så många myndigheter och organisationer är inblandade men inte samordnade, är hela processen oöverblickbar. Validering och bedömning. Riksrevisionen har uppmärksammat att bara 50 procent av de utlandsfödda akademikerna har fått sin utbildning bedömd av svensk myndighet. Som nyanländ akademiker är det viktigt att snabbt få intyg på vad ens högskole- eller universitetsutbildning från hemlandet motsvarar i Sverige. Men det räcker oftast inte. Utöver en validering av de teoretiska kunskaperna visar erfarenheter att ett framgångskoncept är att nyanlända får sin yrkeskunnighet bedömd av en arbetsgivare. I dag åligger det Arbetsförmedlingen att föreslå och se till att en sådan ”yrkeskompetensbedömning” äger rum – något som tyvärr alltför sällan sker. Kompletterande kurser. Det är inte alltid som en examen från ett annat land direkt motsvarar en svensk utbildning. Det som krävs är då en kortare – eller längre – komplettering som gör att utbildningen från hemlandet blir gångbar även i Sverige. Tillgången till kompletterande utbildningar på universitet och högskolor är inte tillfredsställande. Utbudet måste ses över och utökas. Bättre matchning. Helt naturligt saknar utrikes födda akademiker ofta ett upparbetat kontaktnät. Det måste göras mer för att matcha utrikes födda akademiker med rätt jobb. Jobben finns heller inte alltid där man bor för tillfället. Då är det viktigt att matchningen fungerar över hela landet. Man kanske behöver flytta för att få ett jobb som passar. När det gäller att matcha arbetsgivare med arbetstagare kan det ske genom olika mentorsprogram eller praktikplatser. Det sker på många håll, och ofta i facklig regi. Detta bör uppmuntras och spridas till fler branscher men också finnas med som en del i Arbetsförmedlingens uppdrag. Som nyanländ akademiker till Sverige har du en minst sagt snårig väg att ta dig fram på innan du är etablerad på arbetsmarknaden. Det ska inte vara så att dina chanser till ett jobb hänger på om du bor i ”rätt” kommun eller råkar få ta del av ett välfungerande projekt. Vi föreslår därför ett sammanhållet, nationellt och permanent finansierat system där myndigheter och organisationer samverkar för en bättre process där nyanlända akademiker snabbare får ett jobb som motsvarar deras utbildning. Låt oss lära av det som faktiskt fungerar i en del kommuner och regioner. I Västra Götalandsregionen har man lyckats få ner genomsnittstiden det tar för en nyanländ akademiker att få ett jobb som motsvarar hans eller hennes utbildning rejält. Låt oss ta det bästa från de lokala initiativen, kvalitetssäkra och skala upp till en nationell nivå. Ska vi klara välfärden i framtiden behöver fler jobba. Sverige har allt att vinna på att varje människas talanger och kunskaper tas till vara. Inte minst när många arbetsgivare har svårt att hitta personal med rätt utbildning. Sverige har inte råd att slösa bort kompetens. ", "article_category": "other"}
{"id": 14235, "headline": "Förlorad i språkets skog", "summary": "Att svenskan gjort sig så rar i min vardag har fått mig att förstå att den är det enda språk jag någorlunda behärskar. Skulle jag tveka om vilket språk som är mitt så ger mig kroppen genast besked.", "article": "Nästan hela livet har jag bott utomlands och varit tvungen att använda andra språk än mitt eget. Svenskan har tigit, gjort sig ohörbar eller osynlig. Fastän mitt modersmål har den blivit till ett främmande språk. Hos mig ligger svenskan i malpåse. Komiskt kanske, men också tragiskt, eftersom att skriva svenska är mitt jobb och vad jag under alla år livnärt mig på. Det språk som bokstavligen håller mig vid liv förfogar jag över endast medelst handen (när jag skriver) eller ögat (när jag läser). I örat sällan och i munnen nästan aldrig. I öra och mun har tyskan sedan länge förträngt svenskan. Också mina ögon är långt mer vana vid tyska än vid mitt eget språk. Att svenskan gjort sig så rar i min vardag har paradoxalt nog fått mig att förstå att den är det enda språk jag någorlunda behärskar. En handfull andra kan jag hyggligt förstå och använda; jag har till och med dagar då ett annat språk flyter på bra, då jag får beröm (egentligen en bekräftelse på att språket ifråga inte är mitt) och tror mig om att på det kunna skriva mer än brev och läsa Racine eller Shakespeare i original. Men det är en villfarelse. Försöker jag skriva något anspråksfullt på vad som inte är mitt modersmål är det som att dansa en strikt fastlagd menuett till de metalliskt knäppande tonerna från en speldosa. Det främmande språket, inte jag, för. Det använder sig av mig, inte tvärtom. Skulle jag tveka om vilket språk som är mitt så ger mig kroppen genast besked. Ty alla språk utom svenskan tröttar i längden ut mig: de tvingar mig att i huvudet noga formulera vad som ska hamna i mun eller på papper, tvingar mig att leta efter ord och vändningar, ofta för att demonstrera att jag inte har tillgång till dem. Till sist tappar jag koncentrationen och går vilse. Över autopilot förfogar jag bara på svenska. Men en förrädisk. Ty tyskan, detta snarlika (släkten är alltid värst) och mycket större språk, är som ett gungfly under min så sällan praktiserade svenska. Vad jag tror är svenska därför ofta vad som välvilligt skulle kunna gälla som en ålderstigen, stelbent och blodfattig avkomma, uppfriskad med germanismer. Ännu värre är att den är oprecis och bara på ett ungefär säger vad jag vill säga. Årtionden utomlands har gjort mig språkkänslig på ett ängsligt och konservativt sätt. Med den magra svenska som står mig till buds föreställer jag mig varje förändring av modersmålet som försämring. Den som dagligen är omgiven av det kan kanske umgås lättsamt och frikostigt med dialekter, moden eller de mutationer av svenska som hör hemma i invandrarnas förorter. Inte jag. Jag måste slå vakt om det lilla jag har. Ändå kan också jag uppskatta vad som är kul, begåvat och ibland till och med förbättring. Men det hjälper inte. Vad som för den som vilar tryggt i sin svenska kan framstå som en av flera möjligheter, ett prisma som bryter världen annorlunda, därför som ett berikande av tillvaron, framstår för mig som mardröm: i namn av originalitet och befriande fräckhet slås världen sönder och blir till autistiska fragment eller vaga förmodanden. Men det är en lyx jag inte har råd med. Med misstänksamhet uppfattar jag den svenska modernismens språkexperiment i Gunnar Björlings efterföljd. Med hjälp av sina kalhyggen öppnar han visserligen gläntor och luckor i det svenska språket, förvandlar det till ett glest, rent landskap medan den som hugger ner vill lugna oss genom att hävda att vi kommer att se klarare och att här snart växer nytt, annorlunda och bättre än förr. Den som tycker om att ströva bland nu till stubbar förvandlad skog kommer inte att sakna skogen. Men den som hade bara just denna enda och ingen annan skog kommer att känna sig förlorad. Märkligt att så många av dessa experiment ägt rum just i det svenska Finland. Eller rör det sig om den kulturella djärvhet som uppstår vid gränser, i utmarker? Ändå tror jag mig förstå svenskarna där bättre än rikssvenskarna, långt mer obönhörligt än jag dagligen utsatta för ett större språk som de väl oftast behärskar utan att känna sig hemma i. Jag kan ju alltid flytta “hem”. Fast vart skulle de flytta? Och ändå kan kanske deras egen språkgemenskap verka stor nog att invagga dem i falsk trygghet. Dock förefaller mig den rikssvenska ännu falskare. Denna obekymrade flock på inte ens tio miljoner! I sin språkliga aningslöshet djupt oroande, fast inte utan de godtrognas charm i sin oskuld. Men Historien lär oss att små språk och folk dör ut och försvinner. Inte alla verkar ha förstått det. Frågar man (riks-) svensken är ärans och hjältarnas språk evigt; åtminstone kan han sällan föreställa sig något annat. Men en sådan brist på fantasi eller historisk kunskap är farlig och den som varje dag anstränger sig för att hålla sin svenska vid liv vet bättre. Dessutom att språk är en effektivare strategi för överlevnad än köttbullar, midsommarstänger eller ombudsmän. Almqvist trodde att blott Sverige svenska krusbär har. Han hade fel. Krusbär finns litet här och där. Men det sällan hörda och sällan talade språk Almqvist slog in sina bär i finns bara i Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 14246, "headline": "Chatta om minnet", "summary": "Hur långt tillbaka kan man egentligen minnas? Varför kan två personer ha helt olika minnen av samma händelse, och varför minns vissa bättre än andra i samma ålder? Hjärnforskaren Pontus Wasling har svarat på läsarnas frågor.", "article": "dn.se: Välkomna! Vi kör igång chatten nu. teh_pwnerer: Är ett minne av ett minne ett riktigt minne? D.v.s. att man genom åren påminnt sig själv om minnet, t.ex. via bilder eller berättelser från andra. Pontus Wasling: När vi tänker på våra minnen, eller berättar dem för andra, så är det en berättelse som ändrar sig lite från gång till gång. Till slut är det mest av allt berättelsen vi kommer ihåg och som vi återberättar. I de flesta familjer finns det berättelser om upplevelser och händelser som är återkommande och som bildar en \"familjemytologi\". De som handlar om vår egen barndom är blandningar av egna minnen och vad vi hört av våra föräldrar. När vi är små har vi svårt att komma ihåg källan till ett minne, om det är vår egen upplevelse eller om vi hört det från någon annan. Därför är många av våra starkaste barndomsminnen till stor del lån från våra föräldrar. gus: Vad är det vanligaste tidigaste minne? Pontus Wasling: Våra allra första minnen brukar vi ha i 3-4 årsåldern. Ibland tidigare, men före två års ålder kan vi omöjligt ha minnen. Hjärnan är inte tillräcklig väl utvecklad för det. I våra tidigaste minnen är det oftast den känslomässiga kärnan som starkast finns kvar, medan detaljerna ofta vittrat bort. Därför handlar minnena om när vi upplevt något starkt känsloladdat, som när vi blivit rädda eller väldigt glada för något. Torsten : Mitt antagligen första minne hänger ihop med smak. Jag är hemma hos min morfar - jag minns situationen men inte honom, han dog samma år som jag fyllde fyra - och jag äter kokt ägg. Äggskeden smakar så där metalliskt, och min undran är om smakminnen är starkare än andra minnen? Pontus Wasling: Smakminnena är våra mest magiska minnen. Av alla sinnen som utvecklats är smakminnet det mest ursprungliga. Lite prosaiskt kan man säga att det är ett sinne som känner av kemiska molekyler i luften (doftsinnet) eller i munhålan (smaksinnet). Hos alla andra sinnen kopplas signalerna om via ett ställe i hjärnan som heter thalamus och bearbetas i den bakre delen av hjärnan. Doftsinnet har i stället direktkoppling till den del av hjärnan som är viktig för vårt känsloliv, det limbiska systemet. Därför kan en doft slunga oss decennier tillbaka i tiden och framkalla minnen med en klarhet som inga andra sinnen förmår. Per: Jag har ett enormt gott ansiktsminne men svårt att komma ihåg andra saker tex fakta eller namn. Går det att få lika bra fakta minne som jag har ansiktsminne? Pontus Wasling: Den del av hjärnan som känner igen ansikten sitter i höger tinninglob. Fakta eller namn är språkliga och funktionen finns i vänster hjärnhalva, där språkcentrum finns. Olika minnen lagras alltså på olika ställen i hjärnan och hur bra vi lagrar skiljer sig mellan personer. Det finns genetiska orsaker till att minnas ansikten (och säkerligen andra saker) dåligt. En studie visar att några procent av oss har ärvt en sämre förmåga att komma ihåg ansikten. Anders: Hej Pontus, en vän påstår att minnen från en tidig ålder oftast handlar om efterkonstruktioner som man konstruerat med hjälp av det man t.ex. fått berättat eller sett på fotografier. Jag tror mig ha minnen från när jag var ca. två år. Jag minns t.ex. mattan på trappstegen i det hus vi bodde i fram tills jag var två och ett halvt. Är det möjligt att det är mina egna minnen? Hälsningar, Anders Pontus Wasling: Som jag skrev ovan kommer de flesta minnen vid 3-4 års ålder, men det är möjligt att man kan komma ihåg någonting ännu tidigare. Men annars har din vän rätt, många av våra tidiga (och senare!) minnen är efterkonstruktioner. Kjell: Att man sätter så stor tillit till vittnen i en rättegång tex. är ju lite underligt,samt frågan om vad som är sanning/en sanning,( vems sanning, din sanning,min sanning) med tanke på hur människans minne fungerar, fråga en vittnespsykolog,eller med utgångs pkt. ifrån all den forskning eller tester som har gjorts och som man har filmat, där det visar sig att det kanske är max 1 av 15 vars minne ligger nära något som skulle kunna likna en sanningen, av vad som faktiskt hände, när man spelar upp filmen.Eller den klassiska \" såg du apan\" Pontus Wasling: Du har helt rätt. En av de forskare som betytt mest för att omvärdera vittnespsykologin är Elizabeth Loftus, som gjort en hel del intressanta studier som bl a visar hur vi kan få inplanterade minnen. Det finns även studier som visar att de mest övertygade vittnena inte är de mest tillförlitliga. Det finns också många exempel på människor som suttit fängslade på vittnesmål som inte stämt. ninjo: Min dotter kunde komma ihåg saker från när hon var spädbarn och har kunnat innan 3 års ålder återge detaljer om färger och figurer. Likaså kan jag om jag börjar tala om barndom komma på detaljer och dofter, smaker, upplevelser och känslor. Detta är ovanligt har jag förstått men det konstiga är att under skoltiden var jag trög och kunde inte memorera inför prov och läxor men kan idag i vissa sammanhang rabbla upp fakta från ingenstans typ onödigt men åh så intressant, detta förstår jag mig inte på. Ligger all denna information latent och triggas av sociala möten och samtal? Pontus Wasling: Barn som är under tre år kommer ihåg saker, men ofta glömmer de senare vad de upplevt. Det kallas spädbarnsamnesi och var känt redan på 1800-talet. Troligtvis beror det på att de delar av hjärnan som är viktiga för inlärning (hippocampus) inte är färdigutvecklade förrän senare. Delar av vår hjärna slutar inte utvecklas förrän i trettioårsåldern. Det man har lätt kommer ihåg är just \"onödiga kunskaper\". Det beror på att vi sällan tänker på dem. När de lagrats in och väl fastnat kommer de att sitta länge. Minnen som vi ofta återkallar och använder löper större risk att glömmas. Det beror på att de ofta behöver förändras då vi ständigt får nya kunskaper. Ellen: Kan man träna upp sitt minne för t.ex. siffror eller ansikten? Eller är ett sådant minne något som man antingen har eller inte? Pontus Wasling: Mycket är nog medfött. Jag har t ex väldigt svårt att komma ihåg sångtexter, medan andra lär sig hundratals sånger utan ansträngning. Det bästa knepet är att låna minnesmästarnas metoder, även om de kan vara lite krångliga. De \"översätter\" siffror och annat som hjärnan är dålig på att komma ihåg, till bilder. Man sätter ihop bilderna till mentala kortfilmer och laddar dem gärna med komik, känslor och erotik. Man gör med andra ord om tråkiga data till berättelser. Det är hjärnan bra på att komma ihåg. Memento: Hej, jag var med i en bilolycka för några månader sedan och drabbades av Amnesi (inget fungerade närminne). På grund av smällen kunde jag alltså inte lagra någon information i närminnet i runt 2 veckor efter olyckan. Detta tillstånd var något (enligt min sambo) läkarna förklarade innerligt för mig vad det innebar etc..det är ju bara det att jag kommer ju inte ihåg vad de sa! Vad hände med mitt minne? Några tips på minnesträning för en trött gammal hjärna som min? Pontus Wasling: Det är vanligt att man får dåligt minne i en period efter en rejäl hjärnskakning. Nervceller är stötkänsliga och slutar signalera under en period efter att de \"stötts till\". Särskilt känslig är den del av hjärnan som kallas hippocampus och som är inkörsporten för alla minnen av typen \"jag-vet-att-minnen\", som jag kallar dem i min bok. Det handlar om minnen av händelser och fakta. Om hippocampus fungerar dåligt kan inga minnen slutlagras i hjärnbarken. Därför lagrades troligtvis ingenting in av nya minnen under de två veckorna och det finns inte så mycket hopp att något ska komma tillbaka. All form av mental träning är bra, men dessutom är allt som är bra för kroppen också bra för hjärnan. Mnemonic: Stämmer det verkligen att \"vem som helst\" kan öva upp sitt minne genom minnestekniker så att man t.e.x. kan minnas alla korten i en kortlek och deras ordning genom att observera korten i några minuter? Pontus Wasling: Absolut! Jag var på Minnes-SM för två veckor sedan och träffade både de två personer med bäst minnen i hela världen, liksom en fjortonårig tjej som hade börjat med minnestekniker sedan någon månad tillbaka. Alla kan lära sig, men som med allting annat krävs det mycket träning för att nå världstoppen. För att klara prov och tentor bättre krävs det bara några veckors träning. Förundrad: Jag har sett en konsert på TV, där pianisten Garric Ohlsson spelar Chopins båda pianokonserter plus en mazurka utantill. I denna musik forsar tonerna fram mest hela tiden. Hur är det möjligt att komma ihåg så mycket musik? Håller evolutionen på att skapa ”övermänniskan”, som en sådan här pianist är ett exempel på? Det som den mänskliga hjärnan primärt borde ha talang för är väl att hitta mat och en partner. Pontus Wasling: När man kan lära sig spela musik utantill har man suttit vid sitt piano i många timmar. Professionella konsertmusiker har enligt den svenske psykologen K. Anders Eriksson, som är verksam i Florida, redan nått upp i 10 000 timmars träning när de är kring 18 år. Det handlar om en typ av minnen som kallas procedurminnen. Ibland kallas de muskelminnen. De är tysta minnen och det krävs mycket gnetande för att nå perfektion. Men det är ingenting nytt eller magiskt, utan den här typen av minnen är de äldsta i evolutionen. Vi använder samma typ av minnen när vi ska cykla, köra bil och t o m när vi får en känsla för vilket väder det ska bli. De flesta av oss sitter bara inte den nödvändiga tiden för att uppnå mästerskapsnivå. Damen : Hej! Om man har traumatiska minnen som etsas sig fast som påverkat en tex dödsfall,uppslitande skilsmässa hur gör man för att glömma? Finns det några konkreta knep att ta till? Kan man någonsin glömma helt? Pontus Wasling: Starka känslor är minnets starkaste klister. Därför kan de sätta sig så envist, antingen det är positiva eller negativa känslor. Men vi kan förändra våra minnen genom att tänka på dem och när vi talar om dem. Då kan vi omtolka upplevelser och se dem i ett annat ljus. Just det verkar hända i psykoterapi, då man ju talar om sina upplevelser och minnen. Det här är något som hjärnan ständigt gör och något som är viktigt för att vi ska må bättre. Ali : Hej Pontus, Jag har de senaste veckorna läst väldigt mycket samtidigt som jag har tränat (crosstrainer, löpband) och upplever att jag minns allt jag har läst mycket bättre (detta trots massa oljud runtom i gymmet). Det är inte heller första gången jag gör detta och det har även funkat för tentaplugg osv. Blir inlärningen bättre under fysisk aktivitet? Vad kan det bero på? Pontus Wasling: Bra fråga! Det kan finnas flera olika förklaringar till det. Fysisk aktivitet ger bättre minne och fler synaptiska kopplingar mellan nervceller i hippocampus, som är viktig för inlärning. Även om det nog kräver längre tid för att utvecklas är det en förklaring. Exakt vad som ligger bakom det är lite oklart, men så kallade neurotrofiska faktorer är nog viktiga. Stresshormon utsöndras också vid träning och de är viktiga för minnet, men bara i lagom dos. Både för lite och för mycket stress försämrar minnet. Lena: Tror du att man inom snar framtid kommer att kunna översätta minnet och flytt det till ett annat lagringsmedia typ usb-minne.? Pontus Wasling: Foton, ljudinspelningar och liknande kan naturligtvis digitaliseras och de finns de som sysselsätter sig med de i olika grad. \"Livsloggarna\" gör det mycket och alla som använder sociala medier gör det, mer eller mindre. Men att flytta minnen som finns lagrade i kopplingarna mellan nervceller till hårddiskar tror jag inte går. De är så fundamentalt olika uppbyggda. Emma: Min sambo som är 26 år kan i princip inte minnas någonting före det att han är 6 år gammal. Jag tycker att det är väldigt märkligt och har själv en hel del minnen från när jag var 3-5 år. Är det vanligt att man inte minns någonting alls före 6-års ålder? Pontus Wasling: Ja, de flesta av oss kommer som mest ihåg bara ett fåtal händelser före 6 års ålder. Så din sambo är helt normal! Jimmy: Finns allting kvar därinne? Jag kan ibland helt plötsligt minnas den mest obetydliga detalj från min barndom. Och om den detaljen fanns där, kan då inte allt finnas i minnet? Pontus Wasling: Det mesta verkar tyvärr försvinna, det kan man se i tester. De finns också de som skrivit detaljerade dagböcker för att testa hur mycket de minns. Det visar också att vi glömmer en hel del. Frågan om vi egentligen minns allt, bara vi har rätt trigger för att väcka upp minnet, är gammal. Men att vi har minnen som vi inte tänkt på i årtionden är helt klart och då krävs det oftast något för att väcka minnet, t ex en doft. Det verkar vara just de minnen vi sällan tänker på som finns kvar. Mattias Dahl: Varför glömmer jag namn, men har lätt för att komma ihåg hur låtar jag hörde för länge sedan går? Det kan ju vara människor jag gillar och låtar jag ogillar? : ) Pontus Wasling: Hej Mattias! Vi är i genomsnitt ganska dåliga på att komma ihåg namn, precis som siffror eller annat som är abstrakt. Musik är känslomässigt laddat och njutbart, det är ju därför vi lyssnar på den. Och just det gör att vi kan minnas musik särskilt bra. Det är också två olika former av minnen. Medan namn är språkliga minnen (jag kallar dem \"jag-vet-att-minnen\") är musik ett \"jag-vet-hur-minne\". Det tar några genomlyssningar innan vi lärt in en låt, men sedan kan den sitta för alltid, ungefär som cykling. Göte: Hur mycket kan minnet manipuleras? Kan man transplantera in minnen hos folk? Jag frågar därför att jag för att antal år sedan var på en konsert på en pub tillsammans med en kvinna. Situationen var lite speciell därför att jag hade förväntat mig en annan artist med samma namn, så det gjorde att jag la det på minnet och har berättat om det i min bekantskapskrets. Nu är det så en annan kvinna än den jag var på konserten med hävdar med betämdhet att hon var med. Detta med en sån ihärdighet att till och med jag börjar tvivla. Men bägge kan inte ha rätt. Hur kan detta komma sig? Pontus Wasling: Minnet kan manipuleras - på gott och ont. Jag hörde en liknande historia som utspelade sig i New York. En kvinna såg hur Jaqueline Kennedy stod på andra sidan gatan vinkade till henne. Hon vinkade tillbaka, men upptäckte snart att Jaqueline vinkade på en taxi. Kvinnans make var också med och kunde i detalj beskriva vad Jaqueline hade på sig för några kläder. Det var bara det att maken bevisligen inte hade varit med. Maken hade alltså \"lånat\" minnet av sin fru, men var ändå säker på att ha upplevt alltihop själv. Troligvis har någon av er lånat minnet från den andre. :-) Tanten : Du skriver att man omöjligt kan ha minnen tidigare än från två års ålder. Eftersom mina tidigaste minnen är äldre än så, så håller jag inte med dig. De är visserligen inte mycket äldre men de kan tidsbestämmas pga de yttre omständigheterna. De kan beskrivas som ordlösa minnesfragment från mycket låg höjd. Och det allra tidigaste är när jag var ute med min pappa och storebror och slet mig och sprang iväg med gåselen hängande efter mig. Jag tror som du förstår att ordlösa minnen är fullt möjliga från mycket tidig ålder. För övrigt har jag otaliga minnen från förskoleåldern. Pontus Wasling: Man kan möjligtvis ha enstaka minnen från tiden före 3 års ålder, men om de verkligen är ens egna är ofta svårt att säga. Vårt minne är bräckligt och även i vuxen ålder består de av ett sammelsurium av egna upplevda händelser, efterkonstruktioner, tolkningar, andras berättelser och foton. Trots att det är så är känslan vara stark av att helheten av minnet är mitt eget. Martin: Vad kan man göra för att minnas vad man läst? Jag älskar att läsa faktaböcker och essäer, men i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig boken har jag glömt nästan allt som stod i den, hur intressant jag än tyckte att den var medan jag läste. Det känns så bortkastat att inte kunna komma ihåg det man lär sig. Pontus Wasling: Jag lider av samma problem! Det enda sättet för mig är att arbeta med det jag läser, antingen jag pratar med någon annan om det, skriver om det eller reflekterar för mig själv. Bäst minns man om man kan koppla det man läser till egna erfarenheter (det är därför exempel är så starka för att skapa förståelse för ett fenomen eller liknande). Man kan också använda minnestekniker, där man \"översätter\" det man läst till bilder och berättelser. dn.se: Tack till alla som medverkat i denna chatt. Vi avslutar chatten nu. sara: Hur skiljer du på exekutiv funktion, arbetsminne och minne? Pontus Wasling: Arbetsminnet är samma sak som nuet. Det är där erfarenheten av vad som pågår finns och den rymmer inte mycket, bara motsvarande siffrorna i ett telefonnummer. Det som finns där kan sedan lagras i långtidsminnet. Exekutiva funktioner handlar om att ta beslut genom att väga det som finns i arbetsminnet med det vi tidigare upplevt (långtidsminnet). ", "article_category": "other"}
{"id": 14255, "headline": "”Vad kan jag göra för att hjälpa min dotter att skaffa vänner?”", "summary": "I grundskolan fungerade det bra för dottern med kompisar. Men i gymnasiet har det blivit svårare. Hennes mamma tror att hon ”väljer bort” för många och därför missar chansen att hitta en bra kompis. Psykolog Martin Forster ger råd.", "article": "Fråga: Jag är orolig för min dotter som går på gymnasiet. De senaste veckorna har hon varit hemma praktiskt taget jämt med mig och min man – hennes pappa. Under grundskolan tillhörde min dotter ett kompisgäng med tjejer som gjorde precis allt ihop. De känner varandra oerhört väl, på gott och ont. När så min dotter skulle börja gymnasiet var hon otroligt sugen på nya kontakter. Trots det var hon väldigt trygg den här perioden och hade mycket kul tillsammans med sina vänner. Dag ett på gymnasiet fick hon några kompisar och allt verkade frid och fröjd. Det tog dock inte lång tid innan min dotter inte längre blev inbjuden till att umgås utanför skolan. Jag tror att min dotter egentligen är väldigt ledsen över detta, men hon har ändå valt att fortsätta att vara med dem i skolan. På fritiden umgicks hon under denna period ibland med sitt gamla kompisgäng – framför allt med en av tjejerna. Det pågick tills den tjejen ”gjorde slut” med motiveringen att min dotter tar för mycket energi och hon inte vill umgås med någon som blir ledsen när hon inte kan ses. Min dotter har verkligen stått denna tjej nära och jag tror inte att hon känner samma närhet med någon annan. Häromveckan berättade min dotter vad som hade hänt och det blev mycket tårar. Jag har valt att ligga lågt, i den bemärkelsen att jag inte har klandrat hennes bästa väninna och istället fokuserat på att vara mycket med min dotter. Även om jag självklart håller på min dotter, så är det omöjligt att veta exakt vad som har hänt och börjar de umgås igen vill jag inte att hon skall känna att jag har sagt för mycket. Min dotter är på många sätt en otroligt bra person. Hon är oerhört lojal, generös och snäll – så vitt jag kan se är hon en väldigt bra vän. Den negativa sida jag kan se är hon är väldigt emotionell, vilket avspeglar sig på mycket. Hon ställer ganska höga krav både på sig själv och på sin omgivning. Jag kan alltså tänka mig att hon har blivit väldigt ledsen på kompisar som inte har velat ses och visat det. Det jag egentligen är mest orolig för är sättet hon väljer vänner på. Hon är väldigt bestämd med vem hon vill vara med och jag tycker att hon ibland gör dåliga val. Som kompisar i skolan som tycker att andra i klassen är ”töntiga”, vilket jag tror har lett till att min dotter har valt bort att försöka knyta kontakt med dem. Jag tycker inte att hon låter människor få en chans. På grund av valet att vara med de ”coola” tjejerna i klassen har hon kanske missat chansen att träffa någon verkligt bra kompis. Jag har tidigare försökt att förklara för henne att det mest blir jobbigt att umgås med människor som känner sig överlägsna en själv, i stället för att det skulle spilla över på en själv, får man dåligt självförtroende … Det kanske inte går att göra så mycket i nuläget, men jag önskar verkligen att min dotter kan se ett mönster och lära sig något av det. Jag tror också att hennes känslighet förstärks när hon känner sig osäker och jag kan förstå att omgivningen tycker att det är jobbigt när hon blir ledsen. Vad kan jag göra för att stötta min dotter och vilka råd bör jag ge henne? En rådvill mamma Svar: Jag förstår att du är bekymrad över detta. Frågan är vad en förälder kan göra när ens barn saknar vänner och gemenskap. Hur mycket inflytande har man egentligen över snart vuxna barns liv? Jag tycker att det låter som om du gör det som trots allt står i en förälders makt: Du verkar bry dig om och lyssna på din dotter. Att hon anförtror sig till dig tyder på att du är ett bra stöd. Har hon själv pratat om möjliga förklaringar till kamratsvårigheterna? Fråga annars vad hon själv tror är orsaken till att det har gått snett. Man kan grovt sett tänka sig tre möjliga svar. För det första kan hon uppleva att det är hennes fel. Givetvis är det bra att reflektera över sitt eget beteende i relationer, men mer om det senare. För det andra kan hon lägga större delen av skulden på kamraterna. Till sist skulle hon kunna tänka att det inte direkt är någons fel – hon och kamraterna passade helt enkelt inte så bra ihop. Den sistnämnda förklaringen tror jag skulle vara mest till hjälp för henne. Med den inställningen till relationer har man bäst förutsättningar att träffa kamrater och fördjupa vänskap. Givetvis kan du inte säga åt henne vad hon ska tycka. Lyssna och låt henne reflektera, men ge din åsikt när hon öppnar för det. Om din dotter kan se att relationer till stor del handlar om att hitta någon som passar är det lättare att uppmuntra henne att fortsätta leta. Ett allmänt gott råd till människor som söker vänskaps- eller kärleksrelationer är nämligen detta: Slå inte knut på dig själv för att passa in. Fortsätt i stället att leta efter sammanhang och personer som kan uppskatta dig för den du är. I slutet av ditt brev uttrycker du precis detta. Jag tycker att det är klokt, och jag skulle försöka lägga krut på att peppa dottern att söka upp nya eller nygamla sammanhang. Det kan till exempel handla om att ta kontakt med bekanta som ännu inte är vänner, om fritidsaktiviteter eller om att bli delaktig i aktiviteter inom skolan. Risken är att man blir hurtfrisk i sådana samtal, så det gäller att vara lyhörd och försöka fånga initiativ som hon själv är beredd att ta. Ovanstående råd är det mest grundläggande för att skaffa vänner, men det finns flera möjliga hinder för att det ska leda någon vart. För det första kanske din dotter varken vill eller vågar ta initiativ till nya kontakter, med tanke på hennes erfarenheter. Om hon uttrycker farhågor och känner sig missmodig är det nödvändigt att försöka sänka kraven. Hjälp henne att hitta en lagom stor utmaning, ett första litet steg mot något nytt sammanhang eller en ny aktivitet. Försök inte övertyga henne om att det kommer att gå bra eller att hon kommer att lära känna någon. Hjälp henne bara med de konkreta svårigheter och hinder hon ser för att komma igång. För det andra kan det finnas en risk att hon upprepar vissa beteenden som gör det svårt att fördjupa en vänskap. Du skriver till exempel om hennes eventuellt överdrivna reaktioner när någon inte vill ses. Det kanske blir en ond cirkel där hennes tidigare erfarenheter av att vara avvisad leder till att hon blir överdrivet angelägen om att komma nära någon vän, vilket i sin tur leder till att hon blir avvisad igen. Ett sätt att komma in på detta ämne kan vara att passa på när din dotter tar upp någon händelse som gjort henne ledsen. Fråga henne om hon hade velat göra något annorlunda i fall hon kunde backa bandet. Hjälp henne att hitta någon konkret förändring hon skulle kunna göra. Att lyckas med det blir också lättare ju fler sammanhang och kontakter hon har. Ett tredje hinder för att skaffa vänner i nya sammanhang kan vara att hon satsar på fel häst. Hon kanske söker vänner som ger status snarare än dem som hon kan uppleva en sann gemenskap med. En möjlig fortsättning på era samtal om detta kan vara att prata om hennes värderingar kring vänskap i allmänhet. Prata om de vänner och bekanta hon har eller har haft. Vad var det hon uppskattade hos den tidigare nära vännen? Vilka andra har hon trivts med? Varför? Den här typen av samtal leder förstås inte till att barn och unga genast formar nya och sunda värderingar. Det är notoriskt svårt och ofta kontraproduktivt att tala om för andra vad de ska tycka och tänka. Därför gör man bäst i att ligga lågt med sina egna värderingar och mest ställa ärliga frågor och vara ett bollplank. Din dotter är också i en ålder när man formas som person och det kan ta tid att komma underfund med exempelvis vilka slags människor man egentligen trivs med. Ytterst är det frågor man själv måste finna svaren på, men det blir nog lite lättare om man har en mamma som kan lyssna och förstå. Martin fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 14257, "headline": "”1,7 miljoner svenskar gynnas av höjd brytpunkt”", "summary": "Kvällens partiledardebatt. Oppositionen säger nej till höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. Vårt förslag om en höjd gräns skulle gynna så många som 1,7 miljoner vuxna. På söndag kväll kommer skiljelinjen i svensk politik att bli tydlig, skriver alliansens partiledare inför debatten i SVT.", "article": "På söndag kväll möter vi de olika oppositionspartierna i en debatt om vilket Sverige vi vill leva i. Våra fyra partier har de senaste sju åren tillsammans tagit ansvar för att göra Sverige till ett bättre land för alla. Vi vill fortsätta bygga Sverige starkt. När svenska folket nästa höst väljer vilken väg som Sverige ska ta kommer det att stå mellan alliansens politik för jobb, välfärd och ett Sverige som håller ihop och en splittrad opposition utan andra idéer än att höja skatterna för att än en gång bygga ut bidragssystemen. Vi har lagt fram vår budget för 2014, med tydliga framtidsförslag och åtgärder för drygt 24 miljarder kronor för att förbättra för jobb och tillväxt. När fler jobbar är vi fler som tar ansvar och bidrar till att stärka välfärden. När fler jobbar växer vår gemensamma ekonomi. När fler jobbar finner fler sin plats i vardagen. Jobben är den viktigaste frågan för Sverige. Därför vill vi ge 4,5 miljoner inkomsttagare mer kvar av lönen genom ett förstärkt jobbskatteavdrag. Det ger ett viktigt stöd till hushållen i ett svagt konjunkturläge där omvärlden fortsatt tynger utvecklingen. Vi vill fortsätta sänka skatten för pensionärer. Vi vill höja gränsen, den så kallade brytpunkten, för när man behöver betala statlig inkomstskatt, vilket ger över en miljon människor mer kvar av lönen. Men indirekt berörs ännu fler. I dag kan vi presentera nya beräkningar som visar att så många som 1,7 miljoner vuxna gynnas av en höjd brytpunkt. Detta eftersom en högre disponibel inkomst påverkar fler personer i hushållet än den som får sänkt skatt. Vi vill också ge bättre förutsättningar för fler att få jobb, bland annat genom lärlingsutbildningar och genom att ge lägre kostnader för företag som anställer yngre. Vi vill stärka kunskaperna i skolan med en stor satsning på läsning, mer matematik och ytterligare steg i karriärtjänsterna för yrkesskickliga lärare, så att alla elever ska få en bra utbildning och likvärdiga chanser när de går ut i vuxenlivet. Vi vill skydda klimatet och fasa ut farliga gifter i vardagen. Vi vill förbättra förutsättningarna för företagande, genom fortsatt sänkta kostnader och mindre regelkrångel. Vi vill ytterligare höja kvaliteten i sjukvården och omsorgen och ha fler platser på hälso- och sjukvårdsutbildningar. Vi vill öka stödet till de ekonomiskt mest utsatta. Det är nu dags att visa var skiljelinjen går i svensk politik. Det finns tydliga skillnader mellan oss fyra partier och S, V, MP och SD. Den skiljelinjen går i synen på en ekonomi i balans, ordning och reda i landets finanser, en vilja och förmåga att sätta jobben först och en förmåga att samtidigt se och satsa på välfärden. Sedan 2006 har vi satsat ungefär 30 miljarder på välfärdens kärna. Detta har vi gjort medan den allvarligaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet drabbat västvärlden. Även Sverige har påverkats, men tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik har vi klarat krisen bättre än de flesta andra. Vi har minskat utanförskapet och ökat sysselsättningen – i dag är det 200 000 fler sysselsatta än 2006. Vi har ökat resurserna till skolan, sjukvården och äldreomsorgen, satsat på att få fler unga i arbete och utökat antalet platser i högskolan. Samtidigt har Sverige bland de starkaste offentliga finanserna i EU och BNP har utvecklats väl. Sverige ligger i den absoluta toppen i till exempel Gender equality index, FN:s världslyckarapport, Global creativity index, UNDP:s Human development index, Environmental performance index och Röda Korsets Mothers’ index rank. Nu senast utsågs vi av Help age international till världens bästa land att åldras i. Allt detta går på tvärs mot den falska och negativa Sverigebild som oppositionen försöker måla upp. I kvällens debatt kommer det synas tydligt att skiljelinjen i svensk politik handlar om satsningar på jobb eller satsningar på bidrag. Största delen av Socialdemokraternas budgetförslag handlar om att bygga ut bidragssystemen och arbetsmarknadspolitiken. De vill ersätta jobb med olika platser i offentliga program. De vill lägga tung börda på hushåll och företag genom skattehöjningar på 30 miljarder kronor. En sådan politik slår ut jobben och underminerar välfärden. Det borde de veta, för de har provat det förut. En dålig idé blir inte bättre för att man återanvänder den. De rödgröna partiernas politik skulle leda till samma sak nu som när de satt i regeringsställning för åtta år sedan; fler människor som trycks ut i sjukförsäkringssystemet i stället för att få hjälp tillbaka till arbetslivet. Resurser slösas bort – såväl mänskliga som ekonomiska. Vi har redan facit av rödgrön politik. Vi vill inte att den prövas igen. I sitt budgetförslag säger Socialdemokraterna nej till det förstärkta jobbskatteavdraget. De lovar samtidigt att inte riva upp det när det är infört. Detta betyder att de använder 12 miljarder kronor som de egentligen inte har. Det är inte seriöst. Samtidigt har de ingen egen politik för fler jobb. De vill i stället göra det kraftigt dyrare att anställa unga och höja såväl restaurangmomsen som skatter på företag. Utöver osäkerheten i den egna politiken kvarstår osäkerheten i regeringsfrågan. Socialdemokraterna vägrar fortfarande säga med vem de skulle vilja regera om de fick chansen. Är det med Miljöpartiet, vars budgetförslag skulle innebära ett dråpslag för landsbygden? Med kraftigt höjd bensinskatt på 70 öre litern och införande av en lastbilsskatt som ska beskatta avstånd – inte utsläpp, får människor svårare att bo och arbeta på landsbygden eftersom det blir väsentligt dyrare med transporter för såväl privatpersoner som företag. Miljöpartiet vill dessutom höja skatten för alla som tjänar över 40 000 kronor i månaden. Hur går det ihop med Socialdemokraternas löfte om att inte röra skattesänkningar på månadslöner upp till 60 000 kronor? Eller vill de samarbeta med Vänsterpartiet, som vill höja skatten för alla som tjänar mer än 30 000 kronor i månaden, och som dessutom kraftigt vill begränsa valfriheten i skolan och välfärden? De vill höja fastighetsskatten, bolagsskatten, arvsskatten och försämra rot- och rutavdragen. Vänsterpartiets totala skattechock handlar om 75 miljarder kronor. Det enda som är säkert med en röst på Socialdemokraterna i nästa val är att det är osäkert vad – och vilka – man egentligen röstar på. Vi i alliansen tycker att väljarna förtjänar bättre än så. Vi är tydliga med vilken väg vi tror är bäst för Sverige. I kväll kommer vi att fortsätta argumentera för en politik för fler företag och jobb, mer kunskap, bättre välfärd och ett Sverige som håller ihop. ", "article_category": "other"}
{"id": 14280, "headline": "”De våldtagnas lidande får inte vara förgäves”", "summary": "Läkaren Denis Mukwege och hans kolleger har behandlat över 40 000 kvinnor som skadats av brutala våldtäkter. Starka krafter ogillar hans arbete, och efter ett mordförsök förra året tvingades han fly. Men nu är han tillbaka på sitt sjukhus i östra Kongo.", "article": "Tidigt en kväll för nästan ett år sedan bromsade Denis Mukwege in utanför sitt hem i östra Kongo nära grannlandet Rwanda. Plötsligt trängde sig fem män in i bilen. De tvingade honom att köra fram till huset och en av dem drog bryskt ut honom på gården. Då förstod han att det inte handlade om en vanlig bilstöld – utan om hans långa kamp för att kvinnor i hemlandet ska slippa rädslan för att bli våldtagna. En annan av männen lyfte sitt automatgevär och Denis Mukwege trodde att han skulle dö. Då kom plötsligt Joseph, familjens allt-i-allo, rusande runt husknuten. Mannen med geväret vände sig om och avlossade tre skott i snabb följd. Då svimmade Denis Mukwege och när han vaknade upp var männen borta – men Joseph hade avlidit av sina skador. Som chefskirurg på Panzi hospital i östra Kongo har Denis Mukwege tillsammans med sina kolleger behandlat runt 40 000 våldtagna kvinnor. Många av dem har kommit med svåra skador i underlivet och har kunnat räddas i absolut sista sekunden. Personalen har genom åren fått stor kunskap i gynekologi och om hur kvinnor bör tas om hand efter en våldtäkt. Förutom fysiska och psykiska men efter de sexuella övergreppen blir kvinnorna ofta stigmatiserade i hela samhället. Denis Mukwege har blivit en känd förkämpe för denna utsatta grupp, både i Kongo och internationellt. Han har talat inför FN:s generalförsamling och i förra veckan tilldelades han Right livelihood award, populärt kallat det alternativa Nobelpriset, som årligen delas ut i Stockholm. Men många i hemlandet ogillar att han blivit en talesperson för krigets offer och han har hotats till livet flera gånger. Denis Mukwege är född 1955. Hans föräldrar var protestanter i en omgivning där de flesta kristna tillhörde den katolska kyrkan. Föräldrarna inspirerade Denis med sitt engagemang för utsatta människor och sin medkänsla för alla oavsett religiös tillhörighet. Hans pappa arbetade som predikant och dog för tre år sedan, mamman lever fortfarande. När DN får tag på Denis Mukwege befinner han sig på resa och besvarar våra frågor via e-post. Han berättar att en förklaring till att han blev läkare går att hitta tidigt i hans liv. – När jag var ung följde jag med min pappa när han besökte sjuka människor. Under uppväxten mötte jag ofta lidande och inom mig växte en allt starkare önskan att hjälpa ömtåliga och utsatta personer. Efter läkarstudierna i grannlandet Burundi började Denis Mukwege arbeta på ett kristet sjukhus i östra Kongo. Där blev han chockad över att så många kongolesiska kvinnor dog under graviditeten eller i samband med förlossningen. – Vid den tiden kunde jag dock inte föreställa mig vad som låg framför mig, berättar han. Efter att ha kompletterat sina medicinska kunskaper i bland annat gynekologi i Paris återvände Denis till östra Kongo. Han öppnade senare en kvinnoklinik i ett enkelt tält där han bland annat utförde kejsarsnitt. Samtidigt pågick en väpnad konflikt i området med åtta länder inblandade. Den första kvinnan som kom till kliniken var inte i behov av ett kejsarsnitt – i stället led hon av allvarliga skador i underlivet efter att ha våldtagits. – Jag trodde att det handlade om en tillfällig händelse, men det visade sig att sådana skador skulle bli en del i mitt dagliga liv, och så är det fortfarande. Ständigt upptäckte Denis allt värre hemskheter – och nya tekniker för att tortera och våldta kvinnor. Behovet av hjälp ökade så snabbt att kliniken som han startat hade svårt att erbjuda vård till alla som kom dit. – Jag hade inget annat val än att försöka lyssna på skriken från alla offer och göra allt i min makt för att minska deras smärtor. Det var egentligen inte något val utan en moralisk förpliktelse. I dag är Denis Mukwege chef för Panzi hospital, ett sjukhus som han startade 1999 och som rönt stor uppmärksamhet för behandlingsmetoder för kvinnor som skadats svårt i underlivet efter en brutal våldtäkt. Tidigt märkte Mukwege att ett extremt grymt sexuellt våld blev allt vanligare i östra Kongo. Han mötte kvinnor vars vagina och ändtarm var söndertrasade av knivar, grenar, flaskor och andra vassa föremål. Ibland kom kvinnor som blivit våldtagna tillbaka efter nya sexuella övergrepp, där det inte fanns någon möjlighet att reparera deras underliv på nytt. En kvinna, 26 år gammal, kom till sjukhuset med förlamade händer och fötter. Hon hade varit fånge hos en milisgrupp som hållit henne bunden vid ett träd, med armarna utsträckta och benen isär. I tre veckor blev hon utsatt för övergrepp flera gånger om dagen. Repen om handlederna och vristerna var så hårt åtdragna att de trängt in i köttet och skurit av nervbanorna – vilket lett till förlamningen. Varför sker det så många våldtäkter i Kongo? – Vådtäkter är inte något nytt fenomen i konflikter, och är inte något som utmärker situationen i just Kongo. Under andra världskriget och senare i Bosnien, Libyen, Colombia och Liberia finns rapporter om massvåldtäkter. Den enda skillnaden är det internationella samfundets reaktion. I dessa konflikter har omvärlden reagerat och försökt förhindra mänskliga tragedier. – I Kongo har sexuellt våld och våldtäkter förekommit de senaste tjugo åren. Men ingen försöker på allvar utrota plågandet. En del spekulerar om att det finns kulturella förklaringar till våldtäkterna här i landet, men jag vill framhålla att orsaken inte är kulturell, den är snarare kopplad till krig. Vad händer med förövarna? – De förblir ostraffade. Efter våldtäkterna får de som tidigare var med i beväpnade grupper tjänster inom armén eller i regeringen utan att någon gång ha blivit konfronterade rättsligt för vad de gjort. Det är nödvändigt att avväpna de stridande parterna, men lika viktigt är att ”demobilisera” och förändra soldaternas hjärna. Lämnas de åt sitt öde kommer de att fortsätta att våldta, menar Denis Mukwege. – De kom med i milisgrupperna som pojksoldater och hjärntvättades till att våldta, döda och plundra. Du har mött många offer för brutalt våld? Hur känner du inför förövarna. Kan du känna hat? – Hat? Nej. Ofta känner jag mig sorgsen när jag möter dessa hemskheter och frågar mig om männen som våldtagit vet vilka konsekvenser deras handlingar för med sig. Kanske skulle de förstå om de fick se kvinnornas skador och vilka operationer som behövs för att åtgärda dessa. Kanske skulle de då känna dåligt samvete och ångra sig. – Det handlar inte om hat och hämnd, men det är viktigt för både förövarna och samhället att de skyldiga får stå till svars för sina handlingar. Det är enda sättet för att undvika en upprepning och för att överföra en kultur av icke-våld till kommande generationer. Genom åren har Denis Mukwege utsatts för många hot och även flera attacker. Försöket att döda honom den 25 oktober i fjol fick honom att lämna Kongo tillsammans med sin familj. Men efter vädjanden från personalen och patienterna återvände han tidigare i år till Panzisjukhuset. Av säkerhetsskäl bor han nu på sjukhuset omgiven av livvakter och andra personer som skyddar hans liv. – Jag har försökt hantera hotbilden eftersom det jag försvarar är rätt. Personligen accepterar jag att ta risker för andras skull, eftersom många människor är utsatta för dagliga risker för min skull. Med det här sagt, det är sant att hoten blivit verklighet. Min vakt blev dödad, mina barn har tagits som gisslan och en av mina assistenter blev bortrövad och torterad. Detta upprör mig, ger mig ännu mer styrka och ökar beslutsamheten att kämpa. Allt detta lidande och umbäranden får inte vara förgäves. Denis Mukwege hoppas att allt blod och allt elände som hans kolleger och hans familj uthärdar en dag ska leda till en verklig frihet för kongolesiska kvinnor. – Jag tvingar ingen att stå vid min sida, inte ens min familj. Några personer har lämnat mig på grund av rädsla och jag respekterar deras beslut, samtidigt som jag tackar dem som stannat kvar. Fotnot. Jakob von Uexkull är en svensk-tysk författare, filatelist och tidigare medlem av Europa-parlamentet som grundade Right livelihood-priset 1980. Målsättningen är att ”hedra och stödja dem som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför”. Denis Mukwege Född: Född 1 mars 1955 i Bukavu, Kongo. Yrke: Är chefskirurg, specialiserad på gynekologi. Familj: Hustru och fem barn. Gör: Arbetar vid Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo-Kinshasa. Sjukhuset har byggts upp med stöd av Pingstmissionen, Läkarmissionen och Sida. Bor: Omgiven av livvakter på sjukhusområdet efter att ha hotats. Bakgrund: Tilldelades 2008 års FN-pris för mänskliga rättigheter och Olof Palmepriset. Utsågs 2010 till hedersdoktor vid medicinska fakulteten vid Umeå universitet. Aktuell: Tilldelades Right livelihood award i förra veckan. Den nyutkomna boken ”Denis Mukwege – en levnadsberättelse” av Berthil Åkerlund (Weyler förlag) skildrar hans liv och tankar. Kongo-Kinshasa Kriget i Kongo-Kinshasa i östra Afrika har pågått i 16 år och krävt över sex miljoner människors liv. Kriget är ett av världens mest okända. Ett av dess mest fruktansvärda vapen är våldtäkter. Landet har stora fyndigheter av guld, diamanter och tenn. Här finns åttio procent av världens tillgångar på coltan, ett ämne som används i mobiltelefoner och datorer. Rebellgrupper och den kongolesiska armén terroriserar civila. I kaoset efter att byar och samhällen attackeras sker en omfattande plundring av naturresurserna, vilket ger enorma intäkter till krigsherrar samt regionala och globala aktörer. ", "article_category": "other"}
{"id": 14294, "headline": "”Datorspel gav mig mer än skolböckerna”", "summary": "Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, och i gymnasiet har gapet ökat. Max Donatello, 23 år, skolkade i gymnasiet och spelade i stället datorspel. Nu har han startat ett företag i Argentina och är kritisk mot att skolan inte tar till vara varje elevs unika intressen.", "article": "Pojkar har svårare att hänga med i skolan än flickor. Det talas om en ”slackergeneration” där datorspel och kompisar är viktigare än att plugga och få bra betyg. Max Donatello, i dag 23 år, bråkade mycket i grundskolan och skolkade sig igenom gymnasiet – för två år sedan var han med om att starta ett företag som gör bearnaisesås i Argentina. Max började tidigt spela avancerade datorspel. Han fick kontakt med folk över hela världen på engelska och blev snabbt ganska duktig. Han blev också bra på att lösa matematiska problem och på att tänka taktiskt. – Men i skolan var det ingen som fångade upp mitt intresse. Jag sågs som en av de där ”slöa” killarna, fast jag inte var det. Jag valde att spela datorspel för att det gav mig mer än skolböckerna, säger Max. I grundskolan beskriver han sig som en ”bråkstake” som hela tiden snackade med kompisen i bänken bredvid och kastade papperstussar i klassrummet. I gymnasiet skolkade han mer och mer. Och det var på håret att han fick ut sitt slutbetyg. I många år har skillnaden mellan flickors och pojkars slutbetyg ökat i grundskolan. Färre pojkar har också varit behöriga att söka till gymnasiet. Nu visar färsk statistik från Skolverket att de pojkar som slutade nian i våras ökade sitt genomsnittliga meritvärde mer än flickorna. Om det handlar om ett trendbrott är dock högst osäkert. Flickor har fortfarande betydligt bättre grundskolebetyg i genomsnitt än pojkar. Max Donatello, som nyligen tog sin mormors mors efternamn, är inte förvånad. Han gick visserligen i en waldorfskola som lägger stor vikt vid eget skapande och kreativitet. Men även där var ganska mycket styrt efter lärarnas lite inskränkta uppfattningar, tycker han. – Pojkars intresse för datorer tas inte till vara på rätt sätt i den svenska skolan. Länge sågs datorer som ”leksaker” och även om de i dag finns på de flesta skolor så utnyttjas inte möjligheterna på rätt sätt. Alla lärare måste mer se till varje elevs speciella intressen. I dag ska alla lära sig på exakt samma sätt och kunskaperna mätas med hjälp av nationella prov som bara visar en liten del av vad man kan. – Det jag lärde mig när jag satt framför datorn och kommunicerade med folk från alla möjliga håll och i olika åldrar kom aldrig med i mina betyg – frånsett kanske i engelskan. En tid efter att Max slutat skolan tyckte hans mamma att han borde skaffa ett jobb och betala hyra för att kunna bo kvar hemma – eller också fick han ordna en egen bostad. Han lyckades få tag i en lägenhet i tredje hand och via kontakter få jobb på ett call-center-företag som sålde försäkringar. – Det blev min chans att bevisa att jag var vuxen och att jag kunde klara ett ”riktigt” jobb. Jag arbetade cirka tvåhundrafemtio timmar i månaden och blev den bästa säljaren i min kategori. Jag såg inte ned på säljjobbet utan vaknade varje morgon med en tanke om att jag skulle bli bättre än dagen före. I december 2009 bilade Max runt i Argentina med några svenska vänner. De åt mycket kött – argentinare är världens främsta köttätare – och efter en månad tyckte Max att det fattades en riktigt god bearnaisesås till biffen på tallriken. Men någon färdig sådan gick inte att få tag på. Han tänkte att det nog skulle vara en god business att starta ett argentinsk ”såsföretag”, men väl hemma i Sverige bleknade minnet bort. – Jag fick jobb på ett finansbolag efter att Per Berglund, en av delägarna, fått nys om hur jag jobbade. Han anställde mig som den ”han lärt känna”, och tittade inte på gymnasiebetygen. Ett år senare åt vi middag och han sa att han skulle vilja lägga sin tid och kraft i projekt som har ”passion och hjärta”, i stället för att arbeta endast med siffror. – Plötsligt kom jag ihåg det där med bearnaisesåsen och mest på skämt undrade jag om inte Per skulle starta en tillverkning i Argentina. Jag såg hur det hände något med hans blick. Han började fråga ut mig om varför jag trodde att just Argentina skulle passa bra. Max tog snabbt fram fakta om att Argentina har högst köttkonsumtion per invånare i hela världen och den tredje högsta konsumtionen av majonnäs. – Senare fick jag höra att Pers familj hade varit medlemmar i Evert Taube-sällskapet och att alla de kända visorna och sångerna fanns i vardagen. Många av texterna handlar om Argentina – och Per hade alltid haft en dröm att lära känna landet så som Taube en gång gjorde. Efter ytterligare två månaders research satte sig Max en novemberdag 2011 på ett plan till den argentinska huvudstaden. Med sig hade papper, penna och sin laptop. Han kunde inte ett ord spanska. Väl framme väntade en lägenhet han hyrt i tre månader och ett litet kontor. Han tog kontakt med en argentinare han fått tips om. Denne tyckte idén verkade intressant och tillsammans med en av Argentinas mest kända kockar tog de fram en bearnaisesås som skulle passa den argentinska smaken. – Vi hittade en liten lokal i en förort och byggde om den för att kunna tillverka i större skala. Vår bearnaisessås lanserades förra årsskiftet och i slutet av året räknar vi med att ha sålt en miljon burkar. Vi levererar redan till några stora kedjor. Max berättar att flera av hans vänner och andra unga han möter under besöken i Stockholm är arbetslösa. När han erbjuder sig att via kontakter försöka ordna något arbete möts han ofta av ointresse. – De flesta vill ha ett arbete i en klädbutik eller på ett kafé, men det finns inte så många butiker och kaféer att det räcker åt alla. Ibland måste man ta det som erbjuds. Man kanske börjar längst ned i hierarkin – men den som vill något mer lyckas ofta avancera eller byta till ett annat yrke, säger han. Max Donatello Ålder: 23 Bor: Lägenhet i Buenos Aires. Familj: Flickvännen Astrid och hunden ”Puck”. Gör: Vd för ett företag i Buenos Aires som tillverkar färdig bearnaisesås. Tre svenskar grundade bolaget, och ytterligare två personer har hoppat på under det senaste halvåret. Målet är att kunna sälja färdig bearnaisesås i hela Sydamerika. Flyttar troligen hem till Stockholm i slutet av nästa år men kommer till stor del att fortsätta att arbeta med företaget i Argentina. Framtid: Hoppas få vara med i nya spännande projekt. Pojkar släpar efter Svensk skola har många problem i dag, varav den fallande kunskapsnivån är ett och att pojkar presterar sämre än flickor är ett annat. Det senare skulle kanske inte ha varit något större problem om den samlade kunskapsnivån steg men när den faller blir också könsgapet ett allvarligt problem. Det är slutsatsen i rapporten ”Betygsgapet mellan flickor och pojkar – konsekvenser för framtidens arbetsmarknad” som presenterades för regeringens särskilda framtidskommission i fjol. Ansvarig för rapporten var Åsa Löfström, docent i nationalekonomi vid Umeå universitet. Hon konstaterar att flickornas slutbetyg alltid har varit högre än pojkarnas. Samtidigt har könsgapet alltid varit större i grundskolan än i gymnasiet. Det genomsnittliga betygsgapet har varit rätt konstant i grundskolan efter 2001, men har fortsatt att växa i gymnasiet – vilket innebär att det numera är ungefär lika stort i de både skolformerna. Att flickor presterar bättre än pojkar brukar ibland förklaras med den kvinnodominans som finns i skolan, påpekar Åsa Löfström. Men om man bortser från antalet kvinnor skulle man lika gärna kunna säga att skolan de senaste tjugo åren gått i maskulin riktning. Det tekniksprång som påbörjades på 1990-talet saknar motstycke, menar Åsa Löfström. Det kan möjligen överträffas av övergången från griffeltavla till papper och penna. På relativt kort tid försågs svenska skolor med datorer och sedan dess har datortätheten hela tiden ökat. Pojkarna visade snart ett stort intresse för datorvärlden, snart fick många av dem bistå både läraren i klassrummet och föräldern där hemma. Datoriseringen har dock, av statistiken att döma, inte inneburit någon höjning av kunskapsnivån eller att prestationsgapet mellan flickor och pojkar minskat. Om det i sin tur berodde på att datorn rätt snart blev en ”leksak” för pojkar och ett ”verktyg” för flickor är ännu outrett, framhåller Åsa Löfström. I sin rapport undrar hon vilken effekt de ökade betygsskillnaderna får på framtidens arbetsmarknad. ", "article_category": "other"}
{"id": 14302, "headline": "Etanolen backar rejält", "summary": "E85. Minus 27 procent. Så mycket har försäljningen av etanolbränslet E85 fallit hittills i år, jämfört med motsvarande tid i fjol. Även försäljningen av nya etanolbilar har kraftigt gått ned.", "article": "Det går allt tyngre för etanolbilar och etanolbränslet E85 i Sverige. Försäljningen av nya etanolbilar har stadigt minskat under flera år. Nu märks också effekterna tydligt på landets mackar. Trots att den totala flottan av etanolbilar växt till 225 000 bilar säljs mindre och mindre mängder E85. Och det är inga små nedgångar branschen ser – minus 23 procent i juni, minus 24 procent i juli och minus 25 procent i augusti jämfört med samma månader 2012. Samtidigt viker efterfrågan på nya etanolbilar. De nya reglerna från årsskiftet för att klassas som miljöbil har inte hjälpt. Hittills i år har det registrerats 1 632 etanolbilar, jämfört med 4 186 bilar i fjol. Det innebär ett ras på drygt 60 procent! Som jämförelse såldes 21 940 etanolbilar under motsvarande tid år 2010. Det är minus 93 procent jämfört med i år! Ulf Svahn är vd för branschförbundet SPBI, Svenska Petroleum och Biodrivmedelinstitutet. Han tror att nedgången för E85-bränslet har flera förklaringar. Att det säljs så få nya bilar är bara en. – Vi ser en fallande trend. Det finns flera orsaker. Det handlar inte enbart om att försäljningen av nya etanolbilar gått ned kraftigt. Det räcker inte som förklaring. Jag tror dessutom att vi ser hur andra- och tredjehandsägare till begagnade etanolbilar väljer att tanka bensin i stället för E85, säger han. Den svaga utvecklingen har fått flera biltillverkare att dra in sina etanolanpassade versioner. Kvar finns nu bara Volvo, Ford, VW och Audi. De följer noga vad som händer. – Vi följer givetvis utvecklingen noggrant men tyvärr har efterfrågan varit svag på Audi A4 E85, trots att den är både miljöklassad och finns som kombi med quattro, säger Irene Bernald, informationschef på Audi Sverige. – Osäkerheten kring skattereglerna påverkar säkert besluten både för företag och privatpersoner. Även vi som leverantör behöver långsiktiga spelregler för att kunna anpassa vårt utbud, säger hon. Hennes kollega Marcus Thomasfolk på Volkswagen säger så här: – Marknaden för E85-bilar har förändrats under senare år, dessvärre till följd av en kortsiktig miljöbilspolitik. Vi erbjuder i dag flera modeller anpassade för E85. Men självklart påverkar en vikande efterfrågan också vår ståndpunkt för framtiden, även om det är för tidigt att ge några mer exakta besked just nu. På Ford säger Fredrik Nilsson: – Vi är just nu i fasen att lansera en helt ny Flexifuel-motor i Focus, en 1,6-liters EcoBoost på 150 hk,   och vi tror att det finns en fortsatt efterfrågan på Flexifuel-bilar. Vi har ambitionen att fortsätta erbjuda det som ett alternativ. Presschef Bo Larsen på Volvo Personbilar Sverige: – Marknaden är svag, men vad jag vet så har vi för avsikt att hålla kvar etanolmotorer. Det kan ju bli som med gasen att marknaden plötsligt efterfrågar spritdrift igen. Dessutom kommer etanolinblandning sannolikt att förekomma på olika håll i världen även i framtiden. Enligt Trafikanalys körs etanolbilarna i genomsnitt närmare 1700 mil per år. Om de skulle tankas enbart med E85 skulle genomsnittsförsäljningen av E85 ligger mer än dubbelt så högt som i dag. procent för etanolförsäljningen hittills i år. -27 procent för etanolförsäljningen hittills i år. ", "article_category": "other"}
{"id": 14306, "headline": "Barn känner sig ofta ensamma när föräldrar skils", "summary": "Barn behöver mer stöd än vad de får i dag när deras föräldrar skiljer sig. Både vid ”vanliga” skilsmässor och när det handlar om svåra konflikter och vårdnadstvister, säger socionomen Sofia Grönkvist, författare till Bris nya rapport ”Lyssna på mig”.", "article": "Skilsmässor är vanliga och i dag är det inte längre konstigt att vara ”skilsmässobarn”. Man vet numera också att barn till skilda föräldrar inte mår sämre som vuxna. Men det innebär inte att en skilsmässa alltid är något enkelt och smärtfritt för individerna – inte heller för barnen. Det finns en risk för att man glömmer bort det, skriver Bris, Barnens rätt i samhället, i rapporten ”Lyssna på mig” om barns upplevelser av skilsmässa och föräldrars konflikter. – Det som är här och nu är viktigt för barnen. Barndomen har ett egenvärde, barnen har rätt att få må så bra som möjligt, säger Sofia Grönkvist som skrivit rapporten tillsammans med socionomen Marie Angsell. Båda är sakkunniga hos Bris i frågor om barn och familjer i kris, och har utbildat omkring 200 ledare för stödgrupper för barn i samband med skilsmässa. Skilsmässa är ett av de vanligaste ämnen som både barn och vuxna kontaktar Bris om, berättar Sofia Grönkvist. Rapporten bygger på barns mejl och foruminlägg som har samlats in från Bris webbplats under tre år. Bara under 2012 var det drygt 5 600 kontakter som berörde ämnet skilda föräldrar. De flesta barn som kontaktar Bris om skilsmässan beskriver beskedet som en chock, enligt rapporten. När föräldrarna väl berättar för barnet har de själva haft tid att vänja sig, de har kanske redan gått igenom en lång process. Men det har inte barnet. – Det är en nyckelfråga, säger Sofia Grönkvist. Föräldrar och barn befinner sig i otakt. Självklart ska man inte dra in barnen för tidigt. Men det är viktigt att man som vuxen förstår det här, tar sig tid att berätta och prata, lyssnar av, väntar in barnets reaktioner. Det är inte så enkelt som att ”om jag mår bra, då gör mitt barn också det”. Många gånger mår föräldrarna dock själva inte bra, och det kan få barnet att ”skona” föräldern och hålla inne med sina frågor och känslor. Enligt rapporten berättar barnen att de känner sig ensamma under hela skilsmässoprocessen och under lång tid efteråt. – Ofta kan det bli väldigt tyst, säger Sofia Grönkvist. Barnen är rädda om sina föräldrar och föräldrarna vill inte ”pracka på” barnet någonting, de förstår kanske inte att barnet funderar och undrar. – Men barnen som hör av sig till oss vill bli lyssnade till, de vill ha tydlig information och få vara med och bestämma. Svårast situation har de barn där föräldrarna har allvarliga och långvariga konflikter, och barn i familjer där det finns andra stora problem, till exempel missbruk. Ibland kan en skilsmässa i den situationen innebära en lättnad för barnet, men ibland blir det i stället värre – konflikterna fortsätter, kanske kring barnet, eller missbruket blir än värre hos en förälder. De barnen är förstås i särskilt stort behov av stöd, säger Sofia Grönkvist, men även barn där det rör sig om mer ”vanliga” skilsmässor behöver det. – De senaste åren har det blivit lite bättre när det gäller att uppmärksamma barn i vårdnadstvister. Men det stödet är fortfarande otillräckligt. Och vi ser att barnen över lag upplever att de får alldeles för lite stöd från omgivningen. Ofta pratar de inte med någon om sina känslor, inte heller med kompisar. De vet att skilsmässor är vanliga, men tror att de är ensamma om hur de känner, att det är så enkelt för alla andra. Sofia Grönkvist hoppas att vuxna som möter barn i sitt jobb ska läsa rapporten och ta till sig det som barnen berättar. – Människor som själva är i kris kan ibland ha svårt att finna tid för andra, det är helt normalt. Men alla andra vuxna omkring kan bli bättre på att uppmärksamma barnen, ”knacka på”, fråga hur de mår. Kuratorer i skolan kan vara mer uppsökande, till exempel. Rapporten ger en ganska mörk bild av hur barnen upplever skilsmässor. De barn som har mindre negativa upplevelser kanske inte skriver till Bris lika ofta, hur representativa är barnens berättelser? – Säkert skriver man oftare när det är jobbigt. Men det är ändå väldigt många barn det handlar om, som beskriver de här negativa upplevelserna. Vi vill göra deras röster hörda, säger Sofia Grönkvist. – Och det som barnen i rapporten berättar om svåra situationer tror jag att varje barn som varit med om en skilsmässa kan känna igen sig i, mer eller mindre. Råd till föräldrar: Ta initiativ till samtal. Hjälp barnet att förstå vad som händer. Låt barnet vara med och önska hur det vill ha det. Tänk på att det tar tid för barnet att vänja sig vid den förändrade situationen. Samarbeta med varandra, lägg inte ansvaret på barnet. Källa: Sofia Grönkvist Barn om skilsmässor: ”Min mamma vet att jag är jätteledsen, men hon vet inte varför, för jag kan verkligen inte prata om det här med henne.” ”De sa att de trodde att jag hade förstått att något var fel, men jag fattade ingenting. Trodde vi var lyckliga familjen.” ”De verkar hata varandra, så varför finns jag?” Ur barns mejl till Bris ", "article_category": "other"}
{"id": 14312, "headline": "”Mest av allt vill jag veta vad min tvillingbror tänker”", "summary": "Axel och Nils Lundholm är tvillingar men lever i skilda världar. Nils är svårt funktionshindrad och kan inte prata. Axel pluggar på Tekniska högskolan i Lund.", "article": "– Det hade så klart varit roligt att ha en bror man kunde snacka med. Men Nils ger så otroligt mycket tillbaka, säger Axel. Axel Lundholm och hans tvillingbror Nils föddes för tjugo år sedan. Till en början var Nils litet före i utvecklingen, enligt föräldrarna Annika Brommesson och Thomas Lundholm. Han började gå litet tidigare än Axel, han pratade litet mer och hade ett häftigare temperament. När de var ett år insjuknade Nils i vattkoppor. Efter det var inget mera sig likt. Han fick svåra epileptiska anfall och fick allt svårare att tala. Han kunde gråta utan anledning och blev alltmer obenägen att titta de andra familjemedlemmarna i ögonen. Vid fem års ålder fick han diagnosen autism. Familjen Lundholm medverkar i Utbildningsradions programserie ”Liv med autism”. Tv-serien, som startar i kväll, handlar om sorgen och frustrationen hos syskonen till funktionshindrade. Men också om hopp och om den kärlek som många känner till sitt syskon. Nils går i dag på Ikasus gymnasium i Vallentuna, norr om Stockholm. Det är en särskola för elever med utvecklingsstörning och diagnoser inom autismspektrum. Nils tillstånd har försämrats med åren och han sitter i dag i rullstol. Hans bror, Axel Lundholm, bor i Lund där han går andra året på Tekniska högskolan. Vi besöker honom i hans stilfullt stökiga etta med kök. – Det är jätteskönt att ha ett eget ställe, även om jag saknar Nils ganska mycket, säger Axel när vi slagit oss ned med var sin mugg svart kaffe i vardagsrummet. Avståndet gör att Axel har svårt att träffa sin bror mer än kanske två gånger per termin. Eftersom Nils är så pass svår att kommunicera med, kan de inte heller prata i telefon. Axel kan inte minnas att han någonsin har pratat med Nils. – Jag vet att han pratade litet grann när vi var små, även om det inte var så sammanhängande. Nu kan han säga några ord, om han vill komma ut säger han ”bilen”. Om han är törstig säger han ”mona”, som betyder cola. Mycket av kommunikationen med Nils handlar om att läsa av hans kroppsspråk och ansiktsuttryck. Axel märker direkt om Nils är på bra humör eller om han är nere, bara på det sättet han tittar på Axel. När jag ringde dig sa du att det är bra att vi uppmärksammar det här med syskon och funktionshinder. Varför tycker du det? – Det är bra att ni visar hur fin en människa kan vara trots sina svåra handikapp. Det hade så klart varit roligt att ha en bror som man kunde snacka med. Men Nils ger så otroligt mycket tillbaka. Hur skulle du beskriva din bror? – Han kan verkligen vara den charmigaste killen som finns. Man känner av olika stämningar som han har. När han är pigg och på bra humör, riktigt lyser det om honom. Han kan le med ögonen. Och när han skrattar, vilket han kan göra åt absolut ingenting, smittar det av sig och alla andra börjar också skratta. Han pratar väldigt mycket för att vara någon som inte pratar, om man säger så, hahaha. Vad skulle du fråga honom om du kunde? – Mest av allt skulle jag vilja veta vad han tänker på. För att få veta i vilken grad han tänker. Jag tror inte – eller hoppas i alla fall att det inte är så – att han på något sätt skulle känna sig ”inlåst” i sig själv. Jag tror att han kan förstå vad som händer runt omkring honom och att han kan göra sig förstådd. – Ibland när vi sitter hemma vid middagsbordet kan det i alla fall kännas som om han är med i det vi säger och gör. Hur tror du er relation hade sett ut om Nils inte hade haft något funktionshinder? – Då hade vi nog bråkat en del. Den som har en tvillingbror brukar ju alltid ha någon att jämföra sig med, på gott och ont antar jag. Det hävdas ofta att syskon till funktionshindrade lätt glöms bort. I programmet säger pappa Thomas Lundholm att Axel inte har fått lika mycket av hans odelade uppmärksamhet. Därför har de rest på skidsemester en gång om året för att bara få vara med varandra. Axel tycker inte själv att han hade behövt mer uppmärksamhet. – Det kan nog lätt bli så. Men det gäller inte mig. Bara för att Nils har fått en viss sorts uppmärksamhet, betyder det inte att jag känner mig drabbad, eftersom jag har fått en annan sorts uppmärksamhet. Jag har så klart ofta fått hjälpa Nils, men det har varit något jag har velat göra. Att det har fungerat så bra för Axel tror han beror på att han alltid har känt sig delaktig i alla beslut som rört Nils. – Mina föräldrar har nog tänkt att jag är en lika stor del i det här som de är, säger han. – En stor fråga som alltid har funnits i bakgrunden är vad som ska hända den dagen när mamma och pappa inte längre finns. Vi tänker att det måste finnas en specialanpassad skola som Nils kan gå i där han får tillsyn och träning. För att det ska fungera kanske vi måste vara med och bygga upp den. Eftersom vi har pratat så mycket om det, är det inget som jag är orolig för. Axel tror att hans erfarenheter av att ha en bror med svåra funktionshinder har gett honom en större förståelse för människor som inte är som andra. Han är inte heller rädd för att möta människor som är ovanliga på något sätt. Din pappa säger i programmet att du var tvungen att bli vuxen litet för tidigt? – Äh, när jag var liten brukade de säga att jag var lillgammal. Det är klart, jag blev satt att göra ganska tunga uppgifter, som att passa Nisse. I det avseendet kanske jag blev vuxen snabbare. Men jag är inte överdrivet ansvarsfull, säger Axel och skrattar. Om barn med autism Onsdagen den 25/9 startar Utbildningsradions serie ”Liv med autism” i SVT 1. Serien berättar om barn och ungdomar med olika former av autism och Aspergers syndrom. Du får följa familjer när de vandrar genom utredningar, träningsprogram, skolformer, boendealternativ och möten med läkare, psykologer, pedagoger och assistenter. Den 6 november sänds avsnittet som handlar om tvillingarna Axel och Nils Lundholm. Den 15 oktober klockan 19.20, kommer en tv-serie i Barnkanalen som heter ”Orka”. Den handlar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Med hjälp av fiktiva barnkaraktärer som har till exempel autism, Aspergers syndrom eller adhd, förklaras svårigheterna ur barnens perspektiv. Serien riktar sig till barn i mellanstadiet. ", "article_category": "other"}
{"id": 14324, "headline": "Musiken hjälpte honom att komma tillbaka", "summary": "Under flera år led Lars-Göran Selander av psykisk ohälsa. I den nya boken ”Gitarren som sprängde berg” berättar han om kampen för att bli sedd. ”Vad gjorde musiken med min själ?” frågar han sig bland annat.", "article": "Som ung drömde Lars-Göran Selander om att få stå på scenen i strålkastarljuset och om att bli en känd konstnär. I dag – nyss fyllda 70 år – har han förstått att det handlade om att bli bekräftad och sedd av en omgivning som inte alltid förstod honom och vad hans känsliga själ behövde. Efter att ha varit psykiskt sjuk i flera år lyckades han återvända till livet med hustrun och de tre barnen. Musiken, konsten och en lång terapi öppnade porten till en värld av känslor och tankar som länge varit oåtkomlig för honom, gjorde honom fri att våga vara den han är. I januari 1999 träffade jag Lars-Göran inför en konsert på Mosebacke etablissemang på Söder i Stockholm. Äntligen skulle han få stå på scen. Han var nervös och spänd, rädd att komma av sig och att inte minnas texterna – men också ivrig att få berätta om vägen bort från den psykiska ohälsa han lidit av i så många år. Han ville också ge andra som mår dåligt hopp. Men hur gick det sedan? Jag möter Lars-Göran en solig sensommardag. I dag arbetar han som författare, trubadur och konstnär. Han är utbildad socionom och föreläser ofta i frågor som rör psykologi och psykiatri vid universitet och högskolor. Under senare år har han alltmer börjat syssla med dockteater. – Min livsberättelse visar vad som kan inträffa när den positiva kraft och energi som kan finnas instängd hos en människa frigörs. Kanske kan andra lära sig av mina erfarenheter och hämta inspiration av det jag upplevt, säger Lars-Göran Selander. I den nyutkomna boken ”Gitarren som sprängde berg” skriver han om sina drömmar – men också om att den gamla smärtan ibland fortfarande gör sig påmind. Spökena finns där någonstans, de bleknar dock allt mer och han tänker inte låta dem hindra honom någon mer gång. Redan som litet barn kände Lars-Göran sig ibland avskärmad och tyckte att det som skedde runt om honom inte var ”på riktigt”. Känslan kom smygande och förstärktes när hans mamma dog efter en längre tids sjukdom, då han var nio år gammal. – Under tiden hon var så dålig försäkrade alla vuxna i omgivningen att hon skulle komma hem igen och att allt skulle bli bra. Men jag kände på mig att hon skulle dö. Mamma var min stora trygghet, hon förstod mig och skyddade mig från en omvärld som jag minns var ganska skrämmande. Som ung vuxen märkte Lars-Göran Selander att han inte mådde bra och vände sig till en psykiater. Han hade tvångstankar och var deprimerad, men säger att han inte fick någon riktig hjälp. Kanske hade han sluppit år av psykiskt lidande om han fått bättre hjälp då, men den frågan är omöjlig att få ett svar på, säger han. Musiken hade tidigt en stor roll i hans liv – men flera gånger hade den också orsakat en stor smärta. – Jag drömde tidigt om att bli som Elvis Presley och min första gitarr var en luftgitarr. Snart skaffade jag en riktig nylonsträngad gitarr. När jag gick med den i handen kände jag mig viktig och betydelsefull, jag var någon. Ibland åkte jag in till stan och gick med gitarrfodralet i handen och hoppades att folk skulle tro att jag var en riktig trubadur. Femton år gammal deltog han i en talangtävling som en veckotidning anordnade. De unga deltagarna skulle sjunga en låt av Elvis Presley. Han skrev upp texten till ”Jailhouse rock”, men det regnade när han klev ur lastbilen han liftat med och papperet blev blött. – Texten var oläslig och väl inne i musikaffären där vi skulle sjunga kom jag därför av mig och började på en visa i stället – alla runtomkring skrattade och det blev helt svart framför ögonen. Jag låste mig helt. Ångesten och tvångstankarna blev värre och han hade även vanföreställningar. Men efter att han 1972 träffat Margareta, de är fortfarande gifta, lyckades han länge hålla dem i schack. Hon fick honom att sakta börja dra sig ut ur sitt skal, säger han. Tre år senare föddes dottern Jenny. År 1977 kom sonen Ingemar och 1981 föddes dottern Frida. – Då gick det inte längre. Barnen påminde mig om min egen barndom, och smärtan och utanförskapet jag upplevt under de åren vällde åter över mig. Jag orkade till slut inte längre, och det gjorde nog inte familjen heller. Jag vände mig till vuxenpsyk och där fick jag starka mediciner och låstes in i ett rum. Margareta fanns där hela tiden som ett stöd, men många gånger övervägde jag att ta mitt liv, så dålig var jag. Jag ville verkligen leva, men den psykiska smärtan gjorde det näst intill outhärdligt. Tre år efter att han insjuknat på allvar fick Lars-Göran kontakt med psykiatern Per-Olof Björck. Under en lång samtalsterapi – sammanlagt tolv år – etablerades en kontakt med undangömda känslor av sorg, ilska, svek och utanförskap. – Tack vare Per-Olof kunde jag återvända till ett ganska normalt liv tillsammans med min hustru och barnen. I sin nya bok skriver Lars-Göran: ”Skärvor från det förflutna skramlar omkring i mig och gör sig ibland påminda. En del skärvor gör extra ont, men med tiden slipas de av och blir mindre och mindre. Under en mycket lång tid använde jag knepiga sätt att överleva i kritiska situationer. Tvångshandlingar, flykt och ångest. Att fjärma mig från dessa monstruösa labyrinter blev ett heltidsarbete under många år. Det är bakom mig nu.” En viktig del i tillfrisknandet var när Lars-Göran Selander fick den där spelningen på Mosebacke i Stockholm. Konserten ägde rum nästan exakt fyrtio år efter det katastrofala försöket att sjunga ”Jailhouse rock” i musiktävlingen han så hett ville vinna. Efter den lyckade spelningen började han arbetet med boken ”Det är svårt att sjunga med kluven tunga”. Det blev en annorlunda berättelse om hur en människa, mot alla odds, kan komma igen och förverkliga sina drömmar om att en gång få stå på scenen. Senare inledde Lars-Göran ett samarbete med sina barn som alla har konstnärliga yrken. Han har också medverkat som dockspelare och svarat för scenografin i de föreställningar som hustrun Margareta skapat. I nu aktuella ”Gitarren som sprängde berg” varvar Lars-Göran minnen från barndomen med berättelser om hur han till slut blev sångare och föreläsare. Där finns också flera avsnitt som skildrar livet i den skapande familj där både han, hans hustru och de tre barnen använder musik, konst och teater för att berätta om sig själva och om den värld vi lever i. Jag fick i förväg läsa en del av manuset till den nya boken. Jag kände direkt att den skildrar en sorts besatthet. Lars-Göran håller med: – Det är som om den där besattheten följt mig genom livet. Tidigare, innan jag kunde börja leka, läsa en bok, spela eller sjunga måste jag göra något ”nyttigt”, göra klart allt praktiskt. Då först fick jag ta plats. Då först kunde jag leka med mina bilar i sandlådan. – Telefonsignalen den där dagen 1952 då mamma dog förändrade mitt liv. Min besatthet innebar att jag till slut gick in i ett mörker – men den gjorde mig också frisk. Besattheten har funnit ett utlopp i dans, måleri och sång. Alltför många år levde jag instängd i en glaskupa. Nu försöker jag ta igen allt det jag missat. Jag vill berätta om att det går att bli frisk från psykisk ohälsa – och hur det gick till. I veckan kommer Lars-Göran Selander att finnas i Västerbottens monter på bokmässan i Göteborg för att presentera sin nya bok. Lars-Göran Selander Ålder: 70. Bor: Holmsund utanför Umeå. Familj: Hustrun Margareta, barnen Jenny, Frida och Ingemar samt barnbarn. Gör: Musiker, författare, spelar dockteater och föreläser. Aktuell: Med boken ”Gitarren som sprängde berg” (Två förläggare bokförlag). Har tidigare skrivit ”Det är svårt att sjunga med kluven tunga” (2004). Lars-Görans tankar om psykisk ohälsa När ångesten känns så stark att livet tycks sakna mening gäller det att tänka att du inte är din sjukdom. Du är en människa som lider av psykisk ohälsa och smärtan kan faktiskt lindras. För mig tog det lång att nå den insikten. Kultur i alla former kan spela en stor roll i återhämtningen för den som drabbats av psykisk ohälsa. Musik, konst, dans … uttrycksformerna kan variera. Av egen erfarenhet vet jag vilken välgörande inverkan de kan ha. Behandling, vad som passar skiftar mellan olika individer, kan ofta hjälpa. Det är viktigt att samhället gör det möjligt för alla som vill att gå i terapi. Mina år i samtalsterapi blev en räddning. Familj, släkt och vänner drar sig ibland undan när någon drabbas av psykisk ohälsa. Det borde vara tvärtom. Min hustru och mina barn har alltid stöttat mig och det har varit en trygghet. ", "article_category": "other"}
{"id": 14338, "headline": "”Unga anhöriga får lite stöd”", "summary": "Barn och unga med en demenssjuk förälder möter stor oförståelse. ”Alzheimer drabbar väl gamla, inte en 30-åring, kan de få höra”, säger Kerstin Lundström, demenssjuksköterska.", "article": "När Kerstin Lundström arbetade på ett demensboende i slutet av 1980-talet flyttade det in en kvinna i 45-årsåldern. Kvinnan hade flera barn, den yngste sonen var bara 17 år. – Jag minns att han var så rädd. Han ville inte komma och besöka sin mamma. Det var första gången jag reflekterade över att det fanns många barn och unga bland anhöriga till dementa. De är en grupp som behöver mycket stöd – men de får nästan inget, säger hon. Kerstin Lundström är legitimerad sjuksköterska och har arbetat med demensproblematik i 40 år, hälften av dessa som chef vid olika demensenheter i Uppsala. Sedan mitten på 90-talet är hon också djupt engagerad i arbetet med unga anhöriga till personer med demens. Hon är ofta ute i landet och föreläser för anhöriga, skol- och vårdpersonal och har varit med och initierat flera projekt, bland annat tillsammans med Alzheimerfonden i Sverige och föreningen Rotary. Hon var till exempel med och startade ”Ung anhörig” på nätet samt deltar som sakkunnig i ett nätforum för unga anhöriga. Hon har även under många år arrangerat träffar och läger för gruppen unga anhöriga. Uppskattningsvis finns det runt 3 000 barn och unga upp till 20 års ålder i Sverige som har en mamma eller pappa som är demenssjuk. Hur många det handlar om exakt är svårt att veta. – För många som drabbas av demens dröjer det många år innan de får en diagnos, men problemen i familjen har oftast funnits länge. Barnen kanske upplever att pappa inte är sig lik, att han har svårt att hantera pengar eller inte kan köra bil på ett säkert sätt, säger Kerstin Lundström. Även vårdens sekretess kring en person med demens gör att de unga anhöriga är svåra att nå, menar Kerstin Lundström. – Jag skulle önska att läkaren som möter den unga demenssjuka oftare skulle informera barnen om vad sjukdomen innebär och vilket stöd det finns att få. När demens drabbar en person mitt i livet får det många, svåra konsekvenser för familjen. Den friska föräldern ska, förutom att stödja den sjuka föräldern, plötsligt fixa allt: hus, ekonomi och sörja för att barnen har det bra. Många gånger försöker den friska föräldern hålla undan information från barnen för att de ska slippa höra hur hemsk sjukdomen är, säger Kerstin Lundström. Barnen drabbas av skuld- och skamkänslor och naturligtvis av sorg. – Många känner sig väldigt ensamma i sin situation. De drar sig för att ta hem kompisar och har sällan någon att prata med om sina känslor. Barnen möter också ofta oförståelse från omgivningen. – ”Alzheimer, det drabbar väl gamla, inte en 30-åring”, kan barnen få höra. Eller ”du ska nog se att hon blir frisk snart”, vilket ju är helt fel, säger Kerstin Lundström. Alzheimer är den vanligaste demenssjukdomen. Pannlobsdemens är mindre vanlig, men kan även den debutera redan vid 35-40 års ålder. Att ha en förälder som har pannlobsdemens kan vara extra svårt. Personer med den diagnosen kan bete sig hämningslöst eftersom de inte kan styra sina impulser. – De kan till exempel tafsa på andra vuxna eller ta andras saker, och om en demenssjuk förälder gör det när han eller hon hämtar sitt barn på skolan kan ju det bli mycket tokigt. Många barn som Kerstin Lundström möter berättar att de har blivit mobbade för att deras mamma eller pappa beter sig ”konstigt”. Flertalet har sökt vård för psykosomatiska besvär eller haft kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin. Att då få träffa andra unga som är i samma situation betyder oerhört mycket, säger Kerstin Lundström. – Demensföreningarna anordnar anhörigträffar, men går man på en sådan är de anhöriga oftast runt 70 år, och där känner ju en ung person inte alls igen sig. På helglägren för unga anhöriga bjuder Kerstin Lundström alltid in en erfaren demensläkare som ungdomarna fritt får ställa frågor till. – De har oftast inte träffat någon läkare och brukar ha tusen frågor. Den första frågan brukar vara: ”Får jag den här sjukdomen också?” En annan fråga som brukar komma är: ”Hur lång tid tar det innan mamma eller pappa dör?” Det är relevanta frågor som de aldrig har kunnat ställa till någon. Kerstin Lundström önskar att fler inom skolan, lärare och framför allt skolsköterskor, samt personal inom barnpsykiatrin, skulle utbildas om hur demens drabbar en ung person mitt i livet, och dennas barn. Dessutom behöver kommunernas handläggare få mycket mer kunskap om dessa sjukdomar och familjens behov, menar hon. – Drömmen vore att det skapas ett stödjande nätverk kring barnet och familjen redan tidigt. Lagen följs inte Ungefär 10 000 personer i åldern 30–65 år i Sverige har en demenssjukdom. Ett stort problem för många familjer är att de får strida för att deras nära demenssjuka ska få hjälp enligt Lss – lag om stöd och service till vissa funktionshindrade – som man har rätt till om man är under 65 år. Vilken hjälp man får beror på i vilken kommun man bor och vilken handläggare man får. – Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Har man en lagstiftning, ska den gälla. Samhället får inte göra det svårare att vara demenssjuk än vad det redan är. Det är skillnad på att drabbas mitt i livet och att drabbas vid 80 års ålder, säger Wilhelmina Hoffmann, geriatriker och vd för Svenskt demenscentrum. Lss säger att man ska ”tillförsäkras goda levnadsvillkor”, vilket betyder att man ska kunna fortsätta leva ungefär som man gjort innan man blivit sjuk. Men i stället får många unga demenssjuka stöd enligt socialtjänstlagen (Sol) som säger att man ska ”tillförsäkras en skälig levnadsnivå”. Det innebär att den unga demenssjuka inte alltid kan fortsätta med de fritidsintressen han eller hon tycker om, eller får det specifika boende personen har rätt till. ", "article_category": "other"}
{"id": 14371, "headline": "”Sjukhus stänger dörren för barn med fetma”", "summary": "Diskriminering. Bara en bråkdel av alla barn med fetma får hjälp i vården – och flera sjukhus stänger dörren helt. Det tyder på allvarlig brist på empati med en utsatt patientgrupp som dessutom behöver få insatser i tidig ålder. Det är dags för en ordentlig satsning mot barnfetma i hela Sverige, skriver läkare och forskare.", "article": "Sverige har en väl utbyggd högklassig barnsjukvård. Både barnsjuksköterskor och barnläkare finns tillgängliga i en hög utsträckning för sjuka barn överallt i landet. Det är en självklarhet att sjuka barn och framför allt de med allvarliga kroniska sjukdomar har tillgång till vård, stöd och behandling oavsett var i Sverige man bor. Men det finns ett undantag. Barn med fetma tas inte emot på flera sjukhus i Sverige. Fetma är en allvarlig sjukdom som leder till ökad sjuklighet, sänkt livskvalitet och risk för för tidig död. Det har ifrågasatts om riskerna med övervikt och fetma har överdrivits för äldre individer. För barn och unga vuxna är dock tveklöst fetma ett allvarligt tillstånd. Det är således farligare att utveckla fetma när man är ung, sannolikt på grund av att de sjukdomar som leder till för tidig död vid fetma – cancer och hjärt-kärlsjukdomar – utvecklas under lång tid. Risken att man ska bli sjuk ökar därför ju längre tid man går med sin fetma. Och man behöver inte ha en uttalad fetma för att bli sjuk. Barn med måttlig övervikt har redan före puberteten påverkan på riskmarkörer för framtida sjuklighet. Vi har också i en nyligen publicerad artikel visat att vart sjätte barn med fetma i Sverige har förhöjda sockervärden i blodet, något som är kopplat till ökad risk för framtida typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Denna typ av förhöjda sockervärden är betydligt vanligare bland svenska barn med fetma än i andra länder, vi har exempelvis tre gånger högre förekomst av förhöjt blodsocker bland barn med fetma i Sverige jämfört med Tyskland. I det nationella kvalitetsregistret för behandling av barnfetma, BORIS, har vi följt utvecklingen under flera år. Hela 29 procent (10 av 35) av svenska barnkliniker tar inte emot remisser för behandling av fetma. Till och med ett av Sveriges universitetssjukhus, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, stänger dörren helt för barn med fetma. I vissa landsting tar barnmottagningar emot barn med fetma men i tre landsting, Gävleborg, Jämtland och Västerbotten, saknas i stort sett helt behandling av barnfetma. Men även i övriga delar av landet är situationen långt ifrån optimal. Endast en bråkdel av alla barn med fetma erbjuds stöd av sjukvården. Barn med fetma kommer också generellt till behandling för sent. Behandlingen är betydligt mer framgångsrik om den inleds vid 6–9 års ålder jämfört med senare. Men genomsnittsåldern när barn kommer till behandling är fortfarande över 10 år i Sverige, vilket innebär att de som trots allt kommer till sjukvården alltför ofta gör det först då de redan hunnit utveckla en allvarlig, svårbehandlad fetma. Många faktorer samverkar till att barn med fetma diskrimineras i den svenska sjukvården. Läkare tycker ofta att fetma är en besvärlig sjukdom, där man har bristfällig kompetens. I en situation när man upplever att sjukvården har bristande resurser är det frestande att kräva mer pengar för att ta hand om ett nytt problem. Vi anser dock att det är ett djupt oansvarigt förhållningssätt att utestänga en patientgrupp från vården i stället för att fördela de resurser som står till buds på bästa sätt för alla patienter. Politiker och tjänstemän som styr sjukvården tar inte heller sitt ansvar. Vårdprogram upprättas i parti och minut men då de inte resurssätts är de inte värda så mycket. En bidragande orsak till att så många aktörer blundar är att barnfetma är en klassfråga. Det är främst barn till familjer med låg utbildning och låg inkomst, inte sällan med utländsk bakgrund, som utvecklar fetma. I den svenska sjukvården är det den som skriker högst som får mest och de stora patientföreningarna har makt i Sjukvårds-Sverige. Men när en sjukdom som fetma drabbar barn i resurssvaga familjer som inte har någon patientförening i ryggen, så saknas den opinionsbildning som sätter press på vårdens beslutsfattare. Samtidigt kostar fetma redan i dag 25–35 miljarder kronor per år i Sverige, så det finns även ekonomiska skäl att sätta in behandling när den är som mest effektiv, det vill säga tidigt i barndomen. På flera håll i landet görs bra satsningar från landstingens sida med ökade riktade satsningar på barnfetma. Södertälje barnklinik har sedan tio år tillbaka visat att man inom en befintlig ekonomisk ram kan bygga upp en stor välfungerande verksamhet. Det finns också eldsjälar på många håll som verkligen kämpar för att barn med fetma ska få hjälp, men det är orimligt att vården av just barnfetma ska stå och falla med enskilda vårdgivares engagemang. Samtidigt visar de goda exempel som trots allt finns att det faktiskt går att göra något åt problemet. Att det då inte sker i hela landet är därför ett uttryck för en allvarlig brist på empati med en utsatt patientgrupp och en bristfällig styrning av vården. Det finns således all anledning att satsa på behandling av barnfetma i hela Sverige. Nu. ", "article_category": "other"}
{"id": 14387, "headline": "”Fler dör av hjärtsjukdomar i utsatta samhällsgrupper”", "summary": "Stora skillnader. Lågutbildade svenskar drabbas och dör betydligt oftare i hjärt-kärlsjukdom än de med hög utbildning. Oacceptabelt stora skillnader avslöjas i Hjärtrapporten 2013. Nu behövs en genomtänkt nationell strategi för att rädda liv i alla delar av befolkningen, skriver företrädare för Hjärt-lungfonden.", "article": "Risken för att insjukna i hjärt-kärlsjukdomar minskar i Sverige, även om hjärt-kärlsjukdomar fortfarande är den vanligaste dödsorsaken i landet. Tack vare forskningsframsteg utvecklas vården ständigt för de 1,4 miljoner svenskar som lider av hjärt-kärlsjukdom. Det är mycket glädjande. Denna positiva utveckling kommer tyvärr inte alla till del. Samtidigt ökar nämligen skillnaderna mellan olika samhällsgrupper, beroende på bostadsområde och utbildningsnivå. Detta framgår av Hjärtrapporten 2013 – Hjärt-lungfondens nya sammanställning av hjärthälsoläget i Sverige. Risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom beror på var en person bor. På initiativ av Hjärt-Lungfonden har en stor pilotstudie genomförts i Göteborg inom ramen för den stora svenska studien SCAPIS, Swedish cardiopulmonary bioimage study. Resultaten presenteras för första gången i Hjärtrapporten 2013 och visar att hjärt-kärlsjukdomar är mer än dubbelt så vanliga bland personer som bor i ekonomiskt mindre välbeställda områden jämfört med dem som bor i mer välbeställda områden. Studien visar också att diabetes är hela tre gånger så vanligt i socioekonomiskt svagare områden. I de ekonomiskt mindre välbeställda områdena var fetma och rökning dessutom påtagligt vanligare. Även en persons utbildningsnivå påverkar riskerna. Statistik från Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut visar bland annat att: • Färre personer insjuknar nu i hjärtinfarkt i de flesta åldersgrupper i jämförelser sedan 1995, men för kvinnor i åldersgruppen 35–44 år med enbart grundskoleutbildning har andelen tvärtom ökat. • Andelen personer som drabbas av akut hjärtinfarkt sjunker med högre utbildning. År 2011 löpte kvinnor med eftergymnasial utbildning 60 procent lägre risk att drabbas av hjärtinfarkt än de med endast grundskoleutbildning. För män med eftergymnasial utbildning var risken 40 procent lägre att drabbas än för dem med endast grundskoleutbildning. • Risken för att dö i akut hjärtinfarkt är större för personer med lägre utbildning. Bland dem med endast grundskoleutbildning är dödligheten drygt 20 procent, att jämföra med 14 procent bland personer med eftergymnasial utbildning. Sammantaget finns det alltså märkbara skillnader i risken att drabbas av och dö i hjärtinfarkt mellan grupper med olika utbildningsnivå – genomgående till förmån för dem med högre utbildning. Det finns ett starkt samband mellan sociala faktorer och ohälsosamma levnadsvanor. I Sverige är det minst tre gånger så många kvinnor och män med kort utbildning som röker varje dag jämfört med kvinnor och män med lång utbildning. Personer med kort utbildning och ekonomiska problem har generellt sett sämre matvanor och är mindre fysiskt aktiva än de som har lång utbildning och en god ekonomisk situation. Sammanställningen i Hjärtrapporten 2013 pekar på att dessa grupper inte omfattas av de stora framsteg som gjorts inom hjärtområdet med bland annat minskad risk att drabbas av och dö i hjärtinfarkt. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder råder det ingen tvekan: hela hälso- och sjukvården har till uppgift att arbeta med ohälsosamma levnadsvanor. Metoderna är väl undersökta och dokumenterade. Dessa riktlinjer är ett bra redskap som måste användas mer inom svensk sjukvård. Som medlem i Världshälsoorganisationen, WHO, har Sverige åtagit sig att integrera det förebyggande arbetet när det gäller till exempel hjärt-kärlsjukdomar i den nationella hälsoplaneringen – och då ta särskild hänsyn till behoven hos högriskgrupper. Att sociala faktorer påverkar levnadsvanor och hälsan har varit känt länge. Det är förvånande att Sverige inte har satsat mer på att komma åt problemen. Det är ett nederlag för Sverige att socioekonomiska förhållanden fortfarande påverkar människors hälsa i så stor utsträckning. Och det är oacceptabelt att utvecklingen dessutom går åt fel håll. En nationell cancerstrategi antogs 2010 med syfte att öka överlevnaden och minska skillnaden mellan olika befolkningsgrupper och delar av landet. Sveriges regering, nuvarande och kommande, oavsett politisk färg, behöver på samma sätt möta upp de utmaningar vi står inför när det gäller hjärt-kärlsjukdomar. Det görs redan i dag lokala satsningar för att exempelvis komma åt ohälsosamma levnadsvanor, men det räcker inte. Vi behöver en genomtänkt nationell strategi med satsningar på prevention, kunskapsspridning, samarbeten och särskilda insatser för att minska skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper. Forskningsrönen är entydiga och mycket oroväckande. Risken att insjukna och dö i hjärt-kärlsjukdomar avgörs allt mer av vilken socioekonomisk grupp man tillhör. Detta är inte acceptabelt i ett välfärdssamhälle som vårt. Hjärt-lungfonden uppmanar därför regeringen att ta ett helhetsgrepp om hjärt-kärlsjukdomarna för att få bukt med de växande hälsoklyftorna. ", "article_category": "other"}
{"id": 14402, "headline": "”Ökade utsläpp även med fördubblad kollektivtrafik”", "summary": "Svårt nå miljömålen. Stort hopp sätts till kollektivtrafiken när det gäller att minska koldioxidutsläppen i Sverige och uppnå målet om en fossilfri fordonsflotta 2030. Men även en radikal ökning av det kollektiva resandet skulle få en begränsad effekt på de totala utsläppen, skriver forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut.", "article": "Ett ökat utbud av kollektivtrafik ses ofta som ett sätt att minska utsläppen av koldioxid. I dag presenterar vi en utredning som visar att till och med ett fördubblat kollektivt resande skulle ge ett mycket begränsat bidrag till regeringens ambitioner om fossilfri fordonsflotta år 2030. Regeringens ambition är att göra vägtrafiken oberoende av fossila drivmedel. Man har därför gett utredningen om Fossilfri Fordonsflotta 2030 (FFF) i uppgift att ta fram en strategi om hur detta kan åstadkommas. Utredningen studerar ett antal möjligheter att minska utsläppen. En tänkbar del i en sådan strategi är att förmå bilister byta till kollektiva färdmedel. Vi har därför fått utredningens uppdrag att göra en bedömning av kollektivtrafikens roll i ljuset av önskemålet om minskade utsläpp av klimatgaser. Arbetet genomförs också mot bakgrund av att branschen (representanter för regionala huvudmän, operatörer och statliga myndigheter) har som mål att fördubbla antalet resenärer mellan 2006 och 2020. Kollektivtrafiken, i första hand tågpendling i och kring större städer, har ökat under ett antal år. Samtidigt ökar kostnaderna och som ett resultat har taxorna höjts snabbare än inflationen samtidigt som skattebetalarnas nota ökat ännu snabbare. År 2011 står skattemedel för mer än hälften av kollektivtrafikens kostnader på 34 miljarder kronor. En utgångspunkt för att bedöma kollektivtrafikens framtida utveckling ges av en prognos Trafikverket tagit fram som underlag för den långsiktiga infrastrukturplaneringen. Prognosen baseras på förutsättningar om hur inkomster, befolkning, sysselsättning och priser utvecklas mellan 2010 och 2030. Trafikverkets bedömning är att lokal och regional busstrafik ökar med 4 och pendeltågstrafiken med 32 procent. Eftersom bilanvändningen samtidigt ökar med 39 procent minskar kollektivtrafikens andel av det motoriserade resandet. Personbilstrafikens utsläpp av klimatgaser är därför större år 2030 än i dag. I vår rapport behandlas ett antal tänkbara åtgärder för att öka resande med buss och pendeltåg och därmed begränsa utsläppen. Det handlar om styrmedel som de regionala kollektivtrafikmyndigheterna förfogar över (biljettpris, linjedragning, antal avgångar med mera), om kommunernas möjlighet att använda plan- och bygglagstiftningen för att gynna kollektivtrafiken liksom om åtgärder som riksdagen kan besluta om (priset på bilismen i form av exempelvis drivmedelsskatter och avdragsregler). Genomgången identifierar ett betydande antal brister och rena felaktigheter i den statistik som beskriver svensk kollektivtrafik. Kunskapen om effekterna av olika styrmedel och om förklaringar till kostnadsökningen är otillräcklig. Sammantaget är det därför svårt att i dagsläget ge rekommendationer om hur kostnadsökningen kan bromsas och hur fler kan lockas att använda kollektiva färdmedel. I frånvaro av systematiska svenska studier av effekterna av olika styrmedel förlitar vi oss i två räkneexempel på resultat från andra länder. Det ena exemplet utgår från att fördubblingsprojektet lyckas och syftar till att bedöma hur stora miljövinsterna i så fall blir. Om antalet personkilometer med kollektivtrafik fördubblas mellan 2010 och 2030 skulle utsläppen av koldioxid från personbilstrafiken fortfarande öka men ökningen skulle vara cirka sex procent lägre än i Trafikverkets prognos. Utsläppen är då 15 i stället för 16 miljoner ton koldioxid, vilket betyder att ett fördubblat kollektivt resande skulle ge ett mycket begränsat bidrag till regeringens ambitioner om fossilfri fordonsflotta år 2030. Förklaringen är att kollektivtrafiken utgör en liten del, och bilismen en väldigt stor del av det totala transportarbetet i utgångsläget. Även om alla nya kollektivtrafikresenärer skulle vara tidigare bilister är effekten på bilresandet liten. I ett andra räkneexempel studeras frågan från motsatt perspektiv: Hur stora skulle effekterna för kollektivtrafiken bli av tre samtidiga politiska förändringar? Skatten på drivmedel höjs så att drivmedelspriset är 50 procent högre år 2030 än 2010; avdragsrätten för kostnaden för arbetsresor tas bort; och kollektivtrafiktaxan sänks med 25 procent. Utbudet av buss- och pendeltågstrafik behöver öka med 18 procent för att ta hand om det ökande antalet resenärer. I kombination med de tre förändringarna av styrmedel skulle resandet med kollektivtrafik öka med 44 procent. Detta ligger långt under ambitionen bakom fördubblingsmålet. Dessutom fortsätter biltrafiken att öka, men i räkneexemplet med 19 i stället för med 32 procent till år 2030. De förhållandevis kraftiga politiska förändringarna i räkneexemplet är därför otillräckliga för att nå målet om en fossilfri fordonsflotta år 2030. Eftersom trafikutbudet behöver öka blir det också dyrbart. Också andra samhällsförändringar kan bidra till ett ökat kollektivt resande. Vi redovisar exempelvis studier av konsekvenserna av en förändrad bebyggelsestruktur. Eftersom det krävs dramatiska förändringar av lokalisering av boende och arbetsplatser för att påverka det kollektiva resandet, och eftersom bebyggelsestrukturen förändras långsamt, har detta begränsad betydelse för möjligheten att uppnå fördubblingsmålet eller för att minska biltrafikens klimatbelastning till 2030. Kollektivtrafik fyller en viktig funktion i moderna samhällen och är helt avgörande för arbetsmarknaden. Ju större stad, desto mer betydelsefull är fungerande buss- och pendeltågstrafik. En god kollektivtrafikförsörjning kan dessutom bidra till rimliga resmöjligheter i glesare regioner. Kollektivtrafiken är också miljövänlig. Men vår rapport visar att det krävs dramatiska samhällsförändringar för att fördubbla kollektivtrafikresandet och att inte ens detta mer än marginellt skulle påverka beroendet av fossila drivmedel år 2030. Stora kostnadsökningar i kombination med otillräcklig tillväxt av resandet innebär att kollektivtrafikens många förtjänster inte kommer till sin rätt. Det krävs därför ökade ansträngningar och bättre kompetens för att analysera förslag som kan öka trafikens effektivitet och för att omsätta innovativa idéer i fungerande affärsmodeller. För ett och ett halvt år sedan öppnade riksdagen kollektivtrafikmarknaden för nyetablering. Den enda effekten så här långt har varit en ökad byråkrati. Det är därför av avgörande betydelse att de regionala kollektivtrafikhuvudmännen tar sin uppgift på allvar. En förutsättning för detta är att etablera en förståelse av vad som driver upp kostnaderna och vad man kan göra för att locka fler resenärer. Varken klimatet, skattebetalarna eller kollektivtrafikresenärerna har något att tjäna på att dagens utveckling fortsätter. Rättelse: I en tidigare version av artikel fick Statens väg– och transportinstitut fel namn. ", "article_category": "other"}
{"id": 14428, "headline": "”Det räcker inte att vuxna är där”", "summary": "Vuxnas närvaro är viktig när det gäller att motverka mobbning och pennalism i skolan. Men det räcker inte med att vara på plats. De vuxna måste också jobba aktivt för att ha varma och stödjande relationer till eleverna, säger mobbningsforskaren Robert Thornberg.", "article": "De senaste händelserna på internatskolan Lundsberg och Skolinspektionens beslut att stänga skolan har fått stor uppmärksamhet, liksom tidigare rapporter om kränkningar av elever både där och på andra internatskolor. Främst har det handlat om så kallad pennalism, där äldre elever har haft som ”tradition” att kränka yngre. Det finns mycket forskning om mobbning, men få undersökningar som rör just internatskolor, även internationellt, säger Robert Thornberg som är biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet. Men det finns studier som visat att en stark upptagenhet av hierarki bland elever i vanliga skolor hänger samman med ökad förekomst av mobbning. – Jag är ingen expert på just internatskolor, men ett bekymmer är naturligtvis att kränkningar och mobbning kan slå mycket hårdare när elever vistas i skolmiljön dygnet runt. Pennalism och mobbning är olika begrepp men de överlappar varandra. Den klassiska definitionen av mobbning är aggressiva eller kränkande beteenden som upprepas över tid mot en person som på något sätt är i underläge. När man talar om pennalism brukar man syfta på att äldre elever ger sig på yngre just för att de är yngre, och tillskansar sig själva fördelar. – Men när vissa personer systematiskt blir utsatta för pennalism så handlar det om mobbning, säger Robert Thornberg. Enligt forskning finns ett stort mörkertal när det gäller mobbning i skolan, berättar han. Studier har visat att få utsatta elever över huvud taget berättar för någon vuxen. – Det handlar både om skam och om att de inte har tillit till att de vuxna kan göra något. Dessutom är de rädda för att det ska bli värre om det kommer fram att de skvallrat. Därför är det viktigt att skolor tar reda på hur vanligt det är med mobbning genom regelbundna, anonyma enkäter. Att lärare och andra vuxna i skolan ibland blundar för mobbning har framför allt att göra med osäkerhet och okunskap, menar Robert Thornberg. – Man vet inte hur man ska hantera situationen. Det blir lätt så att man undviker sådant som väcker obehag eller som man upplever att man inte bemästrar. Studier har också visat att fortbildning av lärare om mobbning har positiv effekt – mobbningen minskar. Enligt Robert Thornberg visar mobbningsforskningen inte bara att vuxnas närvaro bland eleverna är viktig, utan även att det är betydelsefullt att deras relationer till eleverna är varma, stödjande och positiva. Något som lärarna måste jobba aktivt för att uppnå. – Det räcker inte med att vara där. Eleverna ska känna att de vuxna verkligen lyssnar på och bryr sig om dem, men också att de vuxna har höga förväntningar på dem. De behöver känna att lärare och annan skolpersonal är tydliga vuxna som kan upprätthålla ordning och som inte accepterar att det förekommer kränkningar – men som samtidigt är omtänksamma och skapar förhandlingsutrymme för eleverna. Och att lärarna medvetet arbetar för att utveckla ett positivt och tryggt socialt klimat i skolan, tillsammans med eleverna, säger Robert Thornberg. – Både stöd och struktur behövs. Forskning visar dessutom att det går mycket bättre att sätta gränser om det redan finns en nära och bra relation. ", "article_category": "other"}
{"id": 14434, "headline": "Pianot köptes med penninglott", "summary": "En av Sveriges auktoriteter på nutida konstmusik, pianisten Mats Persson, ska spela in författaren Carl Jonas Love Almqvists samtliga pianoverk. De tre cd-skivorna är en önskedröm.", "article": "Projektet med Almqvist är en av Mats Perssons få utflykter till äldre musik. I stället har han i över ett halvt sekel specialiserat sig på nutida konstmusik. Vill man vara retsam kan man säga att han kan spela hur han vill eftersom publiken oftast inte hört de moderna verken förut. Men tack vare Mats Persson grundmurade musicerande tänker publiken knappast i sådana banor. Han sticker intensivt hål på pompöst bravurspel. Vid pianot tycks han reagera på minsta retning. Och då gör vi det också. – En avgörande händelse var en konsert på Moderna museet på 1960-talet när den amerikanske pianisten Frederic Rzewski spelade Karlheinz Stockhausen. Sedan dess är han något av favoritpianist, radikal och egensinnig. Det var en tid då modernismen stod högt i kurs och höll på sitt. Termer som gränsöverskridande var inte populära. Mats Persson har allt mer fördjupat sig i modernismens historia, men framför också nya verk, möjligt tack vare den livslånga konstnärslönen. – Det är trist med högerregeringars förakt för udda konstnärliga bidragstagare. Den statliga garantilönen finns inte längre för kommande kulturarbetare. Men vad är rut- och rot-avdrag om inte ett slags bidrag de också. Om man vill ha ett kulturliv som ska gå på djupet måste samhället ta ansvar. Han är född i Järbo utanför Sandviken. Pappan var bysmed. – Vi hade ett orgelharmonium hemma som mamma spelade på. Som sexåring ville jag hellre ha ett piano. Det är lustigt för då vann mamma på penninglotteriet och vi köpte ett. Mats Persson började studera för Greta Eriksson på Musikhögskolan i Stockholm. Nyfikenheten drev honom också till kompositionsseminarierna. – De höll väldigt hög klass. Ingvar Lidholms gästades av storheter som Lutoslawski och Ligeti. Världen utanför Sverige öppnades för en. Mats Persson sökte sig till legendariske pianisten Alois Kontarsky i det moderna musikens Mecka, Köln i Tyskland. – Stockhausen var hans styrka. Ville vi spela John Cage var han inte lika pigg på det hela. Det fick vi göra själva. Utbildningen började med tre Beethovensonater på raken. Helt rätt. För att övertygande spela den nya 1900-talsrepertoaren måste man behärska den gamla, något alltför många pianister dessvärre struntar i. Men framför allt träffade han i Köln sin dåvarande flickvän, pianisten Kristine Scholz. Än i dag spelar de fyrhändigt och duon firade förra året fyrtioårsjubileum. Claude Loyola Algéns ospelbara orgelverk arrangerade för två pianon är deras nästa projekt i Borås den 30 september. Bägge var med i gruppen Harpans kraft på 1970-talet, sex unga musiker och sångare som slog sig ihop och tog på sig rollen att med känsla bli en modernismens perspektivförändrare i musiklivet. Där började Mats Persson också att komponera – Nu skriver jag ett stycke för slagverksensemble åt Jerker Johansson i Göteborg. Men sista tiden spelas ”Jag askans sångare” till texter av Pasolini, specialskrivet för barockinstrument och countertenor. Sedan tio år är Mats Persson också klavikordspelare. Med det spröda barockinstrumentet fördjupar han sig i gamla barockmästare. Och han älskar Haydn. Och vurmen för Carl Jonas Love Almqvist? – Den började redan i gymnasiet när jag läste hans böcker. Sedan lånade jag noter. Det som fascinerar mig i hans musik är det oförutsägbara, ett slags collageteknik där saker dyker upp som inte har något sammanhang med det förra. En teknik som först börjar användas på 1900-talet. Han är banne mig en av de första minimalisterna. – Jag har studerat in samtliga tillgängliga pianoverk, ett femtiotal. Nästa år spelas allt in på instrument från Almqvists tid som han själv hade kunnat spela på. Mats Persson Gratuleras till: Fyller 70 år den 1 september. Yrke: Pianist och tonsättare. Firar: I trädgården. Bor: Herrängen, Älvsjö. Familj: Sambo Birgitta Anander, sonen Leo Hermodsson, 26 år, bonusbarnen Sofia, Olle, Hanna. Drömmer om: Carl Jonas Love Almqvist. Intressen: Konst På nattduksbordet: Almqvists roman ”Smaragdbruden”. Sommar: Fårö för lugnt tänkande. Dur eller moll: Moll. Lyssnar gärna till: Turkisk konstmusik från tidigt 1900-tal. Favoritplats: Arbetsstugan vid Långsjön, Älvsjö. Ångrar: Att jag aldrig tog kontakt med Ivan Vysjnegradskij i Paris. ", "article_category": "other"}
{"id": 14455, "headline": "”En tredjedel av landets skolor ska inspekteras”", "summary": "Arbetsmiljöverket satsar stort. Det finns många brister i dagens skola: hög arbetsbelastning som leder till stress, hot och våld, och lokaler som inte lever upp till behoven. Nu gör vi en satsning där 30 procent av landets skolor ska inspekteras. Målet är en bättre skola, skriver Mikael Sjöberg, generaldirektör för Arbetsmiljöverket.", "article": "Skolans betydelse för individen och samhället kan knappast överskattas. I ett alltmer komplext och kunskapsintensivt samhälle har skolan en avgörande roll att spela. Goda skolresultat är inkörsporten till högre studier, arbete och etablering i samhället. Yrkeslivet kräver i allt högre utsträckning både gymnasieutbildning och högskolestudier. Den svenska skolan debatteras flitigt. De senaste åren har bland annat sjunkande resultat för svenska elever i internationella mätningar, den administrativa bördan på lärare, hot och våld i skolan och brister i skolans inomhusmiljö diskuterats brett i samhället. Varje dag går tusentals lärare och annan personal till skolan och arbetar engagerat för att ge våra barn och ungdomar de kunskaper de behöver i livet. För dem, och för eleverna själva, är en god arbetsmiljö en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb. Skolan är landets största arbetsplats sett till hur många som omfattas av arbetsmiljölagen. Hur kan då Arbetsmiljöverket bidra till att arbetsmiljön blir bättre i den svenska skolan, och därmed bidra till att kvaliteten ökar ytterligare? Arbetsmiljöverket arbetar kontinuerligt på skolans område. Under år 2012 genomförde vi 600 inspektioner på 400 skolor runt om i landet. Närmare 2 000 krav ställdes, bland annat på psykosociala arbetsmiljörisker. Men vår bedömning är att en större, samlad satsning är nödvändig. Därför startar vi nu en flerårig satsning på grund- och gymnasieskolans område. Från och med i höst och till och med år 2016, kommer vi att inspektera 30 procent av landets skolor och alla skolhuvudmän med fler än fem skolor. Målet är att alla skolor på något sätt ska beröras av satsningen. Syftet med inspektionerna är att arbetsgivarna ska skapa en god arbetsmiljö i skolan så att ingen skadas eller blir sjuk. Vi vill med vår insats skapa en miljö med mindre skadlig stress, ökad trygghet och bättre fysiska förhållanden. Arbetsmiljöproblemen i skolan handlar framför allt om hög arbetsbelastning som leder till stress, hot och våld och om lokaler som inte lever upp till behoven. Några exempel på detta: Faktorer som skadlig stress, mycket arbete och otydliga krav dominerar de anmälda arbetssjukdomarna åren 2008–2012 inom grund- och gymnasieskolan. I den stora Arbetsmiljöundersökningen år 2011 uppgav 60 procent av dem som arbetade inom utbildning att de hade svårt att koppla bort tankarna på jobbet. Motsvarande siffra för samtliga branscher var 43 procent. Nio procent av flickorna och 15 procent av pojkarna uppgav att de under år 2010 blivit utsatta för slag, sparkar eller andra fysiska skador. Motsvarande siffra för lärare var fem procent för kvinnliga och sju procent för manliga lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets rapport ”Hot och våld i skolan”, författad av forskare från Stockholms universitet. I samma undersökning uppgav 23 procent av flickorna och 25 procent av pojkarna att de blivit hotade med att bli slagna. Motsvarande siffra för lärarna var 15 procent för kvinnliga och 18 procent för manliga lärare. Dödshot förekommer också i skolan. Hela nio procent av eleverna hade upplevt detta. Hotade till livet hade också sju procent av de kvinnliga och åtta procent av de manliga lärarna blivit. Hot och våld var den näst vanligaste orsaken till arbetsolycka med sjukfrånvaro inom grund- och gymnasieskolan under åren 2008–2012. I Arbetsmiljöundersökningen för år 2011 uppgav 33 procent i kategorin utbildning, däribland lärare, att de utsattes för buller minst en fjärdedel av sin arbetstid. Många av landets skolor drivs i gamla lokaler med bristande underhåll. Klassrum och andra utrymmen används ofta till bristningsgränsen. Detta ger problem som buller och dålig luftkvalitet. När vi har pratat arbetsmiljö med elever har de särskilt pekat på problem med den fysiska arbetsmiljön, som till exempel smutsiga och trasiga toaletter. Lagen kräver ett förebyggande arbete från arbetsgivarens sida, systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi ser att det brister i skolans värld. Undersökningar uteblir eller är bristfälliga, riskbedömningar dokumenteras inte, åtgärder genomförs inte och handlingsplaner upprättas alltför sällan. Det finns självklart många skolor runt om i landet där arbetsmiljön är bra. Men på många grund- och gymnasieskolor krävs det att arbetsgivarna ökar ansträngningarna. I inspektionsinsatsen kommer vi att uppsöka skolhuvudmän med fem eller fler skolor. Det gör vi för att nå så många skolor som möjligt med vår insats. Det är vanligt att det behövs beslut på huvudmannanivå för att åtgärda problem på enskilda skolor. Flertalet kommuner och cirka 30 privata skolhuvudmän kommer att få besök av verket. Därefter inspekteras ett antal enskilda skolor under varje huvudman. Vi kommer också att inspektera skolor under mindre huvudmän. I det fallet går vi direkt ut på enskilda skolor. Vilka skolor som ska inspekteras bestäms lokalt av Arbetsmiljöverkets distrikt runt om i landet. Våra inspektioner kommer att anpassas till hur situationen ser ut på plats, men huvudinriktningen är att få i gång ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Därigenom kan man på skolorna komma till rätta med problem med arbetsbelastning, hot och våld samt den fysiska arbetsmiljön som buller, ventilation och städning. Att de som arbetar och finns i skolan ska vara delaktiga i att beskriva hur verkligheten ser ut är självklart för oss. Därför har vi samarbetat med fackförbund, arbetsgivare, elevorganisationer och andra intressenter på skolans område för att få en heltäckande bild av nuläget inför vår inspektionsinsats. En god arbetsmiljö är en grundförutsättning för att lärare och elever ska kunna koncentrera sig på undervisningen och trivas i skolan. Med vår fleråriga och rikstäckande inspektionsinsats vill vi bidra till att skolhuvudmännen skapar just detta, och därigenom en bättre svensk skola. ", "article_category": "other"}
{"id": 14498, "headline": "”Omöjligt att utvärdera S otydliga jobbpolitik”", "summary": "Oklara mål. Socialdemokraterna har satt som mål att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Men det är en sak att sätta upp siffersatta mål, en annan att genomföra dem i verkligheten. På flera punkter är S-politiken så otydlig att en utvärdering närmast blir omöjlig, skriver två ledande folkpartister.", "article": "Stefan Löfven har deklarerat ett nytt socialdemokratiskt mål för politiken: att ”Sverige mellan 2014 och 2020 ska öka antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU”. Ett viktigt intellektuellt renhållningsarbete fram till valet blir att kontrollera hur Socialdemokraterna har tänkt att detta ska genomföras i verkligheten och inte bara i statistiken. Att S har specificerat att målet ska uppnås genom fler i arbete och fler arbetade timmar är kanske ett försök att vara konkret. Problemet för Löfven blir ändå att arbetslöshetsprocenten påverkas av mycket annat än sysselsättningen och antalet arbetade timmar. Dessa två förändringar vore bra för ekonomin, men sänker inte nödvändigtvis arbetslösheten. Märk väl, Sverige hade förra året den högsta sysselsättningsgraden i hela EU efter Holland, men ändå drygt åtta procents arbetslöshet. Alltså: de två metoder – det vill säga ökad sysselsättning och fler arbetade timmar – som Socialdemokraterna anvisat för att nå målet ”lägst arbetslöshet i EU år 2020” behöver inte leda till uppfyllelse av det målet. Målformuleringen är i själva verket både oklar och består av tre olika mål som dessutom inte behöver gå hand i hand. Väljarna vet inte om det blir ”lägst i EU” eller ”sysselsättningen” eller ”arbetade timmar” som är viktigast. Och det går att slira runt mellan dessa tre mål beroende på aktuellt läge på arbetsmarknaden och ömsom hänvisa till statistik för det ena, andra eller tredje målet. Så långt framstår våra invändningar kanske som statistiknörderi. Låt oss dock titta på vilken verklighet som döljer sig bakom en del av måtten och ge några för valdebatten viktiga exempel: Sverige hade under första kvartalet i år en arbetslöshet på 8,2 procent, vilket var ungefär samma nivå som Finland och Storbritannien, men högre än Tyskland, Holland och Danmark. Men om man fokuserar på arbetslösa över 25 år, som ofta bildat familj och har barn, så ligger Sverige betydligt bättre till med en arbetslöshet på 5,8 procent. Förklaringen till den åttaprocentiga totala arbetslösheten är en hög ungdoms- och studerandearbetslöshet som drar upp nivån för Sverige. De sociala problemen med ungdoms- och studerandearbetslöshet är dock väsentligt annorlunda än problemen med arbetslöshet för familjeförsörjare och redan rotade personer. Så har då Sverige mindre sociala problem än andra EU-länder vid åtta procents total arbetslöshet? Svar: ja. Men, varför har Sverige en högre ungdoms- och studerandearbetslöshet än andra? Några observationer: För det första: arbetslöshetstalen för svenska studerande ligger långt över nivåerna i många andra länder, medan arbetslösheten bland icke-studerande inte är särskilt mycket högre i Sverige än på andra håll. Det är i åldersgruppen 15 till 19 år som Sverige sticker ut. Här var arbetslösheten i maj 2013 hela 46 procent. Men det handlar inte om rotade personer med försörjningsbörda utan mest om skolungdomar som söker tillfälliga jobb, och när de inte får sådana (tillfälliga) jobb registreras de som arbetslösa. De sociala umbärandena för arbetslösa i denna grupp kan antas vara begränsade jämfört med samma antal individer i andra grupper av arbetslösa. För det andra: länder med omfattande lärlingsprogram för gymnasieelever, så som Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet i åldersgruppen 15-19 år. Det beror bland annat på starkare koppling till arbetsmarknaden för studerande. Men det beror också på ett räknefenomen: att lärlingar som får ekonomisk ersättning i statistiken registreras som ”sysselsatta” och inte som ”arbetslösa” när de söker jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna 2011 över 30 procent av alla unga sysselsatta. I Sverige har vi knappt några lärlingar alls – än så länge. Det är klart att detta faktum vid en jämförelse påverkar de svenska arbetslöshetstalen negativt, och sannolikt så att skillnaden i sociala förhållanden för likartade studerande framstår som större än de är. För det tredje: en annan förklaring till skillnader för studerande i EU-länder är utformningen av studiemedelssystemen. I Sverige får CSN-berättigade studerande ingen ersättning under sommaren. Följaktligen vill många jobba extra. Det – i sin tur – leder till att fler studerande också dyker upp i arbetslöshetsstatistiken. Det innebär dock inte nödvändigtvis att de sociala umbärandena bland studerande i Sverige på sommaren behöver vara särskilt mycket annorlunda än i länder där motsvarande studerande ofta har en knapp studiefinansiering sommartid. Andelen heltidsstuderande som söker arbete under studietiden har ökat, och fler registrerade arbetssökande studenter leder till fler registrerade arbetslösa dito. Det vore bättre om kraven i högskoleutbildningen höjdes så att studier på heltid blev nödvändigt för att hänga med på kurserna, och att studiemedelssystemet gav starkare incitament för snabbare genomströmning, fler examina och motverkade studieundanträngande enkla arbeten. Förslag om treterminssystem i högskolan – som FP lade fram för många år sedan och Stefan Löfven presenterade häromdagen – vore ett utmärkt steg i denna riktning. Dessa synpunkter är inte till för att bagatellisera problemen med ungdoms- och studerandearbetslöshet utan ett försök att tränga bakom siffrorna; att söka verkligheten bakom genomsnitten och påpeka att en simpel rak rapportering av talen i tabellerna döljer olika sociala situationer. Därför måste den statistiska beskrivningen av politiska mål skärskådas, och normalt sett kompletteras med annan information för att inte politiken ska styra fel. Sammantaget: det är olämpligt att som politiskt mål rakt av jämföra arbetslöshetsprocenten i olika länder, och att inte till exempel bry sig om längden på arbetslösheten eller vilka grupper som är arbetslösa. Socialdemokraternas otydliga treudd av mål – ”lägst arbetslöshet i EU”, ”sysselssättning” och ”arbetade timmar” – fångar inte alls upp sådana avgörande aspekter och gör en meningsfull utvärdering av en S-politik närmast omöjlig. ", "article_category": "other"}
{"id": 14499, "headline": "Kina har lång väg till garaget", "summary": "Inte ens Sovjetunionen gav upphov till lika mycket bekymrad respektfullhet i USA som Kina gör i dag. Men ett land utan innovationsförmåga blir med tiden en papperstiger.", "article": "Några år efter kommunismens sammanbrott bodde jag i Amerika och förvånades över hur Kina höll på att erövra landet. Åtminstone dess vardag. Det mesta runt omkring mig var av kinesiskt ursprung, tillverkat i en formellt kommunistisk stat: det räckte att lyfta på kaffekannan eller vända på märkeslappen i rocken, samma med hårtorken, barnvagnen, brödrosten eller huvudvärkstabletterna. Allt Made in China. I den stora varuhuskedjan Wal-Marts sortiment var det svårt att över huvud taget hitta något som inte kom från Mittens rike. Att kalla kriget vunnits för att låta en diktatur som Kina översvämma landet med sina varor föreföll mig som en av Historiens många ironier. Och på strömmen av kinesiska varor följde amerikansk skuldsättning; den kinesiska staten hamstrade dollar och blev snart till världens största innehavare av amerikanska statsobligationer. Det brukar sägas att handel också befrämjar förståelse mellan dem som gör affärer med varandra. Fast det gäller med reservation. Amerika har med rätta fortsatt att kritisera Kina för allt som hör en diktatur till samtidigt som Amerika ur kinesisk synvinkel förblivit obegripligt och främmande. För att bli valda måste amerikanska politiker bjuda över varandra, lovar med korta mellanrum regelbundet väljarna vad de sedan inte kan hålla, måste så sätta sig i skuld och låta andra – främst Kina – ta hand om notan. Detta kallas demokrati. Men är det på längre sikt seriöst och ansvarsfullt? Och verkligen att föregå med gott exempel? Den politiska klassen i Kina är av annan mening. Detta moderna Kina i vardande, utrustat med det förflutna som Amerika inte har, är det enda land amerikanen behöver ta på allvar. Ty det är för stort för att ignoreras, men också för att läxas upp, bestraffas och kanske till och med för att påverkas. I själva verket så stort att något slags stabilitet under ett auktoritärt kommunistparti i ett amerikanskt perspektiv kanske är att föredra framför en verklig demokratisering i kaotiska former. Hur som helst står detta Kina för något helt nytt i Amerikas korta historia. Inte ens Sovjetunionen i sin makts dagar gav upphov till lika mycket bekymrad respektfullhet. Vad Amerika främst oroar sig för är Kinas ekonomiska muskler och växande makt. Men är oron berättigad? Jag tänker då inte så mycket på att den kinesiska ekonomin befinner sig mitt uppe i snabb utveckling, att den därför i en snar framtid kommer att få problem med sådant som stigande kostnader, krav från anställda, råvaruförsörjning, miljö eller arbetsvillkor. Jag tänker på vad som är så mycket mer grundläggande: den förmåga till innovation som Josef Schumpeter en gång beskrev som ett slags kreativ förstörelse. Något kvalitativt nytt uppstår ur det gamla som samtidigt förintas. Och bara en sådan dynamisk metamorfos à la Bill Gates eller Henry Ford förmår skapa den plötsliga, starka och ihållande tillväxt som ligger till grund för det moderna samhället. Kommer Kina att klara av det? Det finns anledning att tvivla: ingen lär kunna erinra sig någon modern, unik produkt som går tillbaka på en kinesisk uppfinning eller innovation. Kinas ekonomiska tillväxt är hittills mimetisk, den bygger på flitig imitation i långa och billiga serier. Man bygger upp en exakt kopia av Venedig, men ingenting talar för att framtidens Venedig håller på att uppstå i Kina. Utan förebild står den kinesiska ekonomin sig slätt och riskerar att med tiden alltmer bli till en papperstiger, oförmögen till ett plötsligt, kraftfullt språng. Innovationer i Schumpetersk mening kan inte beställas fram. Den kommunistiska kommandoekonomin i sovjetisk tappning var därför oförmögen till dem. Utan öppna kapitalmarknader kan man inte ens tala om statskapitalism. Ingen kan i Kina starta ett större företag utan att först be staten (läs: kommunistpartiet) om kapital. Någon fri kapitalmarknad existerar inte. Staten kontrollerar alla storbanker; krediter fördelas efter vad som i sista hand är politiska kriterier. Och av samma politiska skäl föredrar Kina att investera en stor del av sina väldiga exportinkomster i Amerika eller Europa i stället för i det egna landet, där de skulle bidra till att skapa den breda medelklass som partiet fruktar. Ty en bred medelklass innebär växande krav på både ekonomiska och politiska fri- och rättigheter, på pluralism och ett slut på enpartiväldet. I detta vägval finns därför också något perverst: Kina har på många sätt öppnat sig mer mot omvärlden än inåt, mot sig självt. Man har valt att finansiera amerikansk överkonsumtion och köpa upp europeiska företag i stället för att skapa en egen företagarklass och massivt förbättra levnadsstandarden hos säkert en miljard kineser som fortfarande måste anses som relativt fattiga. En innovation kan börja med en snurrig idé i ett garage. Och med någon lika snurrig men rik investerare som mot alla odds håller ut. De flesta sådana projekt havererar, men något enstaka kommer att förändra världen. Säkert är bara att censur, kontroll och politiska krav gör en sådan kreativ förstörelse omöjlig och att Kina fortfarande har en lång väg till garaget. ", "article_category": "other"}
{"id": 14506, "headline": "Psykologen: Att få kritik kan kännas som att bli underkänd", "summary": "Det är få saker som ligger oss så nära som våra barn. Att bli kritiserad som förälder är på sätt och vis att underkännas som person, säger Martin Forster, psykolog och författare till flera böcker om föräldraskap.", "article": "Man kan göra en jämförelse. Det är sällan någon annan än vår partner kritiserar oss som partner, men om det skulle hända så skulle vi nog också ta det väldigt personligt. Om kritiken mot vårt föräldraskap dessutom sker inför våra barn blir det ännu svårare. – Då blir ju situationen också socialt jobbig situation eftersom man som förälder kan uppleva att man blir underkänd inför sitt barn, säger Martin Forster. Att ha synpunkter på hur andra uppfostrar sina barn handlar ofta om värderingar. Och som vuxen ska man vara försiktig med att pådyvla andra sina värderingar, tycker Martin Forster. Att föräldrar blir angripna i sitt föräldraskap inför barnen händer nog ganska sällan, tror han. Men när det väl händer så påverkar det definitivt barnet. – Om föräldrar blir angripna eller tillrättavisade av en annan vuxen, brukar barn ta sina föräldrar i försvar till varje pris. Barnet är extremt beroende av föräldrarna för sin överlevnad. De är utlämnade till deras förmåga att ta hand om dem. – När föräldern blir tillrättavisad kan det bli en signal om att föräldern inte är tillräckligt bra på att ta hand om barnet och det vill barnet undvika, menar Martin Forster. Men om det händer att man blir tillsagd av någon annan inför sitt barn så finns ändå konstruktiva sätt att hantera situationen på. – Jag tycker att man klart och tydligt ska visa för barnet att det inte betyder att man är en dålig förälder. Det handlar inte om mig eller dig eller vår familj. Och man ska vara noggrann att skilja mellan sak – själva händelsen – och person. Även inom familjen förekommer det att föräldrar kritiserar varandras sätt att vara mot barnen. Men hur är det när föräldrarna är separerade och barnen bor växelvis? Ur barnets perspektiv är det inte konstigt att föräldrarna har lite olika regler och förhållningssätt, menar Martin Forster och hänvisar till forskning som gjorts på området. – Tvärtom kan det vara en lärdom för barnet att se att det finns olika sätt att se på saker. Att visa barnet att man tycker annorlunda än den andra föräldern är inget problem. Man kan bara på ett lugnt sätt förklara för barnet att man tycker olika. Problemet uppstår om föräldrarna har en konflikt kring de olika reglerna. Här riskerar barnet att hamna mitt emellan. Då och då händer det att andra vuxna blir arga på föräldrar för att de över huvud taget tar med sig barn på offentliga platser. Många minns nog den debatt som uppstod tidigare i år, då ett kafé i Stockholm förbjöd barn eftersom ägaren menade att barnen störde de andra gästerna. – Ja, hur mycket plats ska barn få ta? Generellt tycker jag att barn ska få finnas överallt. Det är ju inte bara barn som kan vara högljudda eller störa för att de inte är stilla. Jag tycker att det handlar om huruvida vi ser barn som fullvärdiga medborgare eller inte. Visst finns det platser dit man inte bör ta med barn, men hela frågan om barnförbud på vissa ställen tycker han är konstruerad. – Vill man verkligen slippa barn är de inte svårt att hitta platser att vara på. Att bli ombedd att lämna en plats för att ens barn stör kan verkligen väcka tigern i en förälder. Men att bli arg eller aggressiv har i princip aldrig något egenvärde, utan är nästan alltid dåligt, menar Martin Forster. – Fast man måste också kunna säga ifrån på ett bra sätt. Det handlar faktiskt om att stå upp för sig själv och visa barnet att man har integritet. Om någon uttrycker värderingar som man inte delar så måste man stå upp för sina egna värderingar. I vissa fall kanske det kan vara rätt att bli arg, att visa att föräldern står upp för barnet känslomässigt. ", "article_category": "other"}
{"id": 14523, "headline": "”Sverige måste ge skadestånd till tvångssteriliserade”", "summary": "Sverige bör gå före. Det är de svenska domstolarna som drivit de transsexuellas rättigheter framåt. Nu måste diskrimineringen inom vården upphöra. Svensk politik bör rikta blicken framåt och ta initiativet i frågor om transpersoners rättigheter, skriver Inti Chavez Perez, expert i Utredningen om män och jämställdhet.", "article": "I början av sommaren överlämnades ett ärende till justitiekanslern där 142 transsexuella kräver ekonomisk ersättning av den svenska staten efter att de utsatts för tvångssterilisering. Det är enligt Europakonventionen olagligt att ställa sterilisering som ett villkor för att ge transsexuella tillgång till sjukvård, vilket skedde i Sverige fram till december 2012. Eftersom Europakonventionen gäller som svensk lag är det högst troligt att en juridisk prövning kommer att leda till att den svenska staten får betala. Trots detta sätter sig den ansvarige ministern, Göran Hägglund (KD), på tvären. Detta kommer troligen att försena utbetalningarna, men inte att förhindra dem. Frågan om ersättning till steriliserade transsexuella är typisk för hela det svenska arbetet med transpersoners mänskliga rättigheter, så som det sett ut de senaste åren. Den nu pågående Utredningen om män och jämställdhet (U 2012:10, Dir 2012:97, 2013:50), tittar bland annat på hur situationen förändrats för transpersoner i Sverige. Viktiga framgångar har nåtts för transpersoners mänskliga rättigheter de senaste åren. Men dessa framgångar är inte resultatet av beslutsamhet från svenska politiker. I stället är det rättssystemet som drivit igenom förändringarna. År 2009 ledde en dom från Regeringsrätten till att vuxna personer kan byta namn över könsgränserna utan att behöva byta juridiskt kön. Detta innebär en förbättring inte minst för transvestiter. Och i slutet av förra året kom en dom från Kammarrätten i Stockholm som stoppade tvångssterilisering av transpersoner, flera månader innan riksdagen förmådde att fatta samma beslut. EU:s byrå för grundläggande rättigheter har pekat ut transpersoner som en särskilt diskriminerad grupp, inte minst inom vården. Eftersom Europakonventionen skyddar svenska transpersoners mänskliga rättigheter är det troligt att transpersoner kommer att vinna fler segrar i svenska domstolar de kommande åren. Svensk politik måste finna modet att hinna i kapp sin samtid. I stället för att sacka efter borde Sverige gå före och bli en förebild för de övriga europeiska länderna i hur man tillgodoser transpersoners mänskliga rättigheter. Jag presenterar här fem förslag för hur detta kan bli verklighet. Betala skadestånd till steriliserade transsexuella. Det är sannolikt att Sverige kommer att tvingas betala skadestånd efter en juridisk prövning. Det vore ändå bättre att betala skadestånden frivilligt. Genom att ta initiativet i denna fråga skulle svenska staten skicka en signal om att man förstår att steriliseringar av transpersoner inte bara var lagvidrigt, men också moraliskt förkastligt. Lättast kan detta ske genom att skriva in transsexuella i den lag från 1999 som redan i dag reglerar skadestånd till dem som utsatts för tvångssterilisering. Öppna könsutredning och behandling för personer under 18 år. Att leva i en kropp som går emot den egna könsidentiteten kan vara psykiskt påfrestande. Särskilt stämmer detta för tonåringar som upplever stora kroppsliga förändringar samtidigt som de är inne i processen att forma sin vuxna identitet. Att som i Sverige vänta med att utreda och ge behandling till transpersoner tills de fyllt 18 år orsakar onödigt lidande. Sverige bör följa den begynnande internationella trenden där också tonåringar får behandling. På detta sätt harmoniseras transvård med annan vård i Sverige som finns tillgänglig för personer under 18 år. Förbättra tillgängligheten till transvård. Köerna för att få påbörja en könsutredning varierar i landet men kan vara över ett år. Utredningen kan i sin tur ta ett till tre år. Därmed går det lång tid mellan det att en transperson söker vård och att den erbjuds densamma. Väntetiderna måste kortas väsentligt. Dessutom måste transvården i större utsträckning ske på patienternas egna villkor, så att vården tillgodoser deras behov. Transpersoner vittnar i dag om att läkare försöker skapa ”riktiga män” och ”riktiga kvinnor” av dem. Sådana könsstereotypa krav ställs inte någon annanstans inom svensk vård. Transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter. Skapa en tredje juridisk könskategori. Alla transpersoner kan inte kategoriseras som män eller kvinnor. Vissa faller mellan eller bortom könen. Det finns i andra delar av världen en större förståelse för detta och redan i dag finns flera länder med fler än två olika juridiska kön. En tredje juridisk könskategori bör införas i Sverige för alla av övriga kön, och tillgång till denna könskategori bör ske genom en könsutredning av samma typ som i dag föregår byte av juridiskt kön. Utred den höga förekomsten av hiv bland transkvinnor. Internationellt är kunskapen hög om att transsexuella kvinnor är en särskilt utsatt grupp med hög förekomst av hiv. Hur det ser ut i Sverige vet vi inte, men inget tyder på att det skulle vara annorlunda. Smittskyddsinstitutet bör få i uppdrag att utreda omfattningen av hiv bland gruppen transsexuella kvinnor. Om transkvinnor visar sig vara en riskgrupp bör ett långsiktigt hivförebyggande arbete ske med gruppen, i samråd med eller hellre via de organisationer som representerar transsexuella. Utvecklingen internationellt, inom EU och i Sverige, vittnar om att transpersoner befinner sig på segertåg beträffande respekten av deras mänskliga rättigheter. Sverige kan i dag motvilligt dras in i framtiden av domstolar, eftersom Europakonventionen och svensk diskrimineringslagstiftning binder oss vid åtaganden. Svensk politik kan välja en annan väg, att rikta blicken framåt och ta initiativet i frågor om transpersoners rättigheter. Därmed skulle vi möta framtiden som väntar oss, och de initiativ för transpersoners rättigheter som förverkligas blir ställningstaganden som vi kan vara stolta över. Förtydligande: I rubriken på en tidigare version av artikeln stod att kravet på skadestånd till tvångssteriliserade gällde män. Det gäller också kvinnor. ", "article_category": "other"}
{"id": 14561, "headline": "”Alla måste föra kampen för hbtq-personers rättigheter”", "summary": "Kampen för hbtq-personers lika rätt har kommit långt i Sverige. I år firar vi Pride för sextonde året i rad och känner att vi har stöd från stora delar av det svenska samhället. Nu är det dags att föra kampen vidare till bland annat Ryssland och Afrika, skriver Peter Rimsby, ordförande för Stockholm Pride.", "article": "Pride betyder stolthet och vi ska vara stolta över vad vi i Sverige gemensamt har åstadkommit. Nu är det dags att vi fortsätter kampen för hbtq-personers mänskliga rättigheter i andra länder. Våra representanter på den politiska, religiösa och idrottsliga arenan måste ta ställning och agera för hbtq-personer som lever under förtryck. Enligt den svenska regeringens hemsida om mänskliga rättigheter står det uttryckligen att Sverige verkar aktivt för att alla länder ska avkriminalisera sexuella kontakter mellan samkönade och verka för att ett skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet införs. Det går alltså inte längre att bortse från det faktum att man som representant för Sverige i internationella sammanhang måste stödja och försvara hbtq-personers mänskliga rättigheter. Tack vare den kamp som förts här i landet under årtionden kan vi i år fira Pride i Sverige för sextonde året i rad – och känna att vi har stora delar av det svenska samhällets stöd. Men kampen är inte över. Vi har ett ansvar. Vi behövs. Bakslag avlöser framsteg. Nu är det dags att vi fortsätter kampen för hbtq-personers rättigheter, vårt ansvar är som störst för personer i andra länder som fortfarande lever under förtryck. Det ryska parlamentet, duman, har klubbat igenom ett förbud mot så kallad ”homosexuell propaganda”, som bland annat förbjuder Prideparader och människor att säga eller skriva något positivt om homosexuella. Under de senaste veckorna har vi även nåtts av rapporter om nynazister i Ryssland som ”roar” sig med att ragga upp homosexuella på nätet för att sedan tortera dem. Det sker i Ryssland, det land som nästa år ska vara värd för de olympiska spelen – den idrottsliga fest där man betonar samhörighet, tolerans och fred. I flera länder i Afrika är homosexualitet kriminellt och betraktas som en sjukdom, här går utvecklingen helt åt fel håll. Rättigheter urholkas, lagstiftningen försvårar ett fritt liv och attityder mot homosexuella har gått från dåligt till värre. Hot, förföljelse och tortyr är en del av vardagen för homosexuella i Afrika. Enligt Sida har antalet flyktingar från afrikanska länder på grund av sexuell läggning ökat de senaste åren, och attityden mot homosexuella asylsökande och deras flyktingskäl i ankomstländerna är ofta väldigt dålig. Men även vi i Sverige har vandrat en krokig väg, men hösten 2012 hände något i Sverige. När Jonas Gardells dramaserie ”Torka aldrig tårar utan handskar” visades i svensk television började tårarna rinna nedför mångas kinder. För svenska folket gestaltade seriens huvudpersoner Rasmus och Benjamin inte två pestsmittade, utan personifierade ett älskande par som drabbats av en obotlig sjukdom. Många kände inombords och många mindes – smärta över vad många fått uppleva och stolthet över hur vi i Sverige har utvecklats. Kronprinsessa Victoria framträdde på QX gaygala och berörde publiken med sina ord om kraft, glädje och gemenskap. Tydligare än så kan inte ett stöd och bekräftelse bli från Sveriges framtida regent. Men resan dit har varit lång. Under en stor del av 1900-talet var homosexuella handlingar olagliga i Sverige, för att därefter klassas som en mentalsjukdom, som sedan togs sjukdomsstämpeln år 1979. Det skulle dröja ytterligare 24 år innan sambolagarna för sam- och olikkönade likställdes och för samkönade att få möjlighet att adoptera. År 2009 var Sverige moget att anta den lag som gjorde det möjligt att ingå samkönade äktenskap. Ett erkännande av rätten att få älska fullt ut. Det var för fyra år sedan. Framsteg görs även i andra länder. Trots protester har det första gayparet i Frankrike vigts. I det konservativa Storbritannien har drottningen skrivit under den lag som gör samkönat äktenskap möjligt. Men det finns mycket kvar att göra. Vi uppmanar de svenska representanterna i Internationella olympiska kommittén, IOK, däribland Gunilla Lindberg, Pernilla Wiberg och Stefan Holm samt Svenska olympiska kommittén, SOK, att man agerar för att ta ställning mot det accelererande hotfulla förhållningssättet mot hbtq-personer i Ryssland. Med dagens situation riskerar SOK och IOK att homosexuella OS-deltagare och -besökare blir arresterade på grund av sin läggning. Vi uppmanar även de svenska trosamfunden som verkar i Afrika att, i samtal med sina afrikanska kolleger och trosamfundens medlemmar, arbeta för att alla människor ska behandlas som lika mycket värda. Vi uppmanar också Sveriges representanter, statsminister Fredrik Reinfeldt, utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, EU-kommissionär Cecilia Malmström och FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson, att bilda opinion på den internationella arenan för att motverka att länder stiftar lagar som diskriminerar människor på grund av sexuell läggning. Politiker ska göra kärleken möjlig med hjälp av lagstiftningen. Men framför allt uppmanar vi dig som medmänniska att agera. Det är varje medborgares skyldighet i en demokrati. Använd din röst. En röst för mänskliga rättigheter. En röst för allas rätt att få älska och att vara den de är. ", "article_category": "other"}
{"id": 14565, "headline": "”Romer måste ges plats bland Förintelsens offer”", "summary": "Årsdag av ”Zigenarnatten”. I Tyskland betraktas nazisternas brott mot romerna som en del av Förintelsen. Men i Sverige görs alltjämt en åtskillnad mellan de judiska och de romska offren. Det är dags att romerna får en fullvärdig plats bland Förintelsens offer, skriver politiker samt kultur- och samhällsaktörer.", "article": "I dag är det 69 år sedan den så kallade Zigenarnatten ägde rum i dödslägret Auschwitz-Birkenau. Himmler hade beordrat att de sista kvarvarande romerna i lägret skulle mördas. De som dog den natten var en spillra av den romska befolkningen i det tyskockuperade Europa. Över hela kontinenten hade romer samlats ihop, mördats på plats eller skickats iväg till förintelselägren enbart till följd av att de hade fötts som romer. Denna dag kommer att högtidlighållas i museet i Auschwitz och på andra platser runt om i Europa. Romers öde under andra världskriget är ett parallellfall till judarnas. De förföljdes och dömdes till döden på grundval av en blandning av nazistisk rasideologi och månghundraåriga myter och fördomar. Men det skulle dröja tre decennier efter krigsslutet innan romer tillerkändes rätten till ersättning för övergrepp som de utsatts för på grund av sin bakgrund. Till en början hävdade den politiska ledningen i Västtyskland att romer inte hade internerats på rasistisk grund. Bakgrunden till Hitlertysklands segregering av romer skulle ha varit att naziledarna i första hand hade definierat den ”zigenska frågan” som ett socialt problem. I verkligheten gav nazisterna den traditionella synen på romer som ”asociala” en rasideologisk överbyggnad. I praktisk tillämpning innebar detta att lokala socialkontor på skilda håll i Europa kunde genomföra registrering och internering som ett första steg mot vad som slutade med förintelsen av romer. I denna tyska tolkning av historieförloppet fanns en underförstådd anklagelse: eftersom romer hade valt att leva annorlunda, det vill säga ”asocialt”, bar de själva en del av skulden för sitt öde. Tyskland har sedan dess gjort upp med en sådan historieskrivning. Man erkänner fullt ut att brottet mot romerna var en del av den nazistiska ideologin och därför ingår i Förintelsen. Men i Sverige görs i praktiken alltjämt en åtskillnad mellan de judiska och de romska offren. I tolkningen av Förintelsen hamnar gruppen romer vanligtvis i kategorin ”övriga offer”. När Förintelsens minnesdag högtidlighålls i Stockholm bjuds inga romska representanter in till den så kallade vip-avdelningen. Närvarande romer får stå bakom avspärrningarna som delar av en intresserad allmänhet. Ironiskt nog förvandlas romer till andra klassens medborgare i förhållande till sin egen historia. Varje år besöker drygt 10 000 svenska elever museet Auschwitz-Birkenau med huvudsyfte att öka förståelsen för det som skedde och därmed öka tilltron till demokratiska värden. En försvinnande liten andel besöker minnesplatsen där de romska offren satt internerade. För att råda bot på en sådan oreflekterad blindhet måste svenska lärare göras medvetna om vad som skedde med romer. Då kan de tydliggöra Förintelsens fulla innebörd för sina elever när de tillsammans reser till Auschwitz. Historieförträngningen fortgår trots att förföljelsen av romer i dagens Europa är mer plågsamt tydlig än någonsin. Hundratals romer har mist sina liv de senaste tjugo åren i handgripligt våld som har innefattat bomber och molotovcocktails. I Kosovo genomfördes en etnisk rensning av romer som alltjämt innebär att fördrivna inte kan återvända hem. Vi kan bara spekulera i vad som hade skett om Europas majoritetsbefolkningar hade utsatts för ett våld av liknande storlek från våldsbejakande terrorister. Vi vet att många sympatiserar med romerna, beklagar deras situation genom seklerna och även anstränger sig för att få till stånd förändringar. Mot denna bakgrund borde det vara självklart att romer en dag som denna ska tillerkännas sin historiska minnesplats. De föll offer för Förintelsen. Skolelever måste göras medvetna om att detta var höjdpunkten för en månghundraårig tradition av europeisk antiziganism. Och romer måste få möjlighet att skriva sin egen historia utan att ständigt vara beroende av institutioners nåd och välvilja i tilldelningen av bidrag. Sjuttioårsdagen för Zigenarnatten infaller nästa år. Vi vill se den som en minnesåtbörd för hela den europeiska gemenskapen där vi betonar alla människor lika värde och alla folks rätt till erkännande. Romer kan därmed äntligen få en fullvärdig plats bland Förintelsens offer. ", "article_category": "other"}
{"id": 14594, "headline": "”Förslag om fri flytträtt kan sänka pensionerna”", "summary": "Starkt stöd. Dagens system för tjänstepensioner fungerar bra tycker allmänheten, enligt en undersökning. Men utredningsförslaget om fri flytträtt av pensionsmedel, som nu behandlas i regeringen, riskerar att slå undan benen för en effektiv förvaltning av 1 600 miljarder kronor, skriver företrädare för PTK, LO och Svenskt Näringsliv.", "article": "Tjänstepensionen svarar i dag för drygt 20 procent av den genomsnittliga pensionen för en nybliven pensionär. I takt med att den allmänna pensionen blivit svårare att upprätthålla, och att pensionerna vissa år minskat, har tjänstepensionernas betydelse kommit att öka. År 2012 avsatte svenska företag med kollektivavtal cirka 40 miljarder kronor i premier för tjänstepensioner till arbetare och tjänstemän. Pensionsavsättning är en del av arbetsgivarens ersättning till den anställde och därmed en del av lönebildningen mellan arbetsmarknadens parter. Det är inte vilket sparande som helst, utan en del av den framtida tryggheten som pensionär för flertalet av landets löntagare. Pensionsavsättningarnas storlek har förhandlats fram i avtal mellan arbetsgivare och löntagarnas fackliga organisationer. Tjänstepensionerna som de i dag är utformade har också ett mycket starkt stöd bland allmänheten. Vi lät tidigare i år United Minds fråga drygt 1 000 personer hur de ser på dagens system med tjänstepensioner. Hela 85 procent tycker att det är bra att representanter för arbetstagare och arbetsgivare har kommit överens om sådana pensioner. Systemet med kollektivavtalade tjänstepensioner, där fack och arbetsgivare gemensamt upphandlar förvaltningstjänster och försäkringsbolag som den enskilde löntagaren kan välja mellan, får stöd av 75 procent av de svarande. En klar majoritet av de svarande tror att parterna på arbetsmarknaden kan få fram bättre pensionsvillkor än de enskilda anställda. Den statliga livförsäkringsutredningen (SOU 2012:64) har kommit med långtgående förslag om att lagstiftningsvägen införa starka begränsningar i parternas rätt att välja de pensionslösningar som är mest förmånliga för arbetstagare och arbetsgivare. Genom förslaget om fri flytträtt i tjänstepensionssystemen slår man undan benen för en effektiv och säker förvaltning av de cirka 1 600 miljarder kronor som förvaltas för framtida pensioner. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) uttalade under årets Almedalsvecka stöd för tanken med en sådan flytträtt, tvärtemot vad vi som representerar Sveriges arbetsgivare och anställda vill se. Norman erkände samtidigt att frågan är ”ruggigt komplicerad”. Men många banker och försäkringsföretag hejar ivrigt på och vill gå ännu längre än utredningen i syfte att komma in på den här för dem mycket lukrativa marknaden. Det är förvånande att Peter Norman inte är mer skeptisk till utredningens förslag då erfarenheterna från ITPK mellan 1990 och 2007 förskräcker. Alla pensionsbolag fick då vara leverantörer helt utan upphandling. Resultatet blev betydligt högre avgifter än vad vi ser i de system som gagnas av prispress genom upphandling. Vi, arbetsgivare och fackliga organisationer, har gått i bräschen för flytträtt inom tjänstepensionsområdet. Såväl arbetare som tjänstemän kan välja mellan ett hundratal fonder och traditionella förvaltningar, och att flytta sitt kapital kostar i det närmaste ingenting för den enskilde. Men vi har valt att upphandla de här tjänsterna i syfte att pressa kostnaderna för förvaltningen, vilket i slutänden betyder högre pensioner för de anställda. Beräkningar visar att de låga avgifter som vi har förhandlat fram genom den samlade kraften i gemensamma upphandlingar kan betyda ett högre pensionskapital för den enskilde på mellan 400 000 kronor och en halv miljon kronor för löntagare i normala inkomstlägen. Detta om man jämför våra låga avgifter med de gängse på sparmarknaden utan upphandling. Så mycket betyder låga avgifter med ränta på ränta under en fyrtioårig spar- och förvaltningsperiod. Det finns ingen anledning att bryta upp den här väl fungerande pensionsmodellen och skapa möjligheter för lycksökare och mellanhänder, som i likhet med PPM-systemet mot betalning skall ”råda” enskilda med allehanda sparförslag och fondbyten. En majoritet av de svarande i United Minds undersökning tror inte heller att ett system med fullständigt fri flytträtt mellan alla på marknaden förekommande försäkringslösningar vore bättre än det nuvarande systemet. Det finns saker kvar att göra, till exempel att samla ihop gamla så kallade fribrev i en gemensam pensionspott för den enskilde. Försäkringsindustrin behöver göra sin hemläxa, pressa avgifterna och införa flytträtt där det saknas på privata pensionsförsäkringar i stället för att ge sig på våra fungerande lösningar. Regeringen talar ofta om värdet av den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter via kollektivavtal har ansvaret för lönebildningen och arbetsvillkoren. Att tvinga fram lagstiftning, mot parternas entydiga vilja, är ett kraftigt avsteg från detta och riskerar att undergräva förtroendet mellan regeringen och oss. ", "article_category": "other"}
{"id": 14602, "headline": "”Den svenska sjukvården inte längre av världsklass”", "summary": "Stora brister. DN:s reportage i går om en missad diagnos på ett cancersjukt barn är bara en i raden av larmrapporter. Om svensk sjukvård ska komma upp i den världsklass som socialminister Göran Hägglund tror att vi har i dag, måste han reagera på den här typen av händelser, skriver Hugo Lagercrantz.", "article": "DN rapporterade på tisdagen, den 23 juli, om en fyraåring med leukemi, vars diagnos missades på en vårdcentral i Stockholms västerort. Hennes föräldrar hade sökt flera gånger med flickan på grund av hennes långvariga symtom, men hon skickades ändå hem efter varje besök. Att missa en dödlig sjukdom på detta sätt skall inte hända i dag. Risken borde vara lika liten som att ett trafikflygplan störtar på Bromma flygplats. Men brister inom barnsjukvården, BB-kris, ständiga överbeläggningar, sjuksköterskebrist och så Marciej Zarembas förödande kritik av sjukvårdens styrsystem tycks inte bekomma sjukvårdsministern Göran Hägglund. Han berörde knappt dessa problem i sitt tal vid Almedalen. Det var med stor besvikelse man hörde den trevlige ministern avfärda det så kallade läkarupproret i Rapport den 20 juni. Han påstod att Sverige är bäst eller bland de bästa oavsett vad man mäter inom sjukvården. Den svenska sjukvården är inte världsbäst. Häromåret var det Frankrike, som var bäst både när det gällde kvalitet och tillgänglighet. Holland har rankats bäst i en aktuell utvärdering (Health Consumer Powerhouse). Även Danmark, Island och Österrike är betydligt bättre än vi är i Sverige. På Cypern kan man när som helst få tag på en barnläkare i öppen vård. I Sverige finns det knappt en enda öppenvårdsbarnläkare norr om Dalälven. Även om sjukvården i Storbritannien har sina brister så är läkarna där betydligt kunnigare. För att bli consultant – motsvarande överläkare – måste de genomgå omfattande prov. I Sverige krävs det i stort sett bara att man tjänstgjort i fem år. I Storbritannien premieras dessutom läkarna om de rekryterar patienter för forskning. I Sverige har unga läkare som ägnar sig åt forskning betydligt lägre lön än sina jämnåriga som snabbt gått sina fem år och blivit specialister. Det saknas också spjutspetskompetens inom vissa områden, varför patienter med ovanliga och komplicerade sjukdomar måste åka utomlands. Som barnläkare är jag särskilt orolig för barnmedicinen. När Bror Rexed var generaldirektör för Socialstyrelsen var ambitionen att alla barn skulle ha sina egna husläkare, det vill säga barnläkarspecialister. Det fanns gott om barnmottagningar särskilt i storstädernas förorter. Alla barnavårdscentraler sköttes av barnläkare. En hel generation av barnläkare utbildades, som nu går i pension. Barn som blir sjuka och inte kräver ambulanstransport hänvisas i dag i första hand till allmänläkare (husläkare). Problemet är att de har väldigt lite utbildning i barnmedicin. Det är inget krav, som det är i Storbritannien. Många föräldrar litar därför inte på sina husläkare utan tar sina barn direkt till barnklinikerna i stället, som i storstäderna översvämmas av barn. Platssituationen är ofta kritisk, särskilt vid RS-virusepidemier. Det svåra läget påtalades i en debattartikel i DN nyligen undertecknad av ett flertal barnläkare (Stockholmsdebatt den 16/2). Särskilt oroande är nedskärningen av utbildningen i barnmedicin. Tidigare skulle varje läkarkandidat genomgå åtta till tio veckors kurs i pediatrik. Nu håller det på att skäras ner till hälften. Visserligen kan specialintresserade läkarstudenter välja elektiva kurser i barnmedicin. Men nästan alla läkare bör ha en ordentlig barnmedicinsk utbildning, då exempelvis öron- och ögonläkare liksom ortopeder har många barnpatienter. Särskilt allmänläkare bör ha en gedigen barnutbildning om de ska fortsätta ha det primära ansvaret för sjuka barn i öppen vård. Inte bara den barnmedicinska utbildningen utan även läkarutbildningen i allmänhet kan försämras om enmansutredarens Stefan Lindgrens förslag går igenom. Den ska alltmer baseras på problembaserad inlärning, det vill säga studera människokroppen och dess sjukdomar med olika datorprogram. Att lyssna på föreläsningar och gå med på undervisningsronder anses förlegat. Likaså blir det mindre tid för att undersöka så väl friska som sjuka barn, vilket knappast kan ersättas av undervisning via skärm. När jag studerade medicin på 1960-talet var de flesta lärarna i anatomi, kemi och fysiologi läkare med viss sjukvårdserfarenhet. I dag bedrivs den prekliniska läkarutbildningen nästan enbart av lärare som inte är läkare. Till och med den som högst ansvarig för läkarutbildningen vid Karolinska Institutet är inte läkare längre. Den så kallade lundamodellen som Lindgren vill införa i hela landet har dömts ut av studenter (Läkartidningen 2012, sid 936). Om Göran Hägglund vill göra någon insats för sjukvården så att vi kommer upp i den världsklass, som han tror att vi har i dag, måste han reagera mer på larmrapporter som den med det aktuella fallet med det cancersjuka barnet. En rad åtgärder bör genomdrivas: Prioritera vården av de mest sjuka patienterna, som den framlidne KD-politikern och cancerläkaren Jerzy Einhorn verkade för. Se till att små barn i första hand har barnspecialister som husläkare och att allmänläkarna får bättre utbildning i barnmedicin. Alf Svensson insåg faktiskt detta och KD var från början negativa till husläkarreformen. Förstatliga universitetssjukhusen och inför ett bonussystem för att gynna forskningen särskilt läkemedelsprövningar. Det senare är nödvändigt om vi inte skall förlora mer av vår läkemedelsindustri. Se till att läkarutbildningen leds av ämnesansvariga akademiker och inte av pedagogiska programråd och dylikt. Läkarkandidaterna måste undervisas av skickliga och empatiska kliniker och inte via datorprogram. Använd de så kallade kö-miljarderna till att höja specialistsjuksköterskornas löner, särskilt vid universitetssjukhusen. Det är orimligt att exempelvis barnsjuksköterskor och barnmorskor får sämre betalt än sjuksköterskor på vårdcentraler och sjukhem. Satsa på fler läkarsekreterare så att läkarna kan avlastas från administration och dokumentation och ägna mer tid åt patienterna. ", "article_category": "other"}
{"id": 14610, "headline": "Åka båt uppför", "summary": "Följ med på en klättring på över hundra meter med båt. Strömholms kanal har 26 slussar och många fler lugna, vackra vattendrag.", "article": "Det är lite magiskt när vi lämnar den första slussen bakom oss och glider fram genom låglandskapet. Till höger ståtar Strömsholms slott. Vi har just påbörjat färden i Strömsholms kanal – en elva mil lång vattenled invigd 1795 som med start längst in i Mälaren går som en pulsåder rakt genom Sveriges äldsta bruksmiljöer ända till Smedjebacken. De 26 slussarna hanteras av ungdomar som cyklar eller kör bil mellan slussarna när de följer oss båtar uppåt. – Det är ett populärt sommarjobb. Vi hade över 200 sökande på 20 platser i år, säger Rolf Mylläri som är slussvakternas arbetsledare. Sakta färdas vi på Kolbäcksån i vasslandskap och skog, förbi bondgårdar och fabriker, villakvarter och sommarstugor. I Kolbäck passerar vi ett äldreboende. Några boende vinkar glatt från balkongen när vi passerar. Över broar vi kör under hastar bilar förbi. Det här känns betydligt lugnare. Men i Hallstahammar är det dags för kanalens högsta sluss: Sörkvarn, en trippelsluss med tolv meters höjdskillnad. Vattnet väller över de stängda slussportarna som ett vattenfall. När slussluckorna nertill öppnas rycker det till i båten. Det vill till att hålla ett stadigt grepp om linorna som hänger ned längs slussmuren. Vattnet forsar och frustar ut genom de två luckorna. När vattennivån stigit över slussluckorna lägger sig tystnaden. Men mycket vatten har fortfarande att strömma in och fylla slussen innan vi kommer upp till nästa nivå. Så plötsligt öppnas de mäktiga slussportarna och vi kan stilla glida in i Hallstahammars gästhamn tolv meter högre upp. När vi nu vänder oss om och tittar ned mot Kolbäcksån där nere känns höjdskillnaden i magen. Hallstahammar är med sina åtta slussar Strömsholms kanals centrum. Här ligger också Kanalmuseet som med text och bilder berättar om kanalens historia. Vi är ganska möra när vi många timmar senare efter nio slussningar och en stigning på 55 meter lämnar dagens sista sluss i Surahammar bakom oss. Gästhamnen vid campingbadet Dalkarls i Magsjön, norr om Surahammar, visar sig vara en liten pärla. Här serverar Pavarisa Yindee god thailändsk husmanskost till bra priser. I en servicebyggnad för båtgäster och tältare finns fräscha toaletter och duschar, samt ett kök med ett kylskåp. Längs kanalen finns ett dussin gästhamnar med toaletter och oftast dusch. Ibland även tvättmaskin. I Västanfors ligger ena gästhamnen vid det trevliga hembygdsområdet – öppet alla dagar utom julafton. På Hamnkrogen framför gästbryggan är stämningen hög långt in på natten, liksom musiken. Men musikvalet är bra. Det känns nästan overkligt att nästa dag – efter 26 slussar – plötsligt befinna sig i Dalarna i sin egen båt, hundra meter över Mälaren. Efter ett par timmars färd på de avlånga sjöarna Södra och Norra Barken siktar vi kanalens vändpunkt: Smedjebacken. I Smedjebacken finns kanalens enda båtmack – dock stängd under vårt besök. En båtklubbsmedlem, Hans-Ove Strömberg, hör talas om belägenhet, lånar ut ett par dunkar och skjutsar oss till bilmacken. Vid ett par andra tillfällen under färden får vi hjälp av slussvakter med att ordna bränsle. En timmes färd från Smedjebacken ligger Söderbärke. Gästbryggan ligger vid folkparken Pärlan vid Barken, där PRO arrangerar dans till orkester varje helg under sommaren till levande orkester. I Söderbärke finns också Björkströms skobutik som varit i samma släkts ägo sedan starten 1889. Anna-Lisa Engström arbetade inom kriminalvården men flyttade hem och tog över när hennes mamma Ester behövde avlastning. – Då var mamma 91 år och hade jobbat i butiken sedan hon var 15, säger Anna-Lisa Engström. Att färdas nedströms i slussarna är betydligt mer stillsamt än uppåt. Men så har man också dragit på sig en hel del rutin. Det går bara en slussning åt vardera hållet per dag, så varje stopp innebär ett dygns väntan tills nästa slussmöjlighet. Och det är lite synd eftersom det finns mycket att se längs vägen. Vid sjön Åmänningen ligger till exempel Engelsbergs bruk som finns med på Unescos världsarvslista. På Öljeön strax intill finns världens äldsta bevarade oljefabrik som försåg Sverige med lysoljor, fotogen och läderoljor. Virsbo är värt ett stopp enbart för sin konsthall, belägen i brukets gamla verktygsmakeri. Stora fönster i väggar och tak gav ljus åt arbetarna. I dag ger fönstren ett fantastiskt ljus åt konsten. – Det fanns en falang som ville måla allting vitt, men vi valde att behålla karaktären, säger Inge Larsson, initiativtagare till konsthallen. Lokalen är inte renoverad, det är bar maskinerna som burits ut. Man kan till och med ana den gamla verkstadsdoften i väggarna. Men den visar sig komma från den mekaniska verkstaden i våningen under. Vid gästbryggan i Virsbo återser vi Anita och Kenneth Flack från Västerås som vi hade sällskap med i slussarna de första två dagarna. Deras resa har gett mersmak: – Nästa år blir det Hjälmare kanal, säger Kenneth Flack. Åter i Hallstahammar tar vi in på Brukshotellet intill kanalen med egen gästbrygga. Efter en skön promenad norrut längs kanalen träffar jag Olle Lindkvist vid Trångfors smedja. Han är en av tjugotalet pensionärer som varje måndag träffas i smedjan. I 20 år har de räddat smedjan undan förfall. – Vi gör det för att berätta för våra barn och barnbarn om hur våra förfäder bearbetade järnet. Järnet var viktigare än guld, säger Olle Lindkvist. Entusiasterna har bland annat byggt ett helt nytt vattenhjul som driver den tunga mumblingshammaren från Arboga. Det har varit en ynnest att i dag få färdas längs denna kanal som är ett resultat av en oerhörd möda för över 200 år sedan. Trots alla sevärdheter är kanske den stilla färden längs Kolbäcksån och de 14 sjöarna den största behållningen av resan. Vi har passerat vackert belägna bondgårdar, kor som badar vid strandkanten, får som bräker av glädje när vi kör förbi, ormar som snabbt slingrar sig fram i vattnet, en bäver som dyker ned framför båten med ett plask. Med en blandning av lättnad och vemod lämnar vi den sista slussen bakom oss. I morgon väntar två dagars färd hemåt genom Mälaren med sina fjärdar, städer och slott. Men det är en helt annan historia. Strömsholms kanal på andra sätt För den som inte har egen båt, och inte vill hyra, finns flera andra sätt att uppleva Strömsholms kanal: Passagerartrafik: Båten M/S \"Strömsholm\" gör en kanaltur med åtta slussningar på sex timmar varje lördag 13 juli–10 augusti. 595 kr/person. Avgång från Borgåsund kl 10. Söndagar 14 juli–11 augusti körs två tvåtimmarsturer med två slussningar. 345 kr inklusive räkmacka. Info: 070-5943087, 0730-818020. Kanot: Strömsholms kanal är även en av Sveriges populäraste kanotleder. Leden betraktas som lätt. Vanligast är att paddla nedströms och det går bra att slussa. Däremot avråds slussning uppströms. Kanoter finns att hyra i Smedjebacken, Söderbärke, Fagersta och Hallstahammar. En utförlig karta finns att beställa från turistbyråerna i Hallstahammar, Surahammar, Fagersta och Ludvika/Smedjebacken. Cykel: Längs Strömsholms kanal går också en markerad cykelled. Bra karta över leden med information om sevärdheter finns att köpa från turistbyråerna (se ovan). Cyklar finns att hyra i Smedjebacken och Fagersta. Vandring: Cykelleden är även mycket lämplig för vandring. Tåg: Tåget mellan Västerås och Ludvika passerar och stannar vid flera av orterna längs Strömsholms kanal. ", "article_category": "other"}
{"id": 14627, "headline": "”Vi behöver en nationell strategi för växande städer”", "summary": "Ny rapport. De stora städernas problem med bostäder sprider sig. För att de svenska städerna ska kunna växa måste regelkrångel och beskattning av byggande och bostäder förändras. Rörligheten kan också öka genom att hyresrättens möjligheter stärks, skriver riksdagsledamöterna Oskar Öholm (M) och Henrik von Sydow (M).", "article": "Sverige är det land som urbaniseras snabbast i hela EU. Debatten om bostadsbyggande handlar ofta om Stockholm, Göteborg och Malmö, men urbaniseringen är mer omfattande än så. Vi har låtit Riksdagens utredningstjänst analysera befolkningsprognoserna från SCB, och det är tydligt att urbaniseringen berör hela landet. År 2030 kommer ungefär två tredjedelar av Sveriges befolkning att bo i en storstad, en större stad eller en förortskommun. De typiska ”storstadsproblemen” handlar därför numera lika mycket om till exempel Uppsala, Örebro, Umeå eller Helsingborg, som de gör om Stockholm, Göteborg eller Malmö. Utvecklingen ställer krav på både ökat bostadsbyggande och en samlad politik för hur vi vill att våra städer ska växa och se ut i framtiden. I dag presenterar vi rapporten En nationell strategi för växande städer, som syftar till genomförande av reformer för att åstadkomma en bättre fungerande bygg- och bostadsmarknad och öppna för växande städer. Vid sidan av den snabba urbaniseringen finns också andra trender. Runt om i Sverige förs diskussioner om hur framtidens hållbara städer ska se ut och om hur man skapar attraktiva boendemiljöer där människor blir mindre beroende av bilen och mer beroende av varandra. De flesta säger sig vara överens om att förtätningar och en blandad bebyggelse är vägen framåt för att uppnå detta. En politik för full sysselsättning och ett samhälle som håller ihop förutsätter en väl fungerande bostadsmarknad. Människor ska ha möjlighet att flytta till platser där det finns jobb och möjligheten att uppnå egen försörjning är god och där risken för utanförskap och arbetslöshet är låg. Oavsett ekonomisk ställning ska det vara möjligt att tacka ja till ett jobb eller en studieplats på annan ort. Allt detta innebär stora utmaningar i ett land där vi under lång tid byggt alldeles för få bostäder. Enligt Boverket är det nu 135 av 290 kommuner som bedömer att den lokala bostadsmarknaden präglas av brist på bostäder i förhållande till efterfrågan. I storstadsregionerna, men också kring universitets- och högskoleorterna och andra tillväxtregioner, råder en bostadsbrist som blir en begränsande faktor både för arbetsmarknaden och för tillväxten. Även utomstående bedömare som OECD, IMF och EU-kommissionen, har pekat på bostadsbristen och mycket krångel och höga kostnader på bygg- och bostadsmarknaden som begränsande faktorer för hela den svenska ekonomin. Vägen från idé till inflyttning är alltför lång och snårig och har stundtals liknats vid både en labyrint och hinderbana. De som ändå tar sig fram har att hantera lagstiftning, omfattande regelverk och en svåröverskådlig process som påverkas av tjänstemän på flera olika politiska nivåer. Beroende på var i landet man befinner sig kan skillnaderna också vara stora, både när det gäller ambitionsnivå och detaljreglering. Därutöver vet vi att beskattningen ofta är styrande för vilka investeringar som görs av företag och enskilda. Alliansregeringen har tagit en lång rad initiativ för att bostadsmarknaden ska fungera bättre och krånglet minska. Till det har flera utredningar tillsatts för att peka ut ytterligare reformer. Vi anser att de ansträngningar som gjorts nu måste sammanföras i en nationell strategi som syftar till att genomföra reformer som öppnar för växande städer. Det saknas inte förslag som skulle få bostadsmarknaden att fungera bättre eller plan- och byggprocessen att gå snabbare. Från vår sida ser vi tre huvuddrag som en sådan strategi måste innehålla: Låt städerna utvecklas. Vi vill bidra till att lätta upp det regelverk som utformades för en helt annan sorts städer än de som efterfrågas i dag. Det är nödvändigt att nu ompröva flera regleringar – från riksintressen till bullerregler – mot behovet av nya bostäder, samt att pröva nya och förenklade regler för plangenomförande. Mindre krångel för mer byggande. Det är dags att gå från ord till handling när det gäller kommunala särkrav som fördyrar byggandet och samtidigt skapa ett modernt regelverk för överklaganden. Det är inte rimligt att det ska ta betydligt längre tid att bygga i Sverige än i andra jämförbara länder. Minska kostnader för en bättre bostadsmarknad. Vi vill bidra till ökad rörlighet genom att särskilt stärka hyresrättens möjligheter och konkurrenskraft. Det innebär en diskussion om både beskattning och hyressättning som skapar förutsättningar för fler bostäder. Vår inriktning är att totalt sett sänka skatterna på boende och byggande. De utredningar som har överlämnats till regeringen eller är på väg att presentera förslag har alla identifierat möjliga reformer och konkreta förslag på åtgärder. Moderaterna i civil- och skatteutskotten vill därför se en nationell strategi som syftar till en samlad reformagenda för att svara på de utmaningar som den snabba urbaniseringen medför. Det är nödvändigt med reformer på bred front i syfte att åstadkomma sunda och långsiktiga spelregler för en bättre fungerande bygg- och bostadsmarknad där krångel och kostnader minskar. Med en nationell strategi kan statens regelverk, kommunal byråkrati och andra spelregler ses i ett sammanhang. Det är ett sätt att öka kraften i genomförandet av viktiga strukturreformer för att hela Sverige ska klara av utmaningar och dra nytta av möjligheter som urbaniseringen för med sig.  Oskar Öholm (M), ledamot av riksdagens civilutskott. Henrik von Sydow (M), ordförande i riksdagens skatteutskott. ", "article_category": "other"}
{"id": 14630, "headline": "\"Vi är lika mycket älskade av Gud som någon annan\"", "summary": "Nader har tvingats leva dubbelliv. När Nader kom ut som homosexuell inför sin fru, trodde hon först inte på honom, sen kastade hon ut honom. I dag får Nader träffa sin son, men hans pappa i Iran har sagt att han ska döda honom om han kommer dit.", "article": "Iraniern Nader gifte sig tidigt men har levt dubbelliv som hemligt homosexuell i hela sitt vuxna liv. Nu när han äntligen kommit ut säger hans far att han personligen ska avrätta honom om han återvänder till hemlandet. Redan när han var 14 år förstod Nader, som i dag är 34 år, att han var homosexuell. Han visste också att det var livsnödvändigt att hålla det hemligt. I Iran är det dödsstraff för homosexuella och Nader växte upp i en religiöst konservativ stad. Om inte staten avrättade honom var risken att hans familj skulle göra det. – När du bor i Iran kan du inte välja att vara den du är. Det enda som gäller är att följa reglerna, annars råkar du eller din familj illa ut, säger Nader, när vi träffar honom på föreningen Homan i Göteborg som hjälper hbt-invandrare med information och stöd. Nader kom till Sverige och söker nu asyl med motiveringen att han riskerar att avrättas för homosexualitet om han återvänder till Iran. Verksamhetsledaren Ardeshir Bibakabadi är själv homosexuell från Iran och hjälper oss att tolka. Han säger: – Det finns inte i föreställningsvärlden i Iran att försvara en homosexuell. Det här snacket i Sverige, att man ska älska sina barn sådana de är, är \"bullshit\" där. Det finns ingen som försvarar dig om du är homosexuell. Hedersnormen säger att du är en skam som ska elimineras. I bästa fall kan du råda bot på ditt beteende genom att byta kön, säger Ardeshir och låter sedan Nader berätta sin historia. Nader är uppvuxen i en traditionell muslimsk familj med en konservativ far. Det gjorde att han levde dubbelliv som så många andra homosexuella gör i Iran. När han blev 25 år ökade trycket på att han skulle gifta sig och skaffa barn för att inte dra skam över familjen. Hans mor utsåg en fru som var 19 år. De gifte sig och fick en son. – Jag försökte förtränga min homosexualitet och vara trogen. Men jag klarade inte av det, säger Nader. I stället levde han dubbelliv och träffade andra män, precis som han har gjort sedan han kom till Sverige för fyra år sedan. – Jag träffade män som jag visste inte skulle avslöja mig eftersom de befann sig i samma situation. Det är ett sorts kamouflerat socialt beteende som är vanligt i Iran. Samtidigt hade jag ett sexuellt samliv med min fru. Jag var tvungen att spela makens roll. Jag har lärt mig att hela tiden spela teater för att tillfredsställa andra. Dubbellivet tärde på självkänslan och han kände sig allt mer deprimerad. Han fick hela tiden höra att sådana som han var förstörda av den västerländska kulturen, smutsiga och perversa. Irans förre president Mahmoud Ahmadinejad har sagt att \"I Iran har vi inga homosexuella\". Hur har den synen påverkat dig? – Jag känner mig tom inombords samtidigt som jag hatar mig själv. Jag har ofta självmordstankar. För fyra år sedan sökte Nader, hans fru och deras son visum till Sverige för att besöka hennes anhöriga som bor här. När de kom sökte de asyl med motiveringen att de tillhörde en politisk oppositionell grupp men fick avslag. Eftersom Nader var deprimerad träffade han en psykolog som han till slut öppnade sig och berättade sin historia för. Det satt långt inne, men hon fick honom att förstå att homosexuella ska behandlas enligt de mänskliga rättigheterna i Sverige. – Så småningom förstod jag att det finns lagar som var stiftade för att homosexuella skulle ha samma rättigheter. Det gjorde att jag ville stanna. När han till slut var tvungen att säga sanningen för sin fru, trodde hon först inte på honom. I stället hävdade hon att det var den nyvunna friheten i Sverige som bar skulden för att det hade blivit så här. – Det är ett vanligt argument i Iran, att den västerländska miljön skapar homosexuella. Hon sa också saker som att du har ju gift dig med mig och vi har en son. Det betyder att du inte kan var homosexuell. När hon till slut förstod att han berättade sanningen, sparkade hon ut honom. – Hon berättade för både sin och min familj. Homosexuell är detsamma som pedofil i Iran så jag skulle aldrig mer få träffa min son, som då var fyra år. Hans far ska enligt Nader ha sagt till hans fru att hon skulle sätta honom på ett plan till Iran så att han personligen skulle kunna avrätta honom och hänga honom i första bästa träd. – Jag har fått veta att min mamma bara gråter. Det är inget hon kan göra eftersom hon inte kan gå emot sin man. Jag är ju \"hans\" son. Nader hade att välja mellan att flytta till en flyktingförläggning eller att bo på gatan. Om han hade valt en flyktingförläggning hade han kommit längre bort från sin son. Så ibland sov han på centralstationen, ibland hos män som han träffade på gatan och som gav honom mat och husrum i utbyte mot sex. Nu bor han hos en äldre afghansk man som ger honom rum i sin lägenhet mot att han lagar mat och städar. Han var hela tiden rädd för att sonen skulle komma i kläm eller börja tycka illa om honom. Ibland stod han en bit från dagiset där han gick för att titta på honom på avstånd. Till slut lyckades han via en anhörig till sin fru övertyga henne om att homosexualitet inte har något med pedofili att göra och att han är bra pappa. Känslan när han fick träffa sin son igen var var så stark att han inte kan beskriva den. Tror du att dina föräldrar kan vänja sig vid att du är homosexuell? – Nej det är en sådan djup skam i Iran. Det enda sättet att råda bot på det är att avrätta personen eller tvinga den att byta kön. Du är en fläck som ska tas bort. Om du dödar någon får du fängelsestraff. Men inte om det är en homosexuell. Om min pappa dödar mig får han beröm eftersom han skyddat landet och kulturen, säger Nader. Hur får du din tro att gå ihop med din homosexualitet? –  Det är inte något jag varken kan eller vill välja mellan. Jag är född muslim och homosexuell. Det finns så mycket i religionen som jag förknippar med skönhet och värme. Varför ska jag förresten köpa de sämsta bitarna som andra har lyft fram i Koranen och tolkat det som att jag inte skulle passa in. Jag har ett annat sätt att tolka de delarna på. Det finns tusentals homosexuella i Iran som tror på sin religion. Vi är lika mycket älskade av vår Gud som någon annan. Det är staterna där som har utnyttjat sin makt och förvrängt tolkningarna. Så det handlar inte om religion, utan om politik? – Både och, Koranen och politiken går hand i hand. Lagarna stiftas ju med utgångspunkt i Koranen. De stänger dörren och sätter sig och skriver nya texter. Sedan kommer de ut och visar oss nya regler och säger att det kommer från Koranen. Så fort någon bryter mot någon norm som prästerna har bestämt, avrättas den med motiveringen att de är parasiter. Alla ska vara lika i Iran, olikheter har inget värde och får inte existera. Fotnot: Nader heter egentligen något annat. Ny serie: Muslim och homosexuell Insidan har träffat några muslimska hbt-personer som berättar om sina erfarenheter och tycker till om en starkt laddad fråga. Peter Letmark: Motståndet är massivt \"Vi har inga homosexuella i vår församling.\" Det var svaret som gavs när jag ringde olika islamiska förbund för att komma i kontakt med någon som kunde berätta hur det var att vara muslim och homosexuell. Säga vad man vill om homofobin i kristna och judiska församlingar, men det motstånd som en homosexuell möter i den muslimska världen är massivare. När jag ringde andra religiösa samfund krävdes det inte många försök innan jag fick träff. Kristna hbt-ungdomar har till och med särskilda sommarläger de kan åka på för att träffa likasinnade som grubblar över sin tro och sexuella identitet. Moståndet i de muslimska församlingarna blev startskottet för den här artikelserien där vi pratar med några hbt-muslimer om varför det är så svårt att vara öppet gay och muslim. Ardeshir Bibakabadi, som driver hbt- stödföreningen Homan i Göteborg, berättar hur den som kommer ut ofta riskerar att förlora sin familj och bli utesluten från den religiösa gemenskapen. Han säger också att han aldrig har träffat en muslim som har sagt att det har fungerat bra att komma ut. Men världen förändras i rask takt. I höstas öppnades Frankries första så kallade inkluderande moské i Paris av en av världens få homosexuella imamer, Ludovic-Mohamed Zahed. Hit kommer hbt-personer, men också kvinnor som inte gillar att bli placerade längst bak i moskén. Och pappor som inte vill överföra en segregerande religionspraktik till sina barn. Peter Letmark Vad säger Koranen? Berättelsen om profeten Lot och hans folk är den ständiga utgångspunkten för diskussionerna om homosexualitet. Enligt några är berättelsen tydlig i sitt fördömande. Andra menar att verserna handlar om våldtäkt och förnedring, och inte om kärlek mellan vuxna och vad vi i dag menar med homosexualitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 14643, "headline": "Tala klarspråk om korruptionen", "summary": "I Sverige definierar vi korruption snävt, som tagande av muta, alltså en sedelbunt under bordet för given tjänst. Men i grunden är det en form av maktmissbruk.", "article": "Det är inte bara under det senaste året som vi fått täta rapporter om vanskötsel och korruption i kommunerna. I själva verket kan vi sedan skandalen i Motala i mitten på 90-talet se tillbaka på en lång rad sådana rapporter. Inledningsvis talar medierna om ”affärer”, ”fusk”, ”mygel” och andra omskrivningar för det som är ren korruption. Numera är man tydlig och nämner saker vid deras rätta namn: korruption. Trots denna mängd av rapporter så ses de som avvikelserapporteringar: här och där är det några problem och till och med korruption, men i grunden är allt förträffligt och man pekar på den internationella statistiken från Transparency International där Sverige ligger bland de bästa i världen. Den placeringen kan vi nog tillskriva vår snäva definition av vad som är korruption – ordet korruption finns inte ens i svensk lagstiftning, bara i dess förarbeten. Vi definierar korruption snävt, som tagande av muta – det vill säga en sedelbunt under bordet för en given tjänst. Tegel går också bra. Men den internationellt vedertagna definitionen av begreppet korruption är vidare än så, det är ett förtroendebrott: ”Missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande.” Kommunerna svarar för två tredjedelar av den offentliga verksamheten. Ibland väljer de att lägga sin verksamhet i bolag – för närvarande finns närmare 2 000 kommunala bolag. Kommunerna är sammantaget ett jättekonglomerat och Sveriges största arbetsgivare med mer än 1 miljon anställda. Kommunernas svaga förvaltningsstruktur med uppenbart dålig internkontroll och med oklarheter i ansvarsförhållanden bäddar för vanskötsel och till och med korruption. Beträffande internkontrollen påpekas vid granskningar bland annat den undermåliga dokumentationen, som försvårar eller omöjliggör utredning av oegentligheter. Forskare pekar också på att den kommunala verksamheten granskas sämre av revision och medierna än statsmakten. Det är inte så konstigt att det är kommunerna som dominerar i rapporteringen om korruption. Det är heller inte så märkligt att svenskarna – till skillnad från andra nordiska länders medborgare – anser att om korruption finns, så finns den i kommunerna, på den lokala nivån. I Göteborgshärvan gick ett antal fall till åtal – några friades, några fälldes av tingsrätten. Ett fall är särskilt intressant, inte minst för att det synliggör skillnaden mellan hur rättsväsendet ser på korruption och hur det betraktar en simpel småstöld. Tingsrätten fällde en person – låt oss kalla honom Tegelmannen – och dömde honom till fängelse i sex månader för grovt mutbrott (begreppet korruption existerar ju inte). Domen överklagades till hovrätten. Hovrätten fann – liksom tingsrätten – att Tegelmannen fått det aktuella teglet (värdet 50 000 kronor) som gåva och att syftet med gåvan varit att få Tegelmannens hjälp vid framtida upphandlingar. Gåvan hade haft ett samband med Tegelmannens tjänsteutövning på det sätt som avses i brottsbalken. Så långt var allt klart. Hovrätten hade sedan att bedöma huruvida handlingen ska bedömas som ett grovt brott – vilket tingsrätten ansåg, med motiveringen att det kommunala bolaget var att anse som väsentlig offentlig verksamhet och att Tegelmannen haft en tjänst som kräver särskilt integritetsskydd. Mutbrottet skulle därför bedömas som grovt och påföljden sattes till sex månaders fängelse. Hovrätten menade att det inte var självklart att detta resonemang om väsentlig verksamhet skulle gälla verksamhet som bedrivs i bolagsform. Hovrätten ansåg därför att brottet inte skulle bedömas som grovt – det var ett mutbrott av normalgraden. Men mutbrott av normalgraden var redan preskriberat och det blev inget straff. Resonemanget är uppseendeväckande – om man bolagiserar den kommunala verksamheten så finns inte anledning att ställa lika höga integritetskrav på dem som i denna juridiska form hanterar medborgarnas pengar. Direkt stötande är hovrättens lättvindiga bedömning av mutbrott vid en jämförelse med domen i ett enkelt stöldmål helt nyligen. Tingsrätten dömde för snatteri, domen överklagades. AA – som inte tidigare fanns i belastningsregistret – hade åtalats för ett tillgrepp till ett värde av omkring 200 kr. Hovrätten skrev att AA i sin anställning som diskare på restaurangen haft tillgång till dess olika utrymmen och att det måste finnas ett förtroende mellan arbetsgivare och anställda. AA hade genom sitt tillgrepp missbrukat det förtroendet. Gärningen borde därför trots varornas blygsamma värde bedömas som stöld. Mutbrott, korruption, är missbruk av förtroende och ingenting annat än stöld av medborgarnas pengar. Det är inte bara dags att revidera kommunallagen för att klargöra ansvarsförhållanden mellan politiker och tjänstemän utan också lagstiftningen om mutbrott och klargöra att muta är ett förtroendebrott och att bedömningen gäller lika i kommunal verksamhet och i kommunala bolag. Denna kolumn om kommunerna och korruptionen är den andra i en serie om fyra. ", "article_category": "other"}
{"id": 14705, "headline": "”Vi vill fördjupa dialogen om framtidens svenska välfärd”", "summary": "Nytt samarbete. Svensk välfärd står inför stora och långsiktiga utmaningar. Med vår erfarenhet från breda fält startar vi nu ett forum för faktabaserad analys, förankring och fördjupad dialog, initialt med särskilt fokus på sjukvård och omsorg, skriver styrelsen för Forum för välfärd.", "article": "Vi, med erfarenheter från akademi, näringsliv, fack, sjukvård, myndigheter och politik, är övertygade om att de stora och långsiktiga utmaningar som Sveriges hälso- och sjukvård, äldreomsorg och utbildningsväsende står inför kan finna svar i bred och långsiktig samverkan. Men då behövs det fler mötesplatser för dialog och erfarenhetsutbyte, som sätter det gemensamma bästa i förgrunden och fokuserar på de verkliga utmaningarna. I dag tar vi därför initiativ till en gemensam plattform från vilken vi genom faktabaserad analys, förankring och fördjupad dialog med dem som är engagerade inom och runt verksamheterna vill bidra med konkreta, genomförbara förslag till bestående förbättringar av välfärden, initialt med särskilt fokus på sjukvård och omsorg; Forum för Välfärd. Vi delar uppfattningen att välfärdstjänster av högsta kvalitet är bärande delar för att vårt samhälle ska fungera väl. Därför brådskar det att fler tar sig an och diskuterar de stora framtidsfrågorna: Hur ska välfärdens finansiering säkras mot bakgrund av den demografiska utvecklingen och medborgarnas växande kvalitetskrav? Hur kan vi stimulera nytänkande och innovativa arbetsmetoder? Hur kan vi bättre tillvarata den höga kompetens och erfarenhet som redan i dag finns hos de verksamma och hos patientföreningarna för att utveckla vårdens olika delar, där patientens behov och förutsättningar sätts i fokus? Finns det lärdomar från andra länder och branscher som gör att välfärden kan förbättras? Hur ska sjukvården och omsorgen attrahera fler unga och skapa ytterligare karriärvägar så att framtidens kompetensförsörjning tryggas? Även om vi i Sverige har en i grunden välfungerande hälso- och sjukvård, så är utmaningarna många – och vi delar uppfattningen att dagens struktur, arbetssätt, nytänkande och innovationsgrad i välfärdssektorn inte räcker till. Vi är övertygade om att svensk välfärd berikas av olika erfarenheter. Vår ambition är därför att Forum för Välfärd ska bidra till en bred uppslutning i det svenska samhället kring lösningar på relevanta frågeställningar. Arbetet kommer att bedrivas långsiktigt, partipolitiskt obundet, utan krav på ersättning och med en konsensusmodell kring de förslag som gruppen levererar. Det utgör på det sättet inget tillfälligt projekt eller kampanj. Inom ramen för forumet kommer vi att etablera arbetsgrupper som genom kvalificerat analysarbete bidrar i dialogen – där ledande svenska och internationella aktörer engageras. Erfarenheterna sammanställs och ger underlag för diskussioner som ska leda fram till hur välfärdssektorn kan vidareutvecklas på lång sikt. Arbetsgrupperna kommer att vara sammansatta av personer med hög kompetens och stor erfarenhet – och genom starkt administrativt stöd och egna utredningsresurser säkrar vi effektiv framdrift och leverans på de frågor vi tar oss an. Men målet är inte att driva akademisk forskning eller att ta fram partsinlagor. Vi söker fakta som kan klargöra samband och förhållanden, stimulera till dialog samt utgöra bas till konkreta och genomförbara förändringar. Fokus i arbetet kommer att ligga både på regelverk, det vill säga de ramar som demokratiskt sätts upp för sektorn, och på processer, metoder och verktyg som kan bidra till en positiv utveckling av välfärden. Forum för Välfärd har redan nu beslutat att belysa några första centrala frågeställningar: • Stora resurser går i dagens system förlorade i gränssnitten mellan olika vårdgrenar – vilka verktyg och styrmodeller krävs för att åstadkomma en mer integrerad vårdkedja i Sverige? • Hur kan vi bygga ett mer heltäckande kvalitetssystem för vården som stimulerar både kvalitets- och produktivitetsutveckling? • Hur kan vi realisera möjligheterna kring e-hälsa? Vilka lösningar har visat sig fungera internationellt – och hur kan vi dra lärdom av dessa? Vi är alla besjälade av att Sverige tar sig an de verkliga utmaningar som den svenska välfärden står inför. Sveriges historia visar tydligt kraften hos bred och långsiktig samverkan över politiska och disciplinära gränser när vi har stora gemensamma utmaningar att lösa. Vi vill på det här sättet bidra till att vårt samhälle kan stärkas långsiktigt. Forum för Välfärd • Instiftades på sitt första sammanträde den 27 juni. • Rådgivande långsiktigt forum i välfärdsfrågor. • Partipolitiskt obunden plattform för bred dialog över disciplinära och andra gränser. • Styrelsen baseras på varierande erfarenheter och bakgrund i det svenska samhällslivet. • Kvalificerade arbetsgrupper utses av styrelsen för att ta sig an prioriterade frågeställningar kring välfärdens regelverk, processer, metoder och verktyg. • Arbetet bedrivs utan ersättning. Utrednings- och analysstöd sker främst via McKinsey. ", "article_category": "other"}
{"id": 14718, "headline": "Allt fler föräldrar vill ha råd om sina vuxna barn", "summary": "Föräldraskapet är livslångt – liksom föräldrars ängslan. Allt fler som ringer till Föräldratelefonen är oroliga för sina vuxna barn eller sina barnbarn.", "article": "Till Föräldratelefonen, som drivs av Föreningen för psykisk hälsa, har föräldrar sedan snart tjugo år kunnat ringa och få tala om problem i familjen. Nu visar ny statistik att allt fler föräldrar ringer av oro för sina vuxna barn och barnbarn. En förklaring kan vara att allt fler skiljer sig. Det tror Ann-Mari Orrenius, psykolog och terapeut, som var med och startade Föräldratelefonen 1996, och som arbetat med den sedan dess. – Om de vuxna barnen skiljer sig så påverkar det också deras föräldrar, det händer saker även i relationen till dem. När Föräldratelefonen startade på 1990-talet var det inte alls lika vanligt att föräldrar frågade om sina vuxna barn. 2010 var det tio procent av alla samtal som rörde vuxna barn eller barnbarn. I fjol, 2012, hade den siffran ökat med ytterligare 3–4 procent. – Vid skilsmässor blir det lätt komplicerat. Fler blir inblandade kring barnen och det blir mer dynamiskt i relationerna. Frågorna från mor- och farföräldrarna handlar ofta om att de inte får träffa sina barnbarn lika mycket som tidigare. – Det kan vara en stor sorg. Det kan också gälla uppfostran, att man tycker att dottern är för sträng eller för släpphänt med sina barn. Eller att sonen inte får bestämma något i sitt äktenskap. Så vi föräldrar, slutar vi aldrig att oroa oss? – Nej, föräldraskapet tar aldrig slut, säger Ann-Mari Orrenius, som själv är både mormor och farmor, och som skrivit en rad böcker om anknytning och samhörighet mellan barn och vuxna. – Jag tror att det i grunden handlar om den eviga frigörelsen, om en frigörelse som är oklar, ofärdig. En del unga vuxna stänger helt enkelt av kontakten med sina gamla föräldrar, vilket är ett tecken på att de inte kunnat separera och skilja ut sig ordentligt. Kvar står en ledsen äldre förälder. Men många äldre föräldrar lyckas heller inte frigöra sig från sina vuxna barn. – Och när de tränger sig på med sina välmenande åsikter blir det bara värre. Eftersom vi, när vi talar i telefon, bara hör den ena parten, kan vi aldrig ta ställning. Men vi kan ge några råd om vad man kan göra och bör göra så att det inte blir sämre. Mor- och farföräldrar kan inte lägga sig i för mycket, det blir det bara sämre av. Ibland måste man inse att man faktiskt inte kan hjälpa till. För många överambitiösa äldre föräldrar är det lättare att engagera sig i andras liv än i sitt eget, konstaterar Ann-Mari Orrenius. – Som terapeut kan man försöka hjälpa dem att börja ägna sig åt sitt eget liv, sin egen partner och sina egna vänner. Man kan höra sig för om de inte har några andra intressen, så att de kan frigöra sig utan att göra sig själva och andra illa. Ibland är det bra att ta till litet humor för att få dem att distansera sig litet. En del äldre behöver hjälp med att öka avståndet till de vuxna barnen. – Det kan behövas innan man kan komma närmare varandra. Också vuxna barn ringer om problem med den äldre generationen. – En del, vars föräldrar har det bättre ställt ekonomiskt och trygghetsmässigt, tycker att föräldrarna är snåla. Eller att de bara spelar golf och reser och inte tar sig tid alls med sina barnbarn. Andra äldre invaderar de unga och deras familjer alldeles för mycket. Lagom är bäst. Och vad är då lagom? – Lagom är de stunder då vi plötsligt mår lite bra. Det är så viktigt att man som äldre känner efter vad man från sitt hjärta verkligen vill ge, så att det blir kvalitet i hjälpen. Men svärmorsproblem hör terapeuterna som arbetar med Föräldratelefonen inte särskilt mycket om numera. Bilden av den elaka svärmodern har bleknat på senare år, säger Ann-Mari Orrenius. – Folk har blivit klokare och ser att den elaka svärmodern är en mytisk figur. Däremot har mor/dotter-konflikter blivit vanligare. Också telefonsamtalen från pappor har ökat. 80–90 procent av de män som ringer är skilsmässopappor. – Kanske får de inte träffa barnen tillräckligt mycket, kanske litar barnens mamma inte på dem. Men det kan också handla om konkreta problem med barnen. När vi startade var det nästan inga pappor som ringde. Jag tror att pappor är mindre rädda i dag. Föräldratelefonen tar emot cirka nio hundra samtal per år. Både de som ringer och de som bemannar får vara anonyma. Men alla som arbetar med Föräldratelefonen är erfarna psykologer och socionomer, betonar Ann-Mari Orrenius. – Det är inte bara som att prata med någon annan som haft barn. Samtalen varar mellan 20 och 30 minuter. – Och det brukar räcka. Vi får mycket feedback, många säger att de känner sig klokare, att de fått hjälp att reflektera. Ibland kan vi förstås lotsa dem vidare. Föräldratelefonen Är öppen vardagar kl 10–15. (020-85 20 00). 44 procent av samtalen handlar om barnrelaterade symtom. 28 procent rör familjeproblem och 28 procent handlar om uppringarens problem, som oftast består av osäkerhet i föräldrarollen. Psykisk hälsa är en ideell förening som vill ge stöd, sprida kunskap och bilda opinion i frågor som främjar den psykiska hälsan i samhället. psykiskhalsa.se Föreningen driver också Äldretelefonen (020-22 22 23) och Självmordsupplysningen (sjalvmordsupplysningen.se). ", "article_category": "other"}
{"id": 14754, "headline": "Alexandra fick lära sig ett nytt artighetsspråk", "summary": "Alexandra Utrzén var van vid att nia andra. När hon flyttade till Sverige fick hon lära om. Nu studerar hon artighetens uttryck bland flerspråkiga ungdomar i storstäderna.", "article": "För nitton år sedan kom Alexandra Utrzén till Sverige från forna Jugoslavien. Här niade hon alla obekanta människor hon mötte – något hon sedan barnsben var fostrad att göra. Men snart förstod hon att så gör man inte här i landet. – Ofta talar vi om kulturkrockar. För det mesta handlar det om små, fast ändå ganska viktiga, skillnader i sättet att vara och uttrycka sig. Som när det gäller artighet, säger Alexandra Utrzén. Just nu arbetar hon på en doktorsavhandling om artighet och artighetsuttryck bland flerspråkiga ungdomar i storstadsområden. En fråga hon intresserat sig för är om det finns en universell princip för artighet – och hur den i så fall ser ut. – Artighet finns i alla kulturer och i alla grupper, men mönstren för hur den uttrycks skiljer sig åt. Vi kan ta begreppet respekt som exempel. Unga icke-svenskar är lärda att visa en enkelsidig respekt mot obekanta, äldre och föräldrar. Men de förväntar sig inte respekt tillbaka. – Svenska ungdomar visar ofta samma respekt och är artiga, men de kräver också att själva bli bemötta med artighet och respekt. Vad kan skillnaden bero på? – Det kan finnas religiösa, sociala och ekonomiska orsaker. Men sedan kan de svenska jämlikhetsidealen som präglat det svenska samhället i många år spela roll. Unga och äldre är mer på samma nivå och inte inordnade i en hierarki som i en del andra kulturer, svarar Alexandra Utrzén. I sin forskning har hon samlat in enkätsvar från ett par hundra elever i gymnasiets andra årskurs i Stockholm, Göteborg och Malmö – och spelat in samtal med ett sextiotal av dem. Alla ungdomar har svenska som första språk, som ett av sina förstaspråk eller som andraspråk. Alexandra Utrzén är född och uppvuxen i forna Jugoslavien. Hon bodde i Banja Luka, och när hennes pappa uttalade sig emot kriget i Bosnien blev många serbiska nationalister upprörda. – Det ledde till att min familj, särskilt jag, utsattes för trakasserier och hot. Jag skulle våldtas, dödas och så vidare. Jag bestämde mig för att åka till Sverige för att undkomma förföljelsen. Tanken var att Alexandra skulle åka hem när kriget är över, men första gången hon kom tillbaka insåg hon att hon inte längre hade något \"hem\". Hon kände sig som en främmande fågel, började lära sig svenska och bestämde sig för att stanna i Sverige. Då var hon tjugosex år. – I den kultur där jag växte upp finns kanske fler uttryck som är kopplade till artighet i språket. Det är svårt att jämföra med Sverige. Här kan det uppfattas som oartigt att säga \"ni\" till någon, i till exempel Serbien skulle det däremot uppfattas som mycket oartigt att inte använda \"ni\" till obekanta och äldre. Enligt Alexandra finns det egentligen inga artiga eller oartiga ord, hur de tolkas beror på sammanhanget och hur de uttalas. Den som framför kritik mot en vän gör det ofta i inlindade omskrivningar för att inte såra och göra ont. – Mina resultat visar att ungdomar, både svenskar och icke-svenskar, har svårt att ljuga. De använder sig ogärna av \"vita lögner\". Antingen avstår de från att uttala sig kritiskt eller omdefinierar sina svar, det vill säga att de känner att de inte behöver säga hela sanningen i syfte att bevara positiva relationer med sin samtalspartner. – Viljan att inte ljuga står i motsättning till viljan att nå ömsesidig förståelse. Motsättningen löses genom tystnad, taktfulla yttranden och oftast genom undvikande av känsliga ämnen. Att gå rakt på sak kan däremot uppfattas som oartigt, taktlöst och respektlöst. I de ungdomsgrupper Alexandra studerat är det viktigt att vara artig särskilt mot dem som står nära familjen och vänkretsen. Bland dem som är flerspråkiga eller har svenska som andraspråk är det ett måste att visa respekt för gruppen, för släkten och framför allt för mamma. – Många av icke-svenskarna, även de som är födda här i landet, menar att svenska ungdomar inte har tillräcklig respekt för sina föräldrar och att de uppträder oartigt mot dem. Jag har noterat att \"artighetsnormen\" bland icke-svenskar som grupp är ett hopkok hämtat från olika kulturer. – Så kramas och pussas till exempel unga manliga kompisar i denna grupp ofta när de träffas. Det senare är inte så vanligt bland svenska killar. Jag har också märkt att i grupper med icke-svenska killar kallar man varandra \"brorsan\". Alexandra Utrzén brukar fråga ungdomarna hon intervjuar vad de skulle säga om de kom in i en tågkupé och såg att en äldre person hade blockerat flera platser med en jättestor väska. – De flesta svarar att deras agerande skiftar. Om de är själva skulle de artigt be personen att flytta sin väska, men om en kompis är med skulle de flesta med ett kärvt tonfall påpeka sina sociala rättigheter: \"Jag har köpt biljett\", \"Jag har rätt att sitta här\" och så vidare. Tonfallet, intonationen, är en viktig artighetsmarkör. Bland de ungdomar Alexandra träffat involverar föreställningar om artighet inte bara verbala uttryck utan lika mycket ett icke verbalt uppförande. I vissa situationer blir handlingen viktigare och värderas högre än lingvistisk, språklig artighet. – Många situationer där man skall uppvisa ett artigt beteende inkluderar även ett icke-verbalt uppförande – som till exempel att ge upp sin plats i bussen eller spårvagnen, hjälpa till med barnvagnen eller erbjuda äldre att bära matkassen. Det handlar om situationer där man gör någonting för någon annan. Handlingen som uttryck för artighet fungerar också i informella sammanhang med vänner och familj. Men även om det är viktigt att uppträda artigt och respektfullt mot sina vänner kan det bli för mycket. – För mycket artighet anses som ett tecken på fjäsk, och att fjäska för en vän anses mycket oartigt. Alexandra Utrzén har i sina studier märkt att respekt är viktigt för många unga. Begreppet har både en universell och en \"relationell\" dimension, menar hon. Den universella aspekten kan ses i den moraliska och etiska koden. – Man skall respektera \"alla\", man skall \"bemöta som man själv vill bli bemött\", man skall \"inte kränka\" och så vidare. Den relationella aspekten hänger samman med den sociokulturella bakgrunden, men är också känslomässigt motiverad. Artighet kan som nämnts ofta utryckas icke-verbalt, det vill säga utan ord. Om en bilist släpper fram en gående över gatan möts han eller hon ofta av en vänlig hälsning. – I Italien som jag nyss besökte är stämningen betydligt mer aggressiv mellan bilister och gående vid övergångsställen. Alexandra Utrzén berättar att hon växte upp i en miljö där det var artigt att lägga en hand på axeln på den man talade med eller vidröra en arm. Det var tecken på artighet. – I Sverige är det inte lika vanligt, och kan till och med upplevas som påträngande och oartigt. På Kuba, jag var där förra året, är det ännu viktigare än i södra Europa att vara fysisk och att röra vid varandra för att inte verka oartig. Och i Grekland upplevde jag att folk stirrade på mig, men det var deras sätt att visa artighet. Alexandra Utrzén Bor: Göteborg. Familj: Sonen August Lejon, som är sex år. Bakgrund: Kom till Sverige som 26-åring från forna Jugoslavien. Där bodde hon i Banja Luka och Belgrad. Studerade litteraturvetenskap och lingvistik (språkvetenskap) vid universitetet i Linköping. Aktuell: Har en doktorandtjänst vid universitetet i Göteborg. Räknar med att i höst bli klar med sin avhandling om artighet och artighetsuttryck bland ungdomar i flerspråkiga storstadsmiljöer. I artikeln här intill redovisas några av hennes \"preliminära resultat\" Kriget i Bosnien Bosnienkriget var en väpnad konflikt som ägde rum i Bosnien och Hercegovina mellan april 1992 och december 1995. Kriget omfattade flera parter. De huvudsakliga stridande parterna var styrkorna i Republiken Bosnien och Hercegovina och de självutnämnda bosnienserbiska och bosnienkroatiska \"statsbildningarna\" inom Bosnien och Hercegovina. ", "article_category": "other"}
{"id": 14758, "headline": "Marie Göranzon: Jag ser inte alltid livet från den ljusa sidan", "summary": "Under sex decennier har hon stått på Dramatens scen. Men det var först i 50-årsåldern som skådespelaren Marie Göranzon vågade släppa fram sitt inneboende vemod. För DN Söndag berättar hon om uppväxten på hotell, önskan att bära andras kläder och varför hon ser sig själv som ”gruset i skon”.", "article": "Marie Göranzon väljer Hotell Diplomat på Strandvägen i Stockholm, beläget mittemellan hennes arbetsplats Dramaten och bostaden på Strandvägen, som plats för vårt första möte. Ett stillsamt sorl och klirret av teskedar ljuder genom den nästan fullsatta salongen, men vi hittar ett litet bord längst in där Marie sätter sig till rätta och beställer in te och scones. Hotellmiljö är något Marie Göranzon är väl bekant med. Hennes föräldrar drev Östergyllen i Linköping där hon växte upp tillsammans med en äldre bror och en yngre syster. Ett enkelt familjehotell med 20 rum där familjen Göranzon bodde på andra våningen. – Jag trodde inte att den uppväxtmiljön hade påverkat mig så mycket, men nu när jag blivit lite äldre inser jag att den nog har det. Det var en ständig rörelse av folk som kom och gick, många var skådespelare. Det är aldrig lugn och ro på ett hotell, men man är heller aldrig ensam. Det finns alltid något att äta och alltid sällskap. Hotellmiljön gjorde mig intresserad av människor, säger hon. På teaterscenen och på film har Marie Göranzon, som blev 70 förra året, ofta gjort rollkaraktärer som varit smarta och vassa kvinnor, ibland rent av barska. Exempelvis som polischef i flera Beckfilmer mot Peter Haber, som plågad mor till tre systrar i filmen ”Blondie” (2012) eller som småelak artistagent i TV4:s omtalade serie ”Allt faller” i våras. Men också som den amerikanska överklassmamman i föreställningen ”Other desert cities – andra ökenstäder” som hon har repeterat på Dramatens stora scen några timmar tidigare. I verkligheten visar hon sig vara klok, inte alls stram utan full av värme och skratt. Men under ytan bär Marie Göranzon ändå på en sorts vemod. – Det är lite svårt att sätta ord på. Vissa människor föds nog med det. Det är inte som att vara ledsen eller deprimerad, för det är jag i princip aldrig. Men jag utstrålar något, jag har ett mörker i mig. Inte så att jag går omkring och gråter, men jag ser inte alltid livet från den ljusa sidan. Marie Göranzon kom som 19-åring från Linköping till Stockholm med tankar om att bli skådespelare. Samtidigt som hon gick i olika privata teaterskolor jobbade hon med lite av varje. Hon stod bland annat i garderoben på både Dramaten och Folkanteatern. – Men allra bäst trivdes jag på S:t Görans sjukhus. Jag kände att jag hörde hemma där och om jag inte skulle komma in på Dramatens elevskola ville jag satsa på att bli läkare eller sjuksköterska. Det var jag alldeles bestämd på. Vid ett tillfälle agerade hon aktivt för att en man som kommit in på medicinavdelningen vid påsktid 1963, svårt sjuk efter att ha druckit t-sprit, fick stanna kvar över hela påskhelgen trots att han borde ha skrivits ut efter bara en dag. Hon fick sin vilja igenom till sist. – Jag blev tillsagd av översköterskan att jag inte skulle klara att arbeta inom sjukvården om jag visade så mycket känslor för patienterna. Sjukvården var något som passade henne och hon såg det som ett fullgott alternativ om skådespelardrömmen sprack. Än i dag ligger sjukhus och vård henne nära. – Mamma hade en vårdande sida, hon var mån om våra hotellgäster, hon skötte dem nästan som spädbarn. Och min farmor var sköterska inom Röda korset och jag har också några kusiner som jobbar på sjukhus. Jag har nog också fått en sådan gen i mig, säger Marie, som själv dock aldrig varit riktigt sjuk eller inlagd på sjukhus. Hon blev aldrig sjuksköterska eller läkare som hon hade kunnat bli, hon hade bra skolbetyg. I stället kom hon in på Dramatens elevskola 1964. Drömmen gick i uppfyllelse. Då var hon gift med skådespelaren Lars Amble och hade en sexmånaders dotter, Lolo. Fem år senare kommer Maries nuvarande man, Jan Malmsjö, in i hennes liv. Första mötet var inte som hon hade föreställt sig. Marie spelade mot Jan på Scalateatern då han ersatte skådespelaren Lars Ekborg som hastigt gick bort i oktober 1969. Den kände skådespelaren och artisten Jan Malmsjö hade rykte om sig att vara självupptagen, men den bilden visade sig vara fel. – Han var tvärtom väldigt känslig och utåtriktad och med en fin egenskap, som han fortfarande har kvar, nämligen att han uppskattar och imponeras av kollegers och andras insatser på scen. Det är ett väldigt tydligt drag hos Jan som har smittat av sig även på mig. Den sidan av honom har varit väldigt viktig för mig i vårt snart 45-åriga förhållande. I slutet av 60-talet var Marie en etablerad skådespelare på Dramaten, men allt gick inte på räls. Ingmar Bergman, Dramatens dominerande regissör och en tid även teaterns chef, var för många av skådespelarna en språngbräda till en internationell karriär, men den världsberömda svensken satte tvärtom käppar i hjulet för Marie. När hon erbjöds en stor roll i en fransk film 1969 sa han nej. – Jag missade 80.000 kronor som var jättemycket pengar då, och möjligheten till en trevlig sommar. Jag hade kunnat ta med min familj på inspelningen. Allt som behövdes var att lägga om repertoaren på Dramaten en enda dag, så hade jag kunnat vara med i filmen. Och då visste Marie ändå att Ingmar Bergman ofta gick flera av sina favoritskådespelerskor till mötes med sådana här önskemål. – Jag blev skitarg. Flera år senare, när Bergman regisserade henne i August Strindbergs ”Fröken Julie”, kunde hon inte låta bli att väcka liv i den gamla oförrätten och fråga varför han hade varit så elak mot henne den gången. – Han försvarade sitt beslut och menade att det hade varit bra för min utveckling som skådespelerska att stanna kvar på teatern. Och på sätt och vis kanske han hade rätt. Jag behöver lite motstånd, att vara en aning förbannad är som syre för mig. I dag minns jag inte ens vad filmen hette som jag skulle ha varit med i. Möjligen gick hon miste om en internationell filmkarriär, men säger sig inte sakna en sådan utveckling för sin egen del. Hon har gjort över 30 roller i svenska filmer (”Nyfiken gul”, ”Falsk som vatten” bland andra) men ser sig själv först och främst som teaterskådespelare. Dramatens löner är en galax från Hollywoodnivå. När Marie för några år sedan fick höra hur mycket betalt Meryl Streep fick för att arbeta tre veckor med filmen ”Andarnas hus” räknade hon ut att hon själv måste tillbringa 40 år på Dramatens scen för att komma upp i lika stor summa pengar. – I dag har jag det hyggligt ekonomiskt med både pension och lön från Dramaten, där jag inte längre är anställd, jag jobbar på kontrakt. Hur länge till vågar Marie inte sia om. Hon kan numera föreställa sig ett slut på karriären. – Jag älskar att stå på scen. Jag är neurotisk i mitt privatliv, medan jag är oneurotisk på scengolvet. Men om mina tjänster plötsligt inte var efterfrågade skulle det inte vara en katastrof. Jag har ändå hunnit göra en hel del. Marie har nått långt i sin karriär, men det har aldrig varit enkelt, menar hon. Hon har varit tvungen att kämpa. – Av 100 som vill lära sig det här jobbet kanske en eller två är naturbegåvningar. Men 50–60 stycken kan bli lika bra med hårt arbete. Jag är en av de där 50–60. Hon är lite orolig över att så många unga svenska skådespelare söker sig till Hollywood och att de så gärna vill synas i tv. De försvinner innan de har lärt sig yrket, menar hon. – Och vad är det för roller de får? Bara skräp. Det måste ju vara för pengarna de åker dit, knappast för det konstnärliga. – Tv är farligt på sitt sätt. Jag hade kunnat vara med i 30 program om jag hade velat, men jag tackar nej nu, jag har redan varit med i för många. Man är inte trovärdig om man syns överallt, det blir parodi. Hennes egen utveckling tog ny fart efter att hon fyllt 50. Med erfarenheten kom också en trygghet som gjorde att hon vågade släppa fram sitt innersta, det vemod som alltid följt henne. – Jag lät det mörka inom mig komma fram, utan att det blev pinsamt privat, för det får det aldrig bli. Jag vågade lita på mig själv. Det kom inte över en natt, men plötsligt kände jag en stor skillnad mot tidigare. Stödet och uppbackningen från Ingrid Dahlberg, som var min chef då, var väldigt viktigt för att jag skulle kunna ta det här klivet. – Med det modet och den tilliten kunde jag lämna ut mig. Men publiken tar inte emot mig, kritikerna tar inte emot mig och medspelarna har fullt upp med sitt så det är jag som måste ta emot mig själv. Det här är svårt att formulera, jag har aldrig pratat med någon om det, inte ens med Jan, säger Marie. Har du fått kommentarer om den här mörka sidan hos dig genom åren? – Nej, ingen har uttryckt något sådant. Folk har snarare sagt att det har skett en stor förändring i mitt skådespeleri de senaste åren, men ingen har väl menat att jag varit tillknäppt förut. Jag har nog antagligen varit kylig, för att dölja det här draget hos mig. Hennes ett år äldre bror Bosse har satt ord på känslan, eller livssynen, som Marie har: – Jag och Jan brukar åka på semester till Kreta tillsammans med Bosse och hans fru. En gång gjorde vi en liten lek då vi skulle fundera under en dag på vilket epitet vi ville sätta på varandra. När min bror på kvällen sa ”gruset i skon” om mig, gruset som ligger och skaver, kände jag att det var väldigt bra fångat. Jan jublade när han hörde det, han tyckte det var klockrent. Marie hyllar, inte oväntat, hårt arbete och hon pratar gärna länge och entusiastiskt om vad hon kallar tyst kunskap, om allt det slit som ligger bakom ett perfekt hantverk eller ett perfekt framträdande. Kunskap som inte syns. Publiken ska inte se hur mycket svett och tårar som ligger bakom, de ska bara ta emot, menar hon. – Som när Stenmark elegant gled nerför slalombacken, man njöt men insåg inte hur mycket träning som låg bakom. Jag är jättefascinerad av duktiga hantverkare och kan starrbliga på en skicklig skomakare när han arbetar. Min bror Bosse, som är professor på KTH, är likadan. Hans avhandling handlade om just tyst kunskap. Marie delar gärna själv med sig av vad hon lärt sig genom åren. Om någon frågar. Att spontant kommentera en kollegas spel skulle aldrig falla henne in. – Jag har väl funkat som mentor åt flera unga skådespelerskor, men jag ser mig inte som någon bra pedagog. Jag fick själv råd av Margaretha Krook när jag bad om det och i början av min karriär också av Ulla Sjöblom. I våras visade SVT ett dokumentärprogram om koreografen Vincent Paterson som samarbetat med bland andra Madonna och Michael Jackson. En stor del av programmet handlade om den möda Paterson hade lagt ner på varje liten dansrörelse. Han övade och testade i dagar för att hitta det han sökte. Hans mål var det perfekta. – Det programmet borde alla som vill syssla med konstnärliga yrken se. Jan och jag grät när vi såg det. För honom och mig visade det exakt vad vårt jobb handlar om. Att ständigt försöka bli bättre. Det finns inga genvägar, bara hårt jobb. Några veckor senare klarnar bilden av Marie Göranzon ytterligare. När vi är på väg till en second hand-butik på Östermalm i Stockholm som drivs av Maries barndomsvän och klasskamrat Lotta Lindeberg (”Vi gjorde mycket bus i flickskolan, som att skriva snuskiga frågor till vår lärarinna i sexualkunskap som hon sedan var tvungen att läsa upp, skvallrar Marie”) säger hon plötsligt: – Jag tycker inte alls om att köpa nya kläder. Jag gillar i stället att bära använda saker, andras kläder, kläder som tillhört människor som står mig nära, som jag har en känsla för. Häromdagen hittade jag en av Jans gamla jackor som jag tvättade och gjorde i ordning. – Gud, vilken snygg jacka, sa han när jag provade den. Han hade ingen aning om att det var hans, skrockar Marie. – Jan är totalt ointresserad av kläder. Han är allt annat än klädsnobb. Men hellre det. Jag skulle aldrig ha kunnat bli kär i en klädsnobb. Det finns inget mer omanligt. Några kvarter bort, i hennes och maken Jan Malmsjös gemensamma loge på Dramaten, fnyser Marie åt allt lila i rummet. Hon är lika tydligt negativ mot överdriven inredningsdesign som hon är mot att bära nya kläder. Rummet är ungefär lika stort som ett studentrum med en säng, en fåtölj, ett sminkbord och en liten hall. Fönstret vetter mot Nybrogatan och upp till höger skymtar början på Ingmar Bergmans gata. Det var Bibi Andersson, en av Bergmans omhuldade skådespelare, som satte sin designprägel på logen när hon var anställd på Dramaten under 90-talet. – Jag föredrar att det är lite fel i inredningen. Det var så fruktansvärt designat här, och en hel del är tyvärr fortfarande kvar. Jag måste få bo där man kan andas fritt. Visst, jag vill ha det snyggt, men man måste kunna finna en ro för själen. Så har vi det hemma och så har vi det på landet. Och det måste vara rent, kan man tillägga. En påtaglig effekt av uppväxten på föräldrarnas hotell är nämligen Marie Göranzons städmani. När hotellets städpersonal var ledig på helgerna hjälpte hon sin mamma att göra i ordning rummen. – Jag fick gå med måttband och mäta spetsarna på lakanen och tvätta ur rummen. Jag gjorde det mesta redan från 10–11-årsåldern. Mamma litade mycket på mig och jag lärde mig snabbt. I dag är jag fullständigt fullfjädrad när det gäller städning och jag har nog varit en plåga för hela min omgivning. Men det är ändå ingen som bryr sig att jag är så här. De låter mig hålla på. ", "article_category": "other"}
{"id": 14782, "headline": "Julia och Elin, 16: ”Det är viktigt att ha en nära och öppen relation”", "summary": "Julia Hjort och Elin Ingeson, båda 16 år, slutar nian i dag. De berättar det mesta för sina föräldrar och tycker att det känns tryggt. ”Det är klart att vissa saker berättar jag inte, man vill ju ha ett privatliv också. Men annars känns det bara skönt att de vet var jag är”, säger Julia.", "article": "I dag slutar många av Stockholms grundskoleelever skolan. Sommarlovet hägrar och därmed också ett lite friare liv. Julia Hjort och Elin Ingeson är kompisar och slutar nian på Sofia skola, Södermalm i Stockholm, i dag. I kväll ska de grilla tillsammans med klassen, något de verkligen ser fram emot. – Det är sista gången vi umgås tillsammans, så det kommer att bli känslosamt men också kul, säger Julia. – Jag tror inte att mina föräldrar är extra oroliga i dag, det är som en vanlig skoldag. Sen är vi ju tillsammans hela klassen, jag tror att de känner att det är tryggt, säger Elin och får medhåll av Julia. Båda tjejerna berättar det mesta för sina föräldrar, säger de. De tycker att det känns skönt. – Det är viktigt att ha en nära och öppen relation med dem, jag vill att det är ärligt mellan oss och att vi litar på varandra. Om det skulle hända något vet de var jag är, säger Julia. – Jag vill också gärna berätta så mycket som möjligt och det känns skönt att kunna ringa och prata med dem när jag vill. Det är jobbigt med nån som håller koll på en, det är då det blir bråk. Det är mycket skönare att berätta och att man kommer överens, säger Elin. Men även om de berättar det mesta, så är de överens om att man inte kan berätta precis allt för sina föräldrar. – Man vill ju ha ett privatliv också och det tror jag att de förstår, säger Julia. Jag tror att de har hemligheter, precis som jag har hemligheter för dem. Och jag vill ju inte ljuga, säger hon. Elin säger att hon kanske inte berättar allt om nya kompisar hon har lärt känna. Eller om hon är ute lite längre ibland. – Men annars tycker jag att det känns bra att de vet var jag är. Föräldrar har självklart rätt att ställa krav och ha regler, tycker Elin och Julia. Men om det är för många regler att förhålla sig till blir det stressande, menar Elin. – Någon regel är bra, men om de blir för många och man hela tiden har exakta tider att passa så kan man inte slappna av. Då sitter man och tänker på det hela tiden i stället för att ha kul. Julia säger att hon tar åt sig mer om hennes föräldrar blir ledsna och besvikna än om de försöker styra henne med mer regler. – Då blir jag bara arg och det har jag sagt till dem också. Vad oroar sig era föräldrar över? – Om man ska vara på något ställe som man inte har varit på tidigare, att det är långt bort ... Eller att man är på en fest, då vill de gärna ringa och kolla att allt är bra, säger Elin. – Mina föräldrar oroar sig för att det ska hända något när det är sent och jag åker tunnelbana. Men det är där de måste lita på en mer. Jag tror att vi unga egentligen vet mycket mer om vad som är farligt än vad de vuxna tror, säger Julia. Vad är det som bestämmer hur mycket ni berättar? – Tillfället, säger Elin. Men jag är lite nojig över att de ska hålla på och fråga om fler saker när jag berättar. Finns det saker som era föräldrar förbjuder? – Alkohol, svarar båda. Förstår ni att de är oroliga? – Ja, det är klart. Och vi är glada att de bryr sig. Om de inte hade gjort det, kanske vi hade varit bland dem som är ute och dricker, säger Julia. – Jag tror man känner om de bryr sig på ett bra sätt, säger Elin. ", "article_category": "other"}
{"id": 14798, "headline": "Namibias ekoturism räddar hotade djur", "summary": "Ekoturismen i bebodda skyddsområden räddar viltet och utvecklar byarna. I Namibia ökar antalet noshörningar, lejon och elefanter trots att de minskar i resten av Afrika. DN Resor vet varför. Namibia blir alltmer känt för att lyckas med det omöjliga: att övertyga lokalbefolkningen att samlevnad med de vilda djuren är till nytta för bägge.", "article": "Norra Namibia i gryningen. Horisonten målas i orange medan vi lämnar Grootberg Lodge för att spåra noshörning. De tolv bungalowerna balanserar på kanten av Etendeka-platån med hänförande utblick över den vida kanjonen. Vi följer Klip River och ser många spår av lejon, elefant eller leopard. Slutligen hittar vi de första avtrycken av noshörningens plattfötter, enligt vår spårare Niklaas Noabeb mycket färska. När vi börjar vandra är vinden mot oss och turen med oss. Plötsligt ser vi en mor med sin vuxna son äta inne i ett buskage. Två svarta noshörningar, spetsnoshörningar. Denna magnifika art som terroriseras av snöd vinning och av kinesers förvirrade vidskepelse, som har tjuvjagats och massakrerats så att arten i dag balanserar på ättestupan. Att stå trettio meter ifrån två livskraftiga individer av en så hotad art är en stor ynnest. Det här är knappt möjligt längre i Afrika. Endast i Namibia ökar den svarta noshörningen, men det gäller också kattrovdjur, elefanter och hovdjur. Varför står just Namibia över andra afrikanska länder inom viltskyddet? Katalysatorn bakom framgången heter – conservancy. Ett åttiotal conservancies har inrättats i Namibia. Man skulle kunna översätta det litet torrt med ”kommunalt naturförvaltningsområde”. Här ska byarna lära sig att leva med det vilda, men också tjäna på det själva. Inkomsterna från ekoturismen är ett huvudspår för att kunna bevara det vilda. Men för en fattig by att dra igång en fungerande ekoturism har samarbeten behövts med myndigheter, privata turismsektorn och organisationer i Namibia. Viktigast är Världsnaturfonden (WWF) och Integrerad landsbygdsutveckling & naturvård (IRDNC). Nästa steg har varit att hitta ansvarsfulla arrangörer i Europa och USA. WWF kom till Sverige för att personligen träffa och jämföra arrangörer för sitt projekt. Det sa ”klick” mellan dem och Jambo Tours. Sida medfinansierar nu deras projekt för att utveckla ekoturismen som ett verktyg i biståndet i Namibia. – Vi vill se en positiv kedjereaktion som börjar vid köksbordet redan när kunden väljer semesterresan, säger Jambo Tours ägare Kent Wallstedt. Vid hemkomsten ska kunden ha påverkat kedjans slutlänk: skyddet av noshörningen och välståndet i byarna. Jambo Tours fick Grand Travel Awards pris ”Årets miljöinitiativ” 2010. De klimatkompenserar alla sina resenärer via Green Belt Movement, som grundades av nobelpristagaren Wangari Maathai. Med resorna till landets conservancies betalar kunden inte ”bara” för en safariupplevelse, utan bidrar också direkt till både människor och hotade djur som WWF skyddar i olika projekt. – Att WWF Namibia handplockade just oss är ett lika fint erkännande som ett miljöpris, säger Kent Wallstedt. Inkomsten från våra resenärer ökar djurens egenvärde i levande tillstånd och stärker därför skyddet automatiskt. Visste du att Namibia är det enda land i världen som fraktar sällsynta svarta noshörningar ut ur nationalparkerna för att ge dem bättre skydd i conservancies i befolkade områden? Byråden har låtit seriösa safariföretag bygga lodger, villkorat med lokalt samägande och anställningar. Lodgerna köper kött, grönsaker, frukt och mejeriprodukter av bönderna. Jambo Tours har valt att samarbeta med Wilderness Safaris. – Deras affärsidé bygger på hållbarhet och är brett respekterad, säger Wallstedt. Genom deras stiftelse Wilderness Trust fördelar de medel till högre syften. Vi stödjer Världsnaturfonden och när vi jobbar med dem och Wilderness Safaris vet våra resenärer att de verkligen bidrar till viltvården och lokalbefolkningen. Grootberg, där vi spårat noshörning, ligger i ?Khoadi-//Hôas Conservancy. Härifrån kör Keith Sproule och jag sex ökenmil söderut genom Torra Conservancy. Vid ökenlodgen Damaraland Camp gör vi halt i två dygn. Keith är eldsjäl och expert på ekoturism vid WWF Namibia och har tillsammans med kontorets chef Chris Weaver betytt mycket för utvecklingen. Keith är lyrisk över resultaten: – Torra blev 1998 ett av landets första conservancies och Damaraland Camp var det första partnerskapet mellan byborna och privatsektorn inom turismen. Det har gett byarna högre standard, borrade brunnar, skolor för barnen, sjukvård och föda som de inte vågade drömma om när Namibia blev självständigt 1990. Tälthyddorna i Damaraland Camp erbjuder stora, naturnära ”rum” en suite, dubbelsäng under drömlikt moskitnät, veranda med utsikt in mellan ökenbergen. Huvudbyggnaden är en stor terrass under tak, med matbord, lounge, bibliotek, bar och pool, allt i liten, rustik skala. På safari i hemingwaysk anda mitt i Ingenstans känns sådana bekvämligheter lyxiga trots fältmässig design. Lodgen uppfördes av Wilderness Safaris 1995 i samarbete med Torra. Allteftersom verksamheten har satt sig med tiden, har Torra fått överta alltmer av ägandet. I skrivande stund har Damaraland Camp just utsetts av National Geographic Traveler till en av världens 25 mest intressanta ekolodger. I skymningen när jag varit ute och spanat efter antiloper, strutsar och ökenelefanter, fotograferar jag i booman där middagen på grillat kött ska intas senare. Lyktor och eldar lyser upp palissaden av trädgrenar som inhägnar booman. Jag fastnar länge med Pascolena Florry i ett fascinerande samtal i det dunkla skenet. Pascolena Florry är en pratglad kvinna runt fyrtio, som hjälper till med kvällens barbeque. Hon är det viktigaste exemplet jag möter i Namibia på den potential som kan dölja sig i en underutvecklad by, inte minst hos kvinnorna, och på hur en seriös ekoturism kan lyfta fram och utveckla den. Hon växte upp i en fattig by inom Torra och var getaherde till 23 års ålder. Snart inser jag att hon alls icke tillhör serveringspersonalen. Nej, getaherden är regionchef för Wilderness Safaris lodger! – Vid 23 försökte far gifta bort mig, men som getaherde hade jag hunnit tänka mycket i skuggan under mesquiteträden. Gifta sig var inte min grej, säger Lena och strålar över sitt rebelliska val. – Jag lämnade byn fast jag bara kunde tala khoekhoegowab, men lyckades få ett städjobb på Wilderness Safaris. De tog mig under sina vingar, lärde mig engelska, naturvård, service, ekonomi, allt. Jag var ivrig och avancerade snabbt eftersom jag var ogift, det vill säga inte hade en afrikansk man som hindrade mig. Efter tio år blev jag chef för Damaraland Camp, högsta pinnen på karriärstegen. Men det var det inte, för nu är jag ju regionchef. Olyckan slog till i Mongwe i natt. Reuben Mafati från IRDNC och jag kör från tältcampen Nkasa Lupala i Caprivi, den smala gröna landremsan i nordost. Två liftande bybor berättar att en man har blivit dödad av ett vilt djur i natt. I Mongwe härskar sorgen. – En elefant har dödat Vasco Lumaibile, han var en respekterad bymedlem, berättar Geoffrey Lushetile, kusin till den förolyckade. En lång stund sitter jag i Vascos booma, en gård för familjens hyddor avgränsad av en palissad av vassrör. Runt mig på marken sitter trettio kvinnor, några med ammande barn. De är vänner, släktingar, deltagande från andra byar, men bara kvinnor. Vascos hustru gråter i ett trasigt tygstycke. – Ditt besök uppskattas av människorna i byn men du måste också träffa männen, säger Geoffrey. Vi lämnar booman och går bort till femton män som sitter i en vid halvmåne under ett stort mopaneträd. Plaststolar placeras ut åt Geoffrey och mig i halvcirkelns brännpunkt. Han tolkar mig när jag beklagar sorgen och frågar om olyckan. Sedan svallar diskussionen kring vilddjuren som stiger i antal. En man vill ha skjutvapen för att kunna skrämma bort elefanter och lejon som kommer ända in i byn. Men det mest intressanta med mötet är, att under den tillfälligt heta ytan är det tydligt, trots olyckan, att orubbad konsensus råder i byn om naturskyddets och viltets berättigande. Namibia blir alltmer känt för att lyckas med det omöjliga: att övertyga lokalbefolkningen att samlevnad med de vilda djuren är till nytta för bägge. – Vi har uppnått något stort när inte ens dödsolyckor kan rubba den långsiktiga tron på att restaurera ekosystemet, säger Reuben Mafati. Det är långt kvar till nirvana, men nu är vi nordbor också med på ett viktigt hörn i den utvecklingen. Resfakta. Namibia Resa hit: Som en del i WWF-projektet har Jambo Tours (jambotours.se) de två resorna Expedition Namibia och Med vingar över Namibia till nationalparker och conservancies. South African Airways (flysaa.com) går via Johannesburg till Windhoek från drygt 8 000 kronor. Flera svenska arrangörer gör resor till Namibia. Bo: Windhoeks guesthouses håller hög klass, t ex Fig Tree Guesthouse eller Olive Grove Guesthouse från 420 kronor per person i dubbelrum. Exklusivare är The Olive Boutique Hotel med sviter från 1 300 kr och namnkunnig restaurang. I landets conservancies bidrar man genom att bo på deras lodger. Några är Ongava Lodge nära Etosha (fr 1 400 kr), Grootberg Lodge i ?Khoadi-//Hôas (fr 770 kr), Damaraland Camp i Torras (fr 1 800 kr), Doro Nawas Lodge i Doro Nawas (fr 1 130 kr), Little Kulala i Sossusvlei (från 2 250 kr). I den frodiga Capriviremsan i nordost har safarilodger och tältcamper god standard, t ex Susuwe Island Lodge (fr 1 800 kr), Nunda River Lodge (fr 440 kr), Nkasa Lupala Tented Camp (fr 950 kr). Budgetalternativet är campingplatserna. Miljöskydd: Namibia var 1990 det första landet att skriva in miljöskyddet i sin författning. På femton år från 1998 har antalet conservancies ökat från fyra till åttio. 33 gränsar till nationalparker och skapar viktiga viltkorridorer. Conservancies och nationalparker skyddar hela 44 procent av Namibias areal. Regeringen stimulerar ”joint ventures” mellan seriösa turistföretag och conservancies, i dag finns 42 sådana JV-lodger och campingar. Viltet ökar, och med det turismintäkterna. Tretton procent av befolkningen, alla på landsbygden, har direkt ekonomisk nytta av conservancies. WWF Namibia står för 2,6 miljoner av sitt projekt. Sida medfinansierar med 5 miljoner kronor inom sitt program Aktörssamverkan, där projekten sedan ska leva vidare av egen kraft. Jambo Tours får för egen del 284 000 kronor som de investerat i ett skolprojekt i Namibia. Länkar: Om resandet: jambotours.se, flysaa.com, wilderness-safaris.com namibian.org, namibiatourism.com.na Om conservancies: NamibiaCommunalConservancies.com nacso.org.na För stöd till Världsnaturfondens projekt: wwf.se ", "article_category": "other"}
{"id": 14801, "headline": "”Luften i Förbifart Stockholm kan döda 20 bilister varje år”", "summary": "Dödliga halter. Cirka 20 trafikanter per år kommer att dö i förtid på grund av dålig luft i Förbifart Stockholms vägtunnel. Det framgår av en undersökning vid Umeå universitet. Halterna av bland annat kväveoxider kommer att överstiga gränsvärdena för uteluft med mer än 100 gånger, skriver företrädare för V.", "article": "Förbifart Stockholm kommer att bli Europas längsta motorvägstunnel – en sexfilig motorväg i tunnel under vattnet innebär en luft som inte går att andas. Enligt miljökonsekvensbeskrivningen för projektet kommer minst 20 trafikanter årligen att dö en förtida död till följd av den dåliga luften i tunneln. Störst risk att dö eller skadas av luften har barn. Pröva själv att låta bilen gå på tomgång en stund inne i garaget, och fundera sedan över om du vill andas den luften varje dag på väg till jobbet? Och om du vill att dina barn ska åka med? Halterna i tunneln av bland annat kväveoxider och partiklar kommer att överstiga gränsvärdena för uteluft med mer än 100 gånger. Detta har Trafikverket tidigare lovat att lösa men de har nu helt enkelt gett upp. Det är inte tekniskt möjligt. Den enorma mängd giftiga ämnen som produceras i den tillslutna tunneln kan inte sugas ut fort nog på grund av luftturbulens. När de inte förmår förbättra luften väljer de i stället att på ett cyniskt vis ändra mätmetoderna. I stället för att mäta luftens kvalitet väljer Trafikverket att mäta inne i moderna bilar med fungerande luftfilter. Mätningen gäller alltså endast i den bästa av världar, i den bästa av bilar. Det kommer alltså att krävas en form av personlig skyddsutrustning för att färdas i tunneln. Detta är unikt för svensk miljölagstiftning och fullständigt oacceptabelt. Aldrig tidigare har det byggts allmänna utrymmen som man vet kommer att vara starkt giftiga och där den enskilde medborgaren får ansvaret att inte skadas. Och detta ska dessutom bli norm för all tunneltrafik i hela landet. Hur ska en bilist eller en passagerare veta hur bilens filter fungerar och vad en trasig ruta innebär för risker i en giftig miljö? Det finns en mängd vardagliga situationer vi alla kan känna igen oss i, och som i Förbifart Stockholms tunnel innebär direkt livsfara. Även inne i de bästa av bilar blir det höga halter. Hur höga tänker Trafikverket berätta nu i juni, då man tvingas väga antalet döda per år på grund av dålig luft mot politikernas krav på en sexfilig motorväg. Det är de små partiklarna, exempelvis sotpartiklar från avgaser, som lättast tar sig in i fordonen trots att ventilationen är påslagen. Forskning som görs vid Yrkes- och miljömedicin vid Umeå universitet tyder alltså på att Förbifart Stockholm kommer att leda till minst 20 förtida dödsfall per år bland dem som åker i tunneln – det innebär 1.600 dödsfall fram till 2100. Tunnlar saknar helt bindande regler för luftkvalitet, möjligen för att man aldrig tänkt sig att någon skulle bygga 18 kilometer långa tunnlar som delvis går under vattenytan. Trafikverket avgör därför nu själva var ribban ska ligga för att möjliggöra ett projekt som de redan investerat pengar och prestige i. Starten av motorvägsbygget är redan försenad och fördyrad. Med överklaganden och protester från boende fördröjs byggandet av denna omoderna och klimatfientliga motorväg ytterligare. I en tid när alla politiska partier är överens om att stoppa all användning av fossil energi till senast 2050 är ett jättelikt motorvägsbygge ett monumentalt misslyckande, som ökar bilismen med runt 25 procent när alla är överens om att den ska minska minst lika mycket. Som professorerna vid avdelningen för miljöstrategisk analys vid KTH konstaterat innebär den nuvarande trafikpolitiken att man inte ens planerar att nå klimatmålen. Låt oss vara ärliga med vad detta innebär. Det nuvarande styret tänker alltså inte ens försöka nå de klimatmål de själva skrivit under. I stället lägger de enorma resurser – bland annat de pengar de tidigare lovat till kollektivtrafiken – på att bygga en väg som kommer att kosta människor livet. För de pengar som motorvägsbygget kostar kan vi i stället bygga ny en ny tunnelbanelinje mellan Akalla och Barkarby samt mellan Odenplan och Karolinska, bygga en spårlösning till Nacka/Värmdö och en spårförbindelse mellan Karolinska och Solna. Beskriv ärligt konsekvenserna och låt sedan människor ta ställning till den med alla fakta på bordet. Förbifarten har redan kostat mycket pengar, men än finns chansen att avbryta projektet. ", "article_category": "other"}
{"id": 14816, "headline": "”Dålig matchning ledde till 80.000 förlorade jobb”", "summary": "Ny undersökning. En allt sämre matchning på svensk arbetsmarknad innebär att cirka 80 000 arbetstillfällen har gått förlorade. Men regeringen visar inga tecken på att ompröva sin politik utan skyller sitt jobbmisslyckande på krisländerna i Sydeuropa. Det duger inte, skriver ledande företrädare för Socialdemokraterna.", "article": "Sysselsättningsgraden i Sverige måste öka. Fler behöver jobba. Arbetslösheten ligger nu på över åtta procent. Fler än 400 000 i arbetsför ålder står utan jobb. Över 30 000 unga har i dag varit utan arbete mer än sex månader och antalet personer som varit utan arbete i två år eller längre har nästan tredubblats sedan regeringen tillträdde. Trots goda statsfinanser har regeringen misslyckats med jobben. Även i ett europeiskt perspektiv sticker Sverige ut. Arbetslösheten är högre i Sverige än i jämförbara länder. Vi behöver många fler, nya och bättre jobb i Sverige. Men fler måste också kunna ta de jobb som faktiskt redan finns. OECD lyfte i sin senaste Employment Outlook fram att skiftet i den så kallade Beveridgekurvan, som visar det negativa sambandet mellan vakanser och arbetslöshet, är särskilt stort i Sverige. En sämre matchning är också något som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet har rapporterat om. Vi har låtit riksdagens utredningstjänst (Rut) analysera bedömningar av matchningseffektiviteten på svensk arbetsmarknad. Av Rut-rapporten framgår att de lediga jobben i förhållande till arbetskraften år 2012 låg på ungefär samma nivå som 2007/2008. Samtidigt var arbetslösheten 1,5 procentenheter högre. Detta återspeglar att matchningen på svensk arbetsmarknad har försämrats dramatiskt. En överslagsberäkning visar att försämringen motsvarar 80 000 arbetstillfällen. Även om siffran är en grov uppskattning så visar den på omfattningen av regeringens missriktade och misslyckade jobbpolitik. Regeringen har skurit ned på utbildningar, minskat flexibiliteten i arbetsmarknadspolitiken och låst in människor i meningslösa massåtgärder. Regeringens politik har försämrat näringslivets omställningsförmåga och ökat rekryteringsgapet och arbetslösheten. Regeringen visar emellertid inga tecken på att ompröva sin politik utan lägger över ansvaret för jobbmisslyckandet på krisländerna i Sydeuropa. Det duger inte. Det finns åtskilligt som vi skulle kunna uträtta på hemmaplan för att få fler människor i arbete och fler företag att växa. En av de viktigaste nycklarna för att få bukt med arbetslösheten är att rusta människor för att ta de jobb som efterfrågas. Den bristande matchningen på svensk arbetsmarknad innebär att människor går arbetslösa i onödan. För trots en arbetslöshet på över åtta procent vittnar allt fler svenska företag om svårigheter att finna rätt kompetens. Enligt arbetsförmedlingen råder det i dag brist på arbetskraft inom ett flertal yrken. Det gäller till exempel ingenjörer och tekniker inom gruvteknik och metall, IT-arkitekter och vvs-ingenjörer. Det gäller också förskolelärare, kockar, lastbilsmekaniker och byggnadsplåtslagare. Vissa bristyrken ställer dessutom endast krav på en kortare utbildning eller komplettering. Regeringens politik har ensidigt riktats mot att de arbetslösa ska söka jobb – inte att ge dem verktyg för att också kunna ta de jobb som faktiskt finns. Den försämrade matchningen visar att det krävs andra insatser, förutom aktivt jobbsökande, för att fler ska kunna få ett arbete. En orsak till utvecklingen är att arbetsmarknadspolitiken har urholkats på kvalitet och innehåll. Antalet platser inom den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen har under de senaste sex åren nästan halverats, och detta under en period när Sverige har gått igenom en global finanskris. Nedskärningarna i arbetsmarknadsutbildningarna blir extra problematiska för den allt större gruppen långtidsarbetslösa. Vi har i dag ungefär 70 000 personer som varit arbetslösa i mer än två år. Arbetssökande som med hjälp av utbildning skulle kunna matchas mot jobb nekas många gånger utbildning av arbetsförmedlingen. Samtidigt skickar arbetsförmedlingen tillbaka miljardbelopp till staten i outnyttjade medel. Arbetsförmedlingen har emellertid inga möjligheter att göra annorlunda – regelverken medger inte annat. Vi socialdemokrater ser att arbetsmarknadspolitiken behöver förändras i grunden. Vi vill förändra styrningen av Arbetsförmedlingen så att resurserna kan användas friare och arbetsförmedlarna får utnyttja sin kompetens. Vi vill att arbetsförmedlingen ska bli en konstruktiv samarbetspartner till kommuner, omställningsorganisationer och privata aktörer. Företagen och de arbetssökande ska ges högkvalitativ service som möter deras behov. Alltför många ungdomar saknar i dag en fullständig gymnasieutbildning och har därmed svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Vårt mål är att alla under 25 år ska ha en fullgod gymnasieutbildning. Vi vill därför införa ett utbildningskontrakt för unga som saknar gymnasieexamen. Unga arbetssökande ska erbjudas en utbildningsplan som leder till gymnasieexamen, gärna parallellt med jobb eller praktik. Den som inte följer sin utbildningsplan blir utan ersättning. Vi vill också införa en 90-dagarsgaranti för ungdomar som innebär att ingen under 25 år ska behöva vara arbetslös mer än 90 dagar. För att ge unga den möjligheten investerar vi stort i jobb och utbildning för unga. Senast efter 90 dagar ska alla unga ha ett arbete eller en utbildningsplats. Sverige behöver en regering som tar tag i problemen på den svenska arbetsmarknaden. Vi socialdemokrater har satt upp ett mål om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Med en ny regering och en ny politik kan vi nå dit. ", "article_category": "other"}
{"id": 14833, "headline": "Kampen för att kunna leva som en familj", "summary": "Åtta miljoner kronor satsade samhället för att rädda tvillingarna Ernst och Göstas liv. Sedan sinade stödet. Hedvig och Linus Hjelm berättar om den extrema vardagen med svårt funktionshindrade barn. Om kärleken till en son de vet att de kommer att begrava. Och om föräldralyckan. ”Han kan inte röra sig frivilligt, gripa eller se. Han kommer nog aldrig att kunna det, och aldrig kommunicera heller. Men han kan le.” ”När vi fick killarna tänkte vi: ’Doris får inte bli ensam i det här. Hon måste så fort som möjligt få någon som hon kan dela det med.’ Ju fler friska syskon, desto bättre.” ”Jag blir provocerad av facebookuppdateringar som: ’Nu räcker det, nu har jag vabbat fem dagar i sträck.’ Jag har varit hemma 1,5 år för vård av svårt sjuka barn och Linus i 408 dagar. Kan folk inte fatta vad de har och vara lite glada över det? ”Vi har valt att ha en stor familj och gjort det till en livsstil. Vi har rutiner och koll på läget. Vi planerar långt i förväg för barnen.”", "article": "Februari 2012 Familjen Hjelms hus ligger på Strandvägen i Örebro. Här bor mamma Hedvig, pappa Linus och deras fyra barn, varav det äldsta är 2,5 år. Hon heter Doris. Tvillingpojkarna Ernst och Gösta är 20 månader och lillasyster Gertrud är fortfarande bara en bebis på 2,5 månader. Den här eftermiddagen är Linus på jobbet. Hedvig sitter vid köksbordet och slevar i sig linsgryta ur en skål samtidigt som hon ammar Gertrud. Hon måste hinna hämta Doris på förskolan innan kommunens avlösare, som kommer några timmar varje dag för att hjälpa till i hemmet, slutar. Att som ensam vuxen ta med alla syskonen till dagis är lika omöjligt som att lämna dem ensamma hemma. – Ernst får alltid panik i bilen. Han kaskadkräks och kan kvävas om ingen sitter bredvid. Ofta kräks Gösta också, samtidigt, förklarar Hedvig. Ernst och Gösta är enäggstvillingar. I fosterlivet delade de moderkaka och hade därmed en gemensam blodcirkulation. Fördelningen mellan dem kom i obalans, Ernst fick för mycket blod och Gösta för lite. De hade drabbats av ”tvilling till tvilling-transfusionssyndrom”, en livshotande sjukdom. Klockan tio på morgonen den 22 juni 2010 föddes de, tre och en halv månader för tidigt. Gösta kom först, han hade ingen hjärtaktivitet, men om Ernst pep det lite. Gösta vägde 800 gram och var blek och blodfattig. Ernst var tung som ett mjölkpaket, nästan rödlila och sjukast. Hans inre organ var överbelastade av tjockt blod. Båda pojkarnas hjärnor var oskadade. Deras outvecklade lungor var tidsinställda bomber. Första lungblödningen drabbade oväntat nog Gösta. Linus såg hur det kom upp blod i respiratorslangen. Hedvig glömmer aldrig sjuksköterskans skrik: ”Han dör, herregud vad ska jag göra? Han dör!” Läkarna sög rent och blodflödet avtog, men läget var kritiskt och under sitt andra dygn i livet flögs tvillingarna Hjelm akut från universitetssjukhuset i Örebro till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hedvig och Linus satte sig i en taxi samtidigt som helikoptern lyfte med Ernst. När de kom fram hade han precis landat. Sjuksköterskor och läkare med svettiga, blossande kinder stod lutade över honom. Ernst hade liksom sin bror fått en lungblödning, och hans var mycket kraftigare. – Lungorna fylls av blod. Man drunknar. Han var borta för länge, syrebristen drabbade både den grå och den vita hjärnsubstansen, säger Hedvig. Direkt där på salen förstod Hedvig och Linus att det var illa, men pojkarna fick sina hjärnskador i omgångar och omfattningen växte fram efter hand. Hedvig berättar om mötet med två specialistläkare när tvillingbröderna bara var någon vecka gamla. De båda läkarna förklarade att Ernst hade fått en så kraftig syrebrist runt tiden för helikopterlandningen att de inte visste hur det skulle gå. ”Betydande men” var allt de kunde säga. Sedan fortsatte de att prata på om hjärnblödningar och ”dålig prognos” tills Hedvig inte orkade höra mer och i stället frågade om Gösta; hon var tvungen att höra om sitt ”friska” barn. – De tittade på mig och sade: ”Hedvig, vi pratar om Gösta. Han har också fått syrebrist och nya, kraftiga hjärnblödningar.” Familjen blev kvar på sjukhuset i fem månader. Storasyster Doris lärde sig gå i landstingskorridorerna medan hennes bröder låg fjättrade i ormbon av tuber och slangar i var sin kuvös. I september smet Hedvig och Linus hem med sin ”stora” flicka för att fira hennes ettårsdag, men hade så bråttom tillbaka att de glömde kvar tårtan som stod framme. – Det var storlarm på pojkarna varje dag i stort sett, de lade av att andas hela tiden. Avdelningen hade digitala skyltar i taket där det stod vilken sal och säng som larmade. Ofta när vi precis satt oss i föräldraköket för att försöka äta lite kom det upp: ”3:1 storlarm”. Det var Gösta. Då var det bara att springa och se om man kunde få liv i honom igen, berättar Hedvig. Tvillingarna drabbades av i stort sett alla komplikationer som för tidigt födda barn kan få. Andra dagen i Uppsala måste en stor bit av Ernst tarm opereras bort och ersättas med stomi, en påse på magen. På midsommarafton fick han komma in till kirurgen. – ”Kommer han att klara sig?” frågade jag. Det visste de inte. De rullade i väg honom och det var vidrigt. Jag tänkte: ”Det är sista gången jag ser mitt barn”, säger Hedvig. Hon och Linus skulle tänka den tanken många gånger. Båda pojkarna hjärtopererades under sitt första levnadsår. De drabbades av syrebrist på syrebrist, fick hjärnblödningar och vattenskalle, och tvingades operera in var sin shunt i huvudet för att leda bort överflödig vätska. Shuntarna krånglade och måste bytas ut, vilket ledde till nya hjärnoperationer. Efter tre månader på Akademiska sjukhusets neonatalavdelning fick föräldrarna beskedet att Ernst hjärna hade slutat växa helt. – Läkarna visste inte hur han skulle kunna leva med så liten hjärna, säger Hedvig. När Ernst var som allra sämst, efter sju timmars kamp med andningsuppehåll var femte minut, var hon redo att släppa honom: – För vems skull hölls han vid liv? Allt han upplevt i sitt liv var smärta och sjukdom. Jag ville avbryta behandlingen, men läkarna ville fortsätta. De menade att det fortfarande var rimligt att han skulle ha alla resurser. Liksom Ernst fick föräldrarna orka lite till. För att de måste. För att ingen annan skulle ta över om de inte gjorde det. – Jag vet inte hur många gånger vi varken har sovit eller ätit på flera dagar och känt att vi snart kollapsar. Så kommer ett bud, ena eller båda killarna är jättedåliga, akutoperation snarast. Då är man vaken en natt till, kissar, borstar tänderna, andas när man hinner. Springer i väg i pyjamasen och sitter på uppvak eller intensiven tills man får höra de nya spelreglerna, säger Hedvig. För det finns en ekvation som bara de som ställs inför den känner till: – Man sänker hela tiden ribban för vad som är okej när man dealar med sina barns framtid. Det går snabbt från ”Bara allt går bra” till ”Vi struntar väl i om de sitter i rullstol/är blinda/döva – bara de inte får fler hjärnskador” till ”Skit samma med utvecklingsstörningarna, nu ska de överleva, resten löser sig”, säger Hedvig. Den 20 november 2010 kom tvillingbröderna Hjelm hem på permission. De var fortfarande kopplade till dropp, syrgas och övervakningsutrustning som larmade när deras värden blev för dåliga. De hade ständiga andningsstillestånd och måste sondmatas. Ernst hade dessutom sin stomi. Utan sjukvårdsutbildning, med bara några timmars sömn per natt, och med en ettåring att ta hand om samtidigt, bedrev Hedvig och Linus intensivvård av två barn. – Det var bara kaos, vi höll på att gå under, konstaterar Hedvig. I dag kan hon och Linus inte förstå hur sjukhuset kunde skicka hem dem, men då förstod de inte att protestera. Det enda de kunde tänka var att de inte fick slumra till och missa ett larm för då kunde pojkarna dö. Först efter ett par månader kom några tjänstemän från landstinget och kommunen hem till dem för att se hur de hade det. De konstaterade att situationen var ”extrem” och att familjen behövde hjälp snarast. – Sedan hörde vi ingenting. De bara släppte saken trots att det handlade om barn som på riktigt riskerade att dö och föräldrar med en börda som ingen orkar med, säger Hedvig. Ernst och Gösta blev sämre igen och familjen fick åka tillbaka till Akademiska sjukhuset några månader till. Ernst skrevs ut den sista maj 2011 och Gösta någon månad tidigare. Efter ett halvår av påtryckningar började de avlösare som nu hjälper till i hemmet ett antal timmar varje vardag och varannan helg. Det är en himmelsvid skillnad mot tidigare. Men långt ifrån tillräcklig. Vad Ernst behöver är en personlig assistent. Han får återkommande, långa, ljudlösa frånvaroattacker och en av föräldrarna vakar alltid hos honom. Varje natt måste de vända honom, suga rent i hans näsa, mun och svalg, och inhalera honom. Han kräks ofta och utan förvarning, och kan varken hosta, vrida eller hålla upp huvudet. Får han inte omedelbar hjälp sätter sig uppkastningarna i andningsvägarna. I november 2011 skickade Hedvig och Linus in sin assistansansökan. De skulle ha gjort det långt tidigare om inte deras dåvarande handläggare på kommunen hade sagt att så små barn inte får personliga assistenter. Nu vet de att beskedet var felaktigt, det finns ingen nedre åldersgräns, men något beslut om assistans har de ännu inte fått. Gösta och Ernst har hunnit bli ett och ett halvt år. De har var sin cp-diagnos. Ernst har stått stilla i utvecklingen länge. Han är blind och kanske döv, har spasmer och epilepsi, kan inte röra sig avsiktligt, äta eller dricka, och sondmatas via en knapp på magen. Gösta började hålla upp sitt huvud när han var ett år och har sedan dess fortsatt göra framsteg. – Han säger konsonanter. En bra dag tänker jag att han säger ”mamma” och ”katt”, en dålig dag tänker jag att det bara kommer ljud, säger Hedvig. Hon sammanfattar: – På liv-och-död-kartan känns Gösta ganska stark. Med Ernst är det så tydligt att vi har honom till låns, det kan ta slut med nästa lunginflammation. Ingen förälder har några garantier för att deras barn inte kommer att bli påkört av en bil eller få cancer, men det är en annan sak att veta att man med stor sannolikhet kommer att begrava sitt barn, och Hedvig funderar ofta över vad som händer efter döden: – Hur blir det då, när vi ses där i Körsbärsdalen, Ernst och jag. Kommer han att säga att vi borde ha låtit honom somna in långt tidigare? Eller att han faktiskt hade ett bra liv, ångest, smärta, oro, kramper och kräkningar till trots? Det är det allra svåraste tycker jag, att inte veta vad han vill. I de allra mörkaste stunderna kommer tankarna på att det hade varit bättre om pojkarna hade dött på en gång: – Att det vore lättare om de, och vi, hade sluppit allt som deras liv innebär och har inneburit, särskilt det där första året. Då hade Linus och jag kunnat gå vidare och sörja ”på riktigt”. Sedan tänker jag på skulden jag kommer att känna när de är borta för att jag ibland har tänkt så. Mars 2012 Hedvig och Linus planerar en ”sinnenas trädgård” på sin tomt. Hedvig drömmer högt om gångar som är lätta att köra rullstol och rullator på. Om plantor som doftar och ger solmogna bär att äta, om porlande fontäner och fågelholkar med pipande ungar. En mening senare är hon tillbaka i verkligheten: – Nu vet vi ju inte hur mycket Ernst hör, men vi hoppas att han gör det. Hedvig och Linus blev ihop i november 2008. De tillhörde samma umgängeskrets och hade båda nyligen dumpats efter var sin lång samborelation. – Jag satt och lade ut bilder från en 30-årsfest på Facebook. Då klickade Linus upp chatten och frågade: ”Hur står det till?” Vi insåg att vi var ganska miserabla båda två, berättar Hedvig. De beslöt att träffas och dricka vin. När de vaknade nästa morgon, efter att ha somnat tillsammans i soffan framför en film, tyckte de att det var konstigt att det inte kändes konstigt. Hela dagen pratade de om hur de ville ha livet. Båda önskade sig en stor familj. Helgen därpå friade Linus och två tre veckor senare upptäckte de att Hedvig var med barn. Doris föddes den 2 september 2009. Hedvig blev gravid igen nästan direkt och så fick de tvillingarna Ernst och Gösta. Ett och ett halvt år efter första dejten var de föräldrar till tre barn. Ytterligare ett och ett halvt år senare föddes nummer fyra, Gertrud. – När vi fick killarna tänkte vi: ”Doris får inte bli ensam i det här. Hon måste så fort som möjligt få någon som hon kan dela det med.” Ju fler friska syskon, desto bättre både för dem och killarna och oss, säger Hedvig. Så berättar hon en glad och en dålig nyhet. Försäkringskassan har beviljat Ernst assistansersättning. Han får nu hjälp av en personlig assistent, men inte dygnet runt som Hedvig och Linus hade önskat. Fjorton timmar varje vecka faller under deras föräldraansvar enligt Försäkringskassan, som inte heller betalar ut ersättning för hela nätterna. De menar att Ernst har en dygnsvila på fyra timmar då han inte behöver assistans. – Det är fyra timmar han kan kräkas och dö på, säger Hedvig. Alltså fortsätter Linus och hon att vaka över, vända och vårda honom varje natt. Linus har inte legat ned sedan kvart över tre i morse. – När Ernst somnade om halvsex gjorde jag mig i ordning för att åka till jobbet. Jag kan sova lite på kvällen framför tv:n, men det går ju inte i längden, och jag ser inget slut, säger han. Det är klart att påfrestningarna sätter sina spår. – Jag glömmer vem som är statsminister, att det har varit en stor katastrof, saker som man vanligtvis bara vet, säger Hedvig. Ur det perspektivet blir andra barnfamiljers klagan över tillfälliga prövningar, som några dagars vinterkräksjuka, svår att svälja. – Jag blir provocerad av facebookuppdateringar som: ”Nu räcker det, nu har jag vabbat fem dagar i sträck.” Jag har varit hemma 1,5 år för vård av svårt sjuka barn och Linus i 408 dagar. Kan folk inte fatta vad de har och vara lite glada över det? säger Hedvig. När Linus och hennes förhållande var bara några dagar gammalt frågade hon honom: – Är jag din tjej nu? – Så in åt helvete, flinade han lyckligt. De har låtit gravera in de orden, hon i ett halssmycke som hon alltid bär, han i sin vigselring: ”Linus Hedvig så in åt helvete” 21 juni 2012 Det är dubbelkalas på Strandvägen. I morgon fyller Ernst och Gösta två år. Linus byter blöjor och bär ut stolar på altanen, huset fylls av gäster och snart hamnar mammorna i köket. Jennie Åkerlind tar fram sin present till Ernst: en Stålmannendräkt. – Min pojke Jack var född i april. Han klarade sig inte, berättar hon. Kvinnorna i rummet är vänner på liv och död från neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset. De har suttit och planerat sina barns begravningar tillsammans. Funnits där när någon har fått veta att det troligtvis rör sig om timmar innan ett av barnen ger upp. Legat på vårdplatserna bredvid när storlarmen har gått. Sett varandras bebisar kämpa för sitt liv. Åsa Åstrand har kommit till tvåårskalaset med sonen Kalle. Han är jämngammal med Ernst och Gösta och precis har fått diagnosen Fragilt X, en form av genetisk utvecklingsstörning. – Jag vill ju gärna ha ett barn till men jag vill inte att det här ska hända igen, säger hon. – Hur stor risk är det? undrar Jennie. – Femtio procent ungefär. Det går att göra ett test, men om jag får reda på att barnet har samma sak vet jag inte vad jag skulle göra. – När man har legat på neonatal känns det som att bara barnet lever spelar det ingen roll om det har en funktionsnedsättning. Man skulle vara glad om ens barn hade en slang i näsan resten av livet, bara det levde, säger Jennie. Samtalet bryts av Kalle som har hittat skålen med kattmat och målmedvetet kastar innehållet över golvet. Hedvig far upp och sopar. Hon sjunker ned på nytt, norpar en skuren chokladkaka från ett av faten och säger: – Att Ernst och Gösta har svåra skador hinner vi knappt fundera på, fast det är det sorgligaste egentligen. Det är ett sådant helvete med alla myndighetskontakter. Familjen Hjelm lever i ett land med ett omfattande skattefinansierat trygghetssystem. Här finns hjälp att få. Den är till och med lagstadgad. Det betyder inte att de får den. – Inget händer om inte vi hör av oss. Inget är självklart. Det är ett heltidsarbete att få det man har rätt till. Linus och jag är privilegierade, vi är två, vi har bra nätverk och lätt att läsa lagtexter. Vi är högskoleutbildade, driftiga, ligger på och är tydliga med vad vi behöver hjälp med. Vi tar för oss. Utan starka föräldrar får inte barnen det de behöver, säger Hedvig. Hon ägnar flera timmar varje dag åt pappersarbete och telefonsamtal. Åt att jaga advokater, läkare, sjukhus- och habiliteringspersonal. Åt att boka alla tider utan att de krockar. Försöka planera in så att Linus hinner jobba några timmar varje dag, och så att hon hinner handla mat, hämta ut recept och skriva lönerapporter och scheman för assistenter och avlösare. – Behöver pojkarna ny medicin? Ny tid hos doktor? Vilken träning behöver de? Vilka hjälpmedel, och vilka finns på marknaden? Vilka utredningar har de behov av? Vilka intyg behövs till vilka ansökningar och överklaganden, och hur ska de utformas? Vilka rättigheter har vi? Vilka rättigheter har de? Det är upp till oss föräldrar att ta reda på allt. Ibland känner man att man kanske skulle vilja, och behöva, få sörja lite också, men när skulle man hinna det? Vanligtvis är Hedvig försiktig med att klaga över att tillvaron är jobbig inför någon vars barn har dött. Hon är medveten om vilken tur Linus och hon hade som fick med sig sina barn hem. Men Jacks mamma Jennie vet att Hedvig och Linus precis som hon bär på en ständig sorg och smärta över allt som inte blev, samtidigt som de dessutom måste kämpa med allt som blev. – Jag skulle göra vad som helst för att ha Jack tillbaka. Men jag skulle inte vilja byta med er och den stressen ni har, säger hon till Hedvig. Hedvig är tacksam över att leva i Sverige. Få länder erbjuder den avancerade, avgiftsfria sjukvård, vars förtjänst det är att båda sönerna är vid liv: – Vi behöver inte ens fundera över om vi ska få den bästa hjälp som finns, vilken ofattbar lyx. Men: Det kostade åtta skattemiljoner att hålla liv i bröderna Hjelm de första åren. Det har funnits många tillfällen där vårdpersonalen bara hade kunnat upphöra med en akut insats i någon minut, så hade tvillingarna inte funnits längre. Men det har man alltså valt att inte göra. Det är prioriteringar som vården har gjort. Som föräldrar inte kan påverka. – Det är provocerande om man sedan inte är villig att stötta upp från resten av samhället när barnen har kommit hem. Ett liv måste bli värdigt, inte bara överlevt. Det hade varit bättre att de inte hade gjort några livsuppehållande åtgärder om de ändå inte tänker göra något nu, säger Hedvig. Hon berättar att 99 procent av alla som Linus och hon träffar säger: ”Vilken tur att det gick så bra.” Inombords tänker hon: – Nej, var gick det bra? Vilken del av vårt liv vill du byta ut mot ert? September 2012 Ernst, 27 månader, har blivit dagiskille. Gösta började redan i våras på samma förskola som storasyster Doris, men länge såg det ut som om hans tvillingbror inte skulle få någon plats alls. Trots att kommunen enligt skollagen är skyldig att ordna förskoleplats ”skyndsamt” hade de efter ett halvår inte ens registrerat hans ansökan. Den 2 maj 2012, samma dag som Ernst skulle ha börjat, ringde Hedvig förvaltningschefen. Hon var arg så hon kokade och frågade var hon skulle lämna sin son. Vid det laget hade hon gjort en anmälan till Skolinspektionen, och några veckor senare kom beslutet som gav henne rätt. Kommunen fick 20 dagar på sig att fixa en plats. Den som hittade en lösning var dock föräldrarna själva. De ringde Ekeskolan, en nationell specialskola i Örebro för elever med synnedsättning och ytterligare funktionshinder. För att få börja där måste man vara sex år, men Hedvig och Linus åkte dit ändå, pratade med rektorn, ringde kommunen och lyckades få alla inblandade att snickra ihop en speciallösning. Rektorn Elisabeth Brynje Starfelt uttrycker sin beundran när vi träffar henne. – Trots att föräldrarna har det så svårt måste de vara ännu mera på, ha ännu mera energi att driva saker. De är också väldigt resursstarka föräldrar. Men det finns så många som inte är det, som inte vet hur man driver frågor, vilka forum som finns och vem man ska ta kontakt med, säger hon. Resursstarka, stridbara Hedvig är så lättad att hon börjar gråta varje gång hon kommer till Ekeskolan. – Att Ernst har fått börja här betyder allt. Han kan gå här tills han är tjugoett, vi behöver inte hålla på och byta. Allt på skolan är anpassat för ett barn som han. Han är inte avvikande här. Vi har gått från att ingen någonsin har träffat någon som han, att ingen vet vad de ska göra, till att komma hit och möta lärare som bara vet, som förstår honom och tar fram saker som fungerar. Viktigast för Hedvig och Linus är att Ernst får hjälp med kommunikation och samspel. Ska Ernst kunna vara med en person måste den personen förstå hans signaler, och de är i dagsläget pyttesmå. – Om han kan förmedla ett ja eller nej, om man kan lära sig ett språk tillsammans, möjliggör det den lilla självständighet han kan få, säger Hedvig. Första steget är att hitta fungerande stimulans för Ernst. Eftersom han inte ser eller griper efter saker, och det är oklart hur mycket han hör, och om han alls kan tolka det han hör, är det en utmaning. Ernsts mentor, specialpedagogen Ann-Mari Juhlin, lägger sin lilla elev på rygg och sätter försiktigt ett slags dockskåp över hans huvud. Från taket i skåpet går det att hänga mjuka garnbollar, fjädrar som nuddar ansiktet och annat som kan tänkas intressera och motivera till utforskande. – Det är här våra elever förstår rumsuppfattning och hur de själva kan påverka omgivningen. Ernst behöver få leka på ett anpassat sätt. Här skapar vi kontrollerade upplevelser i en lugn miljö, säger Ann-Mari Juhlin. – Änää, gråter Ernst. – Det är nu man hamnar här: Ska man ta upp eller inte? Det är jättesvårt att låta bli, men han kan ju inte bara bli upplockad hela sitt liv, säger Hedvig. Hon berättar hur stort det var första gången Ernst log. Då var han i ettårsåldern. Linus skrek så efter Hedvig, som var på övervåningen, att hon trodde att Ernst hade dött. Någon kväll efter det började Ernst gapskratta. – Det finns något i hans värld som gör honom glad. Han kan ha nöjda stunder. Det kunde han inte alls förut, då var det bara hur lite eller mycket ledsen, hur hysterisk, han var. November 2012 Gösta kör sin gula gåstol Rulle i ilfart mot neurologiska barnavdelningens lekhörna. Han är inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala igen, eftersom shunten i hans hjärna inte fungerar som den ska. – Leka, jag måste leka, förkunnar han. Killen som möjligtvis sade ”mamma” och ”katt” i februari pratar nu hela meningar. Hedvig lyssnar lyckligt och låter Gösta få några åk innan hon lockar med honom till badrummet. Före operationen i kväll måste han skrubbas med huddesinfektion tre gånger. Barfota, i leggings, klänning och kofta, håller Hedvig hans hala, motsträviga kropp upprätt under duschmunstycket. – Hejdå vattnet, gnäller Gösta. Äntligen är de klara och Hedvig stänger av. – Vet du vad, Gösta, nu ska du få nya kläder, sjukhuskläder. Inte sätta sig ned nu. En sköterska går förbi och Hedvig passar på att fråga: – Du, hur mycket får han leka nu när han har duschat? Vi har inte haft det problemet förr, de har inte kunnat leka. – Han måste få leka lite, svarar sköterskan. Gösta instämmer helhjärtat: – Jag måste leka! Hedvig och han åker hiss till lekterapin en våning ned. Där finns nybakade kanelbullar. Gösta, som har svårt att tugga på grund av sin cp-skada, har precis lärt sig att äta bullar om man skär dem i strimlor, men före operationen får han inget annat än isglass och klar dryck. – Bulle! protesterar han. Hedvig tar med honom tillbaka till rummet. Där är det småkallt. Luften luktar handsprit och lysrörsflimret gör alla grönbleka i ansiktet. Gösta skelar trött med vänsterögat. Han har varken fått mat eller näringsdropp sedan frukost. Klockan halvfyra på eftermiddagen kommer äntligen överläkaren. – Vi har träffats förr, men du var ju så liten när vi sågs, säger han till Gösta. – Han går på dagis nu, säger Hedvig stolt. – Med brorsan? undrar överläkaren. – Nej, brorsan har större behov. – Är han ännu sämre? Om Hedvig reagerar över ordet ”ännu” visar hon det inte. – Han kan inte röra sig frivilligt, gripa eller se. Han kommer nog aldrig att kunna det, och aldrig kommunicera heller. Men han kan le, svarar hon. När Gösta är färdigundersökt får Hedvig beskedet att det blir operation först i morgon bitti. Fönsterrutan är novemberkolsvart, men ännu återstår flera timmar till läggdags. Hedvig tar fram Göstas dagisalbum. Han tittar på bilderna av kamraterna och säger: – Älskar. Morgonen därpå är Göstas patienttålamod slut. Han ställer sig upp i spjälsängen av stål, barfota, i vadlång, vit sjukhusrock med stora knappar. Droppslangen korvar sig från handryggen till ställningen bakom honom. – Jag är färdig, konstaterar han. Han gråter, skakar stålgallret och sticker ut ett smalt ben mellan spjälorna. I operationssalen somnar han direkt. Hedvig tänker på hur det var när Ernst i våras genomgick samma ingrepp som Gösta nu ska. Han fick upprepade hjärninflammationer och blev kvar på neurointensiven i tre månader. Under den tiden opererades han akut 10–15 gånger. – Det kan bli så precis när som helst. Shuntar, mage, lungor, tarmar, det är så mycket som kan säcka ihop på killarna, säger hon. Ernsts hjärna består av ett tunt skal precis under skallbenet. Resten är borta, till och med de basala funktioner som styr andning och kroppens värmereglering är skadade. – Att han lever är ett under i sig. Flera neurologer som har tittat på magnetröntgenbilder av hans hjärna har trott att det har rört sig om ett dött barn. Men här är han och andas och lever, säger Hedvig. Göstas hjärna ser mycket bättre ut, men även där finns det stora hålrum efter hjärnsubstans som har dött och försvunnit. Exakt hur stora skadorna är kan ingen ännu svara på eftersom röntgenbilder bara visar ”vägarna” i hjärnan, inte ”trafiken”. – Vi håller på med utredning, träffar psykolog och fyller i frågeformulär, och då blir det tydligt hur mycket Gösta inte kan. Ändå är det mycket bättre än man skulle kunnat tro. Ingen har trott att han skulle kunna göra så här stora framsteg, säger Hedvig. Hennes mobiltelefon ringer: Tvåtimmarsoperationen är över och Gösta har flyttats till barnuppvak. Han ligger och sover och andas framför en tratt med syrgas. Hans fläckvis rakade, tejpade skalle ser sårbar ut på kudden. Hedvig lutar sig över honom och stryker försiktigt över hårtestarna som finns kvar. – Vilken frilla du har, skrutten, säger hon. Gösta vaknar inte som han borde. Hedvig lyfter upp honom. Den lilla kroppen är lealös och huvudet far bakåt. Hedvig sitter med sitt barn i famnen och besvärjer högre makter. ”Ni tar honom fan inte!” tänker hon. ”Inte nu, den tiden är förbi. Han är vår, han stannar med oss.” Långt om länge vaknar Gösta och när kirurgen frågar: ”Vad vill du äta, Gösta? Vad tycker du om?”, svarade han, väldigt trött: – Bulle. Januari 2013 En eftermiddag dimper domstolskuvertet ned i lådan. Ernst har rätt till assistans dygnet runt. Förvaltningsrätten i Karlstad slår fast att han inte kan lämnas ensam vid något tillfälle, att hans vårdbehov är mycket speciella och omfattande, och att inget avdrag ska göras för nätter eller föräldraansvar. Beslutet gäller till 2015. Sedan börjar oron och den arbetskrävande ansökningsprocessen om. – Då kan man bli av med allt och behöva överklaga, en process som kan ta långt över ett år, säger Hedvig. Det är ändå en glad familj som samlas i köket på Strandvägen den kvällen. Periodvis beställer de ekolådor och lagar mat från grunden. Senaste månaderna har de inte orkat utan löst middagen ”enkelt, bara för i dag, med makaroner och Mamma Scan”, men häromkvällen sade Linus till Hedvig: ”Vet du, jag åt bättre när jag bodde i studentkorridor. Så här får det inte vara”, och nu lagar han fläskkarré och klyftpotatis. Föräldrarna, flickorna och Gösta äter tillsammans vid bordet. Strax bakom dem får Ernst fyra sprutor sondnäring i knappen på magen av assistenten Jasmine Alakangas. Familjens katter Sam och Tigertass stryker sig mot benen och jamar. Ernst håller upp sitt tunga huvud på nackens smala stängel i några sekunder. Han tappar det och blir hängande i sin sele, slokande mot bröstet, men efter ett tag lyfter han huvudet på nytt. – Ernst tycker det är jätteroligt med musiken på förskolan. Sedan en vecka tillbaka sätter han foten mot gitarren när läraren spelar, så han kan känna vibrationerna, berättar Jasmine. – Det känns som om man börjar leva på ett lite bättre sätt nu. Det har varit mycket kamp för att komma hit, men att vara här är suveränt, säger Hedvig. För en liten stund sedan har hon släppt ännu en stor nyhet. Hon är gravid igen. Det är planerat. – Vi har verkligen valt att ha en stor familj och gjort det till en livsstil. Vi har rutiner och koll på läget. Vi planerar långt i förväg för barnen. Det är ingen kaosartad vardag för dem, föregriper Hedvig eventuell kritik. – Tack för maten, jag är klar, avbryter Gösta. När han och systrarna har somnat talar Hedvig och Linus om bostadsanpassningen som måste bli klar nu när assistenterna ska vara där dygnet runt. Huset har ingen toalett på bottenvåningen och Ernst blir allt tyngre att bära uppför trappan. De vill bygga ett pentry också, så de inte behöver krocka med assistenterna i köket. – Vi klarar oss inte själva, men det blir ändå påfrestande att ha någon hos sig hela tiden. Man vill inte ha sin bästa kompis hemma dygnet runt heller, säger Hedvig. Kommunen har bara beviljat ersättning för en del av anpassningskostnaderna. – Lagligt sett skulle de ha stått för allt, men vi orkar inte bråka mer. Banken har beviljat oss ett saftigt lån så nu bekostar vi en stor del själva och gör det bra, även om det blir svindyrt, säger Hedvig. Klockan är över åtta på kvällen när det slår henne att hon inte har borstat tänderna sedan i går. Sedan glömmer hon det, för hon kommer på att hon måste hinna till jourapoteket innan de stänger. Maj 2013 Hedvigs värkar har börjat. Hon ligger i en förlossningssäng på Akademiska sjukhuset med Linus i en fåtölj intill och tankarna på helt annat håll. Ernst har krampat igen nu på morgonen. Häromhelgen fick han ett tvåtimmarsanfall som var så kraftigt att han måste hämtas av ambulans. – Han var borta, han gav ingen respons, men det tog ett tag innan vi fattade det, säger Linus. – Förut har han blivit spänd och vit-grå-blå när han har fått kramp. Nu bara ryckte det i munnen på honom. Det var jätteläskigt, säger Hedvig. Hon avbryter sig när dörren öppnas av en förlossningsläkare som kommer in för att förhöra sig om smärtlindringsönskemål och tidigare nedkomster. Linus sitter nedböjd över sin mobil och sms:ar när han plötsligt känner läkarens blick. – Ursäkta att jag är disträ. Vi har ett barn som krampar. Jag skickar instruktioner till farmor och assistent, urskuldar han sig. – Vad jobbigt för er att vara därifrån, säger förlossningsläkaren medkännande. – Ja, det är därför vi vill att det här ska gå fort, förklarar Hedvig. Det gör det. Strax efter halvtvå ser barnmorskan Karin Bemsell bebisens hjässa. – Aj aj aj aj. Åh, det gör så ont. Gud, jag orkar inte, jämrar sig Hedvig med ett järntag runt Linus hand. – Jodå, det här fixar du, uppmuntrar Karin henne. Minuten efter förlöser hon en långhårig pojke vars sladdriga kropp är inhöljd i fosterfett. Hedvig sträcker ut armarna mot honom: – Hej, vilka öron du har, lilla skrutt. – Vad skrynklig du är. Och hårig. Jag tror han är lik killarna, han är inte lik sina systrar i varje fall, skrattar Linus. Han klipper av navelsträngen och barnmorskan gratulerar den lilla bebispojken: – Nu är du en fri man! Det kommer hans tvillingbröder aldrig att bli. De kommer aldrig att kunna leva självständiga liv, och ibland känner Hedvig skuld gentemot de friska syskonen. Hur ska deras uppväxt bli? Kommer föräldrarnas tid att räcka till dem? Kommer de att skämmas? Bli retade? Kanske. Men livet kan inte avstanna bara för att det inte blir som man har tänkt sig. De närmaste vännerna och släktingarna har varit kloka nog att inse det. – Vi har fått vara ledsna bortom gränser och fått förståelse för det, men även fått förståelse för att vi faktiskt är lyckliga, om än på ett lite kantstött sätt, säger Hedvig. När Ernst lämnar dem tror hon att all sorg kan komma i en stor klump. All sorg som de inte har hunnit känna, all sorg de har valt bort till förmån för det positiva i att pojkarna ändå överlevde. Det finns också en rädsla för att de ska känna ett visst mått av lättnad: – Skuldkänslorna över att vid några tillfällen ha känt att Ernst måste få dö nu. Han orkar inte mer, vi orkar inte mer. Men när syrenerna slår ut på mors dag 2013 är hon och Linus föräldrar till fem levande, fantastiska, fina barn, och Hedvig ser framåt: – Nu ska vi växa tillsammans allihop. Gro ihop oss som familj. Nu är det vi mot världen. Föräldrarna: Hedvig Hjelm, 35 år, psykolog. Linus Gustavsson, 34 år, statlig tjänsteman. Barnen: Doris, född 2 september 2009. Tvillingbröderna Ernst och Gösta, födda 22 juni 2010. Gertrud, född 13 december 2011. Folke, född 21 maj 2013. Katterna: Sam och Tigertass. Facktermer i reportaget Vattenskalle: För mycket vätska samlas i hjärnans hålrum. Det ökade trycket avhjälps genom att en shunt opereras in. Shunt: En ventil som leder bort överflödig vätska. Neonatal: Sjukhusavdelning för förtidigt födda barn. Neurointensiv: Intensivvårdsavdelning för sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, alltså hjärna och ryggmärg. Fakta. 20–30 barn varje år drabbas av TTTS En tredjedel av alla tvillingar som föds är enäggstvillingar och majoriteten av dem har gemensam moderkaka. 10–15 procent av dessa utvecklar TTTS (Tvilling till tvilling-transfusionssyndrom). I Sverige rör det sig om 20–30 fall per år. TTTS medför hög risk för förtidig förlossning och svåra neonatala problem. Syndromet uppstår när blodcirkulationen mellan tvillingarnas navelsträngar, via moderkakan, kommer i obalans. Donatortvillingen, som får för lite blod, växer och utvecklas dåligt. Mottagartvillingens hjärta belastas hårt av den stora volymen och det höga blodtrycket. Utan behandling dör 80 procent av dem som drabbas. När TTTS upptäcks och behandlas under graviditeten uppskattas överlevnaden fram till förlossning till 75 procent. Ernst och Gösta Hjelms TTTS upptäcktes inte i tid för att kunna behandlas. Källa: Sverker Ek, docent och överläkare vid Karolinska universitetssjukhusets i Huddinges centrum för fostermedicin. 8 miljoner har vården kostat Ernst och Gösta Hjelms vårdkostnader till och med april i år är 8 335 000 kronor. Summan är framtagen av Universitetssjukhuset Örebro och innefattar även kostnaderna på Akademiska i Uppsala. ", "article_category": "other"}
{"id": 14834, "headline": "Hon gör sidor på kvinnans sida", "summary": "För tre år sedan kom första numret av Gentlewoman, ett modemagasin riktat till kvinnor. Chefredaktören Penny Martin konstaterar att mottot behövs än: att stå på kvinnornas sida.", "article": "Det låter klyschigt, men Beyoncé ler ett Mona Lisa-leende på omslaget av Gentlewoman för våren 2013. Porträttet, ett enkelt svartvitt foto, är inte en typisk bild av artisten. – Den är tagen på ett sätt som vi inte är vana vid att se henne, berättar magasinets chefredaktör Penny Martin, efter att ha deltagit i ett samtal om design på Moderna museet i Stockholm. – Men Beyoncé och våra tidigare omslagsporträtt av skådespelaren Angela Lansbury, artisten Adele och fotografen Inez van Lamsweerde, hur disparata de än är, ingår i samma universum. De är alla kvinnor som betyder mycket för vår kultur. När chefredaktören Penny Martin startade Gentlewoman, som kommer ut halvårsvis, fanns egentligen redan en fokusgrupp färdig och klar. Kvinnliga läsare av Fantastic Man – det kvicka och snitsiga herrmodemagasinet skapat av Gert Jonkers och Jop van Bennekom – skrek efter en kvinnlig motsvarighet. Men det fick inte bli en lillasyster. Det skulle bli en tidning i släktskap, med en egen röst. – Vi ville inte vara en sidekick. Det finns inget värre än att vara Batgirl, säger hon. Penny Martin satte i gång att skapa något som skilde sig från det hav av shoppingsidor och produktledd journalistik som vi sett särskilt de senaste fem åren inom magasin riktade mot kvinnor. – Vi vill göra en tidning som talar till kvinnor, inte ner till kvinnor. Personcentrerad, som reflekterar vad kvinnor säger och hur de talar. Egentligen blev det till att uppfinna en ny genre på tidningsmarknaden. Och där någonstans kom Penny Martin över det udda namnet. Hon ville ge ordet ”gentlewoman” en innebörd för i dag. – Det är ganska lätt att säga vad en gentleman är, men en gentlewoman? Känslan att återuppfinna ett ord i dagens kontext var väldigt eggande för oss. För den som bläddrar igenom tidningen står det klart att humor – typiskt brittisk och underfundig – är en stor del av själen för tidningen. I det senaste numret ser vi skådespelaren Susan Sarandon sitta på en kontorsstol med blött hår. Hon vet att hon är en sådan boss att hon inte ens behöver torka håret, menar Penny Martin. – Vi har en självmedvetenhet i skämten som går genom tidningen. En självreflekterande humor. Vi är magasinet som vet att vi är roliga, som vill att du ska tycka det är kul och som vill tycka att du är rolig också. På förra omslaget syntes den skrattande 87-åriga Angela Lansbury. Med den bilden handlar idén om att älska henne för att hon är fabulös, inte för att hon är en ”värdig kvinna” att idolisera, som många ängsliga modemagasin vill lansera sina omslagskvinnor som. Samtidigt är Angela Lansbury fotad av Terry Richardson, en notorisk nakenfotograf som gärna använder övergreppet som estetiskt redskap genom kameralinsen. Men han är samtidigt en av modebranschens största fotografer. Detta är modevärldens paradox. Penny Martin arbetar med att försöka förändra, men inte genom att bojkotta sluskarna – vilket varje medveten chefredaktör skulle ha gjort. I stället arbetar hon på att försöka förändra sluskarna. De får inte arbeta som de brukar om de vill medverka i Gentlewoman. Ett exempel är tidningens huvudannonsör, modemärket American Apparel, som annars alltid kan bada i en sjö av kritik för sina sexistiska annonser. – Jag var från början orolig över att ha dem som huvudannonsör. En halvnaken flicka med benen i kors på baksidan av tidningen passar inte ihop med vad vi vill göra. Vad jag därför är väldigt stolt över är att vi får företaget att göra särskilda reklambilder bara för oss. Utan nakna kvinnor. Det är inte att förändra världen, men det är i alla fall att leda vägen framåt. – Jag vill att en tidning ska vara en lyxig upplevelse, inte en utskällning. Kvinnor lägger tillräckligt med tid på att tänka på storlek och ålder. Vem vill plocka upp en tidning som handlar om det? ", "article_category": "other"}
{"id": 14843, "headline": "Ska lärarna ägna fritiden åt nätkontakt med elever?", "summary": "Måste skolpersonalen ha kontakt med eleverna på sociala medier på fritiden? Meningarna är delade bland läsarna – många själva lärare – som hört av sig om Insidans serie om skolan och nätmobbningen.", "article": "Lärarna har redan för många arbetsuppgifter Jag skriver till er i rollen av före detta rektor, med ansvar för en skola med åk F-6. Jag blir snart pensionär och slutade i skolan några år före pensionen och kör numera buss. Under de 17,5 år jag var rektor arbetade vi mycket aktivt med mobbningsfrågan och Friends var hos oss 2 gånger, sammanlagt 3 dagar. Vi hade kamratstödjare i åk 3–6 under säkert 10 år och jag var personligen ansvarig för träffarna med dessa. Jag vill protestera mot alla som är odelat positiva till att lärare skall engagera sig i nätmobbning som sker utanför skoltid. För det första måste skolan dra en gräns mot var dess ansvar går och var föräldrar och andra samhällsinstitutioners ansvar går. För det andra är det så att den som följt skoldebatten ens ytligt den senaste tiden, har knappast kunnat undgå att inse att lärarna i dag har alldeles för mycket att göra. Den ena larmrapporten efter den andra avlöser varandra med ungefär samma innehåll: Lärararbetet börjar bli alldeles övermäktigt på grund av alla arbetsuppgifter, som inte är relaterade direkt till undervisningen. Många lärare spär själva på detta genom att på gränsen till det ordinarie arbetet hitta nischer som utmanar deras kreativitet och nyfikenhet men som också kan göra stor nytta för den egna verksamheten. Man ser flera sådana exempel i artikelserien, vilket ytterligare spär på lärarrollen med arbetsuppgifter, som till sin natur inte alls egentligen är lärararbete. Lärarna behöver inte mer jobb, de har redan för mycket! Elever vill inte ha läraren som vän på Facebook Jag är själv gymnasielärare och har funderat mycket över mitt förhållningssätt till sociala medier och skolan. Det som ofta glöms bort i debatten är tre saker: 1. Skolan/läraren kan inte tvinga eleverna att bli medlemmar i exempelvis Facebook eller kik. Alla elever är faktiskt inte där/vill inte vara med. Alla elever vill inte heller vara vän med sina lärare på Facebook. 2 Läraren betygsätter sina elever (hur många vuxna vill ha sina lönesättande chefer som vänner på Facebook?). 3. Skolan/läraren har anmälningsskyldighet. Hur gör den lärare som är kompis med sina elever och får se festbilder där minderåriga elever kanske röker och dricker alkohol? Väljer läraren att blunda? Eller att anmäla – hur går det då med den fina relationen lärare–elev? Väljer läraren att blunda? Det är dessa saker som gjort att jag tagit beslutet att inte vara vän med elever på Facebook och detta har jag också resonerat och diskuterat tillsammans med mina elever. Sedan jobbar vi med mycket annat digitalt, exempelvis lärplattformens forum och bloggar. Men nätmobbning får man nog försöka attackera på annat sätt (återigen diskutera med ungdomarna)! Jag tänker inte dela mitt privatliv med eleverna Vad provocerad jag blir av Pia Widegrens tankar om att man ska vara vän med sina elever och vara ”transparent” på nätet. Jag är lärare. Men jag är också en vuxen person. Många av oss festar, har sex, skrattar åt saker som inte alltid är pk. Har noll lust att sluta ha ett vuxenliv på nätet för att jag är lärare. Jag är vän med feministiska sexshoppar och gillar deras länkar till bra oralsex. Jag blir taggad på fester. Jag har vänner med rå humor och psykiska problem som inte alltid är rumsrena. Det är en liten del av mitt nätanvändande, men ändock en viktig del. Kanske skillnad om man mest skriver om mat eller lever ett väldigt stilla liv. Inte min grej. Att ta tag i nätmobbning är jätteviktigt, men nån måtta får det vara. Sliter ut mig på jobbet ändå. Kajsa Det är på nätet vi kan nå unga som mår dåligt På nätet kan man lätt hitta unga som ger uttryck för att de inte har det bra. Det finns olika grupper och forum på KiK, FB, DV och Instagram där man hittar likasinnade att dela sin ångest med. I en grupp hittar jag 600 unga, främst flickor som ägnar sig åt självskadebeteende. De diskuterar (och delar bilder) hur man skär sig och svälter sig utan att morsan märker det. Om förövarna nu lätt kan hitta de här utsatta barnen och ungdomarna på nätet, varför skulle inte skolan, föräldrar och de som jobbar med att hjälpa unga kunna det? Det duger inte längre att på kommunens hemsida hänvisa till att socialtjänstens telefontider i går var 15.45–16.00. De flesta vuxna har ju ändå förstått att alla unga hänger på nätet. När ska man förstå att det är där man kan nå fram med information? Det är där man kan ge hjälp och stöd. Det är där man kan jobba effektivare och på ett mer modernt sätt i takt med de unga man ska hjälpa. Läsarna chattade med läraren Pia Widegren och Olle Cox från antimobbningsorganisationen Friends. Larsa: Tror du att det finns en risk att man flyttar alltmer ansvar från föräldrar till skolan och läraren? Ska det ingå i lärarens ansvar att spana på kvällstid eller att prata med elever då? Pia Widegren: Hej Larsa! Jag tror det kan finnas en risk att man nu tycker att det är skolan som ska ta hand om hela biten. I skolan är man nog rädd för det nu. Föräldrarna kan inte frånsäga sig sitt ansvar, förstås! Jag tror absolut på dialog. Jag vill att man ofta ska prata om de här sakerna innan de sker och stötta varandra, skola, föräldrar och då får man inte glömma de som är experter på det som händer – eleverna! Jag tycker att lärare ska ge sig ut på nätet och försöka ta reda på lite om hur det fungerar på nätet och sedan göra det som är viktigast – öppna upp för en diskussion med eleverna om det. Låt eleverna visa runt och berätta om vad som händer. Det vill de gärna göra! Larsa: Bör man se läraryrket som ett kall som man ska hänge både arbetstid och fritid till? Hur ska lärare med exempelvis småbarn hinna med sin familj och avkoppling för att hinna med sitt egentliga yrke: att utbilda elever? Pia Widegren: Många lärare frågar mig hur de ska ha tid till att vara på nätet. Jag vet att det i början kan ta lite tid att sätta sig in i hur det fungerar om man är ovan, men sedan behöver man inte lägga så mycket tid, för det tar inte så lång tid att logga in, kika runt lite, läsa och besvara eventuella meddelanden man fått. Jag tog av min planeringstid. Jag fick dessutom mycket bättre kontakt med mina elever och kunde ägna mig åt att mina lektioner fullt ut, utan att hålla på med en massa sociala saker i början av varje lektion. Så, det BEHÖVER inte ta jättemycket tid. Sen kanske man kan dela upp det lite, alla kanske inte kan, men några från varje skola bör i alla fall finnas ute. Ett annat problem som jag är fullt medveten om är att alla lärare inte har var sin dator på jobbet i nuläget och då är det ju svårt. Det bör de absolut få! Kristina: Om man som lärare hör på omvägar att det är en elev som eventuellt far illa eller hånas på internet, vad bör man göra? Var går gränsen för vad man kan kalla mobbning på internet? Olle Cox: Hej Kristina! Jag börjar med din andra fråga: Om en elev upplever sig kränkt (oavsett arena) är den kränkt, det är så skollagen är utformad. När det gäller din första fråga ska man som lärare agera! Prata med de inblandade eleverna, inkludera rektorn, inkludera föräldrarna, skapa åtgärder för att stoppa och förebygga fortsatta kränkningar. Som anställd i skolan har du en skyldighet att agera så fort du får reda på att en elev upplever sig vara kränkt. ", "article_category": "other"}
{"id": 14864, "headline": "”Jag saknar allt med Elisabeth”", "summary": "Det har snart gått ett år sedan Elisabeth Ollas Mattsson, 38, gick bort i cancer. Kvar är familjen: Jörgen och de tre sönerna. Vardagen fortsätter, allt är sig likt men ändå inte alls. ”Jag är mer irriterad nu för tiden, oftare arg. Egentligen har hela familjen fått kortare stubin. Mamma höll ihop allt även om hon var sjuk.” ”Ibland undrar jag varför det här skulle hända oss. Varför skulle just min mamma dö? Men jag antar att det måste hända någon och det hände oss. Jag är ändå glad att hon inte har ont längre.”", "article": "Ett litet rött hus på Ingarö. En förortsidyll med vedtraven prydligt staplad på ena gaveln, och en pulka lutandes mot förstukvisten. Fläckar av snö trots att det är april. Som om tiden har stått stilla sedan förra våren. Det är fredagseftermiddag och i köket sätter pappa Jörgen Ollas Mattsson på kaffet och dukar fram kanelbullar. Sonen Isac, 12, har precis kommit hem från skolan och kikar nyfiket in. Han säger hej och försvinner in på sitt rum med en bulle i handen. Allting är sig likt fast ändå inte. För ett år sedan intervjuades cancersjuka Elisabeth Ollas Mattsson i DN Söndag. Hon talade om hur det är att leva med vetskapen om att man snart ska dö. Hon talade om sin skräck inför att tvingas lämna sina barn, och sina tankar om vad som kanske väntar på andra sidan. Nu har det hon fruktade så mycket hänt. Elisabeth är död. Hon somnade in den 25:e augusti 2012 på Maria Regina hospice i Nacka, med sin mamma vid sin sida. Överallt i det lilla röda huset hänger bilder och porträtt som vittnar om en älskad fru och mamma. Elisabeth med Jörgen. Med barnen. Innan hon blev sjuk. Semesterresor och lyckliga minnen. Svårare tider där man ser hur cancern märkt henne och sista porträttserien på en strand, som en fotografvän tog förra vintern. Isac kommer in igen för att hämta ett glas saft och ser att jag tittar på det uppförstorade fotografiet. Han säger: – Fotot är taget inte långt härifrån dit vi åker och badar ibland. Sedan går han in på sitt rum för att skypa med en kompis. Jörgen sitter vid matbordet och berättar om tiden som gått sedan Elisabeth dog. Han blir snabbt avbruten av ett telefonsamtal som handlar om hur mycket assistenttid som yngste sonen Joel, som är cp-skadad sedan födseln, har rätt till. Jörgen lägger ner telefonen med en suck och rättar till en hög med papper som består av utredningar och ansökningar gällande hjälp till Joel. – Förut höll Bettan i sådant här. Nu måste jag göra allt själv. Det är nästan ett heltidsjobb. Sedan några månader är Jörgen tillbaka på sin arbetsplats, som vaktmästare på Ingarö IP. Han arbetar fortfarande inte heltid, dels på grund av Joel men också på grund av sorgearbetet efter Elisabeth. – Trots att jag bara är där några timmar varje dag så blir jag väldigt trött. Jag tycker att det är skönt att komma iväg dit, då skingrar jag tankarna och går inte bara hemma och ältar. Jag mår ändå mycket bättre i dag än vad jag gjorde i höstas. Jag tycker att vi har hittat ett slags vardag nu. Samtidigt så finns de ju alltid där. Tankarna. Jörgen beskriver hur sorgen gör sig påmind varje dag. Tankarna kan bara poppa upp i huvudet när han är helt oförberedd, både hemma och på jobbet. Minnesbilder från förr. Fina minnen från innan Bettan blev sjuk, från resor med barnen. Men också annat som är jobbigt, minnen från sjukdomstiden, sådant som han helst inte vill tänka på men som kommer ändå. Elisabeth Ollas Mattsson drabbades av bröstcancer första gången 1997 och blev friskförklarad efter operation och behandling några år senare. Men 2008 upptäcktes att cancern kommit tillbaka och hon fick beskedet, denna gång var cancern obotlig och hade spritt sig till skelett och lever. Hon slogs mot sjukdomen och metastaserna som invaderade hennes kropp och blev fler och fler i fyra år, och in i det allra sista. Men till slut förlorade Elisabeth kampen. Jörgen beskriver hur hon aldrig gav upp: – Sista veckan innan hon dog i augusti och vi skulle ut och åka båt insisterade hon på att följa med trots att hon knappt kunde ta sig ner i båten. Och hon var ute på golfbanan bara några dagar innan hon åkte in på hospice. Elisabeth ville dö hemma men sista dygnen var hon så pass dålig att familjen inte själva klarade av att ge henne den vård hon behövde. I sista inlägget på sin blogg skriver Elisabeth att hon just varit på sitt livs tristaste studiebesök någonsin på Maria Regina hospice. – Vi fick övertala henne att Maria Regina skulle bli det bästa för henne. Att läggas in på Hospice betydde ju att hon nått fram till slutet. Det var fruktansvärt jobbigt att inse och jag tror inte att jag fattade själv. Allt gick så fort på slutet. Från att hon mådde förhållandevis okej till att hon blev väldigt dålig. Hon hade mycket ont och dödsångest. Elisabeth fick lugnande och smärtstillande och sista dygnet var hon helt lugn, kände jag. Jörgen och barnen var där flera timmar varje dag. Även Elisabeths mamma och vänner vakade vid hennes sida. Natten innan hon dog verkade läget stabilt och därför åkte sonen Adam i väg på en hockeyturnering i Linköping. – Hade vi vetat vad som skulle hända hade vi aldrig släppt iväg Adam, men läget kändes ganska stabilt. På natten ringde de från sjukhuset och berättade att hon hade somnat in. Jag körde dit direkt och var med Elisabeth själv ett par timmar. På morgonen åkte jag hem för att berätta för barnen. Jag väckte dem och sa att mamma var död. Det svåraste jag någonsin gjort. Jag ville vänta med att berätta tills Adam kom hem och inte ta det per telefon, men på något sätt blev det fel och kom fram till honom ändå. Han var helt förstörd och det var hemskt att inte ha honom nära i den stunden. En av föräldrarna körde hem Adam så att han och syskonen fick ta farväl på hospicet. Första tiden fanns mycket familj och vänner vid Jörgen och barnens sida och stöttade på olika sätt. Alltifrån att vara ledsna tillsammans till att få hjälp med praktiska saker som pappersarbete. – Jag blev chockad över hur mycket som behövde göras. Elisabeths mamma har varit ett enormt stöd och hjälpt mig att beta av en sak varje dag. Man tar liksom sats och säger ”okej, i dag tar vi den här grejen”. Till slut krymper högen, säger Jörgen. Ungefär en månad efter att Elisabeth somnade in ägde begravningen rum i Gustavsbergs kyrka som var fylld till sista plats av vänner och familj som ville ta farväl. Elisabeth hade planerat hur ceremonin skulle vara in i minsta detalj. Från bildspelet till vilken musik som skulle spelas. – Det var väldigt fint att se att så många brydde sig, så mycket, om Bettan. Men samtidigt en hemsk dag förstås. Jag kan inte förklara hur det kändes att sitta där med barnen. Att tvingas begrava deras mamma tillsammans. En fruktansvärd känsla som strider mot allt. Jörgen tar en klunk kaffe och samlar sig för att fortsätta berätta. Svårast för honom är barnens sorg och att hantera den. Sin egen försöker han ta hand om så gott han kan, även om han erkänner att han nog borde gå och prata med någon. ”Jag ska ta tag i det”, säger han och fingrar på kaffekoppen. – Ibland pratar jag med Åsa, en av Elisabeths bästa vänner. Men mycket håller jag för mig själv. Jag har ingen nära kompis att snacka med när livet känns jobbigt. Bara några dagar efter att Elisabeth dog så drabbades Jörgen av akuta magsmärtor. Han fick åka ambulans till sjukhuset vid två tillfällen innan man hittade felet. Jörgen hade drabbats av ett anatomiskt fel i bukspottskörteln som lätt orsakar inflammation och enorm smärta, tillståndet är inte livsfarligt utan något han måste leva med och tänka på vad han äter för att inte få tillbaka det. – Jag blev livrädd och fick dödsångest. Sedan Elisabeth dog så har jag känt att jag måste överleva till varje pris för barnens skull. Jag får inte dö. Jörgen vill berätta trots att det är tungt. Men han skiner upp när han beskriver hur familjen nyligen firade Elisabeths födelsedag. Hon skulle ha fyllt trettionio år. Alla var samlade och tårtan stod på köksbordet. – Dagen kändes ganska ljus och fin bitvis även om det var konstigt att hon inte var med. Det är första gången med allt utan Elisabeth. Första julen var hemsk. Inget var som förr. Adam sprang in på sitt rum och skrek och slängde mobilen i väggen. Det var tungt. Elisabeth skrev brev till barnen som de får öppna på sina födelsedagar tills de fyller arton. Snart är det dags för Isac, jag oroar mig lite för den stunden och att det ska bli svårt för honom. För Elisabeth var det viktigt att lämna efter sig saker till barnen som ska påminna dem om deras liv tillsammans och hur mycket hon älskade dem. En sådan del var bloggen som nu trycks i några exemplar till Elisabeths närmaste vänner, föräldrar och till barnen. Vardagen med Joel och hans handikapp kräver extremt mycket tid i form av olika typer av rehabilitering och fysisk träning. Sedan Elisabeths bortgång har Joel blivit extra pappig och han måste hela tiden ha Jörgen i sitt blickfång för att inte bli orolig och ledsen. Utöver allt annat: Isacs träning och skola, och en mängd aktiviteter som håller Jörgen minst sagt sysselsatt. Adam sköter mycket själv men ändå finns inte många sekunder över till egentid. Ibland, om Jörgen får någon timme själv när Joel har assistent, försöker han gå och träna. Men allra bäst mår Jörgen när han ser sin äldste son spela hockey. – Då kopplar jag bort allt. Kan bara umgås med folk och inte tänka så mycket. Småprata om vardagligheter och fokusera på annat. Sådana stunder är väldigt sköna tycker jag. Jag har blivit bättre på att leva i nuet sedan Elisabeth dog. Jag oroar mig inte så mycket för framtiden, jag tänker att saker blir som de blir. Att vi ska ha ett bra liv jag och barnen. När jag frågar Jörgen vad han saknar mest med Elisabeth tittar han på mig med lite frågande blick. – Jag saknar allt med Elisabeth. Allt. Isac ropar ”kom in” när jag knackar på hans dörr. Vi sätter oss på sängen och jag ser mig om i rummet som blev iordninggjort när tv-programmet ”Sofias änglar” kom på besök. I fönstret står en skyddsängel som Isac fått av sin mamma. Han tar ner den för att visa mig. – Jag hittar ingen riktigt bra plats. I fönstret står den lite för långt bort så jag inte ser den, men om jag har den på nattduksbordet är jag rädd att jag ska stöta till den och att den då ska åka i golvet och gå sönder. Isac sätter sig på sängen och berättar om ”sin fina mamma”. Det märks att han är stolt över henne. – Hon gjorde så att det blev bra stämning. Min mamma var rätt kaxig fast på ett bra sätt, typ om någon gjorde något fel så var hon inte rädd för att säga ifrån. Hon försvarade oss och andra om någon var dum. Jag kommer ihåg en gång på ett hotell när hon sa ifrån och ingen annan vågade. – Jag saknar henne, det är inte som vanligt hemma. Atmosfären är annorlunda. Inte lika glad, vi är mer irriterade på varandra. Isac besökte Elisabeth tillsammans med sin pappa och sina bröder flera gånger de sista dagarna. Hon sa till dem att hon inte hade långt kvar. – Hon var väldigt gul i ögonen och så åkte vi hem några timmar senare. På morgonen väckte pappa oss och sa att mamma hade dött på natten. Jag blev jätteledsen. Sen åkte vi dit för att säga hej då. Mammas ögon var öppna när hon dog men de hade stängt dem när vi kom. Jag var där inne en liten stund men Adam ville vara kvar länge. Isac vänder sig mot sin dator och frågar om jag vill se Elisabeths blogg, som han har haft som skärmsläckare en tid. Han besöker bloggen ibland för att titta på gamla bilder och se om några nya besökare tillkommit. – Kolla, mer än sex miljoner besökare nu! Han visar också stolt upp en skokartong fylld med vykort. Inför sin förra födelsedag hade Elisabeth uppmuntrat sina bloggläsare att skicka vykort till honom som en överraskning. – Jag försöker att inte tänka så mycket på att jag saknar henne. Det kommer ibland när jag ska somna och då händer det att jag blir ledsen. Jag tänker lite på var hon är nu. Om hon är i himlen och om den finns, eller om hon är någon annanstans. Vad som kommer efter. Jag hoppas vi ses igen någon gång. – Ibland undrar jag varför det här skulle hända oss. Varför skulle just min mamma dö? Men jag antar att det måste hända någon och det hände oss. Jag är ändå glad att hon inte har ont längre, att hon slipper lida. Isac följer mig ut i hallen. Där, på skohyllan, står Elisabeths iögonfallande gröngula gympaskor och jag frågar Isac om dem. Han lyser upp. – Ja, skorna är mammas. Fast de är mina nu, precis min storlek och jag har dem hela tiden. Lillebror Joel kommer hem från skolan med en assistent. Han hälsar glatt och får hjälp in i sitt rum med rullstolen där han direkt vill spela tv-spel. Även i Joels rum finns bilder på Elisabeth, och den lilla ängeln i glas – som hon gav alla sina barn – vakar från fönsterkarmen. Några dagar senare på Södermalm i Stockholm: Adam som är sexton år, går på idrottsgymnasium och spelar hockey i Djurgårdens juniorlag, kliver in på kaféet. Han är en mycket lovande spelare som redan har en egen agent och har fått erbjudanden från talangscouter i både USA och Kanada. I vintras spelade han i U17-VM i Kanada, och tog Sverige till vinst. Adam är lång och ståtlig och jag minns att Elisabeth ofta berättade om deras nära relation, att han var en av de få som hon kunde prata med om allt som var jobbigt. På något sätt tycker jag att det känns orättvist att det är jag som ska få träffa Adam och inte Elisabeth. Tanken hänger sig kvar under samtalet. Adam beställer in en stor lasagne som han skyfflar i sig eftersom han efter vårt möte ska iväg på träning igen. Det är uppehåll i några veckor för den vanliga hockeyträningen, men styrke- och konditionsträning rullar på som vanligt. Han tränar vanligtvis så mycket som sju till tio gånger i veckan. – Hockeyn har gått bra på sistone, jag och mamma pratade mycket om hockeyn och vad jag skulle göra, säger han mellan lasagnetuggorna. Adam saknar samtalen med sin mamma men pratar numera ofta med sin mormor. – Vi pratar om hockey och om sådant som känns jobbigt med mamma. Pappa är också ganska involverad i vad som händer med hockeyn men vi pratar inte så mycket om det andra. Men han ser direkt på mig när jag mår dåligt och försöker prata med mig då. Den biten har blivit bättre. Hans hockeykarriär går spikrakt uppåt och han har fått erbjudanden om hockeycollege i både USA och Kanada. – Det skulle vara jättekul att åka men jag vet inte om jag kan. Just nu känner jag att pappa och mina småbröder behöver mig. Pappa har gjort illa ryggen och jag måste göra alla lyft med Joel. Jag känner inte att jag kan lämna dem just nu. Familjen går först. Sedan får vi se vad som händer med allt annat. Adam berättar att han känner sig ”ganska okej” jämfört med den första tiden efter mamma Elisabeths bortgång. Men i stället finns en annan känsla allt oftare närvarande. – Jag är mer irriterad nu för tiden, oftare arg. Egentligen har hela familjen fått kortare stubin. Mamma höll ihop allt även om hon var sjuk. Nu sitter vi mest i var sitt rum på kvällarna, vi har inga familjemåltider eftersom alla har så olika tider att passa och jag har så många träningar. Jag tar hand om mig själv, lagar min egen mat och sådär. Men jag försöker ta hand om mina småbröder nu. Ha koll på hur de mår och så. Adam var bara 15 år när han fick veta att hans mamma var obotligt sjuk i cancer. Han gick i åttan då och minns att mamma och pappa samlade familjen för att berättade. Pappa Jörgen tog fram en bok och visade vad det var för sjukdom och att den inte gick att bota. Sedan blev allt svart för Adam. – Jag minns inte så mycket om tiden efteråt. Bara att jag var ledsen och undrade varför det här skulle hända oss. Sista gången Adam träffade Elisabeth var på hospicet i Nacka. Hon kunde inte prata de sista dygnen men var ganska pigg trots allt. Adam berättar att han kunde se att hon förstod vad han sa, men att hon inte kunde säga något själv. Adam åkte dit varje dag efter skolan och satt bredvid henne. Han messade god natt varje kväll. Även om inte Elisabeth alltid kunde svara så fick han svar från mormor som alltid var där, och som läste upp alla meddelanden. Precis som pappa Jörgen och syskonen så var Adam oförberedd på att slutet skulle gå så fort. – Mamma kändes ändå så pass pigg. Jag åkte på en hockeyturnering till Linköping och jag trodde inte att det var någon fara. Nästa morgon när jag vaknade så hade jag fått meddelanden från kompisar som skrev ”var stark” och ”vi tänker på dig”. Så jag ringde pappa som grät och berättade vad som hade hänt. Adam reagerade fysiskt och benen bar honom inte. Han föll ihop på marken och grät. Hockeytränaren och kompisar kom utspringande och försökte trösta. – Jag gick tillbaka till rummet och en av mina bästa kompisar satt bredvid mig en stund. En av papporna som var med körde mig hem. Jag bara satt i bilen och tänkte ”vad ska jag göra nu?”, ”vad händer nu?”, ”hur kommer allt att bli?”. Pappa mötte mig i hallen och vi bara kramades och grät. Trots att det senaste året har varit tungt, tycker Adam att han har vuxit som person. Han känner sig mer motiverad på hockeyplanen än någonsin tidigare, han säger sig spela bättre och vara driven. – Jag vill satsa på hockeyn och göra mamma stolt. Mamma sa alltid att hon trodde på mig. Jag bär med mig det. Under världsmästerskapen i Kanada drömde Adam om sin mamma varje natt. Innan pucken släpptes ned på isen första matchen spelades den svenska nationalsången och Adam kände att hon var där med honom. – Hon är med på något sätt överallt. Vissa dagar starkare än andra. Jag åker ofta till hennes grav efter skolan och sitter där själv. På hennes födelsedag åkte jag dit och lade en hjärtformad sten vid gravstenen. Adam berättar att tanken på att aldrig få träffa sin mamma igen är för obegriplig och för jobbig för att förstå. Han upplever en enorm saknad. – Det känns svårt att tänka på att vi inte kan ses. Jag kan nästan inte ta in det. Jag hoppas ju att vi ses igen någon dag men det kommer nog att dröja. Jag fokuserar på skolan och att spela bra nu, försöker göra det bästa av allt och ta hand om familjen. Han lassar in det sista av lasagnen och gör sig redo för att ta bussen till träningen. Han säger att han inte har några problem med att prata om sin sorg. Han skäms inte för den. Jag får en kram när vi säger hej då och jag tittar efter honom när han går mot Slussen och bussarna mot Ingarö. Han är lång och stark. Både fysiskt och psykiskt. Han är lik sin mamma, till utseendet men också i sin personlighet. Omtänksam och lite kaxig, inte rädd för att säga vad han tycker. Jag tänker att Elisabeth skulle ha varit stolt. Familjen Ollas Mattsson Namn: Jörgen, 45, Adam, 16, Isac, 12, Joel, 6. Bor: Ingarö. Bakgrund: DN Söndag publicerade reportaget om obotligt cancersjuka trebarnsmamman Elisabeth Ollas Mattsson, 38, i maj förra året. Fyra månader senare, den 25 augusti 2012, somnade hon in på Maria Regina Hospice i Nacka med sin mamma vid sin sida. Hjälp i sorgen. Hit kan du vända dig Cancerfondens stöd- och informationslinje: Tel 020-595959. BUP: Kontakta din lokala BUP-mottagning. Kanske behöver du och ditt barn prata med psykolog. Din barnavårdscentral, skolhälsovården eller din husläkarmottagning kan hjälpa dig med detta. BRIS: Till barnens hjälptelefon, BRIS, kan alla barn ringa anonymt och prata om sina känslor. Telefonnumret dit är 116 111. BRIS har också en vuxentelefon om barn, 077-150 50 50. Rädda Barnen: Tel 020-786 786. Kyrkor: Många kyrkor erbjuder också samtal för den som förlorat en anhörig. Mer läsning. Böcker om sorg Faktaböcker: ”Barns sorg”, Atle Dyregrov och Elin Hordvik. ”Stöd för barn i sorg”, Göran Gyllenswärd. ”Kompisboken om sorg”, Lotta Polfeldt. Skönlitterärt för barn och ungdomar: ”Dödenboken”, Pernilla Stalfelt (Eriksson och Lindgren bokförlag AB). ”Min syster är en ängel”, Ulf Stark (Alfabetas förlag). ”Bröderna Lejonhjärta”, Astrid Lindgren (Rabén och Sjögren). ”Jag saknar dig, jag saknar dig”, Peter Pohl och Kinna Gieth (Rabén & Sjögren). “I taket lyser stjärnorna”, Johanna Thydell (Natur och Kultur). ", "article_category": "other"}
{"id": 14867, "headline": "På flykt undan globaliseringen", "summary": "I fransk tradition är politiken strikt överordnad ekonomin. Staten uppträder som medborgarnas patriarkaliske beskyddare. Men Frankrike har hamnat i otakt med sin omvärld.", "article": "Inget annat land i Europa har så stora problem med globaliseringen – la mondialisation – som Frankrike. Ibland verkar den tas nästan som personlig förolämpning. En opinionsundersökning, nyligen publicerad i Le Monde, visar att tre av fem fransmän uppfattar globaliseringen som hot, som attack på fransk suveränitet, välfärd och livsstil. Det är förskräckande många, men franska politiker lovar sina väljare att skydda dem mot den. Med en blandning av trots och uppgivenhet tycks Frankrike betrakta denna pågående omvandling av världen. Otaliga franska debatter handlar i dag om landets oundvikliga nedgång, debatter som kan likna en kollektiv nationell neuros, och som alla tycks börja och sluta just i globaliseringen. Ty den strider mot både fransk tradition och självbild. Politiken tycks ha förlorat herraväldet över ekonomin; okontrollerade ”marknadskrafter” har i stället tagit över, allt svårare för nationalstaten att tämja, övervaka och dirigera. Men i fransk tradition är alltsedan 1600-talets finansminister Colbert just politiken strikt överordnad ekonomin. Näringslivet finns till för staten, inte tvärtom, en stat som tar initiativ till manufakturer eller industrier och skyddar dem från internationell konkurrens med hjälp av tullar och dekret. Marknaden har i Frankrike alltid betraktats med misstänksamhet: dess anonymitet och oförutsägbarhet skulle strida mot en rationell och moraliskt försvarlig gestaltning av framtiden. Samtidigt uppträder den franska staten som medborgarnas patriarkaliske beskyddare med omfattande välfärdsprogram, bland de tidigaste och mest framgångsrika i Europa. Solidaritet och medkänsla är franska honnörsord medan konkurrens är suspekt (dock inte elitism). Och utan en sådan medkännande, centraliserad, auktoritär och omnipotent stat finns egentligen ingen fransk nation. Nu är detta en modell som hamnat på kollisionskurs med globaliseringens spelregler och övertygelser, långt mer präglade av ”ofranska” anglosaxiska, nyliberala värden. Om detta faktum kan man tycka vad man vill, men det ändrar ingenting i sak: Frankrike är inte bara i otakt med tiden utan också ett ganska litet land som vägrar dra konsekvenserna av vad som händer i omvärlden. Dessa försummelser har en lång förhistoria. Frankrike har i decennier undvikit reformer som hade kunnat förstärka landets konkurrensförmåga och ställning i världen. Resultatet är att produktiviteten är för låg, lönerna för höga, arbetslösheten hög och statens och samhällets skuldsättning omfattande. Den franska delen av världens export är lite drygt 3 procent och raskt krympande. Under de senaste tio åren har omkring 800 000 industrijobb försvunnit medan statsförvaltningen utrustats med privilegier och tillåtits fortsätta att växa. Inte minst kontrasten till Tyskland är slående. Det är allvarligt. Utan att Paris och Berlin drar åt samma håll rör sig ingenting i Europa. För tillfället dras dock inte alls, man är inte ens överens om riktningen. Ty medan Tyskland ser globaliseringen som en utmaning man inte kommer undan vill Frankrike helst avskärma sig från den. Inga garantier finns för att den tyska strategin ska lyckas (särskilt inte om man inte får med sig resten av Europa), men om den franska kan inte råda någon tvekan: den leder just till den nedgång fransmännen fruktar och kvalificerar inte till världsmarknaden utan – i bästa fall – till det turistiska friluftsmuseet Europa. Paris har nu i strid med EU:s bestämmelser fått ytterligare två år på sig för att få ordning på sina statsfinanser. Man har skolkat från sina hemläxor och Berlin är irriterat. I stället har politiken köpt sig tid på ekonomins bekostnad. Men president Hollande anser sig ha skapat förutsättningar för den tillväxt som ska skapa nya jobb och återställa fransmännens konkurrensförmåga, och vill inte strypa tillväxten med en ”överdriven” sparpolitik. President Hollande talar om den ”rätta doseringen” och menar att hans reformer måste få tid på sig. Men hans kritiker har svårt att upptäcka några reformer alls och misstänker att ”dosering” bara är en vacker omskrivning för att göra ingenting, att den politiska klassen i dagens Frankrike inte vill ta itu med de mycket smärtsamma strukturreformer som i praktiken skulle riva upp det sociala kontraktet mellan stat och samhälle. Och några menar att det inte så mycket är en fråga om vilja som om förmåga: Frankrike skulle redan befinna sig bortom möjliga reformer; varje försök skulle nu leda till social revolution och raka vägen in i Marine Le Pens öppna famn. Hennes program har dessutom påfallande mycket gemensamt med den klassiska franska traditionens övertygelser: sluta spara, ut med euron, ner med spekulations- och kvartalsekonomin, fram för tullmurar, mer nation, mindre Europa. Ännu bultar madame Le Pen inte på porten. Ännu står Frankrike inte under press från marknadens aktörer. Paris kan fortfarande låna till nästan tyska räntor fastän underskotten och skuldbergen har mer med de sydeuropeiska grannarna än med Tyskland att göra. Det är förstås en tröst. Men hur länge till? Samtidigt vet Hollande vad som hände i Italien med Mario Monti och hans trots allt ganska blygsamma reformförsök. Och han vet att tre fjärdedelar av fransmännen är övertygade om att en djup förtroendekris råder mellan landets politiker och medborgare. Om under sådana omständigheter politik överhuvud taget är möjligt måste tills vidare gälla som en öppen fråga. ", "article_category": "other"}
{"id": 14868, "headline": "Klubbkung blev loppisbiten", "summary": "I tre decennier var Eddie Grahn en av Gamla stans klubbkungar. Nu gör han stadsvandringar och berättar om jazz- och källarklubbarnas svunna era.", "article": "– Tiden bara går, och jag är kanske lite tidvill. Frågan är om Eddie Grahn bryr sig särskilt mycket om att leva i takt med tiden eller anpassa sig över hövan till dess anda. Han är inte helt säker på om han öppnade sin första klubb 1956 eller året efter. Men det blev början på en cirka trettioårig verksamhet där han drivit ett dussintal klubbar i Gamla stan: Club Flamingo, The Storck club, Hesa Fredriks klubb, Johanna, Club Gloria, Club 2, Blå Lyktan, Klubb Frid & Fröjd var några av dem. De gamla källarna var ofta ombyggda till skyddsrum – men det blev inte krigshandlingar under andra världskriget som fick folk att söka sig ner mellan valven, utan ung publik som ville höra jazz och dansa som kom att ta sin tillflykt till lokalerna. – Femtiotalet var en lycklig tid i Stockholm. Somliga klubbar levde bara för några timmar när ordningsmakten haft orättvisa invändningar, andra blev långlivade nog för att verka i flera år. Och Club Gazell, där Eddie Grahn i högsta grad var inblandad, blev smått legendarisk, och rent av litterär miljö: – Nu håller man på att återbygga ett tillfälligt Gazell på en ö i skärgården för inspelningen av ”Gentlemen och gangsters”, precis som man ska iscensätta Gärdesfesten. Jag ångrar att jag inte tog fler bilder på klubben när det begav sig. Men även om Eddie Grahn inte fotodokumenterat sin klubbverksamhet i samma utsträckning han i dag önskar, ser han till att förtälja historien om Stockholms klubbkultur, dess människor och aktiviteter: – Jag gör ett par stadsvandringar i veckan och berättar om ”Kungar och klubbkungar i Gamla Stan”. För att få en twist och få det hela att hänga ihop anknyter Eddie Grahn till den franske kungen från tusentalet Robert II, som senare fick en släkting i Birger Jarl. – Så där har du både kunga- och Stockholmsanknytning. Dessutom var Robert född i Orléans, och vi vet ju vad som senare hände i New Orleans. Därutöver gör Eddie Grahn anspråk på att sitta på en sentida gren av Birger Jarls släktträd. Och stora delar av huset där hans sista (senaste?) klubb var inhyst, Kamelen på Skälagårdsgatan, kom till när Johan Eberhard Carlberg kom till huvudstaden som stadsarkitekt på 1700-talet. – Och han kom från Göteborg, precis som min far. Men i stort sett ingenting av klubbverksamheten överlevde åttiotalet. Eddie Grahn var jazzen trogen, och föredrog hellre dixieland och swing än den moderna. – När sedan Beatles och popen kom började motgångarna, och sedan föll så småningom allt. Själva klubben Kamelen upphörde egentligen först 1987. Då hade Eddie Grahn under en övergångsperiod satsat på karnevaler och basarer, liksom föredrag och diskussioner, gärna om och kring det som numera kan sammanfattas med ”new age”. Men de seriösa sökarna av andliga värden blev allt färre i takt med att ”det blev mer och mer av ABF över det hela”: – Magin försvann. Själv beskriver han sig som buddist när han är snäll, även om han också kunnat bli en viking när hämndlystenhet kommit över honom. En annan delförklaring han ger till att få källarklubbar överlevde i längden är de många pubar som öppnade i stan, och där klubbarna utan tillstånd att servera alkohol stod sig slätt i konkurrensen. – Sedan kanske jag i sammanhanget hade dåligt rykte som nykterist. Denna inställning sätter också viss prägel på dagens verksamhet i Kamelen. Nu är det loppis, där man kan hitta nästan allt. – Men jag säljer inte tobaksgrejer eller nubbeglas, sådant som har med rökning och alkohol att göra. Och inga deckare. Jag tycker inte om mordböcker. Men jag såg ju några vinglas på en hylla. – Ja, men i vinglas kan man med välbehag dricka juice. Gratuleras till: Fyller 75 år den 26 maj. Firar: ”Med en stadsvandring naturligtvis. Och öppet hus.” Familj: ”Ensamstående. Men jag har systrar som har familj.” Bor: Lägenhet i Svedmyra. Gör: Leder stadsvandringar i Gamla stan och berättar anekdotiskt om stadsdelens många klubbar. Har ett loppis där man hittar alltifrån musikinstrument till bordssilver. Intressen: Kultur, håller på att lära sig dansa lindy hop. Dröm: ”Att öppna ett kultur-loppis med teater, musik, böcker, dans för alla åldrar, kanske på ett ställe där jag tillfälligt kan hyra in mig.” ", "article_category": "other"}
{"id": 14875, "headline": "”Porrideal stör tjejers sexualitet”", "summary": "Porr påverkar inte bara den som tittar. Också partnern blir påverkad, menar två unga kvinnor som gjort en kortfilm om pornografi och sexualitet. Porridealen har gjort att kvinnor själva tänder på att vara objekt, säger de.", "article": "”Porrskadat” är titeln på en aktuell kortfilm där åtta unga kvinnor berättar om hur pornografi påverkat deras sexualitet, självbild och relationer – bland annat efter det att deras pojkvänner tittat på porr. Bakom filmen står Roxane von Gerber Hedayat och Moa Kjellstrand, båda 22 år och från Stockholm. – Vi ville göra den här filmen efter många samtal och diskussioner med vänner om porrens roll i vårt samhälle. Men även våra egna erfarenheter och känslor spelade stor roll. Vi tyckte också att det saknades en aspekt i porrdebatten, som oftast handlar om hur män blir påverkade eller om själva industrin, säger Roxane. Hur påverkas egentligen kvinnor av att växa upp i ett översexualiserat samhälle där de nästan jämt framställs som passiva objekt? Det är en fråga som Moa funderat mycket över. – Vare sig man kollat på porr eller inte så blir man extremt påverkad av samhällets budskap och av sexuella erfarenheter med män som antagligen konsumerat mycket porr, menar hon. Att som kvinna kolla på porr är en annan sak än att göra det som man, tror Roxane. Det ju är främst kvinnan som är objektet i filmerna, som enbart finns till för männen, säger hon. – Även om jag väljer bort att kolla kommer jag ändå att bli påverkad och få bilden förmedlad till mig – så länge jag har sexuella relationer med någon som konsumerat porr. Både Roxane och Moa har läst delar av Insidans serie om ”porrimpotens”, om att unga män som onanerat och samtidigt tittat på porrfilm kan få svårt att ha sex med en partner. Nu vill de bredda debatten. Hur påverkas till exempel tjejer av att se porr, eller av att deras pojkvänner gör det? – Dessutom finns porrestetiken överallt. Vi omges ständigt av retuscherade och sexualiserade kvinnokroppar. Så även om ingen konsumerade just porr skulle vi klart och tydligt förstå hur en kvinna ska vara och se ut – men i porren dras det till sin yttersta spets, säger Roxane. Både hon och Moa har studerat dokumentärfilm, bland annat på Ölands folkhögskola. Arbetet inför och med dokumentären ”Porrskadat” blev en studie i kvinnors sexualitet, tycker de. – Flera av de intervjuade unga kvinnorna i filmen är sårade över att deras partner kollat på porr under förhållandet, och känner sig svikna och typ bedragna, säger Moa. De undrar varför det finns ett behov av att tända på någon annan än dem själva. När man är uppväxt med att ständigt bli objektifierad – i så hög grad att det har blivit en viktig del av ens identitet – blir det som en dubbelbestraffning att även känna sig bortvald som objekt av sin partner. Roxane berättar att hon ständigt kämpar med att sluta objektifiera sig själv, hon tycker att det är en hård kamp när världen ser ut som den gör. – Egentligen är ju det verkliga problemet varför kvinnor ska behöva värderas som objekt, både av sig själva och av andra. Och oberoende av hur mycket jag själv lyckas frigöra mig så kommer andra människor ändå att bemöta mig utifrån denna norm. Inför sin dokumentär genomförde Roxane och Moa ett trettiotal intervjuer, åtta av dem finns med i filmen. Samtalen kretsar kring hur porr och den kvinnliga könsrollen påverkar deras självbild. – Vi lever i en tid när porr normaliseras mer och mer. Pornografi verkar nästan anses vara något sunt och utvecklande, en del i en sexuell frigörelse. Men jag tror verkligen att det är tvärtom, fortsätter Moa. – Ja, jag tror att porr sätter handklovar på vår sexualitet och att det skapar en mall för hur vi ska bete oss sexuellt, säger Roxane. Hur då? – Vi har lärt oss att vara snygga objekt som ska tillfredsställa män och att även tända på det själva. Det har gått så långt att det nästan blivit viktigare än den fysiska njutningen, svarar Moa. – Att vi själva tänder på att vara redskap för mannens njutning är ganska sjukt, säger Roxane. Självklart får vi kvinnor också fysisk njutning av sex, men jag tror att de flesta av oss har väldigt svårt att slappna av och tänka på oss själva och hur vi vill ha det. Nästan alla killar tittar på porr. Kan man inte se det som en ”privat” grej, något som inte har med relationen att göra? – Män som tittar på porr påverkar inte bara sig själva, svarar Roxane. – Nej, porrtittande påverkar alltid en relation, säger Moa. Jag tror att alla får en felaktig verklighetsuppfattning av vad sex är efter att ha tagit del av den skeva bild av kvinnor som förmedlas i filmerna. Har någon av er haft pojkvänner som tittat på porrfilm? – Ja, svarar Roxane. Och det har påverkat mina relationer mycket. Har ni själva kollat på porr? – Ja, jag har kollat en del, särskilt när jag var yngre. Jag kände väldigt mycket skamkänslor, en skam som är förknippad med kvinnlig sexualitet överhuvudtaget. Men jag har också alltid känt att det varit något väldigt förnedrande, svarar Roxane. – Och som medveten feminist har jag också känt ytterligare skam i sängen om jag levt upp till porrinfluerade ideal. Samtidigt är jag lärd att tända på just det, så sex blir över huvud taget väldigt problematiskt. Men jag är också så jävla trött på att skämmas över min sexualitet, fortsätter Roxane. Det är inte den individuella personens upphetsning som de ifrågasätter, understryker Moa. Men oberoende om vi är män eller kvinnor påverkas vi som individer av idealen i till exempel porrfilmer och reklam, tror hon. – Vi förvånas över samhällets brist på analys av vad allt detta egentligen gör med oss. Både Moa och Roxane tror att denna påverkan även sker på andra sätt. – Medierna rapporterar allt oftare att den psykiska ohälsan bland unga tjejer bara ökar. Jag tror att en bidragande faktor är de sjuka krav som våra kroppar ska leva upp till, och vi tycker att det är konstigt att detta inte tas på större allvar, säger Moa. Moa och Roxane talar om att antalet anmälda våldtäkter ökar, om att män verkar tända på allt yngre tjejer och om att 13-åriga tjejer smygfotas i omklädningsrum. – Vi ser det som en direkt konsekvens av de budskap som vi ständigt får kastade i ansiktet. Och att en tjej våldtas med en vinflaska av tre killar som inte blir dömda säger ganska mycket om samhällets syn på sexualitet, menar Moa. Hon och Roxane önskar att sex skulle kunna vara mer fritt, öppet och roligt. – Det behöver inte vara något fel i sig att filma sex, men det är omöjligt så länge dagens könsroller lever kvar. Sexualiteten är så pass genomsyrad av porridealen som egentligen bara är ett gammalt hederligt uttryck för den patriarkala strukturen. På Island diskuteras ett lagförslag mot internetporr – kanske är det något även för oss i Sverige, säger Roxane och Moa. Fotnot: Kortfilmen ”Porrskadat” visas den 2 juni i samarbete med Kvinnolobbyn på Bio Rio i Stockholm och följs av ett samtal. Roxane von Gerber Hedayat Ålder: 22 år. Familj: ”Syskon, föräldrar, systerskapet”. Bor: Stockholm. Bakgrund: Har pluggat tv-produktion och dokumentärfilm. Aktuell: Med kortfilmen ”Porrskadat”. Moa Kjellstrand Ålder: 22 år. Familj: Föräldrar, syster, flickvän. Bor: Stockholm. Bakgrund: Läst genusvetenskap. Har studerat dokumentärfilm på både Sundbybergs folkhögskola och Ölands folkhögskola. Aktuell: Med kortfilmen ”Porrskadat”. 90 procent av killarna tittar på porr på nätet Ungdomsstyrelsen genomförde för några år sedan en studie bland unga om deras erfarenheter av och attityder till sex på internet och andra interaktiva medier. I studien ingick bland annat en enkät som forskarna Kristian Daneback och Sven-Axel Månsson vid Malmö Högskola ansvarade för. I enkäten svarade nästan 90 procent av de unga männen i åldern 18 till 24 år att de tittade på porr på nätet. För kvinnornas del var motsvarade siffra 30 procent – det vill säga en tredjedel så många. Männen tittade i första hand på porr för att få sexuell tillfredsställelse, i andra hand för att bli upphetsade. För kvinnorna var det tvärtom. Kvinnorna tittade också i större utsträckning än männen för att de var nyfikna. I likhet med i andra studier inom området bland unga svarade de flesta att pornografi i första hand användes för att till exempel onanera, och sällan som ett inslag i sexlivet med en partner. Källa: Ungdomsstyrelsens rapport ”Se mig – unga om sex och internet” (2009). ", "article_category": "other"}
{"id": 14884, "headline": "”En bra klimatpolitik kräver rödgrönt samarbete”", "summary": "Invit från V. Miljöpartiet och Vänsterpartiet delar många ståndpunkter, inte minst när det gäller klimatpolitiken. Vi röstar ofta likadant i riksdagen. Båda partierna behövs i en framtida regering. Tillsammans kan vi göra politiken grönare, skriver Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt.", "article": "Nu i helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Västerås. Vi hoppas att kongressen blir framgångsrik och ett steg på vägen till att nå en rödgrön majoritet och regering i riksdagsvalet 2014. Vänsterpartiet delar många ståndpunkter med Miljöpartiet, inte minst i de avgörande miljö- och klimatfrågorna. Vi styr tillsammans i många kommuner och landsting. I riksdagen har vi mer gemensamt med varandra än med andra partier. Av alla voteringar sedan valet 2010 har V och MP röstat likadant i 66 procent av fallen. Motsvarande siffra för S och MP är 57 procent och för MP och de borgerliga partierna 41 procent. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet behövs i en framtida regering. Det är allra tydligast på klimatområdet, där det är våra två partier som tar frågan på tillräckligt allvar och låter hänsynen till klimatförändringarna prägla politiken även på andra områden. Det kommer att bli nödvändigt. Tillsammans kan vi göra S politik grönare. En rödgrön regering måste göra Sverige till en internationell föregångare när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Det skulle dessutom ge Sverige trovärdighet i det internationella klimatarbetet. Tillsammans kan vi storsatsa på järnväg och kollektivtrafik för att minska utsläppen från transporterna. Tillsammans kan vi stödja investeringar för att renovera hyreslägenheter och kommunala lokaler till bra boendemiljöer och energisnåla byggnader. Vi kan göra Sverige till en föregångare vad gäller förnybar energi som biogas, solenergi och vindkraft. Det kan skapa nya arbeten, teknisk utveckling och exportnäringar. Det är våra partier som har modet att formulera en politik för att minska utsläppen från köttkonsumtion och flygresor. Det krävs om man tar klimatfrågan på allvar. Framför oss ligger en viktig diskussion om tillväxtens gränser, kortare arbetstid och rättvis fördelning av ett knappt miljöutrymme. Bara våra två partier tar i dag de frågorna på det allvar som krävs. Vi kommer att behöva varandra för att för att åstadkomma nödvändig förändring. Detsamma gäller energipolitiken. I dag saknar Sverige långsiktig energipolitik. Detta trots att förutsättningarna för att ersätta fossila bränslen och kärnkraft med förnybara energikällor aldrig har varit bättre än i dag. Byggandet av ny kärnkraft vore ett stort och onödigt misstag. Det är vår gemensamma uppgift att i stället inleda avvecklingen av svenska reaktorer redan under nästa mandatperiod. Tillsammans kan vi förbjuda den miljöfarliga uranbrytningen. I frågan om privata vinster i välfärden skiljer vi oss åt. Samtidigt noterar vi med intresse att många miljöpartister, och en klar majoritet av MP:s väljare, delar Vänsterpartiets syn att de privata vinsterna ska bort från skola, äldreomsorg och sjukvård. Det ger en god grund för att komma överens. Vi förstår Miljöpartiets omsorg om alternativa driftsformer och brukarnas rätt att välja vårdcentral eller äldreboende. Men i dag slår de vinstdrivna aktörerna ut idéburen verksamhet. Det är ytterligare ett argument emot det privata vinstintresset och de allt mer dominerande riskkapitalbolagen i välfärden. Debatten om en verksamhet styrd av kvalitet och behov måste i stället fördjupas. Vi vill se ökat inflytande för brukare och personal i offentlig service. Tillsammans med bättre resurser, utbildning och fler anställda kan det utveckla kvalitén i äldreomsorg och skola, i stället för att göra dem till marknader för giriga riskkapitalister. Vänsterpartiet är det rödgröna partiet i svensk politik. Vi förenar arbetarrörelsens värderingar om rättvisa och jämlikhet med insikten om de absoluta gränser som miljön och klimatet ställer för politiken. Vi är övertygade om att bägge dessa grunder måste förenas i en ny regering. Vi har därför en nyckelroll i utformandet av en rödgrön politik. Det är med förvåning som vi har hört flera ledande miljöpartister öppna för ett samarbete mellan MP, S och ett borgerligt parti efter valet. Vanligtvis nämns Folkpartiet som möjlig regeringspartner i spekulationerna. Den som röstar på Gustav Fridolin och Åsa Romson 2014 riskerar att få Jan Björklund och Annie Lööf på köpet. För många väljare som vill se att en rödgrön majoritet används till en rödgrön politik kan det bli en stor besvikelse. Den borgerliga politik och de borgerliga ministrar som man hoppades bli av med kan släppas in genom bakdörren av Miljöpartiet. Hur ska Miljöpartiet kunna avveckla kärnkraften tillsammans med Folkpartiet? Det framstår som ett mysterium. Hur ska en bra klimatpolitik kunna bedrivas med partier som under snart sju år har bevisat sin bristande vilja på området och som motsätter sig nödvändiga styrmedel som en kilometerskatt på lastbilstransporter? Menar Miljöpartiet allvar med sin flirt med borgerliga partier så måste frågor som dessa besvaras före valet. Vänsterpartiet har en rödgrön majoritetsregering som mål i valet 2014. Vi anser att en regering med de tre rödgröna partierna vore det bästa för Sverige. Vi leker inte med tanken på att hjälpa borgerliga partier tillbaka i regeringsställning. I dag ser det tyvärr ut som om vi kan bli det enda parti som är klara i den ståndpunkten inför valet 2014. Vill man ha en rödgrön regering och politik krävs därför en starkare vänster. En rödgrön regering kommer att kräva kompromisser av alla. Vi inser det och är beredda att förhandla och komma överens efter valet, precis som vi redan gör i kommuner och landsting runt om i landet. Men vi regerar inte till vilket pris som helst. Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en rödgrön regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik. Om vi i Vänsterpartiet bara vill maximera vårt röstetal på längre sikt så vore ett samarbete mellan S, MP och FP perfekt för oss men farligt för S och MP. Man kan jämföra med situationen före valet 1998. Man kan också se på dagens politiska utveckling i Danmark. Men politik handlar inte om röstmaximering utan om att påverka och förverkliga visioner. Därför vill vi ha en rödgrön regering. Vi vill se en politik som tar klimathotet på allvar, som inte leker affär med välfärden och som gör Sverige till ett jämlikare och mer jämställt samhälle. Det måste finnas ett verkligt alternativ till fortsatt borgerlig politik. Bara en rödgrön regering kan skapa det. Vi tänker ta det ansvaret. Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 14885, "headline": "”Vi måste börja se förorten som en del av Stockholm”", "summary": "Bygg ihop Stockholm. Det som inträffat i Husby är något av det sämsta som kan hända ett samhälle. De värden som går förlorade är svåra att återvinna. Det är dags att ta reella och politiska krafttag om ”förorten”. Stockholm är till sin grund en segregerad stad, skriver Salar Rashid (S), ledamot av Stockholms kommunfullmäktige.", "article": "I flera dagar har det rapporterats om upplopp, bilbränder och oroligheter i Husby. Man blir väldigt nedstämd och upprörd över att sådant inträffar. Samtidigt som man inser att något moraliskt fundamentalt gått sönder hos dessa ungdomar som tar till sådana radikala och våldsamma metoder. Dessa handlingar är inte enbart en replik på bristen på framtidstro eller svikna livsdrömmar. Det handlar också om bristen på en verklig samhällstillhörighet, att på riktigt få ingå i en berättelse om ett inkluderande samhälle – ett inkluderande Sverige eller för den delen ett inkluderande Stockholm. Ett samhälle som värnar om alla människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Oavsett om budskapet för dessa aktioner var riktat mot polisen eller mot övriga samhället så är det ett faktum att alla är förlorare. Detta gäller såväl de ungdomar som ligger bakom upploppen i Husby, som samhället i övrigt. Saneringskostnaderna efter en sådan här händelse är inte de enda kostnaderna som samhället får betala. De verkliga kostnaderna handlar om medborgares minskade tilltro till sina medmänniskor, och till myndigheter och samhällets olika institutioner. Det som inträffat är något av det sämsta som kan hända ett samhälle. De värden som går förlorade är svåra att återuppbygga eller återvinna. I vilket fall som helst väcker händelserna i Husby intressanta sociologiska frågeställningar. Vad är det egentligen som bidrar till att dessa ungdomar är villiga att gå så långt i sitt handlande att de är beredda att sätta eld på sitt eget område, sin grannes bil eller för den delen sin egen skola? Man kan gissa att dessa ungdomar inte känner att förhållandena i deras områden lever upp till bilden av en normal, svensk miljö. Vem vill leva i ett område präglat av utanförskap, segregation, arbetslöshet, relativ fattigdom och trångboddhet? Vem orkar leva ett liv med sämre självkänsla, sämre folkhälsa och dessutom kanske utsättas för fördomar och rasism. Svara mig vem? Det är dags att ta reella och politiska krafttag om ”förorten”. Stockholm är till sin grund en segregerad stad. Ytterstad, förort, invandrartäta områden är några av beskrivningarna av de stadsdelar som ligger utanför tullarna. Beskrivningar som är kulturaliserande och isärhållande. Beskrivningar som späder på negativa föreställningar om ett centrum och en periferi. Eller rättare sagt ett ”vi och dom”. Det är dags att bygga ihop Stockholm och detta på alla nivåer. Detta gäller inte bara den fysiska miljön utan handlar också om ett socialt, kulturellt och ekonomiskt projekt. Vi måste sluta att se dessa stadsdelar som ”förorter” och i stället börja se dem som en del av Stockholm. För att detta ska bli verklighet krävs det en nationell satsning på socioekonomisk utsatta områden. Salar Rashid (S), ledamot av Stockholms kommunfullmäktige ", "article_category": "other"}
{"id": 14896, "headline": "”Min son mår dåligt av att det är stökigt i klassen”", "summary": "Det har blivit så bråkigt i sonens klass och hans frustration går ut över familjen, skriver en mamma. Själv säger sonen att han inte bryr sig om skolproblemen. Läraren tycks ha fullt upp. Hur kan föräldrarna hjälpa? Psykolog Martin Forster svarar.", "article": "Jag har frågor om min snart 11-årige son. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom så att han blir en glad kille igen. Han har alltid varit smart, blyg, snäll, omtänksam, känslig och fruktansvärt envis. Han har aldrig varit en kille som bara följer med strömmen, vilket har irriterat en del unga vuxna som tror att det går bra att styra barn på ett och samma sätt inom barnomsorgen. Han har mycket kompisar i skolan, men förra året kom det flera killar till klassen med problem av olika slag. Sedan dess har min son börjat vara riktigt stöddig mot oss här hemma. Jag har tolkat det som att han tycker att det är jobbigt på skolan eftersom många handlar fel enligt min sons värderingar. Flera har ett väldigt fult språk och det har till exempel förekommit sparkar mot vuxna. Läraren har nog fullt upp. Min son är så frustrerad och det går ut över oss här hemma. Han har även vid något tillfälle protesterat mot vuxna på skolan, vilket inte har förekommit tidigare. När sonen kommer hem från skolan brukar han vara på väldigt dåligt humör. Sedan blir det bara värre när man försöker tillrättavisa honom. Till slut skriker han ur sig en massa fula saker om oss och sina syskon. Han har till och med sagt att han vill döda läraren. Till slut lugnar han ner sig och får jättedåligt samvete och vill bara krama oss. Jag har varit i kontakt med skolsköterskan och diskuterat detta, men min son vill inte träffa henne. Han säger att han inte bryr sig om problemen som jag ser. Sonens lärare verkar inte heller bry sig när det haglar fula ord i klassrummet, hon har fullt upp ändå. Min son, som inte säger fula grejer, men som kanske är pratig, får ofta skäll. Han har alltid varit noga med rättvisa, så att bli oskyldigt anklagad gör att han tappat respekten för läraren. Sonen är väldigt fäst vid flera kompisar i klassen och vill inte lämna dem. Samtidigt kan han tänka sig att byta till en viss skola, men den skolan är svår att komma in på. Jag vet inte om det vore bra eftersom han är blyg och kan få det kämpigt med att börja i en ny klass. Har ni några tips på hur jag ska hjälpa honom? Finns det någon kurator (förutom skolan) som man kan gå till med barn? Kan man söka hjälp hos vårdcentralen? BUP är inte att tänka på eftersom väntetiden är ohyggligt lång. En mamma Tack för ditt brev. Det låter som om ni har det tufft och det är alltid svårt med problem i skolan där man som förälder inte riktigt har insyn. Jag uppfattar att du önskar att sonen kunde få någon att prata med. Han verkar dock inte vara så intresserad av det själv. Dessutom funderar jag på om det skulle vara den bästa hjälpen för honom i nuvarande situation. Om han mår dåligt på grund av stökiga klasskamrater ligger det närmare till hands att lärare och skolledning får göra något åt det. Det framgår inte riktigt hur mycket sonen själv upplever skolan som ett problem, även om det förstås är jobbigt om det är stökigt i klassen och om han inte drar jämnt med läraren. Du tolkar bråken hemma som ett symtom på det, men det som händer hemma kan också vara ett separat problem vars lösning ofta handlar om samspel och kommunikation. I sådana fall behöver föräldrarna råd och stöd, snarare än att barnet behöver prata med någon. Oavsett om problemen handlar om skolan, hemmet eller både och, vill jag börja med två grundläggande råd. För det första, försök att få till fler lugna pratstunder med din son och hjälp honom att berätta vad som gör honom frustrerad. Du kanske redan gör det, men jag vill ändå ta upp det eftersom det är så viktigt. Det är förstås svårt att ha ett bra samtal mitt i en konflikt när sonen kommer hem och är arg efter skolan. Passa på när han är mer mottaglig och öppen för att prata. För vissa föräldrar är det svårt att motstå lusten att ge råd eller kanske ifrågasätta det barnet säger. Det bästa brukar vara att vänta med det och först bara lyssna och bekräfta tills barnet har berättat klart. För det andra, prata mer med skolan och läraren. Vad händer under en typisk skoldag? Hur verkar sonen må i skolan? Om skolan upplever att han mår dåligt – vad beror det på? Handlar det om relationer till kamrater, de stökiga eleverna, skolarbetet eller relationen till läraren? Du nämner att han någon gång protesterat mot vuxna i skolan. Det låter inte så allvarligt eller kanske till och med sunt, men hur uppfattar skolan detta? Var det en engångsföreteelse eller tycker de att sonen beter sig illa eller har svårigheter? Ju mer information du får om vad som faktiskt händer i skolan, desto bättre kan du förstå och möta sonens frustration. Ibland är det svårt för lärare och föräldrar att prata om dessa saker. Båda parter kan känna sig ifrågasatta och uppleva att den andre inte tar ansvar. Jag vet inte om det gäller för er, men det är ofta bra att anstränga sig för att vara ödmjuk i dessa situationer. Be framför allt om råd och hjälp och vänta med att ställa krav. Om sonens dåliga humör främst beror på omständigheter i skolan bör du inte nöja dig med att kontakta läraren och skolsköterskan. Skolledningen har ansvar för elevernas arbetsmiljö och måste försöka finna lösningar om klimatet i en klass är alltför stökigt eller våldsamt. Om det skulle visa sig att problemen handlar om relationen till läraren, vilket utbrottet du nämnde i brevet kanske antyder, är det fortfarande skolan som har ansvar för det. Om situationen i skolan visar sig vara ohållbar och skolan inte kan erbjuda någon lösning återstår möjligheten att byta skola. Det är förstås omöjligt att veta om det blir bättre som du skriver, men mitt råd är att samla mer information och utreda fler alternativ. Kan sonen söka till skolan som han var intresserad av, och bara byta ifall han kommer in? Vad var det som gjorde att han kunde tänka sig just den skolan? Finns det fler alternativ? Går det kanske att byta klass på den skolan han redan går på? Om du kommer fram till att skolan kanske inte har så stor roll i konflikterna hemma kan det som sagt vara aktuellt att jobba på ditt och sonens samspel. Det finns ofta olika former av föräldrastöd inom kommunen där man kan få möjlighet att få råd och träffa andra föräldrar i samma situation. Du skulle till exempel kunna få råd om hur du kan agera när sonen kommer hem och är på dåligt humör. Precis som du skriver brukar tillrättavisningar ofta trappa upp konflikterna. Du kan få hjälp att hitta sätt att undvika det och hjälpa sonen att uttrycka sin frustration på ett mer konstruktivt sätt. Ett alternativ till kommunalt föräldrastöd är förstås BUP, som kan erbjuda stöd till föräldrar vid sidan av samtal med barn. Du skriver att det är för lång väntetid, men vårdgarantin anger att man ska få ett besök inom 30 dagar. Om BUP inte kan erbjuda det har ni rätt att få remiss till någon annan mottagning. Även om jag pekar på att det är bra att börja med skolan och föräldrarna, menar jag inte att barn aldrig behöver få en egen kontakt att prata med. Däremot är det ofta fel att börja i den änden om det finns uppenbara omständigheter i barnets liv som kan förklara varför det mår dåligt. Risken finns att barnet känner att det är skyldigt till problemen – ”varför skulle mamma annars skicka mig till en psykolog?” För att enskilda samtal ska bli bra brukar det därför krävas att barnet åtminstone visar ett uns eget intresse. Om dina ansträngningar att förbättra skolsituationen och/eller samspelet hemma inte skulle ge resultat är det kanske läge att försöka motivera sonen att prata med någon. Sedan är det förstås möjligt att sonens nya attityd varken har med skolan, hemmet eller något annat yttre problem att göra. Många barn i hans ålder går från att vara just barn till att hamna i puberteten med den känslomässiga omställning det innebär. Även om det inte är hela förklaringen är det bra att ta med i beräkningen. Martin Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 14906, "headline": "\"Prioritera utbyggnad av Blå linjen till Barkarby\"", "summary": "Snabb process. En förlängning av Blå linjen till Barkarby bör vara nästa steg när Stockholms tunnelbana byggs ut. Avståndet mellan Barkarby och Akalla är bara tre kilometer och vi tror att en utbyggnad kan ske relativt snabbt. Dessutom skulle det möjliggöra 10.000 nya bostäder, skriver företrädare för Moderaterna.", "article": "Vi vill att en utbyggnad av Blå linjen från Akalla till Barkarby genom den framväxande Barkarbystaden i Järfälla ska vara nästa steg när det nu är dags att bygga ut Stockholms tunnelbana. Därför tar vi moderater i Stockholms läns landsting och Järfälla kommun initiativet för att så snabbt som möjligt få både nya bostäder och en utbyggd tunnelbana på plats tillsammans med avlastning på befintligt trafiknät. Vi har tidigare påbörjat arbetet med en idéstudie av en utbyggd tunnelbana från Akalla till Barkarby. Mycket har hänt sedan dess. Regeringen har tillsatt förhandlingspersoner och deklarerat att staten kan medfinansiera en utbyggd tunnelbana om kommunerna bygger nya bostäder. Redan i dag pågår för fullt utbyggnaden av Barkarbystaden med plats för 5.000 bostäder och 6.000 arbetsplatser. Utbyggd tunnelbana möjliggör en fördubbling till minst nya 10.000 bostäder. På längre sikt ser vi möjlighet till 40.000 nya bostäder som en följd av utbyggd tunnelbana. Få andra platser i Stockholms län kan sannolikt ge en så hög utväxling på nya bostäder till motsvarande kostnad. Stockholmsregionen förväntas växa med en halv miljon invånare fram till 2030. Det är därför angeläget att utbyggnaden av tunnelbanan kommer igång. En satsning på tunnelbana till Barkarby vore också en strategiskt viktig avlastning av annan kollektivtrafik. Med en utbyggd tunnelbana till Barkarby station från Akalla binds Mälarbanans regional- och pendeltågsnät ihop med tunnelbanans Blå linje. Det skulle bättre än i dag binda samman nordvästra Mälardalen med Stockholm och skapa en omstigningsstation för resor i nordvästra delen av Stockholms län. Landstinget ska försörja området med tunnelbana och i samband med detta ser vi ett stort behov av att öka intäkterna, därför vill vi skyndsamt utreda möjligheten att utveckla tunnelbanans Blå linje för att se om nya intäkter kan medfinansiera en utbyggd kollektivtrafik. Vi tycker att det är en viktig fråga som kräver ett bredare grepp. Trafikförvaltningen får därför i uppdrag att i år utreda fyra saker: För det första hur markområden längs den Blå linjen kan nyttjas för att förbättra och öka både service eller annan näringsverksamhet och genom detta bidra till en utbyggd tunnelbana. För det andra ska trafikförvaltningen se över hur ett sammanhållet ansvar för driften av tunnelbanans Blå linje, trafikoperation och underhåll kan förbättra för både resenärerna och skattebetalare. För det tredje ska infrastrukturunderhåll och stationsutveckling för både befintliga och nybyggda stationer utredas. Genom att utveckla tunnelbanans stationer kan resenärerna få bättre service, resan kan bli tryggare och bekvämare samtidigt som SL får högre hyresintäkter, vilka kan bidra till en utbyggd tunnelbana. Det finns beräkningar som visar att det kan röra sig om flera hundra miljoner kronor per år i ökade intäkter. För det fjärde ska möjligheterna till bostadsutveckling utredas. Genom att bygga ut en kapacitetsstark kollektivtrafik möjliggörs ett ökat bostadsbyggande och därmed ökar värdet på marken. Vi vill studera hur denna värdeökning kan bidrag till att finansiera utbyggnaden av Blå linjen. Det här beskedet innebär att vi vill prioritera en utbyggnad av tunnelbana till Barkarbystaden och Barkarby. Avståndet mellan Barkarby och Akalla är bara cirka tre kilometer, markförhållandena är goda och en ny stadsdel har redan börjat växa fram i Barkarbystaden. Vi vill att den här utbyggnaden får första prioritet eftersom vi tror att det går att få till stånd en utbyggnad snabbt och det ger många nya bostäder. Planeringen av tunnelbanan till Nacka påverkas inte av detta besked, men det är ett större projekt och kommer ta längre tid. Vi vill påskynda processen och undersöka på vilket sätt entreprenörer kan vara med och finansiera en utbyggd kollektivtrafik. Vi är övertygade om att resultatet från utredningen kommer att visa vägen för hur Stockholms läns kollektivtrafik kan bli ännu mer modern och kunna möta alla de utmaningar som en av Europas snabbast växande regioner står inför. Det är så vi tar ansvar för framtidens Stockholms län. Christer G Wennerholm (M), trafiklandstingsråd, Stockholms läns landsting Cecilia Löfgreen (M), kommunstyrelsens ordförande, Järfälla kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 14938, "headline": "Världens bästa krog – om experten får välja", "summary": "Gastronomer vallfärdar till Girona norr om Barcelona. The Restaurant Magazine utsåg tidigare i år El Celler de Can Roca till världens bästa krog. DN Resor har varit där.", "article": "I april i år utsåg The Restaurant Magazine spanska El Celler de Can Roca till världens bästa restaurang. – För mig betyder listan väldigt mycket eftersom den är gjord av professionella matexperter, säger Joan Roca, en av de tre bröder som driver restaurangen i staden Girona, strax norr om Barcelona. Med tre Michelinstjärnor och en förstaplats på världsrankingen är han förstås nöjd. Joan Rocas teknokreativa sätt att använda vetenskapliga metoder och högteknologiska laboratoriemaskiner för att ta fram högklassig mat påminner en del om hur Ferran Adría, under många år ansedd som världens bästa kock, arbetar med berömda krogen El Bulli, belägen bara några mil bort. Men skillnaderna i val av produkter, tillagningssätt och presentation är stora. Hos Roca handlar det om exempelvis jord som destillerats och blivit till en sås till musslorna. Eller en efterrätt som luktsatts efter Lancomes parfym Tresor. Grönsaker som kokats under lång tid i vakuumpackade påsar. Vetenskaplig matlagning som erövrat både publik och kritiker. – Vi vill få våra gäster att äta hos oss med alla sinnen. Smaken, hur det ser ut på tallriken och doften ska samverka och ge en stark upplevelse, säger Joan Roca. Kvällen vi besöker Can Roca är stämningen hög bland ett gäng spanska affärsmän. Några bord bort sitter fyra betydligt tystare medelålders svenskar som väntat i flera månader på sitt beställda bord. En efter en kommer rätterna in med olika viner till varje rätt. De konstnärliga skapelserna som hamnar på tallrikarna är som tagna ur en kokbok av Salvador Dali. Fantasieggande men omöjliga att artbestämma. Servitörerna finns hela tiden närvarande runt borden, flera av dem plockade från italienska stjärnkrogar. Det är högsta status att jobba hos Bröderna Roca, både som servitör och kock. I köket arbetar i dag 20 kockar och i serveringen 10 servitörer. Att Katalonien i allmänhet och Girona i synnerhet har blivit ett av de hetaste restaurangområdena i världen med en rad prisbelönta och stjärnbeströdda krogar, exempelvis Carme Ruscalledas trestjärniga Sant Pau och Carles Gaigs enstjärniga Restaurang Gaig, har ingen enkel förklaring, tror Joan Roca. – Det är traditionellt ett territorium för god gastronomi, ett område där många civilisationer har passerat genom seklerna, greker, italienare, araber. Men det handlar också om att vi har många fina produkter just här, exempelvis från havet, från boskapsuppfödare, vinodlare, olivoljor. El Celler de Can Roca öppnade 1986 som en liten sidobyggnad till föräldrarnas enkla spanska krog med namnet Can Roca. Steg för steg skapade Joan och hans bröder Jordi och Josep sin krog. Och som varje god lagledare i fotboll gör vill ävenJoan Roca helst tala om hela laget, inte om sig själv. – Det är samarbetet mellan mig och mina bröder Jordi och Josep som utvecklar idéer och det som hamnar på tallrikarna är något vi skapar tillsammans: Jordis kunskaper om efterrätter, Joseps om viner och mina om mat. Vi har arbetat tillsammans i så många år nu att det sker naturligt, säger han. Efter fyra år i krogen utsågs Josep till Kataloniens bästa sommelier. Från 1991 och fram till 2002 fick Joan ett antal utmärkelser av den spanska gastronomiska världen och av olika matguider. 1995 fick restaurangen sin första Michelin-stjärna, 2002 den andra. Och 2009 sin tredje stjärna. 1998 utvecklade El Celler en teknik för att vakuumpacka och koka olika produkter under lång tid. En teknik som används för att sterilisera sanitära produkter inom industrin. På restaurangen används den inte för att konservera, allt ska ätas så fort vakuumförpackningen tas bort. Tekniken används bara för att behålla den ursprungliga smaken. – Katalaner är mycket gastronomiskt intresserade och vi har under alla år stöttats av våra gäster. Vi har etablerat ett samspel med gästerna, som gärna vill testa det vi tar fram. Det har gett oss en stor frihet i vårt sätt att utveckla vårt kök, säger Joan Roca. För några år sedan flyttade El Celler de Can Roca några kvarter till nya lokaler. En ny restaurangdel byggdes kring Joan Rocas hem och det nya köket placerades i hans undervåning. En klar skillnad mellan bröderna Rocas restaurang och de flesta andra spanska krogar är den internationella inriktningen. Produkter, kryddor, viner (det finns 4 000 olika sorters vin att välja på till maten) och tillagningssätt från hela världen studeras och provas. – Vi letar produkter vi tycker är utvecklande för vårt kök från många håll och försöker så mycket som möjligt besöka andra viktiga matkulturer, i till exempel Japan, Kina och Latinamerika. Det är enda chansen att ha ett levande kök, att alltid vara öppen för det nya, säger Joan Roca. En av de saker som gjort El Celler berömt i vida kretsar är de luktsatta efterrätterna. Enligt broder Jordi var det när han fick åtta lådor med bergamottfrukter som idén växte fram. Bröderna kände att lukten från dem var en blandning av parfymerna Eternity av Calvin Klein och Nenuco. Från det ögonblicket började de ta fram 18 olika dofter från kända parfymer. Allt i samarbete med parfymister. Det bör kanske påpekas att inget av själva parfymerna finns med i efterrätterna, bara dofterna. Efter en lång kväll med många olika rätter och excellent service, utan att vara påträngande, kan vi liksom de andra svenska gästerna konstatera att smakerna till och med överträffar själva konstverken. Trots Michelinstjärnor, bästa restaurangen i världen och högsta betyg i alla spanska matguider och tidningar så tackar bröderna Roca föräldrarna, som lärde dem ”att göra en riktig tortilla espanola”, för att de hamnat där de är i dag. Och när Joan Roca tagit de få trappstegen från jobbet till hemmet en trappa upp och ska laga mat till barnen är allt tillbaka där det började. – Jag gör stekt potatis med ägg och korv eller någon form av smaksatt ris. Eller så gör jag en caldo, en soppa med ris, grönsaker och räkor. Resfakta. Girona El Celler de Can Roca Öppet tisdag till lördag klockan 13-17 och 21-24. Avsmakningsmeny med fem rätter och två desserter kostar 130 Euro, cirka 1100 kronor. Festivalmeny med nio rätter och desserter kostar 160 Euro, ungefär 1350 kronor. Can Suyer 48, Girona cellercanroca.com Resa hit: Till Barcelona (9 mil till Girona) med Ryanair från Skavsta kostar runt 1000 kronor, med Vueling eller Iberia från Arlanda mellan 1500 och 2000 kronor. Hyrbil ekonomiklass på flygplatsen i Barcelona kostar runt 600 kronor för en vecka. Bo: Hotel Palau de Bellavista Centralt beläget hotell med fantastisk utsikt. 600 kronor natten för ett dubbelrum. Pujada Polvorins 1 Ibis Budget. Lågprishotell i utkanten av staden för den som vill lägga pengar på maten i stället. Ett dubbelrum kostar 350 kronor. Carrer Francesc Ferrer 16-18 Suites Ressort Hap-Dreams. Underbart lägenhetshotell mitt i gamla staden. Drygt 650 kronor för ett dubbelrum. Portal Nou 26-28 ", "article_category": "other"}
{"id": 14942, "headline": "”Karolinastaden skulle ge Solna 5.000 hyresrätter”", "summary": "Attraktivt läge. Karolinastaden är ett utmärkt alternativ till Alliansens planerade Arenastad. Med vårt förslag kan Solna få 5.000 nya hyresrätter med hyresnivåer som är lägre än dagens skenande nyproduktionshyror, skriver företrädare för Vänsterpartiet.", "article": "När Karolinska universitetssjukhuset flyttar till nybyggda lokaler om ett par år finns en unik möjlighet att uppföra en helt ny stadsdel i ett attraktivt läge mellan Hagaparken i norr och Stockholms innerstad i söder. En arkitekt har fått i uppdrag av Vänsterpartiet att ta fram ett förslag för Östra Karolinskaområdet. Förslaget innebär dubbelt så många bostäder mot vad som planeras i området i dag samt en förlängd grön tunnelbanelinje till Hagastaden som ger innevånarna i den nya stadsdelen god tillgång till kollektivtrafik. Den nya stadsdelen innebär inte bara ett tillskott av 5.000 nya hyresrätter, student- och forskarbostäder, utan också hyresnivåer som skulle stå i skarp kontrast till de skenande nyproduktionshyrorna i Solna i dag. Stadsdelen kallas Karolinastaden och är ett utmärkt alternativ till Alliansens planerade bygge Arenastaden som hotar naturområdet kring Råstasjön. Solna byggde flest bostäder i länet under 2000-talet. Helt nya stadsdelar så som Hagastaden och Ingenting växer fram. Dock består dagens nyproduktion nästan uteslutande av bostadsrätter eller hyresrätter med mycket höga hyror. När till exempel Solnas allmännyttiga bostadsstiftelse Signalisten byggde nytt i kvarteret Turkosen landade hyran för en tvåa på nära 8.000 kronor. Det är inte en hyra som till exempel studenter, unga vuxna eller ensamstående föräldrar har råd att betala. Det finns en rad kommunala verktyg för att pressa hyrorna i nyproduktionen – det kräver dock en politisk vilja som uppenbarligen saknas i Solna i dag. Vi vill att Östra Karolinska-området ska bli ett föredöme för en både tät, grön och funktionsblandad stadsdel, men där politiken har säkerställt att hyreslägenheterna har hyror som till exempel unga, studenter och barnfamiljer har råd att betala. I förslaget bevaras stora delar av den värdefulla sjukhusmiljön av kulturhistoriska skäl, men också för att skapa en mångfald i den nya stadsdelen. Detta innebär till exempel att storskaliga tegelbyggnaderna behålls, medan de lägre barackerna rivs för att möjliggöra förtätning. Den kompletterande bebyggelsen som vi föreslår uppförs på redan hårdgjord mark, och är nästan uteslutande producerad i massivträ för ett mer klimatvänligt byggande. En övervägande del av kostnaderna för att bygga nya bostäder i Solna i dag utgörs av kostnader för marken. Genom att upplåta marken med tomträtt och erbjuda sänkta tomträttsavgälden i utbyte mot ett yt- och kostnadseffektivt byggande kan dock markkostnaderna för byggherrarna sänkas. Marken bör dessutom i första hand upplåtas till mindre aktörer som ofta är bättre än de stora byggjättarna på att använda intelligenta lösningar som pressar produktionskostnader. Det leder i sin tur till lägre nyproduktionshyror. Vårt förslag visar även hur gestaltningen av fastigheterna, såsom gröna takterrasser eller en större balkong per våningsplan snarare än en per lägenhet, kan användas för att pressa produktionskostnader. Förslaget innebär en stadsdel där privatbilism och parkeringsplatser har fått ge plats för en cykelmotorväg mellan Stockholm och Solna, sammanhängande grönstråk och bilfria vägar till skola och förskola. En ekodukt skapar en grön bro över motorvägen till Hagaparken och gör den nya stadsdelen till en grön länk mellan Hagaparken och Norra begravningsplatsen i norr och Stockholms innerstad i söder. Detta innebär inte bara en mänsklig stadsdel där gång- och cykeltrafiken prioriteras framför privatbilismen. De låga parkeringstalen innebär även att produktionskostnaderna sänks radikalt, vilket i slutändan innebär lägre hyror i de nybyggda hyreslägenheterna. I denna vision skulle fler av de som köat i flera år hos Signalisten och nu i Stockholm stads bostadskö få möjligheten att få en hyresrätt till en rimlig hyra. Vi vill gärna se ett mer välkomnande Solna där möjligheten att bli solnabo inte reserveras för de som har råd, vilja och möjlighet att köpa sitt boende. Ett Solna för alla helt enkelt. Thomas Magnusson, gruppledare för Vänsterpartiet i Solna Clara Lindblom, ersättare i exploateringsnämnden för Vänsterpartiet i Stockholms stad och projektledare för Karolinastaden ", "article_category": "other"}
{"id": 14949, "headline": "Ständigt närvarande sexualitet gör att spänningen försvinner", "summary": "De flesta kan skilja mellan porrens värld och ”vanligt sex”. Men en grupp unga män som konsumerar väldigt mycket pornografi kan få problem. Och den gruppen växer, tror forskaren Sven-Axel Månsson.", "article": "För de flesta unga är pornografi ett sätt att lära sig mer om sex. En grupp riskerar dock att hamna i en destruktiv och ohälsosam överkonsumtion av porr på framför allt nätet. Det säger Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola och en av landets främsta forskare inom ämnet sexologi. – Den här gruppen kommer troligen att växa eftersom porr i dag är mer tillgängligt än för bara några år sedan. Att allt fler unga vågar berätta om sina problem på olika internetsajter är bara positivt. Kanske kan det leda till att allt fler får hjälp att hantera sin situation, säger han. Porr är ett normalt inslag i de flesta ungdomars tillvaro, särskilt gäller det unga män. I en enkätundersökning som Sven-Axel Månsson var med om att göra för fyra år sedan svarade nio av tio män i åldern 18 till 24 att de konsumerade porr på nätet. Motsvarande siffra för unga kvinnor var en av tre. I två tidigare artiklar har Insidan beskrivit det nya fenomenet ”porrimpotens”, det vill säga att främst unga killar och män upplever att de inte får ett normalt sexliv att fungera efter att ha tittat väldigt mycket på porr. Bland annat kan det innebära att de inte får stånd vid försök till samlag. Sven-Axel Månsson har hört talas om det här problemet då och då, men säger att det inte finns någon direkt forskning i ämnet. – Ett undantag är studier av män som suttit i fängelse, där det visar sig att omfattande konsumtion av porr under fängelsetiden innebär svårigheter att etablera intima, ömsesidiga sexuella relationer med kvinnor efter strafftiden. Jag har dock intervjuat många unga män och kvinnor, och vad de berättar har lett fram till en del egna funderingar, säger Sven-Axel Månsson. Han leder sedan flera år ett stort forskningsprojekt om kön, sexualitet och socialt arbete vid högskolan i Malmö. Där finns också landets enda masterutbildning i sexologi. Enligt Sven-Axel Månsson har de flesta ungdomar inga svårigheter med att kunna skilja mellan porrens värld och att ha sex på riktigt, det vill säga att hålla isär det som sker i filmerna och under sköna stunder i det ”äkta” livet. – Men så finns en grupp som konsumerar väldigt mycket porr och upplever att de har svårt att få ett normalt fungerande sexliv. De här unga männen, för oftast handlar det om män, överkonsumerar ofta också annat. Som alkohol eller droger. – Många skolkar även från skolundervisningen och sitter i stället nästan hela dagarna hemma och kollar på porr. De är alltså väldigt aktiva porrkonsumenter, vilket i sin tur kan leda till problem i det långa perspektivet. Kontakten med andra människor och med verkligheten blir störd. Sven-Axel Månsson säger att samhället tenderar att bli allt mer översexualiserat. Och allt fler forskare intresserar sig för hur den ständigt närvarande sexualiteten påverkar oss människor. – En fransk kollega går så långt att han menar att när allt är sexuellt laddat så blir inget sexuellt längre. Sex är förknippat med till exempel upptäckarglädje, spänning och nyfikenhet – men allt detta riskerar att försvinna om man sett ett otal porrfilmer före den sexuella debuten med en annan människa. All sexuell kraft försvinner och det kan vara svårt att bli upphetsad och till exempel få stånd. Hur mycket porr vi klarar att se varierar, fortsätter Sven-Axel Månsson. Det går inte att säga att tre timmar, fyra timmar eller ännu fler timmar om dagen är skadligt. Effekten beror på hur livet ser ut i övrigt. – Det finns många som ser mycket på porr, och samtidigt har ett väl fungerande och stimulerande sexliv. Så vi ska akta oss för att dra generella slutsatser utifrån den grupp som har problem. Ofta innehåller porrfilmer en annan typ av sex än vad de flesta brukar praktisera, säger Sven-Axel Månsson. Typ analsex eller så kallat kinky-sex. – Unga män som ser mycket porr med det innehållet socialiseras in i ett sexuellt tändningsmönster, det vill säga lär sig hur sex ska fungera för att de ska tända. Risken är de förlorar vakenheten för den andres önskemål, att de inte ser blickar och förlorar känslan för tajmning som betyder så mycket i en intim situation. – När du ser en porrfilm och samtidigt onanerar är det du som har det häftiga sexet. Andra människor finns bara till för dig. Du behöver inte ge, bara ta. Den snabba tekniska utvecklingen med smartphones, läsplattor med mera innebär att den som vill i dag kan titta på porrfilmer när som helst, var som helst och hur ofta som helst. – Det är en förändring på gott och ont. Det är bra att att man nu riktar fokus mot de ungdomar, framför allt unga män, som inte mår bra efter att ha att överkonsumerat porr. Undersökning. 90 procent kollar porr på nätet Pornografi har sitt ursprung i det grekiska orden porne (sköka eller prostituerad) och grapho som betyder skriva. Det som en gång var ”smutslitteratur” och gömdes undan i bibliotekens raritetskammare ses nu som erotiska klassiker. Svenska ungdomsstyrelsen presenterade 2009 en rapport om unga och deras erfarenheter av och attityder till sex och porr på internet. I studien ingick en enkät som forskare vid Malmö högskola ansvarade för. Enligt enkäten tittade nästan 90 procent av männen i åldern 18 till 24 år på porr på nätet. För kvinnornas del var det drygt en tredjedel. Var femte tillfrågad tittade på pornografi för att få kunskaper om sex. De flesta svarade att pornografi i första hand användes för att onanera. Källa: NE och Ungdomsstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 14964, "headline": "Porren var det enda som fick Kalle att tända", "summary": "När Kalle skulle ha sex på riktigt för första gången kände han ingen lust. Däremot blev han lätt upphetsad av porrfilmer. Och sexproblemen bara fortsatte.", "article": "Kalle är en av allt fler unga män som upplevt att de drabbats av porrimpotens. Det vill säga att det inte fungerar när de försöker ha sex på riktigt. – Första gången när jag skulle ligga med en tjej fick jag inte stånd. Jag tände helt enkelt inte till och det var som om något fattades. Jag tänkte att jag bara var nervös, men det var likadant nästa gång. Jag hade helt enkelt ingen lust, berättar Kalle. Först kände han en väldig skam och tänkte sedan att han kanske var homosexuell. Under ett par år gick han omkring med sin oro och sina farhågor. Sedan sökte han på nätet och fann att många unga män delade erfarenheten att för mycket tittande på porr i samband med onani kunde vara en orsak till problemen. – Då hade jag helt slutat med att försöka träffa någon för att ha sex, fortsätter Kalle. Han är nitton år i dag och upplever att han ”botats” från sin porrimpotens. Sexlivet med flickvännen fungerar bra och han tittar inte längre på porr, vill inte riskera att drabbas på nytt. När Kalle var tretton år sökte han efter porrsajter på nätet. Det fanns många filmer och kortare videor att ladda ned – och mycket var gratis. Även för den som inte är myndig. – Jag satt ofta framför datorn och onanerade. Till slut kunde det bli tre fyra gånger per dag. På filmerna var det normalt sex, vanligt sex och en massa annat. Jag tittade mest på ”normala” filmer. Kalle säger att han var ganska blyg som ung tonåring. När han var sexton år träffade han en jämnårig tjej på en fest. Han följde med henne hem. De kysstes, hånglade och låg till slut nakna i hennes säng. – Jag märkte att hon var ganska upphetsad, medan jag kände mig mer nervös. Och det hände inget med min penis. Den var slapp och jag fick inte något stånd. Hon frågade om det var första gången och sa att det inte gjorde något – men det kändes ändå oerhört pinsamt. Nästa helg träffades Kalle och den unga tjejkompisen hemma hos honom, föräldrarna hade åkt till landet. De tittade på en långfilm, käkade chips och drack några folköl. De kramades, hånglade en stund – men så hände samma sak som förra gången. – Inte heller den här gången fick jag något stånd. Nu kändes det ännu mer pinsamt. Veckan därpå ringde tjejen igen, men då skyllde jag på att jag var upptagen hela nästa helg. Sedan rann det hela ut i sanden. Jag såg henne i skolan och varje gång var jag livrädd att hon berättat vad som hänt och att jag skulle bli retad. Kalle fortsatte att titta på porrfilmer samtidigt som han onanerade. Då var det inga som helst problem med att få stånd. Efter ett halvår träffade han en ny tjej på en fest och de gav varandra sina telefonnummer. De träffades hemma hos henne en eftermiddag och försökte ha sex. – Samma problem igen. Jag kände mig inte så tänd och fick inte stånd nu heller. Nu hade Kalle fyllt 17 år och funderingarna om att han kanske var homosexuell kom allt oftare. – Min farbror är bög så för mig var det inget skrämmande eller onaturligt. Jag har ingen bögfobi ... fast jag hade aldrig upplevt någon dragning till killar eller män, och jag tittade aldrig på porrfilm där män hade sex med varandra. Så en dag stötte Kalle på forum på nätet där andra berättade om liknande erfarenheter. Han hittade flera diskussionstrådar där unga män berättade om att de drabbats av porrimpotens, det vill säga att det inte fungerade när de skulle ha sex på riktigt. – Jag kände igen mig i berättelserna, men läste också att det fanns ett sätt att bli ”bra” igen. Flera hade slutat att samtidigt onanera och titta på porrfilmer, och efter ett par månader hade det fungerat när de försökte ha sex på riktigt. Jag bestämde mig för att följa ”receptet”. För ett halvår sedan började Kalle dejta en tjej i gymnasieklassen. Och efter två månader hände det han drömt om och längtat länge efter. Han fick stånd och kunde genomföra ett samlag – för första gången. – Jag grät och tjejen fattade först ingenting, men när jag berättade min historia blev hon också väldigt tagen. Varför tror du att du tidigare hade problem att tända i samband med riktigt sex? – Jag har funderat mycket över det. På porrfilmerna stönar kvinnorna direkt och de är villiga att göra en massa saker, ställer upp på det mesta. Jag vet inte om jag omedvetet trodde att det skulle vara så och att jag därför inte fick stånd. Nu fungerar det i alla fall – och jag kommer att dra mig för att se på porr igen. Porrhistorik De flesta pornografiska filmer från 1895 till 1960-talet var under tjugo minuter. De spelades in, distribuerades och visades illegalt. Efter andra världskriget blev främst den europeiska filmen alltmer sexuellt frispråkig. Svenska filmer som ”Tystnaden” (1963) och ”Jag är nyfiken – gul” (1967) blev omdebatterade även utomlands. I slutet av 1960-talet upphävdes pornografiförbudet i många länder. I slutet av 1970-talet minskade marknaden och många porrbiografer stängdes. Omsättningen tog ny fart under 1980-talet då porrfilmer distribuerades via videokassett, och senare på kabel-tv och dvd. I dag distribueras mycket av den pornografiska filmen på internet. ", "article_category": "other"}
{"id": 14970, "headline": "”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis”", "summary": "Krav från S. Bristen på barnomsorg på obekväma tider har blivit ett stort problem för många Stockholmsföräldrar och många kan inte arbeta heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Det ska vara kommunens skyldighet att erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger, skriver företrädare för S-kvinnorna i Stockholm.", "article": "Under S-kongressen fattades ett historiskt beslut. Kommuner ska ha lagstadgad skyldighet att erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Det här var en av S-kvinnors högst prioriterade frågor inför kongressen, och det är en stor seger för alla de föräldrar som i dag saknar en trygg barnomsorg på tider när de behöver jobba. Inte minst är det en stor seger för alla kvinnor som tvingats arbeta deltid, eller helt tacka nej till jobb, när barnomsorgen inte räckt till. Även om barnomsorg i dag äntligen börjar byggas ut för barn som behöver omsorg utanför kontorstid, så sker detta alltför långsamt och med alldelens för få platser för att möta behovet. Över 100 kommuner säger fortfarande nej till barnfamiljer som efterfrågar barnomsorg utanför kontorstid. Även i de kommuner som erbjuder någon form av ”nattis” är platserna försvinnande få, under en procent av landets platser. Det är inte acceptabelt. I Stockholm är bristerna i barnomsorgen påtagliga. Arbetskraften förväntas vara tillgänglig dygnet runt. Många flyttar hit för jobben, har inga släktingar nära, pendlar långa avstånd och arbetar oregelbundet. Inte minst för ensamstående föräldrar är ofta en plats på nattis enda räddningen för att kunna jobba heltid. Botkyrka och Södertälje är exempel på två kommuner som sett förtjänsterna med barnomsorg på obekväma tider och i dag erbjuder dygnet runt-platser till barn med föräldrar som måste arbeta kvällar, nätter eller helger. Såväl kommunerna som föräldrarna, och inte minst barnen, tjänar på en trygg barnomsorg, och att alla kan jobba och bidra till välfärden. Ändå erbjuder majoriteten av Stockholmskommunerna ingen barnomsorg alls på obekväma tider. En enda förskola i Stockholms stad har öppet dygnet runt. Över 120 000 barn var inskrivna i Stockholms läns förskolor förra året. Inte ens 300 av dem är inskrivna på obekväma tider, knappt 0,2 procent. En intervjuundersökning från LO visar att var fjärde förälder inte kan arbeta heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Mammor har större problem än pappor och arbetare har större problem än tjänstemän. Regeringen har under senare tid äntligen börjat tala om vikten av barnomsorg på obekväm arbetstid, men de resurser som satsas är minimala. Regeringen är heller inte på något sätt beredd att säkra barnomsorg som en rättighet, även för dem som jobbar på obekväma arbetstider. En väl utbyggd barnomsorg är en nyckel till kvinnors frihet och ekonomiska självständighet. Vi är glada och stolta att vara del av ett feministiskt parti som ställer barnomsorgen högt på agendan! Natalie Sial, ordförande S-kvinnor Stockholms län Moa Neuman, ordförande S-kvinnor Stockholms Stad Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor ", "article_category": "other"}
{"id": 14982, "headline": "”Positiv utveckling i Afrika bra också för Sverige”", "summary": "Bistånd och handel. Ett nytt Afrika växer fram med stadig tillväxt i flera länder. Andelen extremt fattiga har minskat och de auktoritära regimerna är på tillbakagång. Vi vill stärka och utveckla relationerna med Afrika. Därför åker vi i veckan till Sydafrika och deltar i World Economic Forum on Africa, skriver fem svenska ministrar.", "article": "I veckan samlas världsledande aktörer inom näringsliv, politik, forskning och det civila samhället i Kapstaden, Sydafrika till World Economic Forum on Africa. Att vi är fem svenska ministrar som deltar i mötet skickar en tydlig signal om Sveriges intresse för den positiva utvecklingen i Afrika och vår önskan att stärka och utveckla relationerna. I fokus för WEF är förutsättningarna för att upprätthålla den starka afrikanska utvecklingen och tillväxten. Vi kommer att diskutera hur politiker och näringsliv kan bidra till att stärka förutsättningarna för en god och hållbar ekonomisk utveckling samt betona vikten av demokrati och politiska reformer. För att öka tillväxten och minska fattigdomen behöver Afrika fortsätta att främja handel. Det är också nödvändigt att fortsätta genomföra strukturreformer och investeringar i infrastruktur, hälsa och utbildning, men också välja en politik med fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Den globala finans- och skuldkrisen är nu inne på sitt femte år. Svag internationell konjunktur påverkar Sveriges öppna och exportorienterade ekonomi. Europa, USA och Japan brottas med svag tillväxt och försvagade statsfinanser. Samtidigt håller ett nytt Afrika på att växa fram, vilket återspeglas i stadig ekonomisk tillväxt i flertalet afrikanska länder. Tillväxten är hög i många afrikanska länder– i genomsnitt 5 procent för hela Afrika söder om Sahara de senaste 15 åren. Även i år räknar IMF med att fler än 15 länder växer med mer än 6 procent. Sju länder i Afrika väntas växa snabbare än Kina. Sveriges handel med Afrika har vuxit och kommer att växa snabbt åren framöver Även om svält , diktatur och ofrihet fortfarande är vardag för miljoner afrikaner, så har andelen extremt fattiga minskat på kontinenten. Även flera sociala indikatorer pekar på att utvecklingen i många länder går åt rätt håll även om vägen mot en hållbar utveckling alltjämt är lång. Samtidigt behövs ökade finansiella flöden till regionen, bristen på investeringar är enorm. Omfattande investeringar krävs i sektorer som infrastruktur och för omvandling av jordbruket. En bidragande orsak till den starka tillväxttakten under senare år har varit utvecklingen på teknikområdet och den explosionsartade tillväxten inom mobil telefoni. Detta har gjort det lättare för människor att inhämta information om så vitt skilda frågor som tillgänglighet på sjukvård och aktuella jordbrukspriser för vissa råvaror. I flera afrikanska länder har mobila banksystem lanserats, där fattiga kan skaffa ett sparkonto och få tillgång till lån, genom att ansöka med mobiltelefonen. Att tillväxten varit starkare beror också till del på den ekonomiska politiken. Den offentliga skuldsättningen i Afrika ligger i genomsnitt på ca 35 procent av BNP. Delvis beror det på skuldavskrivningar, men underskotten har också varit begränsade och uppgår i år till i genomsnitt ca 2 procent. På flera håll genomförs också viktiga strukturreformer för ökad konkurrens vilket möjliggör högre tillväxt. Teknologiska framsteg har också bidragit till den positiva utvecklingen. Afrikas framtid är till stor del kopplad till dess unga och växande befolkning. Enligt FN:s beräkningar kommer Afrikas befolkning att fördubblas till 2050. Då kommer nästan var femte människa i världen att leva på den afrikanska kontinenten. Det blir en utmaning att skapa utbildnings- och arbetstillfällen till den stora unga befolkningen. Om detta inte kan ske riskerar den demografiska puckeln att skapa politisk och social oro. Samtidigt kan potentialen inte överskattas. Andra länder, inte minst Kina och andra BRIC-länder, sätter allt mer fokus på den afrikanska kontinenten. För oss är det självklart att Sverige och EU ska ligga i framkant i denna utveckling både vad gäller handel och bistånd. Ett demokratiskt och ekonomiskt starkare Afrika är bra för Sverige. Förutsättningarna är goda för en fortsatt positiv utveckling. Sverige har intresse av att stödja och ta fasta på de positiva utsikterna. Sverige har historiska och mångfacetterade band med många afrikanska länder. Det utgör en god grund för ett förstärkt och breddat framtida samarbete. Listan med exempel på tidigare samarbeten mellan Sverige och afrikanska länder kan göras lång. Historiskt betingade relationer med Afrika behöver utvecklas, , ges ökad bredd och kraft om det svenska inflytandet ska stärkas och uthålliga förbindelser byggas. Sverige fortsätter att spela en viktig roll som biståndsgivare. Det samlade biståndet uppgår till 1 procent av Sveriges bruttonationalinkomst, ett mål som ligger fast också framöver. Mellan 2006 och 2012 ökade biståndet från 28 miljarder kronor till närmare 36 miljarder kronor. Det direkta biståndet till Afrika, vid sidan av Sveriges växande stöd för multilaterala organisationer, har ökat från 6,5 miljarder kronor till 8 miljarder kronor under samma period. God demokratisk utveckling, mer makt åt kvinnor och respekt för mänskliga fri- och rättigheter är den väg afrikanska länder måste välja. Detta stödjer den svenska regeringen genom vår biståndspolitik. Och även om vissa framgångar går att skönja i kampen mot diktatur, korruption och ofrihet är det en lång resa kvar innan kontinentens samtliga diktaturer bytts ut mot stabila demokratier. Sverige är en trovärdig partner i många afrikanska länder, som står upp för principer, värderingar och intressen, men som också utgör ett exempel. Det ger oss möjligheter att ta ett vidare ansvar för att flytta fram positionerna vad gäller EU:s politik gentemot Afrika. Det gagnar oss själva, det främjar strävan mot fred, frihet och försoning i världen och det kan bidra till en demokratisk och hållbar utveckling. Våra relationer med länder i Afrika tar avstamp i ett Afrika som förändras. En central utgångspunkt är att demokrati, investeringar, frihandel och värderingsstyrt bistånd är centrala för utveckling. Ett viktigt syfte med den svenska regeringens politik och med vår resa är att bredda kontaktytorna mellan Sverige och länder i Afrika samt att främja såväl svenska som afrikanska intressen och samarbeten för ömsesidig nytta. Engagemanget inom utrikes- och säkerhetspolitiken, handelspolitiken och biståndspolitiken vävs samman till en allt mer sammanhållen helhet. På så sätt kan vi också i någon utsträckning bidra till att Afrika tar full och aktiv del i det internationella politiska och ekonomiska samarbetet. Sverige och EU behöver gemensamt stärka, förnya och modernisera våra förbindelser och förväntningar på samverkan med ett Afrika i förändring. Den svenska regeringen kommer att fortsätta vara en långsiktig partner till afrikanska länder för tillväxt, demokrati och hållbar utveckling. Vi ser fram emot att fördjupa vår förståelse och få breddade perspektiv genom vårt deltagande i World Economic Forum on Africa. Temat för mötet är ”Delivering on Africa’s Promise”. Det är bara afrikanska aktörer som kan säkerställa att utvecklingen går vidare framåt. Afrika förändras. Det ligger tydligt i Sveriges intresse att fortsätta som samarbetspartner och medspelare. Carl Bildt (M), Utrikesminister Anders Borg (M), Finansminister Gunilla Carlsson (M), Biståndsminister Ewa Björling (M), Handelsminister Birgitta Ohlsson (FP), EU- och demokratiminister ", "article_category": "other"}
{"id": 14984, "headline": "Femte hjul på Volvo ger extra drag", "summary": "Ny teknik. Att bromsa för att få snabbare acceleration – snurrigt värre! Volvo testar svänghjul för att lagra bromsenergi. När du trycker på gasen får du 80 extra hästkrafter.", "article": "Vi befinner oss på Volvos provbana i Torslanda. Jag sitter i en specialutrustad S60 och trycker gasen i botten. Förbränningsmotorn som driver framhjulen ger allt den har. Men jag får också kraft från bakaxeln där det sitter en 60 kilo tung extra motor och transmission. Infästningen är densamma som på V60 laddhybrid, som har en elmotor som driver bakhjulen. Här är det en annan typ av motor. Den ”tankas” med bromsen och den gör slut på ”bränslet” efter bara en kort stund. Men effekten blir snabbare accelerationer och sänkt bensinförbrukning – upp till 25 procent, förklarar Andreas Hinz på avdelningen för Advanced Engineering på Volvo Cars. Egentligen är det ett enormt slöseri av resurser: varje gång du bromsar bilen försvinner en massa energi i form av värmeförluster. Med ett svänghjul som aktiveras av inbromsningen tar man till vara en betydande del. Svänghjulet, som är av kolfiber, snurrar i en hiskelig fart av upp till 60 000 varv/minut. När du trycker på gasen överförs svänghjulets rotation till bakhjulen genom en specialgjord transmission. – Bromsenergin lagras i svänghjulet och hjälper sedan till att accelerera bilen, säger Andreas Hinz. Tekniken är ingalunda ny, men Volvos tekniker har fört den närmare kommersiell tillämpning. Genom att ersätta stål med kolfiber kan vikten på svänghjulet sänkas och rotationshastigheten öka. Svänghjulet väger endast sex kilo och är 20 centimeter i diameter. Det roterar i ett vakuum för att minimera friktionsförluster. Mathias Jörgensson, teknisk utvecklingschef för drivlinor på Volvo Cars, är med under körningen. Han råder mig att köra ”aggressivt”, det vill säga att gasa och bromsa som om jag försökte följa den ryckiga trafikrytmen i en storstad. Då kommer svänghjulet bäst till sin rätt. Den som kör mest långturer på landsväg har ingen glädje av tekniken. Det hörs ett vinande ljud när jag bromsar och sätter svänghjulet i aktion. Ett liknande ljud hörs när jag accelererar, men det dämpas när förbränningsmotorn kommer upp i varv. Volvos tekniker säger att det vinande ljudet kommer att isoleras bort när det blir aktuellt för serieproduktion. Inga beslut är fattade, men ska man tolka vad teknikerna säger mellan raderna verkar det vara mer en fråga om när – än om det kan ske. I testbilen sitter en femcylindrig bensinturbo på 254 hästkrafter. Med svänghjulet i full snurr får man ytterligare 80 hästkrafter. Utan svänghjul klarar bilen 0–100 km/timmen på 6,8 sekunder. Med svänghjul kapas tiden till 5,5 sekunder. Utsläppen av koldioxid sänks med omkring 10 procent till 183 gram/km. Jämför man Volvos fyrcylindriga turbo med bensinvärstingen T6 blir utfallet högre. – Resultaten visar att tekniken i kombination med en fyrcylindrig turbomotor kan minska bränsleförbrukningen med upp till 25 procent jämfört med en sexcylindrig turbo med jämförbara prestanda, säger Derek Crabb på Volvos enhet Powertrain. ", "article_category": "other"}
{"id": 14987, "headline": "”Hög tid att vi lobbyister och våra kunder blir offentliga”", "summary": "Lobbyismen behövs. Politiker vill inte gärna erkänna att man påverkas av lobbyister, men visst kan vi förändra samhällets lagar. Därför anser jag att lobbyister borde registrera vilka uppdragsgivare man har, men även att uppdragsgivarna registrerar vilka lobbyister man använder, skriver lobbyisten Johan Rönn.", "article": "Aftonbladets granskning av före detta politiker som arbetar som lobbyister har väckt stor uppmärksamhet. Uppenbarligen har lobbyverksamhet varit tämligen okänd för en bred allmänhet, eller i alla fall för Aftonbladets reportrar. Lobbying är nu i själva verket inte vare sig nytt eller märkvärdigt. Lobbying handlar helt enkelt om att lyfta fram särintressen och att påverka samhället – inklusive regelverk och lagstiftning – i en viss riktning. Det finns ingenting som skiljer lobbying från politiskt arbete, eller fackligt arbete, eller det arbete som arbetsgivarorganisationer bedriver. Det som upprör folk – i alla fall de människor som kommit till tals genom Aftonbladet – är upplevelsen att lagar går att köpa. Man ser framför sig hur någon ond kraft med mycket pengar kan ta en genväg förbi hela den politiska processen och köpa sig en lag som passar det ändamål man har, utan att behöva ta politisk strid för sin sak. Det är inte så det fungerar. Lobbying handlar om att inom det politiska systemet hitta drivkrafter och stöd för sin sak. En påse pengar – oavsett hur stor den är – räcker inte för att ändra lagstiftning. Jag arbetar själv som lobbyist för flera privata företag och för en bred folkrörelse. Vilka uppdragsgivarna är? Det vill mina kunder inte att jag talar om. Och detta borde vi göra något åt, vi i branschen likväl som de kunder som anlitar oss. Sverige är utomordentligt naivt i sin syn på lobbyister. Politiker vill inte gärna erkänna att man påverkas av lobbyister, en hållning som i sig marginaliserar lobbyisternas makt. För självklart har lobbyister verktyg och förmåga att förändra samhällets lagar och regelverk. Därför anser jag att vi borde ha en offentlighetsplikt, där inte bara lobbyister måste registrera vilka uppdragsgivare man har, utan också att uppdragsgivarna registrerar vilka lobbyister man använder. En sådan öppenhet skulle inte förändra ett dugg i sak – lobbyister skulle arbeta på samma sätt och nå samma resultat. Men det skulle vara enkelt för en vanlig politiker, förtroendevald eller väljare att se vilket särintresse som en given lobbyist bevakar. För lobbyism behövs. Lobbyism är en kamp mellan att bevara och att förändra. Etablerade storföretag använder lobbyister för att bevara lagstiftning, för att cementera strukturer som gör det svårt för deras konkurrenter att ta sig in på deras marknad. Aftonbladets ägare Schibstedt har med stor sannolikhet lobbyister i arbete för att försöka behålla systertidningen Svenska Dagbladets presstöd – utan det skulle sannolikt Svenska Dagbladet tvingas till nedläggning. Som motpol till de stora företagens repressiva lobbying finns de progressiva lobbyisterna, de som för kunders räkning ifrågasätter befintliga strukturer. Jag har exempelvis en kund som – med rätta – ifrågasätter varför ett visst sorts handikapphjälpmedel nekas subventionering för de människor som behöver det – med motiveringen att det ”är nytt”. För så är regelverket utformat. Det som ”är nytt” ryms alltså inte alltid i befintliga regelverk, lagrum och andra strukturer. Det är därför behovet av lobbying är stort hos innovativa tillväxtbolag. Man vill utveckla samhället så att de produkter och lösningar som man utvecklas accepteras. USA är ett land med en föredömlig transparens i fråga om lobbying. Där måste lobbyister registrera sig och det är ganska enkelt att se vilka drivkrafter som ligger bakom exempelvis en lagändring. Börsnoterade bolag i USA redovisar också hur mycket pengar man lägger på lobbying. Jag skulle gärna se en svensk lobbyinglagstiftning i samma stil och jag vet att många av mina konkurrenter i branschen håller med. Problemet är dock att svenska politiker i just denna fråga är väldigt ovilliga att agera. Sverige skiljer sig ju även i ett annat avseende kraftigt från USA, i det att våra politiska partier inte behöver redovisa vem man får pengar av. Så länge svenska politiker marginaliserar lobbyisternas arbete och vägrar transparens i fråga om varifrån deras partistöd kommer – så kommer vi inte att få någon lag om registrering av lobbyister. Det är synd. Men det är inte lobbyisternas fel. Johan Rönn, vd för pr-byrån Angselius Rönn ", "article_category": "other"}
{"id": 14991, "headline": "Att få ihop barn och arbetsliv både kaotiskt och berikande", "summary": "Att få ihop livspusslet kan vara stressande. Men många upplever också att kombinationen arbete och familjeliv är berikande och ökar välbefinnandet, enligt forskaren Ida Öun.", "article": "Maj och juni brukar vara stressiga för många småbarnsföräldrar. Nu väntar skolavslutningar, skolutflykter, föräldraträffar, semesterplaneringen och kanske en sista slutspurt på jobbet. Många klagar över att de inte får livspusslet att gå ihop. Men en vardagstillvaro där familjeliv och jobb ska kombineras behöver inte vara något negativt – snarare kan det vara berikande. Det menar forskaren Ida Öun vid Umeå universitet som i en doktorsavhandling vill nyansera den ”eländesbild” som målas upp. Hennes forskning vänder upp och ned på den beskrivning som brukar förmedlas i bland annat medierna om livspusslets förbannelse. I sin avhandling valde Ida Öun att studera bland annat hur människor upplever kombinationen arbete och familjeliv. – Det finns ganska mycket forskning om svårigheterna och stressen som föräldrar kan uppleva när de ska få vardagen att gå ihop. Och det återspeglas även i den allmänna debatten. En del ser till och med konflikten mellan jobbet och familjelivet som jämställdhetens baksida och som en följd av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, säger Ida Öun. I sin doktorsavhandling ger hon en annan bild. Visserligen upplever många det som stressande och konfliktfyllt att kombinera förvärvsarbete och familjeliv, men samtidigt tycker många också att livspusslet ger en högre livstillfredsställelse och ett högre välbefinnande. Hur hänger det ihop? – En förklaring kan vara att stöd till familjer där båda föräldrarna jobbar, som till exempel rätten till offentlig barnomsorg på heltid och en generös föräldraförsäkring, bidrar till en ökad integrering för kvinnor på arbetsmarknaden vilket ger dem ökad självständighet, svarar Ida Öun. Vilka är livspusslets vanligaste konflikter? – Det handlar inte om konflikter i betydelsen bråk utan mer om stress över att få familjeliv och jobb att fungera tillsammans. Tänker man på arbetet när man är med familjen? Är dagarna så långa att man inte hinner med familjen? Och så vidare. – Höga krav på jobbet med långa dagar och krävande arbetsuppgifter kan upplevas som stressande, likaså att ha småbarn. Men samtidigt ger pusslandet också en berikning, ett välbefinnande. Vi kan säga att för många existerar kaos och välbefinnande sida vid sida. I sin avhandling undersökte Ida Öun mäns och kvinnors attityder till arbete och familjeliv i olika välfärdsstater. Hon påpekar att möjligheterna att kombinera arbete och familj är större i exempelvis Sverige, vilket innebär att kraven i vardagen blir högre och att fler stressmoment och konflikter kan uppstå. Men samtidigt upplever småbarnsmödrar i Norden – den grupp som rent teoretiskt borde uppleva störst konflikt mellan arbete och familj – mer ofta att livspusslet är både berikande och konfliktfyllt i jämförelse med andra västländer. En förklaring till detta är enligt Ida Öun att olika länder har valt helt olika familjepolitik. En del stöttar en tvåförsörjarmodell där båda föräldrarna ska ha möjlighet att arbeta – detta sker genom en utbyggd barnomsorg, rätt till föräldrapeng och ersättning vid vård av sjuka barn. – Andra länder är mer marknadsorienterade och där måste familjerna ordna eventuell barnomsorg på egen hand genom att köpa den på en marknad eller ta hjälp av till exempel släktingar. Några länder har en traditionell familjepolitik där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. De olika systemen har en avgörande betydelse för synen på möjligheten att förena arbete och familj, samt på förväntningarna på hur livspusslet ska gå ihop. Ida Öuns forskning visar att kvinnor som lever i länder som på olika sätt uppmuntrar båda föräldrarna i en familj att arbeta upplever en större självständighet och att de kan påverka sina egna liv. – Det är kanske den viktigaste förklaringen till att så många i till exempel Sverige upplever kombinationen arbete och familjeliv som berikande, och inte bara stressig. Ida Öun undersökte även hur rättvist män och kvinnor upplever att hushållsarbetet fördelas. I länder där jämställdhet prioriteras av politikerna är människor mer intoleranta mot en ojämlik fördelning av sysslorna i hemmen, de accepterar i mindre utsträckning att kvinnor får ta störst ansvar. – Mäns medvetenhet om en ojämn fördelning av hushållsarbetet verkar påverkas mer av politiken än kvinnornas. Kanske kan man spekulera om att det kan bero på att kvinnor som grupp är de som utför den största delen av hushållsarbetet och därför i större utsträckning redan är medvetna om ojämlikheter oberoende av politisk påverkan, säger Ida Öun. Ida Öun är forskare vid Umeå universitet. Hennes doktorsavhandling studerar hur mäns och kvinnors upplevelser och åsikter ser ut i olika politiska system. Framför allt handlar det om kvinnors och mäns upplevelser av konflikten mellan arbete och familj och attityder till könsspecifik arbetsfördelning. Studierna bygger på stora jämförande undersökningar som International Social Survey Program och European Social Survey. Där har människor i olika länder tillfrågats om sina åsikter i olika samhällsfrågor. Ida Öuns avhandling har titeln ”Conflict and concord in work and family: Family policies and individuals’ subjective experiences”. På svenska: ”Konflikt och konsensus i arbete och familj: Familjepolitiken och individers subjektiva erfarenheter”. ", "article_category": "other"}
{"id": 15007, "headline": "”Barn som föds i Sverige ska bli svenska medborgare”", "summary": "Ny utredning i dag. Barn som föds i Sverige bör automatiskt bli svenska medborgare, under vissa förutsättningar. I dag är det föräldrarnas medborgarskap som avgör och ett barn blir inte svensk medborgare bara för att det föds i Sverige, skriver Gunnar Strömmer, särskild utredare i Medborgarskapsutredningen.", "article": "I dag överlämnar Medborgarskapsutredningen sitt betänkande ”Det svenska medborgarskapet” till regeringen. Utredningen har haft i uppdrag att se över en rad olika medborgarskapsfrågor. Dess överväganden och förslag kan delas in i fyra övergripande områden: det svenska medborgarskapets betydelse medborgarskapsceremonier för nya svenska medborgare ökade möjligheter till svenskt medborgarskap för barn och unga möjlighet till svenskt medborgarskap efter kortare tid för den som behärskar det svenska språket (språkbonus). Därutöver har utredningen behandlat en rad andra frågor. Medborgarskapets betydelse. Reglerna om hur en person blir och upphör att vara svensk medborgare finns i 2001 års lag om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen). Utredningen föreslår att denna lag ska inledas med en portalparagraf om medborgarskapets betydelse. På så vis blir medborgarskapets innebörd tydligare och mer tillgänglig. Paragrafen bör också vara en utgångspunkt för det budskap som ska förmedlas vid ceremonier som välkomnar nya medborgare. Utredningen föreslår att den i huvudsak ska ha följande innehåll: Det svenska medborgarskapet är det viktigaste rättsliga förhållandet mellan medborgaren och staten. Medborgarskapet innebär friheter, rättigheter och skyldigheter. Det är en grund för folkstyrelsen och står för samhörighet med Sverige. Rättigheter och skyldigheter får man i dag till stor del redan genom att bo i Sverige. Men de rättigheter som fortfarande är förbehållna svenska medborgare har stor betydelse. Ett viktigt exempel är att bara svenska medborgare har rösträtt och är valbara till riksdagen. Ett annat exempel är att vissa offentliga anställningar och uppdrag, som domare och polis, förutsätter svenskt medborgarskap. Dessutom har endast svenska medborgare en ovillkorlig rätt att vistas i Sverige. Det är varken aktuellt eller önskvärt att öka skillnaderna i rättsligt hänseende mellan medborgare och andra. Det har heller inte ingått i utredningens uppdrag. Men om staten vill värna medborgarskapets betydelse och attraktivitet bör den heller inte ytterligare minska skillnaden mellan medborgare och andra när det gäller rättigheter och skyldigheter. Det svenska medborgarskapet står för samhörighet med Sverige. Medborgarskapslagen utgår i huvudsak från att den som har tillräcklig samhörighet med Sverige bör vara, eller åtminstone ha möjlighet att bli, svensk medborgare. Samhörighet handlar här om objektivt konstaterbara faktorer, som att en person ska ha bott i Sverige en längre tid för att bli medborgare och att ett barn i regel automatiskt får svenskt medborgarskap om en förälder till barnet är svensk medborgare. Flera av utredningens förslag innebär att tanken om samhörighet får ett ännu tydligare genomslag i medborgarskapslagen. Medborgarskapsceremonier. I dag anordnar ungefär hälften av landets kommuner ceremonier för att välkomna nya svenska medborgare, ofta på nationaldagen. Det är naturligt att bygga vidare på det. Utredningen föreslår att alla kommuner årligen ska anordna sådana medborgarskapsceremonier. Nya svenska medborgare som bor i kommunen och som förvärvat medborgarskapet efter födelsen, ska bjudas in. Ceremonierna bör förmedla det budskap om medborgarskapets betydelse som framgår av den föreslagna portalparagrafen i medborgarskapslagen. Utredningen föreslår också att länsstyrelserna får i uppdrag att ta fram informationsmaterial om ceremonierna och följa upp genomförandet av dessa. Vidare föreslås att länsstyrelserna och Migrationsverket får i uppdrag att utforma ett gemensamt högtidligt bevis för det svenska medborgarskapet som alla som blir medborgare efter födelsen ska få. Medborgarskap för barn. I dag är det föräldrarnas medborgarskap som avgör om ett barn blir svensk medborgare vid födelsen. Ett barn blir inte svensk medborgare bara för att barnet föds i Sverige. Men om man utgår från tanken om samhörighet är det önskvärt att alla barn som föds i Sverige, och som kan förväntas växa upp i landet, också blir medborgare här. Utredningen föreslår därför att barn som föds i Sverige under vissa förutsättningar ska förvärva svenskt medborgarskap automatiskt vid födelsen, även om deras föräldrar inte är svenska medborgare. Detta ska gälla om en förälder till barnet dels är folkbokförd här i landet sedan fem år, dels har permanent uppehållstillstånd. Föräldrar kan ansöka om befrielse från svenskt medborgarskap för barnet, om de vill att barnet ska växa upp med ett annat medborgarskap. Språkbonus. Det svenska medborgarskapet och det svenska språket har det gemensamt att båda förenar människor i Sverige oavsett bakgrund. Kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen och möjligheterna för en person att i praktiken använda sig av de rättigheter som medborgarskapet medför, till exempel rösträtten i riksdagsval. Sådana kunskaper talar också för att en person har samhörighet med Sverige. I dag krävs som huvudregel fem års hemvist i Sverige för medborgarskap. För statslösa och flyktingar gäller fyra år och för nordiska medborgare två år. Dessa hemvisttider är i sig ändamålsenliga och bör behållas. Däremot föreslår utredningen att en person som har en viss nivå av kunskaper i det svenska språket ska kunna bli svensk medborgare ett år tidigare än i dag. En sådan språkbonus kan uppmuntra den som vill bli medborgare att lära sig svenska så snabbt som möjligt. Förslaget omfattar inte nordiska medborgare som redan kan förvärva svenskt medborgarskap efter kort tid. Kunskaperna i svenska ska kunna visas på olika sätt, till exempel genom godkänt betyg i högsta nivån inom utbildning i svenska för invandrare, sfi. Detta är några av de förslag som Medborgarskapsutredningen lägger fram i dag. Medborgarskapet förenar människor. Det är blint för människors bakgrund. Det rymmer därför möjligheter att bidra till sammanhållningen i ett samhälle som präglas av mångfald. Gunnar Strömmer, jurist och särskild utredare. ", "article_category": "other"}
{"id": 15013, "headline": "”Sätt familjen i centrum för alla politiska beslut”", "summary": "Förslag från KD. Om Sverige ska få en hållbar utveckling måste vi erkänna familjens betydelse för samhällsutvecklingen. Och det handlar inte bara om familjepolitiken. Vi anser att alla politiska beslut ska analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för familjer och nära relationer, skriver ledande kristdemokrater.", "article": "Det är dags att politiker slutar se familjen som enbart en mysig fritidssysselsättning. Den är mycket mer central för samhällsutvecklingen än så. Familjen är den gemenskap som i stor utsträckning formar den framtida generationen. Den är viktig för barn och föräldrar här och nu, men också helt central i ett längre och vidare perspektiv. Ska samhället utvecklas framgångsrikt måste politiken utgå från familjernas villkor och vardag. Alla familjers, oavsett hur de ser ut. Vi människor kan inte långsiktigt fungera väl i våra olika roller i livet om vi inte har balans i tillvaron. Det gäller såväl i det lilla som i det stora. En stressig eller otrygg miljö hemma påverkar barnens inlärning i skolan, men också de vuxnas produktivitet på arbetsplatsen. Sverige har stått sig väl i tider av ekonomisk oro. Trots finans- och skuldkris har vi kunnat genomföra reformer för jobb och välfärd med en ekonomi i balans. Men Sverige står inför fler utmaningar. Vi ser att skolresultaten dalar och många unga har svårt att få jobb. Vi har för få växande företag och nya innovationer. Detta är samhällsutmaningar som engagerar politiska partier från vänster till höger, även om de politiska slutsatserna skiljer. Vi kristdemokrater har också tillsatt arbetsgrupper på såväl skol- som arbetsmarknadsområdet. De ska presentera program för att vända utvecklingen. Samtidigt inser vi att om Sverige ska få en hållbar positiv utveckling, måste vi erkänna familjens betydelse för samhällsutvecklingen. På en framtida världsmarknad ska inte Sverige konkurrera med pris, utan med kunskap, kompetens och kvalitet. De mänskliga resurserna blir en alltmer avgörande faktor för ett lands konkurrenskraft och ekonomiska utveckling. Och människor som har balans i tillvaron och mår bra lär sig mer och presterar bättre. Hemmiljö och familjeliv påverkar vår hälsa och livskvalitet. Enligt en aktuell metastudie är brist på nära relationer och social isolering lika skadligt för hälsan som rökning och alkoholmissbruk (Holt-Lunstad med flera, ”Social relationships and mortality risk”). Familjernas situation och förutsättningar får också långsiktiga effekter eftersom det är där nästa generations medborgare formas. Det handlar inte bara om familjepolitiken. Familjernas förutsättningar påverkas av beslut inom en rad olika politikområden – skattepolitik, socialförsäkringarnas utformning, skolpolitik, arbetsmarknadspolitik, integrations- och migrationspolitik, bostadspolitik – listan kan göras lång. Vi anser därför att alla politiska beslut ska analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för familjer och nära relationer. Det kan handla om att identifiera ett förslags inverkan på familjernas ekonomiska situation, hur balansen mellan arbete och fritid upprätthålls och hur det påverkar förutsättningarna att värna och vårda positiva familjerelationer. Vi vill helt enkelt familjesäkra politiken. Liknande konsekvensanalyser görs i dag när det gäller exempelvis miljöaspekter. Flera andra länder har utformat modeller för familjekonsekvensanalyser. Australien och Nya Zeeland är två exempel. Detta är ett av flera förslag som vi kommer att presentera i den proposition om barn och unga som partistyrelsen kommer att lägga fram vid Kristdemokraternas riksting i höst. Många partier lägger förslag – ofta med vällovliga syften – som aldrig analyseras ur ett familjeperspektiv, men om det gjordes skulle de framstå som direkt familjefientliga. Miljöpartiet vill exempelvis ge ensamstående ett skatteavdrag, något som riskerar hämma familjebildning. Vänsterpartiet vill omedelbart kvotera föräldraförsäkringen och Socialdemokraterna göra det stegvis. Dessa förslag tar inte hänsyn till familjernas egna önskemål, villkor och förutsättningar, vare sig tidsmässigt eller ekonomiskt. Sverige är ett av världens mest individualistiska länder, enligt World Value Survey. Det finns knappast någon som förnekar människors behov av frihet och självbejakande. Lika lite kan man bortse från att varje person föds in i ett sammanhang med nära relationer och att vi har ett djupt behov av andra människor. I olika faser av vårt liv är vi dessutom så svaga att vi är helt beroende av andra. Men detta faktum bortse snabbt den ifrån som för stunden är stark och bara ser efter sin egen lycka. Den politik som inte ser avigsidorna och riskerna med individualismen blir enögd. Bräckligare och mindre stabila gemenskaper kan skada tilltron, tryggheten och sammanhållningen i samhället. Inte minst drabbar detta barnen som för att utvecklas positivt är beroende av trygga och stabila relationer med sina föräldrar. Välfungerande familjer ger våra barn bättre chanser i livet. Statsvetaren Robert Putnam anser att barns framtidsutsikter till stor del beror på vad deras föräldrar svarar på följande fråga: ”Hur mycket tid tillbringar du tillsammans med dina barn?” Men nära relationer är inte bara viktigt för barn utan påverkar välbefinnande, hälsa och livslängd även för vuxna. Politiken i stort, men inte minst familjepolitiken, bör därför utformas med hänsyn tagen till människors behov av att leva i nära gemenskap med andra. Om målet är människors välbefinnande är det alltför kortsiktigt att enbart fokusera på ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet, bättre miljö eller något annat. Hur viktiga dessa målsättningar än är – och de är mycket viktiga – bör politiken utgå från en helhetssyn på människan och alltid ta hänsyn till behovet av familj och nära relationer. Göran Hägglund, socialminister och partiordförande för Kristdemokraterna Maria Larsson, barn- och äldreminister och 1:e vice partiordförande David Lega, kommunalråd i Göteborg och 2:e vice partiordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 15014, "headline": "”Fem år i barackskola är en evighet för våra barn”", "summary": "Dålig planering. Väntan på en ny skola i Årstadal kommer att ta minst fem år och under tiden tvingas barnen gå i baracker. Det kallas tillfällig lösning, men för en sexåring som ska börja skolan kan fem år vara en evighet. Vi kräver en snabbare lösning, skriver företrädare för nätverket Skolplanerna i Årstadal.", "article": "I onsdagens DN läser vi än en gång om bristen på skolplatser i Stockholm. Varför, undrar vi återigen för oss själva, har politikerna i staden inte kunnat lägga ihop födelsetal med nybyggnation, lägenhetsstorlekar och historik från till exempel Hammarby sjöstad och kommit fram till det som många föräldrar sett och oroat sig för under flera år? Att det behövs mycket fler skolplatser. Svaret på den frågan har vi hitintills inte fått. Mitt i Lotta Edholms ”stora bekymmer” Årstadal sitter föräldrar med barn från fem år ända ner till nyfödda och oroar sig för hur deras barns skolgång ska bli. Området, som när det är klart ska innehålla 5 000 lägenheter, har en skola med plats för endast 300 skolbarn. Redan till hösten ska 100 nya skolbarn få plats. Det finns så klart inte plats för dem i den existerande skolan här. I januari kom beskedet att höstens förskoleklasser i Årstadal därför skulle bussas till Brännkyrka gymnasium. En skola inklämd mellan Essingeleden och E4:an. En skola med dokumenterade akuta bullerproblem och en luft som har värden vilka överstiger de tillåtna för små barn. Då förslaget drogs tillbaka efter protester placerar man nu i stället baracker för höstens förskolebarn på den lilla skolgård som finns. Någon tillfällig lösning för alla barn i området födda från och med 2008 finns inte än. Väntan på en ny skola i Årstadal kommer att ta minst fem år och bli klar tidigast 2018. Vad som händer på vägen vet vi inte. Förseningar kan uppstå, vilket vi har sett på andra håll. Under dessa år ska barnen i Årstadal gå i tillfälliga baracker. Hur långt är fem år då? Hm, ja för en tolvåring är det halva dess skolgång. För en sexåring som ska börja skolan – nästan hela livet. Ur barnens perspektiv så blir inte de tillfälliga barackerna så ”tillfälliga” längre. Lotta Edholm anser att ”om paviljongerna (barackerna) är bra, så är det inga problem”. Men Lotta, det är inte ”paviljongerna” som är problemet. Problemet är plats som tas av existerande skolgårdar, problemet är brist på mark som gör att det blir minsta storleken på den ”paviljong” som väljs. Problemet är att man då endast får plats med klassrum. Problemet är brist på matsalar, gymnastiksalar, skolbibliotek, musiksalar, slöjdsalar. Problemet är vart man går undan med barn som behöver lugn och ro. Problemet är hur den pedagogiska kvaliteten upprätthålls. Problemet är hur man under sådana omständigheter rekryterar och behåller personal. Problemet är avsaknaden av långsiktighet. Problemet är hur barnen har det. Någon har sagt att skolan har blivit ett logistiskt problem. Och att det bara sköts som ett logistiskt problem. Men det är elever – barn, som drabbas. Inom föräldranätverket Ändra skolplanerna i Årstadal har många frågor kommit upp under vårt arbete för en bra skolgång för våra barn. Orsakerna till att man negligerat att planera för en skola i Årstadal kan vi bara spekulera i. Varför politikerna inte tog lärdom av Hammarby sjöstad vet vi inte. Varför de tolkade USK:s elevprognoser så fel är ett mysterium. Varför man inte har kommit längre med bygget av en permanent skola i området är obegripligt för oss, då alla tecken för länge sedan pekade på att det behövdes. Men den mest uppenbara frågan för alla är: Hur kan detta hända? Vårt område är som sagt det ”stora bekymret” i Stockholm. Men inte det enda. I område efter område ökar elevkullarna och beslutsfattarna har med situationen framför ögonen varit passiva alltför länge. Lotta Edholm konstaterar i DN:s artikel att ”det vore bättre om vi planerat fler skolor från början”. Nej, ni gjorde det inte då och ni har inte gjort det under många, många år. I Årstadal kräver vi nu en snabbare lösning än fem år för en permanent skola. Tillfälliga baracker är inte ett alternativ under så lång tid. Och för skolbristen i Stockholm hoppas vi nu att man satsar rejält. Inte på tillfälliga lösningar, utan på permanenta lösningar där elevernas bästa sätts i centrum. Snarast. För nätverket Skolplanerna i Årstadal: Anna-Karin Gray, Daniella Moshél, Lina Fungdal, Linda Lindblom, Johan Tiliander, Malin Johansson, Linda Sköld och Andrea Irving. ", "article_category": "other"}
{"id": 15024, "headline": "”Lågtrafiktaxa kan sänka SL-kortet med hundralappar”", "summary": "Ny rapport i dag. Ojämn belastning över dygnet driver upp kostnaden för kollektivtrafiken och är besvärligt för resenärerna. Lösningen kan vara att införa en lågtrafiktaxa. Ett månadskort för den som bara åker under lågtrafik skulle inte behöva kosta mer än 300 kronor, skriver Stefan Fölster och Lars Wiigh.", "article": "Bussar och tåg som trafikerar i Stockholms kollektivtrafik skulle kunna transportera betydligt fler resenärer till lägre kostnad, dessutom till lägre pris för många med låg inkomst. Knorren är att sänka priser under tider med liten trafik. På andra håll i världen prövas detta med framgång. Stockholm växer snabbare än de flesta städer i Europa. Samtidigt har Sverige underinvesterat i samhällsekonomiskt lönsam trafik, särskilt runt storstäderna. Under överskådlig tid kommer därför både kollektivtrafik och vägtrafik att lida av överbelastning, trafikstörningar, trängsel, väntetider och en ökande oförutsägbarhet under rusningstrafik. Särskilt illa blir det när Slussen och andra knutpunkter byggs om. En ny lågtrafiktaxa kan vara ett viktigt hjälpmedel, enligt en rapport som vi publicerar i dag. Under en stor del av dygnet rullar bussar, pendeltåg och tunnelbanor nästan tomma, för att sedan fyllas till bristningsgränsen under några få timmars rusningstrafik. Denna ojämna belastning driver upp kostnaden för kollektivtrafiken, gör det svårare att hålla tidtabeller, och är besvärliga för resenärer. På några håll i världen har lågtrafiktaxa börjat tillämpas, till exempel i form av Londons så kallade ”Oyster”-kort. Befintliga utvärderingar och beräkningar tyder på oväntat positiva effekter för resenärer i allmänhet, men i synnerhet för många med lägre inkomster. Ett enkelt sätt att föreställa sig lågtrafiktaxa kan vara att den som laddar ett månadskort skulle betala mindre jämfört med i dag, till exempel 300 kronor i stället för runt 800 kronor. Den som bara åker under lågtrafiktid betalar inget mer. Men varje resa under rusningstid kan kosta 20 kronor extra (och maximalt 40 kronor per dygn). Den som alltid åker under rusningstid betalar då ungefär 1.100 kronor under en månad. Kostnader för de rörliga avgifterna kan betalas i förväg eller debiteras i efterhand så som sker med trängselavgiften på bilar i dag. Även priset för enskilda resor under lågtrafik sänks, men höjs för resor under rusningstid. I dag har en rusningstidsresenär som åker varje dag en ganska låg kostnad per resa jämfört med till exempel en deltidsarbetande som bara åker tre dagar i veckan. Ändå har de som alltid åker under rusningstid i snitt betydligt högre inkomster än till exempel pensionärer, arbetslösa eller deltidsarbetande som oftare åker under lågtrafiktid. Lågtrafiktaxan ger dessa en lägre kostnad. Lågtrafiktaxa liknar trängselskatten som belastar de med högre inkomster betydligt mer än de med låga, samtidigt som biltrafik under rusningstid har minskat med ungefär 20 procent. Särskilt relevant är att de flesta som dragit ner på sitt bilresande under rusningstid inte uppfattat det som någon större uppoffring utan har flyttat sitt resande till andra tider, cyklat någon gång, avstått från resan, eller mer sällan, åkt kollektivt. Vår slutsats är att en lågtrafiktaxa bidrar till att utjämna resorna över dygnet därför att många i dag har lätt för att anpassa sina restider. I framtiden kan det bli lätt för ännu fler. Det handlar inte bara om att fler i dag kan arbeta från hemmet de dagar det passar. Ännu mer omvälvande är att fler och fler verksamheter inte förväntar sig att de anställda ska vara på sin fysiska arbetsplats bestämda tider varje dag. Centralt placerade arbetsplatser är dyra och arbetsgivare är i dag ofta positiva till att anställda varierar var de arbetar. Företagsledningarna har också lärt sig att i högre grad fokusera på vad de anställda presterar och mindre grad på var och när de arbetar. En kombination av trängselskatt för bilar och lågpristaxa får då i ökande utsträckning avsedd effekt, och kan påskynda utvecklingen mot mer flexibla, kostnadseffektiva och gröna svenska verksamheter. Slutligen skulle lågtrafiktaxa också driva på utvecklingen av elektroniska resekort som gör det enkelt att resa över regiongränser eller att göra tilläggsbetalningar för ej subventionerade resor, till exempel från SJ eller privata bussbolag eller andra tjänster. Stefan Fölster Chef för Reforminstitutet och adj. professor i nationalekonomi vid KTH Lars Wiigh affärsområdeschef på IBM ", "article_category": "other"}
{"id": 15036, "headline": "”Våra svårt sjuka barn får en allt sämre vård”", "summary": "Små marginaler. Förändringar i ledningen på Lilla Erstagården har resulterat i kraftigt försämrad vård för våra svårt sjuka barn. I stället för att ha patienten i fokus har den nya ledningen valt att med minsta möjliga marginal uppfylla det avtal man har med landstinget, skriver en grupp föräldrar.", "article": "Våra barn gick inte att bota. De är svårt sjuka och kommer inte att leva ett fullt liv. Några har redan lämnat oss. För dem som lever är varje dag livsviktig och varje sekund betydelsefull. De både behöver och har full rätt till att få en hög vårdkvalitet. Vi som står bakom denna artikel är föräldrar till kroniskt svårt sjuka barn som vårdas eller vårdats på Lilla Erstagården, en av Ersta diakonis verksamheter. Vi har under de senaste månaderna kunnat se och uppleva en betydande kvalitetssänkning som vi här vill förmedla. Lilla Erstagården, som är Nordens första barn- och ungdomshospice, har sedan det öppnades i september 2010 drivits av engagerad, kompetent och erfaren personal bestående av barnläkare, barnsjuksköterskor och barnsköterskor. Ersta diakoni har nu av oklar anledning plötsligt bytt ut hela den tidigare ledningen och ersatt den med personer som inte förstår vad familjer med ett svårt sjukt barn behöver. Den nya ledningen har valt att utgå från vad som står i verksamhetens avtal i stället för att ha patienten i fokus. Lilla Erstagården drivs under ledning av Ersta Diakoni på uppdrag av SLL (Stockholms läns landsting). Vi föräldrar upplever att vården på Lilla Erstagården nu drivs av en vilja att med minsta möjliga marginal uppfylla det avtal man har med SLL. Detta i stället för att med patienten i fokus låta empati och kontinuitet genomsyra verksamheten, såsom det var tills för alldeles nyligen. Våra svårt sjuka barn riskerar att både få en sämre livskvalitet än vad de har rätt till och om det vill sig illa få leva ett ännu kortare liv än vad de kan få med en stabil, kontinuerligt uppföljd och kvalitativ vård. Vi föräldrar har vid ett flertal tillfällen framfört våra protester mot den ovan beskrivna försämringen. Ersta diakoni och dess vd Stefan Nilsson har valt att inte lyssna och åsidosätter därmed vårdkvalitet liksom patienternas inflytande och säkerhet. Detta helt i motsats till hans uttalande i en debattartikel i SvD Brännpunkt där han menar att det viktiga är att patienten eller brukaren får ut den kvalitet som man förväntar sig. Många av oss föräldrar med ett svårt sjukt barn har varit ute i vårdsvängen under en längre tid och därmed stiftat bekantskap med en vård som är suverän om man är akut sjuk men ofta är bristfällig om man är så svårt sjuk att man inte går att bota. Vårdkvaliteten här är tyvärr inte lättfångad och ofta mycket splittrad. Vi har därför uppskattat det helhetsansvar – både medicinskt och psykologiskt – som den tidigare ledningen har kunnat och velat ta. Verktygen har varit kontinuitet, tydlig och öppen kommunikation samt höga etiska värderingar som vi alltid blivit bemötta med på Lilla Erstagården. Dessa ledord är som bortblåsta och nu råder en sluten, volatil och strikt styrande ledning som naturligtvis skapar osäkerhet både hos personal och för familjerna. Våra protester har hittills ekat tyst i rymden. Vi har även protesterat hos beställarna, HSF (hälso- och sjukvårdsförvaltningen) i Stockholm mot den kraftiga och plötsliga vårdförsämringen – likaledes resultatlöst. Inte heller här har patienten inflytande. Hur stor försämring i vårdkvalitet är acceptabelt innan beställaren kan bryta ett avtal? När det uppenbarligen räcker med att uppvisa att ett antal formella krav är uppfyllda, är då inte avtalen för mjukt skrivna, i synnerhet när det ska reglera en så pass känslig verksamhet? Hur många barn ska behöva dö i detta kaos av ignorans och försummelse? Skarpare avtal måste skrivas för att upprätthålla den höga vårdkvalitet som behövs! Föräldrar till barn som vårdas eller har vårdats på Lilla Erstagården: Johan Rönnholm, Helen Rönnholm, Stefan Olsson, Angela Yamakawa, Elisabeth Hävén, Göran Beijbom, Barbro Loftåa, Jessica Eriksson, Leo Janus, Annelie Karlsson, Roland Karlsson, Pernilla Eriksson, Lars Lindkvist, MArtin Hagman, Peter Sarin, Charlotte Fuglbjerg Sarin, Jenny Nilsson ", "article_category": "other"}
{"id": 15041, "headline": "Håller Hillary hela vägen?", "summary": "Hillary Clinton framstår ibland som en idealistisk allmänhetens tjänare. Men även demokrater som vill att hon ställer upp i presidentvalet 2016 oroas av hennes mörkare sida.", "article": "Vilken fånig fråga. Självklart ställer Hillary Clinton upp. Jag har aldrig träffat en man som får höra att han skulle kunna bli president men inte vill bli det. En kvinna som får höra att hon kan bli USA:s första överbefälhaverska vill förstås bli det. Förutsatt att det inte blir några sjukdomslarm kommer Hillarys ålder inte att hejda henne. Clintonårens skandaler och missförhållanden har glidit ur sikte och den tröga ekonomin kastar ett ljust skimmer över Bill Clintons presidentur. Hillary är en symbol och en överlevare som närmar sig en helgonförklaring. Ronald Reagan, vald när han var 69, uppfattades som en ”forntida kung” som seglade genom livet. Hillary, som är 69 nästa valår, skulle betraktas som en forntida drottning som går med spänst i stegen genom livet. Det sades att hon skulle ta in på ett spa, vila och komma i form igen efter sina utmattande varv runt jorden. I stället är hon en tornado av aktivitet som talar vid globala kvinnokonferenser i Washington och New York, gör stora föreläsningsturnéer, lägger ut en video där hon stöder enkönade äktenskap och undertecknar ett lukrativt kontrakt på en bok om världspolitiken – och samtidigt anmäler sig folk som vill arbeta i hennes valkampanj, Bill Clinton och Carville ligger i och Chelsea hamnar på omslaget av veckans Parade och berättar att hon ”inte ber om ursäkt” för hur ivrig hon är att mamma ska vinna. Iförd knallrosa kavaj och svarta långbyxor propagerar Hillary för ett manifest 2016 och betygar inför en samling hänförda kvinnor att Amerika inte fullt ut kan leda världen förrän dess kvinnor har lika lön och förmåner och får syssla med matematik och naturvetenskap, och att det inte finns några gränser för vad flickor kan uppnå. ”Det är vad 2000-talet ännu inte har presterat”, sade hon. Men alla visste vad hon egentligen menade: att Hillary själv inte hade presterat än. ”Hon har gjort allt för att kvalificera sig”, säger Carville. ”Hon har betalat vad det kostar, minst sagt. Det är en gammal klyscha att demokrater spurtar och republikaner lunkar efter. Men nu vill republikanerna att en massa människor ska spurta. Och demokraterna vill inte slåss sinsemellan, de vill bara ställa sig bakom Hillary och göra allt de kan i den positionen.” Den verkliga frågan är om Hillary kan lära sig något nytt. Har hon lärt sig av debaclet med sjukvårdsfrågan att bli mer transparent och mindre ”gör som jag vill, annars får ni inte vara med”? Hon röstade ju för Bushs förnuftsvidriga invasion av Irak utan att ens ha läst vad underrättelsetjänsterna hade att säga. Har det lärt henne att hon inte behöver överkompensera för att visa att hon är tuff? Hennes kampanj 2008 var ett ormbo och ett svart hål som pengarna försvann i. Har det lärt henne att sköta ett företag och inte drunkna i vild oreda? Hon svepte sig i en osympatisk mantel av egenrättfärdighet i primärvalet. Har hon lärt sig av det att hon kan charma journalister och väljare om hon bara vill, utan någon obehaglig underton av ”det här är ni skyldiga mig”? Till och med ledande demokrater som tänker stödja Hillary oroas av hennes två sidor. Den ena är den idealistiska allmänhetens tjänare som vill göra världen bättre. Den andra är en mörkare, som härrör ur gammal osäkerhet. Det är den som förmår henne att fatta beslut utifrån rädsla och självtvivel. Det trubbar av hennes sinne för etik och moral och hon faller in i ovanan att låta ändamålen helga medlen. Det är den sidan som driver henne att göra vad som helst för att vinna, till exempel att anlita ruffelstrateger, och girigt roffa åt sig det hon tycker sig förtjäna. Om Obama är studenten som tentamensläser kvällen före och får högsta betyg är Hillary studenten som tentamensläser hela tiden, sitter uppe nätterna igenom och tar extra kurser för att få högsta betyg. Hon vet inte hur man gör när man inte pressar sig till det yttersta. Som Carl Bernstein skriver i sin biografi över Hillary gjorde hon gigantiska ansträngningar för att vara föräldrarna till lags, och det är det som ligger bakom hennes osäkerhet: ”När Hillary kom hem med A i alla ämnen utom ett, där hon hade B, undrade hennes far halvt på allvar varför hon hade misslyckats i det ämnet och tyckte att skolan var för slapp. Hillary gjorde allt för att locka fram ett entydigt beröm ur honom men han hade oerhört svårt för att visa stolthet eller tillgivenhet.” Ett val som Hillary vinner skulle bli ett storslaget historiskt ”könsbyte”: en presidenthustru som blir president. Men är verkligheten egentligen tilltalande? Clintons har en sällsynt talang för att hitta klaver att trampa i. Kan hon anpassa sig, nu när hon står utanför det offentliga livet, och göra det hon måste för att hålla sig kvar på toppen i en värld som förändras i svindlande takt? Hon måste ta steget in i framtiden och stanna där, ta till sig nya människor och perspektiv och lämna allt Clintonkletet bakom sig. Den verkliga frågan om Hillary är: Kommer folk att se det förgångna eller framtiden – mrs Clinton eller fru President – när de tar en ny titt på henne? Maureen Dowd är amerikansk journalist och författare. ", "article_category": "other"}
{"id": 15046, "headline": "”Mitt jobb går ut på att tänka nytt”", "summary": "Hon vägrar läder, päls och gifter. Stella McCartney, som just har öppnat sin första butik i Stockholm, är designern som utmanar modevärlden från insidan.", "article": "Stella McCartney är van vid uppmärksamhet. Som dotter till Linda och Paul McCartney är det en självklarhet för henne, något som kommit med födseln. Hon är uppväxt i kändisvärldens slutna krets, hon har designat Madonnas bröllopsklänning, och Kate Moss och Gwyneth Paltrow är inte bara några hon klär – de är hennes bästisar. Den världsvanan märks när Stella McCartney minglar runt under brunchen hon anordnat i sin sprillans nya butik i Stockholm. Hon går fram till varje gäst och konverserar, ger en komplimang. Hon är nog den enda i rummet som rör sig helt bekvämt mellan det uppdukade bordet och marmorpanelerna på väggarna. Klädd i ett matchande set av kritstrecksrandig tröja och vid byxa ur sin egen kommande höstkollektion är hon, som vanligt, sin egen bästa reklampelare. Stella McCartney vill med sitt skapade och sin värld att kvinnor ska känna sig välkomna, inkluderade och säkra. – När jag var ung brukade jag hata att shoppa i designerbutiker, berättar hon, samtidigt som hon sätter på sig läppglans framför en av provrummens speglar. Väggen bredvid henne är dekorerad med lekfulla nyckelringar i olika färger. – Designermode fick mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig, fortsätter hon. Många män och kvinnor känner nog igen sig. Och medan andra modehus använder känslan av otillräcklighet för att få dig att dra fram kreditkortet, vill Stella McCartney göra tvärtom. – Du ska inte känna att du behöver köpa något här. Kom bara in, kolla runt, häng lite. Jag vill dela med mig av vad jag skapat. Gästerna på brunchen slår sig ner vid bordet, som för tillfället dukats upp inne i butiken, och vi ser bland andra konstnären Karin Mamma Andersson och galleristen Marina Schiptjenko i skaran. Den feminina touchen är grunden i Stella McCartneys design, tillsammans med inslag av sport, färg och brittisk excentriskhet. Men där hon inledde sin karriär arbetade man med raka motsatsen. Som lärling hos ett klassiskt herrskrädderi på Savile Row lärde hon sig hur man skräddar kläder från grunden. Hennes examenskollektion från Central Saint Martins College of Arts and Design för 18 år sedan bestod helt av Savile Row-sydda kostymer, och hennes ”bärbara” design stämplades först som tråkig av modevärlden. När Stella McCartney, i dag 41, som 26-åring tog över chefsposten efter Karl Lagerfeld på modehuset Chloé, höjdes många kritiska ögonbryn. Hon kallades för en simpel ”kändisdesigner”. Men Stella McCartney motbevisade den värsta kritiken när Chloés popularitet sköt i höjden och blev ett av modevärldens mest inflytelserika varumärken. Tom Ford tog kontakt med henne och erbjöd tjänsten som chefdesigner för modehuset Gucci. Att hon hade med sig djurrättsfrågorna från sina föräldrar var känt, och Tom Ford gick med på att anpassa sig – men inte fullt ut. – Tom ville ha mig på Gucci och han erbjöd sig att helt sluta med päls. Jag svarade att jag inte heller jobbar med läder. Det hade han aldrig tänkt på, och han tyckte att det skulle bli ett problem. Så vi började prata om att starta min egen linje i stället. I dag äger Kering, före detta PPR/Gucci-gruppen, fortfarande 50 procent av varumärket Stella McCartney, vilket förser henne med de muskler som behövs för att växa. Men trots att Gucci i dag är en av världens stora producenter av päls- och läderprodukter har Stella McCartney lyckats hålla kvar sin tro på att inte ha ihjäl djur för att skapa mode. Och hon visar att det går. Hennes storsäljande ”Falabella”-väska, en helt djur-, gift-, och pvc-fri handväska, är i dag en modern klassiker, och. Pvc är en bulkplast, en av våra vanligaste plastsorter, som vid både tillverkning och förbränning avger gifter som tros vara miljöskadliga. – Alla borde veta vad deras kläder är gjorda av. Du vill ju känna till ingredienserna i din mat? Det är samma sak med kläder och mode. Alla borde ha intresse av att veta ursprunget till det man har i garderoben. Jag tror inte folk tänker på hur mycket läder och päls som omger oss. Gå in i vilken lyxig butik som helst, och det kommer att finnas minst en läderfåtölj, och allt ända ner till trappräcket är gjort av läder. Så det handlar inte bara om att hitta nya lösningar för skor och väskor. Djurs kroppar är överallt, de omger oss. Jag utvecklar konstant nya alternativ. Samtiden har kommit i kapp Stella McCartneys miljö- och djurintresse. Med hästköttsskandaler i ryggen kan det lätt svartna för ögonen när man tänker på vilket fusk som gömmer sig i modevärldens enorma djurindustri. En industri som, enligt amerikanska The Humane Society, ”omsätter” över 50 miljoner djur årligen. För bara en månad sedan skakades modevärlden av upptäckten att jackor från Marc by Marc Jacobs visade sig vara gjorda av hund, ett mycket billigare ”material” än fuskpäls. – Jag har ägnat hela min karriär åt att utmana läder och päls i lyxsektorn av modevärlden, och jag är fortfarande helt ensam om att göra det. Men jag märker att intresset för hur jag arbetar bara ökar. Fler är i dag intresserade av de idéer jag har burit med mig hela livet. Modevärlden ska handla om att utvecklas, utmana och skapa nya saker varje dag. Jag vill förändra, visa på nya och bättre sätt att skapa mode. Jag känner mig väldigt glad och nöjd när kunder kommer in och älskar vad jag gör, och inte tänker på att det är skapat gift, päls- och läderfritt. Det är bara en självklarhet. Det är en bra sak, att tänka annorlunda. Det är vad mitt jobb går ut på, eller hur? Stella McCartney Född: 1971 i London. Yrke: Modedesigner. Familj: Gift, fyra barn. Är dotter till Paul och Linda McCartney. Bakgrund: Har varit creative director för franska modehuset Chloé. Startade eget varumärke under Gucci’s ägarskap år 2001. Aktuell: Öppnar i dagarna ny butik i Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 15058, "headline": "”Ökad samverkan ska minska återfallen i brott”", "summary": "Nya grepp. 69 procent av alla som friges från anstalt i Stockholms län återfaller i brott inom tre år. För att minska återfallen tar nu Brottsförebyggande rådet (Brå) och Kriminalvården ett nytt grepp för att öka samverkan med polis, socialtjänst och andra aktörer, skriver Erik Wennerström, generaldirektör för Brå.", "article": "Kalle, 26, har just frigivits efter att ha suttit på anstalt i tre månader. Det var inte första gången, så han börjar bli van. Inbrott och stölder har blivit en del av vardagen, för att han ska finansiera sitt narkotikamissbruk. När Kalle friges den här gången har han ingen bostad, inget arbete och inga pengar. Han dras till Stockholms city och de kompisar han skaffat där. Det dröjer inte länge förrän han fortsätter sitt missbruk och sedan är vågen av inbrott och stölder i gång igen. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att 69 procent av dem som friges från anstalt i Stockholms län återfaller i brott inom tre år. I hela landet återfaller 71 procent inom tre år. Motsvarande siffror för dem som återfallit efter en påföljd inom frivården är 49 procent i Stockholms län, mot 46 procent i hela landet. Det borde och skulle kunna vara färre om det fanns en fungerande samverkan för att ge stöd till dem som friges. Det bedrivs redan i dag bra verksamhet på olika platser, problemet är att de saknar en övergripande samordning och en helhetsbild. Det finns exempel på samverkan i enskilda frågor som missbruk och utbildning och Polisen har ett pågående regeringsuppdrag om att vidta åtgärder mot livsstilskriminella. Men för att återfallen ska kunna minska behöver samverkan bli mer effektiv. Vi ser att det såväl på regional som på lokal nivå behövs en tydlig samverkansstruktur och utvecklade rutiner för att hantera personer som befinner sig inom frivården eller står inför utslussning från anstalt. Bristerna kan annars leda till att insatserna inte görs i rätt tid eller inte sker utifrån personens specifika behov. I värsta fall uteblir stödet helt. Varje person som återfaller i brott är ett misslyckande, för individen och hans/hennes anhöriga och inte minst för samhället i stort. Därför är det hög tid att lyfta frågan och börja agera. Det gör nu Brå och Kriminalvården genom att ta ett nytt grepp och starta en serie utvecklingsseminarier i olika regioner och kommuner. Deltar gör bland andra Polisen, landstinget, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Vi börjar med Botkyrka, Haninge, Huddinge samt Södertälje och fortsätter efter hand med flera kommuner. På kommunnivå finns flera funktioner som kan spela stor roll i arbetet, till exempel de lokala brottsförebyggande råden. Målet är att stödet för varje individ ska stärkas och att samhället ska tjäna på detta genom ökad trygghet och färre brott. Vid en av Brås årliga konferenser, Råd för framtiden, hänvisade professor Marie Torstensson-Levander till forskning som visar på stora brister i öppenvården och att många av de frigivna med allvarliga missbruksproblem driver runt i princip helt oövervakade. Vi vill att stödet till Kalle ska påbörjas långt innan han stänger anstaltsdörren bakom sig. Det ska finnas stöd som fångar upp Kalle och hans behov när han behöver det – innan han hinner åka in till city och fortsätta umgås i sina gamla kompiskretsar. Genom tidigare undersökningar som Brå har genomfört vet vi att det är en liten skara som begår en stor del av brotten. En väl fungerande samverkan kring dessa personer är helt avgörande. Men alla människor är olika och har olika behov. Det är därför viktigt att stödet utgår från individens förutsättningar och behov genom att man upprättar individuella planer för varje person. Planerna ska upprättas i samarbete med individen och gemensamt med de ansvariga aktörerna. Fokus ska ligga på åtgärder som skapar bra möjligheter för återintegrering i samhället. Samhällets organisation får inte vara ett hinder för den person som vill bryta sin kriminella bana. Vi måste ta ett långsiktigt ansvar och följa upp hur det går för varje individ som slussas ut i samhället efter avslutad påföljd. Kan man få till en bra och effektiv samverkan finns stora vinster att göra, både för individen och för samhället. Fotnot: Kalle är en fiktiv person. Erik Wennerström, generaldirektör för Brottsförebyggande rådet (Brå) ", "article_category": "other"}
{"id": 15065, "headline": "”Hot och isolering fel strategi i konflikten med Nordkorea”", "summary": "Omprövning behövs. Strategin med sanktioner och isolering har inte minskat Nordkoreas kärnvapenambitioner. Inofficiellt menar amerikanska beslutsfattare att man bör trappa ned retoriken och att det var fel att sända bombflygplan till de senaste militärövningarna i Sydkorea. Det skriver forskare vid Utrikespolitiska institutet.", "article": "De senaste veckorna har konflikten med Nordkorea återigen blossat upp. Spänningarna har nått sin högsta nivå på länge, och risken för krig betonas ständigt i medierna. Inför firandet av ledaren Kim Jong Uns farfar, och republikens evige president, Kim Il Sungs hundraförsta födelsedag i morgon, måndag, har spänningarna trappats upp ytterligare. Pyongyang har placerat ut missiler redo för omedelbar avfyrning och uppmanat utlänningar att evakuera Sydkorea. Är detta upprinnelsen till ett nytt storkrig? Det är nästan uteslutet att Nordkorea skulle försöka invadera Sydkorea, eller gå till angrepp mot det amerikanska fastlandet. Ledarna i Pyongyang vet att sådana operationer vore självmordsuppdrag. Risken för krig ligger i stället i ett scenario där Nordkorea genomför en mindre attack till exempel till följd av missförstånd. Nordkoreas beskjutning av den omtvistade ön Yeonpyeong 2010 hanterades relativt försiktigt av Sydkorea, men tonläget i dag är avsevärt hårdare och liknande händelser måste därför undvikas. När USA först konfronterade Nordkorea med misstanken att landet hade ett kärnvapenprogram 1993–94 svarade Pyongyang med hot om att förvandla Seoul till ”ett eldhav”. Detta skapade en panikartad stämning där Seouls invånare hamstrade mat och andra förnödenheter. Eftersom nordkoreanska hot nu har kommit att tillhöra vardagen, är krigshysterin denna gång mindre i Sydkorea än i resten av världen. Men det är just att Nordkorea har ropat ”vargen kommer” i 20 år som också tvingar Pyongyang att hela tiden överträffa tidigare utspel och handlingar. Nordkoreas senaste upptrappning kan också förstås i termer av den nya ledaren Kim Jong Uns ringa ålder. Konfucianismen är viktig i Nordkorea och unga förväntas visa äldre respekt och ödmjukhet. Den blott 30-årige Kim Jong Un måste därför anstränga sig extra för att övertyga skeptiska veteraner inom partiet och militären om att han är en kapabel ledare. Ökar inte risken för att Pyongyang till slut måste agera militärt för att tas på allvar? Det kan intuitivt verka så, men Nordkoreas hot är i själva verket starkt defensiva och helt avhängiga av att USA först angriper landet. Eftersom sannolikheten för att detta ska ske är mycket liten har Kim Jong Un faktiskt en möjlighet att trappa ned retoriken utan att förlora ansiktet. Han kan argumentera för att hans ”avskräckningsstrategi” effektivt har förhindrat en amerikansk invasion, även om en sådan aktion inte har stått på amerikanernas agenda. Nordkorea utmålas ofta som en irrationell aktör, men landet beter sig faktiskt helt i enlighet med centrala antaganden i internationell politisk teori. Landet har sedan Koreakriget (1950–53) konstant upplevt sig vara utsatt för amerikanska hot, och det försöker skydda sig efter bästa förmåga. Det spelar ingen roll om hotet är reellt; så länge som Nordkoreas uppfattning inte ändras är varaktig avspänning omöjlig. För att skapa bestående avspänning behöver vi förstå vad som skulle kunna få Nordkorea att återvända till och stanna vid förhandlingsbordet. Först och främst önskar nordkoreanska ledare att landet ska få säkerhetsgarantier, men även status och respekt. De kräver att Nordkorea ska ges samma förutsättningar som andra stater, till exempel att testa missiler utan att bestraffas. Framför allt vill de att Nordkorea ska accepteras som en kärnvapenstat. För USA och andra regionala aktörer är detta helt oacceptabelt. Att Nordkorea inte har mycket annat är sina kärnvapen att förhandla med är ett av de främsta hindren för en dialog. Samtidigt är det viktigt att minnas att hot, sanktioner och isolering aldrig har varit ett framgångsrecept för att skapa förändringar i Nordkorea. En sådan amerikansk strategi sedan 2001 har inte minskat Nordkoreas kärnvapenambition; den har tvärtom lett till att kärnvapen alltmer har kommit att uppfattas som det enda som kan garantera nationens säkerhet. Inte heller har den amerikanska strategin skapat de interna förändringar i landet som alla så starkt önskar. Isoleringen av Nordkorea har tvärtom minskat de kontakter med omvärlden som är helt nödvändiga för att på sikt kunna få till en regimförändring. Den har också bidragit till att reproducera idén om att Nordkorea är i fara och därmed mobiliserat nationen. Att hot och isolering faktiskt inte fungerar börjar nu accepteras även bland amerikanska beslutsfattare. Flera har anonymt påtalat att man bör trappa ned retoriken och att det var ett misstag att sända bombflygplan till de senaste militärövningarna i Sydkorea. Det var också en positiv signal när USA för en vecka sedan meddelade att de skjuter upp ett planerat missiltest för att undvika att provocera Nordkorea. Efter Nordkoreas kärnvapentest i februari i år efterlyste Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin hårdare sanktioner, och skrev att ”det är dags för Sverige att minska de bilaterala kontakterna med Nordkorea” (SvD Brännpunkt 13 februari 2013). Eftersom det inte finns några rimliga alternativ anser vi tvärtom att tiden är mogen för mer dialog och ökat ekonomisk samarbete. Det kan verka paradoxalt, men vi tror att en sådan politik kan bidra till att förändra såväl nordkoreansk säkerhetspolitik som landets totalitära strukturer. Nordkorea har faktiskt goda förutsättningar för att bli en välmående stat; det finns naturresurser, arbetskraft och inte minst närhet till den kinesiska marknaden. Om vi kan få i gång ett ömsesidigt fördelaktigt utbyte är det sannolikt att Nordkorea finner nytta i att fortsätta samarbeta. Det mest centrala i dag är att få i gång en fungerande dialog. Det är bara så vi kan börja ta itu med den övergripande frågan hur Nordkorea ska få den respekt och den känsla av säkerhet som är nödvändiga för att kunna börja hantera kärnvapenfrågan. Kina bör återta initiativet, men alla regionala nyckelaktörer måste visa enighet och inte minst en vilja till konstruktivt engagemang. Genom sin ambassad i Pyongyang och representation i den demilitariserade zonen kan även Sverige potentiellt bidra konstruktivt i en sådan process. Linus Hagström, Docent och ledare för Utrikespolitiska institutets Östasienprogram Mikael Weissmann, Fil.dr. och forskare vid Utrikespolitiska institutets Östasienprogram Ulv Hanssen, MA och forskningsassistent vid Utrikespolitiska institutets Östasienprogram ", "article_category": "other"}
{"id": 15070, "headline": "”Nu måste vi samarbeta om regionens cykelvägar”", "summary": "Regional cykelplan. I dagarna presenterar Trafikverket sin cykelplan för Stockholmsregionen. Men en cykelväg ska inte ta slut vid kommungränsen – och där är det vårt ansvar att göra det enkelt för stockholmarna att välja cykeln, skriver flera moderata kommunföreträdare i Stockholmsregionen.", "article": "Trafikverket Region Stockholm presenterar i dagarna en regional cykelplan som ska bidra till att öka det regionala cyklandet. Medan Trafikverket bidrar med statlig medfinansiering till många projekt är det upp till oss kommuner att samordna och satsa på arbetet med ett regionalt cykelvägnät. I valrörelsen 2010 pekade vi på behovet av att bygga ihop cykelnäten över kommungränserna i Stockholmsregionen. Nu drar vi i gång detta arbete på allvar. Cyklingen i Stockholm har ökat med 76 procent de senaste 10 åren. Många cyklar dagligen till jobbet eller skolan och allt fler upptäcker cykelns fördelar som transportmedel. I ett Stockholm som växer är det viktigt att politiken hjälper till att underlätta stockholmarnas vardagspussel genom att bidra till framkomligheten för alla trafikslag. För varje ärende eller arbetsresa som görs på cykel frigörs en plats på bussen, tunnelbanan, pendeltåget eller vägbanan. Nu tar vi därför ett krafttag kring denna fråga, inom tre särskilda fokusområden. För det första behövs det en fungerande regional cykelinfrastruktur. Det är viktigt för att cykeln ska få jämbördiga förutsättningar att konkurrera med bil och kollektivtrafik på regional nivå. Den regionala cykelinfrastrukturen har i dag på sina håll väsentliga brister och präglas på samma sätt som väg- och spårinfrastrukturen av eftersatta nyinvesteringar. Redan i dag ser vi effekten av dialogen kring vilka regionala cykelpendlingsstråk som ska prioriteras. Aktuella exempel är investeringar i Bällstavägen mellan Stockholm och Sundbyberg, Perstorpsvägen mellan Stockholm och Huddinge, och Flatenvägen mellan Stockholm och Tyresö. En cykelväg ska inte ta slut vid kommungränsen. Det är vårt ansvar att göra det enkelt för stockholmarna att välja cykeln oavsett om målet ligger i den egna kommunen eller på andra sidan Saltsjö-Mälarsnittet. En andra aspekt av ett regionalt samarbete för cykling är vikten av skyltning och orienterbarheten i det regionala cykelvägnätet. Det är viktigt att skyltningen är enhetlig, gemensam och lättorienterad. Här kommer vi lokala moderata företrädare att driva ett fortsatt samarbete och samordning över kommungränserna. Varför ska inte den digitala cykeltrafikplaneraren inkludera fler kommuner i regionen? Om någon arbetspendlar på cykel från Lidingö till Kista så måste vi göra det enkelt att hitta den närmaste vägen, även om vägen råkar passera Sundbyberg. En tredje viktig fråga är cykelparkering, som med den ökade cyklingen också får ökad relevans. I dag är trängseln stor i anslutning till kollektivtrafiksknutpunkter och i tät stadsmiljö. En effektiv cykelparkering är liksom en effektiv bilparkering en viktig del av ”helaresan-perspektivet” och betydelsefull för cyklingens attraktionskraft. Samtidigt behöver fastighetsägare och arbetsgivare erbjuda parkeringsplatser och kanske möjlighet för ombyte för anställda som väljer att pendla med cykel. Vi ser gärna att olika aktörer bidrar till denna utveckling. Genom samordning, samarbete, långsiktig och trygg finansiering kan vi gemensamt se till att Stockholmsregionen uppnår den stora cykelpotential som den har. Ett ökat cyklande i Stockholmsregionen är en framtidsfråga. Genom en långsiktig och genomtänkt regional cykelplanering lägger vi grunden för en fortsatt attraktiv Stockholmsregion med nära till naturen och attraktiva boendemiljöer, ett gediget utbud av arbetstillfällen och ett attraktivt nöjesutbud. Där blir mycket tillgängligt och framkomligt med hjälp av en cykel. Därför behövs ett regionalt perspektiv även när det gäller cykelinfrastrukturen. Då kan vi ta ett samlat grepp kring framtidens cykling i hela Stockholmsregionen. Sten Nordin (M), kommunstyrelsens ordförande i Stockholms stad Ulla Hamilton (M), trafikborgarråd i Stockholms stad Olle Reichenberg (M), KSO i Danderyds kommun Peter Carpelan (M), KSO i Ekerö kommun Martina Mossberg (M), KSO i Haninge kommun Daniel Dronjak Nordqvist (M), KSO i Huddinge kommun Cecilia Löfgreen (M), KSO i Järfälla kommun Paul Lindquist (M), KSO i Lidingö stad Mats Gerdau (M), KSO i Nacka kommun Douglas Lithborn (M), KSO i Sollentuna kommun Pehr Granfalk (M), KSO i Solna stad Leif Gripestam (M), KSO i Täby kommun Fredrik Saweståhl (M), KSO i Tyresö kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 15073, "headline": "”EU:s nya datalag oförenlig med svenska grundlagar”", "summary": "Svensk öppenhet hotad. I EU:s förslag till datalag blir det myndigheter och domstolar som avgör om ett verk som innehåller personuppgifter ska få publiceras. Lagen innebär också att myndigheter kan sudda och stryka i originalhandlingar. Risken är att lagen inte kan förenas med våra grundlagar, skriver tre journalister.", "article": "Datainspektionen, svenska domstolar och ytterst EU-domstolen ges rätten att avgöra vad som är journalistisk, konstnärlig och litterär verksamhet när framställningen innehåller personuppgifter och därmed tillåtet att publicera. Och rätten att få del av allmänna handlingar förvandlas till en chimär. Det är två konsekvenser av lagförslaget om databehandling av personuppgifter som är på väg genom EU-maskineriet. Syftet med lagförslaget är vällovligt: privatlivets fred skall säkras som en grundläggande rättighet på samma sätt i EU:s alla 27, snart 28, medlemsländer. Men antas utkastet till förslag så händer det här: För det första. Bloggar, hemsidor, twittermeddelanden, och öppna Facebookkonton skall omfattas av krav på samtycke vid publicering av personuppgifter. Personer som omnämns med gärningar, åsikter eller bara namn skall godkänna publiceringen. Visserligen görs undantag för ”journalistisk, konstnärlig och litterär verksamhet”. Vi som är journalister skall fortfarande kunna lämna uppgifter om kända och okända personer. Andra riskerar att åtalas, som konfirmationsläraren Bodil Lindqvist. EU-domstolen konstaterade 2003 att hennes hemsida som riktade sig till konfirmanderna i Alseda församling bröt mot det gällande dataskyddsdirektivet. Lindqvist hade omtalat att en kollega stukat ena foten. Åtalet mot Bodil Lindqvist ogillades senare av Göta hovrätt som ett ”ringa fall”. Men EU-domstolens tolkning ska enligt EU kommissionär Viviane Reding ligga till grund för den föreslagna förordningen. Tryck- och yttrandefrihet riskerar att förvandlas till ett skråintresse. För det andra. Rätten att ta del av allmänna handlingar förses med nya filter och handlingar ska kunna rensas ut. Blotta förekomsten av namn ska vara skäl nog att neka utlämnande av en handling. Detta sker i Sverige i dag när myndigheter ibland hänvisar till personuppgiftslagen (PuL), trots att lagen sedan 2007 innehåller bestämmelser om att den inte ska inskränka offentlighetsprincipen. I förslaget till EU-förordning finns en inledande, föga förpliktigande skrivning om att öppenheten ”skall beaktas”. Förslaget innebär också att myndigheter åläggs att sudda och stryka i originalhandlingar. Personuppgifter som inte behövs ska rensas ut löpande. Förslaget innehåller på fullt allvar en artikel om en skyldighet att radera i arkiv, kallad rätten att bli glömd. I Sverige har Bolagsverket med gällande lag tagit sig för att radera alla kopplingar i sina system som visar vem som gått i konkurs. Denna förlöpning från en svensk myndighet riskerar nu att bli en lagstadgad skyldighet för alla myndigheter. Den gällande personuppgiftslagen är baserad på ett direktiv. Det har gett Sverige möjlighet att i lagtext – om än inte alltid i praxis – säkra att svensk grundlag faktiskt gäller. Det har också gett svenska domstolar en möjlighet att göra egna tolkningar, som i fallet Bodil Lindqvist. Förslaget till en ny EU-omfattande dataskyddslag är däremot utformat som en förordning. Exakt samma bestämmelser skall gälla i alla medlemsstater. Så skilda rättskulturer som Sveriges, Ungerns och Italiens pressas samman i en one size fits all-modell. Det kommer inte att se vackert ut och det kommer att göra ont. De här farhågorna är vi inte ensamma om. Regeringen och en rad remissinstanser har uttryckt liknande kritik. Problemet är att på den stora europeiska paletten är den svenska hållningen bara en av många färgklickar, till på köpet en exotisk sådan, en lite udda ståndpunkt. Europaparlamentets föredragande i frågan, Jan Philipp Albrecht från partigruppen De Gröna (där Piratpartiet och Miljöpartiet ingår) har hittills ägnat ett tämligen förstrött intresse för de här följderna av förslaget. Vi vet ännu inte vilka ändringar som parlamentet kan komma att kräva. Vi känner inte till vad den svenska regeringens förhandlare kan ha uppnått i ministerrådets arbetsgrupper. Men justitiedepartementet påpekade för riksdagens konstitutionsutskott för ett år sedan: ”Risken för konflikter med grundlagsregleringen ökar om den nya EU-regleringen ges formen av en förordning.” Där är vi nu. Risken är påtaglig att Sverige inte lyckas få till en skrivning som går att förena med våra grundlagar. Något veto finns inte att tillgå här. Förordningen blir lag i Sverige hur mycket vi än önskar något annat. Riksdagens konstitutionsutskott skrev 2008 att om en rättsakt från EU från svensk sida framstår som konstitutionellt oacceptabel, så ligger den inte inom det område där beslutanderätten överlåtits. Om det föreslås en reglering ”som inte låter sig förenas med viktiga principer i det svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet”, så krävs en grundlagsändring, påpekade KU. Regeringen måste därför förklara att förordningen inte kommer att kunna tillämpas i Sverige. Förlorar Sverige striden om förordningen återstår intet annat än klar och uttalad obstruktion. Staffan Dahllöf, frilansjournalist med inriktning på EU-frågor. Nils Funcke, frilansjournalist med specialinriktning på yttrandefrihets- och offentlighetsfrågor Fredrik Laurin, frilansjournalist med uppdrag för SVT:s ”Uppdrag Granskning” ", "article_category": "other"}
{"id": 15089, "headline": "”Europeiska regeringar saknar vilja att hjälpa romerna”", "summary": "Antiziganismen i Europa. I flera europeiska länder är rasism mot romerna rumsren. Rasistiskt våld drabbar dem regelbundet. Trots att EU-resurser avsatts saknas i många länder politisk vilja att agera. Politiska ledare på nationell och lokal nivå måste nu säga ifrån, skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP).", "article": "Det bor romer i nästan alla europeiska stater. Gemensamt för romerna i Europa är att de är den minoritet som drabbas av mest utanförskap, diskriminering och ren rasism. Därför samlar jag i dag i Stockholm, tillsammans med Europarådet, ledande aktörer för att tala om hur antiziganismen i Europa kan bekämpas. Deltagare är romska företrädare samt representanter från EU och civila samhället. I flera av Europas länder är antiziganismen rumsren och rasistiskt våld drabbar regelbundet romer. Amnesty rapporterar att det har skett över 120 våldsamma attacker mot romer i Ungern, Tjeckien, Slovakien och Bulgarien mellan 2008 och 2012. I Ungern mördades nio romer i rasistiskt motiverade attacker under dessa år. Pappan till en romsk pojke som höggs till döds har till Amnesty vittnat om att: ”Alla är rädda. Vilka grymheter som än händer berättar man inte, eftersom man är så rädd.” Detta sker i den europeiska union som tilldelades Nobels fredspris 2012, bland annat för sitt arbete för de mänskliga rättigheterna. Vi kan inte stillatigande se på när romer diskrimineras i Sverige eller drabbas av detta våldsamma förtryck i många europeiska länder. Europa måste bekämpa antiziganismen och kränkningar av de mänskliga rättigheterna betydligt kraftfullare. I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras. I stället ägnar sig ledande politiker åt att hetsa mot romer och spä på hatet. Politiska partier och opinionsbildare uttrycker förenklade och rasistiska budskap om romer. Medborgargarden och paramilitära grupper har intensifierat sina aktioner mot romer. I tider av ekonomisk oro och arbetslöshet får främlingsfientliga partier mylla att växa i. Att romer från andra europeiska länder ser sig tvungna att tigga på Stockholms gator är inte förvånande med tanke på verkligheten i deras hemländer. Europas romer har förtryckts och diskriminerats i århundraden. Romer har hållits som slavar in på 1800-talet, fördrivits, jagats och inte tillåtits att bosätta sig fritt. Under andra världskriget mördades minst en halv miljon romer av nazisterna. Fortfarande är situationen för en stor del av Europas romer djupt bekymmersam – många lever i ren misär. Arbetslösheten är hög, barnens skolgång är bristfällig och medellivslängden är lägre än för övrig befolkning. Och det är ofta romer som drabbas av vår tids slaveri, människohandeln. Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer. Romer förnekades rösträtt och rätten att bosätta sig fritt. Få romer fick gå i skolan och undermåligt boende förkortade romers livslängd. Barn omhändertogs och skildes från sina föräldrar. Kvinnor tvångssteriliserades. Allt detta är delar av den svenska 1900-talshistorien. Fortfarande drabbas svenska romer av fördomar, diskriminering och utanförskap. Alltför många romska barn går inte klart skolan och för få romer har ett jobb att gå till. Romer som söker bostad eller vill hyra bil nekas på grund av sin etniska tillhörighet. Från regeringens sida tar vi romers utanförskap på stort allvar. I Sverige pågår sedan förra året arbetet med regeringens strategi för romsk inkludering med flera initiativ för att bryta romers utanförskap. Strategin genomförs i samråd med svenska romer. En vitbok om de övergrepp som romer har drabbats av historiskt tas nu fram. Runt 50 miljoner kronor satsas för att stärka romers ställning i första hand på arbetsmarknaden och i skolan. Men det räcker inte med att agera i Sverige. Vi behöver bidra till att förstärka arbetet mot hatet i hela Europa och dagens möte är ett led i detta. Visst sker det en del internationellt, men alldeles för lite. Romska organisationer, Europarådet och EU är aktiva på olika sätt. EU:s medlemsländer har presenterat nationella strategier för integrering av romer fram till 2020. Dessa följs årligen upp av EU-kommissionen. Det finns också avsatta resurser för arbetet. Men dessvärre kan det konstateras att det inte alltid handlar om resurser utan snarare om bristande politisk vilja att genomföra åtgärder för att förbättra romers livssituation. Regeringar i flera EU-länder säger en sak i Bryssel och agerar på ett annat sätt på hemmaplan. Avsatta EU-medel används inte alltid. Lokala beslutsfattare ser det inte som politiskt opportunt att lyfta fram romers situation utan väljer i stället att blunda för att en del av befolkningen lever i misär och utsätts för trakasserier och hot. Fler regeringar måste inse att romernas utanförskap framför allt har ett mänskligt men också ett ekonomiskt pris. Europa har inte råd att låta miljoner medborgare utestängas från utbildning och den reguljära arbetsmarknaden. Mycket kokar ner till den utbredda antiziganismen. Fördomar och stereotyper om romer tillåts spridas utan att större motstånd hörs. Politiska ledare på nationell och lokal nivå måste säga ifrån. Antiziganistiska yttringar ska alltid fördömas, bemötas och ifrågasättas. Och de ska bestraffas i de fall lagar om hets mot folkgrupp bryts. Politiska partier har ett ansvar att vidta åtgärder för att få slut på rasistiska uttalanden. Dagens möte syftar till att lyfta frågan om hur antiziganismen i Europa kan bekämpas. Det handlar om livssituationen för miljontals européer. Och den handlar ytterst om vi ska leva i ett Europa som respekterar alla medborgares mänskliga rättigheter. Erik Ullenhag (FP), integrationsminister Dagens rundbordssamtal om antiziganism Arrangör: Arbetsmarknadsdepartementet i samarbete med Europarådet. Europeiska deltagare: Cirka tjugofem regeringstjänstemän från olika länder, romska organisationer, representanter från internationella organisationer och forskare. Svenska deltagare: Ett tjugotal, bland annat romska organisationer, statliga myndigheter och människorättsorganisationer. Syfte: Utbyta idéer och erfarenheter om åtgärder mot antiziganism. ", "article_category": "other"}
{"id": 15095, "headline": "”Stjärnorna dog för att vi skulle kunna vara här i dag”", "summary": "”Att vara tolerant mot religiöst tänkande är nonsens”, menar kosmologen Lawrence Krauss som kommit till Stockholm för att föreläsa om sin nya bok.", "article": "Det som ser ut att vara religionstolerans riskerar i själva verket att drabba människor och inskränka deras frihet, säger Lawrence Krauss när vi träffas på hotell Lydmar i Stockholm. När jag säger att hans religionskritik och ateistiska vetenskapliga budskap inte är lika kontroversiellt i Sverige som i USA, svarar han: – Det är både sant och osant. Sverige är visserligen väldigt sekulariserat, men ni har vant er vid mycket som ni inte längre ser. Till exempel kan er kung inte bara en dag säga att han är ateist. Eller att han vill byta religion. Då måste han avgå. Lawrence Krauss hänvisar till den svenska successionsordningen från 1810 där det faktiskt står att Sveriges statschef måste vara lutheran. I början av mars hamnade Lawrence Krauss i bråk med islamister vid University College i London. Han var inbjuden att delta i en konferens om islam och ateism när han plötsligt upptäckte att de kvinnor som kommit till konferensen utan en man placerades längst bak i salen. Han reste sig upp och hotade att lämna podiet om de inte fick flytta fram. Arrangörerna gav med sig och diskussionen kunde fortsätta. – Jag försöker undvika fundamentalister, men vill heller inte bara predika för de redan invigda. Så det är en svår avvägning. Jag vill visa att vetenskapen inte utgör något hot. Om några uppfattar den så är något fel på deras tro, säger Lawrence Krauss. Den nya boken ”Ett universum ur ingenting”, som låg på New York Times bästsäljarlista förra året, bestämde han sig för att skriva efter sitt omåttligt populära föredrag med samma titel vid Alliance Internationals ateistkonferens 2009 i Kalifornien. Det är svårt att veta hur många som sett föreläsningen, men den spreds som en löpeld på Youtube och i sociala medier. Varifrån kommer det här intresset för rymden? – Det är för att jag pratar och skriver så bra, säger han och skrattar. Nej, för att det handlar om kontroverserna kring vetenskap och Guds existens. Laurence Krauss har kallats för rymdens Richard Dawkins, den kände ateisten och evolutionsbiologen. De två är dessutom nära vänner. Varför hamnar ni två så ofta i bråk med religiösa? – För att det moderna, vetenskapliga tänkandet utgör ett hot mot deras tro, säger Lawrence Krauss, och förtydligar att det är det fundamentalistiska tänkandet han avser. Han svarar på mina frågor nedhasad i en av hotellets fåtöljer. På bordet framför oss har han lagt upp fötterna, iförda knallgula converse-skor. Han ser ut lite som en hipster. – Jag gillar att göra vetenskapen sexig, eller försöker i alla fall göra det, säger han och kastar en pillemarisk blick på sin utsträckta kropp. – I dag kan jag gå omkring med vilka kläder jag vill. Jag brukade ha slips, men det behöver jag inte ha längre. Det här är roligare. Att han blandar allvaret med en skämtsam ton, även när han föreläser och skriver, gör att han har kallats för kosmologins Woody Allen. Woody Allen är för övrigt med i den kommande dokumentären ”The unbelievers”, där Krauss och Richard Dawkins reser runt i världen och pratar med olika människor om betydelsen av det rationella tänkandet. Filmen premiärvisas på Torontos dokumentärfilmfestival i slutet av april och Krauss hoppas att den snart ska visas även i Sverige. Hans engagemang för en ateistisk världsbild väcktes i början av 2000-talet när religiösa grupper och intressen i USA försökte stoppa undervisningen om evolutionen och ersätta den med läran om livets uppkomst i enlighet med kreationismen, det vill säga uppfattningen att världen helt eller delvis har kommit till genom gudomligt ingripande eller på övernaturlig väg. – Det spelar ingen roll hur ”vacker” en tanke eller en idé är. Om den är felaktig ska den bort, särskilt om den förekommer i undervisningen av unga människor som behöver lära sig tänka självständigt. Man behöver inte vara ateist för att vara vetenskapsman. Men det är inte samma sak som att säga att teologi är vetenskap. För Lawrence Krauss överträffas den religiösa mystiken med hästlängder av den mystik som finns i vetenskapen. I föredraget säger han till exempel att supernovaexplosioner är bland det mest poetiska han vet. Och att atomerna i våra kroppar kommer från stjärnor som har exploderat: – Vi är alla stjärnstoff. Atomerna i din vänstra hand kommer antagligen från en annan stjärna än de i din högra. Så glöm Jesus! Det var stjärnorna som dog för att vi skulle kunna vara här i dag. Att ”universum skapades ur ingenting” betyder inte att det skett under inverkan av något övernaturligt eller att det utmanar fysikens lagar. De genombrott som gjorts inom kosmologi och partikelfysik bara de senaste tjugo åren har inneburit oerhörda framsteg i vår förståelse av universum, menar han. Utmaningen är att fortsätta att söka även när vi får svar som vi inte hade väntat oss eller som vi inte tycker verkar stämma. – Vetenskap är för mig som konst, musik, litteratur. Den får oss att stanna upp och fundera på vad vi har för plats i universum och vad det innebär att vara människa. Om livet på jorden har uppkommit med en smäll, hur kommer allt att sluta? Enligt Krauss ser det ut som om vi lever i ett ”platt” universum som förmodligen expanderar allt snabbare. De galaxer vi ser nu försvinner bort från oss. Det blir kallt, mörkt och tomt. Som i slutet av T S Eliots berömda dikt ”The hollow men”: ”This is the way the world ends Not with a bang but a whimper.” Tidsperspektiv? – Två biljoner år, kanske. Lawrence Krauss Ålder: 58 år. Yrke: Professor i fysik vid Arizona State University och ansvarig för the Cosmology Initiative och the Origins Initiative vid samma universitet. Aktuell: Med dokumentären ”The unbelievers” som premiärvisas på Toronto filmfestival. Bakgrund: Har skrivit bästsäljaren ”Fysiken i Star trek” samt ”Ett universum ur ingenting” (Fri Tanke förlag). Skriver regelbundet för New York Times, Slate, CNN och The Guardian. ", "article_category": "other"}
{"id": 15098, "headline": "”Svenskar misstror offentliga tjänstemäns ärlighet”", "summary": "Kommunal korruption. Svenskar tror i högre utsträckning än andra nordiska medborgare att den offentliga sektorn är korrumperad. Det måste tas på allvar. Ett av våra förslag är att ett antal slumpvis utvalda kommuner granskas av personer utan koppling till kommunen, skriver fyra forskare.", "article": "Korruptionsskandalerna i de svenska kommunerna tycks bli fler och fler. Men det är svårt att veta om det som upptäcks är enstaka undantag eller toppen på ett isberg. Vad vi däremot vet är att svenskarna i högre utsträckning än medborgarna i andra nordiska länder uppfattar korruptionen som ett problem i samhället, och att detta skadar förtroendet för de offentliga verksamheterna och demokratins grundvalar. Sådana problem måste tas på allvar. Vårt centrala förslag till åtgärd är ett system med årliga externa granskningar av ekonomiredovisningen i ett antal slumpvis utvalda kommuner. Vi föreslår också att kommunernas ekonomiredovisningar ska göras lättillgängliga och att medborgare som misstänker oegentligheter ska kunna begära extern granskning av den egna kommunen. Det rättsliga efterspelet till korruptionsskandalen i Göteborg har nu pågått i två år. Trots vissa fällande domar är det tydligt att moraliskt förkastliga beteenden inte nödvändigtvis leder till lagföring och hårda straff. Göteborgsskandalen passar väl in i ett mönster. I den ESO-rapport som presenteras i dag argumenterar vi för att korruptionsproblemen i Sveriges kommuner finns i en etisk gråzon som inte självklart faller inom snäva juridiska definitioner. Korruption är ett specialfall av maktmissbruk: när politiker och tjänstemän gynnar sig själva eller sina närstående på skattebetalarnas bekostnad. Just eftersom gränserna inte är entydiga, är det viktigt att vi inte enbart förlitar oss på juridiken för att motverka problemen. En positiv bieffekt av Göteborgsskandalen är att diskussionen om vad vi ska förvänta oss av våra folkvalda och av offentligt anställda tycks ha fått fäste på den politiska dagordningen. Är de skandaler vi ser undantag från bilden av Sverige som befriat från korruptionsproblem, eller är de toppen av ett isberg? Det är svårt att säga. Mer tidningsskriverier, fler åtal eller domar betyder inte nödvändigtvis att korruption blivit vanligare. Men när fler människor uppfattar korruptionsproblem skadas tilltron till demokratin. Här avviker Sverige från de övriga nordiska länderna: Jämfört med Danmark, Finland och Norge misstror svenskar i större utsträckning offentliga tjänstemäns ärlighet. Studier visar bland annat att 9 av 10 svenskar tror att offentliga tjänstemäns bemötande beror på personliga kontakter, en anmärkningsvärt hög siffra internationellt sett. Mönstret går igen i flera undersökningar. I debatt och forskning förekommer många idéer om hur korruption ska motverkas. Vissa menar att problemet är den offentliga sektorns storlek. En minskad sektor skulle ge färre problem. Andra menar att kvinnor är mindre korrupta än män, och att ökad jämställdhet skulle minska problemen. Ingen av dessa hypoteser får stöd när vi testar dem på svenska data. Många har också påtalat att den kommunala revisionen är tandlös. Vi håller med, men eftersom den kommunala revisionen är just kommunal tror vi det är svårt att ge den tillräckligt bett. Granskningen måste komma utifrån, gärna från många håll samtidigt. Offentlighetsprincipen är väl etablerad i den svenska förvaltningen. I många kommuner drivs dock betydande delar av verksamheterna i bolagsform vilket ofta medför praktiska oklarheter om offentlighetsprincipens status. Det räcker inte heller att handlingar kan begäras ut av vem som helst. För att motverka korruption måste handlingarna vara begripliga och uppmuntra till granskningar och jämförelser mellan olika kommuner. Här kan mycket förbättras. Flera kommuner använder informationsteknik inspirerade av trenden med öppna data, men det sker sällan på ett sätt som underlättar för medborgare, forskare och journalister att granska exempelvis hur kommunala nämnder använder sina pengar, eller vad kommunerna betalar för olika byggprojekt. Det vore dyrt att tvinga alla Sveriges kommuner att standardisera sina ekonomiredovisningar och göra dem granskningsbara på nätet. Vi föreslår därför att metoden tillämpas på ett antal slumpmässigt utvalda kommuner varje mandatperiod. Urvalsproceduren måste vara transparent, de utvalda kommunerna ges stöd från statsförvaltningen, och granskningen göras av personer utan koppling till kommunen. Exempelvis kan Riksrevisionen eller Ekonomistyrningsverket ges i uppdrag att utarbeta en öppen ekonomiredovisningsstandard och bistå de utvalda kommunerna med implementeringen. En genomlysning av, säg, ett tiotal kommuner årligen kanske inte leder till nya skandalavslöjanden. Men granskningen utgör ett starkt skäl att undvika just den typ av beteende som skulle anses problematiskt om det uppdagades. Åtgärden är således förebyggande, samtidigt som den är relativt billig då endast en mindre del av kommunerna granskas årligen. Förhoppningsvis kommer många kommuner att frivilligt implementera en öppen ekonomiredovisning. Man kan också tänka sig att medborgare som misstänker oegentligheter ska kunna begära granskning av den egna kommunen. Förslaget innebär en form av så kallad ”public expenditure tracking” för kommunerna. Metoden har använts med framgång i andra länder, med större korruptionsproblem än Sverige. När alla ges möjlighet att via nätet granska kommunernas ekonomi främjas en debatt om den offentliga maktutövningen, och kommunerna får ökade möjligheter att lära av varandra. På sätt och vis är det anmärkningsvärt att Sverige inte redan valt att kombinera de goda institutionella förutsättningarna som ges av offentlighetsprincipen med vår framstående position som IT-nation för att underlätta ett decentraliserat medborgargranskande av makthavarna. Möjligheterna att göra Sverige till ett internationellt föredöme är goda. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, Ekonomihögskolan i Lund samt Institutet för näringslivsforskning. Gissur Erlingsson, docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet. Mats Sjölin, professor i statsvetenskap, Linnéuniversitetet. Richard Öhrvall, Institutet för näringslivsforskning. ", "article_category": "other"}
{"id": 15105, "headline": "”Läkekonst har ersatts av sjukvårdsproduktion”", "summary": "Zaremba beskriver vår verklighet. Många läkare lider av att se hur nödvändiga prioriteringar sätts ur spel genom att ekonomiska incitament och produktionsmål kommit att styra vården. Patienten har blivit kund och de etiska principer som sjukvården baseras på är hotade, skriver företrädare för Svenska läkaresällskapet.", "article": "Maciej Zarembas artikelserie ”Den olönsamma patienten” har väckt stor uppmärksamhet. Många läsare känner igen den sjukvårdsverklighet som beskrivs och serien kommer därför inte en dag för tidigt. Många patienter och läkare känner frustration över det tillstånd som uppstått i stora delar av svensk hälso- och sjukvård där marknadsprinciper hämtade från näringslivet styrt utvecklingen i en riktning där läkekonst ersatts av sjukvårdsproduktion. Denna utveckling riskerar att urholka fundamentala etiska principer som sjukvården alltid baserats på och riskerar även i förlängningen såväl patientsäkerhet som arbetet med en jämlik vård. Ett centralt tema i artikelserien är hur okritiskt nya styrnings- och finansieringsmetoder införts i sjukvården under senare år. Det samlade begreppet New public management (NPM) innefattar lån av principer hämtade från den varuproducerande sektorn. Dessa har sedan applicerats på hälso- och sjukvården utan anpassning till att det handlar om lidande människor och att marknadslösningar sällan är det mest ändamålsenliga. Allt var förvisso inte bra förut, och det har länge funnits en potential för effektivisering i sjukvården. På så sätt har nya incitamentsstrukturer förbättrat sjukvården, framför allt med avseende på väntetider och tillgänglighet. Men då snart sagt all politisk energi lagts på just dessa aspekter, har samtidigt andra effekter uppstått i vården, främst med avseende på läkarnas möjlighet att upprätthålla sin professionalitet. Vi har full förståelse för att ett produktionsinriktat system behövs i näringslivet, men en ekonomistyrning av vården som inte tillräckligt involverar dem som beslutar om diagnostik och behandling är dömd att misslyckas. Som läkare är vi utbildade att endast ha patientens bästa som målet för vårt arbete, vilket ständigt ska vara grundat i vetenskap och beprövad erfarenhet. Under senare år har vi också medverkat till en utveckling där patientens delaktighet får en betydligt större plats i vården. Det betyder helt enkelt att makten i sjukvården gradvis förskjutits från läkaren till patienten, vilket är en utveckling vi ser positivt på. Nu har dock pendeln snabbt förskjutits till att patienten fått rollen av kund i Vårdvals-Sverige, vilket i stället innebär att starka grupper, ofta med måttliga sjukvårdsbehov, kommit att ta för sig av de gemensamma resurserna. Denna utveckling är en direkt följd av de nya betalnings- och resursfördelningssystemen som politiken fört in i vården utan tillräcklig medverkan från läkarkåren. Läkarkåren har helt enkelt inte hunnit med i svängarna när sjukhus och landsting, ofta snabbt och efter ytlig analys av inhyrda konsulter, infört nya NPM-baserade modeller som sällan eller aldrig är evidensbaserade. Uppföljning och långtidsresultat är okända begrepp i dessa sammanhang. De krav som ställs på vårdens innehåll och kvalitet har således ingen motsvarighet när det gäller dess organisation och finansiering. För läkare är det primära målet att hjälpa den enskilda patienten, men självklart inser även läkare att det finns begränsade ekonomiska ramar för sjukvården och att prioriteringar därför är nödvändiga. Många läkare lider i dag emellertid av att se hur behovsbaserade prioriteringar sätts ur spel genom att ekonomiska incitament och produktionsmål kommit att styra vården, inte bara i allmän mening utan också i relation till den enskilda patienten. Vi anser att det är de mest sjuka och behövande som framför allt behöver få del av de offentliga medlen och ha en god tillgänglighet i vården – inte de med banala åkommor. Tyvärr är det mycket lättare att skapa tillgänglighet för enkla åkommor än att verkligen lyssna på och stötta dem som har svagast röst i samhället: barn och ungdomar, personer med kronisk sjukdom, äldre, multisjuka och människor som lever i utanförskap. I sin artikelserie varnar Maciej Zaremba för att det pågår en ”avprofessionalisering” av sjukvårdens yrkesgrupper. I takt med att ekonomiska styrmedel har införts, räknas inte professionell kunskap som ett värde på samma sätt som ”pinnar i statistiken”. Det här är ett hot också mot patientens ökande makt och delaktighet. När patienten får större medinflytande måste vården uformas utifrån andra perspektiv än kortsiktigt ekonomiska resultat. Vi vill hinna lyssna och tillsammans med patienten utforma en säker vård med högsta möjliga kvalitet. I sjukvårdens styrning måste därför variabler kring medicinsk kvalitet och patientsäkerhet beaktas i högre utsträckning och ges en tydlig plats i vårdens balansräkning. För att dessa mera kvalificerade begrepp ska kunna beräknas, kravställas, följas upp och utvärderas, krävs ett målmedvetet arbete där läkare, patienter och ekonomer på ett nytt sätt samarbetar i syfte att ge hälso- och sjukvården möjlighet att beakta rätt saker. Ersättningssystemen måste förnyas och produktionsmått kompletteras med kvalitetsmått. Först när detta sker kommer de gemensamma resurserna för hälso- och sjukvården att på ett effektivt sätt användas för patienternas bästa. Självkritik är också berättigad i den uppkomna situationen. Läkarna som grupp hade kanske kunnat ta mer ansvar inom ledning och styrning av vården och därmed bidragit till att säkerställa centrala kärnvärden i hälso- och sjukvården: etik, utbildning, vetenskap och kvalitet. Läkare vill och kan vara delaktiga i de beslut som slutligen kommer att styra den hälso- och sjukvård vi tillsammans med vårdteamet ska ge våra patienter. Vi möter samhället genom våra patienters berättelser på ett sätt som knappast någon annan yrkesgrupp i samhället gör. Vi har ansvaret för att uppfylla Hippokrates ord om att aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta våra patienter. Vi måste se till att hälso- och sjukvården åter bygger på dessa principer! Peter Friberg, ordförande Svenska läkaresällskapet, professor/överläkare i klinisk fysiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg Ingemar Engström, ordförande Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, professor/överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, Örebro Filippa Nyberg, vd Svenska läkaresällskapet, tidigare chefsläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, docent i hudsjukdomar ", "article_category": "other"}
{"id": 15106, "headline": "”Färre vårdplatser är inte detsamma som sämre vård”", "summary": "Zarembas kritik är oseriös. Maciej Zaremba bygger sin kritik av det svenska sjukvårdssystemet på detaljer och anekdotisk information, utan att se till helheten. Min bild av svensk sjukvård skiljer sig på punkt efter punkt från den bild Zaremba förmedlar, skriver Roger Melin, nationell vårdvalssamordnare.", "article": "Maciej Zaremba anklagar i en artikelserie i DN svensk sjukvård för att i det dolda ha genomfört ett systemskifte med synnerligen negativa konsekvenser för patienterna. Det är en nattsvart bild av tillståndet i vården som Zaremba förmedlar, där olönsamma patienter medvetet och systematiskt missgynnas. Ibland får de till och med betala med sitt liv. De företeelser i vården som Zaremba så hårt kritiserar har tillämpats i drygt tjugo år i Sverige. Det är samtidigt en period som utmärks av stora framsteg, med radikalt förbättrade behandlingsresultat för i stort sett alla patientgrupper. Så till den grad att svensk sjukvård genomgående tillhör de främsta i internationella jämförelser av medicinska resultat. Exemplen är många och så sent som 1 mars i år presenterade Dagens Eko en internationell jämförelse av kvaliteten i bröstcancervården där Sverige låg i topp bland de jämförda länderna. En svensk kvinna som får bröstcancer har bättre överlevnadschanser än i något av de andra länderna. Publiceringen ägde rum samma vecka som Zaremba dömde ut den svenska cancervården med exempel från just bröstcancervård. Hur kan det komma sig att det finns så olika bilder av tillståndet i svensk sjukvård? Som jag ser det beror Zarembas mörka bild på förkärleken för berättelser och detaljer tagna ur sitt sammanhang där det som tillämpas någonstans i Sverige, och ibland rent av i andra länder, blir till bevis för hur illa det är i hela den svenska vården. Med sådan bevisföring kan vad som helst bevisas. Zaremba gör ett stort nummer av att Sverige har få vårdplatser på sjukhus jämfört med många andra länder. Sämst i Europa och rena u-landsnivån är budskapet. Det låter kanske rimligt att det är bra med många sjukhussängar. Sjukhussängen är i mångas ögon sinnebilden för god vård och gott omhändertagande. Men är det verkligen giltigt i modern sjukvård? Antalet vårdplatser i länder med utvecklade sjukvårdssystem avspeglar i själva verket förmågan att introducera nya behandlingsmetoder och nya läkemedel. Exempelvis krävde operation av ljumskbråck en veckas sjukhusvård vid 90-talets början. Nu opereras dessa patienter oftast i dagkirurgi med radikalt bättre resultat och utan att patienten behöver läggas in på sjukhus. Så ser det ut på område efter område. Allt fler patienter behandlas, med bättre resultat och med färre vårdplatser än tidigare. Det betyder förstås inte att allt är frid och fröjd och att tillgången till vårdplatser alltid motsvarar behoven. Tidvis är bristen på vårdplatser och överbeläggningar ett reellt problem för både patienter och personal. Så var det också när vårdplatserna var dubbelt så många, vid 1990-talets början. Men framför allt fokuserar Zaremba på det han kallar prislappssystemet, det vill säga på vårdens ersättningssystem och främst på DRG – diagnosrelaterade grupper. Enligt Zaremba innebär DRG att läkarna prioriterar patienter utifrån vilka som är mest lönsamma. Olönsamma patienter får sämre vård eller blir rent av utan. DRG är inte nytt och inte unikt för Sverige. Det används i merparten av Europa och totalt i mer än hundra länder. Syftet med DRG är att göra det möjligt att beskriva hur vårdtyngd och resursåtgång varierar mellan olika patienter och mellan olika sjukhus. Det finns en vida spridd insikt om att DRG inte speglar vårdkvalitet och inte heller avser det; här slår Zaremba in helt öppna dörrar. I flera landsting används DRG också som ett underlag för den ekonomiska ersättningen till sjukhusen. Men inte på det sätt som Zaremba påstår: att läkare i förväg ser vilka patienter som är mest lönsamma och låter lönsamheten avgöra vårdinsatserna. Svensk sjukvård prioriterar inte patienter utifrån hur lönsamma de är. DRG ger sjukhusen en ersättning för utförd vård som så bra som möjligt avspeglar den genomsnittliga resursåtgången. I inget landsting får sjukhusen utan restriktioner betalt fullt ut i enlighet med DRG, utan det finns som regel olika lösningar som i praktiken sätter ett tak, ett slags budgetram som sjukhusen skall hålla sig inom. En budgetram med prestationskrav, kan man säga. Zaremba dömer också ut det omfattande kvalitetsarbete som bedrivs i Sverige med hjälp av så kallade kvalitetsregister. Zaremba observerar tyvärr bara den del av detta arbete som innebär ökad dokumentation. Det finns förstås anledning att vara kritisk till vårdens bristfälliga IT-stöd som bland annat resulterar i att vissa uppgifter måste dokumenteras flera gånger. Men för den som orkar vidga perspektivet träder en annan bild fram. Det är när sjukhuset eller vårdcentralen systematiskt följer sina resultat, jämför över tid och med andra, som vårdens kvalitet hela tiden förbättras. Kvalitetsregistren används till sådana jämförelser. De förbättrade resultaten i svensk sjukvård talar starkt för att vinsterna för patienterna uppväger den tidsåtgång som registeraktiviteten kräver. Patienterna skulle inte acceptera en sjukvård som inte systematiskt följer sina resultat, även med formaliserade metoder. Därför är också de svenska patientorganisationerna tillskyndare av utbyggnaden av kvalitetsregister eftersom deras medlemmar är vinnarna. Min bild av svensk sjukvård skiljer sig alltså på punkt efter punkt från den bild Zaremba förmedlar. En förklaring kan vara de genomgripande förändringar som sjukvården genomgått de senaste tjugo åren. Hit hör det som belysts här, minskade vårdplatser, nya ersättningssystem och allt fler kvalitetsregister. Det vore sensationellt om allt detta skulle fungera perfekt och det är därför lätt att hitta berättelser om sådant som fungerar dåligt. Alla ekonomiska styrsystem har icke avsedda effekter. Och visst förekommer tidskrävande och meningslös dubbelregistrering. Allt sådant måste granskas och rättas till. Så utvecklas alla verksamheter. Men att som Zaremba bygga en djupgående allvarlig systemkritik av hela det svenska sjukvårdssystemet på detaljer och anekdotisk information utan att se till helheten är i mina ögon oseriöst. ", "article_category": "other"}
{"id": 15121, "headline": "”Att förbjuda tiggeri löser inga problem”", "summary": "Stockholms stad kan göra mer för att stötta de människor som tigger på gatorna i staden. Att förbjuda tiggeri löser inga problem, skriver företrädare för Miljöpartiet.", "article": "Eva Solberg (M) föreslår att tiggeri ska förbjudas (Stockholm Debatt 30/3). Det är ingen lösning på den fattigdom som får människor att lämna hem och familj för att dag efter dag sitta i minusgrader på Stockholms gator och be förbipasserande om pengar. Solberg bygger sina resonemang på en tveksam problembild att de som tigger utnyttjas av ligor. Det är en omtvistad problembild som motsägs av bland annat företrädare för Crossroads, ett EU-projekt som ger information och stöd till utländska EU-migranter. Människor som kommer till Sverige och Stockholm gör det i hopp om att kunna försörja sig. Många av de som tigger är romer, en av Europas mest diskriminerade folkgrupper. I DN:s reportageserie kan vi läsa om Claudia som tigger på gatorna i Stockholm i 18 graders kyla för att ha råd med medicin till sin dotter Vandana som är kvar i Rumänien. Dottern har svår skolios och är nästan blind. För dotterns skull beger sig Claudia till Sverige. Solberg menar att om människor som tigger väljer att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, har de samma möjligheter som alla andra. Det vittnar om en stor okunnighet, eller måhända sympatiskt naiv uppfattning, om hur villkoren på arbetsmarknaden ser ut. De som tigger på gatorna lever i stor utsatthet och många är hemlösa. Dessa människor får i stort sett inget stöd från staden. Enligt socialtjänstlagen har varje kommun det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp de behöver. Men när det gäller utländska EU-medborgare är tolkningarna mycket snäva och det är endast i akuta nödsituationer som bistånd beviljas. Då kan det handla om ett mål mat eller i vissa fall hjälp till en hemresa. En plats på härbärge erbjuds bara om det finns risk för att en person annars fryser ihjäl. Utifrån konventioner om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde blir det allt svårare att motivera strikta kommungränser. Stockholm är en rik stad, befolkningen växer och skatteintäkterna ökar. Förra året redovisade staden ett överskott på två miljarder kronor. Staden har råd med ett generösare stöd. Miljöpartiet vill att Stockholms stad: * kartlägger situationen. Hur många vistas i Stockholm och försörjer sig genom att tigga? Hur bor de när de är här och i vilken utsträckning finns barn med? Genom en kartläggning kan staden få bättre kännedom om hur situationen ser ut och vilka åtgärder som staden kan vidta för att stödja dessa människor. * anställer uppsökare som talar rumänska och romani chib och inleder en dialog med dem som tigger. Att kunna kommunicera med de berörda är ett första steg för att förstå mer om hur deras situation ser ut och vad som kan göras för att förbättra situationen. * fördjupar samarbetet med frivilligorganisationer och etniska, exempelvis romska, föreningar i syfte att stödja dem som tigger. * utökar Crossroads verksamhet för arbetslösa EU-medborgare Det finns inga enkla lösningar på de bakomliggande orsakerna till att människor ser sig tvungna att tigga på Stockholms gator. Härtill är skillnaderna mellan människor i Europa alltför för stora och romerna alltför diskriminerade. Men arbetet för att ingen ska se sig tvungen att försörja sig genom tiggeri måste börja någonstans. Stockholm kan göra mer. Det krävs ett långsiktigt arbete i Stockholm men även nationellt och på EU-nivå. Ett förbud mot tiggeri är ett steg bakåt, inte framåt. Att förbjuda konsekvenserna av fattigdom löser inga fattigdomsproblem, varken i Sverige eller någon annanstans ", "article_category": "other"}
{"id": 15122, "headline": "”Moderaternas politik slår mot Europas fattigaste”", "summary": "Moderaten Eva Solberg är den senaste i raden av M-politiker att ge sig på Europas fattigaste, mest förföljda minoritet (Stockholm Debatt 30/3). Solberg vill förbjuda organiserat tiggeri. Hon skriver att ”Samhällsmodellen i Sverige utmanas av fattigdom, attityder och utanförskap” och kräver kriminalisering av samma utanförskap. Det skulle vi vilja hävda är en attityd som utmanar den svenska samhällsmodellen, skriver Foujan Rouzbeh och Aaron Israelson.", "article": "Moderaten Eva Solberg är den senaste i raden av M-politiker att ge sig på Europas fattigaste, mest förföljda minoritet (Stockholm Debatt 30/3). Solberg vill förbjuda organiserat tiggeri. Hon skriver att ”Samhällsmodellen i Sverige utmanas av fattigdom, attityder och utanförskap” och kräver kriminalisering av samma utanförskap. Det skulle vi vilja hävda är en attityd som utmanar den svenska samhällsmodellen, skriver Foujan Rouzbeh och Aaron Israelson. Man måste åtminstone beundra Eva Solberg för att hon valt sitt tillfälle med omsorg. Justitieminister Beatrice Ask misslyckades redan i julas med att etablera bilden av att tiggeriet på våra gator kontrolleras av ligor, Dagens Nyheters reporter Josefine Hökerberg har precis i en serie skakande DN-reportage visat att tiggarnas fattigdom i allra högsta grad är på riktigt och Socialstyrelsen släpper snart en kartläggning av hemlösa EU-medborgare där de konstaterar att det inte finns några pengar i tiggeriet och att grogrunden för organiserad brottslighet därmed är obefintlig. Vi har, som grundare av Soppkök Stockholm respektive chefredaktör på gatutidningen Faktum, träffat hundratals romer från de nyare EU-länderna, som tagit sig hit för att fly extrem fattigdom och förföljelser. Vi vet hur deras byar på Balkan ser ut. Vi vet vilka problem de har med att få jobb i de tungt krisdrabbade och rasistiskt präglade hemländerna. På nio år har deras situation inte blivit bättre alls, trots EU-finansierade projekt. Eva Solberg vill, med tiggeriförbudet, skicka en signal till deras hemländer. Vi kan bara läsa den signalen som att EU:s nionde rikaste stad inte vill veta av unionens allra fattigaste. Vår erfarenhet av gruppen hemlösa EU-medborgare i Sverige – huvudsakligen romer – delas av frivilligarbetare från hjälporganisationer, fältassistenter och närpoliser: Människohandel är ett randfenomen vad beträffar tiggeriet. Det många identifierar som ”organiserat tiggeri” är ingen maffia, utan stora familjer. Så har romerna organiserat sin försörjning i århundraden. De har tytt sig till varandra för att överleva i en fientlig omgivning. Eva Solberg tycks inte ha bemödat sig om att prata med tiggarna eller med oss som jobbar med dem. Hon har inte delat sitt bröd med hemlösa när Soppkök Stockholm bjudit in stadens politiker. Ändå tror hon sig veta. Hon har sett ”en cirkulation” i Högdalen där ”gruppen byts ut ungefär varannan månad och man tycks avlösa varandra”. Det räcker för att etablera bilden av att fattigdomen är en lögn. Så ansluter sig Eva Solberg till en lång tradition som drar likhetstecken mellan nöd och kriminalitet. Som vill bussa polisen på de fattiga. Fram till 1950-talet utvisades ”Zigenare” och \"yrkestiggare\" vid gränsen. Nu ska Solberg, och andra som verkar inom samma tradition, porta dem vid kommungränsen. Eftersom Högdalens centrum är ”fullt med rumänska zigenare”, som en Sverigedemokrat skrev på Twitter. Den signal Eva Solberg vill skicka till tiggarnas hemländer visar mycket riktigt på något som inte är människovärdigt. Den visar på en inhuman och ansvarslös politik som gör skillnad på folk och folk, och som vill sopa misären under mattan. ", "article_category": "other"}
{"id": 15135, "headline": "”Bara vänstersamverkan ger en rättvisare politik”", "summary": "S måste välja. Utan samarbete med andra partier kan Socialdemokraterna inte styra Sverige. Mycket av det som är bäst i vårt land har skapats av arbetarrörelsen och våra två partier. Vi är beredda att lägga grunden för ett vänstersamarbete efter valet 2014, skriver Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt.", "article": "I nästa vecka samlas Socialdemokraterna till kongress i Göteborg. Som vänsterpartist hoppas jag att kongressen blir framgångsrik. Vi ser socialdemokratin som en naturlig samarbetspartner. För att vinna valet 2014 och få en rödgrön majoritet behöver vi både en stark socialdemokrati och en stark vänster. Den tid då socialdemokratin kunde styra ensam är över. Därför är det viktigt att Vänsterpartiet tar ansvar för att lägga grunden för ett vänstersamarbete efter valet 2014. Vi är beredda att regera ihop om politikens innehåll är det rätta. Mycket av det som är bäst i Sverige har skapats av arbetarrörelsen och våra två partier. Många gånger har vi bildat gemensamma majoriteter för sociala reformer som barnbidrag, semester, inflytande för löntagarna och utbyggd barnomsorg. När socialdemokratin har samarbetat vänsterut har resultatet blivit mer rättvisa. När den har arbetat med borgerligheten har resultatet blivit sämre. Pensionssystemet är ett utmärkt exempel på det. Vi styr många kommuner tillsammans i dag. Där finns Sveriges mest progressiva kommunpolitik. I Umeå, Norrköping, Arboga och Gotland har vi återtagit äldreomsorg till kommunal drift från privata vinstintressen. Vi genomför rätt till heltid i bland annat Göteborg, Borås och Malmö. I Kiruna, Avesta och Hallstahammar har vi genomfört avgiftsfri kollektivtrafik. I Umeå, Malmö och Göteborg storsatsar vi på jämställdhet och höjer kvinnors löner. När vi samarbetar skapar vi större rättvisa och god service. Vi vill göra samma sak på nationell nivå. Men för att det ska bli möjligt krävs en politik som för Sverige åt rätt håll. Vi vill öka jämlikheten, bekämpa arbetslösheten och minska utsläppen av växthusgaser. Det här vill vi göra tillsammans efter 2014: Vi vill ta bort det privata vinstintresset från skolan, förskolan, vården och äldreomsorgen. Behoven och kvaliteten ska stå i centrum, inte vinstintresset hos riskkapitalbolag som i dag tjänar miljarder på våra skattepengar. Vi vill ha mångfald och valmöjligheter utan privata vinster. Vi vill satsa mer resurser och utveckla demokratin i den offentliga sektorn. Vänsterpartiets och LO:s förslag på området är goda utgångspunkter. Företag ska inte tillåtas plocka ut vinster i dessa sektorer. Demokratin ska avgöra var våra skattepengar ska satsas på skolor, äldreboenden och vårdcentraler. Övergångsregler kan behövas för vissa kommuner och landsting, men permanenta undantag från dessa principer ska inte vara möjliga. Offentlig upphandling ska inte göras från företag som utnyttjar skatteparadis. Jämställdheten mellan kvinnor och män kräver vänstersamverkan. I dag ökar inkomstklyftan mellan kvinnor och män. Vi vill driva en ekonomisk politik med starka socialförsäkringar och mer rättvisa skatter som i stället utjämnar denna inkomstklyfta. Vi vill ta beslut om och inleda en reformering som leder till delad föräldraförsäkring. Det är en nyckel till mer jämställda löner och pensioner och större jämställdhet i hemmen. Vi vill lagstifta om rätten att arbeta heltid, med deltid som en möjlighet. De ofrivilliga deltiderna är ett stort jämställdhetsproblem eftersom det främst är kvinnor som drabbas. Vi vill sätta jobben främst. Det måste prägla hela den ekonomiska politiken. Vi behöver stimulera privata investeringar och öka offentliga investeringar. Målet att få ner arbetslösheten måste få styra den ekonomiska politiken, även de ekonomiska ramverken och penningpolitiken. Vi vill satsa mer på utbildning för de arbetslösa. Alla unga ska garanteras utbildning, praktik eller arbete med avtalsenlig lön senast efter 90 dagars arbetslöshet. Sverige ska bli en föregångare på klimatområdet. Därför måste en investeringspolitik för fler jobb också vara grön. Vi vill bygga energisnåla hyreslägenheter och satsa på att renovera och energieffektivisera slitna bostadsområden, skolor och äldreboenden. Vi vill satsa på järnväg och kollektivtrafik för att minska utsläppen från trafiken. Vi vill stimulera investeringar i grön energi i biogas, solenergi och vindkraft. Vi vill höja klimatmålen och ta på oss en pådrivande roll internationellt. Otryggheten växer på svensk arbetsmarknad. Majoriteten av de unga som har ett jobb har en otrygg anställning. Arbetskraftsinvandrare utnyttjas hänsynslöst. Bemanningsföretag missbrukas. Denna politik skapar stress och otrygghet, men inte fler arbetstillfällen. Det är bara våra två partier som kan göra något åt detta. Omotiverade visstider ska bli fasta anställningar. Reglerna för bemanningsföretagen måste stramas upp rejält. Reglerna för arbetskraftsinvandring ska göras om så att dagens exploatering inte längre är möjlig. Skattefusk och oseriöst företagande ska inte gynnas. En politik för bra villkor på arbetsmarknaden gynnar såväl dem som arbetar som seriösa företag. Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst. Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik. Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 15159, "headline": "”Nya läkemedel ger hopp i kampen mot tuberkulos”", "summary": "Sverige viktig aktör. Resistent tuberkulos ökar snabbt, särskilt i Centralasien, södra Afrika och Östeuropa. Men nu finns nya läkemedel som biter också på den antibiotikaresistenta formen av sjukdomen. Sverige har en unik möjlighet att på ett avgörande sätt bidra i den historiska kampen mot tuberkulos, skriver fyra infektionsexperter.", "article": "Tuberkulosen är på väg tillbaka på allvar – den här gången i antibiotikaresistent form. Helt nya läkemedel ger nu Sverige en unik möjlighet att agera genom att öka bidragen till det internationella arbetet för att stoppa en av historiens värsta infektionssjukdomar. De första nya läkemedlen mot tuberkulos på nära femtio år är inom kort godkända av tillståndsmyndigheter i både EU och USA. De biter även på multiresistent tuberkulos, den snabbt växande form av sjukdomen där existerande antibiotika visat sig vara allt mer verkningslös. De måste så fort som möjligt nå ut i behandlingen av drabbade – till priser som är överkomliga för fattiga länder. Annars riskerar vi att på nytt hamna i den situation vi hade även i Sverige så sent som någon generation tillbaka, när tuberkulosen var en folksjukdom med små överlevnadschanser. Sverige har en avgörande roll att fylla i detta arbete. I dag på Världstuberkulosdagen uppmanar vi därför Sveriges regering och företrädare för svenska myndigheter och organisationer att tydligt ta ställning i internationella forum för att sätta fokus på multiresistent tuberkulos och för att underlätta snabb tillgång till de nya läkemedlen för de drabbade. Nära nio miljoner nya drabbade och 1,4 miljoner dödsfall av tuberkulos varje år är förskräckande siffror. Över hela världen bär också otroliga två miljarder människor på en latent form av sjukdomen, som kan bryta ut till följd av andra sjukdomar eller vid ett försvagat immunförsvar, och som då kan föra smittan vidare. Tuberkulos drabbar barn särskilt hårt, sjukdomen är ännu svårare att diagnosticera hos barn och det finns inga anpassade läkemedel alls för dem. Tuberkulos är också den ledande dödsorsaken för människor som lever med hiv/aids. Värst är ändå att just resistent tuberkulos ökar så snabbt, särskilt i Centralasien, södra Afrika och Östeuropa. Globalt drabbas varje år 440 000 människor av resistent tuberkulos och för närvarande får endast 19 procent av de upptäckta fallen adekvat behandling. Läkare utan gränser behandlar varje år tusentals människor med multiresistent tuberkulos, och behandlingen är nästan ofattbart grym. Den sträcker sig över två år med upp till 20 olika dagliga mediciner och åtta månader av dagliga injektioner. Bland biverkningarna finns livslång dövhet, psykoser och ständigt illamående. I slutändan är möjligheterna till överlevnad ändå små, bara hälften av dem som får behandling blir botade. Behandlingen är även på väg att knäcka de redan svaga sjukvårdssystemen i de svårast drabbade länderna eftersom den kostar upp till 200 gånger mer än behandlingen av vanlig tuberkulos. De läkemedel som används i dagens behandling togs fram för 50 år sedan, vissa är ännu äldre. Därför är de två nya läkemedlen en sensation och utgör en unik möjlighet att ta ett avgörande steg i kampen mot sjukdomen. De kan sannolikt medföra en mycket effektivare behandling, färre biverkningar och lägre kostnader. De skulle på allvar kunna bromsa eller till och med avbryta spridningen av den resistenta tuberkulosen. Men utan en fokuserad insats med tillräckliga resurser kan tillfället gå oss ur händerna – och vi bör även bära i minnet att resistensutvecklingen alltid fortsätter och att vi därför måste fortsätta ta fram nya läkemedel för framtiden. Världshälsoorganisationen, WHO, har nyligen visat att utan tillgång till nya vaccin, diagnosverktyg och läkemedel kommer det att bli omöjligt att på sikt minska den fortsatta spridningen av tuberkulos. För det behövs fortsatt forskning, men samtidigt måste alla nu tillgängliga verktyg nå de som behöver dem. I båda fallen kan Sverige göra en stor insats. Hur väl svenska insatser i internationella forum faktiskt kan fungera syns inom arbetet mot antibiotikaresistens, vilket är ett område där Sverige sedan en längre tid engagerat sig. Detta har haft långtgående positiva konsekvenser när det gäller det globala arbetet i frågan om antibiotikaresistens. Svenska företrädare hör även till dem som visat att de insett allvaret när det gäller behandling av infektionssjukdomar, inte minst genom Sveriges tidigare bidrag till Globala fonden mot aids, turberkulos och malaria. Globala fonden har under hösten 2013 en så kallad påfyllnadsrunda och det är av vital betydelse att Sverige föregår med gott exempel och ökar nivån på sitt bidrag och aktivt påverkar andra att göra detsamma. Detta vore ett sällsynt illa valt tillfälle att minska resurserna till tuberkulosinsatser, och ett enda exempel får här belysa både möjligheter och hot. De vanligaste diagnosmetoderna för tuberkulos är antingen mycket föråldrade eller mycket dyra. Men de senaste portabla diagnoslaboratorierna är betydligt billigare och minskar diagnostiden för multiresistent tuberkulos från 1–2 månader till två timmar. Förutom mindre lidande för de drabbade innebär detta även en dramatisk minskning av risken för smittspridning. En testpatron kostar cirka 70 kronor. Har vi råd att inte satsa de här pengarna? Sverige och svenska representanter måste åter fokusera sitt engagemang i de många internationella sammanhang där vi har inflytande och använda sina erfarenheter och framgångar, bland annat från arbetet med antibiotikaresistens, för att tydligt sätta kampen mot multiresistent tuberkulos på den internationella agendan. Sverige har just nu en möjlighet att på ett avgörande sätt bidra till att minska mänskligt lidande och för första gången på länge ge oss verkligt hopp i den historiska kampen mot tuberkulos. Kristina Bolme Kühn, ordförande för Läkare utan gränser och sjuksköterska Otto Cars, ordförande ReAct-nätverket mot antibiotikaresistens och professor vid Uppsala universitet Jerker Jonsson, Biträdande infektionsöverläkare vid Karolinska universitetssjukhuset Gunilla Källenius, styrelseledamot Världsinfektionsfonden och professor på Karolinska institutet ", "article_category": "other"}
{"id": 15190, "headline": "”Man ser alltid någon kändis”", "summary": "Lunch på The Ivy och shopping på Third Street Promenade. När Maria Montazami lämnar förortslyxen och åker in till Los Angeles har hon sina favoritställen.", "article": "För många tv-tittare är hon sinnebilden av den amerikanska drömmen. Hollywoodfrun Maria Montazami kom till Kalifornien som 21-åring, jobbade på restaurang och gifte sig med chefen. Hon blev hemmafru. Han sadlade om och blev framgångsrik fastighetsmäklare. Och i dag har paret fyra barn och en pampig lyxvilla i Orange County söder om Los Angeles. – Jag minns första gången som jag såg Hollywoodskylten. Det var som ett hugg i hjärtat. Jag kände redan då att halva drömmen var uppnådd, säger Maria Montazami när vi möter henne hemma. Det är helgdag när vi kommer på besök. Marias dotter Emma, 15, springer ut och in i huset och sonen Nicholas, 14, har bjudit över sina high school-kompisar som badar i familjepoolen. Själv har Maria just kommit hem från ett zumbapass med en hallondryck från Starbucks i högsta hugg. Trots epitetet Hollywoodfru bor Maria Montazami alltså inte i själva stadsdelen Hollywood, som ju bara är ett av många områden i Los Angeles. Men hon åker gärna in till stan för att shoppa, luncha och suga i sig lite av kändisglamouren i Hollywood, Beverly Hills och Santa Monica vid kusten. Favoritstället är The Ivy, en pittoresk lunchrestaurang i Beverly Hills med blommiga kuddar och stora vaser fyllda med rosor i alla färger. – Det är mysigt där. Lite som att vara hemma i någons vardagsrum, säger Maria Montazami. Samtidigt erkänner hon att det inte bara är blommorna och maten som lockar. – Man ser alltid någon Hollywoodkändis på The Ivy. Sist jag var där såg jag Khloé Kardashian, förklarar hon. Restaurangen ligger på den kändistäta shoppinggatan Robertson Boulevard. Men ska man verkligen shoppa sida vid sida med Hollywoodgräddan är det Rodeo Drive som gäller. Här ligger Gucci, Hermès och Chanel vägg i vägg med amerikanska lyxbutiker som Tiffany & Co, Coach och Juicy Couture. Maria Montazami shoppar på Rodeo ibland. Men det är inte favoritstråket. Butikerna är insvepta i en överdådig lyx som kan vara svår att hantera, än mindre ha råd med. Och Maria minns fortfarande hur det kändes första gången hon besökte den berömda gatan i slutet av 80-talet. – Man kan känna sig så oerhört liten när man besöker butikerna på Rodeo Drive. Det finns en massa turister på gatan och butikerna är samtidigt så tomma. Det är väldigt ”intimidating” (hotfullt), säger hon på sin karakteristiska svengelska. Sist Maria var på Rodeo körde en turistbuss förbi och två svenska fans ropade hennes namn. – Sådant är jätteroligt, skrattar Maria Montazami. Får hon välja själv föredrar hon det betydligt mer familjevänliga shoppingstråket Third Street Promenade i Santa Monica nere vid Stillahavskusten. Sedan tillägger hon att man måste besöka outlets om man är i Los Angeles. Åker man på en dagsutflykt dyker de ofta upp längs motorvägen. – Där kan man hitta jättebra varumärken till låga priser, säger hon. Och det är just detta utbud som Maria Montazami älskar med att bo i Los Angeles. Bakom ratten på familjens Land Rover är allt inom räckhåll. – Kalifornien är fantastiskt. På två timmar kan vi vara uppe i bergen, i skidorten Big Bear. Man kan vara i öknen på en timme och på stranden i Laguna Beach bara en kvart härifrån, säger hon. Fakta. Maria Montazami Ålder: 47 år. Familj: Maken Kamran och fyra barn, Nicholas, 14 år, Emma, 15, Hanna, 19, och Sara, 22. Bor: Hus i Orange County, söder om Los Angeles. Gör: Efter många år som hemmafru är Maria Montazami i dag entreprenör med tv-inspelningar, inredningsböcker och en egen modekollektion på meritlistan. Favoriträtt: Sushi! Helst på Katsuya (exklusivare kedja som finns på flera håll i LA). Bästa med LA: Pulsen, det finns så mycket att göra. Sämsta med LA: Avstånden, trafiken och kriminaliteten i vissa områden. Favoritpryl: Kuddar med tofsar. ", "article_category": "other"}
{"id": 15192, "headline": "”Uppgradering av Bromma hot mot bostadsbyggandet”", "summary": "Staten måste agera. En uppgradering av Bromma flygplats skulle innebära ett hårt slag mot planerna på nya bostäder i framför allt Solna och Sundbyberg, eftersom säkerhetszonen kring flygplatsen skulle utvidgas. Vi uppmanar därför Transportstyrelsen att inte uppgradera Bromma, skriver centerpartistiska kommunalråd i Solna och Sundbyberg.", "article": "Stockholmsregionen växer med 30.000–40.000 invånare varje år och kraftfulla politiska åtgärder krävs, inte minst vad gäller bostadsbyggandet. Men planer på att uppgradera Bromma flygplats hotar lägga lock på bostadsproduktionen i Solna, Sundbyberg och västra Stockholm. Situationen är mycket oroande. Bromma flygplats vill permanenta möjligheten att vara en flygplats som kan ta emot större flygplan och vill därför uppgraderas till det som kallas för 3C-flygplats. En sådan uppgradering skulle innebära att den säkerhetszon som finns runt flygplatsen skulle innesluta hela Sundbyberg och Solna samt stora delar av Stockholm. Säkerhetszonen innebär att nybyggnation inte får genomföras över en viss höjd. I dag är Bromma en ”2C-flygplats” med dispens för större flygplan och redan detta innebär hämmande restriktioner för både Sundbyberg, Stockholm och Solna. Våra kommuner kan inte producera bostäder i den takt vi vill och en uppgradering av flygplatsen skulle göra situationen ännu värre. Solna, Stockholm och Sundbyberg är några av de få kommuner som på allvar bidrar till byggandet av nya bostäder. De senaste tio åren har Solna producerat uppemot 6.000 bostäder och Sundbyberg kommer de närmaste åren att växa snabbast av alla kommuner i hela landet. Stockholm planerar att bygga 100.000 bostäder till och med 2030. En större säkerhetszon skulle innebära att man garanterar att större flygplan med större motorer kan fortsätta att landa på Bromma – men det skulle samtidigt slå hårt mot de kommuner som är de största motorerna i Stockholms bostadsbyggande. Det är viktigt att belysa vilka konkreta konsekvenser en större säkerhetszon kan få. Exempelvis skulle de studentbostäder i sjuvåningshus som planeras i Huvudsta och bostadshusen i kvarteret Stora Frösunda, som planeras till åtta våningar, vara för höga enligt den nya säkerhetszonen. Effekten av säkerhetszonen är alltså inte att man stoppar byggandet av ett nytt Empire State Building i västra Stockholm och i stadens förorter, utan effekten blir att man lägger en våt filt över nybyggnation i ett av Sveriges mest expansiva områden. Problemet handlar alltså inte bara om vilka flygplan som borde få landa på Bromma. Det handlar i förlängningen om att se vilka konsekvenser som ökad bostadsbrist, och i och med det ökade svårigheter att rekrytera arbetskraft, får på Stockholms utveckling. Redan i dag måste byggprojekt antingen göras lägre och därmed dyrare för dem som använder byggnaderna. Eller så måste man bygga på de få grönområden som finns kvar i våra kommuner, något som för Centerpartiet är helt oacceptabelt. Vår bestämda åsikt är att en uppgradering av Bromma inte är en viktigare prioritering än att kunna få fram nya bostäder i Stockholmsområdet. Vi uppmanar därför Transportstyrelsen att inte uppgradera Bromma, utan i stället förlänga Brommas dispens för större flygplan. En fortsatt dispens skulle innebära många fördelar. Bromma skulle kunna fortsätta att behålla den kapacitet man har i dag för större flygplan och berörda kommuner skulle inte behöva oroa sig över att få problem med att förse en växande befolkning med bostäder. Från statligt håll krävs nu en markering. Anser man att det är det en riktig prioritering att uppgradera en flygplats i närheten av innerstaden och därmed förhindra tillkomsten av nya bostäder? För oss som också i framtiden vill vara med och ta ansvar för en Stockholmsregion med både växande befolkning och välstånd, är valet enkelt. Anna C Nilsson (C), Kommunalråd Solna Stefan Bergström (C), Kommunalråd Sundbyberg ", "article_category": "other"}
{"id": 15193, "headline": "”Smart energianvändning kan ge 30.000 nya jobb”", "summary": "Hållbar tillväxt. Effektivare energianvändning skulle inte bara ge stora miljövinster, det skulle också skapa tusentals nya jobb i Sverige. Därför är det viktigt att regeringen inte missar de möjligheter som EU:s energieffektiviseringsdirektiv kan innebära. Tyvärr finns det skäl till oro, skriver företrädare för nätverket 100% förnybart.", "article": "Den kilowattimme som aldrig produceras är den billigaste och miljövänligaste kilowattimmen. Så brukade Maud Olofsson säga under sin tid som energiminister. Att minska energianvändningen är tveklöst en viktig nyckel för att klara omställningen till ett hållbart samhälle. Men ökad energieffektivisering kan också skapa tusentals nya svenska jobb. Det hoppas vi att energiminister Anna-Karin Hatt har tagit fasta på när hon inom kort presenterar hur Sverige ska genomföra EU:s energieffektiviseringsdirektiv (EED). Enligt direktivet bedöms omkring 30 procent av dagens energianvändning vara förluster som uppkommer eftersom byggnader och verksamheter inte använder den mest energieffektiva tillgängliga tekniken. Med direktivet vill EU minska energianvändningen med 20 procent till år 2020. Vid FN-toppmötet Sustainable Energy for All i fjol konstaterades att när direktivet införs skulle varje europeiskt hushåll kunna spara energi motsvarande 10.000 kronor per år. Samtidigt visar prognoser att åtgärderna kan skapa drygt två miljoner nya jobb i Europa, samtidigt som beroendet av importerad, fossil energi minskar. Såväl miljön som ekonomin, sysselsättningen och energisäkerheten tjänar därför på att direktivet genomförs med höga ambitioner och nytänkande. Energieffektivitetsmålet är ett av de övergripande målen i EU:s nya strategi för sysselsättning och smart, hållbar tillväxt för alla. Sverige har en näst intill unik möjlighet att omsätta direktivet i hållbar tillväxt. Vi har tillgång till såväl teknik i framkant som hög kompetens inom området. Nya smarta lösningar som innebär bättre ekonomi för företag och mindre avtryck på miljön finns redan på marknaden. Förhållandevis enkla åtgärder kan åstadkomma direkta resultat. Satsningar på energieffektivisering i Sverige, bland annat genom en riktad, kostnadseffektiv modernisering av miljonprogramsområdena, kan skapa 30.000 nya jobb i Sverige till år 2020. Genomförs direktivet på rätt sätt skapas möjligheter till nya jobb i form av analyser, projektering, installationer, byggnadsåtgärder och driftförändringar i anläggningar över hela landet. Därtill minskar energinotan för såväl hushåll som företag och offentlig förvaltning. Med en arbetslöshet på 7,4 procent och en hårdnande global konkurrens har vi inte råd att blunda för sysselsättningseffekterna av en omställning till effektivare energianvändning. För att till fullo tillvarata energieffektiviseringens jobbskapande potential måste Sverige: • Omformulera det svenska effektiviseringsmålet till det som gäller för EU – minskad energianvändning med 20 procent till 2020 – i stället för att sätta ett relativt mål i förhållande till BNP. Med den nuvarande målformuleringen är risken stor att den svenska energianvändningen i stället ökar. • Ha högre ambitioner avseende energiprestanda för byggnader, både vid renovering, ombyggnad och nybyggnad. Det är redan i dag möjligt att med lönsamhet bygga nära nollenergihus som inte fordrar någon tillförd energi. • Använda energideklarationerna som ett aktivt instrument för omställning. Det finns stor potential för att införa incitament som får fler fastighetsägare att göra en energideklaration medan de äger huset och dessutom genomföra föreslagna åtgärder för att minska energianvändningen. • Ge kommuner möjlighet att ställa egna och högre krav på byggnaders energiprestanda. Den offentliga sektorns verksamheter måste vara vägledande för omställningen genom sina upphandlingar och krav. • Belöna utvecklingen av nya affärsmodeller där fler aktörer genom samarbete erbjuder mer attraktiva helhetslösningar för större och flera kundgrupper. Ett intressant exempel är att ålägga energiföretag ett ansvar för smart förbrukning genom så kallade vita certifikat. Det innebär att energileverantören hjälper slutkunden att minska sin energianvändning, vilket ger marknadens aktörer incitament för strategisk affärsutveckling. • Uppmuntra näringslivet till större och mer medvetna insatser genom energiledning på ett sätt som det så kallade PFE-programmet föreskriver. Detta har lett till att fler företag implementerat energiledningssystem samt gett anställda befogenheter och större ansvar att effektivisera. På så vis ökar såväl medvetenhet som engagemang att bidra till energieffektivisering. Sverige får inte missa de möjligheter som Energieffektiviseringsdirektivets genomförande kan innebära. Men mot bakgrund av den ambitionsnivå som regeringen och traditionella industrirepresentanter gett uttryck för den senaste tiden, finns skäl för viss oro över att vi missar även detta tåg. Det är anmärkningsvärt om politiska beslut skulle förhindra kommuner att sätta tuffa energikrav för byggnader på egen mark och i då bromsa spridningen av nya lösningar som skapar arbetstillfällen och konkurrenskraft. Låt oss därför tillvarata energieffektiviseringsdirektivet som en möjlighet till nystart och uppväxling. Det är dags att göra de investeringar som krävs, politiskt och finansiellt. För miljöns och klimatets skull, men också för en hållbar tillväxt som kan ge oss många nya gröna jobb. John Andersson, Ocean Energy Center Lars Andrén, Svensk Solenergi Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen Göran Bryntse, SERO Linda Burenius Magnusson, O2 Johan Ehrenberg, Egen El Birgitta Govén, Energirådgivarna Annika Jacobsson, Greenpeace Anna Jivén, Svensk vindkraftförening Lena Lindahl, Sustainable Sweden Association Pontus Löfstrand, EWT Gustav Melin, Svebio Hans Nilsson, Energieffektiviseringsföretagen Andreas Trunk, SVAF Anders Wijkman, ordförande Romklubben Anna-Carin Windahl, Grapevine PR Håkan Wirtén, Världsnaturfonden WWF ", "article_category": "other"}
{"id": 15198, "headline": "”Vi moderater är alldeles för Stockholmsfixerade”", "summary": "Ny undersökning. Bara hälften av väljarna anser att Moderaterna har en politik för hela Sverige. En stark Stockholmsfixering kan leda till att många inte känner sig sedda och att politiken missar helhetsperspektivet. Vi måste bredda politikens innehåll och ta ansvar för hela landet, skriver Moderaternas partisekreterare Kent Persson.", "article": "Vi har gett undersökningsföretaget Skop i uppdrag att undersöka i vilken grad väljarna anser att Nya Moderaterna har en politik för hela Sverige. Endast hälften av de tillfrågade svarade sammantaget ja på frågan. Det är en signal som bekräftar att en av vårt partis viktigaste uppgifter nu är att fortsatt bredda politiken och ta ansvar för hela landet. 1 022 personer i åldern 18–84 år har deltagit i Skops undersökning, där alla personer i samtliga Sveriges kommuner har haft samma sannolikhet att komma med i urvalet. För att korrigera för eventuellt selektiva bortfall är undersökningen viktad med avseende på region, kön och ålder. Endast hälften av de tillfrågade ansåg att Nya Moderaterna har en politik för hela Sverige. Jag känner igen den bilden. I samtalen med människor runt om i landet får jag ofta signaler om att vi politiker inte ser alla. Många anser att politiken alltför ofta utgår från Stockholm, där den politiska och mediala makten finns samlad. En stark Stockholmsfixering kan leda till att många inte känner sig sedda och att politiken missar helhetsperspektivet. En central del av Nya Moderaternas fortsatta förnyelse behöver därför fokusera på att bredda politikens innehåll och ta ansvar för hela landet. Fyra områden är särskilt viktiga i en politik som ser och tar ansvar för hela Sverige: 1. Jobben. En arbetslinje som omfattar alla måste ta hänsyn till lokala villkor och behov. Jobb behövs i hela Sverige. Jobben är den viktigaste samhällsutmaningen. Alliansen har lagt en kraftfull budget som stärker beredskapen att möta den ekonomiska nedgången och skapar förutsättningar för nya jobb. Men om vi ska kunna öka motståndskraften mot kriser i framtiden räcker inte nationella åtgärder. Nyckeln är att vara politiskt handlingskraftig lokalt. Jag vill uppmana moderatledda kommuner att se över hur de kan stärka de lokala förutsättningarna för nya arbetstillfällen samt utveckla och förnya sitt arbetssätt. Hur kan service och myndighetsutövning bli mer effektiv? Kan det bli mer lönsamt att arbeta genom sänkt kommunal inkomstskatt? Hur kan upphandlingar genomföras så att fler småföretag får chansen? Kortare handläggningstider, tjänste- och servicegarantier samt regelbundna möten mellan kommunrepresentanter och näringslivet är några exempel på hur förbättringar kan genomföras. 2. Samhällsservice. Satsningar på vägar, järnvägar och IT är viktiga för att öka företagens möjligheter och för att underlätta för människor att nå ett större antal arbetsplatser. Men det måste också finnas grundläggande samhällsservice, livsmedelsaffärer, bensinstationer och postdistribution. I landsbygdsprogrammet för 2007–2013 satsas 35 miljarder kronor på att förbättra förutsättningarna för att leva och driva företag på landsbygden. Det här är viktiga åtgärder. Därtill behöver medvetenheten öka om vilka konsekvenser den nationella politiken får lokalt. Ett konkret exempel är Socialdemokraternas förslag om att införa en skatt på lastbilstransporter, som framför allt drabbar de delar av landet där avstånden är långa och vägtransporter är det enda alternativet. Skatten påverkar alltifrån timmertransporter till mat- och varuleveranser som går till den lokala butiken, skolan eller äldreboendet. Oppositionspartierna har inget samlat regeringsalternativ. Det vi vet är att S, MP och V vill införa olika skatter som skulle drabba jobb och företagande utanför storstäderna särskilt hårt. Miljöpartiet står bakom en skatt på lastbilstransporter och vill dessutom höja koldioxidskatten samt införa en flygskatt. Vänsterpartiet driver på för en mineralskatt, som skulle innebära ett hårt slag mot gruvnäringen. Socialdemokraterna vill höja bolagsskatten och fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga. Sammantaget innebär det förslag som kraftigt skulle försämra förutsättningarna för arbete och entreprenörskap. 3. Vården. Vården och omsorgen måste vara trygg. Oavsett var man bor ska vården och omsorgen hålla hög kvalitet. Sedan 2006 har statsbidragen till kommuner och landsting sammantaget ökat med 18 miljarder kronor. Konjunkturstödet och tillfälliga stöd i det generella statsbidraget 2009–2011 om 20 miljarder har inneburit viktiga tillskott. En permanent nivåhöjning om fem miljarder gjordes senast 2011. Genom arbetslinjen och en ansvarsfull ekonomisk politik har vi tagit ansvar för finansieringen av välfärden. Samtidigt är det framför allt genom lokalt ansvarstagande som välfärdens kvalitet kan stärkas långsiktigt. Medarbetarnas kompetens, engagemang och bemötande är centralt för kvaliteten i verksamheterna. Öppenhet, delaktighet, korta beslutsvägar samt möjlighet till kompetensutveckling är viktigt. Min signal är att Nya Moderaterna tydligt ska fortsätta att prioritera åtgärder för att kommun och landsting ska bli mer attraktiva arbetsgivare. 4. Skolan. Alla skolor ska vara bra skolor. När alliansen fick väljarnas förtroende 2006 var skolan i stort behov av utveckling och förbättring. Nu är de kanske största reformerna sedan folkskolans införande sjösatta. Det handlar om åtgärder som stärker rättigheterna för den elev som behöver stöd, skärper kunskapskraven och höjer lärarnas kompetens och status. Skolan fungerar bra för många, men inte för alla. Vi kan exempelvis konstatera att skillnaderna mellan skolor har ökat. Många sätter ett högt värde på att kunna välja skola. Valfriheten är viktig. Men utmaningen är större än så. Alla kan inte välja. På många orter runt om i landet finns det bara en skola. Svaren på hur man skapar en högkvalitativ skola finns hos lärarna. I vissa skolor behövs det fler specialpedagoger, i andra behövs det mindre klasser. Moderatledda kommuner ska vara föredömen när det gäller lokalt ledarskap i arbetet med att skapa en likvärdig skola som ger alla elever goda kunskaper. Nya Moderaterna fortsätter att utveckla politiken och förnyas. Vi måste ständigt ifrågasätta vilket perspektiv vi har för att kunna utveckla en politik som ger hela landet bästa möjliga förutsättningar. Det är lokalt, i människors vardag, som vår politik ska ta sin utgångspunkt. Kent Persson, partisekreterare (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 15203, "headline": "”Vi vill bygga 65 000 nya bostäder i södra Stockholm”", "summary": "Bättre infrastruktur krävs. Södra Stockholm är redo att bidra till Stockholms tillväxt med 65 000 bostäder och drygt 110 000 arbetstillfällen fram till 2030. Men för att det ska bli verklighet krävs samordning och långsiktiga satsningar. Och att regeringen är beredd att samverka med oss söder om Stockholm, skriver företrädare för kommuner och näringsliv.", "article": "Med mer än 450 000 invånare är det uppenbart att södra delarna av Stockholm är viktiga aktörer i förverkligandet av den regionala utvecklingsplanen (RUFS 2010) med visionen ”Europas mest attraktiva storstadsregion”. Av totalt åtta utpekade regionala stadskärnor som ska utvecklas för att avlasta Stockholms city ligger fyra i södra delarna av Stockholm: Huddinge med Flemingsberg och Kungens kurva-Skärholmen samt Södertälje och Haninge. Och att vi har växtkraft råder det inga tvivel om. Färska siffror från SCB visar att bara Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala växer snabbare än Huddinge med antal personer. Karolinska institutet, Kungliga Tekniska högskolan och Södertörns högskola har forskning i världsklass. Förbättrad infrastruktur och stärkt kollektivtrafik mellan de regionala stadskärnorna är nödvändigt för att attrahera och behålla viktig kompetens i hela Stockholmsområdet. Det bidrar också till att långsiktigt stärka regionens innovations- och konkurrenskraft. Dessutom finns Skandinaviens största handelsområde i den regionala stadskärnan Kungens kurva-Skärholmen. Men utbyggnaden av infrastrukturen söder om Stockholm måste ske i snabbare takt. Vi räknar med drygt 110 000 arbetstillfällen fram till 2030. Hur ska det bli verklighet om vi inte förbättrar spår-, kollektivtrafik och snabba förbindelser till Arlanda och Skavsta? Beslutade väginvesteringar måste genomföras och utformas för att möta kollektivtrafikens behov. Huddingevägen (väg 226) till exempel, kan inte se ut som den gör i dag, den måste få ökad framkomlighet och bättre trafiksäkerhet. Det ska vara enkelt att ta sig fram i hela Stockholm på ett miljösmart och effektivt sätt, hit hör också möjligheten att kunna arbetspendla med cykel. Senareläggandet av Södertörnsleden som ska länka ihop de sydöstra delarna med E4/E20 slår undan benen på alla som bor och verkar söder om Stockholm och riskerar att försena tusentals bostäder och arbetstillfällen. Trafikverkets misslyckande är ett bakslag och en besvikelse för många. Arbetet med att ta fram nya och hållbara planer måste därför påbörjas utan fördröjning. Vi antar utmaningen att säkerställa Stockholms fortsatta utveckling. Faktum är att vi går längre än så, vi är beredda att skapa förutsättningar för 65 000 nya bostäder till 2030 om de beslutade prioriteringarna i RUFS 2010 och länsplanen 2010–2021 finansieras. Beslut på långsiktiga planer tas men frågan kvarstår – när ska regeringen ta finansieringen av satsningarna i södra delarna av Stockholm på allvar? Vi förbereder för bostadsbyggande i den takt som krävs för att Stockholms stad ska kunna avlastas men då måste regeringen ta sitt ansvar. Vi hoppas att regeringen, landstinget, länsstyrelsen och de regionala företrädarna nu är beredda att satsa på infrastrukturen och i en högre grad samverka med oss söder om Stockholm. Då är chanserna att bli Europas mest attraktiva storstadsregion inte bara goda, utan högst troliga. Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare Emma Tonnes, regionchef, Företagarna Stockholms län Boel Godner, ordförande i kommunstyrelsen i Södertälje samt ordförande i Södertörnskommunernas samarbetskommitté. Katarina Berggren (S), ordförande i kommunstyrelsen i Botkyrka Daniel Dronjak Nordqvist (M), ordförande i kommunstyrelsen i Huddinge Lennart Kalderén (M), ordförande i kommunstyrelsen i Salem Anna Ljungdéll (S), ordförande i kommunstyrelsen i Nynäshamn Martina Mossberg (M), ordförande i kommunstyrelsen i Haninge Fredrik Saweståhl (M), ordförande i kommunstyrelsen i Tyresö Bob Wållberg, (Nykvarnspartiet) ordförande i kommunstyrelsen i Nykvarn ", "article_category": "other"}
{"id": 15212, "headline": "”Totalförbud mot rökning bör införas från år 2025”", "summary": "Uppmaning till riksdagen. Ett förbud mot rökning skulle förhindra många mänskliga tragedier och det är dags att Sverige följer Nya Zeelands och Finlands exempel. Vi uppmanar därför riksdagen att besluta om ett totalförbud mot tobaksrökning från år 2025 och en successiv utfasning fram till dess, skriver företrädare för flera lungcancerorganisationer.", "article": "Vi som arbetar inom vården har sett många exempel på omfattande och ohyggligt tragiska effekter av rökning. Tillsammans med företrädare för patienter som drabbats av lungcancer och deras anhöriga föreslår vi därför att tobaksrökning gradvis fasas ut för att helt förbjudas från år 2025. Därefter skall det inte längre vara tillåtet att införa, distribuera och försälja cigaretter och annan tobak avsedd för rökning. Liknande beslut – ”endgame smoking” – har fattats av parlamentet i Nya Zeeland med slutmål 2025 och av Finlands parlament med slutmål 2040. Vi anser att framför allt det nyzeeländska beslutet är en utmärkt idé, väl värt att ta efter. Varför? Drygt 80 procent av all lungcancer orsakas av tobaksrökning och i Sverige drabbas årligen 3 500 personer av sjukdomen. Incidensen är i stigande, sannolikt framför allt på grund av att svenska kvinnor ökade sin rökning för några decennier sedan. Av de cirka 55 miljoner dödsfall som årligen inträffar i hela världen orsakas 1,4 miljoner (2,5 procent) av lungcancer. Motsvarande siffror för Sverige är cirka 90 000 dödsfall, varav cirka 3 000 (3,3 procent) orsakas av lungcancer. Betydligt fler svenskar dör av lungcancer än av bröstcancer och prostatacancer tillsammans. Varje år dör sex gånger så många svenskar i lungcancer som antalet svenskar som dog i ”Estonia”-katastrofen. Ungefär åtta gånger så många människor dör av lungcancer som i bilolyckor. Och lungcancer är bara en av de dödliga sjukdomar som rökningen ger upphov till: cancer i munhåla och svalg, matstrupen och urinblåsan är andra exempel. Till detta kommer lungsjukdomar, framför allt kol, och hjärtkärlsjukdomar. Rökning anses vara den näst största hälsorisken för världens befolkning efter högt blodtryck. Men skulle inte ett rökförbud vara ett avsevärt ingrepp i den personliga integriteten? Jo, det är det väsentliga problemet med ett förbud. Det innebär ett angrepp på vårt eget beslutsfattande, precis som förbud mot cannabis och heroin och påbudet att bära säkerhetsbälte när man färdas i bil. Vi är ändå av den uppfattningen att ett förbud är motiverat med hänsyn till röktobakens enorma skadeverkan för samhället och orsak till ett enormt antal personliga tragedier. Många grupper arbetar mot rökning och har haft stora framgångar. Från att nästan 50 procent av svenska män rökte på 50-talet så är det numera bara cirka 15 procent som är vanerökare. Vi ser fram mot att samarbeta med dessa antitobaksgrupper. Men det finns också en del olika synpunkter. Vissa grupper anser att all tobak skall förbjudas. Det finns dock inte belägg för att det är nikotinet som orsakar cancer, utan det är rökgaserna med deras innehåll av över 3 000 olika kemiska föreningar som är farliga. Vi är inte ute efter att förbjuda annan tobak än den som röks. Vår artikel är inte avsedd att vara ett inlägg i snusdebatten – vi är inga snusvänner, men vi vill inte inskränka integriteten mer än absolut nödvändigt. Vårt inlägg är avsett att motivera ett riksdagsbeslut, som på sikt skulle minimera lungcancerdöden. Vi ställer därför inga krav på förbud när det gäller andra former av nikotin än röktobak. Vi ställer alltså inte några krav på förbud av snus (utom när det gäller till exempel den mycket farliga indiska formen) eller nikotin i tuggummi med mera. De som talar för totalförbud för tobak hävdar att snus ofta är ingången till rökning. Detta kan säkert vara sant, men om röktobak inte skulle finnas tillgänglig så minskar det problemet mycket kraftigt. Skulle inte smugglingen öka? Jo, risken är naturligtvis stor. Men med stor sannolikhet skulle ett förbud göra det mycket svårare för unga människor att få tag på tobak och börja röka och detta vore en av de viktigaste effekterna med ett förbud mot rökning. Utan nya tillvanda tobaksrökare skulle rökningen efter hand självdö. Vi vill också att en plan upprättas för att gradvis strypa tillgången och attraktiviteten när det gäller röktobak: Begränsa försäljningen till vissa ställen, till exempel apotek. Upprätta införselkvoter med gradvis minskning. Ge gratis rökavvänjning. Tillåt röktobak endast i förpackningar med neutralt utseende och framträdande varningstext. Höj priset gradvis. Redan nu bör en extra skatt på 20 öre per cigarett införas, där 10 öre går till forskning på rökorsakade sjukdomar, inte minst lungcancer. Övriga 10 öre bör gå till rökavvänjning och till administration av ”endgame smoking”. Vårt syfte är inte att plåga svårt tillvanda rökare utan att få dem att gå över till andra former av nikotin. Vi har inte en moralisk utgångspunkt, men vi är skrämda av den utomordentligt stora risken att rökarna (aktiva och passiva) ska drabbas av lungcancer och andra svåra sjukdomar. Förutom att ett förbud mot rökning skulle förhindra ett stort antal mänskliga tragedier så skulle det spara pengar när det gäller sjukvård och mediciner mot rökningsorsakade sjukdomar. Vissa kostnader skulle dock öka: utbetalningen av pensioner. Och dessutom skulle Skatteverket gå miste om stora inkomster från tobaksskatten. Sannolikt skulle ekvationen ändå gå med plus. Och även om det inte vore så, hoppas vi att vi inte skall behöva misstänka våra folkvalda för att av missriktad omtanke om Sveriges finanser fundera i sådana cyniska banor att man skulle föredra fortsatt rökning framför minskade skatteintäkter. Vi vill därför uppmana Sveriges riksdag: fatta beslut om att stoppa rökningen från år 2025 och inför konkreta åtgärder för att gradvis åstadkomma detta! Vi vill också uppmana er att arbeta för en utfasning av rökningen inom hela EU. Ola Brodin, för Svenska Lungcancerstudiegruppens Insamlingsstiftelse Tommy Björk, för Stödet, lungcancerpatienternas förening Gunnar Wagenius, för Svenska planeringsgruppen för lungcancer Roger Henriksson, för Svensk onkologisk förening ", "article_category": "other"}
{"id": 15213, "headline": "”Stoppa fuskåkandet på bussar och tunnelbana”", "summary": "Ansvarslöst av SL. Fuskåkandet på Stockholms bussar och tunnelbana innebär en förlust på mellan 200 och 300 miljoner kronor per år. Det är pengar som skulle kunna investeras i en bättre kollektivtrafik. Att SL tillåter att denna plankning fortgår är ett hån mot alla som faktiskt betalar sin biljett, skriver Jessica Rosencrantz, ordförande i MUF Stockholm.", "article": "Varje månad sker en miljon resor i Stockholms kollektivtrafik genom fuskåkning. Det är ansvarslöst av SL att låta detta slöseri med skattebetalarnas pengar fortsätta. Bördan för dem som gör rätt för sig varje dag blir tung att bära när de inte bara ska betala för sig själva utan också för den som tar rygg på dem genom spärren. SL måste sluta se genom fingrarna med fuskåkandet – varje förlorad krona hade kunnat investeras i bättre kollektivtrafik. Stockholms tillväxt är rekordstor och varje dag flyttar människor motsvarande två fulla SL-bussar in i vårt län. Behoven och kraven på en utbyggd kollektivtrafik är därmed enorma. Samtidigt ser vi att den massiva plankningen de tre senaste åren har kostat kollektivtrafiken orimliga 829 miljoner kronor. SL kan inte längre låta plankningen pågå år efter år samtidigt som kollektivtrafiken i Stockholm fortfarande har stora utvecklingsbehov. De flesta som fuskåker är unga, men det innebär inte att de flesta unga plankar. Tvärtom gör majoriteten av Stockholms unga rätt för sig varje dag. För Stockholms unga är nämligen kollektivtrafiken direkt avgörande för att få vardagen att gå ihop. Allt fler unga väljer bort körkortet och bilen och är helt beroende av kollektivtrafiken för att ta sig mellan hem och arbete eller studier eller från fritidsaktiviteter. Det är positivt att fler unga väljer den miljövänliga vägen och helt i linje med det så kallade fördubblingsmålet om att fördubbla andelen kollektivtrafikresor. Ska den nya generationen fortsätta att visa vägen mot ett mer klimatsmart samhälle och resande måste det dock finnas en grundläggande tilltro till systemet. Vem vill betala för ett system där en miljon resor varje månad sker genom fusk? Att SL tillåter att denna plankning fortgår är ett hån mot dem som faktiskt betalar sin biljett och gör rätt för sig. Vad blir den enskildes motivation att göra rätt för sig när plankarna inte åker fast och man upplever att man inte bara betalar för sitt eget månadskort utan också för en miljon fuskresor? Stockholms tillväxt ställer stora krav på en utbyggnad av kollektivtrafiken i form av fler linjer och avgångar. Därtill kommer behovet av en tryggare kollektivtrafik. Många, inte minst unga, upplever kollektivtrafiken eller bristen på kollektivtrafik som otrygg. När pendeln slutar gå om kvällarna hänvisas många unga till omständliga nattbussar med långa och mörka promenader hem från hållplatsen. Vissa unga väljer till och med bort nattbussen till förmån för en svarttaxi. Varje krona som går förlorad genom fusk hade kunnat investeras i fler avgångar, fler busslinjer, mer och bättre trafik på natten och fler trygghetsvärdar, som skapar en tryggare och lugnare kollektivtrafik. Det är uppenbart att fuskåkandet innebär att nödvändiga investeringar i Stockholms kollektivtrafik tvingas stå tillbaka. Mellan 200 och 300 miljoner kronor per år plankas bort. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar som underminerar stockholmarnas respekt för systemet. Vill vi se en fortsatt trend där fler ställer bilen hemma till förmån för det kollektiva måste plankningen upphöra. Vi kräver nu att SL tar krafttag mot fuskåkandet. Stockholm är ett internationellt såväl som nationellt föredöme när det gäller andelen kollektivtrafikresor och det gröna stadslivet. Om Stockholm ska fortsätta visa vägen som en hållbar storstad måste kollektivtrafiken leverera och förtroendet för systemet vara starkt. Så länge SL ser mellan fingrarna och accepterar det omfattande fuskåkandet går det inte att få den trygga, punktliga och bra kollektivtrafik som alla, inte minst Stockholms unga, behöver. Jessica Rosencrantz, ordförande i MUF Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 15216, "headline": "\"Klarar universiteten hela ansvaret för läkarnas utbildning?\"", "summary": "En utredning föreslår att läkarutbildningen blir sexårig och leder till legitimation utan allmäntjänstgöring (AT). Företrädare för landets läkarstudenter och läkare finner mycket positivt i utredningens förslag, men ser ett antal frågetecken som måste rätas ut.", "article": "Läkarutbildningsutredningen föreslår att läkarutbildningen blir sexårig och leder till legitimation utan dagens allmäntjänstgöring på 1,5-2 år. Universiteten ska då ensamma ansvara för att läkarstudenterna efter examen uppfyller kraven för legitimation. Utredaren Stefan Lindgren skriver att en utbildning med genomtänkt progression, långa sammanhängande perioder av klinisk träning och ökat fokus på vetenskapligt förhållningssätt och professionella kompetenser ska ge studenterna tillräcklig kompetens för legitimation. Men universiteten bestämmer själva över utbildningens upplägg och innehåll, och förslag till förändringar möter ofta starkt motstånd. Kommer universiteten att mäkta med att ensamma genomföra de förändringar och förbättringar som behövs? Om utredningens förslag skall bli framgångsrikt måste kvaliteten på den kliniska utbildningen ute på sjukhus och vårdcentraler förbättras markant. Sjukvården är pressad och patienterna måste naturligtvis komma i första hand. Klarar landsting och regioner av att prioritera utbildningsuppdraget och erbjuda miljöer där studenter får god handledning och möjlighet att tillägna sig och tillämpa de kliniska färdigheterna? För de blivande läkarstudenterna innebär förslaget en förlängd tid med studiemedel och förlust av en halv årsinkomst. Dagens skarpa begränsning av antalet terminer med studiemedel orsakar redan idag stora problem. Prioriterar utbildningsministern en förändring av studiemedelslagen så att läkarstudenter får studiemedel under hela utbildningen? Utredningens uppdrag och förslag berör bara läkarutbildningen, men vägen från grundutbildning till specialistkompetens måste ses som en helhet. Om dagens AT försvinner finns det möjlighet att skapa en ny och bättre ingång till specialiseringstjänstgöringen. För att alla nylegitimerade läkare, oavsett utbildningsland ska få en bra introduktion till läkarrollen förespråkar vi en ny bastjänstgöring som utgör en bred start på specialistutbildningen. Tar socialministern över bollen från utbildningsministern och tillsätter en utredning om framtidens specialistutbildning? MSF, SYLF och Läkarförbundet är positiva till att läkarutbildningens längd och legitimationstillfället anpassas till hur det ser ut i de flesta andra EU/EES-länder. För att detta ska bli verklighet utan att läkarnas kompetens riskeras vill vi se: • ett nationellt råd för läkarutbildningen, där alla berörda parter samverkar kring läkarutbildningens kvalitet • möjlighet till studiemedel i ytterligare två terminer • en utredning om framtidens specialistutbildning, och en bastjänstgöring för nylegitimerade läkare. Isabella Kongstad, ordförande Medicine Studerandes Förbund Emma Spak, ordförande Sveriges Yngre Läkares Förening Eva Engström, ordförande läkarförbundets Utbildnings- och forskningsdelegation ", "article_category": "other"}
{"id": 15230, "headline": "”Män har svårare än kvinnor att prata om sin egen död”", "summary": "Ny undersökning. Åtta av tio svårt sjuka kvinnor initierar samtal om sin kommande död med specialiserad omvårdnadspersonal. Hos män är andelen endast tre av tio. Den manliga oviljan att visa sig svag inför andra verkar hålla i även inför döden – men den går att överkomma med rätt bemötande, skriver psykologen Ásgeir R Helgason.", "article": "Åtta av tio svårt sjuka kvinnor har samtal om sin kommande död med specialiserad omvårdnadspersonal. Hos män är andelen endast tre av tio. Ny svensk forskning visar att män trots årtionden av genusdebatt ofta sitter fast i en ”manlighetsfälla” när det gäller det allra svåraste. Och försöker de bryta sig loss från den rådande normen finns det individer och system som gärna trycker tillbaka. De aktuella siffrorna kommer från en studie om eventuella skillnader i omvårdnaden av 200 patienter i livets slutskede, som delvis fortfarande pågår vid Karolinska Institutet. Resultat som publicerats i vetenskapliga sammanhang visar att åtta av tio kvinnor initierar samtal om sin kommande död med specialiserad omvårdnadspersonal. Hos män var andelen endast tre av tio. Men behovet av samtal om döden var därför inte mindre hos männen. I studien fick patienten tillsammans med specialiserad omvårdnadspersonal svara på öppna frågor om sina framtidsplaner. Denna enkla åtgärd ökade andelen män som förde ett samtal om den egna döden till sex av tio. Resultaten talar för att den manliga oviljan att visa sig svag inför andra verkar hålla i även inför döden – men att den går att överkomma med rätt bemötande. Samtal om döden mellan patient och vårdpersonal kräver lång erfarenhet och träning från personalens sida. Faktum är att alla inte vill samtala om den egna kommande döden. Men de nu aktuella forskningsresultaten visar att det trots allt är en övervägande majoritet patienter som känner ett behov av att föra ett samtal om det som väntar. Tar inte vara på vårdens stöd. Andra enkätstudier och djupintervjuer, som undersökt livskvalitet och känslorelationer bland män med prostatacancer i olika stadier, pekar på att män med cancer inte tar vara på vårdens psykosociala stöd i lika stor utsträckning som kvinnor. De fortsätter i stället att vara beroende av sin partner för känslomässigt stöd i precis samma utsträckning som jämnåriga män i största allmänhet. Konsekvenserna för männen är ofta svåra och tar sig olika uttryck. Män i allmänhet och cancersjuka män i synnerhet som inte anförtror sig till någon är oftare missnöjda med sitt liv, de är olyckliga, har lägre livskvalitet och känner sig oftare trötta och utmattade jämfört med andra män. Partnern viktig. Forskning från Karolinska Institutet visar att åtta av tio svenska män över 50 år anförtror sig enbart till sin partner och var femte man är helt känslomässigt isolerad när det gäller svåra existentiella frågor. I forskningsstudien svarade männen på frågan: ”Har du någon som du kan diskutera känslomässiga problem med, som till exempel ängslan, hopplöshet och rädsla för döden?” De som svarade att de delade få, nästan inga eller inga svåra problem med vare sig en partner eller någon annan, räknades som känslomässigt isolerade. Vid en europeisk konferens om mäns hälsa presenterades resultat som visar på betydande könsskillnader i andel svenskar som inte anförtror sig till någon annan än sin partner. Känslomässig isolering verkar därför vara till stora delar ett manligt fenomen. Av män över 50 år som inte har någon fast partner, är sju av tio helt känslomässigt isolerade jämfört med tre av tio kvinnor i samma åldersgrupp och situation. Vänner utöver parrelationen. Det verkar som om yngre män i större utsträckning har känslonära vänner utöver parrelationen, men att andelen avtar med åldern och att ändringen hänger ihop med att ingå en långvarig parrelation. Partnern tar över som den enda männen anförtror sig till i svåra livskriser. Studier antyder att större andelen svenska kvinnor har flera nära djupa vänskapsrelationer och att majoriteten fortsätter odla nära relationer även efter att de ingått en långvarig partnerrelation. Vi vet inte i dagsläget om det finns en generationstrend där andelen känslomässigt isolerade män förändras över tid. En vanlig hypotes kring varför män tenderar att isolera sig känslomässigt från andra män är att män traditionellt kämpar mot andra män på olika plan. Om detta är en viktig del av förklaringen borde andelen kvinnor som enbart anförtror sig till sin partner vara större bland kvinnor som gör karriär på traditionellt manliga områden. Forskningen ger visst stöd för detta, men ytterligare forskning behövs. Fast i en manlighetsfälla. Krig är den ultimata kampen. Det är en grundregel i all krigföring att aldrig visa svaghet inför fienden. Något som näringslivstoppar och andra manliga ledare har anammat där alla andra är potentiella fiender. Det talas gärna om att män måste våga bryta sig loss från mansrollen och visa sårbarhet. Men det är lättare sagt än gjort. Män sitter ofta fast i en ”manlighetsfälla” och försöker männen bryta sig loss finns det individer och system som gärna vill trycka tillbaka. Ett bra exempel på det är när den svenska överbefälhavaren, ÖB, Sverker Göranson vågade visa sig mänsklig och gick ut med att han blir sjukskriven på grund av arbetsutmattning. Satirprogrammet ”Public service” på Sveriges Radio P1 gjorde narr av sjukskrivningen. Även högt profilerade kvinnliga politiker försökte stänga igen fällan genom att använda satiriska kommentarer om ”stresstålighet”. Vi tenderar att gemensamt trycka in varandra i en etablerad könsnorm. ÖB bör därför ha en eloge för att han går ut och synliggör att även män i de manligaste av världar kan visa sina mänskliga sidor. Ásgeir R Helgason, docent i psykologi, Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska institutet & Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 15238, "headline": "Danskan inget hinder", "summary": "Århus. Om du inte kommer in på drömutbildningen i Sverige så finns möjligheten att söka den i ett annat land. Och det behöver inte alltid vara långt hem. Patrik Petersson från Lund läser nu sin sjätte termin på läkarprogrammet i danska Århus.", "article": "Tanken på att en dag bli läkare har funnits där sedan Patrik Petersson var barn. – Jag var fem år när jag insåg att jag ville bli läkare, jag tittade mycket på operationsfilmer med pappa, säger Patrik. Hans pappa är nämligen kirurg och Patrik berättar att det var den främsta anledningen till att han fick upp ögonen för yrket. Hans mål med studierna är att lära sig om hur kroppen fungerar för att sedan kunna hjälpa människor, men för en del av hans klasskamrater handlade det till en början snarare om en vilja att rädda världen. – Det där försvinner efter ett tag. Jag tror att det ofta kan vara så om man sett mycket program på tv om läkare eller om man inte känner någon som arbetar inom medicin. Trots höga betyg kom inte Patrik in på någon läkarutbildning i Sverige. Han sökte olika program i två års tid och arbetade samtidigt extra som tennistränare och fritidsledare. Till slut tröttnade han och sökte till utbildningen i Århus i stället. Läkarutbildningen i Danmark sägs ibland vara ett slags reservutbildning för svenskar med betyg som inte räcker till för att komma in i Sverige, men det är en bild som inte riktigt stämmer. – Det krävs nästan 20,0 i betyg för att komma in i Danmark också så det är faktiskt ingen stor skillnad egentligen. Att flytta utomlands var något som Patrik till en början tyckte verkade lite jobbigt, trots att avståndet mellan Lund och Århus inte är så långt. – Det kändes som om det var långt bort eftersom det är ett annat land. Men sedan insåg jag att det inte är längre bort än Stockholm. Utbildningarna i Sverige och Danmark liknar varandra väldigt mycket, och det behövs ingen speciell legitimation för att få arbeta på ett svenskt sjukhus efter att ha pluggat i Danmark. Däremot är den danska utbildningen en termin längre, men då är å andra sidan den allmänna tjänstgöringen efter utbildningen en termin kortare också. På sin blogg skriver Patrik mycket om livet som student i Danmark. Den vanligaste frågan han får av andra som också funderar på att studera utomlands är hur han klarar språket när nästan all undervisning är på danska. – Jag förstår mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Det går fort att lära sig och det går alltid att prata med någon på engelska i stället. Det absolut bästa är att få nya kompisar som man kan snacka danska med. Han trivs i Århus. Det är en bra studentstad där det finns mycket att göra på campus med många gemensamma fester och middagar. Dessutom har studentlivet en internationell prägel med studenter från hela världen. Patrik tycker att man som svensk student inte ska vara rädd för att söka sig utomlands. – Vill man bli läkare så ska man helt klart göra det. Danmark är ju vårt grannland, allt ser likadant ut som hemma. Ålder: 23 år. Går: Läkarprogrammet i Århus. Gymnasieutbildning: Naturvetenskapliga programmet. Från: Lund. Drömjobb: Överläkare i kirurgi Patrik bloggar om livet som läkarstudent på patrikpetersson.blogspot.com ", "article_category": "other"}
{"id": 15242, "headline": "”Jag trodde aldrig att jag skulle förlora jobbet”", "summary": "Monica Anderberg var projektledare för 200 personer när hon miste jobbet på Sony Ericsson i Lund för tre år sedan: ”Jag trodde aldrig att jag skulle stå utan jobb så länge. Det värsta är att skammen tar över mer och mer.”", "article": "När Monica Anderberg, 41 år, tog en magisterexamen i systemvetenskap på Lunds universitet i slutet av 1990-talet var det så lätt att få jobb att flera av hennes studiekamrater inte slutförde sina utbildningar utan hoppade av under de sista terminerna. – Lönerna för nyutbildade systemvetare var helt makalösa. Ingångslönen var på 19.000–20.000 kronor och det var mycket då, säger Monica. Monica Anderberg tog sin examen efter fyra och ett halvt års studier och fick sedan jobb på ett företag som sysslade med affärssystem. 2004 gick hon vidare till det som då hette Sony Ericsson Mobile, som anställde många. På fritiden umgicks hon mycket med sina arbetskamrater. De åt ofta middagar ihop. – Jobbet betydde allt för oss och vi pratade mycket om det. Min man tyckte nästan att det stod ”Sony Ericsson” stämplat i pannan på oss, säger Monica. Som projektledare och processarkitekt var Monica Anderberg ansvarig för 200 medarbetare världen över och reste mycket. Monicas man Peter, som hon har sjuårige sonen Leo med, skötte markservicen hemma. – Man kan säga att jag blev lite av en expert inom mitt område. Jag brann för mitt jobb och jag kände mig uppskattad och viktig, även om det slet på oss som familj att jag reste så mycket. Jag kunde aldrig tro att JAG skulle förlora arbetet. Men under 2010 började det kännas mer turbulent inom företaget. Det ryktades om att många skulle varslas. – Men jag hade ändå svårt att tro att det gällde mig. Beskedet i mars 2010 att hela min ”gren” skulle få gå blev en chock. Det kändes helt surrealistiskt. Jag blev väldigt arg och besviken, särskilt som företaget just anställt en person med min kompetens för en annan mobiltjänst. Han fick stanna, men inte jag. Sammanlagt varslades runt 1 500 personer från Sony Ericsson Mobile under det året. Monica fick avgångsvederlag i 21 månader. Hon började omvärdera situationen och tänkte att det kanske var en chans att göra något nytt när hon nu ändå fick full lön. – Jag hade startat ett eget företag med hemsydda bärsjalar när min son Leo var liten och bestämde mig för att utveckla det. Hon sydde, startade en e-handelssajt och marknadsförde sig via sociala medier. Monica har också haft kortare konsultuppdrag på timbasis på några företag. – Men det jag egentligen vill är ju att arbeta i ett sammanhang, och jag behöver dra in pengar till familjen, säger hon. Under de snart tre år som gått har Monica sökt över 140 jobb i Lund-Malmö-regionen, ungefär tjugo av dem har lett till intervju. I januari förra året var avgångsvederlaget slut. – Jag trodde aldrig att jag skulle gå in på a-kassa. Nu börjar jag känna mig helt knäckt. Jag har insett att det finns så många duktiga personer med min utbildning, som också förlorat sitt arbete i den här regionen. Vid flera rekryteringar har Monica sett sig besegrad vid målsnöret. Nu har självförtroendet börjat dala. – Jag som har känt mig drivande, duktig och självständig har börjat ifrågasätta mig själv. Pratar jag för mycket? Är det för att en tjej inte anses ha samma pondus som en kille? Tänk om folk tycker att jag är en loser, värdelös? säger hon. Monica berättar hur skamkänslan börjar infinna sig mer och mer. Och att den känslan även börjar smyga sig in när hon är på anställningsintervju. – Att gå så här hemma och söka jobb på jobb är oerhört nedbrytande. Man tappar stoltheten, inspirationen. Och jag har fått svårt att ”sälja in mig” på samma sätt som jag gjorde i början. Jag är rädd för att jag utstrålar något slags negativ energi, arbetslös... Egentligen vill jag bara skrika ”välj mig!”. Vad är det man skäms för egentligen? – Jag läser in saker hos människor, sådant som inte sägs, men som jag tror att de tänker. Som när jag träffar folk på stan och de undrar om jag har fått arbete. De försöker uppmuntra och peppa, men egentligen tycker de kanske att jag är lat, dålig, att jag inte vill jobba ... Har någon sagt det? – Nej, och det är heller inget jag egentligen pratar med någon om. Men det är så det känns. Jag kunde ju själv tänka så om människor som var arbetslösa förut. Det är det som är så skrämmande. Men det har också fått mig att inse hur snabba vi är att döma människor. Du är inte en person i Sverige om du inte har jobb, så känns det. Skammen har fått Monica, som annars tycker mycket om att umgås med människor, att bli lite tystare och mer sluten. Hon hänger inte lika ofta med på sociala grejer, berättar hon. Och hon har blivit tröttare. – Det finns ju inget som drar upp en på morgnarna på samma sätt. Jag försöker motivera mig, jag har lärt mig mer om grafisk design, jag promenerar, tränar, hämtar min son, är med min familj. Men det är svårt. Tror du att det är svårare att bli arbetslös som tjänsteman? – Kanske. Som akademiker har man investerat mycket i sin professionella identitet. Man har en examen, en hög lön och kanske en ansvarsfull roll. Förlorar man det, förlorar man inte bara i status, utan även en del i sin personlighet. Kan du tänka dig att ta jobb i andra delar av landet? – Ja, nu kan jag det, det kunde jag inte i början. Jag har rest mycket förut och kan tänka mig att jobba borta i veckorna som konsult. Och det är kanske ditåt det lutar. Jag tänker också att jag måste bredda mig och söka i andra branscher, kanske inom kommuner och landsting, säger Monica. – Ibland tänker jag att jag kanske ska ta ett städjobb, vad som helst. Eller så flyttar familjen utomlands. De har börjat prata lite smått om det. I USA eller Australien kan det vara lättare för Monica att få jobb. – Nu måste jag bara komma in någonstans. Det känns jätteviktigt. Man tappar självförtroendet, jargongen, tempot. Jag vill verkligen ha ett jobb. Läs mer! DN har i en serie artiklar under en månads tid belyst varselvågen. Tidigare artiklar hittar du på dn.se/varselvagen ", "article_category": "other"}
{"id": 15256, "headline": "Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?", "summary": "Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?", "article": "Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel. Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland? Kanske en mamma Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet. Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden. Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland. Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera. Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar. Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden. Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar. Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen. Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära? Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående. Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär. Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån. Martin Legitimerade psykologen och psyko-terapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring- och parrelationer. Martin Forster,- legitimerad -psykolog och forskare,- svarar på frågor om -barn och familje-relationer. fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen ", "article_category": "other"}
{"id": 15258, "headline": "Ett långt liv i läsningens tjänst", "summary": "Läraren Lena von Sydow ville göra det lättare för barnen att lära sig läsa. Så hon utvecklade en ny metod som hon hittat i Nya Zeeland.", "article": "Det första mötet med ettorna började bli allt svårare, Lena von Sydow tyckte att skillnaderna mellan var och en bara blev större. – Att träffa en sjuåring som säger att han redan kan läsa och skriva och tänker bli statsminister och strax efteråt möta någon som inte kan läsa alls – det väcker ju tankar. Hur gör jag för att möta bådas behov när förutsättningarna är så olika...? Hon började fundera. Lena von Sydow hade varit lärare sedan 1964 och nu var det 1990-tal och tiderna hade förändrats. Av en ren slump kom hon att få upp ögonen för hur man bedrev undervisning på Nya Zeeland. Där börjar eleverna skolan samma dag som de fyller fem, ”high five” som barnen säger. På en konstresa i Frankrike mötte Lena von Sydow den nyzeeländska författaren Margit Brew som höll på att skriva boken ”Den leksamma skolan”. – Hon berättade bland annat att bara 0,8 procent av barnen i Nya Zeeland har dyslexi – ordblindhet, något som 5–8 procent har i Sverige. Hur kunde det komma sig? 1996 åkte jag dit för att se hur det gick till. Det jag lärde mig blev början på den läsinlärningsmodell som jag sedan arbetat med här hemma, berättar hon. Lena von Sydow har också varit i invandrartäta Bradford, England, och studerat deras framgångsrika sätt att utveckla språket hos eleverna. Även där börjar man skolan som femåringar. Med Lena von Sydows modell LTUG – läsa på talets och upplevelsens grund – börjar läsinlärningen också tidigt, helst så tidigt som möjligt, säger hon. Först är det böcker med bara bilder, sedan utökas undan för undan läsandet i kombination med barnens egna upplevelser som de både skriver ned och berättar om. Till lärarnas hjälp har bokförlaget Almqvist & WikselI tagit fram uppemot 1 500 specialskrivna böcker i serien ”Stjärnsvenska”, som nivågrupperats efter svårighetsgrad för att passa i undervisningen. Fyra gånger om året kontrolleras läsutvecklingen med hjälp av ett läsutvecklingsschema så att barnen hamnar i grupper som hunnit ungefär lika långt i utvecklingen. – I omgivningen finns också en ”läspartner”, kanske i form av fritidspersonal eller förskollärare, som efter en viss struktur läser med barnen en kvart åt gången, tre pass i veckan. Men även föräldrar kan utbildas i detta. Lena von Sydow har rest runt i hela landet och föreläst om LTUG. Sättet att arbeta praktiseras på flera håll, bland annat i Långbrodalsskolan i Älvsjö där hon själv var verksam under flera år. – Nu undervisar jag på Franska skolan ett par gånger i veckan. Det är femåringar, men jag har faktiskt haft även treåringar där. Ju tidigare man börjar med läsinlärningen desto bättre. Det märks så tydligt när läsandet börjar fungera och barnen kan sätta egna ord på det dom läst. Det blir så tydligt när barnen får bättre självkänsla, då fungerar även andra ämnen som till exempel matematik. Numera praktiserar hon också sina erfarenheter då hon umgås med barnbarnen. – Ett har blivit fem år. Med honom börjar det alltid med att vi bakar tillsammans. Sedan läser vi och spelar spel som ”Bondgården” och ”Valpen”. 2001 fick Lena von Sydow Elisabetprisets hedersomnämnande för sina insatser av Dyslexifondens ordförande Bengt Westerberg. – Jag är ju pensionär egentligen, men jag tycker fortfarande att det är spännande att arbeta med barns läsutveckling. Nästa år har jag varit lärare i 50 år. Jag kommer nog att jobba då också, säger hon. Gratuleras till: Fyller 70 år den 7 mars. Gör: Lärare och föreläsare. Bor: Stora Essingen. Familj: Son och dotter med respektive och fem barnbarn. Bakgrund: Lärare sedan 1964: i Härnösand, Linköping, Norrköping och under 20 år i stockholmsområdet. Har utvecklat läsinlärningsmodellen LTUG, (läsa på talets och upplevelsens grund). Undervisar på Franska skolan och arbetar med sin modell i Akalla. Intressen: Förutom barnbarnen – Friskis & Svettis, kammarkören Sonorus, opera (har abonnemang på Operan sedan 80-talet). Firar: Middag hos dottern på födelsedagen och längre fram en vecka i Frankrike med dottern och sonen. ", "article_category": "other"}
{"id": 15261, "headline": "Kvinnligt, nonchalant och elegant", "summary": "Uppknäppta knappar och stickade koftor under cocktailklänningar. Modevärldens just nu största orakel, Miuccia Prada, vill med sin senaste kollektion ifrågasätta våra föreställningar om kläder och kvinnlighet.", "article": "Miuccia Prada är en av de där modeskaparna som får oss att analysera och ställa frågor om kläder och om vilka vi är, vi som bär dem. En biljett till Pradas visning i Milano tillhör de mest eftertraktade inbjudningarna, år efter år. Här talar vi inte bara om ett varumärke – utan om kvinnan som benämns som modevärldens största orakel. Varje säsong, med några få undantag, sedan hon lanserade sin damkollektion 1988, levererar Prada en ny riktning och en ny definition av det vi kallar ”mode”. Prada presenterar idéer som snart alla hakar på och gör sin egen tappning av. Så vad ser vi för hösten 2013? Då säger Miuccia Prada ”Vem bryr sig om kläderna?” och fokuserar på känslan. I en av sina mest personliga visningar på länge vill 64-åriga Miuccia Prada ifrågasätta samtidens föreställningar om kvinnlighet. Modellerna på catwalken i Milano bär håret i en slickad sidbena, precis som Miuccia Prada själv, och kläderna signalerar en uppklädd men nonchalant elegans, där knappar lämnas uppknäppta och långärmade, stickade koftor bärs under glittrande cocktailklänningar. En asymmetrisk fåll som ser inklippt ut är återkommande i kollektionen, och skvallrar om att det ligger något mer bakom de plagg vi ser. Miuccia Prada sätter en stark, kvinnlig kraft i centrum. Hon blickar inte bara mot framtiden – hon är djupt rotad i tidigare erfarenheter, vilket hon tar med sig i sitt skapande. Miuccia Prada är en sådan modeskapare som faktiskt lyckas tillskriva sina kläder mening och innebörd. Hon berättar själv att kollektionen kom ur tanken på hur romantiken i dag har fått ge vika för pragmatismen. – Romantik är förbjudet, det är inte ”modernt”, berättar hon för Style.com. – Jag är besatt av det här problemet, att allt är förbjudet. Det finns så mycket kontroll i världen att du inte kan ge dig hän någonting. Relevant är också att majoriteten av modeskaparna på alla de stora modehusen just nu är män. Det är inte Miuccia Prada, vilket blir extra tydligt när hon plockar in sina erfarenheter av att vara just kvinna i sina kollektioner. Med New York Times skribent Cathy Horyns ord: ”Kanske är Prada den enda samtida designer som kan skapa en bärbar garderob och samtidigt krypa under en kvinnas hud.” ", "article_category": "other"}
{"id": 15270, "headline": "”Vi har inte kommit långt i Sverige”", "summary": "Svenska patienter är minst till freds med vården, visar en europeisk studie. ”Många är missnöjda eftersom de inte känner sig tillräckligt delaktiga i sin egen behandling”, säger Caroline Andersson på Vårdanalys.", "article": "Att bli bemött som en unik individ, ha tid att ställa frågor och få information om sina läkemedel och sin behandling – i en patients öron kan det låta självklart. Men svensk sjukvård brister när det gäller att sätta patienten i centrum. Sverige hamnade sist i en europeisk undersökning om hur mycket tid patienter upplever att läkarna ägnar åt dem. Det berättar Caroline Andersson, utredare vid den statliga myndigheten Vårdanalys. – Många är missnöjda eftersom de inte känner sig tillräckligt delaktiga i sin egen behandling, säger hon. Vårdanalys, som bildades 2011, ska stärka patienternas ställning genom att granska och analysera vården och omsorgen. Myndigheten presenterade nyligen en utvärdering om hur patientcentrerad vården är i Sverige och hur den skulle kunna bli bättre. Begreppet ”patientcentrering” beskrivs i utvärderingen utifrån fem dimensioner, bland annat under rubrikerna ”Patienter som medaktörer i vården” och ”Involvering av familj och närstående”. – Både svenska och internationella studier visar att vård där patienten hela tiden sätts i centrum har positiva effekter. Sannolikheten att människor följer sin behandling är större bland dem som är väl informerade om sina läkemedel och sin vård, säger Caroline Andersson. Studien som Vårdanalys har gjort grundar sig på patienternas egna erfarenheter. Som underlag har bland annat en enkät använts, där vuxnas erfarenheter av vård i elva olika länder jämförts. Enkäten visade att svenska patienter är de som oftast känner att vårdgivaren inte har tillräckligt med tid och inte ger en chans att ställa frågor. Betydligt bättre betyg fick vården i Norge, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. – Det har pratats i decennier om att patienten ska vara i centrum, men vi har ändå inte kommit särskilt långt i Sverige. Patienter har betraktats som mottagare av välfärdsservice, men man måste se dem som medaktörer i sin egen vård. Många människor som söker vård i dag har höga krav och vill ha insyn. Enligt Caroline Andersson måste vården ”utbilda” människor om deras sjukdomar och om olika alternativ för att få vård. Men Vårdanalys utvärdering visar att patienternas tillgång till information är liten. Och den som finns förmedlas inte på bästa sätt. Det kan till exempel handla om att få kunskap för att kunna bedöma risker och välja mellan olika behandlingsmetoder. – En patientcentrerad vård kan kräva mer resurser till en början. Men om behandlingsresultaten blir bättre innebär det både hälsomässiga och ekonomiska besparingar på lång sikt, säger Caroline Andersson. ", "article_category": "other"}
{"id": 15289, "headline": "”Svenska Natoförespråkare håller tyst om kärnvapnen”", "summary": "Många frågor. Kan Natos syn på kärnvapen förenas med den svenska? Och ökar Sveriges säkerhet genom ett Natomedlemskap? Det är frågor som måste klaras ut för väljarna innan närmandet till Nato går vidare. Ett svenskt medlemskap är omöjligt utan en folkomröstning, skriver Anders Ferm och Maj Britt Theorin.", "article": "Regeringen, S och MP vill inte ha en debatt om ett svenskt medlemskap i Nato. Ändå har frågan blivit aktuell sedan ÖB meddelade att vi bara kunde försvara oss en vecka mot ett militärt angrepp. Vi fick inte veta vad det var för makt, stor eller liten, med eller utan kärnvapen, som antogs ha angripit oss, eller varför. Sådant är hemligt. De flesta tänkte ändå att det handlade om Ryssland. Vi blev oroliga och det var meningen. Rädslan för rysk upprustning skulle föra oss ännu längre in i Nato. Sverige hade fred i 200 år. Det är 10 400 veckor. Hur många av dessa veckor skulle vi ha kunnat försvara oss mot stormakterna i vår närhet? Ryssland, Preussen, Tyskland, Sovjet, och så Ryssland igen. Två världskrig. Ändå fred. Tänk om freden inte berodde på försvaret utan på den alliansfrihet som dåtidens politiker slog vakt om …? De som ivrar för samarbete med eller medlemskap i Nato säger att alliansen numera ägnar sig åt krishantering och militära interventioner. Där deltar Sverige redan. Steget till fullt medlemskap blir därför ”odramatiskt”. Emellertid finns en omständighet som man håller tyst om. Det är Natos kärnvapen. Alliansens kärnvapenpolitik kvarstår oförändrad även sedan man börjat lägga tonvikten på krishantering. De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig till och med med en doktrin om ”first-use” av kärnvapen. Vilka krav ställer Natos kärnvapenpolitik? Kan de förenas med svensk syn på kärnvapnen? Ökar Sveriges säkerhet om vi går med i en kärnvapenallians? Dessa frågor måste klaras ut för väljarna innan närmandet till Nato går vidare. Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent antikärnvapenpolitik. Vår grundsyn är att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom, den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det. Denna grundsyn påverkar Sveriges ställningstaganden i en rad kärnvapenfrågor. För att bedöma konsekvenserna av en svensk anslutning till Nato måste därför bland annat följande klarläggas: Enligt Natos regler deltar alla medlemmar i utformandet av alliansens kärnvapenpolitik. Det sker i Nuclear planning group, NPG. I gruppens möten deltar ländernas försvarsministrar. En utgångspunkt för NPG är att de egna kärnvapnen förhindrar krig och därmed är bra för den egna säkerheten. Sverige hävdar ju att det förhåller sig tvärtom. Hur skulle då Sverige agera som Natomedlem? Ska Sverige delta i NPG:s arbete? Ska vi acceptera att garantin för vår säkerhet ytterst blir de amerikanska strategiska kärnvapnen och att vi dras in i ett för oss helt nytt strategiskt sammanhang? Det viktigaste globala fördraget när det gäller kärnvapennedrustning är icke-spridningsavtalet, NPT. I dess artikel 1 åtar sig kärnvapenstaterna att inte överföra kärnvapen till någon kärnvapenfri stat. Dessa å sin sida förbinder sig att inte tillåta placering av kärnvapen på sina territorier. Trots det placerade både USA och Sovjet kärnvapen på sina allierades territorium under kalla kriget. En del finns fortfarande kvar. Sveriges hävdar att sådan utplacering är oförenlig med NPT. USA hävdar att om man har kvar kontrollen över dessa kärnvapen föreligger inget brott mot NPT. Faktum är dock att vapnen finns i kärnvapenfria stater och kan avfyras därifrån. Därmed utgår ett kärnvapenhot från dessa stater. Natoförespråkarna måste klargöra hur Sverige som Natomedlem skulle ställa sig i denna viktiga fråga? Hur skulle vi agera om man började diskutera utplacering av kärnvapen i vårt närområde? En brist i NPT var att det inte innehöll några regler för begränsning av användningen av kärnvapen. Det har man sökt åtgärda med säkerhetsgarantier. Betydande aktualitet har så kallade negativa säkerhetsgarantier. Dessa innebär att kärnvapenstater åtar sig att inte använda kärnvapen mot ickekärnvapenstater. USA har dock förklarat sig oförhindrat att använda kärnvapen mot varje angripare som USA anser är allierad eller ”associated” med en kärnvapenmakt. Sverige har en helt annan uppfattning. Vi har inga kärnvapen, hotar alltså ingen med kärnvapen och har genom alla år krävt att alla kärnvapenstater ska göra åtagande om så kallad ”non-first use”. Hur anser Nato-förespråkarna att Sverige ska hantera denna fråga? Ska vi som Natomedlem och därmed själva beroende av kärnvapen sluta att ställa dessa krav? Skulle vi som Natomedlem bli betraktad som ”associerad” med världens största kärnvapenmakt och därmed legitimt mål för en annan kärnvapenmakt? Skulle vår säkerhet öka? Som framgår, är Sveriges politik när det gäller utveckling, innehav, spridning, utplacering och användning av kärnvapen oförenlig med Natos. Det handlar inte om att ta ett ”odramatiskt” steg utan om att överge den kärnvapenpolitik som Sverige utformade under 50- och 60-talens intensiva debatt. Vi sa då nej till kärnvapen. Den linjen går inte ihop med Nato-alliansens linje, som är att förhindra krig genom att ytterst hota med användning av kärnvapen. De fyra regeringspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är överens om mer militärt samarbete under Natos ledning. Oavsett hur vi röstar i valet 2014 fortsätter alltså marschen in i kärnvapenalliansen. Men det finns en gräns för hur långt Natosamarbetet kan gå utan att frågan ställs om fullt medlemskap, en dörr ska vara öppen eller stängd. Alla förstår vidare att svenskt medlemskap i Nato är omöjligt utan en folkomröstning. Då tvingas Nato-anhängarna klara ut de frågor vi ställt i den här artikeln. Är det inte lika bra att göra det redan nu? Kanske till och med Socialdemokraterna kunde börja opponera. Innan ännu fler S-väljare har fallit i sömn … Anders Ferm, f d FN-ambassadör Maj Britt Theorin, f d nedrustningsambassadör ", "article_category": "other"}
{"id": 15290, "headline": "Oskar Linnros: ”Jag har börjat tro på folk”", "summary": "När förra skivan släpptes svävade han bland molnen. I dag står Oskar Linnros fast förankrad med kängorna i 700 kilo blomjord. Nio år efter succén med duon Snook är han beredd att offra mycket för att gå i täten för svensk popmusik. Snart kommer andra soloskivan. ”Om jag inte gjorde musik skulle jag vara lärare, tror jag. Jag tycker det är fint att jobba i stat, kommun eller landsting.”", "article": "Björngårdsgatan, Stockholm. Det är alla hjärtans dag, Oskar Linnros flickvän är bortrest men hon har skickat blomsterbud och ett gulligt sms. Själv har han inte hunnit ordna med någon romantik. – Jag spelade in en ny låt i går, jag tänkte att jag skulle skicka den som present. Men jag tror hon skulle bli sur. Låten heter ”Framtiden e här” och är en sällsynt dyster sång om tvåsamhet när den går på tomgång: Det är ”kyssar utan saliv”, ”hon som handlar / jag som bär”, ”Dina ögon var större förr”, ”tar ett bad till tv:ns brus / utan bubblor utan ljus”. – Den handlar absolut inte om henne, det är bara något jag kom på, försäkrar han. Oskar Linnros spelar upp ytterligare några låtar från sitt kommande, ännu odöpta album från högtalarna i Björn Yttlings studio på Södermalm i Stockholm. Ytlling har jobbat med artister som Lykke Li, Robyn och Marit Bergman och utgör en tredjedel av gruppen Peter Bjorn and John. Här finns allt man föreställer sig av en superproducents lokaler, en dröm för en multibegåvad musiker som Oskar Linnros, men skenet bedrar. Oskar Linnros har hyrt studion enbart för intervjuns skull – skivan är skapad hemma i sovrummet med en bärbar dator som inspelningsutrustning. – Jag sitter och gör musik hemma långt in på natten, öppnar en öl, ska jag städa sedan när ni ska komma och intervjua? Ska jag tänka på vilka böcker som ligger framme? Nä, det kändes bättre såhär. Men det är roligt, min kompis Christian Olsson från Fibes, oh Fibes! sitter här i städskrubben bredvid. Han har inte heller hört de nya låtarna än, jag ska ge honom en mp3:a sedan. Det är ett tag sedan Oskar Linnros pratade sist. För nio år sedan albumdebuterade han och Daniel Adams-Ray som hiphopduon Snook med ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit”, som bland annat innehöll sommarplågan ”Mister cool”. För tre år sedan blev han soloartist och släppte den hjärtknipande skilsmässoskivan ”Vilja bli”, som fick strålande recensioner. ”Låter lika bra strömmande ur ett förfestfönster på en cool adress som ur en bilradio under färden till lantstället, lika bra som sista fem-i-tre-allsångsskrålandet på valfri utomhusklubb som på studentskivan”, skrev DN:s recensent Mattias Dahlström och gav betyget 4. Nu är Marlborocigaretterna – omsjungna i hitsingeln ”Från och med du” – utbytta mot snus från Göteborgs Rapé och det ensamma ”jaget” från ”Vilja bli” har blivit ett ”vi” i de nya låtarna, ”för att ställa folk bakom det jag sjunger”. Vilka är ditt ”vi”? – Det är jag och lyssnarna. Man kan distansera sig från publiken på en skiva där man bara sjunger ”jag” oavbrutet. Jag gjorde det väldigt mycket på förra skivan som jag gillar mycket, men det hudlösa jaget känns gjort nu. – Dels lever jag i en mindre ensam tillvaro nu, men jag tror också att det kommer från att jag faktiskt har börjat tro på folk. Det kan låta superpretentiöst, men det är lätt att tappa tron på sina medmänniskor om man befinner sig mycket på internet, läser löpsedlar eller slår på tv:n. Folk är inte dumma i huvudet, folk är schysta, tycker om bra kultur och är intresserade av bra, djupare grejer. Vad hoppfullt det låter. – Ja! På en låt som heter ”Stormen” sjunger jag: ”Vi kan överrösta stormen i en tid av nonchalans, allt du ser ifrån balkongen är din möjlighet och chans.” Du var ju väldigt öppen på din förra skiva, som handlade mycket om din spruckna relation med Veronica Maggio. Tror du att din nuvarande tjej funderade kring det när ni blev ihop? – Nej, det är inget vi har pratat jättemycket om, men jag tror att hon litar på mig och respekterar min konstnärliga frihet, min sanning. Och det är viktigt att säga att jag eftersträvar att det ska kännas sant, huruvida det verkligen är det eller inte spelar ingen roll. – Jag är beredd att bli missförstådd, att gå in på en hemmafest där några uppfattar mig som en dumpad, deprimerad kille. Det är ett pris jag gärna betalar, det är värt det när man lyckas. Hur kändes det när Veronica släppte sin skiva med ”sin sanning” om er relation? – Det kändes faktiskt lugnt, det var inte mer än rätt. Men jag har aldrig lyssnat igenom den där skivan för jag är inte intresserad av vad mina ex tycker. Men hon hade rätt att berätta sin del av historien? – Absolut, även om jag inte håller med om ett ord när jag går in på Åhléns och hör hennes låt. Vad känner du där på Åhléns? – Äh, jag ser det bara som kommersiell konst där ordet är fritt. Jag behöver inte hålla med, det behöver inte vara sant, det behöver bara bli en bra låt. Och det blev ju skitbra låtar. Hennes också? – Verkligen. Sedan kanske inte jag och min tjej sitter och spelar hennes skiva på repeat. Hon sjunger om hur hon känner när hon hör din låt på vägen in till stan … – Det är svårt att lida fram en text, man måste använda sig av någonting och förstärka det. Jag vet inte vilken låt du pratar om, men för min del så var min låt ”Annie Hall” inte en låt som refererade till den relationen utan bara en låt om att ligga runt av fel anledningar och leta efter en tjej. Veronica sjunger om ”en Woody Allen-tragedi” där i ”Alla mina låtar”. – Då har väl hon missförstått det. Era skivor blev ju en ovanligt kvalitativ musikalisk dokusåpa. Och allting lät sant. – Precis. Och jag har förlikat mig med att jag kommer att få svara på frågor om det. Jag får ta missuppfattningen om att allt alltid är absolut sanning. Independent Studios, Saltsjö-Boo. Oskar Linnros står nyklippt och svartklädd i 700 kilo blomjord, rycker till med armarna och mimar refrängen till sin nya singel: ”Hur dom än vill ta oss ner på jorden, hur dom än vill se oss gå med tunga steg, ska jag göra det fast ingen verkar tro mig, för den enda vägen uppåt nu är ner.” Soundet påminner om amerikansk västkust på 80-talet, med galopperande trummor. Den kommande remixen, en stråkversion, låter nästan exakt lika mycket Fläskkvartetten som Kanye West. Musikvideoregissören Magnus Härdner avbryter inspelningen: ”Gud vad tråkigt, jag somnar! Du ska ju dansa också. Du kan ju inte bara komma in i en badrock.” Oskar Linnros kastar av sig den långa, tunna, svarta skjortan och säger ”vi skiter i den. Det blir jävligt Urban Deli” i en referens till den hippa Söderkrogen samtidigt som han ber om en kratta för att få bort fotavtrycken från blomjorden till nästa tagning. Två soptunnor i den enorma studion pöser över av tomma tiolitersjordsäckar från Plantagen. Bredvid står två enorma trummor som ska användas senare under inspelningsdagen. Oskar Linnros börjar om igen, utför lite rytmisk spasmisk dans i två minuter medan en kamera körs fram och tillbaka på en räls. ”Se aggro ut! Knulla med kameran!”, skriker regissören. Förhoppningen – eller ”illusionen”, som Oskar Linnros kallar det – är att albumet, som ännu inte fått ett namn ska släppas den 19 maj. Men det kan lika gärna bli 1 juni, ”allt hänger på min laptop. Och jag har inte ens valt andrasingel än, trots att deadline passerat.” Visst handlar ”För sent” om Snook? Om att du och Daniel Adams-Ray skulle skaffa likadana tatueringar och ”jag kunde ha satsat en miljon på oss, som tur är var jag pank”? – Jag försöker att göra låtar som går att applicera på lite vad som helst. Men den handlar definitivt om Snook. Hur ser du tillbaka på den tiden i dag? – Att jag har gått vidare som person och låter det förflutna vara vad det var. Det var mäktigt att inte vara så eftertänksam, jag är stolt över att jag har släppt musik som jag inte tycker är bra i dag. Du är stolt över din forna hybris? – Ja, exakt så. Det var härligt att känna så och jag är glad att jag bejakade den känslan. Har du fortfarande samma icke-relation till Daniel som när jag intervjuade dig för tre år sedan? – Ja. Sörjer du det? – Faktiskt inte. Han är som en gammal gymnasiekompis som man inte hörs med längre. Vi hamnade faktiskt på samma nyårsfest förra året. Vi skakar hand, inga konstigheter. Men ni sätter er inte i två timmar och pratar gamla minnen? – Nej, det gör vi verkligen inte och det vill jag inte heller. Har du lyssnat på Daniels skiva? – Det här kommer ingen att tro på, men jag har faktiskt inte det. Jag vill verkligen känna att mina ägg kommer från en frigående höna. Jag vet ju att ni i publiken har hört allting, den skivan och Maggioskivan. Men mitt jobb är ju bara att försöka göra så fritänkande grejer som möjligt, som inte refererar till andra. Jag vill inte konsumera samtida svensk pop eftersom jag tror att det skulle börja påverka mig. Och jag vill gå i bräschen för genren. Men du har väl ändå hört någon låt och märkt att ni hamnade ganska nära varandra rent musikaliskt? – Ja. Och ingen var mer förvånad än jag över det. Men för mig kommer det ner till kronologi, att jag var först. Och vad det innebar för mig var att jag var tvungen att vara ännu mer på tårna, att jag måste jobba ännu hårdare på att låta som mig själv. Men det var jobbigt när han kom, jag kände bara ”fan”. Hur då, ”kunde du inte låta mig ha den här stunden”? – Nej, för att han gjorde något som var bättre än det mesta som görs i Sverige. Det var ju musik som behövdes, eftersom folk ville ha det. Det hade varit en annan grej om han hade släppt något helt värdelöst. I det korta perspektivet har alla duster med sitt eget ego, man vacklar och känner besvikelser från dag till dag. Jag var absolut upprörd över situationen, men jag tänker göra det här tills jag är 65 år, vem är jag att säga vilken musik som får samexistera med min ur det perspektivet? – Men jag gör skillnad på dom som gör sin musik själva och dom som får musik och gör en tolkning, då är man mer en artist. Jag ser mig inte som artist på det sättet, jag ser mig som någon som sitter och tillverkar musik. Jag känner ingen konkurrens från någon som inte gör så. Det är nog mitt sanna svar, som du lyckades få ur mig till slut. Grammisgalan, Cirkus, Djurgården. Oskar Linnros köar till röda mattan-fotografering just bakom Ebbot Lundberg från Soundtrack of our lives. ”Han trampade mig på tån, det gjorde så jävla ont”, säger han en stund senare i logen två trappor upp där han sitter i dunkelt ljus tillsammans med fem svartklädda killar som alldeles strax ska göra Linnros sällskap på scen för att premiärspela hans nya låt ”Hur dom än”. Mando Diao sjunger upp i korridoren utanför och Oskar fingrar på sin ringbrynja – inlånad från SVT:s kostymförråd – som ska hänga runt halsen under framförandet. Han har nyss insett att Loreen, som uppträder senare under galakvällen, kör på samma tema – hon har låtit tillverka en helkroppsringbrynja. Oskar har just besökt hennes loge för att informera om läget men verkar inte ha fått den respons han hoppats på: ”Jag ville bara säga till, men det hade man inget för. Jaja, det är jag som går på först.” Tre minuter före spelningen ångrar han sig och byter ut brynjan mot en scarf med ett silversmycke runt. ”Den gjorde för ont”, förklarar han senare. Oskars trummande är den första musik som hörs under 2013 års Grammisgala och trots att de båda enorma baskaggarna fyllts med 22 Ikeakuddar för att dämpa ljudet studsar det effektivt bland branschkollegorna på Cirkus. Framträdande kontrasterar mot den i övrigt i Spotifygrönt badande galan med sin svart-röda och nästan sakrala estetik. Under den första versen kan man ana viss nervositet men vid andra refrängen släpper allt och Oskar river i ordentligt. Han möts av långa, varma applåder. Tillbaka i logen, Oskar Linnros svär över att silversmycket runt sjalen försvunnit under uppträdandet (”det kostar fem lax och var inte ens mitt, jag har bara lånat det”), men är mest av allt påtagligt lättad. Oskars mamma Meta är på plats, ser stolt ut och skålar med bandet i champagne. Oskar går ut för en cigarett, mamma protesterar: ”Röker du? Men du röker väl ytterst sällan?” Vi står utanför artistingången till Cirkus, som även extraknäcker som rökruta, när en bekant siluett närmar sig. ”Hej hej”, säger Oskar. ”Hej, läget?”, säger Veronica Maggio och glider snabbt förbi och in genom järnporten. Oskar ger mig ett snett leende: ”Du har inte anteckningsblocket med dig nu va?” Googlar du dig själv ibland? – Verkligen inte. När slutade du med det? – Aktivt? Hösten 2010. När skivan kom fick jag en väldigt fin bädd, ett väldigt fint mottagande. Jag hade det nog alldeles för lätt, men jag visste också att om jag går på det så kommer jag att vara helt utan gard när folk slutar vilja att jag ska lyckas. Jag behövde hålla garden uppe till dess att det skulle vända, vilket det så klart gjorde. Vad hände? – Jag var ute och spelade under sommaren 2010. Jag sjöng förjävligt, jag var bakfull och fick alldeles för bra recensioner. På hösten tog jag det mer på allvar, men då kom sågningarna och jag förstod att något hade svängt. Då slutade jag läsa vad folk skrev om mig. En vecka tidigare står vi står på gatan utanför studion. Christian Olsson från Fibes, oh! Fibes – som också var med och skrev ”Från och med du” – parkerar sin bil i snömodden. ”Haha, skojar du? Är Oskar här? Har han hyrt stora studion bara för en intervju? Det går bra nu!” – Om jag inte gjorde musik skulle jag vara lärare, tror jag, säger Oskar. Jag tycker det är fint att jobba i stat, kommun eller landsting. Sverige behöver bra folk i offentliga sektorn. Men det är ju lätt att säga när man själv slipper. Läste du Nike Markelius text i DN Kultur häromveckan, om livet som arbetslös musiker? Tänker du som artist och egenföretagare på framtiden? – Ja, absolut. Min farsa är nybliven pensionär och älskar att hjälpa mig med sånt. Det är oromantiskt, jag slår inte sönder några gitarrer utan placerar pengarna. Ser du dig själv som politisk? – Jag har aldrig fått den frågan och inte reflekterat över det. Men jag är definitivt vardagspolitisk. Mina låtar handlar kanske inte bara om relationer. Men det är ju ett osexigt epitet. Vadå, ”politisk”? – Ja, att vara politisk låter ju inget kul. Det är väl åtminstone bättre än att vara apolitisk. – Jo, det är ju sant. Följer du den svenska partipolitiken? Är du insatt i Centerns kris? – Ja, men jag tänker ju inte blanda in det i min musik. Men när jag turnerade förra gången, kring valet, försökte jag göra min lilla poäng kring SD. Det var ett snack i tre minuter och så ”Fuck SD!”, typ. Men jag fick inte den respons jag trodde. Jag är van vid mellansnack och vet ungefär vilka knappar man kan trycka på, men den knappen gav ibland inget resultat. Det skrämde mig. Tror du att det var många Sverigedemokrater i publiken? – Kanske inte, men det var i alla fall ingen självklarhet att vi kollektivt skulle frysa ute SD. Jag utgick ifrån att om du lyssnar på min musik och går på konserten så är det underförstått att jag tar influenser från en förortsuppväxt och från musik från hela världen. Jag trodde att ”fuck SD” var vår minsta gemensamma nämnare. Men det var inte alltid så. Jag kommer nog att fortsätta att bejaka mitt samhällsengagemang, men jag känner inte något ansvar som offentlig person för demokratin, det är något helt annat än rollen som underhållare. Jag röker gärna på bild och så. Tillbaka på Grammisgalan. Vi står i ett så kallat green room tillsammans med flera av dem som deltar i galan – Tommy Körberg, Feven, Amir Chamdin, Mange Schmidt, Unni Drougge, Olle Ljungström och Timbuktu – och följer galan på en tv-skärm. Linnros går i väg för att hälsa på Maia Hirasawa, som hinner ut på andra sidan en dörr med fönster. Plötsligt står Oskar där och samtalar med Veronica Maggio. De gestikulerar ivrigt och skrattar. Han ser glad ut när han kommer tillbaka. – Det kändes faktiskt skitbra, vi pratade om lite allt möjligt, hon jobbar med några av mina polare nu och så. Det var fint, det känns som att cirkeln har slutits. Hans Oskar Linnros Ålder: Fyller 30 år i sommar. Bor: Södermalm i Stockholm. Civilstånd: Flickvän. Syskon: En storasyster. Karriär: Har varit medlem i grupperna Snook och Maskinen. Har producerat åt bland andra Timbuktu, Veronica Maggio, Fibes, oh Fibes! och Petter. Släppte sommaren 2010 solodebuten ”Vilja bli”. Tillbaka under senvåren 2013 med ett ännu odöpt album. Mitt liv i årtal 1983 Föds den 15 augusti i Sundbyberg utanför Stockholm. 1999 Börjar på Viktor Rydbergs gymnasium där han träffar Daniel ”Big Danne” Adams-Ray. De bildar ett år senare Snook. Namnet kommer sig av att de båda anser sig ha stor näsa. Själv kallar sig Oskar Linnros för Kihlen. 2003 Snook når viss radioframgång med låten ”1990 Nånting” tillsammans med Afasi & Filthy. 2004 Snook släpper skivan ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma hit”. Singeln ”Mister cool” blir en hit och får P3 Gulds pris för ”Årets låt” 2006 Snook släpper skivan ”Är” som får strålande recensioner. Träffar Veronica Maggio som också gästar på en version av singeln ”Inga problem”. 2007 Är med och grundar bandet Maskinen, som uppmärksammas med låten ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)”. Hoppar av bandet innan debutskivan hinner släppas. Snook splittras. 2008 Maggios skiva ”Och vinnaren är” – producerad av Oskar Linnros – släpps och slår stort. Paret ställer upp för en intervju med Hanna Fahl i tidningen Novell men gör slut innan tidningen når butikerna. 2010 Solodebuterar i juni med albumet ”Vilja bli”, som säljer platina. Nomineras till sju Grammis men får nöja sig med ”Årets nykomling” sedan Robyn och Håkan Hellström dominerat galan. 2011 Producerar bland annat ”Resten av ditt liv” åt Timbuktu. Omsjungs av exflickvännen Veronica Maggio på hennes skiva ”Satan i gatan”, som når stor framgång. 2013 Gör comeback med singeln ”Hur dom än” som han spelade på Grammisgalan i onsdags. Släpper ny skiva senare i vår. Två röster om Oskar ”För mig som är stöpt och uppvuxen i hiphop känns det häftigt att den kan föda fram så olika människor som Jonas Hassen Khemiri, Oskar Linnros, Ken Ring och Kakan Hermansson. Jag brukar skämtsamt säga att om Oskar och Daniel skulle återförenas så skulle de vara en av Skandinaviens allra största grupper. Det var dit de var på väg innan de splittrades. De är fortfarande unga och jag utesluter inte möjligheten att det kommer att bli så en vacker dag.” Timbuktu, kollega. ”Han var väldigt bestämd som liten pojke, när man hade skalat en banan skulle man sätta ihop den igen så han fick skala den själv. Men som äldre är Oskar en fantastiskt omtänksam person som är väldigt duktig på språk. Jag är själv språklärare och jag tror att han skulle bli en bra lärare. Men jag har nog avskräckt honom eftersom man tjänar så dåligt. Och det verkar ju som att han har en ganska stor talang för musik.” Meta Lindberg-Attlerud, mamma. ", "article_category": "other"}
{"id": 15291, "headline": "Svenskt mode lämnar Sverige", "summary": "Rodebjer visar i New York. Hope, H&M och Acne väljer Paris. Allt fler svenska modemärken söker sig till de internationella modeveckorna. Men det kommer att förändra inte bara Stockholms modevecka utan också det svenska modelandskapet.", "article": "Londons är just över, Milanos pågår och la grande finale, Paris, står för dörren. En visning på en modevecka är modehusets chans att sammanfatta märkets signum, känsla och stämning under några minuter för att – förhoppningsvis – etsa sig fast hos press, branschfolk och kunder. Och när flera svenska modemärken nu väljer att visa på utländsk mark får anrika namn som Burberry, Balenciaga, Celine, Chanel och Christan Dior trängas med Rodebjer, Acne, Hope och H & M. – Att genomföra en visning av internationell klass kräver oerhörda resurser. Paris har en högre närvaro av internationell press och internationella inköpare än någon annan modevecka. Det kändes naturligt att visa där, säger Mattias Magnusson, vd på Acne, som valt utländska modeveckor sedan 2010 och är det enda svenska märket på Paris officiella visningsschema. Även H & M anordnar en visning i samma stad nästa vecka. – Modet i dag är globalt och vi är ett globalt modeföretag. Den här gången valde vi att ha visningen i Paris. Vi kommer att visa höstens dammode i runt 25 olika looks, säger H & M:s chefsdesigner Ann-Sofie Johansson. I takt med att allmänhetens modeintresse ökar vill fler också bli en del av modevärlden. Det tror Rodeos modeskribent Agnes Braunerhielm som menar att ”vi i Sverige klär oss väldigt tråkigt”, vilket spelar en roll i sammanhanget. – Med världen som arena får man chansen att designa och sälja roligare grejer. Men de svenska märkena visar utomlands av andra anledningar också. Carin Rodebjer visar nog i New York för att hon bor och utbildade sig där. Och Acne, som siktar på expansion, har länge tittat utåt. På det sättet är Acne väldigt pretentiösa, inget annat än att visa i Paris skulle duga för dem. Att även Hope, som visat på Stockholms modevecka sedan 2007, har valt att hålla en mindre presentation av sin damkollektion på Paris modevecka i år, anser chefsdesignern Ann Ringstrand är naturligt: – Det är en mindre presentation för våra internationella kunder i samband med en middag. Stockholms modevecka är dock fortfarande viktig för den svenska marknaden. Vi hoppas kunna fortsätta närvara där framöver. Att Sveriges stora designer väljer utländska visningsveckor tror Agnes Braunerhielm kan leda till att Stockholms modevecka blir mindre intressant – men också att det bidrar till att världen får upp ögonen för svenskt mode. Att det är bättre att ta svenskt mode till världen än vice versa. – Särskilt Acne sprider sig som ursprunget för allting coolt på världens modescen. Men jag tror knappast att fler redaktörer och inköpare skulle komma till Stockholms modevecka bara för att Acne visade här. Så Stockholms modevecka är för liten och oetablerad för de svenska märken som nu väljer bort den? – Ja, absolut. Svenskt mode är alldeles för kommersiellt likriktat och har för få unga talanger med kreativa visioner. Förhoppningsvis kan många nykläckta svenska designers ge sig ut och jobba i ”den stora världen” och sedan komma tillbaka och utsätta oss för vad de lärt sig. Som Ann-Sofie Back har gjort, säger Agnes Braunerhielm. Fler svenska modeskapare ryktas snegla på internationella arenor för sina kommande visningar. Från front row under Stockholms modevecka i slutet av januari tisslades det exempelvis om att Dagmar troligen visat på hemmaplan för sista gången. – Troligtvis visar vi i Sverige nästa säsong. Men eftersom vi växer utomlands, speciellt i London, så kommer vi nog inom en snar framtid att visa där. Vi skulle då bli mer ”närvarande” på den marknaden och nå ut till en ny krets, säger Dagmars chefsdesigner Kristina Tjäder. ", "article_category": "other"}
{"id": 15299, "headline": "”Skola och arbetsförmedling ska aktivera unga utan jobb”", "summary": "Ny utredning. Många ungdomar står i dag utanför både arbete och studier. För att förkorta tiden i sysslolöshet måste kommunerna bli mer aktiva och Arbetsförmedlingen ges möjlighet till tidigare insatser. Dessutom vill vi sänka åldern för så kallad utvecklingsersättning från 18 till 16 år, skriver cheferna för Skolinspektionen och Arbetsförmedlingen.", "article": "Insatserna för att stödja ungdomar i åldern 16–19 år som inte går i gymnasieskolan måste öka. I dag finns det cirka 20 000 ungdomar i åldersgruppen som riskerar att aldrig få sätta sin fot på en arbetsplats. En skrämmande hög siffra. Utredningen om unga som varken arbetar eller studerar lämnar sina förslag till regeringen i dag. Ytterligare förslag kommer senare i år. För att direkt sammanfatta: Kommunen ska vara aktiv både när det gäller att söka upp och att erbjuda åtgärder för elever som inte går vidare till gymnasieskolan, och kommunen ska snabbt kunna få information om elever som hoppar av gymnasieskolan. Kommunen ska motivera ungdomar som inte går i gymnasieskolan att återuppta sina studier, om det inte är möjligt ska kommunen se till att den unge kommer i kontakt med Arbetsförmedlingen. Ungdomar från 16 år ska snabbt kunna få möjlighet till bland annat arbetspraktik från Arbetsförmedlingen. Aktivitet ska premieras före inaktivitet – även 16–17-åringar ska få ersättning för deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sverige har sedan många år lidit av hög ungdomsarbetslöshet. Att underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden har därför varit en prioriterad fråga. Ändå förblir porten till arbete för många unga stängd redan från start. Det gäller särskilt de unga vuxna som saknar både tillräcklig utbildning och arbetslivserfarenhet. I stället väntar ofta en framtid i arbetslöshet och med mycket små möjligheter till egen försörjning. En tillvaro fylld med osäkerhet och ohälsa. Att så många unga vuxna står utanför både arbete och studier kan inte annat än ses som ett stort misslyckande, inte enbart för ungdomarna själva, utan främst för samhället. Den skola de har gått i har inte förmått utforma ett tillräckligt stöd för att dessa ungdomar ska klara sig igenom skolan och få en bra grund för fortsatta studier eller arbete. Klart är att ansvaret ligger på skolan och skolans huvudmän men det är ungdomarna själva som i stor utsträckning får ta konsekvenserna. Det absolut viktigaste är därför att fler unga fullföljer en gymnasieutbildning. Det är avgörande för att de ska kunna arbeta eller studera vidare. Skolplikten upphör i dag vid 16 års ålder. Kommunen ska se till att den vet vilka ungdomar som inte fullföljer gymnasiet, och tanken är att ungdomarna ska erbjudas åtgärder som på sikt kan föra dem tillbaka till utbildningssystemet. Men kommunerna tolkar ansvaret, och omsätter det i praktiken, olika. Kommunernas arbete med unga som är utanför gymnasieskolan håller i dag inte en tillräckligt bra kvalitet. I vissa kommuner kan det ta upp till ett halvår eller mer innan någon kontaktar en ungdom som avbrutit sin gymnasieutbildning, medan andra är betydligt snabbare. Varje dag i sysslolöshet är en förlust för både den enskilde och för samhället. Kommunerna måste aktivt söka upp de ungdomar som varken arbetar eller studerar och försöka motivera dem till fortsatt utbildning. Men även andra åtgärder måste vara möjliga för ungdomar som för tillfället inte kan tänka sig att återvända till skolbänken. Arbetsförmedlingen måste också få bättre verktyg för att stödja dessa ungdomar. Det måste vara klart och tydligt vilket ansvar som ligger på kommunen respektive Arbetsförmedlingen. Risken för att ett dike öppnar sig mellan aktörernas ansvar är annars stor. Ett dike som många ungdomar lätt fastnar i. Av det skälet bör såväl kommunerna som Arbetsförmedlingen få tydligare ansvar för olika typer av åtgärder för ungdomar utanför skolan. Kommunernas ansvar bör bestå i att vara aktiva och söka upp de ungdomar som inte går i gymnasieskolan. Deras möjlighet att få information om vilka ungdomar det rör sig om och var de finns ska öka. Kommunerna ska i första hand motivera ungdomarna att återuppta utbildning. Men även andra individuella åtgärder kan bli aktuella. Vi är medvetna om att inte alla ungdomar, trots omfattande stöd, kan tänka sig att återgå till studier. Av det skälet måste det finnas möjlighet också för andra typer av åtgärder utöver dem kommunen genom sitt ansvar kan erbjuda. Arbetsförmedlingen, som är den aktör som har stor erfarenhet av åtgärder som ska leda till arbete liksom av plats- och praktikförmedling, måste få möjlighet att erbjuda sina insatser längre ner i åldrarna än vad fallet är i dag, då gränsen för tidiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder går vid 18 år. I stället bör Arbetsförmedlingen kunna använda sådana, för ungdomar utformade åtgärder från 16 års ålder. Att, som med dagens system, unga kan få vänta mer än sex månader för att komma in i aktiv sysselsättning är inte rimligt. Personer som är under 18 år har i dag ingen möjlighet till ekonomisk ersättning när de deltar i insatser. För att göra aktivitet mer attraktivt än passivitet bör de få någon typ av ersättning när de deltar i Arbetsförmedlingens programinsatser. Åldern för att få utvecklingsersättning bör därför sänkas från 18 till 16 år. Förslagen skulle sammantaget kunna bidra till det som är det allra viktigaste, att förkorta ungdomars tid i sysslolöshet. Arbetsförmedlingen har i dag en verksamhet, Unga in, som finns på fem orter i landet. Delar av den verksamheten kan vara en utgångspunkt för att utforma åtgärder för den aktuella åldersgruppen. Vi två, med vår erfarenhet från olika verksamheter, skola, social verksamhet, arbetsmarknadsinsatser med flera, är övertygade om att dessa förslag kommer att bidra till att ungdomar med hög risk att för alltid hamna utanför arbetsmarknaden får möjlighet till en bättre start i arbetslivet. Ann-Marie Begler, utredare och generaldirektör för Skolinspektionen Angeles Bermudez-Svankvist, generaldirektör för Arbetsförmedlingen ", "article_category": "other"}
{"id": 15307, "headline": "”Dags att göra Stockholm till en Fairtradestad”", "summary": "Stadens upphandlingar. En stad kan ta ansvar för hur villkoren för produktionen av de varor man köper in ser ut. Att göra Stockholm till en så kallad Fairtrade city är ett sätt att ta det ansvaret. Stockholms stad är en av Sveriges största arbetsgivare och kan på så sätt påverka andra, skriver det biträdande oppositionsborgarrådet i Stockholm, Emilia Bjuggren (S).", "article": "Kan en stad ta ställning, och bör den göra det? Ja, om det gäller rätt sak är mitt enkla svar på den frågan. Därför driver Socialdemokraterna i Stockholm att vi ska göra vår huvudstad till en Fairtrade city. Symbolpolitik, hävdar kanske en del, men då har man inte riktigt förstått vad det hela innebär. Det skulle i och för sig vara symboliskt att göra Stockholm till en Fairtradestad, men det skulle vara en symbol som bygger på faktiska åtgärder som leder till förändring. Organisationen Fairtrades arbete handlar om att skapa förutsättningar för odlare och anställda i utvecklingsländer att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. Som konsument kan man välja att bidra genom att köpa Fairtrade-märkta produkter. På så sätt säkerställer man att det man handlar leder till förbättrade ekonomiska villkor för dem som producerar de varor man köper. Det sker genom Fairtrades system med fastställda kriterier för högre löner och ett minimipris som överstiger produktionskostnaden i leverantörsledet. Fairtrade värnar också rätten att vara medlem i en fackförening, motverkar barnarbete och diskriminering samt en förbättrad arbetsmiljö för arbetare i utvecklingsländerna. Det arbetet skulle vi som stad kunna stödja om vi gör Stockholm till en Fairtradestad. London har redan gjort det, Malmö likaså. Om en kommun väljer att ta det här steget så handlar det i korthet om att aktivt arbeta för en konsumtion som är etisk och socialt hållbar. Många av de varor som köps av den offentliga sektorn har sitt ursprung på världsmarknaden, varav en del är producerade på ett sätt där mänskliga rättigheter och trygga arbets- och levnadsvillkor åsidosätts Som stad kan man ta ansvar genom att ställa krav på de saker vi köper in. Hur tillverkas till exempel de arbetskläder som kommunens anställda använder? Vem plockar kaffet som vi häller i våra maskiner, och under vilka villkor? Stockholms stad är en av Sveriges absolut största arbetsgivare och genomför mängder av upphandlingar. Ett steg mot att göra Stockholm till en Fairtradestad är genom dessa. Det finns regleringar som hindrar att ställa krav på en viss märkning i upphandlingar. Däremot finns det inga hinder för att ställa krav på rättvis handel. Ett sätt att formulera ett sådant krav är att det som köps har tillverkats i enlighet med ILO:s (FN:s fackorgan för arbetsfrågor) åtta grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet. I dagens värld är det lokala globalt, och vice versa. Men vi förskonas ofta från att se avarterna och övergreppen som sker runtom i världen. De problem som många arbetare i utvecklingsländerna brottas med dagligen når inte särskilt ofta in i våra vardagsrum. Ofta sägs det att konsumentmakt leder till förändring, och så kan det vara. Men då krävs det kunskap för att göra de val som faktiskt får en påverkan. Det vi handlar påverkar personer runtom i världen. Ibland negativt, ibland positivt. En Fairtrademärkning av Stockholm skulle göra det enklare för staden att göra informerade val. Och vi skulle kunna påverka andras vardag, genom vår egen. Egentligen bör detta inte vara särskilt kontroversiellt. Tvärtom tror jag att många Stockholmare förväntar sig att vi redan i dag skulle ha en liknande policy. Trots detta så har vi gång på gång fått nej från Moderaterna i Stadshuset när vi föreslagit detta. Man säger att det är ”beaktansvärt” – men vill inte göra något. Men Moderaterna behöver inte göra något, det finns redan ett färdigt förslag som de kan rösta ja till. Den enkla frågan till Sten Nordin (M) är därför: är det inte dags att göra verklighet av detta? Emilia Bjuggren, biträdande oppositionsborgarråd (S) i Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 15311, "headline": "Sociala medier påverkar vården", "summary": "En patient som bloggar kan få ett bättre bemötande i sjukvården. Det tror kuratorn och författaren Sara Natt och Dag. ”Sociala medier kommer att revolutionera vården.”", "article": "”Jag ringde faktiskt min underbara sköterska direkt på morgonen och tackade för den nya medicinkombinationen som gjorde min natt så behaglig.” Så står det i en av de många patientbloggar som finns på nätet. Bloggandet har ökat kraftigt under det senaste decenniet. Många personer bloggar om svåra tillstånd som har kastat om deras vardag, som cancer, ms och diabetes, men också om infertilitet och om egna barn med funktionshinder. Internet har gjort det möjligt att skriva öppet om den vård man möter som patient. I bloggar avhandlas det personliga, på sajter som Doktorsguiden går det att anonymt sätta betyg på sin läkare. Vad betyder patientens skrivna ord på nätet för bemötandet inom vården? Mer än vi tror, menar Sara Natt och Dag. Hon arbetar som kurator på Karolinska universitetssjukhuset och är också författare till flera böcker, senast ”Den bloggande patienten” (Gothia, 2012). – Jag menar att får en läkare kännedom om att en patient bloggar, och särskilt om det är en med många läsare, så leder det till ett bättre bemötande. Läkare eller annan vårdpersonal slarvar inte i mötet med den patienten – de skärper omedvetet till sig för att de vet att man kan bli bedömd och nämnd med namn. Det kan också bli en bekräftelse i jobbet, säger Sara Natt och Dag. – Att läsa ”jag har världen gulligaste sjuksköterska, Ulla” kan ju kännas kul och peppande och därmed påverka hur man bemöter patienten. Sara Natt och Dag tror att vi bara är i början av den revolution som sociala medier kommer att utgöra i vården. Redan nu kan alla vuxna i Uppsala läns landsting läsa sin journal via en inloggning på nätet, patienter som bloggar kommer att öka och i framtiden kommer man att kunna gå utbildningar i hur man skriver en bra patientblogg, tror hon. – Dessutom tror jag att man inom vården kommer att läsa patientbloggar precis som man i dag går en rond. Det blir en del av det dagliga arbetet. ”Okej, vem av våra patienter har bloggat i dag?” Sara föreläser ofta för vårdpersonal och vårdstudenter. Många blir alldeles förskräckta av att bloggar skulle göra skillnad i vården. – Ja, särskilt äldre läkare sitter med armarna i kors och säger att ”nä, så här fungerar det inte”. De tycker att vård är möten öga mot öga. Men för de yngre läkare och läkarstudenter som jag föreläser för är sociala medier något helt naturligt. Många av dem tycker att det är ett sätt att lära känna sina patienter snabbt. De är födda in i det här. Kan det bli så att de som inte bloggar till och med kan få sämre vård? Det är svårt att veta eftersom det inte finns någon forskning på området, säger Sara Natt och Dag. – Man vet att välutbildade tar sig fram i vården bättre än lågutbildade. På samma sätt kommer troligen bloggar att bli en faktor som påverkar. Och det kan man inte göra så mycket åt, vi kan inte hejda de sociala mediernas utveckling. Finns det någon annan fara med sociala mediers påverkan på vården? – Faran är om man sprider tips hit och dit om den vård man har fått. Det kan skapa en oro hos andra med samma diagnos. ”Varför får hon det läkemedlet men inte jag?” Det finns också en fara i om patienter börjar lägga upp sina journaler i bloggar, tror Sara Natt och Dag. Journaler innehåller ibland detaljerade operationsberättelser och andra specifika fakta som ska kommuniceras mellan vårdpersonal. – Det kan göra att läkare och sjuksköterskor undviker att vara för detaljerade av rädsla för att bli ifrågasatta, i längden kan det slå tillbaka mot patienten själv – om viktig information uteblir hotar det patientsäkerheten. Thomas Flodin är hjärtläkare vid Karolinska universitetssjukhuset. Han sitter också i den centrala styrelsen för Sveriges läkarförbund. Han säger så här om patientbloggar: – Patienter måste ju ha rätt att uttrycka sig och lämna sina synpunkter på vården, och sociala medier har ju kommit för att stanna. Samtidigt tycker jag att patienter ska fundera över, precis som läkare förstås, om det alltid är lämpligt att lämna ut uppgifter som kan användas i andra sammanhang. Om man vill förbättra vården kan det vara bättre att använda sig av andra kanaler som patientnämnder och Socialstyrelsen, tycker han. – Jag förstår ju ur ett patientperspektiv att det kan vara skönt att skriva av sig, bloggar kan säkert ha en terapeutisk funktion. Men att skriva nedsättande eller kränkande om vårdpersonal på en blogg kanske inte är det bästa sättet att förändra vården. Och om det är positiva bedömningar av vården? – Alla tycker ju om att få beröm, även doktorer. Men det är svårt att säga om det påverkar bemötandet på något sätt. Jag tror att man bemöter patienter med stor respekt, förståelse och empati oavsett om det förekommer bloggande eller inte. I veckan hade Sveriges läkarförbund en utbildningsdag om sin nya policy för hur läkare ska använda sig av sociala medier. Många av råden bygger på att man slår vakt om en professionell relation till patienten med tanke på tystnadsplikt och integritetsskydd. – Läkare bloggar ju också och finns ute på internet, men som läkare är det viktigt att upprätthålla en korrekt patient–läkarrelation och inte sprida uppgifter på internet som kan orsaka skada för patienten helt enkelt. Man bör åtminstone tänka sig för innan man blir vän på Facebook med en patient, säger Thomas Flodin. När det gäller Doktorsguiden, som startade 2007 på nätet, säger han att den sajten har ett dåligt rykte bland läkare. – Den anses inte seriös. Den ger dålig vägledning för patienterna, skulle jag säga. Som läkare kan man känna sig mycket orättvist bedömd där, utan möjlighet att rätta till det. Om man som patient vill ha en mer seriös bedömning och uppföljning av vårdkvalitet så finns det andra instrument som man bör använda och titta på, patientenkäter till exempel, säger Thomas Flodin. Doktorsguidens ansvarige utgivare, Thomas Treitler, säger att människor måste få tycka om vården. – Tidigare har man ansett att vården är lite helig. Men man får ju tycka om allting annat, varför inte då också om vården? Patientenkäter kan aldrig säga hur patienten upplevde det individuella mötet med sin läkare. Vi tycker att det är viktigt att patienter får berätta om det för andra så att de kan göra bra val. Påverkar betygen bemötandet i vården, tror du? – Det är ju jättesvårt att säga. Jag tror att de läkare som ser betygen som en sorts feedback tar det positivt och då kan det så klart påverka. Doktorsguiden har alla landets cirka 54 000 läkare i sin databas. Drygt 25 000 av Doktorsguidens registrerade användare har tyckt till om ungefär en tredjedel av dessa läkare. Mer än 90 procent av omdömena är positiva, enligt Thomas Treitler. Från Doktorsguiden Sajten där patienter kommenterar mötet med sin läkare. Äntligen fanns det någon inom vården som lyssnade och behandlade mig som en människa! Deras bemötande var fyllt av respekt, medkänsla, förståelse och ett genuint intresse.” ”Dåligt bemötande på ett överlägset sätt. Till exempel envisas XX med att titulera mig med ’Ni’, vilket inte underlättar kommunikation och relation. ’Man skär inte gärna i en 70-årig kvinna.’ Diagnosen är måhända korrekt men borde uttryckas på snyggare vis.” ”Mycket kompetent och förstående läkare, vet ej vad som hade skett om jag inte hade den möjligheten att få henne till min läkare! Upplever att hon är realistisk, fördomsfri, har kunskap, trevlig. En sådan bra läkare borde det finnas fler av.” ”Tiden! Varje gång han tog sig tid tog han det från någon annan, han var ofta sen och stressad! ” ”Han kan ibland gå alldeles för långt och snarare överbehandla med nästan katastrofala konsekvenser.” ”Språkförbistringen gjorde att man gav upp med sina frågor, använde fel termer, vilket är oacceptabelt vid sjukdomar som cancer.” ”Mitt möte med XX var tyvärr mycket negativt. Jag kände inte att han var intresserad av att lyssna på vad jag hade att säga, utan han verkade redan på förhand ha bestämt sig för vad mina symtom berodde på, vilket säkerligen var medicinskt korrekt, men inte särskilt förtroendeingivande. Dessutom upplevde jag undersökningen som onödigt hårdhänt, vilket jag tydligt signalerade men inte fick gehör för. I stället för att säga hej då avslutades besöket med att XX började diktera journalen innan jag ens hunnit sätta på mig ytterkläderna och gå ut ur rummet.” ”XX lyssnade verkligen på mig och förstod mina tankar och funderingar. Fick väldigt bra förklaringar på mina frågor. En läkare med stort hjärta.” ”Läkaren var nedlåtande och ignorerade mig. Fick kommentarer som ’du ska se att det ordnar sig nog’ i stället för förslag/hjälp med behandling. Kommer aldrig att träffa denna läkare igen.” ”Hade svårt att sätta sig in i min situation. Skrev ett intyg och sa ’ta alvedon’; ingen info om vidare behandlingar etcetera trots att det finns sådana. Kände inte till förfarande kring remiss och hänvisade fel.” ”Avslappnande atmosfär. Vänlig, lätt att tala med. Positivt möte!!” ", "article_category": "other"}
{"id": 15323, "headline": "Lotta Tejle: ”Jag har aldrig varit ute efter att bli känd”", "summary": "Hon fick sitt stora genombrott som hunsad hemmafru i SVT-serien ”30 grader i februari”. Nu är hon aktuell på Dramatens scen och med en huvudroll i filmen ”Mammas pojkar”. Efter 30 år som skådespelare står Lotta Tejle på höjden av sin karriär.", "article": "Senast vi såg henne försvann hon ned i djupet av Indiska oceanen och simmade rakt in i evigheten. Kvinnan som hade förtryckts i ett kärlekslöst äktenskap slog sig bokstavligen fri från sin elaka man, revolterade mot sitt gamla liv och fann ett nytt där i Thailand. Det var som den förtryckta hemmafrun Majlis i SVT:s succéserie ”30 grader i februari” som skådespelaren Lotta Tejle blev namnet på miljontals svenskars läppar. Då blev hon plötsligt känd för fler än de som redan hade sett henne på otaliga teaterscener, i filmer som ”Smala Sussie” och ”Bröllopsfotografen” och i tv-serier som ”God morgon alla barn” och ”Mäklarna”. – Jag blev plötsligt mer än ett ansikte folk kände igen men aldrig kunde placera, säger Lotta med ett skratt. Efter 30 år som skådespelare fick hon sin karriärs största publika genombrott och i samma veva även sitt livs första fasta anställning då hon blev en del av Dramatens fasta ensemble. Så nu vid 52 år ålder kan Lotta Tejle sägas stå på höjden av sin karriär. Aktuell i föreställningen ”Cheri” på Dramaten och med sin första långfilmshuvudroll i Ulf Malmros komedi ”Mammas pojkar”. Där uppe på höjden kan hon se hur allt började i stallet i Linköping när hon som liten flicka spelade teater i hästmanegen mellan ridtävlingar. Det är också till stallet som hon har återvänt som vuxen. Det är söndagsmorgon och i den nyfallna snön utanför Ågesta ridklubb syns bara spåren efter hästhovar. De tillhör några av gårdens över 70 hästar som trotsar kylan och betar i hagarna runt om. Inne i det gigantiska ridhuset tränar landslagsryttaren Kristian von Krusenstierna dressyr med en av sina tävlingshästar. Hans familj driver Ågesta ridklubb och han har bokstavligen vuxit upp i den numera modernt upprustade ridanläggningen i Farsta utanför Stockholm. Snart ska ett gäng amatörer i olika åldrar göra honom sällskap och kliva upp på sina hästar i andra änden av ridhuset. Eller amatörer och amatörer, vissa av deltagarna är över 80 år gamla och har ridit här i flera decennier. De samlas varje söndagsmorgon, året om i ur och skur, för att rida ut i skogen tillsammans. Lotta har gjort det i närmare tio år. Hon är en så kallad återvändsryttare. Hon red när hon var barn på Ånestad ridskola i Linköping och tog sedan upp det igen när hennes egen dotter började rida. – Det är väldigt vanligt här i stallet med kvinnor som börjar rida igen när deras döttrar gör det. Det är som att vi tanter återupptäcker det som drog oss till ridningen när vi var flickor. Men min dotter är betydligt bättre än vad jag är, det kan jag lova, säger Lotta med ett skratt. Hon är född i Västervik, men flyttade till Linköping när hennes pappa blev biträdande länsjägmästare i Östergötland. Trots att hon bodde i storstaden präglades hennes uppväxt mer av att vara ute på landet. Hela hennes släkt bodde på gårdar i det som i dag är glesbygd och hon spenderade alla lov där. – Jag har därför en väldigt stark förankring till det livet. Jag kände att jag var en del av ett större sammanhang där jag fick utlopp för fler sidor hos mig själv. Samma sorts frihet fann hon när hon började rida som nioåring. – Bor man i staden och är tjej så är stallet en sorts frizon. Det är tjejernas värld i stor utsträckning, och jag kände att jag kunde vara mig själv där. Jag kände mig fri på något sätt. Vad var det utanför stallet som gjorde att du inte kände dig lika fri? – Man får möjlighet att utveckla andra delar hos sig själv som man kanske inte kan i skolan till exempel. Det här att du som tjej får vara stark, får bestämma, får vara skitig och ta i med musklerna. Du blir arbetsledare över den här 800 kilo tunga hästen och får upptäcka delar av dig själv som flicka som du inte har möjlighet till någon annanstans. Det var i den frizonen, där i stallet, som fröet såddes till hennes skådespeleri. – Jag minns att jag mellan tävlingar gick in på den här stora manegen och spelade teater för mig själv. Det var ingen som hörde, men där stod jag och höll monolog. Jag kan skratta bara av att tänka på det! Där bland höet och hästarna skrev hon sketcher och hittade på olika roller med sina vänner. Hon minns att ryttmästaren till slut sa till henne ”Du har något Lotta!” Du borde söka dig till skådespeleriet. – På något sätt var det sedan den självklara vägen för mig. På sminkbordet står ett inramat gulnat foto på en nioårig Lotta som pussar sin häst Topaz. Det är en av få personliga detaljer som syns i den loge på Dramaten som hon delar med kollegan Basia Frydman. För Lotta är det något speciellt med det här rummet. Det är hennes första fasta arbetsplats som skådespelare. Efter 30 år som frilansare fick hon vid 51 års ålder sin första fasta anställning och tillhör nu Dramatens ensemble. – Det kändes väldigt skönt, men samtidigt kände jag mig nästan helt slut när jag fick beskedet! Det var som att jag äntligen kunde pusta ut efter 30 år i branschen! Lotta hasar ned med kroppen i stolen och skrattar. – Det kan lätt bli så sa Dramatens sjuksköterska till mig. Att det under alla år av frilansande, och oro över försörjningen, byggs upp en stress som äntligen släpper och då kan det nästan komma som ett bakslag. Att tröttheten kommer i kapp en, men det har jag som tur inte känt av allt för mycket. Jag känner att jag är i ett bra sammanhang här. Med tanke på hennes skådespelarbakgrund kan det dock tyckas vara en smula oväntat att hon nu spelar på nationalteaterscenen. Hennes skådespelarbana började inte i Stockholms fina innerstadskvarter, utan i förorter som Skarpnäck och Rinkeby med samhällspolitisk gatuteater i slutet av 70-talet. Det var då hon kom i kontakt med Jordcirkus, ofta kallad Sveriges första gatuteatergrupp, som hade bildats några år tidigare av den amerikanske teateraktivisten Chris Torch och en grupp svenska skådespelare med Marika Lagercrantz i spetsen. Jordcirkus var en politiskt aktiv teater som initierade flera gatuföreställningar med amatörer, varav den mest kända är gatumusikalen Mullvadsoperan som gjordes i samband med Mullvadsockupationen i Stockholm 1978. Lotta lockades först av att de satte upp gatuföreställningar som en del av ”Nej till kärnkraft”-rörelsen. Där lärde hon sig att gå på styltor, sluka eld och spela teater på gatan. Den miljöpolitiska ådran sitter djupt i henne, rotad där sedan barnsben. – Många av mina äldre systrar tog del av gröna vågen på 70-talet. De flyttade upp till Norrland och startade ekologiska jordbruk och protesterade mot besprutningar. Hela det miljöpolitiska tänkandet, den kampen, har jag burit med mig hela livet. Lotta kom med i Jordcirkus på allvar när de startade sin verksamhet i Skarpnäck utanför Stockholm. Bostadsområdet hade byggts klart i mitten av 80-talet och teatergruppen erbjöds några lägenheter i de nybyggda röda tegelbyggnaderna. – Gräsmattorna rullades ut, tusentals människor flyttade in och vi hade lyckan att hjälpa till att börja bygga upp denna nya stadsdels kulturhistoria. Det var häftigt! Jordcirkus skulle ägna de kommande tio åren åt att driva teater- och kulturverksamhet i Skarpnäck, Rinkeby och Tensta där de varvade pedagogiskt arbete ute i skolor med egna teaterprojekt. Samtidigt blev Jordcirkus även ett sätt att leva då medlemmarna bodde grannar med varandra i lägenheterna i Skarpnäck. De lagade mat åt varandra, passade varandras barn och delade på inkomsterna efter medlemmarnas olika behov. – Men det var inte ett regelrätt kollektiv då vi bodde var för sig, men det fanns en stark tanke om att hjälpa varandra, en tanke om solidaritet som jag kan tycka är lite bortglömd i dagens samhälle. Under sin tid i Jordcirkus träffade Lotta sin man, skådespelaren och regissören Juan Rodríguez, som var en av de första medlemmarna i teatergruppen. För den breda publiken är han nog mest känd som Carlos i 80-talssåpan ”Varuhuset” och som Juan med hunden i Josef Fares film ”Farsan”. De har nu varit ett par i över 25 års tid. – Han är en väldigt nära samtalspartner om konsten och livet, vilket är spännande då vi kommer från olika håll. Han växte upp under Francoregimen i Spanien så han har en helt annan uppväxt, ett helt annat bagage, än mig som kommer från trygga förhållanden i jämförelse. – Och han är en jättebra skådis! Men för lite använd kan jag tycka. Att ni båda är skådespelare, hur påverkar det er relation? – Han vet till exempel att veckan innan en premiär så ligger jag sömnlös och har ont i magen. När jag klagande utbrister gode gud, ska jag räcka till den här gången? så förstår han. Lotta skrattar till av tanken, men just det där med självförtroendet är något hon brottas med ibland. Efter ett helt arbetsliv som frilansare har hon fått veta hur det känns att inte bli uppbjuden av någon regissör. Att ständigt känna pressen att hitta ett nytt projekt som både ska betala räkningarna och vara någorlunda kreativt tilltalande. – Jag har ofta haft friheten att välja projekt, men samtidigt kunde jag aldrig vara i lugn och ro som frilans då jag var tvungen att ständigt blicka framåt. Ibland har det funnits perioder då almanackan har varit gapande tom och jag har väntat på att någon ska ringa och bjuda upp mig. Det är väldigt lätt att jag tappar lite av självförtroendet då. När hon har varit arbetslös har hon försökt hålla i gång genom att gå kurser hos Teateralliansen, en bas för frilansare som startades på 90-talet efter att många skådespelare fick lämna fasta jobb på Stockholms teatrar. Det var ett sätt att hålla humöret uppe och sitt ”instrument” och ”hantverk” levande. – Som skådespelare behövs självförtroende för att ställa sig på scen och dela med sig av sig själv. Om inte du tror på dig själv så gör ingen annan det heller. Jag kan tyvärr ofta tycka att jag inte är bra nog. Varför är det så tror du? – Jag tycker ofta att jag måste vara så jävla bra, som skådespelare och som människa. Jag vet inte, men det kanske har att göra med att jag kommer från landet och har den här rädslan över att aldrig räcka till och vara bra nog. Har det blivit bättre med åren? – Ja, det har det, men det kan ständigt överraska mig under perioder då jag har mindre jobb. Vi kämpar nog alla med det i någon mån, och jag försöker att inte sätta omöjligt höga krav på mig själv. Det är svårt, men jag jobbar på det. Det är maj månad, den thailändska högsäsongen är över, och de flesta turister har lämnat solstolarna och paraplydrinkarna bakom sig för att återvända hem. Lotta märker hur vindarna vänder, och hur det gör att allt som har dolts i semesterparadiset nu åker upp till ytan igen. Efter att ha spenderat flera månader i den thailändska hettan ser Lotta plötsligt hur de nyss vackra sandstränderna allt mer översköljs av skräp. – Det var fruktansvärt mycket plast och skit som täckte sanden där folk alldeles nyss hade legat och solat. Då fick jag se den stora baksidan av turismen, den fick jag se många gånger, säger Lotta och suckar lite. – Samtidigt är det en resa som jag aldrig skulle vilja ha ogjord. Lotta var i Phuket för att slutföra inspelningarna av det som senare ska bli en av SVT:s största dramasuccéer på senare år och hennes eget största publika genombrott som skådespelare; ”30 grader i februari”. I dramaserien spelade hon pensionären Majlis som drömmer om ett nytt liv utan sin rullstolsbundna och elaka man Bengt, spelad av Kjell Bergqvist. Men hon hade tackat nej till rollen först. Hon var osäker på om hon ville vara borta i nästan ett halvår från familjen. Till slut var det de som pushade henne till att göra en provspelning, hon fick rollen och snart satt hon på ett flygplan till Thailand. – Jag kände mig som en sjöman som skulle ut på haven när jag vinkade adjö till min familj där på flygplatsen, minns Lotta och skrattar. Fyra och en halv månad tog inspelningarna. Långt borta från familj och det trygga vardagslivet. I extrem hetta och med långa inspelningsdagar. Med en ständig inblick i turismens baksida med prostitution, fattigdom och miljöförstörelse. Dessutom en smått kaotisk inspelning med flera regissörsbyten. – Det var en svår arbetsprocess där nere så var det, och som skådespelare var det svårt att arbeta med kaos runt omkring sig, men vi gjorde ett fantastiskt bra arbete under omständigheterna. Framför allt är Lotta tacksam för det thailändska team som de arbetade med. Några av dem hade tidigare arbetat med kultfilmen ”The deer hunter” från 1978 och andra med Lukas Moodyssons internationella filmdebut ”Mammut”. De visste därför när de svenska skådespelarna behövde vatten, ett paraply som skydd för solen eller en paus i det hektiska schemat. – Vi hade aldrig klarat inspelningen utan dem. Det blev som ett band mellan oss och jag följde med dem på utflykter och bjöds hem till dem. Det var en väldigt fin upplevelse och vi håller fortfarande kontakten genom Facebook. När ”30 grader i februari” sändes under våren 2012 bänkade sig i snitt 1,5 miljoner tittare varje måndagskväll och karaktärernas mer eller mindre tvivelaktiga livsbeslut skapade livliga diskussioner i fikarum och på sociala medier. – Jag märkte att folk var väldigt involverade i Majlis problem, hennes val eller ickeval. Det beror nog delvis på att det är ovanligt att man ser kvinnokaraktärer som gör en sådan resa som hon gjorde. Det är ovanligt med kvinnoporträtt där inget är tillrättalagt, utan i stället komplext och svårt. Plötsligt var Lottas namn på allas läppar. Folk hejade på stan, medierna stod på kö för intervjuer och på bussen på väg till jobbet kunde hon höra hur äldre damer diskuterade Majlis val i serien. – Jag har aldrig varit ute efter att bli känd, men det känns fantastiskt kul att fler uppskattar mitt arbete. Och att de faktiskt kan mitt namn numera! På Ågesta ridklubb står Lotta och borstar den kastanjebruna valacken Salento. Oftast brukar ridskolans ägare, Jan von Krusenstierna, dela ut vilken häst alla i söndagsgruppen ska ha, men den här morgonen har Lotta kommit lite tidigare och snott åt sig sin favorithäst. – Jag känner mig trygg med honom då jag har ridit honom flera gånger förut, vilket är viktigt med tanke på vädret och min gamla sköra kropp, haha! Förra söndagen red gruppen i 18 minusgrader. I dag är det förvisso bara nollgradigt, men snön ligger tung. Snöstorm eller sommarsol, oavsett rider Lotta. – En del av mig är yrkeskvinnan, skådespelerskan, som spelar på Dramaten och gör filmer. Det är en stor del av mitt liv. Sedan finns den här delen av mig som är uppväxt på landet och den delen är väldigt stark. Det finns ständigt en längtan hit, att vara en del av ett större sammanhang. Trots att hon nu kan sägas stå på en karriärmässig topp, med fortsatta föreställningar på Dramaten och en roll i höstens stora romantiska komedi ”Kärlek deluxe”, kan hon inte låta bli att även speja efter något annat. Hon tänker på familjegården i Småland som hennes 90-åriga föräldrar nyligen lämnade för att flytta närmare hennes systrar i Norrland. Hon tänker på hur hon, likt på Jordcirkus dagar, skulle kunna engagera de boende runt omkring gården genom att arrangera föreställningar och poesikvällar i ladan. – Men allt det där har jag tid med senare, så gammal är jag ju inte än! Tre röster om Lotta Lotta Tejle Född: 17 mars 1960 i Västervik. Familj: Maken Juan och deras fyra barn tillsammans. Bor: Enskede utanför Stockholm. Bakgrund: Har frilansat som skådespelare i över 30 år och har arbetat på bland andra Riksteatern, Upsala stadsteater och Dramaten. Hon har medverkat i filmer som ”Smala Sussie”, ”Bröllopsfotografen” och ”I rymden finns inga känslor”. På tv har hon synts i ”God morgon alla barn”, ”Mäklarna”, ”Våra vänners liv” och ”30 grader i februari”. Aktuell med: Spelar en av huvudrollerna i bioaktuella ”Mammas pojkar” och på Dramaten i uppsättningen ”Cheri”. Mitt liv i årtal 1960 Jag föds som sladdbarn i en familj med fyra systrar. På BB sa de till pappa: ”Det blev ingen Torgny den här gången heller, det blev en Lotta.” 1968 Rider för första gången. Blir avkastad, omtumlad och rädd, men sätter mig upp i sadeln igen. 1979 Träffar fria teatergruppen Jordcirkus, lär mig gå på styltor, sluka eld och spela teater på gatan. 1981 Ingesunds folkhögskolas teaterlinje. Får tre nya väninnor. Vi följs åt till Teaterstudions utbildning i Stockholm och startar sedan teatergruppen Lilla Stormteatern. 1987 Börjar arbeta med Jordcirkus i Stockholm. Fortsätter med det tills gruppen läggs ned 1994. 2002 Fick min första filmroll i Ulf Malmros film ”Smala Sussie ”. Och efter det så öppnades dörren för mer film och tv och även fortsatt samarbete med Ulf Malmros. 2011 Filminspelning i Thailand under fyra månader inför SVT-serien ”30 grader i februari”. En resa jag aldrig kommer att glömma. 2012 Efter många års frilansande börjar jag mitt första år som fast anställd på Dramaten. ", "article_category": "other"}
{"id": 15332, "headline": "\"Våra traditioner borde tas på allvar\"", "summary": "Romer har i alla tider haft egna ”krisgrupper” när någon blir sjuk eller dör. Det har inte alltid uppskattats i den svenska vården, säger Fred Taikon.", "article": "Förr bemöttes romer betydligt sämre inom vården än i dag. Till och med själva behandlingen kunde bli sämre. Det berättar Fred Taikon, drivande inom den romska föreningen E’Romani Glinda. – Men även i dag kan det hända att romer som kommer till sjukhuset blir kallade zigenare när personalen tror att ingen hör det, säger Fred Taikon. Han brukar då och då föreläsa för anställda inom vården om hur det är att leva som rom i Sverige. Ofta märker han att kunskapen om den romska kulturen och identiteten har stora brister hos icke-romer. – Jag vet att vårdpersonal till exempel reagerar på att det kommer så många besökande romer när någon blir inlagd på sjukhus. ”Så stor kan familjen väl inte vara”, tänker nog en del. – Men då saknas förståelsen för att det för en rom är viktigt att finnas nära och stötta den som till exempel är sjuk. Personer som är födda utomlands eller inte talar så bra svenska har i alla tider fått ett sämre bemötande i vården, menar Fred Taikon. Även romer och samer har behandlats sämre än infödda svenskar. – Men nu är allt fler som arbetar inom sjukvården födda utomlands eller av föräldrar som flyttat hit. Det ökar också den mångkulturella förståelsen och underlättar bemötandet av personer som inte har en typisk svensk bakgrund. Fred Taikon brukar framhålla att särskilda krisgrupper för att stötta anhöriga och sörjande började inrättas efter den tragiska bussolyckan 1988 i Norge då många svenska barn omkom. ”Estonia”-katastrofen nästan tio år senare påskyndade utvecklingen. – Vi romer har haft en form av krisgrupper i alla tider, hela släkten har slutit upp när någon blivit svårt sjuk eller avlidit. När många av oss kommer till ett sjukhus på samma gång kan det leda till ett sämre bemötande. Inte för att personalen vill illa, utan för att de inte förstår våra traditioner. Fred Taikon berättar att en av hans systrar vårdades en längre tid på sjukhus. – När hon avlidit tackade personalen för att vi funnits där som ett stöd för min syster. Jag hörde också ”svenska” gamlingar berätta att deras barn bara kom dit kanske var fjortonde dag, och de tyckte att vi romer verkar ha en så stark gemenskap inom släkten och familjen. I stora delar av Europa, särskilt söder om Tyskland, är det vanligt att många släktingar kommer till sjukhuset – på samma sätt som romer gör här i Sverige. – Om vårdpersonalen vet bakgrunden till våra traditioner har de kanske lättare att acceptera att väntrummet blir överfullt. Kanske går det också att hitta en annan plats på sjukhuset där anhöriga och släktingar kan samlas. Oftast är det enkla lösningar som behövs. Nyligen kom en romsk man in till ett sjukhus i Stockholm och klagade över magsmärtor. Han fick Voltaren för att lindra smärtorna – tolv timmar senare var han död. – Vi vet inte vad som hände, om den här mannen blev sämre bemött och fick sämre behandling för att han hade romskt ursprung. Men bara att misstanken finns där leder till att familjens nästa kontakt försvåras. Det blir en ond cirkel. Fred Taikon är 68 år och har upplevt hur attityderna mot romer förändrats sedan andra världskriget. Han säger att livet blivit bättre sedan romerna officiellt blivit en nationell minoritetsgrupp. – På många håll i Europa lever romer under fruktansvärda villkor, och på en del håll är de utsatta för våld och förföljelse. I Östeuropa och i Asien är det vanligt att man ska ha med ett kuvert med pengar för att säkra att man får en bra vård. Korruptionen är utbredd. – Vi kan inte jämföra med hur det är här i Sverige. Men ändå finns det en del som kan förbättras i vårt land – bland annat hur vi romer bemöts i vården. ", "article_category": "other"}
{"id": 15352, "headline": "”Moderata väljare vill hellre ha MP än C i ny regering”", "summary": "Ny opinionsundersökning. Nästan fyra av tio borgerliga väljare i dag tror att Miljöpartiet kan bli aktuellt för att ingå i en ny regering. Samtidigt säger var femte väljare att de kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Mycket tyder på att vi får ett helt nytt politiskt landskap efter valet 2014, skriver tre opinionsanalytiker.", "article": "Mycket av den politiska bevakningen och debatten tycks vara grundad på en föreställning om två formerade politiska block, ett till höger och ett till vänster, som också i framtiden kommer att stå emot varandra. Vi tror att vi efter valet 2014 kan ha ett helt nytt politiskt landskap. Underlaget till analysen kommer från en opinionsundersökning där Novus 17–23 januari 2013 intervjuade svenska väljare om styrkeförhållandena i svensk politik. Undersökningen visar att regeringen, främst Moderaterna, mobiliserat under hösten och återhämtat den styrkeposition man förlorade under Stefan Löfvens första framgångsrika månader. Under hösten 2012 har både betyget på regeringens insatser och omdömet om Fredrik Reinfeldts sätt att sköta sitt jobb åter vänt uppåt. I januari i år anser 55 procent att Reinfeldt gör ett bra jobb mot 48 procent i juni. Men räcker dessa goda omdömen för att bygga en regering efter nästa val? Väljarnas betyg gäller ju i grunden Fredrik Reinfeldt som statsminister. Och i ett längre perspektiv hotas det nuvarande alliansbygget av sina övriga, svaga länkar. Stödet för Folkpartiet sjunker stegvis och Kristdemokraterna riskerar sedan flera år att falla ur riksdagen. Vår undersökning förtydligar bilden av de långsiktiga problem som Centerpartiet försatt sig i. När Annie Lööf valdes till ny partiledare ansåg tre av tio väljare att partiet skötte sig bra. I dag, efter lanseringen av förslaget till nytt idéprogram, är det knappt en av tio som har denna positiva bild av Centerpartiet. Med valet av Stefan Löfven till ny partiordförande återvann Socialdemokraterna mycket av det självförtroende som försvann under Håkan Juholts tid. Förlorade väljare mobiliserades åter och under loppet av några månader våren 2012 lyfte Löfven partiet till stöd över 35 procent. Under hösten har dock återhämtningen delvis kommit av sig. Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti, men stödet är nu nere i drygt 32 procent. Samtidigt vänder väljarnas omdöme om Stefan Löfvens insatser nedåt. Nu i januari anser 46 procent att Löfven sköter sig bra mot 57 procent i juni. Laget kring Stefan Löfven har också svagheter. I dag anser 20 procent av väljarna att Magdalena Andersson har stor kompetens att hantera Sveriges ekonomi mot 62 procent för Anders Borg. 2010 gav 27 procent detta omdöme om Thomas Östros mot 57 procent för Borg, vilket innebär att Socialdemokraternas nuvarande finansministerkandidat har ett sämre läge än Thomas Östros hade i denna fråga inför förra valet. Vid inträdet i riksdagen fick Sverigedemokraterna en vågmästarposition mellan de två block som då stod emot varandra. Efter det har väljaropinionen svängt fram och tillbaka så att denna vågmästarposition vissa månader funnits kvar och andra varit borta. Under hösten har väljarstödet för Sverigedemokraterna ökat. Mycket talar för att denna nya starkare ställning kommer att vara bestående. I dag säger var femte väljare att de kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Samtidigt verkar många väljare anse att Sverigedemokraterna ska tas på större allvar. 42 procent av alla väljare är för att andra partier inleder en dialog med Sverigedemokraterna. Bland moderata väljare är 49 procent för en sådan dialog. Kanske kan Moderaternas utspel om en ny integrations- och migrationspolitik ses som ett svar på sådana stämningar? Sverigedemokraternas framgångar visar att riksdagsvalet 2014 kommer att bjuda på helt nya svårigheter att skapa parlamentariskt underlag för en fungerande regering. Vilka partier ser då väljarna i dag som mest sannolika regeringsbildare efter nästa val? När vi ställer frågan visar det sig att Moderaterna och Socialdemokraterna i dag har i stort sett lika stark ställning som förväntade regeringsbildare efter nästa val. Mindre väntat är kanske att lika många tror att Miljöpartiet kan komma med i regeringsbildandet. Inte oväntat tror många rödgröna väljare på Miljöpartiet. Mer överraskande är att nästan fyra av tio borgerliga väljare i dag tror att Miljöpartiet kan bli aktuellt för att ingå i en regering. Och det handlar inte om att man tror på en rödgrön seger. Mycket få borgerliga väljare tror att Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet kommer att bilda regering efter nästa val. Undersökningen visar att Miljöpartiet har en stark ställning bland borgerliga väljare. På vår fråga svarar 34 procent av dem att de i dag, bland ett eller flera borgerliga andra partier, helst också vill se Miljöpartiet i regeringen. Bland moderata väljare är det i dag klart fler som vill ha Miljöpartiet än Centerpartiet i regeringen. Vilket visar hur försvagad Centerpartiets position är. Resultaten visar att Miljöpartiet i väljarnas ögon har en stark ställning som ”blocköverskridande” parti i möjliga framtida regeringskonstellationer. Mycket talar därmed för att de kan komma att få en stark position i regeringsförhandlingar efter nästa val. Inget av de andra partierna är i närheten av denna situation. Det finns ibland diskussioner om att Folkpartiet eller Centerpartiet skulle kunna komma i en situation där man kan acceptera att ingå i en regering tillsammans med Socialdemokraterna. Undersökningen visar tydligt att det bland rödgröna väljare inte finns minsta entusiasm för ett sådant förslag. Det är i dag 584 dagar kvar till nästa riksdagsval. Det är en evighet i politiken. Men redan nu talar mycket för att valet 2014 kommer att bjuda nya utmaningar för hugade regeringsbildare. Det kommer att krävas mod och svåra omprövningar. Om inte hotar kaos i politiken. Arne Modig, oberoende opinionsanalytiker knuten till Greatness pr, tidigare opinionsansvarig Demoskop, Temo/Synovate och Novus Bo Krogvig, rådgivare Six Year Plan AB. Tidigare informationschef (S) Ulrica Schenström, seniorrådgivare Hallvarsson & Halvarsson. Tidigare statssekreterare (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 15360, "headline": "”Låt en kommission utreda frågetecknen i Quick-fallet”", "summary": "Efterspelet tar vid. Förekom det manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick? Och undanhölls viktig information från domstolarna om hur Quicks erkännanden växte fram? Dessa och andra frågor lämpar sig väl för en granskningskommission, skriver Göran Lambertz.", "article": "Quick-ärendet väcker starka känslor och åsikterna bryter sig rejält. Snart har Sture Bergwall friats för alla de åtta mord som han dömdes för. Därmed är rättsprocessen över och efterspelet tar vid. Det centrala är då hur saken ska hanteras framöver. För det första: Vilka fel har begåtts och när? Hur ska det kunna undvikas att något motsvarande sker igen? Många efterfrågar en ordentlig genomlysning av fallet, helst i en förutsättningslös granskningskommission. Men det finns också skepsis: det får inte bli fråga om en överprövning av domstolarnas avgöranden. En viktig fråga är då om en genomlysning kan ske utan att man på nytt försöker bedöma Bergwalls skuld. Kan en kommission över huvud taget ges ett vettigt mandat? En kommission bör få i uppdrag att bedöma om det begicks allvarliga fel av polis, åklagare och domstolar. Förekom det manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare? Undanhöll de viktig information från domstolarna exempelvis om hur Quicks erkännanden växte fram? Fick Quick information på ett sådant sätt att han kunde berätta allt om morden utan att ha varit med? Godtog domstolarna hans erkännanden alltför okritiskt utan att granska bevisningen i övrigt? Dessa frågor lämpar sig väl för en kommission. Detsamma gäller de frågor som uppkommer om svaren skulle bli att det inte begicks några större fel när Bergwall åtalades och dömdes. Då bör kommissionen undersöka om några fel begicks i nästa skede, av resningsåklagarna. Vilka skäl fanns det att antyda att polis och åklagare kunde ha manipulerat vissa delar av utredningen och att domstolarna undanhölls avgörande information? Gjordes utredningen tillräckligt omsorgsfullt och inhämtades alla nödvändiga upplysningar? Undersöktes det tillräckligt noggrant i vad mån utredningen gav stöd för Bergwalls erkännanden? Var det motiverat att inte överlägga med norska myndigheter om de tre morden i Norge? Med ett sådant mandat behöver en kommission inte alls komma in på skuldfrågan. Det finns därför inte anledning att av det skälet avstå från en genomlysning. Och vi kan få nödvändiga svar på de frågor som nu måste ställas. En kommission eller liknande bör därför tillsättas. För det andra: Hur ska vi i den fortsatta diskussionen se på de frågor som Quick-ärendet väcker? Och vilken blir egentligen slutpunkten i ärendet vid sidan av det som blir resultatet av en granskning? För mig är det tydligt att de motsättningar som finns i debatten skapas bland annat av att olika frågor inte hålls isär. Frågorna är minst fyra: Den första är om det har blivit fastslaget och därmed klarlagt genom resningsprocesserna att Sture Bergwall är oskyldig. Den andra är om han rent faktiskt är oskyldig. En tredje fråga är om bevisningen mot honom i rättegångarna på 90-talet var otillräcklig för fällande dom. Och en fjärde fråga är, om vi utgår från att bevisningen var otillräcklig, om det inträffade var en rättsskandal. Nästan alla svarar nog numera nej på fråga 1: det är självklart att det inte är klarlagt att Bergwall är oskyldig. Och på fråga 2 svarar säkert nästan alla att det inte i dag går att säga bestämt om han är skyldig. Det är en annan sak att Sture Bergwall ska betraktas som oskyldig när han har frikänts. Däri ligger framför allt att man inte i något sammanhang där beslut ska fattas som rör honom får utgå från att han kan vara skyldig. Många säger att eftersom han ska betraktas som oskyldig ska väl skuldfrågan inte diskuteras mer. Men då glömmer man tre saker: För det första bör Quick-ärendet ges en rättvis belysning i historien. Det rör sig om en av Sveriges största rättssaker och det är viktigt vilken domen blir över rättsväsendet. Skuldfrågan är då central och måste få diskuteras vidare. För det andra handlar det om många personers yrkesheder. Och för det tredje erkände Bergwall morden och berättade om dem på ett mycket ingående sätt. Om han ändå är oskyldig får han rimligen finna sig i att bli utsatt för ovanligt envisa misstankar. Om det är lätt att svara på de första båda frågorna, är fråga 3 (om bevisningen var otillräcklig) svårare. När Sture Bergwall dömdes ansåg tingsrätterna i sex olika domar detta; det var ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig. Rättsväsendets nuvarande ståndpunkt är tvärtom att bevisningen mot Bergwall inte är tillräcklig. Och då är det detta svar som gäller. Det kan då hävdas att alla borde acceptera detta som en sanning. Det främsta problemet för oss som anser att bevisningen var och är mycket stark är att åklagarna inte tog strid om saken. Det kan ha varit ett riktigt beslut, men någon reell domstolsprövning av bevisningen kom inte till stånd när Bergwall friades. Men även om man utgår från rättsväsendets nuvarande bedömning av bevisningen, återstår fråga 4: Har Bergwall då utsatts för en rättsskandal? Svaret beror på, för det första vad vi lägger i ordet, för det andra hur det är med skulden och för det tredje vad en kommission kommer fram till angående begångna fel. Alla lär vara överens om att svaret i hög grad beror på om Bergwall faktiskt är skyldig eller inte. Utgår vi från att han är oskyldig till alla åtta morden, är det knappast någon tvekan om att det var en rättsskandal. Det får bara inte inträffa att en oskyldig döms för åtta mord. Utgår man tvärtom från att Bergwall är skyldig till de åtta morden, kommer saken i ett annat läge. Då var det visserligen ändå fel av rättsväsendet att han fälldes om bevisningen inte räckte. Men en rättsskandal? De flesta skulle nog inte anse det. Det är fullt möjligt att vi aldrig får något svar på frågan om Sture Bergwalls faktiska skuld. Han ska då betraktas som oskyldig. Men vi kan mycket väl få acceptera att vi aldrig får något slutligt svar på frågan om han utsattes för en rättsskandal i den meningen att han blev oskyldigt dömd. Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen och fd justitiekansler ", "article_category": "other"}
{"id": 15379, "headline": "”Överreglerat boende ökar inte livskvaliteten”", "summary": "Fyrkantig lagstiftning. Mindre byråkrati skulle göra Stockholm till en bättre stad att leva i. Enklare byggnormer, till exempel, skulle öppna för fler studentbostäder. Och inom äldreomsorgen finns regler som inte gör livet lättare för de äldre. Vi behöver mer livskvalitet i samhällsplaneringen, skriver Ann-Katrin Åslund (FP) och Björn Ljung (FP).", "article": "I Sverige har vi en förkärlek för allt som har att göra med regler och riktlinjer. I många fall behövs de för att underlätta vårt liv. Men ibland leder de till begränsningar i vår vardag. Färre och förändrade lagar och riktlinjer inom såväl Arbetsmiljöverkets regler, plan- och bygglagen som miljöbalken skulle göra Stockholm till en bättre stad för både unga och gamla. Inom äldreomsorgen håller svenska myndigheter på att reglera bort kärnan i själva omsorgen om våra äldre. Fyrkantig lagstiftning försvårar och fördyrar byggandet av nya student- och ungdomsbostäder trots att behovet är enormt. I debatten om brister i svensk äldreomsorg är det nästan uteslutande brister i själva omsorgen som står i centrum. Sällan hör vi larmrapporter om otillräcklig badrumsyta eller att personer under de sista månaderna av sitt liv inte har tillgång till eget kök. Ändå omgärdas äldreomsorgen av många sådana regler. Allt i avsikt att göra tillvaron bättre för både boende och personal. Ett exempel är Arbetsmiljöverkets regler om det extra utrymme som behövs för att kunna arbeta och röra sig fritt runt toalettstol och handfat i badrummet – 80 centimeter fritt utrymme runt toalettstolen och 130 centimeter framför. Stockholms stad riskerar nu höga viten om inte badrummen byggs om enligt Arbetsmiljöverkets regler. Alla badrum måste bli betydligt större för att två personal ska kunna få plats att hjälpa till – trots att det i flera servicehus inte finns en enda boende som behöver sådan hjälp. Forskning visar dessutom att det är betydligt svårare att klara sig själv utan hjälp om badrummet är för stort. Vad är högst livskvalitet – att klara sig själv på toaletten eller att alltid behöva hjälp? För Folkpartiet är studentbostadsfrågan ett av de mest prioriterade områdena. I Stockholm är detta ett akut och växande problem – speciellt i dessa dagar när en ny termin börjat på universitet. En god tillgång till studentbostäder och bostäder för unga är inte bara viktigt för alla dem som i dag står utan egen bostad, det är också av avgörande betydelse för att studenter ska fortsätta välja Stockholm och vilja stanna kvar och arbeta här. I förlängningen är det regionens globala attraktivitet, och därmed också hela landets konkurrenskraft, som står på spel. Om vi vill öka takten i byggandet av student- och ungdomsbostäder behöver regeringen se över och förenkla byggreglerna. Studenter och unga efterfrågar små och billiga lägenheter, och bor i regel i dessa lägenheter under kortare perioder. Dagens regelverk tar inte hänsyn till detta. Byggreglerna bör därför ändras så att vissa lättnader gentemot plan- och bygglagen och miljöbalken, vad gäller exempelvis bullernormer, tillgänglighetskrav och utformning, kan göras när man bygger student- och ungdomsbostäder. En annan faktor som hämmar byggandet av små och billiga bostäder är höga byggkostnader. Stockholms stad bör därför i ännu högre grad än i dag markanvisa och planera på ett sätt som främjar konkurrens och mindre byggföretag samtidigt som transparensen i markanvisningarna bör öka. Med dessa förändringar skulle takten i byggandet av små lägenheter öka, samtidigt som en helt ny marknad av yteffektiva och billiga lägenheter möjliggjordes. Precis det som studenter och unga efterfrågar. Dessa statliga regleringar, som säkert införts med goda syften, leder till att alltmer pengar och energi läggs på byggnader och byråkrati. Vi anser att det är bedömningen av vad som är livskvalitet för varje individ som måste få en central plats. För att få till stånd förändringar krävs lyhördhet, engagemang och politiskt mod. Visst kan det också behövas garantier, men de ska utformas tillsammans med dem som berörs och inte bara med statliga myndigheter. Ann-Katrin Åslund (FP) 1:e vice ordförande kommunstyrelsen Stockholms stad. Björn Ljung (FP), gruppledare stadsbyggnadsnämnden. ", "article_category": "other"}
{"id": 15389, "headline": "”Jag kan ju göra vad jag vill”", "summary": "2004 vann Daniel Lindström första säsongen av tv-programmet ”Idol”. Tre album senare har han äntligen börjat landa i artistrollen, men vägen dit var långt ifrån spikrak.", "article": "Den norrländska dialekten går inte att ta miste på. Håret är fortfarande rött. De karakteristiska lockarna, som fyllde tv-skärmar över hela Sverige för nio år sedan, är dock omstajlade. Daniel Lindström vann den första säsongen av ”Idol” 2004. Då var han 26 år. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. – Jag lärde mig mycket av tiden efter ”Idol”. Vad man ska och inte ska göra. Jag gjorde mycket på andras villkor och sjöng låtar jag inte kände för, säger han över en kopp te på ett kafé i Solna där han bor tillsammans med sin fru och deras två gemensamma barn. Efter ”Idol” följde en hektisk period i Daniel Lindströms liv. Utmattningssyndrom, trasig röst och en kropp som började säga ifrån. Han släppte sitt andra album, ”Nån slags verklighet”, men det skulle dröja ytterligare tre år innan den verkliga lusten att hålla på med musik kom tillbaka. Då fick han friare tyglar. Började fokusera mer på sitt eget bästa. Följde magkänslan och tackade nej till fler saker. 2009 släpptes albumet ”D-day” som skiljer sig markant från ”Nån slags verklighet” både gällande musikgenre, tempo och språk. Daniel Lindström har experimenterat väldigt mycket. – För mig är det roligt, men kanske inte för andra eftersom de inte vet var de har mig rent musikaliskt. Nu fyller jag 35 år och äntligen börjar allting landa i vad jag själv vill göra. Varför har du experimenterat så mycket? – Jag tycker om väldigt många olika musikgenrer. Säg till någon som älskar glass att den från och med nu bara får äta en enda smak. Musiken fungerar på samma sätt. Det är skitsvårt och jobbigt att behöva välja och nischa sig som artist. Vilken musik han vill göra har inte varit självklart, men i dag ligger fokus på soul och jazz. Han beskriver sin musik som soulswing; Michael Bublé möter Ray Charles. Soulmusiken upptäckte han redan under högstadiet. En kompis pappa rensade bland sina vinylskivor och Daniel Lindström fick köpa dem för tio kronor styck. Stevie Wonder sjöng på en av plattorna och har varit en stor inspirationskälla sedan dess. Daniel Lindström har alltid tyckt om att sjunga och var redan i lågstadiet med i flera olika band. Han glömmer aldrig vad hans musiklärare sa till honom i sjätte klass: Daniel, vad du än gör så sluta aldrig med musiken. Orden gick rakt in i hjärtat och i vår släpps singeln ”It’s all about you”. Vid jul gavs ep:n ”My Christmas wish” ut. Låtarna skrevs tillsammans med pianisten Joakim Holgersson. – Globalt sett finns det väl knappast någon brist på julskivor, men vi ville göra någonting eget och skrev tre helt nya låtar. Jag tror inte att skivan såldes i många exemplar, men vi gjorde inte så mycket reklam för den heller eftersom pengarna inte riktigt fanns. Vill du vara en relativt anonym artist? – I början ville jag inte synas särskilt mycket utan bara hålla på med musik. Och jag gör väl knappast allting som behövs för att verkligen synas. Så ja … anonymiteten har nog varit ett ganska medvetet val fram till i dag. Daniel Lindström tror inte att han kommer släppa så många fler album. Däremot vill han skapa mer musik. Kanske för andra. Framtiden är inte huggen i sten, vilket känns lite läskigt: – Jag står vid ett vägskäl och kan inte föreställa mig hur mitt liv kommer att se ut om fem år. Samtidigt är det spännande; jag kan ju faktiskt göra precis vad jag vill. Att bli 35 känns bra. Jag har åtminstone bättre kondition i dag än för femton år sedan! Gratuleras till: Fyller 35 år den 30 januari. Bor: Solna. Familj: Frun Therese, två söner och ett tredje barn på väg. Lyssnar på: ”John Mayer, Michael Bublé, Stevie Wonder och Michael Jackson. Jag lyssnar inte så mycket på svensk musik, de bästa plattorna är Idde Schultz och Christian Walz debutalbum.” Blir imponerad: ”När mina barn lär sig nya saker. Mitt yngsta barn kom på ett nytt ord när han använde up & go-blöjor för första gången, sådana man drar på precis som med underkläder. ’Kalsonger!’ utropade han, men min fru rättade honom och sa att det var blöjor. Då ändrade han sig och sa ’blöjsonger!’” ", "article_category": "other"}
{"id": 15396, "headline": "”Högutbildade lever längre i ett ojämlikt Hälso-Sverige”", "summary": "Ny undersökning. Jämlika förutsättningar för hälsa är inskrivet i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Ändå ökar skillnaderna, något som blir särskilt tydligt om man jämför livslängden för grupper med olika utbildning. Vi är oroade och vill ha en diskussion om åtgärder som kan bromsa den här utvecklingen, skriver fyra professorer i Stockholm.", "article": "I höstas hävdade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson att ”jämlikheten i livslängd bland svenskarna aldrig varit så stor som i dag” och att möjligheterna ökat ”att få ett både långt och friskt liv … oavsett utbildning” (Newsmill 14 aug). Det är sant att färre barn och ungdomar dör nu än tidigare och att spridningen kring den ålder vid vilken vi dör därför har minskat historiskt. Det faktiska förhållandet i dag är dock att ojämlikheten i hälsa och livslängd bland vuxna människor ökar sedan länge. Om man jämför livslängden för grupper med olika utbildning blir detta tydligt. Skillnaderna har ökat kontinuerligt i både Finland, Norge och Sverige under tre eller fyra decennier, enligt en ny internationell studie. Det gäller för både män och kvinnor och oavsett om man mäter denna skillnad, som relativ, alltså som dödsrisken bland dem med låg utbildning i förhållande till dem med hög utbildning, eller absolut, i förväntade levnadsår. Högutbildade kvinnor och män kan nu räkna med fem år längre liv än lågutbildade kvinnor och män. Det handlar inte bara om att en grupp människor med låg utbildning släpar efter. Skillnaden mellan gymnasie- och universitetsutbildade ökar också, den är nu drygt två år. Orsakerna till denna långsiktigt växande ojämlikhet i livslängd måste rimligen hänga samman mer med förändringar av människors levnadsomständigheter än med tillfälliga konsumtionstrender. Men vilka är de förändringar som verkar ha dessa divergerande effekter på folkhälsan? Hälsan förbättras och livslängden ökar med ökad utbildningsnivå i alla länder. Utbyggnad av skolsystemen och förlängd skolgång har haft positiva effekter på folkhälsan generellt. Till en del kan de som söker sig till högre utbildning redan från början ha en bättre hälsa. Men förlängningen av skolplikten har analyserats i Sverige. De som genom den nioåriga grundskolans gradvisa införande kom att gå längre i skolan än sina jämnåriga kamrater fick högre inkomster och bättre hälsa senare i livet. Utbildningssystemets frukter är dock ojämnt fördelade. Ju högre utbildning en individ har desto bättre hälsochanser och längre livslängd i genomsnitt. Utbildning och studier verkar inte bara vara en väg till bättre arbete och inkomster utan också till bättre hälsa för en själv och andra. Mödrars utbildning påverkar barnens överlevnadschanser, och i dag vet vi att mäns överlevnadschanser sammanhänger med deras kvinnliga partners utbildning. Men hur fungerar det egentligen? Den välutbildade har bättre kontroll över sin livssituation. Effekten på arbete och inkomst är uppenbar men härutöver finns sannolikt positiva effekter av utbildning också på familjerelationer och beteenden som går utöver den egna individen. Skillnader i hälsa eller livslängd mellan samhällsklasser, utbildningsgrupper eller människor med olika inkomster finner vi i alla samhällen. Sedan 20 år har vi dessutom en ökad skillnad i livslängd mellan olika länder i världen; bland vuxna ökar därför den globala ojämlikheten i livslängd. Ojämlikheter i hälsa står numera på dagordningen inom både EU och WHO. Även internationella organisationer som Röda korset har fört upp frågan på sin egen dagordning. Våra kunskaper vidgas men ändå kvarstår en betydande osäkerhet om vad som kan och bör göras för att skapa mer jämlika förutsättningar för hälsan. Jämlika förutsättningar för hälsa är inskrivet i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Modern välfärdspolitik med relativt generösa ersättningsnivåer har positiva effekter på folkhälsan, allmänt sett, och särskilt verkar det vara fallet för dem med låg utbildning. Samtidigt har flera forskare pekat på en ”välfärdsstatsparadox”: ojämlikheten i hälsa och livslängd består, ja ökar faktiskt, trots ett omfattande system av sociala skyddsåtgärder. Paradoxen består i att välfärdsåtgärder förväntas ha utjämnande effekter på folkhälsan, men att de länder som har ett system av väl utbyggda välfärdsåtgärder – från vaggan till graven – trots detta inte är uppenbart mer jämlika inom hälsoområdet än länder med mindre utvecklade välfärdssystem. Socialpolitik och välfärdstjänster kanske bidrar till minskande skillnader, men de är bara en del av en komplicerad ekvation. Därutöver behöver man förstå betydelsen av hur inkomster, arbetstillfällen och konsumtionsmönster utvecklar sig. Långsiktigt ökade inkomstskillnader, högre nivåer av arbetslöshet och gradvis förändrade konsumtionsmönster för tobak, alkohol och ohälsosamma livsmedel kan alla bidra till ohälsans fördelning i samhället. Den likartade utvecklingen med ökade hälsoskillnader i de nordiska länderna är ett varningstecken. Socialförsäkringsministern skrev att ”antalet levnadsår historiskt varit extremt ojämlikt fördelat mellan en mycket liten elit och resten av befolkningen”. Javisst. Med hänvisning till dagens Sverige fortsatte han att ”inget annat land har större jämlikhet i livslängd än vi”. Men faktum är att vi sedan tre fyra decennier ser en ökad ojämlikhet i livslängd inom den vuxna befolkningen. Och ojämlikheten i hälsa eller livslängd ökar inte bara här, utav faktiskt i merparten av de utvecklade länderna. Kungliga Vetenskapsakademin, tillsammans med Inter academy medical panel, samlade för ett par dagar sedan de ledande internationella forskarna inom området för att diskutera ojämlikheter i hälsa och kunskapen om vilka sociala förhållanden som påverkar hälsan. Vi är oroade och efterlyser en diskussion om vilka åtgärder samhället bör vidta för att bromsa utvecklingen mot ojämlikhet. Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien ", "article_category": "other"}
{"id": 15430, "headline": "”Familjen Palme går inte vidare i fallet ’Call girl’”", "summary": "JK sviker. Familjen Palme har beslutat att inte väcka enskilt åtal i fallet ”Call girl”. Familjen anser att JK borde ha agerat, dessutom är ett enskilt åtal förenat med stora ekonomiska risker. I filmen ”Call girl” framställs statsministern som pedofil och sexköpare. Det råder ingen tvivel om att det är Olof Palme som porträtteras, skriver familjens juridiska ombud.", "article": "I filmen ”Call girl” framställs framlidne statsministern Olof Palme som pedofil och sexköpare. Olof Palmes familj anmälde filmen till Justitiekanslern (JK) som har beslutat att inte inleda en förundersökning. JK har inte tagit ställning i sakfrågan. Familjen kan själv väcka enskilt åtal mot den ansvarige utgivaren för förtal av avliden. Vi, som familjens juridiska ombud, anger här hur familjen bedömer förtalet och deras syn på JK:s beslut. Enligt filmens regissör är de i ”Call girl” skildrade makthavarna symboler och får tillskrivas vissa handlingar även om de inte har begått dessa. Denna uppfattning, som vilar på att det konstnärliga uttrycket har ett privilegium att stå ovanför lagen, är emellertid oriktig. Svea hovrätt löste gränsdragningen mellan förtalsskyddet och den konstnärliga friheten i det så kallade Märitmålet från 1970. Författaren hade i en roman skildrat lätt maskerade personer från sin jämtländska hemby. Några av dessa framställdes både som brottsliga och lastbara och stämde författaren. Svea hovrätt fällde författaren för förtal och skrev bland annat: ”Författaren måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen upphäves utan att för den skull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet äventyras.” Det anses allmänt i den juridiska litteraturen att detta är svensk rätts ståndpunkt. Att syftet med verket inte utan vidare har betydelse kan utläsas i det så kallade Hustlermålet från 1994 (om fotomontage i ”satiriskt syfte” av kända personer i sexuella situationer). Högsta domstolen: ”För förtalsansvar är det tillräckligt att det funnits en risk för att den berörde under föreliggande omständigheter skulle komma att utsättas för andras missaktning.” Enligt förtexterna är ”Call girl” inspirerad av verkliga händelser. ”Research” har gjorts av Deanne Rauscher, författare till ”Makten, männen, mörkläggningen – Historien om bordellhärvan”, som på oacceptabelt lösa grunder i en senare upplaga till boken (20 år efter Olof Palmes död) fört in uppgifter från en kvinna som påstår att hon känt igen Olof Palme från tv. Filmen vill ge en igenkännbar bild av Sverige valåret 1976 med ett lätt identifierbart rollgalleri av politiker och ämbetsmän. Dessa är lika sina förebilder både till utseendet och till vad de säger. En central figur är Ebbe Carlsson. En annan är justitieminister Lennart Geijer. En tredje är Centerledaren Torbjörn Fälldin och en fjärde statsminister Olof Palme. Av dessa är i filmen alla utom Ebbe Carlsson kunder hos bordellmamman Dagmar Glans (verklighetens Doris Hopp). Flera andra identifierbara personer förekommer. Att det är Olof Palme som porträtteras kan det inte råda något tvivel om. Filmen innehåller så många referenser och markörer att det är helt uppenbart att ”statsministern” skall föreställa Olof Palme. Detta gäller både hans personliga stil och att han är ordagrant citerad i tv-program och valtal. Det saknas avidentifierande element i filmens bild av Olof Palme. Filmen har gett upphov till en omfattande debatt. De flesta anser att Olof Palme är utpekad som sexköpare. Statsministern i filmen har sex mot betalning med en 14-årig flicka. En sådan handling var 1976 straffbar som otukt med barn. När filmen gjordes, och den påhittade gärningen blev en del av filmen, var samma handling straffbar som våldtäkt mot barn (fängelse mellan två och sex år). Uppgifterna är osanna. Det finns inte heller tillstymmelse till skälig grund för dem. JK skall bara väcka talan i speciella fall. I den mån man med stöd av lagens förarbeten kan peka ut de undantagsfall som ska föras av JK ligger det nära till hands att ett mycket grovt förtal av en före detta statsminister, som mördats, hör dit. Detta gäller i allt högre grad om förtalet grundas på ren spekulation. JK har under de senaste 20 åren endast agerat i två fall: anklagelser mot bandyspelare om uppgjorda matcher och artiklar om en känd skådespelare, där tidningen själv medgav att uppgifterna var ett misstag. Denna passivitet från JK:s sida, och den likgiltighet inför försvaret av enskildas integritet som JK gett prov på i detta fall, skall ses mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter. JK är som regeringens advokat skyldig att tillse att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt Europakonventionens regler om bland annat skydd för medborgarnas personliga integritet (till exempel skydd mot ogrundat förtal) och tillgång till effektiva rättsmedel (art 8 och 13). Förtalade personer saknar i Sverige effektiva rättsmedel. Den ekonomiska risken för ett enskilt åtal är stor. Man får räkna med en processrisk (det vill säga de rättegångskostnader som förlorande part får betala) på kanske en miljon kronor i ett mål som detta. Olof Palmes efterlevande är privatpersoner. Detta skall jämföras med de ekonomiska förutsättningarna för filmbolaget och utgivaren. Filmen får antas vara mycket ekonomiskt lyckosam, inte minst på grund av uppgifterna om Olof Palme. Filmproduktionen har finansierats delvis genom allmänna medel. Filminstitutet har bidragit med ett produktionsstöd på enligt uppgift 11,5 miljoner kronor. I någon mening har således staten bidragit till att bekosta den spelfilm vari de ärekränkande uppgifterna förekommit. Det är naturligt att en tidigare statsminister får tåla både omild och orättvis kritik och granskning. En gräns måste dock sättas vid spekulativa falska uppgifter av kvalificerat nedsättande slag, framförda i ett medium där de efterlevande i realiteten inte kunnat påkalla rättelse. Därvidlag har en förtalad i förhållande till en spelfilm en mycket svagare ställning än i förhållande till andra medier. Det skall tilläggas att yttrandefrihetsprocessen genom bland annat jurysystemet ger den tilltalade utgivaren en särskilt stark ställning. Dessutom finns den så kallade instruktionen, som JK helt malplacerat stödjer sitt beslut på, som riktar sig till juryn och inte i första hand till åklagaren. Med detta sagt, och trots de starka skäl för framgång som finns, har familjen Palme beslutat att nu inte driva saken vidare. Skälet är att de anser att JK borde fullgjort ha den roll som lagstiftaren har anförtrott ämbetet i exceptionella fall som detta. Det är orimligt att de som enskilda efterlevande skall behöva driva fallet mot en av svenska staten uppbackad filmproduktion. Den debatt som ”Call girl” gett upphov till har likväl visat att flertalet medverkande har genomskådat det etiska haveri som filmen utgör i detta hänseende. Familjen har känt ett starkt stöd i denna debatt. Lars Viklund, advokat Tomas Nilsson, advokat ", "article_category": "other"}
{"id": 15440, "headline": "Hela världen får plats i barnens Rinkeby", "summary": "Barn blir nästan alltid fästa vid området där de bor, särskilt om de har en bra lekpark. Det säger Gunilla Lundgren som gjort en bok om Rinkeby tillsammans med tre hundra barn.", "article": "”Rinkeby är bäst men också värst. Här bor vi, i kärlek, bråk och respekt. Rinkeby 163.” Så beskriver en grupp elvaåringar sitt Rinkeby i den nyutkomna boken ”Rinkeby 163 världens by”. 163 är de första siffrorna i postnumret. Förra året visades de färgstarka texterna och bilderna på biblioteket i Rinkeby och nu har materialet alltså sammanställts i en bok. – Barnens perspektiv har alltid saknats i debatten. Det vanliga är ju att man beskriver Rinkeby från ett utifrånperspektiv, gärna med svårigheterna i fokus. Det finns stora problem i Rinkeby, visst, men också en skaparkraft och fantastiska människor, säger Gunilla Lundgren som ligger bakom projektet som drogs i gång för drygt ett år sedan. Tre hundra barn i årskurserna 1–6 på Kvarnbyskolan fick i uppdrag att skriva, teckna och fotografera sin hemby, den mytomspunna och utskällda förorten väster om Stockholm. ”Det här är kiosken. Här finns det goda grejor. Jag gillar glass med strössel”, säger till exempel sjuåriga Burak Güclü. Han har i boken valt att bli fotograferad framför godiskiosken. – De små barnen tycker nästan alltid om platsen där de bor, i alla fall om de har en bra skolgård, en bra lekplats och snälla lärare. Allt och alla som är nära dem i deras värld, som mannen i godisaffären, är viktiga, förklarar Gunilla Lundgren. När barnen blir lite äldre och närmar sig tonåren, börjar de försvara sitt hem. De har ofta förstått att många säger att Rinkeby inte är så bra och att där finns problem, enligt Gunilla. Samtidigt blir de själva alltmer kritiska. Då kan de säga att de vill bort från Rinkeby. Gunilla Lundgren har skrivit böcker tillsammans med barn och unga i Rinkeby ända sedan förorten byggdes i slutet av sextiotalet. I början, när området var nytt, flyttade det in många med norrländsk, finsk, turkisk och romsk bakgrund. Ganska snart fick de sällskap av framför allt chilenare och latinamerikaner som kom till Sverige i samband med militärkuppen i Chile 1973. – Sedan var det kriget i Bosnien. Och nu är det många somaliska, kurdiska och arabisktalande barn som bor i området. Rinkeby speglar verkligen det som händer i världen. Hur påverkar det Rinkeby som plats? – Det gör att det är spännande att vara där, för att världen hela tiden är så närvarande. I dag har husen i Rinkeby åtskilliga år på nacken. En av Gunillas första böcker, från början av 70-talet, handlade om en romsk familj som hade bott i ett tältläger i Spanien innan de kom till Sverige och till slut hamnade i en omodern lägenhet på Döbelnsgatan i Stockholms innerstad, utan varmvatten och badrum. – De blev överlyckliga när de fick flytta in i en nybyggd lägenhet med ett sprillans nytt badrum i Rinkeby. Menar du att Rinkeby har varit ett högstatusområde? – Nej, så har det aldrig setts, i alla fall inte utifrån. Miljonprogrammen har ofta fått stå för något dåligt, som det har raljerats om. Gunilla Lundgren Ålder: 70 år. Bor: Södermalm i Stockholm. Uppväxt: I Hed, Nora och Kristinehamn. Familj: Stor, med barn, barnbarn. Yrke: Författare. Förra året tilldelades hon Nelson Mandela-priset av Stockholms stad. Vad är hembygd för dig? ”Där jag har haft arbete, familj och vänner. För att det ska kännas som hemma ska där också finnas någon skönhet eller vänlighet som man ofta kan leta fram, till exempel genom att hitta ett kafé.” Ett år i text och bild Tre hundra barn i åldern sju till tolv år på Kvarnbyskolan har under ett års tid tecknat, fotograferat och skrivit om sitt Rinkeby. De yngre barnen fick uppgiften att rita och beskriva torget och skolgården. De lite äldre fick beskriva skolvägen och hemmet. Femmorna fick skriva om sig själva och sexorna intervjuade sina äldre släktingar. Det färgstarka resultatet ställdes ut på biblioteket i Rinkeby förra året. Nu finns det i boken ”Rinkeby 163 världens by”. 163 är de första siffrorna i postnumret. Eventuellt överskott från bokförsäljningen ska skänkas till ett skolbibliotek i Sydafrika. Ny utställning om unga och hembygden I morgon, lördag den 19 januari, öppnar utställningen ”Hembygd – någonstans i Sverige” på Arbetets museum i Norrköping. Där berättar unga från hela landet, i ord, bild och film, om hur de känner för sin hembygd. Vissa älskar den, andra längtar bort, en del har tvingats lämna den. Producenterna har sökt upp ungdomar med olika bakgrund, intressen och förutsättningar. Artisten Adam Tensta, estradpoeten Olivia Bergdahl och dansgruppen Legacy Crew inviger klockan 14 i morgon. Utställningen visas till och med den 14 april. ", "article_category": "other"}
{"id": 15447, "headline": "Hemma kan vara en känsla och en person", "summary": "För konstnären Lars Lerin är barndomens skogar en del av identiteten – liksom hans värmländska dialekt. Maken Manoel Marques från Brasilien har haft lätt att känna sig hemma i Värmland, även om det svenska allvaret och kylan gör honom less ibland.", "article": "Hur mycket betyder hembygden för konstnären Lars Lerin och hans brasilianske make Manoel ”Junior” Marques Lerin? Lars Lerin har gjort sig känd som en av Nordens främsta akvarellmålare. Rötterna har han i värmländska Munkfors där han är född och uppvuxen. Därifrån kommer också en stor del av de stämningar som han alltid bär med sig och som återkommer i hans bilder. För tre år sedan gifte han sig med Manoel ”Junior” Marques. När Junior för fem år sedan lämnade sitt hemland Brasilien för att träffa Lars, var det första gången han satte sin fot på svensk mark. I dag bor de i en gammal grosshandlarvilla i Hammarö, vid norra Vänern. Efter en halvtimmes bilfärd från Karlstad sitter vi nu vid deras köksbord och dricker kaffe ur antika koppar som Junior har köpt på en loppis. Vad är hembygd för dig, Lars? – Det är väl en känsla som finns kvar från barndomen. Som författaren Göran Tunström sa, han kände gatorna i barndomens Sunne men hade inte någon lust att åka tillbaka. Däremot använde han känslan som material i sina böcker. Litet åt det hållet är det för mig också. Lars Lerin har aldrig lyckats reda ut vad de värmländska skogarna betytt för vare sig hans identitet eller hans konstnärskap. – Men det är något med de här trakterna som jag alltid bär med mig och återvänder till, när jag målar men också när jag skriver. I detta ”något” ingår den värmländska dialekten som är en stor del av hans identitet. När han åker till Stockholm upplever han att språket blir flera nyanser fattigare. När hans nuvarande man Junior kom från Brasilien kunde de bara prata hjälpligt på engelska med varandra. I dag har Junior lärt sig svenska. Men när de åker till Brasilien märker Lars att Junior blir en delvis annan person för att han talar portugisiska. Lars å sin sida får svårt att uttrycka sig. Det gör att han drar sig undan. – Det är svårt att vara galen på det språket, säger han på sitt underfundiga vis och syftar på att han är psykiskt skör, något han talat om i tidigare intervjuer och i den dokumentär som nyligen visades på SVT om Lars och Junior, ”För dig naken”. – Det är väldigt bekvämt att ha en dialekt. Jag blir en nyans mer av mig själv på något vis tack vare den. Det är som om jag drar en lättnadens suck för att jag kan använda vissa fraseringar. En annan trakt som satt sig i kroppen på Lars Lerin är den bohuslänska kusten där han vistades på sommarloven när han var barn. – Det är där som jag har haft min bästa tid. Jag kände mig fri när jag var där som barn. Jag fiskade krabbor och badade, i en värld som var underbar för mig. Inte heller till Bohuslän behöver han återvända rent fysiskt för att erfara den där särskilda känslan av lättsinnighet från barndomen. – En vet att en aldrig kommer att få tillbaka den där känslan av ansvarsfrihet. Det gör att det kan göra ont att åka tillbaka. När man ser att det bor andra människor i husen blir det litet som att se en kuliss. Trots att han i otaliga intervjuer berättat om sin problematiska uppväxt och om föräldrarna som försökte omskapa honom av rädsla för hans homosexualitet, finns det ingen bitterhet i minnena. Inte heller i minnena från Lofoten där han under nittiotalet levde i ett destruktivt kärleksförhållande och missbrukade alkohol och droger. – Jag kände mig ju hemma där också, säger han. Det kan vara svårt att urskilja vad som är en verklig platsförnimmelse och vad som är en sinnestämning i Lars Lerins målningar. Det inre projiceras och färgar av sig på det yttre och tvärtom. Minnen och känslor fungerar som arbetsmaterial och har inget att göra med hur han mår i själva stunden när verket tillkommer. – Jag trivs i mörkret också. Det behöver inte vara deprimerande. Jag tar in det svarta som jag har varit med om och använder det på samma sätt som glädjen. Det är olika delar i min arbetspalett. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen just den dagen när jag arbetar. Nu är det trakterna vid norra Vänern som känns mest hemma både för Lars och Junior. Från deras veranda möts man av en bedövande vy. Bakom en av öarna sticker skorstenarna från pappersbruket Stora Enso upp över träden. Det påminner om att Lars Lerin alltid målat fabriker och skorstenar med lika stor omsorg som han målat människor och hus. Att gå från ensamhet till tvåsamhet har varit en stor förändring för dem bägge. Den har skett gradvis i takt med att de blivit allt viktigare för varandra. När de flyttade till villan i Hammarö för två år sedan var trakten ny för båda. Även om Värmland är välbekant för Lars sedan tidigare hade han aldrig utforskat just de här trakterna vid Vänern. Nu planerar han att klippa banden till Sunnemo genom att sälja sin stuga där. – Jag har alltid velat ha den som en reservutgång, men nu känner jag mig tillräckligt rotad här med Junior, säger han. Junior säger att han aldrig har haft några problem med att känna sig hemma i Värmland, även om det var overkligt till en början. – Jag tyckte redan från början att det var vackert. Det var städat överallt och alla var rena och välklädda. Men det var litet som att vara i en dröm, som om jag såg allt som hände mig på tv. Jag visste knappt om det var sant. Till Lars sa han någon gång att han trodde att alla människor i Sverige var deprimerade. – De människor som han umgicks med i Brasilien var så annorlunda och levde ut mycket mer. Och så plötsligt sitter han där med mig, som är tungsint och sitter och analyserar saker, säger Lars. Tycker du det, Junior? – Ni är lugnare och allvarligare, inte som i Brasilien där alla skrattar mycket mer. Det är kallare här och jag saknar solen. Det har påverkat mig så att jag oftare blir less och behöver sova mer. När den här intervjun publiceras är Junior tillbaka i sin hemstad Coroatá. Han ska stanna i två månader och umgås med familj och vänner. Men nu, vid köksbordet i Värmland, säger han: – Jag har lärt mig mycket om livet där, men jag vill inte tillbaka permanent, det skulle inte kännas bra. Jo, kanske när jag blir äldre, om jag fortfarande har släktingar där. Inte för att det är min ”hembygd”, jag kanske väljer andra platser som jag inte har varit på tidigare. Junior säger att han har en personlighet som gör att han aldrig lever i det förgångna eller tittar framåt, utan att han väljer att leva i nuet och ta vara på det som händer i stunden. Vad behöver du för att känna dig hemma? – Jag behöver vara med Lars, som är min nya familj, i det här huset som är vårt, säger han och visar oss vardagsrummet som han har pyntat med så mycket juldekorationer och kulörta lampor att man nästan tror att man befinner sig i Las Vegas. När vi går runt i huset visar det sig att Junior har ett helt rum med leksaker som får Lars att rysa i hela kroppen. På övervåningen har han en soffhörna med gosedjur och i ett av badrummen har han en samling prydnadsgrisar. – Jag behöver mina dekorationer för att må bra och känna mig hemma, säger Junior. – Det får en bara acceptera. Jag som inte tål julgransbelysning, och inte tomtar heller, säger Lars och rycker på axlarna litet uppgivet. Man bygger ju upp en ny värld när man träffar någon, även om det inte är helt smärtfritt eftersom det också finns något man ska ta sig bort ifrån. – Det här är det som är hemma nu.  Lars Lerin Ålder: 58 år Bor: Hammarö, Värmland. Familj: Manoel ”Junior” Marques, katterna Luther och Gnistan. Yrke: Konstnär, en av Nordens främsta akvarellmålare. Vad är hembygd för dig? En känsla som kopplar tillbaka till en tidigare erfarenhet, i mitt fall det som har med barndomen att göra. Manoel ”Junior” Marques Lerin Ålder: 36 år. Bor: Hammarö, Värmland. Yrke: Museireceptionist. Familj: Lars Lerin, två katter, föräldrar och nio syskon med syskonbarn i Brasilien. Hembygd: Jag känner mig hemma när jag får dekorera, möblera, laga mat, göra mina grejer som jag vill, till exempel här i vårt hus i Hammarö. På samma sätt som Lars uttrycker sig i sina målningar, uttrycker jag mig i mina dekorationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 15484, "headline": "”Det måste bli obligatoriskt att anmäla våld mot äldre”", "summary": "Ny lag krävs. Nationella undersökningar pekar på att våld mot äldre i nära relationer sker i högre utsträckning än vad vi tidigare har trott. Ändå finns ingen lagstiftning som innebär skyldighet för socialtjänsten och äldreomsorgen i Sveriges kommuner att anmäla misstänkt våld. Det skriver Stockholms äldreborgarråd Joakim Larsson (M), socialborgarråd Marie Ljungberg-Schött (M) och Britt-Inger Saveman, professor i omvårdnad vid Umeå universitet.", "article": "Äldre är en grupp i samhället som i många avseenden är mer sårbara för våld och övergrepp än andra eftersom de i högre utsträckning är beroende av samhälleligt stöd för att klara sin vardag. I Brottsoffermyndighetens omfångsundersökning Ofrid (2001) uppgav 16 procent av de äldre kvinnorna som deltog i undersökningen att de hade utsatts för någon form av våld efter att de fyllt 65 år. I vissa undersökningar är resultatet så högt som 20 procent. I Sverige saknas i dag lagstiftning som gör medarbetare inom äldreomsorgen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten skyldiga att anmäla vid misstanke om fysiskt eller psykiskt våld mot äldre i nära relationer. Lex Sarah som trädde i kraft 1999 reglerar skyldigheten för medarbetare i vård och omsorg att rapportera vård- och verksamhetsrelaterade missförhållanden, men när exempelvis våld i nära relationer mellan äldre misstänks finns ingen anmälningsskyldighet. En hemtjänstmedarbetare som fattar misstanke om våld i ett hem mellan två äldre har i dag varken skyldighet eller stöd i lagen att agera. I socialtjänstlagen finns en stark reglering att rapportera om misstanken gäller våld mot barn, liknande lagstöd borde finnas för våld i nära relationer mellan äldre. Många svenska kommuner bedriver ett eget arbete för att bli bättre på att identifiera och agera om misstankar finns, men en ny lagstiftning skulle innebära ett bättre rättsskydd för en skör grupp. I en sådan ny lagstiftning bör ett imperativ att följa upp och åtgärda missförhållanden finnas. Annars är en överhängande risk att den blir verkningslös – för det är inte bara straff för en förövare som behövs. Det har i perioder diskuterats om Sverige ska anta en lag om anmälningsplikt vid misstanke om att äldre- och funktionshindrade utsätts för våld. Sådan lagstiftning – med tillhörande åtgärdsprogram – finns i de flesta stater i USA kombinerat med ”Adult Protective Service”, en form av myndighet som går vidare med fall som anmäls. I vårt grannland Norge saknas lagstiftning men sedan tio år finns en motsvarighet till uppföljningsmyndigheten under namnet ”Vern for eldre”. Sveriges kommuner har ett ansvar att arbeta med frågorna – men en ny lagstiftning skulle göra stor skillnad i förutsättningarna för det arbetet i Stockholm och för resten av Sveriges kommuner, och sådan lagstiftning kan bara regeringen ta initiativ till. Nationellt centrum för kvinnofrids rapport ”Våld i nära relationer bland äldre” (2010:04) slår fast att riskerna ökar markant för människor med ett svagt socialt nätverk och isolering, vilket tyvärr inte är ovanligt bland äldre. Gruppen äldre över 80 år löper två till tre gånger så hör risk att utsättas för våld eftersom risken för exempelvis demens och annan kognitiv begränsning ökar med hög ålder. Den beroendeställning mot en partner eller en annan person som hög ålder eller svagare hälsa kan innebära gör också ett uppbrott från en relation präglad av våld svårt. En gängse bild av relationsvåld är den av en medelålders man som, ofta påverkad av alkohol, slår kvinnan och kanske barnen han lever med, men det kan också se helt annorlunda ut. Att förstå hur våldet ser ut är första steget mot att lösa problemet. Exempelvis kan våld mot en äldre person ta sig formen av försummelse från den som har ansvar för omvårdnad i hemmet. Nationellt centrum för kvinnofrid vittnar om medveten vanvård, felaktig medicinering, otillräcklig föda samt att den utsatta äldre människan inte får hjälp med sin hygien som förekommande former av kränkningar och våld. De äldre med störst vård- och omsorgsbehov är också den grupp som forskningen konstaterat löper högst risk att utsättas. I Stockholms stad samverkar därför äldreomsorgen och socialtjänsten för att ta fram riktlinjer för arbetet med våld mot äldre i nära relationer utifrån stadens program för kvinnofrid. Samtliga anställda i äldreomsorgen ska utbildas i hur man kan upptäcka våld i nära relationer mellan äldre, och hur man ska agera om det upptäcks. Problemet finns inte bara i Stockholm. Våld i nära relationer mellan äldre förekommer i hela landet – det är ett nationellt problem som ofta hamnar i skymundan av andra debatterade och viktiga frågor om våld och utsatthet, som barn som far illa, hedersproblematik eller kvinnofridsarbete i ett bredare sammanhang. Socialstyrelsen har tillsatt en referensgrupp med uppgift att höja kompetensen hos medarbetare inom socialtjänst och hälso- och sjukvård om våld i nära relationer. En av de målgrupper som särskilt lyfts fram är äldre personer. Den svenska debatten om våld i nära relationer har förbisett att det finns ett stort mörkertal bland äldre som drabbats av våld i hemmet. Varje fall där misstankar finns om missförhållanden, fysiskt eller psykiskt våld mot äldre i en nära relation och som inte följs upp är ett stort misslyckande för samhället. Stärkt samordning och bättre samverkan på kommunal nivå mellan socialtjänsten och äldreomsorgen, polisen, vården och andra berörda myndigheter kan förbättra möjligheterna att ingripa, men det som ytterst behövs är en ny lagstiftning som stärker rättsskyddet till dem som drabbas där det i dag inget finns och med ett imperativ att följa upp misstänkta missförhållanden. Dagens lagstiftning med lex Sarah täcker endast missförhållanden kopplade till vårdgivningen – vi uppmanar därför nu regeringen att ta initiativ till att inleda arbetet för ett lagförslag som kan skydda och hjälpa äldre, män som kvinnor, som utsätts för våld i nära relationer. Joakim Larsson (M), äldreborgarråd i Stockholms stad Marie Ljungberg Schött (M), vik. socialborgarråd i Stockholms stad Britt-Inger Saveman, professor i omvårdnad vid Umeå uniersitet ", "article_category": "other"}
{"id": 15489, "headline": "”Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken”", "summary": "Ideologisk vägvisare. Centerpartiets och Liberala ungdomsförbundets ideprogram flödar av nyliberal frihetsretorik. Det går inte att förstå detta om man bortser från Svenskt Näringslivs långsiktiga opinionsbildning. Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem, skriver Svante Nycander.", "article": "Svenskt Näringsliv har inte övertalat Centerpartiet att skriva ett nyliberalt idéprogram om fri invandring, månggifte och avskaffande av skolplikten. Inte heller har man förmått Liberala ungdomsförbundet att skriva att invandringen självklart ska vara fri och att alkoholservering bäst regleras av den fria marknaden. Men det går inte att förstå dessa nya inslag i politiken om man bortser från Svenskt Näringslivs investering i långsiktig ideologisk opinionsbildning. Under vänstervågen kring 1970 ansåg 80 procent av studenterna att ord som vinst och näringsliv stod för någonting negativt. Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, (föregångare till Svenskt Näringsliv) tyckte med rätta att de borgerliga partierna hade svikit en självklar uppgift. Informationschefen Sture Eskilsson efterlyste ett starkt ideologiskt alternativ till marxismen och menade att näringslivet måste verka för en kvalificerad opinionsbildning som motvikt mot studentvänstern. Det var inte givet att Timbro skulle sprida nyliberala idéer, men så blev det när man engagerade unga entusiaster, en del med drogliberala sympatier, som tagit intryck av ”I morgon kapitalism” av Henri Lepage, ”Frihetens grundvalar” av Friedrich Hayek, ”Urkällan” av Ayn Rand och ”Anarki, stat och utopi” av Robert Nozick. Att SAF och Timbro var emot socialdemokratisk och facklig kollektivism utan att vara för något visst borgerligt partis idétradition innebar ett tomrum som krävde att fyllas. Timbro har inget politiskt program men står för en ideologi som är tänkt att vara en gemensam nämnare för näringslivet och hela borgerligheten. Den formuleras av enskilda skribenter, presenteras som klassisk liberalism och förmedlas till politiskt intresserade genom otaliga personliga kontakter, seminarier och publikationer. Unga borgerliga begåvningar lockas med exklusiva skrivarkurser vid ”Stureakademin” och gratis USA-resor. Timbros liberalism är intressestyrd och inspireras inte av de borgerliga partiernas förflutna, i synnerhet inte Folkpartiets. Avgörande är i stället vad som förmodas långsiktigt gagna näringslivet. I Centerns och Liberala ungdomsförbundets programskrifter formuleras värdepremisser som självklarheter, inte som lösningen på verkliga samhällsproblem. Centerprogrammet flödar av frihetsretorik, men det står inte ett ord om arbetslösheten. I Liberala ungdomsförbundets handlingsprogram sägs att finansieringen av kulturen så mycket som möjlig måste fråntas politikerna. ”Endast för barn och ungdomar kan det vara motiverat med offentligt kulturstöd. Detta bör ske i form av kulturpeng för att öka individens valfrihet och kulturens oberoende.” Vilket problem är det man vill lösa? Sture Eskilsson har rått sina internationella meningsfränder: ”If you don’t think you can win a debate, don’t start it.” Det framgår att ”vinna debatten” är detsamma som att vinna opinionen. I så fall är debatten en maktkamp, inte ett gemensamt projekt för att söka sanningen. Den som är genuint idéintresserad väljer inte ett vinnande tema utan ställer svåra frågor, där chansen att hämta opinionspoäng är som mest osäker. Nyliberaler följer Sture Eskilssons råd. Deras frihetsretorik är riktad inte minst mot fackliga organisationer, strejkrätt och kollektivavtal, men de tror sig inte kunna vinna debatten och nöjer sig med abstrakt tal om individens frihet, i  väntan på ett gynnsammare läge. Jag moraliserar inte över Svenskt Näringsliv, men jag tvivlar på att dess ideologiska insats gagnar företagsamheten eller bidrar till att göra borgerliga partier mer ansvarsfulla. Tvärtom, jag tror att den skadar politiken. Arbetsgivarna ändrade inflytandestrategi på 1930-talet. Tidigare var deras politiska agerande öppet och direkt, men samtidigt med Saltsjöbadförhandlingarna gick de i stället in för att vinna förståelse för företagens behov genom kvalificerad forskning, expertkunskaper, saklig information och medverkan i statliga utredningar. Den idén låg bakom tillkomsten av Industriens Utredningsinstitut och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Några gånger avvek man från denna måttfulla men effektiva strategi. Det skedde åren efter andra världskriget genom det så kallade Planhushållningsmotståndet (PHM) mot Socialdemokraternas efterkrigsprogram. Bertil Ohlin antecknade enligt Sven-Erik Larssons biografi: ”Den [PHM] bedrevs med en väldig energi men innebar kolossala överdrifter och hade framför allt en bristande förståelse för de sociala reformerna.” En sådan kampanj gör det lätt för Socialdemokraterna att mobilisera sina anhängare och svårt för de borgerliga att vinna gehör för en balanserad kritik. PHM kan ha räddat kvar den socialistiska majoriteten i valet 1948. Under 1950-talet agerade SAF starkt mot lagstiftning om tilläggspensioner. Folkpartiet hade medverkat till alla viktiga sociala reformer efter 1945, och det hade varit naturligt att enas över blockgränsen också i pensionsfrågan. Hur det egentligen gick till när Folkpartiet och Högern 1957 förenade sig med SAF om ett nej till lagstiftning är inte utrett. Deras vägval var helt misslyckat. Pensionsstriden säkrade Socialdemokratins dominans för lång tid. Efter folkomröstningen 1957 ändrade sig Folkpartiet och föreslog en lag om tilläggspensioner. På frågan varför partiet inte redan 1957 kunnat medverka till en sådan lag svarade Ohlin: ”Det var på det stadiet omöjligt med hänsyn till arbetsgivarna.” Folkpartiets felbedömning kan inte bortförklaras, men SAF:s direkta inblandning var långtgående, och den motverkade sitt ändamål. Svenskt Näringsliv skulle få mer gehör för sina genuina intressen om man avstod från att genom ombud agera som ideologisk vägvisare. Partierna, särskilt de mindre, har svårt att konkurrera med jobberbjudanden, uppdrag och annat som det näringslivet genom Timbro generöst ger unga politiska talanger. Sammanblandningen av näringslivsintressen och politiska idéer är olycklig, och det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem. Svante Nycander, liberal debattör, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter och chef för DN:s ledarredaktion ", "article_category": "other"}
{"id": 15516, "headline": "”Fiasko för satsning på förbättrad mödrahälsa”", "summary": "Miljoner dödsfall. Varje år dör sex miljoner barn i samband med eller strax efter förlossning. Det är fler än hela Finlands befolkning. Anledningen är att det saknas pengar för att finansiera en bra kvinnohälsovård i fattiga länder. Givarländerna har brutit sina löften och resultatet kan inte klassas som annat än ett fiasko, skriver forskare och läkare.", "article": "Millenniemålen formulerades år 2000 och slutdatumet 2015 närmar sig. Ändå är flertalet av målen långt ifrån uppnådda. Med det femte millenniemålet (MDG 5) skulle mödradödligheten minska från 1990 års nivå med tre fjärdedelar till år 2015. Det skulle innebära en årlig minskning med cirka fem procent. Enligt FN:s beräkningar har minskningen bara varit omkring en procent per år. I Afrika söder om Sahara är mödradödligheten som högst. Ändå har förbättringen där varit mindre än i världen totalt. Det borde vara tvärtom. Av jordens fattigaste 74 länder är hela 90 procent ”off track”, det vill säga kommer inte i närheten av att nå MDG 5. Bland millenniemålen är ökad mödraöverlevnad det mål som är allra längst ifrån att lyckas. Det kan inte klassas som något annat än ett fiasko. Varje år dör närmare 300.000 kvinnor en mödradöd på grund av blödningar efter förlossningen, medvetslöshet orsakad av högt blodtryck, osäkra aborter, barnsängsfeber med mera. Antalet mödrar med skador och sjukdomar till följd av graviditets- och förlossningskomplikationer är troligen omkring 15–20 miljoner varje år. Antalet skadade och svårt sjuka nyfödda som överlever svåra förlossningar är okänt men är troligen minst lika många. Som följd av denna extrema mödrasjuklighet inträffar varje år cirka sex miljoner dödsfall bland barn i samband med eller strax efter förlossningen (dödfödda plus levandefödda barn som dör). Sammantaget sker alltså över sex miljoner dödsfall varje år på grund av något som inte är en sjukdom: graviditet och förlossning. Antalet dödsfall varje år är mer än hela Finlands befolkning. Det är föga känt att de graviditetsrelaterade dödsfallen i världen är avsevärt fler än alla dödsfall i de tre infektionssjukdomarna aids, tuberkulos och malaria tillsammans, vilka skördar cirka 4,5 miljoner liv per år. Som vanligt är det de fattiga som drabbas hårdast. Av kvinnor i låginkomstländer träffar bara ungefär häften utbildad vårdpersonal i samband med förlossningen – i vissa länder bara en av tio födande kvinnor. På samma sätt är de dödligt förlöpande komplikationerna efter osäkra aborter oftast utom räckhåll för även de enklaste hälsocentralerna. I vissa afrikanska länder är 25 procent av mödradödsfallen kvinnor som avlidit efter osäkra aborter. Biståndet till millenniemålen har totalt sett minskat och 16 av 23 givarländer minskade sitt bistånd förra året, främst till följd av nationella åtstramningar. Detta ledde FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till att uppmana de rika länderna att inte tvinga de allra fattigaste att stå för kostnaderna för det uteblivna biståndet. De sammanlagda kostnaderna för att bygga ut de nationella hälsosystemen för att nå MDG 5 i de 49 fattigaste länderna uppgår till cirka 75 miljarder dollar per år, vilket skulle innebära mer än en fördubbling av vad som satsas i dag (cirka 31 miljarder dollar per år). Detta är naturligtvis en stor utmaning, särskilt i tider av global finanskris. Men faktum är att om såväl låginkomstländerna själva som givarsamfundet lever upp till sina löften (0,7 procent av BNP till bistånd från givarländer och 15 procent av nationella budgetar till hälsa från länderna) skulle dessa summor kunna mobiliseras. Men kommer pengarna att finnas? Svaret är nej. I samband med det MDG-toppmöte som hölls 2010 fanns det utfästelser om drygt 40 miljarder dollar. Experter inom Världsbanken erkänner nu öppet att blott 10 miljarder dollar kommer att finnas från rika länders bistånd och lika mycket, högt räknat, från de fattiga länderna själva. Enligt WHO:s senaste siffror från september i år har enbart 10,2 miljarder av utlovade 40 miljarder betalats ut. Vissa grupper är sämre än andra på att hålla sina finansiella utfästelser. De rika länderna har bidragit med 5,3 miljarder, vilket enbart motsvarar 36 procent av deras utfästelse på 14,7 miljarder. Detta bekräftar tyvärr Världsbankens dystra prognos. Än mer beklaglig är den privata sektorns engagemang i frågan. Av utlovade 1,6 miljarder dollar har bara 3,5 miljoner (eller 0,2 procent) bekräftats utbetalade, enligt WHO:s undersökning Förutom storleken av de resurser som så uppenbart och akut saknas inom kvinnohälsovården i de fattiga länderna, handlar problemet också om fördelning och förutsägbarhet av stödet. Multilateralt bistånd (där en organisation bestående av ett antal medlemsstater ger) var bättre än både globala initiativ och nation-till-nationbistånd på att fördela resurserna effektivt. Den multilaterala hjälpen minskar dock i relation till de andra två hjälpvägarna, vilket gör det ännu viktigare att bilateral hjälp ökar sin fördelningseffektivitet. Det är också viktigt att givarna har en plan för vilket stöd de ger. En stor variation från år till år i hur stort finansiellt stöd ett land får gör det omöjligt att planera och investera pengarna på ett långsiktigt klokt sätt. I dag går det inte att veta hur det långsiktiga biståndet ser ut. För att öka och fördela biståndet för mödrars överlevnad på ett vettigt sätt mellan länder och över tid krävs avsevärt större politiskt engagemang och vilja än i dag. Tusentals mödrar och nyfödda dör varje dag. Världens ledare har lovat dem hjälp, men när tiden kommer för att infria löftena vänds mödrarna ryggen och pengarna såväl som engagemanget uteblir. Och mödrar och nyfödda barn fortsätter att dö av sådant som lätt kunde ha behandlats, om bara resurserna hade funnits. Graviditet är självfallet ingen sjukdom trots att mera än sex miljoner människor dör i samband med graviditet och förlossning i världen varje år. Och den graviditetsrelaterade dödligheten är inte bara ett jämställdhetsproblem, utan framför allt ett resursproblem: att rädda gravida och födande kvinnor till livet kostar pengar. I Sverige dör en kvinna av 17.400 av graviditetsrelaterade orsaker. I Niger är motsvarande siffra en av sju. De allra flesta av dessa dödsfall skulle kunna förhindras. Men den politiska viljan saknas. Elisabet Ålander och Helena Cederlöf studenter i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm Staffan Bergström professor emeritus i internationell hälsa vid Karolinska institutet och specialist inom förlossningsvård och gynekologi ", "article_category": "other"}
{"id": 15527, "headline": "Vinparadiset bakom badstranden", "summary": "Medelhavsön Menorca är mest känd för sina orörda stränder. Men flera nystartade vingårdar har fått allt fler vinintresserade, bland dem stjärnkocken Ferran Adrià, att hitta hit.", "article": "Säg Menorca och de flesta tänker ”Mallorcas lillasyster”, eller på fina stränder eller gin. Den menorcanska ginen är ett arv efter britternas ockupation på 1 700-talet. Vill man lära sig mer om framställningen kan man kika in i den lilla ginfabriken i huvudstaden Mahón. Men ön har även en lång tradition av vintillverkning. Den blomstrade på 1 800-talet och var då en viktig del av öns ekonomi. Men i slutet av århundradet drabbades stora delar av Europa av vinlöss. På Menorca slogs hela vinindustrin ut. Nu har nya plantor växt upp och de senaste åren har en handfull nya vingårdar givit vinindustrin en revival. En av pionjärerna är Binifadet, en modern vingård som borde vara obligatorisk för alla Menorcaturister med minsta vinintresse. Ägaren Carlos Anglés började odla vindruvor i sin trägård som en hobby för 30 år sedan. – Jag började med fem olika druvor för att ta reda på vilken som passade bäst för öns klimat, men det växte ganska snabbt till en omfattande business, säger han och sätter sig i en av de klassiska regissörsstolarna på barterrassen. Hans rondör, svarta Ray Bans och gråsprängda skägg får mig att tänka på en annan framgångsrik vinmakare: filmregissören Francis Ford Coppola. Den lyckosamma hemmaodlingen ledde till att Carlos Anglés startade Binifadet 2004. I dag är det öns största och mest kända vinproducent med tio hektar vinodlingar och sju viner. Stjärnan i samlingen är Binifadets chardonnay, ett vin som blev ännu populärare efter att stjärnkocken Ferran Adrià upptäckt det. Han serverade vinet på sin restaurang El Bulli, av många ansedd som världens bästa restaurang innan den stängde för gott tidigare i år. – Vi är naturligtvis väldigt stolta över att han gillar det. Jag tror en orsak är att den inte har någon ek i sig, säger Carlos och häller upp ett provglas. Eftermiddagssolen strilar genom vinrankorna som omger vingården. Vinet doftar ananas och exotiska frukter och smakar friskt, lätt citrusaktigt. En helt annan bouquet väntar i vingårdens lilla butik. Här kan man sniffa på produkter som passar bättre att skölja ner i badkaret än i strupen: duschkrämer och tvålar med vinkärnor och andra restprodukter från vintillverkningen. Det är bara att välja tvål efter favoritdruva: chardonnay, merlot eller syrah. Fyra andra specialiteter på Menorca Gin Den lokala ginen Xoriguer är ett arv efter den brittiska ockupationen. I dag dricker Menorcaborna den helst tillsammans med citronjuice i form av en pomada. Ginen tillverkas i Mahón, fabriksbutiken erbjuder frikostiga smakprover. xoriguer.co.uk Hummersoppa Menorcas mest kända maträtt. Den rustika, tomatbaserade soppan serveras på de flesta restauranger på ön för drygt 700 kronor per portion. Det är den inte värd. Välj hellre en meny där det ingår ett litet smakprov om du vill prova. Betydligt mer prisvärd är ”fattigmanssoppan” oliaigua baserad på olivolja och tomat. Den serveras bland annat på kvarnrestaurangen Moli des Racó i Es Mercadal. Den lilla byn är ett gastronomiskt center på ön, med flera restauranger som serverar genuin, menorcansk mat. restaurantemolidesraco.com Mahónost Mild komjölksost som finns i tre olika styrkor, varav mediumvarianten är den mest populära. Köp hem och använd som frukostost. Agroturismon Hort de Sant Patrici är en av flera gårdar som tillverkar egen ost och erbjuder smakprover i gårdsbutiken. santpatrici.com Amargos Mandelkakor som är mjuka på insidan och lätt frasiga på utsidan. De bästa kakorna tillverkas av Cas Sucrer i Es Mercadal. Bageriet är även känt för sina carquinyols (ett mellanting av maränger och mandelbiskvier) och ensaimadas (vetebulle med florsocker). cassucrer.es Resa hit Charter med Fritidsresor eller Solresor. Prisexempel: 4498 kr för en vecka med boende på trestjärnigt lägenhetshotell med Fritidsresor. Temaresor har rundresan ”Menorca till fots och på cykel”. Flyg på egen hand med Spanair via Barcelona. Man kan även åka hit med färja från Mallorca. Bo Biniarocca är ett lantlyxigt vuxenhotell på gångavstånd från Binifadets vingård. Restaurangen är väl värd ett besök även om man inte har råd att checka in. Dubbelrum från 1 000 kr. biniarocca.com Binifadet Vingården ligger i utkanterna av Saint Lluis, tio minuters bilresa från huvudstaden Mahón. Här erbjuds provsmakning av gårdens viner och guidade turer. Öppet: dagligen kl 10-20 (juli och augusti till 22). binifadet.com ", "article_category": "other"}
{"id": 15532, "headline": "Experten: De yngre står sällan för notan", "summary": "Den äldre generationen betalar för och ger bort presenter till den yngre. Förr i tiden, när det inte fanns någon äldreomsorg eller pensionssystem, var det tvärtom. Däremot umgås vi med och hjälper våra gamla i stor utsträckning, något som kommer att öka.", "article": "Så här års är kanske julklappar det tydligaste exemplet på att det är den äldre generationen som förser den yngre med presenter och pengar. – Det är oerhört sällsynt att någon hjälper föräldrarna ekonomiskt, däremot är det väldigt vanligt att den äldre generationen ger pengar och gåvor till barnen och barnbarnen. Det menar Johan Fritzell, professor i sociologi och forskningsledare vid Institutet för Framtidsstudier. Han har studerat hur flödet av pengar går nedåt i generationer, i motsats till förr då flödet gick åt andra hållet. Man försörjde sina äldre i större utsträckning eftersom det inte fanns någon äldreomsorg eller pensionssystem att luta sig emot. – En del av det som vi förr betraktade som naturliga omsorger och pengar som gick till de gamla och sjuka väntas i dag bli ombesörjt av staten, säger Johan Fritzell. Vi bor inte heller ihop i samma utsträckning som tidigare, i synnerhet inte som under jordbrukssamhället. Däremot umgås vi över generationsgränserna, även om spelreglerna är annorlunda när vi inte bor tillsammans. Den avgjort viktigaste faktorn är avståndet. Ju längre från varandra vi bor, desto mindre umgås vi. Carin Lennartsson, docent i sociologi, menar att barnen hjälper sina gamla föräldrar med en hel del, både med praktiska saker och genom att fungera som ett personligt stöd. – Så är det genom hela livet och mellan generationerna. Man umgås, talar i telefon och ger varandra råd och hjälp. Sjuttio procent av alla som är 80 år eller äldre och har barn träffar något av barnen en gång i veckan eller oftare. Länge är det barnen som behöver sina föräldrar. Men vid någon punkt vänder det och blir tvärtom. Föräldrarna som tidigare hjälpt sina barn behöver själva hjälp. Den som besöker sin nittioåriga mamma kanske hjälper henne att byta glödlampa utan att kalla det för ”omsorg”, menar Carin Lennartsson. – Det har alltid varit så att familjen är den största omsorgsgivaren. När du behöver offentlig omsorg så får du det, men familjen gör mycket. Det är något som man tror kommer att öka. ", "article_category": "other"}
{"id": 15542, "headline": "Hur bra är Sverige?", "summary": "Utsläppen av växthusgaser har nästan halverats inom Sveriges gränser sedan sjuttiotalet. Men svenskarnas totala globala påverkan på klimatet är stor. Och det är osäkert om utvecklingen går åt rätt håll.", "article": "Naturvårdsverkets årliga rapportering av de svenska växthusgasutsläppen, som kommer lagom till jul, har blivit ett flitigt använt slagträ i klimatdebatten. När utsläppen minskade dramatiskt år 2009 var regeringen snabb att ta åt sig äran. När utsläppen nu ökar kraftigt ser oppositionen chansen att skylla utvecklingen på alliansens bristfälliga politik. I motsats till de volatila växthusgaserna ligger de politiska dimridåerna därmed stabilt kvar på samma nivå. Att de senaste årens svängningar till största del styrts av konjunkturen, kalla vintrar och kärnkraftverkens produktionsproblem passar uppenbarligen inte lika bra för politisk agitation. Oavsett lockelserna att dra förhastade slutsatser från variationer mellan år, är det dystra budskapet att de totala utsläppen verkar ha svårt att fortsätta nedåt i den takt som krävs. Frågan är också om Sverige har åstadkommit den åtråvärda frikoppling som alla engagerade klimatpolitiker eftersträvar? Ett land som frikopplat svävar mot högre välfärdshöjder, samtidigt som miljöförstörelsen minskar. Ekonomin sväller, utan att dra med sig en stigande bubbla av växthusgasutsläpp. Visst låter det en smula magiskt? De flesta OECD-länder har åstadkommit vad miljöekonomerna kallar relativ frikoppling, det vill säga att tillväxten ökar snabbare än utsläppen av växthusgaser. Det är inte så märkvärdigt, och löser inte utmaningen att bli nästan helt oberoende av fossil energi till år 2050. Genom att modernisera och effektivisera produktionen får industriländerna ut mer varor och tjänster per energiinsats. Det riktigt kluriga är att uppnå absolut frikoppling – att de totala utsläppen faktiskt minskar, samtidigt som BNP ökar. Forskarna är ense om att Sverige har lyckats med just detta konststycke – att frikoppla den inhemska produktionen från tillväxten i absoluta termer. De årliga ”territoriella” utsläppen har minskat med fyrtio procent sedan sjuttiotalet, trots att ekonomin blivit dubbelt så stor. Det är en fantastisk framgångssaga, som i huvudsak utspelade sig långt innan Sverige började med klimatpolitik. Energipolitiken för att öka inhemsk energiproduktion och minska oljeberoendet var lyckosam även för de svenska klimatutsläppen. Senare införda klimatpolitiska styrmedel har haft en dämpande effekt, men inte lyckats pressa ned utsläppen med mer än cirka tio procent sedan 1990. Inom EU:s och FN:s klimatarbete är det ländernas territoriella utsläpp som bedöms, och Sverige får med beröm godkänt. Men hur blir det med frikopplingen om man i stället räknar på vår konsumtion och inkluderar utsläppen som den orsakar i andra länder? Studier av enstaka år visar att växthusgasutsläppen är så mycket som 25 procent högre när utsläppen för svenskarnas konsumtion beräknas. Sveriges globala ekologiska fotavtryck är alltså avsevärt större än vad de nationella rapporterna till FN redovisar. Ett fåtal studier har försökt studera trenderna för de konsumtionsbaserade utsläppen, men de behöver fördjupas för att några säkra slutsatser ska kunna dras. Det krävs längre tidsserier, bättre importstatistik med uppgifter om ursprungsland och bättre uppskattningar av utsläppsintensiteterna för olika branscher i de länder som dominerar Sveriges import. Vetenskapen kan i dagsläget därför inte säga om Sverige som nation har lyckats vända skutan, vad gäller vår totala globala påverkan på klimatet. I ett längre tidsperspektiv verkar det dessvärre osannolikt att de absoluta konsumtionsutsläppen har frikopplats i någon större omfattning. En enkel iakttagelse av tre generationers julfirande ger perspektiv på de ökande resursflödena. På fyrtiotalet brukade morfar slå in använda stövlar eller handskar, som någon i familjen fått under hösten, i julklapp, en slags återvinning av gåvor. På sjuttiotalet var julklappshögarna bredvid mig och mina systrar ansenliga. Från far- och morföräldrarna – folkpensionärerna – dominerade dock mjuka paket med hemstickade sockor (eller vantar). De flesta barn som tindrar invid 2000-talets julgranar, har betydligt mer köpstarka mor- och farföräldrar, liksom två yrkesarbetande föräldrar. Att vi växlat in ökande inkomster i mer konsumtion syns både under granen på julafton och mätt i antalet konsumerade varor och tjänster de övriga 364 dagarna. Även om produktionen har effektiviserats, så äter volymökningen troligen upp effektiviseringsvinsterna. Den berömda miljökuznetskurvan, efter Nobelpristagaren Simon Kuznet, som stipulerar att miljöpåverkan avtar vid en viss nivå av välstånd och så småningom upphör må gälla för många lokala och regionala miljöproblem. Globala miljöfrågor som koldioxidutsläpp följer inte lika självklart denna utveckling. Konsumtionsperspektivet ändrar inte synen på vilka globala styrmedel som är effektiva, men det kan synliggöra drivkrafterna bakom de ökande globala utsläppen. Vår livsstil sätter ett större miljöavtryck än vad den internationella bokföringen avslöjar. Utmaningen – att minska utsläppen till knappt två ton koldioxid per person och år till år 2050 – blir då också större. Jenny Jewert är vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 15550, "headline": "Tomtarna som går till sjuka barn", "summary": "De barn som är för sjuka för att komma hem på julafton får ändå träffa tomten. Här är tomtarna som inte sviker; Johnny och Niklas delar ut paket på Astrid Lindgrens barnsjukhus.", "article": "Normalt arbetar de som clowner på sjukhuset och brukar påstå att de bor i en kartong i kulverten. Men den här gången kommer det att heta att de anlänt i släde eftersom tomtens säck är så stor och tung att det krävs rejäla transportmedel. Johnny Andersson är jultomte och Niklas Lindgren clownnisse på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De var på plats redan förra julen och vet – ungefär – hur de ska göra. – Det betyder att vi improviserar lite. Man får ”lyssna in” situationen och hitta det som passar bäst för stunden, säger Niklas. Sjukhusets ambition är att så många patienter som möjligt ska kunna åka hem under juldagarna. Man gör en paus i behandlingen och ordnar särskild hjälp hemma om så behövs. Men ganska många barn blir ändå kvar på avdelningen, ofta i sällskap av föräldrar och syskon. Även här ska dock den rätta julstämningen infinna sig – personalen har lagt ned stor möda på den saken. – Barnen brukar vara ledsna för att de inte får vara hemma när tomten kommer, därför blir glädjen desto större när vi dyker upp, berättar Johnny. Den viktigaste uppgiften är förstås att dela ut julklappar. Men Johnny Andersson – eller Pöhm Fritz som han kallas när han inte är tomte – kan också trolla. Han kan utan vidare förvandla en tjuga till en hundralapp och dessutom har han med sig sin magiska målarbok. – Den har bara vita sidor. Men om barnet lånar min trollstav så blir boken full med svartvita teckningar. Och den som svingar staven en gång till, kan trolla fram färgbilder! Niklas Lindgrens specialitet ligger på slapstick och mim. Enligt namnbrickan på bröstet heter han förresten Fjodor Doktorjewski. När han kommer in i rummet kan vad som helst hända. Det blir gärna en kullerbytta eller att han råkar lyfta av dörren, det beror på vem som besöks. Ofta är dock entrén mera stillsam. Alla är inte pigga på upptåg och det gäller att vara säker på att man är välkommen. Bara att clownen kommer in i rummet och kanske ställer lite knasiga barnsliga frågor, bryter mönstret. Barn och föräldrar får plötsligt annat att tänka på, rent av börja skratta. Ett besök på några minuter kan vara tillräckligt för att humöret ska bli bättre och smärta och elände glömmas bort. – På ortopeden säger läkarna att behovet av smärtstillande medel minskar på onsdagar, då vi har varit där, säger Johnny. Båda vittnar om starka upplevelser från arbetet. Inneslutna, deprimerade barn – och anhöriga – har fått en ljusare syn på tillvaron genom mötet med clownerna. Det händer att barn och ungdomar återkommer flera år senare och tackar. För den som legat inne har clownerna blivit ett bestående positivt minne. – Man knyter upp en personlig relation till barnen. Om någon avlider känns det väldigt svårt, ibland har man kanske känt varandra ett helt år. Men de allra flesta blir faktiskt friska, betonar Niklas. Johnny och Niklas ingår i en grupp om tio clowner anställda av Glädjeverkstan, som har avtal med sjukhuset alltsedan starten för tretton år sedan. De finansieras av bidragsgivare som stiftelsen Astrid Lindgrens barnsjukhus, Curo – riksföreningen för cancersjuka, Kultur i vården SLL, Svenska kyrkan (Stockholms stift), Barncancerföreningen och många andra stiftelser och fonder. Arbetet bland sjuka barn har även förändrat dem själva som artister. – Jag tog det här som en utmaning för tolv år sedan då min mamma precis gått bort. Det blev då ett sätt att närma sig ett område där jag kände rädsla. Den är helt borta i dag, säger Niklas Lindgren. Johnny Andersson talar om en ödmjukhet som inte annars är så vanlig i artistvärlden där egoismen snarare dominerar. – Arbetet här gör jag inte för min skull och för att jag ska synas och framhållas. Jag gör det för barnens skull. Och det är en väldig skillnad! Johnny Andersson och Niklas Lindgren Gratuleras till: Meningsfull insats på julafton. Arbetar som: Clowner på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Roller: Jultomte med trolleritricks (Johnny Andersson), clown-nisse (Niklas Lindgren). Artistnamn Pöhm Fritz och Fjodor Doktorjewski. Anställda av: Glädjeverkstan (tio clowner), som finansieras av stiftelser och fonder. Uppgift: Sprida glädje, bryta negativ cirkel. Ledord: Lyhördhet. Går alltid hem: Pruttkudden. Målgrupp: Patienter och anhöriga – totalt kommer kommer 20 000 patienter om året till sjukhuset. Ett hundratal ligger inne på tretton olika avdelningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 15559, "headline": "Dags att spräcka glastaket för Stockholms kvinnor", "summary": "År 2021 kan unga kvinnor i Stockholm gå om unga män i lön, om trenderna står sig. Det låter bra jämfört med andra delar av landet, men ändå går det skamligt långsamt. Det skriver Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv. Mer individuellt satta löner gynnar kvinnor, visar en studie från Saco.", "article": "År 2021 kan unga kvinnor i Stockholm gå om unga män i lön, om trenderna står sig. Det låter kanske bra jämfört med andra delar av landet men är ändå skamligt långsamt. I hela 147 av de 150 största städerna i USA har unga kvinnor redan spräckt glastaken. Och det har skett helt utan kvinnopotter eller höga ingångslöner. Tv-serien ”Sex and the city” skildrade unga amerikanska kvinnor, vilkas liv bygger på egna framgångsrika karriärer. I verklighetens New York har också de unga, ensamstående och heltidsarbetande kvinnorna både lyckats komma i kapp och gå om männen i inkomst. Är en liknande trend på väg också i Sverige? En studie från den svenska tankesmedjan Captus jämför på Svenskt Näringslivs uppdrag utvecklingen i såväl de svenska som en del amerikanska regioner. Stockholm tillhör en handfull län där lönegapet mellan unga, heltidsarbetande kvinnor och män är mindre än 10 procent. Som jämförelse är gapet i Jämtland hela 25 procent. Det gäller då för samtliga heltidsarbetande unga kvinnor mellan 20 och 29 år. I hela riket kan de unga kvinnorna förväntas komma i kapp först år 2035. I några län, som Örebro eller Kronoberg, är inkomstgapet mellan unga män och kvinnor också under 10 procent. Samtidigt är möjligheten till en inkomstkarriär mycket sämre i dessa län eftersom offentlig sektor och andra branscher med en ganska platt löneutveckling dominerar. I själva verket är en flytt till Stockholm det bästa val en ung kvinna kan göra om hon vill få en bättre inkomst än sina manliga kamrater i hemmalänet. Det är inte så konstigt att Stockholm växer så det knakar. Inkomstgapet för unga har halverats i Stockholm sedan början på 1990-talet. Ändå har det gått långsamt här jämfört med amerikanska storstäder där kvinnopotter, centrala lönepåslag och höga ingångslöner lyst med sin frånvaro. Även det som den svenska jämställdhetspolitiken eventuellt har åstadkommit har tydligen vägt lätt mot tre stora hinder som vi som bor och arbetar i Stockholmsregionen faktiskt kan göra mer åt. Ett är att kvinnors numera längre utbildningar än männens inte avspeglas i plånboken. Den så kallade utbildningspremien, som innebär att livsinkomsten ökar för den som klarar universitetsutbildning, är enligt OECD hela 15 gånger högre i USA än i Sverige. Orsaken är inte bara att inkomstskatten i Sverige äter upp en god del av den löneökning som en utbildning betingar. En viktig orsak är att många arbetsgivare inte lyckas eller får premiera goda arbetsinsatser med högre lön. Lönesättningen för amerikanska kvinnor är mycket mer individuell än för svenska. I praktiken innebär det till exempel att en amerikansk sjuksköterska kan ha en lägre ingångslön än en svensk, men i gengäld kan göra lönekarriär och ofta bli höginkomsttagare. Saco har i en gedigen studie visat att mer individuella löner i snitt gynnar kvinnor. Det blir också mer individuella och högre löner för kvinnor om fler arbetsgivare konkurrerar om att få anställa dem. Senast bekräftar en studie från statens forskningsinstitut IFAU att ”decentralisering av lönebildningen som ägt rum i landstingssektorn (har) inneburit en jämställdhetsvinst”. Att såväl Stockholms läns landsting, som många kommuner i länet, numera har många privata utförare som också är arbetsgivare har hjälpt kvinnors löner. Mycket är dock kvar att göra. Tre fjärdedelar av verksamheten drivs ännu i offentlig regi. Det skulle också bli lättare för kvinnor som företagare om konkurrensutsättning gjordes mindre byråkratiskt och mer kvalitetsinriktat. Därtill kommer att unga kvinnor något oftare än unga män väljer utbildningar som leder till sämre inkomster. Ibland kan dessa val vara intressestyrda. Men skolor och högskolor har också ett ansvar att leverera en bättre ”konsumentupplysning” om hur efterfrågade olika utbildningar verkligen är på arbetsmarknaden. Under flera decennier krympte inkomstgapet mellan män och kvinnor i snigelfart. Nu visar utvecklingen i de amerikanska städerna inte bara att jämställda inkomster är möjliga, utan att det kan gå snabbare och kan gå annorlunda till än vad många kanske väntade sig. Kraften kommer inte från traditionell jämställdhetspolitik eller förhandlade lönepåslag. I stället har unga kvinnor tagit saken i egna händer och utbildar sig mycket mer än männen. Den bästa hjälpen framåt är att låta dem också tjäna på det. Det har arbetsgivare, politiker och utbildningsinstitutioner i Stockholmsregionen goda möjligheter att bidra till. Stefan Fölster, chefsekonom Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 15566, "headline": "Stockholm behöver en fungerande isbana", "summary": "Östermalms IP har återigen drabbats av tekniska problem och kommer inte leva upp till målet att ha is under tre vintermånader. Stockholms stads beslutsfattare måste ta det stora intresset för skridskoåkning på allvar, skriver föreningsrepresentanter.", "article": "I Stockholmsområdet finns cirka 20.000 klubbanslutna skridskoåkare och mångdubbelt fler som åker skridskor då och då. Skridskoåkning är folkhälsa, friskvård, olympisk idrott, kulturarv och mycket mer. En stor grupp föräldrar tycker att det är lika viktigt att deras barn lär sig att åka skridskor som att de lär sig att simma och cykla. Dessvärre går vi sannolikt mot varmare vintrar med tiden, men det behöver inte alls innebära att vi måste sluta med att åka skridskor för det. Nederländerna är ett tydligt exempel på hur skridskoåkning, både som elitidrott och som folksport, kan behålla sin starka ställning trots dåliga isvintrar. Östermalms IP är den enda anläggning i Storstockholm där allmänheten kan bedriva motionsåkning både på dag- och kvällstid och där det även finns tränings- och tävlingsmöjligher för Stockholms hastighetsåkare. Denna höst har Östermalms IP tyvärr återigen drabbats av tekniska problem och rundbanan öppnades inte förrän den 14 december. Detta har bland annat inneburit att Svenska skridskoförbundet och Stockholms skridskoklubbar har tvingats att ställa in sin propagandadag för skridskomotion, Skridskons dag, den 10 december. På grund av problemen med att anlägga is på Östermalms IP fanns det ingen lämplig bana för alla Stockholms skridskomotionärer att åka på i Sveriges huvudstad under första halvan av december. Målet är att Östermalms IP ska ha is under de tre vintermånaderna, något som i år inte kommer att lyckas och inledningen av säsongen är redan spolierad. Som en jämförelse öppnade man i Nederländerna den konstfrusna femkilometersbanan Flevonice den 18 november för skridskoåkning. Man har där klart bättre möjligheter att bedriva friskvård vintertid än vad stockholmarna har. Genom att det uppenbart går att anlägga mycket mer is än på Östermalms IP även i ett varmare klimat, blir det också tydligt att det inte är de hårt arbetande vaktmästarnas fel att Östermalms IP inte har is. De återkommande problemen med Östermalms IP ligger på en annan nivå. Stockholms stads beslutsfattare måste ta det stora intresset för skridskoåkning på allvar och se till att anläggningen har resurser att fungera. Stockholmarna behöver ett fungerande isbelagt Östermalms IP under de tre vintermånaderna, och dessutom gärna även under november månad i likhet med stadens konstfrusna bandyplaner. Anders Tysk, generalsekreterare Vikingarännet Anne Österberg, generalsekreterare Svenska skridskoförbundet Einar Tilfors, ordförande Stockholms skridskoseglarklubb SSSK Lennar Gustafsson, ordförande Sollentuna skridskosällskap Måns Diedrichs, ordförande Stockholm speedskaters Nils Larsson, styrelseledamot Svenska skridskoförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 15567, "headline": "”Unik studie med 200 000 män ska ge nytt testverktyg”", "summary": "2.500 män dör varje år. Karolinska institutet och Stockholms läns landsting kommer att bjuda in alla män mellan 50 och 69 år i Stockholms län och på Gotland till provtagning för prostatacancer. Syftet är att göra diagnosticeringen av prostatacancer säkrare så att Sverige kan gå vidare med ett nationellt screeningprogram. PSA-provet i dag är för osäkert.Med bättre testverktyg kommer vi att kunna rädda många liv och bespara många ett onödigt lidande, skriver Lars Joakim Lundquist och Henrik Grönberg.", "article": "Stockholms läns landsting och Karolinska institutet kommer att inleda världens största prostatacancerstudie med över 200.000 män från Stockholms län och Gotland. Ambitionen är att göra diagnosticering av prostatacancer säkrare för att kunna erbjuda allmän screening av prostatacancer. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom och leder till 2.500 dödsfall varje år. För att bekämpa prostatacancer behöver vården utveckla screeningprogram. Ett screeningprogram gör att man tidigare kan upptäcka och sätta in behandling mot elakartad cancer i prostatan och på så sätt minska antalet dödsfall. Men i dag saknar vården tillräckligt bra verktyg för att ställa en bra och korrekt diagnos. Detta innebär att vi i dag inte kan införa screening. Nästan 10.000 svenska män insjuknar varje år i prostatacancer och drygt var tionde man drabbas någon gång i livet av prostatacancer. I dag diagnosticeras prostatacancer med hjälp av ett så kallat PSA-prov. Bara i Stockholms län tas över 140.000 PSA-prover varje år. Problemet med PSA-provet är att bara en av fyra som visar sig ha ett så kallat förhöjt PSA-värde faktiskt har prostatacancer. Dessutom är det bara hälften av tumörerna som är så elakartade att de bör behandlas. En del förespråkar screening inom vården även med dagens PSA-prov. Man hänvisar till studier som talar för en minskad dödlighet i prostatacancer om ett sådant program genomfördes. Motståndare poängterar att screening skulle leda till att många överbehandlades och att många patienter skulle lida i onödan. Med andra ord: många män skulle genomgå behandlingar helt i onödan – behandlingar som kan ge men för livet, som inkontinens och impotens. Därför har upprepade utredningar alltid slutat med att screening för prostatacancer baserat på PSA-prov inte har rekommenderats, helt enkelt för att PSA-provet är för osäkert. Nyckeln till att möjliggöra screening av prostatacancer är att förbättra precisionen vid diagnosticeringen. Det vill säga att skapa ett testverktyg som bättre förutsäger vem som har en elakartad prostatacancertumör och måste behandlas och vem som inte alls behöver behandlas. Stockholms läns landsting och Karolinska institutet kommer därför att inleda en omfattande studie för att förbättra provtagningen. Studien är världsunik både genom sin storlek och genom att den utnyttjar unika svenska kvalitetsregister som möjliggör snabb och korrekt uppföljning av resultatet. Studien kommer att utvärdera olika så kallade markörer. En markör kan till exempel mäta förekomsten av ett visst protein i blodet, vilket ger information om patienten har en tumör och i så fall vilken typ av tumör det handlar om. Det här ger oss möjlighet att utveckla en provtagning med flera mätmetoder vilket ökar precisionen i provresultatet. Detta är vad vi kallar för en testpanel. Testpanelen förväntas ge en mycket bättre precision än dagens PSA-prov. Målet med studien kan sammanfattas i fyra punkter: Att minska antalet onödiga vävnadsprovtagningar. Genom att förbättra träffsäkerheten i blodprovet minskar antalet besvärliga och smärtsamma vävnadsprovtagningar av prostatakörteln. Att identifiera aggressiva cancrar bättre och tidigare. Det viktigaste vid provtagning är att eventuella tumörer upptäcks vid varje provtillfälle. Att minska antalet onödiga operationer och biverkningar och att minska antalet ofarliga cancrar som behandlas. Genom att kunna skilja på elakartade och godartade tumörer minskas risken för att patienter genomgår cancerbehandling i onödan. Att minska oro och öka livskvalitet hos de testade männen. Genom bättre diagnosmetoder slipper många män lång tid av oro på grund av otydliga eller rent av felaktiga provresultat. Rent praktiskt kommer alla män mellan 50 och 69 år i Stockholms län och på Gotland att bjudas in till provtagning för prostatacancer med start i januari 2013. Studien kommer sedan att pågå under en tvåårsperiod. Att delta i studien kommer att naturligtvis att vara helt frivilligt. Förhoppningen är att studien ska förbättra precisionen vid provtagningen för att kunna ställa rätt diagnos. Det leder till att cancer upptäcks tidigt och att patienter med godartade tumörer inte behöver genomgå onödiga behandlingar. Med en bättre provtagning kan vården sätta in resurserna där det behövs och inte göra ingrepp som skapar men för livet på patienter som inte behöver opereras. Efter den genomförda studien hoppas vi att Sverige kan gå vidare med ett nationellt screeningprogram mot prostatacancer som bygger på studiens slutsatser och nya verktyg. Med en möjlighet att ställa rätt diagnos kommer vi att kunna rädda många liv och bespara många ett onödigt lidande. Tack vare studiens storlek och tillgången till unika svenska kvalitetsregister för uppföljning kommer vi snabbt att kunna visa på nyttan för både samhället och de enskilda patienterna. Lars Joakim Lundquist (M), biträdande hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting med ansvar för cancervården Henrik Grönberg, professor i cancerepidemiologi vid Karolinska institutet och vetenskaplig chef för studien ", "article_category": "other"}
{"id": 15568, "headline": "Vi måste tänka nytt kring skolornas roll i samhället", "summary": "Skolan är hjärtat i samhället. Att inte lokala förtroendevalda politiker tydligare involveras i arbetet med skolplanering är oacceptabelt. Av den anledningen motsätter vi oss den nedläggning av skolor runt Järvafältet som har beslutats av alliansen, skriver fyra representanter för Miljöpartiet. Skolplaneringen i Stockholm kan inte styras utifrån ett excel-ark på stadsledningskontoret.", "article": "Skolan är hjärtat i det gemensamma samhället. Om skolan inte fungerar slutar också samhället att fungera. Beslutsfattare behöver därför med försiktighet och ödmjukhet hantera skolor som hotas av nedläggning. I fallet för Bredbyskolan och Bussenhusskolan har skolborgarrådet och majoriteten tyvärr inte lyckats med det. Det är enkelt att se att beslutet om att lägga ned de här skolorna är hastigt påtänkt och nu blir hastigt genomfört. Den rapport som majoriteten lutar sig på, ”Skolplanering för ett växande Stockholm” är framtagen på stadsledningskontoret med en beredningsgrupp, där bara tre partier ingått. Minimal insyn har getts för andra partier eller berörda ute på skolorna och i stadsdelarna. Det är också ett plötsligt skifte av strategi för exempelvis Bredbyskolan. Rapporten om skolplanering blev klar först i höstas och för bara något år sedan var den politiska viljan att satsa på skolan som en F–6 skola. Då skulle bara högstadiet fasas ut. Nu ska hela skolan läggas ned. Två veckors varsel fick skolans ledning och stadsdelsnämndens politiker. Miljöpartiet menar att den övergripande planeringen av skollokaler måste ske i samråd mellan den centrala utbildningsnämnden och den lokala stadsdelsnämnden. Det är stadsdelspolitikerna som möter invånarna i skolornas närsamhälle, i deras vardag. Det behövs bättre möjligheter att skapa gemensamma bilder av skolornas utmaningar och förutsättningar. Att inte lokala förtroendevalda politiker tydligare involveras i arbetet med att möta den utmaning som ett långsiktigt arbete med lokalförsörjning för skolan innebär är oacceptabelt. Av den anledningen motsätter vi oss nedläggningen av skolor runt Järvafältet som nu har beslutats av den moderatledda alliansen. Skollokaler är en utmaning för Stockholm. Staden växer och det är något positivt. Flera nya skolor måste byggas, samtidigt som det ökade antalet fristående skolor försvårar för staden i planeringen. Hur vi nyttjar våra lokaler är därför viktigt. Nästan inga skollokaler används effektivt i dag. De står tomma den mesta av tiden på kvällar och nätter när skoldagen är slut. De står oanvända på helgerna och på loven. Vill vi nyttja lokalerna bättre måste vi tänka helt nytt kring skolornas roll och funktion i närsamhället. Inte fokusera på 60 eller 80 procents utnyttjande på dagtid. Det leder fel. Majoriteten i Stockholm stad behövde inte lägga ned Bredbyskolan och Bussenhusskolan. Vårt förslag på utbildningsnämndens möte den 15 december var att bordlägga ärendet i sex månader för att inleda samråd med berörda stadsdelsnämnder om hur vi vill se skolutvecklingen runt Järvafältet. Det röstades ned av alliansen i utbildningsnämnden. Staden måste bättre ta vara på närsamhällets idéer och engagemang. Skolplaneringen i Stockholm kan inte styras utifrån ett excel-ark på stadsledningskontoret. Per Olsson, utbildningsnämnden (MP) Ingegerd Akselsson Le Douaron, utbildningsnämnden (MP) Jakob Dencker, stadsdelsnämnden Rinkeby-Kista (MP) Birgitta Hald-Svensson, stadsdelsnämnden Rinkeby-Kista (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 15571, "headline": "”Unik studie med 200 000 män ska ge nytt testverktyg”", "summary": "2 500 män dör varje år. Karolinska institutet och Stockholms läns landsting kommer att bjuda in alla män mellan 50 och 69 år i Stockholms län och på Gotland till provtagning för prostatacancer. Syftet är att göra diagnosticeringen av prostatacancer säkrare så att Sverige kan gå vidare med ett nationellt screeningprogram. PSA-provet i dag är för osäkert.Med bättre testverktyg kommer vi att kunna rädda många liv och bespara många ett onödigt lidande, skriver Lars Joakim Lundquist och Henrik Grönberg.", "article": "Stockholms läns landsting och Karolinska institutet kommer att inleda världens största prostatacancerstudie med över 200 000 män från Stockholms län och Gotland. Ambitionen är att göra diagnosticering av prostatacancer säkrare för att kunna erbjuda allmän screening av prostatacancer. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom och leder till 2 500 dödsfall varje år. För att bekämpa prostatacancer behöver vården utveckla screeningprogram. Ett screeningprogram gör att man tidigare kan upptäcka och sätta in behandling mot elakartad cancer i prostatan och på så sätt minska antalet dödsfall. Men i dag saknar vården tillräckligt bra verktyg för att ställa en bra och korrekt diagnos. Detta innebär att vi i dag inte kan införa screening. Nästan 10 000 svenska män insjuknar varje år i prostatacancer och drygt var tionde man drabbas någon gång i livet av prostatacancer. I dag diagnosticeras prostatacancer med hjälp av ett så kallat PSA-prov. Bara i Stockholms län tas över 140 000 PSA-prover varje år. Problemet med PSA-provet är att bara en av fyra som visar sig ha ett så kallat förhöjt PSA-värde faktiskt har prostatacancer. Dessutom är det bara hälften av tumörerna som är så elakartade att de bör behandlas. En del förespråkar screening inom vården även med dagens PSA-prov. Man hänvisar till studier som talar för en minskad dödlighet i prostatacancer om ett sådant program genomfördes. Motståndare poängterar att screening skulle leda till att många överbehandlades och att många patienter skulle lida i onödan. Med andra ord: många män skulle genomgå behandlingar helt i onödan – behandlingar som kan ge men för livet, som inkontinens och impotens. Därför har upprepade utredningar alltid slutat med att screening för prostatacancer baserat på PSA-prov inte har rekommenderats, helt enkelt för att PSA-provet är för osäkert. Nyckeln till att möjliggöra screening av prostatacancer är att förbättra precisionen vid diagnosticeringen. Det vill säga att skapa ett testverktyg som bättre förutsäger vem som har en elakartad prostatacancertumör och måste behandlas och vem som inte alls behöver behandlas. Stockholms läns landsting och Karolinska institutet kommer därför att inleda en omfattande studie för att förbättra provtagningen. Studien är världsunik både genom sin storlek och genom att den utnyttjar unika svenska kvalitetsregister som möjliggör snabb och korrekt uppföljning av resultatet. Studien kommer att utvärdera olika så kallade markörer. En markör kan till exempel mäta förekomsten av ett visst protein i blodet, vilket ger information om patienten har en tumör och i så fall vilken typ av tumör det handlar om. Det här ger oss möjlighet att utveckla en provtagning med flera mätmetoder vilket ökar precisionen i provresultatet. Detta är vad vi kallar för en testpanel. Testpanelen förväntas ge en mycket bättre precision än dagens PSA-prov. Målet med studien kan sammanfattas i fyra punkter: Att minska antalet onödiga vävnadsprovtagningar. Genom att förbättra träffsäkerheten i blodprovet minskar antalet besvärliga och smärtsamma vävnadsprovtagningar av prostatakörteln. Att identifiera aggressiva cancrar bättre och tidigare. Det viktigaste vid provtagning är att eventuella tumörer upptäcks vid varje provtillfälle. Att minska antalet onödiga operationer och biverkningar och att minska antalet ofarliga cancrar som behandlas. Genom att kunna skilja på elakartade och godartade tumörer minskas risken för att patienter genomgår cancerbehandling i onödan. Att minska oro och öka livskvalitet hos de testade männen. Genom bättre diagnosmetoder slipper många män lång tid av oro på grund av otydliga eller rent av felaktiga provresultat. Rent praktiskt kommer alla män mellan 50 och 69 år i Stockholms län och på Gotland att bjudas in till provtagning för prostatacancer med start i januari 2013. Studien kommer sedan att pågå under en tvåårsperiod. Att delta i studien kommer att naturligtvis att vara helt frivilligt. Förhoppningen är att studien ska förbättra precisionen vid provtagningen för att kunna ställa rätt diagnos. Det leder till att cancer upptäcks tidigt och att patienter med godartade tumörer inte behöver genomgå onödiga behandlingar. Med en bättre provtagning kan vården sätta in resurserna där det behövs och inte göra ingrepp som skapar men för livet på patienter som inte behöver opereras. Efter den genomförda studien hoppas vi att Sverige kan gå vidare med ett nationellt screeningprogram mot prostatacancer som bygger på studiens slutsatser och nya verktyg. Med en möjlighet att ställa rätt diagnos kommer vi att kunna rädda många liv och bespara många ett onödigt lidande. Tack vare studiens storlek och tillgången till unika svenska kvalitetsregister för uppföljning kommer vi snabbt att kunna visa på nyttan för både samhället och de enskilda patienterna. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Den leder till 2 500 dödsfall varje år. I dag saknar vården tillräckligt bra verktyg för att ställa en bra och korrekt diagnos. Därför inleder Stockholms läns landsting och Karolinska institutet en omfattande studie för att förbättra provtagningen. Rent praktiskt innebär studien att alla män mellan 50 och 69 år i Stockholms län och på Gotland inbjuds till provtagning för prostatacancer med start i januari 2013. Studien kommer att pågå under en tvåårsperiod. Därefter hoppas vi ha nya verktyg som ger möjlighet att ställa rätt diagnos. Det kommer att spara många liv och mycket lidande. Gunnar Sandelin svarar Erik Ullenhag (19/12): ”Saklig diskussion bästa motgiftet mot rasism” Andreas Johansson Heinö och Paulina Neuding svarar Erik Ullenhag: ”Regeringens argument om invandring är delvis vilseledande” ", "article_category": "other"}
{"id": 15579, "headline": "”Inte ens Kina kan påverka Nordkorea i positiv riktning”", "summary": "Ökad spänning i regionen. Även om Sydkorea förberett sig på Kim Jong Ils död gör osäkerheten om vad som nu händer att landet är på helspänn. Militären och alla statsanställda har försatts i full beredskap. Men ligger det något i oron för nya attacker och ökad krigsrisk? Kanske. Spekulationerna om vad Nordkorea ska hitta på under 2012 har pågått länge. Året har utropats som ”välfärdens och styrkans år” eftersom 100-årsjubileet av landsfadern Kim Il Sungs födelse firas. Nordkorea har mycket mindre att förlora än Sydkorea på alla situationer som inte är ett fullskaligt krig, skriver John Rydqvist.", "article": "År 2012 såg redan före diktatorns död ut som ett osäkerhetens år på Koreahalvön och för Nordostasien i stort. I Nordkorea skall 100-årsjubileet av landsfadern Kim Il Sungs födelse firas. Regimen har i många år lovat att det skall vara ett välfärdens och styrkans år för landet. Spekulationerna om vad Nordkorea skall hitta på för att visa sin styrka har pågått länge. Samtidigt går Sydkorea, USA, Ryssland och Taiwan till val. Det politiska handlingsutrymmet i regionens länder kan minska och krishantering av eventuella nordkoreanska provokationer påverkas negativt. Trots att ”Den käre ledarens” död inte var oväntad är osäkerheten stor och frågorna många. Vad händer nu i Nordkorea? Ökar risken för provokationer och krig på halvön? Sedan Kim Jong Ils sjukdom 2008 (troligen en stroke), har det spekulerats om vem i den nordkoreanska eliten som skulle ta över makten om ledaren dog. 2009 ryktades att den dittills otippade yngste sonen Kim Jong Un kunde vara aktuell. Det bekräftades hösten 2010 när han gavs generalstitel och började följa sin far på officiella besök och resor. Kim Jong Ils syster och hennes man fick centrala poster i regimen, vilket tolkades som att de var blivande förmyndare. Oavsett fadern skulle den unge och oerfarne Kim få tid att skolas in och stärka sin maktposition. Maktöverlämnandet såg målmedvetet och metodiskt ut och risken för intern splittring ses som liten. Troligen blir Kim Jong Un den nye ledaren, men hur stort hans inflytande verkligen blir är mer osäkert. Kim Jong Un saknar nämligen flera av de viktiga egenskaper som hans far hade och som nog krävs för att bli en stark härskare i Nordkorea. Först och främst har han troligen liten eller ingen militär erfarenhet och det kan därför finnas utrymme för det gamla militärgardet att ifrågasätta hans legitimitet. Kopplingen till Kim Il Sung, den dyrkade landsfadern vars lära och diktat fortfarande har stor betydelse för alla maktspelare i landet, är också svag och begränsar handlingsutrymmet för den nye ledaren. Om det gamla gardet som var med på landsfaderns tid ser för tydliga reformförsök kan Kim Jong Uns legitimitet lätt ifrågasättas och hans makt begränsas. Dessutom är det inte säkert att det inom eliten råder full enighet om vilken väg landet skall ta. Tidigare har det spekulerats om en försiktig ekonomisk reform. Även om eventuella förespråkare för en sådan eliminerats eller marginaliserats ser de kanske sin chans nu. Chansen de har är liten, men en intern maktkamp skulle kunna uppstå. Även om Sydkorea förberett sig på Kims död gör osäkerheten om vad som nu händer att landet är på helspänn. Militären och alla statsanställda har försatts i full beredskap. Minnena från förra årets attacker, sänkningen av ett militärfartyg och artilleribeskjutning av ön Yeongpyeong, gör sig påminda igen. Kommer utvecklingen i Nordkorea åter att innebära att diktaturen känner behov av provokationer? Då, 2010, ansåg en majoritet att artilleriattacken på ön Yeongpyeong utfördes av interna skäl, för att stärka Kim Jong Uns anseende hos militärledningen. Det verkar som att Nordkorea under åren har hittat Sydkoreas svaga punkter och mästerligt lärt sig att utnyttja dem. Regimens ekonomiska och militära underlägsenhet är här samtidigt dess största tillgång. Pyongyang behöver inte ta hänsyn till aktiemarknader eller valutafall och politiska företrädare riskerar inte att behöva avgå, så som skedde med den sydkoreanske försvarsministern efter förra årets artilleriattack, på grund av det politiska opinionsläget. Kort sagt har regimen mycket mindre att förlora i alla situationer som inte är fullskaligt krig. Hotet om våld är ett ypperligt sätt att nå tillfälliga framgångar och samtidigt behålla det diplomatiska initiativet. Experter i Sydkorea talar om Nordkoreas ”asymmetriska kapacitet”. Huvudanledningen är att de politiska målen skiljer sig så radikalt åt: för Nordkorea regimöverlevnad till varje pris, för Sydkorea försvaret av ett blomstrande och demokratiskt samhälle. I och med förra årets attacker har allmänheten i Sydkorea blir allt mer skeptisk till en återförening med Nordkorea. Rädsla för krig, den ekonomiska välfärden och att kostnaden för återförening blir gigantisk driver på dessa åsikter. Inför parlamentsvalet i april ser det enligt opinionsundersökningar för första gången ut som att välfärden, inte Nordkorea, skulle bli den viktigaste valfrågan. Fast det var före Kims död förstås. Två ungdomar i 25-årsåldern som jag intervjuade förra året illustrerar det som statistiska undersökningar belägger. Den ena var emot återförening medan den andra menade att eftersom det koreanska folket en gång varit enat så borde de enas igen. – Men, sa den andra, om det betyder att det påverkar min inkomst för mycket får jag nog tänka efter ordentligt innan jag tar ställning. Opinionen är alltså ytterligare en begränsande faktor för Sydkoreas regering. Att det är valår nästa år gör det inte lättare för regeringen att hantera det osäkra Nord. Men ligger det något i den sydkoreanska oron för nya attacker och ökad krigsrisk? Kanske, men risken är nog ändå ganska liten på kort sikt. Först och främst behöver nog den nya nordkoreanska regimen stabilitet i en konsolideringsfas. Ledningen som skall lotsa Kim Jong Un genom de första åren har också att tänka på nästa års firande. Flera gör gällande att Kina i utbyte mot extra ekonomiskt stöd till firandet av jubileumsåret tryckt på för att Nordkorea skall låta 2012 bli ett lugnt år. Kina ser helst att regionen är lugn och stabil inför valen på Taiwan och sitt eget ledarskifte. Slutligen har Nord- och Sydkorea stor militär erfarenhet av försiktighet. Incidenter och provokationer längs stilleståndslinjen har under de nästan 60 åren sedan kriget förblivit begränsade. Om det är något som blir tydligt när man skall försöka analysera Nordkorea är det att det nästan alltid blir spekulationer som bygger på osäkra uppgifter. Få vet vad som händer i Nordkorea, ännu färre vad som sker i makteliten och ingen verkar ha större möjlighet att påverka regimen i positiv riktning, inte ens dess närmaste vän Kina. Och det är det som gör situationen så farlig. John Rydqvist, Asienforskare vid FOI ", "article_category": "other"}
{"id": 15591, "headline": "”Myterna på nätet om invandringen måste ifrågasättas”", "summary": "Sex myter bemöts med fakta. Under senare år har det skett en dramatisk ökning av antalet rasistiska hemsidor. Extremismen har funnit ett nytt forum som dessutom är mycket effektivt när det gäller att sprida myter och fördomar. I dag lanserar jag därför en ny hemsida på nätet där ett antal av de vanligaste myterna om invandrare och minoriteter samlats. De som sprider främlingsfientlighet får finna sig i att vi som står för öppenhet och tolerans ifrågasätter deras åsikter, skriver Erik Ullenhag.", "article": "Ett sätt att på allvar bemöta främlingsfientlighet är att motbevisa de myter som sprids i sociala medier. Därför lanserar jag i dag en ny hemsida på regeringen.se där vi har samlat några av de vanligaste nätmyterna om invandrare och minoriteter samt bemöter fördomarna med fakta. I en rapport från Forum för levande historia konstateras att det under senare år har skett en dramatisk ökning av antalet rasistiska hemsidor. Myter om invandring, fördomar och främlingsfientlighet har alltid funnits. Nytt för senare år är rasismens och främlingsfientlighetens utbredning på nätet. Extremismen har funnit ett nytt forum som dessutom är mycket effektivt när det gäller att sprida myter och fördomar. Ett vanligt påstående från de främlingsfientliga är att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är trams. Få frågor diskuteras så mycket som invandrings- och integrationspolitik. Och den diskussionen är viktig. Integrationspolitiken har fungerat alldeles för dåligt och det har lett till ett stort utanförskap. En av dagens stora samhällsutmaningar är att se till att utrikes födda får jobb och lär sig svenska. Men vad de som envist hävdar att vissa saker inte får sägas i Sverige verkar mena är att de ska kunna sprida fördomar, och i vissa fall rent hat, oemotsagda. Yttrandefriheten är central och alla frågor ska kunna diskuteras. Men den som sprider främlingsfientlighet får finna sig i att vi som står för öppenhet och tolerans ifrågasätter åsikterna. På hemsidan på regeringen.se/tolerans har ett antal av de vanligaste myterna som sprids på nätet om invandrare och minoriteter samlats. Fördomarna bemöts med de fakta som finns. Intressant i sammanhanget är att en del av de vanligaste myterna till och med spridit sig till riksdagsdebatter. Vi kan alltså se hur nätets fördomar återfinns i den politiska debatten. Några av de vanligaste myter som bemöts på hemsidan är: • Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land. Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av den svenska befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen kommer att öka till 16,5 procent 2050. I grunden bygger myten på en tanke om att personer med utländsk bakgrund aldrig kan bli svenskar. Jag menar tvärtom att en större mångfald är positiv och är en naturlig del av det svenska. • Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl. År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl. Som skyddsbehövande räknas bland annat människor som löper risk att straffas med döden, utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling och människor som löper allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt. Utöver dem som ansöker om asyl här i landet tar Sverige dessutom, i samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR, emot ett par tusen kvotflyktingar varje år. Den som hävdar att kategorin skyddsbehövande inte ska kunna ges en fristad i Sverige menar således att vi ska kasta ut människor som riskerar tortyr eller dödsstraff. • Myt: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land. Sverige är ett land där religionsfrihet råder och staten ska vara sekulär. Av integritetsskäl för vi inga register över religiös tillhörighet, etnicitet eller kultur. Vad vi vet är att några hundra tusen svenskar har sin bakgrund i huvudsakligen muslimska länder. Den siffran säger dock inte något om huruvida personen är religiös eller inte. De muslimska trossamfunden har sammanlagt runt 110 000 medlemmar, drygt en procent av Sveriges befolkning. • Myt: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan. Nationalsången och några psalmer står upptagna i den läroplan som gäller från 2011 och som alla elever ska lära sig. Vad gäller skolavslutning i kyrkan är det rektorn som beslutar och många skolor väljer också att ha skolavslutningar i kyrkan. • Myt: Skolbarnen får inte längre äta fläskkött i skolan. Det finns inga politiska beslut eller riktlinjer om vilken sorts kött som ska serveras i skolor och förskolor. På några få förskolor har man beslutat att inte servera fläskkött. Anledningen till det är att många av barnen som går där inte äter det. • Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof. När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrare var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående. I 2010 års SOM-undersökning anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 42 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. Förra helgen hölls Salemmarschen, som är de högerextremas stora öppna manifestation i Sverige. Många av marschdeltagarna har, i likhet med terroristen från Utøya, hämtat inspiration och fått sitt hat bekräftat på olika nätforum. Samtidigt är vi som står för öppenhet och tolerans alltför tysta i debatten på nätet. Debatten mot främlingsfientligheten och fördomarna måste alltid tas. De goda krafternas tystnad riskerar leda till att fördomarna får allt starkare fäste. Den hemsida som lanseras i dag är ett led i regeringens arbete mot främlingsfientlighet och det är ett sätt att bemöta de myter som sprids på nätet. Erik Ullenhag (FP), integrationsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 15598, "headline": "Nobelfestens paradox", "summary": "Kvinnlighetsrollen är oförenlig med Nobelpris. Festen iscensätter de könsbundna ordningar som gör mänskligheten ofri.", "article": "Varje år på Nobelfesten kommer frågan upp varför så få kvinnor får priset och vad som bör göras åt det. Man kan tänka sig olika orsaker, som att kvinnans biologi gör att hon som sort är sämre på att tänka abstrakt och rationellt än män som sort, eller att män förtrycker och utestänger kvinnor. Jag föreställer mig att svaret på frågan snarare utspelar sig under själva festen. Nobelfesten är liksom sinnebilden för det problem man varje år påstår sig vilja lösa. Nobelfesten är könsrollsteaterns årliga höjdpunkt. Vart kön på sin plats och jämlikheten i isskåpet. Att vara kvinna eller man är ett biologiskt faktum, men framför allt är det två förväntade och mer eller mindre tvingande mönster för beteendet och självuppfattningen. Både kvinnor och män hjälps åt att staka upp och hålla reda på rollernas gränser och ombesörja att könen är på plats inom dem. (Denna skiss är schematisk, i verkligheten är gränserna tack och lov lösligare numera). De insatser som Nobelpris kräver kan nog sägas vara motsatsen till vad kvinnlighetsrollen kräver. Att spela den till fullo är att välja bort de delar av sig själv som kan leda till Nobelpris. Nobelfesten på tv är en sorts stiliserad version av samhället, allt bara lätt uppförstorat och karikerat, som det brukar vara på teater. Vi föreställer oss nu att antalet kvinnor och män är lika många på festen. Därefter adderar vi och jämför antalet timmar de två kategorierna ägnat åt utseendemässiga förberedelser, klädval och klädanskaffning, skoval och skoanskaffning, smink och hår, nagelvård, armbågsvård, ansiktsvård, bantning. Det finns inte mycket tid till annat när den utrerade kvinnligheten sagt sitt. Rollen är krävande. Till denna tidsåtgång lägger vi den mentala hämsko som kvinnlighetsrollen lägger på beteendet. Idealkvinnan är behaglig, vän, diskret, självförminskande, tänker inte för mycket, pysslar med hemmet och familjen, står lojalt vid sin mans sida. (Det betyder inte att kvinnor beter sig så, bara att rollen föreskriver det.) Eftersom dessa förväntningar och denna idealtypiska skillnad mellan könen sedan länge är införlivad i tänkandet hos båda könen, vilket leder till att många kvinnor håller tillbaka sig själva och varandra och bistås häri av män, är pristagarnas könstillhörighet bara följdriktig. Ett av de viktigaste stegen mot en värld av friare individer och en jämn fördelning av Nobelpristagare kan vara människornas utsläppande ur könsrollsfängelset. Steg i överskridande riktning tas oavbrutet, det går att kliva av teaterscenen, men det kostar, och både kvinnor och män måste förhålla sig till pjäsen även när de klivit av. Att kungabröllop för oss tillbaka till 1800-talet är inget att förvånas över, men att Nobelfesten iscensätter de könsbundna ordningar som gör mänskligheten ofri är märkligt. Det är ju inte harmlöst att kvinnorna på denna förhärligade fest måste spela just den kvinnlighetsroll som ligger i vägen för det som festen hyllar, nämligen intellektuella prestationer. Man kan inte både beklaga kvinnors frånvaro i forskningseliten och sedan bejubla de påbjudna könsroller som sannolikt är orsaken till det man beklagar. Gränsdragningarna mellan könen är för det mesta onödiga. Gränsdragningar gör oss uppmärksamma på skillnader och förstorar dem i våra föreställningar. Skillnader leder förr eller senare till omedveten upp- respektive nedvärdering. Man blir det man förväntas vara, eller får kämpa för att inte bli det. Av tv-bilderna ser man att drottningens hår har tagit väldigt mycket längre tid att ordna inför festen än håret på professorn i fysik, en kvinna som ger ett anförande vid prisutdelningen. Kungen däremot har inte lagt ned mer tid på sin frisyr än fysikpristagarna har gjort. Låt oss se detta anekdotiska exempel symboliskt. Drottningen spelar kvinnlighetsrollen perfekt; till henne kan man gå för att se vad som förväntas av en människa född till flicka. En kvinna som är professor i fysik har då gått långt bort från det som föreskrivs hennes kön, symboliserat här av hår, medan kungen och fysikpristagarna har ägnat ungefär lika lite omsorger åt sitt utseende inför festen. Kungen och drottningen står båda lika fjärran från en professur i fysik. Ändå är det ingen skillnad i utseendeförberedelser mellan kungen och de manliga fysikerna, men synbar skillnad mellan drottningen och den kvinnliga fysikern. Kvinnor som vill hålla på med fysik på hög nivå behöver ta stora och aktiva steg bort från det som könsrollen anger. Män behöver inte det, tvärtom. I manlighetsrollens förlängning ligger storslagna bedrifter och Nobelpris. I kvinnlighetsrollens förlängning ligger moderskap, aftonklänningar och håruppsättningar. Det får effekter. I den vetenskapliga utvecklingens namn borde därför Nobelfesten spegla ett frihetligt samhälle i stället för att ge oss könsrollsfängelset att beskåda än en gång. Kungen däremot har inte lagt ned mer tid på sin frisyr än fysikpristagarna har gjort. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 15614, "headline": "Diagnosen gjorde Leo snällare mot sig själv", "summary": "När Leo, 15 år, fick diagnosen asperger med tvångssyndrom öppnades en palett av resurser och han fick hjälp att gå emot sina tvångstankar. Före diagnosen var han hård mot sig själv och trodde ibland att han var ”dum i huvudet”.", "article": "Leo fick diagnosen Aspergers syndrom med tvångssyndrom för ett år sedan. Han var då 14 år och hade haft stora svårigheter under sin uppväxt utan att någon hade förstått. – Det var väldigt sent med tanke på att jag hade haft de här problemen så länge, säger han när vi besöker honom i villan i Bromma. Här bor han med sin pappa varannan vecka. Diagnosen blev en enorm lättnad för Leo och hans familj. – Den hjälpte mig att bättre förstå varför jag är som jag är. Jag behövde inte längre vara så hård mot mig själv, säger Leo. Leos pappa skriver att den ”öppnade en palett av resurser som plötsligt ställdes till deras förfogande”. De kunde inleda fokuserade behandlingsmetoder för att minska Leos tvångstankar. När Leo berättar hur han hade det är det svårt att förstå att ingen upptäckte vilka problem han hade. – Jag hade så mycket problem att jag inte vet var jag ska börja, säger han. Bara att gå till skolan tog så otroligt lång tid på grund av tvångstankarna. Jag såg mönster överallt i marken och fick bara gå som de ”tillät” mig. Det är som om de sätter sig fast i kroppen. Jag hade inget annat val än att vända mig åt ett visst håll och ge med mig. Det är som om man måste stå och gå på ett visst sätt, förklarar han. För bara några år sedan hade han inte en aning om varför det var så. Leo trodde att det var likadant för alla. Ibland tänkte han att han var ”dum i huvudet”. Han hade också svårt att lyssna och koncentrera sig. I sociala situationer fick han anstränga sig hårt för att försöka förstå andra och interagera. – När jag väl lyckades och folk tyckte att jag verkade normal, så tog det så otroligt mycket på mina krafter. När vi sitter vid bordet hemma hos Leo märker vi knappt av att han har några problem med social kommunikation. Han ger ett vänligt, verbalt och intelligent intryck. – Det beror på att jag verkligen skärper mig nu. Jag har lärt mig att ta på mig en social mask. Men det är oerhört arbetsamt att sitta så här och prata, säger han. En annan del i hans ”mönstertvång” gjorde att han kände sig tvungen att rätta till saker som stod snett på bordet. – Jag fixerar mig vid en punkt. Från den punkten ser jag mönstret växa fram. Om jag ska städa mitt rum blir ofta halva rummet så fint ordnat och städat att det ser ut som ett hotellrum där man skulle kunna ta emot kungen. Den andra halvan är som en djungel. Blir du störd nu, när det är så oordnat på bordet? – Ja, om jag koncentrerar mig på det. Men inte nu när jag pratar med dig. Men skulle jag sitta här ensam hade jag hittat något att rätta till, förklarar han och visar genom att rätta till fatet och skärbrädan som står vid hans ände av bordet. Dina föräldrar, märkte de ingenting? – Nej, om de märkte något så tänkte de inte på just asperger och tvångssyndrom. Det kan man ju förstå. De tänkte väl typ att jag hade det väldigt kaotiskt i skolan. Alla har ju olika problem. Leo har alltid haft problem i skolan. Ändå var det inte förrän han gick i femman som han en dag plötsligt tyckte allt blivit så jobbigt att han sa: ”Nu tror jag att jag skulle behöva prata med en psykolog eller vad det heter.” Det resulterade i att han fick prata med en kurator på Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, där han bor. Det gjordes utredningar men ändå tog det två år innan de upptäckte att han hade asperger med tvångssyndrom. Varför tog det så lång tid? – För att jag hade på mig ett skal varje gång jag träffade psykologerna. Jag ville inte ha deras uppmärksamhet. Om du är öppen med dina problem, kanske klagar mycket och överdriver, så får du mer hjälp. Jag tyckte att mina första psykologer var riktigt dåliga. Hur reagerade du när du hade fått diagnosen? – Det första jag kände var fan också, man hade ju ingen lust att vara handikappad liksom. Men ju mer jag lärde mig om asperger, desto mer förstod jag att det inte är hela världen, att det är ganska vanligt. Leo remitterades till Bup Signal vid Odenplan i Stockholm som är specialiserat på autismspektrumstörning och tvångsproblematik. Där inledde han en intensiv behandling som gick ut på att upptäcka när tvånget kommer och att lära sig att stå emot. – Det kan vara riktigt jobbigt, förklarar han. Om jag ser ett mönster handlar det om att jag ska trotsa det och gå emot det, att försöka fokusera på något annat. Till exempel blir Leo störd om han är ute och går på gatan och en bil kommer för nära. Då får han känslan av att de som sitter i bilen bedömer och granskar honom, ”ser hela mig” som han uttrycker det. – Jag känner det som en sorts hot. Så bara att gå över en gata kan bli väldigt jobbigt. Som om bilarna som stannar ser igenom och värderar mig. Innan han förstod varför han kände så här kunde han fälla upp sin luva, svepa om sig jackan litet extra för att täcka så mycket som möjligt av kroppen. Nu försöker han i stället trotsa obehaget genom att ta ned luvan och öppna jackan. Leo tycker på samma sätt att det är jobbigt att sitta på tunnelbanan själv. Han är orolig för att bli granskad och värderad även där. – Jag förstår ju att det inte är så på riktigt, men det är en stark känsla som lever kvar i mig sedan jag hade det jobbigt under uppväxten och blev mobbad. Det gör att jag tar på mig ett skal och liksom ”hårdar till mig”. På Bup Signal hänger just nu en konstutställning där Leo bidragit med fem teckningar. ”Känslor bakom glas” har han döpt dem till. – Det handlar om att få ut känslorna genom att få ned dem på bild. Jag har fått en hel del positiv respons. Många har känt igen sig i bilderna, säger han. Att lyssna på musik är ett sätt som Leo använder för att ladda upp och peppa sig själv, till exempel innan han går till skolan. Men musiken är lika användbar som ett sätt att varva ned och rensa ut stressen ur kroppen när han kommer hem från en dag i skolan. När vi är färdiga med vår intervju säger han att han kommer att dra på musik uppe på sitt rum. Det hjälper honom att glömma världen för en stund, och alla krav. Flera timmar per dag lyssnar han på metalband som ”Five finger death punch” och ”Kvelertak”. – Jag blir ju väldigt trött, tyngd eller vad man ska säga, efter en dag med alla krav och förväntningar som ställs. Då blir musik ett sätt för mig att ladda om. Det är helande på något sätt. Man är som en blomma som behöver solens strålar för att växa. Nästa år är det dags att börja gymnasiet. Leos dröm är att gå ett tecknargymnasium, helst utomlands. – Teckning är det stora i mitt liv. Jag är också intresserad av serier, manga, men även film, musik och träning. Helst tränar han kampsport där han får utlopp för en explosiv energi, exempelvis sanshou och MMA. Han menar att det blir läkande eftersom det gör att han får utlopp för känslor och aggressioner. ”Tonårstiden extra svår vid asperger” Psykologen Nora Choque Olsson är specialiserad på autismspektrumtillstånd och verksam vid BUP Södertälje. Hur vanligt är det att Aspergers syndrom upptäcks så sent som i tonåren? – Barn med asperger kan till synes fungera väldigt väl. Men när de kommer upp i tonåren ställs det högre krav på att de ska interagera socialt med andra på egen hand utan föräldrarnas beskydd. Det är svårt för en person som kommer i tonåren generellt och extra svårt för någon med asperger. Tonåringen själv eller föräldrarna brukar därför börja fundera och söka hjälp. Tvångsproblematik, hur vanligt är det vid asperger? – Det är vanligare hos personer med asperger än hos befolkningen i övrigt. Men repetitiva beteenden och tvångshandlingar kan också vara en del av symtombilden. Varför är det viktigt att diagnostisera? – För att den unga ska kunna få hjälp och insatser från samhället och att föräldrarna ska kunna skaffa sig kunskaper om vilka specifika svårigheter det medför. Fotnot: Omkring två procent av befolkningen beräknas ha tvångssyndrom. Mellan en halv och en procent beräknas ha asperger eller liknande autismspektrumtillstånd. ", "article_category": "other"}
{"id": 15628, "headline": "Det är en orimlig slutsats att all vårdpersonal ska tvingas städa", "summary": "Självklart ska det vara rent på våra sjukhus, men det är orimligt att redan hårt pressade högutbildade yrkesgrupper ska utföra ytterligare arbete. Det skriver tre företrädare för Vårdförbundet. Redan i dag är många sjukhus så slimmade att det varken finns tid för reflektion, rast, checklistor, återhämtning eller diskussioner.", "article": "Det är inte rimligt att sjuksköterskor och barnmorskor med 3 till 4,5 års akademisk utbildning och läkare med 5,5 års utbildning ska användas som städare. Vi måste ha rätt kunskap på rätt plats vid rätt tid så också i städet. Tre ledande socialdemokratiska politiker i Stockholms läns landsting tog i går upp frågan om smuts på sjukhus. Det är bra att Socialdemokraterna står upp för att det ska vara rent på våra sjukhus. En självklarhet som alla borde ställa sig bakom för att nå en nollvision för vårdskador. Men det är inte politikens uppgift att säga hur det ska gå till. Det måste precis som på S:t Göran vara ett beslut i verksamheten. Det är där kunskapen finns och det är där arbetet ska organiseras. Bristande hygien, smuts och snusk måste självklart åtgärdas. Förr hade sjukhusen sin egen städorganisation med städledare och städpersonal som ingick i sjukhusets personalstyrka. När man lade ut städ på entreprenad har det inte lyckats väl på alla håll. Man måste precis som vid alla andra upphandlingar ställa krav på exakt vad det är för resultat man vill ha. Det finns säkert många olika sätt att lösa frågan om hur arbetet kan organiseras och vilka som ska utföra arbetsuppgiften. På Södersjukhuset har man anställt personer som har till uppgift att svara för service runt vårdteamet. Det sker redan i dag. Det är också ett sätt att introducera exempelvis unga människor till vården utan att ställa krav på att de har en vårdutbildning. Läkarens profession är medicin. Sjuksköterskans profession är omvårdnad. Sjuksköterskan är inte en miniläkare utan dessa professioner kompletterar varandra i team för patientens bästa. Vårdprofessionernas ansvar är självklart att se till att de har exempelvis en god handhygien, handskar vid provtagning och sårvård, kortärmat, så kallad patientnära städning, uppsatt hår och att smyckena lämnas hemma. Men att gå från en uppgift att ta hand om smuts och snusk, vid exempelvis toalettstädning, till att ta hand om en patient som behöver ett så rent omhändertagande som möjligt är en fara för patientsäkerheten och kan orsaka en vårdrelaterad infektion. Vi undrar om Socialdemokraterna även tycker att rektorer och lärare ska städa smutsiga skoltoaletter eftersom flickor hellre håller sig än går på toaletten i skolan. Det är orimligt att redan hårt pressade högutbildade yrkesgrupper ska utföra ytterligare arbete som dessutom sköts mycket bättre av andra yrkesgrupper. Samtidigt har vi tagit del av Socialstyrelsens granskning av akutmottagningarna som visade att endast två klarade sig ifrån kritik när det gäller patientsäkerheten. Socialstyrelsen visade att personal utan legitimation gör viktiga bedömningar av patienter på akuten. Redan i dag är många sjukhus så slimmade att det varken finns tid för reflektion, rast, checklistor, återhämtning eller diskussioner om vad som blev bra och vad som kunde göras bättre, vilket självklart är en stor risk för patientsäkerheten. Med sitt inlägg pekar skribenterna på att det för några yrkesgrupper i vården finns tid över för att utföra fler städuppgifter. Det påståendet saknar grund. Vi vill be de tre socialdemokraterna att fundera en gång till på hur de tycker att vården ska organiseras. Eva Nowak, ordförande Vårdförbundet, avd Stockholm Gunilla George, vice ordförande Vårdförbundet, avd Stockholm Jane Stegring, vice ordförande Vårdförbundet, avd Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 15629, "headline": "”Nobelpriset visar att svensk grundforskning måste stärkas”", "summary": "Nobelpriset ger oss en unik insikt i var den mest banbrytande forskningen sker. Den slutsats vi dragit är att svensk grundforskning måste stärkas. Debatten målar ibland upp en motsättning mellan grundforskning och innovationsmotiverad forskning. Men båda är avgörande för ett lands välstånd och det gäller att hitta rätt balans, skriver nio ledamöter i Kungl Vetenskapsakademien.", "article": "I dag delas Nobelprisen ut. Samtidigt pågår förberedelserna för regeringens forskningsproposition nästa år. Som ledamöter i Kungl Vetenskapsakademien, KVA, deltar vi i båda processerna, och menar att det finns ett starkt samband mellan dem. Inför Nobelbesluten samarbetar akademien med ledande forskare världen över. Det ger oss en värdefull överblick och unik insikt i var den mest banbrytande grundforskningen sker. Den slutsats vi dragit är att svensk grundforskning måste stärkas. Prisen ska delas ut till dem som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Världen ska under de närmaste årtiondena hantera klimatförändringar, epidemier, energi-, vatten- och livsmedelsförsörjning. Sökandet efter kunskap om hur naturen och samhället fungerar är en avgörande förutsättning för att klara dessa uppgifter. Det är ett ansvar som inget land kan undandra sig, de rikaste allra minst. Sverige måste vara en stark länk i den internationella forskningens kedja. Men forskningen kommer även oss själva till del. Debatten målar ibland upp en motsättning mellan grundforskning och innovationsmotiverad forskning. I laboratoriet är det ett ovidkommande resonemang. De framgångsrika tillämpningarna bygger på de starka grundforskningsmiljöerna; ibland därför att grundforskningens resultat kan föras vidare, men framför allt därför att grundforskningen är skolan för dem som i företagen hittar, sovrar och utvecklar allt de kan finna i den internationella forskningens rön. Det är viktigt att hitta rätt balans mellan grundforskning och innovationsmotiverad forskning eftersom båda är avgörande för ett lands välstånd. Ju närmare ett land befinner sig den kunskapsmässiga fronten, desto mer kan grundforskningen bidra till nya innovationer, tillväxt och välstånd. Det är detta som varit vägledande för KVA:s bidrag till regeringens arbete med den forskningspolitiska propositionen. Kvalitetssäkra de statliga forskningsanslagen. Den svenska staten och andra offentliga organ anslår förhållandevis stora resurser till forskning. Problemet är att miljarderna inte alltid kommer till största möjliga nytta. Forskningspropositionens stora möjlighet är att se till att resurserna används mer effektivt. Två åtgärder står i förgrunden: • KVA anser att regeringen bör se till att det upprättas enhetliga vetenskapliga kriterier vid fördelning av all statlig forskningsfinansiering. Staten ska föreskriva öppen konkurrens och sakkunnig granskning av fördelningskommittéer som består av vetenskapligt meriterade ledamöter. Om forskningen är inriktad på bestämda problem eller sektorer ska man naturligtvis kräva att projekten är relevanta för ändamålet, men relevansen får aldrig bli en ursäkt för att ge pengar till vetenskapligt undermåliga projekt. • Det nuvarande systemet för fördelning av resurser till universiteten garanterar inte att resurserna hamnar i de miljöer där de gör störst nytta. Förenklade modeller med ett fåtal nyckeltal hittar inte de originella och nyskapande insatserna. Den internationella erfarenheten är att det inte finns några enkla mekaniska genvägar till framgång. Fördelningen av anslagen måste innefatta en återkommande granskning av utomstående sakkunniga, en väl definierad vetenskaplig så kallad peer review-utvärdering av alla offentligt finansierade forskningsbidrag. Avskaffa forskningspropositionerna. Dagens system med relativt kortsiktiga forskningspropositioner ger onödiga ryck i hela systemet när varje ny regering och minister måste hitta på nya grepp. Kortsiktigheten begränsar forskarnas vilja till risktagande i sin forskning och minskar på så sätt sannolikheten för vetenskapliga genombrott. Syftet med den forskningsproposition som nu förbereds måste vara att lägga grunden för en långsiktig uppgörelse över partigränserna om ramarna för Sveriges forskningspolitik. Med denna uppgörelse som grund skulle regeringen kunna inrätta en permanent forskningspolitisk analysavdelning, som följer och bevakar forskningsanslagens användning och den svenska forskningens förutsättningar i förhållande till omvärlden. Stärk grundforskningen i Europa. Den svenska forskningspolitiken måste ta sitt EU-ansvar. KVA anser att Sverige ska verka för en kraftfull europeisk forskningspolitik. Sverige måste argumentera för en budgetpolitik som satsar på forskning i stället för jordbruksstöd, på framtida tillväxt i stället för nostalgiska strukturer. Forskningsbudgeten måste betona satsningar som kompletterar och stärker den nationella forskningen. Inom EU finns det krafter som vill dra forskningsmedel till det kommersiella och industrinära. KVA menar att EU tvärtom bör koncentrera sina resurser till det som är för stort för de enskilda medlemsstaterna att bära. KVA anser det ytterst angeläget att ge det europeiska forskningsrådet, European Research Council (ERC), fortsatt och stärkt stöd. Motverka inavel, locka internationella forskare. Rörligheten i det svenska forskarsamhället är inte tillräcklig. Staten måste utreda vad som kan göras för att stimulera ett bättre utbyte mellan Sverige och omvärlden, men också mellan forskningen, näringslivet och förvaltningen. För att motverka intellektuell inavel bör Sverige ta chansen att rekrytera framstående internationella forskare. Tack vare det förhållandevis goda budgetläget har Sverige de kommande åren en unik möjlighet att attrahera framstående utländska forskare när andra länder skär ned sina forskningssatsningar. Det tillfället får inte försittas. Satsa på individerna. Den enskilda individens kreativitet och kompetens måste alltid stå i fokus. Det är forskare som forskar, inte nätverk eller centrumsatsningar. KVA anser därför att en ökad andel av de statliga forskningsmedlen bör gå till enskilda forskargrupper med nyskapande idéer. KVA anser att Vetenskapsrådet bör ges en större del av de statliga forskningsanslagen så att fler enskilda kreativa forskare får möjlighet att satsa på nyskapande grundforskning. Det är inte minst viktigt att satsa på unga forskare med nya, djärva idéer. Förbättra infrastrukturen. Modern forskning är helt beroende av tillgången på avancerade instrument, data och metoder. KVA föreslår att infrastrukturella satsningar med statliga medel ges tydliga incitament för nationell samling, samt att personalkostnader inkluderas i bidrag för infrastruktur. Bra apparatur och unika data blir både fel- och underutnyttjade om det inte finns pengar till kompetent personal. Rehabilitera kunnandet inom matematik, naturvetenskap och teknik. Intresset för matematik, naturvetenskap och teknik bland Sveriges skolungdomar sviktar. Detta är inte unikt för Sverige, det är illa i flera andra västländer också, men svenska ungdomars prestationer visar en långsiktigt fallande trend i internationella jämförelser. För att stimulera och underlätta skolbarns sökande efter kunskap vill KVA dels trygga det framgångsrika skolprogrammet NTA (Naturvetenskap och teknik för alla) dels återinrätta lektoraten, det vill säga forskarutbildade lärare. Det intellektuella äventyret måste få börja tidigt! Staffan Normark, professor i medicinsk mikrobiologi, Kungl Vetenskapsakademins ständige sekreterare Carl-Henrik Heldin, professor i molekylär cellbiologi Torsten Persson, Torsten och Ragnar Söderbergs professur i ekonomi Göran Sandberg, professor i växtfysiologi Britt-Marie Sjöberg, professor i molekylärbiologi Michael Sohlman, ordförande i KVA:s forskningspolitiska arbetsgrupp Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef, Saco Barbro Åsman, professor i fysik Gunnar Öquist, professor i växtfysiologi ", "article_category": "other"}
{"id": 15637, "headline": "”Europa behöver djärva åtgärder för tillväxt – nu”", "summary": "Europas välstånd i fara. Sverige har i dag starka statsfinanser, men vi har också en exportintensiv industri och ekonomin är mycket beroende av utvecklingen inom euroområdet. Därför är det oerhört viktigt att det blir en snar lösning på krisen och att EU snabbt riktar in sig på monetär stabilitet och tillväxt. Det behövs djärva åtgärder – nu, skriver Leif Johansson och Jacob Wallenberg.", "article": "Europas framtida välstånd är i fara. Om det inte blir en snar lösning på eurokrisen finns risken att EU:s inre marknad kollapsar. Den inre marknaden är grundstenen i Europas ekonomi, och varje dag upplever svenska företag hur viktig den är för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Det är bråttom att lösa krisen och skapa stabilitet i Europa. Europa lider av en förtroendekris som har sin grund i höga och växande statsskulder. I Sverige lärde vi oss vikten av budgetdisciplin när vi drabbades av kris i början av 1990-talet. Sverige har i dag starka statsfinanser, men vi har också en exportintensiv industri och landets ekonomi är mycket beroende av utvecklingen inom euroområdet. Därför är det oerhört viktigt också för oss att beslutsfattarna inom euroområdet snabbt riktar in sig på monetär stabilitet och ekonomisk tillväxt. För att återupprätta förtroendet krävs samordnade åtgärder på både kort och lång sikt. Först handlar det om att få bukt med den akuta krisen och återställa monetär stabilitet. Det är nödvändigt att regeringarna tydligt visar hur de ska förbättra statsfinanserna. Det måste skapas förtroende för att det inom överskådlig tid går att uppnå uthålliga budgetöverskott. För att skapa trovärdighet för politiken på medellång och lång sikt krävs tydliga åtaganden, tuffa tidplaner och strikta villkor. Det är ohållbart att systematiskt låta utgifterna överskrida inkomsterna, och det finns ett mycket begränsat utrymme för skattehöjningar utan att det försämrar den ekonomiska tillväxten. En snabb återgång till ekonomisk tillväxt kan spela en viktig roll för att skapa hållbara offentliga finanser. Men hittills har det gjorts för lite för att balansera åtstramningar med tillväxtfrämjande åtgärder. EU:s ledare har på de senaste toppmötena enats om vettiga strategier för hur problemen ska lösas. Men vi vet av erfarenhet hur svårt det är att snabbt och effektivt genomföra EU:s strategier på nationell nivå. Den här gången är det angeläget och brådskande att strategin Europa 2020 genomförs effektivt och fullt ut. Till detta kommer att EU:s inre marknad är långt ifrån genomförd. Här måste befintliga planer snarast sättas i verket, och det behövs ytterligare åtgärder. För att Europa åter ska ta fart måste tillväxt tydligare sättas i fokus för politiken. Industrin är ryggraden i Europas ekonomi och spelar en nyckelroll i detta. Om den europeiska industrin inte klarar av att konkurrera på de globala marknaderna, kan Europa inte komma ur sin kris. Vi får inte glömma bort den hårda konkurrensen från tillväxtekonomierna och aldrig slå oss till ro. Vi representanter för industrin kommer att göra vad vi kan för att se till att vi får tillväxt igen. Vi kommer att fortsätta främja och stimulera utvecklingen av innovationer, nyckelfaktorn för uthållig och hållbar tillväxt. Men det är nödvändigt att vi får ett innovationslyft i hela EU. EU: s Innovationsinitiativ och det föreslagna Horizon 2020-programmet är en bra början. I Sverige, till exempel, måste den kommande forskningspropositionen inte bara inriktas på de generella utmaningarna i samhället utan också på tillväxt och jobbskapande. Detta är, menar vi, en utmaning för hela Europa. Förutsättningarna för långsiktigt hållbara offentliga finanser i Europa måste läggas fast nu. Alla medlemsländer i både euroområdet och EU bör åta sig att föra en ansvarsfull finanspolitik, förbinda sig att respektera stabilitets- och tillväxtpaktens tak för statsskulder, samtidigt som EU förstärker tillsynen över ekonomi och statsfinanser. Det är också nödvändigt att ta itu med problemet med underliggande pensionsskulder, som i flertalet EU-länder inte redovisas fullt ut i de offentliga räkenskaperna. Pensionsåtagandena kommer att ge en betydande ökning av de offentliga skulderna till följd av en åldrande befolkning. Vi får inte glömma de globala utmaningarna. Den ekonomiska utvecklingen i andra delar av världen ökar behovet av att vi i Europa samarbetar på fler områden. Inom vissa politikområden kan en ökad samordning av de nationella offentliga satsningarna sannolikt ge effektivitetsvinster och besparingar för skattebetalarna, till exempel genom minskat dubbelarbete i nationella program för forskning och utveckling. För att komma ur krisen krävs en mångfald av brådskande politiska åtgärder på kort och på lång sikt. Allt står på spel. Europa behöver djärva åtgärder – nu. Leif Johansson, ordförande ERT, ordförande Ericsson AB Jacob Wallenberg, medlem ERT, ordförande Investor AB s toppmöte • Den allvarliga ekonomiska situationen i Europa är huvudtemat när EU:s stats- och regeringschefer samlas till toppmöte i Bryssel. Mötet inleddes på torsdagen och fortsätter i dag, fredag. En utgångspunkt för diskussionen väntas vara den rapport som Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy ska presentera, om stärkande av det ekonomiska samarbetet och då särskilt frågan om en eventuell fördragsändring. • Europeiska rådet består av medlemsländernas stats- eller regeringschefer, den permanente ordföranden Herman van Rompuy, och kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Den höga representanten för utrikes- och säkerhetsfrågor, Catherine Ashton, deltar också i dess möten. Europeiska rådet beslutar om EU:s allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar och möts två gånger per halvår på vad som brukar kallas för EU:s toppmöten. Källa: regeringen.se ", "article_category": "other"}
{"id": 15651, "headline": "”Tillåt omskärelse först i vuxen ålder”", "summary": "Att tillåta omskärelse först i vuxen ålder är ett sätt att bekräfta det skydd alla barn har rätt att åtnjuta. Varför skulle inte judar och muslimer kunna omtolka sina synsätt så att de blir förenliga med barnets rätt till sin kroppsliga integritet och barnets mänskliga rättigheter? Det skriver elva debattörer i en slutreplik.", "article": "Först ett klargörande: Vi är inte emot omskärelse. Vi är för individens rätt att själv välja. I vår artikel på DN Debatt 18/11 argumenterade vi därför utifrån barnkonventionen för att omskärelse av pojkar ska tillåtas först efter en viss ålder, kanske 15 eller 18 år. Det var inte omskärelse som sådan vi diskuterade, utan tidpunkten för när ingreppet sker. Vad vuxna väljer att göra med sina kroppar var således inte den fråga vi lyfte. Vårt ställningstagande har mötts av kritik från såväl politiker som läkare. Integrationsminister Erik Ullenhag (DN.se/debatt 18/11) och Omid Aghajari, läkare på Karolinska sjukhuset (DN.se/debatt 21/11) anser att omskärelse ska kunna utföras på pojkar i Sverige. Båda saknar helt barnperspektivet i sitt resonemang. Barn som offer för kirurgiska ingrepp utan medicinsk grund är lika osynliggjorda i deras artiklar som de är på operationsbordet då omskärelsen äger rum. Detta är bara ett av många exempel på hur svårt barnkonventionens tydliga ställningstagande för barns integritet och rättigheter som individer har svårt att få genomslag såväl i tanken som i lagstiftningen. Men vill Sverige ta barns mänskliga rättigheter på allvar behöver synen på barnet som en rättighetsbärande individ stärkas och synliggöras på alla områden. Att icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn ska utföras inom vården, trots att barnkonventionen uttryckligen tar ställning mot att barn ska utsättas för opåkallade medicinska ingrepp och undersökningar – utan skyddas mot dessa – står därför i stark konflikt med att pojkar utsätts för dessa ingrepp. Ullenhag skriver i sitt svar att; ”Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har en rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör.” Detta vittnar om en okunskap vad gäller barnkonventionen. Denna konvention tar inte, som Ullenhag verkar tro, sin utgångspunkt i föräldrars rättigheter till sina barn. Enligt barnkonventionen ska föräldrars ”råd och ledning” ske på ett sätt som inte är våldsamt eller förödmjukande. Att hålla fast ett skrikande barn och sedan skära av en del av hans könsorgan, vilket är vad som i praktiken sker i många länder, kan knappast anses som en rimlig ”ledning”. Något ”råd” är det bevisligen inte eftersom möjligheten att tacka nej inte existerar. Artikel 14 i barnkonventionen stödjer inte den tolkning som Ullenhag företräder eftersom barnet inte per automatik ska antas ansluta sig till föräldrarnas religion. Det finns inga judiska, muslimska eller kristna barn. Det finns bara barn till judiska, muslimska eller kristna föräldrar. Erik Ullenhag skriver att; ”Avgörande för mig är att kravet på att manlig omskärelse ska förbjudas nästan aldrig förs fram av män som själva är omskurna.” Hur vet Ullenhag detta? Vilka källor har han konsulterat för att kunna dra en sådan slutsats kring omskärelsens konsekvenser för män? Har Ullenhag ens tänkt tanken att omskurna män inte sällan lever i en gemenskap som inte skulle acceptera kritik mot sedvänjan? Att träda fram kanske inte är en självklarhet om det är förenat med ett högt socialt pris. Två av de elva undertecknarna av artikeln är omskurna och av judiskt ursprung. Hiv-argumentet som framförts i debatten saknar bäring då hiv-preventionen i detta sammanhang inte gäller barn utan vuxna människor. Läkaren Omid Aghajari menar att omskärelsen symboliserar ”drömmen om och bandet till det söndertrasade hemlandet”. Men en grupp människors behov av att känna tillhörighet till ett land eller en region kan inte få uttryckas med barns kroppar som verktyg. Barns kroppar är av kött och blod och ska inte användas för att bli bärare av vuxnas drömmar. För den individ som i vuxen ålder själv har sådana drömmar och vill manifestera dem genom omskärelse är det fritt fram. Kulturella och religiösa ställningstaganden förändras med tiden. Varför skulle just omskärelseritualen ses som statisk? Varför skulle inte judar och muslimer kunna omtolka sina synsätt så att de blir förenliga med barnets rätt till sin kroppsliga integritet och barnets mänskliga rättigheter? Sverige bör skydda pojkar och flickor lika vad gäller ingrepp i deras kroppar. Pojkar har hittills varit osynliggjorda. Att tillåta omskärelse först i vuxen ålder är ett sätt att bekräfta det skydd alla barn har rätt att åtnjuta. Staffan Bergström, professor em, Internationell hälsa, Karolinska Institutet Annika Borg, teologie doktor, debattör och präst Per Dannefjord, lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet Eduardo Grutzky, politisk samordnare Alma Europa P C Jersild, författare, leg läkare Gunnar Göthberg, överläkare vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi Bengt Westerberg, f d socialminister Åsa Wihlbeck, leg läkare Ellis Wohlner, vice ordförande Humanisterna ", "article_category": "other"}
{"id": 15672, "headline": "Erotisk yoga hjälper dig att njuta av dig själv", "summary": "Yoga erotica tar tusenåriga österländska filosofier rakt in i de svenska sovrummen. Yogaläraren och författaren Karin Björkegren Jones vill få oss att älska mer.", "article": "Vi svenskar spenderar förmögenheter på att bygga om våra kök och vårda våra utsidor. Insidorna är det värre med. Det tycker Karin Björkegren Jones, som är yogalärare och författare till boken ”Yoga erotica”. Medelsvensson har sex 1,2 gånger i veckan och akten varar i genomsnitt i 18 minuter. Med boken vill Karin få oss att älska oss själva, slappna av och våga njuta mer av närhet och sex. Som yogalärare träffar Karin framför allt kvinnor som har skyhöga krav på sig själva, krav som blir till monster som kan följa med ända ned i sänghalmen. – Vi har väldigt stora och jobbiga krav på oss att vara snygga, läckra och vältränade. Det sätter krokben för många kvinnor och det följer med hela vägen. Jag vill att tjejer ska gilla sig själva och det inbegriper sexualiteten också, säger Karin. Många kvinnor har lågt självförtroende och det blir inte alltid bättre med åren. – Det gäller inte bara unga tjejer utan kvinnor i alla åldrar. När man blir tant, till exempel, och inte blir sedd och bekräftad. Det är kanske ingen som tittar på dig och du blir inte visslad efter längre. Det kan vara svårt för en del kvinnor, speciellt om man har varit uppskattad för sitt utseende. Kvinnor har orimligt höga krav på sig att vara snygga och fräscha och har vi fött barn ska det inte synas på våra kroppar. Kvinnor värderas nästan uteslutande efter sitt utseende. Det är väldigt märkligt, tycker jag. Karin Björkegren Jones har tittat tillbaka på sex ur ett yogiskt perspektiv genom historien. Hon menar att vi västerlänningar har mycket att lära av gamla österländska skrifter som tantra, kama sutra, kärlekens tao och ananga ranga. Precis som i de gamla lärorna fokuserar Karin på kvinnans njutning. Det handlar om singel- och paryoga och övningar i avslappning och tillit blandat med sexiga ställningar. För yogan kan hjälpa och stärka på många plan, menar hon. – Det händer saker i oss när vi när vi vänder, vrider, tänjer och töjer på våra kroppar. Tankar inom oss som har varit förtryckta kan komma upp till ytan. I yogan får vi andas högt, svettas och ta plats. I vår tid är det som om andningen ska vara helt ljudlös, ungefär som att man inte andas över huvud taget. Det tycker jag är absurt, för andningen är vårt bränsle, det som gör att vi lever. I Karins yoga erotica ligger stort fokus på underlivet. Hon betonar vikten av knipövningar för kvinnor i alla åldrar, inte bara för att motverka inkontinens och livmoderframfall. Med ett starkare rotlås, som det kallas i yogan, händer många trevliga saker i kroppen. – Underlivet är en viktig del i yogan. Det är viktigt att man kniper. När man kniper kan man inte säcka med ryggen, den sträcks ut. När ryggraden sträcks ut får du en mer stolt kroppshållning. Du blir också tajtare i underlivet och det blir skönare både för dig och din partner. Sexlivet blir roligare helt enkelt, säger Karin som många gånger har sett osäkra nybörjare förvandlas till självsäkra yogautövare. – Yogautövare får ofta en stolt hållning. Det handlar om att inte gå in i ett rum och be om ursäkt, som en person med dålig kroppshållning. Du går in och tar ett rum. Det hänger ihop. Titta här är jag. Att vara intim med sin partner handlar förstås inte bara om sex, menar Karin. Vi behöver öva oss i att vara nära varandra. Det är inte alltid så lätt för småbarnsföräld–rar och andra som inte har så mycket tid. Och det gäller att inte fokusera för mycket på tekniken. Det är minst lika viktigt vara närvarande i allt från kramar till samlag. Fast det kan man också behöva träna på. – Det är jätteviktigt att kunna slappna av. Att vara här och nu och inte tänka på vad man ska göra sen. Det är nästan den viktigaste biten. Snabbisar är väl härligt, det är inte det. Men där går lite av närvaron förlorad. Om man själv känner att man inte är närvarande när man får en kram så måste man nog omvärdera tillvaron lite, säger Karin, som själv strävar efter att vara lite mer fokuserad på nuet. – Det är jättesvårt att vara närvarande, här och nu. Det är något man måste öva på hela tiden. Jag kämpar själv med det varje dag. Jag kan vara jättejobbig, stressad, ofokuserad och inte närvarande, men jag kommer snabbare till ro sedan jag började med yoga. Jag har hittat verktygen. Karin har yogat i många år och verkar som yogalärare i Båstad och Stockholm. Hon går och lägger sig före tio på kvällen, kliver upp klockan sex och yogar, dricker knappt någon alkohol och hänger sällan på krogen. Hon tycker att hon blivit bättre på att lyssna på sig själv sedan hon började med yoga. – Jag har en inre kompass nu och jag gillar mig själv! Rent utseendemässigt kan jag se att jag har åldrats, men jag tycker att jag är riktigt härlig. Och den känslan har jag tänkt fortsätta känna. Testa olika former av yoga och fortsätt med den du tycker om. Lägg lite tid på andningsövningar och öva dig i att vara här och nu. Gör några yogaövningar som knipövningar och höftöppnare som sätter i gång blodcirkulationen i underlivet. Om du har en partner: stäng av era telefoner, gör lite fräscht hemma, bädda rent, tänd ljus och köp några fina blommor. Gör kärleksyogan till något roligt som ni inte tar så allvarligt. Se det som en lek. Ålder: 47. Bor: Stockholm och Båstad. Familj: Maken Ray Jones, dottern Mira, 20 och bonussonen Ray, 8. Aktuell: Med boken ”Yoga erotica”. Det här är yoga erotica Sex med hjälp av yoga är som viagra för både män och kvinnor, skriver Karin Björkegren Jones i boken ”Yoga erotica”. Yoga kräver liksom sex tålamod, mod och tid. Här följer några övningar ur boken som kan förbättra ditt sexliv. ", "article_category": "other"}
{"id": 15685, "headline": "Gymnasieelever jagas bort när diplomatskola flyttar in", "summary": "När diplomatelever flyttar in i Frans Schartaus gymnasium måste Stockholms turistprogramelever flytta till Globen. Elevantalet på gymnasiet på Södermalm halveras. Är det verkligen ett kostnadseffektivt sätt att utnyttja centrala skollokaler, frågar sig läraren Liselotte Brundin på Frans Schartaus gymnasium.", "article": "Stockholm vill starta en ny internationell skola enligt IB-programmet för barn och ungdomar från 5 års ålder upp till gymnasiet. Skolans målgrupp är barn till utländska forskare, diplomater och andra tillfälligt anställda – i staden bosatta barn är inte välkomna. Eleverna ska inte läsa enligt svensk läroplan men ska likväl vara kommunal och gratis. Skolan ska förläggas i en av stadens nuvarande gymnasieskolor – Frans Schartaus gymnasium på Södermalm. Mycket litet har framkommit om vilka konsekvenser detta får för de elever och den personal som nu finns där. I Stockholms stad finns flera skolor som bedriver undervisning på engelska, bland annat Europaskolan, vars enhet på Söder ligger ett stenkast från vår skola. Även Rödabergsskolan, en av stadens profilskolor, bedriver undervisning på engelska och dess målgrupp är just, enligt deras arbetsplan: ” barn till utländska forskare och andra experter som vistas tillfälligt i vårt land. ”Behövs verkligen fler sådana skolor? Och varför är det så bråttom? För Frans Schartau innebär detta att skolan förlorar två framgångsrika verksamheter, dels Turistprogrammet, vars elever nu tvingas flytta till Stockholms hotell och restaurangskola i Globen, och de tre språkintroduktionsklasserna, som flyttar till Globala gymnasiet. Till nästa läsår minskas därmed elevantalet till hälften, med allt vad detta innebär i minskat tjänsteunderlag. Skolan har utlovats nya lokaler till år 2013, då IB-skolan helt ska ta över lokalerna, men det finns ännu inga planer på vilka lokaler det kan bli fråga om. Vår skola missgynnas ytterligare i och med att vi inte kan informera nya elever om var de ska gå nästa år. Som gymnasieskola kan Frans Schartau ta emot 900 elever, medan de små grupperna på ett IB-program innebär att de högst kan hysa 450 elever. Är detta ett vettigt sätt att utnyttja stadens lokaler på ett kostnadseffektivt sätt? Vore det inte vettigare att planera för redan existerande verksamheter innan man startar nya? Gymnasiechefen Marie-Louise Hammer Åberg tycker att lokalerna på Frans Schartaus gymnasium är lämpliga för en internationell skola eftersom ”det centrala läget gör det lätt för eleverna att ta sig till skolan.” Skolborgarrådet Lotta Edholm säger att man måste utnyttja skolornas lokaler effektivt och att stadens skolor inte ska konkurrera med varandra om elever som sökt samma program. Detta sistnämnda verkar dock gälla endast vår skola. Våra turistelever är mycket ledsna och oroade. De har valt Frans Schartau av flera olika skäl: vår gedigna erfarenhet, blandningen av yrkes- och studieförberedande program, det faktum att många äldre syskon gått på skolan och vårt samarbete med Frans Schartau som erbjuder bra påbyggnadskurser – alltså en skola med samma namn och en gemensam historia. Elever på yrkesförberedande program värderar också relationerna till sin miljö, kamrater i skolan och till sina lärare högre än andra. De vill springa ut på SIN skola och de vill att det ska stå Frans Schartaus gymnasium på deras avgångsbetyg. Eleverna som till hösten börjar år 3 ska vara ute på praktik halva läsåret och tycker att det känns orättvist att de ska behöva anpassa sig till en helt ny skola och nya lärare. Gymnasiechefen har utlovat att eleverna i år 2 och 3 ska få läsa enligt den poängplan vi på Frans fastställt och hon säger också att ”flera lärare kommer att följa med dem”. Nå, detta är inte helt sant. Hotellskolan vill bara ha våra två turistlärare, och en av dem kommer att sluta sin tjänst som lärare när hennes elever flyttar. Hon arbetar gärna på vår skola, med våra elever, annars har hon andra utkomstmöjligheter. Staden förlorar där en utmärkt, kunnig och engagerad lärare. Är detta ett exempel på det fria skolvalet? Gymnasiechefen och skolborgarrådet har uppvaktats av näringslivet och har för ögonen den ökade attraktionskraft en ny internationell IB-skola skulle ha för Stockholmsområdet. Men vad väger tyngst? Stockholms egna barn och deras skattebetalande föräldrar eller näringslivet? Vad tycker du? Liselotte Brundin, lärare på Skanstulls/Frans Schartaus gymnasium i Stockholm sedan 1978 ", "article_category": "other"}
{"id": 15686, "headline": "”Yttrandefriheten utsätts för angrepp från politiskt håll”", "summary": "Journalistik i fara. Vi är djupt oroade över den utveckling vi ser på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Om det tidigare funnits en samsyn mellan oss och den politiska makten, så saknar vi den i dag. Justitiedepartementet arbetar till exempel för fullt med en lag om olovlig fotografering, som träffar alldeles för brett och gör det brottsligt att fotografera i vissa situationer. Vi gör nu gemensam sak och försvarar tryck- och yttrandefriheten mot angreppen, skriver företrädare för svenska medier.", "article": "Det är i dag, den 2 december, exakt 245 år sedan den första svenska tryckfrihetsförordningen antogs. Det var något för den tiden helt unikt och i ett historiskt perspektiv närmast obegripligt. Här stadgade man, i det samhälle som då rådde, en tryckfrihet och en offentlighetsprincip som till exempel gav varje medborgare en rätt att läsa myndigheternas handlingar. Anta att vi i dag, 2011, inte hade haft någon offentlighetsprincip och en person hade kommit och föreslagit att medborgarna ska ha rätt att läsa de papper som finns hos myndigheterna – är det någon som tror att makten då hade nappat på det förslaget? 1766 års tryckfrihetsförordning fick ta mycket stryk de närmaste decennierna och någon egentlig tryckfrihet fanns från tid till annan inte, men genom modiga män som Lars Johan Hierta med tidningen Aftonbladet stod den till sist segrande. Det är utifrån detta som den i dag, i ett internationellt perspektiv, mycket starka tryck- och yttrandefriheten för såväl tryckta medier som radio, tv och digitala medier i Sverige vuxit fram. Det är något som vi har skäl att vara, och brukar vara, stolta över. Så vi borde leva i den bästa av världar. Men det gör vi inte. Det talas ibland – rätt eller fel och ibland kanske för ofta – om att tryck- och yttrandefriheten är hotad. Nu är det allvar. Vi som företräder svenska medieorganisationer, public service-företagen och ledande kommersiell tv – med andra ord en dominerande del av svenska medier – är djupt oroade över den utveckling vi ser. Vi lever och verkar i övertygelsen om att vi har en viktig uppgift för vår demokrati. Vi tror att den öppenhet, tryckfrihet och yttrandefrihet vi representerar, att den granskning vi utför i alla vårt samhälles skiktningar, har en avgörande betydelse för upplysningen och det demokratiska samtalet. Från den politiska makten – oavsett sammansättning – har vi länge känt att detta varit en ömsesidig uppfattning, manifesterad genom vår långtgående tryck- och yttrandefrihet. Men om här fanns en samsyn, så saknar vi den i dag. I dagarna avgörs i regeringskansliet en synnerligen viktig yttrandefrihetsfråga. Justitiedepartementet arbetar just nu för fullt med en lag om olovlig fotografering, som ska göra det brottsligt att fotografera i vissa situationer, om det inte är ”försvarligt”. Lagen träffar alldeles för brett och kommer därför att även omfatta en av de mest grundläggande journalistiska arbetsmetoderna, det vill säga att fotografera. Den slår in en principiellt främmande kil i anskaffarledet, den urholkar utgivaransvaret och den strider mot hela andan i grundlagarna. Detta riktar blicken mot vad som över huvud taget håller på att ske med regleringen av den svenska yttrandefriheten. Sedan 2008 arbetar den statliga Yttrandefrihetskommittén med förslag som på flera punkter innebär begränsningar av tryck- och yttrandefriheten. Kommittén har som uppdrag att överväga en gemensam grundlag som ska ersätta Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) med en teknikoberoende reglering. Detta kommer att allvarligt försämra grundläggande principer som till exempel meddelarfriheten. Parallellt med detta görs nu därför en översyn av de nuvarande lagarna. Men idén om att skrota dem är långtifrån skrinlagd. Kommittén funderar vidare på om integritetsskyddet behöver stärkas – och om det i så fall ska ske på bekostnad av tryck- och yttrandefriheten. Det handlar bland annat om att införa ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott om integritetskränkning. Här finns, det är vi de första att medge, stora problem i dag, men de problemen äger rum utanför det grundlagsskyddade område där massmedierna verkar, till exempel smygfotografering i omklädningsrum och provhytter. Och parallellt med lagstiftarnas iver införs just nu, på landsting efter landsting, under en påstådd omsorg om anställdas och vårdtagares integritet, generella fotoförbud, som riskerar att omöjliggöra massmediernas verksamhet som till exempel att granska vården. Vi som verkar inom publicistiskt drivna medieföretag och medieorganisationer är oroade över den utveckling vi bevittnar. Vi är medvetna om våra massmediers makt och vi intar därför en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften, men ser hur den likafullt successivt beskärs. Vi är i många avseenden konkurrenter, men vi har också ett mycket starkt gemensamt publicistiskt kitt. Vi gör nu därför gemensam sak och kommer att överväga ett närmare samarbete för att försvara tryck- och yttrandefriheten och publicistiken mot de angrepp den utsätts för. Erik Fichtelius, vd UR Jeanette Gustafsdotter, vd Tidningsutgivarna Eva Hamilton, vd SVT Kerstin Neld, vd Sveriges Tidskrifter Jan Scherman, vd TV4-gruppen Mats Svegfors, vd Sveriges Radio ", "article_category": "other"}
{"id": 15698, "headline": "Nu hjälps vi åt för att skapa ett tryggt Södertälje", "summary": "Under flera år har den cancersvulst som den organiserade brottsligheten utgör vuxit i Södertälje, skriver Södertäljes politiker i ett gemensamt inlägg. Hederliga medborgare drabbas och Södertäljes rykte förstörs. Vi kommer att arbeta över blockgränsen och prioritera brottsbekämpning och trygghetsarbete.", "article": "Nu har rättegången, mot 17 personer för inblandning i bland annat de uppmärksammade morden på Café Oasen i Södertälje, påbörjats. Därmed har två års polisarbete nått fram till rättslig prövning. Vi tar den organiserade brottsligheten på största allvar. Vi stöder polisens arbete och kommer över blockgränsen att prioritera brottsbekämpning och trygghetsarbete under flera mandatperioder framåt. Under flera år har den cancersvulst, som denna typ av kriminalitet utgör, vuxit i Södertälje. Den tar sig uttryck i mord, utpressning, beskyddarverksamhet och ekonomisk brottslighet. Vi har alla tagit del av rapporter om nätverk av kriminella och det har påverkat vår känsla av trygghet och förtroendet för vår stad. Många har uttryckt stark oro över att den grova brottsligheten förstör Södertäljes rykte. Vi och våra partier delar denna känsla. Hederliga medborgare drabbas av de kriminella gängens handlingar – och bilden av Södertälje. Den kraftsamling mot den organiserade brottsligheten som polisen just nu genomför i Södertälje saknar motstycke i Sverige. Det är ett systematiskt arbete sanktionerat från högsta ort, där målet är att bryta upp de kriminella strukturerna på flera olika nivåer. Satsningen är den största myndighetsöverskridande mot grov organiserad brottslighet i Sveriges historia. Som politiska företrädare i Södertälje har vi stora förhoppningar om att polisens arbete ska bära frukt och bidra till ett tryggare samhälle. Vi har ett nära samarbete med polisen och samtliga våra partier kommer att prioritera dessa gemensamma insatser högt under överskådlig framtid. Arbetet med att bekämpa den organiserade brottsligheten får inte stanna vid de rent polisiära uppgifterna; att utreda och lagföra kriminella personer. I det längre perspektivet är det minst lika viktigt att förebygga och stoppa rekryteringen till de kriminella nätverken. Kommunen och polisen har tillsammans bestämt sig för att samla ”alla goda krafter” i en bred samverkan kring trygghetsarbetet i Södertälje. Det gäller att bygga upp en social dialog mellan olika samhällsaktörer. Ett exempel på detta är sociala insatsgruppen. Projektet med sociala insatsgrupper startade i Södertälje den 1 mars 2011. I Södertälje har socialtjänsten inrättat två heltidstjänster som ”lotsar”. Dessa arbetar heltid med ungdomar som nominerats till insatsgruppen. Arbetet sker i nära samverkan med polis och skola. Under 2012 kommer arbetet med den andra delen i verksamheten att påbörjas, denna del av projektet kommer att beröra ungdomar som vill hoppa av från kriminella nätverk och välja en annan livsstil. Samverkanspartner kommer i första hand att bli socialtjänst, polis, arbetsförmedling, försäkringskassa, kriminalvård samt frivården. Polismyndighetens insatser såväl metodmässigt som resursmässigt har imponerat och den rättsprocess som nu inleds är ett kvitto på detta arbete. Den rättsliga process som nu är i rullning skapar förutsättningar för att ta itu med den svåraste utmaningen; att stoppa nyre-kryteringen till de kriminella kretsarna genom sociala insatser, utbildning och arbete. Vi vill åter ingjuta framtidstro hos Södertäljeborna. Polisens prioritering av Södertälje är ett av flera steg i rätt riktning när det gäller att komma till rätta med den organiserade brottsligheten i vår kommun. De goda krafterna ska segra! Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande (S) Marita Lärnestad, kommunalråd i opposition (M) Ewa Lofvar Konradsson, kommunalråd (MP) Mats Siljebrand, gruppledare (FP) Staffan Norberg, kommunalråd (V) Tage Gripenstam, gruppledare (C) Veronica Westergård, gruppledare (KD) ", "article_category": "other"}
{"id": 15699, "headline": "”Det är dags att sluta upp mot det interna krypskyttet”", "summary": "Gyllene tillfälle för S. När den borgerliga regeringen står tom på idéer ägnar socialdemokratin stor kraft åt interna diskussioner om partiledaren. Det är fullständigt obegripligt. Arbetarrörelsen försitter chansen att föra fram idéerna om ett framtida Sverige. Jag kan också tycka att Håkan Juholt ibland varit vårdslös med formuleringar, men i stället för att koncentrera på en del tillkortakommanden borde vi ta vara på hans vilja och glöd, skriver Göran Johansson.", "article": "Med anledning av den senaste tidens diskussioner kring socialdemokratin vill jag gärna lämna några synpunkter. När jag engagerade mig i arbetarrörelsen i slutet av 60-talet var det självklart att det skall vara högt i tak i partiet. Det var rätt då och det är rätt nu, men med tanke på det som nu utspelas borde man tillägga att det också måste finnas ett golv, annars är risken att det blir bottenlöst. När nu den borgerliga regeringen står ganska tom på idéer borde det vara ett gyllene tillfälle för socialdemokratin att profilera sig på ett antal viktiga områden. Riskkapitalbolagens agerande inom sjukvården är ett exempel, men samma sak pågår när det gäller små och medelstora företag som köps upp. När ”bruden är uppklädd” är det dags att sälja vidare, ofta till utländska riskkapitalister. Fortsätter denna utveckling kommer vi knappast att ha några företag i Sverige som kan växa och ge arbetstillfällen här hemma. Andra exempel är sjukförsäkringen, ungdomsarbetslösheten, den kommande avregleringen av kollektivtrafiken och kanske den viktigaste frågan: att man sänker skatterna för att vid senare tillfälle kunna skära i välfärden på grund av brist på pengar. Denna ideologiska fråga är kanske den mest avgörande för välfärden i Sverige under de kommande åren. Valet kommer att stå (eller kanske rentav står redan) mellan välfärdens utveckling eller avveckling. Solidarisk finansiering eller att var och en betalar själv. Det är bra att socialdemokraternas budgetförslag granskas och debatteras. Men varför granskas regeringsmakten så lite? Klasskillnaderna har ökat under den borgerliga regeringen och arbetslösheten accepteras i dag mer eller mindre som en självklarhet. I längden är det inte hållbart. Sverige behöver satsa på utbildning och också genomföra stora investeringar som leder till fler jobb och tillväxt, men som samtidigt bidrar till bättre miljö och mindre utsläpp av koldioxid genom till exempel satsningar på ny teknik och nya transportsystem. För att göra allt detta möjligt behövs en politik med spetsen mot framtiden. Det är nu hög tid att också på allvar ifrågasätta om vård och skola ska bedrivas av bolag som gynnar enskilda aktieägare. Är det verkligen rimligt att låta privata företag med vinstintresse fortsätta ha ansvar för människor som behöver stöd och som ibland på grund av sjukdom inte ens har möjligheter att kunna föra sin talan fullt ut? Visst, ägarna vill ofta göra ett bra och ansvarsfullt jobb, men vi kan inte blunda för att det trots allt är vinstintresset som är det främsta motivet för att äga och driva företag. Jag menar att de tillgångar, mestadels skattepengar, som finns inom vård och skola också ska finnas kvar i verksamheterna och inte skickas vidare till skatteparadis eller hamna i några aktieägares fickor. Gustav Möller (S), som på sin tid bland annat var socialminister, myntade ett par klassiska citat som står sig även i vår tid: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” och ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Avarter inom den vinstdrivande vården kan aldrig accepteras även om det också finns några goda exempel. Handlar det om människors väl och ve hjälper det inte med några bra exempel. Det handlar ytterst om trovärdighet. Den senaste tidens debatt visar dessutom att det är oerhört svårt och komplicerat att detaljreglera vård, omsorg och utbildning i avtal som går att följa upp på ett vettigt sätt. Sammantaget är jag därför mycket tveksam till att vi ska ha vinstdrivande företag inom vård, omsorg och skola. Att i detta politiska läge, tillsammans med finanskris och ett skakigt Europa, ägna stor kraft åt interna diskussioner om partiledaren är fullständigt obegripligt eftersom arbetarrörelsen försitter chansen att föra fram idéerna om ett framtida Sverige. Håkan Juholt blev för mindre än ett år sedan vald av en enig partikongress och ganska nyligen ställde sig också ett enigt verkställande utskott, VU, också bakom honom. Dessutom är många av de påståenden som förekommer i debatten överdrivna och ibland dessutom osanna. Jag kan också tycka att Håkan Juholt ibland varit vårdslös med formuleringar, men en konstruktiv debatt vore mycket bättre i ett sådant läge än att spä på drevet. Det är dags för socialdemokratin att kavla upp ärmarna och ta itu med de politiska frågorna. En egenskap hos Håkan Juholt, som kanske borde framhållas mera, är hans vilja och glöd och hans starka övertygelse om socialdemokratins möjligheter. Ta vara på det i stället för att koncentrera på en del tillkortakommanden. Det är dags att sluta upp mot det interna krypskyttet och ägna kraften åt att forma framtidens politik! Lars Adaktusson skrev nyligen i en krönika i Metro (21/11) att det också är dags att fundera kring den mediala självbilden, eftersom det stimulerar till eftertanke och reflektioner. Jag håller med honom. Jag, och flera med mig, har svårt att stillatigande acceptera att kritiken har tagit sig sådana uttryck internt som framkommit i medierna under senare tid. Göran Johansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, ingick i valberedningen som föreslog Håkan Juholt Göran Johansson • Socialdemokraten Göran Johansson, född 1945, har ibland kallats Göteborgs starke man. Han var kommunstyrelsens ordförande 1988–1991 och 1994–2009. 2005 lämnade han uppdragen i partistyrelsen och verkställande utskotten och kritiserade i samband med det Göran Persson för toppstyrning av partiet. Göran Johansson ingick i den valberedning som under Berit Andnors ledning föreslog Håkan Juholt som ny partiordförande. • Socialdemokraten Gustav Möller är mest känd för sin roll som socialminister i olika omgångar från 1924 ända fram till 1951. Han var en stark kandidat att efterträda Per Albin Hansson som partiordförande, men valet föll slutligen Tage Erlander. ", "article_category": "other"}
{"id": 15704, "headline": "”Vinterdäck för lastbilar kan bli lag nästa vinter”", "summary": "Ny lag på väg. Trots att de allra flesta tunga fordon har godkänt mönsterdjup på däcken, sker olyckor vintertid. Vi vill därför skaffa oss en helhetsbild av vad som orsakar att tunga fordon kör av vägen. Regeringen är beredd att ha en lag om vinterdäck på plats till nästa vinter, skriver Catharina Elmsäter-Svärd.", "article": "Under de senaste årens hårda vintrar har vi varje år sett tunga fordon köra i diket och stoppa trafiken under lång tid och på långa sträckor. Stopp och andra störningar på det statliga vägnätet minskar framkomligheten och kostar samhället stora pengar till följd av försenade leveranser för näringslivet och förlängda restider för privatpersoner. Diskussionen som varje år uppkommer har utgått från huruvida dessa situationer skulle kunna undvikas om lagen ändrades så att det blev krav på vinterdäck för tung trafik, till skillnad mot dagens krav på 5 mm mönsterdjup. Redan i dag har 80 procent av de svenska åkarna vinterdäck på sina fordon, och närmare 60 procent av de utländska. Problemen i vintertrafiken kvarstår dock, och därför sätter vi nu i gång ett arbete med syftet att öka framkomligheten i trafiken. Trafikverket kommer under vintern att utföra en studie för att få in ett brett kunskapsunderlag som beskriver verkligheten, för att fastställa vilka åtgärder som kan behövas, och med målet att det vid behov ska finnas ny lagstiftning på plats i tid till nästa vinter. I slutet på förra vintern gjorde Trafikverket och Transportstyrelsen en pilotstudie för att undersöka om de lastbilar som kör på våra vägar vintertid har rätt mönsterdjup på sina däck. Nu gällande lagstiftning om 5 mm mönsterdjup visade sig då efterlevas väl, då 95 procent av de undersökta fordonen hade rätt mönsterdjup. Det kan tolkas som att då olyckor fortfarande sker, fast fordonen har rätt mönsterdjup, så borde problemet kunna lösas med en annan däcktyp, det vill säga vinterdäck. Studien genomfördes dock bara på två orter och omfattade 600 fordon. Därför går vi nu vidare med en kompletterande studie. Vi behöver mer kunskap för att kunna fatta beslut som stödjer sig på neutrala frågeställningar. Genom att se över alla aspekter som kan orsaka olyckor och stopp vill vi få en helhetsbild av vad som orsakar merparten av olyckor med tunga fordon som kört av vägen vintertid. Det är angeläget att följa upp dessa olyckor för att få in rätt statistik och med hjälp av den kunna vidta rätt åtgärder. Vi har för avsikt att lära oss av kommande vinter hur vi bäst kan stävja långa trafikstopp. Det är av största vikt att man besvarar rätt frågor. Trafikverket har sammanställt en enkät som den som är först på plats, vanligen bärgarkåren men vid större olyckor även blåljusmyndighet, ska pricka av i syfte att få in det kunskapsunderlag som är nödvändigt. Enkäten ställer frågor som vilken typ av däck lastbilen har, och vid sommardäck, är det rätt mönsterdjup? Är fordonet rätt lastat, det vill säga ligger tyngdpunkten på drivaxeln? Inga vinterdäck i världen hjälper om lastbilar lastas fel. Väglaget spelar naturligtvis också in. Är vägen inte plogad och underhållen ökar risken för olyckor. Även chaufförens tillstånd är av största vikt. Vid större olyckor där polisen är på plats ska även kör- och vilotider samt nykterhet vägas in. Undersökningen ska vara klar 28 februari men med löpande avstämningar månadsvis. På grundval av den är vi beredda att ha en lagstiftning om vinterdäck på tunga fordon på plats till nästa vinter om det bedöms som det mest lämpliga alternativet för att komma till rätta med olyckor med tung trafik. En eventuell lagstiftning kommer i så fall att införas före en hel vintersäsong och inte mitt i en, för att undvika missförstånd och luckor i information och kommunikation. Givetvis har även arbetsgivaren, åkerierna, ett ansvar både för att fordonen har rätt utrustning och för att förarna har goda arbetsförhållanden. Fordon ska vara besiktigade, bromsar ska vara kontrollerade. Förarna har givetvis också ett ansvar. Hastighetsgränser på våra vägar ska respekteras och hänsyn måste tas till rådande väglag. Likaså måste alla trafikanter visa hänsyn till varandra. Vinterväghållningen är också avgörande. Regeringens bedömning är att Trafikverket har de medel som behövs för att kunna erbjuda ett fullgott vintervägunderhåll av det statliga vägnätet. Anslaget för drift och underhåll uppgår under 2012 till cirka 9,8 miljarder kronor, att jämföra med 7,1 miljarder år 2006. Europaparlamentet har också uppmanat kommissionen att ”inom två år ta fram ett lagförslag om ett harmoniserat synsätt på vinterdäck för bilar, bussar och lastbilar i EU:s regioner, med hänsyn till väderförhållandena i varje medlemsstat”. Detta är bra och det svenska kunskapsunderlaget kommer naturligtvis att spela in i ett sådant arbete för att säkerställa att vi får robusta, enhetliga regler inom unionen – för en näring som rör sig fritt över gränserna. Självklart ska framkomlighet och säkerhet på väg gälla, oavsett årstid. Catharina Elmsäter-Svärd (M), infrastrukturminister ", "article_category": "other"}
{"id": 15709, "headline": "Bygg mycket och högt i Stockholms innerstad", "summary": "Stockholm klarar knappt att ta emot 35.000 nya invånare per år, skriver Ove Schramm (S), politiker och fastighetsjurist. Om folk vill bo i centrala Stockholm – vad är problemet? Bygg högt och börja planera redan nu, för det tar lång tid innan vi ser resultatet.", "article": "Sitter på bussen in mot stan och betraktar bilarna som kör förbi. En gubbe, en gubbe, en tant, en gubbe och en gubbe. Många av de jag betraktar har fått en firmabil av företaget och har ett garage i stan där de ställer bilen. Stadsjeepen går varje dag in till stan och åter till villan i förorten, förbi dagis och affären. Samtidigt är det bestämt att vi redan år 2020 ska ha uppnått en lång rad miljömål. Hur ska det gå till och vem ska göra uppoffringar? Företaget som tjänstemännen arbetar på har certifierat sig enligt ISO 9001. Det kan man läsa på företaget brevpapper och visitkort. Det gäller ju att visa sitt ansvarstagande. Och visst har det blivit skillnader. Numera sitter en lapp på skrivaren som uppmanar till dubbelsidig utskrift. Jag tänker sedan på den stad i Kina som min fru kommer ifrån. Nanning har på tio år ökat från ungefär två till tio miljoner invånare. Det är en ökning av en halv miljon människor per år. Det har definitivt inte varit enkelt för den staden, men kineserna har trots allt klarat av denna extrema utbyggnad. Stockholm däremot klarar knappt att ta emot 35.000 nya invånare per år. Kollektivtrafiken havererar med årstiderna, trafiken korkar igen och folk bosätter sig allt längre ut från staden eftersom det inte byggs tillräckligt. Frågan om att klara inflyttningen till Stockholm, och frågan om att spara energi och få en bra miljö handlar om stadsplanering. Ingen annan än politikerna kommer att kunna lösa problemen. Men tyvärr har Stockholms politiker allt för länge trott att marknaden ska lösa frågor om stadsplanering och transporter. Det är dags att ta tag i problemen så att det börjar byggas bostäder och det är dags att producera bostäder där folk vill bo. Vad man gjort i den kinesiska staden Nanning är att bygga på höjden. Folk kan köpa bostad centralt i staden om de vill. Inga nya hus som byggs är lägre än 20 våningar. Fult tycker kanske många, men efter att ha titta runt har jag ändrat åsikt. Att husen är höga innebär inte att de är fula. Varje hus eller område har en omsorgsfull arkitektur och är oftast riktigt vackra. Det finns en rätlinjig kurva mellan hur mycket folk tjänar och hur mycket energi de använder. Fattiga människor är ur ett miljöperspektiv mycket bättre än de rika. Om resurserna på jorden ska omfördelas rättvist måste det innebära att de som har pengar sänker sin energikonsumtion. Det finns ett bra exempel i Stockholm. På Söder använder man förhållandevis lite energi i förhållande till sin inkomst. Det är ingen magi med det utan beror på att det bor en stor mängd människor på en liten yta, de bor lite trängre än vanligt och har ofta enkelt att ta sig till arbetet utan att använda bil. Så om folk vill bo i centrala Stockholm – vad är problemet? Bygg högt och börja planera redan nu, för det tar en evinnerlig tid innan vi ser resultatet. Ove Schramm är fastighetsjurist och socialdemokrat. Han sitter i stadsbyggnadsnämnden i Haninge och i Haninge bostäders styrelse. ", "article_category": "other"}
{"id": 15718, "headline": "”Varför ska ursprungsfolken betala så högt för klimatet?”", "summary": "Dramatiska effekter. Redan nu påverkar klimatförändringarna människors hälsa på nordliga breddgrader. Många däggdjur, insekter och parasiter utökar sina revir på grund av att temperaturen ökar vid markytan. Även brist på mat och vatten av god kvalitet hotar. Nu behövs mer forskning för att skapa bästa möjliga framtid för en planet där förändringarna sker mycket snabbare än naturens egen takt, skriver tre experter på ekologi och hälsa.", "article": "Medeltemperaturen vid markytan på jorden stiger snabbt. Enligt internationella forskare beror denna globala uppvärmning mest på mänsklig ekonomisk verksamhet. Den senaste forskningen visar att både de globala växthusgasernas utsläppstakt, havsnivån och smältningen av den arktiska havsisen, glaciärerna och tining av tundran ökar. Uppvärmningen ligger redan på den övre nivå som visats i tidigare prognosmodeller. Samtidigt växer oron för att följdverkningarna kommer att accelerera allteftersom temperaturen ökar. Uppvärmningen sker snabbare i Arktis än på andra ställen på jorden. Sedan mitten av 1900-talet har medeltemperaturen där ökat med 1–2 grader Celsius och ökningen antas nå 4–7 grader senare under detta århundrade. Det är ungefär dubbelt så mycket som den globala medeluppvärmningen. En så snabb ökning sätter en stark press på ekosystemen och rubbar till exempel nederbördsmönster, isläggning, vattenflöden i vattendrag och havsströmmar och därmed växters, djurs och människors livsförutsättningar. Redan nu har allt liv på nordliga breddgrader börjat påverkas direkt och indirekt av klimatförändringarna. Men hittills har riskerna för människors hälsa nästan helt försummats. I stället har fokus legat på konsekvenserna för ekonomin, industrins sårbarhet samt effekterna på ekosystemen, inklusive ikoniska arter (se bakgrund) och tillgångar för turismen. Det är dags att inse att människors fysiska och psykiska hälsa liksom djurs hälsa också kommer att påverkas av förändrade landskap. I norr finns flera ursprungsbefolkningar. De lever i närmare kontakt med naturen än andra människor och har värdefulla kunskaper om det som händer i naturen. Som ett arv från sin långvariga existens som nomadfolk har ursprungsfolken både förmåga till och kunskap om anpassningsstrategier som kan vara viktiga för den övriga, mer urbaniserade befolkningen i världen. Det råder inget tvivel om att både vardagslivet och hälsan för många ursprungsfolk förändras, delvis på grund av klimatförändringar. Resultatet blir mer psykisk ohälsa och en mer västerländsk kost, som orsakar övervikt, typ 2-diabetes och en ökning av hjärt- och kärlsjukdomar. Rapporter från forskning och åtgärdsprogram bland ursprungsfolken i Alaska visar en ökad risk för skador, psykisk stress och icke-smittsamma sjukdomar och de har lägre medellivslängd än amerikanen i övrigt. Intervjuer med samiska renskötare visar att de närmar sig smärtgränsen för sin näringsutövning. Tunnare isar på sjöar och vattendrag, mindre snö och ett alltmer oförutsägbart väder ökar risken för skador och förluster av djur. Klimatet har förändrats, med längre, blötare och varmare höstar, varmare vintrar och vårar som kommer tidigare och plötsligare än förut. Den traditionella renskötseln förändras. Trädgränsen stiger snabbt. Vindkraft, vattenkraft, skogsbruk och gruvdrift konkurrerar mer och mer med traditionella renbetesmarker. Allt detta hotar hållbarheten av en traditionell livsstil, inklusive renskötsel. Samtidigt finns bland dem en sedan länge utvecklad anpassningsförmåga och kunskap om möjligheter. Många djurarter, bland dem flera arter av däggdjur, insekter och parasiter, utökar sina revir på grund av klimatförändringarna. Jägare i norra Sverige märker att antalet fästingar på deras hundar ökar från år till år. Ryska forskare beskriver också en 50-faldig ökning i förekomst av fästingburen encefalit (TBE) i nordvästra Ryssland. I Norrland har även antalet mänskliga fall av harpest ökat de senaste åren, och TBE är numera utbredd i södra Sverige. De toxikologiska riskerna från farliga ämnen i miljön har väckt särskild oro i Arktis, på grund av långväga luft- och vattenföroreningar från lägre breddgrader samt från lokala källor. Bland dessa föroreningar finns giftiga ämnen som kvicksilver och bly, samt långlivade organiska ämnen som PCB och andra kemikalier. Dessa ämnen är särskilt bekymmersamma för de ofödda. En tid i förändring, som vi nu upplever med klimatförändringar, orsakar inte bara nya problem utan också nya möjligheter – särskilt möjligheter att förändra eller till och med förvandla produktionsmetoder, konsumtionsmönster samt kraftproduktion och energianvändning. Till exempel kan de arter som i dag får samlas, jagas och fiskas behöva varieras och transportsätten kan behöva förändras. Utan välfungerande övervakningssystem för olika hälsoaspekter och utan tillräcklig forskning och lämpliga forskningsmedel kan dock problemen komma att överstiga möjligheterna. Livsmedelssäkerhet är ett bekymmer för sig – och ett viktigt exempel. Livsmedelssäkerhet betyder att alla människor hela tiden har fysisk, social och ekonomisk tillgång till en tillräcklig mängd säker och näringsrik mat som tillgodoser kostbehovet för ett aktivt och hälsosamt liv. Till exempel kan underjordiska iskällare som traditionellt används för att lagra kött året runt inte längre fungera säkert när tundran tinar. Vattensäkerhet betyder att man har tillgång till vatten av hög kvalitet. En brist på mat och vatten av god kvalitet hotar människors hälsa. Rapporter visar att i områden i Alaska där människor har minskad tillgång till vatten ökar luftvägs- och hudinfektioner, vilket resulterar i fler sjukdomsfall. Övervakning av kvalitet av och tillgång till mat och vatten är av särskild vikt i Arktis särskilt nu när långvariga och mer lokala miljöproblem ökar och klimatet förändras så snabbt. Ett initiativ från expertgruppen AHHEG är avsett att höja medvetenhet och kunskaper om hur människors hälsa i Arktis och de angränsande nordliga områdena påverkas av effekterna av pågående klimatförändringar. Den övriga världen bör ifrågasätta om det är rimligt att vissa människogrupper och deras kultur ska betala ett så högt pris för handlingar som utförs av befolkningar i andra delar av världen och som bidrar till klimatförändringar. Ursprungsfolken är de mest sårbara människorna i detta sammanhang men det råder ingen tvekan om att alla människor, djur och växter i norr utsätts för dessa klimat- och miljöförändringar. Etiska perspektiv måste därför diskuteras och utforskas. Massmediernas medvetenhet om vikten och angelägenheten av detta stora moderna hot bör också öka och därigenom bidra till en bredare förståelse hos allmänheten om att åtgärder behövs. Mer stöd till forskning om effekterna av klimatförändringar på människors och djurs hälsa och livsförhållanden i norr skulle komma att producera värdefull och nödvändig kunskap. Det skulle ge ett säkrare underlag för beslutsfattare för att kunna skapa den bästa möjliga framtiden för en planet där livsbetingelserna ständigt förändras, trots att förändringarna nu sker mycket snabbare än naturens egen takt. Birgitta Evengård, professor i infektionssjukdomar, Umeå universitet, ordförande i AHHEG Tony McMichael, professor i befolkningshälsa, Australian National University, hedersprofessor Umeå universitet Christer Nilsson, professor i landskapsekologi, Umeå universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 15719, "headline": "Belönad för en tvilling i halsen", "summary": "Gustav Danielsson är arkitekten som blev filmregissör. Han har filmat Roy Anderssons ”Du levande”, och får nu priser runt om i världen för sin egen film ”Tvillingen”.", "article": "Efter två år på arkitektutbildningen på Chalmers i Göteborg hoppade Gustav Danielsson av för att utbilda sig till regissör på Institutet för högre tv-utbildning i Göteborg. – Anledningen till att jag ville bli arkitekt var att jag tyckte att det var den perfekta blandningen mellan konst och vetenskap. Men jag insåg ganska snart att man måste ha en passion för hus för att bli arkitekt, inte bara konst, och det hade inte jag. Jag hade börjat filma lite på egen hand redan så då passade det ju att börja på filmskola. Under utbildningen hade Gustav praktik hos Roy Andersson, en praktik som senare resulterade i att han filmade Roy Anderssons film ”Du levande”. – Det började med att jag sökte mig till Roy för att jag tyckte att han var en av världens bästa filmregissörer. Efter något år var jag kameraassistent. En dag stack fotografen utomlands, då frågade Roy om jag ville fotografera. Att jobba med Roy Andersson har betytt mycket, säger han. Det tog fyra år att spela in ”Du levande”. Gustav säger att de kunde lägga ned lika mycket tid på en scen i ”Du levande” som många svenska filmer lägger ned totalt på en hel långfilm. Men den viktigaste lärdomen blev hur man producerar egna filmer och gör allt själv. Det hade han med sig till sin kortfilm ”Tvillingen”. Den gick som novellfilm på SVT i somras och Gustav har nu vunnit priser för filmen både i Sydkorea och i Stockholm. ”Tvillingen” handlar om huvudpersonen Gustav som fridyker och övar på att hålla andan. Han håller andan hela tiden, även när han sover. När han gör det uppkommer ett ljud som håller hans flickvän vaken. När de uppsöker en läkare säger läkaren att Gustav har något i luftstrupen. Något som senare visar sig vara hans tvilling. Tvillingen blir en del av deras liv. – Jag har polariserat mina egna karaktärsdrag när jag gjorde tvillingbröderna i filmen. Huvudpersonen är en perfektionistiskt korrekt streber. Tvillingen är hans motsats, otålig, nyfiken och äventyrslysten. Han blir en spegel för Gustav som visar hur fyrkantigt han lever. Gustav trodde att tvillingen skulle vara som han själv men så är det inte, han distanserar sig i stället. – I ”Tvillingen” så vill jag utforska vissa existntiella frågor som tvillingskapet bär med sig, som att vara varandras avbild. I filmen är det just Gustavs egen tvilling, Oskar, som spelar huvudrollen, medan Gustav själv spelar tvillingen Oskar. – Det var väldigt speciellt att göra den här filmen. Min tjej spelar med och var regissör i de scener där jag och min bror spelar mot varandra. Att jag jobbade med min tvillingbror var också väldigt speciellt. Skitkul. Jag kan inte tänka mig en annan person som är så lik mig som han är. Men Oskar är ingenjör. Vi lever ganska olika liv, så olika liv man kan ha som svensk medelklass i dag. Priset som Gustav fick från ”1 km film” är just en kilometer film, produktionshjälp och en slant. Det ska han använda till att göra en ny kortfilm som ska premiärvisas på Stockholms filmfestival nästa år. Filmen måste han spela in i vinter och den handlar om en tjej som har hamnat i en livskris. Hon förbannar staden och det moderna livet så hon liftar ut på landet för att möta naturen. – Det är en surrealistisk film som utgår från mig själv, kan man säga. Den handlar om hur det var för några år sedan, när jag precis hade slutat skolan och flyttat till Stockholm. Jag kände mig vilsen. De flesta filmer jag gör utgår från egna utpplevelser, teman jag brottas med och vill undersöka. Men så är det för de flesta regissörer, tror jag, de första filmerna handlar om en själv. Gustav Danielsson Yrke: Filmfotograf och filmregissör. Gratuleras till: Priset ”1 km film” från Stockholms filmfestival. Ålder: 36. Familj: ”Min sambo Daniella och våra två söner Noah, 5, och Simon, 3 år.” Bor: Södermalm. Fritid: ”All tid går till mitt jobb och min familj så jag behöver ingen fritid.” ", "article_category": "other"}
{"id": 15721, "headline": "”Vi tydliggör och fördjupar vår ideologiska bas”", "summary": "Bakgrunden till att Sverigedemokraterna nu tar fram ett nytt principprogram handlar i grunden om ett behov av politisk breddning och ideologisk fördjupning. Givetvis förändrar vi inte våra åsikter men vi tydliggör och fördjupar vår ideologiska bas, skriver Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i en replik.", "article": "I den ursprungliga versionen av sin artikel på DN Debatt 25/11 blandar Mats Lindberg ihop principprogrammets huvudförfattare Mattias Karlsson med den f d partiledaren Mikael Jansson och skapar på så sätt den fiktive personen Mikael Karlsson som han sedan använder som ett slagträ i debatten. Artikeln – som också finns på DN.se/debatt – har där ändrats men det får ändå anses anmärkningsvärt att någon som stoltserar som professor i statsvetenskap inte har bättre ordning på grundläggande fakta och det blixtbelyser hur lite Lindberg egentligen vet om Sverigedemokraterna och vår politik. Lindberg skriver att SD:s tidigare program \"betonade blodsband och etnisk gemenskap\" och hävdar att den öppna svenskhet som beskrivs i förslaget till nytt principprogram skulle vara en nyhet. Att detta är ett falskt påstående torde vara uppenbart för var och en som läst det nuvarande principprogrammet. Lindberg beskriver i konspiratoriska ordalag det nya principprogrammet som en falsk fasad som endast syftar till att maskera att partiets enda syfte fortfarande är \"Svenskhetens bevarande\". Även här har Lindberg fel. För det första så står vi öppet för att vår primära målsättning är att bevara den svenska kulturen och den gemensamma identiteten i samhället varpå vår välfärdsstat vilar. Detta är inget som vi behöver maskera. Eftersom denna ståndpunkt är något som Lindberg tycks lägga oss till last så kan man ju inte låta bli att fråga sig vad hans alternativ är? Att utrota svenskheten? För det andra så har Lindberg fel i att svenskhetens bevarande är det enda syftet med förslaget till nytt principprogram. Det som är nytt med förslaget är ju att det breddar partiets ideologiska bas och lyfter fram frågor och samhällsområden där partiet tidigare inte haft en lika genomarbetad grundsyn. Exempel på detta är de avsnitt i förslaget som behandlar välfärd, arbetsmarknadspolitik, miljöfrågor och djurskydd. Från att tidigare i medierna fört fram det grundlösa påståendet om att vi skulle vara ett ”nationalsocialistiskt” parti för Lindberg nu fram den horribla ståndpunkten att det nya principprogrammet skulle utgöra ett \"utkast till en apartheidstat\". Motivet bakom denna anklagelse är att vi i programmet dels konstaterar att det finns personer som har svenskt medborgarskap men som ändå inte ser sig själva som svenskar samt att vi menar att medborgare skall ha andra rättigheter och skyldigheter än icke medborgare. Vad det förstnämnda anbelangar så klargör vi mycket tydligt att alla svenska medborgare, oavsett etnisk bakgrund och nationell identitet, skall ha samma rättigheter och skyldigheter. Detta är snarast den raka motsatsen till ett apartheidsystem och det tycker man ju att en professor i statsvetenskap borde känna till. Att vidare anse att medborgare och icke medborgare skall ha olika rättigheter och skyldigheter torde knappast vara en kontroversiell ståndpunkt, så ser det ju ut i alla världens stater i dag, inklusive Sverige. Menar Lindberg att världen är nedlusad med apartheidstater och vad säger det i så fall om hans egen verklighetsuppfattning? Lindberg tycks fullständigt ha missat det nationalistiska draget i den tidiga socialkonservatismen och menar därför att SD med sin nationalistiska grundsyn inte är värdigt att använda detta begrepp. Det är dock tydligt för den som studerar socialkonservatismens historia att det medel som användes för att skapa förbrödring mellan olika samhällsklasser just var hänvisningar till den gemensamma nationstillhörigheten, kulturen och identiteten. SD som med sin öppna och inkluderande svenskhet vill återuppbygga samhällsgemenskapen är således en fullt naturlig arvtagare till såväl folkhemstanken som de socialkonservativa idealen. Bakgrunden till att Sverigedemokraterna nu tar fram ett nytt principprogram handlar i grunden om ett behov av politisk breddning och ideologisk fördjupning. Givetvis förändrar vi inte våra åsikter men vi tydliggör och fördjupar vår ideologiska bas. Det gamla principprogrammet är närmast minimalistiskt och dess upplägg präglas av den fas i utvecklingen som Sverigedemokraterna då befann sig i. Socialkonservatismen har kommit in men nationalismen har inte försvunnit utan vi konstaterar att nationalismen är en grundläggande del av partiets politik men att nationalismen inte räcker för att förklara var partiet står i de stora sakpolitiska konflikterna i svensk politik. Med socialkonservatismen och detta program tydliggörs det att Sverigedemokraterna är ett mittenparti som vill se så väl mer socialt ansvarstagande i samhället som ökad betoning på viktiga värden i samhället. Av programmet blir det tydligt att partiet inte bygger sina ställningstaganden på populism utan att partiet kan luta sig tillbaka till en bred ideologisk bas vilket krävs om partiet ska kunna fortsätta den politiska breddning som nu inleds under helgens Landsdagar. Jimmie Åkesson (SD), partiledare Mattias Karlsson (SD), huvudförfattare och kulturpolitisk talesperson ", "article_category": "other"}
{"id": 15723, "headline": "Fler anläggningar för breddidrott en investering", "summary": "Det finns ett skriande behov av anläggningar för breddidrott i Stockholmsregionen. Debatten om de nya storarenorna riskerar att ta fokus från detta, skriver Peter Larsson, Stockholms Idrottsförbund. Arenorna i Solna och vid Globen kan bli ett jättelyft för regionen.", "article": "D ebatten om de två nya storarenorna i Stockholmsregionen riskerar att ta bort fokus från en av Stockholmsregionens stora utmaningar – det skriande behovet av anläggningar för breddidrott. Som alla kan ta del av. Idrotten är i dag Sveriges tveklöst största folkrörelse. Nästan all idrott sker utanför de stora arenorna med hjälp av 150.000 ideella ledare bara i Stockholmsregionen. Om samhället skulle betala för deras insats skulle vi uppskatta att deras tid är värd cirka fyra miljarder kronor per år. Det är en hisnande siffra. Arenorna i Solna och vid Globen ersätter slitna arenor som ska rivas och kan bli ett jättelyft för regionen och i synnerhet för de sporter som kommer att ha sin elitverksamhet där. Förhoppningen är att det ger fler stora evenemang av olika slag till Stockholm och att det på lång sikt ökar intresset för sport och idrottande. Intresset för att idrotta är mycket stort. Varje dag utövas det tusentals olika aktiviteter av hundratusentals människor på sammanlagt 600 anläggningar i länet. Det kan låta mycket, men med det stora behov som finns, är anläggningsbristen i Stockholms län uppenbar. Jämfört med övriga landet är tillgången till anläggningar i vår region ungefär hälften så god jämfört med övriga Sverige. I dag står det barn och ungdomar i kö för att komma in i anläggningar med sina föreningar. Nu berättar allt fler idrotter att de tappar medlemmar till följd av anläggningsbristen. Under 2009 gjorde vi en unik kartläggning över regionens anläggningar där vi undersökte utbud och efterfrågan. Kartläggningen visade entydigt att tillgången till idrottens anläggningar är helt otillräcklig. Det bristande utbudet av idrottsanläggningar inverkar negativt på idrottens utveckling. Främst är det nyrekryteringen av utövare och ledare som påverkas av bristen på anläggningar. Till regionen flyttar det mer än 30.000 nya invånare varje år. Gamla stadsdelar byggs ut och nya tillkommer. Lika naturligt som att det byggs skolor, busshållplatser och vägar borde det vara att idrotten får nya idrottsplatser och hallar. Grönområden och skogar som får stå orörda för motionärer, hundägare, scouter, förskolebarn och idrotter som använder naturen som sin arena. Med den stora befolkningstillväxten – och det redan i dag stora trycket på föreningar och förbund – kan anläggningsbristen komma att förvärras ytterligare om inte en satsning sker för att möta den stigande efterfrågan. Bristen på idrottsanläggningar kan inte lösas av varje enskild kommun. Stockholms Idrottsförbund har därför inlett ett arbete tillsammans med kommuner och idrotter i regionen. Ett samarbete över kommungränserna och över idrottens olika gränser är en förutsättning för ett rikare och mer gränsöverskridande idrottsliv både för träning och för tävling. Genom att hantera arbetet på en regional nivå kan olika idrotter och kommuner hjälpas åt att använda de anläggningar som finns i dag på ett effektivt sätt och skapa möjligheter för nya. Detta är till fördel för föreningar, utövare och skattebetalare. Idrott behövs för att motverka ohälsan, som redan i dag kostar samhället 120 miljarder kronor per år. Idrotten bidrar även till en trygg social miljö för våra barn, gemenskap med vuxna förebilder, utbildning i demokrati, integration, ledarskap, socialisation och värdegrund. Frågan måste därför ställas: har vi råd att inte bygga nya anläggningar och platser där föreningslivet kan vara? Peter Larsson, ordförande i Stockholms Idrottsförbund. Stockholms idrottsförbund (SIF) är en regional organisation under Riksidrottsförbundet (RF). ", "article_category": "other"}
{"id": 15724, "headline": "”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”", "summary": "Ideologisk kontinuitet. SD:s förslag till nytt principprogram – under etiketten ”socialkonservatism” – är endast ett försök att skapa en smaklig och sammanhållande ideologi för att motivera partiets invandringskritik och strävan efter svenskhetens bevarande. Medborgarna delas i programförslaget in i tre kategorier som närmast liknar ett utkast till en apartheidstat, skriver Mats Lindberg.", "article": "Inför Sverigedemokraternas landsdagar (25–27/11) har partiet tagit fram ett förslag till nytt principprogram. Där förutskickas en ideologisk vändpunkt och en ny ideologisk huvudbeteckning. Partiets tidigare ideologi har varit en blandning av ”sekelskiftets nationalkonservatism och socialdemokratins folkhemstanke”. Nu lanseras i stället socialkonservatism som ny ideologisk huvudbeteckning. Förslaget har skrivits av ledamoten i SD:s verkställande utskott, Mattias Karlsson, som i sitt förord hänvisar till partiledaren Jimmie Åkesson. Det är alltså partiledningen som vill lansera ett nytt och bättre tänkande. Anledningen är partiets nya roll i riksdag och kommuner. Den nationalistiska principen från principprogrammet 2003 är för snäv som enda ledstjärna. Ideologin behöver breddas och fördjupas. Det nya begreppet socialkonservatism ska fylla detta behov. Programförslaget betonar dock den ideologiska kontinuiteten. Beteckningen socialkonservatism sammanfattar bättre den ideologi som partiet har stått för hela tiden: 1) nationalism, 2) värdekonservatism och 3) en solidarisk välfärdsmodell. Partiet vinner självinsikt med den nya beteckningen, enligt Mattias Karlsson. Men framför allt blir det ”ännu svårare för våra belackare att sprida lögner om var våra ideologiska rötter finns”. Man vill alltså vrida sig loss från de ofta påpekade ideologiska och personliga kopplingarna bakåt till de nynazistiska och nysvenska rörelserna från partiets första tid. Innebär denna socialkonservatism med sina tre grundpelare något nytt? En närmare analys visar att den framhållna kontinuiteten stämmer. Nationalkonservatismen i de gamla programmen är rimligen detsamma som ”nationalism och värdekonservatism” i det nya förslaget. Det socialdemokratiska folkhemmet i de gamla programmen är rimligen detsamma som ”solidarisk välfärdsmodell” i det nya. Det är endast etiketten som ändras. Hur ska man då tolka det nya programförslaget? Som jag ser det är det endast ett nytt försök att skapa en smaklig och sammanhållande ideologi för att motivera partiets huvudsakliga målsättning och existensberättigande: invandringskritiken och svenskhetens bevarande. Betraktar man SD:s alla partiprogram sedan 1988 finner man att allt som partiet säger om nationen är kopplat till främlingsfientligheten. Världen består av skillnader, och främmande kulturer är ett hot. (Jfr t ex Jimmie Åkesson i AB 19/10 2009). Uppdraget är ”att rädda vårt land” som Mattias Karlsson uttrycker det i sitt förord. Partiprogrammen har gång på gång, och på olika sätt, försökt formulera en principiell ideologi som ska kunna motivera och legitimera målet om en ren svensk nation. Det nya programförslaget fortsätter på samma spår. En nyhet är dock synen på vad som definierar den svenska nationen. Medan de tidiga programmen betonade blodsband och etnisk gemenskap betonar det nya programförslaget enbart den kulturella identiteten i språk och traditioner. Detta är ett vanligt mönster i nutida högerextremism och ultranationalism i Europa. Den gamla blodsbandstanken upplevs som allt mer ohållbar och den nya kulturellt definierade nationstanken fungerar faktiskt minst lika bra. Men programförslaget betonar, liksom för att lugna oroliga partimedlemmar, att denna kulturella svenska identitet har rötter tusen år tillbaka i tiden och alltid har vilat sig mot en redan existerande svenskhet. Att myten om denna ursprungliga och stabila kulturella svenskhet är lika ohållbar som blodsbandstanken verkar inte bekymra partiledningen. Sanningen om Sveriges kulturhistoria allt sedan bondestenålderns megalitgravar är ju att nya utländska kulturimpulser ersätter de gamla utländska kulturimpulserna, ända från början och fram till nu. Det nya kulturella nationsbegreppet läggs så uttryckligen till grund för att dela in medborgarna i tre kategorier som närmast liknar ett utkast till en apartheidstat. Den första gruppen (I) benämns ”infödda svenskar”. Till denna kategori räknar partiet den som är född i Sverige, men också den som är tidigt adopterad av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Den andra gruppen (II) benämns ”assimilerad till den svenska nationen”. Dit räknar partiet den invandrare med icke-svensk bakgrund som:”talar flytande svenska, uppfattar sig som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än någon annan nation”. Den tredje gruppen (III) utgörs av den som inte är assimilerad enligt dessa kriterier och som därför utgör ett problem och ett hot mot den nationella identiteten och sammanhållningen. Sverigedemokraterna är ett parti vars politiska tänkande och politiska språk är dubbelt. Särskilt utvecklades denna dubbelhet när partiet bestämde sig för att lämna gatan och komma in i riksdagen. Den inre ideologin är högerextremt ultranationalistisk medan den utåtriktade framtoningen är populistiskt insmickrande. Partiet har helt enkelt två skilda politiska språk. Den inre ideologin har funktionen att hålla samman partimedlemmarna och ge partiet dess målinriktning. Det utåtriktade politiska språket har funktionen att vinna röster och hålla partiet något så när rumsrent. Det krävs hård disciplin för att hålla isär dessa två språkvärldar. När SD:s partiföreträdare kritiserar ”segregation och sociala problem” uttrycker de alltså inte någon förstående medmänsklighet. De utövar bara sitt partis inövade och ingrodda dubbelspråk och dubbeltänk. De levererar en förment saklig argumentation om sociala missförhållanden på humanistisk grund. Men det underliggande politiska budskapet är att vidga klyftor och förstärka skillnader i stället för att överbrygga dem, allt för att skapa en starkare nationalistisk-främlingsfientlig opinion. Att partiet nu tänker leverera sin politik under etiketten socialkonservatism ändrar ingenting i detta språkliga dubbelspel. Inte heller ändras den grundläggande politiska målsättningen att Bevara Sverige Svenskt (namnet på de aktivistgrupper som en gång grundade partiet). Det finns därför anledning att ifrågasätta själva begreppet socialkonservatism. I konservatismens idétradition innebär socialkonservatism en inkluderande ambition, att inräkna även de fattiga och utstötta i samhällets gemenskap, ofta motiverat utifrån den kristna barmhärtighetstanken. I Sverigedemokraternas version används begreppet tvärtom exkluderande. Den samhällsgemenskap man talar om gäller bara ”infödda svenskar” eller de som på annat sätt har visat sig ha en fullvärdigt svensk ”nationell identitet” enligt kategoriindelningen ovan. Alla andra utpekas som problem eller hot. Beteckningen socialkonservatism skaver. Orden och tankarna haltar. Mats Lindberg, professor i statsvetenskap, Örebro universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 15734, "headline": "”Klimathotet är redan här – så kan det avvärjas”", "summary": "Att vi kan ”avvärja klimathotet” är bara en illusion, det är redan här. Växthusgaserna i atmosfären måste minskas. En lösning heter BECCS – en metod att eliminera stora mängder CO2 och begrava den säkert. Tekniken finns och kunskapen om den är god i Sverige, skriver professor Lars Kristoferson i en replik.", "article": "Filip Johnssons artikel på DN Debatt 20/11 är intressant, men tarvar några kommentarer. Självklart måste vi satsa på flera hästar i energiracet, men i valet dem emellan behövs kriterier. Hur mycket bioenergi, vågenergi, breederreaktorer etcetera som ska användas måste avgöras av deras respektive prestanda, miljöproblem och pris. Alla tillgängliga tekniker och åtgärder kommer kanske inte med. Just nu är fossil energi skamlöst subventionerad. Andra energislag, som kärnkraft och vind, åtnjuter subventioner som bör ifrågasättas. Vi både kan och måste alltså välja mellan olika tekniker. Men den åtgärd som måste bygga under allt annat är en beslutsam storsatsning på energieffektivitet i alla led. Ju mer effektivitet, desto mindre investeringar i produktionsledet, och desto mindre problem med vare sig klimat, kol, kärnkraft eller annat. Med CCS (avskiljning och lagring av koldioxid) kan fossil energi minska sina utsläpp och kolkraften kanske ses som godtagbar i den långa övergångsperiod som kolindustrin och många politiker i kolekonomier som Tyskland, England, USA eller Kina kräver. Men i värsta fall blir CCS bara ett alibi för att fortsätta bygga billig kolkraft med hänvisning till att CCS efter hand kommer att installeras på alla existerande fossila anläggningar. Det är naturligtvis totalt naivt att tro något sådant. En annan kommentar rör resonemanget om att ”avvärja klimathotet”. Det är viktigt att göra klart vad detta egentligen innebär. Här duckar Johnsson. Ingen vet vad det här innebär. IPCC har försökt sig på att definiera en gräns, men den är vag och osäker och bygger på begrepp som ”oacceptabla effekter”, vem som nu ska definiera det. För att undvika att jordens medeltemperatur ökar mer än 2 grader, finns ett mål kopplat till en maxnivå för växthusgaserna på 450 ppm. Vad forskningen kan bedöma är det loppet redan kört. Dagens energisystem, inklusive de framtida investeringar i fossil energi som nu planeras, leder oss långt över 450 ppm. Nya rön visar dessutom att 450 ppm inte är tillräckligt, utan att 350 ppm är det mål vi behöver nå för att med rimlig säkerhet kunna ”avvärja klimathotet”. Detta lägre och säkrare mål är tyvärr redan passerat, dagens nivå ligger på 390 ppm. Att vi kan ”avvärja klimathotet” är bara en illusion, det är redan här. För att avvärja de värsta effekterna är den kärva slutsatsen att växthusgaserna i atmosfären måste minskas! En lösning här stavas BECCS, Bioenergy CCS, en metod för att eliminera stora mängder CO2 och begrava den säkert. Det är dessutom en teknik som existerar redan i dag, och som det finns god kunskap om i Sverige. Metoden bygger på att bioenergi i sig inte ger något nettotillskott av växthusgaser. När man sedan pumpar ner avgaserna med CCS-teknik minskar alltså atmosfärens CO2-halt! Vad jag kan se är detta för närvarande den enda realistiska vägen att börja gå om CO2-halten ska kunna minskas och alltför stora klimatproblem avvärjas. BECCS finns redan, och den bör till rimliga kostnader kunna bidra till att lindra kommande klimatproblem. Dessutom finns det goda möjligheter att göra detta just i Sverige med sin goda bioenergipotential. Att höjda utsläppsavgifter är det i särklass mest angelägna styrmedlet är uppenbart. Här behövs, som Johnsson påpekar, omedelbara politiskt tvingande initiativ. Exakt hur man ska räkna på bidragen från BECCS i detta sammanhang är inte enkelt, men att ta bort CO2 måste kunna premieras och bidra till lönsamheten. CCS-tekniken bör utvecklas, det är svårt att komma undan, och behovet av BECCS gör detta ännu mycket mer angeläget. Här finns svenska chanser till både globalt ledarskap och ny basindustri, samtidigt som vi gör verksamma bidrag för global klimatstabilitet. Lars Kristoferson, professor, f d generalsekreterare i Världsnaturfonden, WWF ", "article_category": "other"}
{"id": 15745, "headline": "Röst som Europa behöver", "summary": "EU är starkast av de två. Men när det gäller mänskliga rättigheter är unionen fortfarande en dvärg i jämförelse med Europarådet.", "article": "Om ett halvår är hans uppdrag över. Då har Thomas Hammarberg varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i sex år och hans nyligen publicerade bok ”Retoriken och verkligheten” (Atlas) är ett slags dystert bokslut. Europa talar vackert om mänskliga rättigheter och verkar tro att kontinentens problem är lösta, men den självbilden stämmer inte alls, anser han. ”Jag har upplevt överdoser av självbelåtenhet och ett minimum av självkritik”, skriver Thomas Hammarberg. Det handlar till exempel om fortsatta förföljelser och eländiga villkor för romer, tilltagande främlingsfientlighet och en asylpolitik som inte fungerar. Så vad kan – och bör – Europa göra? Varje land och varje regering har förstås ett grundläggande ansvar. Men det finns också två organisationer som delar på och ibland tyvärr konkurrerar om uppdraget att övervaka och gripa in när mänskliga rättigheter kränks: EU och Europarådet. Ofta blandas de två samman. Europarådet är en något äldre och större mellanstatlig organisation vars verksamhet ända från början framför allt har handlat om mänskliga rättigheter. Det pratas mycket i Europarådet och de 47 medlemsländerna styrs inte med hjälp av gemensamma lagar, men alla har lovat att följa Europakonventionen och måste rätta sig efter utslagen i Europadomstolen i Strasbourg. EU är en något yngre överstatlig organisation som fram till ganska nyligen framför allt har använt sin makt för att skapa en inre marknad med fri rörlighet. I takt med att unionen och dess inflytande växer har dock den gemensamma politiken närmat sig frågor som rör mänskliga rättigheter. Det är nödvändigt. Men eftersom EU har blivit en betydligt starkare och mer effektiv organisation finns det risk för att unionen börjar betrakta och behandla Europarådet som en kusin från landet. Så är det redan, förklarar Thomas Hammarberg under ett besök i Stockholm när vi träffas över en kopp kaffe. ”För ett år sedan blev Europarådet utmanövrerat av EU:s kommissionär Neelie Kroes”, anser han. Den gången handlade det om Ungerns utskällda medielag. Regeringen i Budapest krävde ”balanserad rapportering” och ville låta staten styra ungerska medier på olika sätt. Det ledde till protester från många håll och skarp kritik från Europarådet. För första gången någonsin grep också EU in i en fråga som rörde yttrandefriheten i ett medlemsland. Neelie Kroes krävde förändringar och den ungerska regeringen backade. ”Men det var helt otillräckligt”, tycker Thomas Hammarberg. Han anser att EU:s synpunkter var alltför tekniska och Europarådet hade fler allvarliga invändningar som rörde helheten i den ungerska medielagen. Thomas Hammarberg verkar fortfarande upprörd över att Neelie Kroes avfärdade Europarådets synpunkter. Den ungerska regeringen lyssnade enbart på EU. När Thomas Hammarberg reste till Budapest för att framföra Europarådets kritik fick han åka hem igen med oförrättat ärende. Men visar inte detta att EU är en starkare och mer effektiv organisation? ”Jo, men därför har EU ett ansvar för att hantera sin styrka så att Europarådet inte begränsas”, säger Thomas Hammarberg. Det har han rätt i. Visst är Europarådet en pratigare och därmed svagare sammanslutning än EU. Faran är också att Europadomstolen drunknar i alla mål som rör kränkningar av mänskliga rättigheter i Ryssland eller Turkiet. Men just av det skälet behöver organisationen stöd av EU. Unionen borde vara stolt över Europarådets långa erfarenhet av att främja mänskliga rättigheter i hela Europa. Det vore ett bakslag för hela kontinenten om Europadomstolen brakar ihop. Därför är det märkligt att tjänstemännen i Bryssel ägnar sig åt att baktala och bekämpa den alleuropeiska systerorganisationen i Strasbourg. När det gäller mänskliga rättigheter kan Europa dessutom inte slå sig till ro med det som EU orkar och kan göra. Den statliga styrningen av medierna i Ungern är till exempel fortfarande anmärkningsvärt hård. Om unionen ändå är nöjd med de ändringar som gjorts beror det delvis på att de gemensamma lagarna inte tillåter Bryssel att lägga sig i. Fortsatt bevakning av hur principen om yttrandefrihet tillämpas i Ungern och andra medlemsländer gagnar hela Europa – och EU. ", "article_category": "other"}
{"id": 15751, "headline": "”Vi måste våga titta på vårt eget sexbeteende”", "summary": "Det är lätt att ha tvärsäkra åsikter om vem som är ”skyldig” när sexuella situationer går snett. Övergrepp måste självklart diskuteras och anmälas. Men vi måste också tala om alla de gånger när det är mer komplicerat, tycker Johanna Koljonen. På torsdag kan hon få Stora Journalistpriset för att hon drog i gång Twitterdebatten ”Prata om det”.", "article": "Det finns bra sex, tråkigt sex, och så finns det övergrepp. Det finns tre anledningar till att ha sex – antingen är man kär, kåt eller tvingad. – Så, ungefär, ser våra kulturella övertygelser ut. I verkligheten är det inte så enkelt, säger Johanna Koljonen. Det finns många nyanser, många typer av sex, och massor av orsaker till att man har sex. Och det är inte alltid lätt att dra gränsen mellan dem. Eller att säga vem som är ”skyldig” eller ”oskyldig” när det går snett. Men det komplicerade är inte så lätt att tala om. Det kan vara både pinsamt och provocerande. I stället tiger många om sina erfarenheter. Det är en av anledningarna till att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter drog i gång tråden ”Prata om det” på mikrobloggen Twitter för ett år sedan. För detta är de två nu nominerade till Stora Journalistpriset – i klassen ”årets förnyare” – som delas ut på torsdag, 24 november. Twitter-initiativet inspirerade många människor att skriva och berätta om sina erfarenheter, både på Twitter, på bloggar och på den hemsida som så småningom skapades. Uppmärksamheten i medierna kom att handla mest om sexuella övergrepp. Men syftet med ”Prata om det” var djupare än så. – Det offentliga samtalet tycker om det som är svart-vitt, säger Johanna Koljonen. Jag var över 30 år när jag första gången ställde mig frågan om jag känner igen mig i den bilden. Det sker många sexuella övergrepp och självklart är det viktigt och nödvändigt att våga tala om dem, och att våga anmäla, tycker Johanna Koljonen. Men hon vill att vi även ska våga berätta om, och diskutera, situationer där verkligheten inte är så svart-vit. Gränszonerna. Om man inte berättar eller visar vad man själv vill, vems är ansvaret då? Man måste också kunna titta på sig själv och se hur man beter sig i sexuella situationer, menar hon. – Det är så lätt att ha tvärsäkra åsikter om vem som är skyldig, men vad baserar vi det på? Är det på de allmänna, kulturella övertygelserna, eller är det på erfarenheter från våra egna liv? De kulturella övertygelserna ligger ofta långt ifrån våra erfarenheter. Berättelserna som strömmade in till ”prata om det” handlar om solklara övergrepp, men också exempelvis om situationer där kvinnor eller män haft ”frivilligt” sex mot sin vilja, för att de inte vågat visa att de inte ville. Anledningarna till att man gör så kan vara många – man vill inte göra partnern ledsen, man är rädd för sin partner, man är smickrad av partnerns intresse, man vill inte verka tråkig, man vill leva upp till bilden av en sensuell kvinna eller en stark och ständigt kåt man, med mera. – Ibland kanske man inte ens inser själv att man handlat mot sin egen vilja förrän efteråt, säger Johanna Koljonen. Det behöver inte per definition vara fel att till exempel ha sex för att man inte vill göra partnern ledsen, men det kan vara viktigt att fundera över sina motiv. Själv twittrade hon om hur hon en natt haft härligt sex med en man som ”förfört” henne, hur de kommit överens om att använda kondom – men hur hon nästa morgon vaknade mitt i ett samlag där kondomen inte var på. Efteråt blev hon arg. Varför avbröt hon inte när hon insåg det? Varför sa hon inget? – Det är ett exempel på när det är intressant att diskutera ansvaret. Mannen som jag var med hade ju all anledning att tro att jag var en entusiastisk deltagare, säger Johanna Koljonen. Både män och kvinnor har hört av sig och berättat om hur svårt det är att avbryta en påbörjad sexakt, oavsett anledning. – En man skrev om hur han haft så ont, han var alldeles avskavd. Men när partnern under samlaget sa ”sluta inte” så kände han att han inte kunde avbryta. En medelålders kvinna som hade ont vid samlag berättade om hur hon brukade vända sig i sängen för att partnern inte skulle se att hon grät av smärta. Inte ens något så enkelt som att sluta när det gör ont går att ta upp. I värsta fall kan en påbörjad, frivillig sexuell situation övergå i ett rent övergrepp, framhåller Johanna Koljonen. – Det är väl känt att den som blir utsatt kan bli helt passiv och paralyserad. Jag vet inte om man kan utgå från att den andra parten alltid märker det, i stundens hetta. Om det åtminstone blev socialt accepterat att avbryta sex när det gör ont, så vore det kanske mer naturligt att reagera när partnern inte verkar med på noterna, menar hon. Statistiskt begår män långt fler sexuella övergrepp än kvinnor, det är ett faktum. Men bilden av mannen som förövare och kvinnor som offer kan hindra oss från att se att även kvinnor kan bete sig illa i sexuella situationer, anser Johanna Koljonen. Den kan också hindra kvinnor från att titta på sitt eget ansvar i de sexuella gråzonerna. – Tänk exempelvis på en kvinna som blir jättefull på en fest. Hon vaknar upp inne i ett sovrum, med en blackout och en snubbe som har sex med henne. Hon antar att det är ett övergrepp. Men sedan berättar hennes kompisar hur hon tafsat på snubben och dragit in honom i sovrummet. Han såg glad och tacksam ut, berättar de. Det här komplicerar situationen. Johanna Koljonen tycker absolut inte att man ska låta bli att anmäla sådant som man upplever som ett övergrepp, säger hon. – Men man måste samtidigt våga tänka på sitt eget beteende. Man går runt med bilder av sig själv, tror kanske att man aldrig kan vara sexuellt aggressiv. Många fler än man tror kan ibland gå över andras gränser. Både jag själv och många som jag känner har gjort det. Allt det här behöver vi alltså prata om, menar Johanna Koljonen. – Man kan ibland hamna i extremt opopulära analyser, som att man kanske inte ska vara så full. Men jag ser ingen annan väg att förändra än att samtala om det. En del har menat att ”Prata om det” blev ett internt samtal mellan kvinnor med anknytning till medierna, kvinnor som redan har en röst? – Jag tror inte att bilden av en liten intern mediekrets stämmer. Så blir det i många sammanhang, men det här blev ganska brett. Många bloggare hakade på, medier också, många människor har läst lite grann om det och sedan börjat diskutera med andra. Vi har hört många samtal på temat på bussen, ute på stan. Har initiativet gjort det lättare att prata om det? – För dem som tagit del av samtalet på ett eller annat sätt tror jag att det kan ha blivit lättare att både tänka på och tala om det. Nu har vi till exempel fått ett ord för tjat-sex, och har börjat granska bilden av sex som en gåva från kvinnan till mannen. De många personliga berättelserna som strömmat in har en särskild kraft, menar Johanna Koljonen. Kanske blir de en antologi så småningom. – Många av dem innehåller meningen ”Det här har jag aldrig berättat för någon förut”. Det är omöjligt att läsa berättelserna utan att jämföra med sina egna erfarenheter, och börja ställa intressanta frågor. Som ”vad tänkte jag, vad kände jag, vilka mönster fick mig att handla så här?”. Johanna Koljonen Johanna Koljonen, 33, är kritiker, journalist, radiopratare och programledare. Hon har även vunnit den populära tevetävlingen ”På spåret”. Tidigare i år fick hon årets rfsu-pris för initiativet #prataomdet. Motiveringen löd bland annat: ”I god upplysningsanda insåg Johanna Koljonen att det bästa sättet att råda bot på skam, osäkerhet och okunskap är att just – prata om det.” ”Prata om det” ”Prata om det” började med en diskussion på mikrobloggen Twitter om misstankarna om att Wikileaks-grundaren Julian Assange begått sexuella övergrepp. Twitter-taggen #prataomdet fick massor av inlägg där personer berättade om egna erfarenheter, och så småningom skapades också en hemsida: prataomdet.se Stora Journalistpriset delas ut varje år av Bonnier AB. Juryns motivering för nomineringen av Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter i klassen ”årets förnyare” är att de ”gjort det privata allmängiltigt och fått en hel värld att prata om det”. ", "article_category": "other"}
{"id": 15754, "headline": "Cybergoten återföds på nätet", "summary": "Trots det ökade intresset för mode har den alternativa modescenen svårt att få plats i rampljuset. Men på nätet frodas subkulturerna. Anna Hako, 21, hyllar cybergotstilen.", "article": "Mode Den alternativa modescenen har exploderat de senaste tio åren. En mängd nya stilar har uppstått och samplar varandra i oändlighet. Men till skillnad från tidigare årtionden, när modeskapare gärna hämtade inspiration från subkulturer, intresserar sig modevärlden knappt för dagens alternativa mode. Det blir tydligt för besökaren av Nordiska museets permanenta modeutställning ”300 år av mode”. Där har punkaren blivit ersatt av cybergoten, en av vår tids nya subkulturer. Och han – eller hon – är en gåta. – Cybergoten är intressant för den är en av få subkulturer som haft sin storhetstid under 00-talet, säger Salka Hallström Bornold, modejournalist och författare. – De bottnar i mode och klubbliv och är produkter av sin tid. Jag har ansträngt mig för att förstå cybergoten, men vad de specifikt vill förblir ett mysterium för mig. Förmodligen inget särskilt. Men varför är ingen stor modeskapare intresserad av cybergotstilen? – Deras stil kan lätt tolkas som daterad och provinsiell: korvar i håret, rave, piercings. Det är element som går på tvärs med allt som en modeskapare vill åstadkomma, menar Salka Hallström Bornold. – Jag tycker att cybergoten är exemplariskt subkulturell i klädsmak och konsumtion: Jag ser dem som anti-fashion. Cybergotmodet frodas emellertid, på nätet. På forumet deviantART samlas alternativa stilar. Anna Hako, 21 år, från Finland, går under alias SpookyLoop. Hon har ett stort antal ”följare” på sin profil och lägger upp outfitbilder i modeforumet Cybergoth. – Jag vet inte ens hur jag började som cybergot. Det bara hände, säger Anna Hako. – För mig är det mitt sätt att uttrycka mig, och att själv göra accessoarerna är en hobby. Anna Hako menar att forumet på nätet är en viktig plats där den alternativa modestilen utvecklas. – På min profil kan någon plötsligt se mig och få upp ögonen för ett annat sätt att klä sig, berättar Anna Hako. Men hon menar också att det inte alltid är helt lätt att vara cybergot. – Om du vill vara cybergot varje dag kan det vara svårt. Håret kräver underhåll, sminket tar tid och, faktiskt, inte många skulle tillåtas gå till jobbet som cybergot. Trots att Anna Hako klär sig i stilen, vill hon inte bli ”stämplad” som cybergot. – Jag tycker inte om etiketter för de är begränsande. Du behöver inte passa in i en form. Att tycka om precis vad du vill är vad som gör dig äkta, säger Anna Hako. Hope firar med bok För att fira sitt tioårsjubileum ger Hope ut en bok om sig själva. En ganska kort historia att sammanfatta, men grundaren Stefan Söderberg tycker det passar bra i tiden då Hope växt mycket det senaste året, både i Sverige och internationellt. ”Hope 1.0” innehåller favoritstunder från åren som gått och finns att köpa på Hopes egna butiker. Andas djupt I dag är julen officiellt här. I alla fall om man tror på Nordiska Kompaniet i Stockholm. Julskyltningen avtäcks och i fokus står tomten, ”julens superhjälte”. Vid lunchtid anländer tomten i häst och vagn och tar emot barnens önskningar hela dagen. Kan vi hoppas på att tomten är kvinna i år. ", "article_category": "other"}
{"id": 15756, "headline": "”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården”", "summary": "Yrvakna politiker. Under debatten om äldrevården har ledande politiker uppvisat en alarmerande naivitet. I vården finns ett fast, förutbestämt utrymme för den privata aktören. Vinst kan inte skapas och ökas genom expansion utåt. Återstår då bara att ”pressa inåt”, det vill säga mot det som är ”rörligt”: kostnader, behov, trygghets- och hygiennivåer etc. Nu krävs en läroprocess bland politikerna om hur man utan ideologiskt färgad tvärsäkerhet kan hitta hållbara vägar för att hantera samspelet och åtskillnaden mellan offentligt och privat, skriver Jesper Meijling.", "article": "I ljuset av den senaste tidens debatt om vanvård och vinster är det intressant att påminna sig hur politiker och debattörer från i stort sett hela fältet under flera år hävdade att det är oväsentligt vem som utför offentliga tjänster. Vi har nu under en period sett ett sent och ganska bryskt uppvaknande. Men det är fortfarande yrvaket och djupt förvirrat, till den grad att det dominerande regeringspartiet för ögonblicket ser sig tvunget att gå till storms mot sin egen politik på landets debattsidor. Man springer nu efter sina egna misstag och snurrar in sig i ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på att kalla det som egentligen bara är ett uttryck för att man inte gjorde det man skulle från början. De nödtvungna svar som kommit från regeringspartierna de senaste dagarna är inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom. Bilden har snarast förstärkts: man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda. Politikern, den som har till uppdrag att sätta reglerna, behöver emellertid om någon göra stora ansträngningar att förstå frågan. I synnerhet som det handlar om de samhällsuppgifter som slukar de allra största resurserna. Inte ett enda av de problem vi har sett hade varit omöjliga att räkna ut på förhand. Vill man kunna betros med att hantera skattemedel i avtal med enskilda aktörer av de gigantiska volymer det handlar om, är det av nöden att man inhämtar den kunskap som krävs för förtroendet och för in den i de lösningar man utformar tillsammans med sina tjänstemän. Jag ser tre områden som man tydligen behöver ägna särskild uppmärksamhet till att börja med. För det första behöver man som ansvarig politiker ställa sig tydliga och ogenerade frågor om drivkrafter. Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse? Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill? Det låter som om det vore vanligt ABC för alla sorters lagstiftare och regelsättare, men här har det slagit fullständigt slint. Det är närmast en självklarhet att företag som Carema eller Attendo har som yttersta mål att ge vinst, inte att ge vård. Det följer av de mest självklara spelregler i aktiebolagslagstiftning, bolagsordningar och vanligt affärsförnuft. Att uttrycka minsta förvåning över detta tyder på en alarmerande naivitet. Är man från det allmännas sida otillfredsställd med de kontrakterade företagens för egen del legitima syften, måste man helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden. Inte komma kutande i efterhand med plötsliga kontraktsbrytningar, viten, nya löften och uppmaningar till de drabbade att välja om. För det andra behöver man med långt större allvar sätta sig in i hur de situationer faktiskt ser ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts. Vad är ett troligt utfall i dessa situationer? Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här. De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag. Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr. Vidare måste man som politiker kunna göra sig en mer realistisk bild av hur ett företag kan tänkas resonera. Man verkar inte ha förstått att privata entreprenörer ser en marknadssituation, och att de utgår från vad den har för givna begränsningar och möjligheter. När det gäller vård är det fråga om ett fast, förutbestämt utrymme som tillhandahålls för aktören – och just detta förhållande tycks faktiskt kunna bli den direkta orsaken till vanvård och utbrändhet när det oförsiktigt och okunnigt kombineras med marknadslogik. I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut. Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är. Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare. Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Vill man ha en annan utveckling på de befintliga vårdinstitutioner det trots allt handlar om, kräver det att man kan ta fram de driftsformer som kan fungera där utan målkonflikter. För det tredje behöver politiker börja förstå valfrihetsbegreppet som något mer än en slogan. Det kan hända att det tjänade ett polemiskt syfte under 80- och 90-talens debatter, men om man fortfarande i dag inte lyfter sig över den nivån kommer man inte att kunna hantera de problem vi nu upplever. Om inte begreppet valfrihet kan sättas i en bättre analyserad relation till de olika situationer det kan handla om, gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar. Vårdsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör (i viss likhet med till exempel grundskolan) en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären. Ofta nog kan vi dessutom, som vi har fått många sorglustiga exempel på, vara helt och hållet oförmögna att utöva någon valfrihet i en vårdsituation. Hur hanterar vi det dilemmat? Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar inte för någon alls, tvärtom. Problemen är självskapade, men de är bortom vad man nu kommer åt med upprörda miner och panikåtgärder. Det som krävs är en läroprocess – som förvisso hade kunnat börja långt tidigare – om hur man i en förändrad omvärld utan ideologiskt färgad tvärsäkerhet kan hitta hållbara vägar att hantera samspelet och åtskillnaden mellan offentligt och privat. Jesper Meijling, marknadsforskare vid KTH. ", "article_category": "other"}
{"id": 15761, "headline": "Hur länge ska vi vänta på försenade Mälardalståg?", "summary": "SJ lägger ned flera Mälardalståg och skyller på resenärsbrist. Inte så konstigt när bara sex av tio avgångar håller tiden, menar S-kommunalråden i Uppsala, Västerås, Örebro och trafikoppositionsrådet Helene Hellmark Knutsson (S) i Stockholms län. Nu kräver de gemensamt att regeringen tidigarelägger utbyggnaden av Mälarbanan.", "article": "Befolkningen i Stockholm och Mälardalen väntas växa med en halv miljon invånare till år 2030. Mälardalsregionen är viktig för Sveriges tillväxt och befolkningstillväxten ställer stora krav på samhället. Det behövs fler bostäder, nya skolor och inte minst behövs en väl utvecklad kollektivtrafik. Vi vill skapa en stark, rättvis och hållbar utveckling för hela regionen. Det arbetet försvåras av att möjligheterna att pendla till arbete och studier blir allt sämre. Så sent som i början av oktober meddelade SJ att ett antal turer Stockholm–Västerås, Stockholm–Örebro och Stockholm–Uppsala kommer att försvinna i början av 2012. Det är oroande i sig, men situationen blir inte bättre av att SJ:s sena besked i praktiken omöjliggjort för någon annan att bedriva trafiken på dessa avgångar. SJ skyller indragningen på vikande underlag, det vill säga färre resenärer. I december förra året var punktligheten på SJ:s avgångar på Mälarbanan endast 64 procent (!). Det ter sig självklart att många därför väljer mer tillförlitliga transportsätt. Trafikverket uppmanar nu samma resenärer att ”sänka förväntningarna i vinter”. Ingen ljusning är alltså att vänta för de redan luttrade pendlarna som trängs på perronger runt om i regionen. Trots dessa förhållanden bedömer SCB att pendlandet kommer att öka med 4 procent per år framöver. Den borgerliga regeringen har aviserat att man utöver tidigare anslag satsar 1,8 miljarder per år 2012 och 2013 på ökat underhåll, trimningsåtgärder och reinvesteringar i järnvägen. Det är positivt men löser inte järnvägens grundläggande problem, nämligen kapacitetsbristen. Värt att notera är även att regeringen tidigare minskat underhållet för järnvägen med 700 miljoner och att Seko nyligen (2011-10-15) konstaterat att Sverige på flera sätt är sämst i klassen när det gäller underhåll av järnvägen jämfört med andra EU-länder. I den socialdemokratiska budgetmotionen ligger ambitionen högre än regeringens. Under perioden 2012–2015 vill vi tillföra totalt 11,5 miljarder kronor till Trafikverket för utbyggd kapacitet i järnvägens trångsektorer. Trafikverket pekar på att de mest angelägna projekten återfinns omkring storstäderna. Framtidens arbetskraft kommer att vara mer rörlig – fler kommer att bo i en stad och jobba i en annan. Möjligheten att arbetspendla med kollektivtrafik är en nyckelfaktor för att vi ska kunna skapa en större gemensam arbetsmarknadsregion. Redan i dag arbetspendlar många mellan Stockholm och Örebro, en resa som tar två timmar. För att detta ska kunna fortsätta, och öka, måste kollektivtrafiken fungera bättre. Tillgång till kompetens och utbildad personal är den enskilt viktigaste konkurrensfaktorn, detta slår Globaliseringsrådet fast i sin rapport. I en värld där avstånden blir mindre och konkurrensen hårdare är det av yttersta vikt att Sverige står sig i konkurrensen. Snabba och effektiva kommunikationer är ett måste för att vi ska lyckas med det. Mälarbanans utbyggnad är central för regionen. Tidsperspektivet är skrämmande långt i förhållande till när hela banan beräknas stå färdig. Utbyggnaden Tomteboda–Barkarby ska enligt planen påbörjas först 2018–2019. Med nuvarande plan blir hela sträckan klar först någon gång runt 2028, det är 13 år efter att Citybanan väntas stå klar. Det är inte acceptabelt! Avtalet om City- banans finansiering förutsätter fyrspårsutbyggnad och därmed fördubblad kapacitet hela vägen mellan Barkarby och Kallhäll. I dag har Sverige en arbetslöshet på 6,8 procent. För ungdomar ligger denna siffra på 21,2 procent. Trots detta så misslyckas företag i Västmanland vid fyra av tio rekryteringar. I detta läge väljer regeringen att lägga 5 miljarder, inte på utbildning, inte på infrastruktur, utan på billigare restaurangbesök. Underhåll av järnvägsnätet får endast 3,2 miljarder över två år. Vi ska alltså kunna köpa billigare snabbmat när vi väntar på att de försenade tågen ska gå från Stockholms central. Det är inte en rimlig prioritering eller en politik för fler jobb. Regeringen måste nu tidigarelägga kapacitetshöjande åtgärder på de mest kritiska sträckorna. För att säkra tillväxten i dels vår region – men också för hela Sverige – måste kommun, landsting, stat och näringsliv gemensamt ta ansvar för och utveckla och förbättra kollektivtrafiken. Det är avgörande om vi ska klara jobben och tillväxten. Helene Hellmark Knutsson (S), landstingsråd Stockholms län Marlene Burwick (S), kommunalråd Uppsala Ulla Persson (S), kommunalråd Västerås Lena Baastad (S), kommunalråd Örebro ", "article_category": "other"}
{"id": 15762, "headline": "”Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”", "summary": "Religiös stympning. Uppskattningsvis 3.000 pojkkroppar i Sverige blir varje år oåterkalleligen märkta genom omskärelse. Om vi vill bli betraktade som progressiva kan vi inte fortsätta att villkora barns kroppsliga integritet. Vi missar även barnkonventionens intentioner när vi utgår från att barn som föds in i en ”icke-västeuropeisk kontext” inte har individuella rättigheter. Frågan är politiskt mycket känslig, men regeringen måste nu lyfta frågan om ett förbud för omskärelse, skriver elva debattörer.", "article": "Sverige ska bli bättre på mänskliga rättigheter! Det var integrationsminister Erik Ullenhags budskap i våras då han presenterade arbetet med att ta fram regeringens strategi för arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det första steget är att kartlägga vilka brister som finns i skyddet av de mänskliga rättigheterna och på vilka områden de kan behöva förstärkas. Med anledning av detta finns det nu skäl att lyfta frågan huruvida omskärelse av pojkar bör förbjudas i Sverige. Detta är inte en ny fråga, men den är så pass kontroversiell och för många så obekväm att den inte alls får det utrymme den förtjänar. Nu har även Vårdförbundet ställt sig bakom ett förbud mot omskärelse, men frågan är fortfarande politiskt mycket känslig: Socialstyrelsens rapport från 2007 om omskärelse av pojkar vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud. I rapporten har vuxna människors tro prioritet framför barns integritet: ”Företrädare för framför allt de muslimska trossamfunden efterlyser att omskärelse ska kunna erbjudas inom hälso- och sjukvården, offentlig eller privat, med rimlig väntetid och till en rimlig kostnad. De uttrycker också att det krävs en attitydförändring från samhället och vården, så att familjer som vill omskära sina söner möts med empati och respekt och inte med misstänksamhet och ovänliga attityder.” Att visa empati och respekt för vuxna människor som önskar skära i sina barns friska kroppar innebär emellertid ett ställningstagande som vänder barnen ryggen. Empati och respekt bör i detta sammanhang visas de som ingreppet utförs på, inte för dem som står vid sidan av och firar den oåterkalleliga märkningen av barnet. Utöver ett ställningstagande för vuxna människors religionsutövning intar rapporten en relativiserande hållning med avseende på kulturella uttryck; ”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.” Socialstyrelsens resonemang missar helt barnkonventionens intentioner då det utgår från att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis. Utifrån deras argumentation har barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” varken självbestämmande eller individuella rättigheter. Endast kollektivet har betydelse. Deras kroppsliga integritet är dessutom villkorad. Kristna och västeuropeiska barn betraktas däremot i rapporten som individer som potentiellt kan ha en intressekonflikt med föräldrarna i denna fråga. Ponera att Socialstyrelsen får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn. Anta att de hänvisar till sin trosövertygelse inom denna religiösa rörelse och bifogar ett citat från rörelsens heliga bok som säger; ”Omforma öronen på era barn som ett tecken på ert förbund med Gud.” På vilka grunder kan Socialstyrelsen neka dessa föräldrar möjligheten att utöva sin religion på barnet och samtidigt tillåta muslimer och judar att utöva sin religion på sina barn? Det vore diskriminerande av Socialstyrelsen att bara låta muslimer och judar hänvisa till religion vid märkning av sina barn. Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn. Ett argument som ofta förs fram i diskussionen är att ett förbud skulle leda till att omskärelse förflyttas till osäkra miljöer. Detta är givetvis en legitim oro, och ett inte helt otänkbart utfall. Argumentet håller emellertid inte då lagar stiftas oavsett om samhällsmedborgare kan tänkas bryta mot dem eller ej. Könsstympning av flickor är förbjudet i svensk lag men det finns skäl att tänka att även det genomförs i osäkra miljöer. Barnaga är förbjudet i Sverige, detta förbud hindrar tyvärr inte föräldrar från att misshandla sina barn. Det är likväl ett principiellt viktigt förbud som visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer. Att som förälder, i exempelvis uppfostringssyfte, motivera fysiskt våld mot sina barn möter hårt juridiskt och samhälleligt motstånd. Ett förbud mot icke-medicinska ingrepp på barns underliv bör för övrigt vara könsneutralt. Om regeringen, med Ullenhag i spetsen, på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. Sverige kan inte betraktas som progressiv på MR-fronten om vi fortsätter att villkora vissa barns kroppsliga integritet. När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat. Staffan Bergström, professor emeritus Internationell hälsa, Karolinska institutet, specialist inom förlossningsvård och gynekologi Christer Sturmark, ordförande Humanisterna Ellis Wohlner, vice ordförande Humanisterna Annika Borg, teologie doktor, debattör och präst Per Dannefjord, lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet Eduardo Grutzky, politisk samordnare Alma Europa P C Jersild, författare, leg läkare Gunnar Göthberg, överläkare vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, Hedeniuspristagare 2011 Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi Åsa Wihlbeck, leg läkare, årets folkbildare 2010 Bengt Westerberg, f d socialminister ", "article_category": "other"}
{"id": 15767, "headline": "”Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”", "summary": "Religiös stympning. Uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar i Sverige blir varje år oåterkalleligen märkta genom omskärelse. Om vi vill bli betraktade som progressiva kan vi inte fortsätta att villkora barns kroppsliga integritet. Vi missar även barnkonventionens intentioner när vi utgår från att barn som föds in i en ”icke-västeuropeisk kontext” inte har individuella rättigheter. Frågan är politiskt mycket känslig, men regeringen måste nu lyfta frågan om ett förbud för omskärelse, skriver elva debattörer.", "article": "Sverige ska bli bättre på mänskliga rättigheter! Det var integrationsminister Erik Ullenhags budskap i våras då han presenterade arbetet med att ta fram regeringens strategi för arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det första steget är att kartlägga vilka brister som finns i skyddet av de mänskliga rättigheterna och på vilka områden de kan behöva förstärkas. Med anledning av detta finns det nu skäl att lyfta frågan huruvida omskärelse av pojkar bör förbjudas i Sverige. Detta är inte en ny fråga, men den är så pass kontroversiell och för många så obekväm att den inte alls får det utrymme den förtjänar. Nu har även Vårdförbundet ställt sig bakom ett förbud mot omskärelse, men frågan är fortfarande politiskt mycket känslig: Socialstyrelsens rapport från 2007 om omskärelse av pojkar vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud. I rapporten har vuxna människors tro prioritet framför barns integritet: ”Företrädare för framför allt de muslimska trossamfunden efterlyser att omskärelse ska kunna erbjudas inom hälso- och sjukvården, offentlig eller privat, med rimlig väntetid och till en rimlig kostnad. De uttrycker också att det krävs en attitydförändring från samhället och vården, så att familjer som vill omskära sina söner möts med empati och respekt och inte med misstänksamhet och ovänliga attityder.” Att visa empati och respekt för vuxna människor som önskar skära i sina barns friska kroppar innebär emellertid ett ställningstagande som vänder barnen ryggen. Empati och respekt bör i detta sammanhang visas de som ingreppet utförs på, inte för dem som står vid sidan av och firar den oåterkalleliga märkningen av barnet. Utöver ett ställningstagande för vuxna människors religionsutövning intar rapporten en relativiserande hållning med avseende på kulturella uttryck; ”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.” Socialstyrelsens resonemang missar helt barnkonventionens intentioner då det utgår från att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis. Utifrån deras argumentation har barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” varken självbestämmande eller individuella rättigheter. Endast kollektivet har betydelse. Deras kroppsliga integritet är dessutom villkorad. Kristna och västeuropeiska barn betraktas däremot i rapporten som individer som potentiellt kan ha en intressekonflikt med föräldrarna i denna fråga. Ponera att Socialstyrelsen får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn. Anta att de hänvisar till sin trosövertygelse inom denna religiösa rörelse och bifogar ett citat från rörelsens heliga bok som säger; ”Omforma öronen på era barn som ett tecken på ert förbund med Gud.” På vilka grunder kan Socialstyrelsen neka dessa föräldrar möjligheten att utöva sin religion på barnet och samtidigt tillåta muslimer och judar att utöva sin religion på sina barn? Det vore diskriminerande av Socialstyrelsen att bara låta muslimer och judar hänvisa till religion vid märkning av sina barn. Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn. Ett argument som ofta förs fram i diskussionen är att ett förbud skulle leda till att omskärelse förflyttas till osäkra miljöer. Detta är givetvis en legitim oro, och ett inte helt otänkbart utfall. Argumentet håller emellertid inte då lagar stiftas oavsett om samhällsmedborgare kan tänkas bryta mot dem eller ej. Könsstympning av flickor är förbjudet i svensk lag men det finns skäl att tänka att även det genomförs i osäkra miljöer. Barnaga är förbjudet i Sverige, detta förbud hindrar tyvärr inte föräldrar från att misshandla sina barn. Det är likväl ett principiellt viktigt förbud som visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer. Att som förälder, i exempelvis uppfostringssyfte, motivera fysiskt våld mot sina barn möter hårt juridiskt och samhälleligt motstånd. Ett förbud mot icke-medicinska ingrepp på barns underliv bör för övrigt vara könsneutralt. Om regeringen, med Ullenhag i spetsen, på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. Sverige kan inte betraktas som progressiv på MR-fronten om vi fortsätter att villkora vissa barns kroppsliga integritet. När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat. När man talar om mänskliga rättigheter i Sverige måste frågan om omskärelse av pojkar få den uppmärksamhet den förtjänar. Socialstyrelsens inställning till barns kroppsliga integritet villkoras av religioners påbud. Omskärelse av pojkar måste förbjudas om vi ska ta de mänskliga rättigheterna på allvar. Sveriges Skolledarförbund: ”Rektor har ansvar för skolans resultat” Journalisten och läraren Carin Stenström: ”Med två sorters läraruppdrag blir betygen mer rättvisa” ", "article_category": "other"}
{"id": 15768, "headline": "”Rektor har ansvar för skolans resultat”", "summary": "Självklart ska rektor inte felaktigt eller orättmätigt blanda sig i betygsättningen. Men det är nödvändigt att lärare tål att betyg och betygsättning diskuteras, granskas och även ifrågasätts, skriver Sveriges Skolledarförbunds ordförande Lars Flodin i en replik.", "article": "Rektor har ansvar för kvalitet och resultat i skolan och den nya skollagen betonar till vår glädje än mer det pedagogiska ledarskapet. I det uppdraget ingår som en viktig del att föra diskussioner med lärarna om betygsättning. Den diskussionen kan uppfattas på olika sätt. Självklart ska rektor inte felaktigt eller orättmätigt blanda sig i betygsättningen och begära att betyg ska höjas eller sänkas för enskilda elever eller grupper av elever. Det tar Sveriges Skolledarförbund bestämt avstånd från. Men det är nödvändigt att lärare tål att betyg och betygsättning diskuteras, granskas och även ifrågasätts just utifrån rektors ansvar för skolans resultat, det enskilda elevintresset och elevers rättssäkerhet. Vår erfarenhet är att många lärare – och Lärarnas Riksförbund – har svårt för det, men det ingår i rektors uppdrag. Lärare klarar ofta inte att motivera sina betyg på ett tydligt och objektivt sätt. Detta behöver förbättras. Många lärare är känsliga på den här punkten och uppfattar lätt redan en diskussion kring betygssättning som otillbörlig påverkan. Men det är rektors uppdrag att utveckla lärarnas kompetens även när det gäller att bedöma och betygsätta elever. Det är dags att lärare och LR nu tar sitt professionella ansvar och ser positivt på rektorer som tar sitt pedagogiska ansvar på allvar. Det verkar helt enkelt som om LR försöker flytta fokus från den aktuella debatten om lärares felaktiga betygsättning till att skylla på rektorerna och säga att det är deras fel. Undersökningen LR presenterar på DN Debatt 17/11 är en partsinlaga. Sveriges Skolledarförbund är självklart kritiskt till rektorer som försöker påverka lärarna i betygssättningen. Men med LR:s generalangrepp på landets rektorer kommer man inte närmare en lösning. Skolan utsätts för så mycket granskning och press numera att det verkligen inte är rätt att skapa nya konflikter mellan de parter som borde ha ett gemensamt ansvar att skapa en så bra skola som möjligt. Jag hoppas att LR håller med om det. Lars Flodin, ordförande Sveriges Skolledarförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 15773, "headline": "”Rektorer utsätter lärare för otillbörlig påverkan”", "summary": "Konkurrens bakom betygsinflation? Betygsmedelvärdena i skolan har stigit – trots att elevernas kunskaper har sjunkit sedan början av 1990-talet. Vilka drivkrafter ligger bakom den här utvecklingen? Den rapport som Lärarnas Riksförbund lägger fram i dag visar att var femte lärare har utsatts för påtryckningar från sin rektor att sätta högre betyg än vad eleverna förtjänat. Detta är oacceptabelt. Föräldrar och skolledning måste hålla armlängds avstånd till betygsättningen, skriver Metta Fjelkner.", "article": "Sedan decentraliseringsreformerna inom det svenska utbildningsväsendet i början av 1990-talet – kommunaliseringen av skolan, valfrihetsreformen och friskoleetableringarna – har elevernas faktiska kunskapsprestationer sjunkit, samtidigt som betygsmedelvärdena stigit. Ofta har ansvaret för denna betygsinflation ensidigt lagts på lärarna. Men sällan har de betygsättande lärarna tillfrågats om vad som påverkar själva betygssättningen – utöver de formella kriterierna och kunskapskraven. På svensk utbildningsmarknad är det den skola som kan uppvisa bäst resultat som har störst möjlighet att attrahera nya och fler elever. Som mått på goda resultat används uteslutande höga betygsmedelvärden. Här finns ett starkt inslag av ekonomisk logik. För att komma in på en attraktiv utbildning krävs ett högt betygsmedelvärde. Föräldrar och elever väljer själva skola. Med varje elev följer en skolpeng. För att få pengar till skolan måste man konkurrera med andra skolor. Höga betyg är ett effektivt sätt att locka till sig elever. Dagens system skapar därmed drivkrafter för påtryckningar på lärare att sätta höga betyg. Skolverket menar att en del av betygsinflationen kan förklaras med att betygen även sätts på andra grunder än kursplanens mål och kriterier. Lärarnas Riksförbund har därför i en färsk undersökning frågat 2.000 betygsättande lärare i hela landet om, och i så fall i vilken omfattning, de utsätts för påtryckningar, hur dessa yttrar sig, samt var i systemet de är vanligast förekommande. Rapporten visar att var femte lärare har utsatts för påtryckningar från sin rektor att sätta högre betyg på elevernas prestationer än vad de har förtjänat. I 40 procent av fallen är den otillbörliga påverkan systematisk. Påtryckningar – från såväl rektorer som föräldrar – att sätta högre betyg är mer vanligt förekommande i kommuner med både friskolor och kommunala skolor än i övriga kommuner. En tredjedel av de lärare som har blivit utsatta för påtryckningar har låtit det inverka på deras betygsättning. Störst inverkan har påtryckningar haft på gymnasielärare i konkurrensutsatta kommuner. Lärare som undervisar i ämnen med nationella prov (matte, svenska och engelska) anser i högre utsträckning än övriga lärare att betygsättningen är korrekt. Att otillbörliga påtryckningar mot betygsättande lärare är så pass vanligt förekommande är oacceptabelt. Det är dags att vi bestämmer oss för att ha en bra skola där elevernas goda kunskaper ger dem höga betyg och inte en skola där elever går ut med allt sämre kunskaper men allt högre betyg. Kampen om eleverna har med stor sannolikhet varit en bidragande faktor till den betygsinflation som vi har kunnat se sedan minst ett decennium tillbaka. I denna kamp förväntas alla anställda att bidra. Lärarnas Riksförbund tar ständigt emot medlemmars skildringar av hur man förväntas vara en god ambassadör för sin skola, hur man som lärare måste sätta höga betyg eller hur man som studie- och yrkesvägledare ska förmå elever att välja vissa skolor. Vi lärare måste förvisso bli bättre på att stå upp för att det ska vara våra professionella bedömningar som ska ligga till grund för betygssättningen, och inte vika oss för påtryckningar från andra. Vi kan inte bara peka finger åt andra, utan också ta vårt ansvar för en rättvisande betygssättning. Detta förutsätter också att det finns rektorer som har erfarenhet av betygsättning och som kan stå upp för de lärare som står på sig. För de föräldrar och elever som ifrågasätter en lärares betygsättning kan det vara rimligt att det finns en möjlighet att få detta prövat, genom att eleven får göra en omprövning av kursen eller ämnet för en annan i ämnet legitimerad lärare. Samtidigt upplever många lärare att dagens system är riggat för att skapa ett enormt tryck på dem, vilket gör att man känner sig mycket utsatt från flera håll. Det är därför viktigt att göra något åt de drivkrafter som ligger bakom betygsinflationen. Det var de stora kommunaliserings-, valfrihets- och friskolereformerna från början av 1990-talet som skapade den marknad som i dag driver på betygsinflationen. Därför är det rimligt att dessa stora reformer nu ses över samlat. Det är då viktigt att man inte bara utvärderar reformerna, utan att man också i direktiven har med ett tydligt uppdrag att lämna förslag på hur systemet kan minska de ekonomiska drivkrafter hos rektorer, friskoleledningar och andra att bidra till denna allvarliga betygsinflation. Men det är också viktigt att återupprätta respekten för lärarnas professionalism, med ansvar och behörighet att sätta betyg självständigt. Föräldrar och skolledning måste hålla armlängds avstånd till betygssättningen. Endast då kan vi komma bort från den otillbörliga påverkan som leder till den skadliga betygsinflationen. För att möjliggöra en princip om armlängds avstånd, vore det intressant att pröva en lagstiftad anmälningsskyldighet för lärare. Den skulle kunna bygga på samma principer som Lex Maria inom vården, för att stärka anställdas rätt att anmäla fall då man blir beordrad eller uppmanad att göra brott på sin profession. Då skulle många rektorer – och kanske även föräldrar – dra sig för att försöka påverka lärare att sätta högre betyg. Mottagare av en sådan anmälan behöver i så fall vara en oberoende, ombudsmannaliknande instans. Kanske en Betygsombudsman som knyts till Skolinspektionen? Undersökningen visar också att elever är mer benägna att försöka övertala sina lärare att sätta ett högre betyg i övriga teoretiska ämnen än i de ämnen som är kopplade till nationella prov. Det är därför uppenbart att det behövs nationella prov i fler ämnen än i dag, samt att dessa skall genomföras varje år. Fler nationella prov förutsätter dock att dessa centralrättas, så att en sådan förändring inte leder till ökad administrativ börda för lärarna. Genom en tydligare styrning från ett nytt och modernt statligt huvudmannaskap för den svenska skolan, en översyn över också valfrihets- och friskolereformernas effekter på betygsinflationen, centralrättade nationella prov i fler ämnen, och insatser för att stärka lärarnas självständighet när det gäller betygssättningen kan vi stärka tilltron till betygssystemet. Först då kan vi bygga en skola som har höga ambitioner när det gäller kunskapsnivåer, och höga krav på lärare att självständigt och professionellt sätta rättvisande betyg. Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 15775, "headline": "”Problemen med äldreomsorg inte en fråga om privat eller kommunalt”", "summary": "Problemet med äldreomsorgen är de stora aktörernas monopol på verksamheten – oavsett om det är kommuner eller privata vårdbolag. Enskilda personer eller små vårdbolag, som har möjlighet att erbjuda hög kvalitet, har svårt att etablera sig. Tro mig, jag har varit där, skriver Ahmed Kahn - med 33 års erfarenhet av äldreomsorg.", "article": "Debatten om de usla förhållandena på vissa äldreboenden är bara en bråkdel av det verkliga problemet. Grundproblemet ligger inte i huruvida äldreomsorgen styrs kommunalt eller privat. Hur skulle man då göra med kommuner som missköter sig, skulle deras enheter konkurrenssättas och bli privata? Problemet är de storas monopol på äldreomsorgen. Kommunerna är de största aktörerna, sedan är det bara några få bolag som exempelvis Carema som driver största delen av äldreomsorgen. Bakom de stora vårdbolagen står en eller flera riskkapitalbolag vars enda mål är att tjäna pengar. Enskilda eller små bolag har väldigt svårt att etablera sig inom äldreomsorgen vilket enligt min mening är beklagligt. Anledningen till att mindre aktörer har små chanser är att de stora bolagen är experter på anbudsarbete. Dessutom har kommuner ett regelverk som gör det näst intill omöjligt för exempelvis vårdpersonal att lägga anbud. Det finns vårdpersonal som jag själv, med erfarenhet av äldreomsorgens alla yrkesroller, som verkligen brinner för omvårdnadsarbetet och som vill komma in på marknaden. Jag lade för några år sedan anbud på den enhet som jag bedrev som verksamhetschef. Jag hade en utmärkt och dokumenterad kvalitet på enheten som uppmärksammades positivt av både tv och tidning. Länsstyrelsen, anhöriga och uppdragsgivare var mer än nöjda. Dessutom var personalens sjukskrivningstal bland landets lägsta. Jag hade mycket positiva referenser från både kommunen och privata aktörer, men alla regler gjorde det omöjligt att få hem anbudet. Jag kunde bedriva ett professionellt omvårdnadsarbete men inte skriva ett professionellt anbud. Det är uppenbart att det är oväsentligt hur verksamheten i praktiken bedrivs. Jag anser att kommunerna borde luckra upp sina regler för anbudsprocessen och ge små aktörer samma möjligheter att konkurrera som de stora. Dessutom undrar jag om det är så klokt att låta vårdbolag växa så mycket så att riskkapitalisternas intresse väcks. Man bör införa en prövningstid för alla som vinner anbud, med hård kontroll av Socialstyrelsen och Länsstyrelsen. Vad gäller kvaliteten i äldreomsorgen (både privat och kommunal) är vi tyvärr tillbaka på samma nivå som på 70-talet, om inte sämre. Sjuksköterskor är inte längre arbetsledare utan bara konsultsjuksköterskor. Den mesta tiden sitter sjuksköterskorna och dokumenterar. En sjuksköterska ska vara en del av omvårdnadsarbetet för att kunna fånga upp brister och utbilda vårdpersonalen. Utbildningen ska vara en fortlöpande process. Man ska ställa krav på kommuner och vårdbolag att anställa personal med minst grundutbildning inom omvårdnaden. I dag finns personal som inte har någon utbildning alls. Dessutom har vissa väldigt svårt med kommunikation, vilket kan vara förödande för gamla och sjuka som själva har svårt att kommunicera. Dokumentation har alltså blivit viktigare än omvårdnadsarbete. Personalen har ingen tid med de gamla. Är det så vi vill ha det när vi själva hamnar där? Det är något för makthavare och Socialstyrelsen att fundera på. De kommer med massa regler som i stället för att förbättra, försämrar omvårdnadsarbetet. Viktigt att poängtera är att det satsas bra med resurser på äldrevården, men hur vi ute på enheterna förvaltar dessa resurser är avgörande för hur äldreomsorgen utformas. Vi måste tänka på att bygga en äldreomsorg för oss själva och våra anhörigas framtid. Det är viktigt att chefer på olika enheter har klart för sig att de inte bara har ansvar för personalen, utan även för de gamla och sjuka. Som chef ska man vara medveten om vad som händer i det praktiska arbetet. Man ska våga ställa krav på sig själv och sina medarbetare. Man ska vara närvarande och aldrig vara rädd för att kommunicera med människor. Belöna de som gör ett bra jobb, uppmuntra de som gör mindre bra men är villiga att lära sig. Och sist men inte minst, våga avveckla dem som inte är intresserade och inte ens försöker lära sig. Ahmed Khan, sjuksköterska med 33 års erfarenhet av äldreomsorg ", "article_category": "other"}
{"id": 15781, "headline": "Lägret borta, ilskan kvar", "summary": "Så rev polisen till slut den berömda Occupy-rörelsens tältläger i flera amerikanska städer. Aktionerna har skapat stor upprördhet inte minst i sociala medier världen över. Men det kanske var det bästa som kunde hända demonstranterna.", "article": "Så rev polisen till slut den berömda Occupy-rörelsens tältläger i flera amerikanska städer. Aktionerna har skapat stor upprördhet inte minst i sociala medier världen över. Men det kanske var det bästa som kunde hända demonstranterna. Nu fick de en tydlig slutpunkt för en manifestation som ändå hade små chanser att förändra historien. Risken är påtaglig att leden hade tunnats ut i takt med att nätterna blev kallare och dagarna kortare. ”Den amerikanska hösten”, som upproret kallats, skulle knappast ha överlevt den amerikanska vintern. Trots att Occupy-rörelsen fått ett enormt genomslag i medierna och stor sympati från både vänsterdebattörer och människor som tröttnat på den ekonomiska krisen har den inte lyckats vinna flertalets hjärtan. En opinionsundersökning visade nyligen att bara 30 procent av amerikanerna ser positivt på ockupanterna. Det får sägas vara skralt för en rörelse med slagordet ”Vi är de 99 procenten”. Särskilt med tanke på förutsättningarna, ett USA som präglas av lågkonjunktur på gränsen till recession, hög arbetslöshet och djupa klyftor. En viktig anledning till att organisationen inte fick den riktiga folkliga förankringen är att den inte hittat vare sig ledargestalter eller ett program som lockar vanliga människor. Ett uttalande på hemsidan occupywallst.org när demonstrationerna inleddes i mitten av september visar på retoriken. Arbetare ska ”inte bara strejka utan ta över sina arbetsplatser kollektivt och organisera dem demokratiskt”. Samma dokument slår fast: ”staten och näringslivet är bara två sidor av samma förtryckande maktstruktur”. Det är budskap som snarare än att locka människor att slå upp tält får dem att fly skrikande. I synnerhet amerikaner. Lägg till den dokumenterade oförmågan hos utomparlamentariska vänsterrörelser att hålla fritt från autonoma galningar. I Oakland, Kalifornien, har exakt de våldshandlingar brutit ut som rörelsens fiender önskat sig. ”Provokatörer” slogs efter en demonstration med polis, kastade brandbomber och krossade skyltfönster. Det är inte heller ett sätt att vinna sympati, eftersom medelamerikanen identifierar sig mer med någon som handlar eller jobbar i affären än med någon som slår sönder den. Då hjälper det inte att Occupy-rörelsen själv utsatts för kraftig polisbrutalitet. Inte heller att representanter för ockupanterna tagit avstånd från våld – för övrigt ganska halvhjärtat – och annars skött sig laglydigt. Kvar blir upplevelsen av ett systemfel hos de vänsterradikala, av att de har för lätt att ta till odemokratiska medel, att de ser mellan fingrarna med våld så länge det riktar sig mot polisen, ”systemet” eller ”högern”. Samma fenomen som helt sköt aktivisternas trovärdighet i sank under Göteborgsdemonstrationerna 2001. Nu har tältlägren rivits, men medlemmarnas ilska och frågor finns kvar. Det är en ilska och ett frågebatteri som förenar dem med många andra och som västvärldens makthavare måste hitta ett trovärdigt sätt att bemöta. Hur ska lågkonjunkturens skadeverkningar bekämpas? Hur ska bankernas ägare betala för sina usla affärer utan att det går ut över kunder och skattebetalare? Hur ska människor komma i arbete? Hur djupa klyftor kan en nation tolerera utan att spricka sönder? Globalisering och liberalisering har gett dagens samhällen bättre förutsättningar än någonsin att skapa välfärd för fler än någonsin. Tack vare öppnade marknader reser sig miljontals ur en fattigdom som lamslagit dem i generationer. Den arabiska våren kan, om den vårdas rätt, sprida demokrati och öppenhet till regioner där detta varit föga mer än en avlägsen dröm. En kapitalism som rymmer eurokriser, massarbetslöshet och sociala problem har många brister. Men det är ett sundhetstecken att utopiska vänsterrörelser som Occupy Wall Street inte förmår nå längre än till samhällets marginaler. ", "article_category": "other"}
{"id": 15792, "headline": "“Carl Bildt beskriver ett Afghanistan som inte finns”", "summary": "I den värld där jag befinner mig pågår ett förödande krig i Afghanistan, där en väpnad nationell och islamistisk upprorsrörelse utgör ett växande hot mot den rådande politiska ordningen. Men detta nämns inte med ett ord av Carl Bildt. Som utrikesminister får han gärna drömma emellanåt, men i arbetet måste han vara realistisk. Annars går det fel, skriver Svenska Afghanistankommitténs f d chef i Kabul, Anders Fänge, i en replik.", "article": "Carl Bildt skriver på DN Debatt 9/11 om tillbakadragandet av de svenska trupperna i Afghanistan. Det är en anmärkningsvärd för att inte säga ytterst egendomlig text. Inte för att soldaterna ska åka hem, för i det följer Sverige den reträtt som USA och andra krigförande nationer redan beslutat sig för. Och inte för att Bildt slår fast att Sverige inte kommer att överge Afghanistan efter 2014, då det givetvis är uppskattat. Nej, det som är anmärkningsvärt är att utrikesministern ger en beskrivning av Afghanistan som om det överhuvudtaget inte finns några allvarliga problem i landet. Det ges ett intryck av ett i huvudsak fredligt land, där Carl Bildt ser framtiden an med tillförsikt och stora förhoppningar. Han skriver om regional samverkan, nordiskt samarbete, ekonomisk utveckling, framtida val, och som extra krydda om en järnvägsförbindelse mellan Mazar-e-Sharif och Åbo i Finland. Finns det möjligen ett parallellt universum, undrar jag, där det finns ett annat Afghanistan, eller är det något annat väsentligt jag missat? I den värld där jag befinner mig pågår ett förödande krig i Afghanistan, där en väpnad nationell och islamistisk upprorsrörelse, med stöd av grannlandet Pakistan, utgör ett växande hot mot den rådande politiska ordningen. Men detta nämns inte med ett ord av utrikesministern. Inte heller berör Bildt att det finns allvarliga frågetecken för den överföring av säkerhetsansvaret från den internationella militären till den afghanska armén och polisen, som ska vara fullbordad 2014. Det eländiga tillståndet som präglar de afghanska säkerhetsstyrkorna har beskrivits i detalj i en mängd tillförlitliga rapporter och artiklar. Till och med i Pentagons senaste halvårsrapport till den amerikanska kongressen i oktober, slås fast att av den afghanska arméns 204 bataljoner, finns det en, säger en, som klarar av att operera självständigt, det vill säga utan aktivt stöd av internationell militär. Och att av den afghanska polisens 218 ”större enheter” finns det två, säger två, som fungerar utan internationellt stöd. Utrikesministern nämner statsbygget, men då endast i sammanhanget att detta är något som Sverige satsat på. Ingenting sägs om att det internationella biståndssamfundet och den afghanska politiska eliten i stort sett misslyckats med att bygga en fungerande stat, att den, på några få undantag när, är genomsyrad av korruption, oduglighet och maktmissbruk – vilket för övrigt har gynnat upprorsrörelsen och gett den oförtjänta framgångar. Också här finns det en mängd rapporter, undersökningar och artiklar från välrenommerade institutioner och medieföretag som i detalj har redogjort för förhållandena. Nu är det väl knappast så att Carl Bildt befinner sej i ett parallellt universum. Han finns här, och som en beläst och kunnig person känner han givetvis till att Afghanistan dras med ett antal utomordentligt svåra problem, att det internationella samfundet inte har lyckats i sina ambitioner, och att framtiden faktiskt är högst osäker. Frågan uppstår varför han då, mot bättre vetande, väljer att ge en grovt vinklad och faktiskt felaktig bild av förhållandena. Är det för att inte irritera USA och Nato? Är det för att försäkra en svensk publik att de fått valuta för de skattemiljarder som den svenska militära insatsen kostar? Eller har han på äldre dagar blivit så mycket diplomat att han sätter sig mitt i kostymen för att inte sticka ut någonstans? Det är frågor som Carl Bildt själv är bäst lämpad att svara på. Dock, för det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan räcker det inte att bara ha förhoppningar om en bättre framtid, att beskriva läget som frid och fröjd. Det är nödvändigt att också klart ange och diskutera de problem och negativa aspekter som finns. Helt kort, som Sveriges utrikesminister får han gärna drömma emellanåt, men i arbetet måste han vara realistisk. Annars går det fel. Anders Fänge f d chef för Svenska Afghanistankommittén i Kabul ", "article_category": "other"}
{"id": 15801, "headline": "”Obama står sig mycket bra jämfört med företrädarna”", "summary": "Stenhård valrörelse återstår. Förväntningarna på Barack Obama var stora efter valsegern 2008. Det komplexa politiska systemet har dock ofta stoppat hans reformer. Men om man tittar på vad han faktiskt uträttat står han sig mycket bra i jämförelse med tidigare presidenter. Om man utgår från dagens opinionsmätningar, den amerikanska ekonomin och motkandidaternas ideologi bedömer jag att Obama åtminstone har en 50–50-chans att bli omvald, skriver Erik Åsard.", "article": "Nyligen träffade jag en amerikansk historieprofessor från ett välkänt universitet i Mellanvästern. Hon är demokrat på vänsterkanten och jobbade entusiastiskt för att Barack Obama skulle väljas till president 2008. Med vemod i rösten berättade hon om euforin under valnatten då människor av olika bakgrund föll varandra om halsen när det stod klart att USA hade fått sin förste svarte president. Nu är detta historia och professorns lyckorus har sedan länge övergått i djup frustration. I stort sett ingenting har blivit som hon hoppades. Knappt någon av de reformer som genomförts under Obamas snart tre år i Vita huset har levt upp till hennes förväntningar, inte ens 2010 års sjukvårdsreform. Mitt påpekande att reformen hittills givit nära en miljon fler amerikaner upp till 26 år försäkring via sina föräldrar avfärdades. Hennes egen dotter är äldre och arbetslös och saknar därför sjukförsäkring. En liknande besvikelse, om än inte lika avgrundsdjup, har jag mött hos åtskilliga amerikanska liberaler under senare år. Vad de inte vill inse är att deras förväntningar var på tok för stora och att det är utomordentligt svårt även för en president med egen kongressmajoritet att genomföra förändringar, särskilt inom kontroversiella samhällsområden. Det sätter det komplexa politiska systemet, byggt på maktdelning och motstridande statsorgan, ofta stopp för. En bättre värdemätare på vad Obama uträttat får man genom att ställa hans vallöften mot vad som faktiskt åstadkommits hittills. Hemsidan PolitiFact.com, som sköts av journalister på St. Petersburg Times, utvärderar kontinuerligt de ledande politikernas aktiviteter inklusive de drygt 500 vallöften som Obama utfäste under valkampanjen. Facit än så länge är att han hållit 155 av löftena, kompromissat om 48 och brutit 53. Ytterligare 67 vallöften har fastnat i kongressen medan 183 är föremål för behandling. Till de vallöften som hållits hör förutom sjukvårdsreformen det ekonomiska stimulanspaketet, en skärpt reglering av finansmarknaderna, en gradvis hemtagning av Iraktrupperna och avskaffande av den diskriminerande ”don’t ask, don’t tell”-lagen. Bland de brutna vallöftena märks stängningen av Guantánamobasen och upphävandet av George W Bushs skattesänkningar för höginkomsttagare. Det är vanskligt att jämföra listan med företrädarna eftersom motsvarande noggranna utvärderingar saknas. Mitt allmänna intryck är dock att Obama hittills står sig mycket bra vid en jämförelse med tidigare presidenter – man får gå tillbaka till Lyndon Johnson i mitten av 1960-talet för att finna ett motsvarande reformfacit. Men detta imponerar inte på Obamas vänsterkritiker. De hade hoppats på mycket mer och har inget till övers för Obamas benägenhet att söka samförstånd över partigränserna. Vad de önskar är en president som tydligt artikulerar de progressiva värderingarna och drar ut i strid mot förstockade fiender. Trängtande talar de nu om Elizabeth Warren, senatskandidaten i Massachusetts som profilerat sig som en ”Obamademokrat med glöd”. Attityden har sin grund i en specifik amerikansk företeelse som är lika notabel hos passionerade höger- som vänsteranhängare – tron att om bara deras egen favoritkandidat får makten kommer denne raskt att ställa allt till rätta och utplåna det stinkande Augiasstallet, ungefär som Jimmy Stewarts rollkaraktär i filmklassikern ”Mr Smith Goes to Washington”. Drömmen om den rena politiken lever vidare i de bägge ideologiska lägren, trots att den gång efter annan grusats. Vilka är förutsättningarna för Obama att vinna presidentvalet nästa år? Som Nate Silver konstaterar i en inträngande analys (New York Times 3/11) är det främst tre faktorer som är viktiga att syna året före valet: opinionsläget, ekonomins tillstånd samt motkandidatens ideologiska hemvist. En presidents opinionssiffror vid slutet av hans tredje år har historiskt varit en ganska god värdemätare på hans möjligheter att bli omvald. Sedan 1944 har ett antal av de presidenter som haft uppskattningssiffror under 49 procent ett år före valet förlorat. Obamas siffror under det senaste halvåret har pendlat mellan 43 och 47 procent. Å andra sidan finns det ett par exempel på presidenter som haft höga siffror året före ett val men ändå fått se sitt parti förlora makten, till exempel Dwight Eisenhower 1959, George Bush senior 1991 och Bill Clinton 1999. En ensidig fixering vid opinionsläget kan alltså leda till fel slutsatser. Ekonomin är en annan viktig faktor. En fortsatt hög arbetslöshet, en svag tillväxt och ett växande budgetunderskott hänger som kvarnstenar runt Obamas hals, och utsikterna för en konjunkturförbättring under det kommande året är små. Ingen sittande president i modern tid har blivit omvald med en arbetslöshet kring nio procent, med ett undantag: Franklin Roosevelt som trots en arbetslöshet på nära 17 procent omvaldes 1936. Men då var arbetslösheten på nedgång och ekonomin på uppgång, och väljarna hyste förhoppningar om bättre tider. I dag är många väljare pessimistiska om framtiden och att vända den trenden blir Obamas största utmaning. Den tredje faktorn är motkandidatens politiska ideologi, och här gäller att ju mera till höger denne står desto större vinstmöjligheter för Obama. Och omvänt: om republikanerna utser en mittenorienterad kandidat som Mitt Romney eller Jon Huntsman har de betydligt större chanser att vinna än om det blir Rick Perry eller Herman Cain. I aktuella mätningar ligger Obama ungefär lika med Romney medan han leder med mellan 8 och 14 procentenheter över Cain, Perry och Michele Bachmann. Om man utgår från dagens opinionsmätningar, ekonomin och motståndarens ideologi har Obama åtminstone en 50–50-chans att bli omvald. Men ett år och en stenhård valrörelse återstår och en svår utrikespolitisk kris eller en ny ekonomisk krasch kan välta alla förutsägelser över ända. Någon tröst kan Obama söka i vetskapen om att det bland många väljare finns en kvarvarande välvilja mot honom, en insikt om att det tar tid att vända en statsskuta med ett tungt arvegods bestående av en svag ekonomi och två utdragna krig. Han kan också sätta sitt hopp till det faktum att det historiskt visat sig svårt för utmanare att avsätta en sittande president. Av de åtta senaste presidenterna som sökt omval har sex vunnit medan bara två förlorat (Jimmy Carter och Bush senior). Om detta räcker för att tillförsäkra Obama en andra mandatperiod får vi veta på valnatten den 6 november 2012. Erik Åsard, professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap, Engelska institutionen, Uppsala universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 15807, "headline": "”Dags för en uppgörelse över blockgränsen om äldrevården”", "summary": "Nio problemområden. Varför tar larmrapporterna om äldreomsorgen aldrig slut? Ett svar är att ansvariga politiker flytt från ansvaret. Vi anser att det är fel med riskkapitalbolag i äldreomsorgen som har vinstmaximering som främsta drivkraft. Det krävs därför en översyn av reglerna för privata vårdbolags medverkan i den skattefinansierade vården. Vi vill se en bred överenskommelse över blockgränsen för att garantera att skattemedlen kommer de äldre till del, skriver Håkan Juholt.", "article": "Vi som lever i Sverige bor i ett av de länder i världen där människor lever längst. Redan om fem år kommer en femtedel av alla som bor i Sverige att vara över 65 år. Att vi får leva långa liv och behålla våra nära och kära under en allt längre tid är en enorm tillgång och en stor framgång för vårt välfärdssamhälle. Dagens Sverige tar dock inte fullt ut det ansvar för de äldre som krävs på kort och lång sikt. Det handlar dels om brister i äldreomsorgen och dels om det ökade behov av äldreomsorg som blir följden av att andelen äldre i samhället ökar under kommande årtionden. Därtill behöver vi förvissa oss om att det allmänna pensionssystemet ger bra pensioner. En vanlig och berättigad fråga från medborgarna är varför raden av larmrapporter om tillståndet i äldreomsorgen aldrig tar slut och varför samhället inte kan ta hand om de äldre som byggt upp vårt samhälle. Ett svar på frågan är att politikerna abdikerat från sitt ansvar. Regeringens kommentar efter en vårdskandal på ett privatdrivet äldreboende för någon vecka sedan belyser detta. För att kvalitetssäkra äldrevården uppmuntrade de bara till civilkurage bland vårdanställda. Uttalandet sätter fingret på ett generellt fenomen, att ansvariga politiker flyr från ansvaret och hänvisar till anställda, myndigheter, kommuner och vårdbolag när det ytterst är vi politiker som har ansvar för att det finns tillräckliga resurser för att bedriva god äldreomsorg i hela landet. Det är politikernas ansvar att det finns system som mäter kvalitet och granskar att verksamheterna uppfyller ställda krav. Det är också politikernas ansvar att se till att det finns en god framförhållning när det gäller planering och utveckling av äldreomsorgen på längre sikt. Vi socialdemokrater ser utmaningar och problem som behöver lösas på åtminstone nio olika områden. För det första måste vi en gång för alla slå fast att det är den äldre som ska vara i centrum. Hemtjänsten och servicen för de äldre behöver utvecklas och de äldres inflytande öka. Vi vill att det ska bli lättare att få hjälp även om behoven inte är så stora att man har rätt till biståndsbedömd insats. Det ökar tryggheten, livskvaliteten och oberoendet för de äldre. Vi vill se en modell för kommunala fixartjänster mot låg eller ingen avgift och därtill bör rut-tjänster styras mot äldre på ett helt annat sätt än i dag. För det andra krävs en översyn av reglerna för privata vårdbolags medverkan i den skattefinansierade vården. Vi måste försäkra oss om att de skattemedel vi avsätter till äldreomsorg verkligen går till vård och omsorg om de äldre. Likalydande och tydliga höga krav på kvalitet ska ställas på såväl privat och kooperativ som kommunal verksamhet. En offentlighetsprincip ska gälla i all skattefinansierad verksamhet och samtliga anställda i skattefinansierad privatdriven vård ska ha rätt till samma meddelarskydd som offentligt anställda. Koncerner inom vård och omsorg ska inte kunna undandra vinster från beskattning genom att tillämpa orimligt höga räntesatser på internlån mellan koncernbolag och dotterbolag. Vi anser att det är fel med riskkapitalbolag med vinstmaximering som främsta drivkraft i den skattefinansierade äldreomsorgen. Vi vill se en bred överenskommelse över blockgränserna kring regelverket för äldreomsorg för att säkerställa kvaliteten och garantera att medel för äldreomsorg kommer de äldre till del. För det tredje behöver vi göra det möjligt för många fler äldre att arbeta längre. Det är av avgörande betydelse att erfarna medarbetares kompetens tas tillvara. Vi vill se ett program för generationsväxling på arbetsmarknaden där vi vidareutvecklar goda exempel som mentorer inom äldreomsorgen, traineeanställningar med handledning, lärlingsmodeller med mera. För det fjärde måste boendefrågorna för äldre lösas. Antalet platser i särskilt boende fortsätter att minska, sedan 2006 har 4 600 platser försvunnit. Denna utveckling med allt färre platser är helt ohållbar på sikt när vi vet att antalet äldre ökar. Men det finns samtidigt ett stort behov av trygghetsboenden med utvecklad service som inte tillkommer i den utsträckning som behövs. Staten måste ta en aktiv roll med insatser och planering för att lösa framtidens bostadsfrågor för äldre. För det femte måste demensvården utvecklas. Demens är en folksjukdom som kommer att öka. Samhället har ett särskilt ansvar för denna grupp men bristerna är stora och reglerna otydliga. Socialstyrelsen ansåg i en granskning för något år sedan att nära 6 av 10 demensboenden var underbemannade. Trots att personalen är den viktigaste faktorn i demensvård saknas riktlinjer för bemanning. Regeringspartierna röstade i riksdagen emot att det skulle fastställas sådana. Detta kommer inte att hålla. Kommunerna måste få tydliga besked i bemanningsfrågan. Samhället måste orka prioritera de mest sjuka. För det sjätte krävs en bättre sammanhållen vård för svårt sjuka äldre som i dag skickas fram och tillbaka mellan sitt boende och sjukvården. Gamla och multisjuka patienter måste garanteras en sammanhållen och långsiktig vårdinsats. För det sjunde måste matkvaliteten inom äldreomsorgen få en högre prioritet. Vi vet att bra mat spelar stor roll för välbefinnande och välmående. Måltiden ska alltid vara något som man ser fram emot. Då behöver det finnas resurser och kunskaper för än godare och bättre mat. För det åttonde krävs en rad initiativ för att öka och bredda rekryteringen till äldreomsorgen då vi står inför stora pensionsavgångar och växande verksamhetsbehov. Mer än 100 000 nyanställningar behöver göras de kommande 10 åren. Arbetet måste uppvärderas, bli mer attraktivt och satsningar behövs för att möjliggöra kontinuerlig fortbildning för personalen. Fler unga människor behöver välja att utbilda sig för att arbeta i äldreomsorgen. Det behöver också bli enklare och attraktivare att mitt i livet byta yrkesbana och börja jobba inom äldreomsorgen. Detta är en grundläggande förutsättning för att kunna rekrytera tillräckligt mycket vårdpersonal för äldreomsorgen i framtiden. För det nionde måste vi säkra goda pensionsnivåer som går att leva bra på. Vi ser nu att det allmänna pensionssystemet inte ger den inkomsttrygghet som beräknades när systemet sattes i sjön. Ska vi klara bra pensioner i framtiden krävs att vi får ner arbetslösheten och att fler orkar arbeta längre. Vi socialdemokrater kommer därför att återkomma med förslag för att stärka pensionssystemet. Därtill anser vi att beskattning av pensionärer och löntagare ska vara lika. Morgondagens utmaningar måste alltså mötas dels med åtgärder i närtid och dels med en systematisk och långsiktig prioritering av äldrefrågorna. Det duger inte att bara planera för nästa år. Det är en kortsiktig och oansvarig politik. I stället krävs en tydlig vision om hur våra äldre ska ha det i framtiden. Politikernas uppgift är att lösa de viktiga frågorna, identifiera morgondagens behov och möta dessa. Det arbetet måste börja nu. Håkan Juholt, partiordförande för Socialdemokraterna ", "article_category": "other"}
{"id": 15822, "headline": "\"Man vill veta vad man stöder och se konkreta resultat\"", "summary": "Nyblivna arkitekterna Carolina Wikström och Frida Öster vill använda sina kunskaper för att förbättra livet för andra. Efter att ha varit i Tanzania arbetar de för att bygga ut ett barnhem och bygga en skola där. Ritningarna är klara, nu samlar de pengar till projektet.", "article": "I en källarlokal nära S:t Eriksplan i centrala Stockholm sitter två nyligen utexaminerade arkitekter och drömmer om att rita miljövänliga hus, skolor och andra byggnader som kan göra att människor får det bättre. Flera hundra mil söderut, utanför staden Arusha i norra Tanzania, bor tretton små pojkar och flickor på ett litet barnhem. I Sverige: två arkitekter som helst av allt vill använda sitt nya yrkeskunnande för att hjälpa andra att få ett bättre liv. Och i en annan världsdel tretton barn som förlorat sina föräldrar och nu på barnhemmet får mat, kärlek och utbildning – trots att huset där de bor är alldels för litet. Ibland är livet så märkligt att möten äger rum trots stora geografiska och kulturella skillnader. Som när Carolina Wikström och Frida Öster skulle göra ett examensarbete sista året på Arkitekthögskolan och ville satsa på ett projekt i södra Afrika, och till slut hittade barnhemmet i Tanzania som behövde byggas ut. Nu finns ritningarna klara och när tillräckligt med pengar samlats in kan det nya huset byggas. Det ska utrustas med solceller och naturlig ventilation, och uppföras i soltorkade lerblock och bambu. Regnvattnet ska samlas in i en stor behållare som likt en ryggrad reser sig i huset mitt. Vattnet har också en kylande effekt. Under senare år har traditionella folkrörelser och hjälporganisationer fått kritik för bristande kontroll av de medel som samlats in, och för att anställda och förtroendevalda har alltför generösa ekonomiska villkor. I Röda korset förskingrade till exempel insamlingschefen flera miljoner vilket fick många medlemmar att hoppa av. Många unga vill i dag i stället engagera sig i projekt som är \"genomskinliga\", de vill vara säkra på att pengarna används på rätt sätt och inte går till dyr administration. Man brukar tala om \"Generation E\", där E står för engagerad. Allt fler unga arbetar med egna biståndsprojekt där ger av sin tid och sin kompetens, precis som Carolina Wikström och Frida Öster valt att göra. - Jag tror att allt fler vill veta vad man stöder och så vill man se konkreta resultat. Det räcker inte längre med att bara sätta in pengar på ett insamlingskonto utan att veta vart de tar vägen. Många vill, liksom vi, se ett kulturutbyte och ett utbyte av kunskaper. Det handlar om möten människor emellan, menar Carolina och Frida. Tillsammans med fyra andra unga kvinnor försöker de nu via insamlingsstiftelsen Econef samla in pengar för att barnhemmet och en skola i Arusha ska bli verklighet. I Tanzania lever i dag två miljoner barn som förlorat sina föräldrar i aids. När Carolina och Frida besökte landet och såg de enorma behoven kände de att de måste göra allt de förmår för att bidra till att åtminstone några av dessa barn får en bättre framtid. - Alla som bor i rika länder borde vara skyldiga att hjälpa människor i fattigare delar av världen. För en del kanske det låter naivt. Men vi har utbildat oss till arkitekter och vill använda vår yrkeskunskap för att hjälpa andra, säger Carolina Wikström och Frida Öster. När Carolina var nitton år reste hon till Soweto utanför Johannesburg, den största staden i Sydafrika. Där arbetade hon några månader på en skola. Där fanns några baracker, knappt något undervisningsmaterial alls och klasserna var mycket stora. Hon lärde barnen olika hantverk, som att arbeta med bivax och lera, och så tillverkade de gipsmasker. - Jag blev tagen av hur barnen kunde vara så glada trots eländiga uppväxtvillkor. Och så minns jag hur jag tänkte att om det går göra så mycket med så lite pengar, hur ofantligt mycket skulle vi inte då kunna åstadkomma med alla resurser som finns här i Sverige? Nu - tio år senare - försöker Carolina tillsammans med Frida alltså använda sina nya yrkeskunskaper till något som kan förbättra livet för några av alla föräldralösa barn i Tanzania. Tanken att bygga ut barnhemmet utanför Arusha var ursprungligen ett examensarbete på Arkitekturhögskolans sista termin. De driver projektet via sitt nystartade företag Asante i samarbete med organisationen Arkitekter utan gränser. Innan de satte sig vid ritbordet reste Carolina och Frida runt i Tanzania. Bland annat besökte de flera hem för föräldralösa barn. Barnens föräldrar har ofta dött i aids, och en del barn överges direkt efter förlossningen och lämnas åt sitt öde. - Vi var på ett hem med spädbarn, det var en stark upplevelse. Barnen låg bara där i sina sängar. De fick sin gröt och blev tvättade ... men det var jobbigt att se och höra hur de skrek utan att någon tog upp dem. När de kissat på sig fick de ligga länge med blöta blöjor och kläder. Personalen hann inte med att ta hand om alla barnen, berättar Carolina. Det barnhem som hon och Frida vill stötta är litet med sina tretton barn, ofta kan liknande hem ha upp emot hundra barn. Men föreståndaren Caroline Nicholas försöker skapa en familjelik situation där alla barn ska känna sig älskade och sedda. Huset där de bor är dock alldeles för trångt. - Det nya hem vi ritat för de här barnen ska ha plats för dubbelt så många pojkar och flickor. En riktig skola för hundra elever ingår också i planerna. Vi vill skapa vackra och enkla hus där lokalt byggnadsmaterial används, berättar Frida Öster. I dag är barnhem, skolor och andra liknande institutioner i Tanzania och andra fattiga länder beroende av bidrag från rikare länder som Sverige. På sikt är det en ohållbar situation. - Därför vill vi att det nya centret ska vara självförsörjande. Ett eget jordbruk med djur ska göra dem fria från bidragsberoendet. Vilka är era drivkrafter? - På Arkitekturhögskolan gjorde vi en studieresa i USA under mottot \"Small thing - big matter\" där vi besökte olika projekt för utsatta. Projekt i liten skala kan ofta åstadkomma mer än stora, prestigefyllda statusprojekt. Resan inspirerade oss till att kanske försöka göra något liknande, svarar Frida. Carolina nämner månaderna i Soweto i Sydafrika tillsammans med skolbarnen som en viktig ögonöppnare. - Jag såg många som hade det fattigt och eländigt, men märkte också att den lilla insats jag gjorde gav resultat. Det har jag burit med sig sedan dess. Barnhemsprojektet i Tanzania beräknas kosta cirka två miljoner kronor. Carolina, Frida och de övriga unga kvinnorna i insamlingsgruppen gör nu allt för att samla in pengar så att bygget kan påbörjas om något år. Läs mer om Genration E. Frida Öster och Carolina Wikström. Frida Öster och Carolina Wikström. ", "article_category": "other"}
{"id": 15826, "headline": "”Sverige måste kräva att CIA lämnar ut alla Stasidokument”", "summary": "Säpo har inte allt. Säpo har inte gått till botten med Stasis infiltration i Sverige. När misstänkta svenska Stasiagenter granskades 2000–2001 hade Säpo endast tillgång till en mindre del av det källmaterial som finns i Tyskland och i det så kallade Rosenholz-kartoteket hos amerikanska CIA. Säpos utredare har därför aldrig sett Stasisvenskarnas person- och arbetsakter. Sverige och övriga nordiska länder måste kräva att CIA lämnar ut samtliga de dokument som rör nordiska medborgare, skriver Birgitta Almgren.", "article": "När min forskningsrapport och bok ”Inte bara spioner …” gör en första kartläggning av Stasis infiltration i Sverige, blir det en chock för många: Inte kan väl svenskar i många år i hemlighet ha utfört uppdrag för främmande makt, för den avskyvärda östtyska säkerhetstjänsten Stasi! Riksdagsledamöter som konstitutionsutskottets vice ordförande Per Bill läser inte ens forskningsrapporten men talar ändå (radions P 1 4/11) om att ”det sagts” att risker finns för att oskyldiga utpekas som agenter eftersom ”grundmaterialet är dåligt”. Säpo har utrett, allt skulle därmed vara noggrant genomgånget och klart. Men det är ju Säpos grundmaterial som är bristfälligt. Min forskning bygger på omfattande källmaterial i Stasiarkivet, BStU, i Berlin, Säpos arkiv och också på intervjuer med före detta ledande Stasiofficerare. Den visar att Säpo inte gick till botten med utredningen 2000/2001 om Stasis infiltration i Sverige. Myndigheten hade endast tillgång till en mindre del av det källmaterial som finns i Tyskland och i USA. Säpos utredare begärde aldrig ut de viktiga Rosenholzstatistik-korten och F 22-registerkorten över Stasis IM (informella medarbetare) från CIA. Inte heller hade de direkt tillgång till Stasis arkivmaterial. De har således varken sett agenternas person- och arbetsakter eller utdragen från de så kallade SIRA-databaserna i Stasiarkivet i Berlin, som belägger den agentverksamhet som jag dokumenterar i min bok ”Inte bara spioner …” Redan 1969 hade DDR skaffat en stordator av typ Siemens S 4004 som blev början till Stasis datoranvändning. Under DDR-tiden tog de olika Stasiavdelningarna emot informationer och rapporter, utvärderade, betygsatte dem efter trovärdighet och betydelse, försåg dem med innehållsrubriker och matade därefter in dem i databaserna. Dessa databaser, SIRA, innehåller således uppgifter om källor, agenternas registreringsnummer, täcknamn, rapporternas innehåll och tillförlitlighet. På agenters statistikkort finns 5 bedömningar: A: tillförlitlig, B: förtroendeingivande, C: ännu inte kontrollerad, D: ifrågasatt och E: misstänkt dubbelagent. Dokumenten visar Stasis långsiktiga planer för att nå unga idealister som ville rädda freden och för vilka socialism-kommunism innebar hopp om bättre framtid. Av dokumenten framgår att en värvningsprocess kunde sträcka sig över flera år med testuppdrag innan en person av Stasi ansågs mogen att värvas. När privatpersoner får se sin egen Stasiakt har de som regel inte tillgång till dessa kompletterande dokument från SIRA med Stasianalytikernas kommentarer och analyser och påtalade felaktigheter. En agent som skrev tvivelaktiga rapporter och bedömdes som opålitlig skildes direkt från sitt uppdrag. Säpo har endast tagit del av de så kallade F 16-korten i CIA:s Rosenholz-kartotek. Detta material innehåller inte någon som helst information om agentverksamhet utan består bara av uppgifter om personer som kunde vara av intresse för Stasi. Vid en internationell konferens med Stasiforskare i Visby den 26–27 september i år undertecknades därför en appell, ”Gotlandsmanifestet”, där jag och övriga forskare kräver att de nordiska regeringarna ska begära att CIA till Stasiarkivet i Berlin överlämnar samtliga de dokument ur Rosenholz-kartoteket som rör nordiska medborgare. Det faktum att forskare som arbetar med kalla kriget och Stasiinfiltration själva misstänkliggörs och kriminaliseras diskuterades på en EU-konferens (”Need to Know: Intelligence and Politics”) som avslutades i Bryssel i går. När Stasiagenter avslöjas använder de ofta en omvänd strategi, Umkehrstrategie: De gör sig själva till offer för att avleda uppmärksamheten från dem som drabbats av deras agentverksamhet. Är man offer kan man ju inte vara förövare. Tanken är att vreden ska riktas mot forskarna och att de ska skrämmas till tystnad genom beskyllningar om utpekanden och falska uppgifter. Men forskare utpekar ju inte agenter utan påvisar och analyserar bara på vad som står i arkiven. Vad min undersökning visar är Sveriges betydelse som strategiskt mål för Stasi, inom vilka kretsar som Stasi lyckades värva kontaktpersoner, informatörer och agenter, varför människor lät sig värvas och hur Säpo bedömde dessa personer. Det viktiga för mig har inte varit namnen eller att analysera personerna i sig. I stället syftar min forskning till att skapa en empirisk grund för att med större säkerhet kunna överblicka strukturerna och de historiska sammanhangen. Några namn varken kan eller vill jag avslöja. Jag är också förhindrad att diskutera med berörda det som står i Säpos dokument. För mig som forskare handlar det inte om att skuldbelägga, inte att döma om rätt eller fel. Det är viktigare att fråga hur och varför. Det handlar om att analysera vad som faktiskt står i dokumenten, vilken betydelse det kan ha fått på den tiden och kanske också vad vi kan lära av historien. Vem skrev vad och i vilket syfte? Hur bedömdes den dåtida situationen av dem som på den tiden stod mitt uppe i den utan att veta vad som skulle komma att hända? Var det – som för de flesta tyska Stasimedarbetare – en ideologisk övertygelse som drev dem? Tog de ställning under kalla kriget i kampen mellan Öst och Väst? Det är dessa frågor som undersöks i min bok. Varför blev då Sverige så intressant för Stasi under kalla kriget? Dokumenten visar att Sverige som alliansfri stat blev av stort strategiskt intresse i skärningspunkten mellan de båda konkurrerande maktblocken i öst och väst. Det gällde inte bara informationsinhämtning utan också opinionsspridning för att stoppa Sveriges integration i väst. Genom Stasi, som var KGB:s förlängda arm, underrättades Moskva om Sveriges förbindelser med bland annat Nato. Warszawapakten gjorde målmedvetna strategiska försök att genom inflytelseagenter påverka svensk inrikespolitik via svenska medier genom att ”placera” artiklar som gynnade DDR:s och Sovjetunionens politiska intressen samtidigt som de svartmålade politiska motståndare. Som min granskning av Säkerhetspolisens utredning 2000/2001 visar var det endast två personer som dömdes till fängelse för samarbete med Stasi. I övriga fall som gick till åklagare var brotten preskriberade. För att fällas för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige krävs övertygande bevisning om att det handlat om fara eller skada för rikets säkerhet och totalförsvaret – komplicerat när det gäller politiskt spionage eller industrispionage som bedrivs dolt med hemliga och konspiratoriska metoder. I Danmark ser lagstiftningen helt annorlunda ut. Säpo påtalade själv 2007 behovet av förändrad straffrättslig reglering (Säkerhetspolisen, Rättssekretariatet, PM 24-10-2007). Att Sveriges relationer till DDR nu – mer än 20 år efter murens fall – blivit en het, explosiv fråga visar människors önskan att få historien om kalla kriget belyst. Min forskning och boken ”Inte bara spioner …” visar hur en diktaturregim infiltrerar och utnyttjar människors drömmar om ett bättre samhälle samtidigt som ordens makt att bygga upp hot- och fiendebilder belyses. Det gäller att minnas, inte förtiga. Och inte glömma de verkliga offren för Stasisvenskarnas verksamhet. Birgitta Almgren, forskare, författare, professor vid Södertörns högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 15830, "headline": "”Var står Carl B Hamilton i frågan om pensionsöverenskommelsen?”", "summary": "Carl B Hamilton når ett lågvattenmärke när han insinuerar att det finns en koppling mellan politisk propaganda inför valet 2010 och de medel parterna avsatt till information kring pensionssystemet. Hans inlägg ger dessutom intrycket att han tar avstånd från den blocköverskridande pensionsöverenskommelse hans eget parti stod bakom för drygt tjugo år sedan, skriver PTK i en replik.", "article": "I riksdagsledamoten Carl B Hamiltons värld (DN Debatt 8/11) är det fackliga engagemanget för ett bra pensionssystem ett uttryck för maktutövning. 700.000 medlemmar i PTK vet att det förhåller sig på ett annat sätt. Den press vi tillsammans med våra med- och motparter sätter på försäkringsbolagen har gett ett resultat vi har anledning att vara stolta över, med sänkta avgifter och goda pensioner för medlemmarna. Det är via upphandling som detta resultat kan uppnås. Exempelvis i den senaste upphandlingen blev avgifterna för de fonder som kan väljas av oss med tjänstepensionen ITP nära hälften så höga jämfört med om vi skulle valt samma fonder inom ramen för vårt privata pensionssparande. Resultatet leder till åtskilliga tusenlappar mer i plånboken som pensionär. På marknaden finns gott om aktörer som har andra intressen än att vi försäkrade ska få en så pass bra pension som möjligt. Hamilton hänvisar till en artikel i DN som ska stödja hans uppfattning att upphandlingar leder till sämre pension. Problemet är att jämförelsen är skev. Inte minst eftersom den jämförda perioden är för kort för att dra några som helst slutsatser. Pensionssparande är långsiktigt och innebär att människor sparar under 30–40 år. Ett riktigt lågvattenmärke når Hamilton när han insinuerar att det skulle finnas en koppling mellan politisk propaganda under valåret 2010 och de medel parterna avsatt till information kring pensionssystemet. Sanningen är att PTK består av 26 partipolitiskt obundna medlemsförbund, som anser att det är viktigt att vi försäkrade har en förståelse för hur pensions- och försäkringssystemet är konstruerat. Vi måste ha baskunskaper som gör att vi kan granska och värdera de argument vi möts av som konsumenter. För många av våra medlemmar upplevs det som ett svårt och oöverblickbart ämne. Svenskt Näringsliv och PTK har därför genom kollektivavtal avsatt pengar för att kunna erbjuda information till våra målgrupper. Målet är att de försäkrade ska ha tillgång till information och kunskap för att kunna fatta informerade beslut. Carl B Hamiltons inlägg ger dessutom intrycket att han tar avstånd från den blocköverskridande pensionsöverenskommelse hans eget parti stod bakom för drygt tjugo år sedan. I denna slogs fast att den allmänna pensionen tillsammans med tjänstpensionen skulle ge ett tillfredställande pensionsskydd och att icke oväsentlig del av pensionen borde hanteras av arbetsmarknadens parter. Vi förutsätter att Folkpartiet fortfarande står fast vid denna uppfattning. Men frågan är var Carl B Hamilton står. Cecilia Fahlberg ordförande, PTK Per-Olof Westerlund pensionsexpert, PTK ", "article_category": "other"}
{"id": 15832, "headline": "Psykologen: ”Hat kan vara svårt att släppa”", "summary": "Att älska någon är att vara beroende. Den andra personen är viktig. Börjar man hata den människan, får hatet ofta en central plats i ens liv. Att sluta hata kan kännas tomt, eller som om den andra ”får rätt”, säger psykologen Liria Ortiz.", "article": "Hatkänslor kan uppstå mot personer som man upplever har gjort en illa, eller gjort ens närstående illa. Det behöver förstås inte handla om nära relationer. Men när det gör det, kan hatet vara särskilt svårt att komma över, säger Liria Ortiz, legitimerad psykolog och psykoterapeut. Det är till exempel inte ovanligt att man känner hat i slutet av en parrelation, eller mot en före detta partner, och fortsätter att älta arga tankar och känslor under lång tid. - Hatet kan vara ett sätt att hålla relationen kvar i ens liv. Om man ger upp hatet kan det bli väldigt tomt. Men ofta förstår man inte riktigt att hatet fortsätter att styra ens liv och blir till ett hinder för att gå vidare. Hat i nära relationer och i svåra konflikter kan också vidmakthållas för att det känns viktigt att \"ha rätt\". - Man kan uppleva att \"om jag inte hatar, då ger den andra rätt\", och det kan man inte tillåta. Det är tyvärr ganska vanligt. Då gäller det att försöka hitta ett förhållningssätt där man kan känna \"okej, den andra har inte rätt, men jag kan ändå lämna hatet och ägna mig åt annat\". När det är svårt att sluta hata kan det vara bäst att acceptera sina känslor, men ändå börja inrikta sig mer på sitt eget liv, menar Liria Ortiz. - Om man kämpar för att komma ifrån hatet, men ändå inte har lyckats, kan själva kämpandet i stället bara förstärka hatet, man fortsätter att älta kring personen. Ofta känns hatet så uppfyllande att man tror att man inte kan ta itu med något annat. Då får man börja jobba med sina egna värderingar, fundera på som vad som är viktigt i livet, vilka första steg man kan ta för att komma vidare, säger Liria Ortiz. - Man får sluta kämpa emot hatet, men ändå börja göra något annat, något som har med ens eget liv att göra. När man fokuserar på andra saker minskar hatet. Det kan ta olika lång tid, beroende på situationen och på personen. Men nyckeln är att börja leva sitt eget liv. ", "article_category": "other"}
{"id": 15835, "headline": "”Sverige börjar ta hem sina soldater om ett år”", "summary": "Regeringen i dag: Vi föreslår – efter överläggningar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – att den svenska Isaf-styrkan bibehålls i Afghanistan under cirka ett år. Den första minskningen sker därför i slutet av 2012. Sedan följer minskningar i ytterligare två steg fram till slutmålet – då Sveriges stridande insatser ska vara avslutade – som vi mycket preliminärt lagt fast till sommaren 2014. Men vårt engagemang upphör inte för den skull. Vi kommer att finnas i Afghanistan även efter den tidpunkten, skriver Carl Bildt.", "article": "Det var i juli förra året som president Karzai på den stora internationella konferensen i Kabul förklarade att han ville att Afghanistans egna säkerhetsstyrkor successivt skulle överta säkerhetsansvaret över hela landet, och att processen skulle vara avslutad när hans egen sista mandatperiod löpte ut hösten 2014. För oss som var där var det naturligt att fullt ut ansluta oss till den målsättningen. Som ordförande i EU under sista halvåret 2009 hade Sverige ju också drivit igenom en satsning på en politik som långt starkare betonade de politiska, ekonomiska och civila aspekterna av stabilitets- och statsbyggandet i Afghanistan. Och redan när det internationella militära engagemanget inleddes i landet var det ju uppenbart att det inte skulle kunna komma att pågå för evigt. När regeringen i dag, efter överläggningar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, lägger fram förslaget till riksdagen om vår medverkan i de internationella Isaf-insatserna i Afghanistan under främst 2012 skall det ses som vårt bidrag till genomförandet av denna strategi. Successivt har de svenska Isaf-insatserna ställts om från självständigt stridande till olika former av understöd och utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Redan har processen med att överlämna säkerhetsansvaret inletts i staden Mazar-e-Sharif, och när president Karzai inom någon vecka lägger förslag på ytterligare områden där överförandet kommer att inledas kommer det med all sannolikhet att omfatta huvuddelen av de fyra afghanska provinser för vilka den svensk-finska insatsen i dag har ett ansvar. Vad regeringen kommer att föreslå är att den svenska styrkan bibehålls under cirka ett år, och att den första minskningen av den svenska militära insatsen sker i slutet av 2012. Inriktningen är sedan att denna ska följas av ytterligare två steg i en process som ska föra oss fram till det slutmål som vi mycket preliminärt lagt fast för sommaren 2014. Vi kommer inte att överge Afghanistan sommaren 2014. Men tanken är att våra stridande insatser då ska vara avslutade. I stället ska vi vara beredda att, om så efterfrågas, ställa upp med en mer begränsad utbildningsinsats för de afghanska säkerhetsstyrkorna och med de stöd- och skyddsfunktioner som denna kan kräva. Den svenska insatsen har spelat en viktig roll för stabiliteten i norra Afghanistan, och många är de som har rätt att vara stolta över vad de uträttat. Samtidigt tror jag att det är viktigt att processen med överförande av säkerhetsansvar till de afghanska myndigheterna är fullbordad innan den afghanska presidentvalsrörelsen drar igång på allvar. Presidentvalet 2014 och parlamentsvalet 2015 kommer i hög utsträckning att bestämma landets framtid. Naturligt för oss när vi blickar framåt är också att se på möjligheterna att ytterligare bygga ut det nordiska samarbetet. Vi har redan ett gemensamt förband med Finland, och vi ser betydande möjligheter för förstärkt samarbete också med Norge. Den militära insatsen är bara en del av vårt breda engagemang i Afghanistan. Vårt bistånd till Afghanistan har successivt byggs ut och landet är i dag en av de enskilt största mottagarna av svenskt bistånd. Inte minst de insatser som skett genom Svenska Afghanistan-kommittén har gett oss ett gott anseende, och de faktiska resultat som uppnåtts inte minst när det gäller till exempel grundläggande hälsovård och utbildning vill vi bygga vidare på. Som ett led i den förändring som nu får ny kraft kommer vårt nuvarande så kallade PRT – Provincial Reconstruction Team – att ombildas till ett TST – Transition Support Team – och de samlade insatserna ges en tydligare civil ledning, även om självfallet militära operationer beslutas av den afghanska armén och Isaf. När nu strategin från Kabul-konferensen börjar omsättas i praktisk verklighet sker det samtidigt som andra delar också börjar få tydligare form. Vid den stora konferensen i Istanbul den 2 november nåddes enighet om en struktur för den regionala samverkan som är en förutsättning för stabilitet i Afghanistan, och vid den internationella konferens som kommer att äga rum i Bonn den 6 december hoppas jag att riktlinjerna också för EU:s politiska och ekonomiska stöd efter 2014 kan börja dras upp. Avgörande är emellertid den interna politiska utvecklingen i landet självt. Jag tror inte vi skall sätta förhoppningar till snabba resultat av möjliga överläggningar med talibanerna – mordet på fredsrådets ordförande professor Rabbani innebar ett allvarligt bakslag – men förr eller senare måste landets olika delar finna sin egen politiska balans i sökandet efter en fredlig framtid. FN:s roll i landet är lika viktig som den är svår. Just nu pågår en översyn av den roll FN kan komma att spela, och jag tillhör dem som har svårt att se att landet kan gå igenom de viktiga valrörelserna 2014 och 2015 utan någon form av hjälp och stöd från FN. Vi vet inte minst från det senaste presidentvalet 2009 hur besvärlig och delande denna process kan vara – och 2014 handlar det om kampen om makten efter president Karzai. Viktigt för oss är att verka för en stark och tydlig roll för FN inte minst under 2014 och åren därefter. Vid sidan av den politiska utvecklingen är det den ekonomiska utvecklingen som kommer att vara avgörande på sikt. Många är nu rädda för att ekonomin kommer att försvagas när de internationella styrkorna successivt minskas, och jag minns motsvarande utveckling i till exempel Bosnien. Men förr eller senare måste landet stå på egna ben, även om det kommer att behövas betydande hjälp under mycket lång tid framöver. Jag hoppas att Indien och Pakistan successivt skall riva sina handelshinder, och att vi då skall kunna se nya möjligheter för ett Afghanistan mellan det snabbt växande Sydasien och det Centralasien som utgör förbindelsen också med Europa. Staden Mazar-e-Sharif tillhör landet största, säkraste och mest dynamiska. Områdets betydelse kommer att öka ytterligare med den järnvägsförbindelse som ytterst kan ta oss till Åbo, Riga eller Klaipeda. Flygplatsen Marmal tillhör landets största. Och i detta område är jag övertygad om att vi kommer att finnas med stöd, hjälp och bistånd under lång tid framöver. Vårt engagemang i Afghanistan är och förblir viktigt som ett uttryck också för vår vilja att medverka också i de svåraste freds- och stabilitetsoperationer som FN:s säkerhetsråd fattar beslut om. Men i likhet med alla andra motsvarande operationer vi deltagit i var de aldrig avsedda att bli eviga. Med regeringens förslag inleds på allvar den alls inte okomplicerade militära överföringsfasen i Afghanistan. Den är en nödvändighet. Men den skall ses som övergången till ett engagemang som är långsiktigt, politiskt och stabilt. Ingen kan tolerera basområden för internationell terrorism, men kanske lika allvarligt är att landet i dag producerar mer än 90 procent av allt opium i världen, med förödande dödliga resultat mitt inne i verkligheten i våra välfärdssamhällen. Det som händer i Afghanistan under åren som kommer påverkar också oss, och det är därför vårt engagemang måste bestå. Carl Bildt (M), utrikesminister ", "article_category": "other"}
{"id": 15839, "headline": "”KD tävlar med FP om gårdagens skola”", "summary": "Det är minst sagt en bakåtsträvande agenda som Göran Hägglund vill ge den svenska skolan. I stället måste vi satsa på ett skolsystem som ger individerna utrymme och som präglas av att ha öppna dörrar, skriver Miljöpartiets Jabar Amin i en replik.", "article": "Låt mig välkomna Göran Hägglund och Kristdemokraterna in i debatten om skolan. Men med artikeln på DN Debatt (4/11) verkar det mer som om Kristdemokraterna nu tar upp kampen med Folkpartiet och Jan Björklund om vem som bäst förespråkar gårdagens skola. När utvecklingen av applikationer för mobiltelefoner och metoder för att använda sociala medier i undervisningen går på högvarv fortsätter Hägglund nu argumentera för att förbjuda mobiltelefonerna helt. Det går bara att tolka artikeln som om Hägglund inte anser att de disciplinära åtgärderna som Jan Björklund redan gjort är tillräckliga. Utan det krävs mer av sådana, och mer befogenheter för att skapa ordning och reda i skolan. Men auktoritär behöver bara den vara som saknar auktoritet, som Sven-Eric Liedman en gång uttryckte det. Skolan ska dessutom bejaka teknikutvecklingen. Det är inte mer befogenheter och mer disciplin som behövs för att svenska skolan ska utvecklas. Jag tror alla Sveriges lärare minns Göran Hägglunds motstånd mot satsningar på bättre arbetsvillkor för lärare inför höstens budget. I stället var sänkt restaurangmoms mer prioriterad, och så blev det också i budgeten. Elever har själsliga behov skriver Göran Hägglund. Därför ska elever i skolan inte bara bedömas efter hur väl de lyckas nå kunskapsmålen, utan också efter deras personlighet. Vilken arbetsmiljö skapas då? Kommer den ökade stressen och ångesten som våra unga i skolan bär på att minska med en sådan reform? Det är minst sagt en bakåtsträvande agenda som Göran Hägglund vill ge den svenska skolan. Sveriges elever behöver inte betygssättas efter sin personlighet utan mötas som de individer de är. Genom att ge bättre förutsättningar till förtroendefulla relationer i klassrummet ökar också möjligheterna för eleverna att utveckla de kompetenser som krävs för att fungera som solidariska individer i alla våra olika roller i samhället, som Hägglund så fint uttrycker det. Men sådana reformer vill inte Hägglund se. När det kristdemokratiska partiet tycker att skolan ska ge eleverna ”karaktär” riktas inte tankarna direkt till en kreativ lärandemiljö där alla elever kan utvecklas efter bästa förmåga och till sin största potential. Om vi ska upprätta ett modernt bildningsideal bör vi förkasta det kristdemokratiska karaktärskravet; och i stället satsa på ett skolsystem som ger individerna utrymme och som präglas av att ha öppna dörrar. Göran Hägglund har rätt i en sak: Kristdemokraterna har varit med och förändrat svensk skolpolitik. De har stått bakom en utveckling som stängt dörrarna för massor av unga människor och som kategoriserat elever i dem som antas lyckas och dem som förmodas inte lyckas. Skolans kunskapsuppdrag har smalnats av och allt fler lärare överväger att lämna sitt yrke. Kristdemokraterna borde inte vara så stolta över detta. Jabar Amin, utbildningspolitisk talesperson (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 15846, "headline": "”Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig”", "summary": "Under senare år har hatet mot judar ökat i Malmö. Många flyttar därifrån. Rabbinen Shneur Kesselman har valt att stanna kvar. Men när han kom till Malmö för sju år sedan var han inte beredd på det hat han skulle möta.", "article": "För sju år sedan flyttade den judiske rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru till Malmö. Han är uppväxt i bilstaden Detroit i norra USA. – Vi hade många muslimer som grannar och råkade aldrig ut för något obehagligt. Men i Malmö ... när unga killar ropar ”support Hitler” efter mig har det gått väldigt långt. Jag var oförberedd på det hat som skulle möta mig som jude här. Den judiska församlingen i Malmö har i dag cirka 650 medlemmar, antalet har sakta men säkert minskat under senare år. Unga väljer att studera på andra orter, pensionärer följer efter sina barn. Antisemitismen får också medlemmar att lämna staden. Makarna Kesselman har dock inte några planer på att lämna staden. – Det vore att ge efter för dem som hatar, för de krafterna. Nej, jag och min hustru vill bo kvar här. Vi ser det som vår uppgift att stärka den judiska identiteten bland de judiska invånarna i staden. Människor har spottat på honom, kastat tomma läskedrycksburkar mot honom och kallat honom ”judejävel”. Shneur Kesselman har många gånger de senaste åren insett vad hat kan driva människor till och hur det känns att vara hatad. Hos Malmöpolisen finns en pärm med anmälningar han lämnat in. Där är ett åttiotal ”incidenter” registrerade. Ibland orkar Shneur inte anmäla alla trakasserier han utsätts för på grund av att han är jude. – Orden och att folk spottar efter mig är obehagligt. Men det som skrämmer mest är hatet som syns i människornas ögon, i ögonen på dem som vill ont. Jag har ingen aning om var deras gräns går någonstans, hur långt de kan gå. Han påpekar att hatet inte är riktat mot vad han gjort eller inte gjort, vad han sagt eller inte sagt, vad han tror eller inte tror. Hatet beror på att han är jude och han ser det som ett angrepp mot sitt innersta väsen, sin grund som människa. Både Shneur och hustrun, född i Frankrike, är uppvuxna inom den ortodoxa rörelsen Chabad. Dess syfte är att stärka judars identitet runt om i världen. Shneur berättar att rädslan finns även när han inte blivit utsatt på ett tag, när det inte hänt något på flera veckor. Han känner att han inte kan promenera runt på Malmös gator i lugn och ro. I sin svarta rock, sitt karaktäristiska svarta skägg och med kippan på huvudet märks Shneur när han rör sig ute på stan. Nyligen kom två ungdomar fram och viskade ”jew” åt honom när han var inne i ett köpcentrum med barnen. Sedan gick de unga männen skrattande sin väg. – Barnen börjar bli så stora att de undrar varför andra vuxna kan säga sådana saker till mig. Varför finns det ett sådant hat mot dig och judar i Malmö? – Det handlar om ren antisemitism, om ett rent judehat. I en diskussion kan jag acceptera kritik som riktas mot till exempel den politik som staten Israel står för, även om jag inte skulle hålla med kritikerna. Men här handlar det om personer som inte drar en gräns mellan politik och religion. Vilka uttrycker detta hat? – För det mesta är det unga muslimer och det borde ingen blunda för. Det är tragiskt att det ska vara så, att hat ska frodas i religiösa kretsar. Runt om i landet vittnar muslimer om att de utsätts för hat och hot. Islamofobin tycks utbredd på många håll och i många grupper. Shneur Kesselman vill inte uttala sig om huruvida det är skillnad på hatet mot judar och hatet mot muslimer. – Jag kan bara säga att vi judar inte hatar muslimer, och skulle inte komma på tanken att trakassera eller hota människor som har en annan tro. Under senare år har hatet mot judar blivit en oönskad del i bilden av Malmö. För två år sedan genomförde Israel bombangrepp mot mål i den palestinska Gazaremsan. Under en stödmanifestation för Israel blev deltagare med svenska och israeliska flaggor i händerna attackerade med ägg, glasflaskor och raketer. Därefter jagades många av dem bort av motdemonstranter som ropade ”jävla judar”. Vilken skuld har Israels politik mot palestinier för hatet mot judar? –  Jag vill inte uttala mig i politiska frågor och om vad som sker i Israel. Men varför ska jag bli hotad och trakasserad för det som sker i Mellanöstern? Varifrån tror du att hatet kommer? – Uppifrån, från ledarna, men också inifrån. Jag tror att alla människor har en god och en ond sida. Och därför handlar det om att ta kontroll över denna mörka och onda sida inom oss. Hatet kan utvecklas av personer som vill göda det, men från början finns det inom var och en av oss. – För mig handlar det hela tiden om att styra mina känslor och min hjärna. Det tror jag är en väg att undvika att bli hatisk. Hatar du aldrig? – Det brukar jag inte göra. Dagar när jag känner mig trött kan det vara lättare att irriteras, men det är en lång väg till hat. – Om jag i stunden förlorar mig och skulle kunna börja bli arg på någon eller något, som dem som kastar glåpord efter mig, försöker jag medvetet styra undan sådana känslor. Det brukar fungera. Man skulle kunna säga att det behövs en stoppsignal i huvudet. Hur kan hatet i Malmö stoppas? – Det är en svår fråga. Föräldrarna har huvudansvaret för de värderingar som de uppfostrar sina barn utifrån, sedan tycker jag att våra politiker och skolor också har en mycket viktig roll i det här. Men tyvärr verkar hatet vara så pass utbrett här i Malmö att det inte kommer att vara lätt att stoppa det. Är lösningen mer kunskap? – Kunskap är säkert en viktig faktor. Men vi ska inte glömma att många som hatar också är kunniga. De som ledde utrotningen av miljoner judar i Tyskland och andra länder under andra världskriget var ofta välutbildade. Läkare, präster, filosofer ... många med mycket kunskap deltog och stödde denna politik. Kunskap är inget vaccin mot hat, det kan faktiskt också leda till ökat hat. – Hatet är här för att stanna eftersom det är en del av den mänskliga naturen. Men var och en har ett stort ansvar för att inte tillåta det onda inom sig att komma till uttryck, och att motverka tankar och känslor som är kopplade till hat. Det kan vara en del av lösningen för att minska hatet i världen. Shneur Kesselman Ålder: 32 år. Familj: Hustru och tre barn. Bor: I centrala Malmö. Bakgrund: Född i New York och uppvuxen i Detroit. Utbildad till rabbin (judisk präst) och aktiv inom den ortodoxa organisationen Chabad som arbetar för att stärka judars religiösa identitet. Gör: Är rabbin i Malmö. Hatbrott Förra året förekom hatbrottsmotiv i cirka 5 140 polisanmälningar i Sverige. Vanligast är det med främlingsfientliga eller rasistiska motiv i samband med denna typ av brott, men även religiösa motiv förekommer. Hatbrott är när någon utsätter en dennes etniska bakgrund, religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet. Internationellt råder en enighet om att händelsen, själva brottet, beror på bristande respekt för mänskliga rättigheter. I en tiondel – drygt 550 fall – av de hatbrott som anmäldes i fjol förekom antireligiösa motiv, till exempel islamofobi eller antisemitism. För samtliga hatbrott är det vanligt att offren utsätts i hemmet, på arbetsplatsen eller allmänna platser som på torg eller i en park. Av samtliga hatbrott som anmäldes 2009 hade knappt en tiondel (8 procent) klarats upp till den sista mars i år. Antireligiösa brott är svårast att klara upp. Källa: Brå ", "article_category": "other"}
{"id": 15852, "headline": "Marianne Faithfull: ”Jag är lycklig nu”", "summary": "Hon slog igenom som 17-åring med ”As tears go by”. Snart firar Marianne Faithfull 50 år som artist, efter ett turbulent liv med rock, droger och symfonier. DN Söndag mötte en lätt stressad ikon på väg till två konserter i Sverige. Det tog mig väldigt långt tid att nå fram till en glad position i livet. Jag är lycklig nu. Jag lider inte längre. Fast tidigare har jag nog överdrivit mitt lidande något. Gjort det lite större och bättre än det var.", "article": "Marianne Faithfull kommer ut ur hissen på Grand Hotel i Basel på den uppgjorda tiden. Hon styr oss mot en lugn sittgtrupp i baren, beställer in en kopp kaffe och vatten. Sedan säger hon: – Inga fotografier förrän i kväll när jag har sminkat mig. Detta sker efter två veckors kontakter med hennes medarbetare där vi efter mycket om och men fått ett löfte från hennes agent François att ta bilder under intervjun. Hon är trots allt rätt rutinerad. Hon slog igenom som 17-åring och kan snart fira 50 år som artist. Hon blev megakändis och attraktivt byte för paparazzi som flickvän till Mick Jagger i Rolling Stones. Hon borde vara van. Vi ringer François. Han kommer och börjar medla. Säger: ”Det är ingen fara, Marianne. Du ser bra ut!” Till slut ger hon med sig. Fotografen Fredrik Funck får audiens hos denna rockdrottning när hon går ut på altanen för att röka. Då vill hon också förklara sig. – Grejen med att bli fotograferad är att jag alltid känner att jag måste konkurrera med mig själv. Jag vill vara lika vacker som jag har varit. Rent intellektuellt vet jag förstås att det är omöjligt. Jag invänder att hon nu, vid 64 års ålder, nått tillräckligt långt som artist för att inte bry sig om sådana futtigheter. Det avfärdar hon: – För mig kommer det alltid att hänga ihop. Och påstå inte att stora konstnärer inte bryr sig om hur de ser ut. Det är de jävligt noga med. Se på Picasso! Han var medveten om sin image ända till slutet. I veckan kommer hon till Sverige för att ge två konserter, i Uppsala konserthus och i Vara konserthus. Marianne Faithfull är det enda barnet i äktenskapet mellan majoren Glynn Faithfull, spion bakom fiendelinjerna för den brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget, och Eva von Sacher-Masoch baronessan Erisso, sprungen ur den österrikisk-ungerska aristokratin. De två möttes i Wien efter kriget, när major Faithfull kom för att meddela familjen att Evas bror levde och stred med Titos partisaner i Jugoslavien. Mariannes mormor var judinna och familjen var med i motståndet mot nazismen. Hennes mor Eva var en skönhet som före kriget hade arbetat som skådespelare och dansare i bland annat uppsättningar av den tyske dramatikern Bertolt Brecht och kompositören Kurt Weill. Glynn och Eva flyttade till England, men enligt Mariannes beskrivning var hennes föräldrar två utpräglade excentriker och äktenskapet sprack snart. Baronessan blev ensam mamma, jobbade extra i skoaffär och som busskonduktör, men upprätthöll alltid sin aristokratiska attityd. Och för sin dotter berättade Eva gärna om tiden i sin ungdom då hon levde ett liv i den europeiska nöjesvärldens glittrande glamour. – Nu satt hon där i sitt lilla hus i Reading och drömde sig tillbaka. När jag var åtta år lovade jag henne att när jag blev stor skulle jag se till att hon fick tillbaka den underbara världen. Och lustigt nog trodde min mamma också att jag skulle lyckas med det. Turnén som innefattar de två konserterna i Sverige kallas ”The horses and high heels tour”, efter namnet på hennes senaste platta. Men hon kommer att sjunga gamla låtar också. Och absolut genombrottslåten, ”As tears go by”. – Jag förstår inte hur jag ska kunna utelämna den. Jag älskar den fortfarande och den är viktig för mig. Men minst lika viktigt är att se publikens ansikten när jag sjunger den. Många blir väldigt rörda. En del får tårar i ögonen. Den lär ha varit den första låt Rolling Stones låtskrivarpar Mick Jagger och Keith Richards skrev tillsammans, och när hon sjöng in den 1964 kände hon dem knappt. Marianne hade ”upptäckts” av gruppens manager Andrew Loog Oldham som stött på henne på ett party och efteråt sagt: ”Jag såg en ängel med stora bröst, så jag skrev kontrakt med henne.” Låten blev en hit. Marianne Faithfull hoppade av skolan och befann sig plötsligt på turné i Storbritannien med dåtida storheter som The Hollies, Freddie & The Dreamers och Gerry & The Pacemakers. Det var början på ett liv som skulle leda till såväl ofattbar lyx som djup misär. Få kan visa upp ett så dramatiskt liv som Marianne Faithfull. – Om jag varit stark när jag slog igenom så hade jag kanske sagt: ”Okej, det var det. Nu går jag tillbaka till skolan och avslutar mina studier och funderar över detta.” Men så mogen var jag inte. Jag var 17 år och längtade efter att slippa skolan. Först senare förstod jag hur mycket jag förlorade. Hon tar ett bloss till på cigarretten, och lägger till: – Fast jag måste medge att jag vann mycket också. Livserfarenhet. Romantik. Och jag fick vara med om sextiotalet. Det var ett sextiotal som för hennes del till stor del präglades av droger och sex. Det står alldeles klart vid läsningen av hennes extremt självutlämnande självbiografi ”Faithfull” som kom ut 1994 och getts ut i nyutgåvor flera gånger sedan dess. Hon blev tidigt en storkonsument av den tidens innedroger, hasch och lsd, fortsatte med kokain och barbiturater, och det skulle bli värre. En händelse som med all tydlighet kommit att prägla hennes är vad som har kallats ”Redlands-incidenten”. En februarikväll 1967 gjorde brittisk polis en razzia mot Keith Richards hem i West Sussex, två timmars bilfärd söder om London. Stones-medlemmarna Mick och Keith greps och dömdes för narkotikabrott. En proteststorm ledde till att Micks straff omvandlades till villkorlig dom och Keith frikändes. Av allt att döma hade polisen tipsats av skandaltidningen News of the World, som till synes av en händelse hade reportrar på plats. Och som sedan gjorde stor affär av att sångerskan Marianne Faithfull befunnit sig på festen naken insvept i en matta av kaninpäls! Att hon just hade kommit upp ur badet när polisen gjorde sin razzia framgick inte. Händelsen beskrivs också i Keith Richards nya självbiografi, ”Livet”, där han ger sitt bidrag till att återupprätta Marianne Faithfulls den gången förlorade heder. Hon har läst hans bok och älskar den, säger hon. – Särskilt det som handlar om de tidiga åren. Och det han skriver om Redlandsrazzian, och om mig och Mick. Alla har sin egen bild av den tiden. Allt han skriver är väl inte sant, men det är hans bok och han skriver vad han vill. – Han är en vän. Vi träffas inte så ofta, men jag jobbar så mycket så jag träffar inte någon särskilt ofta. News of the World är tidningen som lades ner av ägaren Rupert Murdoch i somras efter att ha avslöjats med att avlyssna människors mobiltelefoner. När jag nämner nedläggningen sprider sig ett stort leende över Marianne Faithfulls ansikte. – Det var absolut en av de lyckligaste dagarna i mitt liv! Jag älskade det! Vi måste ha varit bland de allra första som förföljdes av den tidningen. Jag har alltid trott att hemska människor som gör hemska saker kommer att möta ett hemskt slut. Det gäller bara att vänta. Under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet var Mick Jagger och Marianne Faithfull popvärldens mest bevakade kärlekspar. Men drogerna tog alltmer tog över hennes liv. Hon började med heroin och de två gled gradvis ifrån varandra. Marianne Faithfull försvann från offentligheten ned i det djupa missbruket. I sin bok tecknar hon en förfärande bild av en heroinists liv på gatan i Londons Soho under en tid då stadsdelen inte präglades av mysiga krogar och trendiga butiker. Hennes comeback kan sägas vara en av de mest spektakulära i rockhistorien. När skivan ”Broken English” kom 1979 hade många svårt att ta in att det faktiskt var Marianne Faithfull som sjöng på den. Borta var den väna, mjuka flickrösten från ”As tears go by”. Fram trädde en medelålders kvinna med tung livserfarenhet och beslöjad whiskeyröst. På brittiska Amazons hemsida skriver en recensent: ”Marianne Faithfull hade avskrivits som ett ’one-hit wonder’ när hon åter dök upp för att chockera alla med detta mörka mästerverk.” Det är som om det med dig som artist finns ett före och ett efter. När ”Broken English” kom kunde man knappt tro att det var du. Hon protesterar: – Men det var ju mer mitt riktiga jag än allt jag gjort tidigare! Du lät mer mogen. – Jag var inte mer mogen (skrattar). Men jag lät vuxnare, det gjorde jag. Tidigare hade jag en söt liten röst, men den hade inte hjälpt mig det minsta med ”Broken English”. Jag var tvungen att hitta en ny röst. Kanske rökningen gör sitt till; hon röker oavbrutet på sina vita Marlboro, den enda ”drog” hon tillåter sig nu. Hon gör klart: hon avskydde bilden av sig själv som oskuldsfull, bräcklig och vän. Den gamla sextiotalsbilden av Marianne Faithfull var alltigenom falsk. De första länder som upptäckte och uppskattade hennes nya skiva den gången var Sverige och Tyskland, säger hon. – Så för mig betyder Sverige mycket. Jag tycker det är underbart att komma dit. Jag funderar på att semestra i Sverige nästa sommar. Men även om hon hade ryckt upp sig när hon gjorde ”Broken English” så fortsatte hon sitt missbruk. Hon har beskrivit sig som beroende av ”varje neurotisk grej – heroin, kokain, piller, alkohol, sex och pengar”. Livet vände 1985. Då skrev hon in sig på en avgiftningsklinik i Minnesota, något som till slut fick henne att lämna droglivet bakom sig. Som hon skriver i sin bok: Med heroin finns det bara två val – sluta eller dö. Sedan dess har hon fortsatt ge att ut plattor och turnera. I våras kom skivan ”Horses and high heels”. Den spelades in under tre veckor i New Orleans. – Inte för att det skulle bli en New Orleans-platta, säger hon, utan för att finns så många bra musiker där. På köpet fick vi den goda maten och alla klubbar med bra musik i den stan. Bland musikerna finns Mac Rebennack, mer känd som Dr. John, och Lou Reed som bidrar med gitarr på två låtar. Det nya albumet är mer personligt än många av de tidigare, menar hon. Till exempel låten ”Why did we have to part”, som handlar om den uppenbarligen smärtsamma separationen från François Ravard. Det är samme François som i dag är hennes manager och medlar fram beslutet att vi ska få fotografera där på altanen. Kärleken må vara slut, men vänskapen består. – Jag har blivit mindre rädd för att visa vad jag känner, och det är bra för mig som låtskrivare, säger hon. Men en del tycker att den här plattan är nästan för rakt på sak. Det får mig att tänka på en mening i hennes självbiografi: ”Kanske kan man inte vänta sig mer av en relation som spricker än att man kommer ur den med några bra låtar.” När jag citerar den skiner hon upp: – Det var en bra formulering, eller hur? Samtidigt säger hon att detta är den gladaste skiva hon någonsin gjort (vilket får mig att tänka: allting är relativt). – Det tog mig väldigt långt tid att nå fram till en glad position i livet. Jag är lycklig nu. Jag lider inte längre. Fast tidigare har jag nog överdrivit mitt lidande något. Gjort det lite större och bättre än det var. Hon fyller snart 65 år och säger att hon ska minska på takten nästa år. Hon tänker ge färre konserter och koncentrera sig mer på material av husguden Kurt Weill som tillsammans med Bertolt Brecht skapade odödliga mästerverk främst på 20- och 30-talen. – Jag växte upp med hans musik. När mina föräldrar gifte sig hade min mor med sig sin skivsamling, nästan hela, intakt. Det enda av Weill jag inte hörde när jag växte upp var ”De sju dödssynderna”. Den måste ha gått sönder. Det är just den sångsviten hon ska sjunga denna kväll tillsammans med Basels symfoniorkester, i engelsk översättning av den brittisk-amerikanske författaren W H Auden. Senare på eftermiddagen bjuds vi in i hennes hotellrum. Hon sitter framför spegeln med musik på hög volym. Nu är hon sminkad, nu är det läge att ta bilder. Som inspiration lyssnar hon på sin egen inspelning av kvällens musik, som hon gjorde med Wiens radioorkester 1998. Just Weills musik har blivit ett av de två ben hennes konstnärskap nu vilar på; det andra är rockmusik av det speciella Faithfullmärket, mörk och allvarlig. Det är den hon ska bjuda sin svenska publik på. Jag påstår att hennes Brecht-Weill-tolkningar och hennes rockmusik är så näraliggande att det känns som att hon använder samma sidor av sin personlighet i de olika genrerna. Hon håller inte med. – Det är en skillnad. Jag har ju inte skrivit Brecht-Weills musik och det ger mig en större frihet. De utgör trots allt ett av de största sångskrivarteamen i musikhistorien. Vilken show ska hon ge svenskarna? – Åh, ni har tur! Jag har med mig ett engelskt band med fantastiskt bra musiker! Så gör hon en typisk helomvändning och säger att det finns ett problem: – They’re fucking English! Det blir för väluppfostrat. Nästa gång vi åker ut måste jag egga upp dem lite, ge dom ett ordentligt pep-talk. Jag älskar dem, men det saknas en lite tuffare sida. Något farligare, som man får från amerikanska musiker. Om tre år är det 50 år sedan hon började som artist. Det tänker hon uppmärksamma med en lång turné, berättar hon. Detaljerna håller långsamt på att utmejslas. I karriären finns också flera uppmärksammade skådespelarinsatser, både på scen och på biodukarna. Redan 1969 spelade hon Opfhelia i en uppsättning av ”Hamlet” med Anthony Hopkins som en av motspelarna. Och 1993 var hon Sjörövar-Jenny i ”Tolvskillingsoperan” på Gate-teatern i Dublin, något som satte fart på hennes fokusering på Kurt Weills musik. Ett par färdiginspelade filmer där hon har framträdande roller väntar på sina premiärer. Hur är ditt liv nu? – Det är väldigt bra. Jag har en liten tendens att klaga, men det är ju löjligt. Jag mår bra, jag har bra jobb. I morgon flyger jag till London för en två veckors semester för att träffa min son och mina barnbarn. Sen åker jag till Irland. Där bodde hon i många år och där har hon fortfarande ett hus. Annars bor hon i Paris. Hon vill inte bo i England, säger hon. Varför? – Jag har många vänner och fans i England. Men jag känner också att många människor där tycker genuint illa om mig. Med tanke på hur hon beskrivit den äldre generationens, och brittiska pressens, avsky mot henne när hon var popprinsessa på sextiotalet, kommenterar jag: Har inte de dött bort? Hon skrattar: – Det kommer de att göra. Men några av dem hänger kvar fortfarande. Klockan går fort. Taxin väntar. Hon är stressad och spänd inför kvällen, men på påtagligt gott humör. Konserten hålls på musikstället Kaserne, som främst vänder sig till en ung publik. På vägen in i lokalerna kommer en ambitiös anställd och vill stoppa henne och assistenten med orden: ”Det har inte öppnat ännu.” Han blir generad när han förstår att det är kvällens stjärna han tilltalat. Och hennes blick i det ögonblicket är förödande. Basels symfoniorkester leds av den amerikanske dirigenten Dennis Russell Davies, och jag får intrycket att det är främst på grund av honom som hon har kommit till Basel. Kvällens konsert blir en succé. Publiken är entusiastisk, Marianne Faithfull blir inropad flera gånger, hennes lycka över ovationerna är stor. Efteråt pustar hon ut i sin loge. Trött men glittrande. Är det denna värld hon ville ge tillbaka till sin mor den där gången när hon var åtta år? – I hennes värld betydde nog framgång för mig att jag skulle gifta mig med en mycket rik man. Det var vad man gjorde med en vacker dotter. Hon ler. – Ja, jag ville ge min mamma tillbaka en glittrande värld. Men till slut blev det till mig själv jag gav den. ”Jag var inte mer mogen. Men jag lät vuxnare, det gjorde jag. Tidigare hade jag en söt liten röst, men den hade inte hjälpt mig det minsta med ”Broken English”. Jag var tvungen att hitta en ny röst.” 1946 Föds i december i Londonstadsdelen Hampstead som dotter till en brittisk officerare och en österrikisk baronessa. 1964 Upptäcks av Rolling Stones manager Andrew Loog Oldham. Spelar in ”As tears go by” som blir en stor hit. Hoppar av skolan och blir artist på heltid. 1965 Gifter sig med konsthandlaren John Dunbar och blir gravid. 1966 Får sonen Nicholas . Skiljer sig samma år från John och inleder sin relation med Mick Jagger från Rolling Stones. Börjar med droger. 1970 Separerar från Mick Jagger. Förlorar vårdnaden om sin son Nicholas efter en rättslig process. 1979 Skivan ”Broken English” släpps i november. Betraktas i dag som en klassiker inom rockmusiken. 1985 Skriver in sig på Hazeldenkliniken i Minnesota för avgiftning. 1987 Inleder en produktiv period med skivinspelningar och turnerande. Efter det har hon släppt ett tiotal album. 1996 Fördjupar sig i musiken av Bertolt Brecht och Kurt Weill med albumet ”20th Century blues”. Två år senare kommer Weills sångsvit ”The seven deadly sins”, inspelad tillsammans med Wiens radioorkester. 2009 Får ta emot pris för sin livsgärning vid ”Women ’s World Awards” på Internationella kvinnodagen den 8 mars. 2011 Släpper albumet ”Horses and high heels”, inspelat i New Orleans med bland andra Lou Reed och Dr. John. Ålder: 64 år. Yrke: Sångerska. Familj: Sonen Nicholas Dunbar från sitt första äktenskap. I dag är han finansjournalist i London. Två sonsöner, 14 och 18 år. Bor: Våning i Paris och i sommarhus på Irland. Aktuell: Kommer till Sverige för två konserter i nästa vecka: på torsdag i Uppsala och på lördag i Vara. Intressen: Laga mat, promenera i Paris, läsa böcker, lyssna på musik. Lyssnar helst på just nu: Jazz och klassiskt. ", "article_category": "other"}
{"id": 15853, "headline": "Peter Wolodarski: Vårt ständiga behov av syndabockar.", "summary": "För 20 år sedan var det Sverige som drabbades av en allvarlig finans-kris. Det är inte bara sydeuropéer som kan missköta sin ekonomi.", "article": "I skuldkrisens tidevarv är det frestande att skylla på någon annan snarare än att rannsaka sina egna fel och brister. Särskilt bekvämt tycks det vara att läxa upp länder som precis tagit sig ur förtryck och ekonomisk svaghet. Jag vet inte hur många gånger finansminister Anders Borg pekat finger åt andra krisande europeiska stater. Om bara EU-medlemmarna gjort som Sverige hade Europa inte haft något problem, har vårt eget finansorakel antytt. Det hade varit klädsamt om Borg då och då påmint om att det bara är 20 år sedan som vi skötsamma svenskar höll på att bli tvångsförvaltade av valutafonden IMF, i likhet med dagens Grekland. Den gången arbetade Borg på statsrådsberedningen och tvingades uppleva hur förfärande snabbt det ekonomiska läget kan vända när banksystemet börjar skaka. Svensk ekonomi backade tre år i rad, statsskulden växte från 40 till 80 procent av BNP och arbetslösheten steg från ungefär 1,5 till 9 procent. Jag tror inte att någon i dag skulle säga att huvudförklaringen till detta sammanbrott stod att finna i ”svensk kultur” eller i en inkompetent borgerlig regering. Finansminister Anne Wibble förstod precis som alla andra att ordning och reda i statsfinanserna är en god sak, men när fastighetsbubblan sprack och banksystemet havererade kom den statsfinansiella smällen automatiskt. Varför drabbades Sverige av den värsta finanskrisen sedan 30-talsdepressionen? Någon enkel förklaring finns inte, lika lite som det finns en enda förklaring eller en syndabock bakom dagens europeiska oreda. För Sveriges del handlade det om en kombination av flera händelser under 1980-talet, som tillsammans skapade en farlig mix av överhettning och lånekonsumtion: den så kallade superdevalveringen av kronan 1982, avregleringen av kredit- och valutamarknaderna några år senare, frånvaron av en finanspolitik som kylde ner den svenska ekonomin. Ytterligare några olyckliga omständigheter fick senare bubblan att spricka i början av 90-talet, men då dög det inte att vara efterklok. Fröet till finanskrisen hade fått växa under nästan ett decennium, utan att några ekonomiska experter på allvar förstått vad som höll på att hända. När krisen bröt ut togs de flesta på sängen, precis som de flesta överraskats av kraften och styrkan i de senaste årens turbulens. Tvärsäkerheten brukar komma efteråt, då vissa ekonomer och politiker vet precis vad problemen beror på och vem som bär skulden till dem. Således ”visste alla” i början av 1990-talet att den svenska modellen var rutten och borgerliga partier ekonomiskt inkompetenta, och på motsvarande sätt vet nu alla att greker, italienare och spanjorer är opålitliga figurer och att den gemensamma valutan euron är ett gigantiskt fiasko. En annan så kallad sanning som lanseras i dagarna är att EU:s hela östutvidgning är feltänkt (enligt en debattartikel i fredags i inflytelserika Financial Times), trots att länder som Polen, Estland och Slovenien inte alls tillhör unionens nuvarande problembarn. I själva verket är epicentret för skuldkrisen ett område som tillhör det gamla EU. Grekland trädde exempelvis in i gemenskapen för 30 år sedan. Jag ifrågasätter inte att korruption, slösaktighet och spekulation bidragit till röran i Sydeuropa. Jag motsäger inte heller att eurosystemet har inneboende svagheter, som påtalades när EMU-projektet sjösattes omkring millennieskiftet. Men det är för enkelt att ge ett enskilt land eller en gemensam valuta skulden för den dramatiska kris som Europa nu genomlever. Och vi kan vara säkra på att vår del av världen hade gått igenom en mycket allvarlig chock även utan euron och intern grekisk oreda. EU-bygget är bräckligt och EMU knappast färdigkonstruerat, men inte ens Anders Borg hade nog räknat med att USA, Europa och Asien samtidigt skulle drabbas av den svåraste finanskrisen sedan 1930-talet. Mot en sådan massiv störning, som började med kraschen för den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers, är det omöjligt att helt värja sig. Att Sverige hittills klarat sig förhållande vis väl handlar mer om tur än om skicklighet (våra banker är inte exponerade mot Sydeuropa och Baltikum blev aldrig den olycka som många befarade). Mycket hade kunnat göras annorlunda: Tyska och franska banker borde ha lånat ut mindre och med mer urskiljning, ECB och Federal Reserve kunde ha hållit en högre ränta, EU-systemet borde ha följt upp sina egna regler och sagt nej till grekisk euroanslutning, finansmarknaden kunde ha ägnat långt mer intresse åt verkliga risker än belöningar till höga befattningshavare. Men i jakten på syndabockar söker vi de enkla förklaringarna i stället för att se hur mängder av samverkande faktorer kan utlösa en katastrof. Risken är att det grekiska dramat får Europas politiker och väljare att kasta ut barnet med badvattnet, att mycket av det som garanterat freden och stabiliteten under tiden sedan andra världskriget förtalas och slutligen förkastas. Det tog 60 år av mödosamt europeiskt samarbete att nå fram till dagens EU. Det kan ta mindre än några år att ersätta byråkratiska övningar i Bryssel med nygamla gränskontroller, destruktiva motsättningar och explosiv nationalism. ", "article_category": "other"}
{"id": 15859, "headline": "“Svenska Spel ger en skev bild av verkligheten”", "summary": "Svenska Spel ger i sin artikel på DN Debatt 2/11 en skev bild av verkligheten. Det finns andra aktörer på marknaden som arbetar för att minimera riskerna med penningspel. För det svenska folket finns bara fördelar med en omreglering som innehåller tydliga och strikta regler kring spelansvar, skriver Anders Ingves och Inger Holmström från det åländska spelbolaget Paf i en replik.", "article": "Det är lätt att dela in världen i onda och goda och ännu lättare att göra detsamma i spelbranschen. Där blir det bara monopolet, representerat av Svenska Spel, som står för det goda. Vi som agerar utanför blir de ansvarslösa och onda som representerar giriga vinstintressen. Den bilden kunde inte vara mer fel. Paf har funnits som spelbolag i över fyrtio år och ägs av den åländska landskapsregeringen. Vi finns i dag på Åland, vi har ansökt och erhållit licens i Estland och överväger att ansöka om licens i bland annat Spanien som introducerar ett licenssystem den 1 januari 2012.Vi har även många svenska kunder, som vi tror har vänt sig till oss på grund av att vi kombinerar ett underhållande spelutbud med en trygg och säker spelmiljö. Samtidigt som vårt överskott går till allmännyttiga ändamål. Precis som Svenska Spel jobbar Paf målmedvetet med spelansvarsfrågorna och söker kunder bland dem som spelar lagom och vill hitta lite underhållning och spänning i vardagen. Vi är för andra året i rad nominerade till den prestigefyllda EGR Awards, spelbranschens ”Oscarsgala”, i kategorin Socialt ansvarstagande. Nomineringen kan vi delvis tacka vår unika spelansvarsförsäkring för. Pafs kunder omfattas av försäkringen och om någon får diagnosen spelberoende så löser den ut och finansierar rehabilitering. Ett annat skäl till att vi är nominerade är det arbete vi driver totalt sett på vår spelsite paf.com. Där har vi bland annat utvecklat verktyg för våra kunder att begränsa sitt spelande och verktyg som vi på Paf använder för att hitta och hjälpa personer som kan ha spelproblem. Med detta vill vi säga att Svenska Spel i sin debattartikel ger en skev bild av verkligheten. Det finns andra aktörer på marknaden som arbetar för att minimera riskerna med penningspel. Vi på Paf tror på en omreglering av den svenska spelmarknaden där seriösa aktörer som erbjuds licenser och tvingas leva upp till kriterier kopplade till det skydd det svenska samhället vill ge sina medborgare. Det ska inte bara förmedlas via statens eget bolag utan via alla aktörer som vill erbjuda sina produkter på denna marknad. Vad säger att den svenska staten är den bästa aktören om alla spelbolag lyder under samma villkor och regler? För det svenska folket finns bara fördelar med en omreglering som innehåller tydliga och strikta regler kring spelansvar. Tittar vi på exemplet Italien, där marknaden omreglerats steg för steg de senaste åren, har statens intäkter från spel ökat dramatiskt genom licensavgifter och framför allt skatteintäkter. Samtidigt har transparansen ökat och där med också möjligheten att skydda spelarna.Detta inser allt fler länder som omreglerar sin spelmarknad genom att införa ett licenssystem och välkomnar seriösa och ansvarstagande aktörer. Så länge Sverige går emot den rådande trenden i Europa och krampaktigt håller fast vid sitt monopol går skattepengarna Sverige förbi. I dagsläget spelar ett stort antal svenskar hos utländska spelbolag och i många fall hamnar pengarna hos internationella privatägda spelbolag. Som vi ser det är det bättre att införa en reglering som ger bättre kontroll över det totala spelandet i Sverige än att behålla ett förbud som gör det svårt att kontrollera andra spelbolag än det statliga. Om spelbolag som Paf släpps in på den svenska marknaden erbjuds folket lite fler och roligare spel, utan att man för den skull tummar på spelansvaret. Anders Ingves, vd Paf Inger Holmström, relationsdirektör Paf ", "article_category": "other"}
{"id": 15860, "headline": "”Svenska Spel avskärmar sig från demokratiskt förankrad spelpolitik”", "summary": "Att påstå att de folkvalda inte skulle ha debatterat skyddshänsyn och andra socialpolitiska aspekter i spelfrågan reser frågan om vilken omvärldsbevakning Svenska Spel har. I de politiska partierna är det den socialpolitiska frågan som lyfts främst, skriver riksdagsledamoten Gustaf Hoffstedt (M) i en replik.", "article": "När det fanns skäl att tro Svenska Spel äntligen tagit till sig av riksdagspartiernas ställningstaganden i spelpolitiken reagerar bolagets ordförande Anitra Steen och vd Lennart Käll med att försvara monopolet. På DN Debatt 2/11 påstår de att monopolet är det enda sättet att ta sociala hänsyn. Därutöver hävdar Steen och Käll att de riksdagsledamöter som på senare tid uttalat sig i spelfrågan har näringspolitik snarare än folkhälsopolitik för ögonen. Båda dessa uttalanden är obegripliga. Det är fyra riksdagsledamöter som under det senaste året profilerat sig i spelfrågan. De båda socialdemokraterna Tommy Waidelich och Berit Högman har på ett förtjänstfullt sätt pekat på att monopolet paradoxalt nog leder till att allt fler spel sker på den oreglerade marknaden, med de risker som därmed följer. Även kristdemokraternas spelpolitiska talesperson Andreas Carlsson har uppmärksammat detta. Den fjärde riksdagsledamoten är jag själv. Att påstå att de folkvalda inte skulle ha debatterat skyddshänsyn och andra socialpolitiska aspekter i spelfrågan reser frågan om vilken omvärldsbevakning Svenska Spel har. I samtliga uttalanden från de politiska partierna är det den socialpolitiska frågan som lyfts främst, och oftast endast. Som mina riksdagskolleger har påpekat leder dagens förlegade system till att alltmer av svenskarnas spel äger rum på en oreglerad marknad utomlands. Spelkonsumenterna själva upplever knappt att det råder något monopol när de spelar på svenska bolag som Betsson och Unibet, som emellertid är baserade på Malta. Vi lagstiftare förlorar dock möjligheten att reglera dessa spel enligt svenska villkor. Dessutom går Sverige miste om betydande skatteintäkter. Alliansen och Socialdemokraterna verkar för att licensiera seriösa spelbolag. Det är endast Vänsterpartiet som hittills uttalat sitt försvar för spelmonopolet. Här ryms ett demokratiskt underskott att hantera för Svenska Spels styrelse och vd, alltså på vilket mandat bolaget agerar i monopolfrågan. Med betydligt tuffare villkor för licenser än dagens på förhand givna monopoltillstånd kan vi förhoppningsvis undvika några av dagens avarter på spelmarknaden. Värst av dem alla är Vegas-automaterna som placeras ut i alkoholmiljöer i huvudsakligen socioekonomiskt svaga områden. Dessa drar Anitra Steen och Lennart Käll en lans för i sin debattartikel. Att det då är särintresset som talar är uppenbart för alla som känner till att Svenska Spel har monopol på dessa maskiner. ”Vi tycker att avvägningen mellan ansvar och intäkter är tydlig”, menar Steen och Käll. Det håller jag med om. Intäkter går före ansvar för Svenska Spel. Inte minst gäller det vd:s egen intäkt med en månadslön på 300.000 kr, alltså en lön väl i nivå med de privata spelbolagschefernas och mer än dubbelt så mycket som Sveriges statsministers. Svenska Spels anklagelser om att de privata bolagen endast bryr sig om pengar skulle öka i trovärdighet med en något dämpad aptit avseende egen vinningslystnad. Gustaf Hoffstedt, riksdagsledamot (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 15864, "headline": "”Dags att vaccinera alla spädbarn mot hepatit B”", "summary": "Skrumplever och levercancer. Trots att WHO redan 1991 krävde att alla länder skulle införa allmän barnvaccination mot hepatit B dröjer Sverige med beslutet. I dag vaccineras bara individer i så kallade riskgrupper samt barn med minst en utomeuropeisk förälder. Enskilda landsting har dock fattat beslut om allmän vaccination. För folkhälsans och en jämställd vårds skull är det nu hög tid alla spädbarn i Sverige vaccineras, skriver sex infektions- och smittskyddsläkare.", "article": "400 miljoner människor världen över uppskattas vara kroniskt infekterade av hepatit B. Risken för att de utvecklar skrumplever samt levercancer, med behov av livräddande levertransplantation, är på sikt betydande. Eftersom det finns ett säkert och effektivt vaccin, krävde FN:s världshälsoorganisation WHO redan 1991 att samtliga länder skulle införa allmän barnvaccination. Sverige är i dag ett av få länder där allmänvaccination ännu inte införts. I stället inriktar vi oss fortfarande på att vaccinera individer i så kallade riskgrupper, som sexualpartner och nära anhöriga till hepatit B-infekterade, samt injektionsmissbrukare. Effekten av vaccineringen av riskgrupperna kan mätas i antalet fall per år av akut hepatit B. Detta antal har under de senaste decennierna legat oförändrat på 200 fall per år i Sverige, det vill säga trots insatserna mot riskgrupperna minskar inte antalet fall. Problemet är att individerna i riskgrupperna är svåra att nå, att man ofta kommer in för sent när riskbeteendet pågått en längre tid och därmed inte når de personer som borde vaccineras, samt att vaccinationsserien om tre doser ofta inte fullföljs. I de länder där man redan i början av 1990-talet införde allmän barnvaccination, som Taiwan och Italien, ser man däremot en kraftig minskning av såväl totalantalet akuta fall som antalet dödsfall och antalet levercancerfall orsakade av hepatit B. Sålunda skyddar vaccinet även mot av hepatit B orsakad levercancer, vilket är tydligast i länder med hög förekomst av infektionen. Att Sverige inte haft allmän barnvaccination under perioden 1991–2011 innebär – med ett årligt födelsetal på 100 000 – att en hel generation på uppemot två miljoner saknar skydd mot hepatit B. Detta innebär en oförändrad risk att från tonårsåldern och uppåt smittas, framför allt genom sexuella kontakter eller intravenöst missbruk. Frågan om införande av spädbarnsvaccination mot hepatit B har utretts flera gånger i Sverige. På uppdrag av Socialstyrelsen lade en expertgrupp fram den senaste utredningen 2007. Det dröjde dock förvånansvärt länge, till våren 2011, innan utredningen offentliggjordes (www.socialstyrelsen.se/publikationer) och skickades på remiss från Socialstyrelsen. Något beslut i frågan föreligger veterligen inte. Utredningen innehöll en kunskapsgenomgång samt sammanfattande slutsatser. Det som ansågs tala för allmän spädbarnsvaccination var att: • Det är det mest effektiva sättet att få en god vaccinationstäckning. • Man omgående och utan behov av ytterligare personal eller injektioner för barnet kan integrera allmän vaccination mot hepatit B i det ordinarie barnvaccinationsschemat på BVC. Detta eftersom hepatit B-delen kan ges i samma spruta som de vacciner som redan ges till spädbarn i dag. • Extrakostnaden per år för tillägg av hepatit B-delen uppskattas till cirka 12 miljoner kr, vilket jämfört med andra i dag aktuella nya vacciner är en låg kostnad. Den hälsoekonomiska analysen visade att den årliga kostnaden i ett långtidsperspektiv uppvägs av minskade samhällskostnader som en följd av färre hepatit B-infekterade. • Spädbarn svarar utomordentligt väl på vaccination. Så småningom uppnås också vinster i form av så kallad flockimmunitet. • Daghemsplacering av hepatit B-smittat barn i nuläget kräver att alla andra barn och personal informeras och erbjuds vaccination. Allmän spädbarnsvaccination skulle minska risken för stigmatisering av hepatit B-infekterade småbarn och deras familjer. • Det följer WHO-rekommendationen, vilket dittills 164 länder gjort. • Risken för smittoöverföring ökar på grund av ett tilltagande resande och en föränderlig befolkning med inflöde av personer från områden medhögre förekomst av hepatit B. 2005 utvidgades riskgruppsvaccinationen i Sverige till att omfatta alla spädbarn med minst en utomeuropeisk förälder. Detta medför att 15–20 procent av alla svenskfödda spädbarn redan får vaccinet. I Norge, där förekomsten av infektionen snarast är lägre än här, har man beslutat att införa allmän vaccinering av spädbarn. Vidare har Norrbottens läns landsting nyligen tagit ett eget initiativ och inför nu samma sak. I andra landsting däremot, såsom Jönköpings läns landsting, erbjuds hepatit B-vaccination till barnen, men då mot en kostnad för föräldrarna. Sistnämnda förfarande kan leda till att barn till föräldrar med god inkomst blir vaccinerade medan andra barn på grund av kostnaden inte får skyddet. Förutom alla ovan nämnda medicinska argument för allmän barnvaccination finns således även de etiska, det vill säga allas rätt till jämställd vård oavsett bakgrund eller inkomst, samt praktiska argument. Om en stor minoritet ska skiljas ut såsom riskgrupp är detta tidsödande, svårgenomförbart och möjligen stigmatiserande. Vi som dagligen tar hand om barn, ungdomar och vuxna med hepatit B, samt hanterar smittskyddsfrågor och som deltog i ovan nämnda expertutredning, tycker att det är hög tid att myndigheterna fattar beslut i frågan om allmän barnvaccination. Björn Fischler, docent, överläkare, Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge. Johan Struwe, docent, infektionsläkare, Stockholm. Ann Söderström, Hälso och sjukvårdsdirektör, tidigare smittskyddsläkare, Västra Götalandsregionen. Ola Weiland, professor, överläkare, infektionskliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge. Anders Widell, docent, överläkare, Laboratoriemedicin Skåne, Malmö. Johan Wiström, docent, ställföreträdande smittskyddsläkare, Västerbottens läns landsting. ", "article_category": "other"}
{"id": 15865, "headline": "Nu ska vi göra allt för att förhindra att äldre far illa", "summary": "Vården av våra äldre är en prioriterad fråga. Nu behöver vi arbeta hårt för att trygghet ska ersätta den oro som råder, skriver Joakim Larsson, äldreborgarråd i Stockholms stad. När vi talar om brister är det viktigt att se till varje enskild enhet, och varför det brister just där. Hur är ledarskapet? Är bemanningen tillräckligt hög? Uppfyller aktören det som har utlovats? Den sistnämnda frågan är central.", "article": "Den senaste tidens rapportering om hur äldre far illa på ett antal äldreboenden lämnar få människor oberörda. Människor ska känna sig trygga med att de får högkvalitativ vård och omsorg när de behöver den. Den oro som äldre och anhöriga gett uttryck för visar att situationen måste tas på stort allvar. Vi politiker, och även aktörerna inom äldreomsorgen, såväl kommunala som privata, behöver nu växla upp arbetet för att återupprätta förtroendet där det brister. Äldreomsorgen i Stockholm har utvecklats oerhört de senaste åren. Sedan staden öppnade upp för ökad mångfald inom äldreomsorgen med även privata aktörer kan de äldre få ta del av tjänster som staden inte alltid haft möjlighet att erbjuda. Vi har numera särskilda boenden för människor med samma etniska ursprung eller boenden där man har förhöjd kompetens inom en särskild sjukdom. Boenden där äldre har stort inflytande över sin vardag och den mångfald som nu erbjuds i staden är central eftersom att ålderdom givetvis inte innebär att vår individualitet minskar. Förra mandatperioden infördes ett nytt sätt att upphandla inom äldreomsorgen, där man i stället för att låta lägsta priset vinna, lyfter fram den leverantör som kan erbjuda högsta kvalitet. Priset är redan fastställt på förhand och påverkar därmed inte utgången. De konkurrerande anbuden får beskriva hur de ska leverera kvalitet för de äldre inom områden som värdegrund, ledning av verksamheten, medarbetarnas kompetens och antal, omsorg och dokumentation samt ytterligare kvalitetsgivande kriterier. Det är ett noggrant utfört arbete som ligger bakom de upphandlingar som Stockholms stad gör i dag och även professionen är högst delaktig i att ta fram det bästa anbudet. Sedan vi införde kvalitetsupphandlingar inom äldreomsorgen har vi sett att flera mindre aktörer återigen är tillbaka. Detta är ofta aktörer med ett brinnande engagemang för äldre, men inte alltid med lika starka finanser som de större företagen. Detta är glädjande, och det visar att kvalitetsupphandlingarna får effekt för en mångfald av aktörer som kan erbjuda högkvalitativ vård och omsorg. Med detta inte sagt att de större företagen inte kan bedriva lika god vård och omsorg som de mindre. Stadens senaste upphandling har släppt in både stora och små utförare. När vi talar om brister inom äldreomsorgen är det viktigt att se till varje enskild enhet, och varför det brister just där. Hur är ledarskapet på verksamheten? Arbetar man med bemötande och värdegrundsfrågor? Är medarbetarna rätt personer att arbeta med äldre? Bedrivs trygg och säker vård med tillräckligt hög bemanning? Uppfyller aktören det som har utlovats? Den sistnämnda frågan är central i detta sammanhang. Staden har redan i dag ett omfattande arbete för uppföljning och tillsyn. Sedan 2006 finns en stadsgemensam uppföljningsmodell för äldreomsorgens verksamheter. Det innebär bland annat att alla verksamheter, oavsett regiform, ska följas upp årligen. Ansvaret för att genomföra dessa uppföljningar är fördelat på stadsdelsförvaltningarna och i slutet av 2011 ska 468 uppföljningar ha genomförts. Alla genomförda uppföljningar sammanställs av äldreförvaltningen och rapporteras till äldrenämnden och kommunfullmäktige. Resultaten presenteras också i Jämför Service på stadens hemsida. Utöver denna form av uppföljning görs även andra typer av uppföljningar såsom brukarundersökningar, individuppföljning utifrån biståndsbeslut, uppföljning av synpunkter och klagomål, uppföljning av hälso- och sjukvårdsinsatser (MAS), inspektörsgranskning, administrativ och ekonomisk uppföljning, specifika avtalsuppföljningar och vid behov. För att förbättra och utveckla detta tillsyns- och uppföljningsarbete behöver vi öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare. Ju tidigare vi kan identifiera problem i en verksamhet desto större är chansen att vi kan åtgärda de brister som kan uppstå. Vi ska göra allt vi kan för att inte fler verksamheter ska brista i den utsträckning som det har rapporterats om den senaste tiden. Vården och omsorgen av våra äldre är en prioriterad fråga för Stockholms stad. Vi behöver nu arbeta hårt för att trygghet ska ersätta den oro som råder. Alla ska känna sig trygga med den vård och omsorg som erbjuds. Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 15869, "headline": "”Problemet är ett helt annat än vad Mörtvik och Zettergren tar upp”", "summary": "Någon problematisk avvägning mellan inflation och realekonomi finns inte. Problemet är i stället Riksbankens dåliga prognoser och bedömningar. Det har de varit under hela den tid Sverige fört en inflationsmålspolitik, sedan omkring 1995, skriver nationalekonomen Bengt Assarsson i en replik.", "article": "Roger Mörtvik och Göran Zettergren föreslår på DN Debatt 29/10 att Riksbanken ska ta ett ökat ansvar för sysselsättningen i ekonomin. Jag har tidigare på DN Debatt 2/5 och Ekonomisk Debatt 3/2011 föreslagit att riksbankslagen ändras så att det blir tydligare att Riksbanken bör föra en flexibel inflationsmålspolitik som tar hänsyn till både inflation och realekonomi. I praktiken för dock Riksbanken redan en sådan politik. Problemet i dag är dock ett helt annat än det som Mörtvik och Zettergren anger. Det är enbart vid så kallade utbudschocker som avvägningen mellan inflation och realekonomi blir aktuell, till exempel vid en oljeprischock när inflationen ökar samtidigt som sysselsättningen viker. Just nu är dock ekonomin drabbad av en efterfrågechock, de finansiella obalanserna i världsekonomin. Det innebär att både inflation och sysselsättning ökar, som man vill, om Riksbanken sänker räntan och att någon problematisk avvägning mellan inflation och realekonomi alltså inte finns. Problemet är i stället Riksbankens dåliga prognoser och bedömningar. Det har de varit under hela den tid Sverige fört en inflationsmålspolitik, sedan omkring 1995. Räntan har i genomsnitt varit cirka 0,8 procentenheter för hög, vilket gjort att inflationen i genomsnitt blivit 1,3 procent under denna period. Med en lägre ränta hade inflationen kunnat hamna på målet, det vill säga 2 procent. Då hade sysselsättningen i genomsnitt under hela denna period blivit cirka 50.000 personer högre. Jag har jämfört penningpolitiken i Sverige med sju jämförbara länder (Australien, Kanada, Norge, Nya Zeeland, Storbritannien, Euro-området och Sydkorea), som alla har inflationsmål. Samtliga länder, med undantag av Norge, har lyckats förankra inflationen kring målet, vad målet än varit. Riksbankens politik är sämst (se http://www.snee.org/filer/papers/618.pdf ). Men man kan väl begära att vi ska klara detta lika bra som i andra länder? Hade vi gjort det hade vi alltså fått den utveckling jag nämnde ovan. De dåliga utfallen av penningpolitiken kan bero på systematiska fel i prognoserna och/eller på dåliga bedömningar. Att prognoserna haft en slagsida mot att överskatta inflationen visades i en utvärdering för åren 2000-2006 av Riksbankens egna utredare (se http://riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/PoV_sve/sv/andersson_karlsson_svensson2007_3svny.pdf ). Inflationen överskattades med i genomsnitt 0,6 procentenheter under denna period. Samtidigt har inflationsförväntningarna legat nära Riksbankens mål på 2 procent. Det innebär att de reala effekterna av bankens misslyckanden blivit särskilt stora. Underlaget för penningpolitiska beslut är prognoser för ekonomins utveckling de närmaste åren. Synpunkter på de aktuella räntebesluten måste därför antingen utgå från att Riksbanken inte kan tolka sina egna prognoser på ett bra sätt eller på att man har en egen och förmodat bättre prognos själv. 2009 ansåg jag att de svenska prognoserna för BNP-tillväxten (materialiserade hos Konjunkturinstitutet och Riksbanken) för 2010 var alldeles för pessimistiska. Jag skrev om detta på DN Debatt 3/9 2009. Det skilde cirka 3 procentenheter mellan min och deras prognoser. Den 1/3 i år var jag inbjuden till Riksbanken för att förklara varför jag gjorde bättre prognoser än ”alla andra” för 2010. Ett skäl kan vara att jag i min modell inkluderar tillgångsmarknader, det vill säga priser på aktie- och bostadsmarknad. Förutom att dessa variabler är relevanta för den makroekonomiska utvecklingen innehåller de framåtblickande information som dessutom är mer aktuell än annan makroekonomisk information. Under 2009 kunde jag generera de överdrivet pessimistiska prognoserna hos Konjunkturinstitutet och Riksbanken genom att helt enkelt ta bort tillgångsmarknaderna från min modell. I dagsläget är jag rädd för att andras prognoser tvärtom är för optimistiska och att Riksbanken åter har en för hög ränta (räntebana). Den senaste tidens utveckling på tillgångsmarknaderna är en av anledningarna till det och BNP-tillväxten nästa år kommer att hamna strax under nollstrecket, förutsatt att problemen i Euro-zonen får en på kort sikt bra lösning. Det är intressant att minoriteten i Riksbankens direktion, Lars E O Svensson och Karolina Ekholm, reserverat sig mot beslutet den 27/10 att låta räntan vara oförändrad och pekat på en alternativ räntebana. Den banan är i allt väsentligt lik den bana jag genererar i min modell. Svensson och Ekholm ville sänka räntan med 0,25 procentenheter och med ytterligare lika mycket första kvartalet nästa år så att räntan blir 1,5 procent fram till och med första kvartalet 2013. Denna profil är densamma som i min modell med skillnaden att i mitt fall räntan borde sänkas med dubbelt så mycket, till 1,0 procent. Även vid en så stor sänkning kommer inflationsmålet inte att kunna uppnås under nästa år utan inflationen kommer åter att hamna långt under målet 2012 och knappt över målet 2013. Givetvis skulle räntesänkningarna stimulera sysselsättningen och på så sätt i alla avseenden medverka till en bättre makroekonomisk utveckling. Riksbankens direktion domineras av euro-optimister. Min prognos är också präglad av det, av tekniska skäl. Med mindre optimism i det avseendet kan även noll visa sig vara en för hög ränta. Bengt Assarsson, docent och lärare i nationalekonomi vid Uppsala universitet, konsult, bl a för Europaparlamentet Tidigare anställd i Finansdepartementet och Riksbanken  ", "article_category": "other"}
{"id": 15870, "headline": "“Med studieavgifter ställer studenterna högre krav”", "summary": "En undersökning bland utländska studenter i Sverige pekar på att kvalitetsproblem är skälet till att utländska studenter inte vill betala för att studera på våra universitet. Studieavgifter kan vara ett sätt att synliggöra vad en högre utbildning kostar, och leda till att studenterna ställer högre krav på vad utbildningen ger, skriver dokumentärfilmaren Martin Borgs i en replik.", "article": "Så länge det var gratis att studera på svenska universitet kom många utomeuropeiska studenter hit. När vi började ta betalt försvann de allra flesta. Vad säger det om kvaliteten på svensk högre utbildning? Börje Ekholm och Carl Bennet konstaterar på DN Debatt 1/11 att den utländska studentflykten riskerar att leda till akut brist på kompetent arbetskraft och minskad konkurrenskraft. Det har de sannolikt rätt i. Men det är ett är ett marginellt problem jämfört med att 440 000 svenska studenter studerar vidare på samma universitet och högskolor som ratats av de utländska studenterna. En undersökning av United Minds för Högskoleverket bland utländska studenter i Sverige pekar på att kvalitetsproblem är skälet till att de inte vill betala för att studera på våra universitet. I min dokumentär ”Utbildningsfabriken” har jag granskat kvaliteten på universitet och högskolor. Det finns många brister. Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen, vilket är tre år äldre än snittet inom OECD. En fyraårig utbildning tar i genomsnitt sex år att genomföra. Bara sex av tio får ett kvalificerat jobb efter examen. I dag får universiteten betalt för varje student som börjar en utbildning, och därefter för varje elev som examineras. Redan 2003 påpekade Riksrevisionen att systemet uppmuntrar högskolorna att arrangera populära kurser och sedan godkänna många elever. En konsekvens är att flera kurser snarare tycks höra hemma hos studieförbunden, eller på gymnasiet. Man kan till exempel lära sig att odla orkidéer, plocka svamp, träna Pilates eller få svar på varför smörgåsen alltid landar med smöret nedåt. Sådana kurser kan verka harmlösa, men de är symptom på ett systemfel som gäller hela högskolan. Det finns inget sådant som en gratis högskoleutbildning, varken för studenterna eller skattebetalarna. Men när kostnaden är osynlig är det lätt att agera som om den inte finns. Konsekvensen blir att högre utbildning ses som konsumtion, i stället för investering. Det förklarar inte bara så kallade hobbykurser, utan också problem med genomströmning och akademikerarbetslöshet. Jag tror att lösningen är att flytta makt från producenterna till studenterna. Studieavgifter kan vara ett sätt att synliggöra vad en högre utbildning kostar, och leda till att studenterna ställer högre krav på vad utbildningen ger. Huvudargumentet mot studieavgifter är att tillgången till högre utbildning blir en plånboksfråga. Därför är Ingenjörsvetenskapsakademins alternativ som nyligen lanserades i programmet ”Innovation för tillväxt” intressant. IVA föreslår ett system med så kallade studiecheckar, där en del av anslaget till lärosätena förs över till studiemedelssystemet. Högskolorna kan ta betalt av studenterna, oavsett storlek på deras plånböcker. Det skulle ge incitament för studenten att se sin utbildning som en investering, men också för högskolorna att skapa högre kvalitet. Det måste vara värt att investera i en svensk högskoleutbildning, både för studenten och skattebetalaren. Martin Borgs, dokumentärfilmare ", "article_category": "other"}
{"id": 15874, "headline": "”Vi måste värna om kärnan i den svenska spelpolitiken”", "summary": "Bra ordning i dag. Många har under senare tid efterlyst en ny svensk spelpolitik. Olika spelaktörer hävdar att en omreglering av spelmarknaden skapar nya jobb och tillväxt. Men det talas väldigt lite om kärnan i svensk spelpolitik – att sociala skyddsintressen ska stå i förgrunden. Vi i Svenska Spel ställer oss frågande till behovet av en ny spelpolitik. Vad som behövs är en större omsorg om de spelpolitiska mål som riksdagen slagit fast och effektivare sanktioner mot regelbrott, skriver Anitra Steen och Lennart Käll.", "article": "När finansminister Anders Borg och dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson i juni 2007 presenterade direktiven för spelutredningen uttryckte de sig så här: De överordnade målen för regeringens spelpolitik är att förhindra att enskilda hamnar i spelberoende, att göra det svårare för bedrägerier och att stoppa kriminalitet i branschen. Ambitionen är att hålla spelandet i samhället på en acceptabel nivå. Borgs och Larssons uttalande understryker kärnan i svensk spelpolitik – att sociala skyddsintressen ska stå i förgrunden. Det är ett tydligt politiskt mål som styrt och utvecklat Svenska Spels verksamhet och inriktning över tid. Det är alltjämt de utgångspunkter som betonas i vårt uppdrag. Flera politiker och debattörer har under senare tid efterlyst en ny svensk spelpolitik. Vi på Svenska Spel tycker det är positivt att det nu verkar finnas ett brett parlamentariskt underlag för diskussion och förtydliganden i spelfrågan. Men i den pågående debatten pratas det väldigt lite om spelansvar, spelproblem och sociala skyddsintressen. Företrädare för olika spelaktörer framhåller i stället att en omreglering av den svenska spelmarknaden skulle skapa nya arbetstillfällen och bli Sveriges nästa tillväxtbransch. Debatten i andra europeiska länder som nyligen omreglerat marknaden har gått i samma ton. För svenskt vidkommande är Danmark särskilt intressant. Även där har kommersiella intressen och avväganden till stor del präglat den nya spelregleringen. 43 bolag har sökt 68 spellicenser i vårt grannland och man räknar med att både spelande och spelproblem kommer att öka. Det är en utveckling som, om den blir verklighet, går tvärt emot de spelpolitiska målen i Sverige och de direktiv regeringen gav utredaren Jan Nyrén inför spelutredningen. Vi vill fortfarande värna de spelpolitiska målen. Vi tycker att samhället bör ha större ambitioner än att göra regleringen till enbart en finansiell fråga. Det finns andra gemensamma intressen och värden att skydda. Vi tycker det är bra att staten å ena sidan får in pengar från spel till allmännyttan, å andra sidan styr spelmarknaden så att den omfattas av särskilda krav på sociala skyddshänsyn. För oss på Svenska Spel är dessa intressen fullt förenliga. Vi tycker att avvägningen mellan ansvar och intäkter är tydlig. Vi ska tillmötesgå kunden med roliga, spännande spel men samtidigt erbjuda ett starkt spelansvar. Vi ska inte leda utvecklingen av spelformer med hög risk. Vi har tydliga etiska riktlinjer för marknadsföring och erbjuder till exempel inte insättningsbonusar och lojalitetsprogram. För oss handlar det om att alltid väga in ansvaret i utvecklingen, marknadsföringen och försäljningen av spel. Vi är ett vinstdrivande företag och ska självklart uppnå god lönsamhet och kostnadseffektivitet i verksamheten. Men vi fattar också beslut där vi avstår från intäkter till förmån för ansvar. Det överskott som vi genererar används till att finansiera gemensamma åtaganden och samhällsintressen. Det tycker vi är en bra ordning. Spel på värdeautomater har länge ifrågasatts eftersom det finns en relativt högre risk för att utveckla ett problemspelande. Men det är också en populär spelform. Det var på riksdagens initiativ som spel på värdeautomater introducerades. Svenska Spel fick uppdraget att tillhandahålla spelformen, men med tydliga restriktioner avseende bland annat placering, omsättning, antal automater på spelstället, vinst- och insatsbegräsningar. Lotterilagen slår fast att automaterna endast får placeras på restauranger med serveringstillstånd och i bingohallar. Detta för att spelet endast ska ske i redan ålderskontrollerade miljöer. Det är serveringstillståndet och efterfrågan från våra kunder och affärspartner som styr var automaterna ställs ut. Vi ska enligt vårt uppdrag också vara ”ett trovärdigt alternativ till illegal spelverksamhet”. Det innebär att vi ska finnas där förekomsten av illegala automater är stor. Etableringsstrategin är med andra ord en konsekvens av politiskt fattade beslut och det uppdrag vi fått av regeringen. Av ovanstående skäl tycker vi också att vi som statligt bolag är bäst lämpade för att erbjuda spel på värdeautomater. Nu höjs röster för en utredning av spelet på värdeautomater och särskilt kopplingen till serveringstillståndet. Det finns även förespråkare för ett totalförbud. Att förbjuda denna spelform utan att ha belyst dess popularitet, den omfattande illegala marknad som uppstått och utan att fundera på vart spelandet tar vägen är sannolikt att göra samhället och de spelberoende en björntjänst. Vi välkomnar en eventuell utredning så att vi även kan diskutera balansen mellan ansvar och kommersiella intressen och om det i ett vidare ansvarsperspektiv kan finnas andra lämpliga miljöer för spelet. Men vi förväntar oss också en tydlig uppfattning om hur samhället ska hantera spel på illegala automater och vilka mandat och sanktionsmöjligheter Lotteriinspektionen, polis och åklagare ska ha i detta arbete. I sammanhanget kan det vara av intresse att göra en jämförelse med andra nordiska länder. Svenska Spels tillstånd omfattar 7.500 automater. I Norge finns tillstånd för 10.000 automater, i Finland är 18.000 automater ute på marknaden och i Danmark 27.000. Vi ställer oss frågande till behovet av en ny spelpolitik. Det som behövs är en större omsorg om de spelpolitiska mål som riksdagen slagit fast. Det behövs större handlingskraft och vilja att ta itu med kraven på förändring och överträdelser av regelverket. Eftersom regelbrott inte prioriteras och effektiva sanktionsmedel saknas, har regleringen försvagats och målen blivit svårare att nå. Vi på Svenska Spel vill ha en ansvarsfull inriktning av spelpolitiken och en långsiktigt hållbar reglering av marknaden. Vi vill att regelverket blir tydligt, att samtliga aktörer på marknaden omfattas av samma villkor och att otillåtna aktörer utestängs. Anitra Steen, styrelseordförande Svenska Spel Lennart Käll, vd Svenska Spel Ny spellag i Danmark 1 januari 2012 inför den danska staten en ny spellag som innebär att spelbolagen måste ansöka om licens för att få bedriva verksamhet. I och med licensen ställs krav på aktörerna när det gäller bland annat skatter, avgifter, marknadsföring och ekonomiskt understöd till behandling av spelberoende. Förhoppningen är att samtliga aktörer på marknaden ska få samma villkor och att regelverket ska skydda spelarna. Tanken med den danska lagen är också att den ska bidra till att bekämpa illegalt spel. Alla kan söka licens, men Danske Spil (motsvarigheten till Svenska Spel) behåller exklusiv rätt på vissa direktspel och Lottospel. ", "article_category": "other"}
{"id": 15883, "headline": "Det var en gång två bröder som hatade varandra", "summary": "Carmine och Aldo Ingrosso skildes åt som barn. För Carmine gick det bra, men Aldo blev kriminell. Nu har bröderna äntligen mötts igen – i systerdotterns film om deras liv.", "article": "Hatet mellan två bröder har legat som ett tungt, svart moln över familjen Ingrosso i Stockholm. Ett hat som gjort livet tungt för deras närstående. Den ena brodern heter Carmine, är i dag 67 år, pensionerad arbetare med ett liv som bland annat klubbordförande och facklig förhandlare bakom sig. Den andre heter Aldo, är 64 år, gammal missbrukare som just nu avslutar ett långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott. Han har sett livet vända till det bättre på senare tid, av skäl som vi ska återkomma till. En av dem som inte stått ut är deras lillasyster Teresa som varit bådas vän. En annan är hennes dotter Maria Kuhlberg. Maria bestämde sig för att försöka förena de två fientliga bröderna. Det skulle hon göra på ett ovanligt sätt: vid nyåret 2006 började hon filma dem. Hennes uttalade syfte med ansträngningarna är att bryta den tradition av våld och missbruk som hennes familj bär på. Resultatet blev dokumentärfilmen ”Han tror han är bäst” som hade premiär nyligen. Den skildrar de båda brödernas livslånga fejd och dess bakgrund, och inte minst hennes egna försök att få de två att åter bli sams. Hon hade ett mål till – att belysa det sociala arvet, hur mänskliga problem går i arv mellan generationerna. Familjens öde griper också in i en aktuell samhällsfråga: den om samhällets övergrepp mot omhändertagna barn. Carmine, Aldo och Teresa är tre av de drabbade. Vad som hände när de som små barn flyttade till Sverige för snart 60 år sedan präglar deras liv än i dag. Om namnet Ingrosso är bekant så beror det på att Carmines barn och barnbarn blivit berömda: bland andra sönerna Emilio (dansare och krögare, tidigare gift med artisten Pernilla Wahlgren), Nicola (tidigare gift med sångerskan Charlotte Perrelli), Vito, tidigare dansare också han, Luciano, skivproducent, och sonsonen Sebastian som nu har internationella framgångar med dj-gruppen Swedish House Mafia. En marsmorgon 1952 kom tåget in på Stockholms centralstation. Ner på perrongen steg Lucia Ingrosso med sina tre barn: pojkarna Carmine, 8, och Aldo, 5 år, samt 3-åriga lillflickan Teresa. I tre dagar hade de rest från staden Taranto i södra Italien där det aldrig blir kallt. De var klädda i sandaler och sommarkläder. I Stockholm var det åtta minusgrader och snön låg i drivor. De kom för att förena sig med pappa Vito, som fem år tidigare flyttat till Sverige för att arbeta. Han tillhörde den första våg av gästarbetare som importerades till ett Efterkrigs-Sverige i stort behov av arbetskraft. I oktober 1947 hade han åkt tåg genom Europa för att nå fram till Asea i Västerås. På vägen fick han ett första matpaket i norditalienska Milano från Aseas folk där. Nästa matpaket fick han i Köpenhamn. När de italienska arbetarna reste genom det sönderslagna Tyskland gav de bort en del av maten till hungrande, tiggande tyskar, har han senare berättat för sina barn. Någon gång hade han varit hemma i Italien och hälsat på sin familj. Carmine minns: – En gång när jag vaknade mitt i natten och skulle gå in till mamma så låg det en främmande karl där. Jag blev helt ställd. ”Vem är det där?” frågade jag. ”Det är din pappa”, svarade mamma. Men nu skulle familjen återförenas i det kalla Sverige. Pappa Vito hade slutat på Asea och arbetade nu i Stockholm, på Atlas Copco. Han tog emot på Centralen och gick med hustrun och barnen till en affär på Vasagatan där de köpte varmare kläder. Det var sista gången på länge som familjen skulle vara tillsammans. De utländska gästarbetarna bestods inte med lägenheter. I stället bodde Vito i en barack. När han nu fick hela familjen till Stockholm vände han sig till barnavårdsnämnden för att be om hjälp. Det ledde till att alla de tre barnen omhändertogs samma dag som de kommit till Sverige. I en taxi kördes de till Nybodahemmet, ett barnhem i Stockholmsförorten Liljeholmen. Teresa, som då var tre år, har inga minnesbilder alls från denna dag. Inte heller den då femårige Aldo. Han tror att han förträngt det, på samma sätt som flyktingbarn kan förtränga traumatiska upplevelser. Men Carmine minns allting tydligt. Han var åtta år den gången. – Dom särade på oss direkt. Aldo och Teresa fick bo i ett hus. Mig satte dom i ett annat, med de äldre barnen. Jag kunde inte ett ord svenska. Det var hemskt. Varje morgon sprang han till Aldo och Teresa för att trösta dem. Så en dag var de borta, efter nästan ett år på hemmet. – På söndagen när pappa kom så frågade jag honom var mina syskon var. ”De har flyttat på dem”, sa han. De två små placerades i var sitt fosterhem i den lilla östgötaorten Kalbo, mellan Norrköping och Katrineholm. Teresa berättar: – På ett sätt drog vi vinstlotterna. Hos mina fosterföräldrar fick jag trygghet. De blev min familj. De hade två egna barn och två fosterbarn, och ingen blev behandlad orättvist. Det var millimeterrättvisa. Aldo bodde i gården bredvid – hans fosterpappa är bror till Teresas fostermamma. ”Vi växte upp som kusiner”, säger han i dag. Byn präglades av skötsamhet och nykterhet, ortens samlingsplats var Missionskyrkan. Den ljushylte Aldo smälte naturligt in i omgivningen. För mörka, brunögda Teresa var det lite annorlunda. – Det var jobbigt att vara udda, berättar hon. En gång när jag var kanske 5–6 år fick jag följa med min fosterfar som skulle göra affärer i Norrköping. En av männen där tittade på mig och sa: ”Var har du fått tag på den här lilla svartingen då?” Det var jobbigt att höra sånt. Det var nog inte elakt menat, men det sitter kvar. På den tiden fanns inte så många mörka utlänningar i Sverige. Allra helst ville hon vara blond och blåögd och heta Lena. De båda barnen lärde sig snabbt svenska och glömde helt bort sin italienska. De uppfattade fosterfamiljerna som sina riktiga familjer. De få gånger varje år då pappa Vito och mamma Lucia kom på besök kände barnen sig obekväma. Men på livets långa resa var vinsten kortsiktig. Carmine å sin sida flyttades runt på olika barnhem och pojkhem. Några fosterhemsplaceringar gick inget vidare: där fanns ingen som visste hur man skulle ta hand om barn med trauman. Grabben skulle jobba och göra rätt för sig. Det blev krascher och konflikter. Det tog fem år innan deras föräldrar fick en riktig lägenhet. Fem år med bara sporadiska kontakter, fem år som kom att prägla barnen för resten av deras liv. Nu ville Vito och Lucia ha tillbaka sina barn, till det nya hemmet i Hökarängen, en då nybyggd förort söder om stan. Först skulle de två pojkarna återförenas. Det blev en katastrof. Båda minns de Carmines första ord till lillebror Aldo vid återseendet: ”Du låter som en jävla bonnläpp.” Det hem de kom till liknade inget de var vana vid. Pappa Vito beskrivs som en levnadsglad festare. Alltid hade han vänner där, andra italienare i stan som han skulle hjälpa med arbete och bostad. Hade de ingen annanstans att ta vägen fick de bo hemma hos familjen Ingrosso. Det dracks och sjöngs, barnens sängar upptogs ofta av pappas kompisar så själva fick de sova i köket. – Pappa var en diktator, säger Carmine. Han var vår egen Mussolini. Fick han inte som han ville så slog han. Han slog både oss barn och mamma. Nu inleddes det livslånga kriget mellan de två bröderna. Aldo: – I stället för att svetsas samman blev vi konkurrenter om föräldrarnas kärlek. En mur byggdes upp mellan oss som gjorde att vi inte kunde kommunicera. Jag tyckte att jag hade ett helvete, han tyckte att han hade ett helvete. Båda grabbarna blev svåra att hantera för föräldrarna. Saken blev inte bättre av pappans våld. Hans sätt att lösa konflikter var enkelt: en snyting. Aldo bestämde sig för att jävlas så mycket att barnavårdsnämnden skulle gripa in och ta honom tillbaka till fosterfamiljen i Kalbo. När han skulle börja femte klass i Hökarängsskolan på höstterminen gick han aldrig dit utan började skolka. – Jag sökte mig till de andra killarna som var lite utanför, berättar Aldo. Vi började snatta och begå småbrott. Det slutade med att jag blev intagen på Eolshälls pojkhem i Mälarhöjden. Sommaren 1959 nådde Aldo sitt mål. Han tvångsomhändertogs och fick komma tillbaka till fosterfamiljen i Kalbo. När lillasyster Teresa blev tolv ville föräldrarna ha hem henne också. De hade fått två barn till, som då var åtta och två år. – Jag fick inte gå ut och ha kompisar. Jag skulle ta hand om mina småsyskon och hjälpa mamma i hushållet. Jag skulle inte bli ”en svensk hora”, utan en ärbar italiensk kvinna med oskulden kvar till bröllopsnatten. Jag ville så gärna göra mamma och pappa till lags, men de var sällan nöjda med mig. Jag fick mina snytingar jag med, nästan dagligen. Också hon reagerade, men inte som Aldo med att vara bråkig. Hon smidde sin egen plan. Tidigt på våren efter ett och ett halvt år började hon bearbeta föräldrarna för att få åka till Kalbo på sommarlovet. – Först var det bara nej, för de var väldigt svartsjuka på mina fosterföräldrar. Men jag fortsatte att tjata. Till slut gav de med sig. Då var jag säker: ”Nu åker jag, och jag kommer inte tillbaka.” Planen lyckades. – Pappa hotade med att kidnappa mig och skicka mig till Italien. Men tack vare stödet från mina fosterföräldrar och barnavårdsnämnden blev jag kvar där tills jag blev vuxen. Efter ett par år tog jag kontakt med dem igen, för jag saknade dem ju. Då accepterade de situationen. För hennes bror Aldo blev det annorlunda. Den kille som flyttade tillbaka till Kalbo hade förändrats. Nu var han en tuffing som börjat röka. På den tiden var det bara obligatorisk skolgång till sjunde klass. – Jag gick ut när jag var 14 och flyttade till Stockholm igen, berättar Aldo. Jag började som kockelev men hade svårt att anpassa mig. I december satte jag och några kompisar i gång med bilstölder. Fram till april hade jag stulit sådär en 60–70 bilar. Vi sålde dem inte, utan åkte bara omkring i dem. Jag skulle fylla 15 och blev intagen på Gräskärrs ungdomsvårdsskola i Uddevalla. Carmine drog inte jämnt med föräldrarna. – Jag fick jämt höra att Aldo var bättre, säger han i dag, inte utan en portion bitterhet. Mamma pratade om att han skulle bli förskollärare. Samtidigt som han satt på ungdomsvårdsskola! Aldo: – Jag svarade aldrig emot, men gjorde ändå som jag ville. Jag sa aldrig ”satkärring” till mamma, som Carmine kunde vräka ur sig. Jag förstod ganska snabbt att vara som fisken i vattnet och ändå göra som jag själv ville. De hade en övervakare, barnavårdsnämnden drogs in. Carmine placerades av och till på olika hem för att uppfostras. När han var 18 år sa hans pappa till honom att åka till Italien för att hitta en ärbar italiensk kvinna att gifta sig med. Så då gjorde han det.Han hittade Melina, kusinen som han känt som barn. Nästa år kan de fira guldbröllop efter femtio års äktenskap. Carmine blev på en punkt Aldos motsats. Han började aldrig missbruka utan jobbade hårt och hederligt och var fackligt aktiv. Han berättar gärna om fackliga segrar, som den gången en arbetskamrat blivit felaktigt omplacerad och han på rekordkort tid lyckades få ut ett rejält skadestånd. – Killen sa till mig: ”Jag ska köpa en flaska fin whisky till dig!” Jag svarade: ”Nej du, jag är inte korrumperad. Jag har bara gjort mitt jobb.” I oktober 2011 följer vi med Carmine och hans hustru Melina till platsen där allting började – den syditalienska staden Taranto. De ska hälsa på släktingar, vilket de gör ett par gånger om året. När mamma Lucia och hennes barn åkte till Sverige med tåg 1953, tog det tre dygn. Nu går det på drygt tre timmar med lågprisflyg från Skavsta till Brindisi, sedan en timme till med bil. Taranto, med knappt 200 000 invånare, är en för många svenskar okänd stad. Den ligger långt ned i söder, på klacken av den italienska stöveln, i distriktet Apulien (Puglia på italienska). Få utländska turister hittar hit, trots det varma klimatet, de långa sandstränderna och den fantastiska maten; här finns ”världens godaste musslor” intygar alla tarantinare stolt. Orsaken till att nästan inga utlänningar strosar i de pittoreska medeltidsgränderna i Gamla stan, Taranto Vecchia, är främst denna: förfallet. Taranto tillhör Italiens fattigaste städer och det syns. Den gamla stadsdelen ligger på en ö, precis som i Stockholm. Där växte Carmine Ingrosso upp. – Här finns min barndom, min historia. Här döptes jag. Här sprang jag på gatorna. Och hit åkte jag när jag blivit 18 år för att hitta mig en fru. När han klev av tåget kunde han inte tala italienska, även om han förstod. Han hade inte varit i Italien en enda gång sedan den dag då han som åttaåring lämnade staden för att tillsammans med mor och syskon förenas med sin pappa. Nu skulle han bo hos sin älskade farmor, ”nonna”. Trots att hon inte hade sett sitt barnbarn på tio år kände hon igen honom direkt när han dök upp vid huset efter att ha fått hästskjuts från stationen. – Jag kom till Italien den 19 augusti, gifte mig den 23 november, och kom tillbaka till Sverige den 3 december, minns han när vi vandrar genom de trånga gränderna. Här och var står små grupper av unga män och tittar misstänksamt på oss. Gamla stan är känd för att dra till sig knarkhandlare. Vi går nedför trappgränden Via Nuova. Långt nere på gatan ligger ett övergivet hus. Fönstren är sedan länge borta och hålen efter dem gapar svarta. – Det här huset ägde familjen Ingrosso, berättar han. Men det konfiskerades av fascisterna eftersom familjen var socialister. Efter kriget försökte de få tillbaka huset, men misslyckades. Det var rent och snyggt här då, minns Carmine. På somrarna när det var varmt i huset tog man ut bord och stolar på gatan och alla satt och åt och drack. Den smala gränden söker sig nedåt, mot kyrkan San Giuseppe där Carmine, Aldo och Teresa döptes på 40-talet. Längre ned ligger fiskehamnen med sina båtar. Förr badade man här, minns Carmine. Det var här han lärde sig simma. Nu pryder modern graffiti de sönderfallande medeltida husen, och Carmine säger att han blir arg och ledsen när han ser eländet. – Det gör ont i kroppen att se hur allt förstörs. Men även om hans barndomsminnen i mycket är ljusa, så levde människorna här ett hårt liv efter kriget. – Vi fick bröd doppat i vatten med kaffesump och socker. Så fattigt var det. Pappa arbetade i främmande land, mamma tappade tålamodet, och mer än en gång visar han ett ärr i pannan som han fick sedan hans mor slagit en flaska i huvudet på honom. Som tur var fanns nonna, farmor, som flyttade in hos dem när pappa var borta. Carmine har tagit tillbaka den italienska han glömde som barn. Några perioder har de bott här i Taranto. Nu räcker det med några korta besök varje år. Vi går till en restaurang där han och Melina blir välkomnade som gamla vänner. Antipasti bärs in, över 20 tallrikar med gratinerade musslor, friterade sardeller, mozarella av olika slag, parmaskinka, auberginer och zucchini, bläckfisk och räkor, allt himmelskt gott. Fisk och skaldjur är traktens specialiteter, vilket också syns på den pasta med musslor som sedan bärs in till redan mätta matgäster, strax före den hemgjorda glassen. Senare samma vecka, tillbaka i Sverige, hälsar vi på hos Aldo i hans tvåa i Blackeberg. Han har inte varit i Italien på många år, och sörjer att han som barn förlorade sitt kulturella arv. – Jag känner mig bestulen på min identitet. Jag blev av med språket. Jag kan inte italienska, och jag är fortfarande italiensk medborgare, så det är jättejobbigt när jag kommer till italienska ambassaden. Men som så ofta vänder han det till ett skämt: – Jag är nog ingen riktig italienare. Jag gillar inte fotboll, inte vin och inte pasta. Han har permis från det utslussningshem där han nu bor i väntan på sin villkorliga frigivning. Aldo tar ned ett foto från bokhyllan hemma i Blackeberg. På det ser vi ett bleknat fotografi av ett medelålders par framför en villa. Det är Erik och Dagny, fosterföräldrarna i östgötska Kalbo. De lever inte längre. Ett annat inramat foto visar tre unga kvinnor – hans tre fostersystrar. De är nu alla över 70. – De här, säger Aldo, är de enda människor jag verkligen känner skam inför. Och så berättar han om sitt liv, om turerna mellan olika anstalter, om 70-talets amfetaminmissbruk som asfalterade vägen in i kriminalitet och droghandel. Det längsta han har varit ute i sträck är elva år. Även om han är noga med att påpeka detta: han har nästan alltid jobbat också. Han har varit kock och smed och svetsare. Nu har han jobb som formsnickare på ett bygge. På en annan plats i hans lägenhet, för sig, som på ett litet altare, står ett annat fotografi. Det är på en ung man och är omgivet av två brinnande ljus. – Jag har fått sju barn, säger Aldo. Sex som ännu lever. Och så Johan. Han är i mina tankar varje dag. Johan som var så intelligent, som kunde läsa när han var fem år, som kunde läsa på engelska när han gick i ettan. Men som gick i pappas fotspår, tog över en del av hans haschhandel, började med kokain, och dog dagen före julafton 2005, bara 25 år gammal. Inte långt därefter greps Aldo för narkotikaförsäljning och dömdes till sju år och fem månaders fängelse. Under tiden i fängelset anmälde han sig till ett projekt på Norrtäljefängelset om ADHD hos kriminella. – Jag har alltid sagt att det varit nåt fel i huvet på mig, säger han och ler. Även om jag ibland har lyckats etablera mig så har jag sabbat det. Jag hade en lunchrestaurang vid Bällsta bro. Jag hade en stor våning i stan. Men varje gång jag har sett ut att lyckas så har min oro satt stopp för det. På Norrtäljefängelset fick han sin diagnos: ADHD och lätt Asperger. Symtom som förklarade mycket för honom. Personer med Aspergers syndrom kan ha som starka sidor att vara bra på att ta in information och minnas detaljer. Och Aldo är ett levande uppslagsverk när det gäller bland annat historia, hans favoritämne. Han visar stolt sina böcker, många rariteter om historia, inte minst om den italienska, och han nämner utan svårighet flera årtal i de puniska krigen. Diagnosen kom som en stor befrielse, säger han nu. – Men när jag började medicineringen kom jag in i en depression. Jag fick kontakt med mig själv. Jag började förstå att jag har svikit mina barn precis som vår pappa svek oss. Jag måste börja bearbeta sorgen efter Johans död. Det var också då han började förstå sin bror, att Carmine haft det lika svårt som han själv under deras uppväxt. Länken fanns där: Maria, som outtröttligt fortsatte med sina samtal och sitt filmande. När hon började med sitt projekt för att ena de två krigande bröderna reagerade de olika. Carmine var skeptisk. Han ville aldrig mer se ”den där jäveln”, Aldo. Det var lönlöst. En av de sista gångerna de mötts var när deras mamma dött flera år tidigare. Då rök de ihop och började slåss inne på begravningsbyrån. Så varför ställde han upp på filmandet? – Hon var ju så söt, säger han och ler mot henne när vi ses hemma hos Maria på Söder i Stockholm. Aldo, å sin sida, berättar att han tänkte: ”Det kanske kan komma något gott ur detta.” Det blev en lång resa. Maria talade med dem intensivt i flera år. Aldo beskriver det så här: – Det är den bästa terapi jag fått. Och jag har fått många. De två brödernas återförening blir i filmen ett djupt känslosamt ögonblick. Men jag har inte kunnat låta bli att fundera över om denna nya vänskap verkligen ska hålla – eller om Carmine, som har ett hett temperament, åter ska kliva in i sin gamla roll som Aldos fiende. Jag tror jag får svaret plötsligt, när vi vandrar i Tarantos gamla stad. Carmine sänker rösten (vilket inte är så vanligt) och säger till mig: – En sak vill jag att du får fram. Hur glad jag är över att ha fått min bror tillbaka. Filmen Maria Kuhlbergs film ”Han tror han är bäst” hade premiär den 5 oktober. Filmen fick strålande kritik, med bland annat högsta betyg i Dagens Nyheter. Under hösten visas den på biografer över hela landet i samarbete med Våra gårdar, Svenska Bio och Doc Lounge, en förening för dokumentärfilm. Personerna Carmine Ingrosso, född 1944. Aldo Ingrosso, född 1947. Teresa Ingrosso, född 1949. (De har dessutom tre yngre syskon som alla är födda i Sverige och som inte separerades från sina föräldrar.) Maria Kuhlberg, systerdotter, född 1970, Teresas dotter och filmaren bakom ”Han tror han är bäst”. DN:s filmrecension \"Han tror han är bäst\" ", "article_category": "other"}
{"id": 15885, "headline": "De ”glömda barnen” måste få bättre stöd", "summary": "I Stockholms län finns cirka 4.200 barn som lever under mycket svåra missförhållanden med missbruk i familjen och cirka 82.000 barn som lever med ett riskabelt alkoholbruk, skriver Stefan Nilsson och Bo Blåvarg. En mycket liten del av dessa barn får stöd.", "article": "Framtidens svenska missbruks- och beroendevård måste omfatta alla som drabbas av missbruk. Vi som arbetar vid Ersta diakoni möter dagligen barn i Stockholm som lever i familjer med missbruk eller beroende, barn som måste få en tydlig plats. Folkhälsoinstitutet beräknar att det i dag finns 20.000 barn som lever i en familj där missförhållandena är så svåra att en eller båda föräldrarna vårdats i slutenvård för narkotika- eller alkoholdiagnos. Utöver detta lever 385.000 barn i en familj där minst en av föräldrarna har ett riskabelt bruk av alkohol. Det betyder att det i Stockholms län finns cirka 4.200 barn som lever under de svåraste förhållandena, och cirka 82.000 som lever med ett riskabelt alkoholbruk. Endast 247 av dessa barn erbjöds stöd första halvåret 2011, enligt siffror från IOGT-NTO:s ungdomsförbund Junis. Än i dag får med andra ord bara en mycket liten del av alla de barn i Stockholms län som lever i missbruksfamiljer stöd. Det är oerhört angeläget att vi når de här barnen. Under 25 år har Ersta diakoni drivit verksamheten Vändpunkten i Stockholm, som erbjuder stödgrupper till skolbarn, tonåringar och vuxna. Vi menar att vi måste se barnet som en egen person drabbad av missbruk eller beroende, med rätt till stöd och behandling utifrån missbruket oavsett hur det påverkar missbrukaren eller om missbrukaren själv accepterar eller deltar i någon behandling. I januari 2008 gav regeringen Gerhard Larsson i uppdrag att se över de lagar som är aktuella för svensk missbruksvård och lämna förslag till förändringar för att anpassa lagstiftningen. Målet är att Sverige ska få en kunskapsbaserad missbruks- och beroendevård utifrån den enskildes behov. Utredaren presenterade sitt förslag i april och den 15 oktober lämnades remissvaren in. Barnen som lever i missbruksfamiljer kallas ibland för de glömda barnen, och tyvärr gäller det även för Missbruksutredningens förslag. Mot bakgrund av vår erfarenhet inom området föreslår vi: 1. Införande av en vårdgaranti för barn till missbrukare och beroende. Vårdgarantin ska innebära en skyldighet för landstingen att tvärprofessionellt utreda och inleda eventuell behandling i planerad, specialiserad vård inom senast 30 dagar och en skyldighet för kommunen att upprätta individuell plan för barnet inom senast 30 dagar. 2. Nationell forskarskola. Skapa en nationell forskarskola med uppdrag att forska kring barn och andra som lever i nära relation till missbrukare och beroende av droger. 3. Nationellt kompetenscentrum. Bilda ett nationellt kompetenscentrum för barn och andra som lever i nära relation till missbrukare och beroende av droger Dessa förslag är inga nyheter utan ligger i linje med direktivet som utredaren fått från regeringen. I direktiven står bland annat: ”missbruk är ett folkhälsoproblem som inte bara drabbar den missbrukande personen utan i hög grad även hans eller hennes familj. Barnen är särskilt utsatta. Att inte bara fokusera på den missbrukande personen, utan även se och möta hans eller hennes barns och andra närståendes behov har stor betydelse för att skapa en helhetssyn på missbrukets konsekvenser.” Regeringen har också i sin alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitik skrivit fram barn i missbruksfamiljer som ett prioriterat mål. I de ursprungliga direktiven och intentionerna fanns barnen och vård för dem med. Men någonstans på vägen från intention till färdiga förslag försvann barnen som lever i missbruksfamiljer och deras behov. Det är dags att de osynliga barnen får ta plats i missbruksvården. Stefan Nilsson, direktor för Ersta diakoni. Bo Blåvarg, chef för Ersta Vändpunkten. ", "article_category": "other"}
{"id": 15894, "headline": "”250.000 svenskar ska ta fram Miljöpartiets politik”", "summary": "Nytt politiskt grepp. Att medlemstalen rasat i partierna beror inte på ointresse för samhällsfrågor. Snarare handlar det om en kris för partipolitiken som inte lyckas ge utrymme för det engagemang som människor bär på. De närmaste åren vill vi samarbeta med dem som står utanför politiken. Vi sätter därför i dag upp målet att 250.000 människor i Sverige ska ha varit med och tagit fram de politiska program som Miljöpartiet går till val på 2014, skriver Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg.", "article": "Människor i Sverige har aldrig varit så utbildade, haft tillgång till så mycket information och fått del av så mycket erfarenheter från hela världen som i dag. Ändå väljer allt färre att bli medlemmar i ett politiskt parti. Medlemstalen i de svenska politiska partierna har rasat så snabbt att en fortsatt utveckling innebär att de äldre partierna är tömda på medlemmar inom ett drygt årtionde. Det här är inte resultatet av människors ointresse. Människor engagerar sig i miljönätverk och föräldraföreningar, ordnar läxhjälpsgrupper och volontärarbetar i större utsträckning än kanske någonsin tidigare. Det som ibland beskrivs som en kris för demokratin är snarare en kris för partipolitiken. Partierna lyckas inte ge utrymme för det engagemang människor bär på. I stället för att bygga moderna folkrörelser för dagens engagerade medborgare har de politiska partierna valt att försöka fånga människors sympatier genom snabba budskap i några utslätade korta ord på en valaffisch. Partier utan gräsrötter har varit bekväma för partiledningar som velat styra om sina program utifrån kortsiktiga analyser av väljarströmmar, och det är lätt att misstänka att det varit strategiskt intressantare att skaffa anonyma bidragsgivare och höjda partistöd än nya medlemmar. En politisk debatt där väljarna tvingas förhålla sig till kompromisser framförhandlade i rum dit de själva inte har tillträde, placerar medborgarna på läktaren. Människor vill inte förhålla sig till alternativ utformade av andra, man förstår att kräva att få vara med och utforma politiken. Mycket av den politiska diskussionen har kommit att handla om vilket parti man kan tänka sig att samarbeta med. De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet. Vi sätter därför i dag upp målet att 250.000 människor i Sverige ska ha varit med och arbetat fram de politiska program som vi går till val på 2014. Det kräver att vi är beredda att bygga nya utrymmen för politiskt engagemang. Det finns anledning till självkritik. Den politiska traditionen med sena kvällsmöten passar långt ifrån alla. Också i Miljöpartiet har det varit svårt att vara småbarnsförälder och politiker. Även om vi försöker tillämpa rotationsprincip på politiska uppdrag brister vi i representativitet av bland annat äldre. Även vi har haft svårt för att ta politiken till människors vardag. Tror vi på att alla någon gång i sitt liv ska ha möjligheten att ta ett politiskt uppdrag ska ingen behöva välja bort politiken för att man har svårt att få barnpassning eller jobbar på oregelbundna tider. Vi måste upp ur källarlokalerna och in på lunchfiket. Mötet över nätet som man planerar in själv ska vara lika naturligt som kvällsmötet. Och när vi väl träffas ska lekhörnan vara ett lika naturligt inslag i mötesmiljön som talarlistan. Det måste gå att förverkliga sina idéer i politiken, även om man just för stunden inte vill eller har möjlighet att ta ett politiskt förtroendeuppdrag. När vi människor engagerar oss förväntar vi oss att de särskilda erfarenheter vi bär på ska kunna diskuteras med andra som är insatta, och läggas till grund för politiken. När Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Västerås avslutas i dag har det i helgen bildats nätverk både för gröna lärare och gröna företagare. Tidigare i år startade vi vår första avdelning i utlandet. I stället för att politiker talar om företagares villkor, om hur det är i skolan eller kopplingen mellan välfärd och våra utlandssvenskar, ska den som själva driver ett företag, arbetar i skolan eller bor utomlands kunna engagera sig politiskt – på sina villkor. Även utanför demokrativågen som sveper över den arabiska världen ser vi att det är de politiska rörelser som klarar att bjuda in människor att vara del av byggandet av politiska alternativ som växer. Två och en halv miljon fransmän deltog nu i oktober i valet av en motkandidat till Nicolas Sarkozy i presidentvalet. I Tyskland och Frankrike har gröna nått framgång genom att bygga allianser med civilsamhället. Det ungerska gröna partiet Lehet Más a Politika (Politik kan bli annorlunda) blev 2010 års valskräll efter att ha bjudit in Ungerns sociala rörelser att ta plats i landets beslutande församlingar. I denna kontext framstår svenska politikers vilja att ikläda sig etiketten ”statsbärande” som märklig. Politiska val kan inte reduceras till att välja administratörer av staten. De måste få handla om människors drömmar och vilja till förändring. De gröna gör anspråk på mer än att bära staten, vår roll är att ge utrymme för samhällsförändring. Enligt en Sifo-undersökning som vi beställt känner fyra av tio svenskar någon som definierar sig som miljöpartist. Ännu fler känner någon som röstar på Miljöpartiet. En miljon svenskar har efter det senaste valet träffat någon av Sveriges tusentals förtroendevalda miljöpartister. Dessa möten mellan människor ska nu få lägga grund för en ny politik. Målet att 250.000 människor i Sverige ska ha varit med och utforma den gröna politiken är högt satt. Det handlar om 23.000 stockholmare, 7.700 västmanlänningar, 3.500 hälsingar och 45 Vittsjöbor som ska ha deltagit i politiska processer fram till 2014. Alla kommer inte att vara gröna partimedlemmar, men alla ska i något sammanhang ha fått sätta sin prägel på partiprogram, valmanifest eller kommunala handlingsprogram. Det är ett arbete som redan har börjat. När vi nu, till exempel, utformar en politik för att stärka människors makt över sin arbetstid så görs det i ett rådslag där alla engagerade ur fackföreningar, nätverk mot ungdomsarbetslöshet och miljörörelsen bjuds in att delta. På det sättet får vi del av erfarenheter från hela arbetsmarknaden: från unga som sover med telefonen bredvid sängen för att kunna hoppa in och jobba några timmar när tillfälle ges, från busschaufförer som fått delade arbetsdagar och från mellanchefen som förväntas alltid vara nåbar på mobilen och arbeta också på semestern. De senaste åren har Miljöpartiet gått mot strömmen och växt när andra partier har tappat medlemmar. De människor som kommit till oss har burit på erfarenheter ur vilka politiska idéer har växt. Det har varit pendlaren som stått och frusit på perrongen, innovatören som inte vill att idén ska hindras av regelkrångel, krögaren som driver slow food-restaurang eller föräldern som protesterat mot nedskärningarna på sin skola. De har rätt att bli behandlade som något annat än supportrar som tryckt på gilla-knappen. Sverige har möjlighet att ta täten i den modernisering som nu är nödvändig, om vi vågar ta människors erfarenheter på allvar och ger utrymme för idéer att förverkligas. Vi vill ha medlemmar som ställer krav och utövar makt över politiken, och vi vill möta alla de människor som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter och ge av sina idéer om hur Sverige kan bli ett bättre land. Gustav Fridolin, språkrör (MP) Anders Wallner, partisekreterare (MP) Helene Öberg, sammankallande partistyrelsen (MP) Partiernas medlemssiffror Riksdagspartiernas medlemstal år 2010/11 efter storlek, jämfört med 2009: Socialdemokraterna: 105.626 (+2.599), Moderaterna: 59.981 (+4.665), Centerpartiet: 49.322 (-2.985), Kristdemokraterna: 22.382 (+62), Folkpartiet: 18.100 (+225), Miljöpartiet: 15.544 (+4.909), Vänsterpartiet: 11.030 (+2.495), Sverigedemokraterna: 5.846 (+1.752). År 1991/92 var medlemstalen: Socialdemokraterna 260.346, Centerpartiet 163.105, Moderaterna 116.497, Folkpartiet 37.869, Kristdemokraterna 28.768, Vänsterpartiet 11.821. Miljöpartiet 6.900. År 2003/04 var Sverigedemokraternas medlemstal 1.400. ", "article_category": "other"}
{"id": 15898, "headline": "”250 000 svenskar ska ta fram Miljöpartiets politik”", "summary": "Nytt politiskt grepp. Att medlemstalen rasat i partierna beror inte på ointresse för samhällsfrågor. Snarare handlar det om en kris för partipolitiken som inte lyckas ge utrymme för det engagemang som människor bär på. De närmaste åren vill vi samarbeta med dem som står utanför politiken. Vi sätter därför i dag upp målet att 250 000 människor i Sverige ska ha varit med och tagit fram de politiska program som Miljöpartiet går till val på 2014, skriver Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg.", "article": "Människor i Sverige har aldrig varit så utbildade, haft tillgång till så mycket information och fått del av så mycket erfarenheter från hela världen som i dag. Ändå väljer allt färre att bli medlemmar i ett politiskt parti. Medlemstalen i de svenska politiska partierna har rasat så snabbt att en fortsatt utveckling innebär att de äldre partierna är tömda på medlemmar inom ett drygt årtionde. Det här är inte resultatet av människors ointresse. Människor engagerar sig i miljönätverk och föräldraföreningar, ordnar läxhjälpsgrupper och volontärarbetar i större utsträckning än kanske någonsin tidigare. Det som ibland beskrivs som en kris för demokratin är snarare en kris för partipolitiken. Partierna lyckas inte ge utrymme för det engagemang människor bär på. I stället för att bygga moderna folkrörelser för dagens engagerade medborgare har de politiska partierna valt att försöka fånga människors sympatier genom snabba budskap i några utslätade korta ord på en valaffisch. Partier utan gräsrötter har varit bekväma för partiledningar som velat styra om sina program utifrån kortsiktiga analyser av väljarströmmar, och det är lätt att misstänka att det varit strategiskt intressantare att skaffa anonyma bidragsgivare och höjda partistöd än nya medlemmar. En politisk debatt där väljarna tvingas förhålla sig till kompromisser framförhandlade i rum dit de själva inte har tillträde, placerar medborgarna på läktaren. Människor vill inte förhålla sig till alternativ utformade av andra, man förstår att kräva att få vara med och utforma politiken. Mycket av den politiska diskussionen har kommit att handla om vilket parti man kan tänka sig att samarbeta med. De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet. Vi sätter därför i dag upp målet att 250 000 människor i Sverige ska ha varit med och arbetat fram de politiska program som vi går till val på 2014. Det kräver att vi är beredda att bygga nya utrymmen för politiskt engagemang. Det finns anledning till självkritik. Den politiska traditionen med sena kvällsmöten passar långt ifrån alla. Också i Miljöpartiet har det varit svårt att vara småbarnsförälder och politiker. Även om vi försöker tillämpa rotationsprincip på politiska uppdrag brister vi i representativitet av bland annat äldre. Även vi har haft svårt för att ta politiken till människors vardag. Tror vi på att alla någon gång i sitt liv ska ha möjligheten att ta ett politiskt uppdrag ska ingen behöva välja bort politiken för att man har svårt att få barnpassning eller jobbar på oregelbundna tider. Vi måste upp ur källarlokalerna och in på lunchfiket. Mötet över nätet som man planerar in själv ska vara lika naturligt som kvällsmötet. Och när vi väl träffas ska lekhörnan vara ett lika naturligt inslag i mötesmiljön som talarlistan. Det måste gå att förverkliga sina idéer i politiken, även om man just för stunden inte vill eller har möjlighet att ta ett politiskt förtroendeuppdrag. När vi människor engagerar oss förväntar vi oss att de särskilda erfarenheter vi bär på ska kunna diskuteras med andra som är insatta, och läggas till grund för politiken. När Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Västerås avslutas i dag har det i helgen bildats nätverk både för gröna lärare och gröna företagare. Tidigare i år startade vi vår första avdelning i utlandet. I stället för att politiker talar om företagares villkor, om hur det är i skolan eller kopplingen mellan välfärd och våra utlandssvenskar, ska den som själva driver ett företag, arbetar i skolan eller bor utomlands kunna engagera sig politiskt – på sina villkor. Även utanför demokrativågen som sveper över den arabiska världen ser vi att det är de politiska rörelser som klarar att bjuda in människor att vara del av byggandet av politiska alternativ som växer. Två och en halv miljon fransmän deltog nu i oktober i valet av en motkandidat till Nicolas Sarkozy i presidentvalet. I Tyskland och Frankrike har gröna nått framgång genom att bygga allianser med civilsamhället. Det ungerska gröna partiet Lehet Más a Politika (Politik kan bli annorlunda) blev 2010 års valskräll efter att ha bjudit in Ungerns sociala rörelser att ta plats i landets beslutande församlingar. I denna kontext framstår svenska politikers vilja att ikläda sig etiketten ”statsbärande” som märklig. Politiska val kan inte reduceras till att välja administratörer av staten. De måste få handla om människors drömmar och vilja till förändring. De gröna gör anspråk på mer än att bära staten, vår roll är att ge utrymme för samhällsförändring. Enligt en Sifo-undersökning som vi beställt känner fyra av tio svenskar någon som definierar sig som miljöpartist. Ännu fler känner någon som röstar på Miljöpartiet. En miljon svenskar har efter det senaste valet träffat någon av Sveriges tusentals förtroendevalda miljöpartister. Dessa möten mellan människor ska nu få lägga grund för en ny politik. Målet att 250 000 människor i Sverige ska ha varit med och utforma den gröna politiken är högt satt. Det handlar om 23 000 stockholmare, 7 700 västmanlänningar, 3 500 hälsingar och 45 Vittsjöbor som ska ha deltagit i politiska processer fram till 2014. Alla kommer inte att vara gröna partimedlemmar, men alla ska i något sammanhang ha fått sätta sin prägel på partiprogram, valmanifest eller kommunala handlingsprogram. Det är ett arbete som redan har börjat. När vi nu, till exempel, utformar en politik för att stärka människors makt över sin arbetstid så görs det i ett rådslag där alla engagerade ur fackföreningar, nätverk mot ungdomsarbetslöshet och miljörörelsen bjuds in att delta. På det sättet får vi del av erfarenheter från hela arbetsmarknaden: från unga som sover med telefonen bredvid sängen för att kunna hoppa in och jobba några timmar när tillfälle ges, från busschaufförer som fått delade arbetsdagar och från mellanchefen som förväntas alltid vara nåbar på mobilen och arbeta också på semestern. De senaste åren har Miljöpartiet gått mot strömmen och växt när andra partier har tappat medlemmar. De människor som kommit till oss har burit på erfarenheter ur vilka politiska idéer har växt. Det har varit pendlaren som stått och frusit på perrongen, innovatören som inte vill att idén ska hindras av regelkrångel, krögaren som driver slow food-restaurang eller föräldern som protesterat mot nedskärningarna på sin skola. De har rätt att bli behandlade som något annat än supportrar som tryckt på gilla-knappen. Sverige har möjlighet att ta täten i den modernisering som nu är nödvändig, om vi vågar ta människors erfarenheter på allvar och ger utrymme för idéer att förverkligas. Vi vill ha medlemmar som ställer krav och utövar makt över politiken, och vi vill möta alla de människor som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter och ge av sina idéer om hur Sverige kan bli ett bättre land. 28/10: ”Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna” Statsvetaren Svend Dahl och chefen för tankesmedjan Sektor 3 Hanna Hallin. Riksdagspartiernas medlemstal år 2010/11 efter storlek, jämfört med 2009: Socialdemokraterna: 105 626 (+2 599), Moderaterna: 59 981 (+4 665), Centerpartiet: 49 322 (-2 985), Kristdemokraterna: 22 382 (+62), Folkpartiet: 18 100 (+225), Miljöpartiet: 15 544 (+4 909), Vänsterpartiet: 11 030 (+2 495), Sverigedemokraterna: 5 846 (+1 752). År 1991/92 var medlemstalen: Socialdemokraterna 260 346, Centerpartiet 163 105, Moderaterna 116 497, Folkpartiet 37 869, Kristdemokraterna 28 768, Vänsterpartiet 11 821. Miljöpartiet 6 900. År 2003/04 var Sverigedemokraternas medlemstal 1 400. ", "article_category": "other"}
{"id": 15905, "headline": "Grannarna åker snålskjuts på Stockholm i bostadsfrågan", "summary": "Om Stockholmsregionen ska fortsätta att utvecklas går det inte att ha ett kommunegoistiskt perspektiv på planeringen av bostäder. Många kommuner i regionen åker snålskjuts på Stockholms stad, skriver Stefan Attefall, bostadsminister. Regeringen kommer nu att begära in information från länets alla 26 kommuner för att se hur de hanterar bostadsförsörjningen. Det är en unik åtgärd.", "article": "Stockholm växer så det knakar. Förra året växte Stockholms län med cirka 35 000 personer, lika mycket som en mindre svensk stad. Sedan 2005 har Stockholms län växt med 120 000 personer. Att Stockholm växer är positivt – det betyder att vår huvudstad har attraktionskraft och är en region där många vill bo och arbeta. Men att Stockholm växer kraftigt innebär också påfrestningar på till exempel vägar, kollektivtrafik och bostadsmarknaden. För att minska trängseln och förbättra villkoren för arbetspendling har alliansen bland annat tagit beslut om Förbifart Stockholm, och just nu byggs Citybanan som kommer att förbättra för kollektivtrafiken. Men när det gäller bostadsbyggandet hänger Stockholms län inte riktigt med. Den uppåtgående kurvan för befolkningsmängden följs inte av en uppåtgående kurva för bostadsbyggande. När man tittar på vad och var det byggts i Stockholms län de senaste tio åren kan man konstatera att en kommun ligger i ganska ensamt majestät i toppen – Stockholms stad. Många kommuner ligger långt efter vad de år 2001 inom ramen för det regionala utvecklingsarbetet Rufs ansåg sig behöva i tillskott på bostadsmarknaden. I praktiken betyder det att många kommuner åker snålskjuts på Stockholms stad. Medvetet eller omedvetet tänker man kanske att andra får lösa bostadsbristen. En bostadspolitikens ”nånannanism”. Men det finns inte ”nån annan”. Om Stockholmsregionen ska fortsätta att utvecklas går det inte att ha enbart ett kommunegoistiskt perspektiv på planeringen av bostäder. Den regionala planeringen och samverkan måste förstärkas. Det är enligt lag kommunen som ansvarar för att det finns en fungerande bostadsmarknad som erbjuder invånarna de bostäder som efterfrågas. Det kräver att kommunerna har god kunskap i frågorna, väl utvecklad planering och en aktiv markpolitik. Därför har regeringen beslutat att begära in information från alla 26 kommuner i Stockholms län om hur de hanterar sina strategier för bostadsförsörjningen. Kommunerna ska bland annat redovisa vilka kommunala riktlinjer som finns för bostadsförsörjningen, vilken genomförandestrategi som finns, huruvida kommunen samarbetar med andra kommuner och i så fall hur, och på vilket sätt kommunens arbete medverkar till att uppfylla de regionala utvecklingsmålen som ställts upp. Redovisningen ska skickas till länsstyrelsen före den 31 december. Det här är en för svensk statsförvaltning unik åtgärd. Att regeringen utnyttjar sin möjlighet att på detta sätt begära in information om bostadsplaneringen från kommunerna har aldrig skett tidigare. Parallellt med detta har jag som bostadsminister gett förre statssekreteraren Sören Häggroth i uppdrag att kartlägga och analysera kommunernas arbete med bostadsförsörjningen i Stockholms län. I arbetet ingår att bedöma om det finns anledning att förstärka regionens ansvar för bostadsförsörjning. Om han gör den bedömningen ska han överväga och redovisa vilka ekonomiska, juridiska eller andra styrmedel som i så fall kan vara aktuella för att förbättra bostadsförsörjningsläget i regionen. Uppdraget ska redovisas vid årsskiftet. Regeringen arbetar på nationell nivå med att minska regelkrånglet och förenkla planprocesserna för att på så sätt skapa bästa möjliga förutsättningar för ett ökat byggande. Men ska vi få upp bostadsbyggandet på lång sikt måste alla dra åt samma håll. Jag ser ett växande engagemang hos många aktörer för att ta itu med bostadsbristen, men nu krävs det att de vackra orden omsätts i konkret handling. En ny regional utvecklingsplan, Rufs 2010, har färdigställts. Redan ett år senare kan vi konstatera att befolkningsökningen 2011 ligger en bra bit över vad som förutsågs i Rufs 2010. Det manar till eftertanke. Jag hoppas och vill arbeta för att de bedömningar om framtida behov av bostadstillskott som gjorts i den får större genomslag i verkligheten än de som gjordes 2001. Stefan Attefall (KD) bostadsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 15907, "headline": "“Så här gör vi för att bygga starka lärosäten”", "summary": "Vi är mycket positiva till att berätta mer för Jan Björklund om hur vi arbetar inom Lärosäten Syd och hur detta arbetssätt kan vara ett sätta att bygga starka lärosäten, och vad regering och riksdag kan göra för att stimulera denna utveckling, skriver representanter för Lärosäten Syd i en replik.", "article": "I sin artikel på DN Debatt 24/10 beskriver utbildningsminister Jan Björklund en rad utmaningar som högskolesektorn står inför. Lösningen som presenteras i artikeln är att lärosätena ska möta de nya utmaningarna med sammanslagningar, det vill säga att högskolorna går samman med de tunga forskningsuniversiteten. Enligt ministern är utvecklingen nödvändig, kanske till och med oundviklig, och bör ske på initiativ av lärosätena själva. Vi stödjer helt och bejakar den satsning på kvalitet som ministern beskriver, men vi tror man bör pröva alternativa vägar för att hantera de utmaningar som sektorn står inför. Vi inom Lärosäten Syd har sedan 2009 systematiskt utvecklat en annan väg. Vi har etablerat en plattform för ökad samverkan i akt och mening att realisera våra respektive lärosätens forsknings- och utbildningsstrategier. Ett sätt för regering och riksdag att stödja den väg Lärosäten Syd vill ta är att undanröja en del av de formella hinder för ett strukturerat samarbete som i dag föreligger. Våra lärosäten har olika utbud och roller inom högskolelandskapet och gemensamt arbetar vi för att stärka dessa samtidigt som vi utvecklar samarbetsformerna inom Lärosäten Syd. Frågan om sammanslagningar är inte aktuell. Däremot har antalet konkreta samarbetsprojekt ökat syftande till att nå de mervärden som uppkommer då lärosäten med komplementära profiler förenar sina resurser mot ett gemensamt mål. Om ministern vill är vi mycket positiva till att berätta mer om hur vi arbetar inom Lärosäten Syd och hur detta arbetssätt kan vara ett sätta att bygga starka lärosäten, och vad regering och riksdag kan göra för att stimulera denna utveckling. Lärosäten Syd Stefan Bengtsson, rektor Malmö högskola Lars Carlsson, rektor Högskolan Kristianstad Per Eriksson, rektor Lunds universitet Ursula Hass, rektor Blekinge tekniska högskola Tiina Sarap, dekanus Sveriges lantbruksuniversitet ", "article_category": "other"}
{"id": 15913, "headline": "Svårt sjuka drabbas hårt när Swedavia prioriterar linjeflyg", "summary": "Det enda flygbolaget i Stockholm med ansvar för svårt sjuka människor får inte längre operera från Bromma flygplats. Det här drabbar läkarteam som ska flygas för transplantationer och organ som ska till Karolinska sjukhuset i Huddinge. Framför allt drabbar det svårt sjuka människor, skriver Lars Österwall och Marika Waern, Eastair AB. Samhällsnyttigt flyg borde få dispens att vara kvar på Bromma.", "article": "Det enda flygbolaget i Stockholm med ansvar för svårt sjuka människor får inte längre operera från Bromma flygplats. Det här drabbar läkarteam som ska flygas för transplantationer, organ som ska till Karolinska sjukhuset i Huddinge men framför allt de svårt sjuka människor som varje dag hoppas och väntar på samtalet om transplantation. Swedavia väljer att satsa på Bromma flygplats som ett nytt Arlanda och vägrar att låta oss stanna på flygplatsen. Vi anser att samhällsnyttigt flyg ska få dispens att vara kvar på Bromma flygplats. Swedavia har planer på att utöka det tunga linjeflyget och vill därför komma åt den arrenderade mark som hyrs av de mindre aktörerna. Swedavia, som tidigare var en del av Luftfartsverket, har inte hjälpt till med att hitta en lösning på ny uppställningsplats och hangar. Det är tydligt att Swedavia inte prioriterar ambulansflyget. Vi har avtal med Uppsala sjukhus och transplantationsenheten på Karolinska sjukhuset, Huddinge. Det innebär att allt ambulansflyg till de instanserna går genom oss. För tillfället gäller avtalet, bland annat, att hämta skadade svenska soldater i Afghanistan, för tidigt födda barn, organ, läkarteam och svårt sjuka. Efter upphandlingen står det klart att vi ska bedriva transporten fram till 2014 och det är ett avtal vi tänker fullfölja. Nu i oktober genomförs ”donationsveckan”. Ungefär samtidigt kan det företag som utför transporterna av patienter, organ och läkarteam stå utan lokal och hangar. Ett stort statligt företag väljer alltså att ta avstånd från det samhällsnyttiga och högst nödvändiga flyget till förmån för utökad kommersiell flygtransport. Det betyder att sjuka människors värde är lägre prioriterat än en affärsman på väg mellan två möten. Vilka signaler ger det till de sjuka som står i kö för transplantation? Det här beslutet drabbar människor som redan är hårt prövade och svårt sjuka. Vi behöver inte så stor plats för att fortsätta verksamheten, vilket vi i företaget har talat om för berörda parter på Swedavia i Bromma. Uppsägningen bestod i ett brev som av okänd budbärare lades på ett bord i personalrummet och ingen övrig information fanns presenterad. Vi tog då själva kontakten med de ansvariga för att diskutera fram en lösning som skulle fungera för både Swedavia och oss. Vi har jobbat dag och natt med att lösa den här frågan och är mycket bekymrade över att ingen, varken Stockholms stad eller Swedavia, har tagit våra synpunkter på allvar. Nu står Kronofogdemyndigheten utanför kontoret och undrar varför företaget är kvar på Bromma flygplats. Var flyttar man en flygplansflotta som bedriver sjukvårdsrelaterade insatser i Stockholm i dag? Alla mindre flygplatser är nedlagda, Arlanda tillhör också Swedavia men de har varit försiktigt positiva i förhandlingarna. Det finns plats på både Bromma och Arlanda enligt ritningar över flygplatserna. Bromma flygplats har dessutom inte i nuläget den säkerhetsklassificering den borde ha för tungt linjeflyg. Om inte annat borde det finnas möjlighet att vara kvar till dess transportstyrelsen godkänt den tyngre trafiken på Bromma flygplats. Ge plats till ett företag med små önskemål och stora visioner om att hjälpa sjuka människor. Vi talar om miljö och säkerhet men glömmer bort andra viktiga förhållningssätt. Vår flotta är anpassad efter gällande lagar och förordningar och vi kan dessutom stoltsera med livsviktiga transporter. Vi undrar vad Swedavia stoltserar med. Vi har varit på mängder av möten där ingen av de berörda myndigheterna har tagit ansvar eller på något sätt hjälpt till att lösa situationen. Vår viktiga uppgift att tillgodose flygtransporter, där varje minut är avgörande, är alltså inte mer värt än så. Lars Österwall, vd Eastair AB Marika Waern, kommunikationsansvarig Eastair AB ", "article_category": "other"}
{"id": 15914, "headline": "Skamlig 70-årsgräns för mammografi", "summary": "I Stockholm har inte kvinnor över 70 rätt till screening för bröstcancer.", "article": "Kvinnor som fyllt 70 år har inte längre rätt att få del av landstingets screening för tidig upptäckt av bröstcancer om de bor inom Stockholms län. Denna åldersgräns är inte medicinskt motiverad, tvärtom visar statistiken att dödligheten i bröstcancer inte minskar för gruppen 70+ på samma sätt som för yngre åldersgrupper. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer skall kvinnor i åldersgrupperna 40–74 år erbjudas regelbundna undersökningar med mammografi. En medicinskt omotiverad åldersgräns som utestänger äldre från en livsviktig undersökning är en skamlig åldersdiskriminering. 70-årsgränsen strider också mot hälso- och sjukvårdslagen som slår fast att hälso- och sjukvård skall vara behovsstyrd och inte styrd av åldersgränser. På regeringens bord ligger nu en utredning med förslag om utökad lagstiftning till skydd mot diskriminering på grund av ålder. Hittills gäller förbud mot åldersdiskriminering endast inom arbetslivet. Utredningen förslår att diskrimineringsförbudet skall omfatta alla samhällsområden precis som för övriga diskrimineringsgrunder och således även gälla hälso- och sjukvård. Kommer Stockholms läns landsting nu att kalla alla kvinnor upp till 74 år till mammografiscreening för tidig upptäckt av bröstcancer? Nästa år planerar landstinget att slopa avgiften för screening med mammografi och att förlänga rätten till denna undersökning med fem år medför givetvis ökade kostnader för landstinget. Om ekonomin är ett hinder för att stoppa åldersdiskrimineringen i vården frågar jag ansvarigt landstingsråd om det finns fler grupper som det anses rätt att diskriminera av kostnadsskäl? Margó Ingvardsson, fd landstingsledamot och den första politiker som skrev motioner om att införa allmän mammografi. ", "article_category": "other"}
{"id": 15917, "headline": "Barnen vinnare i fjällen", "summary": "Bekvämare och större liftar, boende mitt i backen och nya restauranger är några av nyheterna i svenska fjällen. Närmare 900 miljoner kronor har skidorterna investerat inför årets säsong.", "article": "Komfort är det som gäller för vår älskade skidsemester. Och det gäller hela upplevelsen, såväl skidåkning som mat och boende. Allt fler orter satsar på att bygga hus och lägenheter med det som kallas ”ski in – ski out”, att man kan åka skidor ända fram till dörren. – Det är det som folk vill ha. Man bor i anläggningen, ställer ifrån sig bilen, tar på sig skidorna och åker direkt ut i backen. Det är komfort och sparar tid, säger Hans Gerremo, vd i Svenska liftanläggningars organisation, SLAO. De svenska skidorterna investerar 892 miljoner kronor inför årets säsong. Generellt går merparten, ungefär två tredjedelar, till boende och infrastruktur medan runt en tredjedel går till liftar, snöproduktion och nedfarter. Och det är inte bara boendet som ska vara bekvämt, liftarna blir snabbare och större. I år inviger både Idre och Vemdalen 6-stolsliftar, den senare är Sveriges kortaste, 590 meter, och ligger i barn- och nybörjarområdet. – Att Vemdalen satsar 33 miljoner kronor på en 6-stolslift för barn tycker jag är stort. Barnen är framtidens skidåkare så det är en fantastisk satsning att göra det bekvämt för barnfamiljer, säger Hans Gerremo. – Idre har satsat runt 50 miljoner kronor per år sedan 2003 och är en av Nordens modernaste skidanläggningar med nedfarter i alla vädersträck. Bland alla satsningar kan nämnas att Kungsberget arbetar på att förändras från skidanläggning till skidort och har investerat i mer boende, bland annat en skilodge. Trillevallen i södra Årefjällen storsatsar för första gången på länge och får sin första stollift, dessutom ny restaurang och nytt boende. Skidsemestern har blivit ett slags generationssemester, man kombinerar ledighet med aktivitet och att umgås med släkten, bland annat för att fira jul och nyår. Det är de största stugorna och lägenheterna som går åt först. Och även om skidåkning och snötillgång är det viktigaste vill många ha andra aktiviteter. Många orter fortsätter att satsa på spa och relaxavdelningar. Flera orter satsar också på bättre belysning i backarna och därmed längre åktider på kvällarna. Det är inte bara utförsåkning som gäller, många vill skida både på längden och tvären, så att säga. Ungefär 30 procent av de två miljoner som besöker skidanläggningar vill också åka längdskidor. – Har vi inte bra spår till våra gäster är det inte bra, det räcker inte bara med backe, säger Hans Gerremo. Nyheter på 25 svenska skidorter Dundret, Hotellrum, ny konferensanläggning, renovering av restaurang. Åre, Ny belysning. Designat ljus skapar sagovärld i backen. Utökade öppettider för kvällsåkning. Trillevallen, 4-stollift, restaurang, skishop. Gustavsbergsbacken, Frösön, Nya nedfarter med lift, belysning och snökanoner. Funäsdalen, Funäsdalsberget, Skilodge och lägenheter med ”ski in-ski out”, totalt 200 nya bäddar i år. Ramundberget, Fler lägenheter. Tänndalen, Ny skilodge, spa och restaurang. utveckling av barnområdet. Tännäskröket, Ny stollift och sex nya nedfarter. Vemdalsskalet, 6-stollift i skalet, nya boenden, affärer, uppgraderat snösystem. Björnrike, Vemdalen, Fler lägenheter och ny restaurang. Lofsdalen, Restaurang byggs ut. Idrefjäll, 6-stollift, släplift samt topprestaurang med 200 platser. Järvsöbacken, Ny stollift, 4 nya nedfarter, snösystem och utbyggt boende med ”ski in – ski out”. Lindvallen, Nya barnområden. Utbyggt snösystem. Hundfjället, Nytt skidområde för barn med äventyrsområde. Orsa-Grönklitt, Ny topprestaurang. Branäs, 4-stollift. Nya hus. Kungsberget, Nytt hotell och fler stugor. Romme alpin, Utbyggd restaurang med 400 platser. Säfsen Resort, Nytt spa med vildmarkskänsla, nya exklusiva villor. Hovfjället, Nya hus med ”ski in-ski out”. Väsjöbacken, Sollentuna, Nya liftar, snökanoner och ”fun park”. Alebacken, Investerar i lift- och snöanläggning. Isaberg, Investerar i lift- och snöanläggning. Vångabacken, Ny skidlift, den största investeringen i anläggningens historia. Källa: SLAO ", "article_category": "other"}
{"id": 15920, "headline": "Alliansen står maktlös inför skandalerna i äldreomsorgen", "summary": "Det är oklart vem som bär ansvaret för skandalerna inom äldreomsorgen, men det är uppenbart att den politiska ledningen inte klarar av situationen, skriver sex socialdemokrater. Genom att överlåta allt fler äldreboenden till privata aktörer har alliansen skapat en struktur där staden inte har möjlighet att ingripa vid problem.", "article": "I fjol Vintertullen, i år Koppargården. De återkommande skandalerna visar att något i grunden är ruttet inom Stockholms stads äldreomsorg. Exakt vad som ägt rum på Koppargården och vem som bär ansvaret återstår att helt klara ut. Vad som däremot är uppenbart är att stadens politiska ledning, allianspartierna, inte klarar av att hantera situationen. Vid förra veckans möte med äldrenämnden frågade vi socialdemokrater vad det ansvariga borgarrådet Joakim Larsson (M) tänkte göra dels för att komma till rätta med problemen på Koppargården, dels vilken form av skadestånd man tänkte sig att kräva ut av det ansvariga företaget Carema. På ingen av frågorna kunde Larsson ge något anständigt svar. Det viktigaste var att \"inte agera snabbt och populistiskt\". Förklaringen till passiviteten är inte att Joakim Larsson skulle sakna ansvarskänsla eller kompetens. Problemen hänger samman med att staden genom att successivt lägga ut en allt större del av verksamheten på upphandling har fråntagit sig själv möjligheten att snabbt agera vid den typ av krislägen som uppstått på Vintertullen och Koppargården. Alliansen har valt att låta sig bakbindas av affärskontrakt och kan nu bara titta på när skandalerna radar upp sig. Till kaoset bidrar det splittrade ansvaret inom staden där olika aktörer ställer upp mål, upphandlar respektive sköter verksamheten. Det finns inga garantier för att anläggningarna skulle ha skötts bättre om staden behållit ansvaret och avstått från upphandlingsmodellen, men om de legat kvar hos kommunen när problem uppdagades skulle staden i princip omgående ha kunnat omplacera den ansvariga ledningen, sett över verksamheten och rättat till problemen. Genom att i stället överlåta allt fler äldreboenden till privata aktörer har alliansen skapat en struktur där stadens politiska ledning inte har möjlighet att agera eftersom risken är överhängande att man hamnar i långdragna juridiska processer med vårdföretagen, som i värsta fall kan sluta med att staden blir skadeståndsskyldig, samtidigt som man inte kan få några kortsiktiga garantier för att vårdkvaliteten för de äldre återupprättas. Vi socialdemokrater är inte emot privata vårdgivare, tvärtom tror vi att inte minst ideellt drivna verksamheter med särskild profil kan fungera som ett bra komplement till den kommunala verksamheten. Men de upprepade skandalerna har visat att upphandlingssystemet innehåller fundamentala, strukturella svagheter som gör det omöjligt för de politiskt ansvariga att snabbt och kraftfullt hantera de problem man måste räkna med kan uppstå i den här typen av verksamhet. Just nu pågår upphandling och privatisering av ytterligare ett antal äldreboenden. Vårt minimikrav är att staden inte går vidare med dessa upphandlingar innan man säkrat möjligheterna att kunna gå in och snabbt rätta till uppkomna problem i verksamheterna, givetvis på entreprenörernas bekostnad. Parallellt måste man ytterligare stärka de anställdas, inte minst de medicinskt ansvariga sjuksköterskornas, men också annan personals, ställning så att privata vårdföretag eller kommunala chefer inte lockas att försöka lägga locket på eller censurera varningssignaler. Ingen har bättre förutsättningar att slå larm om brister än de anställda. Dessutom behöver ansvarsfördelningen mellan stadens egna aktörer ses över. Kortsiktigt krävde vi vid äldrenämndens möte att upphandlingen av vård vid Hässelbygården skulle avbrytas. Joakim Larssons svar på det förslaget var nej! Med nonchalans inför verkligheten driver allianspartierna sitt systemskifte inom omsorgen med ideologiska skygglappar och utan tanke på situationen för äldre och anhöriga. Stockholms äldre förtjänar en värdig omsorg. Mirja Räihi-Järvinen, Catarina Carbell, Magnus Nilsson, Manlio Palocci, Gabriel Marawgeh, Norma Aranda de Gutierrez Ledamöter och ersättare i äldrenämnden Stockholms stad. ", "article_category": "other"}
{"id": 15921, "headline": "”Om euron faller behövs en gemensam nordisk valuta”", "summary": "Om EU går mot en mer federalistisk lösning i eurokrisens spår, eller om eurosamarbetet gradvis går mot sin upplösning, finns kraftfulla argument för att utreda frågan om en nordisk förbundsstat. Det förenade Norden skulle bli betydligt mer diversifierat än de enskilda nordiska ekonomierna och därmed mer stryktåligt vid ekonomiska påfrestningar. Frågan skulle kräva många års utredning men den är viktig att bena ut och fördjupa, skriver Gunnar Wetterberg.", "article": "Det är nu två år sedan jag publicerade förslaget att bilda en ny Kalmarunion (DN Debatt 27/10 2009), som jag sedan fick utveckla i Nordiska Rådets årsbok 2010 ”Förbundsstaten Norden” (http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2010-582). Gensvaret var över all förväntan. I ett par oberoende opinionsundersökningar svarade drygt 40 procent att de var mycket eller ganska positiva, utan större skillnader mellan åldrar och länder. Vid presentationen i huvudstäderna för ett år sedan gick en reflektion igen på flera håll: Om det kommer en kris, så vore detta bra att ta till – men utan något tryck utifrån är det svårt att få någon rörelse. Det är en bestickande synpunkt. Ett förenat Norden skulle stå långt starkare mot omvärlden än de fem länderna var för sig, samtidigt som en alltmer gemensam hemmamarknad skulle ge tillväxten markant bättre möjligheter än i dag. Problemet är att möjligheten knappast finns, om man inte har tänkt igenom den. Därför bör Norden höja krisberedskapen genom att utreda förutsättningarna för att gå samman. EU brottas med de sydeuropeiska skuldproblemen. Tyskland våndas: ena dagen förklarar förbundskansler Merkel att det inte finns något EU utan euron, andra dagen fnyser hennes kolleger åt en ”transfereringsunion”, för att tredje dagen efterlysa en europeisk ekonomisk ”finansminister” – och i Bryssel talade nyligen Gerhard Schröder, Joschka Fischer och Matti Vanhanen om Europas Förenta Stater. Om EU går mot en mer federalistisk lösning i eurokrisens spår blir det än mer angeläget för de nordiska länderna att samla sig. Annars blir det svårt att hävda öppenheten och frihandeln mot andra länders svaghet för protektionism och hemlighetsmakeri. Om eurosamarbetet gradvis går mot upplösning hamnar frågan om ett penningpolitiskt alternativ på dagordningen. I båda fallen är det ett kraftfullt argument för Nordiska Rådet och/eller regeringarna att utreda frågan om ett mer effektivt Norden. På penningpolitikens område har de nordiska länderna i dag valt olika lösningar. Finland deltar fullt ut i eurosamarbetet, Danmark följer euron, medan de övriga valutorna i huvudsak flyter fritt. Förbundsstaten måste ha en gemensam penningpolitik, antingen inom ramen för den europeiska valutaunionen eller med en egen, gemensam valuta. Den nationalekonomiska forskningen betonar vikten av ”optimala valutaområden”. Jag tror att man kan hävda att förbundsstaten Norden skulle vara ett sådant område, men på ett annat sätt än vad man brukade mena i eurodebatten. I kölvattnet på Maastrichtfördraget undersökte ekonomerna likheterna mellan olika länders ekonomier och branschstrukturer. Ju större överensstämmelserna var, desto bättre ansågs förutsättningarna vara för ett gemensamt valutaområde. I Nordens fall kan man emellertid föra resonemanget ett steg vidare. Ländernas näringsliv skiljer sig visserligen markant åt och reagerar därmed olika på olika konjunkturer, men det är inte nödvändigtvis en nackdel. I dagens läge är de nordiska ekonomierna var för sig så små och så beroende av enstaka företag och branscher att enstaka olyckor kan drabba det enskilda landet hårt. Sovjetunionens sönderfall slog hårt mot Finlands utrikeshandel, men motgångar för skogsindustrin, oljesektorn eller enskilda företag som Nokia eller Ericsson skulle också vara tunga att bära för det ena eller det andra landet. I detta perspektiv blir olikheterna mellan medlemmarnas näringsliv förbundsstatens styrka. I ett enat Norden skulle länderna turas om att hålla ekonomin på fötter, eftersom deras näringsliv reagerar olika i olika konjunkturfaser eller på externa chocker. Det som skulle göra förbundsstaten Norden till en fungerande ekonomisk enhet är de gemensamma institutionerna och värderingarna. Tack vare dessa kan man förstärka den gemensamma arbetsmarknad och den rörlighet mellan länderna som redan är för handen. Institutionerna och värderingarna underlättar rörligheten inom området, i synnerhet om den förstärks av förbundsstatens gemensamma institutioner. Redan nu finns det en gemensam arbetsmarknad, men den kan få kraftigt ökad betydelse inom förbundsstatens ramar. Ju fler nordbor som är beredda att flytta till ett grannland när jobben viker hemma och arbetskraften behövs där, desto bättre kommer hela Nordens ekonomi att fungera. På så vis kan förbundsstaten bli ett skyddsnät för medborgarna. Även om det egna landet skulle råka i svårigheter så kan invånarna klara sig bättre, eftersom de andra länderna finns som alternativ. Förbundsstaten blir betydligt mer diversifierad än de enskilda ekonomierna och därmed mer stryktålig vid ekonomiska påfrestningar. Tack vare olikheterna och rörligheten skulle det förenade Norden bli en bättre fungerande enhet än dagens skilda länder, på sikt ungefär på samma sätt som USA är i dag. Den amerikanska ekonomin är oändligt mångfasetterad, där samsas expansion i ena delen av landet med stagnation i den andra, men många människor är beredda att flytta dit jobben finns. När medborgarna vant sig vid Norden kommer det inte att vara märkvärdigare att flytta mellan länderna än det är från Pittsburgh eller Detroit till Atlanta eller Seattle. Arbetskraftens rörlighet lättar trycket både där näringslivet kärvar och där det kan sluka hur mycket resurser som helst. Det gagnar hela ekonomins utveckling, men det ökar också medborgarnas välfärd jämfört med om nationsgränser hade skilt de växande delarna av området från de krympande. Förbundsstaten Norden skulle kräva många års utredning, förhandlingar och folkomröstningar. Men om förbundsstaten blir av, om eurosamarbetet finns kvar och om Norden bestämmer sig för att delta är riskspridningen inom Norden fortfarande en styrka, även om man inte förfogar över penningpolitiken på egen hand. Förbundsstaten och medlemsstaterna kan samordna sina finanspolitiska insatser i långt större utsträckning än vad som kommer att vara möjligt inom euroområdet som helhet. Förbundsstaten kommer dessutom att ha ett betydligt större inflytande över eurosamarbetet än vad Norden har i dag när bara Finland deltar fullt ut i samarbetet. Om eurosamarbetet fallerar – ja, då vore det självklart med en nordisk valuta. Med hänsyn till hur ekonomierna kompletterar varandra, givet arbetskraftens rörlighet och de gemensamma värderingar som en samordnad finanspolitik skulle kunna bygga på, borde denna nordiska valuta – dalern??? – ha betydligt bättre förutsättningar än euron. En nordisk centralbank skulle kunna spela en viktig roll för den övriga ekonomiska politiken, till exempel i förhållande till lönebildningen inom området, och därmed öka handlingsutrymmet både för den samordnade finanspolitiken och för vart och ett av medlemsländerna. Det ligger långt fram. Men det är en tanke som är viktig att bena ut och fördjupa, om alternativet förbundsstaten Norden ska vara möjligt att tillgripa i en kris. Gunnar Wetterberg, samhällsdebattör och historiker, samhällspolitisk chef på Saco ", "article_category": "other"}
{"id": 15922, "headline": "”Om euron faller behövs en gemensam nordisk valuta”", "summary": "Dags utreda ny nordisk union. Om EU går mot en mer federalistisk lösning i eurokrisens spår, eller om eurosamarbetet gradvis går mot sin upplösning, finns kraftfulla argument för att utreda frågan om en nordisk förbundsstat. Det förenade Norden skulle bli betydligt mer diversifierat än de enskilda nordiska ekonomierna och därmed mer stryktåligt vid ekonomiska påfrestningar. Frågan skulle kräva många års utredning men den är viktig att bena ut och fördjupa, skriver Gunnar Wetterberg.", "article": "Det är nu två år sedan jag publicerade förslaget att bilda en ny Kalmarunion (DN Debatt 27/10 2009), som jag sedan fick utveckla i Nordiska Rådets årsbok 2010 ”Förbundsstaten Norden” (http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2010-582). Gensvaret var över all förväntan. I ett par oberoende opinionsundersökningar svarade drygt 40 procent att de var mycket eller ganska positiva, utan större skillnader mellan åldrar och länder. Vid presentationen i huvudstäderna för ett år sedan gick en reflektion igen på flera håll: Om det kommer en kris, så vore detta bra att ta till – men utan något tryck utifrån är det svårt att få någon rörelse. Det är en bestickande synpunkt. Ett förenat Norden skulle stå långt starkare mot omvärlden än de fem länderna var för sig, samtidigt som en alltmer gemensam hemmamarknad skulle ge tillväxten markant bättre möjligheter än i dag. Problemet är att möjligheten knappast finns, om man inte har tänkt igenom den. Därför bör Norden höja krisberedskapen genom att utreda förutsättningarna för att gå samman. EU brottas med de sydeuropeiska skuldproblemen. Tyskland våndas: ena dagen förklarar förbundskansler Merkel att det inte finns något EU utan euron, andra dagen fnyser hennes kolleger åt en ”transfereringsunion”, för att tredje dagen efterlysa en europeisk ekonomisk ”finansminister” – och i Bryssel talade nyligen Gerhard Schröder, Joschka Fischer och Matti Vanhanen om Europas Förenta Stater. Om EU går mot en mer federalistisk lösning i eurokrisens spår blir det än mer angeläget för de nordiska länderna att samla sig. Annars blir det svårt att hävda öppenheten och frihandeln mot andra länders svaghet för protektionism och hemlighetsmakeri. Om eurosamarbetet gradvis går mot upplösning hamnar frågan om ett penningpolitiskt alternativ på dagordningen. I båda fallen är det ett kraftfullt argument för Nordiska Rådet och/eller regeringarna att utreda frågan om ett mer effektivt Norden. På penningpolitikens område har de nordiska länderna i dag valt olika lösningar. Finland deltar fullt ut i eurosamarbetet, Danmark följer euron, medan de övriga valutorna i huvudsak flyter fritt. Förbundsstaten måste ha en gemensam penningpolitik, antingen inom ramen för den europeiska valutaunionen eller med en egen, gemensam valuta. Den nationalekonomiska forskningen betonar vikten av ”optimala valutaområden”. Jag tror att man kan hävda att förbundsstaten Norden skulle vara ett sådant område, men på ett annat sätt än vad man brukade mena i eurodebatten. I kölvattnet på Maastrichtfördraget undersökte ekonomerna likheterna mellan olika länders ekonomier och branschstrukturer. Ju större överensstämmelserna var, desto bättre ansågs förutsättningarna vara för ett gemensamt valutaområde. I Nordens fall kan man emellertid föra resonemanget ett steg vidare. Ländernas näringsliv skiljer sig visserligen markant åt och reagerar därmed olika på olika konjunkturer, men det är inte nödvändigtvis en nackdel. I dagens läge är de nordiska ekonomierna var för sig så små och så beroende av enstaka företag och branscher att enstaka olyckor kan drabba det enskilda landet hårt. Sovjetunionens sönderfall slog hårt mot Finlands utrikeshandel, men motgångar för skogsindustrin, oljesektorn eller enskilda företag som Nokia eller Ericsson skulle också vara tunga att bära för det ena eller det andra landet. I detta perspektiv blir olikheterna mellan medlemmarnas näringsliv förbundsstatens styrka. I ett enat Norden skulle länderna turas om att hålla ekonomin på fötter, eftersom deras näringsliv reagerar olika i olika konjunkturfaser eller på externa chocker. Det som skulle göra förbundsstaten Norden till en fungerande ekonomisk enhet är de gemensamma institutionerna och värderingarna. Tack vare dessa kan man förstärka den gemensamma arbetsmarknad och den rörlighet mellan länderna som redan är för handen. Institutionerna och värderingarna underlättar rörligheten inom området, i synnerhet om den förstärks av förbundsstatens gemensamma institutioner. Redan nu finns det en gemensam arbetsmarknad, men den kan få kraftigt ökad betydelse inom förbundsstatens ramar. Ju fler nordbor som är beredda att flytta till ett grannland när jobben viker hemma och arbetskraften behövs där, desto bättre kommer hela Nordens ekonomi att fungera. På så vis kan förbundsstaten bli ett skyddsnät för medborgarna. Även om det egna landet skulle råka i svårigheter så kan invånarna klara sig bättre, eftersom de andra länderna finns som alternativ. Förbundsstaten blir betydligt mer diversifierad än de enskilda ekonomierna och därmed mer stryktålig vid ekonomiska påfrestningar. Tack vare olikheterna och rörligheten skulle det förenade Norden bli en bättre fungerande enhet än dagens skilda länder, på sikt ungefär på samma sätt som USA är i dag. Den amerikanska ekonomin är oändligt mångfasetterad, där samsas expansion i ena delen av landet med stagnation i den andra, men många människor är beredda att flytta dit jobben finns. När medborgarna vant sig vid Norden kommer det inte att vara märkvärdigare att flytta mellan länderna än det är från Pittsburgh eller Detroit till Atlanta eller Seattle. Arbetskraftens rörlighet lättar trycket både där näringslivet kärvar och där det kan sluka hur mycket resurser som helst. Det gagnar hela ekonomins utveckling, men det ökar också medborgarnas välfärd jämfört med om nationsgränser hade skilt de växande delarna av området från de krympande. Förbundsstaten Norden skulle kräva många års utredning, förhandlingar och folkomröstningar. Men om förbundsstaten blir av, om eurosamarbetet finns kvar och om Norden bestämmer sig för att delta är riskspridningen inom Norden fortfarande en styrka, även om man inte förfogar över penningpolitiken på egen hand. Förbundsstaten och medlemsstaterna kan samordna sina finanspolitiska insatser i långt större utsträckning än vad som kommer att vara möjligt inom euroområdet som helhet. Förbundsstaten kommer dessutom att ha ett betydligt större inflytande över eurosamarbetet än vad Norden har i dag när bara Finland deltar fullt ut i samarbetet. Om eurosamarbetet fallerar – ja, då vore det självklart med en nordisk valuta. Med hänsyn till hur ekonomierna kompletterar varandra, givet arbetskraftens rörlighet och de gemensamma värderingar som en samordnad finanspolitik skulle kunna bygga på, borde denna nordiska valuta – dalern??? – ha betydligt bättre förutsättningar än euron. En nordisk centralbank skulle kunna spela en viktig roll för den övriga ekonomiska politiken, till exempel i förhållande till lönebildningen inom området, och därmed öka handlingsutrymmet både för den samordnade finanspolitiken och för vart och ett av medlemsländerna. Det ligger långt fram. Men det är en tanke som är viktig att bena ut och fördjupa, om alternativet förbundsstaten Norden ska vara möjligt att tillgripa i en kris. I två artiklar på DN Debatt 27/10 2009 (bilden) och 13/12 2009 lanserade Gunnar Wetterberg tanken på en nordisk förbundsstat. Rektorn för Rektorn för Högskolan i Skövde: ”Mindre högskolor viktiga för forskning och företagande” Sveriges universitetslärare: ”Att slå ut små lärosäten löser inte högskolans kvalitetsproblem” Professor i straffrätt: ”Barnläkarfallet påverkar inte frågan om smärtlindring” ", "article_category": "other"}
{"id": 15923, "headline": "”Mindre högskolor betydelsefulla för forskning och företagande”", "summary": "Jan Björklunds kvalitetsfokus är välkommet, men mångfalden i svensk forskning riskerar att drabbas om man minskar resurserna till de mindre högskolorna, skriver Sigbritt Karlsson, rektor för Högskolan i Skövde, i en replik.", "article": "Utbildningsminister Jan Björklund (DN Debatt 24/10) vill att mindre högskolor går samman med forskningstunga universitet. Regeringens inriktning betyder att de mindre högskolorna går en osäker framtid till mötes. Detta riskerar att drabba mångfalden i svensk forskning. Om Sverige ska kunna bli en ledande forskningsnation behövs nytänkande, dynamik och flexibilitet. Särskilt viktigt är företagsnära forskning och tillämpad forskning. Den samverkan som finns på mindre lärosäten mellan högskola, företag och lokalsamhälle skapar en unik innovationsmiljö med ett stort kunskapsutbyte. Om forskningen skulle försvinna från de mindre högskolorna skulle det med stor sannolikhet innebära en större likriktning av den samlade forskningen i Sverige. Det skulle också innebära att viktiga samarbeten mellan forskning och företag gick förlorade. Jan Björklund vill att antalet sökande i högre grad ska påverka fördelningen av studieplatser. Det innebär att högskolor med mindre upptagningsområden än de stora universiteten hamnar i bakvattnet – oavsett kvaliteten i utbildningen. Självklart är det fler som söker utbildningar i storstäderna där fler bor. Men studieplatserna fylls även på de mindre lärosätena. Vi vet exempelvis att personer från familjer utan studietradition sällan söker sig till de större högskolorna och universiteten långt från hemmet. Klivet är mindre till högskolan i den egna regionen. Detta gäller också för människor som har kommit en bit i yrkeskarriären och vill fortbilda sig, särskilt nu när ekonomin och arbetsmarknaden står inför stora förändringar. Om det inte finns goda möjligheter att studera nära hemorten får Sverige ett betydligt svagare kunskapskapital än i dag. Jan Björklunds kvalitetsfokus är välkommet men arbetet försvåras om man samtidigt minskar resurserna till de mindre högskolorna. Sigbritt Karlsson, rektor för Högskolan i Skövde ", "article_category": "other"}
{"id": 15930, "headline": "Buenos Aires– staden som har allt", "summary": "Buenos Aires är en smältdegel där varje stadsdel har sin egen karaktär. Följ med till staden där vin, kött och fotboll är de gemensamma nämnarna. Och så ett intensivt nattliv med lite tango, förstås. Buenos Aires alla stadsdelar har sin egen själ . Följ med på en tur genom en fantastisk stad. Frossa i kött från Pampas en sen middag, slink in på en milonga och prova några tangosteg , låt kvällen fortsätta långt in på morgonen på nån klubb.", "article": "Två timmar före avspark står vi i ösregnet och försöker följa med i ramsorna på La Bombanera – fotbollslaget Boca Juniors hemmarena. De 49 000 åskådarna intar sina platser till ”El Superclásico”, derbyt mot största antagonisten River Plate. Allt verkar lugnt och tryggt till en början. Jag har gått dit med det brittiska paret Katie Brooks och David Raw som jag stött ihop med på hotellet. Vi följer uppmaningen från hotellpersonalen: ”Ska ni gå på matchen är det nog säkrare att stå mitt i klacken än någon annanstans.” Barra bravas, de argentinska fanklubbarna med en hård kärna av huliganer, anses vara de tuffaste i världen, värre än både engelsmän och tyskar, med kopplingar till narkotika och kriminalitet. Boca Juniors fanklubb heter Jugador número 12, eller Den 12:e spelaren. Och med den respekt som fansen verkar inge – inte en polis inom synhåll på läktaren, ordningen tar biffiga fans hand om själva – blir namnet Den 12:e spelaren förståeligt. Lokalderbyt skulle få ett slut som vi inte hade väntat oss. Men mer om det senare. Fotboll i all ära, men det finns så mycket annat som gör Buenos Aires till en stad jag gärna skulle bo i en längre tid. I väntan på den möjligheten får ett turistbesök duga, då man kan välja att bara ta del av det bekväma livet i staden: Sitta på något av alla fantastiska kaféer med en bra bok i handen och kolla in människor. Frossa i kött från Pampas en sen middag (ingen äter före kl 21). Sedan slinka in på en milonga och studera eller prova på några tangosteg, för att avsluta dygnet med festande som kan pågå långt in på morgonen på någon bar eller klubb. Buenos Aires är en av världens mest mångfasetterade städer, men inte segregerad på det sätt som till exempel Stockholm kan vara. Här finns alla influenser – kulturella och sociala – sida vid sida. Starkast påbrå är det italienska och spanska. Från Italien har man framför allt fått den starka tron på familjen, från Spanien religionen. Varje stadsdel i 14-miljonersstaden har sin själ. En själ som fortsätter att förädlas då en porteño, som invånarna i Buenos Aires kallas, oftast sätter just familjen i första hand och bor kvar i sitt kvarter. Flera stadsdelar har blivit mina favoriter för olika ändamål och tillfällen: Palermo för kvälls- och uteliv av det lite chickare slaget. Här ligger charmigt inredda restauranger och barer tätt längs bland andra gatorna Costa Rica, El Salvador och Honduras i den låga stadsbebyggelsen. Här och i … … San Telmo har jag hittat några av mina favoritmatställen. För det är ju för köttets skull som många åker till Argentina. Att sätta tänderna i en mör Bife de Lomo eller pröva någon inälvsmat tillsammans med ett Malbecvin förgyller vilken kväll som helst. I San Telmo finns också hippa affärer och boutiquehotell, men området är lite mindre välpolerat än Palermo. Boca som för många är sinnebilden av Buenos Aires med området Caminitas färgglada hus, och ett turistigt skådespel likt det i Gamla stan i Stockholm – restauranger inte värda att äta på men kanske ta ett glas för att skåda folklivet och snabbköpsvarianten av tango. Värt ett dagsbesök, men området kan vara lite väl osäkert efter solnedgång. Recoleta för att studera det lite tjusigare Buenos Aires. Det som gett staden epitetet Sydamerikas Paris. Här ligger också kyrkogården Recoleta, med alla mäktiga marmormausoleer, där den politiska ikonen Evita Perón är begraven. Puerto Madero, det ombyggda hamnområdet dit ”Turning torso”-arkitekten Calavatras läckra bro leder. Här är arkitekturen modern med höga hus i glas och stål, och hotellen och restaurangerna lyxigare och dyrare. Kan tyckas en aning själlöst till skillnad från … … Once, ett livligt område som med hektisk handel på olika outlets eller partihandlare mer minner om stadens latinamerikanska ådra. Så kan jag fortsätta och räkna upp fler stadsdelar, alla med olika fördelar. Men ska man välja en plats som symboliserar Buenos Aires och Argentina är det Plaza de Mayo, spelplatsen för alla stora historiska och politiska händelser, med presidentpalatset Casa Rosada i fonden. Här från balkongen har ledare som Juan och Evita Perón eldat på eller inspirerat folket. På torget runt den centrala pyramiden som minner om störtandet av koloniala Spanien vandrar varje torsdag Las Madres de Mayo (De galna mödrarna) i sina vita sjalar för att påminna om sociala orättvisor och en del av Argentinas blodiga historia. De är anhöriga till någon av alla de uppemot 30 000 oliktänkande som torterades och försvann under diktaturen mellan 1976 och 1983. ”Det smutsiga kriget” är fortfarande djupt etsat hos många. Adrian Martinez är född just 1976 och skulle kunna vara ett av alla de barn vars mammor torterades och dumpades med helikopter i floden Rio de la Plata. Barnen adopterades sedan bort till militärvänliga familjer. Vi stämmer träff på en restaurang i närheten av torget. – Jag lever mitt i det. Min moster är en ”desparecido”, en som bara försvann. Och hon hade ett barn som vi inte vet var det är. Samtidigt var min morbror militär. Diskussionerna på helgernas asado, grillfesten då alla i familjen träffas, är många och politiska. – Jag gillar mycket av det president Cristina Kirchner gör, men min pappa är antiperonist. Vår unika politiska rörelse peronismen, som Kirchner nu försöker förvalta, präglar allt. Antingen är du peronist eller så är du anti. Men peronismen, med influenser från både vänster och höger, finns där oavsett du vill eller ej. Adrian tycker om sitt Buenos Aires men tycker att livet är tufft. Han har fyra jobb för att kunna få det liv han vill tillsammans med sin fru. Han är litteraturprofessor, journalist på tidningen La Prensa, spansklärare och engelsklärare. Trots det så får han knappt ihop så han klarar sig. Han och hans fru har köpt en liten tvåa på drygt femtio kvadrat. Men att ta lån var omöjligt. För att över huvud taget komma i fråga skulle han behöva tjäna dubbelt mot vad han gör. Dessutom vill ingen befatta sig med bankerna efter krisen 2001 då regeringen frös allas sparpengar. Har man några tillgångar i dag så placeras de i bostäder, varor eller läggs löst i bankfack. Så Adrian fick låna av sin svärfar i stället. – Vi vill ha ett barn nu, men det är ingen strålande framtid för det. Min farfars generation visste att hans son skulle få en bättre framtid, min pappa trodde att jag skulle få det, men jag vet att mitt barn får en sämre framtid. När jag ringer upp honom inför presidentvalet som sker just i dag, söndag, säger han att bilden är densamma även om den argentinska ekonomin är något bättre nu. För det president Cristina Fernández de Kirchner, eller CFK som hon också kallas, framför allt har lyckats med är att få bukt med finanserna efter landets ekonomiska kollaps 2001. Därför kommer hon när rösterna har räknats säkerligen att från Casa Rosada deklarera att hon sitter kvar vid makten i ytterligare fyra år. Hon vann primärvalet överlägset tidigare i augusti och lär vinna lika enkelt nu. Argentinas ekonomi har sedan 2003 växt med över 8 procent per år – mycket tack vare världspriserna på de jordbruksprodukter Argentina exporterar. Många näringsgrenar har också tjänat på devalveringen. En av dem är turismen och ett av trumfkorten när det gäller att locka turister till Buenos Aires är det intensiva nattlivet, där tangon fortfarande är en liten del. För tangovågen som kring senaste sekelskiftet rullade igång över världen håller i sig. Här i tangons födelsestad fylls milongorna varje kväll. Och tack vare electromusiken hittar även den unga generationen hit. På Milonga 10 träffar jag Gustavo Benitez. Han är lärare, 32 år gammal och sitter med en grupp ännu yngre européer, amerikaner och brasilianare som kommit hit för att lära sig dansa. Det är trångt på det lilla dansgolvet, men med subtila, stilfulla förflyttningar glider paren runt i ett imponerande tempo utan att krocka. Vid borden längs väggarna sitter människor i alla åldrar och pustar i väntan på att kasta sig in i en tango. Tre tangolåtar spelas i rad, en så kallad tanda. Sedan följer ett kort mellanstick, cortina, med någon annan musiksort för att ge en paus och ett partnerbyte. Varje dag i veckan finns det minst ett dussin och i helgerna upp till femtio milongor att välja mellan i Buenos Aires. Alla dansställena har sin egen stil. Gustavo Benitez jobbar heltid med tango. Han tävlar och instruerar. Tangons själ handlar om vemod och misslyckande, om existentiella frågor, och det kommer fram i både musik och text, menar Gustavo. Något att luta sig mot när det egna livet känns ruttet. Men för Gustavo är dansen det mest speciella. – Som många dansare har jag utövat andra danser, men tangon är unik med sin abrazo, hur man håller sin partner. När dansen stämmer kan man känna ett samröre med sin partner som om vi vore enda kropp. Han hittade själv till tangon via folkmusiken och dess traditionella danser i skolan men menar att det är rocken med sina elektroniska influenser som för tangon vidare. – Ja, en dansgenre som vill överleva måste förändras och ta till sig nya grepp. Sedan ser jag många som efter att ha hört och dansat till electrotango också väljer att lära sig en mer traditionell tango. De känner ett behov av att förstå genrens rötter och inser sedan att milongakulturen är mångfasetterad och att det finns ett helt tangouniversum att upptäcka här i Buenos Aires. Tillbaka till La Bombanera, Boca Juniors hemmaarena. Regnet har vräkt ner i timmar, ankeldjupa sjöar har bildats på gatorna. Att hålla sig torr är en omöjlighet. Men att vi blir blöta in på bara kroppen har inte hindrat oss och tiotusentals andra att timmar i förväg ta oss till arenan där en Superclásico är på gång. Fotboll är en gigantiskt stor del av livet här. Vilken klubb man håller på är oftast den första fråga som ställs. I högsta ligan finns varje säsong över ett dussin klubbar från Buenos Aires-området och överlägset störst och framgångsrikast genom tiderna är de två lagen Boca Juniors och River Plate. När brittiska Observer för några år sedan sammanställde 50 sportiga saker att göra innan man dör var derbyna i Buenos Aires ett givet äventyr på listan. Den Superclásico jag ser på plats blir en imponerande, mäktig och lite skrämmande upplevelse, med ett oväntat slut. Vi får bra platser framför en järnbarriär bara för att när det närmar sig avspark få klart för oss att metallstagen är till för klackledarna att stå på och med ryggen mot matchen elda på i sjungandet. Jag får en skarp tillsägelse om att det inte är okej att fotografera. Ingen vill väl synas på bild ifall det skulle bli bråk. Så rullar banderoller och en gigantisk flagga ner över oss. Vi står tätt, täckta av ett tygtak och jag känner ett styng av klaustrofobi. Mina brittiska vänner Katie Brooks och David Raw som sett många matcher hemma i England får liknande känslor. – Engelska fans är fanatiska. Men de är ingenting jämfört med de här. Intensiteten här är fantastisk, men samtidigt skrämmande, säger David. Det är en kakofoni av färg och ljud med banderoller, flaggor, konfetti, ballonger, rökbomber, bengaliska eldar – och ett intensivt sjungande. Så drar matchen igång där nere. Regnet fortsätter. Den gigantiska Boca-flaggan rullas äntligen upp och det går att få en skymt av matchen. Jag ser några tillslag men sen händer det. Inte ens tio minuter in i spelet blåser domaren av matchen. Den vattensjuka planen håller inte för spel. ”Nu blir det bråk”, tänker jag. Laddningen finns där när vi hålls kvar en timme till på arenan. Men den får sin urladdning i fortsatt högljutt sjungande. Det som skulle blivit en fotbollsupplevelse blir i stället en tretimmarsupplevelse av ett tifo, som blir till ett av världens mäktigaste läktarskådespel. Det här var förra året. Den som i dag vill se en Superclásico får vänta åtminstone en säsong. Skillnaden mellan lagen är i dag så stor att medan Boca Junior just nu leder ligan så åkte River Plate ur i fjol och kämpar om att ta sig upp igen. Men i Buenos Aires finns ju så mycket mer än fotboll. Fotboll i all ära, men det finns så mycket annat som gör Buenos Aires till en stad jag gärna skulle bo i en längre tid. DN:s reseredaktör Anders Frelin. Tangons själ handlar om vemod och misslyckande, om existentiella frågor. Något att luta sig mot när det egna livet känns ruttet. Resa hit Flyg med mellanlandningar med flera bolag, bland annat Iberia, SAS, Lufthansa, Air France och United från runt 9 000 kr tur och retur Arlanda. Ta sig runt i Buenos Aires gör man lätt med både buss och tunnelbana. Ännu enklare med taxi som är billigt. Säsong Årstiderna är omvända på södra halvklotet så från nu till april är utmärkt att åka. Staden kan bli väl het i januari. Bo Att hyra en egen lägenhet kan vara både billigt och trevligt. Flera sajter förmedlar boende, vrbo.com är en. Hotell Det finns så klart hotell i alla tänkbara prisklasser. Vill du bo riktigt lyxigt välj stadsdelen Puerta Madero eller Recoleta. För den som föredrar lite intimare hotell i stadsdelar med mera liv är några favoriter: I Palermo Home. Tjusigt, lyxigt men ändå charmigt och så hemtrevligt som namnet vill antyda. Restaurang och bar är en mötesplats för många hippa. Upplevelsen toppas av den sköna trädgården med en infinitypool. Dubbelrum från 960 kronor. Adress: Honduras 5860. homebuenosaires.com Costa Rica. Som många boutiquehotell ett ombyggt kolonialstilshus, med små men snyggt renoverade rum i mestadels slipad betong. Smala trappor tar en upp till takterrassen. Den charmiga lilla lobbyn med bar leder lätt till spännande möten. Dubbelrum från 750 kronor. Adress: Costa Rica 4137/39. hotelcostarica.com.ar I San Telmo La Gurda är ett udda hotell med bara 7 rum som ligger i rad längs en smal innergård. Varje rum är dekorerat efter egna teman som Borges, Malbec eller Caballos. Tangorummet har ett eget badkar i sovrummet. Dubbelrum från 850 kronor natten. Adress: Defensa 1521. gurdahotel.com Mansion Dandi Royal. Även detta ett tangohotell. Oerhört vackra rum i denna gamla herrgård mitt i tangokvarteren i San Telmo. Dubbelrum från 750 kr. Adress: Piedras 922. mansiondandiroyal.com Kafé och sötsaker Två sötsaker blir man definitivt förälskad i: Glassen är med rätta hyllad och det finns en heladerí i nästan varje gathörn. Perfekt paus i stadsvandrandet. Dulce de leche – kokad kondenserad mjölk som blir en ljusbrun sås eller kräm som används till nästan alla efterrätter. Eller som fyllning i alfajor – kakorna som förgyllt de flesta barns utflyktspackning. Café Tortoni är stadens äldsta kafé och har sett alla celebriteter passera. I dag kommer busslaster med turister, men stället har ändå kvar sin känsla. Adress: Avenida de Mayo 829. Restauranger Här finns alla kök, även det skandinaviska på Ølsen, men eftersom vi befinner oss i köttets förlovade land där kossorna kan ha ändlösa vidder på Pampas att tugga sig fram på är en parrilla, ett stekhus, ett självklart val. För många är Bife de lomo (oxfilé) eller Bife de chorizo (ryggbiff) favoriter. Men tveka inte att prova inälvsmat. Mollejas (kalvbräss) är underbart gott. Argentina är den största vinproducenten i Sydamerika och har flera bra druvsorter där Malbec (rött) och Torrontes (vitt) sticker ut mest. Alla portioner på alla ställen är gigantiska. Tillbehör som sallad eller annat räcker till minst två. Här är några favoritrestauranger: Palermo La Cabrera. Tak och väggar klädda med roliga prylar som miniluftballonger och modellflygplan, porslinskossor och målade tallrikar. Charmigt på gränsen till för turistigt. Underbart kött. Ca 500 kronor för 500 gram kobebiff, 13 tillhörande såser, en gigantisk tomat- och mozzarellasallad och pannkaka med dulce de leche och vaniljglass. Lagom till till två personer. Boka i förväg. Adress: Cabrera 5099 och 5127. parrillalacabrera.com.ar La Miranda. En chic parrilla. När de vanliga oftast är ombonade, nästan överbelastade med bondgårdsattiraljer på väggarna är den här det motsatta. Två våningar, öppet upp till taket i stora delar, rå betong på väggarna. Ung publik. Fantastisk hel grillad pumpa med ostfyllning, honungsgrillad sötpotatis och kalvbräss, med mycket citron på. Smälter i munnen. Jag var tvungen att pröva blodkorven men den gick inte ned. 200 kronor inklusive ett glas vin. Adress: Costa Rica y Fitz Roy. parrillamiranda.com I San Telmo La Brigada. Traditionell lite tjusigare parilla. Bife de Lomo är superbt mör. Trerättersmiddag för två med en flaska Malbec och kaffe för 1 000 kronor. Adress: Estados Unidos 465. El Federal. Enkel, lite sliten, men otroligt charmig bar/restaurang med väggarna fyllda av skyltar och tavlor från en svunnen tid. Den charmigt nonchalanta servitrisen vägrar att servera chimichurri, den argentinska starka såsen, till maten. ”Den behövs inte.” Men ett ställe som har mackor i alla former och serverar lomo med pommes frites, bräckt skinka och stekt ägg och dessutom spelar Clash i högtalarna kan inte vara fel. Adress: Carlos Calvo 599. El Desnivel. Asador Jorge Ibarra bjuder på perfekt grillat kött inför öppen ridå i denna lite enklare men charmiga parrilla. Pröva Bife de Lomo för cirka 60 kronor. Adress: Defensa 855. Att göra Tretimmarsturen med turistbuss för 100 kronor tar en till de obligatoriska stoppen. Men roligare är att göra ungefär samma resa med cykel. Trafiken är galen så ge dig inte ut på egen hand utan följ med en tur. En halvdag för cirka 250 kronor bokas t ex via biketours.com.ar. Om sedan avgaserna är för påträngande efter buss- eller cykeltur så pusta ut i någon av parkerna, förslagsvis fina Jardine Japones. jardinjapones.org.ar MALBA är stans moderna museum i liten skala. Den fasta samlingen med latinamerikansk konst är imponerande och byggnadens arkitektur är lika intressant. Adress: Avenida Figueroa Alcorta 3415. malba.org.ar Evitas grav. Kyrkogårdar fascinerar alltid. Cementerio de la Recoleta är inte lika stor som till exempel Père Lachaise i Paris men omvårdnaden av alla mausoleer i marmor imponerar. Och kulten och dyrkan av Evita blir tydlig här. Adress: Juní 1790. Ta en kaffe och mediaslunas på kaféet La Biela intill kyrkogården. På 50-talet var kafét känt som mötesplats för racingstjärnor och konstnärer. Ryktet säger att tangoentusiasten Robert Duvall är här då och då. Adress: Avenida Pres. Manuel Quintana 600. Operan Teatro Colón är nyrenoverad och värd ett besök både för sin klassiska arkitektur och det högklassiga utbudet av både opera, dans och klassiska konserter. teatrocolon.org.ar Vill man se modern arkitektur ska man ta sig till hamnområdet som blivit den senaste nya stadsdelen Puerto Madero. Här finns Turning Torso-arkitekten Santiago Calavatras bro Puente de la Mujer och hus av stjärnor som Norman Foster och Phillippe Stark. Men området är sterilt som alla nybyggda hamnområden. Nattklubbar Buenos Aires nattliv är hektiskt och sent, tar riktig fart långt efter midnatt och kan fortsätta långt in på nästa dag. Det finns klubbar för alla smaker, några populära är Club Bahrein (Lavalle 345), Niceto (Avenida Cnel. Niceto Vega 5510), Pacha (Avenida Costanera R. Obligado) och The Shamrock electronica i en irländsk pub (Rodriguez Pena 1220). För mer info kolla till exempel in gringoinbuenosaires.com eller svenska journalisten Kinga Sandéns blogg kingasanden.wordpress.com. Hon bor nu i Buenos Aires och uppdaterar sin blogg med karta över alla möjliga ställen som hon tycker är intressanta. Vill man shoppa – mycket är billigt – finns flera stora gallerior som Paseo Alcorta (Salguero 3172) eller Galerás Pácifico (Florida 737). Gågatan Florida i centrum är Buenos Aires Drottninggatan med de obligatoriska gatuförsäljarna i mitten. Men billigare är att vandra längs Santa Fe avenida. Eller ta sig till stadsdelen Once till någon av alla outlets. Tango Tangoinstruktören Gustavo Benitez tipsar om … Milongor La Viruta, onsdag till söndag i stadsdelen Palermo. Milonga 10, lördagar i Villa Crespo. Milonga Loca, söndagar i Palermo. Cochabamba 444, torsdag–fredag i San Telmo. Alla milongorna erbjuder tangoklasser. Mer info på buenosairesmilongas.com. Tangoshower ”Taconeando” i San Telmo. ”Esquina Carlos Gardel” i Abasto. ”Rojo Tango Show” i Puerto Madero. Fotboll: Boca Junior är väl många svenskars favoritlag med dess historia. Färgerna valdes efter första fartyget som skulle komma i hamn och det blev ett svenskt. Fotbollsguden själv Maradona har spelat här. Och stämningen på Bombadera är extatisk. Men även River Plate har en bra arena och fanatiska anhängare. Just nu leder Boca Junior första divisionen, River Plate leder andra divisionen. Enbart biljetter kan bokas tex via ticketek.com.ar, paket med transport och guide via tangol.com. Polo är en annan nationalsport. Säsongen pågår september–november. Biljetter till hästsporten på Campo Argentino de Polo de Palermo kan köpas via ticketek.com.ar. ", "article_category": "other"}
{"id": 15939, "headline": "”Vi rättar till felen – och utvecklar, inte avvecklar”", "summary": "Det har skett en sammanblandning mellan det så kallade teknikskiftet på landsbygd och önskemålet om bättre täckning för vanliga handhållna mobiltelefoner. Nu rättar vi till felen, vi förbättrar våra rutiner och vi ser över vårt sätt att informera berörda kunder. När vi byter ut gammal teknik mot nya lösningar handlar det om utveckling, inte avveckling, skriver TeliaSoneras Malin Frenning i en replik.", "article": "Det är för att skapa goda kommunikationsmöjligheter på landsbygden som Telia byter ut gammal teknik mot moderna lösningar. Det handlar om utveckling – inte avveckling. Vi är övertygade om att det teknikskifte som vi är i färd med att genomföra kommer att öka möjligheterna att bo och arbeta i mycket glest befolkade områden. Det skifte av teknik som vi gör nu, kommer att bidra till att Sverige för lång tid framöver kommer att rankas som en av världens allra bästa it-nationer. Den förändring vi nu genomför kommer att få positiv effekt för alla de som i dag enbart har tillgång till fast telefon för röstsamtal och möjligen till en mycket långsam uppkoppling till internet. Därutöver gör vi bedömningen att de allra flesta hushåll på landsbygden inom några år kommer att få möjlighet att använda modernt mobilt bredband, det blir verklighet när vi och övriga operatörer rullar ut landstäckande mobilnät på det frekvensband som tidigare användes för analog tv. Så där det gick att se tv innan digitalboxen gjorde sitt inträde – där kommer det om något år också att finnas mobil täckning med kapacitet för bredband . Tyvärr har introduktionen av övergången till moderna lösningar kantats av barnsjukdomar, något som omtalas på DN Debatt 20/10. Vi, Telia, har brustit i vår kommunikation till kunderna, det har skett en sammanblandning mellan det så kallade teknikskiftet på landsbygd och önskemålet om bättre täckning för vanliga handhållna mobiltelefoner. Vi har de senaste månaderna haft problem med den utrustning som våra kunder behöver för att gå över till den nya tekniken, och vi har dessutom genomlevt en sommar med omfattande åskoväder vilket inneburit många fel i vårt kopparnät och långa köer i kundtjänst. Så ska det naturligtvis inte vara, våra kunder ska alltid få väl fungerande lösningar med hög kvalitet från oss. Nu rättar vi till felen, vi förbättrar våra rutiner och vi ser över vårt sätt att informera berörda kunder. Vi har också infört en garanti som innebär att i de fall den nya lösningen inte skulle fungera får kunden behålla sin nuvarande fasta telefon. Det är viktigt att se det vi kallar för teknikskiftet som en del i utvecklingen av det nya telenät som vi just nu håller på att bygga i Sverige. Fem miljarder kronor per år investerar vi i det nya telenätet. Fem miljarder i fjol, i år och flera år framöver. Så mycket kostar det att bygga ett modernt telenät av världsklass. Grunden för det nya nätet blir bredband. Det är en helt avgörande skillnad jämfört med det nuvarande kopparnätet som ju en gång byggdes enbart för rösttelefoni, men som med hjälp av innovationer och stora investeringar har uppgraderats för att även kunna överföra data. I takt med att nya tjänster kräver allt större kapacitet från telenätet är det nödvändigt att i god tid säkerställa att vi har tillräcklig kapacitet i näten för att klara alla kunders önskemål om allt från vanligt surfande till videosamtal, nedladdning av filmer, företagens behov av överföring av datafiler, sjukvårdens önskemål om att klara fler diagnoser på distans. Listan kan göras oändligt lång. Grunden i det nya telenätet heter fiber. Med fiber kan stora datamängder överföras snabbt och säkert. Men det är av ekonomiska skäl inte möjligt att dra fiber hela vägen fram till varje företag och hushåll. Det blir helt enkelt för dyrt. Där vi inte når ut med fiber väljer vi att bygga ut det mobila nätet med kapacitet för bredband. Redan i dag har merparten av svenska företag och hushåll tillgång till mobilt bredband, inom några år kommer vi och andra operatörer tillsammans att täcka i det närmaste samtliga hushåll. Med nästa generations mobila bredband kommer kapacitet och överföring vara långt bättre än dagens kopparbaserade bredband, och det kommer att vara enklare att uppgradera i takt med teknikutvecklingen. Kopparnätet då? Jo, det kommer att ha stor betydelse lång tid framöver, men inte på landsbygden. Det är snarare i förorter och villatäta samhällen som kopparnätet kommer fortsätta att spela en viktig roll. Där är det möjligt att bygga telestationerna lite tätare, dra fiber fram till telestationerna och därigenom kunna tredubbla kapacitet och överföringshastighet jämfört med i dag. För dem som bor på landsbygden och berörs av det så kallade teknikskiftet är kopparnätet inte lösningen på behovet av bra telefoni och tillgång till bredband. De telestationer som nu stängs har inte, och kommer aldrig att få, fiberanslutning och därmed inte heller möjlighet till bredbandsöverföring. Det vi erbjuder – och garanterar – är en lösning där koppartråden ersätts av en antenn som kopplar till närmaste mobilmast även på platser där en vanlig mobiltelefon inte får kontakt. För kunden innebär det inte bara fortsatt rösttelefoni utan också en snabbare anslutning till internet än i dag. Dessutom kommer under de närmaste åren mobilt bredband att täcka i de närmaste alla hushåll. Till sist. Det är en villfarelse att tro att vi inte värderar våra kunder på landsbygden lika högt som de som bor i större tätorter. Tvärtom. För oss är det helt avgörande att alla kan nå alla och att alla ska ha tillgång till Internet. Hela vår affärsidé utgår från denna vision, och det vi kallar för teknikskiftet på landsbygden är ett bevis på det. Malin Frenning, chef för affärsområde Bredbandstjänster, TeliaSonera ", "article_category": "other"}
{"id": 15950, "headline": "Ohållbart att låta studentflak täppa till Stockholms vägnät", "summary": "Vi vill att Stockholms studenter ska få fortsätta att fira med studentflak, men det får inte på ett orimligt vis drabba trafiksäkerheten eller framkomligheten. Det är ohållbart att låta studentflaken okontrollerat täppa till Stockholms vägnät under fyra veckor, skriver trafik- och arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton (M).", "article": "Under fyra veckor varje år fylls Stockholms innerstad av rusiga och glada studenter på lastbilar, bilar och flak som precis haft utspring från något av Stockholmsregionens många gymnasier. Under senare år har röster höjts för att studentfiranden i samband med gymnasiernas utspring innebär besvär, köer och problem i innerstaden, inte minst på – ur trafiksynpunkt – känsliga vägar och trafikstråk så som Sergels torg, Hamngatan och Sveavägen. Nu vill vi i god tid presentera förutsättningarna för studenternas firande i Stockholm för studentperioden 2012. Som trafik- och arbetsmarknadsborgarråd är jag den första att unna Stockholms studenter att fira när de slutfört sin gymnasiala utbildning. Utspringet från den egna gymnasieskolan och de efterföljande firandena är ett minne för livet – inte bara för studenten men också naturligtvis för föräldrar, syskon, släkt och vänner. Vi vill fortsatt låta studenternas firande ta plats i Stockholm, men givet de omfattande vägarbeten som planeras för sommaren 2012 och kommande år måste vi göra en avvägning så att studentfirandet kan genomföras utan orimligt negativa konsekvenser för framkomligheten och säkerheten i trafiken för allmänhet såväl som för studenter. Stockholm är ur ett trafikplaneringsperspektiv särskilt sårbart eftersom staden är byggd på fjorton öar som alla förbinds av broar, viadukter och huvudleder. Trafikarbeten i flera delar av såväl inner- som ytterstaden bidrar tillsammans med en kraftigt ökande befolkningstillväxt till en ökad sårbarhet för framkomligheten. I det här läget är det inte möjligt att låta studentflaken täppa till Stockholms vägnät under fyra veckor. Trafikkontoret i Stockholms stad har därför fått i uppdrag att i nära samarbete med andra berörda aktörer så som Citypolisen, SL, Maria Ungdom, Räddningstjänsten, City i Samverkan och Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad presentera ett förslag till riktlinjer som å ena sidan möjliggör för fortsatta studentfiranden med studentflak i Stockholm, såväl innanför tullarna och i City som i ytterstaden, samtidigt som det tar hänsyn till de marginaler Stockholms stad, trafikkontoret, Trafikverket och polisen tillsammans behöver för att säkerställa god framkomlighet och säker trafikmiljö i hela stockholmstrafiken. I planeringen inför studentfirandet med studentflaken vill vi också ha en dialog med företrädare för gymnasieskolornas elever. För 2012 års studentfirande i City kommer Trafikkontoret presentera sitt förslag till riktlinjer och förutsättningar efter årsskiftet. Redan nu kan Trafikkontoret dock konstatera att begränsningar av studentflak på Hamngatan, delar av Sveavägen, Sergelstorgsrondellen och delar av intilliggande kvarters viktiga gator är sannolika, men även andra begränsningar kan bli aktuella. Arbetet med den planerade tätskiktsrenoveringen vid Sergels torg kommer att innebära ökade svårigheter i trafikapparaten i centrala City, och det är därför angeläget att vi redan nu tar fram en långsiktig lösning som låter våra studenter fira samtidigt som framkomligheten och trafiksäkerheten upprätthålls. Tillsammans med trafiksäkerhets- och framkomlighetsaspekterna för alla stockholmare är stockholmsstudenternas trygghet och säkerhet av yttersta vikt. Stockholmspolisen ser just nu därför i samråd med Trafikkontoret i Stockholms stad över möjliga åtgärder för att stärka kontrollen av lastbilarnas säkerhetsarrangemang och huvudmännen som hyr ut dessa inför 2012 års studentflaksperiod och studentfirande. Stockholm är en växande stad, en modern stad med många unga människor, en stad präglad av puls, kreativitet, tolerans och öppenhet. Gymnasieskolorna i Stockholm lägger själva fundamentet för stadens fortsatta utveckling genom utbildningen av regionens ungdomar. Vi vill att Stockholms studenter ska få fortsätta sjunga om studentens lyckliga dagar och fira med studentflak i Stockholm, men vi vill också att detta sker under säkra omständigheter som inte på ett orimligt vis drabbar trafiksäkerheten eller framkomligheten för allmänheten. Ulla Hamilton (M) trafik- och arbetsmarknadsråd i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 15953, "headline": "”S-politiken urgröper våra finanser med 30 miljarder”", "summary": "Miljardunderskott. Vi har identifierat underfinansieringar i socialdemokraternas budget på nästan 10 miljarder de kommande åren – cirka 5 till 6 miljarder redan under 2012. Till detta kommer partiets nedmontering av arbetslinjen genom bland annat höjda skatter. Detta försvagar de offentliga finanserna med ytterligare 20 miljarder. I en tid när världsekonomin står inför svåra prövningar lägger partiet stora skattebördor på hushåll och företag och riskerar Sveriges ekonomi, skriver Alliansens partiledare.", "article": "Världsekonomin står inför mycket svåra prövningar. Några tecken på att skuldstormen skulle bedarra syns ännu inte. Snarare har situationen förvärrats sett till utvecklingen i Grekland samt andra skuldtyngda länder. Även om Sverige i dag framstår som en lugn ö i ett stormigt hav vet vi att det som sker i vår omvärld kommer att påverka även oss. Det var mot denna bakgrund vi tillsammans lade fram vår budgetproposition för 2012: ”Tid för ansvar”. Vår utgångspunkt är att det nu krävs ett konsekvent ansvarstagande för de offentliga finanserna. Annars finns en överhängande risk att skuldstormen drar in över Sverige med konsekvenser för hushåll, jobb och välfärd. Vi vill att det ska vara ordning och reda i Sveriges ekonomi. Med en ansvarsfull ekonomisk politik säkerställer vi möjligheten att förstärka jobbpolitiken om krisen blir mer långvarig. Vi ska freda välfärdens kärnverksamheter från nedskärningar. Hushåll och företag ska värnas från skattehöjningar. Till det vill vi även i svåra tider göra vad vi kan för att trygga sammanhållningen. Socialdemokraterna presenterade för en tid sedan sin budgetmotion. Det är deras första heltäckande budget sedan valet. Tydligt är att oppositionen nu står splittrad politiskt och att något samlat alternativ till Alliansen inte finns. Socialdemokraterna saknar samtidigt inte bara samarbetspartier, deras budgetförslag väcker också flera frågor. Synar man budgetmotionen utifrån gängse beräkningsmetoder framträder en bekymmersam bild. Socialdemokraternas budget går med underskott. Om deras politik blev verklighet skulle de skyddsvallar som vi så starkt månar om undergrävas och förtroendet för Sverige försvagas. Det handlar om att förslagen i vissa fall är underfinansierade eller felräknade, men också om att de presenterar ambitioner och löften som tillsammans utgör stora utgiftsrisker på sikt. Vi kan identifiera direkta underfinansieringar på nästan 10 miljarder kronor de kommande åren, varav cirka 5 till 6 miljarder redan för 2012. Socialdemokraterna kostnadsberäknar inte sitt förslag om att ge alla arbetslösa ungdomar arbetsmarknadsinsatser från första dagen, vilket kostar 1,5 miljarder kronor. Deras eget förslag om att avskaffa deltidsbegränsningen i a-kassan, som kostnadsberäknats till cirka 1,5 miljarder kronor, är inte alls inkluderat. Dessutom är utgifterna för a-kassan underskattade med 0,7 miljarder kronor. Socialdemokraterna föreslår också en lastbilsskatt och räknar med intäkter redan från 2012. Skatten går däremot inte att införa så snabbt, innebär betydande administrationskostnader och kräver ett slopande av den befintliga vägavgiften. Intäkterna från lastbilsskatten överskattas därmed med 1 miljard kronor 2012, cirka 4 miljarder kronor 2013 och på längre sikt antagligen cirka 2 miljarder kronor. Därtill ser det ut som om Socialdemokraterna överskattat kommunernas skatteintäkter – eventuellt med upp till 1 miljard kronor – till följd av förslagen om sjukförsäkring och a-kassa. Till sist har man underskattat kostnaderna med cirka 0,5 miljarder kronor för studiemedel, boende för flyktingar och bristyrkesutbildning. Sammantaget innebär underskattade utgifter och överskattade skatteintäkter att det uppstår ett underskott på cirka 5 miljarder kronor i de offentliga finanserna 2012. Om vi därtill inkluderar konsekvenserna av Socialdemokraternas nedmontering av arbetslinjen, genom höjda skatter och att fler lämnar arbetskraften, försvagas de offentliga finanserna med ytterligare cirka 20 miljarder kronor, varav ungefär hälften redan på kort sikt. Totalt finns alltså risk att deras politik skulle urgröpa de offentliga finanserna med omkring 30 miljarder kronor. Socialdemokraterna redovisar också ett stort antal ofinansierade utgiftsförslag och målsättningar. Det handlar om satsningar som kostar många tiotals miljarder, som höghastighetståg, en andra fast Öresundsförbindelse, utbyggd tunnelbana, utrotad barnfattigdom och rätt till heltid. Menar de allvar med dessa satsningar? Då kräver de kraftiga skattehöjningar eller skulle äventyra de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Många förslag är långsiktigt både bra och nödvändiga, men måste förstås vara finansierade innan de realiseras. Socialdemokraterns förslag riskerar också att fördjupa nedgången och försvåra en återhämtning efter krisen. De vill tynga hushåll och företag med skattehöjningar på totalt nästan 30 miljarder kronor nästa år. För företagen handlar det om 17 miljarder kronor i skattehöjningar genom fördubblade socialavgifter för att anställa unga, drygt 5 miljarder kronor i höjd restaurangmoms och en lastbilsskatt de hävdar ska dra in 4 miljarder kronor på sikt. För hushållen handlar det om 5 miljarder kronor i höjda inkomstskatter och minskat rot/rut. Särskilt hårt drabbas unga människor. Höjda socialavgifter, höjd restaurangmoms och minskat rot/rut riskerar upp till 20.000 jobb på kort sikt, varav udden särskilt är riktad mot delar av arbetsmarknaden där unga jobbar eller har lättast att få jobb. Runt 3 miljarder kronor av de höjda socialavgifterna slår också mot kommuner och landsting, där 3.500–5.000 jobb i välfärden hotas. Nedmonteringen av arbetslinjen är konsekvent. Socialdemokraterna vill göra det mindre lönsamt att arbeta. En heltidsarbetande förlorar med deras politik cirka 2.000 kronor per år. Samtidigt föreslås en utbyggnad av bidrags- och AMS-politiken med 10 miljarder kronor. Därmed går nära hälften av Socialdemokraternas föreslagna utgifter till bidrags- och AMS-politik. Att på detta sätt göra det mindre lönsamt att arbeta minskar sysselsättningen med drygt 10.000 på kort sikt och 50.000 på lång sikt. Riskerna för ekonomin förstärks också om vi ser till övriga röd-gröna budgetmotioner. Vänsterpartiet föreslår bland annat stora höjningar av inkomst-, bolags- och förmögenhetsskatterna. Miljöpartiet vill bland sina förslag införa flygskatt, höja bensinpriset med 70 öre och sammantaget höja miljöskatterna med 20 miljarder kronor. I Europa avlöser besparingspaketen varandra. Sverige kan i stället göra aktiva insatser för jobb, omställning och förstärka tryggheten för människor i en utsatt ekonomisk situation. Samtidigt har vi ett handlingsutrymme om krisen i vår omvärld blir långvarig. Sunda offentliga finanser är och förblir hörnstenen som garanterar vår gemensamma välfärd och goda förutsättningar för sysselsättning och tillväxt. Alternativet till Alliansen är en splittrad opposition. En opposition som med sin politik vill undergräva arbetslinjen, lägga stora skattebördor på hushåll och företag samt tydligt riskerar Sveriges ekonomi.  Fredrik Reinfeldt, partiledare M Jan Björklund, partiledare FP Annie Lööf, partiledare C Göran Hägglund, partiledare KD ", "article_category": "other"}
{"id": 15958, "headline": "”Kvinnor med cancer får vänta alltför länge på behandling”", "summary": "Vid misstanke om bröstcancer är landstingen snabba att ta prover och lämna besked om sjukdom till den som drabbats. Men sedan blir det sämre. Snabb behandling är viktig för chansen att överleva, men för en majoritet av landstingen tar det mer än två veckor från diagnos till behandling. Nu måste landstingen åtgärda de långa väntetiderna, skriver Cancerfonden och cancerspecialister.", "article": "Väntetiderna på att få behandling efter att ha fått ett cancerbesked är i vissa landsting oacceptabelt långa. Situationen är så allvarlig att det går att slå fast att patienter riskerar stora psykiska påfrestningar och att de långa väntetiderna kan påverka chanserna att överleva. Dessa oroande uppgifter framkommer i en färsk undersökning som Cancerfonden presenterar i dag. Undersökningen visar de långa ledtiderna – väntetiderna – inom bröstcancervården i Sverige. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i dag – mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag i Sverige. Totalt handlar det om cirka 7 000 kvinnor per år. Chansen att bli botad har ökat de senaste årtiondena och i dag överlever ungefär åtta av tio drabbade kvinnor. Det beror främst på att allt fler fall upptäcks tidigt och att cancerforskningen har gått framåt, vilket bland annat resulterat i bättre behandlingsmetoder. I en nyligen utgiven rapport slår Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, fast att bröstcancervården håller en genomgående hög och jämn kvalitet över landet. I den enkätundersökning som Cancerfonden låtit göra bland landstingens och regionernas mammografienheter bekräftas detta till viss del: vid misstanke om cancer är landstingen är förhållandevis snabba med att ta prover och lämna besked om sjukdom till den som drabbats. Men därefter bromsar det in. För en majoritet av landstingen – 12 av 21 – tar det mer än två veckor från besked om diagnos, till att behandling påbörjas. Sex landsting uppger att det kan ta fyra till fem veckor innan behandling inleds. Eftersom behandling, som oftast börjar med en operation, bör göras inom två veckor, är detta resultat upprörande. För cancerpatienter med snabbväxande tumörer kan denna omotiverade väntan i värsta fall påverka chanserna att överleva. För de flesta som får vänta länge på behandling är det dock den psykiska stressen som blir den stora påfrestningen. Beskedet om att man har en cancersjukdom är svårt. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. Att då gå och vänta i veckor på en behandling som dröjer, och samtidigt veta att snabb behandling påverkar förloppet och förbättrar möjligheterna till ett bra resultat, är en situation som för många är oerhört svår att klara av. En fördröjd behandling riskerar dessutom att leda till att tiden för rehabilitering blir mer omfattande, vilket i sin tur kan leda till att det dröjer ännu längre innan patienten kan återgå i arbete. Onödig väntan är således både plågsam för patienten och dyr för samhället. I undersökningen är det landstingen i Dalarna, Gävleborg, Kalmar, Västernorrland, Västerbotten och delar av Västra Götaland (Södra Älvsborg och Stenungsund) som utmärker sig genom att uppge att det tar fyra till fem veckor innan behandling sätts in. Dessa långa väntetider speglar den regionala orättvisa som även tidigare visats inom cancervård och annan sjukvård: den som råkar bo i ”fel” landsting riskerar att få betydligt sämre vård och omhändertagande, än den som bor i ”rätt” landsting. Stockholms läns landsting, som är känt för att ha en bra bröstcancervård, varnar dessutom för att väntetiderna är på väg att försämras. Landstinget har som mål att det ska ta två veckor från diagnos till operation. I sitt svar i undersökningen uppger landstinget att ledtiderna ”har försämrats långsamt över tid” och att de egna målen enbart uppfylls i ungefär 25 procent av fallen. Landstingens huvudsakliga förklaring till de långa väntetiderna är personalbrist. Cancerfonden är väl medveten om att så kan vara fallet. Det är flera olika vårdenheter och personalgrupper inblandade i den process som sträcker sig från den första undersökningen och fram till behandlingen, vilket gör att det inte alltid är enkelt att skapa en väl fungerande vårdkedja. Samtidigt kan det konstateras att sex av landstingen uppger att det tar max två veckor från besked om cancer till behandling. I Jämtland, ett glesbygdslandsting som traditionellt haft svårt att hitta personal, går det snabbare. Där tar det en vecka eller kortare tid innan patienten kommer till behandling. Den viktigaste slutsatsen av denna undersökning blir således att de landsting som har mer än två veckors väntetid mellan cancerbesked och behandling måste åtgärda detta. Det arbetet bör landstingen genomföra tillsammans med de regionala cancercentra (RCC) som just nu utvecklas i hela landet. Dessa centra har till uppgift att vara kompetensenheter som utvecklar cancervården tillsammans med andra berörda enheter i varje region. Cancerfonden kräver att: 1. Samtliga landsting med väntetider som överstiger två veckor gör en genomlysning i samverkan med regionala cancercentra, RCC, i syfte att hitta förklaringar till den situation som råder i dag. 2. Ovannämnda landsting inom sex månader ska kunna redovisa att de har vidtagit åtgärder som har lett fram till att de klarar av att behandla alla aktuella patienter inom en tvåveckorsperiod. 3. Alla RCC snabbt utser egna ansvariga för bröstcancerprocessen och analyserar vilka åtgärder som kan göras i syfte att ytterligare höja kvaliteten på bröstcancervården. 4. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för cancervård kompletteras med mål för ledtider (väntetider) så att dessa kan följas under en längre tidsperiod, något som i dag saknas. Med den erfarenhet Cancerfonden har från svensk cancervård står det klart att landstingen kommer att lyckas med detta arbete, om bara viljan finns. Detta gäller oavsett om dagens situation beror på bristande organisation, felaktiga prioriteringar – eller något helt annat.  Stefan Bergh, generalsekreterare Cancerfonden Elizabeth Bergsten Nordström, ordförande Bröstcancerföreningarnas riksorganisation (BRO) Bengt Westermark, professor i tumörbiologi Uppsala universitet, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd Elisabet Lidbrink, med dr, överläkare Radiumhemmet, Karolinska universitetssjukhuset i Solna, suppleant i Cancerfondens styrelse Bröstcancer Bröstcancer drabbar framför allt medelålders och äldre kvinnor. Medianåldern för insjuknande är 64 år. Färre än fem procent är under 40 år. Totalt ställs omkring 50 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. Av dessa är drygt 7 000 bröstcancerdiagnoser. Omkring en fjärdedel av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, som därmed är kvinnans vanligaste cancersjukdom. Mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag. Män kan också få bröstcancer även om det är ovanligt. Bröstcancer behandlas främst med kirurgi (operation). Andra vanliga behandlingar är strålbehandling, hormonell behandling och cytostatikabehadnling som ges för att minska risken att sjukdomen kommer tillbaka. Källa: Cancerfonden ", "article_category": "other"}
{"id": 15967, "headline": "”Kvinnor med cancer får vänta alltför länge på behandling”", "summary": "Ny undersökning från Cancerfonden. Vid misstanke om bröstcancer är landstingen snabba att ta prover och lämna besked om sjukdom till den som drabbats. Men sedan blir det sämre. Snabb behandling är viktig för chansen att överleva, men för en majoritet av landstingen tar det mer än två veckor från diagnos till behandling. Nu måste landstingen åtgärda de långa väntetiderna, skriver Cancerfonden och cancerspecialister.", "article": "Väntetiderna på att få behandling efter att ha fått ett cancerbesked är i vissa landsting oacceptabelt långa. Situationen är så allvarlig att det går att slå fast att patienter riskerar stora psykiska påfrestningar och att de långa väntetiderna kan påverka chanserna att överleva. Dessa oroande uppgifter framkommer i en färsk undersökning som Cancerfonden presenterar i dag. Undersökningen visar de långa ledtiderna – väntetiderna – inom bröstcancervården i Sverige. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i dag – mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag i Sverige. Totalt handlar det om cirka 7 000 kvinnor per år. Chansen att bli botad har ökat de senaste årtiondena och i dag överlever ungefär åtta av tio drabbade kvinnor. Det beror främst på att allt fler fall upptäcks tidigt och att cancerforskningen har gått framåt, vilket bland annat resulterat i bättre behandlingsmetoder. I en nyligen utgiven rapport slår Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, fast att bröstcancervården håller en genomgående hög och jämn kvalitet över landet. I den enkätundersökning som Cancerfonden låtit göra bland landstingens och regionernas mammografienheter bekräftas detta till viss del: vid misstanke om cancer är landstingen är förhållandevis snabba med att ta prover och lämna besked om sjukdom till den som drabbats. Men därefter bromsar det in. För en majoritet av landstingen – 12 av 21 – tar det mer än två veckor från besked om diagnos, till att behandling påbörjas. Sex landsting uppger att det kan ta fyra till fem veckor innan behandling inleds. Eftersom behandling, som oftast börjar med en operation, bör göras inom två veckor, är detta resultat upprörande. För cancerpatienter med snabbväxande tumörer kan denna omotiverade väntan i värsta fall påverka chanserna att överleva. För de flesta som får vänta länge på behandling är det dock den psykiska stressen som blir den stora påfrestningen. Beskedet om att man har en cancersjukdom är svårt. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. Att då gå och vänta i veckor på en behandling som dröjer, och samtidigt veta att snabb behandling påverkar förloppet och förbättrar möjligheterna till ett bra resultat, är en situation som för många är oerhört svår att klara av. En fördröjd behandling riskerar dessutom att leda till att tiden för rehabilitering blir mer omfattande, vilket i sin tur kan leda till att det dröjer ännu längre innan patienten kan återgå i arbete. Onödig väntan är således både plågsam för patienten och dyr för samhället. I undersökningen är det landstingen i Dalarna, Gävleborg, Kalmar, Västernorrland, Västerbotten och delar av Västra Götaland (Södra Älvsborg och Stenungsund) som utmärker sig genom att uppge att det tar fyra till fem veckor innan behandling sätts in. Dessa långa väntetider speglar den regionala orättvisa som även tidigare visats inom cancervård och annan sjukvård: den som råkar bo i ”fel” landsting riskerar att få betydligt sämre vård och omhändertagande, än den som bor i ”rätt” landsting. Stockholms läns landsting, som är känt för att ha en bra bröstcancervård, varnar dessutom för att väntetiderna är på väg att försämras. Landstinget har som mål att det ska ta två veckor från diagnos till operation. I sitt svar i undersökningen uppger landstinget att ledtiderna ”har försämrats långsamt över tid” och att de egna målen enbart uppfylls i ungefär 25 procent av fallen. Landstingens huvudsakliga förklaring till de långa väntetiderna är personalbrist. Cancerfonden är väl medveten om att så kan vara fallet. Det är flera olika vårdenheter och personalgrupper inblandade i den process som sträcker sig från den första undersökningen och fram till behandlingen, vilket gör att det inte alltid är enkelt att skapa en väl fungerande vårdkedja. Samtidigt kan det konstateras att sex av landstingen uppger att det tar max två veckor från besked om cancer till behandling. I Jämtland, ett glesbygdslandsting som traditionellt haft svårt att hitta personal, går det snabbare. Där tar det en vecka eller kortare tid innan patienten kommer till behandling. Den viktigaste slutsatsen av denna undersökning blir således att de landsting som har mer än två veckors väntetid mellan cancerbesked och behandling måste åtgärda detta. Det arbetet bör landstingen genomföra tillsammans med de regionala cancercentra (RCC) som just nu utvecklas i hela landet. Dessa centra har till uppgift att vara kompetensenheter som utvecklar cancervården tillsammans med andra berörda enheter i varje region. Cancerfonden kräver att: 1. Samtliga landsting med väntetider som överstiger två veckor gör en genomlysning i samverkan med regionala cancercentra, RCC, i syfte att hitta förklaringar till den situation som råder i dag. 2. Ovannämnda landsting inom sex månader ska kunna redovisa att de har vidtagit åtgärder som har lett fram till att de klarar av att behandla alla aktuella patienter inom en tvåveckorsperiod. 3. Alla RCC snabbt utser egna ansvariga för bröstcancerprocessen och analyserar vilka åtgärder som kan göras i syfte att ytterligare höja kvaliteten på bröstcancervården. 4. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för cancervård kompletteras med mål för ledtider (väntetider) så att dessa kan följas under en längre tidsperiod, något som i dag saknas. Med den erfarenhet Cancerfonden har från svensk cancervård står det klart att landstingen kommer att lyckas med detta arbete, om bara viljan finns. Detta gäller oavsett om dagens situation beror på bristande organisation, felaktiga prioriteringar – eller något helt annat. Cancerfonden visar med stöd i en ny undersökning att väntetiderna i bröstcancervården är för långa. 12 av 21 landsting klarar inte att påbörja behandling inom två veckor efter diagnos. Om landstingen uppfyller fyra krav som Cancerfonden ställer kommer fler kvinnor som drabbas av bröstcancer att få behandling i tid. Bröstcancer drabbar framför allt medelålders och äldre kvinnor. Medianåldern för insjuknande är 64 år. Färre än fem procent är under 40 år. Totalt ställs omkring 50 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. Av dessa är drygt 7 000 bröstcancerdiagnoser. Omkring en fjärdedel av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, som därmed är kvinnans vanligaste cancersjukdom. Mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag. Män kan också få bröstcancer även om det är ovanligt. Bröstcancer behandlas främst med kirurgi (operation). Andra vanliga behandlingar är strålbehandling, hormonell behandling och cytostatikabehadnling som ges för att minska risken att sjukdomen kommer tillbaka. Källa: Cancerfonden ", "article_category": "other"}
{"id": 15983, "headline": "Politikerna ändrade reglerna för att slippa ge SSCO bidrag", "summary": "När kårobligatoriet avskaffades vände sig Stockholms studenters centralorganisation, till landstinget för att söka ekonomiskt stöd i form av ett verksamhetsbidrag för ungdomsorganisationer, skriver Lina Glans. Ett stöd vi var berättigade till. Majoriteten i kulturnämnden svarade då med att ändra reglerna, allt i syfte att stänga SSCO ute.", "article": "För ett drygt år sedan avskaffades det kårobligatorium som under lång tid garanterat verksamhet och en hållbar finansiering för Sveriges studentkårer. Studentkårerna står inför en helt ny situation där medlemsrekrytering utgör grunden för en fortsatt verksamhet. Stockholms studentkårers centralorganisation, SSCO, har därför numera samma förutsättningar som andra ungdomsorganisationer i länet. Studenter har, precis som barn och unga, ofta en begränsad ekonomisk möjlighet att betala för den viktiga verksamhet som de ideella organisationerna bedriver. Stockholmsregionen benämns allt oftare en kunskapsregion, med undermeningen att regionens utveckling beror på kunskapstillförseln i densamma. Men en region är ingen kunskapsregion utan en stark regional studentröst. SSCO är i dag den rösten. Vi representerar 80.000 studenter och vår verksamhet bygger dels på service riktad till studenter, dels på regional medverkan i de frågor och processer som är relevanta för Stockholms studenter. Vi sitter i olika utvecklingsorgan i landstinget och arbetar kontinuerligt för en bättre bostadsmarknad i Stockholm. Målet för vår verksamhet är: Stockholm ska bli ett kunskapsnav i internationell toppklass. I och med kårobligatoriets avskaffande vände sig SSCO till landstinget och sökte ekonomiskt stöd från kulturnämnden i form av ett verksamhetsbidrag för ungdomsorganisationer. Ett stöd som vi var berättigade till genom de regler som då existerade. Kulturnämnden svarade med att ändra regelsystemet för att stänga SSCO ute. Vi tog i ett tidigt skede kontakt med de ansvariga politikerna i landstinget, främst landstingsrådet Anna Starbrink (FP). Från första dagen har SSCO, i sin dialog med landstinget, varit tydliga med att man inte vill gå in som bidragstagare på andra organisationers bekostnad. Vi har i stället föreslagit alternativa lösningar på vår ekonomiska situation. Exempelvis har vi tittat på olika typer av trappstegsmodeller som gör att vi, med många medlemmar, inte får ett orimligt stort stöd jämfört med organisationer med färre medlemmar. Vi har även föreslagit en helt separat bidragspott ämnad för regionala studentorganisationer. Vidare har vi sagt att det vore rimligt att utöka hela potten, så att ingen ungdomsorganisation får mindre stöd än vad den får i dag. Till vår förvåning har majoriteten i kulturnämnden inte varit öppen för kompromisser. Starbrink har från första början varit tydlig med att hon inte ville ge studentrörelsen ekonomiskt stöd, trots kårobligatoriets avskaffande. De ansvariga politikerna har provat flera metoder för att ändra på reglerna så att vi inte längre kunde passa in under kriterierna för att få ekonomiskt stöd. Genom en ändring av procentantalet för medlemmarna i åldersspannet 6–25 år lyckades det till slut. Att landstingets kulturnämnd går in och tycker till om enskilda organisationers verksamheter trots att de uppfyller de allmänna kriterierna är märkligt och olämpligt. Det har aldrig skett tidigare, och det tyder på en politisk klåfingrighet som både är orättvis och missriktad. Att man dessutom ändrar kriterier för ansökan efter sista ansökningsdag och efter en bristande remissrunda är ytterligare ett tecken på att syftet har varit att stänga specifika organisationer ute. Konsekvenserna riskerar att bli en huvudstad helt utan en regional studentröst. SSCO har i dagsläget, på grund av kårobligatoriets avskaffande, ett underskott på nästan 2 miljoner kronor. Risken finns att vi på sikt måste avveckla hela vår verksamhet. Det skulle innebära att regionens 80.000 studenter inte har en regional samarbetsorganisation och att regionens beslutsfattare inte heller har en given samtalspart i frågor som rör studenter. Men beslutet innebär även att andra organisationer stängs ute och antagligen måste lägga ned sin verksamhet. Ett exempel på en sådan organisation är Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation. Sedan landstingsborgarrådet Anna Starbrink tillträdde har hon gjort det klart att hon inte vill ha med studentorganisationer att göra. Hon har drivit en politik som går ut på att spela ut olika ungdomsorganisationer, med knappa resurser, mot varandra. Att konsekvenserna av hennes politik blir att viktiga regionala ungdomsorganisationer kan komma att behöva avveckla sin verksamhet verkar hon inte bry sig om. Det är dags för majoriteten i landstinget att tänka om, allt annat vore ett hån mot Stockholmsregionens 80.000 studenter och ett hot mot Stockholms utveckling som kunskapsregion. Lina Glans, ordförande Stockholms studentkårers centralorganisation. ", "article_category": "other"}
{"id": 15984, "headline": "”Hög tid att regeringen tar ansvar för polisens arbete”", "summary": "Polisförbundets förslag. Det är i dag drygt 20.000 poliser i tjänst – 2.900 fler än för bara fem år sedan. Ändå finns det brister som framför allt grundar sig på polisens ledning och styrning. Det är därför hög tid att regeringen tar ansvar för att utveckla dagens polisverksamhet. Polisförbundet vill bland annat se en Allmänhetens polisombudsman som hanterar klagomål från medborgarna. Vi vill också att de 21 länspolismyndigheterna slås ihop, skriver Lena Nitz.", "article": "Dagens Nyheters och andra mediers granskning har pekat ut brister inom delar av svensk polis. Bland annat har det rapporterats om att polisen inte rycker ut när människor är i fara och att poliser blir ifrågasatta när de rapporterar om missförhållanden i verksamheten. Det har också hävdats att polisen inte har ordning på statistiken. Delar av den här bilden stämmer med de signaler som vi i Polisförbundet dagligen får från poliser ute på fältet. De känner att de inte räcker till för att göra ett bra jobb. Framför allt har det för många poliser tillkommit en mängd administrativa uppgifter som läggs på det ordinarie polisarbetet, kärnverksamheten. Ökade resurser och fler poliser har länge varit en huvudfråga för Polisförbundet i den politiska debatten om polisen. Nu är resurserna och poliserna på plats, och det har varit kloka och riktiga prioriteringar. På bara fem år har antalet poliser ökat med 2.900 och medlen med 3,4 miljarder kr. Men den nuvarande situationen visar med all önskvärd tydlighet att mer resurser inte ensamt fungerar som mirakelmedicin. För att nå statsmakternas mål krävs också att medarbetarna får rätt förutsättningar. Trots att det i dag är drygt 20.000 poliser i tjänst finns det brister som framför allt grundar sig på polisens ledning och styrning. Nu är det därför hög tid att regeringen och justitieminister Beatrice Ask tar ansvar och genomför sex prioriterade förändringar för att utveckla och förbättra dagens polisverksamhet: En nationell myndighet för polisen. I dag finns det 21 självständiga polismyndigheter som ansvarar för polisverksamheten i respektive län. Detta är inte effektivt i ett litet land som Sverige. Dessutom förväntar sig medborgarna med rätta att polisens förmåga att förebygga och utreda brott ska vara lika god oavsett var i landet man bor. Frågan om polisens organisering utreds av den så kallade Polisorganisationskommittén, som ska vara färdig med sitt förslag i mars. En samlad nationell polismyndighet skapar möjligheter att på ett mer effektivt sätt än i dag fördela resurser, personal och specialistkompetens utifrån behov snarare än geografi. En fristående granskning av polisen. En förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är att medborgarna har förtroende för rättsväsendet. Polisen har ett stort ansvar för att förvalta det förtroendet. När de 21 polismyndigheterna slås ihop till en nationell myndighet bör det inrättas en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare. Allmänhetens polisombudsman. Brister i polisens arbete kan vara allvarliga utan att för den skull vara brottsliga. Men i dag finns det ingen väl fungerande instans som hanterar olika former av klagomål. Vi föreslår att det inrättas en ombudsmannafunktion, en allmänhetens polisombudsman, till vilken medborgarna kan anmäla eventuella brister och synpunkter på polisens arbete. Detta skulle ge värdefulla möjligheter till ständig förbättring av polisverksamheten utifrån medborgarnas behov och önskemål. Reformera polisutbildningen. Polisarbetet blir allt mer komplext och behoven av att arbeta effektivt och evidensbaserat ökar. Vetenskapliga metoder och systematiska utvärderingar måste bli en vardaglig del av arbetet. Så är det inte i dag. I likhet med andra länder behöver Sverige en polisutbildning på högskolenivå. Det finns ett brett politiskt stöd för att reformera polisutbildningen och ett färdigt förslag har legat på regeringens bord i flera år. Nu är det dags att gå från ord till handling. Anställ fler civila inom polisen. För att nå ökade resultat och komplettera polisiär kompetens bör det anställas fler civila stödfunktioner. I takt med att polisarbetet blir allt mer komplext ökar också behovet av att tillföra civil stödkompetens inom flera områden. Den polisiära vardagen upptas i allt för hög grad av administration och icke polisiära arbetsuppgifter. Polisen är till för medborgarna och poliser ska arbeta med det de är utbildade för. Nationell samling om polisens utmaningar. Svensk polis måste stå bättre rustad för framtiden. Den senaste medierapporteringen om ineffektivitet, polischefers brott mot meddelarskyddet och brist på ledning och styrning kräver att alla som på något sätt har ett ansvar för verksamheten samlas för att föra utvecklingen framåt. Justitieminister Beatrice Ask och rikspolischefen Bengt Svensson behöver visa ledarskap och handlingskraft för att snabbt bryta utvecklingen mot färre uppklarade brott och för att inte förtroendet för polisen ska minska. Beatrice Ask bör bjuda in Polisförbundet, Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande rådet och andra experter på området för att förutsättningslöst identifiera utmaningar och lösningar. Det finns en stark drivkraft och vilja till utveckling hos dagens poliser för att leva upp till allmänhetens rimliga krav på effektivitet och kvalitet. Det är hög tid att mobilisera den kraften fullt ut.  Lena Nitz, ordförande Polisförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 15992, "headline": "Nytt namn gjorde livet enklare", "summary": "Måste man byta namn för att få jobb? När Poyan Asghari var arton år lade han till Sven som förnamn. Senare bytte han efternamn till Sandnell. ”Jag känner mig svensk och ville ha ett svenskt namn”, säger Poyan.", "article": "Poyan Sven Sandnell hette tidigare Poyan Asghari. För sju år sedan bytte han ut sitt persiska efternamn. Det var ett sätt att öka chansen att få arbete och men också för att han känner sig svensk. – Jag kom till Sverige med mina föräldrar från Iran när jag var fyra år. När jag gick i skolan lekte och umgicks jag mest med svenska kamrater. Även nu när jag är vuxen har de flesta av mina vänner svensk bakgrund. Att byta mitt efternamn och lägga till Sven som andra förnamn var därför ingen stor sak för mig, berättar Poyan Sandnell. Han är 28 år i dag och bor i Katrineholm i Sörmland tillsammans med hustrun Malin samt döttrarna Linnea och Svea. På Ericsson, där han arbetar som leverantörsutvecklare, kommer många av de anställda från andra länder än Sverige.De talar ofta engelska med varandra. – På storföretag som Ericsson tror jag att det är lättare att få jobb om man har ett ovanligt och utlandsklingande namn jämfört med på mindre företag. På de senare är kunskapen om andra kulturer generellt sett nog sämre. Att byta förnamn och efternamn kan vara ett sätt att öka chansen att få ett arbete, tror Poyan Sandell. Han säger att han själv inte fick sitt nuvarande arbete tack vare namnbytet, utan berättar att han blev kallad till en anställningsintervju eftersom han sedan tidigare kände en anställd inom företaget. – Jag tror att kontakter betyder mer än vad man heter i efternamn. Men jag måste erkänna att det känns enklare att skriva Sandnell i en ansökan än Asghari. Sedan en tid driver Poyan ett företag tillsammans med en vän. I dagsläget finns inga anställda, men inom ett halvår kan det bli aktuellt. – Vid en anställningsintervju skulle jag själv aldrig sålla bort ansökningar med utländska namn. Det går inte att avgöra om en person passar för ett arbete genom att bara titta på namnet. Arton år gammal tog Poyan sig Sven som ett andra förnamn efter ett vad med kamraterna Andres och Martin. Vännerna tyckte att han borde ha två förnamn och föreslog att han skulle lägga till ett nytt. Sven var deras förslag. Poyan lovade att göra det om kamraterna samtidig tog Poyan som sitt andra namn. – Vi fick till skattemyndigheten och registrerade våra nya förnamn. Så nu heter jag Poyan Sven och de andra Andreas Poyan och Martin Poyan. Valet att även byta efternamn var mer genomtänkt. Poyan tog kontakt med Patent- och registreringsverket som måste godkänna alla byten av efternamn. – Jag tittade i en lista med namn och fastnade för Sandnell. Det är vackert och låter svenskt. Innan jag lämnade in en ansökan rådgjorde jag med min flickvän Malin. Vi var inte gifta då men jag ville försäkra mig om att hon accepterade Sandnell om vi någon gång skulle bli det, berättat Poyan. För honom är förnamnet viktigare för den personliga identiteten än efternamnet. Det är förklaringen till att han fortfarande har kvar sitt persiska förnamn. – Vi tilltalas med förnamnet från det vi är nyfödda och namnet blir på något sätt ett med den man är. Att byta förnamn är därför ett större steg, i alla fall skulle det vara så för mig. Vad tycker dina föräldrar om att du bytt efternamn? – I början var de kanske lite ledsna att jag valt bort deras persiska efternamn, men de bor ju också här i Sverige och vet att jag känner mig som svensk. Därför köpte både mamma och pappa mitt nya efternamn ganska omedelbart. När Poyan gick i skolan hände det att någon lärare eller kamrat hade svårt att uttala hans efternamn. Men han blev aldrig retad för sin persiska bakgrund. På mellanstadiet hade han en klasskamrat som också hade ett annorlunda namn, men hon har valt att behålla det. – Hur man bemöts av andra tror jag beror mindre på ens namn än på hur man är. En öppen och glad person får ett annat bemötande än den som är sur och inåtvänd – oavsett förnamn och efternamn. I september 2004 publicerade DN flera artiklar om hur svårt invandrare och personer med invandrade föräldrar har att få arbete. Poyan Sandnell, som bytt efternamn några månader tidigare, var en av dem som intervjuades. Han studerade då på universitet och arbetade extra på en bank. I intervjun berättade Poyan att han i framtiden gärna skulle vilja jobba på bank, men påpekade att ”där hör man sällan några utländska namn bland de anställda”. Då trodde han att namnbytet skulle öka chansen att få ett bra arbete, men tror nu alltså att det är andra faktorer som styr möjligheten att på ett fotfäste på arbetsmarknaden. Många med rötter i andra länder väljer ändå att byta ut sina förnamn och efternamn. Det handlar om personer som är födda utomlands eller som är uppväxta här i landet med föräldrar som invandrat till Sverige. En orsak till namnbytet kan vara att man vill markera en tillhörighet med det nya hemlandet. Men en viktigare förklaring är att många arbetsgivare sorterar bort jobbansökningar när de ser att det står ett ovanligt och icke-svenskt namn i meritförteckningen. Forskaren Barzzo Eliassi visade i fjol i en doktorsavhandling vid Mittuniversitet i Sundsvall att unga kurder i Sverige byter eller försvenskar sitt namn. Rebin kan till exempel bli Robin. Det här är ett sätt att tackla diskrimineringen på arbetsmarknaden – och ett sätt att lättare få bostad och arbete. Den som byter kan dock råka ut för att andra kurder tycker att ”man säljer sin kurdiska identitet”. Den främlingsfientliga attityd som brett ut sig i Sverige under senare år kan leda till att ännu fler unga kurder väljer att försvenska sina namn – eller också att ännu tydligare och mer öppet försvara sin kurdiska tillhörighet. Poyan Sandnell i Katrineholm förstår att den som utsätts för främlingsfientlighet överväger att byta namn. I hans fall var det dock inte orsaken. – Jag har aldrig blivit retad eller trakasserad för mitt iranska ursprung eller mitt persiska namn. Och efter att ha bytt efternamn mötte jag bara positiva reaktioner. Fakta: Namn: Poyan Sven Sandnell. Familj: Gift med Malin, har två döttrar, Svea och Linnea. Bor: I villa i Katrineholm i Sörmland. Yrke: Leverantörsutvecklare på Ericsson, har nyligen startat ett eget företag. Bakgrund: Född i Iran. Kom till Sverige som 4-åring. Som vuxen bytte han sitt persiska efternamn Asghari till Sandnell. Iran, som tidgare kallades Persien, ligger i Centralasien och har nära 80 miljoner invånare.Sedan revolutionen i slutet av 1970-talet, då shahen Mohammad Reza Pahlavi störtades, är Iran en ”islamisk” republik som i praktiken styrs av präster (mullor). Omkring 50.000 iranier har flytt eller flyttat till Sverige sedan revolutionen. I Sverige heter nära 114.000 män Sven, medan 41 män heter Poyan. Källa: NE, svenskanamn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 15995, "headline": "”Hög tid att regeringen tar ansvar för polisens arbete”", "summary": "Polisförbundets förslag. Det är i dag drygt 20 000 poliser i tjänst – 2 900 fler än för bara fem år sedan. Ändå finns det brister som framför allt grundar sig på polisens ledning och styrning. Det är därför hög tid att regeringen tar ansvar för att utveckla dagens polisverksamhet. Polisförbundet vill bland annat se en Allmänhetens polisombudsman som hanterar klagomål från medborgarna. Vi vill också att de 21 länspolismyndigheterna slås ihop, skriver Lena Nitz.", "article": "Dagens Nyheters och andra mediers granskning har pekat ut brister inom delar av svensk polis. Bland annat har det rapporterats om att polisen inte rycker ut när människor är i fara och att poliser blir ifrågasatta när de rapporterar om missförhållanden i verksamheten. Det har också hävdats att polisen inte har ordning på statistiken. Delar av den här bilden stämmer med de signaler som vi i Polisförbundet dagligen får från poliser ute på fältet. De känner att de inte räcker till för att göra ett bra jobb. Framför allt har det för många poliser tillkommit en mängd administrativa uppgifter som läggs på det ordinarie polisarbetet, kärnverksamheten. Ökade resurser och fler poliser har länge varit en huvudfråga för Polisförbundet i den politiska debatten om polisen. Nu är resurserna och poliserna på plats, och det har varit kloka och riktiga prioriteringar. På bara fem år har antalet poliser ökat med 2 900 och medlen med 3,4 miljarder kr. Men den nuvarande situationen visar med all önskvärd tydlighet att mer resurser inte ensamt fungerar som mirakelmedicin. För att nå statsmakternas mål krävs också att medarbetarna får rätt förutsättningar. Trots att det i dag är drygt 20 000 poliser i tjänst finns det brister som framför allt grundar sig på polisens ledning och styrning. Nu är det därför hög tid att regeringen och justitieminister Beatrice Ask tar ansvar och genomför sex prioriterade förändringar för att utveckla och förbättra dagens polisverksamhet: En nationell myndighet för polisen. I dag finns det 21 självständiga polismyndigheter som ansvarar för polisverksamheten i respektive län. Detta är inte effektivt i ett litet land som Sverige. Dessutom förväntar sig medborgarna med rätta att polisens förmåga att förebygga och utreda brott ska vara lika god oavsett var i landet man bor. Frågan om polisens organisering utreds av den så kallade Polisorganisationskommittén, som ska vara färdig med sitt förslag i mars. En samlad nationell polismyndighet skapar möjligheter att på ett mer effektivt sätt än i dag fördela resurser, personal och specialistkompetens utifrån behov snarare än geografi. En fristående granskning av polisen. En förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är att medborgarna har förtroende för rättsväsendet. Polisen har ett stort ansvar för att förvalta det förtroendet. När de 21 polismyndigheterna slås ihop till en nationell myndighet bör det inrättas en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare. Allmänhetens polisombudsman. Brister i polisens arbete kan vara allvarliga utan att för den skull vara brottsliga. Men i dag finns det ingen väl fungerande instans som hanterar olika former av klagomål. Vi föreslår att det inrättas en ombudsmannafunktion, en allmänhetens polisombudsman, till vilken medborgarna kan anmäla eventuella brister och synpunkter på polisens arbete. Detta skulle ge värdefulla möjligheter till ständig förbättring av polisverksamheten utifrån medborgarnas behov och önskemål. Reformera polisutbildningen. Polisarbetet blir allt mer komplext och behoven av att arbeta effektivt och evidensbaserat ökar. Vetenskapliga metoder och systematiska utvärderingar måste bli en vardaglig del av arbetet. Så är det inte i dag. I likhet med andra länder behöver Sverige en polisutbildning på högskolenivå. Det finns ett brett politiskt stöd för att reformera polisutbildningen och ett färdigt förslag har legat på regeringens bord i flera år. Nu är det dags att gå från ord till handling. Anställ fler civila inom polisen. För att nå ökade resultat och komplettera polisiär kompetens bör det anställas fler civila stödfunktioner. I takt med att polisarbetet blir allt mer komplext ökar också behovet av att tillföra civil stödkompetens inom flera områden. Den polisiära vardagen upptas i allt för hög grad av administration och icke polisiära arbetsuppgifter. Polisen är till för medborgarna och poliser ska arbeta med det de är utbildade för. Nationell samling om polisens utmaningar. Svensk polis måste stå bättre rustad för framtiden. Den senaste medierapporteringen om ineffektivitet, polischefers brott mot meddelarskyddet och brist på ledning och styrning kräver att alla som på något sätt har ett ansvar för verksamheten samlas för att föra utvecklingen framåt. Justitieminister Beatrice Ask och rikspolischefen Bengt Svensson behöver visa ledarskap och handlingskraft för att snabbt bryta utvecklingen mot färre uppklarade brott och för att inte förtroendet för polisen ska minska. Beatrice Ask bör bjuda in Polisförbundet, Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande rådet och andra experter på området för att förutsättningslöst identifiera utmaningar och lösningar. Det finns en stark drivkraft och vilja till utveckling hos dagens poliser för att leva upp till allmänhetens rimliga krav på effektivitet och kvalitet. Det är hög tid att mobilisera den kraften fullt ut. Men den nuvarande situationen visar med all önskvärd tydlighet att mer resurser inte ensamt fungerar som mirakelmedicin. DN:s och andra mediers granskning av polisen stämmer delvis med de signaler som Polisförbundet får från poliser ute på fältet. Det räcker inte bara med att ge polisen ökade resurser. Ledning och styrning måste också bli bättre. Polisförbundet föreslår sex prioriterade förändringar. Tillsammans med berörda myndigheter och experter måste justitieminister Beatrice Ask och rikspolischef Bengt Svensson snabbt bryta utvecklingen mot färre uppklarade brott. ”Klokt utformad lastbilsskatt bra för Sveriges framtid” Bo Rothstein svarar Göran Hägglund: ”Mer religion leder inte till högre offentlig etik” ", "article_category": "other"}
{"id": 15999, "headline": "Nytt namn gjorde livet enklare", "summary": "När Poyan Asghari var arton år lade han till Sven som förnamn. Senare bytte han efternamn till Sandnell. ”Jag känner mig svensk och ville ha ett svenskt namn”, säger Poyan.", "article": "Poyan Sven Sandnell hette tidigare Poyan Asghari. För sju år sedan bytte han ut sitt persiska efternamn. Det var ett sätt att öka chansen att få arbete och men också för att han känner sig svensk. – Jag kom till Sverige med mina föräldrar från Iran när jag var fyra år. När jag gick i skolan lekte och umgicks jag mest med svenska kamrater. Även nu när jag är vuxen har de flesta av mina vänner svensk bakgrund. Att byta mitt efternamn och lägga till Sven som andra förnamn var därför ingen stor sak för mig, berättar Poyan Sandnell. Han är 28 år i dag och bor i Katrineholm i Sörmland tillsammans med hustrun Malin samt döttrarna Linnea och Svea. På Ericsson, där han arbetar som leverantörsutvecklare, kommer många av de anställda från andra länder än Sverige. De talar ofta engelska med varandra. – På storföretag som Ericsson tror jag att det är lättare att få jobb om man har ett ovanligt och utlandsklingande namn jämfört med på mindre företag. På de senare är kunskapen om andra kulturer generellt sett nog sämre. Att byta förnamn och efternamn kan vara ett sätt att öka chansen att få ett arbete, tror Poyan Sandell. Han säger att han själv inte fick sitt nuvarande arbete tack vare namnbytet, utan berättar att han blev kallad till en anställningsintervju eftersom han sedan tidigare kände en anställd inom företaget. – Jag tror att kontakter betyder mer än vad man heter i efternamn. Men jag måste erkänna att det känns enklare att skriva Sandnell i en ansökan än Asghari. Sedan en tid driver Poyan ett företag tillsammans med en vän. I dagsläget finns inga anställda, men inom ett halvår kan det bli aktuellt. – Vid en anställningsintervju skulle jag själv aldrig sålla bort ansökningar med utländska namn. Det går inte att avgöra om en person passar för ett arbete genom att bara titta på namnet. Arton år gammal tog Poyan sig Sven som ett andra förnamn efter ett vad med kamraterna Andres och Martin. Vännerna tyckte att han borde ha två förnamn och föreslog att han skulle lägga till ett nytt. Sven var deras förslag. Poyan lovade att göra det om kamraterna samtidig tog Poyan som sitt andra namn. – Vi fick till skattemyndigheten och registrerade våra nya förnamn. Så nu heter jag Poyan Sven och de andra Andreas Poyan och Martin Poyan. Valet att även byta efternamn var mer genomtänkt. Poyan tog kontakt med Patent- och registreringsverket som måste godkänna alla byten av efternamn. – Jag tittade i en lista med namn och fastnade för Sandnell. Det är vackert och låter svenskt. Innan jag lämnade in en ansökan rådgjorde jag med min flickvän Malin. Vi var inte gifta då men jag ville försäkra mig om att hon accepterade Sandnell om vi någon gång skulle bli det, berättat Poyan. För honom är förnamnet viktigare för den personliga identiteten än efternamnet. Det är förklaringen till att han fortfarande har kvar sitt persiska förnamn. – Vi tilltalas med förnamnet från det vi är nyfödda och namnet blir på något sätt ett med den man är. Att byta förnamn är därför ett större steg, i alla fall skulle det vara så för mig. Vad tycker dina föräldrar om att du bytt efternamn? – I början var de kanske lite ledsna att jag valt bort deras persiska efternamn, men de bor ju också här i Sverige och vet att jag känner mig som svensk. Därför köpte både mamma och pappa mitt nya efternamn ganska omedelbart. När Poyan gick i skolan hände det att någon lärare eller kamrat hade svårt att uttala hans efternamn. Men han blev aldrig retad för sin persiska bakgrund. På mellanstadiet hade han en klasskamrat som också hade ett annorlunda namn, men hon har valt att behålla det. – Hur man bemöts av andra tror jag beror mindre på ens namn än på hur man är. En öppen och glad person får ett annat bemötande än den som är sur och inåtvänd – oavsett förnamn och efternamn. I september 2004 publicerade DN flera artiklar om hur svårt invandrare och personer med invandrade föräldrar har att få arbete. Poyan Sandnell, som bytt efternamn några månader tidigare, var en av dem som intervjuades. Han studerade då på universitet och arbetade extra på en bank. I intervjun berättade Poyan att han i framtiden gärna skulle vilja jobba på bank, men påpekade att ”där hör man sällan några utländska namn bland de anställda”. Då trodde han att namnbytet skulle öka chansen att få ett bra arbete, men tror nu alltså att det är andra faktorer som styr möjligheten att på ett fotfäste på arbetsmarknaden. Många med rötter i andra länder väljer ändå att byta ut sina förnamn och efternamn. Det handlar om personer som är födda utomlands eller som är uppväxta här i landet med föräldrar som invandrat till Sverige. En orsak till namnbytet kan vara att man vill markera en tillhörighet med det nya hemlandet. Men en viktigare förklaring är att många arbetsgivare sorterar bort jobbansökningar när de ser att det står ett ovanligt och icke-svenskt namn i meritförteckningen. Forskaren Barzzo Eliassi visade i fjol i en doktorsavhandling vid Mittuniversitet i Sundsvall att unga kurder i Sverige byter eller försvenskar sitt namn. Rebin kan till exempel bli Robin. Det här är ett sätt att tackla diskrimineringen på arbetsmarknaden – och ett sätt att lättare få bostad och arbete. Den som byter kan dock råka ut för att andra kurder tycker att ”man säljer sin kurdiska identitet”. Den främlingsfientliga attityd som brett ut sig i Sverige under senare år kan leda till att ännu fler unga kurder väljer att försvenska sina namn – eller också att ännu tydligare och mer öppet försvara sin kurdiska tillhörighet. Poyan Sandnell i Katrineholm förstår att den som utsätts för främlingsfientlighet överväger att byta namn. I hans fall var det dock inte orsaken. – Jag har aldrig blivit retad eller trakasserad för mitt iranska ursprung eller mitt persiska namn. Och efter att ha bytt efternamn mötte jag bara positiva reaktioner. Namn: Poyan Sven Sandnell. Familj: Gift med Malin, har två döttrar, Svea och Linnea. Bor: I villa i Katrineholm i Sörmland. Yrke: Leverantörsutvecklare på Ericsson, har nyligen startat ett eget företag. Bakgrund: Född i Iran. Kom till Sverige som 4-åring. Som vuxen bytte han sitt persiska efternamn Asghari till Sandnell. Iran, som tidgare kallades Persien, ligger i Centralasien och har nära 80 miljoner invånare.Sedan revolutionen i slutet av 1970-talet, då shahen Mohammad Reza Pahlavi störtades, är Iran en ”islamisk” republik som i praktiken styrs av präster (mullor). Omkring 50 000 iranier har flytt eller flyttat till Sverige sedan revolutionen. I Sverige heter nära 114 000 män Sven, medan 41 män heter Poyan. Källa: NE, svenskanamn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16005, "headline": "”Att ha ett namn är en mänsklig rättighet”", "summary": "Utan namn är man inte någon. Att ha ett namn gör oss till människor. Det säger etnologen Charlotte Hagström, som forskar om förnamn och identitet.", "article": "Ian, Ivan, John eller Johan. Samma namn men ändå olika. Alla människor i världen bär ett namn, heter något. Det är gemensamt för alla kulturer. Men vad betyder namnet egentligen för ens identitet? Det är fråga som Charlotte Hagström, docent i etnologi vid Lunds universitet, sysslat med länge. För fem år sedan skrev hon boken ”Man är vad man heter. Namn och identitet”. – Namnet betyder väldigt mycket för identiteten. Egentligen är namnet i sig mindre viktigt än det faktum att man har ett namn. Namnet är viktigt för att det är det som är jag. Men graden av identifikation med namnet kan så klart variera, säger hon. Vissa känner att den egna personen är hårt knuten till namnet. – Andra tycker att det bara är något de heter. Så det beror på vem man frågar. Och det är också intressant att det varierar så väldigt från person till person hur man känner. Men väljer man att byta namn spelar det självklart stor roll för den egna identiteten, annars skulle man ju inte byta, säger Charlotte Hagström. Hon har bland annat intervjuat vuxna adopterade om hur de ser på sina förnamn. De flesta har fått nya svenska namn när de kommit till Sverige som små. Gemensamt för många var att de ville ha med sina ursprungliga namn i passet. En del gick så långt att de tog tillbaka det namnet som tilltalsnamn. – En kvinna lade till namn efter namn vartefter hon fick veta mer om sitt ursprung, till slut var namnen ganska många. Hon tyckte att de var som ett pussel över hennes liv. I det pusslet ingick hennes svenska namn också – även det sade något om hennes historia. En annan kvinna som var adopterad från Korea ville ge sina egna barn koreanska namn i andranamn – som en länk bakåt i släkthistorien. – För många är sammanhanget som namnet ger viktigt. Många svenskar har ett andranamn som finns i släkten. För vissa kan det vara efternamnet som ger det sammanhanget, säger Charlotte Hagström. Att forska, prata och läsa om namn är oftast roligt och inspirerande, tycker hon. – Men det här med namn har också en allvarlig sida. För vad händer när man förnekar någons namn? Att ta ifrån någon namnet är ett effektivt sätt att knäcka en människa. Hon nämner hur slavarna som skeppades från Afrika till Amerika systematiskt fråntogs sina namn och fick nya engelska – eller ibland gamla romerska – namn av sina ägare. – Och när fångarna i koncentrationslägren fick ett nummer intatuerat på huden och inte längre kallades vid namn fråntogs de all mänsklighet. Namnet gör dig till människa. Det är en mänsklig rättighet att ha ett namn, säger Charlotte Hagström. När kurder som bor i Sverige döper sina barn till kurdiska namn kan det vara ett starkt politiskt ställningstagande. I Turkiet har det länge varit förbjudet att ge barnen kurdiska namn och i Sverige blir namnet en påminnelse om frihet. Ibland känner människor med utländsk bakgrund sig tvingade att byta namn för att över huvud taget få komma på jobbintervju. Hur är det egentligen med toleransen i Sverige när det gäller namn? – Att Snezana måste bli Susanne för att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden betyder att toleransen verkligen inte har ökat. Den borde vara mycket högre, säger Charlotte Hagström. För en person som känner sig tvingad att byta namn kan det naturligtvis vara jättejobbigt, det kan upplevas som att man inte har något existensberättigande, säger hon. Samtidigt är det paradoxala att toleransen har ökat när det gäller nya, kreativa namn eller namn med nya stavningar. – För hundra år sedan hette de flesta Karl, Sven, Anders och Anna. I dag är vi beredda på att folk heter väldigt olika. Då borde vi självklart också kunna lära oss namn som vi först kanske tycker är svåra att uttala. Charlotte Hagströms nya forskningsområde handlar om namn i den virtuella världen på nätet. Där studerar hon vad så kallade avatarer, karaktärer i dataspel, och ”nicknames”, användarnamn i olika forum, betyder för den enskilda användaren. Bland annat har hon studerat hur olika personer väljer namn till sina avatarer i dataspelet ”World of warcraft”. – Avatarer är en förlängning av jaget. Det finns ofta en lång historia bakom varför en användare väljer sitt namn. I spel och på nätet kan man verkligen ta igen det man inte kunde med det egna namnet. Man väljer helt själv, säger Charlotte Hagström. ", "article_category": "other"}
{"id": 16014, "headline": "”Inget tyder på att Sverige blivit ett mer korrupt land”", "summary": "Allt fler påstår att Sverige blivit mer korrupt, i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Men det finns en hake; varken färska studier eller brottsstatistiken talar för att det är sant. Våra institutioner har god förmåga att motstå korruption. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte mer. Även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst kommunerna och byggsektorn bör se upp, skriver Claes Sandgren.", "article": "Allt fler påstår att Sverige blivit mer korrupt, i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Men det finns en hake; varken färska studier eller brottsstatistiken talar för att det är sant. Våra institutioner har god förmåga att motstå korruption. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte mer. Även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst kommunerna och byggsektorn bör se upp, skriver Claes Sandgren. Har Sverige blivit korrupt? Allt fler påstår det i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Regeringen har till och med tillsatt en särskild utredning som ska gå till botten med saken. Men här finns en hake: varken de studier som gjorts under senare tid eller brottstatistiken tyder på att korruptionen ökat. • Den mest respekterade undersökningen av korruptionen i världen är Transparency Internationals årliga mätning. Sverige har hört till gruppen av minst korrupta länder år efter år, så också i den senaste rangordningen, där vi ligger på plats 4 (av 178 länder). • ”The World Justice Project”, som producerar ett index över kvaliteten på länders rättsväsende, placerade i år Sverige på första plats som minst korrupt bland 66 länder. • I Världsbankens ”Governance Indicators” ligger Sverige tvåa av de tjugosju europeiska länderna i fråga om samhällsstyrets kvalitet överlag och trea i fråga om korruptionskontroll. • SOM-institutet vid Göteborgs universitet ställde frågan om medborgarna under de senaste 12 månaderna tillfrågats om att betala någon form av muta av en offentlig myndighet/tjänsteman. 1,2 procent svarade ja. • I den omfattande enkät av kommunala politiker och tjänstemän som gjorts vid Linnéuniversitetet uppgav 93 procent att maktmissbruket i kommunen minskat eller förblivit oförändrat. • I Byggchefsbarometern 2011 uppgav visserligen 64 procent av de tillfrågade att det ”hände” att leverantörer med flera erbjöd tjänster eller produkter för att de skulle få en konkurrensfördel. Det går dock inte att veta hur ofta detta ”händer”. • Också i Brottsförebyggande rådets officiella statistik framstår ”korruptionsökningen” som en chimär. Antalet domar och andra former av lagföring av mutbrott har nämligen sjunkit drastiskt de senaste åren. De var 2006 77; 2007 73; 2008 36; 2009 4; och 2010 3. Hur har myten om den ökade korruptionen kunnat slå igenom så kapitalt? Härvan i Göteborg har nog tagits till intäkt för ett totalt moras i landet. Ett skäl är också att den räcka av larmrapporter som sprids, utredningar som inleds, förundersökningar som aviseras, åtal som väcks i domstolarna med mera uppfattas som en ökning vare sig någon lagförs eller ej. Mytbildningen har också sitt ursprung i ett stort antal personers egenintresse av att överdriva korruptionens omfattning: medier, forskare, myndighetsföreträdare, oppositionspolitiker, revisorer, debattörer med flera får lättare uppmärksamhet, resurser och uppdrag, om korruptionen anses stiga. En vilseledande faktor är vidare att begreppet ”korruption” har kommit att korrumperas på så vis att snart sagt allt mygel av tjänstemän betecknas som korruption. Ett färskt exempel är den tjänsteman vid Göteborgs spårvägar som hade låtit företaget betala hennes villabygge. Är det rimligt att ett sådant bedrägeri slås upp i medierna som ”ännu en korruptionsskandal”? Knappast. Begreppet korruption får mening bara om det förbehålls oegentligheter som kan påverka beslutsfattande, såsom vid en upphandling, ett bygglov, ett bidrag, en inspektion, ett läkarbesök och så vidare. Sträcks det ut till att omfatta bedrägerier, stölder, förskingringar och andra tillgreppsbrott är korruptionen i Sverige ofantlig. I själva verket talar vår historiska utveckling för att våra institutioner har god förmåga att stå emot korruption. Deras integritet är en följd av en lång rad institutionella reformer med början i 1766 års tryckfrihetsförordning. Sedan följde JO-ämbetet (1809) och andra kontrollorgan, meritbaserad rekrytering och avlöning av tjänstemän, folkskolan och andra utbildningsreformer, näringsfriheten, folkrörelsernas framväxt och den stegvisa demokratiseringen av statsskicket krönt av kvinnlig rösträtt (1921) med mera. Från modern tid kan som exempel nämnas mediernas professionalisering, den acceptans som skatteförvaltningen byggt upp liksom Riksrevisionens tillkomst år 2003. Rättsväsendets goda kvalitet, som nämndes ovan, är central, eftersom det är rättsväsendets institutioner som har uppgiften att bekämpa korruptionen i samhället. Det är alltså en utdragen institutionell utveckling – knappast alls bedriven i korruptionsbekämpande syfte – som burit frukt. Det är ingen ”quick fix” som skapat integriteten utan ett arbete som oförtröttligt förts vidare in i våra dagar. Vi ska dock inte klappa oss för bröstet: vi har haft närmare 250 år på oss för detta samhällsbygge. Men vi ska inte heller blygas över resultatet i form av djupt förankrade traditioner och institutioner som värnar likabehandling, saklighet, opartiskhet och andra rättsstatliga värden. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte så mycket mer. Till sist. Den som läser det här får kanske en rynka i pannan. Är alltså allt gott och väl? Nej, även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst byggsektorn bör se om sitt hus och det finns bland annat i kommunerna intressekonflikter och kompisskap som inte nödvändigtvis är olagliga men väl förtroendeskadliga. Det finns vissa standardåtgärder som kan vidtas för att hålla korruptionen stången: skydd för whistleblowers, oberoende medier, ett aktivt civilt samhälle, öppenhet, ansvarsutkrävande, meritbaserad tjänstetillsättning, självständig kommunal revision med mera. I tillägg till dessa kan följande övervägas vilka är relevanta bland annat för byggsektorn. Meddelarskyddet omfattar inte privata företag men inget hindrar att företag tecknar kollektivavtal med de fackliga organisationerna för de anställda, som därmed i princip får samma skydd som de anställda i offentlig sektor. Vårdföretaget Capio har här gått i bräschen. Arbetsgivaren har därmed inte längre rätt att spåra källor och får svårt att säga upp den som gått till medierna. Detta skulle kunna göras i hela sektorer. Ansvaret för mutbrott skulle kunna läggas på ett företags högsta chefer på det sätt som råder enligt arbetsmiljörätten vid till exempel arbetsplatsolyckor. Företagets ledning skulle då få ökade incitament att vidta åtgärder för att förebygga mutbrott. Enligt lagen om offentlig upphandling får stat och kommun inte köpa varor eller tjänster från företag vars företrädare dömts för mutbrott. I praktiken har denna på papperet stränga bestämmelse inte tillämpats. Med tanke på att de offentliga uppdragen är avgörande för vissa företag skulle ett flitigt bruk av dessa regler kunna få stor effekt. Näringslivets organisationer, som mycket framsynt började bekämpa korruptionen redan i början av förra seklet, har utarbetat en näringslivskod mot mutor, som kan kompletteras av sektorvisa koder. Slår dessa koder igenom i praktiken kan det ge företagen besked om vad som är tillåtet och de kan därmed undvika att hamna i ännu en ”korruptionsskandal.” Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot mutor ", "article_category": "other"}
{"id": 16015, "headline": "”Inget tyder på att Sverige blivit ett mer korrupt land”", "summary": "Mytbildning. Allt fler påstår att Sverige blivit mer korrupt, i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Men det finns en hake; varken färska studier eller brottsstatistiken talar för att det är sant. Våra institutioner har god förmåga att motstå korruption. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte mer. Även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst kommunerna och byggsektorn bör se upp, skriver Claes Sandgren.", "article": "Har Sverige blivit korrupt? Allt fler påstår det i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Regeringen har till och med tillsatt en särskild utredning som ska gå till botten med saken. Men här finns en hake: varken de studier som gjorts under senare tid eller brottstatistiken tyder på att korruptionen ökat. • Den mest respekterade undersökningen av korruptionen i världen är Transparency Internationals årliga mätning. Sverige har hört till gruppen av minst korrupta länder år efter år, så också i den senaste rangordningen, där vi ligger på plats 4 (av 178 länder). • ”The World Justice Project”, som producerar ett index över kvaliteten på länders rättsväsende, placerade i år Sverige på första plats som minst korrupt bland 66 länder. • I Världsbankens ”Governance Indicators” ligger Sverige tvåa av de tjugosju europeiska länderna i fråga om samhällsstyrets kvalitet överlag och trea i fråga om korruptionskontroll. • SOM-institutet vid Göteborgs universitet ställde frågan om medborgarna under de senaste 12 månaderna tillfrågats om att betala någon form av muta av en offentlig myndighet/tjänsteman. 1,2 procent svarade ja. • I den omfattande enkät av kommunala politiker och tjänstemän som gjorts vid Linnéuniversitetet uppgav 93 procent att maktmissbruket i kommunen minskat eller förblivit oförändrat. • I Byggchefsbarometern 2011 uppgav visserligen 64 procent av de tillfrågade att det ”hände” att leverantörer med flera erbjöd tjänster eller produkter för att de skulle få en konkurrensfördel. Det går dock inte att veta hur ofta detta ”händer”. • Också i Brottsförebyggande rådets officiella statistik framstår ”korruptionsökningen” som en chimär. Antalet domar och andra former av lagföring av mutbrott har nämligen sjunkit drastiskt de senaste åren. De var 2006 77; 2007 73; 2008 36; 2009 4; och 2010 3. Hur har myten om den ökade korruptionen kunnat slå igenom så kapitalt? Härvan i Göteborg har nog tagits till intäkt för ett totalt moras i landet. Ett skäl är också att den räcka av larmrapporter som sprids, utredningar som inleds, förundersökningar som aviseras, åtal som väcks i domstolarna med mera uppfattas som en ökning vare sig någon lagförs eller ej. Mytbildningen har också sitt ursprung i ett stort antal personers egenintresse av att överdriva korruptionens omfattning: medier, forskare, myndighetsföreträdare, oppositionspolitiker, revisorer, debattörer med flera får lättare uppmärksamhet, resurser och uppdrag, om korruptionen anses stiga. En vilseledande faktor är vidare att begreppet ”korruption” har kommit att korrumperas på så vis att snart sagt allt mygel av tjänstemän betecknas som korruption. Ett färskt exempel är den tjänsteman vid Göteborgs spårvägar som hade låtit företaget betala hennes villabygge. Är det rimligt att ett sådant bedrägeri slås upp i medierna som ”ännu en korruptionsskandal”? Knappast. Begreppet korruption får mening bara om det förbehålls oegentligheter som kan påverka beslutsfattande, såsom vid en upphandling, ett bygglov, ett bidrag, en inspektion, ett läkarbesök och så vidare. Sträcks det ut till att omfatta bedrägerier, stölder, förskingringar och andra tillgreppsbrott är korruptionen i Sverige ofantlig. I själva verket talar vår historiska utveckling för att våra institutioner har god förmåga att stå emot korruption. Deras integritet är en följd av en lång rad institutionella reformer med början i 1766 års tryckfrihetsförordning. Sedan följde JO-ämbetet (1809) och andra kontrollorgan, meritbaserad rekrytering och avlöning av tjänstemän, folkskolan och andra utbildningsreformer, näringsfriheten, folkrörelsernas framväxt och den stegvisa demokratiseringen av statsskicket krönt av kvinnlig rösträtt (1921) med mera. Från modern tid kan som exempel nämnas mediernas professionalisering, den acceptans som skatteförvaltningen byggt upp liksom Riksrevisionens tillkomst år 2003. Rättsväsendets goda kvalitet, som nämndes ovan, är central, eftersom det är rättsväsendets institutioner som har uppgiften att bekämpa korruptionen i samhället. Det är alltså en utdragen institutionell utveckling – knappast alls bedriven i korruptionsbekämpande syfte – som burit frukt. Det är ingen ”quick fix” som skapat integriteten utan ett arbete som oförtröttligt förts vidare in i våra dagar. Vi ska dock inte klappa oss för bröstet: vi har haft närmare 250 år på oss för detta samhällsbygge. Men vi ska inte heller blygas över resultatet i form av djupt förankrade traditioner och institutioner som värnar likabehandling, saklighet, opartiskhet och andra rättsstatliga värden. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte så mycket mer. Till sist. Den som läser det här får kanske en rynka i pannan. Är alltså allt gott och väl? Nej, även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst byggsektorn bör se om sitt hus och det finns bland annat i kommunerna intressekonflikter och kompisskap som inte nödvändigtvis är olagliga men väl förtroendeskadliga. Det finns vissa standardåtgärder som kan vidtas för att hålla korruptionen stången: skydd för whistleblowers, oberoende medier, ett aktivt civilt samhälle, öppenhet, ansvarsutkrävande, meritbaserad tjänstetillsättning, självständig kommunal revision med mera. I tillägg till dessa kan följande övervägas vilka är relevanta bland annat för byggsektorn. Meddelarskyddet omfattar inte privata företag men inget hindrar att företag tecknar kollektivavtal med de fackliga organisationerna för de anställda, som därmed i princip får samma skydd som de anställda i offentlig sektor. Vårdföretaget Capio har här gått i bräschen. Arbetsgivaren har därmed inte längre rätt att spåra källor och får svårt att säga upp den som gått till medierna. Detta skulle kunna göras i hela sektorer. Ansvaret för mutbrott skulle kunna läggas på ett företags högsta chefer på det sätt som råder enligt arbetsmiljörätten vid till exempel arbetsplatsolyckor. Företagets ledning skulle då få ökade incitament att vidta åtgärder för att förebygga mutbrott. Enligt lagen om offentlig upphandling får stat och kommun inte köpa varor eller tjänster från företag vars företrädare dömts för mutbrott. I praktiken har denna på papperet stränga bestämmelse inte tillämpats. Med tanke på att de offentliga uppdragen är avgörande för vissa företag skulle ett flitigt bruk av dessa regler kunna få stor effekt. Näringslivets organisationer, som mycket framsynt började bekämpa korruptionen redan i början av förra seklet, har utarbetat en näringslivskod mot mutor, som kan kompletteras av sektorvisa koder. Slår dessa koder igenom i praktiken kan det ge företagen besked om vad som är tillåtet och de kan därmed undvika att hamna i ännu en ”korruptionsskandal.” Flera ”korruptionsskandaler” har briserat undet senare år. Det finns dock inget som tyder på att korruptionen i Sverige har ökat. Ändå bör vi vara på vår vakt och använda de åtgärder som finns för att hålla korruptionen stången. Institutet mot mutor (IMM) är en ideell näringslivsorganisation som inrättades 1923. Institutets uppgift är att verka för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt och att söka motverka användningen av mutor och andra otillbörliga förmåner som medel för sådan påverkan. Tyngdpunkten i verksamheten ligger på information till företag, näringslivets organisationer, myndigheter och massmedier om kontakt- och relationsfrämjande förmåner, inbegripet gällande lagstiftning och rättspraxis beträffande bestickning, korruptiv marknadsföring och mutbrott. IMM:s huvudmän är Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Svenskt Näringsliv. Utöver dessa har IMM femton organisationer som stödjande medlemmar. Källa: IMM ", "article_category": "other"}
{"id": 16023, "headline": "\"Brist på kristna värden ligger bakom skuldkrisen\"", "summary": "Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter utan handlar om etik. Kristna värden som måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, pålitlighet, ärlighet - och ansvar för kommande generationer - har ersatts av en bekymmerslös, lättsinnig otålighet att maximera nyttan för dagen. I Allianssamarbetet kommer KD framöver att tydligare än någonsin vara den sociala rösten. Vi är en röst för alla dem som aldrig når fram till megafonerna, skriver Göran Hägglund.", "article": "Nu är tid för ansvar. Men att ta ansvar är mer än att säkerställa överskott i statens budget. Samhället är större än så. Vi har mer att förvalta än en statsbudget. Ett värdeorienterat parti som Kristdemokraterna har framtiden för sig. Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter, det är viktigt att förstå. Det handlar om etik – om normer och värden. Krisens upplopp har inte präglats av sådana kristna värden som benämns måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet. Krisens orsak ligger i att kortsiktighet har trängt undan det långsiktiga ansvarstagandet. Vare sig det handlar om att spekulera bort sparkapital eller om att försätta stater på gränsen till bankrutt så är det uttryck för samma sak. Känslan av ansvar för framtida generationer har ersatts av en bekymmerslös, lättsinnig otålighet att maximera nyttan för dagen. Hur framtidens Sverige ser ut vet vi inte säkert. Men utvecklingen avgörs av hur vi i dag tar hand om, och vägleder, våra barn och unga – hur mycket vi investerar i deras uppväxt. Lyckas vi förvalta och förmedla en värdegrund som håller för att bygga ett öppet, fritt och välmående land? Förvaltar vi det ekonomiska, kulturella, sociala och andliga kapital som är nödvändigt för ett samhälle som håller ihop? Eller lever vi upp våra tillgångar? Att lämpa över en ekonomisk skuld på framtida generationer är oansvarigt. Att urholka värdegrunden är direkt farligt. Det är inte enkelt att växa upp i dagens komplexa värld, det finns det gott om tecken på. Den psykiska ohälsan sprider sig och antalet barn och unga som får antidepressiva läkemedel ökar. Antalet självmordförsök bland unga ökar. Skolresultaten försämras. Var tionde niondeklassare säger att de begått ett våldsbrott och fler unga än tidigare ansluter sig till organiserade gäng. Villkoren för våra barn och unga är en av de riktigt stora framtidsutmaningarna. Sverige behöver en relations- och uppväxtpolitik som inte enbart sätter ekonomisk tillväxt i fokus. En politik som bygger på insikten om att samhället inte fungerar utan en hållbar värdegrund. När jag för några år sedan inledde en förnyelseprocess i Kristdemokraterna var det för att lyfta den enskilda personens och familjens rätt att kunna forma sin vardag. Ett perspektiv där det civila samhället kan få den vitamininjektion som så länge saknats. När Kristdemokraterna nu går vidare i vår utveckling är det framför allt med fyra perspektiv för ögonen. 1. Värdegrunden. Allt som är viktigt kan inte räknas i kronor och ören. Etiska grundvärden har en central betydelse för ett gott liv och ett tryggt, öppet och fritt samhälle. Om vi inte förmedlar de i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen, raserar vi grunden för samhällsgemenskapen. 2. Familjens roll. Som för ett fungerande samhälle behöver uppvärderas och synliggöras. I de sociala ingenjörernas modellverkstad har familjen betraktats som ett problem som ska beskattas, subventioneras och kvoteras fram till proffstyckarnas idealbild. Men så byggs inte förutsättningar för trygga, stabila och självständiga familjer med frihet att själva forma tiden med sina barn. Det man uppnår är stressade föräldrar som känner sig infösta i en mall som inte funkar. I värsta fall får vi otrygga barn och skakiga relationer. 3. Civila samhället. Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet. I den brokiga samlingen av kyrkor, samfund, idrottsklubbar, scoutföreningar, bildningsförbund och så vidare, skapas mening i människors liv, sysselsättning och gemenskap, stöd åt familjer och utsatta. Mindre av regelkrångel, mindre statlig styrning och bättre finansieringsmöjligheter, exempelvis genom avdragsrätt för gåvor och en politik som välkomnar civila samhället som aktörer inom välfärdens olika områden. 4. Politikens gränser. Allt kan inte lösas med mer politik. Ibland är det politiken som är en del av problemet – och mindre politik lösningen. Den destruktiva devisen från vänsterhåll att allt är politik har inneburit årtionden av politisering av områden som borde ha lämnats i fred. Politiseringen av utbildningsväsendet och av familjernas liv har varit mycket olycklig. En hållfast etisk grund i samhället är viktigt för att minska behovet av yttre kontrollåtgärder och inskränkningar av friheten. Dessa står oftast i direkt men omvänd proportion till graden av inre självkontroll hos medborgarna. Utifrån detta utvecklar vi vår politik. En arbetsgrupp ser över familjepolitiken. Vi ska utforma förslag som ökar valfriheten och rättvisan i barnomsorgen för alla barnfamiljer. Vi vill föra ner mer makt till köksborden och öka familjernas självständighet. Arbetsgruppen kommer att presentera sina förslag i januari. Vi ska vara pådrivande för en skola av allra högsta klass. Med tydligt fokus på kunskap, trygghet och bildning, där Alliansen hittills kommit långt med det första, men gjort för lite beträffande de två andra. Men då måste vi våga ställa de rätta frågorna. Hur kan vi exempelvis ge lärarna ökade möjligheter att aktivt arbeta med värdegrunden och uppnå studiero och trygghet i klassrummet? Jag är öppen för att hitta nya svar. Ungdomsarbetslösheten är ytterligare ett sådant område som förtjänar ordentlig uppmärksamhet. Varje dag som en ung person går arbetslös försämras möjligheterna på arbetsmarknaden. Andra livsmål som att bilda familj får skjutas på framtiden. I värsta fall hamnar man i destruktiva mönster, vilket kan leda till personlig katastrof. Samtidigt som företag och samhälle går miste om kompetenta och kreativa förmågor. Vi behöver ytterligare öka drivkrafterna för unga att ta jobb. Men vi behöver också betona det personliga ansvaret. Ibland behöver man själv öka ansträngningarna och för stunden sänka kraven och förväntningarna för att få ett jobb. Ungdomsbrottsligheten är ett område där alla borde känna ett sting av oro. Kristdemokraterna har alltid betonat det brottsförebyggande arbetet. Det är viktigt och kommer fortsatt att vara viktigt. Men rättspolitiken måste tydligare betona det personliga ansvaret. Det är en direkt följd av vår syn på människan som en moraliskt ansvarig varelse. Av samma skäl måste vi betona föräldraansvaret. Därför har jag bland annat föreslagit att föräldrar ska ha närvaroplikt när omyndiga barn ställs inför rätta. Kristdemokraterna kommer tydligare än någonsin vara Alliansens social röst. På samma sätt som vi slagits för förbättringar av sjukförsäkringen, bättre ekonomi för fattiga barnfamiljer och pensionärer och en human flyktingpolitik. Vi är inte en röst för särintressen, utan en röst för alla dem som aldrig når fram till megafonerna. Ett värdeorienterat parti som kombinerar personlig frihet med omsorgen om vår nästa. Det parti som värnar familjernas och civila samhällets roll – och ger dem förutsättningar att agera samhällsbärare genom aktivt stöd och genom att vi värnar politikens gränser. Så får vi ett samhälle där ingen hålls tillbaka – och ingen lämnas efter. Göran Hägglund, partiledare för Kristdemokraterna ", "article_category": "other"}
{"id": 16024, "headline": "Nu gör vi ersättningarna i vården mer rättvisa", "summary": "Nu ska fler stockholmare få bättre vård. Vi satsar under 2012 minst 150 miljoner kronor bland annat på att utveckla ersättningen till vårdcentralerna, skriver alliansens landstingsråd. Vårdcentralerna kommer att få en extra ersättning för intyg till Försäkringskassan. En grupp ska också titta på hur vi kan göra ersättningen för patientbesök mer rättvis.", "article": "Alliansen i Stockholms läns landsting genomför nu förändringar i Vårdval Stockholm för att ytterligare öka jämlikheten, kvaliteten och tillgängligheten. Främst handlar det om att höja ersättningsnivåerna till vårdcentralerna och främja vidareutbildningen av läkare och sjuksköterskor. Med dessa nya förändringar kommer fler stockholmare få mer och bättre vård. När Vårdval Stockholm infördes 2008 var ambitionen att skapa en bättre och mer tillgänglig vård för patienterna. I dag kan vi konstatera att köerna är kortare och patienterna är nöjdare med primärvården – något som bekräftas i Karolinska institutets senaste uppföljning av Vårdval Stockholm. Sedan Vårdvalets införande har alliansen haft som målsättning att kontinuerligt följa upp och att efter oberoende granskning, utveckla systemet. Nu går vi vidare och satsar under 2012 minst 150 miljoner kronor på att utveckla ersättningen till husläkarmottagningarna men ökar samtidigt kraven på vårdgivarna. I dag kan vi presentera hur Vårdval Stockholm kommer att förändras. Främja sjukvårdspersonalens kompetensutveckling. Personalens kompetens är den enskilt viktigaste faktorn för en god sjukvård. För att stimulera personalens vidareutbildning kommer en ersättning att betalas till vårdcentralerna för sjuksköterskors och läkares deltagande i vidareutbildningar. Huvudansvaret för vidareutbildningarna är fortfarande vårdgivarens, men med en ny ersättning vill vi ta bort de trösklar som finns för att låta medarbetare höja sin kompetens. Extra ersättning för intyg. Läkarutlåtande om hälsotillstånd (LUH) är en fördjupad bedömning av sjukdomens/skadans påverkan på funktions- och arbetsförmåga, som Försäkringskassan behöver för att avgöra arbetsförmåga. Vårdcentralerna har inte tidigare ersatts för detta arbete, vilket har missgynnat vårdcentraler som har många sjukskrivna patienter. Differentierad besöksersättning. Med en differentierad ersättning ska mottagningarna få olika betalt utifrån patientens behov av vård. I dag får vårdcentralerna samma ersättning för ett besök oavsett hur mycket tid eller resurser besöket tar i anspråk. Vi tillsätter en grupp som får i uppdrag att under 2012 ta fram ett förslag på hur detta kan genomföras så att behovet av vård kompenseras mer rättvist. Utveckla distriktssköterskornas hälsofrämjande arbete. För att stimulera utvecklingen av det hälsofrämjande arbetet på länets vårdcentraler höjs ersättningen när distriktssköterskorna för samtal om livsstilsförändringar för att undvika sjukdomar. Vården ska inte bara bota sjukdomar, utan också hjälpa människor att hålla sig friska. Hälsosamtal för 75-åringar. Hälsosamtalen ska främja hälsa, förebygga sjukdomar och skador och skapa förutsättningar för bra vårdinsatser. Samtalet kan röra områden som är centrala för hälsan som fysisk aktivitet, kost, social gemenskap, delaktighet eller boende. Alla 75-åringar ska erbjudas hälsosamtal. För många äldre kan ett hälsosamtal innebära antingen ett kvitto på att det man gör är rätt, eller hjälp och stöd att justera saker i sin kost eller vardagsmotion. Extra ersättning för läkemedelsgenomgångar. Patienter med många läkemedel har en ökad risk för biverkningar och risken förstärks ju fler mediciner man tar. För samtliga patienter som är inskrivna i hemsjukvård och äldre som har sju eller fler läkemedel ska i dag få en årlig läkemedelsgenomgång. Att ta rätt medicin och ta rätt dos kan i vissa fall vara livsavgörande. Med fler läkemedelsgenomgångar minskar riskerna för patienterna. Specialiserade vårduppdrag. Utöver sitt grunduppdrag erbjuder vårdcentralerna patienterna olika specialiserade vårdtjänster. Det kan exempelvis vara diabetesmottagningar, astma-kol-mottagningar eller barnläkare. Detta är en utveckling som vi tycker är bra och som stockholmarna uppskattar. Detta vill vi i alliansen utveckla vidare. Ny ersättning för indirekta vårdkontakter. Olika patienter har olika behov och det är viktigt att sjukvården är tillräckligt öppen och dynamisk för att kunna möta patienter på ett bättre sätt. För att stimulera vårdcentralerna att utveckla verksamheten och sitt sätt att kommunicera införs en ersättning för indirekta vårdkontakter, exempelvis e-post, telefon eller brev Minskad byråkrati och administration. Alltför stor del av medarbetarnas tid ägnas åt administration i stället för att träffa och behandla patienter. Landstinget måste minska den administrativa bördan inom sjukvården och första steget är att se över regelböckerna och kartlägga alla rapporteringskrav på vårdcentralerna. Det viktiga är att vårdens medarbetare har tid att ta hand om sina patienter. Alliansens arbete med att förbättra sjukvården kommer att fortsätta. Filippa Reinfeldt (M), hälso- och sjukvårdslandstingsråd Birgitta Rydberg (FP), sjukvårdslandstingsråd Lars-Joakim Lundquist (M), biträdande hälso- och sjukvårdslandstingsråd Stig Nyman (KD), forsknings- och äldrelandstingsråd Catrin Mattsson (C), gruppledare i hälso- och sjukvårdsnämnden  Rättad artikel. I en tidigare version fick Birgitta Rydberg fel partibeteckning. ", "article_category": "other"}
{"id": 16025, "headline": "Släpankaret socialdemokratin", "summary": "De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.", "article": "Man ska aldrig ge upp. Skiften kan ske. Det borde vara en tröst för de orienterare på drift med snurrande kompass och sönderriven karta som för närvarande utgör det socialdemokratiska partiets ledarskikt. När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara. I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar. Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja. Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel. Hantering av rutavdraget för hushållstjänster i skuggbudgeten bär syn för sägen. Ingen röstar på ett parti för att det erbjuder ett halvt rutavdrag. Väljarpsykologiskt är det dårskap. Vad väljaren hör är sämre, mindre, snålare. En socialdemokrati som verbalt erbjuder halv borgerlig politik är lika ointressant som Moderaterna var på den tiden då de verbalt erbjöd halv socialdemokratisk politik. Då har man upphävt sig själv. Bara en självstympad socialdemokrati – eller en nervös och förborgerligad S-ledning – kan föreslå ett halverat rutavdrag. Om man tyckte att hushållstjänster vore ideologiskt bra eller neutralt kunde förslaget fungera. Förutsatt att det inte redan fanns ett förmånligare rutavdrag. Att föreslå något som inte finns kallas reform. Att halvera det som är har inget namn. Socialdemokratin måste börja sin färd tillbaka in i folks medvetanden med att erkänna det borgerliga tankeskiftet och att de själva dagligen bekräftar och accepterar det i ord och handling. Enligt deras förslag ska rut begränsas till barnfamiljer och pensionärer. Barnfamiljer är de sista som borde ha rutavdrag i en socialdemokrati som inte bara är pragmatisk utan ideologisk. Socialdemokratin ska inte genom subventioner bidra till att göra svenska medelklassbarn till varelser som vänjer sig vid att andra tar hand om hemmet och gör det arbete som föräldrarna inte orkar, har tid med eller vill göra eftersom de är viktiga personer med viktiga jobb. Detta är att nedvärdera vissa yrken! lyder det försåtliga argument som helt har tystat Socialdemokraterna i principfrågan. Nåja. Det nedvärderandet har i alla tider skött sig självt. Med enkelt hushållsarbete regelmässigt utfört av någon annan än den egna familjen drar barnen och alla andra ohjälpligt slutsatser om vad som är uppvärderat och nedvärderat och vilken sort som gör vad. Vill socialdemokratin ha ett Sverige som är socialdemokratiskt till sin karaktär och sitt tänkande, vilket de borde vilja, ska de inte lägga förslag som ger denna prägling. Och när man börjat där så följer att det behövs olika skolor för olika sorters barn. Socialdemokratins uppgift borde inte vara att anta den nygamla mentaliteten utan att formulera en antites till den, en motmentalitet, efter att ha analyserat hur den uppstått och hur den alltid uppstår. Det är inga konstigheter, människans uppfattning om hur det borde vara påverkas av hur det är. Men man ska aldrig ge upp. Det visar borgerlighetens bedrift. De vann tillbaka sinnena. Av att något har hänt kan vi sluta oss till att det är möjligt. Men då måste man sätta i gång. Och våga riskera något. Ett släpankare hamnar på samma plats som båten som drar det. Är det dit Socialdemokraterna vill? Ingen vet. Att föreslå något som inte finns kallas reform. Att halvera det som är har inget namn. ", "article_category": "other"}
{"id": 16040, "headline": "Ned till nördarnas underjordiska himmelrike", "summary": "100 meter under jorden utanför Genève görs experiment som kan ställa Einsteins relativitetsteori på ända. Här ligger världens största partikelaccelerator.", "article": "En reslig man dundrar ut ur entrédörrarna så hatten nästan blåser av hans imponerande vita hårman. – DN? frågar han när han stegar förbi, jag har inte tid att prata med er just nu. Det är stora saker på gång här i dag. Nyligen rapporterades om ett experiment med så kallade neutrinopartiklar som skickats från Cern, 732 km genom marken, till ett laboratorium i Italien. En världsnyhet eftersom vissa av partiklarna tycks ha gjort resan snabbare än ljuset, något som borde vara omöjligt enligt alla kända fysiska lagar. Stämmer det så riskerar den moderna fysiken att ställas på ända och självaste Einsteins relativitetsteori måste synas i sömmarna. Denna upptäckt gjordes dock efter DN:s besök men är ett exempel på vad mannen i hatten kan mena med att stora saker är på gång. Med stora menar han jättestora. Stora som Big Bang. Dessa saker undersöks märkligt nog genom att studera det minsta som vi i dag känner till, elementarpartiklar. Här på Centre européen pour la recherche nucléaire, mer känt under förkortningen Cern, arbetar forskarna med att svara på frågornas fråga: Hur fungerar universum? Och de vill gärna berätta det för dig. Besökare är hjärtligt välkomna till Cern som ligger ett stenkast utanför Genèves centrum. Guiderna är inga programmerade proffs utan forskare som arbetar på området. De har mycket att berätta och gör det med ett brinnande engagemang. Dessutom är ett besök på en av världens mest spännande platser helt gratis. 100 meter under jorden i Genève finns världens största partikelacceleratoranläggning, LHC. Det står för Large hadron collider, och det är i denna 27 km långa cirkelrunda tunnel som det smäller. Bokstavligt talat. Här kolliderar riktade protonstrålar med varandra för att återskapa förhållandena som rådde i universum strax efter Big Bang. ”Strax” i detta sammanhang syftar på tiden de 0,0000000000000001 sekunderna precis efter den stora smällen. De nästkommande 13,7 miljarder åren i universums historia har man i dag ganska bra koll på. Det var experimenten i LHC som fick olyckskorparna att kraxa och konspirationsteoretiker att fira julafton vid tunnelns invigning för några år sedan. Nu vet vi att världen inte gick under och ingen har hitintills blivit uppäten av ett svart hål. Däremot har vår förståelse för universum ökat. Svenska Sara Strandberg, doktor i elementarpartikelfysik, forskar i Cern och jobbar med den mystiske mannen i hatt som försvann så hastigt. Hon jobbar vid Atlasdetektorn, den största detektorn vid LHC. Här observerar man vad som händer när protonstrålarna kolliderar och tar reda på hur snabbt olika partiklar färdas, vilket håll de är på väg och på så vis vad det är för typ av partikel. – I kollisionerna skapas exotiska partiklar, partiklar som bara finns under några ögonblick. Vanliga under universums tidiga historia och som vi nu återskapar med hjälp av höga energier, säger Strandberg. Ett exempel på en sådan partikel är den berömda Higgsbosonen, vars existens ännu inte fullt kunnat bevisas. Just detta bevis är ett av de ultimata målen för forskningen på Cern och namnet Higgs viskas ofta i korridorerna. Higgsbosonen sägs vara partikeln som ger alla andra partiklar massa. Vissa nyfikna vetenskapsjournalister verkar mer eller mindre ha bosatt sig på området i hopp om att vara de första med att rapportera upptäckten av den mytiska Higgs. Britten Oliver Keeble vet knappt själv vad han har för yrkestitel, sådant är inte så viktigt på Cern. Här står vetenskapens framsteg i rampljuset, och ära och framgång delas lika mellan alla forskare. Hans domän är Cerns datacentrum och hans roll är att organisera system som skulle få vilken helpdesk som helst att få härdsmälta. På datacentrumet kan besökare titta på ett av de mest intressanta föremålen i modern historia. I en glasmonter som inte får öppnas under några omständigheter står världens första world wide web-server. Cern är nämligen webbens födelseort, även e-post har sina rötter i dessa legendariska lokaler. – Det är oerhört svårt att veta vad framtidens teknologi kommer att föra med sig, säger Keeble. I vårt arbete här på Cern kan vi bara gissa vilka förändringar som kommer att ske, men mitt bästa tips är att alltid ha en back-up. Även partikelfysiker behöver äta lunch men precis före första munsbiten uppstår ett tillfälle som skulle få vem som helst att ignorera hungern. LHC har stängts av under någon timme och det innebär grönt ljus för att åka under jord och undersöka. Richard Jacobsson, doktor i partikelfysik och driftsansvarig för detektorn LHCb, tar långa benet före in i kafeterian och hör sig för om intresse för att hänga på. Jacobsson, som drömt om att jobba på Cern sedan han var 6 år, påminner om en khakiklädd Nicolas Cage på farligt uppdrag och visar samma entusiasm som sin amerikanske dubbelgångare. – Jag är tillgänglig 365 dagar om året. I genomsnitt får jag två samtal per natt om hur det går på LHCb. Men jag lär mig något nytt varje dag, det finns så många obesvarade frågor i universum och alltid är det något att grubbla över, säger Jacobsson. På vägen till hissen ned till acceleratorn delar Richard Jacobsson med sig av sina funderingar om alltifrån antimateria till supersymmetri. Precis som i filmen ”Änglar och demoner” som till viss del utspelar sig just här, skannas ögats iris för identifikation innan man släpps in i det allra heligaste. Lika dramatiskt som i filmen, då ögon slits ur sina hålor för att skurkarna ska lägga beslag på den nya antimaterian, är det inte på Cern. – Men vi hade visst ett inbrott i kassan på plan två, säger Jacobsson. Inga besökare får gå in i själva LHC-tunneln men delar av Delphidetektorn, som inte längre är i bruk, finns att se och det är en otroligt maffig syn. Turen fortsätter på området som på mer än ett sätt påminner om ”Jurassic Park”. Som besökare informeras man om säkerhetsrisker, färdas i speciella bilar, besöker stora kontrollcentrum där ett strömavbrott är katastrofalt och lär sig om vetenskap som är så långt framskriden att den känns som science fiction. Och här kommer Richard Attenborough. Nej, det är Tord Ekelöf. Mannen med hatten och den vita hårmanen är professor i elementarpartikelfysik och har jobbat på Cern sedan 1968. – Nu är vi ju så vansinnigt många, när jag kom hit var vi kanske fem personer, säger Ekelöf. Jämför dagens antal, runt 3 000, med historiens ensamma vetenskapliga hjältar, det var något helt annat. Det finns ingen ledare på Cern som blir tilldelad ett Nobelpris, priset tillhör alla för vi strävar mot samma mål. Tord Ekelöf visar runt bland enorma reservmagneter som används för att leda protoner i tunneln och berättar att passionen han kände som ung doktorand inte avtagit, de senaste 15 åren har han letat efter Higgs men inte hittat något. – Men nu i morse så kanske, säger han innan han avbryter sig själv. Det är spännande saker på gång, men jag får inte säga något, skrattar Ekelöf. Tanken på att man är delaktig i något riktigt stort är det många som delar på Cern, många svenska doktorander tillbringar en tid här, Maja Olvegård är en av dem. – Man vill ju gärna vara smartast i gruppen men här är man bara en i mängden. Det är en fantastisk miljö att verka i, säger hon. Hon får medhåll av David Silvermyr. – Hit kommer man som doktorand för att kombinera sitt jobb med sin hobby, det är ett nördparadis, säger Silvermyr. Ett nördparadis som utomstående nördar och alla andra bör besöka. En pliktskyldig semestervisit till den lokala sevärdheten ingår i varje ledighet, men Cern bör man besöka för att i framtiden kunna stoltsera med att ha varit på en av vår samtids mest spännande platser. När vi besöker historiska underverk som pyramiderna utanför Giza, Colosseum i Rom eller Machu Picchu i Peru förundras vi av tankarna på vilka de var som byggde dem. Hur var tillvaron för dem som arbetade och levde där? Hur gjorde de? Finns det människor på jorden om tusen år kommer de garanterat att besöka den gigantiska tunneln utanför Genève och ställa samma frågor. Vi som besöker Cern i dag kan få svaren. Politiskt oberoende forskningområde Cern grundades 1954, består av 20 medlemsländer och är ett centrum för forskning inom partikelfysik. Cern är politiskt oberoende och är ett eget land men geografiskt ligger området mellan Schweiz och Frankrike. På Cern finns världens största partikelaccelerator kallad LHC. Den kostade 3 miljarder euro att bygga. World wide web uppfanns på Cern för att hjälpa partikelfysiker över hela världen att kommunicera. All forskning som tas fram på Cern är fri för vem som helst att använda. Partikeldetektorer som uppfunnits på Cern används i medicinskt syfte bland annat i kampen mot cancer. Att göra i närheten Hotellpriserna i Schweiz kan vara saftiga, det är bättre för plånboken att bo på den franska sidan. Kombinera följande städer, eller båda två, med ett besök på Cern. Mysiga staden Annecy ligger vid den vackra Annecysjön. Staden har ett förvånansvärt rikt utbud av restauranger och omgivningarna är populära för cykling, löpning och vandring. Skidåkarparadiset Chamonix är ett trevligt resmål året runt. Här kan man kombinera vackra alpvyer med första klassens shopping och besök på alltifrån rustika till superlyxiga restauranger. Resa hit Flera bolag flyger till Genève från Arlanda, till exempel Easyjet med priser från ca 500 kr och SAS från 1 163 kr tur och retur. ", "article_category": "other"}
{"id": 16044, "headline": "Nu är det så dags att gråta över Stockholmsmodellen", "summary": "På grund av Hyresgästföreningen är marken beredd för Stockholmsmodellen, skriver Björn Alfredsson. När fastighetsägarna begärde hyreshöjningar på upp till 10 procent kom verkligheten äntligen i kapp föreningen.", "article": "”Stockholmsmodellen skjuten i sank” meddelar Hyresgästföreningen Region Stockholm i ett pressmeddelande när det står klart att fastighetsägarna begärt hyreshöjningar på upp till 10 procent. Stockholmsmodellen är ett nytt poängsättningssystem för lägenheter som ska ligga till grund för hyran. Hyresgästföreningens insikt är ett uttryck för att verkligheten kommit i kapp föreningen. Samtidigt är det ett uttryck för debacle och prestigeförlust av stora mått. Hyresgästföreningen har tillsammans med kommunala och privata hyresvärdar i Stockholm arbetat med Stockholmsmodellen i tre år. För drygt två år sedan presenterades ett principförslag där lägenhets-, fastighets- och områdesstandard skulle poängsättas. Bara i ett avseende var förslaget någorlunda konkret. Stockholm delades in i tio områden som återspeglade status och attraktivitet, och läget gjorde därmed på allvar entré i hyressättningssystemet. I våras kom så ett fullständigt detaljerat förslag, som alla parter ställde sig bakom, om hur poängsättningen skulle gå till. Då stod det klart att inte bara läget utan även graden av modernitet skulle få avsevärt större betydelse för hyressättningen än i dag. Sedan dess har Hyresgästföreningen försökt övertyga en mindre grupp förtroendevalda om modellens förträfflighet. Medlemmarna i gemen har dock inte informerats. Intresset från mediernas sida har i stort sett varit obefintligt, till och med Hyresgästföreningens egna publikationer har inte ägnat modellen annat än ett förstrött intresse. Det här är mycket anmärkningsvärt med tanke på modellens konsekvenser. Stockholmsmodellen skulle rita om Stockholms hyreskarta på några få år. Förhållandet mellan hyror i olika områden och i lägenheter av olika modernitet skulle radikalt förändras. Det här var naturligtvis modellens tillskyndare helt införstådda med och därför har de varit ytterst sparsamma med att redovisa några som helst konsekvenser av modellens tillämpning. Man avslöjade dock så pass mycket i poängförslaget att det går att beräkna modellens effekter. Om man utgår från hyrorna i ytterstadens miljonprogramsområden, som är den grupp lägenheter som har lägst hyra i Stockholm, så säger Stockholmsmodellen att hyran i storskaliga bostadsområden i innerstaden ska öka med drygt 22 procent, vilket motsvarar nära 1 400 kronor per månad i en trerumslägenhet. I moderna lägenheter ska hyran öka med 16 procent i ytterstaden och med 8 procent i innerstaden, 1 300 respektive 900 kronor per månad i trerumslägenheten. Hyreshöjningskraven är också stora i redan ombyggda lägenheter. Lägenheter som sanerades på 1980-talet kan räkna med 25-procentiga höjningar i innerstad och närförorter, cirka 1 800 kronor per månad för en trerummare. I ytterstaden stannar höjningen i genomsnitt på 15 procent, nästan 1 000 kronor per månad i trerummaren. Det är således denna modell som Hyresgästföreningen nu anser vara skjuten i sank och för vilken den nu fäller sina krokodiltårar. Fastighetsägarna har suttit lugnt i båten och bara tillämpat den modell som man var överens om till för några dagar sedan. Tack vare Hyresgästföreningen är marken beredd för Stockholmsmodellen. Den kastar en mörk skugga över de flesta av stadens hyresgäster. Björn Alfredsson, hyresgäst och bostadsdebattör. ", "article_category": "other"}
{"id": 16045, "headline": "”Spararna måste enkelt få veta hela sin kommande pension”", "summary": "Spararna måste komma åt sin pensionsprognos på ett enkelt sätt. Målet är inte nått förrän alla pensionsuppgifter levereras till nättjänsten minpension.se. Detta bör ske under 2012. Spararna ska också kunna göra en prognos där de sköter sin vardagsekonomi. Därför bör banker och försäkringsbolag distribuera minpension.se på sina webbplatser. Vi rekommenderar regeringen att gå frivillighetens väg. Först om det inte fungerar, tycker vi att regeringen bör överväga tvingande åtgärder, skriver Pensionsmyndigheten.", "article": "Det finns en stor fråga som de flesta pensionssparare skulle vilja få ett bra svar på. Det är hur stor pensionen blir per månad, när man väljer att gå i pension. Svaret på frågan är viktigt för att kunna fatta beslut om arbete, sparande och konsumtion. Många känner igen svårigheten att bedöma hela den framtida pensionen. Flera olika kuvert, olika typer av prognoser, men inget samlat grepp. 1,4 miljoner sparare har redan upptäckt att det finns ett enklare sätt att få svar på frågan. Det är att göra en prognos på minpension.se, en tjänst som är ett samarbete mellan staten och pensionsbranschen. Cirka 95 procent av allt pensionskapital visas nu på minpension.se. Tjänstepensionerna syns till 86 procent, och privat pensionssparande till 56 procent. Det är en glädjande utveckling. Men målet är inte nått förrän i princip all pension syns på minpension.se samt att spararna kommer åt sin prognos på ett enkelt sätt. För pensionsspararnas skull är det angeläget att utvecklingen nu går snabbare. Därför krävs det ett antal förbättringar som vi hoppas kan åstadkommas på frivillig väg: • Fullständiga leveranser på minpension.se bör ske under 2012. Några få återstående aktörer visar ännu inte fullständig information. • Spararna ska kunna göra prognos på samma ställen där de sköter sin vardagliga ekonomi. Därför bör de stora aktörerna, särskilt bankerna och försäkringsbolagen, distribuera minpension.se på sina webbplatser. Då kan kunderna när de ändå är inloggade på sin bank enkelt komma åt sin pensionsprognos. • Pensionsuppgifterna på främst det kommunala området måste aktualiseras. Uppgifterna för att beräkna pensionen hämtas oftast in i samband med pensioneringen, eller strax före. Arbete pågår, men måste bedrivas mera intensivt. • Pensionsbranschen måste komma överens om en kundvänlig standard för att beräkna prognos, så att pensionsspararna kan få en klar och tydlig bild över hur stor pensionen blir per månad. Arbetsmarknadens parter spelar en nyckelroll för att all tjänstepension ska synas på minpension.se. I våra samtal med parterna har vi noterat att det finns ett brett stöd för tanken att alla ska kunna få en fullständig prognos via minpension.se. Men samtidigt kan vi konstatera att det händer för lite och för långsamt. Parterna bör ställa krav på sina tjänstepensionsleverantörer att fullständiga uppgifter kommer in på minpension.se. Det är parterna inom den offentliga sektorn som varit sämst på detta område, även om det på sistone blivit bättre för statliga anställda. I kommunerna har man dessutom släpat efter med aktualiseringen av pensionsuppgifterna i många år. Det är märkligt, inte minst mot bakgrund av att det här finns grupper inom till exempel vård och omsorg som behöver en bra prognos. I en tidigare utredning till regeringen har Bo Könberg föreslagit att lagstifta om att tjänstepensionsinformation ska finnas i det orangea kuvertet, som i dag bara innehåller information om den allmänna pensionen. Då skulle många fler få en mycket bättre prognos – vi vet att 3,1 miljoner av de 4,6 miljoner som fick en prognos i sitt orangea kuvert 2011 också läste den. Vi vet också att det är starkt efterfrågat bland pensionsspararna. Men det finns ett starkt motstånd mot tjänstepensionsuppgifter i det orangea kuvertet. Det främsta argumentet är att parterna inte vill blanda ihop den tjänstepension man förhandlat fram med den allmänna pensionen. Vi har förståelse och respekt för parternas fria avtalsrätt. Regeringen och riksdagen kan tvinga fram tjänstepensionsuppgifter i det orangea kuvertet. Men med det motstånd vi vet finns, ser vi en risk för att utvecklingen av minpension.se går långsammare. Därför rekommenderar vi inte regeringen att lägga ett sådant förslag. Vi vill i stället fortsätta utvecklingen av minpension.se på frivillighetens väg. Samtidigt är det viktigt att pensionsspararna får svar på sin fråga om hur stor pensionen blir. Vi vill se att minpension.se får fullständiga leveranser av uppgifter inom rimlig tid. Vi vill se att den finns distribuerad hos stora banker och försäkringsbolag inom rimlig tid. Först om det inte sker, så tycker vi att regeringen ska överväga statens ansvar för att spararna ska få helhetsinformation, till exempel genom tjänstepensionsinformation i det orangea kuvertet. För pensionsbranschen – banker, försäkringsbolag och rådgivare – finns det stora möjligheter i att erbjuda sina kunder ett bättre grepp om vad pensionen kan tänkas bli, och även spara kostnader. I dag samlar de olika aktörerna in uppgifter från varandra genom ett komplicerat utbyte av fullmakter för att kunna presentera en helhetsbild för kunden. Vi föreslår därför att staten och branschen gemensamt utvecklar ett fullmaktsregister. Pensionsmyndigheten kan samordna denna utveckling. Vi anser också att minpension.se så småningom bör utvecklas till ett informationsnav. Då blir det lättare för aktörerna att byta information med varandra. Banker och försäkringsbolag men också arbetsgivare och fackliga organisationer skulle då kunna samla ihop och presentera en bra helhetsbild för spararen inuti sina egna webbtjänster, till exempel i en löneportal. Givetvis på den enskilde spararens uppdrag – grunden är att den enskilde alltid äger sina egna uppgifter och bestämmer vem som får se dem. Det finns alltså möjlighet att ge alla sparare ett bra svar på frågan om hur stor pensionen blir, om alla goda krafter samarbetar i frågan. Då minskar den delen av oron inför pensionen som bara beror på att enskilda inte vet hur mycket det blir per månad. Katrin Westling Palm, generaldirektör, Pensionsmyndigheten Ole Settergren, chef för pensionsutveckling, Pensionsmyndigheten ", "article_category": "other"}
{"id": 16046, "headline": "”Spararna måste enkelt få veta hela sin kommande pension”", "summary": "Rapport till regeringen. Spararna måste komma åt sin pensionsprognos på ett enkelt sätt. Målet är inte nått förrän alla pensionsuppgifter levereras till nättjänsten minpension.se. Detta bör ske under 2012. Spararna ska också kunna göra en prognos där de sköter sin vardagsekonomi. Därför bör banker och försäkringsbolag distribuera minpension.se på sina webbplatser. Vi rekommenderar regeringen att gå frivillighetens väg. Först om det inte fungerar, tycker vi att regeringen bör överväga tvingande åtgärder, skriver Pensionsmyndigheten.", "article": "Det finns en stor fråga som de flesta pensionssparare skulle vilja få ett bra svar på. Det är hur stor pensionen blir per månad, när man väljer att gå i pension. Svaret på frågan är viktigt för att kunna fatta beslut om arbete, sparande och konsumtion. Många känner igen svårigheten att bedöma hela den framtida pensionen. Flera olika kuvert, olika typer av prognoser, men inget samlat grepp. 1,4 miljoner sparare har redan upptäckt att det finns ett enklare sätt att få svar på frågan. Det är att göra en prognos på minpension.se, en tjänst som är ett samarbete mellan staten och pensionsbranschen. Cirka 95 procent av allt pensionskapital visas nu på minpension.se. Tjänstepensionerna syns till 86 procent, och privat pensionssparande till 56 procent. Det är en glädjande utveckling. Men målet är inte nått förrän i princip all pension syns på minpension.se samt att spararna kommer åt sin prognos på ett enkelt sätt. För pensionsspararnas skull är det angeläget att utvecklingen nu går snabbare. Därför krävs det ett antal förbättringar som vi hoppas kan åstadkommas på frivillig väg: • Fullständiga leveranser på minpension.se bör ske under 2012. Några få återstående aktörer visar ännu inte fullständig information. • Spararna ska kunna göra prognos på samma ställen där de sköter sin vardagliga ekonomi. Därför bör de stora aktörerna, särskilt bankerna och försäkringsbolagen, distribuera minpension.se på sina webbplatser. Då kan kunderna när de ändå är inloggade på sin bank enkelt komma åt sin pensionsprognos. • Pensionsuppgifterna på främst det kommunala området måste aktualiseras. Uppgifterna för att beräkna pensionen hämtas oftast in i samband med pensioneringen, eller strax före. Arbete pågår, men måste bedrivas mera intensivt. • Pensionsbranschen måste komma överens om en kundvänlig standard för att beräkna prognos, så att pensionsspararna kan få en klar och tydlig bild över hur stor pensionen blir per månad. Arbetsmarknadens parter spelar en nyckelroll för att all tjänstepension ska synas på minpension.se. I våra samtal med parterna har vi noterat att det finns ett brett stöd för tanken att alla ska kunna få en fullständig prognos via minpension.se. Men samtidigt kan vi konstatera att det händer för lite och för långsamt. Parterna bör ställa krav på sina tjänstepensionsleverantörer att fullständiga uppgifter kommer in på minpension.se. Det är parterna inom den offentliga sektorn som varit sämst på detta område, även om det på sistone blivit bättre för statliga anställda. I kommunerna har man dessutom släpat efter med aktualiseringen av pensionsuppgifterna i många år. Det är märkligt, inte minst mot bakgrund av att det här finns grupper inom till exempel vård och omsorg som behöver en bra prognos. I en tidigare utredning till regeringen har Bo Könberg föreslagit att lagstifta om att tjänstepensionsinformation ska finnas i det orangea kuvertet, som i dag bara innehåller information om den allmänna pensionen. Då skulle många fler få en mycket bättre prognos – vi vet att 3,1 miljoner av de 4,6 miljoner som fick en prognos i sitt orangea kuvert 2011 också läste den. Vi vet också att det är starkt efterfrågat bland pensionsspararna. Men det finns ett starkt motstånd mot tjänstepensionsuppgifter i det orangea kuvertet. Det främsta argumentet är att parterna inte vill blanda ihop den tjänstepension man förhandlat fram med den allmänna pensionen. Vi har förståelse och respekt för parternas fria avtalsrätt. Regeringen och riksdagen kan tvinga fram tjänstepensionsuppgifter i det orangea kuvertet. Men med det motstånd vi vet finns, ser vi en risk för att utvecklingen av minpension.se går långsammare. Därför rekommenderar vi inte regeringen att lägga ett sådant förslag. Vi vill i stället fortsätta utvecklingen av minpension.se på frivillighetens väg. Samtidigt är det viktigt att pensionsspararna får svar på sin fråga om hur stor pensionen blir. Vi vill se att minpension.se får fullständiga leveranser av uppgifter inom rimlig tid. Vi vill se att den finns distribuerad hos stora banker och försäkringsbolag inom rimlig tid. Först om det inte sker, så tycker vi att regeringen ska överväga statens ansvar för att spararna ska få helhetsinformation, till exempel genom tjänstepensionsinformation i det orangea kuvertet. För pensionsbranschen – banker, försäkringsbolag och rådgivare – finns det stora möjligheter i att erbjuda sina kunder ett bättre grepp om vad pensionen kan tänkas bli, och även spara kostnader. I dag samlar de olika aktörerna in uppgifter från varandra genom ett komplicerat utbyte av fullmakter för att kunna presentera en helhetsbild för kunden. Vi föreslår därför att staten och branschen gemensamt utvecklar ett fullmaktsregister. Pensionsmyndigheten kan samordna denna utveckling. Vi anser också att minpension.se så småningom bör utvecklas till ett informationsnav. Då blir det lättare för aktörerna att byta information med varandra. Banker och försäkringsbolag men också arbetsgivare och fackliga organisationer skulle då kunna samla ihop och presentera en bra helhetsbild för spararen inuti sina egna webbtjänster, till exempel i en löneportal. Givetvis på den enskilde spararens uppdrag – grunden är att den enskilde alltid äger sina egna uppgifter och bestämmer vem som får se dem. Det finns alltså möjlighet att ge alla sparare ett bra svar på frågan om hur stor pensionen blir, om alla goda krafter samarbetar i frågan. Då minskar den delen av oron inför pensionen som bara beror på att enskilda inte vet hur mycket det blir per månad. DN Debatt 6/10 2011 Minpension.se är tänkt att ge en individuell, enkel och samlad pensionsinformation till alla som tjänar in till pension i Sverige. Sajten är ett samarbete mellan staten och pensionsbolagen och drivs av Min Pension i Sverige AB. Detta är i sin tur ett dotterbolag till Svensk Försäkring, som är försäkringsbolagens branschorganisation i Sverige. Minpension.se finansieras gemensamt av staten och pensionsbolagen och är kostnadsfri att använda för dig som privatperson. Källa: minpension.se Det orangea kuvertet innehåller endast uppgifter om den allmänna pensionen. Arbetsmarknadens parter är motståndare till att även tjänstepensionsuppgifter ingår i det orangea kuvertet. Pensionsmyndigheten vill därför i första hand satsa på tjänsten minpension.se och där samla alla pensionsuppgifter på frivillig väg. ", "article_category": "other"}
{"id": 16049, "headline": "Dixie, Cindy och Ringo gav en unik identitet", "summary": "Mamma Monica Opel ville ge sina barn roliga och annorlunda namn. Namn som var så unika att smeknamn inte behövdes. Det blev Dixie, Cindy och Ringo, i dag unga vuxna.", "article": "När Monica Opel fick barn var det självklart att de skulle ha lite roliga och annorlunda namn. Hennes två döttrar är döpta till Dixie och Cindy, medan deras lillebror heter Ringo. – Redan som liten gillade jag smeknamn, tyckte att det var kul när Lars blev Larsa och Ann-Katrin kallades Anki. När jag själv fick barn var det självklart att namnen skulle påminna om smeknamn, berättar Monica. I början av 1980-talet tänkte hon och dåvarande maken Gunnar tanken att de någon gång kanske skulle få barn tillsammans. De började fundera på vilka förnamn de gillade och kom fram till att det gärna fick vara något med koppling till musik. När Monica bar sitt första barn i magen lyssnade hon på en lp-skiva med gruppen Sparks, den var en av deras första. Trumslagare på inspelningen var Dinky Diamond. – Vi lekte lite med hans namn och till slut hade Dinky blivit till Dixie. Och när vi så fick en dotter den trettionde mars 1985 var hon verkligen en Dixie. Vi ville också att hon skulle heta My eftersom jag har May som andra namn. My Dixie lät så fint. Men när Dixie skulle döpas vägrade prästen att ge henne ett så konstigt namn. ”Jag måste tänka på barnets bästa – inte på föräldrarnas infall och vilja”, menade han. Som tur var ställde pappan till en av Monicas och Gunnars kamrater upp, han var också präst, och förrättade dopet. Två år senare, den 11 september 1986, födde Monica en andra dotter, men den här gången var det svårare att hitta ett lämpligt namn. Innan folkbokföringen skulle höra av sig en tredje gång och påpeka att barnet omedelbart måste få ett förnamn hade Monica och Gunnar många olika namnidéer. – Jag funderade och kom att tänka på sångerskan Cyndi Lauper. Till sist enades vi om Cindy, och Joy som andranamn. Så Dinky blev Dixie och Cyndi blev Cindy – och den här gången var det inga problem med prästen. Den 16 juni 1989 fick Monica och Gunnar en son. De gav honom namnet Ringo, och Dennis och Gunnar som tilläggsnamn. – Jag hade sett en westernfilm där hjälten hette Ringo, jag tyckte att det var ett så häftigt namn. Många tror att Ringo heter Ringo efter Ringo Starr, trummisen i The Beatles. Men så är det inte. Även om Gunnar som arbetar i musikbranschen nog associerar till just Ringo Starr. Vad har barnen tyckt om sina förnamn? – De gillar dem. Som små hade de inga problem alls, men i sexan och sjuan klagade de lite. I den åldern ska man ju inte sticka ut utan vara en i gruppen. Då kanske det känns konstigt att heta Dixie, Cindy eller Ringo. Men i dag är de ovanliga namnen snarare en tillgång. Folk kommer ihåg namnen och blir intresserade av hur man kan heta något så ovanligt Vad tycker då Monica själv om sitt förnamn? – Jag är ganska missnöjd med det. Mamma funderade på att döpa mig till Marion, det hade jag gillat bättre. Men efter att Gunnar och jag skilt oss tog jag det efternamn som mamma hade innan hon gifte sig. Det är därför jag heter Monica Opel, vilket är ganska häftigt. Eller hur? Vad tycker du om vanliga namn som Thomas och Emma? – Det finns många fina och ”vanliga” namn. Jag gillar Gustaf, Alfred, Arvid, Kristina, Albin, Emma, Ida, Anna ... många av de gamla klassiska namnen är verkligen vackra. Däremot har jag svårt för dubbelnamn som Karl-Gösta eller Lars-Erik. De passar mig inte. Cindy, Dixie och Ringo har två små halvsyskon på pappa Gunnars sida. De heter Smilla och Dexter. – Ovanliga förnamn skänker på något sätt en unik identitet till dem som bär dem. Det tror jag kan vara en fördel. Nackdelar? Som barn och ung kanske man kan bli retad för att man heter något konstigt, men det är inte något mina barn råkat ut för. Ibland tänker Monica på hur det hade blivit om hennes tre barn fått populära och vanliga namn. Hon är övertygad om att både förnamn och efternamn formar den som bär dem. Namnen kan till och med vara avgörande för vem man blir, tror hon. – Namn är aldrig neutrala utan utgör en tydlig signal till omvärlden. Det är skillnad på att heta Andersson och Reuterswärd. Monica tror också att de som har ett ovanligt förnamn kan känna att de måste leva upp till sitt namn och agera på ett sätt så att folk lägger märke till dem, på gott och ont. – För många har smeknamn den funktionen och gör att man får en unik identitet. Jag och Gunnar ville hitta förnamn till våra barn som var så ovanliga att de inte skulle behöva ha några smeknamn. Och alla tre kallas för sina rätta namn i familjen och av kompisarna. De är helt enkelt Dixie, Cindy och Ringo. Cindy Nilsson, 25 år: ”Jag är glad för mitt namn eftersom det gör att jag bli ihågkommen. Ibland tror en del att jag hittar på när jag berättar vad jag heter. Det händer till och med att jag måste visa legitimation för att bevisa att jag talar sanning. Som barn var det ibland jobbigt att heta Cindy, en del kamrater retade mig.” Ringo Nilsson, 22 år: ”Jag är mycket nöjd med mitt förnamn. Men när jag gick i fyran och femman hade jag en nog en liten identitetskris och ville byta ut det mot Olle.” Dixie Nilsson, 26 år: ”Mitt ovanliga namn gör att folk jag träffar ofta kommer ihåg vem jag är. Det skulle kunna ha både fördelar och nackdelar, i mitt fall har jag bara upplevt fördelar. Som yngre tyckte jag ibland att det var pinsamt att heta Dixie och ha ett förnamn som stack ut så mycket, men som äldre är jag bara tacksam för att mina föräldrar döpte mig till just det.” Monica Opel, 51: ”De som har vanliga förnamn får oftast smeknamn som gör att de sticker ut lite mer. När jag fick barn ville jag göra jobbet åt dem. Därför fick de ovanliga namn. Jag tycker fortfarande att namnen är jättevackra och passar barnen perfekt.” Så vanliga är namnen • Det finns 42 kvinnor och 5 män i Sverige som heter Dixie. • Ringo heter 42 män. • 671 kvinnor och en man har Cindy som förnamn. • 63.263 kvinnor har namnet Monica/Monika. En man heter Monica. • 17 .957 män – och en kvinna – heter Harry. • Det vanligaste kvinnonamnet i Sverige i dag är Maria, 444.908 har det som förnamn. • Vanligaste mansnamnet är Erik med 301 938 namnbärare. Källa: svenskanamn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16052, "headline": "SL kan lika gärna bjuda nya resenärer på taxi", "summary": "Investeringarna i de sex föreslagna spårvägslinjerna kan beräknas uppgå till cirka 40 miljarder kronor. SL kan lika gärna bjuda de nya resenärerna på en taxiresa på 15 kilometer varje dag under 40 år för samma belopp, skriver Göran Tegnér.", "article": "SL skickar nu ut en remissversion av sin ”Spårvägs- och stomnätsstrategi Etapp 1 Centrala delen av Stockholmsregionen” för synpunkter. Dessvärre har den så allvarliga brister att den inte utan betydande justeringar kan läggas till grund för hållbara inriktningsbeslut. Den allvarligaste bristen är den nästan totala avsaknaden av ekonomiska aspekter, såväl samhällsekonomiska som landstingsekonomiska. Investerings- och driftkostnader redovisas inte heller som ett kriterium för val mellan trafikslag. Investeringarna i de sex föreslagna spårvägslinjerna i regionens centrala delar kan ändå beräknas uppgå till cirka 40 miljarder kronor. Med nuvarande budgetutrymme för SL motsvarar detta alla koncernens investeringar under mer än ett årtionde. Ändå skulle resandet med SL bara öka med en procent. SL skulle lika gärna kunna bjuda dessa nya resenärer på en taxiresa på 15 kilometer varje dag under 40 år för samma belopp. De sex centrala spårvägslinjerna blir en gökunge som kommer att äta ut alla andra kollektivtrafikprojekt i regionen, vilket speciellt kommer att drabba Stockholms förorter och förortskommuner. SL:s kostnader täcktes i början av 1980-talet till övervägande del av skattebidrag (77 procent), men sedan dess har skattebidragen inte vuxit i samma takt som kostnaderna. (53 procent 2010.) För att kompensera för (det relativa) skattebortfallet har SL tvingats höja priserna och andra intäkter desto snabbare och därmed har efterfrågan på kollektivresor bromsats. Desto viktigare är det därför att SL:s kommande utbyggnader sker maximalt kostnadseffektivt. Spårvägar i innerstadsmiljö är långsamma och klumpiga, och anläggningskostnaderna är skyhöga, 666 miljoner kronor per kilometer för spårväg city, över 750 miljoner kronor per kilometer för tvärbanans förlängning till Solna C. En annan allvarlig svaghet är att remissversionen lämnar missvisande uppgifter om alternativa trafikslags, främst moderna bussars, kapacitet och förmåga att tillgodose reseefterfrågan.SL hävdar att bussar inte kan ges samma kapacitet som spårvagnar, men det är en myt som ständigt upprepas. Kapaciteten avgörs inte bara av antalet platser per vagn utan även av turtätheten på linjerna samt av antalet linjer. En dubbelledbuss – som SL inte alls har beaktat – har 165 till 200 platsers kapacitet och en 30 meters spårvagn cirka 180–185 platser. Om man trafikerar en busslinje något tätare än en spårvagnslinje, vinner man även ökad attraktivitet för resenärerna. Sju av tio studerade så kallade bus rapid transit-linjer (BRT) i Australien, England, Kanada och Sydamerika körs redan i dag med högre turtäthet än 5 minuter i städer av Stockholms storlek. I SL-rapporten hävdas felaktigt att bussar bara duger i stomnätskorridorer med högst 2.000 resenärer per timme. O-Bahn BRT buss i Adelaide i Australien körs varje minut och har en kapacitet på över 7.000 passagerare per timme och riktning. Superbus i Leeds körs med 1,5 minuters turtäthet och transporterar cirka 4.400 passagerare per timme och riktning. Andra BRT-linjer, till exempel i Utrecht (Bus Route 11), Vancouver (99 Broadway B-line) och Brisbane (SE Busway) har en kapacitet på mer än 2.000 passagerare per timme och riktning. SL hävdar vidare att det blir svårt att tillgodose kapaciteten inne i bussarna och i korsningarna beroende på trängsel. Men SL visar samtidigt att mellan var fjärde och var tredje resenär måste stå i spårvagnarna i rusningstid enligt stomnätsplanen. Inte konstigt då att det blir svårt att attrahera mer än en procent fler resenärer i länet. Det måste även gå att ge samma prioritet i korsningarna lika väl för dubbelledbussar som för spårvagnar. Det är enbart en fråga om trafikpolitisk vilja. Göran Tegnér, trafikkonsult, WSP Sverige AB ", "article_category": "other"}
{"id": 16067, "headline": "”AP-fondspengar kan ge ungdomar nya bostäder”", "summary": "Ny roll för pensionskapitalet? De kommunala bostadsbolagen har inte pengarna som krävs för att rusta upp de hyreslägenheter som byggdes i miljonprogrammet på 60- och 70-talen. Privat kapital klarar det inte heller. Det är därför hög tid att skapa ett partnerskap mellan kommunerna och AP-fonderna och använda pensionskapitalet för renoveringen. Det ger framtida pensionärer en stabil avkastning och yngre som är på väg ut i yrkeslivet en chans att få en bostad, skriver Anders Johansson och Johan Persson.", "article": "För andra gången på mindre än två år åker världens börser berg- och dalbana. Det finansiella systemet framstår som alltmer otryggt och obegripligt. Pågår ett psykologiskt spel med förväntningar som insatser och där vanligt folk, vi småsparare och pensionssparare, i slutändan alltid blir förlorare? I vardagen gör sig den finansiella oron ofta påmind. Hur går det med besparingarna och räntan på bolånet? Oron blir stor för väldigt många varje gång det orangea kuvertet med pensionsprognosen dimper ner i brevlådan. Kommer jag att kunna klara mig på de pengar jag får eller tvingas jag sälja huset och börja jaga extrapriser på falukorven när jag går i pension? Samtidigt som börsen erbjuder en osäker och skakig väg där spekulanterna flockas visar historien att ett av de absolut bästa sätten att få en stabil och god avkastning på investerat kapital är ägande av hyresfastigheter. Det leder sällan till ”det stora klippet” men i ett 25-årsperspektiv har utvecklingen av bostadshyresfastigheter varit minst lika god som aktier och betydligt mycket bättre än fastigheter generellt, obligationer och statsskuldväxlar, dessutom med låg risk. Hemma i våra kommuner finns en enorm potential för den som vill investera på lång sikt. Vi kan skapa en vinna-vinna-situation för både pensionskapital och kommuner om vi kan skapa ett partnerskap kring detta. Vi avser hyreslägenheterna som byggdes under det så kallade miljonprogrammet på 1960- och 70-talen när bostadsbristen i de större städerna var akut. Nu står vi återigen inför ett akut behov av bostäder i tillväxtregionerna. Särskilt unga vuxna som vill etablera sig på arbetsmarknaden och ha möjlighet att bilda familj drabbas av bristen. Hyresgästföreningens undersökning från i våras visar att bara i Stockholmsregionen saknas 47.300 bostäder för att kunna ge 20–27-åringar möjlighet att bli vuxna och ha ett eget hem. Bostadsrätter och villor är inget alternativ för många i den här gruppen. Mäklarstatistik visar att priserna på en svensk villa i riket under perioden 2000–2010 ökade med 72 procent. En bostadsrätt ökade under samma period i pris med 153 procent. Nya regler innebär i dag att du måste ha minst 225.000 kronor i kontantinsats för att kunna köpa en liten lägenhet för 1,5 miljoner kronor – en orimlighet för de flesta unga. Behovet av nybyggnation av särskilt hyresrätter är därmed skriande. En ytterligare politisk utmaning är att miljonprogramshusen nu har hunnit bli medelålders och slitna. Nu ska lika många hus som byggdes för 40 år sedan renoveras för att möta hyresgästernas krav på bibehållen eller ökad boendestandard och för att möta de ökande kraven på minskad energiförbrukning och lägre koldioxidutsläpp. Kommuninvest har uppskattat att upprustningen av miljonprogrammen kostar mellan 50 och 275 miljarder kronor. Andra har satt ännu högre siffror. För oss är det uppenbart att detta behov av nybyggnation, fler hyresrätter och upprustning av miljonprogrammen inte kan lösas enbart med privata initiativ och kapital. I Stockholm har vi sett hur Moderaterna har omvandlat hyresrätter till bostadsrätter till priser långt under marknadsvärdet. Ett riktigt lotteri där några lyckliga hyresgäster har blivit miljonärer på kapital som egentligen tillhör oss alla gemensamt. I Malmö har vi sett hur privata ägare och förvaltare av miljonprogramshus med krav på hög och kortsiktig avkastning kastat oss årtionden tillbaka i tiden. Där har de som inte haft råd att flytta från slummen fått leva med kackerlackor, mögel och vägglöss. Det kan vi aldrig acceptera. Det saknas inte idéer för hur upprustningen ska gå till. Det är intressant att ta del av alla arkitekters, teknikers och konsulters förslag på hur vi genom fina ombyggnationer och smarta energilösningar ska renovera miljonprogramsområdena. Alla dessa idéer behövs, men vi känner en stor frustration och irritation över att alltför många undviker att prata om det som behövs allra mest. Nämligen pengar! Kommunerna och de kommunala bostadsbolagen har inte de ekonomiska musklerna att ensamma finansiera upprustningen av miljonprogrammen. Vi menar att det nu är hög tid att använda den del av de offentliga finanserna som AP-fondernas pensionskapital utgör för att rusta Sverige starkt inför framtiden. Om vi ska klara av renoveringen av miljonprogrammen och nödvändig nyproduktion så måste pensionskapitalet bli partner till de allmännyttiga bostadsbolagen. Pensionskapitalet i AP-fonderna förvaltas på uppdrag av Sveriges riksdag och regleras i lagen om allmänna pensionsfonder. Lagen ger fondernas styrelser och ledningar stor självständighet i sitt val av placeringar. Inga regeringsdirektiv kan lämnas till fonderna hur de ska placera sitt kapital. Detta är i grunden en bra tingens ordning. Nu vill vi dock se en lagändring innebärande att en eller flera AP-fonder får i uppdrag att öka sin andel av det samlade kapitalet som placeras i svenska allmännyttiga hyresrättslägenheter. Vi vill att regeringen under hösten ger besked om att en proposition med denna innebörd inom det kommande budgetåret lämnas till riksdagen. Det är en lösning som vi alla vinner på: Pensionskapitalet blir säkert placerat i en trygg bransch som ger långsiktig och god avkastning. De orangea kuverten kan ge tryggare besked till pensionsspararna. Boende i miljonprogrammen kan se fram emot höjd bostadsstandard utan chockhöjda hyror. Unga, nyinflyttade och de som helt enkelt inte vill äga sin bostad kan få kortade köer till hyresrätter. När den moderatledda regeringen nyligen presenterade sin femte höstbudget hoppades vi på positiva besked. Men finansminister Borg och bostadsminister Attefall ignorerar återigen det växande behovet av nya bostäder, fler hyresrätter och upprustning av miljonprogrammen. De har kapitulerat inför marknaden och klarar inte av att ta initiativet. Deras bostadspolitiska vision tycks bara sträcka sig till att det ska bli mer förmånligt att hyra ut rum i villan till studenter och veckopendlare. I stället för mer nyliberal laissez faire-politik behöver vi nu en idé om hur nytt gemensamt kapital kan lösa gemensamma utmaningar. Att låta pensionskapitalet göra jobbet är god ekonomi både för våra unga på väg in i yrkeslivet och för våra äldre som lämnar yrkeslivet.? Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande, Sigtuna Johan Persson (S), kommunstyrelsens ordförande, Kalmar ", "article_category": "other"}
{"id": 16069, "headline": "”Kvasivetenskap hindrar ett hållbart jord- och skogsbruk”", "summary": "Upprop för gentekniken. Lagstiftningen om genteknik är så restriktiv och otidsenlig att viktiga framsteg inom växtforskningen inte kommer till praktiskt bruk. Detta hindrar skapandet av ett hållbart jord- och skogsbruk. Vi uppmanar därför politiker och miljörörelser att snarast ändra lagstiftningen. Frågan är mycket angelägen både för Europa och tredje världens länder, skriver 41 svenska forskare på sju universitet och högskolor.", "article": "En av jordens ödesfrågor är att lösa vårt framtida behov av mat, bränsle och rent vatten med ett jord- och skogsbruk som är miljövänligt, resurssnålt och hållbart. Forskning på växter har gjort enorma framsteg och vi vet nu ganska väl hur växter växer, skyddar sig mot sjukdomar och vad som begränsar produktionen i jord- och skogsbruket. Förutsättningen för framstegen har varit grundforskning, framför allt studier av växters gener. Tillämpningen av denna kunskap med målet att göra jord- och skogsbruket hållbart och miljövänligt hindras dock av den europeiska gentekniklagstiftningen. Enligt regelverket kontrolleras växtsorter framtagna med genteknik in absurdum, andra sorter kontrolleras överhuvudtaget inte. Vissa miljöorganisationer leder opinionsbildningen mot genmodifierade växter. Argumenten är att dessa kopplats samman med multinationella företag, att det finns osäkerhet om riskerna, att de inte ger ett miljövänligt jordbruk utan ökar kemikalieanvändningen samt att endast multinationella företag tjänar på genmodifierade växter. Låt oss granska dessa argument. För det första: Genmodifiering har revolutionerat grundforskningen om växter. De flesta av oss, svenska universitetsforskare som har anslag från Vetenskapsrådet för grundforskning om växter, använder genmodifierade växter när vi studerar till exempel fotosyntes, tillväxt, hormoner, dygns- och årsrytm, sjukdomsresistens och artbildning. För att dra entydiga slutsatser krävs växter med kontrollerat förändrade egenskaper och sådana tas bättre fram med genteknik jämfört med metoder som används inom ”traditionell” växtförädling. Tusentals genmodifierade växter odlas varje dag på svenska universitet. För det andra: Det finns ingen vetenskaplig osäkerhet i frågan om genmodifierade växter är riskablare än konventionellt förädlade. Lagstiftningen formulerades då det ännu inte fanns tillräckliga data om detta men nu vet vi bättre. 500 oberoende forskargrupper har fått 300 miljoner euro från EU för att studera riskerna. Slutsatsen i en sammanställning av resultaten (”A decade of EU-funded GMO research”) är att ”GMOs are not per se more risky than e.g. conventional plant breeding technologies”. Vi grundforskare vet att förändringar framtagna med genteknik är lättare att kontrollera än de som tagits fram på andra sätt. Lagstiftningen resonerar tvärtom då endast genmodifierade växter kontrolleras. Logiken är lika god som om endast läkemedel framställda med genteknik skulle utvärderas för biverkningar. Ett huvudargument mot genmodifierade växter har varit att sorter som skulle ge ett mer hållbart jordbruk ännu inte lanserats. Problemet är att detta knappast kommer att ske med nuvarande lagstiftning. Medan växter motståndskraftiga mot sjukdomar – framtagna på traditionell väg – kan börja odlas på en gång tar det många år att få en genmodifierad sort med samma egenskap godkänd för odling. Processen från grundforskning – via tillämpad forskning – fram till färdigt utsäde som saluförs av ett företag är inte bara tidsödande utan också mycket dyr; den kostar uppskattningsvis minst 100 miljoner kronor. Offentligt finansierade forskare eller små företag har aldrig sådana resurser och kan därmed i praktiken inte omsätta landvinningar som görs inom grundforskningen. Endast ett fåtal multinationella företag klarar av att ta kostnaderna och dessa får följaktligen monopol. Regelverket utesluter med andra ord all konkurrens och monopolet beror alltså inte på patenträttigheter eller osunda affärsmetoder som ofta hävdas. Miljörörelsens motstånd mot genmodifierade växter motverkar inte bara övergången till ett hållbart jordbruk utan paradoxalt nog också deras ”kamp mot de stora kemiföretagen”. Kostnaderna förknippade med introduktion av genmodifierade sorter ger dessa bolag monopol på en enorm marknad; 10 procent av världens jordbruksmark besås i dag med genmodifierade grödor. Dessutom har bolagen i de genmodifierade sorterna en ”inkomstbortfallsförsäkring” då användning av genmodifierade växter ofta leder till en minskad efterfrågan på jordbrukskemikalier. I USA försöker ultrareligiösa grupper upphöja en kvasivetenskap, kreationism, till ett alternativ till evolutionsläran. I Europa ser vi på detta med häpnad, som om man gick mot uppfattningen att jorden är rund. Här tror dock i stället många på kvasivetenskaplig skrämselpropaganda om genteknikens risker och detta underblåses av vissa grupperingar inom miljörörelsen. Den svenska miljörörelsen har en stolt tradition att stå på vetenskaplig grund. För många av oss var engagemang i den ideella miljörörelsen avgörande för vårt yrkesval; vi ville bidra till en bättre värld. Miljörörelsen borde se det som en varningsklocka att åtskilliga av oss med sorg lämnat den då vi inte kan vara med i organisationer som i denna fråga ställt sig på samma planhalva som vetenskapsfientliga och populistiska krafter utan att dagtinga med vårt vetenskapliga samvete. Vi uppmanar den svenska miljörörelsen att förena sig med vetenskapen och försöka påverka sina mer högljudda utländska systerorganisationer. Den europeiska gentekniklagstiftningen är så oerhört restriktiv att framstegen inom offentligt finansierad grundforskning på växter inte kommer till praktisk tillämpning. Att ändra på lagstiftningen är en mycket viktig fråga inte bara för Europa. Den underfinansierade växtförädlingen i många av tredje världens länder fråntas också ett av sina bästa verktyg att ta fram bättre lokala grödor eftersom risken för att bli uteslutna från den GMO-fientliga europeiska marknaden är högst reell. Vi, 41 forskare med anslag från Vetenskapsårdet för grundforskning om växter, uppmanar därför våra politiker och miljörörelser att ta ansvar och snarast försöka ändra på denna otidsenliga lagstiftning. Detta för att all tillgänglig kunskap ska kunna användas för att skapa ett hållbart jord- och skogsbruk. Det borde vara egenskaperna hos en växt som avgör om den skall kontrolleras, inte tekniken som använts för att ta fram den. Vi anser inte att odling av genmodifierade växter bör släppas fri. Sorter som är giftiga eller skulle kunna ge allergier eller miljöproblem måste givetvis utsättas för myndigheters kontroll men detta skall gälla ALLA sorter oavsett om de är framtagna med genteknik eller inte. Vår önskan är att världens bönder ska kunna erbjudas utsäde som tagits fram för att ge ett så energi- och vattensnålt och kemikaliefritt jordbruk som möjligt, men gentekniklagstiftningen motverkar detta. Stefan Jansson, Catherine Bellini, Christiane Funk, Per Gardeström, Markus Grebe, Vaughan Hurry, Pär Ingvarsson, Edouard Pesquet, Göran Samuelsson, Wolfgang Schröder, Åsa Strand, Hannele Tuominen, Johan Trygg, Xiao-Ru Wang, Umeå universitet Inger Andersson, Rishikesh Bhalerao, Peter Bozhkov, Christina Dixelius, Åsa Lankinen, Karin Ljung, Ewa Mellerowicz, Ove Nilsson, Jan Stenlid,Sten Stymne, Björn Sundberg,Eva Sundberg, Sara von Arnold, Gunnar Wingsle, Sveriges lantbruksuniversitet Urban Johanson, Henrik Jönsson, Per Kjellbom, Christer Larsson, Carl Troein, Lunds universitet Adrian Clarke, Magnus Holm, Bengt Oxelman, Cornelia Spetea Wiklund, Göteborgs universitet Annelie Carlsbecker, Stenbjörn Styring, Uppsala universitet Harry Brumer, Kungliga tekniska högskolan Elzbieta Glaser, Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16070, "headline": "Vi tar hjälp av de bästa för att förbättra sjukhusmaten", "summary": "Kritiken har stundtals varit hård, men nu ska måltiden på sjukhus bli en höjdpunkt för Stockholms patienter, skriver landstingsrådet Anna Starbrink. Och vi ska lära av de bästa. Samma kriterier som Guide Michelin lägger vikt vid i sin bedömning är användbara också när man vill skapa goda måltidsupplevelser i vården, även om syftet inte är att starta lyxkrog.", "article": "Hur skapar man en god måltid? Huvudingredienserna är matens smak och kvalitet, personalens kunskap och hantering samt lokalens utseende och atmosfär. Det är på detta som Le guide rouge de Michelin grundar sina bedömningar av lyxkrogarna värda ett besök. När man blir sjuk är aptiten inte den bästa – men maten och måltiderna minst lika viktiga. Kritiken mot maten på Stockholms sjukhus har stundtals har varit hård. När vi tar oss an utmaningen att utveckla mat och måltider som en del av en god hälso- och sjukvård bör vi lära av de bästa på området. Samma kriterier som Guide Michelin lägger vikt vid i sin bedömning är användbara också när man vill skapa goda måltidsupplevelser i vården, även om syftet inte är att starta lyxkrog. Är maten lagad från grunden av bra råvaror? Hanteras den hygieniskt på ett sätt som inte försämrar dess kvalitet? Hur serveras maten, på kantstötta brickor, kanske direkt ur en plastlåda eller vackert framdukat? Hur ser miljön i övrigt ut, finns det en trivsam matsal där patienter kan äta under sociala former? Det är några frågor att fundera på. Jag har lagt tid och energi på att se, lyssna och lära kring mats och måltiders betydelse. Det finns mycket som kan göras för att måltiderna ska bli en höjdpunkt på dagen för den sjuka patienten. Och det behöver varken vara särskilt komplicerat eller kostsamt. Tvärtom bör det finnas en hel del att spara på att servera bra och hälsobringande måltider i vården. Danmark är ett föregångsland som vi kan lära mycket av. Undernäring är ett stort problem för många patienter. Att tappa aptiten och rasa i vikt är i sig en hälsofara som behöver uppmärksammas. För den som är riktigt illa ut blir lösningen dropp och ofta långa vårdtider. Men det finns andra sätt att möta patienterna. På danska Herlevs Hospital serveras riskgruppen gudomliga små rätter – Herlevs Herligheder fullmatade med näring och energi och serverade vackert upplagt på snygga små fat. Patienterna uppmuntras att välja flera rätter och beställa ofta. Råvarorna kostar cirka tre svenska kronor per rätt. Att få fler patienter att njuta av mat i tid kan bespara dem behovet av näringslösning, och kan det dessutom göra att vårddygnen inte behöver bli fullt så många är förstås ännu mer vunnet både ur patientperspektiv och i ekonomiska termer. Vilka framgångsfaktorer skulle vi kunna ta till oss i Stockholms läns sjukvård? Kökspersonalen måste ha en koppling, helst ett ansikte, på patienten som ska äta maten. Matansvariga behöver röra sig bland patienterna och lyssna till deras synpunkter. När maten man lagar och serverar tydligt är viktig för en annan människa ger förmodligen mer mening i arbetet och större engagemang i att göra måltiden bra. Vårdvokabulären kring maten är hemsk och måste ändras till vanligt, mänskligt språk. Man ”monterar” inte mat, man ”lagar” och ”serverar”. Ingen är sugen på ”a-kost” eller ”e-kost”. Det heter mat eller, som i Herlev, ”herligheder”. ”Bulkmat” vill vi inte ens veta vad det är. ”Kantin” gör mig inte hungrig, men väl en trevlig ”à la carte-meny”. Miljön kring maten är A och O. Mat ska serveras på tallrik och inte i plastlådor. Tallrikarna får dessutom gärna vara vackra och ha en bra kant så man enkelt kan få upp maten på besticken. Rummet där maten serveras behöver präglas av lugn och ro. En annan central fråga är att patienten själv måste kunna välja både vad och när hon vill äta. I danska Hvidovre är valfriheten omtalad. Men inte allt är perfekt där heller. Köket stänger redan klockan 18.00 så den som behöver mat senare än så blir dessvärre utan. Att skapa goda måltider som fungerar på sjukhus kräver engagemang och vilja. Det kräver också att man från vårdens sida ser maten som en viktig del av vården. Jag vet att intresset är stort i Stockholms sjukvård och vi står inför flera förändringar. De som vet bäst vilka mat- och måltidslösningar som fungerar är sjukhusen själva, som känner sina patienter. Nu närmast står Södersjukhuset och SLSO (Stockholms läns sjukvårdsområde, som bland annat bedriver geriatrik och psykiatri) inför ett vägval om hur mat och måltider ska hanteras hos dem. Det politiska beslutet att bygga ett tillagningskök på Nya Karolinska i Solna ligger också i närtid. Men även de sjukhus som för närvarande har sina matleveranser ordnade har goda möjligheter att utveckla måltiderna för sina patienter genom att lägga sitt engagemang på hur måltiden serveras. Anna Starbrink, personal- och produktionslandstingsråd, Stockholms läns landsting, (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 16071, "headline": "Under esperantons bedrägliga yta", "summary": "Det är obegripligt hur EU kunde blunda för att hela Europa inte är som Tyskland. Aten och Berlin är två helt skilda världar.", "article": "Den underliggande förutsättningen för att euron ska fungera är att alla som är med och delar på den marscherar i samma riktning och någorlunda i samma takt. Takten bestäms av Tyskland. I dagens kris kan det verka obegripligt att någon verkligen trodde att detta skulle vara möjligt: att stater som Grekland, Portugal, Spanien eller Italien skulle klara av att hålla jämna steg med den enda stat i Europa som kvalificerat sig för den globaliserade ekonomin. Ty alla vi andra befinner oss i ett uppsamlingsheat. Den elake tjeckiske presidenten Václav Klaus (för övrigt doktor i ekonomi) har beskrivit detta europeiska dilemma ännu mer osentimentalt. Ingen, säger han, kan eller vill hindra dem som föredrar att sitta under ett olivträd och dricka kaffe. Men då ska de inte tro att de kan vara med och dela valuta med tyskarna. Jag tror att Klaus inte så mycket syftar på ren lättja som på kulturella och andra skillnader. I ett slags yra inför ett större, gemensamt Europa har vi valt att låtsas som om de inte fanns. Eller vi har uppfattat dem som pittoresk lokalkolorit som bidrar till tjusig mångfald i stället för något som drar upp rågångar mellan oss på nästan alla områden, från vardagen ända bort till våra hemligaste drömmar. Vi har helt enkelt vägrat att se vad som skiljer oss åt eller bagatelliserat dessa skillnader intill – eller över – gränsen till det oförargliga. Ett utslag av detta är vår misstrogenhet mot all sorts fördjupning av den europeiska gemenskapen. Utvidgning ja, men inte fördjupning. Det senare har fått heta överstatlighet, toppstyrning, centralisering; ”Bryssel” är för européen nästan alltid ett skällsord som får oss att tänka på standardiserade gurkor och annan byråkratisk klåfingrighet. Men den vackra europeiska mångfalden är ett mycket allvarligt hinder för ett gemensamt Europa. Att vi så länge förträngt detta faktum är mer än besynnerligt då det ligger i öppen dager. Hur kan någon besöka till exempel Berlin och Aten utan att se att det rör sig om två helt skilda världar? Platser där livets själva rytm, innehåll och mål radikalt avviker från varandra? Först Europas kris håller på att smärtsamt uppdaga detta så självklara för oss. Hur var det möjligt att vi så länge ignorerade hur litet vi egentligen vet om varandra? Hur främmande vi är för varandra? Den verkligt skrämmande tanken är förstås att vi inte längre ser vad som skiljer oss åt. Kanske lägger man inte märke till eller funderar över sådana skillnader under en kort affärs- eller turistresa. Möjligen hålls vi kvar i det ytliga och banala genom det vi ändå här och där känner igen, alltså en livsstil som är huvudsakligen importerad från Amerika och som även försett oss med ett slags esperanto eller latin i form av knagglig engelska som bidrar till att vi tror att vi förstår varandra. Men att denna yta, om också globaliserat och förföriskt likriktad, så fullständigt fått ersätta djupare kunskaper förblir gåtfullt. När jag gick i gymnasiet kom man obligatoriskt i kontakt med åtminstone tre främmande språk. Historia och geografi, långt ifrån begränsat till Sverige, var viktiga ämnen som gavs stor plats (häromdagen läste jag i tidningen att en studentexamen från då i dag ungefär motsvarar en fil. kand). “Bildningsresan” – som oftast gick till Sydeuropa – var en tradition som ännu inte dött ut. Utrikeskorrespondenter och diplomater kunde ganska länge ägna sig åt komplicerade politiska sammanhang i stället för den senaste trenden i Londons nöjesliv eller att gå affärsmännens ärenden. Samtidigt har tevens och nätets virtuella värld alltmer ersatt den empiriska; alltmer och allt oftare förlitar vi oss på enbart ögat och örat av våra sinnen för att ta till oss världen. EU:s politiker studerar nu abstraktioner som diagram, kurvor och statistik för att skriva ut ett recept för hur den grekiska ekonomin ska kunna reformeras. Men ingen som inte levt i och med en sådan typ av ekonomi kommer att kunna förstå att den inte låter sig reformeras: att den mer liknar ett skråväsen än en modern marknadsekonomi, mer litar till protektion än till konkurrens, bygger på egoism snarare än solidaritet, konfrontation i stället för kompromiss, att den är inbäddad i ett politiskt system som vänder sig till klientel och inte till en väljarkår som i princip kanske inte har något emot skatter, men ingen avsikt att för egen del betala sådana. Med säkerhet kan vi säga att en ”modell” av detta slag inte kan bestå i en globaliserad värld. Men ingen tycks förrän nu ha upptäckt att den existerat och frodats mitt uppe i EU. Så främmande är vi inför varandra att vi inte ens ser vad vi har framför näsan. Men detta främlingskap gäller också för vår självbild. Svenskarna ser sig gärna som amerikaniserade; med stolthet apar de efter och tror sig om att mer än andra likna den amerikanska förebilden. Fast detta är nonsens – med grundläggande amerikanska värden och livsyttringar har vårt svenska samhälle mycket litet att göra. I själva verket är vi historiskt, kulturellt, ekonomiskt och mentalt en utväxt på det (nord-) tyska, och detta trots att vi varken talar tyska längre eller intresserar oss för vad som egentligen händer i Tyskland. Om det kan man tycka vad man vill. Men i takt med att Europas sönderfall fortskrider lär vi bli varse också detta faktum. richard.swartz@chello.at Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 16075, "headline": "”Mamma uppmanades att inte prata om cancern”", "summary": "När Kristina Källéns mamma fick bröstcancer och dog bredde den stora tystnaden ut sig. I dag – fyrtio år senare – är attityderna till sjukdomen helt annorlunda, säger hon.", "article": "Länge var bröstcancer liktydigt med en dödsdom, och liksom andra cancersjukdomar något som de flesta inte ville eller vågade tala högt om. Så var det för Kristina Källén när hennes mamma blev sjuk. I mitten av 1960-talet fick mamman reda på att hon drabbats av bröstcancer. Nioåriga Kristina och hennes tre yngre syskon skulle absolut inte oroas. – Mamma uppmanades att inte med ett ord nämna något om sjukdomen. Inte ens på slutet, när hon visste att hon skulle dö, fick hon prata med oss om vad som skulle hända. Vi visste att hon var sjuk, men inte att hon snart skulle vara borta för alltid. För tre år sedan fick Kristina anledning att reflektera över det som hänt då, för så många år sedan. Två kvinnliga släktingar på morfaderns sida hade avlidit i bröstcancer och ett kusinbarn ville nu genomföra ett gentest för att se om sjukdomen kunde gå i arv. Testet drog ut på tiden. Först efter ett år hittades ett prov med rester från mammans tumör i ett skåp på sjukhuset i Lund. Då kunde en jämförelse ske med arvsmassa från Kristina och hennes släktingar. Sådana test kan på grund av patentregler endast ske i USA. – Efter två års väntan fick vi så beskedet att det inte fanns någon speciell bröstcancergen i släkten. Det kändes givetvis skönt för oss alla, Om testet visar att det finns bröstcancergener kan genbärare erbjudas att operera bort brösten i förebyggande syfte . Särskilt för min dotter Anna var lättnaden stor, hon har själv en dotter och var gravid med sitt andra barn. I väntan på att gentesterna skulle bli klara tog Kristina, som utbildat sig till läkare, fram sin mors gamla sjukhusjournal. Hon slogs av det kliniska språket; i korta anteckningar sammanfattas mammans kamp mot bröstcancern. Det nämns inte något – eller ytterst lite – om hur mamman mådde psykiskt och om hur barnen skulle kunna påverkas av hennes sjukdom. Moderns journal väckte starka minnen till liv från mammans sjukdomstid och från Kristinas kaotiska tonårstid efter mammans död. När hon mötte sina syskon efter att ha gått igenom journalen befann de sig alla i medelåldern. För första gången vågade de tala med varandra om barndomens upplevelser. – Vi har alla valt olika strategier för att gå vidare i livet och för att få ordning på vårt förflutna. Märkliga skillnader mellan våra minnesbilder framkom under samtalen. Vad var det egentligen som hände för fyrtio år sedan? Efter att ha gått igenom sin mammas journal började Kristina Källén att skriva på en bok. Hon ville skildra hur cancervården förändrats under de senaste fyrtio åren, men också beskriva sina egna minnesbilder av mammans sjukdom och död. För ett par veckor sedan utkom så ”Livsögonblicket. En kvinnohistoria” (Ord & Visor förlag). Dagens sjukvård jämförs med hur en kvinna med bröstcancer bemöttes på 1960-talet. Men boken är även en släkthistoria och en skildring av en tidsepok. – Kontrasten mot i dag är enorm. Det har hänt jättemycket inom cancervården, inte bara när det gäller möjligheterna till behandling med strålning och moderna mediciner. Även den psykosociala vården har utvecklats mycket. I fyra år kämpade Kristinas mamma mot sin sjukdom. En sommardag 1969 tog hennes man, som var amatörpilot, med sig henne och hennes väninna på en flygtur över Tyskland. Planet störtade och Kristinas pappa omkom. Mamman och väninnan som satt i planets baksäte klarade sig med lindrigare skador. Men ett halvår senare orkade Kristinas mammas kropp inte längre kämpa mot bröstcancern. De fyra syskonen – då 10, 12, 13 och 14 år – stod ensamma i livet. Till slut hamnade de hos släktingar som hade fyra egna barn. – Jag tänker på hur mamma sista tiden efter pappas död måste ha oroat sig för vår framtid. I sjukhusjournalen finns inget skrivet om detta. Kristina Källén arbetar i dag som överläkare i neurologi vid Universitetssjukhuset i Lund. Hon forskar om minnet och hur det fungerar. – Vi har helt olika minnesbilder av hur det gick till när mamma dog. Och vi har hanterat den traumatiska upplevelsen på olika sätt. En av oss är fortfarande arg och förbannad, en har lagt allt bakom sig och jag läste sjukhusjournalen och skrev en bok. ", "article_category": "other"}
{"id": 16083, "headline": "”Utträde ur valutaunionen löser inte Greklands problem”", "summary": "Kaoset i Grekland. Kan Grekland lösa sina problem genom att lämna euron? Ett begränsat utträde skulle lösa likviditetsproblemen i och med att man får en egen sedelpress, men det löser inte landets skuldproblem. Det är därför inte särskilt troligt att landet lämnar valutaunionen. För att lösa problemen krävs helt andra åtgärder än att man trixar med valutan, skriver Mats Persson.", "article": "De flesta är i dag eniga om att Grekland knappast kan betala sin statsskuld, och att någon form av skuldnedskrivning är oundviklig. Därför är kanske inte debatten om en grekisk statsbankrutt lika spännande nu som för ett år sedan. Det är i stället en annan fråga som ter sig mer intressant: kommer Grekland att lämna eurosamarbetet? Den frågan har vida implikationer – även för ett land som, i likhet med Sverige, inte är med i valutaunionen. Kan man över huvud taget lämna en valutaunion, eller sitter man fast i den när man väl har gett sig in? Grekland har i dag tre problem: 1. En stor statsskuld som dessutom växer snabbt eftersom man måste låna till räntorna. 2. Ett akut likviditetsproblem. Staten saknar pengar att betala sina löpande utgifter, främst lönerna till de statsanställda och pensionerna till de gamla. 3. En svag konkurrenskraft. Lönekostnaderna är höga i exportnäringarna och turistindustrin, vilket leder till lågkonjunktur med en hög arbetslöshet. Kan dessa tre problem lösas av att Grekland lämnar euron och går över till en egen valuta, säg drachmer? Låt oss först klargöra vad det innebär att ”lämna euron”. Det finns flera möjligheter. Vi börjar med en minimalistisk övergång till en egen valuta. Det innebär att regeringen proklamerar att från exempelvis den första januari är drachmer det legala betalningsmedlet: statliga löner och pensioner kommer att betalas ut i drachmer, och de nuvarande löne- och pensionsnivåerna räknas om till drachmer med en viss växelkurs – säg 1:1. En pensionär som tidigare hade 1 000 euro i pension får nu 1 000 drachmer. En minimalistisk övergång löser inte det första problemet, det med statsskulden. Den är nämligen uttryckt i euro, och långivarna vill få tillbaka exakt så många euro som de har lånat ut, plus ränta. Att Grekland går över till en annan valuta för sina interna transaktioner spelar ingen roll; statsskulden är ändå i euro. Det andra problemet, med likviditetskrisen, löses dock. I och med att Grekland inför en egen valuta får man en egen sedelpress. Någon sådan hade man inte tidigare, men nu kan man börja trycka drachmer och därmed betala pensionerna och de statliga lönerna. Resultatet blir naturligtvis inflation, kanske till och med hyperinflation, men det är priset man får betala. Det finns naturligtvis bättre sätt för stater att skaffa pengar, till exempel höjda skatter. Men om Grekland inte tidigare kunde kunna höja skatterna eller minska utgifterna är det knappast troligt att man kan göra det när man har fått en egen sedelpress. Det tredje problemet, med konkurrenskraften, kan kanske lösas genom en minimalistisk övergång till drachmer. Men det är svårt. Sedelpressar och hyperinflation är ingen bra start för en ny valuta. Eftersom alla vet att Grekland lämnar euron för att kunna trycka egna sedlar kommer drachmans växelkurs att falla drastiskt, långt under kursen 1:1 som regeringen fastställde den 1 januari. Ett sådant kursfall kan förbättra näringslivets konkurrenskraft genom att de anställdas reallöner sänks. Det är i själva verket idén bakom varje devalvering, i alla länder. Men receptet håller bara om de anställda inte genomskådar politiken och kräver kompensation för inflationen. Eftersom alla vet att själva syftet med att lämna euron är att kunna trycka egna sedlar och starta inflation, så är det knappast troligt. Löntagarna kommer nog att kräva kompensation för inflationen, kanske i form av en indexklausul. Eller också kanske man, åtminstone i vissa företag, håller fast vid den stabilare och pålitligare euron; om både löntagare och arbetsgivare är överens om att lönerna betalas i euro kan knappast regeringen göra något åt saken. I själva verket är erfarenheterna från länder med hyperinflation att befolkningen i stor utsträckning struntar i den egna valutan och använder sig av en mer stabil och pålitlig valuta, som USA-dollar eller euro. Kommer detta att ske i Grekland? Det är svårt att säga – det beror på hur hög inflationen förväntas bli. Och detta beror i sin tur på vilket förtroende medborgarna har för att regeringen ska kunna lösa de verkliga, underliggande problemen i ekonomin. Så ett minimalistiskt utträde ur valutaunionen löser inte Greklands skuldproblem. Däremot löser det statens likviditetsproblem, till priset av inflation. Och det kanske löser problemet med konkurrenskraften – under förutsättning att löntagarna inte genomskådar politiken. Men grekerna kanske inte nöjer sig med en minimalistisk övergång till en egen valuta? De kanske också vidtar andra åtgärder? Man kan då tänka sig en övergång till drachmer, enligt vad jag beskrev ovan, samtidigt som regeringen proklamerar att statsskulden från och med den 1 januari skrivs om till drachmer, till kursen 1:1. Detta är egentligen ett utträde ur unionen plus en samtidig statsbankrutt; när den nya valutans växelkurs faller drastiskt till följd av hyperinflationen, så sjunker realvärdet på skulden. Ett utträde ur unionen plus en omskrivning av statsskulden till drachmer ”löser” därmed skuldproblemet – liksom varje statsbankrutt gör. Men det blir naturligtvis kostsamt; Grekland skulle stängas ute från världens kreditmarknader i många år. Vi kan tänka oss ytterligare åtgärder som kan kombineras med ett utträde ur unionen och en omskrivning av statsskulden. En sådan åtgärd skulle kunna vara att den grekiska regeringen proklamerar att inte bara statsskulden ska skrivas om till drachmer med kursen 1:1, utan också alla privata skulder och fordringar. Om man tänker efter inser man snart att en sådan åtgärd är ganska absurd, med helt oöverskådliga konsekvenser – men icke desto mindre tycks många av de bankmän jag pratar med ha ett sådant scenario i bakhuvudet. Den åtgärden skulle dock skapa gigantiska, och helt slumpmässiga förmögenhetsöverföringar inom befolkningen. Och blotta misstanken om att regeringen planerar något sådant skulle skapa panik på alla marknader. Nej, en sådan ”fullskalig” övergång till drachmer, med godtyckliga konfiskationer och gåvor, är knappast möjlig. Men eftersom många personer som jag talat med här i Sverige tycks ha tänkt i sådana banor skulle rykten om detta lätt kunna uppstå, med risk för bankpaniker som följd. I så fall måste nog Greklands finansminister försöka dämpa paniken. Han skulle då kunna säga: ”Vi tänker visserligen inte lämna euron, men även om vi skulle göra det (vilket vi inte ska) så blir det bara en minimalistisk övergång till drachmer, utan några ytterligare konstigheter”. Slutsatsen är att en övergång från euro till drachmer – vare sig den är minimalistisk eller fullskalig – nog inte löser så många problem för Grekland. Det finns visserligen många länder som har lämnat valutaunioner och gått över till egna valutor. Om man har ordning på sin ekonomi är det lika enkelt att gå in i en union som att gå ut ur den. De baltiska staterna lämnade den ryska rubeln när Sovjetunionen föll samman – och deras nya valutor var minst lika trovärdiga som den gamla rubeln. Men de staterna lämnade rubeln för att de ville ha egna nationella symboler, inte för att de ville starta hyperinflation. Därför fungerade övergången bra för dem. I Greklands fall är det helt annorlunda. Det är därför möjligt, men inte särskilt troligt, att Grekland lämnar eurosamarbetet. För att lösa verklighetens problem krävs helt andra åtgärder än att man trixar med valutan. Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, ledamot av Kungl Vetenskapsakademien och av Nobelkommittén för Ekonomipriset. ", "article_category": "other"}
{"id": 16094, "headline": "”Privat kapital behövs för att klara äldreomsorgen”", "summary": "Ny äldreprognos från SCB. Sverige står inför en kraftig ökning av 80-plussare redan de närmaste åren, visar en studie som SCB gjort för SEB:s räkning. År 2020 har 80-plussarna blivit 50 procent fler i sju svenska kommuner. I Uppsala och Hallands län fördubblas antalet under de närmaste 30 åren. Äldreomsorgen kan under de här åren behöva byggas ut med mer än 70 procent, skriver SEB:s Jens Magnusson.", "article": "Statistiska Centralbyrån har på SEB:s uppdrag tagit fram en prognos fram till år 2040 för antalet invånare i gruppen 80 år eller äldre i alla landets län och kommuner. Prognosen visar att även med optimistiska antaganden kommer det relativt snart att krävas stora utökningar av antalet platser i äldreomsorgen. Befolkningsutvecklingen pekar på att äldreomsorgen i Sverige de närmaste 30 åren i den här åldersgruppen kan behöva byggas ut med mer än 70 procent. Den som påpekar att Sverige står inför en dramatisk befolkningsökning bland äldre – med stora svårigheter att finansiera äldrevård och omsorg som följd – anklagas ibland för alarmism. Men även en prognos där behovet av sjukvård inte räknas in, och de yngre pensionärerna i stort sett antas var friska, visar att demografin oundvikligen ställer kommunerna inför svårhanterliga situationer. Forskningsresultaten om hur mycket vård ”äldre äldre” kommer att behöva är inte entydiga. Men det finns åtminstone inte grund för att slå fast att kostnaderna per capita i denna grupp skulle minska framöver. I dag behöver runt 37 procent av svenskarna över 80 år kommunal hemtjänst eller särskilt boende. Siffran är baserad på Socialstyrelsens senaste sammanställningar från 2008. Andelen är någorlunda konstant över tid: mellan 2001 och 2006 utvecklades den från 38 till 37 procent, och 2008 ligger siffran fortfarande på 37 procent, om än med en något förändrad definition i Socialstyrelsens statistik. Man kan tro att åldersutvecklingen är ett avlägset framtidsproblem. Men det är fel. Sverige står inför en kraftig ökning av 80-plussare redan de närmaste åren, och ökningen börjar nu. Redan 2020 har enligt SCB:s prognoser de äldre i den här åldersgruppen blivit 50 procent fler i sju svenska kommuner, varav flera i Stockholmstrakten. Dessa är: Håbo, Nykvarn, Salem, Staffanstorp, Tyresö, Upplands Väsby och Österåker. Och fram till 2030 kommer samma sak att inträffa i 6 av 10 svenska kommuner. Utvecklingen varierar kraftigt mellan länen, men gruppen 80 år eller äldre kommer på lång sikt att öka mest i Uppsala och Hallands län. I bägge länen rör det sig om en ökning på över 100 procent de närmaste 30 åren. Stockholm kan förvänta sig en ökning på 88 procent, Västra Götaland 68 procent och Skåne 70 procent fler invånare i gruppen 80 år eller äldre. Under senare år har hemtjänsten kommit att omfatta allt fler ute i kommunerna, och de mer kostsamma boendena för service och omvårdnad allt färre. Den trenden kan fortsätta ett antal år framöver, men knappast för evigt. Och även fler användare av hemtjänst innebär en mycket stor resursmässig utmaning för kommunerna – både vad gäller ekonomi, personal och kompetens. Det rör sig dessutom om en verksamhet med begränsad effektiviseringspotential och höga kostnader. 2010 kostade äldreomsorgen kommunerna 95,9 miljarder. Enligt Sveriges Kommuner och landsting, SKL, är snittkostnaden för äldreomsorg för en person i boende för service och omvårdnad 536.263 kronor per år, och snittkostnaden för en person som bor kvar hemma 198.679 kr. Det finns dock inte anledning att vara alltför pessimistisk. Sverige som helhet är ett rikt land som har ekonomiska förutsättningar att ta hand om våra äldre. Problemet är att de kommunala budgetarna idag inte har tillräckligt utrymme för att möta dessa snabbt ökande behov. För offentliga sektorn finns två vägar att gå: stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen, även på finansieringssidan. SKL har i en rapport förra året kommit fram till att skattesatsen kan behöva höjas med 13 kronor per hundralapp eller 40 procent jämfört med normalskattesatsen i dag, för att täcka det framtida vård- och omsorgsbehovet. Men det saknas stöd för kraftigt höjda skatter hos den svenska medelklassen och den svenska ekonomin utsätts för ett allt starkare globaliseringstryck. Finansieringsgapet i äldreomsorgen kan inte enbart lösas med höjda skatter. De växande omsorgsbehoven kommer därför att kräva nya grepp och tydligare gränsdragningar från kommunernas sida. Omsorgsformerna behöver utvecklas, mycket kan säkert effektiviseras och en del av hemtjänsten kommer kanske att glida över till den privata rut-sektorn. Men även med dessa viktiga förändringar kommer grundproblemet att kvarstå: Äldreomsorgen behöver framöver tillföras betydande resurser. Den goda nyheten är att pengarna faktiskt kommer att finnas. Men de kommer inte i första hand att kunna hämtas ur de offentliga budgetarna. Samtidigt som finansieringsgapet för de offentliga välfärdstjänsterna växer, kommer det privata konsumtionsutrymmet att öka omkring tre gånger så snabbt. De nya pengarna till välfärden behöver alltså till mycket stor del komma från privat håll. Välfärdsdebatten måste nu handla om hur det ska bli möjligt att kombinera offentlig och privat finansiering av välfärdstjänsterna. Ett viktigt steg är att skifta fokus från konsumtion till sparande. I dag finns ett antal stimulanser för olika former av konsumtion, medan sparande snarast motverkas i dagens skattesystem. I ett läge där de demografiska och ekonomiska utmaningarna ökar är ett sådant system inte hållbart. SEB:s Välfärdsbarometer visade tidigare i år att svenskarna redan i dag är mer missnöjda med välfärden än medborgarna i våra nordiska grannländer. Det betyder inte nödvändigtvis att omsorgen är dålig – men den misslyckas med att leva upp till våra högt ställda krav. Mindre än varannan svensk har stort förtroende för att äldrevården ska kunna ta hand om en som gammal. Hur finansieringen ska se ut är det nu hög tid att utveckla. Svenska kommuner, försäkringsföretag och medborgarna har ett starkt gemensamt intresse av att en samverkan kring finansieringslösningar utvecklas de kommande åren. Annars kan politikerna ställas inför ohanterliga omsorgsutmaningar redan inom tio till femton år. Jens Magnusson välfärdsekonom, SEB Läs mer på DN.se/debatt 21/2 2011: ”Framtidens välfärd en stor börda för landets kommuner” Jens Magnusson, välfärdsekonom SEB. 9/10 2010: ”Tuffast för välfärden när fyrtiotalisterna har fyllt 80” Andreas Bergh, välfärdsforskare vid Centrum för ekonomisk demografi vid Lunds universitet, Ratio och Institutet för näringslivsforskning. 6/7 2010: ”Viktigt att snabbt ta itu med välfärdens finansieringsgap” Den s k Borgkommissionen – tillsatt av vänstertankesmedjan Arena Idé och högertankesmedjan Timbro – under ledning av förre statssekreteraren Per Borg (S). 3/7 2010: ”Radikala åtgärder krävs för att behålla pensionerna” Dåvarande chefen för Sjunde AP-fonden Peter Norman. ", "article_category": "other"}
{"id": 16095, "headline": "Granska Moderaternas motstånd mot tunnelbana", "summary": "Moderaterna har under flera år stoppat alla planer på att bygga ut tunnelbanan. I stället har redan utdömda spårvägsalternativ förts fram. Denna hållning riskerar leda till en omodern och otillräcklig trafikförsörjning. Nu byggs både Nya Karolinska sjukhuset och stadsdelen Hagastaden utan en fungerande trafiklösning, skriver oppositionslandstingsråden.", "article": "Trafikförsörjningen till Nya Karolinska sjukhuset (NKS) och Hagastaden är fortfarande olöst trots att sjukhuset öppnar 2016. Fram till 2009 stod politikerna och expertisen på samma sida – tunnelbana var det i särklass bästa alternativet för att hantera resandeströmmarna ansåg man. Sedan tryckte Moderaterna på stoppknappen. Nu byggs både Nya Karolinska sjukhuset och den nya stadsdelen Hagastaden utan en fungerande trafiklösning. År 2025 beräknas området ha 5.500 nya bostäder och 36.000 nya arbetsplatser. SL: s utredningar visar att en förgrening av tunnelbanans gröna linje från Odenplan är det i särklass bästa alternativet för att trafikförsörja den nya Hagastaden. Buss är ett helt utdömt alternativ och spårväg har visat sig vara ett långt sämre alternativ än tunnelbana: • Kapaciteten med tunnelbana är tre gånger högre än spårvägsalternativet. • Spårväg har tre gånger högre driftskostnader per år än tunnelbana. • Spårväg kräver omfattande kompletterande busstrafik, vilket ökar trängseln och försämrar framkomligheten. • Spårväg i innerstadsmiljö blir ofta dyrare än beräknat. Första etappen av Spårväg City ledde till fördyringar på över 60 procent. Alltså: För spårväg är kapaciteten avsevärt lägre, restiderna längre, driftkostnaderna högre och investeringskostnaden bara marginellt lägre. Även långsiktigt ger tunnelbanan bäst möjligheter, eftersom tunnelbana mot Hagastaden i framtiden kan byggas vidare via Solna och sedan kopplas samman med röd linje mot Mörby. Detta är fakta som borde vara svåra för den mest inbitna motståndare till tunnelbana att förneka. Ändå har Moderaterna stoppat utbyggnaden. Ett återkommande argument förs fram mot en utbyggnad, nämligen att det skulle föra med sig en markant försämrad trafik västerut på grön linje. Det moderata trafiklandstingrådet Christer Wennerholm har envist hävdat att vart tredje tåg mellan Odenplan och Hässelby skulle behöva dras in. Det är ett argument som inte tål närmare granskning. I den förstudie SL gjort utgick man från att en av tunnelbanans tre grenar på grön linje vid Odenplan ska vika av norrut mot Hagastaden – förslagsvis den linje som i dag stannar vid Alvik. SL:s förslag har varit att fördela antalet avgångar lika på de tre grenarna. Det innebär i realiteten fler avgångar än i dag från Hässelby och från Åkeshov. Endast mellan Alvik och Odenplan berörs vart tredje tåg – vilket medför en marginell utglesning till tåg var tredje minut i stället för som i dag varannan minut. Påverkan bör dock bli än mindre. Maxkapaciteten på grön linje i dag är 28 tåg i rusningen, men SL kommer att trimma signalsystemet till att klara 30 tåg i timmen. Oavsett utbyggnad måste kapaciteten som helhet öka. Detta måste ske alldeles oavsett om tunnelbanan byggs ut eller ej. Redan i förstudien till utbyggd tunnelbana mot Nya Karolinska slår SL:s experter fast att avgreningen från Odenplan inte kommer att påverka trängseln på grön linje i någon större mån. Andra faktorer kommer dock att leda till ökat resande på grön linje, framför allt genom innerstaden. Experterna skriver därför att ”SL bör därmed arbeta med att öka kapaciteten på den gröna tunnelbanan oavsett om en förgrening till Karolinska beslutas eller ej.” Ett alternativ för att öka kapaciteten är att bygga dubbelspår eller mötesspår som både kan ge tätare trafik och möjlighet till så kallad skip-stop-trafik som kortar restiderna. Ett annat alternativ är ett vändspår vid Odenplan för att kunna vända trafik efter S:t Eriksplan. Möjligheterna finns alltså att bygga tunnelbanan från Odenplan till Hagastaden utan att på minsta sätt försämra kapaciteten på grön linje västerut. Därmed faller det sista halmstrå som Wennerholm klamrat sig fast vid mot en utbyggnad av tunnelbanan till den nya stadsdelen Hagastaden. Moderaterna har under flera år stoppat alla planer på att bygga ut tunnelbanan. I stället har redan utdömda spårvägsalternativ förts fram. Denna märkliga hållning riskerar leda till en omodern och otillräcklig trafikförsörjning. Fler måste våga ställa Moderaterna mot väggen: Varför denna motvilja mot att investera i den kapacitetsstarka tunnelbanan när alla vet att Stockholm växer så det knakar? Helene Hellmark Knutsson, oppositionslandstingsråd (S) Erika Ullberg, oppositionslandstingsråd (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 16101, "headline": "”Svensk filmpolitik står inför ett sammanbrott”", "summary": "Låst förhandlingsläge. Filmavtalet löper ut om ett drygt år och utsikterna för ett nytt avtal är väldigt dystra. Det är mycket oroande och vi står inför filmpolitikens sammanbrott. De konstnärliga och publika framgångar som svensk film haft under senare år är ingen slump utan beror bland annat på en kontinuitet i finansieringen. Nu måste därför politiken kliva in. Vad vill staten med svensk film? skriver filmskapare och Filminstitutet.", "article": "Förra veckan såg vi Tomas Alfredson gå uppför röda mattan i Venedig där han tävlade med sin nya film ”Tinker Tailor Soldier Spy”. I helgen fick Axel Petersén pris för bästa debutfilm vid filmfestivalen i Toronto med sin ”Avalon”. Här hemma strömmar folk till biograferna för att se ”Jägarna 2” som ligger etta på biotoppen medan svenska dokumentärer skapar stora rubriker i internationell press. Hur ser framtiden ut? Kommer vi att se fortsatta framgångar för svensk film, hemma och ute i världen? Det avgörs inom de närmsta veckorna. I mitten av 00-talet befann sig svensk film i kris; kvaliteten sjönk, publiken svek och utländska festivaler såg förbi Sverige när man letade intressant film till sina olika sektioner. I dag är läget det rakt motsatta. Festivalledningar över hela världen vittnar om att det är mot Sverige blickarna vänds när man letar efter det egensinniga, nyskapande och samtida, både när det gäller kortfilm, dokumentär och spelfilm. På hemmaplan säljs var fjärde biobiljett till en svensk film och i fjol lockade svenska filmer nästan 70 miljoner tittare till tv-apparaterna. Ytterligare drygt 20 miljoner såg svensk dokumentärfilm på tv. I dvd-butikerna och på de legala nedladdningstjänsterna toppar svensk film. De här siffrorna är unika även internationellt. Svenskarna vill ha svensk film; vi vill se svensk film, se vår egen verklighet, och på vårt eget språk. Det är inte bara filmerna i sig som drar uppmärksamheten till sig. Svenska talanger har blivit hett stoff ute i stora världen. Svenska regissörer, skådespelare och fotografer, är eftertraktade och jobbar nu med internationella storproduktioner i en utsträckning som saknar motstycke. Hollywoodproducenter kommer till Sverige och vill ha våra historier. Men framgång kommer inte ur tomma intet. Det krävs talang, det krävs hårt arbete och inte minst krävs en aktiv kulturpolitik på filmens område. Film är kultur, och genom sin stora spridning en av de mest kraftfulla och inflytelserika kulturformerna. Filmen är folklig i ordets bästa bemärkelse, den når ut brett och kan faktiskt genom sin genomslagskraft förändra ett samhälles självbild och också bilden av ett land i omvärlden. Värdet av ”Millenium”-trilogins exempellösa framgångar kan heller inte överskattas i marknadsföringen av Sverige. Filmen behöver ekonomiska resurser och de ska fördelas utifrån en väl genomtänkt och långsiktig strategi, som skapar möjligheter för talangen att växa och utvecklas. Utan en kraftfull kulturpolitik på filmens område blir det helt enkelt ingen svensk film värd namnet – inte ens de säkraste publiksuccéerna klarar sig utan någon form av ekonomiskt stöd. Sedan 1963 har den svenska filmpolitiken finansierats av ett filmavtal. Filmavtalet är något unikt – det finns ingen liknande konstruktion på något annat kulturområde, och vi är ganska ensamma om det i världen. Filmavtalet är en frivillig överenskommelse mellan staten och filmbranschen. Staten bidrar tillsammans med filmproducenter, distributörer, tv-bolag och biografägare till finansieringen av ny svensk film. Tanken är att alla som lever av att visa film också ska vara med och betala för ny film. Nuvarande filmavtal vilar tungt på biografintäkterna. Varje gång det säljs en biobiljett i Sverige går 10 procent tillbaka till produktionen av ny film. Å andra sidan har biograferna reducerad moms: 6 i stället för 25 procent, något som kommer publiken till godo genom ett lägre pris på biopbiljetten. Filmavtalet går ut om drygt ett år och parterna är inne i hårda förhandlingar. Filminstitutet, som inte är avtalspart utan den som har i uppdrag att genomföra politiken, har drivit linjen om ett fortsatt avtal. Det är ett sätt att få ökade resurser till filmen. Detta har också varit kulturministerns linje och från departementets håll har man tillsatt en förhandlare med uppdraget att få till stånd ett nytt breddat avtal; ett avtal med fler parter. De ”nya filmdistributörerna”, det vill säga bredbandsoperatörerna, har bjudits in till förhandlingarna och flera av de stora sitter med runt förhandlingsbordet. De vill vara med och bidra till ny svensk film. Men just nu ser utsikterna för ett nytt avtal väldigt dystra ut. Förhandlingsläget är låst och vi står inför filmpolitikens sammanbrott. Situationen är mycket oroande. Vem ska ta ansvar för att det görs ny svensk film av hög kvalitet för en stor publik både hemma och utomlands? Vem tar ansvar för att vi inte kastar bort det fantastiska utgångsläge vi har nu? Detta är en chans som inte får gå förlorad för den kommer kanske aldrig igen. Nu är det dags för politiken att kliva in. Vad vill staten med filmpolitiken och med svensk film? Och nu är det dags för parterna att visa att de kan komma överens, lägga ultimativa krav och rent egenintresse åt sidan för att koncentrera sig på kärnfrågan: hur samverkar vi på bästa sätt för att skapa de allra bästa förutsättningarna för den svenska filmen? Hur ser vi tillsammans till att publiken får allt från ”Svinalängorna” och ”Apflickorna” till ”Snabba cash”? Alla har glädje av att svensk film ligger i topp: biograferna, distributörerna, tv-kanalerna och bredbandsbolagen. Populär svensk film utgör en stor del av allas intäktsströmmar och är något vi gemensamt kan vara stolta över. De konstnärliga och publika framgångar vi har sett under senare år är inte en slump. De är resultatet av några byggstenar som hänger ihop inbördes: begåvade kreatörer, kontinuitet i finansieringen och en medveten och långsiktig strategi i stödgivningen från Filminstitutets sida, med siktet ställt på högre kvalitet och bättre villkor för filmbranschen. Vi har tillsammans lyft kvaliteten och publiken kommer i stora skaror. Svensk film är i dag ett varumärke i världen. Låt oss hjälpas åt att bygga vidare på framgången, det är alltför lätt att rasera den. Pernilla August, skådespelare och regissör Lars Blomgren, producent (”Lilla spöket Laban”) Helena Danielsson, producent (”Svinalängorna”) Charlotta Denward, chef produktionsstöd, Svenska Filminstitutet Lena Endre, skådespelare Erik Gandini, dokumentärfilmare (”Videocracy”) Ella Lemhagen, regissör (”Kronjuvelerna”) Michael Nyquist, skådespelare Noomi Rapace, skådespelare Sören Staermose, producent (”Millennium”-trilogin) Erika Wasserman, producent (”Avalon”) Bengt Toll, vd Svenska Filminstitutet Filmavtalet Filmavtalet kom till 1963 och ligger fortfarande till grund för den offentliga finansieringen av svensk filmproduktion. Syftet var att stödja den svenska filmen och biograferna, som under 1950-talet fått ökad konkurrens från bland annat tv-mediet. Biograferna befriades från nöjesskatt mot att en tioprocentig avgift på biografbiljetterna betalades till Svenska Filminstitutet, en grundidé som lever kvar än i dag. Filmavtalet omformuleras och omförhandlas omkring vart femte år. Det nuvarande avtalet började gälla 1/1 2006 och löper fram till 31/12 2012. Filmavtalets nuvarande parter: Svenska staten, Sveriges Biografägareförbund, Film & TV Producenterna, Folkets hus och parker, Riksföreningen Våra Gårdar, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges Television AB, TV4 AB, Modern Times Group MTG AB, C More Entertainment AB. Källa: Svenska Filminstitutet ", "article_category": "other"}
{"id": 16102, "headline": "En feministisk seger", "summary": "Kan en 16-årig flicka med självskadebeteende vilja ha våldsamt sex? Och kan en 32-årig man fällas för att han inte förstått att ett ja undermedvetet kan ha varit ett nej?", "article": "I veckan föll hovrättsdomen mot den 32-årige man som under en helg haft sadomasochistiskt (S/M-) sex med en 16-årig flicka med självskadebeteende. Mannen friades, trots att flickan kunde uppvisa flera skador. Hur är det möjligt? Den som läser domen förstår bättre. Flickan hävdade initialt att hon förts bort och våldtagits av tre män. Senare att 32-åringen tagit hennes mobiltelefon på fredagen och inte lämnat tillbaka den förrän på söndagen. Men trafikdata visar att flickan skickat sms flera gånger under helgen. Rätten skriver att ”även i övrigt väcker XX uppgifter frågor”. Hon bedöms inte som trovärdig. Till det ska läggas att det var flickan som kontaktat mannen och att det sedan var hon som besökte honom. Men inget av detta behöver förstås betyda att sexet inte var en del i ett självskadebeteende. Men hur ska den andra parten veta det? Mannens berättelse visar, tvärt emot vad man kunnat tro av nyhetsrapporteringen, att han verkligen vinnlagt sig om att hon var med på noterna. Han har uttryckligen erbjudit henne flera möjligheter att gå. Han har under helgen varit och handlat då och då och möjliggjort för henne att smita. Till honom har hon sagt att hon var 18 år, att hon skurit sig i armarna för fyra år sedan men att det var över nu och att hon hade tidigare erfarenhet av S/M. Mannen såg inga färska skador på armarna och några sådana fanns enligt den rättsmedicinska undersökningen inte heller. 32-åringen har uppgivit att han uppfattade flickan som stark och beslutsför. De talade båda om vad de ville göra och de kom – som brukligt i S/M-sammanhang – överens om stoppord. Gult betyder ta det lugnt. Rött – sluta. Vad mer hade han kunnat göra? Man kan mycket väl föreställa sig att det råder en maktobalans mellan en 32-årig man och en tonårsflicka, precis som det kan finnas en obalans i en rad andra tänkbara relationer. Men det är inte olagligt och bör heller inte vara det. Det är möjligt att flickan egentligen, trots hennes uttryck för motsatsen, inte ville. Men det är också möjligt att hon faktiskt ville. Det finns ingenting som med automatik säger att man inte kan gilla våldsamt sex även om man har ett självskadebeteende i bagaget. Ur ett feministiskt perspektiv hade en fällande dom varit förödande. Den hade sagt att kvinnor, trots att de har åldern inne för sex, inte vet sitt eget bästa. Att ett ja inte nödvändigtvis ska tolkas som ett ja. Det hade varit att omyndigförklara kvinnor. Fram till slutet av 70-talet rådde olika åldersgränser för heterosex och homosex. Om mannen fällts hade vi varit tillbaka i de tankar som låg bakom den lagstiftningen. Med en åldergräns för ”normalsex” och en annan för den typ av sexuella aktiviteter majoriteten känner sig främmande inför. Men kvinnor och män, unga och gamla, måste själva ha makten över sin sexualitet. Det vore förödande om lagstiftarna eller rättsapparaten försökte bestämma om människor har rätt att njuta av en dask på rumpan eller inte. ", "article_category": "other"}
{"id": 16118, "headline": "“Alltför sen satsning på ett tredje språk”", "summary": "Om vi vill att våra barn ska bli duktiga på främmande språk måste de börja med engelska i förskolan och det tredje språket i småskolan, skriver professor Hugo Lagercrantz i en replik.", "article": "Tyska och kinesiska studeras av alltför få elever i årskurs 9 i grundskolan, enligt Metta Fjelkner och Tobias Krantz på DN Debatt 21/9. Det är lätt att instämma i deras ”take-home-message” att ta språkstudierna till en ny nivå. Men de verkar utgå från att man skall börja studera det tredje språket först när man kommer till högstadiet. Det torde vara ganska meningslöst åtminstone när det gäller kinesiska. Men även de flesta ungdomar, som kommer att läsa tyska, franska och spanska kommer sannolikt bara att förvärva turistkunskaper i dessa språk, om de inte tillbringar en längre tid i Tyskland, Frankrike eller Spanien. Den amerikanska forskaren Patricia Kuhl har visat att amerikanska barn kan lära sig kinesiska från nio månaders ålder. Då fungerar barnets hjärna som en magnet när det gäller att absorbera nya ord. Det är en kritisk period då hjärnan är mottaglig för att lära sig ett eller flera modersmål. Fönstret för denna inlärning stängs vid fem års ålder. Fortfarande kan dock barnet före puberteten ganska lätt lära sig ett andra och tredje språk, men sedan blir det betydligt svårare. Då får ungdomarna traggla de tyska prepositionerna och de franska oregelbundna verben för att inte tala om kinesiskan. Bildningen av nya synapser minskar och det är nästan omöjligt att lära sig tala ett nytt språk utan brytning. Kuhl menar att undervisning av franska eller spanska på högstadie- och gymnasienivå är nästan helt meningslöst. Hur många amerikaner kan tala ett andra språk, om de inte har vistats i en främmande språkmiljö? Om vi vill att våra barn skall bli duktiga på främmande språk bör de börja med engelska i förskolan och det tredje språket i småskolan. Och franskan är minst lika viktig som tyskan, inte minst i Bryssel och i Afrika. Hugo Lagercrantz professor Karolinska Institutet, överläkare neonatalavdelningen Astrid Lindgrens barnsjukhus ", "article_category": "other"}
{"id": 16129, "headline": "”Vi måste satsa på tyska och kinesiska i skolan”", "summary": "Skolan måste anpassas till företagens behov av kunskaper i tyska och den kommande efterfrågan på kinesisk språkkompetens. Andelen elever som läser tyska i nian har halverats på drygt tio år. När företagen får välja det språk de anser viktigast i skolan, svarar 33 procent tyska, 16 procent spanska och hela 14 procent kinesiska, skriver Metta Fjelkner och Tobias Krantz med stöd av en ny, ännu opublicerad undersökning.", "article": "Sverige är ett exportberoende och språkberoende land. Exporten motsvarar hälften av vår BNP, och den svenska ekonomin är beroende av handel med många länder som inte har engelska som sitt första språk. Sveriges klart viktigaste exportland är Tyskland. Att det finns en upparbetad kulturell och språklig förståelse hos svenskarna är därför viktigt om Sverige ska kunna dra maximal nytta av exportmöjligheterna. Språklig kompetens har avgörande betydelse i internationell affärsverksamhet där den kan öka möjligheten till försäljning av svenska varor och tjänster. Det finns all anledning att satsa på ett tredje språk i den svenska skolan. Det är dock inte självklart vilka språk som är de viktigaste moderna språken. För att få reda på vad företagen faktiskt efterfrågar, gav Lärarnas Riksförbund tillsammans med Svenskt Näringsliv Demoskop i uppdrag att intervjua 200 personalchefer vid små, medelstora och stora svenska företag om språkens betydelse. Denna rapport visar tydligt vad som är eftersatt och vad vi behöver bli bättre på för att möta behovet i yrkeslivet. Undersökningen blottar brister i skolan. Undersökningen visar att goda kunskaper i engelska förutsätts vara en självklarhet vid rekrytering av personal, men att engelska inte är tillräckligt. För att Sverige ska kunna utvecklas som exportnation måste kunskaper i ytterligare ett främmande språk prioriteras. När företagen fick välja ett språk som de anser vara viktigast att prioritera i skolan, svarade 33 procent tyska, 16 procent spanska och hela 14 procent kinesiska. Bland medelstora företag generellt säger hela 44 procent att tyska språket är absolut viktigast att prioritera. Tyska språkets status genomlider en kris i den svenska skolan. Andelen elever som läser tyska i grundskolans årskurs 9 uppgår till 19,1 procent, vilket är en halvering på drygt tio år. Om man tittar på gymnasieskolan är det endast 9,3 procent av eleverna som fick slutbetyg förra läsåret som hade betyg i ämnet tyska steg 3, alltså fortsättningstyska. Samtidigt konstaterar nästan hälften av de medelstora företagen att just tyskan är viktigast. Vi kan också konstatera att den svenska skolan inte har anpassats efter den kommande efterfrågan på kinesisk språkkompetens. Läsåret 2009/2010 fanns 13 elever inskrivna i kinesiska som modernt språk i årskurs 9 i grundskolan. Motsvarande siffra för tyska var 21 004 elever, för spanska 37 721 elever och för franska språket 16 176 elever. Även om förhållandevis många prövar att läsa språk i skolan, finns det problem med kunskapsnivån när man kommer ut i yrkeslivet. De unga som examineras i morgon ska inte behöva överraskas när de står på tröskeln till sitt första jobb, utan har ett bagage av språkkunskaper som motsvarar behovet på arbetsplatsen. Problemet kan ha många orsaker. En kan vara de stora undervisningsgrupperna och inriktningen på undervisningen, en annan kan vara okunskap om vad näringslivet efterfrågar. Vi vet att av de cirka 80 procent av eleverna som väljer ett modernt språk i årskurs 6 eller 7, så avbryter ungefär var femte elev dessa studier. Skälen är inte begåvningsbrist hos eleverna, utan att de inte får tillräcklig uppmuntran eller grundläggande förutsättningar att lägga ner den extra tid som språkstudier innebär. Språkstudier är krävande studier. Undervisningsgrupperna i språk måste anpassas så att det blir möjligt för läraren att följa upp och exempelvis konversera med samtliga elever på ett mer strukturerat sätt än vad som vanligtvis är möjligt i dag. Precis som inledande skriv- och lästräning i svenska måste ske i mindre grupper i lågstadiet, måste undervisningen i moderna språk anpassas efter liknande behov. Lärarnas Riksförbund och Svenskt Näringsliv menar att skolundervisningen i språk måste utvecklas så att eleverna kan tillgodogöra sig den kunskapen som efterfrågas. Ett språk måste pratas och övas i mindre grupper. Teorin och grammatiken är också viktig, men det får inte ta överhanden. Då riskerar många att tröttna. Det ska vara roligt att lära sig ett nytt språk men förutsättningen är att den praktiska kopplingen till hur det ska användas i yrkeslivet görs tydlig. Skolan behöver hitta ett sätt att göra språkstudier mer inspirerande. Från skolans håll ser vi det som vårt uppdrag att bidra med kunskapen som efterfrågas av näringslivet. En särskild satsning måste göras för att stärka tyskans och kinesiskans position i grund och gymnasieskola. För tyskans del gäller det att öka attraktiviteten så att fler väljer tyska. För kinesiskans del handlar det om att få in kinesiskan som språk i grund och gymnasieskolan. Vi efterlyser också förbättrad information inför språkvalet i grund och gymnasieskolan. I och med introduceringen av meritpoäng är det viktigt att alla elever får tillgång till kvalificerad studie- och yrkesvägledning, specifikt inför språk- och gymnasievalet. Till sist handlar det om att öka motivationen för språkstudier. Elever måste få en ökad medvetenhet om hur efterfrågan i arbetslivet ser ut för att kunna göra kloka val i skolan. Det är dags att ta språkstudierna till en ny nivå. Sverige behöver konstant fylla på med arbetskraft som har goda språkkunskaper. Språkundervisningen har luckor som behöver täppas igen, matchas och dimensioneras bättre utefter näringslivets behov av arbetskraft. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation, Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 16138, "headline": "Inte redo att avannonsera sig", "summary": "Sedan 1975 har vi kunnat höra Christofer Murray som programpresentatör i radion. I dag fyller han 65 år, men stannar kvar i etern ännu en tid, ett kvartal i taget.", "article": "I dag blir Christofer Murray pensionär, men tro inte att han tänker pensionera sig. Inte än. Så alla de P 1-lyssnare som brukar följa tolvslaget på nyårsafton i radion kan andas ut. Christofer Murray räknar med att lotsa lyssnarna in i ännu ett år. För vilken gång i ordningen har han nästan tappat räkningen på. Christofer Murray betonar dock att han ännu inte fått någon förfrågan om kvällstjänsten på årets sista dag, men det brukar inte vara något slagsmål om att få sitta i studion den kvällen. Christofer Murray började på radion 1975. På den tiden arbetade han i alla tre kanalerna (P 1, P 2 och P 3). Sedan 1990 är det dock enbart P 1 som gäller. Och lika trogen som han är sin kanal, lika trogna är hans lyssnare och de är många, berättar han när vi träffas i Radiohuset. Vi kommer överens om att träffas i receptionen klockan 14. För säkerhets skull säger han: – Då ses vi fjorton noll-noll noll-noll. Jag brukar vara noga med sekunderna, säger Christofer Murray, som dock dyker upp i Radiohusets entré redan tretton och femtiosju. Just den här dagen stavas hans arbetsuppgift ”voicetracking”, förinspelning av programmet som ska sändas samma kväll. Så när klockan närmar sig 15 sitter han vid mikrofonen, drar i ett reglage och plötsligt ljuder det karaktäristiska ”Eko-plinget” i studion – på helt fel tid. Plinget kan vara mellan tre och tretton sekunder långt. Det kan Christopher Murray bestämma själv utifrån hur mycket tid som ska fyllas i skarvarna mellan inslagen. De 57 minuterna mellan ekosändningarna ska inte bara innehålla ”Språket” från Vetenskapsradion, ”SR-minnen” och radioföljetongen ”Här ligger jag och blöder”. Det hela ska kittas ihop med avor och påor som det heter i dessa sammanhang. Christofer Murray tittar på sin dataskärm och konstaterar att det fattas ungefär tre minuter. Då blir det till att lägga pussel mellan programmen i tablån. Ekoplinget kan alltid kapas i efterklangen, säger han och drar i ännu ett reglage. Den tiden är förbi då programpresentatörerna hade en tekniker till sin hjälp. Nu får de sköta sändningarna själva. Antingen genom så kallat ”självkör” som går direkt eller genom förinspelning som oftast görs samma dag. – Fast på nyårsafton finns det alltid en tekniker på plats. Det är så mycket som ska hållas reda på eftersom tolvslaget samsänds i kanalerna, säger Christofer Murray, som inte missat många nyårsaftnar i studion sedan han började på radion. Att arbeta nyårsnatten är något väldigt speciellt och Christopher Murray ser det som en hederssak att tala på ett personligt sätt till alla som är ensamma, sjuka, olyckliga och kanske befinner sig långt hemifrån. Det är en svår konst, säger han, att vara medkännande samtidigt som det inte får bli alltför jolmigt. Det är en balansgång att vara engagerad utan överdrift, att vara allvarlig och officiell när så önskas och lagom uppsluppen i andra sammanhang. Bara man inte gör sig lustig på andras bekostnad, som Murray uttrycker det. – Man påannonserar inte en gudstjänst på långfredagen i samma tonfall som ”Spanarna” med Ingvar Storm, säger han och betonar att det handlar om att locka lyssnarna till det som marknadsförs av programpresentatörerna. Något annat som är viktigt är själva tilltalet. Det skulle inte falla Christofer Murray in att avannonsera ett program med orden ”Du har hört...” eller ”Ni har hört...”. – Nej. Man ska inkludera sig själv och säga ”vi har hört..”Vi får vara personliga i våra tilltal. Annars kan det lätt bli tråkigt, säger Christofer Murray, som får mycket uppskattning i form av brev och mejl från lyssnarna. – Många brev är vänliga och rörande, säger han. Särskilt i samband med nyår. Svarar du? – Jag brukar försöka. I alla fall om de ställer konkreta och relevanta frågor, säger Christofer Murray som är inställd på att jobba på årets sista dag. Hur det blir nästa nyårsafton har han ingen aning om. Han tar ett kvartal i taget numera. Då ses vi fjorton noll-noll noll-noll. Jag brukar vara noga med sekunderna. Christofer Murray Gratuleras till: Fyller 65 år i dag. Yrke: Programpresentatör på P 1. Familj: Hustrun Bim Clinell Murray, journalist och författare samt burfåglarna Birgit och Pavarotti. Bor: Bostadsrätt i Stockholms innerstad. Intressen: Samhällsfrågor (nyhetsnarkoman) och att resa, helst till miljonstäder. London är favoritstaden. Så firas födelsedagen: I direktsändning i P 1:s programskarvar mellan 10.03 och 15.00. Sedan middag med familj och goda vänner. Så småningom blir det en tripp till Paris med hustrun. Läser: Mycket gärna. Just nu P O Enquists ”Ett annat liv”. Äter helst: Husmanskost och ugnstekt lax. Radiochefer som betytt mycket: Britt-Marie Bystedt, Peter Öhrn och Ewonne Winblad. ", "article_category": "other"}
{"id": 16141, "headline": "”Sex av tio MP-väljare vill samarbeta med Alliansen”", "summary": "Oberoende väljaranalytiker: Styrkeförhållandena i det politiska landskapet har förändrats tydligt under det senaste året. Mycket talar för ett dramatiskt riksdagsår. Tillsammans med Novus ställde jag den 1 till 6 september frågor till väljarna om det parlamentariska läget, samarbeten och partiernas utveckling. Undersökningen visar att väljarna fortsatt ger regeringen högt betyg. Samtidigt har oppositionen gått starkt framåt och fördubblat sitt stöd sedan förra hösten. Sju av tio S-väljare tycker att det är rätt av oppositionen att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla regeringens förslag. Sex av tio MP-väljare är i dag för ett närmare samarbete med regeringen, enligt Novus mätning. Samtidigt har tveksamheten bland borgerliga väljare mot Miljöpartiet minskat, skriver Arne Modig.", "article": "Sverige befinner sig i ett politiskt läge där nya möjligheter uppstår samtidigt som gamla problem lever kvar. Mycket talar för ett riksdagsår med dramatiska förskjutningar i politiken. Den förnyade ekonomiska osäkerheten i världen har gjort det möjligt för Moderaterna och regeringen att åter stärka sin ställning bland väljarna. Men även om man skjutit det omstridda femte jobbskatteavdraget på framtiden kvarstår problemen för regeringen att få till stånd fungerande riksdagsmajoritet i viktiga frågor. Centern och Kristdemokraterna har inom alliansregeringen fortsatt stora problem med vikande väljarstöd. Under ledning av Håkan Juholt fortsätter Socialdemokraterna att i små steg öka sitt stöd bland väljarna. Samtidigt blir det allt tydligare att Miljöpartiet verkligen strävar efter en position i mitten i svensk politik, vilket öppnar för ett närmare samarbete mellan alliansregeringen och Miljöpartiet. Vilken bild har då väljarna? Som oberoende opinionsanalytiker har jag tillsammans med Novus mellan den 1 och 6 september genomfört en opinionsundersökning riktad till 1 000 svenska väljare där vi ställde frågor om politiska styrkeförhållanden, det parlamentariska läget, samarbeten och partiernas utveckling. I texten nedan görs jämförelser med resultat från en motsvarande undersökning i december 2010. Den nya undersökningen bekräftar att väljarna har stort förtroende för regeringen. Sex av tio väljare tror att alliansregeringen kommer att klara att regera Sverige fram till nästa val. Mot bakgrund av de uppmärksammande nederlagen i riksdagen under våren och den fortsatta debatten om det parlamentariska läget är detta ett gott betyg. Samtidigt visar den nya undersökningen att de grundläggande styrkeförhållandena i det politiska landskapet på ett tydligt sätt förändrats sedan förra hösten. Vi vet sedan tidigare att förändringar i väljarnas bild av hur regeringen respektive oppositionen sköter sitt jobb ofta tidigt visar vart väljaropinionen är på väg. Regeringen får i september 2011 i stort sett samma höga betyg på sina insatser som i höstas. Men för oppositionen, som i höstas i spåren av det rödgröna samarbetets sammanbrott fick mycket låga betyg på sina insatser, har det nu gått starkt framåt. I december 2010 var det bara mycket få väljare, 14 procent, som ansåg att oppositionen skötte sig bra. Nu är den siffran mer än fördubblad. I dag anser 32 procent att oppositionen gör en bra insats. Bakom oppositionens höjda betyg ligger i första hand klart förbättrade siffror på Socialdemokraternas insatser i politiken. Men även Miljöpartiet får höjt betyg på sina insatser. En tydlig slutsats av undersökningen är att oppositionen nu är en betydligt svårare motståndare för regeringen än för ett år sedan. Väljarna behöver uppenbarligen inte ett organiserat och sammanhållet alternativ för att tilltron till oppositionen ska öka. Hur tycker då väljarna att oppositionen ska hantera den parlamentariska situationen? Undersökningen visar att lite mer än varannan väljare anser att det är rätt av oppositionen att med Sverigedemokraternas hjälp fälla regeringens förslag om man har samma uppfattning. Den hållningen har under året blivit starkare i många väljargrupper. Särskilt stor är förändringen bland Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare där en klar majoritet i dag inte ser några problem med detta. Tvärtom tycker hela sju av tio S-väljare att ett sådant agerande är rätt. Håkan Juholt har alltså de egna väljarna med sig om han vill föra en hård oppositionslinje. Hur ser då väljarna på Miljöpartiets strävan mot ett närmare samarbete med regeringen? Undersökningen visar att både Miljöpartiets egna väljare och de borgerliga väljarna har en positiv inställning till detta. Sex av tio MP-väljare är i dag för ett närmare samarbete med regeringen. En inställning som vuxit i styrka under det gångna året. De nya språkrören har därmed den interna väljaropinionen med sig om de vill närma sig regeringen. Man kan också notera att den tveksamhet gentemot Miljöpartiet som ändå finns bland vissa borgerliga väljare minskat under det gångna året. Vad tror väljarna i dag om framtiden för de två små allianspartierna? För att få en bild av detta ställde vi i undersökningen en fråga om vilka partier man tror kommer att utvecklas och bli starkare under de närmaste åren när det gäller bra politik, bra företrädare etcetera. Centerpartiet, som setts som Sveriges mest otydliga parti, har efter valet satsat på att utveckla politiken. Men trots partiets ansträngningar är det mycket få väljare som tror att Centern under de närmaste åren kommer att utveckla ett bra program för framtiden eller en bra politik i viktiga frågor. Resultatet visar hur svårt det är att få genomslag bland väljarna när man vill förändra bilden av ett parti. Däremot har Centerns process för att välja ny partiledare tagits väl emot, inte minst bland de väljare som utan att rösta på Centern i dag kan tänka sig att göra det. Bland dessa tror fyra av tio att Centern kommer att utvecklas och bli starkare med bra företrädare. Värre är det för Kristdemokraterna. Undersökningen visar att Kristdemokraterna har stora problem med att skapa trovärdighet bland väljarna om det egna partiets framtida utveckling. Mycket få väljare tror att Kristdemokraterna kan utvecklas och bli starkare när det gäller sådant som bra politik i viktiga frågor, bra ideologi eller bra program för framtiden. Inte heller tycks den spirande debatten om en ny partiledare väcka hopp om en framtida god utveckling för Kristdemokraterna. När riksdagsåret 2011/12 nu börjat inleds en politisk höst där förändrade styrkeförhållanden, förmåga till profilering, sammanhållning, utveckling, vilja att ta strid och nytänkande i existerande eller ännu inte prövade samarbeten ger nya utmaningar för både regeringen och oppositionen. Det nya politiska landskapet ökar riskerna för den som inte rätt förstår sin tid. Men för den som kan hantera utmaningarna väntar stora möjligheter. Arne Modig oberoende opinionsanalytiker, knuten till Greatness Public Relations, fil dr i sociologi, tidigare opinionsansvarig vid opinionsinstituten IMU-Testologen, Demoskop, Temo/Synovate och Novus. Opinionsläget I den senaste väljarbarometern från DN/Synovate (26/8) hamnade C, KD, V och SD under riksdagsspärren på 4 procent. M fick 36,9 procent medan S hamnade på 32,8 procent. I Novus mätning dagen före låg M betydligt lägre (31,5 procent) och S högre (34,9 procent). C och SD klarade spärren med marginal i Novus medan KD och V även i den undersökningen låg under (2,9 resp 3,9 procent). FP och MP har i de olika väljarbarometrarna under augusti pendlat mellan 6,2–7,5 resp 8,4–10,6 procent. Källa: novusgroup.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16142, "headline": "Fest för dig på två hjul", "summary": "Pimpa din cykel, skänk den till Afrika eller trampa runt på bilfria gator i centrala Köpenhamn. Veckan som kommer är det folkfest i den danska huvudstaden, utnämnd till världens enda officiella cykelstad.", "article": "Pimpa din cykel, skänk den till Afrika eller trampa runt på bilfria gator i centrala Köpenhamn. Veckan som kommer är det folkfest i den danska huvudstaden, utnämnd till världens enda officiella cykelstad. Den som gillar cyklar och fest har all anledning att ta sig till Köpenhamn de närmaste dagarna. Som DN Resor skrivit tidigare är cykling en av de bästa upplevelserna i Köpenhamn. Och veckan som kommer blir det en riktig orgie på två hjul i staden. Danmark är värd för cykel-VM på landsväg och då passar vårt grannland på att ha en rejäl fest för både barn och vuxna. Själva mästerskapet pågår den 19–25 , men festen börjar redan denna helg. Stora delar av tävlingen är förlagd till själva Köpenhamn och under måndag till onsdag kommer flera gator inne i centrala staden att stängas av. På stadsgatorna kommer världens bästa tävlingscyklister att tampas om världsmästartiteln. Och när man väl sett alla tävlande svischa förbi kan man själv kasta sig upp i sadeln för avstängningarna kommer att vara kvar dygnet runt. Staden har låtit arrangörerna bakom Roskildefestivalen ordna en folkfest på de avstängda gatorna med olika konstarter, mat, musik och flera stora gratiskonserter. Självklart kommer Köpenhamn och Rudersdal, norr om staden, där VM-tävlingarna också går, vara fyllda med cykelrelaterade aktiviteter. Det blir bland annat cykelteater, vattencykling, donera en cykel till Afrika, möjligheter att pimpa sin hoj och cykelparad. Köpenhamn är den enda staden i världen som av den internationella cykel unionen, UCI, utsetts till officiell cykelstad. Och visst är man värd utmärkelsen. Här lär sig barnen cykla ungefär samtidigt som de lär sig gå, mer än var tredje köpenhamnare, 36 procent, cykelpendlar dagligen, här finns nästan 400 km cykelbanor. Mer info om festen i Köpenhamn: copenhagen2011.dk festdageicykelbyen.dk bycyklen.dk Cykelfesten i Köpenhamn Cykel-VM: 19–21 september: Start och mål vid Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn. 18 september: Träningssession kl 15. 19 september: Kvinnliga juniorer kl 10–11.45. Män under 23 kl 13–17.30. 20 september: Manliga juniorer kl 09.30–13.15. Elitklass kvinnor kl 14.00–17.10. 21 september: Elitklass män kl 12.30–17.05. Festaktiviteter: 19 september: Köpenhamnfest på Jarmers Plads kl 15. 20 september: Cykelparad längs VM-banan kl 18.30. 21 september: Pimp your bike, hamnen vid DUI kl 16. 22 september: Bike polo turnering på Israels plads kl 16. ", "article_category": "other"}
{"id": 16147, "headline": "”Dag Hammarskjöld är en av vår tids största svenskar”", "summary": "Carl Bildt 50 år efter tragedin i Ndola: Ingen kan tänka sig Förenta Nationerna utan Dag Hammarskjölds insatser. FN har tjänats av flera framstående generalsekreterare, men ingen har lämnat ett så djupt och varaktigt intryck som Dag Hammarskjöld. Han var inte bara en unikt utrustad person, utan också en genuin företrädare för en svensk tradition av plikttrogenhet och rättspatos. När det gäller FN:s fredsbevarande operationer – som ofta ses som hans viktigaste bidrag – var han djärvt nydanande, skriver utrikesministern.", "article": "I morgon är det 50 år sedan planet med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld störtade i djungeln utanför Ndola och en av vår tids särklassigt största svenskar omkom. Dag Hammarskjöld hade överraskande kallats till att bli världsorganisationens andra generalsekreterare 1953, men stod nu mitt uppe i en akut konflikt både i det Kongo som nyss vunnit sin självständighet och i det FN där kalla krigets hårda motsättningar nu präglade organisationen alltmer. Det var hans eget djärva beslut att flyga den långa omvägen genom den mörka afrikanska natten för att möta den katangesiske rebelledaren Tsombe. Han ville med sin egen diplomati försöka få Tsombe att ingå vapenvila och sluta en uppgörelse med den kongolesiska centralregeringen för att med detta resultat kunna återvända till New York och FN:s generalförsamlings omedelbart förestående möte. Så skulle – i ett slag – både krisen i FN och krisen i Kongo kunna mildras. Och det var en insats präglad just av de egenskaper som redan gjort Dag Hammarskjöld till en mycket stor ledare. Ofta handlade det om den direkta diplomatin i det personliga mötet och inte sällan om den tysta diplomati som blev något av hans signum. Men också om de personliga besluten och det egna avgörandet i övertygelsen om att det var hans plikt att göra det som han var övertygad om var rätt. Och om hans övertygelse att FN:s existensberättigande stod på spel i just de nya, självständiga nationerna i Afrika. ”Det är inte stormakterna som behöver FN för sitt beskydd; det är alla de andra. I den meningen är FN främst deras organisation\", sade han i sitt mest berömda tal under Kongo-krisen. Om hans vågspel i Ndola hade lyckats eller ej vet vi inte. Sörjd av en hel värld fördes han i stället till den sista vilan i familjegraven i Uppsala. I morgon kommer jag å den svenska nationens vägnar att lägga ner en krans vid det lilla minnesmärket utanför Ndola i dagens Zambia innan jag fortsätter till inledningen av FN:s generalförsamling i New York. Dag Hammarskjöld var inte bara en unikt rikt utrustad person, utan också en genuin företrädare för en svensk tradition av plikttrogenhet, rättspatos och vilja att göra insatser långt utöver det normala. Han var fostrad i sin faders konservativa ämbetsmannamiljö i Uppsala, men kom också att bära med sig en litterär och konstnärlig vidsyn långt utöver det vanliga, och efterträdde unikt nog sin far som ledamot i Svenska Akademien. Och om det inte hade varit uppenbart tidigare så bar den postuma publiceringen av hans \"Vägmärken\" vittnesbörd om en person med också djup religiös övertygelse. Att han kom att tjäna den svenska staten var mot denna bakgrund ingen tillfällighet. Och det var det sätt på vilket han gjorde det också på den internationella arenan som gjorde att sökarljuset plötsligt föll på honom när en efterträdare måste utses till Tryggve Lie som plötsligt avgått. Under sina decennier har FN tjänats av flera framstående personligheter som generalsekreterare, men jag tror det är korrekt att säga att ingen lämnat ett så djupgående och varaktigt intryck som Dag Hammarskjöld. Jag har inte träffat någon, vare sig inom eller utanför FN, som inte anser att Hammarskjöld definierade själva rollen som generalsekreterare, och skapade en måttstock för hur rollen uppfylls som gäller ännu i vår tid. Sina första år i New York kom han att ägna åt att värna och bygga upp det oberoende FN-sekretariat som för honom var en förutsättning för att världsorganisationen skulle kunna fungera. När han tillträdde hade de ledande makterna trott att de hade funnit den anonyma, diskreta och följsamma byråkraten. Men med de kriser som världsorganisationen successivt ställdes inför blev det snabbt tydligt att de fått en bestämd, beslutsför, integer och självständig aktör. När jag inför morgondagen åter har läst igenom mycket av och om denne imponerande man är det två saker som slår mig i hans gärning och sätt att arbeta. Den första är hur han ofta agerade tyst och snabbt för att med direkt personlig diplomati nå resultat. Hans första framgång – att få amerikanska piloter frigivna i Kina – var ett lika tydligt exempel på detta som hans plötsliga beslut att resa till Ndola för det möte som aldrig kom att äga rum. Den andra är hans övertygelse om betydelsen av de fredsbevarande operationer som senare ofta kommit att ses som hans viktigaste insats i utvecklingen av världsorganisationen. Här var han i genuin mening djärvt nydanande. Fredsoperationer fanns inte i FN-stadgan, men Hammarskjöld gjorde dem till en allt viktigare del av världsorganisationens arbete. En övervakningsorganisation, UNTSO, hade visserligen satts upp efter vapenvilan mellan Israel och arabstaterna 1948, men det var med Hammarskjöld som de stora, verkliga och allt djärvare insatserna kom. Först med de blå-vita hjälmarna längs Suez-kanalen efter kriget 1956 – den första egentliga fredsbevarande insatsen – och därefter med den lika djärva som stora och komplicerade operationen i Kongo från sommaren 1960 och fyra år framåt. Med dagens språkbruk skulle den operationen nog kallas både fredsframtvingande och statsbyggande, och den fick en komplexitet som gjorde att det skulle dröja in på 1990-talet innan FN igen vågade sig på något som närmade sig detta. I bägge dessa operationer spelade svenska soldater en viktig roll. När Hammarskjöld på typiskt djärvt manér ville få in FN-trupper i det upproriska Katanga cirklade han över flygplatsen i dåvarande Elisabethville och vägrade att landa innan han fått klartecken för landning också för de två svenska kompanier han personligen hade med sig. Kongo-operationen var kontroversiell, men i grunden framgångsrik. Ett självständigt Kongo kunde börja stå på egna ben, och splittringen och söndringen kunde hindras. Betydelsen av detta för Afrika i dess helhet går knappt att underskatta. Men när jag bläddrar i papperen är det ändå slående hur många av de decenniernas kriser vi fortfarande lever med. UNTSO finns fortfarande kvar i ett Jerusalem där freden verkar svårare än på länge. Och det Kongo som först blev Zaire och sedan blev Demokratiska Republiken Kongo har sett den ena FN-missionen efter den andra under decennierna. Men det FN som Hammarskjöld till stora delar formade har gjort skillnad. Ingen kan i dag tänka sig vår värld utan FN – och ingen kan tänka sig vårt FN utan de formativa insatser som för evigt är förknippade med Dag Hammarskjölds namn. Det är inte minst mot den bakgrunden jag i morgon lägger ner vår blågula krans i Zambia. Och i New York söker jag upp det meditationsrum som så tydligt bär hans signum. Här skulle troende från alla världens religioner, och människor helt utan religion, kunna samlas kring det block av järnmalm från Malmberget som utgör rummets kala altare. Dag Hammarskjöld valde järn därför att materialet skulle leda våra tankar till valet mellan förstörelse och uppbyggnad, mellan krig och fred. Av järn har människan byggt stridsvagnar, men av järn har människan också byggt hem för mänskligheten. Det är en del av den rikedom vi ärvt på denna vår jord. Hur, frågade Dag Hammarskjöld, ska vi utnyttja det? Och den frågan hänger fortfarande – ett halvt sekel efter tragedin i Ndola – i luften. Carl Bildt (M) utrikesminister ", "article_category": "other"}
{"id": 16155, "headline": "Strage:", "summary": "New Order ska spela utan basisten Peter Hook, bandets viktigaste medlem. Det är en tragedi.", "article": "Nyheten gjorde mig bedrövad. En isig klump av sorg växte i magen. Reaktionen var ändå mild jämfört med den akuta ångest som drabbade min vän Anders. ”Varför hånar de mig? Varför kissar de på mig?” suckade han när jag berättade att New Order ska spela live utan basisten Peter Hook. Hook lämnade New Order för tre år sedan. Men ingen trodde på allvar att de skulle turnera utan honom. New Order utan Peter Hook är inte, vilket basisten själv bloggade i veckan, som Queen utan Freddie Mercury (de två andra medlemmarna väckte ingen större vrede genom att turnera själva). New Order utan Peter Hook är som Rolling Stones utan Keith Richards, som kärlek utan kyssar, som Oreo Cookies utan mjölk. Syftet med de två konserterna i oktober är visserligen gott: att samla in pengar till regissören Michael Shamberg som är svårt sjuk. Men han lär inte bli friskare av att se bandet på scen utan sin viktigaste medlem. Peter Hooks vemodiga basslingor var fundamentet både för Joy Division och New Order – till och med viktigare än Ian Curtis och Bernard Sumners röster. Hans oborstade look har också varit avgörande för gruppens framgångar. I slutet av åttiotalet hade han Chewbaccas ansiktsbehåring, läderbyxor, mc-stövlar och basen dinglande långt nere på smalbenet. Därmed inte sagt att Peter Hook är ett geni. Trots att han hjälpt till att skriva många av Joy Divisions och New Orders klassiker har det mesta han gjort utanför banden varit mediokert. Han blev utskrattad när ett Youtubeklipp visade hur han som dj låtsades mixa samtidigt som en färdig bland-cd snurrade i spelaren. Och när han i fjol åkte på soloturné och framförde Joy Division-låtar talade många fans om helgerån. Som om inte det väckte tillräcklig indignation avslöjade Hook att han fejkat Ian Curtis autograf på skivomslag. Men det är omöjligt att ogilla honom. En gång sågade jag hans band Monaco i tidningen Pop. När gruppen i en intervju sa att journalisten som skrivit den recensionen inte fattat ett smack blev jag alldeles extatisk och tänkte: ”Peter Hook har läst mig!” De inspelningar jag hört från fjolårets turné låter dessutom oväntat bra. Hook sjunger hyfsat. Basen mullrar lika mäktigt som vanligt. Och – vilket de sura upprörda fansen tycks glömma – Peter Hook kallar sig inte Joy Division när han spelar solo. Hans tre forna bandkamrater kallar sig däremot New Order. Det är inte okej. Primal Screams basist Mani twittrade i fjol att Peter Hooks plånbok, ”fylld med blodspengar han tjänat på Ian Curtis död”, numera var synlig från rymden. ”Jag brukade avguda honom. Nu är han en självupptagensellout som kränger sin döde väns kropp för pengar. Och han kan inte spela.” Kommentaren gjorde mig lika arg som när Aftonbladets Johan Hakelius beskrev den legendariske basisten som en ”fjant”. Peter Hook må vara en slusk. Men han är ingen fjant. Han var svetten i New Order, den musikaliske grovarbetaren, ett långfinger mot alla indiefascister som ropar ”rockism” när något är för köttigt och ösigt. Han heter till och med ”hook” – en synonym för den svängigaste delen av en låt. Att New Order uppträder utan honom är en tragedi. Fredrik Strage är journalist och författare. Han bloggar på påstan.nu/bloggen ", "article_category": "other"}
{"id": 16159, "headline": "”Spårvägens återkomst i Stockholm är logisk”", "summary": "Med dagens prioritering av ett fossiloberoende trafiksystem finns starka skäl för att spårvagnstrafiken i Stockholm ska ges en renässans. Det betyder dock inte att den ska ersätta alla andra kollektivlösningar, skriver experterna på kollektivtrafik Thomas Johansson och Thomas Lange i en replik.", "article": "Spårvagnen i Stockholm försvann i det närmaste helt tillsammans med vänstertrafiken. Det var några år innan den första oljekrisen och några decennier innan klimatfrågorna började ges politisk vikt. Med dagens prioritering av ett fossiloberoende trafiksystem finns starka skäl för att spårvagnstrafiken i Stockholm ska ges en renässans. Det betyder dock inte att den ska ersätta alla andra kollektivlösningar. När KTH-forskarna Jonas Eliasson, Carl J Hamilton och Maria Börjessonpå DN Debatt1/9 förespråkar buss framför spårvagn gör de därför ekvationen väl enkel och målar upp en motsättning som inte behöver finnas. Naturligtvis har bussen sin givna plats i kollektivtrafikutbudet. Men i Stockholmsdebatten handlar det om att fylla kapacitetsgapet mellan buss och tunnelbana, det vill säga hitta lösningar där bussen inte räcker till, men tunnelbanan blir för kostsam. Och det vi behöver diskutera är hur det ska göras på ett sätt som blir attraktivt för resenärerna och de stockholmare som rör sig i staden samtidig som det är väl anpassat till Stockholmsmiljön. Självfallet är investeringskostnader, driftskostnader, utbyggnadshastighet och miljöaspekter också viktiga. Men centralt är att ta ett helhetsgrepp som är långsiktigt hållbart. Det leder oss till att i varje läge förorda ett elbaserat kollektivtrafiksystem framför ett som är baserat på drift med förbränningsmotorer. När är då en spårvagn att föredra framför en elbuss? En viktig faktor är kapacitetsbehovet i dag, men även i framtiden; en särskilt viktig aspekt i växande städer. En tumregel som används i Frankrike, där spårvägsutbyggnader nu sker i rask takt, är att en vardag bör genomsnittligt omkring 4.000 passagerare transporteras per kilometer för att motivera en utbyggnad. Detta nyckeltal erhålls genom att dividera antalet påstigande per vardagsdygn med linjens längd. Liknande kalkyler har också använts i Stockholm och till exempel har Spårväg City i sommar haft uppskattningsvis 6.000–7.000 passagerare per kilometer. Hade sträckan City– Djurgården i stället trafikerats med bussar hade det krävts 18 boggiebussar eller 27 standardbussar i timmen,något somhelt skulle ha blockerat trafiken på den aktuella sträckan. En kritik som riktas mot spårvägen är att den är dyr. Det resonemanget behöver dock nyanseras. För det första är spårvagnen personalsnål. En buss får enligt gällande vägtrafiklagstiftning inte vara längre än 25,25 meter, vilket motsvarar en dubbelledbuss. Ökat trafikbehov kräver därför fler bussar och därmed fler förare. Och personalkostnaden är den dominerande posten i kollektivtrafikens driftskostnader. För spårvagnar finns inga sådana längdrestriktioner. I Budapest finns till exempel stadsspårvagnar med 54 meters längd, med plats för 352 passagerare. I Frankrike har många spårvagnar omkring 43 meters längd. I Sverige har SL på Tvärbanan spårvagnståg om cirka 60 meter och har nyligen beslutat att Spårväg City och kommande innerstadslinjer ska få hållplatser för motsvarande tåglängder. I Tyskland tillåts spårvagnståg med upp till 75 meters längd i trafik på eller i anslutning till allmänna vägnätet. I Budapest trafikeras dessutom den aktuella linjen i tvåminutersintervall, vilket ger kapaciteten på drygt 10.000 passagerare per timme och riktning. Tillsammans med signalprioritet i samtliga korsningar, och på- och avstigning i samtliga dörrar blir spårvagnen maximalt snabb – och därmed kostnadseffektiv Ytterligare en kostnadsaspekt gäller väg- respektive spårunderhåll. En bussbana måste byggas i betong, eftersom asfalt inte har tillräcklig motståndskraft. Banor byggda i asfalt ger nämligen snabbt spårbildning eftersom bussen ständigt kör i samma spår. Att bygga och underhålla bussgator är därför en väsentlig kostnadspost. Att negligera den och bara utgå från att bussen åker på redan färdiga gator ger en helt felaktig kostnadsjämförelse Samtidigt ska det inte förnekas att kostnaderna för spårvägsbygge i Stockholm har varit mycket höga, internationellt sett. Här finns i vissa fall förklaringar som tunnlar, broar och stora depåer. Annat måste utan tvivel hänföras till planeringsmissar. Det finns således flera exempel på spårvägsutbyggnader – både i Sverige och internationellt – som visar en helt annan kostnadsbild, exempelvis den aktuella spårvägsutbyggnaden till Navestad i Norrköping, eller de senaste franska spårvägarna. Hur utbyggnaden genomförs är därför avgörande. Viktig faktor beträffande kostnadsbild är även fordonens livslängd. Spårfordon har en väsentligt längre användningstid än vägbaserade, minst en faktor tre skiljer. Detta måste beaktas när investerings- och driftskostnader jämförs. Kostnadsskillnaden mellan spår- och vägbaserade system visar sig ofta i det långa perspektivet vara oväntat liten. Medan kostnadsuppskattningen således kan variera avsevärt beroende på vilka erfarenheter kalkylerna bygger på har spårvagnen andra otvetydiga fördelar. Miljöaspekten är enligt vår uppfattning central. Nya spårvägsnät kan till stor del byggas på bullerdämpande gräsbanor, vilket är positivt för stadsmiljön. Spårvagnar drivs av elektricitet som tillförs via kontaktledning i den omfattning som krävs i varje ögonblick. Någon energilagring ombord är således inte nödvändig, vilket är fallet med förbränningsmotordrivna bussar och hybridbussar. Mot bakgrund av den övergripande politiska visionen om en fossiloberoende transportsektor till 2050 måste detta räknas till en av spårvagnens viktigaste fördelar. Konventionella trådbussar delar denna fördel med spårvagnar, men är i egenskap av vägtrafikfordon begränsade i längd och därmed kapacitet. Spårvagnen är också mer yteffektiv än andra trafikslag, avseende krav på kvadratmeter gatuyta per transporterad passagerare. Det faktum att spårvagnars samtliga hjul följer en väl definierad bana, oberoende av fordonslängd, är förklaringen till denna gynnsamma egenskap. Biltrafik är i detta avseende det absolut mest slösaktiga transportmedlet. Bussar kräver större utrymme än spårväg, eftersom bussar behöver viss ”vingelmån”. Exakt positionerade spårvagnar på gågator är till exempel en självklarhet vid de många nya spårvägssystemen i exempelvis Frankrike. När en av morgontidningarna frågar läsarna om inställningen till olika trafikslag svarar en av de tillfrågade att han helst åker cykel. Säkert föredrar många andra stockholmare att promenera. Behovet av en väl fungerande kollektivtrafik är icke desto mindre uppenbart. Vi vill se ett system uppbyggt av pendeltåg och tunnelbana, spårvagn och bussar – på vissa linjer även trådbussar – cykelbanor och taxifiler samt självklart väl underhållna gångbanor. Varje transportsätt har sina för- och nackdelar. Alla har en viktig roll att fylla i arbetet för fördubbling av kollektivtrafiken, enligt det projekt som drivs av Svensk Kollektivtrafik. Thomas Johansson Thomas Lange författare till ”Persontransporter i långa banor” samt ”Guide för spårvägsetablering”, utgivna av Banverket (numera Trafikverket) inom ramen för projektet Den Goda Staden. Johansson är tillika redaktör för facktidskriften Modern Stadstrafik. ", "article_category": "other"}
{"id": 16165, "headline": "Ximena, 73, är Marias länk till rötterna", "summary": "Ximena Lleras Puga kom till Sverige för att träffa barn som adopterats från hennes barnhem i Colombia. En av dem är Maria Sundqvist, 25 år. ”Ximena är den enda kopplingen till mitt hemland, mötet känns väldigt stort för mig”, säger hon.", "article": "Ximena Lleras Puga, 73 år, sitter i lobbyn till ett hotell i centrala Stockholm när Maria Sundqvist kommer innanför dörrarna. – Hola, säger Maria försiktigt och får genast en stor varm kram och en puss på kinden av Ximena. Ximena Lleras Puga är på besök i Sverige för att träffa en del av de colombianska barn som har adopterats till Sverige genom åren. Sist hon var i Sverige var för tio år sedan. Med på resan är även hennes son Gonzalo Gutiérrez, som numera är vd för Cran, den stora sociala organisation som Ximena grundat. Under de senaste 30 åren har 4 800 barn adopterats från Colombia till Sverige, varav 500 från Cran. Maria Sundqvist är ett av de barnen. Hon blev hämtad av sina adoptivföräldrar Anita och Lars Sundqvist på Arlanda en augustidag för 25 år sedan efter en lång flygresa från Colombias huvudstad Bogotá. Då var hon bara tre månader. – Naturligtvis minns jag ingenting. Jag har bara sett hur det ser ut i Colombia på bilder, säger Maria. Men hon har undrat mycket, funderat. Hur skulle det ha varit att ha vuxit upp i hemlandet? Vem hade hon varit då? Är hon lik sin biologiska mamma? – Jag har en fantastisk familj här i Sverige och jag kan inte säga att det är en pusselbit som saknas, som många adopterade brukar uttrycka, men det jag framför allt har saknat är någon att vara lik, säger Maria. – I skolan när vi skulle släktforska saknade jag länkar bakåt, jag kunde naturligtvis forska på min adoptivfamilj. Men det är inte riktigt samma sak, säger hon. Maria träffade Ximena när hon var här för tio år sedan, men då bara kort och tillsammans med andra adopterade. – Det känns jättespeciellt för mig att få träffa henne ensam nu, hon är den enda koppling som jag har till min bakgrund och till mitt hemland. Hon kan ha träffat min biologiska mamma, även om hon inte minns säkert. Maria ger Ximena ett album med ett brev och bilder från sitt liv. Ximena bläddrar bland bilderna från barndomen, från Marias student och från hennes vardagsliv. Maria har utbildat sig till barnskötare och arbetar på en förskola i en förort i södra Stockholm. Hennes största intresse är hundar och på fritiden tränar hon dem flitigt. – Åh, har du tre hundar, det har jag också, säger Ximena och samtalet är i gång. För Ximena Lleras Puga har utsatta barn och familjer i Bogotá vuxit till ett livslångt engagemang. Först arbetade hon som volontär på ett barnhem, 1978 startade hon den organisation som under åren expanderat och sammanlagt hjälpt och tagit hand om 12 000 barn. Av dem har 9 000 adopterats till andra länder runt om i världen. Organisationen arbetar också med stödprogram för ensamstående gravida kvinnor, stöder fosterfamiljer som kan ta emot barn i väntan på adoption samt har förskoleverksamhet för små barn vars föräldrar är fattiga. Runt 300 barn finns i organisationens omsorg. – I Colombia är hälften av alla graviditeter oönskade eller oplanerade. En viktig sak för oss är att hjälpa mammorna att förstå sina rättigheter. Ofta är de pressade både ekonomiskt och socialt. Med rätt stöd kan uppemot sjuttio procent av mammorna i vårt program behålla barnen, säger Ximena. Cran har samarbetat med Adoptionscentrum i Sverige sedan starten i slutet av 1970-talet och Ximenas ambition är att då och då besöka alla de länder som colombianska barn har adopterats till. I Stockholm ska hon möta ett femtiotal familjer under en heldagsträff, både unga och vuxna adopterade. – Att möta barnen är det absolut mest spännande. Att se att Maria har en fin familj och har vuxit upp till en välmående ung kvinna ger mig en stark tillfredsställelse och förstärker känslan av att vi gör någonting bra, säger Ximena. Hur ofta kommer barnen tillbaka till Colombia för att söka efter sina rötter? – Ganska ofta, och då framför allt barn som bor i europeiska länder. Vi kan hjälpa dem att söka efter sina biologiska familjer, det är möjligt efter att barnet har fyllt 18 år. Däremot får de biologiska föräldrarna inte söka efter sina barn. Ett barn har rätt till sin bakgrund, säger Ximena. – Men en biologisk mamma har också rätt till sin privata sfär. Därför brukar vi rekommendera att man låter sökandet ta tid, att man först kontaktar vår organisation hemifrån för att vi ska kunna söka upp föräldern i god tid. Mjukhet, försiktighet och respekt är viktigt i sökandet efter de biologiska föräldrarna, säger hon. Det är väldigt ovanligt att den biologiska mamman inte vill träffa sin son eller dotter. – Många är ambivalenta, de är rädda att barnet ska vara argt på dem. Men när de sedan möter honom eller henne brukar de flesta känna att de har tagit rätt beslut, att barnen fick ett bättre liv. För många ger det en känsla av lugn. Maria har en liten bild på sin biologiska mamma, från en kopia på mammans id-handling, men den är väldigt liten och suddig. Hon vet hennes namn, men annars inte så mycket mer. Maria vet att mamman levde ensam med henne och en ett år äldre bror och att hon jobbade som hemhjälp i en familj. – Hon var mycket fattig och kände sig tvungen att adoptera bort mig. Jag tror att jag är lik henne, jag har en stark känsla för rättvisa och det måste hon också ha haft som gjorde ett så svårt val att adoptera bort mig. Maria säger att hon är tacksam för att hennes mamma gjorde det valet. – Jag vet inte om jag hade levat annars i dag. I alla fall hade jag varit mycket fattig. Hur kände du nu efter mötet med Ximena? – Min längtan efter att åka till Colombia och att leta efter min biologiska mamma är mycket starkare. Jag ska åka en dag, snart. Jag vill träffa henne innan hon blir för gammal. Lyckas jag inte, vill jag i alla fall se det land som jag föddes i, säger Maria Sundqvist. Adoptioner från Colombia Adoptionerna från Colombia till Sverige startade på 1970-talet. Sammanlagt har 4 800 barn adopterats från Colombia till Sverige. Cran (Centro para el Reintegro y Atención del Niño), som Ximena Lleras Puga grundat, är en av de största organisationerna i Colombia som förmedlar adoptioner. I adoptionssammanhang var Colombia länge ett land som man kunde adoptera små och friska barn från. De flesta barn överlämnades av sina biologiska mammor till barnhemmen direkt efter födseln och placerades omedelbart i en ny familj utanför landets gränser, i huvudsak i Sverige, Holland, Danmark, Norge och USA. Inhemsk adoption var ett i princip okänt begrepp även om det förekom. Under början av 2000-talet tilltog kritiken mot det stora antalet internationella adoptioner från Colombia. Kritikerna menade att Colombia inte gjorde tillräckligt för att stötta de biologiska mammorna inför beslutet att överlämna sina barn för adoption och att den inhemska adoptionen inte stimulerades. Ansvariga myndigheter i Colombia genomförde en rad åtgärder för att möta kritiken, och ett av resultaten har blivit att de inhemska adoptionerna sakta ökar. I dag är första prioritet att försöka hitta colombianska adoptivföräldrar till barnen, men fortfarande adopteras många av barnen utomlands – framför allt äldre syskongrupper eller barn med särskilda behov såsom funktionsnedsättningar. Källa: Adoptionscentrum ", "article_category": "other"}
{"id": 16166, "headline": "”Sveriges klimatutsläpp är större än regeringen säger”", "summary": "Uppsalaforskare om sina nya rön: Sveriges klimatpåverkan har ökat under lång tid – inte minskat som regeringen, miljöministern och andra politiker hävdar. Avdelningen Globala energisystem kan i dag presentera resultaten från en undersökning som studerat svensk klimatpåverkan ur ett konsumtionsperspektiv. Resultaten visar att de totala utsläppen av växthusgaser ökat med cirka 20 procent under åren 1993 till 2005 – till skillnad från minskningen med 10 procent i den officiella statistiken. Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt har alltså inte skett i Sverige. En förutsättning för rättvisa klimatavtal – där hänsyn tas till den rika världens ökade konsumtion – är att en konsumtionsbaserad bokföring blir central i de internationella klimatförhandlingarna, skriver forskarna.", "article": "Sveriges miljöminister Andreas Carlgren deltar nu i förberedande möten inför årets klimatkonferens i Durban i Sydafrika senare i höst. Med sig på resan kommer han troligen att ha budskapet att Sverige är ett av få länder som lyckats förena ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp av växthusgaser. Sverige är, som det heter, ett föredöme i internationella sammanhang vad gäller vår påverkan på klimatet. Att Sverige lyckats minska sina utsläpp av växthusgaser på hemmaplan är förstås en framgång. Vad den officiella statistiken dock inte säger något om, är de utsläpp som vår konsumtion och livsstil för med sig globalt sett, både här hemma och i andra länder. Om det ska vara någon mening med att tala om att vår klimatpåverkan har minskat samtidigt som vi haft en ekonomisk tillväxt, måste förstås hänsyn tas till den totala klimatpåverkan som tillväxten i vår ekonomi och i vår konsumtion gett upphov till. Globala energisystem vid Uppsala universitet kan idag presentera resultaten från en studie (utförd som ett examensarbete) där den svenska klimatpåverkan sett ur just ett konsumtionsperspektiv har studerats. Undersökningen är det första i sitt slag som tagit fram en hel tidsserie på svenska konsumtionsbaserade utsläpp av alla de viktigaste växthusgaserna (koldioxid, metan och lustgas). Rapporten överlämnas också till miljödepartementet. Resultaten från studien visar att de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser (räknat i koldioxidekvivalenter) har ökat med cirka 20 procent under perioden 1993–2005 – till skillnad från den minskning på cirka 10 procent som den officiella statistiken uppvisar för samma period. Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt har alltså inte skett i Sverige. Utsläppsökningen har bland annat orsakats av konsumtionen inom jordbruks- och livsmedelssektorn och inom transportsektorn där även utrikesresor ingår. Vidare ligger de konsumtionsbaserade utsläppen på en högre nivå – i snitt på cirka 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år under perioden jämfört med 70 miljoner ton i officiell statistik. Studien bygger på data från Statistiska centralbyråns miljöräkenskaper samt på så kallad input/output-analys. Med input/output-analys är det möjligt att beräkna alla de utsläpp som den svenska slutliga användningen (konsumtion och investeringar) för med sig direkt och indirekt i alla steg bakåt i produktionskedjan. Detta innebär också att importen räknas in men att exporten dras av – utsläppen från exporten belastar istället konsumenter i andra länder. Även om den svenska handelsbalansen varit positiv under perioden så har motsvarande fysiska handelsbalans varit negativ, det vill säga de utsläpp som finns inbäddade i vår import har varit högre än de utsläpp som skett i Sverige på grund av vår export. Detta har sin förklaring i att produktionssystemet i de flesta andra länder - jämfört med det svenska energisystemet - fortfarande har en betydligt mer utsläppsintensiv industri på grund av mera fossilbaserade energisystem. Ofta talas det om att det är möjligt att åstadkomma en grön tillväxt av ekonomin genom en större andel konsumtion av tjänster. Med input/output-analysen kan vi dock visa att om de utsläpp som tjänstekonsumtionen för med sig direkt och indirekt inkluderas, så blir utsläppen från vissa tjänstesektorer ibland det tiodubbla jämfört med den officiella statistiken. Så är till exempel fallet med hälsovård, utbildning och kultur som tillsammans kommer upp i utsläppsnivåer jämförbara med hela stålindustrins direkta utsläpp. I skrivande stund arbetar vi vidare på våra resultat med olika känslighetsanalyser, vilka vi kommer att publicera under det kommande året. Preliminära resultat från dessa analyser visar att de konsumtionsbaserade utsläppen ökar med mellan 10 och 30 procent. Hur man än räknar har alltså den svenska klimatpåverkan varit stigande. Resultaten stöds också av siffror från tidigare studier av andra forskargrupper som för enskilda år analyserat de svenska konsumtionsbaserade utsläppen. Det är nu dags för regeringen, miljöministern och andra svenska politiker att sluta prata om hur den svenska klimatpåverkan har minskat samtidigt som vi har haft en stadig ekonomisk tillväxt. Visst, vi har gjort bra ifrån oss i vår inhemska industri. Men den klimatpåverkan som det svenska samhället orsakat globalt genom sin konsumtion har inte minskat utan har tvärtom ökat. Detta är otvetydigt. I höst kommer Naturvårdsverket att börja utarbeta en ny färdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp år 2050. Vidare aviserade regeringen på DN Debatt i somras (4/7) en ny framtidskommission för Sverige där klimatfrågorna är centrala. Vi hoppas att konsumtionsperspektivet på den svenska klimatpåverkan blir en central del i detta nya arbete. Tidigare rapporter från Naturvårdsverket har försökt lyfta fram konsumtionsperspektivet, likaså finns det till viss del med i det nya generationsmålet som det nya miljömålssystemet är uppbyggt kring. Dessa ansatser har dock fått svagt genomslag i klimatpolitiken. Vi hoppas nu med denna debattartikel bidra till en ändring på det. Vi tror även att det är avgörande att en konsumtionsbaserad bokföring av utsläppen blir en central del i de internationella klimatförhandlingarna - vid sidan av den territoriella utsläppsbokföring som används vid rapporteringen till FN:s klimatkonvention UNFCCC. Detta för att kunna åstadkomma rättvisa klimatavtal. Det finns en rad internationella studier som liksom vår pekar på att en stor andel av den utsläppsökning vi sett globalt de senaste två decennierna kan tillskrivas den rika världens ökade konsumtion. Kyotoprotokollet har på det viset inte haft någon reell effekt. Vi hoppas att Sverige kan gå i bräschen för att föra in detta i förhandlingsarbetet. Mårten Berglund, civilingenjör i miljö- och vattenteknik Kristofer Jakobsson, doktorand i teknisk fysik Kjell Aleklett, professor i fysik, avdelningen Globala energisystem, Uppsala universitet. Alla utsläpp ingår Varje år rapporterar Naturvårdsverket sin officiella statistik av växthusgasutsläpp till UNFCCC, FNs klimatkonvention. I denna officiella statistik ingår endast de utsläpp som sker inom Sveriges gränser, dels i industrin dels i direkta utsläpp från offentlig sektor och hushåll (t ex utsläpp från bilresor och uppvärmning av hus). Utsläppen från internationell flyg- och sjöfart ingår ej. I studien från Uppsala universitet har de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser i stället tagits fram. Där ingår alla de utsläpp som svenska medborgare orsakar, dels genom sin konsumtion av inhemska och importerade produkter, dels genom de direkta utsläppen i offentlig sektor och i hushåll. De utsläpp som svenskar orsakar på grund av flygresor och andra internationella transporter ingår också. ", "article_category": "other"}
{"id": 16171, "headline": "”500 miljoner satsas för att skydda barn i socialvården”", "summary": "Maria Larsson: Regeringen avsätter en halv miljard under tre år för att stärka skyddet av utsatta barn. Regeringen har tagit skildringarna av vanvård av flickor och pojkar på största allvar. Det som hänt kan inte göras ogjort, men allt måste göras för att detta inte ska upprepas. Regeringen avsätter därför de närmaste tre åren en halv miljard - varav 140 miljoner under nästa år - för att förbättra skyddet, stödet och hjälpen till utsatta barn, skriver barn- och äldreministern.", "article": "Delar av Sveriges historia är mörk. Utredningen om vanvård har granskat övergrepp och vanvård av flickor och pojkar som varit placerade i den sociala barnavården. Cirka 900 personer har intervjuats och berättat om försummelser och övergrepp under sina placeringar i fosterhem eller institution. Regeringen har tagit skildringarna om försummelse och övergrepp på största allvar. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men allt måste göras för att detta inte ska upprepas. De närmaste tre åren avsätts därför över en halv miljard kronor för att förbättra skyddet, stödet och hjälpen till utsatta barn. Redan under nästa år kommer 140 miljoner kronor att avsättas för att stärka skyddet inom den sociala barn- och ungdomsvården. Barnskyddsutredningen lämnade år 2009 förslag för att stärka skyddet för barn och unga, liksom deras möjligheter till delaktighet och inflytande. Andra förslag handlar om krav på kvalitet, utbildning och säkerhet. Regeringen arbetar nu med flera förslag som finns i utredningens betänkande: 1. Varje barn som placeras ska få en egen socialsekreterare som ska besöka barnet regelbundet och prata enskilt med barnet vid dessa besök. Socialsekreteraren får ett uttalat ansvar att följa vården och hålla kontakt med barnet. Barnets skolgång och hälsa ska uppmärksammas särskilt. 2. Familjehemmen ska få bättre stöd. I Barnskyddsutredningen finns förslag om att det ska skrivas avtal mellan socialtjänsten och familjehemmet. Syftet är att uppdraget till familjehemmet blir tydligt och att det också klart framgår vad socialtjänsten ska ansvara för under placeringen. 3. Socialnämnden är skyldig att ha rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera missförhållanden i den egna verksamheten. Stödet till kommunerna i detta arbete ska stärkas. Det måste också utvecklas en medvetenhet om att oacceptabla händelser kan inträffa och en beredskap att göra allt för att undvika att så sker. 4. Ett nationellt program för ökad säkerhet i samhällsvården tas fram. Det behövs en struktur för hur socialtjänsten ska kunna få lättillänglig information om brister och kvalitet i ett tänkt familjehem eller institution, bland annat utifrån tillsynsrapporter. Metoder behöver utvecklas för risk- och händelseanalyser. 5. Vi vet att det i ett antal kommuner förekommer missförhållanden i vården, flertalet kända fall finns i familjehem. Regeringen avser därför även att se över möjligheterna för Socialstyrelsen att stärka uppföljningen av den sociala barn- och ungdomsvården på nationell nivå. Den sociala barn- och ungdomsvården har fått mycket uppmärksamhet för sina problem. Ett särskilt fokus har riktats mot barn och unga som är placerade i familjehem och HVB. Regeringen påbörjade därför redan förra mandatperioden ett systematiskt arbete med att stärka den sociala barn- och ungdomsvården. Socialtjänstlagen har ändrats för att ge barn och unga bättre möjligheter att komma till tals. Regeringen har också stärkt förutsättningarna för att vården alltid ska ges i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen är numera tillsynsmyndighet och HVB för barn och unga ska tillsynas två gånger om året, ett besök ska vara oannonserat. Lex Sarah har förändrats, så att alla som arbetar inom socialtjänstens verksamheter ska vara skyldiga att rapportera om missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden. Allvarliga missförhållanden ska rapporteras vidare till Socialstyrelsen oavsett om de avhjälpts eller inte. Ytterligare lagändringar har genomförts som innebär att vid inledandet av en barnavårdsutredning ska socialnämnden kunna tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke, och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Stat och kommun måste göra mer för att komma till rätta med brister och problem som uppstår när barn omhändertas. En placering av ett barn som far illa är den mest ingripande åtgärd som socialtjänsten kan vidta. Det får därför aldrig någonsin saknas kontroll, uppföljning och kvalitet i dessa beslut. Maria Larsson (KD) Barn- och äldreminister ", "article_category": "other"}
{"id": 16172, "headline": "Laddad explosion", "summary": "Olyckor inom kärnkraftsindustrin blir större nyheter än andra. Det är inte bara irrationellt. Kärnkraften förutsätter en säkerhetskultur där även små avvikelser tas på största allvar.", "article": "Det behövs inga radioaktiva utsläpp för att olyckor med koppling till kärnkraften ska bli världsnyheter. Mycket annat ligger däremot under nyhetsradarn. Olyckor i kinesiska kolgruvor måste vara stora och spektakulära för att väcka uppmärksamhet. Och liv som skördas till följd av utsläppen vid koleldning väcker ännu mer förstrött intresse. Man kan tycka att det är irrationellt. Om det verkligen var liv och hälsa som värderades borde inte kärnkraft dömas hårdare än andra energislag. Men varken nyhetsbedömning eller politik handlar bara om att kunna göra riskbedömningar eller om att räkna förlorade liv. Det handlar också om dramatik, rädsla och förtroende. Gårdagens olycka i södra Frankrike skördade människoliv. Om den inträffat på en annan typ av industri än en anläggning som hanterar radioaktiva ämnen hade den ändå inte gett internationellt eko. Nu drabbade den en bransch som redan är i gungning. Kärnkraftsolyckan i våras i Fukushima var den allvarligaste sedan Tjernobyl 1986. Då liksom nu kunde anhängare av kärnkraft se viktiga skillnader mellan de drabbade länderna och oss. Sovjetunionen var en diktatur med en svag säkerhetskultur och reaktorer av instabil typ. Och i motsats till Japan har vi reaktorer som står på stabilt urberg vid kuster som aldrig drabbats av någon tsunami. Ändå var händelserna ofrånkomligen dåliga nyheter för kärnkraften. Att Tjernobylolyckan gjorde stora områden obeboeliga, blev en påminnelse om radioaktivitetens destruktiva kraft. Fukushima visade att det inte bara är diktaturer som slarvar med säkerheten. Kärnkraftsverken skulle ha varit byggda för att stå emot både jordbävningar och tsunamivågor. Det var de inte. Sådant skadar tilltron inte bara till ägarna utan till kärnkraften som energislag. Opinionen i Tyskland har länge varit kärnkraftsskeptisk. Det som regeringen Merkel tappade tron på efter Fukushima var nog mindre kärnkraften än sin egen förmåga att vinna kärnkraftsdebatten. Men när Europas dominerande industriland åter slår in på avvecklingsspåret är det ändå en stor prestigeförlust för branschen. Med det vi i dag vet om växthuseffekten borde kärnkraften vara ett attraktivt energialternativ. Ändå gav Angela Merkel upp striden och gjorde den rödgröna oppositionens avvecklingslinje till sin. I Sverige har de ledande politikerna hållit huvudet kallt. Fukushima ledde inte till några panikartade omsvängningar. Det är inte troligt att en mycket mindre allvarlig händelse som den i Frankrike ska gör det heller. Men tar man säkerhetsfrågorna på allvar är även små avvikelser viktiga händelser. Säkerheten vilar inte bara på sinnrika tekniska lösningar utan än mer på inställningen att vi hela tiden ska lära av misstagen. Det måste både finnas en ödmjukhet både inför att det är svårt att beräkna risker och för att människor som hanterar komplexa system kan begår misstag. Säkerhet och ekonomi drar delvis åt olika håll. Att avveckla befintliga kärnkraftverk i förtid är samhällsekonomiskt slöseri. Ur ett säkerhetsperspektiv däremot är nya anläggningar bättre än gamla. Den stora poängen med regeringspartiernas kärnkraftskompromiss var att den förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav. I en värld där den globala uppvärmningen har blivit den stora miljöfrågan finns starka argument både för att behålla och för att bygga ut kärnkraft. Men det ska ställas strikta krav. Är kärnkraften dyrare än alternativen blir det inga nyinvesteringar. Och anläggningar som inte klarar säkerhetskraven måste stängas. ", "article_category": "other"}
{"id": 16173, "headline": "”500 miljoner satsas för att skydda barn i socialvården”", "summary": "Maria Larsson: Regeringen avsätter en halv miljard under tre år för att stärka skyddet av utsatta barn. Regeringen har tagit skildringarna av vanvård av flickor och pojkar på största allvar. Det som hänt kan inte göras ogjort, men allt måste göras för att detta inte ska upprepas. Regeringen avsätter därför de närmaste tre åren en halv miljard – varav 140 miljoner under nästa år – för att förbättra skyddet, stödet och hjälpen till utsatta barn, skriver barn- och äldreministern.", "article": "Delar av Sveriges historia är mörk. Utredningen om vanvård har granskat övergrepp och vanvård av flickor och pojkar som varit placerade i den sociala barnavården. Cirka 900 personer har intervjuats och berättat om försummelser och övergrepp under sina placeringar i fosterhem eller institution. Regeringen har tagit skildringarna om försummelse och övergrepp på största allvar. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men allt måste göras för att detta inte ska upprepas. De närmaste tre åren avsätts därför över en halv miljard kronor för att förbättra skyddet, stödet och hjälpen till utsatta barn. Redan under nästa år kommer 140 miljoner kronor att avsättas för att stärka skyddet inom den sociala barn- och ungdomsvården. Barnskyddsutredningen lämnade år 2009 förslag för att stärka skyddet för barn och unga, liksom deras möjligheter till delaktighet och inflytande. Andra förslag handlar om krav på kvalitet, utbildning och säkerhet. Regeringen arbetar nu med flera förslag som finns i utredningens betänkande: 1. Varje barn som placeras ska få en egen socialsekreterare som ska besöka barnet regelbundet och prata enskilt med barnet vid dessa besök. Socialsekreteraren får ett uttalat ansvar att följa vården och hålla kontakt med barnet. Barnets skolgång och hälsa ska uppmärksammas särskilt. 2. Familjehemmen ska få bättre stöd. I Barnskyddsutredningen finns förslag om att det ska skrivas avtal mellan socialtjänsten och familjehemmet. Syftet är att uppdraget till familjehemmet blir tydligt och att det också klart framgår vad socialtjänsten ska ansvara för under placeringen. 3. Socialnämnden är skyldig att ha rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera missförhållanden i den egna verksamheten. Stödet till kommunerna i detta arbete ska stärkas. Det måste också utvecklas en medvetenhet om att oacceptabla händelser kan inträffa och en beredskap att göra allt för att undvika att så sker. 4. Ett nationellt program för ökad säkerhet i samhällsvården tas fram. Det behövs en struktur för hur socialtjänsten ska kunna få lättillänglig information om brister och kvalitet i ett tänkt familjehem eller institution, bland annat utifrån tillsynsrapporter. Metoder behöver utvecklas för risk- och händelseanalyser. 5. Vi vet att det i ett antal kommuner förekommer missförhållanden i vården, flertalet kända fall finns i familjehem. Regeringen avser därför även att se över möjligheterna för Socialstyrelsen att stärka uppföljningen av den sociala barn- och ungdomsvården på nationell nivå. Den sociala barn- och ungdomsvården har fått mycket uppmärksamhet för sina problem. Ett särskilt fokus har riktats mot barn och unga som är placerade i familjehem och HVB. Regeringen påbörjade därför redan förra mandatperioden ett systematiskt arbete med att stärka den sociala barn- och ungdomsvården. Socialtjänstlagen har ändrats för att ge barn och unga bättre möjligheter att komma till tals. Regeringen har också stärkt förutsättningarna för att vården alltid ska ges i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen är numera tillsynsmyndighet och HVB för barn och unga ska tillsynas två gånger om året, ett besök ska vara oannonserat. Lex Sarah har förändrats, så att alla som arbetar inom socialtjänstens verksamheter ska vara skyldiga att rapportera om missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden. Allvarliga missförhållanden ska rapporteras vidare till Socialstyrelsen oavsett om de avhjälpts eller inte. Ytterligare lagändringar har genomförts som innebär att vid inledandet av en barnavårdsutredning ska socialnämnden kunna tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke, och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Stat och kommun måste göra mer för att komma till rätta med brister och problem som uppstår när barn omhändertas. En placering av ett barn som far illa är den mest ingripande åtgärd som socialtjänsten kan vidta. Det får därför aldrig någonsin saknas kontroll, uppföljning och kvalitet i dessa beslut. ", "article_category": "other"}
{"id": 16174, "headline": "“Kyrkan befinner sig inte i konflikt med Humanisterna”", "summary": "Vi försvarar inte alla religiösa uttryck, vi för en kritisk dialog så väl inom kyrkan som med företrädare för andra uppfattningar. Vi har givetvis olika ståndpunkter i många frågor, men jag delar inte Borgs och Sturmarks slutsats att vi därmed befinner oss i konflikt, skriver Svenska kyrkans direktor Cristina Grenholm i en replik.", "article": "Svenska kyrkan befinner sig inte i konflikt med förbundet Humanisterna. Att samarbeta kring viktiga etiska frågor oavsett tro är självklart för Svenska kyrkan. Annika Borg och Christer Sturmark slår in öppna dörrar på DN Debatt 10/9. Mänskliga rättigheter värnas inte i ställningskrig mellan idéproducenter, utan i samtal med utrymme både för nyanseringar och för kritiska frågor. Sådana samtal ska föras offentligt. Det är vi ense om. Förbundet Humanisterna har på senare år ofta talat om religion på ett kategoriskt och förenklat sätt, där i princip bara fundamentalistiska tolkningar betraktats som religiösa och värda att ta på allvar. Svenska kyrkan menar att en sådan polarisering är djupt olycklig. Också ett samhälle som inte är religiöst styrt behöver ge alla typer av livsåskådningar offentligt utrymme. Annars riskerar demokrati och mänskliga rättigheter att bli tomma ord. Livsåskådningar och religioner är ingen privatsak. De bärs av individer och grupper och påverkar vårt gemensamma liv. De behöver vara synliga och ha tillgång till arenor där åsikter och övertygelser kan brytas mot varandra. Under våren utkom Tuulikki Koivunen Bylund och Antje Jackelén, två av Svenska kyrkans biskopar, med varsin bok som berör dessa frågor. Svenska kyrkan är, genom officiella företrädare och varje medlem som ser sin tro som en av grunderna för sitt samhällsengagemang, en flitig deltagare i samtal och debatter om människans värde och värdighet, både konkret och mer filosofiskt. I alla samtal om värden, visioner och deras konkreta konsekvenser för hur vi lever tillsammans lokalt, regionalt och globalt måste det finnas utrymme för att analyser och kritik dras till sin spets. I samtal finns alltid utrymme för nyanser som balanserar. Det är sant att Svenska kyrkan bidragit till förtryck av etniska och religiösa minoriteter. Men det är inte hela sanningen och det lämnas inte obearbetat. I oktober äger ett samtal rum om samerna och Svenska kyrkan. I dagarna släpptes en ny bok om hur vi kan samtala med varandra över religionsgränser, “Sann mot sig själv – öppen mot andra”. Det är inte sant att Svenska kyrkan saknar utrymme för religionskritik. Den tas på allvar och den bemöts. Elisabet Gerlehari sin bok “Farlig förenkling”problematiserat kategoriska beskrivningar av religioner och kulturer. Hon hävdar att sådana förenklingar strider mot de senaste forskningsrönen som ser kulturer och religioner som porösa och stadda i förändring. Det västerländska kulturarvet bygger på tankegods från det judisk-kristna arvet, liksom på antikens filosofi som fördes vidare till västvärlden av muslimska tänkare. Det finns inget entydigt sätt att avgränsa det civila samhället från politiken. De religiösa uttryck vi vant oss vid i ett relativt homogent svenskt samhälle uppfattas lätt som neutrala i förhållande till andra religiösa uttryck. Demokrati och mänskliga rättigheter är principer som ständigt måste erövras. Religionerna har viktiga bidrag, bland annat genom de berättelser de lever i och genom, där principerna tar gestalt. Religion och övertygelsefrihet är en mänsklig rättighet som vi som kyrka värnar. Vi försvarar inte alla religiösa uttryck, vi för en kritisk dialog såväl inom kyrkan som med företrädare för andra uppfattningar. Vi har givetvis olika ståndpunkter i många frågor, men jag delar inte Borgs och Sturmarks slutsats att vi därmed befinner oss i konflikt. Cristina Grenholm direktor för sekretariatet för teologi och ekumenik, Svenska kyrkan ", "article_category": "other"}
{"id": 16180, "headline": "”Det öppna samhället har retirerat efter New York”", "summary": "Ledande centerpartister: Tio år efter det fasansfulla dådet i new York har ”kriget mot terrorn” utvecklats till ett globalt angrepp på grundläggande fri- och rättigheter. En tillbakablick på tio års ”krig mot terrorn” är allt annat än munter. På punkt efter punkt har det öppna samhället retirerat. I USA har man antagit rena angiverilagar och givit FBI vidsträckta befogenheter att kartlägga människors sociala nätverk. EU-länderna har bland annat infört datatrafiklagring och lämnat ut passagerardata, inklusive kontokortsnummer, till USA. Den svenska regeringen har också agerat ytterst inkonsekvent. Från ett liberalt perspektiv är det en tragisk utveckling. Vi är redan långt ute på det sluttande planet och frånvaron av debatt är särskilt skrämmande, skriver Lena Ek och Fredrick Federley.", "article": "Det är dags att vi efter tio års ”krig mot terrorn” börjar överblicka följderna av och utvärdera vår egen reaktion på de ofattbara händelserna. En sådan tillbakablick är dessvärre allt annat än munter. På punkt efter punkt har det öppna samhället retirerat. I det påstådda valet mellan ”frihet” och ”trygghet” har det senare alltid satts i första rummet, också då det gått ut över fri- och rättigheter som vi har tagit för givna. Kriget mot terrorn har fått omvälvande följder i de demokratiska länderna. I frihetens högborg USA har man antagit rena angiverilagar som uppmuntrar bibliotekarier att anmäla dem som lånar ”fel” litteratur. FBI har fått vidsträckta befogenheter att samköra hotellregister med loggar från telefonbolagen och kartlägger människors sociala nätverk in i minsta detalj. Fel umgänge kan få dig arresterad eller förhindra dig från att arbeta. Det är lätt att moralisera över det som sker på andra sidan Atlanten, men också i de europeiska länderna har åtgärderna gått långt bortom vad vi kunde föreställa oss före den 11 september. EU-länderna har beslutat om införande av datatrafiklagring och lämnar villigt över passagerardata, inklusive kontokortsnummer, på europeiska passagerare till amerikanska myndigheter. Europaparlamentet har i denna fråga drivit ett hälsosamt motstånd. Genom penningtvättsdirektivet åläggs medlemsstaterna att kartlägga bidrag till ideella organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen, som också måste börja registrera sina givare. I Storbritannien sker efter upploppen, som passande nog benämnts som ”terror” av premiärministern, en snabb nedmontering av individens rättssäkerhet i form av snabba rättegångar och drakoniska straffskärpningar för inlägg på Facebook. I Sverige drevs FRA-lagen igenom med tidvis hårdhänta medel gentemot skeptiska riksdagsledamöter. Det man bör påminna sig om i denna fråga är också att de två stora partierna var fullständigt överens om behovet av ökad övervakning – Socialdemokraternas motstånd handlade inte om sakfrågan. Från enskilda partier har framförts idéer om en angiverilag för lärare. Och rädslan för terror har motiverat märkliga polisingripanden med dragna vapen mot hederliga familjefäder på oklara grunder. Sverige har under skumma former överlämnat misstänkta terrorister till CIA för vidare transport till tortyr i Egypten. Någon kanske skulle invända att det ”inte är så farligt” men när vi har gjort sammanställningen ovan får åtminstone vi en isande känsla i kroppen. Utöver de listade förslagen har dessutom långt fler åtgärder vidtagits. Helheten är skrämmande. I flera av världens diktaturer har kriget mot terrorn blivit en täckmantel för att ingripa mot den inhemska demokratiska oppositionen. Nyligen rapporterade New York University School of Law om hur bistånd styrs bort från kvinnor och flickor för att förhindra radikalisering av unga män, och om hur auktoritära stater klassificerar hbtq- och kvinnorättsaktivister som terrorister. Vidare har detta kunnat ske därför att den demokratiska världen vänt bort ansiktet då dessa övergrepp skett i länder som varit allierade i kriget mot terrorn. Efter den arabiska våren finns anledning till självrannsakan för många politiker i hela den demokratiska världen. Det var knappast genom vårt principfasta försvar för frihet och demokrati som de massrörelser som kastat diktator efter diktator över ända uppstod. Tvärtom, västvärldens reaktioner präglades länge av avvaktan och oro för vad som skulle hända om regionen ”destabiliserades”. Carl Bildts konsekventa hållning i fråga om internetfrihet i Nordafrika och i förhållande till David Cameron förtjänar en eloge. Det förhindrar inte att regeringen som helhet agerar ytterst inkonsekvent när man samtidigt i Sverige driver igenom lagar och ålägger internetoperatörerna att installera övervakningsteknik som de nordafrikanska diktatorerna skulle drömma om att ha tillgång till. Tio år efter det fasansfulla dådet i New York är den tragiska slutsatsen att ”kriget mot terrorn” utvecklats till ett globalt angrepp på grundläggande fri- och rättigheter. I stället för att göra oss tryggare har krigsmetaforen väckt rädsla och motiverat åtgärder som annars är förknippade med traditionella krig mellan stater och där nationers överlevnad står på spel. Från ett liberalt perspektiv är det en tragisk utveckling och särskilt skrämmande är frånvaron av debatt kring vad som håller på att ske. Vi riskerar inte längre att hamna på det sluttande planet, vi är redan långt ute på det. Utvecklingen förefaller också ha överraskat de liberala partierna runt om i världen. Just som liberaler trodde att slaget om marknadsekonomi, representativ demokrati och rättsstat var vunnet dyker hotet mot våra grundläggande värden upp i länder vi trodde var immuna mot auktoritära tankar. Därför är det liberala uppdraget i dag viktigare än på länge. Det handlar om själva grundvalarna för vår frihet och för det öppna samhället. Uppdraget är att backa bandet och återta friheten. Det kräver konsekvens, uthållighet och mod. Det kommer att leda till konflikter med de partier som försvarar statens rätt att kränka medborgarnas frihet i jakten på någon abstrakt samhällsnytta. Den dagen rädslan, oron och sorgen får ta överhanden vinner också de odemokratiska krafterna. Varje steg mot ett mer slutet, mer intolerant och mer auktoritärt samhälle är en seger för de terrorister vi försöker bekämpa. Det vackraste och starkaste sätt vi kan hedra världens oskyldiga offer för terrorhandlingar är att varje dag kämpa för det öppna, fria och toleranta samhälle där de levde. Denna uppgift kan bli Centerpartiets. Med en ny partiledare och en ny partistyrelse har vi möjligheten att styra kursen i rätt riktning och bli den liberala kraft som slår vakt om de värden vi byggt upp. En kamp mot kampen mot terrorism som slår vakt om de fria och öppna samhällena bör ses som en kärnuppgift. Det borde göra att vi på alla samhällsnivåer agerar mot ytterligare restriktioner av yttrandefrihet, inskränkningar i rättsväsendet och åsidosättande av rättsstatens principer. Eftersom rädslan och viljan att minska det fria utrymmet är starkt inser vi att vi inte i alla lägen kommer att få vår vilja igenom. Det är dock ingen ursäkt att ducka för det som kan bli Centerpartiets moderna kärnfråga. Fredrick Federley, riksdagsledamot (C), partistyrelsekandidat Lena Ek, Europaparlamentariker (C), kandidat till partiets verkställnde utskott ", "article_category": "other"}
{"id": 16181, "headline": "”Det öppna samhället har retirerat efter New York”", "summary": "Ledande centerpartister: Tio år efter det fasansfulla dådet i New York har ”kriget mot terrorn” utvecklats till ett globalt angrepp på grundläggande fri- och rättigheter. En tillbakablick på tio års ”krig mot terrorn” är allt annat än munter. På punkt efter punkt har det öppna samhället retirerat. I USA har man antagit rena angiverilagar och givit FBI vidsträckta befogenheter att kartlägga människors sociala nätverk. EU-länderna har bland annat infört datatrafiklagring och lämnar ut passagerardata, inklusive kontokortsnummer, till USA. Den svenska regeringen har också agerat ytterst inkonsekvent. Från ett liberalt perspektiv är det en tragisk utveckling. Vi är redan långt ute på det sluttande planet och frånvaron av debatt är särskilt skrämmande, skriver Lena Ek och Fredrick Federley.", "article": "Det är dags att vi efter tio års ”krig mot terrorn” börjar överblicka följderna av och utvärdera vår egen reaktion på de ofattbara händelserna. En sådan tillbakablick är dessvärre allt annat än munter. På punkt efter punkt har det öppna samhället retirerat. I det påstådda valet mellan ”frihet” och ”trygghet” har det senare alltid satts i första rummet, också då det gått ut över fri- och rättigheter som vi har tagit för givna. Kriget mot terrorn har fått omvälvande följder i de demokratiska länderna. I frihetens högborg USA har man antagit rena angiverilagar som uppmuntrar bibliotekarier att anmäla dem som lånar ”fel” litteratur. FBI har fått vidsträckta befogenheter att samköra hotellregister med loggar från telefonbolagen och kartlägger människors sociala nätverk in i minsta detalj. Fel umgänge kan få dig arresterad eller förhindra dig från att arbeta. Det är lätt att moralisera över det som sker på andra sidan Atlanten, men också i de europeiska länderna har åtgärderna gått långt bortom vad vi kunde föreställa oss före den 11 september. EU-länderna har beslutat om införande av datatrafiklagring och lämnar villigt över passagerardata, inklusive kontokortsnummer, på europeiska passagerare till amerikanska myndigheter. Europaparlamentet har i denna fråga drivit ett hälsosamt motstånd. Genom penningtvättsdirektivet åläggs medlemsstaterna att kartlägga bidrag till ideella organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen, som också måste börja registrera sina givare. I Storbritannien sker efter upploppen, som passande nog benämnts som ”terror” av premiärministern, en snabb nedmontering av individens rättssäkerhet i form av snabba rättegångar och drakoniska straffskärpningar för inlägg på Facebook. I Sverige drevs FRA-lagen igenom med tidvis hårdhänta medel gentemot skeptiska riksdagsledamöter. Det man bör påminna sig om i denna fråga är också att de två stora partierna var fullständigt överens om behovet av ökad övervakning – Socialdemokraternas motstånd handlade inte om sakfrågan. Från enskilda partier har framförts idéer om en angiverilag för lärare. Och rädslan för terror har motiverat märkliga polisingripanden med dragna vapen mot hederliga familjefäder på oklara grunder. Sverige har under skumma former överlämnat misstänkta terrorister till CIA för vidare transport till tortyr i Egypten. Någon kanske skulle invända att det ”inte är så farligt” men när vi har gjort sammanställningen ovan får åtminstone vi en isande känsla i kroppen. Utöver de listade förslagen har dessutom långt fler åtgärder vidtagits. Helheten är skrämmande. I flera av världens diktaturer har kriget mot terrorn blivit en täckmantel för att ingripa mot den inhemska demokratiska oppositionen. Nyligen rapporterade New York University School of Law om hur bistånd styrs bort från kvinnor och flickor för att förhindra radikalisering av unga män, och om hur auktoritära stater klassificerar hbtq- och kvinnorättsaktivister som terrorister. Vidare har detta kunnat ske därför att den demokratiska världen vänt bort ansiktet då dessa övergrepp skett i länder som varit allierade i kriget mot terrorn. Efter den arabiska våren finns anledning till självrannsakan för många politiker i hela den demokratiska världen. Det var knappast genom vårt principfasta försvar för frihet och demokrati som de massrörelser som kastat diktator efter diktator över ända uppstod. Tvärtom, västvärldens reaktioner präglades länge av avvaktan och oro för vad som skulle hända om regionen ”destabiliserades”. Carl Bildts konsekventa hållning i fråga om internetfrihet i Nordafrika och i förhållande till David Cameron förtjänar en eloge. Det hindrar inte att regeringen som helhet agerar ytterst inkonsekvent när man samtidigt i Sverige driver igenom lagar och ålägger internetoperatörerna att installera övervakningsteknik som de nordafrikanska diktatorerna skulle drömma om att ha tillgång till. Tio år efter det fasansfulla dådet i New York är den tragiska slutsatsen att ”kriget mot terrorn” utvecklats till ett globalt angrepp på grundläggande fri- och rättigheter. I stället för att göra oss tryggare har krigsmetaforen väckt rädsla och motiverat åtgärder som annars är förknippade med traditionella krig mellan stater och där nationers överlevnad står på spel. Från ett liberalt perspektiv är det en tragisk utveckling och särskilt skrämmande är frånvaron av debatt kring vad som håller på att ske. Vi riskerar inte längre att hamna på det sluttande planet, vi är redan långt ute på det. Utvecklingen förefaller också ha överraskat de liberala partierna runt om i världen. Just som liberaler trodde att slaget om marknadsekonomi, representativ demokrati och rättsstat var vunnet dyker hotet mot våra grundläggande värden upp i länder vi trodde var immuna mot auktoritära tankar. Därför är det liberala uppdraget i dag viktigare än på länge. Det handlar om själva grundvalarna för vår frihet och för det öppna samhället. Uppdraget är att backa bandet och återta friheten. Det kräver konsekvens, uthållighet och mod. Det kommer att leda till konflikter med de partier som försvarar statens rätt att kränka medborgarnas frihet i jakten på någon abstrakt samhällsnytta. Den dagen rädslan, oron och sorgen får ta överhanden vinner också de odemokratiska krafterna. Varje steg mot ett mer slutet, mer intolerant och mer auktoritärt samhälle är en seger för de terrorister vi försöker bekämpa. Det vackraste och starkaste sätt vi kan hedra världens oskyldiga offer för terrorhandlingar på är att varje dag kämpa för det öppna, fria och toleranta samhälle där de levde. Denna uppgift kan bli Centerpartiets. Med en ny partiledare och en ny partistyrelse har vi möjligheten att styra kursen i rätt riktning och bli den liberala kraft som slår vakt om de värden vi byggt upp. En kamp mot kampen mot terrorism som slår vakt om de fria och öppna samhällena bör ses som en kärnuppgift. Det borde göra att vi på alla samhällsnivåer agerar mot ytterligare restriktioner av yttrandefrihet, inskränkningar i rättsväsendet och åsidosättande av rättsstatens principer. Eftersom rädslan och viljan att minska det fria utrymmet är starkt inser vi att vi inte i alla lägen kommer att få vår vilja igenom. Det är dock ingen ursäkt att ducka för det som kan bli Centerpartiets moderna kärnfråga. Ny skrapa växer upp Ground Zero, nollpunkten, kallas platsen där World Trade Center-tornen stod. 2 605 personer dog när tornen raserades den 11 september 2001. Sammanlagt dog 2 995 personer i 11 september-attackerna. På marken där tornen reste sig slutförs nu arbetet med en minnesplats. Kontorskvarteren i omgivningen håller också på att läka ihop. En ny skrapa – One World Trade Center – uppförs i 106 våningar. Den är redan nedre Manhattans högsta byggnad trots att en fjärdedel återstår att bygga. ", "article_category": "other"}
{"id": 16190, "headline": "”Känslorna sätter stopp för det sexuella”", "summary": "Hur gör man när det nästan känns incestuöst att ha sex med den man släppt nära inpå livet? Frågeställaren har svårt att kombinera känslomässig närhet med sexualitet. Insidans psykolog Liria Ortiz svarar.", "article": "fråga: Jag har ett problem som jag inte vet hur vanligt det är. När en man kommer mig för nära känslomässigt, så kan det helt plötsligt kännas äckligt för mig att se honom som en sexuell varelse. Det är lättare för mig att blotta mitt ”sexuella jag” än mitt ”inre jag”. När jag väl blottat mitt inre känns det som om dörren har stängts till det sexuella. Mannen har blivit en förtrogen/en kamrat/en broder/fader, och en sådan vill jag inte ha sex med – det känns nästan incestuöst … Hur ska jag göra för att komma över detta? svar: Tack för att du tar upp ett problem som är så svårt att få prata om. Det du beskriver kan uppstå som en konsekvens av olika saker. Några av dem kan vara våra föreställningar om vad det innebär för oss själva och vår partner att ha sex. Dessa föreställningar är ett resultat av vår egen historia och av de normer och myter som finns i det samhälle vi har vuxit upp i. Det låter för mig som om du har internaliserat en stark föreställning om att en man som visar närhet och ömhet är osexig. Du blir äcklad av det. Närhet verkar betraktas av dig som en svaghet hos din partner snarare än som en värdefull del av helheten när man har sex. Vad som också kan ställa till det för oss är våra inlärda tankar om manlig och kvinnlig sexualitet. De baseras till stor del på myter och de styr oss mer än vi anar. En av dessa myter är att kvinnor vill ha närhet och män vill ha sex. När dessa myter inte stämmer med det man själv känner kan det utlösa skamkänslor. Det är ofta därför det blir så svårt att prata om det. Något annat som kan utlösa äckelkänslor är om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp av en person som stod en känslomässigt nära. Självklart vet jag inte vad som är orsaken till det du upplever, men utifrån det du skriver tycks problemet handla om att du har känslor och tankar om att närhet och sexualitet närmast utesluter varandra. Mitt förslag är att du utforskar, på egen hand eller med professionell hjälp, vad det är som ligger bakom uppkomsten av dessa känslor. Vad kan du då göra för att få både bra sex och närhet? Utöver att göra klart för dig bakgrunden till det du känner kan du arbeta med dig själv på följande sätt: Många gånger är huvudvägen till förändring nya upplevelser som hjälper oss att ändra våra gamla föreställningar. Tankar och intellektuell kunskap är ett steg på vägen. Det som ger den större förändringen är nya upplevelser. De påverkar oss på djupet och hjälper oss att bli tryggare i oss själva. Att göra något som känslomässigt visar att det går att förhålla sig på ett annat sätt ruskar om oss, skapar nya föreställningar, och gör att vi förändras mer än vad vi trodde var möjligt. Om vi vill förändra oss måste vi välja att göra nya erfarenheter som ligger bortom det vi gör i dag. När dina rädslor säger att du ska dra dig ur, gör tvärtom, stanna kvar. När dina tankar säger dig att det är så här du ”är”, gör tvärtom. Det är ett verktyg för förändring, som inom kognitiv beteendeterapi kallas för exponering. När vi utsätter oss för situationer som vi närmast reflexartat har undvikit på grund av rädsla märker vi att det värsta inte inträffar. Att det som tedde sig svårt eller kanske omöjligt är fullt möjligt att göra eller uppleva. Vi kan på det sättet stegvis komma dit vi vill. Hur kan du göra rent konkret? Ett verktyg du kan använda är det som kallas för att ”göra tvärtom”. Börja med att analysera en situation där du känner sexuell olust eller äckelkänsla. Beskriv den konkret. Fråga dig vad du tänker och känner i den situationen. Utforska om det är gamla känslor som träder fram på grund av tidigare negativa sexuella erfarenheter eller om de utgår från här och nu. Att du utforskar den skillnaden är avgörande för att du ska kunna ta ett beslut om vad du vill göra i situationen – lyssna på dina känslor eller inte. Men innan vi kommer dit, fortsätt att lära dig mera om vad som händer med dig i situationen. Vad blir den kortsiktiga och långsiktiga konsekvensen av att du drar dig undan? Här är ett exempel för att tydliggöra vad en sådan här analys kan ge som resultat: Jag har berättat under kvällen för X, min pojkvän, hur min mamma alltid kritiserar mig. Jag kände mig nära honom. När vi ska sova kramar X mig och visar att han vill ligga med mig. En tanke dyker upp, han är snäll, och så uppträder inte en riktig karl, bra sex handlar inte om snällhet. Jag blir äcklad. Jag drar mig undan och säger nej. Nästa dag oroar jag mig för hur det ska gå med oss. Jag tänker på det hela dagen. Prova på egen hand att göra några sådana här situationsanalyser. Våra tankar utlöser känslor. De är resultatet av automatiska tankar som vi tänker nästan utan att märka det. Men vi kan upptäcka våra automatiska tankar om vi riktar vår uppmärksamhet på dem. Vi märker då att de är enkla och överdrivna. De automatiska tankarna är tidigt inlärda. De är som en trasig grammofonskiva. De säger inte hur det vuxna livet är och hur vi som vuxna kan hantera livet i dag. De har fastnat i det förflutna. Ett sätt att bryta deras inflytande är att hitta alternativa och mer vuxna tankar. Här är ett exempel: Automatisk tanke: Det är väl okej med ömhet och närhet men då blir man en madonna, och en madonna har inte sex! Alternativ möjlig vuxen tanke: Det är mina gamla tankar som dykt upp nu. Men det är ju en myt! Det stämmer ju bara inte, jag kan både ha sex och närhet med min partner! Fortsätt på egen hand att 1) hitta dina automatiska tankar i olika besvärliga situationer, och 2) hitta dina alternativa tankar. Nästa steg är att du i situationerna går till handling och använder dig av ditt alternativa tänkande och, stärkt av det, också dina tvärtom-beteenden. Skriv sedan ner en lista med situationer där dina gamla tankar och känslor står i vägen. Fundera på i vilka situationer du skulle vilja göra tvärtom, det vill säga stanna i situationen tills äckelkänslan klingar av. Det brukar ta mellan 5 och 15 minuter. Gör en hierarki där det som är enklast för dig att exponera dig för finns först i listan. Börja med det som känns lättast att göra och fortsätt sedan bakåt i listan. Poängen med att göra tvärtom-beteenden är att våra hjärnor fungerar så att vi inte kan radera ut det vi lärt in, men vi kan lägga till nya känslomässiga erfarenheter. Då styrs vi inte av våra gamla tankar och känslor och kan bli friare att ta de beslut som leder oss närmare den relation vi vill uppleva. Testa gärna den här metoden. Studier säger att den är effektiv. Mer om att göra tvärtom kan du läsa i boken ”Hemligheten” av Egil Linge och Dan Josefsson. Liria Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om familjerelationer. Skicka din fråga till fragainsidan@dn.se. Läs fler frågor och svar på dn.se/insidan ", "article_category": "other"}
{"id": 16196, "headline": "”Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten”", "summary": "Ny forskarrapport i dag: Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.", "article": "Kommentera debattartikeln nedan. Svensk välfärd har under de senaste 20 åren genomgått ett genomgripande systemskifte. Från att ha varit ett land med omfattande offentliga välfärdsmonopol har Sverige gått långt i att tillåta privata vinstdrivande aktörer inom välfärden. Nära en femtedel av alla anställda inom välfärdssektorn arbetar idag i privat regi. Inom handikappomsorgen samt ungdoms- och missbrukarvården rör det sig om ungefär hälften. Inom förskolan är andelen cirka 20 procent och inom grundskola och äldreomsorg drygt 10 procent. Den offentliga finansieringen har som regel behållits medan utförandet av tjänsterna lagts ut på entreprenad, eller via olika peng- och kundvalsmodeller överförts till privata företag. Förhoppningarna på dessa förändringar var från början stora. Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden, kvaliteten och demokratin skulle stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. De strategiska besluten bakom reformerna togs av borgerliga regeringar. Socialdemokraterna lät dock i allt väsentligt den inslagna kursen ligga fast under sina regeringsår. Olika inslag i förändringen har debatterats i medierna. Men genomgripande offentliga utvärderingar av dessa reformer har lyst med sin frånvaro. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare sammanställt kunskapen om vad förändringarna lett till – i en brett upplagd studie för SNS räkning: ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” Studien går igenom statistik och forskning på samtliga stora välfärdsområden: Förskolan, skolan, individ- och familjeomsorgen, hälso- och sjukvården, arbetsmarknadspolitiken samt insatser för äldre och funktionshindrade. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats. Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen, i den mån det går att mäta med objektiva mått såsom kunskap hos elever eller större jobbchanser. Med reservation för mätproblem, går det heller inte att spåra några generella kvalitetsvinster inom omsorgstjänsterna, bortsett från tillgängligheten som ser ut att ha ökat efter vårdvalet introducerades. Bristen på mätbara vinster gäller oavsett om man ser till hela sektorn eller jämför offentliga och privata utförare. För att vara relevanta måste mått på effektivitet relateras både till kvalitet och skillnader i klientgrupper och verksamhet, en svår operation som sällan gjorts i debatten. Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett egenvärde. Men det kan ifrågasättas hur väl den fungerar på marknader där kunden ofta har svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning om de tjänster olika utförare erbjuder. Drivkrafterna är starka för utförarna att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer eller pressa ned kostnaderna, i synnerhet när det inte är tillåtet att ta extra betalt för högre kvalitet. Att skolor – både offentliga och privata – får motiv att konkurrera genom att sätta för höga betyg är ett bra exempel på hur fel drivkrafterna kan slå. Till detta kommer att priset för att byta skola eller omsorgsgivare ofta är högt för kunden då relationens kontinuitet i sig utgör ett viktigt värde. I vissa fall kan även det geografiska avståndet till alternativa utförare eller platsbrist utgöra en barriär. Flera undersökningar pekar på att kundnöjdheten är något högre hos dem som valt privata alternativ. Vi kan dock inte säga om detta beror på skillnader i mer svårmätbara kvalitetsfaktorer eller det faktum att den som gjort ett aktivt val tenderar att vilja försvara det. Studier från andra länder visar samtidigt att valfriheten tenderar att främja segregation, då resursstarka och välinformerade individer bäst lär sig att utnyttja systemet. Det saknas dock underlag för att konstatera om så skett i Sverige, undantaget är skolan där en viss sådan effekt går att belägga. Slutsatserna för framtiden av vår studie är inte givna. De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos tjänstemän och byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades. Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ. Välfärdsmarknader är speciella. De kräver genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder för att fungera. Vi tror att det i dagsläget finns brister på samtliga tre områden. Men att hitta rätt nivå och form av regleringar är förknippat med svåra avvägningar. Fel utformade riskerar de i att skapa ny byråkrati, hämma konkurrensen och innovationsförmågan och gå ut över verksamhetens innehåll. Det är därför mycket viktigt att identifiera rätt – men inte för många – regler som ska styra aktörerna på marknaden. Här spelar förstås kontrakten och ersättningssystemet en avgörande roll. Tillsynen och uppföljningen bör ökas för att stärka rättsäkerhet och möjlighet till ansvarsutkrävande för medborgarna. Bättre uppföljning gör det också möjligt att sprida information till brukarna och stärker därmed valfriheten. Man bör dock komma ihåg att uppföljningen också blir styrande för verksamheten, beroende på vart blåslampan riktas. Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras. Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt. På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. Laura Hartman, docent i nationalekonomi, forskningschef SNS  Klicka på ”Kommentarer” nedan för att dela med dig av dina erfarenheter och åsikter kring privatisering. Rapportens författare Anders Anell, adjungerad professor, Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Kajsa Hanspers, doktorand i nationalekonomi, Uppsala universitet. Laura Hartman, se nedan. Martin Lundin, doktor i statsvetenskap, verksam vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Eva Mörk, professor i nationalekonomi, Uppsala universitet. Marta Szebehely, professor i socialt arbete, Stockholms universitet, knuten till Institutet för Framtidsstudier. Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, knuten till Institutet för näringslivsforskning (IFN). Stefan Wiklund, doktor i socialt arbete, verksam på Socialhögskolan i Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 16198, "headline": "”Därför är spårvagnar bättre än ledbussar i Stockholm”", "summary": "Det är knappast en tillfällighet att så många städer runt om i hela världen i dag satsar på just nya spårvägar och inte på busstrafik. Dynamiska effekteri form av fler resande med spårvagnar genereras bland annat av den goda tillgängligheten, framkomligheten genom signalprioriteringar, hög kapacitet och kontinuiteten genom fast infrastruktur, skriver samhällsplaneraren Markus Eisler i en replik.", "article": "På DN Debatt 1/9 menar tre transportforskare vid KTH att det är betydligt billigare och effektivare att sätta in fler bussar istället för att satsa på nya spårvägar i innerstaden. De menar att man får mer för pengarna om man i stället satsar på modern busstrafik och uppnår då ungefär samma positiva effekter. Forskarna vid KTH gör dock många tankevurpor i sitt resonemang, och har dålig förankring i verkligheten.Krasst ekonomiskt talar man om att det är billigare att investera i ny busstrafik än spårväg. Ja, sett till en engångskostnad i form av nyinvestering för ett nytt trafiksystem. Men utslaget på en längre tidsperiod så äts det snabbt upp av ökade driftskostnader, fordonsutbyten och ökat underhåll av vägar.Medellivslängden för en spårvagn beräknas till 30–35 år. Under denna tidsrymd behöver bussparken förnyas inte mindre än fyra gånger om! Erfarenheten från nya spårvägssystem som nu byggs världen över i snabb takt talar sitt tydliga språk. Det är knappast en tillfällighet att så många städer runt om i hela världen i dag satsar på just nya spårvägar och inte på busstrafik. Dynamiska effekter i form av fler resande med spårvagnar genereras bland annat av den goda tillgängligheten, framkomligheten genom signalprioriteringar, hög kapacitet och kontinuiteten genom fast infrastruktur. Undersökningar har visat att på sträckor där spårvagnar ersätter bussar ökar resandet mellan 10–20 procent. Man skall heller inte underskatta spårvagnens auktoritet i gaturummet, med företräde i många situationer. KTH:s trafikforskare talar om fördelar med moderna dubbelledade bussar, och att bussar även har en fördel i Stockholms nyckfulla vinterklimat. I själva verket är det precis tvärtom. Dubbelledbussar som mäter 24 meter är överhuvudtaget inte lämpade att framföra i Stockholms innerstad. På vissa håll är det rent av omöjligt. Redan dagens 18-meters ledbussar har påtagliga problem att ta sig fram överallt. Stora tunga och bullrande ledbussar tillför inte heller stadsmiljön något positivt ur miljösynpunkt. Beträffande vinterklimatet vet vi från de senaste två vintrarna att just busstrafiken är det trafikslag som drabbats av stora problem, intes pårvägarna runt om i staden. Den synliga fasta infrastrukturen för spårvägen, det vill säga själva spåren, upplevs av resenärer som en garant för kontinuitet och långsiktighet i linjesträckningen utan risk för plötsliga linjeändringar. Orienterbarheten och ”upptäckten” av kollektivtrafiken underlättas av spårens synbarhet i asfalten. Spåren i gatan medför också av erfarenhet en ökad respekt från bilisternas sida att inte parkera i kollektivtrafikkörfälten.Önsketanken att måla asfalten för ett mer fast busstrafiksystem, inser var och en att det snabbt prutas bort i tider av besparingar. Spårvägens fasta spår kan däremot knappast prutas bort! Hur mycket är en stad värd att satsas på? Vad ger kloka investeringar för spinoffeffekter som ökat kollektivtrafikresande och en bättre miljö? Dessa positiva värden bemöts eller vidrörs ej av dem som ifrågasätter moderna och effektiva spårvägssystem. 1941 var Stockholm förutseende nog att vilja satsa på tunnelbana. Det hade kortsiktigt blivit både billigare och enklare att välja en kraftigt ut ökad busstrafik. Men det gäller att se lite längre framåt än för stunden, och välja transportsystem som har långsiktig kapacitet och attraktivitet. Låt oss se närmare på några konkreta fördelar med modern spårvägstrafik: • Miljöfaktorer. Spårvagnar reducerar fordonsutsläppen till noll i staden. Beroende på typ av elproduktion kan miljöpåverkan i produktionsledet variera, men är ändock försumbar i förhållande till energieffektiviteten hos spårvagnar. Elalternativen för bussar är i dag inte utvecklade.Trådbussar saknar många av spårvagnarnas givna fördelar. • Energihushållning. Spårvagnar är energisnåla. Principen stålhjul mot räls genererar så lite friktion som busstrafik aldrig kommer i närheten av. Moderna spårvagnar återmatar även bromsenergin, vilket gör dem ännu energisnålare. • Platsanpassning. Spårvägen integreras i befintliga stadsmiljöer utan genomgripande ombyggnader. Möjligheter att förlägga spårväg i såväl konventionella gator som gångtrafikstråk och grönytor förenklar stadsplaneringen. • Kapacitetsstyrka. Kapacitetsstyrka bör mycket riktigt mätas utifrån hur många som kommer fram per tidsenhet. Men givet samma tidsenhet slår spårvägenbussen med god marginal. Breda och långa ledade spårvagnar sväljer två-tre bussar. Modern spårvägstrafik innebär att resa i luftiga vagnar med mjuk gång, jämn acceleration och inbromsning, utan krängningar, och där ett lågt insteg i hela vagnen gör trafiksystemet lättillgängligt för alla. Spårvagnens exakthet i sidled när den framförs gör också att den kan tillåtas trafikera trängre gatumiljöer vilka inte fungerar för bussar. Trafikforskarna på KTH har dock en poäng. Det gäller att inget trafiksystem, oavsett val av spårväg eller buss, är starkare än dess svagaste länk. När det gäller kollektivtrafik i gatuplan i Stockholm är det av högsta vikt att ge fordon en hög signalprioritet och framkomlighet. Detta har visat sig vara ett stort problem med stombussnätet, med dess låga genomsnittshastighet. Givet fungerande signalprioritet och andra nödvändiga framkomlighetsåtgärder, är ett modernt och attraktivt spårvägssystem oslagbart när det gäller bekvämt kollektivtrafikresande och möjligheter att kunna locka nya resandegrupper. Markus Eisler, samhällsplanerare, fil mag, konsult ", "article_category": "other"}
{"id": 16208, "headline": "Söndagsprofilen", "summary": "Allt har ett pris. Miljöreportern Malin Olofsson har tillsammans med kollegan Daniel Öhman skrivit en bok om priset vi betalar för vår billiga mat.", "article": "Sveriges Radio-reportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman utsågs till Årets miljöjournalister förra året och de fick Guldspaden av Grävande journalister 2009. Nu har de skrivit en bok tillsammans, ”Matens pris” med underrubriken: ”boken som matindustrin inte vill att du ska läsa” Frågan de ställt är hur det är möjligt att den mat vi äter kan vara så billig. Vad är det verkliga priset vi får betala? De båda har bland annat besökt Vietnam och granskat under vilka omständigheter produktionen av den så populära och billiga pangasiusfisken sker och hur grönsaksodling i holländska växthus går till. De har också besökt skånska kalkonfarmare och tittat på sojaproduktion i Brasilien. – En stark upplevelse för Daniel och mig har varit insikten att vi exporterar mycket av miljöproblemen för att vi importerar så mycket mat från andra länder. I Brasilien använder man till exempel bekämpningsmedel på sojafälten som är förbjudna i Europa och som är farliga både för människor och för miljön, berättar Malin. Kände du och Daniel varandra sedan tidigare? – Nej, vi hade faktiskt inte pratat med varandra innan vi träffades på en fest för Grävande journalister och insåg att vi hade samma intressen inom journalistiken. Och det ledde till att vi gjorde en serie program där vi granskade den danska grisindustrin som vi fick Guldspaden för 2009, säger Malin Olofsson. De fortsatte att samarbeta i radioserien ”Matens pris” som de nu byggt ut med fler reportage till boken med samma namn. Hur har du blivit påverkad av det du jobbat med som miljöjournalist de senaste åren? – Det är ju en fördel att vi är två. Vi pratar mycket med varandra när vi varit med om starka saker. Det har ofta varit inom djurproduktion då vi till exempel har sett hur grisarna har det, hur kalkonerna har det. På vissa ställen har det känts väldigt ovärdigt. Vi svenskar äter ju mycket kött men vi ser sällan eller aldrig några djur, de är instängda och hålls väldigt tätt och det handlar ändå om levande varelser. Klart man blir både ledsen och fundersam. Kan det här verkligen vara hållbart? är reporter på DN Söndag hans.kronbrink@dn.se Malin olofsson Ålder: 32. Bor: Stockholm. Yrke: Miljöreporter på Sveriges Radio där hon varit anställd sedan 2005. Familj: Pojkvän. Aktuell med: Har skrivit boken ”Matens pris” om den verkliga kostnaden för maten vi äter. Bakgrund: Uppväxt i Hörby i Skåne, gått journalisthögskolan i Sundsvall. Favoritresmål: Lantstället i Södermanland där hon experimenterar med att lära sig odla mat själv. Bok som betytt mycket: ”Oväder: nyheter från en allt varmare värld” av Mark Lynas. Förebild: Cecilia Uddén på Sveriges Radio. Lyssnar på: Gillar att gå ut och dansa till elektronisk musik. Min söndag: Har just köpt inlines på Myrorna som jag övar på, måste lära mig att stanna. Först på morgonen: Lyssnar på Ekot. Sist på kvällen: Läser en bok. ", "article_category": "other"}
{"id": 16219, "headline": "”Fler bussar i Stockholm bättre än nytt spårvägsnät”", "summary": "Transportforskare på KTH: Det är betydligt billigare att öka framkomligheten i stockholmstrafiken med hjälp av fler bussar än att introducera ny spårväg i stor skala.När stombussarna infördes i Stockholm var tanken att de skulle få köra i egna körfält. Men politiskt motstånd har gjort att de i dag bara tar sig fram marginellt snabbare än vanlig busstrafik. Att ställa ett idealiskt spårvägssystem – som politikerna Christer Wennerholm och Ulla Hamilton gjorde i DN nyligen – mot Stockholms nuvarande busstrafik är därför orättvist. Prioriterade stombussar och fler turer ger mycket stora förbättringar i rusningstrafik – till en bråkdel av kostnaden för en ny spårväg. Dessutom behöver stockholmarna inte vänta till 2030 på ökad framkomlighet, skriver Jonas Eliasson, Carl J Hamilton och Maria Börjesson.", "article": "SL och Stockholms stad har tagit fram en strategi för spårväg och andra utbyggnader av stomnätet i Storstockholm, som nu går ut på remiss. I DN den 24 augusti citerades trafiklandstingsrådet Christer Wennerholm och trafikborgarrådet Ulla Hamilton tillsammans med en karta över föreslagna nya spårvägar. Resonemanget sammanfattades av Wennerholm och Hamilton ungefär så här: Stockholms befolkning växer och det är trångt på stombussarna, alltså behövs mer kapacitet i kollektivtrafiken. En spårvagn rymmer fler passagerare än en buss, alltså är spårvagn att föredra. Och för att spårvagnar skall kunna ta sig fram i acceptabla hastigheter måste en del av dagens parkerade bilar, cykelbanor och biltrafik ge vika för att möjliggöra egna körfält åt spårvägen. Den som är uppmärksam, och minns turerna kring införandet av de blå stombussarna, noterar den logiska kullerbyttan: När de blå stombussarna infördes var tanken att de skulle få köra i egna körfält och med högsta prioritet vid trafikljusen, men politiskt motstånd och en serie lokala kompromisser har gjort att de i dag bara tar sig fram marginellt snabbare än vanlig busstrafik. Om politikerna numera, som det verkar på Ulla Hamiltons uttalande, har modet och möjligheten att prioritera kollektivtrafiken finns ett betydligt billigare sätt att öka kapaciteten och att göra restiderna kortare och mer förutsägbara: Ge stombussarna den prioritet på vägen de var tänkta att få, och sätt in fler turer under rusningstrafiken. Högre prioritering för busstrafiken kan ge mycket stora förbättringar i rusningstrafik till en bråkdel av investeringskostnaden för spårväg. Dessutom går det att genomföra omedelbart, och inte 2030. (Och om framkomlighet är målet torde parkerade bilar få stryka på foten i första hand, och cykelbanor i sista.) Kapacitet är inte detsamma som hur många personer som ryms i varje fordon, utan hur många som kommer fram per tidsenhet. Den högsta möjliga kapaciteten påverkas av fordonets storlek och hur lång tid det tar vid hållplatserna för av- och påstigning, vilket talar till spårvagnens fördel. Men i rusningstrafik är det inte de två faktorerna som håller nere kapaciteten, utan framkomligheten på gatan. Står trafiken still spelar det ingen roll hur många som är ombord, ingen kommer fram ändå. Att ställa ett idealiskt spårvägssystem mot Stockholms nuvarande busstrafik är en orättvis jämförelse. Många av spårvägens fördelar går att uppnå i ett system baserat på bussar. • Moderna dubbelledade bussar rymmer betydligt fler passagerare än dagens blå bussar. • Tydligare markering, till exempel målad asfalt, av bussernas rutter gör det lättare att orientera sig, även för den som reser sällan. • Med ett biljettsystem som tillåter på- och avstigning genom samtliga dörrar kan tiden vid hållplats minimeras. • Bussar kan göras helt eller delvis eldrivna, för att kunna gå tyst och avgasfritt genom känsliga områden. • Med bättre styrning av trafiken kan bussarna hålla jämnt avstånd till varandra, så att inte en proppfull buss följs av en nästan tom. Genom att kombinera de här och andra tekniker kan en buss fungera som vanligt i ytterområdena, för att sedan uppträda som en spårvagn på gummihjul i innerstaden. Utöver lägre investeringskostnad har bussar en annan fördel gentemot spårvagnar genom att inte vara lika störningskänsliga. När en buss havererar kan nästa buss köra om, medan ett hinder i spårtrafiken stoppar alla bakomvarande vagnar. Med Stockholms nyckfulla vinterklimat kan detta vara särskilt viktigt att ha med i beräkningen. Spårvagnar är i mångas ögon mer tilltalande för stadsmiljön än bussar, och det är ett värde värt att beakta. Men hur många miljarder kronor vackrare är spårvagnarna? Kartan som presenterades i DN omfattar cirka 50 km nya spår. Av de senaste investeringarna i spårväg i Stockholm (Spårväg City och Tvärbanan) att döma, kostar det 250–500 miljoner kronor per kilometer att anlägga banan. Innan man förälskar sig i tanken på att åter få se spårvagnar i hela Stockholm bör man fundera på hur mycket nytta 12–25 miljarder kronor skulle kunna göra för att förbättra kollektivtrafiken på mer kostnadseffektiva sätt. Några väl valda nya spårvagnslinjer är kanske samhällsekonomiskt motiverade, där passagerarunderlaget är stort och det finns estetiska värden att beakta. Men det avgörande för att höja kapaciteten, minska restiderna och förbättra tillförlitligheten från dagens nivåer är inte räls, utan vilja och mod att prioritera kollektivtrafikens framkomlighet. Det är glädjande att Ulla Hamilton och Christer Wennerholm tydligen har både viljan och modet att göra just det. Det räcker långt – då behövs inte rälsen. Jonas Eliasson professor i transportsystemanalys Carl J Hamilton tekn lic Maria Börjesson tekn dr (Samtliga är forskare vid Centrum för transportstudier, KTH) ", "article_category": "other"}
{"id": 16233, "headline": "”Dags att Sverige reagerar mot Israels folkrättsbrott”", "summary": "Per Gahrton: Sverige måste gå i spetsen och kräva sanktioner mot Israel för de folkrättsbrott som knappast längre förnekas av någon utanför landet. Efter revolutionens seger i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Tålamodet med särbehandlingen av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Var står Sverige? Om vårt militära stöd till revoltörerna i Libyen ska bli led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste Carl Bildt och den svenska regeringen snarast ta initiativ till målinriktade sanktioner mot de israeliska beslutsfattarna. Det kan handla om blockering av bankkonton, inreseförbud, förbud mot import från bosättningar etcetera. Sverige har ett särskilt ansvar, skriver ordföranden i Palestinagrupperna Per Gahrton.", "article": "Efter revolutionens seger i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Ingenting tyder på att de nya demokratiska arabiska regimerna skulle acceptera ytterligare förlängning av den fyrtiofyraåriga israeliska ockupationen av Palestina. Redan syns tecken på att den nya regimen i Egypten är på väg att inta en tuffare hållning mot Israel, för palestiniernas sak. FN:s kommission för Palestinas rättigheter krävde nyligen ”trovärdig och bestämd handling” för att stoppa de olagliga israeliska bosättningarna. Inom kort diskuterar FN:s säkerhetsråd Palestinas begäran att bli upptaget som FN:s 194 medlem, något som troligen kommer att stödjas av en majoritet i generalförsamlingen. Tålamodet med särbehandlingen av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Var står Sverige? Menar Bildt & co allvar med att den militära insatsen i Libyen skedde som ett led i en global rättsordning, lika för alla? Eller är Libyenaktionen, som en del misstänker, bara ett utslag av nykolonial strävan att kontrollera viktiga oljetillgångar? Den fortsatta hanteringen av Israels folkrättsbrott – vars förekomst knappast förnekas av någon utanför Israel – blir en test på vad det är för sorts världsordning Sverige medverkar till att bygga. Å ena sidan finns glädjande tecken på framväxten av en global rättsordning. Srebrenicamördaren Mladic är infångad, i Kambodja har ledande röda khmerer ställts inför rätta för sitt ansvar för ”the killing fields”. Sudans president är efterlyst av Haagdomstolen (ICJ). Flera internationella domstolar har inrättats, bland annat för före detta Jugoslavien, Rwanda, Libanon. EU utövar sanktioner mot nästan trettio länder, däribland Vitryssland, Burma, Eritrea, Iran, Liberia, Somalia, Syrien, Zimbabwe. Men å andra sidan går den israeliska ockupationen in i sitt fyrtiofemte år utan att omvärlden vidtagit en enda sanktionsåtgärd. Ständigt kommer rapporter om nya olagliga bosättningar. I en ny rapport dokumenterar den israeliska människorättsorganisationen Btselem en okänd aspekt av ockupationen: Utöver de ökända bosättningarna runt Jerusalem och längs gränsen mellan Israel och Västbanken pågår en omfattande annekteringsprocess av hela Jordandalen, totalt 28,8 procent av Västbankens yta (”Dispossession and Exploitation – Israel’s Policy in the Jordan Valley and Northern Dead Sea”). Enligt Btselem genomförs här en gigantisk ”stöld” av palestinsk mark, utan att omvärlden reagerar. Att israelisk militär i somras stoppade en fredsmanifestation på internationellt vatten möttes med en axelryckning. Det israeliska parlamentets bifall till en lag som gör det till ett brott att uppmana till köpbojkott från de illegala judiska bosättningarna har bara uppmärksammats marginellt. Aung San Suu Kyi och Dalai Lama hyllas, med rätta, men vem bryr sig om den 90-årige israeliske fredsveteranen Uri Avnerys klagorop över demokratins söndervittring i Israel? Och ändå är det inte självklart för den som lusläser Amnestys och Human Rights Watchs rapporter att den burmesiska militärjuntan och den kinesiska enpartistaten har begått fler brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter än Israel. Larmsignaler har ringt mycket länge. • Redan 1988 hette det i en diplomatrapport från svenska ambassaden i Tel Aviv: ”Sedan ett år tillbaka kvalificerar sig Israel – det land som i svensk 1950-talsdebatt ibland betecknades som ’nationernas blomma’ eller ’ett ljus för världen’ – för det bottenskikt av stater i vilka MR-situationen är sämst, om man betraktar situationen på de ockuperade områdena”(Pol III 1988-12-22). • I februari 1989 publicerades Rädda Barnens rapport ”Barn som måltavla” där generalsekreterare Thomas Hammarberg konstaterade att ”den kanske mest anmärkningsvärda slutsatsen i rapporten är att (de israeliska) soldaterna avsiktligen siktar mot de demonstrerande barnen och ungdomarna när de skjuter.” • 2004 dömdes Israel av Haagdomstolen för att ”skyddsbarriären” olagligt byggts på palestinsk mark. Alla FN-stater uppmanades medverka till att tvinga Israel att riva de olagliga delarna av muren. • Enligt Btselem dödades under de två åren efter 2009 års Gaza-invasion femton gånger fler palestinier av israeler än omvänt (156 resp 11). Paradoxalt nog tycks de flesta svenska politiker vara medvetna om Israels folkrätts- och MR-brott. • Efter ett besök i det ockuperade Palestina 2005 noterade Carl Bildt på sin blogg att muren är ”en uppenbar utmaning mot den internationella rätten”. • Den 12 april 2005 ordnades en konferens om ”Folkrätten i skuggan av den israeliska ockupationen” med företrädare för LO, TCO, Svenska Kyrkan. Den massiva dokumentationen av israeliska övergrepp ifrågasattes inte av någon deltagare. • Vid Palestinagruppernas utfrågning inför valet 2010 fastslog samtliga riksdagspartier att Israel bryter mot folkrätten och krävde hårdare påtryckningar. Maria Weimer (FP): ”Hårt tryck på Israel, påtryckning så snart mänskliga rättigheter kränks”. Gustav Blix (M): ”Israel begår allvarliga brott mot folkrätten, sätt tryck på Israel!”. Henrik Ehrenberg (KD): ”Det ska vara obehagligt för israeliska politiker att möta internationella företrädare”. Det är hög tid att gå från ord till handling. Sverige har ett särskilt ansvar, eftersom det var Sverige som på FN:s uppdrag i början av 2000-talet utarbetade en rapport om så kallade målinriktade sanktioner – ”Making targeted sanctions effective”. Om Sveriges militära stöd till Libyens revoltörer skall bli led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste regeringen snarast ta initiativ till målinriktade sanktioner mot israeliska beslutsfattare som är ansvariga för folkrätts- och människorättsbrott, däribland apartheidmuren, bosättningsbyggandet och blockaden av Gaza. Det kan handla om blockering av bankkonton, inreseförbud, åtal inför Internationella brottmålsdomstolen (ICC), förbud mot import från bosättningar. Självklart måste Sveriges import av krigsmateriel från Israel helt upphöra och militärattachén i Tel Aviv hemkallas. Om inget händer utropar Mahmoud Abbas en palestinsk stat i september. En majoritet av FN-staterna kommer troligen att rösta för att Palestina ska bli FN-medlem. Sverige bör givetvis rösta för förslaget. Men tyvärr lär USA lägga in veto. Risken för ett nytt storkrig är uppenbar. Ett svenskt utspel som bygger på principen att israeliska folk- och människorättsbrottslingar skall behandlas lika tufft som arabiska skulle kunna vrida utvecklingen i konstruktiva banor. Utrikesminister Carl Bildt har visat att han förstått Palestinakonfliktens grundproblem. Den israeliska ockupationen måste avvecklas. Vad hindrar honom från att ta ett friskt initiativ som visar att folkrätt och mänskliga rättigheter gäller alla, också palestinier, och att alla folkrättsbrytare, också Israel, bestraffas med konkreta åtgärder? Per Gahrton ordförande i Palestinagrupperna Palestinagrupperna Palestinagrupperna i Sverige, PGS, grundades 1976 genom samgående av lokala Palestinagrupper. PGS tar tydligt ställning för den palestinska parten i Palestinakonflikten och stöder det palestinska folkets strävanden efter nationellt oberoende och bildandet av en palestinsk stat. PGS ser detta som en omistlig del i strävandena efter att skapa fred i Mellanöstern. Källa: Palestinagrupperna.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16234, "headline": "”Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige”", "summary": "Professorer i företagsekonomi och statsvetenskap: Vi har skapat ett system som motverkar möjligheterna att få fram verkligt skickliga forskare.Huvudproblemet i svensk forskning är inte brist på pengar utan att vi har för få skickliga forskare. Inte sällan ser man som bedömare hos forskningsfinansiärerna tveksamma meritförteckningar även från forskare som lyckats få en alltmer inflationsdrabbad professorstitel. Vi måste sätta stopp för den systematiska inavel som är en följd av att svenska universitet som regel bara anställer de egna doktorerna. Ett annat problem är den fragmenterade forskarutbildningen. I dag finns inget universitet som kan bedriva en internationellt gångbar forskarutbildning ens i ett stort ämne som statsvetenskap, skriver Mats Alvesson och Bo Rothstein.", "article": "Länders välstånd hänger samman med kvaliteten på deras kunskapsproduktion. Forskningen vid landets universitet och högskolor är härvidlag central. Forskningspolitik handlar i mycket om hur stora medel staten skall anslå och det är vanligt med hundslagsmål mellan olika vetenskapsgrenar, forskningsråd och lärosäten om hur resurserna skall fördelas. Pengar är naturligtvis viktigt men enligt vårt förmenande är huvudproblemet inom den delen av svensk forskning som bedrivs vid universitet och högskolor i dag inte brist på pengar. Inom de områden vi kan överblicka, företrädesvis samhällsvetenskap och humaniora, har vi för få skickliga forskare. Problemet är av naturliga skäl synnerligen känsligt i forskarvärlden och få vågar tala om det, men personer med god överblick över situationen inom medicin, teknik och naturvetenskap har ”mellan skål och vägg” sagt att samma sak gäller där. Våra egna erfarenheter som bedömare hos flera stora forskningsfinansiärer är att bristen på duktiga forskare innebär att man ibland tvingas ge tämligen stora anslag till forskare som inte alls står starka enligt de kriterier som är gängse i det internationella forskarsamhället. Detta gäller särskilt ett antal politiskt opportuna områden. Inte sällan ser man numera svaga ansökningar och tveksamma meritförteckningar även från forskare som lyckats få en allt mera inflationsdrabbad professorstitel. Forskningspolitiken borde således mera handla om hur vi skall få fram internationellt framstående forskare än hur mycket pengar staten skall anslå och hur dessa skall fördelas. Ett stort problem i svensk forskning är nämligen att vi är underkastade ett regelsystem och traditioner som starkt undergräver möjligheterna att få fram skickliga forskare. Jämför man det svenska universitets- och högskolesystemet med de främsta motsvarande systemen i världen är det framför allt två saker som behöver förändras. Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser. Det finns visserligen enskilda (och lysande) undantag men generellt innebär den svenska traditionen att den bästa strategin för doktorander är anpasslighet och konformism där man socialiseras till att följa de etablerade tankesätten på den egna institutionen. Håller man sig väl med andra kan man gärna få en hyfsad karriär genom lokalt stöd och slippa krav på att åstadkomma internationellt framstående kunskapsbidrag. Det säger sig själv att detta inte är god grund för kreativitet och nytänkande. När Göteborgs universitet nyligen utvärderades av en stor grupp internationellt etablerade forskare uttryckte de sin ”bestörtning” över bristen på extern rekrytering. Vid vissa institutioner vid Lunds universitet har samtliga anställda lektorer och professorer disputerat vid institutionen ifråga. Eftersom vi nu har över tjugo lärosäten i landet kan det inte vara ett problem för unga människor att röra sig och efter sin forskarutbildning komma till en ny intellektuell miljö, även om den senare i många av dessa lärosäten inte är att skryta med. Det finns ju också en värld utanför Sverige att arbeta i under någon period. För att undgå inavelstendensen krävs en enkel förändring i regelsystemet som förhindrade eller i alla fall försvårade för universitet och högskolor att anställa sina egna doktorer. I synnerhet negativ är vanan att avstå från att utlysa tjänster och låta folk gå på vikariat i över två år, varpå den för högskoleförhållanden absurda lagen om anställning (Las) medför att det automatiskt blir en fast anställning. Krav på obligatorisk utlysning och införande av arbete vid annat lärosäte som viktig merit vid sökande av tjänst (eller kvalificerat arbete utanför universiteten) skulle öppna för rörlighet. Den andra förändringen som behöver göras är att koncentrera forskarutbildningen. Denna är alltför fragmenterad, både institutions- och ämnesmässigt. Vi kan ta statsvetenskap som exempel. Uppdraget är att utbilda omkring trettio doktorer per år i landet. I dag är forskarutbildningen i ämnet i realiteten utspridd på fjorton lärosäten vilket innebär att man har i genomsnitt två tre doktorander i varje årskull. Det säger sig självt att det inte går att bedriva en vettig forskarutbildning med så få doktorander. Enligt vår bedömning kan i dag inget universitet i landet bedriva en internationellt gångbar forskarutbildning ens i ett relativt stort ämne som statsvetenskap. Det enda rimliga är därför att koncentrera forskarutbildning i de allra flesta ämnen till ett mindre antal lärosäten så att man kunde komma upp i något så när stora grupper om minst fem sex doktorander i varje årskull. En aspekt av urvattningen är den kraftiga expansionen av nya ämnen och institutioner som följer av att allt möjligt skall akademiseras och att allt flera yrkesgrupper önskar stärka status och maktbas, varför forskarutbildning i forskningsmässigt svaga och långsökta ämnen blir vanligt, ofta med små doktorandgrupper. Om man vill ha bra forskning snarare än forskning som gynnar olika särintressen bör spridning och fragmentering minskas. Här kunde man pröva den modell som använts för den nya rektorsutbildningen, nämligen att Vetenskapsrådet fick utlysa uppdrag inom forskarutbildningen som lärosätena fick söka och där de som uppvisat bäst resultat fick uppdragen för säg fem år. Resultat bör då inte i första hand vara en fråga om produktivitet – det uppnås ibland genom låg kvalitet – utan om värdet av kunskapsbidragen, det vill säga kvaliteten på doktorsavhandlingarna (vilket lätt kan avgöras genom förfrågan till de betygsnämnder som granskar dessa eller genom annan yttre expertgranskning). Detta skulle dels tvinga lärosätena att redovisa hur väl man skött forskarutbildningen inom sina olika discipliner, dels få fram ett välbehövligt nytänkande på området. Förändringar för att höja kvaliteten i svensk forskning handlar således inte bara om ökade resurser och hur dessa skall fördelas. Ett större problem är att vi har skapat ett system som motverkar möjligheterna att få fram verkligt skickliga forskare. Mats Alvesson professor i företagsekonomi vid Lunds universitet Bo Rothstein professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16235, "headline": "”Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige”", "summary": "Professorer i företagsekonomi och statsvetenskap: Vi har skapat ett system som motverkar möjligheterna att få fram verkligt skickliga forskare. Huvudproblemet i svensk forskning är inte brist på pengar utan att vi har för få skickliga forskare. Inte sällan ser man som bedömare hos forskningsfinansiärerna tveksamma meritförteckningar även från forskare som lyckats få en alltmer inflationsdrabbad professorstitel. Vi måste sätta stopp för den systematiska inavel som är en följd av att svenska universitet som regel bara anställer de egna doktorerna. Ett annat problem är den fragmenterade forskarutbildningen. I dag finns inget universitet som kan bedriva en internationellt gångbar forskarutbildning ens i ett stort ämne som statsvetenskap, skriver Mats Alvesson och Bo Rothstein.", "article": "Länders välstånd hänger samman med kvaliteten på deras kunskapsproduktion. Forskningen vid landets universitet och högskolor är härvidlag central. Forskningspolitik handlar i mycket om hur stora medel staten skall anslå och det är vanligt med hundslagsmål mellan olika vetenskapsgrenar, forskningsråd och lärosäten om hur resurserna skall fördelas. Pengar är naturligtvis viktigt men enligt vårt förmenande är huvudproblemet inom den delen av svensk forskning som bedrivs vid universitet och högskolor i dag inte brist på pengar. Inom de områden vi kan överblicka, företrädesvis samhällsvetenskap och humaniora, har vi för få skickliga forskare. Problemet är av naturliga skäl synnerligen känsligt i forskarvärlden och få vågar tala om det, men personer med god överblick över situationen inom medicin, teknik och naturvetenskap har ”mellan skål och vägg” sagt att samma sak gäller där. Våra egna erfarenheter som bedömare hos flera stora forskningsfinansiärer är att bristen på duktiga forskare innebär att man ibland tvingas ge tämligen stora anslag till forskare som inte alls står starka enligt de kriterier som är gängse i det internationella forskarsamhället. Detta gäller särskilt ett antal politiskt opportuna områden. Inte sällan ser man numera svaga ansökningar och tveksamma meritförteckningar även från forskare som lyckats få en allt mera inflationsdrabbad professorstitel. Forskningspolitiken borde således mera handla om hur vi skall få fram internationellt framstående forskare än hur mycket pengar staten skall anslå och hur dessa skall fördelas. Ett stort problem i svensk forskning är nämligen att vi är underkastade ett regelsystem och traditioner som starkt undergräver möjligheterna att få fram skickliga forskare. Jämför man det svenska universitets- och högskolesystemet med de främsta motsvarande systemen i världen är det framför allt två saker som behöver förändras. Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser. Det finns visserligen enskilda (och lysande) undantag men generellt innebär den svenska traditionen att den bästa strategin för doktorander är anpasslighet och konformism där man socialiseras till att följa de etablerade tankesätten på den egna institutionen. Håller man sig väl med andra kan man gärna få en hyfsad karriär genom lokalt stöd och slippa krav på att åstadkomma internationellt framstående kunskapsbidrag. Det säger sig själv att detta inte är god grund för kreativitet och nytänkande. När Göteborgs universitet nyligen utvärderades av en stor grupp internationellt etablerade forskare uttryckte de sin ”bestörtning” över bristen på extern rekrytering. Vid vissa institutioner vid Lunds universitet har samtliga anställda lektorer och professorer disputerat vid institutionen ifråga. Eftersom vi nu har över tjugo lärosäten i landet kan det inte vara ett problem för unga människor att röra sig och efter sin forskarutbildning komma till en ny intellektuell miljö, även om den senare i många av dessa lärosäten inte är att skryta med. Det finns ju också en värld utanför Sverige att arbeta i under någon period. För att undgå inavelstendensen krävs en enkel förändring i regelsystemet som förhindrade eller i alla fall försvårade för universitet och högskolor att anställa sina egna doktorer. I synnerhet negativ är vanan att avstå från att utlysa tjänster och låta folk gå på vikariat i över två år, varpå den för högskoleförhållanden absurda lagen om anställning (Las) medför att det automatiskt blir en fast anställning. Krav på obligatorisk utlysning och införande av arbete vid annat lärosäte som viktig merit vid sökande av tjänst (eller kvalificerat arbete utanför universiteten) skulle öppna för rörlighet. Den andra förändringen som behöver göras är att koncentrera forskarutbildningen. Denna är alltför fragmenterad, både institutions- och ämnesmässigt. Vi kan ta statsvetenskap som exempel. Uppdraget är att utbilda omkring trettio doktorer per år i landet. I dag är forskarutbildningen i ämnet i realiteten utspridd på fjorton lärosäten vilket innebär att man har i genomsnitt två tre doktorander i varje årskull. Det säger sig självt att det inte går att bedriva en vettig forskarutbildning med så få doktorander. Enligt vår bedömning kan i dag inget universitet i landet bedriva en internationellt gångbar forskarutbildning ens i ett relativt stort ämne som statsvetenskap. Det enda rimliga är därför att koncentrera forskarutbildning i de allra flesta ämnen till ett mindre antal lärosäten så att man kunde komma upp i något så när stora grupper om minst fem sex doktorander i varje årskull. En aspekt av urvattningen är den kraftiga expansionen av nya ämnen och institutioner som följer av att allt möjligt skall akademiseras och att allt flera yrkesgrupper önskar stärka status och maktbas, varför forskarutbildning i forskningsmässigt svaga och långsökta ämnen blir vanligt, ofta med små doktorandgrupper. Om man vill ha bra forskning snarare än forskning som gynnar olika särintressen bör spridning och fragmentering minskas. Här kunde man pröva den modell som använts för den nya rektorsutbildningen, nämligen att Vetenskapsrådet fick utlysa uppdrag inom forskarutbildningen som lärosätena fick söka och där de som uppvisat bäst resultat fick uppdragen för säg fem år. Resultat bör då inte i första hand vara en fråga om produktivitet – det uppnås ibland genom låg kvalitet – utan om värdet av kunskapsbidragen, det vill säga kvaliteten på doktorsavhandlingarna (vilket lätt kan avgöras genom förfrågan till de betygsnämnder som granskar dessa eller genom annan yttre expertgranskning). Detta skulle dels tvinga lärosätena att redovisa hur väl man skött forskarutbildningen inom sina olika discipliner, dels få fram ett välbehövligt nytänkande på området. Förändringar för att höja kvaliteten i svensk forskning handlar således inte bara om ökade resurser och hur dessa skall fördelas. Ett större problem är att vi har skapat ett system som motverkar möjligheterna att få fram verkligt skickliga forskare. Mats Alvesson professor i företagsekonomi vid Lunds universitet Bo Rothstein professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Läs mer på DN.se/debatt 7/7 2009: ”Politikerna ska inte lägga sig i forskningen” – nytillträdda forskningsministern Tobias Krantz (FP). 31/7 2009: ”Miljarder till forskning styrs av flumkriterier” – medicinprofessorn Elias Eriksson kritiserar regeringen. 25/8 2009: ”Nya ministern hotar svensk grundforskning” – Vetenskapsrådet. 21/7 2010: ”Unga elitforskare ska rädda svensk konkurrens” Ordföranden för Regeringens forskningsberedning, dåvarande forskningsminister Tobias Krantz. ", "article_category": "other"}
{"id": 16238, "headline": "”Avtalsförhandlingarna ska fokusera på åren som kommer”", "summary": "Även om det skett en återhämtning är det alltjämt en bit kvar till de produktionsnivåer som rådde före krisen 2008-2009. När vi nu går in i höstens avtalsförhandlingar måste fokus vara på arbetskostnader och villkor för kommande år, inte för de år som varit, skriver industrins arbetsgivarorganisationer i en replik.", "article": "Den önskan om att kommande löneförhandlingar ska leda till avtal som stärker industrins konkurrenskraft och håller sig inom inflationsmålen som industrifacksföreträdare framför på DN Debatt 25/8, stämmer väl med de ingångsvärden som även vi på arbetsgivarsidan har. Vi delar också uppfattningen att det har skett en återhämtning från den stora och djupa finansiella kris som drabbade världen och inte minst exportföretagen 2008 och 2009. Vi vill dock påminna om att det alltjämt är en bit kvar till de produktionsnivåer som rådde före krisen och att många som förlorade sina arbeten fortfarande är utan jobb medan de som har jobben kvar fick reallöneökningar även under krisåren. När vi nu går in i höstens avtalsförhandlingar måste fokus vara på arbetskostnader och villkor för kommande år, inte för de år som varit. Industrins återhämtning var i avtagande redan under våren. Vi oroas nu av den växande osäkerhet som råder på världsmarknaden samtidigt som arbetskraftskostnaderna i Sverige ökat snabbare än i EU. Industrins lönebildning måste utgå från vad som händer i omvärlden och utformas så att den stärker konkurrenskraften för verksamheterna i Sverige, så att dessa kan växa och utvecklas. Det gäller både flexibiliteten i anställningsvillkoren och de centralt avtalade lönenivåerna. Den internationellt konkurrensutsatta sektorns märke måste sedan få bred acceptans som norm för hela arbetsmarknaden. Det var just dessa grundförutsättningar som formulerades i det nya Industriavtalet som undertecknades i juni. De utgångspunkter som de fackliga företrädarna för fram stämmer väl överens med det vi då kom överens om. Industrins internationella konkurrenskraft är avgörande för hela Sveriges välfärdsutveckling. Därför oroas vi också över att denna bild inte verkar stämma med de signaler som kommer angående den så.kallade LO-samordningen. Där verkar man ha en annan verklighetsuppfattning och en annan inställning till dessa frågor. Agneta Dreber, vd Livsmedelsföretagen Jonas Hagelqvist, vd Industri- och Kemigruppen Katarina Novák, vd Skogs- och Lantarbetsgivare- förbundet Leif G Gustafsson, vd Trä- och Möbelföretagen Lena-Liisa Tengblad, vd Grafiska Företagens Förbund Per Ahl, vd Stål och Metall Arbetsgivareförbundet Per Hidesten, vice vd och förhandlingsdirektör Skogsindustrierna Åke Svensson, vd Teknikföretagen ", "article_category": "other"}
{"id": 16244, "headline": "”Nu krävs en bred samling i riksdagen för Sveriges bästa”", "summary": "Socialdemokraterna: Läget i världsekonomin är allvarligt. Genom stimulanser kan vi hålla hjulen snurrande och säkra starka statsfinanser. Det oklara ekonomiska och parlamentariska läget kräver att vi har förmåga att samla oss och göra rätt saker. Vi socialdemokrater vill investera i det som bygger Sverige starkt – utbildning, infrastruktur och bostäder. Det reformutrymme som finns det kommande året är inte stort och måste användas väl. Vi befarar att regeringens ekonomiska politik kommer att vara alltför restriktiv. Vi vill med denna artikel visa att det finns förutsättningar för en bred samling kring viktiga ekonomiska prioriteringar. Detta för att värna Sveriges konkurrenskraft på både kort och lång sikt, skriver Håkan Juholt och Tommy Waidelich.", "article": "Läget i världsekonomin är allvarligt. Osäkerheten kring hur kriserna i Europa och USA kommer att utvecklas är hög. Det ställer stora krav på den ekonomiska politiken även i Sverige. I detta svåra läge gäller det att göra rätt saker. Vi vill investera i det som bygger Sverige starkt – utbildning, infrastruktur och bostäder. Brister detta skapas ineffektiviteter i ekonomin. Efter nedskärningar i vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen samt sjunkande skolresultat de senaste åren, rapporterar företag nu att de har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens, trots att det råder massarbetslöshet. En lång tids underinvesteringar i järnväg och annan infrastruktur har medfört underkapacitet, förseningar och andra höjda kostnader för människor och företag. Bostadsbristen i tillväxtregionerna försämrar rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som bostadspriserna har ökat hushållens skuldsättning i sådan utsträckning att det skapar risk för finansiell instabilitet. Om inget görs nu kommer stora investeringsunderskott att byggas upp på dessa tre områden. Kostnaden för detta kan komma att bli mycket stor i framtiden, inte minst i förlorad tillväxtpotential. Det reformutrymme som finns det kommande året är inte stort och måste användas väl. Häromdagen rapporterades att såväl Konjunkturinstitutets prognoschef Lars Calmfors som Swedbanks chefsekonom befarar att regeringens ekonomiska politik kommer att vara alltför restriktiv. Vi delar denna oro. Genom väl avvägda ekonomiska stimulanser kan vi hålla hjulen i ekonomin snurrande och säkra starka statsfinanser. Det är också viktigt att prioritera ökade drivkrafter till arbete. Vi vill införa lägre trösklar för dem som går från försörjningsstöd till jobb. I dag räknas försörjningsstödet av, krona för krona, för den som får ett arbete. Vi vill göra det möjligt att under en period behålla en del av försörjningsstödet, för att på så sätt öka incitamenten att arbeta. Sverige är ett litet, exportberoende land. En stor del av vår export består dessutom av investeringsvaror, vars efterfrågan i stor utsträckning är konjunkturbestämd. Vi är alltså mycket känsliga för utvecklingen i omvärlden, inte minst Europa, som fortfarande är vår viktigaste exportmarknad. Det är nödvändigt att både stora och små företag i Sverige kan utvecklas, öka sin produktivitet och ligga i framkant på globala tillväxtmarknader. För att förhindra att Sverige utvecklas till ett låglöneland måste vi konkurrera med högt kunskapsinnehåll, inte minst i branscher som miljöteknik, läkemedel och telekom. Därför vill vi investera i forskning och utveckla samverkan mellan akademi och näringsliv, samt skapa breda utvecklingsprogram i framtidsbranscherna, där näringslivets behov ska vara styrande för prioriteringarna. I det läge vi befinner oss är det fel att prioritera ineffektiva subventioner till restaurangbranschen. Den framtida tillväxten ligger i att investera i den kunskapsbaserade ekonomin. Här finns ett viktigt politiskt vägval att göra. Det är inte genom en sänkt restaurangmoms Sverige eller Europa kommer att växa sig starkt i den globala konkurrensen. Särskilt inte som sysselsättningseffekten totalt sett beräknas vara mycket liten i förhållande till kostnaden, enligt Konjunkturinstitutet. Kanske till och med obefintlig, enligt Lars Calmfors. De 5,4 miljarder en sänkt restaurangmoms kostar år 2012 vill vi socialdemokrater använda mer effektivt och därigenom skapa fler jobb. Regeringens ekonomiska strategi har i detta allvarliga läge nått vägs ände. Det står klart att regeringen valde att dra tillbaka det femte jobbskatteavdraget först när de insåg att de inte hade en majoritet för förslaget i riksdagen. Frågan är om de i den budget de snart presenterar ändå kommer att föreslå ett jobbskatteavdrag 2013 eller 2014. Vi står fast vid vår uppfattning att det vore fel lösning på de utmaningar Sverige står inför. Sverige har ett bättre utgångsläge än de flesta länder i Europa. Läget är trots detta dystert. Siffror från Konjunkturinstitutet visade i går att de svenska hushållens syn på ekonomin snabbt har försämrats. Arbetslösheten är hög, och långtidsarbetslösheten har bitit sig fast på mycket höga nivåer. Att tro att vi inte behöver bry oss om läget i Europa, eller att vi kan lämna skuldtyngda europeiska länder i sticket med hänvisning till att de får klara sig bäst själva, vore mycket naivt. Vi är alla beroende av varandra. Går det riktigt illa för ett land riskerar många andra att dras med. Problemen i Europa pekar på behovet av en ökad samordning i eurozonen. En fungerande valutaunion kräver större samordning av finanspolitiken. Vi socialdemokrater har därför ändrat vårt tidigare motstånd mot ett starkare institutionellt ramverk inom euroområdet. Vi stöder också förslag om att införa särskilda euroobligationer för att stärka kapitalförsörjningen. Krisande ekonomier måste få stöd, med motkravet att budgetsanering och reformer för ökad effektivitet genomförs. Vikten av att bygga pålitliga samhälleliga institutioner i dessa länder kan inte nog understrykas. Vidare måste tillsynen och regleringen av finansmarknaderna stärkas, liksom den internationella samverkan på dessa områden. Samstämmiga ekonomiska prognoser pekar på att tillväxten de kommande åren framför allt kommer att ske i länder som Kina och Indien, medan den i USA, Europa och andra utvecklade länder väntas vara betydligt mer blygsam. Förutom effekterna av den pågående krisen, speglar detta en omvandling av världsekonomin som pågått under lång tid. Globaliseringen ställer oss inför enorma utmaningar. Gamla positioner i ekonomin kan inte tas för givna. Inte minst med tanke på detta är det nödvändigt att tänka långsiktigt. Samtidigt som vi bekämpar den akuta krisen, måste vi också bygga vår ekonomi stark i ett längre perspektiv. På samma sätt som budgetsaneringen på 1990-talet gjorde att vi klarade oss relativt väl ur finanskrisen 2008, måste vi i dag genomföra de investeringar som är nödvändiga inför framtida utmaningar. I det svåra ekonomiska läge vi befinner oss i måste vi klara av att tänka både kort- och långsiktigt. På kort sikt behövs på europeisk nivå stödpaket till krisande länder, förhindra att osäkerheten sprider sig på de finansiella marknaderna och parera risken för växande arbetslöshet. På lång sikt måste vi bygga ett internationellt ekonomiskt system som är betydligt mer robust än dagens, samtidigt som vi investerar i det som gör Sverige och Europa konkurrenskraftigt även i framtiden. Passivitet i dag riskerar att stå oss dyrt i framtiden. Det oklara ekonomiska och parlamentariska läget kräver att vi har förmåga att samla oss och göra rätt saker. Regeringspartierna sitter nu och diskuterar hur de ska kunna enas om sitt gemensamma budgetalternativ. Vi vill med denna artikel visa att det finns förutsättningar för en bred samling kring viktiga ekonomiska prioriteringar som värnar Sveriges konkurrenskraft på både kort och lång sikt. Nu krävs samling för Sveriges bästa. Håkan Juholt partiordförande (S) Tommy Waidelich ekonomiskpolitisk talesperson (S) Läs mer på DN.se/debatt 9/8: ”Skuldkrisen kräver att alla EU-länder tar ansvar” EMU-experterna Harry Flam och Anders Vredin om att Sverige bör spela en mer aktiv roll i EU:s ekonomiska politik och ställa sig bakom att EU:s stabilitetsfond får tillräckliga finansiella muskler. 23/8: ”Kaotiskt sönderfall väntar Europa om inget görs genast” Samhällsdebattören Johan Norberg om att Europas läge är kritiskt och att vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar demokratin. ", "article_category": "other"}
{"id": 16253, "headline": "”Så gör man om man inte har personnummer”", "summary": "Sedan drygt 10 år finns möjlighet att skaffa ett så kallat samordningsnummer för dem som inte har personnummer och som besöker Sverige. Tyvärr har inte alla delar av samhället anpassat sina it-system till detta, skriver Annika Sköld på Skatteverket i en replik.", "article": "På DN Debatt 23/8 uppmärksammade Birgitta och Hans Almgren från Arboga de problem som deras tyska vänner stött på i det svenska samhället på grund av att de ej har svenska personnummer. I dagens moderna samhälle blir det nödvändigt att i allt fler sammanhang ange sitt personnummer. Många kund- och it-system både hos företag och myndigheter kräver att de tio siffrorna i personnumret knappas in. Men precis som det beskrivs i artikeln kan endast de som är folkbokförda i Sverige få ett personnummer. För att lösa de praktiska vardagsproblem som uppstår för personer utan personnummer kan Skatteverket sedan drygt 10 år tillbaka utfärda ett så kallat samordningsnummer för personer som endast vistas här under en begränsad tid. Samordningsnumren är konstruerade precis som personnummer, men siffran för födelsedag är adderad med 60. Förutom Skatteverket kan samordningsnummer ges ut efter begäran från till exempel Försäkringskassan, Trafikverket och Polisen. Tyvärr är kunskapen om samordningsnumren fortfarande dålig i Sverige. Många verksamheter, både privata och offentliga, har begränsningar i sina it-system som innebär att det inte går att registrera samordningsnummer. En annan brist är att identitetskontrollen inte är tillräckligt säker. Förhoppningsvis kommer kunskapen i samhället att öka i takt med att allt fler samordningsnummer delas ut. Sedan 2008 finns till exempel dessa personer med i SPAR (det statliga Person och Adressregistret). Om även andra delar av samhället anpassar sina it-system och hjälper till att öka kunskapen om samordningsnumren kan vi tillsammans lösa många av de praktiska problem som uppstår för utländska gäster och besökare i Sverige. Annika Sköld ansvarig för folkbokföringsfrågor på Skatteverket ", "article_category": "other"}
{"id": 16262, "headline": "”Sönderfall väntar Europa om inget görs genast”", "summary": "Statsbankrutterna är på väg. Vi kan bara påverka så att den här processen sker på ett ordnat sätt. Insolventa länder som Grekland, Portugal och Irland bör förklaras i konkurs. De bör skriva ned sina skulder – eller förlänga löptiden på sina lån – och snabbt avveckla budgetunderskotten. Förmodligen måste de lämna euron för att kunna exportera igen. Alternativet är att med öppna ögon gå mot ett kaotiskt sönderfall. Det leder förmodligen till att centralbankerna trycker pengar i massiv skala och raderar ut skulder genom att också inflatera bort folks besparingar och pensioner, skriver den liberala samhällsdebattören Johan Norberg.", "article": "I en klassisk filmscen faller Lois Lane från en skyskrapa, bara för att räddas av Stålmannen. ”Oroa dig inte, jag håller dig”, förklarar den flygande superhjälten. ”Du håller mig?”, utbrister Lane och blickar förfärad ned i avgrunden, ”Men vem håller dig?”. I dag känns det som en metafor för världsekonomin. Efter finanskrisen höll bankerna på att gå omkull av alla förluster, så staterna räddade dem. När de skulderna nu håller på att sänka en rad stater har euroländerna räddat dem. Orsaken till dagens finansoro är att marknadsaktörerna har börjat stirra ned i avgrunden och fråga sig vem som håller i EU. Vi kom aldrig ur krisen, vi sköt bara upp den. Men de skulder som var ohållbara 2008 har inte blivit mindre ohållbara för att de har flyttats till staterna, som lider i sviterna av oansvarigt spenderande i högkonjunktur och en utdragen lågkonjunktur. Det finns inte mycket tillväxt att betala skulderna med, särskilt inte i Medelhavsländerna som saknar konkurrenskraft till dagens eurokurs. För att gå med i eurosamarbetet fick inget land ha en statsskuld över 60 procent av BNP. Nu är snittet 88 procent, Italiens 120 procent och Greklands snart 160 procent. Alla trodde på Stålmannen. Banker gjorde svindlande affärer för att staten skulle ta förlusterna och euroländer lånade billigt därför att alla räknade med att Tyskland skulle lösa ut dem. Det är därför Grekland, Portugal och Irland nu räddas i utbyte mot åtstramningar. Om tvivel uppstår på någon stats förmåga att betala tillbaka är den underförstådda garantin borta, och då vågar ingen heller låna ut till Italien eller Spanien och kanske inte ens till Frankrike eller Belgien. Då faller dominobrickorna. Europas banker har lånat ut mer än 750 miljarder euro till Italien, Spanien, Portugal, Grekland och Irland. Det kan leda till kolossala förluster, i synnerhet för franska banker. Bankernas beroende av kortfristig finansiering gör dem känsliga för oro. Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5.400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån med nya lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ”euroobligationer”. Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer. Frankrike är den näst största bidragsgivaren till den finansiella mekanismen för räddningar, EFSF, som kan låna billigt på marknaden då länder med högsta kreditbetyg står bakom den. Men Frankrike kan förlora det betyget och då landar hela bördan på Tyskland, som får ställa ut garantier motsvarande 13 procent av BNP. Det skulle ändå inte vara i närheten av tillräckligt för att rädda Italien, som behöver förnya lån på en fjärdedel av sin BNP det närmaste året. Många hoppas att Europeiska Centralbanken, ECB, alltid ska kunna träda in, men den riskerar också jättelika förluster på allt den redan lånat till stater och banker i krisländerna. Dess kapitalbas kan lätt raderas ut och då kan själva ECB behöva en bailout av euroländerna. 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista. Många ser Sveriges statsfinanser som ett föredöme i dessa tider och även våra banker är i gott skick. De är väl kapitaliserade och har obetydliga lån till skakiga stater. Men de har internationellt sett liten inlåning i relation till utlåningen och är därför ohälsosamt beroende av finansiering från kapitalmarknaderna. Riksbanken har varnat för storbankernas likviditetsrisker. I ett stressat scenario där de bara kan återfinansiera hälften av lånen och kunder börjar ta ut pengar överlever den genomsnittliga svenska banken bara i drygt 50 dagar, och det är lätt att tänka sig värre scenarier. I så fall måste staten gå in samtidigt som Sveriges export störtdyker. Till slut vinner aritmetik alltid över önsketänkande. Statsbankrutterna är på väg. Vi kan bara påverka så att det här sker på ett ordnat sätt. Vi måste snabbt separera stater som är i konkurs från dem som blott har svårt med tillfällig finansiering. De senare måste fatta beslut om djupgående, långsiktiga besparingsprogram. De behöver inte bita omedelbart, det angelägna är att de kommer till rätta med de stora underfinansierade systemen, som pensionerna. Samtidigt måste de liberalisera för att få tillbaka tillväxten. Insolventa stater som Grekland, Portugal och Irland förklaras i konkurs. De bör skriva ned sina skulder – eller förlänga löptiden på sina lån – och snabbt avveckla budgetunderskotten. Förmodligen måste de lämna euron för att kunna exportera igen. Risken att det slår ut deras banksystem kan minskas genom medel från IMF och samgåenden med utländska institutioner. I stället för att fortsätta pumpa in resurser i konkursbon kan Tyskland och andra starka länder använda dem till att kapitalisera eller ordnat avveckla banker som drabbas av skuldnedskrivningen. Det skulle bli smärtsamt, men alternativet är att med öppna ögon gå mot ett kaotiskt sönderfall. Då dröjer man med reformer och fortsätter att skicka skattemedel till vanskötta ekonomier tills det underminerar även de starka och ECB. Förr eller senare tar räddningarna slut – antingen när pengarna sinar eller när väljarnas tålamod gör det. Då får vi oordnade betalningsinställelser och bankkriser över hela Europa. Det leder förmodligen till att centralbankerna trycker pengar i massiv skala och raderar ut skulder genom att också inflatera bort folks besparingar och pensioner. Dit är vi på väg just nu när ledande politiker bidrar till osäkerheten genom ett ryckigt improviserande. En förbluffad omvärld har sett hur Europas ledare skapar konvergenskriterier som de struntar i, berättar att euron förutsätter en finanspolitisk union som inte finns, beslutar om regler för ECB som de pressar den att bryta, och utesluter skuldnedskrivningar ena dagen och föreslår det nästa. Om pensionsfonder och andra aktörer inte får klara besked om vad som gäller slutar de investera och bereder sig på det värsta. Europas läge är kritiskt och konsekvenserna kan bli svåröverblickbara. Vi kan förlora ett decennium ekonomiskt och socialt, det europeiska samarbetet kan slitas sönder och vissa stater kan kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin. Vi måste agera omgående och vi får aldrig mer lockas att leva högt och kortsiktigt i tron att det alltid finns politiker med superkrafter som kan rädda oss. Johan Norberg ", "article_category": "other"}
{"id": 16264, "headline": "”Gör en ny översiktsplan för Stockholm!”", "summary": "Stockholm behöver en ny Översiktsplan som har förutsättningar att lösa de trafikproblem som faktiskt har identifierats. En sådan plan får också konsekvenser för hur den nya Slussens trafikplanering bör se ut, skriver Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys.", "article": "Debatten om den nya Slussen fokuserar nu också på trafiklösningarna. En viktig aspekt är då att Slussens trafik är en del av den övergripande transportplaneringen och översiktsplaneringen i Stockholm. Stockholms kommunfullmäktige antog en ny Översiktsplan våren 2010. Men eftersom den är överklagad har den ännu inte trätt i kraft. Det ger en möjlighet att fundera på om det är den Översiktsplan vi behöver. Transportplaneringen innehåller så stora motsättningar att den borde göras om. Alla är i huvudsak överens om förutsättningarna. Stockholm växer, det finns redan i dag allvarliga trängselproblem, utsläppen av växthusgaser behöver minska kraftigt och utsläppen av luftföroreningar som partiklar och kväveoxider behöver också minska. Det finns också ett behov av att bättre knyta ihop olika delar av staden och regionen. I Översiktsplanen är man också tydlig med vad som krävs för att lösa problemen: Vi behöver effektiva transportlösningar och planeringen måste skapa en stadsmiljö och struktur som stödjer en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och som leder till att användningen av bil begränsas. Så långt är alla överens och man förväntar sig förslag som leder till att man minskar problemen. Men det som föreslås i Översiktsplanen leder åt ett annat håll. Översiktsplanen bygger på den så kallade Stockholmsöverenskommelsen om trafikinvesteringar som kom 2007. Den innehåller flera stora investeringar som Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra Länken och ett införande av trängselavgifter på Essingeleden. Man gör också en konsekvensanalys av Stockholmsöverenskommelsen. Den leder bland annat till att vägtrafiken ökar med 80 procent men kollektivtrafiken med bara 40 procent. Kollektivtrafikandelen minskar alltså i stället för att öka. Även trängseln ökar. Exempelvis kommer passager över trånga avsnitt att femfaldigas. Även utsläppen av partiklar och kväveoxider ökar, framför allt i ytterstaden. Utsläppen av koldioxid anges minska något, men då har man sannolikt underskattat utsläppen, bland annat genom att inte räkna med utsläppen från byggandet av vägarna. Vi kan alltså konstatera att Stockholmsöverenskommelsen inte alls löser Stockholms trafikproblem såsom de beskrivs i Översiktsplanen. Det är därför svårt att förstå varför Översiktsplanen bygger på Stockholmsöverenskommelsen. Stockholm behöver en ny plan som faktiskt har förutsättningar att lösa de identifierade trafikproblemen. En sådan plan behöver innehålla konsekventa satsningar på kollektivtrafik, gång och cykeltrafik, informations- och kommunikationsteknik för ett hållbart samhälle, stöd till ny miljövänlig transportteknik samt en vidareutveckling av olika ekonomiska och administrativa styrmedel. En sådan plan kommer då också att få konsekvenser för hur den nya Slussens trafikplanering bör se ut. Göran Finnveden professor Miljöstrategisk analys Institutionen för Samhällsplanering och miljö KTH ", "article_category": "other"}
{"id": 16266, "headline": "”Sveriges behandling av häktade barn oacceptabel”", "summary": "Barn i häkte väcker sällan sympati. Det är i situationer som dessa som respekten för de mänskliga rättigheterna verkligen prövas. Under 2010 häktades 155 barn under 18 år i Sverige. Drygt 80 procent av 15–17-åringarna var belagda med restriktioner. De kan sakna kontakt med anhöriga och omvärlden under isoleringsliknande förhållanden. Förhör hålls utan föräldrar, socialtjänst eller advokat närvarande och restriktioner kan gälla under 2–3 månader. Regeringen måste göra en översyn av skälen till dessa förhållanden och hur skadeverkningarna kan begränsas. Vi behöver också se alternativ till placeringar i häkte, skriver Fredrik Malmberg.", "article": "Internationell rätt ställer tuffa krav på hur barn under 18 år som misstänks för lagöverträdelser ska behandlas i avvaktan på rättegång. Häktning ska användas i yttersta undantagsfall och som en sista utväg. Det ska finnas alternativ till häktning och dessa åtgärder ska alltid prövas först. När ett barn ändå måste häktas ska tiden i häkte begränsas till ett minimum. Barn ska hållas skilda från vuxna och deras mänskliga rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, som rätten till utbildning, ska tillgodoses. Sverige har varit drivande för att få detta skydd för barns mänskliga rättigheter på plats. Men följer vi regelverket själva? Europarådets tortyrkommitté granskar regelbundet hur världens länder lever upp till Europarådets konvention om förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den senaste granskningen av Sverige utfördes sommaren 2009.Då konstaterades en rad brister som Sverige uppmanades att åtgärda. Flera av de allvarligaste bristerna handlade om barn som frihetsberövats. Barnombudsmannen har nu, två år senare, följt upp situationen för barn i häkte. Vi har granskat tillgänglig statistik och vi har också ställt frågor till landets samtliga häkten. Vi är djupt oroade över att så många frågetecken kvarstår. Bara under 2010 häktades 155 barn under 18 år i Sverige. Jämfört med 1998 handlar det om en tredubbling av antalet häktade barn. Siffran är anmärkningsvärt hög med tanke på att häktet ska användas som sista utväg. Än mer oroande är att det är i den yngsta åldersgruppen, bland barn i åldern 15–17 år, som restriktioner används mest frekvent. Drygt 80 procent av 15–17 åringarna i häkte är belagda med restriktioner. Det kan handla om att de inte får ha kontakt med sina anhöriga, ta del av tidningar och tv och ibland om att isoleras från andra häktade. Den tid barn har restriktioner är också lång. Vartannat barn som har restriktioner har dessa i minst tre veckor. Tortyrkommittén konstaterade 2009 att unga inte informerades om sina rättigheter. Det förekom också att de blev förhörda utan att föräldrar, socialtjänst eller advokat var närvarande. Sverige uppmanades att vidta åtgärder för att garantera att barn som förhörs av polisen ska ha en vuxen person de litar på och en advokat med vid förhöret. Annars riskerar barn att häktas på grund av att de saknar kunskap om sina rättigheter. Tortyrkommittén var också bekymrad över att en majoritet av de personer som häktats inte hade informerats om varför de var belagda med restriktioner. Många trodde att det enda skälet till varför de var förhindrade att ha kontakt med sin familj var att bryta ner dem. Kommittén såg det som särskilt bekymmersamt att samtliga barn på ett häkte de besökte hade haft restriktioner under 2–3 månader. Kommittén konstaterar i sin rapport att åtgärden att placera så unga personer som 15-åringar i förhållanden som liknar isolering är en ytterst drastisk åtgärd (”a draconian measure”). Häktespersonal vittnar om att restriktioner under långa perioder kan ge mycket negativa effekter på hälsan, något tortyrkommittén själv också kunde konstatera. Symtom som ångest, posttraumatisk stress, depression, självskadebeteende och självmordsrisk är inte ovanliga. Ju yngre den häktade är desto större risk för allvarliga skadeverkningar. När FN:s kommitté mot tortyr granskade Sverige 2008 framkom likartad kritik. Sverige rekommenderades då att vidta åtgärder för att minska användningen av restriktioner och förkorta den tid de används. Restriktionerna måste alltid bygga på konkreta grunder, stå i proportion till det brott individen är misstänkt för och tas bort omedelbart när behov inte längre kvarstår. Detta är förstås ännu viktigare när det handlar om barn. Barnombudsmannen anser att det kan vara nödvändigt att häkta barn under 18 år. Exempelvis om det finns risk att brottsoffer och vittnen som är barn annars utsätts för hot eller våld. När barn under 18 år placeras i häkte ställs en rad krav på staten att garantera de unga deras rättigheter. Barnkonventionen slår fast att den fysiska miljön ska anpassas efter barnets behov. Barnet ska ha möjlighet till kontakt med sin familj och advokat, rätt till hälso- och sjukvård och utbildning. Barn ska också, om det är till hans eller hennes bästa, hållas åtskilda från vuxna. Barnombudsmannens enkät som 31 av 33 häkten – inklusive filialer – besvarat ger ingen entydig bild av hur häktade barns rättigheter tillvaratas. Situationen för den unga beror i hög grad på var han eller hon hamnar. Fyra storstadshäkten har särskilda ungdomsavdelningar med särskild personal och därmed betydligt större möjligheter. Nio häkten har särskilda intagningsrutiner för personer under 18 år. Nitton av landets häkten erbjuder barn särskilt stöd – det kan exempelvis handla om att få hjälp med att kontakta socialtjänsten eller möjlighet att få studera. På elva häkten saknas särskilt stöd. Tjugo häkten uppger att det förekommer att häktade personer under 18 år vistas tillsammans med häktade vuxna. På tio häkten blandas inte personer under 18 år och vuxna. Frågan om barnen vistas tillsammans med häktade vuxna är dock komplicerad eftersom det enda alternativet på många mindre häkten i dag annars vore total isolering. Sammantaget visar detta att de brister som Europarådets tortyrkommitté pekade på 2009 kvarstår. Det är oacceptabelt och Barnombudsmannen är kritisk mot att regeringen förhållit sig så passiv. Barnombudsmannen anser att regeringen måste begära uttömmande information från relevanta myndigheter om skälen till att så många barn placeras i häkte och varför restriktioner används i så hög utsträckning. Regeringen bör också låta utreda om restriktioner ska få användas mot barn och om så ändå blir fallet hur skadeverkningarna i så fall ska kunna begränsas. Det är över huvud taget oerhört tveksamt om nuvarande häkten är anpassade efter barns behov och förutsättningar. I nuläget saknar de rättsvårdande myndigheterna många gånger ett tydligt alternativ till placering i häkte. Regeringen bör därför ta initiativ till en översyn om hur ett sådant alternativ skulle kunna se ut. Varje polisarrest och häkte måste ha tydliga rutiner som säkerställer barnens rättssäkerhet. Det handlar exempelvis om att barnet ska ha en advokat även vid de inledande förhören. Personal som tar hand om frihetsberövade barn måste ha adekvat utbildning och isoleringsbrytande åtgärder måste stå i centrum. Socialtjänsten ska involveras i ett tidigt skede och krav måste ställas på att socialtjänsten är aktivt delaktig. Barn måste också utan undantag ges möjlighet att fullfölja sin skolgång. Vi är medvetna om att ett barn i häkte sällan väcker sympati. Barnet misstänks ofta för ett allvarligt brott. Det är i situationer som dessa – när personen det gäller saknar stark ställning – som respekten för de mänskliga rättigheterna verkligen prövas. Det vore ovärdigt och förvånande om Sverige inte tar kritiken från Europarådets tortyrkommitté på allvar. Fredrik Malmberg barnombudsman ", "article_category": "other"}
{"id": 16273, "headline": "”Vattenkrisen kan utmynna i konflikt över gränserna”", "summary": "564 miljoner afrikaner saknar i dag tillgång till nödvändiga sanitära anläggningar medan 326 miljoner saknar säkert dricksvatten. I Östafrika svälter tiotusentals. Förutom torkan ligger det problem av svag utveckling, misshushållning och dålig infrastruktur bakom problemen. I 32 afrikanska länder har dock tillgången på vatten ökat från 45 till 58 procent av befolkningen de senaste tjugo åren. Politiskt stabila och reformerade låginkomstländer visar upp de bästa resultaten. För att öka framstegen krävs minst sex miljarder dollar av såväl inhemsk som extern finansiering, och att berörda länder själva leder processen. WSP lägger fram en rapport på World Water Week i Stockholm i veckan, skriver chefen för WSP, Jae So.", "article": "Medan världsmakterna brottas med ekonomiska bekymmer pågår en mer grundläggande kamp i Afrika söder om Sahara – kampen mellan liv och död. Mer än 11 miljoner människor i Östafrika har drabbats av den värsta torkan på 60 år. Tusentals har dött och tiotusentals svälter. Skördar har slagit fel och boskap har dukat under i stor skala. Ökande livsmedelspriser och sjunkande priser på boskap har förvärrat situationen och FN varnar för att förhållandena kommer att försämras ytterligare under de kommande månaderna. Med denna bakgrund kommer många av världens främsta vattenexperter under kommande vecka att samlas i Stockholm för World Water Week, för att behandla frågan om hur planetens mest värdefulla resurs kan förvaltas på ett bättre sätt för att undvika konflikter och säkra en rättvisare tillgång. Tyvärr kan torkan i Östafrika visa sig vara en föraning om vad som komma skall. Allt medan stigande befolkningstillväxt och förändringar i världens klimat påfrestar den enda procenten av jordens vatten som är drickbar är det troligt att den globala vattenkrisen inte bara blir värre, utan att situationen riskerar att utmynna i konflikt över gränserna. Afrika söder om Sahara är på grund av sitt torra klimat särskilt utsatt, en situation som förvärras ytterligare av svag utveckling, misshushållning av vattenresurser och dålig infrastruktur för vatten- och sanitetstjänster. Fortfarande saknar 564 miljoner afrikaner tillgång till nödvändiga sanitära anläggningar medan 326 miljoner saknar säkert dricksvatten. Kvinnor drabbas oproportionellt hårt då de använder många timmar åt att hämta vatten eller att söka efter sanitära anläggningar i stället för att gå i skolan eller arbeta. Brist på vatten och avlopp orsakar även högre dödlighet bland flickor i späd ålder och tidig barndom. År 2000 ställde länder i Afrika och andra regioner upp som mål att fram till 2015 halvera antalet människor utan tillgång till dessa grundläggande tjänster. Några av länderna kanske uppnår detta mål. På landsbygden i Rwanda, där uppemot 4 miljoner människor fick tillgång till förbättrade sanitära anläggningar mellan 1990 och 2008, har hushållens tillgång till sanitet ökat snabbare än i något annat land i regionen. Faktum är att enligt en ny rapport från Världsbankens Water and Sanitation Program (”Pathways to Progress” som kommer att offentliggöras den 22 augusti i Stockholm) har Afrika söder om Sahara gjort betydande framsteg. Bland de 32 deltagande länderna har täckningen av förbättrad tillgång på vatten stigit från 45 procent till 58 procent av den totala befolkningen sedan 1990. Täckningen för förbättrade sanitära anläggningar har stigit med 11 procentenheter och nådde 36 procent av befolkningen under 2008. Den förbättrade tillgången till rent vatten och sanitet var dock ojämnt fördelad och många länder släpar efter jämfört med den takt som måste upprätthållas för att målsättningen för 2015 ska kunna förverkligas. Detta skulle kräva att säker tillgång till vatten respektive ökad sanitet årligen måste omfatta ytterligare 42 miljoner respektive 61 miljoner människor. Men det finns hopp. De framsteg som gjorts sedan 1990 har uppnåtts genom en kombination av politiska och ekonomiska faktorer. Politiskt stabila låginkomstländer som gjort åtaganden om reformer, samt genomfört dessa, har gjort större framsteg när det gäller vattentillgång på landsbygden och sanitet i tätortsområden. De har mera märkbart minskat förekomsten av öppen avföring och har varit mer framgångsrika i att öka tillgången på vatten i takt med befolkningstillväxten än såväl mer förmögna och resursrika länder som konfliktdrabbade låginkomstländer. Denna grupp av stabila låginkomstländer drar till sig den största andelen bistånd och drar fördel av harmoniserade hjälpinsatser från givarländer som framgångsrikt banar vägen för en övergång till mer programstyrda former för samhällsservice som ägs och drivs av mottagarländerna själva. De har tagit ansvar för att ordna med det nödvändiga ramverket och den kunskap som krävs för att samordna leverans av vatten- och avloppstjänster i hela landet. Möjligheterna till och incitamenten för länder att åstadkomma denna förändring är utan motstycke. Ökad politisk stabilitet, ekonomisk tillväxt, skuldlättnader, ökade biståndsvolymer samt en därtill hörande renässans inom andra sektorer i Afrika – där tillhandahållandet av samhällstjänster leds av länderna själva – innebär att möjligheterna att göra skillnad är bättre nu än på länge. För att öka framstegen när det gäller att skapa en hållbar och rättvis tillgång till vatten och sanitet krävs två saker. För det första måste länderna själva leda processen och skapa de mekanismer som gör att externa givares donationer tillsammans med inhemsk finansiering medför att ett större antal människor får tillgång till säkrare vatten och sanitetstjänster. För det andra måste nuvarande finansieringsnivåer höjas med minst sex miljarder dollar om året. Detta betyder ökningar av både inhemsk finansiering och givarmedel för att kompensera för ett beräknat underskott av investeringar inom sektorn. Framgång vilar på att en gemensam vision förverkligas bland regeringarnas vattenmyndigheter, finansdepartement samt offentliga och enskilda utvecklingspartner och regionala organ – som till exempel African Ministers Council on Water (AMCOW). Samtliga parter har en roll att spela. Utvecklingspartner, såsom givarländer, kan svara upp till behoven och belöna ansträngningar genom att skräddarsy sitt tekniska bistånd och olika stödformer till olika stadier i utvecklingen. Finansdepartmenten kan stegvis öka vattensektorns inhemska andel av budgeten till 5 procent och samarbeta med vatten- och sanitetsministerier för att länka dem samman med centrala styrsystem såsom budget- och utgiftshantering. Och slutligen, AMCOW kan förespråka ökat externt stöd för vattentillgång och sanitet och främja regionalt lärande bland olika parter. Trots rådande globala ekonomiska utmaningar bör Afrikas länder dra nytta av de unika förutsättningar som nu föreligger och som kan resultera i tillgång till och tillhandahållande av rent vatten och sanitet till de miljontals människor som saknar detta. Jae So chef för Water and Sanitation Program (www.wsp.org), en sammanslutning av flera givare som administreras av Världsbanken. Fotnot: Sverige är en av 16 givare till WSP. Världsbanksgruppen är den största externa finansiären inom vatten och sanitära anläggningar, bevattning och dränering, hantering av vattenresurser och andra vattenrelaterade sektorer, och tillhandahåller rådgivning och analytiskt stöd åt samarbetsländer. ", "article_category": "other"}
{"id": 16278, "headline": "”Patti Smith blev min tröst när mamma var sjuk”", "summary": "Emma Håfströms mamma Kristina var dödssjuk och väntade på att få nya lungor. För Emma, då tolv år, blev sångerskan och rockpoeten Patti Smith en räddning. ”Hennes musik och texter gav mig styrka.”", "article": "Vi är en bit utanför sörmländska Sparreholm, drygt tio mil sydväst om Stockholm. Vid den lilla grusvägen ligger tre röda sommarstugor i vinkel. I en rabatt bakom en av dem lyser brandgula ringblommor som solar, i en annan syns isopen ännu skimra svagt i blått. Sensommardagen bjuder på omväxlande väder med en del hotfulla svartgråa moln på håll. För Emma Håfström, i dag femton år, har livet återfått sitt ljus. Den oro och rädsla hon bar inom sig har gett vika. Hennes mamma Kristina, sjuk i den dödliga lungsjukdomen cystisk fibros, kan för första gången sedan hon var ett litet barn andas utan ständig hosta. Under mammans svåra sjukdomstid blev den amerikanska rockpoeten Patti Smith en tröstare för Emma. Hon gav styrka och mod. Den sista augusti kommer Patti Smith till Konserthuset i Stockholm för att ta emot årets Polarpris och dagen efter ger hon en konsert på samma plats. – Jag har biljetter till båda tillfällena, berättar Emma. Redan i morgon kan radiolyssnarna höra mer om hennes relation till Patti Smith. Då sänds dokumentären ”För varje andetag” i Sveriges Radio. Där berättar Emma och hennes mamma Kristina om den svåra tiden de gick igenom tillsammans och om vad musik kan betyda när orden inte längre räcker till. För tre år sedan väntade Emmas mamma Kristina Radwan på att få nya lungor. Sjukdomen hade då gått så långt att hon endast kunde andas med hjälp av en lång plastslang som var kopplad till en stor syrgastank i vardagsrummet. På nätterna bar hon en mask för ansiktet genom vilken syre pressades ned i hennes lungor, samtidigt som skadlig koldioxid leddes bort. Emma, då tolv år gammal, var orolig och rädd för att hennes mamma skulle tas ifrån henne. Hon pratade en del med sina klasskamrater om sjukdomen, men ville inte belasta dem för mycket. Hennes pappa Mikael, som bor i London och Los Angeles, var också ett stort stöd. Men hon hade ingen vuxen att riktigt dela sin oro med. Då blev Patti Smith den som gav kraft och mod. Emma såg Kristina kämpa för att överleva i väntan på sina nya lungor. En ung flicka borde aldrig behöva uppleva att se någon av sina föräldrar så sjuk, men Emma lyssnade på Patti Smiths texter och kände igen sig. Musiken gav styrka. – Jag hade inte hört henne tidigare, men rösten är så meditativ och stark på en och samma gång. Texterna fascinerar mig också. De bär så mycket i sig, berättar om livets skiftningar och om människor som har det svårt. Emma nämner låten ”Horses” som handlar om en ung man som utsätts för en våldtäkt. Den är mer som en dikt med musik till. Hon vill också lyfta fram ”Broken flag”. Den låten handlar om en flagga vars stång brutits av på mitten. – Så kände jag mig också. Jag var en flagga som såg ut som vanligt, och mina kompisar och släkten märkte kanske aldrig riktigt hur dåligt jag mådde. Men min ”flaggstång” hade också brutits av. Alla tider på dygnet spred sig Patti Smiths toner och sång i lägenheten hemma på Söder i Stockholm. Även mamma Kristina, som hört talas om henne tidigare, lärde sig att uppskatta musiken mer och mer. Förra sommaren såg Emma den konsert Patti Smith gav på festivalen Peace and love i Borlänge. Hon stod där framför scenen och lyssnade. Plötsligt klev Patti ned och hälsade på dem som stod allra närmast. Hon stannade till framför Emma, tittade henne i ögonen och log ... Redan när Emma var liten förstod hon att hennes mamma var sjuk. Men hon tänkte inte så mycket på det. – Mamma hostade jämt och det var en del av vardagen och av henne. Jag kände mig trygg när jag hörde hostan, då visste jag att mamma fanns för att ta hand om mig och skydda mig. Men efter att syrgastanken intagit sin plats i vardagsrummet och Kristina ständigt var kopplad till den med en slang i näsan förstod Emma att det kunde gå riktigt illa. Hon började fundera över hur det skulle vara att leva utan mamma. Först tänkte hon bara på praktiska saker: Vart skulle hon ta vägen om hennes mamma dog? Att flytta utomlands till pappa skulle innebära att hon förlorade sina vänner här, sin skola och släkten. – Mamma och jag har alltid levt nära varandra och jag vågade inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara om hon dog från mig. Jag gick till en psykolog som var bra, men hon kunde inte riktigt hjälpa mig när krisen var som värst. Hur tänkte du på döden då? – Jag var inte rädd. Ingen vet vad som händer när man dör, kanske ingenting. Men jag kände på något sätt att mamma alltid skulle finnas hos mig, att hon skulle följa mig genom livet och se efter mig. Jag kan inte förklara det bättre, men den känslan fanns i mig. Mamma Kristina fick vänta ett helt år på sina nya lungor. En morgon ringde telefonen. Emma svarade och fick höra att två lungor väntade på sjukhuset i Lund, en av två platser i landet där den här typen av transplantationer sker. Hösten 2008 fick så Kristina sina nya lungor. – Under ett helt år gick jag och väntade på att någon skulle dö för att mamma skulle kunna leva. Det är egentligen en absurd tanke och känsla, men så var det. Jag är oerhört tacksam mot den person som gav mamma – och även mig – ett nytt liv. Vi vet att donatorn var tjugosex år, inget mer. Han eller hon gav mamma en ny chans. Emma ska börja nian på måndag i nästa vecka. Hon tycker mycket om lärarna på sin skola, säger att de gav henne trygghet. – Skolan är en viktig plats att ta upp svåra livsfrågor, att möta unga även när de har det jobbigt. Men skolan i allmänhet tycks inte alltid förberedd när en elev hamnar i livskris. – Själv kunde kunde jag inte riktigt planera vardagen när mamma mådde som sämst och jag satt hemma och tittade in i väggen. Då skulle jag ha behövt någon som kanske kunde hjälpa mig att strukturera tillvaron, till exempel med att göra ett läxschema. Emma och Kristina tittar upp mot himlen. Senare under dagen tänker de ta ett bad i sjön Båven som ligger en minuts gångväg bort. Så här i mitten av augusti är vattnet ännu ganska varmt. Innan lungtransplantationen hade Kristina inte orkat med att gå ens den korta sträckan. – När jag var som sämst gick all min energi åt till att Emma skulle ha det så bra som möjligt – och till att andas. Något mer klarade jag inte. Nu mår jag bra, har inte mått så bra någon gång i livet. Journalisten Susanne Björkmans dokumentär ”För varje andetag” sänds i morgon, lördag klockan 10.03 i P 1 (Sveriges Radio). Den handlar om vad musik kan betyda när orden inte längre räcker till. Det här innebär cystisk fibros Båda föräldrarna måste vara anlagsbärare för att ett barn ska få cystisk fribros. Sjukdomen upptäcks oftast under det första levnadsåret. Cystisk fibros är en ovanlig sjukdom som innebär att det slem som finns på kroppens slemhinnor är för segt. Detta abnormt tjocka och sega slem täpper bland annat till de små luftrören i lungorna. Det ger andningsbesvär och hosta, och är en grogrund för bakterier, vilket i sin tur leder till upprepade infektioner (lunginflammationer). Det sega slemmet i bukspottkörteln hindrar även ämnen nödvändiga för matspjälkningen att nå tarmen, vilket ger ett försämrat näringsupptag. Cystisk fibros måste behandlas dagligen, är krävande såväl tids- och arbetsmässigt som psykiskt. Sjukdomen kan inte botas, men de senaste årens forskning inger hopp om nya behandlingsmetoder som kan hålla symtomen tillbaka. Med intensiv behandling kan många leva ett relativt normalt liv långt upp i vuxen ålder. I Sverige finns i dag cirka 575 kända fall av cystisk fibros. Källa: Riksförbundet Cystisk fibros, www.rfcf.se Tar emot Polarpriset i Stockholm om två veckor Patti Smith föddes i Chicago men flyttade som barn till Philadelphia. Hon började på collage i New Jersey, men hoppade av på grund av en oplanerad graviditet. Hon adopterade bort barnet. 1967 flyttade hon till New York och började senare arbeta som musikjournalist. Hon skrev även poesi och gav ut två diktsamlingar. Några av dikterna blev låttexter. 1975 släpptes debutalbumet ”Horses”. Det var en viktig inspirationskälla för punkartister, men även till senare rockmusik. Hon gifte sig med gitarristen Fred Smith och fick två barn. 1996 kom albumet ”Gone Again”. Två år tidigare hade både hennes make och hennes bror dött i hjärtattacker inom loppet av en månad. Har uppträtt flera gånger i Sverige, bland annat förra sommaren på Peace and love-festivalen i Borlänge. Förra året kom hennes hyllade självbiografi ”Just Kids” (Brombergs) ut på svenska. Den 3 maj 2011 tilldelades hon Polarpriset 2011. Den sista augusti kommer hon för att ta emot priset vid en ceremoni Stockholms konserthus. ", "article_category": "other"}
{"id": 16280, "headline": "”Så ska vi skapa förtroende för Vänsterpartiets lösningar”", "summary": "Rossana Dinamarca (V): Jag vill leda den viktiga moderniseringen av Vänsterpartiet efter kongressen 2012. Därför kandiderar jag i valet till ny partiordförande.Det viktigaste är inte att Vänsterpartiet leds av en ung invandrarkvinna. Men för att vara trovärdiga måste det synas att vi är ett parti för dem vi säger oss representera. Vi måste skärpa våra verktyg och återta rollen som det främsta feministiska alternativet. Vi måste skapa förtroende för våra lösningar – och vara tydliga: Ja, vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla. Vi kommer aldrig att lägga ett ofinansierat förslag. Vi ska vara skattepengarnas väktare och fortsätta kampen mot förskingringen av skattemedel i privat vård, skola och omsorg. Målet är att 2014 ingå i en regering, skriver Rossana Dinamarca.", "article": "Vänsterpartiet har backat de senaste valen och vi tappar fortfarande i opinionen. För detta bär jag ansvar, precis som alla andra i partiledningen. Om detta ska aldrig hymlas. Jag kommer aldrig att lägga skuld på en enskild, utan vi är alla gemensamt ansvariga för partiets framgångar och motgångar. Nu är tid att blicka framåt. Behovet av en stark vänster är i dag större än på länge. Vi ser hur klassklyftor och orättvisor ökar och i dess kölvatten också rasismen. Här har Vänsterpartiet en självklar plats. För att vi ska bli starkare måste partiet genomgå en generationsväxling och skaffa oss större självförtroende. Jag vill leda den viktiga moderniseringen efter kongressen 2012, därför kandiderar jag i valet till ny partiordförande i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet står inför en rad vägval. Vi är ett feministiskt parti, det första i Sverige. Trots det är bara drygt en tredjedel av Vänsterpartiets ledamöter i de demokratiska församlingarna kvinnor. Vi är ett antirasistiskt och mångkulturellt parti, där alla ska ha samma möjligheter att ta plats. Trots det är bara drygt en tiondel av Vänsterpartiets ledamöter invandrade. Vänsterpartiet är ett arbetarparti. Vår uppgift att bekämpa otrygga anställningar, särskilt bland unga, är helt central. Trots detta representeras Vänsterpartiet i landet främst av ledamöter mellan 50 och 64 år och vi är för få med arbetarbakgrund. Detta är ett problem. Det viktigaste är inte att Vänsterpartiet leds av en ung invandrarkvinna. Men för att Vänsterpartiet ska vara trovärdigt måste det synas att vi är ett parti för dem vi säger oss representera. Vi måste modernisera oss, skärpa våra verktyg och återta ledarrollen som det främsta feministiska alternativet. Vi ska bli ett starkare feministiskt parti som utmanar dagens antifeministiska politik som leder till minskad jämställdhet mellan kvinnor och män. På i princip varje punkt har den här högerregeringens politik inneburit minskad jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. Skatten sänks mest för högavlönade män när kvinnors låga löner borde höjas. Inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med en tusenlapp i månaden sedan regeringen tillträdde. Omkring en halv miljon kvinnor arbetar deltid och betalar därmed sin egen arbetstidsförkortning. Därför är frågan om arbetstidsförkortning mer aktuell än någonsin och måste omsättas från vision till handling. Vi ska utmana regeringen som bara har ett svar på alla problem: sänkt skatt. På en del håll i partiet har frågan om delat ledarskap väckts. De argument som framförts hittills har dels handlat om att dela bördan, något man givetvis kan sympatisera med, men som inte nödvändigtvis kräver en språkrörsmodell. Dels, och kanske flitigast använt, har det handlat om att det skulle bli mer jämställt med en man och en kvinna. Men Vänsterpartiet har inte sin feministiska grund i tänkande om man/kvinna. Vi har alltid haft ett maktperspektiv i vår feministiska politik. Det ställer andra krav än att räkna huvuden. Att alltid ha 50/50 i alla sammanhang garanterar inte att feminismen får en starkare position i partiet, men vill vi garantera att vi även fortsättningsvis har en manlig partiledare är det solklart att delat ledarskap är nödvändigt. Vi är rättvisans brandkår på utryckning när en fritidsgård läggs ner. Vi gör det bra, men vi måste också lyckas skapa ett djupare förtroende för våra lösningar. Vi måste komma förbi de här nödutryckningarna för rättvisan, vi måste skapa ett förtroende för våra lösningar. Många människor delar vår syn på en rättvis välfärd som är gemensamt finansierad, men de tror inte på våra lösningar. Vi uppfattas ibland som utopiska och utan verklighetsförankring. Därför måste vi vara tydliga: Ja vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla. Vi måste våga kommunicera detta. Vi behöver ett starkare självförtroende. Vi är inte partiet som bara vill lappa och laga. Vi är partiet som vill och kan förändra. För att skapa förtroende måste Vänsterpartiet bli bättre på att visa att våra ekonomiska alternativ håller. Det är vi som investerar i välfärd och jobb. Det är vi som för en politik för full sysselsättning. Det är vi som vill använda svenska folkets skattepengar till bättre skolor, sjukhus och bibliotek och inte till vinster för riskkapitalbolagens ägare. Vi slösar aldrig med skattepengar och vi kommer aldrig någonsin att någon gång lägga ett ofinansierat förslag. Vi ska vara skattepengarnas väktare. Vi ska fortsätta kampen mot förskingringen av skattepengar till skatteparadis i form av vinst i privat vård, skola och omsorgsbolag. Detta är en av få frågor där vi har nått en viss framgång de senaste åren. Regeringen har tillsatt en utredning med avsikt att begränsa vinstuttagen i skolan, men vi måste trappa upp retoriken och öka takten för att på allvar kunna stoppa denna vansinniga kapitalflykt. Vi ska samtidigt inte stå passiva och alltid försvara den offentliga omsorgen. Vi måste parallellt med kritiken mot privata vinster ställa högre krav på det offentliga, vi ska aldrig vara nöjda så länge det finns en enda elev som inte uppnår kunskapsmålen. Olika huvudmän – kommunala och privata – har lett till ökad segregation och bristande likvärdighet. Vi har hittills sagt att statens ansvar för skolan måste öka, jag är beredd att gå längre och menar att skolan bör förstatligas. Vi ska bli de främsta industripolitikerna. Det behövs en industripolitik som är långsiktigt hållbar såväl ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Där vill jag se Vänsterpartiet ta initiativet och ledningen. Vi kan inte stillasittande vänta in marknadens lösningar utan här krävs ett medvetet agerande från statens sida. Det gäller såväl infrastruktursatsningar och utbildning som behov av riskkapital, inte minst i landsbygden, och hårdare kontroll över den finansiella marknaden. Detta tillsammans med mycket annat behöver Vänsterpartiet lyckas med för att stå starkt inför framtiden. Vår kongress kommer att debattera och besluta om inriktningen på det framtidsprojekt vi ska bygga gemensamt. I valet 2014 vill jag se att Vänsterpartiet ingår i regering, men vi ska gå fram som egna partier och söka människors förtroende för vår politik. Innehållet i en sådan regerings politik avgörs av styrkeförhållandena i valet. Det är orimligt att allt ska vara uppgjort innan folket sagt sitt. Rossana Dinamarca vice partiordförande och riksdagsledamot (V) ", "article_category": "other"}
{"id": 16281, "headline": "”Så ska vi skapa förtroende för Vänsterpartiets lösningar”", "summary": "Rossana Dinamarca (V): Jag vill leda den viktiga moderniseringen av Vänsterpartiet efter kongressen 2012. Därför kandiderar jag i valet till ny partiordförande. Det viktigaste är inte att Vänsterpartiet leds av en ung invandrarkvinna. Men för att vara trovärdiga måste det synas att vi är ett parti för dem vi säger oss representera. Vi måste skärpa våra verktyg och återta rollen som det främsta feministiska alternativet. Vi måste skapa förtroende för våra lösningar – och vara tydliga: Ja, vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla. Vi kommer aldrig att lägga ett ofinansierat förslag. Vi ska vara skattepengarnas väktare och fortsätta kampen mot förskingringen av skattemedel i privat vård, skola och omsorg. Målet är att 2014 ingå i en regering, skriver Rossana Dinamarca.", "article": "Vänsterpartiet har backat de senaste valen och vi tappar fortfarande i opinionen. För detta bär jag ansvar, precis som alla andra i partiledningen. Om detta ska aldrig hymlas. Jag kommer aldrig att lägga skuld på en enskild, utan vi är alla gemensamt ansvariga för partiets framgångar och motgångar. Nu är tid att blicka framåt. Behovet av en stark vänster är i dag större än på länge. Vi ser hur klassklyftor och orättvisor ökar och i dess kölvatten också rasismen. Här har Vänsterpartiet en självklar plats. För att vi ska bli starkare måste partiet genomgå en generationsväxling och skaffa oss större självförtroende. Jag vill leda den viktiga moderniseringen efter kongressen 2012, därför kandiderar jag i valet till ny partiordförande i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet står inför en rad vägval. Vi är ett feministiskt parti, det första i Sverige. Trots det är bara drygt en tredjedel av Vänsterpartiets ledamöter i de demokratiska församlingarna kvinnor. Vi är ett antirasistiskt och mångkulturellt parti, där alla ska ha samma möjligheter att ta plats. Trots det är bara drygt en tiondel av Vänsterpartiets ledamöter invandrade. Vänsterpartiet är ett arbetarparti. Vår uppgift att bekämpa otrygga anställningar, särskilt bland unga, är helt central. Trots detta representeras Vänsterpartiet i landet främst av ledamöter mellan 50 och 64 år och vi är för få med arbetarbakgrund. Detta är ett problem. Det viktigaste är inte att Vänsterpartiet leds av en ung invandrarkvinna. Men för att Vänsterpartiet ska vara trovärdigt måste det synas att vi är ett parti för dem vi säger oss representera. Vi måste modernisera oss, skärpa våra verktyg och återta ledarrollen som det främsta feministiska alternativet. Vi ska bli ett starkare feministiskt parti som utmanar dagens antifeministiska politik som leder till minskad jämställdhet mellan kvinnor och män. På i princip varje punkt har den här högerregeringens politik inneburit minskad jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. Skatten sänks mest för högavlönade män när kvinnors låga löner borde höjas. Inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med en tusenlapp i månaden sedan regeringen tillträdde. Omkring en halv miljon kvinnor arbetar deltid och betalar därmed sin egen arbetstidsförkortning. Därför är frågan om arbetstidsförkortning mer aktuell än någonsin och måste omsättas från vision till handling. Vi ska utmana regeringen som bara har ett svar på alla problem: sänkt skatt. På en del håll i partiet har frågan om delat ledarskap väckts. De argument som framförts hittills har dels handlat om att dela bördan, något man givetvis kan sympatisera med, men som inte nödvändigtvis kräver en språkrörsmodell. Dels, och kanske flitigast använt, har det handlat om att det skulle bli mer jämställt med en man och en kvinna. Men Vänsterpartiet har inte sin feministiska grund i tänkande om man/kvinna. Vi har alltid haft ett maktperspektiv i vår feministiska politik. Det ställer andra krav än att räkna huvuden. Att alltid ha 50/50 i alla sammanhang garanterar inte att feminismen får en starkare position i partiet, men vill vi garantera att vi även fortsättningsvis har en manlig partiledare är det solklart att delat ledarskap är nödvändigt. Vi är rättvisans brandkår på utryckning när en fritidsgård läggs ner. Vi gör det bra, men vi måste också lyckas skapa ett djupare förtroende för våra lösningar. Vi måste komma förbi de här nödutryckningarna för rättvisan, vi måste skapa ett förtroende för våra lösningar. Många människor delar vår syn på en rättvis välfärd som är gemensamt finansierad, men de tror inte på våra lösningar. Vi uppfattas ibland som utopiska och utan verklighetsförankring. Därför måste vi vara tydliga: Ja vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla. Vi måste våga kommunicera detta. Vi behöver ett starkare självförtroende. Vi är inte partiet som bara vill lappa och laga. Vi är partiet som vill och kan förändra. För att skapa förtroende måste Vänsterpartiet bli bättre på att visa att våra ekonomiska alternativ håller. Det är vi som investerar i välfärd och jobb. Det är vi som för en politik för full sysselsättning. Det är vi som vill använda svenska folkets skattepengar till bättre skolor, sjukhus och bibliotek och inte till vinster för riskkapitalbolagens ägare. Vi slösar aldrig med skattepengar och vi kommer aldrig någonsin att någon gång lägga ett ofinansierat förslag. Vi ska vara skattepengarnas väktare. Vi ska fortsätta kampen mot förskingringen av skattepengar till skatteparadis i form av vinst i privat vård, skola och omsorgsbolag. Detta är en av få frågor där vi har nått en viss framgång de senaste åren. Regeringen har tillsatt en utredning med avsikt att begränsa vinstuttagen i skolan, men vi måste trappa upp retoriken och öka takten för att på allvar kunna stoppa denna vansinniga kapitalflykt. Vi ska samtidigt inte stå passiva och alltid försvara den offentliga omsorgen. Vi måste parallellt med kritiken mot privata vinster ställa högre krav på det offentliga, vi ska aldrig vara nöjda så länge det finns en enda elev som inte uppnår kunskapsmålen. Olika huvudmän – kommunala och privata – har lett till ökad segregation och bristande likvärdighet. Vi har hittills sagt att statens ansvar för skolan måste öka, jag är beredd att gå längre och menar att skolan bör förstatligas. Vi ska bli de främsta industripolitikerna. Det behövs en industripolitik som är långsiktigt hållbar såväl ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Där vill jag se Vänsterpartiet ta initiativet och ledningen. Vi kan inte stillasittande vänta in marknadens lösningar utan här krävs ett medvetet agerande från statens sida. Det gäller såväl infrastruktursatsningar och utbildning som behov av riskkapital, inte minst i landsbygden, och hårdare kontroll över den finansiella marknaden. Detta tillsammans med mycket annat behöver Vänsterpartiet lyckas med för att stå starkt inför framtiden. Vår kongress kommer att debattera och besluta om inriktningen på det framtidsprojekt vi ska bygga gemensamt. I valet 2014 vill jag se att Vänsterpartiet ingår i regering, men vi ska gå fram som egna partier och söka människors förtroende för vår politik. Innehållet i en sådan regerings politik avgörs av styrkeförhållandena i valet. Det är orimligt att allt ska vara uppgjort innan folket sagt sitt. Rossana Dinamarca vice partiordförande och riksdagsledamot (V) Rossana Dinamarca Rossana Dinamarca är född 1974 i Santiago de Chile och ordinarie riksdagsledamot för Vänsterpartiet sedan 2002 (dessförinnan ersättare sedan 1999). Hon är invald för Västra Götalands läns norra valkrets och bor i Trollhättan, där hon var kommunpolitiker 1998–2002. Hon är utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, sitter i partistyrelsen sedan år 2006 och partiets verkställande utskott sedan 2007. 2011 valdes hon till vice ordförande. Den 17/8 meddelade hon att hon kandiderar till posten som partiordförande. ", "article_category": "other"}
{"id": 16289, "headline": "”Jag känner inte igen bilden av Norge”", "summary": "Jag finner att Norge har annorlunda skiljelinjer än Sverige. Men den totala sönderstyckning i mestadels högerextrema celler, vilken målas upp av Ane Ørbø Kirkegaard från malmönorsk exil, känner jag inte igen, skriver Norgekännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en replik.", "article": "I egenskap av regelbunden Norgebesökare, NRK-tittare och Morgenbladsprenumerant vill jag sätta några frågetecken vad gäller den Norgesbeskrivning av Ane Ørbø Kirkegaard som DN Debatt publicerade 7/8. Jag har varit Norgeverksam såväl i urban Vestkystmiljö som i Vestre Slidre i det innersta av det breda Norge. Och för uppdraget som norsk-svensk sendelektor i Förbundsrepubliken har jag fått centralt stöd av Kirke- og Undervisningsdepartementet i Oslo. Mig förefaller flera av de nämnda exemplen som enbart speciella och föga representativa för Norge som helhet. Ett skämtsamt provokatoriskt yttrande av den framstående sociologen Thomas Hylland Eriksen placerar här Norge på fullt allvar i ett individualistiskt USA i stället för i Europa. Icke till namnet men väl till gagnet är emellertid Norge ju en nära nog fullvärdig medlem av EU, vars alla regler och detaljer gäller i Norge likaväl som i Sverige. Att den något udda Eva Lundgren har gjort sig ett namn genom att påtala exorcism, barnmisshandel och kvinnoförtryck där svenska läsare allra minst väntar det – i grannlandet Norge - har inte gjort henne till en forskare som verkligen beaktas. Och det har inte hejdat strömmen av ambitiösa svenska sjuksköterskor till välordnade tjänsteförhållanden i Norge. Och som något av en parallell kunde nämnas att ingalunda förekomsten av sekteristisk djävulsdyrkan utan presidenten Lukasjenkos styre är det verkliga problemet i Vitryssland. Domen för landsförräderi mot socialdemokratiske diplomaten Arne Treholt kan inte avfärdas som ett simpelt norsknationellt justitiemord. Saken är långt mer komplicerad än så. Och kanske är det rent av relevant att jämföra med Birgitta Almgrens material om relativt aktuella svenskars kommunistiska kontakter, där vi inte ens får veta syndarnas namn. Det torde vara svårt att rent siffermässigt fastställa inhemskt norskt stöd under andra världskriget för Vidkun Quisling och hans tysksinnade hantlangare. Kanske var det större än vad som någonsin har erkänts. Men detta kan inte anföras som kännetecknande för en påstådd splittring av landet än i dag. Traditionellt har vi ju bilden av enigt starkt och synnerligen risktagande motstånd. Lärarstrejker, livsfarliga aktioner mot framställningen av tungt vatten i Telemark, våghalsiga sabotage exempelvis av gruppen kring Max Manus sådant det någorlunda trovärdigt nyligen har framställts på spelfilm. För att rubba den föreställningen och i stället skapa ett helt annat Norgesynsätt krävs mer än aldrig så realistiskt hjärtskärande skildringar av tysketösers öde. Norska jenters barn med tyska soldater enligt principen ”Lebensborn”. Just därför har Herbjørg Wassmo nått upplagor i klass med Margit Sandemo. Här är böckernas koncept: näraliggande och samtidigt exotiskt, nästan otroligt. Ett verk som inte präglas av populärgenren är ”Fars krig” (2008) av Bjørn Westlie, undersökande journalistik om faderns SS-deltagande i 1940-talets Ukraina. Och hur den nazistiska övertygelsen aldrig släpper för denne tyskfrivillige evige soldat. Ett psykopatiskt fall som inte nämns av Kirkegaard. Sannolikt finns likheter mellan Breiviks norska dåd och det svenska mordet på Olof Palme av vem det än vara månde. Det finns självfallet mängder av motsättningar i nordiska länder. Likaväl som i icke-europeiska medelhavsländer, där gruppfiendskaper måhända är väl så påtagliga som högt hållen demokratisträvan. Jag finner att Norge har annorlunda skiljelinjer än Sverige. Men den totala sönderstyckning i mestadels högerextrema celler, vilken målas upp av Ane Ørbø Kirkegaard från malmönorsk exil känner jag inte igen. Ingemar Schmidt-Lagerholm ", "article_category": "other"}
{"id": 16292, "headline": "Låt generna sätta menyn", "summary": "Har du svårt att gå ner i vikt, trots att du har provat allt? Dina gener påverkar din vikt mer än du kan ana, skriver DN-journalisterna Karin Bojs och Anna Bratt i en ny bok om den allt viktigare genforskningen.", "article": "Anna Bratt har alltid fått kämpa hårt för att gå ner ett fåtal kilon. Karin Bojs har aldrig haft några problem. Varför är det så olika? Svaret finns i generna. Under de år som Karin Bojs och Anna Bratt bevakat vetenskapliga och medicinska frågor i Dagens Nyheter har genforskningen blivit alltmer dominerande i nyhetsflödet. Forskare har till exempel lyckats identifiera ett stort antal gener som har betydelse för olika sjukdomar. Just övervikt och fetma är extremt ärftligt, och i boken ”Vikten av gener” (Natur & Kultur) fokuserar Karin och Anna på genernas betydelse för vikten. Alla rekommendationer i boken har vetenskapligt stöd och baseras på den senaste forskningen. De skriver bland annat om hur man ska äta och träna efter sina genetiska förutsättningar. Och de presenterar de tre huvudvägarna bland moderna dieter i detalj – lågkolhydratdieten, medelhavsdieten och fettsnål diet. – Vi vill ge tröst till dem som har misslyckats. Alla är unika och en diet kan inte passa alla. Sedan handlar det om vardagsvanor också, säger Anna Bratt. Inför författandet av boken beställde både hon och Karin gentester för att få en översikt av sina gener. Anna tog ett skrapprov från insidan av kinden och skickade i väg med posten till genteknikföretaget Interleukin. Ett par veckor senare kunde hon vid datorn titta rakt in i sin arvsmassa. Resultatet blev mest en bekräftelse på vad hon redan anat. Hon bör enligt gentestet dra ned på fettet i maten och träna extra intensiva träningsformer för att bränna kroppsfett och gå ned i vikt. – Det var skönt att få det bekräftat. Gentestet var inspirerande och motiverande. Träningen var det som överraskade mest, säger Anna. Karin gjorde på samma sätt, drog med ett par spatlar på kindens insida men skickade dem till ett annat företag, Decode. När beskedet kom efter fem veckor blev Karin mest fascinerad över att det gick att se att hon är släkt med jägarbefolkningen och den urkvinna som brukar kallas för Ursula som levde för 50.000 år sedan. Men hon fick också reda på att hon inte hade lika lätt att gå upp i vikt som en genomsnittlig europeisk kvinna. Däremot visade testet att hon hade anlag för att drabbas av diabetes typ 2, vilket hon kan skydda sig mot om hon äter bra och motionerar. Gentester är inte helt okontroversiella. En del tycker att det verkar otrevligt att få reda på vilka sjukdomar och annat som de löper ökad risk att drabbas av. Andra ogillar tanken på att dela in människor efter deras gener, att klassa folk efter olika kvaliteter. Men det är det inte fråga om, säger Karin. Det handlar inte om att någon har sämre gener än någon annan, bara att vi är olika.Kartläggningen av våra gener kommer att påverka oss för lång tid framöver. Begreppet personlig medicin hörs allt oftare och handlar om vård som är skräddarsydd efter våra genetiska förutsättningar. Gentester kommer att bli allt vanligare och om några år kommer de i dag rätt dyra testerna att ha minskat betydligt i pris, tror Karin och Anna. De blir därmed mer tillgängliga för allmänheten. Den som utan att göra ett gentest vill veta lite mer om sina anlag kan börja med att se sig omkring i den närmaste familjen. – Titta på dina föräldrar. Ta det som en varningsklocka om de till exempel har diabetes eller är överviktiga. När det gäller dieter är det bäst att testa olika, och se vad som fungerar för dig, säger Anna Bratt. En av slutsatserna i boken är att i stort sett alla människor bör tänka på vilken sorts kolhydrater de stoppar i sig. Det finns tillräckligt med vetenskapligt stöd för att råda människor att tänka på att undvika snabba kolhydrater för att inte att bli överviktiga och sjuka, säger Karin och Anna. Hur har kunskaperna om era gener påverkat era liv? – Jag cyklar till jobbet och tränar mycket mer än förut. Jag har väldigt svårt att äta vitt bröd och koncentrerar mig på att inte äta snabba kolhydrater. Och så går jag för första gången ned i vikt utan att banta, säger Anna. – Jag har länge varit medveten om vad jag äter. Nu blev jag stärkt att fortsätta på samma sätt, säger Karin. Medelhavsdieten Under 50-talet uppmärksammade forskare att invånarna på den grekiska ön Kreta inte var överviktiga, levde länge och sällan drabbades av hjärtinfarkter eller cancer. Medelhavsdieten, som utvecklats senare men bygger på områdets kosthållning, har visat sig vara både nyttig och ge viktminskning. Tonvikten ligger på grönsaker, nötter, frukt, olivolja , fisk och lite kött och vin. Säg ja till: Grönsaker Frukt Baljväxter (som linser, bönor och ärtor) Olivolja Fisk och skaldjur Kyckling Rött kött (men inte för mycket Vitlök Nötter 1-2 glas vin/dag Säg nej till: Vitt bröd Smör och margarin Socker Lågkolhydratdieten De så kallade GI-dieterna (t ex Atkins, LCHF och South Beach) går ut på att man äter mat med lågt glykemiskt index (GI). Det är ett mått på hur mycket olika livsmedel höjer blodsockret. Enligt dessa dieter ska man äta så få kolhydrater som möjligt och helt undvika snabba kolhydrater, de som finns i till exempel socker, vitt bröd och potatis. Däremot får man äta fett, som smör, grädde och fet fisk. Säg ja till: Kött Fet fisk Ägg Ost Smör och olja Nötter Spenat Broccoli Säg nej till: Potatis Pasta Bröd Vitt mjöl Vissa frukter, som melon, banan, kiwi och ananas Socker Lågfettdieten På 60-talet började svenska myndigheter rekommendera fettsnål kost. De första kostråden kom 1971 och uppmanade svenskarna att dra ned på fett och äta mer kolhydrater. Enligt denna metod ska man äta mycket potatis, pasta och bröd, men undvika smör och ost. Välj varianter av livsmedel som är fettfria eller innehåller lite fett, som t ex lätt- eller minimjölk, ät magert kött och skär bort allt synligt fett. Säg ja till: Mager fisk Magert kött Grönsaker Bröd Potatis Ris Pasta Minimjölk Säg nej till: Smör och olja Fet mjölk Fett kött Fet fisk Fet mjölk Socker ", "article_category": "other"}
{"id": 16300, "headline": "”Så ska Centern bli en tydlig kraft i alliansregeringen”", "summary": "Anders W Jonsson (C): Som partiledare vill jag göra vårt land än mer attraktivt för människor och företag och rusta Sverige inför de utmaningar som kommer. Centerpartiet ska vara en del av människors vardag och samtidigt vara drivande i den svenska idédebatten. Det krävs mod och nytänkande i utbildningsväsendet. Skattesystemet måste reformeras från grunden – första steget bör vara att avskaffa värnskatten. Sverige ska bli bäst på att styra över till förnybar energi. Jag vill utreda avskaffandet av laglotten vid arv och öka valfrihet och företagande i äldreomsorgen. Frågan om välfärdens finansiering behöver ett svar. Precis som vi i samförstånd gjorde i pensionsfrågan vill jag att en kommission, till valet 2014, lämnar förslag på frågan om välfärdens finansiering, skriver partiledarkandidaten Anders W Jonsson.", "article": "Friheten att själv kunna bestämma har varit en stark ideologisk tråd genom mitt liv och i hela Centerpartiets historia. Den friheten måste omfatta alla. Mitt engagemang utgår från tanken att politik ska handla om att göra livet lättare för medmänniskor som har det svårt. De ska också ha frihet och makt över sina egna liv. Jag är övertygad om att ett tydligare Centerparti kan vara en stark kraft i svensk politik för att ge alla människor större frihet. Vi har, som enda parti, alltid slagits för att ge människor möjlighet att leva och verka i hela landet. Det förutsätter grundläggande samhällsservice, bra infrastruktur, att offentliga monopol rivs och att småföretagandet har mycket goda villkor. Att hela Sverige ska leva var och förblir ett av Centerpartiets allra viktigaste politiska uppdrag. Vi måste dock bli tydligare med hur vi ska få hela Sverige att leva och på allvar visa att Centerpartiet är det enda partiet med en politik och en vision för hela landet. Centerpartiet har alltid haft en stark tradition av att vilja nå resultat och ta ansvar där andra har ägnat sig åt att skydda särintressen. Så var det under mitten av nittiotalet. När andra ägnade sig åt prat drev vi tillsammans med socialdemokraterna igenom beslut, sanerade den svenska ekonomin och införde det finanspolitiska ramverk som i dag ger vårt land en unikt stabil ekonomi. I regeringsställning har vi senast tagit ansvar för en klimat- och energiuppgörelse som i dag gör att vi snabbt ställer om vår energiproduktion till att bli hållbar och uthållig. Centerpartiet skall fortsätta denna tradition av modiga beslut i för Sverige viktiga framtidsfrågor. Livskraften i ett politiskt parti är att vara en del av människors vardag. Att fånga upp de problem som finns och vara drivande i den politiska idédebatten. Ett parti tynar bort när all kraft går till att förverkliga idéer och ingen tid ägnas åt att söka nya tankar. Ska vi bli det parti dit människor vänder sig för att hitta svaren på samhällsfrågor, stora som små, måste vi bredda vårt politiska synfält.Vi behöver forma en politik som gör att vi som medborgare och land står rustade för en omvärld i ständig förändring och där globaliseringen kräver mer av varje generation. Sverige har som ett litet land visat att just globaliseringen är en stor möjlighet givet att vi hanterar vår framtid klokt. Som partiledare för Centerpartiet vill jag göra vårt land än mer attraktivt för människor och företag och rusta Sverige inför de utmaningar som kommer. Jag ser sex områden som vi behöver se över under mitt ledarskap i Centerpartiet: 1Utbildning är nyckeln i ett land som vill tävla i den framväxande högproduktiva tjänstesektorn. Om vi skall få fler att se Sverige som ett land att satsa på krävs mod och nytänkande inom utbildningsväsendet. Jag vill att vi inför ett snabbspår till medborgarskap för dem som väljer att studera och avlägga examen i Sverige. Vidare vill jag att vi skall erbjuda ett eller flera universitet där undervisningen sker uteslutande på engelska. Detta för att locka ännu fler utländska studenter till våra utbildningar och därigenom bibehålla en hög kvalité och konkurrens. Sveriges demografi kräver detta. Ska vi tävla med lärosäten i världens största ekonomier om de bästa talangerna måste vi hitta nya och attraktiva konkurrensfördelar. Vi bör även årligen mäta kunskapsbalansen det vill säga hur många som flyttar in och ut på strategiskt viktiga utbildningsområden och vidta åtgärder när vi ser tilltagande brain drain. Detta är en förutsättning om vi ska kunna göra Sverige till ett nybyggarland. 2Skattesystemet behöver reformeras i grunden. Som ett första steg bör värnskatten avskaffas. Det skall löna sig att utbilda sig och du skall kunna bli rik på arbete om du jobbar hårt. Hela skattesystemet bör anpassas till det framväxande tjänstesamhället där arbete, flit och ambition är nyckeln. Framgången med rut och rot visar att skatteförändringar i tjänstesektorn ger fler jobb. En allmän översyn av skatterna i tjänstebranscherna måste göras. Syftet är att nå ett ökat entreprenörskap, underlätta för människor att starta nya företag och därmed öka sysselsättningen. 3Även om klimatdebatten har tystnat så har inte uppvärmningen av jordklotet avtagit. Sverige ska vara världsledande på att styra över energiförsörjningen till att bli helt förnybar samtidigt som energieffektiviseringen snabbas på. Verkligheten kommer att tvinga hela världen att följa efter. Först ut, längst fram kommer för Sverige att vara en konkurrensfördel på samma sätt som det var inom telekom. Den drivkraft som finns i individens vilja att välja rätt måste utnyttjas bättre. Timtariffer, möjlighet att kvitta el som produceras småskaligt mot köpt el och en neutralisering av uttagsskatten för vindkraftskooperativ är starka drivmedel mot målet. 4Möjligheten att påverka våra egna liv har stärkts med Alliansen men det behövs fler tydliga initiativ för att öka friheten. En sådan fråga som jag vill utreda är avskaffandet av laglotten vid arv. Det ska stå varje individ fritt att förfoga över sina egna tillgångar och detta ska gälla även efter livets slut. 5Ett annat är de äldres möjlighet till inflytande. Makten över hemtjänst och särskilda boenden ska genom valfrihetssystem ligga i de äldres och de anhörigas händer i hela Sverige. Det är dags att garantera det i lag precis som rätten att välja primärvård i dag är garanterad alla. Jag vill dessutom göra en översyn över hela välfärdspolitiken utifrån ett frihetsperspektiv. Målet ska vara ökad valfrihet och ett välkomnande av entreprenörskap. 6Välfärdens finansiering behöver ett svar. Alla vet att pengarna inte räcker när vi blir allt fler äldre och allt färre som arbetar. Nyckeln är att locka fler människor till Sverige men vi behöver även se över hur vård och omsorg finansieras och organiseras. Detta bör göras i samförstånd som vi gjorde kring pensionsfrågan. Därför vill jag ta initiativ till en kommission som ser över frågan och lämnar förslag till valet 2014. Centerpartiet har under senare år varit mycket framgångsrikt i att genom allianssamarbetet ta vår politik från tanke och idé till verklighet. Det är genom att bli en tydligare och starkare kraft, i en alliansregering, som Centerpartiet ska fortsätta att förverkliga sin politik för lång tid framöver. Anders W Jonsson partiledarkandidat Centerpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 16316, "headline": "”Vårt närmande till Nato sker utan insyn och debatt”", "summary": "Anders Ferm och Thage G Peterson: Den säkerhetspolitik som politikerna, militären och medierna håller på att genomföra saknar folkligt stöd. Var finns oppositionen?Sverige närmar sig Nato utan offentlig insyn och debatt. Samtidigt som Nato får granska det svenska försvaret nekas folket information. Sverige befinner sig i en gråzon där vi varken kan dra nytta av ett fullt Nato-medlemskap eller hävda någon alliansfrihet. Omvärlden betraktar Sverige som ett bihang till Nato – men bara en av fem svenskar anser att vi bör gå med. Så länge ingen reagerar har regeringen fria händer. Var finns fredsrörelsen, opinionsbildarna och socialdemokratin? Är det för övrigt så bra att gå med i en militärallians som måste göra besparingar? skriver f d FN-ambassadör Anders Ferm och f d försvarsminister Thage G Peterson.", "article": "På försvarsdepartementets hemsida kan man den 25 juli läsa att Nato under våren har gjort en granskning av det svenska försvaret. Nato ville granska Sveriges försvar på samma sätt som man granskar försvaret hos de länder som redan är medlemmar. Och regeringen sa ja. Nu är granskningen färdig, en sammanfattning publiceras. Samma dag presenterade försvarsminister Sten Tolgfors på DN Debatt resultatet av den hemliga Nato-analysen. Sverige får beröm och det är väl ingen överraskning. Ändå väcker granskningen frågor. Att Nato går igenom det svenska försvaret från korprals- till generalsnivå – en slags revision – innebär rimligen ett fortsatt närmande till fullt Nato-medlemskap. Det sker utan offentlig insyn och debatt, de som ska försvaras får inget veta. Går det att genomföra en meningsfull granskning utan tillgång till svenska militära hemligheter? Har sådana lämnats ut till främmande makt? Det är viktiga frågor och det finns kanske anledning för riksdagens konstitutionsutskott att undersöka hur detta hanterats. Samtidigt som Nato får full insyn i det svenska försvaret så nekar regeringen svenska folket information om vad kriget i Afghanistan verkligen kostar skattebetalarna, hur den svenska delen av kriget bedrivs, om hur många civila afghaner som dödats eller invalidiserats i den svenska delen av kriget. Enskilda och organisationer har begärt uppgifter härom, men här gäller hemligstämpeln. Under tiden som Nato granskat oss i hemlighet har medborgarna och medierna troskyldigt diskuterat det svenska deltagandet i Natos krig i Libyen. Två parallella processer har alltså ägt rum samtidigt under våren, den ena någorlunda öppen, den andra i det fördolda. Vad vi nu bevittnar är ytterligare steg på den väg Sverige beträdde när Berlinmuren föll och det kalla kriget tog slut. Vägen leder till ett övergivande av alliansfriheten och närmande till Nato. När Natos generalsekreterare var i Stockholm i mars för att be om svensk militär hjälp till kriget i Libyen så försäkrade han att om Sverige bara lämnar in en formell ansökan att bli medlem så kommer den att beviljas inom 48 timmar! Det är en gammal dröm från högern och militären som håller på att förverkligas. Det militärpolitiska etablissemanget har med stöd av både socialdemokratin och de borgerliga sörjt för att vi nästan omärkligt glidit in alltmer under Nato:s kärnvapenparaply. Medier och ”säkerhetspolitiska forskare” har metodiskt förtalat den neutralitetspolitik och alliansfrihet som Sverige höll fast vid under andra världskriget och det kalla kriget. Den politiken har ömsom kallats ”svek mot demokratierna” och ”den stora lögnen”. Propagandisterna i medier och på ”forskningsinstituten” anser att vi andra, lite enklare människor, inte kan hålla tre tankar i huvudet samtidigt: (1) Hur man försöker undvika krig (2) Hur man bär sig åt om man ändå blir angripen och (3) Hur man i fredstid försöker förbereda sig för den eventualiteten. Omvärlden betraktar numera Sverige som ett bihang till Nato. I händelse av en allvarlig konflikt i Europa skulle vi därför sannolikt dras med, särskilt som politikerna envisas med att tolka den så kallade solidaritetsförklaringen i Lissabonfördraget enbart i militära termer. Men vi har inga säkerhetsgarantier från Nato och vi har inte det inflytande som ett formellt medlemskap ger i form av vetorätt. Till följd av vårt deltagande i Afghanistankriget kan vi numera inte heller göra anspråk på att betraktas som opartiska medlare. Det förtroendet har vi fördärvat. Nu är det andra länder som sköter samtalen mellan afghanska talibaner och USA, och diskussionerna om Libyens framtid. Vi har inte längre några soldater i FN:s fredsbevarande operationer. Däremot har vi många hundra som för krig under Nato-flagg i Afghanistan. Sverige är i en gråzon, vare sig utanför eller med i Nato. Det är inte bra. Den fråga som måste få ett svar är om vi ska gå med i Nato fullt ut och definitivt ge upp alliansfriheten eller om vi i stället ska utveckla den traditionella svenska freds- och förhandlingslinjen, dra en gräns vid deltagande i krig utanför Sverige. Det finns fördelar med ett Nato-medlemskap. Ekonomiskt skulle vi kanske tjäna på det. Vi skulle nog kunna avveckla en del av vår vapenindustri och Jas-Gripen-projektet, som ju en borgerlig riksdagsmajoritet trumfade igenom våren 1981. Våra inhemska regler för vapenexport kunde enkelt ersättas av Natos regler vilka är mindre restriktiva. För officerare och yrkessoldater skulle intressanta nya karriärmöjligheter i internationell krigstjänst öppnas. Och vi skulle få den trygghet genom avskräckning som kärnvapenarsenalerna kan skänka. Men Nato har problem. Ett är den kraftiga nedskärningen av försvarsanslagen, som nu pågår eller diskuteras i flera Nato-länder. De ekonomiska problemen i USA och Europa kommer att tvinga fram ytterligare besparingar i de största Nato-länderna. Det är klart att man gärna vill ha med ett land som Sverige, som har god ekonomi och kan betala för sig. Men är det en så bra idé att gå med i en militärallians som måste spara in på det militära? Nato har ju dessutom förvandlats från en försvarspakt till en militärpakt som intervenerar på olika håll på initiativ av de stormakter som också är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd och där har möjlighet att skaffa legitimitet åt interventionerna. Resultaten av Natos interventioner är inte positiva. Afghanistankriget är efter tio år närmast ett misslyckande. I Irak blir säkerhetsläget allt sämre. Libyenkriget har blivit ett inbördeskrig där ingen sida i dag har övertaget. De som ivrade mest för kriget, Frankrike och Storbritannien, har tröttnat. Kriget blev för dyrt. Försvarspolitikerna och militären har nu baxat oss fram till Natos port i stort sett utan någon offentlig debatt. Men det finns ett problem. Folket! Bara en av fem svenskar anser att vi bör gå med i Nato. Den säkerhetspolitik som politikerna, militären och medierna håller på att genomföra saknar enligt opinionsundersökningarna folkligt stöd och folklig förankring. Man borde antingen ändra politik – eller skaffa ett annat folk! Det mest anmärkningsvärde i allt detta är att regeringen har fria händer enär ingen reagerar. Var finns fredsrörelsen? Var finns den politiska oppositionen? Var finns opinionsbildarna? Och var finns de socialdemokratiska företrädarna!? Anders Ferm fd FN-ambassadör Thage G Peterson fd försvarsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 16323, "headline": "”Skuldkrisen kräver att alla EU-länder tar ansvar”", "summary": "Statsskuldkrisen och fastighetsbubblan ska inte skyllas på euron. Orsakerna är främst BNP-fallet i finanskrisens spår i kombination med strukturella problem i vissa länder. Krisen har tvingat EU att inrätta en krisfond som 2013 ersätts av en permanent stabiliseringsfond. Fondens storlek är dock otillräcklig om även Italien och Spanien måste få stöd. För att finansmarknaderna ska övertygas måste fonden ges praktiskt taget obegränsade finansiella muskler. Detta kan bara ske genom att fonden får ge ut egna obligationer – euroobligationer – som garanteras av euroländerna gemensamt, skriver Harry Flam och Anders Vredin.", "article": "Den europeiska valutaunionen kommer inte att upplösas även om Grekland lämnar euron, inte heller om Italien och Spanien tvingas begära stödlån. Däremot skulle hela det europeiska projektet få sig en ordentlig knäck. Valutaunionen är främst ett medel för att uppnå fred, demokrati och stabilitet i Europa, inte ett mål i sig. Skulle det osannolika ske, är alternativet till euron inte egna valutor och rörliga växelkurser. Detta skulle begränsa fördelarna med EU:s inre marknad. Det enda realistiska alternativet är fasta växelkurser, som vid behov kan justeras. Vinsterna av en devalvering för ett land motsvaras dock av kostnader för landets handelspartner. Det europeiska växelkurssamarbetet sedan början av 70-talet är kantat av ekonomiska och politiska kriser i samband med devalveringar. Det är lätt att föreställa sig vilka påfrestningar det europeiska samarbetet skulle ha utsatts för efter finanskrisen med fasta men justerbara växelkurser. Statsskuldkrisen och fastighetsbubblan ska inte skyllas på euron. Orsakerna är främst det dramatiska BNP-fallet i finanskrisens spår i kombination med strukturella problem i vissa länder. Det finns länder utanför valutaunionen som ockå drabbats på liknande sätt av finanskrisens verkningar, som Storbritannien och USA, men också flera euroländer som klarat sig bättre eller bra. Det finns olika orsaker till att vissa euroländer drabbats värre än andra. Grekland och Italien hade en stor statsskuld redan före finanskrisen. Irland och Spaniens skuldsättning var relativt liten men de – och Grekland – hade en spekulativ och kraftig uppgång i fastighetspriserna, stimulerad av obegränsade krediter till låga räntor. När bubblan sprack på grund av finanskrisen och det ledde till recession, ökade statens utgifter och minskade dess inkomster. I Irlands fall bidrog att banksystemet blev konkursmässigt och att staten valde att hålla det under armarna med lånade pengar. I främst Grekland, Irland och Spanien bidrog också att inflationen tilläts att vara alltför hög och urholka konkurrenskraften. Nackdelen med en gemensam valuta är att konkurrenskraften kan återställas endast genom att löner och priser sänks i förhållande till konkurrentländerna. Det är en fullt möjlig, men utdragen och smärtsam hästkur, som man lyckats med i Tyskland. Även om valutaunionen inte bär skulden för statsskuldkrisen i vissa euroländer, ställer den hårdare krav på finanspolitiken. Detta var naturligtvis känt från början. Tanken var att EU:s tillväxt- och stabilitetspakt skulle begränsa budgetunderskott och skuldsättning, men den förlorade sin roll när Frankrike och Tyskland struntade i reglerna och kom undan sanktioner. Vad som inte förutsågs var att den ökade tillgången på lån till låg ränta skulle ge upphov till spekulativa bubblor på fastighetsmarknaden som måste spricka förr eller senare, med katastrofala följder för banker, statsbudgetar och på arbetsmarknaden. EU har nu fattat beslut som innebär en skärpning av tillväxt- och stabilitetspakten. Man har också inrättat en ny myndighet som ska övervaka finansiell stabilitet på makronivå. Dessutom finns en ny global standard för banker som tvingar dem att ha större buffertar i form av eget kapital än tidigare (Basel III). Dessa åtgärder bör minska risken för framtida kriser. Tidigare saknade EU mekanismer för att hantera en statsskuldkris. Förhoppningen var att EU-fördragets förbud mot att rädda ett land med betalningssvårigheter skulle vara så avskräckande att problemet aldrig skulle uppstå. Avskräckningen har uppenbarligen inte varit stark nog. Det beror på att EU-projektet syftar till ett djupare samarbete än enbart på det ekonomiska området. När målet är en fördjupad integration på många områden, är det svårt att tänka sig att ett land med betalningssvårigheter inte skulle få stöd från de övriga länderna. Här finns uppenbarligen ett dilemma, som måste lösas så att det gemensamma ansvar som EU-samarbetet för med sig kompletteras med gemensamma regler för finanspolitisk disciplin och finansiell stabilitet. Krisen har tvingat EU att inrätta en temporär krisfond, som 2013 ersätts av en permanent Europeisk stabilitetsfond. Fondens storlek är emellertid begränsad, och den är otillräcklig om även Italien och Spanien måste få stöd. För att finansmarknaderna ska övertygas, måste fonden ges praktiskt taget obegränsade finansiella muskler. Detta kan åstadkommas genom att den får mandat att ge ut egna obligationer – euroobligationer – som garanteras av euroländerna gemensamt. Hindret för en sådan lösning har hittills varit oviljan mot en ”transferunion”. Men om inte stabilitetsfonden får tillräckliga muskler riskerar räntorna för Irland, Portugal, Spanien och Italien att bli så höga att situationen blir ohållbar, med värre konsekvenser för skattebetalarna i Tyskland och andra länder. Euroländernas hittillsvarande strategi har varit att hålla krisländerna under armarna med lån och tvinga dem att ta alla kostnader, i form av arbetslöshet och lägre levnadsstandard. Långivarna har rentav tjänat på skillnaden mellan upplånings- och utlåningsräntor. Nu har Grekland lovats en lägre ränta på sina obligationer, men det kan troligen bara uppskjuta en nedskrivning av obligationernas nominella värde. Detta kommer att drabba bland andra franska och tyska banker så att en del av dem rentav blir konkursmässiga och måste få kapitaltillskott från sina ägare eller från staten. I slutändan får således skattebetalare och bankägare, men även försäkringsbolag, pensionsfonder och andra betala för grekernas ekonomiska lättsinne. Iallt detta kan och bör Sverige spela en aktiv roll i kraft av sina erfarenheter av 90-talskrisen, sitt finanspolitiska regelverk och sin framgångsrika ekonomiska politik. Sverige är visserligen inte med i valutaunionen, men krisen är ett problem för hela EU och därmed också för oss. Ett konstruktivt svenskt bidrag skulle vara att ställa sig bakom att den europeiska stabilitetsfonden får rätt att ge ut euroobligationer. Det skulle ge stabilitetsfonden de muskler som krävs för att förhoppningsvis stoppa den negativa spiralen av högre räntor – ökad skuld – ännu högre räntor. Krisen är som sagt EU:s, inte eurons. Harry Flam professor vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet Anders Vredin vd för SNS och docent i nationalekonomi Författarna var ledamöter av EMU-utredningen 1995–1996 och Flam var ordförande för SNS Konjunkturråd 2009, som utvärderade eurons första tio år. ", "article_category": "other"}
{"id": 16324, "headline": "”Skuldkrisen kräver att alla EU-länder tar ansvar”", "summary": "EMU-experter: Sverige bör spela en mer aktiv roll i EU:s ekonomiska politik och ställa sig bakom att den europeiska stabilitetsfonden får tillräckliga finansiella muskler. Statsskuldkrisen och fastighetsbubblan ska inte skyllas på euron. Orsakerna är främst BNP-fallet i finanskrisens spår i kombination med strukturella problem i vissa länder. Krisen har tvingat EU att inrätta en krisfond som 2013 ersätts av en permanent stabiliseringsfond. Fondens storlek är dock otillräcklig om även Italien och Spanien måste få stöd. För att finansmarknaderna ska övertygas måste fonden ges praktiskt taget obegränsade finansiella muskler. Detta kan bara ske genom att fonden får ge ut egna obligationer – euroobligationer – som garanteras av euroländerna gemensamt, skriver Harry Flam och Anders Vredin.", "article": "Den europeiska valutaunionen kommer inte att upplösas även om Grekland lämnar euron, inte heller om Italien och Spanien tvingas begära stödlån. Däremot skulle hela det europeiska projektet få sig en ordentlig knäck. Valutaunionen är främst ett medel för att uppnå fred, demokrati och stabilitet i Europa, inte ett mål i sig. Skulle det osannolika ske, är alternativet till euron inte egna valutor och rörliga växelkurser. Detta skulle begränsa fördelarna med EU:s inre marknad. Det enda realistiska alternativet är fasta växelkurser, som vid behov kan justeras. Vinsterna av en devalvering för ett land motsvaras dock av kostnader för landets handelspartner. Det europeiska växelkurssamarbetet sedan början av 70-talet är kantat av ekonomiska och politiska kriser i samband med devalveringar. Det är lätt att föreställa sig vilka påfrestningar det europeiska samarbetet skulle ha utsatts för efter finanskrisen med fasta men justerbara växelkurser. Statsskuldkrisen och fastighetsbubblan ska inte skyllas på euron. Orsakerna är främst det dramatiska BNP-fallet i finanskrisens spår i kombination med strukturella problem i vissa länder. Det finns länder utanför valutaunionen som ockå drabbats på liknande sätt av finanskrisens verkningar, som Storbritannien och USA, men också flera euroländer som klarat sig bättre eller bra. Det finns olika orsaker till att vissa euroländer drabbats värre än andra. Grekland och Italien hade en stor statsskuld redan före finanskrisen. Irland och Spaniens skuldsättning var relativt liten men de – och Grekland – hade en spekulativ och kraftig uppgång i fastighetspriserna, stimulerad av obegränsade krediter till låga räntor. När bubblan sprack på grund av finanskrisen och det ledde till recession, ökade statens utgifter och minskade dess inkomster. I Irlands fall bidrog att banksystemet blev konkursmässigt och att staten valde att hålla det under armarna med lånade pengar. I främst Grekland, Irland och Spanien bidrog också att inflationen tilläts att vara alltför hög och urholka konkurrenskraften. Nackdelen med en gemensam valuta är att konkurrenskraften kan återställas endast genom att löner och priser sänks i förhållande till konkurrentländerna. Det är en fullt möjlig, men utdragen och smärtsam hästkur, som man lyckats med i Tyskland. Även om valutaunionen inte bär skulden för statsskuldkrisen i vissa euroländer, ställer den hårdare krav på finanspolitiken. Detta var naturligtvis känt från början. Tanken var att EU:s tillväxt- och stabilitetspakt skulle begränsa budgetunderskott och skuldsättning, men den förlorade sin roll när Frankrike och Tyskland struntade i reglerna och kom undan sanktioner. Vad som inte förutsågs var att den ökade tillgången på lån till låg ränta skulle ge upphov till spekulativa bubblor på fastighetsmarknaden som måste spricka förr eller senare, med katastrofala följder för banker, statsbudgetar och på arbetsmarknaden. EU har nu fattat beslut som innebär en skärpning av tillväxt- och stabilitetspakten. Man har också inrättat en ny myndighet som ska övervaka finansiell stabilitet på makronivå. Dessutom finns en ny global standard för banker som tvingar dem att ha större buffertar i form av eget kapital än tidigare (Basel III). Dessa åtgärder bör minska risken för framtida kriser. Tidigare saknade EU mekanismer för att hantera en statsskuldkris. Förhoppningen var att EU-fördragets förbud mot att rädda ett land med betalningssvårigheter skulle vara så avskräckande att problemet aldrig skulle uppstå. Avskräckningen har uppenbarligen inte varit stark nog. Det beror på att EU-projektet syftar till ett djupare samarbete än enbart på det ekonomiska området. När målet är en fördjupad integration på många områden, är det svårt att tänka sig att ett land med betalningssvårigheter inte skulle få stöd från de övriga länderna. Här finns uppenbarligen ett dilemma, som måste lösas så att det gemensamma ansvar som EU-samarbetet för med sig kompletteras med gemensamma regler för finanspolitisk disciplin och finansiell stabilitet. Krisen har tvingat EU att inrätta en temporär krisfond, som 2013 ersätts av en permanent Europeisk stabilitetsfond. Fondens storlek är emellertid begränsad, och den är otillräcklig om även Italien och Spanien måste få stöd. För att finansmarknaderna ska övertygas, måste fonden ges praktiskt taget obegränsade finansiella muskler. Detta kan åstadkommas genom att den får mandat att ge ut egna obligationer – euroobligationer – som garanteras av euroländerna gemensamt. Hindret för en sådan lösning har hittills varit oviljan mot en ”transferunion”. Men om inte stabilitetsfonden får tillräckliga muskler riskerar räntorna för Irland, Portugal, Spanien och Italien att bli så höga att situationen blir ohållbar, med värre konsekvenser för skattebetalarna i Tyskland och andra länder. Euroländernas hittillsvarande strategi har varit att hålla krisländerna under armarna med lån och tvinga dem att ta alla kostnader, i form av arbetslöshet och lägre levnadsstandard. Långivarna har rentav tjänat på skillnaden mellan upplånings- och utlåningsräntor. Nu har Grekland lovats en lägre ränta på sina obligationer, men det kan troligen bara uppskjuta en nedskrivning av obligationernas nominella värde. Detta kommer att drabba bland andra franska och tyska banker så att en del av dem rentav blir konkursmässiga och måste få kapitaltillskott från sina ägare eller från staten. I slutändan får således skattebetalare och bankägare, men även försäkringsbolag, pensionsfonder och andra betala för grekernas ekonomiska lättsinne. I allt detta kan och bör Sverige spela en aktiv roll i kraft av sina erfarenheter av 90-talskrisen, sitt finanspolitiska regelverk och sin framgångsrika ekonomiska politik. Sverige är visserligen inte med i valutaunionen, men krisen är ett problem för hela EU och därmed också för oss. Ett konstruktivt svenskt bidrag skulle vara att ställa sig bakom att den europeiska stabilitetsfonden får rätt att ge ut euroobligationer. Det skulle ge stabilitetsfonden de muskler som krävs för att förhoppningsvis stoppa den negativa spiralen av högre räntor – ökad skuld – ännu högre räntor. Krisen är som sagt EU:s, inte eurons. ", "article_category": "other"}
{"id": 16335, "headline": "”Terrordåden har blottat ett djupt splittrat Norge”", "summary": "Det är inte alls förvånande att det var just i Norge som det första radikaliserade kristna extremistiska terrorangreppet i Europa skedde. Norge är sedan länge splittrat, vilket inte minst dess starka regionpolitik visar. Åsikterna går vitt isär mellan höger och vänster, mellan kristna och sekulariserade, mellan nationalistiska och humanistiska värden. Breivik har stöd mitt ibland oss och alldeles öppet. Om vi inte tar debatten nu och låter dagens politik avspegla grundläggande värden och mänskliga rättigheter kan vår framtid snabbare än vi anar formas av fundamentalistiska rörelser, skriver lektorn i freds- och konfliktvetenskap, Ane Ørbø Kirkegaard.", "article": "Det är sällan lättare att uppleva en känsla av gemenskap och styrka i att stå enade än när en nation attackeras av besinningslöst våld, särskilt när våldet så uttryckligen drabbar barn och unga. Det är i sådana ögonblick också mycket svårt att erkänna att våldet är ett resultat av nationens egen interna politik och historia. Norge är ett delat land. Detta är inget nytt, vi som har våra rötter där vet detta. Landets kustnära städer har under mer än tusen år vuxit och fått politisk och ekonomisk makt just genom sin öppenhet mot världen. Samtidigt är de inre delarna av landet fortfarande slutna samhällen, där man bevakar varandra och andra noggrant. Om detta vittnar ett antal stora norska epos, från Hamsuns ”Svält” till Gulbranssens trilogi ”Og bakom synger skogene” och Børlis poesi. Norge är också delat mellan dem som stödjer den centrala statsmakten som princip och de som inte egentligen erkänner denna. Att man har en så stark regionpolitik i Norge grundar sig i en outtalad överenskommelse mellan dessa två poler – i utbyte mot ett erkännande av staten får regionerna medel ur statskassan. Många glesbygdsnorrmän har en tendens att ganska öppet trotsa centralmakten i landet. En av Thomas Hylland Eriksens kommenterer till den senaste EU-omröstningen i Norge, var att om man hade röstat om att bli en del av USA hade norrmännen röstat ja. Man är gärna en del av en federation med en svag statsmakt – men inte av en med tydlig centralstyrning. Landet är också politiskt splittrat på ett grundläggande och oförsonligt sätt. Detta kanske visade sig tydligast innan och under kriget. Det gick en avgrundsdjup klyfta genom det politiska Norge, mellan dem som stödde Quisling och de som bekämpade allt det som nazisterna representerade. Förbittringen på båda sidor var djup, hatet uttrycktes genom tortyr, mord och förföljelse grupperna emellan, särskilt tydligt i hanteringen av tyska soldaters barn. Även detta har satt avtryck i norsk litteratur genom bland annat Herbjørg Wassmos hårresande skildringar. Det politiska tonläget har varit skarpt i Norge, och har tagit sig uttryck både i relationerna mellan staten och samebefolkningen, en konflikt som resulterade i Norges första terrorbombning sedan kriget, i samband med byggandet av kraftverket i Alta, i relationerna mellan staten och fredsaktivister (till exempel Andøya-saken). Justitiemordet på Arne Treholt är ett annat exempel, liksom utlämnandet av ett par verser i den officiella versionen av nationalsången, samt ur den poetiska nationalklenoden ”Til Ungdommen” av Nordahl Grieg, som sjöngs så starkt och tydligt under mässan för sorg och hopp i Oslo Domkyrka den 24 juli. Utöver detta är Norge djupt splittrat i synen på hur samhället bör vara organiserat. Förutom att landet har en mycket starkt modernistisk humanistisk rörelse, är de extremkristna rörelserna markant starkare än i till exempel Sverige och Danmark. Dessa är inte främmande för exorcism, barnmisshandel och kvinnoförtryck. Detta har belagts både i sociologisk forskning (av bland andra professor Eva Lundgren), i ett antal journalisters arbete samt i en del predikanters och prästers uttalanden i medierna. Debatten kring kön har varit religiöst präglad och tillspetsad genom flera år. Striden står mellan å ena sidan det djupt konservativt kristna Norge som ser kvinnan som skapad för barnafödande och hushållsarbete, och å andra sidan den moderna genusorienterade uppfattningen att människor, oberoende av kön har förmågan till ledarskap, omsorg och arbetsuppgifter som tar dem bort från hemmet. Många har uttryckt förvåning över att det var just i Norge som det första radikaliserade kristna extremistiska terrorangreppet i Europa skedde, men det är inte alls förvånande. Jag tror många norrmän förstod väldigt tidigt under förloppet att detta var en norrmans blodiga politiska kommentar. Anders Behring Breivik har med sitt terrordåd blottat Norge. Landet är inte alls enat. Det är splittrat mellan stat och samhälle, mellan höger och vänster, mellan kristna extremister, moderata kristna, sekulariserade, mellan fundamentalist-nationalistiska och humanistiska värden. Det är förståeligt att det politiska Norge efter chocken står samlat, men det är också upprörande att de ledande politikerna på ett så medvetet sätt försöker distansera sig från terroristen. I eftertankens kranka blekhet bör man dock fundera över den skuld vi alla har i att Breivik gjorde som han gjorde. Den stora politiska utmaningen i dagens Europa är inte hur man skall hantera demokratiskt valda fundamentalist-nationalister med en radikaliserad kristen teologi. Den stora utmaningen är att ta denna relativt starka strömning på allvar, och få igång en seriös debatt kring grundläggande värden. Att ta Jens Stoltenbergs uppmaning på största allvar. Vill vi ha ett Skandinavien, ett Europa, en värld där man inte kan bosätta sig utanför det område man genom sin etnicitet tillhör, där kvinnor inte får ha lönearbete, och män inte får ta hand om sina barn, där människovärde sätts i förhållande till politisk, religiös och kulturell tillhörighet snarare än i relation till individens önskningar och förmågor? Vill vi ha ett samhälle där barn som föds med Downs Syndrom inte är välkomna, där sinnessjukdom är liktydigt med inspärrning, där handikappade inte får synas? Eller vill vi ha ett samhälle där människor får möjlighet att utforska sina förmågor, får tillgång till utbildning på likvärdiga villkor, där människor får möjlighet att göra rätt för sig, betala sin skatt och delta i det sociala och politiska livet oavsett om man är kvinna eller man, religiös eller ateist, handikappad eller ej? Norge är ett europeiskt specialfall, men Breivik står inte alls ensam, inte i Norge, inte i Europa och inte i USA, Sydafrika eller Australien. Han har stöd inte bara i extremismens ljusskygga marginaler, utan mitt ibland oss och alldeles öppet. Det är på den öppna arenan och i klart dagsljus vi behöver ta diskussionen om i vilken riktning vi vill att vårt samhälle och vår värld skall gå, på vilka värden vi vill att vår samhällsordning skall vila. Om vi vill att de grundläggande värdena mänskliga rättigheter, rättvisa, jämlikhet och humanitet skall vara grunden för våra politiska principer, så måste detta återspeglas i den vardagliga politiken. I hur vi behandlar människor som flyr undan ekonomiskt, politiskt och kulturellt förtryck, i hur vi förvaltar den rikedom vi fått genom kolonisationen av vår omgivning, i hur vi bemöter diktaturer. Om vi inte gör det kan vår framtid fortare än vi anar formas långt mera av fundamentalistiska rörelsers makt över politiken, än av klimatförändringarna. Ane Ørbø Kirkegaard fil dr i freds- och utvecklingsforskning, lektor i freds- och konfliktvetenskap Malmö Högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 16345, "headline": "”Slussens trafikplanering är visionslös och ohållbar”", "summary": "Förslaget till nya Slussen måste justeras för mindre biltrafik. Därför kräver Miljöpartiet en utredning om hur trafikplaneringen kan ändras för att få mer cykel-, gång- och kollektivtrafik, skriver Emilia Hagberg, MP:s gruppledare i Stadshuset. Slussen, en av Stockholms viktigaste mötesplatser och knutpunkter, står inför en total ombyggnad.", "article": "Mycket i förslaget till nya Slussen är bra och nödvändigt. Det är viktigt att en ombyggnation kommer till skott. Men tyvärr är trafikplaneringen visionslös och ohållbar. Förslaget innebär fortsatta bilköer, trängsel och utsläpp runt Gamla stan, över Slussen och på Hornsgatan. Därför kräver Miljöpartiet en utredning som visar hur förslaget kan justeras för minskad biltrafik. Sedan 60-talet har antalet fordon som passerar Slussen minskat från 90.000 till 30.000 per dag. En minskning med mer än 10.000 fordon per årtionde. Det är en utveckling som måste fortsätta. Färre bilar över Slussen betyder mer plats för det som skapar en levande stad, exempelvis breda trottoarer, träd, cykelvägar, torg, bussfiler, spårvagnar och uteserveringar. På DN.se/stockholmsdebatt (3/5) lyfte Miljöpartiet fram krav på en mer hållbar trafikplanering vid nya Slussen. Miljöpartiets krav får stöd av fil lic Bjarnestam som den 16/6 presenterade resultaten i sin licentiatuppsats om nya Slussen. Bjarnestam konstaterade att förslagets trafikplanering ”rimmar dåligt med stadens mål för hållbar stadsutveckling och åstadkommandet av ett långsiktigt hållbart transportsystem”. Stockholms projektchefer för nya Slussen, Frumerie och Burghauser, svarar den 23/6. De skriver att ”trafiklösningen är flexibel och ger handlingsutrymme för framtida behov av förändringar. Kommande generationer kan med lätthet omfördela utrymmet och skapa ännu mer utrymme för gång-, cykel-, och kollektivtrafik”. Svaret från Frumerie och Burghauser är tydligt. Det visar att en omställning till en mer hållbar trafikplanering är fullt möjlig, till och med lätt att genomföra, men att den moderatledda majoriteten motsätter sig en sådan utveckling. Stockholmstrafiken präglas av trängsel, köer, buller och utsläpp. Om Förbifart Stockholm byggs kommer det att öka andelen bilresor ytterligare. Det är uppenbart att biltrafikens växande andel måste minska och styras över till ång-, cykel- och kollektivtrafik. Inte i framtiden, utan här och nu. En hållbar trafikplanering frigör yta, minskar utsläppen och förbättrar framkomligheten för alla. När Miljöpartiet kritiserar den bildominerade trafikplaneringen svarar moderaternas trafikborgarråd Ulla Hamilton (DN.se/stockholmsdebatt, 5/5) att vår politik är ”oansvarig”. Hamilton menar att antalet bilar över Slussen inte kan minska ytterligare eftersom Stockholm växer. Miljöpartiets perspektiv är det rakt motsatta: eftersom det redan är kaos i trafiken samtidigt som antalet stockholmare ökar och andelen biltrafik växer så kan vi inte skjuta dessa beslut på framtiden. Här går en tydlig skiljelinje i politiken. Antalet bilar över Slussen har minskat till en tredjedel sedan 60-talet. Vill Hamilton att de senaste femtio årens utveckling ska ta slut nu? Genom en växande andel bilresor plus ett snabbt ökande antal stockholmare står Stockholm inför en trafikinfarkt. Delar Hamilton den insikten och vill Hamilton agera för att vända denna trend? Med bakgrund av dessa frågor har Miljöpartiet lämnat in en skrivelse till kommunstyrelsen i Stockholms stad. Skrivelsen kräver en utredning om hur trafikplaneringen i förslaget till nya Slussen kan utvecklas med mer gång-, cykel- och kollektivtrafik, förbättrad luftkvalitet samt minskad mängd biltrafik. Då kan även den motorvägsliknande bron göras smalare och smäckrare. Nya Slussen ska hålla i 100 år. Det förpliktigar oss politiker att planera utifrån visioner och ambitioner. Miljöpartiets vision är en grön huvudstad med hållbart resande. Emilia Hagberg (MP) gruppledare Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 16358, "headline": "USA:s ödesvecka", "summary": "President Obama och det republikanska ledarskiktet har under helgen närmat sig en uppgörelse om skuldtaket. Men även om de når en överenskommelse, vilket de vid denna upplagas pressläggning inte hade gjort, är det oklart om ledarna får med sig de vanliga kongressledamöterna. Tiden håller på att rinna ut.", "article": "Den amerikanska ödesveckan har inletts. Redan i maj slog landet i skuldtaket och har sedan dess betalat sina räkningar genom att låna från sina egna pensionsfonder. I morgon kan man inte göra det längre. Det är möjligt att staten genom tekniska manövrar kan täcka sina utgifter ytterligare några dagar. Men sen är det stopp. Intäkterna är inte tillräckliga och staten får välja vilka räkningar som ska betalas. Pensioner och löner till statsanställda kan ställas in, delar av förvaltningen stängas ned och räntebetalningar avbrytas. Exakt vilka prioriteringar finansdepartementet kommer att göra är oklart. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Ingen vill egentligen ta reda på vilka de blir. Beslutet om att höja lånetaket har dragits i långbänk över sommaren. För att rösta för en höjning har republikanerna, som har en majoritet i representanthuset, krävt att staten ska minska sitt budgetunderskott genom kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna. De har dessutom begärt förändringar i socialförsäkringssystemen. President Obama och den demokratiska majoriteten i senaten vill i sin tur att skattehöjningar, och inte bara nedskärningar, ska vara en del av en balanserad budget. Och de har avfärdat förändringar i socialförsäkringssystemen. Förra veckan kulminerade motsättningarna i form av högoktanig politisk teater. Direkta förhandlingar mellan Vita Huset och republikanerna bröt samman och båda sidor skyllde på varandra. Men under helgen verkar de politiska ledarna plötsligt ha insett allvaret. Anklagelserna byttes hastigt mot bedyranden om att man vill komma fram till en uppgörelse. Natten mot söndag nådde Obama och det republikanska ledarskiktet en preliminär överenskommelse om grundprinciperna för en uppgörelse. Enligt dessa höjs skuldtaket i ett första steg med drygt en biljon dollar och åtföljs av nedskärningar till samma värde. Dessutom tillsätts en kommission som ska ge förslag på besparingar på ytterligare 1 till 2 biljoner dollar. Ifall den inte kan komma överens leder det automatiskt till nedskärningar till det värdet som dras proportionerligt från statens utgiftsposter. Det åtföljs av en höjning av skuldtaket med samma siffra som innebär att staten har finansiering över valet 2012. Skattehöjningar och strukturella förändringar av socialförsäkringssystemet skjuts dock på framtiden. Och även om Vita Huset och det republikanska ledarskapet når en fullständig överenskommelse, vilket de vid denna upplagas pressläggning inte hade gjort, betyder det inte att den nödvändigtvis antas av kongressens båda kamrar. De grundprinciper för en uppgörelse som hittills har förhandlats fram är inte populära hos demokraterna, som har en majoritet i senaten. Även om senaten godkänner ett förslag är det oklart om representanthuset gör det. Den republikanske talmannen John Boehner har hittills haft stora problem att kontrollera de konservativa ledamöterna från Teapartyrörelsen. Tiden håller på att rinna ut och det är möjligt att det kommer att krävas en tillfällig statsbankrutt för att samtliga aktörer ska förstå allvaret. Men även om så är fallet är det sannolikt att de principer för en uppgörelse som har diskuterats under helgen som kommer att utgöra grunden för en slutgiltig överenskommelse. Det har både sina för- och nackdelar. Det betyder att amerikansk ekonomisk politik fram till valet blir en halvdan kompromiss där de stora frågorna skjuts på framtiden. Samtidigt innebär det att skuldfrågan är löst till dess. Det skapar någon form av trygghet. Och om demokrater och republikaner inte klarar av att nå en uppgörelse om hur USA ska hantera statsskuld och budgetunderskott är det bättre att det skjuts på till efter valet. Det ger väljarna möjligheten att dela ut ett tydligt mandat för hur det ska göras.dn 1/8 2011 ", "article_category": "other"}
{"id": 16359, "headline": "”Staten kan tvingas skjuta till pengar till pensionerna”", "summary": "Chefsekonom: Avkastningen på svenskarnas pensionspengar blir låg under en lång tid framöver. Det behövs därför ett nytänkande bland politiker och pensionsförvaltare.Politiker och pensionsförvaltare måste ändra sin syn på risk och hitta nya alternativa investeringar, bland annat i högavkastande företagsobligationer. Annars blir det omöjligt att säkerställa att svenskarna får en tillräcklig pension. Bakgrunden är statsfinansernas utveckling i västvärlden och det faktum att samma region har en åldrande befolkning. Förutom att våga se nya investeringsmöjligheter, krävs en översyn av de placeringsregler som gäller för statliga fonder och som riksdagen fastställer. Alternativet är lägre pensioner eller att staten tvingas skjuta till betydande belopp till pensionssystemet, skriver Hans Julin.", "article": "Ekonomer och politiker har sedan ett par år tvingats inse att västvärlden står inför dramatiska utmaningar. Regeringar och centralbanker har i finanskrisens spår, i större omfattning än någonsin, försökt stimulera ekonomierna utan att lyckas nämnvärt. Den underliggande tillväxten i USA och Europa är fortfarande alltför låg för att märkbart få ner den höga arbetslösheten och dåliga statsfinanser kräver allt stramare finanspolitik medan utrymmet för centralbanker att stimulera ytterligare är begränsat. De stora och omfattande lån som den europeiska gemenskapen nu ger till Grekland och andra skuldtyngda länder talar sitt tydliga språk. Samtidigt som det är svårt att se en ljusning för statsfinansernas utveckling i västvärlden står samma region inför en stor utmaning att säkra en åldrande befolknings pensioner. Enligt EU-kommissionens genomgång av medlemsstaternas pensionssystem kommer en svensk medelinkomsttagare om knappt 40 år enbart att få 48 procent av sin lön i pension. Utan en förändrad syn på risktagande och förvaltningsstrategier kommer det att vara omöjligt att inom ramen för nuvarande pensionssystem säkerställa tillräckliga pensioner. Ett annat intressant faktum är att den reala avkastningen på den globala aktiemarknaden totalt sett varit noll de senaste tio åren. Naturligtvis har ”it-kraschen” i början av 2000-talet och börskollapsen 2008 starkt bidragit till den låga avkastningen men det är dessvärre sannolikt att nya kriser kommer att uppstå framöver mot bakgrund av de problem västvärlden står inför. Frågan som såväl ansvariga politiker som pensionsförvaltarnas styrelser och ledningar måste ställa sig är om den investeringspolicy de flesta fondförvaltare i dag anammat, det vill säga jakten på en ”global, väldiversifierad portfölj med låg risk”, kan skapa tillräcklig avkastning framöver? Om svaret är nej står vi inför ett nödvändigt paradigmskifte inom fondförvaltningen för att försöka säkra de framtida pensionerna. Själv är jag benägen att svara nej på frågan ovan. En anledning till detta är att förutsättningarna för en förbättrad ekonomisk tillväxt i Västvärlden definitivt är sämre nu än vad de var för tio år sedan: • Då var statsskulderna på väg ner, nu är statsskulderna på historiskt höga nivåer och växer snabbt • Då fanns handlingsutrymme i finanspolitiken, nu väntar en lång och smärtsam statsskuldsanering i många länder • Då fanns betydande frihetsgrader i penningpolitiken, nu är styrräntorna låga och utrymmet för ytterligare penningpolitisk lättnad begränsat • Då var tillväxtförväntningarna höga och inflationen i linje med målen, nu är tillväxtriskerna stora och såväl deflation som hög inflation en påtaglig risk • Då konvergerade länderna inom euro-området och den gemensamma valutan stödde utvecklingen, nu divergerar länderna och euron försvårar för länder att klara kostnadsanpassningar Frågan är då hur det svenska pensionssystemet och dess förvaltare ska klara sina åtaganden och säkerställa våra pensioner i denna ekonomiska miljö. Enligt AP-fondernas (1–4) egna beräkningar har de ställt upp årliga reala avkastningsmål på mellan 3,5 och 5 procent för att säkerställa sina pensionsåtaganden, en avkastning de i genomsnitt inte lyckats uppnå sedan ombildningen av pensionssystemet den 1 januari 2001 och sannolikt kommer att få svårt att nå även i framtiden. I dag placerar en normal pensionsfond minst 30 procent i stats- och bostadspapper samt andra obligationer med hög rating. Detta har varit en bra affär, men då ska vi komma ihåg att under de senaste tio åren har genomsnittsräntan fallit från 5 procent till 3 procent. Mot bakgrund av att tillväxten i västvärlden under lång tid kommer att hämmas av oundvikliga budgetåtstramningar bör räntenivån under många år förbli alltför låg för att stats- och bostadsräntor ska ge pensionsfonderna en tillfredsställande avkastning. Om räntemarknaden framöver ska generera en tillräcklig avkastning måste pensionsfonderna investera i andra tillgångsslag. Ett självklart val är högavkastande företagsobligationer. Tyvärr finns i dagsläget inte en fungerande svensk marknad för dessa papper på grund av bland annat såväl förvaltarnas regelverk, okunskap och ovilja som bankernas monopol på lånemarknaden. I dag utgör banklån större delen av företagens finansiering. Frågan är om tillgången på banklån kommer att finnas i samma omfattning när nya åtstramande bankregler, nu närmast Basel 3, införs? En annan viktig frågeställning är om det är bra att företagssektorn är helt beroende av storbankerna när de söker finansiering. Jag vet av egen erfarenhet att det finns en efterfrågan hos svenska företag att låna på marknaden genom att ge ut obligationer. För att tala klarspråk vill man inte alltid vara i händerna på storbankerna för att få tillgång till nödvändig kredit. I dag är det dock näst intill omöjligt för många förvaltare att investera i obligationer som saknar hög rating från någon av de stora kreditvärderingsinstituten. Orsaken är att svenska förvaltare i stor omfattning har hög riskaversion och styrs av rating i stället för en självständig kreditanalys. Detta är enligt min mening inte rimligt. För att skapa en fungerande marknad måste förvaltarna i sina interna regelverk ges tillåtelse att i betydligt större omfattning köpa högavkastande obligationer. De måste också mer självständigt kunna bedöma enskilda små och medelstora företags kreditvärdighet och bärkraft. Det finns ett stort antal medelstora företag med stor potential och låg risk men utan formella kreditbetyg. Flera är dessutom inte noterade på börsen. Dessa företag är mycket viktiga för möjligheterna att skapa ekonomisk tillväxt i Sverige, men anses tyvärr av regelmakarna vara så riskfyllda att pensionsfonderna inte ska placera i dessa företag. Sammanfattningsvis pekar mitt resonemang på att pensionsförvaltare framöver måste vara beredda på en miljö med låg generell avkastning under en lång tid. Dagens regelverk och syn på risktagande rimmar illa med denna situation. Jag tror att om våra framtida pensioner ska säkerställas krävs att våra ansvariga politiker och andra beslutsfattare vågar se alternativa investeringar i en värld som för närvarande domineras av riskaversion. Troligen kräver detta, utöver att pensionsfonder ser över sina interna regler, även en översyn av statliga fonders övergripande placeringsregler som fastställs av riksdagen. Alternativet är att pensionerna blir lägre än vi förväntat oss eller att staten kommer att tvingas skjuta till betydande belopp till pensionssystemet. Hans Julin chefsekonom Öhman Fondkommission ", "article_category": "other"}
{"id": 16361, "headline": "USA:s ödesvecka", "summary": "President Obama och det republikanska ledarskiktet närmar sig en uppgörelse om skuldtaket. Men det är oklart om den får stöd av vanliga kongressledamöter. Och överenskommelsen skjuter de svåra frågorna till efter valet.", "article": "Den amerikanska ödesveckan har inletts. Redan i maj slog landet i skuldtaket och har sedan dess betalat sina räkningar genom att låna från sina egna pensionsfonder. I morgon kan man inte göra det längre. Det är möjligt att staten genom tekniska manövrar kan täcka sina utgifter ytterligare några dagar. Men sen är det stopp. Intäkterna är inte tillräckliga och staten får välja vilka räkningar som ska betalas. Pensioner och löner till statsanställda kan ställas in, delar av förvaltningen stängas ned och räntebetalningar avbrytas. Exakt vilka prioriteringar finansdepartementet kommer att göra är oklart. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Ingen vill egentligen ta reda på vilka de blir. Beslutet om att höja lånetaket har dragits i långbänk över sommaren. För att rösta för en höjning har republikanerna, som har en majoritet i representanthuset, krävt att staten ska minska sitt budgetunderskott genom kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna. De har dessutom begärt förändringar i socialförsäkringssystemen. President Obama och den demokratiska majoriteten i senaten vill i sin tur att skattehöjningar, och inte bara nedskärningar, ska vara en del av en balanserad budget. Och de har avfärdat förändringar i socialförsäkringssystemen. Förra veckan kulminerade motsättningarna i form av högoktanig politisk teater. Direkta förhandlingar mellan Vita huset och republikanerna bröt samman och båda sidor skyllde på varandra. Men under helgen verkar de politiska ledarna plötsligt ha insett allvaret. Anklagelserna byttes hastigt mot bedyranden om att man vill komma fram till en uppgörelse. Natten mot söndag nådde Obama och det republikanska ledarskiktet en preliminär överenskommelse. Enligt den höjs skuldtaket i ett första steg med drygt en biljon dollar och åtföljs av nedskärningar till samma värde. Dessutom tillsätts en kommission som ska ge förslag på besparingar på ytterligare 1 till 2 biljoner dollar. Ifall den inte kan komma överens leder det automatiskt till nedskärningar till det värdet som dras proportionerligt från statens utgiftsposter. Det åtföljs av en höjning av skuldtaket med samma siffra som innebär att staten har finansiering över valet 2012. Skattehöjningar och strukturella förändringar av socialförsäkringssystemet skjuts dock på framtiden. En överenskommelse mellan Vita huset och det republikanska ledarskapet betyder dock inte att den nödvändigtvis antas av kongressens båda kamrar. Ett första test förväntades i senaten på söndagen. Vid denna upplagas pressläggning var det ännu oklart vilket utfallet blev. Även om senaten godkände förslaget är det oklart om representanthuset gör det. Den republikanske talmannen John Boehner har hittills haft stora problem att kontrollera de konservativa ledamöterna från Teapartyrörelsen. Det är möjligt att det kommer att krävas en tillfällig statsbankrutt för att samtliga aktörer ska förstå allvaret. Men även om så är fallet är det sannolikt helgens förslag som kommer att utgöra grunden för en slutgiltig överenskommelse. Det har både sina för- och nackdelar. Det betyder att amerikansk ekonomisk politik fram till valet blir en halvdan kompromiss där de stora frågorna skjuts på framtiden. Samtidigt innebär det att skuldfrågan är löst till dess. Det skapar någon form av trygghet. Och om demokrater och republikaner inte klarar av att nå en uppgörelse om hur USA ska hantera statsskuld och budgetunderskott är det bättre att det skjuts på till efter valet. Det ger väljarna möjligheten att dela ut ett tydligt mandat för hur det ska göras. ", "article_category": "other"}
{"id": 16368, "headline": "”Med lite hjälp på vägen har Saab chans att överleva”", "summary": "De goda förutsättningarna för Saab är fler än man kan tro. Det är inte bara en nackdel att vara liten. Det finns små biltillverkare som klarar sig i den globala konkurrensen. Jaguar/Landrover, Suzuki och Rolls Royce är bara några exempel och Saab kan bli en av dem. Strålande ingenjörskonst har gett Saab utmärkta motorer och världens säkraste bilar. Modellprogrammet är bredare än någonsin och Saab har bilvärldens intressantaste formgivare. Företaget har flera nya partner på gång. Ett tillfälligt statligt engagemang skulle dramatiskt öka Saab:s möjligheter att överleva, skriver Christer Gerlach.", "article": "Saab Automobile är i kris. Ni känner igen rubrikerna: Kris, chock, kronofogden, miljardförluster, desperat jakt på pengar… Men i allt elände finns en annan verklighet som ger hopp – men inga garantier – om framtiden. Det är dags att ta en titt på de goda förutsättningarna – de är fler än man kan tro. Små biltillverkare klarar sig i den globala konkurrensen. Det upprepas som en sanning men är det sant? Här ett exempel: När Ford sålde Volvo sålde man också brittiska Jaguar/Land Rover. Indiska megaföretaget Tata köpte Jaguar/Land Rover som då tillsammans tillverkade cirka 250 000 bilar om året. Långt färre än Volvo. Jaguar ensamt tillverkade runt 50 000 bilar – ungefär hälften så många som Saab under ett ”normalt” år. Men sedan Tata tog över har Jaguar/Land Rover ökat försäljningen med 24 procent. På tre år har Jaguar/Land Rover anställt 1 500 nya medarbetare och behöver nu ytterligare tusen ingenjörer. Jaguar/Land Rover gör nu rejäl vinst och Tata ska investera 50 miljarder kronor de närmaste åren. • Saab:s nya partner kinesiska Pang Da med 1 100 återförsäljare kan vara nyckeln till återhämtning för Saab.Antag att varje återförsäljare säljer en bil i veckan. Det betyder 57 000 bilar om året och hälften av en normal Saab-produktion. • Den ryske miljardären Antonov hoppas kunna tillverka Saab i Ryssland.Lokal tillverkning innebär att Saab tar sig förbi höga importtullar och får tillgång till en marknad som kommer att vara Europas största 2014. • Saab var först med att anpassa turbon för personbilar.Saab förknippas på ett unikt sätt med turbon och stärker varumärket. • Saab har en av marknadens starkaste miljödieslar. Tack vare en unik egen dubbelturbo lyckas man krama ur 180 hästkrafter ur en diesel på bara 1,9 liter som släpper ut 119 gram koldioxid. Det är ett stycke strålande ingenjörskonst. • Saab bygger världens säkraste bilar.Inom tre veckor krocktestade amerikanska trafiksäkerhetsverket två nya Saab-modeller och gav båda högsta betyg och utnämnde dem till bästa val. • Saab har i dag ett bredare modellprogram än man någonsin haft. Nya 9-5 säljs redan. 9-5 kombi är klar för produktion. Stadsjeepen 9-4x ska snart börja säljas i USA. En helt ny 9-3 – Saab:s viktigaste modell – kommer nästa år i minst två karossversioner. Saab:s ingenjörer skissar på en mindre modell som ska heta 9-2 eller 9-1. Det finns redan en utvecklad konceptbil för en liten stadsjeep.• Saab har fortfarande en modern, rationell och effektiv fabrikmed välutbildade arbetare och tjänstemän. • Saab har flera partner på gång.Man har ett avtal med BMW om köp av motorer. Kinesiska biltillverkaren Zhejiang Youngman, som vill investera i Saab, kan tillsammans med återförsäljaren Pang Da bli avgörande för framgång. • Saab har i dag en av bilvärldens intressantaste formgivare, Jason Castriota.Han har ritat konceptbilen Phoenix som visar hur morgondagens Saab:ar kan se ut. • Saab:s senaste modeller får strålande recensioner av utländsk press.Europas största motortidning, tyska Auto-Bild skrev om nya 9-5: ”Sällan har Saab varit så lockande som nu”. Amerikanska Road & Track skrev om nya suven 9-4x: ”Sammantaget ser och känns nya 9-4x som en äkta Saab, och klarar sig bra mot konkurrenter som BMW X3 och Audi Q5.” • Det är inte bara nackdelar med att vara liten.När det står BMW, Audi, Mercedes, Lexus och Volvo på varenda garageuppfart i tyska, amerikanska och kinesiska förorter så finns utrymme för arkitekter, advokater och tandläkare som vill ha någonting annorlunda – då finns det en chans för Saab. • Det finns flera små eller medelstora bilfabriker som är framgångsrika: Mini, Suzuki, Dacia, Rolls Royce, Bentley, Lamborghini, Subaru. De är alla nischade med olika unika profiler: sportiga, fyrhjulsdrivna, lyxiga, billiga, småbilar… Där bör Saab placera sig. • När GM beslutade att lägga ned Saab blev det demonstrationer i bland annat Tyskland, USA, Australien och Sverige: Rädda Saab! Saab har en kärna av hängivna fanssom till exempel Jerry Seinfeld och Jay Leno. Saab är ett mycket starkt varumärke – en ikon. • Saab har fortfarande duktiga och påhittiga ingenjörer.Trots knappa resurser har de tagit fram utmärkta dieselmotorer, gjort fräck inredning i nya 9-5, utvecklat den nya stadsjeepen 9-4x, anpassat och förfinat fyrhjulsdriften från svenska Haldex. Till sist: Ska stater äga bilfabriker? Hur ser det ut i världen? Amerikanska regeringen räddade General Motors från konkurs med ett lån på 350 miljarder och blev ägare till cirka 60 procent av företaget. I dag går GM med vinst igen och har nu börjat betala tillbaka på lånen och ägarandelen är nu nere i 30 procent. Även Chrysler fick statligt stöd och därmed skapades förutsättningarna för italienska Fiat att köpa Chrysler som betalat tillbaka lånet. Den amerikanska staten är också genom GM delägare i koreanska Daewoo, australiensiska Holden, tyska Opel och brittiska Vauxhall. Tyska delstaten Niedersachsen äger tretton procent av aktierna i Volkswagen och har tjugo procent av rösterna och oljerika emiratet Qatar äger sjutton procent. Genom Volkswagen äger Niedersachsen och Qatar delar av Audi, Seat, Skoda, Lamborghini, Bugatti, Porsche, japanska Suzuki och Scania. Franska staten äger 15 procent av Renault och är därmed också delägare i Volvo lastvagnar, japanska Nissan, tyska Daimler/Mercedes, rumänska Dacia, koreanska Samsung och ryska Avto/Vaz. Ett tillfälligt statligt engagemang i Saab skulle dramatiskt öka möjligheterna för Saab att överleva och öka förtroendet bland utländska investerare. Hur mycket pengar behöver Saab för att klara sig under den värsta krisen – det vill säga fram till när man kan börja sälja de nya modellerna? Fem miljarder, sju miljarder? Nu gäller det att snabbt få fram pengar så att Saab kan betala sina underleverantörer så att de kan börja tillverka de cirka 20 000 delar som ingår i en modern bil. Utan dessa delar – ingen tillverkning av Saab, ingen försäljning och inga intäkter. CHRISTER GERLACH journalist och författare ", "article_category": "other"}
{"id": 16373, "headline": "”Idrottens organisationer måste sluta leka könspolis”", "summary": "Docent i praktisk filosofi: Den sexistiska behandlingen av intersexuella idrottare visar att det brådskar med en grundlig och omvälvande demokratisering av idrottsvärlden.Den sortens genetiska fördel som Caster Semenya (på DN-galan i kväll) och andra intersexuella idrottare besitter hotar den stränga könssegregationen som råder inom idrottsvärlden. Internationella olympiska kommitténs (IOK) nya regler för hur man bör behandla intersexuella idrottare är sexistiska. Enligt dessa ska en kvinnlig idrottare som drar fördel av sina manliga hormoner i kroppen förbjudas att tävla om hon inte underkastar sig hormonbehandling. Ett steg till förändring är att ställa motkrav för det ekonomiska stöd som olika regeringar ger till idrottsorganisationerna, skriver Claudio Tamburrini vid Stockholms universitet.", "article": "Hur ska idrottsvärlden hantera intersexuella idrottare, människor med en biologiskt oklar könstillhörighet? Alla minns vi fallet Caster Semenya som avstängdes från allt tävlande till dess att Internationella friidrottsförbundet beslöt att hon var kvinna nog för att kunna tävla igen. Frågan aktualiserades nyligen i samband med att Internationella olympiska kommittén (IOK) utfärdade ett regelverk för hur Internationella friidrottsförbundet bör hantera intersexuella friidrottare. Dessa regler sprids nu till andra idrotter. Enligt dem ska en kvinnlig idrottare som drar fördel av sin hyperandrogynism (för mycket manliga hormoner i kroppen) förbjudas att tävla om hon inte underkastar sig en hormonbehandling – en östrogenkur – som minskar halten manliga könshormoner och eventuellt opereras. Trots att hon är född på det viset. Elitidrotten går ut på att den bästa idrottaren ska vinna. Toppidrottarna tränar i stort sett lika hårt och visar samma kämparanda och mentala förträfflighet. Det som snarare utmärker vinnaren är det faktum att han/hon är genetiskt överlägsen, inte bara i förhållande till oss andra, utan också till sina motståndare. Skälet till att till exempel den finländske längdåkaren Eero Mäntyranta blev oslagbar på 60-talet var en genetisk mutation som senare hittats i hans släkt och som gav honom bättre syresättningsförmåga. Inte heller kan Usain Bolt påstås springa snabbast i världen därför att han tränar mer än andra löpare, utan snarare på grund av sin överlägsna fysiska konstitution. När allt annat är lika beror de stora idrottsutövarnas triumfer till större del på det faktum att de är vinnare i det genetiska lotteriet. Detta förhållande är inte bara helt i sin ordning inom elitidrotten, det kan till och med ses som själva idén med den. Den som av naturen (alltså, inte på konstlad väg!) utmärker sig som bäst är också den som mest förtjänar idrottssegern. Och det är ju denna genetiska överlägsenhet som belönas och beundras inom elitidrotten. Det vill säga, om man nu inte är kvinna! För i så fall kan man få hela sin könsidentitet ifrågasatt, bli avstängd och tvingas genomgå en konstlad behandling för att få fortsätta tävla. I likhet med Mäntyranta är de intersexuella idrottarna vinnare i det genetiska lotteriet. Men i stället för att prisas för denna fysiologiska överlägsenhet straffas dessa idrottsutövare för att de – som bärare av de bästa anlagen – förkroppsligar idén med elitidrotten. Liksom Mäntyranta på sin tid har alla genetiskt överlägsna atleter i dag också en tävlingsfördel över sina motståndare. Ska till exempel Bolt och simmaren Michael Phelps tvingas genomgå behandling för att neutralisera denna naturliga fördel? Trots att den kritiken också kan riktas mot beslutet att inte låta idrottare tävla som naturligt visar för höga hematokritvärden, alltså mängden röda blodkroppar (de borde också få dra fördel av sin fysiologiska överlägsenhet!), är det ändå svårt att släppa misstanken att problemet bottnar i att den sortens fördel som Semenya och andra intersexuella idrottare besitter hotar den stränga könssegregationen som råder inom idrottsvärlden. IOK:s beslut om intersexuella kvinnliga idrottare är därför rentav sexistiskt. Beslutet är också dubiöst därför att det strider mot det rådande antidopningsarbetet. Enligt World Anti-Doping Agency, WADA:s, riktlinjer kan ett ämne eller en träningsmetod tas upp i dopningslistan om minst två av följande tre kriterier är uppfyllda: (1) substansen/metoden ger en tävlingsfördel; (2) den innebär hälsorisker för användaren; och (3) den strider mot idrottens anda. Den hormonbehandling som föreslås för intersexuella kvinnliga idrottare uppfyller naturligtvis inte det första kriteriet, utan snarare tvärtom. Förslaget syftar till att upphäva deras tävlingsfördel. Men östrogenbehandling medför stora medicinska risker. Det är väldokumenterat inom den medicinska professionen att östrogenbehandling kan orsaka humörsvängningar, sömnproblem och ökad risk för blodproppar (den sistnämnda effekten ligger till grund för förbudet av dopningsmedlet Epo). I vissa studier har även misstänkts en viss ökad risk för bröstcancer hos östrogenanvändarna. Av dessa skäl har EU:s läkemedelsmyndighet EMEA för något år sedan ändrat sina rekommendationer och förespråkar nu att östrogen endast ges till kvinnor med svåra klimakteriebesvär, i låg dos och under så kort tid som möjligt. IOK:s beslut utsätter med andra ord kvinnliga idrottare för avsevärda hälsorisker. Men beslutet strider också mot idrottens natur, eftersom det innebär att en idrottsutövare på konstlad väg får i sig ett för kroppen främmande ämne i syfte att påverka hennes naturliga hormonnivåer. Det är visserligen omtvistat vad som är naturligt och vad som är konstlat i fråga om prestationshöjande medel. Kreatin och kolhydrater påverkar till exempel ämnesomsättningen men är trots det inte upptagna i dopningslistan som förbjudna medel. Förutom att dessa substanser (med viss tvekan rörande kreatinet) är ofarliga, är deras bruk allmänt accepterat inom idrottsvärlden. Detta gäller emellertid inte för hormonbehandlingar som inte används för terapeutiska syften. Det är tillåtet att ge en kortväxt idrottare tillväxthormoner, som till exempel fotbollsspelaren Lionel Messi fick under sina första år i FC Barcelona. Men det är svårt att se den terapeutiska poängen med att utsätta Semenya och andra intersexuella kvinnoidrottare för hormonbehandling. Eller menar IOK kanske att vara lite manhaftig som kvinna är en sjukdom? IOK:s direktiv är sexistiskt och sanktionerar en sorts omvänd dopning. Hur kan man då förklara att de styrande idrottsmyndigheterna ändå försöker implementera det? Förklaringen bör sökas inom ramen för den samhällsutveckling vi sett under senare årtionden i fråga om mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller jämställdhet. Det var denna utveckling som gjorde att IOK inför OS 2000 i Sydney motvilligt tvingades upphöra med generella könstester på kvinnliga idrottare. Men IOK:s nya regelverk visar att vi nu står inför ett bakslag. Idrottsnomenklaturen vill med andra ord fortsätta att leka könspolis. Idrottens regelverk vilar på en förlegad syn på köns- och genustillhörighet. Det brådskar med en grundlig och omvälvande demokratisering av idrottsvärlden. Ett steg i den riktningen kan vara att ställa motkrav för det ekonomiska stödet som olika regeringar, däribland EU-medlemsländerna, lämnar till idrottsorganisationerna och till WADA:s antidopningsarbete med motiveringen att det också främjar folkhälsan – en effekt som faktiskt ännu inte är belagd. Borde inte dessa skattepengar undandras organisationer som fattar beslut helt i strid med gängse demokratiska värderingar? Claudio Tamburrini docent i praktisk filosofi, Centre for Healthcare Ethics, Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16384, "headline": "”Vi måste hjälpas åt med att tolka verkligheten på nytt”", "summary": "Med det politiska våldet i Norge har Norden radikalt förändrats, men det finns ingen gemensam bild av vad som händer och varför. Vad vi behöver är en djupare diskussion om demokratins förutsättningar och människors ökade utsatthet. Politiken måste leta upp de riskfaktorer som ger grund för högerpopulism, inte bara leverera stolta ord om mänskliga rättigheter och öppenhet. Det går inte att förstå högerpopulismen om man inte ser att globaliseringen hotar statens kapacitet. Sverige behöver en stark stat och utveckla en tydlig kulturell identitet för alla som är skrivna i Sverige, skriver samhällsdebattören och författaren Dan Andersson.", "article": "Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt bör begära en överläggning med statsminister Fredrik Reinfeldt om den sociala utvecklingen i Sverige, om tillit, ömsesidighet och samförstånd mellan människor. Det politiska våldet i Norden har främst riktats mot socialdemokrater. Det är minst lika sannolikt att det som inträffat i Norge skulle ha inträffat i Sverige eller kommer att göra det. Norden har radikalt förändrats, men det finns ingen gemensam bild av vad som händer och varför. Årets händelse i Almedalen var att Sverigedemokraterna blev accepterat som ett normalt parti och en maktfaktor i staten. Alla fyra nordiska länderna har nu starka högerpopulistiska partier som skapar berättelser, beskriver verkligheten och bygger politiska miljöer. De skapar syndabockar för en samhällsutveckling som innebär otrygghet hos deras väljarbas. De som analyserar händelserna i Norge pekar på att det är nödvändigt att skilja på det som är utlösande faktorer för en enskild persons handling och de idéer och miljöer som leder till misstro mot statsmakten, de politiska institutionerna och till våld mot politiska motståndare. Politiker i Arbeiderpartiet i Norge, eller de i Sverige som konfronteras med högerpopulismen, svarar att samhället måste vara öppet och demokratiska ideal värnas. Bra så. Men historien lär oss att inte bara tänka i strid mellan idéer utan också se att den materiella verkligheten påverkar hur människor agerar. Alltså hur det går i skolan, med jobbet, om företaget överlever och den fysiska tryggheten. Politiker svarar om demokratins former, inte om demokratins innehåll och människors ökade utsatthet. Det täcker inte. Politiken måste leta upp de riskfaktorer som ger grund för högerpopulism, inte bara leverera stolta ord om mänskliga rättigheter och öppenhet. En hjälp med tolkningen är att läsa vad statsvetare säger om orsakerna till framväxten av högerpopulismen under 1930-talet. Karl Polanyi visade redan år 1944 på konflikten mellan ekonomisk liberalism med självreglerande marknader och fri handel och å den andra sidan behovet av socialt skydd för att bevara människan och naturen. Nyckelbegreppet är att inte göra människor till varor på en marknad. Marknadsekonomin menade Polanyi måste bäddas in så att småföretagare och löntagare inte utsätts för orimlig otrygghet. Tvärtemot den insikten innebär utveck lingen i Europa ökad otrygghet för dem som inte har styrka i kraft av utbildning, familj eller värdefulla kontakter. Särskilt handeln med tjänster och den ekonomiska migrationen gör arbetskraften till en vara. Med hög arbetslöshet och usla trygghetssystem finns tyvärr underlag för populistiska berättelser. Den som inte tror att historien har något att lära oss har att ta ställning till multikulturalismen, globaliseringen och den besvärliga maskuliniteten – moderna fenomen förknippade med högerpopulism. Det är uppenbart att både vänstern och kulturkonservativa partier har svårigheter med sin verklighet. Centerpartiet och Kristdemokraterna borde kritiskt skärskåda sitt förlorade inflytande över väljarna på landsbygden och de mindre tätorterna, miljöer där högerpopulismen vinner stöd men där det samtidigt är långt till invandrare och muslimer. I vällovligt syfte att skapa förståelse för invandrare och de som inte lever ett heterosexuellt radhusliv med Volvo och vovve hoppar vänstern från okritiskt stöd av kommunism till multikulturalism. Att utgå ifrån individers grupptillhörighet, etnisk, religiös eller sexuell, bidrar inte till tolerans och gemenskap mellan människor. Multikulturalism kan inte svara på hur sjukvården skall finansieras eller minska den materiella grunden för misstro mellan grupper. Den är inte effektiv mot homofoba eller invandrarkritiska föreställningar. Tvärtom. DN:s kulturchef Björn Wiman skriver (DN Kultur 24/7) efter den politiska katastrofen i Norge om ”arbetarrörelsens till naivitet gränsande anspråk på att omfatta hela världen med sin syn på jämlikhet och alla människors lika värde”. Ja, jag tycker också att arbetarrörelsen i positiv bemärkelse är naiv men samtidigt underskattar den vad globaliseringen och uttunningen av etiska värden innebär för samhället. Sheri Berman, en statsvetare från USA, är expert på europeisk högerpopulism och ger följande råd till Sverige: Att skapa starka och emotionellt tillfredställande gemenskaper i samhällen med ökande diversifiering är en stor utmaning. En praktisk implikation är att multikulturalism, som är mode i en stor del av vänstern (”alla har sina värderingar och alla är lika värda”), är lika mycket ett hot mot socialdemokratin som globaliseringen. Högerpopulismen domineras av män. Bara var tredje sympatisör till Sverigedemokraterna valet 2006 var kvinna. Samtidigt sker i samhället en omvandling där kvinnor blir starkare och män svagare. Tidigare var fler kvinnor lågutbildade, nu är det män. Det är huvudsakligen unga män som misslyckas i skolan. Efter omläggningen av den ekonomiska politiken har arbetarmännens sysselsättning minskat med knappt 9 procent medan högre kvinnliga tjänstemäns ökat sin med nära 14 procent. Kvinnor skall rättmättigt ha mer resurser och starkare positioner. Problemet är att män är komplicerade förlorare. Det kan därför faktiskt vara samma förklaringar till att etniska nordiska män med svag eller hotad position stödjer högerpopulisterna som att andra män med icke nordisk etnisk bakgrund väljer ”maskulina” former för att uttrycka sitt avstånd till samhället; inte plugga, gängbildning eller religiös fanatism. Också ”svenska” unga män väljer att inte plugga som uttryck för avstånd till samhället. Maskulinitetsforskaren Michael Kimmel visar att mäns underlägenhetskänslor leder dem till högriskbeteende. Jag tycker att Håkan Juholt skall begära en överläggning med statsministern. Överläggningarna bör inte handla om demokratins former utan om demokratins förutsättningar, den sociala utvecklingen, om skolan, otryggheten, tilliten mellan människor, ömsesidigheten i välfärden, den kulturella utvecklingen, uttunningen av kvaliteten i medierna och om statens förmåga. Är en sådan överläggning meningsfull? Om regeringen omedelbart ger berörda myndigheter i uppdrag att sammanställa kunskapen finns det ett underlag för allmänheten och det politiska Sverige att ta ställning till i början av hösten. Vi måste tolka verkligheten på nytt. Det går inte att förstå högerpopulismen om man inte ser att globaliseringen hotar statens kapacitet. Samtidigt som staten är för liten för ekonomiska problem som finanskrisen urgröps nationalstatens förmåga. Då erbjuds alternativa källor till kulturell hegemoni. Det kan vara nätverk, sekter eller populistiska organisationer. Problemet med politiker är att de inte vill erkänna att politiken och statsmakten har blivit svagare. Politiken måste börja med självkritik. Sverige behöver en stark stat och utveckla en tydlig kulturell identitet för alla som är skrivna i Sverige. Dan Andersson samhällsdebattör och författare ", "article_category": "other"}
{"id": 16387, "headline": "”Edholm blundar för bristen på förskoleplatser”", "summary": "Problemet med förvaltningsdomstolens långa handläggningstider av ärenden som gäller fristående förskolor är bra att belysa. Men skolborgarrådet Lotta Edholm väljer att inte ta upp ett ännu viktigare problem – bristen på förskoleplatser, skriver Robert Thorburn från Sveriges fristående förskolor i en replik.", "article": "Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm lyfter i sin artikel på DN Debatt (19/7) problematiken kring att förvaltningsdomstolen har för långa handläggningstider när det gäller hanteringen av ärenden som gäller fristående förskolor. Det är bra att denna fråga tas upp. Möjligheten att överklaga myndighetsbeslut är en viktig del i rättssäkerheten men handläggningstiderna måste vara rimliga. Det finns dock ett annat och kanske viktigare problem som Edholm väljer att inte ta upp, nämligen bristen på förskoleplatser. I dag är det så ont om förskoleplatser, både i Stockholm och i många andra kommuner, att föräldrar som är missnöjda med sin förskola inte har någon praktisk möjlighet att byta till en annan. Förskoleersättningen följer med barnen så verksamheter som inte får några barn får heller inga pengar. Fanns det fler förskoleplatser så skulle föräldrar kunna flytta sina barn från bristfälliga verksamheter. Då skulle kommunen inte behöva betala ut ersättning till dessa förskolor. Ingen förälder vill ha sitt barn i en verksamhet som håller låg kvalitet, i dag har man dock inte något val om man hamnar på fel ställe. Denna problematik gäller inte bara fristående förskolor utan även kommunala. I dag har vi dessutom ett system där de fristående förskolorna granskas av respektive kommun medan de kommunala granskas av Skolinspektionen. Skolinspektionen har nyligen pekat på de stora bristerna i många kommuners granskningar. En del kommuner känner knappt till sitt granskningsuppdrag, andra går långt utöver sina befogenheter i granskningen. En rimligare ordning vore att ha en tredje part (Skolinspektionen) som granskar alla förskolor efter samma måttstock. Från branschens sida har vi tagit initiativ till att starta arbetet med en gemensam kvalitetsstandard där målet är att man ska kunna säkra, utvärdera och jämföra kvaliteten i förskolan på samma sätt över hela landet. Då får vi möjlighet att lära mer om hur vi utvecklar en ännu bättre förskola och föräldrarna får en större möjlighet att jämföra olika verksamheter innan man sätter sina barn där. Till detta arbete har vi bjudit in ansvariga myndigheter, fack, SKL och andra intressenter och vi hoppas på en givande process framöver. En viktig faktor för kvalitetsutvecklingen är dock att det faktiskt finns olika alternativ att välja mellan och att det finns en reell möjlighet att välja bort verksamheter man inte är nöjd med. Problematiken kring platsbristen är i första hand ett politiskt problem för Lotta Edholm och hennes kolleger runt om i landet men från branschens sida är vi många som gärna är med för att försöka finna lösningar på detta. Robert Thorburn talesperson för Sveriges fristående förskolor ", "article_category": "other"}
{"id": 16391, "headline": "”Fri flytträtt måste även gälla avtalspensionerna”", "summary": "Pensionsexperter: Orimligt att avtalsparterna kan kortsluta konkurrensen på en stor del av pensionsmarknaden. Genom sina kollektivavtal dikterar bland annat LO, PTK och Svenskt Näringsliv villkoren för pensioner till ett värde som överstiger 1 200 miljarder kronor. Resultaten för spararna har varit 4–5 procents lägre avkastning än vad det bästa pensionsbolaget lyckats prestera. Om regeringen menar allvar med att värna om den enskilde pensionsspararen, måste lagstiftaren se till att en fri flytträtt av pensionskapital omfattar alla aktörer, skriver Gustaf Rentzhog och Nicklas Storåkers.", "article": "På regeringens uppdrag arbetar nu den så kallade flytträttsutredningen. Bakgrunden är att svenskar i dag saknar en lagstadgad rätt att flytta sina pensionspengar från ett pensionsbolag till ett annat. I stället kan kunden tvingas kvar i ett bolag i flera decennier. På den stora marknaden för pensioner – som uppgår till närmare 2 700 miljarder kronor – ska nu spararnas pensionspengar befrias. En fri flytträtt väntas öka konkurrensen och ge positiva effekter i form av högre avkastning och lägre avgifter. Konkret handlar det i slutändan om att svenskar ska kunna få högre pension. Pensioner är också en stor fråga för fack och arbetsgivare, de så kallade avtalsparterna. Genom sina kollektivavtal dikterar bland annat LO, PTK och Svenskt Näringsliv villkoren för pensioner till ett värde som överstiger 1 200 miljarder kronor. Med en intensiv propaganda om att fri konkurrens inte fungerar på pensionsmarknaden, har avtalsparterna lyckats förmå flytträttsutredningen att som utgångspunkt i arbetet undanta avtalspensioner från den tilltänkta fria flytträtten. Detta trots att över 85 procent av svenska företag och flera miljoner löntagare omfattas och trots att det finns billigare alternativ som uppstått utanför avtalsparternas system. I stället vill de fackliga representanterna behålla makten över avtalspensionerna genom att uppdra till så kallade valcentraler att göra återkommande upphandlingar av pensioner. Valcentralernas styrelser består av en handfull företrädare för arbetsgivare och fack. Insynen i deras arbete är minimal. Många anser att det finns frågetecken kring om dessa valcentraler alltid lyckas ha arbetstagarnas bästa för ögonen.Valcentralerna för de fyra största kollektivavtalen har nämligen alla landat i slutsatsen att det är just det pensionsbolag som avtalsparterna själva äger eller kontrollerar som fått uppdraget att förvalta icke-väljarna, av erfarenhet den i särklass största gruppen av sparare. Resultaten för spararna har historiskt varit allt annat än uppmuntrande eftersom dessa bolag givit 4–5 procents lägre avkastning de senaste fem åren än vad det bästa pensionsbolaget lyckats prestera. Men det slutar inte där. Flera ledamöter i valcentralerna sitter till och med i styrelserna i de pensionsbolag de väljer. Vinster och anslag från dessa egna pensionsbolag finansierar också en betydande del av de fack- och arbetsgivarföreningar som ledamöterna arbetar för. Till exempel står anslag från pensionsbolaget Alecta för 87 procent av PTK:s intäkter (2009). Det är just PTK som har i uppdrag från Sveriges 1,4 miljoner privatanställda tjänstemän att välja den bästa pensionslösningen och som i sin tur varit med och bestämt att Alecta är bäst skickat att vara den förvalda lösningen för dessa tjänstemän. Rundgången i systemet är total. För att belysa hur absurt det är kan vi leka med tanken att miljoner löntagare endast fick tillåtas sätta in lönen på bankkonton hos en bank ägd av facket. Konsumenten får därtill inte möjlighet att flytta pengarna därifrån. En absurd tanke, men egentligen är detta vad som tillåts pågå dag för dag på pensionsområdet. Om regeringen menar allvar med att värna om den enskilde pensionsspararen, måste lagstiftaren se till att en fri flytträtt av pensionskapital omfattar alla aktörer, oavsett om pensionslösningen är kollektivavtalad eller inte. För detta finns tre huvudsakliga argument: • För det första är det obegripligt varför spararen, som bär hela placeringsrisken, inte har rätt att fritt välja pensionsbolag. Visst är det rimligt – för sparare som saknar kunskap – att erbjuda en bra lösning för icke-väljare, men att stänga in spararen till de alternativ som parterna finner vara lämpliga är något helt annat. • För det andra påvisar parternas hantering av upphandlingar att de inte kan tackla de betydande intressekonflikter som existerar. • För det tredje så skulle en särbehandling av avtalspensionerna innebära att regeringen sätter marknadskrafterna ur spel för en betydande del av marknaden. I stället ges närmast omåttlig makt till en handfull personer i valcentralernas styrelser. Konkurrensen snedvrids i och med att bolag inom avtalsområdet fritt kommer att kunna locka alla sparare att flytta sina pensioner till dem, medan bolag utanför avtalsområdet inte kan konkurrera om de miljoner sparare som finns inom de kollektivavtalade områdena. Att avtalsparterna har rätt att löneförhandla och bestämma nivån på pensionsavsättningar är logiskt. Att parterna kan kortsluta konkurrensen och bestämma vilka bolag som ska få vara verksamma på en betydande andel av den svenska pensionsmarknaden är däremot inte rimligt. I synnerhet inte eftersom de äger eller kontrollerar flera pensionsbolag. Vi är övertygade om att det är först när en oinskränkt fri flytträtt införs som intressekonflikterna kommer att kunna upphöra. Den som inte värnar konsumenten i en marknad utan inlåsningar kommer inte att lyckas. Krafterna i en fri marknad tror vi nämligen är den mest effektiva och därmed bästa garanten för att konsumenten i slutändan erhåller mer i pension. Gustaf Rentzhog vd Söderberg & Partners,expert i flytträttsutredningen Nicklas Storåkers vd Avanza Bank ", "article_category": "other"}
{"id": 16392, "headline": "”Fri flytträtt måste även gälla avtalspensionerna”", "summary": "Genom sina kollektivavtal dikterar bland annat LO, PTK och Svenskt Näringsliv villkoren för pensioner till ett värde som överstiger 1.200 miljarder kronor. Resultaten för spararna har varit 4–5 procents lägre avkastning än vad det bästa pensionsbolaget lyckats prestera. Om regeringen menar allvar med att värna om den enskilde pensionsspararen, måste lagstiftaren se till att en fri flytträtt av pensionskapital omfattar alla aktörer, skriver Gustaf Rentzhog och Nicklas Storåkers.", "article": "På regeringens uppdrag arbetar nu den så kallade flytträttsutredningen. Bakgrunden är att svenskar i dag saknar en lagstadgad rätt att flytta sina pensionspengar från ett pensionsbolag till ett annat. I stället kan kunden tvingas kvar i ett bolag i flera decennier. På den stora marknaden för pensioner – som uppgår till närmare 2.700 miljarder kronor – ska nu spararnas pensionspengar befrias. En fri flytträtt väntas öka konkurrensen och ge positiva effekter i form av högre avkastning och lägre avgifter. Konkret handlar det i slutändan om att svenskar ska kunna få högre pension. Pensioner är också en stor fråga för fack och arbetsgivare, de så kallade avtalsparterna. Genom sina kollektivavtal dikterar bland annat LO, PTK och Svenskt Näringsliv villkoren för pensioner till ett värde som överstiger 1.200 miljarder kronor. Med en intensiv propaganda om att fri konkurrens inte fungerar på pensionsmarknaden, har avtalsparterna lyckats förmå flytträttsutredningen att som utgångspunkt i arbetet undanta avtalspensioner från den tilltänkta fria flytträtten. Detta trots att över 85 procent av svenska företag och flera miljoner löntagare omfattas och trots att det finns billigare alternativ som uppstått utanför avtalsparternas system. I stället vill de fackliga representanterna behålla makten över avtalspensionerna genom att uppdra till så kallade valcentraler att göra återkommande upphandlingar av pensioner. Valcentralernas styrelser består av en handfull företrädare för arbetsgivare och fack. Insynen i deras arbete är minimal. Många anser att det finns frågetecken kring om dessa valcentraler alltid lyckas ha arbetstagarnas bästa för ögonen. Valcentralerna för de fyra största kollektivavtalen har nämligen alla landat i slutsatsen att det är just det pensionsbolag som avtalsparterna själva äger eller kontrollerar som fått uppdraget att förvalta icke-väljarna, av erfarenhet den i särklass största gruppen av sparare. Resultaten för spararna har historiskt varit allt annat än uppmuntrande eftersom dessa bolag givit 4–5 procents lägre avkastning de senaste fem åren än vad det bästa pensionsbolaget lyckats prestera. Men det slutar inte där. Flera ledamöter i valcentralerna sitter till och med i styrelserna i de pensionsbolag de väljer. Vinster och anslag från dessa egna pensionsbolag finansierar också en betydande del av de fack- och arbetsgivarföreningar som ledamöterna arbetar för. Till exempel står anslag från pensionsbolaget Alecta för 87 procent av PTK:s intäkter (2009). Det är just PTK som har i uppdrag från Sveriges 1,4 miljoner privatanställda tjänstemän att välja den bästa pensionslösningen och som i sin tur varit med och bestämt att Alecta är bäst skickat att vara den förvalda lösningen för dessa tjänstemän. Rundgången i systemet är total. För att belysa hur absurt det är kan vi leka med tanken att miljoner löntagare endast fick tillåtas sätta in lönen på bankkonton hos en bank ägd av facket. Konsumenten får därtill inte möjlighet att flytta pengarna därifrån. En absurd tanke, men egentligen är detta vad som tillåts pågå dag för dag på pensionsområdet. Om regeringen menar allvar med att värna om den enskilde pensionsspararen, måste lagstiftaren se till att en fri flytträtt av pensionskapital omfattar alla aktörer, oavsett om pensionslösningen är kollektivavtalad eller inte. För detta finns tre huvudsakliga argument: • För det första är det obegripligt varför spararen, som bär hela placeringsrisken, inte har rätt att fritt välja pensionsbolag. Visst är det rimligt – för sparare som saknar kunskap – att erbjuda en bra lösning för icke-väljare, men att stänga in spararen till de alternativ som parterna finner vara lämpliga är något helt annat. • För det andra påvisar parternas hantering av upphandlingar att de inte kan tackla de betydande intressekonflikter som existerar. • För det tredje så skulle en särbehandling av avtalspensionerna innebära att regeringen sätter marknadskrafterna ur spel för en betydande del av marknaden. I stället ges närmast omåttlig makt till en handfull personer i valcentralernas styrelser. Konkurrensen snedvrids i och med att bolag inom avtalsområdet fritt kommer att kunna locka alla sparare att flytta sina pensioner till dem, medan bolag utanför avtalsområdet inte kan konkurrera om de miljoner sparare som finns inom de kollektivavtalade områdena. Att avtalsparterna har rätt att löneförhandla och bestämma nivån på pensionsavsättningar är logiskt. Att parterna kan kortsluta konkurrensen och bestämma vilka bolag som ska få vara verksamma på en betydande andel av den svenska pensionsmarknaden är däremot inte rimligt. I synnerhet inte eftersom de äger eller kontrollerar flera pensionsbolag. Vi är övertygade om att det är först när en oinskränkt fri flytträtt införs som intressekonflikterna kommer att kunna upphöra. Den som inte värnar konsumenten i en marknad utan inlåsningar kommer inte att lyckas. Krafterna i en fri marknad tror vi nämligen är den mest effektiva och därmed bästa garanten för att konsumenten i slutändan erhåller mer i pension. Gustaf Rentzhog vd Söderberg & Partners, expert i flytträttsutredningen Nicklas Storåkers vd Avanza Bank ", "article_category": "other"}
{"id": 16394, "headline": "”Nato är positivt till det nya svenska försvaret”", "summary": "Sverige fick i våras frågan av Nato om vi i egenskap av partnerland ville låta militäralliansen genomföra en värdering av vår försvarsreform och försvarsförmåga. Ett utifrånperspektiv är nyttigt och det säkerställer att utvecklingen av försvaret och försvarsdebatten inte hamnar i en alldeles egen fåra. Nato har nu värderat samtliga försvarsgrenar och dessutom vår förmåga till insatser internationellt. Resultatet är genomgående mycket positivt. Vi har god förmåga att försvara vårt eget territorium och Natos utvärdering verifierar också den svenska försvarsreformen, skriver Sten Tolgfors.", "article": "Att Nato värderar Sveriges förmåga till internationella insatser högt är väl känt. Sverige är exempelvis det enda europeiska partnerskapsland med bred förmåga att bidra med stridsflyg för insatser som Libyen. Nu står det också klart att de värderar vår nationella försvarsförmåga högt. Sverige är ett av få länder i Europa med stabila försvarsanslag, många tvingas nu till drastiska nedskärningar. Finland och Danmark till exempel planerar att skära ner försvarsanslagen med cirka 2 miljarder kronor vardera. Det motsvarar cirka tio procent av respektive försvarsbudget. Samtidigt är omfattande försvarsreformer nödvändiga i många europeiska länder. Sverige möter stor respekt för reformerna för att skapa ett användbart, tillgängligt och rörligt försvar. Nato utvärderar löpande sina medlemsländers försvarsförmåga. Utvärderingen genomförs av Natosekretariatets försvarsplaneringsavdelning, vid det politiska högkvarteret i Bryssel. Natos försvarsplaneringsprocess ger en professionell och oberoende bedömning av medlemsländernas försvar. Syftet är att säkerställa att medlemsländerna har de resurser som krävs för att Nato ska kunna verkställa sin egen försvarsplanering. Utvärdering sker både av förmåga till insatser för det gemensamma försvaret av medlemsländernas territorium, och av ländernas förmåga att bidra till Natoledda krishanteringsinsatser. I båda fallen ser Nato detta som expeditionär militär förmåga. När ett medlemsland behöver hjälp av ett annat medlemsland så krävs per definition förmåga att göra insatser utanför det egna landets gränser. Expeditionär militära förmåga behövs alltså både om ett Natoland är hotat, och när FN ber Nato leda en internationell krishanteringsinsats. I Sverige påstås fortfarande ibland att försvar av det egna landet och förmåga till internationella insatser skulle vara två helt skilda saker. Nato ser det som väsentligen samma sak, vilket det de facto också allt mer är för Sverige. I kraft av att Sverige numera är ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra länder i Norden och EU med beslutet om en nationell solidaritetsförklaring och beslutet att försvaret både ska kunna ge och ta emot militärt stöd, knyts den nationella och internationella förmågan samman. Sverige är inte medlem i Nato, men har sedan 1995 deltagit i den så kallade PARP-processen (Planning and Review Process). Det är en till Natos försvarsplaneringsprocess parallell process för europeiska länder som är medlemmar i Partnerskap för fred. Sverige tillfrågades i våras av Nato om vi i egenskap av partnerland ville låta Nato genomföra en värdering av vår försvarsreform och försvarsförmåga, väsentligen genomförd på samma sätt som Nato utvärderar sina medlemsländer. Ett utifrånperspektiv och en oberoende utvärdering av landets försvarsförmåga är nyttigt. Det ger perspektiv på försvarsreformen och en nykter syn på försvarets förmåga och utveckling. Det pekar både på egna styrkor och utvecklingsbehov. Det säkerställer också att den svenska försvarsutvecklingen och försvarsdebatten inte hamnar i en alldeles egen fåra. Nato bedömer Sverige efter de kriterier som används för att värdera ett Natoland av motsvarande storlek. Sverige värderas dock inte gentemot Natos egen försvarsplanering, utan i förhållande till hur en modern försvarsmakt bör se ut för att kunna hantera Sveriges behov av förmåga till insatser nationellt och internationellt. Eftersom vi är militärt alliansfria krävs en försvarsmakt med stor operativ bredd och en självständig förmåga att försvara landet. Det krävs inte av alla Natomedlemmar, där ju tanken snarare är rollfördelning och specialisering. Nato har värderat samtliga svenska försvarsgrenar – armén, marinen och flygvapnet. Dessutom har Nato värderat logistik och ledningsfunktioner, liksom Sveriges förmåga till insatser och förmåga att samarbeta med andra – så kallad interoperabilitet. Nato har genom PARP-processen utvärderat det svenska försvaret tidigare, under olika regeringar. Men aldrig tidigare har Sverige givits möjlighet att få av NATO formulerade sammanvägda slutsatser om det svenska försvaret, med dess utpekade styrkor och utvecklingsmöjligheter. Och aldrig tidigare har bilden av en sådan utvärdering av Sveriges försvar offentliggjorts, vilket vi här gör. Så här ser Nato på Sveriges nya försvar: ”Icke desto mindre fortsätter den huvudsakliga, och potentiellt mest krävande uppgiften för Försvarsmakten, att vara att försvara Sveriges suveränitet och territoriella integritet. Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp. När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra.” Armén: ”Sverige satsar stort på att utveckla sina markstridskrafter. Insatsförbanden kommer att ha lätta, medeltunga och tunga förmågor och kan sålunda bidra till samtliga operativa krishanteringsinsatser både inom och utanför Sverige.” Marinen: ”Marinen har väl utvecklade förmågor inom kustförsvar och kustnära strid i de vatten som omger Sverige. Insatser till stöd för multinationella insatser har framgångsrikt genomförts långt utanför närområdet.” Flygvapnet: ”Sverige vidmakthåller en mångsidig uppsättning flygstridskrafter som kan stödja det nationella försvarets behov, men som också har en inbyggd förmåga att delta i multinationella, även Natoledda, krishanteringsinsatser.” Krishantering: ”Sveriges engagemang för internationell fred och säkerhet är tydligt, med dess bidrag till en mängd olika typer av insatser under ledning av FN, EU och Nato.” Natos utvärdering verifierar den svenska försvarsreformen och är genomgående mycket positiv till den svenska försvarsförmågan. Nato konstaterar att Sverige har god förmåga att försvara sitt eget territorium. Den nya svenska insatsorganisationen kommer att kunna bli en av de mest användbara i Europa. Natos utvärdering går helt emot delar av den svenska försvarsdebatten och negativa uttalanden om den svenska försvarsförmågan. Det vi gör är precis det som enligt Nato krävs för att nå verklig försvarsförmåga. Nato uppmärksammar också saker att arbeta med, bland annat utmaningen i att genomföra ett nytt personalförsörjningssystem, som dock hittills gått mycket bra. Sverige ligger i Natos ögon mycket långt framme i att utveckla ett tillgängligt, flexibelt och användbart försvar. Just ett sådant försvar som många länder nu försöker att skapa. Sten Tolgfors försvarsminister (M) Det nya försvaret Den 1 juli i år lämnade Sverige värnpliktssystemet. Från om med detta datum bygger försörjningen av soldater och sjömän helt på frivillighet. En annan förändring är att samma förband i insatsorganisationen ska tjänstgöra både nationellt och internationellt. En tredje viktig förändring är den s k solidaritetsförklaringen som innebär att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt vid ett angrepp på ett annat EU-land eller nordiskt land. Regeringen förväntar sig motsvarande hjälp om Sverige drabbas. ", "article_category": "other"}
{"id": 16408, "headline": "”Vi behöver en partiledaremed en frihetlig kompass”", "summary": "Elva centerpartister i kommuner, landsting och riksdag: Annie Johansson har de unika egenskaper som krävs av en ny partiledare.Den frihetliga vägen är oåterkallelig för Centerpartiet. Den fyller ett tomrum i den svenska debatten och återknyter starkt till partiets rötter, där landsbygdens folk vände sig mot överheten och övertron på statliga lösningar. Visst kan bidrag vara till hjälp, men utveckling kan bara människorna själva åstadkomma genom företagsamhet, samarbete och initiativkraft. Vi behöver därför en partiledare med en tydlig frihetlig kompass som dessutom förmår vinna val. Vår slutsats är att Annie Johansson har de unika egenskaper som krävs av en ny partiledare, skriver centerpartisterna.", "article": "När Centerpartiet väljer ny partiledare är det i ett avgörande läge. Efter tillbakagången i valet 2010 och den nödvändiga nystarten av förnyelsearbetet efter valanalysen står vi inför flera viktiga vägval. Inte minst måste vår medverkan i regeringen präglas av ett tydligare Centerparti. Centerpartiets framgångsval 2006 skedde i ett läge där partiet tagit den idémässiga ledningen ifråga om ett öppnare och frihetligare Sverige. De borgerliga partierna ville, och vill, sänka inkomstskatterna, men genom kampen mot övergångsregler och mot övervakningssamhället visade Centerpartiet ett frihetligt politiskt alternativ med större öppenhet mot omvärlden. Utan tvekan har vår regeringsmedverkan på flera sätt varit framgångsrik. Under Centerpartiets ledning har svenska företagare fått lägre skatter och regellättnader, vilket är nödvändigt för utveckling i hela landet. Nu är utmaningen att återta initiativet i diskussionen om hur vi ska få ett öppnare varmare och grönare Sverige. Den frihetliga vägen för Centerpartiet är oåterkallelig. Den fyller ett idémässigt tomrum i den svenska debatten och den återknyter starkt till partiets rötter, där landsbygdens folk vände sig mot överheten och övertron på statliga lösningar. Dessa idéer är åter nyckeln till utveckling i hela landet; det är genom färre hinder för företagsamheten, genom större öppenhet mot omvärlden och genom ökad tilltro till individers och frivilliga gemenskapers förmåga som verkligt hållbar utveckling kan åstadkommas. Visst kan bidrag av olika slag vara till hjälp, men utveckling kan bara människorna själva åstadkomma, genom företagsamhet, samarbete och initiativkraft. En politik som tar sin utgångspunkt i människors egen förmåga och förenar denna med relevanta stöd för att stärka den lokala kraften ger också de bästa förutsättningarna för den svenska landsbygden att utvecklas. Men det är också en politik som tilltalar väljare i hela landet och som ger förutsättningarna för ett starkt Centerparti som också kan förverkliga idéerna, inte bara prata om dem. För Centerpartiet är utmaningen både att utveckla och förverkliga den politik som släpper loss människors skaparkraft och att i lokalsamhället vara en del av den kraften. Centerpartiet behöver en nytändning, där medlemmar och företrädare i politiska församlingar märker att det finns en tydlig inriktning och att vi har en partiledare som förmår kommunicera en tydlig centerpolitik i hela landet och som har ett ledarskap för det fortsatta förnyelsearbetet. Vi behöver, kort sagt, en partiledare som kan inspirera och väcka glädje hos partimedlemmar, som har en tydlig frihetlig kompass och som dessutom förmår att vinna val. För vår del är slutsatsen att Annie Johansson har de unika egenskaper som krävs av en ny partiledare för Centerpartiet. Annie Johansson har visat att hon kan vinna val; hon tog sig in i riksdagen genom personval och i valet 2010 fick hon närmare 5 000 personröster. Hon har fem års erfarenhet av riksdagsarbete och har under de fem åren visat sig vara en oerhört uppskattad och inspirerande företrädare runt om i Centersverige. Hon har av kollegorna i riksdagsgruppen fått förtroendet att företräda partiet i riksdagens tyngsta utskott, Finansutskottet och partistyrelsen anförtrodde henne ansvaret att leda arbetet med valanalysen 2010. Annie förenar ungdom med en mycket bred erfarenhet och ett mycket stort förtroende från alla led i centerrörelsen. Som företrädare för Centerpartiet i kommuner, landsting och riksdag känner vi varje dag av behovet av att förena sakpolitisk förmåga med idémässig förnyelse. Det är ingen hemlighet att vi i Centerpartiet under några år har prioriterat det förra. Nu ser vi behovet av att en ny partiledare förmår ta partiet bortom regerandets dagliga vedermödor och visa hur ett grönt, varmt och frihetligt alternativ ska se ut i hela Sverige och som kan staka ut en väg för ett än mer inspirerande, än mer utmanande och väsentligt starkare Centerparti 2014. Mari-Lousie Wernersson kommunstyrelsens ordförande Falkenberg Leif Walterum kommunalråd Skövde, Staffan Danielsson riksdagsledamot Östergötland Ola Johansson riksdagsledamot Halland Gustav Andersson landstingsråd Stockholms läns landsting Per-Anders Westhed kommunstyrelsens ordförande Vansbro Johan Linander riksdagsledamot Skåne Emil Källström riksdagsledamot Västernorrland Henrik Lander kommunalråd Karlstad Perarne Kerttu gruppledare Haparanda Elizabeth Peltola kommunstyrelsens ordförande Älmhult ", "article_category": "other"}
{"id": 16409, "headline": "Kultur gör dig friskare", "summary": "Kulturella upplevelser och konstnärliga aktiviteter påverkar hjärnan och kan fungera som medicin. Men det är viktigt att vi gör det vi har lust med, säger dansterapeuten och forskaren Eva Bojner Horwitz.", "article": "Kultur kan påverka hjärnans plasticitet eller formbarhet, öka stresstoleransen, kreativiteten, kroppskontrollen, närvaron och känslan av ”flow”. Dessutom kan kulturella upplevelser bland annat förbättra immunsystemet, minska smärta och stimulera känslan av meningsfullhet och sammanhang, enligt Eva Bojner Horwitz, sjukgymnast, dansterapeut och forskare i socialmedicin vid Uppsala universitet. Och bäst av allt: de kulturella värden som får oss att må bra behöver inte alls bara vara dans, målning eller att gå på konserter. – Det kan lika gärna handla om vardagliga saker som matlagning, skogspromenader, trädgårdsarbete eller annat lustfyllt som kan ge ett behagligt mervärde. Men för att de ska bli hälsosamma måste vi lära oss att vara verkligt kroppsligt närvarande i det vi gör, säger Eva Bojner Horwitz. I boken ”Kultur för hälsans skull” (Gothia) har hon samlat den nya forskning som visar hur hjärnans formbarhet kan stimuleras, både när vi utövar och upplever kultur. När hjärnan förändras följer en rad effekter, som till exempel ökad minneskapacitet, nya kontaktytor mellan hjärnans olika nätverk och därmed ökad möjlighet till nyinlärning. – Det vi behöver hitta är aktiviteter där vi kan få vila från ord. I dag låser vi våra kroppar framför ordburna datorer och värderar det intellektuella medvetandeplanet högre än andra. Samtidigt blir känslan av olust till molande huvudvärk, känslan av ilska till stelhet i axlarna och sorg blir till en värkande klump i magen, säger Eva Bojner Horwitz. – Det finns så många fler upplevelser än det finns ord, och kulturella upplevelser kan på ett unikt sätt överraska och gå bakom orden. De kan hjälpa oss bearbeta oss själva på ett annorlunda sätt och lämna invanda, ohälsosamma hjärnspår till förmån för mer hälsosamma och livsbejakande. På så vis, menar Eva Bojner Horwitz, kan konstnärliga aktiviteter bli meningsskapande medicin. Men all kultur passar inte för alla. – Kultur som konsumeras utan lust blir inte hälsosam. Det är när vi följer lustkänslan, och lyckas komma bakom logiken och intellektet, som det kreativa utrymmet kan skapas. Det förutsätter en känsla av lugn och fridfullhet. Frid föds ur en känsla av här och nu, frid är något som aldrig kan hända senare. Fridfullheten är ett kvitto på att man är i nuet, alltså ett bra mått på närvaro, och närvaron är en förutsättning för att aktiviteten kan få positiv effekt. I sin doktorsavhandling från 2004, som handlade om hur dans, musik och bild påverkar kroppen vid stressrelaterad smärta, kunde Eva Bojner Horwitz visa att personer med fibromyalgi efter sex månaders dansterapi hade mindre smärtor och mådde allmänt bättre – deras stresshormoner sjönk, deras rörlighet, självförtroende och kreativitet ökade. Och effekterna satt i, drygt ett år efter avslutad behandling. Men även passiva kulturupplevelser kan ha positiva effekter enligt studier. När vi till exempel tittar på dans registrerar vår hjärna samma aktivitet i vår egen hjärna. Våra spegelneuroner gör avtryck inom oss, vilket gör att vi kan använda oss av den yttre rörelsen och göra om den till vår egen. På samma sätt kan vi använda musik. – Som åhörare på en konsert kan vi vara väldigt aktiva. Hur kraften från mentala föreställningar kan förändra fysiska processer i kroppen forskas det mycket på inom psykoneuroimmunologin, som handlar om psykets och nervsystemets samverkan med immunsystemet. Ny forskning har också visat att en av de mest hälsobringande faktorer som finns är känslan av sammanhang – med någon eller någonting. Just delaktighet och känslan av att tillhöra något som är större än en själv påverkar oss på många plan, det gör livet meningsfullt, mer begripligt och hanterbart och kan minska både muskelspänningar och stress. Just nu arbetar Eva Bojner Horwitz med att föra in kultur på arbetsplatser och skapa kulturhälsopooler, som en sorts bryggor mellan sjukskrivna och arbetsplatser. Tanken är att arbetsgivare, försäkringskassor och arbetsförmedlingar ska kunna ansluta sig, liksom musiker, dansare, skådespelare och bildkonstnärer. – Det måste finnas ett stort utbud, vi har alla olika lust-triggers. Matchningen är central. Vem som ska betala för kulturhälsopoolerna är ännu inte klart. Men att det skulle löna sig för samhället i det långa loppet är Eva Bojner Horwitz övertygad om. Cirka 90 miljarder per år kostar de 500 000 människor som i dag är långtidssjukskrivna. – Kunde vi få bara tio procent av dem tillbaka i arbete snabbare vore mycket vunnet. Ett projekt med kultur på recept, som på initiativ av regeringen drivits under ett år på Capio Citykliniken i Helsingborg, utvärderas just nu. I projektet har långtidssjukskrivna patienter med depressioner, långvarig smärta, stress och ångest deltagit. Astrid Johansson astrid.johansson@dn.se 08-738 19 65 ", "article_category": "other"}
{"id": 16410, "headline": "”Tre personer har tackat ja till partiledarposten”", "summary": "Efter en omfattande inventering har det utkristallerats tre huvudkandidater som efterträdare till Maud Olofsson. Den som väljs har alla möjligheter att ta en central plats i regeringen. Det blir en grannlaga uppgift att samtidigt vara en stark företrädare för Centerpartiet, spjutspets för Alliansens förnyelsearbete och att ta ansvar för Sverige som en del av en minoritetsregering, skriver ordföranden Stefan Tornberg.", "article": "I morgon presenterar valberedningen de tre huvudkandidaterna till partiordförandeskapet i Centerpartiet. En omfattande inventering har gjorts av Centerpartiets samtliga 27 distrikt runt om i landet. Ett antal kandidater har utkristalliserats i samråd mellan valberedningen och distrikten. De som nu är kandidater har fått frågan och accepterat att vara en av huvudkandidaterna i en öppen process inför Centerpartiets stämma i Åre. Valet av ny partiordförande är inte bara en central fråga för Centerpartiet. Det är också en viktig angelägenhet för Sverige. Sex av de sju senaste partiordförandena för Centerpartiet har någon gång deltagit i Sveriges regering. Två av dem som statsministrar; Thorbjörn Fälldin ledde tre regeringar under en sexårsperiod när han bröt socialdemokraternas då fyrtiofyraåriga maktinnehav. Axel Pehrsson-Bramstorp ledde den så kallade semesterregeringen i en tid av politisk oro på 1930-talet. Såväl Fälldin och Bramstorp som Gunnar Hedlund, Karin Söder, Olof Johansson och Maud Olofsson har var och en varit ministrar under flera mandatperioder. Det finns dock en skillnad mellan tidigare partiordföranden och den som nu skall väljas. Medan dessa alla har utsetts när Centerpartiet har varit i opposition, väljs den nya partiledaren när partiet är med och regerar landet. Den partiordförande som väljs vid stämman i Åre i september har alla möjligheter att ta en central plats i Sveriges nuvarande alliansregering och dessutom vara en del av partiledarkretsens inre kabinett. Det är en grannlaga uppgift att samtidigt vara en stark företrädare för Centerpartiet, en spjutspets för Alliansens förnyelsearbete och att ta ansvar för Sverige som del av en minoritetsregering. Centerpartiet har varit pionjär när det gäller att ha ett transparent och tydligt arbetssätt inför val av ny partiledare. Alla som ville kunde ta del av den positiva konkurrens som fanns mellan Maud Olofsson och Lena Ek för drygt tio år sedan. Vi har nu ambitionen att utveckla detta vidare. Inventeringen hos Centerpartiets distrikt har visat på ett brett stöd för de personer som accepterat att vara huvudkandidater inför stämman. De kandidater som i morgon presenteras av valberedningen har en bred erfarenhet av politiskt arbete i olika funktioner och nivåer. Här finns erfarenheter från såväl privat som offentlig verksamhet, riksdag, partistyrelse och regeringsarbete. Det kommer att finnas möjlighet att välja mellan kompetenta kvinnor och män i olika åldrar och från skilda delar av Sverige. Presentationen av huvudkandidaterna är inledningen till en öppen process inför stämman, med tyngdpunkt under augusti månad. Öppna utfrågningar kommer att ordnas med samtliga huvudkandidater. I nuläget planeras utfrågningar som arrangeras av riksorganisationen i Göteborg och i Stockholm. Kandidaterna kommer att presenteras utförligt på Centerpartiets webbplats. Det finns dessutom tillfälle för kandidaterna att själva initiera aktiviteter tillsammans med centerdistrikt och andra aktörer. Från valberedningens sida uppmanar vi alla huvudkandidater att, inför valet av ordförande, tydligt redovisa vad de vill med sitt ordförandeskap. En central fråga är givetvis hur var och en ser på Sveriges framtid – vilka är de utmaningar vi behöver ta oss an? Det är väsentligt att klargöra vad som blir inriktningen för Centerpartiet som parti med en ny partiledare. Hur samarbetet i Alliansen ska utvecklas är ytterligare en angelägen frågeställning. Vi inbjuder alla inom centerpartiet, och andra som är intresserade av centerpartiets roll i svensk politik, att aktivt följa och delta i processen med att få fram en ny partiledare. Jag vill samtidigt rikta en uppmaning och vädjan till alla att bidra till en positiv process. Ägna fokus och argument för den kandidat du vill ha, inte mot andra kandidater. Med ett positivt, öppet förhållningssätt kan du då samtidigt vara med och lägga ännu en pusselbit i arbetet för att stärka och förankra demokratin i Sverige. Stefan Tornberg (C) valberedningens ordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 16413, "headline": "”Miljontals kronor pumpas in i underkända förskolor”", "summary": "Stockholms skolborgarråd: Långa handläggningstider i domstolarna har under fyra år kostat skattebetalarna i Stockholm 50 miljoner kronor.Under de senaste fyra åren har Stockholms stad återkallat tillstånden för nio fristående förskolor och fyra fritidshem. Det handlar om allt från bristande barnsäkerhet till ekonomiska oegentligheter. Handläggningstiden i dessa ärenden ligger mellan 17 och 29 månader. Detta är inte rimligt. Många barn måste gå kvar i grovt undermåliga verksamheter under processens gång och skattebetalarna tvingas – genom fortsatta utbetalningar av förskolepengen – att pumpa in miljontals kronor i de underkända skolorna. Nu måste justitieminister Beatrice Ask se till att landets förvaltningsdomstolar ger dessa ärenden förtur, skriver Lotta Edholm.", "article": "I januari 2008 häktades ägaren till Bismilahi Förskola AB, misstänkt för att tagit ut 18,5 miljoner kronor i svarta löner under tre års tid. Ägaren dömdes senare i tingsrätt och hovrätt till fängelse i tre år och sex månader, samt näringsförbud i åtta år. Den 13 mars 2008 återkallade Stockholms utbildningsnämnd tillståndet för Bismilahi förskola AB att bedriva verksamhet i sammanlagt sju förskolor. Beslutet överklagades och huvudmannen ansökte om inhibition för att få förskolepeng utbetald från Stockholms stad i avvaktan på slutlig dom. Kammarrätten beviljade inhibition och slog därmed fast att kommunen måste fortsätta betala ut förskolepeng till företaget, vars ägare alltså strax därefter dömdes till flera års fängelse och näringsförbud. Utbetalningarna pågick fram till den 15 september 2009 då ärendet slutgiltigt avgjordes i kammarrätten. De sju förskolorna som drevs av Bismilahi Förskolor AB är det mest kända och uppseendeväckande exemplet på hur en utdragen rättsprocess i förvaltningsdomstolarna kostat Stockholms skattebetalare miljontals kronor. Det är tyvärr långt ifrån det enda. Under de senaste fyra åren har Stockholms utbildningsnämnd fattat beslut om att återkalla tillstånden för nio fristående förskolor och fyra fritidshem. Orsakerna har varierat från bristande barnsäkerhet till undermålig pedagogik och ekonomiska oegentligheter. I tolv av de 13 fallen har nämndens beslut överklagats till förvaltningsdomstolen. Hittills har nio av dessa ärenden avgjorts i domstol eller avslutats genom att huvudmannen själv beslutat sälja eller upphöra med verksamheten. Inte i något enda fall har domslutet gått emot Stockholms stads beslut att återkalla tillståndet. För de ärenden som slutgiltigt avgjorts i domstol har handläggningstiden varit mellan 17 och 29 månader. För närvarande pågår processer om tre förskolor och fritidshem i förvaltningsdomstolarna. De verksamheter som under tiden fortsätter har fått mycket skarp kritik av Stockholms stads tillsynsinspektörer, som bland annat noterat följande: På två förskolor i Gamla Stan konstaterar inspektörerna att barnsäkerheten har allvarliga brister. Vid två olika tillfällen har barn glömts kvar i en park. Ett barn har blivit slaget av en praktikant. Barnsäkerhetsrond genomförs inte och barnsäkerhetsrutiner saknas. Personalsituationen bedöms instabil och man anser inte att förskolan ger barnen den omsorg och pedagogik som skollagen förutsätter. På en förskola i Stockholmsförorten Älvsjö saknas planering och uppföljning, liksom barnsäkerhetsrutiner. Personalen saknar pedagogisk utbildning. Verksamhet genomförs inte i enlighet med förskolans läroplan utan har en stark prägel av omvårdnad. Förvaltningsdomstolarnas saktfärdiga hantering av tillståndsärendena får flera allvarliga följder. För det första innebär det att många barn går kvar i verksamheter som bedömts som grovt undermåliga. För det andra innebär det stora kostnader för skattebetalarna eftersom kommunen många gånger tvingas betala ut förskolepeng tills dess att ärendet avgjorts i högsta instans. Stockholms utbildningsförvaltning uppskattar den totala kostanden för detta till omkring 50 miljoner kronor de senaste fyra åren. För det tredje medför det enorm osäkerhet för förskolornas huvudmän. Att en näringsidkare tvingas vänta flera år på ett slutgiltigt rättsavgörande är ytterst allvarligt. Skulle kommunens beslut vara felaktigt är det givetvis oerhört angeläget att det snabbt kan korrigeras i förvaltningsrätten. Europadomstolen har i flera avgöranden angett som tumregel att handläggningstiden inte bör överstiga ett år per instans. Denna tidsgräns har överskridits i flera av de fall jag beskrivit. Det faktum att det handlar om barnärenden borde också bidra till att de prioriteras. För polis, socialtjänst och en lång rad andra myndigheter är det snarare regel än undantag att behandla barnärenden med förtur. Rimligen borde samma princip gälla inom förvaltningsdomstolarna. Det är ett statligt ansvar att se till att domstolarna har tillräckliga resurser för att handlägga ärenden i rimlig tid. Mycket lite tyder på att domstolarna själva tänker ändra sin prioritering. Jag vill därför uppmana justitieminister Beatrice Ask att skjuta till extra resurser till landets förvaltningsdomstolar för att denna typ av ärenden ska kunna ges förtur. Skolinspektionen publicerade nyligen en granskning av kommunernas tillsyn av fristående förskolor. Totalt åtta kommuner har återkallat ett eller flera tillstånd för en fristående verksamhet sedan 2005. Utöver Stockholm har även Sollentuna kommun erfarenhet av domstolsprocess efter att kommunens beslut överklagats. Processen pågick i sju månader innan huvudmannen sålde verksamheten och återtog överklagandet. Sollentuna kommun tvingades genom domstolsbeslut betala ut förskolepeng under hela denna tid. Skolinspektionens slutsats är att flertalet kommuner behöver förbättra kontrollen av fristående förskolor. Skärpt kontroll innebär rimligen att fler återkallade tillstånd är att vänta i framtiden, och därmed fler rättsprocesser. Även på skolområdet är det rimligt att anta att fler återkallanden av tillstånd är att vänta. Systemet med en aktiv granskning av fristående verksamheter är ett starkt stöd för mångfald – det ska vara fullt möjligt att öppna en förskola i privat regi, men kontrollen av att lagar och regler efterlevs ska vara strikt. Under mina drygt fyra år som skolborgarråd har Stockholms stad skärpt regelverket för fristående verksamheter och även dragit in ett antal tillstånd att bedriva förskola. Vi har från Stockholm gjort vår del av jobbet. Nu måste staten göra sin. Förtroendet för kommunernas tillsyn riskerar att undermineras kraftigt om förskolor som mist sitt tillstånd kan drivas vidare år ut och år in i väntan på slutlig dom. Det blir knappast bättre av att skattebetalarna i många fall tvingas se miljontals kronor pumpas in i underkända verksamheter. Svensk förskola, oavsett huvudman, är i de allra flesta fall en fantastisk verksamhet. En effektiv och rättssäker hantering av tillståndsärenden skulle rimligen öka förtroendet för en hög kvalitet i alla verksamheter. Alla barn och föräldrar har rätt till en förskola där de kan känna trygghet i att de får en bra omsorg och en god pedagogisk verksamhet. Lotta Edholm (FP) skolborgarråd Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 16416, "headline": "Söndagsprofilen", "summary": "Ny KP-chef. Precis som en bästis, så tycker Kamratpostens chefredaktör Lukas Björkman att tidningen ska vara. Själv är han rätt butter fram till lunch.", "article": "Lukas Björkman tog över stolen som chefredaktör för Kamratposten (KP) i slutet av juni, efter att hans företrädare Ola Lindholm sagt upp sig. Lindholm är misstänkt för ringa narkotikabrott och valde själv att kliva av. Turbulensen och alla skriverier kring Ola har inte påverkat tidningen nämnvärt, säger Lukas. – De roliga och galna idéerna har blivit lite färre sedan Ola slutade och det är synd. Men i övrigt har det varit ganska mycket som vanligt. Innehållet i tidningen ruckar man inte på bara sådär. Det krävs mer än att en chefredaktör slutar för det. Lukas Björkman har jobbat till och från på KP sedan 2003, då han praktiserade på tidningen. Därefter har han varit reporter, redigerare och tillförordnad redaktionschef i olika perioder. Vad gillar du mest med Kamratposten? – Gud, vad svårt. Det finns så mycket jag gillar, men kontakten med läsarna är det allra bästa. Det handlar om direkt och massiv respons. Har vi ett stavfel i en artikel på sidan nio, så är min mejlbox översvämmad med vänliga förmaningar och påpekanden redan dagen efter att tidningen kommit ut. Vad ska KP vara för tidning? – Min målsättning är att tidningen ska vara alla 8–14-åringars bästa kompis. Den ska vara smart, snäll, trygg och stöttande. Men samtidigt rolig, lite lagom kaxig och ganska så busig. Hur är en bra chefredaktör? – Mångsidig, öppen, kreativ och positiv. Jag tycker att det är viktigt att en chefredaktör inte sprider dålig stämning. Det är något jag kanske måste jobba lite på, jag kan vara rätt butter fram till lunch. Vad vill unga helst läsa om i er tidning? – Djur är alltid populärt. Förut stod det i min presentation på KP-webben att jag inte var så intresserad av djur. Då blev jag bombarderad av oförstående mejl, så jag ändrade den. Nästa år fyller Kamratposten 120 år. Hur ska ni fira? – Med det roligaste som finns: godisregn! I övrigt är det hemligt eller oklart. Men fira, det ska vi. Lukas Björkman Ålder: 31 år. Bor: Kungsholmen i Stockholm. Familj: Sambo, föräldrar och ”tre ohängda bröder”. Yrke: Chefredaktör och ansvarig utgivare för Kamratposten och KP-webben. Uppväxt: Först i Akalla i västra Stockholm, sedan i Stenhamra på Färingsö. Aktuell som: Ny chefredaktör för Kamratposten. Lyssnar på: Michael Jackson, mest på ”Dangerous”. Förebilder: Johan Mjällby och Fredrik Lindström (bilden). Min söndag: Jag och min sambo Lisen vaknar på vårt lantställe i skogen strax utanför Grisslehamn på norra Väddö. Vi sticker ner på byn och äter frukost på Bagarboden, troligen räkmacka. Sedan cyklar vi tillbaka och diskar upp efter helgen. Det är lite komplicerat utan rinnande vatten. Sedan är det dags att ta bussen hem. Väl hemma blir det troligen hämtmiddag framför tv:n – och en dusch om det inte har varit badväder på landet. Första jag gör på morgonen: Somnar om. Sista jag gör på kvällen: Kollar mejlen eller den sitcom som TV6 har godheten att sända just då. ", "article_category": "other"}
{"id": 16417, "headline": "”Ett av tre dödfödda barn skulle ha kunnat räddas”", "summary": "Expert på dödfödda barn: Med förebyggande insatser kan många framtida dödsfall förhindras. Nu måste regeringen och Socialstyrelsen ta sitt ansvar och agera. De 450 barn som varje år mister livet under graviditeten dör inte under några mystiska omständigheter. Vanliga orsaker är infektioner och att fostret inte får tillräckligt med näring från moderkakan. Med forskning, utbildning, kvalitetssäkring och andra förebyggande insatser är det möjligt att rädda en tredjedel av de dödfödda barnen. Många får höra att det är normalt att fosterrörelserna minskar mot slutet av graviditeten. Det är en myt som kan fördröja en undersökning. Det är smärtsamt att möta föräldrars sorg och veta att om någon reagerat snabbare hade de kanske i stället fått möta sin babys leende, skriver professor Ingela Rådestad.", "article": "Svensk mödrahälsovård lyfts ofta fram som en framgångssaga i internationella sammanhang. Genom hälsokontroller och förebyggande åtgärder minskade andelen dödfödda barn dramatiskt från 1940-talet, då omkring 30 barn per 1 000 föddes döda, till i dag då motsvarande siffror är fyra per 1 000 födda. De senaste 20 åren har dock andelen dödfödda barn inte minskat, trots att en tredjedel av dödsorsakerna kan knytas till faktorer som kan förebyggas hos den gravida kvinnan eller mödra- och förlossningsvården. Det betyder att vi kan minska dessa siffror om vi vill. Nyligen publicerade den erkända tidskriften The Lancet en artikelserie med budskapet: osynliggörandet av de tre miljoner barn som dör i slutet av graviditeten varje år, måste upphöra. Förenta Nationerna, regeringar runt om i världen och hälso- och sjukvården uppmanas till handling för att minska denna barnadöd. Vad som bör göras i respektive land skiljer sig åt. I låg- och medelinkomstländer där andelen barn som dör ligger i nivå med de siffror vi hade i Sverige för 100 år sedan, är utbyggnad av mödrahälsovård och möjlighet till förlossningsvård viktiga åtgärder. I ett rikt land som Sverige är det också möjligt att minska andelen barn som dör. Barnen dör inte av några mystiska omständigheter. Vanliga orsaker är att moderkakan inte ger tillräckligt med näring eller infektioner. Vi borde utreda orsaken och händelsen vid varje barns död i en så kallad audit, där en expertpanel med specialistläkare och barnmorskor kan identifiera förbättringsmöjligheter i vården. Regeringen borde ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en audit för att identifiera de dödsfall som hade varit möjliga att undvika och säkerställa att lärdomar från dem återkopplas till vården för att förebygga framtida dödsfall. Spädbarnsfonden som är en organisation för föräldrar som mist barn, har genomfört en undersökning via internet. 614 mammor vars barn dog i slutet av graviditeten besvarade frågan: ”Hade du någon misstanke om att ditt barn kunde må dåligt innan du fick besked om att ditt barn dött”. Hela 64 procent (392 av 614 mammor) hade haft en föraning om att barnet kunde må dåligt. Av dem var det 70 procent (274 mammor) som kontaktade sjukvården och fick komma för en undersökning, där man konstaterade att barnet dött. Åtta procent; 30 mammor som kontaktade sjukvården för att de var oroliga, fick lugnande besked via telefon och de fick aldrig någon undersökning av barnet. Av dem som misstänkte att något kunde vara fel, var det 22 procent (88 mammor) som inte kontaktade sjukvården direkt, de väntade med att berätta om sina farhågor till nästa ordinarie kontroll. Anledningen till att de väntade var att de trodde att symtomen de hade var normala och de ville inte verka ”för” oroliga. De symtom som gjort dem oroliga var minskade fosterrörelser. En mamma skrev så här: ”Hade ju känt mindre rörelser, men alla tutade ju i en att det var fullkomligt normalt, även barnmorskan.” En annan mamma skrev så här: ”14 dagar innan påpekade jag för min barnmorska att fosterrörelserna hade minskat och blivit svagare men det viftade hon bort med att det fanns mindre plats att röra sig.” Det finns en spridd myt om att fosterrörelserna minskar mot slutet av graviditeten för att utrymmet minskar. Många får höra det både från omgivningen och från vårdpersonal. Det finns dock inget vetenskapligt stöd för att frekvensen minskar men rörelserna kan kännas annorlunda. Det finns studier som visar ett samband mellan minskat antal fosterrörelser och barn som dör före födelsen.Resultatet från Spädbarnsfondens studie indikerar att minskat antal fosterrörelser normaliseras och det kan fördröja en undersökning av barnet. Genom massiv information till nyblivna föräldrar i början av 1990-talet om att små barn ska sova på rygg och inte mage, sjönk antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd dramatiskt från drygt 140 barn till i dag 14 barn per år. Det är dags att ge föräldrar till de ofödda barnen samma chans att skydda sina barn. Vi måste avliva myten om minskade fosterrörelser och satsa på forskning som ger bättre möjligheter att identifiera ofödda barn som är under risk för att dö. Om moderkakan sviktar får barnet mindre näring och det resulterar i färre rörelser. Vi behöver veta mera om intensitet och om frekvens av fosterrörelser för att förstå dess betydelse för det ofödda barnets hälsa och vi behöver undersöka olika former av egenvård som kan hjälpa en gravid kvinna att förstå när barnets rörelser avviker från det normala. Ofödda barn har rätt till en undersökning när det finns tecken på att näringstillförseln inte fungerar som den ska. Statistiskt finns det flera faktorer som har samband med barns död i slutet av graviditeten, exempelvis diabetes, högt blodtryck, förstföderska, gravida över 35 år och yngre än 19 år, gravida som är födda utanför Norden, överburenhet, övervikt, fetma, rökning, snusning, alkohol, droger, socioekonomi, tidigare dött barn eller barn som fötts litet för tiden. Det betyder inte att dessa faktorer i det enskilda fallet är orsaken till barnets död eller att de alltid kan förebyggas. Ett nationellt center med tvärprofessionell kompetens skulle kunna samla information om alla dödsfall som sker före under och strax efter födelsen. Forskning, utbildning, regelbundna audits och kvalitetssäkring av vården skulle åter göra Sverige till ett föregångsland för en god mödrahälsovård och andelen barn som dör skulle minska. Spädbarnsfonden erbjuder stöd till föräldrar i sorg. I varje samtalsgrupp jag handleder för föräldrar som mist barn är det alltid någras berättelser som väcker frågor om inte deras barns död hade kunnat förhindras. Det är smärtsamt att möta föräldrars sorg och veta att om någon reagerat lite snabbare eller om någon tagit ett mer samlat grepp över deras graviditet kanske de istället hade fått möta sin babys leende. Varje förälder önskar sitt barn de bästa förutsättningar både före och efter födelsen, i Sverige har vi förutsättningar att ge dem optimala chanser att få ett levande friskt barn. Ingela Rådestad ordförande Spädbarnsfonden professor Sophiahemmet Högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 16425, "headline": "”Alliansen vill spara en halv miljard i Stockholms skolor”", "summary": "Regeringen drar ned statsanslagen till gymnasieskolorna i Stockholms län med en halv miljard kronor till 2015. Är det möjligt? Är gymnasieskolan verkligen i ett sådant skick att det går att spara så stora pengar? Det måste regeringen och de borgerliga kommunledningarna i Stockholmsregionen svara på, skriver oppositionsborgarrådet Roger Mogert (S) i Stockholm och oppositionsrådet i Haninge Robert Noord (S).", "article": "I höst startar den nya gymnasieskolan (GY11). Partierna är inte överens om allt, men i stora drag hade reformen ett mycket brett stöd i riksdagen. Kopplat till detta passar dock regeringen på att skära ner statsanslagen till kommunerna med fem miljarder kronor under de kommande åren. För kommunerna i Stockholms län innebär det en nedskärning som stegvis trappas upp till knappt en halv miljard 2015, allt enligt en undersökning av Riksdagens utredningstjänst. Nedskärningen motsvarar kostnaden för 300 lärare 2012 och 800 lärare 2015. Regeringen motiverar nedskärningarna med att den nya gymnasieskolan inte ska behöva kosta så mycket pengar som idag. Motiveringen från regeringen till varför den nya gymnasieskolan ska bli så mycket billigare är i första hand att den nya gymnasieskolan kan leda till att fler elever tar studenten på utsatt tid. Företrädarna för kommunerna tror inte på detta. Det har till och med gått så långt att en riksdagsmajoritet tvingat utbildningsministern att ta kontakt med Sveriges kommuner och landsting för att reda ut hur det kommer sig att regeringen tror att det går att spara nästan fem miljarder på gymnasiet, och att utbildningsministern måste ge riksdagen bättre underlag. Oavsett om regeringen följer riksdagens beslut att återuppta förhandlingarna med skolornas huvudmän, vet vi att de dynamiska effekter som regeringen hoppas på är osäkra och kan utvärderas först om ett antal år. Nedskärningarna däremot, de är beslutade och kommer att kännas ute i landet oavsett vad den verkliga effekten blir. Två frågor inställer sig. Dels om regeringen har rätt i sina beräkningar, och alla andra har fel, eller om regeringens siffror är gripna ur luften. Dels om gymnasieskolan är i ett sådant skick att det är läge att spara in kostnaden för hundratals lärare i Stockholmsregionen. Senast som (S) innehade regeringsmakten liksom majoriteten i Stockholm och betydligt fler av dess kommuner, ökade andelen elever som klarade gymnasieskolan. Sedan det borgerliga maktskiftet efter valet 2006 avbröts den positiva utvecklingen i gymnasiet. Däremot har andelen elever som inte klarar grundskolan stadigt ökat sedan de borgerliga tog över. Redan innan reformen trätt i kraft har den underkänts av elever som flyr från yrkesprogrammen, eftersom det kommer att bli svårare för dem att få studera vidare i framtiden. Vi vet att det finns skolor som inte har tillräckligt med lärare för att kunna undervisa andra elever än de som redan har bäst förutsättningar hemifrån, och vi vet att lärarna har fått reallönesänkningar det senaste året – inte minst i moderatstyrda kommuner enligt en färsk undersökning från Lärarförbundet. I det läget borde ansvarsfulla politiker dra öronen åt sig – är verkligen gymnasieskolan i sådant skick att det går att spara stora pengar på GY11, pengar som årligen motsvarar hundratals lärartjänster i Stockholms län? Det borde regeringen och de borgerliga kommunledningarna i Stockholmsregionen ge medborgarna ett svar på. Roger Mogert (S), oppositionsborgarråd i Stockholm Robert Noord (S), oppositionsråd i Haninge ", "article_category": "other"}
{"id": 16427, "headline": "”Vi är inte nöjda med EU:s förslag till ny fiskepolitik”", "summary": "Eskil Erlandsson om EU:s nya fiskepolitik: Mycket är bra i EU-kommissionens förslag – men det räcker inte. EU måste sätta upp mål för ett hållbart fiske även bortom 2015.EU-kommissionens förslag till ny fiskepolitik – som lades fram i går – innehåller många av de prioriteringar som jag och regeringen drivit under de senaste åren. Det enskilt viktigaste förslaget är att fisket ska ligga på en hållbar nivå innan år 2015. Men förslaget lämnar mer att önska och vi är inte nöjda än. Bland annat kommer jag att aktivt motarbeta de medlemsländer som kräver fortsatt stöd för att öka kapaciteten hos EU:s redan överdimensionerade fiskeflotta. En av de viktigaste uppgifterna för Sverige blir nu att se till att EU-kommissionens förslag inte urvattnas, skriver landsbygdsministern.", "article": "Under lång tid har EU:s gemensamma fiskepolitik inte fungerat. I går lade EU-kommissionen fram sitt förslag till en ny gemensam fiskeripolitik. Många lärdomar har dragits och många förbättringar har gjorts under åren som gått. Men det står också klart att EU:s fiskeripolitik till stora delar inte har hållit måttet och inte levt upp till de förväntningar som finns på en hållbar fiskeriförvaltning. Jag anser att vi nu har chansen att driva politiken i rätt riktning. Redan under EU-kommissionens arbete med att utarbeta ett förslag till en ny fiskeripolitik har jag uppmärksammat och drivit ett rad frågor som jag menat varit nödvändiga för att uppnå ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart fiske. Inför utkastförbud.Det måste bli ett slut på att fisk slängs över bord bara för att kvoten är fylld, för att den är för liten eller på annat vis oönskad. Denna fisk överlever inte och beteendet har blivit en symbol för vad som är misslyckat med EU:s fiskeripolitik. Stoppa subventioneringen för ökat fiske.Subventioner och andra stöd till flottan har inneburit att alltför många fartyg har fångat för stora mängder fisk. En överdimensionerad fiskeflotta skapar ett orimligt tryck att tillåta höga kvoter för att upprätthålla den kortsiktiga lönsamheten. Jag har drivit att all stödfinansiering som skulle kunna öka EU:s redan överdimensionerade fiskeflotta måste upphöra. Öka regionaliseringen.Hittills har i stort sett alla beslut kring EU:s gemensamma fiskeripolitik fattats i Bryssel av ministerrådet och Europaparlamentet. Även de mest detaljerade bestämmelser har beslutats där, bestämmelser som med fördel skulle kunna hanteras på mer regional nivå. Även om det är viktigt med en gemensam fiskeripolitik, av det enkla skälet att fisken struntar i nationsgränserna så är det lika angeläget att inse att EU:s regioner är olika. Därför krävs olika åtgärder för att uppnå de gemensamma målen. Hållbara fiskeavtal.EU har en rad fiskeriavtal, så kallade partnerskapsavtal med några av världens fattigaste länder. För dessa länder är avtalen av stor ekonomisk betydelse. Samtidigt ställer detta höga krav på att EU tecknar avtal som är förenliga med de mänskliga rättigheterna och Havsrättskonventionen. Det krävs att det ska finnas ett överskott på fiskeresursen, att fiskebestånden är långsiktigt hållbara och inte minst att man från EU:s sida visar stark lyhördhet och respekt för partnerskapslandets egna utvecklingsambitioner. Detta måste stärkas och bli mycket tydligare! Jag konstaterar nu med glädje att EU-kommissionens förslag innehåller många av de prioriteringar som jag och regeringen drivit under de senaste åren. Det enskilt viktigaste förslaget från EU-kommissionen är att fisket ska vara maximalt hållbart nyttjat innan år 2015. • I korthet föreslår EU-kommissionen att utkasten stegvis ska fasas ut och att all fångst måste landas och räknas av kvoten. • En ökad regionalisering. Europaparlamentet och ministerrådet föreslås fatta beslut om långsiktiga planer med tydliga målsättningar såsom maximal hållbart nyttjande till år 2015 och därefter låta medlemsländerna själva lägga fram förslag på hur målen med dessa planer skall uppnås. • EU-kommissionen föreslår även att mänskliga rättigheter ska vara en integrerad del av varje partnerskapsavtal. EU ska bli bundet av arbetet med att nå hållbart fiske även för bestånd utanför EU:s vatten. • Även när det kommer till stödfinansiering till fiskeflottan menar EU-kommissionen att subventioner ska upphöra så att inga stöd för modernisering som innebär ökat fiske kommer att ges. Även om mycket i förslaget är bra och jag känner att EU-kommissionen lyssnat på Sveriges inspel så är vi inte nöjda än. Vi har en viktig resa framför oss. Sverige har skapat sig en röst i Bryssel och har en stor trovärdighet när det kommer till hållbart fiske. Nu måste vi använda den rösten och påverka de andra medlemsländerna för att nå ett hållbart fiske som levererar goda och nyttiga livsmedel utan att bestånden utarmas och utan att företag inom fiskenäringen slås ut på grund av låg eller ingen lönsamhet. Jag kommer nu intensifiera mitt arbete med att övertyga andra länder att EU-kommissionens förslag är en bra början mot ett hållbart fiske. Förslaget ligger nu som utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Jag vet att många medlemsländer driver på i motsatt riktning. Därför blir en av de viktigaste uppgifterna för Sverige att se till att förslaget inte urvattnas. Det ställer stora krav på att vi är en konstruktiv samarbets- och förhandlingspart både med EU-kommission och de andra medlemsländerna. EU-kommissionens förslag lämnar dock mer att önska. Det måste bli tydligt även vilka mål vi skall ha efter 2015. Ambitionen kan inte sluta där. För att minska storleken på flottan föreslår EU-kommissionen ett införande av obligatoriska överförbara fiskerättigheter. Detta skall endast vara obligatoriskt på nationell nivå för att förhindra att en flotta kan köpas ut av ett annat medlemsland. Även om vi ser nyttan med att få ner den kroniska överkapaciteten med detta förslag är jag oroad över vad detta skulle kunna få för konsekvenser för det svenska kustnära fisket. Min målsättning är att påverka förslaget i sådan riktning att våra kustsamhällen skall leva, och en reformerad fiskeripolitik måste bidra till detta, inte motverka. Trots att EU-kommissionens förslag innebär att stödet för att öka kapaciteten hos EU:s redan överdimensionerade fiskeflotta helt skulle upphöra, är jag fortsatt orolig på den punkten. Från vissa medlemsländer kommer oroväckande signaler i motsatt riktning. Jag kan bara beklaga detta. Detta kommer jag aktivt att motarbeta. Sverige är utan tvekan det medlemsland i EU som driver på mest när det gäller hållbar förvaltning av våra havsresurser. Nu börjar viktiga förhandlingar och jag är beredd att göra allt jag kan för att få en hållbar fiskeripolitik i hela EU. Eskil Erlandsson landsbygdsminister (C) ", "article_category": "other"}
{"id": 16428, "headline": "”Vi är inte nöjda med EU:s förslag till ny fiskepolitik”", "summary": "Eskil Erlandsson om EU:s nya fiskepolitik: Mycket är bra i EU-kommissionens förslag – men det räcker inte. EU måste sätta upp mål för ett hållbart fiske även bortom 2015.", "article": "EU-kommissionens förslag till ny fiskepolitik – som lades fram i går – innehåller många av de prioriteringar som jag och regeringen drivit under de senaste åren. Det enskilt viktigaste förslaget är att fisket ska ligga på en hållbar nivå innan år 2015. Men förslaget lämnar mer att önska och vi är inte nöjda än. Bland annat kommer jag att aktivt motarbeta de medlemsländer som kräver fortsatt stöd för att öka kapaciteten hos EU:s redan överdimensionerade fiskeflotta. En av de viktigaste uppgifterna för Sverige blir nu att se till att EU-kommissionens förslag inte urvattnas, skriver landsbygdsministern. Under lång tid har EU:s gemensamma fiskepolitik inte fungerat. I går lade EU-kommissionen fram sitt förslag till en ny gemensam fiskeripolitik. Många lärdomar har dragits och många förbättringar har gjorts under åren som gått. Men det står också klart att EU:s fiskeripolitik till stora delar inte har hållit måttet och inte levt upp till de förväntningar som finns på en hållbar fiskeriförvaltning. Jag anser att vi nu har chansen att driva politiken i rätt riktning. Redan under EU-kommissionens arbete med att utarbeta ett förslag till en ny fiskeripolitik har jag uppmärksammat och drivit ett rad frågor som jag menat varit nödvändiga för att uppnå ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart fiske. Inför utkastförbud. Det måste bli ett slut på att fisk slängs över bord bara för att kvoten är fylld, för att den är för liten eller på annat vis oönskad. Denna fisk överlever inte och beteendet har blivit en symbol för vad som är misslyckat med EU:s fiskeripolitik. Stoppa subventioneringen för ökat fiske. Subventioner och andra stöd till flottan har inneburit att alltför många fartyg har fångat för stora mängder fisk. En överdimensionerad fiskeflotta skapar ett orimligt tryck att tillåta höga kvoter för att upprätthålla den kortsiktiga lönsamheten. Jag har drivit att all stödfinansiering som skulle kunna öka EU:s redan överdimensionerade fiskeflotta måste upphöra. Öka regionaliseringen. Hittills har i stort sett alla beslut kring EU:s gemensamma fiskeripolitik fattats i Bryssel av ministerrådet och Europaparlamentet. Även de mest detaljerade bestämmelser har beslutats där, bestämmelser som med fördel skulle kunna hanteras på mer regional nivå. Även om det är viktigt med en gemensam fiskeripolitik, av det enkla skälet att fisken struntar i nationsgränserna så är det lika angeläget att inse att EU:s regioner är olika. Därför krävs olika åtgärder för att uppnå de gemensamma målen. Hållbara fiskeavtal. EU har en rad fiskeriavtal, så kallade partnerskapsavtal med några av världens fattigaste länder. För dessa länder är avtalen av stor ekonomisk betydelse. Samtidigt ställer detta höga krav på att EU tecknar avtal som är förenliga med de mänskliga rättigheterna och Havsrättskonventionen. Det krävs att det ska finnas ett överskott på fiskeresursen, att fiskebestånden är långsiktigt hållbara och inte minst att man från EU:s sida visar stark lyhördhet och respekt för partnerskapslandets egna utvecklingsambitioner. Detta måste stärkas och bli mycket tydligare! Jag konstaterar nu med glädje att EU-kommissionens förslag innehåller många av de prioriteringar som jag och regeringen drivit under de senaste åren. Det enskilt viktigaste förslaget från EU-kommissionen är att fisket ska vara maximalt hållbart nyttjat innan år 2015. • I korthet föreslår EU-kommissionen att utkasten stegvis ska fasas ut och att all fångst måste landas och räknas av kvoten. • En ökad regionalisering. Europaparlamentet och ministerrådet föreslås fatta beslut om långsiktiga planer med tydliga målsättningar såsom maximal hållbart nyttjande till år 2015 och därefter låta medlemsländerna själva lägga fram förslag på hur målen med dessa planer skall uppnås. • EU-kommissionen föreslår även att mänskliga rättigheter ska vara en integrerad del av varje partnerskapsavtal. EU ska bli bundet av arbetet med att nå hållbart fiske även för bestånd utanför EU:s vatten. • Även när det kommer till stödfinansiering till fiskeflottan menar EU-kommissionen att subventioner ska upphöra så att inga stöd för modernisering som innebär ökat fiske kommer att ges. Även om mycket i förslaget är bra och jag känner att EU-kommissionen lyssnat på Sveriges inspel så är vi inte nöjda än. Vi har en viktig resa framför oss. Sverige har skapat sig en röst i Bryssel och har en stor trovärdighet när det kommer till hållbart fiske. Nu måste vi använda den rösten och påverka de andra medlemsländerna för att nå ett hållbart fiske som levererar goda och nyttiga livsmedel utan att bestånden utarmas och utan att företag inom fiskenäringen slås ut på grund av låg eller ingen lönsamhet. Jag kommer nu intensifiera mitt arbete med att övertyga andra länder att EU-kommissionens förslag är en bra början mot ett hållbart fiske. Förslaget ligger nu som utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Jag vet att många medlemsländer driver på i motsatt riktning. Därför blir en av de viktigaste uppgifterna för Sverige att se till att förslaget inte urvattnas. Det ställer stora krav på att vi är en konstruktiv samarbets- och förhandlingspart både med EU-kommission och de andra medlemsländerna. EU-kommissionens förslag lämnar dock mer att önska. Det måste bli tydligt även vilka mål vi skall ha efter 2015. Ambitionen kan inte sluta där. För att minska storleken på flottan föreslår EU-kommissionen ett införande av obligatoriska överförbara fiskerättigheter. Detta skall endast vara obligatoriskt på nationell nivå för att förhindra att en flotta kan köpas ut av ett annat medlemsland. Även om vi ser nyttan med att få ner den kroniska överkapaciteten med detta förslag är jag oroad över vad detta skulle kunna få för konsekvenser för det svenska kustnära fisket. Min målsättning är att påverka förslaget i sådan riktning att våra kustsamhällen skall leva, och en reformerad fiskeripolitik måste bidra till detta, inte motverka. Trots att EU-kommissionens förslag innebär att stödet för att öka kapaciteten hos EU:s redan överdimensionerade fiskeflotta helt skulle upphöra, är jag fortsatt orolig på den punkten. Från vissa medlemsländer kommer oroväckande signaler i motsatt riktning. Jag kan bara beklaga detta. Detta kommer jag aktivt att motarbeta. Sverige är utan tvekan det medlemsland i EU som driver på mest när det gäller hållbar förvaltning av våra havsresurser. Nu börjar viktiga förhandlingar och jag är beredd att göra allt jag kan för att få en hållbar fiskeripolitik i hela EU. Eskil Erlandsson landsbygdsminister (C) s fiskepolitik EU-länderna har gemensamma regler för fiske och Bryssel bestämmer hur mycket fisk som får fångas, minimipriserna för fisk, hur fisken ska märkas och vilket stöd som ska ges till fiskare. Den gemensamma fiskepolitiken reglerar fisket upp till 200 sjömil ut från EU-ländernas kuster. EU-länderna har rätt att själva besluta om vissa nationella regler för vatten inom 12 sjömil. EU anslog 2010 cirka 640 miljoner euro till Europeiska fiskerifonden (EFF) som stöd till fisket. Källa: www.eu-upplysningen.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16429, "headline": "\"Sjunde AP-fondens förslag leder till ökad passivitet\"", "summary": "Vi måste rusta pensionsspararna med privatekonomiska grundkunskaper så att de kan fatta kloka beslut utifrån sina egna förutsättningar. Om vi inte gör det, spelar det ingen roll hur sinnrikt konstruerat pensionssystemet är, skriver PTK:s pensionsexpert Per-Olof Westerlund och kommunikationschef Jonas Mellqvist i ett svar på Sjunde AP-fondens debattinlägg den 11/7.", "article": "VD-n för Sjunde AP-fonden Richard Gröttheim diskuterar i en artikel på DN Debatt 11/7 pensionssystemets komplexitet och frågar om ”det är systemet eller befolkningen det är fel på”. Hur förväntas man besvara den frågan? Befolkningen har röstat fram politiker som skapat det allmänna pensionssystemet. Större delen av befolkningen är också medlemmar i fackliga organisationer som tillsammans med arbetsgivarna förhandlat fram ett tjänstepensionssystem som ett komplement till den allmänna pensionen. Problemet med Gröttheims resonemang är att det ytterligare leder till den passivitet han vill motverka. Genom att konstatera att ”systemet” är felkonstruerat legitimeras passivitet och ointresse. Men samtidigt måste vi ställa oss en fråga. Gröttheim hänvisar till Finansinspektionens undersökning från början av 2011 som visar att svenskarna har klart begränsade kunskaper om finansiella frågor. En tredjedel klarar inte av att bedöma om aktier eller obligationer har gett bäst avkastning på lång sikt. Vi måste fråga oss om det är okej. Engagemang förutsätter kunskap, och vi bör reflektera över om inte ökade privatekonomiska kunskaper kan komma tillrätta med en del av de utmaningar som ändå finns inom pensionssystemet. Dessutom är begreppsapparaten runt pensionssystemet olycklig. Genom att använda begreppet ”icke-valsalternativ” målar vi upp en bild av att man som sparare kan undvika att välja. Men i realiteten har alla vi pensionssparare gjort ett aktivt val – vi har valt att välja eller valt att inte välja. Men det innebär inte att vi som sparare kan frånsäga oss allt ansvar för vår kommande pension. Genom att välja att inte välja hamnar min premiepension i AP7, ett alldeles utmärkt alternativ. Genom att välja att inte välja hamnar vi med tjänstepensionen ITP i Alecta Optimal Pension, som även det är en bra produkt med låg avgift. Det innebär inte att alla som väljer att inte välja får en pension som är sämre än de ”aktiva” pensionsspararna. Det är olyckligt att ”marknaden” försöker framställa det som ett problem med att inte vara ”aktiv”. Ett förbättringsförslag för att göra premiepensionen ännu ”säkrare” är att AP7 erbjuder en traditionell lösning även inom premiepension. En sådan skulle vara en garanti att inbetalda premier säkras, och den produkten finns inte i dagens premiepensionsutbud. Det är också så att pensionssystemet är konstruerat på det sättet att vi vet hur mycket som betalas in i allmän pensionsavgift, premiepension och tjänstepension – men inte vad vi kommer att få ut. En person med tjugo år kvar till sin egen pension kan svårligen bedöma ekonomins utveckling, vilka vägar den egna karriären kommer att ta och vilken slutlön hon kommer att ha. Utan den informationen är det omöjligt att bedöma hur stor den egna pensionen kan bli. Prognoser kan göras enkelt och kostnadsfritt på minpension.se, men vi måste få in i vårt medvetande att ett exakt besked hur stor pensionen blir inte är möjligt att ge. Vi måste också bli bättre på att kommunicera att några enkla åtgärder leder till goda förutsättningar för en rimlig pension. Dessa är att börja arbeta så tidigt som möjligt, se till att arbetsgivaren (eller du själv om du är egenföretagare) betalar in tjänstepension eller motsvarande belopp, se över ditt eget sparande och val av fonder och bolag du eventuellt valt någorlunda regelbundet – och om du är ung, ställ in dig på att du behöver arbeta längre än vad dina föräldrars generation gjort. Med dessa åtgärder har du tagit ett stort steg mot en rimlig pension Självklart kan pensionssystemet bli bättre, framförallt dess överskådlighet och informationen kopplat till det egna sparandet. Men i likhet med de flesta system sker förbättringar i en process. PTK kan ta ansvar för tjänstepensionen ITP, som är den största kollektivavtalade tjänstepensionen i Sverige. ITP förhandlas fram med arbetsgivarna inom Svenskt näringsliv som motpart, och tillsammans har vi utvecklat och förbättrat systemet sedan det infördes. Det första steget togs när vi öppnade upp systemet för större valfrihet än tidigare och upphandlade bolag som ledde till ett ökat utbud. Konkurrensen ledde till att avgifterna spararna betalar till livförsäkringsbolagen sjönk kraftigt – och sett över ett helt arbetsliv handlar det om hundratusentals kronor i förbättrad pension. Detta hade vi parter aldrig uppnått utan upphandlingar där flera aktörer konkurrerar med varandra. Konsekvensen blir att spararna har flera möjliga val – med nackdelen att det upplevs som problematiskt och negativt av somliga. Samtidigt är det glädjande att ungdomar som inte ens börjat tjäna in pension verkar ha en nykter och sund syn på pensionens roll i deras framtid. Enligt AMF:s ”Ungdomsbarometer” från hösten 2010 säger hälften av respondenterna över 20 år att det är de själva som har ansvar för sin egen pension. Nästan lika många menar att de behöver ett privat pensionssparande för att pensionen ska bli tillräcklig, och 58 procent tycker att \"skolan borde lära ut hur pensionssystemet fungerar”. Det är bara att hålla med. Till sist handlar det egentligen om en principiell grundinställning hos den som börjar tjäna in pension, oavsett vilket system och i vilket sammanhang det handlar om: Tror jag att jag är en bättre förvaltare av mitt pensionskapital än de förvaltare som dagligen arbetar med finansiella placeringar? Om jag tror att jag själv är bäst rustad att ta hand om mitt eget pensionskapital så har jag ett brett utbud av livförsäkringsbolag, fonder och produkter som tillåter att jag själv sätter samman en portfölj utifrån mina egna preferenser. Samtliga livbolag har webbplatser där jag kan följa utvecklingen av mitt pensionskapital. Är jag inte nöjd med utvecklingen kan jag byta fonder och nu även bolag. Till min hjälp har jag också webbtjänster som minpension.se och PTK:s egen rådgivningstjänst, som bägge ger kostnadsfri information eller rådgivning. Vill jag betala för rådgivningen erbjuder fristående aktörer även denna tjänst. Det är självklart något positivt att jag som försäkrad, om jag vill, kan ta del av ett stort utbud av produkter och tjänster. Alternativet till ovanstående är om jag istället tror att professionella placerare som arbetar på livförsäkringsbolag och andra finansiella institut är bättre placerare än jag själv. I sådana fall finns det en utmärkt lösning inom premiepensionen (AP7:s produkter) eller de traditionella lösningarna som finns inom till exempel tjänstepensionen ITP. Dessa produkter är av hög kvalitet, har låga avgifter och är inte på något sätt ”sämre” än de produkter som de som väljer att välja har till sitt förfogande. Vi måste alltså rusta spararna med kunskap att kunna ta detta beslut utifrån sina egna förutsättningar. Klarar vi inte det spelar det ingen roll hur sinnrikt pensionssystemet är konstruerat. Utan grundläggande privatekonomiska kunskaper hos alla försäkrade kan vi inom branschen diskutera oss till tidens rand utan att någon reell förändring sker. Per-Olof Westerlund Pensionsexpert, PTK Jonas Mellqvist Kommunikationschef, PTK ", "article_category": "other"}
{"id": 16430, "headline": "Ny rapport: Tonåringar tas inte på allvar", "summary": "Våld mot mindre barn tas ofta på större allvar än våld mot tonåringar. Det händer oftare att polisen inte går vidare med utredningen, menar Karin Blomgren vid Rädda Barnen.", "article": "I en ny rapport från Rädda Barnen har nio hemlösa ungdomar intervjuats. I några av fallen berättar de om grov misshandel som inte har resulterat i någon polisanmälan. I fall där våldet har anmälts kan det hända att utredningen läggs ned utan att åtal väckts, enligt Karin Blomgren, handläggare vid Rädda Barnen. – Våld mot mindre barn och vuxna tas ofta på ett större allvar. Både polis och socialtjänst har en tendens att underskatta det våld som tonåringar varit med om. Rapporten är en uppföljning av en undersökning från 2009 som visade att så många som var tionde elev på gymnasiet har rymt eller varit utslängd från hemmet längre än ett dygn. – Det är en mycket hög siffra. Skulle man gå vidare tror jag att i stort sett alla på gymnasiet känner eller vet någon som varit med om det här, säger Karin Blomgren. I intervjuerna finns berättelser om fysiskt och psykiskt våld, om hur det känns att känna sig oälskad, värdelös och utstött. Det kan också vara våld mellan de vuxna som göra att unga bryter upp hemifrån. Eller ekonomiska problem i familjen. – När de fyllt 18 puttas en del ut. Om familjen är trångbodd och har svag ekonomi förväntas ungdomarna klara sig själva, säger Karin Blomgren. Detta trots att föräldrarna har försörjningsansvar för sina ungdomar tills de fyllt 21 år om de går i skolan. De tvingas då sluta skolan för att kunna skaffa ett jobb och försörja sig. De flesta som blir utslängda eller rymmer bodde hos en vän (65 procent). 25 procent bodde hos en tillfällig kontakt eller utomhus. Det kan innebära att de hamnar i en riskfylld miljö. – De kanske måste ställa upp på saker de inte vill som sexuella tjänster eller något annat för att få bo kvar, säger Karin Blomgren. Socialtjänsten måste bli bättre på att intervjua unga i den här situationen, menar hon. Eftersom föräldrarna är vårdnadshavare dras de ofta in i processen för tidigt, innan socialsekreteraren hunnit skaffa sig en klar bild av hemförhållandena. – De unga kan berätta att de suttit på möten tillsammans med en förälder och föräldern nekar till allt eller ljuger. Då har man ofta valt att tro på föräldern. Det som de ofta upplever som värst i kontakten med socialtjänsten är att inte blir trodda. ", "article_category": "other"}
{"id": 16435, "headline": "”Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex”", "summary": "Jämställdhetsministern: Vi satsar 10 miljoner på fortbildning av lärarna i bland annat sex och samlevnad.Att behandla sex- och samlevnadsfrågor i biologiämnet är för snävt. Regeringen vill därför satsa på en ämnesintegrerad sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Det är viktigt för jämställdheten och för att motverka sexuellt våld och trakasserier. Skolverket får också i uppdrag att öka skolans kunskaper om könsskillnader i språk-, läs- och skrivutveckling. Även kunskapen om hedersrelaterat våld måste öka i skolan, skriver Nyamko Sabuni.", "article": "Det är oerhört viktigt att alla ungdomar får närma sig frågor om kön, relationer och sex på ett naturligt sätt i skolmiljön. Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare. Regeringen kommer under mandatperioden att fokusera på jämställdhet i skolan. Vi börjar direkt med en satsning på tio miljoner kronor på lärarfortbildning nu under hösten. Sex- och samlevnadsundervisning är fortfarande kontroversiell i Sverige. Utbildningsradions och RFSU:s tecknade sexualupplysningsfilm ”Sex på kartan” har visats i många skolor och väckt starka reaktioner. Filmen resulterade i hundratusentals rasistiska inlägg på nätet (DN Debatt 26/1) för att en mörkhyad pojke i filmen har sex med en mer ljushyad flicka och för att den tar upp homo-, bi-, trans- och queerfrågor. I vintras uppstod en omfattande nätdiskussion som på Twitter kallades #prataomdet. Människor delade öppenhjärtigt med sig av upplevelser av sexuella övergrepp. Det finns en uppdämd frustration med att trakasserier sopas under mattan. Vuxenvärlden har ett ansvar för att skapa arenor så att våra unga på ett naturligt och avslappnat sätt ska kunna samtala om sex och relationer, men också om gränser, övergrepp och rättigheter. Skolans sex- och samlevnadsundervisning är viktig ur ett jämställdhetsperspektiv och för att motverka sexuellt våld, sexuella trakasserier och annan kränkande behandling. Det blir snävt att endast behandla sex och samlevnad som en del i biologiämnet. Frågor som rör kön och sexualitet bör diskuteras i en rad andra ämnen i skolan. Därför är ämnesintegrerad sex- och samlevnadsundervisning en viktig del i den jämställdhetssatsning på skolan som genomförs under hösten. Insatser ska göras för att utveckla och integrera innehållet i sex- och samlevnadsundervisningen i relevanta ämnen såsom samhällskunskap, historia och religion, utöver biologi. Detta ska bland annat ge lärarna verktyg för dialog och reflektion. Frågor som rör HBTQ ska uppmärksammas. Förutom sex- och samlevnadsundervisning behövs ytterligare åtgärder för att bryta den bristande jämställdheten i skolan. Delegationen för jämställdhet i skolan beskrev i sitt slutbetänkande (SOU 2010:99) betydande skillnader i hur flickor och pojkar som grupp klarar av och upplever skolan. Flickor är mer stressade i skolan och drabbas generellt sett mer av psykisk ohälsa än pojkar. Jämfört med flickor har pojkar mer problem i skolan vid skolstarten och fler av dem riskerar bli underpresterande på sikt. Pojkar får i genomsnitt lägre betyg och en mindre andel pojkar når kunskapsmålen. Svenska är ett av de ämnen där flickors och pojkars genomsnittliga betyg i grundskolan skiljer sig mest åt. Detta är allvarligt då läsfärdigheten påverkar hur väl man lyckas i andra ämnen. Därför får Skolverket i uppdrag att initiera särskilda insatser för att öka lärarnas kunskaper om könsskillnader i språk-, läs-, och skrivutveckling och om hur lärandeprocesser tar sig uttryck för flickor och pojkar. Syftet är att främja en undervisning som är optimal för alla elevers kunskaps- och språkutveckling. I Skolverkets uppdrag ingår också att erbjuda utbildningsinsatser och sprida kunskap i syfte att bryta traditionella könsmönster. Insatserna ska riktas till skolledare, lärare samt studie- och yrkesvägledare inom förskolan, fritidshemmet, grund- och gymnasieskolan samt vuxenutbildning. Skolan har även en nyckelroll för att förebygga, upptäcka och hantera hedersförtyck. Ofta handlar det om att släkten med övervakning, hot eller våld inskränker en flicka eller pojkes frihet.I Sverige har barn och ungdomar långtgående rättigheter som inte får kompromissas bort med hänvisning till religion eller tradition. Kriminalisering av barn- och tvångsäktenskap utreds och med den nya skollagen upphör den tidigare möjligheten till dispens av religiösa och kulturella skäl. Vidare får Skolverket i uppdrag att erbjuda fortbildning i hur skolan kan arbeta med frågor om hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive äktenskap mot en parts vilja. Fortbildningen vänder sig till skolledare i grund-, gymnasieskolan och motsvarande skolformer, samt vuxenutbildning. Med dessa åtgärder fortsätter vi arbetet med att säkra alla flickors och pojkars lika tillgång till kunskapsutveckling och lärande – från förskolan till högre utbildning – och skapa möjligheter att frångå de könsbundna utbildningsvalen. Både tjejer och killar har rätt till en trygg och bra utbildning där lärandet är i fokus. I skolan ska eleverna mötas av förståelse, uppmuntran och förväntningar. Nyamko Sabuni Jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 16439, "headline": "”Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex”", "summary": "Jämställdhetsministern: Vi satsar 10 miljoner på fortbildning av lärarna i bland annat sex och samlevnad. Att behandla sex- och samlevnadsfrågor i biologiämnet är för snävt. Regeringen vill därför satsa på en ämnesintegrerad sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Det är viktigt för jämställdheten och för att motverka sexuellt våld och trakasserier. Skolverket får också i uppdrag att öka skolans kunskaper om könsskillnader i språk-, läs- och skrivutveckling. Även kunskapen om hedersrelaterat våld måste öka i skolan, skriver Nyamko Sabuni.", "article": "Det är oerhört viktigt att alla ungdomar får närma sig frågor om kön, relationer och sex på ett naturligt sätt i skolmiljön. Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare. Regeringen kommer under mandatperioden att fokusera på jämställdhet i skolan. Vi börjar direkt med en satsning på tio miljoner kronor på lärarfortbildning nu under hösten. Sex- och samlevnadsundervisning är fortfarande kontroversiell i Sverige. Utbildningsradions och RFSU:s tecknade sexualupplysningsfilm ”Sex på kartan” har visats i många skolor och väckt starka reaktioner. Filmen resulterade i hundratusentals rasistiska inlägg på nätet (DN Debatt 26/1) för att en mörkhyad pojke i filmen har sex med en mer ljushyad flicka och för att den tar upp homo-, bi-, trans- och queerfrågor. I vintras uppstod en omfattande nätdiskussion som på Twitter kallades #prataomdet. Människor delade öppenhjärtigt med sig av upplevelser av sexuella övergrepp. Det finns en uppdämd frustration med att trakasserier sopas under mattan. Vuxenvärlden har ett ansvar för att skapa arenor så att våra unga på ett naturligt och avslappnat sätt ska kunna samtala om sex och relationer, men också om gränser, övergrepp och rättigheter. Skolans sex- och samlevnadsundervisning är viktig ur ett jämställdhetsperspektiv och för att motverka sexuellt våld, sexuella trakasserier och annan kränkande behandling. Det blir snävt att endast behandla sex och samlevnad som en del i biologiämnet. Frågor som rör kön och sexualitet bör diskuteras i en rad andra ämnen i skolan. Därför är ämnesintegrerad sex- och samlevnadsundervisning en viktig del i den jämställdhetssatsning på skolan som genomförs under hösten. Insatser ska göras för att utveckla och integrera innehållet i sex- och samlevnadsundervisningen i relevanta ämnen såsom samhällskunskap, historia och religion, utöver biologi. Detta ska bland annat ge lärarna verktyg för dialog och reflektion. Frågor som rör HBTQ ska uppmärksammas. Förutom sex- och samlevnadsundervisning behövs ytterligare åtgärder för att bryta den bristande jämställdheten i skolan. Delegationen för jämställdhet i skolan beskrev i sitt slutbetänkande (SOU 2010:99) betydande skillnader i hur flickor och pojkar som grupp klarar av och upplever skolan. Flickor är mer stressade i skolan och drabbas generellt sett mer av psykisk ohälsa än pojkar. Jämfört med flickor har pojkar mer problem i skolan vid skolstarten och fler av dem riskerar bli underpresterande på sikt. Pojkar får i genomsnitt lägre betyg och en mindre andel pojkar når kunskapsmålen. Svenska är ett av de ämnen där flickors och pojkars genomsnittliga betyg i grundskolan skiljer sig mest åt. Detta är allvarligt då läsfärdigheten påverkar hur väl man lyckas i andra ämnen. Därför får Skolverket i uppdrag att initiera särskilda insatser för att öka lärarnas kunskaper om könsskillnader i språk-, läs-, och skrivutveckling och om hur lärandeprocesser tar sig uttryck för flickor och pojkar. Syftet är att främja en undervisning som är optimal för alla elevers kunskaps- och språkutveckling. I Skolverkets uppdrag ingår också att erbjuda utbildningsinsatser och sprida kunskap i syfte att bryta traditionella könsmönster. Insatserna ska riktas till skolledare, lärare samt studie- och yrkesvägledare inom förskolan, fritidshemmet, grund- och gymnasieskolan samt vuxenutbildning. Skolan har även en nyckelroll för att förebygga, upptäcka och hantera hedersförtyck. Ofta handlar det om att släkten med övervakning, hot eller våld inskränker en flicka eller pojkes frihet. I Sverige har barn och ungdomar långtgående rättigheter som inte får kompromissas bort med hänvisning till religion eller tradition. Kriminalisering av barn- och tvångsäktenskap utreds och med den nya skollagen upphör den tidigare möjligheten till dispens av religiösa och kulturella skäl. Vidare får Skolverket i uppdrag att erbjuda fortbildning i hur skolan kan arbeta med frågor om hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive äktenskap mot en parts vilja. Fortbildningen vänder sig till skolledare i grund-, gymnasieskolan och motsvarande skolformer, samt vuxenutbildning. Med dessa åtgärder fortsätter vi arbetet med att säkra alla flickors och pojkars lika tillgång till kunskapsutveckling och lärande – från förskolan till högre utbildning – och skapa möjligheter att frångå de könsbundna utbildningsvalen. Både tjejer och killar har rätt till en trygg och bra utbildning där lärandet är i fokus. I skolan ska eleverna mötas av förståelse, uppmuntran och förväntningar. Nyamko Sabuni Jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 16444, "headline": "”Tre av fyra svenskar kan inte bedöma sin pension”", "summary": "Sjunde AP-fondens vd: Pensionssystemet är på väg att bli ett lotteri. Nu måste bristerna rättas till genom självreglering eller ny lagstiftning. En ny undersökning – som Sifo gjort på vårt uppdrag under juni – visar att tre av fyra yrkesarbetande svenskar inte kan bedöma hur deras ekonomi kommer att se ut när de är pensionärer. Detta pekar på grundläggande problem med dagens pensionssystem. Det är inte primärt utformat för att ta tillvara spararnas intressen. Några chansar och har tur. Andra får betala dyrt den dag de slutar arbeta. Om vi inte får någon form av självreglering inom branschen, återstår lagstiftning. För att inte inskränka valmöjligheterna skulle en väg framåt kunna vara att hårdare reglera skyddet för soffliggarna, skriver Richard Gröttheim.", "article": "En dag slutar vi att arbeta och får leva på sparade pengar. Det kan röra sig om pengar vi frivilligt avstått från att konsumera under vårt yrkesverksamma liv eller om olika statliga och privata former av tvångssparande. Med åren har det individuella ansvaret för pensionen ökat. Det gör att varje individ i dag måste fråga sig hur mycket sparkapital de kommer att behöva den dag de går i pension. Vi har under juni låtit Sifo fråga svenskar i arbetsför ålder om de vet ifall de kommer att ha tillräckligt med pengar när de går i pension (se bakgrundsruta). Svaren visar att mindre än en femtedel av svenskarna har räknat efter och känner sig säkra på att pensionen kommer att räcka. Bland kvinnor 30–49 år är det bara en tiondel som har räknat på pensionen. Åtta procent vet att pensionen inte kommer att räcka till. Övriga har inte tagit reda på om pensionssparandet kommer att täcka behoven som pensionär. I den gruppen finns både optimister som tror att det kommer gå bra och pessimister som räknar med problem. Det finns också en stor grupp osäkra som svarar att de har svårt att avgöra hur det kommer att se ut. Den gruppen pekar på de grundläggande problemen med dagens system. För att skapa en någorlunda välgrundad uppfattning måste spararna börja med att uppskatta hur mycket pengar de kommer att behöva. Att ta ställning till sina egna behov flera decennier framåt i tiden är en utmaning i sig. Vad ska utgångspunkten vara? Hela slutlönen? Halva slutlönen? Existensminimum? När Kronofogden utmäter lön räknar de med att man klarar sig på mindre än 5 000 kronor per månad när boendet är betalt. Sedan behöver spararna uppskatta hur mycket pengar de kommer att få under rådande omständigheter. Den allmänna pensionen är den enklaste delen att förutsäga, men redan där måste de flesta svenskar bedöma vad den fondportfölj som de själva satt ihop i premiepensionssystemet kommer att ge. Till det kommer tjänstepensionen, som ofta är spridd mellan flera olika försäkringsbolag, med alla dess valmöjligheter. Först med en sammantagen bild över nuläget kan spararna extrapolera utvecklingen några decennier framåt i tiden och avgöra om de är nöjda med utfallet. Om de inte är nöjda, behöver de anpassa sitt sparande. Och då behöver de veta hur man gör det på bästa sätt. En konsumentundersökning som Finansinspektionen publicerade i början på 2011 visade att svenskarnas finansiella förmåga är klart begränsad. Till exempel klarar en tredjedel av befolkningen inte att avgöra om aktier eller obligationer har gett bäst avkastning på lång sikt, historiskt sett. Svenskarnas engagemang i sin egen pension är också begränsat, visade en undersökning från Pensionsmyndigheten i början av juni. Hälften av dem som gav sig ut på fondtorget i premiepensionssystemet år 2000 har inte gjort ett enda byte sedan dess. Den gruppen är systemets förlorare. Svårigheterna att förutsäga utfallet av pensionssparandet förklarar en del av bristen på engagemang. De två danska professorerna Michael Møller och Christian Nielsen, som utvärderat den svenska tjänstepensionen på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, har konstaterat att dagens tjänstepensioner är resultatet av en lång rad av kompromisser mellan arbetsmarknadens parter. Det har skapat ett oöverskådligt lapptäcke som inte gynnar enskilda löntagare. Tanken måste vara att yrkesarbetande svenskar ska fatta välgrundade, rationella beslut inför pensionen. Om tre av fyra svenskar inte kan bedöma hur deras ekonomi kommer att se ut, blir hela systemet mer av ett lotteri. Några chansar och har tur. Andra får betala dyrt den dag de vill sluta arbeta. Utan tvekan blir konsekvensen fler dåliga beslut. Oengagerade kommer att välja lösningar som förutsätter stor aktivitet, som de inte orkar sköta. Många oroliga kommer att ha för låg riskprofil, med lägre pension som resultat. En annan grupp av riskvilliga kommer chansa hej vilt, med följd att några spelar bort sig helt. Stora grupper kommer att betala för mycket i avgifter. Det finns ljuspunkter i utvecklingen. Webbplatsen minpension.se är ett utmärkt initiativ där statliga och privata aktörer samverkar för att ge spararna bättre översikt. De stora upphandlingarna av tjänstepensionslösningar har givit sänkta avgifter. Från politiskt håll går utvecklingen sakta mot större flytträtt med lägre kostnader för spararen. Och massflyttarna i premiepensionssystemet, som alla förlorar på utom de som genomför dem, är snart borta. Men förändringsmotståndet gör att processen går trögt. Alla aktörer har ett egenintresse som står i vägen. Försäkringsbolagen är intresserade av att så många sparare som möjligt låser in så mycket pengar som möjligt i pensionsförsäkringar. Fondbolagen styr gärna spararna mot aktivt förvaltade fonder med höga avgifter, trots att de generellt ger lägre avkastning. Rådgivarna lever på att systemet är invecklat och att spararna är oengagerade. För fackföreningsrörelsen är tjänstepensionsavtalen en del av existensberättigandet. Från politiskt håll är det lättare att dyka ned på enskilda detaljfrågor, än att ta stora strukturella grepp som få förstår. Det gör att systemet primärt inte utformas för att tillvarata spararnas intressen. En retorisk fråga blir om det är systemet eller befolkningen det är fel på. En del debattörer tycks mena att det är människorna som ska anpassas till systemet. Utbildning i all ära, med det är knappast lösningen på de strukturella problemen. Systemet måste vara anpassat för att en stor del av befolkningen inte har tid, intresse eller förmåga att fördjupa sig. De bästa vore någon form av samordnad självreglering. Om det inte sker inom rimlig tid, återstår lagstiftning. Staten kommer ändå tvingas att ta det slutgiltiga ansvaret när spararna har gått vilse i pensionsdjungeln. För att inte inskränka valmöjligheterna skulle en väg framåt kunna vara att hårdare reglera skyddet för soffliggarna genom hela systemet. När Sjunde AP-fonden år 2010 till exempel förbättrade förvalsalternativet i premiepensionssystemet, innehöll direktiven en uttrycklig uppmaning att anpassa risknivån efter inkomstpensionen. På samma sätt skulle icke-väljar-alternativen i tjänstepensionen kunna samordnas och anpassas till att spararna redan har en allmän pension med en viss utformning. Genom att bidra med ett helhetsperspektiv som passar normalsvensken, undviker systemet att straffa lågt engagemang. Målet måste vara att ingen känner sig tvingad att välja. De som ger sig ut på de olika fondtorgen gör det för att de är intresserade och roade, fullt medvetna om både möjligheter och hot. Övriga tar systemet hand om. Richard Gröttheim vd för Sjunde AP-fonden Sifo:s undersökning 30 maj–13 juni fick 1.105 förvärvsarbetande frågan: ”Vet du om ditt totala pensionssparande kommer att räcka för dina behov som pensionär?” 28 % svarade: ”Jag vet inte, jag tycker att det är svårt att avgöra.” 27 % svarade: ”Jag tror att det kommer att räcka, men har inte räknat efter.” 17 % svarade: ”Jag vet att det kommer att räcka. Jag har räknat efter.” 15 %: ”Jag tror inte att det kommer att räcka, men har inte räknat efter.” 8 %: ”Jag vet att det inte kommer att räcka. Jag har räknat efter.” 5 %: ”Tveksam, vet ej.” Källa: Sjunde AP-fonden ", "article_category": "other"}
{"id": 16465, "headline": "”Jag visste att jag var värd att älskas”", "summary": "I sex år var Ingrid Betancourt gerillans fånge i den colombianska djungeln. Hennes vakter försökte få henne att förlora sin mänskliga värdighet, men hon kämpade hela tiden emot, berättar hon i den första delen av Insidans nya artikelserie ”Komma igen”.", "article": "I över sex år var Ingrid Betancourt fången hos gerillan i Colombia. Vakterna behandlade henne som ett djur och gjorde allt för att hon skulle förlora sin mänskliga värdighet. Hon led av undernäring och tvingades till upprepade milslånga marscher i den oländiga djungelterrängen. Insekter, parasiter och maskar försökte invadera hennes kropp. Giftiga ormar och farliga djur var hela tiden en påtaglig fara. Efter flera flyktförsök var Ingrid Betancort ständigt fastlåst med en kedja runt halsen. Trots de enorma påfrestningarna – och att hon inte visste om hon någonsin skulle få återse sina två barn – valde hon att se ljuset i stället för mörkret. – Jag älskade innerligt min son och min dotter. Och jag hade haft en trygg barndom med två föräldrar som älskade mig. Vakterna försökte hela tiden förnedra mig, men jag visste att jag var en människa som var värd att älskas och som kunde älska. Den förvissningen bidrog till att jag överlevde. I boken ”Även tystnaden har ett slut”, som utkom på svenska tidigare i år (Norstedts), berättar Ingrid Betancourt om tiden som fånge i den colombianska djungeln. Hennes öde har väckt uppmärksamhet över hela världen och hon besöker nu land efter land för att visa att en människa kan uthärda fruktansvärda upplevelser – om bara hoppet och tron finns kvar. Ingrid Betancourt växte upp i Frankrike, men återvände trettiotvå år gammal till Colombia, landet där hon föddes. Farc-gerillan hade då sedan länge försökt störta regeringen och införa socialistiskt styre. Efter hemkomsten blev Ingrid Betancourt ledare för det colombianska gröna partiet, och i valrörelsen 2002 var hon dess kandidat till presidentposten. Trots varningar från regeringen, polisen och militären bestämde hon sig för att under kampanjens slutskede besöka ett område med stark gerillanärvaro för att värva fler röster. Den 23 februari 2002 vaknade hon tidigt, klockan var lite före fyra. Hon klädde sig i sin vanliga kampanjuniform: en t-tröja med texten ”För ett nytt Colombia”, jeans och vandrarkängor. Så satte hon på sig fleecetröjan och precis innan hon skulle lämna hemmet i Bogotá tog hon av sig armbandsklockan, hon vet inte varför. Efter en kort flygtur satt hon några timmar senare i en fyrhjulsdriven liten lastbil på väg till den lilla staden San Vicente tillsammans med tre medlemmar i hennes kampanjstab samt en fransk journalist. Plötsligt fastnade de i en vägspärr. När Ingrid Betancourt fick syn på de militärklädda männen med gevär i händerna riktade hon reflexmässigt blicken mot deras fötter. De bar svarta gummistövlar, sådana som bönderna brukar använda i vattensjuka träskområden. Om de var ”äkta” militärer skulle de bära läderkängor, men om det var gummistövlar ... då var det soldater från gerillan. – Vid omskakande händelser tar det alltid tid att förstå vad man är med om. När jag blev kidnappad insåg jag givetvis att jag hamnat i trubbel. Men jag anade inte vad jag skulle komma att gå igenom under 2 131 dagar i fångenskap, vilka lidanden som väntade. Efter att Ingrid Betancourt blivit förd till ett av gerillans läger hörde hon på avstånd en nyhetssändning om att hon tagits till fånga. Journalisten intervjuade också en avhoppad före detta gerillaledare som berättade att livet som gisslan skulle bli väldigt tufft. Till en början tyckte Ingrid Betancourt att gerillasoldaterna som vaktade henne verkade vara vanliga unga män och kvinnor. De hade sina ideologiska förklaringar till varför det var rätt att kidnappa människor, men de var ändå rätt humana. – Men ideologi räcker inte i längden för att motivera vakter att behandla fångar på ett förnedrande vis. Gerillasoldaterna började att betrakta mig som ett djur. De kallade mig för vidriga saker, gjorde allt för att jag skulle förlora min mänskliga värdighet. – När omgivningen betraktar dig som en värdelös och liknar dig vid en usel byracka är det lätt att du snart börjar identifiera dig med en sådan. Efter fyra månader i fångenskap trodde Ingrid Betancourt att hon skulle vara fri inom en ganska snar framtid. Tanken att hon skulle bli berövad friheten i ett eller flera år fanns inte i hennes föreställningsvärld. – Men den 23 februari 2003, årsdagen av kidnappningen, minns jag att något hände inom mig. För första gången insåg jag att jag kunde bli kvar i djungeln nästan hur länge som helst, att det inte fanns någon given slutpunkt för min fångenskap. Kanske skulle jag dö där. – Att inte veta hur länge jag skulle bli kvar i detta helvete, hur länge jag skulle hållas som gisslan, kunde ha förlamat mig. Det var som att befinna sig i ett svart hål i kosmos, ett hål som bara var tomt och mörkt. Men Ingrid Betancourt valde att försöka kämpa för att inte låta kidnapparna knäcka henne fysiskt och själsligt. – Jag växte upp i Frankrike i en tid då minnet av andra världskriget var levande hos många. När jag läste böcker och såg filmer om vad som hänt i de tyska koncentrationslägren blev jag starkt berörd. Det går inte att jämföra min situation med Förintelsen. Men jag tänkte att om människor – de var verkliga hjältar – kunde utstå de värsta fasor skulle jag också kunna göra det. Jag visste att jag riskerade att förlora min själ om jag gav upp. Efter nästan sex och ett halvt år blev Ingrid Betancourt befriad av den colombianska militären i en dramatisk räddningsaktion. I juli 2008 landade hon på en flygplats i huvudstaden Bogotá. Så här skriver hon i sin bok: ”Då kändes som en sprittning i mig att allt var nytt, allt var både tätt och lätt på samma gång, och i det ljus som strålade hade allt försvunnit, allt hade svepts bort, tömts och renats. Jag hade just fötts. I mig fanns inte längre någonting annat än kärlek.” Fångenskapen i djungeln medförde paradoxalt nog att Ingrid Betancourt i dag känner sig mer hel som människa, mer komplett än tidigare. – Jag känner en stor tacksamhet och även en ny frihet. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag har upplevt en ny födelse, men en bättre sådan. Den här gången har jag en rad erfarenheter med mig i bagaget som gör att mina val är mer genomtänkta och kloka. – Jag njuter av livet på ett nytt sätt, det är mer fullkomligt. Det är omöjligt att få tillbaka åren som hon förlorade med sina barn. Hon säger att kidnappningen självklart var en skräckupplevelse även för dem. – Lorenzo och Mélanie är så fina människor, så duktiga, starka och vackra. Jag är tacksam för dem. De kunde ha blivit bittra, traumatiserade, ha fastnat i behov av revansch, känt sig skyldiga. Människans psyke är komplicerat och det är svårt att veta hur upplevelser påverkar oss. Varje gång jag möter dem känner jag att jag vill ta fram det allra bästa inom mig och ge dem. Ingrid Betancourt bor i dag i Franrike och tänker inte återvända till Colombia, inte nu i alla fall. – Politik är en kamp, om man kämpar för idéer man tror på. De som går in i politiken för att få makt eller tjäna pengar har det enklare. Om du kämpar för dina drömmar måste du vara stark. En annan erfarenhet efter åren i fångenskap är insikten om vad verklig frihet egentligen innebär. Hon säger att alla har en frihet att gå vart de vill, att uttrycka sig om vad de vill – men denna frihet tar få vara på. – Det handlar om att försöka bli den man ”vill” vara, inte den man redan ”är”. Föräldrar, lärare, kamrater, kolleger placerar oss lätt i ett fack, i en roll som vi identifierar oss med. Vi tror att vi livet igenom är fast i den rollen. Men detta går att ändra. – Alla kan sträva efter att bli den man innerst inne önskar vara. Då uppstår en dröm som vi kan nå genom att bit för bit kliva högre upp på stegen som leder mot den äkta frihet jag talar om. Detta är nog min viktigaste lärdom av de över två tusen dagarna i djungeln. Artikelserien fortsätter tisdagen 12/7: ”Det jag lärde mig var att njuta medan det funkar”. Simhopperskan Anna Lindberg om sin tid som ”uträknad”. Växte upp i Paris Namn: Ingrid Betancourt Född: 1961 i Bogotá. Växte upp i Paris där pappan var diplomat. Familj: Gifte sig 1983 med Fabrice Delloye, de fick dottern Mélanie och sonen Lorenzo. Gifte om sig 1997, men skilde sig sedan hon blivit frigiven och fått reda på att mannen varit otrogen. Karriär: Blev invald i parlamentet 1994. Bildade därefter ett grönt parti. Senator 1998. Hölls fånge i djungeln i sex år 23 februari 2002: Ingrid Betancourt kidnappas av Farc. Juli 2002: Betancourt framträder i en video. Hösten 2003: Vädjar i en ny video att presidenten ska gå med på en fångutväxling med Farc. De följande åren kommer inga nya livstecken. Maj 2007: En polis som flytt från Farc vittnar att han suttit fången med Ingrid Betancourt i två år. Hösten 2007: Några Farc-medlemmar med nytagna foton på en utmärglad Betancourt grips. I ett brev till sin mamma skriver hon att livslusten försvunnit. 2 juli 2008: Femton fångar – bland dem Ingrid Betancourt – räddas. Den colombianska armén lurar fångvakterna att två vitmålade helikoptrar tillhör en hjälporganisation som ska flyga fångarna till Farc-ledaren. Colombias äldsta gerilla Farc eller Fuerzas armadas revolucionarias de Colombia (Colombias revolutionära väpnade styrkor) grundades 1964. Den ursprunglige ledaren Manuel Marulanda dog i en hjärtattack i mars 2008 och var då 78 år gammal. Efterträdaren heter Alfonso Cano. Farc är Latinamerikas äldsta gerilla och är terroriststämplad av både EU och USA. Gerillan säger sig företräda den fattiga bondeklassen i kampen mot Colombias rika överklass. Den motsätter sig USA:s inflytande i landet och multinationella företags utnyttjande av naturresurser. Rörelsen finansieras främst med kidnappningar mot lösesumma och genom att taxera smuggling av narkotika. I mars 2009 släpptes svensken Roland Larsson som hållits fången av Farc i nära två år sedan han kidnappades den 16 maj 2007 tillsammans med sin sambo. Under fångenskapen drabbades Roland av stroke och blev förlamad i delar av kroppen ", "article_category": "other"}
{"id": 16468, "headline": "”Viktigt hitta rödgrön linje om jobbskatteavdraget”", "summary": "Sverige har i dag massarbetslöshet, tågen kommer inte i tid och människor tvingas tacka nej till jobb för att de inte har någon bostad. Samtidigt ökar inkomstklyftorna. I det läget väljer regeringen att fortsätta sänka skatten i form av ett femte jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste redovisa konkret i ett gemensamt förslag hur de 12 miljarder som avdraget kostar kan användas bättre. Utgångspunkten för Vänsterpartiet är att satsningarna ska vara samhällsnyttiga och rättvisa. Det är rätt signal för ett mer jämlikt och solidariskt samhällsbygge, skriver Lars Ohly och Ulla Andersson.", "article": "Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet bör ta fram ett gemensamt förslag på hur de 12 miljarder som ett femte jobbskatteavdrag kostar kan användas istället. Utgångspunkten är den gemensamma insikten om att en framtida hållbar tillväxt uppnås genom utbildning, ökad sysselsättning, bättre miljö och förbättrad kvalité i välfärden. Ökad jämlikhet är den bästa framgångsfaktorn för en positiv utveckling. Sverige har i dag massarbetslöshet, tågen kommer inte i tid och människor kan inte flytta hemifrån eller tvingas tacka nej till jobb för att de inte får tillgång till en bostad. Samtidigt ökar inkomstklyftorna. Dessutom minskar antalet anställda i välfärden och barngrupperna i förskola och skolbarnomsorg blir allt större. Andelen elever som inte har betyg för att komma in på gymnasiet ökar. I det här läget när investeringsbehoven är så uppenbart stora, väljer regeringen att fortsätta med skattesänkningar i form av ett femte jobbskatteavdrag. Precis som tidigare fördelas skattesänkningarna på ett sådant sätt att de, enligt regeringen själv, framförallt gynnar högavlönade, av vilka en majoritet är män. Det är inte vad Sverige behöver i dag. Jobbskatteavdraget ökar ojämlikheten och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Under förra mandatperioden ökade inkomstskillnaderna med cirka 10.000 kronor per år. En väldigt tydlig bild av regeringens fördelningspolitik ges av det faktum att befolkningens rikaste tiondel, där sju av tio är män, har fått ungefär lika mycket i skattesänkning – cirka 26 miljarder kronor – som regeringen sparat på sjukförsäkringen. Sju av tio sjukskrivna är kvinnor. Vänsterpartiet har, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, kraftigt ifrågasatt det rimliga i att genomföra en ytterligare skattesänkning som enbart gäller dem som har ett arbete och som ökar ojämlikheten när vi har stora behov av samhällsnyttiga investeringar som leder till eller skapar jobb. Vi har alla tre istället påtalat behovet av framtidsinriktade investeringar. Det är bra att vi i oppositionen är överens om det, men det är inte tillräckligt. Vi kan inte enbart säga nej till regeringens förslag. Vi måste redovisa konkreta åtgärder i ett gemensamt alternativ för hur pengarna kan användas bättre. Vänsterpartiet anser att ett sådant förslag bör innehålla följande beståndsdelar. • Alla ska före 25 års ålder ha rätt till gymnasieutbildning. Det är framförallt unga som inte har gymnasieutbildning som har svårt att få ett arbete. Därför ska ungdomar som av olika anledningar inte lyckats fullfölja sin gymnasieutbildning få möjlighet att läsa in den igen. I första hand ska långtidsarbetslösa unga ges den möjligheten. De studerande ska ges ekonomisk ersättning. Vi lever i en föränderlig tid då ständig kunskapsinhämtning är nödvändig, och där arbetslivet kräver möjligheter till omskolning och vidareutbildning. Därför behövs en ny stor utbildningsreform – ett Framtidslyft. Vi menar att en sådan reform ska innehålla möjligheter till såväl yrkesutbildning som kompletterande högskoleutbildning. • Tågen går inte i tid. Därför måste banunderhållet öka kraftigt. Det behövs drygt 2 miljarder ytterligare per år för att halvera antalet tågförseningarna. Om vi menar allvar med miljöarbetet måste tågen börja gå i tid så att de blir ett reellt alternativ till exempelvis flyg. Även näringslivet behöver en välfungerande infrastruktur. Järnvägen måste fungera så att både människor och gods kan komma fram i tid. • Rusta miljonprogramsområdena så att det skapas bättre livsmiljöer, energisnålare- och mer lättskötta bostäder. Bostadsbristen är ett stort samhällsproblem som måste åtgärdas genom politiskt ansvarstagande. Därför bör ett investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter införas. •Vänsterpartiet vill skapa världens bästa sjukvård. Trenden har länge varit att det totala antalet vårdplatser minskar. Bristen på vårdplatser leder till överbeläggningar och orsakar brister i patientsäkerheten. Den som är i behov av sjukhusvård får alltför ofta en säng i korridoren eller skickas hem. Vi vill satsa en miljard kronor på en vårdplatsgaranti. • Det behövs fler sjuksköterskor med specialistutbildning i sjukvården. Vårdförbundet menar att andelen specialistsjuksköterskor behöver vara 70 procent. I dag är den cirka 50 procent. Andelen specialistsjuksköterskor kommer att minska i framtiden eftersom många går i pension. För en sjuksköterska som vidareutbildar sig till specialistsjuksköterska tar det 19 år innan utbildningen lönar sig lönemässigt. Det är helt orimligt, menar vi. Därför ska sjuksköterskor få möjlighet att utbilda sig och samtidigt behålla 80 procent av lönen istället för att som i dag tvingas ta studielån. • Vi behöver förebygga ohälsa. Det är det mest effektiva sättet att minska framtida sjukfrånvaro och de ökade kostnaderna i sjukvården. Vi menar att en miljard bör avsättas för förebyggande arbete inom primärvården. Det behövs ett helhetsgrepp så att flera olika aktörer kan samverka bättre. Resurserna ska samlas i bostadsområdena kring människorna som bor där. Hälsocentralen ska vara navet och samarbeta med andra kommunala och statliga myndigheter, men också med föreningar i bostadsområdet för att förebygga fetma, KOL, social ohälsa mm. • Det behövs riktade insatser för att förbättra ensamstående föräldrars ekonomi. Var fjärde ensamstående förälder lever i dag i relativ fattigdom. Det är en kraftig ökning och drabbar många barn. Därför bör underhållsstödet höjas med minst 200 kr per månad och knytas till prisbasbeloppet. De ovan beskrivna förslagen motsvarar nivån på det femte jobbskatteavdraget. Ovanstående reformer bygger ett jämlikare samhälle och skapar bättre förutsättningar för människor och miljö och leder till nya jobb. Med en sådan politik förbättras många människors vardagsliv, kvinnors ställning stärks och många får möjligheter till egen utveckling. Samtidigt uppnår vi samhällsnytta med satsningarna. Rättvisa är produktivt och samhällsekonomiskt effektivt. 12 miljarder i samhällsnyttiga investeringar istället för i orättvisa skattesänkningar är rätt signal för ett mer jämlikt och solidariskt samhällsbygge. Lars Ohly partiledare Vänsterpartiet Ulla Andersson ekonomiskpolitisk talesperson Vänsterpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 16473, "headline": "I skuldens skugga", "summary": "Republikanerna vill inte höja skuldtaket. En bred kompromiss som innehåller både nedskärningar och skattehöjningar vore att föredra. I stället skjuter man problemen framför sig.", "article": "I fredags löpte den tidsgräns ut som satts för en överenskommelse om att höja USA:s skuldtak. Demokrater och republikaner står fortsatt långt ifrån varandra. Samtidigt börjar det bli bråttom. Redan i maj slog man i taket. Sedan dess har staten lånat från sina egna pensionsfonder. Den 2 augusti är det slut med det och USA kan inte längre betala räntan på sina lån. Det amerikanska skuldtaket ligger på drygt 14 000 miljarder dollar. En höjning är normalt ett rutinbeslut och endast ett fåtal oppositionspolitiker brukar lägga en proteströst. Men den här gången har Republikanerna, som kontrollerar representanthuset, vägrat att öka skuldnivån. De vill ha en större överenskommelse som kraftigt minskar både det här årets och det långsiktiga budgetunderskottet. Republikanerna vill dessutom reformera de stora pensions- och sjukvårdssystemen för de äldre. Vad följderna blir om USA inte höjer skuldtaket är fortfarande oklart. Landet skulle sluta betala ränta, vilket tekniskt sett innebär statsbankrutt. Samtidigt skulle det vara en annorlunda form av insolvens. Till skillnad från i fallet Grekland så vill finansmarknaderna låna ut mer pengar. Det är USA som inte vill ta emot dem. Det skulle därför bli en tillfällig bankrutt. Möjliga konsekvenser av en sådan sträcker sig från kortsiktigt ökad instabilitet på finansmarknaderna till en ny finanskris. Troligtvis drivs de amerikanska marknadsräntorna upp och det blir dyrare att låna när man väl börjar göra det igen. Ingen vill egentligen ta reda på vilka de exakta följderna blir. Republikanerna har med rätta fått skarp kritik för att de har vägrat höja skuldtaket. Samtidigt har de rätt i sak. USA:s budgetunderskott och skuldberg måste minska. Skulderna ligger just nu på omkring 75 procent av BNP. Det kan man hantera. Men framtida åtaganden för framför allt pensioner och sjukvård för de äldre kommer att driva upp utgifterna och budgetunderskottet de närmaste årtiondena. På 25 års sikt riskerar statsskulden att nå grekiska proportioner, motsvarande över 150 procent av BNP. Problemet är att Republikanerna styvnackat vägrat att över huvud taget överväga skattehöjningar. USA har skattenivåer som både i ett internationellt och historiskt perspektiv är låga. Skattesystemet är dessutom fullt av avdragsmöjligheter och luckor som enbart gynnar ett fåtal höginkomsttagare. En bred överenskommelse vore att föredra. Både reformer av socialförsäkringssystemen, minskade utgifter och högre intäkter är nödvändiga. En uppgörelse över partigränserna skulle ge långsiktighet och skapa stabilitet. Någon sådan kommer knappast att komma till stånd. Tonläget är för högt uppskruvat. Republikanerna, pådrivna av gräsrötter och Teapartyrörelsen, är inte beredda att höja skatterna. Demokraterna ser möjligheter att vinna äldres röster genom att skrämma dem med lägre pensioner och dyrare vård om Republikanerna får chansen att genomföra sina reformförslag. Samtidigt är politiker i båda partierna oroliga för vad som skulle hända om USA inte höjer skuldtaket. Därför kommer man förmodligen att nå en kortsiktig överenskommelse. Taket höjs något i utbyte mot nedskärningar och att vissa skatteavdrag försvinner. Men de strukturella problemen på både utgifts- och inkomstsidan kvarstår. Det betyder att man skjuter problemen framför sig. Till nästa år. Då är det val och inte lättare att lösa dem. DN 3/7 2011 ", "article_category": "other"}
{"id": 16474, "headline": "”Många unga får aldrig en ärlig chans att hitta ett jobb”", "summary": "Miljöpartiet i Almedalen i dag: Unga arbetslösa ska kunna läsa in gymnasiet med studiemedel utan krav på återbetalning. 5.000 nya utbildningsplatser behövs. Trots ekonomiskt goda tider får många unga svenskar aldrig en ärlig chans att stå på egna ben. Det faktum att var fjärde person lämnar tonåren utan gymnasieexamen kostar dessutom samhället sex miljarder varje år, enligt en beräkning som ekonomen Ingvar Nilsson gjort på vårt uppdrag. Vi vill använda individuella studieplaner i gymnasieskolan för att vända utvecklingen. I ett första steg krävs också 3.000 nya platser på folkhögskola och 2.000 nya på komvux. Unga arbetslösa mellan 20 och 24 år ska kunna skaffa gymnasiekompetens utan krav på återbetalning av studiemedlen, skriver MP:s språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin.", "article": "Det går bra för svensk ekonomi. Men det betyder tyvärr inte att det går bra för alla. Bland unga som saknar gymnasiekompetens ger inte arbetslösheten vika, trots de goda tiderna. Många får aldrig en ärlig chans att hitta ett jobb och stå på egna ben. Motsvarande fyra elever i varje gymnasieklass stängs därför ute från sin egen framtid. Det är en förlust för dem, och det är en förlust för Sverige. Kostnaden för samhället landar på sex miljarder kronor, för varje år och för varje årskull. Vi vill ge dessa unga en ärlig chans till jobb och framtidstro. Utvecklingen på arbetsmarknaden har förändrat kraven på utbildning. Gymnasiekompetensen har blivit alltmer avgörande för möjligheten att få ett jobb. Unga utan gymnasiekompetensen saknar därför en viktig nyckel för att öppna dörren till arbetsmarknaden. Resultatet blir att motsvarande fyra elever i varje gymnasieklass, eller cirka 13.000 personer, fortfarande inte har fått jobb eller gått vidare till studier vid 25 års ålder. I dag inleder Miljöpartiet Almedalsveckan med förslag för att öppna dörrar för unga vuxna som stängts ute. Målet är att ingen ska behöva lämna tonåren utan en fullgod gymnasieutbildning år 2025. I varje barns uppväxt investerar vi tillsammans flera miljoner. Mer än hälften av pengarna läggs på barnets utbildning, från förskola till gymnasium. Det är en investering som grundar sig i övertygelsen att ett gott samhälle ska ge alla människor en bra start i livet och goda förutsättningar att utvecklas. Det är också en samhällsinvestering som på det hela taget är lönsam. Människor som får utbildning är med och utvecklar Sverige, de har verktygen att finna nya lösningar på framtidens utmaningar och kan bidra med nya erfarenheter i samhällsbygget. Men trots att samhället investerar så mycket i utbildning så lämnar var fjärde person tonåren utan gymnasieexamen. Så har det sett ut under senaste tio åren, över olika regeringar och utbildningsreformer. Det är ett gemensamt politiskt misslyckande och ansvar. Miljöpartiet har gett samhällsekonomen Ingvar Nilsson i uppdrag att beräkna samhällskostnaden för att inte alla unga i dag får en ärlig chans. Nilsson har stor erfarenhet av att räkna på kostnaderna för utslagning och har initierat program för sociala investeringar i flera svenska kommuner. Hans beräkningar visar att kostnaden för samhället landar på sex miljarder kronor, för varje år och för varje årskull. Det är delvis kostnader för dessa unga människors försörjning, men också traditionella utslagningskostnader som vård och rehabilitering och det är till sist den kostnad som uppstår för att dessa unga inte tas tillvara i samhället och på arbetsmarknaden. Men eftersom varje individ är ett ansvar för flera olika institutioner och därmed landar på olika konton på olika myndigheter så syns aldrig den totala kostnaden någonstans som en summa. Och då kan det rulla på: För varje ny årskull, med lika många unga vuxna som står utanför jobb eller studier, tillkommer ytterligare sex miljarder i kostnader. Det är en kostnad som vi skjuter på framtiden, och som ökar för varje år vi inte lyckas ge alla unga en ärlig chans. Enligt en undersökning från SCB hade uppemot var tredje av dem som i dag hoppar av gymnasieskolan klarat av att gå klart om de hade fått mer stöd. Ska vi nå vårt mål att ingen 2025 ska behöva lämna tonåren utan en fullgod gymnasiekompetens så måste alla få det stöd de behöver i skolan. Många lärare och föräldrar kan i dag vittna om hur elever inte får stöd, trots att det av alla i elevens närhet har bedömts som nödvändigt. Vi vill använda individuella studieplaner i gymnasieskolan för att ändra på det. Vi föreslår därför att studieplanerna ska bli styrande för varje elevs väg mot utbildningens mål. I en studieplan ska det bli tydligt vilket ansvar skolan och eleven har gentemot varandra. Sådana studieplaner ökar förutsättningarna för eleven att ställa krav på att få stöd från sin skola, och de ökar möjligheten för ansvarig lärare att skriftligt beskriva det extra stöd som eleven behöver. Lärarförbundet har länge krävt att lärare ska få rätt att ordinera olika stödåtgärder, och det här är ett förslag som svarar upp mot det kravet. Tröskeln för att komma tillbaka till skolan måste bli lägre för dem som i dag står utan gymnasiekompetens. Att unga vuxna får en ny chans att läsa in gymnasiet är en av de mest lönsamma samhällsinvesteringar vi kan göra. I Arbetsförmedlingens senaste översyn av arbetsmarknadsutsikterna så pekar man på just behovet av verktyg för att ge människor ”de utbildningsmässiga förutsättningar som krävs för att på allvar kunna konkurrera om jobben”. Vi föreslår att arbetslösa unga mellan 20–24 år, som saknar fullgod gymnasieutbildning, ska ha möjlighet att under maximalt ett år få del av studiemedel utan återbetalningskrav när de läser in gymnasiet på folkhögskola eller komvux. Stödet ska riktas till dem som har det största behovet och fungera som en extra knuff över tröskeln. För att göra studierna möjliga vill vi öka antalet platser på folkhögskola och komvux. Folkhögskolan erbjuder en studiemiljö anpassad efter den enskilde individens behov som har visat sig vara en särskilt bra studieform för många unga som, av olika skäl, behöver en ny chans att få sin gymnasiekompetens. Även komvux är i behov av satsningar, inte minst sedan regeringen gjort stora nedskärningar som minskat såväl antal platser som lärartätheten. Med tanke på samhällskostnaden för att unga stängs ute från jobb och framtidsmöjligheter är det nedskärningar som riskerar bli dyra på sikt. I vårt förslag ingår i ett första steg 3.000 nya platser på folkhögskola och 2.000 nya komvux-platser. Det ger möjligheter till utbildning för många av dem som i dag stängs ute. Olika individer bär på olika förutsättningar och alla människor bär på olika talanger som kommer till sin rätt i olika miljöer och sammanhang. Därför måste öppna dörrar och olika vägar vara grunden för ett utbildningssystem som ger en ärlig chans till alla. Miljöpartiet har tagit på sig uppgiften att se till att politiken inte fastnar i kortsiktiga överväganden, utan att vi ibland höjer blicken och ser lite längre, också bortom nästa val. I juni (DN Debatt 18/6) bjöd vi in lärarfacken för samtal om hur vi tillsammans kan göra det mer attraktivt att vara och bli lärare. Att vi i dag inleder Almedalsveckan genom att sätta ett nytt mål för svensk utbildningspolitik följer samma linje – alla unga ska ha en ärlig chans till jobb och framtidstro. Sverige har inte råd att slösa bort en enda talang. Åsa Romson Gustav Fridolin Språkrör Miljöpartiet de Gröna Över 1.400 evenemang Almedalsveckan pågår 3–10 juli och har sedan starten för 40 år sedan utvecklats till Sveriges största politiska mötesplats. Kärnan utgörs av riksdagspartierna som disponerar varsin dag. I kväll klockan 19 talar Åsa Romson och Gustav Fridolin (MP), på måndag Fredrik Reinfeldt (M), tisdag Lars Ohly (V), onsdag Jan Björklund (FP), torsdag Maud Olofsson (C), fredag Håkan Juholt (S), lördag Göran Hägglund (KD) och söndag Jimmie Åkesson (SD). Över 1.400 punkter står på programmet i år. Källa: www.almedalsveckan.info ", "article_category": "other"}
{"id": 16480, "headline": "”Vilket blir ditt bidrag till jämställdheten Juholt?”", "summary": "Ylva Johansson (S) i öppet brev till partiet: Jag saknar besked i viktiga frågor om jämställdheten och en tydlig feministisk vision. Nu är det upp till bevis Håkan Juholt!Sverige rankas inte längre som världens mest jämställda land. Vår tids daglönare är en kvinna och skillnaden mellan andelen män och kvinnor som jobbar är större än på 20 år. Kvinnor har fler sjukdagar och är dubbelt beroende av en väl fungerande välfärd. Nu, Håkan Juholt, vilar ansvaret på dig att visa att socialdemokratin på allvar har lämnat gubbigheten och är ett modernt parti som inte nöjer sig förrän kvinnor har halva makten och hela lönen. Jag vill att du svarar på tio viktiga frågor om jämställdheten, skriver partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, tillika ordförandekandidat i S-kvinnor, Ylva Johansson.", "article": "Öppet brev till Håkan Juholt: För snart 100 dagar sedan fick du det fina förtroendet att väljas till Socialdemokraternas nya partiordförande. Du har satt fokus på att bekämpa barnfattigdomen och lyft kulturens roll på ett sätt som väckt berättigad respekt. Många viktiga frågor står på dagordningen för socialdemokratin: jobben, rättvisan, välfärden. Men något saknas: jämställdhetsperspektivet. Vi hoppades alla att valet förra året skulle ge oss vår första kvinnliga statsminister. Men vi förlorade och det blev inte så. Det finns de som befarar att valet av ännu en manlig partiledare innebär att jämställdheten sätts på undantag i vårt parti. Nu vilar ansvaret på dig att visa att socialdemokratin på allvar har lämnat gubbigheten och är ett modernt, jämställt parti som inte nöjer sig förrän kvinnor har halva makten och hela lönen. Sverige rankades länge som världens mest jämställda land. Det gör vi inte längre. Det beror dels på att kvinnors villkor i andra länder förbättrats men också på att skillnaderna mellan män och kvinnor ökat i vårt eget land. Jämställdheten går just nu bakåt. Regeringens politik leder till ökade klyftor, ökad otrygghet, försämringar i välfärden och en tudelning av arbetsmarknaden. Det är en politik som konsekvent missgynnar kvinnor som grupp. Socialdemokraterna har sedan tio år feminismen inskriven i sitt partiprogram. Det är dags att visa det nu! Jag vill att socialdemokratin ska vara ett parti som konsekvent tar strid för kvinnors villkor, som alltid har jämställdhetsglasögonen på och som har starka kvinnliga företrädare. Du har sedan du valdes haft intensiva dagar: resor, möten och politiska utspel. Men jag saknar besked i viktiga frågor om jämställdheten och tydliga visioner för en feministisk socialdemokrati.Min uppmaning till dig är att svara på dessa tio frågor: •En kvinna i Sverige tjänar i genomsnitt 18 600 kr i månaden på sitt arbete. En man tjänar i genomsnitt 26 400 kr (siffrorna är från 2009). Det skiljer alltså 7 800 kr varje månad mellan hans och hennes lön. Det är mycket pengar. På ett år blir det 93 600 kr. Det är långt mer än hela årskostnaden för maten för en tvåbarnsfamilj. På tio år blir skillnaden nästan en miljon kr.Vilka insatser vill du göra för att höja kvinnors löner? •Männen drar ifrån på arbetsmarknaden. Skillnaden mellan andelen män och kvinnor som jobbar är nu hela fem procentenheter – det största på 20 år.Vad tänker du göra för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden? •Vår tids daglönare är en kvinna som inte har mössan i hand, men väl mobilen, och väntar på ett sms om att hon fått arbete ytterligare några timmar, ännu någon dag. Kvinnor är hårdast drabbade av otrygga anställningar och väldigt många får inte ihop till en heltidslön.Vad är du beredd att göra för att heltid skall bli norm också på kvinnors arbetsmarknad? •Kvinnor är i mindre utsträckning överviktiga än män, fler kvinnor än män motionerar, kvinnor äter bättre, dricker mindre alkohol och använder sällan narkotika. Ändå är kvinnor sjukare än män. Kvinnor har fler sjukdagar än män och blir i högre utsträckning förtidspensionerade än män. Sämst mår unga kvinnor som har hela livet framför sig.Tror du att det finns ett samband mellan kvinnors ohälsa och kvinnors underordning i samhället? Vad vill du göra åt det? •För jämställt föräldraskap och lika möjligheter på arbetsmarknaden krävs en individualisering av föräldraförsäkringen. Ett steg på vägen en tredelning av försäkringen – en del vikt för mamman, en för pappan och en tredjedel som kan överlåtas.Vad är du beredd att göra för att nå ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen? •I krig och konflikter är kvinnor de stora förlorarna och kvinnors konstruktiva fredsarbete uppmärksammas sällan. Margot Wallström har i dag FN:s uppdrag att bekämpa sexuellt våld i konflikter, och har genom sitt fokuserade arbete satt frågan på säkerhetsrådets dagordning.Är du beredd att driva på för att även EU skall inrätta en särskild representant med uppdrag att säkerställa kvinnors lika deltagande i fredsprocesser och bekämpa sexuellt våld i konflikter? Kvinnor som gör karriär slår förr eller senare i glastaket – hit men inte längre. Det finns i näringslivet och i samhället, men även i politiken. Förra året toppade Anders vd-toppen i det så kallade Anders-indexet. I år har Johan seglat upp på första plats. Det är alltså vanligare bland börs-vd:ar att heta Anders eller Johan än att vara kvinna och vd.Är du beredd att lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser? •Många unga kvinnor känner en press att lyckas inom alla områden samtidigt. Man ska vara framgångsrik i yrkeslivet, ha flera barn och ägna mycket tid åt deras aktiviteter, ha ett vackert och välstädat hem, ha ett spännande sexliv och en vältränad kropp, delta i kulturlivet och hämta tidigt på dagis – och många tycks känna sig värdelösa om de inte lyckas med allt.Hur vill du påverka värderingar för en mer realistisk bild av att vara kvinna i dag? •Vi kvinnor är dubbelt beroende av en väl fungerande välfärd. Många av oss jobbar inom välfärdssektorn och för oss alla är en väl fungerande förskola, äldreomsorg och sjukvård helt avgörande för att vi skall arbeta. Allt fler vittnar nu om underbemanning, dåliga resultat, stora barngrupper och stress.Är du beredd att anställa fler i äldreomsorgen, förskolan, skolan och vården? •Kvinnors sexualitet har alltid varit hotfull, makten och maken har genom tiderna getts rätten att styra över våra kroppar och vår lust. Kampen för rätten att själv få definiera sin sexualitet, rätten att bestämma över sin kropp och sin lust måste ständigt försvaras.Är du beredd att se till att det finns bra, öppna ungdomsmottagningar i varje kommun, med kompetens även om hedersförtryck och HBT-frågor? Dina företrädare har alla gjort avgörande insatser för jämställdheten: Under Hjalmar Brantings ledarskap infördes kvinnlig rösträtt i Sverige, Per Albin Hansson lanserade och utvecklade folkhemstanken, Tage Erlander lade grunden för särbeskattningen och utsåg Sveriges första kvinnliga statsråd, Olof Palme genomförde föräldraförsäkring och utbyggnad av barnomsorgen, Ingvar Carlsson bildade världens första helt jämställda regering och införde varannan damernas på våra listor. Under Göran Perssons ledarskap infördes feminismen i partiprogrammet och genomfördes maxtaxan i förskolan. Mona Sahlin var en pionjär och förebild som vår första kvinnliga partiordförande, hon har gjort avgörande insatser mot alla former av diskriminering och hedersförtryck och under hennes ledarskap togs kongressbeslut om tredelad föräldraförsäkring. Vad blir din avgörande insats för jämställdheten? Ylva Johansson riksdagsledamot (S) kandidat till ordförande i S-kvinnor ", "article_category": "other"}
{"id": 16481, "headline": "”Vilket blir ditt bidrag till jämställdheten Juholt?”", "summary": "Ylva Johansson (S) i öppet brev till partiet: Jag saknar besked i viktiga frågor om jämställdheten och en tydlig feministisk vision. Nu är det upp till bevis Håkan Juholt! Sverige rankas inte längre som världens mest jämställda land. Vår tids daglönare är en kvinna och skillnaden mellan andelen män och kvinnor som jobbar är större än på 20 år. Kvinnor har fler sjukdagar och är dubbelt beroende av en väl fungerande välfärd. Nu, Håkan Juholt, vilar ansvaret på dig att visa att socialdemokratin på allvar har lämnat gubbigheten och är ett modernt parti som inte nöjer sig förrän kvinnor har halva makten och hela lönen. Jag vill att du svarar på tio viktiga frågor om jämställdheten, skriver partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, tillika ordförandekandidat i S-kvinnor, Ylva Johansson.", "article": "Öppet brev till Håkan Juholt: För snart 100 dagar sedan fick du det fina förtroendet att väljas till Socialdemokraternas nya partiordförande. Du har satt fokus på att bekämpa barnfattigdomen och lyft kulturens roll på ett sätt som väckt berättigad respekt. Många viktiga frågor står på dagordningen för socialdemokratin: jobben, rättvisan, välfärden. Men något saknas: jämställdhetsperspektivet. Vi hoppades alla att valet förra året skulle ge oss vår första kvinnliga statsminister. Men vi förlorade och det blev inte så. Det finns de som befarar att valet av ännu en manlig partiledare innebär att jämställdheten sätts på undantag i vårt parti. Nu vilar ansvaret på dig att visa att socialdemokratin på allvar har lämnat gubbigheten och är ett modernt, jämställt parti som inte nöjer sig förrän kvinnor har halva makten och hela lönen. Sverige rankades länge som världens mest jämställda land. Det gör vi inte längre. Det beror dels på att kvinnors villkor i andra länder förbättrats men också på att skillnaderna mellan män och kvinnor ökat i vårt eget land. Jämställdheten går just nu bakåt. Regeringens politik leder till ökade klyftor, ökad otrygghet, försämringar i välfärden och en tudelning av arbetsmarknaden. Det är en politik som konsekvent missgynnar kvinnor som grupp. Socialdemokraterna har sedan tio år feminismen inskriven i sitt partiprogram. Det är dags att visa det nu! Jag vill att socialdemokratin ska vara ett parti som konsekvent tar strid för kvinnors villkor, som alltid har jämställdhetsglasögonen på och som har starka kvinnliga företrädare. Du har sedan du valdes haft intensiva dagar: resor, möten och politiska utspel. Men jag saknar besked i viktiga frågor om jämställdheten och tydliga visioner för en feministisk socialdemokrati. Min uppmaning till dig är att svara på dessa tio frågor: • En kvinna i Sverige tjänar i genomsnitt 18.600 kr i månaden på sitt arbete. En man tjänar i genomsnitt 26.400 kr (siffrorna är från 2009). Det skiljer alltså 7.800 kr varje månad mellan hans och hennes lön. Det är mycket pengar. På ett år blir det 93.600 kr. Det är långt mer än hela årskostnaden för maten för en tvåbarnsfamilj. På tio år blir skillnaden nästan en miljon kr. Vilka insatser vill du göra för att höja kvinnors löner? • Männen drar ifrån på arbetsmarknaden. Skillnaden mellan andelen män och kvinnor som jobbar är nu hela fem procentenheter – det största på 20 år. Vad tänker du göra för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden? • Vår tids daglönare är en kvinna som inte har mössan i hand, men väl mobilen, och väntar på ett sms om att hon fått arbete ytterligare några timmar, ännu någon dag. Kvinnor är hårdast drabbade av otrygga anställningar och väldigt många får inte ihop till en heltidslön. Vad är du beredd att göra för att heltid skall bli norm också på kvinnors arbetsmarknad? • Kvinnor är i mindre utsträckning överviktiga än män, fler kvinnor än män motionerar, kvinnor äter bättre, dricker mindre alkohol och använder sällan narkotika. Ändå är kvinnor sjukare än män. Kvinnor har fler sjukdagar än män och blir i högre utsträckning förtidspensionerade än män. Sämst mår unga kvinnor som har hela livet framför sig. Tror du att det finns ett samband mellan kvinnors ohälsa och kvinnors underordning i samhället? Vad vill du göra åt det? • För jämställt föräldraskap och lika möjligheter på arbetsmarknaden krävs en individualisering av föräldraförsäkringen. Ett steg på vägen en tredelning av försäkringen – en del vikt för mamman, en för pappan och en tredjedel som kan överlåtas. Vad är du beredd att göra för att nå ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen? • I krig och konflikter är kvinnor de stora förlorarna och kvinnors konstruktiva fredsarbete uppmärksammas sällan. Margot Wallström har i dag FN:s uppdrag att bekämpa sexuellt våld i konflikter, och har genom sitt fokuserade arbete satt frågan på säkerhetsrådets dagordning. Är du beredd att driva på för att även EU skall inrätta en särskild representant med uppdrag att säkerställa kvinnors lika deltagande i fredsprocesser och bekämpa sexuellt våld i konflikter? • Kvinnor som gör karriär slår förr eller senare i glastaket – hit men inte längre. Det finns i näringslivet och i samhället, men även i politiken. Förra året toppade Anders vd-toppen i det så kallade Anders-indexet. I år har Johan seglat upp på första plats. Det är alltså vanligare bland börs-vd:ar att heta Anders eller Johan än att vara kvinna och vd. Är du beredd att lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser? • Många unga kvinnor känner en press att lyckas inom alla områden samtidigt. Man ska vara framgångsrik i yrkeslivet, ha flera barn och ägna mycket tid åt deras aktiviteter, ha ett vackert och välstädat hem, ha ett spännande sexliv och en vältränad kropp, delta i kulturlivet och hämta tidigt på dagis – och många tycks känna sig värdelösa om de inte lyckas med allt. Hur vill du påverka värderingar för en mer realistisk bild av att vara kvinna i dag? • Vi kvinnor är dubbelt beroende av en väl fungerande välfärd. Många av oss jobbar inom välfärdssektorn och för oss alla är en väl fungerande förskola, äldreomsorg och sjukvård helt avgörande för att vi skall arbeta. Allt fler vittnar nu om underbemanning, dåliga resultat, stora barngrupper och stress. Är du beredd att anställa fler i äldreomsorgen, förskolan, skolan och vården? • Kvinnors sexualitet har alltid varit hotfull, makten och maken har genom tiderna getts rätten att styra över våra kroppar och vår lust. Kampen för rätten att själv få definiera sin sexualitet, rätten att bestämma över sin kropp och sin lust måste ständigt försvaras. Är du beredd att se till att det finns bra, öppna ungdomsmottagningar i varje kommun, med kompetens även om hedersförtryck och HBT-frågor? Dina företrädare har alla gjort avgörande insatser för jämställdheten: Under Hjalmar Brantings ledarskap infördes kvinnlig rösträtt i Sverige, Per Albin Hansson lanserade och utvecklade folkhemstanken, Tage Erlander lade grunden för särbeskattningen och utsåg Sveriges första kvinnliga statsråd, Olof Palme genomförde föräldraförsäkring och utbyggnad av barnomsorgen, Ingvar Carlsson bildade världens första helt jämställda regering och införde varannan damernas på våra listor. Under Göran Perssons ledarskap infördes feminismen i partiprogrammet och genomfördes maxtaxan i förskolan. Mona Sahlin var en pionjär och förebild som vår första kvinnliga partiordförande, hon har gjort avgörande insatser mot alla former av diskriminering och hedersförtryck och under hennes ledarskap togs kongressbeslut om tredelad föräldraförsäkring. Vad blir din avgörande insats för jämställdheten? Ylva Johansson riksdagsledamot (S) kandidat till ordförande i S-kvinnor S-kvinnor startade 1920 Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF), bildades 1920 när 120 kvinnoklubbar slöt sig samman. Första klubben bildades 1892. S-kvinnorna driver jämställdhetsfrågor. På 1950-talet tog förbundet avstånd från ett svenskt atomvapen, då regeringen till slut sa nej till atomvapen. Ordförande är sedan 2003 Nalin Pekgul. Hon kandiderar till omval på förbundsmötet i Luleå 26–28 augusti, men utmanas av Ylva Johansson, Lena Sommestad och Eva-Lena Jansson. Källor: S-kvinnornas hemsida och Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 16486, "headline": "”Hög tid att regeringen agerar om friskolorna”", "summary": "Mikael Damberg (S): För att höja kvaliteten på våra friskolor krävs tydligare och tuffare regelverk. En utlovad utredning har uteblivit och direktiv saknas.De fristående skolorna har tillfört mycket positivt och är i dag en naturlig del av vårt skolväsende. Återkommande skandalreportage om hur en del huvudmän kvitterar ut stora vinster, samtidigt som kvaliteten i undervisningen och stödet till eleverna brister, visar dock att regelverket behöver moderniseras. Större insyn i skolornas ekonomi, samarbetsavtal mellan skolor och kommuner, tydliga kvalitetskrav och möjlighet att utkräva ansvar, är några av de åtgärder som bör prövas. Nu måste regeringen tillsätta den utredning som både S och MP ställt sig bakom, skriver Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson.", "article": "Det finns en överenskommelse mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att tillsätta en utredning om frågan om fristående skolor och vinster. Vi är beredda att sätta oss ned över blockgränsen för att åstadkomma resultat. Utbildningsminister Jan Björklund utlovade i januari att utredningen skulle vara tillsatt före sommaren. Nu är vi långt inne i juni och sommaren har börjat men ingen utredning och inga direktiv syns till. Problemet har inte försvunnit och regeringen bör därför snarast göra som utlovat. De fristående skolorna har tillfört mycket positivt och är i dag en naturlig del av vårt skolväsende. Självklart ska alla föräldrar kunna välja skola utifrån vad som är bäst för deras barn. Men när de fristående skolorna reglerades i början av 90-talet visste vi inte hur de skulle komma att utvecklas. I dag ser vi ett stort behov av att modernisera regelverket kring de fristående skolorna. De återkommande skandalreportage om hur en del huvudmän kvitterar ut stora vinster, samtidigt som kvaliteten i undervisningen och stödet till eleverna brister på deras skolor, visar att regelverket måste bli mycket tydligare och tuffare. En kunskapsbaserad ekonomi börjar i en skola där alla barn lyckas. Skolans syfte är att barn och elever ska ges stöd och stimulans att utvecklas så långt som bara möjligt. Vår hållning är därför att skattemedel avsedda för skolan också ska gå till skolan. Eventuella överskott bör återinvesteras i verksamheten. För att underlätta framtagandet av direktiven till utredningen vill jag uttrycka viktiga delar som de bör innehålla. Kvalitetskraven för både befintliga skolor och nya skolor måste skärpas. För att få starta en skola ska skolan uppfylla tydliga och konkreta kvalitetskrav som har stöd i skollagen. Det kan handla om att skolan verkligen sätter in ordentliga stödinsatser när en elev inte uppnår kunskapsmålen. Det kan också handla om att skolan inte håller nere på lärartätheten, lärarkompetensen eller undervisningstiden och systematiskt tvingar över ansvaret på den enskilde eleven eller dennes familj. Överskott plockas ut ur fristående skolor på en rad andra sätt än genom ren vinstutdelning. Det kan handla om exempelvis höjda styrelsearvoden, högt prissatta köp av tjänster från dotterbolag, höga internräntor och realisationsvinster vid ägarbyten. Det är därför i praktiken mycket svårt att direkt reglera möjligheten att ta ut vinst. Utredningen måste ha ett vidare syfte än så. Det bör prövas hur lagstiftaren generellt kan skärpa kvalitetskrav för att säkerställa att offentliga bidrag stannar i skolverksamheten. Ett alternativ är att Skolinspektionen ges utökade befogenheter att granska skolors ekonomi och rätt att kräva tillbaka offentliga bidrag som används på felaktigt sätt. Etableringsvillkoren ska skärpas så att det säkerställs att de gemensamma resurserna verkligen används för att ge alla barn en bra skola. Det bör införas ett obligatoriskt djupgående samråd mellan kommunen och huvudmannen när en fristående skola vill etablera sig och ett samarbetsavtal ska finnas innan skolan får starta. Samma insyn och granskning ska gälla för alla skolor. Även fristående skolor ska vara skyldiga att årligen göra kvalitetsredovisningar som visar hur man nått upp till kvalitetskraven, och alla skolor ska vara skyldiga att delta i öppna jämförelser. Når man inte kvalitetskraven kan en skola läggas ner, oavsett om det är en fristående eller kommunal skola. Skoltillståndet ska inte automatiskt följa med vid ägarbytet; man måste kunna veta vem den nya ägaren är för att kunna utkräva ansvar. Överlåtelser av skolor, bolag och skolkoncerner ska alltid anmälas till Skolinspektionen. Skolinspektionen kan därefter avgöra om man behöver få in mera information i ärendet och om det behöver göras en ny prövning av tillståndet att driva skolan. Försäljning av skolor till underpris och de fällande domar som följde på detta visar på behovet av en tydlig lag för att stoppa utförsäljningar av kommunala skolor till underpris. All offentligt finansierad utbildning oavsett huvudman ska omfattas av en offentlighetsprincip. Lärare och annan personal i fristående kolor ska ha meddelarskydd. Man ska inte bli av med jobbet för att man avslöjar brister i skolan, och hur skattemedel används får inte vara en företagshemlighet. Min förhoppning är att denna utredning kan leda till mer likvärdiga villkor för alla skolor och att de resurser vi gemensamt avsätter till skolan ska gå till att höja undervisningens kvalitet och därmed öka elevernas kunskap och kreativitet. Det kräver att utredningen tillsätts som utlovat, och att detta sker snarast möjligt. Mikael Damberg utbildningspolitisk talesperson (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 16492, "headline": "Svensk mat senaste trenden i New York", "summary": "Trendkänsliga kockar i New York har börjat snegla på skandinavisk mat. Därför åkte stjärnkocken Mathias Dahlgren nyligen dit för att presentera sin matfilosofi och svenska smaker. DN Söndag följde med.", "article": "Den svenske stjärnkocken Mathias Dahlgren hinner knappt sätta foten på amerikansk mark innan han blir införd i ett litet rum på Newarks flygplats. Där får han förklara syftet med sin resa. Han förklarar att han har rest till USA för att ha trevligt och träffa kollegor i branschen. Några planer på att ta sig in i landet och jobba illegalt har han inte, han driver tvärtom en framgångsrik restaurang på Grand Hotel i Stockholm och hoppas snarare att resan ska få fler amerikaner att komma och besöka den. Under de sex dagarna i USA vill han visa upp vad hans matlagning står för. Han är en del av det nya nordiska köket, som spås bli en av de kommande årens nya trender i storstäder som London och New York. Hans förklaring godtas och några minuter senare står han i ankomsthallen. En dryg månad tidigare hade han ett sista planeringsmöte inför resan tillsammans med sin restaurangchef Daniella Illerbrand och de två kockarna Jacob Holmström och Adam Dahlberg som ska följa med på resan. Han redogör för schemat; de ska laga mat till en välgörenhetsmiddag, hålla en workshop på en kockutbildning och göra ett gästspel på den hajpade restaurangen Blue Hill at Stone Barns utanför New York. – Vi vet vart vi ska, vi vet vad vi ska göra och vi vet svårigheterna, summerar Mathias. Vi måste göra en råsäker produkt och utgå från det som finns där. När förståsigpåarna i början av året skulle spana efter kommande trender trodde många att den skandinaviska maten var på väg att slå igenom. ”Nordiska produkter som sill, rökt fisk och lingonsylt kommer att börja dyka upp på inköpslistorna” spådde den brittiska livsmedelskedjan Waitrose. Wall Street Journal, CNN och New York Times har alla rapporterat om det som allt mer har kommit att kallas ”nordic cuisine”. Det associeras med något fräscht, nyttigt och innovativt som ändå har sina rötter i en gammal mattradition och fokus ligger ofta på Noma, den danska restaurangen som har utsetts till världens bästa. Nomas tolkning av det nordiska köket där allt utifrån, som till exempel olivolja, är bannlyst är så strikt att den har kallats fascistisk. För Mathias Dahlgren handlar ”det naturliga köket” – som han kallar sin matfilosofi – om att använda sig av lokala ingredienser och traditioner från den region där man är. Men till skillnad från det striktare nordiska köket kan ”det naturliga köket” resa, det anpassar sig till den plats man befinner sig på och hämtar gärna intryck från världen omkring. Kockarna Adam och Jacob ska ägna fredagen åt att förbereda morgondagens välgörenhetsmiddag medan Mathias och Daniella ska försöka hitta några av de råvaror som återstår. Rätterna de har planerat för ska vara representativa för det de serverar på restaurangen, men samtidigt fungera med råvaror som går att få tag på i New York. Det mesta har förbeställts – men vissa saker saknas, som omogna jordgubbar. Havtorn och en dunk specialimporterad ättika väntar i ett lager i Bronx. Även lakrits har de tagit med sig. Vid frukosten ger Mathias instruktioner. – Det ska vara en organiskt levande känsla. Tartaren på biff och ostron får inte vara för stor, alla smaker ska finnas med i en tugga. Och se till att det finns en god fond, inte någon blaskig historia. – Det har inte gått att få tag på några murklor, rapporterar Daniella. – Konstigt, tycker Mathias. – Nej, inte alls, kontrar Daniella. Det har varit torka. – Här flyger de ju in allt, säger Mathias. ”Det har varit torka” – men det kan ju inte ha varit torka i hela Amerika? Inne på matbutiken Whole Foods hittar Mathias till slut murklor. Men omogna jordgubbar verkar svårare. Han funderar på att göra som man gör i smyg i Sverige, plocka över de finaste jordgubbarna i sin egen låda, fast tvärt om och samla på sig de mest omogna. Eller kanske ta den omogna halvan av vissa jordgubbar. Men det funkar inte. Här är alla jordgubbarna i asken lika härligt röda, rakt igenom och söta mjuka jordgubbar är inte alls vad Mathias är ute efter. I rätten, en dessert som också innehåller hibiskus, vill han ha den syrliga smaken och den fasta konsistensen som finns i omogna jordgubbar. Han muttrar och begriper inte hur det kan vara så omöjligt, det har inte ens gått att hitta någon endaste liten jordgubbsodlare som har kunnat plocka ihop en ask omogna jordgubbar och buda upp till New York. – Även de röda jordgubbarna har ju varit omogna, så finns det röda så måste det ju finnas gröna, suckar Mathias. Jordgubbarna är halva rätten och det blir svårt att klara sig utan dem. Mathias Dahlgren ska träffa journalisten Julia Moskin från New York Times på den lilla pizzarestaurangen Roberta’s i Brooklyn. Hon erkänner direkt att hon inte känner till särskilt mycket om det skandinaviska köket så Mathias skär en bit av sin pizza och börjar berätta. – Skandinavien och Norden är en stor geografisk region, Sverige är ett långt land med flera klimatzoner. Det har lett till att man fått anpassa våra konserveringsmetoder till klimatet. I norra Sverige där man har långa vintrar var man förr tvungen att salta och röka köttet hårt för att det skulle hålla. Ibland röktes det så hårt att man knappt kunde urskilja vilken råvara man rökt. I dag behöver vi inte använda dessa tekniker lika ”aggressivt” för att överleva, utan mer som smaksättare. – Om du hade fått välja mat på din elvaårsdag, vad hade du valt då, undrar Julia. – Spagetti bolognese. Det är alla elvaåringars favoriträtt, säger Mathias. Julia undrar i stället vad hans mamma skulle ha fått på sin födelsedag – Pappa och morfar jagade mycket, så frysen var alltid full med vilt, säger Mathias. Troligen hade det blivit älgstek med potatis, rotfrukter och gräddsås. – Det är ett problem att Sverige har en så liten exporterande livsmedelsindustri, säger Mathias senare. Norrmännen har fisk och skaldjur, danskarna har fläsk och öl och då arbetar livsmedelsbranschen för att sälja dessa produkter utomlands och då får landet uppmärksamhet i matsammanhang vilket även gynnar restaurangerna. Marcus Samuelsson är framgångssagan om ”den svenske kocken i Amerika”. Han drev länge den svenskinspirerade krogen Aquavit men har nu lämnat den och i stället öppnat Red Rooster som har en blandning av matstilar från många olika länder. Men här finns också svenska inslag på menyn, som Helga’s Meatballs, gravlax och porter. Att skandinavisk mat är på väg att slå igenom utomlands tror han inte mycket på. – Det finns några stora matländer, Frankrike, Italien, Japan, Kina och Indien, länder med en massiv population eller massiv turism. Även om svensk mat hamnar på listor över trender så är den inte ens i närheten av dessa länder, säger han. Den dagen det öppnar en svensk restaurang utomlands av någon som inte är svensk, då kan man börja prata om att det är en trend. Någon timme utanför New York i en stor villa i New Canaan står Mathias, Jacob, Adam och fem inhyrda assistenter och förbereder kvällens middag. Ett trettiotal gäster kommer på välgörenhetsmiddagen som hålls till förmån för en lokal musikskola. De är affärsmän, matintresserade och vissa har svensk bakgrund. Gemensamt för dem är att de har betalat 2.500 dollar för en helkväll med mat lagad av den svenske stjärnkocken. Med en timme kvar till service, då gästerna kommer, är det fortfarande lugnt, koncentrerat och välstädat. Trots att både bekanta och obekanta har ställt upp saknas vissa ingredienser fortfarande. Bagaren glömde skicka surdeg, vattenkrassen har stått i solen och vissnat och det finns fortfarande inga gröna jordgubbar. Men Mathias Dahlgren är fast besluten att få ihop kvällens middag ändå. Förhoppningen är att den ska väcka intresse för svensk gastronomi och det de gör på restaurang Mathias Dahlgren, däremot är tanken inte att visa upp klassiska svenska maträtter. – Jag tror på matjessill i Sverige, men jag tror inte på att flyga hit matjessill och Domtagris. – Gastroturism är stort och viktigt för vår fortsatta utveckling, säger restaurangchef Daniella Illerbrand. Vi hoppas kunna locka gäster till restaurangen genom att visa upp oss här. Mathias Dahlgren och hans kockar provlägger kvällens sashimi med pepparrotsemulsion – ”en liten blyg sked”, visar Mathias – medan assistenterna plockar bladen av kryddörterna, ett och ett. När gästerna kommer får de en fördrink. Daniella slår en skvätt av den mousserande svenska drycken Sav, gjord på björksav, över en kula sorbet medan Mathias berättar historien om drycken. Gästerna kommenterar den exotiska aperitifen: – Det är gjort på björk! Vet du vad björk är? Det är ett träd. A sensation! De flesta är inte här för att de hyser ett särskilt stort intresse för skandinavisk matlagning, utan har helt enkelt litat på värden Peter Kends försäkran om att den här kvällen kommer att bli något speciellt. Han har ätit på båda Mathias Dahlgrens restauranger och hoppas att hans gäster ska uppskatta Mathias matlagning lika mycket som han gör. Efter upp emot åtta rätter, bland annat ägg med vit och grön sparris, tartar på biff och ostron, jordgubbsdesserten med hibiskus (som fick göras på mogna, röda gubbar), och minst lika många glas vin ramlar damerna in i köket och jublar ”fabulous, fabulous”! Vid tvåtiden på kvällen står Mathias fortfarande och signerar kokböcker medan han överöses av kindpussar (mest från damerna) och herrar i kostym intygar att de aldrig har upplevt något liknande. Just nu pågår intensiva förberedelser för att sälja Sverige som matland utomlands. År 2008, under sin tid som jordbruksminister, lanserade Eskil Erlandsson satsningen Sverige – det nya matlandet. Satsningen ska förhoppningsvis leda till fler jobb, växande företag och en livskraftig landsbygd. Turismen och restaurangbranschen är några av de områden man valt att satsa på. Bland annat får kockarna på de svenska ambassaderna runt om i världen lära sig mer om svensk matkultur och svenska råvaror. Nyligen arrangerade också Nicola Clase, Sveriges ambassadör i London, ett evenemang för att visa upp svensk mat för brittiska stjärnkockar och journalister. Kockarna Gert Klötzke och Niclas Wahlström bjöd på en modern tolkning av den svenska mattraditionen och bjöd bland annat på Kalixlöjrom och klappgröt med hjortron och lingon. John Magazino, som har arrangerat Mathias Dahlgrens resa till New York, har också initierat en workshop på Institute of Culinary Education. Ett sjuttiotal personer har kommit för att lyssna på den svenske stjärnkocken. Mathias Dahlgren inleder med historien om sitt första matminne, samma historia som besökare på hans restaurang får sig serverade när bröd och smör bärs fram till bordet. Han berättar om hur han som fyraåring besökte en bakstuga och fick ugnsvarmt bröd med smör som smälte och rann ner över fingrarna. – Den känslan vill jag ha varje dag. Därför blev jag kock. Förr ansågs de franska och italienska köken världsledande, på 90-talet det spanska. Svenska finkrogar kopierade dem, och visade att de kunde laga mat på internationell nivå. Men de senaste åren har de svenska kockarna skapat något eget, något nytt av sina egna rötter, ofta med ett nära förhållande till naturen och det vilda som kommer därifrån. Assistenterna står redo att servera ”iste från skogen”, en kula havtornssorbet i en söt iste-lag, och Mathias berättar hur drycken uppstod. – Jag gillar myntate med citron och honung och funderade på om det fanns något man kunde använda i stället för citron. Det svenska bäret havtorn har hög syra och smakar som något mellan mango och passionsfrukt. Och så tog jag enbär i stället för mynta, för att ge lite karaktär, och lokal honung. John Magazino driver ett företag som importerar delikatesser, som tryffel och gåslever från Italien och Frankrike. Han berättar att i och med lågkonjunkturen för ett par år sedan hände något. Att frossa i tryffel uppfattades som stötande om man samtidigt sa upp folk. Så menyerna på restaurangerna ändrades, och i stället växte det fram en efterfrågan på det lokala, det småskaliga, det exotiska. Precis det som kockarna i Skandinavien ägnade sig åt. I samma veva behövde han en au pair. Det blev Cecilia Landström, drygt 20 år, från Gällivare. Hon gav sin nya arbetsgivare en kokbok med svensk mat och talade så varmt om de norrländska råvarorna och maten hennes mamma brukade laga att John beslöt sig för att åka dit. John Magazino besökte Gällivare och träffade bärproducenter, upptäckte hjortron, havtorn och rapsolja och hamnade till slut på Mathias Dahlgrens restaurang på Grand Hotel. – Det var ett livsavgörande ögonblick när maten kom in, det blev en av mitt livs bästa måltider! Höjdpunkten på Mathias resa, gästspelet på omtalade restaurang Blue Hill at Stone Barns, närmar sig. I deras restaurangkök samsas nu Mathias, Adam och Jacob med de ordinarie kockarna. De hackar, plockar blad och friterar tapiokachips. Mathias hade föreställt sig att han skulle gå iväg till något av växthusen och plocka färska örter men tvingas inse att det bara var en romantisk dröm. De ”sitter i skiten” som det heter på kockspråk och några halvtimmesutflykter blir det inte tal om. Stjärnkocken Dan Barber som driver Blue Hill at Stone Barns och restaurang Blue Hill inne i New York kommer direkt från Washington där han har haft ett möte med USA:s president Barack Obama, och de ansvariga för kök och servering samlas för en genomgång. Dan Barber står i högsätet, flankerad av Mathias. Han ska prova kvällens aperitif, en kula granité gjord på svartvinbärsblad från gården och toppad med champagne. Han tar en klunk. Allt stannar upp, alla tittar spänt och väntar på ett omdöme. Han blundar, täcker ansiktet med händerna. – Pow, det kommer att bli perfekt efter grisen. Alla ser nöjda ut, men Mathias skruvar lite på sig för det där var ju aperitifen, som inte alls var tänkt att serveras efter grisen. Nåja, Dan Barber gillade den ju i alla fall. Oftast vid ett gästspel står den gästande kocken för hela menyn. Inför det här gästspelet ska Mathias utgå från produkter som finns på Blue Hills lantbruk, dessutom ska också Dan Barber vara med på ett hörn. I tre av rätterna ska han och Mathias göra varsin variant, baserad på samma huvudråvara, så att gästerna får en tydlig bild av deras olika matlagningsstilar. I en rätt ska de utgå från ägg och sparris, i en från fläsk och dessutom göra varsin dessert på rabarber. När gästerna anländer får de sin fördrink på terrassen, den med svartvinbärsgranité och champagne. Det är ett blandat sällskap, många med svensk anknytning, kockar, journalister och ett par som säger sig vara ”foodies från Tarrytown”, en närbelägen liten ort. När gästerna har satt sig kommer Dan och Mathias ut och presenterar sig själva och kvällen. – Alla pratar om honom, säger Dan Barber om Mathias. Han representerar framtiden, en ärlig enkelhet med superb teknik. Han lagar den mat vi strävar efter. Sammanlagt serveras tio rätter under kvällen. När de två kockarna lagar mat utifrån samma råvara blir det tydligt hur de skiljer sig åt. Dan Barbers gröna sparris är träkolsgrillad, och serveras med en torkad och riven äggula. Enkelt, rena smaker och råvarorna får verkligen tala för sig själva. Mathias serverar både grön och vit sparris med bland annat ett krämigt ägg. I stället för att låta ingredienserna stå för sig själva blir hans variant en helhet. Samma respekt för råvarorna, men olika tillvägagångssätt och helt olika smak. Och fast det inte är någon tävling – nej, självklart är det inte det – är det tydligt att Mathias är favorit i många läger. En amerikansk journalist summerar Mathias insats: – Han lagar mat man blir glad av. Och jag som inte har varit glad på tio år. På vägen hem är Mathias och hans sällskap trötta men desperat hungriga och stannar på Bedford Diner där burgare, wraps och öl serveras. Det blir till och med en liten shot Jack Daniel’s. Nästa dag är det dags att åka hem. På flygplatsen halar Mathias upp presenter ur sin väska, alla får varsin påse godis, ”swedish fish”, och Mathias säger att trots att han har varit i princip i varenda välsorterad livsmedelsbutik på hela Manhattan så var det här den enda produkt med svensk anknytning han lyckades hitta, ”svenska fiskar”. De är tillverkade i Kanada. Mathias Dahlgren Född: 1969 i Umeå. Bor: I Nacka. Familj: Hustrun Anna. Gör: Driver restaurang Mathias Dahlgren på Grand Hôtel i Stockholm. Fine dining-delen Matsalen har två stjärnor i Guide Michelin och den lite enklare Matbaren har en stjärna. Hyllad kock Mathias Dahlgren har fått flera utmärkelser genom åren. I urval: Vinnare i Bocuse d’Or (”kock-VM”) i Lyon 1997. President i svenska Bocuse d’Or-akademin. Belönad med Gastronomiska akademiens guldmedalj, samt vald till Kockarnas kock vid ett flertal tillfällen. Adjungerad professor vid vid Umeå universitets Restauranghögskola. ", "article_category": "other"}
{"id": 16494, "headline": "”Unga svenskars stöd för demokrati är grundmurat”", "summary": "Forskare och experter på ungdomars attityder: Det vore olyckligt om en hel generation unga medborgare utmålas som demokratiskt opålitlig.Tvärtemot den bild som statsvetaren och forskningsledaren Staffan I. Lindberg från World Values Survey målar upp verkar ungdomar ha blivit mer positivt inställda till den svenska demokratin över tid. Inom ramen för forskningsorganisationen IEA arbetar vi med de mest omfattande studierna av ungas demokratiattityder i världen. Attityderna är komplexa och svåra att fånga. Trots att vår bild är mycket ljusare än Lindbergs är allt för den skull inte perfekt. Ungas uppslutning till demokratin kan inte tas för given och mer forskning behövs, skriver Erik Amnå, Andrej Kokkonen, Mikael Persson och Håkan Stattin.", "article": "”Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar” konstaterar Staffan I. Lindberg på DN Debatt 3 juni. Vi menar att de frågor som Lindberg ställt till 305 unga vuxna i Sverige i World Values Survey inte ger en rättvisande bild av deras demokratisyn. Vår forskning visar på en rakt motsatt bild: de allra flesta unga svenskar visar ett starkt stöd för demokratin, och allt tyder på att stödet har ökat under de senaste åren. Det största problemet med Lindbergs resultat är att de frågor som han bygger sina slutsatser på kan upplevas som verklighetsfrämmande i en svensk kontext. De berör, bland annat, hur bra eller dåligt det hade varit om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val och om man skulle lägga sin röst i riksdagsvalet på den politiker som erbjuder en mindre summa pengar eller andra gåvor. Fångar dessa frågor verkligen unga människors syn på demokrati? Onekligen är de relevanta i många länder i världen, men hur ter sig de för unga människor i Sverige? När förekom exempelvis senast röstköp i Sverige? Får man fram demokratins kärna med sådana frågor? Demokratiattityder är komplexa och svåra att fånga. Vi menar att detta tillsammans med det faktum att Lindbergs frågor är så främmande för en svensk kontext gör det osannolikt att hans undersökning fångar unga svenskars syn på demokrati.Hans frågor bör sättas i relation till andra, mer etablerade, frågor om syn på demokrati. Sedan några år tillbaka arbetar vi med de mest omfattande studierna av ungdomars demokratiattityder som har utförts i världen, nämligen CIVED (Civic Education Study) och ICCS (International Civic and Citizenship Education Study) som genomförs av den internationella forskningsorganisationen IEA (International Association for the Evaluation of Educational Achievement). För Sveriges del omfattar studierna, som har utförts med 10 års mellanrum (1999 och 2009), över 12 000 15- och 16-åringars svar på hundratals kunskaps- och attitydfrågor relaterade till demokrati. Forskning baserat på detta material visar upp en helt annan bild av ungas förhållande till svensk demokrati än den som Lindberg förmedlar.Den visar i stället att stödet för grundläggande demokratiska principer är näst intill grundmurat. 95 procent av de 6 000 ungdomar som ingår i 2009 års ICCS-undersökning instämmer till exempel i påståendet att ”alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare”. Ungefär lika många instämmer i påståendena att ”alla ska alltid ha rätten att uttrycka sina åsikter fritt” och att ”människor ska ha möjlighet att protestera om de anser en lag vara orättvis.” Nu säger inte heller dessa indikatorer hela sanningen om unga vuxnas demokratiattityder, men de illustrerar tydligt hur vanskligt det är att dra slutsatser om demokratins tillstånd utifrån svaren på några få frågor som har lite med svensk politisk verklighet att göra. Så långt stödet för demokratin som princip. Även när man tittar närmare på unga vuxnas syn på hur demokratin fungerar i praktiken framträder en bild som starkt avviker från Lindbergs. Ungdomars förtroende för den svenska demokratin har ökat över tid – och det kraftigt. 1999 svarade 36 procent att de hade stort eller ganska stort förtroende för de politiska partierna. 2009 är siffran uppe i 55 procent – en ökning med 19 procentenheter. På motsvarande sätt har förtroendet för regeringen gått från 54 procent till 71 procent, förtroendet för kommunalpolitiker från 43 procent till 64 procent och förtroendet för riksdagen från 65 procent till 70 procent. Tvärtemot den bild som Lindberg målar upp så verkar alltså ungdomar ha blivit mer positivt inställda till och nöjda med den svenska demokratin över tid.Vår bild bekräftas av mätningar från SOM-institutet och de svenska valundersökningarna, som också visar på ett ökat förtroende för den svenska demokratins institutioner under senare år. Detta är en trend som gör sig gällande bland alla åldersgrupper, även bland unga. Ungdomarnas beredvillighet att praktiskt engagera sig för demokratin är också påfallande. 85 procent anger att de tror att de kommer att rösta i kommande riksdags- och kommunalval. Därtill uppger hela 21 procent att de tror att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna. Lindberg söker orsaker till ungdomars negativa syn på demokratin hos skola och politiker. Vi menar att det vore rimligare att fråga sig vad det är som skola och politiker har gjort bättre under senare år och som lett till att ungdomar har blivit mer positivt inställda till demokratin. Vår samlade bild av svenska ungdomars inställning till demokrati, som bygger på ett stort antal indikatorer, är således mycket ljusare än Lindbergs. Vi tror också att Lindberg hade kommit fram till ett liknande resultat om han hade använt ett bredare spektrum av frågeinstrument istället för det fåtal frågor som han baserar sina slutsatser på. Med detta inte sagt att allt är perfekt. Många ungdomar brottas med främlingsfientlighet, låg politisk självtilltro och utanförskap. De unga vuxnas uppslutning till demokratins idéer kan inte tas för given. De motstridiga forskningsresultaten pekar också på vikten av fortsatt forskning inom området. Särskilt betydelsefullt är det att kunna följa dagens unga över tid för att se hur deras attityder till demokrati förändras när de blir äldre. Det vore olyckligt om den offentliga diskussionen bygger på undersökningar som inte anpassats till svenska förhållanden och där några enstaka procentsatser används för att utmåla en hel medborgargeneration som demokratiskt opålitlig. Erik Amnå professor i statsvetenskap Örebro universitet Andrej Kokkonen doktorand i statsvetenskap Göteborgs universitet Mikael Persson doktorand i statsvetenskap Göteborgs universitet Håkan Stattin professor i psykologi Örebro universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16501, "headline": "”Svenskarnas motstånd mot Nato är större än på länge”", "summary": "Professor i statsvetenskap: Det ökande Nato-motståndet går hand i hand med motståndet mot Sveriges militära deltagande i Isaf-styrkan i Afghanistan.Resultaten från 2010 års SOM-undersökning visar att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökat. Vi får gå tillbaka ända till 1995 för att hitta ett lika starkt avståndstagande i opinionen. Det ökade Nato-motståndet motsvaras av ett ökat motstånd mot Sveriges militära deltagande i den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan. Så länge de mest Natovänliga partierna FPoch M inte söker politisk strid om ett svenskt medlemskap, blir signalen till väljarna att frågan inte är särskilt viktig, skriver Ulf Bjereld.", "article": "Under våren dominerades den svenska utrikesdebatten av frågan om var Socialdemokraterna egentligen stod angående den militära insatsen i Libyen. Debatten säger något om Socialdemokraternas fortsatt dominerande ställning i svensk politik, men också om den osäkerhet som präglade partiet under Håkan Juholts första tid som partiledare. När Socialdemokraterna tidigt i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt klamrade sig alltför länge fast vid olyckliga formuleringar om att det viktigaste var att värna stabiliteten i Nordafrika, inte att stödja demokratiupproren. Men genom Juholts alltför snabba utspel om att den svenska Gripeninsatsen inte skulle förlängas tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var Socialdemokraternas linje i frågan och varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet. Frågan är om Socialdemokraterna genom den nya blocköverskridande uppgörelsen nu har kraften att ta tillbaka frågan från Alliansen igen. I samband med debatten om de svenska Gripen-planens mandat restes också frågan om svenskt Nato-medlemskap. Är det verkligen rimligt att Sverige deltar i Nato-ledda operationer som de i Afghanistan och i Libyen utan att också vara medlem av organisationen? Förlorar Sverige inte i onödan inflytande över de operationer man deltar i genom att stå utanför Nato? Främst Folkpartiet och Moderaterna förordar ett svenskt Nato-medlemskap så snart som möjligt. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger bestämt nej till ett svenskt Nato-medlemskap. Vilka är då de opinionsmässiga förutsättningarna för ett svenskt Nato-medlemskap? I svensk folkopinion har motståndarna till Nato-medlemskap konsekvent varit betydligt fler än anhängarna. Men det skulle förstås kunna vara så att ett nära samarbete med Nato över tid nöter ned opinionsmotståndet och sänker tröskeln till svenskt medlemskap. Resultaten från 2010 års SOM-undersökning – vilka inom kort redovisas i boken ”Lycksalighetens ö” – visar att motståndet mot svenskt Nato-medlemskap ökat och vi får gå tillbaka ända till 1995 för att hitta ett lika starkt Nato-motstånd i opinionen. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2010 minskat till 18 procent, mot 22 procent 2009 0ch 24 procent 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2010 ökat till 47 procent, mot 42 procent 2010 och 41 procent 2008. Resultaten stämmer väl överens med de som nyligen redovisades i en Sifo-undersökning . Nato-motståndet är störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Därefter följer sverigedemokrater, kristdemokrater samt folkpartister och moderater. Nato-motståndarna är fler än Nato-anhängarna i samtliga partier. Nato-opinionen på väljarnivå följer ganska väl vänster-högerdimensionen. Motsvaras då det ökade Nato-motståndet även av ett ökat motstånd mot Sveriges militära deltagande i den FN-stödda – men Nato-ledda – Isaf-styrkan (International Security Assistance Force) i Afghanistan? Kritiker hävdar att det svenska uppdraget utökats över tid och att verksamheten alltmer påminner om krigförande i stället för fredsbevarande. De som försvarar Sveriges deltagande hävdar att den militära närvaron i Afghanistan är nödvändig för att värna stabilitet och demokrati i landet. Våren 2010 sköts två svenska soldater till döds i Afghanistan och hösten 2010 enades Alliansregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att Sveriges militära deltagande i Afghanistan bör vara avslutat senast 2014. Motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan har ökat. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande uppgår 2010 till 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige avbryter sitt deltagande uppgår 2010 till 30 procent, mot 32 procent 2009 och 35 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 22 procent, mot 26 procent 2009 och 32 procent 2007. Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland vänsterpartister (68 procent), sverigedemokrater (65 procent), socialdemokrater (64 procent) och miljöpartister (60 procent). Därefter följer moderater (37 procent) och centerpartister, folkpartister och kristdemokrater (samtliga 30 procent). Opinionen i Afghanistanfrågan följer således även den vänster-högerdimensionen ganska väl. Hur kommer då den svenska Nato-opinionen att utveckla sig i framtiden? Hittills har Nato-anhängarna haft svårt att övertyga Nato-motståndarna om och på vilket sätt ett svenskt Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhet eller att ett medlemskap skulle ge Sverige så mycket mer inflytande att det vore värt saken. Nato-motståndarna bygger sin argumentation på att den militära alliansfriheten värnar Sveriges oberoende och ger handlingsfrihet i situationer av krig eller kris i omvärlden. Dessutom framförs argumentet att ett medlemskap skulle innebära att Sverige blev en del av Natos kärnvapenparaply. Opinioner förändras inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap – Folkpartiet och Moderaterna – mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig. Ur det perspektivet är det svårt att se några dramatiska förändringar av den svenska Nato-opinionen under den närmaste framtiden. Ulf Bjereld professor i statsvetenskapGöteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16503, "headline": "Hålan som blev ett kulturellt nav", "summary": "Förutom de berömda diktarna Friedrich von Schiller och Johann Wolfgang von Goethe är staden Weimar mitt i Tyskland känd för sina många museer – här finns över tjugo stycken. Bland annat visas just nu en utställning om kompositören Franz Liszt.", "article": "Lyckliga omständigheter gjorde att landsortshålan Weimar i slutet av 1700-talet blev ett tyskt, för att inte säga europeiskt, kulturcentrum med giganterna författaren Johann Wolfgang von Goethe och dramatikern Friedrich von Schiller i spetsen. Lite mer än ett sekel senare gav staden Weimar namn åt den första tyska republiken. De drygt 400 riksdagsledamöterna sökte sig bort från det oroliga Berlin för att i lugn och ro kunna skapa en demokratisk författning. I samma skede, året efter första världskrigets slut, etablerade sig också den banbrytande konsthögskolan Bauhaus i Weimar. Den bildade borgerligheten tog avstånd från experimenterandet, Bauhaus fördrevs, Weimar blev ett brunt fäste och nazisterna gjorde Goethe och Schiller till sina diktare. Just i Weimar firade nazisternas kulturkonservatism triumfer. På ett av Goethes älskade utflyktsmål strax utanför staden byggdes sedan ett koncentrationsläger. Det hette ursprungligen Ettersberg, men Weimars nazistiska kulturförening lyckades få namnet ändrat till Buchenwald. Ettersberg var så förknippat med den store diktaren. Weimar i delstaten Thüringen står numera på Unescos världsarvslista, hundratusentals turister kommer varje år för att gå husesyn hos Goethe eller besöka något annat av de drygt tjugo museer som stiftelsen Klassiska Weimar förvaltar. Den senaste tiden har en diskussion pågått om hur Weimar ska kunna återfå sin betydelse som samtida kulturstad i Europa i stället för att konserveras i en stillastående provinsialism. Det är säkert ingen tillfällighet att den nyöppnade utställningen om kompositören Franz Liszt fått namnet ”En europé i Thüringen”. Liszt ledde hovkapellet i Weimar under drygt ett decennium i mitten av 1800-talet, kolleger från när och fjärran besökte hans hem och Weimar levde upp – ännu en gång. Vad ska man se i Weimar? Här är fem intressanta museer du inte ska missa. Goethes Gartenhaus 1 När Goethe kom till Weimar 1776 köpte han huset i parken vid floden Ilm några hundra meter söder om slottet. Huset betalades av regenten, hertig Carl August, som lockat Goethe till sin stad. Goethe såg till att reparera huset och anlade både en frukt- och en grönsaksträdgård. Han bodde här permanent i sex år, huset är nu museum och öppet för allmänheten. » Park an der Ilm Goethes bostad 2 Goethe flyttade till det stora huset vid Frauenplan 1782 och bodde här i 50 år fram till sin död 1832. I de 18 rummen med knarrande golv kunde han hänga sina tavlor och förvara sina konstskatter. Även bostadshuset är öppet för allmänheten och i anslutning finns det stora Goethemuseet. » Frauenplan 1 Schillers bostad 3 Schiller blev med tiden god vän med Goethe och flyttade till Weimar 1799. Tre år senare köpte han huset vid nuvarande Schillerstrasse, ett par minuters gångväg från Goethes bostad. Den sjuklige Schiller dog i lunginflammation 1805, men familjen bodde kvar i huset som nu är museum. » Schillerstrasse 12 Anna Amalia-biblioteket 4 Hertiginnan Anna Amalia regerade Weimar i 16 år efter att ha blivit änka vid 18 års ålder. Hon satte stenen i rullning genom att öppna sitt omfångsrika bibliotek för allmänheten, en epokgörande gärning. Under hennes son Carl Augusts styre blommade sedan Weimar upp som en ledande kulturstad. Vid en brand 2004 förstördes delar av biblioteket, men det är nu renoverat och med filttofflor på fötterna får man besöka bibliotekets vackra rokokosal. » Platz der Demokratie 1 Bauhausmuseet 5 I konsthallen vid Teaterplatsen har Bauhausmuseet sedan 1995 sina provisoriska lokaler, ett nytt museum planeras. Bauhausskolan grundades i Weimar 1919 och på museet visas några av de skapelser som gjorde skolan legendarisk och samtidigt ledde till att den förbjöds av nazisterna 1933, dessförinnan hade den fördrivits från Weimar redan 1925. » Theaterplatz 3 Den ungerske kompositören Franz Liszt (1811-1886) föddes för 200 år sedan och är aktuell i en utställning på Weimar slottsmuseum i sommar. ", "article_category": "other"}
{"id": 16520, "headline": "”Kloka politiker bör lyssna på Slussenförslagen”", "summary": "Menar Folkpartiet allvar när de bjuder in stockholmarna till dialog kring stadens utveckling? Aldrig förr har politiker och tjänstemän fått så många konstruktiva förslag från medborgarna som när det gäller Slussen. Kloka politiker borde då säga till sig själva: ”Kanske ligger det något i dessa förslag. Vi borde sätta oss ned och samtala med dessa kunniga människor om hur Slussen ska byggas om”, skriver Stockholmskännaren Richard Murray.", "article": "”Det är trots allt stockholmarna som bor, arbetar och tillbringar sin fritid i staden”, skriver folkpartisterna Daniel Forslund, Mark Klamberg, Björn Ljung och Madeleine Sjöstedt. Och inbjuder stockholmarna till dialog kring stadens utveckling. Om Folkpartiet i Stockholm menar allvar med sitt utspel bör de omedelbart stoppa den vidare hanteringen av Slussen-ärendet och kräva att stadens politiker och tjänstemän genast inleder en allvarligt menad dialog med de grupper av medborgare som kunnigt och engagerat kritiserat stadens Slussen-planer och också lagt fram egna, väl genomarbetade förslag. Trots ett enormt engagemang från stadens medborgare har dess styresmän fortsatt att planera för Slussens ombyggnad i en mycket sluten process. De har hållit sina kort tätt tryckta mot bröstet och gjort det ena desperata utspelet efter det andra efter att ha blåst omkull i folkstormen. Senaste utspelen är en jätteinvestering som ska trolla bort bussterminalen, glas som ska trolla bort skrymmande och skymmande hus och gradänger som ska trolla bort muren mot Gamla Stan. ”Vi lyssnar”, säger politiker och tjänstemän. Bättre vore om man sa: ”Vi vill samtala!” Vill FP samtala om Slussen? Kritiken är fortsatt stark mot det nya förslaget: Nordens Venedig kommer att begåvas med ännu en motorvägsbro (vid sidan om Centralbron), KF-husen byggs för, stora glashus (vars genomskinlighet genomskådats) blockerar utsikterna, gradänger, trappor och broöppningar blockerar tillgängligheten, en onödig bussterminal byggs för en miljard med mera. Och frågan kvarstår: Om Saltsjön stiger en meter eller mer – vad händer då? Aldrig förr har politiker och tjänstemän fått så många konstruktiva förslag från medborgarna: Konstakademiens förslag, Ny syn på Slussen, med flera, och så förslaget att bygga upp dagens Slussen på nytt. Här är det folk som inte bara protesterar utan lägger ned tid och pengar på att hjälpa till att få fram bra lösningar. Kloka politiker borde då säga till sig själva: ”Kanske ligger det något i dessa förslag. Vi borde sätta oss ned och samtala med dessa kunniga människor om hur Slussen ska byggas om. Det är ju faktiskt för dem och alla andra medborgare som vi bygger staden – inte för oss. Vår roll är ju att hjälpa medborgarna att forma den stad de vill ha.” Alltså. Om FP menar allvar: se till att staden avbryter detaljplaneprocessen och sammankallar de tongivande förslagsställarna och kritikerna till en serie möten där förslagen gås igenom, olika lösningar ställs mot varandra och utvärderas sakligt av tjänstemän och experter. Vaska sedan fram alternativen, bedöm olika konsekvenser och kostnader – låt därefter våra valda representanter ta ställning! Mera bråttom är det inte i det hundraårsperspektiv, som planeringen gäller, än att ett halvår kan ägnas åt en sådan process. Det är väl investerad tid i demokrati. Menar FP allvar? Richard Murray ", "article_category": "other"}
{"id": 16523, "headline": "Snabba cash från Ed till Monte Carlo", "summary": "Som mest hade Viktor Blom över tio miljoner dollar. Han var 19 år och hade vunnit pengarna genom att spela poker på nätet. Sedan förlorade han dem. Nu är killen från Ed i Dalsland proffsspelare och vid 20 års ålder redan en legend i pokerns märkliga värld.", "article": "Viktor Blom är besviken. Sin vana trogen har han spelat högt och våghalsigt och det hade kunnat gå hem. Men hans hand är sämre än motståndarens tvåpar. 20-åringen från Dalsland tvingas lämna turneringen redan första dagen. Att han åker ur noteras nogsamt på pokersajter och bloggar från många länder som bevakar finalen i European Poker Tour på kasinot i Madrid. För Viktor Blom är inte vem som helst. Som 19-åring blev han en superstjärna i pokervärlden. Framför datorn i sitt studentrum i Uddevalla drog han in miljontals dollar på nätpoker. Som mest låg han på plus tio miljoner dollar – i dagsläget cirka 67 miljoner svenska kronor. Ingen kände hans namn då han gav sig in i de högsta spelen på nätet och tog sig an världens mest kända och framgångsrika spelare. Under namnet ”Isildur1” mötte han den amerikanske proffsspelaren Tom Dwan, i pokerkretsar känd under namnet ”Durrrr”. I en numera legendarisk session krossade svensken sin motståndare och vann fem miljoner dollar, cirka 35 miljoner svenska kronor. Spekulationerna gick höga. Många trodde att det var en redan etablerad svensk spelare som gick ut med ett nytt alias. En eller annan gissade att ”Isildur1” i själva verket var ett datorprogram, så skoningslös var han. Men sedan kom motgångarna. Bara någon månad efter Durrrr-partiet förlorade han drygt fyra miljoner dollar (cirka 25 miljoner kronor) mot amerikanska pokerproffset Brian Hastings under en natt som också den gått till pokerhistorien. De verkligt insatta i nätpokerns speciella värld hade vid det här laget börjat gissa att den mystiske ”Isildur1” (namnet taget efter en karaktär i Tolkiens ”Sagan om ringen”) var samma spelare som tidigare kallat sig ”Blom90”. Viktor Blom ger ett vänligt och närmast blygt intryck när vi möter honom på Casino Gran Madrid sedan han blivit utslagen ur turneringen – långt från bilden av den aggressive och närmast galne nätspelaren som sägs ha omsatt cirka 30 miljarder kronor på poker. Och utan omsvep talar han om besvikelsen att åka ur här i Spanien. Han skyller inte på korten, och medger att det troligen var en effekt av hans aggressiva spelstil. – I vanliga fall skulle jag ha lagt mig, det gjorde jag inte den här gången. När jag åkte hem i taxin den kvällen kändes det väldigt surt. Fast det är sånt som händer. Dagen efter kändes det okej, faktiskt. Jag frågar flera av veteranerna, både spelare och pokerjournalister, vad det betyder för stjärnan Viktor Bloms status att han åkte ut. Alla svarar, utan den minsta tvekan, samma sak: det betyder ingenting. – En enstaka turnering säger inget, kommenterar Ben Willinofsky, framgångsrik spelare från Kanada. För att bedöma en spelare måste man se till ett större antal insatser. Jag tog inte hem en cent på 13 turneringar innan jag vann i Berlin. Klickandet från spelmarkerna ligger som en stillsam ljudmatta i Madrids kasino. Från början var de 686 spelare – varav en försvinnande liten andel kvinnor – från 51 länder som kommit för att göra upp om förstapriset i finalen i European Poker Tour, en turneringsserie som pågått flera år. Ungefär hälften slogs ut första dagen. Målet för alla var att klara sig till finaldagen, då åtta spelare skulle göra upp om förstapriset: cirka 13,5 miljoner svenska kronor (1,5 miljoner euro). Skattefritt. Många av spelarna skärmar av sig med hörlurar från mobiler och mp3-spelare, unga kvinnor går runt och ger massage åt dem som vill ha medan spelandet fortgår. Den svenska sajten Poker.se har skickat två medarbetare för att bevaka tävlingen med ständiga uppdateringar och intervjuer med deltagarna. En av dem är Erik Rosenberg, som kallar turneringen en av världens mest prestigefulla, och den största i Europa. Han är inte förvånad över vad som hände med Viktor Blom. – Man överskattar ofta vikten av skicklighet och underskattar slumpmomentet i poker, säger han. I genomsnitt vinner en bra spelare pengar i kanske 15–20 procent av de tävlingar han ställer upp i. En allmän uppfattning är att övergången från att vara ”Isildur1”, som framför datorn tog sig an den ene motståndaren efter den andre, till att spela turneringar ”live” mot många motståndare samtidigt kan ta tid. Viktor Blom själv säger: – Det är mycket mer psykologi i live-spelet. Det handlar om att läsa människor. Och man måste tänka på hur man ser ut och hur man slänger in sina marker, sånt som inte finns med när man spelar på nätet. Han började med poker i högstadiet hemma i Ed mitt i Dalsland. På kvällarna gillade han att titta på programmet ”Pokermiljonen” i TV4 på kvällarna. I plugget spelade de poker på rasterna. Vad som gällde då – och gäller än – var Texas hold’em, som på kort tid seglat upp som den mest populära pokervarianten. – Vi drog ihop en turnering på skoj, berättar han. I slutet kom folk från en massa andra orter, som Långed och Bengtsfors. Vi kunde vara över 20 pers i en sån turnering. Vann du redan då? – Ja, det gick hyfsat bra från början. När han fyllt 18 började han spela på nätet. Summorna blev snabbt stora. Han hade flyttat till Uddevalla där han gick trean på samhällsprogrammet på Agnebergsgymnasiet. Han kallade sig ”Blom90” och började få in stora pengar, men sparade inte utan använde dem till fortsatt spel. Men de sajter han var på blev till slut för små för honom. De stora spelarna – och pengarna – fanns på andra. Han blev ”Isildur1” och gick till de största sajterna med de största pengarna, som Pokerstars och Full Tilt Poker. Och fortsatte sitt segertåg. Hans namn spreds på nätet. Men snart var det ingen som ville spela mot honom i Texas hold’em längre. För att möta tolvtaggarna fick han ta sig an dem i en betydligt svårare variant: Omaha. Med fyra kort på handen i stället för två öppnar det för ett helt annat spel, med fler kombinationer. Han var inte tillräckligt inkörd på det utan började förlora. Ändå höll hans stjärnstatus i sig. ”Isildur1” var en spännande spelare som tog sig an många bord samtidigt, satsade högt, tvingade motståndarna till svåra val. Runt hans virtuella spelbord var dramatiken stor och fankretsen växte. Och så, vid en stor pokertävling i Bahamas i januari i år, kom det stora avslöjande som pokervärlden väntat på. Den mytiske ”Isildur1”, som vunnit mer pengar på kort tid än någon annan i nätpokerns historia, hade värvats av världens största pokersajt, Pokerstars.com. Viktor Blom, en gänglig, långhårig 19-åring från Ed i Dalsland, gjorde entré och hälsades med applåder. Numera är han proffs och omslagspojke för företaget Pokerstars. Han har en lön för att han lanserar sajten, och får ingångsavgifterna vid de stora pokerturneringarna betalda. Sedan årsskiftet bor han i London. Det passar bra, säger han, stan har det mesta och det är lätt att ta sig därifrån till olika platser där han ska spela. Bland annat har han varit i Barcelona, Monte Carlo, San Remo, Bahamas, Budapest och Berlin. Hur mycket han tjänar vill han inte gå in på, men medger att han ännu inte börjat spara långsiktigt. Hur mycket hade du som mest på nätspelet? – Som mest var det över tio miljoner dollar. Det är 67 miljoner svenska kronor. Hade du kunnat ta ut dem? – Jag hade säkert kunnat få ut pengar, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade pengar utanför också, så jag var inte behov av dem. Men du hade kunnat leva gott resten av ditt liv? – (Skrattar) Ja, jag var klar ett tag där. Men jag tyckte det var så kul att spela, det var en utmaning. Nästan som ett riktigt roligt dataspel. Sedan förlorade han dem. – Det är klart det var väldigt surt. Det var inte kul. Men jag mådde fortfarande bra, och pengar är ju inte allt. Då – när han hade så mycket pengar i kassan – förstod han inte riktigt hur mycket det egentligen var, säger han. Det insåg han först senare. När man vinner och förlorar så stora summor tappar man känsla för pengars värde, medger han, men undviker för det mesta att diskutera inkomster. Samma attityd har han gentemot sina föräldrar, som i början inte var glada över sonens poker-äventyr. – Nu tror jag det är okej. Men jag försöker att inte prata så mycket poker med dem, för om man säger att man har vunnit pengar en dag så är det inte så kul för dem att höra att man har förlorat dem nästa dag. Alla kommenterar din spelstil, att den är aggressiv och lite galen. – Ja, det stämmer. Det är min stil att vara aggressiv och försöka sätta press på motspelaren. Det gör också att det blir stora svängningar (stora vinster och stora förluster), så det är både bra och dåligt. Ibland blir det lite för galet, men jag kör på så får vi se hur det går. Kan du tänka dig ett vanligt Svenssonliv i framtiden? – Nej, jag trivs väldigt bra med att spela poker. Jag är inte så morgonpigg och tycker det är skönt att ha mina egna arbetstider och kunna resa och så. Vad utmärker en bra pokerspelare? – Jag tror man behöver vara orädd, men ändå sansad och ha ett bra sinne för spelet. Jag har lite matte i huvet och det är nog en fördel. Och så tror jag att man måste ha vinnarskalle. Jag är väldigt tävlingsinriktad. Viktor Blom satsar på nästa säsong av den europeiska pokercirkusen som drar i gång i Tallinn i augusti. Så hur ser han på framtiden? – Jag ska försöka förbättra mitt spel, speciellt livespelet. Förmodligen vinner jag nån turnering nästa säsong. En arena har han ännu inte spelat på: den allra mest prestigefyllda. Det är WSOP – World series of Poker – i Las Vegas i USA. Det närmaste pokervärlden kommer ett VM. Det finns ett skäl: han är för ung. Man måste ha fyllt 21 år. – Men det känns bra, säger han. På sommaren är det ändå gôtt att göra andra saker. Carl Viktor Blom Född: 26 september 1990. Yrke: Pokerspelare. Uppväxt: I Ed i Dalsland. Familj: Tre syskon, mamma och pappa. Bor: I London sedan årsskiftet. Tjänar: ”Vet inte. Men jag står på plus.” Intressen: Spela fotboll och tennis, hänga med kompisar. Vanligaste pokern: Texas hold'em Texas hold’em är i dag den mest populära formen av poker när man spelar om pengar. I korta drag går det till så här: Varje spelare får två kort. På bordet läggs fem kort öppet, i tre omgångar: först tre, sedan ytterligare ett, och så det sista. Varje spelare får tillgodoräkna sig den bästa kombinationen av sina två kort och de öppna på bordet, dock aldrig mer än fem kort vilket utgör en hand. En svårare variant kallas Omaha hold’em. Där har man fyra kort på handen, varav man måste använda två. Variationerna blir då betydligt fler. ", "article_category": "other"}
{"id": 16533, "headline": "Snabba cash från Ed till Monte Carlo", "summary": "Som mest hade Viktor Blom över tio miljoner dollar. Han var 19 år och hade vunnit pengarna genom att spela poker på nätet. Sedan förlorade han dem. Nu är killen från Ed i Dalsland proffs-spelare och vid 20 års ålder redan en legend i pokerns märkliga värld.", "article": "Viktor Blom är besviken. Sin vana trogen har han spelat högt och våghalsigt och det hade kunnat gå hem. Men hans hand är sämre än motståndarens tvåpar. 20-åringen från Dalsland tvingas lämna turneringen redan första dagen. Att han åker ur noteras nogsamt på pokersajter och bloggar från många länder som bevakar finalen i European Poker Tour på kasinot i Madrid. För Viktor Blom är inte vem som helst. Som 19-åring blev han en superstjärna i pokervärlden. Framför datorn i sitt studentrum i Uddevalla drog han in miljontals dollar på nätpoker. Som mest låg han på plus tio miljoner dollar – i dagsläget cirka 67 miljoner svenska kronor. Ingen kände hans namn då han gav sig in i de högsta spelen på nätet och tog sig an världens mest kända och framgångsrika spelare. Under namnet ”Isildur1” mötte han den amerikanske proffsspelaren Tom Dwan, i pokerkretsar känd under namnet ”Durrrr”. I en numera legendarisk session krossade svensken sin motståndare och vann fem miljoner dollar, cirka 35 miljoner svenska kronor. Spekulationerna gick höga. Många trodde att det var en redan etablerad svensk spelare som gick ut med ett nytt alias. En eller annan gissade att ”Isildur1” i själva verket var ett datorprogram, så skoningslös var han. Men sedan kom motgångarna. Bara någon månad efter Durrrr-partiet förlorade han drygt fyra miljoner dollar (cirka 25 miljoner kronor) mot amerikanska pokerproffset Brian Hastings under en natt som också den gått till pokerhistorien. De verkligt insatta i nätpokerns speciella värld hade vid det här laget börjat gissa att den mystiske ”Isildur1” (namnet taget efter en karaktär i Tolkiens ”Sagan om ringen”) var samma spelare som tidigare kallat sig ”Blom90”. Viktor Blom ger ett vänligt och närmast blygt intryck när vi möter honom på Casino Gran Madrid sedan han blivit utslagen ur turneringen – långt från bilden av den aggressive och närmast galne nätspelaren som sägs ha omsatt cirka 30 miljarder kronor på poker. Och utan omsvep talar han om besvikelsen att åka ur här i Spanien. Han skyller inte på korten, och medger att det troligen var en effekt av hans aggressiva spelstil. – I vanliga fall skulle jag ha lagt mig, det gjorde jag inte den här gången. När jag åkte hem i taxin den kvällen kändes det väldigt surt. Fast det är sånt som händer. Dagen efter kändes det okej, faktiskt. Jag frågar flera av veteranerna, både spelare och pokerjournalister, vad det betyder för stjärnan Viktor Bloms status att han åkte ut. Alla svarar, utan den minsta tvekan, samma sak: det betyder ingenting. – En enstaka turnering säger inget, kommenterar Ben Willinofsky, framgångsrik spelare från Kanada. För att bedöma en spelare måste man se till ett större antal insatser. Jag tog inte hem en cent på 13 turneringar innan jag vann i Berlin. Klickandet från spelmarkerna ligger som en stillsam ljudmatta i Madrids kasino. Från början var de 686 spelare – varav en försvinnande liten andel kvinnor – från 51 länder som kommit för att göra upp om förstapriset i finalen i European Poker Tour, en turnerings-serie som pågått flera år. Ungefär hälften slogs ut första dagen. Målet för alla var att klara sig till finaldagen, då åtta spelare skulle göra upp om förstapriset: cirka 13,5 miljoner svenska kronor (1,5 miljoner euro). Skattefritt. Många av spelarna skärmar av sig med hörlurar från mobiler och mp3-spelare, unga kvinnor går runt och ger massage åt dem som vill ha medan spelandet fortgår. Den svenska sajten Poker.se har skickat två medarbetare för att bevaka tävlingen med ständiga uppdateringar och intervjuer med deltagarna. En av dem är Erik Rosenberg, som kallar turneringen en av världens mest prestigefulla, och den största i Europa. Han är inte förvånad över vad som hände med Viktor Blom. – Man överskattar ofta vikten av skicklighet och underskattar slumpmomentet i poker, säger han. I genomsnitt vinner en bra spelare pengar i kanske 15–20 procent av de tävlingar han ställer upp i. En allmän uppfattning är att övergången från att vara ”Isildur1”, som framför datorn tog sig an den ene motståndaren efter den andre, till att spela turneringar ”live” mot många motståndare samtidigt kan ta tid. Viktor Blom själv säger: – Det är mycket mer psykologi i live-spelet. Det handlar om att läsa männi-skor. Och man måste tänka på hur man ser ut och hur man slänger in sina marker, sånt som inte finns med när man spelar på nätet. Han började med poker i högstadiet hemma i Ed mitt i Dalsland. På kvällarna gillade han att titta på programmet ”Pokermiljonen” i TV4 på kvällarna. I plugget spelade de poker på rasterna. Vad som gällde då – och gäller än – var Texas hold’em, som på kort tid seglat upp som den mest populära pokervarianten (se faktaruta på nästa sida). – Vi drog ihop en turnering på skoj, berättar han. I slutet kom folk från en massa andra orter, som Långed och Bengtsfors. Vi kunde vara över 20 pers i en sån turnering. Vann du redan då? – Ja, det gick hyfsat bra från början. När han fyllt 18 började han spela på nätet. Summorna blev snabbt stora. Han hade flyttat till Uddevalla där han gick trean på samhällsprogrammet på Agnebergsgymnasiet. Han kallade sig ”Blom90” och började få in stora pengar, men sparade inte utan använde dem till fortsatt spel. Men de sajter han var på blev till slut för små för honom. De stora spelarna – och pengarna – fanns på andra. Han blev ”Isildur1” och gick till de största sajterna med de största pengarna, som Pokerstars och Full Tilt Poker. Och fortsatte sitt segertåg. Hans namn spreds på nätet. Men snart var det ingen som ville spela mot honom i Texas hold’em längre. För att möta tolvtaggarna fick han ta sig an dem i en betydligt svårare variant: Omaha. Med fyra kort på handen i stället för två öppnar det för ett helt annat spel, med fler kombinationer. Han var inte tillräckligt inkörd på det utan började förlora. Ändå höll hans stjärnstatus i sig. ”Isildur1” var en spännande spelare som tog sig an många bord samtidigt, satsade högt, tvingade motståndarna till svåra val. Runt hans virtuella spelbord var dramatiken stor och fankretsen växte. Och så, vid en stor pokertävling i Bahamas i januari i år, kom det stora avslöjande som pokervärlden väntat på. Den mytiske ”Isildur1”, som vunnit mer pengar på kort tid än någon annan i nätpokerns historia, hade värvats av världens största pokersajt, Pokerstars.com. Viktor Blom, en gänglig, långhårig 19-åring från Ed i Dalsland, gjorde entré och hälsades med applåder. Numera är han proffs och omslagspojke för företaget Pokerstars. Han har en lön för att han lanserar sajten, och får ingångsavgifterna vid de stora pokerturneringarna betalda. Sedan årsskiftet bor han i London. Det passar bra, säger han, stan har det mesta och det är lätt att ta sig därifrån till olika platser där han ska spela. Bland annat har han varit i Barcelona, Monte Carlo, San Remo, Bahamas, Budapest och Berlin. Hur mycket han tjänar vill han inte gå in på, men medger att han ännu inte börjat spara långsiktigt. Hur mycket hade du som mest på nätspelet? – Som mest var det över tio miljoner dollar. Det är 67 miljoner svenska kronor. Hade du kunnat ta ut dem? – Jag hade säkert kunnat få ut pengar, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade pengar utanför också, så jag var inte behov av dem. Men du hade kunnat leva gott resten av ditt liv? – (Skrattar) Ja, jag var klar ett tag där. Men jag tyckte det var så kul att spela, det var en utmaning. Nästan som ett riktigt roligt dataspel. Sedan förlorade han dem. – Det är klart det var väldigt surt. Det var inte kul. Men jag mådde fortfarande bra, och pengar är ju inte allt. Då – när han hade så mycket pengar i kassan – förstod han inte riktigt hur mycket det egentligen var, säger han. Det insåg han först senare. När man vinner och förlorar så stora summor tappar man känsla för pengars värde, medger han, men undviker för det mesta att diskutera inkomster. Samma attityd har han gentemot sina föräldrar, som i början inte var glada över sonens poker-äventyr. – Nu tror jag det är okej. Men jag försöker att inte prata så mycket poker med dem, för om man säger att man har vunnit pengar en dag så är det inte så kul för dem att höra att man har förlorat dem nästa dag. Alla kommenterar din spelstil, att den är aggressiv och lite galen. – Ja, det stämmer. Det är min stil att vara aggressiv och försöka sätta press på motspelaren. Det gör också att det blir stora svängningar (stora vinster och stora förluster), så det är både bra och dåligt. Ibland blir det lite för galet, men jag kör på så får vi se hur det går. Kan du tänka dig ett vanligt Svenssonliv i framtiden? – Nej, jag trivs väldigt bra med att spela poker. Jag är inte så morgonpigg och tycker det är skönt att ha mina egna arbetstider och kunna resa och så. Vad utmärker en bra pokerspelare? – Jag tror man behöver vara orädd, men ändå sansad och ha ett bra sinne för spelet. Jag har lite matte i huvet och det är nog en fördel. Och så tror jag att man måste ha vinnarskalle. Jag är väldigt tävlingsinriktad. Viktor Blom satsar på nästa säsong av den europeiska pokercirkusen som drar i gång i Tallinn i augusti. Så hur ser han på framtiden? – Jag ska försöka förbättra mitt spel, speciellt livespelet. Förmodligen vinner jag nån turnering nästa säsong. En arena har han ännu inte spelat på: den allra mest prestigefyllda. Det är WSOP – World series of Poker – i Las Vegas i USA. Det närmaste pokervärlden kommer ett VM. Det finns ett skäl: han är för ung. Man måste ha fyllt 21 år. – Men det känns bra, säger han. På sommaren är det ändå gôtt att göra andra saker. Carl Viktor Blom Född: 26 september 1990. Yrke: Pokerspelare. Uppväxt: I Ed i Dalsland. Familj: Tre syskon, mamma och pappa. Bor: I London sedan årsskiftet. Tjänar: ”Vet inte. Men jag står på plus.” Intressen: Spela fotboll och tennis, hänga med kompisar. 30 miljarder kronor har Viktor Blom omsatt under sin karriär. 67 miljoner kronor har Viktor Blom som mest haft på pokerkontot.  Texas hold’em är i dag den mest populära formen av poker när man spelar om pengar. I korta drag går det till så här: » Varje spelare får två kort. » På bordet läggs fem kort öppet, i tre omgångar: först tre, sedan ytterligare ett, och så det sista. Varje spelare får tillgodoräkna sig den bästa kombinationen av sina två kort och de öppna på bordet, dock aldrig mer än fem kort vilket utgör en hand. » En svårare variant kallas Omaha hold’em. Där har man fyra kort på handen, varav man måste använda två. Variationerna blir då betydligt fler. ", "article_category": "other"}
{"id": 16536, "headline": "”Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola”", "summary": "Med en bra skola kan våra barn växa till människor som tar sig an arbetsuppgifter vi i dag inte ens kan gissa oss till. I en skola som inte håller måttet är det många barn som inte får möjlighet att ta sig vidare i livet. Det finns därför anledning att vara orolig för Sverige när studieresultaten sjunker och många unga aldrig får gymnasiekompetens. Lösningen ligger inte i ännu en gigantisk organisationsreform. Jämte resurser behöver skolan arbetsro. För att fler ska vilja utbilda sig till lärare krävs att vi värderar läraryrket som ett av våra viktigaste framtidsyrken, skriver Gustav Fridolin.", "article": "Det går bra för Sverige. Men under rubrikerna där ministrarna ler i kapp växer grupperna i barnomsorgen, lärartätheten sjunker i skolorna och studenter väljer bort lärarutbildningarna. Hur vi hanterar det gynnsamma ekonomiska läget i dag avgör förutsättningarna för Sverige i framtiden. Vilket land Sverige kan vara 2025 avgörs inte av vilken optimism vi känner inför budgetberäkningarna i dag, utan av med vilken glädje våra barn går till skolan och med vilken framtidstro våra unga ger sig ut i vuxenlivet. Sverige har helt enkelt inte råd att spara på skolan. Vi är ett litet land på en global marknad och har inte råd att slösa bort en enda talang. Varje barn måste ges möjlighet att bli den allra bästa hon kan vara. På det sättet är varje lärare viktigare än vilken finansminister som helst. Många är vi som kan vittna om hur en lärare öppnade dörrar som vi inte ens visste fanns, entusiasmerade oss när vi behövde ta oss över ett hinder och väckte intresset när vi tappat lusten. På samma sätt kan en lärare som förlorat arbetsglädjen misslyckas med att nå sina elever och göra vilket spännande ämne som helst ointressant. Med en bra skola kan våra barn växa till människor som tar sig an arbetsuppgifter vi i dag inte ens kan gissa oss till. I en skola som inte håller måttet är det många barn som inte får möjligheterna att ta sig vidare i livet. Unga riskerar hamna i limbo när man inte kommer ut i arbetslivet, inte har betygen att söka vidare och aldrig ges möjlighet att sörja för sig själv. Det innebär mänskliga tragedier, men också samhälleliga kostnader. En enda ung person som hamnar vid sidan av riskerar att kosta 15 miljoner under sitt liv – det motsvarar många lärarlöner. Det finns därför anledning att vara orolig för Sverige när studieresultaten sjunker och många unga aldrig får gymnasiekompetens. Svenska elever behöver mer tid med kunniga och engagerade lärare. De internationella studier som ofta refereras i den svenska debatten pekar på behovet av just detta: bra lärare med tid för sina elever. Särskilt de elever som behöver mer stöd i skolan, är i behov av en skola med fler vuxna och högre lärartäthet. Att det finns bra skolledare, kuratorer och kolleger att dela sitt arbete med är viktigt också för lärares arbetsmiljö och arbetslust. Men lärartäthet kräver att det finns motiverade studenter som brinner för att påbörja en lärarbana. Sedan flera år minskar söktrycket till lärarutbildningen. 2010 fanns det drygt en sökande per plats. Bara sex av tio studenter som påbörjar lärarutbildning avlägger också examen. Fram till år 2025 kommer Sverige att ha en brist på framför allt utbildade förskolelärare och grundskolelärare. Inräknat pensioner och variation i årskullar av elever uppgår rekryteringsbehovet av behöriga lärare till nästan 60.000 fram till år 2025. I debatten betraktas ibland lärartäthet och lärarlöner som motstående intressen. Det är ett snävt kameralt synsätt. Ska vi höja lärartätheten i skolan på sikt måste vi i dag få fler att vilja bli lärare. Konsultfirman McKinsey har visat att de mest framgångsrika skolsystemen i världen rekryterar till lärarutbildningen från den främsta tredjedelen studenter. Ska vi lyckas med det i Sverige måste vi motivera fler att välja lärarbanan, både som första val och som en senare karriär i livet. Det ska vara naturligt för en naturvetare, en företagare eller en statstjänsteman att välja att ta ett nytt steg i livet genom att utbilda sig till lärare. Att ha olika erfarenheter i ett kollegium är bra för att skolan ska lyckas nå fram till varje barn. I Sverige har vi värnat även den krokiga bildningsresan, och många motiverade och engagerade lärare klarar att lyfta alla elever i sin klass just för att de själva har erfarenhet av hur det är att ha det svårt i skolan. Det McKinsey-studien i grunden visar, är att en bra lärarkår kräver att läraryrket är ett intressant val för många. Det är en samhällsförlust varje gång någon väljer bort läraryrket för att man är osäker på dess framtid. För att fler ska vilja utbilda sig till lärare krävs att vi värderar läraryrket som ett av våra viktigaste framtidsyrken inte bara i ord, utan också i lön. Lärarförbundet har visat att lärare förlorar minst 10.000 kronor i månaden jämfört med andra yrken som kräver lika lång utbildning. Saco visade tidigare den här veckan att en utbildad lärare under sitt yrkesverksamma liv kommer att tjäna mindre pengar än om personen i fråga låtit bli att läsa någon eftergymnasial utbildning alls. Höjda lärarlöner är därför sannolikt den enskilt viktigaste reformen för att öka attraktiviteten i läraryrket, incitamenten för motiverade studenter att brinna för lärargärningen och i slutändan för att skapa bättre förutsättningar för våra barn och unga att lyckas i skolan. Vi kan nu välja att antingen hjälpa eller stjälpa det svenska skolsystemet in i framtiden. Det är ett val som är gemensamt för oss i rikspolitiken och kommunpolitiker. Kommunaliseringen av skolan är ett faktum. När utbildningsministern talar om förstatligande så är det för att slippa svara på frågor om de utmaningar som skolan står inför i dag. Skolans lösning kan inte ligga i att kastas in i en ny gigantisk organisationsreform. Jämte resurser behöver skolan arbetsro. Men kommunaliseringen innebär inte att staten kan undandra sig sitt ansvar. Försämringarna i a-kassan och utförsäkringarna av sjuka har gjort att många människor hänvisas till det kommunala försörjningsstödet. När arbetslösheten stiger, tvingas kommunerna skära ner på bland annat skola. Barn och unga har fått bära finanskrisens kostnader. Det är aldrig bättre ekonomi att betala kostnaderna för en lärares arbetslöshet än att betala läraren för att undervisa. Skolan ska vara en framtidsinvestering, inte en konjunkturregulator. Vi måste därför använda dagens goda ekonomiska läge till att bygga skolan starkare. Det goda ekonomiska läget får inte stanna i presentationerna från finansdepartementet, utan ska synas i varje lärarrum och i lärarnas lönebesked. Det kräver ett statligt ansvarstagande. För trots goda tider kommer det att vara svårt för Sveriges kommuner de kommande åren att ensamma hantera både en lärarlegitimationsreform, höjda löner och behov av större lärartäthet. I vårt budgetförslag i höst kommer Miljöpartiet därför att föreslå nya resurser till kommunerna som ska användas för att uppnå viktiga nationella mål, där höjda lärarlöner är en av de främsta prioriteringarna. I mitt sommartal i Vittsjö i dag bjuder jag in lärarfacken och gröna kommunpolitiker för samtal om hur vi kan säkerställa att de kommuner där man är beredd att satsa på lärarkåren får del av medel som gör det möjligt. Att höja lärarlönerna och satsa på skolan ska vara en del av en nationell strävan, och därmed också en investering i framtiden som stat och kommun gör tillsammans. Gustav Fridolin språkrör (MP) och folkhögskollärare ", "article_category": "other"}
{"id": 16540, "headline": "”Satsa på att utbilda de arbetslösa ungdomarna”", "summary": "Nu krävs en storsatsning för att nå de långtidsarbetslösa ungdomarna. Det handlar om ungdomar som Stockholm inte har lyckats ge möjligheter att kunna ta sig igenom grundskola och gymnasium. En stad med ett överskott på 1,7 miljarder ska självklart investera i satsningar som ger individer långsiktiga möjligheter till arbete, kunskap och självförsörjning, skriver Vänsterpartiets Karin Rågsjö och Thomas Hvitfeldt.", "article": "Att investera i kunskap är alltid relevant, för individen och för samhället. Det gör inte den politiska majoriteten i Stockholms stadshus, inte när det gäller arbetslösa. Att 40 procent av de inskrivna på jobbtorgen endast har förgymnasial utbildning eller lägre visar på att jobbtorgens insatser inte motsvarar behoven. Stockholm har inte lyckats leverera utbildning till alla dem som i dag står utan betyg från grundskolan och gymnasiet. Allt för många unga lämnas utanför. Helt i onödan. I Stockholm har vi jobbtorg för de invånare som av olika skäl har försörjningsstöd och är arbetslösa. På jobbtorgen återfinns även ungdomar. Inte alla ungdomar som är arbetslösa utan de ungdomar som inte kan försörja sig själva och som inte har föräldrar som kan försörja dem efter 18 årsdagen. Redan här har vi en inbyggd segregering. 2010 var det sammanlagt 2.031 unga som var inskrivna på jobbtorg. Påfallande många, 8 procent, saknar grundskola; 12 procent har endast grundskola, 55 procent har högst gymnasium och av dem är det många som saknar ett samlat betygsdokument. I snitt är det 40 procent av de ungdomar som finns på jobbtorgen som saknar gymnasieutbildning. Detta är en klassfråga. I Kista saknar 50 procent fullgjort gymnasium och bland flickorna i Kista är siffran 70 procent. Vem har misslyckats? Stockholmsvänstern anser att det är Stockholm som inte har levererat utbildning. Hur ska dessa ungdomar utan utbildning kunna gå ut och konkurrera på en arbetsmarknad där cirka 20 procent av ungdomar mellan 15 och 24 år är arbetslösa? De har inte en chans. De riskerar social exkludering. Det måste nu till en stor satsning för att nå de långtidsarbetslösa ungdomar där Stockholm inte har lyckats tillhandhålla en skolsituation där ungdomar har kunnat ta sig igenom grundskola och gymnasium. I Stockholm har vi som i andra kommuner ett lagstadgat uppföljningsansvar för de ungdomar som hoppar av skolan, de som är mellan 16 och 19 år. Upp till 4.000 elever hoppar av skolan varje år, en alarmerande siffra. Majoriteten har stått handfallna i fem år och förlitat sig på olika projekt som kommer och går. Ungdomarna lämnas åt sitt öde. Ingen vet vad det gör. Ingen frågar efter dem. Alla ungdomar och unga vuxna ska känna sig behövda och erbjudas studier eller arbete. I varje stadsdel finns unga i riskzonen. Socialtjänsten och gymnasieskolan ska fånga upp dem och bidra till hopp om en framtid utan kriminalitet och chans att läsa upp betyg. Attraktiva strukturerade heltidsprogram bör tas fram med mentorsstöd från yrkesverksamma, attraktiva fritidsaktiviteter, psykologiskt stöd, föräldrastöd samt utbildning och praktik inom yrken som leder till anställning. Då kan vi göra något på riktigt. Arbetsgivare ska inte få gratis arbetskraft genom praktikanter utan ska i stället förbinda sig att ge sex månaders anställning om inte vägande skäl talar däremot. Det är uppenbart att arbetsgivare inom områden med hög personalomsättning till viss del använder sig av praktikanter och inte planerar för längre anställningar. Ingen ungdom ska vara långtidsarbetslös. Ge dem jobb och utbildning som leder framåt. Många flyktingungdomar som kommer till Sverige i de sena tonåren hinner inte lära sig svenska för att klara gymnasieskolans individuella program. De är för unga för svenska för invandrare men för gamla för gymnasieskolan. Här fordras skräddarsydda utbildningsinsatser. I en stad med ett överskott på 1,7 miljarder ska man självklart investera i utbildning för arbetslösa. Det behövs kvalitativa satsningar som ger individer långsiktiga möjligheter till arbete, kunskap och självförsörjning. Allt annat får ses som en politik som leder till ett ökat antal som står helt utanför arbetsmarknaden. Ett tudelat samhälle. En exkludering. Dyrt för samhället och en katastrof för individen. Karin Rågsjö (V) vice ordförande i arbetsmarknadsnämnden Thomas Hvitfeldt (V) ersättare i arbetsmarknaden ", "article_category": "other"}
{"id": 16542, "headline": "”Nya Slussen inget hållbart trafikprojekt”", "summary": "Trots att företrädare för Stockholms stad ser Slussenprojektet som ett hållbarhetsprojekt tillämpas inte hållbar trafikplanering. Vissa satsningar görs på gång- cykel- och kollektivtrafik, men fokus i planeringen ligger på en bibehållen och ökad biltrafik. Det rimmar dåligt med stadens mål för hållbar stadsutveckling och åstadkommandet av ett långsiktigt hållbart transportsystem, skriver fil lic Jesper Bjarnestam.", "article": "Ett centralt policymål inom samhälls- och stadsplanering är hållbar utveckling. I Stockholms stads miljöprogram ingår begreppet i fyra av de sex målen, bland annat. för ett långsiktigt hållbart transportsystem. Även i strategidokumentet Vision 2030, stadens budget och översiktsplan är hållbarhetsbegreppet frekvent använt. Arbetet för en långsiktigt hållbar utveckling ska finnas med i all planering, inte minst i stadsutvecklingsprojekten. Ett av de största är Slussenprojektet och det bör där planeras mycket för hållbarhet och hållbar stadsutveckling. Men i målsättningarna saknas hållbarhetsbegreppet och i projektets planeringsdokument lyser begreppet med sin frånvaro. Det kan därmed ifrågasättas om Stockholms stad lever upp till sina hållbarhetsmål i projektet. Min nyligen utkomna licentiatuppsats ”En hållbar trafiklösning för nya Slussen? Uppfattningar om hållbarhet och hållbar stadsutveckling i Slussenprojektet” bygger på en intervjustudie med tjänstemän vid Stockholms stad, politiker (varav flera borgarråd), intressegrupper, konsulter och forskare, vilka anonymiserats. I undersökningen ser företrädare för Stockholms stad Slussenprojektet som ett hållbarhetsprojekt trots att hållbarhetsbegreppet inte finns med i målsättningarna och de satsningar som planeras för gång-, cykel och kollektivtrafik framhålls. Att en viss hållbarhetsplanering finns med i projektet står också klart. Men hållbar trafikplanering tillämpas inte. Även om Slussenprojektet medför vissa satsningar på gång-, cykel- och kollektivtrafik innehåller det planering för bibehållen och ökad biltrafik, stark trafikseparering och en åttafilig huvudbro för främst biltrafik. Trafikplaneringen kan betecknas som traditionell istället för hållbar. Inom traditionell trafikplanering får biltrafik och trafikleder stort utrymme, även trafikseparering för att möjliggöra storskalig mobilitet för motortrafik, och ofta utan vidare hänsyn till t.ex. en plats kulturförutsättningar eller historiska bebyggelse. Hållbar trafikplanering går istället ut på att aktivt planera för minskad biltrafik och ökad gång-, cykel- och kollektivtrafik. Därtill integreras trafikslag så att de ytor som finns i högre grad delas mellan olika slags trafikanter. I Slussenprojektet planeras för i huvudsak ett trafikslag per bro, vilket medför stark trafikseparering. Stadens företrädare hävdar att den planerade huvudbron blir viktig även för kollektivtrafik och inte bara för biltrafik. Av de åtta filerna är dock sex till enbart för biltrafik, och slitsen till tunneln uteslutande så. För gående och cyklister finns endast en trottoar och cykelbana i varje riktning. Huvudbron har dimensionerats för 2001-års flöde i nord-sydlig riktning, 40.000 fordon per dygn. Efter trängselskattens införande och tillkomsten av Södra länken har flödet dock gått ner till dagens ca 30.000 fordon. Men man har inte gjort motsvarande minskning i antalet körfält. I min undersökning medger intervjuade tjänstemän att huvudbron blir överdimensionerad gentemot trafikbehoven. Därtill planeras för en ökning av biltrafiken med 20% fram till år 2030. Politiker och tjänstemän i Slussenprojektet uppfattar vägsatsningar och planering för ökad biltrafik som förenligt med hållbar stadsutveckling. Omfattande forskning inom området hållbara urbana transporter pekar dock på det rakt motsatta, där biltrafiken pekas ut som icke hållbar. Dagens biltrafik bidrar genom luftföroreningar till försämrad hälsa och livskvalitet hos människor och ekosystem, samt ökad global uppvärmning. Utöver detta finns en rad aspekter som gör biltrafiken icke hållbar oavsett dess drivmedel. Stora landområden i städerna används för gator och parkeringsplatser, mark som istället skulle kunna nyttjas av gående, cyklister, kollektivtrafik, till allmänna platser eller bostäder. Därtill finns olycksrisker, buller, trängsel och decentralisering då biltrafiken får breda ut sig. I min avhandling framstår kunskaperna om hållbar trafikplanering som låga hos de beslutsfattare som ligger bakom planförslaget för nya Slussen. Den starka betoningen vid trafikteknik, trafikflöden och kvantitativ trafikplanering tycks också ha lett till att sociala och kulturella värden beaktats mindre. Om hållbarhet och hållbar stadsutveckling varit mål för Slussenprojektet hade dessa värden högst sannolikt beaktats mer. Den trafiklösning som planeras för nya Slussen kan ses som kulturellt och socialt icke hållbar, bland annat då byggnadstraditionen sedan 1600-talet med dubbla och likvärdiga broar inte beaktas. De dubbla broarna, vilka även är en del av dagens trafikapparat, markerar det ursprungliga näset vid Slussen. Enligt Nils Ahlbergs kulturmiljöanalys förklarar detta Stockholm stads uppkomst vid just denna plats. Att inte ha med de dubbla broarna i trafiklösningen är därmed kulturellt icke hållbart. I min avhandling framkommer även att flera ledande styrande politiker inte känt till kulturmiljöanalysens existens, detta trots att den utgjort beslutsunderlag i planförslagets miljökonsekvensbeskrivning. Att hållbarhetsbegreppet inte inkluderats i Slussenprojektets målsättningar kan, givet projektets starka politiska styrning, inte vara någon slump. Det har högst sannolikt varit ett medvetet val och ett troligt skäl är att man från politiskt håll inte velat minska på biltrafiken. Det rimmar dock väldigt dåligt med stadens mål för hållbar stadsutveckling och åstadkommandet av ett långsiktigt hållbart transportsystem. Jesper Bjarnestam fil lic, gymnasielärare vid Internationella Engelska Gymnasiet på Södermalm. Hans licentiatuppsats kan laddas ner här. ", "article_category": "other"}
{"id": 16554, "headline": "Garanterat fritt från mantran", "summary": "Yogaläraren Tara Stiles tröttnade på buddhor, rökelse och mystik. I sin studio i New York lär hon ut yoga utan österländsk filosofi. Intresset för den nya yogaformen har nu vaknat även i Sverige.", "article": "New York är ett paradis för yogasugna och en av de intressantaste yogastudiorna just nu är Strala yoga, som lockar anhängare som Jane Fonda och Deepak Chopra. Intresset för studions yogaform börjar nu vakna också i Europa. – Andas ut, ta ett kliv bakåt. Håll armbågarna längs kroppen, sänk dig ner till plankan. Sätt i knäna om det bli för tungt. Stanna där, gunga lite, gör kanske en armhävning om det känns bra. Yogaläraren Tara Stiles leder oss genom en annorlunda solhälsning under ett nybörjarpass i den stora vitputsade lagerlokalen i NoHo på Manhattan. Ljuset flödar in över oss genom stora fönster medan vi lyssnar på Bill Withers ”Lovely day”. Tara Stiles går runt mellan yogamattorna på trägolvet. Hon korrigerar armar som sträcks åt fel håll och trycker med lätt hand ner axlar som letat sig upp till öronhöjd. Tara Stiles startade studion Strala yoga 2008. Medan andra kombinerar fysisk yogaträning med österländsk filsosofi så har hon skalat bort all ”mystik”. Här finns varken porträtt på indiska grundare, buddhor eller rökelse. – Jag tror att hinduiska mantran och tal om olika energicentrum i kroppen skrämmer bort många. Här i New York, och kanske också hos er i Sverige, finns ett slags ”yogaelit” som bestämmer reglerna för vad som är riktig yoga. Det var deras attityd som fick mig att starta min studio, säger Tara Stiles. Varje vecka lägger hon ut korta filmer på Youtube med praktiska övningar som ”Yoga för att överleva sluttentamen” och ”Så får du sexiga axlar, armar och rygg”. Hon har också gett ut flera dvd:er med träningsprogram, skapat en app för Iphone och en yogabok som heter ”Slim calm sexy yoga”. Kritiken har inte låtit vänta på sig. Det finns en lång yogatradition i New York och bloggare har upprörts över hur ex-fotomodellen Tara Stiles nu ”säljer ut” yogan för att tjäna pengar. – Jag bryr mig faktiskt inte om vad andra tycker om mig. Jag väljer provocerande titlar som ”Slim calm sexy” för att locka människor som annars kanske inte skulle få upp ögonen för yoga, säger hon och berättar att hon har yogat sedan tonåren. En drop in-lektion på något av de fyrtio passen varje vecka kostar tio dollar (cirka sextio kronor), ett fynd jämfört med vad det kan kosta att träna på andra ställen på Manhattan. – Jag vill hellre att många ska ha råd att träna varje dag i stället för bara en gång i veckan, säger hon. Människor i åldrarna 9 till 92 år tränar på Strala yoga: skolelever, studenter, brandmän, nyblivna mammor och pappor, överviktiga och pensionärer. Bland hennes anhängare finns också kända namn som Jane Fonda och Deepak Chopra. Tara Stiles berättar att yogalärare från hela USA söker sig till hennes lärarkurser. De lockas av den avslappnade attityden, säger hon. Hon har också fått förfrågningar om att hålla kurser i Europa. – Nyligen blev jag tillfrågad om jag kunde komma till Sverige i början av sommaren, men det funkade tyvärr inte. Yogaläraren Jonas Rådahl arbetar på yogastudion Yogayama i Stockholm. Han har följt Tara Stiles på nätet i flera år och tycker att hennes filosofi kring yoga ligger helt rätt i tiden. Han hoppas att hon vill undervisa i Sverige i framtiden. – Vi kommer absolut att få se studior med en mer avslappnad attityd också här i Sverige. Vi vill inte ha för mycket av det österländskt flummiga. Jag tror att för många är det resultatet av det vi gör på yogamattan som räknas. Han känner igen sig i Tara Stiles tankar om ett slags ”yogaelit”. – Förut tränade jag bara yogaformen ashtanga, men jag tröttnade på att det fanns en massa regler och värderingar för hur man ska vara och göra. Nu blandar jag olika stilar i min undervisning. Yogaläraren Viveka Blom Nygren, som driver studion Atmajyoti i Stockholm, tycker sig se att de yogastudior som har öppnats i Sverige på senare år har blivit lite mindre ”mystiska”. – Det är inte en klockren trend, men vi ser lite av det här. Gymmen har ju försökt sig på yoga utan österländska inslag, men oftast lyckas de bara skrapa på ytan. Om lärarna på Strala yoga är kunniga och lockar nya grupper är det jättebra, säger hon. Här kan du utöva yoga i New York Ett yogapass är ett utmärkt sätt att koppla av på under en semesterresa till New York. Yogan har en lång tradition på Manhattan, här finns många välrenommerade yogatränare och mängder av yogastudior. DN listar några av de intressantaste studiorna i New York vid sidan av Strala yoga. Välj den som passar dig! Eddie Sterns yogastudio: ayny.org The Shala yoga house: theshala.com/index.html Jivamukti yoga school: jivamuktiyoga.com Dharma yoga center: dharmayogacenter.com/welcome.php Iyengar yoga: iyengarnyc.org/home.html Go yoga: goyoga.ws/index.shtml Yoga anatomy, lär dig mer om andning: yogaanatomy.org Integral yoga institute: www.iyiny.org ", "article_category": "other"}
{"id": 16557, "headline": "”Bonusar behövs inte för att rekrytera vd i storbolag”", "summary": "Unionen i ny undersökning: Sju av tio styrelseordföranden i svenska storföretag kritiska till bonussystemen. Bonusar behövs inte för att rekrytera vd. I Unionens nya rapport ”Vd-bonus – brister och oklara grunder” tillfrågas styrelseordförandena i 309 bolag med fler än 500 anställda. Trots att ordförandena är med och beslutar om bonussystemen är de inte övertygade om effektiviteten och nyttan. Merparten tror att vd:arna tackat ja till uppdraget även utan erbjudanden om bonus. De anser heller inte att bonusar främjar bolagens långsiktiga utveckling. Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att ompröva dagens bonussystem, skriver Cecilia Fahlberg.", "article": "Bonus till vd är en lika vanligt förekommande företeelse som det är ett hett omdebatterat ämne. Undersökningar som Unionen genomfört visar att runt tre fjärdedelar av företagen använder sig av någon form av bonussystem till vd. Debatten fokuserar oftast på om ersättningsnivåerna är rimliga och formuleras till ett ställningstagande för eller emot bonus. Det är en olycklig förenkling av en viktig diskussion, som i stället bör fördjupas till att handla om ersättningssystemens effektivitet. Med vilken metod uppnås bäst de mål som styrelsen har fastställt? Vilka är motiven för rörlig eller fast ersättning till vd? Presterar en vd som får bonus bättre än en vd som enbart ersätts med fast lön? Stödjer bonussystemen en positiv utveckling av näringslivet? I Unionens nya rapport ”Vd-bonus – brister och oklara grunder ” har styrelseordförande i samtliga 309 bolag verksamma i Sverige som har fler än 500 anställda och där Unionen har medlemmar tillfrågats. Denna grupp – som själva är med och fattar beslut om bonusprogrammen – är inte övertygad om bonussystemens effektivitet och nytta. Tvärtom säger sig sju av tio styrelseordförande i undersökningen se brister i dagens bonussystem. För knappt ett år sedan ställde Unionen samma frågor till företagens vd:ar. En jämförelse mellan de två undersökningarna visar att ordförande och vd:ar är påfallande överens om bonussystemens brister. Ett av argumenten för bonus är att det behövs för att rekrytera och behålla vd. Unionens nya undersökning visar att ordförandena själva inte är övertygade om att bonus behövs av detta skäl. Sex av tio som svarat på Unionens enkät tror att vd tackat ja till uppdraget även om bonus inte hade erbjudits, medan tre av tio tror att vd då hade avböjt.Inte heller argumentet att bonus behövs för att behålla vd styrks av styrelseordförandenas svar. Endast två av tio bedömer att vd skulle söka sig bort från företaget om bonusmöjligheten togs bort. Ett av de viktigaste skälen till att använda bonus är enligt styrelseordförandena att styra vd att göra rätt prioriteringar. Frågan är då hur väl utformade bonussystemen är för att styra mot en långsiktig och positiv utveckling i företagen. Illa genomtänkta bonussystem kan belöna vd för beslut som kortsiktigt gynnar lönsamhet och aktiekurs, men som långsiktigt skadar bolaget och aktieägarnas intressen. Inte sällan finns det en motsättning mellan det kortsiktigt och det långsiktigt fördelaktiga för bolaget. En uppskjuten eller inställd investering kan på kort sikt påverka kassaflödet och kostnaderna positivt, men på något längre sikt vara förödande för verksamheten. Inte heller svaret på denna fråga ger stöd för de nuvarande bonussystemens positiva effekt. Endast var tionde ordförande i undersökningen svarade att bonusarna är väl utformade för att styra mot långsiktiga mål och bara tre av tio ansåg att de var tydligt utformade. Behövs då bonus för att motivera vd till än bättre prestationer? Belöning i form av pengar antas vara en viktig drivkraft för personer som strävar efter ledande positioner i näringslivet. De förmodas anstränga sig än hårdare och prestera än bättre om möjligheten till högre ersättning finns. Men endast tre av tio styrelseordförande tror att möjligheten till högre ersättning genom bonus är en mycket viktig drivkraft för vd. Ett stimulerande arbete, inflytande över företagets utveckling och framtid samt stolthet över att utföra ett viktigt jobb rankas alla som viktigare drivkrafter för vd, av deras styrelseordförande. Unionens undersökning visar sammanfattningsvis att styrelseordförandena inte tror att bonus behövs för att rekrytera och behålla vd. De tror inte att det är en av de viktigaste drivkrafterna. De anser inte att bonussystemen är tydliga och inte heller att de främjar långsiktighet. Vi ser i vår nya rapport att styrelseordförandenas och vd:arnas inställning till bonus och vad som motiverar vd i jobbet stämmer väl överens. Syftena att rekrytera och behålla de bästa krafterna, att styra, kontrollera och motivera vd uppfylls sällan. Mot denna bakgrund är det självklart nödvändigt att utvärdera och ompröva dagens bonussystem. Bonus till vd kan vara motiverat, men under förutsättning att systemen styr åt rätt håll, i rätt tid. Unionen efterlyser långsiktighet i bonussystemen. Det är allvarligt när både styrelseordförandena och vd:arna ser en klar brist på detta. Ersättningssystem som inte bidrar till långsiktighet måste förändras. Det behövs också en tydlighet, som i dag saknas. Enligt gällande regler för bolagsstyrning ska aktieägarna på bolagsstämman ha möjlighet att bilda sig en uppfattning om ersättningssystemen och dess konsekvenser. Men Unionens undersökning visar att det finns en brist på transparens som måste åtgärdas. Det behövs också en fördjupad diskussion om vad som verkligen motiverar vd att göra ett bra jobb. Unionens båda undersökningar visar att det ofta är andra faktorer som stimulerar vd i arbetet. Det är dessa drivkrafter som styrelserna ska fokusera på för att motivera och styra företagets vd. Genom att agera långsiktigt kan företagen bidra till tillväxt i Sverige och till trygga och utvecklande jobb. Ersättningssystemen till vd och övrig ledning är i det perspektivet viktiga för Unionens nära en halv miljon medlemmar, eftersom de påverkas av de beslut dessa personer fattar. Rätt utformade ersättningar kan främja välgrundade och långsiktiga beslut som gynnar en positiv utveckling i svenskt näringsliv. Cecilia Fahlberg Förbundsordförande Unionen ", "article_category": "other"}
{"id": 16561, "headline": "Jonas Åkerlund: ”För mig finns bara fullt av eller på”", "summary": "Madonna, Lady Gaga och Rolling Stones. Världens största popstjärnor vill alla arbeta med Jonas Åkerlund. Med över 500 filmer i sitt cv vill han nu satsa mer på långfilm. DN Söndags fick en sällsynt intervju med den medieskygge filmregissören i Los Angeles.", "article": "Vi sitter i var sin fåtölj på Chateau Marmont: ett 1930-talshotell mitt på Sunset Boulevard, mest bekant för sina kända gäster. Det var Greta Garbos favorithotell, skandalomsusade artisten Lindsay Lohan bodde här under sina vildaste år och skådespelaren John Belushi knarkade ihjäl sig i trädgården vi ser ned på från fönstret. Jonas Åkerlund, som vanligt klädd i helsvart: bikerjeans, jacka och slokhatt, sippar på en lemonad och vinkar till var och varannan gäst som går förbi. Han bor i en villa uppe i bergen med sin fru Bea och tvillingarna Eddie och Billie, 2,5 år, ett par minuter härifrån, men träffas hellre i ”sitt andra hem”. Han är kanske världens mest framgångsrika musikvideoregissör och har blivit hyllad för sitt arbete med Madonna, Lady Gaga, Rolling Stones, Britney Spears och Rammstein. För att nämna några. Ofta är det dessa artistnamn som kommer på tal när Jonas Åkerlund omnämns i medierna. Att han också är både reklam- och långfilmsregissör talas det mindre om. Totalt har Jonas regisserat omkring 500 olika filmer. Senaste biofilmen, ”Horsemen”, hade premiär för två år sedan. Just nu arbetar han med nästa långfilm: ”Small apartments” med bland andra Billy Crystal, Johnny Knoxville, James Caan, och framför allt Matt Lucas, mest känd som skallig och rullstolsbunden i humorserien ”Little Britain”. – Man kan nog kalla det för en komedi, men inte den typ vi är vana att se Matt Lucas i. Den här filmen blir betydligt mörkare, säger Jonas och rättar till sin svarta hatt. Förra året styrde han 38 olika filmprojekt vilket innebar 89 flygavgångar – ett tempo som han hållit i snart 15 år. – Jag jobbar alltid oerhört hårt och mycket, med det är först när jag kommer in i en sådan här produktion, får jobba med långfilmsmanus och riktiga skådisar, som jag blir påmind om hur mycket jag älskar mitt jobb, säger Jonas Åkerlund och gungar sitt glas så att isen skallrar. Det har tagit två år att få till den här intervjun. Jonas kalender är överfull, och han trivs med det. Dessutom håller han sig borta från medier så gott han kan och ger knappt några intervjuer alls. Men han verkar vare sig nervös eller stängd där han sitter tillbakalutad i sin fåtölj. – Jag bestämde mig tidigt för att inte bli någon kändiskille, och ångrar många intervjuer jag givit. Det är mina filmer som är intressanta, inte jag som person, säger han. För 24 år sedan regisserade Jonas Åkerlund sin första musikvideo, för svenska metalbandet Candlemass. Då hade han själv drömt om att bli rockstjärna under hela sin uppväxt i Bromma, hunnit med en vända till London med sitt band Bathory, men till slut lagt trumpinnarna på hyllan och just funnit sin talang hos filmproduktionsbolaget Mekano i Stockholm. Efter att ha visat sig vass vid klippbordet tog han nästa steg och lyfte upp en kamera. Uppdragen började hagla in: Roxette och The Cardigans, H & M och Wasa knäckebröd. Svenska artister och varumärken föll pladask för Jonas orädda och estetiska bildspråk. 1997, tio år efter sin första musikvideo, slog han igenom internationellt med omtalade videor för The Prodigy och Madonna. Sedan dess har han pendlat mellan sin gamla kulturkåk i centrala Stockholm och flådiga hotellrum runt om i världen, och det dröjde inte länge innan artister som Britney Spears och Lady Gaga började höra av sig stup i kvarten och tjata om samarbeten. – På sätt och vis blev det ju som jag drömde ändå, jag jobbar med musik men inte som artist, säger Jonas. I september 2008 kraschade den globala ekonomin. Storföretag, såväl biltillverkare som skivbolag, höll hårt i sina pengar. Det rådde allmänt en negativ inställning i världen, inte minst här i USA, och folk i de flesta yrkesgrupper oroade sig för att jobben skulle försvinna. Inte Jonas Åkerlund. I stället för att oroa sig över vilka uppdragsgivare som skulle skära ned sina budgetar fick han en ”enorm energikick”: – Jag bestämde mig efter finanskraschen för att vända på det och i stället bli ännu mer produktiv, och har jobbat väldigt mycket sedan dess, säger Jonas entusiastiskt. Han säger sig inte påverkas kreativt av konjunktursvajningar eller världskatastrofer. Däremot satte finanskraschen spår i hans pass, då konsekvensen blev fler resor, allt mer utspridda över världskartan. – Min verksamhet krävde plötsligt att jag skulle arbeta överallt i stället för på bara en marknad. Innan hade jag varit väldigt fokuserad på USA och Frankrike. Nu jobbar vi lika mycket i Kina, Tyskland, England och Argentina. Jonas säger ”vi” och syftar dels på sitt stora entourage – assistenter, barnflickor och produktionsteam – men framför allt på sig själv och frun Bea. Hon är en välkänd stylist och kostymör i Hollywood. När hon följde med skådespelaren Mickey Rourke, som hans personliga stylist, till filminspelningen av Jonas Åkerlunds långfilmsdebut ”Spun”, för nio år sedan, träffades de två för första gången. Sedan dess arbetar makarna Åkerlund ihop flera gånger om året. Hur är det att jobba så mycket med sin fru? – Vi har det som allra bäst när vi jobbar tillsammans. Då får vi vara nära varandra, och kreativt funkar vi skitbra ihop – hon är så grymt duktig. Jag är alltid ledsen när jag inte har henne på jobbet och saknar henne då. Vi funkar bäst hemma också under de perioderna, annars är vi så mycket isär, osynkade och inne i olika världar. Vilka konflikter kommer från att jobba med varandra? – Inga alls. Vi har inget rollspel mellan varandra, varken på jobbet eller hemma, vilket är skönt. Det är nog vanligt att man har det i relationer. Vi kör bara jäkligt raka puckar. Bägge är kreativa, gillar att jobba och kan inte tänka oss ett annat liv. Sedan är vi båda bra på att vara lediga och hänga med barnen också, när det passar. Vad gör du när du är ledig? – Det händer sällan, men när jag är ledig gör jag ingenting. Mitt och Beas liv är fyllt av sena nätter, resor, hotell och middagar, så vi längtar inte efter att vara lediga för att kunna resa eller gå på en fin restaurang, det är vår vardag. – Jag kanske låter som en bulldozer när jag talar om allt vad vi gör, men egentligen har vi ett rätt angenämt liv. Det är sällan man ser oss stressade. Något som sipprar fram under intervjun, och som jag fått höra från folk som arbetat med Jonas, är att han har ett starkt självförtroende: vet vad han gillar, vad han vill ha, och kan på sekunden avgöra när en filminspelning är färdig. Håller han med om detta påstående? – Jag har snarare alltid trott att jag har dåligt självförtroende, men när du säger det så där så. Han skrattar och vrider lite på sig. – Jag kan ha gott självförtroende på jobbet, men ibland är jag bara bra på att låtsas. Och jag har haft läs- och skrivsvårigheter hela mitt liv. Det gav mig taskigt självförtroende som barn, jag var rädd för skolan och allt sådant där. Men det var nog rätt vanligt i min generation, i dag verkar skolvärlden vara mer lyhörd för individer. Jonas ska köra till flygplatsen och hämta huvudrollsinnehavaren i hans nya film, Matt Lucas, och måste gå. Han säger hejdå till personalen på Chateau Marmont och vi bestämmer ny träff på Santa Monica Beach två dagar senare. Strax efter lunch kommer Jonas Åkerlund rullandes ned mot stranden i sin enorma stadsjeep. Givetvis är den svart. Och att termometern nu visar 26 grader, och himlen är klarblå, hindrar inte honom från att även i dag klä sig i svarta byxor, jacka och hatt. Lättklädda strandbesökare vänder sig om efter den två meter långa skugga som sveper över stranden. – Jag är ingen strandperson direkt. Jag gillar att bada men har aldrig solat i hela mitt liv, säger han. Jonas berättar att Matt Lucas nu har kommit i ordning på sitt hotell och att inspelningen av independentfilmen ”Small apartments” snart ska inledas. – Hela långfilmsvärlden känns oerhört lockande för mig nu, det är min främsta prioritet och vad som ger mig störst kickar. Vi siktar på att ha ”Small apartments” klar i början av nästa år och sedan väntar flera nya projekt. Jag skulle jäkligt gärna göra en långfilm i Sverige också, med internationella ambitioner, det skulle behövas, säger han medan vi stegar upp för trapporna mot nöjesfältet på Santa Monica Pier. Exakt vad som blir nästa stora filmprojekt är inte klart. Jonas ligger i startgropen tilll flera olika filmer, men kan inte säga än vad som faktiskt blir av. – Folk har i alla fall börjat fatta att jag inte vill göra ”X-Men 4” och sådana actionfilmer. Men jag är väldigt ödmjuk inför mina uppdrag och blir barnsligt glad, till och med förvånad, då jag får ett nytt jobb. Det är alltid ett tecken på att jag har jobbat hårt. Vilken av dina 500 filmproduktioner är du mest stolt över? – Det är svårt att säga, mycket av det jag gör är färskvara. Musikvideor ska funka för stunden, inte leva i evighet. Men en del saker är mer tidlösa. Som min dokumentär om Madonna. Jag lade ned så jävla mycket själ i den, särskilt i efterarbetet. Jag levde som en grottmänniska i över ett år, bara satt och klippte film. Det hantverket – vad filmen säger, hur den ser ut, hur hon framstår – det är jag sjukt stolt över. Du har sagt att Madonna, tillsammans med Per Gessle, är den artist du blivit bäst vän med. Hur funkar det, brukar ni ses och grilla, eller vad gör ni? – Haha, nej, vi ses och käkar men grillar tyvärr inte så mycket. Hon var här för ett par veckor sedan, då sågs vi. Egentligen är jag inte alls mån om att en jobbrelation ska övergå till vänskap, men när man jobbat ihop så länge faller det sig naturligt. Eftermiddagssolen steker upp strandpromenaden och Jonas tar av sig sin pälsklädda läderjacka. Vi går bort mot hotellet Shutters där han strax ska in i nästa möte: en ny idé ska pitchas till ett tv-bolag. Den här gången ”något som har med musik att göra”. Jonas säger att han själv inte vet var idéerna kommer ifrån längre, att han helt slutat inspireras av andra. Förr var modevärlden, musik och film givna inspirationskällor. I dag utgår han enbart från en egen vision. Är det inte då just ”det goda självförtroendet”, som vi talat om tidigare, som krävs för att man ska fortsätta följa sina idéer? – Äh, så bra självförtroende har jag inte, men jag litar på mina instinkter. Som regissör kan man välja att spela säkra kort och alltid veta vem som kommer att gilla ens film. Eller så kan man vara lite mer konstnärlig och göra som man känner. Då är det omöjligt att bara göra bra grejer. Alla mina favoritregissörer gör dåliga filmer ibland, det vågar jag också. Gör man bara bra grejer är det ett tecken på svaghet och osäkerhet. Vad har du gjort som är dåligt? – Inget som är skitdåligt, men självklart är inte alla 500 filmerna bra. Jag kommer inte på något exempel, men det har varit projekt där förväntningarna varit höga, tajmningen fel och jag har tagit konstiga beslut. Då blir resultatet något som inte funkar. När är du som allra bäst? – När jag har mycket att göra. Min drivkraft handlar bara om kreativitet, något jag måste göra. Jag älskar att dra i gång nya projekt och ofta överlappar de varandra. När allt rullar på då kan jag få hur mycket som helst gjort. Att producera mycket är visserligen inte ett ändamål i sig, men jag har alltid trivts bra med mycket på mitt bord. Jag är ingen gråzonsmänniska. För mig är det alltid fullt av eller fullt på. Jonas Åkerlund Yrke: Regissör. Ålder: 45 år. Bakgrund: Har gjort reklamfilm och musikvideor i 24 år. Slog igenom i USA med videon till Madonnas ”Ray of light”. Har gjort långfilmerna ”Spun”, ”Horsemen” och dokumentären ”I’m going to tell you a secret”. Familj: Har tvillingarna Eddie och Billie, 2,5, med sin fru Bea, stylist och kostymör. Och barnen Love, 16, och Mini, 9, från tidigare äktenskap. Gör just nu: En ny långfilm med bland andra Matt Lucas, James Caan och Billy Crystal. ”Small apartments” har premiär nästa år. 1975 Börjar spela trummor hemma i Bromma, upptäcker mina hjältar Black Sabbath. 1983 Bor i London, driver ett solarium, partajar och är säker på att bli hårdrocksstjärna. 1988 Börjar jobba på produktionsbolaget Mekano. Filmklippning blir min stora passion. 1990 Jag börjar regissera. 1994 Min son Love föds, startar produktionsbolag. 1997 Jobbar med Madonna; en relation som fortfarande lever och öppnade dörrarna i Los Angeles. 2001 Min första långfilm ”Spun” har premiär på Sundancefestivalen. Succé i USA men ingen i Sverige förstår filmen. 2007 Nedladdning förändrar musikindustrin – svårt att hitta motivation för musikvideor. 2010 Ett av mina mest kreativa år med allt från stora reklamfilmer till balettfilm med Mats Ek. Lady Gaga gör att det är kul med musikvideor igen. 2011 Framtiden ser grym ut. Min film ”Small apartments” är nästan klar och jag har två hemliga långfilmer bokade direkt efter. 07:00 Ingen söndag är någonsin den andra lik. Det finns inga rutiner över huvud taget i mitt liv. Drömmen är sovmorgon, hänga med barnen, kolla en film och käka in-n-out burger men det händer inte så ofta. Just denna söndag kom jag hem på morgonen efter en natts inspelning. Hög adrenalinnivå efter hysteriskt roliga scener med Matt Lucas och Juno Tempel. Sov ett par timmar. 12:00 Klädprovning med Peter Stormare. Han såg ut som en sliskig italienare. 15:00 Telefonkonferens och massor av mejl. 17:00 Bomben i poolen hemma i Hollywood Hills. 18:00 Käkar med våra tvillingar Billie och Eddie. 20:00 Möte med en skådis (”säger inte vem, hehe”) i mitt andra vardagsrum på Chateau Marmont. 22:00 Mer mejlskrivande. 01:00 Kollar en film. Jag försöker att se en film om dagen. Just denna söndag ser jag Gaspar Noes mästerverk ”Enter the void”. 03:00 Sover några timmar innan jag ska vara på inspelningsplatsen klockan sju på morgonen i östra LA.  5 bra hotell enligt Jonas 1. Chateau Marmont, Los Angeles. ”Vi bodde där i fem år på raken. Nu bor vi i ett hus bredvid, och använder lobbyn som ett andra vardagsrum.” 2. The Bowery Hotel, New York City. ”Har alltid samma rum där och känner mig som hemma.” 3. Hotel Costes, Paris. ”Grymt spa. Är min bas i Paris.” 4. The Raleigh, Miami. ”Miamis skönaste pool. Esther Williams-sviten har varit mitt rum i många år.” 5. Hotel du Cap, Antibes. ”Bor alltid här under Cannes festivalveckor.” ", "article_category": "other"}
{"id": 16564, "headline": "”S-ledningen måste ta täten för att avveckla kärnkraften”", "summary": "SSU:s ordförande: Den nya partiledningen måste bekänna färg och tydligt visa att den säger nej till kärnkraft.Tyskland och metallarbetarna i IG Metall har rätt. Kärnkraften är inte framtid, den är dåtid och fungerar som stoppkloss för utvecklingen av förnyelsebara energialternativ. Svenska Metall som kongressar nästa helg har chansen att ompröva sin konservativa kärnkraftsiver. Socialdemokratin måste tydligt ta täten för att avveckla kärnkraften, skriver Jytte Guteland.", "article": "Nu avvecklar Tyskland sin kärnkraft. I en partiöverskridande överenskommelse beslutade Tyskland att kärnkraften i landet ska vara avvecklad till 2020. Det tyska beslutet borde fungera som en lysande ledstjärna för Sverige. När en stor industrination som Tyskland vill ställa om och modernisera sig, borde Sverige förstå att vi riskerar hamna i kölvattnet om vi inte hänger på. En avveckling av den svenska kärnkraften skulle lyfta fram ny teknik, skapa nya jobb och bidra till ett säkrare och mer hållbart samhälle. Den som säger sig stå för ett allmänintresse i Sverige måste därför stå för en avveckling av kärnkraften. Socialdemokraterna måste nu tydligt ta täten för avveckling av kärnkraften. IF Metall, som är det mest kärnkraftsvänliga LO-förbundet, har chansen att använda sin kongress den 17–20 juni till att ompröva sin konservativa kärnkraftsiver och i stället satsa på en tydlig förnyelsebar energipolitik. IF Metall kan genom sin kongress både bokstavligt och bildligt ge Socialdemokraterna ny energi i det politiska förnyelsearbetet. ”Kärnkraften har ingen framtid... den är inte heller lämplig som en övergångsteknologi, tvärtom står den i vägen för nya och innovativa lösningar samt en framtidsorienterad omstrukturering av energiutbudet.” Citatet kommer från IG Metall, de tyska metallarbetarnas fackförbund. IG Metall har rätt. Kärnkraften är inte framtid, den är dåtid. Det tyska beslutet spås innebära en enorm injektion för förnybar energi och energieffektivisering. Financial Times skrev att en tysk avveckling kommer att starta en europeisk boom för teknik inom förnyelsebar energi och energibesparingar. IG Metall gör helt rätt när förbundet värnar sina medlemmars chanser till nya och bättre jobb. Den som däremot vill värna nostalgi, gammal teknik och särintressen gör helt rätt i att stå upp för kärnkraften. Kärnkraften fungerar utmärkt som stoppkloss för utveckling av förnyelsebara energialternativ. Likt en mur står kärnkraften i vägen för innovationskraften kring förnyelsebar energi. Trots allt detta har Sverige låst fast sig vid kärnkraften. Det är svårt att förstå varför såväl den svenska regeringen som Svenskt Näringsliv så tydligt vänder sig emot allmänintresset att avveckla kärnkraften (de senare manifesterade sin trötta hållning på DN Debatt 7 juni). Kanske beror kärnkraftsivern på att särintressena har lobbat väldigt aktivt kring kärnkraften. Kanske beror den på en oförmåga att förstå hur framgång föds, det vill säga genom långsiktiga investeringar och visioner. Oavsett vilket så är det illa att ”Landet framgång” som så ofta tidigare haft förmågan att se möjligheterna runt hörnet, nu förvandlats till ”Landet lagom” där det främsta målet är att hålla i skattekronorna varje dag utan viljan att förbättra positionerna för framtiden. Det är inte bara regeringen som är bakåtsträvande kring kärnkraften. Också IF Metall agerar som sagt kortsiktigt, när de håller fast vid en utdöende födkrok, utan insikten att morgondagens jobb kräver en ständig strukturomvandling. För att säkra en modern svensk industri måste Sverige släppa nostalgin och välja morgondagens investeringar. Det värsta med den konservativa hållningen som IF Metall visar upp kring kärnkraften är att den förhindrar Socialdemokraterna från att agera modernt och progressivt kring frågan. Socialdemokraterna håller därför just nu en otydlig lagomlinje mellan regeringen och miljöpartiet. Det duger inte. Sveriges största parti har alltid haft förmågan att se möjligheterna runt hörnet. Svik inte den traditionen. Den nya partiledningen behöver visa tydlighet om kärnkraften nu. Sverige ska inte ligga i kölvattnet. Vi ska leda utvecklingen. Jytte Guteland Förbundsordförande SSU ", "article_category": "other"}
{"id": 16565, "headline": "”Totalt fel att SR prioriterar flödesradio”", "summary": "Genom satsningar på nyheter, granskning, lokal närvaro, utrikesbevakning, kultur, webb och mobilutbudet är Sveriges Radio i dag starkt. Vi bär upp public serviceuppdraget med bevisad trovärdighet och kvalitet. Förre dokumentärchefen Bosse Lindquists påstående att vi prioriterar flödesradio är totalt fel, skriver programdirektören Björn Löfdahl i en replik.", "article": "Sveriges Radio satsar på nyheter, fördjupning och granskning, lokal närvaro, mångfald, utrikesbevakning och kultur. Förre dokumentärchefen Bosse Lindquists påstående (DN Debatt 31/5) om att vi prioriterar flödesradio är totalt fel. Våra satsningar heter ”Ekonomiekot Lördag” om världsekonomin, ”Kosmo”, kultur med internationell utblick, ”P4 Kultur” med kulturföreteelser i hela landet, ”Hjärtslag”, om människans relation till musiken, ”Musikguiden” de ungas journalistiska guide i musiken, ”P4 Junior” med dagliga nyheter för barn, ”Sist med den senaste”, en satsning på humor skriven av kvinnor, ”Korrerapporten”, nytt utrikesmagasin för unga. Vi har nya initiativ när det gäller nyskriven dramatik för barn på svenska och minoritetsspråk, och specialbeställda verk av kvinnliga kompositörer. Vi har inrättat fyra nya utrikeskorrespondenter; en för global ekonomi, en ung korrespondent, en global kulturkorre, och en förstärkning av bevakningen i södra Europa. Vi har nu den starkaste utrikesbevakningen i Norden. Program som Konflikt och Kaliber har också förstärkts, och vi har inrättat en redaktör för den undersökande journalistiken som leder satsningar i hela företaget. Inom webb och mobil har vi skapat nya sajter och stärkt innehållet; nyhetswebben har lyfts rejält, vi har skapat en ”Kulturportal” och en ”Vetenskapsportal” för att hjälpa publiken att hitta. Ändå anser Bosse Lindquist att vi minskar mångfalden i utbudet genom att satsa på flödesradio istället för det fördjupande. Han vill spara bort lokala kanaler som ”en alltmer likformig röst i etern”. Har han lyssnat? Lokala nyheter, aktualiteter och kulturbevakning skapar den spegling av hela landet som är ett av Sveriges Radios uppdrag. Bevakningen når närmare och djupare in bland människor och områden som hos andra ligger i medieskugga. Publiken i P4 utgör mer än halva den publik som ger Sveriges Radio sin stora legitimitet, är mer mångskiftande utifrån kulturell, ekonomisk och social bakgrund än någon annan av Sveriges Radios kanaler. Så är ledningen för Sveriges Radio ett hot mot företaget som Bosse Lindquist påstår? Enligt Mediaakademiens årliga mätning är Sveriges Radio det mest trovärdiga medieföretaget i landet sedan några år. Dessutom anser andra bedömare att Sveriges Radio är bra: Varje år går ett tiotal av de finaste priserna till våra medarbetare. Som Victoria Gaunitz och Gunnar Bolin som fick Stora Journalistpriset 2010. Men visst har vi sparat. Vi har sparat överallt – utom i utrikesbevakningen. Men besparingarna beror inte på ledningen. De beror istället på att inkomsterna för uppdraget ökat med två procent årligen sen 2002, undantaget 2010 då de ökade med tre, medan kostnaderna ökat betydligt mer. Drygt 200 miljoner har sparats bort, och det har drabbat alla. Vi är mer än 200 färre och självklart märks det. Alla chefer och medarbetare i alla delar av Sveriges Radio har fått kavla upp ärmarna för att konstruktivt klara uppgiften – och lyckats! Sveriges Radio i dag är starkt och bär upp public serviceuppdraget med bevisad trovärdighet och kvalitet. Publikutvecklingen har vänt efter många års nedgång. Det har skett genom satsningar på nyheter, fördjupning och granskning, lokal närvaro, utrikesbevakning och kultur, liksom webb och mobilutbudet – allt för att Sveriges Radio ska bära sitt demokratiserande uppdrag i framtiden. Björn Löfdahl, programdirektör Sveriges Radio ", "article_category": "other"}
{"id": 16566, "headline": "”Vi ska granska våra råd om mässlingen”", "summary": "Påståendet att Vidarkliniken ger farliga råd om mässlingen bygger på föreställningen att vi kategoriskt är emot vaccinering. Detta stämmer inte. Men när föräldrar, som själva valt att inte vaccinera sina barn kommer till oss, ger vi råd för att undvika komplikationer. Vi välkomnar granskningen och kommer att kritiskt granska våra egna råd, skriver företrädare för Vidarkliniken i en replik.", "article": "På DN Debatt (7/6) påstås att Vidarkliniken ger farliga råd om mässling. Vi vill först slå fast att Vidarkliniken inteavråder från vaccinering mot mässling för barn. Vidarkliniken har ingen BVC-verksamhet och inga uppdrag kring vaccinationsprogrammet för barn. När föräldrar, som själva valt att inte vaccinera sina barn, kommer till oss med frågor kring behandling kan vi dock ge information och råd för att undvika komplikationer. Vi välkomnar nu granskning av denna hållning och kommer också att kritiskt granska våra egna råd kring mässling. Debattartikeln är dock felaktig och vilseledande på flera punkter. Artikelförfattaren kritiserar särskilt starkt uppgiften att vid mässling försöka sprida ut mässlingutslag över en större hudyta genom försiktig borstning. Det kallar han barnmisshandel, men är i själva verket en praxis inom den europeiska traditionella medicinen för att minska risken för komplikationer. Påståendet att Vidarkliniken ger farliga råd bygger mycket på föreställningen att vi kategoriskt är emot vaccinering, vilket alltså är fel. Smittskyddsinstitutets rekommendationer är den självklara utgångspunkten. Men med massvaccineringen mot svininfluensan i färskt minne, med dess oförutsedda bieffekter och därpå ändrade rekommendationer, kan man förstå föräldrarnas oro för vaccination. Det påstås att vi har fel när vi säger att det inte finns långsiktiga jämförelser mellan risken för komplikationer av mässling respektive risken för biverkningar av vaccinet. Tyvärr har vi rätt. Artikelförfattaren skrämmer i onödan upp föräldrar genom att gissa att uppemot 100 barn per år skulle dö i Sverige utan vaccin. Fakta är att dödligheten i mässling var nästan obefintligredan innan vaccinet introducerades här. Detta berodde främst på bättre levnadsstandard. I utvecklingsländerna måste man vaccinera för att rädda liv. Dessutom visar vetenskapliga studier att barn som gått igenom mässlingen verkar ha mindre allergier - västvärldens största barnsjukdom. Studier visar också att barn i samband med mässling tycks utvecklas motoriskt och psykologiskt. Det sambandet kallar artikelförfattaren för en teologisk fråga men är för oss en viktig forskningsfråga. Felaktigt hävdas att vi bedriver religiös medicin som inte ska finansieras med offentliga skattemedel. Den antroposofiska integrativa vården som Vidarkliniken bedriver baserar sig på forskning, utvärdering och omfattande klinisk erfarenhet. Det finns tusentals legitimerade vårdgivare vid stora antroposofiska sjukhus i Europa varav ett universitetssjukhus, samt på mindre sjukhus som Vidarkliniken. Vidarkliniken avråder alltså ej föräldrar att vaccinera sina barn mot mässling men erbjuder dialog med föräldrar som bestämt sig för att inte vaccinera. Detta gör vi i egenskap av Nordens enda sjukhus med samlad kunskap om integrativ antroposofisk medicin och med våra patienter i centrum. Jackie Swartz Styrelseledamot Vidarkliniken Barnpsykiater Doktorand Uppsala Universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16570, "headline": "”Sveriges advokatsamfund får inte svassa för kungen”", "summary": "Sveriges advokatsamfund har offentligt tagit kungens parti i kungaskandalen och dömt ut hans antagonister. Detta har skett utan att vare sig bevis lagts fram eller rättegång hållits. Detta är en omöjlig position för den organisation som företräder samtliga landets försvarsadvokater. Anne Rambergs uttalande från förra veckan – som backats upp av ordföranden Tomas Nilsson – är oförenliga med hennes roll som generalsekreterare. Nu finns bara en väg för Anne Ramberg och Advokatsamfundet: Backa från uttalandet och erkänn övertrampet. Annars finns ingen annan utväg än att avgå, skriver Per E Samuelson.", "article": "Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg citeras på den egna hemsidan (från SVT:s Aktuellt i förra veckan): ”Man kan inte lita på kriminella. Kungahuset måste ha rätt.” Jag nåddes av nyheten om Anne Rambergs märkliga uttalande på lördagsmorgonen den 4 juni genom att mobiltelefonen i mitt hotellrum i Barcelona började ringa ilsket gång på gång. Jag svarade inte. Jag var på semester. När jag till slut lyssnade av svararen trodde jag först inte mina öron. Inte kan väl Anne Ramberg ha trampat så snett, tänkte jag. Uttalandet är ju djupt olämpligt. Och det från flera olika utgångspunkter. För det första har naturligtvis Advokatsamfundet – en förening som huvudsakligen ska agera fackförening åt landets advokater – ingen som helst anledning att ta ställning till frågan om kungen ljuger när han säger att han inte varit på en tvivelaktig nattklubb en gång för väldigt länge sedan. För det andra är det en grundläggande regel att man som advokat aldrig ska döma någon på förhand. Men här dömer Anne Ramberg i direktsändning i tv. Kungahuset måste ha rätt! Varför och på vilket underlag avkunnas denna dom? Och vad har Anne Ramberg för grund för att peka ut kungens antagonister som ”kriminella”? Vad vet hon om dem, annat än det som stått att läsa i medierna? Vad lägger Anne Ramberg egentligen in i ordet kriminella? Kan en tidigare dömd person aldrig ha rätt? Varför kan inte dessa utpekat kriminella i så fall få chansen att visa att de den här gången kan ha rätt? Det tycks faktiskt som om generalsekreteraren i Advokatsamfundet inte ens tycker att hon behöver låta båda parter komma till tals, innan hon tar ställning i skuldfrågan. Hon avfärdar dem i direktsändning, till synes utan annat underlag än sin egen åsikt. Ett sådant agerande strider mot allt vad advokater står för och mot försvararens grundläggande roll i samhället. Anne Rambergs uttalande är egentligen bara begripligt från en enda utgångspunkt: om hon hade varit kungens egen advokat! Men som generalsekreterare bedriver Anne Ramberg ingen advokatverksamhet. Och har inga klienter. Av ovan nämnda skäl var det för mig uppenbart att uttalandet var oförenligt med Anne Rambergs roll som generalsekreterare i Advokatsamfundet. Jag öppnade datorn och läste tidningarnas nätupplagor. Där såg jag att erfarna försvararkolleger – Leif Silbersky och Claes Borgström – redan hade uppmanat Anne Ramberg att ta tillbaka sitt uttalande och klargöra att uttalandet inte var gjort i hennes egenskap av generalsekreterare i Advokatsamfundet, utan att hon uttalat sig som privatperson. Jag räknade kallt med att Anne Ramberg skulle backa och lät saken bero. Vem som helst kan göra ett dumt uttalande och man ska inte göra en höna av en fjäder. Därefter har saken tagit en allvarlig vändning. Det började med att Anne Ramberg – till min stora förvåning – stod fast vid sina uttalanden: ”De får ha vilka åsikter de vill, jag ser inte problemet. Varken med mina åsikter eller att jag är vän till kungafamiljen.” (Aftonbladet den 5 juni) Och så har – den 7 juni 2011 – ordföranden i Advokatsamfundet, advokat Tomas Nilsson, till yttermera visso backat upp uttalandena och ställt sig helt bakom Anne Rambergs uttalande. Han skriver i en artikel på Advokatsamfundets webbplats: ”Som brottmålsadvokat har jag alltid haft följande utgångspunkt. Om det påstås att en person har begått ett brott och personen förnekar detta, ska hans eller hennes förnekande godtas tills det finns övertygande bevisning i skuldfrågan.[...] Påståendena om kungen gäller inte att statschefen skulle ha begått något brott. Men jag anser bestämt att samma principiella förhållningssätt bör tillämpas när någon utpekas som klandervärd i sitt levnadssätt och detta förnekas av den utpekade.” Problemet med Tomas Nilssons artikel är att han beskriver just vad Anne Ramberg borde ha gjort men inte har gjort. Hon har inte hållit skuldfrågan öppen ”tills det finns övertygande bevisning”. Tvärtom har hon tagit ställning för kungen och mot kungens motparter innan någon bevisning har presenterats. I och med Tomas Nilssons uttalande – publicerat under rubriken ”Advokatsamfundets ordförande ger sitt stöd till generalsekreteraren” – synes Advokatsamfundet som organisation tveklöst ha ställt sig bakom Anne Ramberg. Sveriges advokatsamfund har alltså offentligt tagit kungens parti i kungaskandalen: Kungen måste tala sanning! Och dömt ut kungens antagonister: Man kan inte lita på kriminella. Detta har skett utan att vare sig bevis lagts fram eller rättegång hållits. Detta är en omöjlig position för den organisation som företräder samtliga landets försvarsadvokater. Vi som försvarar ”kriminella” var och varannan dag. Vi kan inte ha ett advokatsamfund som utan bevis agerar som om de vore ombud för kungahuset. Och som utan bevis och rättegång dömer ut alla ”kriminella” som människor man inte kan lita på. Frågan är vad man ska göra nu? Claes Borgström har sagt att han överväger att kräva Anne Rambergs avgång. Jag säger så här: Advokatsamfundet får under inga förhållanden uppfattas som en organisation som svassar för kungahuset. Skuldfrågan har i och för sig ingen betydelse för min ståndpunkt, men betänk ett ögonblick om framtiden kommer att utvisa att kungen ljög och de kriminella talade sanning. Hur gestaltar sig i så fall Anne Rambergs osakliga uppbackning av kungahuset i oträngt mål? Nej. Enligt min mening finns det bara en väg fram för Anne Ramberg och Advokatsamfundet: Backa från uttalandet. Erkänn att det var ett olyckligt övertramp. Ett felsteg. Sådant som händer. Men backar man inte; står man fast vid att det är i sin ordning att Advokatsamfundet utan bevis och rättegång tar ställning för ena parten i en viktig samhälls- och rättsfråga som man inte har det minsta med att göra; ser man inte problemet, ja då finns det ingen annan utväg än att avgå. Mitt besked blir: Backa eller avgå! Per E Samuelson Försvarsadvokat ", "article_category": "other"}
{"id": 16576, "headline": "”Här är vårt alternativ till regeringens misslyckande”", "summary": "Regeringens arbetsmarknadspolitik har misslyckats. Stora grupper av långtidsarbetslösa sitter nu fast i det som kallas Fas 3. Människor utnyttjas och arbetar utan ersättning. Samtidigt har 7 av 10 arbetsgivare svårt att få tag i rätt kompetens. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att arbetslösa lämnas i passivitet. Den som har fel kompetens ska senast inom 90 dagar erbjudas relevant yrkesutbildning. Vi vill också öka volymen av arbetsmarknadsutbildningar i bristyrken, införa utbildningsvikariat i vården och fler lönebidrags- och plusjobb. Vår linje visar tilltro till människors förmåga och står mot regeringens passivitet, skriver Håkan Juholt och Ylva Johansson.", "article": "Vi socialdemokrater presenterar här de investeringar för nya jobb som är vårt alternativ till regeringens misslyckande med Fas 3. Trots en god ekonomisk utveckling har arbetslösheten tillåtits bita sig fast. Nu är var tredje arbetslös långtidsarbetslös. Ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i Europa. På grund av att de arbetslösa saknar den kompetens som företagen efterfrågar, får de inte de jobb som växer fram. I nuläget karaktäriseras svensk arbetsmarknad av en oförmåga att matcha lediga jobb med arbetssökande som har rätt kompetens. Vi socialdemokrater står för en kunskapsbaserad ekonomi. Sverige ska konkurrera med höga förädlingsvärden, högt kunskapsinnehåll, forskning och innovationskraft – inte med låga löner och billiga produkter. Sverige behöver en aktiv näringspolitik med en ambitiös innovationspolitik. Med kloka investeringar nu kan vi bygga Sverige starkare inför nästa lågkonjunktur. Alla som kan ska arbeta. Men regeringen förvägrar människor arbete och egen försörjning genom att låsa in arbetslösa i passivitet och återvändsgränder i stället. Stora grupper av långtidsarbetslösa sitter nu fast i den misslyckade arbetsmarknadspolitiska åtgärd som kallas Fas 3. Människor utnyttjas och arbetar utan ersättning. Trots detta har regeringen vägrat att göra några förändringar. Vi sätter nu press på regeringen. I dag kommer riksdagen att besluta om ett stopp för nya anvisningar till Fas 3 och kräva att regeringen återkommer och redovisar hur den löst missförhållandena. Regeringens arbetsmarknadspolitik har misslyckats. Kombinationen av hög arbetslöshet och många obesatta jobb är unikt hög just nu. 7 av 10 arbetsgivare har svårt att få tag i rätt kompetens när de vill nyanställa. Trots en stark uppgång med många nya jobb på arbetsmarknaden så hänvisas rekordmånga arbetslösa till återvändsgränden Fas 3. Regeringens egna prognoser visar att antalet stiger från 26.000 till 50.000 inom de närmaste åren. Men Fas 3 leder inte till jobb! Bara 1–2 procent av deltagarna i Fas 3 går till jobb eller studier. När ska långtidsarbetslösa få jobb om inte nu när arbetsgivarna vill nyanställa? Regeringen säger nej till utbildningslinjen i jobbpolitiken. Arbetslösa får inga möjligheter att få den kunskap som krävs för att kunna matchas mot de lediga jobb som skapas. Tre av fyra platser inom arbetsmarknadsutbildningen har tagits bort och volymen är nere i historiskt låga 3.800 platser. Inom vuxenutbildningen har var femte utbildningsplats tagits bort. Vi kan aldrig acceptera att arbetslösa lämnas i passivitet. Alla måste få hjälp och stöd för att komma i jobb med egen försörjning. Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att se till att arbetsgivare får den arbetskraft som de behöver och rusta arbetslösa så att de kan ta de lediga jobben. Höga ambitioner i välfärden kräver fler människor i arbete. Nu krävs en ny politik som sätter jobben främst och som visar tilltro till människors förmåga. Alternativet är en stor strukturarbetslöshet och vidgade klyftor. Vårt alternativ: • Den som blir arbetslös och behöver hjälp för att kunna få ett jobb ska få stöd från Arbetsförmedlingen från första dagen. En ny rapport från regeringens eget Institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) visar att arbetsförmedlarnas roll för stöd och rådgivning i kombination med den kontroll som regelbundna besök ger är ett effektivt sätt att få arbetslösa i jobb. Arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda långtidsarbetslösa regelbundna och kvalificerade möten med handläggare. • Den sökandes kunskaper och yrkesfärdigheter ska dokumenteras genom validering som ska kunna erbjudas alla som behöver det. I dagens läge med stora mismatch-problem på arbetsmarknaden måste vi ta tillvara och synliggöra alla arbetslösas kompetens snabbt och effektivt. • Kvalitet i arbetsmarknadspolitiska program ska alltid värnas. Åtgärder ska leda till arbete och egen försörjning. Den som har fel eller gammal kompetens i förhållande till vad som krävs på arbetsmarknaden ska senast inom 90 dagar rekommenderas/erbjudas relevant utbildning antingen inom den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen eller inom reguljär yrkesutbildning. Jobb- och utvecklingsgarantin måste innehålla effektiva och kvalificerade insatser som leder till jobb och inte till förvaring. Praktik, anställningsstöd, utbildning och starta eget-stöd ska aktivt erbjudas. Åtgärder som inte leder till arbete/studier måste omprövas. • Öka volymen av arbetsmarknadsutbildningar riktade till bristyrken. Regeringens eget expertorgan Finanspolitiska rådet har, tillsammans med många andra ledande ekonomer, rekommenderat kraftigt utökade volymer. IFAU pekar på att dagens arbetsmarknadsutbildningar leder till jobb i väsentligt högre utsträckning än under 90-talet. • Bygg ut den reguljära vuxenutbildningen och yrkesutbildningen. Utbildning är den enskilt viktigaste åtgärden för att stärka individens möjligheter på arbetsmarknaden och rimmar väl med den stora kompetensbrist som av demografiska skäl snart kommer att finnas inom många branscher. • För att skapa en vård av högsta klass behövs arbetskraft med bästa möjliga kompetens. Inför utbildningsvikariat inom vård- och omsorg som ger personalen möjlighet till nödvändig kompetensutveckling samtidigt som en långtidsarbetslös får möjlighet till ett vikariat inom en viktig framtidsbransch. Vi är övertygade om att de allra flesta som i dag är långtidsarbetslösa kan få jobb på den reguljära arbetsmarknaden, givet att rätt insatser sätts in och att dagens goda konjunkturläge med stark efterfrågan på arbetskraft håller i sig. Men vi vet också att det finns personer som trots utbildning och aktiva insatser ändå har stora svårigheter att få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden. För oss är det en självklarhet att de också ska ges möjlighet att arbeta på rimliga villkor. De ska inte hänvisas till gratisarbete i Fas 3 utan erbjudas riktiga men subventionerade och anpassade jobb. Det kan till exempel handla om lönebidragsanställningar kopplade till kultursektorn eller också om plusjobb inom kommuner och landsting. Vi vill även införa plusjobb i ideell sektor. Vi vill utöka OSA – offentligt skyddade anställningar – riktade till personer med psykiska funktionshinder och Gröna jobb som bidrar till förbättrad yttermiljö i miljonprogramsområdena. Vi drivs av en människosyn som inte ger upp om en enda människa och en vetskap om att vår gemensamma välfärd är beroende av full sysselsättning. Nu står vår linje för arbete och utbildning mot regeringens politik för passivitet och återvändsgränder. Håkan Juholt partiledare för Socialdemokraterna Ylva Johansson arbetsmarknadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna ", "article_category": "other"}
{"id": 16591, "headline": "”Andra modeller ger fler jobb än jobbskatteavdragen”", "summary": "Efter fem år med jobbskatteavdraget som förhärskande doktrin är det dags för en ordentlig diskussion om det svenska skattesystemet. Fores har därför bjudit in två av Sveriges främsta skatteforskare – Lennart Flood och Åsa Hansson – för att analysera effekterna. De riktar kritik mot att fortsätta låta avdraget styra den ekonomisk-politiska kursen. Enligt deras analys är det inte längre säkert att avdraget leder till ett ökat arbetsutbud, då de ökande nettoinkomsterna kan leda till att individer i högre grad prioriterar att vara lediga. Analyserna visar att det finns andra, effektivare alternativ som Sverige borde pröva, skriver Martin Ådahl och Harald Edquist.", "article": "Jobbskatteavdraget har inte bara varit sinnebilden för regeringens politik alltsedan Alliansen vann valet 2006. Det har också dominerat agendan för det svenska politiska systemet, en huvudlinje i ekonomisk politik som alla aktörer behövt förhålla sig till. Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg har gjort det till en tradition att varje augusti, i båten på väg till statsministerns sommartal i Vaxholm, redogöra för prognoserna och argumenten som visar på nyttan med avdragets gradvisa upptrappning. Halvvägs in i 2011 har fyra steg genomförts, med en total sänkning av inkomstskatterna om nära 80 miljarder kronor. Ett femte jobbskatteavdrag för omkring 12 miljarder införs 2012, därefter har Reinfeldt öppnat för ett sjätte. Med åren har allt fler kritiska röster i ekonomkåren ifrågasatt vilka effekter jobbskatteavdraget haft för arbetslösheten och arbetsutbudet. Kritiken varierar, men ett argument hörs allt oftare: efter fyra avdragssteg ökar alltjämt arbetsutbudet, men med avtagande styrka eftersom incitamenten att arbeta redan är tydliga. Dessutom leder det inte till växande efterfrågan på arbetskraft. Medan tillväxten varit högre i Sverige än i många andra länder efter finanskrisen har inte arbetslösheten minskat med mer än ungefär en procentenhet, från 9,0 procent till 8,1 procent. Regeringens egen prognos är att arbetslösheten ligger under 5 procent 2015 – en siffra som framstår som väl teoretisk. Trots goda tillväxttal och exceptionellt sett starka statsfinanser efter en genomgången kris, måste regeringen göra mer för att dämpa arbetslösheten. I stället för en levande diskussion om det svenska skattesystemet, som lyssnar till ledande experter, smalnas frågan av i budgetförhandlingarna till en enda väg bestående av ytterligare jobbskatteavdrag. Alternativen, även de som är föremål för regeringens egna utredningar, bemöts sällan i sak utan avfärdas med summariska referenser till interna beräkningar och egenhändiga sammanfattningar av forskningsläget. För att öppna en diskussion om andra skattevägar till fler jobb har Fores vänt sig till två av Sveriges främsta skatteforskare. Detta för att analysera effekterna av jobbskatteavdraget och ge andra förslag på hur reformutrymmet kan användas för att minska arbetslösheten och öka Sveriges konkurrenskraft. Detta har resulterat i två delrapporter som vi publicerar kommande vecka, som riktar initierad kritik mot att fortsätta låta jobbskatteavdraget styra den ekonomisk-politiska kursen. Författarna, professor Lennart Flood vid Göteborgs universitet och docent Åsa Hansson vid Lunds universitet, anser att avdraget blivit en för kostsam skattereduktion. De menar att det finns flera alternativ som skulle kunna ha en större effekt på såväl sysselsättningen som det totala arbetsutbudet i ekonomin i form av arbetade timmar. De ger regeringen rätt i att jobbskatteavdraget ger ökade incitament för personer som befinner sig utanför arbetsmarknaden att ta ett arbete. Men deras analys visar att det inte längre är säkert att avdraget leder till ett ökat arbetsutbud, då den ökande nettoinkomsten riskerar leda till att individer i högre grad prioriterar att vara lediga. Båda anser också att jobbskatteavdraget har en konstruktion som gör det komplicerat för många löntagare att förstå hur det fungerar och som därför gör att de inte ändrar sitt beteende. Medan författarna är relativt ense i sin kritik går de skilda vägar i de alternativ de föreslår. I viss mån representerar de två huvudlinjer i debatten om det svenska skattesystemet. Flood pläderar för att den svenska skattemodellen ska förenklas så långt som möjligt. Skattesystemet har sedan ”Århundradets skattereform” i början av 1990-talet återigen komplicerats med ett lapptäcke av hundratals undantag och särlösningar, menar han. Krav på en ny skattereform har framförts av bland andra förre finansministern Kjell-Olof Feldt i en rapport för Globaliseringsrådet, liksom Finanspolitiska rådet i sin rapport från maj 2011. I stället skissar Flood på en modell som går så långt som möjligt mot likformiga skatter, att införa en proportionell skatt på 25 procent för arbetsinkomster, kapital, arbetsgivaravgifter och moms. Exempel på skatter som skulle kunna införas för att underlätta finansieringen är marknadsvärdesbaserad fastighetsskatt, avskaffade ränteavdrag, reavinstbeskattning på 25 procent utan uppskov, inga avdrag för privat pensionssparande, avskaffade rot- och rut-avdrag, höjda miljöskatter samt avskaffade reseavdrag. Även om denna renodlade modell inte är politisk genomförbar i dagsläget, är det ett tankeexperiment som visar vad som är möjligt. Slutligen visar Flood att det forskats för lite om sänkta arbetsgivaravgifter som ett effektivare alternativ till sänkt inkomstskatt, men att lite tyder på att den minskade lönekostnaden omvandlas helt till högre löneökningar. Därmed skulle det finnas en direkt effekt på efterfrågan på arbete. Åsa Hansson står för den andra huvudfåran, att i stället för att göra om dagens system i grunden justera det på bästa möjliga sätt. Den linjen har i annan form också drivits av finansdepartementets egen expertutredare, ekonomen Peter Birch Sørensen (DN Debatt 31/5 2010). Hansson menar att avdraget i dag inte skapar tillräckligt tydliga incitament för dem med högre inkomster att jobba mer. För att undvika höjda marginalskatter skulle jobbskatteavdraget kunna riktas till grupper som är överrepresenterade i utanförskap och där tillhörigheten till den gruppen inte går att påverka genom förändrat beteende. Exempelvis skulle avdraget kunna ges till ensamstående föräldrar med hemmavarande barn, eller till långtidsarbetslösa och invandrare. Vidare anser Hansson att ett riktat jobbskatteavdrag borde kombineras med avskaffande av värnskatten samt sänkt kapitalinkomstskatt. Det sistnämnda skulle stärka det direkta familjeägandet i svenska företag – den typ av ansvarstagande folkhemskapitalism som varit en bärande del i svensk ekonomisk historia. Sammantaget visar de båda rapporterna på vilka problem som är förknippade med att göra fler steg i jobbskatteavdraget. Det finns andra skattealternativ som skulle kunna leda till ökad sysselsättning och ökat arbetsutbud, samtidigt som de är mindre kostsamma. Efter fem år med jobbskatteavdraget som förhärskande doktrin är det dags för en ordentlig diskussion om det svenska skattesystemet. Det kan bli avgörande för hur snabbt arbetslösheten kan pressas ned. Det behöver inte handla om att vara för eller emot skattesänkningar, utan hur dessa skattesänkningar ska utformas. Martin Ådahl, vd Fores Harald Edquist, ekonomie doktor och forskningsledare, Fores Fores • Fores är en grön och liberal tankesmedja. • Miljö och marknad, migration, företagandet i civilsamhället, integritet, jämställdhet och global demokratisering är några av de frågor Fores jobbar med. •Martin Ådahl grundade nyhetsmagasinet Fokus där han också var chefredaktör. Han har varit senior economist på Riksbanken och utrikesredaktör på Finanstidningen. •Harald Edquist är ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare varit forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. Källa: Fores. ", "article_category": "other"}
{"id": 16596, "headline": "”Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar”", "summary": "Ny omskakande studie: Mer än var fjärde ung svensk tycker att det vore ”ganska eller mycket bra” om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare.I den senaste World Values Survey-undersökningen i Sverige – genomförd bland 1 208 slumpvis utvalda medborgare – finner vi att många unga svenskar är beredda att sälja sina demokratiska fri- och rättigheter. Hela 21 procent av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. I den här gruppen finns också en föreställning om att demokrati inte spelar så stor roll. 26 procent tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behövde bry sig om demokratiska val. Det här är ett hot mot demokratins grundvalar, skriver statsvetaren och forskningsledaren Staffan I. Lindberg.", "article": "I Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen, och nu senast Syrien, kämpar och dör den unga generationen för rösträtt och demokrati. Kampen för demokratiska rättigheter i vårt eget land ligger inte så långt tillbaka i tiden. I Ådalen 1931 dödade svensk militär 5 demonstranter och skadesköt än fler. Andra världskriget innebar en befrielse från Mussolini och Hitler för många länder i Europa, men var början på en 45-årig diktatur för andra. Frihet och rättvisa har aldrig varit gratis. I den senaste World Values Survey-undersökningen som vi genomförde i Sverige under februari–april 2011, ställde vi för första gången frågor om det som kan kallas politisk korruption. Jag har medverkat till att utveckla dessa frågor för att undersöka hot mot demokratin i afrikanska och andra länder. Bland 1 208 slumpvis utvalda medborgare i Sverige finner vi att så många som 7 procent skulle kunna tänka sig att lägga sin röst i riksdagsvalet på den politiker som ”erbjuder en mindre summa pengar eller annan gåva”. Som en jämförelse kan nämnas att motsvarande siffra är 9 procent i Ghana – ett land där den vetenskapliga litteraturen ofta menar att demokratin undermineras av att det ”bara handlar om pengar”. Men i Sverige är det mest unga människor som på detta sätt är beredda att sälja sina demokratiska fri- och rättigheter. Hela 21 procent av 18–29 åringar uppger att de kan tänka sig att byta parti och lägga sin röst på den som ger dem en mindre summa pengar. Detta är generationen som blivit vuxen efter kalla krigets slut och demokratins seger över kommunismen. Endast 2,5 procent av dem som är 40 år eller äldre svarar likadant. En annan illustration: Om en riksdagskandidat från ett annat parti fixar ett jobb åt personen i fråga eller någon i hans eller hennes närhet, är 28 procent av den yngre generationen redo att ge bort sin röst. Samtidigt finns det i denna grupp av unga medborgare en föreställning om att det inte spelar så stor roll om de lever i en demokrati eller inte. För nästan 23 procent av 18–29-åringarna är detta inte så viktigt. 26 procent tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”. De äldre i Sverige som haft diktaturer in på livet har en helt annan bild av värdet av demokrati. För 97 procent av dem är det mycket viktigt att de lever i ett demokratiskt styrt land. Hur kan detta komma sig? En möjlighet är den hypotes som min 16-åriga dotter lade fram: – Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt. Kanske det. Det är viktigt att notera att denna grupp unga inte är extremister utan kommer från alla politiska partiers sympatisörer. De har jobb och grundläggande utbildning i ungefär samma utsträckning som andra och samma grad av förtroende för institutioner som kyrka, universitet och försvar och olika typer av organisationer. De är varken mer eller mindre villiga att vara aktiva i olika former av protester och demonstrationer. Exakt vad orsakerna är vet vi inte. Men låt mig spekulera i några möjligheter. Man kan till en början undra vilken demokratilära den yngre generationen fått sig till livs i grundskola och gymnasium? En historielös, mekanisk syn på demokratin (och marknadsekonomin) som inte tar upp dess normativa grundvalar, antagligen. Man måste då fråga sig vem som har utbildat dagens lärare i samhällskunskap och historia att servera en sådan demokratisyn. Det är bara att konstatera att vi på universitet, speciellt inom statsvetenskap, som utbildar de blivande lärarna i historia och samhällsvetenskap i så fall bär ett tungt ansvar. Vi kan också notera att den här gruppen unga har betydligt lägre förtroende för politiska partier och politiker och att de läser dagstidningar och ser nyheter på tv i betydligt mindre utsträckning än andra. I stället får de sin information främst från twitter och facebook. De politiska partierna från vänster till höger verkar alltså också ha misslyckats. Avsaknaden av politisk debatt baserad på tydliga ideologiska skillnader, där socialdemokratin talat om skattelättnader och högern fått utrymme att bli arbetarparti, kanske sänt budskapet att valet mellan partier inte spelar någon roll. Också tv och dagspressen, som ska informera medborgarna för att demokratin ska fungera, verkar ha misslyckats att nå dessa unga medborgare. Hur ser journalisterna och redaktörerna på sitt ansvar? Faktum kvarstår. En relativt stor grupp unga medborgare i Sverige kan vara beredda att sälja sina demokratiska rättigheter för en mindre summa pengar. Många av dem tycker inte att det spelar så stor roll om vi har demokrati eller inte. Samtidigt som diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika rämnar under trycket från de ungas krav på rösträtt, ser vi oroande hot mot demokratins grundvalar i Sverige. Staffan I. Lindberg forskningsledare för World Values Survey-Sweden, forskare vid Quality of Government Institute, docent vid Statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16597, "headline": "”Min cancer blev en kurs i empati”", "summary": "Läkaren har sin roll i vården, patienten sin. Men vad händer när läkaren blir patient? ”Även om jag redan tidigare förstod hur omtumlande ett cancerbesked är, så var jag inte på den våglängden då”, säger bröstcancerläkaren Svetlana Bajalica Lagercrantz som blev patient på sin egen klinik.", "article": "Som cancerläkare på Radiumhemmet har Svetlana Bajalica Lagercrantz mött många bröstcancerpatienter. Hon har lämnat cancerbesked, hon har varit tvungen att berätta för kvinnor att deras sjukdom spritts och inte kan botas. Men hon har också sett många bli friska efter behandling. I oktober förra året fick Svetlana, då 44 år, veta att hon själv hade bröstcancer. – Det kändes surrealistiskt, jag fick overklighetskänslor. Jag var förhållandevis ung, hade inga riskfaktorer och ingen känd ärftlighet. Till att börja med var hon säker på att förändringen som synts på mammografibilderna var något godartat. Sedan trodde hon att det bara handlade om ett förstadium till cancer. Men så var det inte. Svetlana har genomgått operation och cellgiftsbehandling. Cancern är borta, men hon behandlas nu med antikroppar var tredje vecka i ett år för att förebygga återfall. – Jag ser mig inte som sjuk, men jag är lite tilltufsad av cellgiftsbehandlingen, den var tuff. Under hela behandlingen har Svetlana jobbat deltid på Radiumhemmet. Hon ser sin egen sjukdom och behandling som ett slags överkurs i empati, säger hon. – Fast jag har nog haft det ganska väl förspänt och har sluppit en del onödig oro. Mina kunskaper har varit till hjälp för mig. Jag visste exempelvis hur viktigt det är att ha alla kort på bordet innan man bestämmer hur man ska behandla, att några veckors väntan inte spelade någon roll rent medicinskt. Psykiskt kan väntan vara mycket jobbig, nästan förlamande för många patienter. Att Svetlana jobbar på samma klinik där hon får behandling känns också som en trygghet. – Jag är inne i flödet, jag vet att det fungerar. Jag har aldrig oroat mig för att inte få rätt behandling, utan varit trygg i att jag fått den bästa behandlingen som finns att tillgå. Svetlana har fått ökad förståelse för hur känslig och utsatt man är som patient. Hon vet hur små detaljer, som minspel eller några ogenomtänkta ord, kan sätta i gång oroliga fantasier. – En vass ton kan sänka en rejält, och det är inte precis vad man behöver när man kämpar för att ta sig igenom sin sjukdom och behandlingsbiverkningar. Det är viktigt att läkaren får i gång en bra kommunikation med patienten, inte bara ger ”information”. Ett bra bemötande, en känsla av att vårdgivaren bryr sig, gör verkligen stor skillnad, säger Svetlana. – Att få besked om en allvarlig sjukdom som cancer är omtumlande. Det visste jag tidigare också, men i dag känner jag av det på ett annat sätt, jag var inte riktigt på den våglängden innan. Även kontinuitet i kontakten, att patienten får träffa samma läkare varje gång, betyder mycket. – Annars måste man som patient berätta samma saker gång på gång. Det kan ge intrycket att ingen riktigt har koll, och öka ångesten. På universitetskliniker med undervisning kan det vara svårt att hålla kontinuiteten, men det går att få till det bättre än i dag. Som läkare behöver man egentligen se till patientens hela livssituation, tycker Svetlana. – Hur är det med familj, jobb, sjukskrivning? Hur upplever patienten fysiska förändringar, att kanske tappa håret? Det är så mycket som påverkas av sjukdomen, barnens kompisar kan till exempel undra och ställa frågor. Dagens cancerbehandling innebär många, ofta svåra och iögonenfallande biverkningar, som patienterna och deras familjer behöver stöd för att ta sig igenom. Den stora utmattningen som drabbar många cellgiftsbehandlade är omöjlig att förstå om man inte upplevt den – och den syns inte utanpå. – Det finns många till synes små grejer som är viktiga för patienten som man kanske inte tänker på i vården. Att behöva gå på en extra provtagning kan vara jättebesvärligt. Likaså att ta sig till apoteket bara för att upptäcka att doktorn har glömt att skicka dit receptet. Är du annorlunda som läkare nu när du har egen erfarenhet? – Det skulle du egentligen fråga patienterna om. Men jag tror att jag framför allt har fått större förståelse för hur väsentligt det är att man verkligen deltar aktivt i samtalet när man träffar sina patienter, säger Svetlana. För läkaren är patientbesöken vardag, för patienten kan det handla om något som känns livsavgörande. Även om all vårdpersonal är viktig så behöver patienten få tillräckligt mycket tid med sin läkare. – För att kunna etablera kontakt behövs utrymme. På trettio minuter hinner man ge information, men inte alltid kommunicera. Rent medicinskt skulle jag säkert kunna ta emot 20–30 patienter om dagen, men vilken vårdkvalitet vill vi ha? Hur trevligt är det med en doktor som slänger sig direkt på brösten för undersökning, eller som djupdyker i patientens ändtarm utan att hinna hälsa först? Och hur troligt är det att patienten följer den läkarens råd? Att utveckla vårdgivarnas förmåga till kommunikation, och ge det patientnära samtalet mer utrymme, är väldigt viktigt för att höja vårdkvaliteten, menar Svetlana. Svetlana bloggar om sin cancer och sin behandling. För henne är det viktigt med öppenhet, sjukdom är ingenting att skämmas över. Men hennes främsta syfte med bloggen är att avdramatisera sjukdom och behandlingar och visa att man kan gå igenom en sådan period utan enorm ångest. – Alla är vi olika personligheter, och jag tror inte att läkare generellt är mindre oroliga än andra när de drabbas av sjukdom. Men själv är jag inte någon särskilt ångestdriven person. För många blir ångesten en extra börda under den jobbiga behandlingstiden. Kan någon bli hjälpt av min blogg är jag glad, säger Svetlana. – Sjukdomen är inget som jag har valt. Men jag försöker vända situationen till min fördel, och om möjligt hjälpa andra. Jag vill inte vara ett offer för sjukdomen, utan själv ta kommandot. ", "article_category": "other"}
{"id": 16598, "headline": "”Så kan vi pensionera kungen och avskaffa monarkin till 2014”", "summary": "Jag föreslår att regeringen under den här mandatperioden lägger fram en proposition till riksdagen som jämställer familjen Bernadotte med oss andra medborgare. Om ett beslut tas under denna mandatperiod kan nästa beslut tas 2014 och därmed kan vi som land lägga ner monarkin och Carl Gustaf Bernadotte kan, precis som alla andra medborgare, pensioneras, skriver journalisten Ann Lagerström.", "article": "Att vi som är medborgare i det här landet lägger ner så mycket pengar och energi på en enda familj vars livsstil bygger på en saga är ohållbart, oavsett om det handlar om bröllop eller kungens eventuella snedsteg. Monarkin tillhör en annan tid, en tid då man trodde att det fanns avsevärda skillnader mellan människor beroende på vilken familj de fötts i. En tid före den deklaration om de mänskliga rättigheterna som FN antog 1948. Att vi i dag fortfarande har en familj som i lag och tradition behandlas olika än alla andra familjer i landet strider inte bara mot ett modernt sätt att tänka utan också mot FN:s stadga och vår egen regeringsform som slår fast att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. Jag föreslår därför att regeringen under den här mandatperioden lägger fram en proposition till riksdagen som jämställer familjen Bernadotte med oss andra medborgare. Om ett beslut tas under denna mandatperiod kan nästa beslut tas 2014 och därmed kan vi som land lägga ner monarkin och Carl Gustaf Bernadotte kan, precis som alla andra medborgare, pensioneras. Så här skulle det kunna gå till. Som pensionär får Carl Gustaf och Silvia Bernadotte ett apanage i form av en pension, storleken bestäms av riksdagen. Carl Gustaf och hans familj äger redan Solliden på Öland och har därför inga bostadsproblem och de får förstås behålla alla sina privata pengar och tillhörigheter. De slott, den konst och andra tillgångar som inte ägs av kungen eller hans familj privat stannar i statens ägo. I samband med detta tillsätter regeringen en ny statlig tjänst i samma tradition som landshövdingarna, men med hela landet som ansvarsområde, en övergripande ambassadör för landet Sverige. Tjänsten löper på tio år i taget och har i stort sätt samma arbetsuppgifter som kungahuset har i dag: Internationell representation, pompa och ståt, stöd till näringslivet, ideella organisationer etc och olika former av evenemang där staten behöver vara representerad. Den tillsatta tjänstemannen/tjänstekvinnan och hans eller hennes familj har tjänstebostad på Drottningholm och kontor på Slottet. Regeringen tillsätter den nya tjänsten med ett undantag, den första som får jobbet på tio är Victoria Bernadotte. Hon är den enda i landet som är specialutbildad för just den här tjänsten och skulle, om hon sökte den, ha stora chanser att få den. 2024 ska dock tjänsten omprövas, för att sedan prövas vart tionde år. Victoria får som ambassadör lön och en rimlig budget som täcker hennes nya tjänst under de år hon innehar den. Som avgångsvederlag vid avträdet från drottningtiteln får hon behålla sin bostad Haga slott och sina privata tillgångar. Från och med 18 års ålder och fram till att hon får sitt första arbete med lön 2014 får hon tillräkna sig en rimlig pension. Daniel Bernadotte, som i och med den här reformen förlorar prinstiteln kan åter kan bli en vanlig man, och parets eventuella barn, får inga särskilda privilegier. Daniel får en rimlig pensionsavsättning för de år han verkat som prins. Madeleine och Carl Philip Bernadotte förlorar också sina forna rättigheter den dag monarkin läggs ner. De får behålla sina privata tillgångar, och sina lägenheter i de fall de i dagsläget tillhör staten, de får som Victoria och Daniel en rimlig pensionsavsättning för de år de verkat som kungliga och får under de första tio åren ett rimligt apanage. Efter det har de samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare i Sverige. Deras kommande barn har inga särskilda privilegier. Om detta genomförs kan vi i Sverige från och med år 2024 för första gången räkna oss som ett modernt demokratiskt land där alla medborgare räknas som lika och har samma rättigheter och skyldigheter och därmed följer vi vår egen regeringsform och FN:s mänskliga rättigheter. Ann Lagerström journalist ", "article_category": "other"}
{"id": 16604, "headline": "”Om Tyskland kan avveckla kärnkraften kan även Sverige”", "summary": "Tysklands beslut att avveckla kärnkraften utmanar direkt den svenska regeringens politik för statliga Vattenfall. Genom ägandet av Vattenfall står svenska folket med två kärnkraftverk i Krümmel och Brunsbüttel som i praktiken blivit värdelösa. Sedan 2007 har Vattenfall/svenska folket förlorat 15 miljarder på verken. Vattenfall vill nu öppna två nya kolkraftverk i Tyskland. Om regeringen på allvar bryr sig om den tyska kolanvändningen måste Vattenfall ges nya ägardirektiv med målet att ställa om till 100 procents förnybar elproduktion. Det handlar om politisk vilja. Om Tyskland kan avveckla kärnkraften kan också Sverige, skriver Åsa Romson, Gustav Fridolin och Lise Nordin.", "article": "Den svenska regeringen har öppnat för nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Det statliga bolaget Vattenfall har uttalat sig berett att delta i sådana satsningar. Samtidigt går utvecklingen i omvärlden åt motsatt håll. Beslutet från den konservativa regeringen i Europas största ekonomi att avveckla kärnkraften på tio år kommer att följas med intresse på många håll. Viljan till ett energisystem som varken litar till fossila bränslen eller uran har lett till en imponerande snabb utbyggnadstakt av förnyelsebar energiproduktion och helt nya industrigrenar i Tyskland. Att en exportberoende industrination som på många sätt liknar Sverige fattar detta beslut gör i förlängningen den svenska regeringens linje ohållbar. Tysklands beslut ökar trycket på regeringen att dra egna slutsatser av härdsmältan i Fukushima, men utmanar också direkt ägarpolitiken för statliga Vattenfall. Genom ägandet av Vattenfall har svenska folkets pengar satsats på kärnkraft och kolkraft i Tyskland. Men det beslut som den tyska regeringen nu fattat gör de svenskägda kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel i praktiken värdelösa. Det rör sig om en stor kapitalförstöring till följd av missriktad och korsiktig spekulation som skilda regeringar tillåtit Vattenfalls ledning att ägna sig åt. De båda reaktorerna är gamla och det rimliga antagandet redan när Vattenfall tog över ägandet 2001 var att de skulle avvecklas inom tio år. Nu står de mycket riktigt stilla och kommer sannolikt aldrig starta igen. Enligt bolaget självt förlorar Vattenfall – och det svenska folket – tio miljoner kronor per dag på dessa verk. Sedan 2007 är de sammanlagda förlorade intäkterna 15 miljarder kronor. Även investeringarna i tysk kolkraft kommer att innebära stora förluster för Vattenfall, i takt med att kostnaderna för utsläppsrätter stiger. Allvarligast är kanske att Sveriges förtroende på miljöområdet skadas när det statligt ägda energibolaget genererar mer koldioxidutsläpp än vad hela Sverige som land gör. Svenska regeringen säger sig vara orolig för att Tyskland nu skulle öka kolanvändningen. Men det är inga andra än statliga Vattenfall som nu vill öppna två nya kolkraftverk i Tyskland. Om man på allvar bryr sig om den tyska kolanvändningen är det Vattenfall som måste styras att ställa om från kol till förnybart. Vattenfalls kortsiktiga strategi i Tyskland har lett in i en ekonomisk och miljömässig återvändsgränd. Med en ny ägarpolitik skulle Vattenfall kunna bli ett viktigt verktyg som tar en ledande roll i att skapa ett helt förnybart energisystem i Sverige och bidrar till utvecklingen även utomlands. Vattenfall bör ges nya ägardirektiv, med ett tydligt mål att ställa om verksamheten till 100 procent förnybar elproduktion. Förra året vattnade i stället regeringen ur skrivningarna om energiomställning i Vattenfalls ägardirektiv. Den svenska regeringens undfallenhet i energipolitiken kontrasteras tydligt mot Tysklands stora självförtroende. Det senare har växt ur de handfasta investeringar i förnybar energiproduktion som nu gett en plattform att fasa ut kärnkraften. Till 2020 kommer Tyskland enligt den europeiska energimyndigheten få 30 procent av sin elproduktion från vindkraft. Det är nästan fyra gånger mer än vad den svenska regeringens politik bedöms leda till. Sverige har med andra ord en del att lära av Tyskland. Där har man bland annat använt sig av ett fastprissystem som gett en långsiktigt hållbar grund för nya elproducenter. Med ett sådant system kan varje medborgare och företag bli elproducent eller starta ett eget elbolag, eftersom elnätbolagen måste ta emot deras elektricitet och betala fasta priser för den. För de större investeringarna har fastprissystemet inneburit att riskkapital blivit tillgängligt. Ett fastprissystem för ny förnybar elproduktion kan utvecklas i kombination med det svenska systemet med elcertifikat. Systemet har gett de tyska hushållen och företagen möjlighet att snabbt räkna hem investeringar i egna elproduktionsanläggningar. Kostnaden för fastprissystemet är i dag inte högre än tio kronor per hushåll och månad. Kostnaden för nyinstallerad solenergi har halverats på fem år. Tyskland har genom systemet på kort tid blivit världsledande på el både från vindkraft och från solceller. När ny solcellsteknik utvecklades vid Uppsala universitet saknades på grund av de uteblivna investeringarna kapital att industrialisera tekniken i Sverige. I stället finns i Thalheim en fabrik med 500 anställda som producerar solceller utifrån de svenska patenten. Industrin för produktion av förnyelsebar energi har totalt skapat över 130.000 nya arbetstillfällen i Tyskland. Att den svenska regeringen i stället för en tydlig politik för förnybar energi har öppnat för att bygga ny kärnkraft gör att Sverige går miste om investeringar i några av de snabbast växande industrierna i världen. De svenska kärnkraftverken är gamla och bör ges en omfattande säkerhetsöversyn på samma sätt som i Tyskland och många andra länder. I en motion väckt med anledning av olyckan i Fukushima (DN Debatt 8/4) har vi föreslagit att de fyra äldsta reaktorerna som byggdes före 1980 omedelbart genomgår en säkerhetsöversyn, och att Sverige avvecklar två reaktorer under mandatperioden. Energimyndigheten bedömer att Sverige kommer ha ett elöverskott på 23 TWh till år 2020, det motsvarar hälften av vår kärnkraftsel. Sverige har därutöver goda geografiska förutsättningar för bland annat vindkraft och vågenergi. Vi har goda möjligheter till ett ökat och hållbart nyttjande av bioenergi. Vi har en tradition av industriell utveckling, en växande miljötekniksektor och ett stort gemensamt ägt bolag, Vattenfall, som kan användas i energiomställningen. I samband med renoveringen av miljonprogrammets bostäder kan stora energieffektiviseringsvinster göras, samtidigt som solcellsutbyggnaden kan ta fart. Sverige har helt enkelt ännu bättre villkor för ett helt förnybart energisystem än Tyskland. Om Tyskland kan avveckla kärnkraften kan även Sverige. Det den tyska regeringens beslut visar är att det avgörande är vilken politisk vilja man har. Åsa Romson språkrör Gustav Fridolin språkrör Lise Nordin energipolitisk talesperson Miljöpartiet de Gröna Tysklands beslut att avveckla kärnkraften utmanar direkt den svenska regeringens politik för statliga Vattenfall. Genom ägandet av Vattenfall står svenska folket med två kärnkraftverk i Krümmel och Brunsbüttel som i praktiken blivit värdelösa. Sedan 2007 har Vattenfall/svenska folket förlorat 15 miljarder på verken. Vattenfall vill nu öppna två nya kolkraftverk i Tyskland. Om regeringen på allvar bryr sig om den tyska kolanvändningen måste Vattenfall ges nya ägardirektiv med målet att ställa om till 100 procents förnybar elproduktion. Det handlar om politisk vilja. Om Tyskland kan avveckla kärnkraften kan också Sverige, skriver Åsa Romson, Gustav Fridolin och Lise Nordin. ", "article_category": "other"}
{"id": 16605, "headline": "”Därför måste stockholmarna vara med i arbetet kring stadens utveckling”", "summary": "Vi kommer nu som ledande företrädare för Folkpartiet i de stadsutvecklande nämnderna att inleda ett brett arbete kring Arkitektur Stockholm där stockholmarna är välkomna att delta. Det är trots allt stockholmarna som bor, arbetar och tillbringar sin fritid i staden, skriver Daniel Forslund, Mark Klamberg, Björn Ljung och Madeleine Sjöstedt.", "article": "Nyligen presenterades resultatet av arbetet med Arkitektur Stockholm, vilket kommer att gå ut på samråd under sommaren. Arkitektur Stockholm är en strategi för stadens gestaltning som beskriver hur arkitekturen kan användas som verktyg i stadens fortsatta utveckling. Förslaget innehåller många bra idéer på områden som är viktiga för Stockholms utveckling, men på vissa områden faller den platt. Att planera och utveckla en växande stad som Stockholm handlar om att finna en balans och att alltid se till helheten. Som ansvarsfulla politiker med ansvar för att bygga framtidens Stockholm måste vi balansera ett ständigt ökande behov av bostäder, arbetsplatser och infrastruktur med en långsiktigt hållbar, trivsam och vacker stad. Risken är annars att vi bygger miljöer som i framtiden kan visa sig vara både oattraktiva, ineffektiva, otrygga och oekonomiska. Det gynnar ingen, allra minst stockholmarna. Det är därför viktigt att huvudstaden inte utvecklas byggnad-för-byggnad, då är risken stor att arvet vi lämnar till framtidens stockholmare blir ett virrvarr av mer eller mindre spektakulära byggnader som alla konkurrerar om uppmärksamheten i stadsmiljön. Då får vi ett fulare Stockholm, som endast kommer att illustrera avsaknaden av genomtänkta helhetslösningar. För oss stockholmsliberaler finns det ingen motsatsställning mellan höga ambitioner i bostadsbyggandet och ansvarstagandet för stadens skönhet och kulturhistoriska värden. Tyvärr, har inte den insikten präglat alla förslag och beslut de senaste åren. Att förstöra Riddarfjärdens vattenspegel genom förslag på ett flytande hotell, okänsliga förtätningsförslag på parkmark eller mycket höga hus i känsliga miljöer är några exempel på spektakulära men illa genomtänkta byggprojekt. Det ursprungliga Slussenförslaget hade till exempel flera brister som tack vare Folkpartiets starka synpunkter nu omarbetats till det bättre. Vi accepterar varken skyskrapor i den centrala stenstaden eller att byggnadsordningen (vilken ger vägledning för hur plan- och bygglagens allmänna regler om stadsbild, byggnaders egenart och helhetsverkan, miljövärden m m ska tillämpas i Stockholm) slopas, vilket vissa partier argumenterar för. Vi är också oroliga för att Stockholms city nu ”jäser” på höjden i exempelvis Klarakvarteren, där avsaknaden av ett helhetsgrepp över området leder till att det på vissa hus byggs på flera nya våningar medan andra har kvar samma byggnadshöjd. Det är därför glädjande att stadsbyggnadsborgarrådet vill öka helhetstänkandet kring stadens utveckling. Vi vill dock gå ett steg längre och ta fram heltäckande program för stadsdelarna, i både innerstaden och ytterstaden, för att beskriva hur de kan utvecklas. Ska vi utveckla Stockholm på ett klokt och hållbart sätt krävs det att vi nu tar ett helhetsgrepp, och att strategin Arkitektur Stockholm inkluderar lokala områdesplaner över innerstadens och ytterstadens stadsdelar. Dessa program bör utgå från byggnadsordningens sätt att förhålla sig till de karaktärsdrag som ger Stockholm dess skönhet. Det är först i en sådan genomtänkt stadsplaneringsstruktur som djärv och nyskapande arkitektur kan få sin rätta plats, när vi bygger för de kommande århundradena. Ska vi bygga mycket måste vi bygga smart. Precis som stadsbyggnadsborgarrådet anser vi att det är viktigt med ett fördjupat samarbete mellan alla berörda intressenter när staden växer och utvecklas. Men viktigast av allt är inte samråd med byggbranschen, det är samråd med stockholmarna! Stockholmarna ska självklart vara med och bestämma över sina bostadsområden. Vi välkomnar därför förslaget i Arkitektur Stockholm om att staden ska bredda sin dialog med invånarna, bland annat genom att staden utvecklar nya former för kommunikation. Till exempel föreslås att användandet av sociala medier i dialogarbetet i olika stadsutvecklingsprojekt utvecklas. Det tycker vi är en bra idé. Men vi tror att en annan sak är än viktigare. Vi vill att stockholmarnas alla åsikter ska tas in mycket tidigare i processen än i dag, både när det gäller att planera nya och förtäta befintliga områden. Konflikten mellan det nya och det gamla Stockholm behöver inte vara så hård som den ofta blir. Vi är övertygade om att vi genom ett mer öppet förhållningssätt kan hitta de gemensamma nämnare som trots allt ofta finns hos dem som är starkt engagerade för sin stadsdel. När olika synsätt redan på ett tidigt stadium diskuteras i ett öppet samtal mellan stockholmarna, byggherrarna och stadsplanerarna kan många av de motsättningar som i dag uppstår undvikas. Vår förhoppning är att en öppen medborgardialog gör det möjligt att hitta en gemensam berättelse om det område eller stadsdel som ska utvecklas. Stockholm är en levande stad som måste förändras med nya tiders behov, men det ska ske med beaktande av stadens själ och stockholmarnas kunskap och kärlek till sin egen stad. Vi kommer nu som ledande företrädare för Folkpartiet i de stadsutvecklande nämnderna att inleda ett brett arbete kring Arkitektur Stockholm där stockholmarna är välkomna att delta via en öppen samrådsprocess på webben (http://fpstockholm.wordpress.com). Redan nu vill ange några riktlinjer: • Vi menar att staden måste ta fram lokala områdesplaner för både innerstadens och ytterstadens stadsdelar. Endast om vi tar ett helhetsgrepp kring stadens utveckling kan vi klara att hålla hög kvalitet när vi bygger mycket under kort tid. • Stockholms stadsplaneringsprocess måste bli mer lyssnande på ett tidigare stadium, bland annat genom att pröva nya planeringsmetoder tillsammans med invånarna (till exempel genom att utöka användningen av sociala medier). Stockholm är till för sina invånare. Det är trots allt stockholmarna som bor, arbetar och tillbringar sin fritid i staden. Därför ska de givetvis vara med från första början när vi utvecklar staden. Om vi menar allvar med att vi vill bygga en skandinavisk världsstad för framtiden är detta två av flera aspekter som vi som ansvarstagande lokalpolitiker måste ta hänsyn till. Daniel Forslund (FP) gruppledare exploateringsnämnden Mark Klamberg (FP) gruppledare trafiknämnden Björn Ljung (FP) gruppledare stadsbyggnadsnämnden Madeleine Sjöstedt (FP) kultur- och fastighetsborgarråd ", "article_category": "other"}
{"id": 16612, "headline": "”Välfärden klarar inte att möta svenskarnas krav”", "summary": "Sverige uppfattas ofta som själva sinnebilden för en välfärdsstat. Men SEB:s nya välfärdsindex visar överraskande att vi är det nordiska land där befolkningen har lägst tilltro till trygghetssystemen. Mest nöjda är danskarna, följda av finländarna och norrmännen. Har svenskarna högre förväntningar än grannarna? Eller är välfärden bättre i de andra nordiska länderna? Oavsett vilket är det uppenbart att svenskarna inte är nöjda med den välfärd som erbjuds. Svaren tyder på att många svenskar är redo för en fördjupad diskussion om glappet mellan kraven på välfärdens institutioner och vad de förmår att leverera, skriver Jens Magnusson.", "article": "Sverige har en lång välfärdshistoria. Den allmänna pensionen fyller snart 100 år. Bara några år yngre är arbetsskadeförsäkringen. Reform efter reform har under ett sekel bidragit till att Sverige ofta uppfattas som själva sinnebilden av en välfärdsstat. När ett nytt välfärdsindex nu presenteras är det därför överraskande att Sverige hamnar sist i Norden. Undersökningen visar att Sverige är det nordiska land där befolkningen har lägst tilltro till välfärden och trygghetssystemen. Bara i en enda av de tolv undersökta kategorierna hamnar Sverige högst. SEB:s välfärdsindex visar i vilken utsträckning som svenskar, danskar, norrmän och finländare känner sig trygga med att få tandvård, sjukvård, utbildning samt barn- och äldreomsorg av hög kvalitet. Även frågor om det ekonomiska stödet vid arbetslöshet, föräldraledighet, pensionering och vid sjukdom ingår i indexet. När alla bedömda välfärdsområden vägs samman, ligger Danmark i täten med välfärdsindex 59, Finland får 56, Norge 55 och Sverige 51. På välfärdens olika delområden varierar topplistan. Här följer resultaten på ett urval av dessa. Tandvården får högsta betyg i svenskarnas syn på välfärden. Det finns ett utbrett förtroende för tillgången till tandvård av hög kvalitet. Även i de nordiska grannländerna får tandvården höga betyg. Danmark når högst index (78) före Sverige (73), Norge (70) och Finland (69). När svenskarna får ge omdöme om kvaliteten i vården blir betyget relativt högt, men trots det hamnar vi efter våra tre nordiska grannländer. Också på vårdområdet är det danskarna som noterar högst index (74). De anger i högre utsträckning än grannländerna att man får vård av hög kvalitet: Norge (71), Finland (70) och sist Sverige (68). En kategori där Finland toppar är synen på barnomsorg och skola. Här har de intervjuade fått frågan om de är trygga med att respektive lands barnomsorg och skola håller hög kvalitet. Kanske är det inte så konstigt att finländarna är nöjda eftersom de i exempelvis de internationella PISA-studierna bedöms ha en skola med mycket bra prestationer. Finlands index när det gäller skola är överlägset högst (71), Norge och Danmark ligger i mitten (båda 57) och Sverige hamnar lägst (54). Den enda kategori där Sverige placerar sig högst är synen på föräldrapenningen och barnbidraget. Sverige och Norge har en föräldrapenning som ligger nära varandra när det gäller nivå och längd, men taket för ersättningen är högre i vårt västra grannland. Norge har alltså ett system som är bitvis mer generöst, men trots det är svenskarna mer nöjda med den ekonomiska tryggheten för föräldrar. Sverige toppar (index 59), medan Danmark (56) och Norge ligger strax efter (54) och finländarna är minst tillfreds med stödet till föräldrar (50). Index för sjukförsäkringen är lägst i Sverige (43). Danskarna upplever störst trygghet (59) följt av Norge (58) och Finland (54). Till skillnad från Sverige har varken Danmark, Norge eller Finland karensdag i sjukförsäkringen. Men den stora skillnaden består i hur ersättningen ser ut på sikt. I Sverige trappas den ned efter ett år från knappt 80 till knappt 75 procent av årsinkomster under 7,5 basbelopp. I Finland är ersättningsnivån lägre. Norge och Danmark har mer generösa sjukförsäkringar än Sverige och Finland. Norge har också ett högre tak. Svenskarna har den lägsta tilltron till att man får den pension man behöver. Indexet för Sverige (43) hamnar betydligt lägre än i Danmark (58) som är det land där invånarna mest litar på att de får den pension man behöver, även om Danmarks siffror också är relativt låga. Norge (50) och Finland (49) ligger nära det nordiska snittet. Vad som ligger bakom det låga förtroendet för pensionerna i Sverige besvarar inte SEB:s välfärdsindex. Troligen speglar dock resultatet både den långsiktiga tendensen med successivt sjunkande pensioner och de senaste två årens rapportering om bromsen i pensionssystemet som slagit till och sänkt pensionerna omedelbart. Sverige har också lägst index (43) bland de nordiska länderna vad gäller att känna sig trygg med att få socialbidrag från kommunen om det behövs. Danmark (49) och Norge (45) ligger i mitten och här är det Finland som ligger högst (54). Danskarna noterar det högsta indexet (50) när det gäller trygghet med ersättning vid arbetslöshet. Norge och Finland (båda 48) ligger strax efter Danmark, medan svenskarna ligger klart efter och alltså noterar lägst index (36). De senaste åren har den danska så kallade flexicurity-modellen på arbetsmarknaden uppmärksammats i den svenska debatten. Den svenska ersättningen vid arbetslöshet bygger på en nedtrappning efter en viss tids arbetslöshet. I Norge får man en lägre ersättning, men taket är högre. I Finland börjar ersättningen på runt 60 procent av lönen, men sjunker med ökad inkomst. Den danska flexicurity-modellen bygger på hög ersättning, men mer osäkra anställningsvillkor. Allra lägst tilltro i undersökningen har uppmätts angående möjligheterna att få hjälp för att komma tillbaka i arbete. Undersökningens lägsta index alla kategorier ger svenskarna på denna fråga (34). Finland toppar (50), därefter Danmark (49) och Norge (44). Det vi har fångat här är attityderna. Vår studie ger inte svar på varför attityderna är som de är. Har svenskarna högre förväntningar än andra? Eller är det faktiskt så att välfärden är bättre hos våra nordiska grannar? Det är svårt att se något direkt samband mellan satsningarna på de olika välfärdsområdena och omdömena i undersökningen. Enligt Eurostat är Norge det land som per capita lägger mest pengar på sociala skyddsnät, följt av Sverige, Danmark och sist Finland. Trots detta är det danskarna som är mest nöjda med välfärden. Oavsett vad som ligger bakom attityderna manar siffrorna och jämförelsen till eftertanke. Hur ska vi se på framtidens välfärd? Varför stämmer inte den service vi får överens med de förväntningar vi har? Det är uppenbart att svenskarna inte är nöjda med det som erbjuds dem. Skillnaden mellan vad skatteinkomsterna kan bära och vad folk önskar få ut är stor. Och den skillnaden kommer att växa framöver när försörjningsbördan blir tyngre och kraven höjs med en åldrande befolkning. Svaren tyder på att många svenskar är redo för en fördjupad diskussion om glappet mellan kraven på välfärdens institutioner och vad de förmår att leverera. Välfärdsstudier från SEB och andra visar att det kan finnas en ny grogrund för ett sådant samtal. Undersökningar visar att svenskarna prioriterar välfärden så högt att de kan tänka sig att komplettera offentliga system med egna lösningar för att få större trygghet inför arbetslöshet, ålderdom och sjukdom. Inte för att svenskarna på ideologisk grund dömer ut offentlig finansiering av välfärden, utan för att önskemålen är större än vad det allmänna erbjuder. Jens Magnusson välfärdsekonom, SEB SEB:s välfärdsindex Sedan 2005 har SEB kartlagt och analyserat människors attityder i den årliga så kallade Välfärdsbarometern. I år ingår SEB:s välfärdsindex för första gången. Det bygger på tolv olika frågor om tilltron till välfärds- och trygghetssystemen. De intervjuade har fått gradera sin attityd till dessa frågor på skalan ett till tio, där tio motsvarar högsta möjliga förtroende. Resultaten har vägts samman till ett index som kan variera mellan 0 och 100. 2.509 intervjuer genomfördes med hjälp av Demoskop under april 2011 i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Källa: SEB ", "article_category": "other"}
{"id": 16619, "headline": "”Upp till bevis, Jan Björklund!”", "summary": "Patientnära forskning är den grund som garanterar kvaliteten i svensk sjukvård. Vi hoppas därför att utbildningsministerns utfästelse att forskning bör vara en självklar del i all verksamhet inom hälso- och sjukvården kommer att återspeglas i nästa forskningsproposition, skriver representanter för tio vårdförbund inom Saco i en replik.", "article": "Utbildningsminister Jan Björklund vill värna den patientnära forskningen (DN Debatt 24/5). Äntligen! Klinisk forskning är en förutsättning för att säkerställa att den vård som bedrivs är effektiv och för att nya behandlingsformer ska utvecklas. För oss som företräder vårdprofessionerna är detta en hjärtefråga. Patientnära forskning är den grund som garanterar kvaliteten i svensk sjukvård! Det är i dag få som ifrågasätter värdet av klinisk forskning. Men trots denna enighet satsas förvånansvärt lite resurser på klinisk forskning och det är oklart hur den patientnära forskningen ska garanteras i framtiden. En utökning av de statliga så kallade ALF-medlen vore välkommet. Uppföljningen och utvärderingen av hur dessa medel används av landstingen/regionerna måste också skärpas. Fördelningen bör emellertid även fortsättningsvis ske i decentraliserad konkurrens bland annat för att säkerställa att de kliniker som utbildar framtidens vårdpersonal också bedriver högkvalitativ forskning. Från vårdprofessionernas håll har vi vid ett flertal tillfällen pekat på behovet av att stärka den kliniska forskningen. Detta handlar till viss del om resurser men lika viktigt är att se över vårdens och forskningens infrastruktur. Klinisk forskning förutsätter att det finns ett tydligt samarbete mellan traditionella forskningsinstitutioner (universitet och högskola) och hälso-, sjuk- och tandvården. Kopplingen mellan akademin och vårdgivarna behöver förstärkas och det måste bli lättare för forskare att kombinera klinisk verksamhet med forskning. Inte minst för att intressera och attrahera framtidens kliniska forskare. Precis som utbildningsministern konstaterar är det inte bara patienterna som behöver forskningen; forskarna behöver också patienter för att kunna utvecklas! Vi vill också framhålla att klinisk forskning inte enbart innefattar läkemedelsprövning som ministern lyfter fram. Den inkluderar samtliga existerande och nya metoder inom hälso- och sjukvården. Däri forskning om hälsofrämjande insatser i ett led att stärka folkhälsan. Den ökande privatiseringen av hälso-, sjuk- och tandvården innebär en ny utmaning för den kliniska forskningen. Vad händer med forsknings- och utbildningsansvaret när alltmer vård bedrivs i privat regi? Vi menar att utgångspunkten måste vara att forskning angår alla. Ansvaret att bedriva och delta i forskning måste därför åläggas alla vårdgivare – oavsett driftsform. Från vårdprofessionernas sida vill vi för att säkerställa den kliniska forskningen därför ge följande uppmaning till regeringen inför kommande forskningsproposition: • Inför krav på alla vårdgivare att delta i/bedriva klinisk forskning oavsett driftsform • Garantera återväxten av kliniska forskare genom att underlätta för forskningsintresserade att kombinera forskning och klinisk verksamhet • Öka meritvärdet för forskarutbildade genom att stärka incitamenten för forskning Hur den kliniska forskningen ska organiseras och finansieras i framtiden berör inte bara oss som arbetar inom hälso-, sjuk- och tandvården. Tvärtom är det en fråga som berör alla. Vi hoppas därför att utbildningsministerns utfästelse att forskning bör vara en självklar del i all verksamhet inom hälso- och sjukvården kommer att återspeglas i kommande forskningsproposition! Gunilla Klingberg ordförande för Sveriges Tandläkarförbund Christin Johansson ordförande för Akademikerförbundet SSR Lars Ahlin ordförande för Sveriges Psykologförbund Anna Hertting ordförande för Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund Hans Hjelmqvist ordförande för Sveriges Läkarförbunds utbildnings- och forskningsdelegation Tobias Lauritsen ordförande för Legitimerade Kiropraktorers Riksorganisation Lena Haglund ordförande för Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter Elisabet Rothenberg ordförande för Dietisternas Riksförbund Thony Björk ordförande för Sveriges Farmacevtförbund Ulrika Guldstrand ordförande för Svenska Logopedförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 16623, "headline": "”Ny bolagsmodell behövs för den svenska elitidrotten”", "summary": "Kända idrottsledare: Storklubbar inom fotboll och ishockey är på väg att bli utkonkurrerade internationellt. Nu behövs nytänkande inom Riksidrottsförbundet. Våra främsta föreningar i de mest kommersiella idrotterna – till exempel fotboll och ishockey – halkar efter internationellt. De är i behov av nytt kapital för att kunna konkurrera med omvärldens klubbar och ligor. Under helgens RF-stämma finns det inte förutsättningar att ändra den så kallade 51-procentsregeln, som säger att föreningar som bildar bolag behåller majoriteten av rösterna vid bolagsstämman. Men att inget göra nu kan leda till allvarliga splittringar i idrottsrörelsen. Vi föreslår därför att RF tillsätter en grupp utredare som i bred dialog med politikerna tar fram en ny konkurrenskraftig idrottsmodell, skriver Lars-Åke Lagrell och Lars Liljegren.", "article": "Den svenska idrottsrörelsen har lagt fast visionen ”Svensk idrott – världens bästa!” Egentligen är vi inte så långt ifrån visionen, om vi till exempel jämför vårt lilla antal medborgare med det relativt stora antalet medaljer i internationella mästerskap. Och utbredningen är fantastisk och unik. 66 procent (!) av barn och ungdomar i åldern 7–14 år tränar och/eller tävlar i idrott. Låt oss försöka förklara framgångarna och utbredningen. I de demokratiska föreningarna lever det ideella ledarskapet. Om de 600.000 ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned, skulle det kosta, inklusive sociala avgifter, uppemot 20 miljarder per år. Det motsvarar en höjning av kommunalskatten på knappt 1:50. Många ledare och ungdomar sporras av elitidrottens framgångar. Den folkliga förankringen och de demokratiska föreningarna är också en stark politisk kraft. Landets politiker tar hänsyn till önskemålen från landets i särklass största folkrörelse. Vi är stolta och glada över att ha fått vara med i ledningen både för den centrala svenska idrottsrörelsen och för två spännande förbund under många år. Vi vill försvara den svenska idrottsmodellen med demokratiska föreningar, ideellt ledarskap och starkt stöd från stat och kommun. Men samtidigt vill vi utveckla den i en ny tid, då både hoten och möjligheterna är annorlunda. Den breda svenska ungdomsidrotten klarar sig bra vid internationella jämförelser. Landslagskvaliteten är också relativt hög. Men våra främsta föreningar i de mest kommersiella idrotterna, som till exempel fotboll och ishockey, halkar efter. Vi minns till exempel med stor glädje hur IFK Göteborg vann UEFA-cupen 1982 och 1987 och blev bästa europeiska fotbollsklubb. Men det var 29 år sedan. Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet har under flera år arbetat för att de enskilda förbunden själva ska få fatta beslut om villkoren för så kallade Idrotts AB, eftersom konkurrensen är olika i olika idrotter. I dag gäller den så kallade 51-procentsregeln för de bolag som ägs av föreningarna. Regeln säger att om föreningarna bildar så kallade Idrotts AB, ska föreningen behålla majoriteten av rösterna vid bolagsstämman. Inför helgens stämma i Riksidrottsförbundet, RF, har Riksidrottsstyrelsen föreslagit att reglerna inte ska ändras. 51-procentsregeln ska finnas kvar. Och också i fortsättningen ska RF-stämman fatta beslut om eventuella förändringar, menar Riksidrottsstyrelsen. Det är vår bedömning att det inte finns några förutsättningar att förändra reglerna vid helgens RF-stämma. För många idrottsledare känns detta skönt. En hård diskussion, ibland med högt tonläge, har pågått inom svensk idrott sedan hösten 2010. Lugn och ro ser återigen ut att sänka sig över svensk idrott. Det är ett bedrägligt lugn. Att nu sitta stilla och inget göra kan också splittra svensk idrott. Måndagen, dagen efter RF-stämman, är en ny dag. Ambitionerna i många storklubbar i fotboll och ishockey att söka något nytt för att kunna konkurrera med omvärldens ligor och klubbar lever vidare. Behovet av nytt kapital för att konkurrera med omvärldens klubbar och ligor finns kvar. Och andra lagidrotter kommer med största säkerhet att få motsvarande internationella utveckling på klubbsidan. Att inget göra kan leda till allvarliga splittringar inom främst fotboll och ishockey. Splittring inom den svenska idrottsrörelsens två dominerande och mest kommersiella förbund skadar också svensk idrott. Hela frågan är just nu vilande. De nya besluten om poliskostnaderna och osäkerheten inom momsområdet har medfört att det inte kommer att bildas några Idrotts AB på ett tag. Den tid vi därigenom får bör användas på ett bra sätt. På samma sätt som mindre förbund med sämre kommersiella möjligheter vädjar till de större förbunden att leva sig in i de små förbundens villkor, måste nu de mindre förbunden försöka att leva sig in i till exempel fotbollens och ishockeyns villkor. Svenska Fäktförbundet skrev bland annat så här i remissvaret över förslaget om Idrotts AB: ”Svenska Fäktförbundet har anledning att lyssna noga på de två mest kommersiella förbundens önskemål.” Vi vill utveckla den svenska modellen och använda tiden till nästa RF-stämma 2013 på ett konstruktivt sätt. Därför vill vi att Riksidrottsstyrelsen omedelbart tillsätter en utredning med kompetenta och erfarna idrottsledare. Utredningens uppgift bör vara att hitta en lösning som gör det möjligt att på ett nytt och ändamålsenligt sätt hantera en utomordentligt liten del av svensk idrott. Det handlar om de föreningar som vill ta steget och lägga sin elitverksamhet i bolag där föreningen inte längre har majoritetsinflytande. Utredningsarbetet bör ske i bred dialog med politiska företrädare i stat, landsting och kommuner. De ska veta att vi inte vill använda statens, landstingens och kommunernas stöd till privatbolag, även om de sysslar med idrott. Vi är övertygade om att vi kan hitta en lösning, så att de fåtal föreningar som vill kan ta klivet in i det nya och säga ja till en bättre finansiering. Men de får samtidigt säga nej till den föreningsdemokrati vi vant oss vid. De får säga nej till statligt och kommunalt stöd till exempelvis anläggningar och ungdomsidrott. Och bolag får arbeta på bolagens villkor. På det sättet tror vi att den svenska modellen kan utvecklas. Så kan svensk idrott, redan en av världens bästa, bli ännu bättre. Vi kommer därför vid helgens RF-stämma i Uppsala att yrka att RF-stämman uppdrar till Riksidrottsstyrelsen att tillsätta en kompetent utredningsgrupp som inför RF-stämman 2013 ska framlägga en ny svensk idrottsmodell som har möjlighet att konkurrera på både landslags- och klubbsidan och i både små och stora idrotter. Arbetet bör ske i bred dialog med politiska företrädare, bland annat för att säkerställa att statens, landstingens och kommunernas stöd inte kommer de nya bolagen, utan föreningsmajoriteten, till del. Lars-Åke Lagrell ordförande i Svenska Fotbollförbundet ledamot av Riksidrottsstyrelsen 1991–2007 Lars Liljegren ordförande i Svenska Fäktförbundet ledamot av Riksidrottsstyrelsen 1987–1999 51-procentsregeln Riksidrottsstyrelsen vill behålla den så kallade 51-procentsregeln, som innebär att aktiebolag inte kan få majoritet i idrottsföreningar. Till Riksidrottsmötet 2009 motionerade Fotboll- och Ishockeyförbunden om att specialidrottsförbunden själva skulle få bestämma. Det resulterade i en utredning som kom fram till att gränsen för vad en ideell förening måste äga skulle sänkas från 51 till 34 procent. Det skulle öppna för att aktiebolag skulle kunna få majoritet i föreningar. 51-procentsregeln är en av de frågor som kommer upp vid RF-stämman i Uppsala den 27-29 maj. Källa: TT ", "article_category": "other"}
{"id": 16630, "headline": "Skambrott med många domare", "summary": "Under rättegångar där någon har begått sexuella övergrepp mot barn är stämningen ofta hätsk. Advokaten Percy Bratt försvarade en man som fotograferat två små flickor i badhusets dusch och mötte ett hat som han inte trodde kunde förekomma i Sverige. Professor Jerzy Sarnecki konstaterar att vi alltid har avskytt brott mot barn.", "article": "Inget brott väcker så mycket hat och avsky som sexuella övergrepp mot barn. Percy Bratt arbetar som avokat sedan tjugo år. Han är specialiserad på mål som rör tryckfrihet och medier, men har också en del vanliga brottmål. Percy Bratt har bland annat försvarat en fritidsledare som åtalades för att ha fotograferat två flickor i sexuellt utmanande poser i duschen och bastun när de besökte ett badhus. Flickorna var då i tioårsåldern. Hemma hade mannen porrfilmer med barn och fler bilder på små flickor. – Reaktionerna kring det här fallet var mycket kraftiga. Jag har inte varit med om något liknande. Det har varit ett ensidigt fördömande av min klient och ett hat som jag inte trodde kunde förekomma i Sverige, säger Percy Bratt. Händelsen är en tragedi för alla inblandade, menar han. De utsatta flickorna och deras familjer och mannen som tog de utmanande bilderna lider alla av det som hänt. – Att utnyttja barn för sexuell posering är naturligtvis ett allvarligt brott. Men i det aktuella fallet fördöms inte bara min klients handlingar utan hela hans person. Han ses som en pervers galning som måste straffas till vilket pris som helst. Under rättegången i tingsrätten var stämningen fientlig mot Percy Bratt och hans klient, berättar han. – Jag tyckte mig märka en väldigt kritisk attityd hos anhöriga till flickorna mot att jag över huvud taget kunde försvara en brottsling som hade utnyttjat barn. För mig som advokat och medborgare är det en mänsklig rättighet att få ett bra försvar vid en rättegång. Percy Bratts klient dömdes till fängelse i tingsrätten och i hovrätten, målet prövas nu i Högsta domstolen som snart kommer med sitt utslag. – I vår överklagan yrkade vi att min klient ska slippa fängelse och i stället dömas till skyddstillsyn med krav att fortsätta den behandling som han hade påbörjat vid Huddinge sjukhus. Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, påpekar att det finns en moralisk överton i de här målen som gör att de väcker starka känslor hos allmänheten – och det är naturligt eftersom det handlar om barn. – Men vi har olika uppgifter i rättsalen. Advokater är inte några ställföreträdande poliser eller åklagare och inte heller moralens väktare. Vår uppgift är att se till att en misstänkt får en rättvis rättegång. Tvekar advokater inför att ta sådana här mål på grund av all uppmärksamhet? – Jag vet att advokater i olika sammanhang säger att de inte vill ta ett sådant mål för att brottet i sig är så vidrigt. Det gäller inte bara pedofilmål utan även narkotikamål. Jag har svårt för den argumentationen. Advokatens roll är inte att ha en uppfattning om brottet och förövaren. Är det svårt att möta folks hat? – Ja, men det gäller att vara professionell och inte bli påverkad av trycket. Tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem kom under sin yrkesutövning i kontakt med män som hade utsatt barn för övergrepp. – Den som döms för pedofili får egentligen två straff, ett i domstolen och ett av allmänheten. Att folk är så hatiska beror nog på att föräldrar och andra vuxna till varje pris vill skydda barnen. Sven-Erik Alhem vittnar om att stämningen under rättegångar mot de som har utnyttjat barn ofta är väldigt hätsk. Detta har han sällan mött i samband med andra lika allvarliga brott. – En förklaring kan vara att barn är skyddslösa och att vi därför betraktar det som särskilt allvarligt när de utsätts för brott. Många känner också skuld för att vuxenvärlden inte kunde förhindra övergreppen, säger Sven-Erik Alhem. Under flera år hade han kontakt med en man som sexuellt attraherades av små barn. – Han gjorde allt för att få hjälp, men det är inte så lätt att ringa till husläkaren och säga att ”Jag tänder på småbarn, kan jag få hjälp?” När en 66-årig svensk man åtalades i Stockholm för sexuella övergrepp mot en pojke i Thailand var Sven-Erik Alhem åklagare. – Mannen försvarade sig med att pojken fått det bättre, han hade fått god mat, nya kläder samt kärlek och ömhet. Han tonade ned sexualitetens betydelse, vilket är ganska vanligt. En pedofil vet att hatet alltid finns där. Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, säger att det är naturligt att sexövergrepp mot barn betraktas som ett av de värsta brott som en människa kan begå. – Vi har alltid avskytt brott som är riktade mot och skadar barn. Dessutom har vi alltid tyckt illa om de som har en avvikande sexualitet, säger Jerzy Sarnecki. Under 1700-talet blev människor med avvikande sexualitet kontrollerade och ibland avrättade. Efter det skedde en liberalisering under ett par sekler. – Under 1960-talet och 1970-talet tillsatte till exempel RFSL en arbetsgrupp om pedofili med syftet att mildra synen på sexumgänget med barn. På senare år har klimatet återigen hårdnat. Vad tänkte du efter Patrik Sjöbergs avslöjande om att han har utsatts för övergrepp av sin tränare och styvfar? – Att det här förekommer också i idrottskretsar och att det därför är nyttigt med Patriks Sjöbergs avslöjande. Men det får inte leda till paranoia – att man inte vågar anförtro sina barn till idrottsledare. Jerzy Sarnecki tar upp en annan aspekt. Nämligen att barn som har utsatts för sexuella övergrepp ofta skadas mer av hur vi ser på dessa övergrepp – och hur vi reagerar på dem – än av själva övergreppet. Offret blir ofta än mer skambelagt genom avslöjandet. – Hur ska samhället ta avstånd från sådana övergrepp och straffa och behandla dem som är skyldiga utan att samtidigt ytterligare skada offren? Sexuella övergrepp mot barn År 2010 anmäldes 2 620 våldtäkter mot barn i åldern 0–17 år. I 88 procent av våldtäktsfallen var offren flickor. Ytterligare 1 888 misstänka övergrepp rubricerades som sexuellt ofredande. Svenska kartläggningar tyder på att 7–14 procent av flickorna och 3–6 procent av pojkarna har tvingats till samlag före 18 års ålder. Bara drygt 10 procent av alla sexualbrott rapporteras till myndigheterna, kanske är siffran ännu lägre när offren är barn. De flesta barn som blir offer för sexuella övergrepp blir utsatta av någon inom familjen eller i närmiljön. De som begår övergrepp mot barn är oftast vuxna eller unga män, många har haft eller har samtidigt sexuella relationer till vuxna. Många av förövarna har haft dåliga uppväxtförhållanden, bristande social förmåga och har ibland agerat ut sexuellt redan i ung ålder. Merparten av förövarna är inte kända av myndigheterna, och framför allt har de inte tidigare dömts för sexualbrott. KÄLLA: ”Medicinska och psykologiska metoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn”. (Rapport från SBU, 2011) samt Brå. ", "article_category": "other"}
{"id": 16634, "headline": "”Forskningen på patienter måste öka för vårdens skull”", "summary": "Regeringen: Den pågående nedrustningen av klinisk forskning måste stoppas. Annars riskerar Sverige att förlora sin framstående position inom den medicinska forskningen.Enligt olika rapporter är landstingen numera mer obenägna att släppa till tid och resurser för klinisk forskning på sjukhusen. Antalet kliniska prövningar – läkemedel som testas på patienter – har till exempel minskat med hela 45 procent på sex år. Detta är alarmerande. Därför måste bland annat skarpa kriterier sättas upp för de 2,2 miljarder kronor (ALF-pengarna) som staten schablonmässigt anslår varje år till landsting som bedriver medicinsk forskning. Om Sverige ska vara världsledande inom medicinsk och klinisk forskning också i framtiden, krävs en intensiv samverkan mellan universiteten, landstingen och läkemedelsföretagen, skriver Jan Björklund.", "article": "Medellivslängden i världen har mer än dubblerats på 100 år. Det är fantastiska framsteg som gjorts under 1900-talet. Förklaringen heter till stor del medicinsk forskning. Att mänskligheten vet mer om hur sjukdomar uppstår, förebyggs, bromsas och botas har lett till att fler människor lever längre och är friskare än någonsin förut. Men den medicinska forskningen står alltjämt inför stora utmaningar. Vi vill inte bara leva längre, utan lägga fler friska år till livet. Även i Sverige finns det sjukdomar som drabbar stora andelar av befolkningen – hundratusentals människor lever med diabetes, vart fjärde barn har något allergiskt besvär och varje dag upptäcks 150 nya cancerfall. Hela åtta miljarder kronor satsades 2009 på medicinsk forskning på de svenska universiteten. Medicinsk forskning är därmed det i särklass största forskningsområdet. Sverige är, och har varit, framstående inom detta område. Trots att Sverige är ett litet land har betydande framsteg inom de medicinska vetenskaperna gjorts här, till exempel pacemakern, medicin mot magsår, nya allergitester och forskningsrön om signalsubstanser i hjärnan. Så många som åtta svenskar har fått nobelpriset i fysiologi eller medicin. Det är viktigt att förstå att medicinsk forskning delvis bedrivs i laboratoriemiljö, men för att den ska bli användbar i sjukvården krävs också ett omfattande samarbete mellan forskare och vårdpersonal. Det som behövs är forskning där patienter deltar, så kallad klinisk forskning. Till skillnad från mycket annan forskning kan klinisk forskning inte hanteras av universiteten själva. Forskningen behöver patienter, och patienter behöver forskningen. Ett gott samarbete mellan universitet och landsting är en förutsättning. Det finns emellertid larmrapporter, bland annat betänkandet ”Klinisk forskning – ett lyft för sjukvården” (SOU 2009:43), om att landstingen numera är mer obenägna att släppa till tid och resurser för forskning på sina sjukvårdsenheter. Det försvårar allvarligt för den kliniska forskningen. Sverige har också en stolt historia när det gäller att framställa läkemedel. För drygt 20 år sedan fanns tre stora läkemedelsföretag i vårt land; Astra, Pharmacia och Kabi Vitrum. Alla dessa tre har emellertid hamnat i utländsk ägo och delvis lämnat Sverige. Det finns förvisso alltjämt i dag företag som framställer läkemedel här, men det finns tydliga tecken på att villkoren i Sverige inte är tillräckligt bra för denna typ av företag. Även utländska läkemedelsbolag har under många år tillfört den svenska sjukvården stora resurser när de har förlagt en väsentlig del av sin kliniska forskning till svenska sjukvårdsenheter. Många av de viktigaste behandlingsalternativen har först kommit svenska patienter till del, men även dessa resurser har på senare år alltför ofta hamnat i andra länder. Innan läkemedel godkänns av Läkemedelsverket ska de under noggrann uppföljning testas på tusentals patienter. Dessa så kallade kliniska prövningar förutsätter att den ordinarie sjukvården samarbetar med läkemedelsindustrin. Enligt Läkemedelsverket har antalet kliniska prövningar i Sverige minskat med hela 45 procent på bara sex år. Detta är ett nivåfall som måste anses som alarmerande. Det är uppenbart att detta bland annat beror på att svensk sjukvård inte längre är lika öppen för denna typ av prövningar. Jag vill understryka att en hög nivå på medicinsk forskning är en faktor som fört Sverige till den utvecklingsnivå som vi befinner oss på i dag. Det är i högsta grad ett nationellt intresse att bibehålla den höga nivån på den medicinska forskningen. Men det förutsätter kraftfulla förändringar i samarbetet mellan å ena sidan landstingen och å andra sidan universiteten och läkemedelsföretagen. Under maj månad möter företrädare för utbildningsdepartementet företrädare för landstingen (SKL) för överläggningar kring dessa frågor. Jag vill med anledning av dessa överläggningar redovisa min bedömning av åtgärder som kan komma att behöva vidtas: 1Staten ger sedan lång tid årligen ett ekonomiskt anslag till de landsting där det finns medicinska universitet, för att bland annat betala en del av kostnaderna för den medicinska forskningen vid dessa landsting. Totalt uppgår dessa så kallade ALF-medel till 2,2 miljarder varje år. Pengarna utbetalas i huvudsak som en schablonersättning. Enligt min mening bör skarpa kriterier sättas upp för utbetalning av dessa medel, och kriterierna ska utvärderas och kunna påverka hur medlen fördelas mellan landstingen. Kriterierna bör avse omfattning och nivå på klinisk forskning. Landstingen måste ta den kliniska forskningen på allvar. 2Landstingen måste medverka i kliniska prövningar av nya läkemedel, vacciner och medicintekniska produkter. Det krävs också uppföljning av i hur stor omfattning landstingen medverkar. Kostnaderna för läkemedelsprövningar ska naturligtvis bäras av läkemedelsföretagen, men det är tänkbart att deltagande i sådana prövningar också ska kunna påverka ALF-medlens storlek för respektive landsting. 3I dag finns så kallade universitetssjukhus på de orter där det finns läkarutbildning. Namnet ”universitetssjukhus” ger hög status i sjukvården och antas borga för spetskompetens och kvalitet. Men det bör övervägas om begreppet universitetssjukvård ska kvalitetssäkras. Tänkbart är att begreppet bara får bäras av landsting som uppfyller skarpa krav på klinisk forskning inom sjukvården, vilket naturligtvis från början varit avsikten med detta begrepp. Både utbildning av duktiga läkare och medicinsk forskning på högsta internationella nivå förutsätter samverkan med sjukvård som ligger i täten för utvecklingen. Det finns ett starkt samband mellan utförande av klinisk forskning och nya och bättre behandlingsmetoder. För den som vet mycket är det enklare att implementera metoder som gynnar behandlingen och i slutändan den enskilde patienten. Att vända trenden och öka förekomsten av kliniska studier kommer att höja kvaliteten på den svenska sjukvården. Jag vill att Sverige ska vara världsledande också i framtiden när det gäller medicinsk och klinisk forskning. Ska vi vara det måste vi förstå att vi i dag står inför några stora utmaningar. Det är ett nationellt intresse att klara dessa utmaningar. För det krävs en intensiv samverkan mellan universiteten, landstingen och läkemedelsföretagen. Då klarar vi både dagens sjukvård och att samtidigt bedriva forskning för morgondagens sjukvård. Jan Björklund (FP) utbildningsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 16636, "headline": "”Forskningen på patienter måste öka för vårdens skull”", "summary": "Regeringen: Den pågående nedrustningen av klinisk forskning måste stoppas. Annars riskerar Sverige att förlora sin framstående position inom den medicinska forskningen. Enligt olika rapporter är landstingen numera mer obenägna att släppa till tid och resurser för klinisk forskning på sjukhusen. Antalet kliniska prövningar – läkemedel som testas på patienter – har till exempel minskat med hela 45 procent på sex år. Detta är alarmerande. Därför måste bland annat skarpa kriterier sättas upp för de 2,2 miljarder kronor (ALF-pengarna) som staten schablonmässigt anslår varje år till landsting som bedriver medicinsk forskning. Om Sverige ska vara världsledande inom medicinsk och klinisk forskning också i framtiden, krävs en intensiv samverkan mellan universiteten, landstingen och läkemedelsföretagen, skriver Jan Björklund.", "article": "Medellivslängden i världen har mer än dubblerats på 100 år. Det är fantastiska framsteg som gjorts under 1900-talet. Förklaringen heter till stor del medicinsk forskning. Att mänskligheten vet mer om hur sjukdomar uppstår, förebyggs, bromsas och botas har lett till att fler människor lever längre och är friskare än någonsin förut. Men den medicinska forskningen står alltjämt inför stora utmaningar. Vi vill inte bara leva längre, utan lägga fler friska år till livet. Även i Sverige finns det sjukdomar som drabbar stora andelar av befolkningen – hundratusentals människor lever med diabetes, vart fjärde barn har något allergiskt besvär och varje dag upptäcks 150 nya cancerfall. Hela åtta miljarder kronor satsades 2009 på medicinsk forskning på de svenska universiteten. Medicinsk forskning är därmed det i särklass största forskningsområdet. Sverige är, och har varit, framstående inom detta område. Trots att Sverige är ett litet land har betydande framsteg inom de medicinska vetenskaperna gjorts här, till exempel pacemakern, medicin mot magsår, nya allergitester och forskningsrön om signalsubstanser i hjärnan. Så många som åtta svenskar har fått nobelpriset i fysiologi eller medicin. Det är viktigt att förstå att medicinsk forskning delvis bedrivs i laboratoriemiljö, men för att den ska bli användbar i sjukvården krävs också ett omfattande samarbete mellan forskare och vårdpersonal. Det som behövs är forskning där patienter deltar, så kallad klinisk forskning. Till skillnad från mycket annan forskning kan klinisk forskning inte hanteras av universiteten själva. Forskningen behöver patienter, och patienter behöver forskningen. Ett gott samarbete mellan universitet och landsting är en förutsättning. Det finns emellertid larmrapporter, bland annat betänkandet ”Klinisk forskning – ett lyft för sjukvården” (SOU 2009:43), om att landstingen numera är mer obenägna att släppa till tid och resurser för forskning på sina sjukvårdsenheter. Det försvårar allvarligt för den kliniska forskningen. Sverige har också en stolt historia när det gäller att framställa läkemedel. För drygt 20 år sedan fanns tre stora läkemedelsföretag i vårt land; Astra, Pharmacia och Kabi Vitrum. Alla dessa tre har emellertid hamnat i utländsk ägo och delvis lämnat Sverige. Det finns förvisso alltjämt i dag företag som framställer läkemedel här, men det finns tydliga tecken på att villkoren i Sverige inte är tillräckligt bra för denna typ av företag. Även utländska läkemedelsbolag har under många år tillfört den svenska sjukvården stora resurser när de har förlagt en väsentlig del av sin kliniska forskning till svenska sjukvårdsenheter. Många av de viktigaste behandlingsalternativen har först kommit svenska patienter till del, men även dessa resurser har på senare år alltför ofta hamnat i andra länder. Innan läkemedel godkänns av Läkemedelsverket ska de under noggrann uppföljning testas på tusentals patienter. Dessa så kallade kliniska prövningar förutsätter att den ordinarie sjukvården samarbetar med läkemedelsindustrin. Enligt Läkemedelsverket har antalet kliniska prövningar i Sverige minskat med hela 45 procent på bara sex år. Detta är ett nivåfall som måste anses som alarmerande. Det är uppenbart att detta bland annat beror på att svensk sjukvård inte längre är lika öppen för denna typ av prövningar. Jag vill understryka att en hög nivå på medicinsk forskning är en faktor som fört Sverige till den utvecklingsnivå som vi befinner oss på i dag. Det är i högsta grad ett nationellt intresse att bibehålla den höga nivån på den medicinska forskningen. Men det förutsätter kraftfulla förändringar i samarbetet mellan å ena sidan landstingen och å andra sidan universiteten och läkemedelsföretagen. Under maj månad möter företrädare för utbildningsdepartementet företrädare för landstingen (SKL) för överläggningar kring dessa frågor. Jag vill med anledning av dessa överläggningar redovisa min bedömning av åtgärder som kan komma att behöva vidtas: 1 Staten ger sedan lång tid årligen ett ekonomiskt anslag till de landsting där det finns medicinska universitet, för att bland annat betala en del av kostnaderna för den medicinska forskningen vid dessa landsting. Totalt uppgår dessa så kallade ALF-medel till 2,2 miljarder varje år. Pengarna utbetalas i huvudsak som en schablonersättning. Enligt min mening bör skarpa kriterier sättas upp för utbetalning av dessa medel, och kriterierna ska utvärderas och kunna påverka hur medlen fördelas mellan landstingen. Kriterierna bör avse omfattning och nivå på klinisk forskning. Landstingen måste ta den kliniska forskningen på allvar. 2 Landstingen måste medverka i kliniska prövningar av nya läkemedel, vacciner och medicintekniska produkter. Det krävs också uppföljning av i hur stor omfattning landstingen medverkar. Kostnaderna för läkemedelsprövningar ska naturligtvis bäras av läkemedelsföretagen, men det är tänkbart att deltagande i sådana prövningar också ska kunna påverka ALF-medlens storlek för respektive landsting. 3 I dag finns så kallade universitetssjukhus på de orter där det finns läkarutbildning. Namnet ”universitetssjukhus” ger hög status i sjukvården och antas borga för spetskompetens och kvalitet. Men det bör övervägas om begreppet universitetssjukvård ska kvalitetssäkras. Tänkbart är att begreppet bara får bäras av landsting som uppfyller skarpa krav på klinisk forskning inom sjukvården, vilket naturligtvis från början varit avsikten med detta begrepp. Både utbildning av duktiga läkare och medicinsk forskning på högsta internationella nivå förutsätter samverkan med sjukvård som ligger i täten för utvecklingen. Det finns ett starkt samband mellan utförande av klinisk forskning och nya och bättre behandlingsmetoder. För den som vet mycket är det enklare att implementera metoder som gynnar behandlingen och i slutändan den enskilde patienten. Att vända trenden och öka förekomsten av kliniska studier kommer att höja kvaliteten på den svenska sjukvården. Jag vill att Sverige ska vara världsledande också i framtiden när det gäller medicinsk och klinisk forskning. Ska vi vara det måste vi förstå att vi i dag står inför några stora utmaningar. Det är ett nationellt intresse att klara dessa utmaningar. För det krävs en intensiv samverkan mellan universiteten, landstingen och läkemedelsföretagen. Då klarar vi både dagens sjukvård och att samtidigt bedriva forskning för morgondagens sjukvård. Jan Björklund (FP) utbildningsminister Läs mer på DN.se/debatt 20/2 2011: ”Stoppa nedrustningen av klinisk cancerforskning” Elva cancerspecialister om att regeringen måste se till att landstingen inte bara ägnar sig åt sjukvårdsproduktion. De måste också fokusera på patientnära forskning som ger resultat på längre sikt. 17/12 2010: ”Svensk forskningspolitik måste våga satsa på spets” Utbildningsminister Jan Björklund om att Sverige behöver världsledande forskningsmiljöer vid universiteten. ", "article_category": "other"}
{"id": 16647, "headline": "Himmel nu blommar New York", "summary": "En rostig järnväg högt över marken är New Yorks senaste attraktion. I juni blir den blommande parken på södra Manhattan dubbelt så lång. Här finns även de hippaste butikerna. Följ med på vandring och shopping.", "article": "The High Line. Högt över New Yorks trafik tar ängsblommor och träd över. Rostbruna järnvägsskenor skymtar fram i den bländande stenläggningen där The High Line drar fram tio meter över gatunivån likt ett långt utsiktsdäck. Den gamla godsjärnvägen löper längs med västra Manhattan, från Gansevoort street över Meatpacking District, Chelsea och Hell’s Kitchen ända upp till 30:e gatan. Den tidigare övergivna järnvägssträckningen har förvandlats till en ny stadspark i himlen. Den första delen av The High Line öppnades förra året. I juni invigs den sista delen och parken blir mer än dubbelt så lång – över två kilometer. – Nu lägger vi bland annat till en stor gräsmatta mellan 22:a och 23:e gatan där man kan sola, äta picknick och se ut över Hudson River i väst och Brooklyn i öst, förklarar Kate Lindquist, marknadschef för Friends of the High Line. Från 26:e gatan fortsätter The High Line med tre kvarter ängsblommor bland bänkar i återvunnen ek. En promenad påbörjas lämpligen vid Standard Hotel, designhotellet som med knökfull biergarten och en brutal arkitektur reser sig 18 våningar över järnvägssträckningen nere vid Gansevoort Street. New Yorks nya stadspark blickar ned över biltvättar och parkeringar, drar fram mellan konstgallerier och lyxiga bostadshus signerade av den internationella arkitektelitens främsta namn. Västerut öppnar vyn över Hudson River, österut mot Midtowns taklandskap med Empire State Building i fonden. För tio år sedan var det få som drömde om en stadspark. Nedifrån gatan syntes endast rostiga gjutjärnspelare, resterna från en övergiven godsjärnväg som på 1930-talet skulle befria Death Avenue från dess beryktade tågspår, men som snart konkurrerades ut av alla lastbilar. The High Line skulle nu säljas som skrot, men ingen hade råd att montera ned den. Några våningar upp i de omkringliggande byggnaderna var bilden av de rostiga tågspåren en annan. Den slingrande rälsen förförde som en romantisk ruin överväxt av ängsgräs och vilda blommor. Journalisten Joshua David och konstnären Robert Hammond startade Friends of The High Line och samlade ihop 400 000 kronor för att kunna stämma New Yorks förre borgmästare Rudolph Giuliani för hans rivningsbeslut. Visserligen förlorade de i rätten, men med hjälp av skådespelaren Edward Norton och modelejonet Diane von Furstenberg vann de opinionen och fick stöd av nye borgmästaren Michael Bloomberg. När David Bowie några år senare fixade The High Line Festival med artister som Air och Rick Gervais tvivlade ingen längre. I början var fastighetsägarna inte särskilt positiva, The High Line var ju inte annat än räls och ogräs. Men efter det att New York-byrån Diller Scofidio + Renfro vunnit en arkitekttävlingen och Bloomberg satt sitt namn på alla papper sköt huspriserna i höjden. Åttiotalets sjaviga kvarter med förrådsbyggnader, bilverkstäder och transvestiter var ett minne blott. I dag konkurrerar industriromantiska Chelsea Market och områdets första stora konstgalleri Dia Art Foundation med mängder av modeaffärer och konstutställningar, för att inte tala om påkostade restauranger som Morimoto, Craftsteak och Del Posto där limousinerna radas upp om kvällen. Ärevördiga musikstället Kitchen har däremot kvar lite av den ursprungliga känslan, det fanns på plats redan i början av sjuttiotalet med Laurie Andersons allra första performances och fortsätter i samma anda i dag. – Improviserade konstevenemang och musikuppträdanden avlöser varandra och vi har fått en helt ny uppfattning om vad som är möjligt i New Yorks offentliga miljö, säger Kate Lindquist och berättar att The High Line lockade mer än två miljoner besökare redan under det första året. Paradoxalt nog liknar The High Line inte originalet särskilt väl. Varken spårvagn, dressin eller tåg kommer någonsin att kunna köra här. Parken är en konstgjord iscensättning av industriromantik. Den överväxta järnvägen var ett vackert historiskt monument men som stadspark skulle den aldrig ha överlevt miljontals besökare. The High Line är också ett urbant återvinningsprojekt och ett bra exempel på den nytändning som skett i New York efter 11 september-attackerna. Nere vid Ground Zero syns knappast något nytt, men runtom på Manhattan dyker det upp både små och stora projekt av kända och okända arkitekter. En bitsk kritiker som arkitekten och krönikören Michael Sorkin är däremot rädd för att The High Line blir en av de få offentliga platser som blir kvar när Manhattan med nya lyxbostäder blir ett reservat för de rika – The High Line är både en fantastisk park men också ännu ett steg i omvandlingen av Manhattan till världens största inhägnade område, ”gated community”. Samtidigt är det bra att erövra det största offentliga utrymmet: gatan. Det gäller de flesta städer här, vi skulle lätt kunna ta hälften av allt gatuutrymme som i dag används av bilismen och ge det till fotgängarna med parker och odlingar, säger han. Resfakta New York & the High Line Resa hit: SAS och Delta Airlines flyger direkt från Stockholm. Pris t o r från Stockholm från 4 700 kr. Bo: The Standard New York City (848 Washington Street) direkt ovanför The High Line är ett av Manhattans mer fashionabla hotell, från 2 000 kr/dubbelrum. Desmond Tutu Center är ett budgetalternativ (180 10th Ave) nära promenadstråket, från 1 200 kr. Shopping: Gamla Nabiscofabriken har döpts om till Chelsea Market och är fylld av cup cakes och flätade korgar. Bland butikerna räknas 202/Nicole Farhi, Lucy’s Whey och Amy’s Bread. Gamla rördelar har fått nytt liv som bordsfundament och fabrikskänslan lever vidare och för tankarna till passagerna i Paris. Diane von Furstenberg var en av dem som kämpade för The High Line, hennes butik finns på 874 Washington Street. Västra Manhattan kan inte riktigt konkurrera med SoHo när det gäller designbutiker, men här finns Vitra (29 9th Ave) opcj Hudson Furniture (419 West 14 St). Konst: Det finns fler än 250 konstgallerier i West Chelsea, bland de allra främsta räknas Dia Art Foundation (535 West 22nd st). Gagosian (555 West 24th St) är också ett måste. Missa inte heller Cheim & Read (547 West 25th St), Heller Gallery (420 West 14th St) samt Max Protetch (511 West 22nd St). Restauranger och barer: Limousinerna köar utanför Del Posto (85 10th Ave) och Morimoto (88 10th Avenue) som har ritats av den japanske stjärnarkitekten Tadao Ando. Ett budgetalternativ är legendariska Empire Diner (210 10 Ave) trots nya ägare. Om solen lyser är The Frying Pan ute på piren i Hudson River vid 26th St både billigt och trevligt med utomhusgrill och partystämning. Musik och underhållning: Laurie Anderson spelade på Kitchen (512 West 19th St) redan på sjuttiotalet. Stand-up-komiker hittar man däremot på Comix (353 West 14th St). ", "article_category": "other"}
{"id": 16648, "headline": "”Vi kan inte hindra Nato att operera på svensk mark”", "summary": "Vid en militär konflikt i ett grannland kan Sverige inte längre förhålla sig neutralt. Vi är förpliktigade att ingripa enligt den så kallade solidaritetsförklaringen, men kan inte göra det på egen hand. Den enda aktör som har förmågan att hantera en sådan situation är Nato. Sverige kan inte hindra att EU/Nato utnyttjar vårt territorium och vår insats skulle bland annat kunna vara att upplåta svenska marin- och flygbaser åt Natos stridskrafter. Det är beklagligt att det varit så tyst om solidaritetsförklaringen och dess konsekvenser. Nu måste regeringen engagera sig hårt och i tid förklara vad det handlar om, skriver Frank Rosenius, Bo Hugemark och Karlis Neretnieks.", "article": "Något uppseendeväckande har hänt i svensk säkerhets- och försvarspolitik. Nu sägs för första gången rakt ut från officiellt håll att vi behöver väpnat stöd om vi angrips. Nu uttalas att vi själva kan ingripa militärt om ett grannland – säg en baltisk stat – angrips. Under det kalla kriget planlade vi i smyg för hjälp utifrån. Nato hade starka intressen av att hjälpa oss för att kunna försvara Norge. Men vi själva ville inte ta på oss plikt att hjälpa andra. Nu har verkligheten blivit officiell doktrin. Vi utesluter möjligheten till neutralitet och åtar oss att kunna hjälpa våra grannar militärt. Det har varit förvånande tyst om denna solidaritetsförklaring. Det är beklagligt av två skäl. Det ena är att försvarsdebatten hittills mestadels haft fel fokus. Vad som bör diskuteras är inte primärt ett ryskt angrepp på Sverige utan vilken roll som försvaret genom sin existens kan spela för stabilitet i närområdet – nu och i en osäker framtid. Det andra är att utan debatt ingen politisk och folklig förankring, utan inrikes förankring ingen utrikes trovärdighet. Kungl Krigsvetenskapsakademien vill bidra till debatten genom att konkretisera solidaritetsförklaringens förutsättningar och konsekvenser. Våra bedömningar bygger på det försvar som avses börja ta form 2014 (”Struktur 2014”) och där vi analyserar organisationens styrkor och svagheter i olika typer av solidaritetsinsatser. Vi har som exempel utgått från hot mot de baltiska staterna. Sådana är i dag inte särskilt sannolika, men de kan inte uteslutas, och de skulle direkt beröra svenska säkerhetsintressen. Vi skisserar tre typsituationer eller scenarier. Det första är en fredskris, liknande soldatmonumentkrisen 2008. Den andra är en skärpt kris med krav från landet i fråga att få militärt stöd för att säkerställa sin territoriella integritet. Den tredje är en krigssituation liknande Georgien 2008, där strävan från EU/Nato är att förhindra ett fait accompli och rädda de baltiska staternas suveränitet. Utifrån en värdering av den politiska och militära situationen i stort bedömer vi att Nato är den enda aktör som har förmåga att hantera dessa lägen. Solidaritetsförklaringen handlar inte om att Sverige ensamt skulle ingripa. Våra insatser skulle, beroende på läget, kunna vara: • att medge Nato möjligheter att utnyttja svenska marin- och flygbaser och operera inom svenskt territorium • att delta i övervakning av baltiskt luft- och sjöterritorium • att överföra svenska förband – främst markstridsförband – till Baltikum • att vi genom vårt geografiska läge i vissa situationer snabbare än andra skulle kunna ge sådant stöd att krisen inte ytterligare stegras Samtliga dessa frågeställningar leder till olika följdeffekter som till exempel behov att skydda svenska baser mot sabotage, samverkansbehov inom och utom Sverige, samordning av logistik med mera. Dessa faktorer har också analyserats. Vad vi gör i ett verkligt läge är naturligtvis något som den politiska ledningen avgör från fall till fall. Men en sak kan vi inte göra: deklarera oss neutrala och hindra utnyttjande av svenskt territorium för de åtgärder som EU/Nato vidtar. Den nu beslutade försvarsstrukturen ger i flera avseenden förutsättningar för Sverige att delta i solidaritetsaktioner i närområdet. Men det finns också brister, en del allvarliga. Det rör sig främst om tillkortakommanden när det gäller ledning samt det begränsade antalet fartyg och markstridsförband. En tidig och central fråga kommer att vara möjligheterna att utnyttja svenskt sjö- och luftterritorium samt svenska baser. Nato behöver sannolikt ganska tidigt planera för basering av fartyg och flyg nära konfliktområdet. Sverige har där ett mycket gynnsamt geografiskt läge och goda förutsättningar. Basering av Natofartyg och flyg måste dock ha planerats och övats i förväg. Detta gäller också samövning mellan stridsledningssystemen. För bevakning av de svenska baserna som lånas ut till Nato kan vi förvänta oss krav på kvalificerad markbevakning och luftvärnsskydd. En avgörande, alarmerande brist för alla stridskrafter är bristen på luftvärn med lång räckvidd. Markstridskrafterna kan inte skyddas tillräckligt, sjöstridskrafterna kan inte eskortera transporter till Baltikum eller ens till Gotland, flygstridskrafterna blir låsta till att skydda egna baser, utländska förband i Sverige kan inte ges fullgott skydd. Beträffande behov av och önskemål om att svenska markstridsförband skall delta är bilden mera svårbedömd. Inledningsvis i en kris torde behovet av förband vara stort för bevakning av svenska baser och för att återetablera oss på Gotland. Gotland får i här angivna scenarier stor försvarspolitisk betydelse. Den andra frågan rör möjligheterna att delta i operationer i Baltikum. Här uppstår svåra avvägningsproblem mellan våra nationella behov och hur stödja EU/Nato-operationer. Sammantaget kan markstridsförbandens såväl förmåga som antal ifrågasättas. En basering i Sverige av utländska stridskrafter kommer vidare att ställa mycket höga krav på samverkan, samordning och ledning av territoriell verksamhet, något som vår ledningsorganisation troligen inte mäktar med. Solidaritetsförklaringen bygger på tre F: Förband, Förberedelser och Förankring. I studien pekar vi på uppgifter som är möjliga att lösa med tillgängliga förband samt brister. Solidaritetsinsatser kräver att de förberetts genom samverkan och samövning med förband och staber i Östersjöländerna. Och detta måste påbörjas i dag. Den helt avgörande faktorn är dock förankring i opinion och etablissemang. Insatser som för de flesta ter sig så avvikande från hittillsvarande verksamhet och retorik kräver att den politiska ledningen engagerar sig hårt för att i tid förklara vad det handlar om. I solidaritetsförklaringen har regeringen kopplat våra möjligheter att få väpnad hjälp till vår benägenhet att hjälpa andra. Då måste den också visa att vi menar allvar med att kunna ge hjälp. Annars måste omvärlden dra slutsatsen att vi tänker försöka vara säkerhetspolitiska fripassagerare. Frank Roseniu styresman Kungl Krigsvetenskapsakademien Bo Hugemark ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien Karlis Neretnieks ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien Solidaritetsförklaringen Så här står det i inriktningspropositionen för försvaret som 2008 antogs av riksdagen i bred enighet: ”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.” ", "article_category": "other"}
{"id": 16655, "headline": "”Vi måste våga vara tydliga – målet är att leda Sverige”", "summary": "Miljöpartiet kan bli ett alternativ till den visionslösa vänster-högerkonflikten och ta fram lösningar på människors problem i stället för att fastna i ändlösa diskussioner om skattenivåer. Men då krävs att vi har svar inom fler politiska områden än miljön. Vi måste utveckla den ekonomiska politiken – där vi alltjämt har uppförsbacke – och skapa en trovärdig jobbpolitik. Miljöpartiet ska utnyttja att vi inte är fast i historiska band till näringslivet och facket. Det finns inga gränser för hur stort partiet kan bli och det är naturligt att vi tar en allt större ledarroll under 2010-talet, skriver Mikaela Valtersson.", "article": "Miljöpartiet har en historisk chans att växa. Genom att bli ett bredare parti som fler människor kan förstå, identifiera sig med och ta till sina hjärtan får vi människors förtroende att leda och därmed förändra samhället i praktiken. Solidaritet med kommande generationer är en hörnsten i Miljöpartiets politik. Att värna den i dag betyder att vi som parti måste fortsätta växa och utvecklas. I vår omvärld växer de gröna partierna, senast med stora framgångar i lokalval i Tyskland och i England. Framgångarna beror bland annat på att kommunikationen med väljarna förändrats. I stället för alltför mycket tekniska och teoretiska resonemang, har man ingivit hopp och visat på möjligheter. Gröna politiker som ställer sig mitt i människors vardag vinner respekt och förtroende. När gröna partier utvecklat sina svar inom fler frågor än miljöfrågorna har människor börjat lyssna på allvar. Genom att prata om det som är närmast i vardagen, om jobb, om skolan och om trygghet får vi den respekt och trovärdighet som gör att människor lyssnar även till mer kärva budskap om utarmade ekosystem och om planetens gränser. Många uppskattar Miljöpartiet och ser att vi är en viktig kraft i samhället. Miljöpartiet har ett enormt förtroende i miljöfrågorna och är där helt ohotat. Bland annat Novus mäter partiernas förtroende i olika frågor. I deras mätningar anser drygt 30 procent av befolkningen att Miljöpartiet har bäst politik av alla partier i miljöfrågor. Men i fråga om jobb anser bara en till två procent att vi har bäst politik. Om vi har ambitionen att bli riktigt stora så måste dessa siffror vara högre. Miljöpartiet kan bli ett statsbärande parti som tar ansvar för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Vi kan bli ett alternativ till den visionslösa vänster-högerkonflikten och ta fram lösningar på människors problem i stället för att fastna i ändlösa diskussioner om skattenivåer. Men då krävs att vår politik har svar inom fler politiska områden än miljön, att vi vågar sikta högre och att vi blir ett öppnare parti där fler människor känner sig välkomna. •  Vi måste fortsätta bygga trovärdighet och utveckla den ekonomiska politiken, där partiet fortfarande har en uppförsbacke. Grundläggande på det ekonomiska området är att vi skapar en trovärdig jobbpolitik. En bredare syn på vad som är ekonomisk utveckling måste kombineras med att plus och minus går ihop, att välfärden kan finansieras och att människors trygghet kan säkras. Den ekonomiska politiken är nyckeln för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. De gröna har möjlighet att både se bortom högerns och vänsterns ideologiska låsningar i ekonomiska frågor och vara det parti som tar ansvar längre än till nästa kvartalsrapport. Målet måste vara att långsiktighet blir den ekonomiska politikens honnörsord. • Vi måste befinna oss mitt i människors vardag när det gäller grundläggande välfärdsfrågor så som skol- och utbildningspolitiken. Det innebär att vi ska fortsätta att bejaka frihet, mångfald och alla elevers rätt till en god utbildning men också våga ompröva reformer som inte nått ända fram. Friskoleföretagens vinster får aldrig gå ut över kvalitet eller elevernas rättigheter. Vår välfärd och framtiden för de generationer som nu och framöver kommer att färdas genom det svenska skolsystemet är för viktig för att skattepengarna ska slösas bort. Vi har föreslagit restriktioner för vinstutdelning om skolorna inte uppfyller kvalitetskraven. Jag anser att Miljöpartiet ska ta detta ett steg till. Även om kvaliteten är god ska skattepengar inte gå till för höga vinstuttag. Vi måste därför hitta nya lösningar så att det ej tas ut för stora vinster. Vi ska utmana Folkpartiet i skolfrågor och vara det tydligaste alternativet för en modernare skola i Sverige. • När allt fler utförsäkras från sjukförsäkringen krävs en sammanhållen arbetslivstrygghet. Människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet, sjukdom eller för att söka försörjningsstöd. Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring bör slås ihop och ersättningsnivåerna vara gemensamma. Den här politiken utvecklade Miljöpartiet under förra mandatperioden. Nu är det dags att våga ta striden för ett sammanhållet trygghetssystem mot såväl fackliga organisationer som arbetsgivarorganisationer. A-kassan måste göras till en allmän statlig försäkring. Fackföreningarna måste släppa sin historiska koppling till a-kassan och i stället utveckla andra vägar för att säkra en hög organisationsgrad. Miljöpartiet är inte fast i historiska band till vare sig näringslivet eller facket. Vi ska utnyttja det som en möjlighet för att lansera de lösningar som varken högern eller vänstern klarar av att presentera. • Vi ska försvara ett öppet samhälle där människor kan röra sig fritt över gränser. Vi ska vara de tydligaste kritikerna av nationalism, inskränkthet och ofrihet och fortsätta driva igenom reformer som gör att människors världar blir större. Ingen ska heller begränsas av könsroller, var man är född eller av sin sexuella läggning. Alla liberaler som kämpar för människors frihet och som svikits av såväl Folkpartiet som Moderaterna ska kunna känna sig välkomna i Miljöpartiet. Vågar vi ta oss an dessa utmaningar finns inga gränser för hur stora vi kan bli. 1900-talets dominerande partier har tappat både kartan och kompassen. Socialdemokraterna famlar efter relevant samhällskritik och saknar ett tydligt ledarskap och framtidstro. De nya Moderaterna är inte längre nya utan framstår allt tydligare som en enfrågerörelse för sänkt skatt. Att så stora partier inte kan leverera svar på viktiga framtidsutmaningar är inte värdigt. Jag ser det som naturligt att partiet under 2010-talet tar en allt större ledarroll i Sverige. Miljöpartiet de gröna ska fortsätta att vara den stigfinnare som vi beskriver i vårt partiprogram, men vi måste också, om vi ska fortsätta växa, våga bredda stigen, öppna den för fler och ha modet att välkomna människor att göra oss sällskap. Min vision är ett Miljöparti där vi får med oss många människor och inkluderar dem i vårt projekt. Ett öppet Miljöparti där mångfalden frodas och där vi vågar öppna många vägar mot vårt mål. Ett sådant parti kommer också att finna modet att självt våga säga högt att vårt mål är att leda Sverige. Gör vi det på allvar och menar vad vi säger tror jag att människor också kommer ge oss det förtroendet. Jag tror på Miljöpartiet och att vi kan mer. Vi kan förändra på riktigt. Mikaela Valtersson, riksdagsledamot (MP) och språkrörskandidat Mikaela Valtersson Mikaela Valtersson är född 1967. Hon bor i Upplands Väsby där hon var lokalpolitiker innan hon blev riksdagsledamot 2002. Hon har arbetat som gymnasielärare i samhällskunskap och historia och var MP:s ansvariga på utbildningsområdet. 2010 presenterade hon tillsammans med Thomas Östros (S) och Ulla Andersson (V) den gemensamma rödgröna budgeten. Hon är ledamot i Finansutskottet samt ersättare i Skatteutskottet. Valtersson offentliggjorde i december 2010 sin kandidatur som språkrör. Språkrören väljs på partiets kongress i Karlstad 20–22 maj. Källa: Miljöpartiet, Wikipedia. ", "article_category": "other"}
{"id": 16656, "headline": "Att förlora en mor – och själv bli en", "summary": "När Charlotte Qvandt precis blivit mamma insjuknade hennes egen mor i cancer. Nu har Charlotte skrivit en bok om att mista en älskad förälder när man själv behöver stort föräldrastöd.", "article": "Charlotte Qvandt växte upp ensam med sin mamma. De två stod varandra mycket nära, även om de också tillhörde en ”stjärnfamilj” där Charlottes halvsyskon och pappa hade viktiga roller, säger Charlotte. – För mig var mamma den som kände mig allra bäst. Det var något helt grundläggande i mitt liv, också sedan jag hade blivit vuxen. Charlotte var 24 år när hon fick sitt första barn, sonen Juno. När Juno var två månader gammal insjuknade hans mormor, Charlottes mamma, i en allvarlig cancer. Just när Charlotte som nybliven mor behövde sin mammas stöd som mest fick hon handskas med intensiv oro och sorg, och vara ett stöd för sin egen mamma. – Det var en märklig situation som skapade en stark inre stress hos mig, säger Charlotte. Jag kunde inte ge mig hän med hela mitt hjärta, varken åt mamma eller åt min son, och det gjorde mig frustrerad. Samtidigt var det ju som det var. Och min föräldraledighet var en förutsättning för att jag skulle kunna vara så pass mycket med min mamma som jag kunde. Charlotte var också medveten om att det var Juno som gjorde att hon över huvud taget kunde fungera. – Han gav mig så mycket, det fick ändå ta överhanden. I boken ”Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en” får läsaren följa Charlotte och hennes mamma, från den första misstanken om cancer i maj 2008 till september samma år när modern avled. Charlotte berättar med dagboksanteckningar och ger också minnesbilder från tidigare år, från sitt eget och mamma Evas liv. – Min mamma och jag stod så nära varandra att det inte fanns någon annan väg än att dela det här med sjukdomen, stödja varandra, det var fullständigt självklart. Vi hade en ovanligt stark, intuitiv kontakt, säger Charlotte. – Jag lade över ganska mycket av mina egna känslor på henne. Hade jag inte gjort det hade jag inte varit ärlig i situationen. Det var som om vi turades om att vara ledsna och bryta ihop. ”Jag älskar min mamma och jag måste ha henne”, skriver Charlotte i en anteckning från den första tiden, innan de fått något bestämt besked. ”Å ena sidan är vi sammantvinnade och otvetydigt tillsammans. Å andra sidan är du helt ensam. När du försöker skapa nya spelregler för ditt liv, kan jag endast bortom alla mina egna rädslor ana hur det är.” Så småningom förstod både Charlotte och hennes mamma att modern nog inte skulle överleva sin sjukdom. Men Charlottes mamma fick ändå höra att läkarna skulle ”ta tumören” och hade ett hopp om att klara sig. – Jag tror att så länge döden inte finns på papper, då är man fortfarande levande. Får man vetskap om att det inte finns något hopp så dör man redan där. Den tiden som vi faktiskt fick tillsammans hade inte haft samma värde om inte hoppet hade funnits. Döden var inte tabu, men de talade inte om den hur som helst, berättar Charlotte. – Min mamma var rädd och hade mycket dödsångest. Då kunde vi vila i att vi båda innerst inne visste. När hon hade bra dagar kunde vi prata om döden. Så länge hon initierade samtalet gick det bra. Först i efterhand har jag förstått hur orolig hon var, även för min skull. Närheten mellan mor och dotter kanske gjorde mammans sjukdom extra smärtsam för Charlotte, samtidigt gjorde den det lättare, tror Charlotte: – Även om cancer innebär en stor konflikt i en relation så hade hon och jag inga andra konflikter att bära på. Jag är väldigt glad över att det var så. Under moderns sista tid vårdades hon på hospice, på Stockholms sjukhem. Där var också Juno mycket välkommen. – Min mamma var rädd och skrek ut sin oro, men minnet av upplevelsen av hennes sista tid och hennes död är ändå god, säger Charlotte. – Vården på sjukhemmet betydde allt för både henne och mig, personalen var fantastisk. Min känsla är att det är lite med palliativ vård som med förlossningsvård. Där finns speciella människor, med ett stort engagemang och mycket lyhördhet. Efter sin mammas död gick Charlotte i en grupp på Stockholms sjukhem för unga vuxna som förlorat en förälder. – Också det har gjort att minnena ändå blivit positiva. Personalen minns mig och de minns min mamma. De brydde sig om mig också, de visste att jag måste vara kvar i livet, kunna leva med min familj. Charlotte har tidigare arbetat i vården och nu funderar hon på att själv i framtiden jobba inom palliativ vård. – Jag vet inte om det bara beror på mina erfarenheter som anhörig, men jag känner mig motiverad och tror att jag skulle kunna göra ett bra jobb. Jag har fått kunskaper som jag kan använda. Och jag tror att det vore en bra kombination med mitt skrivande. Charlottes behov av det stöd som hennes mamma gav henne var otroligt stort, säger hon. Inte minst som nybliven mamma. Nu har hon fått söka det stödet hos andra. – Min morbror har blivit lite av en förälder, och även mina nära vänners föräldrar har blivit det. Likaså min äldre syster. De kan aldrig ersätta min mamma, men de ger något av det som hon gav till mig. Det fina är också att de alla kände mamma, så hon försvinner inte i de relationerna. Nu är det min morbror som ringer det dagliga samtalet och frågar hur det är med mina barn. För i dag är Charlotte tvåbarnsmamma, Juno har blivit storebror. Sonen Lo föddes i slutet av december förra året. – Det var helt främmande för mig att det kan vara så lätt att ha en bebis, säger Charlotte. När ingen får cancer och dör. Erfarenheten av moderns sjukdom och död har påverkat Charlotte på många sätt. – En viktig lärdom är att vad jag än är med om så klarar jag det, och vad som än händer så överlever jag. Utifrån den vetskapen känner jag att även mina barn kan klara sig, om något skulle hända med mig eller deras pappa. Charlotte Qvandt Ålder: 27 år. Familj: Maken Kristian, sönerna Juno och Lo, syskon, pappa, morbror ”och alla andra!”. Bor: Vällingby. Gör: Är föräldraledig passhandläggare och författare/skrivpedagog. Aktuell med: Boken ”Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en” (Gothia förlag), som handlar om hur Charlottes mamma blev allvarligt sjuk samtidigt som Charlotte just blivit mamma. ”Jag vill gärna tipsa andra om två ställen som jag fick mycket stöd ifrån under den jobbiga tiden: Nationella hjälplinjen, hjalplinjen.se, och lungcancerförbundet Stödet, stodet.se”. ", "article_category": "other"}
{"id": 16664, "headline": "”Sveriges militära insats i Libyen måste förlängas”", "summary": "Socialdemokraterna svänger om Libyen: För att upprätthålla vapenembargot vill vi förlänga den svenska militära insatsen – med till exempel marina stridskrafter. Den svenska insatsen i Libyen måste breddas och omfatta såväl militära, humanitära som långsiktiga biståndsinsatser. På den humanitära sidan innebär det att Sverige måste ha beredskap att utöka biståndet till människor som är på flykt. Vi bör också bli en långsiktig partner när det gäller uppbyggnaden av demokratin i landet. En fond bör inrättas för demokratiutveckling. Militärt bör Sverige vara engagerat även efter att det nuvarande riksdagsmandatet löper ut. Men i stället för att hävda flygförbudszonen bör vi fokusera på att upprätthålla vapenembargot, till exempel genom att skicka marina stridskrafter, skriver Urban Ahlin och Peter Hultqvist.", "article": "För Socialdemokraterna är ett engagemang för fred, demokrati och utveckling i Libyen en självklarhet. Sverige ska bidra med aktiva insatser som både hanterar den akuta situationen nu och som ger förutsättningar för en långsiktigt stabil ekonomisk, politisk och social utveckling i Libyen. Därför måste det svenska agerandet breddas både i synsätt och när det gäller åtgärder. Hittills har både åtgärder och debatt varit alltför inriktade på enbart militära delar. Svensk tradition har varit att utifrån ett folkrättsligt perspektiv kunna se en helhet med såväl militära, humanitära som långsiktiga biståndsinsatser. Sverige engagerade sig, efter ett riksdagsbeslut som omfattar en bred majoritet i Sveriges riksdag, med åtta Jas-plan från vårt mest avancerade luftförsvarssystem. Till detta kommer ett transportplan samt spanings- och stödresurser. Riksdagsbeslutet om att flyginsatsen endast ska löpa ”högst tre månader” togs efter förslag av den borgerliga regeringen. Vi har hela tiden markerat vikten av att tidsgränserna för operationen respekteras. Deltagandet med stridsflyg är den första i sitt slag sedan Kongokrisen i början av 1960-talet. För svenska förhållanden är detta ett stort och kvalificerat åtagande. Inför beslutet om det svenska deltagandet i den internationella insatsen valde vi socialdemokrater att förespråka att den svenska insatsen inte skulle attackera markmål eftersom vi ville vara säkra på att våra insatser skulle hålla sig inom FN-mandatets ramar. Det var viktigt att regeringen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunde enas om att utesluta attacker mot markmål. Att attackera markmål med ett oklart mandat medför i sig stora risker. Dessutom riskerar man att låsas fast i ett mycket långvarigt militärt åtagande. Flygstridskrafter utgör därtill ett kraftfullt vapensystem som medför stora konsekvenser om något går fel. Sverige är ett av fyrtiotalet länder som deltar i den av FN beslutade och av Nato ledda insatsen i Libyen. Inom en bred koalition av detta slag kan uppgifter från tid till annan skifta. När vi från svensk sida tar ställning till fortsättningen bör vidden av hela det mandat FN-resolutionen 1973 vilar på finnas med som en plattform. FN:s resolution handlar om tre delar; skydda civila, upprätta flygförbudszonen och hävda vapenembargot. Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att dels förbereda och markera beredskap för breda humanitära och civila insatser, dels klargöra alternativa vägar för militära insatser. På den civila och humanitära sidan innebär det bland annat att ha beredskap för att kunna utöka det svenska biståndet till människor som på grund av konflikten i Libyen befinner sig på flykt. Det handlar om att positivt svara upp mot FN:s appeller på detta område genom att exempelvis anslå medel till internationella organ för att underlätta situationen i flyktingläger. Sverige bör etablera sig som en långsiktig partner när det gäller uppbyggnaden av det civila samhället och demokratiska strukturer i Libyen. Här bör Sverige vara berett att redan nu deklarera en vilja till ett långsiktigt åtagande. Särskilt måste kvinnors situation och deras möjlighet att delta i samhällsuppbyggnaden uppmärksammas. En svensk fond för stöd till och utvecklingen av demokrati bör inrättas. Dessa förslag markerar djupet och seriositeten i det svenska engagemanget. Skapandet av öppna och demokratiska samhällen där människor kan leva i frihet är det som långsiktigt skapar fred och säkerhet. Vad gäller framtida militära insatser anser vi att Sverige, om FN så efterfrågar, bör vara engagerat i den internationella militära insatsen i Libyen även efter att mandatet för det nuvarande svenska bidraget har gått ut. Vi beklagar dock att regeringen i högt tonläge begränsat Sveriges engagemang i Libyen enbart till en automatisk fortsättning av den nuvarande insatsen. Det krävs i stället en bredare analys hur Sverige bäst kan göra nytta. Vi ser inte att den svenska insatsen för att hävda flygförbudszonen fortsatt bör vara prioriterad givet det faktum att det libyska flygvapnet i princip är utslaget. I stället vill vi pröva alternativa vägar för mer relevanta militära insatser. I stället för en flyginsats bör vi fokusera på att upprätthålla vapenembargot. En sådan insats kan handla om att bidra med marina stridskrafter. Parallellt med det vill vi pröva möjligheterna att bidra med annan flygkapacitet, exempelvis transportflygplan. I den händelse att vapenvila proklameras och om FN så begär bör Sverige vara berett att bidra med fredsbevarande trupp. Socialdemokraterna anser att Sverige kan bidra såväl civilt som militärt i Libyen. Vi ska sträva efter att skapa demokrati, utveckling och hopp om en ny framtid i Libyen och i Nordafrika. Om detta ska vara möjligt måste debatten om de konkreta framtidsplanerna och Sveriges åtagande breddas. Därför presenterar vi nu förslag och inriktningar som ytterst syftar till att bana vägen för en framtid i frihet för Libyens folk. Vi vill och är beredda att bidra till en sådan utveckling. Urban Ahlin Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Peter Hultqvist Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Riksdagsbeslutet Riksdagsbeslut 1 april 2011: Sverige deltar i den militära insatsen i Libyen (UFöU3) Sverige deltar i den internationella militära insatsen i Libyen. Sverige ställer en väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader. Den svenska styrkan ska delta i insatsen för att upprätthålla den flygförbudszon som FN:s säkerhetsråd har beslutat om. I styrkan ingår högst åtta stridsflygplan av typ Jas 39 Gripen, ett transportflygplan av typ Tp84 samt spanings- och stödresurser. Källa: Riksdagen ", "article_category": "other"}
{"id": 16665, "headline": "”Stockholms trafikprojekt ska inte subventioneras av landet i övrigt”", "summary": "Om det nu går så bra för Stockholm, varför skulle stockholmarna inte vara kapabla att kunna betala för sig själva? Det är ett otyg att landets skattebetalare i gemen via staten skall behöva gå in och finansiera stockholmarnas regionala projekt, skriver Roland Andersson, nationalekonom och professor vid KTH, i en replik.", "article": "För någon vecka sedan gjorde Socialdemokraternas nye ekonomiske talesman ett utspel om att staten måste öppna sin kassa för byggande av nya spår och vägar i Stockholm. Partiets nye ledare Håkan Juholt har i sina uttalanden helhjärtat stött detta utspel. 27 av Folkpartiets ledande kommunala politiker och talesmän i Stor-Stockholmsområdet pläderar nu för samma sak i sin artikel ”Stockholm trafikprojekt måste sättas igång tidigare” (DN Debatt 14/5). De talar sig varma för en tidigareläggning av t-bana till Nacka, spårlösning till Täby/Danderyd, utbyggnad av Huvudstaleden etcetera. Dessa transportprojekt bör enligt dem påbörjas nu på grund av Stockholmsområdets höga befolkningstillväxt. De framhåller att ”Stockholms län och Mälardalen utgör landets främsta motor för jobbskapande och ekonomisk utveckling” och att det är ett riksintresse att infrastrukturen där fungerar väl. Det är ett nationellt ansvar för regeringen att staten ”öppnar sin välfyllda kassakista och börjar bygga de angelägna spår och vägar i Stockholms län som hela Sverige kan dra nytta av”. Eftersom Stockholm är Sveriges motor och drar resten av landet med sig bör landets skattebetalare i gemen via staten vara med och subventionera Stockholmsområdets infrastruktur, så är argumentet! Detta är verkligen en oblyg lobbyverksamhet för ett renodlat regionalt Stockholmsintresse. Om det nu går så bra för Stockholm, varför skulle stockholmarna inte vara kapabla att kunna betala för sig själva? Det är ett otyg att landets skattebetalare i gemen via staten skall behöva gå in och finansiera stockholmarnas regionala projekt som dessa främst får nytta av, nu senast Citybanan - ett projekt som till 75 procent finansieras av staten. Till råga på allt fann den statlige utredaren att detta projekt skulle gå med otroliga 4.8 miljarder i förlust men rekommenderade det trots detta. Ofattbart! Ett problem för Stockholmsregionen är att dess möjligheter till skattefinansiering är begränsade. Regeringen skulle kunna råda bot på detta genom att ge kommuner och regioner möjligheter att själva anpassa uttaget av den kommunala fastighetsavgiften efter varje regions behov av skatteintäkter för deras transportprojekt. Lönsamma transportprojekt leder till att fastighetsvärdena stiger. Detta motiverar att fastigheterna beskattas. Se där de raka rören mellan nyttan för regionens invånare av transportprojekt och finansieringen av dem! Stockholmsregionen skulle då liksom andra regioner själv kunna ansvara för merparten av finansieringen av sina transportprojekt. Samtidigt skulle regeringen genom en sådan reform kunna slippa högljudda lobbygruppers oblyga krav på statlig medfinansiering under tomma argument som ”riksintressen” när det egentligen bara handlar om regionala egenintressen. Roland Andersson nationalekonom och professor vid KTH, Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 16669, "headline": "Dyrköpt omval", "summary": "Höstens valschabbel i Västra Götaland resulterade i ettnytt fiasko i söndags när merparten av de röstberättigade stannade hemma. Dags att uppgradera valsystemet.", "article": "I söndags inbjöds medborgarna i Västra Götaland till valurnorna under den föga entusiasmerande rubriken ”Omval 2011”. Resultatet ledde inte till några tvära kast mellan partierna i landstingsfullmäktige, men väl till ett kraftigt minskat valdeltagande jämfört med det ordinarie valet i september 2010. Av 1,2 miljoner röstberättigade valde färre än hälften – 43,1 procent enligt preliminära siffror – att delta. I höstens val, som underkändes på grund av regelvidriga budröster och förtidsröster som aldrig räknades, var valdeltagandet 80,6 procent. Mycket talar för att misstagen ledde till att ett mandat felaktigt tillföll Socialdemokraterna. Om Centern fått ytterligare 16 röster hade det sista utjämningsmandatet i stället gått till det partiet. Nu slutade helgens omval med att Socialdemokraterna ökade med 1,7 procentenheter jämfört med höstens ordinarie val, och att partiets färske ledare Håkan Juholt slapp få förlorarstämpeln i pannan. Men hela processen lämnar en bitter eftersmak. De oacceptabla fel som helgens demokratiska övning skulle kompensera för slutade i ett nytt fiasko när merparten av de röstberättigade stannade hemma. Det legitimitetsproblem som omvalet skulle åtgärda följdes av ett nytt. Att valdeltagandet i stora delar av västvärlden sjunkit trendmässigt under de senaste decennierna är väl känt. I Sverige låg det kring 90 procent fram till 1980-talets början, för att sedan landa på drygt 80 procent under de följande åren. En förklaring till förändringen är det minskade intresset bland unga för nyhetskonsumtion, en annan är att valkampanjerna blivit mer negativa och därmed möts av större motvilja bland väljarna. Harvardprofessorn Thomas Patterson tecknar en bild av utvecklingen i boken ”The vanishing voter”. Men det finns flera alternativa förklaringar till varför det gick som det gick. För det första fick omvalet i Västra Götaland inte alls samma mediala uppmärksamhet som ett ordinarie val. Utan den intensiva draghjälpen från tv, tidningar och radio är det svårt att locka väljarna till vallokalen, om de inte uppfattar att mycket står på spel. Mönstret är inte nytt. Också tidigare omval har resulterat i lägre valdeltagande, även om siffrorna från i söndags är anmärkningsvärt låga. För det andra kan det vara svårt att uppbåda engagemang för ett landstingsval, när detta frikopplas från val till riksdag och kommunfullmäktige. Många väljare har en diffus bild av både landstingspolitikerna och vad landstingen sysslar med, trots deras ansvar för vardagsnära frågor som trafik och sjukvård. En rak folkomröstning om nivån på taxan i kollektivtrafiken hade förmodligen lett till ett markant högre deltagande. Men den kanske viktigaste förklaringen till det låga engagemanget var den berättigade irritationen över höstens valschabbel, som av allt att döma resulterade i att åtskilliga ignorerade maningarna om att rösta. Svenska väljare har inte blivit ointresserade av politik. Men de förväntar sig att rösträkning ska hanteras med ett minimum av kunskap och diskretion. Om det går att deklarera elektroniskt, varför fortsätter vårt valsystem att vara tungt beroende av lösblad och frivilliga funktionärers professionalitet? Och när fel begås måste beslut om omval stå i rimlig proportion till misstagens verkningar. Det demokratiska priset för schabblet i Västra Götaland blev orimligt högt. DN 17/5 2011 ", "article_category": "other"}
{"id": 16670, "headline": "”Vi lovar att reglerna om vapenexport ska skärpas”", "summary": "FP, KD, MP, S, V, Amnesty, Diakonia, Svenska Freds och Sveriges Kristna Råd: Vi åtar oss att verka för regler som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där de mänskliga rättigheterna kränks.", "article": "En majoritet i riksdagens utrikesutskott kom i förra veckan överens om att den svenska exportkontrollpolitiken för vapenexport gentemot ickedemokratiska stater ska skärpas. De folkliga upproren mot övergrepp och diktatur i Nordafrika och Mellanöstern fortsätter. Vi ser hur regimerna i många länder använder våld för att slå ned fredlig opposition som kämpar för frihet och respekt för sina mänskliga rättigheter. Folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna är en hörnsten i svensk utrikespolitik sedan decennier. Men det finns behov av att lära av historien. Mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling måste få en mer central roll i våra internationella relationer. Som svenska folkrörelser och partier vill vi att de mänskliga rättigheterna ska få en mer framträdande roll i arbetet för fred och säkerhet. Trots att det svenska regelverket för vapenexport på papperet är restriktivt och avråder från export av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter måste vi konstatera att värdet av krigsmaterielexporten till länder med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna har ökat väsentligt de senaste tio åren. Vi åtar oss nu att verka för ett regelverk som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där det riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna. Sverige bör i detta avseende vara ett föregångsland. Detta gäller även de svenska exportstödjande organen. Handel och investeringar ska främjas men när svenska staten engagerar sig och ger stöd genom till exempel lån och exportkreditgarantier till enskilda affärer måste en fall till fall prövning ske – så att brott mot mänskliga rättigheter inte främjas. Den svenska statens agerande får aldrig innebära att Sverige ställer sig på diktaturernas sida, där vi riskerar att befästa och legitimera makthavare och aktivt stödja deras brott mot de mänskliga rättigheterna. Våra signaler måste vara tydliga och vår politik enhetlig. Vi stödjer människor i deras kamp för mänskliga rättigheter och frihet och därför ska vår politik alltid vara förenlig med målen om demokrati och mänskliga rättigheter. Allan Widman försvarspolitisk talesperson för Folkpartiet Fredrik Malm utrikespolitisk talesperson för Folkpartiet Désirée Pethrus utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna Mikael Oscarsson försvarspolitisk talesperson för Kristdemokraterna Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet Urban Ahlin utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna Lars Ohly partiledare Vänsterpartiet Lise Bergh generalsekreterare Amnesty Bo Forsberg generalsekreterare Diakonia Anna Ek ordförande i Svenska Freds och Skiljedomsföreningen Lennart Molin tf Generalsekreterare Sveriges Kristna Råd ", "article_category": "other"}
{"id": 16671, "headline": "Dyrköpt omval", "summary": "Höstens valschabbel i Västra Götaland resulterade i ett nytt fiasko i söndags när merparten av de röstberättigade stannade hemma. Dags att uppgradera valsystemet.", "article": "I söndags inbjöds medborgarna i Västra Götaland till valurnorna under den föga entusiasmerande rubriken ”Omval 2011”. Resultatet ledde inte till några tvära kast mellan partierna i landstingsfullmäktige, men väl till ett kraftigt minskat valdeltagande jämfört med det ordinarie valet i september 2010. Av 1,2 miljoner röstberättigade valde färre än hälften – 43,1 procent enligt preliminära siffror – att delta. I höstens val, som underkändes på grund av regelvidriga budröster och förtidsröster som aldrig räknades, var valdeltagandet 80,6 procent. Mycket talar för att misstagen ledde till att ett mandat felaktigt tillföll Socialdemokraterna. Om Centern fått ytterligare 16 röster hade det sista utjämningsmandatet i stället gått till det partiet. Nu slutade helgens omval med att Socialdemokraterna ökade med 1,7 procentenheter jämfört med höstens ordinarie val, och att partiets färske ledare Håkan Juholt slapp få förlorarstämpeln i pannan. Men hela processen lämnar en bitter eftersmak. De oacceptabla fel som helgens demokratiska övning skulle kompensera för slutade i ett nytt fiasko när merparten av de röstberättigade stannade hemma. Det legitimitetsproblem som omvalet skulle åtgärda följdes av ett nytt. Att valdeltagandet i stora delar av västvärlden sjunkit trendmässigt under de senaste decennierna är väl känt. I Sverige låg det kring 90 procent fram till 1980-talets början, för att sedan landa på drygt 80 procent under de följande åren. En förklaring till förändringen är det minskade intresset bland unga för nyhetskonsumtion, en annan är att valkampanjerna blivit mer negativa och därmed möts av större motvilja bland väljarna. Harvardprofessorn Thomas Patterson tecknar en bild av utvecklingen i boken ”The vanishing voter”. Men det finns flera alternativa förklaringar till varför det gick som det gick. För det första fick omvalet i Västra Götaland inte alls samma mediala uppmärksamhet som ett ordinarie val. Utan den intensiva draghjälpen från tv, tidningar och radio är det svårt att locka väljarna till vallokalen, om de inte uppfattar att mycket står på spel. Mönstret är inte nytt. Också tidigare omval har resulterat i lägre valdeltagande, även om siffrorna från i söndags är anmärkningsvärt låga. För det andra kan det vara svårt att uppbåda engagemang för ett landstingsval, när detta frikopplas från val till riksdag och kommunfullmäktige. Många väljare har en diffus bild av både landstingspolitikerna och vad landstingen sysslar med, trots deras ansvar för vardagsnära frågor som trafik och sjukvård. En rak folkomröstning om nivån på taxan i kollektivtrafiken hade förmodligen lett till ett markant högre deltagande. Men den kanske viktigaste förklaringen till det låga engagemanget var den berättigade irritationen över höstens valschabbel, som av allt att döma resulterade i att åtskilliga ignorerade maningarna om att rösta. Svenska väljare har inte blivit ointresserade av politik. Men de förväntar sig att rösträkning ska hanteras med ett minimum av kunskap och diskretion. Om det går att deklarera elektroniskt, varför fortsätter vårt valsystem att vara tungt beroende av lösblad och frivilliga funktionärers professionalitet? Och när fel begås måste beslut om omval stå i rimlig proportion till misstagens verkningar. Det demokratiska priset för schabblet i Västra Götaland blev orimligt högt. ", "article_category": "other"}
{"id": 16672, "headline": "”Riksbanken har inbyggd slagsida för låg inflation”", "summary": "Min artikel visar med tydlighet att det varit en stor slagsida i penningpolitiken mot för höga räntor och för låg inflation. Hade Riksbanken hållit räntan lägre hade inflationen kommit närmare målet samtidigt som arbetslösheten blivit lägre, skriver Bengt Assarsson i en slutreplik.", "article": "”Det finns ganska goda förklaringar till varför inflationen avvikit, och varför den avvikit nedåt och inte uppåt. Att så varit fallet beror inte på någon inbyggd slagsida eller hemlig agenda som gör att Riksbanken föredrar att skjuta under framför att skjuta över målet”, skriver Riksbankens avdelningschef Per Jansson i en replik (DN.se/debatt 9/5) på min artikel på DN Debatt (2/5). Jag påstår att penningpolitiken med inflationsmål misslyckats eftersom inflationen systematiskt understigit målet under hela den tid, 1995–2010, som vi haft penningpolitik med inflationsmål. Jag menar också att det är det sämsta som kan hända, eftersom en alltför hög inflation är att föredra framför en alltför låg inflation. Jag har beräknat ett mått, kärninflationen, som visar trenden eller den underliggande inflationen i Riksbankens målvariabel, konsumentprisindex (KPI). Fördelen med kärninflationsmåttet är att det rensar bort tillfälligheter, t.ex. den tillfälliga höjning av inflationen man kan få när Riksbanken höjer sin ränta i akt och mening att sänka inflationen. Denna tillfälliga höjning av inflationen beror på att räntekostnader ingår i KPI. Sådana tillfälligheter är alltså bortrensade från mitt mått på kärninflation och därför visar min artikel med tydlighet att det varit en stor slagsida i penningpolitiken mot för höga räntor och för låg inflation. Man kan välja att se detta som ”några tiondels procentenheter” eller som en avvikelse med 35 procent (1,3 är 35 procent mindre än 2). Janssons försök att ur hatten dra fram en ny målvariabel, KPIF, ändrar inget härvidlag, men skapar förvirring ur ett utvärderingsperspektiv. Det är möjligt, men högst osannolikt, att det under 16 års tid inträffat en följd av ensidiga chocker som gjort det omöjligt för Riksbanken att undvika att sätta en för hög ränta. Jansson tror att det är fråga om produktivitetschocker och oväntat låga importpriser. Två saker gör att det inte går att tro på honom. För det första. I en undersökning publicerad i Riksbankens vetenskapliga tidskrift Penning & Valutapolitik 2006 visade jag att Riksbankens mest relevanta inflationsprognoser, 2 år framåt i tiden, för perioden 2000–2006 hade en kraftig slagsida mot att överskatta inflationen (med i genomsnitt 0,7 procentenheter). En sådan slagsida kan bero på att Riksbanken använder dåliga prognosmodeller och/eller på att man gjort dåliga subjektiva bedömningar. Med min erfarenhet från Riksbanken tror jag att det är en kombination av dessa två faktorer. För det andra. Samma beräkningar som redovisades på DN Debatt och som finns mer utförligt redovisade i Ekonomisk Debatt 3/2011 har jag nu även gjort för några andra länder; Australien, Euro-området, Storbritannien och Sydkorea. Dessa länder har lyckats förankra inflationen kring inflationsmålet, såsom man kan förvänta sig. Riksbanken är det svarta fåret. Det återstår att se om det går att hitta en centralbank med sämre resultat än Riksbanken. Per Jansson menar också att man bör ta hänsyn till Sveriges dystra inflationshistoria före perioden med inflationsmålspolitik. Det är sant att inflationen var något högre i Sverige än några andra länder vid den tiden men så var inte fallet när inflationsmålet väl förankrats, vilket kan anses ha skett åtminstone i slutet av 1990-talet. Därför är kanske en attitydförändring i Riksbanken det som bör eftersträvas och kanske det som de, av Jansson nämnda, externa utvärderarna professorerna Giavazzi och Mishkin hade i bakhuvudet när de 2005 gav följande råd till Riksbanken: När man som Riksbanken under en längre period haft en alltför låg inflation bör man under en period därefter låta inflationen stiga över målet, vara mer tolerant mot högre inflation. Hade Riksbanken följt det rådet och hållit räntan lägre hade inflationen kommit närmare målet samtidigt som arbetslösheten blivit lägre. Min artikel handlade om att Riksbanken misslyckats historiskt. Nu ska några ledamöter i direktionen bytas ut och då kan man hoppas på en bättre attityd, till exempel: Vi bör helst hamna på målet men om vi avviker är det mycket bättre med alltför hög än alltför låg inflation. Och kanske skulle man kunna komma fram till att en (lång) period med alltför låg inflation borde kompenseras av en period med lite högre inflation så att inflationen även i Sverige kom att pendla kring målet. Bengt Assarsson docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16683, "headline": "”Stockholms trafikprojekt måste sättas i gång tidigare”", "summary": "Folkpartiet i Stockholms län: Staten måste öppna sin kassakista så att nya spår och vägar kan byggas i Stockholm.De trafiksatsningar som är planerade i Stockholmsregionen efter 2020 – t-bana till Nacka, spårlösning till Täby/Danderyd, Huvudstaleden, väg 226 med mera – måste påbörjas redan nu. Skälet är att befolkningen växer betydligt snabbare än man trott. Stockholmstrafiken är ett riksintresse och regeringen måste nu ta sitt ansvar, skriver 27 FP-företrädare.", "article": "Det går bra för Sverige. Tack vare god ordning i statsfinanserna har vi tagit oss igenom vår tids värsta finanskris med gott resultat. Arbetslösheten sjunker, ekonomin växer och de offentliga räkenskaperna pekar åter mot överskott. Nu finns alla chanser till reformer som både stärker drivkrafterna för arbete och undanröjer strukturella hinder för Sveriges internationella konkurrenskraft och våra möjligheter att även i framtiden ha ett näringsliv av högsta klass. Ett av dessa hinder är vår på många håll eftersatta infrastruktur. Runtom i Sverige finns många angelägna infrastrukturprojekt. Men regeringen måste i långt högre grad prioritera insatser i de delar av Sverige som driver utvecklingen. Stockholmsregionen måste redan nu påbörja de trafiksatsningar som enligt Stockholmsöverenskommelsen från 2007 ligger först efter 2019. Stockholms län och Mälardalen utgör landets främsta motor för jobbskapande och ekonomisk utveckling. Det är storstadsregionen med dess möjligheter och utmaningar, och sin vitalitet inom kultur, handel och vetenskap som har dragningskraft på människor och företag. Vår regions utvecklingskraft syresätter hela landet. Med nästan 40 000 nya invånare varje år ökar Stockholmsregionens befolkning dubbelt så snabbt som i det högsta scenariot i den regionplan som låg till grund för Stockholmsöverenskommelsen. Stockholms län står för hälften av hela Sveriges befolkningstillväxt. Ökningen motsvarar ett Göteborg på 15 år. Det är en effekt av och en drivkraft för utveckling, men om trafikapparaten inte hänger med kommer tillväxtmotorn snart att börja hacka. Att Stockholmsregionens infrastruktur är eftersatt vet alla som har upplevt den på överfulla eller sena tåg och bussar eller i långa bilköer. Nutek satte för några år sedan ett pris på detta: det samhällsekonomiska inkomstbortfallet för att Dennispaketet inte genomförts beräknades dittills till 50 miljarder kronor. Kostnaderna för förseningar till följd av trängsel i kollektivtrafiken beräknas till närmare 7 miljarder kronor årligen. Det är ett riksintresse att få Stockholmsregionens, och hela Mälardalens, infrastruktur att fungera väl. Kommunerna och landstinget tar redan i dag ett större ansvar för investeringar i infrastruktur än kommuner i övriga landet. Nu måste också regeringen ta sitt nationella ansvar. Den process som under ledning av Carl Cederschiöld ledde fram till det stora trafikpaketet 2007 förenade intressen från kommuner och landsting som historiskt har haft svårt att komma överens. Ett helikopterperspektiv gav rationella bedömningar av behov och prioriteringar, som alla inblandade nu sluter upp bakom. Ett antal infrastrukturprojekt är nu på väg att genomföras, framför allt Citybanan och Förbifart Stockholm. Befolkningens och ekonomins utveckling gör att det är av största vikt att denna första del av Cederschiöldsuppgörelsen kan föras i hamn så fort som möjligt. Denna första del och finansieringsplan sträcker sig till år 2020. Men en andra del i överenskommelsen säger att också ett antal andra, angelägna projekt ska börja planeras – och att man ska undersöka förutsättningarna för att igångsätta dem redan före 2020. Att Stockholmsregionen växer betydligt snabbare och landets ekonomi är starkare än vad tidigare bedömningar visat, gör att förutsättningarna har förändrats. Det är hög tid att kalla till samtal om hur Stockholmsöverenskommelsens nästa steg ska genomföras och hur finansieringen ska ordnas. Denna andra del omfattar till exempel tunnelbana till Nacka, ny kapacitetsstark spårlösning för kollektivtrafiken åt nordost/Täby/Danderyd, spårväg på busslinje 4, Huvudstaleden, väg 226/Huddingevägen och del av väg 77. Även ett viktigt projekt som Spårväg Syd, som finns i överenskommelsens första del men utan full finansiering, måste givetvis säkerställas. Regeringens arbetslinje har varit framgångsrik. Men för att företag ska våga anställa och för att de som har ett arbete ska kunna skörda frukterna av det måste både gods och människor komma fram i tid. Då krävs att staten öppnar sin välfyllda kassakista och börjar bygga de angelägna spår och vägar i Stockholms län som hela Sverige kan dra nytta av. Anders Ekegren (FP) kommunalråd Solna, ordförande Folkpartiets kommunalpolitiska råd i Stockholms län Birgitta Rydberg (FP) landstingsråd Stockholms läns landsting Lotta Edholm (FP) borgarråd Stockholms stad Lars Johansson (FP) gruppledare Botkyrka Jonas Uebel (FP) gruppledare Danderyd Jan-Eric Billter (FP) gruppledare Ekerö Peter Olevik Dunder (FP) gruppledare Haninge Malin Danielsson (FP) kommunalråd Huddinge Lars Bergstig (FP) gruppledare Järfälla Minna Klintz (FP) kommunalråd Lidingö Stefan Saläng (FP) kommunalråd Nacka Hans Andersson (FP) gruppledare Norrtälje Lars-Erik Aili (FP) gruppledare Nykvarn Daniel Adborn (FP) kommunalråd Nynäshamn Anna-Carin Bylund (FP) gruppledare Salem Hendrik Nyman (FP) gruppledare Sigtuna Lennart Gabrielsson (FP) kommunalråd Sollentuna Johan Storåkers (FP) oppositionsråd Sundbyberg Mats Siljebrand (FP) gruppledare Södertälje Mats Larsson (FP) kommunalråd Tyresö Mats Hasselgren (FP) kommunalråd Täby Yvonne Stein (FP) kommunalråd Upplands-Bro Eila Bromme (FP) gruppledare Upplands Väsby Gunnel Orselius-Dahl (FP) gruppledare Vallentuna Michael Baumgarten (FP) gruppledare Vaxholm Anders Bergman (FP) kommunalråd Värmdö Elisabeth Gunnars (FP) kommunalråd Österåker ", "article_category": "other"}
{"id": 16684, "headline": "”Stockholms trafikprojekt måste sättas i gång tidigare”", "summary": "Folkpartiet i Stockholms län: Staten måste öppna sin kassakista så att nya spår och vägar kan byggas i Stockholm. De trafiksatsningar som är planerade i Stockholmsregionen efter 2020 – t-bana till Nacka, spårlösning till Täby/Danderyd, Huvudstaleden, väg 226 med mera – måste påbörjas redan nu. Skälet är att befolkningen växer betydligt snabbare än man trott. Stockholmstrafiken är ett riksintresse och regeringen måste nu ta sitt ansvar, skriver 27 FP-företrädare.", "article": "Det går bra för Sverige. Tack vare god ordning i statsfinanserna har vi tagit oss igenom vår tids värsta finanskris med gott resultat. Arbetslösheten sjunker, ekonomin växer och de offentliga räkenskaperna pekar åter mot överskott. Nu finns alla chanser till reformer som både stärker drivkrafterna för arbete och undanröjer strukturella hinder för Sveriges internationella konkurrenskraft och våra möjligheter att även i framtiden ha ett näringsliv av högsta klass. Ett av dessa hinder är vår på många håll eftersatta infrastruktur. Runtom i Sverige finns många angelägna infrastrukturprojekt. Men regeringen måste i långt högre grad prioritera insatser i de delar av Sverige som driver utvecklingen. Stockholmsregionen måste redan nu påbörja de trafiksatsningar som enligt Stockholmsöverenskommelsen från 2007 ligger först efter 2019. Stockholms län och Mälardalen utgör landets främsta motor för jobbskapande och ekonomisk utveckling. Det är storstadsregionen med dess möjligheter och utmaningar, och sin vitalitet inom kultur, handel och vetenskap som har dragningskraft på människor och företag. Vår regions utvecklingskraft syresätter hela landet. Med nästan 40.000 nya invånare varje år ökar Stockholmsregionens befolkning dubbelt så snabbt som i det högsta scenariot i den regionplan som låg till grund för Stockholmsöverenskommelsen. Stockholms län står för hälften av hela Sveriges befolkningstillväxt. Ökningen motsvarar ett Göteborg på 15 år. Det är en effekt av och en drivkraft för utveckling, men om trafikapparaten inte hänger med kommer tillväxtmotorn snart att börja hacka. Att Stockholmsregionens infrastruktur är eftersatt vet alla som har upplevt den på överfulla eller sena tåg och bussar eller i långa bilköer. Nutek satte för några år sedan ett pris på detta: det samhällsekonomiska inkomstbortfallet för att Dennispaketet inte genomförts beräknades dittills till 50 miljarder kronor. Kostnaderna för förseningar till följd av trängsel i kollektivtrafiken beräknas till närmare 7 miljarder kronor årligen. Det är ett riksintresse att få Stockholmsregionens, och hela Mälardalens, infrastruktur att fungera väl. Kommunerna och landstinget tar redan i dag ett större ansvar för investeringar i infrastruktur än kommuner i övriga landet. Nu måste också regeringen ta sitt nationella ansvar. Den process som under ledning av Carl Cederschiöld ledde fram till det stora trafikpaketet 2007 förenade intressen från kommuner och landsting som historiskt har haft svårt att komma överens. Ett helikopterperspektiv gav rationella bedömningar av behov och prioriteringar, som alla inblandade nu sluter upp bakom. Ett antal infrastrukturprojekt är nu på väg att genomföras, framför allt Citybanan och Förbifart Stockholm. Befolkningens och ekonomins utveckling gör att det är av största vikt att denna första del av Cederschiöldsuppgörelsen kan föras i hamn så fort som möjligt. Denna första del och finansieringsplan sträcker sig till år 2020. Men en andra del i överenskommelsen säger att också ett antal andra, angelägna projekt ska börja planeras – och att man ska undersöka förutsättningarna för att igångsätta dem redan före 2020. Att Stockholmsregionen växer betydligt snabbare och landets ekonomi är starkare än vad tidigare bedömningar visat, gör att förutsättningarna har förändrats. Det är hög tid att kalla till samtal om hur Stockholmsöverenskommelsens nästa steg ska genomföras och hur finansieringen ska ordnas. Denna andra del omfattar till exempel tunnelbana till Nacka, ny kapacitetsstark spårlösning för kollektivtrafiken åt nordost/Täby/Danderyd, spårväg på busslinje 4, Huvudstaleden, väg 226/Huddingevägen och del av väg 77. Även ett viktigt projekt som Spårväg Syd, som finns i överenskommelsens första del men utan full finansiering, måste givetvis säkerställas. Regeringens arbetslinje har varit framgångsrik. Men för att företag ska våga anställa och för att de som har ett arbete ska kunna skörda frukterna av det måste både gods och människor komma fram i tid. Då krävs att staten öppnar sin välfyllda kassakista och börjar bygga de angelägna spår och vägar i Stockholms län som hela Sverige kan dra nytta av. Anders Ekegren (FP) kommunalråd Solna, ordförande Folkpartiets kommunalpolitiska råd i Stockholms län Birgitta Rydberg (FP) landstingsråd Stockholms läns landsting Lotta Edholm (FP) borgarråd Stockholms stad Lars Johansson (FP) gruppledare Botkyrka Jonas Uebel (FP) gruppledare Danderyd Jan-Eric Billter (FP) gruppledare Ekerö Peter Olevik Dunder (FP) gruppledare Haninge Malin Danielsson (FP) kommunalråd Huddinge Lars Bergstig (FP) gruppledare Järfälla Minna Klintz (FP) kommunalråd Lidingö Stefan Saläng (FP) kommunalråd Nacka Hans Andersson (FP) gruppledare Norrtälje Lars-Erik Aili (FP) gruppledare Nykvarn Daniel Adborn (FP) kommunalråd Nynäshamn Anna-Carin Bylund (FP) gruppledare Salem Hendrik Nyman (FP) gruppledare Sigtuna Lennart Gabrielsson (FP) kommunalråd Sollentuna Johan Storåkers (FP) oppositionsråd Sundbyberg Mats Siljebrand (FP) gruppledare Södertälje Mats Larsson (FP) kommunalråd Tyresö Mats Hasselgren (FP) kommunalråd Täby Yvonne Stein (FP) kommunalråd Upplands-Bro Eila Bromme (FP) gruppledare Upplands Väsby Gunnel Orselius-Dahl (FP) gruppledare Vallentuna Michael Baumgarten (FP) gruppledare Vaxholm Anders Bergman (FP) kommunalråd Värmdö Elisabeth Gunnars (FP) kommunalråd Österåker ", "article_category": "other"}
{"id": 16685, "headline": "Folksjukdomarna kan sitta i generna", "summary": "Vissa röker och dricker men lever i hundra år. Andra lever sunt men får ändå hjärtproblem eller diabetes. Det finns ingen rättvisa i folksjukdomarnas värld. Vem drabbas och varför? Flera stora svenska studier kan ge svar.", "article": "Hur kommer det sig att vissa kan röka, dricka, stressa och äta onyttigt och ändå hålla sig friska, medan andra blir sjuka fast de motionerar ständigt och aldrig tagit ett bloss? Den frågan är det meningen att en av världens största folkhälsostudier, som precis dragit i gång i Uppsala, ska kunna ge svar på. Samspelet mellan miljö, livsstil och gener ska studeras. Syftet är att kartlägga orsakerna till våra allra vanligaste sjukdomar – som diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar, benskörhet, demens, depressioner och lungsjukdomar. – De här sjukdomarna är till stor del ärftliga. Därför räcker det inte att, som man tidigare gjort, bara studera miljöpåverkan och livsstil. Vi måste också studera generna och hur de påverkas av olika livsstilsfaktorer. Det säger Lars Lind, professor i medicin, överläkare vid Akademiska sjukhuset och ansvarig för studien i Uppsala. Att rökning ökar risken för en rad sjukdomar är till exempel redan väl känt, liksom att motion är det bästa sättet att minska risken. – Men fortfarande vet vi väldigt litet om varför en del verkar kunna missköta sig hur mycket som helst, supa och röka som borstbindare, och ändå hålla sig friska, medan andra blir sjuka fast de tränar jämt och aldrig ens luktat på en cigarett. På sikt kommer studien att ge helt nya kunskaper som gör det möjligt att ge mycket mer individanpassade behandlingar och livsstilsråd än i dag, tror Lars Lind. – I stället för att som i dag ge generella råd till alla, kommer vi att kunna se till exempel för vilka det är speciellt viktigt att motionera, för att de annars får hjärtinfarkt. Och vilka som absolut måste låta bli att röka, för att de annars garanterat får lungcancer. Samma sak med läkemedel, i dag får alla samma behandling, fast vi faktiskt inte vet om det är det bästa för just den individen. Långtidsstudien Epihealth (Epidemiologi för hälsa) genomförs i ett samarbete mellan Uppsala och Lunds universitet, inbjudna är ett slumpmässigt urval svenskar i åldern 45–75 år. De första har redan börjat lämna sina prover på det nyöppnade testcentrumet i Uppsala. (En liknande mottagning öppnar i Malmö i höst.) Totalt ska 300 000 svenskar ingå i studien. – Eftersom sambanden är så extremt komplexa behövs så många deltagare, för att vi ska få tillförlitliga resultat, säger Lars Lind. Deltagarna får gå igenom en noggrann hälsokontroll. I en webb-baserad enkätstudie får de svara på mängder med frågor om livsstil, arbetsmiljö och sjukdomshistoria. De får göra ett bokstavs- och siffertest som ska mäta den mentala prestationsförmågan. De blodprover som tas kommer att frysas och sparas i biobanker för genetiska analyser. – I dag kan vi lätt, och till en överkomlig kostnad, analysera 20 000 gener i arvsmassan. Också mycket små variationer kommer att ge kunskap om samspelet mellan generna och livsstilen. Deltagarna kommer att följas under decennier, flertalet livet ut. Genom att (efter tillstånd från deltagarna) koppla samman uppgifter från studien med bland annat sjukhusjournaler, medicinska kvalitetsregister och andra register över vilka som får vård för olika sjukdomar, räknar forskarna med att kunna få en detaljerad bild av vilka faktorer som haft betydelse för sjukdomsutvecklingen. Studien Life Gene,som startade i höstas och samordnas av Karolinska Institutet, ska på liknande sätt följa en halv miljon svenskar under 45 år. Tillsammans blir Epihealth och Life gene världens största hälsostudie, som – hoppas forskarna – ska kunna kartlägga människans hela livscykel, från småbarnsåren till ålderdomen, Epihealth beräknas komma att kosta 300 miljoner kronor. Än är bara en del av studien finansierad, av regeringens strategiska medel för forskning. Fyra stora befolkningsstudier pågår Hela fyra stora befolkningsstudier är nu på gång i Sverige. Förutom Epihealth och Life gene ska studien Scapis försöka finna nya och bättre sätt att hitta personer som riskerar hjärtinfarkt. Studien Big3 ska studera mekanismerna bakom kol, lungcancer och hjärt-kärlsjukdom. Personnumren och våra många register (som t ex födelseregistret, patientregistret, öppenvårdsregistret, medicinska kvalitetsregister, dödsorsakregistret, tandvårdsregistret, förskrivningsregistret, cancerregistret med flera) gör att Sverige anses vara ett ovanligt väl lämpat land för stora epidemiologiska studier. I till exempel England och USA, där den typen av register inte är lika omfattande, är det svårt och dyrt att följa upp studiedeltagare och se vad som händer med dem. Tydligt samband mellan tarmbakterier och inflammationer Tillsammans har tarmbakterierna hos en enda människa flera hundra tusen gener, minst tio gånger fler än de 20 000 gener som utgör människans egen arvsmassa. Skillnader i tarmfloran finns mellan äldre och yngre och mellan överviktiga och smala. Enligt en dna-analys av ett par hundra människors tarmbakterier kan alla hänföras till en av tre grupper – enterotyp ett, två och tre. Ettans tarmflora domineras av gruppen Bacteroides och är bra på att bryta ned kolhydrater och protein, liksom på att framställa vitamin B7, vitamin B5 och vitamin C. Tvåan har mer av gruppen Prevotella och Desulfovibrio, och är bra på att tillverka folsyra och vitamin B1. Trean, som är vanligast, har större inslag av Ruminococcus och Akkermansia och är inte lika bra på att tillverka B- och C-vitaminer. (se DN Vetenskap 24/4-11) Gränsen mellan sjukliga inflammationer och normala, nyttiga och oumbärliga inflammationer är inte skarp. I till exempel tarmslemhinnan, svalget och nässlemhinnan, som ständigt utsätts för främmande bakterier, pågår oavlåtligt en mild, kontrollerad inflammation med bildning av antikroppar och eliminering av bakterier. (NE) Dagligt intag av en mjölksyrabakterie (Lactobacillus plantarum HEAL 19) verkar kunna förebygga fetma och minska kroppens låggradiga inflammation. Åtminstone hos råttor. Detta enligt en ny avhandling vid Lunds universitet. Råttor som fick den lactobacillen gick upp mindre i vikt än övriga råttor, trots att de åt samma mängd energirik kost. Just den lactobacillen används inte som tillsats i någon livsmedelsprodukt. Tidigare studier har visat att nyfödda barn som föds vaginalt har laktobaciller i sin tarmflora redan inom två dagar efter förlossningen. Nivåerna av cytokiner, alltså inflammatoriska proteiner, är förhöjda i blodet redan före insjuknandet i ledgångsreumatism, visar en studie från Umeå. Immunsystemet var aktiverat och utvecklingen mot reumatism hade startat flera år innan personerna fått symtom på reumatism. Inflammation är en viktig orsak vid utvecklingen av hjärtklaffsjukdomen aortastenos, visar ny forskning från Karolinska institutet. Anti-inflammatoriska läkemedel skulle kunna utgöra en framtida behandling av aortaklaffsförträngning, menar forskarna. Att fetma ökar risken för demens har länge varit känt. ny forskning visar att även övervikt, alltså bara några kilo för mycket, ökar risken. Den som är överviktig eller fet har 80 procent högre risk att drabbas av demens, alzheimers eller vaskulär demens på äldre dagar. En förklaring är att överviktiga ofta har hjärt-kärlsjukdomar som högt blodtryck och åderförkalkning. en annan att fettet triggar i gång inflammatoriska processer i hjärnan. Var sjunde svensk sitter stilla inte bara på jobbet, utan också på fritiden. Den här veckan pågår kampanjen ”Ett friskare Sverige” i regi av Statens folkhälsoinstitut. Välj bland över 2000 aktiviteter, läs mer på ettfriskaresverige.se Nästa fredag: Så ökar du chansen att få leva länge och friskt. ", "article_category": "other"}
{"id": 16688, "headline": "”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld”", "summary": "Kvinnor som lever med våld i hemmet drabbas i högre grad än andra av hälsoproblem som mag- och tarmbesvär, kroniska smärttillstånd, ångest, depression och sömnbesvär. Men få av dessa kvinnor tar självmant upp det bakomliggande våldet när de söker hjälp. Det upplevs som skam- och skuldfyllt. Personalen inom hälso- och sjukvården har därför en mycket viktig roll att spela när det gäller att identifiera våldsutsatta kvinnor. Vi menar att frågor om våld måste ställas aktivt och rutinmässigt till kvinnliga patienter inom hela hälso- och sjukvården. Ansvaret ligger hos de enskilda landstingen, skriver 14 experter på våld mot kvinnor.", "article": "Kvinnor som utsätts för våld av sin partner återfinns överallt inom hälso- och sjukvården. Få berättar spontant att de är utsatta, och många söker vård upprepade gånger både för akuta skador och kroniska symtom utan att den bakomliggande orsaken kommer fram. Våld mot kvinnor är ett stort och allvarligt folkhälsoproblem. I sin mest extrema form leder det till att i genomsnitt 17 kvinnor i Sverige varje år mördas av en man som hon har eller har haft en relation med. Våldet sker inte enbart i det tysta. De kvinnor som mördas av en man i sin närhet har ofta varit i kontakt med hälso- och sjukvård, polis eller sociala myndigheter på grund av hot och våld från mannen. Vill vi på allvar minska våldet måste frågor om våld nu bli en del av vardagsarbetet för alla dem som i sitt yrke möter utsatta personer. Personalen inom hälso- och sjukvården är en grupp som har en mycket viktig roll att spela när det gäller att identifiera våldsutsatta patienter. Att leva med systematiskt våld ger svåra konsekvenser för hälsan, både fysiskt och psykiskt. Varje år kostar också våldet stora summor för hälso- och sjukvården. Tyvärr är det i dag endast en bråkdel av de kvinnliga patienterna i vården som får frågan om de har utsatts för våld. Det är inte självklart att frågan ställs ens då en kvinna söker akutmottagningen med skador som tyder på fysiskt våld. I regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor fick Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet i uppdrag att vidareutveckla metoder för att personalen inom hälso- och sjukvården rutinmässigt ska kunna ställa frågor om våldsutsatthet till patienter. För uppdraget samlade NCK experter och forskare från hälso- och sjukvården för att beskriva våldsutsatthet inom olika verksamhetsområden – bland annat akutvård, primärvård, kvinnosjukvård, barnhälsovård, äldrevård och psykiatri – samt ta ställning till hur frågor om våld bör hanteras. Resultatet har sammanställts i antologin ”Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen” som i dag presenteras vid ett seminarium i Uppsala, och som har överlämnats till uppdragsgivaren barn- och äldreminister Maria Larsson. Efter genomfört uppdrag är slutsatsen enhällig: Det finns ett starkt stöd för att frågan om våld ska ställas som en rutinfråga till patienter inom hela hälso- och sjukvården. I första hand rör detta, i enlighet med uppdraget, kvinnliga patienter, men mycket tyder på att även män bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld. Kvinnor som utsätts för våld får inte bara yttre, fysiska skador. Det psykiska våldet, som hot, trakasserier och systematiskt förtryck, ger också mycket stora effekter. Studier visar att kvinnor som lever med våld i hemmet i högre grad än andra drabbas av hälsoproblem som mag- och tarmbesvär, kroniska smärttillstånd, ångest, depression och sömnbesvär. Symtomen är ofta långvariga och diffusa. För att kunna erbjuda god och adekvat vård måste hälso- och sjukvården så långt möjligt försöka identifiera orsaken till de symtom som patienten söker för. Att exempelvis behandla för depression, psykos eller missbruk utan att uppmärksamma våldsutsatthet som en möjlig bidragande faktor är inte god vård. Ansvaret för att ta reda på orsaken till symtomen ligger hos sjukvårdspersonalen. Få patienter tar självmant upp våldet. Att vara utsatt upplevs som skam- och skuldfyllt och patienten kan vara rädd för vad som ska hända om våldet uppdagas. Det kan också vara svårt att förstå kopplingen mellan våldet och de symtom som man söker hjälp för. Därför måste frågan ställas aktivt. Genom att hälso- och sjukvården frågar om våldsutsatthet sker också ett förebyggande arbete. Ingen ska behöva leva med våld och förtryck, och samhället har ett ansvar för att motverka våldet. Den som utsätts måste få stöd och hjälp för att förändra sin situation och kunna bearbeta sina upplevelser. Att identifiera våldsutsatta mödrar kan också vara det bästa sättet att hitta utsatta barn. Vad tycker då kvinnliga patienter om att bli tillfrågade om våld hos hälso- och sjukvården? Flera svenska studier visar att de allra flesta inte har något emot det. Även om de själva inte var utsatta för våld upplevde de frågan som en möjlighet för andra att bli hjälpta. Att frågan ställdes visade också att man kunde vända sig till hälso- och sjukvården om man i framtiden skulle bli utsatt, menade kvinnorna. Att vara utsatt för våld är ingen sjukdom i sig, utan en livssituation som leder till ohälsa. Det är svårt att berätta om det våld man är utsatt för, och det är ofta en lång process att ta sig ur ett våldsamt förhållande. Därför kan man inte förvänta sig att en utsatt kvinna svarar ja första gången hon tillfrågas. Men frågan kan starta en process hos kvinnan som senare kan leda till att hon agerar för att förändra sin situation. Ansvaret för att skapa rutiner inom vården för att upptäcka de kvinnor som utsätts för våld ligger hos de enskilda landstingen. Det finns inga snabba lösningar för att minska våldet mot kvinnor. Det krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete, varje dag och dygnet runt. I detta har vården en viktig roll att fylla. Att ställa frågan om våld måste bli en självklarhet. Gun Heimer professor, överläkare, chef för NCK, Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset Maaret Castrén professor i akutsjukvård, prefekt för Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Karolinska institutet, Södersjukhuset, Stockholm. Staffan Janson professor i pediatrik och överläkare, Karlstads och Örebro universitet och landstinget i Värmland Britt- Inger Saveman professor i omvårdnad och sjuksköterska, Umeå universitet Anita Bengtsson-Tops docent och sjuksköterska, Högskolan i Kristianstad Anna T Höglund docent i etik och lektor i vårdetik med genusvetenskaplig inriktning, Uppsala universitet Margareta Larsson docent och barnmorska, Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset, Uppsala Lisa Kurland lektor i akutsjukvård, Karolinska institutet och verksamhetsområde akut, Södersjukhuset, Stockholm Anna Berglund med dr och överläkare, NCK, Uppsala universitet och Västmanlands sjukhus, Västerås Ingela Danielsson med dr och överläkare, Umeå universitet och kvinnokliniken, Sundsvalls sjukhus Lena Smith med dr, överläkare, Uppsala universitet och Smärtkliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala Kristina Stenson med dr, barnmorska, Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset, Uppsala Elisabeth Tönnesen allmänspecialist och husläkare, Landstinget i Uppsala län Pauline Lindblom ST-läkare i akutsjukvård och allmänmedicin, Södersjukhuset och Stureby vårdcentral, Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 16689, "headline": "”Så ska kvaliteten i stadsbyggandet säkras”", "summary": "Vi ska inte bara bygga 15.000 nya bostäder. För att de nya stadsdelarna ska bli lika attraktiva som Stockholms malmar krävs mer än lönsamhetskalkyler. Det gäller att kombinera kvantitet och kvalitet. Här är två konkreta åtgärder i detta arbete, skriver stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M).", "article": "Stockholm befinner sig i en historisk fas av tillväxt och utveckling. Tidigare prognoser för Stockholms befolkningsutveckling har reviderats uppåt och mycket tyder nu på att vi kommer att nå 900.000 invånare i Stockholm redan denna mandatperiod. Denna utveckling är givetvis bra för Stockholm – fler invånare och fler företag medför både en mer levande och spännande storstadspuls och en starkare ekonomi. Samtidigt som det är positivt för Stockholm att så många människor vill flytta hit för att studera, arbeta, leva och förverkliga sina drömmar, innebär det också en rad utmaningar för oss som är beslutsfattare. Utmaningarna handlar om bostadsbyggande, utbyggd offentlig service, tillgång till rekreations- och idrottsytor samt vatten och grönområden. En av de största utmaningarna är bostäder åt alla nya stockholmare. Under förra mandatperioden byggdes 17.000 bostäder. Denna mandatperiod har vi som mål att bygga 15.000 bostäder. Dessa höga mål lär bestå många kommande mandatperioder, oberoende av politisk majoritet. Det är en utmaning i sig att hålla en hög takt i bostadsbyggandet. Men till det kommer den minst lika svåra utmaningen att också utveckla Stockholm på ett sätt som är klokt och hållbart för framtiden. Det handlar om att kombinera kvantitet med kvalitet. Stockholm har en ny översiktsplan, ”Promenadstaden” som delvis svarar på dessa frågor. ”Promenadstaden” drar upp riktlinjerna för ett tätare och mer sammankopplat Stockholm, med utvidgning av den centrala staden över tullsnitten som bärande idé. Till översiktsplanen är också kopplat Arkitektur Stockholm, som ska etablera en strategi för gestaltningen av Stockholm. Det finns ett antal verktyg för att säkerställa kvaliteten på det som byggs i Stockholm. Men vi måste också ha ett offensivt, tydligt och målmedvetet politiskt ledarskap. Eftersom Stockholms bostadsmarknad är så het på grund av stor inflyttning krävs det medvetna mål för att inte riskera att fastna i alltför ensidigt kvantitetstänkande. Vi måste från politiskt håll kvalitetssäkra det som byggs i Stockholm och ställa rättvisa men tuffa krav på bygg- och fastighetsbranschen för att undvika den kortsiktighet som höga mark- och bostadspriser annars kan leda till. Jag vill därför lansera två konkreta åtgärder i arbetet med stadsbyggnad i Stockholm: • Fler program. Utöver att ta fram så kallade frimärksplaner behöver vi också ta större grepp om hela områden. Frimärksplanering kan skapa bra enskilda projekt, men utan en helhetssyn kan många projekt som är bra för sig själva ändå medföra att helheten inte blir optimal. Det kan handla om att gångstråk inte blir så bra som kunde ha varit möjligt, eller om att viktiga grönytor tas i anspråk på ett sätt som sammantaget inte blir bra. Därför vill jag att vi oftare ska inleda planprocesser med att arbeta fram program, som ett sätt att både ta helhetsgrepp för bättre lösningar och ofta även möjliggöra högre exploatering. På så vis kan vi både upprätthålla en hög byggnadstakt och samtidigt få välfungerande, genomtänkta nya stadsdelar. • Byggherresamverkan i tidiga skeden. För att säkerställa att det som byggs inte bara uppfyller siffermålen utan också blir vackra och uppskattade tillägg till den befintliga staden krävs ett väl utvecklat samarbete mellan alla berörda parter. Det handlar om att stadsplanerare, byggbransch, arkitekter och inte minst stockholmarna själva bidrar med idéer som formar den goda staden. Genom att på ett tidigt skede involvera byggbranschen i planeringen av områden och projekt kan vi skapa bättre ”produkter” i samspel mellan staden och branschen. Det kan också bidra till att hålla en hög byggnadstakt genom att undvika låsningar som uppstår om staden och branschen på var sitt håll ritar på projekt, utan att på förhand nå en samsyn om hur det faktiskt ska utformas. Dessa båda åtgärder är jag övertygad om kommer att vara av avgörande betydelse för att vi inte bara ska bygga 15.000 bostäder, utan bygga nya, attraktiva stadsdelar. Vi vet av historien att det krävs en tydlig politisk viljeinriktning för att åstadkomma en bra stad när Stockholm växer – malmarna är det bästa exemplet på detta. Ska de stadsdelar vi bygger i dag bli lika attraktiva krävs det mer än lönsamhetskalkyler för stadsbyggandet. Jag kommer att ta det ansvaret och ställa de krav som behövs för ett både vackert och växande Stockholm. Regina Kevius (M) stadsbyggnadsborgarråd ", "article_category": "other"}
{"id": 16700, "headline": "När ska barnen få sin första mobil?", "summary": "Norma Jacobsen var tio år när hon fick sin första mobiltelefon. Den är en trygghet – men när Norma inte svarar kan mamma Karin bli ”iskall” av oro.", "article": "Norma Jacobsen fick sin första mobil när hon började i fyran på mellanstadiet. – Vi tyckte att det var en skolgrej. När hon började kunna gå hem själv kändes det bra att kunna nå henne, säger mamma Karin Jacobsen. I dag går Norma, snart 12 år, i femman på Aspuddens skola i södra Stockholm. De flesta av hennes kompisar har mobiltelefon och de använder den främst för att sms:a varandra och att ringa till och vara nådd av sina föräldrar. – Ibland spelar jag spel på den också och fotar min kanin Vanilj, säger Norma. Enligt en ny undersökning har åtta av tio barn i åldern 8–12 en egen mobiltelefon. Frågan om när det är okej att ge barnen mobiler diskuteras ofta bland föräldrar. Vad ska barnen ha mobilen till? För att bli nådda eller för att ha kontakt med kompisar? Kommer de att använda den för mycket eller kanske på fel sätt? – Norma ville gärna ha mobiltelefon tidigare, men vi stod på oss, säger mamma Karin. Hon och maken Anders tyckte att övergången från lågstadiet till mellanstadiet var en brytning, fritidsverksamheten var inte lika kopplad till skolan och Norma kunde gå hem själv. Hon tar sig själv till fotbollsträningen och till andra aktiviteter. – Det blev friare och vi kände att vi ville ha mer koll, då var det bra att hon fick en mobil. Men det var inte helt enkelt. Den lina som varit ganska kort mellan oss föräldrar och Norma blev helt plötsligt längre. – Norma kunde ringa och säga ”Jag är hos Sebbe” eller ”Är det okej att vi åker till Liljeholmens galleria efter skolan?”. Då kände jag att vi höll på att tappa greppet lite, säger Karin. I dag har familjen striktare regler för vad Norma får göra och inte göra. Hon ska alltid ringa till någon av föräldrarna innan hon följer med någon kompis hem efter skolan. Har det hänt att ni inte kunnat nå Norma? – Ja, det har hänt några gånger. Även om det bara handlar om några minuter innan jag får tag i henne via kompisars mobiltelefoner kan jag pendla mellan ”Äh, det är nog inget” till extrem oro då jag blir alldeles iskall. Jag ser framför mig hur hennes mobil plötsligt dött och att det är den enda länken jag har till henne. Vad har hänt då, Norma? – Jag har nog bara haft telefonen i jackfickan och inte hört den. Hur tänker ni inför framtiden? Norma blir äldre och kommer att vilja vara ute längre på kvällarna. – Ja hu, vi som får ångest av Liljeholmens galleria, säger Karin och skrattar. – Man får helt enkelt vara beredd på att släppa kontrollen mer och mer. På valborgsmässoafton hade familjen besök av vänner vars tonåringar på 14 och 16 år var ute själva på kvällen vid en majbrasa i närheten. Föräldrarna hade koll på barnen via en gps-tjänst, på en karta kunde de se att sönerna verkligen befann sig där de sagt att de skulle vara. Barnens mobiler visade sig som punkter på kartan. – Killarna tyckte att det var helt okej och inget märkvärdigt hände. Men man måste ju fråga sig vad man gör med den information man har. Om man ser att ett av barnen stannar på ett ställe man inte känner till, vad gör man då? Åker dit? säger Karin. Anders inflikar att både vuxna och barn måste lära sig att inte förlita sig för mycket på mobiltelefonen. – Vi har en tendens att bli duktiga idioter. Tänk när batteriet dör då måste man lära sig att improvisera. Jag tror det är viktigt att man lär barn att ta ansvar även i den situationen, säger han. På Normas skola får barnen inte ha mobiltelefon under skoltid, efter en incident i början av höstterminen där en elev skickade elaka sms till en elev i någon annans namn. Skolans rektor bestämde om strängare regler som skulle gälla för alla. – Läraren låser in alla telefoner i ett skåp, sedan får vi dem när skoldagen är slut. Jag tycker det är bra, säger Norma. Om två år är det lillebror Harrys tur att få en telefon. Han är snart nio år och går i tvåan. – Jag längtar redan, jag vill mest ha den för att spela spel. Men jag vet att jag måste vänta. Mobilen och barnen 80 procent av barn i Sverige mellan 8 och 12 år har en egen mobiltelefon. Från 10 års ålder är det 90 procent, och 25 procent har en ”smartphone”. Det visar en färsk undersökning som barnkanalen Nickelodeon gjort om sociala medier och ”tweens”, det vill säga 8–12-åringar. 60 procent av barnen har en egen dator. Var tionde flicka och var tjugonde pojke skriver en egen blogg. Nästan 75 procent av 12-åringarna är med på Facebook, bland 9-åringarna är det 20 procent. 33 procent av 12-åringarna instämmer i påståendet att sociala medier hjälper dem att höra sin röst hörd, enligt Nickelodeons undersökning. Mamma ser dig! Allt fler föräldrar använder så kallade positioneringstjänster för att se var barnen är. På en dataskärm kan föräldrar se på en karta var deras barn – eller snarare barnens mobiltelefoner- befinner sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 16706, "headline": "”Dra i gång utredningen om utbyggd spårtrafik till Stockholm Nordost”", "summary": "Stockholms läns landsting, med Trafiknämnden och SL i spetsen, måste driva på frågan om utbyggd regional spårtrafik till Stockholm Nordost. Ett initiativ är att förskottera kostnaderna så att den järnvägsutredning som är statligt budgeterad och planlagd för start 2017 tidigareläggs. Om utredningen påbörjas först 2017 är det nämligen för sent, skriver oppositionsrådet i Täby, Conny Fogelström (S).", "article": "Täby kommun – och de andra nordostkommunerna – utgör i dag en av få delar inom hela Stockholms län som alltjämt saknar regional och kapacitetsstark spårförbindelse. Visserligen rustas den hundraåriga Roslagsbanan för närvarande upp, men denna uppgradering kommer dessvärre endast att kunna motsvara en liten del av det stora behov som finns av mer spårbunden kollektivtrafik till och från vårt hörn av Stockholmsregionen. Redan våren 2008 presenterade Banverket en omfattande utredning av förutsättningarna för en förstärkt spårförbindelse – Roslagspilen. I utredningen medverkade även SL, Regionplane- och trafikkontoret och samarbetsorganet Stockholm Nordost. Finansieringen stod de sex nordostkommunerna för och den resulterade bland annat i att nordostsektorn fick med ett anslag på 20 miljoner kr i den nu aktuella Länsplanen för regional spårtrafik. Densamma var ett resultat av de så kallade Cederschiöldförhandlingarna och syftet är att finansiera en reell järnvägsutredning. Dock först år 2017. Vare sig vi vill det eller inte bedöms Stockholmsregionen växa fram till år 2030 med motsvarande ett helt Göteborg, och nordostkommunerna är beredda att ta sitt ansvar för den växande befolkningen. Ett gemensamt utvecklingsprogram – ”Vision Stockholm Nordost” – har tagits fram över kommun- och partigränser och i detsamma har vi kommit överens om att tillsammans växa med upp till 100.000 innevånare och med 46.000 nya arbetsplatser mellan åren 2000 och 2030. Ett sådant ambitiöst åtagande förutsätter givetvis att nordostsektorn samtidigt får de kollektivtrafiksatsningar som är helt nödvändiga för en sådan omfattande expansion. Ett delprojekt i denna vision, och som för närvarande pågår i min hemkommun Täby, har det tydliga målet att skapa en ny delregional stadskärna i området Täby Centrum-Arninge. Projektet inrymmer bland annat ett helt nytt Resecentrum i Arninge. Omfattande studier pågår, och ytterligare utredningar kommer inom kort att påbörjas, när det gäller den planerade arbetsplatstillväxten inom hela nordostsektorn. Sammantaget driver de sex nordostkommunerna nu för tiden sin utveckling på ett mycket offensivt sätt och med en tydlig målbild. Minnesgoda stockholmare vet att det inte alltid har varit på det viset. För att dessa ambitiösa utvecklingsplaner ska kunna genomföras på ett optimalt sätt ur ett fungerande samhällsperspektiv – men givetvis också ur det viktiga och långsiktiga miljö- och hållbarhetsperspektivet – krävs förstås en förbättrad, regional, spårburen kollektivtrafik hit upp. Stockholm Nordost och Nacka/Värmdöområdet är faktiskt de enda sektorerna i hela Stockholmsregionen som i dag inte är försörjda med regional spårtrafik. Här finns ingen tunnelbana och här finns inget pendeltåg. Därför är det förstås hos oss som nya spårinvesteringar först och främst nu måste ske. Hur framtidens spårtrafik rent tekniskt kommer att se ut inom Stockholmsregionen kan vi alla ha olika föreställningar om. Den tekniska utvecklingen går hela tiden framåt och därför vore det fel att i dag ensidigt fokusera på en pendeltågslösning som Roslagspilen, eller det i dag kanske mest aktuella tunnelbanealternativet. Att gå händelserna i förväg på detta sätt är göra hela regionen en otjänst. Om den politiska viljeinriktningen i stället tar fasta på målbilden – att få med en kapacitetsstark, regional spårförbindelse till nordostsektorn i nästa Länsplan – och låta den budgeterade järnvägsutredningen ha sin gång, så borde detta även stimulera till att hitta den för framtiden bästa lösningen. Utredningen måste kunna lösa både de finansiella barriärer som är förknippade med spårtrafikutbyggnad och de framkomlighetsproblem som finns i det nuvarande spårsystemet vid exempelvis Östermalmstorg, Solna station och Stockholms central. En sak är dock fullständigt klar. Det behövs först och främst en ny tunnelbanegren till Karolinska för att kunna finna en långsiktigt hållbar lösning på nordostsektorns pendlingsproblem. Men vi kan inte vänta till år 2017. Detta skulle bara medföra att det blir omöjligt att hinna få med utbyggd spårtrafik till nordostsektorn även i statens nästa Länsplan. Denna kommer att sträcka sig från år 2022 och omfatta en lång planeringsperiod därefter, och arbetet med att ta fram underlag till densamma beräknas börja redan nästa år. Därför måste nu alla stockholmare hjälpas åt med att se till att den budgeterade järnvägsutredningen för en kommande spårförbindelse till nordostsektorn finns med i detta arbete. Om utredningen påbörjas först 2017 är det nämligen för sent. Därför är det nu av största vikt att den politiska ledningen för Stockholms läns landsting, med Trafiknämnden och SL i spetsen, tar täten i jobbet med att driva på frågan om utbyggd regional spårtrafik till Stockholm Nordost. Ett initiativ som borde vara på sin plats är att förskottera kostnaderna så att den järnvägsutredning som är statligt budgeterad och planlagd för start 2017 tidigareläggs. Det finns säkert även ett intresse från de berörda kommunerna i nordost att träffa någon form av samarbetsavtal för en gemensam förskottering av kostnaderna. Huvudsaken är att denna järnvägsutredning kan tidigareläggas. Helst med start redan i år. Conny Fogelström (S) oppositionsråd i Täby kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 16713, "headline": "”Sjuka och arbetslösa ska ha en gemensam försäkring”", "summary": "Tjänsteföretagen i radikalt utspel: Det är dags att införa en modern och gemensam omställningsförsäkring – och en ny ”omställningsmyndighet” – för sjuka och arbetslösa!Dagens socialförsäkringssystem – med en sjukförsäkring som omfattar alla och en frivillig arbetslöshetsförsäkring med olika ersättningar – tappar fokus på det viktigaste, nämligen omställning. Vi vill höja ambitionen och föreslår därför en gemensam försäkringslösning som hjälper människor tillbaka till arbetslivet, oavsett orsak till utanförskapet. I praktiken innebär detta att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk. Vi vill också se över möjligheten att slå ihop två kritiserade myndigheter – Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – till en omställningsmyndighet. Det här är en uppgradering av den svenska modellen, skriver Almegas Jonas Milton och Ulf Lindberg.", "article": "Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har givits ett brett och omfattande uppdrag. På bordet ligger såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen. Inom Almega, som är bransch- och arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn, har vi ställt oss frågan hur ett hållbart försäkringssystem som möter utmaningarna inte bara på dagens arbetsmarknad, utan några decennier framöver, ska se ut. Våra viktigaste utgångspunkter är: • Rörlighet mellan företag och branscher kommer att bli än viktigare i kunskapssamhället. Individens kärnkunskap kommer vara attraktiv i fler sammanhang och i fler branscher än i dag. • Allt fler kommer byta roller under sitt arbetsliv mellan företagare, uppdragstagare och anställd. • Den demografiska utvecklingen kommer innebära att vi behöver alla tillgängliga arbetstimmar med kompetens som passar arbetsmarknadens behov. • Omställningsarbetet måste bli betydligt bättre för att möjliggöra återkomst till arbetsmarknaden. I kunskapssamhället måste lösningarna så långt som möjligt skapas utifrån den enskilde individens behov. Sammantaget leder det oss till att föreslå en i flera stycken radikal förändring av dagens system. En förändring som vi är övertygade om kommer att bidra till ökad konkurrenskraft för företagen samt förbättrad välfärd för medborgarna. I ett historiskt perspektiv har socialförsäkringssystemet byggts upp för att ge inkomsttrygghet under tider av utanförskap på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Det är nu dags att på allvar höja ambitionen till att få en fungerande omställningstrygghet. Ett system som hjälper människor tillbaka till arbetslivet oavsett orsak till utanförskapet. Almega menar att en lösning med en obligatorisk omställningsförsäkring bör vara det övergripande målet för utredningen. Att i möjligaste mån likställa sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är en viktig grundprincip. Genom dagens system med en sjukförsäkring som omfattar alla men en arbetslöshetsförsäkring som är frivillig och dessutom med olika villkor och ersättningar tappar vi lätt fokus på det viktigaste, nämligen omställning. I stället ligger ofta diagnosen både i individens och också i myndigheternas primära intresse eftersom den avgör ersättningsnivå och vem som ska betala för rehabiliteringsinsatser med mera. Orsaken till utanförskapet kan vara sjukdom eller arbetslöshet men är ofta en kombination där det är svårt att avgöra vad som är orsak och verkan. Med en gemensam försäkringslösning kan fokus läggas mycket tidigare på vad som är rätt väg tillbaka till arbetsmarknaden. I praktiken innebär vårt förslag att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk. Dagens modell med frivilligt medlemskap och facklig branschvis administration, men huvudsakligen skattefinansierad, har överlevt sig själv. Den uppdelning av arbetsmarknaden, som har sina rötter i det gamla skråväsendet, är inte längre relevant. Nya branscher uppstår och utvecklas. En splittrad administration leder till rättsosäkerhet. Den branschvisa administrationen leder också till risk för inlåsning Inte heller dagens differentierade avgifter medverkar till den nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden. Genom att skapa ett enhetligt försäkringssystem som omfattar alla minskar kostnaden per försäkrad. Riskerna sprids på fler individer än i dagens system då branscher och företag över tid drabbas olika hårt av konjunktursvängningar och strukturomvandling. Även företagare och uppdragstagare skulle komma att omfattas av en obligatorisk omställningsförsäkring. Men då företagande i grunden är något annat än anställning och omfattas av andra regelverk bör det dock finnas en möjlighet för denna grupp att välja bort försäkringen. En ny omställningsförsäkring som inkluderar arbetslöshetsförsäkringen måste vara fristående från statsbudgeten. En administration utanför statsbudgeten säkerställer att ökad effektivitet i omställningsarbetet också leder till sänkta avgifter. En ny lösning ställer också krav på hur ett effektivt omställningsarbete ska utvecklas. En logisk konsekvens av vårt förslag är att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens roll ses över i grunden. Två av våra mest kritiserade myndigheter klarar uppenbarligen inte dagens roll som kombinerar myndighetsutövande och service. Därför vill vi se över möjligheten att slå ihop dessa myndigheter till en omställningsmyndighet. Denna myndighet ska då hantera individers rättigheter inom försäkringen, sköta utbetalningar och mäta kvalitet och kontroll för de utförare som verkställer omställningsarbetet. Det praktiska omställningsarbetet skall utföras av olika aktörer inom ramen för ett valfrihetssystem liknande de som nu växer fram på allt fler välfärdsområden. Här kan det röra sig om ackrediterade aktörer inom områden som medicinsk rehabilitering, arbetslivsinriktad rehabilitering, kompetenskartläggning, kompetensutveckling och matchning. Omställningskedjor av aktörer kommer att växa fram, som har förmåga att erbjuda de försäkrade ett bra omställningsarbete tillbaka till arbetsmarknaden. En avgörande punkt, även med en obligatorisk försäkring, är att arbetslinjen även i framtiden blir tydlig i ersättningssystemen. Arbete ska löna sig bättre än utanförskap, aktivitet bättre än passivitet. En omställningsförsäkring ska därför innehålla en bortre gräns. Däremot kan man överväga om de olika former av kompletterande inkomstförsäkringar, som erbjuds bland annat via fackföreningar, ska skattegynnas genom att göra avgiften avdragsgill. En modern omställningsförsäkring måste, till skillnad från dagens a-kassa, täcka in och underlätta för den som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden eller nyligen avslutat studier. En stor del av dem som i dag uppbär kommunalt försörjningsstöd är i praktiken arbetslösa, många av dem är ungdomar som ännu inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Vi måste därför se över kvalificeringskraven till en ny omställningsförsäkring så att även dessa grupper får vid behov tillgång till mer effektiv och sammanhållen hjälp in på arbetsmarknaden. En mångfald av aktörer med lösningar för varje individs behov inom ramen för en gemensam försäkring är en uppgradering av den svenska modellen. En lösning som bär långt in i kunskapssamhället där rörlighet och tillvaratagande och utvecklande av alla människors kompetens blir en väg till framgång i en allt tuffare global konkurrens. Jonas Milton vd Almega Ulf Lindberg näringspolitisk chef Almega ", "article_category": "other"}
{"id": 16715, "headline": "”Sjuka och arbetslösa ska ha en gemensam försäkring”", "summary": "Tjänsteföretagen i radikalt utspel: Det är dags att införa en modern och gemensam omställningsförsäkring – och en ny ”omställningsmyndighet” – för sjuka och arbetslösa! Dagens socialförsäkringssystem – med en sjukförsäkring som omfattar alla och en frivillig arbetslöshetsförsäkring med olika ersättningar – tappar fokus på det viktigaste, nämligen omställning. Vi vill höja ambitionen och föreslår därför en gemensam försäkringslösning som hjälper människor tillbaka till arbetslivet, oavsett orsak till utanförskapet. I praktiken innebär detta att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk. Vi vill också se över möjligheten att slå ihop två kritiserade myndigheter – Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – till en omställningsmyndighet. Det här är en uppgradering av den svenska modellen, skriver Almegas Jonas Milton och Ulf Lindberg.", "article": "Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har givits ett brett och omfattande uppdrag. På bordet ligger såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen. Inom Almega, som är bransch- och arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn, har vi ställt oss frågan hur ett hållbart försäkringssystem som möter utmaningarna inte bara på dagens arbetsmarknad, utan några decennier framöver, ska se ut. Våra viktigaste utgångspunkter är: • Rörlighet mellan företag och branscher kommer att bli än viktigare i kunskapssamhället. Individens kärnkunskap kommer vara attraktiv i fler sammanhang och i fler branscher än i dag. • Allt fler kommer byta roller under sitt arbetsliv mellan företagare, uppdragstagare och anställd. • Den demografiska utvecklingen kommer innebära att vi behöver alla tillgängliga arbetstimmar med kompetens som passar arbetsmarknadens behov. • Omställningsarbetet måste bli betydligt bättre för att möjliggöra återkomst till arbetsmarknaden. I kunskapssamhället måste lösningarna så långt som möjligt skapas utifrån den enskilde individens behov. Sammantaget leder det oss till att föreslå en i flera stycken radikal förändring av dagens system. En förändring som vi är övertygade om kommer att bidra till ökad konkurrenskraft för företagen samt förbättrad välfärd för medborgarna. I ett historiskt perspektiv har socialförsäkringssystemet byggts upp för att ge inkomsttrygghet under tider av utanförskap på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Det är nu dags att på allvar höja ambitionen till att få en fungerande omställningstrygghet. Ett system som hjälper människor tillbaka till arbetslivet oavsett orsak till utanförskapet. Almega menar att en lösning med en obligatorisk omställningsförsäkring bör vara det övergripande målet för utredningen. Att i möjligaste mån likställa sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är en viktig grundprincip. Genom dagens system med en sjukförsäkring som omfattar alla men en arbetslöshetsförsäkring som är frivillig och dessutom med olika villkor och ersättningar tappar vi lätt fokus på det viktigaste, nämligen omställning. I stället ligger ofta diagnosen både i individens och också i myndigheternas primära intresse eftersom den avgör ersättningsnivå och vem som ska betala för rehabiliteringsinsatser med mera. Orsaken till utanförskapet kan vara sjukdom eller arbetslöshet men är ofta en kombination där det är svårt att avgöra vad som är orsak och verkan. Med en gemensam försäkringslösning kan fokus läggas mycket tidigare på vad som är rätt väg tillbaka till arbetsmarknaden. I praktiken innebär vårt förslag att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk. Dagens modell med frivilligt medlemskap och facklig branschvis administration, men huvudsakligen skattefinansierad, har överlevt sig själv. Den uppdelning av arbetsmarknaden, som har sina rötter i det gamla skråväsendet, är inte längre relevant. Nya branscher uppstår och utvecklas. En splittrad administration leder till rättsosäkerhet. Den branschvisa administrationen leder också till risk för inlåsning. Inte heller dagens differentierade avgifter medverkar till den nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden. Genom att skapa ett enhetligt försäkringssystem som omfattar alla minskar kostnaden per försäkrad. Riskerna sprids på fler individer än i dagens system då branscher och företag över tid drabbas olika hårt av konjunktursvängningar och strukturomvandling. Även företagare och uppdragstagare skulle komma att omfattas av en obligatorisk omställningsförsäkring. Men då företagande i grunden är något annat än anställning och omfattas av andra regelverk bör det dock finnas en möjlighet för denna grupp att välja bort försäkringen. En ny omställningsförsäkring som inkluderar arbetslöshetsförsäkringen måste vara fristående från statsbudgeten. En administration utanför statsbudgeten säkerställer att ökad effektivitet i omställningsarbetet också leder till sänkta avgifter. En ny lösning ställer också krav på hur ett effektivt omställningsarbete ska utvecklas. En logisk konsekvens av vårt förslag är att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens roll ses över i grunden. Två av våra mest kritiserade myndigheter klarar uppenbarligen inte dagens roll som kombinerar myndighetsutövande och service. Därför vill vi se över möjligheten att slå ihop dessa myndigheter till en omställningsmyndighet. Denna myndighet ska då hantera individers rättigheter inom försäkringen, sköta utbetalningar och mäta kvalitet och kontroll för de utförare som verkställer omställningsarbetet. Det praktiska omställningsarbetet skall utföras av olika aktörer inom ramen för ett valfrihetssystem liknande de som nu växer fram på allt fler välfärdsområden. Här kan det röra sig om ackrediterade aktörer inom områden som medicinsk rehabilitering, arbetslivsinriktad rehabilitering, kompetenskartläggning, kompetensutveckling och matchning. Omställningskedjor av aktörer kommer att växa fram, som har förmåga att erbjuda de försäkrade ett bra omställningsarbete tillbaka till arbetsmarknaden. En avgörande punkt, även med en obligatorisk försäkring, är att arbetslinjen även i framtiden blir tydlig i ersättningssystemen. Arbete ska löna sig bättre än utanförskap, aktivitet bättre än passivitet. En omställningsförsäkring ska därför innehålla en bortre gräns. Däremot kan man överväga om de olika former av kompletterande inkomstförsäkringar, som erbjuds bland annat via fackföreningar, ska skattegynnas genom att göra avgiften avdragsgill. En modern omställningsförsäkring måste, till skillnad från dagens a-kassa, täcka in och underlätta för den som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden eller nyligen avslutat studier. En stor del av dem som i dag uppbär kommunalt försörjningsstöd är i praktiken arbetslösa, många av dem är ungdomar som ännu inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Vi måste därför se över kvalificeringskraven till en ny omställningsförsäkring så att även dessa grupper får vid behov tillgång till mer effektiv och sammanhållen hjälp in på arbetsmarknaden. En mångfald av aktörer med lösningar för varje individs behov inom ramen för en gemensam försäkring är en uppgradering av den svenska modellen. En lösning som bär långt in i kunskapssamhället där rörlighet och tillvaratagande och utvecklande av alla människors kompetens blir en väg till framgång i en allt tuffare global konkurrens. Jonas Milton vd Almega Ulf Lindberg näringspolitisk chef Almega Parlamentarisk kommitté En parlamentarisk kommitté arbetar sedan våren 2010 med att se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet. Den ska överväga förändringar som kan leda till mer hållbara sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar som också kan bidra till ökad sysselsättning och därmed långsiktigt hållbara statsfinanser. En fråga rör ett fördjupat samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Kommitténs arbete – som leds av Irene Wennemo – slutredovisas i sin helhet senast den 15 maj 2013. Källa: Regeringen ", "article_category": "other"}
{"id": 16729, "headline": "”De utrikes föddas kompetens klarar arbetskraftsbristen”", "summary": "Hur kan det vara brist på arbetskraft samtidigt som den öppna arbetslösheten i vissa grupper ligger på över tjugo procent? Varför lyckas inte arbetsgivarna rekrytera personal när det går tiotusentals arbetslösa som har den efterfrågade kompetensen? Löser vi inte den ekvationen är tillväxten hotad i Stockholmsregionen, och därmed hela landet, skriver landshövding Per Unckel och Anna Starbrink, produktions- och personallandstingsråd (FP), Stockholms läns landsting.", "article": "Stockholmsregionen växer så det knakar. Inom femton år kommer vi att vara tvungna att planera för att uppemot tre miljoner människor bor, arbetar i eller pendlar till regionen i en vidare bemärkelse. Funktionen som motor för hela Sveriges tillväxt är uppenbar. Det finns dock flera utmaningar som måste lösas för att inte tillväxten ska bromsas. Bostadsfrågan är en uppenbar sådan, liksom infrastrukturutbyggnaden. En annan fråga som kanske inte lika självklart nämns är den accelererande bristen på arbetskraft, liksom det faktum att vi fortfarande har stora grupper i samhället som inte lyckas ta en rättmätig plats på arbetsmarknaden – trots att deras kompetens efterfrågas av arbetsgivarna. Svenskt Näringsliv gjorde nyligen en undersökning bland företagen i Sverige som visar att var fjärde företag har ökat sin produktion och försäljningsvolym under det senaste halvåret, men att bara vart tionde ökat antalet anställda under samma period. Hälften av de tillfrågade företagarna säger vidare att de kommer att öka produktionen ytterligare under det kommande halvåret, men bara var femte tror att de också kommer att anställa fler personer. Anledningen är att de inte hittar rätt kompetens. Detta är en situation som kommer att förvärras, så som de demografiska beräkningarna ser ut. De som går i pension inom de närmaste åren är många fler än de ungdomar som är på väg ut i arbetslivet. Kurvorna skär varandra just nu, och vi går emot ett växande arbetskraftsunderskott inom bransch efter bransch efter bransch. Samtidigt har Sverige 25 procents ungdomsarbetslöshet och i Stockholms län, som har landets mest gynnsamma arbetsmarknad, går var fjärde 15–24-åring utan jobb. En annan grupp som har stora svårigheter att göra sig själv rättvisa på arbetsmarknaden är utrikes födda där arbetslösheten är dubbelt så hög som bland befolkningen i stort. Bara i Stockholms län finns det 33 000 utrikes födda som går utan arbete, trots att många av dem mycket väl skulle kunna arbeta inom tjänste- och varuproduktionen redan i dag. Av de utrikes födda i Stockholms län som varken har arbete eller befinner sig i program med aktivitetsstöd har två tredjedelar en gymnasieutbildning, varav hälften dessutom har eftergymnasial utbildning. Denna ekvation avspeglas i den forskningsöversikt som vi i dag kan presentera. Den visar bland annat att Stockholmsregionen präglas av en paradox såtillvida att den tillhör de högst rankade regionerna i världen när det gäller tolerans, samtidigt som flera studier avslöjar stora brister när det gäller utrikes föddas introduktion i arbetslivet. Forskningen visar också att utrikes födda inte är mindre aktiva på arbetsmarkanden än andra, utan snarare visar ett större engagemang för att få jobba än vad infödda gör. Inte heller kan man utgå från att de har sämre utbildning än sina svenska kamrater. Trots det består skillnaden i anställningsgrad jämfört med resten av befolkningen så länge som upp till tjugo år efter att de kommit till Sverige (då till exempel bristande språkkunskaper inte längre borde vara ett stort problem). Varför har då utrikes födda så svårt att få jobb, trots att arbetsmarknaden skriker efter deras kompetens och yrkesskicklighet? Forskningen pekar på vissa faktorer, till exempel brist på sociala nätverk och kontakter samt inlåsningseffekter i integrationsprocessen. Bostadssegregation och trångboddhet är andra faktorer. Forskningen tyder dessutom på att utländskt utseende och osvenskt namn är en negativ faktor för den som vill slå sig in på den svenska arbetsmarknaden – diskriminering med andra ord. Summan är att det ofta tar många år för en utländsk person att skapa sig ett liv och en försörjning i Sverige. Det bryter ner människor och kostar samhället stora resurser i utebliven produktivitet. Inte minst offentliga arbetsgivare bör ha detta i åtanke. Därför har vi tagit initiativ till seminariet ”Kompetens har ingen färg”, där vi bland annat kommer att diskutera varför offentliga arbetsgivare i Stockholms län är sämre än privata arbetsgivare på att tillvarata kompetensen hos personer med utländsk bakgrund. Särskilt inom den statliga förvaltningen och i statliga affärsverk är andelen anställda med utländsk bakgrund låg jämfört med genomsnittet i länet. Även statligt och kommunalt ägda bolag hör till de arbetsgivare som är sämre på att anställa personer med utländsk bakgrund. På chefsnivå är siffrorna ännu dystrare. För att bryta denna onda spiral har landshövdingen i Stockholms län sedan tidigare initierat en kraftsamling, Anställ kompetensen, som har till mål att sänka trösklarna hos arbetsgivare när det gäller att anställa utrikes födda. Inom Anställ kompetensen, som stöds av alla viktiga organisationer på området, har man samlat alla verktyg och redskap som finns i Stockholms län för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för nyanlända och andra utrikes födda. Det handlar om att skapa utbildningsmöjligheter, praktikplatser, matchning, handledning, rådgivning etc. Stockholms läns landsting vill som en av landets största arbetsgivare, och med en mångfald bland våra medarbetare såväl vad gäller utbildningsnivå som etnisk och kulturell bakgrund, ta sitt ansvar för att uppnå detta. Satsningen har pågått sedan i slutet av januari, och även om inte några utvärderingar har hunnits göras ser vi att komplexiteten i situationen diskuteras allt oftare. Men det räcker inte med ord – handling måste till, för om några tiotal år kommer arbetskraftsbristen vara akut i stora delar av landet och den internationella konkurrensen om kompetensen knivskarp. Vi måste därför omedelbart bli betydligt bättre på att tillvarata den kunnighet som finns här hos oss i dag, och vi måste göra det tillsammans. Löser vi inte ekvationen är tillväxten hotad i Stockholmsregionen, och därmed hela landet. Per Unckel, landshövding Stockholms län Anna Starbrink, produktions- och personallandstingsråd (FP), Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 16732, "headline": "”Assanges kritik av Sverige är riktig på flera punkter”", "summary": "Kända jurister: Den sexanklagade Julian Assange må vara en sann rättshaverist – men han har delvis rätt om det svenska rättssystemet och fläckarna måste tvättas bort.Julian Assange har angripit vårt rättssystem på flera punkter. Oavsett om han är skyldig eller inte till sexanklagelserna, är frågan om det finns fog för hans kritik av stort intresse. Det finns alltid en risk att vi som verkar i systemet blir hemmablinda. För bara några år sedan ansåg många till exempel att Sverige inte led av korruption, i dag är bilden en annan. Vi delar Assanges kritik vad gäller bland annat häktningsreglerna, nämndemännen och den slentrianmässiga sekretessen när rättegångar hålls bakom stängda dörrar. Som advokater är det vår skyldighet att se till att dessa fläckar tvättas bort, skriver Jens Lapidus och Johan Åkermark.", "article": "Nyligen presenterade den årliga undersökningen Juristbarometern sin statistik för 2011. Undersökningen genomförs bland cirka 9 000 jurister i Sverige och publiceras bland annat i tidskriften Legally Yours. Det kanske mest slående i årets resultat var att cirka en tredjedel av de tillfrågade juristerna håller med Julian Assange i hans kritik av det svenska rättssystemet. Julian Assange har som bekant angripit vårt rättssystem på en rad olika punkter. Hans kritik har emellertid inte stått oemotsagd, och vissa menar att han enbart försöker undkomma de anklagelser som riktats mot honom i Sverige. Frågan om Assanges eventuella skuld eller oskuld lämnar vi helt därhän i det här inlägget. Av stort intresse är ändå frågan om det finns något fog i hans synpunkter angående det svenska rättssystemet. Inledningsvis vill vi framhålla att vi anser att hans kritik på ett generellt plan är obefogad, Sverige är en väl fungerande rättsstat och i många avseenden ett föredöme internationellt. Det finns emellertid alltid en risk att vi som verkar i detta system blir hemmablinda och att vi utgår från att sakernas tillstånd är helt i sin ordning. För bara några år sedan ansåg till exempel många att Sverige inte led av korruption, i dag är bilden en annan sedan Systembolagshärvan och Göteborgshärvan med flera har uppdagats. • Från Assanges icke-svenska horisont ter det sig orimligt att han skulle häktas. I Sverige häktas i stort sett alla som begärs häktade av åklagare, efter en förhandling i domstol som vanligen tar 15–30 minuter. Inför denna får advokaten oftast inte ta del av underlaget till häktningsframställan förrän några minuter före förhandlingen. Vi anser därför att det råder stor obalans avseende möjligheten att förbereda sig och få så kallat skäligt rådrum i en svensk häktningsförhandling. Det förekommer heller aldrig någon muntlig bevisning i egentlig mening. I England slapp Assange sitta häktad och inlåst 23 timmar per dygn utan kontakt med någon annan än sin advokat, i stället blev det husarrest. Det skall också tilläggas att häktningstiden i Sverige inte har någon formell yttre gräns. Det betyder att en person som inte är dömd kan hållas frihetsberövad på obegränsad tid. Vi företrädde till exempel för några år sedan en kvinna som satt häktad i över tretton månader för att sedan helt frias i tingsrätten. Vi är därför av uppfattningen att häktning i Sverige används på ett sätt som många andra rättsstater skulle finna främmande. Sverige har också kritiserats av FN:s tortyrkommitté avseende häktade. • Assange har vidare kritiserat att han inte skulle få utredningen översatt till engelska. Faktum är att det aldrig görs skriftliga översättningar till den misstänktes språk i Sverige. Däremot låter polisen ibland en tolk läsa upp hela eller delar av utredningen för den misstänkte. På senare tid har det blivit vanligare att polis och åklagare anser att försvarsadvokaten själv ska bekosta även sådan uppläsning med tolk. En som inte förstår svenska har ju uppenbart inte samma möjligheter att ta del av utredningen (som ibland kan omfatta flera tusen sidor) som en svenskspråkig, vilken kan läsa flera gånger, anteckna, och ta del av påståendena i sin egen takt. • Kritiken från Assange går även ut på att 75 procent av domarna i en rättegång i tingsrätt inte är jurister, utan oftast pensionerade politiker. För en person som Assange förefaller det märkligt att han ska dömas av politiker och inte av jurister. Vi har ingenting emot nämndemannasystemet som sådant, men internationellt sett är det en apart lösning på rättens sammansättning. Grundtanken torde vara att nämndemännen skall spegla samhällets sammansättning och företräda ”folkets sunda förnuft”. I dag är det dock inte så. Nämnden motsvarar sällan ortens snitt när det gäller ålder, etnicitet eller utbildningsnivå. En svårighet som därför uppstår är till exempel att pensionärer kan ha svårt att sätta sig in situationer som en 50 år yngre person hamnat i. En stor del av de tilltalade i brottmål är under 25 år. • Slutligen har Assange kritiserat att det troligen blir stängda dörrar vid hans rättegång i Sverige. Det innebär att medier och andra inte får komma in och lyssna och därmed inte heller har möjlighet att kritiskt granska förfarandet i domstolen. Det är troligt att det blir så, då det är vanligt i sexmål. Utan att kunna presentera statistik så är vi av uppfattningen att förhandlingar bakom stängda dörrar är vanligare i Sverige än i många andra rättstater. I Sverige ifrågasätts sällan denna sekretessbeläggning utan genomförs i det närmaste slentrianmässigt. Det kan även tilläggas att Assange menar att hans identitet har läckts till medierna från polisens sida. Även detta är tyvärr vanligt förekommande i Sverige. Det torde extremt sällan vara så att klienten instruerar sin advokat att svärta ner sig själv genom att läcka information till medierna. Dylika läckor härstammar därför i princip alltid från polisen. Vi vill återigen poängtera att vi inte bryr oss specifikt om Julian Assange och inte har någon uppfattning om huruvida han är skyldig eller inte till de anklagelser som riktas emot honom. Det är också möjligt att Assange i många avseenden uppfyller rekvisiten för att vara en sann rättshaverist, och att hans attacker mot det svenska rättssamhället endast bottnar i egna strategiska överväganden i hans rättsprocess. Utifrån vår uppfattning att Sverige generellt sett är en välfungerande rättsstat är det emellertid vår skyldighet som advokater att värna om rättvisa rättegångar och se till att de fläckar som finns i vårt system tvättas bort. Jens Lapidus Johan Åkermark advokater ", "article_category": "other"}
{"id": 16737, "headline": "”Usamas död kan vara slutet för den radikala islamismen”", "summary": "Centrum för Mellanösternstudier: Usama har uppnått status bland muslimer på grund av sitt USA-motstånd – inte för sin radikala tolkning av islam.Förhoppningsvis är Usama bin Ladins död en del av en process där åtminstone den radikala islamismens tid är förbi. Men för de förändringsprocesser som pågår i Mellanöstern kommer hans död inte att spela någon större roll. Gissningsvis kommer det inte heller att föranleda vare sig landssorg eller några större översvallande glädjeyttringar. I de flesta muslimska samhällen är uppfattningarna om Usama bin Ladin i första hand negativa. I den mån Usama bin Ladin är populär är det för sitt allmänna motstånd mot USA. Populariteten ska inte ses som ett stöd för terrorhandlingar eller en radikal tolkning av islam, skriver Leif Stenberg.", "article": "Jakten är över. Usama bin Ladin är död. Sedan al-Qaida bildades 1988 har rörelsens främste ledare blivit sinnebilden för en islamiskt grundad terrorism som utmynnat i bland annat de tragiska attentaten den 11 september 2001. Symbolvärdet i att amerikanska styrkor till slut lyckats oskadliggöra honom är förmodligen störst i relation till en amerikansk opinion. Inte minst för den amerikanska allmänheten har vreden knutits till Usama bin Ladin som person. Sin största roll har Usama bin Ladin nog spelat för att ge allt annat än enhetliga våldsbejakande muslimska grupperingar ett närmast ikoniskt och enhetligt ansikte. Kriget mot terrorismen har i Usamas ansikte fått en tydlig konkretisering. Därav de glädjescener som utspelats i bland annat Washington DC. En helt annan fråga är vilken betydelse Usama bin Ladins död ska tillmätas i ett globalt muslimskt sammanhang och speciellt i relation till de pågående revolter och förändringsprocesser som sker i Mellanöstern. I muslimska samhällen har uppfattningarna om Usama bin Ladin i första hand varit negativa, men samtidigt mångfacetterade och komplexa. Usama som en symbol för islam i såväl medierna som folkliga opinioner i Amerika och Europa har underblåst en polarisering mellan ”väst” och ”islam”. En uppdelning som många gånger varit ett problem för muslimer globalt, speciellt för den muslimska majoritet som inte delar Usamas tolkning av islam. I anslutning till detta är det viktigt att understryka att Usama och al-Qaida i sin retorik stått för en våldsbejakande och könskonservativ tolkning som varit kritisk mot regimer som de anser inte följer islam. Hit hör till exempel Saudiarabiens kungahus, men naturligtvis även mer sekulära regimer som de i Algeriet, Syrien och Egypten. Trots att många muslimer i Mellanöstern inte delat Usamas islamtolkning, har han ändå uppnått viss status på grund av sitt motstånd mot det som definieras som ”icke-islam”, främst symboliserat av USA. Al-Qaida ses ur detta perspektiv som en närmast subversiv motkraft till vad som beskrivs som amerikansk imperialism. Det kan här vara viktigt att förstå att radikala muslimska rörelser har tillskansat sig ett stort utrymme i den meningen att de har gjort sina röster tydligt hörda. Dessa rörelsers rop på att stater bör islamiseras, har sjunkit ner i bredare befolkningslager och argument som rör politik, relation mellan könen har i den folkliga debatten förskjutits i islamistisk riktning. Dock inte alltid våldsbejakande. I Usama bin Ladins egen retorik är motståndet och kriget mot USA inte avslutat och hans martyrskap existerar på ett slagfält där striden ännu inte är avgjord. Bland radikala islamister var hjälten Usama martyr långt före sin död. I de revolutioner och förändringsprocesser som präglat Mellanöstern under de senaste månaderna har islamistiska gruppe r inte spelat några avgörande roller. Överhuvudtaget har inte speciellt mycket av protesterna kanaliserats genom – eller skett med referenser till – islam. Dock har de regimer som människor i dag protesterar emot under lång tid använt hotet från Usama och al-Qaida som ett eget vapen. Detta har riktats mot den egna befolkningen lika mycket som mot regimer i Europa och Amerika. I Egypten har Muslimska Brödraskapet varit en del av upproret, men samtidigt uttalar ledare för åtminstone ett av de partier som Brödraskapet bildar inför valet att de ska acceptera den demokratiska processen och påpekar att de inte är ett teokratiskt parti. Samtidigt försöker mer radikala islamistiska grupper mobilisera, men de har ännu inte nått något större inflytande i den förändringsprocess som pågår i Egypten. Hamas bland palestinierna och Hizbollah i Libanon är exempel på andra islamistiska grupper som ibland kopplas samman med al-Qaida och Usama bin Ladin. Samtidigt har Usama kritiserat islamistiska rörelser för att dessa verkar nationellt och inte deltar i en tidlös universell kamp mot islams fiender. Dessutom har spänningen mellan shiitiska och sunnitiska grupper ökat markant i Mellanöstern under de senaste åren och Usama företräder en tydligt antishiitisk tolkningstradition inom islam. I den mån Usama bin Ladin är populär i Mellanöstern och muslimska länder är det följaktligen för sitt allmänna motstånd mot USA. Populariteten ska inte ses som ett stöd för terroristhandlingar eller en radikal tolkning av islam. Han är i dag en representant för en radikal islam som inte är liktydigt med en politisk rörelse som strävar efter en frigörelse av ett fysiskt territorium. Det vill säga Usama fungerar snarare som en symbol i ett evigt krig än som en tänkande politisk frihetssträvande strateg. Förhoppningsvis är Usamas död en del av en process där åtminstone den radikala islamismens tid är förbi. De nya och unga revolutionärernas mål i Mellanöstern är att skapa ett värdigt liv för invånare och att etablera demokratiska samhällen. En tolkning av detta är att hotet från radikal våldsbejakande islamism avtar i ett längre perspektiv. I slutändan menar jag att Usamas död inte kommer att spela någon större roll för de förändringsprocesser som nu pågår. Det kommer gissningsvis inte att föranleda vare sig landssorg eller några större översvallande glädjeyttringar i Mellanöstern. Leif Stenberg chef, Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16757, "headline": "Folksjukdomen som drabbar barnen", "summary": "I dag beräknas fyra av tio barn ha någon form av allergi eller överkänslighet. Men nya diagnosmetoder visar att många inte är så allergiska som de själva, och sjukvården, tidigare trott.", "article": "Den har kallats barnens folksjukdom. Fyra av tio barn har någon form av allergi eller överkänslighet – astma, eksem, allergisk snuva eller födoämnesbesvär. Eller allt på en gång. Och matallergierna blir allt vanligare. Upp till 15 procent av alla barn beräknas reagera mot någon form av mat. Alla behöver dock inte vara fullt så allergiska som de själva, och sjukvården, trott. Så kan till exempel mer än två av tre som fått diagnosen jordnötsallergi i själva verket äta jordnötter. Nya allergitester kan skilja dem som i grunden har en jordnötsallergi och därför kan drabbas av en livshotande reaktion, från dem som bara reagerar lindrigt. Äldre testmetoder har inte riktigt kunnat skilja mellan allergi mot björkpollen och allergi mot jordnötter, vilket gjort att många fått felaktiga besked. Inom sjukvården har man tagit det säkra för det osäkra och uppmanat barnen att inte äta nötter. – Många har varit rädda och begränsat sina liv i onödan, konstaterar Magnus Wickman, en av landets främsta experter på barnallergi. Med de nya diagnosmetoderna kan vi nu nästan friskförklara barn som trott sig ha en potentiellt livshotande sjukdom. Självklart bör man vara försiktig med stora mängder jordnötter om det kliar i halsen. Men att det inte är farligt för barnen att få i sig små mängder är ett oerhört viktigt besked att kunna ge. Resultaten kommer från den stora barnallergistudien Bamse, där drygt 4 000 barn följts sedan mitten av 90-talet. I en första testomgång verkade det som om nästan åtta procent av barnen var jordnötsallergiker. Men när barnen testades senare, med en ny analysmetod, visade sig mer än två tredjedelar i själva verket bara reagera med lindriga besvär, eller inga alls, av jordnötter Förklaringen är att jordnöten innehåller flera olika allergen (allergiframkallande ämnen) och reaktionens styrka beror på vilket ämne man är allergisk mot. Bland annat innehåller jordnöten ett björkpollenlikt allergen. Det forskarna nu har kunnat visa är att de som i test reagerar för både jordnöt och björkpollen oftast reagerar på just det björkpollenliknande ämnet i jordnöten. – Och det är ett snällare allergen som inte ger upphov till livshotande reaktioner, säger Magnus Wickman. Eftersom jordnötter ingår i så väldigt mycket mat innebär beskedet en enorm lättnad för många familjer, som inte vågat gå på restaurang, flyga eller resa utomlands med sina allergiska barn. Fenomenet kallas korsreaktion. Och korsreaktionerna, mellan främst björkpollen och olika livsmedel, är en av förklaringarna till att matallergier blivit så vanliga. Nästan 25 procent av alla barn i Sverige har pollenallergi. Hälften av dem reagerar också på någon form av mat – nötter, sojabönor, stenfrukter och kiwi, till exempel. En annan förklaring till ökningen är importen av nya födoämnen – som nötter, fröer och bönor. – Cashewnötter, som så många äter nu, är mer allergiframkallande än både hasselnötter och mandlar, säger Magnus Wickman. Fler korsreaktioner: Den som är gräsallergiker kan reagera mot vete, den som har en skaldjursallergi kan reagera mot kvalster, åtminstone på test. Den som inte tål avokado brukar inte heller tåla banan eller latex. – Det kan också finnas en korsreaktion mellan mjölk- och pälsdjursallergi, men där är vi osäkra ännu. Magnus Wickman är professor i barnallergologi och överläkare vid Sachsska barnsjukhuset i Stockholm, Här pågår, sedan ett par år, försök med att under väl kontrollerade former ge allergiska barn mycket små men stigande doser med det de reagerar på, till exempel nötter, mjölk, ägg och vete. Dels görs det som provokationer, som ska visa om barnen sensibiliserats och allergin börjat växa bort. Dels görs det som försök till behandling. – Men det är inget vi kan genomföra i större skala, riskerna är ännu för stora, en del reagerar kraftfullt. Försök görs också att genom immunterapi blockera antikroppsystemet och ställa om immunsystemets sätt att reagera. Bland annat har man lyckats få en svårt mjölkallergisk flicka att kunna dricka mjölk. Allergi handlar om ett felreagerande immunförsvar. Kanske är allergierna, tror forskarna, det pris vi får betala för att vi inte längre får de svåra infektioner som drabbat människan i tiotusentals år. Kanske stimulerade till exempel kolera-dysenteri- och tbc-bakterier förr immunsystemet på ett sådant sätt att man inte utvecklade allergi. Att förebygga allergier har visat sig mycket svårare än man tidigare trott. Flera av de råd som gavs för tio år sedan gäller inte längre. Tidigare ansågs det till exempel att man skulle vänta med att ge spädbarn smakportioner av fisk, ägg och nötter. Nu är forskarna inte så säkra på det. – Kanske var det fel, vi vet faktiskt inte, säger Magnus Wickman. Det finns studier som tyder på att barn som fått fisk under första levnadsåret i mindre utsträckning utvecklar fiskallergi. Och i England ger man nu på försök spädbarn jordnötsblandning tidigt, för att se om de får mindre jordnötsallergi. Det tycks som om vi lättare utvecklar tolerans mot sånt vi sväljer ner, men att det är svårare med sånt vi andas in. Mycket mer forskning behövs om riskfaktorer för matallergi. Så kan du förebygga allergier Rök inte. Rökning under graviditet kan fördubbla risken att barnet utvecklar allergier. Att amma länge var ett råd som gavs för några år sedan. I dag anses det inte längre självklart att lång helamning minskar risken för allergier. Huruvida pälsdjur i familjen innebär risk eller skydd går det inte att säga något bestämt om. En del barn som exponerats för pälsdjur blir sjuka och andra utvecklar tolerans, men man vet inte på förhand vilka. Vissa katter kan ge mer besvär än andra. Ras och kön kan möjligen spela in, liksom om katten är kastrerad. En okastrerad hankatt är värst. Den portugisiska vattenhunden (som t ex familjen Obama har) och pudlar anses vara mindre allergiframkallande än andra hundar. Förklaringen kan vara den lockiga, litet fetare pälsen, som gör att allergener från talgkörtlarna inte sprids lika lätt i luften. Om du har svår matallergi och reser utomlands: Ta med medicin-kit och intyg på att du får ta med mediciner på planet. När du äter ute: tala med kocken i köket om maten – inte servitören. Frågor och svar om allergier Varför blir vi allergiska? Inga säkra svar finns. Men en teori är att delar av vårt immunsystem har blivit sysslolöst och därför överreagerar på pollen, mat och kvalster. Att det hänger samman med den västerländska livsstilen är de flesta forskare också ense om. Blir allt fler allergiska? Ja och nej. Allergisk hösnuva blir fortfarande allt vanligare. Liksom matallergier. 2–3 procent av alla barn beräknas ha en ”äkta” matallergi, oftast mot mjölk, ägg, nötter, fisk, vete eller soja. Men till det kommer ytterligare drygt 10 procent, de barn som är pollenallergiker i grunden och som korsreagerar mot vissa livsmedel. Nu under björkpollensäsongen verkar många reagera extra starkt på till exempel soja. Men antalet barn med astma ökar inte längre. En förklaring kan vara att färre vuxna röker. Hur stor är ärftligheten? Är en förälder allergisk är risken 30–50 procent att barnet också ska bli det. Vilka är symtomen vid matallergi? Klåda i mun och svalg, eksem, nässelfeber, rinnande ögon och näsa, ont i magen, kräkningar. I allvarliga fall en livshotande, allergisk chock, Hur behandlas allergier? Med antihistaminer och kortison. Adrenalin i akuta situationer, Immunterapi i vissa fall. Forskningsfokus: Vaccin inom tio år Försök med immunterapi mot allergier pågår, men det är ännu inte rutinbehandling i sjukvården i hela landet. Inom tio år kan det dock finnas ett vaccin som stänger av allergireaktionen, tror forskarna. En stor del av immunförsvaret finns i tarmen. Försök görs att förändra immunförsvaret genom att tillföra goda tarmbakterier. Men sannolikt handlar det mindre om enskilda bakterier och mer om den generella sammansättningen av bakterier. Går det att få fram allergisäker mat? Försök görs att, bland annat genom genmodifiering, få bort vissa allergener från växter. Problemet är att de finns där för att de behövs, allergenerna skyddar växterna mot angrepp utifrån. Fler nya diagnosmetoder är på väg, som bättre kan särskilja vilka som riskerar svåra allergiska reaktioner och vilka som bara reagerar lindrigt. ", "article_category": "other"}
{"id": 16759, "headline": "STRAGE:", "summary": "Lil B puffar hiphopen åt rätt håll när han bejakar sin kvinnlighet och kallar sig själv för bitch.", "article": "I slutet av nittiotalet stajlade det norska punkbandet Turbonegro om sig till vulgosminkade bögar i matroshatt, inspirerade av den ekivoka konstnären Tom of Finland. Vissa ansåg att Turbonegro bara exploaterade bögkulturen för att få uppmärksamhet. Andra tyckte att de bidrog till ökad tolerans genom att få strejta birakillar att utforska sin sexualitet. Förhoppningsvis kan rapparen Lil B åstadkomma något liknande i den homofoba hiphopvärlden. 23-åringen från Oakland debuterade med gruppen The Pack och har de senaste åren gjort solokarriär genom att sprida över tusen låtar på nätet. Titlar som ”Hoes on my dick” och ”Suck my dick hoe” tyder på att Lil B är en misogyn rappare av den traditionella typen. Men den som lyssnar noga på hans släpiga flow – och analyserar dick-bitch-hoandet – märker att Lil B dribblar med de runda orden på ett smått revolutionerande vis. Han är, så vitt jag vet, den förste manlige rapparen som beskriver sig själv som en bitch. ”I’m the pretty bitch, man, it is what it is, word around town is I’m finer than my bitch”, rappar han i ”Pretty bitch”. I fjol attackerade Lil B rapdivan Nicki Minaj och sa att han var en större bitch än hon. Samtidigt gjorde han ett sexuellt ambivalent utspel mot en annan hiphopstjärna: ”Om inte Kanye West följer mig på Twitter och gör låtar med mig ska jag knulla honom i arslet.” Mest liv blev det dock häromveckan när Lil B uppträdde på Coachellafestivalen och avslöjade namnet på sitt nästa album: ”I’m gay”. På scen sa Lil B att han var strejt och med titeln vill visa att ord inte betyder något: ”Längst inne i oss själva spelar det ingen roll. Lev livet, liksom. Du har bara ett liv. Var lycklig.” Ett par dagar senare sa den amerikanska HBT-organisationen GLAAD att ord visst betyder något: ”Glåpord bidrar till intolerans.” De hoppades att Lil B:s utspel inte bara var en gimmick. ”Jag har en massa kärlek för HBT-samhället”, försäkrade Lil B. När rappare började stoppa in orden ”no homo” i sina texter, för att understryka att vad de just sagt inte skulle uppfattas som gay, såg vissa kritiker det som ett tecken på att hiphopen i själva verket blivit mindre homofobisk. Förr behövdes inga brasklappar. Ingen tvivlade på artisternas heterosexualitet. Nu kysser Lil Wayne sin mentor Birdman på munnen och Kanye West uppträder obesvärat på Coachella i en damblus från Célines vårkollektion. Naturligtvis är det sorgligt att ingen stor rappare har kommit ut som gay när till och med black metal fått en bögpionjär i norrmannen Gaahl. Men Lil B ser till att hiphopen puffas ytterligare några centimeter åt rätt håll. Genom att skriva låtar där han jämför sig själv med Paris Hilton och Ellen Degeneres bejakar Lil B sin kvinnlighet. Och mer kryptiska rader som ”bitches suck my dick ’cause I look like JK Rowling” tycks säga att den feminina stilen underlättar hans heterosexuella raggande – vilket Lil B också påpekar när han hyllar en av hiphopens döda hjältar: ”Shoutout Tupac, I don’t know you but I love you, man. I fuck so many hoes, ’cause I look gay.” FREDRIK STRAGE är journalist och författare. Han bloggar på påstan.nu/bloggen ", "article_category": "other"}
{"id": 16760, "headline": "”Juholt för tankarna till den unge Marx”", "summary": "Dagens socialdemokrater vill ha en icke-kommersiell kulturpolitik. Men politik är inte bara utopi. Politik är också ekonomi, det vill säga en uppfattning om hur samhället ska vara organiserat för att man ska nå målet, skriver statsvetaren Leif Lewin i en replik.", "article": "På skärtorsdagens DN Debatt (21/4) publicerade Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt en uppfordrande artikel, där han manade till kamp mot en kommersialiserad kulturpolitik. För Juholt är människan något mer än en kund på en marknad: hon är medborgare i ett samhälle. Juholt vill återinföra fritt tillträde till våra museer och andra kulturinstitutioner och som partiordförande verka för en kulturpolitik ”som utrustar människor med vingar”. Eget skapande såväl som respekt för vad landets konstnärer och författare åstadkommer ska uppmuntras. Det var inspirerande ord, som kan föra tankarna till den humanistiska människosynen hos den unge Marx. Även om samhällets ekonomiska organisering är grunden för den politiska kampen är det yttersta målet att alla människor ska kunna utvecklas som kulturvarelser. Som årets skytteanska pristagare Ronald Inglehart och Pippa Norris visat svarar det målet väl mot de icke-materiella värderingar som medborgarna ger uttryck för i vår postmoderna tid, vad än cyniska politiker och affärsmän – och samhällsvetare – ibland söker göra gällande. Är det alltså kulturen som ska bli Socialdemokraternas räddning? Man får gå ända tillbaka till tjugotalet för att hitta en lika djup kris för partiet som den nuvarande. Då blev utvägen en nytändning till följd av en långtgående ideologisk självrannsakan. Enligt den officiella ideologin skulle kapitalisternas lönenedpressning komma att skapa underkonsumtion och arbetslöshet, vilken bara skulle förvärras med åren till dess att kapitalismen gick under i en stor kris och arbetarna kunde ta över produktionsmedlen. Vilka riktlinjer för det dagspolitiska handlandet kunde man härleda från denna analys? Förväntningarna på de socialdemokratiska riksdagsmännen var att verka för sociala reformer. Men ju mera framgångsrika de var i detta dagspolitiska arbete att genom arbetslöshets- och socialbidrag pumpa ut köpkraft i samhället, desto mera undanröjde de ju förutsättningarna för den stora krisen. Det ”korta perspektivet” kolliderade med ”det långa”. Utvägen blev den keynesianska ekonomin, som ledande socialdemokrater tidigt kom på spåren tack vare sin förtrogenhet med (den mogne) Marx arbetslöshets- och underkonsumtionsteorier. Dåtidens ortodoxa nationalekonomi fick ge plats för en expansiv sysselsättningspolitik: vid en kris skulle staten inte alls spara, som det tidigare receptet löd, utan tvärtom stå för den efterfrågan som det privata näringslivet inte orkade med. Denna nya politik blev en indirekt metod att vidga statens roll i näringslivet (i stället för socialisering) och därmed utrymmet för arbetarrörelsens värderingar. När krisen kom i början av trettiotalet stod Socialdemokraterna beredda. Välfärdsstaten blev alla tiders oslagbara framgångsprojekt. Och skatterna höjdes och höjdes. Men i ett samhälle med politisk demokrati och marknadshushållning finns det en gräns för hur stor den offentliga sektorn kan bli. Skattetröttheten blev till sist utbredd. Det starka samhället framstod som väl starkt. För några årtionden sedan började en högervind att blåsa, teoretiskt formulerad av den så kallade public choice-teorin som går ut på att människan också i politiken bara söker tillgodose egoistiska intressen. Därför bör politiken göras så begränsad som möjligt. Det skulle krävas många experiment för att detta hårdkokta budskap skulle gå hem hos väljarna. Först med Fredrik Reinfeldts light-version, kombinerad med gammaldags socialkonservativ omtanke om de svagare, har det vunnit burskap bland svenska väljare. Där står socialdemokraterna i dag. De vill ha en icke-kommersiell kulturpolitik. Men politik är inte bara utopi. Politik är också ekonomi, det vill säga en uppfattning om hur samhället ska vara organiserat för att man ska nå målet. Tjugotalets socialdemokrater hade också en vision: ”det socialistiska frihetsbegreppet” som Wigforss formulerade det, att genom statliga ingrepp ge människorna frihet från marknadens otrygghet (i motsats till det liberala begreppet frihet från staten). Men styrkan hos dem var att de också hittade en metod att nå målet. I dag ser vi inte någon sådan framgångsväg för partiet. Skattehöjningar är nödvändiga för att förverkliga den icke-kommersiella visionen men eftersom folk inte vill betala högre skatter tas förslagen snabbt tillbaka. Ena dagen gäller återinförd fastighetsskatt, andra dagen kommer dementin. Håkan Juholts artikel är uppfriskande. Det finns alltför litet av utopi i svensk politik. Det är viktigt att ibland höja blicken och ange ett mål. Visst kan kulturen bli Socialdemokraternas räddning liksom ett engagemang för andra postmoderna frågor som till exempel fred, internationell solidaritet, miljö, jämställdhet. Men tvärtemot vad som ofta sägs är det om medlen, inte om målen, som den politiska striden står. Utan samhällsekonomisk analys av medlen att uppnå målen kan inget parti vinna förtroende.  Leif Lewin Professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet. Han disputerade 1967 på den uppmärksammade avhandlingen ”Planhushållningsdeabtten” om socialdemokraternas ekonomiska idéutveckling och har sedan dess utgivit cirka 35 böcker om statsvetenskap och politik. ", "article_category": "other"}
{"id": 16762, "headline": "Manlig omskärelse en omtvistad sedvänja", "summary": "Tio år har gått sedan det blev lagligt att omskära pojkar i Sverige. Och ingreppet blir allt vanligare, enligt RFSU. Men är det rätt mot pojkarna?", "article": "Rätt till sin kropp eller rätten att fritt utöva sin religion? Vad väger tyngst? I år är det tio år sedan det blev lagligt att genomföra omskärelse på pojkar i Sverige. Nu vill RFSU återuppväcka debatten, bland annat med en informationsskrift om manlig omskärelse. – Omskärelse på pojkar blir allt vanligare i Sverige. Vi vill få till en översyn av den nuvarande lagen, säger RFSU:s förbundsordförande Åsa Regnér. RFSU tar avstånd från omskärelse på små pojkar. – Kroppslig integritet bör kunna diskuteras trots att det är kontroversiellt, säger Åsa Regnér. Vi tycker att man åtminstone ska kunna överväga möjligheten att införa en åldersgräns eftersom det är ett oåterkalleligt ingrepp som kränker pojkens rätt till sin kropp och som i värsta fall kan orsaka obehag och lidande. Att ta bort förhuden på penis är en tradition som är vanlig över hela världen. I dag räknar man med att ungefär 30 procent av världens manliga befolkning är omskuren. Att det förekommer inom judisk och muslimsk tradition känner många till i Sverige. Mindre känt är att det också är mycket vanligt bland kristna, framför allt inom anglosaxisk tradition. 1999 omskars omkring 64 procent av alla nyfödda pojkar i USA. I Sverige omskärs omkring 3 000 pojkar varje år, enligt Socialstyrelsens beräkning. Den svenska regeringen anser att omskärelse är förenligt med FN:s barnkonvention och Socialstyrelsen rekommenderar alla landsting att erbjuda omskärelse under medicinskt kontrollerade former. Men många, kanske över hälften av omskärelserna, tros ske utanför vården och utföras av personer utan tillstånd. I samband med Socialstyrelsens rekommendation för ett par år sedan skrev Gunnar Göthberg, ordförande för Svensk barnkirurgisk förening, en debattartikel där han kritiserade omskärelse av små pojkar. Enligt en enkät som föreningen genomfört bland sina medlemmar vill två av tre barnkirurger inte utföra ingreppet. Även Svenska läkaresällskapet är kritiskt. Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet i Stockholm, framhåller däremot ingreppets fördelar för hälsan: – Vi kan inte bortse från det faktum att manlig omskärelse minskar smittotakten på hiv till hälften i länder med hiv-epidemier. Det visar de experimentella studier som gjorts. Man har även sett en lägre förekomst av livmoderhalscancer hos kvinnor i befolkningar där männen är omskurna. – Jag förstår inte varför man ska hålla på att bråka om en sedvänja som uppenbart har medicinska fördelar. Sverige är inget isolat, vi måste inse att vi är en del av världen. Jag tror att motståndet hos exempelvis svenska barnläkare handlar mer om rädsla för det som är främmande, säger Hans Rosling. Många förespråkar kondomanvändning som ett bättre sätt att hindra smittspridning. Hans Rosling menar att det är svårt att få till kondomanvändning i den utsträckning som skulle behövas för att stoppa spridningen av hiv. – Om kondom är så oproblematiskt, varför har då inte kondomkampanjerna större effekt? En av de personer som har tillstånd att genomföra omskärelse på pojkar i Sverige är läkaren Bachar Ghanoum i Västsverige. Han är muslim och själv omskuren och ser inte omskärelse som problematisk. – Detta är en kulturell och religiös sedvänja som måste respekteras oavsett vad man tycker om den, säger han. Den har förekommit i flera tusen år, och i de delar av världen där detta är vanligt är det ingenting man ens diskuterar. Här i Sverige används ofta kritiken mot omskärelse av de mörka makter som är emot integration och invandring. – Skulle inte landstingen tillåta omskärelse åker föräldrarna till sina hemländer och genomför den. Det är mycket sämre för barnet eftersom förutsättningarna för den här typen av ingrepp är bättre i den medicinska miljö som sjukhus och kliniker i Sverige kan erbjuda, säger Bachar Ghanoum. Men att omskärelsen kan upplevas som känslomässigt problematisk är han medveten om. Båda föräldrarna måste vara överens på papperet. Och är de inte känslomässigt övertygade tycker han att det är bättre att avstå. – Ser jag på föräldrarna att de inte är beredda, att de är oroliga eller känner skuld inför det som ska ske, så utför jag inte ingreppet, berättar han. Omskärelsen är inte så viktig att den ska orsaka lidande eller oro. Men har man som förälder rätt att ta det beslutet för sitt barn? – Som förälder tar man dagligen beslut för sina barn som får stor inverkan på deras liv. Vaccinationen mot svininfluensa till exempel. Omskärelse har bevisligen sina fördelar och är hur som helst inte skadlig. Inom judendomen ses omskärelsen som ett tecken på förbundet mellan Gud och det judiska folket. Det berättar Maynard Gerber, kantor i judiska församlingen i Stockholm. – Det är en del av vår kulturella och religiösa identitet, säger han. Men om den ena föräldern är tveksam lämnar jag information så att familjen kan läsa på och ta sitt beslut på sakliga och inte känslomässiga grunder. Jag skulle aldrig försöka påverka en familj som redan bestämt sig för att inte omskära sin son. En som länge engagerat sig i debatten om omskärelse på små pojkar är Tasso Stafilidis, före detta vänsterpartistisk politiker. Hans utgångspunkt är barnets rättighet att få sin kropp fredad. – Vad vuxna väljer att göra med sin kropp måste vi respektera i alla lägen, säger han. Jag är inte emot omskärelse, jag vänder mig emot att man genomför ett icke medicinskt påkallat kirurgiskt ingrepp på en person som inte kan välja själv. Tasso Stafilidis tycker att argumentet att det är en gammal tradition som inte har någon större påverkan är dåligt och menar att det är att marginalisera och förminska det faktum att man skär bort en bit av barnets kropp utan barnets medgivande. – Antingen ska vi stå upp för barns rättigheter, då ska vi skydda dem mot den här typen av ingrepp eller så får vi acceptera att vi inte kan stå emot det kulturella trycket. För det handlar om att ställa barns rättigheter till sin kropp mot vuxnas rätt att utöva sin religion. Argumentet att landstingen måste erbjuda en medicinskt övervakad omskärelse för att föräldrarna inte ska genomföra ingreppet under omständigheter som är sämre för barnet tycker han inte håller. – För mig är det helt oacceptabelt, vi har inga andra lagar som fungerar så i dag. Vi tillåter inte brott i allmänhet bara för att det finns människor som begår olagligheter. Ingreppet lagligt i Sverige sedan 2001 Manlig omskärelse innebär att man opererar bort hela eller delar av förhuden på penis. 2001 infördes lagen om omskärelse på pojkar i Sverige. Socialstyrelsen rekommenderar numera alla landsting att erbjuda omskärelse. Båda föräldrarna ska godkänna ingreppet. Ingreppet får inte utföras mot pojkens vilja. Omskärelsen får endast genomföras av legitimerad läkare eller – om pojken är under två månader – av person med särskilt tillstånd. Ingreppet ska ske med bedövning. Omskärelse på pojkar ska inte blandas samman med omskärelse av flickor som är förbjudet enligt svensk lag och som så gott som alltid orsakar stort lidande för den drabbade. Hygien framhålls ofta som ett av de viktigare argumenten för manlig omskärelse. Det anses lättare att hålla penis ren, vilket minskar risken för bland annat livmoderhalscancer hos kvinnan och peniscancer hos män. Men förhuden skyddar också ollonet och håller det smidigt. När man tar bort förhuden försvinner de talgkörtlar som sitter på förhudens insida och ollonet utsätts för mer nötning. I vissa fall sker omskärelse av medicinska skäl för att förhuden är för trång. källa: rfsu och vårdguiden ", "article_category": "other"}
{"id": 16783, "headline": "”Alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett plånbok”", "summary": "Regeringen har valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet. Det har blivit neddragningar och grundläggande ideologiska förändringar. Följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Min förtvivlan är stor över hur Sverige förvandlats till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här framträder skillnaden i människosyn som tydligast. Jag vill stå upp för en kulturpolitik som uppmuntrar till eget skapande, som öppnar museer och kulturens arenor och respekterar det engagemang som landets kulturarbetare står för, skriver Socialdemokraternas ordförande.", "article": "I ett samhälle där klyftorna i tillgång till kultur ökar, och allt reduceras till enbart individuella projekt, där vinnarna och förlorarna är givna på förhand, där bryts också tilliten och de viktiga samhällskontrakten. Jag vill driva på för ett samhälle där det gemensamma spelar roll igen. För detta synsätt spelar kulturen en avgörande roll. Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för. Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad. Jag ser på kulturen som samhällets värderingsmätare. Min utgångspunkt är enkel. Ett gott samhälle där konsten får ta plats och där vår öppenhet och nyfikenhet mot omvärlden, historien och framtiden, frodas. Det ska finnas plats för både den lättillgängliga och den provocerande, både den kommersiellt gångbara och den obekväma. Det behövs fler oberoende röster i det offentliga samtalet. Det behövs fler arenor för debatt, där olika synsätt och idéer kan mötas och brytas mot varandra. Och det behövs ökade möjligheter att uttrycka och ta del av olika perspektiv och kulturyttringar. Kulturen har flera viktiga roller i samhället. Att spegla den tid vi lever i. Att låta oss förstå våra egna och andras känslor och upplevelser. Att förmedla spännande berättelser och människoöden. Men kulturen spelar också en mycket viktig roll i att ifrågasätta, i att kanalisera protester mot orättvisor, i att måla upp en annan, möjlig och bättre värld. Det mest fantastiska med kulturen är att den i grunden alltid är fri och obunden. Den har lika många ansikten och uttryck som det finns människor och tankar. Den känner ingen annan herre än de begränsningar vi själva sätter på vår kreativitet och fantasi. Men tillgången till – och möjligheterna att utöva – kultur ser olika ut. Här spelar politiken en viktig roll, inte för att gå in och detaljreglera innehållet i olika verk, filmer, låtar och annat, utan för att öka möjligheterna för alla – oavsett bakgrund och storlek på plånboken – att ta del av och själva vara med och utforma böcker, filmer, tidningar, konstverk, teaterföreställningar och musikstycken. Under lång tid har det ansetts självklart att konsten och kulturen inte kan överleva och vara fri om den hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja. Likformighet, utarmning och kultur som elitprojekt blir resultatet. Kring detta har det också under lång tid funnits ett brett stöd i riksdagen. Nu är fältet upprivet. När moderatledaren Fredrik Reinfeldt utsåg sin första kulturminister – dåvarande Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò – var det en tydlig stridssignal. Det skulle vara slut på samsynen och det offentliga stödet. Här skulle rensas och marknadsutsättas och bäva månde varje kulturarbetare. När hon fick avgå tonades revanschismen ner men i sak har regeringen valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet. Det har blivit neddragningar, nedläggningar, utrensningar, kontrollsystem, och grundläggande ideologiska förändringar – så ska exempelvis kulturpolitiken inte längre ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Att låta kulturen styras av kapitalstarka krafter är problematiskt både därför att det minskar kulturens och kulturutövarnas faktiska oberoende, och för att det bidrar till att öka snarare än att minska klyftan i tillgång till kultur. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det bara är de välbärgades barn som får möjlighet att lära sig att spela ett instrument. Eller bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag. Författaren Marie Silkeberg sammanfattade i våras i tidskriften 10-tal hur hon och andra upplever situationen: ”Det är aldrig bra när människor som arbetar med kultur blir rädda. när det blir allt svårare att få pengar nog för att kunna tänka och arbeta i längre perioder”. Det är marknadsideologin och det bristande intresset som slår igenom. Så var exempelvis återinförandet av avgifter för museibesök mindre en fråga om pengar än ideologi: Man skall inte subventionera vuxnas kulturkonsumtion, hette det från de borgerliga. Verkligen? Byt ordet vuxna mot medborgare. Är det då inte en ovanligt bra idé att ge medborgarna fritt tillträde till våra gemensamma museiskatter och andra kulturupplevelser? Eller måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen? Jag ser Norge som ett föredöme när det gäller kulturpolitiken. I opposition bestämde sig Arbeiderpartiet för rejäla satsningar, och de genomfördes också när man kom till makten. Särskilt viktigt var att kulturpolitiken blev en viktig del av den ”stora” politiken, inte undanskuffad i ett hörn. Vi socialdemokrater har inspirerats av Norge och jag som partiledare vill säkerställa att vårt parti tar fortsatta steg i samma riktning. Sverige behöver ett rejält kulturlyft. Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare. Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa. Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans. Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast. Ett annat Sverige är möjligt. Håkan Juholt partiordförande (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 16792, "headline": "Farliga förbindelser", "summary": "De finländska populisterna finns med i kretsen av partier som kan ingå i Finlands nästa regering. Men Sannfinländarnas antiliberala politik är inget för Europa.", "article": "Än så länge är det framför allt en konsekvens av söndagens riksdagsval i Finland som är riktigt säker. Valet innebar en framgång för det borgerliga Samlingspartiet som blir störst i den finländska riksdagen. Dess ledare Jyrki Katainen har därför uppdraget att leda regeringssamtal med övriga. Det är betydligt svårare att säga något om fortsättningen. Inget parti är på förhand uteslutet från förhandlingarna, även om Centern har förklarat att partiet efter det dåliga valresultatet tänker gå i opposition. Men resten vill gärna vara med. Eftersom koalitionerna i Finland ofta har bestått av mer eller mindre brokiga skaror spekuleras det därför hett om vilka partier som kan komma att ingå i nästa regering. I jämförelse med den svenska blockpolitikens fasta förbindelser liknar den finländska politiken en ormgrop där nästan alla kan tänka sig att vara tillsammans med alla andra. Fördelen med det är att medborgarna inte måste välja en hel grupp partier när de går till valbåsen. De kan låta sina preferenser få fullt genomslag och lägga sin röst på det parti vars idéer de tror på och hoppas att politiken får genomslag i praktiken. Men efter söndagens val är nackdelarna med de lösa förbindelserna också uppenbara. När inget parti har lovat någon annan trohet före valet är det resultatet som avgör vilka som ska vara ihop, vilket innebär mindre tydliga regeringsalternativ. När väljarna vaknar upp på morgonen efter valdagen kan det parti som fått deras röst ha inlett ett förhållande med ett som de inte alls tycker om. I måndags morse var det Sannfinländarnas ledare Timo Soini som log och sade god morgon till Finland. De finländska populisterna stod för den riktigt stora valskrällen och som tredje största parti med 19 procent av rösterna måste Sannfinländarna bjudas in till regeringssamtalen. Att utesluta partiet vore ett underkännande av det finländska folkets röst. Men Sannfinländarnas antiliberala politik vore en olycka för Finland. Partiet säger nej till det mesta som öppnar gränser för människor, tjänster och varor i Europa och vill höja en lång rad skatter. Det är motståndare till abort och homoäktenskap och bland partiets ledande företrädare finns personer som hetsar mot islam och förgiftar den politiska stämningen med hätska utfall mot Finlands få invandrare. Eftersom Sannfinländarna inte heller vill bidra till eurons räddningsfonder ledde valresultatet i söndags till frossa i hela EU. Det vore bedrövligt om Finland får en ny regering som inte vill bidra till att lösa euroländernas problem, även om det kanske kan ske på annat sätt. I Bryssel snickras det redan på lösningar som inte kräver finländskt deltagande. Men risken är att Timo Soinis budskap smittar och att det åter höjs röster mot det mödosamt framförhandlade paket av förslag som behövs för att stärka eurosamarbetet. Därför skulle Sannfinländarnas politik inte enbart innebära en återvändsgränd för Finland, utan också en ökad risk för splittring i Europa.DN 18/4 2011 ", "article_category": "other"}
{"id": 16793, "headline": "”Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften”", "summary": "Fyra socialdemokrater: Minnet av Tjernobyl samt Fukushima bör vara utgångspunkt för en ny epok i energipolitiken. Dags att påbörja avvecklingen av all kärnkraft i Sverige! I stället för att driva på för en energiomställning har den borgerliga regeringen skapat ytterligare osäkerhet om Sveriges framtida energiförsörjning. Det stora bakslaget kom 2010 då regeringen beslutade att tillåta nya kärnkraftsreaktorer. För oss som socialdemokrater är valet självklart. En kärnkraftsolycka kan leda till oåterkalleliga följder och den risken kan vi inte ta. Vad som nu krävs är en tydlig färdriktning: en kraftfull satsning på energieffektivisering och förnybar energi. På partikongressen 2013 måste vi socialdemokrater presentera ett konkret handlingsprogram som också innefattar kärnkraftsavveckling, skriver artikelförfattarna.", "article": "Om precis en vecka är det 25 år sedan härdsmältan i Tjernobyl. Samtidigt lever vi under intrycket av ett nytt stort kärnkraftshaveri, denna gång i Fukushima i Japan. Olyckorna i Tjernobyl och Fukushima borde få oss alla att noggrant tänka efter vilket energisystem som vi vill ha i framtiden. Vi kan nu se att idén om fullständig kontroll över den farliga kärnkrafttekniken i grunden är felaktig. Naturen är oberäknelig, och människor är inte ofelbara. Tiden är mogen för en ny kraftsamling mot kärnkraften och för de förnybara, hållbara alternativen. När kärntekniken först blev känd på 1940-talet väckte den entusiasm. Den framställdes som en lösning på framtidens energiproblem i en tid då man räknade med att energianvändningen skulle öka dramatiskt. På 50-talet fanns det planer på ett femtiotal reaktorer i Sverige, många av dem förlagda inne i städer. Sedan dess har kritiken mot och oron inför kärnkraftens risker blivit en realitet som har påverkat de flesta av oss och även kärnkraftspolitiken. Dessvärre har dock kärnkraften i Sverige inte avvecklats, trots att målen om avveckling har varit tydliga. Bara ett kärnkraftverk har stängts för gott – Barsebäck. Det stora bakslaget kom år 2010 då den borgerliga regeringen tog beslut om att tillåta byggande av nya kärnkraftsreaktorer. Mindre känt är att man därtill har öppnat för uranprospektering på svensk mark. I stället för att driva på för energiomställning har regeringen skapat ytterligare osäkerhet om Sveriges framtida energiförsörjning. Vi är övertygade om att ett långsiktigt hållbart energisystem kan byggas upp utan både kärnkraft och fossila bränslen. Potentialen för både energieffektivisering och förnybart är mycket stor, inte minst här i Sverige. Därtill är de ekonomiska riskerna långt mindre för förnybara bränslen än för kärnkraft. Kostnaderna för ett nytt kärnkraftverk i Finland har sedan länge sprängt alla kalkyler. Urantillgångarna i världen är begränsade. Katastrofen i Fukushima har också visat att inget företag i praktiken kan ta ekonomiskt ansvar för en riktigt stor olycka. Om vi vill ha valuta för pengarna ska vi inte satsa dem på den riskfyllda kärnkraften utan på hållbara och säkra energisystem. Svensk energipolitik har allt för länge präglats av låsningar. På papperet en inriktning mot avveckling av kärnkraften. I praktiken endast en halvhjärtad och av många motarbetad utveckling mot mer av modern energieffektivisering och förnyelsebara energislag. Många talar nu om att använda kärnkraften som ett sätt att lösa klimatfrågan. Det oroar oss. Det finns varken nog med uran eller tid för en sådan lösning. Man kan alltså inte lösa klimatfrågan på det sättet. Dessutom skulle en så kraftig global utbyggnad av kärnkraften, som man åtminstone fram till Fukushima har talat om, leda till oacceptabla säkerhetsrisker. Kärnkraften skulle riskera att spridas också till länder som inte kan eller vill sätta tillräckligt höga säkerhetskrav. Vi skulle inte klara hanteringen av den mängd avfall som skulle uppstå. Och vi skulle inte kunna förhindra kärnvapenspridning – också till terroristorganisationer. I grunden handlar kärnkraftsfrågan inte om pengar och teknik, utan om värderingar och samhällssyn. Som människor står vi inför valet att förvalta jorden eller att förbruka den. Vi kan välja att begränsa de risker som vi tar, eller vi kan välja att sätta framtidens liv och möjligheter på spel. Eller som författaren Göran Rosenberg har uttryckt det: ”Kärnkraften ingår kort sagt i den finstilta faustiska pakt som vår civilisation ingått med djävulen eller åtminstone med vårt sämre jag; löftet om paradiset åt oss själva mot risken för helvetet åt våra barn och barnbarn.” För oss som socialdemokrater är valet självklart. En kärnkraftsolycka kan leda till konsekvenser som är båda oöverblickbara och oåterkalleliga. Den risken kan vi inte ta. Vårt ansvar är att förvalta jorden, inte att förbruka den. Vårt mål är en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, i solidaritet med nu levande och framtida generationer. Vår förhoppning är att minnesåret för Tjernobyl och den svåra olyckan i Fukushima ska kunna bli utgångspunkt för en ny epok i den svenska energipolitiken. Vad som nu krävs är klara besked och en tydlig färdriktning. Såväl energiföretagen som industrin, kommunerna och konsumenterna måste veta vad som gäller: En kraftfull satsning på energieffektivisering och förnybar energi. Vi socialdemokrater måste på partikongressen 2013 presentera ett konkret och kraftfullt handlingsprogram för energiomställning som också innefattar kärnkraftsavveckling. Med nedläggningen av Barsebäck 2005 visade Socialdemokraterna att det är möjligt att göra kärnkraften överflödig i takt med att den förnybara energin byggs ut. Nu är det dags att ta nästa steg! Socialdemokraternas stora uppdrag i energipolitiken är att förhindra både de förödande klimatförändringarna och fler riskfyllda kärnkraftshaverier. Investeringarna behöver gå till långsiktiga förnybara energislag snarare än kortsiktig farlig kärnkraft. Vi ser fram emot ett handlingsprogram som främjar samarbete mellan politiken, fackföreningsrörelsen, energiföretagen och industrin – ett program till gagn för både miljön och en offensiv industripolitik. Sverige behöver samlas kring en hållbar framtid. Vi måste våga välja väg. Birgitta Dahl (S) miljöminister 1986–1991 Erik Pelling (S) kommunalråd i Uppsala Lena Sommestad (S) miljöminister 2002–2006 Anders Grönvall (S) oppositionsråd i Knivsta ", "article_category": "other"}
{"id": 16794, "headline": "”Så ska fler placerade barn få ökad trygghet”", "summary": "I ett unikt projekt om den sociala barnavården har Barnombudsmannen i dialog med barn och ungdomar ringat in en rad huvudområden där kommunerna måste ta ett större ansvar. Därför skärper nu Stockholms stad riktlinjerna för att placerade barn ska få en ökad trygghet och en bättre omsorg, skriver allianspartierna i socialnämnden.", "article": "Regeringen gav för ett år sedan Barnombudsmannen uppdraget att inhämta placerade barns åsikter om den sociala barnavården. Projektet är unikt genom att ett antal av de barn som medverkat har fått föra fram sina budskap och råd till dem som bestämmer över den sociala barnavården. Barnombudsmannen har i dialog med ungdomar på HVB och i familjehem ringat in ett par huvudområden där kommunerna måste ta ett större ansvar. Det handlar inte minst om barns delaktighet, kunskaper om sina rättigheter, hälsa och skolgång samt hur skyddet runt barnen kan stärkas. Vi, som kommunpolitiker, tar självklart rapporten på största allvar. När samhället omhändertar barn är det för att trygga uppväxten i en säker och familjelik tillvaro. Därför är det oacceptabelt att barn utsätts för vanvård och otrygghet. Vi bör komma ihåg att de allra flesta familjhem fungerar väldigt bra. En bra placering kan på många sätt bli en räddning där barn kan möta den kärlek och omtanke som varje barn i Sverige behöver och har rätt till. Samtidigt visar också andra berättelser som barnen förmedlar hur katastrofalt det kan bli om ett de placeras i hem med stora missförhållanden och där uppföljningen inte har fungerat. Enligt artikel 3 i Barnkonventionen ska barns bästa sättas i främsta rummet och även om det ibland brister är det ovillkorligen så att alla beslut som tas ska utgå från vad som är bäst för barnet. Stockholms stad skärper nu riktlinjerna för att placerade barn ska få en ökad trygghet och en bättre omsorg. I de skärpta kraven införs att: • Alla familjehem ska ha genomgått en grundutbildning för att bli godkända som familjehem. Familjehemmen ska också förbinda sig att delta i den fortbildning som erbjuds. • Tillsynskraven skärps genom minst fyra årliga inspektioner, varav minst ett är oanmält. Besöken är två fler än socialstyrelsens rekommendationer. • Socialnämnden ska säkerställa att det placerade barnet har rätt till en egen kontakt med sin socialsekreterare och att barnet har rätt att välja hur denna kontakt ska se ut. Barnets socialsekreterare ska föra enskilda samtal med barnet och på annan plats än i familjehemmet om barnet vill det. • Socialtjänsten ska följa barnets vård, utbildning och hälsa och vara en aktiv part för att barnet ska få sina rättigheter tillgodosedda. Barn ska ha en trygg uppväxt. Omhändertagna barns rätt till bra utbildning ska säkras i en kommunal skola eller i en av skolinspektionen godkänd friskola. Alliansen i Stockholm är också enig i att vi vill gå längre och erbjuda fortsatt stöd till de familjehem som är villiga till vårdnadsöverflyttning eller adoption när placeringar förutsätts bli långvariga. För barnets bästa är det i många fall mer tryggt att veta att de vuxna som de bott hos i flera år också kan bli deras vårdnadshavare. Därför arbetar vi för att det ska finnas stöd även efter en adoption eller när vårdnaden överförs. För närvarande är en statlig utredning ute på remiss som berör hur staten och kommunerna på bästa sätt kan bemöta alla dem som under åren utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Vi välkomnar förslagen både på ekonomisk ersättning och ceremoni och hoppas att det kan ge någon form av upprättelse för all den skada som dessa människor har åsamkats. Samtidigt är det vår övertygelse att det viktigaste vi kan ta med oss för framtiden är att göra allt som står i vår makt för att det inte sker igen. Det finns få som är så utsatta som små barn som tas om hand av myndigheter efter att de farit illa. Vi hoppas och tror att skärpta krav bidrar till att barnens röst tas tillvara och att deras bästa sätts i främsta rummet. Som ansvariga kommunpolitiker är det för oss självklart att göra allt för att alla barn ska växa upp i trygghet. Anna König Jerlmyr (M), ordförande i socialnämnden i Stockholm Ann-Katrin Åslund, gruppledare för FP i socialnämnden Stina Bengtsson, gruppledare för C i socialnämnden Ewa Samuelsson, gruppledare för KD i socialnämnden ", "article_category": "other"}
{"id": 16795, "headline": "”Dålig luft i skolorna ett stort problem”", "summary": "För Stockholms alla lärare och elever i grundskolan är dålig inomhusmiljö ett verkligt och vanligt förekommande problem. Det handlar till exempel om dålig ventilation och för höga radonhalter. Stockholms skolfastighetsbolag Sisab måste få resurser för att åtgärda dessa problem, skriver Miljöpartiet i Stadshuset.", "article": "Dålig luft i skolornas klassrum försämrar lärandet. För Stockholms alla lärare och 60.000 elever i grundskolan är detta ett verkligt och vanligt förekommande problem. Dålig inomhusmiljö ger huvudvärk, allergier och koncentrationssvårigheter. Barn tillbringar en betydande del av sin uppväxt med att möta de krav som ställs i skolan – de förtjänar en bra arbetsmiljö. Inomhusmiljön i skolan är avgörande för elevernas fysiska välmående och lärande. Med relativt små medel kan Stockholms stad bygga bort problemen med slitna lokaler och dålig luft. För att nå dit behöver Stockholm mer förebyggande arbete och en tydligare ansvarsfördelning. Huvudskyddsombudet för Stockholms skolor, Svante Johansson, beskriver situationen klart och tydligt: ”luftkvaliteten i Stockholms skolor är ett gigantiskt problem”. Johansson har fullt upp med att agera när det slås larm. Det förebyggande arbetet hinns helt enkelt inte med. Elevernas och lärarnas arbetsmiljö diskuteras och åtgärdas endast när situationen är alarmerande. Helt nödvändiga åtgärder kan inte genomföras på grund av att olika aktörer hänvisar till varandra. Den otydliga ansvarsfördelningen gör att skolmiljöfrågan ständigt prioriteras ner. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har tillsynsansvar för skolornas inomhusmiljö. Stockholms skolfastighetsbolag Sisab ansvarar för lokalerna samt tillbyggnader och renoveringar. Utbildningsnämnden är ansvarig uppdragsgivare men har som rutin att lägga tillsynsrapporterna till handlingarna, utan diskussion. Arbetet med skolmiljön faller helt enkelt mellan stolarna. Ingen har en plan eller en strategi, det finns inte tillräckligt med resurser och ingen vill ta ansvar. En mycket stor andel av Stockholms skolor behöver åtgärder på grund av dålig ventilation. En tredjedel av alla skolor har för höga halter av radongas. Detta är vad vi vet – samtidigt som det saknas mätvärden för flera andra skolor. Det finns 258 tillsynsärenden som är kvar sedan förra mandatperioden – ej åtgärdade, och ingen vill ta ansvar. Stockholms ansvariga politiker måste ta förskolornas och skolornas inomhusmiljö på större allvar än så. Stockholm behöver en tydlig organisation där ansvariga politiker tar ansvar eller kan ställas till svars. Stadens skolfastighetsbolag Sisab är den aktör med rätt kompetens för att ta oss ur detta misslyckande. Det är för oss tydligt att de måste ges ansvaret, uppdraget och resurserna att förbättra inomhusmiljön i skolorna. Sisab måste tillåtas ha ett eget investeringsutrymme som möjliggör både en långsiktig planering och att problem kan åtgärdas akut. Utbildningsnämndens ansvar är att det inte blir för många elever i varje klassrum, vilket försämrar luftkvaliteten, och måste börja arbeta med skolmiljön som en prioriterad fråga. Den moderatledda majoriteten i Stockholms kommunfullmäktige måste bevilja arbetet med skolmiljön de medel som krävs. En bra arbetsmiljö för Stockholms lärare och elever handlar inte bara om radon, huvudvärk och säkerhet. Det handlar om kvaliteten på vår utbildning – kunskaperna som nästa generation får med sin in i framtiden. Kvaliteten på den verksamhet som är stadens enskilt största budgetpost. En bra skolmiljö är en grundförutsättning för en skola i världsklass och ett välfungerande samhälle. Inget annat duger. Per Bolund (MP) oppositionsborgarråd och vice ordförande i miljö och hälsoskyddsnämnden Rickard Nygren (MP), vice ordförande, Sisab Per Olsson (MP), ledamot utbildningsnämnden ", "article_category": "other"}
{"id": 16797, "headline": "”Regeringen måste agera i EU för asylpolitiken”", "summary": "Att inte tillämpa det så kallade massflyktdirektivet för våra medmänniskor i Nordafrika är både fel och fegt. Detta visar att varken liberaler i Europaparlamentet eller den svenska regeringen med stöd av Miljöpartiet är någon att hålla i handen, skriver Fredrik Lundh Sammeli och Anna Hedh (S) i en replik.", "article": "Cecilia Wikströms och Guy Verhofstadts resonemang (DN Debatt 18/4) om vikten av ett gemensamt och rättssäkert europeiskt asylsystem delar vi socialdemokrater till fullo. Men slutsatsen att inte tillämpa det så kallade massflyktdirektivet i den svåra situation som våra medmänniskor i Nordafrika nu befinner sig i är både fel och feg. Det går inte att gömma sig bakom att alla medlemsstater ska ta ansvar när de inte gör det. Skribenternas egna ord om att medlemsländerna inte klarat solidaritetstestet och att regeringarna inte prioriterar gemensamma europeiska lösningar borde vara skäl nog att gå från ord till handling. I Europaparlamentet debatteras utvecklingen i Nordafrika intensivt. Tyvärr handlar debatten främst om vilka kostnader revolterna får för EU:s medlemsstater och hur man bäst kan stoppa eventuella flyktingströmmar. Man pratar mycket mindre om hur vi tillsammans bäst kan hjälpa alla de människor som är på flykt. Ofta hörs tal om nödvändigheten av solidaritet mellan medlemsstaterna och att vi måste hjälpas åt. Sällan hörs krav på solidaritet gentemot de människor som befinner sig på flykt, vars situation vi verkligen bör känna sympati för. Detta visar att när politiken prövas i skarpt läge är varken liberaler i Europaparlamentet eller den svenska regeringen med stöd av Miljöpartiet någon att hålla i handen. Vi socialdemokrater tänker inte sitta på läktaren och titta på tills situationen blir ohållbar. Vi kräver att Sveriges regering ska agera i EU. Sverige behöver en stark och tydlig röst som stöder kommissionär Cecilia Malmström att tillämpa direktivet för att säkerställa snabbt stöd till dem som flyr från krig, våld och förtryck. Utvecklingen i Nordafrika har visat hur illa EU:s gemensamma asylsystem fungerar i praktiken. Det finns en djup splittring mellan medlemsstater i synen på asylfrågor. Just nu pågår omarbetning av EU:s regler för asyl. Den senaste tidens händelser visar varför förbättringar måste ske. Men i stället har förhandlingarna fullständigt stannat till följd av Europas högerregeringars ovilja. När kritiken kommer mot medlemsländerna slår de ifrån sig. Det är oerhört viktigt att alla vi som vill se en ansvarig och solidarisk asylpolitik inte deppar ihop. Det är i stället just nu vi måste samla ny kraft och sätta ännu större press på de regeringar och politiker som vägrar ta ansvar. Det är vi skyldiga alla de människor som befinner sig på flykt och som drömmer om ett liv i fred och frihet. Fredrik Lundh Sammeli, riksdagsledamot (S), migrationspolitisk talesperson Socialdemokraterna Anna Hedh, Europaparlamentariker (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 16798, "headline": "En pannkaksvändare på Sverigeturné", "summary": "President Obamas man i Stockholm,ambassadör Matthew Barzun, avverkar stad efter stad i sin svenska ”road show”. I residenset på Östermalm introducerar hans hustru, familjerådgivaren Brooke Brown Barzun, ny amerikansk konst. Möt USA:s mäktigaste företrädare i Sverige.", "article": "En eller annan förbipasserande stannar upp och tittar undrande på den välklädde mannen med det lockiga håret som står vid Stora torget i Linköping och steker pannkakor. Tittar de närmare så kanske de ser att det är amerikanska pannkakor. Och lyfter de blicken så kan de notera att ett antal allvarliga män med hörsnäckor står diskret utplacerade på strategiskt lagom avstånd från pannkaksvändaren. – Lönnsirapen är från Vermont, säger han stolt. USA:s ambassadör Matthew Barzun, personligen handplockad till jobbet av president Barack Obama, har i tysthet infört ett nytt sätt att bättra på bilden av USA i Sverige. Han kallar det ”Embassy in a box” (ambassad i en låda). Nyligen tog han med sig delar av personalen och åkte till Linköping, där han mötte folk i konsthallen vid torget. Tidigare har han varit i Umeå och Växjö. Fler städer står på tur i propagandaoffensiven. – Man brukar säga att man jobbar på ambassaden i Stockholm, eller Madrid, eller Paris. Det är så fokuserat på huvudstäderna. Men jag har bott i Louisville i Kentucky och vet att huvudstäder inte har monopol på goda idéer, säger han. Han var bara 38 år när han i augusti 2009 som nybliven ambassadör, tillsammans med hustrun Brooke, flyttade in i Villa Åkerlund, den pampiga 30-talsvilla i Diplomatstaden i Stockholm som tjänar som bostad åt USA:s sändebud här. Brooke Brown Barzun är inte bara utbildad familjerådgivare och dotter till mannen bakom Brown-Forman, en av USA:s största vin- och sprittillverkare (Jack Daniels, Southern Comfort m fl), hon är också konstnär, berättar hon när vi träffas för ett samtal i husets representationsdel på första våningen. – Inte utbildad. Jag är amatörkonstnär och tecknar mest. Jag älskar konst. Därför inledde hon snabbt ett samarbete med ett galleri i Stockholm för att i en temporär utställning fylla väggarna i residenset med samtida svensk konst av namn som Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström – i väntan på att den amerikanska skulle anlända från USA. – Det blev en fantastisk introduktion till Stockholms konstvärld och gjorde samtidigt att vi fick flera goda vänner. Men nu fylls huset av amerikansk konst som ska visas upp för svenskar. Det mesta är av mycket modernt snitt. Ett spindelnät projiceras på en vägg och trasas sönder varje gång någon passerar; i ett hörn ligger en virtuellt droppande grön pöl (roligare än det låter), en projektor låter en figur klättra i besökarens hand. På 90-talet var Matthew Barzun med och startade Cnet, ett nätbaserat medieföretag som blev en stor framgång. Det köptes för några år sedan av CBS för 1,8 miljarder dollar (i dagsläget nästan 12 miljarder kronor). Vid sidan av jobbet var han politiskt engagerad för det demokratiska partiet. När den unge senatorn Barack Obama 2006 besökte Louisville i Kentucky för att hjälpa till att vinna tillbaka delstaten till demokraterna, såg Matthew Barzun till att organisera ett valmöte med honom på stadens basebollstadion. Det blev succé – ett fullsatt stadion jublade åt ett lysande tal. När Obama sedan kandiderade till presidentposten var Matthew Barzun en av hjärnorna bakom den kampanj som ledde till valseger. En tid efter valet kom ett samtal från Washington. Den nyvalde presidenten undrade om Barzun ville bli ambassadör i Stockholm. – Jag tackade ja med entusiasm. En gång tidigare hade han varit här – på en väns bröllop – och förälskade sig då i stan. Han gillar särskilt Skansen dit han och hustrun gärna går med sina tre barn: två söner och en dotter, alla under tio år. Han försummar aldrig en chans att visa besökare Vasamuseet. Och både han och hustrun sätter upp ”skridskor i Kungsträdgården” som en storfavorit. Han uttrycker ständigt hur mycket han tycker om Sverige och svenskarna. – Jag väntade mig att de skulle vara passionerade, principfasta och pragmatiska, säger han. Och det är precis så svenskarna är. Varför hamnade han just här? Han säger att han inte vet, men gissar att hans bakgrund som IT-entreprenör har viss betydelse: där ligger ju Sverige långt framme, menar han. Den bakgrunden präglar också hans sätt att jobba som ambassadör. Han bloggar förstås (blogomsweden.blogspot.com), och propagerar ständigt för att man ska följa ambassadens arbete på Facebook och Twitter. Att ambassadören vid besöket i Linköping börjar med att steka amerikanska pannkakor på gatan är ett tacksamt fototillfälle för lokalpressen. Dessutom får han hjälp av Östergötlands landshövding Elisabeth Nilsson som i likhet med Linköpings kommun skarpt gillar att ambassadören kommer hit. Efter en stund dyker ett 20-tal åttondeklassare upp och bjuds på pannkakorna. Inne i konsthallen har en symbolisk port byggts upp som besökarna kan gå igenom. Över den hänger det klassiska amerikanska vapnet med den vithövdade örnen, men med en ny text tillagd på ambassadens emblem: Road Show. Där innanför får eleverna bland annat skriva det första de tänker på när de hör ordet USA. Tavlan fylls med ord: Makt, Hollywood, FBI, Baseboll ... – Britney Spears – är det positivt? säger Matthew Barzun när han går igenom listan med några blyga tonårsflickor. Killarna har i stället satt sig runt ett bord med inbyggda Ipad-plattor, laddade med ikoner som rör USA. – De ringde från Washington och ville höra mer om Ipad-bordet, säger pressrådet Ryan Koch till ambassadören. – Fint, det snackas om det där alltså, svarar han nöjt. Ambassaden har annonserat ut att de ska vara på plats i Linköping och ha med sig tjänstemän som kan utfärda pass och visum. Amerikanen Robb Zinn och hans svenska hustru Helena har passat på att resa hit från Norrköping. Med sig har de dottern Stella-Rose, fem månader, som är amerikansk medborgare och nu ska få sitt första pass. Samtidigt, i en sal intill, sitter elever från en engelskspråkig gymnasieklass och får höra av två experter från ambassaden hur man gör för att plugga i USA. Lite senare på dagen berättar Matthew Barzun inför en publik på universitetet i Linköping om när han tog emot uppdraget av Obama i Ovala rummet i Vita huset: – Jag frågade om han hade ett råd till mig som ny ambassadör. Han tänkte efter lite, och så sa han: ”Listen ...” Sen säger han inget mer och det tar en liten stund innan publiken hajar och börjar skratta. Obamas råd var alltså detta: ”Lyssna!” Det visar sig att Matthew Barzun är en estradör. Han fångar publikens uppmärksamhet, varvar allvar med skämt och påpekar när han visar en overhead-bild att det blir både den första och den sista under hans tal. – Jag lärde mig ordet ”sista” på svenska för sex månader sedan. Det var när jag hade provat surströmming. När han möter den utrikespolitiska föreningen på universitetet blir tonen fränare och frågorna mer kritiska: om USA:s roll i Afghanistan, och om behandlingen av Bradley Manning, den gripne Wikileaks-läckaren som sitter isolerad på en militärbas utanför Washington och enligt uppgift utsätts för tortyrliknande behandling. Diplomatiskt svarar han att han inte kan kommentera en pågående rättsprocess, men talar desto mer om vikten av att kunna kommunicera konfidentiellt. Hösten 2010 avslöjade Wikileaks innehållet i en stor mängd rapporter från amerikanska ambassader runt om i världen hem till Washington. Mest uppmärksammat i Sverige blev kanske en tjänstemans omdöme om utrikesminister Carl Bildt: ”A medium size dog with a big dog attitude” (en medelstor hund med en stor hunds attityd). Tiden kring de avslöjandena beskriver nu ambassadör Barzun som ett lågvattenmärke under sin tid i Sverige. – Jag kan inte kommentera några påstådda citat ur påstått läckta rapporter. Men jag tror att de amerikansk-svenska förbindelserna är starka nog att komma igenom det obehag som kan ha orsakats av skriverierna, säger han smidigt när vi samtalar på residenset. Och affären fick en positiv följd, hävdar han. – Den har lett till bra debatter på platser vi besöker om vikten av öppenhet och förtroenden. Precis som när det gäller affärer, sjukvård och journalistik är möjligheten att samtala konfidentiellt viktig också i diplomatin. Diplomati betyder också representation – det är ofta middagar i det amerikanska residenset i diplomatstaden. När vi är på besök är bordet i matsalen dukat för 20 gäster, med anledning av ett besök av Minneapolis borgmästare, och Brooke Brown Barzun kollar placeringarna. Paret Barzun träffades på en blindträff i San Francisco för tolv år sedan. Matthew dök upp ensam på en kollegas bröllop, och kollegans mamma – hans egen kusin – frågade om hon skulle hitta en dejt åt honom. – Visst, sa jag. Hon frågade vad jag letade efter, och jag sa: Någon smart, cool, rolig ... och en massa andra adjektiv. Brooke: – Den kvinnan var en gammal vän till vår familj. Jag råkade äta middag med henne dagen efter och plötsligt sa hon: ”Jag har hittat den du ska gifta dig med!” Matthew fick snart ett meddelande på sin telefonsvarare: ”Här är telefonnumret till din blivande fru.” – Matthew hämtade mig vid min lägenhet, tog ut mig på middag och fick mig att skratta hela kvällen, säger Brooke. Två år senare gifte de sig i hennes hemstad Louisville i Kentucky, dit de också flyttade. Matthew Barzun hämtar plötsligt en lerfigur som hans hustru gjorde när hon var 18 år, en sensuell skulptur av en mans- och en kvinnokropp. Han visar den stolt. – Jag brukar ställa ner den (i representationsvåningen). Men hon tar alltid upp den igen (till den privata delen av huset). Matthew Barzun Född: 1970 i Massachusetts. Familj: Hustrun Brooke, två söner och en dotter. Bor: I Villa Åkerlund i Diplomatstaden på Östermalm i Stockholm. Bakgrund: Harvardstudent. IT-entreprenör som chef på Cnet. Gör nu: Amerikansk ambassadör i Stockholm. Närmaste chef: Hillary Clinton, utrikesminister. Brooke Brown Barzun Född: 1972 i Kentucky. Familj: Maken Matthew, två söner och en dotter. Bor: I Villa Åkerlund i Diplomatstaden på Östermalm i Stockholm. Bakgrund: Familjerådgivare med tio års erfarenhet i skolor i San Francisco och Louisville. Gör nu: Ambassadörshustru med passion för konst. Nio av Matthew Barzuns svenska favoriter Maträtter 1. Inlagd sill med Västerbottenost. 2. Kantarellsoppa med knäckebröd. 3. Biff Rydberg. Låtar 1. ”Pistol Dreams” med The tallest man on Earth. 2. ”Punkrocker” med Teddybears. 3. ”Me and my drum” med Swingfly. ”Min favoritlåt i Melodifestivalen i år, eftersom den visade upp en fantastisk blandning av amerikansk och svensk talang.” Uttryck 1. Ingen ko på isen. 2. Lagom. 3. Försökskanin. ”Och så älskar jag alla ’-köping’: Enköping, Jönköping, Lidköping, Linköping, Norrköping, och bara Köping, helt enkelt.” Brooke Brown Barzuns favoritplatser i stockholm 1. Moderna museet 2. Konsthallen Magasin 3 3. Östermalmshallen 4. Skridskor i Kungsträdgården 5. Gå (eller jogga) runt Djurgården ", "article_category": "other"}
{"id": 16802, "headline": "”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”", "summary": "Nytt forskningsprojekt: Abortlagen bör moderniseras och anpassas till en ny moralfilosofisk syn på kommande generationers intressen.1960- och 70-talens kvinnorörelse hade fel när den drev fram en abortlag som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Det är dags för samhället att ifrågasätta det här synsättet och abortlagens konstruktion. Vår slutsats är att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs vikt i exempelvis klimatdiskussioner, bör de även tillskrivas vikt i abortsammanhang. Vi bör därför göra en annan avvägning mellan kvinnans intressen och fostrets. Lagen måste i framtiden spegla hela den komplexa problematiken kring abortfrågan, skriver filosoferna och forskarna Nicolas Espinoza och Martin Peterson.", "article": "I Sverige råder sedan 1975 fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. (SFS 1974:595 ) Vi menar att abortlagen bör moderniseras. På samma sätt som Katolska kyrkan och andra religiöst färgade opinionsbildare har fel i tanken att abort är förkastligt under nästan alla omständigheter, hade 60- och 70-talens kvinnorörelse fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Vår kritik av abortlagen kan sammanfattas i två teser. Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets. Vår andra teshandlar om hur samhället bör hantera avvägningen mellan den gravida kvinnans och fostrets intressen. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära, tvärtemot vad tänkare som Kant, Mill och Rawls hävdade. Vår hypotes är att abort i många fall är rätt till en viss grad samtidigt som det också är fel till en viss grad. Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt. En rimlig moralisk analys kräver att man använder nyanser av grått. I så motto som en handling gynnar en individ bidrar detta till att göra handlingen rätt, och i så måtto som motsatsen är fallet bidrar det till att göra handlingen fel. Under vissa omständigheter, till exempel om den gravida kvinnan är ung men graviditeten upptäcks relativt sent (till exempel vecka 16), kan det vara rätt med abort ur en aspekt men fel ur en annan, men dessa två aspekter kan inte vägas samman till ett binärt omdöme. Allt man kan säga är att handlingen är både rätt och fel, och beroende på omständigheterna kan graden av riktighet och felaktighet variera. Denna insikt, att abort inte är en moraliskt binär fråga, kräver att vi nyanserar våra moraliska och juridiska ställningstaganden. Men hur? Ett vanligt tankefel är att hävda att samhället av praktiska skäl måste sätta en skarp gräns för när något är tillåtet respektive förbjudet. Även om vi accepterar att många fall av abort befinner sig i en moralisk gråzon finns det, enligt detta tankesätt, ingen möjlighet att formulera lagar som speglar en sådan moralisk tvetydighet. Men denna binära syn på lagstiftning är ogrundad. Vårt förslag är att abortlagen revideras så att den i stället för att dela in aborter i två kategorier, ”förbjudet” och ”tillåtet”, bör dela in aborter i tre kategorier: Först har vi, precis som i dag, fall då abort är förbjudet. Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. Den andra kategorinär fall när abort inte bara är tillåtet, utan samhället även har en skyldighet att assistera kvinnor som önskar avbryta sin graviditet. Denna kategori omfattar fall i vilka abort inte är fel till någon grad. Förutom situationer där kvinnans hälsa står på spel eller graviditeten är ett resultat av ett brott, skulle nog många acceptera att även tillräckligt tidiga graviditeter får avbrytas med hänvisning till att kvinnans intresse tydligt väger tyngre än fostrets. Slutligen har vi en ny, tredje kategori.Denna svarar mot de fall då det finns rimliga skäl att hävda att abort är både rätt och fel till en viss grad. I dessa fall bör det inte vara samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, lika lite som det bör vara samhällets skyldighet att förhindra att de utförs. Vi föreslår helt enkelt att lagen bör revideras så att den inte uttalar sig om dessa fall. I stället för att försöka sätta en skarp gräns i fall där ingen sådan skarp gräns finns är det bättre att lagen avstår från att reglera dessa fall. I praktiken innebär vårt förslag att makt och ansvar förs över från samhället till den enskilda kvinnan. Om hennes situation faller under den tredje kategorin får hon själv besluta hur hon vill handla, utan att fråga sjukvården eller Socialstyrelsen om lov, men det är inte heller sjukvårdens skyldighet att tillhandahålla personal och resurser för att avbryta graviditeten i dessa fall. Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med. För att förhindra att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, kan det vara lämpligt att upprätta särskilda abortkliniker som garanterar att aborterna utförs på ett medicinskt säkert sätt men som tar betalt för sina tjänster i förhållande till klientens betalningsförmåga. En del kvinnor som befinner sig i den tredje typen av situation skulle troligen uppfatta det som obehagligt att inte längre ha full uppbackning av samhället och därigenom kunna falla tillbaka på ett tydligt rättfärdigande av sitt handlande i lagen. Kanske skulle det rentav kännas bättre för den gravida kvinnan om lagen gav ett klart besked. Mot detta invänder vi att lagen inte bör formuleras efter vad som känns bäst, utan efter vad som bäst speglar hela den komplexa problematiken kring abortfrågan. Nicolas Espinoza fil dr, filosofiska institutionen vid Stockholms universitet och Stockholm Centre for Healthcare Ethics Martin Peterson docent, avdelningen för filosofi, Eindhovens tekniska universitet och Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16803, "headline": "”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”", "summary": "Nytt forskningsprojekt: Abortlagen bör moderniseras och anpassas till en ny moralfilosofisk syn på kommande generationers intressen. 1960- och 70-talens kvinnorörelse hade fel när den drev fram en abortlag som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Det är dags för samhället att ifrågasätta det här synsättet och abortlagens konstruktion. Vår slutsats är att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs vikt i exempelvis klimatdiskussioner, bör de även tillskrivas vikt i abortsammanhang. Vi bör därför göra en annan avvägning mellan kvinnans intressen och fostrets. Lagen måste i framtiden spegla hela den komplexa problematiken kring abortfrågan, skriver filosoferna och forskarna Nicolas Espinoza och Martin Peterson.", "article": "I Sverige råder sedan 1975 fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. (SFS 1974:595 ) Vi menar att abortlagen bör moderniseras. På samma sätt som Katolska kyrkan och andra religiöst färgade opinionsbildare har fel i tanken att abort är förkastligt under nästan alla omständigheter, hade 60- och 70-talens kvinnorörelse fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Vår kritik av abortlagen kan sammanfattas i två teser. Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets. Vår andra tes handlar om hur samhället bör hantera avvägningen mellan den gravida kvinnans och fostrets intressen. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära, tvärtemot vad tänkare som Kant, Mill och Rawls hävdade. Vår hypotes är att abort i många fall är rätt till en viss grad samtidigt som det också är fel till en viss grad. Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt. En rimlig moralisk analys kräver att man använder nyanser av grått. I så motto som en handling gynnar en individ bidrar detta till att göra handlingen rätt, och i så måtto som motsatsen är fallet bidrar det till att göra handlingen fel. Under vissa omständigheter, till exempel om den gravida kvinnan är ung men graviditeten upptäcks relativt sent (till exempel vecka 16), kan det vara rätt med abort ur en aspekt men fel ur en annan, men dessa två aspekter kan inte vägas samman till ett binärt omdöme. Allt man kan säga är att handlingen är både rätt och fel, och beroende på omständigheterna kan graden av riktighet och felaktighet variera. Denna insikt, att abort inte är en moraliskt binär fråga, kräver att vi nyanserar våra moraliska och juridiska ställningstaganden. Men hur? Ett vanligt tankefel är att hävda att samhället av praktiska skäl måste sätta en skarp gräns för när något är tillåtet respektive förbjudet. Även om vi accepterar att många fall av abort befinner sig i en moralisk gråzon finns det, enligt detta tankesätt, ingen möjlighet att formulera lagar som speglar en sådan moralisk tvetydighet. Men denna binära syn på lagstiftning är ogrundad. Vårt förslag är att abortlagen revideras så att den i stället för att dela in aborter i två kategorier, ”förbjudet” och ”tillåtet”, bör dela in aborter i tre kategorier: Först har vi, precis som i dag, fall då abort är förbjudet. Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. Den andra kategorin är fall när abort inte bara är tillåtet, utan samhället även har en skyldighet att assistera kvinnor som önskar avbryta sin graviditet. Denna kategori omfattar fall i vilka abort inte är fel till någon grad. Förutom situationer där kvinnans hälsa står på spel eller graviditeten är ett resultat av ett brott, skulle nog många acceptera att även tillräckligt tidiga graviditeter får avbrytas med hänvisning till att kvinnans intresse tydligt väger tyngre än fostrets. Slutligen har vi en ny, tredje kategori. Denna svarar mot de fall då det finns rimliga skäl att hävda att abort är både rätt och fel till en viss grad. I dessa fall bör det inte vara samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, lika lite som det bör vara samhällets skyldighet att förhindra att de utförs. Vi föreslår helt enkelt att lagen bör revideras så att den inte uttalar sig om dessa fall. I stället för att försöka sätta en skarp gräns i fall där ingen sådan skarp gräns finns är det bättre att lagen avstår från att reglera dessa fall. I praktiken innebär vårt förslag att makt och ansvar förs över från samhället till den enskilda kvinnan. Om hennes situation faller under den tredje kategorin får hon själv besluta hur hon vill handla, utan att fråga sjukvården eller Socialstyrelsen om lov, men det är inte heller sjukvårdens skyldighet att tillhandahålla personal och resurser för att avbryta graviditeten i dessa fall. Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med. För att förhindra att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, kan det vara lämpligt att upprätta särskilda abortkliniker som garanterar att aborterna utförs på ett medicinskt säkert sätt men som tar betalt för sina tjänster i förhållande till klientens betalningsförmåga. En del kvinnor som befinner sig i den tredje typen av situation skulle troligen uppfatta det som obehagligt att inte längre ha full uppbackning av samhället och därigenom kunna falla tillbaka på ett tydligt rättfärdigande av sitt handlande i lagen. Kanske skulle det rentav kännas bättre för den gravida kvinnan om lagen gav ett klart besked. Mot detta invänder vi att lagen inte bör formuleras efter vad som känns bäst, utan efter vad som bäst speglar hela den komplexa problematiken kring abortfrågan. Nicolas Espinoza fil dr, filosofiska institutionen vid Stockholms universitet och Stockholm Centre for Healthcare Ethics Martin Peterson docent, avdelningen för filosofi, Eindhovens tekniska universitet och Stockholms universitet Abortlagen från 1975 Den lag som antogs 1975 ger en gravid kvinna rätt att ensam besluta om abort till och med graviditetsvecka 18. Hon behöver inte uppge skäl och kan inte nekas abort, inom lagens tidsgränser. En effekt är att allt fler aborter utförs tidigt i graviditeten; 93 procent av aborterna görs före vecka 12 och 76 procent före vecka 9 (2008). I Sverige görs flest aborter av kvinnor 20–24 år och därefter i gruppen 25–30 år. Tonårsaborter (15–19 år) är den tredje största gruppen. Antalet legala aborter i Sverige var 37.524 år 2009. Källa: Nationalencyklopedin ", "article_category": "other"}
{"id": 16811, "headline": "”Facklig huggsexa får inte prägla årets avtalsrörelse”", "summary": "De välavvägda löneökningarna 2010 har varit ett viktigt bidrag till att Sverige snabbt återhämtat sig från krisen. Inför den kommande avtalsrörelsen – som ger ett delvis annorlunda utrymme för lönehöjningar – gäller det att också hitta avtalsnivåer som präglas av ansvar för samhällsekonomin. Det sämsta vore om förhandlingarna präglas av en attityd att ”nu ska man ta ut allt som går”. En facklig huggsexa driven av revanschlystnad leder bara till höga nominella löneökningar som inte blir något värda eftersom de driver upp inflation och räntor. Detta vore förödande och ett svek mot dem som står utanför arbetsmarknaden, skriver företrädare för Sveriges arbetsgivare.", "article": "Avtalsförhandlingarna som börjar i höst kommer att föras i ett annat och mer positivt ekonomiskt klimat än avtalsrörelsen 2010, vilket ger ett delvis annorlunda utrymme för lönehöjningar. En lärdom från 2010 som alla parter bör ta med sig är vikten av att de avtalade lönehöjningarna kommer på en nivå som på bästa sätt bidrar till återhämtningen i ekonomin och främjar sysselsättningen. Det sämsta vore om avtalsförhandlingarna kommer att präglas av en facklig revanschlusta präglad av en attityd att nu ”ska man ta ut allt som går”. Det skulle innebära att facken skulle försöka få en högre löneökningstakt än vad som är ansvarsfullt och försvarligt. Då skulle vi riskera att göra om misstagen från 1995 då parterna på arbetsmarknaden via löneavtalen satte ett sänke på den positiva utvecklingen för Sverige. Räntan blev högre och ökningen i sysselsättningen kom av sig. Det ledde då till – och skulle också nu leda till – att bromsa den positiva trenden med sänkt arbetslöshet och att onödigt många personer står utan arbete. Det skulle ta många år att få ner arbetslösheten. I praktiken skulle det innebära att många som i dag står utanför arbetsmarknaden aldrig kommer in. Finns det då inte skäl för revansch? Var det inte de anställda som tog ansvar genom historiskt låga löneökningar och betalade priset för krisen? Sett till avtalens nivå för de två åren 2010 och 2011 är Sverige väl i linje med Europa. Vi ligger, tillsammans med exempelvis Danmark, Finland, Belgien och Holland, nivåmässigt i mitten av avtalen i Europa för 2010 och 2011. I de anställdas perspektiv är säkert reallönernas utveckling mer intressant. De bägge krisåren 2009 och 2010 tillsammans gav reallöneökningar på cirka 5 procent. Dessa kom dessutom efter en framgångsrik period på hela 15 år för dem med jobb som givit genomsnittliga reallöneökningar på 2,6 procent per år och en total reallöneökning på omkring 46 procent. Med andra ord är det svårt att se var argumenten för revansch ska komma från. En facklig huggsexa driven av revanschlystnad leder bara till höga nominella löneökningar som inte blir något värda eftersom de driver upp inflation och räntor. Tänk tillbaka på perioden 1980 till 1995 med nominella lönehöjningar i näringslivet på i snitt nästan 7 procent per år samtidigt som reallönerna minskade något. De höga reallöneökningarna i slutet på 90-talet hade också ett pris i form av en kvarstannande arbetslöshet på hög nivå. Ett mycket mer konstruktivt förhållningssätt är att konstatera att de väl avvägda avtalade löneökningarna 2010 har varit ett viktigt bidrag till att Sverige snabbt återhämtar sig från krisen. Nu gäller det att ta ett fortsatt ansvar och hitta rätt nivåer även i den kommande avtalsrörelsen. Vi bör också komma ihåg att vi har en bra bit kvar innan krisens effekter är utsläckta. Först under 2011 passerar vi 2008 års nivå i BNP, industriproduktionen ligger fortfarande 10 procent under 2008 års nivå och vi har fortfarande en kraftigt förhöjd arbetslöshet som vi måste fortsätta minska. Den framgångsrika utvecklingen innebär inte heller att vi är osårbara. Osäkerheten är stor om hur utvecklingen påverkas av länder med ett stort skuldberg. Vår ekonomi är exportberoende och i flera länder väntas ekonomin, till följd av svaga statsfinanser, växa svagare än i Sverige. Vår egen starka krona dämpar exporttillväxten medan importen ökar. Den riktiga och viktiga utgångspunkten för avtalsrörelsen bör därför vara att hitta avtalsnivåer som präglas av ett ansvarstagande för samhällsekonomin och för företagens möjligheter att växa och anställa. Därför vill arbetsgivarna att parterna fortsätter att skapa förutsättningar för en minst lika positiv utveckling som avtalen 2010 bidrog till. Det innebär att de avtalade lönehöjningarna och villkoren inte får bromsa tillväxten och att avtalen ska ge fler chans att få jobb. Vi har klarat av den balansen relativt bra under de senaste 15 åren. Det har inte varit något som har skett av sig självt. Trots att våra fackliga motparter alltid pratar om behovet av att företagens konkurrenskraft inte undermineras finns det gott om exempel på hur man i praktiken ställt krav som allvarligt skulle ha försämrat konkurrenskraften om de accepterats. Ett exempel är att inför avtalsförhandlingarna 2010 hamnade LO helt fel i sina krav om syftet skulle vara att utveckla eller behålla konkurrenskraften samt att få sysselsättningen att växa. Kraven var ettåriga avtal med 3,2 procent i avtalade lönehöjningar i snitt och dessutom förändringar i exempelvis sjukersättningen som gav samlade krav på ungefär 3,7 procent. Denna höga kravnivå lade man fast mitt under den starkaste nedgången i ekonomin under modern tid och utan någon rimlig hänsyn till företagens verklighet. Man använde både Riksbankens och Konjunkturinstitutets bedömningar om vilka nivåer som bäst skulle främja utvecklingen på ett felaktigt sätt. Man gav därmed en falsk bild av att de höga kraven låg innanför de samhällsekonomiskt gynnsamma ramarna. Utfallet av avtalsrörelsen blev att de internationellt konkurrensutsatta företagen satte ett märke på 0,9 procent i avtalade lönehöjningar från 1 juni och 12 månader framåt och för 2011 avtal som räknat över två år gav avtalade lönehöjningar på 3,5 procent. De löneavtalen är starkt bidragande till att Sverige återhämtar sig så snabbt. Fackens kravnivåer försvårade dessutom de fortsatta förhandlingarna. Avtalen för tjänstemännen och arbetarna inom Teknikföretagen, Stål och Metall samt Industri och KemiGruppen ställdes mot LO:s mycket högre kravnivåer. Förbund efter förbund skulle överträffa det industrimärke som LO i förhand sagt sig söka och acceptera. Stora strejker inom skogs- och kraftverksindustrin samt ett mycket stort antal varsel blev följden av att man missat att vara realistisk i sitt kravställande. Det skulle vara förödande om de fackliga företrädarna ser avtalen 2010 som en parentes och baserar kraven 2011 och 2012 på ett revanschtänkande som bottnar i bristande realism i kraven i förra avtalsrörelsen. Det vore ett grundligt svek mot de grupper som ännu står utanför arbetsmarknaden och som, för att komma ut i solen, behöver en fortsatt jobbtillväxt skapad av en stark ekonomisk tillväxt. Per Hidesten vice vd Skogsindustrierna Bengt Huldt vd Stål och Metall Arbetsgivareförbundet samt Svemin och Svemek Peter Jeppsson vd TransportGruppen Dag Klackenberg vd Svensk Handel Jonas Milton vd Almega Ola Månsson vd Sveriges Byggindustrier Eva Östling Ollén vd Sveriges Hotell och Restaurangföretagare Åke Svensson vd Teknikföretagen Christer Ågren vice vd Svenskt Näringsliv Parterna bestämmer Det svenska kollektivavtalssystemet innebär att löner och allmänna anställningsvillkor bestäms av parter på arbetsmarknaden, det vill säga arbetsgivarna och arbetstagarna, utan inblandning av staten. Avtalsförhandlingarna kan ske på central och på lokal nivå. Lönebildningen i avtalen har delats upp i sju olika löneavtalskonstruktioner; från individanpassad lönebildning med sifferlösa avtal utan angivet löneutrymme till en generell summa där alla får lika mycket i lön. Källa: Ekonomifakta ", "article_category": "other"}
{"id": 16812, "headline": "Lusten går att träna upp", "summary": "Det hjälper inte att läsa klatschiga tips om hur man ska få tid för sex – om det i själva verket är de egna tankarna som bromsar, säger sexologen Charlotte Makboul. Då gäller det att börja titta på sina tankar i stället.", "article": "Att sexlivet går på sparlåga under småbarnsåren är något som många par accepterar. Stress och tidsbrist är självklara orsaker. Men ibland kan det bli en ond cirkel som fortsätter. – Många frågar sig själva ”har jag lust till sex nu?” och får ett ”nej” till svar, säger sexologen och socionomen Charlotte Makboul. – Det kan ha uppstått ett automatiskt ”nej” till sex. Då är lösningen inte fler tips, utan att i stället titta på de egna tankarna som bromsar en från att förverkliga alla dessa fantastiska råd. Man ska fråga sig om man ska lägga fokus på de bromsande tankarna, om de leder mot ens viktiga mål i livet, eller om man ska ifrågasätta sitt ”nej” och prova att välja ”ja”, menar Charlotte Makboul. – Om det finns en lust att ha lust, så är det bara att köra vidare och försöka skifta från det automatiska ”nejet” till ett ”ja”. Att titta på tankarna gör att man får distans till dem, och inte smälter samman med dem och börjar tro att ”så här är det”. Bland trygga par är det vanligt att båda tycker att det är okej att man har en sexsvacka när man nyligen fått barn, och om det sker i samförstånd är ju allt frid och fröjd, säger Charlotte Makboul. En ny bebis tar hela tillvaron, inklusive känslor och mentalt fokus, i anspråk. Det är naturligt att både mamman och pappan blir mer intresserade av barnet och mindre av sex. Babybubblan upplöses så småningom och världen utanför öppnar sig. Stress, tidsbrist och praktiska omständigheter går som regel att åtgärda ganska enkelt. – Och par som lever i ett förhållande där sexlivet avstannat ska inte bli stressade av det så länge det inte är en källa till ångest eller konflikt, säger Charlotte Makboul. Men hos otrygga par kan det kännas fruktansvärt att den ena parten inte vill ha sex, den som blir avvisad kan må oerhört dåligt, det leder till gräl och slitningar i relationen. Ofta bottnar det här i att en eller båda parter har en anknytningsproblematik i grunden, menar Charlotte Makboul. Enligt anknytningsteorin etableras våra anknytningsmönster redan i spädbarnsåldern. Anknytningen kan exempelvis vara mer eller mindre trygg. – Våra anknytningsmönster gör inte mycket väsen av sig då vi befinner oss i situationer där vi har känslomässig distans till omgivningen, exempelvis på våra arbetsplatser, säger Charlotte Makboul. – Men i nära relationer, med människor som vi älskar eller tycker väldigt mycket om, så slår de till. Anknytningsmönstren speglas både i våra relationer och i vår sexualitet, hävdar Charlotte Makboul. – När du blir förälder drabbas du kanske mer än någonsin av känslor av närhet, till barnet men också ofta till partnern. Har du då en tendens till mindre trygga anknytningsmönster kan dessa komma att avspeglas också i sexualiteten. Vad kan man då göra för att hitta tillbaka till varandra sexuellt när man fått barn? – Har man problem med känslorna är det bra att träna sig på att vara i sin känsla, och även att våga prata om de jobbiga känslorna inför sin sexualitet. Fly inte från det som är jobbigt, utan tillåt dig att känna, tänka och ge uttryck för det inför din partner. Det är endast då man kan lära sig saker. Avslappningsövningar, mindfulness och att vara i nuet är också sådant som kan hjälpa. Charlotte Makboul väljer fyra böcker ”Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation” (Natur & Kultur) av Dan Josefsson och Egil Linge. ”I kärlekens flöde. När närhet och sex blir ett” (Energica förlag) av Krishnananda Thomas Trobe och Amana Trobe. ”Mentaliseringsboken” (Karneval förlag) av Per Wallroth. ”Lyckofällan” (Natur & Kultur) av Russ Harris. ", "article_category": "other"}
{"id": 16820, "headline": "Minnen av en tyst mamma", "summary": "Den israeliska författaren Lizzie Doron växte upp i ett hem präglat av tystnad. Hennes mamma Helena hade förlorat hela sin släkt i Förintelsen men talade aldrig om sin bakgrund. Nu finns Lizzies bok om uppväxten på svenska. Thomas Lerner mötte henne i Stockholm.", "article": "På varje årsdag av sin mors begravning fann Lizzie Doron till sin förvåning en röd ros där mamma Helena vilade. Någon hade varit där före henne. På fjärde årsdagen såg hon en kvinna gå fram mot graven med en ros i handen. Kvinnan frågade om Lizzie också hade sett den där begravningen. ”Det var bara tio personer där”, mindes kvinnan. Hon hade själv begravt sin bror den dagen. På varje årsdag tog hon nu den vackraste rosen ur buketten hon hade med till honom och placerade på Helenas grav. ”Den döda kvinnan måste ha saknat familj”, antog kvinnan. Kanske visste Lizzie något om den begravda? ”Inte mycket alls”, svarade Lizzie. ”Inte mycket alls.” I boken ”Varför kom du inte före kriget?”, nyligen utgiven på svenska, låter Lizzie Doron läsarna få veta mer om mamma Helena. Det är berättelsen om en kvinna som föddes någonstans i Europa och förlorade alla släktingar och vänner under Förintelsen. Själv överlevde hon i de tyska koncentrationslägren och flyttade till Israel. Dock läkte aldrig de själsliga såren. – Jag växte upp med en skugga, berättar Lizzie Doron. Mamma firade aldrig sina egna födelsedagar. Från min födelse tills hon dog var hennes livs enda mening att stötta och skydda mig. Hon var en ”smågalen” mamma och jag fick själv fundera ut varför hon gjorde som hon gjorde. Som att jag alltid skulle bleka mitt bruna hår så att det blev blont. Hemma talade mor och dotter sällan med varandra, och till slut trodde Lizzie att tystnaden var något naturligt. Nu, som vuxen, tål hon inte när det är tyst. Hennes man klagar ofta på att hon alltid vill ha radion eller tv:n på för att slippa den förhatliga tystnaden. – Helena berättade aldrig om sin bakgrund och inte något om vem som var min far, inte heller ville hon kela och gosa med mig. Hon verkade rädd för all fysisk beröring, troligen hängde det samman med minnena från koncentrationslägren. Men mamma älskade mig och ville att jag skulle studera och bilda mig. – I dag är jag stolt över Helena, min mamma. Hon var ensamstående och gjorde allt hon kunde för att ge mig hopp, en bra framtid – trots sin tunga ryggsäck. Hon var arg, ledsen, förtvivlad och försökte bygga upp ett nytt liv i ett land hon egentligen inte tyckte om. I sin bok formar Lizzie Doron i korta scener minnet av Helena och visar vilka följder trauman kan få. Inte bara mamman själv utan även omgivningen påverkades av den frusna sorgen och de mörka hemligheterna i moderns liv. – Min mamma hade man och två söner innan kriget. De och alla andra togs ifrån henne. Nu levde hon ensam med mig, det var bara jag som kände henne och ändå gjorde jag det inte. Helena skapade sig ett nytt liv i Tel Aviv i Israel där hon arbetade som sjuksköterska, men vad hon upplevt i de tyska koncentrationslägren fick ingen veta. Fast det förgångna förföljde henne ständigt. – Mamma ville egentligen aldrig bo i Israel. Hon älskade det Europa där hon var född, kulturen, maten, naturen ... jag kommer ihåg hur hon under sina ständiga nattvandringar i lägenheten citerade Schiller och Goethe på tyska när hon trodde att ingen hörde. På dagarna var allt som påminde om Tyskland bannlyst. Helena kom till Israel 1949 efter att landet blivit självständigt. Då skulle starka män och kvinnor med gevär och plogar bygga framtiden – inte traumatiserade klena överlevare med mardrömmar. – Helena kände sig aldrig hemma i Israel. För henne var judendom lika med filosofi, religiösa samtal, kultur och en förståelse av vad det innebär att vara människa. Här fick hon se en annan sida: soldaterna, vapnen och det aggressiva som hon ogillade så mycket. När Lizzie blev äldre och skaffade pojkvänner hade Helena två frågor till dem: Finns det någon allvarlig sjukdom i släkten? Vad gör du i armén? – Hon talade utifrån en överlevares perspektiv. Svåra och dödliga sjukdomar kan ju överföras från generation till generation. Och den som skjutit en annan människa till döds förändras för alltid, blir inte densamma som dessförinnan. Min nuvarande man hade inga sjukdomar i släkten och tömde soptunnor i det militära. Mamma blev nöjd. Varför skrev du din bok? – I israeliska skolor får alla elever i uppgift att skriva en text om sin släkt. När min dotter frågade mig om sin mormor kunde jag bara svara ”Förintelsen”. Då bestämde jag mig för att göra min ”hemläxa”. Sedan gavs berättelsen ut som bok, men det var inte avsikten från början. Lizzie tog ledigt från arbetet på universitetet i Tel Aviv för att lägga sin mammas livspussel. I dag vet hon en del om moderns bakgrund, men mycket är för alltid dolt. Hon berättar om när Helena kom tillsammans med en grupp judar i koncentrationslägret Auschwitz. Prästen, rabbinen, hade uppmanat alla att be till Gud för att han skulle rädda dem. Men Helena tog fram en flaska med hårblekningsmedel, det är oklart hur hon fått tag på den, och hällde i håret. En liten flicka såg på med stora ögon. Då hällde Helena resten av blekmedlet i flickans hår, tog henne i handen och gick efter en stund till en tysk officer och påpekade att det måste ha blivit något fel: ”Vi är inte judar, titta på vårt hår. Vi råkade bara befinna oss i området.” Helena och flickan fördes åt sidan, resten av gruppen mördades i gaskamrarna. – Tio år gammal stod jag i en livsmedelsbutik i Tel Aviv när en kvinna, hon heter Itta och finns med i min bok, kom fram och berättade att Helena räddat hennes liv med blekmedlet i koncentrationslägret. Helena, en liten hjältinna, hade inte sagt ett ord om detta till mig. Hur överlevde du din ”tysta” barndom? – Mamma trodde på mig, lyfte fram mig, såg mig som det finaste i världen. Alla barn behöver bli älskade, mamma älskade mig. Men Lizzie tackar också vädret i Israel. I det fattiga kvarter där hon växte upp bodde ett fyrtiotal barn, många av dem med föräldrar som var överlevare. – Vi kunde vara ute så fort vi kom hem från skolan. Vi lekte, gjorde läxor och skapade en sorts samhälle där vi kunde känna oss trygga. Vi delade erfarenheten av tystnaden i våra hem. Vad tycker din familj om boken? – Min man fick möta en levande människa, inte bara den småtokiga Helena han träffat. Och min dotter och son fick en mormor att faktiskt se upp till. Hon överlevde – trots allt hon gått igenom. Skriver på ny bok om sin okände far Namn: Lizzie Doron. Ålder: Född 1953. Bor: Tel Aviv, Israel. Familj: Man och två barn. Yrke: Journalist och författare. Aktuell: Med romanen ”Varför kom du inte före kriget?” (Weyler förlag). Arbetar nu på en bok om sin pappa, som länge var okänd för henne. Övrigt: Är engagerad fredsaktivist med många palestinska kontakter. Mamma: Helena, född 1909. När andra världskriget bröt ut bodde hon i Krakow i Polen. Fördes till stadens judiska ghettot och senare till olika koncentrationsläger. Efter kriget letade hon förgäves efter överlevande släktingar. Studerade till sjuksköterska i Wien och kom 1949 till Israel. Arbetade där inom sjukvården. Dog 1990. Pappa: Hette Kuba och kom från Polen till Israel. Led av svår tuberkulos. På en kibbutz mötte han Helena som var sjuksköterska där. Vårdades i flera år på sanatorium. Lizzie träffade aldrig honom. Mamma Helena fortsatte att läsa Mamma Helena fortsatte att läsa sagor även sedan dottern Lizzie blivit äldre. Det var Askungen, Snövit, Hans och Greta med flera. Annars kunde inte mamman somna. Ibland vaknade Helena med ett skri, gick upp ur sängen och vandrade runt i rummen utan att få ro. Här följer ett kort utdrag ur ”Varför kom du inte före kriget?” (Weyler förlag): ”När Lizzie frågade: ’Vad är det som har hänt?’ brukade hon svara: ’Jag drömde om häxor, spöken, monster och onda människor, sådana som finns i sagor.’ Och hon tillade: ’Ibland så finns de i verkligheten också.’” ", "article_category": "other"}
{"id": 16828, "headline": "Nationalister tar poäng i språkstrider", "summary": "En högerpopulistisk våg går genom Norden. I Finland kan den föra det nationalistiska Sannfinländarna ända in i regeringen. Partiledaren Timo Soini vill avskaffa svenskan som obligatoriskt språk i skolan.", "article": "I DEN SENASTE opinionsmätningen inför det finländska riksdagsvalet den 17 april får invandringskritiska Sannfinländarna drygt 16 procent. Den 48- årige partiledaren Timo Soini ilsknar till när han får frågan om hur mycket av fyrdubblingen i opinionen jämfört med förra valet som beror på ökad rasism. – Ingen i Finland kallar mig för rasist, för de vågar inte och för att det är osant. Jag tolererar inte sådant, säger han till DN. Samtidigt försvarar han att Sannfinländarna ställer upp med Jussi Hallaa ho som riksdagskandidat, trots att han är dömd för att ha hävdat att islam uppmuntrar pedofili och att han vill minska invandringen av muslimer. – Han har blivit dömd och betalat böter. Men vad är ditt ansvar för vilka som är partiets kandidater? – Jag har fullt ansvar för partiet. Vi för ut vårt program och sedan är det väljarna som bestämmer. De populistiska partiernas frammarsch är den största politiska förändringen de senaste åren i Norden och Europa, anser statsvetaren Ann-Cathrine Jungar vid Södertörns högskola. – De nordiska populistpartierna har olika bakgrund. I Finland började det för mer än 50 år sedan med Veikko Vennamos Småbrukarförbund, medan det började med nynazismen i Sverige. Men i dag börjar SD och Sannfinländarna alltmer likna varandra i sakpolitiken i något som kan kallas ”centerextremism”. PARTIERNA ÄR EMOT invandrare, EU, globaliseringen och talar om att de företräder ett hotat folk. Den egna befolkningen ska ha företräde till välfärd och jobb. – Sannfinländarna betraktar också finlandssvenskan som ett främmande element mot den finska majoritetskulturen, säger Ann-Cathrine Jungar. Partiets systerorganisation Finskhetsförbundet arrangerade förra veckan en demonstration mot ”tvångssvenskan” på riksdagshusets trappa. Men Timo Soini försäkrar att Finland ska förbli tvåspråkigt: – Jag vill inte ändra grundlagen. Det är bara den obligatoriska svenskan i skolan som ska tas bort. Det innebär inte slutet för svenskan. Soini tonar också ned sin kritik av invandringspolitiken. Tidigare har Sannfi nländarna krävt att migrationsminister Astrid Thors ska avgå, men nu är Soini nöjd med regeringen. – Det är inga problem med invandringen. De asylsökande som har giltiga skäl ska ha rätt att stanna. Vår regering har skärpt reglerna och nu fungerar det bra. Med siktet inställt på att komma in i regeringen vill Soini inte kopplas samman med Sverigedemokraterna. I EUparlamentet ingår Sannfinländarna i samma partigrupp som bland annat Dansk folkeparti som samarbetar med SD i Sverige. Men Timo Soini har stoppat partiets ungdomsförbund från samarbete med Sverigedemokraterna. I STOCKHOLM SITTER Jimmie Åkesson i en nyinköpt skinnsoffa till riksdagsrummet. Blågula vykort från väljare sitter fästa på anslagstavlan. Men när det handlar om svenskans ställning i Finland ställer han sig inte bara på Sannfinländarnas sida. Han går längre än så. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson går längre – han vill helt avskaffa svenskan som parallellt språk i Finland. – Jag tycker inte att det ska vara parallella språk som i dag, säger han. I stället jämför han finlandssvenskarna med samernas ställning som minoritet i Sverige. – Man ska vara snäll mot minoriteter. Men det är inte rimligt att man ska ha svenska som myndighetsspråk där det bor en väldigt liten del svenskar. DE TVÅ STORA PARTIERNA i Sverige oroar sig däremot för svenska språkets framtid i Finland. Svenska skattebetalare ger varje år omkring en miljon kronor till kompetensutveckling av lärare och annan verksamhet för att stödja det svenska språket i Finland. – Det stöd som vi ger till svenskundervisningen i utlandet är en viktig del av vårt Sverigefrämjande, säger Eva Björling (M), som är nordisk samarbetsminister. Som handelsminister ser hon en ekonomisk aspekt på den infl ammerade språkfrågan: – Länder som har gemensamt officiellt språk handlar mer än dubbelt så mycket med varandra. Sedan har vi en lång gemensam historia och kulturella band med Finland. Det är tråkigt om det blir mindre svenska. S-riksdagskvinnan Karin Åström är ordförande i Nordiska rådet. Hon är ”oroad och bekymrad”. – Svenskans ställning är direkt hotad av Sannfinländarna, säger hon. Hon tror att språkfrågan inte bara blir en sak för den finländska riksdagen, utan också för Nordiska rådet på nästa möte i augusti. – Språkfrågorna är stora och viktiga för oss. MEN JUST NORDISKA RÅDET har också blivit en mötespunkt för de fyra stora högerpopulistiska partierna i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Sverigedemokraterna hoppas på ett utökat samarbete med alla utom norska Fremskrittspartiet som är mer liberalt. – För några år sedan blev vi och Dansk Folkeparti utbuade på Ungdomens nordiska råd. Nu känner man av att det är en helt annan våg bland högerpartierna. Det blåser i vår riktning, säger SD-riksdagsledamoten Erik Almqvist som sitter i Nordiska rådet. henrik.brors@dn.se mats.larsson@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16829, "headline": "”Att stänga två reaktorer skadar svensk basindustri”", "summary": "Kärnkraft är inget självändamål men det är inte realistiskt att stänga ned två reaktorer inom loppet av tre år. Det skulle allvarligt skada svensk basindustri och drabba alla dem som jobbar hos oss och deras familjer, skriver Bo Annvik i en replik. Han är ordförande i SKGS som arbetar med den svenska basindustrins energifrågor.", "article": "Maria Wetterstrand och Lise Nordins förslag på DN Debatt 8/4 att stänga ned två kärnkraftsreaktorer under denna mandatperiod bidrar till stor oro inom svensk basindustri. Inte för att kärnkraften är ett självändamål utan för att en stabil eltillförsel och konkurrenskraftiga elpriser är en grundförutsättning för att svensk industri ska kunna fortsätta vara konkurrenskraftig på en global marknad. Basindustrin (skogen, kemin, gruvorna och stålet) sysselsätter i dag över 400.000 människor och har ett exportvärde på cirka 273 miljarder. Att stänga minst två av landets tio reaktorer inom en så kort tidsperiod som tre år skulle bidra till en allvarlig elbrist och elpriset skulle stiga ytterligare från en redan hög nivå. Dyrare el innebär försämrade konkurrensförutsättningar vilket i sin tur hotar sysselsättningen i Sverige, inte minst på orter som redan i dag är hårt drabbade av arbetslöshet. Vi har just lämnat en hård vinter bakom oss då vi varit tvungna att importera el producerad av fossila bränslen. Inte kan väl Wetterstrand och Nordin föredra en lösning där kärnkraften byts mot fossilkraft? De talar sig visserligen varma för vindkraften och för oss i basindustrin är vindkraften en viktig del i utbyggnaden av förnybara energikällor, i dag står svensk vindkraft för 2-3 procent av den totala eltillförseln. Som Wetterstrand och Nordin också skriver är Energimyndighetens prognos att utbyggnaden kommer att hamna på 11 TWh vindkraftsel 2020 vilket skulle innebära att vindkraften då kommer att utgöra ungefär 7 procent av eltillförseln. Jag förmodar att Miljöpartiet inte vill använda våra sista orörda älvar för att bygga nya vattenkraftsverk. Vad finns det då för alternativ? De drabbade reaktorerna i Japan är äldre än samtliga svenska reaktorer. Men för att säkerställa att de svenska kärnkraftverken har den senaste tekniken för säkerhet och samtidigt säkra eltillförseln borde några av de äldre verken bytas ut. Kärnkraften står trots allt för 44 procent av elproduktionen i dag. Detta tillsammans med en fortsatt utbyggnad av förnybara energikällor anser vi är en bra avvägning, både för att rädda sysselsättningen i Sverige och för att Sverige ska få tillgång till el som är producerad av koldioxidfria energislag. Kärnkraft är som sagt inget självändamål men med dagens alternativ och den långsiktiga utbyggnadstakten av förnybara energikällor är det inte realistiskt att stänga ned två reaktorer inom loppet av tre år. Det skulle inte bara allvarligt skada svensk basindustri, det skulle drabba alla de människor som jobbar hos oss, och deras familjer. Bo Annvik, ordförande SKGS SKGS står för Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet och är ett samarbete mellan de olika branschorganisationerna Skogsindustrierna, Plast- & Kemiföretagen, SveMin och Jernkontoret. ", "article_category": "other"}
{"id": 16835, "headline": "”Minst två kärnreaktorer kan stängas utan problem”", "summary": "Miljöpartiet i riksdagsmotion i dag: Med anledning av haverierna i Fukushima kräver vi att minst två svenska kärnkraftsreaktorer tas ur drift under den här mandatperioden. Efter händelserna i Japan diskuteras avstängning av gamla kärnkraftsreaktorer i land efter land. Men i Sverige händer nästan ingenting. Många tror att det inte går att fasa ut kärnkraften trots att vi har bättre förutsättningar än de flesta andra länder. Nya prognoser från Energimyndigheten visar att Sverige går mot stora elöverskott på både kort och lång sikt. Fram till 2020 beräknas överskottet bli hela 23 TWh, vilket nästan motsvarar produktionen i fem av Sveriges tio reaktorer. Det är därför fullt möjligt att redan denna mandatperiod stänga minst två reaktorer och ändå ha ett elöverskott, skriver Maria Wetterstrand och Lise Nordin.", "article": "Kärnkraftshaverierna i japanska Fukushima har skakat om kärnkraftsdebatten runt om i världen. I land efter land påbörjas, eller diskuteras, en avstängning av gamla reaktorer i avvaktan på att konsekvenserna av händelserna i Japan analyserats. Schweiz tillkännagav direkt att de ställer in planerna på att ersätta landets gamla kärnkraftreaktorer med nya och i Tyskland beslutade förbundskansler Angela Merkel att skjuta på beslutet om en livstidsförlängning för tyska reaktorer och att de som byggts före 1980 skulle stängas för säkerhetskontroller. Kina har lagt stora delar av sitt kärnkraftsprogram på hyllan, likaså Israel, och i Japan säger regeringen nu att fler reaktorer antagligen inte kommer att byggas – i stället ska förnybara energikällor sättas i centrum. Fler liknande exempel finns, men i Sverige händer nästan ingenting. Vi bor i ett land där många tror att det inte går att fasa ut kärnkraften, detta trots att vi har bättre förutsättningar än de flesta andra länder. Förutom vårt breda kunnande om energiteknik har Sverige bland de bästa förutsättningarna för förnybar elproduktion i världen. Vi har en lång kust med många lämpliga platser för vindkraft, god tillgång på bioenergi och inte minst stora möjligheter att använda energin smartare. Vi har redan utbyggd vattenkraft som bara i sig ger oss mer el per person än den genomsnittliga elanvändningen i de flesta länder i Europa. Vattenkraft är dessutom synnerligen lämplig att komplettera med just vindkraft för ett tryggt och säkert elsystem Trots att Sverige har bland de bästa förutsättningarna i världen att ha en helt förnybar elproduktion är vi bland de länder i världen som har mest kärnkraft, räknat per person. Och trots detta beslutade riksdagen för snart ett år sedan, med minsta möjliga marginal, att tillåta nya och betydligt större kärnkraftsreaktorer i Sverige. Beslutet föregicks av en bild av att risken för kärnkraftsolyckor är i det närmaste obefintlig i välorganiserade samhällen. Eller som Hans Blix sa vid ett tal i Norge 2007: ”Chernobyl was a unique case, occurring in a rare type of reactor that lacked containment. Most of the world’s light water reactors have a containment that stops any emissions of radioactivity into the environment.” Händelserna i Japan har visat att det inte är så enkelt. De trodde också att de förutsett alla tänkbara händelser och hade konstruerat säkerhetssystem utifrån det. Men det räckte inte. När samma händelse slog ut flera säkerhetssystem samtidigt tappade de ändå kontrollen. Ovanpå en fruktansvärd katastrof med jordbävning och tsunami har landet nu drabbats av en av de värsta kärnkraftolyckorna i världen någonsin. Vi vet i dag mer om kärnkraftens farlighet än vad vi visste för tre veckor sedan. Vi vet att det är ännu svårare än vi trodde att förutse alla tänkbara händelser. Vi vet nu att säkerhetssystem som ska gå in när det första faller ifrån kan slås ut av samma anledning som gjorde att det första systemet havererade. Vi vet att räddningsarbetet efter en naturkatastrof kan kraftigt försvåras om det dessutom finns kärnkraftverk som komplicerar bilden. Efter Fukushima borde alla kunna vara eniga om att vi måste lära oss att stänga kärnreaktorer innan de havererar. Men vi måste också öppna ögonen och sluta blunda för alla de möjligheter vi i Sverige har. Nya prognoser som Energimyndigheten presenterade i mars och början av april visar att Sverige går mot stora överskott av el på både kort och lång sikt. Redan i år väntas Sverige exportera åtta terawattimmar (TWh) el och nästa år tio TWh. Det är ungefär lika mycket som de tre äldsta reaktorerna producerade 2010. Fram till 2020 beräknas överskottet bli hela 23 TWh, vilket nästan motsvarar produktionen i fem av Sveriges tio reaktorer. Detta utan att det behöver tas ett enda nytt politiskt initiativ. I ljuset av detta är det uppenbart att det är fullt möjligt att låta ett par reaktorer tas ur drift i Sverige redan denna mandatperiod utan att det påverkar tillgången på el i Sverige. Och utan att det påverkar klimatpolitiken. Vi har för avsikt att i dag presentera detta förslag i en motion till Sveriges riksdag med anledning av händelse av större vikt. På lite längre sikt är det möjligt att låta fler reaktorer tas ur drift och med en framtidsinriktad energipolitik skulle det vara möjligt att klara oss helt utan kärnkraft och ändå ha en elförsörjning i balans. Detta utan att det påverkar möjligheten att nå klimatmålen. Framtidsinriktad har här den blygsamma innebörden att Sverige ska genomföra Energimyndighetens planeringsmål för vindkraft och Effektiviseringsutredningens förslag om smartare energianvändning. Det är viktigt att komma ihåg att Energimyndighetens prognoser bygger på den politik som bedrivs i dag och de beslut som har tagits. Med en mer ambitiös politik för att bygga ut förnybar elproduktion och effektivisera elanvändningen skulle detta överskott naturligtvis kunna bli betydligt större. I Energimyndighetens prognos har man räknat med att bara elva TWh vindkraftsel kommer till stånd av det planeringsmål om 30 TWh vindkraft som riksdagen beslutat om. Man har heller inte räknat med att det görs någon betydande energieffektivisering, trots att Energieffektiviseringsutredningen visat att man med ekonomiskt lönsamma åtgärder kan minska elanvändningen med upp emot 30 TWh. EU:s energikommissionär Günther Öttinger sade några dagar efter olyckan i Fukushima att EU nu på allvar måste undersöka möjligheten att skapa ett energisystem utan kärnkraft, ett helt förnybart system. Det finns många studier som visar att detta är möjligt. Miljöpartiet anser att Sverige snarast bör ta fram en strategi för hur det kan göras här hemma och hur vi kan bidra till en sådan utveckling i resten av EU. De rödgröna partierna har varit eniga om att kärnkraften ska fasas ut successivt med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. Vi har också varit eniga om att en prövning måste göras varje mandatperiod. Från Miljöpartiet de gröna menar vi att de senaste prognoserna ger oss rätt i att det är möjligt att stänga minst två reaktorer redan under denna mandatperiod och att Sverige ändå kan ha ett överskott av el. I hela världen omprövas nu kärnkraften. Det är hög tid att även den svenska regeringen drar några slutsatser för den svenska energipolitiken. Vi har de bästa förutsättningarna att bygga vårt energisystem på förnybart. Underlaget från myndigheter och utredningar visar att det är fullt möjligt att ta oss dit. Sverige har ett val. Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet de gröna Lise Nordin energipolitisk talesperson och riksdagsledamot Miljöpartiet de gröna Händelse av större vikt Miljöpartiet presenterar sitt förslag i en motion till riksdagen ”med anledning av händelse av större vikt”. Så här står det i Riksdagsordningens 3 kapitel: 13 § Motioner med anledning av en händelse av större vikt får väckas gemensamt av minst tio ledamöter, om händelsen inte kunde förutses eller beaktas under den allmänna motionstiden eller någon annan motionstid som anges i detta kapitel. Källa: Svensk författningssamling ", "article_category": "other"}
{"id": 16844, "headline": "”Unga använder kondom endast vid 3 av 10 samlag”", "summary": "Ny stor studie av ungas sexualvanor: Dags att ompröva p-pillerstrategin från 60-talet och uppgradera kondomen som skydd mot både könssjukdom och graviditet.I hälso- och sjukvården är det vanligt att man rekommenderar både p-piller och kondom som skydd vid samlag. Det är dock orealistiskt för de flesta unga i åldern 15–29 år. I den nya sexualstudien UngKAB09 – som läggs fram i dag – uppger 60 procent att de inte använde kondom för att kvinnan hade p-piller eller spiral. Men inte heller p-piller ger fullgott skydd mot oönskad graviditet. Det är dags att återupprätta kondomen som ett adekvat skydd mot både oönskade graviditeter och könssjukdomar. Studien slår hål på den svenska självbilden av ett land med en ledande roll när det gäller preventivmedel, skriver Karin Stenqvist, Barbro Lennéer Axelsson och Stefan Laack.", "article": "I en ny, stor studie av sexualvanor, UngKAB09, har drygt 15 000 svenska ungdomar och unga vuxna i åldrarna 15–29 år svarat på frågor om sin sexualitet, risktagandet i form av oskyddade samlag och behovet av kunskap och stöd. Merparten av de svarande har rekryterats via mötesplatser på internet. Majoriteten av dem beskriver sin sexuella debut liksom det senaste sextillfället i positiva ordalag, särskilt männen. En förändring jämfört med tidigare studier är att kvinnorna i UngKAB09 uppger lika många sexualpartners som männen, tre under det senaste året och tolv totalt. Internet ger nya möjligheter. Trettio procent av kvinnorna och nästan hälften av de unga männen letar efter kärleks- och sexkontakter på nätet. Sju procent har lagt ut nakenbilder av sig själva på nätet. Sexualiteten är tyvärr inte bara en källa till lust. Fyrtiosex procent av de unga kvinnorna uppger att de har blivit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja, från att någon blottat sig till oönskat samlag. Ungdomar som haft oskyddat sex med en tillfällig partner var överrepresenterade bland högkonsumenter av alkohol och droger och bland dem som haft en tidig sexuell debut eller varit utsatta för sex mot sin vilja. De hade också haft betydligt fler sexpartners under det senaste året jämfört med övriga. Resultaten visar på vikten av att uppmärksamma särskilt riskutsatta ungdomar och de som har låg självkänsla. Motsatsen, god självkänsla, innebär att man sätter värde på sig själv och därmed är mer rädd om sig själv. Man klarar också att dra gränser kring vad man tycker om och vad man ogillar i fråga om relationer och sexualitet. Bara cirka 30 procent av ungdomarna använde kondom vid det senaste samlaget. Det måste betraktas som en mycket låg siffra. När samma fråga ställdes i en studie av sexualvanor hos 15-åringar i 24 olika europeiska länder 2002, utmärkte sig Sverige genom att hamna i botten med 52 procent kondomanvändare jämfört med Greklands 89 procent. Inom hälso- och sjukvården är det vanligt att man rekommenderar både p-piller och kondom som skydd. Skälet är att kondomen inte alltid ses som ett tillräckligt säkert graviditetsskydd. Den är däremot det bästa skyddet mot sexuellt överförbara sjukdomar. Flera studier visar dock att detta kombinationsskydd är orealistiskt för majoriteten. I UngKAB09 uppger cirka 60 procent att orsaken till att de inte använde kondom var att kvinnan hade annat graviditetsskydd, till exempel p-piller eller spiral. Men inte heller p-piller ger fullgott skydd mot oönskad graviditet. Studien visar att 60 procent av dem som blivit gravida trots preventivmedel hade använt p-piller. Hälften av kvinnorna i undersökningen hade erfarenhet av akut-p-piller. Dagens outtalade p-pillerstrategi härrör från 1960-talet när p-pillren lanserades. Då var det fortfarande skambelagt att bli gravid utanför äktenskapet, akut-p-piller och medicinsk abort existerade inte och framför allt var hiv inte aktuellt. Det är nu dags att uppgradera kondomens status och att se denna som ett adekvat skydd mot såväl oönskade graviditeter som könssjukdomar. Nittiofem procent av lärarstudenterna får ingen grundutbildning i sex och samlevnad och fortbildningen av lärare är osystematisk. Den aktuella studien visar att över hälften av de svarande bedömde att de fått otillräcklig kunskap om könssjukdomar och hiv i skolan. Cirka 40 procent hade inte fått tillräcklig undervisning i kondomanvändning. Skolverket granskade undervisningen 1999 och fann att den varierade kraftigt i kvalitet inom och mellan skolor och att den var beroende av lärare som brinner för frågorna. I år har det kommit nya läroplaner och ämnet sex och samlevnad får en tydligare roll. Det är ett steg i rätt riktning, men problemet kvarstår att undervisningen i sex och samlevnad ska ges ämnesövergripande och att innehållet inte är tydligt definierat. Det är då svårt att veta om hela ämnet täcks in så att det blir begripligt för eleverna. Rektorerna måste också prioritera området. I Finland finns sedan 2004 ämnet hälsokunskap som innefattar sex och samlevnad, lärarna får obligatorisk utbildning och man har satsat på läromedel. Minskningen i antalet aborter och klamydiafall i Finland har kopplats till denna obligatoriska undervisning. Det är bara en femtedel av deltagarna i studien som bedömer att de löper risk att smittas av klamydia, drygt hälften på grund av att de hade fast partner som de litade på. Ungdomarna efterfrågar kondomutdelning och lättillgängliga mottagningar för sexuell hälsa. De önskar mer kunskap om hiv och om hur man ska få en relation att fungera. Ungdomsmottagningarna i hälso- och sjukvården har i dag svårt att leva upp till dessa behov. Socialstyrelsen gjorde en inventering 2008 och fann att många mottagningar saknar ett tydligt uppdrag, metodstöd och handledning. Tillgängligheten varierade med öppettider på två till 52 timmar per vecka och ungefär hälften av mottagningarna stängde under hela eller delar av sommaren. Bemanningen var ojämn och i många fall inkomplett. Andelen manliga besökare var bara 15 procent. Ungdomsmottagningarna måste göras attraktiva även för unga män. Detta kan åstadkommas genom strategisk satsning på manlig personal och ökad kompetens i andrologi, motsvarande kvinnans gynekologi. Detta är en angelägen men helt försummad jämställdhetsfråga. Regeringens utredare Anders Milton efterfrågade nationell styrning av ungdomsmottagningarna i sin utredning 2009 av det förebyggande arbetet mot oönskade graviditeter (DN Debatt 15/6 2009). Statens folkhälsoinstitut kom till samma slutsats i sin rapport 2010 om sexuell och reproduktiv hälsa. Det är helt orimligt att ungdomsmottagningarna är ett frivilligt åtagande för landsting och kommuner. Deras uppdrag måste definieras och verksamheten likställas med mödra-, barn- och skolhälsovård. Fler utredningar behövs inte. UngKAB09 slår hål på både den internationella och den svenska självbilden att vårt land har en ledande roll när det gäller prevention för sexuell hälsa. Skolan och ungdomsmottagningarna måste få bättre konkreta förutsättningar för sitt preventiva arbete. Det räcker inte med handlingsplaner mot klamydia, hiv och oönskade graviditeter. Vi måste utgå från ungdomarnas behov av fördjupade samtal om sexualitet och relationer och identifiera de särskilt riskutsatta. Endast då kan arbetet för ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter bli framgångsrikt. Karin Stenqvist regionöverläkare med ansvar för prevention av STI och hiv, Hivprevention i Västra Götaland Barbro Lennéer Axelson universitetslektor i psykologi/socialt arbete, Göteborgs universitet Stefan Laack verksamhetsutvecklare, Hivprevention i Västra Götaland ", "article_category": "other"}
{"id": 16846, "headline": "”Att hämnas leder bara till mer våld”", "summary": "Får man slå tillbaka? Miljontals människor har sett Youtubeklippet där en mobbad australisk pojke ger igen. Björn Hultman, 23, mobbades under hela skoltiden men menar att våld aldrig är lösningen.", "article": "På nätet över hela världen hyllas den australiske pojke som gav igen mot en mobbare. – I det enskilda fallet kan det kanske ha effekt att göra så – fast bara under en kortare period, säger 23-årige Björn Hultman. Han mobbades själv under nästan hela sin skoltid och försökte till slut ta sitt liv. Nu föreläser han om hur skolor kan förebygga mobbning. Björn Hultman har sett filmsekvensen på Youtube där den unge pojken i en skola i Australien slänger en skolkamrat i marken efter att denne retat och slagit honom. – Min erfarenhet är att våld föder mera våld, det blir som en ond spiral. När en utsatt tjej eller kille känner sig tvingad att svara med våld mot en eller flera mobbare har det gått alldeles för långt. Det måste vara skolans ansvar att tidigt gripa in när det förekommer mobbning, säger han. Redan från första klass blev Björn Hultman mobbad. Skolkamraterna retade och trakasserade honom, han blev dock aldrig slagen eller utsatt för grovt våld. Först sedan han i nian försökt ta sitt liv upphörde mobbningen, även om Björn kände sig ensam och utanför också i gymnasiet. Efter flera år i terapi för att bearbeta det som hände föreläser han i dag på skolor runt om i landet. De senaste två åren har han träffat tusentals elever. – Själv har jag aldrig haft några hämndkänslor mot dem som mobbade mig, kanske för att jag inte var utsatt för våld. Den som blir slagen kan till slut känna sig så inträngd i ett hörn att den enda vägen ut är att själv ta till våld. Björn såg på filmsekvensen från Australien med blandade känslor. Han försökte sätta sig in i hur den pojke som blev slagen först kände sig, och vad den som slog tänkte. – Båda handlar fel. Mobbaren självklart, men också den som ger tillbaka. Några dagar efter att filmsekvensen spreds på Youtube intervjuades pojken som slog sin skolkamrat i ett nyhetsinslag i australisk teve. Då hävdade han att den som ser ut att bli mobbad i själva verket utdelade det första slaget – men att det inte syns på videofilmen. – Verkligheten är ibland mer komplicerad än den kan verka. Och det är därför skolan har ett så stort ansvar att tidigt upptäcka tecken på mobbning och försöka reda ut vad som pågår. Björn Hultman menar att hämnden har en fast förankring i många kulturer, och det förklarar varför så många på nätet jublar när den slagna pojken i Australien kastar sin skolkamrat hårt i backen. Kommentarer som att mobbaren måste brinna i helvetet eller att han måste piskas är vanliga. –  Om föräldrar och andra vuxna tycker att det är okej att hämnas får vi ett samhälle där våld ses som en lösning på problemen med till exempel mobbning. Att hylla den som slår ned en person, även om det är en mobbare, är att ge helt fel signal. Björn Hultmans erfarenhet är att om lärare tidigt upptäcker mobbningstendenser blir det ganska lätt att skapa en bättre atmosfär i klassrummet – det gynnar både den som kränks och de som mobbar. – En mobbare har ofta själv blivit utsatt för trakasserier och kränkningar i skolan eller bland kamrater på fritiden. Det visar en mängd forskning. Också mot den bakgrunden är allt tal om revansch och hämnd illavarslande. I förra veckan föreläste Björn Hultman på Smedshagsskolan i Hässelby i västra Stockholm. Efter varje föreläsning brukar elever komma fram för att berätta om sina egna erfarenheter. – Fler än vad många tror mobbas varje dag i svenska skolor. Jag hoppas att det som hände i Australien och den efterföljande debatten inte leder till att vi får en skola där lösningen är att mobbade elever ”tar lagen i egna händer”. Så märker du om ditt barn är mobbat Många barn och ungdomar som blir mobbade gör sitt bästa för att dölja det. Att vara mobbad ses ofta som att vara en förlorare och det vill ingen vara. Den mobbade skäms och hoppas den att allt ska gå över men det brukar det inte göra, det som försvinner är den mobbades självförtroende. Det här kan vara tecken på mobbning: – Barnet blir tystare och berättar inte vad som händer i skolan. – Kompisar följer inte med hem och barnet slutar umgås med barndomsvänner. – Barnet vill inte träffa kompisar på fritiden utan vill hellre vara hemma. – Återkommande huvudvärk och annan värk. – Vredesutbrott, sämre aptit och mardrömmar kan förekomma. – Barnet har blåmärken och andra skador . – Mobiltelefonen, klockan eller gymnastikkläder kanske har försvunnit oförklarligt. – Studieresultaten försämras.. Som förälder är det viktigt att få inblick i barnets vardag. Gå på föräldramöten och informationsträffar i skolan. Försök ta en dag ledigt ibland och följ med ditt barn till förskolan eller skolan. Titta gärna i skolans handlingsplan mot mobbning. Läs den ur ett barns synvinkel. Besök gärna skolsköterskan eller någon annan ur mobbninggruppen. Källa: Vårdguiden HÄR KAN DU FÅ HJÄLP Hit kan du vända dig om du upplever att du blir mobbad i skolan. Friends www.friends.se tel. 08-545 519 90 BRIS www.bris.se. Tel. 116 111 Barn- och elevombudet http://www.skolinspektionen.se/sv/BEO/. Tel. 08-586 080 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 16847, "headline": "”Centern står för en varm och grön socialliberalism”", "summary": "Anna-Karin Hatt (C): Jag vill vara med och utveckla Centerns politik och offentliggör härmed min kandidatur till partistyrelsen.Centerpartiet har i decennier varit en central politisk kraft som bidragit i så gott som alla viktiga krislägen och utvecklingssprång. Vi har varit samarbetsingenjörer, idégivare, pådrivare, ansvarstagare – och lyckats få mer gehör för våra idéer än vad vårt väljarstöd motiverat. Kärnan i partiets idé är inte en rå och kall marknadsliberalism, utan en tydlig och frimodig, varm och grön socialliberalism. Centerpartiets nya öppenhet gäller framför allt politikens innehåll och om vi kan förtydliga några centrala idéer kan vi på nytt bli den starkaste kraften för förnyelse och utveckling i svensk politik, skriver it- och regionministern.", "article": "Just nu pågår en debatt om hur Centerpartiet bör utvecklas, och hur Alliansens framtidsagenda bör se ut. En av Centerpartiets slutsatser är att vi ska bli Sveriges mest öppna parti, och valberedningen har nu uppmanat de som vill kandidera till partistyrelsen att öppet berätta om det, vilket flera också gjort. Också jag vill vara tydlig med att jag kandiderar till partistyrelsen. Som statsråd är jag en av de ledande personerna i Centerpartiet, och trivs bra med det. Men jag vill också gärna vara med och utveckla Centerpartiet idémässigt och organisatoriskt, som stämmovald ledamot i partistyrelsen. Men Centerpartiets nya öppenhet bör inte bara gälla kring politikens former, utan framför allt dess innehåll. Som jag ser det finns det några centrala idéer som måste förtydligas, och som bör bära både Centerpartiet och Alliansen in i framtiden. Centerpartiet är politikens entreprenörer, drivna av passion för enskilda människor och verkliga resultat. Vi har varit en central politisk kraft i decennier, och har bidragit i så gott som alla viktiga krislägen och utvecklingssprång. Vi har varit samarbetsingenjörer, idégivare, pådrivare, ansvarstagare – och lyckats få mer gehör för våra idéer än vad som motiverats av vårt väljarstöd. Centerpartiets framtid är inte att överge den stolta historien, utan att tydliggöra sin själ och omsätta den i relevanta svar på de viktigaste utmaningarna i dag. Kärnan i Centerpartiets idé är en stark tilltro till människans förmåga: att skapa, välja, fatta beslut. Att ta ansvar för oss själva, och att måna om varandra. Djupt rotat i insikten om att vi alla – som människor eller delar av Sverige – har våra ljusa stunder, och våra mörka. Det är inte en rå och kall marknadsliberalism, utan en tydlig och frimodig, varm och grön socialliberalism. Som ger människan det utrymme hon behöver och kan ta, men också erbjuder en hand till stöd den dag kraften tryter. Den bygger på ett tydligt underifrånperspektiv. På omsorgen om varandra, och om den jord vi fått låna. På värderingar om entreprenörskap, solidaritet och global rättvisa. Skrapar man på den förhärskande socialdemokratiska överideologin – med medborgaren som ett barn som behöver tas om hand av en stark stat, och missunnsamhet mot dem som lyckas – tror jag de flesta delar vår grundhållning. De flesta vill ha solidaritet med dem som behöver stöd, men vill också att den egna ansträngningen ska löna sig. De flesta älskar storstadens puls, men vill samtidigt att mjölken i barnens dricksglas ska vara mjölkad i närheten. De flesta vill ha bilens frihet, men tycker att det som ökar koldioxidutsläppen ska kosta mer. De flesta tror på individens frihet, men månar samtidigt om vårt ansvar för varandra. De flesta betalar gärna skatt till det vi måste lösa gemensamt, men vill inte betala en hundralapp mer än vad som behövs för det. Vår utmaning är att balansera de behoven, att frigöra den kraft som kan möjliggöra nya utvecklingssprång, och lägga grunden för ett bättre, framtida Sverige. Jag ser åtta viktiga områden där Sverige måste förnyas, och som Centerpartiet borde ta på sig ledarskapet för: 1. Investera i framtidens tillväxt.Ansvar för sunda, stabila finanser kommer alltid att vara viktigt. Men vi måste också investera i det som bygger framtidens tillväxt; den digitala, kunskapsmässiga, fysiska och innovativa infrastrukturen. Bara så kan vi lägga grunden för framtida svenska framgångssagor. 2. Ingen ung utanför.Var fjärde lämnar grundskolan utan att ha fått godkänt i alla ämnen, var femte ung är arbetslös. Varje barn borde få se vuxna i sin närhet som har ett meningsfullt arbete. Att hembygden – vare sig den finns i Rosengård eller Ronneby – lever och utvecklas. Att den som lever i utsatthet möts av åtminstone en vuxen som ser de behov man har. Fack, arbetsgivare och politiker måste sluta skylla på varandra och öppna arbetsmarknaden för unga. 3. Makten tillbaka till den enskilde.Alla har potential att växa av egen kraft, och förmågor som borde tas till vara. I stället för att trilla mellan välfärdssystemens stuprör måste den som är sjuk, arbetslös eller blivit äldre få makt att råda över sitt eget liv och behandlas som en myndig medborgare. Alla som kan arbeta ska kunna arbeta hundra procent, utifrån sin förmåga. 4. Premiera de företagsamma.Vi måste bryta mönstret att en anställning ofta ses som ett självklart förstahandsval. Att satsa på de företagsamma är ett självändamål – i såväl privat som offentlig sektor. De företagsamma behövs för att få fler företag att vilja och våga växa, men också för att utveckla kvaliteten i den offentligt producerade välfärden. 5. Nyttja de digitala möjligheterna.Sverige ska vara världens mest framgångsrika digitala samhälle. Men då måste vi fullt ut nyttja it:s möjligheter – för mer kunskap i skolan, bättre vård och omsorg, lägre koldioxidutsläpp och ökat entreprenörskap. Med modern teknik bör vi utveckla en verklig köksbordsdemokrati, där fler kan vara med och påverka. 6. Låt hela Sverige få växa av egen kraft.Alla delar av landet kan växa, sida vid sida, på en och samma gång. Utmaningen är att göra mesta möjliga av vår egen förmåga, byggt på insikten om att landsbygden mår bra av att storstäderna växer, och att storstäderna mår bra om landsbygden får blomstra. 7. Välkomna olikheter.Snart är det inte tillväxtmöjligheterna i våra företag som begränsar, utan om de kan få tag på tillräckligt mycket kompetent arbetskraft. Då, om inte förr, duger det inte att det i genomsnitt ska ta sju år för en nyanländ att få jobb. Varje del av Sverige måste anstränga sig för att bli attraktiv för nyanlända, och släppa in dem som kommit hit eller är beredda att flytta till Sverige. 8. Låt utveckling lösa miljöproblemen.Årtionden av miljöomsorg och en förändringsvillig befolkning är basen för framtida exportsuccéer av svensk miljöteknik. Mycket av det världen efterfrågar finns i våra skogar, på våra åkrar, i vind och vatten och i sunda livsmedel. Ett starkt svenskt miljöengagemang ska bygga på tilltro till utvecklingens möjligheter att lösa svåra problem. Tar vi vara på varje människas förmåga, och låter företagsamheten och uppfinningsrikedomen blomstra, kan Sverige bli lika framgångsrikt som när vi utvecklades som bäst på 1900-talet. Men friare, grönare och med större mångfald än då. Och om Centerpartiet har en tydlig vision för det kan vi på nytt bli den starkaste kraften för förnyelse och utveckling i svensk politik. Anna-Karin Hatt (C) it- och regionminister ", "article_category": "other"}
{"id": 16848, "headline": "Det ska gå undan i badrummet", "summary": "Svenska kvinnor lägger ner mindre tid på sin personliga hygien per dag än män i både Ryssland och Mexico. ”Svenska kvinnor vill vara effektiva”, säger Frida Boisen, chefredaktör för Topphälsa.", "article": "Det är hygienföretagetSCA som för tredje året undersökt hur kvinnor och män i nio olika länder förhåller sig till sin personliga hygien. För SCA är syftet att kartlägga nya marknader och konsumtionsmönster. Och det behövs – för vi talar här om en bransch som både har växtvärk och förändras i takt med att levnadsstandarden ökar i världen. I det välmående Sverige lägger så väl män som kvinnor ner minst tid med att ”göra sig i ordning på morgonen, under dagen och på kvällen”, som en av frågeställningarna i undersökningen löd. Så medan svenska kvinnor tillbringar 36 minuter i badrummet står ryska kvinnor där i 52 minuter per dag. – Tid är en bristvara. Svenska kvinnor är pressade och måste vara effektiva, konstaterar Frida Boisen, chefredaktör för tidningen Topphälsa. Hon tycker inte att det är förvånande att undersökningen också visar att ju högre utbildning man har, desto mindre tid lägger man ner i badrummet: – Undersökningen har fångat den svenska, högpresterande kvinnan. Hennes behov avspeglar sig också i produktutvecklingen. Se bara på hårinpackningar. Förr skulle de sitta i en kvart. Nu är det en minut som gäller – med utlovat ”superresultat”, säger Frida Boisen. Men det handlar ocksåom rådande mode, och om att skönhetsidealen skiljer sig åt i olika världsdelar. I Sverige gäller ”naturlig skönhet”. Det kan till exempel vara så att svenskar lägger mer tid på att motionera än på att fixa med håret och sminka sig, tror hon. Fotomodellen Emma Wiklund, som i höstas lanserade en egen hudvårdsserie, har själv upplevt de kulturella skillnaderna: – En fransyska kan ha hur många krämer och burkar som helst i sitt toaskåp, men svensken vill helst ha en. Jag tror dock att det är på väg att förändras, vi blir mer och mer medvetna om att hur man vårdar sin hud faktiskt har betydelse. Även de svenska männennöjer sig med mindre tid framför spegeln än männen i de åtta övriga länderna. Till exempel säger sig svenska män behöva 26 minuter per dag – medan mexikanska män lägger ner 39 minuter per dag på sin personliga hygien. Men det kan ha praktiska orsaker: – I vår värld handlar hygien om att lukta gott och vara snygg. I andra delar av världen är det en fråga om liv och död. Där emellan finns en bred skala av orsaker till varför man uppfattar hygienfaktorn extra viktig, säger Rolf Andersson, hygienexpert på SCA.Han drar också en annan slutsats av resultaten: – Vi i Sverige underskattar hygienfaktorn. Vi är invaggade i en falsk trygghet och har inte längre samma respekt för att till exempel händer är en av de huvudsakliga transportörerna av bakterier. Ulrika By är reporter på DN Söndag. ulrika.by@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16851, "headline": "”Missförstånd om kvalitetsregistren”", "summary": "Ett antal läkare påstår på DN Debatt 1/4 att svenskarnas integritet hotas genom att uppgifter från alla kvalitetsregister ska samlas i en stor nationell databas. Deras tolkning är en gåta. Det finns nämligen inget förslag om en sådan databas, skriver Anders Knape, SKL, och Karin Johansson, Socialdepartementet, i en replik.", "article": "Svensk sjukvård håller hög klass. Senast manifesterat i en internationell jämförelse av behandlingsresultaten inom cancervård, där Sverige hörde till de allra bästa. En av anledningarna till de goda resultaten i den svenska sjukvården är kvalitetsregistren, som är ett systematiskt sätt att värdera effekter av olika behandlingar. Med registren följs resultaten för patienterna över tid och olika kliniker jämförs med varandra, och på så sätt stimuleras till ständiga förbättringar. Sådana register för kvalitetsutveckling finns dock inte i hela den svenska vården, främst används de i dag vid sjukhusen. För att hitta sätt att till fullo använda den potential som kvalitetsregister har för att utveckla och förbättra sjukvården och den kliniska forskningen har en översyn av de nationella kvalitetsregistren och deras fortsatta utveckling gjorts. Översynen föreslår en utvidgad satsning på kvalitetsregister och lägger ett flertal förslag inom olika områden. Inte minst vill man stimulera en utveckling där primärvården ges bättre möjligheter att följa resultaten för de patienter som får sin vård där, allt för att även dessa patienter ska få del av förbättringar. Det gedigna remissunderlag som inkommit i samband med översynen är naturligtvis en mycket viktig del i det fortsatta utvecklingsarbetet kring kvalitetsregistren. Förslagen oroar ett antal läkare som på DN Debatt 1/4 påstår att svenskarnas integritet hotas genom att uppgifter från alla kvalitetsregister ska samlas i en stor nationell databas. Deras tolkning av förslagen är en gåta. Det finns nämligen inget förslag om en sådan databas. Personuppgifter i kvalitetsregister samlas inte idag och ska inte heller i framtiden samlas i en gemensam nationell databas. Ett starkt integritetsskydd för patienterna är en förutsättning för en ökad kvalitet och säkerhet i hälso- och sjukvården. Både idag och imorgon. Det är också viktigt att framhålla att även åtgärder för att stödja det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården utformas med individens integritet som grund. Läkarna är också kritiska till att industrin föreslås medverka. En stor del av sjukvårdens förbättrade behandlingsresultat hänger ihop med nya läkemedel. Därför är både sjukvården och läkemedelsindustrin i stort behov av kunskap om hur läkemedlen fungerar i praktisk användning. Det är viktigt för patienterna att industrin får ta del av sammanställda data om behandlingseffekter av olika läkemedel och att registren kan användas för att förbättra den kliniska forskningen. Det handlar alls inte om uppgifter om enskilda patienter. Detta är bakgrunden till förslagen om ett utvidgat samarbete med forskningen och med industrin. Ett sådant samarbete gagnar patienter världen över och svensk industri. För patienternas skull är det alltså viktigt att det arbetssätt som lett till internationellt sett goda resultat i andra delar av vården också sprids till primärvården. Patienterna förtjänar en satsning på kvalitetsregistren. Anders Knape ordförande, Sveriges Kommuner och landsting Karin Johansson, statssekreterare, Socialdepartementet ", "article_category": "other"}
{"id": 16865, "headline": "”Acceptera dina val”", "summary": "”Personer med för många valmöjligheter blir lätt missnöjda – de är osäkra på om de faktiskt valt det bästa alternativet”, säger Karin Enflo. Hon är en av få svenska filosofer som borrat sig djupare ned i valfrihetens dilemma.", "article": "När filosofen Karin Enflo ska välja glassort ur frysdisken tar hon först upp ett paket, så faller blicken på en annan sort, sedan på en tredje – ofta kommer hon hem tomhänt. – Lika svårt kan det ibland vara för många att välja vad man ska äta till middag, kläder, tidningar och så vidare, säger hon. Senast om ett år räknar Karin Enflo med att vara klar med sin doktorsavhandling om valfrihet. Vad innebär det att ha mer eller mindre valfrihet? Går valfriheten att mäta? Har den ett värde? – Jag växte upp under 1970-talet då det fanns ganska lite valfrihet. Man kunde inte välja telebolag, skola, daghem, sjukvård ... valen var redan gjorda åt oss. Sedan dess har vi haft en utveckling mot ökad valfrihet, på gott och på ont. Karin Enflo brukar prata med sina vänner och kolleger om hur de ser på valfriheten. En del tycker att det är viktigt att själva få välja mellan många alternativ när de ska köpa olika varor och tjänster. Andra tycker att det är jobbigt och blir stressade över att kanske inte ha gjort det allra bästa valet. Vi träffar Karin Enflo på det anrika kaféet Ofvandahls i centrala Uppsala. Hon väljer en semla och en kopp saffranste. – Jag vet att de har goda semlor här men saffranste har jag aldrig smakat. Det verkar lite knäppt, och jag blev nyfiken. Jag tycker om att prova och jämföra smaker. En gång lagade hon samma rätt utifrån flera olika recept för att se vilket som var bäst. – Jag tänker ofta på hur mångfacetterat ett val kan vara. Att välja är att lära sig mer om sig själv: Hur fungerar jag egentligen? Vad är viktigt för mig? Värderar jag fritid mer än pengar? Enligt Karin Enflo ökar sannolikheten för att så många som möjligt ska få sin personliga smak tillgodosedd om det finns många alternativ att välja mellan. Samtidigt visar forskning att personer med många valmöjligheter oftast är missnöjda med sina val. De är osäkra på om de faktiskt valde det bästa möjliga. – Ångesten blir starkare om det finns mycket att välja på. I ett avseende är det självklart bättre att det till exempel finns glass med olika smaker i frysdiskarna och inte bara vaniljglass. Men om det finns en uppsjö av sorter är det lätt att bli tveksam, och i värsta fall blir det svårt att över huvud taget välja. Många tänkare har reflekterat över valfriheten. Den medeltida franske filosofen Buridan ligger bakom talesättet om åsnan mellan hötapparna, det vill säga åsnan som står mellan två lika stora och lika goda högar med hö utan att kunna välja vilken han ska börja äta av. Till slut dör åsnan. Filosofer har under årtusenden funderat över i vilken grad medborgarna bör ha en politisk frihet, men diskussionen om just valfrihet startade i slutet av 1900-talet. I Sverige är Karin Enflo tämligen ensam om att i dag utforska begreppet. Hon berättar om när forskare ställde upp ett bord med sex olika sorters sylt i en amerikansk livsmedelsbutik. Kunderna fick smaka för att lockas till ett köp. Senare fyllde man på med flera sorter. – Många fler kom fram för att smaka på sylterna när det fanns många att välja mellan – men färre köpte med sig någon sylt då. När det finns för många alternativ ökar risken för att man valt fel, att det finns en bättre smak. Karin Enflo tycker själv att det är bra med valfrihet inom exempelvis sjukvården. Ibland kan det vara viktigt att få flera bedömningar om en sjukdom eller skada. – Jag känner en kvinna som gick till tio läkare innan hon fick rätt diagnos. Inom vården kan valfrihet vara ett sätt att få adekvat hjälp. När det gäller val av teleoperatör betyder valet inte lika mycket, enligt Karin Enflo. Skillnaderna är små, och tiden det tar att utvärdera alternativen kompenserar inte att man kanske tjänar några kronor. Skapar stor valfrihet ett bättre samhälle? – Det är inte klarlagt. Kanske blir det varken bättre eller sämre. Det viktiga är inte att ha en mängd alternativ att välja mellan utan att det ska finnas åtminstone ett bra alternativ – oavsett om man värderar kvalitet högre än pris. – Valfriheten är betydelsefull för att vi människor ofta är oeniga om vilka värden – exempelvis lycka eller rättvisa, trygghet eller frihet – som är viktigast i ett samhälle. Ett enda alternativ kan sällan vara bäst i enlighet med alla dessa värden. Till sist ett enkelt valtips: – Ägna inte för mycket tid åt att leta efter det absolut bästa alternativet. Acceptera ett alternativ som är gott nog. Och när du har valt: Grubbla inte över om du kunde ha gjort ett bättre val. Och så skrattar hon till: – Det borde jag följa själv. Välj mellan 2 962 elavtal och 799 premiepensionsfonder Vi kan välja att handla el från 133 olika elhandelsbolag som erbjuder 2 962 olika avtal. Vi kan välja mellan 799 premiepensionsfonder. Den som söker till universitet och högskolor har över 6 400 program och kurser att välja mellan. I Sverige finns cirka 500 kommunala gymnasieskolor och lika många friskolor att välja mellan. I Stockholm finns 220 utövare av hemtjänst. På Kungsholmen kan man välja mellan 91 olika företag, i Enskede-Vantör mellan 129 stycken. I Stockholm finns 220 husläkarmottagningar att välja. Det finns ett enormt antal telebolag och avtal att välja mellan. För en småbarnsfamilj med två vuxna som ringer mest under kvällstid anger Telepriskontrollen att det finns 227 val och för den som ofta är uppkopplad till bredbandet för att surfa, lyssna på webbradio och skicka e-post med bilagor finns 807 val. I en vanlig matbutik går det ofta att välja mellan 30 marmeladsorter och 45 syltsorter. På hyllorna kan det finnas 90 varianter av hårt bröd och minst ett 30-tal olika tvättmedel. I Systembolagets ordinarie sortiment finns 587 olika ölsorter. Om beställningssortimentet läggs till finns hela 1 139 olika sorter. Psykologen: Det finns smarta strategier Psykologen Barry Schwartz, som är knuten till Swarthmore College i USA, hävdar att den västerländska formen av valfrihet kanske är mer en börda än en fördel. I boken ”Valfrihetens tyranni”, som kom ut på svenska 2004 (Prisma), menar han att ökade möjligheter att välja gör oss mer förvirrade, otillfredsställda och till och med deprimerade. Alltför många valalternativ kan leda till beslutsångest och handlingsförlamning. Men det finns strategier att använda. Ibland är det bra att be vänner, kolleger och experter om råd. Fundera sedan över möjliga konsekvenser av olika beslut; om man skaffar sig en tydligare bild av vad olika alternativ kan innebära är det ofta enklare att utvärdera dem. Det kan vara bra att strukturera upp beslutssituationen: Vilka är fördelarna och vilka är nackdelarna? Då blir det lättare att jämföra alternativen. Så blir du bättre på att välja rätt Leta inte för länge efter det absolut bästa alternativet. Acceptera ett alternativ som är gott nog. När du valt: grubbla inte över om du kunde ha gjort ett ännu bättre val. Källa: Karin Enflo, doktorand i filosofi vid Uppsala universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 16869, "headline": "”Reformen för nyanlända är hittills ett misslyckande”", "summary": "Tankesmedjan Fores: Regeringen måste snabbt se till att den nya etableringsreformen börjar fungera. Annars kan tusentals nyanlända flyktingar hamna i utanförskap.Vår undersökning visar att den nya reformen för nyanlända flyktingar – den största förändringen i svensk integrationspolitik på 25 år – inte blivit den framgång regeringen hoppats på. Genom att flytta ansvaret från kommunerna till Arbetsförmedlingen skulle fler nyanlända än tidigare få bland annat praktik på arbetsplatser och en mer individanpassad svenskundervisning. Det har blivit tvärtom; flyktingar som anlänt den senaste tiden har fått sämre förutsättningar att snabbt ta sig in på arbetsmarknaden. Flera projekt i kommunerna har lagts ned utan att ersättas av motsvarande program på Arbetsförmedlingen, skriver Mattias Johansson och Fredrik Rosenqvist.", "article": "Den 1 december 2010 genomfördes den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Från att ha varit en kommunal angelägenhet har Arbetsförmedlingen tagit över huvudansvaret för att nyanlända flyktingar snabbt ska hitta ett jobb och komma in i det svenska samhället. Samtidigt har delar av mottagandet av nyanlända flyktingar avreglerats. Privata lotsföretag ska sköta de uppgifter som tidigare föll på kommuner och frivilligorganisationer. Regeringen har, med rätta, satt stort hopp till reformen. Genom att kommunerna står för svenskundervisning och samhällskunskap, Arbetsförmedlingen för olika arbetsförberedande insatser och etableringslotsar för kontakter med potentiella arbetsgivare, hoppas man komma bort från ett arbetssätt som länge kännetecknats av passivitet och långa tider av overksamhet. En ny rapport från tankesmedjan Fores visar att reformen hittills inte alls blivit den framgång regeringen hoppats på. I stället har de flyktingar som anlänt till Sverige de senaste månaderna fått sämre förutsättningar att snabbt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden än de flyktingar som anlände innan reformen genomfördes. Det stora problemet med det svenska flyktingmottagandet har länge varit att det tagit för lång tid för de nyanlända flyktingarna att få kontakter och en fot in på den svenska arbetsmarknaden. Väntetiderna för uppehållstillstånd, personnummer och att etableringsinsatserna ska komma igång, har i de flesta fall varit orimligt långa. När väl insatserna inletts har de ofta enbart bestått av standardiserad svenskundervisning. Detta trots att all forskning tyder på att aktiviteter som praktik och yrkesutbildning dramatiskt ökar chanserna för nyanlända att få ett jobb. Genom att flytta över ansvaret till Arbetsförmedlingen hoppades regeringen att fler nyanlända än tidigare skulle få tillgång till praktik ute på olika arbetsplatser och yrkesutbildningar, öka möjligheterna att validera sina meriter från hemlandet och få en mer individanpassad språkundervisning. Vår rapport visar att det blivit precis tvärtom. I stället för att stärka arbetslinjen har de arbetsförberedande insatserna blivit färre. Med ett fåtal undantag har heller inte överlämningen från kommunerna till Arbetsförmedlingarna fungerat särskilt väl. De erfarenheter och kontaktnät som trots allt byggts upp av kommunerna har i de allra flesta fall inte överförts till de lokala arbetsförmedlingskontoren. I och med reformens ikraftträdande har de flesta kommuner på grund av minskade statliga medel och upphandlingsregler avslutat sina arbetsförberedande aktiviteter för flyktingar. Flera konkreta projekt med sponsrade visstidsanställningar, praktik och rehabilitering har lagts eller håller i detta nu på att läggas ner. Och trots att det gått fyra månader sedan reformen genomfördes har dessa insatser hittills inte ersatts av motsvarande program inom Arbetsförmedlingen. I många kommuner har reformen enbart lett till att nyanlända nu tillbringar hela dagen i skolbänken, i stället för att varva språkundervisning med praktik. I en stor majoritet av Sveriges kommuner har de arbetsförberedande insatserna därmed minskat eller legat kvar på samma nivå som tidigare. Åtgärdas inte detta mycket snart kommer de flyktingar som anlänt till Sverige de senaste månaderna att ha ännu sämre förutsättningar att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden än de som anlände innan reformen. Enligt regeringens egen statistik från i fjol tar det i genomsnitt sju år för en nyanländ flykting att hitta ett jobb i Sverige. Om inte den nya reformen börjar fungera bättre riskerar denna genomsnittstid att bli ännu längre. Etableringsinsatserna försenas dessutom fortfarande av att nyanlända flyktingar kan tvingas vänta i veckor bara på att få ett personnummer. Vår undersökning visar också att många kommuner som en följd av reformen valt att lägga ner sina integrationsenheter och flytta över arbetet med nyanlända flyktingar till socialtjänsten. Detta innebär att flyktingarnas kontakter med sin nya hemkommun numera sköts genom socialarbetare och inte av personal på arbetsmarknads- eller integrationsavdelningar, som tidigare var fallet. Väntetiderna till att starta SFI-kurs är dessutom precis lika långa som tidigare. Trots regeringens förslag om ökad individualisering har ännu lite gjorts för att göra just detta eller för att höja kvaliteten. Man bör också fundera på om ansvaret för språkundervisningen verkligen ska ligga kvar på kommunerna. Reformen har däremot inneburit att det skapats mängder med privata lotsföretag som ska utgöra en länk mellan den nyanlända flyktingen och arbetsmarknaden. Ersättningen till dessa företag beror till stor del på om deras klienter får en fast anställning, startar eget eller börjar studera. Vår rapport slår fast att lotsarna har en enorm potential för att bidra till att nyanlända flyktingar snabbt tar sig in på arbetsmarknaden. Men enligt vad vi sett riskerar denna potential inte att utnyttjas eftersom ersättningen till lotsföretagen är alldeles för låg och kraven på hur ofta de ska träffa sina klienter är alldeles för lågt satta. Vi tror att etableringsreformen, trots bristerna i implementeringen, har goda chanser att bli lyckosam. Inte minst därför att den backas upp av många lokala politiker runt om i landet, som möjligen med SD:s valframgångar i färskt minne ser den som ett konkret sätt att förbättra integrationen i sina kommuner. För att inte etableringsreformen ska hamna på fel spår under dess inledande år måste regeringen agera snabbt. Man måste se till att Arbetsförmedlingens insatser på allvar kommer igång i alla län. SFI-ansvaret bör lyftas bort från kommunerna och ersättas med en individanpassad språkundervisning som hanteras eller upphandlas via Arbetsförmedlingen, parallellt med de arbetsförberedande insatserna. Likaså måste hanteringen av personnummer förenklas och ersättningen till de privata etableringslotsarna höjas. Annars riskerar tusentals flyktingar och potentiella nya invånare i Sverige att hamna i ett utanförskap som blir mycket svårt att bryta. Mattias Johansson vice vd, Fores Fredrik Rosenqvist fil dr i ekonomisk historia, författare till Fores rapport ”Etableringsreformens 100 första dagar” ", "article_category": "other"}
{"id": 16872, "headline": "”Reformen för nyanlända är hittills ett misslyckande”", "summary": "Tankesmedjan Fores: Regeringen måste snabbt se till att den nya etableringsreformen börjar fungera. Annars kan tusentals nyanlända flyktingar hamna i utanförskap. Vår undersökning visar att den nya reformen för nyanlända flyktingar – den största förändringen i svensk integrationspolitik på 25 år – inte blivit den framgång regeringen hoppats på. Genom att flytta ansvaret från kommunerna till Arbetsförmedlingen skulle fler nyanlända än tidigare få bland annat praktik på arbetsplatser och en mer individanpassad svenskundervisning. Det har blivit tvärtom; flyktingar som anlänt den senaste tiden har fått sämre förutsättningar att snabbt ta sig in på arbetsmarknaden. Flera projekt i kommunerna har lagts ned utan att ersättas av motsvarande program på Arbetsförmedlingen, skriver Mattias Johansson och Fredrik Rosenqvist.", "article": "Den 1 december 2010 genomfördes den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Från att ha varit en kommunal angelägenhet har Arbetsförmedlingen tagit över huvudansvaret för att nyanlända flyktingar snabbt ska hitta ett jobb och komma in i det svenska samhället. Samtidigt har delar av mottagandet av nyanlända flyktingar avreglerats. Privata lotsföretag ska sköta de uppgifter som tidigare föll på kommuner och frivilligorganisationer. Regeringen har, med rätta, satt stort hopp till reformen. Genom att kommunerna står för svenskundervisning och samhällskunskap, Arbetsförmedlingen för olika arbetsförberedande insatser och etableringslotsar för kontakter med potentiella arbetsgivare, hoppas man komma bort från ett arbetssätt som länge kännetecknats av passivitet och långa tider av overksamhet. En ny rapport från tankesmedjan Fores visar att reformen hittills inte alls blivit den framgång regeringen hoppats på. I stället har de flyktingar som anlänt till Sverige de senaste månaderna fått sämre förutsättningar att snabbt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden än de flyktingar som anlände innan reformen genomfördes. Det stora problemet med det svenska flyktingmottagandet har länge varit att det tagit för lång tid för de nyanlända flyktingarna att få kontakter och en fot in på den svenska arbetsmarknaden. Väntetiderna för uppehållstillstånd, personnummer och att etableringsinsatserna ska komma igång, har i de flesta fall varit orimligt långa. När väl insatserna inletts har de ofta enbart bestått av standardiserad svenskundervisning. Detta trots att all forskning tyder på att aktiviteter som praktik och yrkesutbildning dramatiskt ökar chanserna för nyanlända att få ett jobb. Genom att flytta över ansvaret till Arbetsförmedlingen hoppades regeringen att fler nyanlända än tidigare skulle få tillgång till praktik ute på olika arbetsplatser och yrkesutbildningar, öka möjligheterna att validera sina meriter från hemlandet och få en mer individanpassad språkundervisning. Vår rapport visar att det blivit precis tvärtom. I stället för att stärka arbetslinjen har de arbetsförberedande insatserna blivit färre. Med ett fåtal undantag har heller inte överlämningen från kommunerna till Arbetsförmedlingarna fungerat särskilt väl. De erfarenheter och kontaktnät som trots allt byggts upp av kommunerna har i de allra flesta fall inte överförts till de lokala arbetsförmedlingskontoren. I och med reformens ikraftträdande har de flesta kommuner på grund av minskade statliga medel och upphandlingsregler avslutat sina arbetsförberedande aktiviteter för flyktingar. Flera konkreta projekt med sponsrade visstidsanställningar, praktik och rehabilitering har lagts eller håller i detta nu på att läggas ner. Och trots att det gått fyra månader sedan reformen genomfördes har dessa insatser hittills inte ersatts av motsvarande program inom Arbetsförmedlingen. I många kommuner har reformen enbart lett till att nyanlända nu tillbringar hela dagen i skolbänken, i stället för att varva språkundervisning med praktik. I en stor majoritet av Sveriges kommuner har de arbetsförberedande insatserna därmed minskat eller legat kvar på samma nivå som tidigare. Åtgärdas inte detta mycket snart kommer de flyktingar som anlänt till Sverige de senaste månaderna att ha ännu sämre förutsättningar att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden än de som anlände innan reformen. Enligt regeringens egen statistik från i fjol tar det i genomsnitt sju år för en nyanländ flykting att hitta ett jobb i Sverige. Om inte den nya reformen börjar fungera bättre riskerar denna genomsnittstid att bli ännu längre. Etableringsinsatserna försenas dessutom fortfarande av att nyanlända flyktingar kan tvingas vänta i veckor bara på att få ett personnummer. Vår undersökning visar också att många kommuner som en följd av reformen valt att lägga ner sina integrationsenheter och flytta över arbetet med nyanlända flyktingar till socialtjänsten. Detta innebär att flyktingarnas kontakter med sin nya hemkommun numera sköts genom socialarbetare och inte av personal på arbetsmarknads- eller integrationsavdelningar, som tidigare var fallet. Väntetiderna till att starta SFI-kurs är dessutom precis lika långa som tidigare. Trots regeringens förslag om ökad individualisering har ännu lite gjorts för att göra just detta eller för att höja kvaliteten. Man bör också fundera på om ansvaret för språkundervisningen verkligen ska ligga kvar på kommunerna. Reformen har däremot inneburit att det skapats mängder med privata lotsföretag som ska utgöra en länk mellan den nyanlända flyktingen och arbetsmarknaden. Ersättningen till dessa företag beror till stor del på om deras klienter får en fast anställning, startar eget eller börjar studera. Vår rapport slår fast att lotsarna har en enorm potential för att bidra till att nyanlända flyktingar snabbt tar sig in på arbetsmarknaden. Men enligt vad vi sett riskerar denna potential inte att utnyttjas eftersom ersättningen till lotsföretagen är alldeles för låg och kraven på hur ofta de ska träffa sina klienter är alldeles för lågt satta. Vi tror att etableringsreformen, trots bristerna i implementeringen, har goda chanser att bli lyckosam. Inte minst därför att den backas upp av många lokala politiker runt om i landet, som möjligen med SD:s valframgångar i färskt minne ser den som ett konkret sätt att förbättra integrationen i sina kommuner. För att inte etableringsreformen ska hamna på fel spår under dess inledande år måste regeringen agera snabbt. Man måste se till att Arbetsförmedlingens insatser på allvar kommer igång i alla län. SFI-ansvaret bör lyftas bort från kommunerna och ersättas med en individanpassad språkundervisning som hanteras eller upphandlas via Arbetsförmedlingen, parallellt med de arbetsförberedande insatserna. Likaså måste hanteringen av personnummer förenklas och ersättningen till de privata etableringslotsarna höjas. Annars riskerar tusentals flyktingar och potentiella nya invånare i Sverige att hamna i ett utanförskap som blir mycket svårt att bryta. Mattias Johansson vice vd, Fores Fredrik Rosenqvist fil dr i ekonomisk historia, författare till Fores rapport ”Etableringsreformens 100 första dagar” 30 kommuner deltog Tankesmedjan Fores har i en rad studier och rapporter granskat integrationen i Sverige. För sin nya rapport ”Etableringsreformens 100 första dagar” har, mellan 21 februari och 3 mars, 30 slumpmässigt utvalda svenska kommuner deltagit i en enkät. Intervjuer har dessutom gjorts med personer ansvariga för integration i fyra olika kommuner. Intervjuer har också gjorts med personer på Arbetsförmedlingen, Länsstyrelserna, SKL och tre olika etableringslotsar samt en etableringsstrateg i ett privat lotsföretag. Källa: Fores ", "article_category": "other"}
{"id": 16873, "headline": "”Stockholm har inte prioriterat lärarlönerna”", "summary": "Vi hoppas att Stockholms åtgärdspaket för högre lärarlöner får stort genomslag. Hittills har staden inte visat någon som helst vilja att lyfta lärarlönerna. Vi efterlyser en satsning som är kopplad till läraravtalets skrivningar om resultatutveckling, skriver Lärarnas Riksförbund i en replik.", "article": "Skolborgarrådet Lotta Edholm och de tre skoldirektörerna i Stockholms stad pekar på DN Debatt 29/3 ut ett antal angelägna utvecklingsprojekt för lärare i staden. Dessa är utmärkta och helt i linje med vad Lärarnas Riksförbund i Stockholms stad har drivit. Vi hoppas att åtgärdspaketet får stort genomslag. När det gäller att satsa på lärarlöner går emellertid Stockholms stad inte i bräschen, snarare tvärtom. I Lärarnas Riksförbunds rapport ”Efterlysning” (presenterad på DN Debatt 28/3) visar det sig att Sveriges kommuner inte klarat av att ge framgångsrika lärare högre lön - trots att detta är avtalat. Det saknas helt koppling mellan skolresultat och högre lön. Inte heller i Stockholm har man lyckats prioritera lärarlönerna. I läraravtalet HÖK 10 kom parterna i Bilaga 6 överens om att ”initiativ som leder till förbättrat resultat, ökad måluppfyllelse och förbättrad produktivitet” leder till löneutfall som överstiger det garanterade minimiutfallet i varje kommun. Lärarnas Riksförbund i Stockholms stad har drivit frågan om ett ökat löneutfall där lärare lyfter elevernas resultat, men varken Lotta Edholm eller de tre skoldirektörerna som LR träffar i den partsgemensamma gruppen kring läraravtalet har kunnat ge några som helst besked om hur detta ska ske. Ibland får vi intrycket att arbetsgivarsidan inte ens har tagit till sig avtalets skrivningar om vad det ökade löneutfallet innebär. I bästa fall kan man säga att parterna påbörjat en diskussion om hur förbättrade resultat för skolor skulle kunna mätas. I löneöversynen för 2010 fick Lärarnas Riksförbunds kvalificerade medlemmar i Stockholms stad 0,14 procent över det garanterade utrymmet 2,0 procent. Det fanns inget samband mellan skolors resultatutveckling och löneutfallet. Inför löneöversynen 2011 är arbetsgivarsidan inte beredd att satsa någonting alls utöver det synnerligen låga lägstutrymmet på 1,5 procent som inte ens ger inflationsskydd. Vår bild är att stadens rektorer är hårt hållna av sina chefer och att den rektor som vill satsa extra av skolans pengar på duktiga lärare får förklara sig ordentligt. LR är överens med Stockholms stad om att lönespännvidden ska öka så att de skickligaste lärarna får de löner de förtjänar. Denna vår strävan har emellertid ofta stött på patrull hos rektorerna och vi har snarare sett hur lönebilden på olika skolor pressats samman när de duktigaste lärarna närmar sig ”glastaket” och får mindre påslag med hänvisning till högt löneläge. Vi stöter ofta på resonemanget att omvittnat kompetenta och erfarna lärare som kommit över 30.000 har ”rätt lön” och inte behöver så mycket mer. Hittills har Stockholms stad inte visat någon vilja att tillföra extra pengar utöver avtalets lägstutrymme, inte ens de pengar som staden skulle spara på att fler elever når målen i tid och inte behöver sommarskola eller extra skolår. Vi kan inte se att Stockholm har någon som helst vilja att lyfta lärarlönerna, trots att staden i många år haft målet att höja läraryrkets status. Vi efterlyser en tydlig politisk vilja och en satsning som är kopplad till läraravtalets skrivningar om resultatutveckling. Metta Fjelkner, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund Lisbeth Wållberg, kommunombud Lärarnas Riksförbund Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 16874, "headline": "”Folkpartiets cykelpolitik saknar trovärdighet”", "summary": "Att som Folkpartiet rösta nej till cykelparkeringar vid Stockholm City två gånger och sedan argumentera för cykelparkeringar på samma plats bygger ingen vidare trovärdighet, skriver Emilia Hagberg, MP:s gruppledare i Stadshuset, i en replik.", "article": "Folkpartiet i Stockholms stadshus skriver på DN.se/stockholmsdebatt 24/3 att cykelparkeringar saknas i projektet Citybanan. Folkpartiet skriver ”att på detta sätt nedprioritera cyklisterna i City tycker vi är fel”. Innehållet i Folkpartiets debattartikel ligger helt i linje med den politik som Miljöpartiet driver. Tyvärr saknar Folkpartiets cykelpolitik all trovärdighet. Den 17 mars röstade Folkpartiet, först i Exploateringsnämnden och sedan i Trafik- och renhållningsnämnden, nej till att prioritera cykelparkeringar vid stationen Stockholm City. Vid båda dessa nämndmöten presenterade Miljöpartiet ett tydligt alternativt förslag till beslut. Vårt förslag innehöll det självklara kravet att det ska byggas cykelparkeringar vid Stockholm City. Folkpartiet lyfter fram det som en självklarhet att Stockholm ska konkurrera med Köpenhamn när det gäller cykelvänlighet och cykelsäkerhet. Vid Hovedbanegården i Köpenhamn finns det parkeringsplatser för 7.000 cyklar. Vid Stockholm City planeras noll, delvis tack vare Folkpartiet. Att som Folkpartiet rösta nej till cykelparkeringar vid Stockholm City två gånger och sedan argumentera för cykelparkeringar på samma plats bygger ingen vidare trovärdighet. Det är utan tvekan vårens hittills största cykelvurpa. Var det så att Folkpartiet råkade rösta fel, och därmed överger Moderaternas styvmoderliga hantering av cykeltrafiken? Eller, har Folkpartiet den senaste veckan har tänkt om och vill ansluta sig till en ambitiös cykelpolitik? När kollektivtrafiken byggs ut är det avgörande att staden samtidigt ska göra det lätt att kombinera tåg och cykel. Därför är det självklart att satsa på fler cykelparkeringar vid kollektivtrafikens knutpunkter. Den hållbara staden planeras för gångtrafik, cykeltrafik, kollektivtrafik och biltrafik – i den ordningen. Mycket mer yta tas i anspråk för nya parkeringsplatser för bil jämfört med för cyklar. 2010 byggdes 676 nya cykelparkeringar i Stockholm. Samtidigt anlades 814 nya parkeringsplatser för bil på gatumark. Den totala gatuparkeringen för bilar i Stockholms innerstad tar upp cirka 550.000 kvadratmeter. I ett snabbt växande Stockholm är ytan en bristvara. För oss som driver på (i hur vi röstar, argumenterar och budgeterar) för att Stockholm ska utvecklas till en cykelstad måste Folkpartiets cykelvurpa ändå tolkas som en framgång. Om Folkpartiet menar det de säger denna vecka välkomnar vi ett samarbete framöver. Emilia Hagberg (MP), gruppledare, Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 16881, "headline": "”Kommunerna uppfyller inte löneavtalet med lärarna”", "summary": "Ny rapport från Lärarnas Riksförbund: Sveriges kommuner klarar inte av att ge framgångsrika lärare högre lön - trots att detta är avtalat.2010 års avtalsrörelse innehöll mycket starka motsättningar mellan lärarna och kommunerna. I det nya löneavtal som tecknades den 6 maj 2010 betonades att förbättrade resultat i skolorna skulle leda till ett löneutfall som överstiger det garanterade lönegolvet. Vår undersökning visar emellertid att det helt saknas koppling mellan skolresultat och högre lön. Kommunerna klarar inte av att belöna goda prestationer. Detta måste beskrivas som inget mindre än en lönebluff och är ett hot mot hela avtalet. Det här kan innebära att kommande avtalsrörelse börjar i konfliktens och konfrontationens tecken, skriver LR:s ordförande Metta Fjelkner.", "article": "Vart tog den starka kopplingen mellan högre måluppfyllelse för eleverna och bättre löner för lärarna vägen? I förhandlingarna om ett nytt läraravtal våren 2010 uttryckte arbetsgivarna, Sveriges Kommuner och landsting, stor oro över den negativa resultatutvecklingen i den svenska skolan. I det avtal som tecknades 6 maj 2010 betonas att: ”Parterna uppmanar till initiativ som leder till förbättrat resultat, ökad måluppfyllelse och förbättrad produktivitet vilket leder till att utfallet överstiger det garanterade utfallet.” Lärarnas Riksförbund har undersökt om kommunerna levt upp till denna avtalsskrivning i den första av de två löneöversynerna som ingår avtalet. För att undersöka relationen mellan ökad måluppfyllelse och löneutfall har Lärarnas Riksförbund använt andelen elever som inte uppnått målen i ett, flera eller alla ämnen i årskurs 9 i grundskolan. (Se faktaruta). För 2010 utgörs det enligt löneavtalet garanterade utfallet för Lärarnas Riksförbunds medlemmar av 2,0 procent. Det visar sig att i de kommuner där utvecklingen av skolresultaten varit mest positiv mellan 2007 och 2009 har löneutfallet 1 april 2010 i genomsnitt uppgått till 2,16 procent. Motsvarande löneutfall för de kommuner där resultatutvecklingen varit negativ mellan 2007 och 2009 uppgick till 2,15 procent. Löneutfallet visar två saker. För det första är det i stort sett identiskt med det golv som siffran i löneavtalet utgör. För det andra finns det alltså i princip ingen koppling mellan skolresultat och löneutfall för de kommuner där lärarnas insatser lett till en klart positiv resultatutveckling, vilket är själva syftet med rådande avtal! Att kommunerna inte förmår belöna duktiga lärare ser vi kanske tydligast i Essunga kommun där andelen elever i årskurs 9 som uppnått målen förbättrats med hela 17,8 procentenheter, och där lönepåslaget är bara 2,2 procent. Två tiondelar över golvet. Ändå vallfärdade medier och experter till kommunen under året för att se vad de gjort. Svaret var att man arbetat mer genomtänkt och lyssnat på lärarna. 2010 års avtalsrörelse innehöll mycket starka motsättningar mellan lärarna och kommunerna. Arbetsgivarna var angelägna om att avtalet skulle markera en början på en period med förtroendeskapande åtgärder. Det bästa sättet att skapa förtroende är att en kommun visar att den lever upp till avtalets intentioner. Vår genomgång visar tyvärr att löneöversynen 1 april 2010 inte utgjort den rivstart som behövts för att bygga förtroende för löneavtalet. Trots att alla säger sig vara överens om hur viktig den enskilda läraren är för elevernas resultat ger det ingen återverkan i arbetsgivarnas lönesättning av lärarkåren. Vi står nu inför den sista löneöversynen i avtalet. Den ska genomföras 1 april 2011. Vi vill uppmana de lokala arbetsgivarna att göra en noggrann analys av resultatutvecklingen och med det som grund leva upp till löneavtalets intentioner. Vår undersökning visar med all önskvärd tydlighet att lärarna kan bidra till en positiv resultatutveckling utan att lärarnas arbetstidsregler ändras. Det vore välgörande om de lokala arbetsgivarna förstod att förstärka de positiva arbetsinsatserna med ett bra löneutfall i stället för att börja med att förändra lärarnas arbetstidsreglering som ett självändamål. Lärarnas Riksförbund har också analyserat löneutvecklingen för perioden 2005–2009 i de kommuner som stadigt befinner sig i resultattoppen, det vill säga tillhör de bästa 50 kommunerna när det gäller måluppfyllelse. Vår undersökning visar med nästan osannolik tydlighet att kommunerna inte klarar av att belöna goda prestationer. Det saknas helt en koppling mellan resultat och högre lön. I Sverige finns det kommuner som ständigt presterar väl, i förhållande till övriga kommuner, när det gäller måluppfyllelse i grundskolan. Vi har identifierat 19 kommuner av de 50 bästa kommunerna 2005, 2007 och 2009. I bara fyra kommuner – Lomma, Pajala, Partille och Grästorp – har lärarna en löneökningstakt som överstiger riksgenomsnittet. Goda skolresultat i Pajala belönas exempelvis med 0,02 procentenheter per år. För övriga 15 kommuner är kopplingen måluppfyllelse och lön till och med negativ. För oss som förbund är det nu ytterst svårt att motivera till nya avtal som är kopplade till resultat. Sammantaget visar detta att arbetsgivarna har svikit lärarna år efter år och att löneavtalens intentioner aldrig har varit prioriterade i kommunerna. I stället bestäms löneutrymmet i kommunal sektor huvudsakligen av skatteinkomsterna, som i sin tur indirekt bestäms av tillväxttakten i näringslivet. Därmed saknar man den privata sektorns möjligheter att bidra till sina egna löneökningar på kort sikt och den privata sektorns möjligheter att värdera individers prestation utifrån en ekonomisk måttstock. Det är därför glädjande att regeringen delar Lärarnas Riksförbunds syn på ökad statlig styrning av svensk skola och det samhällsekonomiska behovet av både relativlöneförändringar och en väl fungerande lönebildning avseende ekonomisk värdering av prestation. Regeringen har också tillsatt en arbetsgrupp för att analysera hur ett stimulansbidrag kan utformas. Vi behöver modeller som belönar lärare vars undervisning visar en positiv påverkan på elevernas resultat. Frågan är dock om denna arbetsgrupp kan få någon reell betydelse. Den fullkomliga oförmågan från kommunernas sida hittills är fascinerande. Detta kan också beskrivas som inget mindre än en lönebluff och hotar hela avtalet. Det kan innebära att kommande avtalsrörelse börjar i konfliktens och konfrontationens tecken. Just det som alla vill undvika. Både kommuner och friskolor har starka drivkrafter att hålla kostnader nere och rekrytera lärare med minsta möjliga löneinsats. Den svenska skolan kostar mycket skattepengar i dag, men resurserna läggs inte där de behövs som mest. Lärarnas Riksförbund menar att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och även inrätta och reglera karriärvägar för lärare. Undervisningen måste premieras. I dag är karriärvägarna för lärare i praktiken obefintliga. Extra arbetsuppgifter eller ansvar syns i stort sett aldrig i lönekuvertet eller genom nedsättning i arbetstid. Staten måste därför inrätta en modell med tydliga avancemangsmöjligheter inom läraryrket, med tillhörande lönepåslag för ”förstelärare”/särskilt kvalificerade lärare och lektorer. Utan fasta karriärvägar är det svårt att höja läraryrkets status. En sak är säker. Vill man åstadkomma ökat förtroende mellan lärare och kommuner måste förbättrade resultat synas i lönekuvertet. Kommunerna måste sluta blåsa lärarna. Metta Fjelkner ordförande Lärarnas Riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 16888, "headline": "”Borgerliga ideer viktiga när S var som mäktigast”", "summary": "Debattör och f d chefredaktör: Sorgligt att dagens socialdemokrater inte förstår vad som gjorde partiet framgångsrikt. Bland S-medlemmarna finns en längtan tillbaka till Olof Palme och vad man uppfattar som äkta socialdemokrati. Men detta är ohistoriskt. Efter Palmes år som statsminister låg den framgångsrika svenska modellen i ruiner. De som i dag står den långa traditionen närmast ges skulden för valnederlaget och ses inte som genuina socialdemokrater, skriver Svante Nycander.", "article": "Socialdemokraternas vägval sker i Olof Palmes starka närvaro genom två omskrivna biografier och 25-årsminnet av hans död. Palme personifierar rörelsens glansfulla förflutna, tiden före Ingvar Carlssons och Mona Sahlins strejkförbud och Göran Perssons steg åt höger i in- och utrikespolitiken. Bland partimedlemmarna finns en längtan tillbaka till vad man uppfattar som genuin socialdemokratisk politik. Men detta är ohistoriskt. Under Palme avvek partiet starkt från den socialdemokratiska traditionen. Det räcker att påminna om några betydelsefulla namn i Sveriges politiska historia: • Hjalmar Branting och Karl Staaff. • Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp. • Tage Erlander och Gunnar Hedlund. • Olof Palme och ??? Att ha en uthållig, positiv relation till åtminstone ett borgerligt parti var redan tidigt en socialdemokratisk strävan. Det var ett sätt att få majoritet i riksdagen för egna förslag, överbrygga svackor i väljarstödet, minska beroendet av kommunisterna och balansera den egna partivänstern. Borgerliga idéer var inte bara något man måste kompromissa med utan också något att ibland ta till sig. Saltsjöbadstraditionen på arbetsmarknaden visade att klyftan mellan arbete och kapital kunde överbryggas lika väl som den mellan socialister och borgerliga. Den svenska modellen rymde två kommunicerande system. Samförstånd i det ena systemet bäddade för samförstånd i det andra och omvänt. Att Socialdemokraterna, även på höjden av makt, erkände sig vara i viss utsträckning beroende av självständiga borgerliga aktörer i politik och näringsliv var en viktig förutsättning för stabilitet och goda resultat. Välfärdsstaten byggdes upp i samförstånd över blockgränsen. Den hade stöd också av de privata arbetsgivarna, eftersom den befriade företagen från fackliga krav att sörja för de anställdas sociala trygghet. Hösten 1965 framhöll LO:s ordförande Arne Geijer i ett samtal med USA:s ambassadör i Stockholm att fackföreningsrörelsen inte ville att Olof Palme skulle ta över ledarskapet i partiet. ”Det skulle inte vara bra för det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivare och även regeringen – det skulle i själva verket vara svårt att få den svenska modellen att fungera under Palme.” Palmes biograf Kjell Östberg har hittat ambassadörens rapport i Washington. Efter sju år med Palme som statsminister låg den svenska modellen i ruiner. Det fackliga systemets autonomi hade urholkats av en mängd lagar om sådant som arbetsmarknadens parter länge varit överens om att reglera i kollektivavtal. Lönebildningen, med den statliga sektorn som löneledande, var svårt politiserad. Palme tog kommandot över opinionsbildningen inom facket och väckte orealistiska förväntningar. Arbetsgivarna svarade med att gradvis men beslutsamt dra sig ur den svenska samarbetsmodellen. Erfarna fackliga ledare insåg faran, men deras motstånd var huvudsakligen internt och blev snart nedkämpat och bortglömt. Som ny partiledare råkade Palme i gräl med Centerns ledare Gunnar Hedlund. Till Tage Erlanders bestörtning lovade Palme att rörelsen skulle ”ta itu med” med Hedlund. Socialdemokraterna hade förlorat en trogen vän och räddare i politiska nödlägen. Hedlund hade samma känsla som Arne Geijer. Socialdemokratin under Palme var inte riktigt samma parti som förut. Palme hoppades på en allians med Folkpartiet under Gunnar Helén, men opinionen i båda partierna gjorde en sådan omöjlig. Allt värre spänningar och konflikter på arbetsmarknaden bidrog till att cementera blockpolitiken. Det är sorgligt att dagens socialdemokrater så lite förstår vad som gjorde partiet starkt och framgångsrikt: förmåga att ompröva, behärskning av mittfältet, seismografisk känsla för strömningar bland folket (inte bara bland de trogna väljarna). Oförståelsen beror på att det eviga och oföränderliga jämlikhets- och trygghetsidealet tränger undan allt annat i partiets självuppfattning. Hur politiken förändrades under Palme bortförklaras och förtigs. De som i dag står den långa traditionen närmast ges skulden för valnederlaget och betraktas som inte fullt genuina socialdemokrater. Svante Nycander f d chefredaktör och chef för ledarredaktionen på Dagens Nyheter ", "article_category": "other"}
{"id": 16892, "headline": "”Earth Hour räddar inte klimatet”", "summary": "Med manifestationen Earth Hour verkar det ibland som om man vill få människor att tro att man räddar klimatet genom den energibesparing som görs genom att släcka ner hemma under en timme. Vi kommer också att släcka våra lampor på lördag. Men vi gör det med devisen - släck i dag för att reflektera, men tänd i morgon för att agera, skriver Centerpartiet i Stadshuset och landstinget.", "article": "Den första Earth Hour-timmen genomfördes för fyra år sedan och har sedan dess fått miljontals människor världen runt att unisont släcka ner sina hem. Kritiker, skeptiker, anhängare eller neutrala i frågan - ingen kan komma och säga att denna manifestation inte har lyckats med att sätta klimatpolitiken på kartan, om så bara för en timme om året. Syftet är att uppmärksamma klimatproblemet, men dessvärre verkar det ibland som om man vill få människor att tro att man räddar klimatet genom den energibesparing som görs under denna timme. Än värre är att många verkar tro att vi kan rädda klimatet genom att sitta i mörker, frysa och sluta konsumera. För Sveriges del, som har en av världens mest rena elproduktioner, blir manifestationen i så fall än mer konstig. Egentligen borde vi väl snarare tända alla våra lampor under denna timme för att visa världen att det faktiskt går att kombinera tillväxt med grön elproduktion, kan man tycka. Vi har varit mycket skeptiska till en hel del av det som förknippas med Earth Hour och är det fortfarande, även om Stockholms stad och Stockholms läns landsting nu deltar i manifestationen. Att fokus har legat på den energibesparing som görs under denna timme, i stället för att exempelvis hitta nya miljövänliga energikällor, tycker vi har bidragit till en felaktig bild av lösningen. Det är dessutom en dålig symbolik att släcka ljus, då mänskliga framsteg historiskt sett har varit att i stället tända ljuset. Vad vi dock ser som positivt är att Earth Hour engagerar många. Därför finns en utomordentlig möjlighet att sprida kunskap om vad som verkligen gör skillnad i klimatpolitiken. Vi måste agera för att fylla denna symbolhandling med ett innehåll som för oss framåt. Att lämna walk over till dem som tror att lösningen är att vrida tiden tillbaka, släcka ner för gott och gå tillbaka till våra grottor ger inte någon effekt. Klimatfrågan är en av vår tids stora globala utmaningar. En stor del av lösningen ligger i en fortsatt god ekonomisk tillväxt där vi har råd att prioritera miljöproblemen genom utveckling av bättre teknik och miljövänligare energikällor. Stockholms stads och Stockholms läns landstings arbete har visat att det är möjligt att kombinera tillväxt och samtidigt minska koldioxidutsläppen, och det är något som vi ska vara mycket stolta över. Inriktningen för miljöpolitiken bör vara att vi som människor inte ska förändra vad vi gör utan hur vi gör det. Exempel på det är att Stockholms stad kommer att kräva att alla hus som byggs om några år ska ha en radikalt sänkt energiförbrukning, på passivhusnivå, samt att landstinget i sin tur satsar stort på bland annat miljöbussar och bilar. Bara genom att sätta nyckeln i dörren till sin nya lägenhet eller färdas med dessa transportmedel, är man klimatsmart, utan att behöva ändra livsstil. Denna typ av krav leder till att svenska miljöteknikföretag får kunskap och konkurrensfördelar. Redan i dag arbetar dessa företag med vattenrening, avfallshantering och förnybar energi runt om i världen. Vår övertygelse är att det snarare är svenska företag och inte svenska politiker som kommer att rädda världen. Vi måste därför arbeta för att behålla och öka friheten på marknaden, ge möjlighet till ökad konkurrens och fortsatt god ekonomisk utveckling. Forskning, teknikutveckling och effektivisering kräver en god ekonomi och kunskap, och hör och häpna, till och med att människor köper och tänder sina lampor. Det är på den vägen vi exempelvis kan utveckla nya och mer energieffektiva lampor, vilket faktiskt kommer att spara mycket mer energi än en timmes nedsläckning om året. WWF har i år valt att fokusera en del av Earth Hour på att informera om och lyfta fram ny teknik och möjligheter inför framtiden. Vi vill därför uppmana WWF att fortsätta detta arbete i stället för att lägga tonvikten vid åtstramningar – en hållning som tyvärr hyllas av alltför många i miljörörelsen och på vänsterkanten. Vi kommer därför att släcka våra lampor på lördag. Men vi gör det med devisen - släck i dag för att reflektera, men tänd i morgon för att agera.  Per Ankersjö (C) stadsmiljöborgarråd, Stockholms stad Gustav Andersson (C) miljölandstingsråd, Stockholms läns landsting  ", "article_category": "other"}
{"id": 16894, "headline": "”Valet är enkelt – vi vill ha Valtersson och Fridolin”", "summary": "Tjugo framträdande miljöpartister: Med Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin som språkrör blir Miljöpartiet en bred och framtidsinriktad folkrörelse. Vi gröna är på väg att bli den moderna folkrörelsen för 2000-talet, en tredje kraft i politiken. En öppen process för val av partiföreträdare är en självklarhet för oss. Jämställda språkrör är en förutsättning för att modellen ska fungera och utvecklas ännu mer än vad den redan gjort under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. För oss finns det ett tydligt och kompetent radarpar: Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. De har redan samarbetat nära och kombinerar nytänkande med stark förankring i såväl partiet som i grön ideologi. Under deras ledarskap kan våra framgångar tas till vara och partiet utvecklas, skriver företrädarna för Miljöpartiet.", "article": "Miljöpartiets process för att välja dem som ska representera partiet skiljer sig på många sätt från andra. Detta har till stor del att göra med vår syn på ledarskap som något som ska vara inkluderande och framför allt deltagande. En öppen process för val av partiföreträdare är en självklarhet för oss gröna. Inte minst är detta viktigt för alla de nya medlemmar som nu strömmar till oss. Miljöpartiet är i dag i en helt ny fas. Väldigt många människor engagerar sig hos oss. De allra flesta gör det i en entusiasm inför utmaningen att lösa miljö- och klimatproblemen som alla vi på den här planeten ställs inför. På senare år har fler och fler engagerat sig också av andra anledningar. Vi är det självklara valet för alla dem som tror på att värna den personliga integriteten. Vår syn på mer öppna gränser mot omvärlden och frihet är en viktig orsak, arbetet för lika rättigheter en annan. Den här bredden utvecklar och omformar Miljöpartiet. Vi gröna är på väg att bli den moderna folkrörelsen för 2000-talet, en tredje kraft i politiken. Ett brett parti med tydliga åsikter och fortsatt fokus på de frihetliga aspekterna, det sociala och ekonomiska ansvarstagandet samt en ekologiskt hållbar framtid är de viktigaste förutsättningarna för fortsatt ökat politiskt inflytande. De personer vi väljer till språkrör behöver komplettera varandra, med tydliga starka sidor. Jämställda språkrör är en förutsättning för att modellen ska fungera och utvecklas ännu mer än vad den redan gjort under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons tid. För oss finns det ett tydligt radarpar: Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. Tillsammans skulle de utgöra ett mycket kompetent språkrörspar som kombinerar nytänkande med stark förankring i såväl partiet som grön ideologi. Mikaela Valtersson kan konsten att formulera den gröna politiken på ett begripligt och trovärdigt sätt i partiet, via medier och i möten med människor runt om i landet. Hon är också en tydlig politiker som brinner för att involvera människor i en hållbar omställning av ekonomin kombinerat med social rättvisa. Hennes långa engagemang för öppnare gränser är en bra grund för att vi ska kunna stå upp för såväl en generös och human flyktingpolitik som ett bra mottagande av nya svenskar i hela Sverige. Detta har blivit ännu viktigare efter senaste valet. Hon har en bred erfarenhet från den kommunala politiken och av att styra i majoritet, inte minst som ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden. Inom rikspolitiken har hon drivit och varit med om att formulera mycket av den offensiva miljö- och klimatpolitik som partiet drivit under parollen Modernisera Sverige. Samtidigt har hon också varit pådrivande i utvecklandet av den gröna politiken kring trygghetssystemen. Med utgångspunkten att ingen ska behöva falla mellan stolarna vid sjukdom eller arbetslöshet antogs förslaget om arbetslivstrygghet med stor majoritet på kongressen för två år sedan. Kombinerat med att formulera den gröna politiken med andra har hon också försvarat den i en rad förhandlingar med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, både i majoritet och nu senast i det rödgröna samarbetet. Utöver den gedigna politiska bakgrunden har hon också en yrkeserfarenhet som lärare, en stor tillgång som ger trovärdighet i en av de viktigaste gröna frågorna, utbildningspolitiken. Gustav Fridolin har en exceptionell förmåga att formulera den gröna politiken på ett engagerat och involverande sätt. Gustav kan få fler människor att känna att de deltar i den historiska omställning av samhället som krävs för att vi ska kunna lämna över en bättre planet till kommande generationer. Han har en bred bakgrund i partiet. Som före detta språkrör i Grön Ungdom och som riksdagsledamot med plats i Konstitutionsutskottet skaffade han sig ett brett kontaktnät såväl inom politiken som utanför den. Under mandatperioden 2002–2006 var han med i förhandlingarna med S och V och var drivande inte minst gällande en human flyktingpolitik. Som nyvald riksdagsledamot har han tagit sig an jobbfrågan, att kunna modernisera Sveriges näringsliv och skapa gröna jobb. Han har också redan hunnit med att använda sina talanger utanför politikerrollen som både journalist och folkhögskolelärare. Gustav och Mikaela har redan samarbetet nära, något som är oerhört centralt för att bli ett lyckat språkörspar. Under mandatperioden 2002–2006 var de pådrivande för att driva igenom de gröna frågorna i förhandlingar med den socialdemokratiska regeringen, med allt från friår, trängselskatt i Stockholm till flyktingamnesti. I dag arbetar de tillsammans i den grupp som för partiets talan i förhandlingarna med den borgerliga regeringen om migrationspolitiken. Nya undersökningar visar att de värdeord som människor i huvudsak förknippar Miljöpartiet med numera är framtidsinriktat och att vi är ett parti som vet vad vi vill. Vi tror att Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin är de som bäst kan ta tillvara och utveckla den styrkan tillsammans med hela vårt parti. Vi behöver ett ledarskap som kan ta till vara våra framgångar. Vi behöver utveckla partiet för att bli en ännu bredare folkrörelse. De som väljs till språkrör behöver därför kunna samarbeta, komplettera, och balansera varandra. För oss är valet till språkrör enkelt. Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin är bästa garanten för att vi ska kunna utveckla den gröna ideologin och göra Miljöpartiet till en bred och framtidsinriktad folkrörelse. Ulf Holm riksdagsledamot, 2:e vice talman, Maria Ferm riksdagsledamot och f d språkrör Grön Ungdom, Lari Pitkä-Kangas kommunalråd Malmö, Emilia Hagberg gruppledare Stockholms stadshus, Annika Eriksson gruppledare Miljöpartiet Luleå, Jakop Dalunde f d språkrör Grön Ungdom, kommunfullmäktigeledamot Stockholm, Johan Edstav landstingsråd Uppsala, Anders Åkesson regionråd Skåne, Robert Winroth landstingsråd Västerbotten, Ewa Lofvar Konradsson kommunalråd Södertälje, Mattias Stenberg kommunalråd Norrköping, Karl-Otto Rosenqvist kommunstyrelsen Ängelholm, Daniel Hagberg kommunstyrelsen Växjö, Yvonne Blombäck gruppledare Stockholms läns landsting, Anders Lindell f d kampanjchef Grön Ungdom Stockholm, Lennart Olsen ordförande Miljöpartiet Upplands Väsby, Ingrid Landin kommunfullmäktige Norrtälje, Annika Nordgren Christensen f d riksdagsledamot o försvarspolitiker, Mats Pertoft f d riksdagsledamot, Elina Åberg kommunfullmäktigeledamot Stockholm Språkrörskandidaterna Nu till helgen, den 26–27 mars, ska Miljöpartiets valberedning vara färdig med sitt förslag till språkrör. Valet sker därefter vid partiets kongress den 20–22 maj. Kandidater till den kvinnliga språkrörsposten är Bodil Ceballos, Tina Ehn, Gunvor G Ericson, Akko Karlsson, Annika Lillemets, Åsa Romson och Mikaela Valtersson. Kandidater till den manliga språkrörsposten är Gustav Fridolin, Torbjörn Grannholm och Joakim Pihlstrand-Trulp. Källa: TT ", "article_category": "other"}
{"id": 16897, "headline": "”Är vi beredda på att ta ansvar för Libyens framtid?”", "summary": "Svensk militärstrateg kritisk: Krigets verklighet i Libyen glöms bort både i Sverige och övriga världen. Nu behövs en etisk debatt om rättfärdigheten i krigsinsatserna. Sveriges politiska partier står på kö för att skicka stridsflygplan till Libyen. Nog är syftet att skydda befolkningen lovvärt, men militära insatser – inte minst från luften – är mycket trubbiga instrument för att uppnå detta. Det minsta vi kan kräva när militärt våld används för humanitära syften är en etisk debatt om rättfärdigheten. Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? skriver Robert Egnell.", "article": "Krigets verklighet tycks bortglömd i den entusiastiska interventionsglädje som just nu kännetecknar den allmänna debatten i Sverige och stora delar av världen. Europas länder och Sveriges politiska partier står på kö för att få chansen att skicka stridsflygplan till Libyen och därmed bidra till att skydda dess befolkning. Nog är syftet att skydda civila från grova övergrepp av den egna staten lovvärt, men militära insatser, inte minst från luften, är mycket trubbiga instrument för att försöka uppnå detta. Det minsta vi kan kräva inför användandet av militärt våld för humanitära syften är därför en etisk debatt om rättfärdigheten inte bara av målen, utan även av de medel vi använder. Valet att ”bara” skydda civila från lyften kan i den bästa av världar snabbt tvinga Khaddafi bort från makten. Det kan också leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats. Är vi beredda på det? Krigets verklighet. De senaste åren har Wikileaks låtit allmänheten och våra beslutsfattare få en inblick i insatserna i både Afghanistan och Irak. Reaktionen är oftast chock, avsky och avståndstagande från ”de andras” beteende. I den svenska debatten chockas vi i nästan lika stor utsträckning av reportage från den vardag av ständiga eldöverfall, umbäranden och förluster som våra soldater i Afghanistan upplever. ”Är vi inte i Afghanistan för att bygga flickskolor?” Beror reaktionerna på att vi bara får ta del av de allra värsta och mest avskyvärda exemplen på dagens krigföring? Nej, detta är även det nutida krigets natur och det vi ser i materialet från Wikileaks är vad jag kallar krigets verklighet. Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände – speciellt för de civila. Det är våra förväntningar och vår retorik som är problemet. Den liberala interventionens retorik. En anledning till att den etiska debatten uteblivit är att krigets verklighet är borttvättad ur vår säkerhetspolitiska vokabulär. Krigets natur – våldet, smutsen och lidandet – hamnar i skuggan av de demokratiska, jämställda och marknadsliberala värderingar som åtminstone retoriskt sett motiverar de västerländska krigsinsatserna. Sverige och andra länder skickar inte sina soldater i krig, utan de ”samordnar civila och militära resurser för att vinna lokalbefolkningens stöd, skydda civila och bidra till demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling”. Exakt hur militära förband som är organiserade, utrustade och tränade för professionell våldsutövning ska bidra till dessa mål är inte alltid självklart. Våldsanvändning och ansvar. Den pågående insatsen är en kompromiss mellan ”Iraksyndromet”, vilket består av en stark ovilja från USA:s sida att än en gång ge sig in i storskaliga interventioner och statsuppbyggnadsinsatser, och de västerländska väljarkårernas högljudda krav på att ”göra någonting”. På ytan är det en ren humanitär insats till stöd för civila i Libyen och för de liberala värderingar vi hoppas ligger till grund för den arabiska våren. I grunden är det en insats för att tvinga bort en politisk ledare som det internationella samfundet samarbetat med i årtionden. För första gången har FN:s princip om ”ansvar att skydda” implementerats. Att bidra till att brott mot mänskliga rättigheter upphör genom en militär insats från luften är mycket svårt. I Kosovo blev effekten den motsatta och det krävdes i slutändan en massiv invasion och ockupation på marken. Är vi beredda på något liknande i det här fallet? Om, eller när, Khaddafi tvingas bort, vilket ansvar har det internationella samfundet att bygga upp de civila och militära installationer som förstörts? Vilket ansvar har samfundet för Libyens politiska framtid? Vilket ansvar har vi gentemot andra befolkningsgrupper som förtrycks i samma skala som libyerna? Betydligt större än vi nu vill erkänna eller ens prata om. Militära interventioner i humanitetens eller liberalismens anda är lika blodiga och smutsiga som krig alltid har varit. Gapet mellan den liberala konfliktretoriken och krigets verklighet leder till att Sverige och andra länder sänder soldater till krigsområden utan förståelse för det ansvar detta medför för både soldater och civilbefolkning. Internationella insatser för att hindra brott mot mänskligheten eller mänskliga rättigheter är ibland helt nödvändiga. Det måste dock ske med öppna ögon. Det är därför dags att beskriva krig precis som det är och inte som vi skulle vilja att det ser ut. Med en nyvunnen insikt om krigets verklighet måste vi sedan diskutera de etiska problem och det ansvar som politiskt våld för med sig i varje enskilt fall. I det specifika fallet Libyen är det svårt att se hur det internationella samfundet skulle ha kunnat stå vid sidan om under de sannolikt mycket blodiga slutstriderna mellan Khaddafi och oppositionen. Strategin att från luften implementera kravet på att skydda civila är dock tveksam både ur ett effektivitetsperspektiv och ur ett etiskt perspektiv. Interventionen i Libyen har inletts med kraftiga anfall från luften och från kryssningsrobotar på distans – vid flera tillfällen mot civila områden. Om inte snabba resultat uppnås kan vi vara säkra på att omvärlden kommer att kritisera den internationella koalitionen för att den antingen gör för mycket eller för lite. Arabförbundet börjar redan svaja lite på manschetten. Oavsett resultatet kommer ansvaret för fortsättningen i Libyen att vila tungt på det internationella samfundets axlar. Strategi handlar om planering i flera steg. Har man satt ned den ena foten gäller det att veta var man ska sätta ned den andra. Robert Egnell fil dr, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan ", "article_category": "other"}
{"id": 16898, "headline": "Svensk fripassagerare", "summary": "I decennier har Sverige pläderat för att FN:s säkerhetsråd är rätt forum för beslut om militära insatser. Men när FN till slut samlar sig mot Khaddafi ställer sig Sverige vid sidlinjen.", "article": "För en gångs skull tycks höger och vänster i svensk politik vara överens: de FN-sanktionerade insatserna mot Muammar Khaddafi är rättfärdiga. När en diktator är i färd med att massakrera sin egen befolkning har världssamfundet en skyldighet att ingripa. Till och med Lars Ohly (V), som brukar vara kallsinnig till militära interventioner, sade i går till Dagens eko att han stöder FN-beslutet från förra veckan. Rimligtvis betyder det också att han står bakom det angrepp som nu inletts. Men samtidigt som de svenska partierna välkomnar handlingskraften i FN:s säkerhetsråd har regeringen ännu inte tagit några egna steg för att resolutionen ska kunna efterlevas. Medan exempelvis Norge och Danmark snabbt ställt stridsflygplan till förfogande har Sverige valt att avvakta. ”Om Nato frågar om Sveriges hjälp kommer vi att ta ställning till den frågan”, säger utrikesminister Carl Bildt i ett uttalande. Det är svårt att begripa den borgerliga regeringens självvalda läktarposition med tanke på att den i alla andra sammanhang predikar att Sverige ska vara aktivt internationellt och tillhöra kärnan i exempelvis Europasamarbetet. Varför denna vänta-och-se-attityd när världen äntligen lyckats samla sig kring att förhindra ett blodbad? Det handlar inte om att rusa ut i krig utan om att understödja och ge legitimitet åt de insatser som redan satts i gång mot Muammar Khaddafi. Ju fler länder som aktivt erbjuder sig att hjälpa till, desto större förutsättningar att operationen kan nå politisk och militär framgång. Ännu märkligare blir Sveriges hållning om man betänker att det är FN som gett klartecken. I decennier har svenska utrikesministrar efterlyst internationella insatser som har en tydlig folkrättslig inramning. FN har betraktats som heligare än påven. Så lyckas dess säkerhetsråd för ovanlighetens skull komma överens, utan att förlamas av stormakternas veton, och vad händer då? Sverige håller sig vid sidlinjen. Det är inte första gången som vi agerar säkerhetspolitisk fripassagerare. För 20 år sedan uppstod en liknande situation när FN oväntat lyckades samla sig för att pressa tillbaka Saddam Hussein från Kuwait; ett beslut som låg i linje med svensk utrikespolitik. Men i stället för att ställa upp helhjärtat bakom FN intog Sverige en mjukare hållning än säkerhetsrådet. Vårt bidrag till FN-alliansen decimerades till ett fältsjukhus under brittiskt befäl, som placerades 60 mil från fronten. Samma mönster gick sedan igen under massmördandet i Jugoslavien på 90-talet, då omvärlden efter en plågsamt lång passivitet beslöt sig för att ingripa. Sveriges dåvarande försvarsminister kunde tänka sig att skicka en bataljon, men enbart om den inte gavs ”stridande uppgifter”. De farliga uppdragen fick andra länder ta hand om. Vad Sverige kan bidra med i ingripandet mot Khaddafi är oklart. Det handlar förmodligen om ett antal Jas-plan, transportflyg och helikoptrar, som enligt Försvarsmakten skulle kunna vara i operationsområdet inom tio dagar. Men även om vårt militära bidrag är begränsat, och naturligtvis inte fäller avgörandet, så är det viktigt att Sverige är med och tar ansvar för viktiga FN-beslut. Vi håller oss inte undan i hopp om att andra ska lösa problemen åt oss. Vi tar själva de initiativ som krävs för att markera att vi är redo att ställa upp. Att vänta-och-se är att lassa över det tunga jobbet på andra. Det är förvisso en lång svensk tradition, som går tillbaka till andra världskriget, men beteendet blir inte mer klädsamt för det. ", "article_category": "other"}
{"id": 16902, "headline": "Livsfarligt och mossigt", "summary": "Den brittiska supermodellen Kate Moss rökte på catwalken i Paris på självaste No smoking-dagen. Provocerande? Ja. Nytänkande? Knappast. Allt fler unga har börjat röka.", "article": "Reaktionerna på Kate Moss cigarrett på catwalken för Louis Vuitton under den stora modeveckan i Paris lät inte vänta på sig, framför allt inte i Moss hemland Storbritannien. Att röka offentligt är inte okej år 2011. Dessutom på självaste No smoking-dagen och samma dag som den brittiska regeringen tillkännagav att den funderar på att förbjuda en viss sorts reklam för tobak. Kommentarerna på bloggar och andra sociala forum var inte nådiga. I kommentarsfälten på den brittiska morgontidningen The Times hemsida kunde man till exempel läsa att ”Kate Mess vore ett bättre namn”, ”Bilderna är avskräckande, hon ser förskräcklig ut” även om några hittat förmildrande omständigheter som ”Hon snortade åtminstone inte kokain den här gången”. Å andra sidan är ingen förvånad. Kate Moss är känd för att leva ett självförbrännande liv och hennes karriär var nära slutet när hon ertappades och fotograferades när hon snortade kokain 2005. Själv säger hon förstås ingenting och låter bilderna tala för sig själva. I samma veva gjorde superstjärnan Lady Gaga debut på catwalken på Thierry Muglers visning, även hon med en cigarrett i mungipan. Antirökningstrenden kan ha vänt. Här i Sverige behövs bara några musklick för att översköljas av fakta om rökningens många nackdelar. Socialstyrelsen varnar för att den orsakar eller förvärrar en rad olika sjukdomar som cancer i lungor, mage, lever och så vidare. Det gäller även hjärtinfarkt, kärlkramp, slaganfall, blödningar, inflammationer och brusten kroppspulsåder. Fortfarande röker 16 procent av befolkningen mellan 16 och 84 år, sedan mitten av 1990-talet är det något fler kvinnor än män. Och nu ser det ut som om allt fler unga väljer att börja röka. – Vi ser en svagt uppåtgående trend bland gymnasieelever, det gäller både killar och tjejer, säger Thomas Hvitfeldt, utredare på Can, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. I Cans stora gymnasieundersökning 2004 uppgav 38 procent av flickorna att de rökte ibland. Förra året var siffran 43 procent. Motsvarande siffra för pojkar gick från 32 procent 2004 till 36 procent år 2010. En sak är klar – unga påverkas av vad deras förebilder har för sig. – Klart att förebilder har påverkan på unga människor, men ett specifikt fall som det här vet jag inte om det har så himla stor betydelse, säger Thomas Hvitfeldt och drar en parallell till Kate Moss uppdagade kokainaffärer för några år sedan. Användandet av kokain ökar inte i den här åldersgruppen, det förekommer knappt, trots att en hel hop med stora stjärnor varit inblandade i kokainskandaler. – Det finns förstås massor med starka krafter också som visar att det inte är okej vare sig att röka eller ta kokain, säger Thomas Hvitfeldt. Åsa Lundquist, utredare på avdelningen för drogprevention och spel på Folkhälsoinstitutet i Östersund, tror att uppmärksamheten kring Kate Moss handlar om att det är någon som så tydligt bryter mot den tobaksfria trenden som råder i större delen av västvärlden. Att Moss är en superstjärna i modeVärlden spelar stor roll. – Stora förebilder stärker de sociala normerna. Man kan ju misstänka att förebilder som står för budskap som kan få genomslag påverkar särskilt unga människor. Eftersom vi jobbar för att minska tobaksbruket i Sverige hade det ju varit roligare om hon tagit ställning mot tobak, säger Åsa Lundquist. Modejournalisten Susanne Ljung, som bland annat leder programmet ”Stil” i radions P1, har en helt annan inställning till Kate Moss utspel på catwalken. – Jag blir bara full i skratt och får lust att ropa: ”Heja Kate, bolma på!” När blev mode moralens högborg? I det här fallet lägger jag min röst på Kate, trots att jag aldrig har rökt själv. Designern Marc Jacobs, vars kläder Kate Moss, Naomi Campbell och de andra modellerna bar, sa efteråt att Kates uppträdande på catwalken helt enkelt levde upp till idén att alla kvinnor i showen skulle spegla olika karaktärer, inte vilka kvinnor som helst. Precis som när den amerikanska superstjärnan Beyoncé och skådespelerskan Julianne Moore gick för Tom Ford på modeveckan i New York förra året. London Evening Standard skriver om Kate Moss och rökningen: ”Det här var en show för friheten, för kvinnans rätt att leva som hon vill, om det så betyder att röka en Marlboro eller köpa en Louis Vuitton-väska för 2000 pund. Är det inte precis vad mode handlar om?” Så Kate Moss var alltså bara sig själv där på scenen. Och modevisningen fick maximal uppmärksamhet. Förstås. Kate Moss Louis Vuittons visning under modeveckan i Paris hade många spektakulära inslag, men det var först när den brittiska supermodellen Kate Moss äntrade scenen i hotpants och höga klackar och blossade stora rökmoln som det stod klart vad veckans stora snackis skulle bli. ", "article_category": "other"}
{"id": 16904, "headline": "”Sveriges havsmiljöpolitik bryter mot EU:s miljölagar”", "summary": "Experter från Greenpeace: Sverige har en hög svansföring när det gäller skyddet av havsmiljön. Men vad regeringen säger och gör är två olika saker. Läget är krisartat för Sveriges unika marina miljöer. De utsätts för extrema påfrestningar i form av bland annat övergödning, vårdslöst fiske, dumpning av muddermassor, fiskodlingar och sand- och grusutvinning. Sverige har sedan 2006 en speciell aktionsplan för att uppnå målet om en havsmiljö i balans. Men vad regeringen säger och vad den gör är två olika saker. De bristande skyddsinsatserna har gjort att Sverige sedan december 2010 bryter mot EU:s miljölagar. Ytterst är det miljöminister Andreas Carlgren som är ansvarig. Nu är det dags att löftena uppfylls i praktiken, skriver Jan Isakson och Therese Jacobson.", "article": "Sverige har ovärderliga naturskatter under ytan. Längs landets 320 mil långa kust finns mängder av unika marina miljöer. Dessvärre har våra havsområden länge utsatts för extrema påfrestningar, och läget är nu krisartat. Helsingforskommittén (Helcom) slog 2010 fast att övergödning, vårdslöst fiske och förlusten av biologisk mångfald är de tre största hoten mot havet. Men även andra typer av exploatering, exempelvis dumpning av muddermassor, fiskodlingar samt sand- och grusutvinning, bidrar till den svåra situationen. Sverige har sedan 1999 ett miljömål om hav i balans och sedan 2006 en speciell aktionsplan för att uppnå detta. Så sent som i höstas, under FN:s möte om biologisk mångfald i japanska Nagoya, uttryckte miljöminister Andreas Carlgren en ambition om att öka andelen skyddade havsområden till 15 procent fram till år 2020. Men vad regeringen säger och vad regeringen gör är två helt olika saker när det gäller havsmiljön. De bristande skyddsinsatserna gör att Sverige sedan december 2010 bryter mot EU:s miljölagar. Då löpte tidsfristen ut för att skydda de så kallade Natura 2000-områdena Fladen och Lilla Middelgrund i Kattegatt. Enligt EU:s habitatdirektiv måste medlemsstaterna senast sex år efter det att områdena valts ut kunna garantera att miljöer och arter har ett fullgott skydd. Men hittills har regeringen ännu inte ens försökt reglera det destruktiva fisket som pågår i områdena. Bristerna i den marina miljöpolitiken är tydliga. Endast fem procent av Sveriges havsområden är skyddade, jämfört med cirka 13 procent på land. Men inte ens de få procenten skyddade marina områden kan ärligt beskrivas som skyddade. Några exempel: • Kattegatt, Halland. I början av 2009 enades Danmark och Sverige äntligen om fiskeförbud i ett viktigt reproduktionsområde för torsk i Kattegatt. Här har nu dispens givits för att dumpa enorma mängder giftiga muddermassor från Halmstads hamn. • Höga kusten, Västernorrland. Övergödningen i Östersjön måste minska, det har riksdagen bestämt. Trots det har nya tillstånd givits för fiskodlingar i anslutning till Natura 2000-områden i Världsarvsområdet. Fiskodlingar orsakar ett stort näringsläckage och övergödning genom stora utsläpp av både kväve och fosfor. • Fladen och Lilla Middelgrund, Halland. Dessa två utsjöbankar ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden, så kallade Natura 2000. Greenpeace har under flera år påtalat att det trots skyddsstatusen förekommer bottentrålning här. Bottentrålning är en extremt destruktiv fiskemetod som innebär att havsbottnar skrapas sönder i jakten på fisk. Detta är direkta resultat av att havsmiljön konsekvent negligeras. Den svenska artdatabanken konstaterar att ”kunskapen om livsmiljöerna och arterna i havet är betydligt sämre jämfört med kunskapen om landmiljön. Vi behöver därför ett fortsatt kunskapslyft och agerande efter försiktighetsprincipen då kunskapen är otillräcklig.” På landets kustnära länsstyrelser är frustrationen stor vad gäller havsmiljön. Greenpeace kartläggning visar att 12 av 14 länsstyrelser – 85 procent – har ytterst knapphändig kännedom om vad som finns i deras havsområden. I intervjuerna beskriver länsstyrelserna kunskapsläget som ”skissartat” eller något som ”hela tiden blivit eftersatt”. Områden som fått ett skydd på papperet har i flera fall utsetts baserat på ”gissningar”, medan andra ”kommit med lite på ett bananskal” snarare än att ha blivit utpekade utefter vilka behov som faktiskt finns. Det rimmar illa med regeringens höga svansföring i havsmiljöpolitiken. Havsmiljöarbetet haltar både i EU och på hemmaplan. Miljöminister Andreas Carlgren kan inte längre undvika ansvaret för det katastrofala överfisket och tyst hänvisa frågan till landsbygdsminister Eskil Erlandsson och hans EU-kolleger. Tar inte även miljöministrarna sitt ansvar riskerar reformen av den gemensamma fiskeripolitiken att missa ett av sina viktigaste mål – skyddet av havens ekosystem. Ska Sveriges länsstyrelser kunna fullgöra regeringsuppdraget att seriöst inventera, utse och skydda relevanta marina områden, måste de få mer resurser. Att kartlägga vad som finns i våra marina områden behöver få mycket högre prioritet om regeringen någonsin ska nå miljömålet levande hav. Det betyder att regeringen och Naturvårdsverket bör: 1. Skjuta till både mer pengar och resurser för inventering och utpekande av nya skyddade havsområden. 2. Använda befintliga regleringar för att tillgodose ett verkningsfullt skydd för marina områden som redan utsetts. Ett fungerande skydd måste omfatta förbud mot destruktivt fiske. 3. Driva frågan om fiskets inverkan på havsmiljön bland EU:s miljö- och fiskeriministrar i samband med reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Kopplingen mellan miljö och fiske måste skärpas, och processen med fiskeregleringar i skyddsområden måste förenklas. Ett välmående ekosystem med en mångfald av arter utgör själva förutsättningen för levande hav, och därmed för näringar som turistindustrin och ett hållbart fiske. Sverige har skrivit under otaliga konventioner om att skydda våra hav, nu är det dags att löftena uppfylls i praktiken. Det är ytterst miljöminister Andreas Carlgrens ansvar. Biodiversitet, biologisk mångfald, är hela basen för fungerande ekosystem och förutsättningen för liv. Det gäller även haven. Jan Isakson Therese Jacobson ansvariga för havsfrågor på Greenpeace Ny havsmiljömyndighet Naturvårdsverket är den myndighet som ansvarar för att samordna och driva på Sveriges havsmiljöarbete. Ansvaret tas över av den nya myndigheten för hav och vatten den 1 juli 2011. Myndigheten kommer att ligga i Göteborg och tar över största delen av Naturvårdsverkets verksamhet inom området hav och vatten och också det mesta av Fiskeriverkets verksamhet. Natura 2000 är EU:s nätverk av skyddade områden och ska bevara Europas naturtyper och arter så att de har ”gynnsam bevarandestatus”. Den 18 november 2010 beslutade regeringen om den nya havsmiljöförordningen. Beslutet innebär att Sverige nu har införlivat EU:s ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG) – det så kallade marina direktivet. Källa: Naturvårdsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 16914, "headline": "S: ”Alliansen glömmer Södertörn”", "summary": "Det är i grunden glädjande att den månghövdade borgerliga majoriteten kunnat enas om en satsning på hälso- och sjukvården. Men den glömmer de mer än 400.000 personer i de åtta kommunerna på Södertörn. De behöver också närsjukhus, skriver Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting i en replik på Alliansens artikel på DN Debatt 16/3.", "article": "Sjukvården i Stockholms län är i stort behov av fler vårdplatser och krafttag mot köerna. Socialstyrelsen riktar hård kritik mot ständiga överbeläggningar. Patientsäkerheten är hotad. Det saknas vårdkapacitet samtidigt som vår befolkning växer. Ungefär 100 nya personer föds eller flyttar in till Stockholms län varje dag. Det är ingen nyhet att vi behöver bygga ut hälso- och sjukvården. Stockholms län ska få ett nytt högspecialiserat akutsjukhus, NKS – Nya Karolinska Solna. Den socialdemokratiska landstingsgruppen med Ilija Batljan i spetsen har varit mycket aktiv för att minska kostnaderna för sjukhusbygget. Vi hoppas också fortsatt kunna bli överens med majoriteten om vårdinnehållet vid NKS. Det nya sjukhuset kommer att få väsentligt färre vårdplatser än det nuvarande KS Solna. Detta påverkar hela sjukvårdsstrukturen i länet och gör att vården utanför akutsjukhusen måste öka. Vi har länge drivit frågan om att bygga ut närsjukhusen. Den borgerliga majoriteten har nu pekat ut åtta närsjukhus som de vill satsa på. Nacka är det enda som ligger i den södra länshalvan, alla andra finns i centrala eller norra delen. För oss socialdemokrater är det oacceptabelt. Det bor mer än 400.000 personer i de åtta kommunerna på Södertörn. Trots detta lämnar majoriteten ett vitt fält över Södertörn när det gäller satsningar på närsjukhus. Karolinska sjukhuset i Huddinge har en strategiskt viktig roll för både den regionala balansen och länets sjukvårdsstruktur. Vi är många, inte minst anställda och patienter, som har varit mycket bekymrade över planerna på att avlöva KS Huddinge. Äntligen ger nu majoriteten besked om att dessa planer är inställda. Vården ska byggas ut och forskningen som bedrivs i anslutning till Karolinska i Huddinge ska utvecklas. Det är i grunden glädjande att den månghövdade borgerliga majoriteten kunnat enas om en satsning på hälso- och sjukvården. Det intressanta blir att se vilka prioriteringar och finansieringsvägar man väljer i nästa skede. I deras debattartikel påstås också felaktigt att jämlikheten ökat. Tvärtemot så växer klyftorna i vårt län. Samma dag som debattartikeln publicerades så hade DN:s ledarsida en artikel med rubriken ”Vård efter klass” som slår fast att ”Någon jämlik vård erbjuds näppeligen svenskarna” (DN 16/3). Att alla inte får vård efter behov är ett faktum. Att den styrande majoriteten blundar för detta är ynkligt. Våra skilda synsätt på allas rätt till en god och jämlik sjukvård är alltjämt den stora vattendelaren i svensk sjukvårdspolitik. Dag Larsson (S) landstingsråd Johan Sjölander (S) sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för folkhälsa och psykiatri Erika Ullberg (S) sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för barn, unga och kvinnor ", "article_category": "other"}
{"id": 16919, "headline": "Hur många Sverrir finns det i världen?", "summary": "Fullt upp. I kväll har filmen ”Hur många lingon finns det i världen?” premiär där Sverrir Gudnason spelar Pär Johansson, Glada Hudik-teaterns grundare. En vecka senare är dags igen. Då har ”Paraplyerna i Cherbourg” premiär med Sverrir som den sjungande bilmekanikern", "article": "– Å nej, inte ett till, utbrister Sverrir Gudnason när På stan räcker honom ett paraply som skydd mot det snöblandade regn som faller över Stockholm. Den svensk-isländske skådespelaren kommer direkt från eftermiddagens repetitioner av ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stadsteatern och har fått nog av att snurra paraplyer för en dag. Med rester av teatersminket kvar runt ögonen och med skitiga Sergels torg i bakgrunden påminner Gudnason mer om trubbelsnubben Tommy han spelade i hyllade serien ”Upp till kamp” än om stiliga bilmekanikern Guy i den paraplysnurrande kultfilmen från 1964. Det är en vecka kvar till premiären på Alexander Mørk-Eidems version av technicolordrömmen i Cherbourg, nu med handlingen delvis förlagd till ett stentvättat åttiotal och berättad av ett gäng ungdomar i skolans gympasal. Väl inne på närmaste kafékedja, med en kopp värmande latte och en minibrownie i händerna, är det plötsligt lättare att se honom i rollen som den välkammade Guy. – Man vänjer sig vid att sjunga alla repliker, precis som i filmen av Jacques Demy, förklarar Gudnason medan han artigt äter små, små mustuggor av sin lilla brownie. Som en tråkig dag på jobbet när man bestämmer sig för att ha en musikaldag och sjunga det man ska säga? – Precis, i slutet av en sådan dag så känns det ju inte så konstigt att man sjunger allt man vill säga. ”Vill du ha en bulle?” sjunger Sverrir Gudnason plötsligt med fin sångröst. Det låter ju helt naturligt. – Ja, eller hur? Nyfikna på sångrösten får vänta ytterligare sju dagar, men nyfikna på Gudnason behöver bara vänta till i kväll och premiären av ”Hur många lingon finns det i världen?”. Filmen handlar om bildandet av Glada Hudik-teatern i Hudiksvall 1996 och mötet mellan grundaren Pär Johansson och teaterns ensemble, som till stor del består av förståndshandikappade medlemmar. Ingen har väl hört talas om en filmstjärna som säger något annat om sin senaste inspelning än att den var fantastiskt unik, men när Gudnason berättar om Glada Hudiks unika skådespelare råder det inga tvivel om att han var med om något speciellt. – Det var ett befriande öppet inspelningsklimat, jag förberedde mig medvetet inte så mycket som jag brukar inför en film. Jag ville hålla mig öppen för liret på plats, säger Gudnason. – Det var väldigt roligt att arbeta tillsammans med skådespelarna från Glada Hudik, de flesta hade inte filmat tidigare och även de som hade erfarenhet av att stå framför kameran hade en skön inställning till det hela. En av skådespelarna, proffset Mats Melin som dyker upp i reklamfilm då och då, berättade till exempel att han inte kunde vara med på eftermiddagen eftersom han hade bokat tvättid … Hade du fördomar om hur det skulle vara att arbeta med förståndshandikappade? – Alltså, jag är ju en öppen person, men jag förstår samtidigt att man kan ha fördomar om det man inte känner till. Om filmen har budskap så är ett av dem att ingen människa ska gömmas undan. Det är genom att släppa på våra fördomar som vi verkligen öppnar ögonen och ser ordentligt. Hur förberedde du dig för att spela en verklig person som Pär Johansson? – Jag kände faktiskt inget särskilt ansvar över att jag skulle gestalta en nu existerande person som Pär, min rollfigur heter ju inte likadant. Trots att det är Pärs historia som berättas fick jag snabbt en egen relation till gruppen. Vad är skillnaden mellan att jobba med film och att jobba med teater? – Arbetet påminner inte så mycket om varandra faktiskt. När man jobbar med teater har man liksom en ram att fylla med information utifrån och när man arbetar med film utgår man ofta från sig själv. Känns det på samma sätt när du spelar i en film eller på scen? – Att skådespela kan vara både det roligaste och det jobbigaste man kan göra, efter långa repetitionsdagar med kostym och smink så kan man känna sig tom, man har inget kvar att ge till slut. Om man inte förstår varför man gör vissa saker och det inte känns rätt så blir man trött. Förstår man sammanhanget så är inget ansträngande och en föreställning på tre timmar känns jättelätt. Jag hoppas att ”Paraplyerna i Cherbourg” kommer att kännas lätt att spela, jag tror det. Sverrir Gudnason flyttade från sitt hemland Island till Stockholm när han var 12 år. Skådespelarkarriären påbörjades under tiden på teatergymnasium och den svenska publiken har sedan dess kunnat se honom i en rad filmer och tv-serier, som politiker i ”Kungamordet”, misslyckade rebellmusikern Tommy i ”Upp till kamp” och polisaspirant i ”Wallander”. – Jag har gjort jättemycket olika roller, berättar Gudnason, men jag blir allt bättre på att säga nej till de roller jag egentligen inte vill ha. Har man mycket tid över och letar jobb är det inte alltid så lätt att tacka nej, och rätt vad det är så står man där i en kycklingdräkt. Som skådis är det lätt att tro att alla jobb är det sista, men man lär sig att det inte är så. Har du känt dig typecastad någon gång? – Som vad? Som hunk. Tystnad. Som en het potatis? – Som snygging, menar du? Nä, jag känner mig inte så hunkig. Tvärtom, undrar jag om jag kommer att vara tillräckligt hunkig på Stadsteaterns scen. Men ibland kan jag märka vilka som har sett mig i vad, de som har sett ”Upp till kamp” tror att jag ska vara mörkare och hårdare än vad jag är, säger han. Kanske mörk och hård, eller kanske en typisk sporthipster i sjuttiotalsjacka som festar på ”Under bron”. – Japp, det stämmer. Förutom att jag aldrig har varit på ”Under bron” men jag vill jättegärna gå dit någon gång. Vad hade du jobbat med om du inte varit skådespelare? – Jag gillar att arbeta med egna projekt. Som skådis kan det vara kämpigt att vara i händerna på andra hela tiden så jag vill bestämma själv ibland. I somras skrev, regisserade och skådespelade jag i filmen ”Jag och min far” med Börje Ahlstedt i en av rollerna. Dessutom har jag ju min klubb Vänner och bekanta på Hornstulls strand tillsammans med klubbarrangören Lång-Kalle. Det är väldigt kul att få dit grymma band och dj:er. Annars vet jag inte vad jag hellre skulle vilja ha som yrke, får jag välja vad som helst? Vad du vill. – Vara hemma och leka med sina barn vore ju inte så dumt. En hemmaman? – Ja, det låter också som ett kul jobb. Men jag skulle sakna skådespeleriet, ja … till och med paraplyerna. Sverrisfakta Ålder: 32 år. Bor: På Kungsholmen. Yrke: Skådespelare och klubbarrangör. aktuell med Föreställningen ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stockholms stadsteater och filmen ”Hur många lingon finns det i världen?” (Läs DN:s recension här) Film- & teaterroller: Tommy i ”Upp till kamp”, 2007. Rasmus Holmberg i ”Kungamordet”, 2008. Henry i ”Original”, 2009. Polisaspiranten Pontus i Wallanderfilmerna 2009–10. Nu som Alex i ”Hur många lingon finns det i världen?” och Guy i ”Paraplyerna i Cherbourg”. Klubben Vänner och Bekanta Nästa ”Vänner och bekanta” äger rum på fredag 25/3 på Strand, Hornstulls strand 4 kl 22.00–03.00. Syket och Chrisoffer Roth spelar och Emelie Uggla och Sverrir och Lång-Kalle spelar skivor. ", "article_category": "other"}
{"id": 16921, "headline": "”Privatisering gör Sverige dåligt rustat mot katastrofer”", "summary": "Krisexpert: Omfattande brister i Sveriges beredskap riskerar att vid en kris slå ut vitala samhällsfunktioner. Allvarliga kriser kan inträffa i Sverige – trots att vi inte behöver oroa oss för jordbävningar eller tsunamier. Men den viktiga samverkan mellan det offentliga och privata Sverige – som måste till vid en större kris – existerar inte. Myndigheterna är så fokuserade på sina uppgifter att de förbiser att näringslivet i dag tagit över mycket av offentlig service, skriver Johan Färm.", "article": "En naturkatastrof med enorma proportioner har drabbat Japan. Tusentals människor är döda, hundra tusentals hemlösa, det råder omfattande brist på livsmedel och miljoner är utan el. Dessutom hotas befolkningen av omfattande utsläpp av radioaktiv strålning. Det är en situation som många av oss i Sverige inte kan föreställa sig och inte tror ska kunna drabba oss. Men det kan hända och om det händer – vem trycker då på larmknappen? Vem tar helhetsansvaret? I Sverige behöver vi varken oroa oss för jordbävningar eller tsunamier, men det finns många andra risker som vi ställs inför. Stormar som Gudrun och Per har drabbat Sverige och lämnat människor utan el, avskurna från omvärlden utan möjlighet att få omedelbar hjälp. Vi har haft flera allvarliga incidenter i våra egna kärnkraftverk och flera mycket svåra miljöutsläpp med omfattande skador och sjukdomsspridning som följd, senast i Östersund. Dessutom blev Stockholm utsatt för vad som måste betecknas som ett terroristangrepp i julas. Om WikiLeaks-grundaren Julian Assange blir utlämnad från England till Sverige finns det också risk för omfattande it-attacker. Det är något som potentiellt skulle kunna slå ut hela vårt finansiella system. Det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att hända fler stora olyckor och fler riktade attacker mot vårt samhälle. En del händelser kommer att vara allvarligare än allt vi hittills varit med om. Om vi backar tillbaka till den 26 december 2004. Tsunamin i Indiska Oceanen drabbade många svenskar som befann sig på semester, men vår egen samhällsstruktur var helt intakt. Trots ett fullt fungerande samhälle bröt ändå krishanteringen samman i Sverige. Katastrofkommissionen, som utredde den svenska hanteringen av händelsen, riktade hård kritik mot regeringen. Det mesta i det svenska samhället hade brustit eller borde i vart fall ha fungerat bättre. Sedan dess har regeringen skapat en egen enhet för krishantering, som ska förhindra att nästa kris hanteras lika kraftlöst. Man har även skapat en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), genom att slå ihop ett antal gamla myndigheter. MSB är den myndigheten som ansvarar för att samordna alla aktörer, både offentliga och privata, inför och vid kriser i Sverige. Problemet i dag är att det svenska samhället inte längre ser ut som det gjorde 2004. I dag utförs en omfattande del av samhällsservicen i det svenska samhället av privata utförare, även inom sjukvården. De verksamheter som fortfarande bedrivs i offentlig regi är även de beroende av privata leverantörer, bland annat för el och mat samt personal genom bemanningsföretag. Ändå så sker all ”samordning” endast myndigheter emellan. En undersökning gjord i höstas om kommunernas samverkan med det privata näringslivet visade på omfattande brister, sämst var läget i storstadsregionerna. Vilka privata vårdbolag, utförare av hemtjänst, äldreboenden, bemanningsföretag eller utförare av vägunderhåll skulle i dag få igång ett fungerande samarbete med övriga delar av det svenska samhället i händelse av en kris? Sannolikt inte så många. Om Sverige i dag drabbas av en allvarlig kris riskerar en del sjukhus på grund av den bristande samordningen att bli utan el, mat, personal och utan leveranser av läkemedel och andra förnödenheter. Utförare av hemtjänst och äldreomsorg skulle inte klara av att sköta sina uppgifter. Kommunerna skulle inte längre veta vilka vårdtagare de har ansvar för, var de bor eller var nycklarna till dem finns. Skulle de lyckas ta reda på detta så har de ändå ingen personal som kan utföra uppdragen. Sjuka människor skulle på grund av bristerna riskera att bli utan mat och vård, vägarna skulle bli oframkomliga och hela infrastrukturen kunna kollapsa. Sannolikheten att alla svenskar snabbt skulle få relevant information om detta inträffar är liten. De företag som i dag står för den teknik som krävs för effektiv informationsspridning drivs av privata aktörer och ingår inte i det svenska ”samverkandet”. Många av de problem som lamslog det svenska samhällets förmåga att stötta och informera svenskar efter tsunamin 2004 kvarstår tyvärr i dag. Japan investerar drygt 30 gånger mer i krisberedskap per invånare än vad Sverige gör. Japan har naturligtvis större behov, men vi i Sverige behöver ändå se över vår beredskap. Tyvärr finns det ingen som i dag tar ett helhetsansvar. Förutsättningarna för den viktiga samverkan mellan det offentliga och privata Sverige, som måste ske vid en större kris, existerar inte. Våra myndigheter, kommuner och landsting, som har krisansvaret, är så fokuserade på sina egna uppgifter att de förbiser att näringslivet i dag tagit över mycket av den offentliga servicen. Johan Färm specialist på samhällets krishantering, vd BRM Europe AB ", "article_category": "other"}
{"id": 16924, "headline": "”Utan träningshall dör Stockholmsbandyn”", "summary": "För att kunna fortsätta vara ett av Sveriges allra bästa lag i bandy måste Hammarby i framtiden ges möjligheter att träna i en inomhushall någonstans i Stockholmsområdet, skriver ordförandena i Hammarby IF:s bandyförening och Hammarby Bandy AB.", "article": "Om inte en vintersporthall för bl a bandyträning byggs inom en snar framtid kommer Stockholms enda elitserielag i folksporten bandy inte att klara konkurrensen om de bästa spelarna. Våra unga bandytalanger i Stockholm kommer att söka sig till orter där det finns bättre träningsmöjligheter. Hammarby kommer dessutom att få ökade svårigheter att värva de kompletterande toppspelare som behövs för att vi ska kunna tillhöra elitskiktet i svensk bandy. Utan fortsatta framgångar för vår elitverksamhet kommer Hammarbys omfattande breddverksamhet också att äventyras. Färre barn och ungdomar, både pojkar och flickor, kommer att lockas till bandyspel. Vår stora, spännande satsning på flick- och dambandy – som vi den närmaste tiden kommer att kunna berätta om – skulle gynnas starkt av en träningshall. Vi i Hammarby Bandy märker redan klart ökade problem både med att behålla våra egna unga talanger och att locka nya elitspelare till laget. Mycket i den fantastiska staden Stockholm lockar unga människor, men de bästa och mest ambitiösa bandyspelarna vill ha möjligheter att träna under de överlägsna förhållanden som en inomhushall erbjuder. Därför ställer några av våra allra bästa spelare nu som villkor för en framtid i Hammarby att hallfrågan får en snar lösning. Därför söker sig också nu en del av våra bästa ungdomsspelare, i en önskan att kombinera sin vanliga utbildning med bästa möjliga träningsmöjligheter, till bandygymnasier i Edsbyn, Sandviken och andra orter med hall. Vi försöker spjärna emot, framförallt genom att på alla sätt stödja en utveckling av det fina bandyprogrammet vid Solna gymnasium, men detta arbete kommer att vara förgäves om vi inte ger möjligheter för spelarna att träna i en inomhushall på rimligt avstånd. Den första inomhushallen i Sverige – Dina Arena i Edsbyn – invigdes 2003. Nu finns bandyhallar på nio olika orter. Ytterligare sju hallbyggen är antingen igångsatta eller beslutade. De senaste besluten har avsett hallar i Mölndal och Borlänge! Dessa hallar har mycket olika publikkapacitet och har uppförts till starkt varierande kostnader – från ett par tiotals miljoner till över en kvarts miljard. Huvudstaden Stockholm, där den svenska bandyn en gång för drygt hundra år sedan började för att sedan sprida sig till bruksorter runtom i landet, borde ha råd att snarast bygga åtminstone en enklare hall för främst träning, tycker vi i Hammarby Bandy. Varför ”bara” en träningshall? Hammarby vill fortsätta spela sina elitseriematcher hemma på Zinkensdamm. Det är en fantastisk arena, särskilt sedan staden genomförde den stora upprustningen för några år sedan. Den är älskad av en mångtusenhövdad publik, men också av bandyspelarna i Sverige. I en enkät förra hösten bland elitserielagens spelare visade det sig att Zinkensdamm är deras favoritarena – populärare alltså än de inomhusarenor som kostat uppåt en kvarts miljard kronor att bygga. För Hammarby är det närmast otänkbart att överge Zinken som huvudsaklig matcharena. Arenan bjuder redan nu på de häftigaste bandyupplevelserna i landet, och Hammarby Bandy jobbar hårt på att utveckla matcharrangemangen på Zinken. Förutsättningen är då naturligtvis att vi också i fortsättningen kan tillhöra de allra bästa bandylagen i landet. Det vi önskar, utöver Zinken, är tillgång till en mycket mindre och billigare hall än de dyra matchhallarna ute i landet. Den hall vi förespråkar skulle vara till för träning och även en hel del smärre matcher i bandy, men den skulle också kunna bjuda på en efterlängtad lösning på konståkningens problem att finna bra träningsmöjligheter i Stockholm. Kanske kan också annan skridskosport få plats. Beträffande placeringen av en sådan vintersporthall för skridskosporter är det viktigt att den byggs på rimligt avstånd för de barn, ungdomar och vuxna som ska nyttja den. Vad gäller bandyn så är Hammarbys ”upptagningsområde” hela staden, alltså inte bara i söder utan också i norr och i väster. Vi har själva ett drömläge för en sådan vintersporthall – där grusplanen i Tantolunden nu ligger skulle man kunna bygga en nersänkt hall som knappast alls skulle störa omgivningen – men många andra lägen är givetvis möjliga, exempelvis det föreslagna läget nära Stockholmsmässan i Älvsjö. Bra kommunikationer från hela Stockholmsområdet bör vara ett grundkrav. Vi i Hammarby Bandy menar att bygget av en vintersporthall måste komma igång så snart som möjligt. Vi har tagit fasta på de uttryckliga politiska löften som gavs av finansborgarrådet Sten Nordin inför senaste valet om att hallfrågan skulle få en snar lösning, kanske genom ett samarbete mellan olika parter i Stockholmsregionen. Sanningen är nu att om inte staden tar ett kraftfullt initiativ snarast så kommer det politiska löftet om en hall inte att kunna infrias under mandatperioden. Den diskuterade hallen i Gustavsberg är som alla inblandade vet ett stendött alternativ, och allt tal om att vänta på ett snart beslut där, eller någon annanstans i regionen, är detsamma som att förhala ett beslut i Stockholm. Vi är naturligtvis medvetna om att även en vintersporthall av den typ som vi förordar kostar pengar. Men vi menar att det finns en lösning på finansieringsproblemet som är realistisk och dessutom borde tilltala den styrande majoriteten i Stadshuset. Vårt förslag är att ett antal privata byggföretag i Stockholm får bygga hallen mot att de erbjuds markanvisningar för andra projekt. Det är en modell som använts för åtskilliga byggprojekt i staden under senare år och som fungerat väl. Hammarby har tagit initiativ för att få en sådan lösning till stånd. Bollen ligger nu hos de politiskt ansvariga i Stadshuset. Sten Nordin och stadsbyggnads- och idrottsborgarrådet Regina Kevius: Nu har ni chansen att uppfylla era vallöften om en hall! Gör det snart och ni kommer att bli ihågkomna som stora gynnare av bandyn, konståkningen och andra skridskosporter i Stockholm! Py Börjesson, ordförande i Hammarby IF/Bandyförening Sonny Lööf, ordförande i Hammarby Bandy AB ", "article_category": "other"}
{"id": 16930, "headline": "”Stockholms sjukvård behöver specialistkunskap”", "summary": "Alliansen satsar nu 47 miljarder kronor på sjukvården i Stockholm. Satsningen görs på att bygga hus för att möjliggöra fler vårdplatser. Men det behövs också fler specialistutbildade sjuksköterskor, skriver Ulla Althin, Vårdförbundets ordförande i Stockholm, i en replik.", "article": "Alliansen i Stockholms läns landsting satsar på vården, skriver de på DN Debatt 16/3. Har de något val? Mot bakgrunden att Stockholms befolkning ökar med drygt 30 000 invånare årligen, att Landstingsrevisorernas rapport ”Fullt på sjukhusen” ställer frågan ”Vad gör landstinget för att minimera risken för överbeläggningar och utlokalisering av patienter?” och mot bakgrunden av vårdplatsutredningen som gjordes förra våren, är inte valfriheten så stor. Det finns inte så många andra alternativ än att satsa på vården. Alliansen satsar nu 47 miljarder kronor på sjukvården i Stockholm. Satsningen görs på att bygga hus för att möjliggöra fler vårdplatser. Naturligtvis är satsningen välkommen, men vi är bekymrade över vem som ska ge den goda sjukvården. En vård som ska hålla hög internationell klass behöver specialistkunskap hos alla medarbetare. Det går inte att fortsätta räkna händer i vården. Det har en avgörande betydelse att den som händerna tillhör har rätt kunskap att bidra med. I dag råder stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor. Stockholms län är ”sämst i klassen” med 442 specialistutbildade sjuksköterskor per 100 000 invånare (genomsnittet i landet är 529) enligt Socialstyrelsen. Specialistutbildning ger en fördjupad kunskap vilket bidrar till en effektivisering inom det egna kunskapsområdet. En kunskapsbrist i vården kan också medföra problem för patientsäkerheten. Bristen på specialistutbildade sjuksköterskor beror på att specialistkunskap hos medlemmar i Vårdförbundet värderas mycket lågt. Det är hög tid att den effektivisering och utveckling som kan uppnås med en ökad andel specialistutbildade sjuksköterskor, kommer den gruppen till godo genom en ökad värdering och därmed högre lön. Vårdförbundet vill veta hur politikerna i Stockholms läns landsting tänker ta sitt ansvar för vårdens kvalitet och för att komma tillrätta med den felaktiga värderingen av vår kunskap. Här finns ett val! Ulla Althin, ordförande Vårdförbundet Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 16935, "headline": "”Vi satsar 47 miljarder på sjukvården i Stockholm”", "summary": "Alliansen i Stockholmslandstinget: 500 nya vårdplatser skapas till 2015 på elva sjukhus. Nya patienthotell byggs vid Södersjukhuset och Nya Karolinska i Solna. Vi presenterar i dag den största satsningen någonsin på sjukvård i Stockholm. Utöver de hundratalet vårdplatser som vi skapar redan i år, bygger vi fram till 2015 ut Karolinska i Huddinge, Danderyds sjukhus, S:t Görans sjukhus och åtta närsjukhus med totalt 500 nya vårdplatser. Södersjukhuset moderniseras och Södertälje sjukhus kommer även i framtiden att vara ett dygnet runt-öppet akutsjukhus. För att möta det omedelbara behovet av fler vårdplatser ökar vi bland annat öppettiderna vid närakuterna. Med denna framtidsinvestering ska alla erbjudas en modern, tillgänglig och jämlik sjukvård, skriver landstingsråden i den styrande borgerliga majoriteten.", "article": "I dag kan Alliansen i Stockholms läns landsting presentera den största satsningen på sjukvård som någonsin gjorts i Stockholm. Det är en fortsättning på det arbete vi genomfört de senaste fem åren som inneburit halverade vårdköer, 40 nya vårdcentraler och en modernisering och miljöanpassning av sjukvården. Vi går nu vidare i arbetet för en trygg och bättre sjukvård för stockholmarna och bygger därför ut sjukvården med 47 miljarder kronor under tio år. Alla ska ha rätt till en god sjukvård. Det är en viktig del av den svenska välfärden. Vår sjukvård håller hög internationell klass och personalen är välutbildad. Alliansen har ökat patienternas valfrihet och makt, ökat jämlikheten samt gjort det lättare att komma i kontakt med vården i hela Stockholms län. Nu vill vi förbättra sjukvården ytterligare. Vår samlade vision för framtidens hälso- och sjukvård handlar om att erbjuda bästa möjliga vård för invånarna i Stockholms län. Hälso- och sjukvården ska klara av att möta dagens krav samtidigt som den behöver blicka framåt för att förstå och förbereda framtidens utmaningar. För att nå en framtidsinriktad sjukvård utan köer är vi beredda att investera i ytterligare vårdplatser. Utöver de hundratalet vårdplatser vi skapar redan i år kommer vi att behöva ytterligare vårdplatser framöver. Därför genomför vi nu denna unikt stora satsning och skapar 500 nya vårdplatser under fem år. För att Stockholms län ska kunna erbjuda sina invånare bästa tänkbara sjukvård krävs det att vi utvecklar sjukvårdsstrukturen. Det handlar om att bygga nytt vid sjukhusen och samtidigt fortsätta att förbättra samarbeten inom sjukvården så att den blir än mer effektiv. Dessutom ska utgångspunkten vara en nollvision mot undvikbara vårdrelaterade skador och infektioner. Satsningen fram till 2020 innebär följande: Nya vårdplatser. Fram till 2015 bygger vi ut sjukvården med ytterligare 500 nya vårdplatser som möjliggörs genom tillbyggnad av Karolinska i Huddinge, Danderyds sjukhus, S:t Görans sjukhus och åtta närsjukhus. Södersjukhuset moderniseras och Södertälje sjukhus kommer även i framtiden att vara ett dygnet-runt-öppet akutsjukhus. För att klara av att skapa fler vårdplatser måste sjukhusen bli större men också få effektivare lokaler och enkelrum för att minimera smittspridning. Detta innebär att Alliansen, under de närmaste fem åren, satsar över 12 miljarder kronor utöver Nya Karolinska i Solna på att bygga ut sjukvården i Stockholms län, både i norr och söder. Nya patienthotell. Genom att bygga ut sjukvården på ett mer varierat sätt klarar vi av att skapa ytterligare trygghet och tillgänglighet i sjukvården. Vi bygger två patienthotell, ett vid Södersjukhuset och ett vid Nya Karolinska i Solna. Då erbjuds patienter en bättre och mer anpassad vård och service samtidigt som det avlastar den mer avancerade sjukvården. Patienthotellen skapar också en ökad trygghet eftersom det blir enklare för anhöriga att besöka och stötta patienterna. Vård på rätt nivå. Det ska vara enkelt att komma i kontakt med vården och enkelt att välja den vård som passar de egna behoven bäst. Landstinget ska även genom kommunikation och e-tjänster ge patienten en starkare ställning i vården. Det ger också förutsättningar för ett gott förtroende för vården. En särskild satsning ska göras på kommunikation om tillgängligheten till vård och vilka rättigheter vi har som patient. Målet är att patienten ska ha möjlighet att följa sin väg i vården och sin vårdplanering helt på internet. Information ska finnas tillgänglig via Vårdguiden tillsammans med andra e-tjänster som exempelvis möjligheten att boka och ändra tider. Ingen ska behöva vara kvar på sjukhuset längre än nödvändigt och samtidigt är det viktigt att alla människor känner sig välkomna till sjukvården när de behöver den. För att stärka både patientsäkerheten och vårdkedjan vill vi även bygga ut den specialiserade rehabiliteringsvården. Karolinska universitetssjukhuset. Vi kommer även i framtiden att ha ett universitetssjukhus med lokaler i både Solna och Huddinge. Nya Karolinska i Solna kommer att bedriva främst högspecialiserad sjukvård, men även bassjukvård med en dygnet-runt-öppen akutmottagning. Vi bygger endast enkelrum i Nya Karolinska i Solna för att undvika vårdrelaterade infektioner som annars, tyvärr allt för ofta, skapar både lidande och onödiga kostnader. Sjukhuset kommer även att ha en förlossningsavdelning som ska avlasta det tryck som finns på förlossningsvården i Stockholm. Sjukhuset kommer även att bedriva ett ledande miljöarbete. Karolinska i Huddinge kommer att byggas ut och utveckla sitt kvalificerade uppdrag. Den världsledande forskning som bedrivs i anslutning till sjukhuset kommer att utvecklas. Våra satsningar leder både till bättre vård för oss alla, samtidigt som det ger fler arbetstillfällen på Södertörn. Utöver dessa stora investeringar på infrastruktur i sjukvården behöver fler av besöken ske utanför akutsjukhusen. Detta för att avlasta akutmottagningarna, som många gånger har långa väntetider. Genom att flytta ut mer av den enklare sjukvården från akutsjukhusen till bland annat närsjukhusen kommer vården att bli både tryggare och betydligt mer tillgänglig. Eftersom huvuddelen av investeringarna ger resultat först när byggprojekten står klara, genomför Stockholms läns landsting en rad åtgärder för att möta det omedelbara behovet av fler vårdplatser. Det handlar bland annat om att öka öppettiderna vid närakuterna och att fler äldre fortare ska komma till den geriatriska vården. Samt att förbättra servicen i sjukvården så att fler patienter snabbare ska nå rätt vårdnivå. Allt för att landstinget, även under perioder då många söker vård, ska kunna erbjuda både snabb och trygg vård och tillräckligt många vårdplatser. Aldrig tidigare har Stockholms läns landsting satsat så här mycket på sjukvården och det är vårt mål att med denna stora framtidsinvestering kunna erbjuda alla länsbor en modern, tillgänglig och jämlik sjukvård. TORBJÖRN ROSDAHL (M) finanslandstingsråd FILIPPA REINFELDT (M) hälso- och sjukvårdslandstingsråd CHRISTER G WENNERHOLM (M) trafiklandstingsråd CHARLOTTE BROBERG (M) biträdande finanslandstingsråd LARS JOAKIM LUNDQUIST (M) biträdande hälso- och sjukvårdslandstingsråd BIRGITTA RYDBERG (FP) sjukvårdslandstingsråd ANNA STARBRINK (FP) produktions- och personallandstingsråd STIG NYMAN (KD) forsknings- och äldrelandstingsråd GUSTAV ANDERSSON (C) miljö- och skärgårdslandstingsråd Revisorerna kritiska I rapporten ”Fullt på sjukhusen?” som lades fram 23/2 riktar Landstingsrevisorerna kritik mot landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsnämnden för dagens vårdplatssituation i Stockholms läns landsting. Revisorerna konstaterar att landstingets ledning dröjt med övergripande strategiska beslut – trots vetskap om överbeläggningarna. Problemen har enligt rapporten varit kända i flera år. Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket riktade t ex allvarlig kritik mot Karolinska Huddinge i september 2009. ", "article_category": "other"}
{"id": 16941, "headline": "”Förenklat mansideal lockar unga”", "summary": "Manlighetsnormen inom fotbollen är osund. Därför är det så bra att spelaren Anton Hysén kom ut som homosexuell i förra veckan, säger Ulf Stenberg. Han har gjort en pjäs om fotbollsvåld utifrån egna erfarenheter. Ung och extremDel5De finns inom religionen, politiken och sportens värld. De har en svartvit bild av världen och väjer inte för våld.", "article": "Manlighetsnormen är stark i fotbollsvärlden. När spelaren Anton Hysén i förra veckan gick ut och berättade att han är homosexuell blev uppmärksamheten stor. – Det är jätteviktigt för fotbollen att han har kommit ut. Det är ingen slump att huliganismen fungerar så väl ihop med fotboll, säger skådespelaren Ulf Stenberg, aktuell med föreställningen ”Topboy” som handlar om huliganvåld. – Inom fotbollen har den stereotypa mansrollen fått överleva och gro, med en jargong som är ohälsosam i mina ögon. Efter Antons modiga beslut tror jag att den jargongen kan börja ifrågasättas mer, säger Ulf Stenberg. Ulf och dansaren Emil Rosén, båda i trettioårsåldern, har känt varandra sedan uppväxten i Umeå. I dag arbetar de som konstnärliga ledare på Teater Fryshuset, men erfarenheterna av tonårstiden – som delvis präglades av gängmentalitet – bär de med sig. Idén till ”Topboy” fick de redan 2007 då mordet på den unge Ricardo som blev ihjälsparkad på Kungsholmen i Stockholm väckte rubriker och debatt. – Vi började fundera över varför många unga killar lever med en snedvriden mansbild och varför många, speciellt inom sporten, försöker manifestera sin identitet genom att utöva våld, säger Ulf. Utgångspunkten för ”Topboy” var att göra en föreställning som problematiserade mansrollen. I fyrtiofem intensiva minuter följer vi hur våldet och frustrationen tar över en ung människas liv. Fotbollsrelaterat våld är en gammal företeelse med rötterna i engelsk arbetarklasskultur. I Sverige dök det upp i större skala på 1990-talet då de speciella supporterklubbar som kallas ”firmor” etablerades här. Firmakulturen omfattar inte bara själva fotbollen, utan handlar även om mode, livsstil och populärkultur. Framför allt är firmorna och deras medlemmar – casuals – kända för sina våldsamma gängslagsmål och bataljer med motståndarlagens firmor. – Det här är i princip uteslutande ett killproblem, säger Ulf. Jag tror att det beror på att fotbollen som sådan är extremt mansdominerad, både inom förbundet, inom klubbarna och på läktarna. Tidigt, redan på pojknivå, odlas en väldigt osund manlighetsnorm, och den tar många med sig högre upp i divisionerna. – Fotbollen görs till en frizon där en del killar lever ut en sorts machoidentitet som de inte får utlopp för någon annanstans, säger Emil. Men det är väl ett problem även utanför sportens värld? – Jag tror att en del unga har svårt att förhålla sig till vad ”en riktig man” är. Huligankulturen, liksom många andra våldsförhärligande subkulturer, lockar eftersom de erbjuder platta, konservativa och traditionella mansideal som är lätta att förhålla sig till: extrem grupplojalitet, gemensamma fiender, en svartvit moraluppfattning och så vidare, menar Ulf. För att arbeta med att få bort våldet och det destruktiva beteendet måste man till att börja med förstå hur de här killarna tänker och känner. Både Ulf och Emil har egna erfarenheter av våldet som livsstil. Som tonåring umgicks Emil i ett kompisgäng där våld och droger var en del av vardagen. Ulf ingick i en firma bestående av antirasistiska skinnskallar där våld var en stor del av identiteten. Båda två tog sig ur den destruktiva tillvaron när det blev uppenbart att det annars skulle leda till allvarliga konsekvenser. Energin började de i stället använda till kreativt och konstnärligt utövande. Likheterna mellan Emils och Ulfs upplevelser och de strukturer som präglar huliganvåldet är mycket stora. – Allt som sker i pjäsen har antingen jag eller Emil upplevt i någon form, säger Ulf. Man måste förstå våldets mekanismer, menar de. Att våldet blir något man växer in i och när man väl befinner sig där är det väldigt svårt att lämna kulturen. – Själva våldet, det meningslösa och opåkallade, kan ge fruktansvärt stora kickar, säger Emil. Man blir nästan hög av den känsla man får när man står inför en fajt med ett annat gäng, det här måste man som utomstående inse om man ska kunna jobba mot det. ”Topboy” har spelats nästan 250 gånger i hela landet. Vad har ni mött för reaktioner? – Vi har spelat både för poliser och för huliganer. Det intressanta är att poliserna som ska arbeta mot huliganvåldet ibland har en lika snedvriden och snäv syn på mansrollen som killarna som slåss. Därför blir pjäsen ofta ett uppvaknande för dem. Den våldsbenägna supporterkulturen är en subkultur som ständigt utvecklas. I dag har våldet fått en mer framskjuten plats. Något av den hederskodex som funnits tidigare, exempelvis att man inte angriper sina egna, att man inte sparkar på den som ligger och att man inte använder kniv, tycks vara på väg bort. Framför allt har drogerna fått fäste. Genom ”Topboy” möter Ulf och Emil unga huliganer. – De stannar kvar efter pjäsen och pratar om livet i firmorna i dag. De berättar om kränkningar och övergrepp inom det egna gänget, om tumultartade situationer som förmodligen uppstår för att det är så mycket droger inblandade i dag. När drogerna tar plats blir våldet värre, säger Ulf Stenberg. Grundproblematiken, tror båda, handlar om en frånvarande vuxenvärld. – Många av de här killarna har driv och glöd men den är felriktad. Vi måste hjälpa dem att rikta sin energi åt ett håll som inte är skadligt, utan som leder till utveckling. Vuxna måste finnas där som förebilder, menar Emil Rosén. Lotten Wiklund lotten.wiklund@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 16948, "headline": "Lotta Lundgren: ”Förr eller senare sammanstrålar allt i mat”", "summary": "Under mammaledigheten fick copywritern Lotta Lundgren skrivklåda och startade en matblogg. Nu när hennes första kokbok kommer handlar reklamen om henne själv.", "article": "När man förbereder en intervju brukar man ha en lång lista med frågor att ställa. Inför mötet med bloggaren och kokboksförfattaren Lotta Lundgren är listan kort: ”Fråga inte ’Varifrån får du din matinspiration?” Lotta Lundgren är trött på frågan. Hon förstår den inte. – Hur kan man inte tänka på mat? Det behövs väl ingen särskild inspiration för att tänka på mat? Lotta Lundgren är copywritern som hoppade av och startade matbloggen ”Om jag var din hemmafru”. Hon var ett namn i reklambranschen, har vunnit Guldägg och Guldlejon – svenska och internationella reklamutmärkelser – och jobbat på de häftigaste byråerna. Bloggen blev populär och hon fick erbjudande om att göra en kokbok. Då valde hon att göra en kokbok som inte riktigt är en kokbok, med en osäljbart omslag där hon står i balklänning med en rå lammstek i handen och en obegriplig titel, ”Om jag var din hemmafru – eller hur man får en vardag att smaka som en lördag”. Men Lotta Lundgren visste precis vad det var för kokbok hon ville göra, med matbilder tagna som om det var modefoto, texter med humor och receptfavoriter som lasagne med hasselnötspesto och aubergine, glasstårtor och asiatisk kycklingsallad instoppad i korgar av salladsblad. Det kan verka som en pr-mässig katastrof, men hon – och alla inblandade – har förverkligat sin vision. Förlaget hon först hade kontakt med kunde inte tillmötesgå Lottas krav: speciellt papper, ett särskilt tryckeri, extrastor budget för inköp av rekvisita och obegränsat med tid. Men efter år i reklambranschen hade hon ett stort kontaktnät som hon tog hjälp av för att i stället själv göra precis den bok hon ville. Det tog två år, men resultatet blev en bok som de stora förlagen bjöd i kapp om att få ge ut. Det hela började i Tuve, en arbetarklassförort i Göteborg. Där växte Lotta upp med akademikerföräldrar, två systrar och ordentlig kosthållning. Lotta läste mycket och var intresserad av det mesta, jordskorpan, tropiska fiskar, rymden och hjärnans kemi. Bäst i klassen, med femma i alla ämnen. – Fast historia hade jag svårt för, jag kan inte relatera till krig och maktstrukturer, det blir alldeles för abstrakt. Berätta vad och hur man åt så förstår jag däremot plötsligt en massa, säger hon. När hon gick ut gymnasiet i början av 1990-talet låg lågkonjunkturen tung över Sverige och arbetsförmedlingen satsade stort på Arbetsmarknadsutbildningar. Lotta visste att hon ville jobba med skrivande och text på något sätt. – Jag har alltid skrivit bra, det går så lätt. Så småningom blev det så roligt också. Hon hade hört att man kunde tjäna pengar i reklambranschen, och fick plats på en utbildning i marknadsföring och kommunikation. När det var dags för praktik tog hon reda på var reklambyrån med det bästa ryktet låg. Forsman & Bodenfors hette den, och den visade sig ligga i Göteborg. Hon lyckades få praktik som copywriter och så småningom fast anställning. – Jag hade egentligen en fördomsfull inställning till reklamare, men jag kände en omedelbar tillhörighet så fort jag kom dit. Det var snälla människor där, kufar, roliga, intresserade och … pigga. På alerten! Så småningom rekryterades Lotta till reklambyrån Garbergs i Stockholm. Där var hon i åtta år och gjorde karriär. Tills kärleken trängde sig på. – Jag blev så kär i en person som också jobbade där. Och han i mig. Det är en så liten arbetsplats så vi kunde inte jobba där båda två. Jag var ett stort namn och hade en framgångsrik karriär så det var lättast för mig att byta. I samma veva fick jag ett erbjudande från den byrå som var hetast då, så jag nappade. Det visade sig vara en ganska dålig idé. Lotta hade lämnat sina närmaste vänner och arbetskamrater och började sakna dem så fort hon börjat på det nya jobbet. Jättemycket. – Jag lärde mig att det har ganska liten betydelse var man jobbar, eller för vem man jobbar eller till och med vad man jobbar med. Det viktiga är vem man jobbar med. Som av en händelse blev hon gravid. Det kom ett barn. Det kom två barn. Och med det mammaledigheten. Efter att ha haft ett konstant surr i huvudet av idéer, uppdrag och samtal blev det plötsligt tyst. Lotta hade svårt att bara vara hemma, hon ville göra något och fick en enorm skrivklåda som hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med. Det blev bloggen ”Om jag var din hemmafru”. – När man plötsligt inte får någon stimulans utifrån kommer det upp inifrån det man vill – och behöver – tänka på. I mitt fall var det mat, i termer av matlagning. Lotta lagade mat och bloggade om resultatet. Allt skulle provas, med varierande resultat. – Man vågar mycket när ingen ser. Man vågar lite mindre när man vet att varje gång man postar något kommer det 2 000 personer och ska kolla på det. Omedelbart. När Lotta kom tillbaka till jobbet efter första mammaledigheten – men gravid med barn nummer två – fanns bloggen med i bakgrunden och hon kom på sig själv med att tänka att hon hundra gånger hellre hade skrivit på den än att göra reklam. – Och så sa jag upp mig. Ganska spontant. Väldigt spontant faktiskt. Och kände att det var helt rätt. Jag hade pratat med Martin om det innan, hur vi skulle klara oss. ”Men Gud, säg upp dig”, sa han. Och det gjorde jag, utan att ha någon riktig plan för vad jag skulle göra när föräldraledigheten var slut. Så Lotta satt på ett dragigt litet kontor och försörjde sig genom att skriva lite fräsigare texter till mäklarannonser medan hon bloggade och smidde planer för den kokbok hon ville göra. Och de matjobb hon ville göra. Och det tv-program hon ville göra. Och hela tiden tänkte hon på mat: Ratatouille med getost. Clam chowder med rökt fläsk. Eller kanske thailändsk biffsallad med mango. – Jag älskar att prata om mat. Mat handlar om människan, ideal, samhället, kroppen och det själsliga och förr eller senare sammanstrålar allt i mat. Om man lär sig om mat lär man sig om allt, allt som är nära en själv. Hon hade ”en jättebra idé till ett tv-program”, och ryktet om denna jättebra idé nådde så småningom Henrik Schyffert. Han fick till en träff med den producent Lotta helst ville jobba med, Karin af Klintberg. Lotta inledde med att hålla en lång monolog om bröd. När hon till slut tystnade sa Henrik: ”Som ni förstår kan inte den här människan gå runt med all den här skiten inom sig utan att den tar vägen någonstans.” Karin af Klintberg konstaterade raskt att Lottas ”jättebra idé” kanske inte var så jättebra, dessutom redan gjord och att Lottas engagemang låg i att fundera över livsmedelsproduktion och vad svenskarna egentligen har i sina kylskåp. Hon tog fasta på engagemanget, lade till en dos kulturhistoria och tv-programmet ”Landet Brunsås” blev till. Nu jobbar de med säsong två. – Man träffar några sådana människor i sitt liv. Som tar en i handen och drar en framåt så att livskurvan gör ett hopp och livet tar en ny vändning. Karin af Klintberg är en av dem. Art directorn Karin Ahlgren på Garbergs en annan. Hon hjälpte mig att hitta mitt uttryck, mitt Lotta-språk. Lotta-språket tog Lotta till Sveriges reklamelit. Den är också hennes tydliga signum på bloggen i kokboken. Att skämta om mat är ofta svårt. Antingen ses man som respektlös som driver med råvaran eller så är maten alldeles för vardaglig för att locka till skratt. – För mig hänger mat och prat ihop, och mat och skratt. Man vill så gärna prata när man äter. Jag vet inte vad det är, man slappnar av. I välbekanta sammanhang behöver man inte ha några försvar. Vi måste avdramatisera det som är problematiserat och tråkigt med maten. Särskilt vardagsmaten behöver lite extra kärlek. – Jag tycker det är jätteroligt redan när jag börjar tänka på vad jag ska laga. Det krävs att man absorberas av det, att man har kontakt med det där i kastrullen. Att det är en levande process som man håller på att skruva lite på tills man tycker att nu är det klart, nu är det värt att stoppa in i sin egen kropp. Och det är klart att det där ögonblicket när någon äter ens mat och säger att det är så gott! Det är själva klimax! Lottas hem – och framför allt kök – är mycket välstädat. Men gläntar man på kylskåpet nästan överfalls man av påsar med chili, mystiska burkar och diverse kålhuvuden. I bokhyllan i sovrummet är titlarna sorterade i färgordning, boken svensk husmanskost (röd) står bredvid en bok om suffragetterna (rosa). Och drar man ut Jan-Öjvind Swahns ”Mathistorisk uppslagsbok” har någon vikt hundöron. Inte bara ett. Utan i princip på varje sida. Både på bloggen ”Om jag var din hemmafru” och i boken med samma namn har hemmafrun huvudrollen. Men hon är en fiktiv person och verkar inte ha alltför mycket gemensamt med Lotta som inte när några som helst hemmafrudrömmar. ”De som säger att de skulle vilja vara hemmafruar räknar inte med konsekvenserna av att vara ekonomiskt beroende av en man”, har hon sagt i en kommentar till en webbundersökning där 46 procent svarade ja på frågan om de skulle vilja vara hemmafru. ”Annars har de ju helt tappat förståndet.” Förmodligen är det hemmafrun som sorterar böckerna i färgordning och Lotta som viker hundöron i dem. Man kan inte ha jobbat så mycket med varumärken som Lotta Lundgren har gjort utan att vara väl medveten om att hon själv blir ett så fort hon möter medierna. Hon vaktar sitt privatliv, vet vilken bild hon vill visa och kommer man för nära kan det hända att hemmafrun träder in i stället. Var gränserna går vet bara Lotta. – För mig är det en trygghet att bli ett varumärke. Jag vet vilken oerhört liten del varumärken spelar i människors liv, även om de själva ofta tror att de är viktigare än vad de är. Och det är skönt att veta att lampan släcks så småningom. Det kan jag tänka på om jag drabbas av känslan att jag är så himla viktig och speciell. Men här hemma är jag inte ett varumärke. Här är jag en människa, och jätteviktig. Boken innehåller – förutom mat – bilder på Lotta. Omsorgsfullt stajlad sitter hon i finklänning på en rokokostol med en plockad kalkon i famnen, knådar deg med långa mörkröda naglar eller håller en bunt ben av spindelkrabba som en bukett i handen. – Tre saker kan man vara som varumärke. Jag kan vara rolig. Jag kan vara snygg. Och jag kan vara … klok. Men man lyckas inte vara rolig alltid, man är inte snygg på alla bilder och man säger inte bara kloka saker. Att vara snygg handlar om att göra snygga saker, men det är roligt att få vara snygg också. Jag blev snygg någon gång efter 30, då blev mitt utseende modernt. Men jag har ju aldrig varit ball. Jag kan ju se bilden av mig själv som den ser ut i den där boken, jäkligt flott och så, men nej ... Kanske var även Lotta lite orolig för att jag inte skulle ha tillräckligt mycket frågor med mig till intervjun. Eller att jag skulle fråga fel saker. Så för säkerhets skull har hon också förberett en lista med samtalsämnen. – Jag ville prata om att lämna ett yrke där man är något, med en framgångsrik karriär och ett socialt sammanhang, för något som man egentligen inte visste vad det skulle bli. Det var en sådan otrolig befrielse, att få börja om på nytt. En sådan lätthet! Det var precis med den känslan jag började mitt nya yrke. Jag var ingen, jag hade inget, jag visste inget och kunde egentligen inte orientera mig. Men nu är jag ju snart någon även i mitt nya yrke. Att vara under observation saktar ner en … Men jag får väl laga lite mat, och i värsta fall kan jag ju falla tillbaka på att skriva mäklarannonser. Lotta Lundgren Yrke: Matskribent, författare, programledare. Ålder: 40 år. Bor: Gröndal, Stockholm. Familj: Martin, Måns, 4 år, Mimi, 3 år. Tränar: Springer. Dricker: Lite av varje. Äter mest. Förebild: Min man. Motto: Var snäll. Jobba hårt. Aktuell: Med kokboken ”Om jag var din hemmafru” (Norstedts).Kokboken ”Jordens bästa käk” (tillsammans med Maximillian Lundin och Isak Wiig, Ordfront Förlag) kommer i april. Säsong två av ”Landet Brunsås” börjar sändas i SVT i september. Lottas livskurva – toppar & dalar 1971 Föds i Göteborg. 1984 Är tretton år, bäst i klassen, sent utvecklad, allmänt udda och rätt ful. Läser ut hela ungdomsavdelningen på Tuve Bibliotek och lyssnar på radio medan mina jämnåriga gör sexdebut och lär sig röka. 1993 Har Göteborgs största permanent och lyckas obegripligt nog få anställning som copywriter på reklambyrån Forsman & Bodenfors. 1996 Flyttar till Stockholm för att jobba på Garbergs. Känner ingen. Känner mig välkommen överallt. 2003 Skriver copy om dagarna och andras kokböcker om nätterna. Vinner många utmärkelser och köper dyra kläder. Saknar helt och hållet ett liv utanför jobbet. Mår så där. 2004 Träffar Martin. Lyckas bli tillsammans med detta kloka, roliga och vackra praktexemplar till man. 2006 Blir mamma till Måns. När första ruset lagt sig blir det tråkigt att vara föräldraledig. Piggar upp mig med experimentell matlagning och startar bloggen ”Om jag var din hemmafru”. 2007 Blir mamma till Mimi när jag ändå är i farten. Säger upp mig från reklamyrket för att ”jobba med mat”, oklart hur och för vem. 2008 Sitter i ett kallt och ensamt kontor i Gröndal och fryser. Kan ganska lite. Vill väldigt mycket. Vabbar hela tiden. Skriver på en kokbok och försöker få göra tv. 2011 Släpper kokboken ”Om jag var din hemmafru”. Planerar för nästa säsong av Landet Brunsås i SVT 1 som börjar gå i september. Lottas senaste söndag 06.35 Barnen vaknar och vrålar på välling och sällskap. Knäpper på ”Bolibompa” eller vad det heter och somnar om. 9.00 Äter frukost. Kommer överens med Martin att vi ska försöka lämna lägenheten senast halv elva innan alla blir galna. 11.00 Ligger i badet och har det bra. Hör på avstånd hur alla andra blir galna. 13.30 På väg till Naturhistoriska riksmuseet. Uppjagad stämning i bilen. Besvarar tvåhundra frågor från baksätet om jordskorpan, vulkaner, magma och kontinentalplattor. 15.00 Fastnar vid utställningen om vulkaner, lava och magma med två barn som är så intresserade att de vibrerar. Repris på frågor och svar om jordskorpan, vulkaner och så vidare. 16.50 Hittar en trevlig pappa och tre barn som vi utan omsvep bjuder hem på middag. 18.30 Lagar och lagar och lagar en jättestor maträtt med råris, saffran, citronskal, vin, musslor, lax, granatäpple och rostade grönsaker. Fönsterrutorna ångar igen. Köket ser ut som kriget. Sedan äter vi upp allting. 20.00 Martin läser godnattsaga om kentaurerna, ett supigt och stökigt gäng som hade hästkroppar och gillade illa stekt kött. I slutet råkar Herakles skjuta den enda sansade kentauren med en förgiftad pil. 21.00 Dricker kaffe, pratar och läser. 23.30 Ställer klockan och släcker lyset. 5 saker att ha i köket Självförtroende. Men det går precis lika bra med hybris. Auktoritetsproblem. Att det finns recept betyder inte att man måste följa dem. Ventilation. Så att man kan steka och koka i stor stil utan att störas av brandvarnaren. Musik. Gärna på hög volym så att man inte störs av ventilationen. Folkets jubel när maten ställs på bordet. Kvaliteten på en människas matlagning står i direkt proportion till de ätandes uppskattning. ", "article_category": "other"}
{"id": 16949, "headline": "”Vi ballerinor delar samma öde”", "summary": "Begär, passion och ond bråd död. Med filmen ”Black swan” riktas strålkastarna mot den prima ballerinan. Premiärdansösen Nathalie Nordquist, 31, tycker att filmen visar en klichébild. Ballerinor drivs inte av avundsjuka utan av sin kärlek till dansen. Prima ballerinan Nathalie Nordquist: ”Svansjön” är ett kraftprov som går utanpå det mesta, det är en prestation som kräver så mycket att det faktiskt är svårt att föreställa sig.", "article": "text: ulrika by foto: fredrik funck Gröt. Nathalie Nordquist äter gröt till frukost. I alla fall om hon orkar. Morgontröttheten dröjer sig ofta kvar i henne, varje dag tar hon sammanbitet upp kampen mot den och klär sig varmt innan hon går från lägenheten på Östermalm, ner mot Kungliga Operan vid Jakobs torg i Stockholm. Strax innan klockan är tio brukar hon ha besegrat det sömndruckna. Segerviss men ödmjuk ställer hon sig vid stången och börjar värma upp; plié, tondu, plié ... Det syns på henne att hon är redo för ännu en dag av hårt fysiskt arbete. Det syns också att hon vet vad som väntar: ömmande tåleder, trötta, värkande små fotmuskler, kanske massage för att förebygga sträckningar i vader och nacke. Men framför allt vet hon att hon kommer att få göra det hon sedan hon var alldeles liten älskar passionerat: dansa. Nathalie Nordquist är premiärdansös vid Kungliga baletten i Stockholm. Hon tillhör den absoluta världseliten och är så lite berömd i Sverige att det inte går att förstå. Redan för drygt tio år sedan gjorde hon rollernas roll i balettvärlden: den som Odette/Odile i Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Får man lov att dra åtminstone någon parallell med regissören Darren Aronofskys film ”Black swan”, (med Oscarsbelönade Natalie Portman i huvudrollen, premiär förra fredagen) så gick det till ungefär som i filmen när hon fick rollen: Nathalie var ung och delvist oprövad. När ensemblen samlades framför den inglasade anslagstavlan för att se vilka som tagits ut till vilka roller stod hennes namn överst. Hon blev omtumlad. – Det var en dröm som väldigt tidigt i karriären gick i uppfyllelse. Men det var inte helt lätt. Jag var så ny och skulle gå före de andra, mycket mer erfarna ballerinorna … – Ingen var elak, men visst blev det en anspänning. På sätt och vis var det tur att jag var så ung – för jag var modig och lite okänslig mot mig själv. Jag lyssnade inte alltid på min trötthet utan körde på med full kraft, berättar Nathalie. Full kraft. Det går knappast att beskriva Nathalie bättre. Möjligen skulle man kunna tillägga ”lysande” mellan full och kraft och på så sätt komma ännu närmare sanningen. Hela hennes uppenbarelse reflekterar en motsägelsefull kombination mellan förtätad styrka och otrolig vänlighet. Och precis som i den ursprungliga ”Svansjön” – sagan om den vita och svarta svanen; den klassiska berättelsen om spelet mellan ljusa och mörka krafter – så går det att hitta flera motsatser som väl beskriver både henne och hennes högspecialiserade yrke: Å ena sidan den explosiva muskelkraften, å andra de finlemmade, gracila rörelserna. Å ena sidan den otroliga uthålligheten, och å andra: de många detaljerna i kroppshållningen som åtminstone i betraktarens öga oftast uppfattas som sköra, bräckliga. Nathalie vet inte hur många gånger hon dansat ”Svansjön”, men hon vet att hon föredrar den svarta svanens uttryck. Men hennes vardag som premiärdansös är långt ifrån den halvpsykotiska och sexuellt utmanande vardag som beskrivs i ”Black swan”: – Jag hade stora förhoppningar innan jag såg filmen. Jag tyckte mycket om Aronofskys tidigare film ”The wrestler” (där Mickey Rourke gestaltar en åldrande brottares öde, reds anm.) – Så jag blev besviken. Filmen exploaterar varenda fördom som finns om ballerinor. Av den känsla av genuitet som jag upplevde i ”The wrestler” finns inte ett spår. Det gör mig lite ledsen, för dansscenerna är väldigt välgjorda, säger Nathalie om filmen. En torsdagskväll följer vi efter henne i ett av de lite utkylda trapphusen i Operahuset. Vi ska från våning åtta till våning fem, från vilken man når den stora, sluttande scenen. Nathalie är sminkad, har sina scenkläder på sig. Hon är på väg mot den första ”riktiga” repetitionen av verket ”Altro canto” – i kväll ska de jobba på scenen, med ljus och allt. Sådant kickar en del adrenalin och kräver stort fokus. I trapphuset är väggarna slitna, ett inte så fräscht stråk av matos och en lite vass lukt av rök har sipprat hit från personalrestaurangen som faktiskt har ett inrett rökrum. Ja, medger Nathalie, det finns ballerinor som röker. Hon tror att det handlar om att lugna nerverna inför särskilt stora och svåra uppgifter. Men att dansare röker är betydligt vanligare utomlands än hemma i Sverige, där det knappast förekommer. Själv röker hon inte. Och att som i filmen: ta droger, dricka sprit och gå på nattklubb kvällen innan en premiär, det finns inte, inte för någon som dansar på den nivå där man dansar ”Svansjön”. –  ”Svansjön” är ett kraftprov som går utanpå det mesta, det är en prestation som kräver så mycket att det faktiskt är svårt att föreställa sig, säger Nathalie. Hon hade hoppats att Aronofsky skulle försöka gestalta ballerinans stentuffa verklighet, men det blev en klassisk Hollywoodproduktion, en historia utan djup där sex, våld och avundsjuka överexploateras. – Han tog en banal, rosa ballerinaklichée och målade den svart. Det är synd att det här tillfället att berätta om vår värld för en bredare publik ger en så skruvad bild. För Kungliga baletten på Operan i Stockholm är en annan värld än den som ”Black swan” utspelas i. Här andas allt hårt arbetande, välorganiserad och omsorgsfull elit.Men i trapphuset ekar ändå Nathalies fotsteg. Och det är lätt att föreställa sig känslan av att ha en liten, liten klump i magen när man går där, ensam på väg mot rampljuset. Nathalie var fyra år när hennes mamma Rosette (hon kom till Sverige från USA, jobbade som musikalartist på bland annat Oscarsteatern) ville att hon skulle börja ta balettlektioner. – Mamma trodde att jag skulle tycka om det, eftersom jag hade så mycket spring och hopp i benen. Själv hade jag inga balettdrömmar. Jag var en pojkflicka som hellre byggde i sandlådan med killarna. Men så fort jag började ta de där lektionerna så tyckte jag att det var väldigt roligt. I filmen ”Black swan” vakar Ninas (Natalie Portman) galna mor Erica (Barbara Hershey) kärlekslöst över sin dotters karriär och oskuld. I verkligheten skulle det vara omöjligt för en mor att driva sitt barn till framgång på den nivå vi talar om, tror Nathalie: – Mina föräldrar var väldigt stöttande, det hjälper enormt. Men man kommer ändå till en punkt då det inte spelar någon roll hur mycket din mamma eller pappa vill att du ska lyckas. Antingen har du talangen och motivationen eller inte. Du orkar inte gå igenom det som krävs om du inte har det. Nathalie hade det. Hon kom in på Svenska balettskolans för-beredande linje som 9-åring, blev en av fjorton (200 sökande) som fick börja i årskurs fyra där. Hon kände sig hemma och utvald, något som hon tror är en stor del av drivkraften. Redan då körde de oerhört hårt, morgon och kväll, tåteknik, tåteknik ... Många föll ifrån efter årskurs 9, men Nathalie hade fått smak på en framtid. De många tuffa motgångarna försökte hon se som hinder att övervinna. Då var hon gänglig och lite tanig och lärarnas blickar föll snarare på en klasskamrat som var bättre och starkare. Nathalie upplevde att konkurrensen sporrade henne på ett positivt sätt. Den öppna, iskalla och underblåsta konkurrens som beskriv i ”Black swan” känner Nathalie inte igen från sin värld. Huvudrollerna är visserligen få, många vill ha dem – så självklart handlar det om konkurrens, om att dansa sitt bästa. – Men det är oftast väldigt vänskapligt. Jag känner oftare stöd från mina kolleger än tvärtom. Och den avund som förstås också finns där mellan kulisserna, den är densamma som finns överallt, på varje arbetsplats, i varje mänsklig relation. – Jag tror att vi dansare strävar efter perfektion. Men det finns också en insikt om att det är omöjligt att nå dit. Det finns alltid något vi kan bli bättre på, alltid. Så vi delar liksom samma öde … Vi fortsätter att följa Nathalie. In i den oglamourösa logen (”det är som vårt andra hem, utomlands kan man råka ut för mycket värre”) hos sjukgymnasten Jane Eriksson (”Nathalies vader behöver massage, rollen hon just nu repeterar i ’Coppelia’ är otroligt påfrestande ”), på repetition efter repetition (”good girls, good, a lot of magic now, better!”). Vi ser henne lassa in panerad fisk och remouladsås för att i nästa stund liksom sväva ovanför marken, vi ser henne trotsa tröttheten och gå på en rockkonsert på Debaser en onsdagskväll. Hela tiden håller duntofflor, sjalar och fleecetröjor henne varm. Hon jobbar sex dagar i veckan och är van att vara fysiskt trött. Hon medger att den värld hon jobbar i har en del traditioner som det börjar bli dags att ifrågasätta. En elitidrottare skulle aldrig utsättas för den fysiska påfrestning och hårda nedslitning som Nathalie och hennes kolleger utsätts för. Ballerinorna kör på mer än någonsin inför en premiär, vilket egentligen inte är idealiskt för en maxprestation. Vid 43 års ålder går de i pension, om de lyckas hålla sig skadefria så länge. Ett kort yrkesliv, ja, men i Nathalies fall rikt. Att få göra internationell karriär blev att dra ett djupt, friskt andetag. – Jag har fått nytt fokus på artisteriet, på mitt uppdrag att beröra. Jag vill fylla utrymmet runt omkring mig med ärliga uttryck. Jag vill skapa mening med varje rörelser, säger Nathalie en kväll när hon i sällskap med sin kollega premiärdansösen Nadja Sellrup sippar på ett glas rött i samband med en sen middag på krogen. De två skulle kunna vara Nina och Lily i ”Black swan”. De har båda dansat de båda huvudrollerna i ”Svansjön”. Nathalie föredrar som sagt den svarta svanen – enligt egen utsago bara för att ”jag kan se så mild och söt ut att det är roligare att få vara mer slagkraftig”. Nadja ser en större utmaning att hitta rätt mental ingång i den vita svanen. Om vingarna börjar växa ut på dem, som i filmen? Nej, skrattar de, men visst får de en otrolig träningsvärk kring skulderbladen ... Den konstanta erotiska laddningen då, det nästan alltid skarpa fokus som är riktat mot spelet mellan kvinna och man, de konstanta beröringarna. Hur klarar man det? – Det är fullkomligt avdramatiserat, vi dansare har tagit i varandra så länge vi kan minnas. Vi tycker om beröring, ser det som något naturligt, någ0t man mår bra av, säger Nathalie. Men visst finns det ögonblick där det konstfulla mötet mellan två, tre, eller kanske fler kroppar, som i ”Altro canto”, känslomässigt tar musten ur även dem som har det som ett hårt, slitsamt och utelämnande jobb att dansa för oss andra. Nathalie ler, väldigt varmt och väldigt stort. – Det är klart att det handlar om passion, säger hon. Sedan går hon hem för att koka pasta och steka sig en rejäl köttbit till kvällsfikat. Ulrika By är reporter på DN Söndag. ulrika.by@dn.se fredrik funck är fotograf på DN. fredrik.funck@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 16951, "headline": "Lotta Lundgren: ”Förr eller senare sammanstrålar allt i mat”", "summary": "Under mammaledigheten fick copywritern Lotta Lundgren skrivklåda och startade en matblogg. Nu när hennes första kokbok kommer handlar reklamen om henne själv. 5 SAKER ATT HA I KÖKET", "article": "Text: Elin Peters Foto: Fredrik Funck När man förbereder en intervju brukar man ha en lång lista med frågor att ställa. Inför mötet med bloggaren och kokboksförfattaren Lotta Lundgren är listan kort: ”Fråga inte ’Varifrån får du din matinspiration?’” Lotta Lundgren är trött på frågan. Hon förstår den inte. – Hur kan man inte tänka på mat? Det behövs väl ingen särskild inspiration för att tänka på mat? Lotta Lundgren är copywritern som hoppade av och startade matbloggen ”Om jag var din hemmafru”. Hon var ett namn i reklambranschen, har vunnit Guldägg och Guldlejon – svenska och internationella reklamutmärkelser – och jobbat på de häftigaste byråerna. Bloggen blev populär och hon fick erbjudande om att göra en kokbok. Då valde hon att göra en kokbok som inte riktigt är en kokbok, med en osäljbart omslag där hon står i balklänning med en rå lammstek i handen och en obegriplig titel, ”Om jag var din hemmafru – eller hur man får en vardag att smaka som en lördag”. Men Lotta Lundgren visste precis vad det var för kokbok hon ville göra, med matbilder tagna som om det var modefoto, texter med humor och receptfavoriter som lasagne med hasselnötspesto och aubergine, glasstårtor och asiatisk kycklingsallad instoppad i korgar av salladsblad. Det kan verka som en pr-mässig katastrof, men hon – och alla inblandade – har förverkligat sin vision. Förlaget hon först hade kontakt med kunde inte tillmötesgå Lottas krav: speciellt papper, ett särskilt tryckeri, extrastor budget för inköp av rekvisita och obegränsat med tid. Men efter år i reklambranschen hade hon ett stort kontaktnät som hon tog hjälp av för att i stället själv göra precis den bok hon ville. Det tog två år, men resultatet blev en bok som de stora förlagen bjöd i kapp om att få ge ut. Det hela börjadei Tuve, en arbetarklassförort i Göteborg. Där växte Lotta upp med akademikerföräldrar, två systrar och ordentlig kosthållning. Lotta läste mycket och var intresserad av det mesta, jordskorpan, tropiska fiskar, rymden och hjärnans kemi. Bäst i klassen, med femma i alla ämnen. – Fast historia hade jag svårt för, jag kan inte relatera till krig och maktstrukturer, det blir alldeles för abstrakt. Berätta vad och hur man åt så förstår jag däremot plötsligt en massa, säger hon. När hon gick ut gymnasiet i början av 1990-talet låg lågkonjunkturen tung över Sverige och arbetsförmedlingen satsade stort på Arbetsmarknadsutbildningar. Lotta visste att hon ville jobba med skrivande och text på något sätt. – Jag har alltid skrivit bra, det går så lätt. Så småningom blev det så roligt också. Hon hade hört att man kunde tjäna pengar i reklambranschen, och fick plats på en utbildning i marknadsföring och kommunikation. När det var dags för praktik tog hon reda på var reklambyrån med det bästa ryktet låg. Forsman & Bodenfors hette den, och den visade sig ligga i Göteborg. Hon lyckades få praktik som copywriter och så småningom fast anställning. – Jag hade egentligen en fördomsfull inställning till reklamare, men jag kände en omedelbar tillhörighet så fort jag kom dit. Det var snälla människor där, kufar, roliga, intresserade och … pigga. På alerten! Så småningom rekryterades Lotta till reklambyrån Garbergs i Stockholm. Där var hon i åtta år och gjorde karriär. Tills kärleken trängde sig på. – Jag blev så kär i en person som också jobbade där. Och han i mig. Det är en så liten arbetsplats så vi kunde inte jobba där båda två. Jag var ett stort namn och hade en framgångsrik karriär så det var lättast för mig att byta. I samma veva fick jag ett erbjudande från den byrå som var hetast då, så jag nappade. Det visade sig vara en ganska dålig idé. Lotta hade lämnat sina närmaste vänner och arbetskamrater och började sakna dem så fort hon börjat på det nya jobbet. Jättemycket. – Jag lärde mig att det har ganska liten betydelse var man jobbar, eller för vem man jobbar eller till och med vad man jobbar med. Det viktiga är vem man jobbar med. Som av en händelseblev hon gravid. Det kom ett barn. Det kom två barn. Och med det mammaledigheten. Efter att ha haft ett konstant surr i huvudet av idéer, uppdrag och samtal blev det plötsligt tyst. Lotta hade svårt att bara vara hemma, hon ville göra något och fick en enorm skrivklåda som hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med. Det blev bloggen ”Om jag var din hemmafru”. – När man plötsligt inte får någon stimulans utifrån kommer det upp inifrån det man vill – och behöver – tänka på. I mitt fall var det mat, i termer av matlagning. Lotta lagade mat och bloggade om resultatet. Allt skulle provas, med varierande resultat. – Man vågar mycket när ingen ser. Man vågar lite mindre när man vet att varje gång man postar något kommer det 2 000 personer och ska kolla på det. Omedelbart. När Lotta kom tillbaka till jobbet efter första mammaledigheten – men gravid med barn nummer två – fanns bloggen med i bakgrunden och hon kom på sig själv med att tänka att hon hundra gånger hellre hade skrivit på den än att göra reklam. – Och så sa jag upp mig. Ganska spontant. Väldigt spontant faktiskt. Och kände att det var helt rätt. Jag hade pratat med Martin om det innan, hur vi skulle klara oss. ”Men Gud, säg upp dig”, sa han. Och det gjorde jag, utan att ha någon riktig plan för vad jag skulle göra när föräldraledigheten var slut. Så Lotta satt på ett dragigt litet kontor och försörjde sig genom att skriva lite fräsigare texter till mäklarannonser medan hon bloggade och smidde planer för den kokbok hon ville göra. Och de matjobb hon ville göra. Och det tv-program hon ville göra. Och hela tiden tänkte hon på mat: Ratatouille med getost. Clam chowder med rökt fläsk. Eller kanske thailändsk biffsallad med mango. – Jag älskar att prata om mat. Mat handlar om människan, ideal, samhället, kroppen och det själsliga och förr eller senare sammanstrålar allt i mat. Om man lär sig om mat lär man sig om allt, allt som är nära en själv. Hon hade ”en jättebra idé till ett tv-program”, och ryktet om denna jättebra idé nådde så småningom Henrik Schyffert. Han fick till en träff med den producent Lotta helst ville jobba med, Karin af Klintberg. Lotta inledde med att hålla en lång monolog om bröd. När hon till slut tystnade sa Henrik: ”Som ni förstår kan inte den här människan gå runt med all den här skiten inom sig utan att den tar vägen någonstans.” Karin af Klintberg konstaterade raskt att Lottas ”jättebra idé” kanske inte var så jättebra, dessutom redan gjord och att Lottas engagemang låg i att fundera över livsmedelsproduktion och vad svenskarna egentligen har i sina kylskåp. Hon tog fasta på engagemanget, lade till en dos kulturhistoria och tv-programmet ”Landet Brunsås” blev till. Nu jobbar de med säsong två. – Man träffar några sådana människor i sitt liv. Som tar en i handen och drar en framåt så att livskurvan gör ett hopp och livet tar en ny vändning. Karin af Klintberg är en av dem. Art directorn Karin Ahlgren på Garbergs en annan. Hon hjälpte mig att hitta mitt uttryck, mitt Lotta-språk. Lotta-språket togLotta till Sveriges reklamelit. Den är också hennes tydliga signum på bloggen i kokboken. Att skämta om mat är ofta svårt. Antingen ses man som respektlös som driver med råvaran eller så är maten alldeles för vardaglig för att locka till skratt. – För mig hänger mat och prat ihop, och mat och skratt. Man vill så gärna prata när man äter. Jag vet inte vad det är, man slappnar av. I välbekanta sammanhang behöver man inte ha några försvar. Vi måste avdramatisera det som är problematiserat och tråkigt med maten. Särskilt vardagsmaten behöver lite extra kärlek. – Jag tycker det är jätteroligt redan när jag börjar tänka på vad jag ska laga. Det krävs att man absorberas av det, att man har kontakt med det där i kastrullen. Att det är en levande process som man håller på att skruva lite på tills man tycker att nu är det klart, nu är det värt att stoppa in i sin egen kropp. Och det är klart att det där ögonblicket när någon äter ens mat och säger att det är så gott! Det är själva klimax! Lottas hem – och framför allt kök – är mycket välstädat. Men gläntar man på kylskåpet nästan överfalls man av påsar med chili, mystiska burkar och diverse kålhuvuden. I bokhyllan i sovrummet är titlarna sorterade i färgordning, boken svensk husmanskost (röd) står bredvid en bok om suffragetterna (rosa). Och drar man ut Jan-Öjvind Swahns ”Mathistorisk uppslagsbok” har någon vikt hundöron. Inte bara ett. Utan i princip på varje sida. Både på bloggen ”Om jag var din hemmafru” och i boken med samma namn har hemmafrun huvudrollen. Men hon är en fiktiv person och verkar inte ha alltför mycket gemensamt med Lotta som inte när några som helst hemmafrudrömmar. ”De som säger att de skulle vilja vara hemmafruar räknar inte med konsekvenserna av att vara ekonomiskt beroende av en man”, har hon sagt i en kommentar till en webbundersökning där 46 procent svarade ja på frågan om de skulle vilja vara hemmafru. ”Annars har de ju helt tappat förståndet.” Förmodligen är det hemmafrun som sorterar böckerna i färgordning och Lotta som viker hundöron i dem. Man kan inte ha jobbat så mycket med varumärken som Lotta Lundgren har gjort utan att vara väl medveten om att hon själv blir ett så fort hon möter medierna. Hon vaktar sitt privatliv, vet vilken bild hon vill visa och kommer man för nära kan det hända att hemmafrun träder in i stället. Var gränserna går vet bara Lotta. – För mig är det en trygghet att bli ett varumärke. Jag vet vilken oerhört liten del varumärken spelar i människors liv, även om de själva ofta tror att de är viktigare än vad de är. Och det är skönt att veta att lampan släcks så småningom. Det kan jag tänka på om jag drabbas av känslan att jag är så himla viktig och speciell. Men här hemma är jag inte ett varumärke. Här är jag en människa, och jätteviktig. Boken innehåller– förutom mat – bilder på Lotta. Omsorgsfullt stajlad sitter hon i finklänning på en rokokostol med en plockad kalkon i famnen, knådar deg med långa mörkröda naglar eller håller en bunt ben av spindelkrabba som en bukett i handen. – Tre saker kan man vara som varumärke. Jag kan vara rolig. Jag kan vara snygg. Och jag kan vara … klok. Men man lyckas inte vara rolig alltid, man är inte snygg på alla bilder och man säger inte bara kloka saker. Att vara snygg handlar om att göra snygga saker, men det är roligt att få vara snygg också. Jag blev snygg någon gång efter 30, då blev mitt utseende modernt. Men jag har ju aldrig varit ball. Jag kan ju se bilden av mig själv som den ser ut i den där boken, jäkligt flott och så, men nej … Kanske var även Lotta lite orolig för att jag inte skulle ha tillräckligt mycket frågor med mig till intervjun. Eller att jag skulle fråga fel saker. Så för säkerhets skull har hon också förberett en lista med samtalsämnen. – Jag ville prata om att lämna ett yrke där man är något, med en framgångsrik karriär och ett socialt sammanhang, för något som man egentligen inte visste vad det skulle bli. Det var en sådan otrolig befrielse, att få börja om på nytt. En sådan lätthet! Det var precis med den känslan jag började mitt nya yrke. Jag var ingen, jag hade inget, jag visste inget och kunde egentligen inte orientera mig. Men nu är jag ju snart någon även i mitt nya yrke. Att vara under observation saktar ner en … Men jag får väl laga lite mat, och i värsta fall kan jag ju falla tillbaka på att skriva mäklarannonser. Elin Peters är matredaktör på DN Söndag. elin.peters@dn.se Fredrik Funck är fotograf på DN. fredrik.funck@dn.se Självförtroende. Men det går precis lika bra med hybris. Auktoritetsproblem. Att det finns recept betyder inte att man måste följa dem. Ventilation. Så att man kan steka och koka i stor stil utan att störas av brandvarnaren. Musik. Gärna på hög volym så att man inte störs av ventilationen. Folkets jubel när maten ställs på bordet. Kvaliteten på en människas matlagning står i direkt proportion till de ätandes uppskattning. ", "article_category": "other"}
{"id": 16952, "headline": "Danmarks egen G W Persson", "summary": "Äntligen får vi läsa om Jussi Adler-Olsens kriminalinspektör Mörck på svenska. Det är välskrivet, spännande och fritt från slätstrukna poliser.", "article": "Jussi Adler-Olsen Alldeles för sällan är deckare så här välskrivna, och sällan så ruskigt spännande. Visserligen trillar vi svenskar rakt in i tredje delen i Jussi Adler-Olsens serie om kriminalinspektör Carl Mörck, och det är ju ett ofog. Varför kan inte förlaget ge ut böckerna i rätt ordning? Varför ligger Hardy svårt handikappad hemma hos Carl? Vad har hänt? Alla refererar bakåt till händelser som vi svenska läsare inte har en aning om. Men det grumsar man över en ganska kort stund (och övergår till att otåligt vänta på att de två första delarna ska översättas, förlaget ska ge ut dem i Sverige till sommaren). Man fnyser också till en början överlägset åt den överdrivna intrigen som börjar med den gamla flaskposten, delvis utsuddad, som stått på en skotsk polisstation i åratal innan den kommer till danska polisen. Brevet syftar på en kidnappning, men vem var kidnappad? Överlevde P, vem det nu var? Snart framgår det att det inte bara var ett brott i det förflutna, utan något högst aktuellt. Spänningslägettrissas upp gång på gång och plötsligt har man all möda i världen att få ner hjärtat ur halsgropen. Här finns också ett ovanligt roligt persongalleri, där folk till en början framstår som överkonstruerade knäppskallar, men gradvis blir mer verkliga än alla slätstrukna poliser i de svenska polisromanerna. Jussi Adler-Olsen påminner lite om Leif G W Persson, lite tjurskalligare (om nu det går att tänka sig) och inte med samma humor. Men Carl Mörck skulle kunna vara en kusin till Evert Bäckström med sin högst misstänksamma attityd till kollegan Assad. Å andra sidan har han, precis som Evert Bäckström, fördomar mot nästan alla. lotta olsson ", "article_category": "other"}
{"id": 16965, "headline": "”Jag är emot all form av extremism”", "summary": "”Våld och terror måste motverkas, antingen det utövas av religiösa fanatiker eller av andra grupper”, säger Mohammed Amin Kharraki, ordförande i Sveriges unga muslimer, i tredje delen av Insidans serie.", "article": "I dag har begreppet terrorist för många blivit liktydigt med en muslim, säger Mohammed Amin Kharraki, ordförande i Sveriges unga muslimer. En bild han tar häftigt avstånd från. – Vi måste göra en direkt skillnad mellan terrorister och muslimer – även om det finns terrorister som begår handlingar i islams namn, säger Mohammed Amin Kharraki. Ett försök till terrordåd – som mannen som i december i fjol sprängde sig till döds i centrala Stockholm – kan dock påverka bilden av svenska muslimer mycket negativt, fortsätter han. – Vi muslimer klumpas ofta ihop till en enda massa av blodtörstiga kvinnohatare som vill utplåna allt som inte är muslimskt. Ganska ofta får Mohammed Amin Kharraki mejl och brev med olika hot. Ibland vill de okända avsändarna kasta ut honom ur Sverige, ibland skriver de att det bästa skulle vara om han fick en snabb och blodig död. Många mejl innehåller de karikatyrbilder av profeten Mohammed som danska Jyllandsposten publicerade för ett par år sedan. – Visst blir jag irriterad över de här mejlen och breven. Fast de gör att jag blir ännu mer övertygad om hur viktigt det är att kämpa för att alla ska ha samma rättigheter här i Sverige, även muslimer. Jag väljer samtalets väg även med dem som vill kränka mig – inte våldets, säger Mohammed Amin Kharraki. Sveriges unga muslimer har i dag cirka fem tusen medlemmar och ännu fler sympatisörer. Organisationen arbetar mot alla former av extremism. – Vi muslimer här i Sverige kallas falskt för välfärdsparasiter, kvinnoförtryckare och potentiella terrorister. Hos en del unga svenska muslimer föder det negativa känslor och tankar – och en växande aggressivitet. Och då får vi just det som islamofoberna varnat för, en ung och mycket arg muslim. Mohammed Amin Kharraki förtydligar resonemanget och talar om en självuppfyllande profetia. När svenska muslimska tjejer och killar utsatts för trakasserier, diskriminering och rasism kan en del lockas att bli aggressiva, och i värsta fall kanske till och med använda våld. – Och då får rasistiska krafter vatten på sin kvarn. De kan lyfta fram dessa ungdomar som exempel på hur muslimer här i Sverige egentligen är om man skrapar under ytan. Vi muslimer blir inte så ofta nedslagna på gatan eller utsatta för direkt våld. Men de negativa attityderna finns där, och det försvårar en dialog och ett närmande mellan människor med olika tro och åsikter. Mohammed Amin Kharraki är född och uppvuxen i Solna, nära Stockholm. Där bor han också i dag med sin hustru, de gifte sig i oktober i fjol. Hans föräldrar kommer från Marocko. Här i Sverige har pappa Mostafa arbetat som elektroingenjör och är numera involverad i olika välgörenhetsprojekt. Mamma Fatia är barnskötare. Mohammed studerar på Stockholms universitet och har bara några få poäng kvar till en kandidatexamen i statsvetenskap. Han tänker fortsätta på masternivå och sedan funderar han på att forska vidare eller kanske engarera sig ännu mer politiskt. Han har ett brinnande intresse för vad som händer i det svenska samhället och i världen, som nu nyligen i Egypten och Libyen. – Där försöker folket, ofta är det unga män och kvinnor som driver på, utan våld och med fredliga medel bli kvitt diktatorerna och skapa en demokrati. Den unga generationen är arg, men inte våldsam. Muslimer använder våld ibland – liksom kristna, fortsätter Mohammed Amin Kharraki. Våld kan utövas av ateister, sekulära eller religiösa fanatiker och det är något vi måste försöka motverka oavsett tro och ideologisk tillhörighet, menar han. – Samtidigt måste man komma ihåg hur det är för en ung kille i Irak, Afghanistan eller Somalia när soldater från väst dödat hela hans familj. Då är det lätt att hatet och aggressiviteten växer. Jag tror att vilken människa som helst oavsett religiös bakgrund skulle känna samma sak, även en ung kristen man. Känslan av vanmakt och hat är inte förbehållet en religion. När Mohammed Amin Kharraki tittar sig omkring i Stockholmsområdet ser han att sprickorna blir allt större. Förorterna blir reservat för människor från andra länder eller sådana som är födda här av föräldrar med utländsk bakgrund. – En del unga muslimer där vill se en snabb förändring, de blir upphetsade över ojämlikheten och orättvisorna. Men de allra flesta ungdomar i förorten är apatiska och inte hatiska. Majoriteten, det absoluta flertalet, är också mycket kritiska mot våld och den typen av metoder för att förändra samhället. Mohammed är uppväxt i ett hem där religionen spelade och spelar en stor roll. Han säger att det är ett bra bagage att ha med sig. Enligt honom är det vantolkningarna av islam som kan leda snett. De mest extrema är ofta nyfrälsta, de har nyss blivit praktiserande muslimer och blir ibland lätta offer för felaktiga tolkningar av Koranen. Varje dag ber Mohammed minst fem gånger. Så ofta han hinner besöker han moskén på Söder i Stockholm. Han vill att svenska muslimer ska få leva under samma villkor som alla andra här i Sverige, kunna få jobb, och känna att deras erfarenheter och kunskaper också sätts värde på. Så är det inte i dag, säger han. – Jag vet personer som sökt jobb på jobb men inte ens kallats till intervju på grund av sitt namn eller hudfärg. Vad leder detta till? Vad känner barnen till en pappa eller mamma som behandlas så nedlåtande gång på gång? Föder inte det misstro mot samhället? Mohammed Amin Kharraki föreläser, deltar i debatter och arbetar med ungdomsgrupper för att förmedla sin vision. Han säger rakt ut vad han tycker och blir ibland kritiserad för att vara alltför drastisk när han talar om att svenska muslimer blir diskriminerade i bland annat skolan och i arbetslivet. – Ingen vinner på att verkligheten förskönas. Vi måste säga hur det är. Svenska muslimer kränks och alla krafter måste därför arbeta för ett jämlikt samhälle. Det är enda sättet för att minska hatet och misstron hos en del unga muslimer. Många killar och tjejer med muslimsk bakgrund kontaktar Mohammed Amin Kharraki och berättar om lärare som behandlat dem annorlunda på grund av deras religion. – Jag förstår om dessa barn och ungdomar på grund av diskriminering och utanförskap upplever att framtiden i Sverige inte ser så ljus ut – om de inte ens känner sig sedda och respekterade på en så central plats i barnets liv som skolan. Mohammed Amin Kharraki Ålder: 26 år. Familj: Hustrun Sofia, pappa Mostafa, mamma Fatia och fyra syskon. Bor: Solna, nära Stockholm. Gör: Studerar på Stockholms universitet. Aktuell: Ordförande i Sveriges unga muslimer. Dröm: Att muslimer i Sverige ska behandlas som andra svenskar på arbetsmarknaden och i andra sammanhang. Muslimsk extremism Ett fåtal är extremister. I Sverige finns flera nätverk som verkar utifrån en våldsbejakande islamistisk extremistisk ideologi. De har cirka 200 medlemmar. Sverige nytt mål? I fokus står att agera mot utländska trupper i muslimska länder och mot regimer som anses motarbeta den ”sanna” islam. På senare tid har Sverige allt oftare nämnts av våldsbejakande muslimska extremister runt om i världen. Bejakar våld. Nätverken sprider ett våldsbejakande budskap och vill rekrytera nya anhängare. Tränar utomlands. En del medlemmar tränar med väpnade islamistiska extremistgrupper. Det sker framför allt i Somalia, Irak, Afghanistan och Pakistan. Olika bakgrund. Medlemmarna i nätverken är olika gamla och har olika bakgrund, men är i de allra flesta fall män. Källa: SÄPO ", "article_category": "other"}
{"id": 16968, "headline": "”Kulturvärlden är präglad av en stor manlig dominans”", "summary": "Regeringsbeslut i dag: 17,5 miljoner kronor avsätts under tre år för att stärka kvinnors ställning inom filmen, musiken och museivärlden. Konst och kultur är normalt sett områden som ligger i framkant. Men det finns en gräns som kulturen och konsten inte överskridit, den mellan könen. Kulturvärlden präglas av en stor manlig dominans. Detta underlättas inte av att många kulturredaktioner leds av män. Det är oroväckande ofta som män porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag. Kvinnliga filmskapare, författare, konstnärer och skådespelare har i vissa fall svårt att hävda sig. Därför fortsätter regeringen sitt arbete för jämställdhet och avsätter 17,5 miljoner kronor under tre år för extra insatser på film, musei- och musikområdet, skriver Lena Adelsohn Liljeroth och Nyamko Sabuni.", "article": "Under förra mandatperioden genomförde regeringen en satsning på jämställdhet inom scenkonstområdet. Sex miljoner kronor avsattes och vi kan nu se de goda effekterna, bland annat när det gäller rekrytering av chefer där antalet kvinnliga chefer har ökat markant. År 2006 fanns endast en kvinnlig chef på våra nationalinstitutioner, i dag är de fem! Trots en avsevärd förbättring på just scenkonstområdet finns det mycket kvar att göra. Mot bakgrund av detta genomför vi nu ytterligare satsningar för att öka jämställdheten på kulturområdet. Totalt handlar det om 17,5 miljoner kronor under tre år för extra insatser på film-, musei- och musikområdet. Konst och kultur är områden som – normalt sett – anses ligga i framkant och präglas av progressivitet. Att testa gränser och peka på det oväntade är genomgående teman i många konstnärers arbete. 2009 moderniserades de nationella kulturpolitiska målen och vi betonade bland annat vikten av konstnärlig frihet och hög kvalitet. Endast ett fritt kulturliv kan utvecklas och vara en inspiration i debatten och i vår vardag. Det finns dock en gräns som kulturen och konsten inte överskridit, den mellan könen. Som på många andra områden i samhället präglas kulturvärlden av en stor manlig dominans. Vad detta beror på kan vi bara spekulera i, men det underlättas nog inte av att många kulturredaktioner leds av män och att det är oroväckande ofta män som porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag. När vi läser under rubriken ”Aktuella böcker” på en stor kultursida på webben konstaterar vi att de böcker som framhålls uteslutande är skrivna av män. På en stor dagstidnings kultursida på webben är det idel män i de fyra första artiklarna. Allt detta är naturligtvis endast stickprov och inga vetenskapliga genomgångar, men det visar på en verklighet som inte går att förneka. Kvinnliga filmskapare, författare, konstnärer och skådespelare har i vissa fall svårt att hävda sig. Därför kommer regeringen att fortsätta sitt arbete för jämställdhet och genomföra särskilda satsningar inom kulturområdet. 17,5 miljoner avsätts under tre år för extra insatser på film-, musei- och musikområdet. 1. Filmen I 2006 års filmavtal finns ett mål om att stödet till svensk filmproduktion ska fördelas jämnt mellan män och kvinnor. Målet innebär att andelen kvinnor inom kategorierna manusförfattare, regissörer och producenter måste öka. Vi har sett en utjämning under de senaste åren, men det går för långsamt. Obalansen finns redan bland de unga filmarna ute i regionala verksamheter, varför en satsning på unga kvinnor i så kallad växthusverksamhet kan vara en bra grund för ökad jämställdhet. I juni 2010 fattade regeringen beslut om ett särskilt bidrag på 1,1 miljoner kronor till Svenska Filminstitutet för en sådan satsning hösten 2010 och hela 2011. Nu följs denna satsning upp och ökas med 6,5 miljoner kronor under perioden 2011–2014. Ett rejält tillskott som förhoppningsvis ska ge effekt på lång sikt och ge en bra bas för framtidens jämställda film. Vi vill värna ett brett filmutbud eftersom det är viktigt att det finns många olika berättelser att ta del av – en mångfald som bara kan uppnås om det också finns en mångfald bland regissörer, manusförfattare och producenter. 2. Museerna Regeringen har tidigare uppmärksammat behovet av en mer jämställd och balanserad representation inom utställningsområdet. Redan i kulturpropositionen ”Tid för kultur” (prop. 2009/10:3) gjorde regeringen bedömningen att arbetet med att uppnå detta måste fortsätta och vissa fall intensifieras. Därför kommer regeringen i dag att ge Statens historiska museer i uppdrag att ta fram underlag och utveckla metoder för att på nya och bättre sätt arbeta med jämställdhetsaspekter i utställningsverksamhet. För detta avsätts tre miljoner kronor under perioden 2011–2012. En slutgiltigt redovisning ska göras senast den 31 mars 2013. 3. Musiken Repertoaren på våra offentliga scener präglas av en kraftig manlig dominans. Den tredje satsningen som regeringen avser att göra sker därför på musikområdet där åtta miljoner kronor avsätts mellan 2011 och 2014. Målet är att utveckla jämställdheten när det gäller repertoaren, bland annat så att fler kvinnliga tonsättare kan uppmärksammas. Regeringen kommer senare i vår att återkomma med förslag om hur detta uppdrag ska utformas.. Lägger vi samman dessa satsningar uppgår de till totalt 17,5 miljoner kronor för ökad jämställdhet inom kulturområdet. Vi tror att det är oerhört viktigt att peka på de problem som finns och påbörja arbetet med att rätta till dem. Regeringens satsningar minskar dock inte det ansvar som vilar på lokala och regionala politiker och institutioner, chefer, publik och andra. Genom ökad insikt, goda exempel, större mod och fortsatta diskussioner kan vi tillsammans bidra till en ökad jämställdhet inom kultursektorn. Lena Adelsohn Liljeroth (M) kulturminister Nyamko Sabuni (fp) jämställdhetsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 16970, "headline": "”Våga tro på region Stockholm-Mälardalen”", "summary": "SKL:s arbetsgrupps förslag till regionindelning i Sverige grundar sig på en felaktig analys. Stockholms län behöver visst ha fler än 2 miljoner invånare. Större regioner driver fram tillväxt och nya jobb. Nu vill vi bjuda in till ett blocköverskridande samarbete för Stockholmsregionens bästa, skriver socialdemokraterna Carin Jämtin, Björn von Sydow och Ilija Batljan i en replik.", "article": "På DN Debatt 9/3 presenterar SKL:s arbetsgrupp ett förslag till regionindelning i Sverige. ”Med en befolkning på över 2 miljoner bör Stockholms län inte bli större än i dag”, får vi veta. Analysen kunde inte vara mer felaktig. Forskningen talar sitt tydliga språk – större regioner driver fram tillväxt och nya jobb. Vi behöver ett mer samlat regionalt beslutsfattande för att inte Stockholm ska tappa mark i förhållande till andra storstadsregioner i Europa. Vi ser redan i dag hur Västra Götaland och Skåne utmanar Stockholm i såväl framåtanda som enighet. Regeringens velande än hit och än dit om vad man verkligen vill i regionfrågan skapar oro som leder till brist på samling kring viktiga framtidsfrågor och därmed hämmad tillväxt i vår region. Faktum är att Sörmland, Västmanland och Uppsala län utgör i dag i verkligheten en gemensam arbetsmarknadsregion tillsammans med Stockholm. En växande Stockholmsregion bör därför omsluta nuvarande Stockholms län och hela eller väsentliga delar av Mälardalslänen. Med en direktvald Mälardalsregion som forum för ansvarstagande för både kollektivtrafiken och vägtrafiken vidgas möjligheterna till statlig finansiering. Frågan om styrande miljöavgifter och finansierande vägavgifter avdramatiseras och kan bedömas från renodlat regional synpunkt. Även den demokratiska förankringen skulle därmed kunna stärkas betydligt. Likaså skulle en region kunna ta ett samlat grepp om de strategiska utbildnings- och forskningsfrågorna. S i Stockholm stad och län är tydliga med att för oss står dörren öppen för län och kommuner som vill vara med i en framväxande huvudstadsregion. För att åstadkomma detta vill vi öppna upp för ett blocköverskridande samarbete för Stockholmsregionens bästa. Vi måste återfå den initiativkraft och framtidstro som medborgarnas tillit till politikens och näringslivets förmåga kan skapa. Carin Jämtin, oppositionsborgarråd (S) Stockholm Björn von Sydow, riksdagsledamot (S), Sigtuna Ilija Batljan, oppositionslandstingsråd (S) Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 16974, "headline": "”Nya Karolinska riskerar att bli ett skrytbygge”", "summary": "Nya Karolinska Solna riskerar att bli ett skrytbygge, ett monument över Alliansens bild av modernitet. I stället bör Nya Karolinska Solna ska vara ett hälsofrämjande sjukhus, med så mycket vård som möjligt för att få full utdelning för den stora investering sjukhuset innebär, skriver Miljöpartiets landstingspolitiker Raymond Wigg och Helene Öberg.", "article": "Miljöpartiet vill att Nya Karolinska Solna ska vara ett hälsofrämjande sjukhus, med så mycket vård som möjligt för att få full utdelning för den stora investering sjukhuset innebär. Vi vill undvika kostsamma omorganiseringar som riskerar att ta fokus från patienten. Den moderatledda alliansen i Stockholms landsting måste inse att det är dags att släppa på prestigen och se till att Nya Karolinska Solna blir en förstärkning av både Stockholms och hela Sveriges hälso- och sjukvård, i stället för ett skrytbygge som slår sönder vården och rubbar den regionala balansen i länet. Nya Karolinska Solna ska vara ett föredöme för framtidens hälso- och sjukvård - som förbättrar landstingets möjligheter att ge första klassens vård till stockholmarna. Miljöpartiet vill att landstinget tar chansen att bygga vidare på modellen med ett modernt sjukhus med två jämbördiga säten, i Solna och Huddinge, som stärker och kompletterar varandra. Vi vill ta tillvara på möjligheten att göra Nya Karolinska Solna till en förstärkning av Karolinska Universitetssjukhuset som helhet, som vilar på tre ben: vård, forskning och utbildning. Alliansens planer går åt motsatt håll – att flytta all högspecialiserad vård från Huddinge till Nya Karolinska Solna och förvandla Huddinge till ett ”B-sjukhus”, vilket ger kraftigt negativa konsekvenser för både forskning och utbildning av framtidens hälso- och sjukvårdspersonal. Samtidigt får invånarna i Solna och Sundbyberg längre till närmaste sjukhus, eftersom Alliansen vill att Nya Karolinska Solna bara ska ha högspecialiserad vård och ingen som helst bassjukvård för vad de kallar ”vanliga sjukdomar”. Till och med akutsjukvård får Solnaborna söka på något annat sjukhus, men vilket sjukhus kommer ha kapacitet att ta emot dem och andra Norrortsbor? Ett gott demokratiskt ledarskap innebär bland annat att lyssna till olika ståndpunkter, göra en saklig bedömning av dem och utifrån det fatta välgrundade beslut. För att kunna göra det krävs en öppen dialog med såväl expertis, de som påverkas av besluten och även politiska motståndare. Miljöpartiet hoppas att den moderatledda alliansen i Stockholms landsting ska göra det när det gäller landstingets största investering någonsin – Nya Karolinska Solna. Än så länge har alliansen gjort det motsatta. Alliansens modell för ledarskap visar sig tydligt i arbetet kring Nya Karolinska Sjukhuset. Trots att landstingsfullmäktige ska fatta beslut om verksamhetens innehåll på det nya sjukhuset om någon månad har oppositionen inte fått några som helst underlag på papper. Den knapphändiga information som lämnat de slutna rummen har varit muntliga föredragningar till några få individer. Är det meningen att vi folkvalda politiker, som ska fatta beslut om detta enorma projekt, ska behöva spela in mötena på bandspelare för att få handfasta underlag att återkomma till? Miljöpartiet har efter möte med sjukhusledningen på Karolinska Universitetssjukhuset fått ett dokument där de beskriver hur man från sjukhusledningens sida önskar att NKS-beredningen skulle planera för innehållet i det nya sjukhuset. De föreslår en betydligt en mer rationell modell, där gamla Karolinska i Solna flyttar in i den nya sjukhusbyggnaden, vilket betyder att den nuvarande balansen mellan Solna och Huddinge behålls i så stor utsträckning som möjligt. Det skulle kräva betydligt lägre kostnader för omorganisationer, bygga vidare på det samarbete som i dag finns mellan Karolinska och andra universitetssjukhus, framför allt Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilket kommer att öka Stockholms chanser att få rikssjukvård. Det skulle också minska risken för uppgivenhet bland personalen på Huddinge, skapa bättre möjligheter för att utveckla vården och bibehålla den regionala balansen mellan norra och södra delen av länet. Det alternativet är mer förankrat och rationellt än Alliansens modell, som snarast styrs av ideologiska skygglappar och en osund besatthet av att skapa ett skrytbygge, ett monument över deras politiska bild av modernitet. Vi ser också gärna att landstinget tar tillfället i akt att se till att Nya Karolinska Solna blir ett framtidsriktat och hälsofrämjande sjukhus på andra sätt. Till exempel se till att använda sig av den senaste gröna tekniken för att minska sjukhusets utsläpp av läkemedel och kemikalier till luft och vatten, minska sjukhusets negativa klimatpåverkan från energiförbrukning och transporter, samt att ge sjukhuset kapacitet att förse sina patienter med god, näringsriktig, ekologisk och närlagad mat, som en del i en hälsofrämjande sjukvård. Dessa åtgärder är inte svåra eller dyra, utan är en förutsättning för en god vård till Stockholms patienter, en långsiktigt hållbar forskning och universitetssjukhusvård. Men det kräver lyssnande politiker med en god politisk vilja. Raymond Wigg, oppositionslandstingsråd (MP), Stockholms läns landsting Helene Öberg, hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson (MP), Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 16980, "headline": "”De förnybara drivmedel som finns måste ha stöd”", "summary": "Utan att på något vis kritisera etanolbilar kan vi i gasbranschen bara beklaga att Riksrevisionen i sin kommunikation sätter likhetstecken mellan miljöbil och etanolbil. Det viktiga är att samhället agerar och stöttar de förnybara drivmedel som finns. De största vinsterna för samhället är nämligen de som är svårast att mäta – vinsterna för vår gemensamma miljö, skriver Anders Mathiasson, vd för Energigas Sverige, i en replik.", "article": "På DN Debatt 3/3 menar Riksrevisionen att många av Sveriges klimatåtgärder är både kostsamma och verkningslösa. Inte minst kritiseras skattebefrielse för biodrivmedel som både dyr och trubbig. Särskilt när många etanolbilägare ibland väljer att köra på bensin. Utan att på något vis kritisera etanolbilar kan vi inom gasbranschen bara beklaga att Riksrevisionen i sin kommunikation sätter likhetstecken mellan miljöbil och etanolbil. Bland miljöbilar räknas även gasbilar och verkligheten för dessa ser helt annorlunda ut. Leveranserna av fordonsgas ökade med 35 procent förra året jämfört med år 2009. Och inget talar för att de som valt att köpa en gasbil därefter väljer att tanka bensin. För det första är gas billigare än bensin och för det andra är miljöfördelarna uppenbara med gas i tanken. Riksrevisionen är en mycket tung och respekterad remissinstans som såväl Regeringskansliet som Finansdepartementet tar stort intryck av. Nu riktas allvarlig kritik mot nuvarande subvention men förhoppningsvis tar Regeringskansliet med i beräkningarna att de olika fordonen och bränsleslagen har skilda förutsättningar och behov av stöd. Vilket stöd politiken ska ge de förnybara drivmedlen ska inte vi bestämma, men som vi ser det är ett aktivt politiskt stöd helt avgörande, inte minst om målet om en fossiloberoende fordonsflotta ska nås. Det bästa exemplet är skattereduktionen för tjänstebilar som vi menar ligger bakom den kraftfulla ökningen av antalet sålda gasbilar de senaste åren. Samma osäkerhet kring hur regeringen väljer att behandla den reduktionen leder nu till att andelen sålda gasbilar kraftigt minskar. Kanske finns det bättre stöd? Det viktiga är dock att samhället agerar och stöttar de förnybara drivmedel som finns. De största vinsterna för samhället är nämligen de som är svårast att mäta – vinsterna för vår gemensamma miljö. Anders Mathiasson vd Energigas Sverige ", "article_category": "other"}
{"id": 16986, "headline": "”Nya regeln om sjöfylleri förnedrande för båtförare”", "summary": "Experter på sjörätt: Den nya gränsen för sjöfylleri är inte sakligt motiverad utan leder till felprioriterade bevakningsresurser och kriminalisering av vardagslivet. Förra året ändrades gränserna för sjöfylleri i Sjölagen. Nu är gränsen satt till 0,2 promille precis som i vägtrafiken. Kustbevakningen har också fått möjlighet att göra rutinmässiga nykterhetskontroller utan misstanke om brott och antalet båtförare som har anmälts för onykterhet har ökat kraftigt sedan förra året. Lagändringen är inte sakligt motiverad och underbyggd utan speglar politikers klåfingrighet på ett område de knappast känner till. Den nya lagen förnedrar ansvarstagande båtförare, skriver professorerna Hugo Tiberg och Mats Edenius.", "article": "Våren 2010 ändrades Sjölagens fylleriregel. Den nya regeln omfattar båtar och fartyg om minst 10 meter eller med en fart av minst 15 knop. För dessa har lagstiftarna fullt ut likställt sjötrafik med vägtrafik och därför satt en ny gräns för ”sjöfylla” till 0,2 promille samt tillåtit rutinmässiga kontroller utan misstanke om brott. Vi är kritiska till förändringen. Vi menar att säkerhet ska balanseras mot hur människor vill leva sina liv såväl till vardags som på fritid och att lag ska vara sakligt motiverad och väl underbyggd. Så är inte fallet här. Ändringen speglar politikers klåfingrighet på ett område de knappast känner till. Den har lett till felprioritering av bevakningsresurser, utsatt människor för kontroll utan saklig grund och medfört opåkallad kriminalisering av vardaglig livsföring. Motivet som med emfas framhållits från ansvariga politiker är trafiksäkerhet. Men riskerna till sjöss handlar inte mycket om trafik, och det saknas påvisat samband mellan sjösäkerhet och de låga promillegränser som nu införts. I ett undersökt material om 350 sjöfylleridomar (1994–2010, kommer våren 2011 på Jure Förlag) har sjutton fall av död eller allvarlig kroppsskada befunnits orsakade av berusning över 1 promille, medan ett enda sådant förekommer med lägre påverkan, som enligt domstolen inte behöver ha orsakat olyckan. Propositionens likställande av båt- och biltrafik är missriktad. Det är knappast ”körning” som är det svåra eller viktiga vid båtfart, utan bedömningar och beaktande av sjö och väder. Även den rena körningen – som närmast berör motorbåtar – har en annan karaktär. Marginalerna är mycket större än på väg, och i trängre passager är hastigheten ofta begränsad. Inte heller är faciliteterna som på land. Den som druckit en öl kan inte ta bussen eller för rimligt pris kalla på taxi. För hemfärden med egen båt har hittills gällt att ingen får dricka sig oförmögen att säkert fylla sin funktion. Den regeln har fyllt behoven. Propositionens tal om trafik ger intrycket att den nya regeln ska gälla bara för den som ”kör”. Så är dock inte fallet. Lagstiftaren har infört sin ”trafikbestämda” promillegräns i ett gällande regelverk för sjösäkerhet som omfattar även den som ”i övrigt fullgör en uppgift av väsentligt betydelse för säkerheten till sjöss”. Det innebär att alla möjliga funktioner som är väsentliga för sjösäkerheten omfattas av 0,2-regeln – befälhavarskap, navigering, utkik och maskinarbete – inklusive uppgifter som många gånger utförs i hamn. För alla föreskrivs 0,2-gränsen som en fast regel utan appell, även för den som skött och kan sköta sin funktion utan anmärkning. Frågan blir inte längre om var och en är nykter nog för sin syssla utan om någon har 0,2 promille! Det blir legitimt – formellt faktiskt ett åliggande – att kontrollen utsträcks till snart sagt envar som kan ha en roll för säkerheten ombord. Ska lagen tillämpas som den är skriven får vi alla räkna med påhälsning och blåsning ombord. Sommarens facit är en våg av prickningar, i många fall i gränslandet kring 0,2 promille – mest strafförelägganden, men en påtagligt ökad ström av rättsfall har också börjat nå domstolarna. Kustbevakningen kommenterar sin insats som en framgång och talar om uppdagade ”mörkertal”. Egentligen handlar det om att personer haffats som man tidigare inte haft anledning att stoppa eftersom de fört sina båtar utan anmärkning och utan fara för andra. Vad som skett är en nykriminalisering – förbud på områden som alltid varit fria. Denna nyskapade brottslighet sker med hjälp av rutinmässiga kontroller och belastar rättsväsendet med otaliga utredningar. Domstolarna har hakat på. I höstas fällde Uddevalla tingsrätt en båtägare med 0,2 promille fastän han bara släppt förtöjningen och ännu inte satt i gång motorn, något som under tidigare gällande lag ansågs principiellt straffritt. Nyligen har Svea hovrätt knäsatt principen att man ska dömas efter alkoholhalt oavsett påvisade risker. En båtförare som exempelvis kört med måttlig hastighet på en öppen fjärd kan dömas till höga böter oavsett om risken för en olycka varit obefintlig. Det är inte något fylleri som stoppas med den nya regeln, utan vanligt måltidsdrickande. De som berörs är närmast båtfolk som valt båten som sommarstuga och skärgårdsbor som behöver den för allehanda ärenden. De har alla rimligt krav på saklig grund för ingrepp i sitt vardagsliv. Sjösäkerhetsrådet har redovisat stadigt sjunkande siffror på båtolyckor under senare år, och sjöpolisen finner alkoholrelaterade båtolyckor ligga kvar på en konstant låg nivå, trots fler och snabbare båtar. Det måste vara något fel med en lag som utan anförd statistikgrund förbjuder skärgårdsbon att ta en öl på grund av möjligheten att behöva korsa fjärden i något ärende, och hindrar den ankrade båtsemestraren att ta ett glas vin till laxen för att en möjlig trängsel i viken eller störande sjögång kan ge anledning till byte av ankarplats. Därtill påtvingar lagen besökande från utlandet ett förmyndarskap som saknar motstycke i varje annat land. Ingen seriös bedömare förespråkar berusning på sjön. Vi förespråkar över huvud taget inte berusning. Men en lag får inte stiftas utifrån populistiska sloganer om att alkohol och båtkörning ”inte hör ihop”. Den nya regeln är förnedrande för båtfolket och ett uttryck för styrning som går stick i stäv mot politikernas allmänna intentioner att inte använda den makt de fått till att dirigera väljarnas liv i detalj. Regleringar som påverkar folks valda livsföring ska grundas i påvisade behov och utformas på ett kunnigt och rationellt sätt. För att bli efterlevda måste lagarna vara förankrade i vårt rättsmedvetande. Motreaktionen är tydlig. Bland båtfolk myntas nu begreppet ”pilsnerfylla”, inte värre ansett än att få en parkeringsbot. Om lagar även i framtiden stiftas på samma bristfälliga sätt som denna sjölagsändring finns skäl för ökad oro. Vem står bakom en pilsnerlag? Låt oss få lagen snarast övervägd igen, med verkligt beaktande av sådana synpunkter som lagstiftare skall ta hänsyn till, med rimliga, kloka gränsdragningar både ifråga om de båtar och de funktioner som ska omfattas av regeln och en sakligt motiverad promillegräns. För alla politiker som vill lyssna och förstå så borde detta vara en självklarhet. I annat fall kommer lagen få ett ytterligare löjets skimmer över sig och, dessvärre, epitetet ”sjöfyllerist” att mista sin allvarliga och rättmätiga innebörd. Hugo Tiberg Professor i sjörätt Stockholms universitet Mats Edenius Professor i informationssystem Uppsala universitet ”Nya regeln om sjöfylleri förnedrande för båtförare” Experter på sjörätt: Den nya gränsen för sjöfylleri är inte sakligt motiverad utan leder till felprioriterade bevakningsresurser och kriminalisering av vardagslivet. Förra året ändrades gränserna för sjöfylleri i Sjölagen. Nu är gränsen satt till 0,2 promille precis som i vägtrafiken. Kustbevakningen har också fått möjlighet att göra rutinmässiga nykterhetskontroller utan misstanke om brott och antalet båtförare som har anmälts för onykterhet har ökat kraftigt sedan förra året. Lagändringen är inte sakligt motiverad och underbyggd utan speglar politikers klåfingrighet på ett område de knappast känner till. Den nya lagen förnedrar ansvarstagande båtförare, skriver professorerna Hugo Tiberg och Mats Edenius. ", "article_category": "other"}
{"id": 16987, "headline": "”Nya regeln om sjöfylleri förnedrande för båtförare”", "summary": "Experter på sjörätt: Den nya gränsen för sjöfylleri är inte sakligt motiverad utan leder till felprioriterade bevakningsresurser och kriminalisering av vardagslivet.Förra året ändrades gränserna för sjöfylleri i Sjölagen. Nu är gränsen satt till 0,2 promille precis som i vägtrafiken. Kustbevakningen har också fått möjlighet att göra rutinmässiga nykterhetskontroller utan misstanke om brott och antalet båtförare som har anmälts för onykterhet har ökat kraftigt sedan förra året. Lagändringen är inte sakligt motiverad och underbyggd utan speglar politikers klåfingrighet på ett område de knappast känner till. Den nya lagen förnedrar ansvarstagande båtförare, skriver professorerna Hugo Tiberg och Mats Edenius.", "article": "Våren 2010 ändrades Sjölagens fylleriregel. Den nya regeln omfattar båtar och fartyg om minst 10 meter eller med en fart av minst 15 knop. För dessa har lagstiftarna fullt ut likställt sjötrafik med vägtrafik och därför satt en ny gräns för ”sjöfylla” till 0,2 promille samt tillåtit rutinmässiga kontroller utan misstanke om brott. Vi är kritiska till förändringen. Vi menar att säkerhet ska balanseras mot hur människor vill leva sina liv såväl till vardags som på fritid och att lag ska vara sakligt motiverad och väl underbyggd. Så är inte fallet här. Ändringen speglar politikers klåfingrighet på ett område de knappast känner till. Den har lett till felprioritering av bevakningsresurser, utsatt människor för kontroll utan saklig grund och medfört opåkallad kriminalisering av vardaglig livsföring. Motivet som med emfas framhållits från ansvariga politiker är trafiksäkerhet. Men riskerna till sjöss handlar inte mycket om trafik, och det saknas påvisat samband mellan sjösäkerhet och de låga promillegränser som nu införts. I ett undersökt material om 350 sjöfylleridomar (1994–2010, kommer våren 2011 på Jure Förlag) har sjutton fall av död eller allvarlig kroppsskada befunnits orsakade av berusning över 1 promille, medan ett enda sådant förekommer med lägre påverkan, som enligt domstolen inte behöver ha orsakat olyckan. Propositionens likställande av båt- och biltrafik är missriktad. Det är knappast ”körning” som är det svåra eller viktiga vid båtfart, utan bedömningar och beaktande av sjö och väder. Även den rena körningen – som närmast berör motorbåtar – har en annan karaktär. Marginalerna är mycket större än på väg, och i trängre passager är hastigheten ofta begränsad. Inte heller är faciliteterna som på land. Den som druckit en öl kan inte ta bussen eller för rimligt pris kalla på taxi. För hemfärden med egen båt har hittills gällt att ingen får dricka sig oförmögen att säkert fylla sin funktion. Den regeln har fyllt behoven. Propositionens tal om trafik ger intrycket att den nya regeln ska gälla bara för den som ”kör”. Så är dock inte fallet. Lagstiftaren har infört sin ”trafikbestämda” promillegräns i ett gällande regelverk för sjösäkerhet som omfattar även den som ”i övrigt fullgör en uppgift av väsentligt betydelse för säkerheten till sjöss”. Det innebär att alla möjliga funktioner som är väsentliga för sjösäkerheten omfattas av 0,2-regeln – befälhavarskap, navigering, utkik och maskinarbete – inklusive uppgifter som många gånger utförs i hamn. För alla föreskrivs 0,2-gränsen som en fast regel utan appell, även för den som skött och kan sköta sin funktion utan anmärkning. Frågan blir inte längre om var och en är nykter nog för sin syssla utan om någon har 0,2 promille! Det blir legitimt – formellt faktiskt ett åliggande – att kontrollen utsträcks till snart sagt envar som kan ha en roll för säkerheten ombord. Ska lagen tillämpas som den är skriven får vi alla räkna med påhälsning och blåsning ombord. Sommarens facit är en våg av prickningar, i många fall i gränslandet kring 0,2 promille – mest strafförelägganden, men en påtagligt ökad ström av rättsfall har också börjat nå domstolarna. Kustbevakningen kommenterar sin insats som en framgång och talar om uppdagade ”mörkertal”. Egentligen handlar det om att personer haffats som man tidigare inte haft anledning att stoppa eftersom de fört sina båtar utan anmärkning och utan fara för andra. Vad som skett är en nykriminalisering – förbud på områden som alltid varit fria. Denna nyskapade brottslighet sker med hjälp av rutinmässiga kontroller och belastar rättsväsendet med otaliga utredningar. Domstolarna har hakat på. I höstas fällde Uddevalla tingsrätt en båtägare med 0,2 promille fastän han bara släppt förtöjningen och ännu inte satt i gång motorn, något som under tidigare gällande lag ansågs principiellt straffritt. Nyligen har Svea hovrätt knäsatt principen att man ska dömas efter alkoholhalt oavsett påvisade risker. En båtförare som exempelvis kört med måttlig hastighet på en öppen fjärd kan dömas till höga böter oavsett om risken för en olycka varit obefintlig. Det är inte något fylleri som stoppas med den nya regeln, utan vanligt måltidsdrickande. De som berörs är närmast båtfolk som valt båten som sommarstuga och skärgårdsbor som behöver den för allehanda ärenden. De har alla rimligt krav på saklig grund för ingrepp i sitt vardagsliv. Sjösäkerhetsrådet har redovisat stadigt sjunkande siffror på båtolyckor under senare år, och sjöpolisen finner alkoholrelaterade båtolyckor ligga kvar på en konstant låg nivå, trots fler och snabbare båtar. Det måste vara något fel med en lag som utan anförd statistikgrund förbjuder skärgårdsbon att ta en öl på grund av möjligheten att behöva korsa fjärden i något ärende, och hindrar den ankrade båtsemestraren att ta ett glas vin till laxen för att en möjlig trängsel i viken eller störande sjögång kan ge anledning till byte av ankarplats. Därtill påtvingar lagen besökande från utlandet ett förmyndarskap som saknar motstycke i varje annat land. Ingen seriös bedömare förespråkar berusning på sjön. Vi förespråkar över huvud taget inte berusning. Men en lag får inte stiftas utifrån populistiska sloganer om att alkohol och båtkörning ”inte hör ihop”. Den nya regeln är förnedrande för båtfolket och ett uttryck för styrning som går stick i stäv mot politikernas allmänna intentioner att inte använda den makt de fått till att dirigera väljarnas liv i detalj. Regleringar som påverkar folks valda livsföring ska grundas i påvisade behov och utformas på ett kunnigt och rationellt sätt. För att bli efterlevda måste lagarna vara förankrade i vårt rättsmedvetande. Motreaktionen är tydlig. Bland båtfolk myntas nu begreppet ”pilsnerfylla”, inte värre ansett än att få en parkeringsbot. Om lagar även i framtiden stiftas på samma bristfälliga sätt som denna sjölagsändring finns skäl för ökad oro. Vem står bakom en pilsnerlag? Låt oss få lagen snarast övervägd igen, med verkligt beaktande av sådana synpunkter som lagstiftare skall ta hänsyn till, med rimliga, kloka gränsdragningar både ifråga om de båtar och de funktioner som ska omfattas av regeln och en sakligt motiverad promillegräns. För alla politiker som vill lyssna och förstå så borde detta vara en självklarhet. I annat fall kommer lagen få ett ytterligare löjets skimmer över sig och, dessvärre, epitetet ”sjöfyllerist” att mista sin allvarliga och rättmätiga innebörd. Hugo Tiberg Professor i sjörätt Stockholms universitet Mats Edenius Professor i informationssystem Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 16993, "headline": "”Sveket mot friskolorna skadar svensk utbildning”", "summary": "Timbros vd: Den snart 20 år gamla friskolereformen har varit framgångsrik. Trots det sviker nu Alliansen både elever, föräldrar och sin egen samhällssyn. Bland elever, föräldrar och lärare är friskolorna en succé. Ändå står inte Alliansen upp för grundtanken med reformen: att skolan blir bättre om elever och föräldrar får bestämma i stället för politiker och skolbyråkrater. Vissa friskolor får kritik för att de gör vinst. Men varför presterar de kommunala skolorna så mycket sämre? Kommunala skolor borde lära sig av, och inte skyddas från, friskolorna. De skolor som inte håller måttet borde stängas, oberoende av om de är kommunala eller fristående, skriver Markus Uvell.", "article": "Nästa år är det 20 år sedan friskolereformen genomfördes. Reformen har varit enormt framgångsrik. Enligt Skolverkets sammanställning presterar friskolor bättre resultat, såväl i nationella prov som i betygs- och meritvärde, än kommunala skolor. Undersökningar visar att föräldrar med barn i friskolor är mer nöjda med skolan än föräldrar med barn i kommunala skolor, detsamma gäller lärare som arbetar i friskolor jämfört med kommunanställda lärare. Tidningen Dagens Samhälle gjorde nyligen en genomgång som visar att friskolorna når bättre resultat per krona än de kommunala skolorna. En färsk studie från brittiska tankesmedjan Institute of economic affairs (IEA) visar dessutom att svenska vinstdrivande friskolor är särskilt bra på att förbättra studieresultaten för barn med sämre sociala förutsättningar. Det är knappast förvånande att friskolesystemet väcker betydande internationell uppmärksamhet. I både Europa och USA har den svenska innovationen med konkurrens och valfrihet inom ramen för gemensam finansiering blivit en förebild i kampen mot kvalitetsproblem, segregation och ineffektivitet i skolan. Mot denna bakgrund kunde man tro att friskolorna skulle vara en högt värderad företeelse i Sverige. Så är tyvärr långt ifrån fallet. Bland elever, föräldrar och lärare är friskolorna visserligen en stor succé. Var tionde grundskoleelev och var femte gymnasieelev går i friskola, i storstäderna betydligt fler. Andelen växer också stadigt, allt fler väljer fristående i stället för kommunal skola. Men i den politiska debatten är friskolornas främsta roll att vara slagpåse. Kritiken gäller dels det faktum att vissa friskolor gör vinst. Kanske är det ganska väntat. För somliga sticker vinster alltid i ögonen, varför skulle friskolorna vara ett undantag? Men exemplet friskolor är mycket illa valt. Friskolorna presterar bättre resultat än de kommunala, med mindre resurser, och ändå lyckas de lägga undan lite pengar i vinst. Den fråga som borde ställas är: varför presterar de kommunala skolorna så mycket sämre? Man måste inte älska vinsterna i friskolesektorn, men den ideologiska indignationen får inte skymma bristerna hos många kommunala skolor. Något gör friskolorna uppenbarligen rätt och många kommunala skolor fel. Vad? Utöver vinsterna lyfts missförhållanden och oegentligheter i enskilda friskolor fram, och beskrivs ibland som en konsekvens av friskolesystemet. Dessa missförhållandenär förstås oacceptabla. Det finns skäl att skärpa kontrollen av både kommunala och fristående skolor. Men att använda enskilda missförhållanden som argument mot friskolesystemet som sådant är inte seriöst. Det mest tragiska är att misstänkliggörandet av friskolorna inte är begränsat till vänstern. De borgerliga partier som en gång genomdrev friskolereformen har lagt sig platt för en osaklig och ideologiskt motiverad kampanj mot människors rätt att själva välja skola. För kritiken handlar inte om enskildheter eller skönhetsfläckar, den är fundamental. I praktiken ifrågasätts huruvida fritt skolval över huvud taget har ett värde. De partier som öppnade möjligheten att välja skola oberoende av föräldrarnas plånbok har i dag lämnat walk-over i friskoledebatten. De låter stillatigande valfrihetens fiender misskreditera grundtanken med reformen: att skolan blir bättre om elever och föräldrar får bestämma i stället för politiker och skolbyråkrater. Allianspartierna har ett ansvar att stå upp för reformens kärna. Den svenska skolan har tveklöst problem. Resultaten är på det hela taget för dåliga, många elever går ut skolan utan fullständiga betyg och alltför många skolor har svårt att upprätthålla grundläggande ordning och reda. Men detta har inget med friskolorna att göra. Tvärtom är det stora problemet att alltför många elever fortfarande går i underpresterande, vanskötta kommunala skolor. I många fall därför att lokala politiker för att skydda den ”egna” verksamheten motverkar etablering av friskolor. Denna utmaning borde Allianspartierna ta tag i. I stället för att acceptera, eller rentav själva delta i, misstänkliggörandet av friskolor. Alliansens svek mot friskolorna är ett svek på flera plan. Det är ett svek mot dagens friskoleelever, mot alla de familjer som gjort ett aktivt val av skola som en investering i engagemang och tid för en bättre framtid för sina barn. I stället för uppmuntran möts de nu av misstänksamhet och ifrågasättande. Det är också ett svek mot de barn, inte sällan med invandrarbakgrund, vars liv kommer att få en alltför dålig start på grund av en dålig kommunal skola och brist på valmöjligheter på hemorten. Alla vet att barn som hamnar snett tidigt i livet får svårt att komma igen, här kan friskolor erbjuda en väg till en bättre framtid. Ökad möjlighet att välja skola motverkar segregation, brist på valfrihet låser i stället fast den som haft otur i livets lotteri. Alliansens undfallenhet mot friskolemotståndarna är också ett svek mot kärnan i en borgerlig samhällssyn: att enskilda människor måste ges makten över sina egna liv, och själva ta ansvar för att forma sin framtid. För en borgerlig regering borde försvaret av friskolorna, och arbetet för att de ska bli fler, sitta i ryggmärgen. En borgerlig skolpolitik måste ta avstamp i elevers och föräldrars egenmakt. Ju fler elever och föräldrar som engagerar sig i valet av skola, desto bättre. För dem, men också för oss alla. Sverige blir ett bättre, mer demokratiskt robust samhälle, ju fler som engagerar sig i sina barns val av skola. Makten över utbildningen ska ligga hos medborgarna, inte politikerna. För snart 20 år sedan öppnade friskolereformen för ett enormt viktigt perspektivskifte. Den öppningen måste Alliansen ta till vara betydligt bättre än i dag. Exakt vilken politik som krävs kan man ha olika uppfattning om. Men två principer borde vara självklara: För det första att ta till vara de lärdomar som nästan två decenniers mångfald i skolan gett oss. Vad kännetecknar de skolor som lyckas allra bäst, och hur kan andra skolor lära sig av deras exempel? Den viktigaste politiska uppgiften här handlar om politikernas ansvar som huvudmän för den kommunala skolan. Kommunal verksamhet behöver lära sig av, och inte skyddas från, friskolorna. För det andra att sätta stopp för skolor som inte håller måttet. Att skolan i Sverige finansieras med skattepengar ställer särskilda krav på politikerna. De resurser som läggs på skolan, oberoende av om det gäller friskolor eller kommunala skolor, tillhör medborgarna och måste därför brukas med omdöme. Det borde vara en självklarhet att skolor som inte håller tillräcklig kvalitet ska stängas, oberoende av om de är kommunala eller fristående. Det är bra för den svenska skolan att Sverige har en borgerlig regering, det vore ännu bättre om det även fördes en borgerlig skolpolitik. Markus Uvell vd Timbro Så många går i friskola Antalet elever som går i friskolor ökar. Läsåret 2009–2010 gick 11 procent av grundskolans elever i friskola. Tillsammans var de 96 000 elever och 6 500 – eller drygt 7 procent – fler än föregående läsår. Samtidigt minskar antalet elever i grundskolan totalt sett. Andelen elever med utländsk bakgrund är större i friskolor än i kommunala skolor – 20 respektive 18 procent. I 32 kommuner går inga elever i friskolor. Källa: Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 16995, "headline": "”Sveket mot friskolorna skadar svensk utbildning”", "summary": "Timbros vd: Den snart 20 år gamla friskolereformen har varit framgångsrik. Trots det sviker nu Alliansen både elever, föräldrar och sin egen samhällssyn.Bland elever, föräldrar och lärare är friskolorna en succé. Ändå står inte Alliansenupp för grundtanken med reformen: att skolan blir bättre om elever och föräldrarfår bestämma i stället för politiker och skolbyråkrater. Vissa friskolor får kritik föratt de gör vinst. Men varför presterar de kommunala skolorna så mycket sämre? Kommunala skolor borde lära sig av, och inte skyddas från, friskolorna. De skolor som inte håller måttet borde stängas, oberoende av om de är kommunala ellerfristående, skriver Markus Uvell.", "article": "Nästa år är det 20 år sedan friskolereformen genomfördes. Reformen har varit enormt framgångsrik. Enligt Skolverkets sammanställning presterar friskolor bättre resultat, såväl i nationella prov som i betygs- och meritvärde, än kommunala skolor. Undersökningar visar att föräldrar med barn i friskolor är mer nöjda med skolan än föräldrar med barn i kommunala skolor, detsamma gäller lärare som arbetar i friskolor jämfört med kommunanställda lärare. Tidningen Dagens Samhälle gjorde nyligen en genomgång som visar att friskolorna når bättre resultat per krona än de kommunala skolorna. En färsk studie från brittiska tankesmedjan Institute of economic affairs (IEA) visar dessutom att svenska vinstdrivande friskolor är särskilt bra på att förbättra studieresultaten för barn med sämre sociala förutsättningar. Det är knappast förvånande att friskolesystemet väcker betydande internationell uppmärksamhet. I både Europa och USA har den svenska innovationen med konkurrens och valfrihet inom ramen för gemensam finansiering blivit en förebild i kampen mot kvalitetsproblem, segregation och ineffektivitet i skolan. Mot denna bakgrund kunde man tro att friskolorna skulle vara en högt värderad företeelse i Sverige. Så är tyvärr långt ifrån fallet. Bland elever, föräldrar och lärare är friskolorna visserligen en stor succé. Var tionde grundskoleelev och var femte gymnasieelev går i friskola, i storstäderna betydligt fler. Andelen växer också stadigt, allt fler väljer fristående i stället för kommunal skola. Men i den politiska debatten är friskolornas främsta roll att vara slagpåse. Kritiken gäller dels det faktum att vissa friskolor gör vinst. Kanske är det ganska väntat. För somliga sticker vinster alltid i ögonen, varför skulle friskolorna vara ett undantag? Men exemplet friskolor är mycket illa valt. Friskolorna presterar bättre resultat än de kommunala, med mindre resurser, och ändå lyckas de lägga undan lite pengar i vinst. Den fråga som borde ställas är: varför presterar de kommunala skolorna så mycket sämre? Man måste inte älska vinsterna i friskolesektorn, men den ideologiska indignationen får inte skymma bristerna hos många kommunala skolor. Något gör friskolorna uppenbarligen rätt och många kommunala skolor fel. Vad? Utöver vinsterna lyfts missförhållanden och oegentligheter i enskilda friskolor fram, och beskrivs ibland som en konsekvens av friskolesystemet. Dessa missförhållandenär förstås oacceptabla. Det finns skäl att skärpa kontrollen av både kommunala och fristående skolor. Men att använda enskilda missförhållanden som argument mot friskolesystemet som sådant är inte seriöst. Det mest tragiska är att misstänkliggörandet av friskolorna inte är begränsat till vänstern. De borgerliga partier som en gång genomdrev friskolereformen har lagt sig platt för en osaklig och ideologiskt motiverad kampanj mot människors rätt att själva välja skola. För kritiken handlar inte om enskildheter eller skönhetsfläckar, den är fundamental. I praktiken ifrågasätts huruvida fritt skolval över huvud taget har ett värde. De partier som öppnade möjligheten att välja skola oberoende av föräldrarnas plånbok har i dag lämnat walk-over i friskoledebatten. De låter stillatigande valfrihetens fiender misskreditera grundtanken med reformen: att skolan blir bättre om elever och föräldrar får bestämma i stället för politiker och skolbyråkrater. Allianspartierna har ett ansvar att stå upp för reformens kärna. Den svenska skolan har tveklöst problem. Resultaten är på det hela taget för dåliga, många elever går ut skolan utan fullständiga betyg och alltför många skolor har svårt att upprätthålla grundläggande ordning och reda. Men detta har inget med friskolorna att göra. Tvärtom är det stora problemet att alltför många elever fortfarande går i underpresterande, vanskötta kommunala skolor. I många fall därför att lokala politiker för att skydda den ”egna” verksamheten motverkar etablering av friskolor. Denna utmaning borde Allianspartierna ta tag i. I stället för att acceptera, eller rentav själva delta i, misstänkliggörandet av friskolor. Alliansens svek mot friskolorna är ett svek på flera plan. Det är ett svek mot dagens friskoleelever, mot alla de familjer som gjort ett aktivt val av skola som en investering i engagemang och tid för en bättre framtid för sina barn. I stället för uppmuntran möts de nu av misstänksamhet och ifrågasättande. Det är också ett svek mot de barn, inte sällan med invandrarbakgrund, vars liv kommer att få en alltför dålig start på grund av en dålig kommunal skola och brist på valmöjligheter på hemorten. Alla vet att barn som hamnar snett tidigt i livet får svårt att komma igen, här kan friskolor erbjuda en väg till en bättre framtid. Ökad möjlighet att välja skola motverkar segregation, brist på valfrihet låser i stället fast den som haft otur i livets lotteri. Alliansens undfallenhet mot friskolemotståndarna är också ett svek mot kärnan i en borgerlig samhällssyn: att enskilda människor måste ges makten över sina egna liv, och själva ta ansvar för att forma sin framtid. För en borgerlig regering borde försvaret av friskolorna, och arbetet för att de ska bli fler, sitta i ryggmärgen. En borgerlig skolpolitik måste ta avstamp i elevers och föräldrars egenmakt. Ju fler elever och föräldrar som engagerar sig i valet av skola, desto bättre. För dem, men också för oss alla. Sverige blir ett bättre, mer demokratiskt robust samhälle, ju fler som engagerar sig i sina barns val av skola. Makten över utbildningen ska ligga hos medborgarna, inte politikerna. För snart 20 år sedan öppnade friskolereformen för ett enormt viktigt perspektivskifte. Den öppningen måste Alliansen ta till vara betydligt bättre än i dag. Exakt vilken politik som krävs kan man ha olika uppfattning om. Men två principer borde vara självklara: För det första att ta till vara de lärdomar som nästan två decenniers mångfald i skolan gett oss. Vad kännetecknar de skolor som lyckas allra bäst, och hur kan andra skolor lära sig av deras exempel? Den viktigaste politiska uppgiften här handlar om politikernas ansvar som huvudmän för den kommunala skolan. Kommunal verksamhet behöver lära sig av, och inte skyddas från, friskolorna. För det andra att sätta stopp för skolor som inte håller måttet. Att skolan i Sverige finansieras med skattepengar ställer särskilda krav på politikerna. De resurser som läggs på skolan, oberoende av om det gäller friskolor eller kommunala skolor, tillhör medborgarna och måste därför brukas med omdöme. Det borde vara en självklarhet att skolor som inte håller tillräcklig kvalitet ska stängas, oberoende av om de är kommunala eller fristående. Det är bra för den svenska skolan att Sverige har en borgerlig regering, det vore ännu bättre om det även fördes en borgerlig skolpolitik. Markus Uvell vd Timbro ", "article_category": "other"}
{"id": 16999, "headline": "”Det råder samsyn om jordbrukspolitiken”", "summary": "Vi kan inte se att det råder skilda uppfattningar i Sverige om hur jordbrukspolitiken ska bedrivas. Att regeringens linje alltså sammanfaller med socialdemokraternas linje är ingen slump. Få frågor i Sveriges riksdag har det genom åren funnits en sådan tydlig samsyn kring som EU:s jordbrukspolitik, skriver landsbygdsminister Eskil Erlandsson och EU-minister Birgitta Ohlsson i en replik.", "article": "På DN Debatt 2/3 uppmanar ett antal socialdemokratiska företrädare regeringen att byta spår i jordbrukspolitiken. Vi kan inte se att det råder skilda uppfattningar i Sverige om hur jordbrukspolitiken ska bedrivas. Tvärtom har denna kritiska hållning till EU:s jordbrukspolitik alltid varit något som riksdagspartier från höger till vänster slutit upp bakom under många år. Samma linje drevs av den socialdemokratiska regeringen i förhandlingarna om den nuvarande EU-budgeten. En tydlig politisk linje som kraftfullt tar ställning för frihandel, marknadsanpassning och miljönytta samt förmår Europa att skapa en modern budget som gör oss konkurrenskraftiga i en tid av globalisering. Den svenska linjen är konsekvent, såväl i jordbruksförhandlingarna som i diskussionen kring den framtida EU-budgeten i stort. Regeringen främsta fokus är att skrota marknadsstörande och osolidariska stöd, där exportstöden är det allra värsta exemplet. Vi vill fasa ut inkomststöden till jordbruket, en åtgärd som uppgår till 400 miljarder kronor om året. Stöd, som i dag inte bara går till jordbrukare, utan också i vissa fall till flygplatser och golfbanor, vilket är helt orimligt. I stället vill vi öka fokus på miljöinsatser och ökad konkurrenskraft på landsbygden. Däremot är vi ointresserade av att bara döpa om samma gamla politik utan reell politisk förändring. Att regeringen dessutom prioriterar utvecklingsländernas behov genom att EU:s politik inte ska påverka världsmarknadspriset råder det ingen tvekan om. I fråga om jordbruksstödens fördelning delar regeringen synen att det är helt orimligt att en holländsk bonde får fyra gånger så mycket stöd som en baltisk kollega för samma mark. Stödnivåerna måste utjämnas genom att de höga stöden minskas först. Att regeringens linje sammanfaller med socialdemokraternas linje är ingen slump. Få frågor i Sveriges riksdag har det genom åren funnits en sådan tydlig samsyn kring som EU:s jordbrukspolitik. Eskil Erlandsson, landsbygdsminister (C) Birgitta Ohlsson, EU-minister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 17002, "headline": "”Dags för Sverige att byta spår i jordbrukspolitiken”", "summary": "Socialdemokraterna: Kravet på en nedmontering av jordbruksstödet måste överges om Sverige ska kunna vara med och påverka jordbrukspolitiken i EU. När EU nu gör sig redo för ännu en jordbruksreform står Sverige ganska ensamt om att vilja avskaffa jordbruksstödet. Denna extremposition har gjort att vi hamnat utanför förhandlingsbordet. I en ny rapport presenterar vi, Socialdemokraterna i Europaparlamentet och riksdagen, i dag ett förslag på hur den svenska jordbrukspolitiken kan moderniseras: Dirigera om jordbruksstödet till klimat- och miljöåtgärder, stärk europeisk konkurrenskraft med hjälp av relevanta gemensamma investeringar, arbeta för att jordbrukspolitiken ska vara förenlig med utvecklingspolitiken och fördela jordbruksstödet mer rättvist mellan medlemsländerna.", "article": "Femtio miljarder euro (500 miljarder kronor) är ungefär 2/3 av den svenska statsbudgeten – men också den årliga prislappen på EU:s jordbruks- och landsbygdspolitik. Det finns en bred enighet i Sverige om att detta slöseri med skattebetalarnas pengar måste stoppas. Problemet uppenbarar sig dock snabbt när svenska politiker och tjänstemän tar flyget till Bryssel. Sverige är ganska ensamt om att vilja avskaffa jordbruksstödet. Den EU-politiker som viskar om att minska på subventionerna kan räkna med att arga bönder på kontinenten snart sitter i traktorn med körriktning Bryssel. I Europaparlamentets jordbruksutskott finns många barska försvarare av jordbruksbudgeten – och läget är detsamma i ministerrådet. Flera av jordbruksministrarna är lantbrukare själva och vill ogärna hugga av den gren de själva sitter på. Den franskutbildade rumänske jordbrukskommissionären Dacian Ciolo – vars utnämning sågs som en stor seger för president Sarkozy – är inte heller mycket att hoppas på. EU gör sig nu redo för ännu en jordbruksreform – senaste gången det begav sig var 2003. Precis som då kommer processen att präglas av heta känslor, nationella intressen och brutala nattmanglingar. Hur det går är det ingen som vet, men en sak är säker: någon storstilad nedmontering finns inte på kartan. De som normalt är Sveriges allierade: Danmark, Nederländerna och Storbritannien har alla accepterat detta faktum och i stället börjat förhandla om politikens innehåll. Sverige står ensamt kvar på perrongen med starka principer, men utan någon som vill lyssna. Sveriges alltmer påtagliga marginalisering i jordbrukspolitiken måste brytas. I morgon träffar Socialdemokraterna i riksdagen jordbruksminister Eskil Erlandsson för överläggningar om den svenska positionen inför jordbruksreformen. Inför detta möte lanserar Socialdemokraterna i Europaparlamentet och riksdagen i dag en rapport med förslag till en modern inriktning av den svenska jordbrukspolitiken. Rapportens huvudbudskap är att målet är glasklart – jordbrukssubventioner och marknadsinterventioner bör avskaffas på sikt. Men målet kan nås effektivare med mer pragmatism. Den borgerliga regeringen måste släppa det som i EU-sammanhang blivit en svensk extremposition som försatt Sverige utanför förhandlingsbordet. För att kunna påverka reformprocessen krävs en självständig strategi om den framtida jordbrukspolitiken med utgångspunkt i vad som är politiskt möjligt för att nå målet. Vi ska inte principlöst anpassa oss till vad andra länder tycker, men vi måste bestämma våra prioriteringar och göra Sverige spelbart i förhandlingarna. Inget annat än ett fullt svenskt engagemang är försvarbart – saken gäller ju trots allt 500 miljarder kronor per år. Vår utgångspunkt är en genuin oro för Sveriges oförmåga att hävda sina nationella intressen i det som kommer att vara den största striden i Bryssel på länge. Trots att det börjar hetta till har regeringen inte kunnat ena sig och splittringen gör att Sverige saknar styrfart. Vårt intryck är att centerpartiet driver på för att regeringen ska ta konstruktiva initiativ – medan moderaterna har bestämt sig för att principen om total marknadsanpassning är viktigare än faktiska resultat, och folkpartiet är splittrat. Medan frågan snurrar runt i regeringens samordningskansli minskar Sveriges chanser till inflytande. För att vara tydliga: vi vill avreglera och banta jordbruksstödet. Men vi gör bedömningen att Sverige också måste bedriva en pragmatiskt reforminriktad politik, som bryter vår nuvarande marginalisering. Rapporten drar upp följande riktlinjer för en svensk jordbrukspolitisk reformstrategi: Vi ska arbeta för att stöden ska avskaffas. Men så länge stöden finns kvar, kommer vi att driva att dessa ska följa nedanstående fyra principer. Vår första reformprincip är att jordbruksstöden ska omdirigeras till det som kallas kollektiva nyttigheter i form av klimat- och miljöåtgärder. Stöd till jordbruket kan endast rättfärdigas om det genererar ett mervärde för samhället i stort, och riktar stödet till viktiga insatser som marknaden inte klarar av. Vi tänker närmast på åtgärder för att värna den biologiska mångfalden, höja vatten- och luftkvaliteten och insatser för att hantera klimatförändringarna. Vår andra reformprincip handlar om att jordbruksreformen ska bidra till EU2020-strategin om stärkt europeisk konkurrenskraft och tillväxt. För att få fram resurser för tillväxtskapande investeringar och för att uppnå klimatmålen måste vi göra allt för att banta jordbruksbudgeten. I övrigt ska jordbrukspolitiken användas för relevanta gemensamma investeringar, till exempel i forskning och utveckling. Vi är också övertygade om att det behövs ett fortsatt stöd till landsbygdsutveckling, med sikte på en mer diversifierad ekonomi på landsbygden. Slutmålet är en blomstrande jordbrukssektor som står på egna ben. Vår tredje princip kräver att jordbrukspolitiken ska vara fullt förenlig med utvecklingspolitiken. I Sverige pratar vi ofta om att jordbrukspolitiken inte får motarbeta fattigdomsbekämpning eller stå i konflikt med biståndet. I andra länder är frågan inte lika central. Det ger oss ett särskilt ansvar att arbeta för att utvecklingsdimensionen finns med när jordbrukspolitiken diskuteras. Sverige ska utarbeta ett särskilt mål för att det internationella ansvaret förs in formellt i jordbrukspolitiken. Här ingår ett omedelbart avskaffande av exportsubventionerna. Vår fjärde reformprincip är rättvisa. Den nuvarande skeva fördelningen av jordbruksstöd mellan medlemsländerna måste jämnas ut, ett tak bör sättas för stöd till stora jordbrukare och stödet omdirigeras från jordägare till aktiva bönder. Dessutom vill vi att jordbruksstödet ska dras in för jordbruksföretag som utnyttjar säsongsarbetare och inte följer nationella arbetsrättsliga regler. EU-pengar ska inte gå till oseriös verksamhet. Våra förslag är inte revolutionära. Förutsättningarna för enighet i sakfrågorna är goda, men de pekar ut områden där Sverige kan påverka. Det är dags att gå från ord till handling. Det tog regeringen 92 dagar från och med publiceringen av EU-kommissionens meddelande om jordbruksreformen 18 november 2010 att presentera riksdagen ett dokument med en svensk officiell position. Om detta är ledtiderna för svenskt agerande är vi dömda att misslyckas. När vi träffar Eskil Erlandsson i morgon hoppas vi att han har mer att komma med än ett lönlöst svenskt nej. Göran Färm, Europaparlamentariker (S) Marita Ulvskog, Europaparlamentariker (S) Åsa Westlund, Europaparlamentariker (S) Matilda Ernkrans, ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott (S) Helén Pettersson, riksdagsledamot (S) Pyry Niemi, riksdagsledamot (S) Jordbruksstödet Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU kallas CAP (Common Agricultural Policy). 75 procent av EU:s budget för jordbrukspolitiken utgörs av direktstöd som betalas ut direkt till lantbrukarna. År 2010 kostade direktstöden 43,1 miljarder euro. År 2008 var Frankrike det EU-land som fick mest jordbruksstöd medan Sverige hamnade på delad trettondeplats. Den nya beslutade jordbruksreformen ska vara redo att genomföras senast i slutet av 2013. Källa: EU ", "article_category": "other"}
{"id": 17003, "headline": "”Dags för Sverige att byta spår i jordbrukspolitiken”", "summary": "Socialdemokraterna: Kravet på en nedmontering av jordbruksstödet måste överges om Sverige ska kunna vara med och påverka jordbrukspolitiken i EU.När EU nu gör sig redo för ännu en jordbruksreform står Sverige ganska ensamt om att vilja avskaffa jordbruksstödet. Denna extremposition har gjort att vi hamnat utanför förhandlingsbordet. I en ny rapport presenterar vi, Socialdemokraterna i Europaparlamentet och riksdagen, i dag ett förslag på hur den svenska jordbrukspolitiken kan moderniseras: Dirigera om jordbruksstödet till klimat- och miljöåtgärder, stärk europeisk konkurrenskraft med hjälp av relevanta gemensamma investeringar, arbeta för att jordbrukspolitiken ska vara förenlig med utvecklingspolitiken och fördela jordbruksstödet mer rättvist mellan medlemsländerna.", "article": "Femtio miljarder euro (500 miljarder kronor) är ungefär 2/3 av den svenska statsbudgeten – men också den årliga prislappen på EU:s jordbruks- och landsbygdspolitik. Det finns en bred enighet i Sverige om att detta slöseri med skattebetalarnas pengar måste stoppas. Problemet uppenbarar sig dock snabbt när svenska politiker och tjänstemän tar flyget till Bryssel. Sverige är ganska ensamt om att vilja avskaffa jordbruksstödet. Den EU-politiker som viskar om att minska på subventionerna kan räkna med att arga bönder på kontinenten snart sitter i traktorn med körriktning Bryssel. I Europaparlamentets jordbruksutskott finns många barska försvarare av jordbruksbudgeten – och läget är detsamma i ministerrådet. Flera av jordbruksministrarna är lantbrukare själva och vill ogärna hugga av den gren de själva sitter på. Den franskutbildade rumänske jordbrukskommissionären Dacian Ciolo – vars utnämning sågs som en stor seger för president Sarkozy – är inte heller mycket att hoppas på. EU gör sig nu redo för ännu en jordbruksreform – senaste gången det begav sig var 2003. Precis som då kommer processen att präglas av heta känslor, nationella intressen och brutala nattmanglingar. Hur det går är det ingen som vet, men en sak är säker: någon storstilad nedmontering finns inte på kartan. De som normalt är Sveriges allierade: Danmark, Nederländerna och Storbritannien har alla accepterat detta faktum och i stället börjat förhandla om politikens innehåll. Sverige står ensamt kvar på perrongen med starka principer, men utan någon som vill lyssna. Sveriges alltmer påtagliga marginalisering i jordbrukspolitiken måste brytas. I morgon träffar Socialdemokraterna i riksdagen jordbruksminister Eskil Erlandsson för överläggningar om den svenska positionen inför jordbruksreformen. Inför detta möte lanserar Socialdemokraterna i Europaparlamentet och riksdagen i dag en rapport med förslag till en modern inriktning av den svenska jordbrukspolitiken. Rapportens huvudbudskap är att målet är glasklart – jordbrukssubventioner och marknadsinterventioner bör avskaffas på sikt. Men målet kan nås effektivare med mer pragmatism. Den borgerliga regeringen måste släppa det som i EU-sammanhang blivit en svensk extremposition som försatt Sverige utanför förhandlingsbordet. För att kunna påverka reformprocessen krävs en självständig strategi om den framtida jordbrukspolitiken med utgångspunkt i vad som är politiskt möjligt för att nå målet. Vi ska inte principlöst anpassa oss till vad andra länder tycker, men vi måste bestämma våra prioriteringar och göra Sverige spelbart i förhandlingarna. Inget annat än ett fullt svenskt engagemang är försvarbart – saken gäller ju trots allt 500 miljarder kronor per år. Vår utgångspunkt är en genuin oro för Sveriges oförmåga att hävda sina nationella intressen i det som kommer att vara den största striden i Bryssel på länge. Trots att det börjar hetta till har regeringen inte kunnat ena sig och splittringen gör att Sverige saknar styrfart. Vårt intryck är att centerpartiet driver på för att regeringen ska ta konstruktiva initiativ – medan moderaterna har bestämt sig för att principen om total marknadsanpassning är viktigare än faktiska resultat, och folkpartiet är splittrat. Medan frågan snurrar runt i regeringens samordningskansli minskar Sveriges chanser till inflytande. För att vara tydliga: vi vill avreglera och banta jordbruksstödet. Men vi gör bedömningen att Sverige också måste bedriva en pragmatiskt reforminriktad politik, som bryter vår nuvarande marginalisering. Rapporten drar upp följande riktlinjer för en svensk jordbrukspolitisk reformstrategi: Vi ska arbeta för att stöden ska avskaffas. Men så länge stöden finns kvar, kommer vi att driva att dessa ska följa nedanstående fyra principer. Vår första reformprincipär att jordbruksstöden ska omdirigeras till det som kallas kollektiva nyttigheter i form av klimat- och miljöåtgärder. Stöd till jordbruket kan endast rättfärdigas om det genererar ett mervärde för samhället i stort, och riktar stödet till viktiga insatser som marknaden inte klarar av. Vi tänker närmast på åtgärder för att värna den biologiska mångfalden, höja vatten- och luftkvaliteten och insatser för att hantera klimatförändringarna. Vår andra reformprinciphandlar om att jordbruksreformen ska bidra till EU2020-strategin om stärkt europeisk konkurrenskraft och tillväxt. För att få fram resurser för tillväxtskapande investeringar och för att uppnå klimatmålen måste vi göra allt för att banta jordbruksbudgeten. I övrigt ska jordbrukspolitiken användas för relevanta gemensamma investeringar, till exempel i forskning och utveckling. Vi är också övertygade om att det behövs ett fortsatt stöd till landsbygdsutveckling, med sikte på en mer diversifierad ekonomi på landsbygden. Slutmålet är en blomstrande jordbrukssektor som står på egna ben. Vår tredje principkräver att jordbrukspolitiken ska vara fullt förenlig med utvecklingspolitiken. I Sverige pratar vi ofta om att jordbrukspolitiken inte får motarbeta fattigdomsbekämpning eller stå i konflikt med biståndet. I andra länder är frågan inte lika central. Det ger oss ett särskilt ansvar att arbeta för att utvecklingsdimensionen finns med när jordbrukspolitiken diskuteras. Sverige ska utarbeta ett särskilt mål för att det internationella ansvaret förs in formellt i jordbrukspolitiken. Här ingår ett omedelbart avskaffande av exportsubventionerna. Vår fjärde reformprincipär rättvisa. Den nuvarande skeva fördelningen av jordbruksstöd mellan medlemsländerna måste jämnas ut, ett tak bör sättas för stöd till stora jordbrukare och stödet omdirigeras från jordägare till aktiva bönder. Dessutom vill vi att jordbruksstödet ska dras in för jordbruksföretag som utnyttjar säsongsarbetare och inte följer nationella arbetsrättsliga regler. EU-pengar ska inte gå till oseriös verksamhet. Våra förslag är inte revolutionära. Förutsättningarna för enighet i sakfrågorna är goda, men de pekar ut områden där Sverige kan påverka. Det är dags att gå från ord till handling. Det tog regeringen 92 dagar från och med publiceringen av EU-kommissionens meddelande om jordbruksreformen 18 november 2010 att presentera riksdagen ett dokument med en svensk officiell position. Om detta är ledtiderna för svenskt agerande är vi dömda att misslyckas. När vi träffar Eskil Erlandsson i morgon hoppas vi att han har mer att komma med än ett lönlöst svenskt nej. Göran Färm, Europaparlamentariker (S) Marita Ulvskog, Europaparlamentariker (S) Åsa Westlund, Europaparlamentariker (S) Matilda Ernkrans, ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott (S) Helén Pettersson, riksdagsledamot (S) Pyry Niemi, riksdagsledamot (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 17005, "headline": "”Jag vägrar bli hopklumpad med Mugabe och Khaddafi”", "summary": "Fred, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och ekonomisk utveckling är grundläggande faktorer som påverkar hur Afrikas länder utvecklas. Utifrån dessa tankar arbetade vi Socialdemokrater fram det Afrikaprogram som Bengt Nilsson, på DN Debatt 25/2, lägger ned så stor möda på att förvränga, skriver Carina Hägg, ansvarig för Socialdemokraternas Afrikapolitik, i en replik.", "article": "Journalisten Bengt Nilsson, knuten till Timbro, riktar på DN Debatt 25/2 stark kritik mot Socialdemokraternas Afrikapolitik. Han säger sig ha har läst Socialdemokraternas Afrikaprogram och menar att det är ”en förfärande läsning”. Socialdemokraterna stöder de afrikanska diktaturerna, är hans budskap. Syftet är förstås att skjuta i sank Socialdemokraternas kritik av Carl Bildt för hans bristande engagemang för demokrati i Nordafrika. Artikeln är också starkt vilseledande. Vi socialdemokrater har sedan flera år varit starkt engagerade i kampen för demokratiska fri- och rättigheter i Afrika. Jag är personligen starkt engagerad i kampen för frihet för den etiopiska oppositionsledaren Birtukan Mideksa och för Dawit Isaaks frigivande. Jag var som en av få svenska parlamentariker på Tahrir-torget i Kairo när demonstrationerna för demokrati var som intensivast. Afrika i dag är ingen kontinent av offer utan en stolt och rik del av världen som kan och vill utveckla hela sin potential. Afrika består av 54 länder, sinsemellan mycket olika. Varje land har unika förutsättningar och en politik för Afrika måste bygga på kunskap om vart och ett av dem. Fred, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och ekonomisk utveckling är grundläggande faktorer som påverkar hur länderna utvecklas. Utifrån dessa tankar arbetade vi Socialdemokrater fram det Afrikaprogram Bengt Nilsson lägger ned så stor möda på att förvränga. Det tar sin utgångspunkt i kampen mot fattigdom och där är demokrati, mänskliga rättigheter och fred nödvändiga förutsättningar för framgång. Programmet syftar till att fördjupa bilden av Afrika och öka förståelsen och engagemanget för kontinenten. Biståndet till afrikanska länder går till diktaturer, utropar Bengt Nilsson upprört. Men är det inte genom kontakter vi kan påverka - handel, bistånd, utbyte och möten? Isolering leder sällan framåt. Dessutom – det svenska biståndet i Afrika är i huvudsak inriktat på fattigdomsbekämpning och jordbruksutveckling. Ska försöken att förbättra villkoren för de allra fattigaste upphöra? Är inte det att svika dessa människor? Kan det dessutom vara så att bättre levnadsvillkor kan vara en byggsten för demokrati? Självklart finns gränser för möjliga samarbeten och tillfällen när tydliga markeringar måste göras. Därför protesterade vi socialdemokrater mot att Mugabe bjöds in till EU-toppmötet i Lissabon. Därför kritiserade vi handelsministern som för bara ett år sedan ville hjälpa Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen. Därför sa vi nej när UD planerade att bjuda in Khaddafi när Sverige var ordförandeland i EU. Och nu, när människorna i Nordafrika reser sig, kritiserar vi Carl Bildt när han inte vill ställa sig på demonstranternas sida och kräva Mubaraks avgång i Egypten och inte vill ta ställning mot Khaddafi. Långt fler socialdemokrater än jag har engagerat sig för frisläppandet av Dawit Isaak i Eritrea och Birtukan Mideksa i Etiopien. Socialdemokrater har i flera år talat om den välståndsklyfta som finns mellan det europeiska välståndet och fattigdomen i Nordafrika. EU måste främja ekonomisk, social och demokratisk utveckling i denna region. Det kunde Nilsson höra Urban Ahlin tala om i den utrikespolitiska debatt han själv refererar till. I vår socialdemokratiska utrikesdeklaration anger vi att EU:s samarbetsavtal med länderna i Nordafrika måste innebära en tydlig koppling till demokrati och mänskliga rättigheter. Brister partnerländerna i dessa åtaganden måste EU agera. Bengt Nilsson tycks mena att det ligger ett motsatsförhållande mellan samarbete genom organ som Afrikanska unionen, AU, och stöd till demokratiska gräsrotsrörelser. Vi menar att den Afrikanska unionen fyller en viktig uppgift som samordnare av det regionala samarbetet i Afrika. Sverige måste därför både kunna och orka göra både och – samarbeta med Afrikanska unionen och stödja gräsrotsdemokrati. Därför bedriver arbetarrörelsen en mängd samarbetsprojekt med partier och organisationer i afrikanska länder för att främja demokrati. Därför bör bistånd gå till demokratifrämjande verksamhet och därför bör en regional organisation som EU samarbeta med en regional organisation som AU. Jag tar gärna en debatt om socialdemokratisk politik. Men jag undanber mig att bli hopklumpad med Mugabe, Museveni och Khaddafi. Det är grovt. Mycket grovt. Carina Hägg, ledamot (S) av riksdagens utrikesutskott och ansvarig för Socialdemokraternas Afrikapolitik ", "article_category": "other"}
{"id": 17008, "headline": "Vän, fiende eller redo för sex?", "summary": "Hundar nosar varandra i baken. Elefanter har doftkörtlar på huvudet. Även vi människor luktar på varandra när vi hälsar, säger zoologen Sverre Sjölander.", "article": "Två hästar som putsar och kliar varandra visar att de är vänner. Kroppskontakten verkar lugnande. En häst som hälsar lyfter upp öronen, visar tänderna och frustar. Men om frustandet blir kraftigt kan det signalera fara. När djur hälsar går det ut på att avgöra om den ”andra” är vän eller fiende – eller kanske någon som är lämplig att para sig med. Sverre Sjölander är professor i zoologi och expert på djurs beteende, eller etologi som det kallas. – Människors hälsande har samma funktion som hos djuren. Vi kollar av om den vi möter är aggressiv eller vänskapligt sinnad. Och även om vi oftast inte är medvetna om det luktar vi också på den som står framför oss, berättar han. Sverre Sjölander säger att hälsandet är viktigt för nästan alla djur. När till exempel två hundar möts tittar de varandra i ögonen för att avgöra vem som står högst i rang av dem, det vill säga vem som är mest betydelsefull och viktig. – Sedan nosar de varandra i baken för att se om det är en hona eller hane de mött – särskilt viktigt för hanen är att ta reda på om honan har ägglossning och är beredd till parning. På kattens tinningar och på underkäkens kanter sitter doftkörtlar. Och när en katt vill hälsa stryker den ofta just huvudet – pannan och käken – mot dina ben. Det är ett sätt att dela doftämnen med vänskapligt sinnade individer och med ”familjen”. Från doftkörtlarna sprids kattens dofter till dig – även om du som människa inte kan känna dem. Och efter att katten hälsat färdigt slickar den ofta pälsen på sidorna av sin kropp. Det är för att läsa av de doftsignaler som den samlat i pälsen när den strök sig mot dig. Både för djur och människor är det viktigt att kunna avgöra om den man möter är arg eller glad – och i värsta fall är beredd på strid. När till exempel elefanter hälsar på varandra rör de vid varandras tinningar för avslöja hurmörläget. Där sitter en stor doftkörtel. Djur som lever i flock och lätt blir aggressiva använder ofta blidkande beteendemönster som hälsningsritualer varje gång olika individer möts. Även i den mänskliga vardagen spelar sådana ceremonier en stor roll, såväl för att knyta gruppförbindelser som för att bevara dem. Tidigare i historien, bland annat på medeltiden, var en vägran att hälsa liktydigt med en utmaning till strid. Och fortfarande uppfattar de flesta en sådan vägran ungefär på samma sätt – Människan har på olika sätt ritualiserat hälsandet – men dess betydelse är ändå densamma som hos djuren, fortsätter Sverre Sjölander. Det vill säga att exempelvis avgöra vem som är i överläge respektive underläge. Han berättar att när vi människor sägar ”tjenare” betyder det ju egentligen att vi är den andres tjänare. Det klassiska bugandet är också ett tecken på underläge, och seden att ta av hatten eller mössan kan spåras till romartiden. Då ställde man vapnet åt sidan och tog av hjälmen för att visa att man kom med fredliga avsikter. Sverre Sjölander pekar på att en chef sällan hälsar på sina medarbetare innan de hälsat på honom eller henne. Det skulle vara att ge fel signal. Och när någon flyttar in i grannhuset kan det uppstå problem. – Vem ska hälsa först och visa att han eller hon faktiskt är mindre viktig än den man hälsar på? Bland djur, insekter, fiskar och fåglar finns olika hälsningsceremonier. Spindlar till exempel viftar med ”armarna”, kräftor och humrar gör likadant med klorna. – De vill visa att ”jag är inte farlig och tänker inte anfalla dig. Jag vill snarare vara din kompis – och kanske ha lite sex.” Vårt hälsningsbeteende bygger på samma grundmekanismer: Känner jag dig? Har vi en spänd relation? Finns det någon attraktion mellan oss? När människor utan fientliga avsikter möts brukar de hälsa redan på långt håll, ofta genom att vifta tydligt med armarna. Ute i naturen sker detta på ett större avstånd än inne i bebyggelse. När ansiktsuttrycken går att urskilja hälsar man också med att röra på huvudet. Därefter följer ofta också en hälsning som innebär en kroppslig beröring enligt en noga fastlagd ritual. Trots kulturella skillnader återfinns likartade beteenden runt om i världen – till exempel den öppna handen som visar att man inte är beväpnad. Hur hälsar du själv? – Jag tar ett kraftigt tag i den andres hand, svarar Sverre Sjölander. Sedan säger jag ett ”Hej” med stark stämma och stirrar stint in i ögonen. Så jag blåser upp mig lite. Det gör alla män som hälsar. De rätar på ryggen och vill göra sig så stora som möjligt, svarar Sverre Sjölander. Någon särskild hälsningsceremoni i naturen som du vill nämna? – En hanspindel av en viss art fångar en insekt och spinner in den i en boll. Så söker han upp en hona, hälsar och räcker över sin gåva. När honan börjar äta försöker han para sig med henne. ", "article_category": "other"}
{"id": 17011, "headline": "”Hemlösa EU-medborgare ny utsatt grupp i Stockholm”", "summary": "Jag har arbetat med hemlösa i Stockholm i snart tio år. Det senaste året har jag sett en ny tydlig grupp framträda - EU-medborgarna. Det rör sig om fattiga människor från det forna östblocket. De väljer att komma hit - för i hemländerna är det ännu värre. Det är dags för att en fin svensk exportgren kommer till heders igen – exporten av socialt ansvar, skriver läkaren Rolf Byström.", "article": "Vi har alla sett dem, ”EU-medborgarna” som de kallas inom sjukvård och socialtjänst. På Stockholms T-banestationer, på Centralen, på iskalla och blåsiga busshållplatser, i pendeltåg och på nattbussar. En del spelar musik, andra tigger i tysthet. De tillhör den snabbast växande gruppen av Stockholms hemlösa. En del är mycket sjuka, några har tunga missbruk. Ändå har de inte rätt till annat än akut sjukvård. Och möjligen också biljett till hemlandet. Tak över huvudet och socialhjälp kan det mycket sällan bli tal om. Just nu sover ett antal EU-medborgare i tunnelsystemen under Slussen. Förra veckan var det åtskilliga minusgrader. Jag har arbetat med hemlösa i Stockholm i snart tio år. Journalister frågar mig ofta hur många de hemlösa är, om det sker någon förändring, om det tillkommer nya grupper. Frågorna har tidigare varit svåra att svara på – det saknas forskning - men senaste året har jag sett en tydlig grupp framträda - EU-medborgarna. Det rör sig om fattiga människor från det forna östblocket, ofta Rumänien, Polen och Baltikum. Deras situation är unik. De har rätt att vistas här – om de kan försörja sig - men har i övrigt inte rätt till vare sig sjuk- eller socialvård om de saknar försökringskydd från sina hemländer. Och det gör de flesta. De lever ett utsatt liv i samhällets verkliga ytterkant – ofta försvårat av sjukdom, ibland missbruk. Några sover i överbefolkade lägenheter i förorterna, men många når till slut den ofrånkomliga hemlösheten. Och då finns varken socialhjälp eller härbärgen. Många blir uteliggare. Räddningen för några – men för alltför få - är kyrkornas härbärge i Klara Kyrka och stadsmissionens nattkafé. På Pelarbacken arbetar vi med sjukvård för hemlösa, både genom vår mottagning, och genom vår uppsökande verksamhet. Inför ett kvällspass nyligen talade jag med några av mina närmaste medarbetare. Vi diskuterade hur vi skulle hjälpa en kvinna vars man är inlagd på sjukhus för allvarlig, smittsam sjukdom. Hon, liksom maken, kommer från ett EU-land, har ett tungt missbruk, sover ute i smällkalla vintern, och har i princip inte rätt till annat än akuta vårdinsatser. Jag har många gånger frågat paret varför de inte återvänder till sitt hemland, men jag får alltid samma svar: ” Dr Byström, hemma har vi det ännu värre. Här får vi alla fall medicin, mat och kläder av Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Förra helgen frös flera hemlösa ihjäl i vår hemstad.” Mina medarbetare kände sig mycket frustrerade. Visst skall vi leta reda på din patient, men vad skall vi säga henne? Vi har inget boende att erbjuda. Kommunens härbärgen tar inte emot. Och kommunens samt frivilligorganisationernas ordinarie härbärgen, är inte tillgängliga för EU-medborgare. Det är just problemet. Trots att vi tycker att dessa EU-medborgare lever ovärdiga och miserabla liv hos oss, upplever – i alla fall några av dem - att det har de bättre här. Det är ett skrämmande mått obalans mellan rika och fattiga – nationer och individer - inom EU. Det rör sig egentligen om förflyttning av ett stort socialt problem. Cyniskt uttryckt; export av fattigdom. Ett ljus i mörkret finns det i alla fall – den 1 mars öppnar Stadsmissionen ett EU-center för dessa människor, finansierat med pengar från EU:s sociala fond, kommunen och Stadsmissionen. Ytterst är naturligtvis detta ett politiskt problem. Hur skall unionens välstånd fördelas bland de allra fattigaste medborgarna? Just dem som rör sig över gränserna i hopp om få leva ett bättre liv. Bara för att acceptansen för gravt armod är större i andra länder, behöver vi inte acceptera detta. Kanske kan – för att tala i ekonomistiska termer - export av socialt ansvar för de allra mest utsatta medborgarna vara en värdig svensk exportvara till andra delar av EU. En fin gammal svensk exportgren kan kanske åter komma till heders. Rolf Byström läkare på Pelarbacken, Erstas mottagning för hemlösa ", "article_category": "other"}
{"id": 17014, "headline": "”Låt inte utredningen om Palmemordet dö sotdöden”", "summary": "Nyhetsreportern Anders Hellberg och författaren Gunnar Wall: Satsa förbehållslöst på att gå igenom de uppslag om mordet på Olof Palme som inte följts upp.I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades och polisutredningen är tillbaka på närmast ruta noll. Men ska utredningen av efterkrigstidens mest spektakulära brott, 1900-talets kanske viktigaste enskilda inrikes händelse, behöva sluta så här? Nej. Det finns exempel på seriösa teorier och uppslag som polisen inte följt upp och där det fortfarande finns saker att göra. Antingen går man till botten med alla spår, eller också lägger man ned förundersökningen. Att som i dag låta Palmeutredningen dö sotdöden är ovärdigt en rättsstat, skriver Anders Hellberg och Gunnar Wall.", "article": "Efter 25 år är Palmeutredningen tillbaka på närmast ruta noll. Att som i dag låta utredningen dö sotdöden är ovärdigt en rättsstat. När preskriptionstiden på 25 år för mord upphävdes av riksdagen för ett år sedan, förklarade Palmeutredningens chef Stig Edqvist för oss att ”mordet i princip inte går att lösa”. Man kan förstå Edqvists inställning. Huvudvittnet Lisbeth Palme är förbrukat eftersom hon så starkt pekat ut Christer Pettersson. Hon kan inte med trovärdighet plötsligt peka ut en ny person som gärningsman. Och några lätta andra vägar till ett nytt åtal går inte att skönja, utredningen är lika långt från ett mordvapen som tidigare. Kanske är det därför som spaningarna i dag går på sparlåga; det mesta som görs är att registrera de tips som fortfarande kommer in, hantera önskemål om att få ut handlingar och rent allmänt administrera den egna verksamheten. Men ska utredningen av efterkrigstidens mest spektakulära brott, 1900-talets kanske viktigaste enskilda inrikeshändelse, behöva sluta så här? Finns det verkligen inget alternativ till det långsamma försjunkandet i glömskan? Jo, faktiskt. Om man på polisiära och juridiska grunder är ense om att mordet inte går att lösa så bör ju utredningen läggas ner, preskription eller icke. Men det finns seriösa teorier och uppslag som polisen inte följt upp och där det fortfarande finns saker att göra. Visserligen är det inte säkert att det kommer att leda till en fällande dom. Men någon sådan säkerhet finns aldrig och även ett delresultat, ett klargörande av en del av omständigheterna kring mordet, skulle vara ett viktigt framsteg jämfört med den nuvarande fullständiga ovissheten. Låt oss ta ett exempel.Det finns ett spaningstips som utredarna fick in i november förra året. Det skulle kunna klargöra ett av de tidiga mysterierna i utredningen – vad som låg bakom de anonyma tipsen från ”Skelleftehamnsmannen”. Det handlar om en person som skrev flera brev till spaningsledningen och berättade om sina iakttagelser nära brottsplatsen. Det första av dessa brev kom till polisen en vecka efter mordet och var stämplat i Skelleftehamn. Brevskrivaren berättar att han varit på tillfälligt besök i Stockholm under mordkvällen och att han vid tidpunkten för mordet befunnit sig i korsningen av Olofsgatan och dåvarande Tunnelgatan, numera Olof Palmes gata. Där stod en man med walkie-talkie. Mannen såg svensk ut men talade något som lät som holländska eller schweizertyska. Bland annat sa han: ”Das Auto! Das Auto!”, (Bilen, bilen!) Innan Christer Pettersson lanserades som ensam gärningsman lade mordutredare ner stor omsorg på att få kontakt med brevskrivaren, dock utan att lyckas. I höstas blev vi kontaktade av ett socialdemokratiskt kommunalråd från Norrland. Kommunalrådet hade starka skäl att tro att han skulle kunna berätta vem som var brevskrivaren: en trovärdig bekant som numera var avliden. Denne hade varit i Stockholm under mordnatten – och i Skelleftehamn när det första brevet skickades. Kommunalrådet hade tipsat Palmeutredarna om saken redan under 90-talet då mannen fortfarande levde, men utredarna hade inte visat något intresse för att följa upp saken. Kanske var det inte för sent än, menade kommunalrådet. Han hade sett i Walls bok att en kriminalinspektör i Palmegruppen hade lyssnat till en inspelning av ett samtal som verkade vara från den mystiske brevskrivaren. Om kommunalrådet nu kunde få lyssna till rösten på inspelningen skulle det vara lätt för honom att avgöra om det var den person han hade känt. Är det här viktig information? Ja, det skulle det kunna vara. Det finns en lång rad vittnesmål om personer med walkie-talkies som uppehållit sig kring mordplatsen, vittnesmål som kanske skulle föra mordgåtan närmare en lösning om de är riktiga. Men Palmeutredarna har visat ett mycket svalt intresse för dessa uppgifter, trots att det inte gått att avfärda dem eller förklara dem på rimligt sätt. Och det har fortsatt på samma sätt: nu är det tre månader sedan Palmegruppen fick uppgifterna om kommunalrådet. Men man har hittills inte kontaktat honom och först nu lyckats hitta inspelningeni arkiven. Ett annat exempel är det som i mediekretsar länge varit känt, men som ingen egentligen vågat skriva om: det som kallas för ”Mötesscenariot” eller ”Mötet vid annonspelaren”. Det utgår från iakttagelserna av en taxichaufför som stod på Sveavägen och väntade på grönt ögonblicken före skotten. Tvärs över gatan i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen ser han tre personer som står och pratar med varandra. Han hör ett skott och ser gärningsmannen skjuta det andra skottet. Taxichaufförens vittnesmål ska läggas till två andra som antingen sett tre personer gå från annonspelaren tio meter norrut på Sveavägen ner mot platsen där mordet skedde, eller på annat sätt berättar om en kontakt mellan mördaren och Olof Palme sekunderna före skotten. Detta scenario, att paret Palme stått och pratat med mördaren kort före mordet, bygger dock på förutsättningen att Lisbeth Palme inte berättat allt om vad som hände. Detta skulle kunna förklaras med vad som kallas för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det bygger på att en person som utsatts för en våldsam och chockartad händelse kan som skyddsmekanism undertrycka centrala delar av vad man varit med om. Men dessa vittnesmål från mordnatten försvinner helt från utredningen och taxichauffören får i tingsrätten inga frågor om detta. Såväl den förre spaningsledaren Hans Ölvebro som den nuvarande Stig Edqvist har slagit ifrån sig när de ett fåtal gånger fått frågor om ”mötesscenariot”. Det här är några exempel på lösa trådar som polisen genast skulle kunna börja nysta i. Vore det inte ett bättre alternativ till att låta utredningen mer eller mindre dö sotdöden, att just nu, efter 25 år, verkligen satsa på att förbehållslöst gå igenom ett antal av dessa teorier som framförts eller antytts genom åren? Inte bara för den rättsliga bedömningens skull utan också för att vår förståelse för vår nutidshistoria ska bli så allsidig som möjligt? Vi kanske förlorar ytterligare ett antal miljoner i kostnader, men nationen skulle möjligen kunna vinna ett i sak uppklarat statsministermord. Anders Hellberg tidigare nyhetsreporter på Dagens Nyheter Gunnar Wall författare till den nyutkomna boken ”Mordgåtan Olof Palme”, Semic ", "article_category": "other"}
{"id": 17018, "headline": "”Sverige måste sluta stötta Afrikas diktatorer”", "summary": "Journalist och Afrikaexpert: Det är dags att Sverige stöder Afrikas demokratirörelser i stället för diktatorerna. Socialdemokraterna som nu kritiserar Sveriges indirekta stöd till arabvärldens despoter propagerade för bara ett år sedan för att gynna Afrikanska unionen, med Libyens ledare Muammar Khaddafi i spetsen. Vårt miljonbistånd till diktaturer har aldrig lyckats öka de mänskliga rättigheterna där. I stället måste vi fråga oss om biståndet stärker diktatorernas makt och gör det svårare för oppositionen, skriver Bengt Nilsson.", "article": "I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen kritiserade Socialdemokraterna det indirekta stödet till despoterna i arabvärlden. I sin alternativa utrikesdeklaration skrev man bland annat: ”USA och EU har låtit kortsiktiga intressen om stabilitet överskugga behoven av demokrati och mänskliga rättigheter i främst Nordafrika. Vi vill se ett slut på denna kontraproduktiva politik för att i stället främja demokratisering och mänskliga rättigheter. På det viset uppnås verklig stabilitet.” Det var ju ett ord i rättan tid, kan man tycka. Men för bara ett år sedan lät det annorlunda. Då laddade Socialdemokraterna inför valrörelsen och lanserade idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig”. Den var till stor del förfärande läsning. Det verkade som om Socialdemokraterna inte hade lärt sig någonting av de senaste decenniernas politiska skeenden i Afrika. I dokumentet framhölls betydelsen av ”god samhällsstyrning och gott ledarskap”. ”Det bör därför vara en prioritet för en svensk Afrikapolitik att stödja Afrikanska unionens (AU) initiativ och arbete för demokrati och gott samhällsskick”, menade författarna. Afrikanska unionen hade då nyligen valt Libyens ledare Muammar Khaddafi till ordförande. Han slog genast fast att han ville bli titulerad ”kung över afrikanska kungar”. Khaddafi – som de svenska Socialdemokraterna alltså ansåg vara rätt man att leda Afrika mot demokrati och gott samhällsskick – hade då under flera decennier stöttat inbördeskrig och internationell terrorism och i dag mördar hans soldater obeväpnade demonstranter på Libyens gator. Att svenska socialdemokrater med kunskap om Khaddafis brutala maktutövning hade som främsta prioritet att stödja Afrikanska unionen kunde uppfattas som förbryllande. Men det följer en lång socialdemokratisk tradition. I programförklaringen om Afrika som presenterades för ett år sedan slogs det fast att ”Anna Lindhs initiativ med en politisk ledarskapsdialog mellan nordiska och afrikanska ledare ska utvecklas”. Vilka är då dessa afrikanska ledare som Socialdemokraterna vill ha en ”ledarskapsdialog” med? Jo, till allra största del män som har erövrat makten med vapen i hand, eller genom riggade val och genom att förtrycka den politiska oppositionen. Det är sådana män som Ugandas president Museveni, Etiopiens premiärminister Zenawi och Sudans president Omar Bashir. Sveriges politik gentemot Afrika handlar om bistånd, ofta om rena kontantöverföringar. Reda pengar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Där kan de användas för en mängd olika ändamål. Enligt regelboken ska de användas för det som kallas fattigdomsbekämpning. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare. Det sistnämnda – röstköp – anges som en stor del i förklaringen till att Ugandas president Yoweri Museveni nu helt nyligen vann valet och därmed kan fira 25 år vid makten. Sverige har under årtionden pumpat in miljoner och åter miljoner i Ugandas statskassa. Att det kan bli så beror på att biståndspolitiken genomsyras av ett ekonomistiskt synsätt som sällan tar hänsyn till politiska variabler. De som administrerar biståndet gör inga konsekvensanalyser av den förda politiken. Men den fråga som alltid måste ställas när Sverige överför resurser till ett mottagarland i Afrika är: vad får denna gåva för politiska konsekvenser i landet i fråga? Kommer den att stärka diktatorns makt? Göra det svårare för den politiska oppositionen? Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. De afrikaner som vid förra årets presentation av den socialdemokratiska idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig” ställde frågor om det fick det standardsvar man alltid får. ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar Socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson. Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata. Dessa ”dialoger”– om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur. Hur är det möjligt att alla dessa experter på Sida och inom utrikesförvaltningen av allt att döma prioriterar fel i valet av samarbetspartner i Afrika? Jag tror det handlar om en politisk tondövhet som yttrar sig i ett ihärdigt makthavarperspektiv. Svenska makthavare talar helst med andra makthavare. Även om de heter Khaddafi eller Museveni. Folket är inte intressant. Och nu när folket gör revolution står diplomaterna och tittar på med sina urdruckna cocktailglas i händerna och förstår inte vad som pågår. Sverige måste tänka fram nya former för att stödja de genuina demokratiska reformrörelser som i dag kämpar under oerhört svåra förhållanden i Afrika. Vi måste sluta backa upp de rika och mäktiga, bland annat i skepnad av kamratklubben Afrikanska unionen och i stället hjälpa de fattiga och maktlösa. Det är där vår solidaritet ska finnas. Bengt Nilsson Journalist och författare, bland annat till boken ”Sveriges afrikanska krig”, Timbro förlag ", "article_category": "other"}
{"id": 17019, "headline": "”Sverige måste sluta stötta Afrikas diktatorer”", "summary": "Journalist och Afrikaexpert: Det är dags att Sverige stöder Afrikas demokratirörelser i stället för diktatorerna.Socialdemokraterna som nu kritiserar Sveriges indirekta stöd till arabvärldens despoter propagerade för bara ett år sedan för att gynna Afrikanska unionen, med Libyens ledare Muammar Khaddafi i spetsen. Vårt miljonbistånd till diktaturer har aldrig lyckats öka de mänskliga rättigheterna där. I stället måste vi fråga oss om biståndet stärker diktatorernas makt och gör det svårare för oppositionen, skriver Bengt Nilsson.", "article": "I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen kritiserade Socialdemokraterna det indirekta stödet till despoterna i arabvärlden. I sin alternativa utrikesdeklaration skrev man bland annat: ”USA och EU har låtit kortsiktiga intressen om stabilitet överskugga behoven av demokrati och mänskliga rättigheter i främst Nordafrika. Vi vill se ett slut på denna kontraproduktiva politik för att i stället främja demokratisering och mänskliga rättigheter. På det viset uppnås verklig stabilitet.” Det var ju ett ord i rättan tid, kan man tycka. Men för bara ett år sedan lät det annorlunda. Då laddade Socialdemokraterna inför valrörelsen och lanserade idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig”. Den var till stor del förfärande läsning. Det verkade som om Socialdemokraterna inte hade lärt sig någonting av de senaste decenniernas politiska skeenden i Afrika. I dokumentet framhölls betydelsen av ”god samhällsstyrning och gott ledarskap”. ”Det bör därför vara en prioritet för en svensk Afrikapolitik att stödja Afrikanska unionens (AU) initiativ och arbete för demokrati och gott samhällsskick”, menade författarna. Afrikanska unionen hade då nyligen valt Libyens ledare Muammar Khaddafi till ordförande. Han slog genast fast att han ville bli titulerad ”kung över afrikanska kungar”. Khaddafi – som de svenska Socialdemokraterna alltså ansåg vara rätt man att leda Afrika mot demokrati och gott samhällsskick – hade då under flera decennier stöttat inbördeskrig och internationell terrorism och i dag mördar hans soldater obeväpnade demonstranter på Libyens gator. Att svenska socialdemokrater med kunskap om Khaddafis brutala maktutövning hade som främsta prioritet att stödja Afrikanska unionen kunde uppfattas som förbryllande. Men det följer en lång socialdemokratisk tradition. I programförklaringen om Afrika som presenterades för ett år sedan slogs det fast att ”Anna Lindhs initiativ med en politisk ledarskapsdialog mellan nordiska och afrikanska ledare ska utvecklas”. Vilka är då dessa afrikanska ledare som Socialdemokraterna vill ha en ”ledarskapsdialog” med? Jo, till allra största del män som har erövrat makten med vapen i hand, eller genom riggade val och genom att förtrycka den politiska oppositionen. Det är sådana män som Ugandas president Museveni, Etiopiens premiärminister Zenawi och Sudans president Omar Bashir. Sveriges politik gentemot Afrika handlar om bistånd, ofta om rena kontantöverföringar. Reda pengar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Där kan de användas för en mängd olika ändamål. Enligt regelboken ska de användas för det som kallas fattigdomsbekämpning. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare. Det sistnämnda – röstköp – anges som en stor del i förklaringen till att Ugandas president Yoweri Museveni nu helt nyligen vann valet och därmed kan fira 25 år vid makten. Sverige har under årtionden pumpat in miljoner och åter miljoner i Ugandas statskassa. Att det kan bli så beror på att biståndspolitiken genomsyras av ett ekonomistiskt synsätt som sällan tar hänsyn till politiska variabler. De som administrerar biståndet gör inga konsekvensanalyser av den förda politiken. Men den fråga som alltid måste ställas när Sverige överför resurser till ett mottagarland i Afrika är: vad får denna gåva för politiska konsekvenser i landet i fråga? Kommer den att stärka diktatorns makt? Göra det svårare för den politiska oppositionen? Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. De afrikaner som vid förra årets presentation av den socialdemokratiska idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig” ställde frågor om det fick det standardsvar man alltid får. ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar Socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson. Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata. Dessa ”dialoger”– om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur. Hur är det möjligt att alla dessa experter på Sida och inom utrikesförvaltningen av allt att döma prioriterar fel i valet av samarbetspartner i Afrika? Jag tror det handlar om en politisk tondövhet som yttrar sig i ett ihärdigt makthavarperspektiv. Svenska makthavare talar helst med andra makthavare. Även om de heter Khaddafi eller Museveni. Folket är inte intressant. Och nu när folket gör revolution står diplomaterna och tittar på med sina urdruckna cocktailglas i händerna och förstår inte vad som pågår. Sverige måste tänka fram nya former för att stödja de genuina demokratiska reformrörelser som i dag kämpar under oerhört svåra förhållanden i Afrika. Vi måste sluta backa upp de rika och mäktiga, bland annat i skepnad av kamratklubben Afrikanska unionen och i stället hjälpa de fattiga och maktlösa. Det är där vår solidaritet ska finnas. Bengt Nilsson Journalist och författare, bland annat till boken ”Sveriges afrikanska krig”, Ethno Press 2008 Artikeln är rättad den 26 februari 2011 Bengt Nilssons bok ”Sveriges afrikanska krig”, omnämnd på gårdagens DN Debatt, ges ut av Timbro förlag, ingenting annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 17020, "headline": "”Forskare måste samverka mer med näringslivet”", "summary": "Att stelbenta viseringsregler försvårar för doktorander från länder utanför EU att komma hit är bara ett problem. Den dåliga matchningen mellan forskarutbildningen och näringslivets behov av spetskompetens är ett annat. Det riskerar att urholka Sveriges konkurrenskraft, skriver Svensk Näringsliv.", "article": "I en artikel på DN Debatt 22/2 varnar Universitetslärarförbundet och Sveriges doktorander för att Sverige går miste om spetskompetens på grund av att stelbenta viseringsregler försvårar för doktorander från länder utanför EU. Vi tycker att det är bra att viseringsdilemmat lyfts fram och vi vill fånga tillfället att peka på att det bara är ett av många problem som vi måste komma till rätta med - och det brådskar. Den dåliga matchningen mellan svensk forskarutbildning och näringslivets behov av spetskompetens riskerar att urholka Sveriges konkurrenskraft. Eftersom den officiella svenska statistiken är bristfällig har Svenskt Näringsliv gjort en unik intervjuundersökning med 4 383 forskarexaminerade. Den visar att bara 8 procent går vidare till forskning i den privata sektorn, trots att företagen lider stor brist på högkvalificerad arbetskraft. Det är orimligt lågt med tanke på att det privata näringslivet står för två tredjedelar av de investeringar som görs i forskning och utbildning, FoU. Undersökningen visar på ett tydligt samband. De forskare som under sina doktorandstudier samverkat med företag och näringsliv har väsentligt större möjligheter att få kvalificerade jobb, få patent beviljade eller skapa kommersialiserbara varor eller tjänster. Det är uppenbart att den svenska akademin behöver öppnas för omvärlden. Det krävs betydligt starkare incitament än vad som finns i dag för att stimulera ökad samverkan med näringslivet. Precis som Universitetslärarförbundet och Sveriges doktorander vill vi öka närvaron av forskarutbildade på vår kunskapsintensiva arbetsmarknad. Det är en förutsättning för vår framtida konkurrenskraft. Emil Görnerup ansvarig forskningsfrågor Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 17024, "headline": "Nödrop från lusthuset", "summary": "Frigörelse genom insikt. Jane Bowles 50-talsdrama ”I lusthuset” är en absurd pjäs om mor–dotter-relationer. Regissören Sofia Jupither sätter upp pjäsen på Dramaten med Marie Richardson i en av modersrollerna.", "article": "En stor rosaprickig plasthäst inköpt på Blocket har säckat ihop efter alla repetitioner och hänger med nosen i scengolvet. Luften har gått ur den men inte hos Sofia Jupither och Marie Richardson som i kväll har premiär på pjäsen ”I lusthuset” på Dramaten. - Jag har tagit fasta på frodigheten och vridit till det lite och bestämt mig för att inte backa. Nu jävlar! säger regissören Sofia Jupither. Hon syftar på scenografin där ett myller av prylar och färger trängs: En lutande trevåningstårta, en tallrik med blekfeta prinskorvar, hängande kulörta lyktor, gigantiska palmer, ett lusthus klätt i blommande röd kaprifol, illgröna kaktusar och ett anfrätt tvåvåningshus. - Jag brukar använda en minimalistisk scenografi, kalt och enkelt, men nu har jag bestämt mig för det här frodiga och i den miljön gräva i svarta rädslor, säger Sofia Jupither. Det är tre dagar före premiären och vi träffas för en pratstund tillsammans med skådespelerskan Marie Richardson som har en av de bärande rollerna i föreställningen. Pjäsen ”I lusthuset” handlar om mor-dotterrelationer, om oförmågan att våga prata med varandra om erfarenheter och tillkortakommanden, om det som smärtar och skrämmer. Berättelsen utspelar sig i 50-talets USA där änkan Gertrude (Marie Richardson) bor med sin tonårsdotter Molly. Gertrude är dominant och styr och ställer med den alltmer slutna Molly som ofta tar sin tillflykt till lusthuset. Balansen mellan dem rubbas när en inneboende, Vivian, anländer tillsammans med sin mamma, Mrs Constable. I den mor-dotterrelationen är rollerna ombytta; där är Vivian den utagerande och Mrs Constable den åsidosatta, osäkra. Runt dem finns ett glatt och högljutt mexikanskt gäng som lagar mat och sjunger, en bjärt kontrast till slutenheten hos de andra. Dialogen är ömsom absurd och roligt för att i nästa sekund falla ner i ett svart bråddjup. - Det som lockat mig i den här historien, och som alltid fascinerar mig, är vad människor gör med varandra för att slippa se sig själva i vitögat, säger Sofia Jupither. De här två mödrarna - Gertrude och Mrs Constable - överför väldigt mycket på sina döttrar men det finns ingen ondska eller illvilja i det. Men även med de ädlaste avsikter så går det åt helvete. Marie Richardson nickar och håller med: - Jag tycker det är intressant att göra Gertrude, en mamma som är så omedveten om sig själv, som projicerar så mycket och har så många fruktansvärt obearbetade känslor. Ja, hon är ett paket av obearbetad frustration, konstaterar Marie med ett skratt och fortsätter: - Jag hade själv en väldigt komplicerad mammarelation. Halva mitt vuxna liv gick åt till att vara arg på min mamma - men hon är inte lik Gertrude. Alla mammor är mammor på sitt eget vis. Jag och mina väninnor har pratat mycket om våra mammor. Nu har jag själv en dotter och jag undrar ibland hur hon ser på mig. Hur mycket för jag över till henne utan att veta om det? Jane Bowles pjäs om projiceringar, erfarenhetsarv och oförmågan att nå varandra, tycks lika aktuell idag som när berättelsen skrev i mitten på förra seklet. - Tyvärr, tyvärr, tyvärr är det så, säger Sofia Jupither, även om det tar sig olika uttryck. Det är bara att se sig omkring i samhället: det är ett jätteproblem att man inte vågar möta varandra och sig själv. Och fast vi numera går i terapi, pratar med varandra och sätter upp pjäser om ämnet, så kvarstår fenomenet.. I höstas satte hon upp Lars Noréns ”Skalv” på Folkteatern i Göteborg. Den handlar också om oförmågan att kommunicera. I den blir två föräldrar så rädda när deras dotter mår psykiskt dåligt att de inte ens vågar prata om det, vare sig med henne eller varandra. Och i Bowles pjäs ”I lusthuset” kan man fråga sig vem av rollkaraktärerna som är räddast. - Den som kan verka stark är inte alls så stark och så svänger det. Styrkeförhållandena förskjuts. Gertrude bygger en bild av sig själv och hur allting är och det gör hon för att hon är väldigt rädd. Det är då man behöver göra det, säger Marie Richardson. År 1988 regisserade Suzanne Osten ”I lusthuset” på Unga Klara, en föreställning som få glömmer som såg den. Annorlunda, experimentell och i rollerna som änkan Gertrude Etienne Glaser, som Mrs Constable Rikard Wolff och i en av de få manliga rollerna, Mr Solares, Malin Ek. - Jag var 14 år då och praoade på Unga Klara. Jag såg pjäsen två gånger och tyckte den var fantastisk. Den gjorde ett enormt intryck på mig. Sedan kom jag över den av en slump för fyra år sedan då jag var handledare åt några studenter på Dramatiska Institutet. Det här är ju en pjäs! tänkte jag då. Den handlar om någonting, inte bara män i kvinnokläder och allt det där experimentella. Jag fastnade för själva manuset, säger Sofia Jupither. - Sedan tog det tid innan jag vågade göra den. Det är att sticka ut huvudet så det står härliga till. Marie Richardson såg också Unga Klaras uppsättning, och på scenen fanns flera av hennes närmaste vänner som Pia Johansson, Gunilla Röör och Rikard Wolff. - Hela teaterstockholm, alla, såg pjäsen! Det hörde till, man måste se den. Och det tog lite tid att frigöra sig från den. I början av våra repetitioner kände jag mig tråkig och färglös och önskade att jag var av ett annat kön och fick spela i andra kläder, som Malin Ek. - Vi har gått mer på relationerna och innehållet. Och det är precis lika spännande som att leta efter något annorlunda. Nu tycker jag det känns som två olika processer, säger Marie Richardson. Två helt olika pjäser. De går inte att jämföra med varandra. Jane Bowles berättelse är en historia om oförmågan att nå varandra, men det är också en pjäs om att till slut nå någon slags frigörelse. - Frigörelse som bygger på insikt om sin egen belägenhet. För mig hänger insikt och frigörelse ihop. Ja...frigörelse genom insikt kanske är temat, säger Sofia Jupither. Fakta/ Jane Bowles Levde: 1917-1973 Född: I New York Yrke: Författare och dramatiker. Familj: Gift med författaren och kompositören Paul Bowles. Paret bodde under flera år i Tanger i Marocko. Umgicks med Truman Capote och Tennessee Williams och festade gärna och ofta med bohemerna på gaybarerna i Greenwich Village. Verk: Skrev endast två verk: Romanen ”Two serious ladies” (”Två allvarligt sinnade damer”) och pjäsen ”In the summer house” (”I lusthuset”). Karaktärsdrag: Briljant och självdestruktiv (alkohol).”En av de finaste men också mest underskattade författarna” (John Ashbery). Drabbades av en stroke vid 40 års ålder. Aktuell: Hennes pjäs ”I lusthuset” har premiär på Dramaten på ikväll, 25/2 i regi av Sofia Jupither. I rollerna bland annat Marie Richardson, Tove Edfeldt, Kristina Törnqvist, Hanna Alström, Martin Wallström och Basia Frydman. ", "article_category": "other"}
{"id": 17027, "headline": "”Stora reformer behövs för att stärka Sveriges ekonomi”", "summary": "Svenskt Näringsliv: Sverige hamnar på efterkälken om inte regeringen växlar upp sina reformambitioner för att säkra en starkare ekonomi. Vi har granskat framtidsutsikterna för svensk ekonomi och ser problem för landets utvecklingskraft. De högkvalificerade jobben ökar inte lika fort i Sverige som i Europa. På många marknader tappar Sverige exportandelar. Få av Sveriges största företag är entreprenörsdrivna tillväxtföretag. Inte ett enda utländskt läkemedelsföretag har nyinvesterat här på över 20 år, trots att Sverige satsar en större andel av BNP på forskning än något annat land i Europa. Tack vare att vi kom lindrigt undan finanskrisen borde vi kunna sänka marginal- och kapitalskatterna. Men vi kan inte längre trona på minnen från fornstora dagar, skriver Svenskt Näringsliv.", "article": "Den senaste månaden har den svenska Pippi Långstrump-ekonomin blivit ett begrepp. Efter att OECD:s generaldirektör José Angel Gurria myntade den fyndiga metaforen under sitt Stockholmsbesök i slutet av januari, har Sverige fått stor internationell uppmärksamhet för sin starka tillväxt och stabila ekonomi. Och vi befinner oss onekligen i en finansiell situation som många har anledning att avundas, när stora delar av västvärlden brottas med växande underskott, skakig tillväxt och smärtsamma besparingar. Men en träffsäkrare liknelse för den svenska ekonomin än Pippi Långstrump är en helt annan men lika ursvensk figur från barnböckernas värld – Bamse. Just nu världens starkaste, men det kommer att gå över. Svenskt Näringsliv presenterar i dag en omfattande granskning av den svenska ekonomins långsiktiga framtidsutsikter i boken ”Framtiden väntar inte” (Ekerlids). I den pekar vi på en rad tecken på att Sverige har problem vad gäller tillväxt- och utvecklingskraft. Och om vi inte gör något åt dem riskerar vi att snart förlora vår plats på den globala ekonomins höga berg. Det finns sedan länge en bred politisk acceptans för att Sverige ska möta globaliseringen genom att ”klättra i värdekedjan”. Vi ska inte konkurrera med låga löner, utan med kunskap och mer avancerade varor och tjänster. Denna ambition delas dock av de flesta länders regeringar och tillväxten av avancerade jobb sker i hela världen. Inget land vill vara ett låglöneland, alla strävar uppåt. Frågan är hur många av de nya, avancerade jobben som faktiskt hamnar i Sverige. Vår analys visar att dagens goda konjunktur till viss del skymmer den underliggande utvecklingen av Sveriges attraktionskraft för företag som erbjuder avancerade arbetstillfällen och produktion. Under 2000-talet har antalet högkvalificerade arbeten ökat med 20 procent i Sverige. I Europa som helhet har dock den genomsnittliga ökningen varit 23 procent. Ökningen av högkvalificerade jobb har alltså skett 15 procent snabbare i Europa som helhet än i Sverige under det gångna decenniet. Ett ytterligare tecken på detta är att den långsiktiga produktivitetsutvecklingen väcker frågor. Under 2010 utvecklades produktiviteten – det ekonomiska värdet av en arbetad timme – starkt i samband med återhämtningen av ekonomin. Men åren dessförinnan hade den svenska produktivitetstillväxten legat betydligt under omvärldens. Det går bra för svensk ekonomi nu, och många människor har kommit i arbete de senaste åren. Dagens ekonomi är dock till stor del en följd av kloka ekonomiska reformer som gjordes under 90-talet och vars effekter sakta klingar av. Vår ekonomi har förvisso blivit mer avancerad, men andra länders ekonomier har visat än större förmåga att attrahera högkvalificerade arbetstillfällen. Åtskilliga av de nya jobben är dock mindre avancerade och sämre betalda än tidigare. Företagens investeringar i avancerad teknik har minskat. På många marknader i världen tappar Sverige exportandelar, bland annat inom varuexport. Vår analys visar att den svenska ekonomin är för dålig på det som ekonomen Joseph Schumpeter med ett dramatiskt begrepp kallade ”kreativ förstörelse”. I stället för att konkurreras ut av nya och mer produktiva företag blir de gamla företagen i Sverige ofta kvar. Få av Sveriges största företag är entreprenörsdrivna tillväxtföretag. Det finns inte tillräckligt många nya och högproduktiva företag för människor att byta jobb till och där de kan utveckla sin kompetens. Det borde inte behöva vara så. Det finns till exempel inget annat land i EU som satsar mer än Sverige på forskning och utveckling som andel av BNP. Ändå är utfallet av satsningarna dåligt. Trots ett kluster med starka läkemedelsföretag och högskolor från Uppsala i norr till Södertälje i söder har exempelvis inte ett enda utländskt läkemedelsföretag genomfört någon nyinvestering i Sverige på över 20 år, enligt Invest in Sweden agency (ISA). Sverige är också ett av de länder som satsar mest i världen på utbildning. Trots det har företagen svårt att hitta arbetskraft även i lågkonjunktur och ungdomsarbetslösheten är betydligt högre än genomsnittet i EU. Det beror bland annat på att svenskarna inte utbildar sig till de yrken som efterfrågas. Medan det finns stora överskott på vissa yrkesgrupper saknas kompetent personal i andra. Samtidigt trivs ett stort antal svenskar inte på sina arbetsplatser, men avstår ändå från att söka andra jobb med bättre lön och karriärmöjligheter. Tillgången på kapital – en förutsättning för att utveckla innovativa verksamheter – är också god i Sverige. Men kapitalet är inte utspritt på många olika aktörer utan koncentrerat till framför allt den offentliga sektorn och pensionsbolag. Därmed har små innovativa företag svårt att hitta finansiering till sina verksamheter. Att komma tillrätta med dessa grundläggande problem kräver stora och genomgripande reformer. Och tack vare att vi kom så lindrigt undan finanskrisen har vi en unik möjlighet att genomföra dem nu. Statsfinanserna tillåter ordentliga tillväxtreformer under kommande år, inom såväl utbildningsväsende och forskning som arbetsmarknad. Marginalskatterna och kapitalskatterna skulle kunna sänkas för att underlätta tillväxten av mer kvalificerade arbeten och öka tillgången på investeringskapital. Företagsskatteutredningen är ett initiativ åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer det att ge företagen – forskande och andra – konkurrenskraftiga villkor i Sverige. Det finns alltså oroande teckeni den svenska ekonomin. Om vi inte gör något åt dem nu riskerar Sverige att hamna på efterkälken. Vi kan inte i längden trona på minnen från fornstora dagar. Vid World economic forums toppmöte i Davos använde Fredrik Reinfeldt sin stund i världspolitikens strålkastarljus till att framhålla betydelsen av strukturella reformer för en stark ekonomi. I praktiken har inledningen av regeringens andra mandatperiod präglats av ett lägre reformtempo. Regeringen har nu möjlighet att steg för steg växla upp sina reformambitioner och bädda för en starkare ekonomi under kommande år. Om takten i reformarbetet inte ökar riskerar dock Sveriges ekonomiska styrkeuppvisning att bli lika kortvarig som Bamses. För någon annan dunderhonung än förändring finns inte. Steinar Höeg ordförande AstraZeneca Norden, ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse Olof Faxander vd Sandvik AB, ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse Carola Lemne vd Praktikertjänst, ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse Annika Lundius vice vd Svenskt Näringsliv Forskningspengar Satsningarna på forskning och utveckling (FoU) i statsbudgeten fortsätter att öka, visade SCB:s prognos för 2010. Det var universitet och högskolor samt Vetenskapsrådet som fick de största ökningarna. Totalt uppgick anslagen med medel för forskning och utveckling till 29,5 miljarder kronor, en ökning med cirka 950 miljoner jämfört med 2009. Medel till FoU utgjorde 3,6 procent av hela statsbudgeten. Källa: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 17028, "headline": "”Stora reformer behövs för att stärka Sveriges ekonomi”", "summary": "Svenskt Näringsliv: Sverige hamnar på efterkälken om inte regeringen växlar uppsina reformambitioner för att säkra en starkare ekonomi.Vi har granskat framtidsutsikterna för svensk ekonomi och ser problem för landets utvecklingskraft. De högkvalificerade jobben ökar inte lika fort i Sverige som i Europa. På många marknader tappar Sverige exportandelar. Få av Sveriges största företag är entreprenörsdrivna tillväxtföretag. Inte ett enda utländskt läkemedelsföretag har nyinvesterat här på över 20 år, trotsatt Sverige satsar en större andel av BNP på forskning än något annat land i Europa. Tack vare att vi kom lindrigt undan finanskrisen borde vi kunna sänka marginal- och kapitalskatterna. Men vi kan inte längre trona på minnen från fornstora dagar, skriver Svenskt Näringsliv.", "article": "Den senaste månaden har den svenska Pippi Långstrump-ekonomin blivit ett begrepp. Efter att OECD:s generaldirektör José Angel Gurria myntade den fyndiga metaforen under sitt Stockholmsbesök i slutet avjanuari, har Sverige fått stor internationell uppmärksamhet för sin starka tillväxt och stabila ekonomi. Och vi befinner oss onekligen i en finansiell situation som många har anledning att avundas, när stora delar av västvärlden brottas med växande underskott, skakig tillväxt och smärtsamma besparingar. Men en träffsäkrare liknelse för den svenska ekonomin än Pippi Långstrump är en helt annan men lika ursvensk figur från barnböckernas värld – Bamse. Just nu världens starkaste, men det kommer att gå över. Svenskt Näringsliv presenterar i dag en omfattande granskning av den svenska ekonomins långsiktiga framtidsutsikter i boken ”Framtiden väntar inte” (Ekerlids). I den pekar vi på en rad tecken på att Sverige har problem vad gäller tillväxt- och utvecklingskraft. Och om vi inte gör något åt dem riskerar vi att snart förlora vår plats på den globala ekonomins höga berg. Det finns sedan länge en bred politisk acceptans för att Sverige ska möta globaliseringen genom att ”klättra i värdekedjan”. Vi ska inte konkurrera med låga löner, utan med kunskap och mer avancerade varor och tjänster. Denna ambition delas dock av de flesta länders regeringar och tillväxten av avancerade jobb sker i hela världen. Inget land vill vara ett låglöneland, alla strävar uppåt. Frågan är hur många av de nya, avancerade jobben som faktiskt hamnar i Sverige. Vår analys visar att dagens goda konjunktur till viss del skymmer den underliggande utvecklingen av Sveriges attraktionskraft för företag som erbjuder avancerade arbetstillfällen och produktion. Under 2000-talet har antalet högkvalificerade arbeten ökat med 20 procent i Sverige. I Europa som helhet har dock den genomsnittliga ökningen varit 23 procent. Ökningen av högkvalificerade jobb har alltså skett 15 procent snabbare i Europa som helhet än i Sverige under det gångna decenniet. Ett ytterligare tecken på detta är att den långsiktiga produktivitetsutvecklingen väcker frågor. Under 2010 utvecklades produktiviteten – det ekonomiska värdet av en arbetad timme – starkt i samband med återhämtningen av ekonomin. Men åren dessförinnan hade den svenska produktivitetstillväxten legat betydligt under omvärldens. Det går bra för svensk ekonomi nu, och många människor har kommit i arbete de senaste åren. Dagens ekonomi är dock till stor del en följd av kloka ekonomiska reformer som gjordes under 90-talet och vars effekter sakta klingar av. Vår ekonomi har förvisso blivit mer avancerad, men andra länders ekonomier har visat än större förmåga att attrahera högkvalificerade arbetstillfällen. Åtskilliga av de nya jobben är dock mindre avancerade och sämre betalda än tidigare. Företagens investeringar i avancerad teknik har minskat. På många marknader i världen tappar Sverige exportandelar, bland annat inom varuexport. Vår analys visar att den svenska ekonomin är för dålig på det som ekonomen Joseph Schumpeter med ett dramatiskt begrepp kallade ”kreativ förstörelse”.I stället för att konkurreras ut av nya och mer produktiva företag blir de gamla företagen i Sverige ofta kvar. Få av Sveriges största företag är entreprenörsdrivna tillväxtföretag. Det finns inte tillräckligt många nya och högproduktiva företag för människor att byta jobb till och där de kan utveckla sin kompetens. Det borde inte behöva vara så. Det finns till exempel inget annat land i EU som satsar mer än Sverige på forskning och utveckling som andel av BNP. Ändå är utfallet av satsningarna dåligt. Trots ett kluster med starka läkemedelsföretag och högskolor från Uppsala i norr till Södertälje i söder har exempelvis inte ett enda utländskt läkemedelsföretag genomfört någon nyinvestering i Sverige på över 20 år, enligt Invest in Sweden agency (ISA). Sverige är också ett av de länder som satsar mest i världen på utbildning. Trots det har företagen svårt att hitta arbetskraft även i lågkonjunktur och ungdomsarbetslösheten är betydligt högre än genomsnittet i EU. Det beror bland annat på att svenskarna inte utbildar sig till de yrken som efterfrågas. Medan det finns stora överskott på vissa yrkesgrupper saknas kompetent personal i andra. Samtidigt trivs ett stort antal svenskar inte på sina arbetsplatser, men avstår ändå från att söka andra jobb med bättre lön och karriärmöjligheter. Tillgången på kapital – en förutsättning för att utveckla innovativa verksamheter – är också god i Sverige. Men kapitalet är inte utspritt på många olika aktörer utan koncentrerat till framför allt den offentliga sektorn och pensionsbolag. Därmed har små innovativa företag svårt att hitta finansiering till sina verksamheter. Att komma tillrätta med dessa grundläggande problem kräver stora och genomgripande reformer. Och tack vare att vi kom så lindrigt undan finanskrisen har vi en unik möjlighet att genomföra dem nu. Statsfinanserna tillåter ordentliga tillväxtreformer under kommande år, inom såväl utbildningsväsende och forskning som arbetsmarknad. Marginalskatterna och kapitalskatterna skulle kunna sänkas för att underlätta tillväxten av mer kvalificerade arbeten och öka tillgången på investeringskapital. Företagsskatteutredningen är ett initiativ åt rätt håll.Förhoppningsvis kommer det att ge företagen – forskande och andra – konkurrenskraftiga villkor i Sverige. Det finns alltså oroande teckeni den svenska ekonomin. Om vi inte gör något åt dem nu riskerar Sverige att hamna på efterkälken. Vi kan inte i längden trona på minnen från fornstora dagar. Vid World economic forums toppmötei Davos använde Fredrik Reinfeldt sin stund i världspolitikens strålkastarljus till att framhålla betydelsen av strukturella reformer för en stark ekonomi. I praktiken har inledningen av regeringens andra mandatperiod präglats av ett lägre reform-tempo. Regeringen har nu möjlighet att steg för steg växla upp sina reformambitioner och bädda för en starkare ekonomi under kommande år. Om takten i reformarbetet inte ökar riskerar dock Sveriges ekonomiska styrkeuppvisning att bli lika kortvarig som Bamses. För någon annan dunderhonung än förändring finns inte. Steinar Höeg ordförande AstraZeneca Norden,ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse Olof Faxander vd Sandvik AB,ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse Carola Lemne vd Praktikertjänst,ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse Annika Lundius vice vd Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 17032, "headline": "”Alla barn ska få växa upp med friska tänder”", "summary": "Förekomsten av karies är dubbelt så vanlig bland barn i socioekonomiskt svaga områden jämfört med välsituerade områden. Därför är det viktigt att fånga upp barn som befinner sig i riskzonen för dålig tandhälsa. Vår ambition är att alla barn ska få växa upp med friska tänder, oavsett var i länet de bor, skriver Catrin Mattsson (C), ordförande i landstingets tandvårdsberedning.", "article": "Friska tänder är viktigt för att vi ska må bra, kunna äta och tala samt betydelsefullt för vår självkänsla. En god tandhälsa grundläggs tidigt, därför är det viktigt att barnen kommer i kontakt med tandvården redan vid ung ålder. I Stockholms län är tandhälsan hos barn och ungdomar generellt sett god. Men det finns undantag. Medan tandhälsan bland barnen i Täby och Lidingö är i det närmaste utmärkt, finns det fortfarande stora problem med karies i områden som Rinkeby och Tensta. Förekomsten av karies är dubbelt så vanlig bland barn i socioekonomiskt svaga områden – vårdbehovsområde 4 – jämfört med välsituerade områden. Så behöver det inte vara. Alla barn borde få växa upp med en god tandhälsa. År 2003 hade drygt 70 procent av 7-åringarna i vårdbehovsområde 4 kariesskadade tänder. 2009 låg motsvarande siffra på cirka 50 procent. Det är bra framsteg, men vi behöver göra mer för att alla barn ska få de bästa möjliga förutsättningarna för att växa upp med kariesfria tänder. Tillsammans med föräldrar, tandvården, BVC och skolan går det att åstadkomma förbättringar för barnens skull. För det är aldrig barnets fel när en treåring har munnen full med karies. En viktig del i det förebyggande arbetet är de regelbundna tandvårdskontrollerna. I Stockholm uteblir omkring 18.000 barn och ungdomar årligen när de kallas till tandläkaren. Här har föräldrarna ett mycket viktigt ansvar, men också tandvården behöver arbeta än mer aktivt. Därför har Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutat att stärka de ekonomiska incitamenten inom tandvården för barnens skull. Inte minst bland barn med dålig tandhälsa är regelbundna undersökningar mycket viktiga, då både lagningar och preventiva åtgärder kan behövas för att inte allvarligare problem ska uppstå. Att fånga upp barn som befinner sig i riskzonen för dålig tandhälsa är mycket viktigt. Därför kallas nu barnen till tandläkaren redan från 1 års ålder i socioekonomiskt svaga områden. Detta för att nå föräldrar med information och råd. Samarbete med flera skolor kring fluorsköljning är ett exempel på en särskild förebyggande insats. Fluortanten har gjort comeback i ny tappning i jakten på karies där vi vet att förekomsten är som störst. Centerpartiets och Alliansens ambition inom barntandvården är att alla barn ska få växa upp med friska tänder – oavsett var i länet de bor. Genom en tidig kontakt med familjerna ökar chanserna att grundlägga en god tandhälsa redan när barnen är små. Barn som får med sig goda vanor och en bra egenvård har förutsättningar för att kunna bibehålla en god tandhälsa – hela livet. Catrin Mattsson (C), ordförande i landstingets tandvårdsberedning ", "article_category": "other"}
{"id": 17034, "headline": "PP ger it-ministern sitt stöd", "summary": "Piratpartiet välkomnar it-minister Anna-Karin Hatts arbete med en digital agenda för Sverige.", "article": "I en intervju med DN.se talar it-minister Anna-Karin Hatt om den digitala agenda som hon vill skapa för Sverige. Ett initiativ som välkomnas av Piratpartiet (PP): – Piratpartiet tycker att det är utmärkt att it-ministern åter vill göra Sverige till den framstående it-nation vi var i början av 1990-talet. Sverige förlorade tyvärr ett stort försprång på området och det är hög tid att vi påbörjar ett övergripande arbete för att återfå det, säger partiledare Anna Troberg. Partiet menar att förutsättningarna för det arbete som Hatt föresatt sig är goda. ”Svenskarna har en hög allmän kunskap om it och som nation har Sverige hög specialkompetens inom området. Sverige har även utmärkt sig positivt som ett av förgrundsländerna vad det gäller aktiv och kreativ nätaktivism”, skriver PP i ett pressmeddelande. – Sverige har en bred bas av nätaktivister med djupa kunskaper om hur vi på bästa sätt kan tillgodogöra oss all den it-kunskap, det entreprenörskap och den innovationslust som finns runt om i landet. Nätaktivisterna är en viktig kunskapskälla som jag hoppas att it-ministern kommer att ösa ur i sitt arbete. Piratpartiet höjer dock ett varningens finger för alla de lagar man befarar ska försvåra arbetet. – Piratpartiet kommer att göra sitt yttersta för att hjälpa it-ministern att utforma en långsiktig och fruktbar digital agenda för Sverige. Ett av de största och viktigaste stegen är att arbeta för att FRA-lagen rivs upp och att stoppa datalagringsdirektivet. Det är åtgärder som inte bara skulle skapa många nya arbetstillfällen inom it-industrin, utan dessutom bidra till att skapa ett friare samhälle för oss alla, säger Troberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 17036, "headline": "”Framtidens välfärd en stor börda för 200 kommuner”", "summary": "Ny SCB-prognos om framtida välfärden: Redan 2012 kommer 73 svenska kommuner att ha en ansträngd försörjningsbörda. Om 20 år handlar det om över 200 kommuner. SCB har på SEB:s uppdrag gjort en prognos om hur enskilda kommuner påverkas av de stora demografiska förändringarna fram till 2040. Resultatet är anmärkningsvärt. Om 20 år finns enligt studien över 200 kommuner med en försörjningsbörda på 2,5 eller mer. Även kommuner som i dag är väl fungerande - till exempel Danderyd, Vellinge, Lund, Norrköping - kommer att påverkas av att allt färre måste försörja allt fler. Hela ”välfärdsgapet” kan inte fyllas med höjda skatter. Riksdag, regering, kommuner med flera måste bidra till lösningar och privatpersoner vara beredda till att ta ett större eget ansvar för att trygga ålderdomen, skriver SEB:s Jens Magnusson.", "article": "Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka snabbt de närmaste decennierna. Det är i grunden mycket glädjande och beror på att vi har blivit rikare, att tekniken gått framåt, arbetsmiljön förbättrats och att sjukvården gjort dramatiska framsteg. Den positiva bakgrunden får dock inte hindra oss att se utmaningarna i den demografiska förändringen. I takt med 40-talisternas pensionsavgångar ökar de svenska kommunernas så kallade försörjningsbörda i snabb takt. Solna och Sundbyberg är de två kommuner som för närvarande har lägst försörjningsbörda. Där går det en arbetande person på varje person som inte arbetar. Denna relation uttrycks av SCB, Statistiska Centralbyrån, som att försörjningsbördan är 2,0. Varje arbetande ska försörja två personer, sig själv och en till. I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3. 2007 var det 11 av Sveriges 290 kommuner som hade en särskilt problematisk försörjningsbörda på över 2,5. Det är avfolkningskommunerna i Västerbotten Bjurholm och Åsele. I Värmland är det Eda, Munkfors och Årjäng . Norrbottens Haparanda, Pajala och Övertorneå samt Bergslagens Hällefors och Ljusnarsberg hör också dit. Men även en kommun med särskilda sociala problem och stort utanförskap, Landskrona i Skåne, ingår i denna kategori av kommuner som redan nu lider av en försörjningskris. SEB har mot den här bakgrunden låtit SCB göra en prognos över hur försörjningsbördan för landets kommuner utvecklas fram till år 2040. Resultatet, som presenteras i dag, visar en anmärkningsvärd utveckling. Se rapporten i sin helhet på newsroom.sebgroup.com. Redan nästa år kommer 73 kommuner att ha en försörjningsbörda över 2,5. Tre år senare, 2015, är det enligt SCB-studien över 100 kommuner som har en ansträngd försörjningsbörda på eller över den här nivån. Det är jämförbart med hur kommunernas läge var under 90-talskrisens värsta år. Om 20 år finns enligt SCB över 200 kommuner med en försörjningsbörda på 2,5 eller högre. Kommuner som i dag är väl fungerande kommer då, år 2031, att ha en ansträngd försörjningsbörda. Dit hör till exempel Danderyd, Norrköping, Vellinge, Malmö, Lund, Helsingborg, Uddevalla och Sandviken. Om två decennier är det inte mindre än 12 kommuner som har en extrem försörjningsbörda på 3 eller mer, det vill säga varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Avfolkningskommunerna dominerar; Eda, Haparanda, Ljusnarsberg, Pajala, Årjäng, Åsele, Överkalix och Övertorneå. Men även kommuner i Mälardalsregionen och i Götaland räknas till denna kategori med extrem försörjningsbörda; Borgholm på Öland, Flen i Sörmland, Gullspång i Västra Götaland samt Simrishamn i Skåne. Den här övergripande tendensen är känd sedan tidigare och har diskuterats i många år. SCB-undersökningen är emellertid den första studie som ger en mer detaljerad beskrivning av hur enskilda kommuner påverkas av de demografiska förändringarna. Den nya prognosen visar också på en ytterligare försvårande omständighet: Spridningen mellan kommunerna kommer att tillta. Skillnaden mellan de kommuner som har en hanterbar försörjningsbörda och de som har en allt mer orimlig belastning växer kommande år. Det beror på att utvecklingen av andelen äldre ser olika ut i olika delar av landet. Och att inte heller sysselsättningen är jämnt fördelad över landet. De kommuner som har mest fördelaktig försörjningsbörda i dag noterar knappt någon förändring alls i prognosen. Solna och Sundbyberg går från 2,0 idag till 2,1 om 20 år. Minst försämring förväntas skånska Lomma ha med knappt 2 procents ökning av försörjningsbördan. Att befolkningsförändringarna slår så olika på Sveriges kommuner kommer att sätta det kommunalekonomiska utjämningssystemet på prov. Det är till för att hantera skillnader i skattekraft och strukturella kostnader mellan kommuner. Om systemet behålls kommer det av SCB-prognosen att döma att behövas högre transfereringar framöver. Välmående kommuner, där det fortsätter vara så att varannan person arbetar, kommer att behöva bidra mer till de kommuner som har en extrem försörjningsbörda med mindre än tre av tio i arbete. Det är viktigt att granska hur utfallet av dagens utjämningsmodell påverkas av allt större skillnader mellan kommunerna. Den parlamentariska utredning som ska lämna förslag om framtidens kommunala utjämning senare i år måste presentera en sådan analys. Samtidigt som många kommuners skattebas undergrävs med en krympande andel i arbete ansvarar kommunerna för ett av de välfärdsområden som kommer att kräva störst resurstillskott kommande år, nämligen äldreomsorgen. I en uppmärksammad rapport från SKL (Sveriges Kommuner och landsting) förra året beräknades kostnadsutvecklingen för äldreomsorgen hamna kring 50 procent under åren 2010–2035. SKL sammanfattade analysen med ett resonemang om vad de demografiska förändringarna ställer för krav omräknat i högre skatter: ”Fortsätter vi att finansiera välfärdstjänsterna på samma sätt som i dag motsvaras det av en skattehöjning med ungefär 13 kronor år 2035.” Det ska jämföras med att den genomsnittliga kommunalskatten i dag är drygt 31 kronor. Enligt SKL:s räkneövning skulle alltså kommunalskatten behöva ligga kring 44 kronor framöver. De flesta bedömare, inklusive SKL, är dock ense om att det inte går att fylla hela välfärdsgapet med höjda skatter. Det behövs åtgärder på flera områden, däribland: • stimulera högre produktivitet inom välfärdstjänster • uppmuntra människor att arbeta mer och under längre tid • öppna välfärdssystemen för kombinerad privat och offentlig finansiering • gör det enklare och mer attraktivt för människor att komma till Sverige för att arbeta. Reformerna som behövs kräver samverkan av många parter. Riksdag, regering, kommuner, arbetsmarknadens parter och även försäkringsbolag och andra privata företag kan bidra till lösningar. Som privatpersoner måste vi också planera själva för att det offentliga åtagandet inom äldreomsorg och vård kan komma att avgränsas tydligare än i dag. Vi måste räkna med att de offentligt finansierade insatserna behöver kompletteras med eget ansvar i form av sparande och försäkringslösningar för att vi ska känna trygghet inför ålderdomen. Lösningarna kan skilja sig från individ till individ och från kommun till kommun. Men gemensamt för alla är att det nu är hög tid att börja planera för den allt tyngre försörjningsbördan i kommunerna. Jens Magnusson välfärdsekonom, SEB Så har SCB räknat Försörjningsbördan räknas fram genom att ta totalbefolkningen och dela den med antalet sysselsatta i åldrarna 20–64 år. När resultaten tolkas ska man ta hänsyn till att gränspendlares arbete i ett grannland inte räknas. Det gör att siffran på försörjningsbördan i vissa gränskommuner, exempelvis Eda, Haparanda och Årjäng, blir något högre än vad den är i verkligheten. I SCB:s studie antas att andelen sysselsatta i de olika åldersgrupperna i kommunerna är konstant framöver. Analysen bygger på SCB:s befolkningsprognos för varje kommun. Källa: Jens Magnusson, SEB ", "article_category": "other"}
{"id": 17038, "headline": "”Framtidens välfärd en stor börda för 200 kommuner”", "summary": "Ny SCB-prognos om framtida välfärden: Redan 2012 kommer 73 svenska kommuner att ha en ansträngd försörjningsbörda. Om 20 år handlar det om över 200 kommuner.SCB har på SEB:s uppdrag gjort en prognos om hur enskilda kommuner påverkas av de stora demografiska förändringarna fram till 2040. Resultatet är anmärkningsvärt. Om 20 år finns enligt studien över 200 kommuner med en försörjningsbörda på 2,5 eller mer. Även kommuner som i dag är väl fungerande - till exempel Danderyd, Vellinge, Lund, Norrköping - kommer att påverkas av att allt färre måste försörja allt fler. Hela ”välfärdsgapet” kan inte fyllas med höjda skatter. Riksdag, regering, kommuner med flera måste bidra till lösningar och privatpersoner vara beredda till att ta ett större eget ansvar för att trygga ålderdomen, skriver SEB:s Jens Magnusson.", "article": "Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka snabbt de närmaste decennierna. Det är i grunden mycket glädjande och beror på att vi har blivit rikare, att tekniken gått framåt, arbetsmiljön förbättrats och att sjukvården gjort dramatiska framsteg. Den positiva bakgrunden får dock inte hindra oss att se utmaningarna i den demografiska förändringen. I takt med 40-talisternas pensionsavgångar ökar de svenska kommunernas så kallade försörjningsbörda i snabb takt. Solna och Sundbyberg är de två kommuner som för närvarande har lägst försörjningsbörda. Där går det en arbetande person på varje person som inte arbetar. Denna relation uttrycks av SCB, Statistiska Centralbyrån, som att försörjningsbördan är 2,0. Varje arbetande ska försörja två personer, sig själv och en till. I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3. 2007 var det 11 av Sveriges 290 kommuner som hade en särskilt problematisk försörjningsbörda på över 2,5. Det är avfolkningskommunerna i Västerbotten Bjurholm och Åsele. I Värmland är det Eda, Munkfors och Årjäng . Norrbottens Haparanda, Pajala och Övertorneå samt Bergslagens Hällefors och Ljusnarsberg hör också dit. Men även en kommun med särskilda sociala problem och stort utanförskap, Landskrona i Skåne, ingår i denna kategori av kommuner som redan nu lider av en försörjningskris. SEB har mot den här bakgrunden låtit SCB göra en prognos över hur försörjningsbördan för landets kommuner utvecklas fram till år 2040. Resultatet, som presenteras i dag, visar en anmärkningsvärd utveckling. Se rapporten i sin helhet på newsroom.sebgroup.com Redan nästa år kommer 73 kommuner att ha en försörjningsbörda över 2,5. Tre år senare, 2015, är det enligt SCB-studien över 100 kommuner som har en ansträngd försörjningsbörda på eller över den här nivån. Det är jämförbart med hur kommunernas läge var under 90-talskrisens värsta år. Om 20 år finns enligt SCB över 200 kommuner med en försörjningsbörda på 2,5 eller högre. Kommuner som i dag är väl fungerande kommer då, år 2031, att ha en ansträngd försörjningsbörda. Dit hör till exempel Danderyd, Norrköping, Vellinge, Malmö, Lund, Helsingborg, Uddevalla och Sandviken. Om två decennier är det inte mindre än 12 kommuner som har en extrem försörjningsbörda på 3 eller mer, det vill säga varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Avfolkningskommunerna dominerar; Eda, Haparanda, Ljusnarsberg, Pajala, Årjäng, Åsele, Överkalix och Övertorneå. Men även kommuner i Mälardalsregionen och i Götaland räknas till denna kategori med extrem försörjningsbörda; Borgholm på Öland, Flen i Sörmland, Gullspång i Västra Götaland samt Simrishamn i Skåne. Den här övergripande tendensen är känd sedan tidigare och har diskuterats i många år. SCB-undersökningen är emellertid den första studie som ger en mer detaljerad beskrivning av hur enskilda kommuner påverkas av de demografiska förändringarna. Den nya prognosen visar också på en ytterligare försvårande omständighet: Spridningen mellan kommunerna kommer att tillta. Skillnaden mellan de kommuner som har en hanterbar försörjningsbörda och de som har en allt mer orimlig belastning växer kommande år. Det beror på att utvecklingen av andelen äldre ser olika ut i olika delar av landet. Och att inte heller sysselsättningen är jämnt fördelad över landet. De kommuner som har mest fördelaktig försörjningsbörda i dag noterar knappt någon förändring alls i prognosen. Solna och Sundbyberg går från 2,0 idag till 2,1 om 20 år. Minst försämring förväntas skånska Lomma ha med knappt 2 procents ökning av försörjningsbördan. Att befolkningsförändringarna slår så olika på Sveriges kommuner kommer att sätta det kommunalekonomiska utjämningssystemet på prov. Det är till för att hantera skillnader i skattekraft och strukturella kostnader mellan kommuner. Om systemet behålls kommer det av SCB-prognosen att döma att behövas högre transfereringar framöver. Välmående kommuner, där det fortsätter vara så att varannan person arbetar, kommer att behöva bidra mer till de kommuner som har en extrem försörjningsbörda med mindre än tre av tio i arbete. Det är viktigt att granska hur utfallet av dagens utjämningsmodell påverkas av allt större skillnader mellan kommunerna. Den parlamentariska utredning som ska lämna förslag om framtidens kommunala utjämning senare i år måste presentera en sådan analys. Samtidigt som många kommuners skattebas undergrävs med en krympande andel i arbete ansvarar kommunerna för ett av de välfärdsområden som kommer att kräva störst resurstillskott kommande år, nämligen äldreomsorgen. I en uppmärksammad rapport från SKL (Sveriges Kommuner och landsting) förra året beräknades kostnadsutvecklingen för äldreomsorgen hamna kring 50 procent under åren 2010–2035. SKL sammanfattade analysen med ett resonemang om vad de demografiska förändringarna ställer för krav omräknat i högre skatter: ”Fortsätter vi att finansiera välfärdstjänsterna på samma sätt som i dag motsvaras det av en skattehöjning med ungefär 13 kronor år 2035.” Det ska jämföras med att den genomsnittliga kommunalskatten i dag är drygt 31 kronor. Enligt SKL:s räkneövning skulle alltså kommunalskatten behöva ligga kring 44 kronor framöver. De flesta bedömare, inklusive SKL, är dock ense om att det inte går att fylla hela välfärdsgapet med höjda skatter. Det behövs åtgärder på flera områden, däribland: • stimulera högre produktivitet inom välfärdstjänster • uppmuntra människor att arbeta mer och under längre tid • öppna välfärdssystemen för kombinerad privat och offentlig finansiering • gör det enklare och mer attraktivt för människor att komma till Sverige för att arbeta. Reformerna som behövs kräver samverkan av många parter. Riksdag, regering, kommuner, arbetsmarknadens parter och även försäkringsbolag och andra privata företag kan bidra till lösningar. Som privatpersoner måste vi också planera själva för att det offentliga åtagandet inom äldreomsorg och vård kan komma att avgränsas tydligare än i dag. Vi måste räkna med att de offentligt finansierade insatserna behöver kompletteras med eget ansvar i form av sparande och försäkringslösningar för att vi ska känna trygghet inför ålderdomen. Lösningarna kan skilja sig från individ till individ och från kommun till kommun. Men gemensamt för alla är att det nu är hög tid att börja planera för den allt tyngre försörjningsbördan i kommunerna. Jens Magnusson välfärdsekonom, SEB ", "article_category": "other"}
{"id": 17041, "headline": "Killen som aldrig ger sig", "summary": "Jon Olsson är en av världens bästa extremskidåkare. Han lever lyxliv i Monaco och kör livsfarliga biltävlingar med 670 hästkrafter under huven. Nu utmanar han sig själv igen genom att försöka ta sig till världstoppen i storslalom. DN Söndag möter honom i Tyrolen.TEXT: ANNA BODIN FOTO: EVA TEDESJÖ", "article": "J on Olssons vinterbil, en Monacoregistrerad Nissan GTR med 620 hästkrafter, väcker nästan lika mycket uppmärksamhet på alpvägarna som hans pantersvarta Lamborghini med takbox gör när den mullrar in i Åre. Då går det ett upphetsat sus genom samhället. – Jon är här! I skidvärlden är den 28-årige glidarkillen från Mora en legend. Han var först i Sverige med att friåka och snurra i luften på slalomskidorna. Han är flerfaldig mästare i extremsporternas vinterolympiad X-games och har egna hopp, som ”Olsson flip”, uppkallade efter sig. Numera rattar han toppsatsning på dubbla skidkarriärer i friåkning och alpint parallellt med sina värstingbilar, tv-inspelningar, fyra företag och det lyxliv på Rivieran som sätter guldkant på hans välbesökta blogg. Ena dagen gnistrar hans kemiskt vita tänder mot snön i Val d’Isère. Tjugofyra timmar senare poserar han på ett salongsbrett fördäck i bar överkropp bakom ett uppfällt Mac-lock. Iförd egendesignade solbrillor med eldröda glas. Med bandana runt huvudet och Monaco i bakgrunden. Han skriver om rosékylt yachtchillande, avstickare till Italien för ett par timmars surf, klock- och klädinköp, skidträning, prestationsångest och planer på en helikoptertur till Lamborghinifabriken, dit han har blivit inbjuden på förhandsvisning. Många är intresserade. Under fyra månader i höstas hade bloggen ”Life upside down” (Livet upp och ned) en miljon besökare. Inte illa för en Morakille som har gått ut skidgymnasiet med IG, icke godkänd, i svenska. Aldrig kunde pappa Anders tro att han skulle få en Porsche i 50-årspresent av sin son när han såg det betyget. Faktum är att han var ganska orolig. Sonen hade övergivit en lovande alpinkarriär (Jon vann junior-SM i slalom 1999) för en ny, amerikansk skidfluga associerad med drogromantik och vilt ungdomspartajande. – På den tiden var friskidåkning mer fest och mindre idrott. Det är klart att pappa blev rädd när hans son plötsligt hade röda dreadlocks och skulle åka till USA och hoppa, säger Jon. Till saken hör att pappa Anders är polis. Hundförare. Han höll Jon och lillebror Hans (i dag alpin utförsåkare i landslaget) i kort koppel. – Det enda vi gjorde när vi var små var att åka skidor. Vi fick aldrig vara ute sent och var långt ifrån de tuffa killarna, säger Jon. Föräldrarna Anders och Monika tävlade själva alpint. Varje lov lämnade familjen Mora för skidåkning i Trysil och på den norska glaciären Juvasshytta. – Regnet vräkte ned dagarna i ända. Alla andra tog in på hotell men vi lade pengarna på skidåkningen och bodde i tält med två schäfrar, sovsäckar och stormkök, säger Jon. Numera händer det ganska ofta att han hyr en helikopter för att ta sig mellan flygplatsen i Nice och lägenheten i Monaco. Men som barn var han van att snåla. Mamma Monika var hemmafru och familjen Olsson levde på pappa Anders polislön. När Jon tjatade om dyra skidläger svarade Anders: – Då får du plocka bär. Som hundförare letade Anders ofta efter försvunna bärplockare, och han tipsade Jon om de bästa lingonställena. – Jag fick ihop 370 liter på 3 dagar, säger Jon. Det går, bara man vill och kör med dubbla plockare. Två bilder bredvid varandra: En helfokuserad grabb i Moraskogarna med en bärplockare i varje hand och ett enda mål i skallen, skidåkning. Samme grabb, fast nu vuxen, sittande vid ett bord i österrikiska alperna med en Iphone i varje hand som han simultant skrollar igenom meddelandena på, och fortfarande med samma enda mål i skallen, skidåkning. Han går upp klockan fyra för att kunna vara i backen klockan sju. Drar fram datorn under huvudkudden och kollar mejlen, uppdaterar bloggen, jobbar ett par effektiva timmar före frukost. Åtta tio stenhårda åk i gryningsmörker, i femton graders kyla, på 2 000 meters höjd. På första träningen körde han bättre än flera av killarna i alpina landslaget, och med tre år kvar till OS är han redan rankad trea i storslalom i Sverige. – Om Jon inte var min bror skulle jag tycka att det var jävligt irriterande med en kille som kommer från en annan sport och nästan slår en, säger lillebror Hans, 26. Det är tur att de tävlar i olika grenar, för det råder knivskarp konkurrens mellan bröderna Olsson. När de kör ut från skidhotellets parkering – Jon i sin GTR, Hans i sin Porsche, bägge med det egna namnet tryckt på sidan av bilen – varvar Hans motorn till dess rytandet helt utplånar spinnandet från brorsans kraftpaket. – Jag har flest hästar, fast min låter inte lika mycket. Hans ger mig mindervärdeskomplex, jag brukar ha den bilen som låter bäst, flinar Jon. De lekte jämt tillsammans som barn. Men om lillbrorsan gjorde mål när de spelade fotboll blev Jon skogstokig och välte målet. När Hans blev större och vann tyckte han inte om det någonstans. – Jon är en av de människor som jag tycker det är jobbigast att få stryk av i hela världen, säger Hans. Egenskaperna han beundrar hos sin storebror – den där ständiga strävan framåt, som en medfödd drift, och förmågan att se möjligheter där andra bara ser svårigheter – kan samtidigt göra honom galen. – Jon blir aldrig nöjd. Det ska alltid vara lite till och lite till och lite till. Jag har aldrig hört honom säga: ”Det räcker, nu är jag nöjd.” Pappa har sagt att han ofta har velat slå ett vedträ i huvudet på Jon så att han ger sig, säger Hans. B ara 16 år gammal flyttade Jon hemifrån för att börja på skidgymnasiet i Malung. Där fanns en snowboardlinje, och han sneglade på brädeleverna. De nötte inte portar, de åkte i skogen, hoppade och lekte. Över dem regnade sponsorkontrakt och tuffa prylar. Så en kväll visade Eurosport X-games i Aspen, Colorado. – Det var det tuffaste jag hade sett. Amerikanerna gjorde i princip vad våra snowboardåkare gjorde, fast de gjorde det på skidor, säger Jon. Fristilsskidorna med spets bak och fram fanns inte att köpa i Sverige, så Jon lånade en värmepistol. I två dagar värmde och böjde han sina slalomskidor. Han ställde upp i en hopptävling och var den ende som åkte in i hoppet baklänges. – Jag vann en klocka för 50 000 kronor. Jag, som brukade panta burkar för att äta på Sibylla och tyckte att en mosbricka där var lyxigt. Det var innan Jon hade utvecklat sin smak för exklusiva märkesur, så han bytte klockan mot en kolfibercykel. Hans hopp blev högre och mer uppseendeväckande och snart stod han själv i Aspen, ditflugen av en stor skidtillverkare. –  Det var inte så mycket till val: Skulle jag resa till Aspen och få betalt för att åka puder där eller skulle jag betala själv för att tävla alpint i Järvsö? Under flera års tid reste han mellan olika tävlingar och filminspelningar runt om i världen. Han lärde känna folk, fick sponsorerbjudanden värda hundratusentals kronor, bodde på hotell och levde livet långt från sin fasta Åreadress. Ett gammalt ”Sportspegeln”-klipp från den här tiden visar hur Jon kommer åkande på ett hustak för att fortsätta rätt ut över kanten, ned mellan granarna i en skogsbacke. Han glider med snedställda skidor på ett trappräcke, snurrar upp och ned i luften med skidorna i ett perfekt kors mot koboltblå himmel. Reportrarnas och kommentatorernas ”Oooh” hörs i sekvens efter sekvens. Jon Olsson gjorde saker som ingen tidigare hade sett. Han var alltid värre och våghalsigare än alla andra. Under åren 2001–2009 vann han elva X-games-medaljer. Det var varken risk- eller smärtfritt, och ett tag trodde han själv att han var slut. – År 2000 såg jag två kompisar krascha riktigt illa. Då vart jag skev i huvudet. I stället för att titta på ett hopp och tänka: ”Hur tufft trick kan jag göra där?”, tittade Jon på hoppet och tänkte: ”Jag kommer att landa på huvudet.” När han faktiskt hade landat på huvudet tre gånger insåg han att han var tvungen att pröva något nytt. Ett unikt hopp tog form i Jons huvud. Inte lättare. Inte säkrare. Men tillräckligt överlägset för att skapa nytt självförtroende. Han vågade inte testa direkt på snö, han behövde mjukare underlag. Alltså ringde han en kille som hade ett konstgjort hopp med vatten under. Men det var avstängt. Efter ett tag ringde killen tillbaka. Han hade hittat ett nedlagt hopp i Australien, som gick rakt ut i ett gammalt träsk. – Toppen, sade Jon. Kan du åka i kväll? Killen befann sig i Stockholm och Jon i Salt Lake City, USA. Jon bokade biljetter åt dem båda till Melbourne. De letade upp hoppet och byggde ihop det, varpå Jon provåkte det. Han landade rakt i träsket, som var fullt av blodiglar. – Efter två veckor flög jag hem till Åre med ett nytt trick. Jag döpte det till ”Kangaroo flip” eftersom det låg kängurubajs på hoppet i Australien. I ”Kangaroo flip” landade Jon baklänges efter att ha gjort två volter. Det var han först i världen med. Han var på banan igen. – Flygbiljetterna till Australien kostade 75 000 kronor totalt, men jag tjänade nog några miljoner på den där flippen, säger han. Ändå var han inte nöjd. En femtonårig åkare hade sett en video med hans hopp och gjort om samma sak. – Värdelöst, säger Jon. Jag som älskade tanken på att jag hade något som ingen annan hade. Så fort man ser något är det jättelätt att göra det, men att vara först med en sak som man inte riktigt vet funkar, det är jättesvårt. D esto lättare var det att bli kär i Olivia Rehn. Henne träffade Jon i Visby sommaren 2003. Hon jobbade på strandklubben där han hängde. Åtta år senare driver 26-åriga Olivia, vid sidan av sina studier på Berghs reklamskola i Stockholm, ett bolag som arrangerar events i Jons namn. Dessutom håller blont lockiga och blitt leende Olivia järnkoll på ekonomin. – Olivia är min bästa inkomstkälla genom de utlägg hon hindrar mig från att göra, säger Jon. Han är känd för sin festförmåga: Champagneregn från taket. Krognotor på 60 000. En barägare som ringde och tackade för ”en extremt bra kväll” morgonen efter att halva stället hade gått sönder och möblerna skyfflats ut med spadar. Olivia tycker att bränna pengar på krogen är bland det mest meningslösa man kan ägna sig åt. Försöker intala Jon att det är mycket coolare att sippa på en flasköl än att stå där med ett överfullt skrytbord. – Det är dumt, jag försöker jobba på det, men tyvärr är jag väldigt extrem i allt jag gör, jag har svårt att göra saker lite grand, invänder Jon. Kön av folk som vill hänga på är lång. På Facebook fick Jon snabbt 5 000 vänner, varpå datasystemet började studsa önskemålen om att bli hans vän med automeddelandet: ”Denna person har för många vänförfrågningar.” Ute i verkliga livet har Olivia fått vänja sig vid att hennes och Jons vägar ofta korsas av personer som bara intresserar sig för Jon därför att de vet att han har pengar. – Det är något som händer i ögonen på dem. Jag ser det direkt och har väldigt svårt för det, säger hon. Samma känsla som när Jon och hon uppenbarar sig i Åre och orsakar folkstorm runt Lamborghinin. – Himmelriket för Jon. Mardröm för mig, säger Olivia lite skämtsamt. I början av förhållandet delade de båda lägenheten i Åre. När Jon utvandrade till Monaco av skatteskäl som 23-åring, ”så att det finns mer pengar kvar när benen inte håller längre”, flyttade Olivia till Stockholm. D e bor i var sitt land och eftersom Jon har trehundranågonting resdagar per år stämmer de träff där i världen där det passar bäst. Under en vistelse på Bali stötte de ihop med Jens Byggmark, 25-årigt slalomess från Tärnaby. Jon och Jens hade råkats tidigare och fick direkt kontakt. De befann sig i precis samma livssituation. – Shit, vad har hänt? Från bondtölp till skidstjärna. Pengar att spendera. Är du också där? sammanfattar Olivia. Två sorglösa ungtuppar som hade tjänat miljoner på att göra det de allra helst ville. Efter semestern fortsatte de att träffas. En gemensam utekväll 2007, i samband med den årliga strandvolleybollturneringen under tennisveckan i Båstad, fick Jon ett infall. – Jag kanske ska börja åka alpint, så kan vi hänga hela tiden och inte bara på sommaren, sade han. – Nej, du är en cirkusapa, inte en idrottare, svarade Byggmark. De slog vad om 50 000 kronor. Lyckas Jon ta sig till vinter-OS i ryska Sotji 2014, vinner han. Det är betydligt tuffare än han föreställde sig. Och har gått betydligt bättre än vad Jens Byggmark någonsin kunde tro. Jon bekostar hela alpinsatsningen själv och räknar med att lägga ut ungefär en miljon kronor per år på resor, utrustning och övriga kringkostnader. Det är ett ambitiöst upplägg med månadslånga träningsperioder i Nya Zeeland och Norge. – Men jag klarar inte av att bara vara superseriös. För max motivation måste jag bryta av med att vara superoseriös ibland, säger han. Då sätter han startnyckeln i Ultiman, en galenskap på 1 000 hästkrafter som han har designat allt utom rörramschassit på. Planen är att köra Ultiman i årets Gumball, en sanslös roadtrip på allmänna vägar för rika britter, schejker och rockstjärnor med extrema bilar. Deltagarna kör 500 mil på 7 dagar. Alla bor på femstjärniga hotell. Till vinnare koras den som har färdats med mest stil. Jon var med även 2010, då han körde sin Lamborghini. Plötsligt hade han tjugo Ferrari framför sig, folk stod och skrek på gatorna. Mitt i loppet forslades över 120 bilar över Atlanten. – Ena dagen körde vi bilarna ut ur London. Sju dygn senare rullade vi förbi 150 000 människor på Times Square i New York, i samma bilar, säger Jon. Fartblind? Kanske, men Jon uppskattar känslan. Gumball är enda veckan på året som han inte börjar morgonen med att kolla om han har fått några jobbiga mejl. Tröttheten tar till och med ut oron, som annars är hans ständiga följeslagare. Jo, så är det, Jon oroar sig alltid, för allting. – Kunde jag ge bort hälften av mina bilar och slippa hälften av min oro skulle jag göra det på en sekund, bara jag kunde känna lugn lite oftare, säger han. I stället kör han så det ryker. På vägarna. I skidbackarna. Genom livet. Jon Olsson är ett levande varumärke och hans nuvarande sponsorer sponsrar förmodligen lika mycket hans livsstil och dess lockelse i konsumentledet som hans sportprestationer. Hur mycket pengar har då egentligen Jon Olsson tjänat på sin skidåkning och sina företag (förutom glasögonmärket även ett väskmärke)? Det får vi inte svar på. Han gör en elegant undanmanöver: – Jag vill inte veta för då vet jag också hur mycket jag har gjort av med. Det är dags för Jon att lämna Kaunertal för schweiziska Adelboden. Han lyfter bildörren mot himlen, glider ned bakom ratten, trycker fram låtlistan som toppas av rapparen DeStorms ”Watch me” (Se mig) och börjar rulla. Han hinner fem meter. Tvingas stanna när en klunga skidturister flockas runt bilen. Autografkorten ligger till hands. Jon slänger upp dem på motorhuven och skriver sin namnteckning över bilden av sig själv, roterande i luften. Anna Bodin är reporter på DN Söndag anna.bodin@dn.se Eva Tedesjö är fotograf på DN eva.tedesjo@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 17045, "headline": "”Blind kapitalism tar över efter medvetna publicister”", "summary": "Sveriges Radios ledning: Regeringen öppnar för strid om public service. Är verkligen det stora problemet att vi har för många lyssnare?I ett linjetal nyligen öppnade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth mycket tydligt för att skära ned public servicebolagens budgetar. Den inte alltför djärva tolkningen är att hon anser att uppdraget för public service bör smalnas av. Det som är möjligt för kommersiella aktörer att tjäna pengar på – till exempel den breda sporten och underhållningen – ska bort från public service. Det här är en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism utan medvetna publicister. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och för många lyssnare och tittare, skriver Mats Svegfors och Cilla Benkö.", "article": "Under de närmaste dagarna kommer frontlinjerna att börja dras upp i en strid om public service som sannolikt blir en av de större samhällsfrågorna under de närmaste två åren. För ett par veckor sedan inledde bonnierägda TV4 en förpostfäktning. TV4 vill att den politiska kontrollen av public service ska bita hårdare. Den kontroversiella förhandsprövningen för public servicebolagens verksamhet, som regeringen fattat beslut om, är inte tillräckligt långtgående. På tisdag ordnas public servicedagen i Stockholm. Senare under veckan presenterar Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion sina underlag för den stora public serviceutredning som tillsätts under våren. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gav sin spelöppning i ett linjetal på ett seminarium i Stockholm nyligen. Hon tog å ena sidan mycket klart ställning för public service: ”Jag försvarar mer än gärna SR, SVT och UR. De är viktiga bolag med centrala uppgifter, de har ett uppdrag för och av hela svenska folket – de står kort och gott i allmänhetens tjänst.” Samtidigt gav hon å andra sidan betydligt mer än ett lillfinger åt de kommersiella bolagen. Hon öppnade mycket tydligt för att skära ned public servicebolagens budgetar: ”En fråga som många ställer sig är alltså om sju miljarder kronor är rimligt, inte minst med tanke på att publiken i dag har många andra avgifter för sitt tv-tittande, i form av olika abonnemang, och att utbudet har ökat väldigt mycket.” Dessutom lade hon till att public servicebolagen ska ”göra bra program som inte andra kan göra eller gör”. Tolkningen är inte alltför djärv att det som nu sätts på dagordningen är att uppdraget för public service bör smalnas av. Det som är möjligt för andra aktörer att tjäna pengar på ska bort från public service tablåer. Den breda sporten kan andra göra. Detsamma gäller bred musik och bred underhållning. De kommersiella medieaktörernas offensiv är inte svår att förstå. Tveklöst begränsas kommersiella mediebolags vinstmöjligheter av att det finns ett brett och attraktivt utbud av program i public service. Så har det varit sedan BBC startade sina sändningar 1922 och Sveriges Radio startade sina 1925. En av huvudtankarna med public service har från allra första början varit att säkra att det finns ett oberoende brett programutbud med kvalitet. Det nya som har inträffat är inte att det faktiskt finns en intressekonflikt mellan public service och kommersiella intressen. Det nya är att de kommersiella intressena har blivit starkare och mer tilltagsna. I sitt tal hänvisade kulturministern till att tv-tittarna har många andra utgifter för sitt tv-tittande än radio- och tv-avgiften. Och det är sant. Många av oss betalar flera hundra kronor varje månad till Com Hem. Com Hem var en gång en del av Telia. I dag ägs det av två amerikanska kapitalmarknadsbolag, The Carlyle Group och Providence Equity Partners. Förra året hade Com Hem en omsättning på 4,3 miljarder kronor och ett rörelseöverskott på 1,85 miljarder. Det är en rörelsemarginal på 43 procent. Onekligen har vi som mediekonsumenter en del att betala till. TV4, som med kulturministerns lika exakta som medkännande formulering, ”måste klara sig på kommersiella intäkter” gjorde 2010 en vinst på 800 miljoner kronor vilket motsvarar två tredjedelar av hela Sveriges Radios programbudget. Och Sveriges Radio har ändå en verksamhet som med lokala och rikstäckande kanaler motsvarar 25 lokala dagstidningar och tre rikstidningar! MTG, vars tv-kanaler numera i praktiken är ”nyhetsfria”, det vill säga har ett innehåll som renodlat är till för att driva reklamintäkter, hade 2010 en omsättning på sina reklamfinansierade tv-kanaler i Norden på 4,4 miljarder. Rörelseresultatet uppgick till 1,1 miljard. Ändå spelar Com Hem, TV4 och MTG bara i den nya medieekonomins gärdsgårdsserie. De stora aktörerna finns över huvudtaget inte på den traditionella mediemarknaden. Google, som inte producerar något som helst innehåll, hade globalt intäkter motsvarande 150 miljarder kronor. Vi vet inte hur stora intäkterna är från den svenska marknaden. Men det antas allmänt att Google är den näst största annonsförsäljaren i Sverige efter TV4. De reklampengar som i dag går till TV4, MTG och Google gick en gång till tidningsföretag och publicistiska tv-nätverk och betalade där, för att använda ett amerikanskt uttryck, ”The Baghdad bureau”, det vill säga de etablerade medieföretagens publicistiskt ambitiösa utrikesbevakning. Den lyckosamma föreningen mellan reklamintäkter och publicistik håller på att upplösas. Hela det demokratiska samhällets infrastruktur förändras. Detta blir inte bara tydligt i motsättningen mellan public service och kommersiella medieföretag. Det är också tydligt inom de kommersiella medieföretagen. TV4 tjänar 800 miljoner kronor på en omsättning av 5,5 miljarder, en avkastning på 15 procent. Dagstidningsdivisionen inom samma koncern tjänade 2010 bara 39 miljoner på en omsättning av 3,4 miljarder, det vill säga en avkastning på en procent. Var och en inser att det inte är en lönsamhet som uthålligt säkrar dagstidningen med bibehållna publicistiska ambitioner. Lönsamheten försvagas i de publicistiska medierna. Samtidigt blir de kommersiella medierna alltmer renodlat kommersiella. Fortfarande har TV4 två publicister i ledningen: Jan Scherman som vd och Göran Ellung som programdirektör. TV4 behåller publicistiska ambitioner även om en uttunning av nyheterna har aviserats. Det krävs ingen högt utvecklad fantasi för att gissa vilken profil som Jan Schermans efterträdare som vd i TV4 kommer att ha. Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare? Mats Svegfors vd Sveriges Radio Cilla Benkö vice vd Sveriges Radio ", "article_category": "other"}
{"id": 17048, "headline": "”Strategi för snökaos krävs för kollektivtrafiken”", "summary": "Hundratusentals resenärer blev strandsatta när bussentreprenörerna förra fredagen ställde in all busstrafik i länet på grund av snökaoset. Förutom hundratusentals resenärer drabbades även KS, Stockholms största sjukhus, som är helt beroende av busstrafiken. Nu måste landstingets krisledningsutskott skapa en strategi för hur de viktigaste delarna av kollektivtrafiken ska kunna fungera vid svår väderlek, skriver oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (V).", "article": "När kollektivtrafiken återigen kollapsade förra fredagen var det allvarligare än tidigare. All busstrafik i länet ställdes in på grund av väderleken och delar av spårtrafiken slogs ut i morgonrusningen. För nästan exakt ett år sedan, i februari 2010, fattade SL ett beslut om att ställa in tunnelbanetrafiken på grund av snökaos. Att ställa in all trafik i ett trafikslag är ett radikalt beslut som ska fattas med stor försiktighet. Den här gången var det inte SL, utan bussentreprenörerna, som själva fattade beslut om att inte köra några bussar. Därmed blev hundratusentals resenärer strandsatta. Det är inte värdigt en modern storstad att hela trafikapparaten lamslås i samband med snöfall. De samhällsekonomiska kostnaderna för den inställda trafiken blev sannolikt betydande. En halv miljon Stockholmare är beroende av kollektivtrafiken för sina arbetsresor och av dem åker nästan hälften buss. För dessa personer och för hela civilsamhället är det av yttersta vikt att kollektivtrafiken fungerar. Så är till exempel KS i Solna – Stockholms största sjukhus - helt beroende av busstrafiken för att personal och sjuka/anhöriga ska kunna ta sig dit. Den inställda trafiken fick till följd att personal tvingades arbeta dubbla pass, vilket naturligtvis riskerade att påverka patientsäkerheten. Kritiker menar att beslutet om att ställa in busstrafiken var alltför långtgående och att viss busstrafik hade kunnat upprätthållas i delar av länet. Det är inte rimligt att enskilda bussentreprenörer har mandat att fatta så här långtgående beslut, utan att någon tar ett övergripande ansvar. Det övergripande ansvaret borde rimligen ligga hos landstingets politiska ledning och dess krisledningsutskott. Vänsterpartiet lyfter nu frågan till landstingets krisledningsutskott och dess ordförande Torbjörn Rosdahl (M) eftersom det är utskottets uppgift är att träda in vid extraordinära händelser. Att all busstrafik och delar av spårtrafiken slogs ut på grund av snöoväder måste betecknas som en extraordinarie händelse. Vänsterpartiet vill • att en strategi tas fram för hur trafiken i de viktigaste delarna av kollektivtrafiksystemet, såsom trafikförsörjningen av akutsjukhus och andra viktiga samhällsfunktioner, ska kunna upprätthållas vid svår väderlek. • att det utvecklas en samordning mellan trafikförsörjning och snöröjning så att framkomligheten på strategiskt viktiga busslinjer kan prioriteras och trafiken vidmakthållas trots häftigt snöfall. • att en sektorsöverskridande krisplanering för den här typen av händelser tas fram där prioriterade busslinjer till sjukhus och bostadsområden som saknar annan kollektivtrafikförsörjning pekas ut. I dag finns en krishanteringsplan för ett antal hotscenarier – alltifrån terrorhandlingar till långvarigt elavbrott - men inte för extrema vädersituationer. Verkligheten har visat att det är dags att göra något åt detta! Birgitta Sevefjord (V) oppositionslandstingsråd och medlem i landstingets krisledningsutskott ", "article_category": "other"}
{"id": 17053, "headline": "”Sverige måste säga nej till nytt fiskeavtal med Marocko”", "summary": "Emmaus och femton svenska EU-parlamentariker: Regeringen måste – för Västsaharas skull – säga nej till en förlängning av fiskeavtalet med Marocko. Marocko ockuperar Västsahara bland annat på grund av de rika fiskevattnen utanför Västsaharas kust. Dessa naturresurser utnyttjas av Marocko utan att vare sig arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. Sveriges regering måste stå upp för folkrätten och i EU:s ministerråd rösta nej till en förlängning av det fiskeavtal med Marocko som nu förhandlas fram. Avtalet kränker västsahariernas rätt till självständighet och suveränitet över fisket. En förlängning av avtalet riskerar att legitimera en fortsatt marockansk ockupation av Västsahara, skriver Emmaus och företrädare för M, S, MP, FP, C och V.", "article": "EU vill stödja människors krav på frihet och demokrati i Egypten och Tunisien. Samtidigt går EU in i förhandlingar om nya handelsavtal med ett annat land i Nordafrika – Marocko – där förföljelser av oliktänkande och brott mot mänskliga rättigheter är väl omvittnade. Överläggningarna om ett av EU:s mest kontroversiella fiskeavtal med ett land utanför unionen pågår för fullt. Fiskeavtalet omfattar Västsaharas vatten, men förhandlingarna sker med Marocko. Sverige var i förra avtalsförhandlingen det enda land som röstade nej till EU:s fiskeavtal med Marocko. Vi menar att Sverige återigen, genom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, måste stå upp för folkrätten och rösta nej till avtalet som kränker den västsahariska befolkningens rätt till självständighet. Marocko har ockuperat Västsahara sedan 1975. FN avgjorde redan 1960 att Västsahara skall avkoloniseras och 1975 slog Internationella domstolen i Haag fast att Marocko inte har någon rätt till Västsahara. För tjugo år sedan lovade FN västsaharierna en folkomröstning där de själva skulle få besluta om sitt lands framtid. Denna har ännu inte genomförts. Det råder enligt vår mening ingen tvekan om att Marocko upprätthåller ockupationen med våld genom att utsätta västsaharierna för systematiska övergrepp. I november stormade marockansk militär en fredlig manifestation med 20 000 deltagare utanför Västsaharas huvudstad El Aaiun. Marocko har sedan attacken inte tillåtit varken internationella fredsobservatörer, politiker eller journalister att komma in i Västsahara. FN-styrkan Minurso finns i Västsahara men kan inte rapportera om vad som sker eftersom den inte har mandat att övervaka övergrepp mot mänskliga rättigheter. Inte heller har någon annan större oberoende utredning gjorts kring händelserna i november. Mitt i denna upptrappade situation går EU nu in i förhandlingar om ett nytt fiskeavtal med Marocko, trots att avtalet riskerar att bidra till att finansiera och legitimera en fortsatt ockupation. En anledning till ockupationen är Västsaharas rika fiskevatten och omfattande fosfatfyndigheter. Dessa naturresurser utnyttjar Marocko utan att varken arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. EU har ett ansvar för att inte delta i att tömma Västsaharas naturresurser genom de mycket förmånliga handels- och fiskeavtalen mellan EU och Marocko. Förra gången fiskeavtalet förhandlades röstade Sveriges regering i ministerrådet, som enda land i EU, nej till avtalet. Den 27 februari, på Västsaharas nationaldag, löper det avtalet ut. EU menar att ett fiskeavtal med Marocko som omfattar ockuperade vatten kan vara aktuellt förutsatt att Marocko kan bevisa att intäkter och fördelar med avtalet kommer västsaharierna till godo. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson uppmanade därför fiskekommissionären Maria Damanaki för ett knappt år sedan att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men hon har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Först den 14 december lämnade Marocko in ett svar till EU-kommissionen, svaret har ännu inte offentliggjorts. Det finns med andra ord fortfarande inga offentliga bevis från Marockos sida på huruvida avtalet gagnar västsaharierna eller inte. EU-parlamentets oberoende juridiska expertis menar i ett utlåtande att ekonomiska förehavanden som omfattar Västsahara måste ske i linje med lokalbefolkningens intressen och att de måste gynna den socioekonomiska utvecklingen i Västsahara. I samma utlåtande konstaterar man att det inte finns några belägg för att Marockos och EU:s ekonomiska aktiviteter i Västsahara sker utifrån lokalbefolkningens bästa. 2006, när Sverige röstade nej till avtalet, gjordes en analys av FN:s förre rättschef Hans Corell, som kom fram till att fiskeavtalet med Marocko stred mot folkrätten. I frågan om ockuperade folks rätt till sitt land och dess naturresurser är folkrätten väldigt tydlig. Dessa folk har ”oförytterliga rättigheter” till och ”permanent suveränitet” över sina naturresurser. Naturresurserna får bara utnyttjas för investeringar som genomförs i samarbete med folket i dessa territorier och i enlighet med deras önskemål, i syfte att främja socioekonomisk utveckling. Detta har dock EU-kommissionen valt att tolka som att utnyttjande av naturresurserna bara är förbjudet om det sker utan att ta hänsyn till befolkningens behov och intressen. Men samarbete med västsahariska företrädare har inte skett, vare sig när avtalet slöts eller senare. Tvärtom har både Polisario – västsahariernas av FN erkända företrädare – och alla betydande människorättsgrupper på ockuperat område klart sagt nej till avtalet. De initiativ som landsbygdsministern tagit hittills är bra men Sverige måste gå hela vägen och säga nej till det fiskeavtal som nu förhandlas. Eskil Erlandsson måste även snarast kritisera det initiativ som kom förra veckan från kommissionen som förordar en så kallad teknisk förlängning av det nuvarande avtalet. Sverige och EU måste också vara tuffare gentemot Marocko för att se till att FN:s beslut om att västsaharierna själva ska besluta om sin framtid genomförs. I morgon fredag har EU-nämnden sammanträde och där behöver EU:s fiskeavtal med Marocko finnas med på dagordningen. Inför förra omröstningen 2006 tog EU-nämndens ledamöter, över blockgränserna, starkt avstånd från det illegala fiskeavtalet med Marocko. Vår förhoppning är att så sker också nu. Att inte skriva under ett förlängt fiskeavtal med Marocko är viktigt för att undvika att den redan mycket allvarliga situationen i Västsahara trappas upp ytterligare. Sverige kan nu fortsätta att visa ledarskap när det gäller att stå upp för folkrätten och slå vakt om västsahariernas rätt att bestämma över sitt eget fiskevatten. Ansvarig minister, Eskil Erlandsson, kan göra detta genom att säga nej till fiskeavtalet med Marocko. Anna Nilsson informationsansvarig Emmaus Stockholm Lena Ek EU-parlamentariker (C) Christofer Fjellner EU-parlamentariker (M) Göran Färm EU-parlamentariker (S) Anna Hedh EU-parlamentariker (S) Gunnar Hökmark EU-parlamentariker (M) Anna Ibrisagic EU-parlamentariker (M) Olle Ludvigsson EU-parlamentariker (S) Isabella Lövin EU-parlamentariker (MP) Marit Paulsen EU-parlamentariker (FP) Carl Schlyter EU-parlamentariker (MP) Olle Schmidt EU-parlamentariker (FP) Eva-Britt Svensson EU-parlamentariker (V) Marita Ulvskog EU-parlamentariker (S) Åsa Westlund EU-parlamentariker (S) Cecilia Wikström EU-parlamentariker (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 17067, "headline": "Svenskarnas flygresor på väg bli största miljöboven", "summary": "Svenskarnas flygresor ger mycket stora utsläpp av växthusgaser. Om inget görs kommer flyget att släppa ut mer än biltrafiken inom tio år, varnar trafikforskaren Jonas Åkerman vid KTH i Stockholm.", "article": "I en doktorsavhandling som läggs fram inom kort analyserar han vilka åtgärder som behövs inom transportsektorn för att uppnå långsiktiga miljömål. Det är särskilt ett transportslag som sticker ut i Åkermans studie: flyget. Med data från resvaneundersökningen 2006 har han räknat fram följande: svenskarnas in- och utrikesflyg uppgick till 37 miljarder passagerarkilometer, eller 410 mil per person, under 2006. – Det gav utsläpp på 8,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter, varav utrikesflyget svarade för 7,7 miljoner ton, säger han. Siffran ska jämföras med utsläppen från samtliga 4,3 miljoner personbilar i Sverige under samma år: 12,5 miljoner ton koldioxid. Siffran hade sjunkit till 12,1 miljon ton 2009. Flygresandet däremot har ökat kraftigt på senare år – och därmed utsläppen. Vi reser allt längre bort, särskilt till Thailand. – En Thailandsresa ger närmare 2,5 ton koldioxidekvivalenter per person. Det är ungefär lika mycket som 1 500 mils körning med en normalstor bensinbil, säger Jonas Åkerman, som forskar vid avdelningen för miljöstrategisk analys på KTH. Ett stort problem med flygets utsläpp är att det står utanför Kyotoprotokollet och ännu inte omfattas av handeln med utsläppsrätter inom EU. Flygbränsle för internationell trafik är befriat från klimatskatter och moms. Utsläppen belastar inte nationell statistik. I studien visar Jonas Åkerman hur utrikestrafiken till och från Sverige utvecklats sedan 1980 – plus 300 procent. – Det här är ohållbart. Om inget görs kommer flygtrafiken att gå om biltrafiken inom tio år när det gäller utsläpp av växthusgaser, säger han. Jonas Åkerman menar att det krävs en hel katalog av åtgärder, varav en hel del smärtsamma, om transportsektorn ska klara de långsiktiga miljömålen. Bilresandet måste minska med 30 procent, mer gods föras över till järnväg och mer alternativa drivmedel behövs. Att ersätta bensin och diesel med elbilar är inte hela lösningen. – Precis som med etanolbilar för några år sedan är förväntningarna på elbilar för högt uppskruvade, menar han. Helt andra angreppssätt måste till. Samhällsbyggandet måste i grunden planeras bättre för fler kollektiva lösningar. Vi måste cykla mer, gå mer. Annars går det inte att bryta utsläppsökningarna i transportsektorn, som nästan helt är beroende av fossil energi. – Samhällets totala utsläpp behöver minska med 80–90 procent om vi ska klara Sveriges och EU:s mål att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader, säger han. Den övergripande slutsatsen i avhandlingen är att förbättrad fordonsteknik och högre andel icke-fossila bränslen är nödvändigt, men att ökningstakten för främst bilresande, flygresande och lastbilstransporter behöver brytas. – Ekonomiska styrmedel måste till, inte minst klimatskatter och moms på flyget. Det behövs också trängsel- och miljöavgifter för bilar i stadsområden och kilometerskatter för lastbilar, säger han. – Och det håller inte att satsa på alla transportslag och samtidigt nå klimatmålen. Det krävs i stället en konsekvent prioritering av cykeltransporter, kollektivtrafik och IT-lösningar, säger Jonas Åkerman. Fakta Passagerarkilometer i miljarder 1. Spanien 4,2 2. USA 2,4 3. Thailand 2,3 Energiåtgång per passagerarkilometer i kWh 1. Flyg 0,49 2. Bil 0,32 Färga 0,6 (Förutsättningar: Fyllnadsgrad i Flyg 74 procent, bil 2 personer, färga 60 procent.) Utsläpp av växthusgaser i Sverige 2006 (miljoner ton)ö Flyg 8,7 Personbilar 12,5 ", "article_category": "other"}
{"id": 17068, "headline": "Barn i Kina måste ”tävla” från början", "summary": "Barn i Kina blir hårt pressade till framgång. Samtidigt är de omhuldade. Bilden av en \"kinesisk uppfostran\" är överdriven, tycker Helen Huang och Tracy Wen, nu bosatta i Sverige.", "article": "I Kina måste barnen helt enkelt klara sig bra i skolan. De får bara en chans, och ”tävlandet” startar redan i första klass. – Därför drivs kinesiska föräldrar att pressa sina barn till framgång, säger Helen Huiling Huang och Tracy Wen, som är födda och uppvuxna i Kina men som nu bor i Sverige. – Jag tror inte att föräldrar i Kina vill ha det så egentligen, säger Tracy. Men de är mycket oroliga för hur det ska bli för barnen om de inte hänger med. Konkurrensen om både studieplatser och bra jobb är stenhård. – Ettbarnspolitiken har spelat stor roll, säger Helen. Har man bara ett barn blir det naturligtvis extra viktigt för föräldrarna att det ska gå bra för barnet. Helen, 44, och Tracy, 41, har läst om Amy Chau och hennes bok ”Battle hymn of the Tiger mother”. Men den bild av ”kinesisk uppfostran” som förmedlats i debatten är överdriven, tycker de. – Vi har ett kinesiskt talesätt som säger att ett träd inte representerar en skog, säger Tracy. Det är olika från familj till familj, och mellan stad och land. Pressen finns, och den är större i storstäderna. Jag säger inte att det som Amy Chau beskriver inte förekommer, men bilden blir felaktig. Det känns som om det hon säger förstör kinesiska mödrars rykte. – Det mest typiska för kinesiska mammor är nog att de är väldigt omhuldande och omhändertagande, säger Helen. Fast det är också så att man i kinesisk tradition ställer stort hopp till sin avkomma, säger Tracy och skriver ”Wang Zi Cheng Long” med kinesiska skrivtecken. – Även det är ett vanligt talesätt. Det betyder ungefär ”hopp om att sonen ska bli en drake”. Draken symboliserar storhet och framgång. Man hoppas mycket på sina barn i Kina, säger Tracy. En av orsakerna till att Tracy och hennes man för tre år sedan flyttade till Sverige med sin lille son, nu sex år, var att de ville ge honom en lättare uppväxtmiljö. – Vi ville ge honom fler valmöjligheter för sin utbildning, och komma ifrån den hårda konkurrens som barnen i Kina lever med, säger Tracy. I Kina sker utbildningen som på ett löpande band, Man ser inte banens personlighet, bara deras resultat. Helen har en svensk sambo som har barn. Själv har hon inga, men hon har tät kontakt med syskon, syskonbarn och andra släktingar i Kina. – Jag ser hur mycket föräldrarna går in för barnens utbildning och hur oroliga de är. Om det inte går jättebra i skolan måste barnen gå på extraundervisning på fritiden, trots att de redan pluggar mycket. Barn som inte är så ”duktiga” får lätt dålig självkänsla och riskerar att slås ut. När Helen och Tracy växte upp i Kina var det annorlunda, säger de. Ingen av dem kände sig pressad av föräldrarna. Helen och hennes familj bodde i Nanchang, en medelstor stad i sydöstra Kina. – Min mamma var en riktig hönsmamma för mig och min syster, säger Helen. Hon passade upp på oss och skötte om allt, kläder, mat. När jag började på universitetet visste jag inte ens hur man kokar vatten, och så var det för många andra också. Mamma var lite strängare mot min bror, han var busigare och hon kände att hon behövde kontroll. Helen och hennes syster var ”självgående” och duktiga i skolan utan press hemifrån, berättar hon. – Jag tror att vi visste att det var viktigt, det var självklart att vi måste få en utbildning om vi skulle klara oss i livet. Landets resurser var dåliga och befolkningen stor, det var en känsla som vi hade med oss, Om barn i Kina blir för pressade i dag, skulle barn och unga i Sverige kanske behöva pushas aningen mer, tycker Helen. – Om jag var förälder här skulle jag vara lite orolig. Svenska ungdomar borde tänka mer på sin framtid, och utveckla sina intressen ordentligt inför arbetslivet. Många verkar inte alls bekymra sig. Tracy håller med. – Välfärdssystemet är bra i Sverige, men även här möter man konkurrens när man ska ut i livet. Det finns en risk för att unga här är alltför oförberedda på det. Banden mellan unga vuxna och deras föräldrar tycks vara starkare i Kina, säger Helen. På gott och ont. Bandet till föräldrarna kan vara ett viktigt stöd. – Men här i Sverige är de unga mer självständiga. Det är bra att de lär sig att klara sig själva, att laga mat och ordna praktiska saker. Jag tror också att de får lite mer känsla för natur och kultur. I Kina har de fullt upp med att plugga, de missar andra saker, och föräldrarna passar upp på dem samtidigt som de pressar dem att prestera i skolan. Å andra sidan skulle lite mer undervisning av små barn i Sverige inte skada, tycker Helen och Tracy. – Min man har börjat försöka lära vår son att räkna, säger Tracy. Helen berättar om en kinesisk kvinna i Sverige som hon känner: – Hon har också en liten son, som går i förskola. Hon sa: ”Här i Sverige leker ju barnen bara, min son skulle ses som en idiot i Kina. Jag måste lära honom lite mer själv innan vi åker dit på besök. ", "article_category": "other"}
{"id": 17072, "headline": "”Det är USA som vill låsa in honom”", "summary": "LONDONCiaron O’Reilly är övertygad om att Julian Assange kommer att tillbringa resten av livet i ett amerikanskt fängelse om han utlämnas till Sverige. – Sverige är bara en mellanlandning, ett ställe att hålla honom tills han kan bli utlämnad till USA, säger O’Reilly, kristen fredsaktivist som stöttar Assange.", "article": "Ingen som följer turerna i Assangemålet i London kan undvika att se Ciaron O’Reilly. Med sina rastalockar dinglande och med sin bärande hesa röst är han mycket märkbar bland det fåtal demonstranter som utanför domstolslokalerna protesterar mot de svenska åklagarnas krav på att Assange utlämnas till Sverige. Revolten har alltid funnits i Ciaron O’Reillys liv. Farfadern var IRA-man som kämpade mot britterna. – Och jag blev utkastad från skolan för att jag protesterade mot ett besök av drottningen, minns han. Han har också suttit sammanlagt två år i fängelse för olika aktioner. Det längsta straffet fick han i USA efter att ha försökt förstöra ett B-52-bombplan. O’Reilly, australier som Assange, arbetar för den ideella organisationen Catholic Worker med att hjälpa hemlösa och flyktingar. Genom soldater som vägrat åka till Irak och Afghanistan hörde han om Bradley Manning, den amerikanske militär som sägs vara en av Wikileaks källor. Manning hotas av ett långt fängelsetraff och O’Reilly engagerade sig i hans fall och genom honom i Julian Assange. Under ett möte i december som handlade om Manning, fick O’Reilly veta att Assange hade gripits och skulle inställa sig vid en domstol i centrala London i december. – Jag släppte allt jag hade för händerna och kastade mig i väg till dosmtolen, berättar han. O’Reilly anser att målet mot Assange drivs av politiska skäl. Han säger inte att de båda kvinnorna som anklagar Assange ljuger, men att de uttnyttjas. – De tjänar den amerikanska imperialismen, säger han. Det handlar om allvarliga brottsanklagelser. Ska inte dessa undersökas och prövas? – Det här fallet kommer att höras i hemlighet och det kommer inte att finnas en jury, kontrar O´Reilly och hänvisar till att våldtäktsmål ofta avgörs bakom stängda dörrar i Sverige. Han säger sig själv ha blivit offer för sexuella övergrepp i fängelse. – Som kristen är jag emot fängelse. Det är bättre att en förövare får konfronteras med sitt offer, anser O’Reilly. Han tror också att Assange har lättare att slåss mot en eventuell kommande begäran om utlämning till USA eftersom han kan språket och hans advokat Geoffrey Robertson dessutom är en landsman. Men O’Reilly hävdar också att de förhandlingar som nu förs bara är ett led i en lång process. Om Assange hålls fängslad i Sverige kan till sist de amerikanska myndigheterna knäcka Manning, som mot lindringare straff vittnar mot Assange. – Du måste se till den stora bilden – den är att amerikanerna vill låsa in Assange för resten av livet, säger han. Dan Lucas DN:s korrespondent dan.lucas@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 17074, "headline": "Tipsa om ditt sportlov", "summary": "Vad kan man hitta på under sportlovet? Skicka in ditt bästa tips!", "article": "Vad ser du fram emot att göra på sportlovet? Berätta om dina bästa tips och håll sedan utkik på DN.ses sportlovssajt - där kommer ett urval av sportlovstipsen som kommer in att publiceras. Mejla ditt tips eller skicka det med post till:  Karoline Hoppe Dagens Nyheter 105 15 Stockholm  Ange namn (förnamn räcker), ålder och bostadsort.  ", "article_category": "other"}
{"id": 17078, "headline": "”Förnyelsen av polisen måste komma utifrån”", "summary": "En sluten verksamhet som polisen kan och kommer aldrig att förnya sig själv. Det är detta som är själva problemet - att det politiska systemet har accepterat att polisens dagliga verksamhet i många stycken har varit oreformerad under de senaste 50 åren, skriver representanter för Stiftelsen Tryggare Sverige i en replik.", "article": "I en artikel på DN Debatt 6/2 pekar rikspolischefen Bengt Svenson ut riktningen för hur svensk polis ska bli mer effektiv och modern. Han konstaterar bl a att polisen i högre grad behöver bli en lärande organisation samt att arbetet för att stärka förtroendet för polisen måste fortsätta. Åtgärderna för att nå dit handlar, enligt Svenson, bl a om att varje polismyndighet ska få en tydlig och rationell ledningsstruktur, att arbetet mot brott i nära relationer ska utvecklas samt att ärenden där ungdomar är inblandade ska utredas snabbare. Enligt vår mening är förslagen otillräckliga. Flera är prövade tidigare och har visat sig inte fungera för att komma tillrätta med de problem som finns inom polisen, t ex vad gäller den brottsutredande och brottsförebyggande verksamheten. Under senare år har många, inklusive Riksrevisionen, Brå, JO och inte minst rikspolischefen själv, konstaterat att problemen är mycket allvarligare än vad de nu framlagda förslagen antyder. Till rikspolischefens försvar ska sägas att det är en omöjlig ekvation för en rikspolischef att föreslå åtgärder som annat än endast marginellt förändrar polisverksamheten. Om Svenson på allvar skulle reformera verksamheten riskerar han att kritiseras av regeringen (som Björn Eriksson) eller av facket (som Stefan Strömberg). Förnyelsen måste därför komma utifrån, främst från politiskt håll. En sluten verksamhet som polisen kan och kommer aldrig att förnya sig själv. Det är emellertid detta som är själva problemet eftersom det politiska systemet hittills har accepterat att polisens dagliga verksamhet i många stycken har varit oreformerad under de senaste 50 åren. Ingen regering har i samlad form lagt polisfrågorna på riksdagens bord sedan 1965. Vi pratar här om ett av de sista monopolen, vilket gör avsaknaden av politiskt intresse för dessa frågor ännu allvarligare. Den yttersta konsekvensen är att många kommuner i princip lämnats vind för våg i detta avseende; man har tappat en fungerande lokal polisverksamhet. I dagsläget saknar många kommuner t ex en dygnet runt-öppen polisstation. Argumenten är att poliser inte ska sitta och ”vakta” polisstationer om nätterna utan i stället röra sig ute och vara synliga. Erfarenheterna visar emellertid att i samma stund som polisstationen stängs kommer poliserna att börja försvinna till centralorten i länet. Vad bör då göras för att förändra situationen? Sedan ett halvår råder det närmast en hallelujastämning bland berörda politiker och tjänstemän. Anledningen är de öppet diskuterade planerna på att ersätta dagens 21 lokala polismyndigheter med en nationell myndighet som styrs från Polhemsgatan 30 i Stockholm. Denna åtgärd anses allmänt som ett Alexanderhugg för att lösa alla problem som polisen brottas med, allt från hur den internationella brottsligheten på Balkan ska bekämpas över till trafikpolisverksamheten i Sverige, till bekämpningen av brott i nära relation i Västra Götaland, till lokalt brottsförebyggande arbete i Vännäs och till passutfärdande åt försenade turister på Arlanda flygplats etc. Självklart finns funktioner inom svensk polis som måste centraliseras. Det gäller t ex arbetet mot den grova organiserade brottsligheten. Samtidigt är det nödvändigt att andra frågor hanteras på kommunnivån. Det gäller till exempel arbetet för att öka tryggheten i samhället som förutsätter en kommunalt förankrad och lokalt närvarande polis. En sådan polisverksamhet är i själva verket helt avgörande för att klara kommunernas samlade utmaningar inom trygghetsområdet. En professionell polisverksamhet där invånarna bor och vistas går inte att överskatta (se särskilt Brå-rapporten ”Platsens betydelse för polisarbete”). Enligt vår mening bör regeringen därför snarast ge skarpa tilläggsdirektiv till den sittande Polisutredningen i syfte att klara ut tre avgörande frågeställningar om vad en framtida polisverksamhet ska ansvara för. Alltså innan man överhuvudtaget får börjar diskutera hur polisen ska organiseras för 2020-talet och framåt måste man i detalj redovisa vilka arbetsuppgifter som den ska hantera i en modern rättsstat: • Hur ska polisen fungera på kommunnivån för att kunna vara en aktiv aktör i kommunernas trygghetsarbete? • Hur ska brottsutredningsverksamheten i Sverige bedrivas för att klara av att utreda i princip alla brott? • Hur ska Sverige klara av att bekämpa den grova organiserade brottsligheten på alla nivåer och över hela landet? Först efter en sådan analys är det möjligt att med något mått av trovärdighet kunna beskriva vilka processer, vilka system och vilken/vilka organisationer och olika kompetenser som behövs för att klara av framtidens polisverksamhet. Att det även fortsättningsvis handlar om myndighetsutövning av högsta potens är en självklarhet som måste följa utredningsuppdraget som en röd tråd. Detta behöver dock inte hindra utredningen från att tänka i nya banor vad gäller behovet av kompetens, samverkans- och samarbetsformer, krav på fungerande resultatuppföljning, ISO-standardiseringar m fl kvalitetskontroller som måste till för att verksamheten ska kunna bedrivas effektivt. Det måste självfallet gå att organisera också polisverksamheten så att vissa delar utsätts för en sund konkurrens genom en utvecklad offentlig-privat samverkan. Det är nu hög tid att ifrågasätta polisens verksamhet och organisation utan att ta till övertoner och klasskampsretorik från regeringens, oppositionens eller de fackliga organisationernas sida. Karl-Åke Pettersson ordförande Stiftelsen Tryggare Sverige Magnus Lindgren generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige ", "article_category": "other"}
{"id": 17080, "headline": "”Vit makt-våld ett lika stort hot som islamisk extremism”", "summary": "Regeringen och Exit Fryshuset: Sverige behöver ett strategiskt förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism. Vi vill varna för att det offentliga samtalet alltför ensidigt fokuserar på islamism. Debatten har tyvärr inte klarat av att överskrida de enskilda extremistmiljöernas sfär. Nu måste vi identifiera likheterna mellan olika extremistiska miljöer och klarlägga hur de triggar varandra. Vi vet inte hur morgondagens extremism gestaltar sig, skriver Birgitta Ohlsson och Robert Örell.", "article": "Kampen mot våldsam religiös och politisk extremism måste intensifieras. Att Skandinaviens första självmordbombare slog till i Stockholms julhandel och att svenska medborgare kort därefter greps i Danmark misstänkta för att ha planerat ett blodigt terrorattentat mot Jyllandspostens redaktion har skakat om oss alla djupt. Vi vill samtidigt varna för att det offentliga samtalet fokuserar alltför ensidigt på islamism när Sverige behöver ett strategiskt förebyggande arbete mot all form av våldsbejakande extremism. Vi för fram det budskapet i dag på en internationell konferens om extremism som anordnas i Stockholm av Fryshusverksamheten Exit i samarbete med British Council och University of St. Andrews. En expanderande extremiströrelse kan få effekten att deras extrempolitiska motpoler göds. Exit befarar att ett ensidigt fokus i debatten på våldsam islamism samt dåd av våldsbejakande islamister kan bidra till ett ökat rekryteringsunderlag för vit makt-miljön i Sverige som är lika omfattande som för ett decennium sedan. Exit, Säpo och Brå har konstaterat att vit makt-miljön ytligt har ändrat karaktär. Attribut som kläder, frisyrer och symboler har tonats ner. Men fortfarande är målet ett etniskt homogent och kulturellt samhälle under ett upplyst diktatoriskt ledarskap. På regeringens uppdrag genomförde Säpo och Brå en undersökning av vit makt-miljön och den autonoma vänstern, ”Våldsam politisk extremism”, som presenterades 2009. Extremistmiljöerna bedöms vara konstanta de närmaste åren. Däremot finns en risk inom både den autonoma vänstern och vit makt-miljön för att mindre grupperingar av mycket radikala aktivister bildas och gör sig skyldiga till mycket allvarliga politiskt motiverade brott. Den svenska vit makt-miljön har vid en internationell jämförelse en tydligare avsikt att beväpna sig. Säpo och Brå bedömer i rapporten att den svenska vit makt-miljön, i och med tillgången på vapen och sprängmedel, våldskapital och erfarenhet av grovt våld, allvarligt skulle kunna skada delar av det demokratiska samhället eller någon av dess grundläggande funktioner. Det är en latent hotbild som vi inte får blunda för. Den svenska debatten om extremistiska miljöer har tyvärr inte klarat av att överskrida de enskilda extremistmiljöernas sfär. Under 1990-talet var nazism och vit makt-miljön högt upp på den politiska agenda. Mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg av svenska nynazister och Malexandermorden, där gärningsmännen hade nazistsympatier, bidrog. Efter den enorma skadegörelsen under EU-toppmötet i Göteborg 2001, handlade debatten i stället om vänsterautonoma grupper. Verksamheten Exit på Fryshuset, som sedan 1998 arbetat med avhoppare från vit makt-rörelsen, och haft omkring 600 klienter, har vid åtskilliga tillfällen kontaktats av personer som vill lämna vänsterextrema grupper, våldsbejakande islamistisk extremism eller kriminella gäng. Likheten i den påverkan som olika extremistiska grupper utövar på sina anhängare är slående. Exit har sett att vissa individer med våldsbejakande extremistiska åsikter vandrar mellan extremistiska grupper. Att fortsätta livet i en annan utanförskapsmiljö, där du inte behöver ifrågasätta dina gärningar eller revidera intränade beteendemönster, kan vara betydligt lättare än att försöka leva efter samhällets normer. En trend som i sammanhanget bör granskas är att internetsidor som sprider våldsbejakande islamistiska budskap har anpassats till västerländsk publik i syfte att rekrytera. I början av december förra året lade till exempel den somaliska terrorgruppen al-Shabab ut en rekryteringsvideo på svenska på nätet. Forum för levande historia har genomfört flera värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Det finns en kärna av omkring 20 procent som uttrycker tydligt intoleranta attityder, framförallt pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem, som kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Regeringen lät förra året Ungdomsstyrelsen utvärdera Exit, bedömningen är att det finns ett fortsatt behov av avhopparverksamhet från vit makt-miljön. I Europa och i Sverige vinner högerextrema partier terräng. Förra året fick ett nazistparti säte i en kommunal församling då Svenskarnas parti fick ett mandat i Grästorp. Vi vet inte hur morgondagens extremism gestaltar sig. I stället för att fortsätta se de extremistiska rörelserna som isolerade företeelser måste vi identifiera likheterna mellan dem och klarlägga hur de triggar varandra. Den våldsbejakande islamismen får aldrig underskattas, den utgör ett hot mot demokratin som måste tas på mycket stort allvar. Men det får inte innebära att vi blundar för andra former av våldsam religiös eller politisk extremism. Ett strategiskt förebyggande arbete mot all form av våldsbejakande extremism är en investering som Sverige inte har råd att avstå från om vi vill förhindra framtida terrorbrott. Birgitta Ohlsson EU- och demokratiminister Robert Örell verksamhetschef Exit Fryshuset ", "article_category": "other"}
{"id": 17081, "headline": "”Turism kan vara en god och demokratisk kraft”", "summary": "Resebyrå-vd: Det är ingen slump att folk gör uppror i stora turistmål som Tunisien och Egypten.", "article": "Att människor reser och möts över kulturella, religiösa och politiska gränser är en god sak. Att besöka även diktaturer tror jag bidrar till att rasera dem. Alltså vill jag hävda att turismen, det stora globala resandet, i sig är en god kraft. Alla har vi väl gripits av de dramatiska händelserna i först Tunisien och nu Egypten; kastats mellan hopp och oro inför den framtida utvecklingen. Många är överraskade av upprorens plötslighet och debatten om Nordafrikas vägval har knappt börjat. Nu varnar många för att turismen stödjer diktaturer. En fråga man då bör ställa är: kan det vara en slump att det är just i Tunisien och Egypten som folket gör uppror? Bägge dessa länder är stora resmål. Marocko lockar också många turister, även därifrån rapporteras demonstrationer och krav på demokrati. Medan det är tyst och ”lugnt” i slutna diktaturer som Libyen och Algeriet, dit knappt några turister hittar. Självklart är det inte så att turism garanterar en demokratisk utveckling. Det krävs fler faktorer än så. Men jag tror att turismen i någon mån bidrar till att erodera en diktaturs pansarsköld. Att ta emot besökare väcker förmodligen hos många ett intresse för frihet och demokrati. De möten som turismen skapar har i sig en god påverkan. Alla samtal och utbyten av kunskaper, tankar och idéer måste rimligen påverka landets utveckling. Vi har sett det ske tidigare. Portugal och Spanien frigjorde sig från diktaturens ok – efter att i många år varit populära resmål. Juntan i turistlandet Grekland blev ganska kortlivad, sju år. Cypern och i Turkiet har gått från öppet inbördeskrig respektive totalitär regim till ett klimat av dialog, samverkan och demokrati. Cypern är ju nu EU- medlem och Turkiet är på väg. Bägge är sedan många år stora turistländer. Turismen bygger vänskap mellan länder och folk. Efter tsunamin nådde hjälpinsamlingarna i Sverige till Thailand rekordnivåer. Lite senare skapade jordbävningskatastrofen i Pakistan, dit väldigt få svenskar rest, endast ett mycket svagt engagemang. I andra änden av skalan ser vi hur världens hårdaste diktaturer, som Nordkorea eller Burma, gör allt för att förhindra kommunikation med omvärlden. En fråga vi alla kan fundera över är: vad skulle hända om Burma eller Nordkorea öppnade sina gränser? Skulle det öka eller minska fattigdomen? Skulle graden av demokrati öka eller minska om turister släpptes in? Pär Kjellin vd Apollo Sverige ", "article_category": "other"}
{"id": 17083, "headline": "”Vit makt-våld ett lika stort hot som islamisk extremism”", "summary": "Regeringen och Exit Fryshuset: Sverige behöver ett strategiskt förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism.Vi vill varna för att det offentliga samtalet alltför ensidigt fokuserar på islamism. Debatten har tyvärr inte klarat av att överskrida de enskilda extremistmiljöernas sfär. Nu måste vi identifiera likheterna mellan olika extremistiska miljöer och klarlägga hur de triggar varandra. Vi vet inte hur morgondagens extremism gestaltar sig, skriver Birgitta Ohlsson och Robert Örell.", "article": "t Kampen mot våldsam religiös och politisk extremism måste intensifieras. Att Skandinaviens första självmordbombare slog till i Stockholms julhandel och att svenska medborgare kort därefter greps i Danmark misstänkta för att ha planerat ett blodigt terrorattentat mot Jyllandspostens redaktion har skakat om oss alla djupt. Vi vill samtidigt varna för att det offentliga samtalet fokuserar alltför ensidigt på islamism när Sverige behöver ett strategiskt förebyggande arbete mot all form av våldsbejakande extremism. Vi för fram det budskapet i dag på en internationell konferens om extremism som anordnas i Stockholm av Fryshusverksamheten Exit i samarbete med British Council och University of St. Andrews. En expanderande extremiströrelse kan få effekten att deras extrempolitiska motpoler göds. Exit befarar att ett ensidigt fokus i debatten på våldsam islamism samt dåd av våldsbejakande islamister kan bidra till ett ökat rekryteringsunderlag för vit makt-miljön i Sverige som är lika omfattande som för ett decennium sedan. Exit, Säpo och Brå har konstaterat att vit makt-miljön ytligt har ändrat karaktär. Attribut som kläder, frisyrer och symboler har tonats ner. Men fortfarande är målet ett etniskt homogent och kulturellt samhälle under ett upplyst diktatoriskt ledarskap. På regeringens uppdrag genomförde Säpo och Brå en undersökning av vit makt-miljön och den autonoma vänstern, ”Våldsam politisk extremism”, som presenterades 2009. Extremistmiljöerna bedöms vara konstanta de närmaste åren. Däremot finns en risk inom både den autonoma vänstern och vit makt-miljön för att mindre grupperingar av mycket radikala aktivister bildas och gör sig skyldiga till mycket allvarliga politiskt motiverade brott. Den svenska vit makt-miljön har vid en internationell jämförelse en tydligare avsikt att beväpna sig. Säpo och Brå bedömer i rapporten att den svenska vit makt-miljön, i och med tillgången på vapen och sprängmedel, våldskapital och erfarenhet av grovt våld, allvarligt skulle kunna skada delar av det demokratiska samhället eller någon av dess grundläggande funktioner. Det är en latent hotbild som vi inte får blunda för. Den svenska debatten om extremistiska miljöer har tyvärr inte klarat av att överskrida de enskilda extremistmiljöernas sfär. Under 1990-talet var nazism och vit makt-miljön högt upp på den politiska agenda. Mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg av svenska nynazister och Malexandermorden, där gärningsmännen hade nazistsympatier, bidrog. Efter den enorma skadegörelsen under EU-toppmötet i Göteborg 2001, handlade debatten i stället om vänsterautonoma grupper. Verksamheten Exit på Fryshuset, som sedan 1998 arbetat med avhoppare från vit makt-rörelsen, och haft omkring 600 klienter, har vid åtskilliga tillfällen kontaktats av personer som vill lämna vänsterextrema grupper, våldsbejakande islamistisk extremism eller kriminella gäng. Likheten i den påverkan som olika extremistiska grupper utövar på sina anhängare är slående. Exit har sett att vissa individer med våldsbejakande extremistiska åsikter vandrar mellan extremistiska grupper. Att fortsätta livet i en annan utanförskapsmiljö, där du inte behöver ifrågasätta dina gärningar eller revidera intränade beteendemönster, kan vara betydligt lättare än att försöka leva efter samhällets normer. En trend som i sammanhanget bör granskas är att internetsidor som sprider våldsbejakande islamistiska budskap har anpassats till västerländsk publik i syfte att rekrytera. I början av december förra året lade till exempel den somaliska terrorgruppen al-Shabab ut en rekryteringsvideo på svenska på nätet. Forum för levande historia har genomfört flera värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Det finns en kärna av omkring 20 procent som uttrycker tydligt intoleranta attityder, framförallt pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem, som kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Regeringen lät förra året Ungdomsstyrelsen utvärdera Exit, bedömningen är att det finns ett fortsatt behov av avhopparverksamhet från vit makt-miljön. I Europa och i Sverige vinner högerextrema partier terräng. Förra året fick ett nazistparti säte i en kommunal församling då Svenskarnas parti fick ett mandat i Grästorp. Vi vet inte hur morgondagens extremism gestaltar sig. I stället för att fortsätta se de extremistiska rörelserna som isolerade företeelser måste vi identifiera likheterna mellan dem och klarlägga hur de triggar varandra. Den våldsbejakande islamismen får aldrig underskattas, den utgör ett hot mot demokratin som måste tas på mycket stort allvar. Men det får inte innebära att vi blundar för andra former av våldsam religiös eller politisk extremism. Ett strategiskt förebyggande arbete mot all form av våldsbejakande extremism är en investering som Sverige inte har råd att avstå från om vi vill förhindra framtida terrorbrott. Birgitta Ohlsson EU- och demokratiminister Robert Örell verksamhetschef Exit Fryshuset ", "article_category": "other"}
{"id": 17086, "headline": "”Föräldrar måste tåla barns tårar”", "summary": "I Skandinavien frågar vi alltför mycket efter vad små barn vill, tycker vinnaren i Eurovision Song Contest Alexander Rybak. Ska man bli riktigt bra på något, då kan man inte ha roligt hela tiden, säger han i Insidans nya serie.", "article": "Alexander Rybak var fyra och ett halvt år när han började spela piano. När han var fem började han spela fiol också. – Egentligen tyckte jag att det var tråkigt att öva så mycket. Hade mina föräldrar varit skandinaver hade de sagt ”han får sluta, han tycker ju inte att det är roligt”, säger Alexander Rybak, som föddes i Vitryssland. – Många säger att mina föräldrar var stränga. Men jag säger att det handlade om mycket kärlek. Ska man bli bra på något kan man inte ha roligt hela tiden. Mina föräldrar kompenserade med att vara väldigt kärleksfulla, vi gjorde många roliga saker tillsammans. Han har kallats för ”underbarn”, den nu 24-årige violinisten som rekordsegrade i finalen i Eurovision Song Contest i Moskva 2009. Men det är den musikaliska skolningen och de många timmarna av övande som ligger bakom framgången, säger han själv. – Jag hade talang, men jag hade inte lust från början. Lusten kom senare. Mina föräldrar såg att de kunde hjälpa mig att komma dit. Alexander Rybak föddes i Minsk i dåvarande Sovjetunionen. Hans mamma Natalia är pianist och pappa Igor en känd violinist. När Alexander var fem år flyttade familjen till Norge. Där var det mesta väldigt annorlunda än i Vitryssland, upptäckte den lille Alexander. – Det var så mycket friare. Till en början förstod jag inte att andra barn inte var tvungna att öva flera timmar om dagen, men det gick snart upp för mig. Och jag såg att mina kompisar fick många leksaker hela tiden, medan jag bara fick leksaker när jag övade. Det tyckte jag var orättvist. Men det är mycket som är orättvist när man är barn, säger Alexander. Ett tag var han rebellisk och ville lägga ner övandet. – Men mina föräldrar var smarta, de fick mig att fortsätta, att känna att alternativet att sluta med musiken inte fanns, och det är jag väldigt glad över i dag. När började du själv tycka att det var roligt att spela? – Det var nog på min första konsert i Norge. Jag var sju år och spelade piano med en stor orkester. Jag minns hur glad jag kände mig. Man ska respektera barn och deras vilja, tycker Alexander. Men här i Skandinavien finns en tendens att lyssna alltför mycket på små barns vilja, anser han. – När man är förälder och 30 eller 40 år gammal måste man lita på att man kan lite mer än barnen. Ibland kan man bedöma vad som är bäst för dem, bättre än de själva kan. Det är inte fel att vara en auktoritet. Det kan bli lite tårar och slit, men det får man tåla som förälder, liksom att barnen är arga på en ibland. Det handlar inte om att man ska ”tvinga” barn att öva till exempel på ett instrument, säger Alexander. Det gäller att få in träningen som en naturlig rutin i vardagen. – Ska man alltid fråga barnen om de vill borsta tänderna också, eller gå och lägga sig? Man ska inte ha för många rutiner, men en halvtimmes övning varje dag är inte särskilt hårt, och det kan betyda mycket för barnets utveckling. Ett problem i Skandinavien är att man vänjer barnen vid att prova på litet av varje, och sluta när det inte är kul, i stället för att gå in för något, menar Alexander. Och att man alltid låter barnet välja. – Här frågar man barnet: ”Vad vill du spela?” ”Tuba”, säger barnet. Och så frågar föräldrarna på olika musikskolor ”Har ni tuba?” Men när det gäller musik ska man alltid börja med piano, det är bra för gehöret, det har man igen senare. I Skandinavien är vi också för rädda att kritisera barnen, säger Alexander. – Att tro att även barn tål kritik är också ett sätt att visa dem respekt. Man ska absolut uppmuntra dem, men inte bara applådera. De måste få veta att de behöver öva mycket, och även få veta om något de gör är mindre bra. Men är det inte lätt att knäcka barnens självkänsla om de ofta får höra att det de gör inte är tillräckligt bra? – Jo, självklart måste man linda in det och säga det på ett bra sätt. Det glömmer man alltför ofta bort i Östeuropa. Mycket är odiskutabelt bättre i Skandinavien än i till exempel Östeuropa när det gäller synen på barn, säger Alexander. Framför allt är man bättre på att se barnen som individer här. – Jag tror att intelligenta pedagoger här inser att man kan ställa lite större krav på barnen. Och att intelligenta pedagoger i Östeuropa inser att man inte får ställa för stora krav och pressa för mycket. En medelväg är det bästa. Alla kan inte bli stjärnor. Men med lite mer krav och övning kan barn och unga få uppleva att de klarar mer och mer, att de kan bli bättre, och det ger självkänsla, menar Alexander. – Men det är viktigt att man kommunicerar med barnen och förklarar varför man ställer krav. Det är det enda som jag tycker att mina föräldrar gjorde fel – när jag frågade varför sa de att det bara ”var” så. Det hade varit mycket enklare om de hade förklarat orsakerna. Hur vill du göra om du själv får barn? – Det går inte att svara på innan man vet vilka personer det handlar om. Alla barn är olika. Mina föräldrar hade ingen plan för mig innan jag föddes. Men det allra viktigaste är förstås att barnen mår bra och har det bra. Hade jag fått välja mellan att uppfostra barn med en sträng regim och därmed göra dem till OS-vinnare, och att ha barn som får ett bra liv – då hade jag givetvis valt det senare. – Själv känner jag mig väldigt privilegierad för att jag både får ha ett bra liv och har blivit erkänd som musiker, säger Alexander Rybak. Alexander Ryback Ålder: 24 år, blir 25 i vår. Familj: Mamma Natalia, pianist, och pappa Igor, violinist. Bor: Lägenhet i Aker Brygge, Oslo, Norge. Gör: Musiker och sångare. Hobby : Tv-spel och tv-serier. Bakgrund : Kom från Vitryssland till Norge med familjen när han var fem år gammal. Utbildning: Barratt Due musikinstitut i Oslo. Karriär: Vann Eurovision Song Contest 2009. Aktuell: Tävlar i årets upplaga av ”Let’s Dance” i TV 4. ", "article_category": "other"}
{"id": 17089, "headline": "”Valkaoset i Örebro avslöjar stora demokratiska brister”", "summary": "Kommunfullmäktiges ordförande i Örebro: Den svenska vallagen är en rest från en svunnen tid och måste göras om för den svenska demokratins skull.Det kaos som uppstått i Örebro visar klart på de brister som finns i svensk demokrati i allmänhet och vallagen i synnerhet. Valsedlar i vallokalerna har saknats eller varit omflyttade. Röstmottagarna har inte haft kontroll över ordningen och om var och hur de röstande lagt sina röster i valkuverten. Propaganda har förekommit i omedelbar anknytning till, och i vissa fall även inne i vallokalen. Det handlar om systematiska brister och liknande fel har sannolikt förekommit även i andra kommuner. För att säkerställa grundvalen för demokratin – ett fritt, individuellt och oberoende val – måste såväl vallag som kommunallag revideras, skriver Staffan Werme.", "article": "Den 19 september, för snart fem månader sedan, avslutades det allmänna valet 2010. Några dagar senare var vinnare och förlorare utsedda och förhandlingar för styrningen av både stat, kommuner och landsting kunde starta. Eller snarare, borde ha kunnat starta. I Örebro väntar fortfarande samtliga politiska partier på det beslut som avgör hur kommunen ska styras. I snart fem månader har vi saknat grundläggande besked om när vi kan förvänta oss ett beslut av den valprövningsnämnd som ska avgöra frågan. Det kaos som uppstått i Örebro visar klart på de brister som finns i svensk demokrati i allmänhet och i vallagen i synnerhet. Situationen i Örebro var väntad. Ett överklagande av valet var sannolikt redan samma dag som förtidsröstningen inleddes. Denna dag hade Socialdemokraterna en så kallad ”valskola”, som sannolikt överträdde gränserna för kollektiv röstning. Inbjudna medborgare fick en skolning av socialdemokratiska kandidater om hur de skulle rösta. Kandidaterna följde med de röstande förbi socialdemokratiska valarbetare utanför vallokalen och in i samma vallokal, ända fram till valurnan. På SVT Tvärsnytts sändning kan man se en socialdemokratisk kandidat stå bredvid röstmottagaren bakom valurnan och applådera en av de röstande. Denna bild från en vallokal visar ett av många problem med den svenska vallagen, och därmed för demokratin. Det är uppenbart att det i dag enbart finns ett mål för vallagen och dess tillämpare. Ökat valdeltagande! Baksidorna av detta; oklarheter i hur röstandet går till, i vilken mån röstningen är individuell och hur påverkan på de röstande sker får stå tillbaka. Det är av många skäl ett orimligt ställningstagande. Valet i Örebro kännetecknades av såväl formella fel som av dålig hantering. Sedan överklagandet blev känt har det strömmat in information om vallokaler där förhållandena varit mer eller mindre i oordning. Valsedlar har saknats eller varit omflyttade. Röstmottagarna har inte haft kontroll över ordningen i vallokalen och om var och hur de röstande lagt sina röstsedlar i valkuverten. Propaganda har förekommit i omedelbar anknytning till, och i vissa fall även inne i vallokalen. Ombudsröster har större eller mindre, lätt upptäckbara, fel. I vart och ett av dessa fall borde röstmottagarna reagerat. Så har inte skett. Det handlar om systematiska brister. Tyvärr visar sig bristerna även i hanteringen efter valet. De bortglömda rösterna i Halmstad, varav två hörde till Örebro, är ett av alldeles för många fall där inte ”backoffice”-funktionerna fungerar. I Örebro har länsstyrelsen godkänt vissa valsedlar som varit påskrivna, medan andra underkänts. Det är oklart om alla röstsedlar granskats lika noggrant. De flesta kommuner har diskrepanser på en knapp promille mellan kommunernas slutsammanräkning och länsstyrelsernas sammanräkning. Dessa diskrepanser kontrolleras inte mot röstlängden. Små avvikelser accepteras. Det är sannolikt att liknande fel som de som begåtts i Örebro förekommer i andra kommuner.Skälet till att Örebro sticker ut är att det skiljer en enda röst för att mandatfördelningen ändras och kommunledningen omformeras. Felaktigheterna i röstmottagandet och sammanräknandet kompletteras av ett föråldrat valsystem där kommuner fortfarande tvingas dela in sig i valkretsar. Det innebär generellt att stora partier gynnas. Därigenom blir också röster olika mycket värda. Ett mandat i Örebro kommunfullmäktige kan för ett parti ”kosta” 2000 röster, medan ett annat parti klarar sig undan med hälften. Den svenska vallagen är en rest av en svunnen tid. Den bygger på ett system där det fanns få partier med stora skillnader mellan partierna. I ett sådant system kan fel av den omfattning som nu redovisats i Örebro möjligtvis bäras. De förändrar inte maktbalansen. Men Sverige av i dag karaktäriseras av många partier och små röstetalsskillnader. Varje röst måste inte bara räknas. Kvaliteten på såväl röstmottagning som sammanräkning måste vara hundraprocentig. Så är inte fallet. Vallagens obsoleta karaktär tydliggörs av den oförmåga att hantera en situation som den som nu uppstått. Antalet överklaganden är rekordstort. Valprövningsnämnden saknar resurser för att hantera situationen. En politiserad hantering av en juridisk process skapar oklarhet om beslutet grundar sig på lag eller på politiska överväganden. För att säkerställa grundvalen för den svenska demokratin, ett fritt, individuellt och oberoende val måste såväl vallag som kommunallag omedelbart revideras. Jag ser följande områden som prioriterade: • Kvalitetssäkra röstmottagningen.Vi förutsätter att den enskildes val är fria, individuella och oberoende. Det innebär att alla måste ha rätt att göra sina val utan påverkan från vare sig partier eller närstående. Valhemligheten måste upprätthållas. Det svenska valsystemet, med många olika valsedlar, skapar osäkerhet. Redan i valet 2014 bör it-tekniken användas för röstmottagning i vallokal. • Förändra ombudsröstningen.Alltför många ombudsröster är felaktiga. Enbart av kommunen/länsstyrelsen godkända ombud bör ha rätt att agera som ombud. • Förbjud alla former av valkampanjer på valdagen.Valdagen är väljarnas dag, inte partiernas. Valet ska ske i en atmosfär av eftertänksamhet, inte i ett valrörelsens crescendo. Riskerna för övertramp av enskilda valarbetare är stora. • Minska omfattningen av förtidsröstningen.Det finns klara organisatoriska problem med att vart fjärde år bygga en kvalitetssäkrad organisation för en lång röstperiod. Dessutom finns demokratiska aspekter som talar för att väljarna gör sitt val efter det att partierna presenterat alla sina förslag och visioner. • Tydliggör hur en vallokal ska vara utformad, i vilken miljö den får placeras och hur omgivningarna ska värnas från otillbörlig påverkan. • Avpolitisera Valprövningsnämnden.Valöverklaganden passar extremt illa för att öppna för att partipolitiska ageranden kan påverka tolkningen av såväl valreslutat som vallag. • Sätt en bortre gräns för när Valprövningsnämnden ska ha fattat beslut.Om inte nämnden klarat av att fatta beslut inom åtta veckor från det att ett överklagande har inkommit, kan man anse att överklagandet vunnit gehör. • Ta bort kraven på valkretsar för kommunerna.Skapa ett system med en undre gräns för deltagande i fullmäktige och tillskapa utjämningsmandat för att säkra det lika värdet av varje medborgares röst. Det finns sannolikt fler åtgärder som behöver genomföras för att återställa tilltron till det svenska valsystemet, och därmed också säkra grundvalen för den svenska demokratin. Men åtgärder brådskar. Redan till supervalåret 2014 bör det mesta ha förändrats. Staffan Werme kommunfullmäktiges ordförandeFolkpartiet Örebro ", "article_category": "other"}
{"id": 17094, "headline": "”Den svenska modellen handlar också om solidaritet”", "summary": "Inför avresan till World Economic Forum i Davos gav fyra svenska ministrar på DN Debatt en fantastisk bild av svensk ekonomi. Men de yttrar inte ord om de globala rättvisefrågorna. Vi vill därför påminna biståndsminister Gunilla Carlsson och hennes kolleger om att internationell solidaritet är en del av den svenska modellen, skriver företrädare för Afrikagrupperna, Emmaus och Latinamerikagrupperna i en replik.", "article": "Sverige har gått stärkt ur den finansiella globala krisen. För att förklara varför bjöds fyra svenska ministrar nyligen in till World Economic Forum i Davos. Inför avresan gav de fyra en fantastisk bild av svensk ekonomi på DN Debatt 27/1. De fyra ministrarna angav den svenska modellen och ansvarstagande, som två av orsakerna till framgången. Och just nu har därför Sverige goda ekonomiska förutsättningar att ta ansvar, inte bara för svenska medborgare, utan även för människor i andra delar av världen. Miljontals människor lider av konsekvenserna av klimatförändringarna och hamnar i kläm när Sverige och EU förhandlar fram handelsavtal med länder i Latinamerika och Afrika. Men på DN Debatt yttrar inte de fyra ministrarna ett enda ord om de globala rättvisefrågorna, såsom utvecklingspolitik, internationell handelspolitik, mänskliga rättigheter eller klimatpolitik. Den svenska modellen bestod en gång i tiden av solidaritet och omtanke om de svaga i världen. Biståndsminister Gunilla Carlsson var en av de ministrar som undertecknade debattartikeln. Tyvärr verkar hon inte ha fått medverka när Reinfeldt, Borg och Bildt skrev. Vi hade gärna sett Carlsson tala om vikten av en transparent och mer fokuserad utvecklingspolitik, saker som hon brinner för och vi ställer oss bakom. Det tycks också, enligt artikeln, finnas utrymme för Carlsson att återigen lyfta fram internationell solidaritet som en del av den svenska modellen. Något som inte har varit särskilt tydligt under Alliansregeringen. Biståndsbudgeten har ökat, men allt mer pengar läggs på att administrera svenska ambassader och att ta emot flyktingar. En större andel biståndspengar läggs även på klimatbistånd. Vi tycker att det är synd att på detta sätt urholka kampen mot fattigdomen, speciellt när nu Sveriges ekonomi är så stark. Varför inte låta biståndspengarna fokusera på fattigdomsbekämpning och låta ambassader, flyktingmottagande och arbetet mot klimatförändringarna finansieras av andra budgetar? Vi uppmanar Gunilla Carlsson och hennes kolleger att ta ett större ansvar i kampen mot klimatförändringarna och den globala fattigdomen. Gabi Björsson, kanslichef Afrikagrupperna Anna Nilsson, informationsansvarig Emmaus Stockholm Åsa Thomasson, verksamhetsledare Latinamerikagrupperna ", "article_category": "other"}
{"id": 17097, "headline": "”Fredrik Reinfeldt har fel – inkomstskillnaderna ökar”", "summary": "Ny LO-rapport i dag: Näringslivseliten har en orimlig inkomstutveckling. En genomsnittlig vd i de 50 största börsbolagen tjänade 2009 lika mycket som 41 industriarbetare. Den ekonomiska eliten i Sverige – de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen – står inkomstmässigt i en klass för sig. Under 2009 hade de en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, vilket motsvarar 41 industriarbetarlöner. Förändringarna i skattesystemet under 2000-talet – slopad förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt med mera – kommer med stor sannolikhet att leda till att den ekonomiska eliten ytterligare kommer att öka inkomsterna jämfört med industriarbetarna. Näringslivets elit måste börja ta ansvar för den här orimliga inkomstutvecklingen. Annars riskerar de sin legitimitet som samhällsaktör, skriver företrädare för LO.", "article": "År 2009 var den svenska maktelitens inkomster före skatt i genomsnitt 15 industriarbetarlöner. 2008 var motsvarande siffra 17 industriarbetarlöner. Det visar LO-ekonomernas nya rapport ”Alltid mer, aldrig nog”. De fallande inkomsterna för makteliten under 2009 speglar finanskrisens effekter på kapitalinkomsterna för näringslivets elit, men är sannolikt bara ett hack i kurvan för maktelitens relativa inkomstutveckling. Den underliggande trenden, samt de höga kapitalinkomster vi kan förväntas se för 2010, pekar på att makteliten fortsätter att dra ifrån under åren som kommer. Vår rapport jämför den sammanräknade inkomsten för makteliten med en industriarbetarlön. Materialet är unikt genom att det ger oss en relativt lång tidsserie över inkomstutvecklingen för de 197 positioner som, enligt vår bedömning, är förknippade med störst makt och inflytande över det svenska samhället. Den krets anställda som har de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden återfinns inte som en egen grupp i den offentliga lönestatistiken. Detta är en brist, eftersom det säkerligen har betydelse för samhällsutvecklingen om makteliten har långt högre inkomster och bättre inkomstutveckling än de människor som påverkas av deras beslut. Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt toppåret för maktelitens relativa inkomst. Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner. Denna grupp är också speciell i bemärkelsen att den relativa inkomsten är väsentligt högre än 1950, då den motsvarade 26 industriarbetarlöner, och flerdubbelt högre än 1980, då den var nere i nio industriarbetarlöner. Inkomstmässigt har det aldrig varit så tacksamt att vara hög chef i det svenska näringslivet som under slutet på 2000-talets första decennium. Titeln på Anders Isakssons bok om välfärdssamhället, ”Alltid mer, aldrig nog”, lämpar sig väl som en beskrivning av den ekonomiska elitens inkomstutveckling. Den byråkratiska eliten – här ingår bland annat generaldirektörer, chefsekonomer och andra höga chefer inom statlig och privat verksamhet – hade 2009 en genomsnittlig inkomst på 8,0 industriarbetarlöner. Den demokratiska eliten – folkvalda i regering, riksdag och folkrörelser – hade i genomsnitt en inkomst på 4,4 industriarbetarlöner. Båda dessa elitgrupper har haft en betydligt svagare inkomstutveckling än den ekonomiska eliten, vars inkomster verkar utvecklas i en helt annan takt än samhället i övrigt. Andra studier över inkomstutvecklingen ger en liknande bild. Statistiska centralbyråns undersökning av hushållens ekonomi (HEK), som inleddes 1975, visar också på att inkomstskillnaderna var som minst i början på 1980-talet och att de under senare år har varit de största sedan undersökningen började. Statsminister Fredrik Reinfeldt har vid flera tillfällen hävdat att inkomstskillnaderna inte har ökat sedan 2006. Det stämmer inte. Mellan 2006 och 2009 har inkomstskillnaderna ökat, oavsett vilket mått för hushållens disponibla inkomst vi använder oss av. Sverige är inte på något sätt ensamt om ökande inkomstskillnader. Det är en utveckling vi ser över hela västvärlden, men allra tydligast i anglosaxiska länder som USA och Storbritannien. Ett antal olika faktorer bestämmer inkomstskillnadernas utveckling: ekonomins funktionssätt, styrkeförhållandena på arbetsmarknaden, normer i samhället och skattesystemets utformning är en del av dessa. Men det står helt klart att beslut i politiska församlingar kan påverka inkomstfördelningen. Det är olyckligt att den nuvarande regeringens ekonomiska politisk har som kanske främsta syfte att öka löneskillnaderna – i en tid när inkomstskillnaderna är de största på flera decennier. Förändringarna i det svenska skattesystemet under 2000-talet kommer med stor sannolikhet att leda till att den ekonomiska elitens inkomster ökar ytterligare relativt industriarbetarlönen. Borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt, en regressiv fastighetsbeskattning – samtliga dessa skatteförändringar kommer att leda till stigande kapitalinkomster för dem som redan har stora ekonomiska resurser. Utan en ny inriktning på den ekonomiska politiken kommer Sverige att bli ett land med ökande ekonomiska klyftor och med en maktelit som har allt svagare förståelse för de ekonomiska förhållanden som gäller för flertalet. Men det är också viktigt att näringslivets elit, både dess organisationer och de individer som finns på de ledande positionerna, börjar ta ansvar för sin orimliga inkomstutveckling. Denna grupp, som alltid predikar återhållsamhet för andra, riskerar annars sin legitimitet som en seriös samhällsaktör. Wanja Lundby-Wedin LO:s ordförande Jeanette Bergström LO-ekonom Ola Pettersson LO-ekonom ", "article_category": "other"}
{"id": 17101, "headline": "”Så här ska svensk polis bli mer effektiv och modern”", "summary": "Rikspolischefen: Myndighetsgränserna inom Polisen – vi är i dag den enda samhällssektor som är indelad länsvis – hindrar effektivt polisarbete. Under förra året fick Polisen förstärkta resurser. Vi är i dag 20 000 poliser – fler än någonsin – och det är välkommet. Men vi behöver också utveckla vårt sätt att arbeta och bli en mer lärande och modern organisation. Därför inrättar Rikspolisstyrelsen bland annat en ny funktion för att utvärdera arbetsmetoder som är till praktisk nytta i det dagliga jobbet. En mycket angelägen och prioriterad uppgift för Polisen framöver är att bekämpa brott som begås i nära relationer. En annan viktig uppgift är att stävja ungdomskriminaliteten och se till att samhällets reaktion på den kommer snabbt, skriver Bengt Svenson.", "article": "Under det år som gått har antalet poliser ökat till 20 000. Vi är därmed fler poliser än någonsin. Med den förstärkningen har vår förmåga att vara närvarande och synliga ökat, samtidigt som vår förmåga att utreda och klara upp brott stärkts. Att vi blivit fler är välkommet, men vi måste också utveckla vårt sätt att arbeta. Jag vill här peka på några områden som enligt min mening ska stå i fokus för Polisens utvecklingsarbete framöver. • Polisen behöver i högre grad bli en lärande organisation. Det finns mycket kunskap inom Polisen och arbetsmetoder utvecklas på många håll. Vi skulle dock kunna tillvarata erfarenheter och metodutveckling på ett mer strukturerat sätt. Det handlar om att bli bättre både på att utvärdera och på att sprida goda exempel så att de används i hela landet. Därför inrättar Rikspolisstyrelsen en ny funktion för utvärderingsverksamhet. Satsningen är starkt inriktad på arbetsmetoder som är till praktisk nytta i det dagliga jobbet. Till funktionen knyts ett råd med akademisk kompetens som ska garantera att utvärderingsverksamheten håller hög kvalitet. Resultaten av de kvalificerade uppföljningar som görs ska publiceras i en rapportserie och på andra sätt spridas inom polisorganisationen. Alla inom Polisen har sedan ett ansvar för att metodutvecklingen används, vare sig den har skett vid Rikspolisstyrelsen, vid en polismyndighet eller vid polisen utomlands. Det tas fram mycket ny kunskap om hur polisarbete kan bedrivas, men nya metoder och rutiner måste tillämpas snabbare och på fler ställen än vad som sker i dag. • Polisen behöver bli modernare. De närmaste fem åren gör svensk polis den största investeringen någonsin för att förnya och modernisera vårt it-stöd. Den viktigaste byggstenen i denna satsning är ett nytt mobilt system för avrapportering och utredning. Polisen ska direkt ute på fältet kunna skriva in uppgifter och hämta information. Vi håller på med att införa det nya systemet och under året ska det successivt börja användas i hela landet. Fullt utbyggt omfattar systemet alla brott och ersätter helt dagens krångliga system för utredning och avrapportering. Genom att vi kan utreda effektivare ska fler brott klaras upp snabbare, samtidigt som vi frigör tid för brottsförebyggande och trygghetsskapande insatser. Det nya systemet ger oss alltså möjligheter att både kunna utreda bättre och att vara synligare. En modern organisation måste präglas av en modern ledningsstruktur. En parlamentarisk kommitté har fått i uppdrag att pröva om dagens organisation med självständiga polismyndigheter är effektiv och ändamålsenlig. Polisen är i dag den enda samhällssektor som är organiserad länsvis i 21 myndigheter. Det har på senare tid blivit allt tydligare att myndighetsgränserna inom Polisen ibland hindrar att verksamhet kan bedrivas fullt ut effektivt. Kriminaliteten förändras och blir både mer geografiskt rörlig och mer komplex. Det ställer ökade krav på att Polisen har specialistkompetens – exempelvis för it-brottslighet – som rimligen inte kan finnas inom var och en av de 21 polismyndigheterna. Lägg till detta vad jag ovan sagt, nämligen att Polisen måste ha en styrning som gör att metodutveckling sprids snabbare över landet. Jag förväntar mig att detta är frågor som den parlamentariska kommittén kommer att se över. Parallellt med att hela polisväsendet utreds, bedriver Rikspolisstyrelsen ett arbete med att stödja polismyndigheternas egen organisationsutveckling. För oavsett vad den parlamentariska kommittén kommer fram till, så måste den lokala verksamheten vara organiserad så bra som möjligt. Under 2010 kartlades samtliga polismyndigheters organisation och i år ska förslag till förbättringar tas fram i samverkan mellan Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. Målet är att säkerställa att varje myndighet har en tydlig och rationell ledningsstruktur som bidrar till allt bättre verksamhetsresultat. • Vi ska arbeta för att ytterligare stärka förtroendet för Polisen. Mätningar visar att Polisen har ett högt förtroende hos allmänheten, men vi ska vara medvetna om att förtroende är något som ständigt måste förtjänas. Det är viktigt för Polisen att människor såväl känner tillit till vår förmåga som trygghet i kontakten med oss. Som en del i arbetet med att värna och stärka förtroendet arbetar vi med att ta fram en medarbetarpolicy som förtydligar det ansvar som följer med att arbeta inom Polisen. Policyn utgör en fortsättning på vårt värdegrundsarbete och ska vara ett stöd för medarbetare och chefer att agera förtroendeingivande. Tyvärr förekommer det att anställda inom Polisen gör fel och ibland allvarliga fel. Vid årsskiftet inrättade vi en ny organisation för att utreda brottsmisstankar mot poliser. Precis som tidigare är det åklagare som leder utredningarna, men den polisiära delen av utredningsarbetet flyttas till Rikspolisstyrelsen, Det gör vi för att öka utredningsförmågan och för att det ska finnas ett tydligt avstånd mellan dem som utreder och de som utreds. Med den nya organisationen hoppas vi skapa ytterligare legitimitet och förtroende för hur brottsmisstankar mot poliser utreds. Jag vill peka på ytterligare två viktiga uppgifter som vi inom Polisen kommer att arbeta hårt med framöver. Den ena är brott som begås i nära relationer. Vi har gjort en stor satsning på att utveckla vår förmåga att utreda dessa brott och vi kommer att fortsätta arbeta intensivt för att bli allt bättre. Att hjälpa och skydda människor som kränks och misshandlas av sin partner eller en annan närstående är en mycket angelägen och prioriterad uppgift för Polisen. Likaså ska vi anstränga oss än mer för att bekämpa kriminalitet bland ungdomar. Det är viktigt för att hjälpa unga människor och det är samtidigt en av de bästa brottsförebyggande åtgärder som kan göras. Bland annat måste vi, tillsammans med åklagarna, se till att ärenden där ungdomar är inblandade utreds snabbare. Nu klarar vi inte alltid av de fastställda tidsnormerna och det är helt oacceptabelt. För unga människor är det viktigt att samhällets reaktion kommer snabbt. Polisen har alltså 2011 goda förutsättningar och tydliga ambitioner. Med förstärkta resurser följer berättigade krav från allmänheten. Vi gör ett bra jobb, men vi kan utvecklas ytterligare och vi har riktlinjer för det arbetet. Bengt Svenson rikspolischef Polisen Polisen ska förebygga brott, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, bedriva spaning och göra brottsutredningar. Polisen består av Rikspolisstyrelsen, 21 lokala polismyndigheter som motsvarar länsindelningen samt Statens kriminaltekniska laboratorium. Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet och har tillsyn över Polisen. Antalet polisanställda var drygt 28 000 personer i december 2010, varav 20 000 poliser. Källa: Polisen.se ", "article_category": "other"}
{"id": 17103, "headline": "”Så här ska svensk polis bli mer effektiv och modern”", "summary": "Rikspolischefen: Myndighetsgränserna inom Polisen – vi är i dag den enda samhällssektor som är indelad länsvis – hindrar effektivt polisarbete.Under förra året fick Polisen förstärkta resurser. Vi är i dag 20 000 poliser – fler än någonsin – och det är välkommet. Men vi behöver också utveckla vårt sätt att arbeta och bli en mer lärande och modern organisation. Därför inrättar Rikspolisstyrelsen bland annat en ny funktion för att utvärdera arbetsmetoder som är till praktisk nytta i det dagliga jobbet. En mycket angelägen och prioriterad uppgift för Polisen framöver är att bekämpa brott som begås i nära relationer. En annan viktig uppgift är att stävja ungdomskriminaliteten och se till att samhällets reaktion på den kommer snabbt, skriver Bengt Svenson.", "article": "Under det år som gått har antalet poliser ökat till 20 000. Vi är därmed fler poliser än någonsin. Med den förstärkningen har vår förmåga att vara närvarande och synliga ökat, samtidigt som vår förmåga att utreda och klara upp brott stärkts. Att vi blivit fler är välkommet, men vi måste också utveckla vårt sätt att arbeta. Jag vill här peka på några områden som enligt min mening ska stå i fokus för Polisens utvecklingsarbete framöver. • Polisen behöver i högre grad bli en lärande organisation.Det finns mycket kunskap inom Polisen och arbetsmetoder utvecklas på många håll. Vi skulle dock kunna tillvarata erfarenheter och metodutveckling på ett mer strukturerat sätt. Det handlar om att bli bättre både på att utvärdera och på att sprida goda exempel så att de används i hela landet. Därför inrättar Rikspolisstyrelsen en ny funktion för utvärderingsverksamhet. Satsningen är starkt inriktad på arbetsmetoder som är till praktisk nytta i det dagliga jobbet. Till funktionen knyts ett råd med akademisk kompetens som ska garantera att utvärderingsverksamheten håller hög kvalitet. Resultaten av de kvalificerade uppföljningar som görs ska publiceras i en rapportserie och på andra sätt spridas inom polisorganisationen. Alla inom Polisen har sedan ett ansvar för att metodutvecklingen används, vare sig den har skett vid Rikspolisstyrelsen, vid en polismyndighet eller vid polisen utomlands. Det tas fram mycket ny kunskap om hur polisarbete kan bedrivas, men nya metoder och rutiner måste tillämpas snabbare och på fler ställen än vad som sker i dag. • Polisen behöver bli modernare.De närmaste fem åren gör svensk polis den största investeringen någonsin för att förnya och modernisera vårt it-stöd. Den viktigaste byggstenen i denna satsning är ett nytt mobilt system för avrapportering och utredning. Polisen ska direkt ute på fältet kunna skriva in uppgifter och hämta information. Vi håller på med att införa det nya systemet och under året ska det successivt börja användas i hela landet. Fullt utbyggt omfattar systemet alla brott och ersätter helt dagens krångliga system för utredning och avrapportering. Genom att vi kan utreda effektivare ska fler brott klaras upp snabbare, samtidigt som vi frigör tid för brottsförebyggande och trygghetsskapande insatser. Det nya systemet ger oss alltså möjligheter att både kunna utreda bättre och att vara synligare. En modern organisation måste präglas av en modern ledningsstruktur. En parlamentarisk kommitté har fått i uppdrag att pröva om dagens organisation med självständiga polismyndigheter är effektiv och ändamålsenlig. Polisen är i dag den enda samhällssektor som är organiserad länsvis i 21 myndigheter. Det har på senare tid blivit allt tydligare att myndighetsgränserna inom Polisen ibland hindrar att verksamhet kan bedrivas fullt ut effektivt. Kriminaliteten förändras och blir både mer geografiskt rörlig och mer komplex. Det ställer ökade krav på att Polisen har specialistkompetens – exempelvis för it-brottslighet – som rimligen inte kan finnas inom var och en av de 21 polismyndigheterna. Lägg till detta vad jag ovan sagt, nämligen att Polisen måste ha en styrning som gör att metodutveckling sprids snabbare över landet. Jag förväntar mig att detta är frågor som den parlamentariska kommittén kommer att se över. Parallellt med att hela polisväsendet utreds, bedriver Rikspolisstyrelsen ett arbete med att stödja polismyndigheternas egen organisationsutveckling. För oavsett vad den parlamentariska kommittén kommer fram till, så måste den lokala verksamheten vara organiserad så bra som möjligt. Under 2010 kartlades samtliga polismyndigheters organisation och i år ska förslag till förbättringar tas fram i samverkan mellan Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. Målet är att säkerställa att varje myndighet har en tydlig och rationell ledningsstruktur som bidrar till allt bättre verksamhetsresultat. • Vi ska arbeta för att ytterligare stärka förtroendet för Polisen.Mätningar visar att Polisen har ett högt förtroende hos allmänheten, men vi ska vara medvetna om att förtroende är något som ständigt måste förtjänas. Det är viktigt för Polisen att människor såväl känner tillit till vår förmåga som trygghet i kontakten med oss. Som en del i arbetet med att värna och stärka förtroendet arbetar vi med att ta fram en medarbetarpolicy som förtydligar det ansvar som följer med att arbeta inom Polisen. Policyn utgör en fortsättning på vårt värdegrundsarbete och ska vara ett stöd för medarbetare och chefer att agera förtroendeingivande. Tyvärr förekommer det att anställda inom Polisen gör fel och ibland allvarliga fel. Vid årsskiftet inrättade vi en ny organisation för att utreda brottsmisstankar mot poliser. Precis som tidigare är det åklagare som leder utredningarna, men den polisiära delen av utredningsarbetet flyttas till Rikspolisstyrelsen, Det gör vi för att öka utredningsförmågan och för att det ska finnas ett tydligt avstånd mellan dem som utreder och de som utreds. Med den nya organisationen hoppas vi skapa ytterligare legitimitet och förtroende för hur brottsmisstankar mot poliser utreds. Jag vill peka på ytterligare två viktiga uppgifter som vi inom Polisen kommer att arbeta hårt med framöver. Den ena är brott som begås i nära relationer. Vi har gjort en stor satsning på att utveckla vår förmåga att utreda dessa brott och vi kommer att fortsätta arbeta intensivt för att bli allt bättre. Att hjälpa och skydda människor som kränks och misshandlas av sin partner eller en annan närstående är en mycket angelägen och prioriterad uppgift för Polisen. Likaså ska vi anstränga oss än mer för att bekämpa kriminalitet bland ungdomar. Det är viktigt för att hjälpa unga människor och det är samtidigt en av de bästa brottsförebyggande åtgärder som kan göras. Bland annat måste vi, tillsammans med åklagarna, se till att ärenden där ungdomar är inblandade utreds snabbare. Nu klarar vi inte alltid av de fastställda tidsnormerna och det är helt oacceptabelt. För unga människor är det viktigt att samhällets reaktion kommer snabbt. Polisen har alltså 2011 goda förutsättningar och tydliga ambitioner. Med förstärkta resurser följer berättigade krav från allmänheten. Vi gör ett bra jobb, men vi kan utvecklas ytterligare och vi har riktlinjer för det arbetet. Bengt Svenson rikspolischef ", "article_category": "other"}
{"id": 17104, "headline": "Egyptenresor bokas om", "summary": "I helgen beräknas alla svenska resenärer ha kommit hem från Egypten. Totalt har tiotusentals fått ändra sina semesterplaner sedan de stora researrangörerna har ställt in alla resor till Egypten under resten av våren.", "article": "Under veckan som gått har charterbolagen flugit hem alla resenärer från Egypten. – Det har inte varit oroligheter i turistorterna, men vi tog det säkra före det osäkra, säger Kajsa Moström, informationschef på Apollo. Samtliga researrangörer som DN har pratat med har ställt in sina resor till Egypten fram till slutet på april, då vintersäsongen slutar. De resenärer som fick sin vistelse i Egypten avbruten får pengar tillbaka för de dagar de har missat. För de drygt 70 000 inbokade resenärer som fått besked om inställd resa finns två alternativ, pengar tillbaka eller ombokning till ett annat resmål. – Intresset för att boka om är starkt, åtta av tio vill fortfarande åka i väg någonstans, säger Fritidsresors informatör Therese Wahlund. Runt 250 000 svenskar reser till Egypten varje år. – Egypten som resmål har gått som en raket de senaste två åren. Många var inställda på att komma dit så det är tråkigt att behöva ställa in, säger Vings informatör Charlotte Hallencreutz. Över lag har de drabbade resenärerna reagerat med förståelse men många är besvikna. På Solresor upplevde man en oro bland kunderna över att resa till Egypten i vår, det gjorde det lättare att fatta beslutet att ställa in för resten av säsongen. Solresor är den minsta aktören i sammanhanget med totalt 8 000 resenärer som drabbats av krisen i Egypten. Hos Ving skulle 15 000 personer ha rest till Egypten i vår, hos Fritidsresor 25 000. Apollo har flest med 26 500 personer som har fått ändra sina semesterplaner. De större resebolagen jobbar hårt för att ta fram fler flyg och hotell för dem som vill ersätta Egypten med en annan resa. Nya resor går bland annat till Kanarieöarna, Marocko, Kap Verde-öarna och Jordanien. Fritidsresor är det enda bolag som hittills gjort en grov beräkning på sina kostnader och summan landar på 30 miljoner kronor. Om man ser till antalet drabbade personer motsvarar det alltså en dryg miljon per tusen resenärer. – Det är svårt att överblicka eftersom vi inte vet hur sommarsäsongen kommer att påverkas, men visst handlar det om miljonbelopp, säger Apollos Kajsa Moström. Solresor har inga resor till Egypten under sommaren och räknar med att kunna starta som planerat i oktober. Fritidsresor, Ving och Apollo får följa UD:s rekommendationer och se hur händelserna i Egypten utvecklas under våren. De verkliga kostnaderna drabbar Egypten. Utöver mänskligt lidande ser det mörkt ut för landets ekonomi framöver, då turistnäringen är största inkomstkällan. Anna Hagvärn anna.hagvarn@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 17107, "headline": "”Vapenexport inget verktyg för dialog med diktaturer”", "summary": "Ärkebiskopen: Märkligt uttalande av Fredrik Reinfeldt om Sveriges vapenexport. Nu krävs skärpt lagstiftning. Sverige har i 30 år exporterat krigsmateriel till Tunisien och på senare tid även Egypten. Vi exporterar även till andra länder som är instabila eller kraftigt kränker mänskliga rättigheter, som Saudiarabien och Pakistan. Detta är helt enkelt oacceptabelt. Reglerna är uppenbarligen inte tillräckligt vassa och samtliga partier måste nu agera, skriver Anders Wejryd.", "article": "Händelseutvecklingen i Egypten och Tunisien väcker hopp och bävan. Det är fantastiskt att se det mod och den energi som finns hos de människor som dag efter dag ropar efter frihet och rättvisa, trots alla risker som de utsätter sig för. Samtidigt förfäras jag över den brutalitet som de senaste dagarna har präglat svaret från den egyptiska regimen. Vi vet inte vart detta tar vägen, vi vet inte om detta ens är början till en genuin demokratisering, men vi ser att människorna i dessa, liksom i andra arabländer, längtar efter en annan samhällsordning. Världens ledare måste hörsamma ropen från människorna i Tunis och Kairo. Det är dags för en genuin omprövning av den realpolitik som tycks ha haft företräde när det gäller Sveriges och EU:s relationer till dessa länders regeringar. Jag konstaterar, med både förvåning och upprördhet, att Sverige tillåter export av krigsmateriel till dessa regimer, trots vetskap om att allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer regelbundet och omfattande. Sverige har de senaste 30 åren exporterat krigsmateriel till Tunisien och på senare tid även till Egypten, om än i mindre omfattning. När beslut ska fattas om vapenexport till kontroversiella länder samråder den beslutsfattande myndigheten Inspektionen för strategiska produkter, ISP, med Exportkontrollrådet, där representanter för alla riksdagspartier sitter. Trots de uppenbara kränkningarna av mänskliga rättigheter i Tunisien och Egypten, har exporten fått klartecken genom de politiska partiernas godkännande. Tyvärr ingår denna export i ett större mönster av vapenaffärer med ett antal länder som antingen är instabila eller kraftigt inskränker de mänskliga rättigheterna, såsom Saudiarabien och Pakistan. Med förvåning läser jag Fredrik Reinfeldts kommentar till vapenexporten (Svenska Dagbladet 2/2), på en direkt fråga från en gymnasieungdom. Statsministern menar att det går att fortsätta exporten till länder med ”regimer som vi inte gillar” för att vi bör ha en dialog även med dem. Dessutom gör han en märklig koppling till biståndet, ”som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare”. Resonemanget haltar på flera punkter. För det första är det anmärkningsvärt att se vapenexport som ett effektivt verktyg i dialog med diktaturer. Det är snarast ett mycket trubbigt medel om det är just dialog kring mänskliga rättigheter man vill åstadkomma. Det andra är att likställa vapenexport till diktaturer med bistånd till andra länder, som om det på något sätt skulle röra sig om likvärdiga saker, med likvärdiga syften. När vapnen används av regimerna i Egypten, Tunisien, Saudiarabien för att skapa säkerhet, vems säkerhet pratar vi då om? När bistånd används för ekonomisk och social utveckling i fattiga länder, så är syftet att ge bidrag till en utvecklingsprocess i landet, med bland annat ökade satsningar på skola, hälsovård och jordbruksutveckling. Det förekommer att biståndsmedel förskingras, men det förvånande är – givet vilka riskutsatta miljöer det handlar om – hur mycket av medlen som faktiskt når fram och används effektivt. Det gäller inte minst det bistånd som kanaliseras via enskilda organisationer. Men den största skillnaden är faktiskt att biståndet dagligen debatteras och utsätts för omfattande granskning. Biståndsminister Gunilla Carlsson vill ”öppna biståndet” för ännu mera debatt. Det är utmärkt. På samma sätt är det dags att ”öppna vapenexporten” och utsätta den för hård granskning och debatt. Något sådant ser vi inte i dag. Det är helt enkelt oacceptabelt att fortsätta med svensk vapenexport till diktaturer och länder som så omfattande bryter mot mänskliga rättigheter. De riktlinjer som gäller i dag är tydliga med att respekten för mänskliga rättigheter är ett villkor för att bevilja tillstånd för export, men det hindrar inte Sverige från att exportera till dessa länder. Reglerna är uppenbarligen inte tillräckligt vassa och måste ändras med hjälp av ännu tydligare lagstiftning. Samtliga partier måste nu agera för att skärpa reglerna, för att stoppa exporten till länder som allvarligt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Händelserna i Egypten och Tunisien visar hur brådskande det är med denna skärpning. Anders Wejryd Svenska kyrkans ärkebiskop, ordförande i Sveriges Kristna Råd ", "article_category": "other"}
{"id": 17113, "headline": "”Egyptens kvinnor bör se upp!”", "summary": "Upproret i Egypten har också blivit kvinnornas revolution. Nu syns de på gatorna, starka och arga. Svensk-iranska Azar Mahloujian följer händelserna i Egypten och minns kvinnornas roll i Iran 1979. Och vad som hände efteråt.", "article": "I knallrosa hijab (slöja) och lika rosa tröja står hon vid kravallstaketen, ”Den modigaste flickan i Egypten” som hon kallas på Youtube. Poliser i kravallutrustning stirrar uttryckslöst när hon med armen i luften hoppar omkring och rytmiskt ropar slagord, som de unga männen runt henne upprepar i talkör. ”Vad vill du, Mubarak? Att alla egyptier ska kyssa dina fötter?” Nu har kvinnorna tagit plats på gatorna. Unga, medelålders, gamla. Och arga. För nästan exakt 32 år sedan gjorde Azar Mahloujian samma sak i Iran. Hon var ute på gatorna och protesterade mot schahens envälde. 1979 var den iranska revolutionen ett faktum. Azar Mahloujian var vänsteraktivist, och hade stora förhoppningar om framtiden. Drömmar som krossades nästan direkt. – Vi drömde om demokrati, om ett bättre liv där alla kunde få äta sig mätta, om att inte vara rädda för att säga vad vi tyckte och tänkte. När jag såg de första demonstrationsbilderna från Tunisien och Egypten så blev jag väldigt rörd. Det kändes precis som i Iran 1979. Men i Tunisien började det som ett bröduppror. Kvinnorna demonstrerade med en baguette i handen, säger hon. Azar Mahloujian kom som flykting till Sverige 1982. Här har hon arbetat som bibliotekarie, författare (hon har gett ut fyra romaner på svenska) och översättare. När schahen störtades var hon 30 år och arbetade som bibliotekarie på universitetet i Teheran. Vad tänker hon när hon ser demonstrationerna i Egypten? – Det är så spännande, jag och mina iranska vänner här i Sverige är så glada för deras skull. Det är människor från alla samhällsgrupper, och i alla åldrar som är ute på gatorna. Även kvinnorna trotsar utegångsförbudet. Det är fantastiskt att man med fredliga medel kan göra sig av med en diktator. Men hon är också rädd och orolig för att det ska gå i Tunisien och i Egypten som det gick i Iran. Hon hoppas att kvinnorna organiserar sig för att kräva sina rättigheter. Den iranska revolutionen hade, lika lite som upproren i Tunisien och Egypten, något program. Den handlade i första hand om att människor fått nog; av ekonomiska och sociala orättvisor, av censur, politiskt förtryck, tortyr. – Kvinnorna gick sida vid sida med männen, kvinnoorganisationerna var alldeles nybildade, eftersom de varit förbjudna under schahen, säger Azar Mahloujian. Men när mullorna i Iran ”kapade” revolutionen, så var det kvinnorna de gav sig på först. Efter bara några veckor vid makten, den 7 mars, kom de med påbud om att kvinnor skulle vara tvungna att bära hijab (sjal) utanför hemmets väggar. Dagen därpå, den 8 mars 1979, gick tiotusentals kvinnor ut och demonstrerade mot hijab-tvånget. Det var deras första offentliga firande av internationella kvinnodagen, och demonstrationen höll på i tre dagar. – Bland alla dessa kvinnor gick även äldre kvinnor, iklädda hijab. De demonstrerade för sina döttrars rätt att själva välja om de skulle bära slöja eller inte, berättar Azar Mahloujian. Hon är orolig för vilken ställning Muslimska brödraskapet kan tänkas få i Egypten framöver. Eftersom de varit förbjudna så vet ingen hur deras program ser ut, vad de egentligen vill. Det var likadant med de iranska religiösa ledarna. Khomeini som tog makten efter revolutionen hade levt i landsflykt i 17 år. Eftersom han varit tystad av schahens censur så visste få vad han och hans islamistiska anhängare ville. Men de hade i lugn och ro kunnat bygga upp sina kanaler, de hade sina moskéer, sin hierarki. Den politiska oppositionen hade ingenting – dess medlemmar satt i fängelse. – Vår revolution handlade inte om att vi ville bära hijab eller chador, och sitta instängda hemma. Men iranierna visste inget om Khomeinis politiska program. Jag hoppas att egyptierna och tunisierna, inte minst kvinnorna, tar lärdom av vad som hände i Iran. Man kan tycka att det är jättebra att det är ett äkta folkligt uppror, att det inte finns någon bestämd ledare, men samtidigt är det väldigt osäkert. Vem kan omvandla detta till något bra? 1980 stängdes alla universitet i Iran. De skulle rensas från allt som inte föll den nya regimen i smaken och anpassas till de nya religiösa lagarna. Studenterna sittstrejkade och protesterade, flera av dem sköts ihjäl. Lärare och annan personal, som bibliotekarien Azar Mahloujian, gick till jobbet som vanligt varje dag, men utan att ha arbetsuppgifter. De började få krav på att rensa ut och förstöra opassande böcker, men vägrade och skrev i stället protestbrev till president Banisadr och till parlamentet. En dag när Azar Mahloujian var på väg till jobbet, stoppades hon av en kollega. – Han sade: ”Gå inte till jobbet. Åk inte hem.” Revolutionsgardet hade varit på universitetet och krävt ut ett fotografi av mig och bett om min adress. Jag förstod att jag var tvungen att lämna allt. Jag tvingades gå under jorden. Efter sju månaders kringflackande mellan vänners och vänners bekantas lägenheter, en belägenhet hon delade med hundratusentals andra, så valde Azar Mahloujian att fly över bergen till Turkiet. Därifrån tog hon tåget till Jugoslavien, där hon tröstlöst traskade från ambassad till ambassad i tre månaders tid. Till slut kontaktade hon en smugglare som hjälpte henne till Sverige 1982. Tjugonio år senare följer hon och hennes många iranska vänner, både i Sverige och i Iran, det som händer i Mellanöstern just nu. Hon och 155 iranska feminister har nyligen skrivit ett upprop som stöd till de tunisiska kvinnorna. Youtubeklippet med ”Den modigaste flickan i Egypten” påminner henne om de unga kvinnorna som demonstrerade i Iran sommaren 2009 i anslutning till presidentvalet. De sade också ifrån, och det är ingen slump, menar Azar Mahloujian, att det var en kvinna som blev symbol för upproret den gången. För kvinnorna var väldigt många på gatorna då. De flesta minns väl den 22-åriga Neda Agha-Soltan som sköts av iransk polis och dog framför tv-kamerorna. Och Egypten har en internationell röst i 80-åriga människorättsaktivisten Nawal El Saadawi. Till Democracy Now! sade hon häromdagen att målet nu är att arbeta för riktig demokrati, utan diskriminering mellan män och kvinnor, kristna och muslimer. – Det är viktigt att det finns ickereligiösa alternativ. I Iran sitter ledarna troligen bara och väntar på att få stödja Muslimska brödraskapet, både ekonomiskt och militärt. Religion är en privatsak, inte något man kan styra ett land eller ett folk med, säger Azar Mahloujian. Azar Mahloujian Ålder: 61 år. Bor: Sundbyberg. Yrke: Författare och översättare. Böcker på svenska: ”De sönderrivna bilderna” under pseudonymen Nahid, (Bonnier Alba 1995), ”Älskar du någon annan?” (Atlas 2002), ”Tillbaka till Iran” (Atlas 2004), ”Vi lyser som guld” (Atlas 2006). Kort om Iran Schah Reza Pahlavi satt vid makten i 23 år. 1975 upplöste han alla partier utom sitt eget och genomförde samtidigt sociala reformer. Den religiösa ledaren Khomeini kritiserade reformerna från sin exil. Efter blodiga demonstrationer tvingades schahen att lämna Iran 1979. Det muslimska prästerskapet tog makten och har behållit den. ", "article_category": "other"}
{"id": 17116, "headline": "”Bilindustrin på god väg möta klimatkraven”", "summary": "Sverige behöver inte ett nytt styrmedel för att nå klimatmålen när det gäller koldioxidutsläppen. Vi har sänkt dessa utsläpp snabbare än övriga Europa. Bilindustrin är således på mycket god väg att möta kraven för 2015, skriver BIL Swedens vd Bertil Moldén i en replik.", "article": "På DN Debatt 28/1 föreslår Per Kågeson en ny försäljningsskatt på nya bilar med höga utsläpp av koldioxid, medan bilar med mindre koldioxidutsläpp ska premieras. Systemet, ett så kallat bonus-malussystem, tillämpas i Frankrike. Frågan är om det behövs ytterligare styrmedel för att nå klimatmålen? Svaret är nej. Sverige har sänkt bränsleförbrukningen och därmed koldioxidutsläppen för nya bilar i en snabbare takt än resten av Europa. Mellan 2007 och 2010 har medelutsläppen i Sverige sänkts med cirka 15 procent tack vare att bilindustrin på bred front inför ny effektivare teknik. Bilindustrin är således på mycket god väg att möta kraven för 2015. Vi ska inte heller glömma bort att till CO2-lagstiftningen är också knutet avsevärda bötesbelopp om CO2-värdena inte uppnås. Dessa böter är så krävande att företagen i praktiken inte har något annat val än att möta lagstiftningen. Vidare är det principiellt fel att införa ett nytt styrmedel, det är dessutom samhällsekonomiskt skadligt. Forskningen har entydigt pekat på att priset för att släppa ut ett kilo koldioxid ligger långt under de styrmedel bilisterna utsätts för i dag. Däremot belastas inte flyget, sjöfarten, elproduktionen, industrin, skogs- eller jordbruket med kostnaderna för sina utsläpp. Ett nytt styrmedel skulle därmed öka orättvisorna mellan transportslagen. BIL Sweden anser att förslaget strider mot forskningens syn på effektiv klimatpolitik och medför stora samhällsekonomiska förluster genom små klimatvinster till mycket höga kostnader. Vad vi efterlyser är i stället ett samlat grepp när det gäller alla styrmedel för minskad klimatpåverkan för nya bilar. Ett sådant system måste vara utformat för att vara långsiktigt, kostnadseffektivt, teknikneutralt och bygga på principer som gäller inom EU, till exempel lagstiftningen gällande nya bilars koldioxidutsläpp. På kort sikt måste vi dock få klarhet i vad som gäller för reducering av förmånsvärdena för nya E85-, gas- och laddhybridbilar så att dessa satsningar kan ses långsiktigt och ej försvinner över en natt. Bertil Moldén vd BIL Sweden ", "article_category": "other"}
{"id": 17121, "headline": "”Risken är liten att Egypten utvecklas till en islamisk stat”", "summary": "Centrum för Mellanösternstudier: Allvarligt misstag om Muslimska brödraskapet stängs ute från oppositionen och inte tillåts delta i en övergångsprocess. Muslimska brödraskapet är den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Det finns dock ingen större anledning att befara att rörelsen – i händelse av en övergångsregering – kommer att vilja skapa en egyptisk islamisk republik. Det är betydelsefullt att inte demonisera brödraskapet. I stället bör den övriga oppositionen samarbeta med och inlemma brödraskapet i en demokratisk process, skriver chefen för Centrum för Mellanösternstudier, Leif Stenberg.", "article": "Muslimska brödraskapet grundades 1928 och är den starkaste oppositionsrörelsen i det moderna Egyptens historia. Vilken roll kommer det och islamism att spela i den fortsatta egyptiska utvecklingen? Det är en styrka att protesterna kan beskrivas som en gräsrotsrörelse som inte har organiserats av politiska partier, Muslimska brödraskapet eller fackföreningar. I stället vilar de på ett genuint missnöje. Samtidigt är det en svaghet att det inte finns några strukturer för hur dessa missnöjesyttringar ska förvaltas och omsättas i politik. Någon enad opposition i Egypten finns med andra ord inte. Muhammed ElBaradei arbetar i syfte att skaffa sig en politisk plattform i Egypten, men är förmodligen ännu inte den enande kraft som kan leda en opposition. Han är inte speciellt känd i Egypten och har varit utanför landets gränser under en lång period. Dock är han en av de få som skulle kunna komma i fråga i syfte att leda en övergångsregering in för fria och allmänna val. Om detta ska ske kommer ElBaradei att anta denna roll i samarbete med övrig opposition inklusive det Muslimska brödraskapet. Han har under de senaste dagarna även fått stöd från dem vilket stärkt hans möjligheter. Det Muslimska brödraskapet är förbjudet i Egypten, men lever i någon slags förhållande till staten där sympatisörerna kan verka i samhället, men från tid till annan arresteras och fängslas ledare och andra inom rörelsen. Valet 2010 bojkottades av brödraskapet, men tidigare tillhörde närmare en femtedel av ledamöterna i det egyptiska parlamentet brödraskapet, men dessa kandiderade som oberoende. Modellen för rörelsens verksamhet byggdes upp av grundaren Hasan al-Banna och är en struktur som många andra islamistiska rörelser senare kopierat. Den bygger på olika grenar som bedriver till exempel sjukvård, utbildning, välgörenhet, religiös träning och företagande, men även en hemlig del som är den väpnade grenen. Inom denna relativt löst sammansatta massorganisation finns många sätt att tänka kring islams roll samhället. En grundläggande tanke är att islam ska vara en ordning för samhället liksom för individen. Det finns dock många uppfattningar om hur tanken ska omsättas i praktiken. I dag finns minst tre grupperingar. De beskrivs som konservativa, reformister och mer väpnat inriktade. De konservativa är beskrivningen på dem inom brödraskapet som är vad som beskrivs som starkt religiösa. Det betyder att de är mer intresserade av teologi och fromhetsliv än av att delta i egyptisk politik. Reformister betecknas dem som önskar att brödraskapet ska vara en aktiv och öppen deltagare i egyptisk politik. De som står för en hårdare linje är inställda på att det är med våldsmedel som Egypten ska islamiseras. Det är osäkert hur styrkeförhållandena är mellan dessa grupper, men valet av organisationens åttonde ledare eller murshid al-‘am föll på Mohamed Badie Abdel Maguid i januari 2010. Han anses bära en konservativ syn på islam och det kan betyda att fokus kommer att läggas mer på socialt och religiöst arbete än på partipolitisk verksamhet. Muslimska brödraskapet har inte varit en organisatör av protesterna. Inte heller har slagorden bland demonstranter varit speciellt religiöst präglade. Det är snarare så att ”islam” denna gång inte blivit kanalen för hur protesternas slagord formats eller hur dessa organiserats. Muslimska brödraskapets passiva roll – deras efterföljare är givetvis deltagare i protesterna – understryker idén om rörelsen som mer inriktad på en islamisering av samhället genom att verka för ökad religiositet bland enskilda individer, och att detta ska ske inom ramen för ett parlamentariskt system. Samtidigt finns risken att rörelsen splittras och att en yngre generation som är missnöjd med ledarskapet bryter sig ut i syfte att islamisera Egypten med våld. Det finns i rörelsen en latent spänning mellan de unga och deras önskan om snabba förändringar och ett mer pragmatiskt ledarskap. Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati. Det vore förmodligen ett allvarligt misstag inom övrig opposition att inte samarbeta med brödraskapet under en övergångsperiod och inlemma dessa i skapandet av en demokratisk process. I detta sammanhang är det betydelsefullt att inte demonisera Muslimska brödraskapet, utan att skapa och stödja förutsättningar för en bredare allians inom oppositionen. Till sist: det har även visat sig i omfattande vetenskapliga undersökningar, att i de länder där islamistiska partier har deltagit i fria och allmänna val, speciellt vid flera tillfällen, har de inte nått några större framgångar och att de efterhand tenderar att ideologiskt gå mot en politisk mitt. I det fall Muslimska brödraskapet inlemmas i en process som leder mot ett demokratiskt Egypten kommer de förmodligen följa samma utveckling, det vill säga att inte radikaliseras utan röra sig mot en mer pragmatisk mittfåra. Dock finns en risk att en missnöjd yngre generation inom brödraskapet tillsammans med en fattig medelklass som inte lyckats förverkliga livets drömmar kanaliserar sitt missnöje genom en mer radikal och våldsbenägen islamism. Det egyptiska upproret har hittills kanaliserats i slagord som rör den sociala och ekonomiska verklighet som egyptier lever under och inte i önskemål om en islamisk stat. I första hand är den kommande utvecklingen ett ansvar för den egyptiska befolkningen, men ett tungt ansvar vilar även på EU och USA i syfte att verka för att en demokratisk process förverkligas. Leif Stenberg chef, Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet CMES Centrum för Mellanösternstudier, CMES, vid Lunds universitet invigdes 2007, även om man forskat om Mellanöstern i Lund ända sedan universitetet bildades 1666. Under de senaste decennierna har forskningsarbete och undervisning påbörjats i allt fler ämnesområden när det gäller regionen, ett arbete som spänner över alla fakulteter. Strävan är att CMES ska vara ett skandinaviskt nav för tvärvetenskapliga studier av Mellanöstern. Källa: CMES.LU.SE ", "article_category": "other"}
{"id": 17123, "headline": "”Risken är liten att Egypten utvecklas till en islamisk stat”", "summary": "Muslimska brödraskapet är den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Det finns dock ingen större anledning att befara att rörelsen – i händelse av en övergångsregering – kommer att vilja skapa en egyptisk islamisk republik. Det är betydelsefullt att inte demonisera brödraskapet. I stället bör den övriga oppositionen samarbeta med och inlemma brödraskapet i en demokratisk process, skriver chefen för Centrum för Mellanösternstudier, Leif Stenberg.", "article": "Muslimska brödraskapet grundades 1928 och är den starkaste oppositionsrörelsen i det moderna Egyptens historia.Vilken roll kommer det och islamism att spela i den fortsatta egyptiska utvecklingen? Det är en styrka att protesterna kan beskrivas som en gräsrotsrörelse som inte har organiserats av politiska partier, Muslimska brödraskapet eller fackföreningar. I stället vilar de på ett genuint missnöje. Samtidigt är det en svaghet att det inte finns några strukturer för hur dessa missnöjesyttringar ska förvaltas och omsättas i politik. Någon enad opposition i Egypten finns med andra ord inte. Muhammed ElBaradei arbetar i syfte att skaffa sig en politisk plattform i Egypten, men är förmodligen ännu inte den enande kraft som kan leda en opposition. Han är inte speciellt känd i Egypten och har varit utanför landets gränser under en lång period. Dock är han en av de få som skulle kunna komma i fråga i syfte att leda en övergångsregering in för fria och allmänna val. Om detta ska ske kommer ElBaradei att anta denna roll i samarbete med övrig opposition inklusive det Muslimska brödraskapet. Han har under de senaste dagarna även fått stöd från dem vilket stärkt hans möjligheter. Det Muslimska brödraskapet är förbjudet i Egypten, men lever i någon slags förhållande till staten där sympatisörerna kan verka i samhället, men från tid till annan arresteras och fängslas ledare och andra inom rörelsen. Valet 2010 bojkottades av brödraskapet, men tidigare tillhörde närmare en femtedel av ledamöterna i det egyptiska parlamentet brödraskapet, men dessa kandiderade som oberoende. Modellen för rörelsens verksamhet byggdes upp av grundaren Hasan al-Banna och är en struktur som många andra islamistiska rörelser senare kopierat. Den bygger på olika grenar som bedriver till exempel sjukvård, utbildning, välgörenhet, religiös träning och företagande, men även en hemlig del som är den väpnade grenen. Inom denna relativt löst sammansatta massorganisation finns många sätt att tänka kring islams roll samhället. En grundläggande tanke är att islam ska vara en ordning för samhället liksom för individen. Det finns dock många uppfattningar om hur tanken ska omsättas i praktiken. I dag finns minst tre grupperingar. De beskrivs som konservativa, reformister och mer väpnat inriktade. De konservativa är beskrivningen på dem inom brödraskapet som är vad som beskrivs som starkt religiösa. Det betyder att de är mer intresserade av teologi och fromhetsliv än av att delta i egyptisk politik. Reformister betecknas dem som önskar att brödraskapet ska vara en aktiv och öppen deltagare i egyptisk politik. De som står för en hårdare linje är inställda på att det är med våldsmedel som Egypten ska islamiseras. Det är osäkert hur styrkeförhållandena är mellan dessa grupper, men valet av organisationens åttonde ledare eller murshid al-‘am föll på Mohamed Badie Abdel Maguid i januari 2010. Han anses bära en konservativ syn på islam och det kan betyda att fokus kommer att läggas mer på socialt och religiöst arbete än på partipolitisk verksamhet. Muslimska brödraskapet har inte varit en organisatör av protesterna. Inte heller har slagorden bland demonstranter varit speciellt religiöst präglade. Det är snarare så att ”islam” denna gång inte blivit kanalen för hur protesternas slagord formats eller hur dessa organiserats. Muslimska brödraskapets passiva roll – deras efterföljare är givetvis deltagare i protesterna – understryker idén om rörelsen som mer inriktad på en islamisering av samhället genom att verka för ökad religiositet bland enskilda individer, och att detta ska ske inom ramen för ett parlamentariskt system. Samtidigt finns risken att rörelsen splittras och att en yngre generation som är missnöjd med ledarskapet bryter sig ut i syfte att islamisera Egypten med våld. Det finns i rörelsen en latent spänning mellan de unga och deras önskan om snabba förändringar och ett mer pragmatiskt ledarskap. Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati. Det vore förmodligen ett allvarligt misstag inom övrig opposition att inte samarbeta med brödraskapet under en övergångsperiod och inlemma dessa i skapandet av en demokratisk process. I detta sammanhang är det betydelsefullt att inte demonisera Muslimska brödraskapet, utan att skapa och stödja förutsättningar för en bredare allians inom oppositionen. Till sist: det har även visat sig i omfattande vetenskapliga undersökningar, att i de länder där islamistiska partier har deltagit i fria och allmänna val, speciellt vid flera tillfällen, har de inte nått några större framgångar och att de efterhand tenderar att ideologiskt gå mot en politisk mitt. I det fall Muslimska brödraskapet inlemmas i en process som leder mot ett demokratiskt Egypten kommer de förmodligen följa samma utveckling, det vill säga att inte radikaliseras utan röra sig mot en mer pragmatisk mittfåra. Dock finns en risk att en missnöjd yngre generation inom brödraskapet tillsammans med en fattig medelklass som inte lyckats förverkliga livets drömmar kanaliserar sitt missnöje genom en mer radikal och våldsbenägen islamism. Det egyptiska upproret har hittills kanaliserats i slagord som rör den sociala och ekonomiska verklighet som egyptier lever under och inte i önskemål om en islamisk stat. I första hand är den kommande utvecklingen ett ansvar för den egyptiska befolkningen, men ett tungt ansvar vilar även på EU och USA i syfte att verka för att en demokratisk process förverkligas. Leif Stenberg chef, Centrum för Mellanösternstudiervid Lunds universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 17124, "headline": "Farao på fall", "summary": "President Mubarak ställer inte upp i höstens val. Men det kommer inte att räcka för att släcka det egyptiska folkets frihetstörst.", "article": "Sent i går kväll talade president Hosni Mubarak till det egyptiska folket. Efter en dag av demonstrationer, då närmare två miljoner egyptier samlats i går på Tahrirtorget i Kairo, förklarade presidenten att han inte ställer upp i höstens val. Det kan möjligen ses som en halv seger för demonstranterna. Det kommer inte att räcka. President Mubarak förklarade nämligen också att han tänker återställa ordning, säkerhet och lugn i Egypten. Men att armén, landets verkliga maktfaktor, har ställt sig på folkets sida kan vara avgörande för protesternas fortsatta utveckling. Det är de unga som har drivit protesterna. Medelåldern i Egypten är blott 23 år. Det innebär att många av de unga människor som nu längtar efter demokrati aldrig har upplevt något annat styre än den maktfullkomlige Mubaraks. Tack vare sociala medier som Facebook och Twitter är de förhoppningsvis på väg att ta kontroll över sin egen och Egyptens framtid. I det kaotiska läget råder dock stor osäkerhet om hur en sådan framtid kan komma att se ut. Frågetecknen är många. Vilket stöd kan den folkliga massrörelsen räkna med från väst? Hittills har reaktionerna från EU och USA varit svala och mer realpolitiskt beräknande än uppmuntrande. Har regimkritikern Mohamed ElBaradei, hemkommen från exil i Wien, tillräcklig folklig förankring för att kunna nå ut inte bara till Kairos akademiker utan till de breda massorna? En fjärdedel av landets invånare lever under fattigdomsgränsen på mindre än en dollar om dagen. Analfabetismen är utbredd. Landets största oppositionsgrupp Muslimska brödraskapet har varit skickligt på att utnyttja de fattigas situation för att stärka sin egen position. Vid ett eventuellt val tros brödraskapet, som förespråkar en islamisk stat med sharia-lagar, kunna få 20 till 30 procent av rösterna – eventuellt mer, beroende på hur instabilt läget är. Ett stärkt islamistiskt inflytande i en av arabvärldens viktigaste länder skulle vara mycket sorgliga nyheter för de muslimska kvinnor som kräver sina rättigheter. På Egyptens gator blandas nu unga människor över könsgränserna. Andelen kvinnor har växt dag för dag sedan protesterna inleddes. Den kända feministen Nawal El Saadawi har sina 80 år till trots anslutit sig till sina yngre medsystrar med glödande energi. Precis som i Iran håller kvinnors ansikten på att bli revolutionens. Det är i sig omvälvande. Ute på landet i övre Egypten är mer än hälften av flickorna i åldern 13–15 inte inskrivna i skolan, till skillnad från 11 procent av pojkarna. Uppfattningen att kvinnor inte behöver någon utbildning är nära sammankopplad med den låga ålder då de ingår äktenskap; 17 procent av alla flickor under 19 år är gifta. Innan livet ens har hunnit börja är Egyptens unga kvinnor förpassade till ett liv i hemmet. Tillvaron blir till ett fängelse utan möjlighet att påverka varken samhället eller sina egna livsvillkor. Det passar Muslimska brödraskapet, med deras ultrakonservativa kvinnosyn, alldeles utmärkt. Det egyptiska folkets frihetskamp är också kvinnornas. Ingen demokratiseringsprocess är fullständig utan dem. Därför måste omvärlden uppmärksamma den nyckelroll de spelar och ge sitt hundra-procentiga stöd till deras kamp för lika rättigheter. President Mubarak visade i går kväll att han inte har gett upp. Han ställer inte upp i valet men försöker att hålla ett fortsatt starkt grepp om den egyptiska statsapparaten. Frågan är om han lyckas med det. DN 2/2 2011 ", "article_category": "other"}
{"id": 17131, "headline": "”Barn placeras felaktigt i särskolan av kommunerna”", "summary": "Hård kritik mot kommunerna i ny rapport: Placeringen av särskolebarn är rättsosäker och felaktiga beslut fattas. Kommunerna måste se till att barn hamnar i rätt skolform.Vi har på regeringens uppdrag undersökt 715 utredningar om barn i särskolan i 30 kommuner. Undersökningen visar att utredningarna är rättsosäkra och har allvarliga brister. I de flesta ärenden är det – utifrån kommunernas underlag – omöjligt att säga om barnet ska gå i särskolan över huvud taget. Särskolans lägre kunskapsmål stänger många vägar till fortsatt utbildning och arbete och besluten är därför viktiga för barnens framtid. Kommunerna måste nu gå igenom samtliga särskolebeslut och säkerställa rätt skolform för eleverna, skriver företrädare för Skolinspektionen, Skolverket, Socialstyrelsen och Specialpedagogiska skolmyndigheten.", "article": "Vår gemensamma utgångspunkt är att alla barn har rätt till en god utbildning, oavsett vilken skolform de går i. Skolinspektionen har i samarbete med Socialstyrelsen och i samråd med Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten på regeringens uppdrag gått igenom 715 slumpvis utvalda utredningar som gäller barn som går i grundsärskolan i 30 kommuner. Skolinspektionen lämnar i dag sin rapport till regeringen. Resultaten i granskningen förvånar och upprör oss. Skollagen anger att barn i allmänhet ska gå i grundskolan. Barn som har en utvecklingsstörning och inte bedöms kunna klara grundskolans kunskapsmål har rätt till särskola. Det är en skolform anpassad för de barn som har behov av att gå där, men särskolan, och det måste sägas, är inte rätt skolform för alla barn som behöver stöd. Redan grundskolan har ett långtgående ansvar för att ge alla barn det stöd de behöver. Särskolan är uttryckligen till för barn som på grund av en utvecklingsstörning inte kan nå kunskapsmålen inom ramen för det stöd grundskolan kan ge. Rätten till särskolan gäller även barn med betydande begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada, men från och med den 1 juli i år inte längre för barn med autism. I grundsärskolan, inklusive träningsskolan, går i dag drygt 12 000 elever. Andelen elever i särskolan har ökat de senaste femton åren, från cirka 1,0 procent läsåret 1995/96 till 1,4 procent 2009/2010. Särskolan ska, precis som grundskolan, stödja eleverna så långt som möjligt, även om takten och kunskapsmålen är lägre. Val av skolform får stora konsekvenser för möjligheten till fortsatta studier. Efter avslutad grundsärskola eller gymnasiesärskola är möjligheterna mindre att gå vidare till yrkesutbildning eller annan typ av utbildning, vilket begränsar valmöjligheterna på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå att ett beslut om särskola eller inte på många sätt är avgörande för ett barn. Det krävs därför att handläggningen är korrekt och att utredningarna inför ett mottagande i särskolan är kompletta och håller en god kvalitet. Det måste finnas ett bra underlag för att kunna fatta beslut. Underlagets kvalitet är också avgörande för att kunna ge de barn som ska gå i särskolan rätt stöd och de allra bästa möjligheter att utveckla sina förmågor så långt som möjligt. Skolinspektionens granskning pekar på två avgörande problem: • Handläggningen i de granskade kommunerna inför mottagande i särskolan har allvarliga brister och är rättsosäker.De utredningar som behöver ingå i underlaget har ofta allvarliga brister eller saknas helt, framför allt vad gäller de sociala och medicinska. I de allra flesta ärenden är det omöjligt att säga om barnet ska gå i särskolan eller inte utifrån de utredningar som är gjorda. Kvaliteten på handläggningen och underlagen till beslut räcker således inte för de bedömningar som kommunen måste göra innan ett barn tas emot i särskolan. Samtliga 30 kommuner får kritik. Skolinspektionen kräver att kommunerna kompletterar eller gör nya utredningar. Det är upprörande att utredningarna håller så låg kvalitet. Särskilt mot bakgrund av de avgörande beslut som faktiskt grundas på utredningarna. De granskade kommunerna måste nu, för att säkerställa rätt skolform för eleverna, gå igenom alla sina övriga utredningar gällande barn som i dag går i särskolan. Skolinspektionen har under granskningens gång sett flera konkreta exempel på barn som tagits emot i särskolan trots att de inte uppfyller kriterierna. Det väcker farhågor om att det finns fler barn som felaktigt går i särskolan. Vi uppmanar därför alla kommuner att ta denna fråga på allra största allvar. • I de granskade kommunerna är andelen elever med utländsk bakgrund högre i särskolan än i grundskolan.Skolinspektionen kan i dag inte säga vad skillnaden beror på. Om orsaken är att kommunerna – med sina bristfälliga utredningsmetoder – tolkar de problem nyanlända elever kan ha i skolan för de skäl som motiverar ett mottagande i särskolan är det ytterst allvarligt. Orsakerna till den större andelen elever med utländsk bakgrund som mottagits i särskolan bör utredas närmare. Om fortsatt utredning i kommunerna nu visar att elever blivit felaktigt mottagna i särskolan måste de eleverna ges möjlighet att inhämta den kunskap de gått miste om. Särskolans lägre kunskapsmål stänger många vägar – till fortsatt utbildning och arbete – som annars skulle ha varit öppna om utbildningen hade genomförts i grundskolan. Att få stöd, både utbildningsmässigt och finansiellt, för att återta de kunskaperna är mycket viktigt för dessa elever. Hur detta ska gå till måste kommunen ta ställning till utifrån elevens förutsättningar, behov och kunskapsnivå, eftersom det ser olika ut för olika elever. I Skolinspektionens rapport finns ett flertal förslag som kan bidra till att lyfta kvaliteten i utredningar som ska ligga till grund för mottagande i särskolan. Till syvende och sidst är detta dock en ansvarsfråga. Kommunerna har ansvaret för att utredningarna blir korrekt gjorda och med tanke på hur viktiga dessa beslut är för den enskilda eleven och för hela hennes eller hans framtid måste var och en, från högsta politiska nivå till enskild tjänsteman, ta detta på största allvar. Ann-Marie Begler generaldirektör Skolinspektionen Greger Bååth generaldirektör Specialpedagogiska skolmyndigheten Lars-Erik Holm generaldirektör Socialstyrelsen HelÉn Ängmo tf generaldirektör Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 17133, "headline": "”Statens behov av utrymme hotar Stockholms innerstad”", "summary": "Stockholms kultur- och fastighetsborgarråd: Den levande stadsmiljön i City riskerar att förvandlas till ett öde kontorsområde som är stängt efter arbetstid. Det finns oroväckande tecken på att samförståndet mellan Stockholms stad och staten är på väg att brytas när det gäller synen på det offentliga rummet. Fastighetsverkets beslut att säga upp kontraktet med Dansmuseet på Gustav Adolfs torg är ett sådant tecken. Men det kanske bara är början. Det har kommit till min kännedom att staten har som långsiktig plan att få bort samtliga kommersiella aktörer på Drottninggatan för att bereda plats för regeringskansliet. Effekterna skulle bli förödande för ett av Stockholms viktigaste promenadstråk. Nu står vi inför ett vägskäl. Antingen går Stockholm mot att bli en sluten förvaltningsstad eller också bejakar vi att utveckla och öppna upp det offentliga rummet, skriver Madeleine Sjöstedt.", "article": "Stockholm är Sveriges huvudstad. Stockholm är också på väg att få karaktären av en världsstad – trendkänslig, full med upplevelser, levande och dynamisk. Det har alltid varit en vacker stad. Här finns de öppna ytorna, natursköna vyerna, parkerna och vattnet. Här finns byggnader och arkitektoniska mästerverk ritade av några av historiens mest epokgörande arkitekter. Att planera och utveckla en växande stad som Stockholm handlar om att finna en balans. Här krävs ökad uppmärksamhet och större vaksamhet. Stockholms innerstad får inte förvandlas till ett öde kontorslandskap. Det handlar om hur staden ska expandera. Min utgångspunkt är att den växande staden är av godo, men samtidigt som det sker och nya stadsdelar byggs, måste vi slå vakt om ett levande city. Det handlar främst om avvägningen mellan huvudstadens kontor och världsstadens folkvimmel. Det finns flera exempel i världen på städer som är helt fokuserade på att tillgodose den statliga förvaltningen. Brasilia och Bonn är två exempel där administrationen har fått egna städer – och följderna av detta är inte tilltalande. Kontorskomplexen avlöser varandra och en spöklik känsla infinner sig på kvällstid i det öde landskapet. Om behov av centralt belägna kontor ska gå före kulturinstitutionernas behov, och människornas intresse av många mötesplatser, riskerar även viktiga delar av Stockholms innerstad att förvandlas till öde kontorsområde som är stängt efter arbetstid. Stora delar av innerstaden inhyser i dag regeringskansliet med dess olika departement. Hittills har dessa administrativa nödvändigheter samsats om utrymmet med publika utrymmen. På Drottninggatan trängs kommersiella aktörer i gatuplanet med regeringskontor ovanför och ger på så vis regeringskvarteren en storstadspuls. Denna aktiva stadsplanering – att inte förvandla ett givet område till stängda och slutna kvarter för statens administration – har varit en medveten strategi för att vitalisera det offentliga rummet. Min bedömning är att det har tjänat såväl Stockholm som Sverige väl. Nu finns dock oroväckande tecken på att detta samförstånd mellan Stockholms stad och staten är på väg att brytas. Statens fastighetsverks beslut att säga upp kontraktet med Dansmuseet på Gustav Adolfs torg är ett sådant tecken. Att flytta publika kulturinstitutioner från gatuplan till förmån för stängda kontor är inte en bra lösning för Stockholm, vilket Gustav Adolfs torg snart kommer att illustrera. Torget riskerar att gå från att ha varit en av Stockholms vackraste mötesplatser till en plats man enbart passerar på väg någon annanstans. Men Gustav Adolfs torg kanske bara är början. Det har nu kommit till min kännedom att staten har som långsiktig plan att få bort samtliga kommersiella aktörer på Drottninggatan för att bereda plats för regeringskansliet. Effekterna skulle bli förödande för ett av Stockholms viktigaste promenadstråk. Vår politik i Stockholms stad går ut på att skapa mer liv i det offentliga rummet, inte mindre. Vi har bland annat intensifierat planerna på att skaka liv i Brunkebergstorg. Detta torg som ligger mitt i Stockholms city, intill Kulturhuset, Stadsteatern och Riksbanken är ofta en ödslig plats. Därför jobbar vi hårt med frågan om hur det ska kunna bli mer levande. För att motverka kontoriseringen av Stockholms innerstad måste vi aktivt verka för att öppna upp det offentliga rummet, men även se till att det finns en god grund för att det kreativa kulturlivet ska kunna utvecklas och växa och i förlängningen ta större plats. Därför har vi särskilda växtpengar, som uppmuntrar ökad publik, till kulturlivet i Stockholm, och därför satsar vi på offentlig konst och utsmyckning. I Stockholm driver vi en politik som går ut på att göra staden mer levande och intressant. Det är en utveckling som vi fram till i dag har bejakat tillsammans med staten. Stockholm är inte bara vårt politiska centrum utan även landets kulturella, mediala och ekonomiska dito. Min strävan är att fortsatt utveckla Stockholm från huvudstad till världsstad. Nu står vi inför ett vägskäl. Antingen går Stockholm mot att bli en sluten förvaltningsstad eller så bejakar vi att utveckla och öppna upp det offentliga rummet. För mig som kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad är det levande gaturummet en viktig stadsmiljöfråga. Beslutet att säga upp kontraktet med Dansmuseet på Gustav Adolfs torg och signalerna från regeringen att den vill kontorisera stora delar av innerstaden är minst sagt oroväckande. Jag tänker göra mitt yttersta för att förhindra att Stockholms innerstad förvandlas till ett öde kontorslandskap. Jag förväntar mig att staten inom kort tänker om. Jag vill värna Stockholmarnas möjlighet att även i framtiden strosa från City till Strömmen längs den levande och upplevelserika Drottninggatan. Stockholmarna är värda en levande stadsmiljö i hela staden. Madeleine Sjöstedt (FP) kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 17143, "headline": "”Ny försäljningsskatt ger oss bränslesnålare bilar”", "summary": "Per Kågeson i rapport till finansdepartementet: Bränsleslukande bilar med höga utsläpp av koldioxid bör beskattas efter fransk modell.Det behövs en försäljningsskatt på nya bilar med höga utsläpp av koldioxid. För att undvika att den genomsnittliga bilen därigenom blir dyrare, bör man efter fransk förebild införa ett system där bilar med utsläpp över en viss brytpunkt (130 gram CO2 per km) finansierar en premie till fordon med utsläpp under den nivån. För att stimulera försäljningen av elbilar och laddhybrider behövs dessutom ett kompletterande, tidsbegränsat stöd som baserar sig på batterikapaciteten. Följden av detta blir att befrielsen från fordonsskatt skulle fasas ut och att nedsättningen av förmånsvärdet för miljöbilar avvecklas, skriver Per Kågeson.", "article": "Trots höga bensin- och dieselskatter väljer de europeiska konsumenterna allt större, snabbare och bekvämare bilar. Det tekniska utrymmet för snålare fordon och motorer har till stor del konsumerats av marknadens krav på prestanda. Därför har EU infört krav på att varje tillverkares försålda bilar år 2015 i genomsnitt får släppa ut högst 130 gram koldioxid (CO2) per km. Men förordningen är fylld av undantag och kryphål som medför risk att målet nås först 2017. I så fall är det osannolikt att man når 95 gram år 2020, som är EU:s nästa etappmål. Därför behövs kompletterande ekonomiska styrmedel. Nästan alla medlemsländer har differentierat sina skatter på försäljning eller användning av bilar efter deras klimategenskaper. Ett problem är dock att alla utom Tyskland och Finland har trappstegsformade tariffer. Totalt finns 41 olika trappsteg för CO2. Trappstegen och skiftande värderingar av CO2 gör att belöningen för minskning med ett gram CO2 per km varierar mellan noll och cirka 9 000 kronor. De stora variationerna bidrar till en fragmentisering av den europeiska bilmarknaden, skapar stora problem för fordonsindustrin och fördyrar den genomsnittliga bilen. I dag överlämnar jag en rapport som gjorts på uppdrag av finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier. Den visar att beskattningen av bilars koldioxidutsläpp bör vara långsiktig och teknikneutral samt belöna en reduktion med ett gram lika mycket oavsett från vilken nivå. En differentierad försäljningsskatt får större effekt än den ackumulerade effekten av en differentierad årlig fordonsskatt. Samma styrmedel bör tillämpas på alla nya bilar oavsett ägare. För att undvika att en försäljningsskatt gör den genomsnittliga bilen dyrare – vilket skulle motverka en förnyelse av fordonsflottan – kan man efter fransk förebild utforma den nya skatten som ett bonus-malussystem (bonus-malus = bra-dålig). Det innebär att bilar med utsläpp över en vald brytpunkt finansierar en premie till fordon med utsläpp under brytpunkten. Brytpunkten bör under de närmaste åren vara 130 g CO2 per km för en bil av europeisk medelvikt, vilket svarar mot EU:s kortsiktiga mål. Om några år bör en stegvis sänkning av brytpunkten påbörjas så att den till 2020 når 95 gram per km. Incitamentet bör stå i rimlig proportion till kostnaden för att reducera utsläppen i andra samhällssektorer. Det kan motivera 150 kronor per gram CO2 per km. En sådan nivå räcker dock inte som stöd till tidig introduktion av elbilar och laddhybrider. Därför behövs ett kompletterande selektivt stöd. Ett sådant stöd bör dock bara ges till tekniker som på goda grunder kan förväntas genomgå en utveckling som på relativt kort tid leder till en betydande reduktion av kostnaden. Stödet bör därför vara begränsat i tid och volym samt helst trappas av i takt med att tillverkningskostnaden faller. Billigare och mera tillförlitliga batterier är avgörande för elfordonens konkurrensförmåga. Det är därför lämpligt att knyta stödet till bilarnas batterikapacitet (mätt i kWh). Därmed blir stödet neutralt i den meningen att det ger samma incitament till laddhybrider och elbilar. För att tillsammans med effekten av bonus-malussystemet ge tillräckligt stöd till elbilsintroduktionen bör det riktade stödet uppgå till cirka 30 000 kronor för en bil som har batterier som ger 120 km räckvidd. För Sveriges del skulle en övergång till beskattning baserad på rapportens principer innebära att befrielsen av miljöbilar från fordonskatt fasas ut och ersätts av bonus-malussystemet. Den särskilda nedsättningen av förmånsvärdet för etanol-, elhybrid- och gasbilar bör också avvecklas. För att påverka förmånstagarna kan man överväga att införa en bonus-malus även i beräkningen av förmånsvärdet. Det riktade stödet bör bara omfatta tekniker som kan förmodas genomgå en påtaglig kostnadsreduktion. Det innebär stöd till batteriutveckling men inte till gasbilar (som använder mogen teknik). Att subventionera något bara för att det inte klarar att bära sina kostnader skulle göra klimatpolitiken ineffektiv och onödigt kostsam. Att förändringarna för svensk del blir betydande är en följd av principlösheten hos de nuvarande stödformerna. Den föreslagna bonus-malusmodellen bör enligt rapportens konsekvensanalys ha förutsättningar att på relativt kort sikt minska utsläppen från nya bilar med 20–25 procent. Hur det riktade stödet till batterier utfaller beror på teknikutvecklingen. Om inte kostnadsreduktionen blir påtaglig kommer elbilar och laddhybrider inte få någon större marknadsandel när det tidsbegränsade stödet upphör. Effekten på statsbudgeten av bonus-malussystemet bedöms bli liten även i ett fall där incitamentet leder till att marknaden överträffar målet. Styrmedlens fördelningspolitiska effekt är positiv genom att bara en liten del av höjda kapitalkostnader belastar bilarnas senare ägare, vilka dock fullt ut kan tillgodogöra sig värdet av lägre drivmedelskostnad. Avslutningsvis diskuterar rapporten vad Sverige kan göra för att underlätta en harmonisering av den europeiska beskattningen av fordon och drivmedel. Dit hör att verka för samma skattenivåer för bensin och diesel samt för att biodrivmedel medges skattereduktion i proportion till kostnaden för utsläppsminskningar inom andra sektorer. Sverige bör stödja EU-kommissionen i arbetet med riktlinjer för hur ekonomiska incitament får användas inom fordonsområdet. De bör vara teknikneutrala, likabehandla alla fordon oavsett ägare och ge kontinuerligt incitament till utsläppsreduktion (inga trappsteg) samt ha en nivå som står i rimlig proportion till nyttan. Riktade incitament kan per definition inte vara teknikneutrala. De bör därför begränsas i tid och volym samt endast tillåtas premiera tekniker som kan förväntas genomgå en påtagligt positiv kostnadsutveckling. Selektivt stöd till mogna tekniker snedvrider konkurrensen och bör inte tillåtas inom EU. Trots viss förbättring har Sverige fortfarande Västeuropas törstigaste bilar. Utan en betydande sänkning av nya bilars bränsleförbrukning under de närmaste åren är risken stor att vi kommer att behöva genomföra omfattande höjningar av skatten på bensin och diesel för att nå klimatmålet för 2020. Miljöminister Andreas Carlgren har sagt att det är nödvändigt att lägga fokus på energieffektivare fordon, oavsett vilket bränsle de drivs med. Nu är det hög tid för honom (och Anders Borg) att genomföra en sådan politik. Per Kågeson professor i miljösystemanalys vid Centrum för Transportstudier, KTH ", "article_category": "other"}
{"id": 17147, "headline": "”Personlig vinning styr politikers arvoden”", "summary": "Politikers arvoden är ett ämne med ideologiskt laddade ställningstaganden. Men i svensk lokalpolitik har det blivit en fråga där politiker röstar efter personlig vinning snarare än efter ideologisk och moralisk kompass. Vi vill att Moderaterna ska arbeta för ett transparent och hederligt system för hur ersättningar ska betalas ut till svenska politiker, skriver Jonathan Olsson och Niklas Thidevall, moderater från Gnesta respektive Täby.", "article": "Den svenska lokalpolitiken har under 1900-talet förändrats avsevärt. Kommunerna har fått en viktig roll för vår gemensamma välfärd och trygghet. Men i och med att den offentliga sektorn utökats har även den politiska sektorn växt markant. Från att ha styrts av människor som på frivillig basis arbetat för Sveriges sociala och ekonomiska utveckling har dagens kommuner blivit arbetsgivare åt mängder av \"fritidspolitiker\", \"pampar\" och \"starka män.\" I en demokrati har man majoriteter och oppositioner, som för fram sina åsikter efter ideologiska övertygelser och vid majoritetsskiften byter ut varandra och ändrar den politiska inriktningen. Så är dock inte alltid fallet i de svenska kommunerna. Här existerar nämligen en rad frågor kring vilka majoriteter, oavsett partifärg, alltid är för och oppositioner protesterar emot. En sådan fråga är politikers arvoden, ett ämne med ideologiskt laddade ställningstaganden, men som i svensk lokalpolitik blivit en fråga där politiker röstar efter personlig vinning snarare än efter ideologisk och moralisk kompass. Under de senaste månaderna har vi kunnat följa denna utveckling i två olika former. I det första fallet höjs arvodena för företrädarna från samtliga partier, vilket blev fallet i Täby. Här blir således alla partier mätta och belåtna. I den andra formen höjer majoriteten sina arvoden medan oppositionen inte tillåts smaka på det saftiga äpplet och således protesterar högljutt, vilket blev fallet i Gnesta och Österåker. I Gnesta vann de rödgröna valet och deras första reform blev att belöna Miljöpartiet med en rad avlönade politiska poster. Alliansen som blev utan lönehöjning protesterade således. I Österåker kände Moderaterna att de behövde en extra bonus och höjde sina arvoden. Här fick inte den socialdemokratiska oppositionen tillräckligt och protesterar därför med samma argument som de borgerliga i Gnesta. I Gnesta står dessutom Moderaterna enade i en skarp kritik mot höjda politikerarvoden, medan man i Täby hotar enskilda medlemmar med repressalier om de inte ställer upp på arvodeshöjningarna. En intressant fråga blir ju således hur väljarna ska kunna veta om Moderaterna är för eller emot stora politikerarvoden. Hur försvarar man då att ens egna löner höjs och att man på politisk väg skapar arbetstillfällen till sig själv och sina vänner? Retoriskt och samvetsgrant säger man sig vara värda de höjda lönerna med hänsyn till det enorma ansvar man har som kommunalråd, då man styr, ställer och ständigt är ansvarig för en hel kommun. Detta vore ju ett rimligt argument om det nu inte vore så att vi i Sverige inte har ministerstyre. Det betyder i detta fall att kommunpolitikers uppgift inte är att lägga sig i den dagliga verksamheten i en kommuns förvaltningar, utan att vara samhällets röst och föra fram denna då man tar beslut i fullmäktigeförsamlingar, styrelser och nämnder. Vad vi vill är att Moderaterna ska föra en entydig moderat politik i arvodesfrågor och arbeta för ett transparent och hederligt system för hur ersättningar delas ut till svenska politiker. Eller för att citera Margaret Thatcher; \"Det är inte skapandet av välstånd som är fel, men kärleken till pengar för sin egen skull.\" Jonathan Olsson (m) ledamot kommunfullmäktige i Gnesta Niklas Thidevall (m) ersättare kommunfullmäktige i Täby ", "article_category": "other"}
{"id": 17153, "headline": "”Sverige räknar sedan länge med kärnvapenparaplyet”", "summary": "Ända sedan 1950-talet har Sverige räknat med att vi är täckta av Natos kärnvapenparaply. Det har varit en nyckelförutsättning för att vi skulle kunna avstå från egna kärnvapen, skriver Robert Dalsjö i en replik.", "article": "Företrädare för föreningen Svenska jurister mot kärnvapen skriver på DN Debatt 24/1 att Sverige inte kan gå med i Nato, eftersom vi då blir delaktiga i Natos kärnvapenavskräckning, vilken enligt dem strider mot folkrätten. Nu hör det till saken att Sverige sedan 1950-talet har räknat med att vi är täckta av Natos kärnvapenparaply. 1966 och 1968 sades detta också offentligt och officiellt, av regeringsföreträdare och i försvarsutredningens rapport. I själva verket var kärnvapenskyddet från Nato en nyckelförutsättning för att vi skulle kunna avstå från egna kärnvapen (SOU 1968:10, s.138). Detta förhållande kom dock snabbt att få karaktären av en dold premiss i svensk säkerhetspolitik och glömdes bort eller förträngdes på många håll. Det som vill veta mer kan förslagsvis läsa i min avhandling ”Life-Line Lost”. Juristernas inlägg innehåller också ett antal andra sak- och tankefel, varav inte alla kan tas upp här. Påpekas bör dock felaktigheten i deras påstående om att Natoländer ”som ställer upp på kärnvapendoktrinen” också måste förvara kärnvapen i sitt land. Alla Natoländer ställer upp på doktrinen, men Norge och Danmark har varit medlemmar sedan 1949 och har aldrig haft kärnvapen utplacerade på sin mark. Det är bra om det förs en debatt för och emot medlemskap i Nato. Det är ännu bättre om debatten förs sakligt och baserat på kunskap. Robert Dalsjö forskningsledare, Ph.D. ", "article_category": "other"}
{"id": 17161, "headline": "”Dags studera islamistiska attityder bland ungdomar”", "summary": "Jimmie Åkesson: Regeringen måste skärpa lagen mot islamistisk terror och undersöka utbredningen av islamistiska attityder i det svenska samhället. Sverige behöver en nationell handlingsplan mot islamistisk terror. Likaså är det hög tid att regeringen täpper till lagstiftningen så att det blir olagligt att resa utomlands för att delta i träningsläger i terrorgruppers regi. Det är vidare ett stort problem att vi i dag inte vet hur utbredda islamistiska attityder är i det svenska samhället. Trots det uppskruvade tonläget i debatten hoppas jag att regeringen vågar ta ett initiativ för att undersöka attityderna bland ungdomar. Vi har varit duktiga på att forska om nazismen, men i det här fallet tycks alla lida av någon slags beröringsångest, skriver Jimmie Åkesson.", "article": "Det är nu ungefär en månad sedan som vi i julhandeln utsattes för ett islamistiskt självmordsdåd i centrala Stockholm. Jag är ytterst tacksam för att det enbart var gärningsmannen som dog. Detta har satt fokus på debatten om hur vi ska arbeta preventivt mot islamistisk terror och det är glädjande att alla partierna i riksdagen kunde enas kring vikten av en debatt om dessa frågor. Denna debatt hålls i riksdagen i morgon och vi måste ha klart för oss att den inte föranleds av en isolerad händelse. Under hösten har för första gången den svenska antiterrorlagstiftningen blivit prövad i domstol. Resultatet blev att två personer med somaliskt ursprung dömdes till förhållandevis långa fängelsestraff för förberedelse till terrorbrott. Förutom detta har fyra svenska medborgare med utländsk bakgrund gripits för förberedelse till terrorbrott i Danmark. Dessa personer hade, om misstankarna stämmer, planerat att döda ett mycket stort antal personer på en tidningsredaktion med anledning av tidigare publiceringar i tidningen. Utöver det har Säpo kommit med en rapport på området vilket ytterligare erbjuder ett diskussionsunderlag. Tyvärr har debatten kommit att präglas av rädsla för att säga fel saker och därmed bli anklagad för att vara fientlig mot muslimer och stämplas med epitet som islamofob. Det är min bestämda ståndpunkt att vi måste kunna diskutera dessa frågor utan att tvingas ägna merparten av tiden åt att påpeka att det inte går att sätta likhetstecken mellan muslimer och terrorism. Detta är en självklarhet, men låt mig ändå påpeka att vi i Sverigedemokraterna inte betraktar muslimer som kollektivt medskyldiga till terrorismen. Det har visat sig att svensk terrorbekämpning ligger långt efter internationellt. Något så grundläggande som en nationell handlingsplan mot islamistisk terror saknas i dag. Detta är givetvis oacceptabelt men det tycks som att det är en kritik som regeringen tagit till sig genom att man bland annat låtit demokratiministern resa till Danmark för att lära av danskarna. Säpos rapport satte fokus på problemet att personer i Sverige reser utomlands för att delta i träningsläger i terrorgruppers regi. Säpo bedömer att detta har ökat på senare tid och att detta på sikt utgör det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige. Dock konstateras det att man i dag saknar verktyg för att bekämpa detta. I Sverige är det inte som i många andra länder olagligt att delta i sådana träningsläger. Sverigedemokraterna anser att det är hög tid att regeringen täpper till detta hål i lagstiftningen. I den straffrättsliga utredningen angående antiterrorlagarna avrådde man från lagstiftning. Detta bland annat med hänvisning till att annan lagstiftning skulle kunna vara tillämpbar. Justitieutskottet har avfärdat en riksdagsmotion i frågan med att det saknas anledning att inskränka den fria rörligheten. Dessa argument är uppenbarligen mycket svaga. Erfarenhet visar enligt Säpo att de som återvänder efter samröre med terrorister i utlandet fortsätter att verka i den islamistiska miljön. Säpos bild är att dessa personer på grund av sin erfarenhet, kontaktnät och förhöjda status får en extra betydelsefull roll för extremister i Sverige. Men förändrad lagstiftning räcker inte. Statsråd och andra debattörer har betonat behovet av ett samarbete med muslimska organisationer i Sverige. Jag håller med om att det är viktigt att knyta kontakter med muslimska organisationer och ge dessa hjälp och stöd i det preventiva arbetet mot islamismen men det vore aningslöst att helt lämna över ansvaret till dessa organisationer som i många fall inte tycks ta arbetet mot islamister och våldsbejakande extremister på allvar. Vi kan till exempel konstatera att muslimska organisationer de senaste åren tagit emot mångmiljonbelopp från islamistiska stater för att bygga moskéer i Sverige. Det är inte orimligt att tänka sig att detta försatt de muslimska organisationerna i en beroendeställning gentemot mycket extrema islamistiska regimer som praktiserar islamisk sharialagstiftning. Vi kan också konstatera att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd (SMR) ena veckan förnekar att hon någonsin märkt av extremismen för att i nästa vecka avslöjas med att en man i hennes absoluta närhet för tredje gången gripits misstänkt för terrorism. Två av mannens kolleger har avslöjats med att arbetsträna på moskén i Stockholm som SMR har ansvaret för. Numera hävdar ordföranden att hon varit ”totalt aningslös”. Jag tycker inte att detta inger något direkt förtroende. Jag är osäker på om vi kan lita på att de muslimska organisationerna tar arbetet mot islamismen på allvar. Granskningen av de muslimska företrädarna är i dag närmast obefintlig. När den mest kände imamen, Abd al Haqq Kielan, i en intervju för några år sedan utbrister att ”det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet” uppstår ingen som helst debatt utan snarare en nedtystning i medierna. Detta föranleder en undran vilka värderingar som muslimska företrädare verkligen har och huruvida dessa företrädare är lämpliga för att bekämpa islamistiska attityder bland muslimerna. Jag ser ett stort problem med att vi i dag inte har någon kännedom om hur pass utbredda islamistiska attityder är i det svenska samhället. Vi har i Sverige varit duktiga på att ta fram forskning och handlingsplaner mot nazismen men i fallet med den extremistiska grenen av islam, islamismen, tycks alla parter lida av någon slags beröringsångest vilket är starkt beklagligt och direkt hämmar detta viktiga arbete. Det görs årligen undersökningar om ungdomars attityder angående rasism och demokrati. Jag tycker att det är hög tid att man även börjar undersöka islamistiska attityder bland ungdomar. Grunden till hotet från islamistisk terror ligger i människors åsikter och attityder. Det är inte några aningslösa galningar som begår och planerar den islamistiska terrorn utan det är människor som i grunden drivs av religiös övertygelse. En nyligen publicerad undersökning från Århus Universitet i Danmark visar att var fjärde ung muslim sympatiserar med islamismen. Undersökningen visar också att integrationsproblem inte sammanfaller med extremistiska attityder och att personer med jobb och utbildning är överrepresenterade bland dem med islamistiska attityder. Lösningen är därmed troligen inte så enkel som att sätta folk i arbete. Undersökningar från andra länder i Europa har även de visat på att de islamistiska attityderna bland muslimska ungdomar är väl utbredda. För att på allvar kunna bekämpa detta måste vi inte bara få kännedom om stödet till direkt terrorism utan även om hur pass utbrett stödet till islamismen är. Jag hoppas innerligt att regeringen vågar ta initiativ för att undersöka islamistiska attityder bland ungdomar trots det uppskruvade tonläget i debatten. Jimmie Åkesson partiledare Sverigedemokraterna Nya lagen mot terrorism De borgerliga och Socialdemokraterna enades i april förra året om en ny lag mot terrorism. Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsatte sig beslutet. Enligt den nya lagen straffas den som offentligt uppmanar till terrorbrott. Det gäller t ex budskap som manar till terrorism, som sprids via internet. Det blir även straffbart att rekrytera eller att utbilda till terrorism, t ex att ge instruktioner om tillverkning av sprängämnen som används vid terrorbrott. Den nya lagen trädde i kraft den 1 december. Källa: Riksdag & Departement ", "article_category": "other"}
{"id": 17162, "headline": "”Dags studera islamistiska attityder bland ungdomar”", "summary": "Jimmie Åkesson: Regeringen måste skärpa lagen mot islamistisk terror och undersöka utbredningen av islamistiska attityder i det svenska samhället.Sverige behöver en nationell handlingsplan mot islamistisk terror. Likaså är det hög tid att regeringen täpper till lagstiftningen så att det blir olagligt att resa utomlands för att delta i träningsläger i terrorgruppers regi. Det är vidare ett stort problem att vi i dag inte vet hur utbredda islamistiska attityder är i det svenska samhället. Trots det uppskruvade tonläget i debatten hoppas jag att regeringen vågar ta ett initiativ för att undersöka attityderna bland ungdomar. Vi har varit duktiga på att forska om nazismen, men i det här fallet tycks alla lida av någon slags beröringsångest, skriver Jimmie Åkesson.", "article": "Det är nu ungefär en månad sedan som vi i julhandeln utsattes för ett islamistiskt självmordsdåd i centrala Stockholm. Jag är ytterst tacksam för att det enbart var gärningsmannen som dog. Detta har satt fokus på debatten om hur vi ska arbeta preventivt mot islamistisk terror och det är glädjande att alla partierna i riksdagen kunde enas kring vikten av en debatt om dessa frågor. Denna debatt hålls i riksdagen i morgon och vi måste ha klart för oss att den inte föranleds av en isolerad händelse. Under hösten har för första gången den svenska antiterrorlagstiftningen blivit prövad i domstol. Resultatet blev att två personer med somaliskt ursprung dömdes till förhållandevis långa fängelsestraff för förberedelse till terrorbrott. Förutom detta har fyra svenska medborgare med utländsk bakgrund gripits för förberedelse till terrorbrott i Danmark. Dessa personer hade, om misstankarna stämmer, planerat att döda ett mycket stort antal personer på en tidningsredaktion med anledning av tidigare publiceringar i tidningen. Utöver det har Säpo kommit med en rapport på området vilket ytterligare erbjuder ett diskussionsunderlag. Tyvärr har debatten kommit att präglas av rädsla för att säga fel saker och därmed bli anklagad för att vara fientlig mot muslimer och stämplas med epitet som islamofob. Det är min bestämda ståndpunkt att vi måste kunna diskutera dessa frågor utan att tvingas ägna merparten av tiden åt att påpeka att det inte går att sätta likhetstecken mellan muslimer och terrorism. Detta är en självklarhet, men låt mig ändå påpeka att vi i Sverigedemokraterna inte betraktar muslimer som kollektivt medskyldiga till terrorismen. Det har visat sig att svensk terrorbekämpning ligger långt efter internationellt. Något så grundläggande som en nationell handlingsplan mot islamistisk terror saknas i dag. Detta är givetvis oacceptabelt men det tycks som att det är en kritik som regeringen tagit till sig genom att man bland annat låtit demokratiministern resa till Danmark för att lära av danskarna. Säpos rapport satte fokus på problemet att personer i Sverige reser utomlands för att delta i träningsläger i terrorgruppers regi. Säpo bedömer att detta har ökat på senare tid och att detta på sikt utgör det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige. Dock konstateras det att man i dag saknar verktyg för att bekämpa detta. I Sverige är det inte som i många andra länder olagligt att delta i sådana träningsläger. Sverigedemokraterna anser att det är hög tid att regeringen täpper till detta hål i lagstiftningen. I den straffrättsliga utredningen angående antiterrorlagarna avrådde man från lagstiftning. Detta bland annat med hänvisning till att annan lagstiftning skulle kunna vara tillämpbar. Justitieutskottet har avfärdat en riksdagsmotion i frågan med att det saknas anledning att inskränka den fria rörligheten. Dessa argument är uppenbarligen mycket svaga. Erfarenhet visar enligt Säpo att de som återvänder efter samröre med terrorister i utlandet fortsätter att verka i den islamistiska miljön. Säpos bild är att dessa personer på grund av sin erfarenhet, kontaktnät och förhöjda status får en extra betydelsefull roll för extremister i Sverige. Men förändrad lagstiftning räcker inte. Statsråd och andra debattörer har betonat behovet av ett samarbete med muslimska organisationer i Sverige. Jag håller med om att det är viktigt att knyta kontakter med muslimska organisationer och ge dessa hjälp och stöd i det preventiva arbetet mot islamismen men det vore aningslöst att helt lämna över ansvaret till dessa organisationer som i många fall inte tycks ta arbetet mot islamister och våldsbejakande extremister på allvar. Vi kan till exempel konstatera att muslimska organisationer de senaste åren tagit emot mångmiljonbelopp från islamistiska stater för att bygga moskéer i Sverige. Det är inte orimligt att tänka sig att detta försatt de muslimska organisationerna i en beroendeställning gentemot mycket extrema islamistiska regimer som praktiserar islamisk sharialagstiftning. Vi kan också konstatera att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd (SMR) ena veckan förnekar att hon någonsin märkt av extremismen för att i nästa vecka avslöjas med att en man i hennes absoluta närhet för tredje gången gripits misstänkt för terrorism. Två av mannens kolleger har avslöjats med att arbetsträna på moskén i Stockholm som SMR har ansvaret för. Numera hävdar ordföranden att hon varit ”totalt aningslös”. Jag tycker inte att detta inger något direkt förtroende. Jag är osäker på om vi kan lita på att de muslimska organisationerna tar arbetet mot islamismen på allvar. Granskningen av de muslimska företrädarna är i dag närmast obefintlig. När den mest kände imamen, Abd al Haqq Kielan, i en intervju för några år sedan utbrister att ”det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet” uppstår ingen som helst debatt utan snarare en nedtystning i medierna. Detta föranleder en undran vilka värderingar som muslimska företrädare verkligen har och huruvida dessa företrädare är lämpliga för att bekämpa islamistiska attityder bland muslimerna. Jag ser ett stort problem med att vi i dag inte har någon kännedom om hur pass utbredda islamistiska attityder är i det svenska samhället. Vi har i Sverige varit duktiga på att ta fram forskning och handlingsplaner mot nazismen men i fallet med den extremistiska grenen av islam, islamismen, tycks alla parter lida av någon slags beröringsångest vilket är starkt beklagligt och direkt hämmar detta viktiga arbete. Det görs årligen undersökningar om ungdomars attityder angående rasism och demokrati. Jag tycker att det är hög tid att man även börjar undersöka islamistiska attityder bland ungdomar. Grunden till hotet från islamistisk terror ligger i människors åsikter och attityder. Det är inte några aningslösa galningar som begår och planerar den islamistiska terrorn utan det är människor som i grunden drivs av religiös övertygelse. En nyligen publicerad undersökning från Århus Universitet i Danmark visar att var fjärde ung muslim sympatiserar med islamismen. Undersökningen visar också att integrationsproblem inte sammanfaller med extremistiska attityder och att personer med jobb och utbildning är överrepresenterade bland dem med islamistiska attityder. Lösningen är därmed troligen inte så enkel som att sätta folk i arbete. Undersökningar från andra länder i Europa har även de visat på att de islamistiska attityderna bland muslimska ungdomar är väl utbredda. För att på allvar kunna bekämpa detta måste vi inte bara få kännedom om stödet till direkt terrorism utan även om hur pass utbrett stödet till islamismen är. Jag hoppas innerligt att regeringen vågar ta initiativ för att undersöka islamistiska attityder bland ungdomar trots det uppskruvade tonläget i debatten. Jimmie Åkesson partiledare Sverigedemokraterna ", "article_category": "other"}
{"id": 17168, "headline": "Yoghurt med bär och nötter", "summary": "Kombinationen av yoghurt och kesella är en väldigt krämig och mättnade grund. Bären ger en lyxig känsla samtidigt som de bidrar med skyddande antioxidanter.", "article": "Yoghurt med bär och nötter Portioner: 1 250 g osötad lättyoghurt (2,5 dl) 150 g lättkesella (1,5 dl) 150 g bär (2,5 dl) 20 g nötter, t.ex. 10 hasselnötter Kombinationen av yoghurt och kesella är en väldigt krämig och mättnade grund. Bären ger en lyxig känsla samtidigt som de bidrar med skyddande antioxidanter. 1. Blanda lättyoghurten med lättkesellan i en tallrik. 2. Lägg på frysta eller färska bär. Toppa med nötter. ", "article_category": "other"}
{"id": 17170, "headline": "”Miljöpartiet uppfattas i dag som ett typiskt vänsterparti”", "summary": "Folkpartiets ledning tar strid om det liberala arvet: Vi är den politiska kraft i Sverige som förvaltar och utvecklar liberalismens idéer i vår tid. Gustav Fridolin vill använda liberalen och statsministern Karl Staaff för att etablera Miljöpartiet i den politiska mitten. Hans stora problem är dock att väljarna tycker annorlunda. I förra årets val definierade sig 72 procent av MP-väljarna som ”vänster”. Liberaler och miljöpartister ligger nära varandra i vissa centrala frågor som human flyktingpolitik, jämställdhet och arbetet mot rasism. Men MP:s praktiska politik är på punkt efter punkt mycket långt från de liberala grundvärderingarna. Liberaler värnar marknadsekonomi och fri företagsamhet medan MP är Sveriges kanske mest tillväxtfientliga parti, skriver Nina Larsson och Johan Pehrson.", "article": "När Gudrun Schyman ännu var ledare för Vänsterpartiet lanserade hon sig själv som den rätta politiska arvtagaren till socialdemokraten Per Albin Hansson. Det gick inte så bra. Nu vill Miljöpartiets språkrörskandidat Gustav Fridolin göra om försöket, denna gång med liberalen och statsministern Karl Staaff (1860–1915) som förebild (DN Debatt 18/1). För oss som liberaler är det enbart positivt att andra låter sig inspireras av liberala tänkare. Den allra värdefullaste ideologiska segern är att en tidigare meningsmotståndare låter sig övertygas av de egna idéerna och argumenten. För den som vill göra det lätt för sig är det dock alltid frestande att svepa sig i fallna hjältars mantel. Den som är död kan ju inte försvara sig i debatten. Men tvärsäkra påståenden om vad avlidna politiker skulle ha tyckt i dagens sakpolitiska debatt inger inte trovärdighet. I Fridolins artikel utmålas Staaff som miljöpartistisk supporter i den ena frågan efter den andra. Och tänka sig, på ett häpnadsväckande sätt visar sig Karl Staaff tycka samma sak som Gustav Fridolin själv. Det går förstås inte att veta vad en politiker som avled 1915 skulle ha ansett om återställare i sjukförsäkringen eller renovering av miljonprogrammen. Betyder detta att Karl Staaff skulle sakna relevans för vår tid? Nej, tvärtom är han en inspirationskälla också i dag för oss liberaler. Genom att gå till historien blir det lättare att upptäcka det tidlösa i värderingarna om vad som utgör ett gott samhälle. Den svenska liberalismen växte fram som en frihetsrörelse för ekonomisk och politisk frihet för alla oavsett bakgrund. Men redan de tidiga liberalerna som Adolf Hedin och Karl Staaff såg tydligt att friheten behövde kombineras med ett starkt socialt engagemang för att inte bli ett privilegium för de redan välbeställda. Dessa liberaler förfuskade inte heller kunskapen om de välståndsskapande krafternas och det personliga ansvarets betydelse i samhällsbygget. Dessa värderingar är grundläggande också för dagens liberaler. Det går en röd tråd från dåtidens kamp mot tullar till dagens arbete för global frihandel. Det sociala reformprogram som Staaff påbörjade, men aldrig hann fullfölja, fortsätter vi genom att värna generella socialförsäkringar med inkomstskydd. Vi förvaltar den liberala jämlikhetstanken i dagens kamp för jämställdhet och mot rasism och homofobi. Och precis som dåtidens liberaler vet vi att kunskap ger makt. Därför förblir skolfrågan en huvudfråga för Folkpartiet. Gustav Fridolin vill nu använda Karl Staaff för att etablera Miljöpartiet i den politiska mitten. Hans stora problem är dock att väljarna tycker annorlunda. I takt med att partiets politik blivit känd har Miljöpartiet alltmer kommit att uppfattas som ett typiskt vänsterparti. När Miljöpartiet debuterade i 1982 års val ansåg väljarna, enligt valundersökningarna från SCB och Göteborgs universitet, att partiet låg precis i mitten av vänster–högerskalan. Sedan har partiet marscherat rakt vänsterut. I 2006 års val placerades partiet av väljarna på samma vänsterposition som Socialdemokraterna. Och i 2010 års val identifierade sig 72 procent av MP-väljarna som ”vänster”. Vi välkomnar att liberaler och miljöpartister ligger nära varandra i vissa centrala frågor. Det gäller en human flyktingpolitik, arbetet för jämställdhet och mot rasism eller det starka engagemang som integritetsfrågor väcker i båda lägren. Men på punkt efter punkt ligger Miljöpartiets praktiska politik mycket långt från de liberala grundvärderingarna. • Ekonomin och tillväxten. Liberaler värnar marknadsekonomin och den fria företagsamheten som grunden för välstånd. Miljöpartiet är Sveriges kanske tillväxtfientligaste parti och förespråkar i sitt partiprogram ett ekonomiskt system utan ränta. • Jobben. För liberaler hänger personlig frihet ihop med personligt ansvar: den som kan försörja sig själv genom arbete ska inte leva på bidrag. Miljöpartiet vill tvärtom att människor ska jobba mindre och att staten genom friår ska betala folk för att låta bli att arbeta. Medborgarlön åt alla kvarstår som en vision. Längre från det personliga ansvaret kan man inte komma. • Globaliseringen. Liberaler är internationalister, både när det gäller frihandel och ökat politiskt samarbete. Miljöpartiet säger nej till euron, nej till Lissabonfördraget, vill motarbeta valutahandel och talar mest om nackdelarna med ökad världshandel. I boken ”Vad är politik?” beskriver krönikören Carl Hamilton och konstnären Ernst Billgren Miljöpartiet som för EU men mot allt som EU står för. Det är elakt men träffande. • Statlig maktutövning. En grundbult i liberalismen är att dra upp tydliga gränser för statens makt. Miljöpartiet drar ofta åt ett annat håll, i smått och stort. Det handlar om motstånd mot att bryta upp offentliga monopol, statlig kontroll av bostadsförsäljningar, förbud mot rökning i parker, skärpta förbud mot reklam eller förslag om en statlig ”normkritisk myndighet”. På en punkt ligger dock Miljöpartiet närmare Karl Staaff: pensionerna. Staaffs pensionsreform 1913 var en milstolpe men innebar enbart mycket blygsamma belopp. Detta ligger nära Miljöpartiets gamla tankar om att ersätta dagens pensionssystem med en modell där alla får samma låga belopp oavsett tidigare lön. Här har vi socialliberaler högre ambitioner för välfärden. Vi värnar inkomstbortfallsprincipen så att också medelinkomsttagare får en allmän pension som står i proportion till den tidigare inkomsten. Det ökar stabiliteten och rättvisan. Andra partier har bildats för att förvalta klass- och gruppintressen eller för att protestera mot samhällsförändringar som sekularisering, invandring eller högteknologi. Folkpartiet liberalerna är den enda politiska kraft i Sverige som bildats med uppgiften att förvalta och vidareutveckla liberalismens idéer i vår tid. Efter valet har vi börjat arbetet för att ta fram ett nytt partiprogram för att formulera de liberala utmaningarna inför 2010- och 2020-talet. Vi tänker välkomna alla liberaler, med och utan partibok, att delta i det arbetet. Nina Larsson partisekreterare (FP) Johan Pehrson gruppledare i riksdagen (FP) Läs mer på DN.se/debatt Läs också Svante Nycanders artiklar på DN Debatt om liberalismen. 18/7 2010: ”Därför är antiliberalismen så stark i svenskt kulturliv” Om att antiliberalism och antikapitalism i dag är vänsterns enda fasta övertygelse. 19/7 2010: ”Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner” Om att Marx och andra socialistiska tänkare behandlas utförligast i kurslitteratur på universiteten, medan många liberaler inte ens nämns. ", "article_category": "other"}
{"id": 17171, "headline": "”Miljöpartiet uppfattas i dag som ett typiskt vänsterparti”", "summary": "Folkpartiets ledning tar strid om det liberala arvet: Vi är den politiska kraft i Sverige som förvaltar och utvecklar liberalismens idéer i vår tid.Gustav Fridolin vill använda liberalen och statsministern Karl Staaff för att etablera Miljöpartiet i den politiska mitten. Hans stora problem är dock att väljarna tycker annorlunda. I förra årets val definierade sig 72 procent av MP-väljarna som ”vänster”. Liberaler och miljöpartister ligger nära varandra i vissa centrala frågor som human flyktingpolitik, jämställdhet och arbetet mot rasism. Men MP:s praktiska politik är på punkt efter punkt mycket långt från de liberala grundvärderingarna. Liberaler värnar marknadsekonomi och fri företagsamhet medan MP är Sveriges kanske mest tillväxtfientliga parti, skriver Nina Larsson och Johan Pehrson.", "article": "När Gudrun Schyman ännu var ledare för Vänsterpartiet lanserade hon sig själv som den rätta politiska arvtagaren till socialdemokraten Per Albin Hansson. Det gick inte så bra. Nu vill Miljöpartiets språkrörskandidat Gustav Fridolin göra om försöket, denna gång med liberalen och statsministern Karl Staaff (1860–1915) som förebild (DN Debatt 18/1). För oss som liberaler är det enbart positivt att andra låter sig inspireras av liberala tänkare. Den allra värdefullaste ideologiska segern är att en tidigare meningsmotståndare låter sig övertygas av de egna idéerna och argumenten. För den som vill göra det lätt för sig är det dock alltid frestande att svepa sig i fallna hjältars mantel. Den som är död kan ju inte försvara sig i debatten. Men tvärsäkra påståenden om vad avlidna politiker skulle ha tyckt i dagens sakpolitiska debatt inger inte trovärdighet. I Fridolins artikel utmålas Staaff som miljöpartistisk supporter i den ena frågan efter den andra. Och tänka sig, på ett häpnadsväckande sätt visar sig Karl Staaff tycka samma sak som Gustav Fridolin själv. Det går förstås inte att veta vad en politiker som avled 1915 skulle ha ansett om återställare i sjukförsäkringen eller renovering av miljonprogrammen. Betyder detta att Karl Staaff skulle sakna relevans för vår tid? Nej, tvärtom är han en inspirationskälla också i dag för oss liberaler. Genom att gå till historien blir det lättare att upptäcka det tidlösa i värderingarna om vad som utgör ett gott samhälle. Den svenska liberalismen växte fram som en frihetsrörelse för ekonomisk och politisk frihet för alla oavsett bakgrund. Men redan de tidiga liberalerna som Adolf Hedin och Karl Staaff såg tydligt att friheten behövde kombineras med ett starkt socialt engagemang för att inte bli ett privilegium för de redan välbeställda. Dessa liberaler förfuskade inte heller kunskapen om de välståndsskapande krafternas och det personliga ansvarets betydelse i samhällsbygget. Dessa värderingar är grundläggande också för dagens liberaler. Det går en röd tråd från dåtidens kamp mot tullar till dagens arbete för global frihandel. Det sociala reformprogram som Staaff påbörjade, men aldrig hann fullfölja, fortsätter vi genom att värna generella socialförsäkringar med inkomstskydd. Vi förvaltar den liberala jämlikhetstanken i dagens kamp för jämställdhet och mot rasism och homofobi. Och precis som dåtidens liberaler vet vi att kunskap ger makt. Därför förblir skolfrågan en huvudfråga för Folkpartiet. Gustav Fridolin vill nu använda Karl Staaff för att etablera Miljöpartiet i den politiska mitten. Hans stora problem är dock att väljarna tycker annorlunda. I takt med att partiets politik blivit känd har Miljöpartiet alltmer kommit att uppfattas som ett typiskt vänsterparti. När Miljöpartiet debuterade i 1982 års val ansåg väljarna, enligt valundersökningarna från SCB och Göteborgs universitet, att partiet låg precis i mitten av vänster–högerskalan. Sedan har partiet marscherat rakt vänsterut. I 2006 års val placerades partiet av väljarna på samma vänsterposition som Socialdemokraterna. Och i 2010 års val identifierade sig 72 procent av MP-väljarna som ”vänster”. Vi välkomnar att liberaler och miljöpartister ligger nära varandra i vissa centrala frågor. Det gäller en human flyktingpolitik, arbetet för jämställdhet och mot rasism eller det starka engagemang som integritetsfrågor väcker i båda lägren. Men på punkt efter punkt ligger Miljöpartiets praktiska politik mycket långt från de liberala grundvärderingarna. • Ekonomin och tillväxten.Liberaler värnar marknadsekonomin och den fria företagsamheten som grunden för välstånd. Miljöpartiet är Sveriges kanske tillväxtfientligaste parti och förespråkar i sitt partiprogram ett ekonomiskt system utan ränta. • Jobben.För liberaler hänger personlig frihet ihop med personligt ansvar: den som kan försörja sig själv genom arbete ska inte leva på bidrag. Miljöpartiet vill tvärtom att människor ska jobba mindre och att staten genom friår ska betala folk för att låta bli att arbeta. Medborgarlön åt alla kvarstår som en vision. Längre från det personliga ansvaret kan man inte komma. • Globaliseringen.Liberaler är internationalister, både när det gäller frihandel och ökat politiskt samarbete. Miljöpartiet säger nej till euron, nej till Lissabonfördraget, vill motarbeta valutahandel och talar mest om nackdelarna med ökad världshandel. I boken ”Vad är politik?” beskriver krönikören Carl Hamilton och konstnären Ernst Billgren Miljöpartiet som för EU men mot allt som EU står för. Det är elakt men träffande. • Statlig maktutövning.En grundbult i liberalismen är att dra upp tydliga gränser för statens makt. Miljöpartiet drar ofta åt ett annat håll, i smått och stort. Det handlar om motstånd mot att bryta upp offentliga monopol, statlig kontroll av bostadsförsäljningar, förbud mot rökning i parker, skärpta förbud mot reklam eller förslag om en statlig ”normkritisk myndighet”. På en punkt ligger dock Miljöpartiet närmare Karl Staaff: pensionerna. Staaffs pensionsreform 1913 var en milstolpe men innebar enbart mycket blygsamma belopp. Detta ligger nära Miljöpartiets gamla tankar om att ersätta dagens pensionssystem med en modell där alla får samma låga belopp oavsett tidigare lön. Här har vi socialliberaler högre ambitioner för välfärden. Vi värnar inkomstbortfallsprincipen så att också medelinkomsttagare får en allmän pension som står i proportion till den tidigare inkomsten. Det ökar stabiliteten och rättvisan. Andra partier har bildats för att förvalta klass- och gruppintressen eller för att protestera mot samhällsförändringar som sekularisering, invandring eller högteknologi. Folkpartiet liberalerna är den enda politiska kraft i Sverige som bildats med uppgiften att förvalta och vidareutveckla liberalismens idéer i vår tid. Efter valet har vi börjat arbetet för att ta fram ett nytt partiprogram för att formulera de liberala utmaningarna inför 2010- och 2020-talet. Vi tänker välkomna alla liberaler, med och utan partibok, att delta i det arbetet. Nina Larsson partisekreterare (FP) Johan Pehrson gruppledare i riksdagen (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 17172, "headline": "”Jobb- och utvecklingsgarantin ett skämt”", "summary": "Fas 3 är en återvändsgränd där man hänvisas till att jobba gratis. I stället för att ge människor nya chanser till jobb så riskerar de att permanent utestängas från arbetslivet. Sverige förtjänar en regering som sätter jobben främst, skriver Ylva Johansson (S) i en replik.", "article": "På gårdagens DN Debatt (20/1) meddelade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström att regeringen backar från sin tidigare ståndpunkt att de företag som tar emot arbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3 inte behöver kontrolleras. Regeringen har tydligen insett att man under lång tid har tvingat ut människor för att arbeta gratis även hos rena skojarföretag som samtidigt har fått betalt från staten. Kritiken från mig och många andra har gett resultat: nu ska det bli kontroll av kvalitet och seriositet hos företagen. Det är en välkommen omvändelse. Det mest anmärkningsvärda är att Engström är nöjd. Om man bara får en bättre kontroll så ser hon inga problem med regeringens arbetsmarknadspolitik. Trots att vi nu har en bred och stark uppgång på arbetsmarknaden så ökar antalet långtidsarbetslösa som hänvisas till Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) med ca 5 000 personer i månaden. Namnet är ett rent skämt - 96 procent av dem som deltar får varken jobb eller utveckling. Bara 4 procent av de cirka 90 000 långtidsarbetslösa i JUG får en aktiv insats som kan leda till jobb. I stället hänvisas man till att passivt vänta på att dagarna tickar iväg och man hamnar i Fas 3. Fas 3 har visat sig vara en veritabel rutschkana bort från den reguljära arbetsmarknaden. Fas 3 är en återvändsgränd där man hänvisas till att jobba gratis. Att delta i utbildning är förbjudet. I stället för att ge människor nya chanser till jobb så riskerar de att permanent utestängas från arbetslivet. Endast en bråkdel av dem som lämnar Fas3 får ett jobb, de flesta blir åter arbetslösa eller hamnar i kategorin ”övrigt”. Varje arbetsdag hamnar 50 nya personer i Fas 3 – ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser och skattepengar. Sverige behöver en ny politik för fler arbetade timmar och full sysselsättning. Vi vill se växande och lönsamma företag. Det kräver en välutbildad arbetskraft. Vi vill bygga ut och höja kvaliteten i högskolan. Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen ska hålla god kvalitet och leda till jobb. Sverige förtjänar en regering som sätter jobben först. Ylva Johansson arbetsmarknadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, vice ordförande riksdagens arbetsmarknadsutskott  ", "article_category": "other"}
{"id": 17182, "headline": "”Domare försvarar inte sin dom mot kritik”", "summary": "Domare har ibland anledning att förklara juridiken kring en dom och rätta till misstag om hur domen har tolkats. Men man brukar inte försvara sin dom mot kritik eller offentligt polemisera kring de frågor som domen behandlar. Denna princip följer jag, skriver justitierådet Göran Lambertz i en replik.", "article": "Professor Madeleine Leijonhufvud kritiserar på DN Debatt 14/1 Högsta domstolens dom den 28 december i ett mål om sexualbrott. Särskilt kritiserar hon mitt tillägg till domen. Domare har ibland anledning att förklara juridiken kring en dom och rätta till misstag om hur domen har tolkats. Men man brukar inte försvara sin dom mot kritik eller offentligt polemisera kring de frågor som domen behandlar. Denna princip följer jag, åtminstone så länge det inte blir outhärdligt. Jag avser därför inte att bemöta kritiken såvitt den rör mig. Jag har redogjort för min syn på frågor om bevisprövning i längre artiklar i bland annat Svensk Juristtidning, och jag gör det i mitt tillägg till domen. Det kan nämnas att det bara är den eller de domare som har skrivit under ett tillägg till en dom i Högsta domstolen som står bakom det. Ett tillägg skrivs ofta, som i detta fall, för att beröra frågor som inte behöver tas upp i själva domen men som domaren i fråga anser vara av betydelse. Göran Lambertz, justitieråd ", "article_category": "other"}
{"id": 17183, "headline": "”Det finns ett stort behov av estetisk kirurgi”", "summary": "Det är bra att man numera kan opereras för kosmetiska problem utan att bli skuldbelagd, tycker plastikkirurg Gabriella Sellman. Men ibland säger hon nej till en ”orimlig” operation, berättar hon i den andra artikeln i Insidans serie om utseende.", "article": "”Jag är inte som de där människorna som man ser på teve.” Så säger många av patienterna som kommer till plastikkirurgen Gabriella Sellman, berättar hon. – Bilden av estetisk plastikkirurgi är något snedvriden i medierna. Många tror att det mest handlar om unga kvinnor som kommer för att förstora bröst och läppar. Men så är det faktiskt inte. Gabriella Sellman har varit utbildad plastikkirurg sedan 1994. Nu jobbar hon på den privata kliniken Plastikkirurgigruppen i Stockholm. – Den typiska patienten här är en kvinna i 40-årsåldern som fött barn och som vill ha hjälp med sviterna efter sina graviditeter, säger Gabriella Sellman. Och då handlar det sällan om småsaker. Ett vanligt problem är exempelvis att huden på magen har blivit extremt uttänjd under graviditeten så att där finns massor av överflödig hud. – Våra kroppar är olika, hos en del drar huden ihop sig bra, hos andra inte. Om man är väldigt ledsen över hur man ser ut, och det går att göra någonting åt det, då tycker jag att det är bra att man gör det. Då kan personen sluta att bekymra sig över det och fokusera på annat. En fjärdedel av patienterna på Gabriellas klinik kommer på remiss från landstinget. Resten söker privat och får betala själva. Estetisk plastikkirurgi har blivit mer accepterat i samhället, men fortfarande är det vanligt att patienter inte vill att arbetskamrater och bekanta ska få veta att de har gjort ett kosmetiskt ingrepp, berättar Gabriella Sellman. – Jag tror att det handlar mycket om rädsla för att verka ytlig eller oseriös. Ofta är män mer angelägna om att det inte ska komma ut. Man ser även en skillnad när det gäller ålder. Öppenheten om det här är allmänt större bland yngre människor. Acceptansen skiljer sig också när det gäller olika ingrepp. – En mage som är ”förstörd” efter en graviditet är ingenting som man skäms för att göra något åt. Inte heller en bröstförminskning när brösten är stora och tunga. Men det är fortfarande hysch-hysch kring bland annat kosmetiska ingrepp i ansiktet, speciellt ansiktslyftningar. En orsak till att det är lite skamligt och genant med estetisk plastikkirurgi kan vara att det ses som fult att ”ta genvägar” till skönhet, tror Gabriella Sellman. – Om man tränar och äter bra för att få en snyggare kropp, då är det individen själv som har kämpat. Men de problem som vi åtgärdar är ofta sådant som individen inte kan göra något åt själv. Och det är väldigt olika hur mycket människor lider av sina skavanker, för en del påverkas självkänslan och livskvaliteten starkt. Synen på vad som är tillåtet för att förändra utseendet har ändrats mycket genom åren. För hundra år sedan ansåg många att det var fel med smink eller hårfärgning. I dag ses det som något självklart, även om inte alla använder det, påpekar Gabriella Sellman. I stort sett är den ökade öppenheten och acceptansen av estetisk plastikkirurgi något positivt, menar hon. Det har blivit lättare att få hjälp med kosmetiska problem som orsakar lidande. Behovet är stort, och det är bra att man numera kan opereras utan att bli skuldbelagd. – Men det finns förstås en baksida också. Om man vill förändra sitt utseende utifrån en bild av hur vi ”ska” se ut, ett ideal, är det mer problematiskt. Där har vi kirurger ett ansvar, liksom samhället i stort. Händer det att du tycker att en operation som en patient vill göra känns onödig och fel? – Det händer att jag kan se vad patienten menar, men inte håller med personen – jag tycker att det är bra som det är. Då avråder jag, men jag kan ju inte påtvinga patienten mina egna värderingar. Ett par tre gånger i månaden säger Gabriella Sellman nej till att operera en patient. I två av tre fall handlar det om att de medicinska riskerna är för stora för en operation som inte är medicinskt nödvändig. Personen kan till exempel ha en sjukdom som ökar risken för komplikationer. Men i andra fall handlar det om att operationen ter sig helt orimlig och att patientens önskemål är orealistiska. – Man kan säga att det finns en glidande skala. Ibland ser och förstår jag precis vad patienten vill ha hjälp med. Ibland ser jag vad personen är missnöjd med, men tycker själv annorlunda. Och ibland kommer patienter som upplever att de har en defekt som jag inte alls kan se. Det senare är absolut en varningsklocka, säger Gabriella Sellman. – Där hittar man personer som upplever sig som fula av psykologiska orsaker. Ofta är de fixerade vid vissa detaljer i utseendet, och ofta har de träffat många kirurger, de har gått igenom flera operationer men är fortfarande missnöjda. Då säger Gabriella Sellman att hon inte kan operera. Hon förklarar att det inte är rimligt, att problemet inte ligger i utseendet. – Ibland lyssnar de, ibland går de vidare och försöker med någon annan. En särskild grupp är de unga och osäkra, som tycker att deras utseende inte duger fast de inte har några tydliga ”fel”. Det kan tilll exempel röra sig om bröstförstoring. Då blir det diskussioner, gärna med en förälder närvarande. – Det är över huvud taget alltid viktigt att gå igenom alla för- och nackdelar, och att betona att det faktiskt handlar om en operation. Risker finns alltid, även om de är små. Och vi är skyldiga att informera patienterna om dem, och om hur operationen ska följas upp. När allt fler gör kirurgiska ingrepp för att ta bort små skavanker i utseendet eller för att helt enkelt bli snyggare – finns det inte en risk för att kraven på ett ”perfekt” utseende blir allt större? Tänk om folk börjar titta snett på varandra och undra ”varför gör hon ingenting åt den där dubbelhakan?” – Nej, det tror jag inte, säger Gabriella Sellman. Jag förstår farhågan, men den allmänna synen i Sverige är ändå att man vill ha ett naturligt utseende. Ökningen av operationer beror nog mest på att det har blivit lättare och mer riskfritt att göra något åt sådant som man är ledsen över. – Jag tycker också att vi går emot en större tolerans när det gäller olika stilar och utseenden i samhället. Man får se ut mer som man vill, förr var det mer likriktat. Det talar emot att plastikkirurgi skulle skapa nya och hårdare normer. ", "article_category": "other"}
{"id": 17185, "headline": "Var tionde flygresenär har förlorat sitt bagage", "summary": "Drygt 10 procent av Europas flygresenärer har någon gång förlorat sin packning under resa. Och närmare 15 procent väljer att enbart ta med sig handbagage för att undvika förlust. Det visar en undersökning från flygsökmotorn skyscanner.se.", "article": "Som flygresenär kan du maximalt få omkring 10.500 kr i ersättning av flygbolaget om ditt bagage försvinner. Det fastslog en dom i EG-domstolen förra året, då en man krävde 3.200 euro för förlorat bagage, men bara fick ut 1.134 euro. Alltsedan dess har det därför blivit viktigare för flygresenärerna att ta med sig alla värdeföremål i handbagaget. I undersökningen som Skyscanner gjort visar att närmare 70 procent av alla resenärer någon gång fått vänta upp till en timme på sitt bagage. Cirka 15 procent väljer att sällan eller aldrig checka in bagage, utan att se till att bara resa med handbagage. På detta vis undviker de både förlust, men menar också att de tjänar tid i ankomsthallen. Cirka 10 procent har varit med om att förlora sitt bagage under flera dagar och varit tvungna att vara på sitt resmål utan de saker de tagit med sig. Däremot är det mycket få som förlorat sitt bagage för alltid. Här är flygresenärernas egna åtta tips för att klara resan bäst: 1. Res enbart med handbagage. Tänk dock på att olika storlekar gäller på olika flygbolag. 2. Checka inte in en väska som ser dyr ut. 3. Märk bagaget både på in- och utsidan med namn. 4. Gör din svarta väska personlig med band, klistermärken och dylikt. 5. Packa smink, linser, mobilladdare, nycklar och pass i handbagaget. 6. Packa ett klädbyte i handbagaget samt badkläder om du ska på strandsemester. 7. Vid incheckningen – kontrollera klisterlappen, ett värdebevis som du behöver om du blir av med din väska. 8. Packa inga värdeföremål i bagaget Resenären har inte bara rätt till ersättning om ens bagage försvinner för alltid. Enligt konsumentverket har man som resenär också rätt till ersättning om bagaget blir försenat. Däremot är det viktigt att vända sig till rätt företag. Vid paketresor är det arrangören av resan som ansvarar för bagage. Om det är frågan om en reguljär biljett så är det flygbolaget som ska betala. Konsumentverket har samlat resenärens rättigheter för bagage på denna länk. EU har samlat passagerarnas flygrättigheter på denna länk. ", "article_category": "other"}
{"id": 17189, "headline": "”Regeringen har givit S vetorätt i frågan om Nato”", "summary": "Forskare och försvarsexpert: Att Sverige står utanför Nato är direkt negativt för vår säkerhet och förhindrar ett djupare nordiskt försvarssamarbete. De svenska låsningarna i säkerhetspolitiken är lätt absurda. Regeringen har i praktiken gett socialdemokraterna vetorätt i Nato-frågan. Även Sverigevänliga aktörer utomlands börjar i ökande omfattning hävda att den svenska alliansfriheten är kontraproduktiv. Detta särskilt mot bakgrund av att Sverige inte kommer att vara neutralt i händelse av angrepp på andra EU- eller nordiska länder, och att vi förväntar oss att dessa länder ska hjälpa oss om vi angrips. Skillnaden mellan detta och en militär allians är tämligen liten. Svensk militär alliansfrihet har aldrig varit så irrelevant som i dag, skriver Mike Winnerstig.", "article": "Svensk säkerhetspolitik var en icke-fråga i valrörelsen år 2010, trots vänsteroppositionens försök att pressa regeringen Reinfeldt vad gäller svenskt Nato-medlemskap. Att frågor om säkerhet och försvar får litet utrymme i en tid då ett militärt angrepp mot Sverige kan ses som osannolikt är inte så konstigt. Men bristen på debatt om säkerhetspolitikens mål och medel döljer fundamentala problem för Sverige i händelse att läget i vår omvärld skulle försämras allvarligt. Och sådant kan inträffa, dessutom både snabbt och oväntat. Historien är full av exempel på denna typ av förändringar, och det är för att hantera sådana lägen som en hållbar säkerhetspolitik måste bedrivas. Svensk säkerhetspolitik har visserligen förändrats dramatiskt de senaste två åren, inte minst genom den av riksdagen år 2009 antagna så kallade solidaritetsförklaringen. Den anger att Sverige inte kommer att vara neutralt i händelse av angrepp på andra EU- eller nordiska länder, och att vi förväntar oss att dessa länder ska komma till vår hjälp om vi angrips. Som synes är skillnaden mellan detta och en militär allians tämligen liten. Solidaritetsförklaringen är en bra policyförändring, även om det finns otydligheter vad gäller den praktiska tillämpningen. Försvarsmakten har alltså fått en ny uppgift: att kunna försvara Sveriges territorium militärt tillsammans med andra länder – och att försvara deras territorier – mot en väpnad attack utifrån. Såvitt bekant är detta dock ingenting som försvarsmakten har övat eller ens planerat för, och så länge detta inte sker kommer sannolikt hela solidaritetsförklaringen mest att se ut som ord på ett papper i våra grannländers ögon. Till detta kommer osäkerheter kring vilken förmåga den svenska försvarsmakten kommer att ha i framtiden. Att vi inte kommer att kunna försvara oss helt själva i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge har dock stått klart sedan länge. Svenska politiker understryker dessutom ofta att vi i varje situation själva förbehåller oss rätten att bestämma hur det solidariska stödet till våra grannar ska se ut. Detta kan givetvis ge upphov till misstankar om att stödet kan komma att bli mycket begränsat. Strävan efter svensk handlingsfrihet motverkar här alltså en trovärdig solidaritet gentemot våra grannar. Därtill lever den gamla neutralitetspolitiken, avskaffad 1992, fortfarande kvar i folkmedvetandet. Detta har i sin tur att göra med att neutraliteten för många svenskar kommit att bli en identitetsfråga; oavsett om det är säkerhets- eller geopolitiskt klokt att vara neutral och alliansfri, är det detta man som god svensk socialdemokrat eller vänsterpartist skall vara. Valutgången 2010 indikerar emellertid att värnandet om alliansfriheten inte längre är någon valvinnare. Det fundamentala problemet med den svenska säkerhetspolitiken är emellertid större än allt detta. Vad det handlar om är att Sveriges utanförskap avseende den centrala euroatlantiska solidaritetsorganisationen på det militära planet numera är direkt negativt för vår egen säkerhet. Runt 80 procent av våra trupper i internationell tjänst ingår i Nato-ledda operationer, trots att vi inte sitter med vid de bord där de avgörande besluten om dessa operationer tas. Vårt utanförskap i dessa sammanhang hindrar både vår insyn och vårt inflytande över operationer, vars inriktning kan betyda liv eller död för svenska soldater. På hemmaplan förhindras ett djupare nordiskt försvarssamarbete med våra norska, danska och isländska vänner, eftersom vårt utanförskap gör det omöjligt för dem att till exempel delge oss relevanta hemliga uppgifter om Natos försvarsplanering. Slutligen försvåras allvarligt försvaret av Sverige i ett framtida krisläge av det gamla alliansfrihetstänkandets residuala effekter – vi tycks inte fullt ut våga ta de utrikespolitiska konsekvenserna av vår egen försvarsomläggning. Allt detta har lett till att även Sverigevänliga aktörer utomlands nu i ökande omfattning börjar hävda att den svenska alliansfriheten är kontraproduktiv. Genom Wikileaks-affären har det kunnat noteras att den svenska säkerhetspolitiska eliten, i såväl regering som opposition, också har kommit längre vad gäller insikterna om dessa frågor än vad som torgförts offentligt. Vi måste alltså dra slutsatsen att svensk militär alliansfrihet aldrig varit så irrelevant som den är i dag, samtidigt som den fortfarande är en del – om än allt mindre omtalad – av den officiella svenska säkerhetspolitiska doktrinen. Vilka är då förutsättningarna, internationellt och nationellt, för att svensk säkerhetspolitik ska hamna på rätt köl? Natos toppmöte i Lissabon förra året blev en framgång. Ett nytt strategiskt koncept antogs och Ryssland inbjöds som partner, inte fiende. Samtidigt beslöts, till glädje för de mindre länderna i Central- och Östeuropa, att Nato inte bara ska planera, utan också i ökande utsträckning öva för att försvara dessa länder militärt i händelse av hot eller angrepp. För Europa är det geopolitiskt av högsta vikt att man är allierad med Nordamerika. Västvärlden, där även Sverige ingår, är för sin fredliga framtid beroende av såväl politiskt samarbete som militär integration över Atlanten. Sammantaget innebär detta att Natos roll som den centrala säkerhetspolitiska organisationen i Europa tydligt understryks, inte bara i frågor som rör försvar, militär krishantering och större civilmilitära operationer, utan också sådana som har helt ny inriktning – till exempel cyberhot (se gårdagens DN Debatt). Det gör också att EU blir ett säkerhetspolitiskt komplement, och inte en konkurrent, till Nato. I ljuset av detta framstår de svenska politiska låsningarna som lätt absurda. Den nuvarande regeringen har i praktiken gett socialdemokratin vetorätt i Nato-frågan. Det finns dock miljoner goda socialdemokrater i Europa som tillika är lojala Nato-medlemmar, inte minst i våra grannländer Danmark och Norge. Olof Palmes kamrat, socialisten Felipe Gonzalez, ledde som spansk premiärminister in sitt land i Nato på 1980-talet. Ledande tyska socialdemokrater ifrågasätter aldrig sitt lands Nato-medlemskap. Det är i själva verket den svenska socialdemokratins syn på Nato som är udda i ett europeiskt perspektiv. I dag är det främst Sveriges brist på Nato-medlemskap som gör att det vänsterstyrda, Nato-allierade Norge har problem med att ha ett djupare militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med det högerstyrda, allianslösa Sverige. Att ändra på denna paradox borde vara en målsättning både för regeringen Reinfeldt och en ansvarstagande svensk socialdemokrati. Mike Winnerstig fil dr i statsvetenskap, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien och forskningsledare vid FOI Försvarsanalys Försvarets inriktning En bred riksdagsmajoritet har antagit inriktningspropositionen för försvaret. Där står bland annat följande: ”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. --- Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.” ", "article_category": "other"}
{"id": 17190, "headline": "”Regeringen har givit S vetorätt i frågan om Nato”", "summary": "Forskare och försvarsexpert: Att Sverige står utanför Nato är direkt negativt för vår säkerhet och förhindrar ett djupare nordiskt försvarssamarbete.De svenska låsningarna i säkerhetspolitiken är lätt absurda. Regeringen har i praktiken gett socialdemokraterna vetorätt i Nato-frågan. Även Sverigevänliga aktörer utomlands börjar i ökande omfattning hävda att den svenska alliansfriheten är kontraproduktiv. Detta särskilt mot bakgrund av att Sverige inte kommer att vara neutralt i händelse av angrepp på andra EU- eller nordiska länder, och att vi förväntar oss att dessa länder ska hjälpa oss om vi angrips. Skillnaden mellan detta och en militär allians är tämligen liten. Svensk militär alliansfrihet har aldrig varit så irrelevant som i dag, skriver Mike Winnerstig.", "article": "Svensk säkerhetspolitik var en icke-fråga i valrörelsen år 2010, trots vänsteroppositionens försök att pressa regeringen Reinfeldt vad gäller svenskt Nato-medlemskap. Att frågor om säkerhet och försvar får litet utrymme i en tid då ett militärt angrepp mot Sverige kan ses som osannolikt är inte så konstigt. Men bristen på debatt om säkerhetspolitikens mål och medel döljer fundamentala problem för Sverige i händelse att läget i vår omvärld skulle försämras allvarligt. Och sådant kan inträffa, dessutom både snabbt och oväntat. Historien är full av exempel på denna typ av förändringar, och det är för att hantera sådana lägen som en hållbar säkerhetspolitik måste bedrivas. Svensk säkerhetspolitik har visserligen förändrats dramatiskt de senaste två åren, inte minst genom den av riksdagen år 2009 antagna så kallade solidaritetsförklaringen. Den anger att Sverige inte kommer att vara neutralt i händelse av angrepp på andra EU- eller nordiska länder, och att vi förväntar oss att dessa länder ska komma till vår hjälp om vi angrips. Som synes är skillnaden mellan detta och en militär allians tämligen liten. Solidaritetsförklaringen är en bra policyförändring, även om det finns otydligheter vad gäller den praktiska tillämpningen. Försvarsmakten har alltså fått en ny uppgift: att kunna försvara Sveriges territorium militärt tillsammans med andra länder – och att försvara deras territorier – mot en väpnad attack utifrån. Såvitt bekant är detta dock ingenting som försvarsmakten har övat eller ens planerat för, och så länge detta inte sker kommer sannolikt hela solidaritetsförklaringen mest att se ut som ord på ett papper i våra grannländers ögon. Till detta kommer osäkerheter kring vilken förmåga den svenska försvarsmakten kommer att ha i framtiden. Att vi inte kommer att kunna försvara oss helt själva i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge har dock stått klart sedan länge. Svenska politiker understryker dessutom ofta att vi i varje situation själva förbehåller oss rätten att bestämma hur det solidariska stödet till våra grannar ska se ut. Detta kan givetvis ge upphov till misstankar om att stödet kan komma att bli mycket begränsat. Strävan efter svensk handlingsfrihet motverkar här alltså en trovärdig solidaritet gentemot våra grannar. Därtill lever den gamla neutralitetspolitiken, avskaffad 1992, fortfarande kvar i folkmedvetandet. Detta har i sin tur att göra med att neutraliteten för många svenskar kommit att bli en identitetsfråga; oavsett om det är säkerhets- eller geopolitiskt klokt att vara neutral och alliansfri, är det detta man som god svensk socialdemokrat eller vänsterpartist skall vara. Valutgången 2010 indikerar emellertid att värnandet om alliansfriheten inte längre är någon valvinnare. Det fundamentala problemet med den svenska säkerhetspolitiken är emellertid större än allt detta. Vad det handlar om är att Sveriges utanförskap avseende den centrala euroatlantiska solidaritetsorganisationen på det militära planet numera är direkt negativt för vår egen säkerhet. Runt 80 procent av våra trupper i internationell tjänst ingår i Nato-ledda operationer, trots att vi inte sitter med vid de bord där de avgörande besluten om dessa operationer tas. Vårt utanförskap i dessa sammanhang hindrar både vår insyn och vårt inflytande över operationer, vars inriktning kan betyda liv eller död för svenska soldater. På hemmaplan förhindras ett djupare nordiskt försvarssamarbete med våra norska, danska och isländska vänner, eftersom vårt utanförskap gör det omöjligt för dem att till exempel delge oss relevanta hemliga uppgifter om Natos försvarsplanering. Slutligen försvåras allvarligt försvaret av Sverige i ett framtida krisläge av det gamla alliansfrihetstänkandets residuala effekter – vi tycks inte fullt ut våga ta de utrikespolitiska konsekvenserna av vår egen försvarsomläggning. Allt detta har lett till att även Sverigevänliga aktörer utomlands nu i ökande omfattning börjar hävda att den svenska alliansfriheten är kontraproduktiv. Genom Wikileaks-affären har det kunnat noteras att den svenska säkerhetspolitiska eliten, i såväl regering som opposition, också har kommit längre vad gäller insikterna om dessa frågor än vad som torgförts offentligt. Vi måste alltså dra slutsatsen att svensk militär alliansfrihet aldrig varit så irrelevant som den är i dag, samtidigt som den fortfarande är en del – om än allt mindre omtalad – av den officiella svenska säkerhetspolitiska doktrinen. Vilka är då förutsättningarna, internationellt och nationellt, för att svensk säkerhetspolitik ska hamna på rätt köl? Natos toppmöte i Lissabon förra året blev en framgång. Ett nytt strategiskt koncept antogs och Ryssland inbjöds som partner, inte fiende. Samtidigt beslöts, till glädje för de mindre länderna i Central- och Östeuropa, att Nato inte bara ska planera, utan också i ökande utsträckning öva för att försvara dessa länder militärt i händelse av hot eller angrepp. För Europa är det geopolitiskt av högsta vikt att man är allierad med Nordamerika. Västvärlden, där även Sverige ingår, är för sin fredliga framtid beroende av såväl politiskt samarbete som militär integration över Atlanten. Sammantaget innebär detta att Natos roll som den centrala säkerhetspolitiska organisationen i Europa tydligt understryks, inte bara i frågor som rör försvar, militär krishantering och större civilmilitära operationer, utan också sådana som har helt ny inriktning – till exempel cyberhot (se gårdagens DN Debatt). Det gör också att EU blir ett säkerhetspolitiskt komplement, och inte en konkurrent, till Nato. I ljuset av detta framstår de svenska politiska låsningarna som lätt absurda. Den nuvarande regeringen har i praktiken gett socialdemokratin vetorätt i Nato-frågan. Det finns dock miljoner goda socialdemokrater i Europa som tillika är lojala Nato-medlemmar, inte minst i våra grannländer Danmark och Norge. Olof Palmes kamrat, socialisten Felipe Gonzalez, ledde som spansk premiärminister in sitt land i Nato på 1980-talet. Ledande tyska socialdemokrater ifrågasätter aldrig sitt lands Nato-medlemskap. Det är i själva verket den svenska socialdemokratins syn på Nato som är udda i ett europeiskt perspektiv. I dag är det främst Sveriges brist på Nato-medlemskap som gör att det vänsterstyrda, Nato-allierade Norge har problem med att ha ett djupare militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med det högerstyrda, allianslösa Sverige. Att ändra på denna paradox borde vara en målsättning både för regeringen Reinfeldt och en ansvarstagande svensk socialdemokrati. Mike Winnerstig fil dr i statsvetenskap, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien och forskningsledare vid FOI Försvarsanalys ", "article_category": "other"}
{"id": 17198, "headline": "”Sverige delar värdegrund med Tyskland om försvaret”", "summary": "Sten Tolgfors: Nytt initiativ från Sverige och Tyskland ska öka EU:s förmåga att hantera kriser – och samtidigt ge ökad försvarseffekt för skattebetalarnas pengar. Sverige och Tyskland har tagit ett gemensamt initiativ för att förnya försvarssamarbetet i EU. Vi vill att EU-länderna ska definiera sina försvarsförmågor för att hitta nya samarbetsmöjligheter. Bakgrunden är den finansiella krisen i Europa som gör att ett antal länder måste dra ned betydligt på försvarsanslagen. Genom EU-samarbetet går det att nå nationella skalfördelar och spara pengar, på samma vis som skett i det nordiska samarbetet. Sverige och Tyskland delar värdegrund och samarbetar nära i Afghanistan. Det är därför naturligt för oss att samverka, skriver försvarsministern.", "article": "I ett antal länder i EU planeras eller görs nu betydande neddragningar av försvarsanslagen. Anledningen är den finansiella krisen, som gör att många länder måste hantera omfattande budgetproblem. Sverige utmärker sig tillsammans med bland annat Finland och Estland genom att planera för oförändrade eller i något fall svagt ökande försvarsanslag. De berörda EU-ländernas neddragningar av försvarsanslagen måste genomföras samtidigt som många länder står inför eller just nu genomför omfattande försvarsreformer, för att skapa mer tillgängliga, rörliga och användbara försvar. Ett antal EU-länder upplever att deras resurser är ansträngda av pågående insatser i till exempel Afghanistan. Detta samtidigt som efterfrågan på krishanteringsinsatser från omvärlden ökar. Sammantaget innebär dessa faktorer långsiktiga utmaningar för EU:s samlade förmåga att hantera kriser och konflikter. Men inte bara länders krishanteringsförmåga utmanas när anslag skärs ner. Det gör också många länders möjlighet att upprätthålla och utveckla förmågor till nationellt försvar. Den senaste tiden har vi sett hur nya bilaterala försvarssamarbeten, som till exempel mellan Storbritannien och Frankrike, växt fram, vilket ändrar tidigare föreställningar om bilaterala försvarssamarbetet i Europa. Under lång tid har regionala samarbeten, som NORDEFCO mellan de nordiska länderna, framgångsrikt utvecklats för att skapa ekonomisk effektivitet och åstadkomma förmågeutveckling. Detta samarbete sker inom ramen för de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval. Den ekonomiska situationen i Europa understryker behovet av att förnya EU-samarbetet kring förmågeutveckling. Sverige vill att EU skall vara en stark global aktör, med god internationell krishanteringsförmåga. Det förutsätter att medlemsstaterna effektivt kan upprätthålla sina förmågor, som annars den ekonomiska krisen hotar. Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av Nato, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där. Men däremot ger EU-samarbetet möjlighet att nå nationella skalfördelar. Det finns betydande vinster för EU-länderna i att samverka, på samma vis som i till exempel det nordiska samarbetet. Sedan några år arbetar Europeiska Försvarsbyrån, EDA, med gemensamma materielutvecklingsprojekt. Det finns stora fördelar med att detta utvecklas vidare. Genom möjlighet till gemensam utveckling och anskaffning av materiel för de länder som vill ökar möjligheterna till gemensam utbildning och övning, för att bygga ökad samverkansförmåga i krishantering. I detta ligger betydande möjligheter till ekonomiska rationaliseringsvinster, när kostnader delas och längden på beställda serier av materiel ökar. Ett exempel från det nordiska samarbetet som visar på potentialen är att Sverige sparade 400 miljoner kronor på att utveckla och anskaffa artillerisystemet Archer, tillsammans med Norge. Det nordiska samarbetet är komplementärt med samverkan i EU. Sverige har därför under hösten arbetat tillsammans med Tyskland i syfte att förnya samarbetet i EU. I ett gemensamt initiativ vill vi att EU-länderna i tre steg skall gå igenom och definiera sina förmågor för att finna nya samarbetsmöjligheter, utifrån följande utgångspunkter: 1. Klargöra de förmågor som för varje land är och måste vara strikt nationella, eftersom de utgör kärnan i de nationella försvaren. Här återfinns för Sveriges del till exempel stridsfartyg och stridsflygplan, liksom arméns manöverbataljoner. 2. Peka ut områden där samverkan med andra länder kan ge mervärde genom ”pooling and sharing”, till exempel att länderna gemensamt anskaffar och driver vissa system. Som exempel på detta kan nämnas det framgångsrika SAC-samarbetet, där 12 länder inklusive Sverige gemensamt anskaffat och opererar strategiska transportplan av typen C17. I framtiden kan det kanske finnas fördelar i att studera möjligheten av att flygplan för taktisk transport samanvänds på detta sätt. Redan i dag är Sucbas, ett system för gemensam övervakning av Östersjön, operativt. Åtta EU-länder, däribland Sverige, Finland, Danmark och Tyskland driver detta tillsammans. 3. Undersöka vilka förmågor som EU-länderna inte anser nödvändigtvis måste dupliceras i varje medlemsland, utan där förmåga i ett land med fördel kan samanvändas av flera länder. Här kan från svensk utgångspunkt exempel som grundläggande flygutbildning och samordning av försvarshögskolornas olika specialinriktningar nämnas som möjliga samarbetsområden. I denna analys måste varje land självt definiera vilka områden man är intresserad av att samarbeta kring, respektive vill fortsätta hantera strikt nationellt. Därmed tydliggörs nya samarbetsmöjligheter förenliga med varje lands intressen. Initiativet fick brett stöd av försvarsministrarna vid det senaste ministerrådsmötet och EU-länderna uppmuntrades att nu genomföra den analys vi föreslog. Anledningen till att Sverige tillsammans med Tyskland tagit detta initiativ, är att vi samarbetar nära i insatser, som i Afghanistan. Att vi delar värdegrund och synen på FN-mandat för insatser, och ser vikten av ökad civil-militär samverkan i insatser. Vi ser hur Sverige och Tyskland genomför, respektive står inför, betydande försvarsreformering. Våra länder är båda Östersjöstater. Därför är det naturligt för oss att söka samverkan, för att förnya EU-samarbetet och bättre stödja förmågeutvecklingen. Den ekonomiska krisens effekter på många länders försvarsekonomi behöver användas som utgångspunkt för att få i gång ett bättre fungerande samarbete inom EU. För många EU-länder kommer detta att kunna vara viktigt för att bevara förmåga, inte minst för internationell krishantering. Att EU:s krishanteringsförmåga utvecklas är också ett intresse för Sverige. För Sverige är motivet därtill att få ökad försvarseffekt för pengarna. Oavsett vilket, så blir slutsatsen densamma. Den logik som ledde till fördjupade regionala samarbeten som i Norden gäller också för EU. Europeisk insatsförmåga kräver effektivare samverkan. Sten Tolgfors (M) försvarsminister Bundeswehr Efter återföreningen 1990 har det tyska försvaret, Bundeswehr, skurits ned kraftigt. Tidigare uppgick de båda tyska staternas samlade styrkor till 610.000 man (470.000 i väst och 140.000 i öst). I dag är antalet ungefär 246.000, merparten yrkessoldater. Tyska trupper har deltagit i flera internationella operationer. Under Natos bombkrig mot Serbien 1999 var det första gången sedan andra världskriget som tyska trupper deltog i direkta strider utomlands. En omstridd insats gjordes i slutet av 2001, då Tyskland sände trupper till Isaf-styrkan i Afghanistan. Källa: Sakerhetspolitik.se ", "article_category": "other"}
{"id": 17199, "headline": "”Sverige delar värdegrund med Tyskland om försvaret”", "summary": "Sten Tolgfors: Nytt initiativ från Sverige och Tyskland ska öka EU:s förmåga att hantera kriser – och samtidigt ge ökad försvarseffekt för skattebetalarnas pengar.Sverige och Tyskland har tagit ett gemensamt initiativ för att förnya försvarssamarbetet i EU. Vi vill att EU-länderna ska definiera sina försvarsförmågor för att hitta nya samarbetsmöjligheter. Bakgrunden är den finansiella krisen i Europa som gör att ett antal länder måste dra ned betydligt på försvarsanslagen. Genom EU-samarbetet går det att nå nationella skalfördelar och spara pengar, på samma vis som skett i det nordiska samarbetet. Sverige och Tyskland delar värdegrund och samarbetar nära i Afghanistan. Det är därför naturligt för oss att samverka, skriver försvarsministern.", "article": "I ett antal länder i EU planeras eller görs nu betydande neddragningar av försvarsanslagen. Anledningen är den finansiella krisen, som gör att många länder måste hantera omfattande budgetproblem. Sverige utmärker sig tillsammans med bland annat Finland och Estland genom att planera för oförändrade eller i något fall svagt ökande försvarsanslag. De berörda EU-ländernas neddragningar av försvarsanslagen måste genomföras samtidigt som många länder står inför eller just nu genomför omfattande försvarsreformer, för att skapa mer tillgängliga, rörliga och användbara försvar. Ett antal EU-länder upplever att deras resurser är ansträngda av pågående insatser i till exempel Afghanistan. Detta samtidigt som efterfrågan på krishanteringsinsatser från omvärlden ökar. Sammantaget innebär dessa faktorer långsiktiga utmaningar för EU:s samlade förmåga att hantera kriser och konflikter. Men inte bara länders krishanteringsförmåga utmanas när anslag skärs ner. Det gör också många länders möjlighet att upprätthålla och utveckla förmågor till nationellt försvar. Den senaste tiden har vi sett hur nya bilaterala försvarssamarbeten, som till exempel mellan Storbritannien och Frankrike, växt fram, vilket ändrar tidigare föreställningar om bilaterala försvarssamarbetet i Europa. Under lång tid har regionala samarbeten, som NORDEFCO mellan de nordiska länderna, framgångsrikt utvecklats för att skapa ekonomisk effektivitet och åstadkomma förmågeutveckling. Detta samarbete sker inom ramen för de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval. Den ekonomiska situationen i Europa understryker behovet av att förnya EU-samarbetet kring förmågeutveckling. Sverige vill att EU skall vara en stark global aktör, med god internationell krishanteringsförmåga. Det förutsätter att medlemsstaterna effektivt kan upprätthålla sina förmågor, som annars den ekonomiska krisen hotar. Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av Nato, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där. Men däremot ger EU-samarbetet möjlighet att nå nationella skalfördelar. Det finns betydande vinster för EU-länderna i att samverka, på samma vis som i till exempel det nordiska samarbetet. Sedan några år arbetar Europeiska Försvarsbyrån, EDA, med gemensamma materielutvecklingsprojekt. Det finns stora fördelar med att detta utvecklas vidare. Genom möjlighet till gemensam utveckling och anskaffning av materiel för de länder som vill ökar möjligheterna till gemensam utbildning och övning, för att bygga ökad samverkansförmåga i krishantering. I detta ligger betydande möjligheter till ekonomiska rationaliseringsvinster, när kostnader delas och längden på beställda serier av materiel ökar. Ett exempel från det nordiska samarbetet som visar på potentialen är att Sverige sparade 400 miljoner kronor på att utveckla och anskaffa artillerisystemet Archer, tillsammans med Norge. Det nordiska samarbetet är komplementärt med samverkan i EU. Sverige har därför under hösten arbetat tillsammans med Tyskland i syfte att förnya samarbetet i EU. I ett gemensamt initiativ vill vi att EU-länderna i tre steg skall gå igenom och definiera sina förmågor för att finna nya samarbetsmöjligheter, utifrån följande utgångspunkter: 1. Klargöra de förmågor som för varje land är och måste vara strikt nationella, eftersom de utgör kärnan i de nationella försvaren.Här återfinns för Sveriges del till exempel stridsfartyg och stridsflygplan, liksom arméns manöverbataljoner. 2. Peka ut områden där samverkan med andra länder kan ge mervärde genom ”pooling and sharing”, till exempel att länderna gemensamt anskaffar och driver vissa system.Som exempel på detta kan nämnas det framgångsrika SAC-samarbetet, där 12 länder inklusive Sverige gemensamt anskaffat och opererar strategiska transportplan av typen C17. I framtiden kan det kanske finnas fördelar i att studera möjligheten av att flygplan för taktisk transport samanvänds på detta sätt. Redan i dag är Sucbas, ett system för gemensam övervakning av Östersjön, operativt. Åtta EU-länder, däribland Sverige, Finland, Danmark och Tyskland driver detta tillsammans. 3. Undersöka vilka förmågor som EU-länderna inte anser nödvändigtvis måste dupliceras i varje medlemsland, utan där förmåga i ett land med fördel kan samanvändas av flera länder.Här kan från svensk utgångspunkt exempel som grundläggande flygutbildning och samordning av försvarshögskolornas olika specialinriktningar nämnas som möjliga samarbetsområden. I denna analys måste varje land självt definiera vilka områden man är intresserad av att samarbeta kring, respektive vill fortsätta hantera strikt nationellt. Därmed tydliggörs nya samarbetsmöjligheter förenliga med varje lands intressen. Initiativet fick brett stöd av försvarsministrarna vid det senaste ministerrådsmötet och EU-länderna uppmuntrades att nu genomföra den analys vi föreslog. Anledningen till att Sverige tillsammans med Tyskland tagit detta initiativ, är att vi samarbetar nära i insatser, som i Afghanistan. Att vi delar värdegrund och synen på FN-mandat för insatser, och ser vikten av ökad civil-militär samverkan i insatser. Vi ser hur Sverige och Tyskland genomför, respektive står inför, betydande försvarsreformering. Våra länder är båda Östersjöstater. Därför är det naturligt för oss att söka samverkan, för att förnya EU-samarbetet och bättre stödja förmågeutvecklingen. Den ekonomiska krisens effekter på många länders försvarsekonomi behöver användas som utgångspunkt för att få i gång ett bättre fungerande samarbete inom EU. För många EU-länder kommer detta att kunna vara viktigt för att bevara förmåga, inte minst för internationell krishantering. Att EU:s krishanteringsförmåga utvecklas är också ett intresse för Sverige. För Sverige är motivet därtill att få ökad försvarseffekt för pengarna. Oavsett vilket, så blir slutsatsen densamma. Den logik som ledde till fördjupade regionala samarbeten som i Norden gäller också för EU. Europeisk insatsförmåga kräver effektivare samverkan. Sten Tolgfors (M) försvarsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 17201, "headline": "”Varför är barn mindre trovärdiga?”", "summary": "Barnen behöver ett rättsväsende som kan säkerställa deras rättigheter. Vi kräver därför en översyn av hur lagstiftningen tillämpas när det gäller beviskrav om sexuella övergrepp mot barn, skriver Rädda Barnens Olof Risberg och Åsa Landberg i en replik.", "article": "Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, beskriver på DN Debatt 14/1 ett rättsväsende som kastat in handduken och inte längre kan skydda barn som utsatts för sexuella övergrepp. Enligt Rädda Barnen är detta ett skräckscenario som betyder att barns rättigheter inte längre vare sig beaktas eller tillämpas, vilket är ett direkt brott mot Barnkonventionen. De stränga beviskrav som Leijonhufvud kritiserar i sin artikel är orimliga. Barn behöver ett rättsväsende som kan säkerställa deras rättigheter. Rädda Barnen har kontakt med föräldrar, poliser och åklagare som beskriver hopplöseheten i att driva denna typ av ärenden och inte längre upplever att det är mödan värt att anmäla misstänkta sexualbrott eller att väcka åtal. En förälder beskriver det så här: - Hovrätten friade den man som misstänktes för övergrepp mot mitt barn. Vi har genomlidit den här långa processen helt i onödan. Kraven är så höga att det blir omöjligt för barn att få rätt. Det fanns både en tydlig berättelse och stödbevisning. Det känns som att det som krävs är att övergreppen spelas in på film. Vi träffar också barn som känt sig misstänkliggjorda av rättsväsendet. De upplever att just för att de är barn blir deras historier bemötta med skepsis. Varför ska barns utsagor ha lägre trovärdighet än vuxnas. Att en professor i straffrätt ser det som att ingenting finns att hämta i rättsväsendet är alarmerande. Att föräldrar har så dåligt förtroende för rättsväsendet att de inte ser någon nytta med att överhuvudtaget polisanmäla sexualbrott mot barn är katastrofalt. Att barn som brottsoffer har lägre trovärdighet än vuxna medborgare är både ovärdigt och orättssäkert. • Rädda Barnen kräver en översyn av hur lagstiftningen tillämpas när det gäller beviskrav om sexuella övergrepp mot barn. • Vi vill också se en översyn av på vilket sätt de beviskrav som tillämpas när det gäller barns vittnesmål har någon grund i beprövad kunskap och forskning om barn. Olof Risberg, leg psykolog, leg psykoterapeut Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris ", "article_category": "other"}
{"id": 17204, "headline": "”Prata intelligent med barnen”", "summary": "Barnuppfostran är vår tids religion. Det menar regissören Suzanne Osten som ägnat nästan hela sitt yrkesliv åt barn och unga. Hon tror att varken barnen eller de vuxna mår bra av dagens fixering vid det egna barnet.", "article": "Meningen med livet har för majoriteten människor blivit liktydigt med det egna barnet. Därför har uppfostran blivit vår tids religionsutövande, menar regissören Suzanne Osten när vi träffas i Unga Klaras lokaler i Kulturhuset i centrala Stockholm. Hon och Unga Klara har fått pengar från bland annat Allmänna arvsfonden för att inleda ett treårigt projekt som ska belysa olika aspekter av begreppet uppfostran. – Gud vilken ångest det finns i samhället kring de här frågorna. Det skrivs böcker och det bloggas, det kommer hela tiden nya mammatidningar och föräldrakurser. Alla har hört det här skriket från föräldrarna. Men samtidigt som föräldrarna gapar för full hals, mår inte barnet särskilt bra av uppmärksamheten. – Det finns ju ett lika högt skrik från barnen som undrar vad vi ska ha dem till. Förvirringen har lett till att en del av de gamla uppfostringsmetoderna, som bygger på belöning och bestraffning, har kommit tillbaka. Suzanne Osten har till och med stött på dem som jämfört barnuppfostran med principerna för hur man uppfostrar en hund. – En hund uppfostras för att bli ledd och styrd. Men ett barn ska ju bli en självständig individ. För det krävs att man utvecklar en relation. Problemet, menar hon, är att det råder en tidsbrist i samhället. Föräldrar har inte tid att sitta ned och lyssna på vad barnen egentligen säger. – I stället för att samtala med varandra, frågar föräldrarna om barnen vill ha fiskpinnar eller köttbullar till middag. Fy f-n vilket jäkla pseudoinflytande, säger Suzanne Osten och pekar på några bilder med barn och ungdomar som hänger på väggen i Unga Klaras lokaler. De tittar rakt in i kameran. – Se på deras ögon. Man ser ju på barn att de verkligen försöker förstå vad vi vuxna vill. Barn är födda för kommunikation. Vi har bara så svårt att läsa dem. Suzanne Osten berättar om en kompis till henne som är döv. När hon var liten förstod inte de vuxna att hon inte hörde. De skakade och ruskade henne och trodde att hon var dum när hon inte gjorde som de sa. – Men hon ansträngde sig verkligen till det yttersta för att förstå vad de sa. Intresserad närvaro är ledordet. Att sätta sig och prata intelligent med barnet och att undvika manipulation. – Hur ska man komma i väg till dagis om du inte knyter skorna? Du vet ju att det är kallt ute. Är du inte väl sträng, litet mutor och hot måste väl en förälder få använda? – Visst, man kan säga att vi gör något kul på lördag om du knyter skorna. Men inte alltid. Då får man dem inte att förstå att det är kul att använda sina färdigheter, att barn faktiskt gillar att knyta skorna. Det är när vi stressar som det låser sig. Det låter enkelt men kan vara det svåraste som finns, att vara intresserad i det dagliga livet med en annan människa, menar Suzanne Osten. I vissa fall leder det till att föräldrar kollapsar. – Det finns pappor som får depressioner av det här. För att det ger dem kontakt med stora grundläggande känslor som ilska, sorg, ömhet, erotik. När de blir ansvariga för sitt eget barn, växer känslan av hur de själva har haft det som barn. Det händer att Suzanne Osten får frågan om hon kan rekommendera någon bok om barnuppfostran. Ibland svarar hon att det kan vara bättre att inte läsa så mycket manualer, att inte ägna sig åt ”uppfostran”, utan att göra något roligt tillsammans, skratta, se en film. Om vi har kul och tror på framtiden så mår barnen bra, menar hon. – Gör det du själv tycker är viktigt. Det har störst chanser att smitta över på barnen. Det handlar om atmosfären i ett hem, inte om att ge sitt barn ”rätt” julklapp. Samtidigt som allt fler vuxna hävdar att vi lever i en tid när barnen har tagit makten, utövar vi en större makt mot barnen än någonsin, menar Suzanne Osten. – Det är ju vi som bestämmer om vi ska skilja oss. Vi kan ju till och med lämna tillbaka ett fosterbarn. Samtidigt upplever vi motsatsen, att det är ”ungjäveln” som bestämmer. När det egentligen handlar om att barnen agerar ut sin maktlöshet. Den här laddningen, för att inte säga maktspelet, mellan barn och föräldrar är naturligtvis tacksamt för en regissör som Suzanne Osten. – Om jag kommer till en skolgård så ser jag ganska snart vilket drama som utspelar sig. De maktspel och den skräck som finns där. När jag träffar en unge som nästan får mig att somna, då blir jag också intresserad, för då brukar det nästan alltid vara något som han eller hon försöker dölja. Att Suzanne Osten varit så intresserad av barn och unga under hela sitt yrkesliv, kan handla om en revansch eller ett återupprättande av hennes egen barndom. Som barn fick hon ta hand om sig själv. Hennes mamma var sjuk och föräldrarna skilde sig när Suzanne var två år. Därefter växte hon upp utan pappa. – Min mamma var visserligen modern och tyckte inte att man skulle slå barn. Men hon gjorde det i alla fall, för att hon var en sjuklig och nervig person. Jag brukar kalla min uppväxt för en tigerkaka, den var svartvit och blandad. När hon själv fick barn på sextiotalet tillsammans med filmaren Rainer Hartleb, ville de bryta mot konventionerna, framför allt genom att sträva efter jämställdhet. – Jag hade ju till exempel aldrig fått träffa min pappa. Det var något som vi absolut inte ville upprepa med vårt barn. På sjuttiotalet levde de i kollektiv och försökte finna nya former för barnuppfostran, bland annat genom att bry sig om och ta hand om varandras barn. Det fungerade bra. Men när Suzanne Osten och hennes dotter på åttiotalet levde med en ny man och hans barn, insåg hon att styvfamiljen inte alltid var för barnens bästa, utan något de vuxna valt. – Jag började se att det var jobbigt för barnen. De vuxna måste naturligtvis få ändra sina liv. Men om det blir för många uppbrott så är det farligt för barnen. Det visar också forskningen. Varför gick det så bra för dig? – Det kan bero på att jag var utåtriktad, livlig, söt. Det gjorde att jag kunde gå till andra vuxna och få en bra kontakt. – Jag har också gått mycket i terapi och omvandlat de erfarenheter som kunde ha blivit negativa till kunskap och empati. Scenpremiär för Unga Klaras projekt om uppfostran ¦ Den 17 mars är det premiär på föreställningen ”Uppfostrarna & De Ouppfostringsbara”, skriven av Erik Uddenberg och i regi av Suzanne Osten, på Unga Klara i Stockholm. ¦ Det är det publika startskottet för ett treårigt projekt om uppfostran som inletts på Unga Klara. Det första året ska handla om uppfostran i familjen. Andra året tar sig Unga Klara an hur unga fostras i sina könsroller och det tredje året hur vi fostras av samhället. ¦ Ungdomar i projektet har gjort egna animerade kortfilmer om konflikter de upplever kring begreppet ”uppfostran”. Det kan handla om allt från att någon får stryk för dåliga betyg, till någon tjej som inte får gå på disko. Filmerna finns på youtube.com/ungaklara. ¦ Suzanne Osten är konstnärlig ledare och regissör på Unga Klara som hon startade 1975. Det var från början en barn- och ungdomsscen inom Stockholm stadsteater men är i dag en självständig teater. ¦ Genom att ständigt lyfta barnperspektivet har Suzanne Osten höjt statusen på barnteater såväl internationellt som i Sverige. För sitt arbete har hon mottagit ", "article_category": "other"}
{"id": 17210, "headline": "”Svenska muslimer får inte skuldbeläggas som grupp”", "summary": "Erik Ullenhag om terrorhotet i Sverige: Vi som tror på svenska värden om öppenhet och tolerans måste bekämpa islamofobi och fördomar. Självmordsbombaren i Stockholm och hans avskyvärda handlande före jul riskerar att leda till att hundratusentals svenskar misstänkliggörs och tillmäts en kollektiv skuld. Detta är oacceptabelt och därför har jag i dag bjudit in företrädare för det muslimska Sverige för att samtala om hur vi ska motverka den islamofobi som kan följa i hans spår. I debatten måste vi skilja på den absoluta majoriteten muslimer och radikala islamister. Det faktum att hatbrotten ökar och att muslimer möter en påtaglig diskriminering måste tas på allvar – samtidigt som vi erkänner att det finns problem med radikala islamister, skriver integrationsministern.", "article": "Självmordsbombaren i Stockholm attackerade vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle. Den mest bestående skadan kan bli en ökad misstro mot Sveriges näst största religion – islam. En enskild gärningsmans avskyvärda handlade riskerar leda till att hundratusentals svenskar skuldbeläggs och misstänkliggörs. Därför har jag i dag torsdag bjudit in företrädare för det muslimska Sverige till ett samtal om hur vi ska motverka den islamofobi som riskerar att följa i självmordsbombarens spår. Terrorhandlingar skapar rädsla och oro samt leder till ökad polarisering och intolerans. Varje utfört dåd är en kil som slås in för att skapa sprickor i samhället och öka konflikter mellan människor. Ett öppet samhälle måste därför med kraft bekämpa terrorismen. Säpo har nyligen gjort bedömningen att det finns cirka 200 personer som deltar i eller stödjer våldsbejakande islamistisk extremism. Vårt samhälle måste ta detta hot på allvar och förebygga samt skydda oss mot fler terrorhandlingar. Gripandena av de personer som misstänks ha planerat dåd i Danmark visar också att Säpo bedriver ett intensivt arbete mot terrorism. Vi behöver komma ihåg att terror och terrorister ser olika ut. Det kan vara höger- eller vänsterextrema grupper som mördar, misshandlar eller hotar med politiska motiv. Ett annat exempel är Malmö där en ensam galning satte staden i skräck genom att skjuta mot människor med utländsk bakgrund. Och i julhandelns Stockholm var det en islamistisk självmordsbombare som skapade en djup oro hos oss alla. Men när det gäller just islamistisk terrorism har det alltsedan attacken mot World Trade Center i New York funnits en tendens att skuldbelägga alla muslimer. Debattörer runt om i Europa beskriver öppet islam och muslimer som det stora hotet. Muslimer i Sverige vittnar om diskriminering och om att de ses som potentiella terrorister. Vi bör då påminna oss om att det lever cirka 400.000 muslimer i Sverige. Det är absurt att behöva påpeka det faktum att över 99,9 procent av vårt lands muslimer alltså inte tillhör den grupp som Säpo identifierat som våldsbejakande islamister. Men dessa hundratusentals människor riskerar att drabbas av fördomar och diskriminering i terrorbombarens spår. Ett par dagar efter självmordsbombningen samtalade jag med muslimska högstadieelever i Skärholmen. Eleverna uttryckte, likt många muslimer, en stark oro för hur de skulle bli bemötta och hur dådet kommer att påverka synen på dem och deras familjer framöver. Jag delar deras oro. Vi som tror på svenska värden om öppenhet och tolerans har ett ansvar att bekämpa islamofobin och fördomarna som kan följa i terrorns spår. Vi ska aldrig tillåta att en enskilds dåd gör att en religion misstänkliggörs eller att en grupp drabbas av en kollektiv skuld. Illdådet som skedde var ett angrepp på hela Sverige men ännu mer ett angrepp på svenska muslimer. En attack riktad mot alla som står upp för det fria, öppna och demokratiska samhället. Det är oacceptabelt att enskilda fanatiker eller rörelser baserade på extremistisk politisk grund kränker andra individers rättigheter. Lika oacceptabelt är det att en viss grupp tillmäts kollektivt skuld. I debatten måste vi skilja på den absoluta majoriteten av muslimer och radikala islamister. Vi behöver ta det faktum att hatbrotten mot muslimer ökar och att muslimer möter en påtaglig diskriminering på allvar samtidigt som vi erkänner att det finns problem med radikala islamister. På senare år har fördomarna mot muslimer och islam ökat runt om i Europa. Sverige är inget undantag. I höstas presenterades en studie från Forum för levande historia, ”Den mångtydiga intoleransen”, där gymnasieelevers attityder till romer, muslimer, judar, utomeuropeiska flyktingar och personer med homosexuell läggning undersökts. Resultaten visar att medan elevernas inställning till homosexuella blivit alltmer tolerant de senaste åren, så utvecklas inställningen till muslimer, romer och judar i motsatt riktning. Vårt samhälle vilar på en demokratisk värdegrund. Det finns en stark uppslutning för tolerans, yttrandefrihet, jämställdhet, solidaritet med andra och alla människors lika värde. Tyvärr ser vi en oroande utveckling i flera av Europas länder med ökad främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Inte heller i Sverige är vi förskonade från denna utveckling. Främlingsfientliga partier som förespråkar minskad invandring och ett mer slutet Europa är på frammarsch. Särskilt muslimer pekas ofta ut som ett stort samhällsproblem. I Sverige har vi en stolt tradition av att stå upp för frihet, jämlikhet och tolerans. Men dessa värden är aldrig för evigt givna – de måste ständigt vinnas och vidareutvecklas av kommande generationer. En levande demokrati präglas av öppenhet och möten mellan människor. Den söker inte skydd bakom murar och spärrar, därför är den också sårbar för hot och våld. Det är min övertygelse att Sverige ska fortsätta vara en levande och öppen demokrati som präglas av tolerans och humanitet. Ett samhälle där människor känner respekt för olikheterna och nyfikenhet på framtiden. Ett land som bjuder in sina medborgare och invånare till delaktighet, deltagande och gemenskap. För att nå dit måste vi bestämt ta avstånd från de uttryck och tendenser som utmanar de principer som präglar vårt öppna samhälle. I dag möter jag alltså en rad företrädare för det muslimska Sverige. Syftet med mötet är att diskutera hur regeringen ska fördjupa arbetet för att motverka diskriminering och en ökad islamofobi. Fördomar kan uppstå över en natt men att ändra attityder tar lång tid. Jag vill lyssna till erfarenheter från det muslimska Sverige och samtala om vad vi kan göra för att minska polarisering och förhindra att barriärer mellan grupper och människor får fäste. Det viktiga arbetet för att förebygga och bekämpa terrorn får aldrig innebära att vi ger upp om den svenska toleransen och öppenheten eller att vi tillåter att alla muslimer skuldbeläggs. Om så sker har självmordsbombaren lyckats skapa större klyftor och en ökad intolerans – då vinner terrorn. Erik Ullenhag (FP) integrationsminister Lästips Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius har i flera artiklar speglat intoleransen i Sverige. Om rabbinen Shneur Kesselman och hans familj i Malmö: ”Malmöbon som inte kan röra sig fritt” Om den somaliska kvinnan Malyum Salah Hashi i Tomelilla: ”Stenen i ryggen blev droppen” ", "article_category": "other"}
{"id": 17211, "headline": "”Svenska muslimer får inte skuldbeläggas som grupp”", "summary": "Erik Ullenhag om terrorhotet i Sverige: Vi som tror på svenska värden om öppenhet och tolerans måste bekämpa islamofobi och fördomar.Självmordsbombaren i Stockholm och hans avskyvärda handlande före jul riskerar att leda till att hundratusentals svenskar misstänkliggörs och tillmäts en kollektiv skuld. Detta är oacceptabelt och därför har jag i dag bjudit in företrädare för det muslimska Sverige för att samtala om hur vi ska motverka den islamofobi som kan följa i hans spår. I debatten måste vi skilja på den absoluta majoriteten muslimer och radikala islamister. Det faktum att hatbrotten ökar och att muslimer möter en påtaglig diskriminering måste tas på allvar – samtidigt som vi erkänner att det finns problem med radikala islamister, skriver integrationsministern.", "article": "Självmordsbombaren i Stockholm attackerade vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle. Den mest bestående skadan kan bli en ökad misstro mot Sveriges näst största religion – islam. En enskild gärningsmans avskyvärda handlade riskerar leda till att hundratusentals svenskar skuldbeläggs och misstänkliggörs. Därför har jag i dag torsdag bjudit in företrädare för det muslimska Sverige till ett samtal om hur vi ska motverka den islamofobi som riskerar att följa i självmordsbombarens spår. Terrorhandlingar skapar rädsla och oro samt leder till ökad polarisering och intolerans. Varje utfört dåd är en kil som slås in för att skapa sprickor i samhället och öka konflikter mellan människor. Ett öppet samhälle måste därför med kraft bekämpa terrorismen. Säpo har nyligen gjort bedömningen att det finns cirka 200 personer som deltar i eller stödjer våldsbejakande islamistisk extremism. Vårt samhälle måste ta detta hot på allvar och förebygga samt skydda oss mot fler terrorhandlingar. Gripandena av de personer som misstänks ha planerat dåd i Danmark visar också att Säpo bedriver ett intensivt arbete mot terrorism. Vi behöver komma ihåg att terror och terrorister ser olika ut. Det kan vara höger- eller vänsterextrema grupper som mördar, misshandlar eller hotar med politiska motiv. Ett annat exempel är Malmö där en ensam galning satte staden i skräck genom att skjuta mot människor med utländsk bakgrund. Och i julhandelns Stockholm var det en islamistisk självmordsbombare som skapade en djup oro hos oss alla. Men när det gäller just islamistisk terrorism har det alltsedan attacken mot World Trade Center i New York funnits en tendens att skuldbelägga alla muslimer. Debattörer runt om i Europa beskriver öppet islam och muslimer som det stora hotet. Muslimer i Sverige vittnar om diskriminering och om att de ses som potentiella terrorister. Vi bör då påminna oss om att det lever cirka 400 000 muslimer i Sverige. Det är absurt att behöva påpeka det faktum att över 99,9 procent av vårt lands muslimer alltså inte tillhör den grupp som Säpo identifierat som våldsbejakande islamister. Men dessa hundratusentals människor riskerar att drabbas av fördomar och diskriminering i terrorbombarens spår. Ett par dagar efter självmordsbombningen samtalade jag med muslimska högstadieelever i Skärholmen. Eleverna uttryckte, likt många muslimer, en stark oro för hur de skulle bli bemötta och hur dådet kommer att påverka synen på dem och deras familjer framöver. Jag delar deras oro. Vi som tror på svenska värden om öppenhet och tolerans har ett ansvar att bekämpa islamofobin och fördomarna som kan följa i terrorns spår. Vi ska aldrig tillåta att en enskilds dåd gör att en religion misstänkliggörs eller att en grupp drabbas av en kollektiv skuld. Illdådet som skedde var ett angrepp på hela Sverige men ännu mer ett angrepp på svenska muslimer. En attack riktad mot alla som står upp för det fria, öppna och demokratiska samhället. Det är oacceptabelt att enskilda fanatiker eller rörelser baserade på extremistisk politisk grund kränker andra individers rättigheter. Lika oacceptabelt är det att en viss grupp tillmäts kollektivt skuld. I debatten måste vi skilja på den absoluta majoriteten av muslimer och radikala islamister. Vi behöver ta det faktum att hatbrotten mot muslimer ökar och att muslimer möter en påtaglig diskriminering på allvar samtidigt som vi erkänner att det finns problem med radikala islamister. På senare år har fördomarna mot muslimer och islam ökat runt om i Europa. Sverige är inget undantag. I höstas presenterades en studie från Forum för levande historia, ”Den mångtydiga intoleransen”, där gymnasieelevers attityder till romer, muslimer, judar, utomeuropeiska flyktingar och personer med homosexuell läggning undersökts. Resultaten visar att medan elevernas inställning till homosexuella blivit alltmer tolerant de senaste åren, så utvecklas inställningen till muslimer, romer och judar i motsatt riktning. Vårt samhälle vilar på en demokratisk värdegrund. Det finns en stark uppslutning för tolerans, yttrandefrihet, jämställdhet, solidaritet med andra och alla människors lika värde. Tyvärr ser vi en oroande utveckling i flera av Europas länder med ökad främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Inte heller i Sverige är vi förskonade från denna utveckling. Främlingsfientliga partier som förespråkar minskad invandring och ett mer slutet Europa är på frammarsch. Särskilt muslimer pekas ofta ut som ett stort samhällsproblem. I Sverige har vi en stolt tradition av att stå upp för frihet, jämlikhet och tolerans. Men dessa värden är aldrig för evigt givna – de måste ständigt vinnas och vidareutvecklas av kommande generationer. En levande demokrati präglas av öppenhet och möten mellan människor. Den söker inte skydd bakom murar och spärrar, därför är den också sårbar för hot och våld. Det är min övertygelse att Sverige ska fortsätta vara en levande och öppen demokrati som präglas av tolerans och humanitet. Ett samhälle där människor känner respekt för olikheterna och nyfikenhet på framtiden. Ett land som bjuder in sina medborgare och invånare till delaktighet, deltagande och gemenskap. För att nå dit måste vi bestämt ta avstånd från de uttryck och tendenser som utmanar de principer som präglar vårt öppna samhälle. I dag möter jag alltså en rad företrädare för det muslimska Sverige. Syftet med mötet är att diskutera hur regeringen ska fördjupa arbetet för att motverka diskriminering och en ökad islamofobi. Fördomar kan uppstå över en natt men att ändra attityder tar lång tid. Jag vill lyssna till erfarenheter från det muslimska Sverige och samtala om vad vi kan göra för att minska polarisering och förhindra att barriärer mellan grupper och människor får fäste. Det viktiga arbetet för att förebygga och bekämpa terrorn får aldrig innebära att vi ger upp om den svenska toleransen och öppenheten eller att vi tillåter att alla muslimer skuldbeläggs. Om så sker har självmordsbombaren lyckats skapa större klyftor och en ökad intolerans – då vinner terrorn. Erik Ullenhag (FP) integrationsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 17225, "headline": "”Inga ekonomiska skäl till att rädda EU-länder i kris”", "summary": "Professor i nationalekonomi: EU bör inte ställa upp med lån till Grekland, Irland och andra länder i kris. Billigare att låta dem skriva ned skulderna och i stället rädda bankerna.", "article": "Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen, skriver Mats Persson. Alla nyhetsmedier ger stort utrymme åt de stora budgetunderskotten i Grekland, Irland, Spanien och Italien med flera EMU-länder. Och alla skribenter tycks vara eniga om att EU (eller EMU) måste gå in och ”rädda” dessa länder – för annars ... ja, vadå? Konstigt nog finns det ingen diskussion i pressen om vad som skulle hända om inte EU eller EMU gick in och räddade dessa länder. Och här betyder ”rädda” detsamma som att låna ut pengar till dem till en ränta som är lägre än den marknadens normala aktörer (banker och försäkringsbolag) skulle kräva med hänsyn till de risker som föreligger. Trots att det inte finns någon diskussion om vad som egentligen skulle hända om dessa länder inte får någon hjälp är åtminstone alla svenska medier eniga om att underskottsländerna måste ha hjälp. Och alla skribenter är eniga om att fördöma Tysklands Angela Merkel för att hon inte så gärna vill ställa upp med den hjälpen. Eftersom det rör sig om väldigt mycket pengar – hundratals miljarder kronor – är frånvaron av en allsidig diskussion ganska märklig. Mitt syfte med denna artikel är att försöka starta en sådan diskussion. Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU eller EMU ska låna ut pengar till de medlemsländer som inte har ordning på sina statsfinanser? Vad skulle hända om vi inte ställde upp, utan i värsta fall lät exempelvis Grekland göra en ensidig nedskrivning av sina skulder med kanske tjugo eller trettio procent? Observera att jag skriver ekonomiska argument. Det finns säkert en massa politiska skäl till att olika länder (till exempel Kina) vill låna ut pengar till Grekland eller de andra så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien), men här ska vi alltså begränsa oss till de ekonomiska skälen. Det första argumentet man brukar få höra är att om något eller några av PIIGS-länderna skulle skriva ner sin statsskuld, så skulle detta leda till att euron faller på de internationella valutamarknaderna. Ett sådant scenario saknar dock stöd i ekonomisk teori. Nu kan naturligtvis en massa saker hända på valutamarknaderna som saknar stöd i ekonomisk teori, men om man argumenterar för att marknaden beter sig helt irrationellt skulle man ju lika gärna kunna argumentera för att en skuldnedskrivning skulle leda till att euron stiger. Nej, euron påverkas nog inte så mycket, varken uppåt eller nedåt, om ett eller ett par PIIGS-länder skriver ner sina skulder. Däremot kommer euron att falla om det finns anledning att tro att den europeiska centralbanken (ECB) börjar trycka sedlar i stor skala. Och det är just detta som skulle kunna hända om man går in och hjälper underskottsländerna. Därför skulle en sådan hjälp knappast rädda euron från att falla – snarare tvärtom. Men även om argumentet vore korrekt – vilket det alltså inte är – så kanske inte ett euro-fall vore helt fel i dagens konjunkturläge. Vad gäller Sverige behövs naturligtvis ingen konjunkturstimulans just nu (vår konjunktur är tillräckligt stark ändå) men i övriga Europa skulle det kanske inte vara helt fel med den draghjälp åt konjunkturen som en fallande euro skulle föra med sig. Det andra argumentet man ibland får höra är att om något PIIGS-land skulle skriva ner sina skulder, så skulle en rad europeiska banker, som lånat ut pengar åt PIIGS-länderna, gå i konkurs. Det kan ligga något i detta. Vissa banker har nog chansat och köpt grekiska statsobligationer med hög ränta, i stället för att köpa trygga och tråkiga tyska eller svenska obligationer med låg ränta. Men detta har varit en medveten risk. Om nu det risktagandet inte går hem – ska vi då rädda dessa bankers aktieägare genom att låna ut ”billiga” pengar till Grekland? Det finns många goda skäl för varför man inte bör låta banker gå i konkurs; erfarenheterna av alla problem som uppstod i världens betalningssystem när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008 talar sitt tydliga språk. Men om man nu vill rädda en bank – är det då verkligen effektivt att göra detta genom att subventionera låntagaren? Om man i stället bara skjuter till pengar till de banker som verkligen skulle riskera att gå i konkurs, så måste ju detta bli betydligt billigare för skattebetalarna än att skjuta till pengar till låntagaren. Om man stödjer låntagaren stödjer man ju alla typer av långivare – banker och försäkringsbolag, pensionsfonder och privatpersoner, systemviktiga och icke systemviktiga. Nej, för skattebetalarna vore det naturligtvis billigare om staten bara räddar bankerna från konkurs, och om man dessutom gör det på ett sådant sätt att man inte räddar dessa bankers aktieägare, utan bara den systemviktiga verksamheten. Ett välordnat övertagande av konkursmässiga banker på samma sätt som när svenska staten tog över Nordbanken under 1990-talets svenska bankkris – det är det bästa och billigaste sättet att hantera en skuldkris. Att subventionera låntagarna i stället för att bara rädda systemviktig bankverksamhet har två nackdelar, vilka sammantagna kan bli väldigt kostsamma. För det första signalerar man till låntagarna att det inte är så viktigt med budgetsanering; EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa. För det andra signalerar man till de internationella bankernas aktieägare att det inte är så farligt att satsa på riskabla statsobligationer; en sådan satsning har bara en uppsida och ingen nersida. EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländer – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är alltså ganska tvivelaktiga. Det kanske finns andra argument för att hjälpa PIIGS-länderna, argument av politisk natur. Men ekonomiska argument är det ont om. Mats Persson professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, ledamot av Kungl Vetenskapsakademien och Nobelkommittén för Ekonomipriset Skuldkrisen • Euroländernas skuldkris härleds till 2008 när amerikanska Lehman Brothers kollapsade och finanskrisen var ett faktum. Flera banker i Europa fick räddas av staten och Irland blev det första eurolandet med fallande BNP. För att ta sig ur svackan annonserade flera EU-länder stimulanspaket. Samtidigt steg budgetunderskott och statsskuld. Grekland blev i maj 2010 första euroland som måste räddas av EU, som lovar 110 miljarder euro i lån. • Näst på tur är Irland. I slutet av november tvingades landet motvilligt att ta emot ett paket på 85 miljarder euro från EU:s nödfond. ", "article_category": "other"}
{"id": 17226, "headline": "Landsting vill slippa köpa vaccin till alla", "summary": "Svininfluensans andra våg sveper över Sverige och trots riskerna struntar många i att vaccinera sig. Doser för närmare en halv miljard ligger oanvända och vid kommande pandemier vill landstingen slippa köpa vaccin till samtliga svenskar. Samtidigt vill Smittskyddsinstitutet införa ett nytt kontroversiellt ”superregister” över svenskarnas patientjournaler.", "article": "Den andra vågen av svininfluensan börjar ta ett grepp om Sverige. Antalet fall fördubblas för varje vecka och nyligen avled en sjuårig pojke i Helsingborg efter att ha vårdats på sjukhus. Smittskyddsinstitutet upprepar nu råden om att personer i riskgrupperna snarast bör vaccinera sig. Ändå struntade många svenskar i att lyssna på myndighetens rekommendationer för drygt ett år sedan. Då skulle alla svenskar vaccineras, men fyra av tio valde att stå utanför. Facit blev en rekorddyr historia för skattebetalarna och sju miljoner doser som fortfarande ligger oanvända. DN kan i dag berätta att vården inför framtida hot inte vill köpa in vaccin till alla svenskar eftersom många ändå avstår. Det kan få en central roll när kommande vaccinavtal ska upphandlas. – Vi kan konstatera att man aldrig når hundra procent av befolkningen. Man ska alltid ha en säkerhetsmarginal, men det är orealistiskt att nå över 75 procents täckning. Därför tror jag inte man behöver beställa så mycket, säger Göran Stiernstedt, avdelningschef på Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Inköp av färre doser än befolkningens antal väcker samtidigt frågor kring vilka som inte skulle få skydd om fler än beräknat vill vaccinera sig. Intresseorganisationen SKL företräder landstingen som tillsammans med staten fick betala ett högt pris för 2009 års massvaccination. Insatsen kostade två miljarder kronor, varav uppskattningsvis en femtedel består av överblivna doser. – Det är svårt att prata i de termerna, men man måste alltid räkna hur mycket ett sparat liv är värt. Sådana beräkningar finns i många andra sammanhang, exempelvis när det gäller sjukskrivningar. Man måste fråga sig om det här var en rimlig kostnad för den verkan den fick, säger Stiernstedt. Svininfluensan påträffades första gången i april 2009 och spred sig snabbt från Mexiko till Nordamerika och därefter vidare till samtliga världsdelar. Egentligen kallas pandemin för A(H1N1), men fick namnet svininfluensan efter rykten om att människor smittats av sjuka grisar. Händelseutvecklingen var väldigt snabb efter att Världshälsoorganisationen (WHO) deklarerat att smittan kunde hota människors hälsa i flera länder. Men trots farhågor blev den ändå relativt mild. De allra flesta som insjuknade klarade sig med lindriga symtom som feber, muskelvärk och kräkningar. Faktum är att Sverige till och med blev friskare hösten 2009 tack vare användningen av handsprit. Rädslan för smitta gjorde att såväl förskolor som större arbetsplatser noterade en minskning av sin sjukfrånvaro. När DN nu, ett år senare, ringer runt till liknande ställen visar det sig att svenskarnas hälsotillstånd har gått tillbaka till mer normala nivåer. Företagshälsovårdsföretaget Previa administrerar sjukfrånvaro åt över 100 000 anställda över hela landet. Här syns en svag ökning av sjukfrånvaron och vård av barn när de på DN:s begäran jämför november 2009 med november 2010. Någon officiell myndighetsstatistik finns inte. Smittskyddsinstitutet tycker att Sverige inte har tillräcklig kontroll på smittorisker utan efterlyser större övervakning av hälsoläget. Ett nytt sätt att ta fram patientuppgifter står på myndighetens önskelista. Statsepidemiologen Annika Linde vill ha ett system som i realtid skickar data från patientjournaler till en central databas. Då skulle hon och hennes kolleger snabbt kunna slå larm vid allvarlig smittspridning. Värsta scenariot är en svår luftvägsinfektion som sprids snabbt, i dag finns en risk att faran inte upptäcks tillräckligt tidigt. – Att ta data direkt från journalerna är den enda framkomliga vägen på sikt. Men man måste tänka på det nu, eftersom det är nu som datorjournalsystemen skapas, säger Annika Linde på Smittskyddsinstitutet. Vad för data är önskvärt att skicka? – Det beror helt på sjukdom. För influensa vill vi ha reda på ålder och kön för patienterna, om de är vaccinerade eller inte och om de fått antivirusmedel eller inte. Helst också en slutlig uppföljning av hur det gått. Hon betonar samtidigt att uppgifterna inte får kränka den personliga integriteten, genom att de till exempel hamnar i orätta händer. I nuläget använder Smittskyddsinstitutet sig av ett system där vården rapporterar in ett sextiotal sjukdomar. Dessutom analyseras trafiken på internetsajten Vårdguiden där sökningar på exempelvis ”feber” och ”influensa” ger en indikation på Sveriges hälsoläge. – Övervakningssystemen klarade sig ganska bra år 2009 eftersom pandemin var väldigt mild. De hade inte hållit under en svårare pandemi. Ytterligare ett förslag som skulle underlätta kartläggningen av pandemier är ett centralt register för vaccinationer. Enligt den statliga vaccinationsutredningen som varit ute på remissrunda bör alla sprutor registreras. Förutom att gemene man kan ha koll på när han eller hon tog ett visst vaccin, skulle myndigheterna få en bättre bild av befolkningens skydd och därmed kunna fatta bättre beslut. – Innan det kommer kan vi inte på ett bra sätt använda oss av vaccinationsdata för att se att man inte gör något i onödan. Läkemedelsverket skulle också kunna göra analyser av biverkningar. Den andra vågen av svininfluensan är ett betydligt mindre utbrott än det 2009. Smittskyddsinstitutet anser att den ändå ska tas på allvar eftersom den nu främst drabbar de svaga i samhället, vilket kan medföra en högre dödlighet. – Det brukar vara så när andra vågen av en pandemisk influensa kommer. Den slår hårdare därför att den i högre grad brukar drabba riskgrupperna, säger Annika Linde. Hon ser dock inget behov av en ny allmän vaccination som för drygt ett år sedan. Då var Sverige tvunget att köpa in doser när Världshälsoorganisationen förklarade svininfluensan för en pandemi. Enligt det särskilda pandemigarantiavtal som tecknades med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline (GSK) år 2007 förpliktigades Sverige att köpa 9 till 18 miljoner doser Pandemrix. Vi valde det senare eftersom två doser rekommenderades per invånare. Senare lyckades staten nå en stor kompromiss med företaget. Men trots att Sverige är det land i Europa där allra flest vaccinerades står vi med cirka sju miljoner oanvända doser. Prislappen uppskattas till 420 miljoner kronor, exklusive kostnader för hantering. Snart ska ett nytt pandemigarantiavtal upphandlas och det är då viktigt att inte bli lika bundna, enligt Göran Stiernstedt på SKL. – Det blev väldigt många doser över. Det handlar om mycket pengar som skulle kunna användas till annat, säger Stiernstedt. De flesta vaccindoser, cirka 6,5 miljoner, har Socialstyrelsen placerat i en topphemlig skyddsklassad lagerlokal på okänd ort. Resten finns ute i landstingen. – Vi har ett antal hemliga lagerlokaler runt om i landet. Där lagras både medicinteknisk utrustning som behövs vid kriser och olika läkemedel, exempelvis dessa vaccindoser, säger Hans Spett, som ansvarar för logistik för beredskapslager på Socialstyrelsen. Förmodligen kommer ingen dos att användas eftersom svininfluensan numera ingår i säsongsinfluensavaccinet. kristoffer.orstadius@dn.se 08-738 15 04 ", "article_category": "other"}
{"id": 17227, "headline": "”Inga ekonomiska skäl till att rädda EU-länder i kris”", "summary": "Professor i nationalekonomi: EU bör inte ställa upp med lån till Grekland, Irland och andra länder i kris. Billigare att låta dem skriva ned skulderna och i stället rädda bankerna.Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen, skriver Mats Persson.", "article": "Alla nyhetsmedier ger stort utrymme åt de stora budgetunderskotten i Grekland, Irland, Spanien och Italien med flera EMU-länder. Och alla skribenter tycks vara eniga om att EU (eller EMU) måste gå in och ”rädda” dessa länder – för annars ... ja, vadå? Konstigt nog finns det ingen diskussion i pressen om vad som skulle hända om inte EU eller EMU gick in och räddade dessa länder. Och här betyder ”rädda” detsamma som att låna ut pengar till dem till en ränta som är lägre än den marknadens normala aktörer (banker och försäkringsbolag) skulle kräva med hänsyn till de risker som föreligger. Trots att det inte finns någon diskussion om vad som egentligen skulle hända om dessa länder inte får någon hjälp är åtminstone alla svenska medier eniga om att underskottsländerna måste ha hjälp. Och alla skribenter är eniga om att fördöma Tysklands Angela Merkel för att hon inte så gärna vill ställa upp med den hjälpen. Eftersom det rör sig om väldigt mycket pengar – hundratals miljarder kronor – är frånvaron av en allsidig diskussion ganska märklig. Mitt syfte med denna artikel är att försöka starta en sådan diskussion. Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU eller EMU ska låna ut pengar till de medlemsländer som inte har ordning på sina statsfinanser? Vad skulle hända om vi inte ställde upp, utan i värsta fall lät exempelvis Grekland göra en ensidig nedskrivning av sina skulder med kanske tjugo eller trettio procent? Observera att jag skriver ekonomiska argument. Det finns säkert en massa politiska skäl till att olika länder (till exempel Kina) vill låna ut pengar till Grekland eller de andra så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien), men här ska vi alltså begränsa oss till de ekonomiska skälen. Det första argumentetman brukar få höra är att om något eller några av PIIGS-länderna skulle skriva ner sin statsskuld, så skulle detta leda till att euron faller på de internationella valutamarknaderna. Ett sådant scenario saknar dock stöd i ekonomisk teori. Nu kan naturligtvis en massa saker hända på valutamarknaderna som saknar stöd i ekonomisk teori, men om man argumenterar för att marknaden beter sig helt irrationellt skulle man ju lika gärna kunna argumentera för att en skuldnedskrivning skulle leda till att euron stiger. Nej, euron påverkas nog inte så mycket, varken uppåt eller nedåt, om ett eller ett par PIIGS-länder skriver ner sina skulder. Däremot kommer euron att falla om det finns anledning att tro att den europeiska centralbanken (ECB) börjar trycka sedlar i stor skala. Och det är just detta som skulle kunna hända om man går in och hjälper underskottsländerna. Därför skulle en sådan hjälp knappast rädda euron från att falla – snarare tvärtom. Men även om argumentet vore korrekt – vilket det alltså inte är – så kanske inte ett euro-fall vore helt fel i dagens konjunkturläge. Vad gäller Sverige behövs naturligtvis ingen konjunkturstimulans just nu (vår konjunktur är tillräckligt stark ändå) men i övriga Europa skulle det kanske inte vara helt fel med den draghjälp åt konjunkturen som en fallande euro skulle föra med sig. Det andra argumentetman ibland får höra är att om något PIIGS-land skulle skriva ner sina skulder, så skulle en rad europeiska banker, som lånat ut pengar åt PIIGS-länderna, gå i konkurs. Det kan ligga något i detta. Vissa banker har nog chansat och köpt grekiska statsobligationer med hög ränta, i stället för att köpa trygga och tråkiga tyska eller svenska obligationer med låg ränta. Men detta har varit en medveten risk. Om nu det risktagandet inte går hem – ska vi då rädda dessa bankers aktieägare genom att låna ut ”billiga” pengar till Grekland? Det finns många goda skäl för varför man inte bör låta banker gå i konkurs; erfarenheterna av alla problem som uppstod i världens betalningssystem när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008 talar sitt tydliga språk. Men om man nu vill rädda en bank – är det då verkligen effektivt att göra detta genom att subventionera låntagaren? Om man i stället bara skjuter till pengar till de banker som verkligen skulle riskera att gå i konkurs, så måste ju detta bli betydligt billigare för skattebetalarna än att skjuta till pengar till låntagaren. Om man stödjer låntagaren stödjer man ju alla typer av långivare – banker och försäkringsbolag, pensionsfonder och privatpersoner, systemviktiga och icke systemviktiga. Nej, för skattebetalarna vore det naturligtvis billigare om staten bara räddar bankerna från konkurs, och om man dessutom gör det på ett sådant sätt att man inte räddar dessa bankers aktieägare, utan bara den systemviktiga verksamheten. Ett välordnat övertagande av konkursmässiga banker på samma sätt som när svenska staten tog över Nordbanken under 1990-talets svenska bankkris – det är det bästa och billigaste sättet att hantera en skuldkris. Att subventionera låntagarna i stället för att bara rädda systemviktig bankverksamhet har två nackdelar, vilka sammantagna kan bli väldigt kostsamma. För det första signalerar man till låntagarna att det inte är så viktigt med budgetsanering; EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa. För det andra signalerar man till de internationella bankernas aktieägare att det inte är så farligt att satsa på riskabla statsobligationer; en sådan satsning har bara en uppsida och ingen nersida. EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländer – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är alltså ganska tvivelaktiga. Det kanske finns andra argument för att hjälpa PIIGS-länderna, argument av politisk natur. Men ekonomiska argument är det ont om. Mats Persson professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, ledamot av Kungl Vetenskapsakademien och Nobelkommittén för Ekonomipriset ", "article_category": "other"}
{"id": 17231, "headline": "”Elever med läshandikapp diskrimineras i grundskolan”", "summary": "Experter på läs- och skrivsvårigheter: Flertalet av Sveriges skolor bryter mot lagen eftersom de inte tillhandahåller hjälpmedel till dyslektiker.Trots alla datorer och andra hjälpmedel som finns – och trots att det i dag går att köpa ljudböcker i varje bokhandel – är det inte självklart att grundskoleelever med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter får hjälp. Eftersom många inte får de rätta förutsättningarna för inlärning, tvingas de sitta av sin skoltid under psykiskt lidande. Det här är inte bara en katastrof för den enskilda eleven utan också ett samhällsekonomiskt slöseri. I en modern skola borde assisterande teknik vara en självklarhet. Att inte använda sådana hjälpmedel är diskriminering och ytterst en demokratifråga, skriver Helena Bross och Ulla Föhrer.", "article": "Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp. Så skulle ingen säga till elever med rörelsehinder. Men för den som har ett läshandikapp är det ingen självklarhet att få hjälpmedel i grundskolan. Dyslexi/läs- och skrivsvårigheter är en funktionsnedsättning, men många elever får tillgång till hjälpmedel först på gymnasiet eller universitetet. Det är inte ovanligt att elever knäcks innan hjälpen kommer och många begåvade ungdomar med läsproblem når aldrig högre studier. Det är en katastrof för den enskilda eleven att inte få rätt förutsättningar att utvecklas. Men det är också ett samhällsekonomiskt slöseri att låta barn och ungdomar misslyckas i skolan. För gruppen med läs- och skrivsvårigheter finns mycket att göra. Att inte använda den kunskap och den långt utvecklade assisterande teknik som finns, är diskriminering. Vi vill här peka på några sätt att ”handikappanpassa” i skolan så att elever med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter får en vettig chans. Barn som börjar skolan i dag har redan erfarenhet av datorer. Bokstavsinlärningen och den första skrivningen kan ske med hjälp av datorer. Då slipper barnen det krångliga momentet med att forma bokstäverna och kan helt koncentrera sig på hur bokstäverna ser ut och hur de låter. Texten blir klar och tydlig och med hjälp av talsyntes kan eleverna också lyssna på texten de skrivit. Det här arbetssättet stimulerar alla barn, men är till särskilt stor hjälp för elever med läs- och skrivsvårigheter. Att det är bra att lära sig använda ett tangentbord och rätt fingersättning visste man redan på 60-talet. Eve Malmqvist, professor emeritus i pedagogik, gjorde då försök där elever med dyslexi fick använda skrivmaskin. De förbättrade sin stavning och blev mer intresserade av att skriva. Efter några år i skolan förväntas alla elever kunna ta till sig ny kunskap genom att läsa. Många elever med dyslexi drabbas av så stora textmängder att det blir övermäktigt. Det är inte ovanligt att elever som fortfarande har stort behov av lästräning samtidigt förväntas klara av att läsa samma faktatexter som sina klasskamrater. De hamnar i ett moment 22 där de varken klarar texten eller har en chans att inhämta kunskaperna de behöver. För dem som vägrar ge upp kan läxläsningen uppta större delen av fritiden. Det finns elever med dyslexi som under tonårstiden avstår från normalt kompisumgänge för att i stället sitta instängda med skolböckerna. Trots att vi i dag kan gå in i varje bokhandel och köpa ljudböcker och trots att många vandrar omkring med mp3-spelare fulla med ljudfiler, är det fortfarande ovanligt att elever får sina läroböcker i inläst form. I Skollagen kap 2 står det ”I utbildning skall hänsyn tas till elever med särskilda behov” och i kap 3 ”Särskilt stöd skall ges till elever som har svårigheter i skolarbetet.” Man kan konstatera att flertalet av Sveriges skolor bryter mot Skollagen då de inte tillhandahåller inlästa läroböcker och annan assisterande teknik till dyslektiker. Skolan är fortfarande full av skriftliga prov. Eleverna ska läsa frågor och producera skriftliga svar med hjälp av papper och penna. Det är en situation som starkt missgynnar den som har svårt med läsning och skrivning. Det eleven får ner på papperet motsvarar inte alls de faktiska kunskaperna. Proven blir i stället en mätare av läs- och skrivsvårigheterna. Läraren tror att eleven inte kan något och den ungas självförtroende knäcks. Redan för hundra år sedan beskrev den engelske ögonläkaren Pringle Morgan i British Medical Journal en 14-årig pojke som inte ansågs underlägsen sina jämnåriga i något annat avseende än i läs- och skrivförmåga. Hans lärare menade till och med att om all undervisning och kunskapsredovisning vore muntlig skulle pojken vara bäst i klassen. Vi har tydligen inte kommit mycket längre i dag. Trots all modern teknik är det ännu inte självklart att elever med läs- och skrivsvårigheter får det stöd de behöver. I dag finns stora möjligheter att ge prov i annan form. Om provet finns i datorn kan eleven lyssna på frågorna med hjälp av talsyntes. Svaren skrivs sedan på datorn och eleven kan själv kontrollera stavningen med hjälp av stavningsprogram avsedda för dyslektiker. En elev med läsproblem får ofta svårt att visa vad den kan i matematik. Inför ett matteprov med både lästal och andra uppgifter väljer en elev med dyslexi ofta bort de tal som har mycket text. Tiden räcker inte till att både läsa allt och sedan lösa uppgifterna. Det är naturligtvis mycket frustrerande att inte få visa sina verkliga kunskaper. Men det går ju lätt att lösa om det är möjligt att lyssna på texten och om provtiden kan förlängas. Att föra anteckningar blir mer och mer aktuellt ju högre upp i skolåldern man kommer. Men för den som har läs- och skrivsvårigheter är det praktiskt taget en omöjlighet. Skriva och lyssna samtidigt är helt uteslutet. Att skriva av från tavlan är inte heller enkelt. Det ska gå fort och många ger upp, eftersom de bara hinner skriva fragmentariskt. Att till exempel behöva skriva av veckans engelska glosor från tavlan är helt förkastligt. Då kanske eleven med dyslexi stavar fel redan från början och sedan pluggar in ett felstavat ord. Lärare som förstår problematiken kan se till att elever med läs- och skrivproblem får tillgång till viktiga ord från tavlan. De kan mejlas eller överlämnas till eleven på usb-minne. Nu har en del skolor digitala skrivtavlor där det som antecknats kan sparas och återanvändas på olika sätt. I Läroplanen, Lpo 94, s 6, står det: ”Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan utbildningen aldrig göras lika för alla.” På Skolverkets hemsida kan man läsa om skolans skyldighet att anpassa undervisningen till elever med funktionshinder. ”För en elev med dyslexi kan användningen av hjälpmedel som ordbehandlare, talsyntes, taligenkänningsprogram eller digital talbok vara ett sätt att anpassa undervisningen. För en elev som är rullstolsburen kan undervisningen i till exempel idrott och hälsa behöva anpassas.” Det senare anses nog i de flesta skolor vara en självklarhet, men anpassningen för barn och ungdomar med läshandikapp fungerar fortfarande dåligt. Elever med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter tvingas i dag slösa bort värdefull tid i skolan. Många sitter av sin skoltid under psykiskt lidande, eftersom de inte ges de rätta förutsättningarna för inlärning. I en modern skola borde assisterande teknik vara en självklarhet. Både individen och samhället tjänar på att ge alla förutsättningar för utbildning. Att ha tillgång till det skrivna språket är en demokratifråga. Helena Bross lågstadielärare och författare med dyslexi Ulla Föhrer leg logoped, med dr hc ", "article_category": "other"}
{"id": 17235, "headline": "”Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan”", "summary": "Journalist och Sudanexpert: Sverige måste sluta underlätta den militära upprustningen i södra Sudan.Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter i Afrika. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där svenska biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringar att föra krig. Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan. Sverige och andra länder bidrar med bistånd till skolor, vägar, sjukvård med mera. Det kan tyckas berömvärt, men det betyder att regeringen i södra Sudan kan satsa sina oljepengar på vapenköp. Det är extremt illavarslande att den svenska regeringen utan betänkligheter ägnar sig åt detta. Den historiska skulden kan bli tung att bära, skriver Bengt Nilsson.", "article": "På söndag kommer folket i södra Sudan att rösta för självständighet. Sudan kommer att delas, en ny stat föds i Afrika. Sedan fredsavtalet mellan regeringen i Khartoum och gerillan SPLA i södern undertecknades 2005 har en regering installerats i den blivande huvudstaden Juba. Den får del av Sudans stora oljeinkomster. Det rör sig om väldigt mycket pengar. Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska. En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan. Men i en tyst överenskommelse har detta i stället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Svenska Sida skriver på sin hemsida: ”Bland resultaten i södra Sudan kan nämnas rehabilitering av infrastruktur i Juba, bland annat ministeriebyggnader, vägar samt sjukhuset”. Vidare nämns utbildning av hälsovårdspersonal samt leverans av vacciner och skolutrustning. Vid första påseende kan detta kanske tyckas berömvärt. Men det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent! De senaste tre åren har regeringen i södra Sudan köpt vapen för motsvarande 18 miljarder kronor, enligt internationella observatörer. Det mesta kommer från länder i det forna Sovjetunionen. Det rör sig bland annat om stridsvagnar och attackhelikoptrar. Hur ser då krigshotet ut? Alla vet att Khartoumregeringen är olycklig över att behöva släppa ifrån sig kontroll över oljefälten, och detta kan utlösa strider. Men ett lika troligt krigsscenario i södra Sudan är att starka grupper som ställdes utanför fredsuppgörelsen och inte får sitta med vid köttgrytorna i Juba kommer att ta till vapen. Under inbördeskriget skapades en mängd milisgrupper som alla har sina särintressen att bevaka. Det svenska biståndet till Sudan uppgår till cirka en miljard kronor mellan åren 2008 och 2011. Sverige samarbetar med fem andra givarländer i det som kallas Joint Donor Team. Kontoret finns i staden Juba, längst ner i söder. Redan vid anblicken av byggnaden där 25 personer arbetar blir man fundersam över hur biståndspengarna används. Huset byggdes i Holland, fraktades med flyg till Juba och monterades på plats. Kostnad: 100 miljoner kronor. Michael Elmquist, chef för kontoret, håller med om att biståndet gör det möjligt för regeringen att rusta för krig, eftersom Sverige och andra biståndsgivare finansierar den grundläggande samhällsservicen. Men, tillägger han, detta är inget ovanligt. Tyvärr har han rätt i detta. Det svenska biståndet har en sorglig historia som finansiär av krig i Afrika. Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringen att föra krig. Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan, landet som ännu inte finns men som kommer att födas under 2011, kanske med blodiga strider som följd. Michael Elmquist i Juba, som administrerar svenska skattebetalares pengar där, medger att situationen i landet är prekär. ”Det kan gå snett”, säger han, ”och därför accepterar vi att regeringen (i södra Sudan, min anm.) upprätthåller en hög säkerhetsnivå.” Det är en intressant kommentar. Den är nämligen närmast identisk med det som Ian Lundin, dåvarande vd för Lundin Petroleum, sa till mig när jag intervjuade honom för några år sedan. De oljepengar Lundin bidrar med till regeringen i Khartoum går ju bland annat till vapenköp, påpekade jag. ”Visst, men en regering måste kunna försvara sitt land och upprätthålla lag och ordning”, svarade han. Jag tycker det är anmärkningsvärt att biståndsgivarna och vd:n för Lundin Petroleum gör exakt samma bedömning och försvarar sina bidrag till landets krigsbudget med identiska argument. För att bistånd ska fungera krävs det att givare och mottagare är överens om prioriteringarna för landets utveckling. I det här fallet vill givarna satsa på grundläggande samhällsservice, samtidigt som man tyst accepterar att regeringen i södra Sudan prioriterar helt annorlunda. Den rustar för krig. Det är ett skolexempel på det som i biståndssammanhang benämns fungibilitet. Så kallas det när en givare tar på sig kostnaden för de mest grundläggande behoven i mottagarlandet, och därmed gör det möjligt för mottagaren att använda sina egna pengar till exempelvis vapenköp. Att den svenska regeringen till synes utan betänkligheter ägnar sig åt detta är naturligtvis extremt illavarslande. Sverige måste sluta underlätta militär upprustning i Afrika. Nu skall en ny nation födas. Den styrs av det som tidigare var gerillan SPLA. Den var känd för sitt diktatoriska styre, sitt tvångsrekryterande av barnsoldater, sitt beroende av stöd från den afrostalinistiska regimen i Etiopien och fruktansvärda övergrepp mot civila i södra Sudan. De som nu leder södra Sudan fick sitt politiska tänkande format i ett 23 år långt och mycket hänsynslöst krig. Det finns anledning att vara mycket, mycket försiktig i umgänget med en sådan regering. Svenska skattebetalare bör inte acceptera att deras pengar används till att frigöra medel för vapenköp i södra Sudan. Den historiska skulden för detta kan bli tung att bära. BENGT NILSSON journalist och författare ", "article_category": "other"}
{"id": 17240, "headline": "Värt att betala för", "summary": "Svenska högskoleutbildningar måste hålla så hög kvalitet att utländska studenter är beredda att betala för dem. Felet är inte att avgifter införs utan att för lite satsas på stipendier.", "article": "Utländska studenter är en tillgång, inte en finansiell belastning, hävdade den tidigare utrikesministern Jan Eliasson i går på DN Debatt. Tyvärr har han inte bara rätt utan också fel. Kunskapen har inget hemland och känner inga gränser. Att det finns människor med olika bakgrund och erfarenheter är självklart en tillgång för universitet och högskolor. Men att Sverige från och med höstterminen inför studieavgifter för utomeuropeiska studenter – eller mer formellt: för dem som inte kommer från EU, EES eller Schweiz – innebär inte att Sverige förvandlas från ett öppet land till ett slutet. Inte heller innebär det att något som varit gratis plötsligt blir mycket dyrt. Det har alltid varit dyrt att bedriva högre studier, såväl för svenska som utländska studenter. Den som studerar har levnadsomkostnader. En ännu större kostnad ligger i att tid som hade kunnat användas till yrkesarbete inte gör det. Att resa till Sverige för att bedriva högskolestudier var därför redan tidigare en stor satsning. Nu när en avgift för själva studieplatsen läggs ovanpå blir den ännu större, vilket kan avskräcka en del utländska studenter. Självklart blir det också omställningsproblem för högskolor som plötsligt får betydligt färre studenter. Men alternativet att Sverige som ett av få länder skulle ha hållit fast vid avgiftsfrihet för studenterna på den globala utbildningsmarknaden hade inte varit bättre. Det är en tydlig trend att antalet studenter som söker sig över nationsgränserna ökar. Inför höstterminen 2009 sökte 120 000 studenter från länder utanför EU/EES till högskoleutbildningar i Sverige. Avgiftsfrihet har tidigare varit det normala i Europa och är det alltjämt för studenter som flyttar inom EU. Länder som erbjuder de egna medborgarna avgiftsfrihet får inte göra undantag för andra EU-medborgare. Av studenter som inte omfattas av EU-rätten däremot har land efter land valt att börja ta betalt. Det finns två, delvis sammanhängande, skäl. Den första är att det verkligen är en finansiell belastning att ta emot stora grupper utländska studenter. Resurserna för högre utbildning är inte oändliga. Om allt fler studenter ska dela på samma summa urholkas med tiden kvaliteten på utbildningen. Det andra skälet att inte behålla avgiftsfriheten är att vi vill kunna konkurrera i kraft av hög kvalitet snarare än låga kostnader. Om utländska studenter betalar för sig kan intäkterna användas till förbättringar som gör svenska högskoleutbildningar mer internationellt konkurrenskraftiga. Men samtidigt som det finns goda skäl att införa avgifter gäller det att se upp så att trösklarna inte blir för höga. Det vi eftersträvar är ju inte en minskning av antalet utomeuropeiska studenter utan att de ska tillföra systemet resurser. Länder som tar ut avgifter brukar ha generösa stipendiesystem. Jan Eliasson ger inte hela bilden när han i sin artikel ifrågasätter varför man måste komma från ett av de länder som Sverige ger utvecklingsbistånd till för att kunna få stipendium. Systemet är nämligen tudelat. Från och med nästa år kommer inte bara 30 miljoner att gå till sökande från biståndsländer utan också 60 miljoner till andra ”särskilt kvalificerade tredjelandstudenter”. Ändå är det just här det finns fog för kritik. Summorna som går till stipendier är alldeles för snålt tilltagna. Om nivån inte kraftigt höjs är risken att Sverige går miste om utländska toppstudenter. Och då tappar vi en del av poängen med reformen, att svenska universitet och högskolor ska tillhöra världens mest attraktiva. ", "article_category": "other"}
{"id": 17241, "headline": "Här får unga sexförövare hjälp att sluta", "summary": "En unik intervjustudie visar att tonårspojkar som gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp nästan alltid har haft en mycket trasslig uppväxt. På Tunagår-den i Malmö arbetar personalen med en ny behandlingsmodell för denna grupp tonåringar.", "article": "Många av de tonårspojkar som begår sexuella övergrepp har själva blivit utsatta för psykiska, fysiska eller sexuella övergrepp. Det framgår av rapporten ”Det känns som jag inte har haft nåt riktigt liv än” som presenteras i dag av Statens institutionsstyrelse. Mellan 2002 och 2007 intervjuade psykologen Inga Tidefors sammanlagt 45 ungdomar som gjort sig skyldiga till våldtäkt eller andra sexualbrott när de var tonåringar. Hon är docent vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet, och arbetade under många år inom kriminalvården med vuxna som begått sexuella övergrepp. I samband med sina intervjuer fann Inga Tidefors flera riskfaktorer som påverkar varför en ung människa begår övergrepp. – Det är mycket slående hur utsatta de här ungdomarna har varit med en ofta mycket svår uppväxt. Enligt Inga Tidefors har samhället dåliga instrument för att uppfatta hur den här gruppen faktiskt mår och för att kunna hjälpa dem. Hon tycker också att forskningen på området har varit försummad sedan länge. I ett samtalsrum på Tunagården, en mil från Malmö, talar psykologen Susanne Durehed med några tonårspojkar som vistas på behandlingshemmet. De har alla begått sexuella övergrepp och är nu omhändertagna. Susanne Durehed berättar att det finns gemensamma drag hos pojkarna som kommer till Tunagården. De har svårt med sociala relationer och är ofta känslomässigt omogna – flertalet har fått klara sig väldigt mycket själva. – Nästan alla har en extremt låg kunskap om sex och samlevnad, om hur man ska bete sig. Ibland händer det att deras föräldrar bagatelliserar det som hänt, inte tar övergreppen på allvar. Sedan mars i fjol är Susanne Durehed avdelningschef på Tunagården. De nio tonårspojkar som bor på behandlingshemmet i dag får terapi, deltar i gruppsamtal och tar igen den skolundervisning de missat. Personalen på Tunagården använder en behandlingsmodell som bygger på ett program som kallas ROS, relation och samlevnad. Susanne Durehed har tidigare arbetat med modellen inom kriminalvården med vuxna sexbrottslingar – nu anpassas den för unga som begått sexuella övergrepp. Behandlingen börjar direkt och ungdomarna får under det första halvåret inte röra sig utom synhåll för personalen. Det tar lång tid innan de får besöka sina hem igen, och då först sedan en riskbedömning har ägt rum.På Tunagården är personalen – psykologer, socionomer och lärare – särskilt fokuserad på övergreppet och dess konsekvenser. Susanne Durehed talar om en ”övergreppsspecifik behandling” där terapi i grupp och individuellt är väldigt viktig. Pojkarna får också extra undervisning i sex och samlevnad samt lektioner i skolan. – Målet är att förändra pojkarnas beteende, och att de ska lära sig att tyda andra människor. Föreställa sig hur de tänker och känner för att kunna skapa fungerade sociala relationer, säger Susanne Durehed. Några veckor före jul kom en tonårspojke som tidigare varit på Tunagården på besök. Han ville berätta att det gick bra för honom och tacka för att han fått en ny chans. Inte förrän i början på 1990-talet började barn och ungdomar som begått sexuella övergrepp att uppmärksammas. Innan dess sopades problemen under matten. År 1999 blev Tunagården det första behandlingshemmet i Sverige att enbart ta emot unga pojkar som begått sexövergrepp. I den nya studie som Statens institutionsstyrelse presenterar i dag pekar Inga Tidefors på en rad faktorer som inte var för sig kan förklara varför en ung tonåring begår sexuella övergrepp. – Men om de samverkar tycks risken öka för att en pojke ska göra sig skyldig till sådana övergrepp. Inga Tidefors fann att tonårspojkar som begår sexuella övergrepp skiljer sig från jämnåriga på flera punkter. De är oftare placerade i fosterhem och deras föräldrar missbrukar ofta alkohol och narkotika. – Det visade sig också att betydligt fler pojkar i min undersökningsgrupp blivit utsatta för sexuella övergrepp än andra jämnåriga. Men sambanden är inte så enkla. Över hälften av pojkarnas som Inga Tidefors intervjuade har inte utsatts för sexuella övergrepp. – Det visar att den här frågan är komplex och att det därför är viktigt med fortsatta studier om de komplicerade orsakssambanden. Under de senaste åren har flera fall där mycket unga pojkar utsatt andra ungdomar för sexuella övergrepp väckt stort uppseende. Även många experter reagerar över pojkarnas ålder och har svårt att hitta förklaringar till deras beteende. Inga Tidefors skulle gärna följa upp vad som hänt med de pojkar och unga män hon intervjuat. – Hur ser deras liv ut nu? Har de blivit pappor? Hur har de påverkats av att som unga ha begått sexuella övergrepp? THOMAS Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 17247, "headline": "”Tusentals ungdomar stängs ute från studier i Sverige”", "summary": "Förre utrikesministern Jan Eliasson: Fel att avgiftsbelägga utländska studenter. De är en tillgång – inte en finansiell belastning.De höga avgifter som svenska universitet och högskolor från hösten 2011 kommer att ta ut av studenter utanför EU-området kommer att bli ett oöverstigligt hinder för tusentals ungdomar, främst från Asien, Latinamerika och Afrika. Genom detta – och utan någon egentlig debatt – tar Sverige ett steg bort från internationellt samarbete och kontakter med världen utanför Europa. Det är svårförståeligt. Sverige mister ett nätverk av Sverige-intresserade personer i en tid av växande ömsesidigt beroende. Vi måste göra om denna så kallade reform – eller åtminstone sänka avgifterna, skriver Jan Eliasson.", "article": "Om inte regering och riksdag gör något åt det kommer vi att se en drastisk minskning av studenter från världen utanför Europa vid våra svenska universitet och högskolor i september nästa år. Införandet av höga avgifter för studenter utanför EU-området kommer att bli ett oöverstigligt hinder för studier i Sverige för tusentals ungdomar, främst från Asien, Latinamerika och Afrika. Utan någon egentlig debatt tar Sverige ett steg bort från internationellt samarbete och kontakter med världen utanför Europa. Vi kommer att kraftigt minska vår internationella kontaktyta och mista ett nätverk av Sverige-intresserade personer i en tid av växande ömsesidigt beroende. När Danmark införde ett liknande system för tre år sedan tappade man cirka hälften av sina utomeuropeiska studenter. På mastersnivån förlorade man 80 procent av studenterna. Göteborgs universitet räknar med att tappa cirka 60 procent av de utomeuropeiska studenterna och kommer att behöva bygga upp en omfattande byråkrati för att hantera den nya situationen. Under de senaste två åren har jag varit gästprofessor vid Göteborgs och Uppsala universitet och då upplevt den vitaliserande inverkan på studiemiljön som de utländska studenterna haft. Verkligheten i Kina, Brasilien eller Uganda och andra delar av världen har kommit in i föreläsnings- och seminariesalarna. Vänskapsband har knutits mellan studenter med helt olika kulturell, etnisk eller religiös bakgrund. En del av de utländska studenterna kommer säkerligen att stanna kvar, i varje fall en tid, i Sverige. Men merparten återvänder till sina hemländer. Med sig har de då en svensk utbildning och kunskap om det svenska samhället. Många av dem ser sig som framtida ”ambassadörer” för Sverige när de återvänt hem. En svensk företagsledare sade mig att dessa studenter är en viktig rekryteringsbas för svenska dotterbolag eller representationskontor i utlandet. Vi har i Sverige inte heller tillräckligt uppmärksammat att det råder internationell konkurrens om utländska studenter. I USA är man bekymrad över att mängder av utländska studenter nu i stället väljer att studera i till exempel Australien, Nya Zeeland eller Kanada, där avgifterna är betydligt lägre och byråkratin mer flexibel. Dessa länder har insett att internationella studenter på sikt är en tillgång, inte en finansiell belastning. Den svenska inställningen framstår än mer svårförståelig när man betraktar storleken på de avgifter som kommer att tas ut hösten 2011 – cirka 100 000 kronor per läsår för en humanistisk eller samhällsvetenskaplig utbildning och uppemot 200 000 för en civilingenjör- eller läkarutbildning. En miljon kronor för en avslutad utbildning är astronomiska belopp också för oss svenskar. Det motsvarar vad många välrenommerade universitet i USA skulle ta ut. Hur stort hinder för studier i Sverige innebär då inte dessa kostnader för studenter från fattiga länder i Afrika, Asien eller Latinamerika? I min idealvärld skall alla studenter i Sverige studera på samma finansiella villkor. Jag blev själv min släkts förste student 1960 just därför att utbildning var fri och en rättighet för alla. Men finans- och utbildningsministrar liksom en riksdagsmajoritet i Sverige har kommit till slutsatsen att utbildning i Sverige i likhet med många andra länder i Europa skall avgiftsbeläggas för utländska studenter. Undantaget är att studenter från relativt välmående länder i Europa (EU-länderna plus Norge och Schweiz) fortsatt får studera på samma villkor som sina svenska kamrater beroende på de regler som råder inom den Europeiska Unionen. För att möjliggöra för studenter utanför Europa att studera i Sverige planeras nu ett stipendieprogram, inte minst för mindre bemedlade studenter. Detta är välkommet. Problemet med detta stipendieprogram är att det är helt otillräckligt (60–90 miljoner kronor). Det är dessutom främst avsett för studenter från de länder som Sveriges regering bestämt skall vara våra prioriterade samarbetspartner i den fattiga delen av världen. Mig förefaller det orimligt att enbart öppna denna möjlighet för ett begränsat antal studenter och därtill endast från Sveriges programländer. Det är väl ändå den enskilde studentens behov och kvalifikationer vi skall beakta, inte varifrån han eller hon kommer? Bäst vore om vi kunde göra om denna så kallade reform så snart som möjligt och då beakta vad den verkligen innebär för Sverige i internationaliseringens tid. Om detta inte är möjligt eller realistiskt är det angeläget och bråttom att sänka de avgifter som aviserats och genom extra medel kraftigt utvidga det stipendieprogram som nu planeras för Sveriges universitet och högskolor. Detta skulle öppna för fortsatt utbyte med världen utanför Europa. Dessutom skulle denna satsning utgöra en form av bistånd som utesluter korruption och felanvändning av biståndsmedel – utbildning av unga människor från den fattiga delen av världen. Jan Eliasson f d utrikesminister ", "article_category": "other"}
{"id": 17251, "headline": "Så kan striden om barnen vändas till samarbete", "summary": "Tänk dig att vårdnadstvister inte längre avgörs i domstol. Föräldrar som skiljer sig och inte kan komma överens om var barnen ska bo får i stället professionell hjälp för att lösa sin inbördes konflikt.", "article": "Barns bästa är i de allra flesta fall lika med samarbetande föräldrar. Ändå leder omkring var tionde separation till att föräldrarna strider om barnen inför domstol. En juridisk vårdnadstvist är en process som skapar förlorare. Dess väsen är strid, dess följd hat och dess offer barn. Domstolen är fel arena för samtal om hur barnen ska ha det. Där är det omöjligt för de ytligt sett förbannade men i grunden förtvivlade föräldrarna att lösa sin konflikt. Där undermineras deras självförtroende, där saboteras deras framtida möjligheter att samverka. Där blir barnen vapen. Det är vanligt att den som förlorar vårdnaden blir bitter. Han eller hon är förödmjukad och vill inte längre samarbeta. Och den som vinner är inte heller inställd på att ge och ta. Sedan 1998 kan domstolarna döma till gemensam vårdnad mot den ena partens vilja. Rätten kan också bestämma att barnen ska bo växelvis hos båda föräldrarna även om den ena protesterar mot den ordningen. Meningen är att även ovilliga föräldrar ska förmås att samarbeta. Men det är inte särskilt troligt att en sådan dom leder till vänskap och god samverkan. Risken är stor att barnen år efter år tvingas att leva under terrorbalans i stället för fred. Mot denna bakgrund presenterar nu Insidan följande alternativa modell för konfliktlösning. Den är utformad i samarbete med Anna Singer, forskare i familjerätt och lektor i juridik vid Uppsala universitet, tidigare jurist på Bris (Barnens rätt i samhället), och Annika Rejmer, rättssociolog och familjeforskare vid Lunds universitet. Modellens utgångspunkt är att barn har rätt till två föräldrar. Den förutsätter därför gemensam vårdnad. Varje barn bör få behålla en nära kontakt med båda föräldrarna - såvida inte den ena är uppenbart olämplig eller rent av farlig för sitt barn. Om allvarliga missförhållanden som svåra drogproblem, psykisk sjukdom, grovt våld eller incest har förekommit inom familjen - då bör inte konflikten mellan föräldrarna behandlas inom ramen för denna modell. Då bör rättsväsendet ta över. Det är viktigt att barn inte tvingas leva med föräldrar som skadar dem. Men faktum är att även vanliga, goda föräldrar går vilse i vreden efter skilsmässan. De behöver hjälp. Så här blir det i framtiden om modellen införs: Lagen ändras. Det blir inte längre möjligt att som förr strida om vårdnaden inför domstol. De föräldrar som är så förbittrade på varandra att de inte längre vill ha gemensam vårdnad och inte kan enas om var barnen ska bo - de måste enligt den nya lagen vända sig till Byrån för barns bästa, en ny myndighet som finns i varje kommun. Där arbetar lämpliga, erfarna och psykologiskt välutbildade personer med mycket goda insikter i barns och föräldrars behov. En av dessa kloka människor blir kvinnans egen mentor och tränare i konsten att skilja sig utan att barnen far illa. En annan blir mannens. Byrån utser också genast en så kallad god man för barnen, en klok och kunnig man eller kvinna som undersöker deras situation och i första hand ser till deras behov. Den gode mannen har rätt att gripa in om inte föräldrarna klarar av att ordna det bra för barnen under den turbulenta tiden efter skilsmässan. Han eller hon kan i sådana fall bestämma var barnen ska bo till dess att konflikten är löst. Barnen måste få lugn och ro. De behöver också en fast punkt. Grundregeln är att de tills vidare får bo kvar i sitt invanda hem tillsammans med den förälder som bor kvar där. Om båda föräldrarna har flyttat bör de få bo hos den som bor närmast skolan och kompisarna. Självklart får barnen ofta umgås med den förälder som har flyttat. Och om de behöver professionell hjälp för att klara krisen ska de genast få komma till en av byråns psykologer. Om det är möjligt ska barnens gode man fatta sina beslut i nära samråd med både föräldrarna och barnen. Men om detta inte går - då bestämmer han eller hon själv, med barnens önskningar och behov längst fram i sinnet. De nyskilda får träffa var sin mentor till dess att förtroende och tillit uppstår, kanske en gång i veckan under ett halvår eller ännu längre. Dessa samtal fungerar som en stärkande och stabiliserande terapi där alla de svåra känslorna kan uttryckas och bearbetas. Det första målet för dessa träffar är att både mannen och kvinnan på var sitt håll vaskar fram kärnan i konflikten. Den handlar nämligen i ytterst få fall om barnen. Den gäller vanligtvis något helt annat. Många som skiljer sig har inte förmått att avsluta den havererade kärleksrelationen på ett bra sätt; kanske är både mannen och kvinnan i själva verket livrädda för att lämna varandra; gång på gång river de bort varandras sårskorpor för att behålla ett slags förtvivlad närhet; hellre en destruktiv kontakt än ingen alls. Kanske handlar det om svartsjuka och hämndbegär. Kanske väcktes outhärdliga känslor av maktlöshet och övergivenhet från barndomen i den enas inre när den andra meddelade att familjen skulle spricka. Eller också är det egentligen pengar eller egendomar de forna älskande strider om. Under alla förhållanden är det viktigt att de urskiljer, bearbetar och försöker lösa den verkliga konflikten utan att använda barnen som vapen mot varandra. Efter denna första tid av samtal bör både mannen och kvinnan ha blivit mindre rädda och misstänksamma. Båda har sänkt garden och börjat förstå vad fejden egentligen handlar om. I detta läge ställer byrån upp med rejäla resurser så att de verkligen kan lösa konflikten. Handlar den om pengar och ägande vidtar förhandlingar med stöd av en ekonomiskt kunnig jurist. Gäller den svåra känslor får den ena eller båda hjälp genom fortsatta stödsamtal eller psykoterapi. Båda har förhoppningsvis också börjat tänka på vad som faktiskt är bäst för barnen; nu är de mogna för prestigelösa samtal om var barnen ska bo. Om de i detta läge kan komma överens om en lösning som är bra för barnen - då får den gälla; då har arbetet vid Byrån för barns bästa lyckats. Men om de inte kan enas går arbetet in i nästa skede: beslutsfasen. Det beslut som ska fattas gäller inte den juridiska vårdnaden, den är även fortsättningsvis gemensam - om inte samtalen har avslöjat allvarliga missförhållanden inom familjen. I sådana fall måste rättsväsendet pröva frågan om vårdnaden. Men om inget sådant finns med i bilden är det nu dags för gruppen att avgöra var barnen ska bo. Kvinnan, mannen, deras två mentorer och barnens gode man inleder en serie möten. Det är gott om tid och alla får tala till punkt. Barnen får också vara med vid vissa möten. Deras vilja väger tungt för beslutet. Om de är 10-12 år eller äldre krävs mycket starka argument för att de inte ska få bo där de vill bo. Samtalen fortsätter tills alla känner sig förstådda. Sedan bestämmer de fem i gruppen tillsammans vad som ska gälla. Arbetet avslutas med att föräldrarna skriver på ett juridiskt bindande avtal enligt gruppens gemensamma beslut. Avtalet gäller i två år. Om föräldrarna under tiden vill ändra avtalet kan de i samförstånd skriva ett nytt. Då ska dock den gode mannen granska det nya avtalet med tanke på barnens intresse och godkänna det innan det blir giltigt. I vissa fall får barnen bo växelvis hos båda föräldrarna. Men en sådan lösning förutsätter att mamman och pappan verkligen kan och vill samarbeta i vardagen. Andra barn mår bättre av att bo hos den ena och umgås med den andra. Då måste givetvis den förälder hos vilken barnen bor få bestämma i praktiska frågor som rör vardagen. Men de stora linjerna i barnens liv ska föräldrarna komma överens om, och det juridiska ansvaret för barnen bär de gemensamt. Men vad händer om de fem i gruppen trots stora ansträngningar inte kan enas? Då avgörs det hela genom omröstning. Vad sker då om den ena eller båda föräldrarna känner sig orättvist behandlade eller överkörda av byråns experter? Ja, då får en domstol granska gruppens beslut. Det är viktigt med tanke på rättssäkerheten att denna möjlighet finns. Både föräldrarna och barnen kan begära överprövning av gruppens beslut i domstol. Domstolen undersöker då om någons rätt har kränkts eller om något viktigt har förbigåtts. Om det är så - då ger domstolen byrån order att ta upp fallet igen; gruppen måste hitta en ny lösning enligt domstolens synpunkter. Men om domstolen anser att detta inte behövs - då gäller gruppens tidigare beslut i två år. Hur blir det om någon av föräldrarna från början helt enkelt vägrar att komma till samtalen på Byrån för barns bästa? I så fall avstår han eller hon från sin möjlighet att påverka beslutet om var barnen ska bo. Det fattas då av en grupp som består av den andra föräldern, hans eller hennes mentor samt barnens gode man. Även detta beslut kan överprövas. Men om inte domstolen anser att någons rätt har kränkts - då gäller gruppens beslut. Först efter två år är det åter möjligt att begära nya samtal om en ny lösning. Den förälder som inte deltog i samtalen kan dock få träffa sin mentor tidigare än så. Och hur blir det om något oförutsett händer som innebär en stor förändring för barnen eller föräldrarna? Då ska byrån ta upp saken igen för att hitta en ny lösning. Varje beslut vid Byrån för barns bästa ska utvärderas efter två år. Då träffas de fem i gruppen igen. Om både föräldrarna och barnen då förklarar sig nöjda är byråns arbete avslutat. Men om konflikter eller missförhållanden kvarstår vidtar nya samtal och eventuellt ett nytt beslut om hur barnen ska ha det. Ett barn eller en förälder kan också begära byråns hjälp om umgänget inte fungerar. Båda föräldrarna är skyldiga att komma om byrån kallar till sådana samtal. Det ska inte längre vara möjligt att utan vidare abdikera från sitt föräldraskap eller sabotera den andra förälderns umgänge med barnen. Alla samtal är gratis för föräldrarna. Det är samhället som betalar. De skattepengar som går åt är väl använda. Byrån för barns bästa kan kanske till och med ge en samhällsekonomisk vinst. Vuxna som gräver ner sig i en konflikt och mår psykiskt illa arbetar dåligt och sjukskriver sig ofta. Barn vars föräldrar hatar varandra lever i en känslomässig atmosfär som kan vara mycket skadlig. I värsta fall far de så illa att de börjar missbruka droger och blir kriminella, och då hamnar de i en ond spiral som är både förödande för dem själva och dyr för samhället. Dessutom bortfaller kostnaden för många rättsliga vårdnadstvister. Så skulle det alltså gå till om denna modell infördes i Sverige. Den skulle dramatiskt öka chansen att de viktiga beslut som måste fattas efter svåra separationer leder till barnens bästa. Det anser både rättssociologen Annika Rejmer och juristen Anna Singer. - Inom den ordning som nu gäller erbjuds inte föräldrar med en svår konflikt någon möjlighet till verklig konfliktlösning - den rättsliga processen snarare fördjupar striden. Detta är ett stort problem för många barn. Det är inte ovanligt att de lägger ner en så väldig energi på att förhindra bråk och medla mellan föräldrarna att deras egen personliga utveckling avstannar, säger Annika Rejmer. Visst finns det problem med en modell av detta slag. Den innebär till exempel att samhället lägger sig i familjernas inre liv på ett sätt som vissa föräldrar kan uppfatta som integritetskränkande. Samhället tar också mindre hänsyn till de vuxnas intressen - till förmån för barnens. Men både Annika Rejmer och Anna Singer anser att fördelarna överväger starkt. - Jag tror att nio av tio par som med dagens system hamnar i rättsliga vårdnadstvister skulle komma överens om barnen och lära sig att samarbeta om de fick detta rejäla stöd. Alla föräldrar har en grundläggande vilja att göra vad som är bäst för deras barn. Och denna goda vilja lyfts fram med denna modell, säger Anna Singer. ", "article_category": "other"}
{"id": 17252, "headline": "Lönsamt att bygga nytt i Stockholm", "summary": "I storstadsregionerna lönar det sig att bygga nytt. På mindre orter och i glesbygden är det bättre att köpa ett begagnat hus. Åtminstone enligt värdemätaren Tobin q som Institutet för bostads- och urbanforskning använder.", "article": "I storstadsregionerna lönar det sig att bygga nytt. På mindre orter och i glesbygden är det bättre att köpa ett begagnat hus. Åtminstone enligt värdemätaren Tobin q som Institutet för bostads- och urbanforskning använder. - Vi gör jämförelsen för att se hur priserna förändras över tiden och för att se hur heta de lokala marknaderna är. I attraktiva lägen ska man bygga nytt, där kan man vara säker på att få igen kostnaden om man säljer, säger Bengt Turner, professor i nationalekonomi vid Institutet för bostads- och urbanforskning i Gävle. Lönsamhetsmåttet Tobin q utgår ifrån indextalet 1 och bygger på överlåtelsestatistik, det vill säga vilket pris de begagnade husen sålts för, samt byggkostnader för de nya husen regionalt. I en kommun med index 1,0 är det lika lönsamt att bygga nytt som att köpa ett begagnat hus med motsvarande standard. Ju högre tal desto lönsammare att bygga nytt. Lägre tal - satsa på begagnat. Inte oväntat hamnar Stockholmskommunerna Danderyd (2,66), Solna (2,64), Sundbyberg (2,47), Lidingö (2,42), Vaxholm (2,13) och Nacka (2,12) i topp i senaste kvartalsmätningen. Göteborg, Malmö och Uppsala ligger också över ettan medan Norsjö, Åsele (0,22), Jokkmokk, Bjurholm och Ragunda (0,23) står för bottennoteringarna. - Du kan köpa fyra gamla hus i Norsjö för samma pris som det kostar att bygga ett nytt där. Ett begagnat hus i Stockholm kostar tio gånger så mycket som i Norsjö, men om man har en tomt i Stockholm och bygger nytt gör man en bra affär, säger Bengt Turner. Trots bristen på tomter i storstadsregionen byggdes 12.000 nya hus i Stockholm 1999. Priserna i de heta områdena har gått stadigt uppåt de senaste åren. Men Bengt Turner tror att storstadspriserna snart kommer sätta sig. - Om lågkonjunkturen blir djupare så vänder bostadspriserna neråt eller planar ut. Det gäller både tomter och hus, säger han. Uppdelningen mellan mer eller mindre attraktiva lägen har lett till en drastisk uppsortering av folk med låga och höga inkomster. Den uppdelningen kommer hålla i sig, tror Bengt Turner. Enligt Statistiska Centralbyrån sjönk priserna på småhus med fyra procent under september jämfört med augusti. Jämfört med samma period förra året har priserna ökat. Allra mest i Uppsala (12 procent) och Gotlands län (11 procent) men även i Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Västmanlands och Jämtlands län (8-9 procent). ", "article_category": "other"}
{"id": 17253, "headline": "Sverige sätter färg på Chile", "summary": "Än är katedralen målad i lysande orange och lila. Men trähusen på ön Chiloé förstörs av regnandet. Det ska svensk rödfärg avhjälpa.", "article": "När den chilenska ön Chiloés kulturarv ska räddas kommer hjälpen från Sverige. Unika trähus och kyrkor bevaras tack vare falu rödfärg. Chiloé är ett latinamerikanskt Gotland. Den 18 mil långa ön är berömd för sina 150 träkyrkor och längor av \"palafitos\". De små pittoreska husen är byggda på höga styltor i vattenbrynet och båtar kan ankra vid bakdörren vid stigande tidvatten. Chiloé är också känt för dåligt väder och den gamla träbebyggelsen har tagit svår skada av ihärdigt regnande och hårda vindar från Stilla havet. På senare år har renoveringsbehovet blivit akut. Av en slump tog Jan Ekstedt från Institutet för träteknisk forskning i Stockholm med sig en rödmålad träbit till Chile i mitten på 1990-talet. Det blev startskottet för samarbetet mellan byggnadsminnesvårdarna på Chiloé och Falu rödfärg. Den svenska färgen har visat sig vara väldigt tålig i det utsatta klimatet. I dag är ett 50-tal palafitos målade med Falu rödfärg och nu står sannolikt några av av de karaktäristiska kyrkorna på tur. Minsta lilla by har en egen kyrka och de äldsta är från 1700-talet. I december 2000 placerades de på FN:s världsarvslista. Ett problem är att få chilenarna att vänja sig vid den svenska färgens stillsamma nyanser. Även om himlen ofta går i grått är Chiloé en färgsprakande ö. Befolkningen är van att måla sina hus i starka, glada färger. I palafitoslängorna ligger turkosa hus vägg i vägg med knallgröna och gula bostäder. Det samma gäller kyrkorna. Den största, katedralen i huvudstaden Castro, är målad i orange och lila och ser ut som en jättelik marsipanbakelse. Katedralen är från 1906 men Kristusstatyn inne i kyrkan är flera hundra år äldre. Det är en av de originalstatyer som de spanska erövrarna hade med sig på 1500-talet och 1600-talet. I samband med koloniseringen räckte Kristusstatyerna inte till. De flyttade runt mellan kyrkorna, nedpackade i kistliknande boxar. För att få plats sågades de utsträckta armarna av. Castro är en lantligt trevlig stad, omgiven av vatten. Ett av de de mest iögonfallande husen är hotell Unicorni Azul. Detta kråkslott i illskärt och rött med blått plåttak klättrar uppför en kulle. Vårt rum ligger högt och har balkong med havsutsikt. Ett underbart ställe att sitta och läsa på och vi passar på mellan skurarna. Det ihärdiga regnandet på Chiloé är väldokumenterat. Både författaren Bruce Chatwin och vetenskapsmannen Charles Darwin har ondgjort sig över vädret i sina böcker. \"En vecka med vackert väder är något otroligt\", skrev Charles Darwin när han på 1890-talet besökte Chiloé. Trots blötan är ön ett populärt turistmål och många av besökarna tillhör den unga ryggsäcksgenerationen. Stora grupper av unga män med hästsvans och gitarr på ryggen står vid vägkanterna och hoppas på lift till nästa lilla by. Det bästa med Chiloé är maten. Paradrätten heter curanto och det är en smakupplevelse svår att glömma. Anrättningen serveras i långa mörka träfat och består av kyckling, stark korv, potatis och en vetedumpling under ett berg av snäckor och musslor stora som spädbarn. Smakerna har fått blanda sig under långsam tillagning och till och med potatisen är sensationellt god. Allra bäst smakar curanton på restaurang Octavio som ligger på styltor i vattnet. Utsikten är perfekt. Solen är på väg att gå ned och fiskebåtarna ankrar för kvällen. Båtarna är inhöljda i dimslöjor och ser nästan overkliga ut. Det är inte svårt att förstå att mytologi och tron på tomtar och troll fortfarande är stark på Chiloé. - Kände du dig iaktagen där inne, frågar guiden Sergio nästa dag efter en promenad i den täta och spöklika skogen i Chiloés nationalpark. Sergio besöker skogen varje dag och ibland känner han närvaron av osynliga väsen. Han berättar att hans mammas moster är övertygad om att vitlök botade hennes bröstcancer. Det är framför allt den äldre generationen som tror på det ockulta. Det pratas om älvor som dansar nakna på stränderna och förleder sjömän, om ett skepp med enbenta häxor ombord. Följer någon efter skeppet förvandlas det till en klippa eller en trästock. En central figur är en elak dvärg som förför unga kvinnor. Än i dag kan oönskade graviditeter betraktas som hans verk. Den levande mytologin är en av förklaringarna till att befolkningen på Chiloé betraktas som lite korkad i resten av Chile. Fakta/Chiloé Resa dit: Flyg från Sverige till Chiles huvudstad Santiago kostar från 8.000 kronor. Från Santiago till Puerto Montt går det flyg, buss och nattåg. Sista biten från Puerto Montt till Castro på Chiloé tar tre timmar med buss och bilfärja. Resa runt: Från Castro utgår flera dagsutflykter till kyrkor, pittoreska byar och den vildvuxna nationalparken på öns västa sida. Det går också att åka båt till andra öar i skärgården mellan Chiloé och fastlandet. Räkna inte med att guiderna talar andra språk än spanska. För den som vill resa runt på egen hand finns massor av lokalbussar. Shopping: Ingen lämnar Chiloé utan en handstickad tröja. De säljs bland annat på marknaden i Castro och kostar mellan 100 och 200 kronor. De vackra träskålarna är också svåra att motstå. Övrigt: Tänk inte ens på att åka till Chiloé utan regnställ. Kyrkorna på Chiloé är ett av Chiles världsarv. ", "article_category": "other"}
{"id": 17254, "headline": "Vinterväg till Bergen genom berg", "summary": "Världens längsta biltunnel, den 2,5 mil långa Lærdalstunneln, invigdes för en månad sedan. Den gör det möjligt att åka bil mellan Oslo och Norges andra stad Bergen även mitt i vintern.", "article": "Efter en halvmils körning syns ett intensivt blått ljus på avstånd. Är vi redan på väg ut ur tunneln, ut i friska luften? Nej, än är det långt kvar till dagsljuset. Den nya norska Lærdalstunneln, invigd av kung Harald för drygt en månad sedan, är med sina 24,5 kilometer världens längsta biltunnel. Den slår den tidigare ettan, schweiziska S:t Gotthards-tunneln, med hela 7,5 kilometer. För första gången får Norge också en vinteröppen bilväg mellan huvudstaden Oslo och landets andra stad Bergen. Vi har mer än 30 mils körning på E 16 från Oslo bakom oss. Vägen har passerat den berömda stavkyrkan i Borgund och strukit förbi små gårdar som säljer egentillverkad getost, den har gått över blåsiga vidder och genom trånga dalar där iskalla fjällbäckar kastar sig utför sluttningarna. På sina håll har fjällväggarna skjutit ut över den smala vägen så långt att \"høgare vogn må køyre centrisk\", som det står på varningsskyltarna. Nu stannar vi i det blå ljuset, i det första av tre stora bergrum som delar upp rekordtunneln i fyra avsnitt. Berghallarna är så stora att en buss eller lastbil lätt kan vända här. Tak och väggar är läckert blå, ner mot vägbanan övergår ljuset i gult. Meningen är att färgerna ska leda tankarna till ett gryningsljus, även om många tycker att färg och rum ger ett rätt isigt och iglooaktigt intryck. Men det är tydligt att bergsalarna fascinerar. Någon har talat om dem som fjällets katedraler. Och möjligen var det sådana associationer som för ett par veckor sedan fick ett ungt lärarpar att gifta sig i en av berghallarna. Fast mest av allt har de blå salarna kommit till för att bryta monotonin för bilförarna. Att köra två och en halv mil i en tunnel är något av det mest enahanda som finns; det är kilometer efter kilometer med en streckad mittlinje och skrovliga bergväggar som underhållning. Bergrummen ska skapa omväxling, pigga upp och därmed öka säkerheten, är det meningen. Av samma skäl går tunneln inte spikrakt genom berget, utan i mjuka svängar och böjar. Norska vägmyndigheter har försett Lærdalstunneln med all den senaste säkerhetsteknik och -utrustning som finns. Men många känner ändå olust inför en lång tunnelfärd, inte minst efter de senaste årens dödliga tunnelolyckor i Europa. Över 200 människor har sedan i mars 1999 omkommit vid olyckor i Mont Blanc-tunneln mellan Frankrike och Italien, i Tauern i Österrike, och nu senast i tågtunneln i österrikiska Kaprun. Samma dag som Lærdalstunneln invigdes började det ryka ur en fläkt på en buss som befann sig i tunneln. Röken hejdades snart och bussen kunde fortsätta, men händelsen fick stor uppmärksamhet och spädde på obehaget hos många. Kanske ska man inte heller tänka alltför mycket på att man har 1.400 meter fjäll ovanför sig när man susar fram genom Lærdalstunneln. En färsk opinionsmätning visar för övrigt att var fjärde norrman är rädd för att åka in i en lång tunnel. Rekordtunneln innebär en revolution för alla som vintertid kör bil mellan Oslo och Bergen, men mest betyder den förstås för lokalbefolkningen. Småorterna Lærdal och Aurland, med vardera 2.000 invånare, ligger vid var sin tunnelmynning. Tidigare var man tvungen att åka en slingrig fjällväg mellan de båda samhällena - men vägen var stängd på vintern. Alternativet var en tretimmars färjeförbindelse - om vädret inte var alltför tufft. Nu tar resan mellan grannorterna 20 minuter - oavsett väder. - Äntligen är det enkelt att hälsa på bekanta, säger Helga Skarsbø som bor granne med tunneln. Hon är pensionär och vet hur besvärligt det kan vara med kommunikationerna vintertid i den här delen av Norge. På turistmyndigheterna i trakten gnuggar man också händerna. Lærdal och Aurland ligger vid utstickare till den vackra Sognefjorden, Norges längsta fjord. I närheten finns också flera historiska stavkyrkor, liksom den spektakulära Flåmbanan, en järnväg som klättrar djärvt i det branta fjällandskapet. Nu hoppas man att tunneln ska bli ytterligare en attraktion, och att åtminstone en del av tunnelturisterna ska övernatta. När Lærdalstunneln äntligen tar slut möter snart en ny tunnel, och sedan ännu en och ännu en innan det är dags för Gudvangstunneln som med sina 11,4 kilometer är den sjätte längsta i världen. Vägsträckan är ett eldorado för tunnelfantaster - och rena skräcken för tunnelhatare. Av fem mils körning går fyra i tunnlar. När vi till slut kommer ut ur Gudvangstunneln möter åter ett dånande vackert fjällandskap. Framför oss reser sig snöklädda bergstoppar. Till höger speglar sig solen i Nærøyfjordens vatten. Det är 146 kilometer kvar till Bergen. Fakta/Lærdalstunneln Längd: 24,5 kilometer. Kostnad: 1,1 miljarder kronor (40.000 kr/meter). Byggtid: 1995-2000. Vändplatser: 15 stycken, därav 3 stora berghallar. Trafik: I genomsnitt 1.000 fordon per dygn. Övrigt 1: Drygt 200.000 upp till 5 meter långa stålbultar har borrats in i väggarna för att bemästra tryck och spänningar i bergsmassivet. Övrigt 2: Mer än 35.000 kubikmeter betong har sprutats på tunnelns buckliga väggar. ", "article_category": "other"}
{"id": 17267, "headline": "Berusande goda bubblor till festen", "summary": "Champagne kan vara förföriskt gott - och fruktansvärt dyrt. Men lagom till nyår finns också mousserande lågprisalternativ som aldrig tidigare varit så bra som nu", "article": "Nio år av tio är champagne ett vin som saknar konkurrens. Skälet är en kombination av kvalitet, pris och status. Framställningen är lång, omständlig och dyrbar. Att göra ett lika bra vin kostar lika mycket och följden blir ett som oftast är lika dyrt. I valet mellan originalet och kopian väljer de allra flesta äkta vara. Inte för att det är godare, utan för att det är finare. Ändå är det inte hela sanningen. En god champagne har nämligen helt egna egenskaper. Hemligheten handlar både om råvara, jordmån och framställning: I ena hörnet har vi druvans frukt, i den andra den krita som är unik för området och i den tredje en jästig brödton av den andra jäsningen i flaska. Det är då kolsyran bildas och ju längre vinet lagras med sin jäst, desto finare blir bubblorna och desto mer integrerade blir de olika egenskaperna. Problemet är bara att Champagne ligger i ett område nära gränsen för de lågtryck som regelbundet drar in över Sverige och gör livet surt för oss. Knappast någonstans är skillnaden mellan ett gott år och en katastrof lika dramatisk som här. Läget kan förvisso synas bättre än förr: dels har klimatet det senaste decenniet blivit varmare än i mannaminne, dels är det numera lättare att förutspå vädret med hjälp av nätets alla vädersajter. Men riskerna är ändå stora. Det är heller inte så att den sommar och höst som vi tycker är bra är den bästa för champag-nen. När druvorna mognar ökar sockerhalten, samtidigt som syrorna dalar. Följden blir då alkoholrikare viner utan bett och skärpa. Bit i en citron och känn hur saliven rinner till! Där har du skälet till att champagne omgående väcker aptit på mer, både mat och dryck. Lägg därtill bubblorna, det vill säga kolsyran som letar sig rakt ut i blodomloppet och ger hela kroppen en pirrande känsla. I samma sekund som bubblorna stiger, försvinner det ena problemet efter det andra. Nog är champagne berusande, men inte bara på grund av alkoholen. Och så har vi kritan. För mig som är skåning är skillnaden mellan min barndoms grundvatten och Stockholms kranvatten påtaglig. Det första rinner genom kalksten och sand, det andra hämtas ur Mälaren. Båda är goda, men det första är mer svalkande. Stockholms vatten smakar sött i förhållande till det jag växte upp med. Likadant är det med champagnen. Allt sammantaget blir denna dryck en vidunderlig kombination av syra och svalka. I jord, druva och jäst finns allt det som gör champagne till det mest aptitretande, det mest festliga vin som över huvud taget existerar. Så långt är allt gott, men också teori. Uppfylls inte treenigheten, så blir champagne inte mer märkvärdigt än ett glas mousserande vin. Och det var precis vad som hände vid årets stora bubbelprovning inför den stundande nyårskvällens champagnegalopp: I de flesta standardchampagner som nu bubblar på Systemet är mineraltonen mer jordig, det vill säga besk. Samtidigt är fruktsyran mer kartig än äpplig och brödigheten i de flesta fall frånvarande. Det märks att Champagne haft en del mediokra skördar som nu utgör basen i den årgångslösa skumpan. Därav kan i en del fall också misstänkas att vinhusen ökat på den lilla sockerdosagen i flaskan för att dölja en störande beska. Då blir avståndet till cava, franciacorta och de andra mousserande uppkomlingarna inte lika stort som prisskillnaden. Vi fick ge oss ända till det, efter Systembolagets mutskandal, så beryktade beställningssortimentet, för att hitta en champagne som ger den rätta smaksensationen till överkomligt pris. Två årgångslösa toppviner hittar vi i Comte Audoin de Dampierre Cuvée des Ambassadeurs (nr 87313, 219 kr) och den matigt fullsmockade Mailly Grand Cru Blanc de Noirs (nr 86916, 259 kr). Tyvärr lär dessa flaskor inte räcka långt när klockan klämtar om tio dagar, om du ens hinner få dem levererade med Systembolagets snigelpost. Lägg i så fall din order redan i dag. Det bästa rådet blir därför i år något jag själv aldrig trodde att jag utan hyckleri skulle säga: köp ett vanligt mousserande till tolvslagets fyrverkeri! Poängen är nämligen uppenbar. Det du sparar in på midnattsskumpan kan du i stället satsa på en lyxchampagne till festmåltiden. Då är både smak och uppmärksamhet på topp. Inget vin är så aptitretande som 1996 R de Ruinart (nr 7637, 345 kr), inget lika smaskigt till nyårshummern eller hummersoppan som 1996 Bollinger Grande Année (nr 7579, 585 kr) och 1995 La Grande Dame (nr 7526, 849 kr). Lägg därtill den fullkomligt makalösa 1988 La Grand Dame Rosé (nr 7653, 1 500 kr), så har du viner långt bortom både sans och reson. Fruktansvärt dyrt, lyxigt också. Ändå visar statistiken att sju av tio svenskar dricker champagne minst en gång om året. Med vår blygsamma försäljning här i landet gör det att varje flaska räcker till ett tiotal personer. Fördelat på så många blir priset inte lika avskräckande. Kan alltså champagne vara billig? Naturligtvis inte, men så är detta vin också ett av de dyrbaraste att tillverka. En familj på fyra kan i Champagne försörja sig hyggligt på två futtiga hektar vinmark i bästa läge. Det säger lite om exklusiviteten: redan råvaran går lös på en femtilapp per flaska, tio gånger mer än i Spanien! Därtill kommer en lång och komplicerad framställning. En flaska champagne genomgår över två hundra arbetsmoment innan den lämnar källaren. Tre, ofta fem år och med fördel ännu längre tid hinner som regel gå mellan skörd och uppkorkning. Exklusiva varianter kan ligga ända upp till tio, femton år i källaren innan de är färdiga att skeppas ut till törstande festprissar jorden runt. Tyvärr kostar det då därefter, men listan är lång med champagner som ger nästan lika mycket som de ovanstående, i en avvägning mellan pris och kvalitet: Jeanmaire Blanc de Blancs (nr 7434, 219 kr) och Delamotte Blanc de Blancs Sélection Nobis (nr 7722, 269 kr) kan snabbt få fart på vilka tråkmånsar som helst. Och 1998 L Aubry Premier Cru Cuvée Mannerström (nr 7465, 314 kr) kan få den enklaste fiskrätt att förvandlas till ett mästerverk av den skickliga kock som står som garant för vinet. Detsamma gäller 1996 Moët & Chandon (nr 7545, 369 kr), men därefter blir det i år mousserande för hela slanten. Närmast sensationellt är det ungerska Chapel Hill Sparkling Chardonnay (nr 7649). För det skrattretande låga priset av 54 kronor får du ett vin som i vårt smakprov var förbluffande. Här fanns faktiskt lite av just de kännetecken jag söker i champagnen. Och denna ungerska storsäljare är inte det enda som överraskar med att smaka bättre än någonsin tidigare. Flera av de spanska cavorna börjar få ordning på sin jordbeska och hittar då en balans och finess som vi inte varit vana vid, framför allt Codorníu Cuvée Raventós (nr 7778, 99 kr), Raimat Brut Chardonnay (nr 7739, 79 kr) och Ana de Codorníu (nr 7369, 89 kr). Alsace visar också att de kan producera bubbelvin av klass med hjälp av den gamla, men ofta bortglömda trotjänaren Dopff Brut (nr 7410, 95 kr). Detsamma gäller som vanligt italienska 1996 Rotari Brut Riserva (nr 7567, 95 kr), en stående favorit i dessa sammanhang. Så nog finns det förutsättningar för en bubblande fest även denna nyårsafton. Men vänta inte till sista dagen med att köpa din skumpa. I januari sinar försäljningen och dessförinnan länsas hyllorna på Systemet från allt som bubblar. Nu gäller det att komma i tid. När nyårsklockan klämtar ska lagret vara tömt. Fast helst inte där hemma, få viner mår nämligen lika bra av att sparas som champagne. Några års lagring minskar bubbeleffekten och breddar smaknyanserna. Så kanske är det redan nu dags att planera för kommande nyårsbalunser. Den enda flaska champagne du behöver ångra är den du inte köpt! Tabell Champagne - tabell ", "article_category": "other"}
{"id": 17315, "headline": "Diagnosen hjälp att ringa in problem", "summary": "Borderline, psykopatisk, narcissistisk, schizoid, paranoid, antisocial - inom begreppet personlighetsstörning ryms många olika diagnoser. På Psykiatricentrum på Karolinska sjukhuset i Stockholm har man specialiserat sig på borderlinepatienter.", "article": "Borderline, psykopatisk, narcissistisk, schizoid, paranoid, antisocial - inom begreppet personlighetsstörning ryms många olika diagnoser. På Psykiatricentrum på Karolinska sjukhuset i Stockholm har man specialiserat sig på borderlinepatienter. Personlighetsstörning, det är en rätt tråkig benämning. Men kan man ringa in ett problem med hjälp av en sådan diagnos så är det vettigt att göra det, tycker Eva Andersson, läkare vid Psykiatricentrum på Karolinska sjukhuset. - Patienten har rätt till en diagnos. Vi måste lägga papperen på bordet, säga att \"utifrån vad vi vet i dag, så tror vi att det är på det här viset\". Att tala om vad man tänker är att visa patienten respekt. Psykiatrin har varit så mycket för att mystifiera, det måste vi bort ifrån, det är destruktivt. Numera har patienter i vården laglig rätt att få information om sitt tillstånd. Men i psykiatrin fungerar det inte alltid så. Eva Andersson får fortfarande patienter som har en personlighetsstörningsdiagnos i sin journal, men som själva inte har en aning om det. - Om vi inte talar om för patienterna vad vi tror att de har ger vi dem ingen chans att greppa situationen. I dag kan människor skaffa så mycket kunskap själva, och ta ställning. Det finns inte en behandling som passar alla. Eva Andersson har ägnat sig åt personlighetsstörningar sedan mitten av 1980-talet, och arbetar både med forskning och klinisk verksamhet. Vid Psykiatricentrum, där Eva Andersson är överläkare, finns Sveriges enda specialenhet för borderlinepatienter. Många har varit kritiska mot begreppet personlighetsstörning och mot den indelning som finns i de psykiatriska diagnosmanualerna. Tanken från början var bland annat att skilja mellan \"sjukdom\", till exempel depression, som har en början och ett slut, och mer varaktiga tillstånd - personlighetsstörningar. Men i verkligheten är gränserna suddiga. Mer och mer ser man att olika syndrom inom psykiatrin, som till exempel ångestsyndrom och återkommande depressioner, också handlar om något man har under lång tid - kanske om en läggning - men som kan ta sig olika starka uttryck i olika perioder. Borderline, schizoid, narcissistisk, paranoid, antisocial, osjälvständig personlighetsstörning ... De personlighetsstörningar som finns i diagnosmanualerna är sinsemellan väldigt olika, och utifrån dagens kunskaper finns egentligen ingen anledning att klumpa ihop dem under ett och samma begrepp. Med ökade kunskaper ändras hela tiden diagnosklassifikationer, och det kan vara så att vissa av dagens personlighetsstörningar kommer att finnas kvar, kanske ändra beteckning, medan andra kan komma att försvinna som diagnoser. Vad är då egentligen en personlighetsstörning? Det kan beskrivas som ett varaktigt mönster av upplevelser och beteenden som avviker påtagligt från det \"normala\" i den sociala och kulturella miljö som patienten lever i. Upplevelserna/ beteendena kan gälla hur man tolkar sig själv, andra människor eller händelser, de kan gälla känslolivet, samspelet med andra eller förmågan att kontrollera impulser. - Ett viktigt kriterium är att symtomen ska leda till ett påtagligt lidande eller försämrad funktion inom viktiga områden, som jobb eller socialt liv, säger Eva Andersson. Vid personlighetsstörningar har mönstret funnits med sedan barndomen, ungdomen eller tidig vuxenålder. Mönstret ska inte kunna förklaras bättre med något annat psykiatriskt tillstånd eller syndrom. Det har till exempel förekommit att personer med Aspergers syndrom eller adhd felaktigt har uppfattats ha narcissistisk personlighetsstörning eller borderline. \"Schizoid\" eller \"schizotyp\" personlighetsstörning kan också förväxlas med Aspergers syndrom. Sedan kunskaperna om Asperger ökat har en del forskare ifrågasatt om schizoid och schizotyp personlighetsstörning över huvud taget finns. Men man kan självklart ha andra psykiatriska problem jämte en personlighetsstörning. I själva verket är det ovanligt att man inte har det. Oftast förekommer andra problem samtidigt, som missbruk, ångestsyndrom, ätstörningar, depression, fobier. Av exempelvis borderlinepatienterna har uppemot 90 procent någon form av ångestsyndrom, berättar Eva Andersson. - Personlighetsstörningar ökar sårbarheten för andra psykiska problem och sjukdomar, och gör det svårare att behandla dessa, fler drabbas till exempel av återfall. Vi gjorde en undersökning här på Karolinska som visade att omkring en fjärdedel av patienterna i den psykiatriska slutenvården hade personlighetsstörningar. Ingen kan i dag säga vad personlighetsstörningar \"beror på\". Dels är störningarna som sagt så olika, dels finns inte mycket forskning, ofta handlar det bara om spekulationer. Men de flesta i modern psykiatri tror att personligheten formas både av gener, biologisk och psykologisk miljö, säger Eva Andersson. Sårbarhetsteorin, det vill säga att en medfödd sårbarhet samspelar med miljön på olika sätt, kan användas för att förstå olika psykiatriska problem, inklusive personlighetsstörningar. - Även om det är mycket vi inte vet, är det viktigt att sprida de kunskaper som finns, för att kunna förstå och hjälpa patienterna så bra som möjligt. ", "article_category": "other"}
{"id": 17506, "headline": "Myntet är kastat", "summary": "Svenska folket röstade nej till euron, men frågorna om valresultatets legitimitet är oundvikliga.", "article": "En uppslitande vecka, fylld av sorg och vrede, fick i går sin avslutning med folkomröstningen om euron. Att döma av prognoserna sade svenska folket nej till den gemensamma valutan. Enligt SVT:s vallokalsundersökning röstade 46,2 procent ja och 51,8 procent nej. Blankrösterna uppgick till 2,0 procent. Och valdeltagandet blev högt, vilket är en viktig bekräftelse av partiledarnas beslut att fullfölja den demokratiska processen. För dem som i likhet med DN vill att Sverige ska delta fullt ut i det europeiska samarbetet är valresultatet en besvikelse. Först attentatet som kostade Anna Lindh livet, sedan det frivilligt valda utanförskapet. Mordet på Sveriges utrikesminister förändrade i ett slag förutsättningarna för söndagens omröstning. Med nyheten om händelserna på NK kom chocken och bedrövelsen. Frågan om krona eller euro kändes plötsligt mindre viktig. Både ja- och nejsidan ställde in sina arrangemang i det normalt så kritiska slutskedet av en valrörelse; väljarna fick i stället söka information på egen hand. Även valnatten präglades av Anna Lindhs hastiga bortgång: inställda valvakor, få offentliga kommentarer, lite om ens något firande. Svenska folket har nu sagt nej till euron, men frågorna om valresultatets legitimitet är ändå oundvikliga att ställa. Juridiskt sett är bilden klar. Det finns ingen anledning att göra någon annan tolkning av folkomröstningen än den självklara: väljarna har fått säga sitt. De har gett politikerna ett avgörande råd. Samtliga röster har varit lika mycket värda, och det finns alla skäl att tro att själva valprocessen följde lagarna. Den politiska legitimiteten torde också finnas. Samtliga partiledare har i ett gemensamt uttalande lovat att respektera valet, oavsett utgång. Med en sådan bred uppslutning i riksdagen innebär söndagens nej att Sverige behåller kronan, även om en framtida riksdag måste vara fri att fatta ett annat beslut. Det svåra gäller folkomröstningens moraliska legitimitet. Vilken fråga svarade egentligen svenska folket på? Var det valet mellan krona och euro? Gällde det avståndstagandet från våldet? Sade väljarna nej till själva EU-medlemskapet? Vi vet inte. Och kanske kommer vi heller aldrig att få veta. Klart är att nejsidan hade ett stort försprång i samtliga opinionsmätningar före onsdagens tragiska händelse. Enligt DN/Temo-mätningen som publicerades den 9 september skulle 50 procent av väljarna rösta nej, 39 procent ja medan 11 procent ännu inte bestämt sig eller skulle rösta blankt. Det hette att jasidan var tvingad att slå rekord den sista veckan. Samtidigt talade mycket för att Persson, Lindh, Bildt och de andra skulle göra en stark slutspurt. På fredagskvällen väntade till exempel en avgörande debatt i Sveriges Television. Några av svensk politiks mest respekterade ledare skulle då ställas mot nejsidans mindre kända namn. Utgången av folkomröstningen var alltså inte given. Ändå tyder mycket på att mordet på Anna Lindh skapade en våg av sympati som gynnade jasidan. Särskilt socialdemokratiska väljare kan ha haft svårt att rösta emot sin egen partiordförande, i synnerhet om de tillhört gruppen osäkra. Å andra sidan har det sagts att känslor spelar en roll i alla val. Och så är det naturligtvis. Men då handlar det om andra känslor än dem som uttrycks vid ett mord på en ledande politiker. Sorg är klargörande, men inte direkt. I dödens och förödelsens omedelbara närhet är det, för att citera den amerikanske publicisten Leon Wieseltier, lättare att känna skarpt än att tänka skarpt. Anna Lindh var jasidans mest profilerade företrädare. När nejsidan nu vunnit har den gjort det trots det fasansfulla dådet; inte på grund av det. Debatten om euron var tydlig men inte övertygande. I sina sämsta stunder reducerade den valet mellan krona och euro till ett val mellan promillen i vår ekonomiska tillväxt. Jämförelser med Hitler, Stalin och Saddam smutsade ner diskussionen. I sina bästa stunder kan diskussionen inför folkomröstningen beskrivas som en mognadsprocess. Etnologiprofessorn Åke Daun beskrev på DN Debatt (24/8) det svenska EU-motståndet som en kombination av högmod och självtillräcklighet: \"Enligt det svenska mentala kulturarvet anses det icke-nordiska Europa hålla sig med hemmafruar och hembiträden, klassklyftor och tiggare, egoism, cynism, katolicism och nationalism, nattklubbar och bordeller och rödvin till lunchen.\" Att detta är vanföreställningar torde åtskilliga svenskar vara överens om. Efter det andra dödliga attentatet mot en ledande svensk politiker på mindre än tjugo år kommer förhoppningsvis fler, många fler, att ompröva sin bild både av vad Sverige är och borde vara. ", "article_category": "other"}
{"id": 17586, "headline": "\"Vi förväntas vara på ett visst sätt\"", "summary": "Vad är egentligen manlighet? Med filmen \"Pittbullpojkarna\" hoppas Lennart Svensson och Ann Zacharias kunna skapa en grund för diskussioner om män och machoideal.", "article": "En brun boxboll att slå på. Hårt. Målet är att den ska fara in i väggen bakom med så stor kraft som möjligt. Boxbollen heter \"El macho\" och finns på Gröna Lund. Ju våldsammare man slår, desto fler machopoäng får man. I en av de inledande scenerna i dokumentärfilmen \"Pittbullpojkarna - myten om stålmannen\" slår några unga män på säcken. Med röda, lysande siffror tickar machopoängen mot nya rekord. Några scener senare misshandlar samma pojkar en ung man på gatan. Är det macho att slåss? Är det manligt? Vad är egentligen manlighet? Hur är det att vara ung och man? Det är frågor som filmarna Lennart Svensson och Ann Zacharias vill väcka genom filmen. Under hösten ska den visas i gymnasieskolor i sextio av landets kommuner. I filmen varvas samtal med unga män, gamla män, forskare och jämställdhetsombudsmannen med spelfilmssekvenser, som scenerna då pojkarna först slår på \"El macho\" och sedan deltar i misshandeln. Syftet med filmen är att skapa en grund för diskussioner om mansrollen och machoideal. Ämnen som tas upp i filmen är bland annat om ensam är stark, massmediernas inflytande över mansidealet, fysisk närhet och förmåga att visa känslor. Föreningen Manliga nätverket ska sammanställa ett diskussionsmaterial och flera ungdomar deltar i filmen och gör egna reportage för webb-teve om manliga attityder och beteenden. Projektet stöttas ekonomiskt av bland andra regeringen och flera kommuner. Lennart Svensson fick idén till filmen efter att ha läst en bok om mansrollens risker. Flera av de man- liga handlingar som presenterades i boken kände han igen hos sig själv; han hade svårt att be om hjälp för att han ville klara sig själv, han ville hävda sig och vinna diskussioner även om han innerst inne tvivlade på sig själv. Däremot kände han inte igen sig i den aggressiva bilden av män som löser konflikter med våld. - Kanske beror det på att jag blev mobbad i skolan, säger han. Han vände sig till sin vän och kollega Ann Zacharias. Hon var först skeptisk. Hon har sysslat med frågor om manlighet och kvinnlighet sedan sjuttiotalet och undrade om en sådan film verkligen behövdes, om vi inte kommit längre i dag. För att ta pulsen på hur ungdomar ser på manlighet besökte de flera gymnasieskolor. Överallt blev det intressanta, ibland vilda, diskussioner. - Det visade sig att vi snarare har tagit två steg tillbaka än framåt sedan sjuttiotalet, konstaterar Ann Zacharias. - Unga män har svårt att förhålla sig till det komplicerade manlighetsideal som finns i Sverige i dag. Man ska vara hård och mjuk samtidigt. Det är viktigt att diskutera mansrollen, men ofta börjar man för sent. Genom filmen vill vi nå ungdomarna tidigare, forsätter hon. Manne Forssberg, 20 år, och Predrag Selimanovic, 19 år, deltar i filmen. De medverkar för att de båda representerar en alternativ manlighet. Manne Forssberg har intresserat sig för mansrollen i flera år. Han har hållit föredrag, skrivit artiklar och krönikor. I vinter kommer hans bok om kärlek, sex och mansrollen ut. När han var 15 år startade han en diskussionsgrupp om mansrollen i skolan. Lennart Svensson kontaktade honom för att han ville ha med ungdomar som kan fungera som positiva förebilder. I filmen berättar Manne Forssberg hur samtalsgruppen fungerade och hur populär den blev. Predrag Selimanovic hade inte funderat på mansrollen särskilt mycket innan han blev involverad i filmen. Han säger att han reagerar på det han ser och hör, men att han inte bearbetar och analyserar så mycket. Under researcharbetet deltog han i diskussionerna om mansrollen och ifrågasatte många av de \"politiskt korrekta\" bilder som Lennart Svensson presenterade. Några dagar senare fick han frågan om han ville medverka i filmen. I den berättar han varför han tror att killar som är macho ofta är populärare bland tjejerna. Manne Forssberg och Predrag Selimanovic är eniga om att det är ganska svårt att var ung och man på grund av alla förväntningar. Båda definierar manlighet som sättet de förväntas vara på. - Det finns så många krav på hur jag ska vara bara för att jag har snopp. När jag var liten upplevde jag ett utanförskap för att jag inte var duktig på fotboll och inte tyckte om att slåss, säger Manne Forssberg. - Det är svårt att alltid tänka på det sätt som jag egentligen vet är rätt. Ibland tar jag för givet att killar är killar och tjejer är tjejer, fast jag vet bättre. Ibland skulle det vara skönt att slippa tänka. Machokillarna verkar vara så bekymmerslösa, säger Predrag Selimanovic. Båda ungdomarna säger att de har en förmåga att provocera genom sina åsikter. Predrag gör det för att han erkänner att han inte alltid tycker och tänker som man \"ska\". Manne gör det för att han vågar säga att han kan krama andra män för att han tycker om det, utan att det finns någon speciell anledning, som att fotbollslaget vunnit den viktiga matchen. Det är tydligt att ämnet engagerar dem. Flera gånger under intervjun glider samtalet i väg i intensiva diskussioner. Om manligheten formas av gener eller social miljö och uppfostran, om löneskillnader är en könsfråga eller en individfråga, och om damidrott verkligen ska ha företräde framför mer populära idrotter med män bara föra att det ska vara jämställt i teve. Sådana diskussioner hoppas Len- nart Svensson och Ann Zacharias ska sprida sig i landets skolor under de kommande månaderna. I våras förhandsvisade de filmen för hundra pojkar på ett gymnasium i Helsingborg. Då var den inte helt färdig, filmarna ville ha reaktioner på innehållet och testa om den intresserade ungdomarna. Det blev uppenbart att den väckte känslor till liv. - Vissa kom fram och tackade efteråt och sa att de fått en aha-upplevelse. Andra gick till rektorn och klagade, säger Lennart Svensson. Är en sådan här film ett bra redskap att nå ungdomar med? - Ja, det hoppas jag, säger Lennart Svensson. - Nej, det tror jag inte, säger Predrag Selimanovic i samma sekund. De två filmarna hoppas att unga män ska bli inspirerade av Mannes initiativ och starta egna samtalsgrupper. Men Predrag Selimanovic är skeptisk. - De som redan är intresserade kommer kanske att engagera sig mer. Men jag skulle aldrig starta eller söka mig till en samtalsgrupp om mansrollen, säger han och får delvis medhåll av Manne Forssberg. Han tror att de värsta machokillarna inte kommer att bry sig, men att filmen kan påverka majoriteten så att de törs säga vad de tycker. Predrag Selimanovic hoppas ändå att resurserna som lagts ner på filmen ändrar på något. Att det inte blir ytterligare en av alla filmer han såg i skolan och som inte satte några spår. - Filmen är mycket bättre än jag förväntade mig. Det märks att det finns ett verkligt engagemang bakom den. ", "article_category": "other"}
{"id": 17623, "headline": "Madeleines dotter försvann", "summary": "För ett år sedan förlorade Madeleine sin dotter. För hur länge vet hon inte. Dottern gömmer sig någonstans i Sverige och vill inte ha kontakt med sin familj.", "article": "\"Mamma, jag tänker ta ett sabbatsår.\" Det var sista meddelandet Madeleine fick från sin dotter Johanna i augusti förra året. Sedan dess har Johanna levt gömd. - Då trodde jag inte att man kunde försvinna i Sverige. Men nu vet jag att det går, säger Madeleine. Det enda hon vet i dag är att Johanna får någon form av stöd från socialtjänsten. Eftersom hon precis hade fyllt 18 år när hon valde att bryta kontakten med familjen är ärendet sekretessbelagt. Om en myndig person söker hjälp hos socialtjänsten måste personen själv godkänna att socialtjänsten kontaktar anhöriga. Det har inte Johanna gjort. - Att bli så drastiskt avvisad av någon man älskar är oerhört smärtsamt. Jag känner en stor sorg över att det redan har gått ett år utan att jag fått vara en del av min dotters liv, säger Madeleine. Hon berättar att deras relation inte har varit konfliktfri. Det här är hennes upplevelse av vad som hänt och av hur det är att leva utan sin dotter. Hon säger att Johannas berättelse sannolikt skulle vara annorlunda eftersom hon tolkar händelserna utifrån sitt perspektiv. När Johanna började i en ny skola på högstadiet träffade hon nya vänner som var flera år äldre än hon själv. Föräldrarna ville sätta gränser för hennes sätt att leva och det ledde till gräl och bråk. Johanna kontaktade socialtjänsten, som utredde familjen. Under en tid bodde Johanna i ett jourfosterhem i närheten av familjens bostad på en mindre ort, men hon fortsatte att ha kontakt med familjen och flyttade efter ett tag hem igen. Under den här tiden fungerade relationen hyfsat bra och familjen fick psykologiskt stöd. När det var dags att börja i gymnasiet valde Johanna att studera i en annan stad. Under de följande åren var relationen fortsatt ansträngd. Ibland var Johanna hemma på loven, men hon ville inte att familjen skulle hälsa på i skolan eller där hon bodde. Under den här tiden separerade föräldrarna. Ungefär samtidigt som Johanna fyllde 18 år ansåg skolan att hon for illa och gjorde en anmälan till socialtjänsten. Under utredningen bad hon om socialbidrag. Det beviljades och Madeleines försörjningsplikt upphävdes. Efter ytterligare ett par månader kom det sista telefonsamtalet, då Johanna berättade om sabbatsåret. - Därefter tog det några månader innan jag förstod att hon försvunnit. Eftersom hon redan börjat ta avstånd försökte jag att inte vara för påträngande. Det gick några veckor då jag inte kom fram på mobilen, sedan fick jag reda på att hon bytt nummer. Först då insåg jag vad som hänt. Madeleine är övertygad om att Johanna brottas med personliga problem. Att dessa, tillsammans med hennes svårigheter att finna sig till rätta i den nya skolan och med nya vänner, är grunden till ilskan och hatet som hon visar. Madeleine tycker att det jobbigaste just nu är att inte veta hur Johanna mår och vad som händer henne. - Det leder till fantasier. Men jag är glad att hon har kontakt med socialtjänsten. Även om jag inte vet varför eller vad hon får för hjälp hoppas jag att hon får det stöd hon behöver. Det hade varit mycket värre om hon bara flackade omkring. Madeleine förstår varför sekretessbestämmelsen hos socialtjänsten finns, men hon önskar att det skulle finnas någon form av övergångsregler för unga vuxna som Johanna. - Jag skulle vilja veta vad för sorts problematik det handlar om och få en motivering till varför hon inte vill ha kontakt med oss anhöriga. Jag skulle nöja mig med en rubrik, som exempelvis missbruksbehandling, eller att hon till exempel förklarade att hon vill jobba med sig själv innan hon tar upp kontakten igen. Madeleine har flera gånger ringt socialtjänsten för att försöka få besked om Johanna. Hon önskar att hon åtminstone hade en adress att skicka ett brev till. - Det enda svar jag får är att min dotter mår bra och att jag inte ska oroa mig. Tyvärr upplever jag att socialsekreterarna inte är helt professionella mot mig. Det har hänt att jag har fått kommentarer som \"var inte så kontrollerande\" eller \"jag förstår att du har skuldkänslor\". Egentligen är det fjuttigt att reagera på så små saker, men det har jag gjort. Jag vet att jag har varit påstridig, men jag önskar att de skulle respektera mig som individ, att de någon gång lyssnar på mig och frågar hur vår familj klarar av situationen och vad vi behöver för hjälp. Jag vill ha en dialog med dem - inte tystnad. Madeleine känner sig ensam och utlämnad. Förutom sin syster och några goda vänner har hon ingen att prata med om sin situation. - Om Johanna hade försvunnit på grund av någon olyckshändelse hade en krisgrupp bildats för att ta hand om oss anhöriga. Men när någon själv väljer att försvinna finns ingen instans som hjälper familjen i den traumatiska situationen. Och vad jag vet finns inte heller något nätverk eller någon förening för anhöriga till försvunna. Madeleine har brottats med många känslor under det gångna året. Hon har känt skam för att hennes dotter vände sig till socialtjänsten. Känslan förstärks av att hon är välutbildad, har ordnad ekonomi och ser sig som en bra mamma. Många gånger har hon också känt sig maktlös. Hon vet inte hur mycket hon ska engagera sig och hur mycket hon ska lämna åt ödet. En del vänner och bekanta tycker att hon ska ge sig ut och leta efter dottern, andra att hon ska låta henne vara. Madeleine har valt att försöka kontakta henne varannan månad. - Jag vet inte om det är bra eller dåligt på sikt, men jag måste göra något, säger hon. För att klara av situationen har Madeleine arbetat mycket med sig själv. Hon är ofta ute i naturen, där hon känner ro. Hon har mediterat och övat på att fokusera på en sak i taget; att vara riktigt ledsen när hon är det, men också på att göra roliga saker mitt i sorgen. - Det har tagit tid att inse att jag är en bra mamma, trots att jag har en dotter som inte vill leva med mig. Jag har två andra barn som säger att de tycker om mig, det betyder mycket. Madeleines största rädsla är att Johanna aldrig ska komma tillbaka. Hon har en kvinnlig bekant som sa upp kontakten med sina föräldrar när hon var ung. Trots att många år förflutit har hon fortfarande inte hört av sig till dem. - Jag skulle önska att Johanna gav ifrån sig ett livstecken. Det behöver inte innehålla några löften. Det skulle räcka om hon ringde och sa: \"Mamma, jag vill träffa dig igen, men jag vet inte när jag orkar.\" ", "article_category": "other"}
{"id": 17701, "headline": "Den onda cirkeln kan brytas", "summary": "Det kan räcka med att en kvinna har ont vid samlag en enda gång för att en ond cirkel av rädsla och smärta ska komma i gång, säger forskaren Barbro Wijma. Men nu finns terapi som hjälper de flesta.", "article": "Att kvinnor känner smärta vid samlag är inte ovanligt. I en studie hade tretton procent av kvinnorna som kom på gynekologisk hälsokontroll haft sådan smärta i mer än sex månader, och i en annan undersökning bland flickor som sökte på ungdomsmottagningar hade nästan en tredjedel ont vid samlag. - Problemet kan få stora konsekvenser för kvinnor som drabbas, säger Barbro Wijma, professor i medicinsk kvinnoforskning i Linköping, som forskar om kvinnors samlagssmärta. - De kan vara rädda för att de kommer att få leva utan partner och utan barn, de kan känna sig mindre värda och bli deprimerade. Att hjälpa unga kvinnor i den situationen ser jag som minst lika angeläget som att hjälpa äldre män som tappar ståndet. I Linköping pågår ett forskningsprojekt där kvinnor med samlagssmärta behandlas med kognitiv beteendeterapi. Några resultat är inte publicerade ännu, men det är bara enstaka kvinnor som inte blivit hjälpta, berättar Barbro Wijma. Det handlar om att bryta en ond cirkel av smärta och rädsla för smärta, som leder till kroppsliga reaktioner som ger ännu mer smärta. Vad beror då smärtan på? Barbro Wijma understryker att det är svårt att säga något generellt utifrån de undersökningar om bakgrunden som gjorts, eftersom de handlar om patienter, om kvinnor som sökt vård - dem som inte söker vet man inget om. - Men jag tror att den allra vanligaste orsaken till att det gör ont när kvinnor har samlag är att de inte är tillräckligt upptända. Hos en del kan smärtan leda till en ond cirkel med slidkramp och ökande rädsla för smärtan. Man kan inte dela upp det här i \"psykiskt eller fysiskt\". Det kan räcka med att det gör ont en enda gång, till exempel efter ett klipp vid en förlossning, för att den onda cirkeln ska komma igång. Smärtan kan ibland bero på att kvinnan har en inflammation eller infektion i slidan eller i vulva (de yttre könsorganen). Risken att utifrån det hamna i en ond cirkel kan öka om kvinnan inte får behandling för infektionen, och om hon fortsätter att försöka ha samlag trots att det gör ont. - Man får inte glömma att samlagssmärta kan gå över av sig själv också. Kanske går det ibland lättare hos kvinnor som tar det lugnt, som inte har lätt för att bli oroliga och reagera med ångest, och kanske också hos dem som väntar med samlag ett tag när det gör ont, säger Barbro Wijma. Men det är komplext, och vi vet inte säkert. Av de mer än två hundra kvinnorna som ingår i undersökningen i Linköping hade tre fjärdedelar slidkramp, och ungefär hälften hade dessutom vulvavestibulit, det vill säga inflammation/irritation i vulva. Men vilken roll vulvavestibulit spelar för återkommande samlagssmärta är osäkert, säger Barbro Wijma. I en amerikansk studie hade tjugo procent av besökarna vid en gynmottagning andra symtom på vestibulit, som lokal ömhet och rodnad i vulva, men inte smärta vid samlag. Slidkramp, eller vaginism, är antagligen en försvarsreaktion, menar Barbro Wijma. När kvinnan är rädd - till exempel i en övergreppssituation - eller har ont vid samlag, \"stänger\" kroppen reflexmässigt slidan för att skydda henne. Hos en del kvinnor fortsätter kroppen att reagera med samma krampreflex även i en ny situation där kvinnan inte är rädd eller känner smärta från början, och krampen leder då till ny smärta. - Om kvinnan ändå försöker genomföra samlaget, men tvingas avbryta på grund av smärtan, förstärks den här reflexen, säger Barbro Wijma. Hon kanske till sist avstår helt, och då kan rädslan för att ha samlag öka på sikt. Problemet kan vara mycket svårt att komma ur utan hjälp. Det finns kvinnor med total slidkramp som inte kan ha samlag alls, det går helt enkelt inte. Men många kvinnor har \"partiell slidkramp\", det gör ont, men slidan \"stängs\" inte helt och de försöker gång på gång att genomföra samlag. - Båda grupperna blir hjälpta av kognitiv beteendeterapi, säger Barbro Wijma. I terapin börjar man med att kartlägga problemen och vilka situationer kvinnan har mest ont vid och är mest rädd för. En undersökning visar om det finns faktorer som till exempel vulvavestibulit, och även hur kvinnans kropp reagerar vid beröring och inträngande i vulva och slidan. Det är viktigt att gynekologen som undersöker kvinnan är kunnig om vaginism för att kvinnan inte ska skadas, och för att man ska komma fram till rätt diagnos. Behandlingen måste anpassas till kvinnans speciella situation. Vaginismen kan vara som en fobi, där kvinnorna över huvud taget inte klarar att ha samlag, eller mer likna ett smärtsyndrom som utvecklats genom den onda cirkeln av smärta, rädsla och kroppsliga reaktioner. Hos en del kan det finnas andra problem, som till exempel panikångest, som också spelar in, och då kan behandlingen ta längre tid, berättar Barbro Wijma. I kognitiv beteendeterapi tränar man gradvis på det man är rädd för. Under behandlingen i Linköping väntar kvinnorna ofta med att försöka ha samlag tills i slutet av behandlingen. Kvinnorna övar bland annat genom att med sina egna fingrar beröra och efter hand penetrera vulva och slidan. Förutom den gradvisa träningen ger det kvinnan bättre kännedom om de kroppsliga mekanismerna bakom vaginismen. I \"kontraktet\" ingår att kvinnan själv har kontroll över träningen och för varje steg bestämmer vad hon kan tänka sig att göra. När kvinnan så småningom upplever att hon kan klara beröring och penetration utan rädsla, ångest och smärta börjar den onda cirkeln brytas. Troligen söker många kvinnor aldrig hjälp för sin samlagssmärta. Något som förundrat Barbro Wijma lite är att så pass många kvinnor, enligt de undersökningar som gjorts, fortsätter att ha samlag trots att de upplever det som plågsamt. - Varför betalar de priset? Vad tjänar de på det? Det försöker vi också utreda i en studie, som snart är färdig. Resultaten är inte klara, men de pekar mot att man behöver fungera enligt vissa normer där man ska ha samlag för att ha ett \"värde\". Där finns kanske en del av problemet, en del av förklaringen till varför kvinnor hamnar i sådana här onda cirklar. ", "article_category": "other"}
{"id": 17903, "headline": "Österrike - vinlandet som Sverige glömde", "summary": "Österrikiska viner är sällan publikfriande. Men att landet gör några av världens mest spännande och personliga viner tycks ha gått vinimportörerna förbi.", "article": "I bokhyllan är Joseph Wechsbergs Blå forell och svart tryffel en av de käraste ägodelarna, en minst sagt komisk historia. På ett underbart sätt berättar författaren om sin väg från matvägran i barndomen till en fullvuxen storätare som njuter av varje tugga. Bland det mest underhållande är kapitlet om Tafelspitz, en österrikisk specialitet och en styckningsdetalj som svenska slaktare inte särskiljer, men med samma mörhet som den del som blir saltrulle. Vanligen serveras den kokt med äppelmos och pepparrot. Knappast trendigt, men gott som tusan. Trendiga är numera heller inte de österrikiska vinerna i Sverige, men där borde det vara dags att tänka om. Detta vinland gör några av världens mest spännande, personliga och prisvärda (om än sällan särskilt billiga) viner, vilket gått både Systembolaget och de flesta svenska vinimportörerna förbi. Samtidigt ska erkännas att de österrikiska vinerna aldrig blir några publikfriande och storsäljande saftbomber. Viss tillvänjning erfordras, liksom en högre penninginsats än vanligt. Då blir å andra sidan vinsten desto större. Och det krävs verkligen inte kokt kalvspets på traditionellt vis för att österrikarna ska komma till sin rätt i glaset. Många av de vita vinerna är suveränt mångsidiga och välsmakande, inte minst till mycket av det som bjuds på den svenska menyn. Varför får vi då inte mer att njuta av från detta vinland? Konstigt nog beror det tunna urvalet inte på den famösa vinskandalen 1985 då några vinmakare blandade glykol i musten (inte sådan vi häller i kylaren, utan en sort som var godkänd för glasstillverkning). Skandalen fick den österrikiska vinimporten att sina på alla andra håll, men inte här. Ur detta förfall reste sig vinlandet Österrike med en ännu strängare vinlagoch viner av betydligt högre kvalitet än före skandalen. Och det finns anledning att säga att det var svenskar som först upptäckte vilket spännande vinland Österrike blivit. Redan 1992 utnämnde vi här i DN Österrike till årets vinland, långt innan österrikarna hade fått upp ångan på exporten, och många svenskar ställde sig troget i kö varje gång det dök upp ett vin från Österrike på Systemet för tio år sedan. Men det var då det. I dag råder det motsatta förhållandet. Österrikiska viner gör sensation i både London och New York. Internationella vinkändisar försöker överträffa varandra med att höja Österrike som vinland till skyarna, men här i Sverige vill det sig inte riktigt längre. Skälet till det är monopolets sortimentspolicy, en ond cirkel som snurrar fram etablerade storsäljare och klämmer åt de små, nya och udda. Det gör också att vinimportörerna räddhågset satsar på säkra kort. Sportlov betyder för många skidsemester och bland resmålen återfinns Österrike. Fast i det fallet brukar det bli mer öl än vin. De österrikiska vinbergen lämpar sig inte för att susa nerför på trälagg, och både mat och dryck skiljer sig mellan Alperna i väster och det mer flacka landskapet i öster. Ändå stupar Donaus norra strand, en bit ovan Wien, så brant att terrasser är nödvändiga för att över huvud taget kunna odla vin. Här uppe i norr är grüner Veltliner i sitt esse, en druvsort som i princip bara återfinns på denna plats. I sina egenskaper påminner den om riesling, genom att även grüner Veltliner präglas direkt av jorden den växer i och med tiden ofta får en oljig skifferton. Men smak- och arommässigt skiljer sig de två sorterna markant åt: grüner Veltliner har en kryddig ton i gommen, en liten beska långt bak i munnen och en mer fruktig än vinbärskrispig syra som ger vinet påtaglig pregnans. Dess spännvidd går från det enkla, väl speglat i 2000 Blue River Kremser Grüner Veltliner Kabinett (nr 2926, 57 kr), över det utmärkta 2000 Kremser Goldberg Grüner Veltliner (nr 84748, 99 kr) till den smått sensationella smakintensiteten i 2001 Bründlmayer Grüner Veltliner Alte Reben (nr 85658, 229 kr). Här kan man verkligen tala om specialitet. Trist bara att du måste gå till beställningssortimentet för att tillfredsställa den valfrihet som Systembolaget så gärna yvs över. Ett enda riktigt bra smakprov hittar du i den ordinarie listan: 2001 Grüner Veltliner Breiter Rain (nr 2944, 139 kr). På detta område är både bolagets kunder och druvsorten som sådan styvmoderligt behandlade. De senaste månaderna har dock en ökad nyfikenhet från monopolets sida kunnat märkas. Förhoppningsvis kan snart även vi sälla oss till skaran av trogna beundrare för vad vinbönderna i Österrike kan prestera. Chardonnay och Sauvignon Blanc är andra storheter som trivs bra i den österrikiska vingården. Det gör i högsta grad även kung Riesling. Smaka bara 2001 Bründlmayer Langenloiser Steinmassel Riesling (nr 85659, 118 kr), 1997 Nikolaihof vom Stein Riesling (nr 72914, 149 kr) och 2001 Riesling Gebling (nr 2991, 159 kr). Alla tre vinerna har kraft och syra nog att kunna utvecklas många år i källaren. Vill du smaka dem redan nu, så ge dem en rejäl luftning genom dekantering, särskilt de två första. Historiskt är det emellertid de söta vinerna som satt sitt spår i vinlistan och detta är det enda område där Österrike i dag är någorlunda väl representerat på Systembolaget. Även här är hyllningskören samstämmig, framför allt i Storbritannien, men jag är mindre imponerad. Förvisso finns enstaka suveräniteter, som 1998 Kracher No 7 (nr 85951, 359 kr för en halvflaska), men det mesta blir antingen en budgetvariant och ett mellanting av sauternes och högklassig tokajer eller en tillskruvad, excentrisk skapelse som 1999 Opitz Sheurebe Trockenbeerenauslese (nr 12990, 278 kr för en halvflaska) - mer imponerande än gott och bättre lämpat för en vinprovning än att avnjutas med något tilltugg. Så har vi då de röda, ett riktigt sorgligt kapitel på den svenska vinlistan. Ett ynka smakprov får vi i beställningssortimentet och det smakprovet är det inte mycket bevänt med. Därmed inte sagt att inget rött finns att hämta. Tvärtom! Håll utkik efter namn som Ernst Tribaumer (både för röda och söta vitviner) och Kollwentz, mina två favoriter. Men var inte rädd för att prova andra med utgångspunkten att du får vad du betalar för: ju dyrare desto godare. Titta i första hand efter de inhemska druvsorterna och pinot noir. Däremot har cabernetbaserade bordeauxblandningar ännu sällan nått någon vidare internationell klass. Häromveckan letade jag fram en flaska 1992 Paul Achs Blauburgunder - den klassiska bourgognedruvan i österrikisk tappning - och serverade det till en kotlettrad av ungkalv, varsamt bräserad på låg värme i en gryta i ugnen. Till det en kalvsky som monterats med smör och smaksatts med strimlad tryffel, ett uns fint riven ingefära och, vid sidan om, en hög med exakt kokt haricots verts. Det var en delikatess som hade fått den gamle Wechsberg att känna sig hemma, både på tallrik och i glas. Här fick hälsningen \"Grüss Gott\", som österrikarna säger, en helt ny och formidabelt försvenskad innebörd. ", "article_category": "other"}
{"id": 17908, "headline": "\"Varför inte hämta pappor med polis?\"", "summary": "En pappa kan gå till domstol om han förvägras att få träffa sitt barn. Barnet kan i värsta fall hämtas av polis. Men ett barn kan inte stämma sin frånvarande pappa. \"Om någon ska hämtas av polis är det väl pappan\", säger juristen Anna Singer.", "article": "Det är ytterst ovanligt att barn lever helt utan kontakt med sina mammor. Men omkring 16.000 barn i Sverige saknar sina pappor, trots att dessa lever och är registrerade som fäder. När en frånskild pappa vill träffa sitt barn - då anses det väldigt viktigt för barnet att detta umgänge verkligen blir av. Pappan kan stämma mamman om hon inte lämnar över barnet till honom. Hon kan tvingas att betala flera tusen kronor i vite för varje gång hon vägrar att samarbeta. Barnet kan i värsta fall bli hämtat av polisen för att umgås med pappan. Och vid långvarigt umgängessabotage kan en domstol till och med flytta över vårdnaden från mamman till pappan. Men när ett barn vill träffa sin frånvarande pappa - då tycks umgänget inte alls vara lika viktigt. Varken kvinnan eller barnet kan stämma mannen om han håller sig undan; ingen domstol har hittills tvingat en man att ta sitt sociala ansvar som pappa. Den som dumpar sin bil eller låter bli att betala skatt blir jagad och tvingad att göra rätt för sig. Men den som struntar i sitt barn riskerar ingenting. - Bakom den rättsliga retoriken om barnets rätt till båda föräldrarna finns ett ekande tomrum på det här området, säger Anna Singer, forskare i familjerätt och lektor i juridik vid Uppsala universitet. Hon har tidigare arbetat som jurist vid Bris (Barnens rätt i samhället), och dit ringde många barn som längtade efter sin pappa. - Lagen skyddar de vuxnas intressen bättre än barnens, säger hon. Jag tycker att om en pappa ska kunna stämma barnets mamma för umgängessabotage - då borde rimligen ett barn ha möjlighet att stämma sin pappa för umgängesvägran. Och om någon ska hämtas av polis är det väl pappan! Men lagen innehåller faktiskt en hittills outforskad möjlighet. Så här står det i paragraf 15a i det sjätte kapitlet av föräldrabalken: \"Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. Om umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden.\" Nu tillkom inte den sista meningen i denna paragraf med tanke på barn som har tappat kontakten med en förälder; orden \"någon annan\" syftar inte i första hand på barnet, utan på släktingar eller andra vuxna som har spelat en viktig roll i barnets liv. Och än så länge har ingen umgängesvägrande pappa blivit dragen inför domstol med hjälp av denna lag. - Men jag ser inget som hindrar att barnet och mamman med hänvisning till just denna paragraf vänder sig till kommunens socialnämnd, som i sin tur stämmer den frånvarande pappan. Någon borde försöka! säger Anna Singer. Nu är det ju så att påtvingat umgänge sällan blir lyckat. Ett barn har knappast någon glädje av att träffa en ointresserad pappa. Men många frånvarande fäder bär trots allt på ett frö till ett gott faderskap. Hos vissa är det överlagrat av dåligt självförtroende eller gammaldags värderingar om vilken roll en man bör ha efter en skilsmässa, hos andra ligger det begravt i bitterhet eller ångest över kärlekens svek eller separationens plåga. Men fröet finns där. Och om förutsättningarna blir de rätta - då kan det gro. - Jag menar inte att man ska piska in de frånvarande fäderna i barnens liv, säger Anna Singer. Men om vi ger barnet en möjlighet att få samhällets stöd för sin önskan att få umgås med pappan - då kan pappan få sig en nyttig tankeställare, och kanske vaknar han upp! Anna Singers reflektioner i denna artikel har hittills gällt dagens situation, i vilken det i sista hand är domstolars sak att avgöra föräldrars tvister om barn. Men egentligen tycker hon att alla rättsliga tvister om barn borde avskaffas, för varje konflikt som drivs till domstol fördjupas. - Ett barn borde aldrig få användas som vapen och aldrig hämtas av polis, säger hon. Föräldrar som skiljer sig och inte kan komma överens om barnen borde i stället få professionell hjälp för att lösa sin inbördes konflikt och lära sig att samarbeta. Anna Singer har tillsammans med rättssociologen Annika Rejmer utarbetat en alternativ modell för samhällets hantering av vårdnadstvister. DN beskrev modellen på Insidan för drygt ett år sedan. Den bygger på att en ny myndighet, förslagsvis med namnet Byrån för barn bästa, inrättas i varje kommun. Dit ska alla föräldrar som strider om barnen hänvisas, och där får de kostnadsfri hjälp. Byrån utser genast en god man för barnen med uppgift att bevaka deras intressen under kristiden. Mannen och kvinnan får komma till var sin psykoterapeut för att bearbeta de svåra känslorna. Dessa samtal äger rum minst en gång i veckan och kan vid behov pågå i många månader. Konfliktens kärna vaskas fram - den gäller oftast inte barnen - och de forna älskande får professionell hjälp att förhandla med varandra och lösa konflikten. När både mannen och kvinnan har återfått balansen och börjat fokusera på vad som är bäst för barnen vidtar en serie samtal om hur de ska ha det i framtiden. Föräldrarna är med, liksom de två terapeuterna och barnens gode man. Barnen själva får också komma till tals. Gruppens arbete kan pågå i flera månader, och mannen och kvinnan kan parallellt få den psykoterapi de behöver. När gruppen har kommit fram till ett gemensamt beslut skriver föräldrarna under ett juridiskt gällande avtal om hur barnen ska ha det. Avtalet kan sedan omprövas med jämna mellanrum. I fall där de fem i gruppen inte kan komma överens avgörs det hela genom omröstning. Om en förälder känner sig överkörd kan han eller hon begära överprövning i domstol. Men bara om någons rätt har kränkts i juridisk mening kan domstolen riva upp gruppens majoritetsbeslut. - Jag tror att de allra flesta av de par som med dagens system hamnar i rättsliga vårdnadstvister skulle komma överens om barnen och lära sig att samarbeta om de fick detta rejäla stöd. Alla föräldrar har en grundläggande vilja att göra vad som är bäst för barnen, och denna goda vilja lyfts fram med denna modell, säger Anna Singer. Hon tror att modellen skulle fungera bra även i fall där den ena föräldern i samband med separationen också har gjort slut med sina barn. Han eller hon skulle få en officiell kallelse att vid vite infinna sig till samtalen på Byrån för barns bästa. - Jag tror att de flesta skulle komma, säger Anna Singer, för en sådan kallelse utgör en stark signal. Samhället understryker att varje förälder har ett socialt ansvar för sitt barn. Och efter några samtal skulle det vara svårt även för den mest förhärdade smitare att bortse från det uppenbara: båda föräldrarna är livsviktiga och behövs i barnens liv. Svensk lag om barns rätt till båda Svensk lag om barns rätt till båda föräldrarna \"Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.\" (Föräldrabalken, 6 kap 2a §.) \"Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses.\" (Föräldrabalken, 6 kap 15 §.) \"Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. Om umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden.\" (Föräldrabalken, 6 kap 15a §.) FN:s barnkonvention \"Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.\" (Artikel 9.) \"Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling.\" (Artikel 18.) ", "article_category": "other"}
{"id": 17920, "headline": "Digital världsradio ger mer för pengarna", "summary": "En världsradio kostar betydligt mer än en vanlig radio. Men då kan man förutom de vanliga FM-sändningarna lyssna till radio från hela världen på kortvåg och på nyheter från Sverige när man befinner sig utomlands.", "article": "Först är det bara att slå fast: en digital kortvågsradio är ett bättre köp trots att den blir minst dubbelt så dyr som en analog. På den digitala apparaten knappar man enkelt in den exakta frekvensen. På en analog apparat kan det vara hopplöst att ratta in rätt frekvens. Därför har vi inte med någon sådan i jämförelsen. Det är framför allt två faktorer som man ska väga mot varandra när man ska köpa en världsradio: storlek och ljudkvalitet. Ju större högtalare, desto större och tyngre apparat, men också betydligt bättre ljud. Den som främst använder radion under resor och som dessutom reser ofta värderar förmodligen en lätt och kompakt radio högst. Den som är ute efter en radio med bra ljud att använda hemma som vardagsradio, men som också vill kunna ta med den på semestern för att kunna lyssna på de svenska nyhetssändningarna på kortvåg kanske väljer en något större apparat. Mindre apparater är oftast dyrare. En av de minsta är Sonys ICF-SW100S. Den väger endast ett par hekto och är inte större än ett cigarrettpaket. Men cirkapriset på 5.000 kronor gjorde att vi inte tog med den i jämförelsen ovan, som i första hand vänder sig till den vanlige resenären. Om man inte reser väldigt mycket lägger man knappast så mycket pengar på en kortvågsradio. Samtliga apparater i jämförelsen är betydligt större, men också billigare. En riktigt bra apparat får man för mellan 1.000 och 1.500 kronor. Förutom den dyraste apparaten i jämförelsen är funktionerna ungefär likvärdiga. Samtliga radioapparater har ett frekvensområde i kortvåg som gott och väl täcker in Radio Swedens samtliga sändningar, FM-stereo-mottagning i hörlurar samt digital klocka med timer. Med timern kan man använda radion till väckning. Sony ICF SW35 saknar dock dubbla klocktider, vilket är bra att ha när man befinner sig utomlands. Då ställer man in den lokala tiden på resmålet på den ena klockan och tiden hemma i Sverige på den andra. Tiderna i Radio Swedens sändningsschema gäller nämligen svensk tid. Den dyraste apparaten i jämförelsen, Sangean ATS-909 ger en möjlighet att ställa in hela 42 olika tider. Då täcker man gott och väl in världens samtliga 24 tidszoner samt ett stort antal sommartider. Sangeanapparaterna har en egen finess som kallas ATS. Det innebär att man genom en enda knapptryckning automatiskt kan ställa in de lokala radiostationerna när man kommer till en ny ort. En bra funktion för dem som gillar att lyssna på de lokala FM-programmen där man befinner sig. Samtliga apparater i jämförelsen drivs av vanliga 1,5-voltsbatterier, men de har också uttag för nätanslutning via adapter. En sådan kan vara en god affär om man använder radion regelbundet hemma. En laddning batterier räcker till cirka 40 timmars lyssning. Endast de två dyraste apparaterna levereras med nätadapter. ", "article_category": "other"}
{"id": 17961, "headline": "Proteinladdat vegetariskt i grytan", "summary": "Sojabönsmassa och svampmycel - kan det vara något att äta? Många gör det dagligen. Vi har lagat tandoorimarinerad quorn med doftande kryddolja och en wok med sojamarinerad tofu.", "article": "Det handlar om vegetariska råvaror med högt proteininnehåll, som gillas av många som vill variera sin gröna mathållning eller vill ha något köttliknande på tallriken - utan att äta djur. Tofu är en vit, ostliknande massa gjord av sojabönor. Den säljs i många livsmedelsaffärer, naturell, rökt eller marinerad. Naturell smakar den inte mycket men tar lätt upp smak om man kryddar den. Tofu används till desserter, dressingar, och kokt eller stekt i bitar som komplement till grönsaksrätter. I kinesisk och japansk mathållning har tofu varit en ingrediens i flera hundra år. Till woken nedan har jag marinerat naturell tofu med japansk soja och ingefära och stekt den med grönsaker. Quorn är en betydligt senare uppfinning. Det är ett vegetariskt protein av svampmycel som togs fram av brittiska forskare på åttiotalet. Det kan formas till färs, bitar eller filéer och har funnits i Sverige cirka fyra år. Smaken är mild och även här krävs ordentlig kryddning och smakrika tillbehör. En del vegetarianer säger nej till quorn eftersom det innehåller en liten del äggvita. Med quorn kan man laga mat ungefär på samma sätt som om man använder köttfärs, grytbitar eller kycklingfilé, förutom att det behövs mer kryddning. Bland recepten på sidan finns marinerade quornfiléer med indisk tandoorikrydda och yoghurt, ugnsstekta med en kryddolja med doft av pepparkakskryddor. Jag har också gjort en gryta med rotsaker och sojakuddar, torkat sojaprotein somläggs i blöt innan de marineras eller kryddas. Inte heller dessa smakar så mycket i ursprungligt skick. Kryddpeppar, buljong och senap förutom selleri och lök ger smak åt grytan. Alla de här vegetariska råvarorna finns i vanliga matvarubutiker. På hyllor och i frysdisken hittar man dessutom en hel del färdigrätter eller halvfabrikat: sojakorv, färs av veteprotein (seitan), färsmixer av korngryn, kikärtsbollar (falafel) för att bara nämna några. Bönor, linser och andra baljväxter är bra proteinkällor, gott att lägga i grytor, soppor, sallader och röror som hummus. För att få i sig lika mycket protein av kikärter som av nötkött krävs att man äter ungefär dubbla mängden. Halloumiost och fetaost brukar ibland få vara det som är det matiga i vegetarisk matlagning. Ost innehåller ganska mycket protein, men ger samtidigt mycket fett. Håll utkik efter magra varianter! Normal svensk kost innehåller ungefär 90 gram protein dagligen. Enligt Livsmedelsverkets rekommendationer är behovet för en vuxen 50-60 gram per dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 18011, "headline": "Sannolikheter genomsyrar vårt liv", "summary": "Vi är onödigt rädda för matematik. Bättre kunskaper om vad slumpen innebär skulle kunna vara till stor hjälp, menar matematikern Allan Gut.", "article": "Egentligen betyder slumpen allt - för att den finns överallt, säger Allan Gut. Den har funnits med oss från allra första början, hela evolutionen bygger oerhört mycket på slumpen. Bättre kunskap om slumpen, och matematik/statistik, skulle kunna skydda mot en del elände och motverka fördomar och missförstånd. Allan Gut är professor i matematisk statistik vid Uppsala universitet, och har länge funderat över bristen på kontakt mellan matematiker och omvärlden. - Det finns ett slags usch-attityd till matematik, folk tror att det är fruktansvärt svårt, att de inte kan begripa. Ibland sägs det med en viss stolthet, som ett slags antiskryt - det är \"finare\" att inte förstå sig på matematik än till exempel litteratur. Men också matematikerna själva kan fjärma sig från omvärlden, säger han. Det finns attityder som att \"det är för krångligt att förklara\". Egentligen handlar det nog om att matematikern ibland måste förenkla, och därmed ljuga lite, för att berätta förståeligt om sina kunskaper. Och matematiker har svårt för att ljuga eftersom vetenskapen handlar om sanning, menar Allan Gut. Det finns en allmän mystifiering av matematisk vetenskap som leder till försvarsreaktioner. Möjligen beror det på att matematiktalangen är förknippad med vissa hjärnfunktioner, tänker han. Det tycks vara svårt att fördra att det finns en speciell förmåga som beror på att hjärnan i ett visst avseende fungerar bättre än hos andra. - Men många kan förstå, många begriper mer än de tror och matematiker och statistiker kan förklara mer än de vill göra. Det finns inga dumma frågor. Som icke-expert måste man göra sig av med sina fördomar, och även inse att det räcker med att förstå huvuddragen. Som expert får man tänka lite extra på hur man ska nå ut. Statistik är kul! Ibland hör man att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är sant, säger Allan Gut, med felaktigt använd statistik kan man bevisa nästan vad man vill. Men den som har baskunskaper är inte lika lätt att lura. Det är ett skäl till att fler borde få tillgång till kunskaperna. Ett annat skäl är just detta att matematik och sannolikhetslära genomsyrar vår vardag, och att de är grundläggande också för andra vetenskaper, som naturvetenskap, medicin och samhällsvetenskap. - Mycket handlar om allmänbildning och folkvett, sådant som kan hjälpa oss mycket i livet. Allan Gut menar att vi inte är medvetna om hur ofta vi gör olika val utifrån ett slags sunt förnuft som är baserat på sannolikhetsteoretisk intuition. Sannolikhetsteorin växte förmodligen fram ur hasardspel för mycket länge sedan. I utgrävningar av 40.000 år gamla kökkenmöddingar har man hittat en oproportionerligt stor andel astragalusben - ett hälben som kan användas som en fyrkantig tärning. Det finns också egyptiska gravteckningar som visar brädspelande, och man vet att lotterier var populära under romartiden. Samtidigt anser man att världsbilden genom historien varit deterministisk, man har trott att allt varit förutbestämt och/eller styrt av gudarna. Men det var en biskop, Wibold av Cambrai, som gjorde en av de första, kända sannolikhetskalkylerna på 900-talet. Han gjorde en helt korrekt lista över de 56 möjliga utfallen vid kast med tre tärningar. Under tidigt 1700-tal fick sannolikhetsteorin sitt stora genombrott. I boken \"Förmodandets konst eller konsten att gissa\" gav Jacob Bernoulli en första definition av sannolikhetsbegreppet, berättar Allan Gut. - Det var också han som gav det första beviset för det som kallas \"de stora talens lag\", där det slumpmässiga utfallet bara kan vara två värden - vilket exempelvis innebär att det i det långa loppet blir ungefär lika många krona som klave när man singlar slant. I dag finns det här med som rutin i den första universitetskursen i sannolikhetsteori. För Bernoulli tog det 20 år att färdigställa resultatet. \"De relativa frekvensernas stabilisering\" kallas utgångspunkten för sannolikhetsbegreppet. Utifrån den grundmodellen kan man göra nya modeller för att beräkna sannolikheter och formulera räkneregler för ett speciellt fall. Men all slump låter sig inte enkelt fångas i modeller. Man tänker på en vän, och just då ringer hon. Hur ska man beräkna sannolikheten för att det ska hända? - För sådant finns inga sannolikheter i vanlig mening. Det finns nämligen ingen modell att använda, säger Allan Gut. Hur ofta tänker man på vännen? Ju oftare, desto vanligare att det sammanträffar, naturligtvis. Ibland händer fantastiska saker, alla har ett par historier om märkliga sammanträffanden. Konstiga saker ska inträffa, det extrema är egentligen helt normalt. Singlar man slant tio gånger finns en chans på 500 att samma sida kommer upp varje gång. ", "article_category": "other"}
{"id": 18069, "headline": "”Se till att papperslösa barn får gå i skola”", "summary": "Ny strategi behövs. I Sverige lever över två tusen papperslösa barn utanför samhället och våra välfärdssystem. Att gå i skola är en mänsklig rättighet och Stockholms stad måste ta fram riktlinjer som tydligt säkerställer att de gömda och papperslösa barnen får denna möjlighet, skriver Lotta Edholm (FP) och Åsa Jernberg (MP).", "article": "Många av de papperslösa barnen har sökt asyl men fått avslag, samtidigt som föräldrarna ser det som en omöjlighet att resa tillbaka till landet de lämnat. Andra barn har aldrig sökt asyl utan har kommit till Sverige utan tillstånd. Barnen och deras familjer gömmer sig därför i Sverige. Familjerna kan ha upplevt krig och väpnade konflikter eller utsatts för förföljelse och tortyr. Oavsett bakgrund är livet som gömd mycket påfrestande, inte minst för ett barn. Otryggheten i att aldrig veta hur morgondagen kommer att se ut, om tillvaron drastiskt kommer att förändras från en dag till en annan, tär på en människa. Det finns tecken på att många av de papperslösa barnen lider av psykiska problem. För de gömda barnens hälsa och utveckling är möjligheten att få gå i skolan mycket viktig. I skolan finns förutsägbarhet och rutiner, vilket har stor hälsofrämjande betydelse för ett barn vars liv präglas av rädsla och osäkerhet. Skolan blir en fristad där barnet kan möta trygga vuxna och få möjlighet att vara en del av samhället och under en kortare stund släppa oron över morgondagen. Att barnet ges utbildning ger också betydligt bättre livschanser, oavsett om barnet stannar i Sverige eller tvingas lämna landet. Att få gå i skola är en mänsklig rättighet. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till utbildning. Konventionen fastslår också att inget barn får diskrimineras. Utifrån barnkonventionens principer om ickediskriminering och rätten till skola har en överenskommelse träffats mellan regeringen och Miljöpartiet om gömda och papperslösa barns rätt till skolgång. Både Miljöpartiet och Folkpartiet har varit starkt pådrivande för en sådan reform. Det är viktigt att Stockholms stad förbereder sig för att ta det ansvar som inte bara medmänskligheten förespråkar utan snart även svensk lag. Staden behöver ta fram riktlinjer för stadens skolor som anger hur de gömda och papperslösa barnens skolgång ska säkerställas och hanteras och som ger skolorna rätt stöd. Riktlinjerna bör bland annat ge vägledning i hur barnet ska bemötas, hur kontakten med föräldrar ska hanteras samt vilket stöd barnet bör få utifrån sin specifika situation och sina behov. Riktlinjerna bör även besvara de många praktiska frågor som kommer sig av att gömda och papperslösa barn saknar personnummer samt har ett behov av anonymitet. Det är av stor vikt att det enskilda barnet i så stor utsträckning som möjligt behandlas som andra barn. Skolan bör sträva efter att skapa en så normal situation som möjligt kring barnet. Detta gynnar barnet och minskar också risken att barnet drar till sig onödig uppmärksamhet. Vidare är det mycket viktigt att staden säkerställer att vårdnadshavare vågar släppa i väg sina barn till skolan även om de har ett utvisningshot hängande över sig och gömmer sig för myndigheterna. Rädsla för att polisen får kännedom om barnen och deras bostadsadress får inte vara en hindrande faktor. De gömda och papperslösa barnen omfattas inte av skolplikten, vilket innebär att stadens skolor inte har i uppdrag att arbeta uppsökande för att nå dessa barn och säkerställa att de får den utbildning de har rätt till. Barnen är också svåra att nå med information då deras familjer håller sig undan från myndigheterna. Staden bör därför utveckla en informationsstrategi för hur barnen och deras vårdnadshavare ska nås med information om att barnen har rätt till utbildning samt hur detta verkställs i praktiken. Gömda och papperslösa barns rätt till skola borde länge ha varit en självklarhet i ett land som vill stå upp för medmänsklighet, solidaritet, frihet och alla människors lika värde. Vi måste skapa en mer mänsklig stad och en stad där barnets rättigheter tas på allvar. Att säkerställa gömda och papperslösa barns rätt till skolgång är ett steg i den riktningen. Lotta Edholm (FP), skolborgarråd i Stockholms stadshus Åsa Jernberg (MP), gruppledare i Stockholms stadshus ", "article_category": "other"}
{"id": 18083, "headline": "”Bygg inte sönder det välplanerade Marieberg”", "summary": "Nya bostäder, kontor och ett gigantiskt höghus ska byggas på Kungsholmen. Det innebär den största omdaningen av en stadsdel i Stockholm sedan cityregleringen på 60-talet. I planen hävdas att fler skall få uppleva det speciella med Marieberg. Men då skall man väl inte förvandla området till oigenkännlighet, skriver Inga Lena Ångström Grandien.", "article": "Sedan 1980-talet har Stockholm fått flera nya bostadsområden, med det gemensamt att alla är byggda på mark som tidigare använts till annat. I Ekensberg, Minneberg, Hammarby sjöstad, västra Kungsholmen och Norra Djurgårdsstaden har det varit industrier, Södra stationsområdet ligger på ett spårområde liksom Hagastaden vid Norra station. Några är sjukhustomter: S:t Eriksområdet, Sabbatsberg, Beckomberga. När den sortens mark nu tagit slut, letar stadsbyggnadskontoret på uppdrag av stadsbyggnadsnämnden med ljus och lykta efter tomter i stadsdelarna och har upptäckt att det finns gott om plats i Marieberg på Kungsholmen, kännetecknat av sin öppna struktur. I maj 2012 presenterades en detaljplan om 21 punkter enligt vilken Marieberg skall få 1.100 nya bostäder och 33.000 kvadratmeter kontor; ett av husen blir 130 meter högt. Detta innebär den största omdaningen av en stadsdel i Stockholm sedan cityregleringen på 60-talet. Men nu river man inte och bygger nytt utan nya hus ställs mellan redan befintliga, i parker och på andra naturytor där träd måste fällas och bergsformationer sprängas bort. Internationellt hyllad arkitektur som Rålambshovsskolans och Socialstyrelsens byggnader döljs bakom huslängor, vilka lika effektivt kommer att hindra de utblickar man nu har. Det 130 meter höga huset skall ligga på platsen för DN:s parkeringshus på Gjörwellsgatan, under inflygningen till Bromma. Högst i Stockholm, 50 meter högre än DN-huset, kommer det att kasta långa skuggor över omgivningen. Frågan blir var invånarna i 130-metershuset skall parkera; det är naivt att tro att alla nya Mariebergsbor skall åka kollektivt med bara 1:an att välja på. ”Marieberg – inget Manhattan” heter en protestgrupp mot höghuset. I Manhattan ligger skyskraporna vid avenyer med tät busstrafik och nära till tunnelbanan. Klarar den här delen av Kungsholmen en så stor befolkningsökning i relation till den begränsade kollektivtrafiken? Har skolorna plats? Rålambshovsskolans gård byggs ju bort. I Konradsbergsparken planeras stora bostadshus; grönytor och träd försvinner och därmed Stockholms enda bevarade sjukhuspark: träden planterades av patienter vid Konradsbergs mentalsjukhus. Principen borde vara att inte bygga i stadsparker över huvud taget, framför allt inte där man planerar för 1.100 nya lägenheter och 33.000 kvadratmeter kontorsytor, vilket snarare ökar efterfrågan på parker i Marieberg. Om ”förtätning” bara handlar om att bygga så många hus som möjligt, bävar jag för vad som händer när Stadsbyggnadskontoret får upp ögonen för Fredhäll; där ryms många byggnader mellan husen ... Rålambsvägen omregleras: i stället för två enkelriktade gator blir södra sidan fyrfilig, parkeringen i mitten tas bort och norra sidan blir gågata. Förutom de problem för trafiken till och från fastigheterna som detta skapar, rubbas gatans ursprungliga symmetri. I dag är båda sidorna lika breda, men med gågata på den ena och trafik på den bredare södra sidan uppstår en obalans, stick i stäv mot stadsplanen från 1958. Det finns en ännu mer övergripande idé bakom gatans sträckning: från Rålambsvägens mitt går en klar siktlinje till Stadshustornet, en stabiliserande linje efter vilken gatan lagts ut som nu försvinner. Den principiella fråga som borde diskuteras i samband med Marieberg och all stockholmsk stadsplanering över huvud taget är om man kan ändra hur som helst i en stadsdel som skapats med stor hänsyn tagen till topografin, där gatusträckningen är gjord med omsorg, där arkitekturen placerats för bästa möjliga exponering och där det finns omväxling och kontraster i den byggda miljön. I planen hävdas att utbyggnaden sker för att fler skall få uppleva det speciella med Marieberg. Då skall man inte samtidigt göra om området till oigenkännlighet. Inga Lena Ångström Grandien, docent i konstvetenskap ", "article_category": "other"}
{"id": 18086, "headline": "”Gamla julen slogs i spillror redan för hundra år sedan”", "summary": "Historielös debatt. Redan för hundra år sedan hävdade kritiker att uråldriga seder och bruk hade trängts undan till förmån för inlånade nymodigheter som tomte och gran. Hur julen bör firas, eller ens varifrån traditionen kommer, är fortfarande en olöst fråga, skriver historikern Oskar Sjöström.", "article": "Ur högtalarna strömmar julsånger och vid spisen avsmakas glöggen. Ljud och dofter blandas med förväntansfull glädje till en stämningsfull helhet. Sådan ska julen vara. Men i år har friden och fryntligheten upplevts som hotad i de svenska stugorna. I sociala medier och vid arbetsplatsernas fikabord har en ”folkstorm” rasat de senaste veckorna över ”angreppen” mot vad som anses utgöra självklara svenska jultraditioner. Först var det pepparkaksgubbarna, sedan SVT:s luciatåg och nu senast – bortklippta stereotyper i Kalle Ankas jul. På Facebook har många gått samman till den gamla hederliga julens värn. Grupper som ”JA till pepparkaksgubbar i luciatåget” och ”Rör inte Kalle Ankas jul” har på kort tid samlat omkring tjugo tusen anhängare vardera. Budskapet är tydligt: rör inte våra svenska traditioner! Bättre julklapp än denna kunde den rasistiska vågen i Sverige knappast ha väntat sig. Nättidningen Realisten – knuten till det främlingsfientliga Svenskarnas parti – levererade den 16 december sin bild av varför angreppen sker: ”Det görs för att bryta ner och förstöra. I slutändan för att ersätta den genuint svenska kulturen och ersätta den med en själlös, internationaliserad, skräpkultur baserad på konsumtion och bestående av rotlösa individer utan känsla för vad som är viktigt i livet.” Vad som förtjänar att framhållas i sammanhanget är att den jul som här försvaras i den svenska kulturens namn i själva verket inte är särskilt gammal eller ens genuint svensk. För ungefär hundra år sedan pågick en mycket snarlik debatt i Sverige. Upprördheten var då stor över hur julen förstördes av kulturimport och materialism. Uråldriga seder och bruk trängdes snabbt undan till förmån för inlånade nymodigheter som tomten och granen. Fler och fler valde bort de hemmagjorda bakverken för kex- och godisfabrikernas massproducerade praliner och pepparkakor. I boken ”Nordisk jul” från 1928 hävdade folklivsforskaren Hilding Celander att vad som skedde inte var något mindre än julens ”avrättning”. Bödeln var den ”moderna maskinkulturen” vars frammarsch signalerade den ”största kulturrevolution som vår folkstam någonsin har upplevat” och som – märk väl – ”slagit den gamla julen och dess fornärvda utformning i spillror”. Det var industrisamhällets sekulära och världsliga värderingar som skamlöst krossade julen under sina fötter. De äldre blickade nostalgiskt tillbaka på en tid då ”det var jul, när det var jul” och inget annat. Ty sedvänjorna respekterades inte av den nya tidens människor. En importerad ”jultomte” – som vid sidan av skägget och luvan bar få likheter med sin urgamla namne – konkurrerade ut de klassiska gestalterna ur julmaskeradens panteon: julbocken, julspöket, jultuppen, julgoppan, halmgumman och andra. De ”lussiner” som förr dragit runt den 13 december – klädda i röda långhättor, getskinn och halmkärvar – och som hotat att ta folks barn om de inte fick kött och bröd hade ersatts av en borgerlig Sankta Lucia som bjöd på kaffe och bullar. Ingen tycktes längre bry sig om det gamla lussetrollet. ”Skillnaden mellan julen nu och för 60–70 år sedan”, hävdade Celander, ”är i själva verket genomgripande”. Julens centrala ritual – slaktandet av julegrisen – var det få som själva ägnade sig åt. Nu hämtades i stället julskinkan färdigpaketerad hos kötthandlaren. Vem brydde sig om att lussekatten egentligen tillreddes av blodmat och fläskbitar och vem orkade stiga upp till ottetröskningen eller staffansgången? Lekarna – som lär ha varit hjärtat av forna tiders julfirande – hade ersatts av ett torftigt dansande kring granen. Svenskarna ignorerade att lekar som ”Myssla sko”, ”Tämja stutar”, ”Torka malt”, ”Spänna kyrka” och ”Markus, vill du ha dask” hade varit oomtvistliga inslag i julfirandet ända sedan 1600-talet. ”Julen håller på att avskrivas”, skrev en annan debattör, och tillade att modernismen hade raserat allt vad julen tidigare stått för. Högtiden var nu inget mer än ”ett rudiment av något, vars innebörd man glömt”; en innebörd som varken kunde ”köpas för pengar eller ersättas av något annat”. Med en närmast komisk igenkänning läser man hur Celander förfasar sig över att 1920-talets svenskar fallit hän åt den kommersiella julhetsens plågor och att de förträngt julens glättiga värme. Man undrar vad han haft att säga om ”traditionen” att inta julglöggen tillsammans med Kalle Anka. Hur julen bör firas, eller ens varifrån traditionen kommer, är fortfarande en olöst fråga. Vissa hävdar att det är del av en uråldrig förkristen solkult där offrandet för ljusets återkomst – julbloten – varit dess huvudmening. Andra menar att det mesta av julen kan härledas till romerska festligheter – så kallade saturnalier – och att själva begreppet har med den julianska kalendern att göra. Oavsett vilket kan man konstatera att till och med Jesus tycks vara en nykomling i de här sammanhangen. Julens traditioner, likt andra kulturella uttryck, har alltid omskapats i takt med övergripande samhällsförändringar. I det nu pågående försvaret av ”svenska jultraditioner” utmålas mångkulturalismen som det stora hotet och orsaken till den dynamiska förändringsprocess som i själva verket alltid har frambragt och omgestaltat traditioner. Ur ett sådant perspektiv framstår de hätska utfallen till traditionernas försvar som ett sätt att vinna billiga poäng och allmän uppslutning kring förljugna nationalistiska och främlingsfientliga ideal. Symtomatiskt sker det med sedvanlig historielöshet. Om julen har ett budskap kan det inte vara annat än framgångsrik mångfald i ständig förvandling. Oskar Sjöström Författare och doktorand i historia vid Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 18101, "headline": "”Alliansens politik sänker utbildningsnivån i Sverige”", "summary": "Ny rapport. Sverige skär ned på den högre utbildningen och ligger nu på sista plats bland de nordiska länderna när det gäller ungas examensfrekvens från högre studier. Det visar en ny rapport från Högskoleverket. Vår ambition är att bygga ut högskolan. Sverige ska ha en världsledande utbildningsnivå, skriver Stefan Löfven (S) och Ibrahim Baylan (S).", "article": "Under år 2012 har regeringen skurit ned antalet studieplatser på högskolor och universitet med cirka 10.000. Under nästa år skär man bort ytterligare runt 10.000 platser. Det innebär att utbildningsnivån i Sverige sjunker och försämras i förhållande till andra länder. Vi socialdemokrater är oroade över regeringens bakåtblickande och destruktiva inställning till kunskap. Vi har i dag bjudit in rektorer från Sveriges universitet och högskolor för att diskutera vad nedskärningarna innebär för dem och hur den negativa utvecklingen ska kunna vändas. Utbyggnaden av högskolan i Sverige under 1990-talet resulterade i en påtaglig höjning av utbildningsnivån i den unga befolkningen. Sedan början av 1990-talet och fram till och med 2003 mer än fördubblades antalet helårsstudenter i den svenska högskolan. Men nu ser vi hur den borgerliga politiken slår mot ungas möjlighet till studier. Rapporten från Högskoleverket visar att andelen högskoleexaminerade i Sverige sjunker och kommer att fortsätta sjunka framöver. Med regeringens politik får allt färre av våra unga möjlighet att studera, och Sveriges långsiktiga konkurrenskraft urholkas. Det här är en bekymmersam utveckling. Vid högtidliga tillfällen brukar regeringen tala om att Sverige ska konkurrera med kunskap. Men hur ska det vara möjligt med Fredrik Reinfeldts politik? När kraven på utbildning stiger och allt fler jobb kommer kräva en högre utbildning måste utbildningssystemet hänga med. Om svenska företag ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen på världsmarknaden och leda utvecklingen måste de kunna rekrytera kompetenta medarbetare. Detta kräver att andelen högskoleutbildade blir fler – inte färre. Regeringen har misslyckats med jobben. Arbetslösheten närmar sig åtta procent och fortsätter att öka. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under Reinfeldts tid vid makten. Över 30.000 unga har i dag varit arbetslösa i mer än sex månader. I detta läge skär regeringen ned på antalet studieplatser på universitet och högskolor. Så kan vi inte ha det. Samtidigt som regeringen minskar antalet högskoleplatser ökar efterfrågan på utbildning. Antalet sökande till kurser och program vid landets universitet och högskolor har aldrig någonsin varit fler. Under de senaste fem åren har antalet sökande ökat stadigt – främst i gruppen upp till 24 år. Regeringens politik innebär att högskolor och universitet måste stänga dörren i ansiktet på studiemotiverade och begåvade unga människor. Det är anmärkningsvärt att Sveriges regering har så låga ambitioner för Sveriges unga och den högre utbildningen. Vi socialdemokrater vill tvärtom att andelen högskoleutbildade i befolkningen ska öka. Vårt mål är att hälften av de unga ska ha genomgått en minst tvåårig högre utbildning (högskola och yrkeshögskola) till 2020. Men vi kommer inte att nöja oss med detta mål. Vi kommer successivt att höja ambitionerna. Sverige ska ha en världsledande utbildningsnivå. Sverige förlorar just nu konkurrenskraft i förhållande till andra länder. Rapporten från Högskoleverket visar att Sverige ligger på sista plats bland de nordiska länderna när det gäller ungas examensfrekvens från högre studier. Island ligger högst på 60 procent, följt av Danmark och Finland på 50 procent. Norge hade en examensfrekvens på 42 procent. I Sverige var motsvarande andel bara 37 procent. Men Sverige kommer inte bara ligga illa till jämfört med de andra nordiska länderna. Sverige kommer även att ligga under genomsnittet i OECD under de kommande åren och länder som Slovakien, Irland och Polen kommer att ha en mer välutbildad ung befolkning. Sverige kommer att gå ifrån att vara ett land som är känt för en hög utbildningsnivå till en kunskapens medelmåtta. Det är inte acceptabelt. Med en världsekonomi där konkurrensen hela tiden ökar är regeringens hållning helt obegriplig. Vi socialdemokrater accepterar inte regeringens nedskärning av Sveriges utbildningssystem. Vi vill i stället bygga ut högskolan och yrkeshögskolan med fler studieplatser samtidigt som vi investerar mer i högskoleutbildningarnas kvalitet. Vi vill ta till vara ungas lust och vilja att studera, och deras kraft och förmåga. Det är ett vägval för Sverige. I den globala ekonomin är ständig kunskapsutveckling och nya innovationer, där kunskap omsätts till värde, en förutsättning för framtida välstånd. Då duger det inte att, som den borgerliga regeringen nu gör, sänka utbildningsambitionerna. Sverige behöver en regering som står upp för ambitiösa människors drivkraft och intressen. En regering som ger alla som är villiga att arbeta hårt chansen att leva upp till sin fulla potential. Stefan Löfven (S), partiordförande Ibrahim Baylan (S), utbildningspolitisk talesperson och vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott ", "article_category": "other"}
{"id": 18117, "headline": "”Svenska fiskare dumpar räkor för att öka vinsten”", "summary": "Omfattande fusk. I EU:s förhandlingar om ny fiskeripolitik vill Sverige förbjuda utkast av fisk och skaldjur i havet. Men en ny undersökning visar att vi inte ens lever upp till det förbud som redan gäller. Svenska yrkesfiskare slänger årligen över 500 ton räkor i havet för att öka vinsten, skriver företrädare för miljöorganisationen Greenpeace.", "article": "Överfiske, tjuvfiske och dumpning - yrkesfiskets påverkan på havens ekosystem är stor. Den viktigaste orsaken är att EU:s fiskeflotta kan fånga två till tre gånger mer fisk än vad bestånden tål. Resultatet är ett kraftigt överfiske som nästintill utplånat många fiskbestånd, minskat den biologiska mångfalden och rubbat balansen i hela havsmiljön. Trots forskarnas varningar fiskas i dag bara ett av fem fiskebestånd i EU hållbart, vilket är följden av en ohållbar fiskeripolitik och yrkesfiskets lobbying. Nästa vecka röstar EU-parlamentets fiskeutskott om en ny gemensam fiskeripolitik för EU. Under 2013 kommer den nya politiken att fastslås av EU-parlamentet och fiskeministrarna för att träda i kraft 2014. I fiskeriförhandlingarna prioriterar Eskil Erlandsson frågan om att stoppa det oacceptabla slöseri som utkast av fisk och skaldjur innebär. I juni röstade han till och med nej till förslaget på ny fiskeripolitik för EU eftersom det inte förbjöd utkasten. Det finns emellertid redan ett förbud mot den mest oetiska formen av dumpning, så kallad uppgradering, av fisk och skaldjur inom EU. Yrkesfiskarna får inte dumpa fångst som är kvoterad, men som har ett lågt ekonomiskt värde, i syfte att kunna fylla sin kvot med fisk som har ett högre värde. Sedan 2009 är uppgradering förbjuden i Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön och sedan 2010 gäller förbudet i hela EU. Greenpeace har granskat hur väl Sverige lever upp till detta förbud och särskilt studerat det svenska räkfisket. Vår nya rapport ”Fiskare som fuskar” visar att den svenska räkflottan dumpade i genomsnitt var tredje svenskfiskad räka under åren 2001–2010. Sedan förbudet mot uppgradering trädde i kraft 2009 har den svenska räkflottan fortsatt att kasta var fjärde räka över bord i syfte att öka vinsten i fisket. Det betyder att över 500 ton räkor fortfarande kastas tillbaka i havet, varje år. Varenda dag, året om, dumpas i genomsnitt 1,4 ton exklusiv mat i havet. Yrkesfiskarna dumpar de mindre räkorna, råräkan, för att kunna ta upp mer av de större räkorna, kokräkan, som kan säljas fjorton gånger dyrare än de små. Dödligheten bland de fångster av räka som dumpas är i princip total. En granskning av den svenska räkflottans struktur förklarar det omfattande fusket. I Sverige fiskar 65 fartyg efter räka. Danmark fiskar på samma räkbestånd som Sverige och har de senaste åren haft en nästan dubbelt så stor räkkvot som Sverige, men har endast tolv fiskefartyg som fiskar efter räka. Enligt Internationella havsforskningsrådet, ICES, dumpar de danska räkfiskarna enbart två procent av sina räkfångster. Slutsatsen är att den svenska räkflottan är alltför stor för att vara miljömässigt och ekonomiskt hållbar. För att öka sina intäkter dumpar de olagligen stora delar av de mindre räkorna de fångar. Jakten på intäkter driver också de svenska räktrålarna att fiska i det marina skyddade området Bratten i Skagerrak, ett Natura 2000-område med koraller och andra unika arter och miljöer. Omkring 20 procent av räkorna som landas i Sverige är fångade i Bratten. Den svenska räkflottans fusk har upprört danska räkfiskare. De har skrivit till EU-kommissionen och fiskeriministrarna i Danmark samt Sverige och krävt att något görs åt det svenska yrkesfiskets fuskande. Därmed är Eskil Erlandsson informerad om denna fråga. Havs- och vattenmyndigheten känner också till dumpningen. Faktum är att det tidigare Fiskeriverket har publicerat statistik över dumpningen så långt tillbaka som 1988. Men trots att dumpningen är förbjuden sedan flera år tillbaka har inte en enda fiskare bötfällts eller dömts för den, och Eskil Erlandsson har inte heller agerat i frågan. För att komma åt såväl överfisket som dumpningen föreslår Greenpeace att regeringen och Sveriges EU-parlamentariker nu ska fokusera på en central punkt i slutstriden om reformen av EU:s gemensamma fiskeripolitik. • Ambitiösa och bindande mål för hur och när EU:s fiskeflotta ska bantas till en fiskekapacitet som matchar fiskbestånden, och ger utrymme för att återuppbygga redan kraftigt decimerade bestånd. EU:s kapacitet att fånga fisk är två till tre gånger för stor i förhållande till fiskbestånden, varför minst hälften av fiskekapaciteten behöver skrotas. Vi föreslår att de fiskefartyg som använder sig av de allra mest miljöskadliga fiskemetoderna, såsom bottentrålning, eller som tjuvfiskar, skrotas först. I väntan på att EU:s nya fiskeripolitik kommer på plats måste regeringen vidta åtgärder för att minska den svenska fiskeflottan. Som ett första steg föreslår vi följande. • Den hårt subventionerade, fuskande och destruktiva svenska räkflottans fiskekapacitet måste minskas med minst hälften för att få förutsättningar att bedriva ett mer ekonomiskt och miljömässigt hållbart fiske. Då kommer även den omfattande, illegala dumpningen av räkor att upphöra. När och på vilket sätt tänker Eskil Erlandsson agera för att Sverige ska leva upp till EU:s dumpningsförbud samt säkerställa att den svenska fiskeflottan minskas till hållbara nivåer? Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige. Jan Isakson, havsmiljöexpert för Greenpeace. ", "article_category": "other"}
{"id": 18123, "headline": "”Nu skärps straffen för inbrott”", "summary": "Hög prioritet. Inbrott i hemmet är kränkande för den som drabbas och det är allvarligt att så få brott av den här typen utreds. Vi föreslår därför en skärpning av straffen för bostadsinbrott och att återfallsförbrytare inte ska ha rätt till ny villkorlig frigivning, skriver ledande företrädare för Moderaterna.", "article": "Det är dags att gå vidare i arbetet för ett tryggare Sverige med fokus på den brottslighet som drabbar människor i deras vardag. Alltför få inbrott, stölder och skadegörelsebrott klaras upp. Denna typ av brottlighet måste prioriteras och receptet på framgång är enkelt: polisen måste utreda fler brott för att fler brott ska klaras upp. Förutom att effektivisera polisens arbete, måste straffen också stå i proportion till brottets allvar. Därför är vi nu beredda att skärpa straffen för bostadsinbrott och att gå fram med ett förslag som innebär att återfallförbrytare ska avtjäna hela sina straff i stället för att friges villkorligt. Trots omfattande satsningar på rättsväsendet har andelen brott som klaras upp inte ökat i den takt som vi önskat eller borde kunna förvänta oss. Detta gäller inte minst de så kallade mängdbrotten, exempelvis bostadsinbrott och andra typer av stölder. Inbrott i hemmet är mycket kränkande för den som drabbas och därför är det mycket allvarligt att så få brott av den här typen utreds. Det innebär inte bara att färre brott klaras upp, utan också att allmänhetens förtroende för rättsväsendet påverkas negativt. Att skärpa straffen för bostadsinbrott är en viktig signal om att samhället ser allvarligt på den här typen av brottslighet. Moderaterna är ett parti i ständig förnyelse och utveckling. Även på det rättspolitiska området driver vi ett aktivt förnyelsearbete mot ett ännu tryggare Sverige. Vår arbetsgrupp som ska utveckla rättspolitiken föreslår att den som redan dömts till fängelse och återfaller i ny brottslighet bör avtjäna hela det nya fängelsestraffet. Återfallsförbrytare ska alltså inte ha rätt till ny villkorlig frigivning. Erfarenheten visar att det är förhållandevis få individer som begår många brott, inte minst när det gäller mängdbrott. Vi tror att vårt förslag skulle minska den totala brottsligheten och stämma bättre överens med det allmänna rättsmedvetandet. Fler poliser är grundläggande för att kunna klara upp fler brott. Men att öka antalet poliser räcker inte. Det är både rimligt och viktigt att ställa krav på att polisens arbete ska bli mer effektivt. Polisen står nu inför de största organisatoriska förändringarna sedan 1960-talet. Polisen ska bli en myndighet, i stället för som i nuläget vara organiserad i länspolismyndigheter. Kriminaliteten ser inga läns- och myndighetsgränser, men för polisen har dessa myndighetsgränser inneburit samverkanshinder som ofta försvårat utredningsarbetet. Vi tror att omorganisationen kan bidra till ett effektivare polisarbete och att de satsningar som alliansen gjort på polisen kommer att ge effekt. Det är också viktigt att utradera regionala skillnader. Att förtroendet för rättsväsendet skiljer sig åt beroende på var i landet man bor är naturligtvis inte acceptabelt. Polisens verksamhet måste bedrivas lokalt och med lokala perspektiv. Synliga poliser bidrar till att öka förtroendet för polisen men innebär också att polisen faktiskt finns på plats och kan ingripa när brott begås. Ett av alliansens viktigaste vallöften var att satsa på rättsväsendet. Antalet poliser har blivit större, vi har skärpt straffen grova våldsbrott, förbättrat möjligheterna att bekämpa den grova organiserade brottsligheten och tillfört rättsväsendet stora anslagsökningar. Satsningarna har gett resultat. Den nationella trygghetsundersökningen som årligen genomförs av Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att människor känner sig tryggare och har större förtroende för polisen, kriminalvården och domstolarna än för några år sedan. Tryggheten i samhället är fortsatt en av våra viktigaste samhällsutmaningar. Att bekämpa alla brott är fortsatt ett högt prioriterat område för Nya moderaterna. Med historiska satsningar på rättsväsendet under de senaste åren har vi nu möjlighet att ta ytterligare steg på vägen till att göra Sverige till ett ännu tryggare land att bo i. Beatrice Ask (M), vice partiordförande Kent Persson (M), partisekreterare Krister Hammarbergh (M), gruppledare justitieutskottet ", "article_category": "other"}
{"id": 18134, "headline": "”Bantning av resursskolor ger ökade kostnader på sikt”", "summary": "Beslut i veckan. Stockholms stad vill minska anslagen till barn med behov av särskilt stöd i skolan. Mycket talar för att nedskärningen på sikt kommer att leda till ökade samhällskostnader, skriver företrädare för resursskolorna.", "article": "I morgon, torsdag, ska utbildningsnämnden i Stockholms stad fatta beslut om budget för 2013. Det kommer att innebära en dålig julklapp för barn med behov av särskilt stöd och som går i resursskolor. Under hösten skar staden ned stödet till dessa resursskolor med 25 procent, trots att antalet barn med behov samtidigt ökade. Om nedskärningarna permanentas kommer det att påverka både dessa barn och på sikt hela samhället. Det handlar om elever som inte har kunnat få den hjälp de har rätt till i den allmänna skolan – och staden bör istället för att skära ned på stödet säkerställa en långsiktig finansiering för dessa verksamheter. Resursskolor har till uppgift att ta vid när den allmänna skolans möjligheter är uttömda. Många av eleverna har tidigare ofta tillbringat mer tid utanför än i klassrummet – om de ens varit i skolan. På resursskolorna får eleverna, med hjälp av extra stöd, möjligheter att utvecklas för att sedan kunna gå i vanliga skolor. Barn som behöver särskilt stöd i skolan är en stor och växande grupp. Utbildningsnämnden upptäckte i höstas att behoven faktiskt är så pass stora att de medel som avsatts i årets budget inte räckte till. Det saknades 100 miljoner kronor. Utbildningsnämnden tog då det anmärkningsvärda beslutet att skära ned på redan tilldelade medel till verksamhetsstödet med 25 procent för oktober–december. En nedskärning som förstås är kännbar i verksamheterna. Inför det kommande beslutet om budget för nästa år är det enda rimliga att höja de ekonomiska anslagen så att de motsvarar de faktiska behoven. I stället föreslår förvaltningen en minskning av verksamhetsstödet med sju procent under 2013. Det innebär att nästa års nedskärning blir lika stor som höstens, men att den slås ut på hela året. Lägg därtill en reducering på tio procent som beslutades redan i förra budgeten så landar vi på en sammanlagd nedskärning på 16 procent jämfört med 2011 års nivå. Förutom att nedskärningarna av denna typ av verksamheter går stick i stäv med forskning inom området, så är det mycket som talar för att budgetnedskärningen i stället kommer att innebära ökade kostnader på sikt. I rapporten ”Hinder i folkhälsoarbetet” och vägar förbi (2010) beskriver Statens folkhälsoinstitut hur förebyggande åtgärder i tidig ålder kan se ut som en stor belastning i budgeten jämfört med att det inte satsas alls. Men sparas det in på tidiga och förebyggande insatser så ökar utgifterna för skolan över tid och kan även komma att läggas ut på fler samhällsaktörer som arbetsförmedlingen, socialtjänsten, sjukvården och rättsväsendet. Skolverket är inne på samma linje i rapporten Skolfrånvaro och vägen tillbaka (2010). Undervisningen ska så långt som möjligt anpassas efter varje barns förutsättningar och ses som en investering för att förhindra större kostnader i framtiden både för individen och för samhället. Inkludering är ett honnörsord i skoldebatten, alla barn ska komma med i den allmänna skolan. För att även barn med särskilda behov – som hamnat utanför den allmänna skolan – åter ska kunna inkluderas behövs resursskolorna. Med hög personaltäthet och specialkompetens, tydliga strukturer och små klasser skapas där förutsättningar för barnen att tillägna sig de sociala verktyg de behöver i den allmänna skolan, på arbetsmarknaden och i livet i stort. Vi som företräder dessa skolor vill uppmana Stockholms skolpolitiker att tänka långsiktigt och säkerställa en stabil finansiering för resursskolorna. Barnens behov kvarstår vare sig de ges utrymme i budgeten eller inte, och att investera i en skola för alla kommer på sikt att löna sig för hela samhället. Meta Renberg, rektor Liljanskolan Stefan Berg, skolchef Magelungens skolor Malin Ahlkvist, rektor Skolgrunden Torvid Hafström, skolchef Vintertullsskolan Gunlög Hafström, rektor Vintertullsskolan Anna Huovinen, rektor Lunaskolan Yvonne Damberg, rektor Sofiaängens skola Katarina Åström, rektor Kunskapsskolan/resursskolan Ingrid Svedin, rektor Ingridskolan ", "article_category": "other"}
{"id": 18135, "headline": "”Frånskilda kvinnor får den sämsta pensionen”", "summary": "Ny undersökning. Frånskilda kvinnor i åldern 65–69 år har betydligt lägre pension än andra kvinnor. En förklaring är att intjänad tjänstepension normalt inte delas mellan makarna vid en skilsmässa. Det finns goda skäl för den yngre generationen att tänka på hur livet som frånskild kan se ut, skriver SEB-ekonomerna Jens Magnusson och Gunilla Nyström.", "article": "Kvinnor har lägre pensioner än män. För att få samma pensionsnivå som män skulle kvinnor i snitt behöva ett tillskott på cirka 30 procent. Det visar en ny studie från Institutet för framtidsstudier. Det allmänna pensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen. Därmed återspeglar pensionen både inkomstnivå och tid i arbetslivet. Här förlorar kvinnorna dubbelt. Män har högre löner och tar också en mindre del av ansvaret för barn, med kortare föräldraledighet, färre perioder med deltidsarbete och färre dagar med sjuka barn. Och bland pensionärer har män mer pensionssparande – både i tjänstepensioner och i privat pensionskapital. Bland dagens förvärvsarbetande är kvinnornas inkomster knappt 80 procent av männens. Detta är kända fakta. Men att jämföra medelvärden mellan män och kvinnor ger bara en del av sanningen. Det finns också intressanta skillnader mellan olika grupper av kvinnor – skillnader som fördjupar bilden av bristande jämställdhet. SEB har analyserat kvinnors pensioner med hjälp av ett omfattande underlag från SCB, Statistiska centralbyrån. Statistiken baseras på uppgifter om alla utbetalda pensioner i Sverige under 2011. Analysen visar en viktig förändring mellan generationerna. Bland de äldre kvinnorna är det änkorna som har lägst pension. Ogifta kvinnor över 75 år har nästan 30 procent högre pension än änkor i samma åldersgrupp. Det handlar om kvinnor födda under första halvan av 30-talet som blev vuxna när det var norm att bli hemmafru. Kvinnors förvärvsfrekvens var inte högre än 40 procent fram till skiftet mellan 50- och 60-talen. Därför är det inte konstigt att de kvinnor som aldrig gifte sig har arbetat mer och har högre pension än sina jämnåriga systrar. När vi granskar situationen för de yngre kvinnliga pensionärerna, de 300 000 som är 65 till 69 år, är det emellertid en annan grupp som har lägst pension: de frånskilda. De frånskilda i denna grupp har nio procent lägre pensioner än änkorna. De som genomgått en skilsmässa har i snitt en pensionsinkomst på knappt 163 000 kronor per år att jämföra med änkornas snitt på 177 000 kronor. De som fyllde 65 år inkomståret 2011, var 22 år när feministiska Grupp 8 bildades och 25 år när sambeskattningen av makar avskaffades. Därför kunde man förvänta sig pensioner någorlunda präglade av jämställdhet. Men ändå är det i denna grupp av kvinnliga pensionärer som de negativa ekonomiska effekterna av en skilsmässa är som störst. Av den här statistiken finns lärdomar att dra för dagens förvärvsarbetande. De nyblivna pensionärerna i 40-talistgenerationen har haft en hög förvärvsfrekvens och en stor del av deras inkomster som pensionärer kommer från tjänstepensioner som arbetsgivaren betalat. Detta är något som 40-talistpensionärerna har gemensamt med kommande generationer av pensionärer. En granskning av förhållandena för de nya pensionärerna i dag kan således säga en del om vilka utmaningar som framtidens generationer av pensionärer står inför. Ojämlikheten i arbetsfördelning och löneinkomster försöker många par att kompensera för inför risken att mannen går bort och kvinnan blir ensam kvar. Det är vanligt med konstruktioner inom både socialförsäkringarna, tjänstepensionsavtal och privat pensionssparande som ger ett efterlevandeskydd. Men kompensation till den som blir ensamstående och har lägre inkomst saknas oftast vid en skilsmässa. Intjänad tjänstepension tas till exempel normalt inte med i bodelning och delas alltså inte upp mellan makar som separerar. Det är bland annat därför änkor har klart högre pension än de kvinnor som blivit ensamstående genom skilsmässa. Det är uppenbart att för få gifta par i 40-talistgenerationen i tid såg över sina framtida pensioner med en eventuell separation i åtanke. Hade de gjort det skulle många makar förmodligen ha enats om att inkomstskillnader borde kompenseras i sparande och försäkringslösningar också inför en eventuell skilsmässa och inte bara inför ett eventuellt dödsfall. Det är förståeligt att man som nygift inte har en eventuell skilsmässa högst på dagordningen. Men det finns ändå goda skäl för yngre generationer att tänka på hur livet som frånskild skulle se ut. Det är nämligen långt vanligare att vara frånskild pensionär än att vara änka. Bland 40-talisterna som nyligen gått i pension går det två frånskilda kvinnor på varje änka. Den slutsats som gifta par kan dra är att de bör se över hur pensionen skulle bli för kvinnan som skild, inte bara vad som händer om maken dör. För alla par där kvinnan riskerar lägre pension än maken finns flera handlingsalternativ: 1. För det första kan de överväga att fördela tiden för lönearbete mer lika mellan sig. 2. För det andra kan de överväga att föra över makens pensionsrätt i den allmänna pensionens premiepensionsdel. På så sätt kan den pension som paret gemensamt har rätt till fördelas mer lika. 3. För det tredje kan de pröva om inte det gemensamma utrymmet för sparande i högre utsträckning ska gå till kvinnans individuella pension. Det är viktigt att makar och sammanboende tänker igenom dessa och andra möjligheter för en mer jämlik fördelning av pensionen. Jämställda pensioner kräver insikt och planering – och beredskap inför att livet kan bli annorlunda än vad man har tänkt sig. Jens Magnusson, Välfärdsekonom SEB Gunilla Nyström, Privatekonom, SEB ", "article_category": "other"}
{"id": 18140, "headline": "”Morot bättre än tvång om vi ska jobba efter 65”", "summary": "Arbete bra för hälsan. Det finns två vägar att få fler äldre i arbete. Den ena är högre formell pensionsålder. Den andra vägen går via bättre förutsättningar för meningsfulla jobb som äldre vill ha. Varför välja tvång när morot fungerar bättre, skriver Stefan Fölster och Anders Morin från Svenskt Näringsliv.", "article": "I början av nästa år kommer Pensionsåldersutredningen och Framtidskommissionen att föreslå höjd pensionsålder. Det är avgörande för den framtida finansieringen av välfärden att en större andel av befolkningen är i arbete. Men erfarenheterna från andra länder visar att höjd formell pensionsålder inte alls är det bästa sättet att få fler i arbete. Den för med sig betydande problem för både arbetstagare och arbetsgivare. Ett mycket bättre alternativ för att få fler äldre som arbetar är att locka fler äldre att arbeta med ett bättre utbud av jobb som de uppfattar som attraktiva. I en undersökning med drygt 1 000 pensionärer mellan 65 och 75 år, som United Minds genomfört på Svenskt Näringslivs uppdrag, svarar var tredje att de skulle vilja arbeta, oftast 15–20 timmar i veckan. Även bland pensionerade LO-medlemmar är intresset stort. Många ser social samvaro som ett viktigt skäl att vilja ägna mer tid åt reguljärt arbete, även om de anser sig ha en mycket aktiv vardag. Om resultatet i undersökningen blev realitet skulle sysselsättningsgraden bland äldre tredubblas. Två av tre pensionärer anser att arbete skulle vara bra för deras hälsa. Ny forskning visar att det är en riktig slutsats. Av en österrikisk studie framgår att regioner som främjade tidig pensionering fick högre dödlighet, i synnerhet bland manliga arbetare. Det är anmärkningsvärt, eftersom just den gruppen ofta anses vara för utsliten för att kunna jobba längre. En annan studie (Rohwedder och Willis, 2010) visar att den kognitiva förmågan försämras märkbart snabbare i länder där människor slutar att arbeta tidigt i livet. I länder där få äldre arbetar, exempelvis Tyskland och Grekland, är ofta pensionen relativt hög samtidigt som regelkrångel hindrar just sådana jobb som kan vara attraktiva för pensionärer. Båda länderna tvingas stegvis att sänka pensionerna. Att höja den formella pensionsåldern kan göra arbetsgivare mer obenägna att anställa människor i övre medelåldern om dessa sedan får anställningsskydd till en högre formell pensionsålder. Hur många anställer en 63-åring om den sedan kan hävda anställningsskydd fram till 75-årsdagen oavsett hur arbetsförmågan utvecklas? Flera utvärderingar av påtvingad högre pensionsålder i OECD-länder tyder på att den vägen visserligen gör att fler äldre deltar i arbetskraften, men också att de mänskliga och ekonomiska kostnaderna för utanförskap, som sjukskrivning, förtidspension, a-kassa och ekonomiskt bistånd, ökar. När till exempel Österrike höjde den lägsta pensionsåldern från 60 till 62,5 år i början av 2000-talet höjdes förvärvsgraden med sju procentenheter i åldersgruppen medan arbetslösheten ökade med 11 procentenheter. Ett bättre alternativ är att få fler äldre att arbeta genom ett större utbud av attraktiva jobb. Det hjälper människor som har haft fysiskt slitsamma yrken att hitta ett annat arbete. Denna väg bygger på att villkoren för att arbeta efter 65 är attraktiva och att det finns jobberbjudanden som passar äldre med många olika behov och önskemål. Schweiz och Island är två länder som lyckats med detta, trots att de har relativt höga pensioner. De är utpräglade lågskatteländer, men har ändå hög standard på sina välfärdstjänster. Ekvationen går ihop genom att många väljer att arbeta även efter pensionen. En ny studie (Sauré och Zoabi, 2011) visar att nästan hälften av skillnaderna i faktisk pensionsålder mellan länder bestäms av i vilken mån det skapas jobb som passar äldre. Det är jobb med flexibla arbetstimmar, korta resvägar, riklig kontakt med människor, och ett minimum av besvärlig byråkrati. Ofta skapas jobb som uppfyller dessa krav genom egenföretagande, eller av företagare som finns i närheten. Sådana jobb är vanligare när det är enkelt för en äldre att sköta ett eget företag, och lätt för företagare i stort att pröva nytt och anställa flexibelt. Dessutom är det avgörande för många äldre att de kan utföra jobbet trots eventuella hälsorestriktioner. En reumatiker eller en äldre person med bypass kan vara lika produktiv som en ung förutsatt att arbetsuppgifterna passar. Här visar studier på ett tydligt mönster. På orter där företagsklimatet är gott skapas många olika sorters jobb och många människor med olika hälsorestriktioner är i arbete. På orter med sämre företagsklimat är utbudet av jobb mindre varierat, betydligt färre pensionärer arbetar, och betydligt fler under 65 räknas som funktionshindrade utan arbete. Gnosjö och Vaggeryd är exempel på kommuner med relativt få högskoleutbildade, men ändå en hög andel pensionärer som arbetar tack vare att goda villkor för företagsamhet skapar ett varierat utbud av jobb. Många pensionärer vill arbeta, och är övertygade om att de skulle må bra av det. En klok politik för att få fler äldre i arbete är att ta vara på denna arbetsvilja. Det gör vi bäst genom att skapa bra förutsättningar för jobb som äldre vill ha, inte genom en tvingande höjning av pensionsåldern. Erfarenheterna från andra länder visar dessutom tydligt att en höjd formell pensionsålder är förenad med betydande risker för utslagning och ökat utanförskap. Varför välja tvång när morot fungerar bättre? Regeringen bör tillsätta en ny utredning som slår fast hur villkoren för företagsamhet måste förbättras så att tillräckligt varierande jobb erbjuds äldre. Här behövs en lång rad åtgärder. Ett konkret exempel: Genomsnittstiden för miljötillstånd är fyra år. För företagare i 65-årsåldern innebär den väntetiden i det närmaste ett yrkesförbud. Bättre villkor för jobb som äldre kan och vill ta är inte bara en samhällsekonomiskt bättre väg utan också ett anständighetskrav gentemot de många äldre som vill göra mycket mer än de får i dag. Stefan Fölster, chefsekonom Svenskt Näringsliv Anders Morin, ansvarig välfärdspolitik Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 18146, "headline": "”Bara gubbar får Nobelpris - så satsar vi på kvinnorna”", "summary": "Två konkreta förslag. Av 861 Nobelpris har bara 44 gått till kvinnor. I år prisbelönas 9 män. Nu är hög tid att komma till rätta med bristen på kvinnliga Nobelpristagare. Varför inte i inbjudningsbreven till världens lärosäten framhålla att lika många kvinnor som män bör föreslås till prisen, skriver akademiker, författare och andra som vill se en förändring.", "article": "Nomineringsarbetet till Nobelprisen är en lång och mödosam process med många inblandade. Tusentals inbjudningar till att föreslå kandidater går varje år ut till universitet och lärosäten i världen. De kraftigt mansdominerade kommittéerna träffas sedan bakom lyckta dörrar och resultatet blir oftast att män väljer män. Det har höjts kritiska röster om att det inte enbart handlar om att vara vetenskapligt excellent för att komma med i de olika Nobelförsamlingarna som utser pristagarna, utan framför allt om att ha rätt kontakter och rätt kön. ”Det finns inga kvinnor att välja”, är ett återkommande argument som brukar höras, och det så kallade ”historiska arvet” sägs minimera antalet möjliga kvinnliga Nobelkandidater. Men är det sant? Ska kvinnor förbli osynliga i Nobelsammanhang? Fakta är: • Nobelstiftelsen som förvaltar arvet efter Alfred Nobel har sju ledamöter, en är kvinna. • I Kungliga Vetenskapsakademien, som utser pristagare i fysik, kemi och ekonomi, sitter cairja 575 ledamöter. Runt 12 procent är kvinnor. • De två Nobelkommittéerna för prisen i fysik och kemi samt Riksbankens Nobelkommitté för ekonomipriset har totalt 24 ledamöter, 5 är kvinnor. Samtliga ordförande är män. Av 426 Nobelpris i dessa ämnen har 7 gått till kvinnor. Endast en kvinna har fått priset i ekonomi (2009) och de fyra kvinnor som erhållit kemipriset fick det 2009, 1964, 1935 och 1911. Två kvinnor har fått fysikpriset, år 1903 och 1963. • I Karolinska institutets Nobelförsamling finns 50 professorer, 9 är kvinnor. • I Nobelkommittén för priset i fysiologi eller medicin sitter 4 män och 1 kvinna. Ordförande är man. Av hittills utdelade 201 Nobelpris i medicin har 10 gått till kvinnor. • I Svenska Akademien, som utser pristagare i litteratur, sitter 13 män och 5 kvinnor. • Kvinnorna dominerar dock i kommittén för Fredspriset, 3 kvinnor och 2 män. Vad innebär det när vår unga generation nästan uteslutande ser män på det så kallade ”Pingvinberget” i Konserthuset den 10 december varje år? Herrar som prisar andra herrar. Vad sänder det för signaler? Ett Nobelpris ger inte enbart pengar utan också status och prestige i världen, något som i sin tur genererar stora forskningspengar – och fortsatt forskning. Dagens mansdominans säkrar alltså en fortsatt mansdominans. Hur kan det mönstret brytas? Vi som undertecknar denna artikel vill se aktiva åtgärder. 1. Ett effektivt sätt kan vara att inrätta ett råd, som omgående börjar arbeta för att skapa en ”Nobels namnbank”. Denna ska innehålla namn på möjliga kvinnliga pristagare, med minst lika excellenta meriter som sina manliga kolleger. De kvinnor som finns med i namnbanken ska sedan kunna komma i fråga som Nobelpristagare. Nomineringsförfarandet är noggrant fastslaget i statuterna, men vi föreslår att möjligheten att skapa en ”namnbank” av kvinnonamn utreds. 2. Ett andra förslag är att inbjudningsbreven, som går ut till världens lärosäten, ska innehålla en uppmaning att nominera lika många kvinnor som män. Det finns vad vi förstår inget som hindrar ett sådant tillägg, förslaget kan därför omgående genomföras. Vi inser att många av dem som i dag lägger ner ett seriöst arbete i akademier och Nobelkommittéer och arbetar för att finna värdiga Nobelpristagare kan känna en tveksamhet inför våra förslag. Kan de fungera? Är de realistiska? Eller kan de kanske rent av ses som naiva? Men då vill vi ställa frågan till de arbetande Nobelförsamlingarna: Är inte mansdominansen och de signaler den sänder ett problem som rentav riskerar att försvaga prisets renommé? Bort med ”Gubbprisen” – länge leve Nobelprisen!  Undertecknare: Amelia Adamo, chefredaktör M-Magasin. Zoran Alagic, presschef. Kurdo Baksi, chefredaktör Svartvitt. Boel Berner, professor i teknik och social förändring. Sven Britton, professor i infektionsmedicin, riksdagsledamot (S). Kerstin Brunnberg, styrelseordförande i Statens kulturråd, tidigare vd för Sveriges Radio och gästprofessor i praktisk journalistik. Lars Bäck, jämställdhetskonsult. Alexandra Charles, ordförande 1,6 miljoner-klubben. Monika Edgren, professor genusvetenskap vid Malmö högskola. Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap, vice-rektor Uppsala universitet. Anders Flodström, professor i fysik, tidigare universitetskansler. Sigbrit Franke, professor i pedagogik, tidigare universitetskansler. Göran Greider, författare, chefredaktör Dalademokraten. Lars Jalmert, professor i pedagogik. Mari Jungstedt, författare. Britt-Marie Landgren, professor i obstetrik och gynekologi. Anna-Greta Leijon, tidigare statsråd (S). Maria Leissner, generalsekreterare för Community of Democracies, tidigare ambassadör för demokratifrågor vid UD och fd partiledare (FP). Marianne Lindberg De Geer, konstnär och dramatiker. Mian Lodalen, författare. Ulf Mellström, professor i genusvetenskap. Åsa Moberg, författare och debattör. Tuija Muhonen, professor i arbetsvetenskap. Stina Oscarson, chef för Radioteatern. Suzanne Osten, professor i regi, dramatiker. Ingegerd Palmér, tidigare rektor för Luleå tekniska universitet och Mälardalens högskola, ledare för det nationella projektet IDAS – fler kvinnor på höga akademiska poster. Nina Rehnqvist, professor, ordförande Statens beredning för medicinsk utvärdering. Charlotta Riberdahl, hovrättslagman. Arne Ruth, publicist, skriftställare, tidigare chefredaktör Dagens Nyheter. Madelene Sandström, vd KK-stiftelsen, högskolornas forskningsfinansiär, f d GD FOI. Pia Sandvik, vd Länsförsäkringar Jämtland, tidigare rektor Luleå tekniska universitet. Karin Schenck-Gustafsson, professor i kardiologi, grundare av Centrum för Genusmedicin, Karolinska institutet. Gudrun Schyman, tidigare partiledare (V), kommunpolitiker för Feministiskt initiativ. Per Sevastik, ansvarig för MR-frågor Sida, tidigare gästprofessor i MR-frågor vid Pekings universitet. Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, ordförande för S-kvinnor och tidigare statsråd (S). Gunnar Svedberg, professor i energiteknik, tidigare rektor Göteborgs universitet. Maria Sveland, journalist och författare. Marie Tuma, direktör för Raoul Wallenberginstitutet (RWI) vid Lunds universitet, tidigare internationell domare, och åklagare i den internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien i Haag. Christina Ullenius, styrelseordförande för KK-stiftelsen, högskolornas forskningsfinansiär, tidigare rektor för Karlstads universitet. Katarina Wennstam, författare. Margareta Winberg, ordförande UN Women Sverige, tidigare statsråd (S). Ebba Witt-Brattström, professor i litteratur-vetenskap med genusinriktning. Birgitta Wistrand, ordförande Fredrika Bremer förbundet, tidigare riksdagsledamot (M). Gunnel Åhlander, journalist. ", "article_category": "other"}
{"id": 18147, "headline": "”Bara gubbar får Nobelpris - så satsar vi på kvinnorna”", "summary": "Av 861 Nobelpris har bara 44 gått till kvinnor. I år prisbelönas 9 män. Nu är hög tid att komma till rätta med bristen på kvinnliga Nobelpristagare. Varför inte i inbjudningsbreven till världens lärosäten framhålla att lika många kvinnor som män bör föreslås till prisen, skriver akademiker, författare och andra som vill se en förändring.", "article": "Nomineringsarbetet till Nobelprisen är en lång och mödosam process med många inblandade. Tusentals inbjudningar till att föreslå kandidater går varje år ut till universitet och lärosäten i världen. De kraftigt mansdominerade kommittéerna träffas sedan bakom lyckta dörrar och resultatet blir oftast att män väljer män. Det har höjts kritiska röster om att det inte enbart handlar om att vara vetenskapligt excellent för att komma med i de olika Nobelförsamlingarna som utser pristagarna, utan framför allt om att ha rätt kontakter och rätt kön. ”Det finns inga kvinnor att välja”, är ett återkommande argument som brukar höras, och det så kallade ”historiska arvet” sägs minimera antalet möjliga kvinnliga Nobelkandidater. Men är det sant? Ska kvinnor förbli osynliga i Nobelsammanhang? Fakta är: Nobelstiftelsen som förvaltar arvet efter Alfred Nobel har sju ledamöter, en är kvinna. I Kungliga Vetenskapsakademien, som utser pristagare i fysik, kemi och ekonomi, sitter cairja 575 ledamöter. Runt 12 procent är kvinnor. De två Nobelkommittéerna för prisen i fysik och kemi samt Riksbankens Nobelkommitté för ekonomipriset har totalt 24 ledamöter, 5 är kvinnor. Samtliga ordförande är män. Av 426 Nobelpris i dessa ämnen har 7 gått till kvinnor. Endast en kvinna har fått priset i ekonomi (2009) och de fyra kvinnor som erhållit kemipriset fick det 2009, 1964, 1935 och 1911. Två kvinnor har fått fysikpriset, år 1903 och 1963. I Karolinska institutets Nobelförsamling finns 50 professorer, 9 är kvinnor. I Nobelkommittén för priset i fysiologi eller medicin sitter 4 män och 1 kvinna. Ordförande är man. Av hittills utdelade 201 Nobelpris i medicin har 10 gått till kvinnor. I Svenska Akademien, som utser pristagare i litteratur, sitter 13 män och 5 kvinnor. Kvinnorna dominerar dock i kommittén för Fredspriset, 3 kvinnor och 2 män. Vad innebär det när vår unga generation nästan uteslutande ser män på det så kallade ”Pingvinberget” i Konserthuset den 10 december varje år? Herrar som prisar andra herrar. Vad sänder det för signaler? Ett Nobelpris ger inte enbart pengar utan också status och prestige i världen, något som i sin tur genererar stora forskningspengar – och fortsatt forskning. Dagens mansdominans säkrar alltså en fortsatt mansdominans. Hur kan det mönstret brytas? Vi som undertecknar denna artikel vill se aktiva åtgärder. 1. Ett effektivt sätt kan vara att inrätta ett råd, som omgående börjar arbeta för att skapa en ”Nobels namnbank”. Denna ska innehålla namn på möjliga kvinnliga pristagare, med minst lika excellenta meriter som sina manliga kolleger. De kvinnor som finns med i namnbanken ska sedan kunna komma i fråga som Nobelpristagare. Nomineringsförfarandet är noggrant fastslaget i statuterna, men vi föreslår att möjligheten att skapa en ”namnbank” av kvinnonamn utreds. 2. Ett andra förslag är att inbjudningsbreven, som går ut till världens lärosäten, ska innehålla en uppmaning att nominera lika många kvinnor som män. Det finns vad vi förstår inget som hindrar ett sådant tillägg, förslaget kan därför omgående genomföras. Vi inser att många av dem som i dag lägger ner ett seriöst arbete i akademier och Nobelkommittéer och arbetar för att finna värdiga Nobelpristagare kan känna en tveksamhet inför våra förslag. Kan de fungera? Är de realistiska? Eller kan de kanske rent av ses som naiva? Men då vill vi ställa frågan till de arbetande Nobelförsamlingarna: Är inte mansdominansen och de signaler den sänder ett problem som rentav riskerar att försvaga prisets renommé? Bort med ”Gubbprisen” – länge leve Nobelprisen! Undertecknare: Amelia Adamo, chefredaktör M-Magasin. Zoran Alagic, presschef. Kurdo Baksi, chefredaktör Svartvitt. Boel Berner, professor i teknik och social förändring. Sven Britton, professor i infektionsmedicin, riksdagsledamot (S). Kerstin Brunnberg, styrelseordförande i Statens kulturråd, tidigare vd för Sveriges Radio och gästprofessor i praktisk journalistik. Lars Bäck, jämställdhetskonsult. Alexandra Charles, ordförande 1,6 miljoner-klubben. Monika Edgren, professor genusvetenskap, professor i litteraturvetenskap, vice-rektor Uppsala universitet. Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap, vice-rektor Uppsala universitet. Anders Flodström, professor i fysik, tidigare universitetskansler. Sigbrit Franke, professor i pedagogik, tidigare universitetskansler. Göran Greider, författare, chefredaktör Dalademokraten. Lars Jalmert, professor i pedagogik. Mari Jungstedt, författare. Britt-Marie Landgren, professor i obstetrik och gynekologi. Anna-Greta Leijon, tidigare statsråd (S). Maria Leissner, generalsekreterare för Community of Democracies, tidigare ambassadör för demokratifrågor vid UD och fd partiledare (FP). Marianne Lindberg De Geer, konstnär och dramatiker. Mian Lodalen, författare. Ulf Mellström, professor i genusvetenskap. Åsa Moberg, författare och debattör. Tuija Muhonen, professor i arbetsvetenskap. Stina Oscarson, chef för Radioteatern. Suzanne Osten, professor i regi, dramatiker. Ingegerd Palmér, tidigare rektor för Luleå tekniska universitet och Mälardalens högskola, ledare för det nationella projektet IDAS – fler kvinnor på höga akademiska poster. Nina Rehnqvist, professor, ordförande Statens beredning för medicinsk utvärdering. Charlotta Riberdahl, hovrättslagman. Arne Ruth, publicist, skriftställare, tidigare chefredaktör Dagens Nyheter. Madelene Sandström, vd KK-stiftelsen, högskolornas forskningsfinansiär, f d GD FOI. Pia Sandvik, vd Länsförsäkringar Jämtland, tidigare rektor Luleå tekniska universitet. Karin Schenck-Gustafsson, professor i kardiologi, grundare av Centrum för Genusmedicin, Karolinska institutet. Gudrun Schyman, tidigare partiledare (V), kommunpolitiker för Feministiskt initiativ. Per Sevastik, ansvarig för MR-frågor Sida, tidigare gästprofessor i MR-frågor vid Pekings universitet. Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, ordförande för S-kvinnor och tidigare statsråd (S). Gunnar Svedberg, professor i energiteknik, tidigare rektor Göteborgs universitet. Maria Sveland, journalist och författare. Marie Tuma, direktör för Raoul Wallenberginstitutet (RWI) vid Lunds universitet, tidigare internationell domare, och åklagare i den internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien i Haag. Christina Ullenius, styrelseordförande för KK-stiftelsen, högskolornas forskningsfinansiär, tidigare rektor för Karlstads universitet. Katarina Wennstam, författare. Margareta Winberg, ordförande UN Women Sverige, tidigare statsråd (S). Ebba Witt-Brattström, professor i litteratur-vetenskap med genusinriktning. Birgitta Wistrand, ordförande Fredrika Bremer förbundet, tidigare riksdagsledamot (M). Gunnel Åhlander, journalist. ", "article_category": "other"}
{"id": 18150, "headline": "”Färre svenska forskare i internationell toppklass”", "summary": "Trots goda ekonomiska villkor tappar svensk forskning kraft och ligger långt efter länder som Danmark, Nederländerna och Schweiz. Ett skäl är att svenska universitet är alltför beroende av externa finansiärer. Ett annat att vi har ett oklart karriärsystem för unga forskare, skriver professorerna Gunnar Öquist och Mats Benner.", "article": "På Nobeldagen i morgon är det kreativiteten och originaliteten som skall lysa. Forskare från alla länder tävlar om att tackla de allra svåraste vetenskapliga problemen. Konkurrensen stimulerar men skiljer också ut den gynnsammaste grogrunden för vetenskaplig förnyelse. Alla når inte toppen. Sverige har länge varit en kunskapsnation av högsta rang, med många världsledande forsknings- och kunskapsmiljöer. Men någonting har hänt. Färre forskare i toppskiktet trots ökade resurser. De senaste decennierna har svensk forskning trots förhållandevis goda ekonomiska villkor tappat kraft och når inte längre upp till den nivå där de viktigaste genombrotten sker. Svensk forskning hävdar sig förhållandevis dåligt vad gäller de högst citerade publikationerna (topp 10 procent). Länder som Danmark, Nederländerna och Schweiz presterar långt bättre och ligger 35–40 procent över världsgenomsnittet, jämförbart med den ledande forskningsnationen USA. Sverige ligger däremot långt efter, på ungefär 15 procent över snittet. Statistiken visar också att den vetenskapliga toppen i Danmark, Nederländerna och Schweiz har en större bredd och starkare nyrekrytering av unga forskare som presterar i toppskiktet (Vetenskapsrådets lilla rapportserie 5:2012). Läget oroar. Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) tog därför 2011 initiativet till en utredning om den banbrytande forskningens villkor. Undertecknade har genomfört en jämförelse av forskningssystemens utveckling efter 1990 i bland annat Danmark, Nederländerna, Schweiz och Sverige. Den presenteras i akademirapporten ”Fostering breakthrough research: A comparative study” (Finns att läsa på http://kva.se). Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna: 1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer. 2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare. 3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer. Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz). Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse. Svenska universitet fungerar som ”projekthotell”, utan motiv eller möjlighet att formulera egna djärva program. Universitetsledningarna i jämförelseländerna har resurser och auktoritet att sätta rekrytering högt på dagordningen. Här har svenska universitet i stort sett kapitulerat, och dagens rekrytering styrs i praktiken av anslagsströmmarna. Det blir allt vanligare att professorer måste dra in stora delar av sin lön från externa källor. Tillsammans med det befordringssystem av professorer som infördes i slutet av 90-talet har detta inneburit att rörligheten i stort sett upphört. Till skillnad från i Danmark, Nederländerna och Schweiz har vi i Sverige dessutom synnerligen svaga karriärsystem för yngre forskare. De har inte möjlighet att etablera sig själva under längre tid utan att behöva snegla på externa möjligheter och temporära projektbidrag. Olika forskningsstiftelser gör visserligen berömvärda insatser för att främja unga forskares villkor men det kan aldrig ersätta universitetens ansvar. Forskningsråd och stiftelser som beviljar forskningsbidrag på basis av vetenskapliga kvalitetskriterier är i dag kvalitetsgaranter för svensk forskning. Men detta räcker inte. För att säkerställa långsiktig kvalitet och förnyelse på högsta nivå måste också universiteten ha resurserna men även ansvaret att skapa de miljöer som främjar den banbrytande forskningen. Sverige kan lära mycket av de positiva erfarenheterna från Danmark, Nederländerna och Schweiz. Utifrån dem föreslår vi här några grundläggande åtgärder för att höja kvaliteten på svensk forskning: • Säkerställ att universiteten får ett ledarskap som på alla nivåer präglas av hög akademisk legitimitet och djärva vetenskapliga visioner. • Komplettera dagens externt dominerade styrelser med akademiska senater som ansvarar för forskningens kvalitet. • Återinför fullt finansierade tjänster för professorer och lektorer med basresurser som möjliggör riskfylld, långsiktig forskning inom områden där universiteten vill vara ledande. Rekrytera komplementära kompetenser för att skapa kreativa miljöer för nytänkande. • Etablera ett karriärsystem för unga forskare med för ämnesområdet adekvat basfinansiering. • Rekrytera med nationell och internationell öppenhet vid alla anställningar. • Använd ”peer review” för regelbunden kvalitetskontroll och prioritering. Dessa åtgärder genomförs inte i en handvändning, men det finns redan positiva tendenser. Regering och forskningsråd måste dock stödja förändringsarbetet, och föreliggande forskningsproposition ger ytterligare stöd för universiteten att påbörja processen. På lång sikt bör framgångsrika universitet kunna ges förtroendet att förfoga över åtminstone 60 procent av sina samlade forskningsresurser. Internationella erfarenheter visar att universitet med en stark kvalitetskultur och en stabil ekonomisk bas kan nå en internationell topposition inom tio år. Då skulle Sverige vara tillbaka som forskningsnation av högsta rang. Gunnar Öquist, Professor emeritus i fysiologisk botanik, Umeå universitet, fd ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien. Mats Benner, Professor i forskningspolitik, Lund universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 18157, "headline": "”Kvinnofriden i Stockholm gäller inte för alla kvinnor”", "summary": "Hot om nedläggning. Hundratals missbrukande kvinnor utsätts varje dag för våld. Om Qjouren i Stockholm tvingas lägga ned har dessa kvinnor inte längre någonstans att söka skydd. Politikerna tvår sina händer och säger att någon annan får ta hand om kvinnorna. Men vem är denna någon, skriver Pernilla Sjöberg på Qjouren plus politiker från båda blocken.", "article": "I Stockholm saknar kvinnor i missbruk skydd från våld när Qjouren tvingas lägga ned sin verksamhet till årsskiftet. I regeringens satsning på kvinnofrid som kom för tre år sedan hävdar man att ”alla kvinnor utan undantag” har rätt att leva ett liv utan att vara utsatta för våld. Grupper man särskilt ville satsa på var minoriteter, där kvinnor i missbruk var en. Anledningen till denna särskilda satsning på missbrukande kvinnor är uppenbar. Olika undersökningar har visat att 70–80 procent av kvinnor i tungt missbruk lever i relationer där de är våldsutsatta. Det finns i dag i Sverige cirka 50.000 kvinnor som lever i ett tungt alkohol- eller narkotikamissbruk. Runt 40.000 av dessa kvinnor är utsatta för våld och behöver ibland skydd. Problemet är att dessa våldsutsatta kvinnor inte tas emot av vanliga kvinnojourer. Vanliga kvinnojourer saknar kompetens i hur man arbetar med kvinnor med beroendeproblem. Dessutom vistas ofta barn i lokalerna på vanliga jourer vilket gör det olämpligt att ha påverkade personer där. Resultatet är att våldsutsatta kvinnor i beroende saknar skydd. Behandlingshem, dit missbrukande kvinnor ofta hänvisas i stället, saknar å sin sida tillräcklig kunskap om våld mot kvinnor. De könsblandade härbärgena som ibland erbjuds som ”stöd” är rent olämpliga att vistas på för en våldsutsatt kvinna. Kvinnor i missbruk som också är utsatta för våld behöver hjälp med båda delar. RFHL Stockholm startade därför för fyra år sedan med hjälp av statsbidrag Qjouren – Sveriges enda kvinnojour för missbrukande kvinnor. Verksamheten har resulterat i att ett stort antal kvinnor i Stockholms län fått skydd från våld, att man fått i väg ett antal våldsutsatta missbrukande kvinnor på behandling och att man genom de kunskaper och erfarenheter personalen fått har kunnat utbilda personer som möter kvinnorna från denna grupp. Alla inblandade, från Stockholms stad till länsstyrelsen är ense om att Qjouren är en bra verksamhet som väl fyller sitt syfte. Trots detta står nu Qjouren inför ett akut nedläggningshot. Anledningen är att statsbidragen upphör och att inga kommuner i länet utom Stockholm är villiga att medverka till finansieringen av kvinnornas konkreta skydd. I varje enskild kommun är våldsutsatta missbrukande kvinnor en minoritet, även bland våldsutsatta kvinnor. Dessutom en minoritet med låg social status, som av förståeliga skäl har svårt att själv hävda sina rättigheter. Politikerna i länets kommuner anser sig inte ha ansvar för att det finns adekvat stöd och skydd för den här resurssvaga gruppen kvinnor. Den allmänna politiska retoriken anger alltså att alla kvinnor har rätt till skydd och ett liv utan våld men i praktiken sparkar man på dem som redan ligger allra sämst till. Faktum är att i ett av världens mest jämställda länder har missbrukande våldsutsatta kvinnor inte samma skydd som andra våldsutsatta kvinnor. Hundratals missbrukande kvinnor slås varje dag sönder och samman av sina partners. De har ingenstans att söka skydd. Politikerna tvår sina händer och säger att någon annan får ta hand om dessa kvinnors skydd. Frågan är bara vem denna någon är? Enligt lagen är det kommunernas skyldighet att erbjuda stöd och skydd åt våldsutsatta kvinnor i deras kommun (ja, häri ingår kvinnor med missbruk, något som vi förutsätter att alla är på det klara med). I brist på att kommunerna tar sitt lagstadgade ansvar har vi gjort allt vad vi har kunnat för att täcka upp. Men trots att vi erbjuder oss att göra jobbet åt kommunerna är de inte intresserade av att finansieria oss. På 1200-talet lagstiftade Stockholms grundare Birger Jarl om kvinnofrid i det dåvarande konungariket Sverige. Birger Jarls lagstiftning visade på en god viljeinriktning men var i praktiken tandlös. Efter den proklamerade kvinnofriden har hundratusentals kvinnor genom århundraden utsatts för våld av sina partners i Sverige. 800 år efter urstockholmaren Birger Jarls proklamerade kvinnofrid läggs Qjouren ner och därmed försvinner det enda fungerande skyddet för våldsutsatta missbrukande kvinnor i tvåmiljonerslänet Stockholm. Pernilla Sjöberg, Qjouren RFHL Stockholm Cecilia Elving, ordförande Liberala kvinnor Stockholms län Catrin Mattsson, ordförande Stockholms Centerkvinnors distriktsavdelning samt vice ordförande Centerkvinnorna Moa Neuman, ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet Stockholm. Inger Stark (V), ledamot Stockholms Stads socialnämnd Stefan Nilsson (MP), gruppledare i Stadshuset ", "article_category": "other"}
{"id": 18164, "headline": "”En lättnad att kunna berätta”", "summary": "Cissi Wallin vill få fler att våga polisanmäla sexuella övergrepp. Själv tvekade hon i flera år. Även om hon visste att chansen till en fällande dom var liten, kändes det som en befrielse att anmäla, säger hon.", "article": "Journalisten Cissi Wallin, känd från radio och tv, är en av de kvinnor som nu lanserar ”Våga anmäl”, ett initiativ för att fler ska våga polisanmäla sexuella övergrepp. Själv väntade hon i flera år innan hon tordes lämna in en polisanmälan. När fallet lades ned för två månader sedan bestämde hon sig för att göra något för att fler ska våga berätta vad de varit med om – och våga anmäla. – För mig var det som en stor befrielse när jag till slut polisanmälde övergreppet. Jag visste att chansen att mannen skulle bli fälld efter så lång tid var liten, men kände ändå att en anmälan var det enda rätta. Redan förra hösten fick Cissi Wallin idén till ”Våga anmäl”. Hon ville använda sina erfarenheter för att ge andra i samma situation stöd och råd om hur de kan finna mod till att våga anmäla – och få mer information om hur en anmälan går till. Men hon ville vänta till hennes eget fall var avslutat. – Nu startar jag och tre andra kvinnor som utsatts för övergrepp en ny hemsida. Tanken är att vi och andra ska berätta vad vi varit med om, men också att politiker och debattörer ska presentera sina tankar och åsikter. Det viktigaste för oss är att fler vågar anmäla och att mörkertalet när det gäller sexualbrott går ner. Tystnaden måste minska. Cissi Wallin berättar om hur hon upplevde det som hände en vacker sommarkväll för drygt sex år sedan. Efter en trevlig kväll på krogen frågade en bekantas bekant om hon ville följa med på en efterfest i hans lägenhet. Hon tvekade inte, mannen verkade trevlig. – Men så droppade folket som fanns i lägenheten snabbt av. Mannen bjöd på ett glas vin och jag tyckte att det skulle bli spännande att prata mer med honom, berättar Cissi. Efter en stund började hon känna sig dåsig, men minnesbilderna av vad som hände sedan är fortfarande tydliga. Enligt Cissi Wallin förgrep sig mannen sexuellt på henne. Hon tror att han lagt något i hennes vinglas så att hon blev drogad. Cissi Wallin vågade inte polisanmäla det som hon uppfattat hade hänt. Hon berättade för några vänner, men bagatelliserade nästan det hela med att ”Ja, det blev ingen lyckad kväll”. – Det tog två år innan jag kunde sätta ord på det jag varit med om. Jag träffade min dåvarande pojkvän och märkte att jag hade svårt med tilliten, och sexlivet fungerade inte som förr. Han och en nyfunnen kompis, som sade sig också ha blivit sexuellt utsatt av samme man, tvingade mig att berätta om det jag gömt undan inom mig. Men Cissi Wallin tvekade ändå om att göra en anmälan, bland annat för att hon var rädd för omgivningens reaktioner. – Jag var 23 år då och på väg att få fler mediejobb. Jag ville inte att någon skulle tro att jag gjorde en polisanmälan bara för att få mer uppmärksamhet. Så jag lade ned det hela. Efter att ha gått i terapi fick Cissi tillbaka sin trygga sexualitet. Hon kände inte längre något hat, men ville få till stånd någon sorts avslut. Strax före lucia för ett år sedan gjorde hon så en polisanmälan – och nu hoppas hon att ”Våga anmäla” ska leda till att fler verkligen vågar anmäla sexuella övergrepp. – Den lättnaden efter att ha berättat för och blivit lyssnad på av en polis var verkligen som en stor sten som släppte från bröstet. Alla som utsätts för sexualbrott borde få samma bemötande, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 18179, "headline": "”Lena Ek måste ta hänsyn till fattigas behov av el”", "summary": "Dagens klimatförhandlingar i Doha. För att en global överenskommelse om klimatet ska kunna nås krävs att de rika länderna tar hänsyn till fattiga länders behov av mera el. De kan göras genom att de rika länderna subventionerar förnybar energiproduktion i fattigare länder, skriver Naturskyddsföreningens Svante Axelsson.", "article": "När miljöminister Lena Ek (C) landar i Doha i dag har hon som företrädare för ett rikt land i klimatförhandlingarna ett stort ansvar. Jordens klimat är på väg att bli fyra grader varmare, enligt en ny rapport från Världsbanken. Samtidigt lever var femte invånare på klotet under så knappa förhållanden att de ännu inte har fått tillgång till el. För att de fattiga länderna ska få en genväg till billig, förnybar energi måste Sverige dels öronmärka pengar till den så kallade gröna fonden, dels upprätta bilaterala avtal direkt med länder. Om fattiga människors behov inte tas på allvar så minskar förutsättningarna för en global överenskommelse för klimatet. Det kräver stora investeringar i förnybar energi så att länderna i syd kan gå direkt på hållbara energilösningar, utan att passera fossila bränslen. En lösning på detta är garantipriser, så kallade feed-in-tariffer. Principen är enkel och beprövad och används redan i en rad länder i syd. Genom att ge ett garantipris för förnybar el som levereras ut på nätet kan både privata och offentliga investerare räkna hem en vinst som de inte skulle göra om de konkurrerade med fossil energi på marknadens villkor. Samtidigt kan denna annars ibland dyrare energi säljas till konsumenter för ett pris som även fattiga människor och länder klarar av att betala. Skillnaden i det pris konsumenten betalar och producentens ersättning är en subvention som bekostas av industriländerna, enligt principerna i klimatkonventionen. För att införa systemet i många utvecklingsländer behöver världens länder komma överens om att betala för det till en global energifond, den så kallade gröna fonden. Fonden beslutades under klimatförhandlingarna i Cancún i Mexico för två år sedan för att skapa rejäla resurser för att finansiera klimatprojekt i de fattigare länderna och bygga upp system för att stödja de u-länder som drabbas av klimatförändringarna. Genom garantipriser blir investeringar i förnybar energi plötsligt högintressanta. Garantipriser innebär därför möjligheter för näringslivet, inte minst i Sverige, att bidra till omställningen. Fler jobb, företagsvinster och skatteintäkter i i-länderna ökar viljan att satsa pengar. Men en större tillgång till el stimulerar också till jobb och företagsvinster i u-länderna. Systemet har också den stora fördelen att det minskar risken för korruption eftersom subventionen betalas ut först när den fossilfria elektriciteten levereras. När Lena Ek sätter sig i förhandlingarna i dag måste hon lägga upp pengar på bordet för att möjliggöra en genväg till fossilfri utveckling för de fattiga länderna. Andra EU-länder lär göra det. Det är en nyckelfråga för att skapa ökat förtroende mellan fattiga och rika. Sverige bör också acceptera att kommande koldioxidskatt på flyg och sjöfart kan gå direkt till den globala miljöfonden utan att passera det svenska finansdepartementet. Det ger nämligen stabila intäkter till den gröna omställningsfonden. Sverige är ett av de länder som i dag blockerar öronmärkta pengar till den gröna fonden, vilket försvårar förhandlingarna eftersom just öronmärkning av skatteintäkter är en förutsättning för att säkra inkomster för de länderna i Syd. Men det går också att börja i mindre skala. Sverige kan gå före på egen hand och skapa lokala garantipriser i väntan på att den globala fonden får medel. Lena Ek skulle kunna satsa direkt på förnybar el i ett enstaka land eller region, till exempel Kenya, som redan har systemet för feed-in-tariffer men saknar medel. Inför klimatmötet uppmärksammade Lena Ek i veckan det lönsamma med att skärpa EU:s klimatmål för att minska utsläppen och hejda den globala uppvärmningen. Det är därför obegripligt att Sverige inte stöder Storbritanniens förslag att helt enkelt skrota 1,7 miljarder utsläppsrätter. Det skulle i praktiken minska EU:s utsläpp med 30 procent i ett slag. Det skulle också vara ett köttben att lägga upp på förhandlingsbordet i Doha för att visa de rikare ländernas goda vilja. Men Sverige stöttar inte detta förslag. Det är skamligt. Att skrota utsläppsrätter är oerhört billigt eftersom det just nu finns överskott av utsläppsrätter och priset är så lågt som ca 7 öre per kg utsläpp. En skrotning av utsläppsrätter skulle också öka priset på resterande utsläppsrätter vilket är bra för ländernas statsintäkter och ökar lönsamheten i att investera i förnybar energi. FN:s klimatförhandlingar är det forum världen har för det helt nödvändiga globala klimatarbetet. Genom egna utsläppsminskningar och satsningar på gröna fonden har Sveriges och EU:s politiska ledare en unik möjlighet att vara den region som lyckas överbrygga spänningarna mellan de rika länderna och de fattiga. Det skulle vara ett steg på väg bort från både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen ", "article_category": "other"}
{"id": 18182, "headline": "Grundlag under stress", "summary": "Det bästa man kan säga om Egyptens nya förslag till konstitution är att det kunde ha varit värre.", "article": "Alla vet att det är dyrt att anlita billiga hantverkare. För Egypten gäller i dag följande sanning: En grundlag blir inte bättre än de människor som arbetar fram den – däremot kan den bli sämre om de får för lite tid. Landets nya förslag till konstitution, som röstades igenom i en maratonsession natten till fredagen, kunde förvisso ha varit värre. Men bra är utkastet inte, mycket på grund av att det togs fram i sedvanligt egyptiskt kaos. Oppositionella, som kristna, liberaler och kvinnor, har i protest mot islamistisk dominans hoppat av rådet som skrivit förslaget. Arbetet och omröstningen skedde dessutom under stor brådska, vilket ytterligare delat nationen och fått kritiker att kalla konstitutionen ett hafsverk. Och dessutom: den röstades igenom till ekot av våldsamma demonstrationer mot Muslimska brödraskapets president Muhammad Mursi som nyss lagt fram sina kontroversiella dekret som ger honom mer makt. För att gjuta olja på protestvågorna talar Mursi om sina dekret som ”precisionskirurgi” för att rädda Egypten. Vari precisionen består hade andra bedömare synnerligen svårt att se, snarare framstod det som att bota nageltrång genom att amputera armen. Presidenten lovar att slopa dekreten så snart en ny konstitution finns på plats, men det är en tidpunkt ännu skriven i stjärnorna. Oppositionen avser nämligen att rösta nej i folkomröstningen om grundlagen, som ska ske om ett par veckor. Och kanske vore det lika bra. Förslaget har nämligen allvarliga brister, vilket bland andra människorättsorganisationen Human Rights Watch pekar på. Till exempel slås fast att Egyptens försvarsminister inte får vara civil, vilket gör att militärens roll som stat i staten, skyddad för civil insyn, säkras. Den nya grundlagen innehåller visserligen en paragraf om yttrandefrihet, men det är enligt två andra stycken förbjudet att förolämpa individer och profeter. Förutom att de är motsägelsefulla strider formuleringarna mot internationella mänskliga rättigheter. Kristna och judar garanteras fortsatt religionsfrihet i landet – en ”frihet” som många kan vittna om är starkt begränsad i praktiken – men det sägs inget om andra minoritetsreligioner. Likaså finns stora frågetecken vad gäller kvinnornas rättigheter, bland annat en paragraf som talar om kvinnans plikter gentemot sin familj. Den bästa nyheten i förslaget till grundlag är att presidentens maktinnehav begränsas till två mandatperioder, eller 8 år. Det är ett gigantiskt demokratiskt framsteg för ett land vars förre (icke valde) president var planterad på tronen i tre decennier. Nu hoppas Muhammad Mursi och Brödraskapet att, trots kritiken, kunna mobilisera sina väljare än en gång och få igenom den haltande grundlagen. Om han lyckas med det kvarstår en ännu större utmaning, landets ekonomi. Med ett budgetunderskott på 11 procent av BNP och minskande turistinkomster ställs hoppet till ett lån på 35 miljarder kronor från Internationella valutafonden. För den egyptiska väljaren är nämligen ekonomin en betydligt viktigare fråga än sharialagar, religiösa rättigheter och försvarsministerns tidigare yrke. Plånboksfrågorna lär avgöra Mursis politiska framtid. ", "article_category": "other"}
{"id": 18199, "headline": "”Kärnkraft nödvändig för att bromsa temperaturökningen”", "summary": "Tysk felprioritering. Tyskland har beslutat att avveckla kärnkraften. I stället producerar man el i kolkraftverk, med enorma koldioxidutsläpp som följd. Det är fel väg att gå. Ska vi ta klimathotet på allvar behövs kärnkraften i Tyskland, Sverige och övriga världen, skriver Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik.", "article": "I dagarna är världens ledare återigen samlade för att diskutera klimatfrågan. Denna gång är det i Doha, Qatar, där miljöminister Lena Ek, hennes tyska motsvarighet Peter Altmaier och många fler under FN:s paraply ska hitta lösningar på hur man säkerställer att den globala temperaturökningen stannar under två grader Celsius. Tyvärr verkar deras ansträngningar redan från början vara dömda att misslyckas. Dels för att Världsbankens nyss släppta rapport varnar för att temperaturökningen riskerar att bli hela fyra grader under detta århundrade. Och dels för att det kommer att bli svårt att övertyga andra länder om behovet av att minska sina växthusgasutsläpp om Tyskland, som ligger på en sjätte plats i den globala utsläppsligan, följer upp sitt beslut att stänga sina kärnkraftverk till år 2022. Det tyska beslutet om kärnkraftavveckling bejublas av många inom miljörörelsen. Men är det verkligen ett bra beslut för klimatet? Är det verkligen etiskt försvarbart att avveckla kärnkraft istället för kolkraft? Borde inte Tyskland, där varje producerat kilowattimme elektricitet orsakar cirka 20 gånger högre koldioxidutsläpp än i Sverige, prioritera stängningen av sina fossila kraftverk? Svaret på den sista frågan borde rimligen vara ett ja – oavsett vad man tycker om kärnkraftens långfristiga vara eller ickevara. Att Tyskland ändå föredrar att stänga kärnkraftverken har förstås sina orsaker. Det handlar om Merkels politiska överlevnad – i sviterna efter Fukushima – men också om att bevara den betydande och statligt subventionerade kolgruvsindustrin. Och detta samtidigt som man kan visa upp en gigantisk satsning på sol- och vindenergi. Det handlar alltså om en win-win-win-situation för den tyska regeringen. Men bra för klimatet är det inte. En nationell satsning på sol- och vindenergi – där flera tiodels procent av Tysklands BNP varje år kommer att investeras – är på många sätt beundransvärd. Det kan ju vara värt att pröva vad de så kallade alternativa energislagen förmår, och att se om Tysklands elproduktion och elnät klarar av den planerade snabba och storskaliga omställningen. Men det handlar också om att göra tuffa val. Och tyvärr prioriterar Merkel och hennes Tyskland helt fel när kärnkraften fasas ut. En satsning med målsättningen att stänga merparten av kolkraftverken – vilka i dag tillsammans med gas- och oljekraftverk står för runt 60 procent av Tysklands elproduktion – hade däremot varit värd en stående ovation. Där hade industrilandet Tyskland kunnat visa vägen och att klimatfrågan är viktig. I stället stänger man kärnkraftverk som producerar el med mycket låga koldioxidutsläpp och annonserar, utan att möta större protester, byggandet av nya kolkraftverk. Att detta förhärligas av den stora merparten inom miljörörelsen är svårt att begripa. I det globala perspektivet, som måste tillämpas i miljöfrågor, lägger man de facto över ansvaret på andra länder att reducera utsläppen av växthusgaser. Ofta handlar det om länder i exempelvis Afrika och Asien som har svårt att minska sina utsläpp – och som tvärtom kan ha behov av att öka dessa i syfte att höja levnadsstandarden. Några hårda och lätt kontrollerbara siffror är på sin plats. Enligt International Energy Agency (IEA) är medelvärdet för hur mycket koldioxidutsläpp en kilowattimme el orsakar 22 gram för Sverige och 468 gram för Tyskland (åren 2008–2010). Sverige producerar cirka hälften av sin el från vattenkraft och den andra hälften från kärnkraft. Tyskland använder till 60 procent fossilkraft. Motsvarande siffra för Frankrike, som har cirka 75 procent kärnkraft, ligger på 77 gram. Polen, med nästan bara kolkraft, ligger på hela 798 gram medan Danmark, med världens högsta andel vindkraft, ligger på 385 gram per kilowattimme el. Att Danmark ligger så högt är inte vindkraftens fel, utan beror på att man föredrar det fossila framför nukleär baskraft. Med tanke på dessa siffror och det allt större klimathotet borde miljörörelsen ta sig en funderare. Man borde åtminstone omvärdera sina prioriteringar istället för att med blind eufori heja på Tysklands fossila vägval. Glädjande steg i rätt riktning noteras i Storbritannien, där namnkunniga personer som George Monbiot numera argumenterar för kärnkraft och där tidningen The Independent nyligen kunde berätta att företrädare för både vindkraft- och kärnkraftsindustrin för första gången tillsammans uppmanade premieministern David Cameron att skärpa lagstiftningen i syfte att begränsa koldioxidutsläppen från elproduktionen. I Tyskland är det tyvärr andra tongångar. Den redan verkställda avstängningen av nästan hälften av alla tyska kärnkraftverk har lett till ökad användning av fossilkraft och ökar därmed Tysklands koldioxidutsläpp. I en rapport av den grönfärgade Heinrich Böll Stiftung lyckas dock skribenten Craig Morris med konststycket att hävda att Tyskland faktiskt har rätt att öka sina utsläpp eftersom man alldeles säkert kommer att uppfylla Kyotoprotokollets mål och hävdar dessutom att handeln med utsläppsrätter säkerställer att koldioxidutsläppen är begränsade. Är det slutet på den gröna rörelsen? Betyder det att man är nöjd med nuvarande utsläppshandel och menar att denna handel kommer att rädda länder som Bangladesh från allt värre översvämningskatastrofer när både Arktis och Grönlandsisen håller på att helt smälta bort? Betyder det att man menar att Kyotoprotokollet kommer att begränsa ökenutbredningen runtom i världen och förhindra fler värmeböljor som numera nästan årligen orsakar tusentals döda även i Europa? Jag hävdar inte att kärnkraft är helt problemfri. Precis som med alla teknologier behöver säkerheten förbättras. Men kärnkraft är en kraftfull energikälla med mycket låga koldioxidutsläpp per kilowattimme och bör därför spela en betydande roll i den globala energiförsörjningen. Därför hävdar jag att vi, om vi tar klimathotet på allvar och tänker globalt, behöver kärnkraft såväl i Sverige, Tyskland och övriga världen. Det är bara att hoppas att den breda miljörörelsen inser detta när tid är.  Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet, tysk och svensk medborgare ", "article_category": "other"}
{"id": 18200, "headline": "\"Kärnkraft nödvändig för att bromsa temperaturökningen\"", "summary": "Tysk felprioritering. Tyskland har beslutet att avveckla kärnkraften. Istället producerar man el i kolkraftverk, med enorma koldioxidutsläpp som följd. Det är fel väg att gå. Ska vi ta klimathotet på allvar behövs kärnkraften i Tyskland, Sverige och övriga världen, skriver Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik.", "article": "I dagarna är världens ledare återigen samlade för att diskutera klimatfrågan. Denna gång är det i Doha, Qatar, där miljöminister Lena Ek, hennes tyska motsvarighet Peter Altmaier och många fler under FN:s paraply ska hitta lösningar på hur man säkerställer att den globala temperaturökningen stannar under två grader Celsius. Tyvärr verkar deras ansträngningar redan från början vara dömda att misslyckas. Dels för att Världsbankens nyss släppta rapport varnar för att temperaturökningen riskerar att bli hela fyra grader under detta århundrade. Och dels för att det kommer att bli svårt att övertyga andra länder om behovet av att minska sina växthusgasutsläpp om Tyskland, som ligger på en sjätte plats i den globala utsläppsligan, följer upp sitt beslut att stänga sina kärnkraftverk till år 2022. Det tyska beslutet om kärnkraftavveckling bejublas av många inom miljörörelsen. Men är det verkligen ett bra beslut för klimatet? Är det verkligen etiskt försvarbart att avveckla kärnkraft istället för kolkraft? Borde inte Tyskland, där varje producerat kilowattimme elektricitet orsakar cirka 20 gånger högre koldioxidutsläpp än i Sverige, prioritera stängningen av sina fossila kraftverk? Svaret på den sista frågan borde rimligen vara ett ja - oavsett vad man tycker om kärnkraftens långfristiga vara eller ickevara. Att Tyskland ändå föredrar att stänga kärnkraftverken har förstås sina orsaker. Det handlar om Merkels politiska överlevnad - i sviterna efter Fukushima - men också om att bevara den betydande och statligt subventionerade kolgruvsindustrin. Och detta samtidigt som man kan visa upp en gigantisk satsning på sol- och vindenergi. Det handlar alltså om en win-win-win situation för den tyska regeringen. Men bra för klimatet är det inte. En nationell satsning på sol- och vindenergi - där flera tiodels procent av Tysklands BNP varje år kommer att investeras - är på många sätt beundransvärd. Det kan ju vara värt att pröva vad de så kallade alternativa energislagen förmår, och att se om Tysklands elproduktion och elnät klarar av den planerade snabba och storskaliga omställningen. Men det handlar också om att göra tuffa val. Och tyvärr prioriterar Merkel och hennes Tyskland helt fel när kärnkraften fasas ut. En satsning med målsättningen att stänga merparten av kolkraftverken - vilka i dag tillsammans med gas- och oljekraftverk står för runt 60 procent av Tysklands elproduktion - hade däremot varit värd en stående ovation. Där hade industrilandet Tyskland kunnat visa vägen och att klimatfrågan är viktig. Istället stänger man kärnkraftverk som producerar el med mycket låga koldioxidutsläpp och annonserar, utan att möta större protester, byggandet av nya kolkraftverk. Att detta förhärligas av den stora merparten inom miljörörelsen är svårt att begripa. I det globala perspektivet, som måste tillämpas i miljöfrågor, lägger man de facto över ansvaret på andra länder att reducera utsläppen av växthusgaser. Ofta handlar det om länder i exempelvis Afrika och Asien som har svårt att minska sina utsläpp - och som tvärtom kan ha behov av att öka dessa i syfte att höja levnadsstandarden. Några hårda och lätt kontrollerbara siffror är på sin plats. Enligt International Energy Agency (IEA) är medelvärdet för hur mycket koldioxidutsläpp en kilowattimme el orsakar 22 g för Sverige och 468 g för Tyskland (åren 2008-2010). Sverige producerar cirka hälften av sin el från vattenkraft och den andra hälften från kärnkraft. Tyskland använder till 60 procent fossilkraft. Motsvarande siffra för Frankrike, som har cirka 75 procent kärnkraft, ligger på 77 g. Polen, med nästan bara kolkraft, ligger på hela 798 g medan Danmark, med världens högsta andel vindkraft, ligger på 385 g per kilowattimme el. Att Danmark ligger så högt är inte vindkraftens fel, utan beror på att man föredrar det fossila framför nukleär baskraft. Med tanke på dessa siffror och det allt större klimathotet borde miljörörelsen ta sig en funderare. Man borde åtminstone omvärdera sina prioriteringar istället för att med blind eufori heja på Tysklands fossila vägval. Glädjande steg i rätt riktning noteras i Storbritannien, där namnkunniga personer som George Monbiot numera argumenterar för kärnkraft och där tidningen The Independent nyligen kunde berätta att företrädare för både vindkraft- och kärnkraftsindustrin för första gången tillsammans uppmanade premieministern David Cameron att skärpa lagstiftningen i syfte att begränsa koldioxidutsläppen från elproduktionen. I Tyskland är det tyvärr andra tongångar. Den redan verkställda avstängningen av nästan hälften av alla tyska kärnkraftverk har lett till ökad användning av fossilkraft och ökar därmed Tysklands koldioxidutsläpp. I en rapport av den grönfärgade Heinrich Böll Stiftung lyckas dock skribenten Craig Morris med konststycket att hävda att Tyskland faktiskt har rätt att öka sina utsläpp eftersom man alldeles säkert kommer att uppfylla Kyotoprotokollets mål och hävdar dessutom att handeln med utsläppsrätter säkerställer att koldioxidutsläppen är begränsade. Är det slutet på den gröna rörelsen? Betyder det att man är nöjd med nuvarande utsläppshandel och menar att denna handel kommer att rädda länder som Bangladesh från allt värre översvämningskatastrofer när både Arktis och Grönlandsisen håller på att helt smälta bort? Betyder det att man menar att Kyotoprotokollet kommer att begränsa ökenutbredningen runtom i världen och förhindra fler värmeböljor som numera nästan årligen orsakar tusentals döda även i Europa? Jag hävdar inte att kärnkraft är helt problemfri. Precis som med alla teknologier behöver säkerheten förbättras. Men kärnkraft är en kraftfull energikälla med mycket låga koldioxidutsläpp per kilowattimme och bör därför spela en betydande roll i den globala energiförsörjningen. Därför hävdar jag att vi, om vi tar klimathotet på allvar och tänker globalt, behöver kärnkraft såväl i Sverige, Tyskland och övriga världen. Det är bara att hoppas att den breda miljörörelsen inser detta när tid är. Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet, tysk och svensk medborgare. ", "article_category": "other"}
{"id": 18209, "headline": "”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan”", "summary": "Olaglig påverkan. Advent står för dörren och då återkommer alltid debatten om skolan kan samlas i kyrkan. Vårt svar är ja – om det inte finns några religiösa inslag i ceremonin. Ytterst är det rektorn som ska hantera situationen. Därför har vi tagit fram en juridisk vägledning för rektorerna, skriver Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo på Skolverket.", "article": "Advent nalkas och med det debatten om skolans relation till kyrkan. Det är en fråga som ofta väcker starka känslor. Det visar sig inte minst genom att Skolverket inför skolavslutningar och advent brukar kontaktas av skolor som vill ha vägledning för att kunna uppfylla skollagens krav att skolan ska vara icke-konfessionell. Att den svenska skolan är icke-konfessionell slås fast i skollagen som riksdagen har beslutat om. Det är det vi alla har att förhålla oss till. Att skolan är icke-konfessionell innebär att det inte får förekomma religiösa inslag som till exempel bön, välsignelse eller trosbekännelse i utbildningen. Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan. Fristående skolor med konfessionell inriktning undantas delvis från regeln. Att elever i grundskolan har skolplikt och är skyldiga att delta i skolans verksamheter, som till exempel avslutningar och samlingar i advent, ger ytterligare en dimension till frågan. Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka. Kravet är att det inte får förekomma konfessionella inslag. Men är det då möjligt att över huvud taget ha en samling i kyrkan i advent som ju i sig är en religiös högtid? Vi menar att det är möjligt. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap. Det kan förstås uppfattas som motsägelsefullt – en religiös högtid utan religiösa inslag. Men med dagens lagstiftning så är det den enda lösningen för att kunna förena skolors vilja att samlas i kyrkan med lagstiftningens krav. Det är begripligt att den här frågan väcker debatt och starka känslor. Nationell lagstiftning ställs mot lokala viljor och intressen. Föräldrar som vill att deras barn ska få vara i kyrkan ställs mot föräldrar som inte vill att deras barn ska vara kyrkan. Skolans uppdrag att förmedla kunskap ställs mot kyrkans uppdrag att förmedla den kristna tron. Det är förståeligt om en präst inte kan acceptera att skolan dikterar vad han eller hon får säga och göra i sitt ämbete. Men det är rektorn som har ansvaret för innehållet även när skolan har en samling i kyrkan. Det ansvaret kan aldrig överlåtas till kyrkan. Om inte skolan och kyrkan kan komma överens så måste rektorn avstå från att ha samlingen i kyrkan. Däremot har vi självklart inga synpunkter på om kyrkan vill anordna en frivillig samling för elever, föräldrar och skolpersonal utanför skoltid och utanför skolans verksamhet. Det är rektorn som beslutar och som behöver hantera situationen. Därför har vi tagit fram en juridisk vägledning som ger rektorn en bra grund att utgå ifrån. Den anger inte hur skolan ska göra i varje enskild detalj eller tänkbar situation. Det är bara rektorn som kan och ska göra en bedömning av hur just deras skola ska utforma en eventuell adventssamling i kyrkan. I den återkommande debatten inför skolavslutningar och advent brukar det framföras flera argument som snarare skapar förvirring än klarhet. Det finns därför anledning att redan nu försöka reda ut en del missförstånd. Ett vanligt argument är att Skolverket gör en allt för strikt tolkning av lagstiftningen. Men faktum är att lagstiftningen inte ger utrymme för en friare tolkning. Det får inte förekomma konfessionella inslag i skolan. Vi anser dock att det är förenligt med bestämmelserna att en skola har en samling i kyrkan vid advent, förutsatt att det inte förekommer konfessionella inslag. Ytterligare ett argument som brukar dyka upp är att eleverna ska lära sig om religion i skolan och att lagen därför inte förhindrar konfessionella inslag vid religiösa högtider och skolavslutningar. Det stämmer att elever ska lära sig om kristendomen och andra religioner i skolan. Men det är stor skillnad på att få kunskap om religioner i undervisningen och att tvingas delta i religiös utövning. Ett tredje argument är att de ska vara frivilligt att delta i en skolsamling i kyrkan. Men en sådan samling är en del av utbildningen och därför något alla elever ska delta i. Ibland hörs också argumentet att Skolverket ska låta skolorna själva avgöra hur man vill göra. Och det är precis det vi gör. Det är rektorn som ska besluta om skolan ska anordna adventsfirande i kyrkan och vad det ska innehålla. Men rektorn ska förstås fatta ett beslut som följer lagen. Vårt uppdrag är att ge rektorerna vägledning så att de kan göra just det.  Anna Ekström, generaldirektör, Skolverket Claes-Göran Aggebo, undervisningsråd, Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 18210, "headline": "Korta vägen till en bra anställning", "summary": "”Korta vägen”, ett halvår med skräddarsydd utbildning och praktik för att lotsa in utländska akademiker på rätt arbetsmarknad, finns nu hos ett tjugotal utbildningsanordnare runt om i landet. Bland annat vid Stockholms universitet.", "article": "En tredjedel av dem som invandrat till Sverige brukar sägas ha akademisk bakgrund, i dag omkring 375 000 personer. Men det tar i snitt sju år innan en akademiker från ett annat land etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden. Och efter 10 till 19 år arbetar fortfarande bara hälften med något som motsvarar deras utbildning. Många känner sig tvungna att börja om från början. 2010 var nära en tredjedel av de 80 000 som läste på grundvux invandrade akademiker. – Med tanke på alla 40-talister som är på väg att gå i pension är det ju ett väldigt slöseri med resurser, påpekar projektledaren Alexander Riquelme Oskarsson på länsstyrelsen i Västra Götaland, en av de myndigheter i Västsverige som för tre år sedan gick samman för att lotsa invandrade högskoleutbildade rätt. Projekt Utländska Akademikers facit är betydligt bättre: ett halvår efter deltagandet befinner sig sju av tio i arbete, praktik, eget företagande eller högre studier. Nära fyra av tio har ett jobb med klar anknytning till sin utländska högskoleutbildning. Framgångsreceptet är att samla myndigheterna – Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, länsstyrelsen, kommunerna med flera – kring en insats. Och den fokuserar på yrkesanpassad svenska, individuella utbildningskompletteringar, och kurser i till exempel presentationsteknik och olika dataprogram. Parallellt görs praktik hos en arbetsgivare i en av de sex utbildningsanordnarnas nätverk. – Får man inte rätt insatser inom en femårsperiod kommer man inte tillbaka till ett jobb inom sitt yrkesområde. Därför är en bättre samordning mellan de olika aktörerna avgörande, så att inte de här personerna går vilse i systemen, säger Alexander Riquelme Oskarsson. I dag finns Korta vägen på flera ställen i landet, och utbildningsanordnarna förenas i ett nationellt nätverk. För att kunna söka till Korta vägen vid Stockholms universitet måste du vara inskriven på Arbetsförmedlingen och gå via din handläggare. Du ska ha minst tre års akademiska studier utomlands. I höstas antogs 75 deltagare från över 30 olika länder. I Uppsala startade en första utbildningsomgång i april i år med 17 nyanlända läkare, jurister, ekonomer och ingenjörer. Flera av deltagarna har redan fått jobb. Sju av tio får arbete Projektet Utländska akademiker har sedan 2009 hjälpt cirka 550 ingenjörer, tekniker, ekonomer och sjukvårdsutbildade i Västsverige att få in en fot på rätt arbetsmarknad. Sju av tio deltagare är ett halvår efter kursen i arbete, praktik, eget företagande eller högre studier. 37 procent har ett jobb med klar bäring på sin utländska högskoleutbildning. Metoden Korta vägen, ett halvår med skräddarsydd utbildning och praktik för att lotsa in utländska akademiker på rätt arbetsmarknad, finns nu hos ett tjugotal utbildningsanordnare runt om i landet. Bland annat vid Stockholms och Uppsala universitet. Invandrade akademiker kan också hitta relevant information om sitt yrke och utbildning på Sacos webbsida ”Omstart”. ", "article_category": "other"}
{"id": 18212, "headline": "Europas tyska hjärta", "summary": "Åtskilliga länder har mardrömmar förknippade med Tyskland. Men ansvar och historia gör att den lilla stormakten inte kan vända Europa ryggen.", "article": "Det sägs att historien inte upprepar sig, men ideligen verkar den återvända till samma grundläggande situationer och konstellationer. I mer än hundra år har Europa varit intensivt sysselsatt med Tyskland. Landet i Europas mitt – denna senkomna nation – har alltsedan just nationalismen blev vår politiska överideologi på det ena eller andra sättet präglat den europeiska historien. Det skulle också kunna beskrivas som hur vi försökt parera och skydda oss emot ett land som kallats för stort för Europa, men för litet för världen. Innan 1914 skedde det medelst traditionella avtal och allianser. Tyskland skulle tämjas med fredliga medel. Men efter första världskriget förklarades Tyskland skyldigt: landet skulle nu bestraffas. Det skedde genom drastisk avrustning, landavträdelser och stora skadestånd. Fransk revanschlusta och så småningom brittiskt appeasement visade sig dock snart som förödande, inte bara för Tyskland utan också för Europa. Ty mer än till fred bidrog de till Adolf Hitler. Efter 1945 byttes strategi igen. Versailles symboliserade nu det totala haveriet för Europas Tysklandspolitik. Att landet efter Hitler var besegrat, förstört och demoraliserat i grunden kan ha bidragit till att stämma strategerna mildare. Tyskland skulle inte längre bestraffas – i stället “bäddas in” i det Europa landet är för stort för. Den tyska kol- och stålindustrin knöts ekonomiskt samman med den franska; ett framtida krig gjordes så mer eller mindre omöjligt. Och tyskarna lärde sig tänka mer ”europeiskt” än alla vi andra; inte därför att de är bättre än vi utan därför att de tvingades till det. Denna nya Tysklandspolitik var i nästan ett halvt århundrade så framgångsrik att till exempel unga svenskar är övertygade om att fred är något lika självklart som Kalle Anka på julafton. Men hela denna europeiska efterkrigsordning skulle sättas ur spel när kommunismen gick under. Ty murens fall innebar för Frankrike och Storbritannien minst lika mycket Tysklands återförening som kommunismens sammanbrott i Europa. Tyskland var tillbaka, stort och mäktigt, och både François Mitterrand och Margaret Thatcher drabbades av något som liknade panik. Vi har glömt det nu – och då det begav sig försvann alltsammans i allmän segeryra och Europaretorik. Men Mitterrand fick Helmut Kohl att ge upp den tyska D-marken i utbyte mot den europeiska euron. Svårt var det inte: Kohl tillhör den kanske sista generation av tyska politiker som utan reservationer sätter likhetstecken mellan tyska och europeiska intressen. Euron – “tekniskt” illa genomtänkt i vad som kallas ett icke optimalt valutaområde – skulle bli Europas nya instrument att hålla Tyskland i schack. Särskilt länge har detta nya försök att “valla in” Tyskland inte fungerat. Landet håller helt enkelt på att återigen bli för stort och mäktigt för resten av Europa. Och vad som händer runt om i världen förstärker denna utveckling. Globaliseringen går fram över (Syd-) Europa som en slåttermaskin, traditionella jobb försvinner, några nya kommer inte till. Produkter och varor likvärdiga våra erbjuds till avsevärt mycket lägre priser av länder vi européer ofta fortfarande förknippar med folklore och exotik; till och med Mallorca och grekiska badstränder har fått utomeuropeisk konkurrens. Inte minst Sydeuropa blöder. Europeiska länder som är bättre på att skapa arbetslöshet och skulder än något att exportera ska samtidigt dela valuta med Tyskland. Det skapar inomeuropeiska spänningar där Tyskland ännu en gång verkar ha Europas öde i sina händer. Och gårdagens andra europeiska “stormakter”? Frankrike tiger och försöker övertyga oss om att man hör hemma vid Tysklands sida, inte bland dem som blöder. Det senare vore en fransk mardröm. Och Storbritannien överväger ännu en gång att lämna Europa för att direkt kvalificera sig för en globaliserad värld: inte omvägen över ett Europa alltmer beroende av Tyskland. Det senare en brittisk mardröm. Mitterrands euro har fjättrat Tyskland till resten av Europa i vad som bokstavligen förtjänar beteckningen ödesgemenskap. Globaliseringen utsätter den nu för ett första, skoningslöst test. Och Tysklands val – kanske mer dilemma än val – tycks bestå i att antingen lämna eurogemenskapen eller att bli dess skattmästare. Men att vända Europa ryggen är för tyskarna sannolikt omöjligt av skäl som har med både ansvar och just historia att göra. Dessutom vore det liktydigt med den tyska Alleingang som varje gång slutat i katastrof. Återstår så att punga ut med slantarna, alltså den europeiska Transferunion som är tyskarnas speciella mardröm. Och det handlar då inte om att betala för länder som tillfälligt kommit på obestånd, inte ens om ett land som Grekland, knappast mer än febertermometern i Europas anus. Ty dagens skuldberg och bristande konkurrensförmåga är inte problemet utan misstanken att det finns eurostater som inte ens är reformerbara, oförmögna till tillräcklig ekonomisk tillväxt, följaktligen bara skenbart på akuten, egentligen redan i långvård. Detta är vad den tyska mardrömmen ytterst handlar om. Om att över euron och utan rimlig tidshorisont tvingas betala för de européer som inte klarar av att göra det själva – och om att tillsammans med dem marginaliseras i en värld där det i framtiden inte kommer att finnas någon plats för sådana långvårdspatienter. ", "article_category": "other"}
{"id": 18213, "headline": "Minichefen: ”Vi ser inte andra bilmärken som rivaler”", "summary": "Kay Segler är chef för Mini. Han anser att nya Paceman är för Mini vad modellen X6 är för BMW.", "article": "X6 är ett snyggare alternativ till X5. Paceman är ett läckrare alternativ till syskonet Countryman eller för den del den vanligaste Minin. Paceman är modellversion nummer sju av Minibilar, enligt Kay Seglers sätt att räkna. Den lilla serien av finskåpvagnen Clubvan (som baseras på kombin Clubman) räknas inte. Sedan nystarten för elva år sedan har det rullat ut så där 2,5 miljoner Minibilar. Man skulle kunna tänka sig att Mini skulle komplettera utbudet med större bilar. Men det anser inte Kay Segler: – Vi växer genom att få nya kunder. Och det betyder att Mini nu finns på över 100 marknader, senast också i folkrika länder som Indien, Indonesien och Nigeria. Han ser ingen internkonkurrens med BMW:s minsta modeller. – Märkena positioneras olika. Mini är för de trendiga. – Mini ligger främst. Där ändrar det sig hela tiden. Kunderna har öppna sinnen. Och vi vill ge nya perspektiv – inte vara fyrkantiga. Kay Segler vill inte peka ut någon konkurrent till märket: – Vi ser inte andra bilmärken som rivaler. Vi är ett vänligt och inbjudande märke. Mini är mer än en bil. Vi har inspirerat andra bilmärken. Världen blir alltmer Mini. Säljmål då? – Det har vi inte. Märket måste leva och växa hos återförsäljarna. Blir det en mindre Mini, en mini-Mini? Han drar på svaret, funderar, berättar att det är svårt att göra en ännu mindre bil utan att kunderna då förväntar sig lägre pris, och då måste man pruta på material med mera. Han låter avvaktande. Och säger sedan: – Vi har fler idéer än vi kan realisera. Ny generation av Mini? – Det blir 2014. Vilken är Minibossens egen favorit? – Jag gillar John Cooper Works (Minis egen trimfirma). Deras Paceman är min nummer ett. ", "article_category": "other"}
{"id": 18239, "headline": "Slutet på en era i modevärlden", "summary": "Nicolas Ghesquière slutar som Balenciagas chefdesigner. Beskedet chockade modevärlden. Kvar står ett arv från vår tids kanske mest inflytelserika designer.", "article": "”Det handlar om nu. För mig är det definitionen av mode. Det kan bestå längre än så, men du måste verkligen arbeta för att vittna om din tid, att säga, ’detta är nu’”. Så beskrev Nicolas Ghesquière sitt skapande nyligen, i en intervju på Style.com. En intervju som visade sig bli den sista han gav som chefdesigner på Balenciaga. Förra veckan bokstavligen chockades modevärlden av beskedet att Nicolas Ghesquière och Balenciaga går skilda vägar, efter 15 år tillsammans. På bloggar och i pressen kallades det slutet på en era där Ghesquière transformerat modehuset Balenciaga och gjort sig själv till en av nollnolltalets mest inflytelserika designer. Från de stora modeskaparna ner till budgetkedjorna har modebranschen konstant hämtat inspiration från Ghesquière och hans Balenciaga. – Ungefär som den ursprungliga designern Cristobal Balenciaga kommer betydelsen av Ghesquières mode överleva modeskaparen själv, och helt säkert tjäna som en referens för vår tid, menar Kristopher Arden-Houser, modeskribent för bland annat Vogue. – Hans vision stod för mer än snabba trender - en tidlös, konceptbaserad skönhet. Under Ghesquière har huset Balenciaga likställts med progressivt, tankeväckande men konsumentvänligt mode. Fransosen Nicolas Ghesquière var bara 25 år när han tillsattes som Balenciagas chefdesigner 1997. Därifrån gick hans karriär som inflytelserik designer spikrakt uppåt. Hans känsla för skulptur, färg och struktur blev snabbt en favorit bland moderedaktörerna. Och när Balenciaga i nollnolltalets början lanserade sin kända ”motorcycle”-väska och den fotograferades på Kate Moss arm, spriddes Balenciagas namn över världen. Just den dyra statusväskan är en av många trender Ghesquière ofrivilligt eller uppsåtligt skapat på posten hos Balenciaga. Leggings, extrema skor och uppsvinget för otraditionella tyger som neopren, plast och läder är andra influenser som letat sig från Balenciaga ner till gatan. Ghesquières mode når ut för att han har lyckats ringa in och förhöja vad det innebär att vara kvinna idag, menar modekonsulten Laird Borrelli-Persson. – Ghesquière såg alltid framåt och hade en mycket tydlig och individuell ståndpunkt på Balenciaga, berättar hon. – Inte bara var hans koncept tydliga och genomförandet utsökt, men han skapade för en kvinna som är sofistikerad, modern, aktiv och vital – inte bara ett romantiserat feminint ideal. Så vad händer nu? Som vanligt i modevärlden ges ingen officiell förklaring varför Ghesquière lämnat eller vart han är på väg. Det viskas om att det var avundsjuka mot Hedi Slimane och de betydligt friare tyglar han fått på Saint Laurent – med samma ägare som Balenciaga – som fick Ghesquière att säga hej då. Ett annat rykte är att Ghesquière skulle ha vägrat att förhandla om ett samarbete med H&M. Men klart står att det här varken betyder slutet för Ghesquière som modeskapare eller Balenciaga som modehus. The show must go on. – Som efterträdere på Balenciaga skulle jag älska att se en överraskning – särskilt en ung talang, i samma anda som när Ghesquière anställdes som 25-åring, säger Kristopher Arden-Houser. – Och vad gäller Nicolas Ghesquière skulle jag inte bli förvånad av att se hans eget namn sytt i en sidenetikett mycket snart. Agnes Braunerhielm Modevärlden talar om … Kungakläder på postorder Samarbeten. Modevärlden tröttnar aldrig på samarbeten. Nu har det svenska hovets favoritdesigner Pär Engsheden (som gjorde prinsessan Victorias brudklänning) skapat en safariinspirerad skjortklänning för Ellos. Det är det första plagget i en serie möten med skandinaviska kreatörer, enligt företaget. Svenska under Bieber-feber. Underklädesföretaget Vicoria’s Secret gillar svenskt. När man höll sin årliga modevisning fanns tre svenskor på catwalken: Frida Gustavsson, Dorothea Barth-Jörgensen och Elsa Hosk. Den ungerska modellen Barbara Palvin stal rubrikerna efter backstage-mys med Justin Bieber. Weekday nylanserar W. Weekday satsar på ett nytt koncept. ”Fade to W” som designas av olika gästmodeskapare. Först ut är Stine Goya. Konceptet ska kännas mer feminint. – Jag vet inte om jag vill använda ordet “sexig”, men det finns något distinkt i det här feminina och skarpa, säger Elinor Nystedt, konceptansvarit på Weekday. Citatet ”Vanligtvis slutar sagan med att flickan får sin prins. Min saga startade så fort äktenskapet var över.” Diane von Fürstenberg skapade sin omlottklänning för att markera sitt oberoende när hon skilde sig från Prince Egon von Fürstenberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 18240, "headline": "”Den blödande dagspressen behöver omställningsstöd nu”", "summary": "Det är bra att det nuvarande presstödet ses över. Samtidig är det ett problem att det nya systemet börjar gälla först om fyra år, vilket är en evighet i vår bransch. Om inget konkret inträffar före 2017 är risken stor att flera klassiska tidningar faller bort. Så krass är situationen, skriver företrädare för landets S-tidningar.", "article": "Att tidningsbranschen är under stor förändring är varken någon nyhet eller hemlighet. Pappersupplagorna går långsamt ner för dagspressen. Riktningen är digital. Omvärlden har förändrats, det innebär att tidningsföretagen också måste förändras. Vi som är chefer på S-tidningarna i Sverige har förstås ett stort ansvar i det förändringsarbete vi dagligen driver för att hitta vägar för att nå ut med vår journalistik och att finansiera den verksamheten även digitalt i framtiden. Hur länge papperstidningen kommer att leva kan ingen exakt svara på. Det viktiga för oss är att vi även i framtiden – oavsett plattform – ska leva vidare för att främja konkurrensen och den viktiga mångfalden inom dagspressen. Det stora problemet är att vi just nu befinner oss i moment 22 ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Just nu pågår en översyn av det statliga stödet till dagspressen. Arbetet leds av en presstödskommitté, med Hans-Gunnar Axberger som ordförande och tolv ledamöter från samtliga riksdagspartier. Vi välkomnar den översynen, eftersom nuvarande presstödssystem kom till på 70-talet och därför är föråldrat och inte alls i paritet med den rådande situationen för dagspressen. Problemet med översynen av presstödet är tidsaspekten. Det nya presstödet, som av allt att döma kommer att bli teknikoberoende, börjar gälla först januari 2017, det vill säga över fyra år fram i tiden. Fyra år är en evighet i en bransch där förändringarna sker i rasande takt. Vi som dagligen arbetar med dessa frågor i ständig förändring med såväl konjunkturella som strukturella framåtblickande problemlösningar, har svårt att sia om hur mediebranschen ytterligare har förändrats fyra år fram i tiden. Presstödskommitténs arbete är om möjligt ännu svårare. Enligt regeringens direktiv ska kommittén presentera sina förslag redan 31 augusti 2013. Genomförandet av förslagen ligger emellertid flera år framåt i tiden. Svårigheterna ligger bland annat, som vi ser det, i att presstödskommittén undersöker möjligheterna till ett plattformsoberoende presstöd i framtiden. Ingen kan fullt ut greppa den tekniska utvecklingen och veta vilka plattformar som finns om fyra i år. Ingen kan heller exakt svara på om mediebranschens nuvarande problem är av konjunkturell eller strukturell karaktär – eller kanske både och. Medborgarna har rätt till mångfald. Presstödets syfte är att stärka en levande demokrati och ska medverka till att medborgare har tillgång till allsidig nyhetsinformation och mångfald inom opinions- och åsiktsförmedling. Vi anser att dagspressen har en särskild betydelse för detta. Inte minst när det gäller lokala och regionala samhällsfrågor. Presstödet bör även stimulera affärsutveckling, utveckling av distribution och teknik samt startande av nya tidningar. Att förändra en klassisk tidningsorganisation så att den blir mer digital och på bästa sätt möter framtiden, i syfte att bibehålla presstödets intentioner, är en kostsam process. I det moment 22 vi nu befinner oss är risken stor för ständiga osthyvlingar när det gäller personalkostnader. Risken är också stor att detta i sin tur drabbar journalistiken och mångfalden vilket vi i slutändan ser som en fara för demokratin. Den långsiktiga risken är att flera klassiska tidningsföretag kommer att dö sotdöden innan de nya presstödsreglerna träder i kraft. Därför föreslår vi att presstödskommittén får ett tilläggsdirektiv i sin översyn av presstödssystemet. Det är nu dags att på allvar aktualisera frågan om ett omställningsstöd till dagspressen. Dessa tankar har tidigare även förts fram av bland andra Sveriges Radios tidigare vd Mats Svegfors och Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter. För ett antal år sedan tvingades Presstödsnämnden använda krediten för att betala ut presstöd till alla S-tidningar. I dag har flera tidningar förlorat delar av sitt presstöd, vilket innebär att nämnden numera har ett överskott i kassan. Om ingenting konkret inträffar före 2017 är risken stor att Presstödsnämnden har väldigt gott om pengar, eftersom flera klassiska tidningsföretag då kan ha fallit bort. Så krass är situationen. Därför föreslår vi nu ett omställningsstöd enligt följande punkter: Höj det nuvarande presstödet i rena krontal fram till år 2017. Det behövs också ett fortsatt distributionsstöd, som inkluderar regionala transporter. Sänk gränsen på 12 000 exemplar. Enligt nuvarande regelsystem måste en landsortstidning med sex dagars utgivning ha en upplaga på minst 12 000 exemplar för att få fullt driftstöd på 16,8 miljoner kronor per år. Under den nivån minskar stödet med 1,4 miljoner för varje 1 000 exemplar i tappad upplaga. Många S-tidningar är i dag runt – eller under – 12 000 exemplar, vilket gör att varje tappad prenumerant innebär stora ekonomiska förluster. Med tanke på att nuvarande system är föråldrat bör denna gräns sänkas till 9 000 exemplar under övergångstiden. För att frigöra pengar för utveckling söker många av oss samarbeten med forna tidningskonkurrenter när det gäller den ”enklare” och icke opinionsbildande journalistiken. Det nuvarande presstödssystemet hindrar dessa ambitioner. För att få presstöd måste en dagstidning enligt nuvarande regelverk ha minst 55 procent unikt material. Den gränsen är statisk och alltför begränsande. Ekvationen går helt enkelt inte ihop, eftersom det krävs en relativt stor personalstyrka för att lyckas producera så pass mycket eget material i den egna tidningen. Vi föreslår därför att denna 55-procentsregel ändras under övergångstiden. De tidningar som har mer än 55 procents unikt material bör få ett högre presstöd. De tidningar som inte har resurser och ekonomisk möjlighet att ha minst 55 procents material och till exempel väljer att ha 25 procents eget material bör få presstöd efter det. Vi tror på en fortsatt levande dagspress. För mångfaldens och demokratins skull. Ulrika Obstfelder Peterson Ordförande i Pres(s)gruppen och vd, Värmlands Folkblad Håkan Johansson Vice ordförande i Pres(s)gruppen och vd, Sydöstran och Östran/Nyheterna Marie Hillbom Chefredaktör, Folket Lotta Lindqvist Chefredaktör, Östran/Nyheterna Gunilla Persson Redaktionschef, Östran/Nyheterna Daniel Nordström Chefredaktör, Folkbladet Västerbotten Peter Franke Chefredaktör, Värmlands Folkblad Widar Andersson Vd/Chefredaktör, Folkbladet Norrköping Sven Johansson Chefredaktör, Arbetarbladet Lennart Mattsson Chefredaktör, Länstidningen Östersund Gunnar Svensson Chefredaktör, Sydöstran Matti Lilja Tidningschef, Piteå-Tidningen Anders Ingvarsson Chefredaktör, Dagbladet Mats Larsson Redaktionschef, Dala-Demokraten Kalle Sandhammar Chefredaktör, NSD ", "article_category": "other"}
{"id": 18249, "headline": "”Extra lärarstöd ska höja skolor med låga resultat”", "summary": "Skolpolitisk utmaning. Allt fler elever lämnar grundskolan utan gymnasiekompetens. För att vända trenden krävs insatser som inbegriper både arbetsstruktur och undervisning på skolor med låga kunskapsresultat. Nästa år kommer vi att genomföra extra satsningar på de skolor i Stockholm där behoven är som störst, skriver skolborgarrådet Lotta Edholm (FP).", "article": "Det svenska skolväsendet har under de senaste åren genomgått en mycket omfattande omdaning. Med behöriga lärare, ökad utvärdering av elevernas kunskaper och tydligare regler för trygghet och studiero har grunden lagts för en modern kunskapsskola. Samtidigt är jag den första att erkänna att vi fortfarande har en lång väg att gå med vad som kanske är den största skolpolitiska utmaningen – att lyfta resultaten i de skolor där flest elever saknar gymnasiebehörighet. Det råder ingen brist på studier som stärker tesen om en segregerad skola. Skolverket konstaterade i rapporten ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” att spridningen mellan såväl elevers som skolors studieresultat ökar i svenska, engelska och matematik. Rapporten visade att samtidigt som andelen elever som når de högsta betygen ökar, så ökar andelen obehöriga till gymnasieskolan. I Stockholms stad finns det 67 kommunala högstadieskolor. I 17 av dessa är gymnasiebehörigheten lägre än 70 procent. Enligt Skolverkets statistik har antalet skolor i hela landet med färre än 70 procent gymnasiebehöriga elever ökat från 34 till 94 de senaste tio åren. En stor andel av dessa är kommunala och ligger i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö. Ansvaret för att öka gymnasiebehörigheten i de sämst presterande skolorna ligger alltså i hög grad hos skolpolitiker i landets största kommuner. Stockholms stad har under de senaste åren genomfört en rad reformer i syfte att öka förutsättningarna för de elever och skolor som når lägre kunskapsresultat. Bland annat ett nytt socioekonomiskt resursfördelningssystem där faktorer som föräldrarnas utbildningsbakgrund samt hur länge eleven gått i svensk skola väger mycket tungt. Läxhjälp, sommarskola och lördagsgymnasium garanteras från 2013 alla elever som inte når kunskapsresultaten. Ett tionde skolår har införts som möjlighet för dem som inte når gymnasiebehörighet i årskurs nio. Men det behövs än mer genomgripande åtgärder för att vända trenden för de skolor som i dag har de lägsta kunskapsresultaten. Det måste också finnas bättre möjligheter för elever som inte når målen att få den tid som krävs för att komma ifatt. I Stockholm finns utmärkta exempel på framgångsrikt arbete med extra skolår redan i låga åldrar. I fortsättningen ska det extra skolåret erbjudas alla elever som behöver extra tid. Detta gäller inte minst elever som kommer till Sverige sent under skoltiden. För att öka likvärdigheten och se till att alla skolor i Stockholms stad har samma förutsättningar att förmedla kunskap kommer det att genomföras extra satsningar under 2013 på de skolor där resultaten är lägst i staden. Vi kommer att göra djupanalyser tillsammans med skolorna med de lägsta resultaten. Dessa ska leda till en ”turn around-plan” för varje enskild skola som inbegriper både arbetsstruktur och undervisning. Lärarna ska ges kompetensutveckling genom bland annat lärarcoacher och rektorerna ges stöd från centrala förvaltningen för att lyckas vända trenden och höja kunskapsresultaten. Det är viktigt att både se till den direkta undervisningssituationen i klassrummet och strukturerna på skolan i sin helhet. För att ge en bättre bild över skolutvecklingen ska resultaten prognostiseras av skolorna varje månad. Detta ger utbildningsnämnden en unik möjlighet att följa utvecklingen. Vilka åtgärder som höjer kunskapsresultaten mest ska särskilt utvärderas, framför allt i de skolor som har lägst resultat. Av denna anledning har vi redan inlett arbetet med att starta den mottagningsenhet som ska ta emot nyanlända elever. Den ska avlasta Stockholms skolor genom att verifiera nyanlända elevers kunskaper så att de snabbt kan gå in i undervisning på rätt nivå. I skolor som tar emot många nyanlända elever innebär detta en stor resursbesparing som då kan läggas på undervisning. Stöd i samverkan med socialtjänsten är också avgörande för att lärarna ska få mer tid och kraft att ägna åt undervisningen. En likvärdig skola är en fundamental del av det svenska samhället. Nu är det högsta prioritet att höja de skolor som behöver det allra mest, om vi ska lyckas hålla ihop Skol-Sverige. Lotta Edholm (FP), skolborgarråd, Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 18252, "headline": "”Helt fel låta Almqvist gå”", "summary": "Vi uppmanar alla i SD att att försvara Erik Almqvist, en våra mest kompetenta politiker. I stunder som dessa krävs slutna led, inte öppen splittring. Att vända eldsjälar ryggen i ett desperat försök att gardera sig mot mediedrev är helt fel väg att gå.", "article": "Eriks agerande för två och ett halvt år sedan var både omdömeslöst och oförsvarligt. Hans politiska karriär har fått sig en rejäl törn. Dock får inte det snedsteg som Erik begick i berusat tillstånd under en pressad valrörelse kantad av hot och våld överskugga den fantastiska politiska gärning han ligger bakom. Erik är en av Sverigedemokraternas mest kompetenta politiker och hans potential är långt ifrån nådd. Det vore en stor förlust för hela partiet om Erik skulle tvingas lämna sin riksdagsplats. Nu uppmanar vi alla i partiet att stötta en vän och kollega även i svåra tider, snarare än att låta media agera självutnämnda domare. Efter några timmars intensiv medial krigföring kom så beskedet att Erik avgår från alla sina uppdrag efter samtal med partiledningen. Att så impulsivt frånta framträdande partiföreträdares förtroendeuppdrag är inte att ta ansvar, det är att falla för mediernas drev. Det är samma typ av mediedrev som partiet tidigare vindbitet stod upp emot. Här krävs is i magen och några djupa andetag innan man fattar långtgående och ofta irreversibla beslut om att avveckla människors framtid i det parti de arbetat för i åratal. En organisk tillväxt i partiet sker definitivt inte genom uteslutningar eller uppmaningar till avgång. Strukturer förändras långsamt så våra metoder måste också vara långsiktiga. Resultatet av det långsiktiga arbetet är att partiet blivit mer professionellt, mer vältaligt och mer förtroendeingivande. Det har inte skett genom repressiva metoder mot dess egna företrädare, utan genom en kamratlig lojalitet som varit så stark att media hittills huggit i sten i sina ständiga försök att splittra oss. Allt är självklart inte perfekt, och det är det heller ingen som påstår. Övertramp ser vi allvarligt på, men de åtgärder som vidtas måste vara genomtänkta, konstruktiva och proportionerliga. Vi måste vara så pass modiga och självsäkra att vi ställer oss bakom de människor som lagt ner själ och hjärta i partiet och fört det framåt till den position det befinner sig i dag. Att vända eldsjälar ryggen i ett desperat försök att gardera sig mot mediedrev är helt fel väg att gå. Ett sådant förhållningssätt, där fokus ligger på de misstag en människa begår, riskerar att leda till en situation där många utesluts eller lämnar partiet. Det behövs ett positivt fokusskifte, där människor ges möjlighet att växa - ibland enligt metoden två steg framåt ett steg bakåt - och därmed bli ännu bättre företrädare för vårt parti. Det går inte att lära av sina misstag om allt ens förtroende förbrukas redan vid ett första snedsteg. I stunder som dessa krävs därför slutna led, inte öppen splittring. Vårt partis väg kommer att vara lång, krokig och stenig. Den kommer att vara tuffare än något annat partis. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, utan för att göra Sverige till ett bättre land. Vårt viktigaste redskap för att nå upp till våra mål är självklart ett starkt parti, och då måste frågan ställas: är vi ett starkare eller ett svagare parti utan Erik Almqvist? Jimmie Åkesson talade i förra valrörelsen om en speciell SD-anda. Den andan möjliggjorde sedan partiets största framgång någonsin - riksdagsinträdet. Åkesson sammanfattade den enligt följande: “Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta och ändå röra dig framåt. Det är så du vinner.” och hänvisade till hur den var som allra starkast i det SDU som då leddes av just Erik Almqvist och som höll ihop under extrem yttre press. Vi står fast vid SD-andan så som den formulerades av Jimmie Åkesson i valrörelsen. Vi ställer upp för våra vänner i med- och motvind, vi kastar inte ut barnet med badvattnet, vi låter inte media slå in kilar mellan bästa vänner. Våra politiska motståndare i media har nu fått ner Erik på knä genom en anstormning utan dess like, men han är långt ifrån slagen. Vår uppgift både som medmänniskor och som sverigedemokrater måste vara att försvara Erik, att hjälpa honom upp och se till att han kan fortsätta röra sig framåt som den exceptionellt duktiga politiker han är. Det är så vi vinner. Gustav Kasselstrand Förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) William Hahne Vice förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) ", "article_category": "other"}
{"id": 18255, "headline": "”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”", "summary": "Problematisk terminologi. En ny fascism firar triumfer i Europa. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna, som avancerar i ett land där fascismen hittills har varit svag. Dagens begreppsförvirring måste upphöra och det är dags att benämna SD korrekt i det offentliga samtalet, skriver historikern och journalisten Henrik Arnstad.", "article": "Fascism – ordet är djupt problematiskt. Vi uppfattar det som ett skällsord, som slungas i ansiktet på politiska fenomen vi ogillar. Men det är även benämningen på en specifik politisk ideologi, vilken i dag för första gången av egen kraft representeras i Sveriges riksdag. Sverigedemokraterna når allt fler sympatisörer och därmed är det dags för Sverige att lämna den utbredda okunskapen om fascismen bakom sig. Sverige måste – liksom hela Europa – konfrontera närvaron av en ideologi som kan dominera 2000-talet. Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen. En folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering med en nationell återfödelse som konkret politiskt mål. Först måste dock cancersvulsten på nationens kropp bekämpas. För Hitler handlade det om judarna och lösningen var Förintelsen. För SD handlar det om islam, som ska rensas bort – om än inte med hjälp av folkmord. Ska vi begripa SD är det av yttersta vikt att vi förstår optimismen i detta. Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med socialdemokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinionsmätningarna. I dag lever vi i ett Europa där en ny fascistisk politik firar triumfer. Inte minst gäller det SD, som avancerar i ett land där fascismen alltid tidigare varit svag. Denna nya politik kallas av den internationella forskningen ”neofascism” och är resultatet av ett intellektuellt arbete som startade i Frankrike åren efter 1968. Under intellektuell ledning av filosofen Alain de Benoist formulerade rörelsen Nouvelle Droite (Nya högern) framtiden för fascismen – det gällde att bygga ett nytt politiskt varumärke efter Adolf Hitler, andra världskriget och Auschwitz-Birkenau. Kampen för den egna ”biologiska rasen” dömdes ut, inte minst eftersom vetenskapen lämnat rasbiologin bakom sig. I stället formulerades den nya fascismen: • Det pluralistiska och multikulturella samhället ska avskaffas, till förmån för ett etniskt homogent samhälle. • Den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”. • Den moderna tidens kosmopolism ska besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur. • Insikt måste nås om att de euroepiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa. • Den nya fascismen ska presenteras som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger. Strategiskt skulle själva ordet ”fascism” bekämpas – det fick inte användas på grund av dess karaktär av skällsord. När Frankrike som det nya fascistiska föregångslandet praktiskt omsatte Nouvelle Droites tankar i politik via partiet Front National skapades normer som gäller än i dag inom neofascismen. Alla referenser till mellankrigstidens fascism är kliniskt bortopererade liksom den öppna våldsamheten. Ridstövlarna ersattes av lågskor, kopplet av slips. Till och med svenska SD lärde sig småningom läxan (även om gårdagens händelser visar att traditionell biologisk rasism finns kvar under den städade ytan). Men ideologiskt är fascismen fortfarande fascistisk. Rasismen manifesteras – då som nu – utifrån ultranationalismen, i en ständigt pågående förhandling om vilka som inkluderas eller exkluderas. På 1930-talet inkluderades och exkluderades judar skiftande och nyckfullt i uppfattningen om ”nationen” (främsta exemplet är Mussolinis Italien). Tidigare var SD hatiskt antisemitiska och partiledaren pratade om ”judesvin”. I dag inkluderar SD svenska judar i ”nationen”, vilket kan förändras i morgon. Neofascisterna inom SD vill inte avskaffa den parlamentariska demokratin, till skillnad från exempelvis Adolf Hitler. I stället ska majoritetssamhällets tyranni råda, som via demokratiska beslut rasistiskt förtrycker utsatta minoriteter. Neofascismen hotar alltså inte själva det parlamentariska systemet utan grundidén om allas lika värde i en liberal demokrati. Hur ska då de traditionella partierna göra, för att hantera SD och neofascismen? Jag menar att vi faktiskt kan lära av historien. 1. Aldrig samarbeta. De svenska politikerna har gjort helt rätt, som aldrig samarbetat med SD. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten. 2. Aldrig politiskt läckage. Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen. 3. Våga använda korrekt terminologi. Enigheten är total inom den internationella expertkåren inom fascismforskningen; de nya europeiska partierna är fascistiska. Dagens begreppsförvirring måste upphöra, det är dags att börja benämna SD korrekt i det offentliga samtalet. Den sista punkten är svårast. Det förefaller smärtsamt, ångestfyllt och traumatiskt för västerlandet att acceptera fascismens återkomst. Inte desto mindre är det viktigt. Hela det svenska politiska spektrat måste tänka om. Både det borgerliga blocket och det rödgröna blocket har en ny huvudfiende – målet är inte att besegra högern eller vänstern. SD:s partisekreterare Björn Söder talar i dag om att nå över 50 procent av väljarna. Fascismen delar inte på makt, fascismen vill ha makten själv. Fascismen har alltid underskattats, men fascismen får aldrig underskattas. Vi har gått in i en ny fascistisk era, men har historiska erfarenheter att dra nytta av inför denna nya tid. Om vi – denna andra gång – vågar se den svartbruna ideologin rakt i ansiktet. Henrik Arnstad, historiker och journalist. Artikelförfattaren har i fem år studerat fascismens ideologi utifrån den moderna internationella forskningen. Utkommer i vår med verket ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” (Norstedts). ", "article_category": "other"}
{"id": 18256, "headline": "”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”", "summary": "En ny fascism firar triumfer i Europa. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna, som avancerar i ett land där fascismen hittills har varit svag. Dagens begreppsförvirring måste upphöra och det är dags att benämna SD korrekt i det offentliga samtalet, skriver historikern och journalisten Henrik Arnstad.", "article": "Fascism – ordet är djupt problematiskt. Vi uppfattar det som ett skällsord, som slungas i ansiktet på politiska fenomen vi ogillar. Men det är även benämningen på en specifik politisk ideologi, vilken i dag för första gången av egen kraft representeras i Sveriges riksdag. Sverigedemokraterna når allt fler sympatisörer och därmed är det dags för Sverige att lämna den utbredda okunskapen om fascismen bakom sig. Sverige måste – liksom hela Europa – konfrontera närvaron av en ideologi som kan dominera 2000-talet. Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen. En folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering med en nationell återfödelse som konkret politiskt mål. Först måste dock cancersvulsten på nationens kropp bekämpas. För Hitler handlade det om judarna och lösningen var Förintelsen. För SD handlar det om islam, som ska rensas bort – om än inte med hjälp av folkmord. Ska vi begripa SD är det av yttersta vikt att vi förstår optimismen i detta. Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med socialdemokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinionsmätningarna. I dag lever vi i ett Europa där en ny fascistisk politik firar triumfer. Inte minst gäller det SD, som avancerar i ett land där fascismen alltid tidigare varit svag. Denna nya politik kallas av den internationella forskningen ”neofascism” och är resultatet av ett intellektuellt arbete som startade i Frankrike åren efter 1968. Under intellektuell ledning av filosofen Alain de Benoist formulerade rörelsen Nouvelle Droite (Nya högern) framtiden för fascismen – det gällde att bygga ett nytt politiskt varumärke efter Adolf Hitler, andra världskriget och Auschwitz-Birkenau. Kampen för den egna ”biologiska rasen” dömdes ut, inte minst eftersom vetenskapen lämnat rasbiologin bakom sig. I stället formulerades den nya fascismen: Det pluralistiska och multikulturella samhället ska avskaffas, till förmån för ett etniskt homogent samhälle. Den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”. Den moderna tidens kosmopolism ska besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur. Insikt måste nås om att de euroepiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa. Den nya fascismen ska presenteras som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger. Strategiskt skulle själva ordet ”fascism” bekämpas – det fick inte användas på grund av dess karaktär av skällsord. När Frankrike som det nya fascistiska föregångslandet praktiskt omsatte Nouvelle Droites tankar i politik via partiet Front National skapades normer som gäller än i dag inom neofascismen. Alla referenser till mellankrigstidens fascism är kliniskt bortopererade liksom den öppna våldsamheten. Ridstövlarna ersattes av lågskor, kopplet av slips. Till och med svenska SD lärde sig småningom läxan (även om gårdagens händelser visar att traditionell biologisk rasism finns kvar under den städade ytan). Men ideologiskt är fascismen fortfarande fascistisk. Rasismen manifesteras – då som nu – utifrån ultranationalismen, i en ständigt pågående förhandling om vilka som inkluderas eller exkluderas. På 1930-talet inkluderades och exkluderades judar skiftande och nyckfullt i uppfattningen om ”nationen” (främsta exemplet är Mussolinis Italien). Tidigare var SD hatiskt antisemitiska och partiledaren pratade om ”judesvin”. I dag inkluderar SD svenska judar i ”nationen”, vilket kan förändras i morgon. Neofascisterna inom SD vill inte avskaffa den parlamentariska demokratin, till skillnad från exempelvis Adolf Hitler. I stället ska majoritetssamhällets tyranni råda, som via demokratiska beslut rasistiskt förtrycker utsatta minoriteter. Neofascismen hotar alltså inte själva det parlamentariska systemet utan grundidén om allas lika värde i en liberal demokrati. Hur ska då de traditionella partierna göra, för att hantera SD och neofascismen? Jag menar att vi faktiskt kan lära av historien. 1. Aldrig samarbeta. De svenska politikerna har gjort helt rätt, som aldrig samarbetat med SD. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten. 2. Aldrig politiskt läckage. Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen. 3. Våga använda korrekt terminologi. Enigheten är total inom den internationella expertkåren inom fascismforskningen; de nya europeiska partierna är fascistiska. Dagens begreppsförvirring måste upphöra, det är dags att börja benämna SD korrekt i det offentliga samtalet. Den sista punkten är svårast. Det förefaller smärtsamt, ångestfyllt och traumatiskt för västerlandet att acceptera fascismens återkomst. Inte desto mindre är det viktigt. Hela det svenska politiska spektrat måste tänka om. Både det borgerliga blocket och det rödgröna blocket har en ny huvudfiende – målet är inte att besegra högern eller vänstern. SD:s partisekreterare Björn Söder talar i dag om att nå över 50 procent av väljarna. Fascismen delar inte på makt, fascismen vill ha makten själv. Fascismen har alltid underskattats, men fascismen får aldrig underskattas. Vi har gått in i en ny fascistisk era, men har historiska erfarenheter att dra nytta av inför denna nya tid. Om vi – denna andra gång – vågar se den svartbruna ideologin rakt i ansiktet. Henrik Arnstad, historiker och journalist. Artikelförfattaren har i fem år studerat fascismens ideologi utifrån den moderna internationella forskningen. Utkommer i vår med verket ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” (Norstedts). ", "article_category": "other"}
{"id": 18261, "headline": "”Sveriges ambassad i Tokyo ett allhus som måste räddas”", "summary": "Ett svenskt kunskapshus. Den svenska ambassaden i Tokyo hotas av försäljning. Om detta sker riskerar Sverige att förlora en stark och välkänd bas för Sverigeaktiviteter i Japan. Min personliga uppfattning är att denna vackra byggnad inte bara ska bevaras, utan fortsätta utvecklas till en effektiv representant för Sverige, skriver Japans ambassadör i Sverige.", "article": "Jag läste med förvåning debattartikeln ”Rädda ambassaden i Tokyo” (DN 10/10-2012) om att den svenska ambassadbyggnaden i Tokyo hotas av försäljning. Att som ambassadör få representera sitt land är ett ansvarsfullt och hedrande uppdrag. Högt uppe på önskelistan hos alla ambassadörer finns nog drömmen om ett representativt allhus där ambassadens olika avdelningar ryms och man kan arbeta sida vid sida med landets olika främjandeorganisationer. Ett kunskapshus där diplomater möts, kommersiella och vetenskapliga seminarier och utställningar kan hållas, en mötesplats för såväl utsända affärsmän, lokala intressenter, studenter som andra besökare. Jag skulle vilja gratulera inte bara mina svenska kollegor, utan hela Sverige till att vara ägare till ett sådant Svenskt Kunskapshus mitt i Tokyo, nämligen den svenska ambassaden. Många gånger under mina arbetsår i Tokyo har jag haft anledning att besöka ambassaden och kunnat glädjas åt detta ytterst väl fungerande kunskapshus. I samband med en tjänsteresa till Tokyo i januari i år fick jag tillfälle att hålla ett föredrag under rubriken ”Återhämtningens Sverige” inför en bred publik i Alfred Nobels Auditorium, en föreläsningssal belägen i ambassadbyggnaden. Jag inspirerades av hur väl den svenska regeringen utnyttjar sina lokaler, samtidigt som den förmedlar en positiv uppfattning om det egna landet till det japanska folket. Att sedan huset med sin enastående arkitektur och vackra fasad av svensk granit ligger mitt i centrala Tokyo gör inte saken sämre. Jag har förstått att den unika mark på vilken ambassaden ligger en gång donerades till Sverige av framsynta internationella affärsmän som arbetade i Tokyo. Enligt uppgifterna i debattartikeln är nu en process igångsatt som skulle innebära att detta resurscentrum splittras upp och ambassadens enheter och bostäder sprids ut till olika delar av Tokyo. Om detta sker riskerar man att förlora en stark och välkänd bas för ett varierande och intressant utbud av Sverigeaktiviteter i Tokyo. I jättestaden Tokyo är det svårt att kunna synas och höras i det konstanta bruset. För att nå ut måste man samla sina resurser, inte sprida ut dem. Min avsikt med detta inlägg i debatten är inte på något sätt att föregripa eller lägga mig i regeringens planer. Däremot skulle jag vilja uttrycka min personliga uppfattning om att denna vackra byggnad mitt i Tokyo inte bara ska bevaras, utan också fortsätta utvecklas till en effektiv representant för Sverige i Japan. Yoshiki Watanabe, Japans ambassadör i Sverige ", "article_category": "other"}
{"id": 18267, "headline": "Peter Wolodarski: Det hårda arbetet efter tisdagens guldmedalj.", "summary": "Barack Obamas valseger väcker redan krav på förändringar hos Republikanerna. Partiets slutsatser kommer att forma USA:s politiska landskap de kommande åren.", "article": "Presidentval rymmer alltid paradoxer. Republikanerna har i flera år försökt måla ut Barack Obama som en europeisk socialist, som expanderar staten och intervenerar i ekonomin. Men i slutändan banade den påstådda ”socialismen” väg för Obamas omval. Det var tack vare räddningspaketet till bilindustrin som han säkrade avgörande röster i delstaten Ohio. Och det var tack vare regeringens omfattande stimulansprogram – finansierat med nya jättelån – som ekonomin befann sig i någorlunda skick lagom till valet. ”Amerikanerna är ideologiskt konservativa men praktiskt liberala”, säger kolumnisten E J Dionne när jag talar med honom dagen efter valet. Så skulle man kunna beskriva väljarna i många demokratier. De flesta av oss söker politiker med ett öppet sinne som kan samarbeta. Idéer och principer är viktiga, men när verkligheten inte stämmer överens med den ideologiska kartan gäller verkligheten. Barack Obamas stöd till bilindustrin var långt ifrån självklart, men begripligt i det djupa nationella krisläge som uppstod 2008–2009. I tisdagens vallokalsundersökning svarade 5 av 10 att staten har tagit på sig för många uppgifter; mer makt borde överföras till företag och enskilda individer. Dessa väljare sympatiserar alltså med kärnan i Republikanernas ekonomiska program, men åtskilliga tycks samtidigt beredda att avvika från principerna när läget så kräver. Både mindre och större stat på en och samma gång. Denna pragmatism är en styrka för USA. Den gör det lättare att vara konstruktiv och bygga vidare på sådant som fungerar. Om Republikanerna tar sig an sina problem med ett öppet sinne kan de snabbt identifiera ett antal saker som inte fungerade i Mitt Romneys kampanj. Det går inte att förolämpa väljare och avfärda 47 procent av den amerikanska befolkningen som hopplöst bidragsberoende. Det går inte att år 2012 ha kandidater till senaten som talar på det mest stötande sätt om kvinnor, abort och våldtäkt. Det går inte att tala illa om invandrare och papperslösa utan att samtidigt förlora sympatier hos viktiga väljargrupper. Traditionellt har exempelvis amerikaner med kubansk bakgrund varit en pålitlig republikansk stödtrupp. I veckan gick merparten av deras röster till Obama, vilket symboliserar en större trend. Presidentvalet 2012 var lika mycket Demokraternas seger som Republikanernas nederlag bland minoriteterna. Mitt Romney blev de vita männens man, medan Barack Obama fick svarta, latinamerikaner och asiater att rösta på Demokraterna. Eftervalsdebattens huvudfråga är den skiftande väljardemografin. Republikanska debattörer talar redan nu om att partiet måste ändra strategi, eftersom den spansktalande delen av befolkningen stadigt växer. Det var inte givet att Obama skulle vinna dessa väljare, ofta konservativa i sin grundsyn. Men Republikanernas sätt att tala om invandring drev latinamerikaner i Demokraternas famn. Sean Hannity, småilsken konservativ programledare på Fox News, indikerade häromdagen att han är beredd att ompröva sin inställning, efter att i åratal ha orerat om hotet från ”illegala främlingar”. Charles Krauthammer på Washington Post skrev i fredags att han förespråkar amnesti till papperslösa, kombinerat med hårdare gränskontroller. Det är inte bara när det gäller invandring som Republikanerna befinner sig på drift. Frågan är hur partiet ska förhålla sig till valets övergripande liberala trender. Parallellt med presidentvalet röstade väljarna i tre delstater ja till att legalisera enkönade äktenskap – en frihetsseger som sänder en viktig signal över hela världen: homosexuellas rättigheter handlar om mänskliga rättigheter. På flera håll sade väljarna ja till en friare syn på bruket av marijuana. Det kan vara början på en nedtrappning av USA:s skoningslösa krig mot knarket, som skickat miljontals till amerikanska fängelser och bidragit till en farlig situation i Mexiko, inte minst i gränstrakterna. Republikanernas slutsatser av valnederlaget kommer att prägla det politiska landskapet framöver. Blir det tokhögern eller klokhögern som anger tonen? Kommer varje form av skattehöjning att betraktas som ett brott mot den heliga skriften? Det är inte bara minoritetsgrupperna som växer i betydelse. Det gäller också kostnaden för den baby boom-generation som föddes på 1940-talet och som börjat gå i pension. På något sätt måste notan för de äldres sjukvård och pensioner betalas. Man kan inte spendera som en välfärdsstat utan att också ta in skatt som en välfärdsstat. I bästa fall kan de senaste årens republikanska inbördeskrig visa sig bli produktivt. Mitt Romney bakbands av en politik som var besvärlig att marknadsföra. Hans kampanj maldes ner av Obamas populistiska och ganska effektiva klassretorik. Vallokalsundersökningen visar att många betraktade Romneys plattform som ett program för de rika. Samtidigt kommer Barack Obama att behöva göra sina kärnväljare besvikna om han på sikt ska få ordning på USA:s statsfinanser. Han har ställt ut dyra löften som blir svåra att hålla. Presidenten kommer aldrig att nå en budgetkompromiss med Republikanerna om han regerar utifrån sina egna aktivisters önskemål. Det handlar om en ständig balans mellan hopp och realism, mellan rättigheter och krav, mellan reformer och besparingar. Inget kommer gratis. Landets välstånd bygger på människors hårda ansträngning, som ett invandrarcitat på Ellis Island utanför Manhattan desillusionerat vittnar om: ”Jag kom till Amerika för att jag hörde att gatorna var belagda med guld. När jag kom hit förstod jag tre saker: för det första var gatorna inte belagda med guld, för det andra var de inte stenlagda alls och för det tredje förväntas jag att stenlägga dem.” Barack Obama vann sin välförtjänta guldmedalj i tisdags, men det tunga arbetet ligger framför honom. ", "article_category": "other"}
{"id": 18271, "headline": "”Breddidrotten i Stockholm får fler och billigare hallar”", "summary": "Tre till priset av en. Det finns drygt 500 idrottsföreningar i Stockholm och behovet av idrottshallar är stort. Därför vill Stadshusalliansen satsa på att bygga fler och enklare träningsanläggningar, till en lägre kostnad. Det handlar om funktionella och kvalitativa hallar som motsvarar föreningarnas behov, skriver Regina Kevius (M).", "article": "För att möta de behov av idrottshallar som Stockholms drygt 500 idrottsföreningar har ska vi nu satsa på att bygga fler och enklare träningsanläggningar i staden. Hallar som är funktionella, kvalitativa och som motsvarar föreningarnas behov är vår högsta prioritet. Det fastslår Stadshusalliansen i budgeten för 2013. I takt med att Stockholm växer ökar också efterfrågan på idrottsanläggningar och hallar. Varje vecka hör idrottsföreningar av sig och uttrycker sin önskan om fler anläggningar och fler halltider, helst i det område där barnen som utövar idrotten bor. Föreningar som organiserar breddidrotten framför aldrig önskemål om lyxiga hallar, dyrare material eller finare publikytor. De vill framför allt ha grundläggande funktioner som fullstora spelmått, omklädningsrum och förråd. Deras önskan är tydlig: De vill ha fler hallar för pengarna. Idrottsnämndens mål är att fler stockholmare ska bli fysiskt aktiva. Framför allt är det angeläget att barn och ungdomar får möjlighet att röra på sig. Idrottsföreningarna är grunden för idrottslivet i Stockholm och vi i idrottsnämnden har ett stort ansvar för att skapa förutsättningar som gynnar breddidrotten. Behovet av avancerade hallar är begränsat bland föreningar som bedriver breddidrott. Däremot finns en efterfrågan på enklare hallar, inte minst inom handboll, basket och innebandy. Hittills har Stockholms stad oftast byggt idrottshallar som var för sig kostat 60–80 miljoner kronor. Det har resulterat i få och kostsamma anläggningar. Samtidigt är det möjligt att bygga en fullt funktionell och fullstor hall för betydligt lägre summa. På flera håll i länet har kommuner prövat detta med goda resultat. Det borde vara fullt möjligt att bygga för motsvarande kostnader även i Stockholms stad när andra kommuner lyckas pressa kostnaderna. Vi inser att vi måste tänka om och i stället prioritera funktionalitet framför högsta materialkvalitet. Nu vill vi ha två till tre nya hallar till det tidigare priset av en. Stadshusalliansen fastslår i budgeten för 2013 att fler hallar för pengarna är en viktig prioritering. Vi har i år gett idrottsförvaltningen i uppdrag att ta fram förslag på hur man kan bygga enklare hallar. Utgångspunkten när nya hallar byggs ska vara funktion. Hallarna kommer att uppfylla de önskemål som föreningarna har, nämligen standarder för spelmått, funktionella omklädningsrum och förråd. Sådant som barn- och ungdomsidrotten inte efterfrågar, exempelvis viprum och hundratals sittplatser på dubbelsidiga läktare, kommer idrottsnämnden inte att prioritera. På idrottsnämndens senaste sammanträde gick alliansen från ord till handling, vilket resulterade i att nämnden gav idrottsförvaltningen i uppdrag att genast påbörja projekteringen av två enklare fullstora hallar på Stora Mossens IP. Vi kan också konstatera att idrottsanläggningar, i flera sammanhang, byggts som bullerplank. Inte sällan har det krävt omfattande markarbeten till kostnader som gör även den billigaste anläggning dyr. Vi måste därför satsa på att i största möjliga mån bygga nya anläggningar på bra mark som inte kräver ett alltför stort markarbete – på så vis kan vi också hålla kostnaderna nere till förmån för fler hallar. Ett bra exempel är att bygga i anslutning till redan befintliga idrottsplatser så som vi nu beslutat att göra vid Stora Mossen. Målet är att stadens nya anläggningar ska passa en majoritet av stockholmarna. Det främsta syftet med våra framtida hallar är, och ska vara, att tillgodose breddidrottens behov. Enklare hallkonstruktioner är något som fyller behoven för de allra flesta av de 500 föreningar som finns och verkar inom breddidrotten i Stockholm. Denna prioritering gör vi för att få fler träningshallar för pengarna, vilket i sin tur skapar förutsättningar för fler stockholmare i rörelse. Regina Kevius (M), Idrotts- och stadsbyggnadsborgarråd, Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 18283, "headline": "”Har man komplex ska man absolut göra något åt det”", "summary": "Första gången Helena gjorde ett skönhetsingrepp var för femton år sedan. Operationen fick hennes självförtroende att växa och sedan dess har hon fixat olika saker i ansiktet och på kroppen. Nu säger Helena att hon ser det som en ynnest att kunna påverka andra att ta steget.", "article": "Helena har arbetat som frisör i nästan 40 år och har alltid varit mån om sitt utseende. Sedan det första ingreppet för 15 år sedan har hon gjort en rad ”förbättringar”, men exakt vad vill hon inte berätta i tidningen. – Jag är en öppen person och har själv inga problem med mina ingrepp, men det är för mina anhörigas skull som jag vill hålla lite låg profil, säger hon. Helena vill inte heller att vi skriver hur gammal hon är eftersom hon inte tycker att åldern är så viktig, och att det är hennes privatsak. Inspirationen till det första ingreppet kom från en kund. Helena hade på omvägar hört att kvinnan gjort en operation och det väckte hennes funderingar. -När kunden väl kom in på min salong och jag fick se hur fin hon blivit så bestämde jag mig där och då. En sådan operation skulle jag också göra. Jag gick till telefonen och beställde tid för konsultation på en gång. Efteråt var hon otroligt nöjd. – Det var som om en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag vågade sträcka på mig. Jag fick ett helt annat självförtroende. När Helena gjorde de första ingreppen var det fortfarande ovanligt med skönhetsoperationer. Hon berättar att personer i hennes omgivning blev rädda och upprörda över att hon lät operera sig. – Men nu för tiden får jag faktiskt bara stöd från omgivningen. I dag är det helt annorlunda. Det är inte längre bara kändisar och filmstjärnor som genomgår den här typen av behandlingar. Och tekniken har blivit så mycket bättre. Många av Helenas vänner och kunder säger att de själva aldrig skulle lägga sig ”under kniven”. – De är rädda för narkosen och för att de ska se otäcka ut efter operationen. Att de ska bli blå och svullna och inte kunna visa sig bland folk. Men de har sett för mycket på tv. Så har det aldrig varit för mig. Innan Helena ska göra ett ingrepp så kollar hon sin fysiska status noga. Hon motionerar, dansar tango och håller koll på blodtrycket. – Vill man se ung ut räcker det inte med operationer, man måste ta hand om hela kroppen. Men varför är det så viktigt att se ung ut? – Jag hade en mamma som var väldigt vacker. Hon tyckte inte att det var roligt att åldras och blev ledsen när hon tittade sig i spegeln och såg hur ansiktet dalade. Hon brukade ta sig för kinderna och säga ”jag är så rynkig”. Så vill jag inte behöva känna. Själv står Helena framför spegeln hela dagarna på arbetet. Hon beskriver hur hon tyckte att det är frustrerande och jobbigt att se kroppen och ansiktet förändras. –Dessutom vill jag jobba några år till, och under den tid jag har kvar som frisör vill jag se snygg ut. Det är få i Helenas ålder som klarar av att arbeta som frisör. Det är ett tungt jobb som sliter på rygg och axlar. – Jag kan ju också känna mig trött, men jag får så mycket tillbaka av kolleger och kunder att det är viktigt för mig att vara kvar i yrkeslivet. Jag tror att om jag kan hålla mig snygg och fräsch till mitt yttre så kan det hjälpa mig att orka med mitt arbete. Men det kostar åtskilliga tusen att hålla sin kropp i trim. Hur får Helena råd? – Jag reser inte så mycket. Det gjorde jag när jag var ung. Och jag är duktig på att spara. Det gäller att ha ett mål. Helena säger att hon har inspirerat flera i sin omgivning att ta steget till operationer de tvekat inför. Hon berättar om olika tillfällen då kunder frågat henne om hon tycker att de ska åtgärda något och hon svarat ja. – Efteråt har de kommit till mig och tackat för att jag var ärlig och stöttade dem. Det är så härligt att göra folk glada. Till dem som säger att de inte har råd svarar jag: ”Hoppa över nästa utlandsresa så får du råd”. Trots att det blir allt vanligare med estetiska behandlingar så är det många som drar sig för att berätta om operationer och ingrepp. Vad beror det på? – Jag tror att det finns starka ideal som säger att man ska duga som man är. Och folk tycker nog att så länge man får vara frisk så ska man inte vara missnöjd med sin kropp. Dessutom känner säkert många att det är för privat att prata öppet om. Helena säger att hon också tycker att det viktigaste är att vara frisk, men att hon inte tycker om att se sig kropp förfalla. Vad känner hon inför att det är så många unga i dag som gör estetiska behandlingar och olika ingrepp? – Jag tycker inte att man ska sätta igång för tidigt. Det är onödigt. Den läkaren jag går hos brukar avråda unga tjejer som han inte tycker behöver göra något. Det tycker jag är seriöst av honom. Har du aldrig känt att du blivit missnöjd med något? – Jag har gjort ett par ingrepp med laser som inte gav några resultat alls och då kände jag mig faktiskt lite lurad eftersom jag hade betalat en hel del pengar. Men annars har jag alltid varit nöjd. När man börjar göra olika behandlingar och märker att resultaten blir bra så fortsätter man. Och har man gjort sig fin på ett ställe vill man fortsätta med nästa för att det inte ska se konstigt ut. Det är som att bli beroende. Är du inte rädd att det blir för många ingrepp, att det går för långt? – Jag är noga med att allt ska se naturligt ut. Min läkare gör alla ingrepp precis efter min kropp och mitt ansikte. Jag vill absolut inte se plastig ut. Helena säger att hon ofta får kommentarer om sitt utseende. Bland annat får hon höra att hon sett likadan ut i alla år. – En granne kom fram till mig och sa ”du åldras ju inte, du ser till och mer yngre ut nu än du gjorde förut. Har du något tips?”. Men då skrattade jag bara. Idag är det, åtminstone teoretiskt sett, möjligt att förändra vad man vill på kroppen. Det finns tekniker för det mesta. Tror du att det kan skapa en press på människor som egentligen inte vill operera sig? – Nej, det tror jag inte. Vissa människor är ju faktiskt hel ointresserade av sitt utseende och då ska de ju få vara det. Och själv så återställer jag ju egentligen bara det som en gång varit. Har man komplex för något så ska man absolut göra något åt det. Men jag tror inte att skönhetsingrepp kan hjälpa den som från början är en trasig person och som mår dåligt av andra skäl. En sådan människa blir nog aldrig nöjd. Då fortsätter man med en massa operationer tills man inte ser klok ut. Men kan det vara så att det inte finns någon plats för det åldrade utseende? – Ingen ser väl fram emot att bli gammal, säger Helena. ", "article_category": "other"}
{"id": 18298, "headline": "”Religiösa barn ska inte befrias från skolplikten”", "summary": "Skolan ska vara öppen för alla. Domen i kammarrätten som tillåter konservativt religiösa föräldrar att undervisa i hemmet måste rivas upp. Det finns många barn som får sina speciella behov tillgodosedda. Dessutom ska ett aktivt antimobbningsarbete ske på varje skola, skriver Lotta Edholm och Helene Odenljung (FP).", "article": "I förra veckan beslutade kammarrätten i Göteborg att riva upp både stadsdelsnämnden Majorna-Linné och förvaltningsrättens beslut om att inte tillåta hemundervisning för barn som tillhör en konservativ del av en religion. Med motiveringen att barnen eventuellt kan bli mobbade för att de har speciella kläder, de ska be under dagen och få specialkost beviljas hemundervisning av kammarrätten. Effekterna av detta beslut kan bli ödesdigra för barn över hela landet. Det är inte bara i Göteborg det finns konservativt religiösa föräldrar som skulle vilja hålla sina barn hemma från skolan. Den nya skollagen minskade möjligheterna till hemundervisning, tidigare kunde religion vara en anledning, men nu krävs det synnerliga skäl. Detta för att alla barn, oavsett religion, ska få tillgång till en skola som följer läroplanen, har tillstånd från Skolinspektionen och som inspekteras. Skolplikten innebär att alla barn ska gå igenom grundskolan. Även Barnkonventionen slår fast att alla barn har rätt till utbildning och i konventionen kan vi läsa att: ”Undervisningen bör förbereda barnet för livet, utveckla respekt för mänskliga rättigheter och fostra i en anda av förståelse, fred, tolerans och vänskap mellan folken.” Barn har inte bara rätt till sin skolgång – kommunen har en skyldighet att se till att alla barn får tillgång till den. Det finns tusentals skolbarn i kommunala skolor i Sverige som har strikta religiösa regler hemifrån. Bönestunder och kosthållning löses genom dialog mellan föräldrarna och skolan. I Göteborg har oenighet funnits mellan skolan, som anser att föräldrarna ska berätta vad barnen behöver, och föräldrarna, som anser att det inte är deras uppgift att informera skolan. I domen anförs också att nämnden inte presenterat någon plan för hur de ska lösa skolgången. Om föräldrarna inte samarbetar med skolan för att ta fram en lösning för skolgången så är det inte en anledning till att de får hemskola barnen – skolan har då helt enkelt inte den kunskap som behövs. På många håll i världen är rätten att gå i skolan inte alls självklar, än mindre självklart att flickor får den möjligheten. Det kan inte vara okej att vissa elever, ofta flickor, ska hållas hemma från skolan i Sverige för att deras föräldrar inte vill att de kommer i kontakt med samhället. När kammarrätten ger en familj rätt att hålla sina döttrar hemma för att de kan bli mobbade för sina annorlunda kläder fasar vi för var detta ska sluta. Skolan ska vara öppen för alla. Det finns många barn med speciell kosthållning som får sina behov tillgodosedda, och ett aktivt antimobbningsarbete ska ske på varje skola. Ofta handlar dessa fall om föräldrar som till varje pris vill hålla sina barn borta från det öppna samhället och som inte under några omständigheter kommer att vara positiva till skolgång i en skola med barn som inte tillhör samma religiösa grupp. När föräldrarnas ovilja att samarbeta blir en anledning till att tillåta hemundervisning undrar man om man ska skratta eller gråta. Domen får inte bara konsekvenser för barnen i den aktuella familjen, utan också konsekvenser för flertalet barn i Sverige. Snart kommer återigen ett liknande fall upp i förvaltningsrätten i Stockholm. De barnen har inte varit i skolan på många år. Kommer denna dom att vara en anledning till att de hålls borta för alltid? Vad ska vi skolpolitiker säga till dessa barn om 20 år? ”Du fick inte gå i skolan för att du tillhör en religiös grupp” är inte ett acceptabelt svar. Denna dom måste överklagas till Högsta förvaltningsrätten. Det är inte rimligt att skollagens skärpta skrivningar tolkas så att religiösa barn kan befrias från skolplikten. Lotta Edholm (FP), skolborgarråd i Stockholm Helene Odenjung (FP), kommunalråd i Göteborg ", "article_category": "other"}
{"id": 18307, "headline": "\"Vi premierar skickliga lärare\"", "summary": "Vår utgångspunkt är att det går att med de lönekriterier vi tagit fram tillsammans med de fackliga organisationerna bedöma kvalitet och resultat i lärares arbete. Ambitionen att skolornas snittlöner ska förklaras av kvalitet och resultat. Skolorna får då olika löneutfall. Då vi väljer att premiera goda insatser är en följd att några får mer och andra mindre än genomsnittet, skriver företrädare för Stockholms utbildningsförvaltning i en replik på två lärares debattartikel 27 oktober.", "article": "Vårt mål är att premiera skickliga lärare och skolledare som hjälper sina elever och sin skola till bra resultat. En duktig lärare ska kunna tjäna bra och göra lönekarriär inom yrket. Vi arbetar också för att rätta till orimliga löneskillnader mellan skolor. Vår utgångspunkt är att det går att bedöma kvalitet och resultat, i lärares arbete, på skolor och för skolledare. Vi står inför stora utmaningar när det gäller lönesättningen. Lönespridningen mellan lärare har minskat. Det finns löneskillnader mellan skolor som inte kan förklaras utifrån svårighetsgrad och arbetsprestation. Vi ser också att vissa skolor har svårare att rekrytera än andra. Att utveckla lönebildningen är ett av många steg och insatser i ambitionen att bidra till att förbättra skolans resultat. Vi menar att differentierade löner på individnivå såväl som på skol- och förvaltningsnivå är ett viktigt steg både för löneutveckling och för skolornas kvalitet. Möjligheten till en god löneutveckling bidrar dessutom till att kunna attrahera ny arbetskraft. Det måste vara möjligt för lärare att genom goda prestationer kunna tjäna över 40.000 kr månaden, det vill säga avsevärt mer än medianlönen på 29 200. Det förutsätter att skolledare sprider löneutrymmet mellan medarbetarna, men också att lönenivån på skolor differentieras så att förutsättningarna för olika skolor blir likvärdiga. Vår utgångspunkt är att det går att bedöma kvalitet och resultat i lärares arbete. Till det finns lönekriterier som är utvecklade tillsammans med de berörda fackliga organisationerna. Skolans primära uppgift att ha fokus på elevernas kunskapsutveckling är ett av kriterierna. Det finns goda underlag och verktyg som gör att det går att bedöma kvalitet och resultat på skolnivå och på skolledares insatser. Verktygen tillåter oss att göra sådana bedömningar även om förutsättningarna skolorna emellan är olika. För andra året provar vi en metod där förvaltningen tydligare styr vilket löneutfall som är rimligt för lärarkollektivet på respektive skola. På samma sätt differentierar vi löneutfallet för rektorerna. Ambitionen att skolornas snittlöner ska förklaras av kvalitet och resultat. Skolorna får då olika löneutfall. Då vi väljer att premiera goda insatser är en följd att några får mer och andra mindre än genomsnittet. Ambitionen är också att rätta till orimliga löneskillnader mellan våra skolor. Om vi inte hanterar den frågan, så ökar dessa skillnader. Idag skiljer sig medianlönen mellan skolor på årsbasis med upp till 50.000 kronor. Det är ytterligare en bakgrund till att vi förändrar och utvecklar löneöversynen. Skolans främsta uppgift är att ge barn och unga kunskaper och att utveckla deras förmågor. Detta mäter vi genom prov och betyg. När vi har valt ut de grundskolor som ska få lite mer löneutrymme och de som får lite mindre har vi tittat på hur pass god måluppfyllelse skolorna har i förhållande till deras socioekonomiska förutsättningar. Sedan har vi vägt in skolornas nuvarande löneläge för att inte förstärka omotiverade löneskillnader skolorna emellan. Utbildningsförvaltningen är alltså restriktiv när det gäller ytterligare påslag på skolor som har bland de högsta lönerna och omvänt när det gäller skolor med de lägsta lönerna. Utgångspunkten för vår metod är att det finns ett samband mellan elevernas kunskapsutveckling och skolornas prestation. Det är ett antagande som har gott stöd i det vi vet om skolverksamhet, men det förklarar naturligtvis inte alla skillnader i elevprestationer. Skolornas rektorer och andra skolledare ska även fortsättningsvis bedöma den enskilde lärarens lön utifrån arbetets svårighetsgrad och prestationen. Det gör att den individuella lönen för lärarna ska variera oavsett vilket löneutfall skolan får. Vi är övertygade att vi behöver ta ett samlat ansvar för alla skolors och hela utbildningsförvaltningens löneutveckling. Det, tillsammans med att varje skola ständigt prövar sina metoder, är viktiga delar för att säkra kvaliteten i våra skolor. Det är vårt uppdrag att differentiera lönerna för våra medarbetare inom de avtalsramar som gäller. Vi följer upp lönearbetet och utvecklar successivt metoder och underlag. Vi tar ett ansvar för lönebildningen inom den förvaltning vi är satta att leda.  Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad Thomas Persson, utbildningsdirektör Johanna Engman, biträdande utbildningsdirektör, chef tillhandahållaravdelningen Håkan Edman, grundskoledirektör Marie-Louise Hammer-Åberg, gymnasiedirektör Astrid Norderfeldt, personalchef Per Thorslund, chef administrativa avdelningen Elisabeth Barö-Dérantz, chef avdelningen för uppdrag kring lärande och elevhälsa Gunilla Larsson, stabschef ", "article_category": "other"}
{"id": 18308, "headline": "\"Kommunpolitikerna tar inte sitt arbetsmiljöansvar\"", "summary": "Jag beklagar att de kommunpolitiker som har det yttersta ansvaret att förbättra arbetsmiljön för kvinnor inom äldreomsorgen inte tar sitt ansvar. I stället angriper de oss på DN Debatt (30/10) med slitna klichéer som ”orimligt paragrafrytteri och fyrkantig byråkrati”, skriver Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg.", "article": "Kvinnor svarar idag för en större andel av sjukfrånvaron än män. Fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid på grund av hälsoskäl. Belastningsskador låg bakom hela 44 procent av kvinnors anmälda arbetssjukdomar år 2010 och är också den främsta orsaken till sjukfrånvaro och utslagning från arbetslivet. Många av de kvinnor som slås ut arbetar inom vården och omsorgen. Det är den problembilden som ligger till grund för Arbetsmiljöverkets inspektioner och krav till arbetsgivarna inom äldreomsorgen. Innebörden av våra krav handlar om att kvinnor inte ska betala med sin hälsa när de vårdar sjuka och äldre. Det handlar om att de inte ska behöva lämna arbetslivet i förtid på grund av knäckta ryggar och utslitna kroppar orsakat av dålig arbetsmiljö. Det är också den här problembilden som har fått regeringen att agera och ge Arbetsmiljöverkets ett flerårigt uppdrag att förbättra kvinnors arbetsmiljö och förebygga belastningsskador. Jag beklagar att vissa kommunpolitiker, som har det yttersta ansvaret att förbättra arbetsmiljön för kvinnor inom äldreomsorgen, inte tar sitt ansvar utan istället väljer att angripa oss förskansade bakom slitna klichéer som ”orimligt paragrafrytteri och fyrkantig byråkrati”. Jag beklagar också att man i sitt angrepp ställer två grupper mot varandra – de äldre mot personalen. Samtidigt som man bortser från den elementera insikten om att den bästa garanten för en god och säker vård och omsorg av de äldre är en god och säker arbetsmiljö för dem som ombesörja vården. Ska äldreomsorgen långsiktigt kunna rekrytera kompetent personal krävs det en bra arbetsmiljö. ”Arbetsmiljöverket måste börja ta hänsyn till de individer som bor i de fastigheter som döms ut av arbetsmiljöskäl”, skriver Joakim Larsson (M), äldreborgarråd i Stockholm stad, Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting med flera i DN-debatt 30/10. Det är precis det vi gör när vi ställer krav på förbättringar. Våra krav dimper inte ner som en blixt från en klar himmel utan det handlar ofta om mycket långa, fleråriga processer. Arbetsgivarna får flera år på sig att bygga bort bristerna. Verkets inspektörer inbjuder till dialog med arbetsgivarna om tidsramar för ombyggnation. Vi vill verkligen ge rimlig tid för de ansvariga att rätta till bristerna utan att de boende kommer i kläm. Men den krassa verkligheten är att arbetsgivarna vid boendena, i flera fall, genom vägran att gå i dialog med oss, bidrar till att dessa arbetsmiljöproblem i åratal förblir olösta. Artikelförfattarna hävdar att Arbetsmiljöverket baserar sina krav på en fallstudie gjord 1979. Det stämmer inte. Våra krav baseras dels på ett vägledningsdokument från 2006, dels på den samlade expertkunskap som låg till grund för föreskriften om arbetsplatsens utformning från 2009, som i vanlig ordning föregicks av samråd med arbetsmarknadens parter. Vidare hävdas det i artikeln att verkets krav på utrymme runt patienten är irrelevant, eftersom utvecklingen gått framåt vad gäller hjälpmedel, bland annat lyftanordningar. Sanningen är att hjälpmedlen kräver manövreringsutrymme runt patienten. Utrymme krävs också för att personalen ska kunna inta skonsamma kroppsställningar. En tredjedel av de anmälda arbetsolyckorna bland omsorgspersonal har orsakats av kroppslig överansträngning som obekväma arbetsställningar och tunga lyft. De anmälda arbetsskadorna har under senare år ökat för den här gruppen, som nästan uteslutande består av kvinnor. Ytterst är det kommunpolitikerna som har en skyldighet att se till att de kommunanställda har en hållbar arbetsmiljö. Men det står tyvärr inte ett ord i artikeln om vad artikelförfattarna har för strategi för att lösa arbetsmiljöbristerna inom vården och omsorgen. Denna inställning gör mig orolig över vissa kommuners vilja att ta tag i de arbetsmiljöproblem som bryter ner tusentals kvinnor i förtid och förpassar dem till ett liv med låga pensioner och kortisonsputor för att stå ut med kronisk värk som alstras av knäckta ryggar och slitna kroppar.  Mikael Sjöberg Arbetsmiljöverket, generaldirektör.  ", "article_category": "other"}
{"id": 18319, "headline": "”Låt ambitiösa kommuner kräva energisnålare hus”", "summary": "Sverige sämst i klassen. Att bygga energieffektivt är inte särskilt svårt och många kommuner har satt upp egna krav som går längre än de svaga nationella målen. Men detta överväger bostadsministern Stefan Attefall att sätta stopp för, trots nya krav från EU. Det skriver företrädare för Naturskyddsföreningen och flera kommuner.", "article": "I Sverige står bostäder för en tredjedel av landets totala energianvändning. Trots relativt ambitiösa politiska mål både nationellt och inom EU, lyser de politiska åtgärderna för att minska användningen med sin frånvaro. I en utredning som presenteras senare i höst befarar vi förslag som kan sätta krokben för de kommuner som har högre ambitioner och som, trots de svaga nationella byggreglerna, vill bygga energisnålt. Att bygga och renovera energieffektivt är egentligen inga konstigheter. Exemplen på där det görs är talrika, och många kommuner i landet har satt upp egna krav på minskad energianvändning som går längre än de alltför svaga nationella målen. Men detta vill nu eventuellt bostadsministern Stefan Attefall sätta stopp för, trots nya krav från EU om minskad energianvändning. Utredaren, som ska presentera sitt förslag i november, sa i en intervju i Ny Teknik den 12/9 att det är ohållbart att låta ambitiösa kommuner gå före och sätta sina egna regler. Men vad som bör betraktas som ohållbart i sammanhanget är väl snarare att energianvändningen ökar när den ska minska? De hus som byggs i dag ska stå i kanske hundra år. Vi har inte råd att bygga in ett så långsiktigt energislöseri i fastighetsbeståndet. Riksdagen har antagit ett mål om minskad energianvändning i bostadssektorn med 20 procent till 2020 och 50 procent till 2050. I Energimyndighetens senaste långtidsprognos till 2030 spås energianvändningen i bostadssektorn minska med en procent med nuvarande politik. EU har ett mål om 20 procent energieffektivisering till 2020, och har nyligen skärpt sitt energieffektiviseringsdirektiv då medlemsländerna, med Sverige på jumboplats, inte väntas nå målet. Som komplement kom i vintras ett nytt direktiv om nära noll-energihus. Direktivet fastslår att nya hus som byggs från slutet av 2020 ska ha ”nära noll” i energianvändning; i offentlig sektor från 2018. Regeringen har dock inte omsatt direktivet i politik. Till en början hävdades från näringsdepartementet att Sverige redan uppfyllt direktivets krav. Efter stark kritik från en överväldigande majoritet av remissinstanserna öppnades för att skärpningar eventuellt kan behövas framöver. Men de politiska besluten uteblev. Samtidigt går våra grannländer före. Norge skärper kraven till passivhusstandard 2015 och nära noll 2020. I Danmark ska gränsen sänkas från dagens 52,5 till 20 kWh/kvadratmeter år 2020, att jämföra men den svenska nivån på 90-130 kWh/kvadratmeter. För att förenkla för de kommuner som redan ställer högre energikrav på sina nybyggen än vad reglerna kräver, arbetar nu Sveriges Kommuner och landsting tillsammans med Miljöstyrningsrådet med ett förslag till gemensamma ambitiösa riktlinjer, parallellt med bostadsminister Attefalls utredning. Det är den typen av initiativ som behövs. Energiministern Anna-Karin Hatt skriver i en debattartikel i SvD den 19/9 att nära noll faktiskt, ”bortom allt tvivel”, innebär en skärpning av dagens krav, och att de kommuner som går före faktiskt bidrar till en positiv förändring. Vi hoppas nu att bostadsministern lyssnar på sin regeringskollega, och att den enda harmonisering av energikrav på byggnader vi får se framöver är en skärpning. Hela regeringen behöver se potentialen i den enorma energibesparingen som byggnader kan bidra med. För att uppfylla nära noll-direktivet måste regering och riksdag medverka till energibesparingsåtgärder i kommunerna i stället för att hindra framtidsinriktade kommunala initiativ. Svante Axelsson, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen. AnnSofie Andersson (S), kommunstyrelsens ordförande, Östersund. Kia Andreasson (MP), miljökommunalråd, Göteborg. Marita Bengtsson (S), kommunalråd, Lidköping. Lars Bergvall (C ), ledamot i kommunstyrelsen, Lund. Muharrem Demirok (C ), kommunalråd, Linköping. Ulf Hedin (M), ledamot i kommunstyrelsen, Växjö. Ewa Lofvar Konradsson (MP), kommunalråd, Södertälje. Thomas Olson (FP), ledamot i kommunstyrelsen, Åmål. ", "article_category": "other"}
{"id": 18329, "headline": "”Svaga skolor kommer att förlora sina bästa lärare”", "summary": "Orättvis lönereform. De nya lärarlönerna i Stockholms skolor kommer inte att leda till att svagpresterande skolor höjer sina resultat. Tvärtom kommer både elever och lärare att vilja fly de ”svartlistade” skolorna. Utbildningsförvaltningen bör tänka om och satsa på att få kvalificerade lärare till de skolor där de behövs mest, skriver två lärare.", "article": "Stockholms stads utbildningsförvaltning har i dagarna genomdrivit en svårbegriplig och orättvis lönereform, som kommer att få förödande konsekvenser. Stadens skolor har delats in i tre kvalitetsgrupper, bäst, mittemellan och sämst. Den av arbetsmarknadens parter överenskomna löneökningen på 4,2 procent ska, har grundskolechef Håkan Edman förklarat, fördelas över dessa tre grupper, så att de skolor som lyckas bäst får lägga ut en genomsnittlig löneökning på 4,7 procent, medan de sämsta får lägga ut i snitt endast 3,7 procent. Av detta ska, är tanken, uppstå en tydlig ambition hos de sämsta skolorna att höja sina resultat. Även om Håkan Edman är noga med att påpeka att skolorna är fria att ge enskilda lärare såväl lägre än 3,7 procent som högre än 4,7 procent så har man i och med detta åstadkommit en rent bisarr belöningsmodell, som går på tvärs mot både avtalets intentioner och mot vanligt sunt förnuft. Låt oss se vilka konsekvenser den skulle innebära: • Tvärtemot vad Edman tycks tro, så kan vi garantera att det inte kommer att uppstå en konstruktiv pedagogisk diskussion av det faktum att svagpresterande skolor som helhet får lägre lön. Kollektiva bestraffningar motiverar vare sig elever eller lärare till annat än upprördhet. Arga diskussioner kommer att stjäla tid från det lärare redan är högst motiverade till, men sällan har utrymme för: pedagogiska diskussioner om hur man ska få eleverna att nå målen. • Blir lönereformen verklighet kommer den att innebära en elevflykt, årligen upprepad när utbildningsförvaltningens ”svarta listor” i framtiden släpps. Men också lärare vill förstås till de skolor som har de bästa eleverna, särskilt då om medellönen där är högre. Duktiga lärare kommer att söka sig bort från de skolor där de behövs mest, det vill säga där de pedagogiska utmaningarna är som störst. • Utbildningsförvaltningens reform luktar illa av amatörmässigt näringslivsledarskap. Produktionsmål och bonusar för en avdelning kan nog vara fungerande, även i offentlig verksamhet. Men, säg, en läsktillverkare som i syfte att öka colaförsäljningen skulle gå ut och förkunna att företagets cola är av högsta kvalitet, medan dess apelsinläsk är fullkomligt odrickbar, skulle bli utskrattad – och förmodligen snart satt i konkurs. Vill man i utbildningsförvaltningen ta efter företagsprinciper för verksamhetsutveckling, så gör det åtminstone på ett professionellt sätt. • Även om vi skulle inbilla oss att svartmålning av skolor leder till att dessa ”skärper sig”, så måste man undra hur förvaltningen tänkt hantera situationen kommande år. Det aktuella läraravtalet har en guldkant det första året. År två har man endast industrinormen att utgå från. År tre och fyra är det garanterade ökningsutfallet 0 (noll!) procent. Hur ska bonussystemet se ut då? • Lönereformen slår mot duktiga lärare: möjligheterna att lönemässigt premiera deras insatser har minskat drastiskt. Samtidigt friskriver den skolledare och, inte minst, utbildningsförvaltningen från allt ansvar för dåliga resultat. Vi ber utbildningsförvaltningen tänka om. Satsa på våra skolor och på att få kvalificerade lärare dit de behövs mest i stället för att ägna tiden åt halvgenomtänkta och avtalsstridiga belöningsmodeller. Björn Kindenberg, lärare åk 6–7 Hässelbygårdsskolan Anna-Karin Frisk, lärare och doktorand i ämnesdidaktik vid Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 18340, "headline": "”Bygg ut tunnelbanan från Akalla till Barkarby”", "summary": "Ett första steg. Järfälla kommun och Stockholms läns landsting ska utreda möjligheten att bygga tunnelbana eller spårväg till Barkarbystaden. En utbyggd spårtrafik skulle innebära stora förbättringar för alla som bor och arbetar i området samtidigt som det skulle bidra till att knyta ihop länet bättre, skriver företrädare för allianspartierna.", "article": "Eftersom befolkningsökningen i Stockholms län överstiger prognosen med det dubbla krävs fler bostäder och arbetsplatser, vilket förutsätter en infrastruktur med högre kapacitet än den vi har i dag. Men varje ny arbetsplats får inte innebära ytterligare en bil. I Barkarbystaden kommer man inom de närmaste åren att bygga cirka 5.000 bostäder och 6.000 arbetsplatser. Därför vill Stockholms läns landsting tillsammans med Järfälla kommun genomföra en idéstudie om tunnelbana eller spårvägslösning från Akalla till Barkarbystaden. Det ska ses som ett första och viktigt steg mot utbyggd kollektivtrafik i ett geografiskt viktigt område med potential att bli en av länets allra viktigaste knutpunkter. Regeringens stöd för att bygga ut tunnelbanans blå linje till Nacka är ett viktigt besked för stockholmarna. Staten ska dels utse förhandlingspersoner för projektet, dels bidra till medfinansieringen. Ett växande län behöver en utbyggd infrastruktur. En förlängning av tunnelbanan till Nacka har en stor betydelse för hela kollektivtrafiksystemet genom att utnyttja kapacitet i den blå linjen och avlasta den hårt utnyttjade gröna linjen. I den andra änden av den blå linjen sker också en snabb utveckling. Mälarbanans utbyggnad och den nya stationen Stockholm väst i Barkarbystaden utvecklar Järfällas roll som en viktig knutpunkt för kollektivtrafik och kommer att attrahera tillväxt. Järfällas investering i den nya, framväxande Barkarbystaden är en viktig del i ett växande Stockholm. Det kommer att bli en modern stadsdel med närhet till både natur och storstad. Utvecklingen kring Barkarbystaden kan utnyttja närheten till tunnelbanans blå linje och dess lediga kapacitet, oavsett om ny spårutbyggnad sker i form av tunnelbana eller spårväg. Det alternativ som ska utredas i idéstudien är bland annat en förlängning av tunnelbanans blå linje från Akalla till Barkarbystaden samt spårvägslösningar som bland annat kopplar ihop Barkarbystaden med den blå linjen. Det är i dagsläget för tidigt att fastslå exakt vilka dragningar som ger störst fördelar. Vid utbyggnad av kollektivtrafik i Stockholmsregionen är det viktigt att se till den bästa möjliga lösningen ur ett resenärsperspektiv såväl som ur ett miljöperspektiv. Att fler väljer att resa kollektivt framför att resa med bil är en förutsättning för att minska utsläppen av koldioxid och skadliga partiklar, och på så sätt kan vi nå de regionala klimat- och utsläppsmålen. Vid så här stora projekt är det många olika delar som ska utredas innan alla frågor är besvarade. Men en bred politisk enighet är en bra utgångspunkt för det fortsatta arbetet. I ett senare skede, när vi har en prislapp, behöver vi titta på en finansiering. Runtom i världen sker medfinansiering på olika sätt mellan olika aktörer. Då är det viktigt att vi också är öppna för att se vilka möjligheter som finns. Medfinansiering från staten är naturligtvis önskvärt men innebär också ett starkt åliggande för länet att göra effektiva val och prioriteringar. Med pågående utbyggnad av pendelstågstunnel och tvärspårväg samt med alltmer konkreta planer på tunnelbana till Nacka, utbyggd kollektivtrafik i Nordost, Spårväg Syd och spårlösning till Barkarbystaden sätter alliansen nu fart på arbetet för en kapacitetsstark spårtrafik som knyter ihop länet bättre. I arbetet med planerna för Nordost studeras även en pendeltågsgren som förbinder Arninge med Barkarby via Täby, Sollentuna och Kista. Utöver det som nu görs behövs ytterligare satsningar. Hagastaden beräknas bli färdig om 13 år. Även dit behövs det kapacitetsstark kollektivtrafik som klarar av att försörja alla dem som ska arbeta och bo i området eller besöka Nya Karolinska universitetssjukhuset. Den lösning som väljs måste vara effektiv och passa in i det övriga trafiksystemet. Stockholms län har länge haft en alldeles för låg utbyggnadstakt av kollektivtrafik och behöver nu mer av allt. Christer G Wennerholm (M), trafiklandstingsråd Birgitta Rydberg (FP), landstingsråd, gruppledare Stig Nyman (KD), landstingsråd, gruppledare Gustav Andersson (C), landstingsråd, gruppledare Cecilia Löfgreen (M), kommunstyrelsens ordförande Järfälla kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 18347, "headline": "Elitidrottare kan få svårt med det ”vanliga” livet", "summary": "Många toppidrottare får problem med livet utanför tävlingsarenorna. Det som fungerar inom idrotten fungerar inte alltid i arbetslivet, säger forskaren Natalie Barker.", "article": "Tidigare har den allmänna bilden varit att toppidrottare utvecklar egenskaper som borde garantera framgångar även efter den aktiva karriären. Men nu visar det sig att den bilden kan vara felaktig. I alla fall om vi ska tro på resultaten av en intervjuundersökning utförd av svenska och australiska forskare. – Flera tidigare elitidrottare vi intervjuat vittnar om att omställningen till livet efter karriären är bland det svåraste de varit med om. Till och med tuffare än allt de upplevt under träning och tävling, säger Natalie Barker vid Göteborgs universitet. Hon genomförde det aktuella forskningsprojektet tillsammans med maken Dean och kolleger från två universitet i Australien. Studien bygger på samtal med åtta deltagare i sommar-OS i Peking för fyra år sedan och i vinter-OS i Vancouver för två år sedan. De intervjuade har tävlat i lag eller i individuella sporter, och har varit aktiva under många år. Natalie Barker säger att i värsta fall kan desorientering, sjukdom, depression eller självtvivel drabba idrottare när egenskaper som varit så användbara under den aktiva karriären inte längre premieras. Det kan till exempel handla om att man utvecklar en osund själviskhet eller en alltför stark tro på auktoriteter. Samtidigt kan de som håller distansen till sin sport få en mer mogen och flexibel självbild när de reflekterar över sitt liv och sina erfarenheter. – Då kan det handla om att förstå att vissa beteenden omedvetet lärs in i idrottsmiljöerna. Natalie Barker konstaterar att idrottare utvecklar personlighetsdrag som kan vara användbara i livet efter den aktiva karriären. De tränar extremt mycket och väldigt hårt – och lär sig att en extra ansträngning oftast lönar sig. Målen som en idrottare ska uppnå är väldigt tydliga, det kan röra sig om att fokusera på nästa års viktigaste tävling eller att vara på topp vid de olympiska spelen om tre år. – Men idrottare vill också alltid vinna nästan till vilket pris som helst, de har en utpräglad ”killerinstinkt”. Aktiva idrottare vet exakt när och hur länge de ska träna, hur träningen ska läggas upp och när det är tävlingar. Deras tillvaro är ganska välorganiserad. Dessutom pysslas idrottarna om av tränare och ledare, och slipper därmed att bry sig om vardagsproblem som jämnåriga måste ta ansvar för. De blir därför lätt självupptagna, Natalie Barker menar att självupptagenheten, konkurrenstänkandet och perfektionismen ofta visar sig vara egenskaper som är mer eller mindre oanvändbara i livet efter idrotten. De är inte till nytta i arbetet, studierna eller familjelivet. – På de flesta arbetsplatser gäller det snarare att samarbeta, att vara effektiv och att snabbt hänga med i alla förändringar. Inom idrotten sker oftast en omedelbar feedback där ledare eller tränare direkt påtalar fel och brister. Och under en tävling märker den aktive snart om klockan gått för snabbt, om ribban faller ned eller om motståndaren är för stark. – På en arbetsplats förekommer sällan en så direkt feedback. Där gäller det också att kunna säga nej, ta ansvar för sig själv, att kunna fatta självständiga beslut och att ibland till och med visa osäkerhet om huruvida beslut verkligen är riktiga. Något som kan vara främmande för en idrottare som alltid ska vara stark och på topp. – Idrottsmän och idrottskvinnor som är vana att alltid ligga på topp kan också bli väldigt frustrerade när de på en arbetsplats märker att betydligt yngre kolleger kommit längre i karriären och har ett stort kunskapsförsprång. Det leder till att deras självbild får sig en törn. Som ung tävlade Natalie Barker i gymnastik, bland annat representerade hon Schweiz i flera internationella tävlingar. Efter att ha flyttat till Nya Zeeland började hon studera idrottsvetenskap på universitetet och träna kvinnliga gymnaster. – Jag har en bra bild av vad som krävs för att nå toppen och av hur en elitidrottares liv kan te sig. Jag märkte också att det kan vara svårt att klara omställningen från en aktiv karriär till ett liv vid sidan av idrotten. En av de gymnaster jag tränade blev deprimerad när hon slutade att tävla. Natalie Barker säger att många tränar och tävlar i en miljö där de utvecklar – eller tvingats utveckla – en stark egoism och ett ständigt behov av att konkurrera. Men även i lagidrotter kan negativa egenskaper växa sig för starka. – En deltagare i den aktuella studien spelade just i ett lag. Där gällde det att till punkt och pricka följa tränarens råd och order, att underkasta sig hans vilja för lagets bästa. När spelaren sedan började arbeta efter den aktiva karriären sa hon ja till allt och alla, och den egenskap som fungerat inom idrotten blev en katastrof på jobbet. I studien Natalie Barker varit med om att ta fram intervjuades åtta framgångsrika olympier från Sverige, Schweiz, USA och Australien. Bland dem hade två vunnit guldmedaljer, även de andra hade hamnat på prispallen. Men är inte underlaget väl litet? – Vi valde att göra fallstudier med intervjuer för att verkligen förstå toppidrottarnas erfarenheter. Vår studie är en indikation på ett problem som är viktigt att belysa. Jag hoppas därför att vi kan gå vidare med fler intervjuer. Fotnot: Intervjustudien heter ”Preparing olympic athletes for lives outside of elite sport: Towards best practice”. ", "article_category": "other"}
{"id": 18366, "headline": "”Rädsla för rasiststämpel hindrar integrationsdebatt”", "summary": "Nederländerna avskräckande exempel. Många politiker vill inte diskutera integrationsfrågorna av rädsla för att debatten ska gynna Sverigedemokraterna. Men tystnad kommer bara att förvärra situationen. Låt inte integrationsdebatten implodera bara för att vi har fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen, skriver Jasenko Selimovic (FP).", "article": "Sveriges integrationsdebatt är på väg att haverera. Samtidigt växer Sverigedemokraterna sig allt större. Den senaste opinionsmätningen i Aftonbladet visade på 9,9 procent. Få partier debatterar de integrationspolitiska utmaningarna och få är bekymrade över bristen på debatt. Socialdemokraterna har inte ens en integrationspolitisk talesperson. Miljöpartiet och Vänsterpartiet debatterar sällan integrationen, och i den mån de gör det då gäller det oftast migrationspolitiken. Frågorna i riksdagen angående integration är få. Debattens stridslinje går mellan SD å ena sidan och Folkpartiet å andra. Anledningen är naturligtvis att både Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har dragit sig tillbaka efter SD:s intåg i riksdagen. De vill inte diskutera integration eftersom de är rädda för att debatten kommer att gynna SD. Det är kanske hedervärt men tyvärr fel sätt att hantera problemet. Fortsätter vi på denna väg kommer vi att hamna i samma fälla som Nederländerna gjorde. De två stora nederländska partierna drog sig tillbaka från debatten efter de främlingsfientligas intåg. De var rädda för att debatten skulle gynna de främlingsfientliga och de ville inte heller anklagas för att likna dem. De partier som ändå försökte ta upp vissa integrationsproblem smetades snabbt ned med anklagelser om främlingsfientlighet, vilket gjorde att även de backade från debatten. Resultatet blev en enad kör av partier som bara var intresserade av att försöka visa vilka stora humanister de var och hur mycket de skilde sig från de främlingsfientliga politikerna Pim Fortuyn och Geert Wilders. Men taktiken fick oönskade konsekvenser. De främlingsfientliga partierna uppfattades som de enda som ville debattera det som väljarna uppfattade som problem och de fick följaktligen väljarnas stöd. Under vissa perioder blev Wilders parti så stort att man spekulerade om att de i framtiden skulle bli Nederländernas största parti. Ställda inför utsikten att en rasist skulle kunna bli landets premiärminister blev de etablerade partierna panikslagna. Och motvilligt anpassade de sig till en lättare variant av den rådande främlingsfientliga trenden. Ingen välkomnade förflyttningen i denna riktning men alla ansåg sig tvungna att spela med. Den som följer svensk politik ser likheter med Nederländerna. De etablerade partierna har beröringsskräck vilket SD utnyttjar. Därför försöker SD dödskyssa de politiker som då och då tar upp integrationsproblem: ”XX kommer ut som sverigedemokrat” är ett vanligt Twitter från SD-konton. SD försöker att rensa det politiska utrymmet kring integrationsfrågor. Tanken är att det bara ska finnas ett alternativ att rösta på för alla de väljare som anser att det finns något att förbättra med integrationen. Det paradoxala i sammanhanget är att SD inte har någon integrationspolitik över huvud taget. De vill inte ha det. SD:s största fiende är en lyckad integration. Därför överdriver de integrationens misslyckande och använder det som ett argument för sitt huvudsyfte: att stoppa invandring. Jag vänder mig här till er i oppositionen. Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna. Jag har förståelse för er rädsla att gynna de främlingsfientliga. Men tystnaden kommer att förvärra situationen. Om vi som tycker att invandrare ska vara välkomna till Sverige inte diskuterar de problem som finns med integrationen kommer de som föreslår minskad invandring att vara det enda alternativet. Då kommer vi snart att tvingas diskutera frågan: ska vi ha invandring över huvud taget. Därför måste vi orka föra två strider samtidigt: både bekämpa främlingsfientligheten och förbättra integrationen. Angrip gärna den politik som regeringen för och tyck att Folkpartiets uppfattningar är fel, men snälla: debattera, föreslå egna lösningar och var ett alternativ för väljare i dessa frågor. Jag ber er, framför allt som en invandrare i detta land. Låt inte Sverige gå den nederländska vägen. Låt inte integrationsdebatten implodera bara för att vi har fått ett främlingsfientligt parti. Vi har större utmaningar än att bli rädda för att bli kallade rasister. En nyanserad debatt om integrationen, som både framhäver fördelar och problem, är nödvändig. När grupper från olika kulturer, värderingar, utbildningsgrader och sociala förhållanden börjar leva ihop uppstår fantastiska möjligheter men också värderingsstrider och missförstånd. Det är inget konstigt. Och det är inte heller konstigt att det kan skapa oro och spänningar. När ett ökat antal invandrare kommer till Sverige nästa år, så kan ett nytt Forserum och ett nytt Sjöbo förväntas. Livet med obekanta människor kan vara förvirrande och svårt att bemästra både för migranter och för dem som redan är i landet. Naturligtvis är det lätt att avfärda de nyanländas problem med ett ”de har aldrig haft det så bra” – och de ”inföddas” förvirring med ett föraktfullt ”rasister”. Men det vore bättre att försöka hjälpa båda grupperna. Det kräver en debatt, konkreta förslag och lösningar. Och anklagelser om främlingsfientlighet är inte en lösning. Det som kan lindra förvirring och konflikter är att integrationsfrågor diskuteras, problem åtgärdas, människor hjälps. Vi kanske aldrig kommer att hitta en gemensam ståndpunkt. Men självaste diskussionen kommer att skapa ett nytt vi, ett kitt som håller oss ihop, som ger oss en känsla av solidaritet och som därmed skapar ett gemensamt land, där vi tillsammans formar vår framtid. Det är vår, politikernas, uppgift att föra den debatten. Vi kan inte avstå från debatten, för då har vi abdikerat från vår uppgift. Jasenko Selimovic (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 18368, "headline": "Cecilia Malmström: ”Jag säger alltid vad jag tycker”", "summary": "Porten till Europa ska vara öppen, och stängd. Det är Cecilia Malmströms jobb att se till att flyktingar får komma in, och att alla andra stoppas. Cecilia Malmström har ett av EU:s svåraste uppdrag. DN Söndag följde EU-kommissionären längs Europas yttersta gräns i Grekland.", "article": "EU-kommissionären Cecilia Malmström gör ett försök att lätta på stämningen med lite göteborgsk humor. Den grekiske gränspolisen drar inte på munnen. Kanske gillar han inte att man skämtar med honom. Eller så var han inte alls förberedd på att plötsligt stå här och skoja med en EU-kommissionär från Bryssel. Sådant är han inte precis van vid. Med blåljus både framför och bakom har EU-delegationen anlänt i en kortege med sju bilar och en stor buss fullastad med grekiska och utländska journalister, till EU:s yttersta gräns. Det kliar på vristerna. Myggorna är ettriga. Annars svärmar de i stora svarta moln över träsken vid floden Evros, som fått sitt grekiska namn för att tala om att det är här som det åtråvärda Europa börjar. Längs Evros stränder, på flodens botten och i sumpmarkerna runtomkring har man hittat ett par hundra döda kroppar under de senaste åren. Ingen vet vilka de var. Eller vad de hoppades på. Kanske var det en flykting som hade rätt till skydd i Europa? Varje dag tar sig hundratals människor över floden från Turkiet. Som EU-kommissionär för inrikesfrågor är det Cecilia Malmströms ansvar att allt går rätt till vid EU:s yttersta gränser. Det gör det inte. Grekland är en ständig huvudvärk för EU-kommissionären. Det här jobbet måste vara en ren mardröm. Hur orkar du? – Att se människor som far illa är fruktansvärt slitsamt. Det finns en snålhet i Europa som jag är besviken över. Under kriget i Libyen hade FN:s flyktingkommissarie identifierat 8 000 flyktingar i akut nöd av den miljon som flytt till grannländerna. EU och Norge tog 700 tillsammans. Norge ensamt tog emot nästan hälften. Det var ju extra sorgligt eftersom alla EU-länder stödde den väpnande insatsen i Libyen. I stället för att hälsa den arabiska våren som något helt fantastiskt sa man att - oj,oj,oj - nu blir det jobbigt för oss. Vissa europeiska ministrar talade om en massinvandring som om det vore en tsunami. Dörren till Europa ska vara öppen – och stängd. Just detta ”bådeoch” är Cecilia Malmströms ansvar. Hennes kommissionärsportfölj är stentung och spretig: mänskliga rättigheter, gränsskydd, terrorism, människohandel och internationell brottslighet. Det är motstridiga intressen som ska försvaras – därför gäller det att inte tappa balansen. Eller slinta med tungan. Hennes ”spokesperson”, som det heter, Michele Cercone, vet att han aldrig får uttala sig utan att först ha fått det godkänt via sms av kommissionären. Ständigt ser man Michele Cercone med telefonen i ena handen - och ibland med kommissionärens handväska i den andra. Mänskliga rättigheter är en av dina profilfrågor. Men den väldiga EU-elefanten står oftast still. Har du fått kompromissa för att den ska röra på sig? Den glada, lättpratade och skämtsamma Cecilia Malmström får en rynka i pannan. Rynkan är inte alldeles lätt att tolka. – Hur menar du nu? Efter en kort tystnad fortsätter hon: – Jag säger alltid vad jag tycker. Ser jag några allvarliga brister så påtalar jag det. Redan när kortegen stannar vid ett av lägren hörs skärande skrik: – Syrien, Syrien. Vi kommer från Syrien. Ett hundratal män skakar ett stängsel med taggtrådsvajrar. Deras ögon är febriga. Några gråter. Andra skriker. Bara någon enstaka talar engelska. – Help us! ”No food” och ”No water” står det på skyltarna som männen håller upp. Cecilia Malmström står längst fram vid stängslets maskor. Journalisterna trängs. TV-kamerorna rullarna förstås. – No photos! Den grekiska gränspolisen får snabbt nog och sträcker upp sina händer framför journalisternas kameralinser. Vad är nu det här? Fungerar inte öppenheten i Europa? De ökända och överfulla fängelseliknande lägren har hittills varit stängda för pressens insyn. Den här gången har europeiska journalister bjudits in av kommissionen för att få se vad som pågår. No, no, no, säger de grekiska poliserna till oss journalister. Michele Cercone säger att poliserna är rädda för upplopp bland de desperata männen bakom staketet. Vid ett tidigare besök, på den förre kommissionärens tid, var det en man som tände eld på sin madrass. När EU-kommissionären Cecilia Malmström nu är här och framförallt när Greklands nya regering vill visa upp sig får det inte urarta. Cecilia Malmström går in i förvarsbyggnaden där männen bor. Journalisterna står kvar utanför. En kvart senare är hon ute igen. Vad fick du egentligen ut av det här? – Det är definitivt inte alla som säger att de kommer från Syrien som verkligen gör det. Men några där inne är syrier. De har rätt till skydd. Vi ska se till att de andra får åka hem. Nu sitter alla fast i en fälla, och de hålls inlåsta alldeles för länge. Dessa människor har ju inte begått några brott. Cecilia Malmström svarar i framsträckta mikrofoner under den ruschiga promenaden tillbaka till bilen. Svaret är rakt och frankt, och samtidigt väl avvägt. Europa är stängt för många av männen bakom taggtråden. Men det ska samtidigt vara öppet för dem som har behov av skydd. Det här är Cecilia Malmströms omöjliga uppdrag: Att skydda gränserna och att värna internationella flyktingkonventioner i en tid då krisen i EU är värre än någonsin. Det grekiska folket lider, hälften av alla landets ungdomar är arbetslösa. Hur mycket ska det grekiska folket tåla? – Jag vet att Grekland har det svårt, och att det finns tiotusentals papperslösa bara i Aten. Sannolikt är det många fler. Men det beror ju inte på den ekonomiska krisen utan på att Grekland så länge har misskött migrationspolitiken. Sverige har tagit emot fler per capita. Nästa stopp för kommissionärens kortege är Venna. Mitt ute i det böljande grekiska landskapet ligger ett av de mest ökända förvaren. Bakom ett järngaller längs en smal gång på baksidan av polishuset i den lilla staden går männen fram och tillbaka som djur i en bur. Det här är rastgården. Innanför finns ytterligare ett galler, och ytterligare ett. Där bakom hålls de män som inte släppts ut på rast inspärrade i ett enda rum med slitet stengolv och bara några titthåll ut längst upp vid taket. Rapporter säger att det brukar vara överfullt och ohälsosamt smutsigt. Denna dag när kommissionären är på besök är det bara några få män där inne. Bara det att männen hålls inlåsta i en cell som mest liknar en håla från diktaturernas fängelser är en människorättslig katastrof. Man kan misstänka att golvet moppats inför ditt besök. Kan en EU-kommissionär lita på att få se hela verkligheten? – Genom gallret pratade jag med ett par irakier. De berättade att personalen varit där dagen innan och städat upp. Så vet vi att det är. Det är inte alltid som medlemsländerna berättar allt. Men det gäller inte bara Grekland. Mitt besök utannonserades väl en månad i förväg. Men jag har andra medarbetare som reser i väg på betydligt kortare varsel, en vecka kanske. Hela tiden för vi en dialog med ideella organisationer. Den islamfientlige holländske politikern Geert Wilders tycker att Cecilia Malmström är en ”vänsterhippie”. I flera brev adresserade till kommissionären, som citeras flitigt på nätet, utmålar han henne som ondskan själv. En politiskt korrekt och högutbildad kvinna från EU-eliten som har höga tankar om den ”akademiska världen”, naiva drömmar om multikultur och som dessutom tror att hon kan bestämma över vanliga holländare och tvinga dem att ta emot invandrare. – Jag har aldrig träffat honom. Men han har utsett mig till någon slags fiende. Jag säger vad jag tycker och det gillar inte han. Känner du obehag? – Nä, jag har ju arbetat med de här frågorna länge. Den som gör det får ju hot och hatfyllda kommentarer. Men den Cecilia Malmström som fick en plats för Folkpartiet i Göteborgs invandrarnämnd i början av 1990-talet verkar inte ha varit någon ”vänsterhippie”. Vilka frågor drev du där? – Jag minns att jag kämpade för att alla invandrare skulle få rätt till tolkhjälp. Jag ville också införa medborgarceremonier sådana som man har i USA. Att bli medborgare är ju något högtidligt. Ska man ställa krav på den som vill bli medborgare, till exempel genom språktester? – Ja, det är väl rimligt. Sedan kan man diskutera i vilken form. Ett medborgarskap måste innebära någon form av motprestation. Den som vill bli medborgare ska aktivt vilja delta i samhället. Annars tyckte Cecilia Malmström att det var Fria Moderata Studenter som hade de roligaste festerna i Göteborg. Hon hade demonstrerat mot apartheid, och arbetat som ledare på läger runt om i Europa för CISV, Internationella barnbyar för unga som vill bli världsmedborgare. För soundtracket till hennes 90-tal stod den brittiska syntgruppen Depeche Mode. – Och så Yazoo. Vet du vilka de är? frågar hon och syftar på den brittiska syntduon. – Det blir en koll på hur mycket du egentligen vet om syntmusik, säger hon och skrattar. Boy George måste också ha gjort intryck – på en fest i statsrådsberedningen dök hon ett par decennier senare upp som honom. Numera lyssnar den medelålders kommissionären på First Aid Kit och Marit Bergman. – Och Ulf Lundell. Han skriver fantastiskt vackra texter – och musik. Jag är ensam om att lyssna på honom hemma. Och så älskar hon det franska. Det började när Cecilia Malmström var nio år gammal flyttade med familjen till Paris. Pappa som arbetade på SKF hade fått ett utlandsjobb. Cecilia Malmström och hennes syster gick tre år internationell skola innan familjen återvände hem igen. Året efter studenten drog hon till Paris igen, läste fransk litteratur på Sorbonne och bodde på ett hem för flickor i Montparnasse. Du säger ofta att du är frankofil. Vad är det du tycker så mycket om? – Jag hälsar ofta på mina föräldrar som bor i södra Frankrike. Och jag följer fransk politik. Jag är fascinerad av det politiska spelet. Även om jag kan bli skogstokig på vad de säger ibland. Sedan läser jag mycket fransk litteratur. Men nu räcker det med Proust, tycker hon efter tre delar av sju i sviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Proust är inte fullt så bra som alla säger. – Men jag kan ju inte köpa ”petita” kläder i chica butiker i Paris. Jag är 183 cm, och måste köpa kläder i Belgien och Tyskland. Under kommissionsresan vid gränsen mellan Grekland och Turkiet undviker hon maktens uniformsdräkt, den som annars finns i alla regnbågens färger. Hon har jeans och en t-shirt med mönster i lila och rosa. Ett par pingviner i guld glittrar i öronen. Hennes passion för pingviner är omtalad. Hemma i Bryssel har hon en hel samling. Nu svischar vi fram i kortege på den grekiska landsbygden mellan tre olika interneringsläger med inlåsta migranter. En halv timmes besök på varje är vad de grekiska värdarna har planerat in. Under varje besök har du träffat förtvivlade människor vars rättigheter kränkts och förhoppningar kraschat sedan de kom till Europa. Hur känns det? – Det är klart att det är slitsamt. Har din nästan galna kärlek till och starka tro på ett europeiskt samarbete fått sig en törn? – Galen? Det där var ditt ord. Jag är fortfarande övertygad om att vi måste samarbeta för att lösa gemensamma problem. Var det självklart för dig att bli just folkpartist? – I politiken möter jag ofta personer som är födda in i sin partitillhörighet. Jag är väl lite udda på det viset. Det finns ingen i min släkt som har varit partipolitiskt engagerad. Mina föräldrar diskuterade ständigt olika samhällsfrågor, men vi pratade aldrig om vad de röstade på. Fast jag har väl mina aningar. Hade det kunnat bli ett annat parti? – Det tror jag inte. Innan jag var valmyndig röstade jag på Folkpartiet i skolvalet. Partipolitiskt aktiv blev hon först när hon började plugga statskunskap på Göteborgs universitet och umgicks med kurskamrater som tillhörde Liberala Studentförbundet. Folkomröstningen om ett svenskt EU-medlemskap 1994 fick henne att gå i gång. – Jag kände jag att här vill jag vara med. Det var en gigantisk kampanj med folk från flera partier. Jag var ute och pratade på skolor och i föreningar. Det var en enorm möjlighet att få idka folkbildning. Jag jobbade jättemycket ideellt. Det tog all min tid. – Det var då som folk i partiet fick syn på mig, och kände att det här är en engagerad människa. Cecilia Malmström var i full färd med att doktorera i statskunskap när förre folkpartiledaren Lars Leijonborg lyfte in henne i partistyrelsen. Doktorsgraden gjorde intryck på den senare högskole- och forskningsministern. ”Hon framstod som väldigt gedigen, stabilt socialliberal och hade ett engagemang för utsatta”, säger han. Ett viktigt projekt för Leijonborg var att göra upp med den så kallade ”snällismen” inom partiet, och då passade det med en liberal som kämpat för medborgarceremonier och som även ställde krav. Fp representeras numera, efter Leijonborgs avgång, av en utbildningsminister som talar om värdet av utbildning på ett lite ointellektuellt sätt, och främst ur samhällsekonomisk synvinkel. Skulle det bli andra tongångar om du kom hem? – Jag har den största respekt för Jan Björklund, och har arbetat som hans vice ordförande. Vi är nära, men olika som personer. Jag har en annan bakgrund genom att jag har disputerat. Vi uttrycker oss på olika sätt. Men nu är det han som talar i dessa frågor, inte jag. Jag har ingen lust att sitta här och recensera honom. När tvillingarna Felix och Molly föddes 2003 satt Cecilia Malmström i EU-parlamentet Bryssel. Tvillingarna och deras pappa, Mikael Janson, även han folkpartist och kommunpolitiker bodde i Göteborg. ”Det måste ha kostat på att ha två små barn och samtidigt sitta i EU-parlamentet, och dessutom vara så lojal med partiet som Cecilia alltid är”, säger Lars Leijonborg. Fick en EU-parlamentariker föräldraledigt? – Man kunde vara borta i sex månader från parlamentet, på grund av sjukdom eller något annat. Sedan fick man lämna sin plats som ledamot. Nu är det modernare regler. Har det kostat att vara småbarnsförälder och EU-parlamentariker? – Med sommaren blev ledigheten sammanlagt åtta månader. Jag funderade när jag gick där hemma med barnen på sommaren. Min första mandatperiod var nästan slut när tvillingarna föddes. Det var inget givet beslut att jag skulle ställa upp för omval. Det var inte den alltid lika superlojala ”Cissi” (som hon kallas i partiet) som ställde upp för partiet, tror partikollegan Marit Paulsen. Drivkraften var att få uträtta saker i parlamentet. Hon hade redan gjort väldigt bra ifrån sig, fortsätter Paulsen. Det var för övrigt samma Paulsen som offentligt motsatte sig att en ”småbarnsmamma” skulle ta över partiet när Leijonborg avgick 2007. Ett befogat ramaskri utbröt. ”Cissi” fräste att det måste hon väl ändå få bestämma själv, minns Paulsen. Hur fick din man och du ihop tillvaron? – Det hade aldrig gått om jag varit tvungen att stanna måndag till fredag i Bryssel. Men parlamentet sammanträder inte alla dagar. Så därför kunde jag stanna i Göteborg någon dag extra runt helgerna och arbeta därifrån. Jag var i Göteborg tre eller fyra dagar i veckan. Som EU-kommissionär pendlar hon inte längre mellan Bryssel och Göteborg. Hela familjen hyr ett hus i Bryssel, och maken har fått jobb. Hemma hos företrädaren Margot Wallström höll mannen i familjen ställningarna vid spisen. När du tillträdde som kommissionär för två år sedan sa du att det skulle bli lättare nu när hela familjen är samlad. Har det blivit så? – Ja, det har det. Nu äter jag middag med tvillingarna nästan varje kväll. Men när de somnat fortsätter jag att arbeta ett par timmar till. Och jag följer dem till skolbussen fyra morgnar i veckan. Hon har ett stort nätverk i Bryssel, är respekterad, och kan det väldiga maskineriet. Därför tycker en del att det vore ett rent slöseri om Cecilia Malmström kom hem till inrikespolitiken. Andra undrar vad hon, som ingen vet vad hon egentligen tycker om sådant som är viktigt härhemma, kan bidra med? Vad vill du själv? – Jag har bara avverkat halva tiden som kommissionär. Det är för tidigt att säga något om framtiden. Jag är enormt intresserad av internationella frågor och vill fortsätta med dem. Men helt uppriktigt så vet jag inte. Nästa sommar får vi hålla ett familjeråd igen. Mitt liv i årtal 1968 Flyttar till Göteborg, ett halvår gammal. Viktigt för identiteten. 1977 Familjen flyttar till Paris. Går tre år i internationell skola i Paris. 1987 Pluggar fransk litteratur på Sorbonne. Bor på ett flickhem med franska och utländska studenter. 90-talet Träffar blivande maken Mikael Jansson. Blir partipolitiskt aktiv. 1997 Får plats i Folkpartiets styrelse när Lars Leijonborg blir partiordförande. 1998 Disputerar i statskunskap med avhandling om regionala partier i Västeuropa: Regionen, makten och härligheten. 1999 Får en plats i EU-parlamentet efter Marit Paulsens succéval. 2002 Gifter sig, köper hus i Göteborg, tvillingarna föds. 2006 Blir EU-minister. Pendlar Göteborg, Stockholm, Bryssel. 2010 Blir EU-kommissionär. Hela familjen bor tillsammans på heltid för första gången sedan tvillingarna föddes. Tre röster om Cecilia ”Cecilia Malmström är allmänt respekterad i parlamentet. Hon gör aldrig slarviga uttalanden som vissa andra kommissionärer. Hon har en yrkesskicklighet till förbannelse, och kan sätta gränser. Hon är väldigt empatisk. Bakom den tuffa och professionella ytan tror jag att hon gråter ibland. Hennes jobb är ytterligt slitsamt för privatpersonen. Hon är ju uppriktigt engagerad i mänskliga rättigheter.” Marit Paulsen, före detta FP-kollega i EU-parlamentet. ”Cecilia Malmström ställer enormt höga krav på sig själv. Hon är inte en kommissionär som sitter på sitt rum. Det är utmanande på så vis att det inte räcker med att ge 110 procent av sig själv eftersom hon ger 140 procent. Hon är väldigt rolig. Under en enormt stressig resa, med många möten och flygplansbyten, sa hon till mig: ’Bli inte nervös nu. Vi har ju massor av tid.’” Michele Cercone, Malmströms talesperson ”Vi är gamla och personliga vänner. När vi lärde känna varandra brann hon verkligen för frågor om mänskliga rättigheter. Fortfarande kan jag känna igen det där engagemanget hos henne. Med åren har hon lärt sig att förstå att saker är svårare än vad hon kanske först trodde.” Marie Demker, professor, Göteborgs universitet: ", "article_category": "other"}
{"id": 18371, "headline": "”Låt kommunen anställa personer med socialbidrag”", "summary": "1.500 nya jobb. Under alliansens styre i Stockholm har arbetslösheten ökat. Samtidigt har allt fler stockholmare blivit beroende av försörjningsstöd för att få ekonomin att gå ihop. Genom kraftiga investeringar i jobb och utbildning vill vi halvera behovet av socialbidrag till 2016, skriver Karin Wanngård (S).", "article": "En halv miljard kronor. Det är Stockholms stads kostnad varje år för försörjningsstöd (socialbidrag) till dem som vill jobba. I Moderaternas retorik låter det som att bidrag ska ersättas av jobb. I verkligheten är det precis tvärtom. Arbetslösheten stiger sedan alliansen tog över Stockholm och fler behöver bidrag för att få ekonomin att gå ihop. För oss socialdemokrater är den självständighet som ett eget arbete ger grunden för ett samhälle som håller ihop. Därför lanserar vi nu i vårt budgetförslag ett konkret program för att halvera behovet av socialbidrag till 2016. Vi gör det genom att investera kraftigt i jobb och utbildning. 31.000 stockholmare var arbetslösa i september. Oavsett om man räknar i andel eller antal är arbetslösheten en tredjedel högre än när alliansen tillträdde. Den är också högre än för ett år sedan. Ungdomsarbetslösheten är den högsta på minst sex år. I några stadsdelar ligger arbetslösheten i vanlig ordning under riksgenomsnittet, i andra stadsdelar är den närmare 10 procent. När det gäller nyföretagande ser det ut som om en tidigare positiv trend är bruten. De första åtta månaderna i år nyregistrerades drygt 12 procent färre företag än motsvarande period förra året. När nu alternativen i Stockholmspolitiken presenteras genom de olika budgetförslagen måste vi kunna tala om alliansens största misslyckande – jobben. Det handlar inte om att svartmåla. Stockholm är fortfarande en fantastisk stad med stora möjligheter. Det handlar om att göra en bra stad bättre, där fler människor är självförsörjande och kan bidra till stadens utveckling. Socialdemokraterna lägger nu flera förslag för att bryta de senaste årens utveckling. För det första föreslår vi att Stockholm investerar kraftigt i utbildning. Exempel på detta är att vi satsar mer på yrkesutbildningarna, så att fler kan ta de jobb som finns. Andelen elever som söker sig till yrkesprogrammen har minskat med var tredje elev på två år. Vi vill att staden satsar mer på yrkesgymnasierna genom bättre information om utbildningar som ger goda jobbchanser, genom att i högre grad än vad lagen kräver lova eleverna den undervisning de behöver för att få högskolebehörighet om de vill ha det, och genom att skapa sommarvikariat i de yrken de utbildas för. Det är också hög tid att avskaffa Stockholmsalliansens förbud mot omskolning genom komvux för de ungdomar som redan har en gymnasieexamen. För det andra är det dags att Stockholm går samma väg som Sigtuna, Uppsala med flera kommuner, och visstidsanställer de som har försörjningsstöd på grund av att de inte kan få a-kassa. Vi gör det för att ge fler chansen att få ett jobb. Erfarenhet av arbete ger tydligt ökade chanser på arbetsmarknaden. Men vi ska inte sticka under stol med om att vi också gör det för att spara ekonomiska resurser för staden som kan investeras i jobb och utbildning i stället för passiva bidrag. Om individen inte får jobb efter den tidsbegränsade anställningen har hen kvalificerat sig för a-kassa. Vårt förslag är ett program med drygt 1.500 arbetstillfällen per år. Genomförs det kan behovet av försörjningsstöd i Stockholm halveras till 2016 och staden frigör en halv miljard till kvalitet i utbildning och omsorg. Samtidigt kan vår satsning ”jobb i stället för bidrag” direkt förstärka kvaliteten i flera av stadens verksamheter som är hårt slimmade i dag. För det tredje föreslår vi att staden aktivt arbetar för ökat företagande. Vi vill att staden inrättar ett tillväxtråd som ger staden råd innan viktigare kommunala beslut. I detta ska parterna på arbetsmarknaden och företagare kunna påverka beslut som ännu inte fattats. Vi föreslår också riktade insatser för att stödja företagande i ytterstaden. Det handlar exempelvis om stadens hyrespolitik samt om utvecklingsstöd till sektorer som har stora möjligheter att växa – kulturellt företagande och livsmedelsindustrin. Det går att bryta de senaste årens negativa utveckling. Det går att skifta fokus från bidrag till jobb. Genom att lyfta yrkesutbildningarnas status, göra människor bättre rustade för att ta de arbeten som finns och ge företag i Stockholm möjlighet att växa tar vi viktiga steg för ett Stockholm i arbete. Karin Wanngård, Oppositionsråd (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 18374, "headline": "”Utrym tv- och radiohusen och bygg studentbostäder”", "summary": "BBC ett bra exempel. En flytt av SVT och SR till Värtan skulle innebära ett stort lyft för Stockholms framväxande mediekluster. Samtidigt skulle det öppna för mer än 500 nya bostäder på Gärdet. Dagens tv- och radiohus ligger nära flera högskolor, vilket gör det till en ultimat plats för studentbostäder, skriver finansborgarrådet Sten Nordin (M).", "article": "Sverige Television offentliggjorde i tisdags (9 oktober 2012) att de flyttar ut ur ett av sina två hus på Gärdet. Detta öppnar för nya möjligheter för både bostäder och studentlägenheter i området. SVT säger att de nu tittar på hur BBC i London framgångsrikt skapat ett mediehus där de delar lokaler med andra aktörer inom mediebranschen. I Stockholm finns det i dag ett mediekluster i Värtan som vuxit fram under åren. En flytt av både SVT och Sveriges Radio till Värtan skulle innebära ett stort lyft för Stockholms nya och framväxande mediekluster. Där finns möjligheterna för SVT och SR att uppnå liknande framgångar som BBC:s i London. En flytt av SVT och SR skulle också öppna för uppskattningsvis 500–700 nya bostäder på den mark de befinner sig på i dag. Dagens tv- och radiohus ligger i närhet av flertalet högskolor, vilket även gör det till en ultimat plats för studentbostäder. För att utöka antalet bostäder och student- bostäder i centrala delar av innerstaden finns det bara två sätt att bygga mer, på höjden och på befintlig mark. Detta är ett lysande tillfälle att bygga på befintlig mark i ett område där efterfrågan på både bostäder och studentbostäder är som allra högst. Värtan är ett område som tidigare dominerats av lagerlokaler. På relativt kort tid har det förvandlats till ett betydelsefullt mediekluster. I dag är det bara London, som SVT tittar på, som har ett större kluster av medieproduktionsbolag i en citykärna än den vi har i Stockholm. För att öka Stockholms konkurrenskraft ytterligare inom medieindustrin är det fördelaktigt om klustret i Värtan kan fortsätta att båda växa och utvecklas. Detta skulle även innebära helt nya kreativa förutsättningar för båda public servicebolagen och en stor del av mediebranschen. Förutsättningarna för medie- och filmarbete är goda i området, vilket i hög grad förklaras av de lokaler som finns där. Det som en gång var lager i hamnen är i dag studior med fantastiska ytor. I dag arbetar mer än var femte av stadens medie- eller filmarbetare i området och som fastighetsägare arbetar Stockholms Hamnar konsekvent för att underlätta en vidareutveckling. IT-klustret i Kista är ett framgångsrikt exempel på hur en samlad industri kan skapa god tillväxt i ett område. Sedan en tid tillbaka spelar även högskolorna en viktig roll genom att både ha campus i Kista och ett nära och gott samarbete med näringslivet. Den utveckling som skett i Kista har gett hela Stockholmsregionen en konkurrensfördel och skapat bra förutsättningar att tillgodose industrier med höga kompetenskrav att finna kvalificerad arbetskraft tack vare samarbetet med akademin. Det finns ingen anledning till att Värtan inte skulle kunna uppnå samma framgång som Kista. Att förutsättningarna finns råder det inget tvivel om. Det finns nu en öppning för både SVT och SR och bidra till utvecklingen av Stockholms och Sveriges medieindustri. En flytt till Värtan bör därför komma upp på dagordningen hos de båda public service-företagen. Sten Nordin, Stockholms finansborgarråd och kommunstyrelsens ordförande (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 18376, "headline": "”S vill ha tioårig skolplikt och färre elever i klassen”", "summary": "Förlängd grundskola. Sverige har hamnat på efterkälken när det gäller goda skolresultat och en likvärdig skola. Det duger inte. För att varje barn ska få en riktigt bra start i livet vill vi införa tioårig skolplikt genom att göra förskoleklassen för sexåringar obligatorisk, skriver Mikael Damberg (S).", "article": "I dag föreslår Socialdemokraterna förlängd skolplikt. Förskoleklassen ska göras obligatorisk och därmed ska varje barn i Sverige omfattas av en tioårig skolplikt. Grundskolan har successivt förlängts i Sverige. Antalet skolår har utökats med tiden, från folkskolans fyra år till grundskolans nio år. Den nioåriga grundskolan infördes för 50 år sedan. Socialdemokraterna ser att det nu är dags att förlänga skolplikten i Sverige med ytterligare ett år och se till att varje barn går i förskoleklass. Förskoleklassen ska göras obligatorisk och skolplikten tioårig. Förskoleklassen är sedan 1990-talet en frivillig skolform i Sverige som erbjuds alla barn från sex års ålder. Men alla barn går inte i förskoleklass. Drygt 2 500 barn går inte i förskoleklass och i vissa kommuner går så många som vart fjärde barn inte i förskoleklass. Det är för att varje barn ska få en riktigt bra start i livet som vill vi göra förskoleklassen för sexåringar obligatorisk. Förskoleklassen är en övergång för barnen mellan förskolan och skolan. Om barn inte stimuleras under den period i livet då de kan lära som mest riskerar de att hamna efter under hela sin skolgång. Såväl internationell som svensk forskning visar att barn som gått i en högkvalitativ förskola når högre resultat i skolan. En obligatorisk förskoleklass stärker också möjligheterna för barnen att tidigare lära sig fler språk och lägger en bra grund för barnens fortsatta lärande och språkutveckling. Inget barn ska ligga efter redan före den första skoldagen. Förnyelsen av socialdemokratin fortsätter. Vi har utvecklat vår skolpolitik och fortsätter att göra så. Vi ser två utvecklingslinjer för den svenska skolan som bekymrar oss mycket. För det första sjunker resultaten, både vad gäller andelen som når målen i grundskolan och jämfört med andra länder. För det andra har Sverige tappat den tidigare tätpositionen vad gäller likvärdig skola. Svenska elevers socioekonomiska bakgrund spelar mycket stor roll för elevernas prestationer och skillnaderna mellan skolor ökar. Höga skolresultat och likvärdig skola – det är områden där vi tidigare har varit bland de bästa, men där vi nu sjunker. Det duger inte. De förändringar vi ser i ekonomin och i arbetslivet innebär att den kognitiva förmågan blir alltmer utslagsgivande för människors möjligheter i livet. Forskningen visar att förskolan och de tidiga skolåren är avgörande för individens framtida utveckling och möjligheter. Barn som inte ges stimulans tidigt i livet riskerar att inte utveckla de förmågor som så väl behövs i ett kunskapssamhälle. Regeringens politik verkar i stället gå ut på att minska antalet barn som går i förskolan genom att införa vårdnadsbidrag och en barnomsorgspeng som ställer mycket låga kvalitetskrav på verksamheten. Barn som gått i en högkvalitativ förskola når högre resultat i skolan. Socialdemokratin ser därför i stället behov av att ytterligare höja kvaliteten i förskolan och förstärka förskolans arbete med lärande genom att investera mer i förskollärarnas och barnskötarnas kompetens. Och det är också därför vi nu tar steget att föreslå obligatorisk förskoleklass så att alla barn ges en bra och likvärdig start i skolan. I stället för att motsätta oss strukturomvandlingen har vi i Sverige alltid omfamnat den, sett de möjligheter den medför och fört en politik som underlättar framväxten av nya jobb. Det har därför under en relativt lång tid rått konsensus om att utbildningspolitiken ska syfta till att lyfta Sverige och att dess mål är att den svenska befolkningen ska bli mer och mer välutbildad. Men denna konsensus verkar nu vara bruten. Regeringen sänker ambitionerna och kraven på eleverna. I stället för att investera i grundskolan så att fler når målen så föreslår regeringen ettåriga gymnasieprogram utan krav på teoretiska ämnen. Regeringen för också en politik som sänker utbildningsnivån i Sverige genom att gymnasieeleverna på yrkesprogrammen inte kan gå vidare till högre studier och genom att kraftigt minska antalet platser på högskolor och universitet. Det är inte ett ansvarsfullt sätt att möta framtiden. Detta är en brytningstid i svensk politik. Sverige har nu den första regeringen i vår historia – och förmodligen den enda i världen – som sänker utbildningsambitionerna för nästa generation. Vi väljer en annan väg. Socialdemokratin höjer ambitionerna för Sverige och höjer kraven på hela utbildningssystemet. I vår budgetmotion föreslår vi investeringar på över tre miljarder i skolan, där fokus är mindre klasser och investeringar i lärare. Vi föreslår en investering i mindre klasser på lågstadiet, från förskoleklass till årskurs 3, så att lärarna får tid att ge varje elev en stabil grund att stå på i sitt fortsatta lärande. Med denna insats kan vi minska antalet elever med cirka 5 elever per klass. Vi föreslår stora investeringar i lärarna så att varje elev kan få det stöd de behöver från skickliga lärare. Vi föreslår också investeringar i rektorerna så att de kan fokusera på sitt uppdrag som pedagogiska ledare och inrättandet av ett nytt forskningsinstitut för lärande så att undervisningens vetenskapliga grund kan stärkas. Därtill föreslår vi läxhjälp åt alla elever i grundskolan och vi har tidigare lagt förslag om obligatorisk sommarskola för de elever i årskurs sex till nio som inte når målen. Sammantaget präglas Socialdemokraternas skolpolitik av höga förväntningar på varje elev och det stöd de behöver för att kunna nå dem. Målet är höga kunskapsresultat i en likvärdig skola. Vi avsätter medel i vår budget för att göra förskoleklassen obligatorisk. Varje barn har rätt till samma goda grund att stå på. För att uppnå det är vi beredda att göra de politiska och ekonomiska prioriteringar som krävs. Mikael Damberg (S), gruppledare i riksdagen ", "article_category": "other"}
{"id": 18386, "headline": "Ann-Sofie Back blir inte bekväm", "summary": "Tio år på modescenen utan publikfrieri. I sin senaste kollektion utforskar Ann-Sofie Back ”våldsamma sporter”. Samtidigt når hennes design fler än någonsin.", "article": "– Jag är inte ängslig, leve skammen! Så sammanfattar Ann-Sofie Back vad hon hittills är mest stolt över i sin karriär, och ringar samtidigt in sig själv som designer. I år är det 15 år sedan Ann-Sofie Back utnämndes till årets nykomling på ELLE-galan, och tio år sedan hon lanserade sin första egna kollektion i Paris. Och precis som Ann-Sofie Back säger, har hon under tiden lyckats hålla fast vid sitt anspråk som designer. Hon har aldrig gett upp inför vad en kommersiell modevärld ängsligt förväntar sig i form av insmickrande och lättsålda kläder. I stället för att utgå från skönhet, konst eller glamour inspireras Ann-Sofie Back av företeelser hon inte förstår – oftast sådant som av andra kan beskrivas som fult, skamligt eller rent av vämjeligt. Några av hennes senaste kollektioner har utforskat porr- och plastikindustrin, kändishysterin eller den virtuella världen Second life. – Det beror nog på att jag är bekvämast i att känna mig obekväm eller generad, berättar Ann Sofie Back. – När allt stämmer blir jag orolig och undrar vad som är fel. Felfritt är lite ointressant. Trots hennes tio år som Sveriges mest inflytelserika designer anses Ann-Sofie Backs designspråk fortfarande okonventionellt. Samtidigt når det ut bredare än någonsin. Genom att göra både sina egna, experimentella kollektioner och vara designer på Cheap Monday kan hennes idéer sippra ner från den mer konceptuella ateljé-kollektionen och nå en massmarknad på det breda Cheap Monday. Vårkollektionen 2013 för huvudlinjen Ann-Sofie Back Ateljé presenterades nyligen för utvald press i Paris. – Vårkollektionen har en inriktning på ”violent sports”. Jag är själv otroligt rädd för våld och därför fascinerar det mig. Att medvetet utsätta sig för våld som sport är ju fantastiskt modigt och för mig helt ofattbart. Jag har tänkt börja en skyttekurs till våren, berättar Ann-Sofie Back. – Snörningar på en jacka kommer från boxningsskor, och den rundade bredaxlade silhuetten ser stark ut, som att man går med armarna lite ut från kroppen. Den superkorta kjolen kommer från skärpet vissa boxningschampions bär, fast stiliserad såklart. Den aktuella höstkollektionen, som också markerar hennes tio år som designer i eget namn, är å sin sida en utforskning i ”Gud 2”, det vill säga hur vår tids självupptagenhet med det egna jaget till viss del fått ersätta Gud. Det är därför inte förvånande att den jubilerande Ann-Sofie Back inte verkar ha några planer att fira sig själv. Men i allra största hemlighet har den svenskbaserade internationella modetidningen Contributor gjort det åt henne, med ett höstnummer helt dedikerat åt Ann-Sofie Back, där modesidorna fylls med hennes gamla kollektioner. I ledaren skriver chefredaktören och stylisten Robert Rydberg: ”Ann-Sofie har alltid betonat den sociala sidan av mode, och förhållit sig till hur vi konstant misslyckas med att leva upp till den ideala versionen av oss själva, genom kläder eller andra uttryck. Och varför behöver det misslyckadet vara något dåligt?” Agnes Braunerhielm ", "article_category": "other"}
{"id": 18388, "headline": "”Inför marknadslösningar för Stockholms gator”", "summary": "Avskaffa parkeringssubventionerna. Bort med kravet på p-platser vid nybyggnation. Inför fler trängselavgifter. Vi måste införa olika typer av marknadslösningar för att få ett mer effektivt utnyttjande av Stockholms gator och vägar, skriver ledarna för Miljöpartiets, Folkpartiets och Centerpartiets ungdomsförbund i Stockholm.", "article": "Stockholm står inför en enorm utmaning i form av en stor befolkningsökning. För att utnyttja ytorna i Stockholm effektivt och möta denna utmaning krävs det att man slutar ge bort marken till bilister och i stället inför marknadslösningar. Vi vill därför se att parkeringsnormen och parkeringssubventioner avskaffas samt att fler trängselavgifter införs, skriver företrädare för ungdomsförbund i Stockholm. Antalet invånare i Stockholms stad beräknas öka med 25 procent fram till år 2030. Stockholms län förväntas växa med två busslaster människor varje dag åtminstone de kommande tio åren. När ett större antal människor trängs i Stockholm krävs det en mer avancerad koordinering för att undvika köer och brister. I dag görs inga försök till sådan koordinering. I stället ges mark och ytor bort eller fördärvas genom olika subventioner, regler och uteblivna avgifter. Parkeringsplatserna är kraftigt subventionerade i Stockholm. Reglerade parkeringsnormer gör att parkeringsplatser måste byggas oavsett om byggherrarna tror att lägenhetsinnehavarna behöver en parkeringsplats. Gratis användande av vägar oavsett tid på dygnet resulterar i köer. Vi tror att Stockholm förlorar på denna politik. När mark ges bort uppstår flera förluster. Vanliga konsumenter fattar i sin vardag flera olika beslut där de resonerar kring om nyttan av att göra något är större än priset man betalar för att få göra det. Då vägutrymme och parkeringsplatser är betalda i förväg finns det ingen anledning för konsumenten att tänka på sådant utan det enda man behöver fundera på är nyttan, kostnaden spelar ingen roll för konsumentens val. Detta resulterar i stora samhällsekonomiska förluster då det inte finns någon garanti för att den totala nyttan överstiger den totala kostnaden. Om marken inte hade getts bort finns det en möjlighet att marken använts till något annat som efterfrågats. För att undvika dessa förluster krävs det att man inför olika typer av marknadslösningar. Det handlar dels om att skapa marknadsliknande system inom områden för väganvändning men också om helt avskaffade subventioner till parkeringsplatser. Fredrik Reinfeldt föreslog i sitt sommartal i Gustavsberg att trängselavgiften för trafik som passerar innerstaden borde höjas. Vi välkomnar detta. De nuvarande trängselavgifterna har varit ett viktigt instrument för att minska köer och trängsel. Ytterligare ökningar kan dock få konsekvensen att trängseln enbart flyttar på sig och vi ser därför gärna att man även inför en trängselavgift på Essingeleden. Problemet med parkeringsplatser löses med samma typ av logik. Det handlar om att införa marknadslösningar som gör att konsumenter kan fatta beslut om vad det är värt att betala för en parkeringsplats eller om de borde använda sig av en annan lösning. Genom att avbryta subventioner av parkeringsplatser och avreglera kraven på antalet platser vid byggandet av nya bostäder kan marken utnyttjas mer effektivt. Men det är inte bara en fråga om effektivitet. Det är även en fråga om prioriteringar. Oavsett om man vill använda pengar till infrastruktursatsningar, skattereformer eller välfärden så innebär denna generositet med ytor och mark som Stockholm tillämpar i dag att pengarna inte kan användas där. I stället genomför vi en ineffektiv finansiering av ytor som kanske skulle kunna användas bättre och smartare. Att Stockholm växer i invånarantal ger oss stora möjligheter att växa som stad. Genom att välja samhällsekonomiskt gynnsamma lösningar framför ineffektiva subventioner tror vi att Stockholm har bäst förutsättningar för att möta morgondagens utmaningar. Benjamin Juhlin, språkrör Grön ungdom i Stockholmsregionen André Nilsson, distriktsordförande Liberala ungdomsförbundet Storstockholm Simon Palme, distriktsordförande Centerpartiets ungdomsförbund Storstockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 18389, "headline": "”Bebisfabriker” – ingen enkel fråga", "summary": "Är Indien på väg att bli en bebisfabrik för barnlösa västerlänningar? Amrita Pande, uppväxt i Indien, är både sociolog och skådespelare. I kväll står hon på scenen i en ny pjäs om surrogatmödraskap.", "article": "Den växande handeln med surrogatmödraskap omsätter i dag miljardbelopp. Tusentals unga indiskor har under de senaste åren valt – eller varit tvungna – att föda barn åt rika västerlänningar. Befruktade ägg planteras in i deras livmödrar för en fjärdedel av priset i exempelvis USA. Allt fler ställer sig nu frågan om Indien är på väg att bli en bebisfabrik för barnlösa par i väst. Sociologen och skådespelaren Amrita Pande är en av dem som engagerat sig i debatten om huruvida surrogatmödrarna utnyttjas – eller kanske till och med har fördelar av den växande handeln. – Jag skrev min doktorsavhandling om surrogatmödrar och hade många förutfattade meningar innan jag inledde mitt forskningsprojekt. Frågan är komplex, inte svart eller vit. Snarare handlar det om en gråskala där kvinnor kan vara både förlorare och vinnare, säger Amrita Pande. I kväll står hon på scenen när ”Made in India – notes from a babyfarm” har premiär på Södra teatern i Stockholm. Föreställningen bygger bland annat på hennes forskning från en indisk fertilitetsklinik, i pjäsen blandas fiktion med filmade dokumentära inslag. Vi träffar henne i en paus under repetitionerna. – Jag har förstått att surrogatmödraskap orsakat en intensiv debatt även i Sverige. Svenska par som beslutar att anlita en surrogatmamma har ofta ingen aning om hur det fungerar på de indiska klinikerna. Förhoppningsvis kan vår föreställning öka kunskapen, fortsätter Amrita Pande. Hon pekar på att en del kritiker liknar fertilitetsklinikerna vid ett slags bordeller där unga kvinnor från tredje världen får bära fram vita foster – utan att ha något att säga till om. Andra framhåller att kvinnorna genom att bli surrogatmödrar kan tjäna egna pengar och skapa sig en bättre framtid. För sex år sedan föll Amrita Pandes blick på en liten artikel i den brittiska tidningen The Guardian. Den handlade om hur par från hela världen reste till Indien där fattiga landsbygdskvinnor fick tjänstgöra som surrogatmammor. – Jag är född och uppvuxen i Indien, men hade inte läst eller hört talas om det här tidigare. Jag blev nyfiken och upptäckte att det inte fanns någon forskning alls om surrogatmödrar och om vad det innebär att föda barn åt par som lever på andra sidan jordklotet. Amrita Pande studerade sociologi vid ett amerikanskt universitet och har alltid varit intresserad av frågor som rör genus och globalisering. Till exempel hur könsrollerna påverkas i en tid när världen förändras i allt snabbare takt. När hon för sex år sedan skulle påbörja arbetet med sin doktorsavhandling valde hon att följa arbetet vid en liten fertilitetsklinik i Indien. Under sammanlagt nio månader intervjuade hon ett 60-tal surrogatmödrar, flera läkare, den ansvarige för kliniken och i några fall även kvinnornas män. – Jag visste att det i väst fanns invändningar mot de här klinikerna. En del kritiker hävdar att verksamheten är omoralisk, att det bland annat handlar om ytterligare en exploatering av utsatta kvinnor. När jag skulle påbörja mina fältstudier trodde jag därför att jag skulle möta riktiga ”babyfarmer”, berättar Amrita Pande. Men väl på plats mötte hon en annan verklighet. Många kvinnor hade tvingats att bli surrogatmammor av sina män, men många hade också kämpat mot släkt och familjen för att bli det. – De senare såg surrogatmödraskapet som en möjlighet att för första gången tjäna egna pengar som de kunde spara eller använda för att förbättra livsvillkoren. Kanske sparade de för att en dotter skulle kunna utbilda sig, för att huset där de bodde behövde ett nytt tak eller för att maken ville starta ett nytt företag. Amrita Pande berättar att en del mammor grät när de lämnade ifrån sig sitt nyfödda barn, andra var helt inställda på att de ingått en affärsuppgörelse och hade inga problem när paret från väst kom för att hämta barnet. – På kliniken mötte jag kvinnor som fick äta god och näringsriktig mat, som fick omsorgsfull läkarvård och som fick möjlighet att träffa andra kvinnor i en lugn och avspänd miljö. För en del kanske klinikerna är som ett fängelse, för andra som ett hotell. Jag efterlyser en djupare och mer noggrann förståelse för denna snabbt växande marknad, säger Amrita Pande. Därför tvekade hon inte när Ditte Maria Berg, konstnärlig ledare för den danska teatergruppen Global Stories, frågade om hon ville vara med i ett projekt kring just surrogatmödraskap. Resultatet blev föreställningen ”Made in India”, som efter kvällens premiär på Södra teatern visas på flera platser runt om i Sverige. Före sin vetenskapliga karriär arbetade Amrita Pande som skådespelare i ett teaterkompani. Därför känns det inte heller fel att stå på scenen i en föreställning som bygger på den egna forskningen. – I dag finns tre tusen fertilitetskliniker i Indien och antalet växer dag för dag. Vi har ingen ambition att ta ställning i komplicerade etiska frågeställningar som är kopplade till surrogatmödraskap. Snarare vill vi ställa en rad frågor som publiken förhoppningsvis hittar egna svar på, förklarar hon. Surrogatmammor Surrogatmödraskap, eller värdmödraskap, innebär att en kvinna bär fram och föder ett barn åt en annan kvinna. Detta är inte tillåtet i Sverige eller i de flesta västländer. Barnet som surrogatmamman föder kommer från ett befruktat ägg, ett embryo, som sätts in i hennes livmoder. Ägget kan komma från en donator eller från den blivande mamman. Sperman kan komma från den blivande pappan eller från en donator. Indien är världsledande när det gäller denna form av värdmödraskap, fattiga kvinnor engageras som surrogatmammor av särskilda fertilitetskliniker. Surrogatmödraskap kan ske mot betalning eller vara ideellt. I Sverige gav riksdagens socialutskott i våras regeringen i uppdrag att göra en förutsättningslös utredning om surrogatmödraskap. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna reserverade sig. Amrita Pande Ålder: 32 år. Familj: Make och dotter, sex månader. Bor: Kapstaden i Sydafrika. Gör: Professor i sociologi vid University of Cape Town. Bakgrund: Född och uppvuxen i New Delhi. Studerade på universitetsnivå i USA. Skrev doktorsavhandling som bygger på studier vid en indisk fertilitetsklinik 2006 och 2007. Gjorde i fjol en dokumentärfilm om surrogatmödrar. Nästa år kommer en bok i samma ämne. Aktuell: Medverkar i föreställningen ”Made in India – notes from a babyfarm” ( Riksteatern, Odense teater och Global Stories). ", "article_category": "other"}
{"id": 18391, "headline": "”Värna stockholmarnas tillgång till rent vatten”", "summary": "Farliga besparingar. Ökande mängder dåligt renat avloppsvatten släpps ut direkt i Mälaren. Reningsverken ligger på sin tillåtna maxgräns av kväveutsläpp. Samtidigt driver majoriteten i Stadshuset igenom kraftiga nedskärningar när det gäller forskning och utveckling inom Stockholm Vatten, skriver tre företrädare för Miljöpartiet i Stockholm.", "article": "Vatten är vårt viktigaste livsmedel. Samtidigt hotas dricksvattnet i Stockholm av både hälsoskadliga kemikalier och otillräckligt renat avloppsvatten. Den moderatledda majoritetens sparkrav har lett till färre reparationsåtgärder på vatten- och avloppssystemet i Stockholm. Risken är att nedskärningarna slår mot något som är livsnödvändigt för oss alla, nämligen tillgången till rent, friskt vatten. På senare tid har flera fall av dåligt dricksvatten uppmärksammats i Sverige. Ett exempel är Eskilstuna förra året då invånarna rekommenderades att koka vattnet innan det gick att dricka. Två andra exempel är Östersund, som år 2010 drabbades av förorenat vatten, och Uppsala där man nyligen uppmätt förhöjda halter av perflourerade ämnen i dricksvattnet. I Stockholm har vi hittills varit förskonade från sådana föroreningar i dricksvattnet, men riskerna ökar. Den starka befolkningstillväxten i Stockholmsregionen och extrema skyfall till följd av klimatpåverkan kommer att utsätta vatten- och avloppssystemen för stora påfrestningar. Dålig dricksvattenkvalitet kan leda till akuta problem med mag- och tarmsystemet. Olika kemikalier i dricksvattnet kan också öka risken för cancer och på längre sikt påverka till exempel njurar, skelett och tänder. Även hormonstörande ämnen som riskerar att orsaka effekter på fortplantning kommer i ökande takt ut i vattenmiljön genom rester av läkemedel, bekämpningsmedel och industriprodukter. Den nuvarande majoriteten i Stadshuset har drivit igenom kraftiga nedskärningar när det gäller forskning och utveckling inom Stockholm Vatten. Fokus är inte längre inställt på att Stockholm ska gå i bräschen vad gäller teknisk utveckling, vilket är beklagligt. Vi vill att Stockholm ska vara en modern och miljövänlig stad som tar vara på nya tekniska möjligheter. Forskare förutspår att både torka och extrema skyfall kommer att bli mycket vanligare i framtiden. Detta leder till att påfrestningarna på dricksvattenförsörjningen kan komma att öka, exempelvis genom höga bakteriehalter. Redan i dag möter dock vårt dricksvatten utmaningar som måste tas på allvar. I staden släpps ökande mängder dåligt renat avloppsvatten ut direkt i Mälaren genom så kallad bräddning då avloppsverken vid höga vattenflöden inte har kapacitet att hantera vattenmängderna. Under 2011 släppte reningsverken i Stockholm ut 1 359 ton kväve och 25 ton fosfor. Stockholms reningsverk har under de senaste åren legat precis på sin tillåtna maxgräns av kväveutsläpp. Då kemikalieanvändningen ökar i samhället är det viktigt att ha kunskap om vilka ämnen som passerar igenom våra reningsverk. Vissa kemiska ämnen, bland annat läkemedelsrester som är svårnedbrytbara, passerar reningsverken och riskerar att hamna i Mälaren som försörjer cirka 1,7 miljoner människor med dricksvatten. Samtidigt genomför Stockholm Vatten färre och mindre pålitliga vattenanalyser sedan deras eget laboratorium såldes ut av den moderatledda majoriteten. Vi vet alltså mindre i dag om kvaliteten på vårt vatten än vad vi gjort tidigare. Då besparingsåtgärderna har lett till neddragningar både på miljöarbetet och på det kontinuerliga underhållet av dricksvattenledningar och avloppssystem frågar vi oss om besparingar numera är det enda målet för Stockholms vattenbolag. Vi vill se en annan inriktning där vi tar de miljö- och klimatutmaningar som hotar vattenkvaliteten på allvar. Tillgången till rent och friskt vatten måste sättas främst. Stockholms stad måste arbeta aktivt för att garantera säkert, rent och friskt dricksvatten till alla invånare både nu och i framtiden. Ytterst är det en fråga om att vatten är livsnödvändigt för oss alla. Katarina Luhr (MP), vice ordförande i Miljö- och hälsoskyddsnämnden, ledamot i Stockholm Vatten AB Åsa Jernberg (MP), gruppledare i Stockholms stad Mats Lindqvist (MP), suppleant i styrelsen för Stockholm Vatten AB ", "article_category": "other"}
{"id": 18398, "headline": "”Sund konkurrens ska gälla även i Arlandatrafiken”", "summary": "Subventionerade tåg. Snart börjar SL:s nya pendeltåg trafikera Arlanda flygplats med en omfattande skattesubvention från Stockholms läns landsting. Det sker i strid med konkurrenslagstiftningen, skriver Flygbussarnas vd John Strand. Därför begär vi nu att Konkurrensverket ingriper för att säkerställa att SL:s Arlandatrafik inte hämmar konkurrensen.", "article": "Den kollektiva direkttrafiken till Arlanda har sedan lång tid tillbaka skett i fri konkurrens mellan olika trafikslag där aktörerna har konkurrerat på egna meriter. Tack vare det kan resenärerna i dag välja mellan flera olika alternativ efter vad kassan och tiden tillåter. Inom kort kommer SL:s nya pendeltåg att börja trafikera Arlanda flygplats. Det skulle vara fullt möjligt att driva den trafiken på samma konkurrensneutrala villkor. Då skulle pendeltåget bli ett välkommet komplement i Arlandas kollektivtrafikförsörjning med tågbolag eller bussbolag som Flygbussarna. Men så kommer det inte att bli. SL:s pendeltåg ska drivas med en omfattande skattesubvention från SL:s huvudman, Stockholms läns landsting. Det sker i strid med konkurrenslagstiftningen, kollektivtrafiklagen och den brett förankrade politiska principen att samhällsnyttig konkurrens ska främjas på alla områden där det är lämpligt och möjligt. Subventionen får samhällskadliga konsekvenser eftersom den slår undan benen på konkurrenterna som inte har tillgång till skattemedel för sin finansiering Därför går Flygbussarna nu till Konkurrensverket med en begäran om ingripande för att säkerställa att SL:s Arlandatrafik bedrivs på ett sätt som inte hämmar konkurrensen. I denna begäran påtalar vi också att SL och landstinget på olika sätt försökt dölja eller vägrat lämna information om subventionens storlek. Trots att det inte handlar om bolagets utan om skattebetalarnas pengar. När pendeltågstrafiken började diskuteras var ett starkt incitament att minska biltrafiken till Arlanda, som i dag står för cirka 50 procent av resandet dit. Men landstingets egna beslutsunderlag visar att bara en marginell andel bilresenärer kommer att lockas till pendeltågen. I stället är det de som redan i dag använder kollektiva färdmedel till Arlanda som ska fylla tågen. För att åstadkomma det har SL beslutat att priset för en tågresa klart ska understiga priset för en bussresa. För resenärer med SL-kort är priset endast 75 kr, jämfört med dagens pris med Flygbussarna på 99 kr. Utan skattesubvention vore inte SL:s låga pris möjligt. I dag har 35 procent av Flygbussarnas resenärer SL-kort, och med en snedvriden priskonkurrens utraderas de ekonomiska förutsättningarna för en bärkraftig busstrafik till Arlanda. Det gäller även sträckor till andra flygplatser som inte direkt konkurrerar med pendeln. Ironiskt nog tvingas då de som mister bussalternativet, och alla andra skattebetalare i länet, betala för den pendeltågstrafik som slagit ut bussarna. Alternativet blir bil, och eftersom flygbussarna använder koldioxidneutralt bränsle och är lika miljövänliga som spårtrafiken blir miljöeffekten dubbelt negativ. Tvärtemot vad trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) angett som ett huvudskäl för pendeltågstrafiken. Måndagen den 24 september ledde ett elfel till att nästan all spårtrafik till Arlanda låg nere hela dagen. Detta sker flera gånger per år och varje gång sätter vi snabbt in extra trafik och tar över tusentals strandsatta tågresenärer. Taxi och hyrbil har inte kapacitet att klara mer än en marginell del. Det måste ses som ett nationellt intresse att trafikförsörjningen även i framtiden bygger på en kombination av buss- och tågtrafik. Det är svårt att se hur den allmänna politiska ambitionen att främja konkurrens på lika villkor och etableringen av privatdriven kollektivtrafik stämmer med den subvention landstingsledningen nu är på väg att införa. Konkurrenslagstiftningen ska främja sund konkurrens och förhindra samhällsskadliga konsekvenser av felaktiga skattesubventioner. Någon kanske tycker att det är naturligt att SL utökar sin pendeltågstrafik till Arlanda, men man måste komma ihåg att SL:s övriga pendeltågstrafik sker på en monopoliserad marknad med upphandlad trafik, medan trafiken till Arlanda sker på en konkurrensutsatt och – hittills – fri marknad. Flygbussarna räds inte mer konkurrens men kräver konkurrens på lika villkor! John Strand, vd FAC Flygbussarna ", "article_category": "other"}
{"id": 18410, "headline": "”Att bli mormor är ännu bättre än att bli mamma”", "summary": "Lastbilschauffören Alexandra Linge är 38 år och har redan två barnbarn. Att vara ung mormor har bara fördelar, tycker hon.", "article": "Ella, ett år, spricker upp i ett enda stort leende när mormor Alexandra kommer på besök. I soffan i stora rummet ligger Ellas nyfödde bror i mamma Ellinors knä. Han kom hem från BB dagen innan, har ännu inget förnamn utan kallas än så länge bara för Lilleman. – Att bli mamma var toppen och att bli mormor fantastiskt – på ett sätt är det ännu bättre. Nu kan jag ju plocka ”godbitarna” ur det här med att få följa ett litet barns resa genom livet, säger Alexandra Linge. Allt fler kvinnor i Sverige får numera sitt första barn när de är uppåt fyrtioårsåldern. Alexandra är 38 år och har redan tre döttrar och en son – och så de två barnbarnen. – Som ung mormor har jag ork och kraft att bry mig om mina barnbarn och hjälpa till. Men samtidigt arbetar jag heltid och kommer nog att sakna att kunna gå på stan med barnbarnen, shoppa och fika med dem en vanlig vardag. När jag pensioneras kommer ju Ella och lilleman att vara vuxna, funderar Alexandra. Hon hade just slutat gymnasiet när äldsta dottern Ellinor föddes. Graviditeten var inte planerad men heller inte helt oplanerad. Alexandra kände tidigt en stark längtan efter att bli mamma och tyckte nog också att hon var mogen att bli förälder. – I min släkt är det vanligt att få barn väldigt tidigt. Mormor var sjutton år när hon fick mamma och mamma var tjugo när min storasyster föddes. Det gör ju att vi också är unga när barnbarnen kommer. Jag har bara tänkt på det som en fördel. Sedan ser jag det som livets mening att föra släkten vidare och barnbarn gör ju att det blir så, fortsätter Alexandra. Hon, maken Håkan och de tre hemmavarande barnen Johanna, Amanda och Simon bor i ett villaområde drygt två mil söder om Kalmar. Inte långt därifrån hyr äldsta dottern Ellinor och hennes Niklas ett hus. – Jag vill ha mina barn och barnbarn nära. Under året som gått sedan Ella föddes har jag träffat henne ofta, ett par dagar utan henne känns väldigt tomt. Men jag aktar mig för att inte bli för påträngande. Ellinor ringer då och då till Alexandra och frågar om råd. I början tyckte hon att Ella åt för dåligt och blev orolig, en gång ramlade Ella och fick ett rött märke i huvudet och för ett par veckor sedan brände hon fingrarna på en varm plåt. – Jag försöker vara ganska lugn i de lägena och inte stressa upp mig, säger Alexandra. Eftersom det inte är så länge sedan jag hade små barn minns jag fortfarande hur det kunde vara och kan kanske lugna Ellinor och Niklas. Alexandra arbetar som lastbilschaufför och är anställd av Kalmar kommun. Hon börjar arbeta tidigt på morgonen, och sena eftermiddagar och kvällar ägnar hon sig åt familjens fyra hästar och barnbarnen. Hennes och maken Håkans motorcyklar är sålda, men det märks att Alexandra fortfarande gillar när det går undan. – Förra veckan kom jag tvåa i en gokarttävling på jobbet. Ja, jag är ingen sådan där mormor som bakar kakor och stickar, men inte heller någon som hela tiden måste ha en massa aktiviteter och göra spännande utlandsresor. För mig är familjen allra viktigast i livet. Hur tänker Alexandra om att många kvinnor i dag väljer att få sina första barn när de närmar sig fyrtio? Hon svarar att karriärmöjligheterna kanske är fler i storstäderna, där det också kan vara svårt att få tag på tillräckligt stora bostäder för en familj. Och de som väljer att läsa vidare på universitet och högskola väntar i de flesta fall med att skaffa barn. Fyllda 38 år skulle Alexandra själv kunna få flera barn...men frågan hinner knappt ställas innan hon avbryter: – Nej, det där med egna barn är jag helt färdig med. Nu vill jag vara en bra mormor som är delaktig, hjälper till och ställer upp. Jag vill ha ”goset” men slippa det jobbiga med att ha småbarn. Sedan tycker jag att det skulle vara groteskt att ha egna barn i samma ålder som sina barnbarn, det skulle inte kännas bra. Inte för mig i alla fall. Du drömde aldrig om att plugga vidare efter gymnasiet? – Jag tänkte att jag kanske skulle läsa till advokat, men ångrar inte att drömmen aldrig blev verklighet. För några år sedan funderade jag på att bli fastighetsmäklare, men den utbildningen finns i Malmö och jag kunde inte tänka mig att flytta dit för familjens skull. Jag älskar att bo här i Kalmartrakten. Reagerade du bara positivt när Ellinor berättade att du skulle bli mormor? – Ja, jag hade förstått att hon gärna ville bli mamma som ung. Så det var ingen överraskning när hon berättade att hon var gravid. Jag var och handlade när Niklas ringde och berättade att Ella var född. Jag började gråta mitt där i butiken, säger Alexandra. Själv tvekade hon att berätta för sina föräldrar att hon var gravid, var orolig för att de skulle tycka att hon var oansvarig och kanske borde skaffa sig en utbildning innan hon fick barn. Men de blev mycket glada över tanken på att bli morföräldrar. – Min lillebror har Downs syndrom och krävde ganska mycket omsorg. Han var en liten pojke när jag fick mina tre första barn och mamma tyckte nog ibland att hon inte hann med att vara en ”riktig” mormor. Men jag tycker att hon var – och fortfarande är – en närvarande mormor. Hon passade ofta barnen när de var små. Minns du din egen mormor? – Hon var helt underbar. Jag var ofta med henne och morfar. Bland annat tog hon med mig till Danmark, minns jag. Hon dog i cancer strax efter att hon pensionerats och det tog mig väldigt hårt. Jag hade hoppats att hon skulle få träffa mina barnbarn och min yngsta son. I dag försöker Alexandra att vara lite som sin mamma och sin mormor, säger hon. – Just det där att finnas till hands, att hjälpa till om det behövs. Att inte i första hand tänka på sig själv utan att vara en del i en kedja som binder ihop flera generationer. Lilleman fortsätter att vila i mamma Ellinors trygga knä. Storasyster Ellas värsta nyfikenhet på de spännande besökarna har lagt sig – men hon vill gärna pilla på digitalkamerans alla knappar. Vad tycker då Ellinor om att ha sin mamma så nära? Kan hon bli för mycket mormor? – Nej, det går jättebra. Det är bra att hon bor så nära och att hon inte var så gammal när hon fick mig. Det gör att hon inte blir en sådan där gammalmodig mormor utan hänger med lite, svarar Ellinor. Kan hon bli en alltför närvarande mormor? – I så fall får jag säga till. Alexandra Linge Ålder: 38 år, fyller 39 i december. Bor: Norra Hagby ett par mil söder om Kalmar. Familj: Maken Håkan och deras son Simon (13 år). Döttrarna Ellinor (21), Johanna (19) och Amanda (18) från en tidigare relation. Barnbarnen Ella (1 år) och Lilleman (drygt tre veckor). Yrke: Lastbilschaufför. Kör en grusbil. Mormor bra för nyföddas överlevnad Män är i genomsnitt 52,5 år när de får första barnbarnet. För kvinnor är siffran 50 år. I dag har sju av tio nyfödda barn alla sina fyra mor- och farföräldrar i livet. För tio år sedan var det fem av tio (SCB). Kvinnor lever i flera årtionden efter att de inte längre kan få barn – till skillnad från de flesta däggdjurshonor. Orsaken är troligen evolutionär, när kvinnorna kan ta hand om sina barnbarn ökar chanserna för att dessa ska överleva. Denna så kallade mormorshypotes fick ökad aktualitet när forskare för några år sedan publicerade en studie som rörde 4 000 kvinnor vilka levt under 1700- och 1800-talen. Det visade sig att ju längre en kvinna levde efter att hennes menstruationer upphört, desto fler barn fick hennes dotter. Studien som presenterades i tidskriften Nature visade också att nyfödda som hade en mormor som fortfarande levde hade större chanser att överleva till vuxen ålder än de som hade en mormor som dött innan de föddes. En undersökning från SCB kom fram till att mormödrar har allra mest kontakter med sina barnbarn. Minst umgänge med barnbarnen har farfar. Bland dem som är mellan tio och tolv år pratade två tredjedelar med sin mormor varje månad. Mormödrar har inte bara tätast kontakt med barnbarnen – de köper också flest saker och kläder åt dem. Det visade en undersökning som barnkanalen Nickelodeon genomförde för två år sedan Totalt deltog drygt 130 00 barn mellan 4 och 14 år samt drygt 1 000 föräldrar med barnbarn i den åldern. ", "article_category": "other"}
{"id": 18428, "headline": "”Skiffergasrevolutionen ett hot mot Putins makt”", "summary": "EU anklagar Gazprom. USA:s ökande produktion av skiffergas har lett till kraftigt fallande priser på naturgas. För den statskontrollerade ryska naturgasjätten Gazprom är detta dåliga nyheter. Om Gazprom går under, vilket är fullt möjligt, har inte heller Putins statskapitalism någon väsentlig roll att spela, skriver ekonomen Anders Åslund.", "article": "En skiffergasrevolution går genom världen. Sverige konsumerar föga gas, men den kommer att förändra mycket i vår omvärld. Framför allt hotar denna omvälvning Gazprom, Rysslands statskontrollerade gasbolag, och därmed den ryske presidenten Vladimir Putins statskapitalism och makt. Under senare år har USA snabbt utvecklat produktion av så kallad okonventionell gas, framför allt skiffergas. Plötsligt har USA gått om Ryssland som världens största gasproducent och blivit självförsörjande. Naturgasen expanderar på det smutsiga kolets bekostnad, vilket minskar USA:s koldioxidutsläpp. För några år sedan förväntades USA importera stora mängder flytande naturgas (LNG), men i dag diskuteras det om USA skall börja exportera LNG. Även om andra delar av världen än så länge knappast producerar skiffergas har omvälvningen i USA skakat upp gasmarknaden i hela världen och framför allt i Europa. Många gasproducenter, främst Qatar, har byggt upp stor kapacitet för produktion av LNG. Deras planerade export till USA har nu omdirigerats till Europa, där ett tjugotal regasifieringsterminaler redan byggts. Traditionellt har den europeiska gasmarknaden dominerats av mångåriga kontrakt genom rörledningar från Norge, Algeriet och Ryssland med priser kopplade till oljepriser. Nu har emellertid en stor spotmarknad med LNG uppstått, och dess priser är ofta bara hälften av de ryska exportpriserna. Ändå är de europeiska spotmarknadspriserna ungefär dubbelt så höga som de amerikanska gaspriserna. Sådana extrema prisskillnader kan inte vara länge. Som monopolist ogillar Gazprom förändringar. Medan andra gasproducenter försöker anpassa sig till de nya marknadsvillkoren kör Gazprom på med sina gamla kontrakt och oljebaserade priser. Om dess kunder vägrar att acceptera full kontraktsvolym insisterar Gazprom på att de betalar i varje fall. Föga förvånande har Gazproms exportvolymer fallit markant och Gazproms produktion föll med 5,7 procent under årets första nio månader. De stora västeuropeiska gasdistributörerna har krävt ansenliga rabatter som de delvis fått retroaktivt. De östeuropeiska gasimportörerna har däremot stora problem. Ofta är Gazprom alltjämt monopolist och insisterar på ohemula priser som är upp till 50 procent högre än vad tyska importföretag betalar. För ett år sedan genomförde EU-kommissionen räder hos Gazproms dotterbolag och kunder i många östliga EU-länder. Den 4 september inledde den ett antitrustfall mot Gazprom i åtta nya östliga EU-medlemmar, nämligen Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Bulgarien. EU-kommissionen har offentliggjort tre anklagelser: • att Gazprom har ”delat upp gasmarknader genom att förhindra ett fritt flöde av gas mellan medlemsländer”. • att Gazprom har ”förhindrat diversifiering av gasleveranser”. • att Gazprom har ”påtvingat sina kunder oskäliga priser genom att koppla gaspriset till oljepriser”. EU-kommissionen besitter störst makt just i konkurrensfrågor där den vunnit i långt mer komplicerade fall mot Microsoft och Intel. Dess seger över Gazprom framstår därför som rätt säker. Ett sådant utslag skulle få stora följder. Gazprom skulle tvingas att ge upp sina höga exportpriser och Europas gaspriser kan komma att halveras. Gazprom skulle likaså tvingas ge upp sina långtidskontrakt och Europa kunde få en fri gasmarknad med bättre leveranssäkerhet. Rysslandsanalytiker brukar argumentera att föga kan ändras i Putins Ryssland tills oljepriset faller, eftersom olja och gas står för hälften av Rysslands statsintäkter. Men Kreml är mest beroende av de europeiska gaspriserna. Därför kunde hela Ryssland tvingas till reform. Putin har haft direkt kontroll över Gazprom sedan 2001 med nära medarbetare som styrelseordförande och verkställande direktör. I sin bok ”Putin och Gazprom”, beskrev de två ryska oppositionspolitikerna Boris Nemtsov och Vladimir Milov i detalj hur Putins vänner i och omkring företaget sålde av dess tillgångar till reapriser samtidigt som de tog stora mutor för byggorder, särskilt av rörledningar. Investmentanalytiker hävdar att Gazprom förlorade inte mindre än 40 miljarder dollar under 2011 genom slöseri och korruption. Det är dessa medel som håller Putin vid makten. EU-kommissionen kan nu eliminera dessa monopolräntor och tvinga Kreml att leva på vanliga skatter. Gazprom har redan gett upp sitt enorma investeringsprojekt på Stockmanfältet i Barents hav, efter att Statoil hoppat av. Men trots att Gazprom förra året var världens formellt mest vinstgivande företag med en nettovinst om 46 miljarder dollar, behöver det lägga fler megaprojekt på is för att kunna förbli vinstgivande. Varför bygga en jättelik skyskrapa i Sankt Petersburg och South Stream - en mycket dyr rörledning utan vare sig gas eller efterfrågan? Expansionen av Nord Stream genom Östersjön är inte bara dyr utan också onödig. Men detta räcker knappast. Varje konkurrent som får tillverka gas i Ryssland gör det vida billigare än Gazprom. Om företaget inte finansierar Kreml i framtiden har det knappast något existensberättigande. Dess aktievärde har redan fallit från en toppnotering om 365 miljarder dollar i maj 2008 till dagens värde om 117 miljarder dollar. Om Gazprom går under, vilket nu är fullt möjligt, har inte heller Putins statskapitalism någon väsentlig roll att spela. Om Putin inte längre får alla dessa monopolräntor vore ekonomisk tillväxt det naturliga målet för en pragmatisk, ekonomisk politik. För att uppnå det behöver landet återgå till de friare marknader som rådde i början av 2000-talet. Putins första reaktion till EU-ingripandet var total brist på förståelse: ”Vi har haft vissa principer för prissättning i decennier och de är skrivna på långtidskontrakt. Ingen har någonsin ifrågasatt dessa principer.” Men det är just det som EU-kommissionen nu har gjort, och det enda uppseendeväckande är att den inte gjort så tidigare. Ju längre Putin förnekar Gazproms kris, desto djupare kommer den att bli. Anders Åslund, Senior fellow vid Peterson institute for international economics i Washington. Artikelförfattaren har nyligen publicerat en artikel i samma ämne i den brittiska affärstidningen Financial Times. ", "article_category": "other"}
{"id": 18436, "headline": "”Vår son vilade sig inte – han dog”", "summary": "Anne Berglund Frid miste sitt barn i slutet av graviditeten. Hon anade att något var fel men fick höra att det var normalt med minskade fosterrörelser. Nu kräver hon och andra föräldrar nya nationella riktlinjer för mödravården.", "article": "Det är ett och ett halvt år sedan det hände, men fortfarande gör det ont att tala om. Anne Berglund Frid förlorade sitt barn. Tusse, som han kallades, dog i sin mammas mage i nionde månaden. – Det är det värsta som kan hända en människa. Sorgen är lika stark i dag, om inte värre. Tusse skulle han ju inte heta, vi skulle bestämma oss för ett namn när vi såg hans ögon, hade vi sagt. Men vi fick aldrig se honom öppna sina ögon. – Att förlora ett barn är alltid en tragedi. Men att förlora ett barn som hade gått att rädda om man bara hade fått rätt information är omänskligt hårt. Det var så onödigt det som hände, så meningslöst. Det var i slutet av april i fjol, två veckor före beräknad förlossning, som Anne blev orolig. Hon var 39 år och det var hennes första graviditet. Var allt verkligen normalt? – Men barnmorskan tyckte inte det behövdes något extra ultraljud eftersom Tusse ju vuxit som han skulle. Vi talade om hur fosterrörelserna skulle kännas och hon hade inga direktiv om hur jag skulle känna och räkna fosterrörelserna, mer än att de ju skulle kännas. Anne, som själv är sjuksköterska, var tveksam. Men överallt där hon läste stod det att barnet blir mer stilla före förlossningen. Det har mindre plats, sover mycket. – En läkare sade att barnet vilar upp sig inför förlossningen. Men vår son vilade inte upp sig. Han dog av syrebrist på grund av blodproppar i moderkakan. Visst vet jag att det inte finns några garantier, men kanske hade han levt i dag om vi fått göra ett ultraljud som mätt blodflödet i navelsträngen och moderkakan. Och om jag hade fått veta det jag vet nu, att man ska agera så fort barnets rörelsemönster minskar även om det är alldeles innan förlossningen. För någonstans anade Anne att något var fel. – På lördagskvällen rös jag till, fick frossa, det kändes som om jag skulle bli sjuk. På natten rörde han sig inte i magen som han brukade. Jag skulle ha lyssnat på min intuition. I stället väntade jag till måndagsmorgonen med att åka till barnmorskan. Jag kan fortfarande se framför mig hennes alltmer förtvivlade blick när hon lyssnade efter hjärtljuden – och inte kunde höra något. Hur hon sprang till telefonen och ringde förlossningen. Katastrofen var ett faktum. Det kallas intrauterin fosterdöd eller plötslig spädbarnsdöd i magen. Varje vecka föds nio döda barn i Sverige. Det betyder att omkring 450 barn per år dör i slutet av graviditeten. Så har det varit de senaste tjugo åren. Trots att forskning visat att många av barnen dör av orsaker som skulle kunna förebyggas i mödravården. Så är det till exempel klarlagt att minskad fosteraktivitet kan vara tecken på allvarligt hälsotillstånd hos fostret, vilket kräver snabba åtgärder. Anne Berglund Frid är övertygad om att många av barnen som dör i magen skulle gå att rädda. – Framför allt genom att man som blivande mamma får rätt kunskap om hur man ska hålla koll på fosterrörelserna och genom att barnmorskorna får riktlinjer om hur de ska agera vid minskade fosterrörelser. Via nätet, på en mötesplats för mammor som förlorat sina barn, fick Anne kontakt med Elin Dagerbo. Tillsammans startade de ett upprop på Facebook (facebook.com/fosterrorelser) som kräver nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser. Hittills har över 2 000 personer skrivit under uppropet och många kvinnor har också berättat om hur deras oro inte tagits på allvar när de vänt sig till vården, hur de fått felaktig information och invaggats i falsk trygghet. – Många har fått höra samma myt som jag, om att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten är normalt, och sökt hjälp för sent. Den felaktiga information om hur man bör se på minskade fosterrörelser som funnits i läroboken för barnmorskor har nu, av bokförlaget Studentlitteratur, ändrats i senare upplagor. Men det räcker inte, menar Anne Berglund Frid. – Nu i början av september drabbades ytterligare en familj. Den blivande mamman hade flera gånger varit i kontakt med sjukvården för att hon varit orolig. Inget gjordes, utan barnet dog i magen. I ett öppet brev till socialminister Göran Hägglund och Socialstyrelsen (se artikel här intill) har Anne Berglund Frid och Elin Dagerbo nu krävt att Socialstyrelsen skapar nationella riktlinjer för information till blivande mödrar och en nationell handlingsplan för hur gravida kvinnor med minskade fosterrörelser ska bemötas. – Myterna om fosterrörelser måste bort och blivande föräldrar måste få korrekt information, oavsett var i landet de bor och vilken barnmorska de än möter. Så är det inte i dag. Självklart är det en resursfråga, besöken hos barnmorskorna och på förlossningen kan komma att öka. Men kan man, som studier visar, rädda en tredjedel av de barn som dör i magen, så är det något man får ta. ", "article_category": "other"}
{"id": 18448, "headline": "Ord och melodi står i centrum", "summary": "Sångerskan Sarah Riedel vill komma nära lyssnaren med texten. Musiken, arrangemangen och produktionen får inte stå i vägen för orden.", "article": "Jazz är ett paraplybegrepp som omfattar många uttryck, och Sarah Riedel är inte helt bekväm med att det sätts etikett på hennes musik. – Det är väl jazzvärlden jag säger att jag rör mig i, man kan också säga att jag gör låtar med improvisatoriska inslag, där det fria är något fundamentalt. Det handlar inte nödvändigtvis om långa jazzsolon, utan snarare en öppen inställning. Lokal, publik, stämningar är ju olika från gång till gång. Att det växlar är en tillgång, och en nödvändighet för att det ska vara roligt, och då kan man inte säga ”vi gör som vi alltid gör”. Sarah Riedel framträder i ganska skilda sammanhang, till exempel med den egna trion, när hon sjunger nyskrivna Cornelissånger med sin far Georg Riedel, backas av olika storband och stråkkvartetter, eller sjunger för barn: – Det senare är verkligen en utmaning. Vuxna har andra normer för hur man lyssnar, och är artiga. Barn är otroligt uppmärksamma och flexibla, och reaktionen är omedelbar och skoningslös om man inte får kontakt med en gång. Men en gemensam nämnare för alla projekt jag deltar i är att vara mig själv och att vara uppriktig. Då fungerar det oftast. Hon vill göra orden minst lika betydelsebärande som musiken, och framhåller att en paus kan vara lika talande som en ton. Hon hoppas att ”den röda tråden” gör henne igenkännbar, i egna kompositioner såväl som när hon tolkar Cornelis eller Kristina Lugn eller Weills och Brechts ”Surabaya Johnny”. Den kan man höra på senaste skivan, purfärska ”Perfectly still”, inspelad med enbart sång, gitarr och kontrabas och några enstaka träblåsinslag. Sarah Riedel lät sig aldrig frestas av studions möjligheter att göra pålägg och effektsökande produktioner, när i stället ord, melodier och samspel kan vara tillräckligt betydelsebärande. Till och med virtuoseri kan vara i vägen: – På den här skivan ska låtarna vara i centrum. Jag är väldigt mån om att lyhördhet ska prägla artisteriet. Jag vill vara ett slags budbärare som kan förmedla en bra text och melodi. Att prata eller sjunga, jag ser ingen jättestor skillnad. Sarah Riedel räds barriärer som stör kontakten med lyssnaren. Språk kan vara en sådan barriär: – Engelska är ju inte mitt modersmål, det ger mig inte riktigt samma känsla för nyanser. När jag spelar in igen, tidigt nästa år, blir det med texter jag skrivit på svenska. Det har jag inte vågat fullt ut tidigare, men nu ska jag ta mig större friheter. Hon beskriver sitt komponerande som en ganska långsam och disciplinerad process. – Jag behöver lite tid för att komma in i ett arbetsflöde. Först en övergripande bild eller stämning, en melodi på pianot. Jag sjunger fram idéerna och går så småningom ner till detaljerna. Det svåra är att veta när man ska sluta, när något är färdigt. Att Sarah Riedel ofta skriver sånger i den arbetslokal hon delar med sin far borde betyda att hon inte behöver ta arbetet med sig hem. Men: – Arbete och fritid flyter ihop när man gör något härligt, som man älskar. Den kärleken vreds dock ner till sparlåga under gymnasietiden: – Efter Adolf Fredriks musikklasser gick jag musiklinjen på Södra Latin. Jag ledsnade på miljön och att jag skulle vara en ordentlig flicka som skulle sjunga rent och fint. Jag sökte till teaterlinjen i stället. Det blev att gestalta helt andra typer som inte var så ljuva och vackra alltid, och jag kände, ”det är ju det här jag vill göra!”. Men till slut blev det kandidatexamen vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet och skivor som ”Hemligheter på vägen – svensk lyrik i jazzformat”, ”Memories of a lost lane” och ”Daydreamers/Common creature”. – Jag blev sugen på att sjunga igen. Men det var berikande med pausen och teatern – att lära sig jobba med en text på det medvetna sättet har varit och är fortfarande en tillgång för mig. Gratuleras till: Fyller 30 år den 3 oktober. Firar: Framträder i kväll med programmet ”Cornelis vs Riedel” på Josefines i Oslo – ”en av mina favoritscener, så det blir kul.” Familj: Pappa Georg, kompositör och basist, mamma Gudrun, barn- och ungdomspsykoterapeut, fem syskon, sambon Viktor Skokic, basist som hon också spelar med – ”härligt att kunna dela detta orgelbundna liv”. Bor: Hyreslägenhet (”ideologiskt bra!”) i Vasastan. Intressen: ”Sverige är ganska långt och vi åker mycket tåg när vi turnerar, så jag hinner läsa en del. Just nu Monika Fagerholms och Martin Johnsons essäsamling ”Havet”. ", "article_category": "other"}
{"id": 18451, "headline": "”Bilder på kungliga bröst har inget allmänintresse”", "summary": "Ny lagstiftning krävs. Publiceringen av de smygtagna nakenbilderna på hertigparet av Cambridge illustrerar allvarliga brister i svensk lagstiftning. Bilderna saknar allmänintresse och parets privatliv har kränkts. Ett förstärkt integritetsskydd skulle ge yttrandefriheten större legitimitet, skriver Axel Calissendorff, advokat och hovauditör.", "article": "Det finns starka skäl att i svensk lag införa regler till skydd för privatlivet, särskilt vad gäller bilder och filmer tagna i privata sammanhang. Publiceringen i Se&Hör av bilder, som tagits i smyg på långt håll på hertigparet av Cambridge (prins William och prinsessan Catherine) när de ytterst lättklädda befann sig i en privat miljö, illustrerar allvarliga brister i vår lagstiftning. Yttrandefriheten är helt central i ett demokratiskt samhälle och bildar utgångspunkten för informationsspridning och opinionsbildning. Sverige har stolta traditioner och en osedvanligt stark lagstiftning på tryckfrihetens område. Skyddet för privatlivet, som är en mänsklig rättighet, är däremot underutvecklat. Kända personer har fått rätten till sitt privatliv kränkt utan tillgång till sanktioner. Värre är det att barn och ungdomar, som utan samtycke och i smyg filmats i intima situationer ofta inte har något skydd. Företrädare för medier i Sverige har varit kritiska till publiceringen. Från det hållet har oro uttryckts för att en förstärkning av integritetsskyddet skulle hota tryckfriheten. Det är en ryggmärgsreflex som under årtionden dominerat den svenska debatten och innebär att tryckfriheten ska betraktas som helig och inte får inskränkas. Det har bidragit till att ett förbättrat skydd för privatlivet inte heller införts utanför mediernas värld. Det finns stora hål i skyddet. Regeringsformen har visserligen ändrats genom ett allmänt hållet stadgande, men utan att det ännu finns effektiva sanktioner. Bristerna har uppmärksammats under lång tid och i många sammanhang. Sverige undgick nyligen med minsta möjliga marginal en fällning i Europadomstolen. Fallet hade ingen koppling till tryckfriheten, utan gällde en 14-årig flicka vars styvfar undgick straff efter att i smyg ha filmat henne när hon skulle duscha. Avgörandet är en väckarklocka, som manar till eftertanke och ansvarstagande. Europakonventionen innehåller regler om yttrande- och pressfrihet, men också regler om skydd för privatlivet. De olika reglerna befinner sig på samma nivå i normhierarkin. Samexistensen förutsätter att det sker en avvägning mellan motstående intressen. Ytterst är det en fråga om vilket intresse som i det enskilda fallet har störst tyngd. Europadomstolens praxis ger ledning i fråga om vad som krävs av medlemsstaterna. Vägledande är två avgöranden som prinsessan Caroline av Monaco har drivit för att få stopp på paparazzifotografer som förföljer henne. Av avgörandena framgår att bilder av kända personer som tagits utan samtycke i privata sammanhang får publiceras endast om det motiveras av ett allmänintresse. Allmänhetens nyfikenhetsintresse eller ett rent kommersiellt intresse att sälja tidningar utgör enligt vad domstolen uttalat inte ett allmänintresse. Däremot är bildpublicering som sker i ett naturligt samband med en artikel som sker för att tillgodose ett allmänt informationsbehov eller som bidrar till offentlig debatt i allmänhet godtagbar. Det råder ingen tvekan om att publiceringen av bilderna på hertigparet i Se&Hör inte tillgodoser något allmänintresse och att hertigparets rätt till sitt privatliv har kränkts. Sverige saknar lagstiftning som skulle ge hertigparet möjlighet att vid svensk domstol ingripa mot Se&Hör. Enskilda som drabbas av att Sveriges lagstiftning inte lever upp till Europakonventionen kan däremot vända sig mot svenska staten. Sker det denna gång kommer det att skada nationens anseende. Yttrandefrihetskommittén som nyligen lade fram sitt slutbetänkande ansåg att det inte förelåg något behov av ett förstärkt grundlagsskydd för privatlivet. Det finns skäl att ompröva slutsatsen. Regler till skydd för privatlivet kan införas utan att hota de fundamentala värden som tryckfriheten skyddar. Handlingsfriheten för seriös dags- och veckopress eller för tv behöver inte begränsas i förhållande till den hittillsvarande tillämpningen. Reglerna kan utformas så att det i princip endast påverkar avarter och hänsynslösa förfaranden i skvallerpressen. Ett förstärkt integritetsskydd skulle rent av kunna ge yttrandefriheten större legitimitet. Det skulle göra det möjligt att beivra kränkningar av privatlivet som inte kan försvaras av ett allmänintresse. Det vore en angelägen förbättring. Sverige skulle med fog och stolthet kunna påstå sig vara ett land med ett heltäckande skydd för mänskliga rättigheter. Axel Calissendorff, advokat och hovauditör. (Hovauditör är titeln på den svenska kungafamiljens advokat.) ", "article_category": "other"}
{"id": 18457, "headline": "”Bäst att amerikanerna får välja sin egen president”", "summary": "Nya demokratibegrepp. Det amerikanska presidentvalet påverkar hela världen. Men betyder det att till exempel svenskar borde få vara med och rösta? Frågan ställs på fullt allvar inom den statsvetenskapliga forskningen om global demokrati. Slutsatsen blir nog ändå att vi svenskar inte bör ha rösträtt i USA, skriver Leif Lewin, professor i statskunskap.", "article": "Hela världen påverkas av det amerikanska presidentvalet, skrev Dagens Nyheter söndagen den 23 september och ägnade stora delar av tidningen åt detta val. Borde kanske därför också svenskarna ha rösträtt i presidentvalet? Frågan är faktiskt inte bara skämtsam. Den ställs på fullt allvar inom den internationella statsvetenskapliga forskningen. Rösträtt efter hur ”påverkad” (”affected”) man är av ett beslut lanseras som en ny och bättre princip än principen om allmän rösträtt. För den allmänna rösträtten har trots allt brister, det framhålls även av dess mest renläriga anhängare från John Stuart Mill till Robert Dahl. Borde inte de som är bäst insatta i de politiska frågorna ha större inflytande? Borde inte de som är mest intensivt engagerade i ett problem ha mer att säga till om? Framför allt är rösträtten knuten till nationalstaten medan påverkansprincipen spränger nationsgränserna. Därigenom anses påverkansprincipen vara bättre anpassad till en globaliserad värld. Floderna hejdas ju inte i sitt lopp, vindarna slutar inte att blåsa, finanstransaktionerna stoppas inte, de smittosamma sjukdomarna gör inte halt vid nationsländerna. Föroreningar både av det ena och det andra slaget förs vidare till andra länder. Det finns en del konkreta förslag om hur påverkansprincipen skulle kunna utformas. Kanske länderna skulle införa ”ömsesidig representation”, menar den amerikanske professorn i statskunskap Philippe Schmitter. Länderna reserverar helt enkelt ett antal riksdagsmandat för de grannländer eller andra länder som är särskilt berörda. Ett ofta anfört exempel är att Danmark kanske skulle ha något att säga till om när Sverige bygger kärnkraftverk alldeles invid dess gräns. Ett annat förslag är att införa ett litet ”oskarpt medborgarskap”, skriver statsvetaren Daniele Archibugi, något som bättre skulle spegla det förhållande att man kan vara påverkad helt, litet grann eller inte alls av beslut som fattas av ett annat lands parlament. En sådan gradering eller begräsning av rösträtten är ju inte konstigare än att Sverige under sjuttiotalet beslöt att ge invandrare rösträtt i kommunal- och landstingsval men inte i riksdagsval. Och man kan också tänka sig en mer formaliserad ”flernivåstyrelse” än vi nu har, anser engelsmannen David Held. Man går igenom vilka frågor som bara påverkar innevånarna i den närmaste omgivningen och vilka frågor som har mer vidsträckta effekter, och så överför man beslutanderätten över de sistnämnda till ett globalt organ. Märkligare är inte detta än att vi redan i dag delegerar en lång rad beslut till ett övernationellt organ som EU. Så får internationaliseringen oss att åter tänka igenom hur vi vill utforma vår representativa demokrati. Hur intellektuellt stimulerande det än kan vara att på detta sätt fundera över andra representationsprinciper än den allmänna rösträtten, kommer jag dock fram till en negativ uppfattning beträffande detta nytänkande. Svenskarna bör inte ha rösträtt i det amerikanska presidentvalet. Vi är som sagt inte påverkade lika mycket av alla beslut som andra länder fattar och inte heller lika mycket (eller litet) som våra grannar eller vänner. Inte heller är det klart vad det är för slags önskemål som vi vill att andra länder ska respektera. Vårt intresse av en viss miljöpolitik, som drabbar vår hemort, kan synas uppenbar. Men är det också en ”preferens”, som andra ska ta hänsyn till, att vi har en viss uppfattning om en förföljd minoritet på en främmande kontinent eller utformningen av pressfriheten i världen? Vårt intresse kan också vara antingen direkt eller indirekt. Det kan synas uppenbart att småbarnsföräldrar har ett särskilt intresse av skolan. Men vid närmare eftertanke är ju också arbetsgivare och pensionärer beroende av vilken utbildning som ges för den kommande arbetsmarknaden eller sjukvården. Gradering och begränsning i all ära. Vid närmare eftertanke leder påverkansprincipen till en enda röra och jag kan inte annat än instämma med min australiska kollega Robert Goodin, som säger att ”påverkansprincipen betyder helt enkelt att alla överallt är påverkade av allting”. Med andra ord biter påverkansprincipen sig i svansen: alla är påverkade, följaktligen är den bästa principen den allmänna rösträtt som påverkansprincipen skulle ersätta. Framför allt strider påverkansprincipen mot den humanistiska människosynen om alla människors lika värde. Påverkansprincipen utgår från konsekvenserna av ett visst handlande. Det har numera blivit vanligt i det politiska tänkandet. Resultat är vad som räknas. Den allmänna rösträtten, däremot, är inte bara konsekvenssetiskt motiverad. Den utgör ett egenvärde. Även den som saknar resurser eller förmåga att göra sin röst hörd har rätt att vara med och bestämma över sina levnadsomständigheter. Hur ska då demokratin kunna genomföras på global nivå? Jag tror inte det finns något annat sätt än att verka för globalt medborgarskap med allmän rösträtt för alla om ordet demokrati ska behålla åtminstone något av sin ursprungliga innebörd. Det är naturligtvis en synnerligen radikal reform, som måste få ta tid. I en kommande bok leker jag med ett tvåhundraårsperspektiv, utgående från Versaillesfreden 1919. Det skulle betyda att vi hittills kommit halvvägs. Globaliseringen fortsätter oförtrutet. Frågan är bara om framtidens globala beslut ska fattas bakom lyckta dörrar av personer som inte kan ställas till svars eller i mer demokratisk ordning. Men amerikanerna bör få välja sin president själva. Deras politik får vi försöka påverka genom opinionsbildning, via våra valda företrädare eller genom lämpliga internationella organisationer. Leif Lewin, professor i statskunskap. Utger i vinter boken ”2119. The year global democracy will be realized” på Cambria Press. ", "article_category": "other"}
{"id": 18460, "headline": "”S vill satsa 110 miljoner på läxhjälp i grundskolan”", "summary": "En likvärdig skola. Möjligheten till läxhjälp ska inte avgöras av vilka resurser en elevs föräldrar har. I dag lämnas många grundskoleelever åt sitt öde och får inte det stöd de behöver för att klara skolan. Vår uppfattning är att alla elever ska erbjudas läxhjälp när de behöver det, skriver Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesman Ibrahim Baylan (S).", "article": "Socialdemokraterna har förnyat sin skolpolitik och lagt fokus på skickliga lärare i skolan. Nu vill vi presentera ytterligare en pusselbit för att vända den negativa utvecklingen i skolan: varenda elev ska få läxhjälp i grundskolan. Socialdemokraterna investerar därför 110 miljoner kronor för läxhjälp. Om elever kan få hjälp med läxorna ska inte avgöras av om de har föräldrar som har förmågan att hjälpa dem eller vid varje tillfälle tidsmässigt får ihop det. Alla elever ska få läxhjälp, inte bara några. Socialdemokraternas mål är en skola som ser och hjälper varje barn att nå sin fulla potential. En skola som ger varje elev ett självförtroende och en grund som gör det självklart att bryta invanda sociala mönster. Vi vill se en skola som ger barnen friheten att bestämma över sitt eget liv som vuxna därför att de är rätt rustade för dagens och morgondagens arbetsmarknad och samhällsliv. En sådan skola är nödvändig om Sverige fortsatt ska vara ett sammanhållet välfärdssamhälle där kunskap och kompetens är våra främsta kännetecken i den globala konkurrensen om jobb och tillväxt. Vi tror inte på lägre löner och sämre villkor på arbetsmarknaden som en framkomlig eller önskvärd väg för Sverige. Därför vill vi göra en kraftansträngning för att öka kvaliteten i undervisningen och stärka likvärdigheten i skolan. Dagens negativa utveckling med sjunkande resultat för sjätte året i rad i grundskolan och allt sämre resultat i internationella studier duger inte. 13.000 elever lämnade i våras grundskolan utan tillräckliga kunskaper för att komma in på ett av gymnasieskolans nationella program. Samtidigt har vi tappat vår tätposition vad gäller skolans likvärdighet. I Sverige spelar elevens socioekonomiska bakgrund numera lika stor roll för vilka resultat de når som i Tyskland och USA. Det är inte länder som vi i detta sammanhang ska vara stolta att kunna jämföra oss med. Det är djupt allvarligt och ett stort misslyckande för skolpolitiken. Regeringen gör uppenbarligen inte rätt saker för att vända den negativa utvecklingen i skolan, och regeringens ambitioner är alldeles för låga. Trots att regeringen presenterat ett oerhört stort budgetutrymme om 23 miljarder kronor går en liten summa till att stärka skolan. Mindre än fyra procent av regeringens reformutrymme går till grundskolan. Det är en felaktig prioritering när resultaten i grundskolan sjunker och de sociala klyftorna ökar. Vi vill få skolan på rätt kurs igen och har satt upp ett ambitiöst nationellt utbildningspolitiskt mål för grundskolan. Mål för grundskolan: Vårt självklara mål är att alla elever ska nå målen i grundskolan. På vägen dit, vill vi, till år 2020 halvera andelen elever i grundskolan som inte är behöriga att påbörja ett av gymnasieskolans nationella program, från i dag drygt 12 till 6 procent. Grunden för att alla elever ska nå målen är att höja kvaliteten i skolan. Det är ett långsiktigt arbete som kräver politiska och ekonomiska prioriteringar. I vår kommande budget kommer vi att prioritera skolan och vi kommer att föreslå stora investeringar i skolan under de kommande fyra åren. Men vi vill redan nu tydliggöra en av de investeringar vi kommer att göra i vårt kommande förslag till budget. Alla elever i grundskolan ska ges möjlighet till läxhjälp. Det är uppenbart att många elever lämnas åt sitt eget öde och inte får det stöd de behöver för att göra sina läxor. Det får genast genomslag i att de sociala klyftorna i skolan växer och barn ges olika förutsättningar beroende på sina hemförhållanden. Vi väljer därför att investera 110 miljoner kronor under 2013 för läxhjälp till alla elever. Med vårt förslag är det inte bara några elever som ges möjlighet till läxhjälp, alla elever ska ges läxhjälp. Ökningen av individuellt arbete i skolan har i forskningsrapporter från Skolverket lyfts fram som en av anledningarna, jämte ökad segregation, särskiljande lösningar och ineffektiv resursfördelning, till att resultaten i skolan sjunker. Men eleverna ska inte lämnas åt sitt öde, vare sig i skolan eller med läxorna efter skoldagens slut. Om elever kan få hjälp med läxorna ska inte avgöras av om de har föräldrar som har förmågan att hjälpa dem eller vid varje tillfälle tidsmässigt får ihop det. En eller två hårt arbetande föräldrar kan ha svårt att hinna med att läsa läxor tillsammans med sina barn flera kvällar i veckan. Att föräldrar intresserar sig för och stöttar sina barn i skolarbetet är av stor betydelse för barnens skolframgång och inget ansvar som ska läggas över på skolan. Däremot ska alla elever i skolan erbjudas läxhjälp när de behöver det. Det ska vara upp till skolan att organisera läxhjälpen på det sätt som skolan ser fungerar bäst. För de yngre barnen ser vi att läxhjälpen företrädesvis kommer att bedrivas inom ramen för fritidshemmen. Drygt åtta av tio elever på lågstadiet går på fritids under eftermiddagarna och där bör eleverna också i ökad utsträckning få hjälp med läxorna så att de inte är kvar till kvällen då barnen är trötta och ofta har svårare att koncentrera sig. Vi ser gärna att skolor samarbetar med ideella föreningar för att erbjuda alla elever läxhjälp. Sådana samarbeten bedrivs på många ställen i regi av såväl breda och välkända ideella organisationer som mindre föreningar, studentkårer, och föreningar helt inriktade på läxhjälp såsom Mattecentrum och Stiftelsen Läxhjälpen. Det är mycket välkomna samarbeten mellan skolan och de starka ideella krafterna i Sverige som vi gärna ser mer av. Sverige ska ha en världsledande utbildningsnivå i hela befolkningen. Det är så vi kan fortsätta stå starka i den hårda internationella konkurrensen. Det är så vi säkrar såväl framtida hög tillväxt som välfärd. Vi vill ha en skola som ser och hjälper varje barn att nå sin fulla potential, det tjänar vi alla på. Mikael Damberg, (S), gruppledare i riksdagen Ibrahim Baylan, (S) Utbildningspolitisk talesman och vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott ", "article_category": "other"}
{"id": 18479, "headline": "”Hög ägarskatt stoppar potentiella entreprenörer”", "summary": "Föråldrade teorier. Sverige har för få entreprenörer. Att mot den bakgrunden sänka bolagsskatten samtidigt som ägarskatterna ligger kvar på hög nivå är att gå fel väg. Sänkt bolagsskatt gynnar multinationella företag som vill etablera sig i Sverige, men stimulerar inte framväxten av nya svenska företag, skriver två ekonomer från IFN.", "article": "Påverkas entreprenörskap och aktivt ägande av ägarskatter? Enligt de teorier som ligger bakom dagens svenska skattepolitik är svaret nej. Med dessa teorier sänks nu bolagsskatten från 26,3 till 22 procent. Ägarskatterna lämnas samtidigt oförändrade därför att de inte anses ha några negativa effekter på företagande. Självklart måste bolagsskatten ligga på en konkurrensmässig nivå. Men det bör ägarskatterna också göra. Medan bolagsskatten, vid en internationell jämförelse, redan är på en hyfsat konkurrenskraftig nivå är våra ägarskatter (på utdelningar och reavinster) nästan dubbelt så höga som i övriga OECD. Med sänkt bolagsskatt blir det än gynnsammare för multinationella företag att verka i Sverige, medan lite görs för att stimulera framväxten av nya entreprenöriella företag. Regeringen har i sin retorik lyft fram betydelsen av att förbättra företagarklimatet. Enligt Företagsskatteutredningens direktiv ska Sverige ”även fortsättningsvis vara attraktivt … för entreprenörer som vill starta och driva företag”. Det stämmer dock inte att skatterna gör det attraktivt för svenska entreprenörer att starta och driva företag. Skatten på företagare kan vara ända upp till 67 procent. Entreprenörskap är svensk ekonomis akilleshäl. Enligt en kartläggning av antalet företagare per capita med minst tjugo anställda ligger Sverige på plats 18 av 24 bland industrialiserade länder (Global Entrepreneurship Monitor). I vår expertrapport till Företagsskattekommittén (http://www.sou.gov.se/fsk/rapporter.htm) pekar vi på en förklaring till att entreprenörskap beskattas så hårt i Sverige: skattepolitiken har motiverats med föråldrade nationalekonomiska teorier där ägarskatter inte spelar roll för centrala ekonomiska beslut. Nyare empiriskt välgrundad forskning visar däremot att höga skatter på entreprenörskap och ägarstyrning negativt påverkar viljan att starta, expandera och styra företag. Den forskningstradition som dominerat skatteområdet i Sverige sedan 1980-talet bygger på starkt förenklade teorier. De inkluderar i regel varken entreprenörskap, nyföretagande eller ägarstyrning. I teorierna antas att optimala beslut fattas även i företag utan aktiva ägare, och att entreprenörer ofta vare sig existerar eller behövs. Ny forskning och historisk erfarenhet har dock visat att företag med starka ägare presterar bättre, då styrning av ledningen ofta blir för svag i företag med spritt ägande. Detta gäller särskilt nya, entreprenörsdrivna företag. En slutsats av teoribildningar av detta slag är att om skatterna minskar och därmed svenskt sparande och tillgången på riskvilligt kapital så kommer internationellt kapital att fylla investeringsbehovet. Att det inhemska ägande som trängs ut av ägarskatter fullt ut ersätts av utländskt ägande är ett modellantagande, inte en empiriskt grundad slutsats. Kapitalets internationella rörlighet är i praktiken inte perfekt på det sätt som förutsätts i standardmodellerna. Empiriska studier har påvisat en stark ”home bias”, det vill säga en stark benägenhet att investera i det egna landet snarare än utomlands. Starka inhemska ägargrupper och entreprenörer har i regel fördelar på sin hemmamarknad och verkar därför ofta där. Skatteteorin bortser från informationskostnader, ägarstyrning och entreprenörskap, faktorer som förklarar varför utländskt kapital inte är ett perfekt substitut för svenskt kapital. Teoribildningen landar därför i verklighetsfrämmande slutsatser och styr svensk skattepolitik åt fel håll. Det kan verka tjatigt att ständigt peka på skatterna som hinder för entreprenörskap. Men Sverige har redan stark äganderätt, tämligen gynnsamma regelverk och kompetenta myndigheter. Arbetskraften är välutbildad och kapitalmarknaderna är sprängfyllda med pensionspengar på jakt efter projekt. Den aspekt av näringslivsklimatet som brister är just skatterna. Människor som startar snabbväxande företag tenderar att vara ovanligt kvalificerade. Typiska egenskaper är lång utbildning, kreativitet, hög risktolerans, förmåga att leda andra och industriell erfarenhet. Potentiellt framgångsrika entreprenörer är därför få och tenderar att redan ha välbetalda, trygga karriärer. För att överge en attraktiv anställning och utsätta sig för risken att misslyckas (som alltid är stor) krävs att belöningen är tillräcklig för de få som lyckas. När skatterna tar alltför stor del av avkastningen är det färre som vill ta dessa risker och acceptera den extrema arbetsbörda som företagsbyggande kräver. Skattesystemet sätter även andra käppar i hjulet för företagsbyggande. Silicon Valley var först med att bygga upp en systematisk infrastruktur för entreprenörskap. Finansierings- och rekryteringsproblem för nya företag löses där i regel med hjälp av optioner. Nyckelpersonal lockas därigenom över från trygga anställningar trots osäkra utsikter, samtidigt som belöningen villkoras på att de inte lämnar företaget i förtid. Avtalen tenderar att vara utformade så att finansiären får kontrollen om företaget inte lyckas, medan ägandet återgår till grundarna om företaget blir framgångsrikt. Dessa optionskontrakt låter talanger utan privatförmögenhet sluta ömsesidigt fördelaktiga avtal med finansiärer. Lösningen har möjliggjorts av att den amerikanska optionsskatten i dag är cirka 15 procent, medan den motsvarande svenska skattesatsen på 67 procent i praktiken omöjliggör sådana överenskommelser i vårt land. Trots sin betydelse för dynamik och förnyelse är nystartade företag som ännu inte vuxit sig stora inte någon viktig intäktskälla för statskassan. Att skatterna på entreprenörskap är höga styrs därför inte av behovet av skatteintäkter. En bit av den nu aviserade eller de utlovade framtida sänkningarna av bolagsskatten skulle räcka till en mer verkningsfull sänkning av entreprenörs- och ägarskatterna. En sådan sänkning skulle vara viktig för investeringar och sysselsättning, en slutsats som har ett starkt stöd i de senaste årens forskning. Magnus Henrekson, professor och vd Institutet för Näringslivsforskning (IFN), sakkunnig i Företagsskattekommittén Tino Sanandaji, PhD, University of Chicago och IFN ", "article_category": "other"}
{"id": 18490, "headline": "”Vi presenterar en ny affärsplan för Sverige”", "summary": "Fempunktsplan. Under de senaste tjugo åren har Sverige lyckats sämre än jämförbara länder med att skapa nya jobb. Vårt land behöver därför en ny färdriktning. I vår höstbudgetmotion presenterar vi en affärsplan i fem punkter, skriver den socialdemokratiska partiledningen.", "article": "Sverige är ett unikt land. Svenskarna är kunniga, kreativa och öppna för omvärlden. Under de senaste 20 årens globala konkurrens har det i kombination med den svenska modellen och ett konkurrenskraftigt näringsliv gjort att vi kunnat tredubbla vår export. Nu har vi chansen att, under de kommande 20 åren, ta nästa steg och bygga ett framgångsrikt, jämlikt och hållbart samhälle. Men för att nå dit behöver Sverige bli mycket bättre på en central punkt: jobbskapandet. Under de senaste åren har Sverige lyckats sämre än jämförbara länder. Regeringen har betonat att alla ska söka jobb – men inte alls fokuserat på att det ska skapas tillräckligt med jobb att söka. Arbetslösheten ligger i dag på sju procent, Fas3 är Sveriges största arbetsgivare och ungdomsarbetslösheten oroar oss alla. Tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien svarar i dag för knappt fyra femtedelar av den globala tillväxten. Av de tio snabbast växande ekonomierna ligger sex i Afrika. Samtidigt går nästan 60 procent av vår export till andra EU-länder. En nyckel till framgång är att öka handeln med tillväxtländerna. Då är det olyckligt att ha en regering som vill stänga ambassader och kallar strategisk samverkan med näringslivet för att ”fika”. Sverige behöver en ny färdriktning. Vi kommer i vår höstbudgetmotion att presentera en ny affärsplan för Sverige. Den bygger på fem punkter: 1 Höj Sveriges kompetens till världsledande nivå. Sverige har nu den första regeringen i sin historia – och förmodligen den enda i världen – som sänker utbildningsambitionerna. Regeringen skär ned på gymnasieskolan, minskar antalet högskoleplatser och inför en ettårig gymnasieskola som sannolikt utbildar 16-åringar rakt ut i arbetslöshet. Det är kravlöst och obegåvat. Vi har höga ambitioner. Sverige ska ha en världsledande utbildningsnivå i hela befolkningen. I skolan ska eleverna få det stöd de behöver, men också möta höga krav. Vi vill investera så att samtliga elever möter skickliga lärare som kan inspirera och stödja när skolarbetet känns tufft och inför obligatorisk undervisning på sommaren för elever som riskerar att halka efter. Ungdomsarbetslösheten är högst bland dem som saknar gymnasiekompetens. Därför föreslår vi att alla arbetssökande ungdomar ska erbjudas ett utbildningskontrakt där man kan kombinera jobb eller praktik med gymnasiestudier. För att få behålla till exempel a-kassa ställer vi krav på att man genomgår utbildningen. 2 Skapa jobb i växande och kunskapsintensiva företag. På kort tid har flera tunga besked lämnats om forsknings- och utvecklingsjobb som lämnar Sverige. Samtidigt har vi en regering som lagt ned samarbetsprogram, skjutit upp eventuella insatser för jobb till valåret och inte verkar förstå vilka fördelar den svenska modellen har gett Sverige. Vår affärsplan bygger på vetskapen om att fler jobb skapas i växande och kunskapsintensiva företag i både tjänstesektor och industri. Och att Sverige som litet land i en stor global ekonomi behöver mer samarbete. Vi föreslår reformer så att det blir mer lönsamt för företag att bedriva forskning och utveckling i Sverige. Vi gör investeringar i företagsnära forskning, infrastruktur och strategisk samverkan med framtidsbranscher. För att fler små företag ska kunna expandera och anställa vill vi stärka och förenkla tillgången på riskkapital, öka exportstödet och låta staten ta över ansvaret för den andra sjuklöneveckan. 3 Stäng rekryteringsgapet på arbetsmarknaden. Många företag har i dag svårt att rekrytera personal med rätt kompetens. Undersökningar visar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas. Företag tvingas tacka nej till order eller skjuta på planerad expansion. Samtidigt är arbetslösheten i Sverige rekordhög och en hel generation ungdomar vill inget hellre än att jobba. Rekryteringsgapet måste stängas. Men regeringens ineffektiva nedsättningar av arbetsgivaravgifterna för alla arbetsgivare eller subventioner till enskilda branscher biter inte. Det behövs investeringar i mer och bättre utbildning – på alla nivåer, och genom hela yrkeslivet. Nya utbildningar behöver utformas i nära samarbete med företag och andra arbetsgivare så att de kan finna den kompetens de efterfrågar. Människor som är mellan jobb behöver stärkas – inte gömmas undan i passiva åtgärder. 4 Sätt innovation i centrum. När kunskap blir till nya produkter, processer och tjänster skapas värde och sysselsättning. Det kan ske både inom ramen för den privata sektorn och i vår gemensamma sektor. Framför allt behöver utvecklingen av innovationer i högre grad ske i samverkan. Ett flertal länder har under de senaste åren skapat olika former av forsknings- och innovationsråd för att driva på utvecklingen. Tyvärr har den svenska regeringen varit märkligt ointresserad. Det här är en avgörande fråga. Socialdemokraternas besked är glasklart. Det svenska innovationsarbetet ska koordineras på högsta politiska nivå och kommer, om vi vinner valet, att ledas av statsministern. 5 Inse att allas framgång är Sveriges framgång. Ska vi göra de kommande 20 åren till de främsta i Sveriges historia krävs att vi arbetar tillsammans. Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen. En regering som ger alla kvinnor och män möjligheter att arbeta hårt och leva upp till sin fulla potential. En fungerande välfärd och bra omställningsförsäkringar är avgörande för Sveriges framtid. Ingen tjänar på ökade orättvisor. Därför vill vi överbrygga inkomstklyftor, minska skillnader mellan kvinnor och män, och i stället för ett segregerat bygga ett sammanhållet samhälle. Det här är vår affärsplan för Sverige. Vi prioriterar jobb, kunskap och stärkt konkurrenskraft. Så skapas förutsättningar för framgång, välstånd och en hållbar frihet för var och en av oss. Stefan Löfven, partiordförande Carin Jämtin, partisekreterare Mikael Damberg, gruppledare i riksdagen Magdalena Andersson, ekonomiskpolitisk talesman ", "article_category": "other"}
{"id": 18493, "headline": "Peter Wolodarski: Ett eko från den gamle finansministern Borg", "summary": "Budgetbalans är inte det yttersta tecknet på ett lands välmående. Socialdemokraterna borde välkomna Anders Borgs omsvängning i stället för att låta som finansministern gjorde förr.", "article": "Debatterna mellan Anders Borg och Magdalena Andersson är som dueller i rundgång. Ända sedan Andersson blev Socialdemokraternas ekonomiska talesperson har hon – med rätta – kritiserat regeringen för att vara alltför försiktig. I tider av kris ska staten gasa i uppförsbacken, inte bromsa. Borg har svarat strängt och muttrat om ansvar. Ordning och reda har blivit hans mantra och besvärjelse. Så kommer höstbudgeten och rollerna är som ombytta. Den moderate finansministern lägger ekonomiska förslag som lika gärna skulle kunna ha varit Magdalena Anderssons. Under rubriken ”investera för framtiden” föreslår regeringen bland annat ökade satsningar på forskning, stora investeringar i infrastruktur och sänkta skatter för företag respektive pensionärer. Och hur svarar Socialdemokraterna? Jo, plötsligt låter Andersson som Borg gjorde tidigare. Regeringen äventyrar det finanspolitiska ramverket, får vi höra i SVT:s Aktuellt. Andersson är ”orolig” och hävdar att Anders Borg inte bryr sig om budgetreglerna. Finansministern ”lånar” till en vidlyftig skattesänkning. Det finns olika sätt att förhålla sig till politiker som ändrar sina förslag. När Anders Borg byter pose och inte längre beskriver budgetbalans som det yttersta beviset på ett lands välmående, då kan syftet vara mer eller mindre godartat. Finansministern kan tänka taktiskt och låta statens utgifter växa därför att valet 2014 närmar sig. Han kan vara pressad av de mindre partierna i alliansen, som alla behöver nå sakpolitiska framgångar för att inte tyna bort från debatten. Och kanske vill Anders Borg skapa problem för Socialdemokraterna genom att än en gång stjäla partiets förslag – Moderaterna har i snart tio år excellerat i denna typ av ”triangulering”, det vill säga att sakpolitiskt närma sig motståndaren. Inte heller kan man utesluta att finansministern faktiskt ändrat uppfattning. Kritiken mot regeringens sparnit har varit hård, särskilt från ekonomer men också från de egna alliansleden. Vilken förklaring som är giltig vet jag inte; Borgs överoptimistiska prognoser i finansplanen visar att hans uppsåt kan ifrågasättas. Men oavsett motiv är det ett tecken på Socialdemokraternas bristande självförtroende att partiet svarar på finansministerns omsvängning genom att inta hans tidigare position. Plötsligt är det Magdalena Andersson som försöker skapa intryck av att ordningen i statsfinanserna är hotad. Det är den naturligtvis inte. Regeringens satsningar nästa år – totalt 23 miljarder kronor – motsvarar mindre än 1 procent av BNP. Underskottet i statens budget under 2013 väntas bli 0,6 procent; felräkningspengar om exempelvis eurokrisen fördjupas eller dämpas. Det finns inte en internationell investerare som väljer bort Sverige på grund av denna politik. ”Sverige bedöms som mycket stabilt. Vårt begränsade budgetunderskott utgör inte något som helst förtroendeproblem när vi lånar internationellt”, säger Thomas Olofsson, chef för statsskuldsförvaltningen på Riksgälden i en intervju med DN. Kostnaden för att låna är historiskt låg. Sedan kreditmarknaden avreglerades i mitten av 1980-talet har staten inte betalat så lite som nu; i fredags var tioårsräntan 1,5 procent. Det är ett tecken på att statsfinanserna upplevs som välskötta. Men den låga räntan – inte unik för Sverige – är framför allt ett mått på de dystra ekonomiska tiderna i hela västvärlden. Hushåll och företag samlar på sig pengar och söker efter placeringar som upplevs som säkra, ofta statspapper, och då faller räntan i nästan alla rika länder. Undantaget är några euromedlemmar – Italien, Irland och Spanien – som straffas av marknaden på grund av brister i den europeiska valutaunionen. En klok finansminister ser till att utnyttja situationen och låna billigt till nödvändiga framtidsprojekt. Den positiva effekten blir dubbel: dels passar staten på att investera när det kostar lite och resurser finns lediga, dels stimuleras en ekonomi som på grund av eurokrisen lär förbli svag ett bra tag framöver. Det har i den svenska debatten utvecklats en märklig föreställning om att det skulle vara problematiskt för staten att låna, oavsett läge. Resonemanget blir extra märkligt i en lågkonjunktur. De underskott som uppstår då är ju en automatisk följd av att den ekonomiska aktiviteten går ned. På motsvarande sätt skapas överskott under goda tider utan att finansministern fattar några beslut, och då är det rimligt att betala av på statsskulden. Det ekonomiskt riktiga för staten är att acceptera såväl underskott som överskott av tillfällig natur. Den nuvarande finanskrisen är inte en vanlig lågkonjunktur. Den har pågått i nästan fem år och ställer speciella krav på offentliga insatser för att hålla den ekonomiska aktiviteten uppe, särskilt eftersom Riksbankens styrränta ligger så pass nära noll. Penningpolitiken, som vanligtvis stabiliserar konjunktursvängningarna, har förlorat en del av sin forna kraft. I detta besvärliga läge borde det vara okontroversiellt att tillåta mindre avvikelser från det finanspolitiska ramverket som var tänkt för normala konjunkturcykler, inte för den värsta krisen sedan 1930-talet. På tvärs med detta tänkande har stora delar av Europa alltför tidigt försökt balansera sina statsbudgetar genom nedskärningar och skattehöjningar, vilket eldat på arbetslöshet och sociala problem. Denna åtstramningspolitik växer till ett historiskt misstag. Sverige har inget externt tryck på sig från Internationella valutafonden, EU-kommissionen eller Europeiska centralbanken. Våra politiker kan välja om de ska spara eller satsa lite extra på forskning, infrastruktur och strategiska skattesänkningar. Att även finansministern nu tycks beredd att öka reformtempot är ett fall framåt. Socialdemokraterna borde välkomna honom till klubben i stället för att låta som ett eko av den gamle Borg. ", "article_category": "other"}
{"id": 18497, "headline": "Med bränsleceller runt Europa", "summary": "Kampanj. En turné i Europa för en revolutionerande ny bilteknik. Det ska få både styrande och bilköpare att acceptera vätgasdrivna bränslecellsbilar.", "article": "”En turné runt i Europa för en revolutionerande ny bilteknik.” Det ska få både styrande och bilköpare att acceptera vätgasdrivna bränslecellsbilar. European Hydrogen Road Tour inleddes den 13 september i Hamburg och ska avslutas den 10 oktober i Köpenhamn. Fyra biltillverkare, Daimler, Honda, Hyundai och Toyota, ska med sju bilar och stöd från EU visa upp den nya tekniken. DN Motor ringer projektledaren Martin Svensson och frågar varför en turné? – Det är för att det är viktigt att nå ut med vätgasbudskapet i hela Europa. Vi vill säga att vätgas-bränslecellsdrivna bilar finns och att de ska börja massproduceras 2015. DN Motor har tidigare provkört olika bränslecellsbilar och alltid fått svaret att tekniken ännu är för dyr. Martin Svensson hävdar att det inte längre är ett problem. Bristen på tankställen är ett annat problem, likaså svårigheterna med lagring av vätgas i bilar. Fördelarna som hägrar är att när vätgasen, som är en energibärare, i bränslecellen omvandlas från kemisk energi till el och värme så blir det enda utsläppet vattenånga. Bilarna producerar därmed alltså själva den el som deras motorer drivs med. I bilbranschen betecknas bilarna FCEV (fuel cell electric vehicle), bränslecellselektriska fordon. Förutom tidigare nämnda städer ska Hannover, Bolzano, Paris, Cardiff, Swindon och London besökas. Det kommer att bjudas på både provkörningar och seminarier. För säkerhets skull följer en mobil vätgastankstation med på turnén. ", "article_category": "other"}
{"id": 18503, "headline": "”Satsa på unga forskare i stället för gårdagens män”", "summary": "Högriskstrategi. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) vill lägga en kvarts miljard på att handplocka etablerade toppforskare till Sverige. Men det är en strategi som inte fungerar. Varför satsa stora pengar på gårdagens män när vi till en mycket lägre kostnad kan rekrytera unga begåvningar som kan bli framtidens elitforskare, skriver Bo Rothstein.", "article": "Efter vad som framkommit om regeringens stundande forskningsproposition finns det mycket som man som forskare kan glädja sig åt – inte minst de ökande resurserna och satsningen på kvalitet och spetsforskning. På en viktig punkt har man emellertid hamnat alldeles fel. Det gäller idén att lägga en kvarts miljard på att – som Jan Björklund (FP) skriver – ”landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten”. Det finns minst fem skäl till att denna strategi för att höja svensk forskning inte kommer att fungera: För det första är det svårt att tänka sig några skäl till att internationella toppforskare skulle vilja lämna de ofta mycket framstående lärosäten där de är verksamma för att flytta till Sverige. Varför skulle någon som redan är en etablerad storstjärna inom sitt forskningsområde alls vilja byta enormt spännande platser och universitet som till exempel Oxford, Paris, Boston, London, New York och San Francisco mot säg Uppsala, Umeå eller Göteborg? Att få forskare av denna kaliber att komma till Sverige har faktiskt redan prövats och visat sig i huvudsak inte fungera. Det finns nämligen i Uppsala sedan mer än tjugofem år ett särskilt (men föga känt) institut för att locka internationella toppforskare att tillbringa en eller två terminer i Sverige. Det heter ”Swedish Collegium for Advanced Study”. Med några få undantag har detta institut, trots att man erbjuder mycket goda villkor, misslyckats med att locka hit de verkligt framstående internationella toppforskarna. Om man inte kan få de riktigt stora stjärnorna att komma till Sverige för en eller två terminer är naturligtvis sannolikheten att man skall lyckas få dem att flytta hit permanent nästan noll. Det andra skälet är att det som driver forskare att röra på sig är att man vill verka i riktigt intressanta forskningsmiljöer. Det finns ett antal sådana i Sverige, men långt ifrån tillräckligt många av den kaliber som krävs för att utbildningsministerns strategi skall lyckas. Det tredje skälet handlar om pengar. Strategin bygger på att det skall gå att locka internationellt särskilt framstående forskare till Sverige genom att erbjuda dem mycket förmånliga villkor eller, för att citera Jan Björklund igen, ”osvenska” löner. Detta är enligt vad jag kunnat erfara en beställning till regeringen från ledande personer inom näringslivet. Det bygger emellertid på en bristande förståelse av vad som driver framgångsrika forskare. För det första har pengar mycket sällan varit en drivkraft för dessa forskare – vill man bli rik är forskning helt enkelt fel bransch. Höga löner fungerar sällan som en drivkraft för forskare att flytta – inte ens när det gäller unga framtidslöften inom nationalekonomi använder man höga löner som ett lockbete. Dessutom är forskare synnerligen beroende av samarbete med de andra forskarna i sin forskargrupp och här skulle de lönenivåer som regeringen tänker sig bli dysfunktionella. Forskning fungerar nämligen inte så att chefer kan beordra fram samarbete. Jag har helt enkelt svårt att se framför mig att svenska forskare skulle uppskatta att samarbeta med kolleger som hade tre- eller fyrdubbelt mer i lön än vad de själva har. Löner vid till exempel spetsuniversiteten i USA ligger nämligen redan på en sådan nivå och skulle deras forskare lockas över till Sverige måste de enligt regeringens strategi ha bra mycket mer betalt än vad de redan har. Ett fjärde skäl är att detta är en högriskstrategi. Det finns en stor risk att de internationella stjärnforskare man skulle kunna locka till Sverige är de vars stjärna redan har börjat dala betänkligt. Sannolikheten att vi med denna strategi skulle få hit ”gårdagens idéer” är inte obetydlig. Ett femte skäl till att riksdagen bör säga nej till denna del av forskningsproposition är att detta med stor sannolikhet skulle göra den redan ojämställda universitetsvärlden än mera mansdominerad. Det finns i dagens läge helt enkelt inte tillräckligt med kvinnliga forskare på denna nivå att rekrytera. En mycket bättre strategi vore att satsa på internationell rekrytering av unga framtidslöften inom forskningen. Sverige är, tillsammans med övriga nordiska länder, i dag mycket attraktivt för unga forskare runt de trettio. De goda offentliga finanserna tillsammans med relativt stora resurser till forskning har en positiv inverkan. Till skillnad från många andra länder – till exempel USA, Storbritannien och länderna i Sydeuropa – skärs det här inte ned på anslagen till högre utbildning och forskning, utan tvärtom ökar de. Till detta kommer att vår väl utbyggda social- och familjepolitik gör Sverige till ett mycket attraktivt land för personer i denna ålder. Problemet hittills har varit att vi saknat internationellt gångbara tjänster för unga forskare av den typ som finns i många andra västländer. Detta är tjänster som är relativt långvariga (fem-sex år) varefter man har rätt att efter prövning få tjänsten omvandlad till en fast anställning. Svenska unga forskare har i stället tvingats framleva ett antal år på tillfälliga anslag från olika forskningsråd – en osäker tillvaro som inte fungerar då man skall rekrytera forskare internationellt. Det finns i dag en stor pool av ung spetskompetens som skulle gå att rekrytera till svenska lärosäten. Med en sådan strategi skulle vi kunna rekrytera forskare som kan vara internationellt ledande om tio år i stället för att, med regeringens strategi, riskera att få hit ”gårdagens män” för dyra pengar. Bo Rothstein Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av Forskningsberedningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 18504, "headline": "”Vi tappar bredbandsförsprånget”", "summary": "Digital utmaning. Sverige håller på att förlora den ledande position vi haft på IT-området. Detta sätter både tillväxt och välfärd på spel, men problemet är helt okänt för de flesta. Det är hög tid att regeringen tar ansvar för att hela landet får riktigt bredband via fiber, skriver Karin Ahl och Mikael Ek.", "article": "De flesta svenskar ligger förmodligen inte sömnlösa om nätterna och funderar över bredbandsfrågor. Och så bör det förbli. Däremot vill vi uppmana regeringen och IT-minister Anna-Karin Hatt att omvärdera sin politik på bredbandsområdet, om de inte vill bli ansvariga för att ha försämrat förutsättningarna för tillväxt och välfärd i Sverige under många år framöver. Bredband är nämligen en mycket mer central fråga än många tror – och vi ligger mycket sämre till än många, inklusive regeringen, tror. Som internationellt verksamma inom bredbandsområdet ser vi framför allt tre problem med situationen i Sverige i dag. Det första är att det saknas bredare kunskap om hur viktigt bredband är på väg att bli för samhället och att det enda som är framtidssäkert är fiber. Det andra är att den officiella svenska bilden är att vi ligger bra till i en internationell jämförelse och därför inte behöver satsa ytterligare. Det tredje problemet är att regeringen inte tar ansvar för bredbandsutbyggnaden, utan tror att marknaden ensam kommer att kunna uppnå de mål som har satts upp. Låt oss börja med det första problemet, frågan om kunskap och fiber. Räcker det inte med mobilt bredband, adsl eller kabel-tv? En enkel liknelse ger svaret: utan fiber blir bredbandet som att ha en åttafilig motorväg i ena riktningen och en smal grusväg i andra riktningen. Det går snabbt att ladda ner information, men väldigt långsamt att skicka information. Och med de förutsättningarna blir det omöjligt att använda de nya tjänster som växer fram, exempelvis läkarbesök via videolänk, som skulle kunna ge många fler möjlighet att träffa en läkare och väsentligt korta väntetiderna i sjukvården. Det sistnämnda är del av förklaringen till att bredband är så viktigt: det ger möjlighet att utveckla och använda helt nya tjänster, exempelvis inom vård och utbildning. Bredband ger också möjligheter att leva och verka i hela landet – eller globalt om man vill – och bidrar därmed till tillväxt både nationellt och lokalt. EU:s IT-kommissionär Neelie Kroes uppmanade nyligen alla svenskar att ta den digitala utmaningen på allvar för att värna bland annat jobben, tillväxten och vården. Andra EU-länder är redan i full färd med att planera och bygga snabba digitala motorvägar med fiber. Om vi inte gör detsamma kommer de snart att ha sprungit i kapp och förbi oss. Problem nummer två är att den internationella jämförelsen haltar, eftersom regeringen har valt en annan definition av snabbt bredband än övriga EU. Detta ger en skönmålande effekt. Enligt den officiella svenska bilden kan 49 procent av alla hushåll och företag i dag få riktigt snabbt bredband. Om man utesluter kabel-tv, som övriga EU inte räknar med, blir den verkliga andelen i stället knappt 40 procent. Men även den siffran kan vara för hög: enligt ledande europeiska undersökningsföretag är den snarare 35 procent. Skillnaden kan tyckas liten, men eftersom varje procentenhet innebär minst en miljard kronor i investeringar är den högst väsentlig. Statistik från EU-kommissionen visar att Sverige har EU:s långsammast växande bredbandstäckning, trots att vi har en av de starkaste ekonomierna. Detta visar att det finns en svaghet i regeringens nuvarande strategi. Det är inte realistiskt att marknaden ska kunna lösa hela utbyggnaden – framför allt inte om regeringen signalerar att det inte behövs. Om vi ska kunna hänga med i tillväxt- och välfärdsligan framöver måste det offentliga bidra betydligt mer än i dag, inte minst utanför storstäderna. En satsning på bredband står inte i motsats till satsningar på välfärd som vård, skola och omsorg. Det är tvärtom en förutsättning för en fungerande välfärd i framtiden. Regeringen och IT-minister Anna-Karin Hatt bör därför göra följande: • Låt Digitaliseringskommissionen beskriva välfärdseffekterna av ett digitaliserat Sverige så att det skapas underlag och förståelse för behovet att klassa fibernäten som samhällskritisk infrastruktur, på samma sätt som vägar, järnvägar, el och vatten. • Se till att den svenska statistiken mäter bredbandstäckning på samma sätt som övriga EU, så vi ser hur vi verkligen ligger till i en internationell jämförelse. • Arbeta fram en ny bredbandsstrategi där målet justeras så att 90 procent av alla hushåll och företag år 2020 ska ha 100 Mbit/s i båda riktningarna och där kraftfulla incitament skapas för såväl kommersiella och offentliga aktörer som slutanvändare så att målet kan nås i tid. Vi vill också rikta en uppmaning till övriga politiker runt om i landet att lyfta upp bredbands- och digitaliseringsfrågorna på bordet. Sveriges framtid ligger i vågskålen och det finns ingen tid att förlora. Låt oss börja nu! Karin Ahl, ordförande för Fibre to the Home Council Europe Mikael Ek, vd Svenska Stadsnätsföreningen ", "article_category": "other"}
{"id": 18519, "headline": "Forskning ger barn med ögonskador nytt hopp", "summary": "Mycket för tidigt födda barn får ofta problem med synen. Men forskning som barnögonläkaren Anna-Lena Hårds deltar i ger hopp om att skadorna kan förhindras. Nu får hon pris för sitt arbete.", "article": "Anna-Lena Hård är verksam läkare vid ögonmottagningen på Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och bedriver samtidigt forskning. Men i torsdags förra veckan tog hon sig till S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm för att ta emot ett pris, inklusive en prischeck, för sina forskningsinsatser kring synskador hos för tidigt födda barn. Priset som delas ut vartannat år kommer från Sigvard och Marianne Bernadottes forskningsstiftelse för barnögonvård. – Jag bjöds först på en trevlig lunch med stiftelsens styrelse där jag bland andra fick träffa Marianne Bernadotte och Gunnar Lennerstrand, stiftelsens ordförande och professor i oftalmiatrik, läran om ögats sjukdomar. Sedan höll jag ett föredrag i samband med utdelningen, berättar hon. I föredraget – som var öppet för alla intresserade – berättade hon och visade bilder om sin forskning och vad rönen kan betyda för framtiden. Hon betonade att hon inte var ensam utan ingick i ett team med omfattande samarbete nationellt och internationellt med professor Ann Hellström - tidigare mottagare av samma pris - som initiativtagare och ledare. Av de uppemot 100 000 barn som föds i Sverige varje år är fem procent födda för tidigt och omkring 300 barn per år föds extremt mycket för tidigt före den 27:e graviditetsveckan. Av dessa överlever ca 70 procent. Den tidiga starten i livet innebär en ökad risk för framtida men som till exempel rörelsehinder. Dessutom riskerar de att drabbas av en ögonsjukdom – prematuritetsretinopati – som kan leda till blindhet. – Blodkärlen i ögats näthinna växer normalt från graviditetsvecka 15 till 40, men om barnet föds mycket för tidigt är risken stor att blodkärlens tillväxt hämmas. Detta kan i ett senare skede leda till okontrollerad tillväxt av onormala blodkärl som i sin tur kan medföra näthinneavlossning och blindhet. Syrgasbehandling är den mest kända riskfaktorn för sjukdomen och befintlig behandling, som innebär att delar av näthinnan bränns med laser, syftar till att få de onormala blodkärlen att tillbakabildas. – Det nya med vår forskning är att vi studerar vilka faktorer som ligger bakom hämningen av den normala kärltillväxten veckorna efter födseln. Vi har funnit att brist på en tillväxtfaktor som är nödvändig under senare delen av graviditeten ökar risken sjukdomen och just nu pågår studier där barn som fötts extremt mycket för tidigt får denna faktor i dropp. Resultaten ser lovande ut. Om vi med denna faktor kan förhindra sjukdomen minskar sannolikt risken även för andra komplikationer, berättar Anna-Lena Hård. – Ett barn som föds mycket för tidigt går också miste om omega-3-fettsyror från modern. Dessa har också betydelse för utvecklingen och vi står i startgroparna för att undersöka om tillförsel av dessa fettsyror kan minska risken för ögonskador. Sverige ligger långt fram i forskningen. Resultaten har uppmärksammats över hela världen och har gett ökat hopp om att de för tidigt födda barnens hälsa och livskvalitet ska förbättras. – Om kanske fem år har vi bilden ännu klarare för oss och kan förhoppningsvis hindra skadorna i åtminstone de rika länderna. I fattiga delar av världen pågår en epidemi av sjukdomen. I dessa länder skulle bättre vård av nyfödda och utrustning som reglerar syrgastillförsel redan med nuvarande kunskap kunna förhindra att många blir blinda. Anna-Lena Hård arbetar två dagar i veckan på kliniken i Göteborg och har patienter med en rad olika sjukdomar. Resten av tiden forskar hon och det sker till stor del hemma, på en gård drygt åtta mil från Göteborg. Där kan hon också koppla av genom sitt stora fritidsintresse. – Hästar har alltid varit min stora hobby. Nu har jag två stycken och dessutom höns och en köksträdgård, förklarar hon. Anna-Lena Hård Gratuleras till: För 2012 års pris ur Sigvard och Marianne Bernadottes forskningsstiftelse för barnögonvård. Gör: Barnögonläkare och forskare Ålder: 63. Bor: Gård på Orust. Familj: Tre barn, två barnbarn (och ett till på väg). Arbetsplats: Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg. Bakgrund: Disputerade 2003. Priset nu gäller faktorer som reglerar tillväxten hos för tidigt födda barn och som ökar risken för synskador och hjärnskador. Om tillväxten stimuleras kan skadorna förhoppningsvis förhindras. Utdelning: På S:t Eriks ögonsjukhus i torsdags då hon även höll föredrag. Intressen: Hästar och odling. ", "article_category": "other"}
{"id": 18524, "headline": "”Pensionärernas skatt sänks med en femtilapp per månad”", "summary": "Stark svensk ekonomi. Alliansregeringen genomför en fjärde sänkning av pensionärernas skatt. De flesta pensionärer får mellan 500 och 700 kronor i lägre skatt per år. Samtidigt höjs bostadstillägget för ogifta pensionärer med 170 kronor per månad, skriver alliansens fyra partiledare.", "article": "De flesta europeiska regeringar står inför tuffa beslut om omfattande åtstramningar. Stora delar av Europas befolkning kommer under många år tvingas leva med skattehöjningar och neddragningar i välfärden. I Sverige är situationen annorlunda tack vare en ansvarsfull politik som säkrat en stark och stabil grund för svensk ekonomi. I höstens budget kan regeringen därför presentera viktiga framtidsinvesteringar för fler jobb och förstärkningar för ekonomiskt utsatta grupper. Allt sedan Alliansen vann regeringsmakten 2006 har vi haft fokus på ansvar för de offentliga finanserna och en politik för fler människor i arbete. Tack vare den förda politiken står sig Sverige i dag starkare än nästan varje annat europeiskt land. Att öka drivkrafterna för att arbeta har varit helt nödvändigt. Därför har framför allt jobbskatteavdraget varit viktigt. Den starkaste drivkraften för att arbeta har personer över 65 år fått genom det förhöjda jobbskatteavdraget, som gör det extra lönsamt att stanna kvar i arbetslivet. Samtidigt som det är viktigt att uppmuntra att fler jobbar längre, är det prioriterat för regeringen att förbättra situationen för de ekonomiskt mest utsatta pensionärerna. Vi har därför, fram till nu, sänkt skatten för pensionärer i tre steg med totalt 12,8 miljarder. Alla tre stegen i skattelättnaderna för personer över 65 år har utformats så att de relativt sett ger mest till dem med små inkomster. Vi har tidigare också beslutat att genomföra ytterligare skattesänkningar för pensionärer när ekonomin så tillåter. Vi ser inget egenvärde i att pension och förvärvsinkomst beskattas olika. Regeringen ser fortsatt behov av ytterligare stimulanser för fler i arbete. Över tid skall dock skillnaden i beskattning mellan löntagare och pensionärer minska. Den ekonomiska kris som världen nu upplever får allvarliga konsekvenser för en liten öppen ekonomi som den svenska. Det har bland annat påverkat svenska pensionärer med inkomstpension, som har känt av detta i form av bromsen i pensionssystemet. Till följd av krisen har en del pensionärer fått se sin pension minska. För att klara en god utveckling av pensionerna på sikt är det därför avgörande att fortsätta bekämpa utanförskapet och sätta jobb och ekonomisk utveckling främst. De åtgärder som har vidtagits för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och för att göra det mer lönsamt att arbeta är därför av stor betydelse för såväl dagens som morgondagens pensionärer. Den budget som regeringen presenterar inom kort ska ses i detta ljus. Kraftfulla satsningar på företagande, infrastruktur, forskning, innovation och utbildning rustar Sverige för att möta framtiden. Ansvar för ekonomin är garanten för en god ekonomisk utveckling också för Sveriges pensionärer. Tack vare Sveriges relativt starka position går vi vidare och sänker nästa år för fjärde gången skatten på pension. Skattesänkningen uppgår till mellan 500 och 700 kronor per år för de flesta pensionärer. Totalt uppgår skattelättnaden till 1,15 miljarder kronor. Vi fortsätter också att prioritera de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna. I höstens budget föreslås en ytterligare höjning av bostadstillägget (BTP) för ogifta pensionärer med 170 kronor per månad. En lika stor generell höjning av BTP genomfördes 1 januari 2012. De som är berättigade till fullt bostadstillägg, nästan uteslutande ensamstående kvinnor, får därmed en förstärkning av sin ekonomi med ca 2 000 kronor per år. Tillsammans med årets höjning av BTP blir förstärkningen drygt 4 000 kronor per år. För de ekonomiskt mest utsatta innebär pensionsskattesänkningen, tillsammans med höjningen av BTP, nästa år en förstärkning på drygt 200 kronor per månad. Tillsammans med tidigare genomförda skattesänkningar kommer en genomsnittlig pensionär nästa år att ha cirka 600 kronor lägre skatt per månad än 2006. Garantipensionärer har därmed i princip fått en extra månads pension om året. För 2014 avser regeringen att återkomma med ytterligare förslag om sänkt skatt för pensionärer under förutsättning att de offentliga finanserna så tillåter. Att stärka våra äldres ställning och villkor, ekonomiskt och i samhället i stort, är och förblir en central prioritering för regeringen. Regeringens arbete på olika områden för att förbättra dessa villkor ska ses som en helhet. Det är viktigt att vara tydlig med att ansvar för ekonomin, åtgärder för jobb, investeringar och tillväxt, hänger ihop med högre pensioner och bättre villkor för våra äldre. Genom att ta ansvar för ekonomin, stärka arbetslinjen och prioritera rätt blir det möjligt att förbättra pensionärernas villkor. 2013 sänker Alliansen pensionärernas skatt för fjärde gången. För Sveriges pensionärer är det tydligt vilket alternativ som går att lita på. Alliansens partiledare: Fredrik Reinfeldt (M) Jan Björklund (FP) Annie Lööf (C) Göran Hägglund (KD) ", "article_category": "other"}
{"id": 18532, "headline": "”Valfrihet inom äldrevården kan bli obligatorisk år 2014”", "summary": "Polariserad debatt. Vinsttänkande och valfrihet är laddade begrepp inom omsorg och äldrevård. Lagen om valfrihet (lov) tillämpas redan i många kommuner och nu ska regeringen utreda om lagen bör bli obligatorisk. Rätten att välja måste så långt det är möjligt ligga hos den äldre själv, skriver barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).", "article": "Att kunna välja äldreomsorg kan handla om makten över ens eget liv. Alliansen stärkte därför valfriheten inom äldreomsorgen och andra välfärdsverksamheter genom införandet av lagen om valfrihet (lov) år 2009. Medborgare i kommuner som stärkt valfriheten genom lov är i dag mer nöjda med omsorgen än andra. Vi behöver mer valfrihet, inte mindre. Alliansregeringen tar nu nästa steg genom att tillsätta en utredning med uppdraget att se över vad som kan göras för att fler kommuner ska införa lov och hur kvaliteten inom omsorgen kan främjas. Det finns hos vissa en oro över att allt fler privata initiativ växt fram. Socialstyrelsens granskning av äldreomsorgen från maj i år visar dock att kvaliteten inte är sämre inom privata välfärdsverksamheter än kommunala. Allvarliga missförhållanden har rapporterats från både kommunala och privata verksamheter. Upprördheten ska vara lika stor varje gång oavsett utförare. När vi stärker dagens omsorg och formar morgondagens måste valfrihet och mångfald förenas med tydliga krav på kvalitet, ändamålsenligt uppföljningssystem och en god värdegrund. Detta ska gälla oavsett utförare. Välfärdens konstruktion ska främja utveckling och nytänkande inom verksamheterna, en god och personlig omsorg samt en ansvarsfull hantering av våra gemensamma resurser. Alliansregeringen ska bygga vidare på de goda erfarenheter som samlats under de år som lov varit i drift. Valfriheten ska få spridning och omsorgen bli allt bättre. Ett alternativt sätt för kommuner att förena mål om kvalitet med mål om effektivitet är lagen om valfrihetssystem (lov). Målet med lagstiftningen är att sätta brukaren i centrum, att denne själv ska få bestämma över sin vardag. Inomlov sätts priset av kommunen och ska vara lika för alla; kommunal, privat och ideell omsorg. Den som kan prestera en äldreomsorg som uppskattas får fler uppdrag. Jag tror att få kritiker av valfriheten har fördjupat sig i de möjligheter till utveckling och mångfald som kommunerna nu sammantaget har genom tillkomsten av lov. Lov fungerar så att kommunen ställer upp kvalitetskraven och ser till att dessa efterföljs av alla. Därigenom behålls en tydlig demokratisk kontroll över äldreomsorgen i de kommuner som tillämpar lov. Genom lov kan vi som tidigare behålla välfärdens kärnvärden intakta, det vill säga insatser efter behov med solidarisk finansiering. Det erbjuder mer av valfrihet för den enskilde. Valfrihetssystem enligt lov finns nu på plats i över 120 kommuner. Ytterligare ett 50-tal kommuner har beslutat införa ett valfrihetssystem. Över 900 nya utförare och företag – de flesta små eller medelstora – har startats som en följd av lov. Utförare som erbjuder en särskild inriktning eller specialkompetens finns i ett 50-tal av kommunerna. Det handlar ofta om särskild språkkompetens eller att utförarna erbjuder specialkunskap om olika sjukdomar eller vårdinriktningar. Många medarbetare som endast kunnat arbeta i kommunal regi kan välja att pröva sina egna möjligheter eller byta anställning. Detta är en fantastiskt positiv utveckling i en verksamhet som präglats av byråkrati och monopol under decennier. Alliansregeringen har beslutat sig för att bygga vidare på de goda erfarenheter som samlats under de år som lov varit i drift. En utredare ska överväga för- och nackdelar med att göra det obligatoriskt för kommunerna att införa valfrihetssystem inom bland annat äldreomsorgen. Om utredaren kommer fram till att en obligatorisk lagstiftning bör införas, ska förslag om ett obligatorium lämnas till regeringen. Uppdraget ska redovisas senast den 15 januari 2014. I uppdraget ingår att göra en kartläggning av de verksamhetsområden inom socialtjänsten där lov i dag tillämpas och bedöma om valfrihetssystem inom fler verksamhetsområden bör införas. I denna del ingår bland annat att analysera möjligheterna att införa valfrihetssystem inom särskilda boendeformer. Utredaren ska även analysera etableringsmöjligheter för nya utförare med särskilt fokus på hinder och möjligheter för leverantörer i glesbygdskommuner att kunna ingå i ett valfrihetssystem. Frågan om hur ersättningssystem och förfrågningsunderlag påverkar kvalitet och vinstutdelning ska ses över. Även frågan om det finns något samband mellan vinstutdelning respektive kvalitet i de verksamheter som ingår i valfrihetssystem ska redas ut. Verklig mångfald inbegriper även ideella utförare. Idéburna organisationer är ofta snabba med att identifiera behov som normalt sett inte tillgodoses inom myndighetssfären och har många gånger en tydlig värdegrund som kan skapa mervärde för brukaren. Utredaren ska analysera förutsättningarna för idéburna organisationer att verka inom valfrihetssystem, och om det finns hinder att agera som leverantörer. Välfärdstjänster är inte vilken tjänst som helst, och arbete i omsorgsverksamhet är inte vilket arbete som helst. Mångfalden av utförare fordrar därmed en stark etisk medvetenhet. Ett system med valfrihet och alternativ förutsätter att vinstintressen hålls i lagom strama tyglar genom kontroll, krav på kvalitet och likvärdiga villkor över hela landet LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har nu slagit fast att vinst och valfrihet ska förbjudas. Man kan bara hoppas att socialdemokraterna och Stefan Löfven vågar tänka ett steg längre. En kommunal ensamrätt på utförandet av äldreomsorg skulle innebära en försämring av äldres vardag genom återgång till en förödande likriktning av verksamheten. Det behövs en långsiktig politik på området. Alliansens inriktning kombinerar en god demokratisk kontroll och styrning med stort inflytande för den äldre och dennes anhöriga. Svensk välfärdspolitik har präglats av en faiblesse för storskalighet och centralplanering. Med mössan i hand ska äldre tacksamt ta emot den äldreomsorg som makten – politiken och byråkratin – anvisar. Men så kan inte välfärden bedrivas. För att äldreomsorgen ska få stöd och förtroende även framöver, så måste rätten att välja och inflytandet över vardagen så långt det är möjligt ligga hos den äldre själv. Maria Larsson (KD) Barn- och äldreminister ", "article_category": "other"}
{"id": 18533, "headline": "”Tusentals stockholmare saknas när skolan börjar”", "summary": "Borttappade tonåringar. Varje år ”försvinner” tusentals unga människor i Stockholm. De finns inte i skolan när höstterminen börjar och de har inget arbete att gå till. När kommunen söker dem går de inte att nå. Detta är ett samhälleligt misslyckande som tillåts fortgå år efter år, skriver Vänsterpartiets vice gruppledare Karin Rågsjö.", "article": "Nu har höstterminen börjat i Stockholms gymnasieskolor. En del elever är förväntansfulla medan andra är oroliga för hur det ska gå för dem. Sedan har vi dem som borde vara i skolan men inte är där. Varje år ”försvinner” tusentals unga människor i Stockholm. De börjar inte gymnasiet och saknar ett arbete. När utbildningsförvaltningen söker dem går de inte att nå. Ansvaret ligger på den borgerliga majoriteten i Stockholm som trots kritik från stadsrevisionen inte har gjort tillräckligt i skolan för dessa borttappade tonåringar. Enligt rapporter från utbildningsförvaltningen är det i början av höstterminen cirka 2.000 unga stockholmare i åldern 16–19 år som varken går till skolan eller börjar arbeta. Omkring 1.000 av dessa unga lyckas man inte få kontakt med trots att de omfattas av det kommunala uppföljningsansvaret. Så illa har det sett ut varje år i Stockholm sedan 2007. Jag kallar detta för ett samhälleligt misslyckande. Samhället ger upp tusentals unga varje år. En del av dem kan hamna i kriminella kretsar. Andra mår psykiskt dåligt. Men vi vet inte. Högeralliansen gör inte tillräckligt för att ta reda på vad ungdomarna sysslar med. Drygt 9.800 stockholmare i åldern 16-25 år varken arbetar eller studerar. I en rapport publicerad av länsstyrelsen i Stockholms län framgår att den största gruppen – över 46 procent av de unga – saknar någon känd aktivitet. Drygt 12 procent är i en statlig arbetsmarknadsåtgärd eller en kommunal insats. Ungefär lika många, 12 procent, har invandrat till Sverige under det senaste året. 7,7 procent av de unga uppger att de är hemma på grund av sjukdom. 3,7 procent är hemma med barn. Att gå i gymnasiet är frivilligt. Men att så många unga genom en ojämlik skola lämnas åt sitt öde är inte rimligt. Det borde vara Stockholms ansvar att ge varje ung människa maximala förutsättningar för att klara sin utbildning. Så är det inte i dag. På Stockholms jobbtorg saknar mellan 35 och 40 procent fullständiga betyg från gymnasiet eller grundskolan. Ett enormt misslyckande för den borgerliga skolpolitiken. Vi har ett skolsystem i Stockholm och i Sverige som är segregerande. Stadens skolinspektion tecknar i 2011 års rapport bilden av en allmän kunskapssegregering som ökat det senaste decenniet. I dagens svårt segregerade Stockholm har vi både Sveriges allra duktigaste elever och de minst framgångsrika. De duktigaste eleverna har bättre resultat än riksgenomsnittet. Men Stockholm har också en större andel elever som inte fullföljer sina gymnasiestudier. Kunskapssegregationen är djup mellan Stockholms välmående delar och de mer socialt utsatta. De unga som inte Stockholm lyckas leverera en utbildning till, blir i stor utsträckning arbetslösa. Unga som hoppar av skolan ska med Vänsterpartiets budget för 2012 sökas upp inom 14 dagar för att göra upp en individuell framtidsplan. Den ska innehålla långsiktiga lösningar. Ungdomar mellan 18 och 20 år ska kunna läsa in gymnasiekompetens med försörjningsstöd. I dag ges inte den möjligheten och många är därmed chanslösa på arbetsmarknaden, oavsett hur många jobbcoacher de får. Karin Rågsjö (V), vice gruppledare samt vice ordförande i arbetsmarknadsnämnden i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 18537, "headline": "”Unikt samarbete i Uppsala ska minska bostadsköerna”", "summary": "Regional satsning. 25.000 nya bostäder ska byggas i Uppsala län under de kommande fem åren. Bakom planen ligger ett unikt samarbete mellan länsstyrelsen och kommunerna. Vi är överens om både mål och medel och har inte tid att vänta på ny lagstiftning, skriver landshövding Peter Egardt och representanter för länets kommuner.", "article": "Uppsala län är ett av Sveriges snabbast växande län och är en integrerad del i huvudstadsregionen. Tillsammans med Stockholm och andra delar av Mälardalen utgör vi Sveriges största arbetsmarknad med en tredjedel av befolkningen. Det finns beräkningar som visar att huvudstadsregionen kommer att växa med minst 800.000 personer de kommande tjugo åren. Vi välkomnar denna utveckling. Uppsala län ska ingå som en attraktiv del av huvudstadsregionen så att fler människor vill flytta hit och så att fler företag vill etablera sin verksamhet här. För att detta ska vara möjligt är tillgång till bostäder och en robust infrastruktur två nödvändiga hygienfaktorer. Bristen på hyreslägenheter är uttalad i nästan alla av länets kommuner. Nuvarande nivå på bostadsbyggandet svarar inte alls upp mot den efterfrågan på bostäder som finns. Över 80.000 människor är upptagna i olika bostadsköer. Bostadsbristen är ett allvarligt hinder för den fortsatta tillväxten och ökat välstånd. På regional nivå gör vi vad vi kan för att eliminera de hinder som finns för ett ökat byggande. Statens regionala myndighet länsstyrelsen och länets kommuner har gemensamt formulerat en avsiktsförklaring för att öka tillgången till bostäder. Vi - landshövdingen och samtliga kommuners styrelseordförande oavsett partitillhörighet - har enats om hur det under den närmaste femårsperioden ska byggas 25.000 nya bostäder i Uppsala län. Vi bedömer att detta är vad som krävs för att åstadkomma balans mellan utbud och efterfrågan. I denna för Sverige unika avsiktsförklaring mellan stat och kommun är vi inte bara överens om målet. Vi är också eniga om vilka medel som ska användas och hur dessa ska utvecklas för att målet ska kunna förverkligas. Regeringen ser över lagen om bostadsförsörjning och vill bland annat införa en regional dimension i planeringen. För Uppsala läns vidkommande brinner det i knutarna. Vi välkomnar en ny lag men bedömer att vi inte har möjlighet att vänta på ny lagstiftning. För att vi ska kunna få till 25.000 nya bostäder på fem år måste vi agera redan nu. Därför har vi på gemensamt initiativ sett över vilka verktyg för att öka bostadstillgången vi på den lokala och regionala nivån redan nu förfogar över. Kommunerna äger huvuddelen av planeringsprocessen. Länsstyrelsen medverkar i samråd, yttrar sig om planer utifrån ett riksintresseperspektiv och hanterar överklaganden. Vi bedömer att det redan nu och inom gällande lagstiftning är möjligt att enas i en gemensam avsiktsförklaring om hur vi ska gå till väga för att skapa fler bostäder. Samtliga kommuner i Uppsala län utfäster sig att säkerställa en mark- och planberedskap som svarar mot målet, att samordna bostadsplaneringen på ett tydligt sätt med infrastruktur- och trafikplaneringen samt att samverka över kommungränserna. Kommunerna ska ha aktuella riktlinjer för bostadsförsörjning som kan utgöra underlag vid planläggning samt för andra beslut som är strategiska för kommunens utveckling. Riktlinjerna ska även ge information till andra aktörer om kommunens tilltänkta boendeutveckling. Kommunerna kommer också att medverka till att få till stånd olika typer av flyttkedjor i de befintliga bostadsbestånden, att använda markanvisningsinstrumentet för att pressa kostnader och gynna producenter som är villiga att producera de bostäder som efterfrågas och vid val av byggherre skapa förutsättningar för en mångfald av aktörer. En särskild uppgift som kommunerna åtar sig är också att inom ramen för bostadsplaneringen öka utbudet av student- och ungdomsbostäder. Länsstyrelsen kommer att arbeta för att korta handläggningstiderna i bostadsfrågor och följa upp och uppmärksamma kommunerna på eventuella behov av samordning kring boendefrågor. Särskilt viktigt för länsstyrelsen är att verka för att en bättre regional samordning kommer till stånd. I Uppsala län står vi samlade för att på fem år bygga 25.000 nya bostäder i länet som en del av huvudstadsregionens utveckling. Nu hoppas vi att regeringen är beredd att ta itu med ett annat hinder för tillväxten: infrastrukturens underdimensionering. Bristerna har under de senaste åren varit helt uppenbara för alla, särskilt tågpendlare mellan Uppsala och Stockholm. Tåg har försenats eller ställts in oberoende av om det är vinter eller sommar. Investeringar i infrastruktur är i huvudsak något som staten har rådighet över. Regeringen har förvisso fattat flera beslut om förbättringar i infrastrukturen i huvudstadsregionen. Dessa kommer att kunna eliminera några hinder i flödena av såväl personer som gods över länsgränserna. Men vår uppfattning är att det inte är tillräckligt. Om Uppsala län ska kunna vara en integrerad del i huvudstadsregionen och växa i samma takt som i dag krävs ytterligare satsningar på ny infrastruktur. Självklart är att statens utfästelser om bland annat Mälarbanan och utbyggnaden av spår mellan Kallhäll och Tomteboda snarast infrias. Vår bedömning är att fyra järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm är det som är den enskilt viktigaste infrastrukturåtgärden för att inte hindra tillväxten i huvudstadsregionen. Denna åtgärd är nödvändig för en expansion av regionen för att främja tillväxten och möta den befolkningsökning som följer som en konsekvens av denna. Möjligheterna till ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen som en effekt av regeringens initiativ till en utbyggd tunnelbana till Nacka är vägledande. På motsvarande sätt ändrar fyra järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm dramatiskt förutsättningarna för vår bostadsplanering. Med en sådan investering är vår målsättning på 25.000 nya bostäder inte tillräcklig. Vi kommer då snarast att sätta oss ner på nytt och revidera upp behovet av bostäder i vår avsiktsförklaring för att fortsätta ta vårt ansvar i utvecklingen av huvudstadsregionen. Peter Egardt, landshövding i Uppsala län Kommunstyrelsens ordförande i Uppsala läns kommuner: Anna Wiklund (M), Enköpings kommun Marie Wilén (C), Heby kommun Agneta Hägglund (S), Håbo kommun Göran Nilsson (M), Knivsta kommun Fredrik Ahlstedt (M), Uppsala kommun Bengt-Olov Eriksson (S), Tierps kommun Inga-Lil Tegelberg (S), Älvkarleby kommun Jacob Spangenberg C), Östhammars kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 18538, "headline": "”Unikt samarbete i Uppsala ska minska bostadsköerna”", "summary": "Regional satsning. 25 000 nya bostäder ska byggas i Uppsala län under de kommande fem åren. Bakom planen ligger ett unikt samarbete mellan länsstyrelsen och kommunerna. Vi är överens om både mål och medel och har inte tid att vänta på ny lagstiftning, skriver landshövding Peter Egardt och representanter för länets kommuner.", "article": "Uppsala län är ett av Sveriges snabbast växande län och är en integrerad del i huvudstadsregionen. Tillsammans med Stockholm och andra delar av Mälardalen utgör vi Sveriges största arbetsmarknad med en tredjedel av befolkningen. Det finns beräkningar som visar att huvudstadsregionen kommer att växa med minst 800 000 personer de kommande tjugo åren. Vi välkomnar denna utveckling. Uppsala län ska ingå som en attraktiv del av huvudstadsregionen så att fler människor vill flytta hit och så att fler företag vill etablera sin verksamhet här. För att detta ska vara möjligt är tillgång till bostäder och en robust infrastruktur två nödvändiga hygienfaktorer. Bristen på hyreslägenheter är uttalad i nästan alla av länets kommuner. Nuvarande nivå på bostadsbyggandet svarar inte alls upp mot den efterfrågan på bostäder som finns. Över 80 000 människor är upptagna i olika bostadsköer. Bostadsbristen är ett allvarligt hinder för den fortsatta tillväxten och ökat välstånd. På regional nivå gör vi vad vi kan för att eliminera de hinder som finns för ett ökat byggande. Statens regionala myndighet länsstyrelsen och länets kommuner har gemensamt formulerat en avsiktsförklaring för att öka tillgången till bostäder. Vi - landshövdingen och samtliga kommuners styrelseordförande oavsett partitillhörighet - har enats om hur det under den närmaste femårsperioden ska byggas 25 000 nya bostäder i Uppsala län. Vi bedömer att detta är vad som krävs för att åstadkomma balans mellan utbud och efterfrågan. I denna för Sverige unika avsiktsförklaring mellan stat och kommun är vi inte bara överens om målet. Vi är också eniga om vilka medel som ska användas och hur dessa ska utvecklas för att målet ska kunna förverkligas. Regeringen ser över lagen om bostadsförsörjning och vill bland annat införa en regional dimension i planeringen. För Uppsala läns vidkommande brinner det i knutarna. Vi välkomnar en ny lag men bedömer att vi inte har möjlighet att vänta på ny lagstiftning. För att vi ska kunna få till 25 000 nya bostäder på fem år måste vi agera redan nu. Därför har vi på gemensamt initiativ sett över vilka verktyg för att öka bostadstillgången vi på den lokala och regionala nivån redan nu förfogar över. Kommunerna äger huvuddelen av planeringsprocessen. Länsstyrelsen medverkar i samråd, yttrar sig om planer utifrån ett riksintresseperspektiv och hanterar överklaganden. Vi bedömer att det redan nu och inom gällande lagstiftning är möjligt att enas i en gemensam avsiktsförklaring om hur vi ska gå till väga för att skapa fler bostäder. Samtliga kommuner i Uppsala län utfäster sig att säkerställa en mark- och planberedskap som svarar mot målet, att samordna bostadsplaneringen på ett tydligt sätt med infrastruktur- och trafikplaneringen samt att samverka över kommungränserna. Kommunerna ska ha aktuella riktlinjer för bostadsförsörjning som kan utgöra underlag vid planläggning samt för andra beslut som är strategiska för kommunens utveckling. Riktlinjerna ska även ge information till andra aktörer om kommunens tilltänkta boendeutveckling. Kommunerna kommer också att medverka till att få till stånd olika typer av flyttkedjor i de befintliga bostadsbestånden, att använda markanvisningsinstrumentet för att pressa kostnader och gynna producenter som är villiga att producera de bostäder som efterfrågas och vid val av byggherre skapa förutsättningar för en mångfald av aktörer. En särskild uppgift som kommunerna åtar sig är också att inom ramen för bostadsplaneringen öka utbudet av student- och ungdomsbostäder. Länsstyrelsen kommer att arbeta för att korta handläggningstiderna i bostadsfrågor och följa upp och uppmärksamma kommunerna på eventuella behov av samordning kring boendefrågor. Särskilt viktigt för länsstyrelsen är att verka för att en bättre regional samordning kommer till stånd. I Uppsala län står vi samlade för att på fem år bygga 25 000 nya bostäder i länet som en del av huvudstadsregionens utveckling. Nu hoppas vi att regeringen är beredd att ta itu med ett annat hinder för tillväxten: infrastrukturens underdimensionering. Bristerna har under de senaste åren varit helt uppenbara för alla, särskilt tågpendlare mellan Uppsala och Stockholm. Tåg har försenats eller ställts in oberoende av om det är vinter eller sommar. Investeringar i infrastruktur är i huvudsak något som staten har rådighet över. Regeringen har förvisso fattat flera beslut om förbättringar i infrastrukturen i huvudstadsregionen. Dessa kommer att kunna eliminera några hinder i flödena av såväl personer som gods över länsgränserna. Men vår uppfattning är att det inte är tillräckligt. Om Uppsala län ska kunna vara en integrerad del i huvudstadsregionen och växa i samma takt som i dag krävs ytterligare satsningar på ny infrastruktur. Självklart är att statens utfästelser om bland annat Mälarbanan och utbyggnaden av spår mellan Kallhäll och Tomteboda snarast infrias. Vår bedömning är att fyra järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm är det som är den enskilt viktigaste infrastrukturåtgärden för att inte hindra tillväxten i huvudstadsregionen. Denna åtgärd är nödvändig för en expansion av regionen för att främja tillväxten och möta den befolkningsökning som följer som en konsekvens av denna. Möjligheterna till ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen som en effekt av regeringens initiativ till en utbyggd tunnelbana till Nacka är vägledande. På motsvarande sätt ändrar fyra järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm dramatiskt förutsättningarna för vår bostadsplanering. Med en sådan investering är vår målsättning på 25 000 nya bostäder inte tillräcklig. Vi kommer då snarast att sätta oss ner på nytt och revidera upp behovet av bostäder i vår avsiktsförklaring för att fortsätta ta vårt ansvar i utvecklingen av huvudstadsregionen. Peter Egardt, landshövding i Uppsala län Kommunstyrelsens ordförande i Uppsala läns kommuner: Anna Wiklund (M), Enköpings kommun Marie Wilén (C), Heby kommun Agneta Hägglund (S), Håbo kommun Göran Nilsson (M), Knivsta kommun Fredrik Ahlstedt (M), Uppsala kommun Bengt-Olov Eriksson (S), Tierps kommun Inga-Lil Tegelberg (S), Älvkarleby kommun Jacob Spangenberg C), Östhammars kommun Repliker ”Skolinspektionens bedömare är lika oense mellan sig själva” Hans Bergström, fd chefredaktör för DN och rådgivare åt Internationella Engelska Skolan ifrågasätter slutsatserna i Björn Tyrefors Hinnerich och Jonas Vlachos artikel om de nationella proven (8/9). ”Polisen motarbetar också extern kritik” Kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki replikerar på Polisförbundets debattartikel 10/9. ”Märkligt påstå att svenska studenter är lata” Företrädare för Centerstudenter replikerar på Mats Alvessons artikel om universiteten (12/9). dn.se/DNDebatt. ”Studenter med olika bakgrund genererar fler idéer” Staffan Bengtsson, rektor vid Malmö högskola, replikerar på Mats Alvessons artikel om universiteten (12/9). dn.se/DNDebatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 18550, "headline": "”Den låga takhöjden beror inte bara på cheferna”", "summary": "Enligt en ny undersökning från Polisförbundet vågar sex av tio poliser inte framföra kritik mot chefer och den egna arbetsmiljön. Lena Nitz hävdar i en debatt artikel införd DN den 10 september att det finns en tendens inom polisen att tysta personalen och att denna tysta kultur utgör ett allvarligt hinder för en effektiv verksamhet. En uppmaning till polisförbundet är att även se till chefernas arbetsmiljö, skriver polisen Eva Sund.", "article": "Enligt en ny undersökning från Polisförbundet vågar sex av tio poliser inte framföra kritik mot chefer och den egna arbetsmiljön. Lena Nitz hävdar i en debatt artikel införd DN den 10 september att det finns en tendens inom polisen att tysta personalen och att denna tysta kultur utgör ett allvarligt hinder för en effektiv verksamhet. Jag är polis sedan 1985 och verkar nu som enhetschef inom Stockholmspolisen. Jag håller med Lena Nitz om att kulturen inom polisen utgör ett allvarligt hinder för en effektiv verksamhet. Det jag inte håller med Lena Nitz om är att det endast är cheferna som är upphovet till den upplevda låga takhöjden. Alla medarbetare har ett gemensamt ansvar för vad som är tillåtet att uttrycka och vad som inte är det. De personer som väljer att arbeta som poliser kännetecknas bl.a. av ett stort mått av mod och civilkurage. De är personer som inte tvekar att kliva fram och framföra en åsikt eller att ingripa när en situation mellan människor har urartat och blivit hotfull. Enligt en uppgift som jag fick när jag genomgick en poliskurs, skiljer sig poliskåren mot normalbefolkningen i det fallet att den övervägande delen poliser hör till den dominanta typen av personlighetstyp. Den uppgiften kan jag med mina 27 år i yrket bekräfta genom egna iakttagelser. Jag tror att den personlighetstypen är en förutsättning för att man som polis ska trivas i yrket, det går helt enkelt inte att vara alltför konflikträdd. Mitt hjärta klappar både för det yrke som jag valt, det uppdrag som polisen har – att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället, och de kollegor som i de flesta fall precis som jag vigt sitt liv åt att genomföra det uppdraget. Ekonomie doktor Gunnar Ekman, f.d. polis, har i sin bok ”Från prat till resultat – om vardagens ledarskap” på ett utmärkt sätt belyst hur lätt det är för en chef att bli informellt avsatt som ledare. Det som sägs och beslutas på formella möten omprövas av medarbetarna vid kaffeborden och där beslutas vad som egentligen gäller för verksamheten. Ekman hämtar många exempel från sin tidiga karriär som polis vid dåvarande Norrmalmspolisen i Stockholm. Jag arbetade samtidigt som Ekman på Norrmalmspolisen och känner väl igen mig i de berättelser som han lyfter fram i boken. Som ny i en organisation väljer man snabbt vem det är mest värt att lyssna på och det är inte alltid den formelle chefen. Jag vill påstå att det inte endast är medarbetarna som har det svårt att påverka verksamheten inom polisen, det är mycket svårt även som chef föra fram de åsikter och de krav på verksamheten som allmänheten genom de politiskt förtroendevalda polisstyrelserna ställer på oss. Att vara chef och ledare inom en organisation som till största delen består av dominanta självständiga människor är inte helt lätt. Det är mycket lätt att informellt avsättas som chef och ledare, och det är en ständig balansgång för oss chefer att ta chefsansvaret utan att för den skull trampa på ömma tår hos medarbetare som av olika skäl anser att de går utanför de krav som ställs på verksamheten. Lösningen enligt Ekman, som jag gärna håller med om, är att vi genom det ständiga småpratet medarbetare och chefer emellan, legitimerar de verksamhetskrav som vi är skyldiga att uppfylla. För att detta ska gå krävs en stor takhöjd, det ska vara legitimt att både som medarbetare och chef framföra vad man tycker och att stöta och blöta eventuella verksamhetsproblem som kan uppstå på vägen. Om chefen pga. omvärldens krav på bättre resultat, väljer att framföra krav på medarbetarna får inte detta uppfattas som en kränkning av medarbetarnas åsikts- eller handlingsfrihet. Sker detta låser sig dialogen och det blir omöjligt att nå en gemensam syn och en lösning på problem. En uppmaning till polisförbundet är att även se till chefernas arbetsmiljö och på alla sätt verka för en nyanserad och förbehållslös dialog mellan alla parter angående takhöjden inom polisen. Det är alla vi anställda inom organisationen som skapar vår gemensamma arbetsmiljö. Låt oss slippa fler utbrända chefer som dukat under då de klämts mellan kraven från medarbetarna och kraven på resultat. Tillsammans kan alla polisanställda arbeta för en sund dialog och ett sunt arbetsklimat inom polisen. På det sättet kan vi bli effektivare i att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället! Eva Sund Enhetschef polisrytteriet i Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 18559, "headline": "IT-stjärnan som slocknade", "summary": "För åtta år sedan sålde Jens Nylander flest mp3-spelare i Sverige, långt fler än Apple. 2004 omsatte Jens of Sweden 70 miljoner kronor. Åtta månader senare gick företaget i konkurs. Samtidigt startade den digitala musikrevolutionen som skapade unga miljardärer som Spotifygrundaren Daniel Ek. Vi har hälsat på hos Jens Nylander som berättar om livet efter kraschen.", "article": "På 80-talet växer Daniel Ek upp i Stockholmsförorten Rågsved med sin ensamstående mamma. Han intresserar sig tidigt för teknik och 23 år gammal startar han musiktjänsten Spotify. I dag är Daniel 29 år. Spotify har en omsättning på 1 690 miljoner kronor. Daniel uppges vara god för långt över två miljarder kronor. 2007, året efter Spotifys födelse, lanserar Alexander Ljung och Eric Wahlforss Soundcloud. Det kan beskrivas som ett Youtube för ljud. Alexander är 25 år. Eric 27. I dag har Soundcloud 12 miljoner registrerade användare. Man håvar in riskkapital och bolaget är enligt bloggen Techcrunch värderat till 1,4 miljarder kronor. Det digitala musikundret har skapat framgångssagor som är så hisnande att man får svindel. Huvudpersonerna är unga och de erövrar världen i ett rasande tempo. Vi journalister älskar att berätta om deras triumfer. Om och om igen. Alla gillar ju vinnare. När dessa skildringar går på repeat som en lycklig refräng är det lätt att få intrycket att den digitala musikbranschen är en succémaskin som serietillverkar mångmiljonärer. Men det är förstås en bransch som fungerar som livet i övrigt. Ett litet, litet fåtal lyckas. De flesta lyckas inte. Jens Nylander insåg tidigt att den digitala utvecklingen hade börjat anta formen av en naturkraft som skulle bli omöjlig att hejda och att den traditionella skivförsäljningen gick en kvalfull död till mötes. Han hade alla förutsättningar att bli obegripligt framgångsrik. Men så blev det inte. Jens karriär börjar som en saga. 23 år gammal är han fullkomligt orädd. Året är 2003. Under den rågblonda luggen surrar det som i en bikupa av idéer. Han testar att plugga lite. Först till civilingenjör, sedan börjar han på entreprenörskapsprogrammet i Västerås. Men han är för rastlös. Han ifrågasätter lärarna. Under föreläsningarna frågar han trotsigt vad de själva har åstadkommit, de som gör anspråk på att lära honom. Om kvällarna sitter han hemma i den pyttelilla studentlägenheten på Åkarhagsgatan 6A i Västerås och experimenterar framför datorn som en alkemist. Han kommer i kontakt med en sydkoreansk leverantör av mp3-spelare och beställer sju spelare som han säljer på Blocket. Köparna är entusiastiska och Jens bestämmer sig för att satsa storskaligt. I januari 2003 startar han ett företag, helt utan riskkapital. För att få fram pengar pantsätter han flickvännen Cecilias lägenhet. Han väljer namnet Jens of Sweden AB på sitt företag och gör därmed sig själv till en viktig del av varumärket. I dag har nätets många bloggentreprenörer och Blondinbellor gjort gränsen mellan varumärke och människa flytande. Men 2003 är Jens självsäkra namnval något nyskapande. Mp3-spelarna förses med ett stramt designat yttre i skandinaviskt diskret stil och en sensuellt böljande Jens of Sweden-logga. Jens är nämligen även tidigt ute med att inse att i en värld där elektronikprodukternas innanmäte ofta kommer från samma fabriker i Asien så kan känsla och associationer upphöjas till den egentliga handelsvaran. Jens spelare är mer än bara små musikmackapärer, de skänker sin ägare en känsla av elegans. Succén är omedelbar. Det ska visa sig att Jens snudd på har uppfunnit ett behov, snarare än identifierat det. Ett av många tecken på detta är att det dröjer innan detaljhandeln börjar sälja hans mp3-spelare. De har missat det explosionsartade intresset. 2003 växer försäljningen av mp3-spelare med 350 procent och svenskarna köper spelare för nära 300 miljoner kronor. Det är i stället på nätet som Jens of Sweden bygger sin kundkrets och vid den här tiden verkar Jens vara entreprenören som inte kan göra fel. 2003 säljer Jens of Sweden 20 000 mp3-spelare. Året därpå dubblas siffran. Det gör företaget överlägset störst på den svenska marknaden. Internationella konkurrenter som Iriver och Creative har inte en chans. Det mest fascinerande, så här i efterhand, är att Jens of Swedens spelare säljer långt mycket bättre än Apples modell Ipod. Från den 1 mars 2003 till den 28 februari 2004 omsätter Jens lilla företag 70 miljoner kronor. Sverige har fått en ny IT-stjärna. Han är ung, snygg och smart. Snålvattnet rinner på medierna. När tidningen Dagens Handel gör en omfattande artikel om varumärken lyfts Jens of Sweden fram som ett fenomen. Våren 2004 intervjuas Jens Nylander av DN. Han får frågan om var han tror att Jens of Sweden befinner sig om fem år. – Jag tror att vi omsätter en miljard, svarar han. Samma år lanserar Jens of Sweden modellen Excentric i begränsad upplaga. Den är pläterad i guld. Men ungefär samtidigt börjar sagan om Jens Nylander anta formen av en grekisk tragedi. Med vissa inslag av buskis. Plötsligt meddelar Jens på en presskonferens att han vill ställa upp i Melodifestivalen med låten ”Dress up”, skriven av schlager-veteranen Bobby Ljunggren. Lanseringen av Jens of Swedens nya spelare kärvar. Den har inbyggd radio vilket får prylentusiasterna att jubla. Men vid den här tiden är fm-sändare förbjudna i Sverige. Jens försöker påverka Post- och telestyrelsen att göra ett undantag, men utan framgång. Märkligheterna fortsätter när Jens i ett utspel mot ett förslag om en ny upphovsrättslag lanserar figuren Super-Jens, ett slags superhjälte som kämpar mot globala storföretag. Den 21 september 2005 begär Jens sitt företag i konkurs. Sju år senare, en märkligt kall sommardag, tar Jens Nylander emot vid sitt hus på Tidö Blidö någon mil utanför Västerås. Himlen ser ut som fuktigt tidningspapper. Han visar in oss på sitt kontor som finns i ett friliggande hus på tomten. På ett skrivbord står en dator med tre bildskärmar som kopplats samman. – Jag gillar att göra många saker samtidigt, förklarar Jens medan han vyssjar den två månader gamla dottern i famnen. Han har pigg blick. Pratar mycket och tvekar sällan. Ofta slänger han in engelska termer i det snabba flödet av ord. Han låter så självsäker att han lätt skulle kunna misstas för att vara kaxig. Men samtidigt är han så avväpnande uppriktig, närmast barnlik, att man tror på det han säger. Han undviker inte en enda fråga. Men mer än något annat framstår han som den entreprenör han alltid varit och fortfarande är. Han är fascinerande osentimental kring de dramatiska och i viss mån även förnedrande turerna kring Jens of Sweden. Jens är ingen grubblare. Han är, som amerikanerna brukar säga, en doer. En person som åstadkommer. Vad han sedan åstadkommer är mindre viktigt än själva görandet. Allt handlar om att befinna sig i en ständig rörelse framåt. När samtalet närmar sig människan Jens är det tydligt att han knappt funderat alls över de psykologiska aspekterna kring företagets fall. Det var ett bråk med den sydkoreanska leverantören som var början till problemen. Bråket skedde inför öppen ridå och skildrades ingående på tidningarnas ekonomisidor. När fallet hade börjat, accelererade farten snabbt. – Från att vi låg på toppen till det att vi nådde botten tog det ungefär åtta månader. Det var ju lite svårt att sova, förstås. Men just då, när allting rasade, var jag mest fokuserad på att lösa alla problem. Folk i min omgivning var mer oroade än vad jag var. Jag tänkte hela tiden att det här fixar vi väl. Jag föreställde mig att bara jag ville lyckas, så skulle jag göra det. Men hela den här historien sänkte helt klart mitt självförtroende tiden efter konkursen. Och jag blev ödmjuk. Jag frågar om ödmjukhet är en bra egenskap för en entreprenör. Han skakar på huvudet. – Inte alls. Ödmjukhet förvandlar dig till en vanlig traditionell svensk chef. Någon som inte ställer särskilt höga krav på sina anställda och som inte blandar sig i verksamheten på detaljnivå. Alla riskkapitalister som jag har pratat med säger att entreprenörer är fullkomligt galna. Duktiga, men galna. Fick du hybris? Jens blir tyst. Som om han aldrig fått frågan tidigare. – Jo, det kanske kan stämma. Jag fastnade nog i den tillfälliga framgången. Jag kunde inte föreställa mig att det kunde komma motgångar. Vad köpte du för pengarna? – Lite teknikprylar. Jag bytte bil ganska ofta, också. Sedan var det inte så mycket mer. Jag har ju aldrig varit ute och viftat på krogen. Jag är inte en sådan kille. Jag har hållit mig på kontoret. Vi pratar om företagets vida omtalade namn – Jens of Sweden. Något som exploderade i ansiktet på honom när problemen hopade sig. – Varje steg som jag har tagit efter konkursen så har jag associerats med Jens of Sweden. Många kommer ihåg företaget, men de kommer också ihåg att det försvann. Och så får de för sig att vad jag än gör så slutar det med katastrof. När jag hade möte med Exportkreditnämnden så bara skakade handläggaren på huvudet och konstaterade att mig hade han ju hört talas om. Om jag hade kallat företaget för, säg, Protech så hade jag inte haft det problemet. Men mp3- spelar-Jens kommer man ihåg. Förutsättningarna fanns alltså som sagt för Jens Nylander. Han var ung, han hade visioner, han drev ett framgångsrikt företag och han verkade i en bransch som växte galopperande snabbt. Den kontrafaktiska tanken svindlar. Hade Jens kunnat vara en Daniel Ek? Eller hade han kunnat vara någon av Soundcloud-killarna Alex Ljung eller Eric Wahlforss? Han funderar en stund. Och faktiskt, det verkar som om han aldrig har gjort den här ödesdigra tankeleken tidigare. – Det var aldrig ett mål för mig att bli rik. Jag träffade killarna som grundade Prisjakt precis när de drog i gång. De ville ha pengar för att köpa servrar, men jag backade ur. Sedan träffade jag dem igen, efter att de hade köpts upp av Schibsted. De menade att det kanske var lite dumt att jag inte investerade. Och visst, det kanske det var, säger han utan en antydan av bitterhet i rösten. Han lyfter på axlarna och skjuter fram under underläppen som en fransman. Det finns faktiskt ytterligare ett felsteg i Jens Nylanders förunderliga karriär. 2006, efter konkursen för Jens of Sweden, grundar han företaget Jays som tillverkar hörlurar. Han är då förvissad om att det är tillbehören som man kommer att tjäna pengar på inom bärbar elektronik. En tid senare drar han sig ur företaget helt och hållet. Runt 2010 exploderar hörlursmarknaden tack vare genomslaget för smartphones. Jays blir en allt viktigare aktör på den marknaden och har ökat sin omsättning kraftigt det senaste året, bland annat i Asien. – Men att jag grundade Jays är det ingen som pratar om, säger Jens och flinar. Är du inte tvungen att rycka på axlarna för att inte bryta ihop? – Det har jag inte tänkt på. Men så kanske det är. Vi entreprenörer kanske har ett inbyggt skydd. Vi skapar någon form av mental barriär som skärmar av känslorna för att kunna jobba vidare med nya projekt. Frågan återstår, varför lyckas somliga när andra inte gör det? Jag ringer upp Anders Johnson, författare som skriver om entreprenörshistoria. Han poängterar att tur alltid ingår i ekvationen. – Alla de som beskrivs som lyckade hade kunnat trilla omkull om några brickor fallit lite annorlunda. Man kanske är för tidigt ute. Eller för sent. Man kanske överraskas av en lågkonjunktur. Det handlar inte bara om affärsidé och talang. Enligt Anders Johnson måste den framgångsrika entreprenören ha en föränderlig läggning. Inledningsvis krävs ett risktagarbeteende för att verksamheten ska ta fart. Men därefter måste man skifta förhållningsläge och bli mer förnuftig för att kunna jobba långsiktigt. – Det finns massor av exempel på lysande entreprenörer, bland annat Ivar Kreuger, som bara har en växel. Det är bara full fart framåt som gäller. Men efter hand måste du kunna bromsa också. IT-boomens många succéer skildras ofta med stor entusiasm i medierna. Människorna bakom de lyckosamma företagen får gärna något som liknar rockstjärnestatus. Enligt Pontus Braunerhjelm, professor i internationell affärsverksamhet vid KTH i Stockholm och vd för Entreprenörsskapsforum, spelar massmedierna en viktig roll när det gäller konstruerandet av dessa närmast dyrkade framgångsikoner. – IT riktar sig delvis till en yngre publik, precis som rockstjärnornas kunder finns i något yngre ålderskategorier. Det gör att det skapas en publicitetsiver. Medierna skriver inte på samma sätt om någon som kommer med en innovation som påverkar klimatet. Samtidigt har många av aktörerna jobbat medvetet på att få den här typen av status. Jag minns när Jonas Birgersson skulle presentera något operativsystem som hette Bricks. Han ställde sig på en scen och kastade en tegelsten genom en glasruta. Budskapet var ”bricks breaks windows”. Sådant gillar medierna. Micael Dahlén, författare och professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, menar att det är logiskt att Jens of Sweden fick ett stort genomslag. – Jens Nylander förknippades med något nytt och spännande. Något som vi inte riktigt visste vad det var, som vi ville veta mer om. Vi söker svaren på våra frågor om framtiden hos IT-entreprenörerna. Det som fick Jens Nylander på fall var inte att han gjorde fel. – Nej, det handlade snarare om att han inte fortsatte att göra rätt. Skillnaden mellan Jens of Sweden och exempelvis Spotify är att de har fortsatt att utvecklats. Oavbrutet. Dagens Spotify är något helt annat än vad det var 2007, säger Dahlén. På ett idémässigt plan var Jens of Sweden epokgörande. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv var emellertid företaget ett misslyckande. Dahlén menar att misslyckandet är en komplicerad varelse som vi människor har svårt att förhålla oss till. – Det finns en idé om att vi inte ska misslyckas och att det är synd om dem som gör det. Därför vill vi inte peka ut dem och utsätta dem för att behöva rannsaka sig. Då är vi mer förtjusta i framgångssagor. – De lurar oss att tro att det är lättare att lyckas än vad det egentligen är. Och det är bra, för annars skulle många av oss inte våga försöka över huvud taget. Hur kommer det då sig att Jens Nylander är närmast oberörd av de många misslyckanden som han har genomlevt? Enligt honom har det ju att göra med ett slags mental avskärmning som gör att han enbart blickar framåt. Micael Dahlén menar att Nylanders osentimentala synsätt är något som han delar med många entreprenörer. – Han verkar vara en person som inte delar upp tillvaron i misslyckanden och succéer. Och det är en välsignelse. Människor som betraktar sådant som inte gick som de hade tänkt sig som misslyckanden är sjuka oftare och mer olyckliga, säger Micael Dahlén. Vi är tillbaka i snålblåsten på Tidö Blidö. Jag frågar Jens hur han ställer sig till de uppgifter som förekommer på Wikipedia om att han lät bolaget gå i konkurs av skattetekniska skäl för att kunna flytta företaget och sina pengar utomlands. Han suckar och tar sats. Det här är en fråga som han fått många gånger. – Det är så svårt att förklara vad som egentligen hände. Men det fanns inget alternativ till konkurs. Vi tjänade 4 miljoner kronor vid ett bokslut. Visst, det är en massa pengar, men i och med konkursen hade jag en borgensförbindelse, den kostade 2,6 miljoner. Sedan grundade vi om företaget till JOS AB, det kostade 1,5 miljoner. Sedan var pengarna slut. Alla tror hela tiden att vi gjorde sådana mängder med pengar, men vi gjorde aldrig det. Jens ursäktar att det är så mycket mygg som gnäller runt omkring oss. Äggen har just kläckts. Det blir bättre om några dagar, förklarar han. Genom hela Jens vindlande karriärresa har sambon Cecilia alltid backat upp honom. Nu har de tre barn tillsammans. Senaste tillskottet är tvillingarna Evelina och Algot som anlände för några månader sedan. De lever i ett hus med sjötomt. I dag har han ett bra jobb som datakonsult på företaget Q-branch. Han har misslyckats. Men han är inte misslyckad. Nere vid vattnet har Jens låtit anlägga en liten strand. Det ligger några färgglada leksaker utspridda i sanden. Jens skrapar med foten i marken. Han tittar ut över det stålgrå vattnet och harklar sig, han låter nästan urskuldande. – Det är ju många entreprenörer som har svårt att hålla ihop familjen, om de ens har en. I så måtto är jag ju i alla fall oerhört framgångsrik. Ålder: 33 år. Familj: Sambo och tre barn. Bor: Tidö Blidö utanför Västerås. Bakgrund: Grundare av Jens of Sweden som sålde mp3-spelare. Även grundare av hörlursmärket Jays. Gör i dag: Datakonsult på Q-branch. 1999 Napster, fildelningsprogrammet som är helt inriktat på filformatet mp3, lanseras. 2000 Nicklas Zennström (bilden) skapar fildelningsprogrammet Kazaa, två år senare världens mest nedladdade program. Metallica och Dr Dre stämmer Napster för att ha spridit deras musik illegalt. 2001 Napster stängs efter stämnings-ansökningar från flera stora skivbolag. Apple lanserar Ipod, en digital musikspelare. Det ska dock dröja flera år innan den blir en försäljningssuccé. 2002 Trackersidor startas på löpande band. På dessa sajter finns länkar till illegalt digitalt material. En av de mest populära, Suprnova, sjösätts av en 16-årig student i Slovenien och bidrar till att tv-program börjar laddas ned i allt större skala. Last.fm, en brittisk nätbaserad rekommendationstjänst, lanseras. Den blir snart mycket populär. 2003 Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij startar trackersidan The Pirate Bay som snabbt blir fildelnings-kulturens globala mittpunkt. Myspace lanseras och får snabbt genomslag som nätbaserad mötesplats. 2008 blir man ohjälpligt frånåkta av Facebook. Jens Nylander grundar Jens of Sweden och säljer flest mp3-spelare i Sverige. Företaget surfar elegant på fildelningstrenden då många av kunderna laddar sina spelare med illegalt delade mp3-filer. Apple lanserar Itunes, en nät-baserad musikbutik. 2004 Jens of Sweden fortsätter att växa och omsätter närmare 100 miljoner kronor. 2005 Apple lanserar en Ipod som kan visa video, man börjar nu också att sälja rörligt bildmaterial i Itunes. Youtube lanseras och blir med tiden det verktyg som en hel generation använder för att konsumera musik. Jens of Sweden begärs i konkurs. 2006 Spotify, en musiktjänst som använder sig av streamingteknik, grundas av Daniel Ek och Martin Lorentzon. Jens Nylander star-tar hörlursföretaget Jays. Drar sig senare ur. 2007 Gruppen Radiohead ger ut ”In rainbows” på nätet på egen hand och låter skivköparna själva bestämma vad de vill betala för den. Molntjänsten Soundcloud lanseras av Alex Ljung och Eric Wahlforss. Den har i dag över 12 miljoner användare. 2008 Spotify lanseras på bred front och växer så det knakar. Samma år gör man en omfattande förlust.Hiphoplegenden Dr Dre lanserar ett eget hörlursmärke. Tillbehörsbranschen exploderar. Mobilskal, skyddsfilmer till mobiler och lurar är i dag en blomstrande industri. 2009 De ansvariga bakom The Pirate Bay döms i Stockholms tingsrätt till ett års fängelse vardera och skadestånd på 30 miljoner kronor. Den amerikanska skivindustrin begär, och får, information om Last.fm:s användare för att kartlägga illegala fildelare. 2010 Spotify har 10 miljoner användare. 2011 Spotify lanseras i USA, inleder ett samarbete med Facebook. Risk-kapitalet strömmar in i företaget som värderas till en miljard dollar. Den amerikanska skivindustrin stämmer fildelningstjänsten Limewire på 72 biljoner dollar, det är mer än alla samlade tillgångar i världen. Itunes har sålt över 16 miljarder låtar. 2012 Daniel Ek, Spotify-grundaren, uppges vara god för 2,16 miljarder -kronor. ", "article_category": "other"}
{"id": 18561, "headline": "”Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven”", "summary": "Olika bedömning. I genomsnitt får elever på friskolor högre betyg på de nationella proven än elever på kommunala skolor, trots att externa bedömare anser proven likvärdiga. En lösning kan vara extern rättning av proven, till exempel att lärare byter prov med varandra, skriver nationalekonomer vid Stockholms universitet.", "article": "Det är önskvärt att de nationella proven bedöms likvärdigt av olika lärare och vid olika skolor. Proven är ett viktigt betygsunderlag och skillnader i provbedömningen kan bidra till bristande likvärdighet vid betygssättningen. Då de nationella proven även syftar till att upptäcka kunskapsluckor kan bedömningsavvikelser göra att elever som borde få särskilt stöd inte får detta. Dessutom kan bedömningsskillnader påverka skolornas interna och externa kvalitetsarbete samt försvåra för skolväljande familjer att göra informerade val. Vi har på uppdrag av Skolinspektionen analyserat omrättningen av de nationella proven och finner flera ur likvärdighetssynpunkt problematiska avvikelser mellan de interna och externa provbedömningarna. Vår undersökning ger vid handen att fristående högstadie- och gymnasieskolor i genomsnitt sätter högre provbetyg än kommunala skolor, jämfört med de externa provbedömningarna. För högstadiet är avvikelsen i bedömning så stor att den kan förklara en betydande del av det resultatförsprång som fristående skolor i andra undersökningar uppvisat gentemot kommunala skolor. Då avvikelserna mellan interna och externa bedömningar inte tidigare länkats till skolornas huvudmannaskap har dessa skillnader hittills inte uppmärksammats. I breda drag tyder resultaten för årskurs 9 och gymnasiet på att elever som tillhör grupper vilka i genomsnitt uppvisar förhållandevis goda studieresultat – flickor, barn till högutbildade, elever födda i Sverige och elever födda tidigt på året – får högre provbetyg än andra elever, trots att de externa bedömarna anser proven vara likvärdiga. Detta kan leda till att samma grupper gynnas vid betygssättningen och därmed vid antagningen till vidare studier. Motsatt mönster verkar gälla för årskurs 3 och 5; den interna bedömningen ger där relativt höga provbetyg åt elever som tillhör grupper vilka i genomsnitt uppvisar svagare resultat än andra. De tidiga nationella proven har en viktig roll att spela för att upptäcka kunskapsluckor hos eleverna. Bedömningsavvikelserna riskerar därför att leda till att elever som tillhör allmänt svagare grupper löper större risk att inte få sina behov av särskilt stöd uppmärksammade vid låg ålder. Den interna bedömningen av elevernas prov görs i allmänhet av elevernas vanliga lärare. Vi finner inga tydliga tecken på att dessa lärares behörighet, kön eller ålder är systematiskt relaterade till avvikelserna mellan de interna och externa bedömningarna. Däremot verkar skolans bedömningsrutiner spela viss roll. Högstadie- och gymnasielärare som ensambedömt proven ger högre provbetyg relativt den externa bedömningen än lärare som sambedömt proven tillsammans med sina kolleger. Någon liknande skillnad mellan ensam- och sambedömda prov finns dock inte för årskurs 3 och 5. Flera av de systematiska skillnaderna mellan olika elevgrupper står vidare endast att finna bland prov som ensambedömts. Sambedömning löser dock inte alla problem och exempelvis är skillnaderna mellan fristående och kommunala skolor lika stora för ensam- och sambedömda prov. Jämfört med en situation där de nationella proven bedöms likvärdigt riskerar dagens ordning för rättning av de nationella proven att i strid med skolans kompensatoriska uppdrag förstärka redan existerande sociala skillnader i utbildningssystemet. Skolans bedömningsrutiner är viktiga för en likvärdig provbedömning och det är önskvärt att dessa utvecklas. Det kan dock finnas strategiska motiv bakom skolornas provbedömningar varför även andra åtgärder kan krävas. Avvikelserna mellan de interna och externa bedömningarna verkar vara särskilt stora för de prov där tolkningsutrymmet är stort. För att öka likvärdigheten är en möjlighet därför att minska inslaget av svårbedömda moment. Att lyfta ur svårbedömda moment ur det nationella provsystemet skulle dock ytterligare minska samstämmigheten mellan läroplanens mål och den måluppfyllelse som proven faktiskt utvärderar. Vid bedömning och betygssättning av dessa svårbedömda moment skulle därför lärarna lämnas helt utan den vägledning som de nationella proven kan ge. Vidare finns en överhängande risk att skolor och lärare skulle åsidosätta de av skolans mål som inte utvärderas genom de nationella proven. En mer attraktiv väg mot ökad likvärdighet i provbedömningen vore därför att övergå till extern rättning av de nationella proven. Detta är inte gratis och det skulle göra administrationen av proven mer komplicerad än i dag, även om elektroniska prov kan förenkla processen. Ibland hävdas att extern rättning skulle leda till att lärarna förlorar i bedömarkompetens. Det är emellertid inget som hindrar att ett system för extern bedömning organiseras så att lärare vid olika skolor rättar varandras prov. Extern bedömning löser inte alla likvärdighetsproblem kopplade till de nationella proven. Exempelvis kan den hjälp och vägledning som eleverna får innan och under provtillfället skilja sig mycket mellan skolorna. Vår rapport ger inga svar på hur viktiga sådana skillnader är och det är inte heller något som extern provbedömning i sig hanterar. När en mångfald av aktörer med olika motiv för sin verksamhet konkurrerar om eleverna blir de nationella provens roll som kontrollinstrument och informationsbärare till skolväljande familjer allt viktigare. Extern bedömning av de nationella proven är inget alexanderhugg som skapar kvalitet och likvärdighet i skolan. Däremot kan det vara ett medel för att stärka elevernas rättssäkerhet och förbättra skolsystemets funktionssätt i stort.  Björn Tyrefors Hinnerich, Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet Jonas Vlachos, Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet och IFN Läs mer Skolinspektionens rapport (extern länk) ", "article_category": "other"}
{"id": 18573, "headline": "”Svensk byråkrati stoppar internationella talanger”", "summary": "Sverige ska vara en attraktiv destination för studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft från andra länder. Men en krånglig byråkrati försvårar rekryteringen. Det behövs bättre samordning och en uppstädning i det snåriga regelverket, skriver företrädare för Svenska institutet.", "article": "Sverige ingår i en global ekonomi. Sverige och svensk högre utbildning har länge haft ett gott rykte i världen där vi har varit kända som en kunskapsnation med stark innovationskraft. För att behålla en tätposition inom forskning och innovation måste vi kunna attrahera talangfulla studenter, forskare och medarbetare från andra länder. Vårt anseende som utbildningsland och attraktiv forskningsnation är dock hotat om inte en rad hinder undanröjs. Det behövs bland annat bättre samordning mellan myndigheter, en uppstädning i snåriga regelverk och fler stipendier. Svenska institutet (SI) har uppdraget att marknadsföra Sverige som en attraktiv destination för både studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft. Syftet är att stärka svensk kompetensbas genom att attrahera talanger till Sverige, men också att stötta länder som behöver bygga upp en kunskapsbas i det egna landet. Utökade resurser för marknadsföring skulle behövas, men framför allt har SI identifierat ett antal hinder som måste åtgärdas om Sverige ska kunna konkurrera om talanger. Sverige vill fortsätta att vara ett attraktivt land för studier även efter införandet av studieavgifter, därför behöver följande hinder avhjälpas: • Regler för uppehållstillstånd måste ändras. Studenter från länder som saknar svensk ambassad måste i dag åka till ett annat land för att söka visum och har dessutom i flera fall haft svårt att få visum till detta land. Vidare krävs ett inresetillstånd, UT-kort, som bara tillverkas i Sverige, vilket fördröjer processen ytterligare. Det innebär att studenten tvingas åka tillbaka till detta andra land ännu en gång för att kvittera ut det. Vi menar att studenter behöver ges möjlighet att söka uppehållstillstånd till Sverige vid andra länders ambassader. • Lärosätena får i dag inte ha separat antagning av, eller kvotgrupper för, studenter från länder utanför EU. Det leder till att antagningsprocessen är långsammare än i de viktigaste konkurrentländerna. För att möjliggöra rullande antagning och snabbare besked behövs en större flexibilitet i regelverket. • Utländska studenter har svårt att få bankkonto i Sverige på grund av att de inte har personnummer. Här behövs förenklingar i regelsystemet. • Utländska studenter som vill fortsätta att arbeta i Sverige efter sina studier tvingas återvända hem för att söka arbetstillstånd, vilket skiljer sig från vad som gäller i många andra länder. Den parlamentariska utredningen om cirkulär migration (SOU 2011:28) föreslår bland annat att tredjelandsstudenter bör få möjlighet till arbetstillstånd i sex månader efter avslutade studier. De förslag som rör studenter är angelägna och brådskande om vi vill behålla och attrahera kompetens till den svenska arbetsmarknaden. • Bristande tillgång på stipendier är en annan fråga som måste tas på största allvar. Det behövs ett rejält handslag mellan näringsliv och regering och ett sammanhållet generöst stipendieprogram för att attrahera begåvade studenter till Sverige. • Med stöd från EU:s Erasmus Mundus-program kan svenska lärosäten erbjuda attraktiva integrerade utbildningsprogram med tillhörande stipendieprogram tillsammans med andra europeiska universitet, men regelverken har inte samordnats och det krävs förändringar i högskoleförordningen snarast. Programmen förutsätter olika former av medfinansiering. Pengar för detta finns dock inte vid lärosätena och svensk lag säger uttryckligen att utomeuropeiska studenter inte får finansieras med statsanslag, vilket leder till något av ett moment 22. Rekryteringen av forskare behöver också underlättas ytterligare. Sedan den 1 januari 2011 finns en möjlighet att frångå tidskrävande rekryteringsprocesser och kalla framstående professorer. Men det finns redan en rad exempel på missade rekryteringar på grund av administrativa hinder och regler som samtidigt motverkar processen. Risken är uppenbar att en toppforskare, som ju alltid är attraktiv på en global arbetsmarknad, väljer ett arbete i ett annat land. Dessa ärenden måste få en högre prioritet på Migrationsverket. • Toppforskare omfattas inte heller av den lägre så kallade expertskatten då den endast gäller internationella experter som tjänar minst 88 000 kronor i månaden. En professor vid Karolinska institutet tjänar i genomsnitt cirka 60 000 kronor. • Det behövs vidare en ny tillståndsform för doktorander med möjlighet att kvalificera sig för permanent uppehållstillstånd, vilket också föreslogs i utredningen om cirkulär migration. Sverige har ett internationellt sett generöst system för finansiering av forskarutbildning, en möjlig konkurrensfördel i kampen om talangerna. Men doktorander betraktas ofta som studenter av Migrationsverket, trots att de i många fall är anställda. Detta behöver snarast ändras. Internationell konkurrenskraft är en fråga som kräver engagemang och åtgärder på flera politikområden. Det berör såväl nationella som regionala och lokala nivåer men också i allra högsta grad näringslivet. Ovanstående brister måste åtgärdas för att Sverige ska vara konkurrenskraftigt. De studenter och forskare som redan är här är våra ambassadörer och Sverige får det rykte vi förtjänar genom dem. Så länge de beskrivna problemen kvarstår riskerar all marknadsföring av Sverige som kunskapsdestination att få motsatt effekt. Svenska institutets insynsråd Kjell Albin Abrahamsson, journalist Kent Härstedt, riksdagsledamot (S) Mari Jungstedt, författare Olof Lavesson, riksdagsledamot (M) David Neuman, museichef, Magasin 3 Anna Nilsdotter, v.vd Enact Sustainable Strategies Jonas Törnblom, v.vd Envac AB Eva Åkesson, rektor Uppsala universitet Annika Rembe, generaldirektör SI ", "article_category": "other"}
{"id": 18585, "headline": "”Regelförenklingar räcker inte - återinför statligt stöd för studentbostäder”", "summary": "Byggandet av studentbostäder har i princip avstannat och det krävs kraftfulla åtgärder för att nyproduktionen ska komma igång. Att bostadsministern nu äntligen fått upp ögonen för den fullkomligt ohållbara situation som råder på studentbostadsmarknaden är ett steg i rätt riktning. Men de åtgärder som ministern hänvisar till på DN debatt 2/9 är långt ifrån tillräckliga, skriver Erik Arroy och Erik Pedersen, Sveriges förenade studentkårer.", "article": "Byggandet av studentbostäder har i princip avstannat och det krävs kraftfulla åtgärder för att nyproduktionen ska komma igång. Att bostadsministern nu äntligen fått upp ögonen för den fullkomligt ohållbara situation som råder på studentbostadsmarknaden är ett steg i rätt riktning. Men de åtgärder som ministern hänvisar till på DN debatt 3/9 är långt ifrån tillräckliga. Regeringens lösning på studentbostadsbristen stavas regelförenklingar. Att vägen från idé till färdig bostad förkortas är en viktig och angelägen förändring för att öka byggandet. Men även om det blir enklare att bygga kvarstår problemet med höga produktionskostnader och studenters låga betalningsförmåga. Det är i dagsläget helt enkelt inte attraktivt att bygga och förvalta studentbostäder Det som krävs för att få igång byggandet är kraftigt ökade incitament för nyproduktion av studentbostäder. Det måste bli mer lönsamt att bygga och förvalta bostäder där studenter har råd att bo. Regeringen har hittills tillbakavisat ett återinfört statligt stöd till studentbostäder, men inte lyckats presentera någon lösning lika kraftfull som denna. Samtidigt kvarstår den orättvisa beskattningen av studentbostäder som innebär att fastighetsavgiften är lika hög för ett korridorrum som för en femrumslägenhet. Bostadsministern har fått upp ögonen för studenternas svåra situation, nu gäller det att visa att gruppen också är prioriterad. Regelförenklingar är en viktig åtgärd, men det räcker inte. För att få igång bostadsbyggandet kräver vi ett riktat statligt stöd till studentbostäder och att den orättvisa fastighetsavgiften slopas. Erik Arroy, ordförande, Sveriges förenade studentkårer Erik Pedersen, vice ordförande, Sveriges förenade studentkårer ", "article_category": "other"}
{"id": 18614, "headline": "Joakim har levt med hiv sedan han var tonåring", "summary": "När de första aidsfallen dök upp i Sverige gjorde okunskap och rädsla att många var rädda för all kontakt med hivsmittade. I dag talas det inte så mycket om sjukdomen längre. Och kunskaperna hos allmänheten börjar bli sämre igen, menar Joakim Berlin, 39. Han har levt med viruset i halva sitt liv.", "article": "Joakim Berlin hade just börjat tredje året i gymnasiet när han fick reda på att han var hiv-positiv, att det då så fruktade viruset fanns i hans blod. – Då, för över tjugo år sedan, var kunskapen om hiv väldigt dålig bland dem som arbetade i vården och hos allmänheten. Jag behandlades som pestsmittad. Rektorn var helt hysterisk och ville att jag omedelbart skulle sluta på skolan, berättar Joakim Berlin. När han skulle till tandläkaren var hela mottagningen inplastad och alla som kunde komma i beröring med honom var klädda i heltäckande skyddsdräkter. – Jag märker att samma okunskap om hiv finns i dag, även om den kanske inte tar sig lika drastiska uttryck. Men de flesta vet inte hur hiv smittar och hur viktigt det till exempel är att skydda sig med kondom vid samlag, säger Joakim Berlin. I mitten av 1980-talet var hiv lika med en dödsdom och den drabbade kunde kanske leva upp till tio år efter det att han eller hon blivit smittad. Skräcken bredde ut sig och samhället satsade hundratals miljoner på upplysning – ofta i dramatiska former – om den nya farsoten. När det sedan visade sig att hundratusentals svenskar faktiskt inte drabbades minskade bidragen till information. – Men rädslan och oron levde kvar hos många, och det märktes när jag fick beskedet att jag är hiv-positiv. Nu har det gått tjugo år och hiv är något de flesta vet finns, men eftersom okunskapen är så stor börjar en del av de gamla rädslorna att återvända. De flesta vet inte hur de ska bemöta någon som är drabbad av hiv: Smittar en kyss? Våga ta i hand? Gå på samma toalett? Joakim Berlin känner till fall där personalen på ett sjukhus regelmässigt undersöker patienter som har hiv sist på dagen för att lokalerna därefter ska kunna saneras. Och själv har han råkat ut för att en sköterska lämnade behandlingsrummet för att inte komma tillbaka sedan hon läst i journalen att han har hiv. Joakim infekterades av sin första pojkvän 1991 och fick reda på det av en tillfällighet när han skulle lämna blod. Beskedet blev en chock. – Vårt förhållande var redan över då, efter åtta månader, och vi hade testat oss när vi träffades. Det värsta var inte att jag blivit smittad utan att min pojkvän varit otrogen, det kändes fruktansvärt. Många som drabbas av hiv är arga på den som smittad dem, men det är bara ett slöseri med energi. Ilskan gör ju inte att viruset försvinner ur kroppen. Hans föräldrar blev ledsna när Joakim berättade att han hade hiv. För första gången såg han sin pappa gråta, och mamman var först väldigt upprörd över att hon inte skulle få några barnbarn. I skolan reagerade klasskamraterna inte lika dramatiskt, de försökte i stället att stötta honom och flera av dem gjorde sedan projektarbeten om hiv. – Men det var först efter att rektorn talat med min läkare som hon lät mig gå kvar i skolan. Ett positivt hivbesked rör upp känslor både hos den drabbade och hos personer i hans eller hennes närhet. Därför är det så viktigt med saklig och korrekt information. Hur har ditt liv förändrats? – Jag har lärt mig att livet är sårbart och att det är viktigt att ta vara på nuet. Jag uppskattar mitt arbete, min man, mina vänner och allt som finns runt mig. Jag tror att det är det viktigaste för att må bra psykiskt. Fysiskt har Joakims kropp tagit en del stryk och vid två tillfällen var han nära att dö. Ena gången fick han en allergichock av sina bromsmediciner, andra gången drabbades han av en svampinfektion i lungorna. – Det senare berodde på att jag 2003 var så trött på mina bromsmediciner att jag helt enkelt slutade att ta dem. Biverkningarna var så svåra. Men efter två år fick jag den där svampinfektionen och när läkarna till slut lyckades häva den började jag ta medicinerna igen. I dag är Joakim inne på sin fjärde omgång bromsmediciner och han tar femton tabletter om dagen. Ibland mår han illa och får diarréer och han blir lätt förkyld. – Medicinerna får fettet att flytta sig på kroppen, vilket gjort att jag nästan inte har något fett kvar under fotsulorna. Det smärtar väldigt mycket när jag stått och gått mycket. Fast det får jag leva med. Joakim bor i Göteborg och arbetar med information och utbildning på Positiva gruppen väst, den bildades för att stötta dem som drabbats av hiv och deras anhöriga. Han är gift med en man som inte har hiv och tycker att livet över huvud taget är lyckligt. – Jag kunde ha varit död, men hade tur att bli smittad så sent att det hann komma fram effektiva bromsmediciner. Jag har ett jobb som jag trivs med och en underbar man. Däremot är jag oroad över att antalet hivfall ökar i Sverige. I dag är hiv som behandlas sällan dödlig, men för många av dem som måste medicinera livet ut innebär det ändå en dramatisk omställning att bli smittad. Och Joakim tycker att alltför många tycks leva i föreställningen att hiv inte kan drabba dem – bara andra. – Rädslan och okunskapen gör att de flesta som drabbas av hiv får infektionen av någon med okänd hiv-status efter att inte ha skyddat sig. Alla måste ta sitt eget ansvar och testa sig vid oskyddat sex. Joakim Berlin menar vidare att omgivningens attityder till människor med hiv måste förändras. – Därför behövs verkligen en större satsning på information om hiv och aids, och ett bättre bemötande av personer med hiv. Särskilt måste anslagen för ett förebyggande arbete bland män som har sex med män öka. Myndigheterna har misslyckats med att se vilken grupp som faktiskt drabbas hårdast av hiv, understryker han. En hivdrabbad person som är medveten om sin smitta och har oskyddat sex utan att upplysa partnern om infektionen kan i dag dömas till flera år i fängelse för grov misshandel – oavsett om partnern smittas eller inte. Det är något som bland annat Smittskyddsinstitutet reagerat på. – Nio av tio med hiv har i dag en fungerande behandling. Enligt forskare är risken att de för infektionen vidare i samband med oskyddat sex lika liten som om de använt kondom. Ändå kan de som inte berättar om sin hivinfektion dömas till långa fängelsestraff. – Det borde minst lika mycket vara den enskilda individens ansvar att förstå att oskyddat sex alltid kan innebär risker. Många som har en hivinfektion vet inte själva om att de är smittade. Från dödlig till behandlingsbar • 1980 sökte sig flera män till amerikanska sjukhus med en rad svåra symtom. Det var början på en världsomfattande epidemi som hittills skördat över 30 miljoner offer – inom kort blev förkortningarna hiv och aids allmänt kända. • I augusti 1982 kom den första svenska hivpatienten till Roslagstulls sjukhus och året efter dog den första smittade. I dag är hiv inte längre en livshotande infektion här i landet. • Hiv är ett virus som kan överföras vid oskyddade sexuella kontakter eller om smittat blod på annat sätt kommer in i kroppen. • Aids är samlingsnamnet för det tillstånd som uppstår när hiv allvarligt har försvagat immunförsvaret hos en person som har hiv. • I dag finns det inte något botemedel mot hiv eller aids, eller något vaccin som skyddar mot sjukdomen. Det finns däremot mediciner som bromsar sjukdomsutvecklingen. • Hiv smittar inte vid beröring, smekningar eller kyssar, inte heller genom föremål som husgeråd eller genom mat och dryck eller genom myggor och andra insekter. • Att använda kondom vid olika former av samlag är det bästa sättet att skydda sig mot hiv. • I dag kan du föda barn även om du eller din partner har hiv. Risken för att viruset förs över till fostret eller till barnet i samband med förlossningen är minimal om du har en fungerande behandling. Källa: Noaks Ark, Sven Grützmeier Statistik om hiv i Sverige • Under 2011 rapporterades 465 fall av hivinfektion till Smittskyddsinstitutet. • Av dem var 63 procent män och 37 procent kvinnor. • Av samtliga rapporterade fall var över hälften, eller 55 procent, smittade genom heterosexuell kontakt. • Under första halvåret 2012 ligger antalet rapporterade fall av hiv-infektion på samma nivå som i fjol. • Sedan 1980-talets början har 10 000 hiv-fall rapporterats i Sverige • I dag lever cirka 6 000 personer med hiv i Sverige. Källa: Smittskyddsinstitutet ", "article_category": "other"}
{"id": 18640, "headline": "Ny bok ska ge sexualundervisning till unga", "summary": "Snopp, snippa – och hur blir man egentligen ihop? En ny bok om sex, relationer och känslor vänder sig i första hand till elever i mellanstadiet. ”I den åldern är frågorna så många”, säger författaren Nathalie Simonsson.", "article": "Många minns kanske den lite fnissiga och generade stämning som rådde i klassrummet när läraren – oftast fröken – berättade om hur barn blir till, att pojkar har snoppar och flickor ... ja, vad var det nu igen det skulle heta? Enligt skolans kursplan är det obligatoriskt med sexualundervisning i mellanstadiet. Förutom hur kroppen fungerar ska lärare och elever samtala om könsroller, sexuell läggning och familjeformer. Även jämställdhet och frågor kopplade till den egna identiteten ska tas upp. – Men många lärare känner sig väldigt osäkra på ämnet och skjuter därför upp de lektionerna till längre fram i grundskolan, säger sexualupplysaren Nathalie Simonsson. Hon arbetar på RFSU och menar att osäkerheten kan bero på att det finns ytterst få läroböcker som berör undervisning i sex och samlevnad. De flesta lärare har också fått bristfällig utbildning eller ingen utbildning alls i ämnet. Först för ett år sedan blev kurser i sex och samlevnad obligatoriska för mellanstadielärare. Nu är Nathalie Simonsson aktuell med en ny bok i ämnet. Den har titeln ”Världens viktigaste bok” och vänder sig i första hand till unga i åldern tio till tretton år. – Min bok som handlar om kroppen, sex och relationer kan användas i skolundervisningen, men kan också läsas på egen hand av unga. Jag hoppas att den kan bli ett stöd och en inspiration för unga, föräldrar och lärare, säger Nathalie Simonsson som i sitt arbete som sexualupplysare möter många mellanstadieelever. Är det vanligt att snoppen är sned? Varför är vissa saker killiga och andra tjejiga? Hur känns det att vara kåt? Kan mensen vara brun? Hur ofta är det okej att onanera? Varför är mitt ena bröst större än det andra? Hur ska jag visa att jag vill bli ihop med den jag gillar? Ja, det är bara några få av de tusentals frågor Nathalie fått svara på. Hennes erfarenhet är att barn och unga vill ha svar och att vuxna – både föräldrar och lärare – måste ta deras undringar på allvar. – Jag minns att jag själv hade en massa frågor i mellanstadiet som jag inte vågade ställa. Det kändes pinsamt och jobbigt att prata om vissa saker som hade att göra med kroppen och med de känslor som började poppa upp under den inledande puberteten. I stället behöll jag mina funderingar för mig själv och gick omkring och oroade mig – helt i onödan. I dag tycker Nathalie Simonsson att det är märkligt att så många fortfarande upplever det som konstigt och besvärande att prata om kroppen, känslor och sex. – När jag är ute på olika skolor är det kanske först tyst i klassrummet. Men det brukar lossna så fort eleverna förstår att jag inte tycker att det är pinsamt att tala om hur snoppen och snippan fungerar, om onani och vad som händer under puberteten. Nathalie säger att eleverna verkar kunna förvånansvärt lite om hur deras kroppar fungerar och om sex över huvud taget. Hon berättar att tjejer kan fråga var tampongen ska föras in och killar kan vara livrädda för att deras snopp ser konstig ut. – En del vuxna jag möter undrar om det inte är tidigt att ha sexualundervisning redan i mellanstadiet. Men många elever har kommit i puberteten då och har många frågor som de vill ha svar på. Att vänta till högstadiet blir för sent. Själv minns Nathalie Simonsson att hon fick undervisning i sexualkunskap i högstadiet och gymnasiet. I mellanstadiet fick tjejerna i klassen gå till skolsköterskan för att titta på bindor. Hennes erfarenhet är att många tycker att det är lättare att prata om onani med pojkar, det tycks vara lättare att prata om hur en snopp fungerar än en snippa. – Det är kanske gamla och förlegade attityder som lever kvar. Om pojkar i högstadiet kan ha blivit lite mer säkra på hur deras kroppar fungerar är det tvärtom för tjejerna. De kan till och med tycka att deras könsorgan är äckliga. Och många av dem tycks tro att onani är något skamligt. – Men sedan kan pojkar tycka att det är svårare att prata om känslor, hur man gör för att bli ihop med någon och hur man visar att man gillar någon annan. För ett par år sedan besökte Nathalie Simonsson en skola vid flera tillfällen för att ha sexualundervisning i en femteklass. Under den avslutande picknicken kom läraren fram och berättade att flera flickor i klassen kommit fram till henne under terminen och talat om mensskydd. – Det var första gången under hennes trettio år som mellanstadielärare som det inträffat. För två år sedan fick Nathalie Simonsson uppdraget att skriva ”Världens viktigaste bok”. Den är utgiven i samarbete med RFSU och förlaget Ordfront. Hon har varit ute i skolor och testat om bokens innehåll är relevant för unga som är mellan tio och tretton år. Även föräldrar och lärare har fått komma med synpunkter. Hon har också läst ungdomsböcker och varit ute på en del communities, sociala mötesplatser på nätet som vänder sig till unga. – Vi hoppas att lärare kommer att använda boken i sin undervisning och att föräldrar köper den till sina barn. Unga har rätt till information och om de får svar på sina frågor tror jag att de känner sig tryggare, lyssnar mer på sig själva och blir lyhörda inför andra. Nathalie säger att många ungas första kontakt med sexualitet sker genom reklam, böcker, film och andra medier – detta långt innan de har någon egen erfarenhet av sex. – Därför är det viktigt att föräldrar och lärare vågar ta de här samtalen. Råd till föräldrar och lärare • Var lyhörd när barnet eller barnen vill prata om sina kroppar och känslor. Skjut inte upp samtalet till en oviss framtid. • Prata ofta om känslor, relationer, sex, kärlek med barnet eller barnen. Då blir det avslappnat och mindre pinsamt. Hitta vardagliga situationer att föra sådana samtal i. Det kan vara efter att man sett reklamfilm, en löpsedel eller passerar hyllan med bindan i butiken. • Samla inte ihop alla frågor och allt du vill berätta till ett enda tillfälle. Då kan situationen lätt uppfattas som väldigt dramatisk. • Försök att inte känna oro inför hur samtalet med barnet eller barnen ska avlöpa. Ha i stället självförtroende och möt barnet med allvar och intresse. • Var öppen och öva dig att inte förutsätta saker. Du kanske till exempel inte vet om barnet du pratar med blir kär i killar eller tjejer. Prata på ett sätt som visar att du inte tar för givet att personen är heterosexuell. Källa: Nathalie Simonsson, RFSU Sexualundervisning 1942: Sexualundervisning införs i folkskolan. 1955: Undervisningen i sex och samlevnad blir ett obligatoriskt skolämne. Fokus ligger på att skydda flickor från pojkars sexualdrift. 1977: Dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) uppdaterar handledningen för sex- och samlevnadsundervisningen. Även utomäktenskapligt sex accepteras och det görs tydliga ställningstagande mot diskriminering. 1995: Ett referensmaterial från SÖ fokuserar på samtal. Rekommendationen är att undervisningen bygger på elevernas egna erfarenheter. 2011: På hösten blir sex och samlevnad obligatoriskt på utbildningen för mellanstadielärare. Den nya kursplanen innehåller tydliga skrivningar om att sex och samlevnad ska integreras i de olika skolämnena. ", "article_category": "other"}
{"id": 18641, "headline": "\"Hopslagna AP-fonder ger miljarder i ökad avkastning\"", "summary": "Fem fonder bör bli tre. AP-fonderna är omoderna och präglade av ett föråldrat synsätt på kapitalförvaltning. Detta har ett högt pris som i slutändan påverkar förutsättningarna för en stabil allmän pension, skriver Mats Langersjö i den så kallade Buffertkapitalsutredningen som i dag lägger fram sitt förslag.", "article": "Buffertkapitalsutredningen, som i dag lägger fram ett slutligt förslag till regeringen, föreslår att dagens struktur med fem AP-fonder avvecklas och att den övergripande administrationen och förvaltningen av buffertkapitalet samlas i en ny myndighet, Pensionsreservsstyrelsen. Syftet är effektivisera och anpassa placeringsregler samt struktur och styrning av förvaltningen till väsentligt ändrade omvärldsförutsättningar. Tre mål ska därmed bättre kunna uppfyllas: ett bättre bidrag till pensionssystemets finansiella stabilitet från buffertkapitalet, en tydligare och mer transparent struktur som ökar verksamhetens legitimitet hos allmänheten samt en god miljö för professionalism och långsiktighet i förvaltningsorganisationen. Buffertkapitalet, som vid senaste årsskiftet var cirka 870 miljarder kronor, har en central funktion som ”demografisk buffert” i pensionssystemet. Kapitalet ska kunna användas för att bidra till pensionssystemets finansiering under perioder då systemets finansiella ställning försvagas, till exempel i samband med stora pensionsavgångar. Sverige har ett pensionssystem som i många aspekter anses vara ett av de mest moderna och robusta i världen. Samtidigt är AP-fonderna omoderna och präglade av ett föråldrat synsätt på kapitalförvaltning och styrning. Det är först när det regnar som man märker att taket läcker. De parallella strukturerna, brist på styrning och placeringsreglerna för första-fjärde AP-fonderna, samt Sjätte AP-fondens udda roll som riskkapitalaktör har medfört mycket stora kostnader. Ekonomikonsulterna Ernst & Young har på utredningens uppdrag analyserat vad suboptimeringen kostat det svenska pensionssystemet. Deras slutsats är att avsaknaden av samarbete och samordning i administrationen av fonderna kostar cirka 250 miljoner kronor per år. Utredningen bedömer också att de strukturella problemen har kostat minst en procent årligen i förlorad avkastning. Det innebär nästan nio miljarder kronor per år, eller närmare 80 miljarder kronor de senaste tio åren i möjlig utebliven avkastning. Den ineffektiva fondstrukturen har ett högt pris, som i slutändan påverkar förutsättningarna för en stabil allmän pension. Förutsättningarna för effektiv förvaltning av buffertkapitalet, eller Pensionsreserven som utredningen föreslår som nytt namn, har förändrats dramatiskt under de senaste tio åren. Den globala tillväxtkartan har ritats om, nya instrument och tillgångsslag har utvecklats. Finans- och skuldkriser samt en IT-bubbla har gjort att de flesta omvärderat gamla sanningar om pensionsförvaltning. Det måste dock framhållas att det finns mycket goda grundförutsättningar för en bra förvaltning av pensionsreserven. En framgångsrik aktör på kapitalmarknaderna ska agera långsiktigt, vara en stor aktör på marknaderna samt kunna attrahera kompetens. En moderniserad förvaltning av pensionsreserven kan uppfylla samtliga dessa kriterier. AP-fonderna har i dag en unik ställning bland de statliga myndigheterna. Varken regering eller riksdag tar huvudansvaret för verksamheten i stort. Fondernas inbördes oberoende gör att det saknas förutsättningar för ett gemensamt ansvarstagande för pensionsreservens roll i pensionssystemet. Regeringen har inte de senaste tio åren utvärderat om de olika mål som fonderna satt upp för sin egen förvaltning är relevanta och förenliga med fondernas övergripande uppdrag, att förvalta fondmedlen på sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för pensionssystemet. Ett centralt skäl till att samordna den övergripande administrationen av förvaltningen är att få ett tydligare huvudmannaskap med helhetsperspektiv. Eftersom pensionsreserven spelar en central roll i pensionssystemet bör Pensionsreservsstyrelsen samarbeta närmare med Pensionsmyndigheten, som har samlad kunskap om pensionssystemets finansiella ställning och kommande demografiska utmaningar, vilket påverkar risktolerans och förväntad avkastning för förvaltningen av pensionsreserven. Pensionsreservsstyrelsen ges rollen som kapitalägare vars uppgift är att uppnå högsta möjliga avkastning inom vald risknivå. Själva förvaltningen sker självständigt i tre fonder med tre oberoende och självständiga fondstyrelser inom myndigheten. Myndighetens styrelse utser fondstyrelserna, beslutar ett övergripande gemensamt mål för fondstyrelsernas förvaltning, utvärderar fondstyrelserna och fastställer riktlinjer för ägarstyrning samt riktlinjer för miljö och etikhänsyn i investeringsverksamheten. Arbetet med etiskt och miljömässigt ansvarsfulla investeringar av pensionsmedlen bör stärkas och ges en mer framträdande roll än i dag. Myndigheten ska samordna fondernas stödfunktioner såsom IT och portföljadministration i syfte att minska förvaltningskostnaderna. Regeln om att varje fonds investeringar får utgöra max två procent av det totala börsvärdet behålls. Den samlade ägarandel på den svenska börsen kan därmed inte överstiga sex procent. Även röstandelsbegränsningen om max tio procents ägarandel i noterade innehav behålls. Begränsningarna har inte någon negativ effekt på förvaltningen av pensionsreserven men torde minska de farhågor som finns om maktkoncentration. Utredningen presenterar också ett alternativt förslag där pensionsreserven samlas i en enhetlig fond, vilket skulle ge ännu bättre riskkontroll och mer kostnadseffektiv förvaltning. De flesta jämförbara och framgångsrika internationella pensionsreservsfonder har likande strukturer. I ett läge då AP-fondernas samlade ägande på den svenska börsen uppgår till 1,7 procent av det samlade börskapitalet är diskussioner som förevarit om maktkoncentration mindre relevant. Mer angeläget är istället att finna praktiska lösningar som leder till bättre förutsättningar för förvaltningen av pensionsreserven att bidra med avkastning som stärker pensionssystemet till fördel för nuvarande och kommande pensionärer. Mats Langensjö Särskild utredare, översyn av AP-fondernas regelverk (Buffertkapitalsutredningen) ", "article_category": "other"}
{"id": 18642, "headline": "Frihetens falska profeter", "summary": "Wikileaks Julian Assange skrudar sig gärna i sanningens och frihetens färger. Sina kritiker och offer utmålar han helst som mörkmän, måna om det dunkel där de utförde sina manipulationer – tills Wikileaks lät ljuset spela.", "article": "Wikileaks Julian Assange skrudar sig gärna i sanningens och frihetens färger. Sina kritiker och offer utmålar han helst som mörkmän, måna om det dunkel där de utförde sina manipulationer – tills Wikileaks lät ljuset spela. Facit talar ett annat språk. De osovrade läckorna om stort och smått har vållat stort buller och mycken förtret, men yttrandefrihet och öppenhet har knappast blomstrat. Lavinen av politiskt skvaller har torpederat ömtåliga relationer mellan grupper och regeringar; mellan ledare och diplomater. Många av de ödelagda kanalerna var reella resurser, och hjälpte till att kontrollera eldfängda konflikter mellan parter som utåt förbannade varandra. Wikileaks talesmän framställer gärna verksamheten som journalistik driven till sina yttersta konsekvenser. Det har varit si och så med den saken. Professionella medier gör bedömningar och urval, ifrågasätter, gräver och tar ansvar för sakuppgifter – en arbetsmetodik som Wikileaks ofta valt att hoppa över. En av många stormar i vattenglas som Wikileaks kommit åstad inträffade i Ecuador. 2009 skrev USA:s ambassadör Heather Hodges hem att Correas polischef var en känd mutkolv och skurk. Sedan Wikileaks läckt detta i fjol tvingades Correa agera. Han förklarade ambassadören icke önskvärd, USA replikerade och Wikileaks bokförde förtjust ännu en triumf. Ett akut samhällsproblem i Latinamerika är populistiska presidenters försök att tysta oberoende och oppositionella medier. I Correas Ecuador, landet som beviljat Assange asyl, har anloppet mot pressen tagit sig spektakulära uttryck. Efter mönster av Argentina och Venezuela, där drakonisk lagstiftning, skattemyndigheter och domstolar reducerat den icke statskontrollerade pressen till ett minimum, är Correa på god väg att skaffa sig full kontroll över ord och bild. På ett par år har han ökat antalet statliga medier från ett till sjutton, och de som envisas med att kritisera hans styre gör det på egen risk. Efter en misshaglig ledarartikel i liberala El Universo dömdes tre av dess chefer och skribenten till flera års fängelse och böter på 40 miljoner dollar. I februari benådades de av Correa, med en farbroderlig varning till alla medier att ”låta det bli till en läxa”. Statens myndigheter mobiliseras i överfallet på medierna, samtidigt som regimens propagandaorgan hamrar in budskapet att kritikerna är kuppmakare, USA-agenter och folkfiender. Argentinas peronistiska president Cristina Fernandez kallar allt oftare de liberala tidningarnas skribenter för ”nazister” – extra pikant med tanke på peronismens förflutna. Nyligen förverkligade Fernandez en gammal peronistisk dröm, när hon fick igenom lagstiftning som definierade tidningspapper och trycksvärta som ”nationella intressen”. Syftet är att ge staten ensamrätt på hantering av materialen, och låta den dela ut och prissätta dem efter sitt godtycke. I Venezuela, Ecuador och Argentina får statliga bolag och myndigheter inte annonsera i kritiska medier. Följsamma organ får desto mer sådan reklam och binds i ett evigt beroende. Allt detta gäller huvudstadspressen. På landsbygden, där främmande medier, diplomater och människorättsorgan har sämre insyn, råder långt råare metoder. Där är den vanligaste lösningen på pressdiskussioner helt enkelt att reportern lämnar stan av omsorg om sin hals och sin familj. ", "article_category": "other"}
{"id": 18648, "headline": "”Förhastade slutsatser i fallet Thomas Quick”", "summary": "Skyldig eller ej? Efter att Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) tog tillbaka sina erkännanden år 2008 har det sökts resning i alla målen. Snart kan han vara friad från alla mordanklagelserna. Men i åtminstone två fall finns övertygande bevis mot honom. Det behöver klaras ut vad som gick snett, när och varför, skriver före detta justitiekanslern Göran Lambertz.", "article": "Thomas Quick (nu Sture Bergwall) har dömts oskyldig för åtta mord. Om detta är alla numera övertygade. Utom de flesta som arbetade med ärendena i olika roller när det begav sig på 90-talet. Tusentals personer som har läst tidningar och böcker är säkra på att 40 personer som kunde och kan materialet har låtit sig luras, alternativt själva manipulerat och konspirerat. Borde man inte bli fundersam redan där? Borde man inte i varje fall ha is i magen? De åtta morden begicks under åren 1976–88. Sture Bergwall erkände alla åtta och dömdes för dem under åren 1994–2001. I alla rättegångarna presenterades omständigheter som enligt domstolarna bevisade att han var gärningsman. Det handlade mestadels om att man ansåg att hans berättelser om fakta kring morden måste komma från mördaren. Efter att Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden år 2008 har det sökts resning i alla målen. Åklagarna har avstått från att hävda Bergwalls skuld i flera fall och denne har frikänts. Sannolikt är han snart friad från alla åtta mordanklagelserna. Av detta dras nu åtskilliga felaktiga eller förhastade slutsatser. All bevisning som övertygade domstolarna finns kvar väsentligen intakt, utom Bergwalls erkännande. Jag vill nämna bara fem av de många omständigheter som är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat. Eftersom det nu hävdas att polisen har gett honom alltför mycket information, har jag valt ut några uppgifter som Sture Bergwall lämnat och som inte kan ha sitt ursprung hos någon annan. 1. När Bergwall skulle visa den plats där han gjort sig av med kroppen efter en nioårig norsk flicka pekade han ut en skogsväg som var spärrad med en vägbom och ett hänglås. Bergwall förklarade att man måste åka in där och att det hade gått bra i samband med mordet. I utredningen blev det klarlagt att bommen vanligtvis var låst, men att det pågick arbeten vid en kraftstation i området den aktuella natten och att den därför kan ha varit öppen. 2. Bergwall berättade om en liten såg som han hade använt för att ha sönder nioåringens kropp. När polisen letade hittade man med metalldetektor bladet till en så kallad bågfil i det begränsade område där han hade sagt att verktyget skulle finnas. 3. När Sture Bergwall ombads ge detaljer som kunde styrka att han hade varit på plats när en elvaårig pojke försvann, berättade han att han hade sett en annan pojke vid ett grannhus med en stickad tröja i ett karakteristiskt mönster. Bergwall tecknade en skiss av tröjan. En pojke i huset passade på Bergwalls beskrivning, och mönstret på tröjan stämde väl med teckningen. 4. Vid polisförhör beskrev Sture Bergwall ett märke på den elvaårige pojkens kropp och ritade en skiss. När utredaren två dagar senare frågade pojkens mamma bekräftade hon att han hade ett födelsemärke och gjorde en skiss som stämde väl med Bergwalls. 5. I samband med vallning i Norge angående mordet på en 17-årig flicka pekade Bergwall till utredarnas överraskning ut fyndplatsen för ett annat mord. Utpekandet medförde att utredningen om mordet på en ung norsk kvinna kom igång och så småningom ledde till att Bergwall fälldes. Under den utredningen fick inte förhörsledaren någon information om brottet innan Bergwall hann berätta så mycket att det räckte till åtal. Innan man betraktar Sture Bergwall som en osannolik sexmördare bör man betänka att han tidigare hade begått flera sexuella övergrepp mot pojkar och knivhuggit en person som nästan avled av skadorna. Av läkare har han bedömts lida av ”höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus” och vara ”under vissa förhållanden utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem”. Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare” är för många den sista spiken i kistan. Där beskrivs utredningsinsatser som ter sig katastrofala. Terapeuter och polis hjälper en person som från början inte vet ett dyft om ett mord så att han så småningom kan alla detaljer och därmed övertyga domstolen om sin skuld. Vid första läsningen häpnade jag. Var allt en stor bubbla som nu spruckit? Jag granskade fakta. För att bara använda säker information utgick jag från att Bergwall hade läst allt som fanns att läsa i tidningarna, och att utredarna lärt honom allt i övrigt som de visste. Det visar sig att det då ändå finns utomordentligt övertygande bevis om Bergwalls skuld till de två mord som jag koncentrerat mig på. Ett par skisser han gjort är häpnadsväckande. Det bör vara intressant för den sanningssökande att ta del av dem. När jag läste delar av boken igen insåg jag hur lätt det är att dra fel slutsatser av Råstams övertygande text, som för övrigt är full av ordval som gör läsarna avogt inställda till terapeuterna, poliserna, åklagaren och advokaterna. Hannes Råstam var en utomordentlig journalist. Men hans bok är förrädisk för den som tar till sig texten utan att tänka på att det finns annat som kunde ha skrivits. Principfrågan är hur långt polisen ska få gå i en brottsutredning för att hjälpa den misstänkte på traven när han erkänner men först minns mycket lite. Den frågan är inte lättbesvarad. Men det som ska vara avgörande i domstolen är den bevisning som finns, hederligt presenterad av åklagaren. Det kan diskuteras om det är riktigt – som jag nu gör – att fortsätta peka på den starka bevisningen mot en person i ett läge där han är frikänd. Jag anser det riktigt i detta fall, och när utrymmet medger ska jag återkomma till saken. Jag hoppas att det när resningsprocesserna är över tillsätts en sådan kommission som flera har föreslagit. Det behöver klaras ut vad som gick snett, när och varför. Oavsett när felen har begåtts är det inträffade mycket allvarligt för rättsväsendet, och lärdomar måste dras. Även jag bör ha is i magen. Men jag är mer än förvånad över de slutsatser som hittills har dragits. Göran Lambertz, f d justitiekansler ", "article_category": "other"}
{"id": 18651, "headline": "”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”", "summary": "Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren.", "article": "Den juridiska cirkusen kring fallet Julian Assange har nu fått proportioner som saknar motstycke i juridisk historia. Ingen annan man än just Julian Assange skulle bli jagad på detta sätt över flera kontinenter för de påstådda brotten våldtäkt och sexuellt ofredande. Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen. Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få. En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken. Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt. Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall. Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada. Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom. Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel. När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser. Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är. Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”. I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange. Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet. Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propagandamaskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet. Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män. Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet. Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden. På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna. Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med. Helene Bergman, journalist Anders Carlgren, journalist ", "article_category": "other"}
{"id": 18661, "headline": "”Arbetslinjen nödvändig för den svenska modellen”", "summary": "Den svenska modellen har tjänat Sverige väl under lång tid. Vi ser nu hur vi lyckas kombinera hög sysselsättning och tillväxt med sammanhållning samtidigt som vi toppar internationella rankinglistor över konkurrenskraft, individualism och innovationsförmåga.", "article": "Den svenska modellen har tjänat Sverige väl under lång tid. Vi ser nu hur vi lyckas kombinera hög sysselsättning och tillväxt med sammanhållning samtidigt som vi toppar internationella rankinglistor över konkurrenskraft, individualism och innovationsförmåga. Ett viktigt fundament som ofta förbises med modellen är att den har förmått att utvecklas för att möta nya samhällsutmaningar. Det måste den fortsätta att göra även i framtiden. Medan unga socialdemokrater nostalgiskt blickar tillbaka mot den samhällsmodell som formade 1900-talets Sverige, senast på DN Debatt 14/8, är vår utgångspunkt att fråga oss hur modellen kan utvecklas och användas för att möta de utmaningar vi står inför i dag. Dagens arbetsliv ser annorlunda ut än det gjorde för 20 eller 30 år sedan. Den moderna arbetsmarknaden ställer större krav på rörlighet och nya kompetenser. Trygghet i nutida kontext behöver inte nödvändigtvis innebära en livslång anställning på samma arbetsplats. Trygghet innebär att människor ges rätt förutsättningar att möta det moderna arbetslivet och att trösklar sänks för de grupper, framför allt ungdomar och människor med invandrarbakgrund, som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. I sitt tal i Almedalen tidigare under sommaren föreslog Fredrik Reinfeldt att regeringen tillsammans med de fackliga organisationerna och arbetsgivarna ska bilda en jobbpakt med syftet att sänka trösklar för ungdomar på väg in på arbetsmarknaden. Förslaget är ett tydligt exempel på hur den svenska modellen kan utvecklas och sättas i arbete för att lösa ett angeläget nutida problem. Det grundläggande fundamentet för att den svenska modellen ska kunna fortsätta utvecklas är arbetslinjen. Utan en arbetslinje som skapar tydliga incitament för arbete och kontinuerligt sänker trösklar till arbetsmarknaden kommer inte den svenska modellen att fungera. Det är arbetslinjen som kommer att säkra välfärden och det trygghetssystem som i förlängningen garanterar individens oberoende. Det är med den utgångspunkten som Moderaterna kommer att fortsätta att upprätthålla och utveckla den svenska modellen. Per Schlingmann chefsstrateg (M) Erik Bengtzboe förbundsordförande, Moderata Ungdomsförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 18671, "headline": "Del 1: Allt fler barn blir vänsterhänta", "summary": "I dag är det Vänsterhäntas dag. I snitt blir runt 10 procent av alla barn vänsterhänta – men bland för tidigt födda är det betydligt fler. Vänsterhänta är unika, inte avvikande, poängterar forskaren Louise Rönnqvist. Sannolikt finns det flera sorters vänsterhänthet.", "article": "Antalet vänsterhänta eller människor med så kallad mixad sidodominans – som inte har någon tydlig höger- eller vänsterhänthet – blir allt fler. En förklaring kan vara att allt fler mycket för tidigt födda barn, och barn med tidiga hjärnskador, räddas till livet. För visserligen finns en ärftlig komponent bakom vänsterhänthet, men samband finns också med hjärnskador som kan ha uppkommit tidigt under graviditeten eller i samband med att barnet fötts för tidigt. I snitt blir cirka 10–12 procent av alla barn vänsterhänta, eller icke tydligt högerhänta. Men bland de för tidigt födda barnen handlar det om drygt 20 procent, visar nya svenska studier. Och ju mer prematura, eller för tidigt födda, barnen är, desto mer vanligt är det med en icke tydlig högerhänthet. – Att skilja på barn som ärvt sin vänsterhänthet och dem som blivit det på grund av en störning vid hjärnans tidiga utveckling under graviditeten är viktigt. Detta eftersom det i det senare fallet ofta finns kopplingar till olika utvecklingsrelaterade problem, som koordinationsstörningar, adhd och läs- och skrivsvårigheter. Det säger Louise Rönnqvist, professor i psykologi vid Umeå universitet, som i många år forskat om hjärnans tidiga utveckling och bland annat kring hur olika sidoskillnader, som höger-vänsterhänthet, utvecklas. Frågan om hänthet kan tyckas trivial, men inget kunde vara mer felaktigt, menar hon. Häntheten säger nämligen mycket om hur hjärnan är organiserad, eftersom samband finns mellan vilken hand vi använder vid precisionsarbete och var någonstans i hjärnan vi har talet, eller språkcentrum, lokaliserat. Något som är viktigt att veta vid till exempel sjukdom eller kirurgiska ingrepp i hjärnan. Sannolikt finns det två, kanske flera olika sorters vänsterhänthet, beroende på hur hjärnans nätverk är uppkopplade, tror forskarna. En viss ärftlighetsfaktor finns. Chansen att två högerhänta föräldrar får ett vänsterhänt barn är mindre än 10 procent. Är en förälder vänsterhänt är chansen 20–30 procent och är båda vänsterhänta är sannolikheten cirka 50 procent. – Ärftligheten tycks främst ligga på mammans sida. Vilken hänthet pappan har verkar inte ha lika stor betydelse, säger Louise Rönnqvist. Men det är också något vanligare med vänsterhänthet, eller mixad preferens, bland personer som lider av utvecklingsstörningar, eller har kromosomrubbningar. Liksom bland barn som utsatts för miljögifter och droger under fostertiden. När det gäller alkoholrelaterade skador ser forskarna en tydlig effekt på hjärnan. – Bland de barn vars mödrar missbrukat alkohol under graviditeten är nästan hälften icke-högerhänta. De har också ofta koordinationsproblem. Och nu har flera studier visat att också för tidigt födda barn ovanligt ofta blir vänsterhänta, eller får en mindre tydlig sidodominans. Det finns amerikanska studier som visat att 30–40 procent av dem som är födda vecka 27 eller tidigare blir vänsterhänta. Men det är i överkant, tror Louise Rönnqvist. Hennes forskning, där närmare hundra för tidigt födda barn följts från födelsen upp till skolåldern, tyder snarare på att det handlar om drygt 20 procent. – Bland de prematura barnen finns signifikant färre som är högerhänta. Det är också vanligare att man inte utvecklat någon tydlig höger-vänster-preferens. Ju mer prematura barnen är desto vanligare är de att de inte har någon tydlig sidoskillnad. Förklaringen anses vara tidiga så kallade anläggningsskador på hjärnan. Fostret kan också ha haft en liten blödning tidigt under hjärnans utveckling eller skadats på grund av nedsatt syretillförsel i samband med att det fötts för tidigt. Normalt börjar höger- och vänsterhäntheten hos barn bli tydlig mellan ett och två års ålder. – Men redan hos nyfödda, som fötts efter normal graviditetslängd, kan man se asymmetrier i reflexer och rörelsemönster. Den här specialiseringen ser man inte alltid hos de för tidigt födda. Vi tolkar det som att den tidiga födseln påverkar hjärnans organisation och tidiga specialisering. Detta behöver dock inte betyda att barn med en tidig hjärnskada kommer att få andra bestående men. – Hjärnan har en hög plasticitet, den har en otrolig förmåga att återhämta och omorganisera sig. Men man ska inte heller bagatellisera de här rönen. Att födas mycket för tidigt innebär stora påfrestningar. Syftet med vår forskning är ju att tidigare än i dag hitta de barn som behöver extra stöd och träning. Även om det finns problem kopplade till så kallad förvärvad vänsterhänthet, bör man dock se det som en fördel att vi har olika aktiveringsmönster i hjärnan, tycker Louise Rönnqvist. – Vi får olika begåvningar. Vänsterhänta är unika, inte avvikande. För visserligen är vänsterhänta överrepresenterade i många riskgrupper men de har också förknippats med kreativitet, matematisk och konstnärlig förmåga och anses vara överrepresenterade bland till exempel musiker, dirigenter, dansare och vissa idrottsutövare. Så sägs till exempel att Leonardo da Vinci var vänsterhänt, liksom Michelangelo, van Gogh och Picasso. Förklaringen ansågs tidigare vara att de vänsterhänta hade den mer kreativa högra hjärnhalvan som språkcentrum. Men studier visar att bara omkring var femte vänsterhänt styrs av den högra hjärnhalvan. Resten använder, precis som majoriteten av de högerhänta, den mer analytiska vänstra hjärnhalvan som språkcentrum och styrs huvudsakligen av den. – Säkert vet vi inte, men jag tror att myten om vänsterhäntas ökade skapande förmåga handlar om den femtedel som har en dominant höger hjärnhalva, säger Louise Rönnqvist. Det finns fler fördelar med att vara vänsterhänt. Till exempel gynnas vänsterhänta i många idrotter, som tennis och handboll, eftersom de är svåra att läsa för motståndarna. Men det är inte så lätt att definiera hänthet. Hos många är det en glidande skala och de som är vänsterhänta är generellt sett mindre vänsterhänta än vad högerhänta är högerhänta. Cirka 3 procent använder båda händerna lika gärna. Det finns de som kan skriva med både höger och vänster hand samtidigt och då spegelvänt med vänsterhanden. De har troligen språkfunktionerna fördelade på både höger och vänster hjärnhalva. Forskning har också visat att människor med yrken där man använder båda händernas fingrar i hög utsträckning, som vissa musiker, inte har samma tydliga specialisering mellan sina hjärnhalvor. Historiskt ansågs vänsterhänthet vara något som skulle tränas bort. Fortfarande händer det att Louise Rönnqvist får frågan från oroliga föräldrar om de ska träna sina vänsterhänta barn att skriva med höger hand. Hennes svar är nej, i de allra flesta fall. – Även om träning av den motsatta, icke-dominanta handen kan vara positivt, så ska man inte tvinga barn. Det kan verka hämmande och försämra barnets koordinationsförmåga. Har man en unik talang ska man ta till vara den, det stärker självförtroendet. Jag tror på mångfald, det är människans styrka. – Däremot borde vi alla träna bägge händerna, genom det tränar vi också hjärnan. Fysisk träning av bägge sidor ger positiva kognitiva effekter. Det är som att vara tvåspråkig. Jag är själv högerhänt men brukar då och då borsta tänderna eller kasta bollar med vänster hand, bara för att öva mig. Insidan i morgon: Skolan tvingade henne att skriva med höger. När vänsterhänta Annalena började skolan tvingades hon använda högerhanden. Att använda vänster var skamligt. Louise Rönnqvist Forskar om hjärnans tidiga utveckling Yrke: Professor i biologisk utvecklingspsykologi vid Umeå universitet. Forskar om: Hjärnans tidiga utveckling, avvikelser och lateralitet, det vill säga utvecklingen av sidodominans och sidoskillnader. Bakgrund: Uppvuxen på Replot, en ö utanför Vasa i Österbotten. Kom till Stockholm 1976 och arbetade som sjuksköterska. Läste psykologi vid Umeå universitet. Disputerade 1993 på en avhandling om arm- och handrörelser hos nyfödda och små barn. Ålder: 54 år. Bor: I Umeå. Fakta Vänsterhänthet En egen dag sedan 1992 Vänsterhäntas dag (The Lefthanders Day) arrangeras varje år den 13 augusti och instiftades av en internationell sammanslutning, The Left-Handers Club, 1992. Syftet med dagen är att uppmärksamma de svårigheter som vänsterhänta upplever i vardagen. Vänsterhänta är något mer olycksdrabbade än andra på grund av att verktyg, redskap och maskiner oftast är gjorda för högerhänta. 10 procent. 10–12 procent av alla barn blir vänsterhänta. Bland dem som är för tidigt födda är det dock drygt 20 procent. Vänsterprassla. Vänster är fel och höger är rätt, så har det sett ut i historien, både religiöst och kulturellt. Att ”vänsterprassla” är fel, att vara någons ”högra hand” är bra. Djävulen använder vänster hand medan korstecknet görs med höger. Right. Engelskan har samma ord – right – för rätt och höger. Sinister. I latinet står vänster – sinister – för elak och olycksbådande. ", "article_category": "other"}
{"id": 18676, "headline": "”Felmatchad arbetsmarknad lämnar många unga utanför”", "summary": "Ny analys från SCB. En fjärdedel av alla i åldern 15–24 år är inte fullt ut aktiva i jobb eller utbildning. Också bland dem som är fullt aktiva finns brister i relevansen av utbildning och arbetslivserfarenhet. Debatten om ungdomsarbetslöshet bör inte bara handla om jobb för unga, utan om hur de bäst bygger relevant erfarenhet för framtiden, skriver Stefan Fölster.", "article": "Den redan allvarliga kompetensbristen på svensk arbetsmarknad är på väg att förvärras ytterligare. Anledningen är att en stor andel unga människor inte ägnar sin tid åt att bygga relevant arbetslivserfarenhet. En ny kartläggning som vi på Svenskt Näringsliv låtit SCB utföra visar att var fjärde ungdom inte är fullt sysselsatt i studier eller arbete. Av de som arbetar har var tredje ungdom ett arbete där de inte fullt ut kan använda sin utbildning eller kompetens. Situationen skapar stora luckor i utbudet av erfaren arbetskraft om tio till femton år. Redan i dag anger arbetsgivare att det enskilt allvarligaste tillväxthindret är bristen på erfaren arbetskraft. Utbildning och att samla värdefull erfarenhet i arbetslivet är en investering i unga människors framtid. Hur väl unga som grupp lyckas med detta avgör inte bara deras enskilda öden utan också landets framtida välfärd och välstånd. En central fråga är därför hur stor andel av unga som är fullt aktiva med att investera i sin framtid. Ungdomars problem att hitta vägen till sina framtida yrken och karriärer har ofta beskrivits som en marginell företeelse – något som påverkar en mindre grupp långtidsarbetslösa ungdomar. Samtidigt har olika mått på ungdomsarbetslöshet visat sig svårtolkade. Ska studerande som söker arbete räknas som arbetslösa? Ska en person som bara arbetar en timme i veckan verkligen räknas som sysselsatt så som det sker nu? Hur skall man se på ”uppgivet arbetslösa” som inte räknas in i arbetslöshetsstatistiken trots att gruppen är mycket större i Sverige än i många andra länder? Beroende på hur man svarar på dessa frågor kan ungdomsarbetslösheten beräknas till mellan 7 och 40 procent. Inga av dessa siffror kan anses vara rätt eller fel, utan de ger möjligen svar på olika frågor. Den enklaste och förmodligen mest relevanta frågan, har sällan undersökts. Från ungdomars eget perspektiv, men också samhällets, är det avgörande hur ungdomar lyckas lära och bygga upp erfarenheter som gör dem efterfrågade senare i livet. SCB har på vårt uppdrag genomfört en särskild analys av Arbetskraftsundersökningarna för att ta reda på hur många ungdomar som varken studerar eller heltidsarbetar och därmed inte är fullt aktiva med att utveckla sin kompetens. En gymnasielev, lärling eller en ungdom i ett vanligt jobb räknas här som fullt aktiv, även om personen har semester, föräldraledighet eller sjukskrivning. Kartläggningen visar att 320.000 ungdomar, eller 26 procent av alla i åldern 15–24, inte är fullt ut aktiva i jobb eller utbildning. Av dessa är en fjärdedel arbetslösa som inte heller studerar. En fjärdedel vill arbeta, men räknas inte som arbetslösa eftersom de har gett upp eller av annat skäl inte söker arbete. En fjärdedel arbetar ett antal timmar i veckan, men beskriver sig själv som undersysselsatt, och kombinerar inte heller med studier. Därutöver finns mindre grupper som deltidsarbetar utan att vilja arbeta mer, eller som över huvud taget inte vill arbeta eller studera. I siffrorna ingår inte ungdomar som är på resa eller arbetar utomlands. Däremot kan en mindre andel av dem som inte är fullt aktiva naturligtvis vara precis i skarven mellan jobb eller utbildningar just när SCB:s mätning görs. Även bland dem som är fullt aktiva finns tecken på brister i relevansen av utbildning och arbetslivserfarenhet. Var femte högskolestudent i Sverige har inte jobb ett år efter examen. Var tredje sysselsatt ungdom uppger att de har ett arbete där de inte kan använda sin utbildning eller kompetens till fullhet. Alla jobb är visserligen bättre än arbetslöshet, men det är ändå problematiskt om för få hittar jobb där de bygger långsiktiga yrkeserfarenheter. Även om de flesta ungdomar så småningom hittar en yrkesbana, så finns också de som får bestående ekonomiska, sociala eller psykiska men av motgångarna på arbetsmarknaden. Av de över 100.000 ungdomar som varken studerar eller arbetar under ett helt år är en stor del fortfarande inaktiva även nästkommande år. De löper störst risk. Debatten om ungdomsarbetslöshet har varit för enkelspårig i Sverige. Det handlar inte bara om jobb för unga, utan om hur de bäst bygger relevant erfarenhet. Länder med låg ungdomsarbetslöshet, som Tyskland, Österrike, Nederländerna, Danmark och Australien har skapat generella villkor på arbetsmarknaden som gör det möjligt och intressant för arbetsgivare att anställa oerfarna ungdomar och satsa på dem. Där har ofta arbetslivskopplade utbildningar stor tyngd. I Sverige skulle till exempel Yrkeshögskolan kunna expanderas betydligt. Ingångslönerna i dessa länder är ofta något lägre än i Sverige. I gengäld ökar lönerna mer under yrkesbanan. För ungdomar som behöver utbildning är skillnaden väsentlig. I Tyskland och Österrike får lärlingar eller trainees en lägre ingångslön i kombination med en utbildning på köpet. Anställningsskyddet för fast anställda är mer flexibelt än i Sverige, till exempel i Danmark och Nederländerna. Arbetsgivare har då oftare större vinst av att ge ungdomar en fast anställning och satsa på deras utbildning och yrkesutveckling. Arbetsförmedlingen tycks fungera bättre i de flesta länder. Unga människor har betydligt större förtroende för arbetsförmedlingen och får hjälp av den i större utsträckning i många andra länder jämfört med Sverige. Ett sätt att vässa arbetsförmedlingen är att i högre grad utsätta den för konkurrens, samtidigt som den blir mindre detaljreglerad. Australien har förbättrat effektiviteten väsentligt med den mest långtgående konkurrensutsättningen. I Sverige lanseras nu förslag på löpande band som går åt fel håll. Flera partier vill höja a-kassan trots att forskningen entydigt slår fast att det ökar arbetslösheten. Oppositionen vill dessutom kraftigt höja arbetsgivaravgiften för unga, sockrat med riktade insatser enbart till marginalgrupper. Många frustrerade arbetsgivare hittar i dag inte tillräckligt med erfaren personal. Samtidigt är en stor grupp ungdomar inte fullt aktiva i att utveckla kompetens och erfarenhet. Det går inte ihop. Stefan Fölster, chefsekonom Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 18682, "headline": "Toppstudent på väg till Boston", "summary": "Josefin Betsholtz bestämde sig tidigt för att plugga utomlands. Nu har hon som första svenska student på flera år antagits till ansedda MIT i Boston, USA.", "article": "– Förra hösten var jag i USA med mamma och min bror för att titta närmare på universitet som Harvard, Yale, Princeton och MIT. Alternativet var att plugga i England, det skulle bli billigare. Men jag sökte till MIT i Boston, gick igenom en massa prov och blev antagen, förklarar Josefin Betsholtz. Att bli MIT-student är en bragd i sig. Den internationella intagningen till universitetet står bara för 3–4 procent och svenska studenter är sällsynta. Josefin Betsholtz var den enda av ett 30-tal sökande svenskar som klarade kraven den här gången. – Det var enormt mycket arbete innan. Först ett omfattande prov som påminner om högskoleprovet, med två språkdelar plus en del med matematik och fysik. Sedan ett engelskt språkprov och så det som tog längst tid: att skriva ett par långa uppsatser. Det var den största utmaningen. Jag blev också intervjuad av en amerikan som var här i Sverige och som skickade ett omdöme till Boston. Det kändes som om man ville veta allt om mig och få ett grepp om hela min personlighet. När jag flera månader senare fick besked om att jag kommit in, kändes det bara overkligt, säger hon. Josefin Betsholtz tror att MIT:s inriktning på teknologi och naturvetenskap passar henne bra. Hon tycker sig ligga mer åt matte- och fysikhållet än humanistiska ämnen även om hon hade högsta betyg även där då hon gick ut college i Wales på IB-programmet (International Baccalaureate). – Jag hade valt IB för att det är en utbildning som man känner till i andra länder. För mitt mål var att plugga vidare utomlands. Redan i åttan bestämde hon sig. Då följde hon med sina kusiner till Toronto. Deras pappa skulle arbeta där i ett och ett halvt år, och Josefin frågade om hon fick följa med, åtminstone en termin. – Sedan gick jag bara hem och berättade att jag skulle åka till Kanada. Det är viktigt att ha föräldrar som stöttar en. Just nu arbetar hon som servitris hemma i Österskär. Det är tredje sommaren i rad hon är på ”Solbrännan”. Men under det sabbatsår hon haft sedan hon lämnade skolan i Wales har hon hunnit med en hel del annat. Strax innan sommaren vikarierade hon som lärare i grundskolan och innan dess var hon en månad i Indien. – Jag hade hållit på med yoga och ville fördjupa mina kunskaper i meditation. Så jag gick en yogalärarutbildning. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Denna inre resa, som hon kallar månaden i Kerala, var något helt annat än det hon gjorde under förra hösten. Då hade hon en praktikplats på Institutet för rymdfysik i Uppsala. Hon arbetade med projektet Rosetta, en satellit som 2014 ska landa på en komet. Vad händer då den dras in i magnetfältet, vilken betydelse har plasmatätheten? Det finns många frågetecken och Josefin gjorde koder för alla tänkbara situationer som sedan matades in i en simulator. – Det är första gången en satellit landar på en komet, så det är svårt att veta vad som ska hända, förklarar hon. Om hennes intresse för fysik också får en fortsättning på MIT, vet hon inte. Det bästa med de fyra åren i Boston är att hon får möjlighet att testa lite av varje i början innan hon bestämmer inriktning mot en mastersexamen. – Det viktigaste är att det är roligt. Om det är kul går jag in för det till hundra procent, så har jag alltid gjort. Studierna kostar 400 000 kronor om året, allt inräknat. Det är mycket pengar men hon vet att man kan ansöka om reducering av avgiften. Då gör universitetet en utredning av familjens ekonomi. – Men sedan får jag söka en rad stipendier och ta studielån. Dessutom kan jag ta jobb på det campus där jag ska bo. Det kan ge 40 000 kronor om året. Josefin Betsholtz Gratuleras till: Har antagits som student på MIT, Massachusetts Institute of Technology, USA. Ålder: 20. Bor: Österskär, Österåker. Familj: Mamma, pappa, lillebror och pudeln Luna. Gör: Servitris för tredje sommaren i rad. Bakgrund: En termin i åttan i Toronto, avbröt gymnasiet i Täby för att börja om på internationell linje på college i Wales. Sabbatsår med jobb som praktikant på Institutet för rymdfysik i Uppsala, yogalärarutbildning i Indien och lärarjobb i Österskär. Intressen: Yoga, dansa, sy, sticka och gå i skogen. Motto: Satsa hundra procent. ", "article_category": "other"}
{"id": 18701, "headline": "”Vi måste gå till botten med rättsskandalen Quick”", "summary": "Bristande självsanering. I sin bok om Quick tecknar Hannes Råstam en sorglig bild av det svenska rättsväsendet. Men att utreda ansvarsfrågan handlar inte om att brännmärka olämpliga tjänsteutövare, utan om att säkerställa att något liknande inte kan hända igen. Domstolsväsendet har tagit sitt ansvar – när ska polis, psykvård och rättsmedicin ta sitt? frågar Mattias Göransson.", "article": "I dagarna utkommer Hannes Råstams postumt publicerade ”Thomas Quick – att skapa en seriemördare”, och Sveriges mest uppmärksammade rättsfall i modern tid hamnar återigen i rampljuset. Det är lätt att ifrågasätta värdet av ytterligare djupdykningar i denna tragiska historia – inte minst lär de tidigare inblandade myndighetsutövarna garanterat vara av den uppfattningen. För de har ju så här långt undkommit sin medverkan till denna rättsskandal med blotta förskräckelsen. Några av dem har till och med utsatts för formell granskning – och friats. Just därför är Hannes Råstams bok så extra relevant. Råstam var vår främsta undersökande journalist: tvåfaldigt belönad med Stora journalistpriset, femfaldig vinnare av Föreningen grävande journalisters utmärkelse Guldspaden och mottagare av några av tv-världens mest prestigefyllda priser. Att han ägnade de fyra sista åren av sitt yrkesliv åt att tränga igenom den drygt 50 000 dokument tjocka Quickutredningen säger något om både utmaningen och hans envishet. Han intresserade sig inte nämnvärt för åsikter, hans arbetsområde var verifierbara fakta: Exakt hur gick det till när en tvångsintagen psykpatient dömdes för åtta mord han bevisligen inte kunde ha begått? De svar han ger i sin bok tecknar en sorglig bild av det svenska rättsväsendet. Missgreppen från de huvudansvariga – polisutredaren Seppo Penttinen, åklagaren Christer van der Kwast, terapeuten Birgitta Ståhle, advokaten Claes Borgström och psykologiprofessor Sven Åke Christansson – är delvis redan kända, både genom de dokumentärer Hannes Råstam gjorde för SVT och den stora mängd journalistik andra har producerat. I korthet förteg och ignorerade de det som talade för Quicks oskuld, och lyfte fram det som talade för motsatsen. Kvintetten visar sig dessutom vara i oroväckande gott sällskap: från de läkare på landets främsta rättspsykiatriska klinik som bar vårdansvaret för den självutnämnde ”seriemördaren”, till de domare och nämndemän som trots alla varningssignaler valde att lita blint på utredarna. Ett antal rutinerade poliser vid Rikskriminalen som tidigt kom fram till Quicks oskuld valde tystnaden i stället för att stöta sig med sina överordnade. Professorn i rättsmedicin Anders Eriksson friserade utlåtanden i stället för att redovisa objektiva fynd. Och så fortsätter det. I dag – tre år och åtta månader efter att Sture Bergwall på bästa sändningstid erkände för det svenska folket att han var oskyldig – har han beviljats resning för fem morddomar, och för de sista tre har åklagarmyndigheten själv begärt resning å hans vägnar. För två av morden har han även hunnit bli helt frikänd. Alla som läst besluten i de ärendena inser att det bara är en – förmodligen pinsamt utdragen – tidsfråga innan Bergwall har friats också från de resterande. Det svenska domstolsväsendet har tagit sitt sent påkomna ansvar. Övriga institutioner har dessvärre inte visat några tecken på att vilja utreda sitt. Att det finns saker att gå till botten med är odiskutabelt. Vilken roll har Säters sjukhus haft i det hela, vilken vård bedriver man och vilken rättssäkerhet har man som tvångsintagen psykpatient? Vilka kunskaper har svenska utredare om internationellt sett välkända fenomen som falska erkännanden och ”terapeutiska förhör”? Vilken ledarskapskultur inom polisen får ifrågasättare att straffas och sorteras bort? Vad får en rättsmedicinare att agera betjänt åt åklagaren? Och vilken omvärldssyn får domstolar att helt ignorera samhällsdebatten? Redan 1998 framfördes ett antal mycket uppmärksammade, och uppenbarligen korrekta, invändningar mot processerna – varefter ytterligare fyra morddomar föll. Att utreda ansvarsfrågan i fallet Thomas Quick handlar inte om att brännmärka ett antal olämpliga och i vissa fall kriminella tjänsteutövare; att utredarna förde domstolarna bakom ljuset, vilket är brottsligt, står nogsamt noterat av åklagare i olika resningshandlingar. Alla offentliganställda kan inte vara laglydiga, och alla kan inte vara felfria. Men missköter man en offentlig position där man är i ställning att avgöra andra människors öden, är det samhällets ansvar att befria en från densamma. Ytterst handlar det om att säkerställa att inget liknande kan hända igen, och visa att det juridiska systemet förtjänar allmänhetens förtroende. Och, inte minst, att gentemot mordoffrens anhöriga och de övriga drabbade uppvisa vanlig hyfs och respekt. Föräldrarna till ett av mordoffren begärde redan 2006 att Justitiekanslern skulle granska utredningen. Efter sex arbetsdagar ansåg sig JK ha utfört vad det tog Råstam år att genomföra, och utdelade högsta betyg till såväl utredningen som de ansvariga. År 2009 lämnade Sture Bergwalls advokat in en vanvårdsanmälan mot Säters sjukhus till Socialstyrelsen, som lika lättvindigt avfärdade ärendet: ”Socialstyrelsen ska inte utreda händelser som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om det inte finns särskilda skäl.” Och några sådana kunde man alltså inte finna. Som vår främste avslöjare av rättsskandaler kände Hannes Råstam begränsad tillit till den svenska självsaneringsförmågan: ”Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik”, sade han till mig före sin död. Av sedvanliga granskningsinstitutioner som JK och JO förväntade han sig ingenting; dem såg han som platser där myndigheterna gömde undan heta potatisar, ”som sedan får ligga och svalna i ett år” innan man ”uttalar sig si eller så när alla har glömt vad det handlade om”. Han sade också: ”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Den som sticker ut hakan där riskerar att skada sig själv.” En av Hannes Råstams yrkesmässiga förtjänster var att han väldigt sällan hade fel. Vad det gäller just det sistnämnda hoppas jag ändå att någon av våra beslutsfattare bestämmer sig för att överbevisa honom.  Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter samt vän och kollega till Hannes Råstam, och den som fick Råstams förtroende att färdigredigera ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare”. ", "article_category": "other"}
{"id": 18703, "headline": "”Vi måste gå till botten med rättsskandalen Quick”", "summary": "Bristande självsanering. I sin bok om Quick tecknar Hannes Råstam en sorglig bild av det svenska rättsväsendet. Men att utreda anvarsfrågan handlar inte om att brännmärka olämpliga tjänsteutövare, utan om att säkerställa att något liknande inte kan hända igen. Domstolsväsendet har tagit sitt ansvar – när ska polis, psykvård och rättsmedicin ta sitt? frågar Mattias Göransson.", "article": "I dagarna utkommer Hannes Råstams postumt publicerade ”Thomas Quick – att skapa en seriemördare”, och Sveriges mest uppmärksammade rättsfall i modern tid hamnar återigen i rampljuset. Det är lätt att ifrågasätta värdet av ytterligare djupdykningar i denna tragiska historia – inte minst lär de tidigare inblandade myndighetsutövarna garanterat vara av den uppfattningen. För de har ju så här långt undkommit sin medverkan till denna rättsskandal med blotta förskräckelsen. Några av dem har till och med utsatts för formell granskning – och friats. Just därför är Hannes Råstams bok så extra relevant. Råstam var vår främsta undersökande journalist: tvåfaldigt belönad med Stora journalistpriset, femfaldig vinnare av Föreningen grävande journalisters utmärkelse Guldspaden och mottagare av några av tv-världens mest prestigefyllda priser. Att han ägnade de fyra sista åren av sitt yrkesliv åt att tränga igenom den drygt 50 000 dokument tjocka Quickutredningen säger något om både utmaningen och hans envishet. Han intresserade sig inte nämnvärt för åsikter, hans arbetsområde var verifierbara fakta: Exakt hur gick det till när en tvångsintagen psykpatient dömdes för åtta mord han bevisligen inte kunde ha begått? De svar han ger i sin bok tecknar en sorglig bild av det svenska rättsväsendet. Missgreppen från de huvudansvariga – polisutredaren Seppo Penttinen, åklagaren Christer van der Kwast, terapeuten Birgitta Ståhle, advokaten Claes Borgström och psykologiprofessor Sven Åke Christansson – är delvis redan kända, både genom de dokumentärer Hannes Råstam gjorde för SVT och den stora mängd journalistik andra har producerat. I korthet förteg och ignorerade de det som talade för Quicks oskuld, och lyfte fram det som talade för motsatsen. Kvintetten visar sig dessutom vara i oroväckande gott sällskap: från de läkare på landets främsta rättspsykiatriska klinik som bar vårdansvaret för den självutnämnde ”seriemördaren”, till de domare och nämndemän som trots alla varningssignaler valde att lita blint på utredarna. Ett antal rutinerade poliser vid Rikskriminalen som tidigt kom fram till Quicks oskuld valde tystnaden i stället för att stöta sig med sina överordnade. Professorn i rättsmedicin Anders Eriksson friserade utlåtanden i stället för att redovisa objektiva fynd. Och så fortsätter det. I dag – tre år och åtta månader efter att Sture Bergwall på bästa sändningstid erkände för det svenska folket att han var oskyldig – har han beviljats resning för fem morddomar, och för de sista tre har åklagarmyndigheten själv begärt resning å hans vägnar. För två av morden har han även hunnit bli helt frikänd. Alla som läst besluten i de ärendena inser att det bara är en –förmodligen pinsamt utdragen – tidsfråga innan Bergwall har friats också från de resterande. Det svenska domstolsväsendet har tagit sitt sent påkomna ansvar. Övriga institutioner har dessvärre inte visat några tecken på att vilja utreda sitt. Att det finns saker att gå till botten med är odiskutabelt. Vilken roll har Säters sjukhus haft i det hela, vilken vård bedriver man och vilken rättssäkerhet har man som tvångsintagen psykpatient? Vilka kunskaper har svenska utredare om internationellt sett välkända fenomen som falska erkännanden och ”terapeutiska förhör”? Vilken ledarskapskultur inom polisen får ifrågasättare att straffas och sorteras bort? Vad får en rättsmedicinare att agera betjänt åt åklagaren? Och vilken omvärldssyn får domstolar att helt ignorera samhällsdebatten? Redan 1998 framfördes ett antal mycket uppmärksammade, och uppenbarligen korrekta, invändningar mot processerna – varefter ytterligare fyra morddomar föll. Att utreda ansvarsfrågan i fallet Thomas Quick handlar inte om att brännmärka ett antal olämpliga och i vissa fall kriminella tjänsteutövare; att utredarna förde domstolarna bakom ljuset, vilket är brottsligt, står nogsamt noterat av åklagare i olika resningshandlingar. Alla offentliganställda kan inte vara laglydiga, och alla kan inte vara felfria. Men missköter man en offentlig position där man är i ställning att avgöra andra människors öden, är det samhällets ansvar att befria en från densamma. Ytterst handlar det om att säkerställa att inget liknande kan hända igen, och visa att det juridiska systemet förtjänar allmänhetens förtroende. Och, inte minst, att gentemot mordoffrens anhöriga och de övriga drabbade uppvisa vanlig hyfs och respekt. Föräldrarna till ett av mordoffren begärde redan 2006 att Justitiekanslern skulle granska utredningen. Efter sex arbetsdagar ansåg sig JK ha utfört vad det tog Råstam år att genomföra, och utdelade högsta betyg till såväl utredningen som de ansvariga. År 2009 lämnade Sture Bergwalls advokat in en vanvårdsanmälan mot Säters sjukhus till Socialstyrelsen, som lika lättvindigt avfärdade ärendet: ”Socialstyrelsen ska inte utreda händelser som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om det inte finns särskilda skäl.” Och några sådana kunde man alltså inte finna. Som vår främste avslöjare av rättsskandaler kände Hannes Råstam begränsad tillit till den svenska självsaneringsförmågan: ”Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik”, sade han till mig före sin död. Av sedvanliga granskningsinstitutioner som JK och JO förväntade han sig ingenting; dem såg han som platser där myndigheterna gömde undan heta potatisar, ”som sedan får ligga och svalna i ett år” innan man ”uttalar sig si eller så när alla har glömt vad det handlade om”. Han sade också: ”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Den som sticker ut hakan där riskerar att skada sig själv.” En av Hannes Råstam yrkesmässiga förtjänster var att han väldigt sällan hade fel. Vad det gäller just det sistnämnda hoppas jag ändå att någon av våra beslutsfattare bestämmer sig för att överbevisa honom. ", "article_category": "other"}
{"id": 18704, "headline": "Peter Wolodarski: Efter 100 år vågar Sverige känna stolthet för Raoul Wallenberg.", "summary": "Han är en av de mest beundrade svenskarna i världen, men i Sverige förtegs länge hans gärning. Raoul Wallenbergs öde påminner om ett ännu oläkt sår i vår nutidshistoria.", "article": "Raoul Wallenberg hade trygghet och möjligheter i Sverige. Ändå övergav han den stabila tillvaron hemma för att i nazisternas och pilkorsarnas Ungern rädda judar undan förintelse. Förmodligen är det kombinationen av mod och medkänsla som gjort Wallenberg till den kanske mest beundrade svensken i världen. Men trots den internationella uppmärksamheten – i går markerades hans 100-årsdag – har Sverige länge haft svårt att förhålla sig till honom. Det dröjde betecknande nog ända till i år innan det kom ett par svenska Wallenbergbiografier, två mäktiga volymer av Ingrid Carlberg respektive Bengt Jangfeldt. Och det första minnesmonumentet i Stockholm är bara ett decennium gammalt; andra städer var långt före. Olle Wästberg, som på regeringens uppdrag skickligt samordnat det officiella minnesåret, konstaterar i en artikel i Expressen (3/8) att kunskapen om Raoul Wallenberg knappast sprids i svenska skolor, enligt en undersökning som UD låtit genomföra. Av 23 studerade böcker för gymnasiet nämns Wallenberg i endast åtta, och i bara ett standardläromedel tas hans gärning upp i mer än några meningar. Ännu värre är situationen på högstadiet – där behandlas han som en icke-person. Olle Wästberg skriver att detta är ”märkligt”. Men kanske ska man betrakta tystnaden som förväntad, med tanke på hur det officiella Sverige länge hanterade Raoul Wallenbergs öde. Den nyss bortgångne diplomaten Sverker Åström, som i decennier var tongivande på UD, försäkrade 1990 att ”de olika regeringarna efter kriget har utnyttjat alla tillfällen att få fram ett hederligt sovjetiskt besked” om Raoul Wallenberg. Men sanningen är en annan. Ingemar Eliassons stora utredning från 2003 fick namnet ”Ett diplomatiskt misslyckande”, vilket inte var en slump. Redan i inledningen slår utredningen fast att den svenska utrikesledningen var ”passiv” när Wallenberg tillfångatogs av ryssarna. Ett stort antal officiella skrivelser och telegram inom UD manade till handling, men Sveriges dåvarande utrikesminister Östen Undén ”vägrade konsekvent” att vidta några egentliga åtgärder förrän 1952. Och då var den svenske diplomatens öde av allt att döma beseglat. ”Oavsett skäl framstår bristen på ett aktivt agerande som ytterst olycklig”, skriver utredningen. I samma anda framförde statsminister Göran Persson en officiell ursäkt till de efterlevande i början av 2000-talet. Tystnaden kring Wallenberg och den segdragna svårigheten att beröra hans gärning är mångbottnad. Där fanns rädslan för att stöta sig med Sovjetunionen, inte minst eftersom det handlade om en svensk diplomat som hade agerat på amerikanskt uppdrag. Undén uttrycken saken oförblommerat i ett PM 1957: ”Det hör till våra viktigaste utrikespolitiska uppgifter att vidmakthålla eller bygga upp ett vänskapligt förhållande till Sovjet i den mån detta kan ske utan offrande av viktigare ärenden.” Raoul Wallenberg passade inte in i den svenska neutralitetspolitiken, vare sig under eller efter andra världskriget. Medan samlingsregeringen gjorde långtgående eftergifter till Hitler-Tyskland fanns en ung svensk som gick i närkamp med totalitarismen. Raoul Wallenberg väckte besvärande frågor om Sverige och nazismen. Och han riskerade att öppna ett sår i svensk nutidshistoria, som störde utrikesledningens allt mer laddade och moraliserande neutralitetsretorik. När det dessutom stod klart att hans fall så uppenbart hade misskötts, sammanföll flera intressen. Tystnad blev en frestande utväg för de ansvariga. Diplomaten Sverker Åström nämner över huvud taget inte Raoul Wallenberg i sina memoarer, trots att ärendet blev ett av UD:s största genom tiderna. Åström var samtida med Wallenberg och har efter sin bortgång mottagit hyllningar, som en av de stora i svensk utrikespolitik. Värt att notera är att praktiskt taget ingen nämner att Åström var medlem i Sveriges nationella förbund mellan 1935 och 1937, det år som han fyllde 22. Det var en organisation som 1934 bröt med högern och alltmer utvecklades i nazistisk riktning. En sådan bakgrund hade gjort Åström politiskt omöjlig i länder som Danmark, Norge och Storbritannien. Men i Sverige lyckades han bli superdiplomaten som – till skillnad från Ingvar Kamprad – aldrig pressades att göra upp med sitt förflutna. När Åström på 2000-talet fick frågor om sin tid som folkrättsstudent i Tyskland 1936–37, en tid då Nürnberglagarna gällde, påstod han häpnadsväckande nog att han inte har något ”egentligt minne av nazistiska inslag.” När nekrologerna nu skrivs glider man stilenligt förbi episoden, inklusive det djupt komprometterande medlemskapet i Sveriges nationella förbund. Inte heller nämner svenska politiker och diplomater, som numera ser vår roll i EU som självklar, att Sverker Åström låg bakom statsminister Erlanders så kallade Metalltal 1961. Det anförandet blev avgörande för att distansera Sverige från det framväxande Europasamarbetet. Raoul Wallenberg, å sin sida, skrev som 19-åring en uppsats om ”Europas förenta stater”, i vilken han varnade för att nationella särintressen tilläts slå ut de samlade europeiska. Samtidigt hade han två viktiga tips till unionsivrarna, skriver Ingrid Carlberg i sin Wallenbergbiografi: Skynda långsamt och avstå från sentimentala övertoner. Unionen ”måste växa fram ur en bättre förståelse hos alla folk för dess inneboende möjligheter och för de fördelar den erbjuder alla och envar”. Raoul Wallenberg var före sin tid, men de värden han stod för var inte nya. Det unika var att han kämpade för dem, på tvärs med tidsandan och till gagn för de judar som nazisterna höll på att förinta. ", "article_category": "other"}
{"id": 18747, "headline": "”Det finns inga regler för Pride”", "summary": "Därför valde Uppsala Pride att vara en socialistisk festival. Det måste finnas Pridefestivaler med olika politiska inriktningar. Det menar Anna Brittesland, en av arrangörerna av Uppsala Pride, som portade LUF från årets parad.", "article": "I våras fick Liberala ungdomsförbundet i Uppsala ett mejl från ledningen för Uppsala Pride: ”Hej! Samordningsgruppen tog tyvärr beslutet att LUF och Folkpartiet inte får gå med i paraden för att era ståndpunkter strider mot vår vision. Men som privatpersoner är ni hjärtligt välkomna!” Orsaken var att ledningen för Pride ansåg att partiernas politik strider mot festivalens antikapitalistiska och socialistiska vision. Uteslutningen resulterade i att även Miljöpartiet hoppade av. Ordföranden för Liberala ungdomsförbundet i Uppsala, Tove Henriksson, menar att det är pinsamt att en festival som förespråkar tolerans väljer bort deltagare på grund av deras partifärg. ”Det viktiga för Uppsala Pride borde vara att striden för hbtq-personers rättigheter stöds av så många som möjligt, inte att främja socialism och antikapitalism”, skrev hon i ett svar till ledningen. Anna Brittesland, en av arrangörerna för Uppsala Pride, säger till DN att det är betydligt värre för Prides framtid om festivalen skulle avpolitiseras. Då riskerar den att bli en betydelselös familjefest där vilken organisation som helst får komma och vifta med regnbågens flaggor och sedan gå tillbaka till jobbet och fortsätta arbetet med förtryckande strukturer. – LUF och Folkpartiet sitter i regeringsposition. Vi tycker inte att de för en tillräckligt bra asylpolitik eftersom de beslutar att avvisa hbtq-flyktingar till en säker död. Som sagt, alla var välkomna att gå som privatpersoner. Men inte under vissa politiska flagg, som LUF, säger Anna Brittesland när DN når henne på mobilen i Småland. Uppsala Pride beslutade också att Polismyndigheten, Försvarsmakten, vapenproducenter och Migrationsverket inte var välkomna. Låter man polisen gå i tåget, finns det hbtq-personer som inte kan komma, menar Anna Brittesland. – Vi tyckte det fanns ett större behov av en festival dit papperslösa hbtq-flyktingar kunde komma för att bli peppade och stärkta. De hade inte kunnat komma om Migrationsverket och polisen hade varit där. Anna Brittesland menar att många uttryckte en lättnad framför allt för att polisen inte fick vara med. Först uppfattar jag att hon säger att många hbtq-personer har blivit slagna av polisen för att de visat sin kärlek öppet. Men när jag frågar om det verkligen stämmer säger hon att jag missförstått henne och säger i stället att de blivit trakasserade. – På hbtq-festivalen i Göteborg, till exempel, helgen efter Uppsala Pride, blev några påhoppade av polisen. För att de hade ifrågasatt polisen när den skulle föreläsa om hatbrott. Men man måste ju få ställa kritiska frågor till någon som håller en föreläsning. Vad bestod trakasserierna av? – Jag var inte där. Jag har bara sett klipp på internet och på en blogg. Eftersom Anna Brittesland har en dålig internetuppkoppling på landet kan hon inte leta upp adressen till klippen. – Men det finns många som blivit våldförda av polisen. Det handlar inte bara om fysiskt våld, också psykiskt, om du tar emot en massa psykiskt våld, är det lika mycket våld som fysiskt. Jag har också blivit trakasserad av polisen. Inte för att jag är hbtq-person. Men det finns det de som har blivit. Sedan Europride arrangerades i Stockholm 1998 och bildandet av Stoclholm Pride har en rad hbtq-festivaler med olika inriktning växt fram i landet. Uppsala Pride kallar sig en antikapitalistisk, intersektionell och queerfeministisk organisation. Samtidigt som festivalen arrangerar programpunkter med Västerpartiet och Feministiskt initiativ, står det på hemsidan att festivalen är partipolitiskt obunden. Hur går det ihop? – Uppsala Pride är inte bundet till något politiskt parti och har inga samarbetspartner. Däremot är arrangemanget väldigt politiskt. De här partierna har varit med och arrangerat programpunkter. Precis som alla andra organisationer, måste Uppsala Pride få besluta vilka man vill samarbeta med, menar Anna Brittesland. Besluten har fattats av en samordningsgrupp bestående av elva personer där det inte funnits någon ordförande eller någon vars röst vägt tyngst. – Vem som helst är välkommen att ta kontakt med oss för att delta. Gruppen ser olika ut från år till år. Vi vill inte ha stadgar eller beslut som står fasta från 2008 då festivalen startade. Vi vill att det fattas nya beslut år för år. Anna Brittesland har förståelse för att vissa känt sig uteslutna på grund av festivalens antikapitlistiska inriktning. Men hon försvarar beslutet med att det inte gynnar hbtq-kampen om det bara finns ett sorts Pride med gemensamma regler över hela landet. Någon har föreslagit att festivalen borde ha bytt till ett annat namn, som hbtq-socialist-festivalen. Det avfärdar Anna Brittesland med att det inte finns några bindande regler för vad Pride är. – Alla kan göra på sitt sätt. Stockholm Pride har en annan inriktning där andra personer och organisationer är välkomna. Så ska det vara. Vad säger du till en transperson som inte känner sig välkommen till en socialistisk festival? – Vi hade kunnat hänvisa till andra festivaler, som Stockholm Pride. En vit Stockholmsbög har en annan erfarenhet av diskriminering än en transperson född i Eritrea. Därför menar Anna Brittesland att det behövs Pridefestivaler med olika inriktning. Läs och kommentera artiklarna på nätet: www.dn.se/insidan ", "article_category": "other"}
{"id": 18750, "headline": "”Det finns inga regler för Pride”", "summary": "Det måste finnas Pridefestivaler med olika politiska inriktningar. Det menar Anna Brittesland, en av arrangörerna av Uppsala Pride, som portade LUF från årets parad.", "article": "I våras fick Liberala ungdomsförbundet i Uppsala ett mejl från ledningen för Uppsala Pride: ”Hej! Samordningsgruppen tog tyvärr beslutet att LUF och Folkpartiet inte får gå med i paraden för att era ståndpunkter strider mot vår vision. Men som privatpersoner är ni hjärtligt välkomna!” Orsaken var att ledningen för Pride ansåg att partiernas politik strider mot festivalens antikapitalistiska och socialistiska vision. Uteslutningen resulterade i att även Miljöpartiet hoppade av. Ordföranden för Liberala ungdomsförbundet i Uppsala, Tove Henriksson, menar att det är pinsamt att en festival som förespråkar tolerans väljer bort deltagare på grund av deras partifärg. ”Det viktiga för Uppsala Pride borde vara att striden för hbtq-personers rättigheter stöds av så många som möjligt, inte att främja socialism och antikapitalism”, skrev hon i ett svar till ledningen. Anna Brittesland, en av arrangörerna för Uppsala Pride, säger till DN att det är betydligt värre för Prides framtid om festivalen skulle avpolitiseras. Då riskerar den att bli en betydelselös familjefest där vilken organisation som helst får komma och vifta med regnbågens flaggor och sedan gå tillbaka till jobbet och fortsätta arbetet med förtryckande strukturer. – LUF och Folkpartiet sitter i regeringsposition. Vi tycker inte att de för en tillräckligt bra asylpolitik eftersom de beslutar att avvisa hbtq-flyktingar till en säker död. Som sagt, alla var välkomna att gå som privatpersoner. Men inte under vissa politiska flagg, som LUF, säger Anna Brittesland när DN når henne på mobilen i Småland. Uppsala Pride beslutade också att Polismyndigheten, Försvarsmakten, vapenproducenter och Migrationsverket inte var välkomna. Låter man polisen gå i tåget, finns det hbtq-personer som inte kan komma, menar Anna Brittesland. – Vi tyckte det fanns ett större behov av en festival dit papperslösa hbtq-flyktingar kunde komma för att bli peppade och stärkta. De hade inte kunnat komma om Migrationsverket och polisen hade varit där. Anna Brittesland menar att många uttryckte en lättnad framför allt för att polisen inte fick vara med. Först uppfattar jag att hon säger att många hbtq-personer har blivit slagna av polisen för att de visat sin kärlek öppet. Men när jag frågar om det verkligen stämmer säger hon att jag missförstått henne och säger i stället att de blivit trakasserade. – På hbtq-festivalen i Göteborg, till exempel, helgen efter Uppsala Pride, blev några påhoppade av polisen. För att de hade ifrågasatt polisen när den skulle föreläsa om hatbrott. Men man måste ju få ställa kritiska frågor till någon som håller en föreläsning. Vad bestod trakasserierna av? – Jag var inte där. Jag har bara sett klipp på internet och på en blogg. Eftersom Anna Brittesland har en dålig internetuppkoppling på landet kan hon inte leta upp adressen till klippen. – Men det finns många som blivit våldförda av polisen. Det handlar inte bara om fysiskt våld, också psykiskt, om du tar emot en massa psykiskt våld, är det lika mycket våld som fysiskt. Jag har också blivit trakasserad av polisen. Inte för att jag är hbtq-person. Men det finns det de som har blivit. Sedan Europride arrangerades i Stockholm 1998 och bildandet av Stoclholm Pride har en rad hbtq-festivaler med olika inriktning växt fram i landet. Uppsala Pride kallar sig en antikapitalistisk, intersektionell och queerfeministisk organisation. Samtidigt som festivalen arrangerar programpunkter med Västerpartiet och Feministiskt initiativ, står det på hemsidan att festivalen är partipolitiskt obunden. Hur går det ihop? – Uppsala Pride är inte bundet till något politiskt parti och har inga samarbetspartner. Däremot är arrangemanget väldigt politiskt. De här partierna har varit med och arrangerat programpunkter. Precis som alla andra organisationer, måste Uppsala Pride få besluta vilka man vill samarbeta med, menar Anna Brittesland. Besluten har fattats av en samordningsgrupp bestående av elva personer där det inte funnits någon ordförande eller någon vars röst vägt tyngst. – Vem som helst är välkommen att ta kontakt med oss för att delta. Gruppen ser olika ut från år till år. Vi vill inte ha stadgar eller beslut som står fasta från 2008 då festivalen startade. Vi vill att det fattas nya beslut år för år. Anna Brittesland har förståelse för att vissa känt sig uteslutna på grund av festivalens antikapitlistiska inriktning. Men hon försvarar beslutet med att det inte gynnar hbtq-kampen om det bara finns ett sorts Pride med gemensamma regler över hela landet. Någon har föreslagit att festivalen borde ha bytt till ett annat namn, som hbtq-socialist-festivalen. Det avfärdar Anna Brittesland med att det inte finns några bindande regler för vad Pride är. – Alla kan göra på sitt sätt. Stockholm Pride har en annan inriktning där andra personer och organisationer är välkomna. Så ska det vara. Vad säger du till en transperson som inte känner sig välkommen till en socialistisk festival? – Vi hade kunnat hänvisa till andra festivaler, som Stockholm Pride. En vit Stockholmsbög har en annan erfarenhet av diskriminering än en transperson född i Eritrea. Därför menar Anna Brittesland att det behövs Pridefestivaler med olika inriktning. Läs och kommentera artiklarna på nätet: www.dn.se/insidan I onsdagens tidning berättade militären Lars Carlsson hur han blev trakasserad av det antimilitaristiska nätverket Ofog när han gick Prideparaden förra året. I går var det sametingets ordförande Stefan Mikaelsson som berättade varför han väljer att kalla sig queer, samtidigt som begreppet skapar en allt större oenighet. I onsdagens tidning berättade militären Lars Carlsson hur han blev trakasserad av det antimilitaristiska nätverket Ofog när han gick Prideparaden förra året. I går var det sametingets ordförande Stefan Mikaelsson som berättade varför han väljer att kalla sig queer, samtidigt som begreppet skapar en allt större oenighet. ", "article_category": "other"}
{"id": 18756, "headline": "”Hela paraden blev en enda lång pina”", "summary": "I nästa vecka är det Pridefestival igen. Men får alla vara med? Militären Lars Carlsson tänker delta i årets parad, trots att han förra året pekades ut som mördare av en grupp aktivister i paraden. Politik splittrar hbtq-rörelsen.", "article": "När förra årets Prideparad precis hade startat på Södermalm i Stockholm omringades officeren Lars Carlsson av en grupp aktivister från nätverket Ofog. Lars är löjtnant och gick i Försvarsmaktens sektion. Aktivisterna höll upp plakat bakom honom där det stod: ”Mitt jobb dödar” och ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater”. Efter några hundra meter lyckades polisen avvisa dem. Men bara för en kort stund. Redan vid Slussen var de tillbaka och följde efter honom i en och en halv timme ända fram till målet i Humlegården. – Det ska ju vara glädje och lycka att få stå upp och visa vem man är. Så kommer någon som cirkulerar runt dig med plakat som pekar ut dig som mördare. Det var fruktansvärt obehagligt. Hela paraden blev en enda lång pina, säger Lars Carlsson. Försvarsmakten beslutade för fyra år sedan att Prideparaden inte ska betraktas som en politisk demonstration och att de som vill delta får gå i sina uniformer. – Någon gång under paraden fick jag kväva en impuls att ta av mig uniformen och hoppa på aktivisterna. Men det hade jag ju aldrig kunnat göra, säger Lars Carlsson. När han kom hem gjorde han en polisanmälan. Men åklagaren bedömde att han inte blivit utsatt för något brott och lade ned förundersökningen. I årets parad, som går lördagen den 4 augusti i Stockholm, tänker Lars Carlsson återigen gå i Försvarsmaktens sektion. Om det händer igen tänker han bita ihop och fortsätta, precis som förra gången.* – Det ska inte få förstöra min vilja och mitt engagemang att visa vem jag är. Det är lite som en ”antiprotest”, kasta skit på mig bara, jag går ändå. Kanske för att jag vet att de har en agenda som inte handlar om hbtq-frågan utan om försvarets existens, säger han. De politiska spänningarna inom hbtq-rörelsen har ökat, vilket Insidan kommer berätta mer om i morgondagens tidning. Exempelvis hindrade aktivister polisen från att föreläsa om hur de arbetar mot hatbrott under Hbtq-festivalen i Göteborg i våras. I Uppsala beslutade festivalledningen för Pride att Liberala ungdomsförbundet inte skulle få delta i Prideparaden. Vad tycker du om att vissa vill dra in politik i hbtq-frågan? – Jag har många vänner som tycker att rätten att visa sin sexuella läggning handlar om politik. Men för mig är kärlek en mänsklig rättighet som sträcker sig utanför de politiska vägarna. – Jag vet att den här typen av grupper brukar göra manifestationer mot flygflottiljer och andra ställen. De har rätt att uttrycka sina åsikter om försvaret. Men jag tycker inte det hör hemma i Prideparaden, som har som syfte att främja glädje och lycka. Lars Carlsson menar att aktivisterna knappast var intresserade av att sätta sig in i det arbete och engagemang han lagt ned för att göra Försvarsmakten mera hbtq-vänlig. Under sina första tio år som yrkesofficer kände han sig tvungen att hemlighålla sin läggning. Pojkvännen kallade han för ”inneboende”. Han minns att någon i fikarummet en gång sa rent ut när en homosexuell intervjuades på tv: ”Den där jäveln borde man skjuta ihjäl!” Då reste sig Lars Carlsson och lämnade rummet. Helt öppen med sin läggning blev han först 2002 när han var med i uppbyggnaden av ett mångfaldsarbete i samarbete med polisen och kyrkan. De genomförde hundratals utbildningstimmar både för värnpliktiga och anställda. – Jag blev vice ordförande i Hof, homo-, bi- och transpersoner i försvaret. Vi utbildade många förband runt om i landet. Det gick bra. Men det är viktigt att ha kontinuitet. När ett gäng muckat måste man börja om med nästa och nästa. Lars Carlsson känner anställda i försvaret som har tackat nej till utlandstjänstgöring för att de riskerar att hamna i en kultur eller jargong utomlands som inte känns okej. – Man kan hamna i grupper där det finns personer från andra nationer, som samlas under FN-flagg, där det inte känns okej att vara öppen. Det är en av många anledningar till att det är viktigt för mig att gå i paraden. Förr var det en vanlig uppfattning att den som är gay inte klarar att bära vapen. – Det tror jag vi har kommit bort ifrån. Nu är det mer den vardagliga jargongen, typ att man ska hålla ”bögavstånd”. Därför är det viktigt med det normarbete som bedrivs i dag. Fortfarande är det så att när Lars Carlsson hamnar i ett nytt sällskap, får han frågor som gör att han måste repetera hela proceduren med att säga: ”Hej, jag är inte bara Lars, jag är bög också.” Behövs ett tydligare regelverk från Prides sida? – Där är jag kluven. Det är en öppen manifestation och vi ska värna öppenhet, inte hitta på nya förbud. Dock tycker Lars att polisen tydligare ska utnyttja möjligheten som finns att hänvisa motdemonstranter till en annan plats. * Fotnot: Lars Carlsson avled i fredags, ett par dagar efter att den här artikeln publicerats. Pride Årligen återkommande festival som främst riktar sig till hbtq-personer (homo, bi, trans och queer). Den har hållits sedan 1998 och höjdpunkten inträffar på lördagen under festivalveckan med Prideparaden. Pride och olika Hbtq-festivaler arrangeras inte bara i Stockholm utan på en rad orter i landet. Runt om i världen firas ytterligare minst 140 Pridefestivaler, fester och karnevaler. Firandet har sitt ursprung i en polisrazzia mot en gaybar i New York 1969 då gästerna protesterade mot vad man menade var trakasserier. ", "article_category": "other"}
{"id": 18757, "headline": "”Hela paraden blev en enda lång pina”", "summary": "I nästa vecka är det Pridefestival igen. Men får alla vara med? Militären Lars Carlsson tänker delta i årets parad, trots att han förra året pekades ut som mördare av en grupp aktivister i paraden.", "article": "När förra årets Prideparad precis hade startat på Södermalm i Stockholm omringades officeren Lars Carlsson av en grupp aktivister från nätverket Ofog. Lars är löjtnant och gick i Försvarsmaktens sektion. Aktivisterna höll upp plakat bakom honom där det stod: ”Mitt jobb dödar” och ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater”. Efter några hundra meter lyckades polisen avvisa dem. Men bara för en kort stund. Redan vid Slussen var de tillbaka och följde efter honom i en och en halv timme ända fram till målet i Humlegården. – Det ska ju vara glädje och lycka att få stå upp och visa vem man är. Så kommer någon som cirkulerar runt dig med plakat som pekar ut dig som mördare. Det var fruktansvärt obehagligt. Hela paraden blev en enda lång pina, säger Lars Carlsson. Försvarsmakten beslutade för fyra år sedan att Prideparaden inte ska betraktas som en politisk demonstration och att de som vill delta får gå i sina uniformer. – Någon gång under paraden fick jag kväva en impuls att ta av mig uniformen och hoppa på aktivisterna. Men det hade jag ju aldrig kunnat göra, säger Lars Carlsson. När han kom hem gjorde han en polisanmälan. Men åklagaren bedömde att han inte blivit utsatt för något brott och lade ned förundersökningen. I årets parad, som går lördagen den 4 augusti i Stockholm, tänker Lars Carlsson återigen gå i Försvarsmaktens sektion. Om det händer igen tänker han bita ihop och fortsätta, precis som förra gången. – Det ska inte få förstöra min vilja och mitt engagemang att visa vem jag är. Det är lite som en ”antiprotest”, kasta skit på mig bara, jag går ändå. Kanske för att jag vet att de har en agenda som inte handlar om hbtq-frågan utan om försvarets existens, säger han. De politiska spänningarna inom hbtq-rörelsen har ökat, vilket Insidan kommer berätta mer om i morgondagens tidning. Exempelvis hindrade aktivister polisen från att föreläsa om hur de arbetar mot hatbrott under Göteborg Pride i våras. I Uppsala beslutade festivalledningen för Pride att Liberala ungdomsförbundet inte skulle få delta i Prideparaden. Vad tycker du om att vissa vill dra in politik i hbtq-frågan? – Jag har många vänner som tycker att rätten att visa sin sexuella läggning handlar om politik. Men för mig är kärlek en mänsklig rättighet som sträcker sig utanför de politiska vägarna. – Jag vet att den här typen av grupper brukar göra manifestationer mot flygflottiljer och andra ställen. De har rätt att uttrycka sina åsikter om försvaret. Men jag tycker inte det hör hemma i Prideparaden, som har som syfte att främja glädje och lycka. Lars Carlsson menar att aktivisterna knappast var intresserade av att sätta sig in i det arbete och engagemang han lagt ned för att göra Försvarsmakten mera hbtq-vänlig. Under sina första tio år som yrkesofficer kände han sig tvungen att hemlighålla sin läggning. Pojkvännen kallade han för ”inneboende”. Han minns att någon i fikarummet en gång sa rent ut när en homosexuell intervjuades på tv: ”Den där jäveln borde man skjuta ihjäl!” Då reste sig Lars Carlsson och lämnade rummet. Helt öppen med sin läggning blev han först 2002 när han var med i uppbyggnaden av ett mångfaldsarbete i samarbete med polisen och kyrkan. De genomförde hundratals utbildningstimmar både för värnpliktiga och anställda. – Jag blev vice ordförande i Hof, homo-, bi- och transpersoner i försvaret. Vi utbildade många förband runt om i landet. Det gick bra. Men det är viktigt att ha kontinuitet. När ett gäng muckat måste man börja om med nästa och nästa. Lars Carlsson känner anställda i försvaret som har tackat nej till utlandstjänstgöring för att de riskerar att hamna i en kultur eller jargong utomlands som inte känns okej. – Man kan hamna i grupper där det finns personer från andra nationer, som samlas under FN-flagg, där det inte känns okej att vara öppen. Det är en av många anledningar till att det är viktigt för mig att gå i paraden. Förr var det en vanlig uppfattning att den som är gay inte klarar att bära vapen. – Det tror jag vi har kommit bort ifrån. Nu är det mer den vardagliga jargongen, typ att man ska hålla ”bögavstånd”. Därför är det viktigt med det normarbete som bedrivs i dag. Fortfarande är det så att när Lars Carlsson hamnar i ett nytt sällskap, får han frågor som gör att han måste repetera hela proceduren med att säga: ”Hej, jag är inte bara Lars, jag är bög också.” Behövs ett tydligare regelverk från Prides sida? – Där är jag kluven. Det är en öppen manifestation och vi ska värna öppenhet, inte hitta på nya förbud. Dock tycker Lars att polisen tydligare ska utnyttja möjligheten som finns att hänvisa motdemonstranter till en annan plats. Årligen återkommande festival som främst riktar sig till hbtq-personer (homo, bi, trans och queer). Den har hållits sedan 1998 och höjdpunkten inträffar på lördagen under festivalveckan med Prideparaden. Pride arrangeras inte bara i Stockholm utan på en rad orter i landet. Runt om i världen firas ytterligare minst 140 Pridefestivaler, fester och karnevaler. Firandet har sitt ursprung i en polisrazzia mot en gaybar i New York 1969 då gästerna protesterade mot vad man menade var trakasserier. ", "article_category": "other"}
{"id": 18785, "headline": "”Så här kan vi minska självmorden radikalt”", "summary": "Tyst kring nollvisionen. 1.500 dör av självmord varje år. Det är dags för Göran Hägglund att inleda en massiv satsning på suicidprevention. Okunskapen och tystnaden är inte något som bidrar till att rädda liv. Det sägs att det inte går att stoppa någon som bestämt sig, men det är inte sant. Med tiden kommer nya tankar, skriver Alfred Skogberg.", "article": "Just nu pågår bygget av staket och räcken på broar och andra platser där självmord inträffar. Det är inte en dag för sent. Men det är bara ett av många skydd som måste till om vi på allvar vill minska de 1 500 suicid som varje år inträffar i Sverige. Det är hög tid att åtgärder för att minska självmord får samma status som åtgärder för att minska antalet trafikdödade. Airbags på tåg. Livskunskap enligt Miamimodellen. Minst fyra besök av en psykolog för dem som försökt ta sitt liv. Självmordssäkra avgasrör. Lagstiftning mot hets till självmord. Dagsaktuell och tydligare statistik. Försvårad försäljning av värktabletter till unga och/eller utbyte mot stolpiller. Pris för bästa suicidpreventiva åtgärd. Större resurser till suicidpreventionscenter och anhörigföreningar. Ordentliga utredningar om vad som föranleder suicid. Liknande stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade. Professionella som bemöter inlägg om psykisk ohälsa på nätet. Medier som rapporterar enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer. Se där några åtgärder som garanterat skulle minska självmorden om de genomfördes men som vi sällan diskuterar och debatterar. Tidigare folkhälsominiser Maria Larsson var den första i regeringsställning som stod bakom en nollvision för självmord. På hennes initiativ införde Sverige år 2008 ett nationellt program för att förebygga självmord. Och det låter ju bra. Men vad innebär nollvisionen och vad har hänt? I det nationella programmet har flera strategier tagits fram. Men åtgärderna är övergripande. Bland annat går de ut på att minska alkoholkonsumtionen, fortsätta det självmordspreventiva arbetet inom hälso- och sjukvården, främja livschanser för mindre gynnade grupper och höja kompetensen bland vårdpersonalen. Det är mål som kunde ingå i vilket hälsofrämjande program som helst. Och efter att målen trädde i kraft har alltför lite hänt. Efter valet 2010 tog Göran Hägglund över regeringsansvaret för frågor om självmord. Då gick samtidigt suicidpreventionen i stå, nollvisionen talas det i dag tyst om. Det faktum att 3–4 svenskar varje dag tar sitt liv är inget som får Göran Hägglund att sätta fart på debatten. Men tänk om alla 1.500 som under ett år tar sitt liv gör det på en och samma dag. Vad skulle då hända med debatten? I tsunamin 2004 dog 543 svenskar. Efter en trög start sattes en massiv hjälpinsats in och många efterlevande fick stort stöd när de kom hem. Medierna ägnade enormt mycket utrymme åt olyckan, med all rätt. Men tre gånger fler tar varje år sitt liv än som dog i tsunamin. Och hur pratar vi om det? Krävs det en självmordstsunami för att vi ska förstå hur allvarligt problemet är? Det är dags för Göran Hägglund att läsa på och inleda en massiv satsning på suicidpreventionen. I trafiken dör cirka 300 personer om året och för att forska kring trafiksäkerhet satsar staten 100–150 miljoner årligen. Men trots att fem gånger fler dör i självmord satsar staten ynka 3 miljoner på suicidpreventionsforskningen. Det säger något om hur regeringen och Göran Hägglund ser på suicidprevention. Okunskapen och tystnaden är inte något som bidrar till att rädda liv. Stigmat, myter och avsaknad av debatt är också skäl till att vi fortsätter att ha höga självmordstal, år efter år. Så vad vet vi och vad kan vi göra? Vi vet att om vi gör det svårare att rent praktiskt ta sitt liv så minskar självmorden. För en person som är på väg att ta sitt liv är inte konstant självmordsbenägen. Med tid kommer nya tankar. Medmänskligt agerande och bra vård kan få många att tänka om. Så om vi gör det svårt att komma upp på en järnvägsräls och bygger staket där vi vet att många hoppar; om vi gör det omöjligt att ansluta en slang till ett avgasrör och om vi är restriktiva med läkemedel och vapen, då vet vi att även självmorden minskar. Det sägs att det inte går att stoppa någon som bestämt sig. Bygger vi staket på en bro går han eller hon bara någon annanstans. Med den myten som rättesnöre har Trafikkontoret hittills vägrat att sätta upp högre staket på Västerbron. Men sanningen är att självmord kan förhindras fram till att någon är död. Och äntligen har något hänt. Nyligen kunde vi läsa om att skyddande räcken ska stoppa hopp från ett tiotal broar i Stockholm. Det är en av få glädjande nyheter inom det suicidpreventiva området. Varje räddat liv motiverar en satsning på ungefär 19 miljoner, enligt Räddningsverket, nuvarande MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Den siffran är viktig att känna till när samhällets kostnader vägs mot möjligheten att rädda liv. Kan vi bara minska självmorden med tjugo procent genom ovanstående åtgärder motiverar det alltså en satsning på nära sex miljarder kronor. Men det finns också pengar att tjäna på att rädda liv. Exempelvis kan den som tar patent på livräddande airbags på tåg och tunnelbana göra sig en förmögenhet. Globalt sätt tar tiotusentals människor sitt liv varje år i järnvägssuicid och marknaden torde därför vara stor för att utveckla en fungerande produkt. Världshälsoorganisationen, WHO, har i mängder av studier visat att okunnig rapportering kring suicid kan leda till att sårbara individer inspireras av det de tar del av. Men följer medierna organisationens riktlinjer kan också många liv räddas. I Storbritannien har personer som försökt ta sitt liv fått fyra hembesök av en psykolog, med minskat antal självmord som följd jämfört med en kontrollgrupp. Idén bygger på sunt bondförnuft. Den som försökt ta sitt liv har troligtvis behov av psykologstöd. Men långt ifrån alla dessa orkar kontakta vården och risken för att de gör ett nytt försök är kraftigt förhöjd. Att samhället därför identifierar dessa och ger dem omedelbar hjälp borde vara en självklarhet. Varje år är det ungefär 60 tonåringar som tar sitt liv. Ytterst sällan träffas representanter för blåljusmyndigheter, skolan och andra berörda för att dra lärdomar av vad som hänt, och självmorden fortsätter. Här kan trafiksäkerhetsforskningen lära oss mycket. Ett årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd skulle kunna inspirera många och få oss att fortsätta resonera kring hur vi på bästa sätt kan rädda liv. Vem tar initiativ till ett sådant pris? Göran Hägglund kanske?  Alfred Skogberg journalist och författare till boken ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra”. Bara 3 miljoner till forskning • 2008 införde Sverige ett nationellt program för att förebygga självmord, men åtgärderna är övergripande och lite har hänt. • Staten satsar tre miljoner kronor om året på suicidpreventionsforskning, att jämföra med 100–150 miljoner som ges till trafiksäkerhetsforskning. I trafiken dör 300 personer om året medan 1.500 tar livet av sig. • Psykologhjälp, utredningar, mer resurser till suicidpreventionscenter och anhörigföreningar, bättre statistik, läkemedelskontroll och kunnigare rapportering i media är några av åtgärderna mot självmord Skogberg föreslår. ", "article_category": "other"}
{"id": 18787, "headline": "”Så här kan vi minska självmorden radikalt”", "summary": "Tyst kring nollvisionen. 1 500 dör av självmord varje år. Det är dags för Göran Hägglund att inleda en massiv satsning på suicidprevention. Okunskapen och tystnaden är inte något som bidrar till att rädda liv. Det sägs att det inte går att stoppa någon som bestämt sig, men det är inte sant. Med tiden kommer nya tankar, skriver Alfred Skogberg.", "article": "Just nu pågår bygget av staket och räcken på broar och andra platser där självmord inträffar. Det är inte en dag för sent. Men det är bara ett av många skydd som måste till om vi på allvar vill minska de 1 500 suicid som varje år inträffar i Sverige. Det är hög tid att åtgärder för att minska självmord får samma status som åtgärder för att minska antalet trafikdödade. Airbags på tåg. Livskunskap enligt Miamimodellen. Minst fyra besök av en psykolog för dem som försökt ta sitt liv. Självmordssäkra avgasrör. Lagstiftning mot hets till självmord. Dagsaktuell och tydligare statistik. Försvårad försäljning av värktabletter till unga och/eller utbyte mot stolpiller. Pris för bästa suicidpreventiva åtgärd. Större resurser till suicidpreventionscenter och anhörigföreningar. Ordentliga utredningar om vad som föranleder suicid. Liknande stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade. Professionella som bemöter inlägg om psykisk ohälsa på nätet. Medier som rapporterar enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer. Se där några åtgärder som garanterat skulle minska självmorden om de genomfördes men som vi sällan diskuterar och debatterar. Tidigare folkhälsominiser Maria Larsson var den första i regeringsställning som stod bakom en nollvision för självmord. På hennes initiativ införde Sverige år 2008 ett nationellt program för att förebygga självmord. Och det låter ju bra. Men vad innebär nollvisionen och vad har hänt? I det nationella programmet har flera strategier tagits fram. Men åtgärderna är övergripande. Bland annat går de ut på att minska alkoholkonsumtionen, fortsätta det självmordspreventiva arbetet inom hälso- och sjukvården, främja livschanser för mindre gynnade grupper och höja kompetensen bland vårdpersonalen. Det är mål som kunde ingå i vilket hälsofrämjande program som helst. Och efter att målen trädde i kraft har alltför lite hänt. Efter valet 2010 tog Göran Hägglund över regeringsansvaret för frågor om självmord. Då gick samtidigt suicidpreventionen i stå, nollvisionen talas det i dag tyst om. Det faktum att 3–4 svenskar varje dag tar sitt liv är inget som får Göran Hägglund att sätta fart på debatten. Men tänk om alla 1500 som under ett år tar sitt liv gör det på en och samma dag. Vad skulle då hända med debatten? I tsunamin 2004 dog 543 svenskar. Efter en trög start sattes en massiv hjälpinsats in och många efterlevande fick stort stöd när de kom hem. Medierna ägnade enormt mycket utrymme åt olyckan, med all rätt. Men tre gånger fler tar varje år sitt liv än som dog i tsunamin. Och hur pratar vi om det? Krävs det en självmordstsunami för att vi ska förstå hur allvarligt problemet är? Det är dags för Göran Hägglund att läsa på och inleda en massiv satsning på suicidpreventionen. I trafiken dör cirka 300 personer om året och för att forska kring trafiksäkerhet satsar staten 100–150 miljoner årligen. Men trots att fem gånger fler dör i självmord satsar staten ynka 3 miljoner på suicidpreventionsforskningen. Det säger något om hur regeringen och Göran Hägglund ser på suicidprevention. Okunskapen och tystnaden är inte något som bidrar till att rädda liv. Stigmat, myter och avsaknad av debatt är också skäl till att vi fortsätter att ha höga självmordstal, år efter år. Så vad vet vi och vad kan vi göra? Vi vet att om vi gör det svårare att rent praktiskt ta sitt liv så minskar självmorden. För en person som är på väg att ta sitt liv är inte konstant självmordsbenägen. Med tid kommer nya tankar. Medmänskligt agerande och bra vård kan få många att tänka om. Så om vi gör det svårt att komma upp på en järnvägsräls och bygger staket där vi vet att många hoppar; om vi gör det omöjligt att ansluta en slang till ett avgasrör och om vi är restriktiva med läkemedel och vapen, då vet vi att även självmorden minskar. Det sägs att det inte går att stoppa någon som bestämt sig. Bygger vi staket på en bro går han eller hon bara någon annanstans. Med den myten som rättesnöre har Trafikkontoret hittills vägrat att sätta upp högre staket på Västerbron. Men sanningen är att självmord kan förhindras fram till att någon är död. Och äntligen har något hänt. Nyligen kunde vi läsa om att skyddande räcken ska stoppa hopp från ett tiotal broar i Stockholm. Det är en av få glädjande nyheter inom det suicidpreventiva området. Varje räddat liv motiverar en satsning på ungefär 19 miljoner, enligt Räddningsverket, nuvarande MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Den siffran är viktig att känna till när samhällets kostnader vägs mot möjligheten att rädda liv. Kan vi bara minska självmorden med tjugo procent genom ovanstående åtgärder motiverar det alltså en satsning på nära sex miljarder kronor. Men det finns också pengar att tjäna på att rädda liv. Exempelvis kan den som tar patent på livräddande airbags på tåg och tunnelbana göra sig en förmögenhet. Globalt sätt tar tiotusentals människor sitt liv varje år i järnvägssuicid och marknaden torde därför vara stor för att utveckla en fungerande produkt. Världshälsoorganisationen, WHO, har i mängder av studier visat att okunnig rapportering kring suicid kan leda till att sårbara individer inspireras av det de tar del av. Men följer medierna organisationens riktlinjer kan också många liv räddas. I Storbritannien har personer som försökt ta sitt liv fått fyra hembesök av en psykolog, med minskat antal självmord som följd jämfört med en kontrollgrupp. Idén bygger på sunt bondförnuft. Den som försökt ta sitt liv har troligtvis behov av psykologstöd. Men långt ifrån alla dessa orkar kontakta vården och risken för att de gör ett nytt försök är kraftigt förhöjd. Att samhället därför identifierar dessa och ger dem omedelbar hjälp borde vara en självklarhet. Varje år är det ungefär 60 tonåringar som tar sitt liv. Ytterst sällan träffas representanter för blåljusmyndigheter, skolan och andra berörda för att dra lärdomar av vad som hänt, och självmorden fortsätter. Här kan trafiksäkerhetsforskningen lära oss mycket. Ett årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd skulle kunna inspirera många och få oss att fortsätta resonera kring hur vi på bästa sätt kan rädda liv. Vem tar initiativ till ett sådant pris? Göran Hägglund kanske? Alfred Skogberg, journalist och författare till boken ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra”. 2008 införde Sverige ett nationellt program för att förebygga självmord, men åtgärderna är övergripande och lite har hänt. Staten satsar tre miljoner kronor om året på suicidpreventionsforskning, att jämföra med 100–150 miljoner som ges till trafiksäkerhetsforskning. I trafiken dör 300 personer om året medan 1 500 tar livet av sig. Psykologhjälp, utredningar, mer resurser till suicidpreventionscenter och anhörigföreningar, bättre statistik, läkemedelskontroll och kunnigare rapportering i media är några av åtgärderna mot självmord Skogberg föreslår. ", "article_category": "other"}
{"id": 18790, "headline": "”Register över dementa hjälper de sjuka på sikt”", "summary": "Stöd för forskningen. Ska vi av respekt för den personliga integriteten avstå från att registrera en patientgrupp vars integritet redan är kränkt av sin sjukdom? Etikprövningsnämnden godkänner SveDem, Datainspektionen misstänker att registret är olagligt – men då tar de inte nyttan med forskningen med i sin bedömning, skriver forskare vid Karolinska Institutet.", "article": "Nyligen meddelade Datainspektionen (DI) att den inleder en tillsyn av demensregistret SveDem då man misstänker att registreringen av information om demenssjuka patienter är olaglig. Problemet är patienternas svårighet att ta ställning till om de vill registreras eller inte. Datainspektionen framhåller att ”man inte ska ha ett sämre integritetsskydd för att man varaktigt saknar beslutsförmåga”. Det är en föredömlig inställning hos en myndighet, men vilka värden står egentligen mot varandra i denna fråga? Vi känner inte i detalj till hur just SveDem informerat de berörda men vill här diskutera det principiella problemet. För den som inte själv varit i närkontakt med demenssjuka vill vi klargöra en sak: Demens är något av det mest integritetskränkande man kan drabbas av. Redan relativt tidigt i sjukdomen tvingas anhöriga och andra att börja ta över allt fler beslut i vardagen, och patienten förlorar bit för bit sin autonomi. Senare förlorar den drabbade orienteringen till tid, rum och person, kan bli urin- och avföringsinkontinent, agiterad, aggressiv, våldsam, vulgär osv. Detta innebär förstås att vården i sin tur medför många åtgärder som kan upplevas som integritetskränkande, såsom låsta dörrar, tvångsvård, hjälp med personlig hygien etc. Frågan om kränkningar av integritet diskuteras ofta när det gäller journalföring, registrering och forskning. Med integritet menas då rätten till en fredad sfär vad gäller personuppgifter, och då framför allt känsliga personuppgifter såsom uppgifter om sjukdom, medicinering, social- och kriminalvård, etc. Mera sällan hör man någon väga behovet av integritet mot andra mer långsiktiga kränkningar av integriteten som ofta blir följden av de sjukdomar patienten har eller kan drabbas av. Det finns inga talesmän för dem som kommer att insjukna i framtiden som kanske drar nytta av de nya kunskaper registret genererat. Demensregistret SveDem är ett så kallat kvalitetsregister. Liksom andra vårdkvalitetsregister syftar SveDem till att förbättra, kvalitetssäkra och jämställa vården av demenssjuka i hela landet. Man vill också generera nationella data som underlag för forskning på demenssjukdomar. I Sverige finns unika förutsättningar att skapa sådana register genom att vi säkert kan identifiera människor via personnumret i många olika register och databaser. Det finns många exempel på konkreta kvalitetshöjande effekter av de nationella kvalitetsregistren, till exempel en minskning av dödlighet efter hjärtinfarkt i vissa regioner i Sverige och en minskad förekomst av omoperationer av höftledsproteser. Många viktiga vetenskapliga studier har också publicerats där man kunnat testa hypoteser som aldrig tidigare studerats. Ska vi av respekt för den personliga integriteten avstå från att registrera persondata för en patientgrupp vars integritet redan är svårt kränkt av sin sjukdom? Har vi inte en särskild skyldighet att förbättra och kvalitetssäkra vården för dessa personer som inte kan föra sin egen talan? I den etiska prövningen är själva kärnan att väga den potentiella risken mot den möjliga nyttan. Vi har ett system för det i etikprövningsnämnderna, som är sammansatta för att just göra en sådan bedömning. I fallet med SveDem bedömde Etikprövningsnämnden att den potentiella nyttan övervägde risken för integritetskränkning och godkände projektet. Vad vi har förstått så är Datainspektionens uppdrag att göra en ensidig bedömning av integritetsrisken utan att väga in den potentiella nyttan. Vi har alltså två olika prövningar som bedömer samma verksamhet, ibland med olika utfall. Vi anser att Etikprövningsnämnden genom sitt uppdrag och sammansättning är bättre lämpad än Datainspektionen att värna den sammantagna personliga integriteten vid forskning och utveckling med hjälp av patientdata. Vi hoppas att översynen i Statistikutredningen under Bengt Westerbergs ledning (SOU 2012:36) belyser detta problem och ger lagstiftaren en grund till att förbättra skyddet för den personliga integriteten i ett vidare perspektiv.  Olof Akre, docent i epidemiologi och urolog, Karolinska Institutet och Universitetssjukhuset. Jonas F Ludvigsson, docent och barnläkare, Karolinska Institutet i Stockholm och Universitetssjukhuset Örebro. Erik Sundström, docent och forskare, Stiftelsen Stockholms Sjukhem och Karolinska institutet. ", "article_category": "other"}
{"id": 18811, "headline": "”De femtio åren kändes som dagar”", "summary": "Kära igen 50 år senare. Anita och Lasse hittade tillbaka till varann och började köra rally.", "article": "Insidans artikelserie om par som träffas på nytt fick många läsarreaktioner. En av dem kom från Anita Kinberg. Hon mejlade redaktionen och berättade hur hon träffat sin ungdomskärlek Lasse efter femtio år. I morgon deltar de tillsammans i Midnattssolsrallyt. Vi står på radhusområdets parkeringsplats i Vallentuna. Anita och Lasse förevisar sin röda Porsche 911 SC av 1979 års modell. Som tonåringar, på 1950-talet, kilade Lasse och Anita stadigt några år. Under de femtio år som sedan passerade fram till 2009 hade de ingen kontakt, men när de väl träffades igen blev de blixtförälskade på nytt. Och tillsammans har de hittat ett nytt intresse. När de i morgon är med i Midnattssolsrallyt blir det deras sjunde veteranbilsrally. I mitten på 1950-talet köpte Lasses och Anitas föräldrar sommarstugetomter på Norrö utanför Åkersberga. Sommargästernas ungar hängde i stora gäng som umgicks och hittade på bus. – Jag var den enda tjej som fick testa Lasses moppe, berättar Anita. Jag var så stolt. Det gick tyvärr inte så bra, jag vågade inte svänga utan körde rakt ut i skogen och moppen blev sned och vind. –  Men sedan visade jag min kärlek på ett väldigt originellt sätt, nämligen genom att kasta Anita i sjön så att hon höll på att drunkna, säger Lasse. Lasse och Anita började ”kila stadigt”. Relationen varade i flera år. Men Lasse bodde i Södertälje och Anita i Hägersten. Under somrarna intensifierades förhållandet, men när hösten kom och alla i gänget splittrades svalnade det något. Sedan, när vi kom upp i 18-årsåldern, rann det liksom ut i sanden, säger Lasse. Dödsstöten var väl när jag träffade en tjej på Sunside, ett uteställe på Norrmalm där vi ungdomar brukade hänga. Då blev Anita sur, det finns till och med dokumenterat på en 8 mm film, som jag tog. Hon sitter i baksätet på min bil och stirrar surt in i kameran. Så småningom upphörde umgänget helt. Lasse utbildade sig till ingenjör och ekonom och fick barn. Anita gifte sig tidigt och jobbade på resebolag. Åren gick. År 2009 hade Anita blivit änka och gått i pension. En dag bestämde sig hon och en väninna för att boka biljetter till en singelkryssning. – På natten efter det att vi bokat biljetterna drömde jag att jag blev omfamnad av en man som kysste mig passionerat. Jag kunde inte se hans ansikte, men den kyssen kände jag igen – herre gud, det var ju Lasse Aleberg! Anita berättar att drömmen malde i hennes huvud hela dagen och på kvällen bestämde hon sig för att ta reda på var han bodde. Hon hittade honom i Göteborg, tog mod till sig och ringde. – När Anita ringde hade jag ganska nyligen brutit upp från ett förhållande, jag låg på soffan och läste en deckare, berättar Lasse. Vi märkte genast att vi hade otroligt mycket att prata om, och efter två timmar tyckte vi att det var lika bra att träffas i stället. – Tio dagar senare stod han utanför min dörr med fem långskaftade rosor och en flaska Bollinger, berättar Anita. Jag kan fortfarande känna hur det pirrade i magen den där dagen för tre år sedan. Vi blev blixtförälskade. Anitas annars ganska beskedliga hund anade konkurrens och skällde ut Lasse. Och singelkryssningen ställde Anita in, med väninnans goda minne. – Det kändes som om de där femtio åren som gått bara var ett par dagar, säger Lasse. Som att ingen tid passerat. Var det inget som kändes jobbigt? – Jag var en ganska stöddig kille i tonåren, och jag och killgänget på Norrö var nog lite taskiga emellanåt. Som när jag slängde Anita i sjön, eller tråkade henne när hon sjöng på dansbanan. I dag skulle det kanske kallas mobbning, och jag inledde faktiskt vår nya kontakt med att be om ursäkt för det. Så började det nya livet. De reste, spelade lite golf och åkte en del motorcykel. Golfen lade de snabbt ner och motorcykel kunde de inte åka eftersom det av någon anledning förvärrade Lasses tinnitus. Men motorintresset fanns där och något ville de göra av det. – Ja, så vi gick och köpte en Porsche, en veteranbil från 1979, säger Lasse. Jag ville ha en silverfärgad, men Anita sa att en röd skulle det vara. Så då blev det så. Av en slump kom de i kontakt med rallyveteranen och entusiasten Hans Sylvan som tyckte att de borde ställa upp i veteranbilsrally med Porschen. – Och då tänkte vi faktiskt att ”tja, varför inte”. Vi kunde ju inget om det där, men vi började undersöka saken lite. Och det verkade himla kul. Jag skulle köra bilen och Anita skulle vara co-driver som det heter. Vi gick en kurs och tog licens. Den första veteranbilstävling paret ställde upp i var ”Sockna runt” 2010. Det gick lite si och så, men Lasse och Anita fick mersmak. Så småningom anmälde de intresse till det större Midnattssolsrallyt 2011. – Det är tävlingskommittén som väljer ut vilka som får delta. Eftersom vi var nybörjare trodde vi aldrig att vi skulle bli uttagna, men jag ringde i alla fall och pratade med tävlingsledaren Per Carlsson, frågade om våra chanser att komma med, berättar Anita. Efter några veckor återkom Per Carlsson. ”Ni kommer med!” Anita och Lasse jublade. Lasse och Anita kör i en klass som kallas ”regularity”. De ska hålla femtio kilometer i timmen i alla lägen. Hastigheten mäts med satellit vid vissa givna punkter och hastighetsmissar ger tidstillägg. – Femtio kilometer på en smal och kurvig skogsväg är inte lätt alla gånger, säger Lasse. Gruset sprutar verkligen. – Vi trodde att det skulle bli både första och sista gången som vi deltog i Midnattssolsrallyt förra året, säger Lasse. Bara att anmäla sig kostar femton tusen och sedan ska man ha speciella däck och hotellrum och allt runt omkring. Men i våras, när anmälningstiden för 2012 års tävling närmade sig slutet, började det krypa i Lasse och Anita och till slut kunde de inte hålla sig, utan anmälde sig igen. Även denna gång har de blivit uttagna och på onsdag deltar de för andra gången i Midnattssolsrallyt. Det blir deras sjunde veteranbilsrally på två år. Lasse och Anita åker upp en dag i förväg. Det är mycket som ska förberedas. De preparerar bilen, sätter på gaffatejp och häftande plast för att skydda kaross och underrede mot stenskott. Dekaler ska på plats, kalibreringssträckor ska köras och instrument kalibreras. Men är det inte farligt? – Det sker inte så många olyckor. Förra året slog en bil runt. Men de kunde välta upp bilen igen och ingen skadade sig. Och vi fick en ordentlig sladd vid ett tillfälle. Men man är ju mest rädd att bilen ska råka illa ut, ja vi också självklart, säger Anita. – Men lite lugnt får man ta det, man vill ju trots allt inte ställa till det, säger Lasse. För både han och Anita är nöjda med tillvaron. – När man blir äldre, slutat jobba och verkligen kan börja njuta av livet, ja då är det plötsligt så lite tid kvar. Jag har aldrig haft så roligt och aldrig skrattat så mycket som de senaste tre åren med Anita, säger Lasse. Livet är underbart, synd bara att tiden går så fort. Rallyfakta. Midnattssolsrallyt är i år det enda renodlat historiska rallyt i Sverige. Endast bilar tillverkade 1981 eller tidigare får delta. Rallyt som pågår mellan 18 och 21 juli har körts sedan 2006. I år utgår tävlingen från Rocklunda i Västerås och körs sedan i Bergslagen, Roslagen och Sörmland. Den totala sträckan är 112 mil. Av dessa är 17 mil specialsträckor som körs på avlysta vägar. Det är på specialsträckorna som själva tävlingen sker, på övriga sträckor som är transportsträckor uppför sig förarna som vanliga bilister. Midnattssolsrallyt körs i två klasser. I klassen ”historic rally” går det ut på att köra så snabbt som möjligt på specialsträckorna. I klassen ”regularity” körs specialsträckorna på en förutbestämd idealtid som är uträknad efter en medelhastighet på vanligtvis 50 kilometer i timmen. För att deltagarna inte ska ”köra in” tid i början av sträckan finns det flera hemliga tidskontroller utplacerade utmed specialsträckan. Ett ekipage har alltid en förare och en codriver eller kartläsare. Kartläsaren ansvarar för tidtagningen, har koll på vägen under sträckorna och lotsar föraren på transportsträckorna mellan specialsträckorna samt ser till att inga passerkontroller missas med hjälp av så kallad roadbook. I år deltar bland andra rallyvärldsmästarna Björn Waldegård (1979), Hannu Mikkola (1983) och Stig Blomqvist (1984), racingföraren Picko Troberg samt några av dagens toppförare som Mats Johnsson (leder Rally SM 2012) och Pontus Tidemand (3:a i Rally SM 2012). Källa: Robert Gustavsson/MSR ", "article_category": "other"}
{"id": 18835, "headline": "”Ska vi dricka fast barnen är med?”", "summary": "Under sommarledigheten med släktingarna blir det mycket alkohol. För mycket, tycker en bekymrad mamma. Hur mår barnen av det? Ska hon prata med släktingarna? Psykolog Liria Ortiz ger råd.", "article": "Fråga Våra nära släktingar, som vi tillbringar en del av semestern med, är underbara människor. De är väldigt omhändertagande både i förhållande till mig och min man, och särskilt till våra barn. Det som bekymrar mig är att de dricker en hel del alkohol. De jobbar hårt, och när de kan tillåta sig att vara lediga verkar deras hållning vara att de verkligen ”släpper taget”. Det är väl bra på många sätt, men ett inslag i detta är de dricker alkohol varje dag, och ibland ganska mycket, särskilt på kvällarna. Ingen av dem blir direkt berusad, men visst märks det att de har druckit – även om det är på ett trevligt och ”socialt” sätt. Det känns ändå fel när det är så ofta. Förra sommaren hörde jag en annan släkting säga att hon inte skulle dricka alls, när de var där, vilket var en annan vecka än vår, då hon ansåg att det var viktigt att någon var nykter om något skulle hända, med tanke på barnen. Hennes kommentar verkar ha fastnat hos mig. Det är kanske så vi också borde tänka och göra som föräldrar. Barnen är med oss ganska länge på sommarkvällarna. De är ju skol- och dagislediga, och vi vill att barnen ska få vara med oss vuxna, även på middagar och fester, och få umgås över generationsgränserna. Men det innebär att de även får se oss vuxna bli om inte berusade så i varje fall påverkade. Jag undrar ibland hur barnen upplever oss. Jag har försökt fråga vårt äldsta barn, i tidig skolålder, men har egentligen inte fått något svar. Det ska sägas att min man och jag dricker mycket måttligare, men det är svårt ibland att säga nej till det där tredje glaset, när alkoholen spelar så stor roll i umgänget. Borde vi prata om detta i familjen? Tacksam för några kloka råd. Bekymrad mamma Svar Det är en angelägen fråga, som du ställer, och den är nog särskilt aktuell för många föräldrar nu under sommaren. Vi dricker som mest under våra lediga sommarveckor. Generösa alkoholvanor hör för många sommaren till, och innebär njutning och avkoppling. Även om de flesta barn inte har föräldrar eller släktingar med alkoholproblem så stöter nog många barn på berusade vuxna just under sommaren. Det är inte en enkel fråga som du ställer. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol, som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksam på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är förståeligt och riktigt. Men att barn kan tycka illa om och må dåligt av måttliga alkoholvanor hos föräldrar, och andra vuxna som de träffar, är svårare att ta till sig. De flesta vuxna, och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol, undviker förstås att dricka sig berusade i närvaro av barn, även om det kan finnas en viss tolerans för detta vid särskilda tillfällen, som till exempel vid de stora helgerna. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansiktsuttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter till exempel ett eller två glas vin. Mitt svar på din fråga, och nu utgår jag från ett barnpsykologiskt perspektiv, är att barn har rätt att bli respekterade för de känslorna. De ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Precis som du har börjat göra så finns det nog skäl som förälder, och särskilt som småbarnsförälder, att fundera på vilka alkoholvanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras. En viktig aspekt på frågan är att småbarn behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga, och gör oss klumpigare. Som förälder ska man nog också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Hur ska du då göra nu i sommar med ert umgänge med dina släktingar? Jag kommer att ge dig några råd utifrån det jag berättat om så här långt. Jag vet ju inte om du fullt ut håller med mig om det jag skriver, men de råd som du får har varit hjälpsamma för andra föräldrar i din situation. • Börja med att berätta för din man om dina tankar och om det här svaret som du har fått. Ni kan också tillsammans läsa boken ”Lyssna på barnet!” av journalisten och småbarnsföräldern Hillevi Wahl. Den handlar om hur små barn reagerar med oro på vuxna som dricker alkohol, även om det är i måttliga mängder. • Föreslå din man att ni utifrån era barns behov ska välja att ha ett alkoholfritt umgänge med släktingarna så länge barnen är med på dagarna och kvällarna. Det är förstås viktigt att ni blir överens om detta innan ni går vidare. • Berätta för era släktingar hur ni tänker och vad ni beslutat er för. Kritisera inte och skuldbelägg inte. Säg som det är, att ni inte varit så uppmärksamma på detta tidigare, men att ni nu tänkt om och anser att på det här sättet blir det bättre för barnen. Betona att ni förstås ska fortsätta att umgås men att det får ske på ett annat sätt de timmar som barnen också är med. Avdramatisera det som ni vill ska hända, men var samtidigt tydliga och raka. • Kom överens om att även under sommaren hålla fast vid barnens invanda rutiner. Natta som vanligt, och ha den överenskommelsen er emellan att den av er som gör det inte ska dricka alkohol under kvällen. • Ta inte med er barnen på middagar och fester, där du vet att det kommer att drickas alkohol i större mängder. Om ni vill gå, ordna en barnvakt. • Föreslå era släktingar att göra mer saker på dagarna och kvällarna som inte är relaterade till alkohol.´ Du kan också ringa till Alkohollinjen på telefon 020 84 44 48. Samtalen är kostnadsfria och den som ringer kan vara anonym. Liria Har du frågor om självhjälp, förändring och parrelationer? Liria Ortiz är legitimerad psykolog och psykoterapeut. Hon undervisar om motiverande samtal och har bland annat skrivit boken ”När förändring är svårt” (Natur & Kultur). Har du frågor som rör barn och familjerelationer? Martin Forster är legitimerad psykolog och forskare som framför allt arbetar med barn och familjer. Han har bland annat skrivit boken ”Fem gånger mer kärlek” (Natur & Kultur). fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se och i papperstidningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 18858, "headline": "I dragspelets trogna tjänst", "summary": "För tre år sedan blev Lars Ek årets dragspelare. Underbarnet debuterade vid sex års ålder i radio hos ”farbror Sven”. I dag är tonsättaren Jules Sylvain den stora vurmen.", "article": "Än i dag vet ingen varför en del av oss blir lysande musikanter medan andra bara blir engagerade lyssnare med stor analysförmåga men utan att kunna spela ett instrument. – Min pappa var dragspelsspelande televerkare. För att dryga ut inkomsterna byggde han dragspel på kvällarna med en kompis. Lars Ek ville göra som farsan. Hans första spel var dessutom byggt av pappa. Sex år gammal stegade Lars Ek in på Radiotjänst. Han skulle spela hos ”farbror Sven” Jerring i ”Barnens brevlåda”. Det gick så bra att han fick komma tillbaka flera gånger. Barn kan triggas enormt så länge de tycker att det är kul. Lars Ek är ett lysande exempel. Tio år fyllda kom tv-debuten i ”Titta får ni se” med Karin Sohlman (sedermera Falck). Med knappspelet i hand blev han vid femton års ålder svensk mästare på Nalen, året därpå nordisk i Helsingfors. – Pappa sa att han skulle sätta sig i en båt långt ut till havs vid Dalarö för att kunna ta in den finska radiosändningen. När jag kom in på scenen i Helsingfors och tittade ut över publikhavet var det första jag såg pappa längst fram. Jag blev så glad att jag spelade hem första plats. På den tiden var det betydligt vanligare att tävla i musikalisk skicklighet än i dag, i alla fall på dragspel. Så vid 18 års ålder blev det VM i Helsingfors, men där fick Lars Ek nöja sig med en tolfteplats. Han beslöt att söka nya vägar och började kompa artister. Anna Öst, Harry Brandelius och Jokkmokks-Jokke, till exempel. Lars Ek såg de flesta av Sveriges folkparker, en folklig arena som var viktig för artisterna. Men resandet kändes för omfattande. Då grundade Lars Ek en artistförmedling, Musikskrädderiet, som under många år hade Strömma kanalbolaget som exklusiv musikleverantör. I dag går familjebolaget på sparlåga eftersom hustrun blev svårt skadad vid tsunamin i Thailand. På sin tid skapade Lars Ek förmodligen världens första videokurs i dragspel och grundade Frosini Society efter den italiensk-amerikanske dragspelsvirtuosen Pietro Frosini, vilkens kompositioner Lars Ek alltid beundrat. Sällskapets syfte är att bevara den gamla dragspelsmusiken och förmedla kuriosa. Lars Ek vurmar för den svenske schlagerkompositören Jules Sylvain. – När jag 1973 började som lärare i Kommunala musikskolan och på ABF ville många spela Jules Sylvain. Jag gillade hans musik på en gång. Som 48-åring lämnade Jules Sylvain Sverige för att aldrig mer återvända, förutom kortare sejourer. Han bosatte sig under många år på Mallorca där det hos en spanjor hittades en koffert som var den kringflackande Sylvains sista tillhörigheter. – Med Kent Finell tittade vi igenom innehållet. Döm om vår förvåning när vi fann flera ospelade låtar i handskrift, säger Lars Ek. Han arrangerade dem för en mindre orkester och för några år sedan framfördes musiken framgångsrikt i Gamla musikaliska akademiens konsertsal. Lars Ek har själv konstruerat ett dragspel i aluminium som han har patent på. Det tar bara en vecka att bygga eftersom man använder ett modulsystem. – Vi hann tillverka 40 stycken, men många traditionella byggare kände sig hotade. Det uppstod märkliga spänningar där det ingick spikar i mina bildäck. Så jag la av. Han klarade sig ändå, som den gången när han som 16-åring uppträdde på Berns. Lars Ek hade redan börjat spela när han insåg att nedre bälghållaren fortfarande var knäppt. – Chockad över att jag glömt den försökte jag föra kompositionen i hamn ändå. Dragspelet såg ut som en solfjäder. Det lyckades, men jag var tvungen att skapa en helt ny bälgföring för att ”Karneval i Venedig” av Frosini skulle låta som den brukar göra. Lars Ek Gratuleras till: Fyller 65 år den 10 juli. Firar: Med familjen. Familj: Hustru Ann-Marie, barn och barnbarn. Bor: Östermalm, Stockholm. Aktuell med: Bosse Nybergs program om Lars Ek i Sveriges Radio P 2 den 18 augusti. Planer: Turnéer med musik av Jules Sylvain. Intresse: Golf. Sommar: Blå färg. Sagt: ”Ju mer man läser desto mindre förstår man, men ju mer musik man lyssnar till desto fler tonsättare tycker man om.” Utmärkelse: Årets dragspelare 2009 i Sveriges dragspelares Riksförbunds omröstning. ", "article_category": "other"}
{"id": 18867, "headline": "Tysklands nota är för stor", "summary": "Ska euron överleva blir det på tyska villkor. Att betala för andra och sedan hålla tyst är inte längre möjligt.", "article": "Europas framtid låter sig lätt beskrivas. Den handlar om den gemensamma valutan: för euron gäller att vinna eller försvinna. Försvinner den, vore det en katastrof för oss alla – ännu mer så eftersom ingen i dag riktigt kan överblicka, än mindre beräkna konsekvenserna. Klart är bara att Europa utan euro skulle stå utan gemensamt projekt. Allt vad som uppnåtts under det senaste halvseklet skulle dessutom sättas i fråga, strykas samman eller avvecklas. Kanske skulle vi då äntligen uppskatta vad vi nu tar för givet. Inte minst gäller det för den inre marknaden. Den fria rörligheten över gränserna? Herr och fru Svensson får vackert ha passet på fickan och kanske i siffror och präntade bokstäver vid rikets gräns redogöra för hur många kronor man har med sig i plånboken. Senast jag reste så var i Östeuropa på den kommunistiska tiden. Och tro inte dem som utan att darra på rösten säger att eurons försvinnande är ett rent tekniskt, bokföringsmässigt problem. Ty de nygamla nationella valutorna kommer raskt att markera sina revir och avskaffa de frirum som euron skapat. Alternativet till eurons kollaps är att den på det ena eller andra sättet fortsätter att hanka sig fram. Om ett sådant scenario låter sig faktiskt mer sägas än om eurons kollaps. Först och främst måste Europa skaffa sig kontroll över det gigantiska skuldberg, unikt i den europeiska historien, som vuxit fram under senare år och som dagligen fortsätter att växa i rasande fart. En sådan kontroll kan bara uppnås genom en kombination av drakoniskt sparande, ekonomisk tillväxt och brandkårsutryckningar med nya friska pengar. De två första uppgifterna faller huvudsakligen på den enskilda staten, den tredje på Tyskland – av det enkla skälet att tyskarna är de enda som har pengar. Eurons kris är i allt väsentligt en skuldkris. Några länder inom eurozonen har i sus och dus levt över sina tillgångar och är nu på obestånd. Euron är den enda ”riktiga” valuta de haft i modern tid; italienska växelpengar bestod för inte alls så länge sedan av karameller eller tuggummin. Med euron blev allt annorlunda. Under de tio första åren med den nya valutan hade dessa ”riktiga” och billiga pengar kunnat användas till investeringar för att skapa tillväxt. I stället användes de till att höja löner och priser med nära 40 procent, detta i länder med stagnerande, liten eller obefintlig export. Och exportmaskinen Tyskland? frågar någon. Under samma tid låg där löner och priser i stort sett stilla. Mycket mer än så behöver man egentligen inte veta om den europeiska krisen. Alltsedan Otto von Bismarcks dagar handlar vår historia om hur Tyskland ska finna sin plats i Europa. Med våld och aggression har Tyskland några gånger försökt hävda sina maktanspråk; varje gång har det slutat med förödande tyska nederlag. Efter 1945 gäller så mellan Europa och Tyskland ett modus vivendi där det stora landet i kontinentens mitt vant sig vid att diskret och snällt betala diverse europeiska räkningar samtidigt som man beskedligt sitter med kring maktens bord utan att kräva mer politiskt inflytande för att man tar hand om dem. Från Konrad Adenauer över stora tyska politiker som Helmut Schmidt eller Helmut Kohl har detta aldrig satts i fråga. Ibland har det kanske knorrats. Men Tyskland har till sist betalat utan att ta ton. Kanske har dock den nuvarande krisen skapat en helt ny situation. I så fall vore det vad vi nu för tiden brukar kalla ett paradigmskifte. Ty den räkning de andra européerna denna gång presenterat Tyskland är helt enkelt för stor: även om tyskarna skulle vilja eller ser sig tvungna att försöka betala den, är det inte längre säkert att de verkligen kan. Nästan ensam betala för resten av Europa? Det rör sig helt enkelt om för mycket pengar. För regeringen i Berlin, för politiker som vill bli omvalda, men framför allt för tyska skattebetalare. EU:s senaste toppmöte har i efterhand framställts som en framgång för italienare, spanjorer och fransmän. Tyskarna skulle ha fått ge vika. Men det är en mycket besynnerlig analys. Ty någon makt att diktera villkor har inte den som står med handen utsträckt och vill ha en slant av den som har byxfickorna fulla. Inte heller handlar det faktum att Frankrike gjort gemensam sak med Italien och Spanien om solidaritet utan om ren självbevarelsedrift; snart kan fransmännen stå där med utsträckt hand tillsammans med sina sydeuropeiska grannar. Möjligen kan vi tala om en pyrrhusseger, men som då mindre än tysk vacklan avslöjar sydeuropeisk impotens och desperation. Tyskarna har alltså ännu inte bestämt sig för vad de ska göra. Men denna senaste, exempellösa räkning har provocerat Berlin att ställa just de politiska villkor som de alltsedan 1945 avstått ifrån. De kommer visserligen förklädda i strikt ekonomisk utstyrsel som när man talar om budgetdisciplin, sameuropeisk bankövervakning, regler för ny skuldsättning, en strikt bekämpning av inflation och så vidare – men det är tyska villkor, ofta stick i stäv mot vad resten av Europa vill. Och villkor med vilka automatiskt följer politiskt inflytande och kontroll. Ett Europa där euron överlever blir nolens volens ett Europa där Tyskland är mäktigare än någonsin förr. Och alternativet är, som här redan påpekats, en katastrof som åtminstone jag inte ens har fantasi nog för att riktigt kunna föreställa mig. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 18930, "headline": "”Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda”", "summary": "Svenskarna och ”de andra”. Det är midsommar och vi hyllar ett slags svenskhet. Samtidigt vinner extrema krafter terräng genom att peka ut judar, romer och muslimer som avvikande och icke hemmahörande i vår kultur. En respektfull människosyn kräver att vi står upp för rätten att vara annorlunda, skriver representanter för Svenska kyrkan.", "article": "I juni firar vi både nationaldag och midsommar, de två högtider som mer än annat hyllar en sorts svenskhet. I år sker det i skuggan av en, i alla fall inom Svenska kyrkan, seglivad debatt om hur majoritetssamhället bör förhålla sig till seder och bruk hos minoriteter. Frågorna har gällt bland annat vad som är barnets bästa, om det är rimligt att företrädare för en religion, kräver förbud mot sedvänjor och religiösa bruk inom en annan religion, och om förbudsivrarna medvetet eller omedvetet uppväcker främlingsfientliga krafters intressen. Vi vet från 1900-talet att företrädare både för den svenska staten och Svenska kyrkan länge teg om judeförföljelserna och undvek att ta ställning. I dag kan vi inte bortse från en samtid där extrema krafter i Europa vinner terräng genom att peka ut judar, romer och muslimer som avvikande och icke hemmahörande i vår kultur. I stora delar av Europa framträder en hållning som beskriver ”de andra” som omänskliga och med seder som innebär ett ”onödigt lidande”, seder de måste räddas från. Ett tydligt exempel i vårt land är förslaget att lagstifta mot omskärelse av gossebarn. Manlig omskärelse är en religiös sedvänja som WHO rekommenderar som hälsofrämjande. I krav på förbud som framförs i Sverige framställs den emellertid som skadlig och i konflikt med barnkonventionen. Är det för att den hos oss främst utövas av religiösa skäl? Religion har blivit allt mer synlig i världen, på gott och ont. Därför krävs kunskap och lyhördhet från myndigheter och stat. En stat kan inte längre endast framhäva en trosriktning. Den kan lika lite vara ensidigt negativ till religion som vissa sekularistiska debattörer kräver. I stället behövs urskiljning. Det är enligt vår mening missvisande att ställa barnets rättigheter gentemot föräldrarnas, eller religionsfrihet mot mänskliga rättigheter. I båda fallen handlar det om avvägningar mellan olika inslag i de mänskliga rättigheterna. Att nämna manlig spädbarnsomskärelse, till exempel den judiska brit mila, i samma andetag som könsstympning av kvinnor uppfattar vi som vulgärt. När det gäller gossebarn är forskarna oense om eventuella hälsovinster/risker för pojken och hans framtida sexpartner. När det gäller könsstympning, som går tillbaka på faraoniska bruk, är forskningen entydig. Flickor som utsätts för denna sedvänja blir skadade för livet. Genom att likställa dessa sedvänjor och nämna dem samtidigt utmålas båda som ociviliserade. Båda framställs som ett onödigt lidande som vi, de ”upplysta”, måste befria ”de andra” från. Varför kommer denna debatt just nu? Många skulle hävda att vi alla efter 11 september mer eller mindre frivilligt är indragna i kriget mot terrorismen. Muslimer blir då särskilt utsatta för att utpekas som barbarer. Detta utpekande sker framför allt av krafter från höger. Från vänster kan man se hur avskyn mot staten Israels politik kan leda en del till ett urskillningslöst hat mot judar som folkgrupp och judendomen som religion. Ibland sägs debatten handla om ett val mellan universalism och partikularism, mellan att hävda universella rättigheter för varje människa eller att se människan som en del av sin grupp. Det senare framställs då som kulturrelativism eller kulturmarxism där människor låses in i sina identiteter och där man använder dubbla måttstockar. Men vi menar att varje människa är både individ och tillhörig en eller snarare flera olika grupper. Integritet i samband med religionsfrihet, som ingår i de mänskliga rättigheterna, innebär rätten att kunna vara och uppträda som en hel människa. När man i den svenska debatten talar om religiösa sedvänjor låter det ofta som om det handlade om tillbehör som enkelt kan läggas till eller dras ifrån identiteten. Ungefär som att ta av och på en kappa eller en klänning. Så enkelt är det inte. Vi lever med många överlappande identiteter som inte kan tas bort eller läggas till hur som helst. Kulturella inslag förändras långsamt i en lång process. Det problem vi vill lyfta här är att det som uppfattas som ”onödigt lidande” är så mycket lättare att se hos den andre, oavsett om det handlar om slöja, sjal eller manlig spädbarnsomskärelse eller från andra hållet, om ensamhet, skilsmässor och alkoholmissbruk. Men det onödiga lidande som barn utsätts för på grund av vanliga svenska sedvänjor, som till exempel överdrivet bruk av alkohol, något som entydigt är skadligt för barn, kräver samhället inte förbud mot. Trots detta anser sig företrädare för det nya enhetssamhället ha rätt att peka ut det som är särskilt skadligt för ”de andras” barn. Det är ingen tillfällighet att det ofta är seder som hör samman med religion. Debatten tenderar att peka ut allt gott som svenskt och allt man ogillar som osvenskt och ociviliserat. Inte bara Sverigedemokraterna utan flera andra grupper börjar nu tala om mänskliga rättigheter som något svenskt, trots att de är universella och antagna av FN. Precis så gjorde Dansk folkeparti för att hålla Danmark rent från alla internationella impulser från FN och EU. En liknande retorisk förskjutning pågår numera i Sverige, där mänskliga rättigheter och demokrati beskrivs som svenska värderingar, något ”de främmande” bör lära sig för att leva i Sverige. Den kristna synen är att varje människa är skapad till Guds avbild. Även om alla inte har samma inställning till omskärelse av gossebarn kräver en respektfull människosyn att vi står upp för människors rätt att höra till. Inte bara för att de är religiösa utan för att de är människor. Inte bara för att det handlar om religionsfrihet utan för att det också handlar om människosyn. Om rätten att vara annorlunda. Om rätten att vara en hel människa. ", "article_category": "other"}
{"id": 18934, "headline": "”Åsiktsklyftan ökar mellan journalister och allmänhet”", "summary": "40-talisterna mest vänstervridna. Det ideologiska avståndet ökar mellan journalister och allmänhet i Sverige. Men den växande klyftan beror inte på att journalisterna gått till vänster utan på att väljare och folkvalda gått till höger, skriver Kent Asp, professor i journalistik.", "article": "Journalistkåren står ideologiskt klart till vänster om svenska folket. Och sedan slutet av 1980-talet har avståndet till medborgare och politiker blivit allt större. Det är uppgifter som presenteras i boken Svenska journalister 1989–2011 som publiceras i dag. Resultatet bygger på representativa enkätundersökningar med journalister, allmänhet och riksdagsledamöter som genomförts vid fem olika tillfällen under perioden 1988/89–2010/11. Undersökningen ger en unik bild av hur vänster-högerinställningen hos politikens tre huvudaktörer har utvecklats det senaste kvartsseklet. I den första undersökningen 1989 stod journalister inte lika långt till vänster som i dag. Men efter en vänstersväng 1994 handlar det därefter endast om marginella förändringar. Från mitten av 1990-talet har vänstervridningen av journalistkåren avstannat. Samtidigt har medborgarna efter sin vänstersväng valåret 1994 successivt placerat sig allt längre till höger. Ledamöterna i Sveriges riksdag har också gått till höger. I slutet av 1980-talet var skillnaden mellan riksdagsledamöter och journalistkår inte särskilt stor. De folkvalda stod då åsiktsmässigt närmre journalistkåren än väljarna. I dag står väljare och valda betydligt närmare varandra, och avståndet mellan journalister och folkvalda är i början av 2010-talet större än mellan journalister och allmänhet. Vad ligger då bakom ”riksdagens högervridning”? Ledamöternas placering som grupp på vänster-högerskalan är självfallet beroende av partiernas styrka i riksdagen. Men ”högervridningen” beror inte på att borgerliga partier har en starkare ställning i riksdagen 2010 än 1988. Min analys av Riksdagsundersökningarna – val för val, parti för parti – visar att ledamöterna inom samtliga partier under perioden 1988-2010 i genomsnitt placerar sig längre till höger på skalan, utom Moderaterna som har gått något till vänster. Det gäller ledamöterna i Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna, men alltså även ledamöterna i vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Journalister placerar sig till vänster om väljarna oavsett vilket parti de sympatiserar med. Men det gäller i första hand journalister som sympatiserar med borgerliga partier och i betydligt mindre grad journalister som sympatiserar med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Journalister som sympatiserar med miljöpartiet (41 procent av kåren) är som ofta sägs likt vattenmelonen gröna utanpå och röda inuti. Men de är inte mer röda än vad Miljöpartister i allmänhet är. Att journalistkåren inte är åsiktsrepresentativ för allmänheten beror alltså till stor del på att ”borgerliga journalister” placerar sig betydligt mer i mitten, och inte så långt till höger som ”borgerliga väljare” gör. I 2011 års undersökning placerade sig 63 procent av journalisterna till vänster om skalans mittpunkt (5), och 48 procent klart till vänster (skalsteg 0–3). Det finns dock skillnader mellan olika grupper av journalister. Kvinnliga journalister står mer till vänster än män, journalister i Sveriges Radio och Sveriges Television står längre till vänster än journalister i dagspress och kommersiell radio och tv, och bland yngre journalister är andelen som placerar sig klart till höger dubbelt så stor som bland äldre journalister. Kulturjournalister och 40-talister står klart längst till vänster i journalistkåren, medan ansvarig utgivare i press, radio och tv samt journalister i arbetsledande position åsiktsmässigt är mer lika allmänheten. De åsiktsskillnader som fanns i kåren för 20–25 år sedan var dock ännu större, men tycks ha suddats ut. Manliga journalister har gått till vänster, och därigenom åsiktsmässigt mer kommit att likna kvinnliga journalister. Journalister utanför Stockholm liknar alltmer Stockholmsjournalister, journalisthögskoleutbildade har (relativt sett) gått åt höger, samtidigt som de med annan utbildning gått åt vänster. Och journalister som bevakar politik och samhälle har över tid gått något till höger, samtidigt som nöjes- och sportjournalister gått till vänster. Den svenska journalistkåren framstår därför i dag som mer åsiktshomogen än i slutet av 1980-talet. Åsiktsklyftan mellan journalister å ena sidan och allmänhet och politiker å andra sidan har alltså ökat kraftigt. Men det är en följd av att väljare och folkvalda sedan mitten av 1990- talet gått till höger, inte att journalister gått till vänster. Kent Asp, professor i journalistik Undersökningarna Artikelförfattarens slutsatser baseras på data från flera olika undersökningar. Journalister • JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet). Allmänheten • SOM-institutet (en undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet) Riksdagsledamöter • Enkätundersökningar som genomförts vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, i samband med valen. De tillfrågade journalisterna och riksdagsledamöterna har fått placera sig på en skala med elva skalsteg där 0 står för ”långt till vänster”, 5 för ”varken vänster eller höger” och 10 står för ”långt till höger”. Frågan till allmänheten är konstruerad på samma sätt, men med fem skalsteg. De svarande har sedan delats in i tre grupper: klart till vänster, övervägande mitten och klart till höger för att göra undersökningarna jämförbara. ", "article_category": "other"}
{"id": 18939, "headline": "Obama–Putin: Toppmöte i svaghetens tecken", "summary": "Obama väntar på höstens val, medan Putin just återkommit till presidentämbetet på ett sätt som visade hans begränsning som politiker. Båda är försvagade, vilket gör Syrienfrågan än svårare än den redan var.", "article": "Barack Obama och Vladimir Putin är inget toppmötenas dreamteam. Därtill är de för olika. Medan Putin inledningsvis tycktes få god kontakt med George Bush, har Obama på senare år haft en relativt avspänd dialog med Dmitrij Medvedev. Men nu är Putin tillbaka på presidentposten. Så i samband med G20-mötet i Los Cabos i Mexiko var det Obama och Putin som skulle ta tillfället att diskutera gemensamma frågor, inte minst Syrien. Efteråt försökte den internationella pressen tolka deras uppsyn och rörelser. Hjärtligt hade det inte varit. Det var alla bedömare överens om. Fast som mätare på hur konstruktiva samtalen var är nog kroppsspråket otillförlitligt. För denna gång hade varken Obama eller Putin något intresse av att framstå som den andres vän. Obama hamnade i blåsväder efter sitt möte med Medvedev i mars i år. Han antydde då att han skulle vara mer kompromissvillig i frågor som är viktiga för Ryssland efter presidentvalet i november. Vad han inte vara medveten om var att det fanns en påslagen mikrofon alldeles intill dem. Republikanerna har använt formuleringen om ”större flexibilitet efter valet” till att utmåla Obama som opålitlig och alltför mjuk mot Ryssland. Mitt Romney gick så långt att han i ett angrepp på Obama kallade Ryssland för USA:s utan tvekan främsta ”geopolitiska fiende”. För Putins del finns minst lika starka skäl att hålla distans. Inför presidentvalet hade han en högljutt antiamerikansk retorik. USA beskylldes inte minst för att underblåsa protesterna efter valet till duman i december. I en kampanj vars huvudtema var att Ryssland måste bli starkare genom militär upprustning passade USA också väl in i rollen som yttre fiende. Samtidigt som de två presidenterna just nu har goda skäl att inte direkt visa sig hjärtliga mot varandra har de dock var för sig listor av ämnen där de vill få den andre att lyssna. Putin vill inte minst få Obama att ta större hänsyn till ryssarnas känsla att det planerade missilförsvaret i Europa är riktat mot dem. Obama å sin sida skulle behöva Putins stöd för att öka pressen på Iran. Samtidigt är han väl medveten om att Moskva redan anser sig göra Washington en viktig tjänst genom att låta militärtransporter till Afghanistan passera rysk mark. Tidigare gick de via Pakistan. Men relationerna till Islamabad har blivit så dåliga att Washington i dag tvingas lita till Moskvas välvilja. I Syrienfrågan är motsättningarna tydliga. Ryssland vill inte förlora en viktig allierad och sin enda flottbas i Medelhavet. Dessutom finns en bitterhet mot USA för att FN-resolutionen om att skydda civilbefolkningen i Libyen användes för att störta Khaddafi. Men ingenting tyder på att det i USA i dag finns någon vilja att intervenera militärt i Syrien. Risken Moskva löper genom att hela tiden bara utnyttja sin vetomakt till att blockera beslut i säkerhetsrådet är att Syrien dras allt längre in ett inbördeskrig och till sist ändå går förlorat som allierad. Här finns en möjlig grund för någon typ av kompromiss mellan Washington och Moskva. Små stater fruktar ofta stormakter. För syrierna är det i dag snarare Obamas och Putins svaghet som är oroande. Den amerikanske presidenten tar inga utrikespolitiska risker så här nära inpå höstens val. Hans ryske kollega har på papperet ett starkt mandat med sex år till nästa val och möjlighet att bli omvald för en period som sträcker sig ända till 2024. Men sättet som Putin vann på blottade hans begränsning som politiker. Det tal om styrka och stabilitet som för 12 år sedan var ett vinnande budskap låter i dag mest krampaktigt. Rysslands politiska landskap är förändrat, och ingenting tyder på att Putin vet hur han ska möta de nya utmaningarna. Den vilsenheten begränsar honom också i utrikespolitiken. ", "article_category": "other"}
{"id": 18946, "headline": "USA: Tolerans skapas inte på en natt", "summary": "Tjugo år efter att Rodney King blev en symbol för polisbrutalitet har relationerna mellan svarta och vita blivit bättre. Men trots valet av Obama finns motsättningar kvar.", "article": "I söndags avled Rodney King, drygt 21 år efter att han blivit en symbol för polisbrutalitet i USA. Den tredje mars 1991 stoppades han av Los Angeles-polis för att han kört för fort. Efter att King, som är svart, stigit ur bilen slogs han till marken och utsattes för sparkar och elchocker av flera vita poliser. Allt fångades på video och visades på CNN. Drygt ett år senare friades samtliga inblandade poliser av en helvit jury. Dagarna efter utbröt kravaller i centrala Los Angeles. Hela stadsdelar slogs i spillror av, framför allt, unga svarta män. 53 människor dödades och flera tusen skadades. Om King blev en symbol för polisbrutalitet blev frikännandet av poliserna det för strukturell rasism och diskriminering. Kravallerna illustrerade i sin tur den djupa sprickan – fylld av misstro och ilska – som fanns mellan svarta och vita. Trots att drygt två årtionden passerat sedan medborgarrättsrörelsen tvingat fram reformer som gav lika rättigheter oavsett hudfärg fanns rasismen fortfarande kvar. Valåret 2008 befann jag mig i USA. Barack Obamas seger gav – i alla fall i solitt liberala Boston – upphov till eufori. På min universitetscampus sjöng och dansade man bokstavligt talat på gatorna. Valet av Obama var efterlängtat av många för att det betydde ett nej till Bush, hans krig och moralkonservatism. Men det var inte det som lockade till sång och dans. Hillary Clinton och de andra medtävlarna i de demokratiska primärvalen hade samma budskap. Obama erbjöd mer. Hans kampanjslogan, ”hope and change” och det än luddigare ”yes we can” lovade något annat än bara politiska reformer. Något som nästan inte gick att konkretisera. Till stor del handlade det om hudfärg och etnicitet. Fram till Obama hade den amerikanska drömmen betraktats som utom räckhåll, eller åtminstone bara tillgänglig i begränsat format, för USA:s svarta. Valet sågs som en brytpunkt och Obama var personen som – bara genom sin gestalt – kunde överbrygga de motsättningar som delade landet. Inte minst mellan vita och svarta. Nu blev det inte riktigt så. Flera av de praktiska förhoppningar som knöts till Obama har blivit verklighet. Han är inte Bush och han håller på att avsluta krigen i Irak och Afghanistan. Han förespråkar homosexuellas rättigheter och har utsett abortvänliga domare. Men de djupa sprickor som präglat landet finns kvar. Och valet av Obama suddade inte ut de fördomar och konflikter som finns kring hudfärg och etnicitet i USA. Detta har ibland illustrerats av hur Obama själv har bemötts som president. Konspirationsteorier som vidhåller att han inte skulle vara född i USA eller att han i hemlighet skulle vara muslim har konsekvent florerat i mer eller mindre beaktade forum. Det hade sannolikt varit otänkbart för en vit president. Och misstankar om fördomar och diskriminering är ständigt närvarande. När den svarte 17-åringen Trayvon Martin sköts till döds under märkliga omständigheter tidigare i år, och polisen reagerade på ett tvivelaktigt vis, ställdes återigen frågor om strukturell rasism. Den optimism kring förhållandet mellan vita och svarta som präglade tiden kring valet har sjunkit undan. En opinionsundersökning som publicerades i Newsweek tidigare i våras visade att den andel som anser att relationerna blivit sämre nu är nästan lika stor som den som tycker att de blivit bättre. Det här betyder inte att rasismen är lika utbredd i dag som när Rodney King misshandlades. Att allt inte plötsligt blev bra en sen novembernatt 2008 betyder inte att det inte blivit bättre sedan 1992. Mycket har trots allt hänt. Efter misshandeln av King tillsattes en kriskommission. Resultatet blev att Los Angeles-polisen organiserades om och började arbeta aktivt mot diskriminering och rasism. På andra håll i USA genomfördes liknande förändringar. Dessutom innebar 90-talet en lång period av ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och fler möjligheter oavsett hudfärg. Det tillsammans med USA:s offentliga samtal kring rasism har sannolikt bidragit till att öka toleransen. Det betyder heller inte att valet av Barack Obama, en svart man, till president är oviktigt. Men de stora förändringarna tar tid och sker inte över en natt. ", "article_category": "other"}
{"id": 18948, "headline": "Allt är gott i matens rike", "summary": "I Tokyo finns flest trestjärniga krogar i världen. Ändå kan det vara på en liten sylta man hittar de godaste rätterna. DN:s matskribent lät sig uppslukas.", "article": "För mig som matjournalist har Tokyo länge varit en våt dröm, och trots det överträffades mina förväntningar. Överallt i den enorma japanska huvudstaden kan man äta riktigt gott – bland skinande skyskrapor, i hypermoderna köpcenter och på ruckliga bakgator. När Guide Michelin 2008 publicerade sin första japanska utgåva blev Tokyo genast den stad i världen med flest trestjärniga restauranger, och det med god marginal. I år belönade man hela 17 stycken trestjärniga, 16 i Tokyo och en i kustregionen Shonan. Och den som har råd kan förstås äta excellent gourmetmat på många ställen. En kväll besökte vi Gordon Ramsay at Conrad Tokyo, med en Michelinstjärna. Där var maten förfinad och avslipad, och servicen högstämd och korrekt. Men ändå bleknar den upplevelsen i jämförelse med många andra mer intima och personliga måltider. Så klokare är att besöka mindre dyra restauranger. Dels för att de som regel erbjuder mer autentisk mat och mindre larv, dels för att även opretentiösa ställen håller enormt hög kvalitet. Vanligtvis är det inte särskilt dyrt att äta Tokyo, tvärtemot vad ryktet säger. Izakaya är nyckeln till goda och skäliga måltider. Från början syftade termen på pubar som serverar tilltugg. Numera är genren enorm och rymmer allt från enkla hål i väggen till tjusiga lokaliteter med traditionell inredning i bambu och papper. Det är vanligt att japanerna besöker en Izakay för after-work. Där kan det serveras sashimi (rå fisk med dippsåser), tonkatsu (friterat pankopanerat fläskkött), grillat kött, dumplings och mycket annat. Stämningen är avslappnad. Man kan se hur formellt klätt kontorsfolk lättar på slipsen eller tar av sig pumpsen och småäter och skrattar. Eller andra som tar sig en liten mikrosömn vid bordet – en typisk japansk vana. Många av izakaya-restaurangerna har bara något tiotal platser. På de populäraste krävs bordsbeställning. Izakaya En tillhör de mer eleganta, och ingår i en kedja med dryga dussinet ställen i staden. Den som vi tassade in på – efter att ha tagit av oss skorna och hälsat på den enormt artiga personalen – ligger på i Shiodome Tower på den 42:a våningen i stadsdelen Shimbashi. Här möts man av en magnifik utsikt över andra jättehus med myriader av fönster som glimmar oregelbundet i mörkret. Vi ser att många jobbar över, men under måltiden släcks fler och fler av kontoren och ljusrektanglarna glesas ut. Här och var en solid upplyst våning; det är vanligt att restauranger, som denna, har en egen våning. Inne på Izakaya En sitter vi på var sin horikotatsu, ett slags kudde med ett litet dike nedanför för benen – bekvämt och väldigt japanskt på en gång. Här bjuds sashimi av tonfisk, makrill, sjöborre och mycket annat på en bädd av is, kokt rättika med anklever samt isad jättesparris med misomajonnäs. I olika bås avskilda av shojiväggar av trä och rispapper sitter små sällskap och kopplar av efter jobbet, det fnittras och tjoas diskret. Stämningen är varm och milt uppsluppen. Man dricker ofta sake, som serveras i grunda metallkåsor i trälådor fyllda med is. Izakaya Ishii ligger i samma stadsdel men är en av de minsta restauranger som jag har besökt. Den koncentrerade och allvarliga kocken kan vända sig om i sitt kök, mycket mer är det inte. Men han levererar ändå en jämn ström av smårätter: rå fisk, japansk omelett, friterad nålfisk samt en sjudande buljong som vi får doppa sjögräs och andra läckerheter i. Ägaren, Hideyuki Ishii, som berättar om maten och serverar, är också en passionerad kännare av sake. Han väljer nogsamt bland olika exklusiva spontanjästa sorter, som kan ha läckra aromer av svamp och örter, eller vara rena och mineraliga som chablisviner. – Sake har haft en nedgång, berättar vår ciceron, importören Åke ”Akebono” Nordgren. Så branschen har skapat fler produkter för att unga ska gilla det, som sake smaksatt med citrus eller med tillsatt kolsyra. Men det har också vuxit fram fler småproducenter som gör hantverksprodukter. Ett ganska nytt fenomen är intresset för öl och liksom i väst växer det fram mikrobryggerier och en kunnig publik, båda delarna finner man på puben Dry dock i stadsdelen Shimbashi där man serverar både inhemska och importerade hantverksöl. Överallt i staden finns bra sushiställen. Många av dem med rullband som snurrar runt så att man kan plocka åt sig de sorter som man föredrar. Man får ropa till och peka om man vill ha mer av sin favoritsort. En för oss ovanlig och inte alls svårgillad variant är Niku sushi, riskuddar med tunnskivat rått hästkött. Det låter kanske avskräckande, men är en riktig delikatess. Det finns gott om yakitorirestauranger, grillkrogar där folk själva får grilla sin kyckling vid bordgrillar. Vi besökte Torimikura Chaya i området Omotesando, och njöt av den glödande, rykande processen, den knapriga kycklingen och marinerade grönskarna, dippsåserna, salladen. Och till det öl och sake. En annan restauranggenre är western style eller yoshoku. En matstil som föddes under slutet av 1800-talet när Japan efter flera hundra års isolering öppnades för väst. Yoshokukrogar ser man vart man går. Och där man kan prova japanska varianter av majonnäs, omelett, curry, hamburgare, friterat och köttgrytor och mycket annat. Under kvällspromenader i Tokyo känner man sig trygg och fascinerad över kontrasten mellan de inföddas artiga sätt, och de pulserande neonljusen, skräniga spelställen, elektronikbutiker och det ständiga människovimlet. Det lönar sig att läsa på efter rekommenderade ställen, inte minst om man ska gå på bar, eftersom en hel del slaskiga ställen finns jämte de seriösa och trivsamma. Några våningar upp i ett höghus besökte vi omtalade Bar High Five där den legendariske bartendern Hidetsugo Ueno blandar mästerliga drinkar och bjuder på tilltugg. Förutom krogar och barer finns mycket annat för den glade gastronomen på vift i Tokyo. Bland annat den ryktbara fiskmarknaden Tsukiji. Nu för tiden får bara en begränsad mängd åskådare komma in på morgnarna för att se när tonfiskauktionerna hålls (det blev svårjobbat med för många besökare). Om man är en riktig matnörd ställer man sig alltså i kö vid femtiden på morgonen för att få se när ivrigt rabblande auktionsförrättare klädda i overaller bjuder ut jättefiskarna till butiksägare och restauratörer. Annars går man till marknaden senare under dagen och botaniserar bland fantastiska skaldjur och mollusker, som musslor, ostron, krabbor, humrar, sjökorall och valthornssnäckor, och fiskar som rockor, bläckfisk, haj, ålfisk samt rom, mjölke och fisklever. Det är en mäktig upplevelse, även om man kan få dubier över att det också finns en hel del utrotningshotade arter. I kanten av Tsukiji serveras också eminenta läckerheter från marknadsstånd: mjuksmakande omeletter, pikanta fiskmunsbitar och ångande soppor – inte minst ramen, en fyllig vetenudelsoppa med till exempel fläskkött, svamp, alger och olika grönsaker. En värmande och uppbygglig rätt som måste provas. Matnördar, husfruar, kockar och turister vandrar gärna fram och tillbaka på långsträckta och lågbyggda Kappabashi – food town – ett suggestivt kökskvarter där man exempelvis kan handla japanska knivar, kastruller, ångkokare och porslin. Över huvud taget finns det så många etablissemang som går hela vägen på ett visst område. En specialbutik inriktad endast på tandpetare och raffinerat vackra förpackningar av dessa, heter Saruya. Är man i stället intresserad av att fördjupa sig i olika buljonger kan detta göras på Nihonbashi Dashi Bar. Och vill man göra sin egen kan man köpa bonito och andra ingredienser på exklusiva butiken Yagicho-Honten, som säljer torkad fisk, konserver, finsoja och andra ärkejapanska delikatesser. Vill man även sätta tänderna i taiyaki, ett slags fiskformade pajer med fyllningar av bönpasta, ost, söta krämer eller choklad, kan man exempelvis besöka Yanagi-ya i Tokyos centraldistrikt Chuo-ku, där man kan bevittna det raffinerade hantverket. Har man fler manier bör man uppsöka något av varuhusen i centrala Tokyo. Ett av de mest exklusiva heter Takashimaya och ligger i stadsdelen Shinjuko. Matavdelningen där gjorde mig yr och glad. Visserligen är mycket kostsamt, men så fint och välskött! Här finner man ett enormt utbud av allt från exklusiv soja, otaliga nudelsorter, färsk wasabi, eleganta sesamblad, misomarinerade grönsaker, djupröda och fettspräckliga köttskivor, excellenta grönsaker och otaliga såser, kryddor och inläggningar, torkad fisk och färsk äkta wasabi. Faktum är att det kan vara ett klokt val att då och då äta på hotell- eller vandrarhemsrummet. Så att man kan avnjuta de otaliga läckerheterna som finns i varuhusen och matbutikerna. På Takashimaya finns också ett helt batteri med rätt så dyra men välhållna restauranger på de översta våningsplanen. Vi åt på den högklassiga sushirestaurangen. Det var dyrt men också fantastiskt, perfekt kokt och smaksatt ris, färska och mönstergillt hanterade fiskar och skaldjur: skipjacktonfisk, sill, lax, flygfiskrom – skurna och modulerade i enkla och vackra former. Paradoxalt nog är det med minnen av just enkelhet och stillhet som man flyger hem från detta världens officiellt största stadsområde: så tätt, frenetiskt och larmande, men ändå så milt och värdigt. Tokyo Resa hit: Rakaste vägen till Tokyo är via byte i Helsingfors, då kan man komma ner i en restid på runt 12 timmar. I juli går det att hitta resor för 11 000–12 000 kronor. Det finns resor för drygt 5 000 kronor men då får man räkna med restider på över ett dygn. Bo: Eftersom Tokyo är så stort kan det vara klokt att bo i det område man kommer att besöka mest. Bra trestjärniga hotell går att hitta från 700 kronor. Sök på agoda.se eller hotels.com. Vill man bo traditionellt japanskt kan man söka efter så kallade ryokan. Bra ställen i Tokyo Restauranger och barer • Izakaya EN 42:a våningen, Shiodome Tower, Shimbashi • Izakaya Ishii Kyodo Building. B1F 3-6-18 Kita-aoyama, Minato-ku, Tokyo • Torimikura Chaya Minami-Aoyama 3-12-4, Omotesando • High Five (bar) Fjärde våningen, No. 26 Polestar Building, 7-2-14 Ginza • Shimbashi Dry-Dock (ölställe) Minato-ku, 3-25-10 Shimbashi Butiker • Saruya (tandpetare) 18-10 Koamicho, Nihonbashi, Chuo-ku, Tokyo saruya.co.jp • Nihonbashi Dashi Bar (buljongprovning) Coredo Muromachi, 2-2-1 Nihonbashi Muromachi, Chuo-ku, www.ninben.co.jp/051honten/store.html mi-mo.jp/lng/eng/muromachi.html • Yagicho-Honten 1-7-2 Nihonmbashi Muromachi, Chuo-ku www.yagicho-honten.jp/profile.html • Yanagi-ya 2-11-3 Nihonbashi Ningyo-cho, Chuo-ku, Tokyo • Takashimaya 5-24-2 Sendagaya, Shibuya • Tsukiji market 5-2-1 Tsukiji ", "article_category": "other"}
{"id": 18957, "headline": "”Lång semester inte bättre än flera korta ledigheter”", "summary": "Semestern är viktig för hälsan. Men inget tyder på att en lång, sammanhängande semester skulle vara bättre för hälsan än flera kortare ledigheter. Det skriver forskarna Bengt Arnetz och Jessica de Bloom, som presenterar ny forskning som stöder deras teser.", "article": "Bengt Arnetz är stress- och prestationsforskare, professor i yrkes- och miljömedicin vid Wayne state university, Detroit, Michigan, samt i socialmedicin vid Uppsala universitet. Jessica de Bloom är semesterforskare och håller på att avsluta sitt doktorandarbete om semesterns effekter på hälsa och välbefinnande vid Radboud university i Nijmegen, Nederländerna. Nu hägrar den efterlängtade och välförtjänta semestern! Vi får möjlighet att njuta av både sol, bad och långa samt ljumma sommarkvällar, kanske över ett glas vin i vänners lag. Vi skall nu göra allt det där vi inte hunnit eller orkat med under resten av året. Samtidigt fylls medierna av reportage om semesterstress: Hur skall vi hinna klart allt arbete innan vi går på ledighet? Hur bevaras semesterkänslan när vi åter är i arbete? Hur skall man stå ut med invasionen av släkt och vänner? Med tanke på semesterns centrala plats i vårt liv utgår man kanske från att det finns en uppsjö av forskning om semesterns välförmenta hälsoeffekter. Så är inte fallet! Förra sommaren intervjuades en av oss (den nederländska semesterforskaren Jessica de Bloom) i Vetenskapsradion och påstod att det inte fanns något vetenskapligt stöd för att en lång semester är bättre för hälsa och välbefinnandet än upprepade men kortare ledigheter. Av förståeliga skäl reagerade fackliga organisationer. Uttalandet kunde tolkas som ett angrepp mot modern svensk semestertradition. Mer förvånande var kategoriska uttalanden från svenska arbetsmiljö- och stressforskare om vikten av långa semestrar för hälsan. I stället för att fördjupa den viktiga vetenskapliga debatten genom att låta de Bloom besvara kritiken, backade Vetenskapsradion genom att säga att man nog övertolkat det hon sagt. Så var dock inte fallet! Faktum är att det saknas forskning som visar att en lång semester är hälsosammare än flera kortare ledigheter. Sedan finns det självklart en rad andra dimensioner på semester som måste vägas in. Men debatten förra sommaren handlade just om hälsoeffekter. Semester för alla är ett modernt påfund. Tjänstemän började få rätt till några dagars betald semester under 1800-talet. Men det stora flertalet hade ingen rätt till semester, än mindre betald dito. Fackliga organisationer drev systematiskt frågan om kortare arbetstid och betald semester. Detta tillsammans med efterkrigstidens ekonomiska uppsving ledde till att även arbetarklassen fick rätt till betald semester. 1919 kom den första europeiska lagen om rätt till betald semester. Workers travel association i Storbritannien och Folk-Ferie i Norge bidrog till att även arbetare hade råd att åka på semester. Enligt ett EU-direktiv från 1993 har alla anställda i EU rätt till minst fyra veckors betald semester. I länder utanför EU varierar däremot rätten till betald semester. I USA, till exempel, finns ingen lagstadgad rätt till betald semester och amerikanen i gemen tar en betydligt kortare semester – i snitt 2 veckor per år. Det är inget tvivel: semestern är viktigt för hälsan. Två amerikanska studier som följde från början friska personer visade på en översjuklighet och överdödlighet hos dem som inte tog någon semester. Semestern spelar en central roll för mental och kroppslig återhämtning. Den gör att vi kan sätta saker och ting i perspektiv – livet är mer än arbete. Semestern erbjuder möjlighet att umgås med vänner under gemytliga och avstressade former. Den stimulerar hjärnan med annat än arbete. Men frågan är om en lång semester är bättre för hälsan än flera kortare ledigheter? Om så vore fallet, varför är då stressrelaterad sjukskrivning så mycket vanligare i Sverige och många andra europeiska länder än i länder med kortare semester? Med undantag från en österrikisk studie har forskningen inte kunnat påvisa något samband mellan antalet semesterdagar och hur länge semestereffekten håller i sig efter återgång i arbetet. En av oss, de Bloom, har studerat hälso- och välbefinnandeeffekter av ledigheter av olika längd. Deltagarna följdes över tiden och fick uppskatta sitt välbefinnande. Fyra olika typer av ledighet studerades: 1. En helgledighet på 4 dagar. 2. En veckoledighet på 5 dagar. 3. En sportlovsledighet på 10 dagar. 4. En sommarsemester på 23 dagar. Resultaten, som inom kort kommer att presenteras i den vetenskapliga tidskriften Journal of happiness studies, visar att de positiva effekterna av ledighet, oavsett längd, försvinner inom en vecka efter det att man återgått i arbete. En forskningsstudie räcker självklart inte för att dra generella slutsatser. Det finns dock nu fyra oberoende studier av olika forskargrupper som inte kunnat påvisa något samband mellan ledighetens längd och hur länge den positiva semesterkänslan sitter i. Det finns till och med en äldre svensk studie av personer som jobbat mycket intensivt under en lång period som visar att en lång semester inte räcker för att återhämta sig fullt ut från en längre intensiv arbetsperiod. Modern forskning visar således att semesterkvantiteten har mindre betydelse för hälsa och välbefinnande än kvaliteten eller innehållet i semestern. Personer som upplever att de har autonomi och själva styr över semesterinnehållet anser att de återhämtar sig mest under semestern. Det räcker således inte enbart att se på semestern som en passiv process som kännetecknas av frånvaro av betalt arbete. Fokus ligger alltmera på vad personer gör under semestern. Det är inte givet att alla lever ett vad Folkhälsoinstitutet skulle karaktärisera ett sunt liv under semestern. Det moderna arbetslivet ställer stora krav på våra exekutiva funktioner, det vill säga vår förmåga att ta in information, bearbeta och förädla den, fatta och genomföra beslut. Det moderna arbetslivets yrkesrelaterade stress med stora krav på hjärnans kognitiva förmåga har bidragit till en stor ökning av stressrelaterad ohälsa. Forskningen fokuserar nu i ökad grad på att bättre förstå betydelsen av regelbunden återhämtning och kortare ledigheter för att bevara hälsa, prestation och välbefinnande. Vi vet således att en lång semester i sig inte är svaret. Bengt Arnetz är stress- och prestationsforskare, professor i yrkes- och miljömedicin vid Wayne university, Detroit, Michigan, samt i socialmedicin vid Uppsala universitet. Jessica de Bloom är semesterforskare och håller på att avsluta sitt doktorandarbete om semesterns effekter på hälsa och välbefinnande vid Radboud university i Nijmegen, Nederländerna. ", "article_category": "other"}
{"id": 18959, "headline": "Peter Wolodarski: Dags att skingra myterna om det svenska 1990-talet.", "summary": "För 20 år sedan befann sig Sverige i en svår finanskris. Regeringen borde ta intryck av den i sin beskrivning av dagens eurokris.", "article": "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till. Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa. Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen. Sant var att de offentliga systemen behövde renoveras och utsättas för konkurrens. I landstingens monopolbyråkrati hade behoven gått vilse, för att låna en tidstypisk formulering från Expressens dåvarande chefredaktör Bo Strömstedt. Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi. Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget. Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem. Ekonomen Hans Tson Söderström hade före den svenska krisen tillhört dem som ofta pekat på svagheter i välfärdsstaten och finanspolitiken. Han anförde en grupp kring SNS Konjunkturråd som lanserade begreppet ”normpolitik”; den svenska ekonomin behövde strama regler som låg inflation, budgetbalans och fast växelkurs. Men 1990-talskrisen, och inte minst det misslyckade kronförsvaret hösten -92, ledde till ett omtänkande. Tson Söderström reste till Finland, som befann sig i en liknande finansiell knipa, och genomförde en studie på uppdrag av dess centralbank. Skälet till att just han bjudits in var förmodligen ryktet som ”budgethök”. Det finländska etablissemanget förespråkade åtstramningar och ville ha eldunderstöd utifrån. Men problemet var att SNS-chefen kom med helt andra råd än vad beställaren önskat. Ty ju mer han studerade den svenska och finländska situationen, desto mer insåg han att den etablerade analysen inte längre var relevant. Mycket tack vare en omläsning av Irving Fishers klassiska uppsats om 30-talets skulddeflation, insåg han att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll. Det är precis denna typ av smärtsam skuldsanering som flera euroländer har framför sig. I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budgetöverskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. Under eurons första decennium hade man slukat billiga krediter från framför allt Tyskland. När Hans Tson Söderström gjorde sin analys för 20 år sedan började han i grunden ompröva sin syn på det svenska budgetunderskottet. I stället för att se det som uttryck för politiskt oansvar insåg han att det i allt väsentligt passivt återspeglade den privata sektorns kraftiga åtstramning. Totalt sett ökade dessutom inte Sveriges skulder; de flyttades bara över från den privata till den offentliga sektorn – en kollektivisering av skulderna om man så vill. Statsskuldens snabba ökning var alltså inte orsaken till depressionen utan ett symtom på den. Och om inte det stora budgetunderskottet släppts fram under en övergångsperiod hade krisen blivit ännu värre. Raset i sysselsättning och produktion hade tilltagit. Precis det skedde för övrigt i Finland där politikerna var mer angelägna än sina kolleger i Stockholm om att snabbt återställa budgetbalansen, ivrigt påhejade av återkommande delegationer från IMF. Som en konsekvens blev depressionen djupare. Arbetslösheten närmade sig 20 procent, något som fram till denna dag satt tydliga spår i finländsk arbetsmarknad. I Sverige inleddes däremot storstädningen av de offentliga finanserna först i mitten av 90-talet när den privata sektorns skuldsanering var avklarad och ekonomin hade börjat återhämta sig, mycket tack vare det stora kronfallet som hjälpte exportindustrin. Det märkliga med vår 90-talserfarenhet är hur lite dagens svenska regering tycks ta intryck av den. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar fortfarande som om lösningen på eurokrisen handlar om att snabbt täppa till budgetunderskott som skapats av slösaktiga politiker. Och detta trots att länder som Spanien och Irland (inte Grekland och knappast heller Portugal) hade hygglig ordning i sina offentliga finanser före krisen! I nuvarande läge skulle dessa nationer, precis som Sverige på 90-talet, behöva låta statens budgetunderskott finnas kvar under en övergångsperiod i stället för att genomdriva vettlösa åtstramningar som bara förstärker nedgången. Många internationella deltagare på de senaste dagarnas Engelsbergskonferens i Avesta, som handlat om eurokrisen, har framfört hård kritik mot besparingsmanin. Det som förvärrar situationen avsevärt, jämfört med det svenska 90-talet, är att krisländerna frånsagt sig devalveringsvapnet och dessutom fått svårt att låna på marknaden. Nya pengar kräver en europeisk eller internationell lösning, på samma sätt som det behövs gemensamma lösningar för att återställa stabiliteten i banksystemet (insättningsgaranti, återkapitalisering). Problemet har blivit för stort för ett enskilt land att hantera på egen hand. Men det första steget är att man ställer rätt diagnos på sjukdomen. Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen. Hans Tson Söderströms uppsats i Ekonomisk Debatt 1995, ”Realräntechock, skuldsanering och budgetunderskott – en balansräkningsanalys av den svenska depressionen”. www2.ne.su.se/ed ", "article_category": "other"}
{"id": 18976, "headline": "”Kortat sommarlov för elever som inte når grundskolemålen”", "summary": "Socialdemokratiskt nytänkande. Varje år lämnar tusentals elever grundskolan utan fullständiga betyg. Det är ett svek mot dessa ungdomar. Vi kräver därför en utvidgad skolplikt med obligatorisk sommarskola för alla elever som inte når upp till grundskolans mål, skriver ledande socialdemokrater.", "article": "I dagarna firar vi skolavslutning och ett långt sommarlov står för dörren. 100.000 ungdomar går ut nian och lämnar därmed grundskolan. Men av dem är det fler än 12.000 som gör det utan tillräckliga betyg för att komma in på något av gymnasieskolans nationella program. Mer än var tionde niondeklassare står alltså utanför. Så kan vi inte ha det. Detta är ett misslyckande och ett svek mot dessa ungdomar. Vi har en skyldighet att se till att varje elev får reella möjligheter till fullständiga betyg – och att betona elevernas egna ansvar för att ta vara på dessa möjligheter. Därför föreslår vi förlängd skolplikt för de elever som inte når målen i grundskolan. Vi kommer i höstbudgeten att avsätta medel för att införa sommarskola. Vi ska se till att alla ungdomar som inte når målen garanteras obligatorisk undervisning under några sommarveckor. Den skolpolitiska debatten har, under de snart sex år som Jan Björklund varit utbildningsminister, i alldeles för hög grad fokuserat på det som inte är relevant för att höja resultaten i skolan. Retoriken har ofta varit starkt polariserande men fokus har ofta varit på fel saker. Många lärare gör ett strålande arbete. Men svensk skola mår inte bra. Resultatkurvorna pekar nedåt och har gjort det under en längre tid – både under socialdemokratiska och borgerliga regeringsår. Och den negativa utvecklingen fortsätter. Andelen elever som går ut grundskolan med behörighet till gymnasiet har minskat varje år sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Grunden för att alla elever ska klara målen och utveckla sin fulla potential är att höja kvaliteten i skolan. Det är ett långsiktigt arbete som kräver politiska och ekonomiska prioriteringar. Därför är det för oss obegripligt att regeringen skär ned på gymnasieskolan med 675 miljoner kronor. Bara i år. Detta motsvarar ungefär 1.300 lärartjänster. Vi är tvärtom övertygade om att nyckeln till bättre skolresultat består i investeringar i lärarna och skolledarna. För att vända utvecklingen krävs att vi tänker nytt och utvecklar det som visat sig fungera och använda oss av de metoder som får stöd av forskning och erfarenhet. Mot denna bakgrund är vi övertygade om att mer undervisningstid med professionella lärare är en avgörande faktor för att fler elever ska nå målen. I internationella jämförelser ligger Sverige dessutom lågt när det gäller lärarledda undervisningstimmar. Det är svårt att förstå varför regeringen valt att till sommaren helt ta bort det statliga stödet till sommarskolorna. De 12.000 ungdomar som lämnar grundskolan utan gymnasiekompetens kräver konkreta insatser här och nu. Vårt förslag om utvidgad skolplikt är en direkt insats för att fånga upp dem som nu har halkat efter. För oss socialdemokrater är målsättningen att varje elev i Sverige ska nå målen i grundskolan. Vårt mål är också att varje elev ska ha en fullständig gymnasieexamen före 25 års ålder. Idag är det var tionde ung människa som saknar det. Arbetslösheten är mer än dubbelt så hög bland ungdomar som inte har avslutat gymnasiet. Tidigare i vår föreslog vi att man ska införa ett utbildningskontrakt för alla unga arbetslösa under 25 år som inte fullgjort sina gymnasiestudier. När vi i dag presenterar vårt förslag om sommarskola för de elever som ligger efter, är det ytterligare ett steg på vägen. Utbildningskontraktet tillsammans med den utvidgade skolplikten för de elever som inte nått målen är två steg i rätt riktning mot målet att varje ung människa ska få den kunskap som krävs för att förverkliga sina drömmar om arbete eller fortsatta studier. Oavsett hur man mäter är ungdomsarbetslösheten i Sverige alarmerande. Särskilt hög är den bland ungdomar som saknar gymnasieutbildning. I framtiden kommer det att bli ännu svårare att klara sig på arbetsmarknaden utan fullständig gymnasieexamen. Därför är vi så fast beslutna att varje ung person ska ges reella möjligheter till att skaffa sig en bra utbildning. Sommarlovet är ungefär tio veckor långt. För de elever som lämnar eller riskerar att lämna nian utan fullständiga betyg ska en del av sommarlovet ägnas åt att lära sig det man inte lärt sig under året. De ska få mer undervisningstid med professionella lärare. Tidigare har staten avsatt pengar till kommunerna för att tillhandahålla frivillig sommarskola för de elever som inte når målen. Undervisningen har huvudsakligen bedrivits i kärnämnena samt i några övriga ämnen. År 2010 deltog 11.400 elever från grundskolan i sommarskolan. Erfarenheten ger vid handen att sommarskolan var framgångsrik. Bland de elever som genomgick betygsprövning i anslutning till sommarskolan resulterade sex prövningar av tio i att eleven fick ett betyg. Emellertid var det alltför få elever som deltog. År 2010 var det bara 3,9 procent av det totala antalet elever i 7:an till 9:an som deltog. Detta ska jämföras med att det är drygt 12 procent som inte når målen. Betydligt fler elever bör ha tillgång till det extra stöd som undervisningen under några sommarveckor kan ge. Mot bakgrund av detta föreslår vi alltså en utvidgad skolplikt, med obligatorisk sommarskola för de elever som inte når upp till målen. Den utökade undervisningstiden under sommaren ska enligt vårt förslag gälla elever i årskurserna 6–9. Dessa elever ska ges utökad undervisningstid om upp till 20 dagar under sommaren. Med vårt förslag ger vi fler ungdomar möjlighet att skaffa sig den utbildning de behöver. Samtidigt kräver vi att de går i skolan under några veckor på sommaren. Det är rimligt. Vi prioriterar skolan. Välutbildade medborgare är grunden för vårt fortsatta välstånd och då måste alla elever lyckas i grundskolan. Mikael Damberg (S), gruppledare i riksdagen Magdalena Andersson (S), ekonomisk-politisk talesperson Ibrahim Baylan (S), utbildningspolitisk talesperson ", "article_category": "other"}
{"id": 18980, "headline": "”Kunskaper i svenska krav för medborgarskap”", "summary": "Språket nyckelfråga. Integrationen är en av Sveriges viktigaste samhällsutmaningar. Samtidigt som 600.000 utrikes födda går till jobbet varje vecka är det alldeles för många som fastnat i ett utanförskap, skriver ledande folkpartister som presenterar ett nytt integrationspolitiskt program.", "article": "Ett land som välkomnar nya idéer och nya tankar, som låter människor ta ansvar och utvecklas är ett rikt land. Ett land som är öppet för nya influenser och litar på individens förmåga kommer att vara vinnare i globaliseringen. Sverige bör välkomna invandring av flera skäl. Vårt land behöver arbetskraftsinvandrare som med sin kompetens bidrar till att utveckla våra företag och vårt välstånd. Vi ska vara ett öppet land för den som vill komma hit för att arbeta, starta företag eller studera. Men Sverige, och andra demokratiska länder, har också ett medmänskligt ansvar att ge människor som flyr undan förföljelse en fristad. Därmed inte sagt att invandring inte också leder till utmaningar. Samtidigt som 600.000 utrikes födda människor går till jobbet i Sverige varje vecka är det alldeles för många invandrare som fastnat i ett utanförskap och inte kommit in i det svenska samhället. Integrationen är därför fortsatt en av våra viktigaste samhällsutmaningar. I synnerhet gäller detta att få invandrare att komma i arbete. I dag har endast 50 procent av dem som kommer som flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga arbete efter sju år. Det är ett alldeles för dåligt resultat. Hur vi klarar att öppna vårt samhälle och arbetsmarknaden för människor som flyr eller som söker en bättre framtid i Sverige kommer vara avgörande för Sveriges utveckling. Viktiga reformer har genomförts, några är på gång och fler behöver göras. Unga nyanlända måste få mer stöd i skolan, det måste vara enklare och gå snabbare att validera och komplettera en utländsk utbildning, tryggheten i våra utsatta förorter måste stärkas genom både fler närvarande poliser och en aktivare socialtjänst. Allra viktigast är att den som kommer till Sverige snabbt lär sig svenska och kommer in på arbetsmarknaden. Därför presenterar Folkpartiet i dag ett integrationspolitiskt program med denna inriktning. Några av förslagen är: 1. Sverige ska vara ett öppet och tolerant land. En avgörande fråga för framtiden är att Sverige fortsatt står upp för att vara ett öppet och tolerant land. I ett Europa som sluter sig allt mer och där främlingsfientliga rörelser är på frammarsch måste vi stå upp för att vi välkomnar invandring och globalisering. Det är också en förutsättning för en fungerande integration. 2. Krav på motprestation för bidrag. För den som har arbetsförmåga men är beroende av försörjningsstöd/socialbidrag ska ett aktivitetskrav införas. Kravet ska vara en obligatorisk del i kommunernas arbete för att få in människor på arbetsmarknaden. Aktiviteten ska motsvara ett heltidsarbete. Samtidigt ska det finnas incitament att gå från bidrag till arbete, den som är långvarigt försörjningsstödsberoende ska kunna behålla en del av en arbetsinkomst. 3. Slopad ersättning för den som tackar nej till jobb. Dagens etableringsersättning är konstruerad så att den utgår under förutsättning att den nyanlände deltar i de insatser som ingår i etableringsplanen. Om så inte är fallet kan ersättningen sättas ned. Det tar för lång tid för nyanlända att få en kommunplacering och komma igång med sina insatser. För att öka incitamenten för den nyanlände föreslås att etableringsersättningen ska tas bort eller trappas ned om den nyanlände tackar nej till ett arbete, oavsett var i landet jobbet finns. 4. Yrkespraktik för nyanlända. Det är fortfarande alldeles för få nyanlända som har en praktikplats. Alla nyanlända som bedöms behöva yrkespraktik ska få praktik. Yrkespraktik är ofta första steget till ett riktigt jobb. För att öka möjligheterna och skapa fler praktikplatser ska en handledarersättning för den som tar emot nyanlända på praktik under etableringstiden införas. Större krav ska ställas på Arbetsförmedlingen att anordna praktik. 5. Avskaffa den retroaktiva föräldrapenningen. Föräldraförsäkringens konstruktion har kommit att bli en fälla för många utrikes födda kvinnor som kommer till Sverige med barn i förskoleålder. För ett barn som är fött utomlands och kommer till Sverige vid till exempel fyra års ålder utgår lika många föräldradagar som för ett barn som föds i Sverige. Föräldraförsäkringen bör förändras så att det retroaktiva inslaget inte hindrar utrikes födda kvinnor från att delta i arbetsförberedande insatser och studier i svenska genom att möjligheten att ta ut föräldradagar för barn födda utomlands minskar. 6. Bättre stöd för anhöriginvandrare att komma i jobb. Skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är allt för stora. Den grupp som har allra lägst sysselsättning är utrikes födda kvinnor. Av dem som kommer till Sverige som anhöriginvandrare är en majoritet kvinnor. Även de som anhöriginvandrar bör få ta del av arbetsförberedande insatser och samhällsorientering för att snabbare komma i egen försörjning. 7. Svenska med fokus på jobb. Svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället. Därför vill Folkpartiet ha ett språkkrav för medborgarskap och fokusera mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar. Det behövs också en ökad flexibilitet av SFI undervisning genom möjlighet till deltids- och kvällsstudier, samt att SFI erbjuds året om. 8. Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden. Europa genomgår just nu en av de svåraste ekonomiska kriserna i modern tid. Samtidigt visar den demografiska utmaningen att såväl Sverige som Europa kommer att behöva fler som arbetar i framtiden. Att stänga våra gränser och avfärda människor som kommer för att arbeta och få en bättre framtid här vore ett historiskt misstag. Samtidigt måste vi bli bättre på att ge de människor som invandrar en reell möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Konkreta förslag för en fungerande integration, i kombination med att vi vägrar att ändra den politiska kartan eller samtalstonen på grund av främlingsfientliga krafter är avgörande för Sveriges fortsatta utveckling och välstånd. Det är så vi skapar ett inkluderande, dynamiskt samhälle där alla kan känna tillhörighet och vara med och bidra. Jan Björklund, Partiledare och utbildningsminister (FP) Erik Ullenhag, Integrationsminister (FP) Nyamko Sabuni, biträdande utbildningsminister och jämställdhetsminister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 18986, "headline": "”Kunskaper i svenska krav för medborgarskap”", "summary": "Språket nyckelfråga. Integrationen är en av Sveriges viktigaste samhällsutmaningar. Samtidigt som 600 000 utrikes födda går till jobbet varje vecka är det alldeles för många som fastnat i ett utanförskap, skriver ledande folkpartister som presenterar ett nytt integrationspolitiskt program.", "article": "Ett land som välkomnar nya idéer och nya tankar, som låter människor ta ansvar och utvecklas är ett rikt land. Ett land som är öppet för nya influenser och litar på individens förmåga kommer att vara vinnare i globaliseringen. Sverige bör välkomna invandring av flera skäl. Vårt land behöver arbetskraftsinvandrare som med sin kompetens bidrar till att utveckla våra företag och vårt välstånd. Vi ska vara ett öppet land för den som vill komma hit för att arbeta, starta företag eller studera. Men Sverige, och andra demokratiska länder, har också ett medmänskligt ansvar att ge människor som flyr undan förföljelse en fristad. Därmed inte sagt att invandring inte också leder till utmaningar. Samtidigt som 600 000 utrikes födda människor går till jobbet i Sverige varje vecka är det alldeles för många invandrare som fastnat i ett utanförskap och inte kommit in i det svenska samhället. Integrationen är därför fortsatt en av våra viktigaste samhällsutmaningar. I synnerhet gäller detta att få invandrare att komma i arbete. I dag har endast 50 procent av dem som kommer som flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga arbete efter sju år. Det är ett alldeles för dåligt resultat. Hur vi klarar att öppna vårt samhälle och arbetsmarknaden för människor som flyr eller som söker en bättre framtid i Sverige kommer vara avgörande för Sveriges utveckling. Viktiga reformer har genomförts, några är på gång och fler behöver göras. Unga nyanlända måste få mer stöd i skolan, det måste vara enklare och gå snabbare att validera och komplettera en utländsk utbildning, tryggheten i våra utsatta förorter måste stärkas genom både fler närvarande poliser och en aktivare socialtjänst. Allra viktigast är att den som kommer till Sverige snabbt lär sig svenska och kommer in på arbetsmarknaden. Därför presenterar Folkpartiet i dag ett integrationspolitiskt program med denna inriktning. Några av förslagen är: 1. Sverige ska vara ett öppet och tolerant land. En avgörande fråga för framtiden är att Sverige fortsatt står upp för att vara ett öppet och tolerant land. I ett Europa som sluter sig allt mer och där främlingsfientliga rörelser är på frammarsch måste vi stå upp för att vi välkomnar invandring och globalisering. Det är också en förutsättning för en fungerande integration. 2. Krav på motprestation för bidrag. För den som har arbetsförmåga men är beroende av försörjningsstöd/socialbidrag ska ett aktivitetskrav införas. Kravet ska vara en obligatorisk del i kommunernas arbete för att få in människor på arbetsmarknaden. Aktiviteten ska motsvara ett heltidsarbete. Samtidigt ska det finnas incitament att gå från bidrag till arbete, den som är långvarigt försörjningsstödsberoende ska kunna behålla en del av en arbetsinkomst. 3. Slopad ersättning för den som tackar nej till jobb. Dagens etableringsersättning är konstruerad så att den utgår under förutsättning att den nyanlände deltar i de insatser som ingår i etableringsplanen. Om så inte är fallet kan ersättningen sättas ned. Det tar för lång tid för nyanlända att få en kommunplacering och komma igång med sina insatser. För att öka incitamenten för den nyanlände föreslås att etableringsersättningen ska tas bort eller trappas ned om den nyanlände tackar nej till ett arbete, oavsett var i landet jobbet finns. 4. Yrkespraktik för nyanlända. Det är fortfarande alldeles för få nyanlända som har en praktikplats. Alla nyanlända som bedöms behöva yrkespraktik ska få praktik. Yrkespraktik är ofta första steget till ett riktigt jobb. För att öka möjligheterna och skapa fler praktikplatser ska en handledarersättning för den som tar emot nyanlända på praktik under etableringstiden införas. Större krav ska ställas på Arbetsförmedlingen att anordna praktik. 5. Avskaffa den retroaktiva föräldrapenningen. Föräldraförsäkringens konstruktion har kommit att bli en fälla för många utrikes födda kvinnor som kommer till Sverige med barn i förskoleålder. För ett barn som är fött utomlands och kommer till Sverige vid till exempel fyra års ålder utgår lika många föräldradagar som för ett barn som föds i Sverige. Föräldraförsäkringen bör förändras så att det retroaktiva inslaget inte hindrar utrikes födda kvinnor från att delta i arbetsförberedande insatser och studier i svenska genom att möjligheten att ta ut föräldradagar för barn födda utomlands minskar. 6. Bättre stöd för anhöriginvandrare att komma i jobb. Skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är allt för stora. Den grupp som har allra lägst sysselsättning är utrikes födda kvinnor. Av dem som kommer till Sverige som anhöriginvandrare är en majoritet kvinnor. Även de som anhöriginvandrar bör få ta del av arbetsförberedande insatser och samhällsorientering för att snabbare komma i egen försörjning. 7. Svenska med fokus på jobb. Svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället. Därför vill Folkpartiet ha ett språkkrav för medborgarskap och fokusera mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar. Det behövs också en ökad flexibilitet av SFI undervisning genom möjlighet till deltids- och kvällsstudier, samt att SFI erbjuds året om. 8. Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden. Europa genomgår just nu en av de svåraste ekonomiska kriserna i modern tid. Samtidigt visar den demografiska utmaningen att såväl Sverige som Europa kommer att behöva fler som arbetar i framtiden. Att stänga våra gränser och avfärda människor som kommer för att arbeta och få en bättre framtid här vore ett historiskt misstag. Samtidigt måste vi bli bättre på att ge de människor som invandrar en reell möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Konkreta förslag för en fungerande integration, i kombination med att vi vägrar att ändra den politiska kartan eller samtalstonen på grund av främlingsfientliga krafter är avgörande för Sveriges fortsatta utveckling och välstånd. Det är så vi skapar ett inkluderande, dynamiskt samhälle där alla kan känna tillhörighet och vara med och bidra. ", "article_category": "other"}
{"id": 18993, "headline": "Jonas Karlsson: ”Jag är fri när jag får spela någon annan”", "summary": "På film har han haft en cp-skada och varit missbrukare, på tv har han spelat hund. I sommar förvandlas Jonas Karlsson till kvinna i komedin ”Cockpit”. Privat gör han rollen som skådespelare, författare och pappa. DN Söndag går på djupet med en mångbottnad berättare. ”Det här att ’nu ska vi parta!’ har aldrig roat mig. Då är jag hellre hemma och gör familjegrejer.”", "article": "När han hade mördat sin fru fyrtio gånger i en bassäng fick det räcka. Jonas Karlsson spelade Woyzeck på Elverket i Stockholm och filmade i Trollhättan på lediga dagar. Han hade just passerat trettio och agerat på bioduk och scen sedan han var tjugo. När Dramatens teaterchef ringde dagen efter den fyrtionde föreställningen av ”Woyzeck” och erbjöd Jonas Karlsson en ny huvudroll brast det för skådespelaren. Han började gråta och svarade att det nog snarare var rollen som tjänstledig han skulle ta. I stället inredde Jonas en liten skrivarlya på Södermalm och satte sig ned vid datorn. Hämtade och lämnade dottern som just börjat på dagis, och däremellan skrev han. Först en pjäs, sedan en till, varvat med noveller – korta och långa historier som fick gro i huvudet och på papperet simultant. Efter ett år återvände Jonas Karlsson till Dramaten och filmuppdragen. Men dörren till skrivarlyan som hade öppnats, fick stå kvar på glänt. Sedan dess tar han regelbundet tjänstledigt, ett par månader åt gången, för att behålla balansen mellan att berätta andras historier och sina egna. Stuntkoordinatorn visar hur han ska röra sig under ytan, sätter tyngder runt Jonas armar och så dyker de tillsammans. Vi är på Forsgrénska badet i Stockholm en måndagsmorgon, en timme innan simhallen öppnar för allmänheten. Det doftar av klor, och starka lampor blänker mot det ljusa kaklet. Jonas Karlsson övar inför en actionscen som ska filmas i Spanien senare i sommar. Han medverkar i ”En pilgrims död”, en filmatisering av Leif G W Perssons spänningsroman om Palmemordet, och Jonas behöver bekanta sig med skådespeleri under vatten. När han är klar och har klätt sig – i jeans och kavaj – promenerar vi till Scandic Malmen och beställer kaffe. Jonas Karlsson är inte så intresserad av roller i deckare, säger han, men tycker att det är roligt så länge han inte fastnar i ett fack. – Egentligen bryr jag mig inte om genrer. Är det ett bra manus så är det, säger han när vi satt oss till rätta i hörnsoffan. För den som följt skådespelarens karriär är det tydligt att Jonas Karlsson aldrig varit inlåst i något fack. Han har spelat man med cp-skada i filmen ”Livet är en schlager”, missbrukare i ”Sökarna”, präst i filmen ”Miffo”, gubbsjuk författare i ”Detaljer”, hund i julkalendern ”Julens hjältar” och haft roller i allt från ”En midsommarnatts dröm” till ”Scener ur ett äktenskap” på Dramatens scen. Just nu medverkar han i uppsättningen av ”Fanny & Alexander” och i juli är det premiär för biokomedin ”Cockpit” där Jonas för första gången på film ska bära kvinnokläder. I filmen är den arbetslöse piloten Valle Andersson på väg att förlora vårdnaden av sin son. Kravet från frun är att han ska skaffa ett jobb och en lägenhet. Desperat byter han till sig sin systers identitet mot en prenumeration på Dagens Nyheter, sminkar sig, klär sig i kvinnokläder, knölar ned handdukar i trosorna för att få större rumpa och går på arbetsintervju – som kvinna. Så sparkas en komedi i gång i snabbt tempo med flera kända svenska skådespelare och Jonas Karlsson i den dubbla huvudrollen. – Man vill ju ha utmaningar som skådespelare, en kan vara att spela tunga roller, cp-skadad eller missbrukare. En annan utmaning är att göra en sådan film som ”Cockpit” är. Det finns många skäl att låta bli, säger Jonas Karlsson och smakar på sitt kaffe. – Jag skrattade högt när jag läste manus, det är verkligen en komedi. Men bara det faktum att filmen är just en komedi gör mitt uppdrag rätt svårt. Vad som är roligt är så olika för människor. Och att en man klär ut sig till kvinna är lätt att skriva, men hur genomför man det utan att filmen blir jättelökig? Det finns något triggande i det, att jag från början kände att det skulle bli svårt. För Jonas Karlsson var det dock nästan svårare i slutändan att gå in i rollen som den manlige piloten Valle Andersson. Han har jazzskägg, fula kläder och svårt att komma till skott. – Den tydliga förvandlingen till kvinna blev enklare, det finns någon slags frihet i den. Vilket också är vad filmen handlar om – hur den som tvingas träda in i en roll kan uppleva en frihet. Det kan jag relatera till som skådespelare. Jag är sällan så fri som när jag får spela någon annan. När Jonas Karlsson sommarpratade för sju år sedan var temat just det: att få lov att vara någon annan. Eller kanske snarare lov att vara sig själv men ändå ny. I radioprogrammet berättade Jonas hur han å ena sidan är si och å andra sidan är så. Att han rymmer många roller även som privatperson. Jag frågar om han fortfarande känner behovet av att vara ny. – Sedan jag blivit äldre har jag lärt mig att acceptera vissa begränsningar, att jag inte kan sadla om och bli fotbollsproffs. Tyvärr. Men jag har svårt för att andra ska definiera mig, som du försöker göra nu då säger jag gärna emot, säger Jonas och skrattar. – Men det är viktigt för mig att skifta, göra nya grejer, blanda mina roller och att skriva. Jag har en stor upptäckarglädje, känner att jag måste göra sådant jag inte gjort förut. Annars tappar jag lusten. Jag trivs i olika världar som befruktar varandra. Att träffa människor i bokbranschen ena dagen, kollegerna på teatern nästa dag och sedan sitta själv och skriva. Den variationen ger mig energi. Det ger mig också en möjlighet att förändras. Det är befriande att kunna byta sammanhang, få nya villkor där det förväntas olika saker av mig på olika ställen. Många kanske vill ha ett lugn och söker en harmoni i att veta hur saker och ting fungerar. Jag tycker tvärtom att det är skönt att ha helt olika förväntningar beroende på var jag befinner mig. Men vad vet jag, alla kanske känner så. Betyder det att du behöver gå in i en roll på jobbet även bakom scen på Dramaten? – Det tror jag gäller oss alla, oavsett arbetsplats. Men en teater är en speciell miljö, mycket där skulle verka knasigt för någon utifrån. Sådant som jag tar för givet. Det är högt i tak… Ni svär och skriker åt varandra? – Ja, eller kramas. Men det är ju härligt. Skådespelare är oftast väldigt öppna människor, mycket öppnare än jag. Det är sympatiskt. Jag tycker väldigt mycket om sådana människor. Sådana som outar sina tillkortakommanden. I sommarpratet för fem år sedan outade Jonas själv sitt största tillkortakommande: att han är tråkig. Häpnadsväckande tråkig, tydligen. Hur menade han egentligen? – Tja, på ett sätt är jag nog det. Eller, jag tycker att jag är kul för det mesta men sett utifrån… – Jag är strukturerad och väldisciplinerad, går nästan aldrig ut på krogen, sitter och skriver mellan klockan nio och tre. Jag lever ganska inrutat och det ser kanske inte så roligt ut. Men jag trivs med att ha det så. Det är inte tråkigt? – Nej, tvärtom. Det är ju lite maniskt att jobba så mycket som jag gör. Men det roligaste jag vet är att repetera och nöta grejer, eller sitta och skriva. Det duger rätt bra för mig. Det här med att ”nu ska vi parta!”, det har aldrig roat mig. Då är jag hellre hemma och gör familjegrejer. Som att sitta och rita med barnen. Vi skaffade en laminator för ett tag sedan och plastade in det mesta som går att plasta in. Vilket slutade med att jag körde sönder den när jag ville laminera en julgransprydnad. Om en kompis ringer och föreslår att ni ska hitta på något, vad ska vara på gång för att du ska bli superexalterad? – Shit vad svårt, svarar Jonas och ser upp i taket. – Kanske se på fotboll. Det brukar jag göra med min fru. Hon är min bästa vän och den jag alltid går till först om jag behöver råd eller någon att gå på konsert med. Men alltså, jag låg och läste en bok om typsnitt häromveckan och tänkte för mig själv: ”Du vet att du är en riktig torris när du läser en bok om typsnitt och längtar efter att få fortsätta”. Jag tyckte det var helt underbart. Jonas funderar en stund – vilket han gör efter varje fråga – och ändrar sig till sist. Nästan. – Vafan, det är klart jag kan uppskatta en fest också. Jag trivs med att ha mycket folk runt mig, vi är en stor familj och det är ofta mycket folk på besök. Men jag sitter gärna för mig själv. Det bästa som kan ske på en fest är att jag hittar någonstans att sitta och läsa en bok. Så var jag som liten också, jag lekte ute i skogen själv. När jag lekte krig med andra var man tvungen att leka död och räkna till fyrtio och sedan vakna till liv igen, det kändes inte trovärdigt. Då lekte jag hellre krig själv. Jag fantiserade och byggde egna världar. I tonåren låg jag hemma på sängen och läste. Jag kanske var lite av en nörd. Vi träffas några dagar senare i Jonas Karlssons skrivarlya som han delar med en regissörskompis. Från sjätte våningen kan han se ut över Södermalm. Han bor med sin fru och tre döttrar några kvarter bort och promenerar hit under de perioder han varje år avsätter för skrivande. I den lilla lägenheten pryder överfulla bokhyllor väggarna och vinylspelaren med tillhörande skivbackar tvingades han flytta hit sedan hans hustru (som Jonas varit tillsammans med i 20 år) uppmanat honom att sälja dem. En whiskyflaska står i köket. Den köpte Jonas när han flyttade in och tillsammans med regissörskompisen smidde planer om att detta skulle vara deras ”mancave” där de skulle sitta på kvällarna och ljuga. Whiskyflaskan är tio år senare oöppnad. Det har inte blivit några sena aftnar i deras grabblya, inga fester, inga tv-spelskvällar. Möjligen unnar sig Jonas att vila på soffan en stund och fundera på historierna som ryms i hans novellsamlingar. Men slutet tänker han aldrig ut i förväg. Han skriver och ser var historien hamnar. Klockan tre går han hem, hämtar döttrarna på dagis och i skolan och kanske lagar mat. Även om just matlagning inte är någon talang han kan addera till sitt cv. På Dramaten finns en kokbok i vilken teaterns alla skådespelare har medverkat med var sitt recept. Jonas valde att berätta hur man lagar en chèvremacka. Två skivor vitt bröd, olja och getost. Kanske lite svartpeppar. Jag frågar Jonas Karlsson om stunder då han känner sig mest lycklig. Han svarar att han har skrivit en novell på temat. Den heter ”Fakturan” och huvudkaraktären i novellen får där plötsligt en faktura på posten: 5,7 miljoner kronor har hans lycka i livet kostat. Själv har karaktären inte märkt lyckan. Jonas säger att han inte kan säga vilka situationer han själv är lycklig i. Plötsligt bara händer det. – Det kan vara en känsla av hur kul jobb jag har, glädjen i att ”nu ska jag få repa den där scenen”. Eller tvärtom, lättnaden i att spela en sista föreställning och sedan veta att jag får jag åka ut på landet. Det kan vara en kväll på soffan bredvid min fru när barnen håller på med sitt och jag plötsligt känner stor lycka. Säger du det då? – Haha, ”vad bra vi har det”, ”det här är ändå livet”. Jonas rabblar floskler och skrattar. Det är väl inget fel att berätta när man är lycklig, det kan smitta av sig då. – Jo, och det har väl hänt. Jag har blivit bättre på att uppskatta lyckan i vardagen. När vi bestämt oss för att tillbringa en dag i parken och plötsligt kommer på att jag har glömt plånboken och måste gå hela vägen hem med vagnar och allt. Det är klart att man då först tänker ”fan, vi skulle ju vara i parken”. Men att då acceptera läget, och i stunden tänka ”det här var dagen då vi fick gå hela vägen hem för att hämta plånboken, men det var också okej”. Det är ingen fara, det är ju bra väder och vi är tillsammans. Sådant har jag lärt mig att uppskatta. Tvärtom då, när är du som mest ledsen och uppgiven? – Jag klarar inte av när jag känner mig jagad från flera håll. Jag stressar lätt upp mig när jag inte får ihop det, när folk har förväntningar och jag inte ens vet om jag kommer att hinna till nästa möte. Det är bland det värsta jag vet. Hur reagerar du då? – Jag blir sur och arg. Otrevlig. Jonas funderar i tolv sekunder, gnuggar sitt ansikte och huvud. – Jag tappar också sugen helt när jag kan se en begränsning i vad jag jobbar med. Jag måste hela tiden kunna hoppas att det som jag gör ska kunna bli stort. När det inte finns så höga ambitioner i projektet försvinner lusten. Något i mig dör när det är för enkelt. Annars kan jag lika gärna stå på Konsum och plasta in salladshuvuden – som jag gjorde någon sommar. Det var ju schyst att jobba med frukt och grönt, stå och tänka på annat. Men när man ska göra något konstnärligt har jag mycket högre krav. Under de senaste åren har flera svenska skådespelare och regissörer rönt stora framgångar internationellt och beskrivs i svenska medier som stjärnor i Hollywood. Är detta en dröm som också Jonas Karlsson bär på? – Jag vill så klart jättegärna göra en stor roll i en Hollywoodproduktion, men samtidigt inte. Jag har min familj nu, jag skriver och är nöjd med den situationen. Ska man åka till USA och söka roller så innebär det otroligt mycket jobb. Man måste provfilma, gå runt med sina arbetsprover, träffa agenter, och framför allt tycka att allt det där är kul, säger Jonas och knäpper med fingrarna för att signalera det höga tempo han beskriver. – Det har kommit intresseförfrågningar från USA, men då har de sagt ”filma dig själv när du läser de här grejerna”. Det känns så lökigt. Vafan, jag är 41 år, hur roligt är det? Jag vill inte sitta själv med en kamera och prata in i den. Det hade varit annorlunda om jag var tjugo. En gång var det så klart den stora drömmen – att bli filmstjärna. Men det har förändrats med åren. Nu tycker jag det är roligast på teatern. Och att skriva. Film är också skitkul, men jag orkar inte mer än en kort period, det är för mycket meck. Det låter lite bortskämt? – Självklart är det ett privilegium att få välja sina roller och avsätta tid bara för att skriva. Också att jag alltid blir lyssnad på. Jag behöver inte ta plats, jag får plats. Men den positionen har jag inte fått, utan jobbat ihop till. Jag har länge arbetat hårt, ofta både dag och natt, och aldrig slarvat. Som skådespelare är man alltid medveten om att karriären kan vara slut när som helst och därför kör man på. Men med åldern har jag slutat tänka så, jag tycker inte längre att jobbet är allt. Om inte Hollywood, vad drömmer du om? – Jag vill bara få fortsätta som jag gör. Blanda lite. Det finns några stora roller jag vill göra på teatern. Jag vill någon gång skriva en roman, om en sådan historia dyker upp. Men jag har ju skrivit tre böcker och vet att det tar ett par tre år att få ihop en. När jag ser på min karriär i det perspektivet inser jag ju att det bara finns ett visst antal böcker man kan hinna skriva under ett liv. Då kan jag få lite dödsångest. Om tre timmar ska Jonas Karlsson stå på Dramatens scen i pjäsen ”Fanny & Alexander” inför fullsatt salong. Vi kör över Skeppsbron, Blasieholmen och förbi Berzelii park. Det ösregnar. Jonas köper med en morotsjuice och sallad från 7-Eleven och visar vägen upp till sin loge. Han delar den med Thomas Hanzon och Jon Karlsson som också är på plats. De tre sätter i gång sin vanliga rutin: att i tysthet spela wordfeud med varandra. Jonas tar på sig sin ”fat suit”, en tjock mage han ska bära under sin smoking. Det är fredagskväll och efter föreställningen ska flera av skådespelarna gå ut och dricka vin. Inte Jonas Karlsson. Han ska promenera hem. I helgen ska han titta på fotboll med sin fru. Rita med barnen. Kanske laga laminatorn. Kanske tillaga en chèvremacka. Kanske med svartpeppar på. Historien får skriva sig själv. Ålder: 41 år. Familj: Fru och tre döttrar. Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm. Bakgrund: Roller i filmer som ”Sökarna”, ”30 November”, ”Livet är en schlager”, ”Detaljer”, ”Miffo”, ”Hans och hennes” samt i många tv-produktioner och uppsättningar på Dramaten. Aktuell: I ”Fanny & Alexander” på Dramaten och nya komedin ”Cockpit” som har biopremiär den 13 juli, samt nypremiär av ”Scener ur ett äktenskap” på Dramaten i september. 1987 Börjar ekonomisk linje på gymnasiet men inser att det är helt fel. Byter till teaterlinjen – mot inrådan från föräldrar. 1992 Träffar min blivande fru på Stockholms improvisationsteater, som vi båda är med och startar. 1997 Näst sista året på Scenskolan. Under en praktik på Teater Galeasen inser jag för första gången att det verkligen är teater jag vill hålla på med. 2001 Min första av tre döttrar föds. 2007 ”Det andra målet”, min första novellsamling släpps. Det känns spännande och lite farligt. 2010 Mamma går bort. Får mig att inse hur förgängligt livet är och bli mer varsam om detaljerna i vardagen. ”Vi åkte moped, höll i skolrevyn och hade ett humorpunkband ihop. Jonas hade synthlugg. Han har alltid varit rolig, framåt och begåvad. När vi bodde ihop efter gymnasiet ville ingen ta hand om hushållssysslorna, vi väntade liksom ut varandra och julgranen fick stå kvar till midsommar. Nu träffas vi regelbundet och lunchar – alltid på oansenliga, ohippa tråkställen.” Daniel Gustavsson, skådespelare och vän sedan högstadiet. ”Vi var grannar och började umgås för nio år sedan. Han är avspänd och samtidigt överraskande och märklig. Vi kan lyssna igenom en obskyr jazzsamling och plötsligt har det gått tre timmar. Jonas har udda intressen, samlar på litteratur och kan få för sig att han ska läsa en okänd författare från 1500-talet. Då köper han alla böcker som finns av denna och lär sig allt som går. Jonas gör som han vill och har aldrig jagat framgång, antagligen är det därför det gått så bra för honom.” Tobias Falk, filmregissör, kompis och kontorskamrat. ", "article_category": "other"}
{"id": 18995, "headline": "För höga luftföroreningar kan stoppa SL-trafik i Förbifarten", "summary": "Trafikverket mörkar om de problem med köer som kommer att uppstå längs Förbifart Stockholm, skriver Mikael Sundström, ordförande i Kollektivtrafikant Sthlm. Halterna av luftföroreningar i de långa tunnlarna förväntas bli extremt höga.", "article": "Halterna av luftföroreningar i Förbifart Stockholms långa och djupa tunnlar förväntas bli extremt höga. Sannolikt kommer man av arbetsmiljöskäl inte kunna köra någon SL-trafik på vägen. Ett grundproblem är att Trafikverket mörkar om de köproblem som kommer att uppstå på vägen. Den trögflytande trafiken gör att resenärer utsätts för den hälsofarliga luften under betydligt längre tid än vad Trafikverket ger sken av. Trafikverket har under flera år hävdat att Förbifart Stockholm är bra för den totala miljön i Stockholmsregionen, men har tvingats backa och medger nu att Förbifarten kommer att ge 20–30 fler sjukdomsrelaterade dödsfall varje år. Därutöver kommer en rad andra negativa hälsoeffekter. Halterna av hälsofarliga partiklar i Förbifartens tunnlar beräknas bli 100 gånger högre än på Hornsgatan. Personer som återkommande utsätts för så stor exponering av luftföroreningar har kraftigt ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och ökad risk för allergi och astma. I bilavgaser finns även cancerogena ämnen, utan någon undre gräns där exponering kan sägas vara ofarlig. Det innebär att samtliga resenärer på Förbifarten är utsatta. Men hälsoproblemen kommer att bli ännu mycket större för de busschaufförer som regelbundet trafikerar vägen. En rundringning som Kollektivtrafikant Sthlm har gjort till facksektionerna på de tre stora bussoperatörerna i SL-trafiken visar att Trafikverket trots det inte lämnat någon som helst information eller fört dialog med chaufförerna kring frågan. Att Trafikverket kan gå vidare med planeringen utan att ha löst hälsoproblemen beror på att det till skillnad från luftkvaliteten på gator inte finns någon lagstiftning för luften i tunnlar. Man är alltså inte skyldig att uppnå en viss luftkvalitet för att få genomföra projektet. Anledningen är att exponeringen av luftföroreningar i tunnlar normalt är kort, jämfört med om man bor eller arbetar vid en förorenad gata. Men hur snabb blir egentligen en bil- eller bussfärd genom Förbifarten? Trafikverket pratar om en flexibel hastighet på 80–100 km/tim. Samtidigt visar verkets beräkningar att vägen lockar till sig stora mängder ny trafik och att köer kommer att uppstå redan några år efter invigningen. Enligt Förbifartens förra projektledare kan medelhastigheten i tunneln ligga på 20 km/tim i rusningstid. Det är samma lägsta hastighet som Trafikverket tillåter i Södra länken innan man stänger påfarterna. Det innebär att de som pendlar fram och tillbaka via Förbifarten under rusningstid kommer att utsättas för hälsofarliga luftföroreningar under mer än 1,5 timmar varje dag. För busschaufförer och annan yrkestrafik som färdas i tunnlarna flera gånger under en dag blir doserna av luftföroreningar betydligt högre. Av arbetsmiljöskäl går det antagligen inte att bedriva någon SL-trafik i tunnlarna. Trafikverket har tidigare undvikit problemen med luftföroreningar genom att hänvisa till att elbilarnas andel av trafiken kommer att vara hög när Förbifarten invigs. Detta önsketänkande har man nu fått ge upp. Det vi i stället ser är en ökad försäljning av dieseldrivna bilar, vilket sannolikt ökar partikelproblemen. Åtgärderna man nu diskuterar är problematiska. Att förbjuda eller avgiftsbelägga dubbdäck, som är en stor bov när det gäller partiklar, kan fungera för bilister i centrala Stockholm, men skulle kräva omständliga däckbyten för dem som även använder sin bil i andra delar av Stockholm eller Sverige, där behovet av dubbdäck är större. Idén avvisas också från däckbranschen, som hävdar att halkolyckorna skulle öka. Att använda betong i stället för asfalt på körbanan beräknas ge 5–20 procent lägre partikelhalter, men har en tvärtomeffekt ifall dubbdäcken minskar. Odubbade vinterdäck orsakar högre partikelhalter på betongbeläggning än på asfalt. Och att försöka ventilera bort den farliga luften faller sannolikt på de mycket stora mängder energi som skulle krävas. När syre tillförs ökar dessutom risken för att hälsofarlig ozon uppstår i reaktionen med kväveoxiderna. Trafikverkets viktigaste åtgärd tycks i stället vara att satsa på ett varningssystem om luftkvalitetsförhållandena i tunnlarna. På så sätt kan känsliga personer undvika att köra när halterna är extra höga. Hur busschaufförer ska göra är oklart. Ska de som är känsliga eller oroliga för sin hälsa kunna lämna över bussen till en annan chaufför när Trafikverket tänder sina varningsskyltar eller ställs bussturen in? Och vad ska känsliga resenärer göra, be att få bli avsläppta vid motorvägskanten innan bussen kör ner i tunneln? Gång på gång har Trafikverket fört fram möjligheten att binda samman södra och norra Stockholm med ny kollektivtrafik som en av de viktigaste anledningarna till att bygga Förbifarten. Den Förbifart som nu planeras ser inte ut att ge något alls för SL-resenärerna. Tvärtom slukar den pengar som behövs för att förbättra och bygga ut SL-trafiken. Finns det verkligen en politisk majoritet för en sådan inriktning? Mikael Sundström, ordförande i resenärsföreningen Kollektivtrafikant Sthlm ", "article_category": "other"}
{"id": 19004, "headline": "Glöden flammade upp 13 år efter uppbrottet", "summary": "Anna-Lena och Andreas var ”tokkära” i tonåren. Men de klarade inte av att hantera de starka känslorna. När de sågs igen efter 13 år hade båda mognat, men kärleken fanns kvar.", "article": "När Anna-Lena och Andreas Sjöström möttes på en parkering, tretton år efter att förhållandet tog slut, var det som om tiden hade stått stilla. Det kändes varken stelt eller konstigt. Från och med nu var det självklart att det var de två resten av livet. De kramades på parkeringen och kysstes i soffan i Anna-Lenas lägenhet en stund senare. I den blev de kvar många timmar medan de pratade om vad som hände den där gången för tretton år sedan. Och vad som egentligen hade hänt nu. Hur det kom sig att Andreas på Anna-Lenas uppmaning kört 30 mil för att ta reda på om det fanns något mellan dem. – Att träffas igen var som att hitta hem. Allt var så nytt, men ändå inte. Jag visste vem hon var i botten, men kände henne inte på ytan. Det var tryggt men ändå spännande, säger Andreas. I tonåren hade de en intensiv kärleksrelation. De möttes på en fest i Härnösand när Anna-Lena var 16 och Andreas 18 år. De lade genast märke till varandra, men Andreas trodde att Anna-Lena var intresserad av hans kompis. Och så blev det också. Anna-Lena och kompisen blev ett par, men de umgicks mycket alla tre. Efter några månader tog det slut mellan Anna-Lena och Andreas kompis, men hon fortsatte att hålla kontakt med Andreas. På ett diskotek förstod Anna-Lena att Andreas var kär i henne. Då insåg hon att hon också kände något för honom. En puss några dagar senare blev starten på förhållandet. – Vi var dunderkära. Jag gick omkring som på moln och det pirrade i hela kroppen, säger Anna-Lena. Men när Andreas ryckte in i lumpen bråkade de på telefon i veckorna och förenades på helgerna. Avståndet, och Andreas tankar på att det faktiskt var kompisens gamla flickvän han var kär i, ledde till grälen. Han mådde dåligt och tyckte inte att han förtjänade att vara kär. Anna-Lena gick in i rollen som den heta och gåpåiga och förstorade bråken. Andreas drog sig undan och Anna-Lena orkade inte tjafsa längre. Efter ett år tillsammans gjorde de slut. Båda grät. För första gången någonsin sa de att de älskade varandra. Sedan skildes de åt. Andreas förbjöd Anna-Lena att någonsin ringa igen. Och hon lydde. – I efterhand förstår jag att det var omständigheterna som drev isär oss. Vi var tokkära men klarade inte av att hantera alla starka känslor, säger Andreas. Anna-Lena åkte till USA som au pair och tog med sig en låda med foton av Andreas. Han bar minnet av Anna-Lena inom sig. Båda tryckte undan känslorna för den andra och lät hjärnan styra – och den påminde om bråken och om att det faktiskt var slut. Efter några år flyttade Anna-Lena till Umeå för att läsa till lärare. En dag ringde Andreas. Det var innan internet och han hade tagit reda på var Anna-Lena fanns genom att fråga runt bland gemensamma bekanta. – Jag var nog fortfarande kär, men det tänkte jag inte erkänna, utan jag ville bara ringa och fråga hur hon hade det, säger Andreas. Anna-Lena blev livrädd när hon hörde vem det var, men de pratade ganska länge. De följande åren hade de telefonkontakt då och då. Ibland pratade de ofta, ibland gick det ett par år utan att de hördes alls. De pratade om livet och saker som gjorde dem glada eller ledsna. Det enda de aldrig förde på tal var sina flick- och pojkvänner, trots att båda tidvis levde i nya relationer. Men så kom den där kvällen 2006, tretton år efter uppbrottet. Anna-Lena såg att Andreas skrivit på en chattsida att han var lycklig efter en fika i Sundsvall. Allt svartnade. Utan att tänka efter föreslog hon att Andreas skulle komma till Umeå så att de fick ta reda på om det var något mellan dem. Andreas sa nej, han skulle träffa sin pappa och svåger. Men nästan framme hos dem ångrade han sig och vände bilen norrut. Vid midnatt möttes han och Anna-Lena på parkeringen. Trots att kärleken var självklar var det inte enbart enkelt att återförenas. Efter ett par dagar var Anna-Lena säker på att hon ville dela resten av livet med Andreas. Men Andreas vågade inte lita fullt ut på att Anna-Lena verkligen var kär. – Och jag var jätterädd för att Andreas skulle ha idealiserat mig under alla år och att han skulle lämna mig när han lärde känna mig igen, säger Anna-Lena. Till en början var de också oroliga för att förhållandet skulle bli som förra gången, med massor av bråk. Men de märkte ganska fort att de mognat. Den explosiva tonårskärleken, där den andra betyder allt, hade ersatts av en mer sansad bild av kärlek och relationer. De är överens om att en förutsättning för att de skulle kunna hitta tillbaka till varandra var att de hade utvecklats var och en för sig. Om de fortsatt relationen ända sedan tonåren hade de knappast varit tillsammans i dag. – Då hade vi mognat tillsammans och fastnat i våra gamla roller. Det hade aldrig fungerat i längden, säger Anna-Lena. Fördelen med att ha varit ihop tidigare var att de hade gemensamma minnen och en grundtrygghet i varandra. Eftersom de redan gått igenom svåra saker tillsammans behövde de inte spela ett spel och gå in i roller. Det fanns heller inga spärrar mot att prata med varandra. Redan första natten redde de ut varför det gick snett första gången. Det kändes viktigt och blev ett naturligt första steg i att börja lära känna varandra på ett djupare plan igen. Att göra det var nödvändigt för att kunna ta beslut om livet. Det var mycket de inte visste om varandra. De började gå på skogspromenader med Anna-Lenas hund och i skogens lugn utforskade de varandra – hur de ser på tillvaron, vad de har för rutiner i vardagen, vilka politiska åsikter de har och många andra saker. Ibland gick de tätt tillsammans, ibland långt ifrån varandra. Ibland var de lågmälda, ibland högljudda. – Som tonåringar diskuterade vi aldrig sådana saker, säger Andreas. De förlovade sig efter ett år, men eftersom de hade skaffat sig var sitt vuxenliv i två olika städer dröjde det två kämpiga år av långdistansförhållande och ett liv i kappsäck innan Andreas fick jobb i Umeå och de kunde flytta ihop. Trå år senare gifte de sig och samma höst flyttade de till hus. De tror båda att de hade levt ensamma om de inte träffats igen. Anna-Lena för att hon inte hade vågat släppa någon annan in på livet och Andreas för att han hade ägnat resten av livet åt att försöka hitta någon som liknade Anna-Lena – utan att någonsin bli nöjd. – Ibland är jag arg för att vi förlorat tretton år tillsammans, säger Andreas. Men jag tröstar mig själv med att vi inte hade varit ihop i dag, om vi fortsatt tillsammans första gången. Och vi har ju faktiskt fortfarande livet framför oss. Vi kan bilda familj och bli gamla tillsammans. Det kommer att vara vi två med var sin rullator på ålderdomshemmet. ", "article_category": "other"}
{"id": 19005, "headline": "Forskningen måste bidra till att klimatmålen uppnås", "summary": "Efter Riksrevisionens kritik. Varje år lägger staten två miljarder på klimatforskning. Men det är oklart i vilken mån forskningen faktiskt stöder politikernas uppsatta klimatmål. Därför kommer vi i kommande budgetpropositioner att ge en samlad bild av klimatforskningens resultat, skriver miljöminister Lena Ek.", "article": "Klimatfrågans komplexitet och djup gör den närmast unik i politiskt hänseende. Den berör människors livsföring i dag, men har också kopplingar bakåt och långt framåt i tiden. Det vi som politiker beslutar om får med andra ord konsekvenser i flera led, i olika perioder framgent och spänner över flera dimensioner. Det kan påverka alltifrån bensinpris och transportmetoder till vattentillgång och jordbruksproduktion, liksom att det ger effekter för människor i andra delar av världen. Just därför tillhör klimatet de politikområden där relevant vetenskapligt underlag är som allra viktigast. I Sverige är vi glädjande nog välförsedda vad gäller forskning och statistik i en rad olika klimatfrågor. Vi har många forskare vid flera universitet och högskolor vars arbete håller hög internationell klass. Produktionen av klimatvetenskapliga texter har ökat de senaste åren och svenska artiklar citeras ofta, jämfört med annan forskning i Sverige. Dessutom leder svensk klimatforskning till många patent internationellt sett. I kontakten med ministerkolleger i hela världen uppmärksammas jag ofta på hur pass framsynt och avancerad svensk klimatforskning är. Detta konstaterar även Riksrevisionen (RiR) i sin fördjupade granskning av svensk klimatforskning som publicerades i februari. RiR har studerat hur mycket pengar forskningen får, vilka områden den inriktas mot och vilka resultat den lett till. Regeringen har gått igenom rapporten ingående och redovisar i dag sina slutsatser om den i en skrivelse till riksdagen. Av statens samlade forskningsmedel är det cirka 2 miljarder, eller 7 procent totalt, som varje år läggs på klimatforskning. Den största delen av dessa pengar – drygt två tredjedelar – går till forskning om att minska utsläppen av växthusgaser. Huvuddelen satsas på energiforskning och miljöteknik. En av RiR:s övergripande slutsatser är att det finns potential för klimatforskningen att bidra till klimatmålen, som formulerats av regering och riksdag. Men det är oklart i vilken mån forskningen faktiskt stöder målen. Exempelvis styrs energiforskningen i första hand av näringspolitiska mål och har ingen övergripande, uttalad inriktning mot att minska koldioxid-utsläppen. RiR menar också att det finns brister i klimatforskningen vad gäller samordning, uppföljning och samlad strategi. Enkelt uttryckt ser RiR en risk i att svenska politiker har för dålig kunskap om vad denna forskning leder till. Myndighetens granskning är välgrundad och välkommen, men regeringen delar inte alla slutsatser. Vi ser till exempel inget behov av att öka samordningen av klimatforskningen. Det är forskningsfinansiärerna som ska ansvara för detta – inte politikerna. Jag vill däremot se en bättre strategi på plats på myndighetsnivå för att tydliggöra hur forskningen ska bidra till att klimatmålen kan nås. Därför förbereder vi ett uppdrag till Energimyndigheten och forskningsrådet Formas om att ansvara för att deras och andra berörda myndigheters forskningsstrategier kompletteras med denna del. I uppdraget bör det också ingå att föreslå en definition och avgränsning av den svenska klimatforskningen. Det är också viktigt att forskningen följs upp noga, särskilt inom ramen för den strategiska satsning på klimatforskning som presenterades i och med klimat- och energipropositionen 2008. RiR konstaterar att det tog alldeles för lång tid innan de avsatta medlen togs i bruk sedan satsningarna lanserats. Men det måste få ta tid att förbereda och formulera nya forskningsprojekt, liksom att rekrytera kompetenta forskare till de lärosäten som ska utföra arbetet. Efter det inledande året används nu en avsevärt större del av anslagen. Som RiR påpekar är det dock en brist att det saknas en samlad rapportering till riksdagen om klimatforskningens omfattning, inriktning och resultat. Även om så sker vart femte år i Sveriges nationella rapport till FN:s klimatkonvention, måste våra folkvalda få en bättre uppföljning av hur pengarna används och till vad. Regeringen kommer därför i kommande budgetpropositioner att i anslutning till redovisningen av klimatpolitiken ge en samlad och aktuell bild av klimatforskningens resultat. Regeringen har tagit flera initiativ för att stärka forskningens roll på klimatområdet och att få en tätare koppling till forskarsamhället i miljöpolitiken. Nu under våren har en särskild Miljöforskningsberedning tillsatts med tolv framstående svenska forskare. Deras uppgift är att på olika sätt bidra till en klargörande debatt och att lyfta fram, initiera och peka på behov av ytterligare vetenskapligt underlag till miljöpolitiken – inte bara inom klimatområdet. Ett exempel på en övergripande fråga där beredningen kan vara ett bollplank är arbetet med så kallad grön ekonomi och ekosystemtjänster. Dessa frågor lyftes vid den internationella konferensen Stockholm +40 i april och kommer att diskuteras intensivt under FN:s hållbarhetsmöte i Rio i juni. Ett annat exempel är havsmiljön, där beredningen kommer att göra en sammanställning av befintlig kunskap i fråga om ejderns och alfågelns minskade populationer, en nedgång som tyder på allvarliga miljöförändringar i Östersjön. Miljö- och klimatpolitiken bedrivs i ett systematiskt samspel med samhällsutvecklingen i stort. Frågornas utveckling avgörs därför i hög grad och i allt större utsträckning inom en betydligt vidare domän än den traditionellt miljöpolitiska. Det ställer helt nya krav på miljöpolitikens metoder och effektivitet, både i Sverige och internationellt. För att kunna arbeta utifrån dessa förändringar av miljöpolitikens spelplan krävs fortsatta satsningar på miljö- och klimatforskning och ett kontinuerligt nära utbyte mellan vetenskapen och den politiska sfären. Jag är övertygad om att den skrivelse och de förslag vi i dag presenterar för riksdagen utifrån Riksrevisionens rapport, leder till att detta arbete skärps upp. Lena Ek (C), miljöminister ", "article_category": "other"}
{"id": 19006, "headline": "Behovet av folkhögskolor är störst i förorterna", "summary": "Traditionellt ligger Sveriges folkhögskolor på landsbygden och i små städer. Men de behövs i storstäderna också, särskilt i miljonprogrammets förorter där många saknar gymnasiebetyg och har svårt att ta sig ut på arbetsmarknaden. Jens Sjöström och Ivar Heckscher kämpar för att få starta en folkhögskola i Alby. Varför är det näst intill omöjligt att starta något nytt? undrar de.", "article": "Storstockholm har de två senaste decennierna vuxit med en halv miljon invånare, samtidigt som antalet platser inom vuxenutbildningen stadigt sjunkit och långtidsarbetslösheten bland ungdomar bitit sig fast. Mer än var fjärde elev lämnar gymnasiet med ofullständiga betyg. Folkhögskolorna kan, med sin speciella pedagogik och sin blandning av allmänna ämnen och karaktärsämnen, vara vägen ut för dem som hamnat i en återvändsgränd. Men för att folkhögskolan ska bli ett realistiskt alternativ för fler, måste den få resurser att flytta in i storstadsområdena där behovet är som störst, där den kan göra mest nytta. Det finns ett tydligt samband mellan ofullständiga betyg och arbetslöshet. För att ha en chans på arbetsmarknaden måste man täppa igen kunskapsluckor. Men för många av dem som misslyckats i grundskolan eller gymnasiet är komvux inget alternativ. Det är inte genom att gå tillbaka till samma sorts skolform man får dessa ungdomar att lyfta, de behöver något nytt. Till skillnad från den traditionella skolan styrs inte folkhögskolan av centrala läroplaner. I stället kan de sätta individens behov, bakgrund och erfarenheter i centrum. Folkhögskolans speciella pedagogik, med bland annat små grupper och studier i projektform, i kombination med ett brett urval av karaktärsämnen kan vara precis vad dessa ungdomar behöver för att kunna ta det avgörande steget ut i arbetslivet. Sverige fick sina första folkhögskolor i mitten av 1800-talet, när samhället stod inför stora förändringar. Ståndsriksdagen hade just avskaffats och kommunerna hade fått ökat självstyre. Målet var att ta vid där folkskolan inte räckte till och utbilda nya generationer av aktiva medborgare, som kunde delta i utformandet av det nya samhället. Även dagens samhälle står inför stora utmaningar. Sverige är det land i Europa där urbaniseringen just nu går snabbast. Folkbildningen måste föryngras och förnyas för att hänga med i den utvecklingen. Av tradition finns de flesta folkhögskolor i mindre städer och på landsbygden. Att hamna långt hemifrån och i internatmiljö passar inte alla, av olika anledningar som vi måste respektera. Nya folkhögskolor behövs och behovet är särskilt stort i storstädernas miljonprogramsområden. Men med det nuvarande systemet är det näst intill omöjligt att starta en ny folkhögskola. Det krävs antingen att man tar över en nedläggningshotad folkhögskola och flyttar verksamheten eller att man börjar som filial till en etablerad skola, som är villig att ”bjuda” på överblivna ”deltagarveckor”. Den muslimska folkhögskolan i Kista är ett sådant exempel. Fyra fem ansökningar om att starta nya folkhögskolor har de senaste åren upprepade gånger fått avslag för att det saknats pengar. Av dem kom tre från Storstockholmsområdet, bland annat Fryshuset och Alby folkhögskola. I år har Folkbildningsrådet fått in sju nya ansökningar, varav tre från Stockholm och två från Göteborg. Det är Folkbildningsrådet som beslutar om fördelningen av anslagen. Rådet består av Folkbildningsförbundet, Sveriges Kommuner och landsting samt Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation. Rådet fungerar i myndighets ställe, riksdag och regering har inget inflytande över hur pengarna fördelas. Tanken att folkbildningen ska vara självständig är god, men i takt med att medlen krymper blir det alltmer problematiskt. Rådet fördelar ju pengarna till sina egna medlemmar. Det är nästan omöjligt för nya folkrörelser och andra aktörer att komma in. En oberoende kommission bör skapas, som bevakar objektiviteten i fördelningen av anslag. Som engagerade i föreningen för Alby folkhögskola har vi nu sänt in tre ansökningar om att få starta en folkhögskola i Botkyrka kommun. Två av dem har avslagits, den tredje är under behandling. Vi har för avsikt att driva en folkhögskola med cirkus, film och byggteknik som teman och med möjlighet att läsa in allmänna ämnen för att nå behörighet till högre studier. Skolan ska drivas i nära samarbete med Subtopia, en kreativ sammanslutning av artister och kulturentreprenörer i Alby. Botkyrka kommun är full av unga talanger som vi vill ta tillvara. I väntan på klartecken vill vi försöka hålla så många kurser som möjligt. Förra året arrangerades en fas 3-kurs för långtidsarbetslösa. Tolv kvinnor och män från fem nationer tränade svenska språket och lärde sig mer om svenska samhällsförhållanden. I utvärderingarna berättade deltagarna att de för första gången i sitt nya hemland hade känt sig sedda och delaktiga i ett sammanhang. Det var också första gången någon visat intresse för deras tidigare yrkeskunskaper och erfarenheter. Det gav oss råg i ryggen. Vi vet att vi är rätt ute, vi vet att Alby folkhögskola behövs. Vi är inte ute efter att strypa anslagen till de etablerade folkhögskolorna runt om i landet, de gör ett fantastiskt jobb och har en viktig funktion att fylla. Inte heller menar jag att Alby folkhögskola på något vis ska stå först i kön.Folkbildningsrådet och i sista hand riksdagen som ju bestämmer folkbildningsanslagets storlek måste sätta förnyelsemål för att dels få existerande folkhögskolor att arbeta mer aktivt i storstädernas miljonprogramsområden, dels ge förutsättningar för nya folkhögskolor att växa fram i dessa områden. Samtidigt måste riksdag och regering höja anslaget till folkhögskolornas verksamhet. En uppskrivning med 50 procent under en femårsperiod är högst rimlig. Det kan kombineras med uppdragsutbildningar, till exempel för flyktingmottagande och arbetsmarknadsutbildningar, där folkhögskolornas unika fördelar kan komma till sin rätt. De ofullständiga gymnasiebetygen beräknas kosta samhället 6 miljarder per årskull. Landets folkhögskolor får 1,6 miljarder per år. Vi har inte råd att blunda för behovet av att skapa nya arenor i förorterna där ungdomar och vuxna får en andra chans och kan ta steget från utanförskap till gemenskap och delaktighet. Jens Sjöström (S) kommunalråd i Botkyrka Ivar Heckscher ,samordnare för Föreningen för Alby folkhögskola ", "article_category": "other"}
{"id": 19025, "headline": "Fotbolls-EM: Uefa offside mot rasismen", "summary": "BBC-dokumentären ”Stadiums of hate” är för grund för att belägga att rasismen hotar sommarens fotbolls-EM. Men den visar på ett annat problem: fotbollsförbundet Uefas flathet.", "article": "Supportrar som heilar, skriker antisemitiska slagord, viftar med nazistsymboler, utstöter apljud mot svarta spelare och deras släktingar... Den som tittat på den omtalade BBC-dokumentären ”Stadiums of hate” har svårt att se Polen och Ukraina som lämpliga arrangörer av sommarens fotbolls-EM. Reportern besöker båda länderna, går på matcher, intervjuar supportrar. Filmens klimax är en scen där ukrainska huliganer misshandlar några indiska gäststudenter, som ironiskt nog håller på samma lag som de själva, utan annan synbar anledning än att offren har fel hudfärg. Så saken är glasklar? Ett frapperande misstag har begåtts vid valet av värdländer? Det beror på hur man ser saken. ”Stadiums of hate” är ett hårt tesdrivet reportage, ett slags brittiskt ”Uppdrag granskning” där det finns ett problem i grunden men där redaktionen valt bort nästan allt som motsäger agendan. År 2010 begicks 133 hatbrott på polska fotbollsarenor, säger reportern med upprörd röst. Jaha? Hur många polisanmäldes? Hur många greps och lagfördes? Vad blev påföljden? Det är ganska viktiga frågor när man ska bedöma hur ett land ser på en viss brottslighet. De incidenter vi ser är vedervärdiga. Man kan säga att ett rasistiskt utbrott på fotbollsläktaren är ett för mycket – men hur vanliga är de i de två värdländerna? Det besvarar inte programmet. Lägg till att redaktionen inte ens kunde visa en korrekt karta över Polen, och att man tycks ha felöversatt den läktarramsa där publiken påstås skrika antisemitiska ramsor, så blir det begripligt varför Polen reagerat med ilska och protester. Även det officiella Ukraina har protesterat mot BBC:s bild av landet. Och huvudfrågan är egentligen en annan. Om nu rasism diskvalificerar ett land från att hålla ett stort fotbollsarrangemang, vilka nationer återstår som lämpliga värdar? Det finns ytterst få europeiska ligor där man inte kunnat göra ett likadant reportage. Varför inte börja i Italien, där till exempel Zlatan Ibrahimovic regelbundet trakasseras med slagord om att han är ”zigenare”? Eller i Tyskland, där våldsbenägna, rasistiska supportrar fortfarande hemsöker fotbollen inte minst i det forna öst. Både Spanien och Portugal har också nyligen haft incidenter med rasistiska supportrar. I Storbritannien har fotbollsvåldet i stort sett försvunnit från arenorna men inte från samhället. Glasgow Rangers har flera gånger straffats för läktarsånger med religiösa hattexter. För alla dessa länder kan hävdas att det bara är en liten del av fansen som missköter sig och att samhällets medvetenhet och beredskap har ökat. Men att det är minoriteter som slåss och hetsar är lika sant i Polen och Ukraina. Det är något BBC ogärna lägger till när den svarte fotbollslegendaren Sol Campbell rekommenderar fans att inte åka till sommarens EM: ”Ni kan komma hem i en kista.” Rasismen är ett problem i samhället och därmed i fotbollen. Just fotbollsvärlden, där människor med alla ursprung blandas på både plan och läktare, har visat sig vara en ovanligt lämplig arena för att bekämpa rashat. I Sverige var rasismen vanlig på läktarna under hela 1980-talet men är nu i stort sett försvunnen. Kampen för tryggare läktare generellt har gått framåt i många länder – men för långsamt. Den viktigaste insikten av ”Stadiums of hate” är att det europeiska fotbollsförbundet Uefa, liksom de flesta nationella och internationella motsvarigheter, fortfarande går till jobbet med skygglappar. Fotbollens makthavare har en tendens att överskatta sportens betydelse (och därmed sig själva) på många områden, men underskatta den på andra. Oviljan att beblanda fotboll och politik är fortfarande stor. Att Ukrainas politiska system är minst sagt demokratiskt tveksamt tycks inte ha spelat in när landet korades till värdnation. I ”Stadiums of hate” säger Uefa i ett uttalande att sommarens fotbolls-EM ”sätter fokus på värdländerna och ger dem en möjlighet att bekämpa sådana samhälleliga problem”, alltså rasismen. I övrigt är det tystnad, förnekanden, nervösa leenden över handslagen i arenornas vip-boxar. Att sätta press på medlemsländerna låter jättekrångligt: Låt oss titta på matchen och tiga. Det som svärtar ryktet för den fina, hyggliga fotbollsfamiljen sopas fortfarande under gräsmattan. Pengarna styr. ", "article_category": "other"}
{"id": 19041, "headline": "Ny blogg vill ge nyanserad religionskritik", "summary": "Religioner har blivit ett hett ämne i Sverige. För att diskussionen ska bli mer nyanserad och bygga på kunskaper har islamforskaren Simon Sorgenfrei startat en religionsvetenskaplig blogg.", "article": "Islamforskaren Simon Sorgenfrei startade bloggen ”Religionsvetenskapliga kommentarer” tillsammans med en forskarkollega för att de tröttnade på att inte nå ut med de kunskaper som finns. Ofta kontaktas de av medier som vill att de ska kommentera och bidra med sitt vetande. Men när de själva skriver blir de ofta refuserade. – Det kanske beror på att vi inte vill vara polemiska eller att det vi säger ska bli för vinklat. I stället vill vi nyansera och problematisera. Vi vill få kommentera händelser på våra egna villkor, säger han. Intresset för religion har aldrig varit större. – Det är ett ständigt aktuellt ämne som har en hög relevans i dag. Det är också kul att kunna blogga. Jag läser DN på morgonen och blir ofta förbannad. Nu kan jag få utlopp för min ilska genom att skriva något. Sedan kan jag gå vidare, säger Simon Sorgenfrei och skrattar. Han är pappaledig och vi träffas på ett kafé i Bagarmossen där han bor tillsammans med sin familj. Dottern sover snällt i vagnen under hela intervjun. Intresset för religion väcktes när han läste litteraturvetenskap på universitetet och kom i kontakt med sufisk, religiös diktning via Gunnar Ekelöf och TS Eliot. På sextiotalet menade sociologer att religionsintresset skulle försvinna i takt med sekulariseringen och med att allt fler samhällen moderniserades. Men så har det inte blivit. I stället har det tagit sig andra former. I dag plockar många ihop ett personligt religiöst collage med inslag från olika traditioner. Häromdagen när Simon gick förbi kyrkan i Bagarmossen hade någon satt upp en lapp om en kommande kristen zenmeditation. Det finns också allt fler som, likt Simon själv, saknar en egen religiös åskådning och som bara vill skaffa sig mer kunskaper för att de är intresserade av samhällsfrågor. – Religionen är mer synlig och vi möter den på ett helt nytt sätt i dag. Någon reser till Thailand och kommer i kontakt med buddism. En annan kanske arbetar tillsammans med någon som är sikh. Efter attentaten mot World Trade Center hösten 2001 ökade uppmärksamheten på islam dramatiskt eftersom gärningsmännen hade politiskt religiösa argument bakom sin terroraktion. Det uppstod också en efterfrågan på granskning och genomlysning av religioner och samfund, vilket egentligen inte var något nytt. På åttiotalet var det sekter och frikyrkor som var föremålet för mediernas intresse och misstänksamhet. Ett intresse triggas ofta i gång om det finns en slutenhet hos en grupp eller en organisation, inte minst om det finns misstankar om dolda maktstrukturer, menar Simon. – SVT:s ”Uppdrag granskning” om imamerna som visades nyligen visade vilken viktig roll medierna har, särskilt när det, som i det här fallet, handlar om organisationer som brister i transparens och misslyckas med att granska sig själva. I bloggen skriver Simon att reaktionerna på programmet blev en bekräftelse på att vi tolkar omvärlden i enlighet med våra förväntningar och tenderar att se det vi letar efter. För många muslimer blev programmet en bekräftelse på att medierna är ute efter att smutskasta islam. Islamkritiska röster såg tvärtom reportaget som en bekräftelse på att islam är en patriarkal och kvinnofientlig religion. Simon vill lyfta fram att muslimer med olika ståndpunkter i frågorna som belystes faktiskt kom till tals i reportaget. ”Flera av de muslimer som speglades – till exempel de två kvinnor som utrustats med dolda kameror och idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi – talade ju faktiskt emot polygami eller kvinnors underordning”, skriver han i ett blogginlägg. I ett annat inlägg påpekar Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, att andra religiösa samfund tidigare har utsatts för liknande granskning som visat att de står i konflikt med den svenska lagen, exempelvis katolska kyrkan och Jehovas vittnen. – Just för att vi forskare inte kan använda samma metoder, spelar en sådan här granskning från mediernas sida en väldigt stor roll. Att som forskare gå in med dold kamera skulle vara oetiskt eftersom vi enligt de forskningsetiska reglerna måste vara öppna med vad vi gör. Att vissa religiösa samfund har så ömma tår, tror Simon kan höra samman med att de är marginaliserade i samhället. – Minoriteter känner sig ofta missförstådda. Om man dessutom tillhör en invandrad minoritet, som många muslimer gör, befinner man sig ofta i ett socioekonomiskt underläge. Muslimer är en utsatt grupp i Sverige i dag. Men samtidigt som det finns en del högljudda röster som uttrycker fördomar, uppger allt fler svenskar att de blivit mer toleranta och öppna. I förra årets mångfaldsbarometer, en undersökning om svenskarnas attityd till etnisk mångfald som publiceras varje år av Uppsala universitet, uppgav 65 procent att de hade ”mycket eller ganska goda erfarenheter” av nära kontakt och samarbete med personer med invandrarbakgrund. Medan antalet anmälda hatbrott med religiösa motiv minskade generellt 2010, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet, ökade anmälningar om islamofobiska brott, de flesta internetrelaterade. Om det beror på att muslimer är mer utsatta än andra eller om siffrorna handlar om en högre anmälningsbenägenhet, kan dock inte forskningen säga något om. Utsattheten har lett till att kraven på en balanserad rapportering i medierna har ökat. Simon menar att journalister generellt sett har blivit mer nyanserade i sin rapportering, även när det handlar om islam. Tidigare var det vanligare att en journalist som sökte kunskap nöjde sig med att tala med en företrädare eller expert och tolkade svaret som om det gällde alla troende. – I dag anger man tydligare vems perspektiv det är man lyfter fram. Imamerna säger si och så om islam. Men om man pratar med ”vanliga” muslimer utanför moskén får man andra svar. Det är viktigt att ta in fler röster. Annars är risken att man reproducerar en idealiserad, abstrakt bild som inte har så stor förankring i vanliga muslimers vardag. I en artikel i tidningen ”Religion & Livsfrågor” skriver Simon under rubriken ”Breivik och islamofobin” om den utmaning som även lärare ställs inför när de ska undervisa och diskutera religion med sina elever. I skolböcker beskrivs ofta religioner med citat från religiösa urkunder som Bibeln, Koranen, Toran, och sedan ges teologiska tolkningar av dessa. – Men ofta saknas samtida röster, från vanliga människor som praktiserar de olika religionerna, något som är så viktigt för förståelsen. Mediernas och allmänhetens intresse för olika religioner förändras över tid. Nu har religiöst motiverad terrorism bidragit till att islam kommit i fokus. På åttiotalet var det framför allt sekter och frikyrkor som granskades. Tidigare hamnade också den katolska kyrkan i större utsträckning i mediernas strålkastare. Historiska jämförelser har gjorts med ett liknande intresse för judendomen och katolicismen som var vanligt i USA för sextio år sedan. – Om det kommer att ta tio, femtio eller hundra år innan islam uppfattas som en lika integrerad religion i det amerikanska samhället som judedomen och katolicismen i dag, är så klart omöjligt att säga. Det beror på vad som händer i världen, säger Simon. Trots att religion är en sådan het potatis, finns det ingen redaktör som förhandsgranskar inläggen på bloggen. Simon Sorgenfrei och Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, har bara tagit initiativet till bloggen som betecknas som ”kollektiv”. De har bjudit in alla medlemmarna i Svenska samfundet för religionshistorisk forskning att delta. – Varje skribent får stå för det den skriver. Förhoppningen är att inläggen kommer att hålla sig till de forskningsetiska referensramarna. Simon Sorgenfrei Ålder: 36 år. Bor: Bagarmossen i södra Stockholm. Uppväxt: Kristinehamn, Värmland Yrke: Doktorand i religionsvetenskap, Göteborg. Undervisar på Södertörns högskola. Aktuell: Med den nystartade bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer: religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se. Religiös åskådning: Ingen. Intresset för religion växte fram när han läste litteraturvetenskap på universitetet och via Gunnar Ekelöf, TS Eliot och Ezra Pound kom i kontakt med sufisk, religiös diktning. Utdrag från bloggen ”Tyvärr har de flesta muslimska reaktioner som framkommit präglats av negativa reaktioner på Uppdrag gransknings journalistiska metoder. Denna reaktion är kanske förståelig ur ett psykologiskt perspektiv, men att förneka rådande missförhållande och skylla ifrån sig löser knappast de problem som reportaget visade på och det är inte en fråga om, utan i vilken omfattning, reportaget och reaktionerna kommer att användas för att öka redan befintliga negativa uppfattningar om islam och muslimer. Samtidigt är det viktigt att betona att det också finns muslimska skribenter som öppnar för självkritik och behov av förändringar. (...) Avslutningsvis är det viktigt att betänka att Sverige skall ge utrymme för religion – det vill säga för den som frivilligt väljer att praktisera en religion på ett sådant sätt att vare sig tron eller praktiken bryter mot lagen. Samtidigt skall det också finnas utrymme för en kritisk granskning och diskussion om religion i samhället. Ett utmärkande drag för en demokrati är att media bevakar alla samhällsgrupper och makthavare på ett likvärdigt sätt. (...) Är man positiv till en kritisk bevakning av sina ”motståndare” måste man även tåla att själv bli granskad. ” Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet Uppdrag granskning om imamer Den 16 maj visades ett avsnitt av Uppdrag granskning där medarbetare utrustades med dold kamera och besökte moskéer runt om i landet för att ställa samma frågor. På Uppdrag gransknings hemsida står det ”utåt är muslimska ledare i svenska moskéer noga med att framhålla kvinnans och mannens lika värde. Uppdrag gransknings dolda inspelningar ger en helt annan bild – då uppmanas kvinnan tvärtom till total underkastelse.” Programmet skapade stor debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 19047, "headline": "”Medicinering av gamla är rena experimentverksamheten”", "summary": "Vanliga mediciner, som betablockerare och smärtstillande, kan orsaka depression hos riktigt gamla. Det kan också näringsbrist, sömnapné och kroniska urinvägsinfektioner göra, visar nya rön. Men de äldres depressioner är ett försummat problem, konstaterar äldreprofessorn Yngve Gustafson.", "article": "– Många äldre blir deprimerade av de mediciner de får. Nästan inga läkemedel är ordentligt utvärderade på gamla. Det gör medicinering av riktigt gamla till rena experimentverksamheten. Jag skulle vilja säga att felaktig eller onödig läkemedelsbehandling är ett av de största hoten mot en god ålderdom. Yngve Gustafson är professor i geriatrik vid Umeå universitet och överläkare vid geriatriskt centrum vid Norrlands universitetssjukhus. Han är också huvudansvarig för det stora EU-finansierade forskningsprojekt i vilket en rad forskare under snart femton år kartlagt hälsan hos de allra äldsta (85+). Vart femte år har de gamla följts upp, och totalt finns nu uppgifter om närmare 2 500 personer i den databas som används för en lång rad studier. En av studierna visar att hela 30 procent av de äldre över 85 år är deprimerade. Men bara hälften har fått behandling för sin depression. – De gamla tar inte ordet depression i sin mun, de uttrycker sig inte så. De söker i stället för värk, sömn- och magproblem, ofta gång på gång. Och så får de värkpiller, sömnpiller och laxermedel som ofta bara förvärrar deras problem. Av dem som ändå fått antidepressiva läkemedel visade sig mer än hälften fortfarande vara deprimerade. – Ju äldre man är, desto sämre effekt har de. För de riktigt gamla är de ofta värdelösa. Däremot är antidepressiva mediciner den främsta anledningen till fallolyckor och höftfrakturer hos äldre, för att de ofta orsakar blodtrycksfall och yrsel. I stället för att på rutin skriva ut läkemedel till äldre måste man, som läkare, ta reda på de bakomliggande orsakerna till depressionen, påpekar Yngve Gustafson. En sådan orsak kan vara de mediciner som skrivits ut för andra krämpor. – Hos en del kan man faktiskt bota depressionen bara genom att rensa i läkemedelslistan. Det finns hundratals preparat som den gamla människans sköra hjärna är mycket känsligare för och som kan orsaka depression, till exempel vanliga anti-inflammatoriska me-del som Ipren, Voltaren och Diklofenak. Liksom betablockerare, neuroleptika, cellgifter, antihormoner, blodtrycksmediciner, digitalis och epilepsimediciner. Hos gamla multisjuka får till exempel 20–30 procent psykiska problem av vanliga ögondroppar mot grön starr. Åldrandet i sig ger minskad njurfunktion, förändrad kroppssammansättning och en ökad känslighet för de flesta läkemedel. En femtedel av alla inläggningar på sjukhusens medicinkliniker orsakas av läkemedelsförgiftningar eller biverkningar. Och det kostar stora pengar, mer än 15 miljarder kronor per år. – De flesta läkemedelsbiverkningar drabbar äldre människor. De är fullständigt onödiga och beror på att läkarna inte följer upp vad de gör. Behandlingen av en gammal människa kräver en helt annan noggrannhet och kontinuitet. Startar man en läkemedelsbehandling borde man vara skyldig att utvärdera effekten och biverkningarna. Och man måste se till hela människan, till både kropp och själ. För det kan finnas fler dolda orsaker till depression, visar studierna av de riktigt gamla. Näringsbrist till exempel. – 20 procent visade sig ha så dåligt näringsintag att de höll på att svälta ihjäl. Brist på järn, B12 och folsyra kan orsaka depression. Dessutom får många gamla inte i sig tillräckligt med protein. Vilket dels gör att musklerna förtvinar men också att de får svårt att bilda serotonin, en signalsubstans som behövs för att motverka depression och ångest. – Jag brukar förespråka mer choklad, som dels är sött och därför populärt, men som också innehåller mycket mjölkprotein och därmed massor med bra amino-syror som till exempel tyrosin, som kan beskrivas som förstadiet till serotonin. Många gamla har också grav D-vitaminbrist, vilket inte bara ger ett skört skelett utan också har psykiska effekter. – Det här studerar vi just nu och resultaten är inte färdiga. Men jag är övertygad om att D-vitaminbrist kan ha stora effekter på hjärnan. Sömnapné, alltså snarkningar med andningsuppehåll, ökar risken för stroke och hjärtinfarkt, men också för depression. Dels för att man inte får någon bra sömn, men också för att andningsuppehållen ger syrebrist och höga nivåer av stresshormoner. – Och det tål inte den ömtåliga, äldre hjärnan. Vi har sett hur depressionssymtom botats väldigt snabbt när människor fått behandling för sin sömnapné och därmed fått återställd nattsömn. Forskarna har också sett samband mellan urinvägsinfektioner och depression. Ett samband som man tror har biologiska förklaringar. – Vi vet i dag att samband finns mellan tandköttsinflammationer och hjärtproblem och mellan magsår och helicobacter-bakterien. På samma sätt tror vi att vanliga bakterier som orsakar urinvägsinfektion leder till bildning av ett inflammationsämne, kallat interleukin 6, som förs med blodet från urinblåsan upp i hjärnan och orsakar inflammation där. Vilket kan yttra sig som förvirring och depression. Gamla kvinnors ofta kroniska urinvägsinfektioner är därför ett mycket stort, men nonchalerat, hälsoproblem. Hur depression och demens hänger ihop är ännu inte klarlagt. – Demens leder ofta till depression. Samtidigt verkar det som om obehandlad depression ökar risken för att man ska drabbas av demens. Stroke, hormonsjukdomar och rubbningar i ämnesomsättningen kan vara andra orsaker till depression. Samt förstås sociala och psykiska livskriser. – Åldrandet i sig innebär en räcka förluster, av vänner och närstående, kanske av syn och hörsel. Man kan ju fråga sig varför inte alla riktigt gamla är deprimerade. Men så är det inte. Av dem som inte var deprimerade i 85-årsåldern hade visserligen 25 procent utvecklat depression fem år senare, när de var 90. – Men många blev trots allt inte deprimerade. De kunde vara hårt drabbade men tyckte livet var underbart ändå. De hade en känsla av sammanhang och mening med livet. Men vad som gett dem den inre styrkan att möta livskriserna behöver vi få veta mer om. Av dem som var deprimerade vid 85 hade nästan alla, eller 80 procent, dött fem år senare. En depression sätter ner immunförsvaret, och studier visar att den som blir deprimerad efter en hjärtinfarkt eller en stroke löper stor risk att dö inom ett år. – Därför är den stora utmaningen hur man ska kunna förebygga depression hos de riktigt gamla. Just nu undersöker vi hur fysiska och sociala aktiviteter kan skydda. Vi tittar på ensamhetens betydelse. Och en stor studie är på gång om effekten av fysisk träning. Den verkar väldigt löftesrik, fysisk aktivitet på äldreboenden tycks påtagligt kunna förbättra de gamlas psykiska välbefinnande. Psykisk ohälsa bland äldre Psykisk ohälsa hos äldre är lika vanligt som förkylning, fast långt mer allvarligt. Det konstaterar Ingmar Skoog, professor i psykiatri vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. Han är forskningsledare för H70-studien, som i fyra decennier studerat hälsan hos 70-åringar och också specialstuderat 85- och 95-åringar. Studierna visar att depression ökar risken för framför allt stroke men också för andra hjärt-kärlsjukdomar. Depression är också den viktigaste orsaken till självmord. Vissa har kroniska depressioner, andra tillfälliga på några månader. Ytterligare andra kan ha det han kallar för mikrodepressioner, på några få dagar - men på de dagarna kan de ta livet av sig, säger han i tidskriften Äldre i centrum. Äldre väljer oftare en mer definitiv metod än yngre. Men de registrerade självmorden kanske bara är toppen av något större, tror Ingmar Skoog. För det kan också finnas ett mörkertal, till exempel vid singelolyckor i trafiken. Och den äldre som slutar äta och inte tar sina mediciner – är detta ett sätt att ta livet av sig? Ensamheten är värst Antalet äldre människor som söker sig till psykoterapi kommer att öka. Bland annat eftersom synen på att få psykoterapeutisk hjälp har ändrats. Det menar Anna Hartmann, psykoterapeut, som träffar många äldre klienter – den äldsta är 92 år. Återkommande problem är ensamheten, att inte behövas, sorg, förluster av personer, hälsa och oberoendet. Bland yngre äldre handlar det mycket om att yrkeslivet är slut och pensioneringen tar vid. Man är inte längre riktigt den man ar varit, och blir heller inte bemött och sedd på samma sätt. Kvinnor hittar dock lättare andra saker de engagerar sig i efter pensionen. Barnbarnen och kultur till exempel. Källa: ”Äldre i Centrum” 1/2012. Tidskrift om psykisk hälsa ”...hälsa är samma sak som fördragbart lidande”. Författaren och läkaren PC Jersilds definition av hälsa i tidskriften ”Psykisk hälsa” nr 1/2012. Han fortsätter: ”Ty vi har alla, särskilt vi äldre, en rad smärre åkommor och funktionsnedsättningar. Jag kan säkert ge mig själv ett tiotal diagnoser utan att anstränga mig. Men ingen av dessa inskränkningar rubbar min identitet, jag upplever mig trots vissa rispor i lackeringen som frisk och inte som sjuk.....Men förr eller senare blir vi - om vi inte dör knall och fall - gamla och allvarligt sjuka. Vi får infarkt, stroke, cancer, depression eller demens. Mer eller mindre plötsligt välter det vanliga livet över ända: jag brukar tala om ’den våldsamma ålderdomen’. Man kan inte säga att vi får en sjukdom, utan sjukdomen får oss.....” ", "article_category": "other"}
{"id": 19050, "headline": "Cecilia Gyllenhammar: ”Människor med makt får det att krypa i mig”", "summary": "Cecilia Gyllenhammar är tillbaka med uppföljaren till sin omtalade debutbok ”En spricka i kristallen”, om att växa upp i överklassen som dotter till Volvoledaren P G Gyllenhammar. Även nu berättar hon inträngande om sin uppväxt – men framför allt om skilsmässan och uppbrotten. ”Jag var en rörig drömmare som barn. Man måste kunna vara lycklig även om man inte är bäst.”", "article": "Hennes beskrivningar av en familjs privata problem och tragedier i ”En spricka i kristallen” fick stor uppmärksamhet. Boken sålde i flera hundra tusen exemplar och blev också dramaserie i SVT. – Jag är ödmjuk och tacksam över framgången med ”En spricka i kristallen”, men nu är det dags för nästa bok, säger Cecilia, som nu åter heter Gyllenhammar när ”Stäpplöperskan” ges ut om några dagar. Då hon skrev sin första bok var hon gift och hette von Krusenstjerna. Debatten kring hennes debutbok handlade en hel del om hur mycket som var fakta och hur mycket som var fiktion i berättelsen om Cecilias alter ego, flickan Suss med en känslosval mor som mobbar sin dotter och en far som är otrogen. – Det är min bild, det är ord mellan två pärmar som har sin egen dramaturgi. Jag var en rörig drömmare som barn, ganska lost med mycket känslor, och växte upp i en oerhört prestationsinriktad miljö. Jag passade inte in där. Man måste kunna vara lycklig även om man inte är bäst. Cecilia Gyllenhammar är i dag 50 år och efter sin skilsmässa för några år sedan lever hon ensam med tre tonårsbarn i Vasastan i Stockholm. En tillvaro ganska långt från uppväxten i funkisvillan i Göteborg med chaufförer, husor och olika barnflickor. Jag möter henne vid Filadelfiakyrkan (”håll utkik efter en lång kvinna i grön militärjacka”) i hemmakvarteren. – Jag känner mig bekväm här. Därinne är några av mina bekanta, säger hon och hälsar glatt på de två männen i korvkiosken på Rörstrandsgatan när vi tar oss till ett av Vasastans många kaféer. Min bild av dig är att du är en utbrytare ur din familj. Att du vill komma bort från ditt förflutna. Håller du med om det? – Lite grand är det väl så, men jag tror inte att jag ville bryta mig ur. Jag ville egentligen komma ännu närmare min familj, men det funkade inte. Det blev en clash i stället. Vad har du för relation till din familj i dag? – Det hade förstås varit kul om de hade respekterat det jag skrivit och velat träffa mig ändå. Men det blev väldigt utlämnande för min mamma, till exempel. Jag skrev öppet om vår relation och det blev smärtsamt. När man är inne i en relation ser man den inte objektivt. Jag blev nog lite chockad över hur boken uppfattades. För mig handlade mycket av det jag skrev om en bortskämd dotter som inte kunde ta tillvara på sina möjligheter. – Men det var aldrig sanningen med stort S, det är ett barns känslomässiga upplevelser. Cecilia berättar om moderns sjukdom och död i nya boken, fast fokus är på Suss som förälder och gift. Men hon skriver också om uppbrott, skilsmässa, flykt till Grekland och sexuella möten. ”Hon flyr ut i Stockholmsnatten, men hemkomsten är oundviklig, den skamligt njutningslystna måste stå till svars. Hon smyger i trapporna, hon vet hur låset ska lirkas, men det är förgäves, han står beredd där innanför. Hon blir stående i trapphuset, full, ser på klockan, halv sex, hon sätter sig ner, de glada strumporna, de franska höga skorna som ändå går att dansa i, klänningen som lägger sig fräckt kring låren, hon vill detta vilda nu, hon behöver det för att inte kollapsa, tappa hela sin livsgnista”. Utdrag ur ”Stäpplöperskan”, (Telegram bokförlag) Det blev stor debatt kring sanningshalten i hennes första bok, men hon har ändå valt att återigen berätta om sitt eget liv i modifierad form. – Ja, det är min stil, tror jag. Suss är ju ett alter ego, och mycket av det jag berättar har jag upplevt, annat är påhittat. Några kommer kanske att känna sig utpekade, det är en risk jag tar. Hon säger att hon har skrivit hela sitt liv, att det är något hon gör för att hon älskar det. Men bortsett från en poesibok i liten upplaga som hon gjorde med en konstnärskompis för cirka 20 år sedan, var ”En spricka i kristallen” hennes debut. En ganska sen sådan. Hon var 43 år. Vad har du för utbildning? – Jag brukar skämta och säga: ”Jägarexamen, körkort och gymnasiekompetens” Och jag har tagit några kurser i litteratur på universitetet, men jag är inte akademiker. Förutom romanskrivandet har Cecilia också skrivit debattartiklar på nyhetssajten Newsmill under senare år, flera om aspekter av familjeliv och relationer. Mest omdebatterad blev ett inlägg hon skrev tillsammans med skådespelerskan Jessica Zandén om mansroller och sexualitet där formuleringen ”det kan finnas ömhet i ett slag på munnen” väckte ganska befogad kritik. – Det blev fel där, jag är helt emot våld. Jag gjorde bort mig, helt enkelt, säger Cecilia i dag. Vårt första möte blir kort, Cecilia är förkyld, men jag ber henne att till nästa gång vi träffas fundera över några viktiga händelser i hennes liv. En vecka senare föreslår hon i stället, lite skämtsamt, en uppräkning av sina olika uppbrott. En lista som börjar med att hon driver igenom att byta gymnasieskola mellan andra och tredje ring och hur hon blev en ”drop out”från Smith College i Massachussetts, USA, en elitskola med enbart kvinnliga elever. – Oerhört lärorikt på sitt sätt, men jag blev tokig av att inte få träffa några pojkar. – Jag var 18 när jag kom dit på en fyraårig utbildning. Jag stod bara ut i två år. Det var en stor besvikelse när jag kom hem igen. Jag mådde väldigt dåligt i ett år efter det och fick ätstörningar. Hennes tredje uppbrott är av annan karaktär. Hon flyttar till Stockholm och är elev på Teaterverkstaden som leder till en roll i en kortfilm mot Rikard Wolff. – Vi gjorde några inspelningar, men plötsligt ville jag inte vara med längre. Jag dök inte upp, helt enkelt, väldigt oschysst. Jag höll mig undan och hörde inte av mig. Pappa blev orolig och började efterforska var jag var. Journalistik lockade i stället och efter ett vikariat blev hon erbjuden fast jobb på Vestmanlands Läns Tidning, som hon dock tackade nej till (uppbrott nummer 4) för ett vikariat på GT i hemstaden Göteborg i stället. Där blev hon dock kvar i flera år som kriminalreporter. Pappan, mäktig industriledare, mamman uppburen socionom och dotter till Gunnar Engellau, P G Gyllenhammars företrädare på VD-posten i Volvo. Det är en naturlig tanke att de välbärgade föräldrarna stöttade Cecilia och hennes tre yngre syskon ekonomiskt även när de blev vuxna. – Vi har i princip fått klara oss själva, faktiskt. Visst har vi väl fått ekonomisk hjälp om vi har kommit i nöd, men det är ju inte så att vi haft något särskilt privilegium. Det är ju inte som familjen Wallenberg, säger Cecilia. Upprepade uppbrott och oavslutade universitetsstudier. Är du en människa som sticker när det blir besvärligt i en relation också? – Nej, de män som jag varit ihop med tycker att jag är för snäll. Jag är heller ingen som tittar på andra kvinnors män. Där är jag en hedersknyffel. Det handlar visserligen en hel del om otrohet i min nya bok, men det är för att det är ett intressant ämne att skriva om. Du låter urskuldande när du pratar om dina föräldrar. Du kanske helt enkelt är för snäll? – Det jag upplevde, att min mamma inte gav mig det jag behövde, det kanske hon gav mina syskon i stället, jag vet inte. Jo, jag kanske bryr mig för mycket om hur andra mår. Höll ni syskon ihop mot era föräldrar? – Vi tog hand om varandra en del, framför allt min syster Charlotte och jag. Men som liten förstår man så lite. Det är därför föräldrar måste benämna vad som sker. Vad barnen ser. Om det är en kris så känner barn av det och en mamma eller en pappa måste säga att de ser det barnen ser, men att det inte har med barnen att göra. – Men det hände aldrig. Aldrig. Ingen har gjort fel någon gång. Men jag har ändå aldrig önskat mig en annan familj. Har du gått i terapi? – Inte mycket, faktiskt. Och jag tror inte mamma gjorde det. Hon var socionom och själv terapeut och fantastisk i sitt jobb. Men det är en fördom att en duglig människa som ger mycket till andra i sitt arbete också måste vara en person som fungerar bra i det nära livet. Vad har du för ledstjärnor när du uppfostrar dina egna barn? – Jag har nog försökt ta det bästa från båda mina föräldrar. Pappa såg mig inte i första hand som en flicka, allt var möjligt för mig. Och så tror jag mycket på barnens intelligens. Jag liter helt på dem, jag har inget elitistiskt tänkande. Jag är kär i mina barn. Hur ska det gå när de flyttar hemifrån? – Då blir det jättetufft för mig. I den nya boken drar Suss iväg till Grekland, långt från barnen. Det skulle jag inte kunna vara. Jag är lite överbeskyddande, men mina barn är ändå självständiga. Lever du singelliv nu? – Ja, det läskiga är att man blir bekväm med det livet. Att gå i den tysta ron och skriva när man vill. Det är svårt att skriva och samtidigt ha någon som pockar på uppmärksamhet i sin närhet. När du skrev ”En spricka i kristallen” hade du trots allt en man vid din sida, eller hur? – Ja, det var underbara år, så länge de varade. Men jag tror inte det kan bli så igen. Jag har en grekisk pojkvän, som har varit här lite grand, men han jobbar i Grekland. Det år svårt att hålla ihop en sådan relation. Varför ville du skriva den nya boken? – Vi har så många åsikter om andra människors sätt att leva. Om människor som skiljer sig, om människor från andra länder, det finns massor av fördomar. Jag vill visa att man kan handla som man gör för att man bär med sig saker, saker som en utomstående inte känner till. Man måste vara mer ödmjuk och tolerant, det finns en nymoralism som gror. Handlar det om att du vill förklara och försvara ditt eget handlande? – Nej, boken är mer ett slag mot människors beskäftighet och fördomar. Vad tror du att folk i gemen tänker om dig? – Jag har ingen aning. Det som är roligt är när läsare känner igen sig, sådana som varit ensamma som jag. Känner du dig fortfarande ensam? – Ja, absolut. Men författarskap är ett ensamt jobb, jag söker mig till det. Det är jobbigt med stora grupper, jag gör mig inte där. Vårt samtal kommer in på moderna tider kontra det förgångna. Om att mycket av det som Cecilia gjort och gör i sitt liv knappast hade varit möjligt för hundra år sedan. – Jag hoppas att jag hade haft mer civilkurage då, att jag hade vågat säga ifrån om maktmissbruk, till exempel. Människor med makt får det att krypa i mig. Är du en politisk person? – Ja. På ett sätt är jag väldigt vänster, men vänstern har stått för några av de värsta övergreppen i historien, så jag har svårt att hitta min väg. Jag ogillar ledare med makt över stora grupper. Din pappa var ju i mycket just en sådan. Har din syn på ledare med det att göra? – Nej, det handlar snarare om att jag blev mobbad jättemycket när jag gick i trean. De vuxna i skolan gjorde ingenting fast de såg vad som hände. Vad gjorde dina föräldrar åt mobbingen? – Mamma ville muta mobbarna med bullar. Det var groteskt, jag skrek i protest och hon lyssnade faktiskt. Mammas agerande gjorde att det kändes som att det var mitt eget fel att jag mobbades. Mobbingen, som pågick nästan ett helt läsår, fick mig att se något fult hos människan för första gången och det har följt mig genom livet sedan dess. Efter att hon varit ute i kylan några år är Cecilias relation med familjen bättre i dag. Modern, Christina Gyllenhammar, dog i cancer 2008, men dessförinnan hann Cecilia och hon ha några öppna och ärliga samtal med varandra. – Tyvärr hann vi aldrig komma så långt som jag hade önskat, men hon sade att allt jag skrev om vår relation i ”En spricka i kristallen” var sant. Jag tar mig friheten att säga det nu när hon är borta. Jag tror att varken hon eller jag förstod vad vi varit med om. Mammas frustrationer och depressioner gick nog ut över just mig. Jag var barnet med stora, blöta ögon, med hjärtat utanpå kroppen. Det kan också ha varit en instinkt hos henne, en känsla av att ”den där ungen kommer inte att klara sig”. Cecilia Gyllenhammar Ålder: 50 år. Familj: Tre tonårsbarn, Måns, Isaac, Julia samt hunden Caesar. Bor: Vasastan, Stockholm. Yrke: Författare. Aktuell med: Nya boken ”Stäpplöperskan” ges ut i slutet av maj. Mitt liv i årtal 1969 När jag var sju år och smög ensam ut i augustinatten på landet. Jag gick långt, kom till havet, månen hängde tung och flera stjärnor föll, jag visste att jag inte var ensam. 1971 Min första riktiga bästis i fyran, Lotta. Hon var ett huvud kortare än jag och vi fnissade i tre år. 1991 När Lott Alfreds tyckte om mina dikter. Vi gjorde en bok ihop, hennes bilder och min text. Jag läste upp min text på Jean Claude Arnaults ”Forum” och fick bra respons. 1993, -96, -97 Mina barn, Måns, Isaac och Julia, de är min största lycka. 2011 Att bli femtio, att släppa all prestige, all kamp kring prestation. Sagt om Cecilia ”Vi fick kontakt i ett bokprojekt på 90-talet där vi blandade våra världar, poesi och bild. Vänskapen fortsätter genom åren. Hos henne finns en lyhörd, varm förståelse och känslighet. Genom kriser och förändringar har hon kvar sin öppenhet.” Lott Alfreds, konstnär ”Cilla säger till mig: DN ringde. De vill ha tre ord till ett porträtt. Jag sammanfattar min skönt komplexa vän: Engagerad, Varm och Intelligent. DN Söndag ringer: Nej, det är 300 tecken, inte tre ord! Så kan det bli med denna varma, intelligenta och engagerade människa. Det går undan, och ibland behövs det omtag. Men det är i sprickorna livet finns…” Margita Ingwall, redaktör Chiffer Media ”Vi träffades 1984. Hon fick huvudrollen i min film. Allt var riggat för tagning. Hon lånade en cashmirulster för att gå och köpa cigarretter och försvann. Filmen åkte i malpåse. Kvar i hallen stod ett par tennisskor som jag slet ut på courten. Bytet ulster tennisskor blev början på en ovanlig vänskap.” Jan Hietala, konstnär och doktorand i arkitektur ", "article_category": "other"}
{"id": 19056, "headline": "Den överspacklade sprickan", "summary": "Grekland befinner sig mitt uppe i en kris som drabbat landet med tjugo års försening. Europa kräver: spara och reformera. Men det första vill inte grekerna och för det andra är det för sent.", "article": "I juni kommer grekerna att välja igen och detta andra parlamentsval lär förmedla samma budskap till Europa som redan valet i maj: vi vill behålla euron, men tänker inte spara (en omskrivning för att Europa måste betala eftersom “ni har – vi behöver!”). Europa har gjort klart att ett sådant budskap är som goddag yxskaft. Grekland måste bestämma sig. Antingen uppfylls vad som krävs för att få behålla euron eller så måste man lämna den. Något tredje alternativ gives icke. Det är förstås ett både logiskt och rationellt svar, men har ändå mycket litet med den grekiska verkligheten att göra. Ty så länge som man där är övertygad om att det för Europa blir för dyrt att låta landet gå i konkurs, kommer regering och väljare i Grekland att insistera på det tredje alternativ som enligt Europa inte existerar. Här har vi att göra med en främmande logik, dessutom en där bara konkreta argument gäller. Någon abstrakt, virtuell värld existerar inte. Europa säger till Grekland: om ni inte sparar och reformerar kastar vi ut er. Grekland svarar: varsågod! Gör det då! Men ni vågar inte. För tjugo år sedan gav serberna – grekernas bästa vänner på Balkan – Nato samma svar när de hotades med att bli bombade om inte de serbiska trupperna drogs tillbaka från Kosovo. Först när bomberna verkligen föll förstod Belgrad att Nato hade menat vad man sade. Men då var det för sent. Vi européer inbillar oss gärna att vi talar samma språk och därför förstår vad grannen säger. Men det gäller mest i teorin och på papperet. Oftare än vi tror talar vi förbi varandra; vitt skilda historiska erfarenheter har över tiden präglat kultur, mentalitet och vardagens vanor så till den grad att vad som förenar oss sällan är mycket mer än det symboliska eller formella. Med vad vi faktiskt tycker, tänker och gör, har det inte särskilt mycket att göra. Vi är inte ens ense om vad Europa egentligen är. Hur stort är det? Var ligger dess gränser? Vad hör inte dit? Sådana bestämningar har långt mer med just människors livshållning och mentalitet än med geografi att göra. I hundratals år har européerna och ryssarna själva diskuterat om Ryssland hör till Europa eller ej. Ett samhälle som inte upplevt renässans, reformation och motreformation? Inte heller någon upplysning och industrialisering, inga borgerliga revolutioner eller någon äkta parlamentarisk demokrati? Men detsamma gäller – och i ännu högre grad – för de folk och samhällen i sydöstra Europa som under århundraden regerades från Konstantinopel. Arvet från tiden som provins i det ottomanska imperiet är här fortfarande överväldigande; dock bör man akta sig för att påpeka det för de direkt berörda. Men faktum är att det inte finns någon serbisk barock, ingen albansk Voltaire, inget bulgariskt Asea, ingen makedonsk parlamentarisk tradition, ingen grekisk föreställning om boskillnad mellan kyrka och stat. Och att man här inte deltagit i berättelsen om det moderna Europas uppkomst får nu konsekvenser för vårt EU som har att ta hand om just detta moderna Europa. Staterna i vad som en gång var det turkiska Europa blev de sista att anpassa sig till kommunismens fall. De var också de sista att störta den gamla ordningen, i Jugoslavien och Rumänien med både våld och krig, något som inte visade sig nödvändigt i Centraleuropa. Genom omständigheter grekerna själva hade mycket litet inflytande över besparades Grekland både kommunismen och uppgörelsen med den; landet hamnade efter 1945 på “rätt” sida. Där har grekerna alltsedan dess blivit kvar utan att någon i Europa riktigt intresserat sig för eller vetat vad de haft för sig. Glömt är också att Grekland efter kriget gick igenom ett inbördeskrig mellan den politiska högern och vänstern som intill denna dag kluvit samhället, en spricka som med hjälp av bland annat massiva euro-krediter kunnat spacklas över, men som kan spricka upp igen. När så kommunismen föll på Balkan blev Grekland kvar på den “rätta” sidan som ett slags restpost samtidigt som Europa byggdes om: ett oberört och obekymrat Grekland, utan insikt om att ingenting längre var som förr. I dag befinner sig Grekland mitt uppe i en kris som drabbat landet med tjugo års försening. Europa kräver: spara och reformera. Men det första vill grekerna inte och för det andra är det för sent. Den grekiska “modellen” är som en gång kommunismen bortom varje reform. Där finns helt enkelt ingenting att reformera, bara vad som måste rivas och avvecklas för gott. Till en sådan nystart saknas dock både kraft och vilja. Även Europa verkar ha insett det. Nu talas om att sparande och reformer måste förenas med en plan för tillväxt. Men vad är det som ska växa? Grekland saknar industri och oliver finns mer än nog av. Eller vill man bygga ännu ett trist betonghotell eller en motorväg som ligger öde när det inte är turistsäsong? Så förblir Europa utan svar på sina egna problem. De enda som tror sig om att ha svar är Europas populister och nationalister. Och ingen ska tro att populister är de där andra och ingenting som har med oss att göra. Populismen kan raskt få förstärkning ty nu för tiden har nästan alla européer eurosedlar på fickan. Vad händer om de blir värdelösa eller förlorar starkt i värde? Kommer vi då litet till mans att göra hela länder eller folk till syndabockar? Vad är det som ska växa? Grekland saknar industri och oliver finns mer än nog av. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 19064, "headline": "Stockholm måste få växa till en riktig storstad", "summary": "I tjugo års tid har Stockholm misslyckats med att bygga bostäder i den takt som staden växer, skriver arkitekten Ola Andersson. Situationen blir alltmer akut. Problemet är idén om att en stor del av tillväxten borde ske i nya superförorter. Om vi ska få en världsstad måste Stockholm få växa till en tät, sammanhängande stad, menar han.", "article": "Det är ett faktum att Stockholm i tjugo års tid har misslyckats med att bygga bostäder i den takt staden växer. Bostadsbristen är sedan länge ett grundläggande faktum i stockholmarnas liv, och blir för varje år mer akut. Till slut har även regeringen tvingats inse detta. Bostadsministern har yrvaket ställt kommunerna i Stockholmsregionen mot väggen och krävt svar på varför de inte följer uppställda mål för bostadsbyggandet. Endast Stockholms stad får godkänt och en klapp på huvudet, övriga får stå i skamvrån. Problemet är inte bristande vilja, utan att de uppställda målen bygger på en otidsenlig och därför ogenomförbar regionplan. Planens grundläggande idé är att en stor del av tillväxten skall ske i nya superförorter, så kallade regionala kärnor, utspridda i kranskommunerna. Likt sentida efterföljare till Vällingby och Skärholmen skall de fördela tillväxten så att Stockholms stad skall slippa ta hela ansvaret. Men även om kommunerna skulle planera för sådana superförorter, är det inte särskilt många som vill skuldsätta sig upp över öronen för en nybyggd bostadsrätt där. Och vill inte tillräckligt många betala för det, är det heller ingen som vill bygga dem. Lika bra är väl det. Redan i dag bor 80 procent av stockholmarna i förorten. Innerstaden är inte mycket större i dag än 1945. Många fler än de som får plats i staden föredrar stadslivet framför det isolerade livet i förorterna. Det har förvandlat innerstaden till ett reservat för höginkomsttagare i takt med att antalet invånare i Stockholm ökar. I stället för de ogenomförbara planerna på förlegade superförorter måste innerstaden växa. Kommunerna i Stockholmsregionens kärna måste garantera rätten att leva i en tät, sammanhängande stad. Men hur skall det gå till? 1. Närförorterna måste förtätas och bindas samman av ett sammanhängande gatunät i kommunal ägo där alla har samma rättigheter och skyldigheter, på samma sätt som i alla Sveriges stadskärnor. I dag isoleras förorterna effektivt från varandra av breda motorvägar eller svårforcerad natur. 2. Rätten till bostäder och lokaler till rimliga priser måste garanteras. En stad där det är dyrt att bo och där bristen på billiga lokaler gör det svårt att starta nya verksamheter är inte en kreativ stad. Framtidens Ericsson, SKF eller H&M kan inte födas i Stockholm. Nybyggt är dyrt. Det är de redan existerande bostäderna och lokalerna som är billiga. Befintlig bebyggelse i förorterna måste skyddas mot rivning, lyxrenovering och utförsäljning. De kommunala bostadsbolagens renoveringar av miljonprogrammen i syfte att göra sig av med dem som bor där i dag måste stoppas. 3. Alla som har resurser ska ges möjlighet att delta i byggandet av staden. I de flesta svenska kommuner är rätten att bygga ett eget hus en självklarhet. I Stockholm hänvisas den som vill göra det till tomter i kranskommunernas sommarstugeområden där varken kollektivtrafik eller kommunal service finns. På så sätt förvandlas det ena sommarstugeområdet efter det andra till praktexempel på ohållbart stadsbyggande. I en växande stad med bostadsbrist är planeringens uppgift att garantera alla som vill bygga bostäder möjligheten att göra det på ett sätt som skapar förutsättningar för kollektivtrafik och fullgod kommunal service. 4. Slutligen måste vi kräva av dem som bor centralt att de accepterar stadslivet. Med privilegiet att bo i staden följer skyldigheten att acceptera att se, höra, stöta ihop med och känna doften av främlingar, deras liv och deras verksamheter. Det innebär också en skyldighet att acceptera att staden växer och att mer mark tas i anspråk för att förse nya invånare med de byggnader de behöver. Sverige behöver en stor stad, där var och en tillsammans med andra kan forma sitt liv utifrån egna värderingar, inte efter andra individer eller gruppers normer. En stor stad där var och en fritt, på egen hand eller tillsammans med likasinnade, har rätt att leva inom de gränser lagen sätter, oberoende av vilka politiska åsikter, kulturer, raser, religioner eller sexuella preferenser som uppfattas som normala. Ola Andersson, arkitekt och delägare i A1 arkitekter. Författare till boken ”Vykort från Utopia” som handlar om varför Stockholm ser ut som det gör i dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 19078, "headline": "”Tandvårdsreformen fungerar inte som den ska”", "summary": "Dålig information. En granskning från Riksrevisionen som publiceras i dag visar att tandvårdsreformen från 2008 inte har fungerat fullt ut och att målen med reformen bara har uppnåtts till viss del. En anledning är att inte tillräckligt många känner till det allmänna tandvårdsbidraget och högkostnadsskyddet, skriver riksrevisor Gudrun Antemar.", "article": "Syftet med tandvårdsreformen från 2008 var att fler skulle gå till tandläkaren i förebyggande syfte och att kostnaden för personer med stora tandvårdsbehov skulle vara rimlig. Regeringen införde därför ett allmänt tandvårdsbidrag för att öka besöksfrekvensen. Ett högkostnadsskydd skulle göra att även personer med stora tandvårdsbehov skulle få råd att gå till tandläkaren. Patientens ställning skulle stärkas i samband med reformen, främst genom förbättrad information. Det skulle bli lättare att förstå vad som omfattas av det statliga tandvårdsstödet och hur stor ersättning man har rätt till. Patienten skulle också lättare kunna jämföra priser hos olika vårdgivare. Lättbegriplig information som når ut till många var alltså en förutsättning för att reformen skulle få önskad effekt. Riksrevisionen har skickat ut en enkät till 2.000 personer för att fråga om hur väl man känner till tandvårdsstödet. En stor del av de som svarat känner varken till tandvårdsbidraget eller högkostnadsskyddet. Det har genomförts få informationsinsatser för att nå dem som sällan besöker tandvården och har stora behov av tandvård. Kännedomen om tandvårdsbidraget är särskilt låg hos unga, en av de primära målgrupperna. För att underlätta för patienterna att jämföra priser införde regeringen bland annat referenspriser och en prisjämförelseportal. Tanken var att prisjämförelseportalen skulle fungera ungefär som Pricerunner och liknande webbplatser där man kan jämföra priser för att kunna göra ett medvetet val. Men prisportalen för tandvårdstjänster har inte fungerat och tandläkare har inte lagt in sina priser. En ny portal öppnades i januari 2012, men det är fortfarande få privata tandläkare som registrerar priser. Tandvårdsbidraget skulle locka folk att gå till tandläkaren för förebyggande besök. Bidraget innebär till exempel att ungdomar som besöker tandläkaren vartannat år kan få 600 kronor i bidrag, vilket gör att de i princip får en gratis undersökning. Regeringen hoppades på att reformen skulle leda till att 67 procent skulle besöka tandvården varje år. Granskningen visar att inte fler än 59 procent av den vuxna befolkningen besökt tandvården under 2011. Besöksfrekvensen har endast ökat med 2 procentenheter sedan reformen infördes. Att unga inte går så ofta som man hoppades på kan bero på att de inte känner till bidraget. För majoriteten av dem som är mellan 30–74 år är beloppet troligtvis för lågt för att påverka om man går till tandläkaren eller inte. Sedan 2008 har två miljarder betalats ut i tandvårdsbidrag. Om inte stödet når ut bör regeringen överväga om inte dessa pengar kan användas mer effektivt. Ett annat mål med reformen var att personer med stora tandvårdsbehov skulle kunna få vård till rimlig kostnad. Därför infördes ett högkostnadsskydd som gäller för alla vuxna patienter oavsett ålder. Högkostnadsskyddet är ett bra stöd för många. Men det finns en grupp med låga inkomster och dålig tandhälsa som fortfarande inte tar del av högkostnadsskyddet. Andelen som avstår från tandvård trots behov har ökat sedan reformen. Drygt sju procent av dem som svarat på enkäten uppger att de trots dålig tandhälsa ändå inte besöker tandvården regelbundet. I nästan tre av fyra fall beror det på att de inte har råd att gå oftare. Detta kan på sikt leda till sjukdom och onödigt lidande för den enskilde samt höga kostnader för staten. Granskningen pekar på två huvudförklaringar till att högkostnadsskyddet inte når ända fram till dem med störst behov. Den första är att många inte känner till skyddet. Vissa personer skulle i större utsträckning söka sig till tandvården om de visste att skyddet fanns. Den andra förklaringen är att karensnivån på 3.000 kronor är för hög för dem som har stora behov och samtidigt låga inkomster. Denna grupp uppger att de skulle gå oftare till tandläkaren om tandvården var mer subventionerad. Högkostnadsskyddet är därför inte tillräckligt effektivt för att nå målet om bättre tandhälsa för dem med stora behov. En referensprislista ligger till grund för den högkostnadsersättning som patienten får. Syftet med listan är dels att hålla statens kostnader nere, dels att skapa prispress genom att öka möjligheten för patienterna att jämföra priser. Det första syftet har uppfyllts eftersom pengarna i anslaget för tandvården räckt. Det kan bero på att gruppen med dålig tandhälsa och låga inkomster inte konsumerar den tandvård de behöver. Det andra syftet att skapa prispress har däremot inte lyckats. Tvärtom finns det en risk för att referenspriserna fungerar som ett golv och på så sätt driver på prisutvecklingen. När referenspriserna höjs följer tandläkarna efter och höjer sina priser. En anledning kan vara att patienterna är många och att tandläkarna inte behöver konkurrera med priset. En annan att en förtroendefull relation är viktigare än priset för många patienter. Sammantaget visar Riksrevisionens granskning att tandvårdsreformen inte har fungerat fullt ut och att målen bara har nåtts till viss del. Regeringen bör därför följa upp om tandvårdsbidraget och högkostnadsskyddet är rätt utformade och att de träffar rätt målgrupper. Regeringen bör också följa upp systemet med referenspriser och vad som krävs för en fungerande prisportal. Slutligen rekommenderas regeringen även att överväga om en myndighet ska få det samlade ansvaret för att patienter får rätt information vid rätt tillfälle. Gudrun Antemar, Riksrevisor Tandvårdsstödet • Riksrevisionens uppdrag är att granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. Granskningen ”Tandvårdsreformen 2008 – når den alla?” ingår i en serie granskningar som fokuserar på de statliga insatserna inom hälso- och sjukvården. • Tandvårdsstödet består av två delar, ett tandvårdsbidrag och ett högkostnadsskydd. • För personer 20–29 år och från 75 år är bidraget 300 kronor per år. Mellan 30 och 74 år är bidraget 150 kronor per år. • För att få ersättning från högkostnadsskyddet måste tandvårdsåtgärderna finnas med i referensprislistan. Patienten måste själv stå för tandvårdskostnader upp till 3.000 kronor, därefter subventioneras en del av kostnaden. ", "article_category": "other"}
{"id": 19083, "headline": "”Före det fria skolvalet kunde bara de privilegierade välja skola”", "summary": "Innan skolpengen infördes var det enbart de mest privilegierade som hade förmånen att kunna välja skola. Enda sättet förr att ta sig ur en sådan situation var att riva upp en hel familj och flytta för att kunna gå i en annan skola. Om du inte tillhörde de få privilegierade som hade råd att välja ett privat alternativ. Är en sådan ordning verkligen rimlig?", "article": "I en mer argumenterande än faktabaserad text skriver tre kulturgeografer (Malmberg med flera, DN Debatt 20/5) att det fria skolvalet ”utnyttjas av de mest privilegierade”. Att hela 300.000 elever och föräldrar varje år nyttjar möjligheten att välja en annan grundskola än den närmast bostaden – och över 100.000 till att välja en friskola – görs i debattinlägget till skolans största problem. Men vi två som länge arbetat politiskt för att öka valfriheten för alla har sett en annan verklighet: Innan skolpengen infördes, med gemensam finansiering och alla elevers rätt till inflytande och eget val, var det enbart de mest privilegierade som hade förmånen att kunna välja skola. En sådan uppdelad skola ser vi fortfarande i omvärlden. Där är eleverna antingen hänvisade till den offentliga skolan eller får betala höga elevavgifter för möjligheten att kunna göra ett eget val. Dit vill få tillbaka i Sverige, även om artikelförfattarna gör sitt bästa för att argumentera mot det som sedan nästa tjugo år är ett viktigt inslag i den svenska modellen. Innan det fria skolvalet gällde den närhetsprincip som tvingade de allra flesta att gå i den närmaste skolan. Postnumret styrde. En återgång till en sådan ordning skulle naturligtvis helt cementera de stora ekonomiska och sociala skillnaderna utifrån bostadsområden. En av de grundläggande svagheterna med debattinlägget är därför att det inte svarar på vad som hade hänt med segregationen utan skolvalet. Självklart ska elever och föräldrar ha starkt inflytande över ett av livets viktigaste val. Det kan handla om att man väljer en skola med en pedagogik och ett arbetssätt som passar just mig och mina förutsättningar. Det kan handla om att jag har ett starkt intresse som jag vill fortsätta utveckla under skoltiden. Men det kan också handla om att eleven tidigare mått dåligt i sin skolmiljö. Enda sättet förr att ta sig ur en sådan situation var att riva upp en hel familj och flytta för att kunna gå i en annan skola. Om du inte tillhörde de få privilegierade som hade råd att välja ett privat alternativ. Är en sådan ordning verkligen rimlig? Energin i skoldebatten – och förhoppningsvis relevant forskning – borde istället läggas på hur vi skapar bra skolor för alla. Hur lyfter vi de sämsta skolorna för att motverka larmen om dem som halkar efter? Vilka framgångsfaktorer har vi att fokusera på som lyfter kunskapsresultaten? Hur stärker vi lärarna och professionen? Hur tar kommunen bäst sitt uppdrag på allvar att alla skolor ska hålla en hög kvalitetsnivå? Hur blir det enklare att jämföra och välja – och sprida kunskap om framgångsfaktorer? Hur ska sanktioner vidtas mot de skolor, oavsett utförare, som inte håller måttet? Det fria skolvalet är här för att stanna. Även de sämsta skolorna måste nu bli bättre, annars ökar skolflykten därifrån. Utbildning är den viktigaste faktorn för att skapa ett samhälle med hög social mobilitet. Det fria skolvalet fokuserar på vart du är på väg, inte varifrån du kommer. Vi är stolta över att jobba för ett företag som bedriver skolverksamhet med en stark tro på att alla barn kan lyckas nå höga mål och prestera bra oavsett bakgrund. Som utgår från att det är skolans ansvar att lyfta varje individ och ha metoder som passar olika människor. Det ansvaret är alltid skolans – och kan inte åläggas de elever som presterar höga resultat och som i Malmbergs med fleras värld inte ska få söka sig till skolor som passar deras utbildning och livssituation. Det ansvaret kan bara vara samhällets och skolans. Mikaela Valtersson, vice VD Kunskapsskolan Stefan Stern, senior rådgivare i Magnora som äger bl a Kunskapsskolan ", "article_category": "other"}
{"id": 19084, "headline": "”Det fria skolvalet är en reform som behöver utvärderas och ses över”", "summary": "Det finns all anledning att ta till sig av Skolverkets verklighetsbeskrivning som visar på ökade skillnader mellan skolor och se till nya lösningar. Men att återreglera och förbjuda valfrihet i skolan och låta andra avgöra var mina barn ska gå i skolan är dock främmande för oss som Centerpartister. Och det är fel väg fram för utvecklingen av en mer likvärdig skola.", "article": "Bo Malmberg med flera skriver skriver att I Sverige finns det en bred enighet om att det krävs en välfungerande skola för att vi ska kunna möta framtidens utmaningar. Grundprincipen är också att all undervisning oavsett ursprung eller skola skall vara likvärdig. Författarna väljer helt i sitt resonemang att bortse ifrån varför det fria skolvalet infördes och effekten av valfrihet som verktyg att bryts sig loss ifrån ett utanförskap. Vidare att skolan faktiskt brottades då som nu med ett antal problem. Svaret var inte då eller nu att gå tillbaka till ett monopol på lärande. De flesta medborgare vill ha valfrihet och möjligheten få inflytande över sin egen välfärd. Samtidigt visar författarnas slutsatser och Skolverkets senaste rapport att skillnaderna i resultaten mellan skolor har ökat. Vi vet att svenska folket tycker att det är viktigt att påverka sina livsval - särskilt möjligheten att välja skola. Demoskops senaste mätning visar att bland storstadsväljarna är det hela 83 procent som tycker det är viktigt att kunna välja skola. Människor värderar alltså möjligheten att få välja själva högt. Valfriheten är viktig när man ska välja, men den är ännu viktigare när något måste väljas bort. De enskilda behoven får då styra när man som medborgare får välja. Om man till exempel känner sig nonchalant behandlad av en lärare eller en skola, är det viktigt att man kan byta - inte att slumpen ska avgöra. Därför är det viktigare att utveckla valfriheten än att på olika sätt försöka begränsa den. Det finns många goda exempel på skolor. Tyvärr ser vi också ibland sämre exempel det visar inte minst Skolverkets senaste rapport. Dessa exempel står att finna oavsett driftsform. För oss i Centerpartiet är det viktigt att det inte sätts en ideologisk giftstämpel på vissa driftsformer. Fokus ska ligga på skolans kvalitet och på möjligheten att välja. Den obekväma sanningen som författarna bortser ifrån i sin artikel är att förortens utanförskap utan valfrihet och fokus på kvalitet i skolan låser fast unga människor. Vuxna har möjligheten att röra sig, men som barn är du knuten till ditt hem. Om man verkligen menar allvar med att vilja bryta segregation bör det fria skolvalet vara en självklarhet. Möjligheten att få välja själv gör att den studiebegåvade invandrartjejen i förorten kan välja en skola som håller särskilt hög kvalitet eller ett gymnasium med en specifik profilinriktning någon annanstans än just bostadsorten. Därför är valet att kunna välja en skola utanför ditt geografiska område så otroligt viktigt. Det finns all anledning att som författarna menar ta till sig av Skolverkets verklighetsbeskrivning som visar på ökade skillnader mellan skolor och se till nya lösningar. Alla skolor som missköter sig bör stängas ned, oavsett driftform. Precis som ingen tolererar om ett äldreboende behandlar sina äldre dåligt, ska man inte tolerera om skolor behandlar elever dåligt. Oavsett om det är privat eller kommunalt. Det fria skolvalet är en reform som behöver utvärderas och ses över. 1. Möjligheten att införa externa examinatorer, där oberoende personal får sätta betyg på eleverna. Först när vi har en likvärdig betygsättning kan vi arbeta mot en likvärdig skola. 2. Mer resurser efter behov. Vi ser redan idag i många kommuner att elever med utländsk bakgrund inte får det stöd de behöver för att nå målen i skolan. 3. Skolinspektionen bör få större möjligheter och utrymme att bestraffa och stänga ned skolor som missköter sin uppgift. 4. Det är oerhört viktigt att föräldrar och elever har möjlighet att göra välinformerade skolval. Vi behöver en nationell e-tjänsten som redovisar redovisar kunskapsresultat, lärarbehörighet, lärartäthet och en mängd information om den upplevda nöjdheten med skolan. Tydlig och lättillgänglig information är en förutsättning för det fria skolvalet. Jag menar avslutningsvis att personalens kunskap och engagemang är avgörande för en lyckad skolgång mer än driftsformen i sig. Vi bör därför öppna upp för fler vägar in till lärarutbildningen. Jag ser även att de nuvarande lärarutbildningarna bör få konkurrens genom en förstärkt möjlighet att etablera privata lärarutbildningar. Det är vidare fortsatt centralt för Centerpartiet att all utbildning är solidariskt finansierad via skattsedeln och tillgänglig för alla invånare oavsett storlek på plånboken. Att återreglera och förbjuda valfrihet i skolan och låta andra avgöra var mina barn ska gå i skolan är dock främmande för oss som Centerpartister. Och det är fel väg fram för utvecklingen av en mer likvärdig skola. Hans Dahlgren Ordförande för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp ", "article_category": "other"}
{"id": 19088, "headline": "Fler äldre lider av psykisk ohälsa", "summary": "Varje dag tar en pensionär i Sverige sitt liv, de flesta är män. Psykisk ohälsa är så vanligt bland äldre att det i dag ses som en stor folksjukdom. Men mycket få gamla får hjälp för sina psykiska problem.", "article": "En glad mormor som passar barnbarnen och bakar kakor, som lever ett stillsamt och tillbakadraget liv. Det är en vanlig bild vi har av hur äldre är eller borde vara. Men vad händer när det visar sig att snälla mormor har missbruksproblem, super sig redlös, slåss, blir deprimerad eller psykotisk? Eller när morfar inte vill leva längre? Psykisk ohälsa är vanligt bland äldre. Risken att drabbas av depression är till exempel fyra gånger så stor efter 65. Men att äldre erbjuds samtalsterapi, till exempel kbt, är mycket sällsynt. Många behandlas med olämplig psykofarmaka – om deras depressioner över huvud taget upptäcks. Många behandlas inte alls. – Psykiskt sjuka gamla är klart missgynnade i vården. I dag hamnar de mellan stolarna, mitt emellan äldreomsorgen och psykiatrin. Det säger Susanne Rolfner Suvanto, som skrivit boken ”Mellan äldreomsorg och psykiatri” och som är en av eldsjälarna bakom den nationella konferens om ”Äldre och psykisk ohälsa” som inleds i dag i Stockholm. Kommunernas äldreomsorg är inte utformad för att ta hand om gamla människor som missbrukar, är deprimerade eller har en psykos. I stället förlorar ibland psykiskt sjuka som fyller 65 den hjälp de tidigare haft, exempelvis i form av boendestöd eller sysselsättning, konstaterar hon. – Vilket gör dem ännu mer isolerade, eftersom de ofta saknar ett naturligt socialt nätverk. Och psykiatrin är inte rustad för gamla människor, som kan ha både fysiska krämpor och åldersförändringar som påverkar behov och val av medicinering. I en rapport från Socialstyrelsen konstateras att 12–15 procent av alla över 65 år har en depression. Ångestsjukdomar är vanliga, 5–10 procent har ångest, ofta tillsammans med depression. Psykossjukdomar förekommer bland 1–2 procent. Detta innebär att närmare 30 procent av landets drygt 1,6 miljoner äldre har någon form av psykisk ohälsa som egentligen kräver behandling eller andra insatser. Och då är alltså inte demenssjukdomarna medräknade. Det finns flera förklaringar till att de äldres psykiska hälsa är så eftersatt, menar Susanne Rolfner Suvanto. Dels handlar det om att våra bilder av äldre och av psykiskt sjuka inte går ihop. – För många är den inre bilden av den psykiskt sjuke en man i 40-årsåldern som har en psykossjukdom. Medan en äldre person är en snäll mormor med rullator. Hon förknippas inte med missbruk, psykotiska symtom eller depression. En mormor slåss inte, det är inte tänkbart. De här inre bilderna bidrar till att äldres psykiska problem osynliggörs och att de gamla inte får den hjälp de behöver. Dels ses depression och ångest av många som en del av själva åldrandet, som att det är naturligt att bli ledsen när man är gammal. Självmord, som är vanligast bland män över 65 år, betraktas inte sällan som en konsekvens av till exempel svår fysisk sjukdom. År 2010 tog 241 män och 111 kvinnor över 65 år sitt liv i Sverige, visar siffror från Karolinska Institutets centrum för suicidforskning. Det innebär en pensionär varje dag. Det finns studier som visar att äldres självmord inte alls upprör oss lika mycket som till exempel tonåringars. Minst upprörda blir vi av äldre kvinnors självmord. – Det är lätt att tänka att ”han eller hon som var så gammal och sjuk väl hade rätt att avsluta livet på egen hand”. Och visst finns en viss koppling till fysisk sjukdom i statistiken över självmord bland äldre, men det är egentligen inte den gruppen det handlar om. I stället handlar det främst om människor med depression. Och att vara deprimerad tillhör inte det normala åldrandet, betonar Susanne Rolfner Suvanto. – Livet är lika värdefullt oavsett hur gammal man är, och varje självmord är en katastrof. Ska självmorden kunna förebyggas måste vi våga prata om självmordstankarna, menar hon. – Våga ställa frågor. Självmordstankar har alla, de är inte farliga. Det farliga är när man fastnar i dem och ältar dem. I alla åldersgrupper är det fler män än kvinnor som begår självmord. Men bland äldre är skillnaden ännu större. Varför vet ingen säkert. – När det gäller äldre så kanske männen klarar sjukdomar och åldrande sämre, delvis för att de har ett sämre socialt nätverk. Man kan tänka sig att framtidens män, som har bättre kontakt med sina barn och som har lättare för att prata om känslor och att söka hjälp, kommer att klara åldrandet bättre. Depression tar sig ofta andra uttryck hos en äldre person och kan därför vara svår att upptäcka vid ett kort besök på vårdcentralen. Ofta söker man läkare för ont i magen, ryggont, yrsel eller minnesproblem. I Socialstyrelsens rapport konstateras att psykiskt sjuka äldre inte får specialiserad psykiatrisk öppen- och slutenvård på samma sätt som yngre. Vårdplatserna har skurits ned. Andelen personer som år 2010 vårdades för en psykisk sjukdom var lägst bland dem som var 65 år och äldre. Många behandlas med olämpliga psykofarmaka, som ångestdämpande och sömnmedel, som ökar risken för minnesstörningar och fallolyckor. Och äldre erbjuds mycket sällan samtalsterapi, trots att Socialstyrelsen i sina nationella riktlinjer rekommenderar det för äldre med depression och ångestsyndrom. – Det finns en föreställning om att man inte ska rota i gamla människors liv, säger Susanne Rolfner Suvanto. Men ålderdomen är ju en tid då man ska knyta ihop saker och ting, lägga livet till rätta. Då kan man behöva hjälp att tänka i nya banor. Dessutom närmar sig den stora separationen, vår förestående död. Och därmed ökar behovet av att få diskutera de riktigt stora existentiella frågorna – var kommer vi ifrån och vart ska vi? De går inte att runda längre, när man närmar sig 90. Om du fick bestämma, hur skulle vården av äldre med psykiska problem se ut? – 65-årsgränsen måste rivas, vård ska ges utifrån behov, inte utifrån ålder. Psyket och själen måste bli en lika viktig del som kroppen i äldrevården. Och inom psykiatrin måste man tänka igenom: Hur blir det när den här patienten blir 82? Sjuksköterska, fil mag i Yrke: Sjuksköterska, fil mag i vårdpedagogik, föreläser och skriver om äldres psykiska ohälsa. Arbetar på SKL, Sveriges kommuner och landsting. Börjar i höst som samordnare för psykiatrifrågor på Socialstyrelsen. Ålder: 48 år. Aktuell: Med boken ”Mellan äldreomsorg och psykiatri” (Gothia förlag). Eldsjäl bakom konferensen ”Äldre och psykisk ohälsa” som äger rum 21–22 maj i Stockholm. Gör just nu: Skriver på ny lärobok om äldres psykiska ohälsa. Depression hos äldre – så visar det sig: • Äldre med depression har ofta vagare symtom på sjukdomen än yngre personer. Ofta söker de för kroppsliga besvär och inser inte att de är deprimerade. De visar inte heller sitt sänkta stämningsläge vid ett kortare samtal och depressionen kan lätt missas i exempelvis primärvården. • Vanliga fysiska symtom är stark trötthet, magproblem, huvudvärk, yrsel, smärtor i muskler och leder. • Ofta finns ångest och upplevda minnesproblem, en känsla av hopplöshet och hjälplöshet, samt sömnproblem. • Vissa symtom kan påminna om demens och kan i vissa fall vara en del i en begynnande demens. Viktiga faktorer: • Äldre har minskade halter av signalsubstanser i hjärnan och blir känsligare för depression. • Många har förändringar i hjärnan efter stroke. • Yttre påfrestningar som sorg, ensamhet, ekonomiska problem eller missbruk. • Kroppslig sjukdom, näringsbrist och vissa mediciner. Källa: Äldre i Centrum och Vårdguiden ", "article_category": "other"}
{"id": 19094, "headline": "”Skolvalet används för att undvika underprivilegierade”", "summary": "Privilegierade väljer bort. Skolverkets rapport om ökande klyftor i Sveriges skolor har slagit ned som en bomb i skoldebatten. I en ny studie i projektet ”Den svenska skolans nya geografi” visar vi att de privilegierade grupperna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de underprivilegierade. Vi kan också visa att boendesegregationen inte är den drivande kraften. Därför får Skolverkets rapport inte viftas bort av lobbyister för det fria skolvalet, skriver Bo Malmberg, Eva Andersson och John Östh.", "article": "Skolverkets rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” har slagit ner som en bomb i den svenska skoldebatten. Enligt rapporten har klyftorna mellan skolorna ökat kraftigt samtidigt som elevsammansättningen fått en ökande betydelse för elevernas resultat. De orsaker som Skolverket pekar på är en ökad sortering, i kombination med kamrateffekter och att lärarnas förväntningar på eleverna påverkas av elevsammansättningen. Reaktionerna på rapporten visar en ökande desperation bland dem som ser det fria skolvalet som grunden för den egna skolpolitiken. Den svenska skolans problem får bero på vad som helst, bara inte på det fria skolvalet. På ledarsidorna har man dragit fram friskolornas standardargument emot anklagelsen att skolval leder till ökande segregation: ”De ökande klyftorna beror inte på skolvalet utan på ökande boendesegregation”. Skolministern har valt att skylla på invandringen: De ökande klyftorna beror på att det kommer barn från länder utan fungerande skola. Även socialdemokratiska företrädare slår ifrån sig, rädda för att ett ifrågasättande av valfriheten skulle kunna slå mot röststödet. Enligt Socialdemokraterna är det inte valfriheten som är problemet utan bristen på omfördelning av resurser till svaga skolor. Näringslivsfinansierade Timbro har valt ett mer cyniskt argument för att försvara valfriheten mot anklagelsen om ökande klyftor. Som svar på Skolverkets rapport har man utlyst ett seminarium med rubriken ”Kan alla skolor bli lika bra?”. Idén om det fria skolvalet lanserades för mer än femtio år sedan av ekonomen Milton Friedman. Det är intressant att notera att Friedman presenterade förslaget samtidigt som amerikansk skolpolitik lades om i syfte att motverka skolsegregation; ett nödvändigt steg efter att Högsta domstolen hade slagit fast att det var illegitimt att utestänga elever på grund av etnisk bakgrund. Den uppdelning i skolor för svarta respektive vita barn som tidigare hade upprätthållits inte minst i Södern, var inte längre legitim. När det fria skolvalet infördes i Sverige 1992 var det också efter en period då skolorna hade fått en mer blandad elevsammansättning i form av barn från ”synliga minoriteter”, det vill säga människor som utseendemässigt avviker från majoritetsbefolkningen. De klyftor mellan skolor som Skolverket nu påvisat i hela landet visade sig också först i regioner med en hög andel ”synliga minoriteter”. Att skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper visas också av en ny studie som vi genomfört inom ramen för projektet ”Den svenska skolans nya geografi”. I denna studie, som nyligen publicerats i tidskriften ”Journal of Transport Geography”, analyserar vi hur långt högstadieelever i Sverige pendlar för att komma till skolan. När vi jämför elever som bor på samma ställe visar det sig att elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan. Elever som tillhör synliga minoriteter, som har ensamstående föräldrar, föräldrar utan högre utbildning eller föräldrar med socialbidrag, är i större utsträckning hänvisade till den skola som ligger närmast hemmet. Skolvalet kan alltså framför allt utnyttjas av de mer privilegierade. Samtidigt visar vår studie att privilegierade grupper framför allt utnyttjar skolvalet när det finns ökad risk för närvaro av underprivilegierade grupper i den närmaste skolan. Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet. Skolverkets rapport har visat att de löften om förbättrade resultat som utlovades av bland annat Svensk Näringsliv och Timbro när skolvalet infördes inte infriats. I stället har klyftorna mellan skolor ökat och resultaten har försämrats. Det vår studie visar är att i stället för att stimulera ökad kvalitet används skolpengssystemet i dag för att subventionera ökad skolsegregation. Är detta verkligen ett effektivt sätt att använda skattepengar? Men det är ju boendesegregation som leder till ökande skolsegregation invänder kanske någon. Detta resonemang bygger på resultaten från en enskild studie som fokuserar på utvecklingen under 1990-talet. De ökande klyftorna mellan skolor som Skolverket pekar på har dock framför allt vuxit fram efter år 2000 och under denna tid saknas det en tydlig koppling till boendesegregationen. Detta har vi kunnat visa genom att föra eleverna i grundskolans avgångsklasser till deras närmaste skola. Det visar sig då att skillnaderna i betygsresultaten mellan dessa hypotetiska grannskapsskolor inte ökar trots att skillnaderna i resultat mellan de faktiska skolorna ökat kraftigt. Om boendesegregationen hade varit den drivande kraften borde vi ha sett ökande resultatskillnader också i de hypotetiska grannskapsskolorna. Inte heller kan man som Björklund skylla på dåligt utbildade invandrarbarn. Den kraftiga ökningen i skillnader mellan skolor kvarstår nämligen även om barn från särskilt utsatta länder räknas bort. För tio år sedan utlovade Timbro att det fria skolvalet skulle leda till snabba förbättringar i svenska skolresultat, men i stället har resultaten försämrats och klyftorna ökat. De som tjänat på det fria skolvalet är därför de företag som i dag baserar sina vinster på skolpengen. För dessa intressen är Skolverkets rapport ett hot. Om det fria skolvalet skrotas innebär det att friskolekoncernernas framtida börsvärde hotas. Att dessa företag insett opinionsbildningens stora betydelse visas av att de systematiskt rekryterat inflytelserika personer från den politiska klassen till framträdande positioner, till exempel Miljöpartiets förra skolpolitiska talesperson Mikaela Valtersson och Socialdemokraternas före detta biträdande partisekreterare Stefan Stern. I Sverige finns det en bred enighet om att det krävs en välfungerande skola för att vi ska kunna möta framtidens utmaningar. Grundprincipen är också att all undervisning oavsett ursprung eller skola skall vara likvärdig. Därför förtjänar Skolverkets rapport att ta på allvar och inte att viftas bort med argument utformade av lobbyister för det fria skolvalet.  Bo Malmberg, professor Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet Eva Andersson, docent, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet John Östh, universitetslektor, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet Projektet ”Den svenska skolans nya geografi” finansieras av Vetenskapsrådet ", "article_category": "other"}
{"id": 19097, "headline": "”Skolvalet används för att undvika underprivilegierade”", "summary": "Privilegierade väljer bort. Skolverkets rapport om ökande klyftor i Sveriges skolor i har slagit ned som en bomb i skoldebatten. I en ny studie i projektet ”Den svenska skolans nya geografi” visar vi att de privilegierade grupperna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de underprivilegierade. Vi kan också visa att boendesegregationen inte är den drivande kraften. Därför får Skolverkets rapport inte viftas bort av lobbyister för det fria skolvalet, skriver Bo Malmberg, Eva Andersson och John Östh.", "article": "Skolverkets rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” har slagit ner som en bomb i den svenska skoldebatten. Enligt rapporten har klyftorna mellan skolorna ökat kraftigt samtidigt som elevsammansättningen fått en ökande betydelse för elevernas resultat. De orsaker som Skolverket pekar på är en ökad sortering, i kombination med kamrateffekter och att lärarnas förväntningar på eleverna påverkas av elevsammansättningen. Reaktionerna på rapporten visar en ökande desperation bland dem som ser det fria skolvalet som grunden för den egna skolpolitiken. Den svenska skolans problem får bero på vad som helst, bara inte på det fria skolvalet. På ledarsidorna har man dragit fram friskolornas standardargument emot anklagelsen att skolval leder till ökande segregation: ”De ökande klyftorna beror inte på skolvalet utan på ökande boendesegregation”. Skolministern har valt att skylla på invandringen: De ökande klyftorna beror på att det kommer barn från länder utan fungerande skola. Även socialdemokratiska företrädare slår ifrån sig, rädda för att ett ifrågasättande av valfriheten skulle kunna slå mot röststödet. Enligt Socialdemokraterna är det inte valfriheten som är problemet utan bristen på omfördelning av resurser till svaga skolor. Näringslivsfinansierade Timbro har valt ett mer cyniskt argument för att försvara valfriheten mot anklagelsen om ökande klyftor. Som svar på Skolverkets rapport har man utlyst ett seminarium med rubriken ”Kan alla skolor bli lika bra?”. Idén om det fria skolvalet lanserades för mer än femtio år sedan av ekonomen Milton Friedman. Det är intressant att notera att Friedman presenterade förslaget samtidigt som amerikansk skolpolitik lades om i syfte att motverka skolsegregation; ett nödvändigt steg efter att Högsta domstolen hade slagit fast att det var illegitimt att utestänga elever på grund av etnisk bakgrund. Den uppdelning i skolor för svarta respektive vita barn som tidigare hade upprätthållits inte minst i Södern, var inte längre legitim. När det fria skolvalet infördes i Sverige 1992 var det också efter en period då skolorna hade fått en mer blandad elevsammansättning i form av barn från ”synliga minoriteter”, det vill säga människor som utseendemässigt avviker från majoritetsbefolkningen. De klyftor mellan skolor som Skolverket nu påvisat i hela landet visade sig också först i regioner med en hög andel ”synliga minoriteter”. Att skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper visas också av en ny studie som vi genomfört inom ramen för projektet ”Den svenska skolans nya geografi”. I denna studie, som nyligen publicerats i tidskriften ”Journal of Transport Geography”, analyserar vi hur långt högstadieelever i Sverige pendlar för att komma till skolan. När vi jämför elever som bor på samma ställe visar det sig att elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan. Elever som tillhör synliga minoriteter, som har ensamstående föräldrar, föräldrar utan högre utbildning eller föräldrar med socialbidrag, är i större utsträckning hänvisade till den skola som ligger närmast hemmet. Skolvalet kan alltså framför allt utnyttjas av de mer privilegierade. Samtidigt visar vår studie att privilegierade grupper framför allt utnyttjar skolvalet när det finns ökad risk för närvaro av underprivilegierade grupper i den närmaste skolan. Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet. Skolverkets rapport har visat att de löften om förbättrade resultat som utlovades av bland annat Svensk Näringsliv och Timbro när skolvalet infördes inte infriats. I stället har klyftorna mellan skolor ökat och resultaten har försämrats. Det vår studie visar är att i stället för att stimulera ökad kvalitet används skolpengssystemet i dag för att subventionera ökad skolsegregation. Är detta verkligen ett effektivt sätt att använda skattepengar? Men det är ju boendesegregation som leder till ökande skolsegregation invänder kanske någon. Detta resonemang bygger på resultaten från en enskild studie som fokuserar på utvecklingen under 1990-talet. De ökande klyftorna mellan skolor som Skolverket pekar på har dock framför allt vuxit fram efter år 2000 och under denna tid saknas det en tydlig koppling till boendesegregationen. Detta har vi kunnat visa genom att föra eleverna i grundskolans avgångsklasser till deras närmaste skola. Det visar sig då att skillnaderna i betygsresultaten mellan dessa hypotetiska grannskapsskolor inte ökar trots att skillnaderna i resultat mellan de faktiska skolorna ökat kraftigt. Om boendesegregationen hade varit den drivande kraften borde vi ha sett ökande resultatskillnader också i de hypotetiska grannskapsskolorna. Inte heller kan man som Björklund skylla på dåligt utbildade invandrarbarn. Den kraftiga ökningen i skillnader mellan skolor kvarstår nämligen även om barn från särskilt utsatta länder räknas bort. För tio år sedan utlovade Timbro att det fria skolvalet skulle leda till snabba förbättringar i svenska skolresultat, men i stället har resultaten försämrats och klyftorna ökat. De som tjänat på det fria skolvalet är därför de företag som i dag baserar sina vinster på skolpengen. För dessa intressen är Skolverkets rapport ett hot. Om det fria skolvalet skrotas innebär det att friskolekoncernernas framtida börsvärde hotas. Att dessa företag insett opinionsbildningens stora betydelse visas av att de systematiskt rekryterat inflytelserika personer från den politiska klassen till framträdande positioner, till exempel Miljöpartiets förra skolpolitiska talesperson Mikaela Valtersson och Socialdemokraternas före detta biträdande partisekreterare Stefan Stern. I Sverige finns det en bred enighet om att det krävs en välfungerande skola för att vi ska kunna möta framtidens utmaningar. Grundprincipen är också att all undervisning oavsett ursprung eller skola skall vara likvärdig. Därför förtjänar Skolverkets rapport att ta på allvar och inte att viftas bort med argument utformade av lobbyister för det fria skolvalet. Bo Malmberg, professor Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet Eva Andersson, docent, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet John Östh, universitetslektor, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet Projektet ”Den svenska skolans nya geografi” finansieras av Vetenskapsrådet ", "article_category": "other"}
{"id": 19100, "headline": "”När pappa slår värmer han ofta upp på hunden”", "summary": "Även djuren misshandlas. Det finns ett samband mellan våld mot djur och våld i parrelationer. Kvinnor väljer ofta att stanna kvar i förhållandet för att skydda sitt djur. Om man kopplar ihop våld mot djur och våld mot människor kan annars oupptäckta brottsoffer bli synliga. När nu regeringen ser över fridslagstiftningen bör djurplågeribrottet inkluderas i grov kvinnofridskränkning, skriver 17 företrädare för kvinnofrids- och djurskyddsorganisationer.", "article": "Mäns våld mot kvinnor, barn och mot andra i nära relationer ansågs länge som en fråga enbart för kvinnojourer, vårdpersonal, polis och socialtjänst. I dag är vi många som arbetar mot våld i nära relationer och för dessa brottsoffers rättigheter. Det finns dock ytterligare aktörer som bör uppmärksammas. Internationell och svensk forskning visar nämligen en koppling mellan våld mot djur och våld i parrelationen. Även de som arbetar praktiskt, inte minst på kvinnojourer , berättar hur förövaren använder hot och våld mot familjens djur som en del i misshandeln. Våldsspiralen kan inledas med hot om eller faktiskt skada på offrets/familjens djur och ibland till och med genom att döda djuret. Den första som möter en våldsutsatt person kan därför vara en veterinär eller djursjukvårdare, länsstyrelsen på djurskyddskontroll men också personal på hunddagis, djurpensionat och stallpersonal. Tyvärr är det få inom dessa yrkesgrupper som känner till problematiken och ännu mindre, hur man ska agera. Många kvinnor som vill lämna en relation är rädda för att lämna djuren kvar hos mannen, en ofta välgrundad oro. På kvinnojourer och andra boenden tar man inte emot djur på grund av det ökade antalet allergier bland barn. Kvinnan väljer då att i det längsta stanna kvar i förhållandet för att skydda sitt djur. Detta gäller inte enbart katt, hund och smådjur utan även hästar och andra av lantbrukets djur kan vara utsatta för hot, låg grad av omsorg men också för våld i olika former. När man kopplar ihop våld mot djur och våld mot människor kan det leda till att annars oupptäckta brottsoffer blir synliga. I Storbritannien har man utvecklat ett samarbete mellan ideella djur- och barnorganisationer och socialtjänsten i syfte att upptäcka och ge stöd till våldsutsatta kvinnor. Under 2008 uppdagade socialtjänsten i England över 600 fall av övergrepp mot djur i samband med utredningar om mäns våld mot kvinnor. I Sverige har vi inte den här typen av samverkan och det är svårt att hitta någon samlad statistik. Juristen Eva Diesen fann dock bland anmälningar om våld i nära relation mot kvinnor och barn i Stockholms län, flera fall av dokumenterad misshandel av familjedjur. Däremot fanns inga rutiner för att rapportera om djurens situation. Våldet uppdagades enbart för att kvinnorna och barnen berättat om den, eller genom en enskild polis engagemang. Inget djurplågeri ledde till åtal trots att bevisläget ofta var gott, vilket är otillfredsställande ur flera aspekter. Att brott mot djur utreds och lagförs är av yttersta vikt från både mänsklig synpunkt och djurskyddssynpunkt. Enligt djurskyddslagens 29 § inträder obligatorisk prövning om djurförbud mot den som allvarligt försummat eller misshandlat ett djur eller dömts för djurplågeri. Det kan i förlängningen leda till att den våldsamma parten inte får behålla den gemensamma hunden om paret skiljer sig. Det är också viktigt att brotten utreds så att rättspraxis utvecklas på området. Sociologen Carin Holmberg har i en mindre studie frågat kvinnojourer och brottsofferjourer om deras erfarenheter av att kvinnor har djur som varit utsatta och om djuren fungerat som en kvarhållande faktor i relationen. Av 87 kvinnojourer som besvarade enkäten uppgav 66 kvinnojourer att de hade erfarenhet av detta. Problemet är utbrett också i Sverige. 2009 startade några veterinärstudenter och veterinärer en ideell förening som heter Veterinär omtanke om våldsutsatta (VOOV). Helt på ideell basis ordnas skyddat boende för våldsutsatta kvinnors djur. Med framgång och genom viss samverkan med bland annat Nationellt kunskapscentrum för Kvinnofrid (NCK) på samma ort gav man under de två första åren av verksamhet nära 40 djur en trygg plats medan matte är var på kvinnojouren. VOOV finns nu även i Stockholm, Göteborg, Malmö, Skaraborg, Jönköping och Borlänge. Behovet är stort. Det ger dock betydande begränsningar att driva en verksamhet helt ideellt. Inom brottsofferorganisationerna Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ), Sveriges Kvinno- och Tjejjourers riksförbund (SKR) och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) ser vi ett stort behov av det skyddsnät för våldsutsatta kvinnors djur som VOOV utvecklat. Ett sådant skyddsnät ger kvinnan möjlighet att lämna relationen i ett tidigare skede. Det förkortar tiden då våldsutsatta befinner sig i en relation där våldshandlingar mot familjens husdjur kan användas som utpressning för att hålla kvar kvinnan. Även vi inom djurorganisationerna Sveriges Veterinärförbund, Svenska Blå Stjärnans Stiftelse, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurskyddet Sverige, Djurens Rätt, Djurens Jurister och VOOV ser behovet av att arbeta vidare med den här typen av stöd. Det är dags att överbrygga gapet mellan humanstöd och djurstöd både för att kunna ge våldsutsatta bättre hjälp och för att hjälpa drabbade djur. Nu när regeringen ser över fridslagstiftningen finns det goda skäl att inkludera djurplågeribrottet i grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning. Våld mot husdjur borde även kunna ses som en försvårande omständighet och höja straffvärdet i ärenden om våld i nära relationer. Det skulle troligen motivera rättsinstanserna att gå vidare med brott som handlar om våld i nära relation och där djuret används som ett redskap av förövaren för att komma åt den våldsutsatta. Den utredning om ny djurskyddslag som är ute på remiss just nu innehåller vidare ett förslag om en sekretessbrytande regel gällande djurskyddsproblem, för personal inom hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten. Det är viktigt att den förändringen kommer till stånd. Slutligen önskar vi att offentligt stöd till organisationer som hjälper våldsutsatta kvinnors djur kan börja betalas ut, så att den hittills ideellt drivna verksamheten kan garanteras en framtid.  Carina Ohlsson, ordförande Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund Angela Beausang, ordförande Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige Sven-Erik Alhem, ordförande Brottsofferjourernas riksförbund Johan Beck-Friis, chefredaktör Svensk Veterinärtidning Torsten Jakobsson, ordförande Sveriges Veterinärförbund Christina Arosenius, ordförande Svenska Blå Stjärnan Lillemor Wodmar, generalsekreterare Svenska Djurskyddsföreningen Sven Stenson, ordförande Djurskyddet Sverige Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige Isabella Silins, ordförande Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta Nathalie Nordén, projektledare Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta Eva Diesen, nätverket Djurens Jurister, forskare i juridik Camilla Björkbom, förbundsordförande Djurens Rätt Kristofer Sofroniou, familjerättssekreterare, förbundsstyrelseledamot Djurens Rätt Carin Holmberg, våldsforskare, doktor i sociologi Björn Dahlén, legitimerad veterinär Lisa Berglund, ordförande Sveriges Akademiska Etologer ", "article_category": "other"}
{"id": 19117, "headline": "”Besluten om skogen måste beakta alla dess värden”", "summary": "Skogen är värd all uppmärksamhet den kan få – av den enkla anledningen att människor i framtiden kommer att behöva den mer än någonsin. DN:s artikelserie ligger därför helt rätt i tiden. Men med sitt snäva perspektiv befäster den tyvärr den negativa bild av skogsbruk som länge varit legio i medierna, skriver 15 skogsforskare i en replik.", "article": "DN-journalisten Maciej Zarembas artiklar om den svenska skogen och skogsbruket lyfter fram viktiga frågor. Men bilden haltar. Det snäva perspektivet skymmer skogens roll i samhället och att den också är en av lösningarna på klimatproblemet. Som framgår av hans artiklar ställs målkonflikten mellan naturvärden och skogsproduktion nu på sin spets. De svåra politiska avväganden som krävs måste grundas på värdeneutrala kunskaper som beaktar skogens alla värden. Maciej Zaremba målar sin bild av skogen med stor känsla. Han ser den som en närmast helig plats och avverkning som ett helgerån. ”Det ser ut som första världskrigets Verdun”, utbrister han och minns sitt hemlands väna lövdungar. Och visst är det lätt att hålla med, inte minst på grund av de bilder från nyupptagna hyggen eller förföriskt vackra urskogar som beledsagar hans texter. Helt visst har han också funnit ofullkomligheter och sådant som behöver rättas till. Effektivt illustrerar han den eskalerande målkonflikten mellan naturvärden och virkesproduktion. Men ingenstans ens antyder Zaremba att skogsbruk har något gott med sig. Och i urvalet av källor har han uppenbarligen varit noga med att undvika sådana som kunnat ”rubba hans cirklar”. Vi som dagligdags arbetar med skogsforskning förundras därför över hans arbetsmetoder – och över urvalet av vetenskapliga källor till artiklarna. Under arbetets gång bör Zaremba rimligen också ha stött på personer i skogsbruket som berättat om den naturhänsyn som i dag är regel i svenska skogar. Att högstubbar och evighetsträd inte står där av en slump. Att perspektivet på naturvårdsåtgärderna måste vara mycket långsiktigt. Frågan om kontinuitetsskogsbruk och trakthyggesbruk, som ges så stort utrymme i artiklarna, är av mycket gammalt datum. Den tycktes avgjord då blädning (en form av kontinuitetsskogsbruk) övergavs i början av 1950-talet på grund av den svaga återväxten . Dock utan att förbjudas, som Zaremba antyder. I dag är det åter en debattfråga – men kunskapen om kontinuitetsskogsbruk är ännu låg. Men så mycket vet vi som att det är en dyrare brukningsform och att den bara kan tillämpas i viss typ av skog. Om den innebär fördelar för den biologiska mångfalden är en av de saker som återstår att ta reda på. Sveriges lantbruksuniversitet, SLU har därför startat forskning som om några år kan höja kunskaperna inom detta komplexa område. Vi möter också behovet av mer kunskaper om skog i samhällsperspektiv med tvärvetenskaplig forskning i ordets vidaste betydelse. Det stora forskningsprogrammet Future Forests, som drivs av SLU, Umeå Universitet och Skogforsk, har just ett sådant anslag. Här arbetar produktionsforskare, naturvårdsforskare, statsvetare, konfliktforskare och filosofer tillsammans med representanter för markägare, friluftsmänniskor och naturorganisationer. I sådana konstellationer belyser man skogen ur alla aspekter och arbetar gemensamt för att identifiera och överbrygga konfliktfrågorna. Ambitionen är att hitta balanspunkter mellan de stadigt allt högre krav och större anspråk som ställs på skogen från olika håll: Mer råvaror, mer bioenergi, bättre förutsättningar för den biologiska mångfalden, större hänsyn till rekreations- och upplevelsevärden. En beskrivning av skog och skogsbruk blir ofullständig om den inte också belyser frågorna ur samhällsperspektiv. Den svenska skogen, liksom alla världens skogar, befinner sig i dag i ett helt nytt skede. De spelar en huvudroll när den länge närda visionen om hållbar utveckling nu måste förverkligas. Satsningen på forskning av den ovan nämnda modellen tar avstamp i just denna insikt. Skogen är en av jordens mycket få och i verklig mening eviga resurser. Den pågående klimatförändringen har satt strålkastarljus på de möjligheter som skog och grön produktion erbjuder. I hela världen pågår utfasningen av klimatskadliga, fossila energislag. Skogen med dess klimatneutrala råvaror och bioenergi är ett av spåren bort från oljeberoendet. Det är en i hög grad internationell fråga – men som också möter helt motstående samhällsmål. Några exempel: EU:s så kallade RES-direktiv anger att 20 procent av medlemsländernas energi ska komma från förnybara energikällor år 2020. Då ska också den totala energiförbrukningen ha minskat med 20 procent och 10 procent av transporterna baseras på biobränslen. För att ha en chans att nå dessa viktiga mål krävs kraftigt ökade uttag av biomassa – och tillväxthöjande åtgärder i skogen. Mot dessa mål står FN:s konvention om biologisk mångfald som anger att skogsbruk senast 2020 ska bedrivas på ett sätt som bevarar skogens biologiska värden. Sverige ratificerade konventionen redan 1994 och dess ramar anges såväl i miljöbalken och miljökvalitetsmålen som i regeringens naturvårdsskrivelse från 2002. På samma sätt krockar de båda svenska miljömålen Begränsad klimatpåverkan och Ett rikt växt- och djurliv. Ur klimatsynpunkt är det till exempel rätt att gödsla skogen för att den ska binda koldioxid och ge mer biobränsle. Samtidigt vet vi att skogsgödsling i stor skala kan ha negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden. De här exemplen visar vilka svåra målkonflikter som politikerna nu har att hantera. Förutom att klimat- och naturvårdsaspekter går på tvärs med varandra ska också etiska, sociala och kulturella aspekter vägas mot företagsekonomiska och äganderättsliga aspekter. Den svenska skogspolitiken står därför inför sin kanske största utmaning någonsin när den ska navigera i denna komplicerade verklighet. Besluten måste fattas med bästa vetenskapliga, och allsidigt belysta, kunskap som grund. I den politiska beslutsprocessen möter forskningsresultaten ideologiska, ekonomiska, kulturella och känslomässiga argument – som också kräver kunskap för att kunna hanteras rätt. Uppgiften för oss i forskningen är att leverera dessa kunskaper – som måste vara tillräckligt robusta för att stå starka i den i den demokratiska processen. Men lika mycket är det politikers och andra beslutsfattares uppgift att ge vetenskaplig kunskap den tyngd den förtjänar i besluten. Skogen är värd all uppmärksamhet den kan få – av den enkla anledningen att människor i framtiden kommer att behöva den mer än någonsin. DN:s artikelserie ligger därför helt rätt i tiden. Men med sitt snäva perspektiv befäster den tyvärr den negativa bild av skogsbruk som länge varit legio i medierna. Skogen har i sekler varit Sveriges ekonomiska ryggrad. De ofullkomligheter i och omkring skogsbruket som Zaremba sett förtjänar att lyftas fram – men får inte skymma de möjligheter som ett hållbart brukande av skogen rymmer. Tomas Lundmark, dekanus, fakulteten för skogsvetenskap, SLU Annika Nordin, prodekan, fakulteten för skogsvetenskap, SLU Kevin Bishop, professor, SLU Uppsala Christer Björkman, professor, SLU Uppsala Göran Ericsson, professor, SLU Umeå Peter Högberg, professor, SLU Umeå Stig Larsson, professor, SLU Uppsala Hjalmar Laudon, professor, SLU Umeå Jon Moen, professor, Umeå universitet Thomas Moritz, professor, SLU Umeå Ove Nilsson, professor, SLU Umeå Urban Nilsson, professor, SLU Alnarp Torgny Näsholm, professor, SLU Umeå Camilla Sandström, docent, Umeå universitet Jan Stenlid, professor, SLU Uppsala ", "article_category": "other"}
{"id": 19118, "headline": "”Därför behövs en ny skogspolitik”", "summary": "Vi behöver en helt annorlunda skogspolitik med bland annat en ny skogslag för att kunna hantera de utmaningar som den svenska skogen och skogsbruket står inför, skriver Naturskyddsföreningen i en replik.", "article": "Maciej Zarembas artikelserie i DN om tillståndet i den svenska skogen har skapat många reaktioner. För oss som arbetar med skogen har artiklarna varit ännu en sorglig bekräftelse på läget i det svenska skogslandskapet, det som vi inte längre kan kalla ”skogen”. Resultatet av den nuvarande skogspolitiken är tydligt och slutsatsen enkel: vi behöver en helt annorlunda skogspolitik med bland annat en ny skogslag för att kunna hantera de utmaningar som den svenska skogen och skogsbruket står inför. Den svenska skogspolitiken har varit oförändrad i över 20 år och tar inte hänsyn till vare sig ökade kunskaper eller nya samhällsmål. Sedan skogspolitiken slogs fast 1992 har bland annat följande hänt: 1) Riksdagen har lagt fast miljömål som anger vilken miljökvalitet som ska råda i naturen. För skogen gäller miljökvalitetsmålen ”Levande skogar” och ”Ett rikt växt- och djurliv” som anger det tillstånd som ska uppnås. Myndigheternas utvärderingar visar dock att målen inte kan nås och slutsatsen är att det inte räcker att riksdagen sätter upp mål så länge skogsnäringens intresse i praktiken alltid får gå före. Miljön måste jämställas med produktion – inte underställas. 2) Sverige har 2010 under ett FN-möte i Nagoya, Japan, drivit fram ett internationellt åtagande om att skydda 17 procent av vår landyta för att våra växter och djur ska kunna klara sig in i framtiden. Detta gäller naturligtvis inte minst skogsmarken och allra främst den produktiva skogen där flest hotade arter lever. 3) Vi har gått med i EU och därmed tagit på oss att genomföra bindande regler om miljön som bland annat berör skog. I EU-direktiv slås fast att arter och naturtyper ska ha en gynnsam bevarandestatus, alltså inte vara hotade vare sig i dagsläget eller på sikt. Vi i Sverige har långt kvar till att nå målen för arter och naturtyper i skogen som omfattas av fågel- respektive art- och habitatdirektivet. Vi har inte ens klarat av att införliva EU:s artskyddsbestämmelser så att de gäller i skogsbruket på ett tydligt sätt. Viktiga arter dör ut och trängs undan allt mer för att vi inte lever upp till våra åtaganden inom EU. 3) Klimatförändringen och utsläpp av växthusgaser har seglat upp som en av mänsklighetens ödesfrågor. De nordliga barrskogarna och skogsmarken, och därmed skogsbruket, har en central roll att spela i det sammanhanget genom att växande träd – men på våra breddgrader även skogsmarken - binder, och kan binda ännu mera, kol från atmosfären. Dessutom har biobränslen en nyckelroll i omställningen till ett fossilfritt energisystem. 4) Sverige har ratificerat Århuskonventionen, och därmed åtagit sig att säkra allmänhetens, bland andra miljöorganisationers, rätt till information och deltagande i beslutsprocesser, och rätt till att föra talan i frågor som rör miljön. Detta är inte genomfört inom skogsbruket. Ansvarig myndighet, Skogsstyrelsen, har dessutom överklagat Naturskyddsföreningens rätt att föra talan trots att Förvaltningsdomstolen givit föreningen den rätten. 5) Kunskaperna om ekosystemtjänsterna, de tjänster naturen ger men som sällan bokförs i ekonomin, har ökat. Vi ser en växande politiskt insikt i att ekosystemtjänsterna är oumbärliga för människan och samhället. Inför konferensen Rio +20 lyfter regeringen fram behovet av prissättning och värdering av ekosystemtjänster. I dag sker ingen sådan värdering av skogens ekosystemtjänster, till exempel beträffande leverans av livsmiljöer för växter och djur, kolbindning, vattenhushållning och miljö för rekreation och naturupplevelsebaserad turism. Kort sagt: en lång rad beslut har fattats sedan 1992 som alla påverkar skogen och skogsbruket. Miljömålen nås inte. Vi uppfyller inte våra åtaganden. Dessutom har anspråken på skogen ökat samtidigt som det blir allt mer uppenbart att den landskapsomvandling som sker genom dagens intensiva skogsbruk starkt missgynnar de människor som lever på landsbygden och de nya verksamheter som växer fram inom exempelvis besöksnäringen. Naturskyddsföreningen anser därför att tiden är mogen för att ta fram en ny skogspolitik. Utgångspunkter bör vara: • Hållbart nyttjande av skogen utifrån hållbarhetsbegreppets tre dimensioner. Dock måste det finnas en insikt i att den ekologiska hållbarheten är grunden för de övriga två begreppen: ekonomisk hållbarhet likväl som social dito är bägge beroende av den långsiktiga ekologiska hållbarheten i skogen. De ökade anspråken på skogen medför att frågan om hur vi, från ett samhällsperspektiv, ska använda skogen på bästa sätt är en nyckelfråga. Skogens roll att tillhanda råvara till vår skogsindustri är endast en av flera roller som skogen har. • De ekosystemtjänster som skogen levererar ska upprätthållas och dessa tjänster bör värderas där så är möjligt och lämpligt. I förlängningen bör utredningen se på hur samhället, när så är lämpligt och nödvändigt, bäst kan och bör betala för sådana tjänster. • Skogen och skogsmarkens förmåga att binda kol ska utnyttjas på ett optimalt sätt. Klimatsituationen är akut och extremt hotfull för hela samhället. Brukningsmetoder, omloppstiderna mellan avverkningarna och skydd av skog måste ses över i syfte att ännu bättre binda kol över den närmaste kritiska 40-årsperioden. • Skogsbruket ska utformas så att vi når de miljökvalitetsmål som riksdagen har lagt fast, och uppfyller våra åtaganden inom EU och FN-konventioner. Särskild uppmärksamhet bör ges åt Århuskonventionen, konventionen om biologisk mångfald och art- och habitatdirektivet. • Att synergieffekter mellan framför allt bevarande av biologisk mångfald, kolbindning och tillhandahållandet av andra ekosystemtjänster tas tillvara inom skogen och skogsbruket. Om vi ska klara de utmaningar som samhället står inför behövs omfattande förändringar. I dag vet vi att vi inte ens klarar gårdagens krav inom den rådande politiken. Allt tyder på att det blir ännu svårare att klara morgondagens. Vi kan inte längre låtsas om som om ingenting har hänt sedan 1992. Hur skogen sköts och hanteras är en fråga som inte endast berör skogsbruket. Levande skogar nu och i framtiden ligger i hela det svenska samhällets och alla medborgares intresse. Sverige behöver en ny skogspolitik. Karin Åström, vice ordförande i Naturskyddsföreningen Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef Naturskyddsföreningen ", "article_category": "other"}
{"id": 19119, "headline": "”Nej, Zaremba, varken lagen eller vi kräver kalhyggen”", "summary": "Felriktad kritik. Maciej Zaremba hävdar i sin välskrivna artikelserie att lagen och Skogsstyrelsen kräver kalhyggen. Det stämmer inte. Vår policy är att hyggesfritt skogsbruk bör öka. Det är också så att Skogsstyrelsen är en myndighet som genomför den beslutade skogspolitiken. Kritiken bör i stället riktas till det politiska systemet, skriver Monika Stridsman.", "article": "I DN:s artikelserie ”Skogen vi ärvde” diskuterar Maciej Zaremba den svenska skogspolitiken och hur den tillämpas. Zaremba driver sina teser på ett mycket effektfullt sätt. Problemet ur vårt – och den allmänintresserade läsarens – perspektiv är att argumentationen är ensidig, behäftad med sakfel och i långa stycken felriktad. Låt mig säga att vi från Skogsstyrelsens sida självklart uppskattar en granskning och diskussion av skogspolitikens tillämpning och vår roll. Att låta åsikter brytas mot varandra är ett sätt att flytta fram positionerna och öka tydligheten. Ur bland annat det perspektivet är det anmärkningsvärt att Zaremba och DN ägnar fem stora artiklar åt att angripa Skogsstyrelsen och andra, utan att ge ifrågasatta parter möjlighet att svara på frågor och bemöta påståenden i artiklarna. Läsaren förleds att tro att Zarembas texter är lika objektivt sanningsenliga som de är välskrivna. Det är de inte. Naturligtvis finns flera viktiga poäng i artiklarna. Exempelvis är resonemanget i den avslutande delen om människans plats, ibland klämd mellan skogsbrukets och de rödlistade arternas intressen, mycket tänkvärt. Och naturligtvis är vi självkritiska. Vi arbetar hela tiden med att förbättra det som i dag inte fungerar optimalt. Till det hör frågan om jäv, där Zaremba tar upp ett exempel från Gotland. I det aktuella fallet har inget fel begåtts av handläggaren utifrån våra riktlinjer. Men riktlinjerna ska ses över. I en artikel hävdas att Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning inte kan överklagas. Men en avverkningsanmälan är just en anmälan, som markägaren enligt skogsvårdslagen är skyldig att göra. Syftet är att vi ska kunna prioritera det mest angelägna och agera för bättre miljöhänsyn och föryngringsåtgärder. Efter sex veckor kan markägaren genomföra det som är planerat om inte vi har gett andra direktiv. Det finns alltså inget beslut som kan överklagas såvida vi inte har hört av oss. Däremot har Zaremba rätt i att vi kan vässa våra klor ytterligare när det gäller rådgivning och tillsyn kring miljöhänsyn vid avverkning. Det arbetet pågår. Skogsstyrelsen är en myndighet. Det innebär att vårt uppdrag är att genomföra den av regering och riksdag beslutade skogspolitiken i praktiken. Det innebär också att den som kritiserar Skogsstyrelsen för den rådande politiken skjuter vid sidan av måltavlan. Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen. Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper. Vi ska tillämpa, utvärdera och vid behov föreslå förändringar av politiken. Först efter ett avgörande i det politiska systemet ska vi agera utifrån detta. När myndighetsföreträdare gör egna tolkningar av politiken utifrån personliga åsikter, kallar jag det inte ”civilkurage” utan i stället djupt odemokratiskt. Vårt eget tyckande ska inte styra skogspolitiken. Det gör de folkvalda, alltså ytterst folket. Också juridiken måste vägas in. I den sista delen av serien skildrar DN fallet med Änokdeltat, där Skogsstyrelsen överklagat förvaltningsdomstolens beslut att neka avverkning. Det är verkligen inte så som Zaremba hävdar att vi ”kämpar… för att denna skog skall huggas ned”. Men rättsläget är oklart, klargörande domar saknas. Först efter ett tydligt domslut får det politiska systemet tillräcklig vägledning för nya och möjligen skarpare regler. Den oheliga allians med skogsnäringen som Skogsstyrelsen anklags för i artikeln ”Skogens maffia” finns naturligtvis inte. Däremot vill vi ha en rak och öppen dialog med hela skogssektorn, inte minst för bättre miljöhänsyn i skogen. Att misstänkliggöra Skogsstyrelsen för att vi talar med näringen är som att ställa en båt till svars för att den är omgiven av vatten. En sektorsmyndighet som inte resonerar med sin sektor lär ha små möjligheter att nå resultat. I regeringens proposition ”En skogspolitik i takt med tiden” (2007/08:108) är hållningen tydligt uttalad: hela sektorn har ansvar för miljön, och de åtgärder som behövs för att bevara natur- och kulturmiljövärdena är ett gemensamt ansvar för myndigheter och skogsbruk. Skogsstyrelsen delar regeringens och många andras bedömning att hänsynen till natur- och kulturmiljövärden i skogen behöver förbättras. Vårt uppdrag här är klart formulerat: Vi ska samverka med näringen för att nå ett bättre resultat i miljöfrågorna. Vi utarbetar nu tydligare uppföljningsmetoder för bättre samsyn om hur resultaten ska tolkas. Men ansvaret för att se till att hänsynen verkligen ökar ligger på näringen. Grundprincipen ”frihet under ansvar” är fastslagen av riksdagen. Vi har sedan en tid skärpt vår tillsyn av skogsvårdslagen. Vi ser utöver det en stor möjlighet till konkreta förbättringar av skogsbrukets miljöhänsyn i samtalsmodellen. Projektet ”Dialog om miljöhänsyn” syftar bland annat till att skapa en gemensam målbild inom sektorn för vad som är god miljöhänsyn. Mycket återstår, men vi tycker oss vara på god väg. Maciej Zarembas artiklar är skrivna med patos och litterär finess. På några punkter har dock det känslomässiga anslaget ställt sig i vägen för förmedlandet av korrekta fakta. Mest flagrant blir det kanske i avsnitt 3 i serien, med rubriken ”Motorsågsmassakern”, som bygger på en helt felaktig utgångspunkt. ”Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen” hävdas det. Sedan följer en fantasifull fiktiv rättegång kring fallet Harald Holmberg utanför Lycksele. Skogsvårdslagen kräver inte kalhyggen. Det gör inte heller Skogsstyrelsen. Lagen medger en rad olika skogsbruksmodeller – även de metoder som vi bedömde skulle ge för dålig återväxt på Holmbergs marker, kan fungera under andra förutsättningar. Vi har en policy för hyggesfritt skogsbruk som slår fast att det bör öka. Vi har från och med i år en person på varje distrikt med särskilt ansvar för frågan. Vi har bett Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att ta fram en aktuell kunskapssammanställning kring hyggesfritt skogsbruk. Till sitt imaginära vittnesbås kallar Zaremba en rad forskare och andra sakkunniga. De har en sak gemensamt: de styrker artikelförfattarens teser. Ingen motvikt ges, ingen annan röst får komma till tals; då skulle bilden riskera att nyanseras på ett sätt som inte passar syftena med texten. Det förhållningssättet är raka motsatsen till den samtalets väg som vi har valt, och som vi är övertygade om kommer att leda till förbättringar för miljön i skogen. Monika Stridsman, generaldirektör, Skogsstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 19128, "headline": "Han önskar sig medlemskap i S", "summary": "Han är socialdemokrat ända sedan tiden som arg SSU:are. Men lagom till 50-årsdagen blev Stig Karels utesluten. När han nu blir 60 hoppas han att få nytt medlemskap i present.", "article": "– Det spelade kanske ingen större roll att kongressen beslutade att jag skulle uteslutas. Styrelsen i stadsdelsföreningen i Farsta lät mig ändå vara med som adjungerad, berättar han. Jag har alltid arbetat för Socialdemokraterna, och det tänker jag göra även inför nästa val. Kongressbeslutet för tio år sedan ramade hans hustru in och ställde fram på presentbordet, väl synligt för 50-åringens alla gratulanter. De flesta var socialdemokrater och tyckte det var en aning pinsamt. En mer hängiven partikamrat än Stig Karels är svårt att föreställa sig. Men 2001 han hade begått den oförlåtliga synden att engagera sig i kyrkovalet med Fria gruppen för Farsta församling i stället för det egna partiet. – Vi ”yngre” hade försökt få igenom lite nya grepp i kyrkan. När vi inte fick något gehör i partiet bildade vi en ny grupp, som vid senaste valet fick 25 procent av rösterna. Jag har alltid varit lite rebellisk och protesterat och det där var inte populärt. Men i dag kan det ju inte spela någon roll kan man tycka. Nästan lika länge som han varit socialdemokrat har Stig Karels varit trogen Folksam. Han började 1971 och ingår sedan länge i gruppen ”förbundsansvariga” som säljer gruppförsäkringar åt organisationer och föreningar av olika slag. När DN ringde trodde han därför att det gällde Journalistförbundets försäkring – som sedan årsskiftet tagits över av ett annat bolag. – Vårt upplägg åt ditt förbund var kanske lite fyrkantigt efter alla år och vi behöver säkert tänka om, säger han självkritiskt. Men jag tror att ni snart kommer att märka fördelen med Folksams medlemsinflytande. En av de organisationer som han samarbetar med är Sveriges muslimska råd, SML. Här gäller det att utveckla försäkringslösningar för en växande grupp – i dag uppemot 500 000 personer – där många kommer från länder utan försäkringsskydd alls. Folksams kooperativa form ses som en fördel, säger Stig Karels. – Det är lite speciellt. Räntor är till exempel helt uteslutet. När det gäller fondplaceringar arbetar vi med Amanahfonden som sköts av HSBC-bank i England. Då handlar det om placeringar i industrier som ger bra avkastning utan räntor. Sedan får det självklart inte förekomma pengar på vapen, tobak, porr och annat som kan strida mot Koranen. För några år sedan lanserade Folksam och SML idén om att någon av de svenska bankerna skulle kunna förmedla räntefria banklån. Stig Karels framträdde i ”Rapport”, men bankerna visade kalla handen. Och själva tanken var tydligen så provocerande även hos andra att Stig Karels fick obehagliga samtal i flera år efteråt. Första gången som Stig Karels var med i tv gällde det almstriden i Kungsträdgården. SSU i Farsta – där han var ordförande – var förutom stadsdelsföreningen i Sofia de enda S-märkta som protesterade. Partiledningens uppmaning att rätta in oss i ledet klingade ohörd. – Tv-reportern Åke Ortmark kom hem till oss för att intervjua. Min mamma var alldeles skärrad. Men vi stod på oss. Jag var väl lite Tjalle Tvärvigg på den tiden också, skrattar han. Stig Karels blev socialdemokrat 1968 i samband med den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. När Tage Erlander besökte Farsta på ett föreningsmöte drog Stig i gång SSU. – Min pappa tyckte inte alls att det var bra, han var nämligen kommunist och kallade mig klassförrädare och revisionist. Vi hade massor med politiska diskussioner, men jag hade bestämt mig. Då hade jag också sett tv-bilderna hur den tjeckiske studenten Jan Palach brände sig till döds i protest. Det var för övrigt i SSU han träffade Annika, dotter till borgarrådet Lennart Lööf (S). – Vi gifte oss samma år som jag kom till Folksam. Se här, säger Stig Karels och håller upp handen. På ringfingret sitter såväl vigselring som en ring i guld från försäkringsbolaget. Stig Karels Gratuleras till: Fyller 60 år den 17 maj. Gör: Förbundsansvarig på Folksam. Bor: Årsta. Familj: Fru, två söner. Bakgrund: 41 år på Folksam, lika länge som han varit gift med Annika. Socialdemokrat ända sedan SSU i Farsta 1968 – trots att han uteslöts ur partiet lagom till 50-årsdagen. Hoppas få nytt medlemskap i 60-årspresent. Ateist: Inte nu längre. Gick åter med i Svenska kyrkan för drygt tio år sedan och startade pilgrimsvandringar. Löpning: Tre gånger i veckan. 15 Lidingölopp och 12 Stockholm maraton. Firar: Med familjen, bland andra norskfödda mamman som också fyller den 17 maj. Öppet hus hemma den 25 maj. Mottagning på jobbet den 29 maj. ", "article_category": "other"}
{"id": 19141, "headline": "Med kårandan i halsen", "summary": "Mediernas standardsvar på kritik är att oförstående slå ifrån sig. Det är inte underligt att allmänheten saknar förtroende för svenska journalister.", "article": "Två nya undersökningar från Göteborg har fått stor uppmärksamhet: professor Kent Asps mätning av journalisternas partisympatier och SOM-institutets traditionella förtroendeundersökning. De två för en intressant dialog med varandra. Journalisterna har som vanligt mycket lågt förtroende, bara 23 procent, bland den svenska allmänheten. Samma journalister som, enligt Asp, skiljer sig markant från väljarkåren i sina partisympatier: 70 procent röstar på de rödgröna partierna, 29 procent på alliansen. 41 procent av svenska murvlar har MP som bästa parti. Att det skulle finnas ett samband mellan att folk inte litar på journalister och att dessa åsiktsmässigt spelar på en helt annan planhalva än allmänheten vore inte konstigt, men det kanske är en fråga för vidare forskning. Själv tror jag att ett annat fenomen betydligt bättre förklarar människors misstro: inte Asps undersökning utan journalisternas svar på den. Det senaste numret av facktidningen Journalisten har sammanställt mediereaktionerna. Den avslöjande rubriken i tidningen är ”Journalistik har ingen politisk färg”. Är det ett problem att MP är så överrepresenterat? ”Nej, jag tycker inte det”, skriver S-statsvetaren Ulf Bjereld (den i medierna flitigast anlitade politiske kommentatorn just nu). Påverkas bevakningen av journalisternas åsikter? ”Jag tror inte det”, svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Folkbladet konstaterar att ”politiska sympatier styr inte journalistiken” och Journalistens chefredaktör, Helena Giertta, är än mer säker: ”I valet mellan yrkesrollen och partisympatier väljer journalister yrket. Vilket vi alla vet.” Det finns ett moment 22 i detta. Ställer man frågan till kåren lyder den egentligen ”Är det ett stort problem att många tycker som du själv?” varför det knappast är ett mirakel att svaret blir nej. Kanske hade samma personer reagerat annorlunda om Asps undersökning visat att 30 procent av journalisterna var Sverigedemokrater. Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning. Och egentligen är svaren mer ett symtom än själva grundproblemet. Detta handlar om journalisternas kåranda, vår instinktiva reflex att slå ifrån oss all kritik som skulle innebära grundskott mot dels journalistikens fundament – objektivitet och oberoende – dels vår egen självbild. Det är klart, vilket bland andra Hans Bergström beskrev på dessa sidor den 3 maj, att våra val av ämnen, vinklar, problemformuleringar och intervjupersoner påverkas av våra egna åsikter. Vem figurerar i rubriken, vem får sista ordet i en argumentation? I en av de minst genomtänkta reaktionerna på Asp visar Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl upp en klassisk journalistisk försvarsmekanism: ”De allra flesta (journalister) gör sitt jobb efter direktiv och riktlinjer från de av ägarna tillsatta ledningarna (...) Den som önskar vakna upp ur Bergströms mardröm om propagandajournalisterna som förgiftar världen hittar väckarklockan redan i Asprapporten: ’Moderaterna har en klart starkare ställning bland arbetsledarna, och Vänsterpartiet en klart svagare ställning’.” Originalcitat ur rapporten lyder: ”Moderaterna har en klart starkare ställning bland arbetsledarna, och Vänsterpartiet en klart svagare ställning, än i journalistkåren i sin helhet”. M får 21 procent bland journalistchefer, V 11 procent. Miljöpartiet har för övrigt 40 procent. Kårandans problem blottades också i Sveriges Radios uppmärksammade reportage om den fattiga Frida i Malmö. När det kom fram att Frida, vars fattigdom lyftes fram som exempel på det kluvna Sverige, dels ägde en bostadsrätt, dels var gammal vän och radiokollega till inslagets reporter, fick SR skarp kritik från flera håll. Bolaget bekände först under galgen att man borde ha redovisat dessa detaljer. Att ingen reagerat tidigare kan bero på att redaktionen var för homogen, för överens och för rensad från kritiska röster. Nu fick ett starkt och angeläget reportage en bitter eftersmak som förhindrar diskussionen om fattigdom snarare än lyfter den. Undersökningar som dessa är journalistikens vän, inte dess fiende. Kåren måste inte och kan inte exakt avspegla riksdagskammaren, men precis som i fallen klass, kön och etnicitet är det farligt om redaktioner blir en gegga av politisk samstämmighet och medhåll. Ett första steg för att komma till rätta med problemet är att erkänna, genomlysa och diskutera det. Att slå ifrån sig med lika delar raljans och oförstående ökar inte förtroendet för oss journalister. ", "article_category": "other"}
{"id": 19163, "headline": "”Bonniers tillväxt hot mot det fria ordet”", "summary": "Dags för ägarrestriktioner? Sveriges största mediehus, Bonnier AB, växer sig allt starkare. Driften av företaget har allt mer hamnat i händerna på direktörer som skiljer sig från det omdöme och den försiktighet som kännetecknat familjen Bonnier. När antalet förlag och återförsäljare minskar, så minskar också antalet fria röster, skriver Kristoffer Lind.", "article": "Inom loppet av några veckor har Sveriges största mediehus, familjeföretaget Bonnier AB, blivit ännu större. I Tyskland har man köpt Bloomsbury Verlag och i Sverige har man lagt under sig den framgångsrika återförsäljaren Pocketshop. Det senare är ett led i ambitionen att växa genom uppköp av återförsäljare. Sedan tidigare har Bonnierförlagen skrivit ett exklusivitetsavtal med Rusta om att bara sälja Bonnierböcker, man har tagit över försäljningen på Åhléns, köpt Pocketgrossisten och Sveriges största bokhandel Adlibris. Sveriges oberoende boklådor har också blivit erbjudna att helt överlåta försäljningen i sina butiker till Bonniers marknadsavdelning. De aggressiva förvärven av återförsäljare är inte bara ett led i en strävan att växa inom nya områden utan en mer eller mindre uttalad strategi att kontrollera distributionen av böcker så att de i första hand är Bonnierförlagens egna böcker som lyfts fram. Förra sommaren lyckades man till och med få Akademibokhandeln, som ännu inte ägs av Bonnier, att i en sommarkampanj bara lyfta fram böcker från Bonnierförlagen. Tidigare har Bonniers dominans av politiker och allmänhet betraktats med en skepsis som i dag verkar utbytt mot total likgiltighet. I slutet av 1970-talet köpte Bonnier Bokmankedjan och sammanblandningen mellan förlagsrollen och återförsäljarrollen fick då mycket kritik och bidrog till deras beslut att sälja butikerna. Eftersom den svenska konkurrenslagstiftningen är svag är det bara medieklimatet som sätter gränserna för vad Bonniers direktörer anser möjligt. I ett medie-Sverige som präglas av en misstänkt tystnad är allt möjligt. Aldrig har Bonnier stått starkare och aldrig har Lex Bonnier tett sig så avlägset. I kölvattnet av telefonavlyssningsskandalerna på News of the World pågår i Storbritannien en debatt om hur stor andel som en person eller en familj ska få äga av medierna i ett land. Frågan har högsta aktualitet trots att Rupert Murdoch genom sitt innehav i News Corporation äger en proportionellt sett betydligt mindre andel av medierna i Storbritannien än vad Bonnier äger av medierna i Sverige. Men jämförelsen är inte riktigt rättvis för om Murdoch genom kvällstidningen The Sun och dagstidningen The Times investerat stort i New Labour och Tony Blairs valseger 1997 och David Camerons valseger för de konservativa 2011, har Bonniers ägande präglats av en publicistisk tradition där familjen inte lagt sig i vad redaktörerna skriver i sina tidningar. Genom att åberopa den traditionen har man gjort det möjligt att växa utan annat än marginella protester. Men i takt med den ständigt ökande makt- och ägarkoncentrationen är frågan relevant att ställa även i Sverige. Frågan om hur stor andel av ett lands medier som ska få ägas av en person eller en familj är principiellt viktig och kan inte avfärdas med argumentet att ägaren utnyttjar sin ställning ekonomiskt. Bonnier AB har genomgått en förändring där driften av företaget mer och mer kommit att hamna i händerna på tjänstemän som jagar bonusar och personlig prestige som direktörer i vilket börsföretag som helst. Inom bokdivisionen finns inte längre en enda familjemedlem på ledande exekutiv befattning. Möjligen har detta bidragit till den ökade aggressiviteten i förvärv av nya företag och konsolideringen av befintliga. Det är inte orimligt att anta att det politiska omdöme och den försiktighet som kännetecknat familjen inte delas av tjänstemän som saknar det politiska omdömet. Sverige är ett litet land och Bonniers har fått växa sig stora för att det har gjort det med ansvar och välförtjänt respekt. Frågan är om inte det oskrivna samhällskontraktet snart kan anses vara brutet? Än så länge har alltså Bonnier inte utnyttjat sitt omfattande ägande politiskt, bara kommersiellt. Men även det rymmer en politisk dimension. E-böcker och nätförsäljning har totalt ökat bredden på marknaden, men vad som exponeras, lyfts fram och säljs är i allt större utsträckning en fråga som bestäms av allt färre på Bonniers marknadsavdelning. Nog är det allvarligare om ett företag kontrollerar ett lands distribution av böcker än tillverkningen av lastbilar eller försäljningen av filmjölk? Förlagsbranschen är liten i pengar räknat men den utgör vårt lands intellektuella och kulturella ryggrad. Allmänintresset för vad som händer i bokbranschen är och ska vara högt. När antalet förlag och återförsäljare minskar, minskar också antalet fria röster. Olof Lagercrantz lär någon gång ha sagt att för alla som vill ta sig fram inom medierna i Sverige är Bonnier den magnet till vilken alla dras. Där finns jobben, karriärerna, möjligheterna. I den grupp av oberoende förlag jag tillhör finns det förläggare som är kluvna till att den här typen av debattartiklar skrivs. De är rädda för att de blir självuppfyllande och att de ska straffas av Bonnier genom att de blir ännu mer restriktiva med att ta in oberoende förlags böcker i de egna försäljningskanalerna. Även där kan en parallell dras till Murdoch som genom sitt ägande samlat på sig så mycket makt att rädslan för repressalier tystat all kritik. Att en redan dominerande aktör, utan större protester, inte bara tillåts växa utan också lägga under sig och kontrollera sina konkurrenters kunder torde vara ganska unikt för Sverige. Bokbranschen har blivit en oligopolbransch. I frånvaron av engagerade politiker kan endast en fri debatt hindra den från att helt glida över i monopol. Men ska makten över det fria ordet vara beroende av välviljan hos Bonnierdirektörerna? Kanske är det dags att inte bara se över den svenska konkurrenslagstiftningen utan att också fundera över om vi ska införa ägarrestriktioner. Vi behöver inte gå långt för att hitta inspirerande exempel. Vi kan börja med att studera den norska lagstiftningen. Samhällsintresset kräver det. ", "article_category": "other"}
{"id": 19167, "headline": "”Vem tar ansvar för våra elitidrottande barns hälsa?”", "summary": "Unga riskerar utbrändhet. Elitidrott är i dag ett heltidsyrke för allt fler. Satsningen mot toppen börjar tidigt. Men nu börjar elitsatsningarna skörda sina offer. Medan tränare och aktiva lagt i överväxeln har samhället i allmänhet och det medicinska stödet i synnerhet hamnat på efterkälken. Det är dags att att ställa frågan om vem som tar ansvar för våra barns hälsa, skriver 14 företrädare för svensk idrott och idrottsmedicin.", "article": "Snart tänds elden, snart börjar kampen men redan nu växer förväntningarna på svenska framgångar vid sommarens olympiska spel i London. Utvecklingen inom idrotten går fort och det kommer att märkas på resultaten, men också på dem som är med. Det är fortfarande snabbare, högre och starkare som gäller, men det känns i dag länge sedan OS bara var öppet för amatörer. I dag är elitidrott ett heltidsyrke för allt fler och satsningen mot toppen börjar tidigt, varför skaran av elitidrottande barn och ungdomar ökar kontinuerligt. Det här gäller självklart också i Sverige där till exempel Sveriges olympiska kommitté, SOK, och Riksidrottsförbundet, RF, gör stora satsningar för att fler idrottsutövare ska få chansen att nå toppen. Samtidigt ser vi nu hur okontrollerade och storslagna elitsatsningar börjat skörda sina offer. För medan tränare och aktiva lagt i överväxeln så har samhället i allmänhet, och det medicinska stödet i synnerhet, hamnat på efterkälken. Det är som att man fortfarande tror att elitidrott är en hobby och svenska idrottare i stor utsträckning är beroende av ideella krafter när det gäller medicinsk uppföljning av träningen. Artiklarna i Dagens Nyheter före jul om elitsatsningarna inom gymnastiken belyser det här problemet ganska väl. Den handlar om barn som i vissa fall tränar mer än 20 timmar i veckan, men också om barn som tränar trots att de har frakturer och dessutom barn som tränar i 4–5 timmar och bara dricker vatten och äter en frukt. Till skillnad från länder som Ryssland, Tyskland och Frankrike så finns här ingen medicinsk uppföljning. Det väcker frågor om vem som tar ansvar för våra barns hälsa. Men det här är inte bara ett problem för svensk gymnastik utan även för svensk idrott i allmänhet. Det är inte heller bara ett problem för dagens elitidrottare utan också för alla de som kunde ha blivit olympier om inte skador hade satt stopp för detta. Vad värre är finns det också barn och ungdomar som kanske inte bara missar OS utan som skadar sig så illa att de inte ens kan idrotta på motionsnivå. Bristen på medicinskt stöd gäller också de svenska idrottsgymnasierna. Eleverna där satsar hårt på sin idrott, men erbjuds trots det inga läkarkontroller. Det är också ett problem för alla skattebetalare som är med och gör många av de här satsningarna möjliga. Eftersom elitidrottare är ett växande yrke, måste arbetsmiljövillkor för denna yrkesgrupp sättas i fokus – precis som för alla andra verksamheter. En bra arbetsgivare som bryr sig om sina medarbetare ser till att de får gå på regelbundna hälsoundersökningar samt får remiss till specialiserad medicinsk vård vid behov. Då går det inte att som i dag förlita sig på ideella krafter utan då krävs en stark oberoende medicinsk organisation. De krävs en organisation med ett övergripande ansvar för ett fungerande och strukturerat omhändertagande av idrottare och med mandat att ställa krav och påverka beslut i RF och SOK. Vi behöver en organisation där elitidrottare får en direkt kontakt med en specialiserad klinik/idrottsläkarmottagning. För att optimera belastningsnivåer och minimera skaderisker bör också närvaro av kvalificerad sjukgymnast införas för vissa riskidrotter. Regelbundna och återkommande hälsokontroller i förebyggande syfte för att minimera skade- och hälsorisker skall vara obligatoriska. Redan i dag ställer den internationella olympiska kommitténs medicinska kommitté krav som vi har svårt att leva upp till. I deras dokument ”Olympic Movement Medical Code” understryks vikten av en välfungerande medicinsk organisation för att säkerställa utövarens välbefinnande, minimera skaderisker, utföra preventiva åtgärder och mental support med mera. Sverige har en organisation som kan släcka bränder, men som inte förmår att arbeta förebyggande. Det är också viktigt att idrottsrörelsen säkrar att man lever upp till Barnkonventionen och att man förstår att press från tränare, föräldrar och egna överdrivna krav kan leda till överbelastningsskador och utbrändhet redan i tidig ålder. Idrottsskador är ett växande samhällsproblem. Enligt det europeiska nätverket Network for Sports Injury Prevention som genomfört projektet Safety in Sports behandlas omkring 4,5 miljoner personer på sjukhus för idrottsskador varje år, av vilka 25 procent är i åldrarna 15–24 år. Lägger man till barn under 15 år blir siffran 5,8 miljoner. Men, det går att göra något åt det. Inom EU satsar man brett och stort på skadeförebyggande åtgärder, vilket skapar en positiv trend. Med de rätta åtgärderna räknar man att reducera antalet skador med 25 procent till 2020! Detta kommer inte bara att minska de medicinska kostnaderna utan dessutom göra idrottandet mer attraktivt för fler utövare, fler kommer att kunna fortsätta med sin fysiska aktivitet och stanna längre inom idrotten. Snart tänds elden, snart börjar spelen, men redan i dag måste vi skapa en organisation som förhindrar att skador och felaktig träning sätter stopp för framtida olympier – både från att nå framgångar och från att leva ett hälsosamt liv med motion när karriären är över. Baserat på ovannämnda föreslår vi följande: 1. En arbetsgrupp tillsätts för att skapa en struktur i den idrottsmedicinska supporten som lever upp till internationella krav och idrottarnas behov av vård. Här är också viktigt att barnens rättigheter och speciella behov sätts i första rummet. Arbetsgruppen skall bestå av läkare, sjukgymnaster, forskare, tränare, idrottare samt representanter från myndigheter. Åsikter från dessa olika grupper bör vägas in. 2. Idrotten ska följa FN:s Barnkonvention. 3. Att vi söker goda exempel från vår omvärld. Vi har mycket att lära av länder som Frankrike, Tyskland och Ryssland som redan har hälsokontrollsystem av idrottsutövare. Det kan också vara värt att titta på det kanadensiska skolsystemet som integrerar idrott i skolundervisningen. Vill Sverige att den nya generationen växer frisk och glad finns det ingen tid att förlora! Klas Östberg, f d OS-läkare Jelena Galiulina, f d basketspelare Suzanne Werner, professor i idrottsmedicinsk rehabilitering, Karolinska institutet Annica Näsmark, sjukgymnast, Tyresö FF. Ejnar Eriksson, professor em idrottsmedicin, Karolinska institutet Björn Waldebäck, förbundsläkare, Svenska ishockeyförbundet Lars Ekström, f d förbundsläkare Svenska basketförbundet Ulf Karlsson, landslagschef, Svenska längdskidlandslaget Wolfgang Pichler, skidskyttetränare Ulf Lönnqvist, f d idrottsminister Marisa da Silva, f d elitgymnast Magdalena Forsberg, f d skidskytt Börje Salming, f d ishockeyspelare Per-Mats Janarv, med dr, barnortoped ", "article_category": "other"}
{"id": 19184, "headline": "”Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan”", "summary": "Kunskapsklyftorna ökar. Den svenska skolan blir allt mer ojämlik. Vi har låtit SCB ta fram uppgifter om 400.000 elever i fyra årskullar: Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent mellan 1999 och 2011. Skillnaderna mellan hur kommunerna lyckas är dessutom stora. Nu måste staten ta ett större ansvar. Alla ska ha en chans att lyckas i den svenska skolan, skriver Metta Fjelkner.", "article": "Sverige har förändrats och utvecklats, men skolans organisation och resursfördelning är fortfarande oöverblickbar och splittrad. Sedan skolan decentraliserades har flera studier visat att den också blivit mer ojämlik och segregerande. Den undersökning vi presenterar i dag visar att skillnaderna i svensk skola ökar kraftigt mellan de som klarar sig allra sämst och de som klarar sig allra bäst. Ansvariga politiker och skolhuvudmän måste börja betrakta skolan som en nationell angelägenhet och se till att alla elever – oavsett från vilken socialklass, utbildningsbakgrund eller etnisk bakgrund de kommer från – ska ha samma chans att klara sig i skolan och nå så långt som är möjligt. Vi ser att kommunerna inte klarar det kompensatoriska uppdraget, och att annat än individens förmåga styr resultaten och livsmöjligheterna. Det kompensatoriska uppdraget, för framför allt grundskolan, har varit tydligt formulerat ända sedan grundskolan inrättandes för femtio år sedan. Elevknutna bakgrundsfaktorer ska i så stor utsträckning som möjligt kompenseras av skolan, något som kan ske genom skolans organisation och strukturerad undervisning. Målet är en likvärdig skola. Vi har låtit Statistiska Centralbyrån ta fram uppgifter om 400.000 elever i fyra årskullar; elever som fått slutbetyg från grundskolan åren 1999, 2003, 2007 respektive 2011. Uppgifterna gäller exempelvis invandrarbakgrund och utbildningsnivå i hemmet. I rapporten har vi analyserat hur det kompensatoriska inslaget i skolan utvecklats över tid och mellan olika elevgrupper. Vi har studerat hur skolan lyckas med både de låg- och högpresterande eleverna. Föga förvånande ser vi att de med lägst utbildningsbakgrund i hemmet klarar sig sämre och de med högre utbildning klarar sig bättre i skolan. Det är väl känt att föräldrars bakgrund påverkar barnens resultat. Men utvecklingen av utbildningsbakgrundens betydelse åren 1999–2011, visar också att skillnaden mellan de svagaste och starkaste eleverna har ökat påtagligt bland elever från hem utan avslutad grundskoleutbildning. Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst uppgick till minst 160 meritvärdespoäng 1999. År 2011 hade denna skillnad ökat till minst 210 poäng – en ökning med över 30 procent. Det är också tydligt att föräldrars utbildningsbakgrund har störst betydelse för de elever som har det tuffast i skolan. Det är inom gruppen elever födda utanför Norden som vi finner de lägsta kunskapsresultaten. Den genomsnittliga skillnaden i meritvärdespoängen för dessa elever var 31 procent. År 1999 var den bara 17 procent till de nordiskt födda elevernas fördel. Här har skillnaderna nära fördubblats. Kommer man in i årskurs sex när man inte har fått gå i skolan som sina svenska kamrater så kan det inte förväntas att man klarar sig lika bra som sina kamrater. Vi vet att 12 procent av eleverna i årskurs nio inte klarar grundskolan. Dessa elever behöver därför särskilda insatser. Skillnaderna i elevresultat mellan kommunerna är stora. Vi har rangordnat alla kommuner utifrån hur väl de lyckas med de elever som presterar sämst respektive bäst. Bland de kommuner som i störst utsträckning misslyckas med det kompensatoriska uppdraget finns Upplands Väsby, Lessebo, Svalöv, Mellerud och Jokkmokk. Stora kommuner som Malmö, Göteborg och Södertälje ligger också på denna bottenlista. I toppen i rangordningslistan både när det gäller att lyckas med såväl de svagast som de starkast presterande eleverna finns Danderyd, Lidingö, Lomma, Täby, Sollentuna, Nacka, Lund, Pajala, Sotenäs och Övertorneå. Intressant är att eleverna i de tre senaste kommunerna har låg utbildningsbakgrund, men ändå lyckas de mycket bra. Det går alltså att kompensera om man vill och kan. Exempelvis SKL bör studera dessa kommuner närmare och lära av de goda exemplen. Det finns stora skillnader i hur mycket resurser de olika kommunerna lägger på skolan och det finns ingen samsyn när det gäller resursernas storlek och fördelning. Lärarnas Riksförbund har tidigare utarbetat en nationell finansieringsmodell för grundskolan som ska se till att tillräckliga resurser garanteras undervisningen för att upprätta en likvärdig skola. Vi kan visa att kommuner som Pajala, Övertorneå och Sotenäs via ekonomiska satsningar på undervisning har lyckats kompensera för elevbakgrunden. Kommuner på bottenlistan karaktäriseras i stället av bristande förståelse för att resurser är en nödvändig faktor, men naturligtvis inte den enda faktorn. Genom att jämföra faktiska resurser med de resurser som faller ut genom vår finansieringsmodell framgår det att kommuner som exempelvis Älvkarleby, Boxholm, Finspång och Lessebo alla satsar för lite resurser på undervisning med tanke på hur deras elevunderlag ser ut. Att uppnå ett system där elevbakgrund inte spelar någon roll är kanske inte möjligt. Men internationella undersökningar, nationella utvärderingar och vår rapport visar att den svenska grundskolan har haft en högre grad av likvärdighet, men att resultaten försämrats och skillnaderna ökat. De senaste 20 åren har en rad skolreformer genomförts i Sverige parallellt med att elevsammansättningen förändrats. Prestationerna har inte förbättrats för någon elevgrupp, snarare tvärtom. Den avreglering som präglat svensk skola sedan 1990-talets början har inte gynnat eleverna eller samhället i stort. En skola som bygger på konkurrens i alla delar, med fokus på individuell frihet, har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste eleverna presterar sämre. Mot bakgrund av detta lägger Lärarnas Riksförbund nu fram fyra krav. Vi menar att: 1) Staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner. 2) Inom en tydlig struktur måste skolor och lärare få ökad frihet att pedagogiskt avgöra hur undervisningssituationen anpassas på bästa sätt. Inför ökade möjligheter att avgöra om undervisning i halvklass eller mindre undervisningsgrupper ska inrättas. Särskilt i lågstadiet, men även i skolor där segregationen är stor bör det vara aktuellt i de högre årskurserna. Ge lärarna en ordinationsrätt så att de alltid har rätt att sätta in särskilt stöd och extra resurser när en elev behöver det. 3) Staten måste rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar så att dessa kan förbättra sina resultat. Det kan handla om extra medel för åtgärder, men också rekrytering av extra lärare. 4) Elever som nyligen har kommit till Sverige måste få betydligt mer stöd och hjälp för att klara skolan. Grunduppdraget för skolan är att den ska ge alla elever möjlighet att utifrån sin begåvning och sina förutsättningar nå så långt de kan. Alla ska ha en chans att lyckas i den svenska skolan. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 19186, "headline": "”Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan”", "summary": "Kunskapsklyftorna ökar. Den svenska skolan blir allt mer ojämlik. Vi har låtit SCB ta fram uppgifter om 400 000 elever i fyra årskullar: Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent mellan 1999 och 2011. Skillnaderna mellan hur kommunerna lyckas är dessutom stora. Nu måste staten ta ett större ansvar. Alla ska ha en chans att lyckas i den svenska skolan, skriver Metta Fjelkner.", "article": "Sverige har förändrats och utvecklats, men skolans organisation och resursfördelning är fortfarande oöverblickbar och splittrad. Sedan skolan decentraliserades har flera studier visat att den också blivit mer ojämlik och segregerande. Den undersökning vi presenterar i dag visar att skillnaderna i svensk skola ökar kraftigt mellan de som klarar sig allra sämst och de som klarar sig allra bäst. Ansvariga politiker och skolhuvudmän måste börja betrakta skolan som en nationell angelägenhet och se till att alla elever – oavsett från vilken socialklass, utbildningsbakgrund eller etnisk bakgrund de kommer från – ska ha samma chans att klara sig i skolan och nå så långt som är möjligt. Vi ser att kommunerna inte klarar det kompensatoriska uppdraget, och att annat än individens förmåga styr resultaten och livsmöjligheterna. Det kompensatoriska uppdraget, för framför allt grundskolan, har varit tydligt formulerat ända sedan grundskolan inrättandes för femtio år sedan. Elevknutna bakgrundsfaktorer ska i så stor utsträckning som möjligt kompenseras av skolan, något som kan ske genom skolans organisation och strukturerad undervisning. Målet är en likvärdig skola. Vi har låtit Statistiska Centralbyrån ta fram uppgifter om 400 000 elever i fyra årskullar; elever som fått slutbetyg från grundskolan åren 1999, 2003, 2007 respektive 2011. Uppgifterna gäller exempelvis invandrarbakgrund och utbildningsnivå i hemmet. I rapporten har vi analyserat hur det kompensatoriska inslaget i skolan utvecklats över tid och mellan olika elevgrupper. Vi har studerat hur skolan lyckas med både de låg- och högpresterande eleverna. Föga förvånande ser vi att de med lägst utbildningsbakgrund i hemmet klarar sig sämre och de med högre utbildning klarar sig bättre i skolan. Det är väl känt att föräldrars bakgrund påverkar barnens resultat. Men utvecklingen av utbildningsbakgrundens betydelse åren 1999–2011, visar också att skillnaden mellan de svagaste och starkaste eleverna har ökat påtagligt bland elever från hem utan avslutad grundskoleutbildning. Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst uppgick till minst 160 meritvärdespoäng 1999. År 2011 hade denna skillnad ökat till minst 210 poäng – en ökning med över 30 procent. Det är också tydligt att föräldrars utbildningsbakgrund har störst betydelse för de elever som har det tuffast i skolan. Det är inom gruppen elever födda utanför Norden som vi finner de lägsta kunskapsresultaten. Den genomsnittliga skillnaden i meritvärdespoängen för dessa elever var 31 procent. År 1999 var den bara 17 procent till de nordiskt födda elevernas fördel. Här har skillnaderna nära fördubblats. Kommer man in i årskurs sex när man inte har fått gå i skolan som sina svenska kamrater så kan det inte förväntas att man klarar sig lika bra som sina kamrater. Vi vet att 12 procent av eleverna i årskurs nio inte klarar grundskolan. Dessa elever behöver därför särskilda insatser. Skillnaderna i elevresultat mellan kommunerna är stora. Vi har rangordnat alla kommuner utifrån hur väl de lyckas med de elever som presterar sämst respektive bäst. Bland de kommuner som i störst utsträckning misslyckas med det kompensatoriska uppdraget finns Upplands Väsby, Lessebo, Svalöv, Mellerud och Jokkmokk. Stora kommuner som Malmö, Göteborg och Södertälje ligger också på denna bottenlista. I toppen i rangordningslistan både när det gäller att lyckas med såväl de svagast som de starkast presterande eleverna finns Danderyd, Lidingö, Lomma, Täby, Sollentuna, Nacka, Lund, Pajala, Sotenäs och Övertorneå. Intressant är att eleverna i de tre senaste kommunerna har låg utbildningsbakgrund, men ändå lyckas de mycket bra. Det går alltså att kompensera om man vill och kan. Exempelvis SKL bör studera dessa kommuner närmare och lära av de goda exemplen. Det finns stora skillnader i hur mycket resurser de olika kommunerna lägger på skolan och det finns ingen samsyn när det gäller resursernas storlek och fördelning. Lärarnas Riksförbund har tidigare utarbetat en nationell finansieringsmodell för grundskolan som ska se till att tillräckliga resurser garanteras undervisningen för att upprätta en likvärdig skola. Vi kan visa att kommuner som Pajala, Övertorneå och Sotenäs via ekonomiska satsningar på undervisning har lyckats kompensera för elevbakgrunden. Kommuner på bottenlistan karaktäriseras i stället av bristande förståelse för att resurser är en nödvändig faktor, men naturligtvis inte den enda faktorn. Genom att jämföra faktiska resurser med de resurser som faller ut genom vår finansieringsmodell framgår det att kommuner som exempelvis Älvkarleby, Boxholm, Finspång och Lessebo alla satsar för lite resurser på undervisning med tanke på hur deras elevunderlag ser ut. Att uppnå ett system där elevbakgrund inte spelar någon roll är kanske inte möjligt. Men internationella undersökningar, nationella utvärderingar och vår rapport visar att den svenska grundskolan har haft en högre grad av likvärdighet, men att resultaten försämrats och skillnaderna ökat. De senaste 20 åren har en rad skolreformer genomförts i Sverige parallellt med att elevsammansättningen förändrats. Prestationerna har inte förbättrats för någon elevgrupp, snarare tvärtom. Den avreglering som präglat svensk skola sedan 1990-talets början har inte gynnat eleverna eller samhället i stort. En skola som bygger på konkurrens i alla delar, med fokus på individuell frihet, har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste eleverna presterar sämre. Mot bakgrund av detta lägger Lärarnas Riksförbund nu fram fyra krav. Vi menar att: 1) Staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner. 2) Inom en tydlig struktur måste skolor och lärare få ökad frihet att pedagogiskt avgöra hur undervisningssituationen anpassas på bästa sätt. Inför ökade möjligheter att avgöra om undervisning i halvklass eller mindre undervisningsgrupper ska inrättas. Särskilt i lågstadiet, men även i skolor där segregationen är stor bör det vara aktuellt i de högre årskurserna. Ge lärarna en ordinationsrätt så att de alltid har rätt att sätta in särskilt stöd och extra resurser när en elev behöver det. 3) Staten måste rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar så att dessa kan förbättra sina resultat. Det kan handla om extra medel för åtgärder, men också rekrytering av extra lärare. 4) Elever som nyligen har kommit till Sverige måste få betydligt mer stöd och hjälp för att klara skolan. Grunduppdraget för skolan är att den ska ge alla elever möjlighet att utifrån sin begåvning och sina förutsättningar nå så långt de kan. Alla ska ha en chans att lyckas i den svenska skolan. Ojämlikheten växer Lärarnas Riksförbund har låtit SCB undersöka fyra årskullar med 400 000 elever. Mellan 1999 och 2011 har skillnaden mellan svagaste och starkaste elever ökat bland elever från hem utan avslutad grundskoleutbildning. Skillnaderna mellan kommunerna är stora. Lärarnas Riksförbund kräver nu bland annat att staten måste ta ett större ansvar för kvaliteten på undervisningen i landets skolor. ", "article_category": "other"}
{"id": 19190, "headline": "”Säpo kväver all seriös debatt om Stasi i Sverige”", "summary": "Nedtystad forskning. När det gäller Stasis verksamhet i Sverige har staten uppenbart bromsat tillgången till Säpos arkiv. Det är besynnerligt. Varför ska en diktaturs förehavanden i Sverige i efterhand skyddas från insyn? Trots att forskaren Birgitta Almgren följt vetenskaplig praxis, anmälde Säpo henne till JK för misstänkt brott mot tystnadsplikten. I stället för att underlätta för forskning om kalla kriget agerar staten på ett sätt som innebär att svenska forskare skräms till tystnad, skriver Hans Albin Larsson.", "article": "Har vi något att lära av det förflutna, till exempel hur diktaturer kan infiltrera öppna demokratier? Denna retoriska fråga behöver inte ställas när sunt förnuft råder men nu har något besynnerligt hänt. Vi får signaler från överheten om att inte fråga vad vi kan lära och om vi ändå frågar hotar någon med en rättslig process. Vad har hänt med principen om forskningens frihet om den som forskar om kalla kriget bakbinds, förses med munkavle och tvingas att avstå från sin undersökning? Nej, så kan vi inte ha det! Forskningens frihet är alltid värd att försvara. Den utgör en del av vårt lands demokratiska tradition och av vårt system som rättstat. Saken är följande: När de gamla DDR-arkiven blev tillgängliga aktualiserades också så småningom frågor kring hur den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi, opererade i Sverige. Trots signaler från företrädare för flertalet riksdagspartier om vikten av öppenhet i frågan har statsmakterna uppenbart bromsat tillgången till den svenska säkerhetspolisens arkiv när det gäller Stasis verksamhet i Sverige. Varför ska en diktaturs förehavanden i Sverige i efterhand skyddas från insyn? Frågan kan ställas mot bakgrund av att regeringen i februari detta år i en vitbok till riksdagen konstaterade att ”regelverket om offentlighet och sekretess inte i något väsentligt avseende hindrar att forskning bedrivs med inriktning på Stasis verksamhet i förhållande till Sverige och svenskar”. Som bevis för att Säpos arkiv inte ytterligare behövde öppnas anfördes professor Birgitta Almgrens forskning som prejudicerande och vägledande för framtiden. Trots detta hotas hon nu av en rättsprocess, vilket är illavarslande såväl för forskningen kring Stasi som för forskningens frihet över huvud taget. Forskning ska inte avgöras inför domstol utan i vetenskapssamhället. Säpos handlingar från kalla kriget om kontakterna med den östtyska diktaturen DDR hemlighölls länge i Sverige. Det är välkänt att en diktatur kan infiltrera i ett öppet demokratiskt land men inte hur Stasi verkligen gick till väga i Sverige. Birgitta Almgren har sedan 2005 vid Södertörns högskola lett ett internationellt förankrat forskningsprojekt, finansierat av Östersjöstiftelsen, och har publicerat två böcker kring Stasi och Sverige. Den första, ”Inte bara Stasi …” (2009), om Sveriges öppna relationer med DDR, belönades med pris av Svenska Akademien. Efter en intensiv mediedebatt där många krävde att Säpos arkiv skulle öppnas för att också de hemliga kontakterna skulle belysas gav Regeringsrätten Almgren tillstånd att ta del av Säpos arkiv. Detta skedde mer än 20 år efter att Stasiarkivet i Tyskland öppnats för forskare men inte helt, som i Tyskland, utan med stränga förbehåll. Almgren fick inte kopiera handlingar, belades med tystnadsplikt, fick inte tala med forskarkolleger om arkivmaterialet, inte röja misstänktas identitet och inte heller tala med berörda om det som dokumenterats om dem hos Säpo. Mot vetenskapens krav på öppenhet och diskussion, stod Säpos slutenhet och sekretesskrav. Birgitta Almgrens analys av Stasis verksamhet i Sverige publicerades 2011 i forskningsrapporten ”Inte bara spioner”. Säkerhetspolisens arkivmaterial ställdes i relation till det östtyska utlandsspionagets hemligstämplade akter från Stasiarkivet i Berlin och också till intervjuer med många Stasiofficerare som varit stationerade i Sverige. Detta gillade av någon anledning inte Säpo, eller delar av Säpo. Trots att Birgitta Almgren har följt vetenskaplig praxis när det gäller att anonymisera personer och haft Säkerhetstjänstkommissionens SOU-utredningar (2002) som riktmärke i sättet att redovisa, anmälde Säpo henne till Justitiekanslern (JK) för misstänkt brott mot tystnadsplikt. JK inledde i oktober en förundersökning som ännu pågår. Reaktionerna blev starka inom forskarvärlden och över hundra kolleger i Tyskland, Finland, Danmark och Sverige har skickat protester till JK. Nästa fas är ännu mer egendomlig. Säpo agerade nu för att påverka den mediala bilden genom att styra informationstillgången. En journalist vid Svenska Dagbladet gavs tillgång till en del av det material som Birgitta Almgren fått tillgång till. I motsats till henne kunde och kan han emellertid öppet diskutera detaljer ur materialet. Journalisten har emellertid endast fått se en bråkdel av vad forskaren fått se och har inte underlag för att bedöma helheten men har ändå gjort kritiska uttalanden som hon inte får bemöta eftersom hon är bunden av tystnadsplikten. Således kvävs all seriös debatt. Etablerade vetenskapliga metoder och arbetsprocesser blir omöjliga att tillämpa i detta sammanhang. Frågor kring vem och vilka i Sverige som hade vilken roll i relation till Stasi kan inte besvaras utifrån vem som saknas i Stasiarkivet i Berlin, bland annat av skälet att en betydande del av arkivet förstördes 1989/90. Därtill kommer att endast hälften av de 111 hyllkilometer dokument som finns i Stasiarkivet gåtts igenom och 16.000 papperssäckar med sönderrivna dokument ännu inte har hunnit rekonstrueras med avancerad datateknik. Personer som utfört uppdrag för militära underrättelsetjänster som Stasis militära underrättelsetjänst VA, KGB eller GRU finns inte i Stasiarkivet. Huvuddelen av kartoteken över Stasis utlandsspionage – som således även rör svenska medborgare – kom på okända vägar under amerikansk kontroll vid DDR:s upplösning och förvaltas fortfarande av CIA. Så förhåller det sig när det gäller ramen för sakfrågan men den kan således inte ventileras öppet. Den senaste fasen i ärendet reser några principiella frågor av största vikt: 1) Menar regeringen allvar med att Stasis verksamhet i Sverige ska kunna genomlysas av forskare? Om svaret är ja, måste också frågan ställas: 2) Varför agerar staten i motsatt riktning? I stället för att underlätta för forskning om kalla kriget agerar staten på ett sätt som innebär att forskare skräms till tystnad. Kan det vara så att staten, dels regeringen, dels Högsta förvaltningsdomstolen, dels Säpo, eller delar av Säpo, helt enkelt har olika uppfattning? I så fall framstår det som nödvändigt att den demokratiskt tillsatta delen av staten, riksdag och regering, klargör vad som ska gälla fortsättningsvis, det vill säga tar de delar av Säpo som vill skrämma forskare till tystnad i örat. Det är möjligt att det finns goda skäl att lägga locket på men i så fall bör de redovisas av regeringen, inte föras fram indirekt av Säpo som en sorts obstruktion mot regeringsbeslut och hot mot forskningens frihet. Sverige är en rättsstat, eller hur? Hans Albin Larsson, professor i historia ", "article_category": "other"}
{"id": 19197, "headline": "”Myten om den starke Putin har krackelerat”", "summary": "Kejsaren är naken. Ryssland styrs i dag de facto av ett konglomerat av företrädare för eliter vars enda verkliga intresse är att berika sig själva och den egna gruppen. Ur detta perspektiv är Ryssland en mycket svag stat och myten om machomannen har krackelerat. Om Putin avser att återvinna respekt som en ”stark man” under sin tredje presidentperiod, som inleds den 7 maj, krävs det betydande våld och repression. Allt pekar därför på att utvecklingen i Ryssland framöver blir skakig, skriver Stefan Hedlund.", "article": "Det politiska system som har vuxit fram i Ryssland under Vladimir Putins tid vid makten är formellt demokratiskt, med öppna val till både lagstiftande och verkställande institutioner. Men dessa val har samtidigt också kommit att bli kända som ”val utan valmöjligheter”, eller vybory bez vybora. I ett demokratiskt politiskt system är det folkviljan, uttryckt i allmänna val, som avgör maktens fördelning. I Ryssland är det maktens fördelning som avgör vilka uttryck folkviljan kan tillåtas att ta. Det kunde mot denna bakgrund inte råda någon som helst tvekan om vem skulle vinna det ryska presidentval som hölls den 4 mars. Trots omfattande och mycket uppmärksammade demonstrationer, där demonstranterna krävde hederliga val och att Putin skulle lämna den politiska scenen, visade det officiella valresultatet att han hade fått 64 procent av rösterna. Detta var en stor seger, främst i så måtto att han slapp ställa upp i en andra valomgång. Samtidigt står det helt klart att det finns betydande smolk i glädjebägaren, smolk som går utöver anklagelser om valfusk. När Putin nu för tredje gången, den 7 maj, svär eden som president i Ryska Federationen är det ett i grunden annorlunda land han har att styra. Under Putins första två mandatperioder, från 2000 till 2008, var det många som ingående skildrade hur Ryssland var på väg mot en polisstat, hur ett traditionellt ryskt autokratiskt maktsystem var på väg att upprättas, och hur detta skulle komma att leda till att Putin förblev vid makten på livstid. Konsekvenserna för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, och rättsstatlighet uppfattades allmänt som mycket negativa. Sådana skildringar kunde styrkas med en hel del illustrationer av uppträdande från Putins sida som var mycket avlägset från vad vi normalt väntar av en demokrati och en rättsstat. Men vad många, kanske till och med de flesta, missade var att Rysslands nya maktelit i sig representerar något helt nytt i rysk historia. Traditionella ryska envåldshärskare har varit entydigt inriktade på att det land de styr måste vara starkt. Sammanblandningen av statsintresset och egenintresset har visserligen haft många negativa konsekvenser, men det har legat i sakens natur att den starke ledaren samtidigt är noga med att upprätthålla den starka statens intressen. Det som är nytt i dag är att egenintresset har blivit överordnat statsintresset. Ryssland styrs de facto av ett konglomerat av företrädare för eliter vars enda verkliga intresse är att berika sig själva och den egna gruppen, oavsett konsekvenser. Putins Ryssland måste ur detta perspektiv uppfattas som en mycket svag stat. Och föreställningen om att Ryssland styrs av en ”stark man” måste uppfattas som starkt missvisande. Det viktigaste utfallet av den senaste tidens stora manifestationer har inte bara varit att visa på betydelsen av sociala medier, och på förekomsten av ett yrvaket men betydelsefullt ryskt civilsamhälle. Än viktigare är att myten om den starke mannen har krackelerat. Kremls propaganda ägnade stor möda åt att skapa en machobetonad personkult kring Putin. Det värsta som kan drabba en ledare med denna karisma är att bli löjlig. Just detta är dock vad som har skett i Rysslands sociala medier – utan att någon har straffats. Den i särklass allvarligaste konsekvensen av att kejsaren nu har visats vara naken är att frågan om hur landet skall styras hamnar i fokus. I ett land som av tradition inte styrs av lagar utan av män är det av stor betydelse att ledaren faktiskt har auktoritet, och att han har en tillförlitlig apparat som kan verkställa hans order. Kärnan i det maktsystem Putin byggde, för att bringa ordning i det kaos Boris Jeltsin hade efterlämnat, var inrättandet av en ”maktvertikal”, ett system där all makt skulle flöda från Kreml och nedåt. Det var för att upprätthålla detta system han skapade sitt ”maktparti”, Enade Ryssland, som i Dumavalet 2008 fick mer än två tredjedelar av rösterna. I dag har detta tidigare så dominerande parti blivit så diskrediterat att det är tveksamt om det kommer att leva länge till. Redan i början av 2011 kunde den sedermera berömde ryske bloggaren och anti-korruptionsaktivisten Alexej Navalnyj brännmärka Putins maktparti som ett ”parti av svindlare och tjuvar” (partija zjulikov i vorov). Hans brännmärkning fick sådan utbredning via olika social medier att själva varumärket ”Enade Ryssland” är tillintetgjort. Det är i dag tydligt att dess enda funktion var att rigga val. Förebilden till Putins ”maktvertikal” var Sovjetunionens kommunistiska parti. Själva kärnan i den sovjetiska partistaten var att landets ledning hade en effektiv och allmänt fruktad apparat, med tentakler in i varje vrå av statens många förgreningar, som kunde se till att statens intressen skyddades och att order från Kreml blev verkställda. Putins förmenta maktparti är varken effektivt eller fruktat. Det är förhånat, förlöjligat och sett som föga mer än en ansamling av djupt korrumperade ”svindlare och tjuvar”. Och det har definitivt inte någon maktapparat som kan säkerställa att Kremls ordergivning blir effektuerad. Bakom fasaden av Putins auktoritära stat döljer sig en verklighet där byråkratin egenmäktigt ignorerar alla påbud den inte upplever vara i det egna intresset. Som tankeexperiment, för att illustrera graden av maktlöshet, kan vi föreställa oss att någon under Brezjnevs tid vid makten öppet hade kallat kommunistpartiet för ett ”parti av svindlare och tjuvar”, och att denna person hade kunnat fortsätta att åtnjuta ryktbarhet som både nationell och internationell berömdhet. Själva absurditeten i denna jämförelse visar samtidigt hur bräcklig Putins egen position är. Han har visserligen vunnit ett presidentval, men till priset av en närmast total brytning med huvudstadens kulturella och affärsinriktade eliter. Om han avser att återvinna respekt som en stark man, kommer det att krävas betydande våld och repression, vilket skulle äventyra egenintresset hos de grupper som stödjer honom. Det i särklass viktigaste resultatet av den senaste tiden mobilisering är att det tidigare otänkbara – en framtid utan Putin – nu plötsligt har börjat debatteras öppet. En del har även ifrågasatt om han ens kommer att lyckas sitta hela sin ämbetsperiod. Allt pekar på att utvecklingen i Ryssland framöver kommer att vara skakig, och präglad av nya överraskningar. Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19198, "headline": "”Känner mig som en vinnare”", "summary": "Förra sommaren skrev finlandssvenska Pernilla Karlssons bror sången ”När jag blundar” till sin mammas 50-årsdag. I maj representerar hon Finland i Eurovision i Baku.", "article": "Finlandssvenska Pernilla Karlssons liv tog en tvärvändning när hon tidigare i vår skrällvann den finländska melodifestivalfinalen, UMK, med 53 procent av rösterna. Röstresultatet är extra anmärkningsvärt med tanke på att låten ”När du blundar” sjungs på svenska, som bara sex procent av Finlands befolkning talar. Landet har inte haft något svensksjunget bidrag i Eurovision sedan 1990. – Det är en stor ära för mig att få representera mitt land i Eurovision. Det är jätteroligt och lärorikt och jag försöker ta vara på allt som händer och bara njuter. Det här är en dröm för mig, säger Pernilla Karlsson. Förra året satt hon hemma i tv-soffan och såg sin kompis Axel Ehnström, alias Paradise Oskar, vinna den finska uttagningen. Då skämtade hon om att kanske hon också skulle stå på scenen i Melodifestivalen någon gång. Det blev verklighet mycket fortare än hon någonsin kunnat ana. Låten skickades in och det slutade med att den vann. ”När jag blundar” är en melankolisk, spröd hyllning till Pernilla Karlssons mamma Nina med textrader som ”Nå’n som hjälper en att flyga när man glömt hur man gör” och ”Nå’n som fattar vad man känner fast man talar utan ord”. Din bror Jonas har skrivit låten. Vad vill ni säga med den? – Vi vill berätta för vår mamma hur mycket hon betytt för oss och hur mycket vi respekterar och älskar henne. Jag ska sjunga sången på svenska även i Baku. Om jag skulle byta språk till finska eller engelska så skulle hela känslan i den försvinna. Det är synd att alla inte förstår svenska, men jag får försöka förklara den i stället, säger Pernilla. Mamma Nina är rörd över hyllningen, redan på 50-årskalaset förra sommaren öppnade hon dörren för gästerna med tårarna rinnande nedför kinderna efter att just ha hört låten. Hur är det att jobba så tajt med sin storebror? – Det är lätt, vi förstår varandra så bra. Han är tre år äldre än mig. Det är klart att vi har haft små strider, men han är ändå den närmaste jag har. Hur tiden varit efter att du vann den finska uttagningen? – Det har varit jättemycket hålligång efter det, intervjuer och tv-framträdanden. Den 12 maj åker jag till Azerbajdzjan. Din låt fick höga poäng i det svenska programmet inför Eurovision härom veckan. Hur hanterar du förväntningarna? – Jag känner mig redan som en vinnare. Jag tycker att det ska bli roligt att åka dit och har inte ens hunnit lyssna på de andra låtarna som jag ska tävla emot. Jag känner ingen stress och tänker att jag bara ska vara med, kolla hur det går till och göra mitt bästa. Du spelar ju handboll i den finska elitserien också. Blir det handboll eller musik i fortsättningen? – Jag har jättesvårt att välja, men det lutar åt att jag väljer musiken. Pernilla Karlsson Ålder: 21. Bor: Utanför Helsingfors. Familj: Mamma, pappa och storebror. Gör: Musiker, spelar i finska elitserien i handboll. Jobbade nyligen på förskola. Bakgrund: Uppvuxen i Sjundeå, 5 mil utanför Helsingfors. Aktuell: Representerar Finland i Eurovision song contest i Azerbajdzjan. Pernilla tävlar i semifinalen den 22 maj med ”När jag blundar” som hennes bror Jonas komponerat. Vilodag Jag tränar ganska mycket handboll i veckorna, så söndagen är min vilodag. Då brukar jag åka hem till mina föräldrar. Viltgryta Min pappa är jägare och han gillar att laga mat, så vi äter ofta någon köttgryta. Vi pratar om vad som hänt under veckan och vad som ska hända. Det sker så mycket i mitt liv just nu som jag vill berätta för dem om. Ibland kommer min bror också. Cykeltur Jag tar gärna en cykeltur också, det tycker jag är skönt. Kollar film På kvällen kollar jag ofta på någon film tillsammans med en kompis. Pernilla Karlsson sjöng mycket under uppväxten och spelade handboll. ", "article_category": "other"}
{"id": 19203, "headline": "”De lokala skolledarna är nyckeln för att lösa krisen”", "summary": "Anekdotisk debatt. Jakten på syndabockar i den svenska skoldebatten är i full sving. Men tanken på att en centralt styrd generalplan, en ”supermodell”, skulle förbättra skolan måste läggas på hyllan. Skolor blir inte framgångsrika för att de använder någon speciell typ av pedagogik eller undervisningsmodell. Nyckelfaktorn är enligt ledande forskare i stället de lokala skolledarna och deras förmåga att skapa engagemang, sammanhang, tillhörighet och uppslutning hos lärarna, skriver Bo Rothstein.", "article": "Det svenska skolväsendet presterar enligt internationella studier inte längre särskilt väl. Antalet sökande till lärarutbildningarna är oroväckande lågt och antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg är oroväckande högt. Därmed är jakten på syndabockar i full sving. Vem eller vilka är de skyldiga och vad är orsakerna till denna urartning? Problemet med denna debatt är att den förts utan någon grund i vad som på det medicinska området benämns ”vetenskap eller beprövad erfarenhet”. Alla som så önskar kan lyfta fram sina favoritslagpåsar. De som är motståndare till friskolor kan skylla på denna reform. De som inte gillar så kallad progressiv pedagogik kan lägga skulden där och de som har ideologiska aversioner mot kommunaliseringen ropar på ett återförstatligande av skolan. Beläggen för att någon av dessa faktorer faktiskt orsakat den svenska skolans kris är, i bästa fall, anekdotiska. Vad som kommer bort i denna diskussion är att det finns ett antal centrala insikter och empiriska forskningsresultat som har stor betydelse för hur man bör se på de problem som det svenska skolväsendet står inför. En första sådan insikt är att varje skolväsende, och även de enskilda skolorna, har karaktären av vad som inom organisationsforskning benämns ”löst kopplade system”. Vad som sker i det enskilda klassrummet är bara ”löst kopplat” till den lokala skolledningens verksamhet vilken i sin tur inte står i någon direkt relation till vad som sker på kommunens skolkansli vars verksamhet i sin tur har en omfattande autonomi i förhållande till Skolverkets göranden och låtanden. Detta innebär att möjligheten att utöva direkt styrning av denna verksamhet är mycket begränsad. Tanken att någon centralt styrd generalplan, till exempel vad gäller undervisningens utformning, skall kunna förbättra den svenska skolan kan därmed läggas på hyllan. Givet detta så blir den centrala frågan vad det är som utmärker framgångsrika skolor inom ett och samma skolsystem. Internationellt finns här en mycket omfattande forskning som går under beteckningen ”School Effectiveness Research” (SER). Denna forskning uppstod i slutet av 1970-talet som en reaktion på studier som hävdade att elevers skolprestationer nästan uteslutande kunde förklaras av från vilka socio-ekonomiska förhållanden de kom från. SER-forskningen, som dessvärre i Sverige har mycket få utövare, har genomfört ett mycket stort antal studier i många olika länder där man kunnat visa att vad som sker på den enskilda skolan har en inte alls ringa betydelse för såväl eleverna studieresultat som deras studiemotivation. När en av de ledande forskarna inom området, Pam Sammons, för några år sedan sammanfattande resultaten från närmare trettio års forskning inom detta fält hävdade hon att SER-forskningen visade att elever från arbetarklasshem som gick i de mest effektiva skolorna gjorde större framsteg och hade genomgående bättre studieresultat än elever från medelklasshem som gick på de minst effektiva skolorna. En annan sammanfattning av denna slags studier visar att vad som sker på den enskilda skolan förklarar mellan 15 och 40 procent av variationen i elevernas skolresultat. En central slutsats av teorin om ”lös koppling” och resultaten från SER-forskningen är denna: Vi måste veta vad det är som gör att vissa skolor, även när man kontrollerar elevernas socio-ekonomiska förhållanden, presterar så mycket bättre än andra? Här kommer emellertid SER-forskningen med ett mycket överraskande resultat, nämligen att man inte kunnat finna att framgångsrika skolor använder någon särskild typ av pedagogik eller undervisningsmodell. Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”. Många av de ledande forskarna pekar ut den lokala skolledningen som nyckelfaktorn. Därmed inte sagt att pedagogiken saknar betydelse, tvärtom verkar de framgångsrika skolorna ha skolledningar som är mycket pedagogiskt engagerade och som har klara visioner och uppfattningar om undervisningens utformning. De är med andra ord inte administrativa utan pedagogiska ledare. Men vilken pedagogisk modell man föredrar spelar alltså mindre roll, huvudsaken är att man har en sådan och kan få uppslutning från lärarna kring denna. Den rimliga slutsatsen av detta är att det inte är själva innehållet i de pedagogiska modellerna som har betydelse, utan deras förmåga att skapa engagemang, sammanhang, tillhörighet och uppslutning hos den undervisande personalen. Den lokala skolledningen har här den helt avgörande rollen, nämligen att hos lärarkåren lyckas skapa förtroende för just den pedagogiska modell, vilken den nu än är, som utmärker den enskilda skolan. Detta skapar förtroende dels mellan lärare och skolledning men också mellan lärarna på den lokala skolan. Lärare som känner en stark samhörighet med den pedagogiska vision som gäller för den skola där man arbetar och som arbetar med likasinnade kolleger kommer att göra ett mycket bättre jobb än om motsatsen är fallet. Skolor där skolledningen misslyckas med att förankra sin pedagogiska vision kommer att präglas av lärare som misstror varandra just på grund av att man inte delar samma värderingar vad gäller hur undervisningen skall ske och de kommer också att präglas av misstroende mellan skolledning och lärare. Att sådana skolor inte fungerar väl bör inte komma som någon överraskning. Detta är också förklaringen till att det visat sig så svårt att överföra pedagogiska modeller från en typ av skolor till en annan. Skoldebatten världen över är full av historier om en dåligt fungerande skola som beslutade sig för att införa en ny pedagogisk modell och vips lyckades kraftigt förbättra elevernas resultat. När man försökt överföra sådana ”succé-modeller” till andra skolor har emellertid detta oftast misslyckats. Skälet är enkelt, det är nämligen inte själva innehållet i den pedagogiska modellen som spelar roll, utan hur den kan fungera som ett verktyg för att skapa tillhörighet, förtroende och engagemang på den lokala skolan. Sammantaget innebär detta att vi kan lägga ner jakten på ”supermodellen” för den svenska skolan och i stället börja fundera över hur vi kan skapa förutsättningar för lokala skolledare att ta fram olika slags pedagogiska modeller som passar för, och framför allt kan vinna förtroende för, just deras skola med dess lärare, elever och föräldrar. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19213, "headline": "Breiviks privata universitet", "summary": "Det pågår en kamp om informationen på nätet. Massmördaren i Norge använde Wikipedia för att sprida sina idéer och han är inte ensam.", "article": "Långt innan massakern i Norge den 22 juli 2011, som gärningsmannen själv beskriver som en blodig boklansering, verkar Breivik ha skrivit till oss. Lagt ut texter på Wikipedia för att få det populära nätuppslagsverket att stämma bättre med hans egen syn på världen. En kamp om information pågår. I Köpenhamn står just nu de personer inför rätta som planerat att ta sig in på Jyllands-Posten för att med knivar och skjutvapen döda redaktionens medarbetare. Och i veckan förklarade högerextremisten i Oslo att även han egentligen haft journalister som mål. Från början hade han tänkt slå till mot en kongress där flera hundra journalister skulle samlas. Men när det av olika skäl inte gick, blev i stället ungdomarna på Utøya hans offer. Extremister av alla sorter tillskriver journalistiken betydelse. Ändå hör man sägas ibland att det inte kommer att behövas några journalister i framtiden eftersom informationsspridningen blir allt öppnare. Allt värt att veta kommer att finnas fritt åtkomligt på webben. Och alla kommer att nås av just de budskap de behöver via egna nätverk, och tips från likasinnade på Facebook och Twitter. Traditionella uppslagsverk kommer vi inte heller att behöva, sägs det. Varför betala för något man kan få gratis? Wikipedia, det nätbaserade uppslagsverket, är numera en självklar del av vardagen. Uppfinningen har bara elva år på nacken men är redan en av världens mest välbesökta webbplatser med över 20 miljoner artiklar skrivna på 283 olika språk. Uppslagsverkets egna administratörer varnar visserligen för att lexikonet inte ska användas som primär källa för kunskap, eftersom ingen ansvarar för innehållet. Varje skolunge får lära sig att det som står där inte duger att hänvisa till. Men ändå har den enkla Wikikollen blivit en självklar del av vardagen. Som alla andra använder jag Wikipedia ofta och mycket. Och där de svenska sökorden tar slut är det fascinerande att se hur ytterligare rymder av artiklar öppnar sig på engelska, franska och tyska. Men på senare tid har jag också lagt märke till något annat. Om man söker på vissa teman blir en viss typ av träffar obehagligt många. Det finns mängder av artiklar om gamla rasläror. De länkar till varandra, och bildar tillsammans långa härvor av läsning om den vita rasen, blonda och blåöga övermänniskor och deras hotande undergång. I detalj återges den ena prilliga, gamla rasistiska boken efter den andra, torrt och sakligt med planscher, kartor och allt. Av texten framgår att teserna blivit ifrågasatta. Men artiklarna är så många och långa att man får intrycket att saken är värd att diskutera ändå. Värst är läget på engelska Wikipedia, men trenden finns även på svenska. Wikipedia är en postmodern kakofoni, inget budskap tränger undan något annat, inga hierarkier finns av relevans och betydelse. Man kan, för kontrastens skull, jämföra med Nationalencyklopedin. Under uppslagsordet människoraser ger NE ett besked: forskningen har kommit fram till att de inte finns. Och så förklaras varför. Wikipedia är den bästa arenan för att påverka ”etablerade sanningar”, enligt Breivik. Uppslagsverket är ett idealiskt verktyg för att främja våra idéer, skriver han. Vem som helst kan göra ändringar och skriva nytt. Det är inte nödvändigt att logga in eller ange vem man är, om man inte vill. Under rättegången har han beskrivit webbplatsen som sitt privata universitet. Han har ingen examen från gymnasium eller högskola men har kompenserat detta med 15 000 egna studietimmar, främst på internet. Särskilt betydelsefulla har de uttömmande och intressanta Wikiartiklarna på engelska i ”viktiga ämnen” varit. För några dagar sedan slog ledaren för stiftelsen bakom norska Wikipedia, Jarl Vines, larm. Massmördarens budskap har nått ut. De Wikianvändare som inte delar Breiviks världsbild har blivit alldeles för få. Norska Wikipedia efterlyser fler ideella medhjälpare som kan redigera artiklar objektivt. En ideologisk kamp pågår och den är handgriplig. Uppslagsord som Eurabia och islamofobi redigeras om hela tiden, och vissa upplysningar måste lyftas ut eller in så gott som varje vecka. Visst är det paradoxalt. Somliga dödar för att få ut sitt budskap. Medan de flesta av oss andra förhåller oss som om det fanns en inneboende godhet i det stora flödet av anonym information. Egentligen är det ju inte förvånande att massmördaren på Utøya, eller hans likasinnade, skriver på Wikipedia. Ändå hajar jag till när norska Wikipedia säger att de har ett konkret användarnamn som de misstänker tillhör Anders Behring Breivik. Plötsligt blir det tydligt vad mitt dagliga verktyg är. Ingen vet vem som skriver. Just nu ligger på svenska Wiki, under sökordet människoraser och rubriken ”rasbegreppet i dag”, en världskarta från år 1890 över negroider, arier och mongoloider. Det skulle kännas bättre om de som skriver på Wikipedia valde att tala om vilka de är. Maja Hagerman ", "article_category": "other"}
{"id": 19215, "headline": "”Barn ska skyddas mot övergrepp i religionens namn”", "summary": "Vi måste värna barns och vuxnas rätt till åsikter och utövning av religion och samtidigt självklart skydda barn mot övergrepp i religionens namn, skriver företrädare för en rad trossamfund inom Sveriges Kristna Råd med ärkebiskop Anders Wejryd i spetsen.", "article": "Frågorna kring vad religionsfrihet innebär har åter aktualiserats av rättegången i Borås. Utgångspunkten måste vara mänskliga rättigheter som inkluderar både Barnkonventionen och statuter om religionsfrihet. Att övergrepp mot barn aldrig får motiveras utifrån religiösa övertygelser anser vi som självklart, och här har arbetet runt Barnkonventionen varit klargörande. Sedvänjor som är skadliga för barn innefattar bland annat övertygelsen att barn är häxor eller besatta av onda andar, att binda, bränna, brännmärka barn, kvinnlig könsstympning och tidiga äktenskap. Däremot hör manlig omskärelse av barn inte hit annat än när omskärelsen genomförs under otrygga och ohygieniska förhållanden. Den bevisvärdering som domstolen i Borås gjort ska vi här inte ta ställning till. Men domen och diskussionen kring den visar att frågorna om religionsfrihetens principiella och praktiska innebörd behöver hållas levande. Det är en självklarhet för oss som trossamfund i Sverige att lagar och förordningar ska respekteras inklusive att religionsfriheten inte kränks. Det är givet att vi måste ta ansvar om övergrepp händer i våra sammanhang liksom att ansvar måste tas av samfund och grupper som inte tillhör Sveriges Kristna Råd. Margó Ingvardssons rop om att barn ska ”fridlysas” från religionsutövning (DN Debatt 22/4) uppfattar vi däremot gå stick i stäv med religionsfriheten. Här uppfattar vi att Barnkonventionen – inklusive dess förarbeten och Barnrättskommitténs uttalande – är tydlig. Barnets rätt till religionsfrihet ska respekteras och i det ingår att föräldrar ger barnet ledning när det utövar sin rätt. I det ligger med självklarhet rätt att få socialiseras och kultiveras in i en religiös trosuppfattning och utövning. Till barnets fortlöpande utveckling hör också andlig utveckling. Det ligger också i sakens natur att barnet så snart det har förmåga kan anta andra trosuppfattningar än föräldrarna. Vi behöver alltså värna barns och vuxnas rätt till åsikter och utövning av religion och vi behöver självklart skydda barn mot övergrepp i religionens namn. Anders Wejryd, Svenska kyrkan Anders Arborelius, Romersk-katolska kyrkan Julius Shabo, Syrisk-ortodoxa kyrkan Pelle Hörnmark, Pingströrelsen Sveriges Kristna Råds presidium ", "article_category": "other"}
{"id": 19220, "headline": "Grönskande oas mitt i London", "summary": "I London finns museer för nästan allt. Ett av de mest unika – The Garden Museum – är inrymt i en medeltida kyrka och rymmer en salig samling för alla trädgårdsintresserade.", "article": "Utanför brusar Londontrafiken. Innanför de höga stenmurarna är det grönt och stilla. Trädgården är inte stor men rymmer flera växter som man vanligtvis inte ser i centrala London. I ena hörnet står ett stort mullbärsträd, i ett annat ett mindre träd med vita blommor. – Det är en arbutus, eller ett jordgubbsträd. I december, när inget annat blommar, lyser den upp med sina röda frukter, säger Kay Coombs. Hon är en av The Garden Museums ideella guider och personifierar klichébilden av en brittisk, trädgårdstokig lady. Hon virvlar runt i trädgården och pekar entusiastiskt ut växter till höger och vänster. Och får huvudbry när hon ombeds att välja ut sin personliga favorit. – Åh, det finns så många. Drakkallan är fantastisk med sin långsmala, auberginefärgade blomma och stora, röda blad. Den stinker och ser ut som något från yttre rymden, men den är underbar att se på. – I mars är kejsarkronan ett självklart blickfång med sina orange blommor. Sedan har vi en fin rosa liljekonvalj som är ovanlig. Det går inte att välja en – alla är mina favoriter. The Garden Museum är ett av Londons mindre kända museer. Trädgården är mest attraktiv vår och sommar, men museet kan besökas året om. Samlingarna är inrymda i St Mary, en medeltida kyrka som var nära att bli ruiner men räddades i och med förvandlingen till världens första museum för trädgårdshistoria 1977. Den permanenta utställningen, som sammanfattar 400 år av trädgårdshistoria, visas under höga kyrkvalv. Här finns bland annat 60-talsreklam för gräsklippare, föreställande kvinnor som klipper gräset i klänning och högklackat – ett uppenbart försök att glamourisera trädgårdsskötseln. En monter visar redskap riktade till 1800-talets ”Gentleman gardener”: vandringskäppar med diverse beskärningsverktyg nedtill, så att den trädgårdsintresserade gentlemannen kunde beskära växter och samtidigt ge sken av att bara strosa runt på sina ägor. – The Garden Museum handlar om historia, stadsplanering, krukmakeri ... Det är ett väldigt eklektiskt museum, säger Kay Coombs. – Dessutom är det en oas mitt i staden. Trots att trädgården är omgiven av trafikerade gator med tjutande sirener så är det alltid fridfullt i trädgården. Där kan man sitta och höra fåglarna sjunga medan man dricker kaffe och äter en hembakad kaka. Museets kafé är värt ett besök i sig. Här serveras färgsprakande vegetariska luncher och oemotståndliga kakor med kryddor hämtade från museets trädgård. Den lilla uteserveringen är en av Londons allra bästa. Museet rymmer också en butik med blommiga spadar, ovanliga fröer och boktitlar som ”Radical gardening” och ”100 dream gardens”. Bland hyllorna hittar jag väninnorna Sally Harvey och Hildegard Wansleben från Cornwall. – Det här museet är verkligen en undangömd pärla, något man inte förväntar sig att hitta mitt i London. Det är ganska anspråkslöst men väldigt fint ordnat, särskilt trädgården. Man blir väldigt inspirerad, så nu vill vi bara hem och gräva. The Garden Museum Adress: Lambeth Palace Road, 15 minuters promenad från Westminster och Tate Britain. Närmaste t-station är Lambeth North. Entré: ca 70 kr, gratis upp till 16 år. Gratis entré om man enbart vill besöka kaféet. gardenmuseum.co.uk Tre andra Londontips för trädgårdsintresserade • Chelsea Physics Garden Londons äldsta botaniska trädgård ligger undangömd bakom höga murar mitt i London. Den startade som apotekarträdgård 1673 och är i dag ett unikt levande museum. Här finns även kafé och butik. chelseaphysicgarden.co.uk • Kensington Roof Gardens Sex våningar upp från myllret på Kensington High Street gömmer sig Europas största takträdgård – och en av Londons minst kända turistattraktioner. Trädgården är uppdelad i tre olika teman, varav ett är inspirerat av den kända trädgården i Alhambra i Granada. Här finns också en takbar med fin utsikt över London. Trädgården används ofta för bröllop och privata fester så ring gärna och kolla att det är öppet innan, tel: +44 (0)207 937 7994. roofgardens.virgin.com • Geffrye Museum Ännu ett av Londons mindre kända museer. Här visas typiska heminteriörer från olika årtionden, från 1600 fram till i dag. Utomhus kan man följa trädgårdarnas utveckling, med tidstypiska växter och arrangemang. Museet har även en trevlig restaurang med utsikt över trädgårdarna. Öppet från den 1 april. geffrye-museum.org.uk ", "article_category": "other"}
{"id": 19221, "headline": "100 000 kan ha någon form av ätstörning", "summary": "Viss forskning tyder på att ätstörningar har blivit vanligare hos personer som tidigare inte förknippats med sjukdomarna, som män och lite äldre kvinnor.", "article": "Studier om hur många som har en ätstörning ger varierande svar. Men man räknar med att omkring 1 procent av unga kvinnor i ”riskåldern” 13–30 år drabbas av anorexi (”självsvält”). Hos pojkar och unga män tror man att det handlar om ungefär 0,1 procent. Bulimi (hetsätning med kräkningar) antas vara vanligare än anorexi. Cirka 2 procent av kvinnor i riskåldern beräknas vara drabbade. Anorexi brukar vara vanligare bland tonåringar, medan bulimi är vanligare efter tonåren. Det finns också andra, ”atypiska” ätstörningar som beräknas vara minst lika vanliga som anorexi och bulimi tillsammans. Då finns anorektiska och/eller bulimiska symtom utan att personen uppfyller alla kriterier för sjukdomen. Om alla former av ätstörningar räknas med, hos både kvinnor och män i alla åldrar, tror forskare att det kan handla om 100 000 personer i Sverige. Enligt forskningen ökar inte förekomsten av anorexi. Men det finns viss forskning som tyder på att bulimi och atypiska ätstörningar ökar. Det finns också en del forskning som tyder på att fler män och äldre kvinnor drabbas av ätstörningar, och det finns rapporter om ätstörningar hos barn före puberteten. Den vanligaste utlösande faktorn är bantning. När en ätstörning väl har utlösts kan den fortsätta ”av sig själv” i en ond cirkel. De flesta forskare tror att bakgrunden till ätstörningar är ett samspel mellan ärftlighet och omgivningsfaktorer som till exempel skönhetsideal. Källor: Kunskapscentrum för ätstörningar, Karolinska universitetssjukhuset och Stockholms läns landstings vårdprogram för ätstörningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 19224, "headline": "”SD och S vill montera ned arbetslinjen”", "summary": "De partier som vill höja skatterna med hela 16 miljarder för Sveriges företag borde tydligt redovisa sitt alternativ. Det framställs som att dessa pengar ska användas till att hjälpa långtidsarbetslösa unga till jobb, men det stämmer inte, skriver Tomas Tobé (M) i en replik.", "article": "Sverigedemokraterna meddelar på DN Debatt 25/4 att de vill fördubbla arbetsgivaravgifter för att anställa unga och att de vill göra gemensam sak med Socialdemokraterna i riksdagen. Det är ingen nyhet att SD och S har en samsyn om en bidragslinje som i stort handlar om att montera ned arbetslinjen, men det förtjänar en saklig debatt. De partier som säger sig vilja höja skatterna med hela 16 miljarder för Sveriges företag borde tydligt redovisa sitt alternativ. I debatten framställs det som att hela denna satsning i stället ska användas för att hjälpa långtidsarbetslösa ungdomar till jobb, men det stämmer inte. Enligt Riksdagens utredningstjänst visar det sig tvärtom att inte ens huvuddelen går till insatser för unga. I stället går det till höjda bidrag för andra grupper på arbetsmarknaden. De miljarder som dras in på ungdomarna ska användas till återställare inom arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Det handlar varken om höjda ersättningar till unga eller jobbåtgärder. Vidare så har alliansen redan infört, eller är på väg, att införa de reformer som efterfrågas. För långtidsarbetslösa ungdomar finns redan en nedsättning av hela arbetsgivaravgiften och dessutom finns det olika former av anställningsstöd som innebär att en arbetsgivare endast får en månadskostnad om 3 000 kr. För de ungdomar som saknar gymnasiekompetens genomförs en särskild satsning som innebär ett högre studiemedel för att studera på Komvux eller folkhögskola. Under mandatperioden avser vi även att införa en helt ny anställningsform för ungdomar under 23 år som innebär ett arbete med utbildningsinnehåll. Sammantaget är det dags för Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna att ge ärliga besked till landets unga. Hur mycket av de höjda skatterna går egentligen till åtgärder för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för unga? Nya Moderaterna och alliansen kommer i riksdagen att stå upp för arbetslinjen och vårt besked är att det inte ska bli dyrare att anställa unga. Tomas Tobé, ordförande arbetsmarknadsutskottet, vice gruppledare (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 19227, "headline": "”Barn har rätt till religion”", "summary": "Jämförelsen mellan ett religiöst missbruk, som Borås tingsrätt prövat, och religionens plats i skolan är långsökt och missvisande. Religionens och livsåskådningens plats i ett barns liv är inte bara skyddad utan även nödvändig för ett barns utveckling. Barn har rätt till religion, skriver Sara Blom och Eric Muhl i en replik.", "article": "Att säga att barn inte ska kränkas, i religionsfrihetens eller något annats namn, är enkelt och självklart. Att av det dra slutsatsen att barn ”upp till tolv års ålder bör ’fridlysas’ från religiös utövning” som Margó Ingvardsson gör på DN Debatt 22/4 är däremot synnerligen svepande och en missriktad ”omsorg” om barn. Jämförelsen mellan ett religiöst missbruk, som Borås tingsrätt prövat, och religionens plats i skolan är långsökt och missvisande. Religionens och livsåskådningens plats i ett barns liv är inte bara skyddad utan även nödvändig för ett barns utveckling. Barn har rätt till religion. Det är vårt gemensamma ansvar att skapa ett samhälle där risken för att barn far illa minimeras och möjligheten att få hjälp när så sker maximeras. Ett sådant samhälle tror vi gynnas genom ett öppet samhälle, där religioner finns och utövas i det offentliga, ideologier torgförs i det offentliga, och föreningsverksamheten i allmänhet sker i det offentliga. Föräldrars ambition att dela sin livsåskådning med sina barn är normalt en strävan att dela med sig av goda värderingar och erfarenheter. I extrema fall kan en religiös uppfostran innebära ensidig indoktrinering, brist på respekt för barnets egna tankar och åsikter eller övergrepp. Vi tar naturligtvis avstånd från när barn behandlas illa, inte minst i religioners namn. Det extrema får dock inte skymma att det de flesta föräldrar vill förmedla till sina barn är gott. Barnkonventionen slår fast att barn har rätt till religionsfrihet. Den säger också att barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då hon/han utövar sina rättigheter. Betoningen är alltså på barnens rättigheter, under föräldrarnas ledning. Men barnkonventionen innebär inte att barn automatiskt har samma religion eller livsåskådning som sina föräldrar fram till dess att de är myndiga. I stället framhävs att barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad, och att varje barns rätt till yttrandefrihet, tankefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet ska respekteras. Religion och tro, liksom språk och kultur, är en viktig del av barnets identitet. Det är rimligt att förstå barnkonventionen och föräldrars roll så att barn i sitt närmaste sammanhang får tillgång till en religion eller livsåskådning, ibland flera. Barn behöver få utforska och ta del av den andliga sidan av livet, och sig själva som andliga varelser. Att gå i kyrkan eller be aftonbön tillsammans med sitt barn är ett sätt att ge dem möjlighet till det och verktyg att använda. Att introduceras i en specifik tro betyder inte att man som lite äldre måste eller kommer att dela den till fullo. Efterhand som barnet utvecklas och mognar, möter andra intryck och lär känna annan tro, bör rimligen föräldrars ledning också utvecklas och anpassas. Det finns ingen neutral, objektiv bubbla som barn skulle kunna leva i fram till myndighetsdagen. Det vore inte heller önskvärt. Att reflektera kring existentiella frågor är en viktig pusselbit i vuxenblivandet oavsett vilken tro eller livsåskådning det leder fram till. Det är en rimlig förväntan på samhället att barn under sin uppväxt och utbildning får möta människor med annan tro och livsåskådning än den de mött i hemmet. Inte minst sett i ett globalt perspektiv och i en mångkulturell miljö bör barn få kunskap om och möta andra trosuppfattningar. Det ger också impulser till att reflektera över den egna tron, mogna i den och växa som människa. Barn har rätt att forma sin livsåskådning eller religion under ledning av sina föräldrar. Barn bör också ha rätt att i skolan, idrottsklubben eller kulturskolan möta sin egen och andras religioner och livsåskådningar. Barn har rätt till ett tryggt och öppet samhällsklimat. Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen Eric Muhl, kyrkoherde, Svenska kyrkan i Stenungsund ", "article_category": "other"}
{"id": 19229, "headline": "Livet genom ett författarfilter", "summary": "Hon har levt ett liv som få andra. Liv och skrivande har gått hand i hand för Birgitta Stenberg, som just har avslutat sin självbiografiska romansvit.", "article": "Hela livet har varit ett uppror för Birgitta Stenberg. Hon har gjort uppror mot borgerliga konventioner, mot patriarkalt förtryck och allt annat som försökt hindra henne från att vara den hon vill. – Och nu är alla så snälla, så snälla, suckar hon. Hon har just avslutat sin självbiografiska svit på sex böcker. Den har uppmärksammats och rosats och den präglas av ytterligheter och vidöppna sinnen, med livet som den självklara källan att ösa ur. Och vilket liv hon har levat! I en tid när kvinnor förväntades vara duktiga flickor som gifte sig och tog hand om familjen, så bröt Birgitta med levnadsreglerna i sin borgerliga uppväxtmiljö och gav sig ut i världen. Hon lärde sig åtskilliga språk, levde fritt och bohemiskt som öppet bisexuell bland andra ”särlingar” och konstnärssjälar, och mötte så skiftande karaktärer som den amerikanske gangstern Lucky Luciano och den egyptiske kungen Farouk (som hon hade en romans med). Destruktiva inslag fanns det också gott om, som alkohol och narkotikamissbruk. Vänner grep till slut in och fick henne att avgifta sig och flytta till lugnet på Åstol, en liten ö på västkusten där hon fortfarande bor kvar. När nu romansviten är avslutad är det dags att sluta filtrera verkligheten genom författarögon, sluta samla repliker och fundera på hur de kan användas i skrivandet. Nu ska hon börja leva själv, säger hon. – Och det är besvärligt. Jag börjar se lite sådär motvilligt vem jag är egentligen, och det är ännu värre. Hon säger sig ha levt livet genom detta författarfilter sedan hon började skriva som fyraåring, vilket har inneburit att hon aldrig har känt sig helt närvarande i stunden. – Allt det där har kostat umgänge med människor, på något sätt. Så författare kan inte vara roliga att vara gifta med. Men när hon talar om livet med maken Håkan Lagergren är det just med betoning på glädjen. Äktenskapet varade från 1971 fram till hans död 1991. Han brukar omskrivas som hamnarbetare och yrkesfiskare, men det är bara halva sanningen. – Han hade ju samma sociala bakgrund som jag, med barnsköterska och det hela. Och intellektuell till max. Men han var arg kommunist och ville bevisa för sin far att han minsann kunde bli arbetare och vara utomhus. Tre månader om året fiskade Birgitta med honom, och så skrev han rent åt henne i tre månader. De översatte böcker tillsammans och bedrev biodling på Tiveden, vilket gav upphov till fackboken ”Allt möjligt om bin”. Nu håller hon på med en ”annorlunda diktsamling”, även om skrivandet har sinkats en smula av alla resorna under arbetet med dokumentärfilmen ”Alla vilda” (av Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson). Och det är roligt att leva och bli äldre, säger hon. Frihetskänslan ökar med åren, inte minst erotiskt. – Många människor slutar med erotik, och slutar att leva som de gjorde förut, för att de har blivit äldre. Och det är ju så idiotiskt, för man blir friare och friare ju äldre man blir. Faktiskt, säger Birgitta Stenberg. Birgitta Stenberg Fyller: 80 år den 26 april Familj: Ja. Bor: På Åstol och i Tiveden. Karriär i korthet: Debut 1956 med ”Mikael och poeten”. Genombrottsromanen ”Chans” kom 1961. Andra kända verk är ”Klara färdiga”, ”Kärlek i Europa”, ”Apelsinmannen”, ”Spanska trappan”, ”Mannen i havet”, Billy-böckerna, ”Alla vilda”, ”Erotiska noveller”, ”Eldar och is”. Manus till ”Raskenstam”, tv-såpan ”Lösa förbindelser”, tv-dramat ”Katarina”. Journalist på Arbetaren, tolk, yrkesfiskare och kommunalpolitiker. Jobbat på UD med radioavlyssning. Målar. Metamorfos: Litterärt sällskap på 50-talet med bl a Paul Andersson och Öyvind Fahlström. Firar: Två sommarfester, en i Tiveden och en på Åstol. ", "article_category": "other"}
{"id": 19238, "headline": "”40-talisterna måste själva betala en del av omsorgen”", "summary": "Sanningens ögonblick. För att den svenska välfärdsmodellen ska överleva, måste vi hantera det som redan Tage Erlander på 60-talet kallade ”de stigande förväntningarnas missnöje”. En del i detta är att vi 40-talister måste räkna med att använda en del av det vi sparat till vår egen äldrevård. Det offentliga måste täcka alla nödvändiga och tunga omvårdnadsinsatser för dem med små eller inga marginaler. Det är också mot den bakgrunden vi andra behöver ta ett större finansieringsansvar för oss själva, skriver Peje Emilsson.", "article": "Statsminister Fredrik Reinfeldt har initierat en diskussion om sambandet mellan arbetets andel av vår livstid och pensionens storlek. Om vi förvärvsarbetar en allt kortare del av vår livstid måste vi räkna med att pensionens storlek påverkas. Den dåvarande S-ledaren Mona Sahlin påpekade redan sommaren 2009 att fler äldre behöver jobba längre för att klara kraven på framtidens ekonomiska standard. Men frågan gäller inte bara våra pensioner. De regelbundna påminnelserna om vanvård i äldreomsorgen visar att dagens system för organisation och finansiering av denna har kommit till vägs ände – och detta redan innan vi 40-talister har börjat efterfråga äldrevård. En del hävdar att problemen i svensk äldrevård beror på valfrihet. Inget kunde vara mer felaktigt. Bristen på inflytande från äldre och deras anhöriga över var och på vilka villkor vården ska ges är påtaglig. Merparten av all enskilt driven äldreomsorg i Sverige i dag har etablerats efter politiska upphandlingar som syftar till att minimera kostnader i en verksamhet som i övrigt ska bedrivas på exakt samma sätt som förut. Äldreomsorgens stora utmaning handlar om ett vidgat gap mellan medborgarnas krav och förväntningar och vad våra offentliga resurser klarar av att bära. Tage Erlander myntade redan på 1960-talet i skriften ”Valfrihetens samhälle” begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Med ett växande finansieringsgap kommer mycket i äldreomsorgen att fortsätta handla om besparingar. Samtidigt är det svårt att inte se högre krav som rätt självklara och vi som närmar oss den tid när vi ska bli en del av äldreomsorgen har höga förväntningar. Vi vill själva påverka hur vi ska leva också under våra sista år på jorden – kanske i synnerhet om vi inte tillhör den minoritet som har förmånen att dö friska. Det råder redan i dag underskott på äldrevårdsplatser. Socialstyrelsen visade strax före nyår att det under 2010 var cirka 6 000 personer som efter biståndsbedömning hade väntat i mer än tre månader för en plats på ett vård- och omsorgsboende. Resursbristen är över oss. Tiden är mogen att pröva nya lösningar. Ett sätt kan vara att omvandla den del av kommunalskatten som går till äldreomsorg, och den del av landstingsskatten som går till medicinska insatser på äldreboenden, till en statlig äldrevårdsförsäkringsavgift. Försäkringen kan sedan, efter biståndsbedömning, falla ut i form av en ”peng” till valda certifierade utförare eller som kontantersättning för stöd till anhörigvård. Poängen är att vårdapparaten anpassas till den enskildes behov och inte tvärtom. En sådan modell påminner om det system för äldrevårdens finansiering som i bred enighet mellan höger och vänster etablerades i Tyskland på 1990-talet. Vi måste dock vara medvetna om att en sådan statlig gemensam försäkring, precis som våra statliga pensioner, inte kommer att räcka längre än till en god bastrygghet. Rut- avdraget har underlättat för äldre att komplettera hemtjänsten med egenfinansierade tilläggstjänster och det finns starka skäl till att studera en utvidgning av detta. Vi 40-talister – som utgör runt tio procent av befolkningen men enligt vissa beräkningar står för över hälften av samhällets köpkraft och privata förmögenhet – måste räkna med att använda en del av det vi sparat under ett långt liv till vår egen äldrevård. Det torde också komma att gälla för alla generationer efter oss. Tanken att behöva betala en del själva är något som politiker av alla kulörer länge värjt sig mot men sanningens ögonblick kryper allt närmare. Hållbara prioriteringar i de offentliga budgetarna blir allt svårare att göra för våra folkvalda. Jag tycker att vi 40-talister ska fråga oss om det är mer rättfärdigt att våra privata tillgångar går i arv till barn och barnbarn än att användas till delfinansiering av vår äldrevård. Det finns förstås – även i min generation – de med små eller inga marginaler, med få eller inga tillgångar, som inte kommer att kunna delfinansiera en framtida omsorg ens om det varit möjligt att förbereda under arbetslivet. Det är för deras skull som den offentliga försäkringen måste täcka alla nödvändiga och tunga omvårdnadsinsatser men också därför som vi andra behöver ta ett större eget finansieringsansvar för oss själva. För att den svenska modellen med en grundläggande gemensamt finansierad välfärd ska kunna överleva och vidareutvecklas i en förändrad demografisk verklighet måste vi på ett konstruktivt och pragmatiskt sätt finna former att hantera de ”stigande förväntningarnas missnöje:” En del i detta måste bli att vi 40-talister kommer att behöva betala mer själva för omsorg på äldre dar. Peje Emilsson, entreprenör inom bland annat äldreomsorgen DEBATTEN Peje Emilsson (22/4): \"Vi 40-talister måste räkna med att använda en del av det vi sparat till vår egen äldrevård.\" Replik Vårdalstiftelsens vd: ”Äldreomsorg handlar om att skapa en meningsfull vardag.” ", "article_category": "other"}
{"id": 19240, "headline": "”Det är inte vi som bryter mot mänskliga rättigheter”", "summary": "Enskilda bolag är aldrig skyldiga. Det är orimligt att kräva att TeliaSonera eller andra internationella teleoperatörer ensamma ska ta världssamfundets roll när det gäller att värna det fria ordet. Ansvaret vilar rimligen på politiker och regeringar. Men vi blir självfallet också illa till mods när information från näten används för att bryta mot mänskliga rättigheter. Självklart är det ett dilemma, men vi får enligt OECD inte bryta mot den lokala lagstiftningen, skriver Lars Nyberg.", "article": "Vi och hela världen är överens om att telekommunikation är bra för invånare i alla länder. Listan över goda exempel kan göras hur lång som helst. Tanken att det i dag inte skulle finnas tillgång till mobiltelefoni är otänkbar. Vi som verkar i telekombranschen tvingas ofta till en svår balansgång när vi finns i länder med svaga demokratiska traditioner – men att stänga ute människor från möjligheten att kommunicera med hjälp av telefoni är inte ett alternativ. Självklart uppstår det stora svårigheter när tekniken missbrukas för att spåra och avlyssna oskyldiga människor. När de mänskliga rättigheterna utsätts för press är det en fråga för alla delar av samhället. Därför är det orimligt att kräva av TeliaSonera, Telenor, Tele2, Millicom eller andra internationella teleoperatörer att ensamma ta världssamfundets roll när det gäller att värna det fria ordet. Vi kan som företag inte överta den roll som rimligen vilar på politiker och regeringar. TeliaSonera och många andra svenska företag har valt att även finnas i länder som bara för något decennium sedan var helt slutna, och där det fortfarande inte råder demokrati såsom vi i Västeuropa känner den. Självklart innebär detta ett dilemma. Å ena sidan ger våra tjänster möjlighet att kommunicera globalt, å andra sidan kan tekniken användas i repressiva syften. Den teknik som är avsedd för att kunna nå vem som helst var som helst, innebär också att alla som använder en mobiltelefon kan återfinnas och avlyssnas. I den debatt som följt efter ”Uppdrag Granskning” har TeliaSonera fått utstå kritik för att vi hävdat att vi är tvingade att följa de nationella lagar som gäller på de marknader där vi valt att finnas. Vi har också uppmanats att tydligare beskriva hur vi agerar för att följa upp såväl FN:s vägledande principer som OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Så här uttrycker sig OECD om hur vi och andra företag ska förhålla oss när det uppstår en konflikt mellan å ena sidan en stats lagstiftning och å andra sidan OECD:s egna riktlinjer: ”Företagens främsta skyldighet är att följa lokala lagar. Dessa riktlinjer står varken över eller bör stå över lokala lagar och regleringar. Trots att riktlinjerna i många fall går längre än lagen, ska de inte och avses inte försätta företag i en sådan situation att de står inför motstridiga krav. I länder där lokala lagar och regleringar står i strid med principerna och normerna i riktlinjerna bör företag söka vägar att så långt som möjligt uppfylla principerna och normerna på ett sätt som gör att de inte bryter mot lokal lagstiftning.” FN:s hållning är också tydlig och klar. Det är staternas uppgift att skydda rätten till det fria ordet. Den uppgift vi och andra företag har, det är att respektera de mänskliga rättigheterna. Det är därför som TeliaSonera för ett år sedan var en av initiativtagarna till den dialog som nu omfattar 12 telekombolag från Europa och USA. Uppdraget är att arbeta fram gemensamma handlingsplaner som vi kan utgå ifrån när de tjänster vi erbjuder riskerar att utnyttjas på ett sätt som står i strid mot rätten till det fria ordet. Detta arbete är ännu i sin linda men vi har kommit en bit på väg. I torsdags presenterades de första resultaten vid konferensen Internet Freedom Forum i Stockholm. Mycket arbete återstår men en sak är klar – ett enskilt telebolag har små möjligheter att påverka, men en enad industri har något bättre förutsättningar. Myndigheter och säkerhetstjänster i hela världen har rätt att ta del av trafiken i näten. Kraven kan antingen finnas direkt i lagstiftningen eller på annat sätt innefattas i de villkor som ställts när en mobillicens tilldelats. Kraven omfattar bland annat att polis och rättsväsende ska få tillgång till den trafik som sker i näten. Teleoperatörerna är därmed förpliktade att förse myndigheterna med detta – även här i Sverige där polisen bedriver teleövervakning varje dag, där riksdagen beslutat att samtals- och datatrafik ska lagras, och där Försvarets radioanstalt (FRA) har tillgång till all data som passerar våra gränser. Så länge det finns ett rättssystem som vilar på en demokratisk grund gör det situationen enklare att acceptera. Det är svårare när det finns risk att tekniken används i repressiva syften. Men kravet att följa nationell lagstiftning kan ingen teleoperatör avvika från. Vi blir självfallet också illa till mods över att de tjänster vi tillhandahåller inte bara ger möjlighet att kommunicera globalt, utan också ger risk för övergrepp mot grundläggande mänskliga rättigheter. Samtidigt måste vi vara tydliga med att det inte är telebolagen som bryter mot mänskliga rättigheter. När informationen från näten används för att bryta mot mänskliga rättigheter vilar ansvaret på regimerna. När det sker är det inte ett enskilt telebolag som är skyldigt. Brott mot de mänskliga rättigheterna är ett problem för oss alla – alltså alla vi som har förmånen att leva i demokrati, för politikerna och för internationella organisationer som FN, EU och OECD. Alla är överens om att tillgången till telekommunikation är en viktig förutsättning för att människor med stöd av de tjänster vi erbjuder ska kunna kommunicera med vem som helst och få tillgång till information från hela världen. Telekom bidrar till att göra världen mer öppen. Vi får inte glömma det när vi diskuterar telebolagens, politikernas, och vårt eget ansvar för att så långt som möjligt värna de mänskliga rättigheterna. Lars Nyberg, vd och koncernchef, TeliaSonera ", "article_category": "other"}
{"id": 19242, "headline": "Allmännyttan säljs ut mot hyresgästernas vilja", "summary": "Snart fattar kommunfullmäktige i Stockholms stad beslut om försäljning av ytterligare 2.800 allmännyttiga hyreslägenheter – utan att fråga hyresgästerna. En undersökning Hyresgästföreningen gjort visar att 80 procent av de berörda anser det viktig att bo hos ett allmännyttigt bostadsbolag skriver Terje Gunnarsson ordförande för Hyresgästföreningen region Stockholm.", "article": "Kommunfullmäktige i Stockholms stad ska inom kort fatta beslut om utförsäljning av 2.800 allmännyttiga lägenheter i Bromma, Vällingby och Hagsätra. Under de senaste tio åren har 42.000 lägenheter sålts av de allmännyttiga bolagen i Stockholms stad. Försäljningen man går till beslut om tillkännagavs den 7 mars när borgarrådet Joakim Larsson (M) kallade till presskonferens i Stadshuset. De 2.800 lägenheterna finns i alla de tre allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholms stad (Svenska bostäder, Familjebostäder och Stockholmshem). Hyresgästerna hade inte fått någon information innan beslutet blev offentligt. Brev till de berörda hyresgästerna delades ut i brevlådorna först under eftermiddagen samma dag. Många fick beskedet via lokalradion på väg hem från jobbet. Att kommunala bostadsbolag driver igenom utförsäljningar utan att hyresgästerna blir involverade är upprörande. Dessvärre är det inte första gången detta händer. Hyresgästerna tvingas se sina hem bli sålda utan att ha blivit tillfrågade och utan att ha någon som helst möjlighet att påverka affären. Hyresgästföreningen genomförde helgen efter beskedet en undersökning bland boende i de sålda fastigheterna. Det visade sig att hela 80 procent ansåg att det var viktigt att bo hos ett allmännyttigt bostadsbolag. För oss på Hyresgästföreningen är resultatet inte förvånande. Vi vet att hyresgäster i allmännyttan är mer nöjda med sitt boende eftersom det lagstadgade hyresgästinflytandet ger hyresgästerna stor möjlighet att påverka sitt eget boende. Hyresgäster i allmännyttan har också en trygghet i den interna byteskön. För många är internkön en garanti för att de ska kunna byta lägenhet när livssituationen förändras; familjen växer eller krymper, man byter jobb eller vill flytta närmare släkt eller vänner. I ett slag försvinner nu den tryggheten för hyresgästerna i de berörda fastigheterna. Den aktuella försäljningen är dessvärre ingen isolerad händelse. Den är en del av en medveten politisk strategi där allmännyttan säljs för att finansiera andra kommunala utgifter och där antalet hyresrätter ska minska. Stockholms allmännytta kommer efter den aktuella försäljningen att ha minskat från drygt 110.000 lägenheter till 70.000 lägenheter. Det betyder att mer än en tredjedel av de allmännyttiga hyresrätterna har försvunnit från en storstadsregion som varje dag ökar sin befolkning med två busslaster. Politikerna talar sig ofta varma om vikten av fler hyresrätter för en växande och dynamisk tillväxtregion. Inför valet lovade politikerna i Stockholms stad en kraftig nyproduktion av hyresrätter. Men det är stor skillnad mellan ord och handling. Trots alla löften är det faktiska tillskottet av hyresrätter negativt i Stockholm. År 2010 var nettoförändringen av hyresrätter minus 8.000, och under perioden 2000–2010 har antalet hyresrätter minskat med 33.000. Det är oansvarigt av kommunpolitikerna att på detta sätt försöka undandra sig sitt bostadsförsörjningsansvar. I stället för att i handling verka för en utveckling av Stockholmsregionen smiter man undan och skyfflar problemet under mattan i hopp om att någon annan ska ordna det. Och som om det inte vore nog med att åderlåta hyresrättsbeståndet i Stockholm vill man även urholka de allmännyttiga bostadsbolagens ekonomi. Därför röstar de folkvalda även om utdelning av 1,3 miljarder från bolagen. Pengar som ska gå till annan kommunal verksamhet som vägar, centrumanläggningar, idrottsanläggningar och exploateringskostnader för nya bostadsområden (utan krav på nyproduktion av hyresrätter). Pengar som hyresgästerna har betalat in till bolagen och som nu ska användas för att lappa och laga kommunens egen budget, vilket i klartext innebär en dubbelbeskattning av hyresgästerna. Det är skamligt! Terje Gunnarson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 19248, "headline": "”Sverige ska inte lämna afghanerna i sticket”", "summary": "En hastig reträtt från Afghanistan är inte ett alternativ. Vi är där för att ta ansvar, inte för att fly undan det. Därför är det viktigt att Sverige fortsätter med ett brett engagemang i Afghanistan även bortom 2014, skriver Kerstin Lundgren, Centerpartiets utrikespolitiska talesperson, i en replik.", "article": "Hur ska ett nytt inbördeskrig undvikas i Afghanistan, på vilket sätt ska Sverige stödja landet i en kommande fredsprocess och hur ska kvinnors rättigheter säkerställas i ett kommande fredsavtal med talibanerna? Fyra FOI-analytiker ställer dessa högaktuella frågor på DN Debatt 18/4. När Australien nyligen meddelat att de planerar att hämta hem sina soldater från Afghanistan ett år tidigare än aviserat och högt uppsatta svenska försvarspolitiker signalerar en osäkerhet kring Sveriges linje så är frågorna berättigade. För Centerpartiet är en hastig reträtt inte ett alternativ. Vi är i Afghanistan för att ta ansvar, inte för att fly undan ansvar. Därför är det positivt att Karin Enström, ny försvarsminister, tidigare också signalerat att Sverige skall fortsätta med ett brett engagemang i Afghanistan även bortom 2014. Vår närvaro i Afghanistan har aldrig varit enkel, men Sverige har, på inbjudan av afghanska regeringen, ett tydligt FN-mandat och tillsammans med cirka 50 andra länder åtagit sig att hjälpa den afghanska regeringen att bygga säkerhet för utveckling. Det är inte och har aldrig varit riskfritt. I slutet av 2010 fattade alliansregeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet ett beslut om att Sverige skall dra sig ur Afghanistan först under 2014, med förbehåll att situationen på marken skall vara en avgörande utgångspunkt. För Centerpartiets räkning står den överenskommelsen fast. Centerpartiet anser, i likhet med den afghanska regeringen, att Isaf-styrkans närvaro fortfarande betyder mycket för säkerheten i Afghanistan. Världsamfundets ansvar för att stötta det krigshärjade landets väg mot demokrati och stabilitet måste fortsätta, med successivt större tyngdpunkt på civila insatser. Vår gemensamma insats ska bidra till förbättringar, inte minst för många av landets kvinnor som tvingas välja mellan personlig säkerhet och att delta i demokratiutvecklingsarbetet. Val stundar både 2014 och 2015. Centerpartiet ser även ett behov av fortsatt svensk närvaro efter 2014, framför allt genom fortsatta utbildningsinsatser för Afghanistans armé och polis. Partiets hållning är fortsatt att vi ska slutföra vår insats på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Det är vi skyldiga den afghanska civilbefolkningen, våra svenska trupper och övriga nationer i Isaf. Det är vi också skyldiga alla dem som redan gjort personliga uppoffringar för fred och säkerhet i Afghanistan. Kerstin Lundgren (C), riksdagsledamot & utrikespolitisk talesperson ", "article_category": "other"}
{"id": 19254, "headline": "Att blunda för vad vi äter hjälper inte djuren", "summary": "I många länder är det helt naturligt att gå på restaurang och bland levande fiskar peka ut vilken man vill äta, men inte i Sverige. Här tappar vi aptiten om vi får reda på hur de djur som vi äter såg ut i livet. Att blunda för att det är djur vi äter är ingen ansvarsfull inställning, skriver restaurangägaren Peter Liu. Han anser att vi i stället borde verka för att de har det så bra som möjligt när de lever och att slakten sköts på ett humant sätt.", "article": "I Sverige är det inte accepterat för restauranger eller butiker att hålla levande fiskar som sedan serveras. Varför vill vi inte veta vad det är vi äter? Tror vi att vi är bättre människor om vi inte ser att vår mat kommer från djurvärlden? Och varför är det okej att se levande skaldjur som vi tänker äta men inte fiskar? Efter att ha bott och arbetat i Stockholm i tjugo år har jag, som kines, fortfarande svårt att förstå varför det hymlas så mycket kring vad vi äter. Var tror svenskarna att kött- och fiskrätterna på deras tallrikar kommer ifrån? Intalar man sig att det är något som växer på åkern eller kanske rent av tillverkas i en fabrik? I många länder är det vanligt att restauranger har ett akvarium med levande fiskar som gästerna kan välja bland till sin måltid. Detta är inte möjligt i Sverige. Här tycker vi synd om fiskarna och tappar aptiten om vi får reda på hur de djur som vi äter såg ut i livet. På min restaurang har vi ett akvarium med fiskar som vi inte använder i matlagningen. Vissa svenska gäster som ser akvariet blir genast skeptiska och undrar om vi använder fiskarna i maten. Kinesiska och thailändska gäster har däremot frågat om de kan få välja en fisk som de vill äta. Att peka ut vilken fisk man vill äta är helt naturligt i andra länder, men konstigt nog inte i Sverige. Ännu konstigare är det att svenskar som är på semester i Thailand verkar tycka att det är okej där, men inte skulle kunna tänka sig att göra samma sak här hemma. Genom att hålla fiskarna på restaurangen kan gästen vara säker på att fisken är färsk. Maten blir också både godare och nyttigare när fiskköttet slipper transporteras och lagras i kyl eller frys. För fiskens egen del ser jag inga nackdelar med det, så länge restaurangen följer Djurskyddsmyndighetens regler för hållande och avlivande av fisk. Dubbelmoralen kring vad vi äter gäller förstås inte bara fisk. Våra svenska gäster har också till exempel reagerat negativt på bilder av hela ankor (trots att de har varit grillade och utan huvud och fötter). Alla tecken som tyder på att maten en gång varit levande gör att de mår dåligt och maträtter som ”spädgris” har vi fått stryka från menyn. Jag skulle förstå om det bara var vegetarianer som reagerade, men vad är det som gör att de allra flesta gladeligen sätter tänderna i såväl kött som fisk så länge de inte ser vilket djur det är de äter? Det är en skenhelig inställning som jag tror inte gynnar vare sig konsumenterna eller djuren. Att blunda för att det är djur vi äter är ingen ansvarsfull inställning. Den som verkligen känner medkänsla för djuren borde i stället verka för att de har det så bra som möjligt när de lever och att hanteringen runt transport och slakt sköts på ett humant sätt. En annan sak som förbryllar mig är att den motsägelsefulla medkänsla som folk har med fiskar inte sträcker sig till skaldjur. När det gäller till exempel humrar och jätteräkor finns det restauranger även här i Stockholm som har akvarium med levande djur som sedan serveras. Jag känner igen tanken om att inte vilja se de djur man ska äta från den buddistiska tron, som förkastar köttätande om man så mycket som misstänker att djuret blivit slaktat för ens egen skull. Kanske är svenskarna inspirerade av det? Jag skulle i alla fall gärna vilja veta om det finns några sakliga grunder till motståndet mot levande fiskar i restauranger och fiskbutiker. Det här är frågor som skulle behöva komma upp till ytan och debatteras. Först då kan det leda till något som är positivt både för djur och för människor. Peter Liu, delägare i Restaurant China i Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 19255, "headline": "”Regeringens nya definition av miljöbilar är en halvmesyr”", "summary": "Tummen ned för vårbudgeten. Alliansregeringen har som mål en fossiloberoende fordonsflotta år 2030. Vad som menas med detta är höljt i dunkel – även för berörda myndigheter. Om det betyder att fordonen i huvudsak ska gå på fossilfria drivmedel är utmaningen jättelik. Regeringen måste mot den bakgrunden ompröva vårbudgetens förslag till ny miljöbilsdefinition samt se över beskattningen av förmånsbilar, skriver Per Kågeson.", "article": "Kraven på bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp från ”miljöbilar” är så frikostigt satta att systemet motverkar klimatpolitiken. När regeringen nu i vårbudgeten äntligen föreslår en skärpning handlar det tyvärr om en halvmesyr (se vidare faktaruta). En bil av genomsnittlig europeisk tjänstevikt (1.372 kg) föreslås få släppa ut högst 95 gram koldioxid per km i blandad körning för att betecknas som miljöbil. Så långt är allt väl. Gränsvärdet motsvarar EU:s preliminära mål för nya bilar år 2020. Men problem uppkommer när regeringen vill sänka ribban för tunga bilar i syfte att kompensera dem för högre bränsleförbrukning samt acceptera höga koldioxidutsläpp från fordon som kan köras på biodrivmedel. Dessutom vill regeringen att befrielse i fem år från fordonsskatt ska vara det incitament som knyts till miljöbilar. Det innebär att den som köper en dieselbil får en mer än dubbelt så stor skattebefrielse än den som väljer en bensinbil med exakt samma utsläpp per km. Förslaget om att kompensera tunga bilar för högre bränsleförbrukning följer EU-direktivet som motiverar ett frikostigare gränsvärde med att stora bilar har högre lastkapacitet än små. Mot detta kan invändas att kompensation för ökad vikt motverkar val av lätta konstruktionsmaterial vilket försvårar uppfyllande av klimatmålet. Kompensationen skulle vara lättare att acceptera om den hade utgått från fordonets storlek baserat på dess bottenyta. Med det här förslagets konstruktion premieras inte bara ökat utrymme utan också tyngre och starkare motorer. Om regeringen trots allt vill anknyta till EU-direktivet (vilket den inte måste) så skulle de negativa effekterna kunna begränsas genom en övre gräns för viktkompensationen. Enligt regeringsförslaget får en ”miljöbil” som väger 2.500 kg släppa ut 147 gram per km. Men det finns redan stora bilar med utsläpp under 120 gram, till exempel Volvo V70 DRIVe och Volkswagen Passat BlueMotion. Det vore rimligt att sätta en övre gräns för viktkompensationen, kanske till 130 g/km. Det bör även en sjusitsig familjebil klara. Med gällande regler tillåts bilar som kan köras på E85 eller fordonsgas släppa ut 218 gram per km, medan övriga bilar inte får ha högre utsläpp än 120 gram. Det innebär ett pålägg på 98 gram per km för alternativbränslebilarna. Regeringen meddelar nu att de generösare kraven för sådana bilar ska fasas ut inom några år. Det är bra. Alla bilar måste bli riktigt snåla om biodrivmedlen ska räcka till någon större del av fordonsparken. Men regeringen vill inte ta hela steget nu och förklarar inte varför den vill vänta. Regeringen föreslår att alternativbränslebilar ska tillåtas 55 extra gram (150 i stället för 95 g). Låt oss som exempel ta en etanolbil av medelvikt som släpper ut 150 gram när den körs på bensin. Man kan förmoda att denna bil under sin livstid i praktiken körs till cirka hälften på bensin och till hälften på etanol som produceras med 50-procents klimateffekt. En sådan bil skulle ge upphov till 113 gram fossil koldioxid per km. Riktigt destruktivt kan pålägget bli när tillverkare av stadsjeepar inser att de till en kostnad av någon extra tusenlapp kan göra sina bilar etanolkompatibla. Då kan en SUV på 2.500 kg bli ”miljöbil” även om den släpper ut 202 gram per km! Alternativbränslepåslaget bör snarast avvecklas. Om regeringen av någon anledning inte vill göra det nu bör pålägget göras betydligt mindre generöst än vad som föreslås. Att miljöbilar belönas med befrielse från fordonsskatt i fem år leder till att värdet av befrielsen blir mycket större för dieselbilar än för bilar som drivs med bensin. Reduktion med ett gram koldioxid belönas olika. Att problemet alls uppkommer beror på att dieselbilar betalar högre fordonsskatt för att uppväga fördelen av att deras bränsle är lägre beskattat än bensin. Likabehandling kan skapas genom att höja dieselskatten till bensinskattens nivå och samtidigt sänka dieselbilarnas fordonsskatt. En sådan reform genomfördes i Storbritannien för snart 20 år sedan. En alternativ möjlighet är att begränsa fordonsskattesänkningen för dieseldrivna miljöbilar till vad som motsvarar skatten för en likadan bensinbil. Svårare än så behöver det inte bli! Alliansregeringen har som mål att fordonsflottan ska vara fossiloberoende år 2030. Vad som menas med detta är höljt i dunkel och berörda myndigheter har inte fått någon hjälp med tolkningen. Men om det innebär att fordonen i huvudsak ska gå på fossilfria drivmedel är utmaningen jättelik och svår att klara om inte alla fordon blir optimalt bränslesnåla. Sverige har EU:s mest bränslekrävande fordonspark och även om utsläppen från nya bilar minskat påtagligt under senare år så ligger vi fortfarande högst bland de gamla medlemsländerna. Medan de två största storklasserna svarar för 57 procent av försäljningen i Sverige uppgår deras andel inom EU till 25 procent. Därtill har Sverige EU:s i särklass högsta andel fyrhjulsdrivna bilar. Bilparkens sammansättning påverkas också av den förmånliga beskattningen av förmånsbilar. Enligt en studie av Copenhagen Economics (på EU-kommissionens uppdrag) underbeskattas de svenska förmånstagarna med motsvarande 0,3 procent av BNP. Så mycket handlar det förmodligen inte om, men Sverige har internationellt sett en hög andel förmånsbilar och det är i sig ett tydligt tecken på att de svenska skattereglerna är mycket förmånliga. Kanske var de tänkta som ett stöd till Volvo och Saab som länge dominerade förmånsbilmarknaden. Om regeringen trots målsättningen om fossilfri fordonspark vill fortsätta att stödja företag som säljer stora bilar kunde den väl ändå införa någon typ av bränslesnålhetsincitament i förmånsbeskattningen. Det vore klimatmässigt mycket mera motiverat än att fortsätta stödja gasbilar med 40 procents nedsättning av förmånsvärdet (utan minsta krav på bränsleeffektivitet). Jag har i en studie utförd på uppdrag av Finansdepartementet föreslagit att Sverige ska införa ett bonus-malussystem för nya personbilar. Det innebär att törstiga bilar får betala avgifter och att intäkterna används för att premiera bilar med låga utsläpp. När en sådan modell infördes i Frankrike ledde den till att utsläppen från nya bilar snabbt sjönk med 10 procent. Flera oppositionspartier förordar en sådan modell, men regeringen har varit kallsinnig. Kanske borde den som ett minimum överväga att införa bonus-malus i förmånsskattesystemet. Volvo V70 finns trots allt i varianter som släpper ut allt från 119 till 237 gram koldioxid per km. Sverige har lång väg kvar till fossilfri fordonstrafik. Om regeringen menar allvar får den inte försitta något tillfälle att driva utvecklingen i rätt riktning. Därför bör den ompröva förslaget till ny miljöbilsdefinition samt se över beskattningen av förmånsbilarna. Per Kågeson, professor i miljösystemanalys vid Centrum för transportstudier, KTH ", "article_category": "other"}
{"id": 19262, "headline": "Familj och fiske fyller fritiden", "summary": "Patrik Brunströms passion för sportfiske är så stor att han håller på att göra sin hobby till levebröd. Men familjen kommer före fisket.", "article": "Hans farfar, morfar, farbröder och pappa fiskade. Helt naturligt började Patrik Brunström själv att fånga fisk tidigt. Fick han som han ville skulle det i dag vara hans födkrok på heltid. – Men när jag skulle börja gymnasiet var man i den där åldern när man inte riktigt vet vad man vill göra. Det blev fordonsteknisk linje för min del. Patrik Brunström försörjer sig som bilmekaniker. Den gamla sortens bilverkstäder tror han inte kommer att leva kvar så länge till, när fel på moderna fordon diagnosticeras av apparatur som bara märkesverkstäderna har tillgång till och vinsterna ligger i eftermarknaden. Han beklagar alla som därför blir utan jobb, men har själv med bilelektronik som specialitet dock sitt på det torra. Även om han skulle föredra på det våta: – I tonåren idrottade jag mycket, det blev innebandy, fotboll, snowboard. Men sedan i tjugoårsåldern började det där med fiske ta fart igen. Som sportfiskare utvecklar man ett slags intuition och instinkt som gör att man kan se på vattnet och ana vad som finns i det. För Patrik Brunströms del har det handlat om att gradvis professionalisera sin hobby. Han har dels hoppat ombord när sportfiskearrangörer behövt hjälp, men sedan tre år är han själv egenföretagare som ordnar egna turer för sportfiskare som vill prova lyckan i till exempel Mälaren, Vänern, Vättern, Stockholms skärgård, utanför Skåne eller norska Røst och Vaerøy, eller sjötransporter för dem som är hugade på sälsafari eller fågelskådning. När det handlar om långväga destinationer och många deltagare hyr han ofta båtar på ort och ställe. Tripperna med betalande deltagare mättar inte Patrik Brunströms eget behov av att komma ut på sjön, men täcker en del av de egna kostnaderna. Hans moderna (av någon anledning odöpta) båt med kojplatser för två, kraftig motor, elektronisk utrustning och trailer för transporter kostar mer än en halv miljon, och vissa fiskevatten kan man bara ta sig till med sjöflygplan eller helikopter. En kostsam hobby? – Fiske kan ju vara jättebilligt också. Det kan räcka med att sätta sig på en brygga med en kall öl och meta med mask mitt i sommaren för att det ska kännas bra. Fiska kan man alltså göra med olika tekniker, beroende på vilket slags fisk man är ute efter och i vilka vatten. Vilka metoder Patrik Brunström föredrar går i vågor, han förkastar inte att pilka, fiske med fluga eller vanligt spö, men: – De senaste fem åren har det handlat mycket om trolling (en fiskemetod där betet är fastsatt på upp till tio spön som samtidigt dras efter båten) efter lax. Den största jag har fått var på 12,3 kilo, utanför Simrishamn. Han har tagit en sjätteplats i SM i trolling och kommit tvåa som deltagare i ett annat team. Den 25 till 28 april är det dags för ”Trolling Master Bornholm” där Patrik Brunström, hans far och en kompis utgör ett av 280 team som ska slåss om delar av de sammanlagda prispengarna på 180 000 danska kronor. Patrik Brunström tillämpar den bland sportfiskare vanliga principen ”C&R”, det vill säga ”catch and release”, alltså att så ofta som möjligt släppa tillbaka den fångade fisken i vattnet. Dock inte alltid: – Om jag tycker om att äta fisk jag fångat? Absolut! Jag tar upp för husbehov också och älskar att laga mat. Gärna grillad lax, och gös är en annan favorit ... Familjen är det mest värdefulla i nyblivne småbarnsföräldern Patrik Brunströms liv, och kommer följaktligen före fisket. Han har dessutom ett heltidsjobb att sköta. – Familjen är inte lika på hugget som jag, men det går att lura ut grabben och fiska, och han tycker det är kul att åka båt. Men Patrik Brunström har förståelse för att det bara blev en dags djuphavsfiske (då han fick en sex kilos tonfisk) under en Thailandstripp, och att ingen annan hade lust att tillbringa fem dygn till sjöss under semestern. Även om han lockas av att ta jägarexamen inser han att det inte finns utrymme för att också jaga på land, eller att ta upp trumspelet som är en annan passion. – Familjen och fisket tar det mesta av min fritid. Patrik Brunström Gratuleras till: Fyller 30 år den 19 april. Firar: Fest för familj och kamrater hemma hos sin far. Familj: Sambon Ann-Sofie, som arbetar på förskola, bonussonen Maximilian, 9, och dottern My, snart 14 månader. Bor: Lägenhet i Kungsängen. Gör: Bilmekaniker, driver företaget Sportfiskeguide. Största fångade fiskarna: Torsk på 14 kilo, lax på 12,3 kilo, gädda på 12 kilo. Intressen: Lyssnar mycket på hårdrock, och gärna progressiva metalbandet Dream Theatre med trummisen Mike Portnoy. Men det ska vara cd, absolut inte radio eller komprimerade ljudfiler nerladdade i telefonen. På nätet: www.teamsilverguiderna.blogspot.com ", "article_category": "other"}
{"id": 19277, "headline": "Den största vårdsatsningen någonsin i Stockholm", "summary": "Nu satsar vi ytterligare 28 miljarder på förbättringar av sjukvården, skriver alliansens landstingsråd. Pengarna ska bland annat användas till upprustning av akutsjukhusen och att skapa vårdplatser för äldre. Vi vill inrätta ett sjukhus med äldreprofil.", "article": "Framtidens patienter kommer att ställa nya krav på sjukvården. Fler människor kommer att leva med kroniska och vårdkrävande sjukdomar. Samtidigt kommer nya avancerade medicinska behandlingar att finnas tillgängliga för fler. Mot den bakgrunden presenterar vi i alliansen i Stockholms läns landsting nu konkreta förslag på satsningar för att förverkliga den tillgängliga och jämlika sjukvård som stockholmarna har rätt till. Vi vill skapa fler vårdplatser för äldre, bygga ut sjukhus, förbättra vårdmiljöerna i psykiatrin och korta väntetiderna på akutmottagningarna. Satsningen är den största som någonsin gjorts i Stockholm. Ett växande Stockholm med allt fler äldre invånare kräver en smartare vårdplanering. För att akutsjukhusen ska klara av ett ökat tryck, måste de patienter som inte behöver akutens resurser tas hand om på ett bättre sätt. Detta inte minst för att minska väntetiderna. I den nya planen för framtidens hälso- och sjukvård, som sträcker sig till 2022, lägger vi i alliansen fokus på en sammanhållen vårdkedja och mer vård närmare patienten. Utöver de nära 20 miljarder kronor som redan är avsatta för Nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna, planerar vi ytterligare 28 miljarder kronor på förbättringar av sjukvården. Höga miljö- och effektivitetskrav genomsyrar alla investeringar; en bättre användning av resurser gör att patienterna får mer vård för pengarna. Genomförandet av Framtidsplanen omfattar tre huvudområden: hälso- och sjukvårdsuppdrag, lokaler och investeringar samt kompetensförsörjning och forskning. Några av de satsningar som vi genomför de kommande åren är: 1. Investeringar i sjukhusen. 14 miljarder satsas på akutsjukhusen, där bland annat nybyggnation och renoveringar på Södersjukhuset, Huddinge, Danderyd och Södertälje ingår. För att trygga tillgången till vårdplatser utanför akutsjukhusen satsar vi i en första fas cirka två miljarder kronor på att rusta upp och anpassa byggnaderna vid Sollentuna, Löwenströmska, Sabbatsberg och Dalens närsjukhus. 2. Fler vårdplatser för äldre. Den geriatriska vården byggs ut över länet, med ökad tillgång till diagnostik, behandling, och andra specialistkompetenser. Dessutom vill vi inrätta ytterligare sjukhus, bland annat med äldreprofil, där vi samlar kompetens inom äldrerelaterade sjukdomar och skador. Palliativ vård och avancerad sjukvård i hemmet breddar sina uppdrag så att de kan ta emot fler patienter. Genom att inrätta sjukhus med äldreprofil får vi in hela vårdkedjan med diagnostik, behandling och rehabilitering under ett och samma tak. En-dörr-in-principen kommer att underlätta livet för många sjuka och leder till effektivare användning av sjukvårdens resurser. 3. Vårdguiden uppgraderas. Det ska vara enkelt att komma i kontakt med vården och enkelt att välja den vård som passar de egna behoven bäst. Vårdguiden ska kompletteras och erbjuda trepartssamtal med tolk, tidsbokningstjänster och uppföljningssamtal. Sjukvården ska vara tillgänglig även för dem som inte har svenska som modersmål. 4. Tioårig investeringsplan. En total genomgång av operationskapaciteten vid sjukhusen ska göras, inklusive en översyn av vårdplatser och upprustningsbehov. Genom att optimera användningen av befintliga lokaler och resurser, kan vi satsa ännu mer pengar på sjukvården och samtidigt se till att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Alliansens sjukvårdspolitik höjer kvaliteten och tillgängligheten. Genom att redan nu lägga fast en långsiktig plan för hur sjukvården ska byggas ut under de kommande tio åren, förbereder vi oss för den tillväxt och expansion som väntar Stockholm. Torbjörn Rosdahl, (M), finanslandstingsråd Birgitta Rydberg, (FP), sjukvårdslandstingsråd Stig Nyman, (KD), forsknings- och äldrelandstingsråd Gustav Andersson, (C), miljö- och skärgårdslandstingsråd ", "article_category": "other"}
{"id": 19286, "headline": "”Barnen behöver båda sina föräldrar”", "summary": "Barn som bor växelvis mår bra, men något sämre än barn som bor i kärnfamiljer. Sämst mår barn som bor på heltid hos en förälder. Det visar en ny svensk undersökning. ”Barn mår bra av att ha tillgång till båda föräldrarna”, säger barnpsykologen Malin Bergström.", "article": "En halv miljon barn i Sverige har föräldrar som inte bor ihop. Trettio procent – tre av tio – av dem bor växelvis hos sin mamma och sin pappa. Förmodligen kommer siffran att öka, tror Malin Bergström, barnpsykolog och forskare vid Chess, Centrum för ojämlikhetsforskning, vid Stockholms universitet. – Vi ligger långt fram när det gäller jämställdhet i Sverige, troligen främst i världen, och att bo växelvis är ett sätt för båda föräldrarna att ha en nära relation till sitt barn fast de separerat. Dessutom verkar barnen må bra av det, säger hon. Socialstyrelsen har i samarbete med Chess skrivit en rapport utifrån en undersökning som genomfördes 2009 bland Sveriges alla barn i årskurs 6 och 9 om levnadsförhållanden och psykiskt mående. 172 000 barn deltog. En fråga gällde hur barnen mådde relaterat till hur de bodde. Undersökningen visar att bäst mår barn till föräldrar som bor tillsammans. Bra, men något sämre, mår barn som bor växelvis hos sina föräldrar. Sämre mådde barn som bodde mest hos en förälder. Allra sämst mådde barn som bodde enbart hos en förälder. – Det tyder på att barn mår bra av att få behålla vardagskontakten med båda sina föräldrar. De får tillgång till båda sina föräldrar, säger Malin Bergström. Att barn som bor växelvis mår något sämre än barn i kärnfamiljer vet man inte vad det beror på. –  Att ha varit med om någonting jobbigt, som en separation ju oftast är, kan vara orsaken. Barnen har en erfarenhet som barn i kärnfamiljer inte har. En separation skakar om ett barns liv i grunden, säger Malin Bergström. Men det är en erfarenhet som inte är farlig att gå igenom, påpekar hon samtidigt. – Man ska komma ihåg att de flesta barn i Sverige generellt sett mår bra i dag. I forskningsprojektet Elvis arbetar Malin Bergström och två andra forskare med flera studier om växelvis boende och barns psykiska och sociala välbefinnande. En intervjustudie med föräldrar till barn under fyra år om hur de små barnen och deras föräldrar upplever varannanvecka-livet pågår just nu. På 1980-talet bodde bara en procent, ett av hundra, av alla barn till skilda föräldrar varannan vecka hos sin mamma och pappa. Vanligast var att bo kvar med sin mamma och träffa pappa på helger och lov. 1998 kom en ny lag som automatiskt gjorde att föräldrarna fick gemensam vårdnad vid en skilsmässa. Detta gjorde att det växelvisa boendet ökade kraftigt. I början av 2000-talet bodde drygt 17 procent barn varannan vecka hos sina föräldrar. – Jag tittade nyligen i gamla föräldratidningar från 90-talet när mina egna barn var små. Det var slående hur mycket som handlade om pappor som tappade kontakten med sina barn – och om hur smärtsamt det var, säger Malin Bergström. Vad är det som gör det växelvisa boendet så bra efter en separation? – Min erfarenhet från de intervjuer jag har gjort med småbarnsföräldrar är att den största fördelen de upplever är att de får behålla kontakten med barnen. Och att de även får vila, och att de därmed känner att de blir bättre föräldrar, säger Malin Bergström. De är också övertygade om att barnen behöver båda sina föräldrar och att båda är lika viktiga. Om man tittar på den forskning som finns om helt ensamstående föräldrar ser man hur enormt slitigt det är för ensamstående mammor, och hur psykiskt påfrestande det är för pappor som inte får träffa sina barn, säger Malin Bergström. – Att ha barnen växelvis hos sig handlar också om att orka ha ett liv, säger hon. I dag brukar man avråda föräldrar till barn under fyra år att bo växelvis. På många familjerätters hemsidor står det uttryckligen att rätten inte rekommenderar det. Det tycker Malin Bergström delvis bygger på en gammaldags uppfattning om att små barn främst knyter an till mamman, och att de därför har svårt med separationer från henne. – Vi vet i dag att barnet kan knyta an till båda sina föräldrar och att pappor numera oftast är väldigt närvarande. För mig som barnpsykolog tycker jag att det är konstigt att fokus inte ligger på att barnet ska bygga upp en bra relation, och få en känslomässig tillgång, till båda sina föräldrar. Men samtidigt vill jag understryka att vi inte vet hur de små barnen mår. Det är det vi ska undersöka, säger hon. Kritiken mot det växelvisa boendet brukar ibland handla om att barn riskerar att utsättas för de vuxnas konflikter. – Finns inte det där kittet mellan föräldrarna – för att de är så arga på varandra – så måste barnet själv hålla ihop övergångarna mellan föräldrarna inom sig. Det kan vara svårt. Men man måste fråga sig hur det andra scenariot ser ut. Att bara bo med en förälder och leva med någon slags saknad efter den andra föräldern är också mycket tungt, säger Malin Bergström. – Växelvis boende är inte lösningen på alla problem, det passar inte alla. Men det är ändå något bra med att föräldrar försöker hitta lösningar tillsammans efter en separation. Elvis Studien som Malin Bergström och hennes kolleger genomför just nu heter Elvis. Till studien söker forskningsgruppen föräldrar till barn under fyra år som bor växelvis. För mer information: www.chess.su.se/elvis Har du frågor som rör barn och familjerelationer? Har du egna frågor som rör familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola eller förskola? Psykologen och forskaren Martin Forster svarar på utvalda frågor. Du kan vara anonym. Skriv till fragainsidan@dn.se. ", "article_category": "other"}
{"id": 19288, "headline": "Stora brister i Stockholms ambulanssjukvård", "summary": "Ambulanspersonalen kan ha arbetspass där de ska hinna med 20 uppdrag på 14 timmar, och inte hinner ta rast. Det finns inte heller tillräckligt med tid att göra rent ambulanserna och fylla på material, skriver oppositionslandstingsrådet Dag Larsson (S). Nu kräver han att stockholmarna snabbt får rätt till trygg och säker ambulanssjukvård.", "article": "För drygt ett år sedan nekade SOS Alarm 23-årige Emil Linell ambulans trots att han hade sprucken mjälte. Därefter har anställda i ambulanssjukvården vittnat om en alltmer pressad arbetssituation. Patientorganisationer uttrycker oro. Många har börjat fråga sig hur det egentligen står till med vår ambulanssjukvård. Kan man lita på den? För att ta reda på mer har Socialdemokraterna under några månader gjort besök i verksamheten, haft samtal med personal, fackliga företrädare och chefer. Vi har mött ett växande missnöje och en påtaglig oro. I dag presenterar vi en rapport som pekar på stora brister i ambulanssjukvården. Rapporten visar att möjligheterna blivit ytterst begränsade för personalen att göra måltidsuppehåll och toalettbesök eller ta rast under arbetspassen. En ambulanssjuksköterska berättar om ett helgarbetspass nyligen då teamet arbetade 14 timmar i sträck. Under den tiden hade de 20 uppdrag. Ett genomsnittligt uppdrag tar ungefär en timme och har i snitt en körsträcka på 2,2 mil. Med sådana arbetsförhållanden hotas det patientsäkra omhändertagandet. Vidare befinner sig ambulansfordonen i allt mindre utsträckning på stationerna, vilket för med sig att både påfyllning av material och rengöring av bilarna brister. Det finns tillfällen då personalen byts av på akuten och där fordonet inte kommer in till stationen på tre dygn,vilket gör att desinficering av ambulansen inte ges tid och möjlighet att göras ordentligt. En ambulans kan åka från ett uppdrag med exempelvis en patient med kräksjuka till en transport av en nyförlöst kvinna med barn utan att fordonet hinner rengöras så grundligt som det borde. Ur smittskydds- och patientsäkerhetsperspektiv är detta helt förkastligt. Frågan är om antalet ambulanser är tillräckligt för att möta det behov som finns. I jämförelse med de andra storstadslänen kan konstateras att det i Stockholms län finns en ambulans per 34.000 invånare, medan det för Skåne är 23.000 invånare per ambulans respektive 19.000 invånare per ambulans i Västra Götaland. Delvis går detta att förklara med skillnad i yta och befolkningstäthet, men det är tveksamt om det verkligen kan förklara hela skillnaden. Vi har också fått information om dåligt underhållna bilar och en alltför låg bemanning hos vissa ambulansföretag. För att passen i en dygnsambulans ska fyllas fullt ut behövs egentligen en bemanning på 8 personer. Men vissa företag har nu sänkt bemanningen till 7,3 personer per dygnsbil. Effekten blir att tjänstgörande personal får arbeta längre pass. För de småbarnsföräldrar som arbetar inom ambulansen innebär detta ytterligare en press eftersom de aldrig kan vara helt säkra på att komma från jobbet i tid. Många av bristerna i ambulansverksamheten går att härleda till den senast genomförda upphandlingen där fokus låg på vem som kunde utföra länets ambulanstjänster till lägsta pris. Viktningen i utvärderingen av anbuden var 75 procent pris och bara 25 procent kvalitet. Allt talar för att arbetsmiljö, bemanning och underhåll nu får stå åt sidan när priset överordnas kvaliteten. Dessutom har målet om att ambulansen ska finnas på plats inom 10 minuter efter prio1-larm skrotats. Efter vår granskning drar vi följande slutsatser: 1. Framtida upphandlingar måste lägga större tyngd på kvalitet och mindre på pris. 2. En utökning av antalet ambulanser måste övervägas. 3. Landstinget måste börja utöva tillsyn av rengöringen av amulansfordon. Hygien- och smittskyddskrav måste alltid kunna garanteras. 4. Landstinget måste begära av entreprenörerna att personalen ges rimliga raster. 5. Landstinget följer inte upp information om frekvens och orsaker till att ambulanser tas ur drift, vilket måste bli regel. Det borde inte få råda stora skillnader mellan ambulansföretagen vad gäller tillgång på reservfordon eller skick och driftsäkerhet i fordonsparken. 6. Samverkan mellan de olika aktörerna måste förbättras. I dag skyller de tre inblandande aktörerna på varandra: att SOS Alarm inte prioriterar rätt, att entreprenörerna inte har tillgängliga bilar, att landstinget gjort en upphandling som inte ger rimliga ekonomiska villkor. Sanningen är att alla tre brister. En berättigad fråga är varför den högst ansvariga för sjukvården i Stockholms län, sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M), inte har agerat. Känner hon inte till bristerna? Eller struntar hon i dem? Stockholmarna måste snabbt få rätt till en trygg och säker ambulanssjukvård och personalen förtjänar en bra arbetsmiljö. Dag Larsson, oppositionslandstingsråd (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 19291, "headline": "”Psykisk sjukdom inte skamligt”", "summary": "Psykologen Christer Olsson blev fri från sin depression och svåra ångest efter åtta år. I sin nya bok vill han ge hopp till andra drabbade.", "article": "En morgon i december 2001 intar de mörka tankarna Christer Olsson. Han sitter i sin bil på en parkeringsplats i Göteborg och kan inte hålla mot. Det är början på åtta års djup depression och svår ångest. I dag är han frisk och vill berätta. Han vill ge hopp åt andra som drabbas, och åt deras anhöriga. Han gör det i boken ”En väg tillbaka” som nyligen gavs ut på Libris förlag. Han har en del att bidra med: Förutom sin egen långa och svåra erfarenhet är Christer Olsson också psykolog. – Jag vill komma åt stigmatiseringen. Att ha en psykisk sjukdom är inget skamligt och ingen moralisk defekt. Inte minst vill Christer vända sig till människor som, liksom han själv, har en kristen övertygelse. – Ibland kan det vara mycket svårt att vara kristen och drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte ovanligt att man förebrår sig själv, eller får höra av andra: ”Du drabbas för att du inte har levt som du borde leva.” Eller ännu värre: ”Det här är ett straff för att du inte levt som man ska som kristen.” Hans viktigaste råd till den som drabbas är att acceptera sjukdomen och berätta om den. – Det är nödvändigt för att man ska få den kraft och den tid att läka som behövs. Jag försökte hålla det hemligt för min 86-åriga mor för att inte göra henne ledsen. Men det fullständigt luktade ångest om mig, och hon undrade vad som var fel: Hade jag fått cancer? Skulle vi skiljas? Så vi berättade – och tröstade. Han pekar ut tre orsaker till att han till slut blev frisk efter åren av djup depression och svår ångest. För det första: Tiden. Han hade haft depressioner två gånger tidigare, på 80-talet, och båda gångerna var det över efter drygt tre månader. Att det skulle ta åtta år denna gång hade han aldrig kunnat föreställa sig. För det andra: Hans hustru Ami gav aldrig upp. Under hela sjukdomsperioden sade hon till honom: Du blir frisk! Han kallar henne ”mitt ställföreträdande hopp”. För det tredje: Hans kristna tro. Men han bidrog också själv till sitt tillfrisknande. Han ägnade sig åt fysisk aktivitet, var noga med kosten och såg till att ha sociala relationer, också utanför hemmet. – Depression kallas ibland för ensamhetens sjukdom. Just för att bryta ensamheten och få nya tankar och intryck är det viktigt att man inte stannar kvar i hemmet under hela sjukdomsperioden. Det kan vara ohyggligt svårt att komma ut, men man måste tvinga sig. Han menar att den medicinska behandling han fick, och som han noga beskriver i boken, inte gjorde honom frisk. – Jag svarade naturligtvis på ångestdämpande medicin – annars hade jag förmodligen inte levt i dag. Men på mig fick behandlingen ingen läkande effekt. Samtidigt är han noga med att påpeka att det inte gäller alla: – Om jag träffar någon drabbad eller anhörig som ber mig om råd skulle jag direkt säga: Sök upp en vårdcentral. Där kan man ge medicinsk behandling, och för många är antidepressiv medicin väldigt positivt verksam. Vårdcentralen kan också remittera vidare till terapi eller psykiatrisk behandling. Du såg varje ångestfri dag som ett bönesvar, en gåva av Gud. Men tvivlade du aldrig? Kände du aldrig under de ångestfyllda dagarna att Gud inte brydde sig? Han skrattar till: – Nej, jag såg det inte på det sättet. Under mina nattliga brottningsmatcher ställde jag Gud till svars: ”Hur kan du tillåta någon att leva i detta jordiska helvete?” Men jag tvivlade aldrig. Hur mår du i dag? – Jag betraktar mig som frisk. Jag har inte fått tillbaka den goda sömn jag hade innan jag blev sjuk, och det får jag kanske aldrig. Men jag sover ännu bättre nu än när jag skrev boken och har fortfarande ångesten under kontroll. Christer Olssons råd Till dig som drabbas av psykisk sjukdom: • Acceptera din sjukdom. • Berätta för dina närmaste. • Aktivera dig fysiskt, om än bara med promenader. • Ha sunda matvanor. • Tvinga dig till sociala relationer utanför hemmet. • Om du håller på att bli sjuk: Uppsök en vårdcentral. Till dig som känner någon som drabbats: • Ta kontakt! Besök, ring, sms-a! Gör också oanmälda besök. Skulle det vara olämpligt en gång så är ingen skada skedd, det är bara att komma tillbaka. • Hjälp din sjuka vän eller dennas anhöriga med praktiska saker, som att klippa gräs eller handla mat. • En enkel promenad med den sjukas anhöriga kan betyda mer än du tror. ", "article_category": "other"}
{"id": 19294, "headline": "Gamla väljare, nya valfrågor", "summary": "Caremaskandalen är bara början. I takt med att 40-talisterna åldras blir det avgörande för politikerna att garantera en värdig äldreomsorg.", "article": "Vi har vetat det länge: Där 40-talisterna är, dit riktas strålkastarljuset. På 1960-talet revolutionerade de utbildningsväsendet och lyckades med sin egen politiska radikalisering vrida halva världen åt vänster. När de därefter trädde ut i arbetslivet bildade de den så kallade jätteproppen Orvar och retade upp efterföljande generationer som såg alla karriärvägar stängda av en belåten 40-talist. I samma veva fick de ungar, och som genom ett trollslag byggdes den svenska barnomsorgen ut till vad som närmast blev ett obligatorium. Men även en sällsynt vital generation måste åldras. Nu har 40-talisterna börjat lämna arbetslivet, och kanske är det ingen ren slump att just pensionsåldern och pensionernas storlek nu tagit ett kliv upp på den politiska dagordningen. Vart debatten härnäst är på väg syntes extra tydligt i måndagens ”Nyhetsmorgon” i TV4. Ämnet var äldrevården. Och gäst var – Sven Wollter. En man som presenterades med orden att han alltid stått på barrikaderna, den senaste tiden för ett värdigt åldrande. Wollter har på något märkligt sätt lyckats personifiera 40-talsgenerationen, trots att han själv är född 1934. Kanske just för att han ligger några år före och därmed är ett bra lackmustest på vart hans några år yngre kamrater kommer att leda samhällsdebatten. Det är alltså inget vågat tips att just äldrevården kommer att bli en av de viktigaste valfrågorna redan 2014. Caremaskandalens stora genomslag kan delvis ses i detta ljus. De två kommande valen lär inte intresset och engagemanget för ämnet bli mindre. Sven Wollters engagemang kan man inte ta miste på. I tv-inslaget menade han att svenskarna betalar skatt ett helt yrkesliv inte minst för att få en värdig sista tid i livet. Han var rasande över privatiseringar: ”De som äger vården tjänar en jävla massa pengar men de som arbetar med den tjänar ingenting”. Även om man inte måste hålla med om Wollters slutsatser – det är inte fel att tjäna pengar så länge de är ett resultat av nöjda vårdtagare i en sund verksamhet – har han rätt i resonemanget om välfärden och skatterna. Någonting är skevt när ett av världens högst beskattade folk inte får en människovärdig äldreomsorg. I den uppmärksammade SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” från i somras handlar ett avsnitt om privata alternativ inom äldrevården. Genomgående är just den skriande bristen på uppföljning. Rapportförfattarna hittade bara en enda större svensk studie som jämförde privat och offentlig äldreomsorg. År 2008 riktade Riksrevisionen skarp kritik mot den offentliga kontrollen av privat äldrevård. Varken stat eller kommuner har tagit ansvar för att ”skapa förutsättningar för god kvalitet och insyn i privat bedriven äldreomsorg. För de äldre innebär detta en risk för att detta kan påverka kvaliteten”. Den som tagit del av rapporteringen kring Carema ser att risken inte är försumbar. I Caremaskandalens svallvågor har alliansregeringen försökt visa handlingskraft genom initiativ från äldreminister Maria Larsson, finansminister Anders Borg och justitieminister Beatrice Ask. Skatteverket ska stoppa de med rätta kritiserade räntesnurrorna bland riskkapitalbolagen i vården och Socialstyrelsen ska utreda skillnader mellan privat och offentlig omsorg. Åtgärderna är högst rimliga. Det är illa att de kommer först nu, när privatiseringen av äldrevården tog fart redan på 1990- talet. Det var inte fel att öppna äldrevården för privat konkurrens. Hittills har ingen kunnat visa att privat vård skulle vara sämre än offentlig, drevet mot alla ickeoffentliga alternativ har varit kortsiktigt och orättvist. Felet är att äldreomsorgen generellt varit för dåligt genomlyst och otillräckligt debatterad. Men det kommer att förändras; om inte annat kommer Sven Wollter och hans generationskamrater att garantera det. När vårdtagarna, och inte minst deras anhöriga, höjer rösterna för en värdig äldrevård innebär det nya krav på ansvariga politiker. Det kommer att bli mycket svårt att nå regeringsmakten utan att lova, och leverera, en människovärdig äldreomsorg. ", "article_category": "other"}
{"id": 19296, "headline": "”Den viktiga frågan: Hur ska lagen om fastställande av kön tillämpas?”", "summary": "Jag stödjer inte tvångssterilisering och är inte motståndare till att kravet på sterilisering som en förutsättning för fastställelse av ny könstillhörighet tas bort. Frågan jag ville diskutera var hur Socialstyrelsen planerar att tillämpa lagen om fastställande av könstillhörighet, skriver professor em Marc Bygdeman i en slutreplik.", "article": "Mitt inlägg på DN Debatt 31/3 har kommenterats av professor Gunnar Kratz (3/4) och av ordförandena för RFSL, RFSU och KIM (2/4). Jag vill först konstatera att jag inte stödjer tvångssterilisering och inte är motståndare till att kravet på sterilisering som en förutsättning för fastställelse av ny könstillhörighet tas bort. Min uppfattning skiljer sig därvidlag inte från den som framförs av RFSL, RFSU och KIM men det var inte heller den frågan jag ville diskutera utan hur Socialstyrelsen planerar att tillämpa lagen om fastställande av könstillhörighet. Enligt min uppfattning är frågan om sterilisering mer eller mindre överspelad. Genomgår man könskorrigerande kirurgi blir man steril och ett steriliseringsingrepp är onödigt. Genom att frysa könsceller före ingreppet finns fortfarande möjligheten att få barn. Jag har inte missat vare sig Socialstyrelsens utredning om transsexuellas situation eller Socialstyrelsens skrivelse till regeringskansliet. Däremot delar jag inte uppfattningen att diskussionen är avslutad. Det framgår av Socialstyrelsens verksamhetsplanering för 2012 att man bland annat avser att ange vilka villkor som skall gälla för att få en ny formell giltig fastställelse av könstillhörighet. 2012 är väl ändå nutid? Under året skall Socialstyrelsen bestämma vilka som får byta könstillhörighet. Enbart de som genomgått könskorrigerande kirurgi eller skall också de som fått enbart hormonbehandling eller de som har diagnosen transsexualism men ännu inte fått någon behandling också få rätt att byta könstillhörighet? Det är inte en allmän rättighet att få barn. Det upplever åtminstone inte ett par av tio som inte får det barn de önskar. Det är förbjudet för en gift 45-årig kvinna med sviktande äggstocksfunktion att få behandling med äggdonation. Det är inte heller en generell rättighet att få tillgång till donatorinsemination eller äggdonation för en yngre kvinna. Läkaren är skyldig att utreda, med hänsyn till parets medicinska, psykologiska och sociala förhållanden, om behandling är lämplig och om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. I båda debattinläggen anges att samma regler skall gälla för transexuella som för alla andra. Jag har förståelse för det men förhållandena är inte desamma. Låt mig ge ett exempel: Om en kvinna genomgår könsbyte från kvinna till man och man vid de könskorrigerande ingreppen inte tar bort livmodern kan hon bli gravid efter donatorinsemination. Med utgångspunkt från dagens lagstiftning är den som föder ett barn också dess moder. Alternativet med surrogatmödraskap som professor Kratz föreslår är inte tillåtet i Sverige. Det betyder att den som ser ut som barnets far i själva verket är dess mor. Det finns också olika medicinska förhållanden där vi har begränsad kunskap, liksom att det är önskvärt att ett barn ammas. Det går inte i detta fall eftersom brösten är borttagna. Innebär dessa förhållanden att lagens krav uppfylls? Det tycker jag man kan ifrågasätta. Inget debattinlägg tar upp den sociala aspekten vilken kanske är den som mest berör gemene man. Att alla skall behandlas lika innebär att en man som ännu inte genomgått kirurgisk korrigering men fått kvinnlig könstillhörighet (kvinnligt personnummer) har tillträde till de inrättningar som är reserverade för kvinnor men det är kanske inget önskvärt ämne för diskussion. Marc Bygdeman, professor em ", "article_category": "other"}
{"id": 19305, "headline": "Nu måste Spårväg Syd upp på prioriteringslistan", "summary": "När fokus nu riktas mot en utbyggnad av tunnelbanan till Nacka finns en oro att andra viktiga investeringar kommer att få stryka på foten. Behoven av utbyggd kollektivtrafik finns i hela regionen – inte minst på Södertörn. Framför allt finns ett stort behov av att förbättra tvärförbindelserna. Nu måste Spårväg Syd prioriteras. Spårvägen är tänkt att förbinda tre nyckelområden: Flemingsberg, Kungens kurva-Skärholmen och Älvsjö.", "article": "Förra året växte befolkningen i Stockholms län med hela 37.000 invånare, vilket gör det till en av Europas snabbast växande storstadsregioner. Samtidigt har trafikinvesteringarna inte alls följt befolkningstillväxten. De senaste decennierna har en enorm infrastrukturskuld byggts upp. När nu fokus riktas mot en utbyggnad av tunnelbanan till Nacka finns en oro på Södertörn för att andra viktiga investeringar kommer att få stryka på foten. För oss är det viktigt att betona att behoven av utbyggd kollektivtrafik finns i hela regionen – inte minst på Södertörn. Framför allt finns det ett stort behov av att förbättra tvärförbindelserna. Spårväg Syd är en satsning som behöver prioriteras. Spårvägen är tänkt att förbinda tre nyckelområden för tillväxten och företagandet i södra Stockholm: Flemingsberg, Kungens kurva-Skärholmen och Älvsjö. I Flemingsberg finns ett stort universitetscampus med tre universitet och högskolor samt Karolinska universitetssjukhuset med vård och forskning i världsklass. Runt campuset och sjukhuset finns en mängd företag med anknytning till forskningen i området. Med sin fjärr- och pendeltågsstation fungerar Flemingsberg även som ett kommunikationsnav på Södertörn. Kungens kurva-Skärholmen är norra Europas största handelsområde. Här finns bland annat världens största Ikea-varuhus, Nordens största biografkomplex och en av Stockholms största shoppinggallerior. Till Skärholmen går tunnelbana, men till Kungens kurva är buss fortfarande, 37 år efter att Ikea etablerade sig, det enda kollektivtrafikalternativet. I Älvsjö finns Stockholmsmässan, Nordens största mäss- och kongressanläggning med 70.000 kvm hallyta, som en viktig motor för företagandet i området. Vill vi att denna dynamiska trio ska utvecklas på bästa sätt måste vi binda samman dem. Mellan Flemingsberg och Älvsjö är pendeltåget ett bra alternativ, men kommunikationerna till och från Kungens kurva-Skärholmen är för dåliga. Därför behövs Spårväg Syd. I den förstudie som SL låtit göra bedömer vi att den samhällsekonomiska nyttan är kraftigt undervärderad. Det framtida resandet kommer att bli högre eftersom goda kommunikationer ger snabbare utveckling och ökad tillväxt. Fler företag etablerar sig, fler personer väljer att resa kollektivt. De prognoser för befolkningsutveckling som studien baserar sig på är också för låga. Kristdemokraternas bedömning är att det finns potential för mer än 20.000 nya bostäder utmed spårvägens sträckning – betydligt mer än vad som fanns med i SL:s kalkyler. En stor del av utvecklingen räknar vi med kommer att ske i de regionala kärnorna Flemingsberg och Kungens kurva-Skärholmen, men vi ser också stor förtätningspotential i Älvsjö, Fruängen, Masmo och Glömsta. Men förutsättningen är att det byggs ut en god, spårburen kollektivtrafik eftersom allt nytt byggande ska ske med kollektivtrafiken som grund. I Kristdemokraternas vision för framtidens kollektivtrafik ingår Spårväg Syd i ett sammanhängande spårnät. Då skapas möjligheter att effektivisera användningen av depåer och fordon. Vi vill även utreda möjligheten att knyta ihop Spårväg Syd med Tvärbanan genom att förlänga Spårväg Syd från Älvsjö till Gullmarsplan. Vill vi se en kraftfull utveckling på Södertörn måste vi binda samman södra Stockholms tillväxtcentrum. Vi vet att de resurser som staten avsatt för infrastrukturinvesteringar är begränsade, men kloka satsningar på kollektivtrafiken betalar sig på sikt i ökad tillväxt och ökade skatteintäkter. Spårväg Syd måste finnas högt upp på prioriteringslistan när staten börjar amortera av sin infrastrukturskuld till Stockholmsregionen. Tomas Hansson (KD), kommunalråd, Huddinge kommun Erik Slottner (KD), vice gruppledare, Stockholms stad Michael Stjernström (KD), gruppledare i trafiknämnden, Stockholms läns landsting Karl Henriksson (KD), ersättare i trafiknämnden, Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 19314, "headline": "”S måste ta initiativ till en ny modern syn på vapenexport”", "summary": "Intern S-kritik. Saudiaffären har satt problemen med svensk vapenexport i blixtbelysning. För oss socialdemokrater är det nu dags att ta initiativ. Det är bra att S ställt sig bakom krav på skarpare regelverk, som ska försvåra export till icke-demokratier. Men det räcker inte. Ännu viktigare i det korta perspektivet är att stärka riksdagens kontroll. Bedömningar får inte ske på ett sätt som gör att svenska vapen exporteras till diktaturer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna, skriver fyra tunga S-förbund.", "article": "Saudiaffären har lett till en politisk brytpunkt för svensk vapenexportpolitik och har allvarligt skadat allmänhetens förtroende för ett av våra svåraste politiska områden. Sverige är världens största vapenexportör räknat per capita, och en bristande hantering får förödande konsekvenser. I det korta perspektivet är det nödvändigt att förstärka den parlamentariska kontrollen för svensk vapenexport. I det längre perspektivet krävs en ny och modern politisk helhetssyn på frågorna. Den överdimensionerade svenska försvarsindustrin är ett arv från det kalla kriget. Som militärt alliansfritt land, klämt mellan stormaktsblocken, behövde Sverige säkra möjligheterna att självt producera och underhålla materiel till det svenska försvaret. Vi kunde bara lita på oss själva att i skarpa lägen få våra behov tillfredsställda. Samtidigt var den svenska marknaden för liten för de mer komplicerade system som industrin behövde producera. En viss export blev nödvändig för att hålla utvecklingskostnader på rimliga nivåer. Ur den logiken skapades också en, vid internationell jämförelse, överdimensionerad vapenexportindustri. Med insikt om vilka negativa konsekvenser som vapenexport kan ha utvecklade Sverige en stark lagstiftning, med i grunden ett förbud mot export. Undantag kunde bara ges till export till länder som inte var, eller riskerade hamna, i krig. Senare infördes också ett kriterium om respekt för mänskliga rättigheter. Endast vapen som utvecklats för svenskt försvar kunde få exporteras och utifrån säkerhetspolitiska skäl. Arbetstillfällen och ekonomi får inte utgöra skäl för export. Trots en skarp lagstiftning har denna genom åren visat sig vara svår att följa, vilket vållat hård och berättigad kritik. Säkerhetspolitiska argument har motiverat export till länder som är i konflikt eller allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna (MR). För MR-kriteriet har det skapats en praxis att det enbart ska gälla för vapen som kan användas direkt i MR-kränkningar, snarare än som en bedömning av mottagarlandets lämplighet. Svenska jobb har också använts som motiv för svensk vapenexport, trots att detta strider mot regelverket. Ett aktuellt exempel på detta är statsminister Fredrik Reinfeldt, som motiverar fortsatt vapenexport till Saudiarabien med försvaret av svenska jobb. Saudi-affären har satt problemen med svensk vapenexport i blixtbelysning. För svenska socialdemokrater är det nu dags att ta initiativ. Det är bra att Socialdemokraterna nu står bakom krav på skarpare regelverk, som ska försvåra export till icke-demokratier, men mer än detta behövs. Ännu viktigare i det korta perspektivet är att stärka den parlamentariska kontrollen. Lagstiftarens intentioner måste följas. Bedömningar av enskilda ärenden får inte ske på ett sätt som gör att svenska vapen exporteras till diktaturer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. På längre sikt måste Socialdemokraterna därtill besvara frågan om – och på vilka grunder – som Sverige ska exportera vapen i framtiden. Det krävs ett nytt helhetsgrepp på politiken. Det säkerhetspolitiska läget har förändrats på väsentliga punkter sedan det kalla kriget. Neutralitetspolitikens hårda kärna av exportargument – att säkra vår egen försörjning i händelse av avspärrning – upphörde redan i november 1989. Sedan dess har också mycket annat hänt som förändrar villkoren för svensk vapenproduktion och vapenexport. Svensk militär alliansfrihet är fortsatt viktig, men är inte beroende av en stor egen försvarsindustri. Sverige har gått med i EU. Det internationella samarbetet har fördjupats och permanentats. Stora delar av den tidigare svenska försvarsindustrin är i dag utländsk ägd och svensk export bygger alltmer på importerade komponenter. Socialdemokraterna behöver i denna nya tid ta fullt ansvar för vapenexportens konsekvenser, och med hållbara argument. Om vi fortsätter som nu, kommer kritiken att obönhörligt att växa både i partiet och i den allmänna opinionen. Redan i dag finns majoritet för totalförbud för svensk vapenexport i alla de fyra socialdemokratiska sidoorganisationerna. En ny helhetssyn på svensk vapenindustri och svensk vapenexport måste rymma ett bättre ansvarstagande för att upprätthålla det nuvarande regelverket. Så länge Sverige exporterar vapen ska svenska vapen inte användas för att stärka diktaturer som grovt kränker mänskliga rättigheter. En ny helhetssyn måste också rymma en ambition att successivt främja en övergång till civil produktion i svensk vapenindustri. Det är detta som bör stödjas, snarare än stora kontrakt utifrån en passerad säkerhetspolitisk logik, eller export till länder som använder vapnen på ett sätt som motverkar Sveriges utrikespolitiska mål. Saudi-affären har allvarligt skadat förtroendet för svensk vapenexportpolitik. Medan Moderaterna nu ägnar sig åt att reda ut den härva man åstadkommit med regeringens hantering behöver vi socialdemokrater göra hemläxan för hur vi vill utforma politiken den dag vi kommer att ha det fulla ansvaret. Vi behöver trovärdigt visa att vi står för en politik som innebär att nya avtal med diktaturer som Saudiarabien inte kommer att slutas efter 2014. Magnus Nilsson, ordförande, Socialdemokratiska studentförbundet Lena Sommerstad, ordförande, Socialdemokratiska kvinnoförbundet Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet Gabriel Wikström, ordförande, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 19315, "headline": "Låt våra äldre få vara trygga – ta inte bort servicehusen", "summary": "Äldrepolitiken i Stockholm har länge satsat på att äldre ska bo kvar hemma och få vård och omsorg där, skriver Berit Bölander, SKPF. Omvandlingen av servicehusen till så kallade trygghetsboenden är ett led i den politiken. Men omvandlingen går stick i stäv med vad de äldre vill. Flera undersökningar visar att servicehus är det bästa seniorboendet om de äldre själva får bestämma. Vi kräver fler servicehus och att omvandlingen från servicehus till trygghetsboenden stoppas för gott.", "article": "En gång i tiden på 1970-talet satsade Stockholm på boendet för de äldre. Servicehus byggdes där äldre kunde bo till överkomliga bostadskostnader och där den nödvändiga servicen fanns nära huset. Nu håller stadens alliansmajoritet på att förstöra det trygga boendet för de äldre. Servicehusen håller på att förvandlas till vad som kallas trygghetsboende – ett boende med mindre trygghet och utan service, som är för dyrt för vanliga pensionärer att bo i. Idén med servicehus är just service! Pensionärerna bor i egna lägenheter med tillgång till matsal för gemensamma måltider och kan få hemtjänst och omsorg och vård utifrån behov, utförd av utbildad och kunnig personal. Ofta anordnades gemensamma aktiviteter veckovis för pensionärerna som till exempel dans, musikstunder med trubadurer, teater, författare, som läste noveller eller dikter mm. Allt finns inomhus under samma tak. Den servicen är oerhört viktigt för de äldre. Det är många som får svårare att röra på sig. Risken att bli isolerad blir större och alltför många sitter hemma ensamma i sina bostäder. Att få umgås med andra, få känna trygghet och gemenskap speciellt för dem som blivit ensamma är viktigt hela livet ut. Personalen deltar också i de gemensamma aktiviteterna och kan ta en svängom med Kalle eller Britta om de vill dansa, spela kort eller spel och framför allt ha tid med en pratstund vid eftermiddagskaffet. Allt detta finns på servicehusen. Äldrepolitiken i Stockholm har under en lång tid satsat på att alla som kan ska bo kvar i den egna bostaden och få vård och omsorg där. Det är en dyr och impopulär politik. Dyr, därför att hemtjänst i individuella bostäder, ofta illa anpassade till äldre, kostar betydligt mer. Impopulär, då flera olika undersökningar – även av äldrenämnden i Stockholm – visar att de äldre själva vill flytta till servicehus eller motsvarande. De tror att deras vardagsliv ska bli bättre – de vill känna större trygghet och säkerhet och få lite mera hjälp. Många vill slippa trappor och kunna träffa andra. Nu försvinner servicehusen ett efter ett för att byggas om till trygghetsboende. Det innebär en dyrare bostad – ofta omvandlad från hyresrätt till bostadsrätt till orimligt höga priser. Inga gemensamma lokaler finns. Behövs hemservice och vård finns det ingen personal att tillgå. Trygghetslarm och hemservice måste ansökas individuellt av kommunen till en högre kostnad än när sådan service är gemensam. Att ha äldre som bor på trygghetsboende skapar oro hos barn och andra nära anhöriga. Det är en grupp som får ta mer och mer ansvar för sina äldre släktingar. Den trygghet som fanns på servicehuset med personal dygnet runt som snabbt kunde kolla upp om något har hänt är borta. Får man inte svar i telefonen hos sin gamla far eller mor, måste den anhörige själv åka dit och kontrollera om det hänt något. Många anhöriga lever med denna otrygghet dygnet runt. Stockholms politiker har räknat med att anhörigvården ska ingå som en del i vård och omsorg av de äldre. De äldre vill inte vara beroende av de anhöriga, de vill umgås och njuta av att få vara tillsammans med barn och barnbarn. Vård ska inte behöva ingå i den samvaron. Det är ett dåligt skämt att kalla servicehusens förvandling för trygghetsboende. SKPF i Stockholm kräver att omvandlingen av servicehusen stoppas för gott. Bygg i stället fler servicehus – det bästa seniorboendet om de äldre själva får bestämma. Det höjer livskvaliteten och minskar landstingets och kommunens kostnader i slutändan. Berit Bölander, Svenska Kommunalpensionärers förbund, SKPF avdelning 2, Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 19334, "headline": "”Sänkt rösträttsålder utvidgar demokratin – inte ombudsröstning”", "summary": "Barns möjligheter till politiskt deltagande blir inte större av att deras föräldrar får rösta för dem. Men en sänkt rösträttsålder skulle medföra en faktisk utvidgning av demokratin, skriver Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap, i en replik.", "article": "På DN Debatt 29/3 hävdar ”sju kända barnläkare” att rösträtt för barn bör införas. Barnens plats i demokratin är en viktig fråga som behöver diskuteras. Men deras förslag är missvisande om vi tror att det skulle göra det svenska styrelseskicket mer demokratiskt. Barnläkarnas förslag är att ge alla barn ”en politisk röst genom ombud, alltså genom sina föräldrar eller vårdnadshavare”. Det är alltså föräldrarna som skall rösta, inte barnen själva. Det är en befogad fråga om förslaget alls innebär att barn får rösträtt. Antingen har en person rätten att själv besluta om vilket politiskt alternativ den vill stödja med sin röst, eller så saknar personen en sådan rättighet. Rätten att rösta infinner sig inte även om någon annan äger rätt att rösta i ditt namn. Det är alltså inte rösträtt för barn som barnläkarna förespråkar. Till försvar för förslaget påpekar barnläkarna att ombudsröstning redan i dag tillämpas för fångar, utvecklingsstörda och senildementa. Men på denna punkt tycks inte barnläkarna ha läst vallagen ordentligt. Röstning per ombud innebär att någon annan ”transporterar rösten till vallokalen” – inte att någon annan bestämmer vad du skall rösta på. Påståendet att det redan existerar ”ombudsröstning” i den mening som barnläkarna vill införa för barn är därför direkt felaktigt. Men skulle det ändå inte vara bra för demokratin om föräldrar fick avlägga röster i sina barns namn? Barnläkarna menar just det men saknar en klar föreställning om vad demokrati innebär. Demokrati betyder jämlika möjligheter att delta i och påverka de politiska beslut vi är underställda. Demokratin kan alltså fördjupas antingen genom att utöka möjligheterna till deltagande eller genom att göra dessa möjligheter mer jämlika. Leder det barnläkarna föreslår till något av detta? Nej, tvärtom tycks det föra oss längre bort från demokratin. Barns möjligheter till politiskt deltagande blir inte större av att deras föräldrar får rösta för dem. Och möjligheterna till politiskt deltagande skulle uppenbarligen bli mindre jämlika om det infördes en graderad rösträtt som innebär att somliga röstberättigade får flera röster (de med barn) än andra röstberättigade (de utan barn). Barnläkarnas förslag skulle alltså minska den utsträckning till vilken vårt styrelseskick förverkligar demokratins idé. Barn och ungdomars möjligheter till politiskt inflytande genom sänkt rösträttsålder är emellertid en fråga som rönt internationell uppmärksamhet på senare år. I förbigående nämner också barnläkarna att den i Sverige borde sänkas till 16. Detta är i linje med en allmän trend där Österrike som första europeiska nation gick i bräschen 2007 och införde rösträtt för alla medborgare från 16 år (andra exempel är Brasilien, Ecuador, Nicaragua, Östtimor, delstaten Bremen, kantonen Glarus). En diskussion om att rekommendera de europeiska länderna att genomföra en sådan reform pågår för närvarande i Europarådet. Till skillnad från extra röster till föräldrar skulle en sänkt rösträttsålder medföra en faktisk utvidgning av demokratin. Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 19340, "headline": "”Arbetet med eleverna viktigare än centralistiska reformer”", "summary": "Vi kan inte se logiken i att Sverige som kunskapsnation, skulle flytta beslut som fattas i verksamheten och nära medborgarna, till statliga tjänstemän på centrala ämbetsverk. Det vore också att underkänna den intensiva skolutveckling som nu sker i skolor över hela landet, skriver Sveriges Kommuner och landsting i en replik.", "article": "Lärarnas skicklighet är avgörande för resultaten i skolan. Det visar all samlad forskning. I stället för att utveckla den aspekten väljer Per Thullberg att på DN Debatt 25/3 kampanja för ett förstatligande av skolan. Det ger lärarkåren den felaktiga signalen att skolans viktiga utmaningar inte kan lösas med lärarnas kompetens, utan av en centralistisk reform. Som vanligt lämnas flera frågor obesvarade kring det statliga: •Innebär ett statligt huvudmannaskap statlig finansiering, statliga detaljregleringar och/eller centraliserad lönebildning? • På vilket sätt blir en lärare en bättre pedagog om staten blir ansvarig för skolan? •Ska också fristående skolor förstatligas och ska elevers och föräldrars rätt att välja skola tas bort? • Vilken forskning visar att förstatligande är lösningen just för Sverige? Låt oss vara tydliga. Staten har inte mer pengar för skolan än kommunerna, statliga detaljregleringar hindrar lokalt utvecklingsarbete och centrala lönesättningar innebär att mindre framgångsrika lärare får lika mycket som skickliga lärare. Möjligheten att välja skola är här för att stanna, den utvecklingen går inte att vända. Det bör också noteras att mer resurser inte automatiskt ger bättre resultat. Skillnader i elevernas resultat är oftare större mellan två klasser på samma skola, jämfört med skolor i samma kommun eller i olika kommuner. Återigen, lärarnas skicklighet, ledningens kompetens och hur resurser används utifrån de lokala förutsättningarna är nyckeln till goda resultat. Vi kan inte se logiken i att Sverige som kunskapsnation, skulle flytta beslut som fattas i verksamheten och nära medborgarna, till statliga tjänstemän på centrala ämbetsverk. Det vore också att underkänna den intensiva skolutveckling som nu sker i skolor över hela landet. Skolan har brister och alla vi som ansvarar för skolan har fog för självkritik – staten, kommunerna, fristående skolor och de fackliga organisationerna. Efter en period med mycket omfattande förändringar i utbildningssystemet finns nu förutsättningar för en positiv skolutveckling. Låt oss därför – som mycket forskning pekar på - rikta blicken mot själva inlärningsprocessen hos eleverna. Anders Knape, ordförande Sveriges Kommuner och landsting Maria Stockhaus, ordförande för utbildningsberedningen, Sveriges Kommuner och landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 19344, "headline": "Europa toppar suparligan", "summary": "Européer dricker mest i världen, i genomsnitt 1,6 glas vin om dagen. Mest konsumeras i Östeuropa, men i de nordiska länderna dricker man lika ohälsosamt.", "article": "En rapport från Europakommissionen och Världshälsoorganisationen, WHO, har kartlagt alkoholkonsumtionen i världen. Europa ligger i topp med ett årsgenomsnitt om 12,5 liter ren alkohol per vuxen. – Att Europa har en alkoholkonsumtion som är dubbelt så hög som genomsnittet i världen har tydliga, erkända konsekvenser för hälsan hos de som dricker, deras omgivning och för samhället, säger Zsuzsanna Jakab, regionchef för WHO i Europa i ett pressmeddelande. Europa delas i rapporten upp i fyra grupper; Östeuropa dricker mest (14,5 liter), därefter Västeuropa (12,4), Sydeuropa (11,2) och Norden (10,4). Det ger ett genomsnitt på 12,5 liter ren alkohol om året,vilket motsvarar 1,6 glas vin om dagen (räknat på en alkoholstyrka i vinet om 12 procent och 175 milliliter stora glas Men det är inte bara mängden alkohol som spelar roll för folkhälsan, utan också hur ofta, var och i vilket sammanhang alkoholen konsumeras. Och när alla dessa faktorer vägs samman hamnar de nordiska länderna högre. Ett poängsystem mellan 1 och 5 kartlägger (se karta ovan) hur stor del av drickande som sker utanför måltider, på allmän plats och i stora kvantiteter på kort tid. Norden får en poäng på 2,8 jämfört med 2,9 i Östeuropa. Både Väst- och Sydeuropa dricker mer hälsosamt trots den större snittmängden med poäng på 1,5 respektive 1,1. ", "article_category": "other"}
{"id": 19349, "headline": "De små företagen måste få lättare att växa", "summary": "De små företagen är viktiga för Stockholmsregionen och sysselsättningen här. Fler än var femte företagare i länet tycker att det största hindret för dem att växa och anställa fler är bristen på arbetskraft. Stockholms politiker måste göra mer för småföretagen, anser Bengt Bengtsson och presenterar tio förslag till förbättring.", "article": "Det är de mindre företagen som driver Stockholm framåt. Vart tredje nytt företag i Sverige startas i Stockholmsregionen och fler än 99 procent av alla företag i Stockholms län har färre än femtio anställda. Småföretagen står för hälften av den privata sysselsättningen och nio av tio nya jobb har de senaste tjugo åren skapats i företag med färre än femtio anställda. För en fortsatt god tillväxt för Stockholmsregionen krävs ett bra företagarklimat. Vi står i dag inför flera utmaningar för att få fler att starta, äga och driva företag. Stockholms läns politiker på alla nivåer måste i sitt beslutsfattande ta sin utgångspunkt i småföretagarens vardag i mycket högre utsträckning än i dag. Företagarna är Sveriges största företagarorganisation, bara i Stockholms län företräder vi 10.000 ägarledda företag. Vårt mål är att Stockholm ska bli Europas mest företagarvänliga region. För att nå dit behöver Stockholms läns politiker i kommuner och landsting liksom Sveriges riksdag visa handlingskraft. Det handlar om en tydlig gemensam vision, om mod att gå före, om enighet över partigränserna i många frågor, om långsiktighet och kraft att driva utvecklingen, inte drivas av utvecklingen. Företagarna Stockholms län presenterar i dag tio punkter för en mer företagarvänlig region. 1. Öka kopplingen mellan utbildning och företag. Stockholm är en av världens främsta kunskapsregioner med nitton universitet och högskolor. Trots det anger fler än var femte företagare i länet att det största hindret för dem att växa och anställa fler är bristen på arbetskraft. Det främsta skälet, något som varannan företagare säger, är att yrkeserfarenhet saknas. Därefter anges kvaliteten på utbildningen av var fjärde företagare som anledning till att det saknas arbetskraft. Även i ett kunskapssamhälle är det viktigt med en tydlig koppling mellan utbildningens innehåll och de framtida arbetsgivarnas behov. 2. Förbättra matchningen mellan lärlingar och företag. I många branscher råder det en stor kompetensbrist, något som varje år återkommer i den årliga Småföretagarbarometern. Arbetskraftsbristenär, som tidigare nämnts, ett av de främsta hindren för tillväxten. Det är viktigt att företagen får medverka till att fler ungdomar får en modern utbildning anpassad efter företagens – och de framtida arbetsgivarnas – behov. 3. Anpassa sfi (svenska för invandrare) till yrkeslivet. Bland utlandsfödda är arbetslösheten hög, högst är den bland personer födda utanför EU. Det är självklart alltid tragiskt för den enskilde att inte ha ett arbete att gå till, men det är också ett dåligt utnyttjande av samhällets resurser. Flera utlandsfödda har den kompetens, utbildning och arbetslivserfarenhet som företagen efterfrågar men är inte anställningsbara på grund av bristande kunskap i det svenska språket. Sfi måste anpassas bättre till den enskildes yrkesval i stället för generella språkkurser som inte leder till arbete. 4. Bygg bort bostadsbristen. Regionen växer med motsvarande två fullsatta SL-bussar varje dygn, till 2030 kommer Stockholm att ha vuxit med motsvarande ett Göteborg. I dag lider nästan alla av länets kommuner av bostadsbrist samtidigt som inflyttningstakten inte ser ut att minska. En förutsättning för att företagen ska kunna hitta lämplig arbetskraft är att de som rekryteras till regionen har någonstans att bo. För att klara inflyttningen och säkerställa att tillväxten i regionen inte tappar fart behöver bostadsbristen byggas bort och kommunerna behöver ta ett större ansvar för byggandet. 5. Bygg ut kollektivtrafiken. Trängseln i Stockholm ökar och kommer att fortsätta att öka. I dag räknar en företagare i Huddinge med att två av åtta arbetstimmar försvinner i bilköer om kunden finns i Stockholms innerstad. Det är timmar som är i princip omöjliga att kompensera i fakturerad tid. För att bereda plats åt yrkestrafiken och minska pendlingstiden behöver kollektivtrafiken i Stockholms län vara ett pålitligt och effektivt alternativ. Det innebär att tunnelbanan måste byggas ut, att punktligheten måste förbättras och att kapaciteten i kollektivtrafiknätet i regionen måste öka. 6. Avlasta järnvägsnätet. Tre av fyra nationella järnvägsresor börjar eller slutar i Stockholm. Att tågnätet är känsligt och att problem på spåret till och från Stockholm påverkar hela den nationella trafiken har SJ:s resenärer fått erfara de senaste vintrarna. Citybanan, som kommer att separera pendeltågen från övrig tågtrafik och beräknas stå klar 2017, kommer att innebära en klar förbättring. Men getingmidjan, det vill säga passagen vid Gamla stan, finns även efter det kvar och innan den är bortbyggd kommer tågtrafiken inte att kunna möta behovet. Det behövs radikala lösningar. Varför inte satsa på en ny järnvägstunnel med dubbelspår parallellt med Förbifart Stockholm. 7. Låt regeringen ta ett större ansvar för den regionala infrastrukturen. I dag tar Stockholms kommuner och landstinget ett större ansvar för infrastrukturinvesteringarna än kommuner i övriga landet. Som nationell tillväxtmotor måste Stockholmsregionens infrastruktur ses som ett stort riksintresse. Regeringen och riksdagen bör ta sitt nationella ansvar för att lösa trafiksituationen i Stockholmsregionen. 8. Förenkla de offentliga upphandlingarna. Den offentliga upphandlingen i Sverige beräknas uppgå till 500 miljarder kronor årligen och nästan en femtedel av upphandlingarna hamnar i Stockholms län. Men ett stort problem för länets kommuner och landstinget är att det kommer in för få anbud. Samtidigt är det svårt för många småföretag att delta i upphandlingarna. Det senaste året har bara var åttonde småföretagare deltagit i en offentlig upphandling, men det finns potential för tre av fyra företag att lämna anbud. Men företagare upplever de offentliga upphandlingarna som krångliga och att de tar för lång tid. Många upphandlingar är också så stora att småföretagen inte har kapaciteten att uppfylla åtagandet. Ett bra sätt att satsa på utvecklingen av små företag är att förenkla upphandlingarna och underlätta för mindre företag att delta. Det skulle samtidigt skapa en välbehövd större konkurens. 9. Konkurrensutsätt den offentliga verksamheten. Våra skattemedel ska användas så effektivt som möjligt. För att se till att så sker bör fler aktörer få möjligheten att lämna anbud på verksamhet som i dag utförs i offentlig regi. Konkurrensverket har räknat ut att mellan 70 och 80 procent av kommunernas verksamhet skulle kunna läggas ut på entreprenad. 10. Utveckla Stockholmsregionen till en ännu större besöksregion. Besöksnäringen blir allt viktigare för den svenska ekonomin. Bara volymerna för hotell, stugbyar och vandrarhem har ökat med 48 procent i regionen.Men många mindre företag utanför tätorterna har svårt att förlänga sina säsonger. Länets offentliga och privata aktörer kan tillsammans hitta former för att utveckla besöksnäringen så att befintliga företag kan växa och nya företag startas. Länets kommuner behöver också aktivt arbeta för att stora hit stora evenemang såsom VM. I dag lider Stockholmsregionen av tillväxtvärk. Vi möter dagligen företagare som vill men av olika skäl inte kan växa i den takt de önskar. Vi behöver aktiva, drivande och modiga politiker för att regionen ska fortsätta att utvecklas. Tillsammans kan vi skapa Europas mest företagarvänliga region. Bengt Bengtsson, regionchef Företagarna Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 19350, "headline": "”Därför måste Sverige betala av på sin klimatskuld”", "summary": "Debatten borde inte handla om att Sverige ska ”gå före” på klimatområdet. Den borde handla om att Sverige ska dra sitt strå till stacken, om att Sverige ska ta ansvar för den klimatskuld som vårt land har ackumulerat gentemot andra länder och framtida generationer, skriver humanekologerna Alf Hornborg och Rikard Warlenius i en replik.", "article": "På DN Debatt 26/3 presenterade professorn i nationalekonomi Michael Hoel forskning som tyder på att nyttan av att ett relativt litet land som Sverige ”går före” i det internationella klimatarbetet är begränsat. Att gå före, i betydelsen minska utsläppen mer än vad internationella avtal kräver, har enligt Hoel få påvisbara effekter på omvärldens utsläpp. Hans slutsats är att ”det är ställt utom allt tvivel att direkta effekter av svenska ambitioner på klimatområdet har en i det närmaste omätbar effekt på klimatutvecklingen”. Vi menar att detta är en fullständigt tom utsaga. Det måste betraktas som självklart att klimatåtgärder i Sverige, med 0,14 procent av världens befolkning som år 2010 stod för ca 0,58 procent av de globala utsläppen, inte kan ha annat än en ”i det närmaste omätbar effekt på klimatutvecklingen”. Att förvänta sig att åtgärder i Sverige skulle ha avgörande effekt på de globala utsläppen vore väldigt naivt. Men det logiska felslut som så ofta görs efter att detta konstaterats är att åtgärder i Sverige skulle ha mindre betydelse än i andra, motsvarande stora kollektiv. I själva verket är det tvärtom: för att vara ett relativt litet land har vi ett ovanligt stort ansvar för att vidta radikala åtgärder för att minska utsläppen. Debatten borde därmed inte handla om att Sverige ska ”gå före” på klimatområdet. Den borde handla om att Sverige ska dra sitt strå till stacken, om att Sverige ska ta ansvar för den klimatskuld som vårt land har ackumulerat gentemot andra länder och framtida generationer. Begreppet klimatskuld bygger följande antaganden: att alla människor har samma rätt att dumpa växthusgaser i atmosfären oberoende av vilket land man råkar vara född i, att utsläpp över en viss hållbar nivå med nödvändighet går ut över framtida generationers livsmöjligheter, och att ett land är ansvarigt inte bara för nuvarande utsläpp utan även tidigare utsläpp med vars hjälp dess välstånd har byggts upp (Polluter Pays Principle). Vår forskning visar att Sveriges klimatskuld – den ackumulerade mängden utsläpp över en hållbar och rättvis nivå – år 2008 kan sägas ha uppgått till 3,2 miljarder ton koldioxid. Varje svensk hade därmed en ”klimatskuld” på 352 ton koldioxid – vilket motsvarar ungefär 48 års utsläpp på nuvarande nivå. Genomsnittssvenskens utsläpp behöver minska från 7 ton koldioxidekvivalenter per år till ungefär 700 kilo bara för att inte fortsätta öka skulden – och ännu mer om vi i någon rimlig mening ska börja betala av den skuld som uppkommit genom tidigare oansvarigt leverne. Vi menar, med gott stöd i samhällsvetenskaplig forskning, att klimatskulden inte är en ”moralisk” fråga utan något som måste hanteras för att en global lösning av klimatfrågan över huvud taget ska bli möjlig. Om inte de industrialiserade länderna börjar ta ansvar för den skada de har orsakat, kommer utvecklingsländerna aldrig att ”följa efter”. Knäckfrågan för om Sverige bör genomföra en snar klimatomställning eller avstå är därför inte om det kommer att ge någon direkt ”mätbar effekt på klimatutvecklingen” – det kommer det givetvis inte – utan om vi över huvud taget tycker att det är värt att anstränga oss för att undvika den extremt farliga klimatförändring som vi nu närmar oss i rask takt. Om vi tror att det är möjligt att avstyra detta hot, eller åtminstone är beredda att göra ett försök att avstyra det, är radikala åtgärder minst lika viktiga och akuta i Sverige som i något annat land, och i så fall finns ingen anledning att vänta – tiden är redan väldigt knapp. Men om vi tror att det är kört ändå, om vi tror att klimathotet inte kommer att kunna avstyras, finns förvisso ingen anledning för Sverige att agera. Som det ser ut nu är det sistnämnda dessvärre det mest sannolika utfallet, men till skillnad från Hoel tycker vi att det är väl cyniskt mot världens fattiga och mot kommande generationer att inte ens göra ett ordentligt försök att avvärja hotet. Alf Hornborg professor i humanekologi, Lunds universitet Rikard Warlenius doktorand i humanekologi, Lunds universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19353, "headline": "”Det är likgiltigheten som dödar en människa”", "summary": "Den glatt skämtande, rundmagade gentlemannen förvandlades snabbt till avmagrad åldring som vägrar äta och dricka. Nu har Stefan Gurt skrivit en bok om sin fars sista tid i livet på ett boende för dementa.", "article": "I september 2010 dog Stefan Gurts pappa Sven, 87 år gammal. En tid efter hans död satt Stefan och bläddrade i hans gamla almanackor. De var använda som dagböcker, fyllda med kortfattade noteringar om middagar med vänner, läkarbesök, födelsedagar. Med åren blev anteckningarna allt glesare. En helg, tre år före sin död, hade pappan skrivit med versaler. På lördagen stod det: ENSAM, ALLDELES ENSAM. På söndagen lite mer lågmält: ENSAM. – Visst var det en spegling av hans tillvaro, jag tror ensamheten var roten till pappas förfall. Säger författaren Stefan Gurt när vi träffar honom hemma i radhuset i Huddinge, just när hans bok ”Så dödar vi en människa”, kommit ut. Det är hans trettonde bok, men ingen har fått ett sådant genomslag som denna, där han skildrar sin pappas sista tid i livet på ett demensboende. Han beskriver faderns snabba förvandling från rundmagad, glatt skämtande men något förvirrad gentleman till avmagrad åldring som förlorat livslusten, vägrar äta och dricka och svälter sig till döds Boken hamnade mitt i den vårdpolitiska debatt som följde efter den så kallade Caremaskandalen och har beskrivits som en uppgörelse med äldrevården. Så är det är också mest frågor om besparingar i äldreomsorgen, inlåsta och neddrogade dementa och girighet i vårdbranschen som Stefan Gurt fått besvara i tv-soffor och radioprogram de senaste dagarna.Och nog är hans bok en anklagelse, en mycket sorgsen sådan. Men det är en anklagelse riktad främst mot honom själv och mot oss alla. För det är likgiltighet och brist på tid som dödar en människa, konstaterar han. Boken handlar om en förnedrande nedbrytningsprocess. Men framför allt om den förtvivlade ensamhet som drabbar den som lever länge. Den handlar om hur vi tar hand om de våra – och om hur vi själva vill åldras och dö. Stefans far hade bott ensam i många år. (Mamma Britt råkade ut för en trafikolycka och låg i koma i elva år, innan hon avled.) På ett plan stod Stefan nära sin pappa, också under den sista tiden. De umgicks regelbundet, även efter det att demensen blivit alltmer tydlig. De åt lunch ibland eller tittade på fotboll. Pappa Sven blev hembjuden på middag till radhuset i Huddinge då och då och Stefan hämtade honom när han åkt vilse med pendeltåget, och lade kisskydd i fåtöljen där pappa skulle sitta. Men det var inte förrän han efter faderns död gick igenom den röriga lägenheten i Solna, med drivor av obetalda (eller tre gånger betalda) räkningar, som han förstod, säger han, vidden av pappans ensamhet. Hans liv hade blivit en väntan på hemtjänsten och telefon från barnen. ”De gånger han och jag sågs eller pratade i telefon var bara korta avbrott i en ensamhet som sträckte ut sig i det oändliga, några timmars avbrott på en resa som ledde allt djupare in i mörkret och kölden” skriver Stefan Gurt i sin bok. I efterhand frågar han sig varför pappan inte ringt oftare, föreslagit att de skulle träffas. – Eller varför gjorde jag det inte själv? Varför tog jag mig inte tid att åka över till honom oftare, för en timmes fika bara, en vardagkväll? Hur kunde jag vara så blind och upptagen? Och hur kunde pappa bli så ensam? Det är de smärtsamma frågor Stefan Gurt ställer. Egentligen, konstaterar han, hade pappan haft det svårt ända sedan han gick i pension. – Hans liv förlorade riktning. Han läste, försökte skriva, tog långa promenader, spelade tennis. Men det räckte inte. Allt fler av hans vänner blev sjuka eller dog. Till sist ägnade han sig mest åt att läsa travguider. Släkten var mycket liten. Och de släktmiddagar som fanns, de försvann någon gång i slutet av sextiotalet, minns Stefan. – Släktumgänge hörde till de gamla plikter man skulle frigöra sig från då, det sågs som föråldrat och lite löjligt. Det var en del av moderniteten, den stora frigörelseprocess som pågick. – Man skulle förverkliga sig själv, umgås med folk man tyckte om i stället för att plåga sig igenom långa middagar med människor man inte hade mer gemensamt med än generna. Så upplöstes släktumgänget, för den generationen. Det lät förnuftigt och bra då, men i dag undrar Stefan om det inte var ett misstag. – Det fanns band där, som det kanske hade varit bra att behålla. Våra familjer i dag är alltför små. Det finns fördelar med att träffa gamla tanter som varje gång man ses utropar: ”Vad lång han har blivit!” För det där påtvingade umgänget säger någonting om vem man är och var man kommer ifrån. Väljer vi bort det blir vi alltmer ensamma. Till sist sitter vi där, var och en i sin lilla etta. Att Sverige är så åldersegregerat kanske också har med vår alkoholkultur att göra, funderar Stefan. – Som tonåring vill man dricka och eftersom man inte får det måste man hålla sig undan från föräldrarna. Jag minns hur man smet i väg och köpte mellanöl, sedan kunde man inte visa sig utan raglade hem på natten först när föräldrarna låg och sov. Man festar på olika håll. Kanske kan en sådan liten detalj forma ett helt samhälle. Stefan Gurt jämför med Kina, landet som hans hustru Chun Lee kommer ifrån och som familjen besöker minst en gång om året. Här är närheten mellan släktingar större och generationerna blandas, säger han. – De gamla håller sig vitala genom att vara behövda och de respekteras på ett helt annat sätt. Svärmor De-Lan, till exempel, sätter sig självklart i centrum. Den livserfarenhet hon har gör henne betydelsefull. – Hennes självklara uppgift är att ge råd i alla sammanhang och åt alla som hon tycker behöver det. Hon är en fantastisk kvinna och näst intill outhärdlig, förstås. Men i Sverige är det som att äldre inte vågar ta plats. Som min pappa, han ville absolut inte tränga sig på och inte vara i vägen. Svärmor De-Lan tycker det är höjden av omänsklighet att äldre i Sverige får leva för sig själva, utan familj eller vänner intill sig. I boken beskriver Stefan hur hon började gråta när hon första gången träffade hans mormor på ett servicehus. Men skulle du då ha velat att din pappa hade bott hemma hos er? – Nej, jag tror inte att man kan gå tillbaka till den tid då flera generationer bodde tillsammans. Det skulle göra livet väldigt begränsat, och det skulle ingen stå ut med. Men jag skulle önska att vi inte hade så stora klyftor mellan generationerna, att vi kunde bo närmare varandra, ha nära kontakt. I boken beskriver Stefan hur det känns att vara barn till en människa som plötsligt är gammal och håller upp en skrämmande spegelbild av ens egen framtid: ”minnesluckorna, kisslukten, ilskan mot allehanda företeelser man helt enkelt inte förstår … … det var som att känna min egen lukt om trettio år, höra min egen allt knarrigare röst.” Det vilar någon sorts vemod över medelåldern, menar Stefan Gurt. – När man är ung är världen full av möjligheter. Och nog tycker jag att jag har gjort en hel del av det jag ville. Jag har rest, skrivit några böcker som fått hyggliga recensioner. Ändå har man känslan av att man inte riktigt nått ända fram. I boken skriver han: ”En dag vet man att det är så här livet är. Det är inte direkt dåligt, men inte mer än så här och det rinner i väg allt fortare. Man ser sina föräldrar åldras och vet att nästa gång är det ens egen tur, kanske inte i morgon men inom en tidsrymd som börjar bli överskådlig.” Stefan Gurt Yrke: Författare. Ålder: 57 år Familj: Hustrun Chun Lee, som är konstnär. Dottern Filippa, 18, och sonen Anton, 14. Bor: Radhus i Huddinge. Uppvuxen: I Solna och Huddinge. Aktuell: Med nya boken ”Så dödar vi en människa” (W & W). Har tidigare gett ut: Tolv böcker sedan debuten 1979 med ”Sara” – bland andra: ”Det var en sorts kärlek”, ”På natten korsar båten floden”, ”49 dagar i Bardo”, ”Minnen av framtiden” och ”Kvällarna på San Siro”. Bakgrund: Har, parallellt med skrivandet, jobbat i ett trettiotal olika yrken. Har periodvis bott utomlands – i bland annat USA, Hongkong och Australien. Arbetar deltid som lärare på Ölands folkhögskolas skrivarskola. ", "article_category": "other"}
{"id": 19355, "headline": "”Sverige skeppade nyligen tre kilo plutonium till USA”", "summary": "Hemligt samarbete med USA om kärnsäkerhet. Efter beslut av regeringen lämnade nyligen en unik fartygslast Sverige med tre kilo plutonium ombord. Detta högt skyddsklassade ämne har förts över Atlanten till USA och kommer att omhändertas inom ramen för det amerikanska icke-spridningsprogrammet Global Threat Reduction Initiative. Sverige har på detta sätt lämnat ett mycket konkret bidrag för att förhindra att nukleärt material sprids och används i kärnvapen eller vid terrordåd. Vi har fått garantier av USA att plutoniumet inte kommer att användas militärt, skriver Carl Bildt.", "article": "Nyligen lämnade ett fartyg Sverige under stor diskretion och med en unik last ombord. Efter beslut av regeringen skeppades det sista vårt land hade av ur spridningssynvinkel farligt kärnämne iväg för slutligt och säkert omhändertagande. Vad det handlar om är i första hand cirka 3 kilo plutonium som har sin bakgrund i svenska forsknings- och utvecklingsprogram på det nukleära området, främst under 1950- och 1960-talen. Huvuddelen av materialet kommer från upparbetat bränsle från den sedan länge nedlagda Ågestareaktorn i Huddinge. Materialet har använts i bränsleforskning. Övriga mängder plutonium skaffades på ett tidigt stadium från USA och Storbritannien, och användes delvis i det arbete som dåvarande Försvarets forskningsanstalt (FOA) bedrev på kärnvapenområdet. Detta högt skyddsklassade material har nu i största säkerhet – och efter en tekniskt komplicerad process av omvandling, packning och transport över Atlanten – förts till USA för omhändertagande inom ramen för det amerikanska icke-spridningsprogrammet Global Threat Reduction Initiative (GTRI). Programmet syftar till att säkra och skydda särskilt känsligt kärnämne för att förhindra att det används för tillverkning av kärnladdningar eller i terroristhandlingar. Flera stater har tidigare överfört höganrikat uran, men det svenska bidraget bryter ny mark eftersom det är första gången som upparbetat plutonium överlåts inom ramen för GTRI. Materialet kommer att omhändertas tillsammans med liknande nukleärt material som USA självt har – och med sådant material som förhoppningsvis kommer att överlämnas av andra länder. Från amerikansk sida har vi fått garantier om att materialet inte kommer att användas för något militärt ändamål, vilket naturligtvis varit ett krav vi ställt. Sverige har på detta sätt lämnat ett mycket konkret bidrag till det viktiga arbetet att förhindra spridning av teknologier och material som i orätta händer skulle kunna användas för olika typer av kärnvapen, och jag kommer i dag, tisdag, att kunna redovisa vårt samarbete med USA på toppmötet om kärnsäkerhet i Seoul i Sydkorea. Stats- och regeringschefer och utrikesministrar från ett drygt 50-tal länder finns på plats, tillsammans med bland andra FN:s generalsekreterare, chefen för Internationella atomenergiorganet IAEA och företrädare för EU och Interpol. Mötet är en uppföljning av det toppmöte som ägde rum i april 2010 i Washington under president Obamas ledning. Såväl Fredrik Reinfeldt som jag själv var då där och bekräftade Sveriges beredskap att sluta upp bakom målsättningen att säkra allt känsligt kärnämne inom ramen av en fyraårsperiod. Bakgrunden till detta arbete är tyvärr välkänd: Spridningen av kärnvapen och andra massförstörelsevapen utgör fortfarande ett av vår tids allvarligaste hot. Det handlar om staters agerande och ambitioner, men också om risken för att nukleärt material ska falla i orätta händer och användas i terrordåd. Konsekvenserna av en sprängning av en rudimentär kärnladdning i stadsmiljö – eller en detonation av en så kallad smutsig bomb som sprider radioaktivt material över ett tättbebyggt område – skulle vara ödesdigra. Hotet och riskerna för ett sådant scenario måste minimeras och vi har ett viktigt bidrag att lämna. Sverige uppmärksammade på ett tidigt stadium hotet från terroristattacker mot kärntekniska anläggningar. På 1970-talet inleddes arbetet med nationella regler för fysiskt skydd. Stöld av klyvbart material, sabotage och terrorism inkluderades i hotbilden. Våra nationella föreskrifter har över tiden utvecklats för att ta hänsyn till omvärldsutvecklingen. Efter terroristattackerna i USA den 11 september 2001 genomförde Sverige en översyn som ledde fram till skärpta krav. Strålsäkerhetsmyndigheten har nyligen till regeringen överlämnat en rapport om samhällets förmåga att skydda kärntekniska anläggningar och transporter av kärnämnen mot hot. Regeringen behandlar nu de förslag som myndigheten har lämnat. Sverige har också en lång tradition av engagemang för rustningskontroll och för att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen. Vi deltar i internationella ansträngningar att förhindra att terrorister får tillgång till kärnvapen eller klyvbart material. Vi har ett intresse av att minska förekomsten av högriskmaterial som höganrikat uran och upparbetat plutonium i vår omgivning. Och vi driver frågan om ökad internationell transparens också vad gäller militära lager. Ett konkret bidrag har varit det samarbete som Sverige, genom Strålsäkerhetsmyndigheten, sedan Sovjetunionens upplösning bedrivit med bland annat Ryssland, Ukraina, Georgien och Moldavien för att stärka kärnsäkerhet och det fysiska skyddet kring kärntekniska anläggningar. Samarbetet har till exempel omfattat stöd till fysiskt skydd av kärnämne vid avveckling av atomdrivna ubåtar. Det unika svensk-amerikanska samarbete som jag i dag för första gången kan redovisa utgör ytterligare en del av detta engagemang. Tillsammans har vi visat hur det kan gå till att samla ihop, säkra och skydda plutonium av detta slag. Förhoppningsvis kan våra erfarenheter tjäna till stöd och inspiration också för andra länder. Gemensamt måste vi göra allt för att minska antalet kärnvapen i världen, för att förhindra att de får ytterligare spridning och för att de aldrig någonsin ska komma till användning. Carl Bildt (M), utrikesminister ", "article_category": "other"}
{"id": 19363, "headline": "”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken”", "summary": "Förebilder utan verkan. Inte sällan heter det att mindre länder som Sverige bör ta ledningen och ensidigt föra en mer ambitiös klimatpolitik. Tanken är att andra länder ska ta efter. Men inom beteendevetenskapen saknas i stort sett stöd för en sådan effekt. Att länder går före påverkar inte heller sannolikheten att uppnå ett heltäckande klimatavtal. Även effekten av ett högre svensk utsläppspris än internationellt – till exempel via en hög allmän koldioxidskatt – riskerar att gå förlorad, skriver Michael Hoel.", "article": "Ambitiösa internationella klimatavtal har visat sig svåra att förhandla fram. I avsaknad av sådana avtal förespråkas inte sällan att enstaka länder ska ta ledningen genom att föra en unilateral mer ambitiös klimatpolitik än vad redan befintliga internationella överenskommelser kräver. En tanke bakom detta, vid sidan av uppfattningen att det finns en moralisk skyldighet, är att andra länder ska följa efter. Eftersom klimatpolitiken i ett litet land – och även i en större grupp av länder som till exempel EU:s medlemsstater – har försumbar direkt effekt på klimatförändringen, och eftersom det finns kostnader förknippade med ambitiösa utsläppsåtaganden kan man ställa sig frågande till varför ett litet land som Sverige skulle vilja föra en sådan politik. I min studie för Expertgruppen för miljöstudier (EMS) som presenteras i dag försöker jag besvara denna fråga baserat på en detaljerad genomgång av den vetenskapliga litteraturen kring de indirekta effekterna av en sådan gå före-politik. Den direkta effekten av att ett enskilt land genomför åtgärder utan att få med resten av världen är sannolikt mindre än de flesta vill tro. Det är till och med så att de länder som antagit utsläppsbegränsningar i Kyotoavtalet sammantaget – även om de fullkomligt eliminerar sina utsläpp – inte kan påverka den globala klimatutvecklingen i någon avgörande utsträckning. Den oansenliga påverkan som till och med en så stor krets av länder som Kyotoländerna skulle kunna ha på klimatets utveckling gäller dock under förutsättning att utsläppsminskningarna i de här länderna inte påverkar utsläppen i resten av världen via indirekta effekter. Mot denna bakgrund undersöker jag i rapporten de möjliga indirekta effekterna av en ambitiös klimatpolitik. De gynnsamma indirekta effekterna kan sorteras in i följande tre kategorier: 1. Effekter av att vara pådrivande och en förebild. 2. Effekter på förhandlingar om ett klimatavtal. 3. Effekter på teknikutvecklingen. Politik som syftar till att uppnå ovanstående ger olyckligtvis ofta även upphov till oönskade effekter. Ett tydligt exempel är så kallat koldioxidläckage, vilket är en negativ indirekt effekt. Koldioxidläckage kan uppstå om klimatstyrmedlen blir strängare enbart i ett land eller en region. Kostnadsökningar som inte sker i andra regioner kan då leda till att verksamheter med koldioxidutsläpp flyttas till de regionerna utan att de globala utsläppen minskar. De kan till och med öka. Det finns en omfattande litteratur som analyserar koldioxidläckage, men ingen tydlig slutsats om hur stark denna effekt är. Tyvärr är det svårt att hitta vetenskapligt stöd för de första två kategorierna redan innan hänsyn tas till en eventuellt motverkande effekt av koldioxidläckage. Även om vissa hävdar att en ambitiös klimatpolitik i ett land kan fungera som förebild för andra länder så saknas i stort sett underlag inom beteendevetenskapen som stödjer existensen av en sådan effekt. Stundtals hävdas också att en politik med ensidiga och villkorslösa nedskärningar i utsläppen från ett land eller en grupp av länder kan påverka sannolikheten att uppnå ett heltäckande klimatavtal. Vidare skulle sådana åtgärder dessutom kunna påverka innehållet i avtalet. Rapporten finner dock endast obetydliga belägg för att det finns positiva effekter av denna typ. Den tredje kategorin ingjuter möjligen något större förhoppning i litteraturen. I vissa fall kan effekten av en ambitiös klimatpolitik för att påskynda utvecklingen av klimatvänlig teknik i landet vara tillräckligt stor för att uppväga den motsatta effekten genom koldioxidläckage. Som ett resultat av kunskapsöverföring mellan länder kan teknikgenombrott ge en positiv utveckling i andra länder. Detta kan i sin tur resultera i lägre utsläpp i dessa länder eftersom kostnaderna för utsläppsminskningar kommer att minska. Men även om sådan teknik går att påskynda är det svårt att uppskatta politikens effekt, inte minst för att effekten kan vara diskontinuerlig och därmed väldigt svår att på förhand bilda sig en uppfattning om. I de allra flesta fall har strikt klimatpolitik obetydlig effekt, men för ett mindre antal teknikgenombrott kan politiken ha varit en bidragande orsak. Det är ställt utom allt tvivel att direkta effekter av svenska ambitioner på klimatområdet har en i det närmaste omätbar effekt på klimatutvecklingen. Således är en ambitiös klimatpolitik hänvisad till att inrikta sig på eventuella indirekta effekter. Det finns emellertid exempel på indirekta effekter som verkar åt olika håll. Förståelsen för dessa mekanismer och orsaken till att ett litet land söker en ledarroll i den internationella klimatpolitiken är central för att kunna göra en bedömning av det samhällsekonomiska värdet av en sådan politik. En viktig slutsats av min analys är att de indirekta effekterna av en ensidig ambitiös klimatpolitik med stor sannolikhet inte heller ger något betydande bidrag. Möjligen kan politikens påverkan på utvecklingen av klimatvänlig teknik ha en viss betydelse. Men det kräver i så fall en annorlunda politik än dagens, som med bättre precision påverkar sannolikheten för ett teknikgenombrott av global betydelse. Med en generell politik i form av ett högre svenskt utsläppspris än internationellt (till exempel via en hög allmän koldioxidskatt) riskerar även denna effekt att gå förlorad i försämrad svensk konkurrenskraft och tillhörande koldioxidläckage. Michael Hoel, professor i nationalekonomi vid Oslos universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19366, "headline": "”Det är dags att förstatliga den svenska grundskolan”", "summary": "Misslyckad reform. Kommunaliseringen 1991 gjorde att skolan under kort tid utvecklades till en av de mest decentraliserade i Europa. Tyvärr nåddes inte de uppsatta målen. Utvecklingen under 00-talet visar att det är svårt att upprätthålla likvärdigheten med kommunalt huvudmannaskap. Själva motivet för kommunala huvudmän är lokal variation och skillnader i utförande. Jag menar därför att grundskolan ska vara statlig. Vi bör aldrig acceptera att elevernas bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas, skriver Per Thullberg.", "article": "Kommunaliseringen av skolan 1991 var ett resultat av en alltmer utbredd skepsis rörande statens förmåga att detaljstyra stora välfärdssystem. Lösningen uppfattades ligga i att överföra beslutsmakt till kommunen. En annan lösning – som självfallet kunde kombineras med den föregående – var att öppna en konkurrerande marknad med friskolor och skolpeng. Det skedde i Sverige parallellt med kommunaliseringen. Friskolereformen fick emellertid en utveckling som på sikt kom att förändra förutsättningarna radikalt och på ett sätt knappast någon kunnat förutse när den beslutades. Jag menar att vi måste dra lärdom av hur decentraliseringen har påverkat svensk skola med ökande orättvisa och minskad likvärdighet – och orka lyfta blicken. Vi bör erkänna att, trots ett gott uppsåt, gick inte decentraliseringen av skolan något vidare. I dag är skolan inte likformig, men inte heller likvärdig. Skolöverstyrelsen ersattes med Skolverket, en myndighet som skulle följa upp och utvärdera samt kontinuerligt se över de statliga målen för skolan. Tanken var att kommunerna ständigt skulle förbättra sig i den nya huvudmannarollen. Den svenska skolan utvecklades under kort tid från en av de mest centralt reglerade till en av de mest decentraliserade. EU-kommissionens analysenhet inom skolväsendet visade i en komparativ sammanställning, att den svenska skolan när det gällde lokalt ansvar och beslutsutrymme tillhörde Europas mest decentraliserade. Men hur gick det? Nåddes de uppsatta målen? Blev skolan mer effektiv i förhållande till elevernas kunskapsresultat? Tyvärr är svaret ett klart: Nej. De så kallade utvecklingsdialogerna som Skolverket hade med ett antal kommuner och som syftade till att utveckla kommunernas eget ansvar för uppföljning och utvärdering av skolan för att höja måluppfyllelsen, det vill säga se till att alla barn klarade grundskolan, nådde inte målet. De svenska grundskoleeleverna har sannolikt aldrig presterat sa bra som vid 1990-talets mitt – innan konsekvenserna av decentraliseringsreformerna gav sig till känna! Ett gott betyg åt den hårt reglerade och av Skolöverstyrelsen klavbundna likvärdighetsgrå svenska grundskolan med statligt ”huvudmannaskap”! Jag menar givetvis att det var rätt av oss i Skolverket att dra i nödbromsen och varna för utvecklingen i svenska skolan som vi gjorde flera gånger under 00-talet. Vi kunde inte längre vänta ut de goda resultaten av 1990-talets reformer. Nu väntar jag och mina gamla kolleger – och alla som värnar den svenska skolan – otåligt på de goda resultaten av de senaste fem årens skolreformer, varav de flesta börjat gälla från den 1 juli 2011. Allt tyder på att staten återigen har flyttat fram positionerna när det gäller grundskolan. En centralisering är på gång. Den decentralisering som 1990-talets reformer innebar är på väg att utarmas. Vi har genom de senaste årens reformer fått en allt hårdare reglering. Det gäller nationella prov, kursplaner, betygsystem, lärarbehörighet med mera. Kommunernas frihet och lärarnas – de professionellas – rörelseutrymme har kraftigt beskurits. Trots detta sägs vi ha ett decentraliserat, målstyrt system till skillnad från det gamla regelstyrda. Men när kunskapsmätningar och nationella utvärderingar på ett övertygande sätt visar att elevernas kunskaper i grundläggande ämnen försämras har trycket för ökad reglering blivit så starkt att man kan ifrågasätta om det inte behövs en tydlig förändring av styrsystemen – snarare än en modifiering. Väljer staten att utnyttja kommunerna som en förvaltningsnivå för ”produktion” av välfärdstjänster, väljer den samtidigt att acceptera lokala variationer. Det måste då finnas utrymme för de folkvalda kommunpolitikerna att forma den lokala verkligheten efter egna värderingar och prioriteringar. Motsvarande gäller om staten väljer att låta lärarna få stort ansvar för att tolka kursplaner och ämnesinnehåll – stoffet – då väljer man samtidigt stor variation i kunskapsresultaten. Frågan kan ställas om den svenska politiska majoriteten någonsin kommer att acceptera stora grundläggande skillnader i skolors kvalitet och elevernas möjlighet att nå de fastställda målen. Hittills har grundskolan präglats av ett likvärdighetsideal. Riksdagen har betonat att grundskolan ska ge likvärdig utbildning. Detta är ingen självklarhet utan uttryck för en ideologisk ståndpunkt, nämligen den att elever i ett obligatoriskt skolsystem har rätt att kräva hög kvalitet oberoende av var de bor eller vilka de råkar ha till föräldrar. 00-talets skolutveckling visar att det är svårt att upprätthålla likvärdigheten i ett decentraliserat system med kommunerna som huvudman, kompletterat av ett allt större antal fristående skolor. Lägg därtill otydliga, abstrakt hållna styrdokument. Jag är övertygad om att de senaste reformerna kommer att betyda mycket för att återställa kvaliteten i grundskolan. Samtidigt betyder alla de nya regleringarna – väl behövliga – att kommunernas och de professionellas rörelsefrihet kringskärs alltmer. Frågan måste då ställas: Är det meningsfullt med ett kommunalt huvudmannaskap? I vår nya regeringsform (RF 14:3) sägs följande om relationen stat–kommun: ”En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den.” Det innebär att själva motivet för kommunalt huvudmannaskap är lokal variation och skillnader i prioriteringar och utförande. Därför menar jag att grundskolan ska vara statlig. Vi bör aldrig acceptera att det är elevernas bakgrund och bostadsort som blir avgörande för hur väl skolan – och eleverna – lyckas! Per Thullberg, professor i historia, f d rektor vid Södertörns högskola och generaldirektör vid Skolverket 2003-2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 19367, "headline": "”68-vinden blåste bort lärarnas auktoritet, status och löner”", "summary": "Ofantligt svårt vända utvecklingen. Det var inte friskolereformen 1992 som gjorde den svenska skolan dålig. Förändringen började när vinden från 1968 blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. Den kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat mellan Finland och Sverige i dag. I Finland upprätthölls rektorernas auktoritet, läraryrkets status och föräldrarnas förtroende för den offentliga skolan. Att återskapa detta arv är Sveriges ofantligt svåra uppgift, skriver Hans Bergström.", "article": "Debattörer försöker nu vända verkligheten upp och ner, i förlitan på att läsarnas minne är kort. De hävdar att valfriheten, särskilt med friskolereformen 1992, gjorde den svenska skolan dålig. Sanningen är den helt omvända: försämringen av den offentliga skolan under 1970- och 80-talen skapade ett föräldramissnöje som fick sitt utlopp i friskolereformen. Friskolorna hade aldrig kunnat växa så som skett, om inte många, många föräldrar haft egna erfarenheter av brist på ordning, struktur, arbetsro och ambition i de offentliga skolorna! Hade inte friskolereformen kommit, skulle i stället privatskolorna ha växt i Sverige. Då hade vi fått ett delat skolväsende, i stället för som nu att alla kan välja skola gratis. Det är möjligt att Sverige hade kunnat behålla sitt skolväsende ungefär som det såg ut på 1960-talet, som ett relativt enhetligt offentligt monopol i vilket familjer accepterade att tilldelas en skola. Men det hade krävt att vi, liksom Finland, gjort allt för att upprätthålla respekten och statusen för lärarna samt i huvudsak bevarat de tidigare normsystemen – däribland betyg tidigt samt betydande makt hos rektorerna. Nu gick Sverige i stället i rask takt in för att bryta ner allt det gamla. Vinden från 1968 stannade inte vid tidningarnas kultursidor utan blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. I Finland skedde inte något motsvarande. 1968 blåste över i Finland men kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat i dag mellan de båda länderna. Per Kornhall skriver på DN Debatt (17/3) att principen om en bra skola för alla upphävdes på 1990-talet. Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, har historien mer klar för sig när hon (DN 20/3) går tillbaka till tidigt 1970-tal för att påvisa skillnaden i intresse för läraryrket – då ofta 24 sökande per plats i lärarutbildningen, nu i bästa fall en. Den fulla historien om när Sverige och Finland gick skilda vägar återstår att skriva. Folkbildaren och vänstermannen Arne Helldén gick med boken ”Platon eller soptippen” (1982) konkret igenom något av det förstörelseverk i Sverige som genomfördes långt före 1990-talets kommunalisering och friskolereform. Karin Hadenius visar i sin betydelsefulla doktorsavhandling ”Jämlikhet och frihet” (1990) hur det grundskolebeslut 1968 som bar Olof Palmes signum som utbildningsminister dramatiskt nedrustade ämnesundervisningen. Viktigast av allt i skolan är dock rektorerna och lärarna. Hela inriktningen från 1968 och framåt blev att sänka deras auktoritet, status och löner. I det nya samhället skulle alla vara ”du”. Ingen vuxenauktoritet skulle få finnas. Rektorer som ingripit för att skapa ordning har under dessa år regelmässigt tagits i örat av skolmyndigheterna. Krav på ansträngning ansågs reaktionärt. Betyg skulle bort. Alla symboler för framgång och erövrad kunskap – som studentexamen och beteckningen ”lektor” för lärare med doktorsexamen – skulle avskaffas. Vi var många medskyldiga i denna tidsanda. Skillnaden mot Finland var att den i Sverige inte stannade vid en vindpust av ungdomlig galenskap utan följdes av galenskaparnas ”marsch genom institutionerna”, än i dag präglande våra skolmyndigheter. Landsorganisationen, till dess ovanskliga ära, försökte hålla emot – väl vetande att arbetarnas barn är mest betjänta av en krävande skola. Till 68-vågen hörde en extremt formulerad jämlikhetssyn, för vilken socialdemokratin bär huvudansvaret. Varje lönerörelse inom den offentliga sektorn kom nu att gå ut på att höja lönerna för ”låginkomsttagarna”, på bekostnad av dem med högre löner, och pressa ihop löneskillnaderna. Det gick ut över yrkeskårer som ämneslärare och vidareutbildade sjuksköterskor. Deras relativa lönenivåer sänktes drastiskt. Denna bruttolönesänkning förstärktes genom vad som hände med inkomstskatten. 1970 års skattereform skärpte progressionen i skatteskalorna. Hög inflation under 1970-talet förde samtidigt upp den välutbildade medelklassen, däribland lärarna, i allt högre skatteskikt. En läroverkslärare fann sig snart i en situation med 80 procents marginalskatt. Till kombinationen av drastiskt sänkt relativlön och sänkt status för läraryrket lades så det kaos i lärmiljön som följde av att ”disciplin” blev ett fult ord (samt att alla alternativ till skolbänken togs bort för skoltrötta 15–16-åringar, i namn av ”likhet”). Ungdomar som valt lärarbanan blev vettskrämda när de kom ut på praktik och fann att de tvingades ägna det mesta av sin tid åt att försöka få ordning i klassrummet. Många av dem hoppade av. Andra såg skriften på väggen och valde andra yrkesbanor än läraryrket. Så förstärktes utförslöpan. Som McKinsey-rapporterna visat kräver en verkligt bra skola i ett land att en stor andel av de mest begåvade i varje generation väljer läraryrket. Så skedde nu inte i Sverige. Finland har än i dag inte nämnvärt högre lärarlöner, men har kompenserat det med bevarad hög status för läraryrket, respekt för lärmiljön samt goda förutsättningar att självständigt utöva yrket i klassrummet (I Sverige kom Skolverket häromveckan med 47 sidors direktiv om hur lärarna ska planera och genomföra undervisningen!). I skolans värld gäller långa cykler. Ett bra tag går det att leva på ett arv, men inte i längden om arvet förstörs. I internationella mätningar fortsatte länge det långa arvet att verka, i förening med en stark svensk civil kultur av läsning (barnböcker, textning av tv-program, tidningsläsning i hemmen). Så småningom slog dock den nya skolan igenom. Den svenska skolan i dag är inte mindre ”jämlik” än den finska vad gäller skillnad i elevsammansättning mellan skolor. Finländska kommentatorer om Sverige har fått detta om bakfoten. Senaste PISA-studien visar att Sverige har något mindre skillnad i fråga om elevkårens sammansättning mellan skolor än Finland (vilket i sig är anmärkningsvärt, givet att Sverige till skillnad från Finland har haft en omfattande invandring). Att av myndigheter tilldelas en skola där man bor, till exempel i en förort av övre medelklass i Helsingfors, leder inte till lika social sammansättning. Tillsammans med Norge har Sverige i dag den minsta skillnaden mellan skolor i socioekonomisk sammansättning av elevkåren bland 44 undersökta OECD-länder, detta 20 år efter friskolereformen. Nej, den väsentliga skillnaden mellan Sverige och Finland är att Finland aldrig bröt med sin goda lärtradition. Därmed upprätthöll Finland rektorernas auktoritet, läraryrkets höga status samt föräldrarnas förtroende för den offentliga skolan. Att återskapa ett sådant arv när man gjort sig av med det är en ofantligt svår uppgift. Den är Sveriges. Det är lätt att göra fisksoppa av fisk. Det är svårare att åter göra fisk av fisksoppa. Hans Bergström, liberal debattör, f d chefredaktör för DN och engagerad i friskolekoncernen Internationella engelska skolan. ", "article_category": "other"}
{"id": 19378, "headline": "”Varför ska allmänheten tro på Lundingruppens version?”", "summary": "Upp till bevis, Ian och Lukas Lundin! Den bild som bröderna Lundin presenterar (DN Debatt 18/3) stämmer inte överens med den bild jag skaffat mig efter att ha forskat om Sudan de senaste sju åren. De hävdar att anklagelserna mot Lundingruppen är ”ogrundade och orättvisa”. Men de framför inga bevis för detta påstående. Varför ska jag och allmänheten tro på deras version i stället för att tro på Amnesty, FN, Human Rights Watch, ICG och världsledande Sudanexperter, skriver Johan Brosché.", "article": "På DN Debatt 18/3 inbjuder Ian och Lukas Lundin till debatt om situationen i Sudan och Lundingruppens roll i detta. Som freds- och konfliktforskare med fokus på Sudan välkomnar jag en sådan diskussion. Men startpunkten i en sådan debatt måste vara en korrekt kartläggning av den information som finns tillgänglig för närvarande. Den bild som Ian och Lukas Lundin presenterar stämmer inte överens med den bild jag skaffat mig efter att ha forskat om Sudan de senaste sju åren, besökt landet sex gånger och totalt vistas närmare fem månader i Sudan och Sydsudan. Den bild som bröderna påvisar stämmer inte heller med den bild som FN, Amnesty, Human Rights Watch, och International Crisis Group (ICG) målar upp. I Ian och Lukas Lundins debattartikel påstår de att Aftonbladet i sin rapportering om företaget saknar konkreta sakuppgifter. Dessutom skriver bröderna Lundin att: ”Vi är övertygade om att vi – genom att vara en ansvarsfull och aktiv investerare – är en del av en utvecklingsprocess som bidrar till att göra livet lättare för människorna i Etiopien, Sudan och Demokratiska Republiken Kongo. Det finns mängder av praktiska exempel på detta, men i stället för att redovisa dem i detalj tror vi att det är mer meningsfullt att ta en närmare titt på den anmärkningsvärde man som skapade företagsgruppen som bär vår familjs namn.” I och med detta val av fokus gör Ian och Lukas precis det de anklagar Aftonbladet för att göra – framför inga konkreta sakuppgifter. På vilket sätt bidrar detta till den debatt som bröderna Lundin säger att de vill initiera? Vad menas med att göra livet lättare för människor? Det är en vag formulering och därmed svår att diskutera. Fredsforskningen ger dock inget stöd för att livet är lättare i länder med olje- eller mineraltillgångar. Tvärtom, att ha sådana tillgångar ökar risken för konflikt och en icke-demokratisk utveckling. I artikeln skriver bröderna Lundin även att freden sprider sig över den afrikanska kontinenten. Detta är ett korrekt konstaterande – antalet konflikter i Afrika har minskat från slutet av 1990-talet fram till i dag. Men det är inte i de länder där Lundin är, eller har, varit verksamma som den afrikanska freden sprider sig i. Afrikas positiva utveckling inkluderar inte Etiopien, Sudan, eller Demokratiska Republiken Kongo utan länder som Mocambique, Angola och Liberia. Argumentet om spridning av fred i Afrika är därmed inte applicerbart på de länder där Lundin Petroleum är verksamma. Så hur ser det nuvarande kunskapsläget ut rörande Lundingruppen och deras verksamhet i Sudan? I juni 2010 presenterade European Coalition on Oil in Sudan (ECOS) – ett nätverk bestående av mer än 50 olika frivilligorganisationer – en rapport vid namn ”Unpaid Debt”. I denna rapport hävdar ECOS att tusentals människor dödades och närmare 200 000 människor fördrevs som del av den sudanesiska regeringens försök att ta kontroll över oljefält Block 5 a, där Lundin Oil ägde prospekteringsrätterna. Uppgifterna stöds av satellitbilder över odlingsmark som visar hur civilbefolkningen fördrevs från sina områden. Rapporten menar också att det finns tydliga kopplingar mellan regeringen och Lundin Oil. Bland annat beskriver rapporten att regeringssoldater var anställda av Lundin Oil. Som svar på denna rapport hävdade Lundin Petroleum – i ett brev till sina aktieägare – att denna bild var felaktig samt att andra rapporter påvisade en helt annan bild. I brevet hänvisade Lundingruppen till två rapporter. Båda dessa kortfattade rapporter var framtagna av Lundingruppen själv. Mig veterligen är de här de enda rapporterna som påvisar en bild som liknar den som Ian och Lukas Lundin framför i sin artikel. Möjligen finns det fler källor som stödjer deras beskrivning och i så fall uppmuntrar jag företrädare för Lundingruppen att visa upp dem för allmänheten så att vi kan bedöma deras trovärdighet. Rapporter framtagna av Lundin Petroleum för att frånsäga Lundin Petroleum ett ansvar kan knappast sägas väga lika tungt som fristående organisationers arbete. För Sudankännare var inte informationen i rapporten ”Unpaid Debt” överraskande. Rapporten tar fram en del ny intressant information, såsom de ovan nämnda satellitbilderna, men den generella informationen har funnits i omlopp under lång tid. Det finns en mängd andra rapporter som påvisar oljans och oljebolagens negativa inverkan på konflikten i Sydsudan. Den mest noggranna genomgången om oljans roll för kriget i Sydsudan är Human Rights Watchs (HRW) rapport ”Oil, Sudan and Human Rights”. I denna 657-sidiga rapport använder författaren sig av över 1 600 fotnoter och Lundin Oil nämns 513 gånger. Den bild som framgår i rapporten är diametralt motsatt den som Ian och Lukas Lundin beskriver i sin debattartikel. Givetvis säger inte sidantal och fotnoter allt, men rapporten anses bland Sudankännare vara resultatet av mycket gedigen forskning. En likartad bild framkommer i flera rapporter från ICG och Amnesty. En av de mest problematiska bitarna inom freds- och konfliktforskningen är tillförlitligheten hos olika källor. HRW, Amnesty, och ICG anses vara bland de mest tillförlitliga källorna som finns tillgängliga inom detta forskningsfält. I linje med den bild som presenteras i ovan nämnda rapporter anser FN:s rapportör för mänskliga rättigheter att oljeexploatering intensifierar konflikten med allvarliga konsekvenser för civilbefolkningen, samt anser det oroande att oljeindustrins flygfält används för militära syften. Professor Douglas Johnsson, som anses vara världens ledande expert på konflikterna i Sydsudan, skriver i sin bok ”The Root Causes of Sudan’s Civil War” om oljans roll för kriget. Han menar att oljebolagen – för att undvika kritik – påstår att deras inblandning är positiv för civilbefolkningen. Men han anser att det finns övertygande bevis för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i oljefälten och att oljeintäkterna intensifierat regeringens krigföring. Ian och Lukas Lundin hävdar i DN Debatt-artikeln att de anklagelser som riktats mot Lundingruppen är ”ogrundade, orättvisa och i några fall till och med absurda”. Men de framför inga bevis för detta påstående. Varför ska jag och allmänheten välja att tro på deras version i stället för att tro på Amnesty, FN, Human Rights Watch, ICG och världsledande Sudanexperter? Varför ska vi avfärda noggranna forskningsrapporter till förmån för egenförfattade rapporter? Ian och Lukas Lundin hävdar att de har en mängd bevis på Lundin Petroleums positiva påverkan i länder som till exempel Sydsudan. Om så är fallet så är det hög tid att allmänheten får ta del av denna information. Ett personporträtt av Adolf H. Lundin kan knappast sägas vara speciellt informativt. Johan Brosché, freds- och konfliktforskare, Uppsala universitet, för närvarande gästforskare vid New York University ", "article_category": "other"}
{"id": 19386, "headline": "97-åriga Brita har varit vegetarian sedan 30-talet", "summary": "En dag i mitten av 1930-talet berättade Brita Nordström att hon och fästmannen Lennart i fortsättningen bara tänkte äta grönsaker. Då suckade hennes mamma: ”Oh, så synd på två så rara människor”.", "article": "När Brita Nordström för nästan sjuttiofem år sedan började med vegetarisk kost tyckte många att vegetarianer var lite suspekta. Sallad, morötter och andra grönsaker var ju mest något för kaniner att knapra i sig. Kött och fisk tackade få nej till på den tiden. – Tänk vilka starka känslor det väckte när jag och min fästman Lennart blev vegetarianer och hälsokostare. I dag är det ju något helt naturligt att säga att grönsaker är nyttiga och att för mycket socker är skadligt, säger Brita Nordström. Hon är 97 år i dag och bor fortfarande hemma i villan i Täby norr om Stockholm. Till lunch äter hon fil med skivad banan. På kvällen blir det kokt potatis med kanske broccoli eller blomkål samt färska råa grönsaker. Plus ett par fullkornssmörgåsar med ost. En dag i mitten av 1930-talet ”lurade” en blivande svåger med Brita och Lennart till ett föredrag i Konserthuset i Stockholm. Talare var Are Waerland som förordade en så kallad laktovegetarisk kosthållning, det vill säga att mjölkprodukter var tillåtna medan resten av födan skulle vara vegetarisk. – Are var en skicklig talare och jag blev fascinerad av hans budskap. Han menade att sjukdomar beror på att kroppen är i obalans eftersom vi äter fel kost. Jag hade haft halsfluss flera gånger under åren dessförinnan, men blev besvärsfri efter att ha börjat äta enbart grönsaker. Brita och Lennart flyttade senare till Jokkmokk vid polcirkeln i Lappland. Där hade han fått arbete som jägmästare. Vintrarna var mycket kalla och ortsbefolkningen skakade på huvudet när de fick reda på att nykomlingarna inte åt fisk och kött. – Min mans chef, kronojägmästaren, menade att vi inte skulle ha en chans att överleva på bara grönsaker. Vi skulle bli sjuka, trodde han. Men när våren kom var det han som blev dålig i magsår, berättar Brita. – Vi sågs nog som lite småtokiga av folk där uppe. Vi åt våra grönsaker och så gick vi ut och vandrade i skog och mark för nöjes skull, för att vi mådde bra av det. Det var inget andra gjorde, det skulle ju vara någon nytta med allt. När Brita väntade barn undrade hennes kvinnliga vänner i Jokkmokk hur hon vågade fortsätta att vara vegetarian. ”Tänk på barnet”, beklagade de sig. – Men det blev ett praktbarn! skrattar Brita. När hon och Lennart var på middag hos vänner åt de ofta grönsakerna som fanns med på serveringsfatet som dekoration. De såg att andra tittade och undrade, men det var få som sa något. – Ibland fick vi några kommentarer, men det var på en skämtsam nivå. Jag tror att en del också var nyfikna på varför vi åt som vi gjorde. Så berättar Brita om när hon och Lennart var på middag hos makens chef. Huvudrätten var kött – och de kände sig tvingade att äta lite grann. – När vi kom hem på kvällen kokade det i våra kroppar, vi var ju avvanda från kött. Vi satte på oss pälsarna och gick upp på ett högt berg i närheten och där lade vi oss på rygg i snön och tittade upp mot stjärnorna tills vi ”kokat” färdigt. I dag lever Brita ensam, och hon fortsätter att bara äta grönsaker och mjölkprodukter. Varje dag går hon ut en timme med sin rullator, även i dåligt väder och på vintern när det kan vara halt. – Mat väcker starka känslor. I dag är det inte så konstigt att vara vegetarian, fast då finns det andra saker som folk retar sig på. Alltid är det någon som äter ”fel” kost, som äter för mycket av det ena eller det andra. Själv mår jag i alla fall bra, säger Brita. Ordföranden i Svenska vegetariska föreningen, med 700 medlemmar, heter Henrik Sundström. Han började äta enbart grönsaker och mjölkprodukter i början av 1970-talet efter att en dag nyfiket ha gått in i en av de två hälsokostaffärer som fanns i Uppsala. I en hylla upptäckte han flera böcker av Lilly Johansson, som under flera år drev hälsohemmet Föllingegården i Jämtland. Basen i den kost hon rekommenderade var grönsaker, främst olika slags sallader och varmrätter baserade på bovete, hirs och linser. Bröd, sädesslag och sojaprodukter var uteslutna. – Efter att ha läst ett par av Lilly Johanssons böcker ville jag, av moraliska och etiska skäl, inte längre äta kött. Sedan spelade hälsoaspekten en stor roll i mitt val. Jag drog slutsatsen att grönsaker verkade vara nyttigare än kött. Henrik Sundström är uppvuxen i en bondefamilj vid Höga kusten i Ångermanland. Efter beslutet att bli vegetarian åkte han hem för att fira jul, men bestämde sig för att äta skinkan, sillen, syltan, revbensspjällen och allt det andra hans mamma lagat till. – Men när jag kom tillbaka till Uppsala igen började mitt liv som grönsaksätare, säger Henrik. Hur reagerade dina föräldrar? – Det förstod nog inte vad jag sysslade med och skakade på huvudet, fast de kritiserade mig aldrig. När jag senare hälsade på hemma lagade jag min egen mat och det var inget de reagerade på. De fortsatte att äta som de alltid gjort. – Mina gamla ungdomskompisar där uppe sa inte heller så mycket, men jag kan föreställa mig att deras föräldrar kanske tyckte att jag var lite ”smågalen”. På den tiden förknippades vegetarisk mat främst med sönderkokta morötter. Efter att ha studerat klart började Henrik Sundström arbeta som ekonom i Stockholm. På luncherna var han ensam om att enbart äta grönsaker och en del kolleger tyckte nog att han var konstig som föredrog ”kaninmat”. – Men på det stora hela har folk alltid accepterat att jag inte äter kött, fisk och skaldjur. Däremot tycks folk reagera mer på alla olika dieter som lanseras, som att en del säger man ska äta mycket fett och lite kolhydrater. Där verkar stämningen nästan bli lite hatisk mellan förespråkare och kritiker. Varför väcker mat känslor? – Mat upptar en stor del av vår vakna tillvaro. Vi äter minst tre gånger och vi fikar eller tar mellanmål. Både att handla och att laga mat tar också tid. De flesta av oss har en bestämd uppfattning om vad som är gott och nyttigt, svarar Henrik. I dag är det accepterat att många väljer bort kött och fisk – även om det fortfarande finns de som fnyser om det ligger för mycket gröna salladsblad på tallriken tillsammans med den blodiga biffen. – Den ökade invandringen har också förändrat matkulturen i Sverige. Folk från andra länder har tagit med sig sina maträtter och sin kost. Därigenom har det också blivit mer accepterat att människor äter olika. Svenska vegetarianer Emanuel Swedenborg (1688–1772) betraktas som en vegetarisk föregångsman. På grund av sin religiösa uppfattning betraktade han köttätandet som ett tecken på människans förfall sedan hon tvingades lämna paradiset. Men Swedenborg åt ändå fisk. År 1903 bildades Svenska vegetariska föreningen av J L Saxon. Strax före första världskriget hade den cirka 15 000 medlemmar. Are Waerland fick stor betydelse för den vegetariska kosthållningen i Sverige och övriga Norden. Han skrev flera böcker om hälsoriktig vegetarisk mat, de som följde hans råd kallades waerlandister. Under 1970-talet fick vegetarianismen ett uppsving. Hälsa och solidaritet med tredje världen var två argument som användes av förespråkarna. De senaste tjugo åren har vegetarianismen brett ut sig till större grupper. År 2009 undersökte Demoskop (på uppdrag av djurrättsorganisationen Djurens rätt) svenska folkets inställning till vegetarisk kost. Man kom fram till att det fanns ungefär 300 000 vegetarianer som var 15 år eller äldre. Det motsvarade 3,5 procent av befolkningen. Dessutom fanns det 150 000 veganer, eller 1,6 procent av befolkningen. Brita Nordström Ålder: 97 år. Familj: Tre barn, åtta barnbarn och tio barnbarnsbarn. De är också intresserade av hälsokost, och flera av dem är vegetarianer. Bor: Sedan 65 år i villa i Täby norr om Stockholm. Där bor också ett barnbarn i en separat lägenhet. Gör: Pensionär, arbetat många år som pianolärare. Äter helst: Grönsaker, gärna rårivna. Äter inte: Kött och fisk. Bästa matminnet: När jag och min man Lennart var på middag i Blå hallen i Stockholms stadshus. Jag kommer inte ihåg menyn, men minns atmosfären, miljön och umgänget med de andra kring bordet. Henrik Sundström Ålder: 65 år. Bor: I Nacka sydost om Stockholm. Familj: Sambo. Gör: Har arbetat som ekonom, ska pensioneras. Äter helst: Grönsaker, gärna morötter. Äter inte: Kött och fisk. Bästa matminnet: Bufféerna på restaurang Pinocchio i Stockholm, den är nedlagd i dag. Det var ett överdåd av vegetariska rätter med kakor och glass till efterrätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 19388, "headline": "”Nytänkande ska ge bättre vård av våra folksjukdomar”", "summary": "Överenskommelse i dag. Som ett resultat av avvecklingen av Astra Zenecas forskning i Södertälje, inleder Karolinska institutet och Stockholms läns landsting nu ett samarbete. Syftet är att resultaten från den kliniska forskningen snabbare ska leda till nya och bättre behandlingar av hjärt- och kärlsjukdomar, bröstcancer, diabetes och reumatiska sjukdomar. Patienterna ska kunna följas under hela sin sjukdomsutveckling, skriver Harriet Wallberg Henriksson och Torbjörn Rosdahl.", "article": "I dag presenterar vi en överenskommelse mellan Karolinska institutet och Stockholms läns landsting för att göra Stockholm ledande inom klinisk forskning och hälso- och sjukvård. Detta samarbete är ett resultat av de förändringar som har skett inom den forskande läkemedelsindustrin i vår region – nu senast Astra Zenecas beslut att avveckla den kliniska forskningen i Södertälje där 1.200 personer friställs. Svensk medicinsk forskning har hållit allra högsta klass i 100 år. LifeScience-industrin exporterar för 210 miljarder kronor om året och har över 50.000 anställda i Sverige. Nu är den hotad – de stora läkemedelsbolagen lämnar Sverige och vi får svårare att ta fram nya läkemedel och vaccin. Klinisk forskning har målet att ta fram nya behandlingsmetoder och läkemedel. Det innebär att vi på ett strukturerat sätt prövar nya behandlingar på patienter med diagnosticerad sjukdom och jämför resultaten med gamla etablerade behandlingar. För att stärka konkurrenskraften i den kliniska forskningen krävs att samverkan mellan forskningen, industrin och hälso- och sjukvården fungerar bättre än i dag. För närvarande utnyttjas heller inte fullt ut den potential som finns i kvalitetsregister, biobanker och de stora forskningsinvesteringar som görs. Investeringar görs nu för att återskapa Sveriges förmåga att ligga vid den internationella fronten för medicinsk utveckling. Det handlar exempelvis om ämnesomsättningsforskning i Umeå och magnetkamerautveckling för strukturkemi i Göteborg. Några av regeringens satsningar är den världsunika Max 4-anläggningen som byggs i Lund och som kan strukturbestämma ett protein ner till en miljondels millimeter samt SciLifeLab i Stockholm-Uppsala som kan revolutionera våra möjligheter till storskaliga analyser av gener och proteiner. Med rätt förutsättningar gör dessa investeringar att vi kommer att kunna identifiera sjukdomsorsaker på ett mer exakt sätt. Vi kommer till exempel att kunna dela upp folksjukdomar som diabetes, cancer och reumatologiska sjukdomar i undergrupper med olika orsaker och olika sjukdomsförlopp. Men för att nå dit, och för att kunna dra säkra slutsatser, måste vi kunna studera många patienter med samma sjukdom. Vi måste också kunna studera enskilda sjukdomsförlopp under lång tid för att kunna avgöra om specifika gen- eller proteinmönster är kopplat till bra eller dålig sjukdomsprognos. Därför blir uppföljning av patienter i noggranna kvalitetsregister kopplade till biobanker morgondagens viktigaste resurser i den nya kliniska forskningen. Stockholms läns landsting och Karolinska institutet vill nu ta ett större ansvar och skapa bättre möjligheter för denna kunskapsutveckling. Vi tar fram en gemensam handlingsplan som ska ge förutsättningar för att den kliniska forskning som bedrivs i Stockholms län också resulterar i bättre vård och folkhälsa. Vi skapar förutsättningar för en medicinsk informatik som bärare av all patientdata. I ett förändrat vårdlandskap med flera olika vårdgivare inom samma sjukdomstillstånd tar vi fram en sammanhållen informationsstruktur, oavsett vem som ger vården. Patienten ska, efter sitt godkännande, kunna följas under hela sin sjukdomsutveckling. Patienterna kommer att erbjudas regelbundna provtagningar och resultaten sparas i biobanker och rapporteras till kvalitetsregister. Genom långsiktiga personliga uppföljningar av sjukdomstillstånd kopplade till biobanksprov får Sverige unika möjligheter att utveckla hälso- och sjukvården. Dessutom skapar detta sammanhållna informationssystem ökat intresse hos industrin för ny samverkan inom läkemedelsutvecklingen i vårt land. Inom det närmaste halvåret inleder vi arbetet med att ta fram metoder för hur systemet för kunskapsbildning inom sjukvården ska kunna förbättras, så att resultaten från den kliniska forskningen snabbare leder till nya och förbättrade behandlingar. Vi börjar med de vanligaste folksjukdomarna i Sverige i dag: • Hjärt- kärlsjukdom. Hjärtinfarkt, stroke och andra sjukdomar i cirkulationsorganen står för drygt 40 procent av alla dödsfall och tar stora sjukvårdsresurser i anspråk. • Bröstcancer. Den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Närmare 8 000 insjuknar varje år, varav cirka 1.800 i Stockholm. • Diabetes typ 2. Cirka 300.000 svenskar har diagnosticerats med typ 2-diabetes. Dessutom har många sjukdomen utan att ens veta om det. Bland dem som är över 75 år beräknas minst tio procent ha typ 2-diabetes. • Reumatologi. Ungefär 80.000 personer i Sverige, varav cirka 20.000 i Stockholm, har kronisk reumatologisk sjukdom. För väldigt många innebär detta stora besvär och lidande. Andra delar som ska belysas är hur förändringarna av sjukvårdssystemet kan ske i samklang med forskning, utveckling och utbildning. Satsningen syftar också till att ny kunskap snabbare ska komma patienterna till del samt ge underlag till arbetet med att ta fram en långsiktig plan för framtidens hälso- och sjukvård i Stockholms län. Ett stärkt samarbete mellan universitet, företag och landsting är även ytterst betydelsefullt för att utveckla Stockholms län till en ledande arena för life science. För att få ut bästa effekt av de investeringar som görs krävs förbättringar på följande områden: • Samarbetet kring forskning och utveckling ska förstärkas inom den framtida strukturen för hälso- och sjukvård. • Fokus ska vara på frågor som är särskilt viktiga ur ett patient- och medborgarperspektiv med inriktning mot de stora folksjukdomarna. • Patientnära klinisk forskning ska kunna bedrivas i hela sjukvårdsstrukturen oberoende av driftsform. • Forskningsresultat ska effektivt överföras till hälso- och sjukvården för att förbättra vården för dagens och framtidens patienter och även stärka patientsäkerheten. • Stödet till forskning, utveckling och utbildning ska utvecklas, så att dessa områden i större utsträckning integreras i hälso- och sjukvården. • Forskningen måste få tillgång till tillräckligt stora patientpopulationer. Stockholms läns landsting och Karolinska institutet har också nyligen tagit ett gemensamt ansvar för etablerandet av kvalitetsregistercentra i Stockholm, för att förstärka arbetet med att utveckla hälso- och sjukvårdens kvalitet och forskningen inom hälso- och sjukvårdsområdet. Vi vill också göra patientdata och biobanker mer tillgängliga för forskning på universitet och inom näringsliv. Stockholms läns landsting och Karolinska institutet kommer att, med hjälp av de kraftfulla nya forskningsredskap som nu byggs upp i Sverige, kunna utveckla ett bättre omhändertagande och nya behandlingar för patienternas bästa. Harriet Wallberg Henriksson, rektor Karolinska institutet Torbjörn Rosdahl (M), finanslandstingsråd och landstingsstyrelsens ordförande, Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 19389, "headline": "”Finland kan också lära sig av den svenska skolan”", "summary": "Per Kornhall skriver att alla finska skolor är bra. Man tänk om det är så, att alla finska skolor inom vissa områden är lika dåliga som de är bra inom andra? Säkert har Finland även mycket att lära av Sverige vad gäller skolans inre arbete, skriver programrektor Eva Alderborn i en replik.", "article": "Tack, Per Kornhall (DN Debatt 17/3), för att du tydliggör en av vår tids stora orättvisor inom utbildningsområdet. För det är ju precis så cyniskt, att den som drabbas av att den svenska skolan inte är sammanhållen, är den enskilda eleven, inte skolhuvudmannen, oavsett kommunal eller ”fri”. För det finns ingen garanti att den framgångsrika skolan tar emot eleven som halkat efter. Särskilt inte om skolan bygger sin framgång på ett urval av högpresterande elever. Det tar dessutom tid och kräver resurser att rusta en skola i förfall, och under den tiden och i den resursbristen fortsätter eleven att drabbas. Detta är inbyggt i systemet och det är djupt orättvist. Finland gjorde inte vad vi gjorde, och inte heller i det inre pedagogiska arbetet. Det betyder att Finland har en betydligt mer mätbar skola, som passar väl in i statistiken. Per Kornhall skriver att alla finska skolor är bra. Man tänk om det är så, att alla finska skolor inom vissa områden är lika dåliga som de är bra inom andra? Vad vet vi om den finska skolans förmåga att utveckla beredskaper som är svårare att mäta – elevens kreativitet, problemlösnings- och samarbetsförmåga, inre motivation och personliga drivkrafter? Sverige kastade sig ut – på gott och på ont – vilket gör att vi i dag 2012 har många skolor som mycket skickligt stimulerar just dessa egenskaper. Varför? Förmodligen för att våra lärare fått ”tänka själva”, formulera egna lösningar. Detta är den positiva effekten av mindre central styrning, mindre sammanhållning. Och de mindre mätbara beredskaperna behövs, eftersom vi inte utbildar för industrisamhället utan för ett snabbt föränderligt och oförutsägbart samhälle, där mätbara faktakunskaper gäller i dag, men inte nödvändigtvis i morgon. Självklart är läs- och skrivförmåga och grundläggande matematikkunskaper universella, och det är möjligt att vi, när det gäller dessa ämnen, bör tjuvkika över Östersjön. Men även en hubbott kan bli en hejare på multiplikationstabellen. Och Nokia är inte längre världsledande. Det är bra att lärarna har rimliga lönenivåer. Det är bra att läraryrket är populärt. Men är gemensamma timplaner en garanti för att ett bra arbete sker? Säkert har Finland även mycket att lära av Sverige vad gäller skolans inre arbete. En framkomlig väg skulle kanske kunna vara att ta det bästa från båda världarna i stället för att återigen kasta ut barnet med badvattnet. Eva Alderborn Programrektor med ansvar för Gymnasiesärskolan (GYSÄR), Språkintroduktion (SPRINT) och Aspergerenheten, Lundellska skolan ", "article_category": "other"}
{"id": 19395, "headline": "”Dags att Reinfeldt visar ledarskap i klimatfrågan”", "summary": "Klimatmålen kan nås. Vi representerar stora välkända företag och har påtagit oss att minska vår klimatpåverkan med minst 40 procent till år 2020. Nu behöver vi ett politiskt ledarskap i klimatfrågan. Det kan lösa den gordiska knut som uppstått på högsta nivå i EU, skriver företrädare för Hagainitiativet.", "article": "I fjol ökade Sveriges klimatpåverkan med 11 procent, trots att riksdagen beslutat att utsläppen ska minska med 40 procent till 2020. På samma sätt som statsminister Fredrik Reinfeldt tagit ledarskap i frågan om pensionsåldern, skulle han nu kunna ta ledarskap även i klimatfrågan. Frågorna om flexibel pensionsålder och skärpt klimatarbete är mer relaterade än vad man kan tro. Båda gäller hur allt fler ska dela på en kaka som inte är obegränsad, båda kräver ofta kontroversiella beslut på kort sikt för att garantera en långsiktigt hållbar lösning, och båda kräver en stark politisk ledning. Vi undertecknare, medlemmar i företagsnätverket Hagainitiativet, har åtagit oss att minska vår klimatpåverkan med minst 40 procent till år 2020 med egna åtgärder. Detta uppnås med förnybara bränslen vid energiproduktion, energieffektiviseringar av byggnader, byte till biobränslen och el i våra fordonsflottor, ändrat innehåll i våra produkter, ny teknisk utrustning i våra anläggningar och en lång rad andra initiativ. För att nå resultat är det viktigt att mäta och följa upp och inte minst att engagera företagens medarbetare. Därtill bistår vi alltifrån kunder till konkurrenter med konkreta förslag på hur deras klimatmässiga fotavtryck kan krympas. Många är entusiastiska över vårt arbete, men många företag tvekar att ta efter och utmana oss. Med dagens ekonomiska spelregler är det alltför lätt att hävda att det är mer lönsamt att ligga kvar på gårdagens utsläppsnivåer. För att det ska vara lönsamt med ambitiösa klimatmål krävs inte bara att framtidens kunder ställer tuffare krav, utan också en politik som tar ledningen med ekonomiska styrmedel och långsiktiga mål. Vi har planer och konkreta åtgärder som visar hur vi kan minska vår klimatpåverkan med minst 40 procent till 2020, och vi ser att detta kan ske på ett affärsmässigt sätt. Procentsiffran är inte allt, minst lika viktigt är hur målet ska uppnås. Vi ser att förändringar är nödvändiga och att det ger oss nya spännande affärsmöjligheter. Minskad klimatpåverkan blir en deleffekt av att vi väger in klimat- och resursfrågan i företagets strategi. ”Business as usual” är inte en hållbar strategi och det vill vi kommunicera till andra företag. Denna approach till klimatfrågan kan lösa den gordiska knut som uppstått på högsta nivå i EU, där industrikommissionären hävdar att 30 procents minskning skulle ”avindustrialisera Europa”. Vi ser i stället att detta kan industrialisera Europa hållbart och göra Europa konkurrenskraftigt. Vi representerar stora, välkända företag med ett direkt engagemang från högsta ledningen. Vi känner av ett ökat intresse för klimatfrågan och vi får allt oftare visa upp hur vi med bibehållen och i vissa fall ökad lönsamhet, gjort satsningar på klimatsmarta och energieffektiva lösningar. Klimatfrågan är inte död, men den behöver ledarskap. Ett politiskt ledarskap i klimatfrågan är efterlängtat. Vi bidrar gärna till att det blir svenskt. Anders Strålman, koncernchef och vd Axfood Anders Egelrud, vd Fortum Värme Denis Mattsson, vd HKScan Sverige Fredrik Wirdenius, vd Vasakronan Göran Holm, vd, Coca-Cola Enterprises Sverige Johan Skoglund, vd JM Lars Appelqvist, vd Löfbergs Lila Per Olof Nyman, tf vd och koncernchef, Lantmännen ", "article_category": "other"}
{"id": 19399, "headline": "”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre”", "summary": "Olikvärdig skola. Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser. Det är nu dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en skola som är bra för alla barn, skriver Per Kornhall.", "article": "Rubrikerna är svarta. Skolan är i kris. Det är ingen ordning. Ungdomar flyr läraryrket. Vi känner igen bilden. Men många gör det inte. Skoldebatten är nämligen full av motstridiga bilder. Ibland är det en förälder som vittnar om en fantastisk skola och lärare som gör banbrytande saker med sina klasser. En annan gång är det en bild från en skola i ett ytterområde till en storstad där inte ens tjugo procent når gymnasiebehörighet. Vad som kanske inte gjorts tydligt i debatten är att det är just detta som är svensk skolas stora problem. Vår skola trasas sönder. Det finns inte en enhetlig svensk skola längre utan det finns mångfald – mångfald i kvalitet, kvantitet och resultat. Låt oss börja från början, eller i alla fall för ganska länge sedan. Efter flera utredningar och en skolkommission på fyrtiotalet skapades den svenska enhetsskolan. Målet var bestämt. I bygget av välfärdsstaten skulle alla barn ha samma chans att komma vidare i systemet. Samma utveckling skedde i våra nordiska grannländer. En skola för alla var principen. En skola som gav samma chans för fattig som för rik (med några undantag för de extremt rika och kungars barn). En skola där regler fanns för vem som fick bli lärare och hur mycket de skulle undervisa i varje ämne, vilken utrustning en skola skulle ha och hur stora klasserna skulle vara. Detta för att villkoren verkligen skulle bli samma för alla. Men in kommer förändringens vindar. Nu, från och med 1990-talet, skulle skolan decentraliseras/kommunaliseras. Men det räckte inte. Den skulle också målstyras – bort med tråkiga regler som begränsar friheten! (Skolverket skriver stolt år 2000 att man nu tog bort det sista ämnesinnehållet i vissa kursplaner). Den skulle göras valfri – bort med all byråkrati! Den skulle bli friare, roligare och på samma gång effektivare – in med friskolor och ett generöst system för utdelning av pengar till dessa och fram för marknadskrafterna. Bort med katederundervisning och ett snävt kunskapsfokus. Det är nu viktigare hur man undervisar än vad ungarna lär sig. Ideologin har tagit över och lärare får kritik av Skolverket för att de är för kunskapsorienterade. Kommuner som helt plötsligt blivit huvudmän för skolan ringer till det nybildade Skolverket och undrar hur de ska göra med olika saker men får inga svar. Generaldirektören har nämligen gett order om att man inte får svara på frågor från kommunerna. Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan. Tjugo år senare sitter vi med facit i hand. Sverige sjunker i de internationella mätningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna i Sverige hade inte funktionell läsförmåga i senaste PISA-undersökningen. På senaste nationella provet hade 19 procent av eleverna inte godkänt i matematik (jämfört med 9 procent 2003). Det innebär att tiotusentals barn har tillbringat nio år i skolan utan att lära sig räkna eller läsa. Den svenska försämringen i PISA förklaras mest av att våra sämsta elever har blivit sämre. Det beror på att skolans likvärdighetsuppdrag blivit allt mera uppluckrat. Den svenska skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och allt mer en skola för dem som har föräldrar med resurser och det i ett allt mer segregerat skolsystem. Detta är något som flera rapporter – senast OECD:s rapport ”School choice and equity” – slår fast. Utvecklingen är en logisk följd av de incitament för skolval som Sverige infört. Sverige låg, tillsammans med de övriga nordiska länderna, högt upp när det gällde likvärdighet i tidigare PISA-undersökningar. Alla de andra ligger kvar på en hög nivå medan Sverige nu har sjunkit ner till en genomsnittlig nivå. Finland ligger i topp i världen både när det gäller likvärdighet och kunskaper. Få länder tar så väl hand om sina barn i skolan som Finland gör. Få länder har så låg mellanskolevariation. Den är i Finland 7 procent medan den i Sverige fördubblades mellan 2000 och 2006 och i senaste PISA 2009 var 22 procent. Det betyder att i Finland är alla skolor bra. Vad blev det av den svenska kaxiga attityden? Och vad gjorde Finland i stället? Man kan sammanfatta det med att de inte gjorde vad vi gjorde. De har behållit regler och statligt fastställda löner för lärare (en finsk lärare har mer än 10.000 kronor mer än en svensk lärare i slutlön och den är inte prestationsbaserad). Man har tydliga timplaner och fastställd undervisningsskyldighet för lärare. Man har inga nationella prov. När Pasi Sahlberg ska sammanfatta vad Finlands skolsystem gör säger han att ”vi har bra lärare som vi litar på. Så är också antalet sökande till lärarutbildningarna i Finland tio på varje plats till skillnad från i Sverige där det är en sökande per plats, och mycket mindre än så när det gäller lärare i naturvetenskap (vi har de senaste åren haft en handfull sökande till kemilärarutbildningarna för gymnasiet, Helsingfors hade 900 sökande till sin kemilärarutbildning i höstas). Finland har en sammanhållen skola där alla skolor är bra. Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle). Man skulle kunna fortsätta att rabbla siffror om hur olikvärdigheten förstärks genom alla reformer, om hur olika man satsar hos olika huvudmän, om hur slentrianmässigt skolan sköts av många kommuner och om hur vissa friskolor har bedrövlig kvalitet på grund av vinstintresse från ägare. Men den viktiga poängen är att vi medvetet har skapat en olikvärdig skola och att många barn drabbas nu hårt av detta. Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om. När en femtedel inte kan räkna eller förstå en dagstidningstext – vad tror ni att vi får för land om tio år, om tjugo, om trettio? Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 19405, "headline": "”15 000 traineeplatser ska ge unga arbetslivserfarenhet”", "summary": "Nytt MP-program för unga arbetslösa. Den moderatledda regeringen har misslyckats totalt med att få unga människor i arbete. Därför kommer Miljöpartiet i vårbudgetmotionen att presentera ett brett paket med förslag för att ge unga bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Bland annat avsätter vi resurser som motsvarar cirka 15.000 traineeplatser i näringsliv och välfärd. På så sätt får arbetsgivare råd att låta en ung person gå bredvid en som är på väg att gå i pension och lära sig jobbet, skriver Per Bolund.", "article": "En vanlig vardag i Sverige är det 127.000 unga som varken går till skolan eller till ett arbete. Det är orimligt att en sådan stor andel av alla unga fråntas känslan av att vara behövda, bidra till samhället och möjligheten att visa vad de går för på arbetsmarknaden. Det är dags att summera snart sex år med den moderatledda regeringen och konstatera att den har misslyckats totalt med att få unga människor i arbete. Sedan regeringen tillträdde har antalet unga utan arbete ökat med 42.000 personer, vilket motsvarar en ökning med 50 procent. Till och med enskilda ministrar diskuterar nu öppet regeringens misslyckande. Frågan är när statsministern och finansministern ska vakna. För Miljöpartiet de gröna är ungdomsarbetslösheten en av de största utmaningar vi står inför. Det finns flera orsaker till att unga inte kommer in i arbetslivet. Ett avgörande problem är att många unga inte har den utbildning som arbetsmarknaden i dag kräver. Det är ett stort politiskt misslyckande att nästan vara fjärde elev i dag går ut gymnasiet utan fullständiga gymnasiebetyg. Skolan måste förstärkas så att dessa elever kan fångas upp och avsluta sina studier med betyg som för dem vidare till arbete eller utbildning. För de 120.000 unga som inte har någon avslutad gymnasieutbildning behövs särskilda satsningar. För denna grupp är möjligheten att läsa upp till fullständiga gymnasiebetyg avgörande i resan mot ett jobb. Miljöpartiet föreslog därför i höstas en satsning på 6 miljarder på skolan, komvux och högskola för att ge alla unga en chans till en god utbildning. En annan grupp unga utanför arbetsmarknaden har gymnasieutbildning eller högskoleutbildning, men saknar praktik och arbetslivserfarenhet. Från politiken behövs nu snabba och kraftfulla åtgärder för att göra unga människor anställningsbara och då är möjlighet till praktik, att få arbetslivserfarenhet och bygga upp egna kontaktnät av stor vikt. I Miljöpartiets vårbudgetmotion kommer vi därför att föreslå en mycket stor satsning på traineeplatser i näringslivet och välfärden. Genom en traineeplats ges unga möjligheten att skaffa sig den erfarenhet och kunskap som i slutändan leder fram till ett jobb. Reformen ger också arbetsgivarna ett verktyg att klara av den stora generationsväxling som kommer att ske de närmaste åren. Med traineeplatser får de råd att låta en ung person gå bredvid den som är på väg att gå i pension och lära sig jobbet. De arbetsgivare som öppnar för traineeprogram för unga kommer inte bara att få nya krafter i företaget utan även vara en del av lösningen på ett stort samhällsproblem. Vårt förslag är att arbetsgivarens lönekostnad sänks med 25 procent för arbetslösa under 26 år som får en traineeplats. För en ung långtidsarbetslös blir nedsättningen 50 procent. Tillsammans med förslaget i vår senaste budget om slopad arbetsgivaravgift för den som anställer en ung arbetslös ger detta mycket starka incitament för arbetsgivare att anställa arbetslösa ungdomar. Sammantaget kommer Miljöpartiet att avsätta resurser som motsvarar cirka 15.000 traineeplatser i näringsliv och välfärd för unga arbetslösa. Samtidigt som vi har en rekordstor ungdomsarbetslöshet har företag i Sverige svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. För att bättre matcha de ungas kunskaper mot arbetsmarknadens efterfrågan föreslår vi en satsning som ger Arbetsförmedlingen större möjligheter än i dag att erbjuda korta arbetsmarknadsinriktade yrkesutbildningar för unga som gör dem anställningsbara. Det handlar om utbildningar till yrken där behovet att anställa i dag är stort, som lokförare, apotekstekniker eller VVS-projektör. Miljöpartiet föreslår 5.000 nya platser i yrkesutbildning och på yrkeshögskola för att möta detta behov. Det behövs också bättre förutsättningar för näringslivet att anställa. Genom att förbättra villkoren för små och medelstora företag kan vi ge större möjlighet för dessa företag att kunna och våga anställa unga. Studier visar att Sveriges småföretagare gärna vill anställa men att de hindras av brist på kompetent arbetskraft och av för höga kostnader. Genom vårt förslag om ett slopat sjuklöneansvar minskar småföretagarnas osäkerhet och ger dem större utrymme att nyanställa. Dessutom föreslår Miljöpartiet en sänkning av arbetsgivaravgifterna för de mindre företagen för att sänka trösklarna att anställa. De senaste decennierna har nio av tio nytillkomna jobb skapats i små och medelstora företag. Allt pekar på att det kommer att vara så även i framtiden. Den regering som inte förmår skapa goda villkor för små och medelstora företag har inte heller någon lösning på arbetslösheten. Vi kan nu konstatera att regeringen misslyckats med sitt viktigaste vallöfte, att minska utanförskapet. Särskilt bland Sveriges unga är det tydligt att antalet som står utanför arbetsmarknaden har ökat med regeringens politik. Den generella nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga som varit flaggskeppet i regeringens politik kan inte beskrivas som annat är ett stort magplask som stått skattebetalarna dyrt. Tunga instanser som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) och Riksrevisionen har påtalat sänkningens dåliga träffsäkerhet. Reformen kostar över 16 miljarder kronor per år samtidigt som inga utvärderingar kunnat visa att det lett till ett enda nytt jobb. En god regering måste inte bara visa handlingskraft utan måste också kunna erkänna sina misstag och ompröva dåliga beslut. Det är dags att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu erkänner att pengarna gör betydligt större nytta genom riktade insatser mot de ungdomar som faktiskt är arbetslösa. Miljöpartiet kommer i vår vårbudgetmotion presentera ett brett paket med förslag som sammantaget ger unga människor betydligt bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Några av dem presenterar vi här i dag. Miljöpartiet tar ansvar där regeringen misslyckats. Vi antar utmaningen att utveckla de redskap som behövs för att ge Sveriges unga möjlighet att stå på egna ben. Per Bolund, ekonomiskpolitisk talesperson (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 19409, "headline": "”15 000 traineeplatser ska ge unga arbetslivserfarenhet”", "summary": "Nytt MP-program för unga arbetslösa. Den moderatledda regeringen har misslyckats totalt med att få unga människor i arbete. Därför kommer Miljöpartiet i vårbudgetmotionen att presentera ett brett paket med förslag för att ge unga bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Bland annat avsätter vi resurser som motsvarar cirka 15 000 traineeplatser i näringsliv och välfärd. På så sätt får arbetsgivare råd att låta en ung person gå bredvid en som är på väg att gå i pension och lära sig jobbet, skriver Per Bolund.", "article": "En vanlig vardag i Sverige är det 127 000 unga som varken går till skolan eller till ett arbete. Det är orimligt att en sådan stor andel av alla unga fråntas känslan av att vara behövda, bidra till samhället och möjligheten att visa vad de går för på arbetsmarknaden. Det är dags att summera snart sex år med den moderatledda regeringen och konstatera att den har misslyckats totalt med att få unga människor i arbete. Sedan regeringen tillträdde har antalet unga utan arbete ökat med 42 000 personer, vilket motsvarar en ökning med 50 procent. Till och med enskilda ministrar diskuterar nu öppet regeringens misslyckande. Frågan är när statsministern och finansministern ska vakna. För Miljöpartiet de gröna är ungdomsarbetslösheten en av de största utmaningar vi står inför. Det finns flera orsaker till att unga inte kommer in i arbetslivet. Ett avgörande problem är att många unga inte har den utbildning som arbetsmarknaden i dag kräver. Det är ett stort politiskt misslyckande att nästan vara fjärde elev i dag går ut gymnasiet utan fullständiga gymnasiebetyg. Skolan måste förstärkas så att dessa elever kan fångas upp och avsluta sina studier med betyg som för dem vidare till arbete eller utbildning. För de 120 000 unga som inte har någon avslutad gymnasieutbildning behövs särskilda satsningar. För denna grupp är möjligheten att läsa upp till fullständiga gymnasiebetyg avgörande i resan mot ett jobb. Miljöpartiet föreslog därför i höstas en satsning på 6 miljarder på skolan, komvux och högskola för att ge alla unga en chans till en god utbildning. En annan grupp unga utanför arbetsmarknaden har gymnasieutbildning eller högskoleutbildning, men saknar praktik och arbetslivserfarenhet. Från politiken behövs nu snabba och kraftfulla åtgärder för att göra unga människor anställningsbara och då är möjlighet till praktik, att få arbetslivserfarenhet och bygga upp egna kontaktnät av stor vikt. I Miljöpartiets vårbudgetmotion kommer vi därför att föreslå en mycket stor satsning på traineeplatser i näringslivet och välfärden. Genom en traineeplats ges unga möjligheten att skaffa sig den erfarenhet och kunskap som i slutändan leder fram till ett jobb. Reformen ger också arbetsgivarna ett verktyg att klara av den stora generationsväxling som kommer att ske de närmaste åren. Med traineeplatser får de råd att låta en ung person gå bredvid den som är på väg att gå i pension och lära sig jobbet. De arbetsgivare som öppnar för traineeprogram för unga kommer inte bara att få nya krafter i företaget utan även vara en del av lösningen på ett stort samhällsproblem. Vårt förslag är att arbetsgivarens lönekostnad sänks med 25 procent för arbetslösa under 26 år som får en traineeplats. För en ung långtidsarbetslös blir nedsättningen 50 procent. Tillsammans med förslaget i vår senaste budget om slopad arbetsgivaravgift för den som anställer en ung arbetslös ger detta mycket starka incitament för arbetsgivare att anställa arbetslösa ungdomar. Sammantaget kommer Miljöpartiet att avsätta resurser som motsvarar cirka 15 000 traineeplatser i näringsliv och välfärd för unga arbetslösa. Samtidigt som vi har en rekordstor ungdomsarbetslöshet har företag i Sverige svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. För att bättre matcha de ungas kunskaper mot arbetsmarknadens efterfrågan föreslår vi en satsning som ger Arbetsförmedlingen större möjligheter än i dag att erbjuda korta arbetsmarknadsinriktade yrkesutbildningar för unga som gör dem anställningsbara. Det handlar om utbildningar till yrken där behovet att anställa i dag är stort, som lokförare, apotekstekniker eller VVS-projektör. Miljöpartiet föreslår 5 000 nya platser i yrkesutbildning och på yrkeshögskola för att möta detta behov. Det behövs också bättre förutsättningar för näringslivet att anställa. Genom att förbättra villkoren för små och medelstora företag kan vi ge större möjlighet för dessa företag att kunna och våga anställa unga. Studier visar att Sveriges småföretagare gärna vill anställa men att de hindras av brist på kompetent arbetskraft och av för höga kostnader. Genom vårt förslag om ett slopat sjuklöneansvar minskar småföretagarnas osäkerhet och ger dem större utrymme att nyanställa. Dessutom föreslår Miljöpartiet en sänkning av arbetsgivaravgifterna för de mindre företagen för att sänka trösklarna att anställa. De senaste decennierna har nio av tio nytillkomna jobb skapats i små och medelstora företag. Allt pekar på att det kommer att vara så även i framtiden. Den regering som inte förmår skapa goda villkor för små och medelstora företag har inte heller någon lösning på arbetslösheten. Vi kan nu konstatera att regeringen misslyckats med sitt viktigaste vallöfte, att minska utanförskapet. Särskilt bland Sveriges unga är det tydligt att antalet som står utanför arbetsmarknaden har ökat med regeringens politik. Den generella nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga som varit flaggskeppet i regeringens politik kan inte beskrivas som annat är ett stort magplask som stått skattebetalarna dyrt. Tunga instanser som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU ) och Riksrevisionen har påtalat sänkningens dåliga träffsäkerhet. Reformen kostar över 16 miljarder kronor per år samtidigt som inga utvärderingar kunnat visa att det lett till ett enda nytt jobb. En god regering måste inte bara visa handlingskraft utan måste också kunna erkänna sina misstag och ompröva dåliga beslut. Det är dags att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu erkänner att pengarna gör betydligt större nytta genom riktade insatser mot de ungdomar som faktiskt är arbetslösa. Miljöpartiet kommer i vår vårbudgetmotion presentera ett brett paket med förslag som sammantaget ger unga människor betydligt bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Några av dem presenterar vi här i dag. Miljöpartiet tar ansvar där regeringen misslyckats. Vi antar utmaningen att utveckla de redskap som behövs för att ge Sveriges unga möjlighet att stå på egna ben. Under snart sex år med den moderatledda regeringen har antalet unga utan arbete ökat med 42 000 personer. Till och med enskilda ministrar diskuterar nu öppet regeringens misslyckande. För Miljöpartiet är ungdomsarbetslösheten en av de största utmaningarna. Ett avgörande problem är att många unga inte har den utbildning som arbetsmarknaden i dag kräver. Ett annat är att många ungdomar saknar praktik och arbetslivserfarenhet. Därför föreslår Miljöpartiet i sin vårbudgetmotion en mycket stor satsning på traineeplatser i näringslivet och välfärden. Denna reform ger arbetsgivarna möjlighet att klara av den stora generationsväxling som är i antågande. De får råd att låta en ung person gå bredvid den som är på väg att pensioneras och lära sig jobbet. Det finns ett brett paket med förslag i vårbudgetmotionen som sammantaget ger unga betydligt bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden – något som regeringen misslyckats med. ", "article_category": "other"}
{"id": 19411, "headline": "Nu bygger vi blå linjen till Nacka", "summary": "Vi har träffat en överenskommelse om att ta ett historiskt steg för kollektivtrafiken i Stockholms län: att bygga ut tunnelbanans blå linje till Nacka. En förstudie kommer att inledas om en sträckning till Nacka Forum från Kungsträdgården via östra Södermalm, Hammarby sjöstad, Sickla och Järla sjö. Förstudien ska finansieras gemensamt av landstinget, Stockholm stad och Nacka kommun.", "article": "Stockholms län växer. Allt fler väljer att bo, arbeta eller vistas i vårt fantastiska län. Med det följer utmaningar – däribland en växande trängsel i kollektivtrafiken. De senaste åren har folkökningen accelererat. Dagens infrastrukturpolitik bygger därför på antaganden som inte längre stämmer. Vi måste nu bygga ett fungerande trafiksystem för ett län med tre miljoner invånare. En förbättrad kollektivtrafik i Stockholms län är av avgörande betydelse för att klara de viktigaste utmaningarna som Stockholms län och Sverige står inför: Arbetstillfällen, bostadsförsörjning och hållbarhet. Stockholms län är en tillväxtmotor. En stor del av de nya arbetstillfällen som skapas i Sverige tillkommer i länet. Detta innebär att länets bostadsförsörjning är viktig, även i ett nationellt perspektiv. I en allt tätare region blir bostadsbyggande mer och mer komplicerat. Utan en parallell utbyggnad av både bostäder och trafiksystem finns en risk att vi inte klarar att hålla uppe bostadsbyggandet eller att vi får bostadsområden med dålig tillgänglighet där vardags- och arbetslivet inte fungerar. Det riskerar att öka andelen arbetsresor med bil, vilket det inte finns utrymme för med denna snabba befolkningstillväxt som nu sker. En utbyggd kollektivtrafik är därför en nyckelfråga för att fler bra boendemiljöer ska kunna förverkligas. Redan i dag är länets kollektivtrafik hårt belastad på flera platser. Samtidigt är det viktigt att vi underlättar för människor att byta bilpendlande mot kollektivt resande. Kollektivtrafiken måste då kunna erbjuda arbetsresor som är snabba, bekväma och hållbara. Därför måste flaskhalsar i kollektivtrafiken byggas bort och nya, attraktiva trafiklösningar erbjudas. Ett växande Stockholm behöver en växande kollektivtrafik som kan ge plats åt såväl en ökad andel av befintliga trafikanter som alla nya stockholmare. Tunnelbanan har inte byggts ut under lång tid. Vi står inför ett behov av att knyta ihop ett växande län med nya spårlösningar, bland annat tunnelbana, som skapar nya och effektiva förbindelser mellan Stockholms stad och omgivande kommuner. I kommunerna runt Stockholm kan stora möjligheter för nya bostäder öppnas upp genom ny kollektivtrafik och dessa kommuner bör därför involveras i arbetet med ny infrastruktur för att bidra till att projekten blir kostnadseffektiva och löser de viktiga utmaningar som länet står inför. Vi har därför träffat en överenskommelse om att ta ett historiskt steg för en växande kollektivtrafik i Stockholms län genom en utbyggnad av tunnelbanans blå linje till Nacka. Överenskommelsen innebär att en förstudie inleds om en prioriterad sträckning till Nacka Forum från Kungsträdgården via östra Södermalm, Hammarby sjöstad, Sickla och Järla sjö. Förstudien finansieras gemensamt av landstinget, Stockholms stad och Nacka kommun. Även Värmdö kommun deltar i förstudien för att involvera alla perspektiv för en förbättring av kollektivtrafiken i länets ostsektor. En tunnelbaneutbyggnad till Nacka är ett viktigt projekt för en växande kollektivtrafik i länet. Både Nacka och Värmdö har haft och har en mycket stark befolknings- och resandeökning och detta område ges nu en ökad tillgång till en snabb och effektiv kollektivtrafik. Projektet kommer att ge betydande tidsvins-ter för resenärerna, göra det mer attraktivt att välja kollektivtrafiken och leda till miljövinster. Men framför allt beräknas projektet öppna möjligheter för nya bostäder åt 40 000 människor med tillgång till en mycket attraktiv kollektivtrafik. En helt ny förbindelse öppnas från Värmdö, Nacka och Hammarby sjöstad till T-centralen, vilket frigör utrymme vid Slussen för den busstrafik som fortsättningsvis blir kvar där. Avlastningen av Slussen och andra delar av tunnelbanenätet innebär att projektet har stor betydelse för hela länets trafiksystem. Det finns en bred enighet i Stockholms län kring behovet av en bättre kollektivtrafik. För att bygga vidare på denna enighet ska arbetet med förstudien följas av en politisk styrgrupp i syfte att säkra att arbetet sker långsiktigt och beaktar olika perspektiv. I denna styrgrupp ska landstinget, Stockholms stad, Nacka och Värmdö ingå. Även oppositionen ska beredas plats i styrgruppen. Det säger sig självt att mycket behöver undersökas och många frågetecken rätas ut kring olika detaljer i projektet. Det är en stor investering som berör många olika intressenter inklusive staten. Men en politisk överenskommelse finns nu på plats och det historiska arbetet med att förverkliga en tunnelbana till Nacka kan påbörjas. En utbyggnad av tunnelbanan till Nacka är en viktig investering, men inte den enda förbättring av kollektivtrafiken som länet behöver. För att klara bostadsförsörjningen och skapa ett hållbart resande krävs fler projekt för att knyta ihop länet. Tunnelbana till Nacka är en bra början. Christer G Wennerholm, trafiklandstingsråd (M) Birgitta Rydberg, landstingsråd (FP), gruppledare Stig Nyman, landstingsråd (KD), gruppledare Gustav Andersson, landstingsråd (C), gruppledare Erik Langby, kommunstyrelsens ordförande (M), Nacka kommun Sten Nordin, finansborgarråd (M), Stockholms stad Lars-Erik Alversjö, kommunstyrelsens ordförande (M), Värmdö kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 19414, "headline": "Inga 3-stjärniga restauranger enligt Guide Michelin", "summary": "Stockholm har nordens bästa restauranger. I alla fall om man ska tro årets Guide Michelin. Mathias Dahlgren Matsalen och Frantzén/Lindeberg i Stockholm bedöms som bäst med två stjärnor var, liksom förra året.", "article": "I dag offentliggjordes årets Guide Michelin. Landets bästa restauranger har utvärderats av hemliga inspektörer. En stjärna är lika med \"exceptionellt bra restaurang i sin kategori\". Två betyder att restaurangen är ”värd en omväg”. Tre stjärnor, som ingen restaurang ännu lyckats uppnå i Sverige innebär full pott: ”restaurangen är värd en resa i sig\". Även förra året belönades Mathias Dahlgren matsalen och Frantzén/Lindeberg i Stockholm med två stjärnor var. Det gör Stockholm till den fortsatt enda nordiska staden med två stycken tvåstjärniga restauranger. Daniel Lindeberg är en av grundarna till Frantzén/Lindeberg. Han är nöjd med Guide Michelins bedömning. – Det känns jättebra, få tilldelas två stjärnor, säger han. När får ni tre stjärnor? – Det får Guide Michelin svara på. Det här betyget förändrar ingenting, vi kommer att fortsätta jobba på samma sätt som tidigare och utveckla verksamheten för vår egen skull. Mathias Dahlgren är grundare av Stockholms andra tvåstjärniga restaurang. – Det är jätteroligt att vi behåller vår status. Michelin är ett slags kvalitetskvitto, det ger en trygghet i det man gör, säger han. Vad krävs för tre stjärnor? – Jag tror absolut det är möjligt att driva en trestjärnig restaurang i Sverige. Michelin jobbar väldigt långsiktigt, jag tror bara att man måste ge det lite tid. Ytterligare åtta restauranger i Stockholm och Göteborg fick i år varsin stjärna. Restauranger belönade med en stjärna i Stockholm: Mathias Dahlgren Matbaren, Esperanto, Fredsgatan 12 och Lux Stockholm. Restauranger belönade med en stjärna i Göteborg: Thörnströms Kök, Kock & Vin, 28+ och Fond. Göteborg har i år en stjärna mindre, det beror på att restaurangen Basement, som förra året fanns med på Michelins lista har stängt. Inga nya svenska kök har tilldelats stjärnor från Guide Michelin. ", "article_category": "other"}
{"id": 19419, "headline": "”Skattefrågan för viktig för att parkeras i väntan på konsensus”", "summary": "Om skattefrågorna parkeras i väntan på politisk konsensus, försämras Sveriges möjligheter att möta och ta till vara globaliseringens nya villkor. Allt kan inte ske omedelbart men det finns mycket att vinna om förändringsarbetet sker snabbt. En tumregel bör vara att först åtgärda de skatter som är mest skadliga för tillväxten, skriver Svenskt Näringslivs skattesakkunnige Krister Andersson i en replik.", "article": "Ropen på en ny stor skattereform hörs allt oftare, senast från LO och Saco på DN Debatt 11/3. Förhoppningarna att få enighet tycks dock vara något av en tulipanaros – åtråvärt men knappast möjligt i praktiken. En principdiskussion om skatter bör utgå från var resurserna har sitt ursprung. Framtidens skatter behöver därför utformas så att konkurrenskraften för svenska företag stärks. Det går att komma långt i förbättrat företagsklimat om generella skattesatser på arbets- och kapitalinkomster sänks. Men om skattefrågorna parkeras i väntan på politisk konsensus, försämras Sveriges möjligheter att möta och ta till vara globaliseringens nya villkor. Skatternas vällovliga syfte är att finansiera offentliga åtaganden. Samtidigt är det allom bekant att beskattning snedvrider och har skadliga effekter för ekonomin. Utformningen måste därför balansera för- och nackdelar. Flera slagkraftiga uttryck har myntats för att beskriva denna avvägning. Socialdemokraten och socialministern Gustav Möller brukar tillskrivas citatet att varje förslösad skattekrona är en stöld från svenska folket. Redan på 1600-talet lär den franske finansministern Jean-Baptiste Colbert ha liknat beskattningens konst vid att plocka en gås på mesta möjliga fjädrar under minsta möjliga väsen. En principdiskussion om skatter behöver utgå från var resurserna har sitt ursprung. Växande välstånd baseras i grund och botten på dynamiskt och framgångsrikt företagande. Där uppstår investeringar och jobb som genererar resurser. Vi lever i globaliseringens tidevarv där omvandlingen sker allt snabbare och konkurrensen ständigt tilltar. Därför behöver framtidens skatter utformas så att konkurrenskraften för svenska företag stärks. Då kan också välståndet i samhället fortsätta utvecklas. Skatternas betydelse för konkurrenskraften kastar delvis nytt ljus över bland annat principen om likformighet. För att främja företagande behövs goda villkor för aktivt och enskilt ägande av verksamheter i Sverige. Här diskrimineras dock svenskar i dag med väsentligt hårdare beskattning än motsvarande utländska ägare. Även andra skillnader i konkurrenstryck kan ställa frågan om likabehandling i perspektiv och innebära nya krav på skattesystemet. Den svenska kapitalskatten på normalt 30 procent är väsentligt högre än i omvärlden. Svenskt Näringsliv har låtit det välrenommerade institutet IBFD kartlägga 33 konkurrentländers kapitalbeskattning och fann att genomsnittet där var 17 procent. Konsultföretaget Ernst & Young har kommit till snarlika resultat i en helt färsk studie. Samtidigt har den svenska bolagsskattens tidigare försprång mot omvärlden ätits upp och dagens skattesats ligger numera till och med något över snittet i omvärlden. Skatternas betydelse för ägandet av företag, moderbolagens förläggning och därmed konsekvenserna för var forskning bedrivs och vilka underleverantörer som används, måste beaktas bättre i ett framtida skattesystem. När det gäller marginalskatter, särskilt på kvalificerad arbetskraft, står det klart att Sverige har världens högsta beskattningsnivå. Åtskilliga utredningar har pekat ut detta som mycket skadligt. Skattenivån har bland annat tvingat fram särskilda skattenedsättningar för utländska experter med regler som tyvärr inte heller på kort sikt fått någon tillfredsställande utformning. Dessutom har Sverige en hög arbetsgivaravgift, som även belastar inkomster över förmånstaken. Högsta totala marginalskatt är hela 67 procent. Det är allt annat än konkurrenskraftigt. Hela skatteområdet behöver god förutsebarhet, varför politisk enighet är eftersträvansvärt. Dessvärre tycks detta dock vara något av en tulipanaros – åtråvärt men knappast möjligt i praktiken. Problematiken illustreras väl av de fackliga kraven på höjd fastighetsskatt; detta är en av få frågor där politisk konsensus råder om att inte höja skatten. Viktigare att åtgärda är skatten på näringsfastigheter – en godtycklig och principstridig skatt på en enskild produktionsfaktor, som de facto innebär trippelbeskattning. Denna borde givetvis avskaffas men tyvärr saknas politisk enighet. Även fackliga krav på återinförd arvsskatt framstår som besynnerliga om enighet eftersträvas. Det var en socialdemokratisk regering som insåg hur skadlig skatten var för generationsskiften i företagen och som avskaffade skatten. De borgerliga regeringarna har instämt i detta. Den politiska kartan på skatteområdet har åtminstone hittills haft ganska klara skiljelinjer. De senaste 20 åren har konsensus i en större skattefråga knappast nåtts om något annat än nyss nämnda avskaffade fastighets- och arvsskatter. Parentetiskt kan noteras att även 1990-91 års reform hängde på en synnerligen skör tråd och var i slutänden bara en tvåpartiuppgörelse, låt vara med en part från vardera sidan om blockgränsen. Skattereformer diskuteras för närvarande intensivt i en rad länder. Den ekonomiska oron är fortfarande stor, medan den svenska statsfinansiella situationen är relativt gynnsam. Det är både möjligt och nödvändigt att genomföra förbättringar under nästa år för att främja investeringar och jobb. En rad konkreta skattefrågor behöver snara lösningar och får inte skjutas upp. Det går att komma långt i förbättrat företagsklimat om generella skattesatser på arbets- och kapitalinkomster sänks. Visst skulle en omläggning i riktning mot ökade inslag av konsumtionsskatt i stället för att beskatta inkomster, sparande och investeringar vara välkommet men det finns knappast förutsättningar för att nå politisk konsensus kring detta. Diskussioner om en skattereform riskerar i stället att bli en ursäkt för att förhala viktiga skatteförändringar. För att inte förlora tid måste man förmodligen ta sig an uppgiften lite grann som att äta en elefant; man får ta en bit i taget. Om skattefrågorna parkeras i väntan på politisk konsensus, försämras Sveriges möjligheter att möta och ta till vara globaliseringens nya villkor. Allt kan inte ske omedelbart men det finns mycket att vinna om förändringsarbetet sker snabbt. En tumregel bör vara att först åtgärda de skatter som är mest skadliga för tillväxten. Ett viktigt arbete pågår inom ramen för Företagsskattekommittén och förväntningarna på dess resultat är höga inom näringslivet. Sverige behöver åtgärda en rad skatter och ge bättre konkurrenskraft och förutsättningar för nya och växande verksamheter. Tillväxt, investeringar och jobb är nyckeln för fortsatt och utvecklat välstånd. Krister Andersson Näringslivets skattesakkunnige Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 19431, "headline": "Kolla upp din rätt till stöd", "summary": "Studiebidrag och studielån är en förutsättning för att många svenska studenter ska kunna studera. Men det gäller att veta vilka typer av utbildningar som ger rätt till stödet.", "article": "Det ekonomiska stödet för svenska studenter betalas ut av CSN i form av studiebidrag och studielån. Stödet finns till för att säkerställa att alla i Sverige ska ha möjlighet att studera. Studiebidraget för heltidsstudier ligger på 2 796 kr i månaden och för att vara berättigad krävs att du läser 1,5 högskolepoäng i veckan eller 20 poäng på komvux. När det gäller folkhögskola så bestämmer skolan hur många poäng du måste läsa för att få studiemedel på heltid. Räcker inte bidraget finns även möjlighet att ta studielån. Kriterierna är samma som för bidraget, och lånedelen för heltidsstudier ligger på 6 124 kr. Lånedel och bidragsdel påverkas av hur stor inkomst du har. Maxinkomsten du får ha ligger på 70 400 kr per halvår och kallas fribelopp. Du har även rätt till studiemedel om du läser vid KY-utbildningar, Yrkeshögskolan, Högskolans basår, Kompletterande utbildningar och andra eftergymnasiala utbildningar. Den som har barn, extra kostnader eller har arbetat tidigare kan ansöka om tilläggsbidrag, merkostnadslån eller tilläggslån. För mer info kontakta CSN. Tidigast sex månader efter att du senast hade studiemedel ska du börja betala tillbaka lånet. Återbetalningarna ska ske över max 25 år och ska vara färdigbetalt när du är 60 år. Den årliga räntan ligger för tillfället på 1,5 procent och du kan välja att betala av lånet per månad eller år. Den 1 januari 2012 beräknades den genomsnittliga studieskulden per student efter län. Stockholmarna har den största skulden på 144 229 kronor i snitt, tätt följt av Uppsala och Skåne. Studiebidrag och studielån är en förutsättning för att många svenska studenter ska kunna studera. Men det gäller att veta vilka typer av utbildningar som ger rätt till stödet. ", "article_category": "other"}
{"id": 19436, "headline": "Föräldrapeng som kvinnofälla", "summary": "Den välmenande svenska föräldraförsäkringen kan bli en återvändsgränd för utrikes födda kvinnor och deras barn.", "article": "Tänk så fel det kan bli, trots att det inte finns någon ond avsikt. Det visar med all önskvärd tydlighet en rapport som i veckan överlämnades till integrationsminister Erik Ullenhag. ”Förmån och fälla – nyanländas uttag av föräldrapenning” (SOU 2012:9) är ett delbetänkande i utredningen om vad som kan och bör göras för att invandrare lättare ska få jobb och försörjning på den svenska arbetsmarknaden. Att det tar alldeles för lång tid för nyanlända invandrare att få arbete i Sverige är redan väl känt. Det är sällan viljan som saknas. Utredningen konstaterar att utrikes födda kvinnor och män tvärtom har en mer positiv inställning till jobb än arbetssökande inrikes födda. Trots det hamnar många i långvarig arbetslöshet. Den första tiden i Sverige är förstås avgörande för att hoppet om en bättre framtid inte ska slockna. Att alltför länge gå utan arbete i ett nytt land är förödande både för individer och för omgivande samhälle. Mindre väl känt är att det svenska välfärdssystemet förstärker invandrarnas utanförskap. Därför är det en viktig kartläggning som hamnat på integrationsministerns bord. Den konstaterar att föräldraförsäkringen är konstruerad på sådant sätt att den kan bli en fälla för utrikes födda kvinnor. Nyanlända invandrare kan nämligen få retroaktiv svensk föräldrapenning för barn födda utomlands som är under åtta år. Antalet dagar är lika många – 480 dagar – som för ett nyfött barn i Sverige och kan samlas på hög. Den välmenande föräldraförsäkringen kan alltså förvandlas till en återvändsgränd. Utredningen visar att det framför allt är utrikes födda kvinnor som får föräldrapenning och sedan stannar hemma med barnen. Det leder i sin tur till att de inte följer kurser i svenska för invandrare och till att barnen inte går i förskola. Språkinlärningen försenas och delaktigheten i det svenska samhället försvåras för både kvinnorna och deras barn. Problemet är att kommunerna på kort sikt har något att vinna i form av minskade utgifter för försörjningsstöd och andra former av bidrag. Många kommuner uppmanar aktivt nyanlända invandrare med barn att söka föräldrapenning. Enligt utredningen svarar fyra av tio kommuner att de skulle ge följande råd till en kvinna som har rätt till etableringsersättning och har ett fyraårigt barn: Avbryt undervisningen i svenska för invandrare och sök i stället föräldrapenning på heltid. Det är en orimlig och destruktiv konsekvens av ett system som måste förändras. Utredningen föreslår att det antingen införs en generell begränsning av hur länge föräldrapenningen kan tas ut eller en trappstegsmodell där antalet dagar relateras till hur gamla barnen är när de kommer till Sverige. Integrationsminister Erik Ullenhag har redan förklarat att han föredrar den senare modellen. Viktigast är att det blir en förändring. Syftet med föräldraförsäkringen är att underlätta för kvinnor och män att kombinera arbete med omsorg om sina små barn. För utrikes födda kan den i stället blir ett hinder på vägen mot arbete och egen försörjning i Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 19449, "headline": "”TV 4 är alltmer inriktat på fiktion och underhållning”", "summary": "Allt smalare reklam-tv. Inte någon gång sedan undersökningarna startade 1998 har TV 4 haft ett så smalt programutbud som under 2011. Det visar den årliga rapporten om hur programutbudet utvecklas i svensk television. Utbuden i de fem andra undersökta kanalerna (TV 3, Kanal 5, TV 6, Sjuan och TV 8) har heller inte något år varit så starkt inriktade på fiktion och underhållning. Också i kampen om tittarna är det reklamkanalerna som framstår som förlorare. SVT har inte gått i kommersiell riktning, skriver Kent Asp.", "article": "Mångfalden i TV 4:s programutbud minskade kraftigt under 2011. Det gällde såväl underhållningsutbudet som faktautbudet. TV 4 innehöll 2010 71 olika typer av fakta- och underhållningsprogram. Under 2011 uppgick de till 58 stycken. Minskningen var lika markant för utbudet i sin helhet som för utbudet på bästa sändningstid. Bredden i utbudet är därmed den minsta sedan undersökningarnas start 1998. Det framgår av rapporten ”Svenskt TV-utbud 2011”, som offentliggörs i dag, fredag. Det är en årligt återkommande rapport om hur programutbudet utvecklas i svensk television som jag gör på uppdrag av Myndigheten för radio och tv. Mångfalden minskar också trendmässigt i de andra fem undersökta reklam-tv-kanalerna (TV 3, Kanal 5, TV 6, Sjuan och TV 8). Programutbudet har inte något år haft en sådan liten bredd och varit så starkt inriktat på fiktion och underhållning. Trenden mot ett smalare utbud nästan enbart inriktat på fiktion och underhållning i reklam-tv ger en viktig bild av hur svensk television utvecklas. Men reklam-tv bedrivs på kommersiella villkor, och TV 4 har sedan 2008 i sitt sändningstillstånd inte längre några särskilda (public serviceliknande) innehållskrav. Det står självfallet tv-företagen fritt att bestämma över sitt programutbud. Men hur reklam-tv utvecklas får också konsekvenser för public service-tv och därmed för kvaliteten i tv-utbudet i sin helhet. TV 4 spelar här, genom sin mittenposition i det svenska tv-landskapet, en nyckelroll. När resultaten från första undersökningen 1998 presenterades skisserade jag två möjliga framtidsscenarier om TV 4 lämnade sin mittenposition och gick i riktning mot ett mer renodlat kommersiellt utbud (DN Debatt 13/10 1999). SVT kunde antingen i kampen om tittarna följa med TV 4, vilket antogs leda till att utbudet i svensk television i sin helhet mer skulle präglas av fiktion och underhållning, att public service-tv skulle kommersialiseras. Eller så kunde SVT så att säga stå kvar, vilket antogs leda till att SVT förlorade tittare, att public service-tv skulle marginaliseras. Vilket scenario beskriver då bäst det som hänt? Har SVT i jakten på tittare följt efter reklam-tv, kommersialiserats? Frågan är mångfasetterad, och olika indikatorer pekar åt lite olika håll. Men ser vi till balansen mellan information och underhållning har den under de 14 år som undersökts förändrats mycket lite. I det avseendet har SVT knappast utvecklats i kommersiell riktning. När det gäller mångfalden så ökade den kraftigt under 2011 i SVT:s samtliga kanaler. Men ökningen 2011 var lika stor som minskningen 2010 (DN Debatt 15/7 2011). Och den ökande mångfalden i SVT 2:s underhållningsutbud kan ses som ett sätt att få upp tittarsiffrorna. SVT 2 har efter kanalomläggningen förlorat nästan hälften av sin publik. Även om bredden alltså ökade 2011 har mångfalden trendmässigt minskat i SVT:s huvudkanaler, ungefär som i TV 4. Ser vi till public service kärnområden har nyheterna i SVT:s huvudkanaler räknat i programtid ungefär samma centrala ställning som tidigare år. Kulturutbudet har under 2011, men också långsiktigt, stärkt sin ställning. Samhällsutbudet minskade däremot betydligt under 2011, och även i ett längre tidsperspektiv har samhällsprogrammens ställning i SVT:s huvudkanaler till en del försvagats. Men Kunskapskanalen har ju tillkommit. I direktsändning har vi på plats kunnat följa partiernas kongresser och riksting, och i efterhand kunnat ta del av seminarier från Almedalen och Bok- och biblioteksmässan. Genom Kunskapskanalen har SVT aldrig haft ett så omfattande samhällsutbud som under de två senaste två åren. Men kan ett minskat samhällsutbud i SVT:s huvudkanaler kompenseras av ett ökat utbud i Kunskapskanalen? Min slutsats blir ändå att SVT inte gått i kommersiell riktning. Mångfalden har trendmässigt minskat, men på det hela taget intar SVT samma position som i den första undersökningen 1998. Den utveckling som beskrivs i scenario ett verkar alltså (ännu) inte ha inträffat. Har då public service-tv, som beskrivs i scenario två, genom sin ståndaktighet förlorat kampen om tittarna och marginaliserats? Jämfört med 1998 har SVT (enligt MMS) minskat sin tittartidsandel från 48 procent till i dag 30 procent. Långsiktigt har SVT förlorat sin särställning. Sett i ett längre tidsperspektiv verkar därför scenario två ha inträffat. Men utvecklingen de senaste fem åren tyder knappast på en tittarkris eller en marginalisering av public service-tv. Då framstår snarare reklam-tv som den stora förloraren. TV 3, TV 4 och Kanal 5 hade 2007 (enligt MMS) sammantaget 38,7 procent av tittartiden, år 2011 var deras andel 33,3 procent, alltså minus 5,4 procentenheter. Även om vi lägger till tittarna på kanalernas ”avläggare” (TV 6, Sjuan respektive TV 9) handlar det ändå om en minskning med 3,1 procentenheter. I tv-sammanhang är detta stora siffror. Tittarkrisen finns alltså under senare år hos reklam-tv – inte hos public service-tv. Under samma femårsperiod tappade SVT 1 och SVT 2 0,9 procentenheter (och räknas SVT 24, Barnkanalen och Kunskapskanalen med var tappet endast marginellt). Det finns säkert många förklaringar till att det är reklam-tv som förlorar tittare. Den mest näraliggande är naturligtvis att reklam-tv helt enkelt, som inledningsvis antyds, inte erbjuder sina tittare ett tillräckligt varierat och bra programutbud, kanske som ett resultat av att kortsiktiga vinster prioriteras före satsningar på program. Konkurrensen från företagens egna betalkanaler spelar självfallet en viktig roll, och konkurrensen från SVT är säkert inte betydelselös. Men problemet ligger nog i första hand hos reklamkanalerna själva och de program som erbjuds.  Kent Asp, professor i journalistik ", "article_category": "other"}
{"id": 19451, "headline": "”TV4 är alltmer inriktat på fiktion och underhållning”", "summary": "Allt smalare reklam-tv. Inte någon gång sedan undersökningarna startade 1998 har TV4 haft ett så smalt programutbud som under 2011. Det visar den årliga rapporten om hur programutbudet utvecklas i svensk television. Utbuden i de fem andra undersökta kanalerna (TV3, Kanal 5, TV6, Sjuan och TV8) har heller inte något år varit så starkt inriktade på fiktion och underhållning. Också i kampen om tittarna är det reklamkanalerna som framstår som förlorare. SVT har inte gått i kommersiell riktning, skriver Kent Asp.", "article": "Mångfalden i TV4:s programutbud minskade kraftigt under 2011. Det gällde såväl underhållningsutbudet som faktautbudet. TV4 innehöll 2010 71 olika typer av fakta- och underhållningsprogram. Under 2011 uppgick de till 58 stycken. Minskningen var lika markant för utbudet i sin helhet som för utbudet på bästa sändningstid. Bredden i utbudet är därmed den minsta sedan undersökningarnas start 1998. Det framgår av rapporten ”Svenskt TV-utbud 2011”, som offentliggörs i dag. Det är en årligt återkommande rapport om hur programutbudet utvecklas i svensk television som jag gör på uppdrag av Myndigheten för radio och tv. Mångfalden minskar också trendmässigt i de andra fem undersökta reklam-tv-kanalerna (TV3, Kanal 5, TV6, Sjuan och TV8). Programutbudet har inte något år haft en sådan liten bredd och varit så starkt inriktat på fiktion och underhållning. Trenden mot ett smalare utbud nästan enbart inriktat på fiktion och underhållning i reklam-tv ger en viktig bild av hur svensk television utvecklas. Men reklam-tv bedrivs på kommersiella villkor, och TV4 har sedan 2008 i sitt sändningstillstånd inte längre några särskilda (public serviceliknande) innehållskrav. Det står självfallet tv-företagen fritt att bestämma över sitt programutbud. Men hur reklam-tv utvecklas får också konsekvenser för public service-tv och därmed för kvaliteten i tv-utbudet i sin helhet. TV4 spelar här, genom sin mittenposition i det svenska tv-landskapet, en nyckelroll. När resultaten från första undersökningen 1998 presenterades skisserade jag två möjliga framtidsscenarier om TV4 lämnade sin mittenposition och gick i riktning mot ett mer renodlat kommersiellt utbud (DN Debatt 13/10 1999). SVT kunde antingen i kampen om tittarna följa med TV4, vilket antogs leda till att utbudet i svensk television i sin helhet mer skulle präglas av fiktion och underhållning, att public service-tv skulle kommersialiseras. Eller så kunde SVT så att säga stå kvar, vilket antogs leda till att SVT förlorade tittare, att public service-tv skulle marginaliseras. Vilket scenario beskriver då bäst det som hänt? Har SVT i jakten på tittare följt efter reklam-tv, kommersialiserats? Frågan är mångfasetterad, och olika indikatorer pekar åt lite olika håll. Men ser vi till balansen mellan information och underhållning har den under de 14 år som undersökts förändrats mycket lite. I det avseendet har SVT knappast utvecklats i kommersiell riktning. När det gäller mångfalden så ökade den kraftigt under 2011 i SVT:s samtliga kanaler. Men ökningen 2011 var lika stor som minskningen 2010 (DN Debatt 15/7 2011). Och den ökande mångfalden i SVT2:s underhållningsutbud kan ses som ett sätt att få upp tittarsiffrorna. SVT2 har efter kanalomläggningen förlorat nästan hälften av sin publik. Även om bredden alltså ökade 2011 har mångfalden trendmässigt minskat i SVT:s huvudkanaler, ungefär som i TV4. Ser vi till public service kärnområden har nyheterna i SVT:s huvudkanaler räknat i programtid ungefär samma centrala ställning som tidigare år. Kulturutbudet har under 2011, men också långsiktigt, stärkt sin ställning. Samhällsutbudet minskade däremot betydligt under 2011, och även i ett längre tidsperspektiv har samhällsprogrammens ställning i SVT:s huvudkanaler till en del försvagats. Men Kunskapskanalen har ju tillkommit. I direktsändning har vi på plats kunnat följa partiernas kongresser och riksting, och i efterhand kunnat ta del av seminarier från Almedalen och Bok- och biblioteksmässan. Genom Kunskapskanalen har SVT aldrig haft ett så omfattande samhällsutbud som under de två senaste två åren. Men kan ett minskat samhällsutbud i SVT:s huvudkanaler kompenseras av ett ökat utbud i Kunskapskanalen? Min slutsats blir ändå att SVT inte gått i kommersiell riktning. Mångfalden har trendmässigt minskat, men på det hela taget intar SVT samma position som i den första undersökningen 1998. Den utveckling som beskrivs i scenario ett verkar alltså (ännu) inte ha inträffat. Har då public service-tv, som beskrivs i scenario två, genom sin ståndaktighet förlorat kampen om tittarna och marginaliserats? Jämfört med 1998 har SVT (enligt MMS) minskat sin tittartidsandel från 48 procent till i dag 30 procent. Långsiktigt har SVT förlorat sin särställning. Sett i ett längre tidsperspektiv verkar därför scenario två ha inträffat. Men utvecklingen de senaste fem åren tyder knappast på en tittarkris eller en marginalisering av public service-tv. Då framstår snarare reklam-tv som den stora förloraren. TV3, TV4 och Kanal 5 hade 2007 (enligt MMS) sammantaget 38,7 procent av tittartiden, år 2011 var deras andel 33,3 procent, alltså minus 5,4 procentenheter. Även om vi lägger till tittarna på kanalernas ”avläggare” (TV6, Sjuan respektive TV9) handlar det ändå om en minskning med 3,1 procentenheter. I tv-sammanhang är detta stora siffror. Tittarkrisen finns alltså under senare år hos reklam-tv – inte hos public service-tv. Under samma femårsperiod tappade SVT1 och SVT2 0,9 procentenheter (och räknas SVT24, Barnkanalen och Kunskapskanalen med var tappet endast marginellt). Det finns säkert många förklaringar till att det är reklam-tv som förlorar tittare. Den mest näraliggande är naturligtvis att reklam-tv helt enkelt, som inledningsvis antyds, inte erbjuder sina tittare ett tillräckligt varierat och bra programutbud, kanske som ett resultat av att kortsiktiga vinster prioriteras före satsningar på program. Konkurrensen från företagens egna betalkanaler spelar självfallet en viktig roll, och konkurrensen från SVT är säkert inte betydelselös. Men problemet ligger nog i första hand hos reklamkanalerna själva och de program som erbjuds. Mångfalden i sex undersökta reklam-tv-kanaler – TV4, TV3, Kanal 5, TV6, Sjuan och TV8 – har minskat kraftigt. Programutbudet har inte tidigare haft en sådan liten bredd och varit så starkt inriktat på fiktion och underhållning. Det visar årsrapporten ”Svenskt TV-utbud 2011”. Det är en årligen återkommande rapport som görs på uppdrag av Myndigheten för radio och tv. Trenden mot ett smalare utbud ger en viktig bild av hur svensk television utvecklas. Hur reklam-tv utvecklas får också konsekvenser för public service-tv och därmed för kvaliteten i tv-utbudet i sin helhet. Mångfalden i SVT:s public service-kanaler har trendmässigt minskat, men på det hela taget intar SVT samma position som när undersökningen inleddes 1998. Reklam-tv framstår som den stora förloraren i kampen om tittarna. Gustav Fridolin (MP) svarar Allan Widman (FP) (7/3): ”Jag reserverade mig när KU godkände samarbetet med Saudiarabien” Hans Linde (V) svarar Allan Widman (FP): ”Vi kräver korten på bordet om samarbetet med Saudiarabien” DN.se/debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 19453, "headline": "”Färre unga dricker – men de som gör det får fler skador”", "summary": "Positiv trend. Allt fler unga i gruppen 16–29 år avstår helt från alkohol, visar ny statistik från den Nationella folkhälsorapporten. På bara sju år har andelen som säger nej till alkohol ökat från 9 till 19 procent. Men alkoholskadorna i den här åldersgruppen sjunker inte på samma sätt som konsumtionen, vilket innebär att en mindre grupp dricker allt mer. Därför bör skatten på alkohol höjas och alkoholindustrins marknadsföring begränsas, skriver Sarah Wamala.", "article": "Andelen unga män 16–29 år som helt avstår alkohol har ökat med 12 procentenheter, från 9 till 19 procent mellan 2004 och 2011. Bland de unga kvinnorna är ökningen nio procentenheter. Det visar ny statistik ur Nationella folkhälsoenkäten som varje år mäter svenskarnas levnadsvanor och upplevda hälsa. Förra året uppgav var femte ung vuxen att man helt avstår från alkoholkonsumtion. Det är särskilt glädjande att allt fler unga får en restriktiv hållning till alkohol, då detta minskar risken både för både akuta skador och alkoholproblem senare i livet. Vad gäller tonåringar som helt avstår från alkoholkonsumtion har Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings skolundersökningar tidigare visat att den andelen också ökar stadigt. Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att det fortfarande är en mycket hög andel unga vuxna som dricker alkohol på ett riskfyllt sätt. Tre av tio män, och en av fyra kvinnor, har en riskabel alkoholkonsumtion. Hos unga homo- eller bisexuella är det ännu vanligare med riskabla alkoholvanor än bland heterosexuella unga. Oavsett om man senare i livet drar ned på sin konsumtion innebär sådana alkoholvanor alltid en större risk för skador, framför allt akuta. Inom EU beräknas ett av fyra dödsfall bland män 15–29 år vara alkoholrelaterat. Sedan mätningarna av befolkningens alkoholvanor startade 2004 har även andelen med riskabla alkoholvanor sjunkit för unga vuxna män, och sedan 2009 ses en begynnande nedåtgående tendens även hos de unga kvinnorna. Den stora nedgången i alkoholkonsumtionen bland ungdomar och unga vuxna, speciellt sedan år 2000, sammanfaller med att stora resurser har satsats på alkoholförebyggande insatser för att minska ungas alkoholbruk. Det har varit ett långsiktigt och kunskapsbaserat arbete med att bland annat engagera föräldrar i att skjuta upp sina barns alkoholdebut, att minska langningen, att förhindra alkoholservering till underåriga på krogen och förebyggande arbete i skolan. Men det är svårt att med säkerhet bevisa vad som haft effekt. Andra orsaker som kan ha spelat in är ökat dataspelande, en reaktion mot vuxenvärldens alkoholvanor, en allmän hälsotrend i samhället och mer svårgripbara globala trender där ungdomskultur och värderingar sprids över nationsgränser. Men indikatorerna pekar ändå sammantaget på att den svenska alkoholpolitiken har spelat roll för utvecklingen. Samtidigt har utvecklingen i vår nära omvärld inte varit lika gynnsam. Finland, som valde att sänka skatten 2004 för att motverka storskalig införsel av alkohol från Baltikum, såg en alarmerande ökning av alkoholrelaterade skador och har stegvis tvingats höja skatten igen för att vända utvecklingen. Storbritannien som inte haft motsvarande satsning på primärprevention som Sverige ser en kraftig ökning av skrumplever. Britterna ligger i dag i EU-toppen vad gäller alkoholrelaterade leverskador och det är vanligt med fullt utvecklad skrumplever redan i 20- och 30-årsåldern. Det finns dock anledning till oro. Alkoholskadorna bland svenskarna 16–29 år sjunker inte på samma sätt som konsumtionen, vilket tyder på att en mindre grupp unga dricker allt mer när det stora flertalet blivit försiktigare med alkoholen. Slutenvårdstillfällen för alkoholrelaterade diagnoser visar alltjämt en stadig uppgång sedan 1998 bland 16–29-åringarna. Detta antyder att svensk alkoholpolitik inte har förmått skydda särskilt utsatta grupper mot alkoholskador. Vi har inte nått de mest riskutsatta grupperna i det förebyggande arbetet, samtidigt som vi fått en kraftigt ökad tillgänglighet till alkohol under 00-talet. Det finns anledning att tro att de som betalar vår ökade tillgänglighet till alkohol med sin ohälsa är högkonsumenter och ungdomar med många riskfaktorer och få skyddsfaktorer. Det som bidragit till den ökade tillgängligheten på 00-talet är bland annat fri resandeinförsel, handel med alkohol över internet, fler serveringstillstånd, lägre realpriser på alkohol och ökad köpkraft. Till detta kommer alkoholreklamen. I dag investeras runt 700 miljoner kronor årligen på reklam riktad till svenskar i Sverige, att jämföra med åtta miljoner kronor år 2000. Vi vet att barn och unga som exponeras för mycket alkoholreklam får en lägre alkoholdebutålder, dricker mer och har en högre risk för senare alkoholproblem. Behovet av kraftfulla åtgärder för att skydda svenska barn och ungdomar mot alkoholreklam är trängande. En känd riskgrupp för senare livsstilsrelaterad ohälsa är barn som lever i familjer med missbruk eller där vårdnadshavarna på annat sätt sviktar i sin omsorg. Därför är satsningen som regeringen nu gör på barn i riskmiljö, inom ramen för den nationella ANDT-strategin, mycket angelägen (ANDT är ett samlingsbegrepp för Alkohol, Narkotika, Dopning och Tobak). Men det räcker inte. Systembolagets monopolställning måste bevaras eftersom Systembolaget kan utöva tillsyn genom ålderskontroll vid inköp. I Världshälsoorganisationens nya handlingsplan mot alkoholskador för Europa uppmanas länder som redan har alkoholmonopol att upprätthålla dessa. Alkohol som en av de fyra stora riskfaktorerna för kroniska sjukdomar diskuteras också i allt fler internationella sammanhang, där höjda priser genom skatter beskrivs som viktiga åtgärder. För att öka chanserna till optimal effekt av de förebyggande åtgärder som bedrivs i landet bör vi därför nu framför allt höja skatten på alkohol och begränsa alkoholindustrins marknadsföring. Undersökningar visar att opinionsstödet för sådana åtgärder inte varit större på hela 2000-talet än vad det är i dag.  Sarah Wamala, generaldirektör, Statens folkhälsoinstitut Riskabel alkoholkonsumtion Det finns ingen riskfri alkoholkonsumtion och även måttlig sådan kan ge skador. En definition som ofta används i Sverige är 14 eller 9 standardglas eller mer per vecka för män respektive kvinnor, där ett standardglas motsvarar 33 cl starköl, 12 cl vin eller 4 cl starksprit, eller fler än 4 (män) respektive 3 (kvinnor) standardglas vid ett och samma konsumtionstillfälle. Känsligheten för alkoholens skadeverkningar varierar från person till person. ", "article_category": "other"}
{"id": 19454, "headline": "”Man ska inte ge sig in på att frälsa andra”", "summary": "Det är inte mättat fett som gör oss sjuka, utan för mycket kolhydrater, menar läkaren Andreas Eenfeldt. Debatten blir lätt känslomässig när folk utgår från sin egen hälsa, tror han.", "article": "För tio år sedan, när Andreas Eenfeldt just var färdig läkare, var han själv övertygad om att mättat fett var farligt. Det hade han fått lära sig. Men ju mer han satte sig in i forskningen, desto mer började han ifrågasätta rädslan för naturligt mättat fett, säger han. Enligt honom är de traditionella råden att äta mindre fett eller mindre mättat fett värdelösa för hälsan, medan en kost med få kolhydrater kan förbättra hälsan för många, speciellt personer med övervikt och/eller diabetes. För fyra år sedan startade han sin blogg ”Kostdoktorn”, som inom ett år blev landets mest besökta hälsoblogg. Och nyligen kom boken ”Matrevolutionen”. Nu har Andreas Eenfeldt suttit i olika debattprogram och diskuterat med experter som säger att fett visst är farligt, och med uppretade dietister som fördömer lchf (low carbohydrates, high fat). Känslorna har svallat bland publiken, på bloggar och andra forum på nätet, både hos förespråkare för och motståndare till lågkolhydratkost. Varför blir just den här diskussionen så upphetsad? – För det första tror jag att mat över huvud taget är något som ligger de flesta varmt om hjärtat, säger Andreas Eenfeldt. Maten har att göra med ens identitet och livsstil, och förknippas med hälsa och ohälsa, frågor som kan röra liv och död. Sedan tror jag att debatten blir extra hetsig för att mycket av det som alla trott benhårt på tidigare, som det mättade fettets farlighet, ifrågasätts vetenskapligt i dag. En del pratar om lchf-are som ”fanatiker”. –  Det finns personer som äter lchf som kan uppfattas som väldigt känslomässiga. Många har kämpat med sin hälsa och vikt länge, och har sedan upplevt att de har blivit bättre när de börjat äta tvärtemot de råd de fått i vården, råd som de kanske följt i många år. Då kan en nyfrälst känsla infinna sig, och det kan lätt bli lite för mycket. Man ska inte ge sig in på att försöka frälsa andra, folk måste få bestämma själva vad de ska äta eller tänka. Men också hos dem som menar att mättat fett och lchf är farligt kan diskussionen väcka starka känslor. – Det kan handla om personer som kämpat i sitt yrkesliv, kanske ett långt sådant, för att hjälpa människor att bli friskare. Och så säger folk att det de gjort är fel, hela värdet av deras insats ifrågasätts. Jag tror att det kan upplevas som ett hot, och att ifrågasättandet kan vara mycket svårt att ta till sig. När Andreas Eenfeldt var ny i den här debatten, för några år sedan, kunde han ibland fundera över om en del experter som han diskuterade med var korrumperade, om de hade något eget intresse i frågan, berättar han. – Så tänker jag inte längre. Jag är säker på att 99,9 procent av dem som debatterar de här frågorna är fullkomligt uppriktiga och ärliga och säger det som de verkligen tror på. Det handlar om komplicerade, vetenskapliga områden där det finns utrymme för att tolka på olika sätt. Själv har Andreas Eenfeldt fått en del obehagliga kommentarer på sin blogg, men det är ingen fara, säger han. – Man får räkna med mothugg, och jag kan känna igen mig i det här med starka känslor, så jag tar det med ro. Man får låta debatten och forskningen ta sin tid. Det värsta övertrampet var nog när någon skrev i en tidning att jag verkade ha sovit mig igenom min läkarutbildning. Andreas Eenfeldt Ålder: 40 år. Familj: Sambo och sex månader gammal dotter. Yrke: Är läkare och specialist i allmänmedicin. Jobbar på vårdcentral i Karlstad. Aktuell med: Boken ”Matrevolutionen”, om mat och hälsa (Bonnier Fakta förlag). Äter helst: En god köttbit med ett glas vin till. Äter inte: Godis och kakor. Bästa matminne: En sjurätters avsmakningsmeny på restaurang 50 Kvadrat i Visby. Vad handlar striden om? • Lchf står för ”low carb, high fat” och innebär att man minskar på kolhydraterna och ökar på fettet i maten. Lchf-ätare undviker eller minimerar konsumtionen av socker och stärkelserik mat som bröd, ris, pasta och potatis och väljer helfeta mjölkprodukter och smör. • Kolhydratrik föda höjer blodsockret och stimulerar frisättningen av insulin. • Efter en anmälan mot en läkare för några år sedan fattade Socialstyrelsen ett beslut som innebar att det är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet att rekommendera lågkolhydratkost till patienter med övervikt och patienter med diabetes typ 2. Socialstyrelsen underströk dock behovet av långtidsstudier. • Diskussionen handlar framför allt om huruvida det mättade fettet är skadligt eller inte. Att industriprocessade transfetter (som kan finnas i färdigmat, snacks, kakor, godis med mera) är skadligt är alla överens om. ", "article_category": "other"}
{"id": 19456, "headline": "Han har översatt hyllad Palmebok till turkiska", "summary": "I sju månader har översättaren Turhan Kayaoglu arbetat med Henrik Berggrens bok om Olof Palme. Nu kommer den ut i Turkiet – och varje turkisk riksdagsman får ett exemplar.", "article": "– Titeln sitter perfekt i turkisk översättning. Det är nämligen samma formulering som i en känd dikt av nationalpoeten Nazim Hikmet, säger Turhan när vi träffas över en kopp kaffe och en semla på ett kafé på Söder i Stockholm. Han har arbetat med översättningen i sju månader. Det innebär ungefär 25 sidor i veckan av mödosamt ordsnickeri. Turkisk grammatik bygger på ändelser, vilket gör att man hela tiden måste ”vända” på meningarna, förklarar han. I Sverige blev boken snabbt en succé när den kom ut hösten 2010. Men finns det något intresse för Olof Palme i dagens Turkiet? – Många känner till honom, inte minst för hans internationella insatser. Efter mordet 1986 lät flera städer uppkalla gator och torg efter Palme. Dessutom var han nära vän till förre turkiske premiärministern Bülent Ecevit. Det är också något folk gärna minns, säger han. Turhan Kayaoglu kom till Sverige som flykting efter militärkuppen i Turkiet 1981. Han var chefredaktör för Turkiets enda kommunistiska dagstidning Demokrat och blev tvungen att gå under jorden när generalerna inledde sin klappjakt på vänstermänniskor. – Jag levde illegalt i sju månader innan jag lyckades ta mig ut ur landet och sedan till Sverige, säger han. Det han visste om Sverige vid den här tiden handlade mycket om Olof Palme. Bakgrunden var förstås Vietnamkriget. – Palme blev lite av en idol för oss unga vänsteraktivister i Turkiet. Här hade vi en ledare för ett litet land långt upp i norr som vågade ryta till mot det mäktiga USA. Det var fantastiskt. Turhan Kayaoglu har översatt från svenska till turkiska förut, bland annat flera böcker om Turkiet, Europa och islam av Sveriges förre generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Men han skriver också egna böcker. Förra året blev hans roman om den turkiske konstnären Avni Arbas (1919–2003), utsedd till en av 2011 års tio bästa romaner i Turkiet. – Avni var en nära vän och hade bott i Paris över trettio år. Han och jag – som hunnit bo i Sverige tjugo år – fann varandra som två främlingar i det egna landet när vi första gången träffades i Turkiet. Boken handlar om honom, men också om mig själv. Förhoppningsvis kan det bli en utgivning på svenska längre fram, men inget är klart. I botten är Turhan Kayaoglu statsvetare. Han är mycket intresserad av politik och följer noga utvecklingen i Turkiet, där det reformislamiska partiet AKP haft regeringsmakten i tio år. Demokratin har gjort framsteg men armén och den gamla, kemalistiska makteliten – det som brukar kallas ”den djupa staten” – har knappast givit slaget förlorat. – Det pågår en maktkamp bakom kulisserna där ingen kan vara säker på utgången. Det är svårt att veta exakt vad som händer och det skapar naturligtvis oro, säger han. Finns det risk för en ny militärkupp? – Det tror jag inte. Jag har varit med om tre militärkupper (1960, 1974 och 1981) och känner deras dynamik. Förr gav USA militären sin välsignelse. I dag vill USA inte ha en militärkupp i Turkiet. Tvärtom har amerikanerna intresse av att lyfta fram Turkiet som exempel på ett land där islam och västerländsk demokrati kan leva i symbios. Boken om Olof Palme handlar mycket om demokrati och demokratins spelregler. Detta är något som Turhan Kayaoglu hoppas ska göra intryck på de turkiska läsarna. – Henrik (Berggren) och jag har bestämt att varje riksdagsman i Turkiet ska få ett exemplar. De måste lära sig hur demokrati fungerar i praktiken, säger han. Ett annat syfte är att skapa debatt om socialdemokratin. – I dag finns det inget socialdemokratiskt parti värt namnet i Turkiet. Det behövs ett nytt parti, och det är min förhoppning att Henriks bok ska bidra också till den diskussionen, säger Turhan Kayaoglu. Turhan Kayaoglu är författare och översättare. Turhan Kayaoglu Gratuleras till: Översättningen till turkiska av Henrik Berggrens biografi ”Underbara dagar framför oss”. Familj: Frånskild; en dotter i Istanbul. Bor: Lägenhet i Bromma. Gör: Författare och översättare. Fritid: ”Sjunger i Skeppsholmens fredskör. I november förra året hade vi två konserter i Istanbul.” Bästa musik: Mozart och Mahler, samt folkmusik från olika delar av världen. Favoritstad i Turkiet: ”Istanbul, utan konkurrens. Det är min hemstad.” Senast lästa bok: ”Wittgensteins brorson – en vänskap” av österrikaren Thomas Bernhard. ", "article_category": "other"}
{"id": 19459, "headline": "”Svenska kraftnät saknar kundfokus”", "summary": "Det är lätt för Mikael Odenberg att säga att elkunderna i södra Sverige ska sluta gnälla. Men svenska elkunder förtjänar faktiskt ett Svenska kraftnät som tar höga elräkningar på allvar och som gör sitt yttersta för att prisbildningen på elmarknaden ska fungera optimalt, skriver Oberoende elhandlares ordförande Johan Öhnell i en replik.", "article": "Svenska kraftnäts generaldirektör Mikael Odenberg riktade på DN Debatt 5/3 skarp kritik mot elområdesmotståndarna. Odenberg menar att elmarknaden fungerar bättre sedan Sverige delades in i elområden och att det är orimligt att kräva en återgång till hur elmarknaden fungerade tidigare. Oberoende elhandlare har länge varit kritiska till reformen och det är vi fortfarande. Vårt huvudargument är att den nordiska elmarknaden är en oligopolmarknad där konkurrensen måste förbättras. För att uppnå det, måste man göra marknadsområdet större och inte mindre. Men nu när elområden verkar ha kommit för att stanna väljer vi att fokusera på vad man kan göra inom ramen för reformen för att förbättra situationen för de svenska elkunderna. Jag är överens med Mikael Odenberg om att utbyggnaden av stamnätet måste prioriteras för att elen ska kunna flyta fritt till de områden där kunderna finns. Vad Odenberg glömmer bort är att Svenska kraftnät har ett uppdrag att införa elområden så effektivt och kundfokuserat som möjligt. Svenska kraftnät sitter på tre unika möjligheter att begränsa reformens skador. För det första måste Svenska kraftnät börja garantera en överföringskapacitet på de elledningar man äger och sedan genom motköp med utlandet se till att upprätthålla den balansen. I dag får Svenska kraftnät inför varje dygn bestämma hur mycket kapacitet de ställer till marknadens förfogande, för att överföra el till södra Sverige. Det leder till stor osäkerhet och onödigt höga elpriser för en miljon hushåll och tusentals företag i Halland, Småland, Blekinge och Skåne. För det andra borde Svenska kraftnät omedelbart börja ställa ut så kallade CFD-kontrakt, terminskontrakt som marknaden behöver för att kunna erbjuda fasta elavtal i södra Sverige. Det finns två typer av aktörer som kan sälja CFD-kontrakt, de som äger elproduktion i södra Sverige och de som äger stamnätet och kan föra in el i området. Genom att ställa ut CFD-kontrakt kan Svenska Kraftnät bidra till att sänka priserna. Jag håller med Odenberg om att rörligt elpris oftast är billigast i längden men i verkligheten binder allt fler sitt elpris eftersom de efterfrågar trygghet, något som nu blivit onödigt dyrt i södra Sverige. För det tredje ansvarar Svenska kraftnät för den effektreserv som ska användas för att täcka upp eventuell elbrist i systemet. Vi anser att denna reserv ska användas på ett mer kundfokuserat sätt och inte bara vid elbrist. På så vis kan vi åstadkomma en stabilare prisbild och Svenska kraftnät kan bidra till att motverka chockpriser på elen i södra Sverige, när exempelvis kärnkraften krånglar. För kostnaden för effektreserven betalar elkunderna redan i dag, så det är fullt rimligt att den används för att förbättra prisbildningen när det är extremt ont om el. Det är lätt för Mikael Odenberg att säga att elkunderna i södra Sverige ska sluta gnälla. Men svenska elkunder förtjänar faktiskt ett Svenska kraftnät som tar höga elräkningar på allvar och som gör sitt yttersta för att prisbildningen på elmarknaden ska fungera optimalt. Speciellt när man har tillgängliga verktyg. Låt Svenska kraftnät bli HELA Sveriges kraftnät för elkundernas skull. Johan Öhnell, ordförande Oberoende elhandlare och Telge energi ", "article_category": "other"}
{"id": 19464, "headline": "”Vi borde kunna diskutera mat mer avspänt”", "summary": "Tonläget i diskussionen om vad som är bäst att äta har hårdnat och i tv-debatterna drabbar meningsmotståndarna samman. Kocken Tina Nordström tycker att vi måste få äta det vi tycker är gott och själva mår bra av utan att andra lägger sig i.", "article": "Tina Nordström, en av landets mest kända kockar, reagerar mot den allt mer hätska debatten om olika dieter och kostråd. Hon tycker att folk måste få äta det de tycker är gott och själva känner att de mår bra av – utan att någon hela tiden lägger sig i. – Mat måste i första hand handla om lust och inspiration, inte bara om vad som är nyttigt och farligt. När jag själv lagar mat ska det vara glädje i köket och jag vill att alla ska trivas runt middagsbordet, säger hon. Men, påpekar Tina Nordström, givetvis kan de som lider av allvarliga sjukdomar eller kraftig övervikt inte stoppa i sig vad som helst. Men även för dessa grupper underlättar det om lusten är i centrum under matlagningen. Bara grönsaker på tallriken eller kött och fisk? Light-produkter eller riktigt smör och vispgrädde? Ris, pasta, bröd och potatis, är det bra eller dåligt? För många är det svårt att orientera sig i dagens debatt om vad vi egentligen mår bäst av att äta. Under flera år har Tina Nordström varit en uppskattad och populär kock i olika tv-program, men också hon vet hur det känns att bli ifrågasatt. ”Du har fastnat i fetträsket”, hävdar en del när hon lagat mat med smör och grädde. Andra anklagar henne för att för ha mycket salt i sina rätter, medan några tycker att hon för ofta stoppar fingrarna i munnen. Och så finns det de som retar sig på att hon alltid tycker att allt är ”jättegott”. – Att mat väcker starka känslor är inte konstigt. Så tror jag att det varit i långa tider. Utan mat överlever vi inte, det är ett självklart faktum. Men vad vi äter har också många kopplingar till våra olika psykiska behov, säger Tina Nordström. En måltid handlar alltså inte bara om att vi ska få i oss näring som gör att kroppens olika organ fungerar på ett bra sätt? – Nej, den som utifrån ett recept eller på egen hand skapar en ny maträtt upplever en kreativ tillfredsställelse, han eller hon har helt enkelt gjort något att vara stolt över. Och självförtroendet växer när gästerna berömmer det vi lagat. Vi känner att vi uträttat något positivt för andra. Sedan finns det även en trygghetsaspekt, fortsätter Tina Nordström. När det är fullt i skafferiet, kylskåpet och frysen blir vi lugna och oroar oss inte för morgondagen, säger hon. – Mat väcker också starka minnen. Vem minns inte hur det doftade i barndomens kök? Men vi kommer även ihåg exakt vad vi åt när vi blev våldsamt magsjuka på semestern. Ja, maten har många kopplingar till vår mänskliga tillvaro. Tina Nordström var åtta år när hon började ”arbeta” på Ramlösa Wärdshus utanför Helsingborg som då drevs av hennes föräldrar. Hon gick en restaurangutbildning på gymnasiet och arbetade sedan på olika restauranger i Danmark och Skåne. – Av mina föräldrar lärde jag mig att känna en kärlek till mat, till fräscha råvaror och att matlagning faktiskt är en konst. Ett viktigt kliv på den gastronomiska stegen tog Tina Nordström när hennes lag vann silver i matolympiaden i tyska Eufurt för elva år sedan. Senare samma år deltog hon också i den svenska tävlingen ”Årets kock” – vilket blev startpunkten för hennes tv-karriär. – Jag får mycket uppskattning för det jag gör, men har också fått kritik från tittare. Kanske har jag sagt något fel eller blandat olika råvaror på ett ”konstigt” sätt som inte passar alla ... men jag tar inte så allvarligt på de negativa synpunkterna. För mig har mat och matlagning alltid varit en lek. Då går det inte alltid att vara superseriös. Mat tycks ha blivit svenska folkets stora intresse. Varje dag ges det ut en ny kokbok och tv-kanalerna tävlar om att visa upp nakna, elaka och mer eller mindre kända kockar. Kvällstidningarnas löpsedlar talar allt oftare om vad som är nyttigt och onyttigt att äta, vad som är farligt och ofarligt. När Tina Nordström i ett matprogram lagade en rätt som byggde på scampi blev reaktionerna häftiga och hon fick hård kritik. Trots att de stora jätteräkorna kom från en godkänd ekologisk odling. – Kritikerna tog inte reda på fakta och bakgrund. Så är det ofta. Många har synpunkter på vad andra äter och vilken mat de lagar, fast de kanske inte har någon aning om motiven. Någon kan ju vara allergisk mot gluten eller laktos, en annan tål inte jordgubbar ... det är så lätt att döma och fördöma. Just nu förs debatten om olika typer av kost i ett allt hårdare tonläge på bloggar, insändarsidor och i debattprogram. Orden är ibland väldigt hatiska; det tycks som om vad och hur vi äter är en fråga om liv och död för många. – Så är det i fattiga länder där människor till och med svälter. Men här i Sverige borde samtalet kunna vara med avspänt. Fast å andra sidan väcker maten ju starka känslor eftersom vad vi äter är så intimt kopplat till vår personlighet. Tina Nordström säger att hon själv inte följer någon särskild kostinriktning, hon lagar den mat hon själv vill äta och tycker är god. Hon pekar på att mattrenderna verkar komma och gå. Varje år är det något nytt som gäller. – För en del människor verkar det vara viktigt att tillhöra en speciell och väldefinierad grupp – något som inte bara gäller vilken mat de föredrar. Det gör att synpunkter på den kosthållning man själv tillämpar upplevs som extra känsligt – samtidigt som det är lätt att kritsera vad andra äter. Ibland tänker Tina Nordström att mattrenderna stressar snarare än hjälper människor att äta på ett sätt som de mår bra av och tycker är roligt. Å andra sidan är det viktigt att anpassa sin diet efter hur man mår och vad man tål, menar hon. Hemma i köket i Helsingborg följer hon ofta en veckomeny hon tagit fram på förhand. Efter att vi talat med henne ska hon laga en rätt med karré, grönsaker, citronsaft och en klick crème fraiche. Till den serveras nanbröd. – Jag hoppas att mina barn, de är tre och sex år, kommer att gilla det jag lagat. Annars handlar det ofta om att kämpa mot ordet ”äckligt”. Om jag har köttbullar en dag kanske det blir en rätt som innehåller kokosmjölk dagen därpå. Jag vill att barnen ska lära sig att uppskatta olika kryddor och råvaror. Min förhoppning är att de ska förstå att mat kan vara så mycket ”olika”. Men det är inte bara innehållet på tallriken som Tina Nordström tycker är viktigt. Hela atmosfären runt måltiden betyder mycket för henne. – Att säga ”varsågod”, ”tack för maten”, ”kanske du kan skicka såsen” är något jag försöker lära min son och dotter. Jag vill att de ska ha lika goda matminnen med sig i livet som jag själv fick som liten. Både av att maten smakar gott och av att vi trivs kring matbordet. Tina Nordström Ålder: 38 år. Familj: Man och två barn. Bor: Helsingborg. Gör: Kock som älskar mat. Bakgrund: Uppväxt med föräldrar som drev ett värdshus. Har arbetat med mat i hela sitt vuxna liv. Var som första kvinna med i finalen av årets kock 2000. Året därpå började hennes program ”Mat” sändas i SVT. Sedan dess har det blivit 14 säsonger med olika matprogram i SVT, TV4 och olika internationella kanaler. Har gett ut flera kokböcker. Aktuell: Med nya kokböcker och lanseringen av varumärket ”Jättegott by Tina”. Tina Nordström … äter helst: Beroende på humör, men en Tournedous Rossini dör man inte av ... … äter inte alls: Chokladpudding, fixar inte konsistensen. … och bästa matminnet: Jättelobstern, hummern som hon och hennes pappa köpte av en fiskare när de seglade runt i Grenadinerna i Karibien. ", "article_category": "other"}
{"id": 19467, "headline": "”Så ska vi förnya och utveckla vår politik inför valet 2014”", "summary": "Reformerna hittills räcker inte. Det finns i en del partier en tendens till stillastående och nostalgiskt tillbakablickande. Där ska inte Nya Moderaterna hamna. Vi vill behålla vår grundläggande nyfikenhet på människor och vardagsfrågor. Vi tillsätter nu fem centrala arbetsgrupper för att utveckla politiken inom ett antal prioriterade områden inför valet 2014. Sverige står förvisso starkt i en krisande värld, men vi brottas fortsatt med betydande utmaningar. Det gäller bland annat en växande psykisk ohälsa och svårigheter för unga och utrikes födda att komma in på arbetsmarknaden, skriver Fredrik Reinfeldt.", "article": "Alliansen och Nya Moderaterna vann valen 2006 och 2010 på löften om att återupprätta arbetets värde och att bryta med utanförskapet. Vi har gjort det mer lönsamt att arbeta och vi har tagit ansvar för Sveriges välfärd och våra offentliga finanser i en orolig tid. Resultaten av politiken är tydliga. Arbetslinjen har återupprättats, sysselsättningen har ökat och utanförskapet har minskat. Vi har i dag EU:s starkaste offentliga finanser och medan vardagen för många européer nu präglas av nedskärningar och skattehöjningar har alliansregeringen i stället haft möjlighet att presentera satsningar på fler jobb, bättre infrastruktur och högre kvalitet i välfärden. Vi reformerar skolan till att bli en modern kunskapsskola som bättre tar tillvara varje elevs förmåga och förutsättningar. Inom sjukvården har det blivit enklare att träffa en läkare, kortare vårdköer och mer inflytande för patienten. Med 2.500 fler poliser, skärpta straff och ett stärkt brottsofferperspektiv har alliansregeringen genomfört den största trygghetssatsningen i modern tid. Vi har utvecklat en ambitiös klimat- och energipolitik med tydliga mål för minskade utsläpp. De reformer vi genomfört har varit viktiga och nödvändiga, men de räcker inte. Sverige står förvisso starkt i en krisande värld, men vi brottas fortsatt med betydande utmaningar. Därmed ska också Nya Moderaterna fortsätta utveckla, bredda och förnya vår politik. Det finns i en del partier en tendens till stillastående och nostalgiskt tillbakablickande. Där ska inte Nya Moderaterna hamna. Så länge det finns samhällsproblem kvar att lösa ska vi behålla vår grundläggande nyfikenhet på människor och på vardagsfrågor. Vi får inte riskera att fastna i ett passivt förvaltande av Sverige, utan fortsätta våga se och söka lösningar på de verkliga samhällsproblem människor möter i sin vardag. Vi har tydliga utmaningar: Utanförskapet är fortsatt alltför stort och framför allt unga och utrikes födda har fortfarande svårt att komma in på arbetsmarknaden. Alltför många ungdomar lämnar gymnasiet med ofullständiga betyg, dåligt rustade för arbetsmarknaden. Vi ser en växande psykisk ohälsa som måste bemötas. Trots stora insatser har den organiserade brottsligheten vuxit sig för stark. Det krävs också fortsatt offensiva satsningar för att Sverige ska kunna behålla täten internationellt i miljö- och klimatarbetet. Under hösten antog Nya Moderaterna ett nytt idéprogram, nytt kommunprogram och en utrikespolitisk plattform. Vi har tidigare presenterat en särskild arbetsgrupp under ledning av finansmarknadsminister Peter Norman, för att utveckla politiken för välfärden och det gemensamma ägandet. Därtill pågår såväl nationellt som lokalt utvecklingsarbete för att ytterligare förstärka vår politik för äldre och för barn. Inom tre särskilda projekt undersöker vi dessutom de särskilda förutsättningar som utmärker våra norrlandslän samt våra storstäder och bruksorter för att på så sätt kunna svara upp mot framtidens utmaningar. Inom kort påbörjas också arbetet med vårt nya handlingsprogram. Nu tar vi ytterligare steg. Därför tillsätter Moderaternas partistyrelse fem centrala arbetsgrupper med uppdrag att förnya och utveckla politiken inom ett antal prioriterade områden inför valet 2014: • ”Ansvar för ekonomin och full sysselsättning” ska stärka politiken för full sysselsättning, sunda offentliga finanser, företagande och entreprenörskap. • ”Världens bästa skola” ska utveckla skol- och utbildningspolitiken, bland annat genom förslag på hur vi förbättrar skolans kvalitet och miljö och ökar lärarnas möjligheter till kompetensutveckling. • ”Hälsosamma Sverige” ska ta ett helhetsgrepp kring hälsofrågor och utveckla en politik för ett friskare och hälsosammare Sverige. • ”Bekämpa alla brott” ska förnya och förstärka Moderaternas politik för trygghet, både vad avser kraftfulla insatser mot kriminaliteten och mot dess orsaker. • ”Föregångsland för klimat och hållbarhet” ska vidga vårt hållbarhetsperspektiv till fler politikområden och ta fram konkreta förslag för hur omställningen till ett mer hållbart samhälle kan påskyndas. Alla idéer och förslag kommer att prövas mot en tydlig och väl underbyggd problembeskrivning, effekt på offentliga finanser, sysselsättning och fördelning samt genomförbarhet. Arbetsgruppernas slutsatser och förslag ska vara klara till Moderaternas partistämma nästa höst och därefter utgöra våra utgångspunkter och ingångsvärden för den politik vi tillsammans med de andra partierna i Alliansen vill möta väljarna med i valet 2014. Det ska vara enkelt att vara delaktig i Moderaternas politikutveckling och förnyelse, oavsett om man är partipolitiskt engagerad eller bara har en bra idé man vill dela med sig av. Därför ska arbetsgruppernas arbete präglas av öppenhet och möjligheter för människor runt om i landet att påverka, lämna förslag och synpunkter. Att välkomna dialog, att besöka verksamheter, att möta och tala med människor – och därtill vara beredd att ändra sig om motargument övertygar – ska vara en naturlig del av uppdraget för alla förtroendevalda inom Nya Moderaterna. Därför sätter vi nu nya offensiva mål för att samtala med människor i hela Sverige. Under valåret 2010 uppfyllde vi med råge vårt mål att samtala med 300 000 människor. Vi siktar nu på att fram till valdagen 2014 genomföra minst tre gånger så många samtal. Det betyder att vi moderater ska samtala med minst 900 000 svenskar – över hela landet och ända fram till valdagen. Därtill utvecklar och höjer vi ambitionsnivåerna när det gäller våra rekryteringsprocesser. I valet 2014 skall Moderaterna ha fler kandidater än 2010 och eftersom vi gör anspråk på att representera alla väljare ska också våra kandidater återspegla detta. Det här ställer höga krav på att vi inför 2014 aktivt arbetar för att få fler yngre, fler kvinnor och fler med utländsk bakgrund på våra listor. Därtill har vi som mål att för 20 procent av våra kandidater ska valet 2014 innebära första gången på en moderat valsedel. Alltför många ser fortfarande politiskt ledarskap som något som bäst utförs bakom skrivbord och stängda dörrar. Att ha ett förtroendeuppdrag för Moderaterna innebär dock att svara upp till väljarnas förtroende. Det är uppdragets kärna. Därför krävs en fortsatt utveckling av förtroendemannarollen, med utgångspunkt i samtal, möten och dialog. Fler moderater måste lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna för att möta människor i deras vardag och verklighet. Inför valet 2014 ska Nya Moderaterna möta människor i hela landet med en framåtsyftande politik och nya tydliga förslag om hur vi vill göra ett bra Sverige ännu bättre. Vi ska dessutom göra det med ett öppet och lyssnande ledarskap som tar både vardagsproblem och samhällsproblem på allvar. Så tar ett modernt parti ansvar för Sverige. Fredrik Reinfeldt, partiledare (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 19468, "headline": "”Sverige behöver många typer av forskning”", "summary": "Kan vi inte vara överens om att Sverige behöver många olika typer av forskning och forskningsstöd? Vi kan lugna Sveriges unga akademi och konstatera att vi är helt överens med dem om att dålig forskning inte ska få något stöd, skriver KK-stiftelsens vd Madelene Sandström i en replik.", "article": "Sveriges unga akademi skriver på DN Debatt 2/3 under rubriken ”Hög tid att ändra kurs i den svenska forskningspolitiken”. Tyvärr har deras analys fastnat i att det tycks stå mellan fri och tillämpad forskning. Eller som det hela verkar beskrivas som det goda mot det onda. Inget kan vara mer onyanserat och rent ut sagt felaktigt. Dessutom förtjänar svensk forskningspolitik en mer nyanserad debatt. Sveriges unga akademi argumenterar som om all fri forskning utförs av extremt duktiga och intelligenta personer, och att den tillämpade forskningen styrs av kortsiktiga, viljelösa individer. Till skillnad från dessa unga akademiker vet KK-stiftelsen att den forskning som görs i samproduktion mellan akademi och företag är oerhört viktig för den akademiska utvecklingen. Samt att 30 procent av den publicerade forskningen från våra traditionstyngda forskningsuniversitet aldrig citeras av någon. Om uttalanden om vad som leder till excellens och inte ska vara trovärdig, så bör den väl baseras på studier och analyser? Tyckanden är väl inget för forskningspolitiska diskussioner? KK-stiftelsen har i en utvärdering av samtliga så kallade HÖG-forskningsprojekt som avslutades 2008, ett 20-tal projekt, kunnat konstatera att den forskning som skett mellan forskare och näringsliv varit mycket värdefull för alla parter. För akademin har dessa forskningsprojekt resulterat i närmare 200 vetenskapliga artiklar och lika många presentationer på vetenskapliga konferenser. Forskningsprojekten påverkade också kurserna i grundutbildningen för studenterna. Samarbetena har även direkt bidragit till att utveckla lärosätenas forskningsgrupper till nya nivåer. Forskarna säger också att samarbetena med näringslivet gett dem nya perspektiv på forskningen, fungerat som katalysator, lett till utveckling av nya metoder och dessutom legat till grund för ny forskning. För att inte tala om hur konkurrenskraften stärkts hos företagen i form av bland annat förbättringar och utveckling av produkter, tjänster och processer, effektiviseringar, jämnare och/eller bättre kvalitet samt besparingar. Och det är faktiskt genom ett starkt näringsliv som vi skapar tillväxt, välfärd och inte minst forskningspengar som staten kan dela ut i detta kretslopp. Samproducerad forskning har med andra ord tydligt gynnat samhället, företagen och högskolorna. Precis som Sveriges unga akademi efterfrågar, ger den samproducerade forskningen fler perspektiv och nytänkande, och måste uppmuntras. Enbart ett Nobelpris till Sverige vart tionde år skapar tyvärr inte den tillväxt och konkurrenskraft som landet behöver. Kan vi inte vara överens om att Sverige behöver många olika typer av forskning och forskningsstöd? Vi kan lugna Sveriges unga akademi och konstatera att vi är helt överens med dem om att dålig forskning inte ska få något stöd. KK-stiftelsen är också angelägen om att unga forskare ska ges bättre möjligheter, och ger i vår utlysning ProSpekt möjlighet för nydisputerade att bedriva självständiga forskningsprojekt. Naturligtvis ska projekten bedrivas i samproduktion med näringslivet, så att det inte blir en rent inomakademisk forskning. Sådant får Vetenskapsrådet eller andra finansiera. Tillgång till forskning, kompetensförsörjning och kontinuerlig kompetensutveckling är en ödesfråga för det svenska samhället inklusive svenska företag, inte minst för dem som har produktionen lokaliserad utanför storstadsregionerna, och de utgör merparten och ryggraden i svensk basindustri. Det ligger i nationens intresse att verka för att forskningen såväl har ambition om inomvetenskaplig konkurrens som att den genererar tillväxt. Det är inte antingen företagsnära forskning eller Nobelpris, utan alltid både och. Saknar vi däremot ett starkt svenskt näringsliv riskerar vi snarare att ha varken eller. Madelene Sandström, vd Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) ", "article_category": "other"}
{"id": 19478, "headline": "Många ambulanser kan ersättas med vanlig taxi", "summary": "Många larmar ambulans i onödan och Stockholms drygt 50 ambulanser räcker inte till. Nu pågår Taxiprojektet där ambulanspersonal ringer taxi om patienten är lindrigt sjuk, nästa steg kan vara att ta betalt för ambulansen, skriver ambulanssjukskötare Peter Fladby.", "article": "I STHLM debatt den 10 februari gav fem specialistläkare inom internmedicin sin syn på hur vårdresurserna fördelas i dag. I debattartikeln belyser man hur vården prioriterar så att patienter med lindriga besvär tar för mycket av de resurser som finns. I 18 år har jag arbetat som ambulanssjukskötare i Stockholm. Under dessa år har en markant förändring skett i den prehospitala vården. I dag larmas ambulans dagligen till personer som mycket väl kunnat klara en transport till sjukhus på annat sätt. SOS som tar emot larmsamtalen har svårt att vara tillräckligt selektiva i sin bedömning. Dels för att det är svårt att göra en bedömning via telefon, dels för att man är bunden till det index som reglerar prioritet av transporter. Det har nyligen varit ett mycket uppmärksammat fall i Stockholm där SOS-operatören inte skickade ambulans och patienten dog i hemmet. Det är klart att om den nödsökande uppger att han är akut sjuk så måste en ambulans larmas. Problemet är att allt för många inte har förmågan att kunna göra en bedömning av sina behov av transport och behov av sjukvård. Resultatet blir att många ringer Sjukvårdsguiden, sjukvårdsupplysningen, akutmottagningar, vårdcentraler och SOS som alla är bundna till ovan nämnda index. Därför skickas många ambulanser till patienter som mycket väl kunnat använda annat transportsätt till sjukvården. I dag finns det drygt 50 ambulanser i Stockholms län. Dessa räcker inte till för att transportera alla. Resultatet blir att beredskapen sjunker och de akut sjuka patienterna får vänta på ambulans onödigt lång tid. För att försöka avstyra onödiga ambulanstransporter pågår i dag ett taxiprojekt i Stockholm där patientens transportbehov bedöms. Ambulanspersonal anländer till patienten i hemmet och gör en bedömning av patientens transportbehov. Kan transporten utföras på annat sätt än med ambulans? Om patientens tillstånd tillåter det, enligt ett särskilt index, kontaktas en läkare på SOS för godkännande av ett annat transportsätt, och ambulanspersonal ringer efter en taxi som SLL betalar. Projektet ägs av Stockholms Prehospitala Center på Södersjukhuset. Försöket ska utvärderas. I dag är alla ambulanser bemannade med specialistutbildade sjuksköterskor och undersköterskor (ambulanssjukvårdare). Vi kan tillföra mycket avancerad sjukvård i ambulanserna och kan lindra lidande, rädda liv och förbättra prognosen för svårt sjuka patienter men vi måste vara mer disponibla än vad vi är i dag. Samhället måste bestämma sig för på vilken nivå vi ska transporteras och vårdas. Resurserna måste anpassas efter vilka krav man har. Det viktigaste är att allmänheten tar sitt ansvar och informeras om att det inte finns hur många ambulanser som helst. Ambulans är i dag gratis att åka för patienten men det behövs kanske en kännbar avgift för att få bort felaktiga transporter. Finland har ett system. Ambulans skall givetvis tillkallas om så krävs men det måste finnas ett behov av vård under transporten. Som exempel kan nämnas att i Roslagen finns det tre ambulanser som ska täcka ett område med avstånd på tio mil till sjukhus. Jag vill med detta inlägg även belysa den prehospitala verkligheten som är ett led i vårdkedjan. Som bekant är det alltid den svagaste länken som brister i en kedja. Det är olyckligt om all vårdutveckling i den prehospitala vården går om intet bara för att vi inte är tillgängliga. Tyvärr har jag inte några siffror på insatstider eller långa väntetider utan ovan nämnda åsikter bygger på hur jag med kollegor upplever vår situation och ska ses som ett inlägg i debatten om hur vi fördelar vårdresurserna. Peter Fladby, specialistsjukskötare ", "article_category": "other"}
{"id": 19481, "headline": "Saablar, så bra det gick på sjuttiotalet", "summary": "Topplistan. Volvo 140 och Saab 96 V4 var de hetaste modellerna 1970! Tillsammans kontrollerade Volvo och Saab över 40 procent av nybilsmarknaden i Sverige.", "article": "Här är siffrorna som får det att tåras i ögonen på alla Saabvänner. Året är 1970, ett nytt årtionde med nya förhoppningar. Saabs program består av tre modeller, den relativt nya 99:an och klassikern 96 som också finns i kombiutförande som modell 95. 95:an kom redan 1959 och året därpå lanserades 96. Nu inför modellår 1970 har de fräschats upp med bland annat ny ratt och instrumentbräda. Åtgärderna blir lyckade. Året slutar med 34 622 sålda Saabar. Det motsvarar en marknadsandel på 17 procent, nästan lika mycket som Volvo har i dag (drygt 19). Saabs försäljning bärs upp av sedanen 96. Visserligen är det god efterfrågan också på kombibilar, men det är traditionella fyradörrars sedaner som de flesta kunder väljer. När året är slut kan Saabhandlarna summera 17 032 exemplar mot 4 886 av kombin. Det är imponerande höga tal med tanke på modellernas höga ålder. Och äldre ska de bli, mycket äldre. När produktionen till sist avslutas för 96:an står det år 1980 i almanackan! 95:an läggs ned två år tidigare 1978. 99:an då, den nya Saaben som fick så mycket uppmärksamhet när den lanserades 1967? Jodå, den är het den också. Året 1970 slutar med 12 704 sålda bilar. För att förstå hur populära Saabarna är kan man jämföra med övriga storsäljare. Närmast i tur kommer Opelmodellerna Rekord och Kadett med 9 586 respektive 6 108 bilar. Den svenska bilmarknaden domineras med andra ord helt av helsvenska Volvo och Saab. Bästsäljaren Volvo 140 når hela 38 360 bilar. Lägg till kombin 145 och den lyxiga modellen 164 och Volvo täcker hela 25 procent av nybilsmarknaden. 1975 blir det bästa året i Sverige för Saab räknat i antal bilar. Totalt säljs 44 250 Saabar. Det motsvarar en marknadsandel på 15,5 procent. 1970 Så här såg topplistan ut då: 1. Volvo 140-serien (lilla bilden). 2. Saab 96 V4. 3. Saab 99 (stora bilden). 4. VW Bubblan. 5. Opel Rekord. ", "article_category": "other"}
{"id": 19484, "headline": "”Excellent forskning och innovation går hand i hand”", "summary": "Sveriges unga akademi är fel ute när de beskriver excellent forskning och nyttiggörande som varandras motpoler. Flera studier, bland annat från Vetenskapsrådet, visar tvärtom att samverkan och forskningskvalitet går hand i hand, skriver Svenskt Näringslivs Emil Görnerup i en replik.", "article": "Sveriges unga akademi skriver på DN Debatt 2/3 att svensk forskning har halkat efter och att den svenska forskningspolitiken därför måste ändra kurs. Svenskt Näringsliv instämmer i problembeskrivningen: mycket pekar på att Sverige håller på att hamna efter de länder som utgör forskningens tätklunga. Det är oroväckande, särskilt som Sverige är det land i Europa som investerar mest i FoU. Kvantitet har inte drivit kvalitet. Det är därför hög tid att forskningspolitikens fokus skiftas från resurser till resultat. Flera av de förslag som Sveriges unga akademi för fram är steg i rätt riktning: översyn av strategiska satsningar, ökad forskarrörlighet samt tydligare karriärvägar för unga forskare. I sitt inspel till höstens forskningspolitiska proposition föreslår Svenskt Näringsliv en elitsatsning på de mest lovande unga förmågorna där dessa under ett antal år får finansiering och frihet att utveckla sin forskning. Överhuvudtaget ser vi satsningar på unga forskare som viktiga för att fortsatt säkra Sveriges ställning som en kunskapsnation i den absoluta framkanten av utvecklingen. Frågan om ökad forskarrörlighet hänger också samman med villkoren för unga forskare; de måste tidigt ges möjlighet att skaffa sig erfarenheter av andra vetenskapliga miljöer än den som de initialt utbildats vid. Däremot är Sveriges unga akademi fel ute när de beskriver excellent forskning och nyttiggörande som varandras motpoler. Flera studier, bland annat från Vetenskapsrådet, visar tvärtom att samverkan och forskningskvalitet går hand i hand. En nyligen presenterad studie från Svenskt Näringsliv visar samma sak: Ökad forskningskvalitet lyfts fram som en positiv effekt av de forskare som har erfarenhet av samarbete med företag och andra organisationer. Överhuvudtaget ser svenska forskare på samarbete och nyttiggörande som något mycket positivt. Det gäller inte minst inom humaniora. 2011 års nobelpristagare i kemi, Israelen Daniel Schechtman, är inte bara en världsledande forskare. Han har även hållit kurser i entreprenörskap för sina studenter under 25 års tid. Att samarbete och nyttiggörande av forskning hotar forskningen är alltså en myt som förtjänar att punkteras. Frågan får inte förminskas till slentrianmässiga och felaktiga påståenden om interaktionen mellan näringsliv och akademi. Om inte svensk forskning är konkurrenskraftig, både när det gäller till excellens och möjligheter till samarbete med övriga aktörer i samhället, riskeras företagens forskningssatsningar i Sverige. I förlängningen utgör det ett hot mot vårt framtida välstånd. Emil Görnerup, forskningspolitisk expert, Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 19488, "headline": "”Hög tid att ändra kurs i den svenska forskningspolitiken”", "summary": "Sverige halkar efter. Svensk forskning åstadkommer inte längre några riktiga genombrott och står sig allt sämre internationellt. Sedan drygt 15 år är det kommersdriven forskning dirigerad av särintressen som varit receptet för framtidens kunskap. Strategiska satsningar har lett till likriktning, skev jämställdhet och idéinavel, orsakat av otydliga karriärvägar och snedfördelade resurser. Här krävs långsiktiga, individuella och flexibla bidrag, samt ett ständigt tillflöde av nya begåvningar, skriver de 22 forskarna i Sveriges unga akademi.", "article": "Efter Astra Zenecas nedläggningsbesked återkommer en fråga i debatten: Var finns den nya generationens forskare? Här är vi. Sveriges unga akademi samlar unga framgångsrika forskare från alla forskningsfält. Vi är hoppfulla, men det börjar bli bråttom. Svensk forskning halkar efter. Alltmer sällan är den världsledande, alltmer sällan står svenska forskare för de stora genombrotten. Det är hög tid att ändra kurs i forskningspolitiken. Utbildningsminister Jan Björklund gick till val under parollen ”Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem!”. Även om forskning inte är en tävling speglar visionen om svenska Nobelpristagare en viktig insikt: inom vetenskapen kan även ett litet land göra stor skillnad. Vi har – och måste ha – höga ambitioner. Förra forskningspropositionens tillskott om fem miljarder väcker avund i en omvärld där forskningen varit ett av finanskrisens första offer. Men Forskningsberedningen och andra undersökningar framhåller att Sverige stadigt tappar i internationella jämförelser. Mest alarmerande är att vi inte längre åstadkommer de riktiga genombrotten, de som leder till nya behandlingar, tekniker och förhållningssätt. Vi får helt enkelt ut alldeles för lite per satsad forskningskrona. Hur blev det så? Sedan drygt 15 år – och under flera regeringar – har två idéer format svensk forskningspolitik. Den ena handlar om kommersialisering där forskningen alltmer ses som en leverantör av varor och tjänster, inte primärt av lösningar på de stora samhällsutmaningarna. Svenskt Näringsliv argumenterar att ”Forskningsråden bör … tydligare ta hänsyn till den samhälleliga relevansen, däribland näringslivets kort- och långsiktiga behov…”. Då sviker man vetenskapens huvuduppdrag: att söka ny kunskap. Den andra idén har tagit sig uttryck i olika strategiska satsningar från bland annat Vetenskapsrådet (VR), Vinnova och SSF (Stiftelsen för strategisk forskning) på forskarkonsortier med avsikt att koncentrera medel till områden som bedöms ha särskild kompetens och innovationspotential. Analyser av dessa satsningar pekar dock på att det bara blivit mer av samma gamla forskning, inte bättre. De strategiska satsningarna lider av strukturella problem. De förstärker skev jämställdhet och idéinavel som orsakas av otydliga karriärvägar och snedfördelade resurser. Konsortierna bildas ofta efter principen ”lika söker lika”, där den som är av annan ålder, annat kön eller ifrågasätter rådande dogmer lätt exkluderas. De yngre forskare som släpps in blir ofta beroende av de seniora kolleger som fördelar medlen. Områden som utifrån dagens kunskapshorisont och politiska ställningstaganden inte ses som ”strategiska” missgynnas. Samtidigt har hypotesbildandet, en av grundforskningens mest framgångsrika metoder, satts på undantag. Så grupperas forskare för att de delar vissa uppfattningar, inte för att de vill sätta dessa uppfattningar på prov. Detta leder till likriktning, inte genombrott. Tyngdpunkten för bedömning läggs på publikationslistan, det vill säga gamla meriter, vilket missgynnar unga forskare och dem som vågat byta fält. Bevisbördan ligger nu tung hos dem som fortfarande hävdar att kommersdriven forskning dirigerad av särintressen leder till större upptäckter – eller ens större intäkter. Politikers och näringslivets beställningar är inte receptet för klivet in i framtidens kunskap. Vi anser att skattemedlen kan användas bättre. Jan Björklund vädrar sin oro på DN Debatt 9/2, men på åtgärdssidan är det tunt. Det duger inte. Inför forskningspropositionen 2012 har vi forskare i Sveriges unga akademi lämnat våra förslag hur en friare och djärvare forskning kan stimuleras. Vi föreslår först och främst att de misslyckade strategiska satsningarna ersätts av långsiktiga, individuella och flexibla bidrag som belönar nytänkande. Det betyder inte slutet för samarbeten, tvärtom. Vetenskapliga undersökningar är i dag så dyra, så omfattande och kräver så bred expertis att den som vill bidra med meningsfull ny kunskap måste hitta rätt partners. Men den nödvändiga flexibiliteten att starta och upplösa samarbeten ökar dramatiskt, och den som vågar utmana invanda frågeställningar uppmuntras. Det kräver dock större anslag än i dag, där ett typiskt VR-bidrag knappt betalar för en doktorand. Ett ökat inslag av utländska granskare krävs också för att motverka den inavel som lätt uppstår i ett litet land. Detta är kostsamt, men en opartisk utvärdering premierar djärvare forskning. I en idébaserad verksamhet som forskning krävs ett ständigt tillflöde av nya begåvningar. En tydlig karriärstruktur kan övertyga talanger att stanna inom forskningen. Sedan fackets och Arbetsgivarverkets förhandlingar kollapsat har tillgången på anställningar för den som vill etablera sig som självständig forskarledare nästan helt strypts. Alltför många unga forskare lever i dag i karriärmässigt limbo, under just de kritiska år de ska bygga upp en egen grupp. Den trygghet vi söker är inte livstidsanställning från dag ett, men ett transparent system där den som uppnått höga kvalitetskrav kan avancera till en högre tjänst. Jämställdheten inom forskarhierarkin måste också förbättras. Det är ett resursslöseri att kvinnor innehar så få högre tjänster trots att de dominerat i grundutbildningen i decennier. De strategiska satsningarna har förstärkt denna destruktiva trend. Tydliga välfinansierade karriärvägar minskar forskningsnepotism och främjar jämställdhet. Inget land är dock självförsörjande på begåvningar. De länder som genom historien öppnat sina dörrar för världens talanger har belönats rikligt. Vi vill därför se en kraftfull satsning på mobilitet. När traditionellt välkomnande länder som USA och Storbritannien nu försvårar för utländska forskare att komma in måste Sverige ta chansen att bredda sin rekryteringsbas till hela världen. På Visingsö växer en skog som belyser hur ”strategiskt” tänkande kan slå slint. Under 1830-talet lät flottan plantera 300 000 ekar för att säkra tillgången till skeppsvirke. När timret var klart för leverans 1975 fick marinchefen tacka nej: fartygskonstruktionerna hade ju utvecklats på ett sätt som knappt gick att ana när det strategiska beslutet togs. Ekarna på Visingsö visar hur svårt det kan vara att förutse vart utforskandet av vår omvärld för oss. Däremot kan man vara säker på att med transparenta, långsiktiga system för finansiering, med möjlighet för alla talanger att bidra och med jordmån där fri forskning kan blomstra oavsett vetenskapsfält, blir vi friskare, lär oss hantera elementen klokare och vinner helt nya insikter om oss själva och världen. Helene Andersson-Svahn, professor, nanobioteknologi, KTH, ordf Sveriges unga akademi Christian Broberger, docent, neurovetenskap, Karolinska institutet, vice ordf Sveriges unga akademi Annette Granéli, forskarassistent, biofysik, Göteborgs universitet Christer Nordlund, professor, idéhistoria, Umeå universitet/SCAS Gustaf Arrhenius, professor, filosofi, Stockholms universitet/SCAS Fredrik Bäckhed, docent, mikrobiologi, Göteborgs universitet Örjan Carlborg, professor, beräkningsbaserad genetik, Sveriges lantbruksuniversitet Jan Conrad, docent, kosmologi, partikelastrofysik och strängteori, Stockholms universitet Marie Dacke, docent, sinnesbiologi, Lunds universitet Per Eklund, docent, tunnfilmsfysik, Linköpings universitet Christian Forssén, docent, subatomär fysik, Chalmers Tünde Fülöp, bitr professor, plasmafysik, Chalmers Martin Högbom, docent, biokemi, Stockholms universitet Erik Ingelsson, professor, kardiovaskulär epidemiologi, Karolinska institutet Danica Kragic Jensfelt, professor, datalogi, KTH Jonas Larsson, docent, molekylärmedicin, Lunds universitet Erik Lindahl, professor, beräkningsbiofysik, KTH/Stockholms universitet Maria Lindskog, forskarassistent, neurovetenskap, Karolinska institutet Annika Pohl, forskare, materialkemi, Uppsala universitet Emma Sparr, professor, fysikalisk kemi, Lunds universitet Henrik Zetterberg, professor, neurokemi, Göteborgs universitet Johan Åkerman, professor, spinntronik, Göteborgs universitet/KTH I korthet Forskningen ses alltmer som leverantör av varor och tjänster, inte primärt av lösningar på samhällsutmaningarna. Strategiska satsningar sker från bland annat Vetenskapsrådet, Vinnova och SSF. Konsortierna bildas ofta efter principen ”lika söker lika”, där den som är av annan ålder, annat kön eller ifrågasätter rådande dogmer exkluderas. Sveriges unga akademi vill satsa på flexibla och individuella bidrag till forskningen samt en tydligare karriärstruktur för att övertyga talanger att stanna inom forskningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 19495, "headline": "”LO-fackens lönekrav riskerar slå tillbaka på medlemmarna”", "summary": "Hotad lönebildning. Löneökningarna inom industrin är nu bland de snabbaste sedan Industriavtalet kom 1997. Årets avtalsrörelse fick igenom ett löneavtal som kraftigt avviker från dagens mycket osäkra ekonomiska utsikter. Ändå verkar LO-förbunden inte se industrins avtal som normerande. I stället kommer lönekrav på upp till 4,5 procent. LO:s krav om löneökningar och löneutjämningar är direkt skadliga för ett exportberoende land som Sverige, skriver Urban Bäckström och Håkan Sörman.", "article": "Aldrig tidigare i Industriavtalets historia har löneavtalen inom industrin avvikit så kraftigt uppåt från prognoserna om konjunkturen och den ekonomiska tillväxten. Årstakten på löneökningarna, 2,6 procent, är också väsentligt högre än i avtalen 2010 då den låg på 1,75 procent. Faktum är att ökningstakten är bland de högsta sedan Industriavtalet kom 1997 – trots dagens fortfarande osäkra ekonomiska utsikter. Industrins höga avtal ska ses mot bakgrund av att industrifacken krävde avtal på en nivå som man bedömde skulle accepteras som normerande inom LO-samordningen. Löneavtalen 2010 var lägre än vad LO-förbunden utanför industrin hade hoppats på – men avtalen var anpassade till nivån i andra länder och till behovet av återhämtning i den svenska ekonomin. I årets avtalsrörelse krävdes en större ”leverans” från förbunden inom LO-samordningen. En relativt sett lägre arbetslöshet bland industrifackens medlemmar än under krisen, bidrog med all sannolikhet till att man kunde kräva och fick igenom ett löneavtal på 3,0 procent på 14 månader. Trots denna höga nivå ser inte LO-förbunden industrins avtal som normerande. I de förhandlingar som inletts med Byggnads, Elektrikerförbundet, Seko, Handels och Kommunal gäller LO-samordningens krav från tidigare i höstas, det vill säga minst 3,5 procent. Med extra lönekrav i flera branscher blir det i snitt 4,1 procent och på flera av de största avtalsområdena över 4,5 procent. Byggnads nyligen aviserade strejkvarsel är ett tydligt tecken på att en över 15 år lång period av reallöneökningar inte har bidragit till några bestående intryck inom LO. Tvärtom kritiserar man Medlingsinstitutet för att myndigheten följer sin instruktion att inte medverka till avtal över nivån inom industrin. Det är anmärkningsvärt att LO inte tar tydligt avstånd från 70- och 80-talens lönebildning, då det ena förbundet skulle ha mer än det andra i en spiral av inflationsdrivande kostnadsökningar. Resultatet blev att reallönerna stod nästa stilla i ett par decennier. Ett sådant agerande borde inte vara möjligt att försvara i dag. Exportföretagens konkurrensförmåga är livsviktig för vårt välstånd och för finansieringen av vår välfärd. Hälften av alla varor och tjänster som vi producerar i Sverige säljs till utlandet. Det är därför en bra ordning att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är först med att träffa nya avtal om löner i avtalsrörelsen. Nivån i de avtalen, det så kallade ”märket”, visar vilka löneökningar exportföretagen klarar av utan att förlora konkurrenskraft. Att låta denna nivå vara ett riktmärke även för avtalen i andra branscher, är en förutsättning för god samhällsekonomi som kan stärka företagen och våra verksamheter och hålla tillbaka arbetslösheten. Det är allvarligt att LO nu uppenbarligen inte ställer upp på denna väl etablerade lönebildningsmodell. Särskilt som man inte ens verkar beakta att tillväxtprognoserna fortsätter att skrivas ned. LO-ekonomerna själva har mer än halverat sin prognos mellan april och december förra året. Nu ligger den på 1,3 procent, medan lönekraven från Handels och Kommunal ligger väldigt högt. Och detta i ett läge där handeln år 2011 hade den sämsta tillväxten på 15 år. LO vill se mer utjämnade löner och kräver extra löneökningar till de avtalsområden som har lägst genomsnittslön. Faktum är dock att Sverige redan har de mest utjämnade lönerna i OECD – och det är inte bara av godo. Det betyder att det är små skillnader i lön mellan olika yrken och individer – oavsett kvalifikationskrav, erfarenhet eller arbetsprestation. Det gör det svårt för individen att själv påverka sin lön, liksom för arbetsgivaren att premiera goda arbetsinsatser och en bra utveckling av den verksamhet sombedrivs. Möjligheten att själv påverka sin lön finns i dag främst bland högre tjänstemän, där lönespridningen har ökat något. Bland övriga grupper av inkomsttagare har den legat i princip stilla i decennier. Sett till alla grupper tjänar de som har högst lön två gånger mer än de som är lägst avlönade. Det finns en uppenbar risk att avtalsrörelsen 2012 sätter stopp för 15 år av framgångsrik lönebildning. Riksbankens inflationsmål som tillkom under första halvan av 90-talet, Industriavtalet från 1997 och tillkomsten av Medlingsinstitutet år 2000 bygger på viktiga insikter om hur ett exportberoende land måste agera för att lönebildningen ska fungera väl. Det har gett oss stabila priser och därmed reallöneökningarpå drygt 45 procent. Att Byggnads nu tar till konfliktvapnet för att spräcka industrins normerande avtal och dessutom får stöd av Kommunal, innebär en ökad risk för att Riksbanken tvingas höja räntan. Det kommer i så fall att slå tillbaka dubbelt på förbundens medlemmar – och alla andra – i form av ökade kostnader och ökad arbetslöshet. Man kan bara hoppas att det inte slutar så. LO-kraven är skadliga för samhällsekonomin, av främst två skäl: Dels den totala avsaknaden av hänsyn till den ekonomiska utvecklingen och den norm som indikerar vad som är samhällsekonomiskt möjligt, dels den utjämningsprofil som har flera skadliga effekter. Den modell som finns på svensk arbetsmarknad har en stark grund i kollektivavtalen mellan arbetsgivare och fack. En självklar del i detta är att båda parter tar ansvar, inte bara för de egna intressena utan också för effekterna som avtalen kan ha på samhällsekonomi och arbetslöshet. ", "article_category": "other"}
{"id": 19517, "headline": "”Rädda Svenska artprojektet från kortsiktiga besparingar”", "summary": "Unikt kulturellt kapital. Sverige har sedan länge en central roll i det internationella utforskandet av växter och djur. Samtidigt sjunker kunskapsnivån om arter, inte minst hos våra skolbarn. Nu riskerar det Svenska artprojektet att läggas ned i förtid. Då skulle verksamheten vid flera museer hotas allvarligt. Ännu torde det finnas flera tusen arter bara i Sverige som saknar namn och beskrivning, skriver ledande författare och professorer.", "article": "För tio år sedan startade Svenska artprojektet. Riksdag och regering ansåg det värdefullt att öka kunskapen om den svenska floran och faunan samtidigt som denna samlade kunskap skulle erbjudas allmänheten. Denna uppskattade miljösatsning hotas nu av kortsiktiga besparingsbehov. Sverige har av traditionen haft stor folklig kunskap om växter och djur. Redan i fornsvenska texter finns mer än 300 växter omnämnda. Människor satte namn på de arter som de behövde känna till i det dagliga livet. Nu sjunker kunskapsnivån om arter drastiskt. Vi har att möta en hotande biologisk analfabetism inte minst hos våra skolbarn. Samtidigt finns mycket att bygga vidare på. I dagens miljövårdsarbete har fritidsbiologer stor betydelse. Sverige har sedan länge en central roll i det internationella utforskandet av växter och djur. Mest spektakulärt var detta på Linnés tid. Sedan dess har den taxonomiska forskningen fortsatt med svenska taxonomer i olika delar av världen. Linné kände namnen på cirka 3 600 arter av växter och djur i vårt land. I dag finns 60.000 vetenskapligt beskrivna arter angivna från Sverige. Men då kanske Sverige är färdigforskat vad gäller arter, kanske finns redan bra handböcker så att man kan artbestämma arterna och deras roll i naturen? Ingalunda. Forskarna bedömer att det hos oss torde finnas flera tusen arter som ännu saknar namn och vetenskaplig beskrivning. Litteratur för artbestämning finns bara för ett fåtal grupper av organismer. För att råda bot på dessa brister startades Svenska artprojektet 2002. Syftet var att vetenskapligt inventera och beskriva de svenska arterna samt att göra kunskapen om dem tillgänglig på svenska. I projektet ingår också ett nödvändigt stöd till våra naturvetenskapliga museer som förvaltar ett nationellt arv av oersättliga samlingar. Svenska artprojektets vetenskapliga del har varit framgångsrik. Vår kända artstock har ökat med över 2.400 arter, varav en tredjedel nya för vetenskapen. Inom den planerade tjugoårsperioden ser vi ut att komma mycket nära en fullständig vetenskaplig dokumentation av denna mångfald. Det insamlade materialet är en guldgruva för svenska entreprenörer och forskare från hela världen, bland annat i kartläggningen och nyttjandet av den genetiska mångfalden. Tack vare stödet till museerna har dessa inte bara kunnat ta hand om det vetenskapliga materialet från projektet utan också fått en avgörande energiinjektion. Faktum är att verksamheten vid flera museer skulle hotas allvarligt utan stödet från Artprojektet. Artkunskapen görs tillgänglig för svenska folket i bokverket ”Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna”. Böckerna har fått priser och beröm för sin pedagogiska text och sina utsökta illustrationer. Antalet fasta prenumeranter av bokverket är cirka 8.500. Den första volymen, ”Dagfjärilar”, såldes i över 40.000 ex och startade en explosion av fjärilsskådande och fjärilsfotografering. Bokverket ger amatörbiologerna möjlighet att bredda vår miljöövervakning på ett ovärderligt sätt. Nu när detta viktiga projekt närmar sig halvtid har tydligen ointresse eller bristande förståelse hos regeringen resulterat i att man på fullt allvar överväger att stoppa projektet. Ett uttryck för detta är att man tillsatt en utredning där man av direktiven ser att risken är stor att verksamheten kommer att avslutas i förtid. All statlig verksamhet behöver analyseras och effektiviseras, så också detta projekt. Men kortsiktiga besparingsbehov får inte styra när framtidsinriktad verksamhet utvärderas. Allt fler bedömare menar att utrotningen av arter och därmed minskande ekosystemtjänster är ett av de största hoten mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Därför satsas stora pengar på att kartlägga mångfalden, bland annat i USA och i Australien. Sverige spelade en ledande roll när dessa frågor sattes i fokus internationellt och med Svenska artprojektet intog Sverige också en tätposition i det praktiska arbetet. Svenska artprojektet och Nationalnyckeln är nu Sveriges flaggskepp i den internationella miljövårdsvärlden. En nedläggning eller kraftig nedskärning skulle sänka Sveriges trovärdighet och anseende internationellt. En översyn av projektet måste se till att bevara det momentum och den kompetens som byggts upp i den vetenskapliga delen för att slutföra kartläggningen av vår artrikedom inom den planerade perioden. Allt annat vore oansvarigt slöseri med de redan satsade resurserna. Man behöver också beakta museistödets betydelse för att våra naturhistoriska museer ska kunna uppfylla sin roll som nationellt arkiv för hela miljöområdet. Stödet kan inte tas bort utan genomgripande reformer på museisidan som kan säkerställa det långsiktiga bevarandet av våra miljödata. De populärvetenskapliga böckerna har med rätta väckt uppmärksamhet. En av anledningarna är deras vetenskapliga och estetiska ambitionsnivå. De har tagit steget fullt ut; i stället för att skildra arterna i den akademiska traditionens diskreta former och tabeller ger de livets alla former den estetiska framtoning som är deras signum. Alla arter behöver för den skull inte skildras i samma detaljeringsgrad, men detta bokverk bör även fortsättningsvis produceras på ett sätt som svarar mot det stora intresse som visas från såväl experter som den breda allmänheten. Den årliga budgeten för hela projektet – forskning, museistöd och bokproduktion – på 65 miljoner kronor framstår som blygsam i förhållande till samhällsnyttan. Projektet engagerar cirka 400 personer; forskare, skribenter, illustratörer, redaktörer och museiintendenter. Fram växer en för vetenskap och miljövård nödvändig infrastruktur och ett unikt kulturellt kapital. Blotta tanken på att lägga ned denna verksamhet är slående kortsiktig. Hur ofta skapar vi ett kulturellt och vetenskapligt samverkansprojekt av denna kaliber på miljöns område, som intresserar på så bred front? Kunskapen om naturen i stort och smått har aldrig efterlysts så starkt som nu. Om Svenska artprojektet inte anses försvara sin plats, vilka perspektiv ska då anses gälla? Annagreta Dyring, vetenskapsjournalist, fil dr h c Henrik Ekman, vetenskapsjournalist, författare, ledamot av KSLA Kerstin Ekman, författare Gunnar Eriksson, professor emeritus, författare Torleif Ingelög, naturvårdsråd, ledamot av KSLA Ulf Jondelius, professor Nils Uddenberg, professor, författare, ledamot av KSLA Fredrik Ronquist, professor, ledamot av KVA ", "article_category": "other"}
{"id": 19523, "headline": "Nyfödda prinsessan en webbis", "summary": "När en prinsessa föds spelar sociala medier en viktig roll. Så viktig att hovet väljer Facebook för att berätta nyheten.", "article": "Det blev inte en hen. Det blev en hon. Och landets konditorer började baka rosa prinsesstårtor. Redan kvällen innan florerade rykten om att prins Daniel hängde på krogen Nalen och att ambulansen samtidigt lämnade Haga. Allt detta på Twitter. Att kronprinsessan Victoria och den nyfödda dottern mådde bra annonserade Hovet via Facebook i torsdags morse. På kort tid hade tusentals personer ”gillat” meddelandet. Och under dagen fick hovets profilsida över 10 000 nya följare. Sociala medier visar både sin största och lägsta potential när en prinsessa föds. Rykten blandas med sanningar och nyheter pumpas ut från alla tänkbara källor. Prins Daniel gav nytt liv i det engelska uttrycket ”all over the place” vilket genast ledde till att Facebook och Twitter översvämmades av detta uttryck – i alla typer av sammanhang. Blir de sociala medierna viktigare än traditionella medier, som tv och dagspress, en sådan här vecka? – För den stora breda massan handlar det om ett samspel, säger Brit Stakston, mediestrateg och författare bland annat till boken ”Gilla! – dela engagemang, passion och idéer via sociala medier”. – Det handlar inte om någon konkurrens mellan de två. Traditionella medier kan bjuda på fördjupning och, om de gör sitt jobb bra, stå för en gemensam utgångspunkt för ”trovärdighet” bland alla läsare. Men jag tycker det är väldigt intressant att hovet väljer att kommunicera via Facebook, det är banbrytande. Emanuel Karlsten är grundare av nättidningen Ajour och den twittrare som startade tråden #kUnge, där inlägg om prinsessfödseln samlats. Han tycker att sociala medier har påverkat rapporteringen av prinsessfödseln på flera sätt. – Dels har antalet källor ökat. Ett exempel på det är hur privatpersoner rapporterade om att ambulanser åkte från Haga slott i går. En uppgift som hovet dementerade, men som ändå fick kraftig spridning i sociala medier. Det innebär så klart större press på hovet, men också att medier har fler källor att förhålla sig till, liksom vi övriga. Källkritiken blir viktig för alla, säger han och fortsätter: – Sedan har det så klart betydelse att alla kan gratulera, skämta och kritisera via sina egna plattformar. Det är mer intressant för mig att följa reaktionerna från dem som för mig är ”rätt personer” än vad, säg, Carola eller Ulf Brunnberg tycker om den nya prinsessan. Med sociala medier kan jag skapa mitt eget nyhetsflöde. Med möjligheten för vem som helst att sprida nyheter ökar givetvis också risken för problematisk ryktesspridning. Helt naturligt, tycker Brit Stakston, som tror att det främst beror på ”drivkraften i att vara först”. Och med den vetskapen är det inte heller så märkligt att hovet väljer att berätta sina nyheter på Facebook först: innan rykten sprids ”all over the place”. ", "article_category": "other"}
{"id": 19547, "headline": "Nya Karolinska slår undan benen på klinisk forskning", "summary": "Nya Karolinska och det nya sjukvårdssystemet hotar den kliniska forskningen. Risken är stor att vår internationellt erkända forskning hamnar någon annanstans i världen. I stället för att stympa forskningen måste pengar satsas på ett medicinskt forskningskluster.", "article": "Astra Zenecas nedläggning av sin forskningsanläggning i Södertälje väcker frågor om Stockholmsregionens konkurrenskraft i ett internationellt perspektiv. Det gäller att medicin-bioteknik-sektorn är så stark att den kan attrahera andra högteknologiska och kunskapsintensiva verksamheter. Då är samarbetet med sjukvård och medicinsk forskning avgörande. I Stockholmsregionen byggs ett nytt akutsjukhus, Nya Karolinska Solna (NKS). Samtidigt planerar man att omorganisera övriga sjukvården till ett nytt sjukvårdssystem. Om NKS och sjukvårdssystemet planeras rätt kan det bli en motor som, tillsammans med Karolinska institutet, attraherar både forskning och utveckling till vår region. Tyvärr riskerar de nuvarande planerna i stället att försämra möjligheterna för klinisk forskning och minska Stockholmsregionens attraktionskraft inom bioteknik och läkemedel. Forskningen vid dagens KS handlar till stor del om folksjukdomar som hjärtkärlsjukdomar, cancer, diabetes och kroniska inflammationssjukdomar som ledgångsreumatism, multipel skleros (ms) och psoriasis. Men sjukvården inom flera av dessa områden har redan skurits ned på KS och flyttats till andra vårdgivare. Om planerna genomförs kommer dessa profilområden att stympas ytterligare med allvarliga följder för klinisk forskning. Några exempel: – KS har tillsammans med Karolinska institutet ett av Europas största samlade hjärtkärlforskningscentra. Avancerade kateteringrepp på hjärtat genomförs sedan många år på sjukhusets hjärtklinik och här pågår en aktiv forskning för att förbättra behandlingen. Men volymen har minskat genom utlokalisering av patienter till andra sjukhus och är redan i dag så liten att man har problem att delta i internationella forskningsprojekt. Man planerar att minska verksamheten ytterligare när NKS öppnar. Då blir det mycket svårt att bedriva klinisk forskning på området. – Reumatologkliniken på Karolinska universitetssjukhuset är en av Europas ledande och bedriver bred klinisk forskning om nya behandlingsmetoder mot ledgångsreumatism och andra reumatiska sjukdomar. En risk finns att stora delar av denna vård förs över till andra vårdgivare och det kan bli omöjligt att bedriva internationellt framstående forskning. – Man överväger också att utlokalisera neurologisk öppenvård från NKS till andra aktörer. Det gäller kroniska neurologiska sjukdomar som kräver avancerad specialistkunskap, framförallt MS, men även andra invalidiserande sjukdomar som epilepsi och Parkinsons sjukdom. Vi tappar då patientunderlag för klinisk forskning inom ett spjutspetsområde på KS. – NKS har bara 25 procent av de mottagningsrum som i dag finns på KS. Samtidigt byggs på andra sidan Solnavägen ett stort Science for Life Laboratory (SciLifeLab) som bland annat fokuserar på nya metoder att studera sjukdomar som cancer, hjärtkärlsjukdomar, diabetes och inflammationssjukdomar, och ska samarbeta med kliniska forskare på sjukhussidan. Om patienterna försvinner slår man undan benen för detta. Den nuvarande planeringen för NKS innebär att man i första hand skapar ett trauma- och intensivvårdssjukhus. Men om man flyttar ut det mesta av sjukvården kring de stora folksjukdomarna kommer sjukhuset att tappa sin forskningsprofil. Man kommer inte längre att kunna verka i den forskningsfront där molekylärbiologins landvinningar utnyttjas för att förstå de komplexa folksjukdomarna och utveckla nya behandlingsmetoder mot dem. Kan då inte de nya aktörer som är påtänkta att ta över stora delar av vården kring folksjukdomarna från KS också ta hand om forskningen? Det är förstås en vacker tanke, men utan närhet till de forskningsmiljöer som byggts upp vid Karolinska institutet, SciLifeLab och andra forskningscentra eller tillgång till den forskningskunskap som vuxit fram under decennier, är detta helt orealistiskt. De avancerade studierna av celler och molekyler från patienter kräver fysisk närhet mellan vård och forskningslaboratorier. Om vi försvårar möjligheterna till sådan forskning i Stockholm, hamnar den någon annanstans i världen. I Köpenhamn har man insett betydelsen av sammanhållna forskningsmiljöer. När ett nytt Rigshospital byggs, behåller man de gamla delarna och får på så vis toppmoderna intensivvårdslokaler samtidigt som man har plats för både öppenvårdsmottagningar och forskningsavdelningar. Liknande centra finns i London, Amsterdam och Paris. I Stockholm bygger man nu ett nytt fint akutsjukhus. Men samtidigt riskerar man att slå undan benen på viktiga delar av den kliniska forskningen. I så fall förlorar man möjligheten att Stockholm ska kunna bli en av världens mest framstående regioner inom bioteknik och läkemedel, trots att detta är ett uttalat mål både för regeringen och Stockholmsregionens politiker. Det vore ett stort misstag. Men det är inte för sent att tänka om. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Flytta inte ut specialistvård inom forskningsintensiva områden från NKS. Använd de gamla sjukhusbyggnaderna för att bygga upp forskningsinriktade öppenvårdscentra som kan samverka med Karolinska institutet, SciLifeLab och befintliga forskningscentra, som Centrum för molekylär medicin och Cancercentrum Karolinska. 2. Utnyttja tomtmarken vid nuvarande Karolinska Solna, ”Karolinska Östra”, för att skapa ett ”cluster” för forskning och företagsutveckling inom medicin/life science-området. Börja med att inbjuda Astra Zeneca att lägga transnationella forskningsenheter där. Anders Ekbom, Anders Hamsten, Göran K Hansson, Lars Klareskog, Tomas Olsson, John Pernow, Mona Ståhle och Cecilia Söderberg-Nauclér Professorer vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna ", "article_category": "other"}
{"id": 19551, "headline": "”Jag har själv ändrat åsikt om steriliseringarna”", "summary": "För fem år sedan fanns majoritet i Svenska kyrkans styrelse om att behålla tvångssteriliseringar vid könsbyte. Sedan dess har vi grundligt bearbetat frågor om äktenskap och kön och jag själv har ändrat åsikt i frågan, skriver ärkebiskop Anders Wejryd i en replik.", "article": "Replik till Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson (DN.se/debatt 21/2 ”Svenska kyrkan måste sluta stödja tvångssteriliseringarna”). Svenska kyrkan är inte som ett parti, som framför allt ska ha åsikter. Kyrkor ska ge rum för människor med olika bakgrund, för livstolkning, upplevelse av det heliga, av uppmuntran och gemenskap. Därför uttrycker vi åsikter när vi menar att något är särskilt angeläget eller därför att vi ombeds ta ställning genom till exempel en remiss. Vi är inte åsiktsheltäckande och vi har inte som vana att så att säga uppdatera oss i oträngt mål. Svenska kyrkan har nog avgett många remissvar som man skulle vara främmande för i dag, utan att man gått tillbaka och reviderat dem. Det är Gud som är evig, inte kyrkliga åsikter! För fem år sedan fanns det majoritet i Svenska kyrkans kyrkostyrelse, vald av kyrkomötet, för att avge ett remissvar om tvångssteriliseringarna, där man menade att de skulle vara kvar vid könsbyte. Sedan dess har kyrkostyrelsen, i vilken jag är ordförande, och kyrkomötet grundligt bearbetat frågor om äktenskap och kön. Jag har själv ändrat åsikt sedan jag satt mig in i frågan djupare under de gångna åren. Antagligen skulle styrelsens majoritet också bli en annan i dag, om man fick en ny remiss att svara på. Anders Wejryd, Svenska kyrkans ärkebiskop ", "article_category": "other"}
{"id": 19555, "headline": "”Lärare och elever får betala för Björklunds skolreformer”", "summary": "Skolan hinner inte med. Jan Björklunds skolpolitik riskerar att bli ett lapptäcke utan sömmar. Sveriges lärare och elever riskerar att få betala priset för reformer som genomdrivs alltför snabbt, utan tillräcklig finansiering. Behörighetsreformen och den uppskjutna legitimationsreformen är bara ett par exempel. En redan stressad och pressad yrkeskår saknar i dag förutsättningar för att göra förändringar i skolan, skriver Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin.", "article": "Ska alla elever få en ärlig chans att nå kunskapsmålen och nå till toppen av sin potential, behöver Sverige lärare av allra högsta klass som får förutsättningar att göra sitt jobb. Varje reform på skolans område måste syfta till att ge lärare tid att ge varje elev de verktyg de behöver för att nå sina mål. Lärare måste få förutsättningar att utvecklas i sitt arbete, en bra arbetsmiljö och en lön som värderar lärarjobbet som ett av våra viktigaste yrken. Det finns mot den bakgrunden anledning att oroa sig över utvecklingen i svensk skola. För en dryg vecka sedan meddelade regeringen att legitimationsreformen skjuts upp. Bara en bråkdel av lärarna som ansökt om legitimation har fått sin ansökan prövad och många skolhuvudmän har inte klarat av att få alla förutsättningar på plats för att kunna sjösätta reformen. Även om det är klokt att skjuta upp en reform som inte är redo att träda i kraft, så skapar det en stor oro att först genomföra en reform och sedan, rätt snart därpå, skjuta upp den. Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. En del av regeringens förslag har varit bra, andra har vi kritiserat. Varje reform som sätter läraren och lärarens möte med eleven i centrum kan stärka svensk skola. För skolans utmaningar tacklas inte i första hand på departementet, utan i klassrummet. Ska reformerna falla väl ut i skolan är det viktigare vilka förutsättningar lärarna får att göra verklighet av intentionerna, än hur reformerna presenteras. Nu är risken att många av de reformer man presenterat inte håller ihop när de möter verkligheten i förskolor och skolor. De ska genomföras i mycket hög takt och de är kraftigt underfinansierade. Redan alltför slimmade skolorganisationer ska nu åta sig ännu mer arbete. Lärare ska göra verklighet av en rad olika reformer utan att ha de nödvändiga förutsättningarna. Det kommer att ta tid från lärares kärnuppdrag, undervisningen. Behörighetsreformen och den uppskjutna legitimationsreformen är bara ett par exempel på flera reformer som genomdrivits utan tillräcklig finansiering, tid och samordning. Det handlar om centrala delar av det som bygger en bra skola, som: Kunskapsuppföljningen. I mars 2007 lade utbildningsminister Jan Björklund fram ett förslag om införandet av nationella prov i årskurs 3 samt att skriftlig information redan från årskurs 1 ska vara betygsliknande. Lärarförbundet och andra framhöll att reformerna bara kunde falla väl ut om det också tillfördes medel för lärares kompetensutveckling. Dåligt genomförda reformer ökar den administrativa arbetsbördan för lärare. En redan stressad och pressad yrkeskår får göra mer av allt i stället för att lägga all viktig tid på att höja kvaliteten i undervisningen och finnas till för varje elev. Staten har därmed kraftigt ökat arbetsbördan för lärare. Betygen. I december 2008 lanserade regeringen en ny betygsskala och kort därefter en proposition om tydligare mål och kunskapskrav. Regeringen aviserade att reformen skulle kompletteras med omfattande kompetensutveckling, framför allt eftersom många nya lärare ska sätta betyg för första gången. Än i dag finns otillräckliga resurser avsatta för sådan kompetensutveckling och likvärdigheten i betygssättningen hotas. Gymnasieutbildningen. Våren 2009 presenterade regeringens förslag till ny gymnasieskola, GY11. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är reformen grovt underfinansierad. Kommunerna måste spara nästan 700 miljoner kronor redan i år på gymnasieskolan. Redan nu ser vi hur nedskärningarna får konsekvenser i form av varsel och uppsägningar på många gymnasieskolor. Sju månader efter att den nya gymnasieskolan sjösattes har Jan Björklund dessutom föreslagit ett nytt 1–2 årigt gymnasieprogram helt utan teoretiska ämnen. Näringsliv och fack har ifrågasatt vilken arbetsmarknad som finns för unga som skulle få del av en sådan utbildning. I praktiken ger man upp om elever och stryker ämnen från schemat, i stället för att ge alla det stöd man behöver för att nå kunskapsmålen. Lärarutbildningen. I februari 2010 presenterade regeringen förslaget om en ny lärarutbildning. Sent samma år kommer förslaget om lärarlegitimation. Det är två reformer som naturligt hänger ihop, men som förberetts var för sig. Problemen är redan tydliga. Efter avslutad lärarutbildning måste nu varje examinerad lärare arbeta ett introduktionsår för att få en lärarlegitimation och möjlighet till tillsvidareanställning. Men introduktionsåret fungerar inte och i dag står tusentals nyexaminerade lärare utan introduktionsårsplats. Regeringens brådska och skolhuvudmännens icke-beredskap gör att de kommande årens lärarbrist riskerar att bli än mer allvarlig när en hel generation lärarstudenter inte får en bra start i arbetslivet. Kompetensutvecklingen. 2011 presenterade Jan Björklund Lärarlyftet II som regeringens stora satsning på kompetensutveckling för lärare. Tidigare lärarlyftssatsningar har varit steg i rätt riktning. Vi behöver mer av långsiktig kompetensutveckling i en skola med välutbildade och utvecklingsinriktade lärare som får möjlighet att lyckas med alla elever. I Lärarlyftet II är villkoren kraftigt försämrade. Huvudsakligen kommer lyftet användas för att göra reella meriter formella, så att lärare får möjlighet till legitimation. Regeringen ger ett så lågt stimulansbidrag till skolhuvudmännen att det för en lärare som till exempel läser en termin historia inte blir större än 15.000 kr. Det täcker inte ens vikarier i två veckor, än mindre en hel termin. Det är vår bedömning att Lärarlyftet II inte kommer att stödja den utveckling vi alla vill se i skolan. Antingen kommer huvudmännen att ta pengar från skolans verksamhet för att finansiera Lärarlyftet II eller så måste lärare själv betala för att utbilda sig i ämnen man i decennier har undervisat i. När staten brister i ansvar för kompetensutvecklingen av alla lärare som ska göra verklighet av reformerna, brister man i ansvar för de reformer man drivit genom. Jan Björklunds skolpolitik riskerar att bli ett lapptäcke utan sömmar. Sveriges lärare och elever riskerar att få betala priset för reformer som genomdrivs alltför snabbt, utan tillräcklig finansiering. Reformer ska göras för att lärare ska få bättre förutsättning att ge varje elev det stöd de behöver, inte som nu, på bekostnad av lärares arbetslust och tid för mötet mellan lärare och elev. Eva-Lis Sirén, förbundsordförande Lärarförbundet Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 19557, "headline": "Männen som väljer grönt", "summary": "Riktiga män äter inte sallad. Eller? Livsstilsprofessorn Mai-Lis Hellénius tycker att det är dags för svenska män att inse att sallad faktiskt också är mat.", "article": "En solig sommardag satt Mai-Lis Hellénius och åt lunch med sin kompis Tomas. De åt sallad. Så kom några av Tomas bekanta förbi och någon fällde en spydig kommentar: ”Jaså, du äter sallad, haha...”. Män som äter sallad är inget att skratta åt, tänkte Mai-Lis Hellénius och Tomas föreslog att hon borde skriva en bok om ”machosallad”. Så småningom kom Mai-Lis i kontakt med kocken KC Wallberg och så blev boken ”Riktiga män äter sallad” till. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention (förebyggande av hjärt- och kärlsjukdomar) och överläkare på livsstilsmottagningen på hjärtkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna i Stockholms län. – Jag har jobbat med patienter och deras livsstil i många år och kan konstatera att män som lyckats ändra sina matvanor blir mobbade. De får höra av andra män att det är kaninmat, att det är fjolligt och ”för kärringar”, säger hon. Annat är det i Sydeuropa, menar hon: – I Italien, där jag har varit mycket både i jobbet och privat, är det helt annorlunda. Där betraktas grönsaker som mat, här i Sverige är det mer som ett tillbehör, säger Mai-Lis och berättar som exempel att italienska lastbilschaufförer äter en jätteportion sallad vid måltiden och tar en frukt efteråt, utan att ens reflektera över det. Betydligt fler män än kvinnor är överviktiga, har förhöjda blodfetter, högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar. Kostens betydelse för att förebygga sjukdomarna får allt mer vetenskapligt stöd, menar Mai-Lis Hellénius. Flera svenska undersökningar visar att män äter betydligt mindre frukt och grönsaker än kvinnor. – Det ligger förstås en stor del tradition bakom. Vi hade helt enkelt inte så mycket färska grönsaker i Sverige förut. I Norden åt vi stabbig mat som fläsk och det blev vårt riktmärke. Den så kallade Medelhavskosten med mycket frukt och grönt, nötter och fett från till exempel olivolja är den som har bäst vetenskapligt stöd vad gäller att bidra till viktminskning och för att förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, säger Mai-Lis Hellénius. Det gäller att tänka på grönsaker som mat och att göra plats på tallriken för hälften sallad, en fjärdedel protein och en fjärdedel kolhydrater. En ljummen eller varm sallad kan mätta bättre än kalla. Men för att svenska män ska komma ner i Italiens nivå när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar krävs mer än en omläggning av kosten. Bristen på rörelse, avsaknaden av sol och stressiga liv har också inverkan på statistiken. – Jag brinner för att folk ska slippa bli sjuka genom att leva sundare. Det får absolut inte vara skuldbelagt på något sätt. Och så måste det vara gott förstås, säger Mai-Lis Hellénius. Maj-Lis råd till män som vill äta bättre • Ät två rejäla nävar grönsaker och ett par frukter varje dag. Det blir ungefär ett halvt kilo grönsaker och frukt om dagen. Ett sätt att lyckas är bland annat att välja en matig sallad till lunch eller middag. • Ät mindre portioner. Välj en mindre tallrik. Avstå från salladsassietten och lägg i stället salladen på mattallriken. Låt det gröna fylla halva tallriken. • Ta bara lite av gräddsåsen. Eller ännu bättre: hoppa över den helt och ta i stället lite olja och vinäger på grönsakerna. Sås kan många gånger ersättas med pressad citron. • Ät fisk minst tre gånger i veckan. Byt ut några kött- eller korvmåltider mot fisk eller skaldjur. • Välj grovt fullkornsbröd eller surdeg som ger lägre blodsocker och mättar längre. Källa: Ur boken ”Riktiga män äter sallad” av Mai-Lis Hellénius och KC Wallberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 19562, "headline": "”Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten?”", "summary": "Journalisternas makt minskar. Medierna har utvecklats till ett ”moln” utan tydliga avgränsningar mellan nät, mobil, mellan redigerat och oredigerat, tryckta magasin, tv, radio och sociala medier. De flesta makthavare finner sig väl till rätta med detta och har lättare att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Men ”transparensen” förskräcker och ”furstarna” – antingen de är ekonomiska eller politiska – får svårare att upprätthålla luftiga visioner utan koppling till verkligheten. Vilka råd skulle en nutida Machiavelli ha givit till Fursten? skriver Anders Lindberg.", "article": "Medielandskapet är som bekant under förändring. Denna utveckling är i sig inte ny, utan har pågått under lång tid. Dimensionerna i diskussionerna är många – och utvecklingen kan diskuteras utifrån många olika infallsvinklar. Allt för sällan diskuteras emellertid hur det föränderliga medielandskapet påverkar makthavarna och vilka långtgående konsekvenser som kan skönjas med anledning av detta. För att vara än mer tydlig – hur hade en nutida Machiavelli, som rådgivare till de politiska, ekonomiska och ämbetsmannamässiga ”furstarna”, förhållit sig till den samtida medieutvecklingen? Jag tar upp tre trender. Medierna har utvecklats till ett ”moln” utan tydliga avgränsningar mellan nät, mobil, mellan redigerat och oredigerat, tryckta magasin, tv, radio och sociala medier. Medievärlden får stora likheter med en annan ”amöba”: Den finansiella marknaden; snabb, ryktesdriven, oförutsägbar, självreglerad eller oreglerad och om den provoceras oerhört våldsam och stark likt en tropisk, ibland snabbt övergående, storm. Mediers logik innebär informationsmässig allemansrätt, moralisk offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Den informationsmässiga allemansrätten ifrågasätts endast om den nationella säkerheten, den personliga integriteten och/eller äganderätten kränks mycket flagrant. Uppenbarligen passerade Wikileaks denna gräns. De flesta Furstar bejakar och finner sig väl tillrätta i det ”moln” som drivs av den digitala utvecklingen. Varje makthavare får det inte bara lättare att navigera mellan allt fler konkurrerande medier utan har också tillgång till allt fler egna medier. Maktutövandet tar sig inte bara uttryck i hemsidor och väl förberedda anföranden utan även i personliga bloggar riktade till personalen eller egna interna rörliga medier. Sociala medier utgör a middle ground mellan det journalistiskt redigerade och den direkta reklamen. Mediala angrepp kan enklare mötas av egna offensiver. Snabbhet och resursstyrka är framgångsfaktorer som makthavare ofta behärskar. Inträdesbarriärerna för att ta till orda blir lägre. Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större. Makthavarens rådgivare viskar till Fursten: If you cannot convince the media – be one! Populärkulturen blir övergripande narrativ. En allt hårdare konkurrens inom konventionella medier, där nationella kvalitetsmedier får allt svårare att överleva ekonomiskt, driver innehållet mot ett ”populärkulturellt berättarnarrativ”: relationer, emotioner, personliga varumärken och karaktärer, tävlingar, personliga uppgörelser och vittnesbörder. Med andra ord: Extrem personifiering. Det äger rum både på nätet, med sociala medier, som gör varje individ till kändis i sitt universum, och hela vägen till bekännelselitteraturen. Populärkulturifieringen av medierna är besvärande och svår att förhålla sig till för makthavaren. Förvisso krävs i dag av nästan alla makthavare att de förmår att hantera medierna. Men steget är långt till det självutlämnande kändisskapet, som numera även innefattar respektive, barn och husdjur. Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen. Fler makthavare, inte minst inom näringslivet, drar sig för medial närvaro och deltagande i en samhällsdebatt utanför det egna företagets finansiella agenda. Makthavarna blir skyggare. Samtidigt kan den makthavare som vågar släppa till och bli privat och personlig få en smekmånad. Men när den är över, och om någonting händer som är negativt, är det inte självklart att medierna tackar för förtroendet, snarare tvärtom. Värdighet och väl modererad distans kan paradoxalt nog bli ett framgångsrecept. Makthavarens rådgivare viskar i Furstens öra: Var försiktig, låt dig inte lockas av sirenernas sång. Ger Du lillfingret, tar de allt från Dig en dag. Transparensen har blivit till ett mantra. Det blir allt svårare att säga en sak och göra något annat. Drivande i denna utveckling har dock inte bara varit medierna, utan även finansmarknaderna. Det blir svårare att upprätthålla luftiga visioner utan koppling i verkligheten när NGO:s, whistle-blowers, analytiker och medier håller fokus på nuet hos de ekonomiska makthavarna. Denna utveckling är kanske det som förskräcker makthavarna mest. Att kunna måla upp en framtid som är ljusare än dagen är grunden för ett visionärt ledarskap, antingen det handlar om företag eller politik. Transparensen sätter en effektiv hämsko för detta och gör det svårare och mer riskfyllt att ta ut svängarna. Livet internt, även i organisationer som inte lever under offentlighetsprincipens kalla stjärna, måste allt mer utgå från att dokument, e-post, styrelseunderlag eller annat kan läcka ut. Viktiga meddelanden utväxlas allt mer som på medeltiden; muntligt, ”i mörka skrymslen i borgen” – utan vittnen, mobiler eller papper och penna. Makthavarens rådgivare viskar: Watch your paper trail, my Prince. Varför tar jag upp dessa trender? Alla omdanande förändringar skapar samhälleliga motreaktioner. Varje trend föder fröet till en mottrend. Detta gäller även medielandskapet och dess huvudrollsinnehavare – nämligen makthavarna. Efterfrågan på det genuint kvalitetsjournalistiska ökar. Frågan är bara om efterfrågan är global eller nationell, och om den är stark nog för andra än filantroper och de skattefinansierade att ägna sig åt. Economist, Financial Times, Guardian och New York Times kanske räcker för de globala makthavarna. Fokus och Filter är spännande tillskott och DN och SvD för en spännande kamp, där utgången inte är given. Etiken: Går det att upprätthålla någon sådan? Ser vi en tillfällig ”medeltida ordning” av mediala häxbränningar, rykten och globalt sensationsnonsens av typen Tiger Woods äktenskapsbekymmer, eller den galna dansen kring den så kallade ”kungabilden”? Är reaktionerna efter Anders Behring Breivik när det gäller det anonyma näthatet, de anonyma kommentarfälten eller avlyssningsskandalerna runt Murdoch ett tecken på att vi är på väg upp från ett bottenläge – eller är träskens krafter för stora? Är vårt unika system med konstant tillgängliga politiker en ohållbar situation? Kommer makthavarens legitimitet att gradvis öka som en konsekvens av att de dåliga, lögnaktiga, svindlande och dåraktiga makthavarna rensats ut i de mediala eldstormar som pågår? Kommer medierna att anlägga ett annat perspektiv än att det finns två sorters makthavare – avsatta och ännu inte avsatta? Fursten hoppas, men sover han bättre i dag än tidigare om natten när dessa trender vägs samman. Knappast. Anders Lindberg, grundare av JKL JKL • Grunden för JKL Group lades 1985 när Bo Jansson, Anders Kempe och Anders Lindberg startade JKL i Stockholm. Ambitionen var att ge strategiska råd till företagsledningar. • JKL Group är i dag en av Nordens ledande rådgivare inom strategisk kommunikation och arbetar med företag från de flesta branscher. Företaget anlitas som rådgivare kring bland annat finansiell kommunikation, börsintroduktioner, krishantering, medierelationer, opinionsbildning och lobbying. • JKL har kontor i Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, Göteborg och Bryssel. ", "article_category": "other"}
{"id": 19567, "headline": "Modernismens tunna fernissa", "summary": "Statsbankrutt är inte undantag utan regel för den moderna grekiska staten. Men Grekland kommer alltid att vara en del av Europa.", "article": "Den verkliga tiotusenkronorsfrågan i fallet Grekland (rena peanuts i sammanhanget) är inte hur grekerna ska komma till rätta med sina skulder – det gör de inte –utan om landet över huvud taget kan reformeras. Kan Grekland inom rimlig tid byggas om till vad som vore en modern europeisk stat? Jag befarar att svaret på frågan är nej. De kommunistiska staterna i Östeuropa var under hela sin historia upptagna av samma fråga. Till skillnad från Grekland rådde där diktatur. Planhushållningen var dess ekonomiska sida; ett renodlat administrativ-byråkratiskt system, oförmöget att skapa tillväxt. För att få fart på den lånades från den kapitalistiska fienden sådant som priser, vinst och konkurrens. De inympades på ett slagrört system. Men det var som att para hund och katt. Plan och diktatur aborterade varje gång de blygsamma marknadsreformerna tills alltsammans gick i stå och det blev nödvändigt att göra ett nytt försök. Denna stop-go-politik liknar en feberkurva och är typisk för kommunismen tills hela systemet imploderar. Fallet Grekland visar att också demokrati kan förenas med vad som i praktiken är ett administrativ-byråkratiskt system (fast utan administration skulle den elake säga). Den grekiska modellen misstror vad som inte är fysiskt, konkret och handfast. Bara ingen ”synlig hand” ingen frimarknad! Inga abstraktioner! Men ett modernt samhälle kännetecknas av just dess höga grad av virtualitet: skatter, avtal, trafikregler eller tidtabeller vilar alla på en virtuell överenskommelse människor emellan som sannolikt aldrig kommer att träffas, men utgår ifrån att var och en uppträder som om vi ideligen gjorde det. Vi sätter blind (sic) tilltro till vad vi inte sett, inte mött, inte lagt handen på. Ibland till vad vi inte ens kan föreställa oss. Och denna virtualitets yttersta uttryck är papper (numera elektroniskt) på vilket symboliska abstraktioner som siffror och bokstäver reglerar vår tillvaro medan vi själva är fysiskt frånvarande. Men Grekland är ett just konkret samhälle vars gemenskap sällan omfattar mer än den egna familjen och släkten. Papper behövs inte. I stället misstros kvitton, kontrakt, uppbördslängder, statistik eller utdrag ur fastighetsregister. De tas inte på allvar. Eller är för viktiga för att överlämnas åt papper, och regleras – i den mån det alls regleras – per handslag, över en kaffe, medelst sedlar i ett kuvert eller sedvänjor som ofta nog vilar på den starkares rätt. Lord Carrington var en av de första medlarna när Jugoslavien slets sönder i nationella konflikter. Som den klarsynte person han var gav han snart upp. Jag minns hur han en gång sarkastiskt noterade att han aldrig i sitt liv träffat så många redo att närsomhelst underteckna vadsomhelst utan minsta avsikt att hålla ens det finstilta i avtalen de så högtidligt satt sina signaturer under. Att hota att bomba dem visade sig helt meningslöst så länge som man inte gjorde det. Lord Carrington hade träffat representanter för en uråldrig, icke-virtuell kultur – premodern och förkapitalistisk, styrd av stolthet, ära, blodsband, lojalitet, svek, straff och hämnd långt mer än av kompromiss, kontrakt, vinst, bokföring, revision, skatter och paragrafer. Och minst av allt av papper och dokument. En sådant samhälle fungerar i princip fortfarande som Odysseus familjehushåll på Ithaka; till exempel kan lånade pengar (en abstraktion och symbol) aldrig bli en ”äkta” skuld på samma sätt som det skålpund kött Shylock vill skära ut ur Antonios bröst. Dagens Grekland kan inte betala sina skulder och har inget att exportera till oss. Den byråkratiserade statsapparaten har inte längre något att dela ut till sina klienter. Nyval väntar i vår som kommer att fragmentisera vad som hittills funnits av politisk stabilitet. Och när omvärlden vill ha tillbaka sina utlånade pengar och inte längre litar på signaturerna på sina papper – som grekiska politiker plitar dit därför att de förstått att omvärlden gillar dem – känner sig Grekland skymfat och förnedrat. Denna känsla av skymf är starkare än den av ansvar, ty alltid är någon annan än man själv skyldig. Medborgarna skyller på den politiska klassen (som de frivilligt och mot rundlig belöning röstat fram i årtionden) och hela Grekland på Europa. Självmedlidande breder ut sig, ett sött gift som lätt blir till bitter vrede. Denna grekiska stop-go-politik är mot historisk bakgrund ingenting överraskande. Statsbankrutter med spektakulära nystarter är för den moderna grekiska staten regel, inte undantag. Förr innebar nystart att någon tysk furste importerades som tillsammans med sina bankirer, bokhållare och en eller annan överste försökte kickstarta landet igen. Alternativet har varit egna överstar eller inbördeskrig. Men inget av detta verkar längre möjligt, i alla fall inte särskilt attraktivt. Inte heller som del av EU:s varumärke. Det enda som med säkerhet kan sägas är att Europa inte kommer att bli av med Grekland. En statsbankrutt skulle bara dämpa febern. Förr hette det att Turkiet var Europas sjuke man, men i dag är det Grekland som hamnat i sjuksängen som kronisk patient. En historiens ironi eftersom Grekland i allt väsentligt är sprunget ur den ottomanska traditionen, ett byråkratisk-administrativt system som under en tunn fernissa av modernism lever kvar på många håll i det sydöstra Europa. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 19586, "headline": "”Det krävs en helt ny syn på äldre”", "summary": "Debatten om pensionsåldern har blivit för sifferfixerad. Det vi borde diskutera är vad vi egentligen vill göra med den sista tredjedelen av våra liv, tycker professorn och debattören Bodil Jönsson.", "article": "Någon förskjutning av pensionsåldern behövs inte. Den är redan så utspridd, människor pensionerar sig vid väldigt olika åldrar. Vad som däremot skulle behövas är ett ”horisontråd”. Dit skulle man kunna vända sig några år innan pensioneringen, och kunna få råd om vilka möjligheter och utbildningar som finns om man vill hitta på något helt nytt. Det föreslår Bodil Jönsson, professor emerita vid Lunds universitet, och den som för ett halvår sedan, med boken ”När horisonten flyttar sig”, drog i gång den nu så glödheta debatten om när vi ska gå i pension. Debatten har kommit att handla om huruvida vi ska tvingas arbeta till 75 eller inte. Men vad vi egentligen borde diskutera, i stället för att fixera oss vid datum, är vad vi vill göra med en tredjedel av våra liv, påpekar hon. – Man måste ha ett bärande livsinnehåll, något som håller nyfikenheten vid liv. Jag tror att vi har råkat ut för ett kollektivt missförstånd vad gäller åldrande och ålderdom. För vi lever allt längre och med allt gynnsammare förutsättningar – vi håller oss friskare och rörligare. Det kräver en helt ny syn på vad som är en äldre människa, på livsförlopp och lärande, arbetsliv och pensionering. Att vi alla ska arbet a hundra procent fram till ett visst datum och sedan inte alls är otidsenligt, menar hon. Så fungerar inte människan, hon har inte ett bäst-före-datum. Att höja pensionsåldern skjuter bara problemet framåt några år. I stället behövs helt nya modeller för pensionering. – Och här skulle ett ”horisontråd”, som jag kallar det, kunna fylla en viktig funktion. Jag tror att ungefär tio procent av dem som går i pension är nöjda med att ta det lugnt, roa sig eller bara vara i fred. Ungefär lika många hittar själva på konstruktiva sysselsättningar som de upplever som meningsfulla. Men för de åttio procenten däremellan, som känner sig tveksamma inför en sysslolöshet men inte vet hur alternativet skulle kunna se ut, kan horisontrådet vara av intresse. – Arbetet är något som byggs in i identiteten, vissa känner sig helt vilsna utan arbete. Det kan ta emot att hitta en identitet i själva pensionärsskapet. Särskilt om inte arbetet bara varit en pina, då är inte icke-arbetet heller enbart icke-pina. För arbetslösa finns Trygghetsrådet, horisontrådet skulle kunna vara något liknande, men för blivande pensionärer, föreslår Bodil Jönsson. – Det skulle också kunna vara intressant för de många 50-plussare som är så urbota trötta på sina jobb att de inte vet hur de ska stå ut fram till pensioneringen. För att bara fortsätta att jobba med det man tidigare gjort är inte det självklart bästa, påpekar hon. Har man varit lärare eller sjuksköterska i hela sitt liv och inser att trädgårdsmästare eller florist var vad man en gång ville bli, borde det finnas någonstans dit man kan vända sig och få reda på hur man tar sig dit, vilka möjligheter och utbildningar som finns. – Möjligheterna att byta riktning, mitt i livet eller senare, måste bli större. Själv har Bodil Jönsson nu hunnit vara pensionär i snart tre år. För henne innebar pensioneringen ingen dramatisk förändring av livet, tycker hon. Förklaringen är nätet, som gör att människor numera kan hålla kontakt med varandra, även efter att de lämnat tillbaka jobbnycklar och passerkort. Hon känner att hon är kvar i arbetslivet men ändå inte. Och hon tycker, säger hon, att det är oerhört stort att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. – Detta med att horisonten faktiskt flyttar sig är enormt spännande att få fundera över och samtidigt själv uppleva. Av dagens nyfödda beräknas hälften bli över hundra år. Vi kommer att kunna leva fyra-fem generationer samtidigt, inte som nu tre-fyra. Ålderspyramiden håller på att förvandlas till ett åldershus med nästan vertikala väggar och ett tämligen platt tak. Bodil Jönsson har en livaktig blogg (bodiljonsson.se/blog/). Och hon ser framför sig många nya idégemenskaper på nätet där äldre och visa människor kommer att hitta varann – gemensamma eftertänksamhetsforum, som hon kallar dem. Hon föreläser flitigt, bland annat om vad de tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheterna inneburit. Livslängden är nu tio år längre än för 40 år sedan, ålderskrämporna kommer tio år senare än hos förra generationen. – I Sverige har det nu gjorts mer än 1,3 miljoner starroperationer. Vad säger det om hur dåligt våra förfäder såg? De allra flesta äldre gick omkring i mjölkvit dimma, vilket naturligtvis påverkade både dygnsrytmen och sömnen. De hörde dåligt dessutom, och de hade ständig värk, vilket också det innebar att de sov dåligt. Nu byter vi ut värkande höft- och knäleder, och både smärtstillande mediciner och hörapparater har blivit enormt mycket bättre de senaste åren. Allt detta har förstås stor betydelse för äldre människors förmåga till kreativitet och nytänkande, konstaterar hon. – Förr hette det att kreativitet var något som var förbehållet barn, och möjligtvis forskare, och att det avtog med åren. Men så är det ju inte alls. I dag vet vi att nya hjärnceller kan skapas långt upp i vuxenlivet, och att vänster och höger hjärnhalva används mer i balans hos äldre än hos yngre. Vad kan inte det ha för betydelse för de äldres kreativitet? Det här borde äldreforskningen mer inriktas på, tycker hon. – Men den är fortfarande dominerad av eländesforskning. Nya modeller behövs också för en fördelning av arbetet över tid, menar Bodil Jönsson. Resultatlön i stället för timlön lämpar sig bättre inom många områden, och här skulle pensionärer kunna gå in i försök, föreslår hon. – Erfarna äldre kan själva ta ansvar för sina insatser och bedöma kvaliteten på det arbete man utför. Heltid, deltid eller halvtid är inte det viktiga. Arbetsgivarna måste förstå att man inte kan hantera en 50-60-åring som en nyutexaminerad. Fler människor borde också få möjlighet att efter sin pensionering forskarutbilda sig, knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter man har bakom sig, föreslår Bodil Jönsson. – Att efter yrkeslivet komma underfund med vad det är jag egentligen har lärt mig, få utmana och utveckla de kunskaperna och förmedla dem till andra, det tror jag många skulle tycka vore väldigt värdefullt. Ålder: 69 år. Yrke: Fysiker, sedan 2009 professor emerita vid Lunds universitet. Gör i dag: Skriver och föreläser flitigt, framför allt om våra föreställningar om åldrandet. Aktuell: Har just utsetts till årets senior, av tidningen Veteranens läsare. Senaste bok: ”När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid” (Brombergs, 2011). Har tidigare givit ut: Bland annat ”Tio tankar om tid” och ”Tankekraft”. Bor: I Lund. Familj: Tre vuxna barn och fem barnbarn. ", "article_category": "other"}
{"id": 19592, "headline": "”Äldreomsorgen måste granskas av en fristående part”", "summary": "Det är glädjande att borgarråden Sten Nordin och Joakim Larsson vill att äldreomsorgens kvalitet ska granskas. Det måste dock göras av en fristående part. Vi tror att Sveriges revisorer kan bidra i denna utveckling, skriver Roine Gillingsjö, PwC och Thorbjörn Larsson, Vårdalstiftelsen, i en replik.", "article": "Det är med glädje vi läser att finansborgarrådet Sten Nordin och äldreborgarrådet Joakim Larsson vill att äldreomsorgens kvalitet ska granskas (DN Debatt 9/2). I avvaktan på en eventuell oberoende statlig myndighet, anser de att Stockholms stad själva ska inrätta en granskningsfunktion. Ett bra initiativ, men självgranskning är inte tillräckligt. Förslaget behöver vidareutvecklas och vi menar att det bör mynna ut i en helt oberoende granskning. Nordin och Larsson skriver i sin debattartikel att flera tjänster ska tillsättas inom staden för att säkra äldreomsorgen. Vi ser risker med en sådan konstruktion. Sverige är, som bekant, ett litet land, och när nu de ansvariga i Stockholm vill inrätta en granskning inom Stockholms stad tappar man något väldigt viktigt, nämligen just oberoendet. Med stor sannolikhet skulle granskarna befinna sig för nära dem som ska granskas, vilket hotar kvaliteten i granskningen. Det finns en risk för att de ansvariga i Stockholm, efter den uppskruvade debatt som varit, haft väl bråttom. Med lite is i magen måste det gå att ta fram en modell där brister i vården kan upptäckas tidigt, samtidigt som oberoendet i granskningen säkras. Vårt förslag är att utveckla en ”tredjepartsgranskning”, en kvalificerad uppföljning och utvärdering av den vård som kommuner beställer och den omsorg som genomförs. Både offentliga och privata vårdgivare har förbundit sig att leverera viss service. Ofta är ambitionerna höga, både från ”beställare” och vårdgivare. Detta förutsätter en aktiv uppföljning från både beställare och vårdgivare, för att säkerställa att den utlovade servicen verkligen levereras. I dag ser vi tyvärr att det finns delar som inte fungerar som det är tänkt. Det kan handla om brist på tid, resurser och kompetens. Det är därför vi vill förorda en fristående, granskande part, en kontroll som fokuserar på att ingångna avtal uppfylls vad gäller kvalitet. Vi ser en likhet med kravet på att företagens räkenskaper ska granskas av oberoende revisorer. Revisorer har ett högt anseende i det svenska samhället och är vana vid att analysera komplicerad verksamhet och hitta eventuella brister. Vi ser ett värde för både beställare och vårdgivare att utveckla en funktion för oberoende granskning av kvaliteten i vård och omsorg. För många av Sveriges 290 kommuner kan det vara svårt att bygga upp en egen kompetens för uppföljning, liksom det kan vara svårt för mindre vård- och omsorgsföretag. Motsvarigheten kan också gälla för landstingen och deras leverantörer. Vi tror att Sveriges revisorer kan bidra i denna utveckling. Det finns i denna krets på flera håll stor erfarenhet, kunskap och förståelse för vård och omsorg som är avgörande för att kunna fungera som oberoende granskare. Den erfarenheten, tillsammans med sakkunskap och bred erfarenhet från äldreomsorgen, kan utgöra en god grund för att bygga en oberoende granskningsfunktion. Vi vill även vidareutveckla förslaget från Nordin och Larsson när det gäller utförande och kompetens. De har stort fokus på medicinsk sakkunskap hos dem som ska granska äldreomsorgen, men granskning av kvalitet inom äldreomsorg bör blicka betydligt bredare, vilket betyder att det behövs fler kompetenser än de medicinska. I Sverige finns stor expertkompetens som också måste utnyttjas för att nå bra kvalitet inom äldreomsorgen. Värdighetsutredningen (SOU 2008:51) betonade bland annat följande aspekter: bemötande, rätt till en privat sfär, självbestämmande, delaktighet, individanpassning, känsla av trygghet, samhörighet och gemenskap. Det är stora frågor. För att dessa viktiga aspekter ska beaktas vid en granskning behövs betydligt fler yrkesgrupper. Vårt svar är alltså: Granska mer – och mer oberoende. De äldre har inte tid att vänta på en ny statlig myndighet. Roine Gillingsjö, partner och Health care leader, PwC Thorbjörn Larsson, vd Vårdalstiftelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 19600, "headline": "”Snabbtåg mellan Stockholm och Oslo halverar restiden”", "summary": "Ny tågstudie. Den norska så kallade HH-utredningen visar att det går att halvera restiden med tåg mellan Stockholm och Oslo. Även med några av de billigare alternativen kan restiden komma under tre timmar. Detta skulle inte bara gynna de båda huvudstadsregionerna utan även arbetsmarknad och tillväxt längs hela sträckan. Vi hoppas nu att den svenska regeringen skyndsamt utreder de föreslagna sträckorna, skriver företrädare för stat, kommuner och landsting.", "article": "Över en miljon flygresor per år mellan Stockholm och Oslo talar sitt tydliga språk. Det pågår ett intensivt utbyte mellan de nordiska huvudstäderna, huvudsakligen drivet av det privata näringslivet. Norge är Sveriges viktigaste handelspartner och det senaste decenniet har ländernas ömsesidiga ekonomiska utbyte utvecklats starkt, trots uteblivna satsningar på den öst-västliga infrastrukturen. I dagarna släpps en ny norsk utredning som har utvärderat olika järnvägssträckningar mellan Stockholm och Oslo. I mars presenteras utredningen för infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd. Vi hoppas att hon granskar den norska utredningen noga, tar över stafettpinnen och skyndsamt tillsätter en svensk utredning av de föreslagna sträckorna. Den norska så kallade HH-utredningen skisserar flera alternativa sträckningar av tågförbindelsen Stockholm–Oslo. Utredningen visar att även med några av de billigare alternativen kan restiden med tåg komma under tre timmar. Att resa med ”snabbtåg” mellan Stockholm och Oslo tar i dag cirka sex timmar. Det går alltså att till en rimlig kostnad halvera restiden med tåg. Argumenten för att prioritera järnvägen mellan Stockholm och Oslo i kommande infrastruktursatsningar är uppenbara. Vi väljer att fokusera på dess potentiella betydelse för arbetsmarknad och tillväxt, men självklart har en satsning på snabbare tågförbindelse även en miljöeffekt. Klimatpåverkan från tåget är en bråkdel av den som flyget står för och i dag sker större delen av utbytet mellan städerna via flyg. Resandet mellan Stockholm och Oslo har ökat markant på senare år och ligger nu på drygt en miljon passagerare per år. Flygresorna mellan Stockholm och Oslo är endast cirka 20 procent färre än mellan Stockholm och Köpenhamn. Skillnaden är att de som flyger till Oslo respektive Stockholm stannar där. Resande till Köpenhamn är ofta transferpassagerare, som ska vidare ut i världen. Även svenskarnas hotellnätter i Osloregionen ökar. Svenskar står för mer än dubbelt så många hotellnätter i Oslo som danskar och finländare tillsammans. Norrmännen står i sin tur för 30 procent fler hotellnätter i Stockholm än danskarna och 14 procent mer än finländarna. Norge står faktiskt för flest övernattningar i Sverige. Under 2009 gick Norge om Tyskland som Sveriges största exportmarknad. Under 2000-talet har de svenska investeringarna i Norge tredubblats och de norska investeringarna i Sverige fördubblats. Sverige investerar mer i Norge än Danmark och Finland tillsammans. Norge investerar å sin sida dubbelt så mycket i Sverige som Danmark och Finland tillsammans. Cirka 50.000 svenskar är i dag sysselsatta i företag som helt eller delvis ägs av norska intressen, bland annat i tjänste- och IT-sektorn. Det är näringslivet som knyter samman Stockholm och Oslo. Den privata sektorn har länge insett behovet av och möjligheterna med samverkan mellan huvudstäderna. Samverkan är rationell, det handlar om ömsesidig affärsnytta. Att Stockholm och Oslo är säten för både huvudkontor och nationella beslutsfattare bidrar så klart. Medan svenska och norska näringslivsrepresentanter tagit flyget till möten i Oslo och Stockholm har huvudstädernas politiker stått med ryggarna mot varandra och blickat ut mot Östersjön respektive Nordsjön och Atlanten. En infrastruktursatsning på den öst-västliga länken skulle möta befintliga behov och vara en del av den av EU prioriterade Nordiska triangeln. Det handlar om att bredda en redan upptrampad stig. Rapporten ”Stockholm Oslo – en kartläggning av kontaktintensiteten mellan de två huvudstadsregionerna”, som Mälardalsrådet tagit fram tillsammans med Regionplanekontoret vid Stockholms läns landsting och Osloregionen, pekar bland annat på en ”kompletterande arbetsdelning inom de avancerade tjänstenäringarna”. En infrastruktursatsning skulle sannolikt bidra till ett utökat utbyte mellan industrin i Oslo och kunskapsintensiva tjänsteföretag i Stockholm. Investeringar som halverar restiden med tåg mellan Stockholm och Oslo skulle inte bara gynna de båda huvudstadsregionerna, utan även vidga de funktionella arbetsmarknadsregionerna längs hela sträckan. Möjligheterna för de berörda kommunerna att attrahera invånare och främja tillväxten skulle öka väsentligt. Dagens Nyheters analys av de senaste befolkningssiffrorna (på nyhetsplats 18/1) visar hur ojämnt Sverige växer. De senaste 30 åren har Sverige växt med en miljon invånare, men av landets kommuner har endast 142 ökat sin befolkning under denna period. Majoriteten, 148 kommuner, har ett minskande befolkningstal. Störst befolkningstillväxt står storstadsförorterna för. På listan över de 20 kommuner som vuxit mest sedan 1981 återfinns elva Stockholmsförorter. En välfungerande infrastruktur som möjliggör arbetspendling blir allt viktigare i takt med att den långsiktiga trenden med en koncentration till storstadsregionerna förstärks. Längs sträckan Stockholm–Oslo bor 4,5 miljoner människor, en tredjedel av ländernas samlade befolkning. I tillväxtstråket Stockholm–Oslo produceras 41 procent av Sveriges BNP. Med snabbare tågförbindelser skulle människor längs sträckan kunna arbetspendla på längre avstånd. Människors kompetenser och erfarenheter skulle då tas bättre tillvara, företagen bli effektivare och lönsammare. Studier visar att större och tätare regioner har högre tillväxt. Närheten till en storstadsregion, med dess utbud av bland annat studie- och arbetstillfällen, blir allt viktigare. En investering i öst-västlig infrastruktur bidrar både till att främja tillväxtmotorn Stockholm och att stärka kommunerna i kraftfältet mellan Oslo och Stockholm. Den norska HH-utredningen visar att det går att halvera restiden med tåg Stockholm–Oslo. Vi hoppas att infrastrukturminister Elmsäter-Svärd tar till sig utredningen och skyndsamt tillsätter en svensk utredning av de föreslagna sträckorna. Det har Sverige, Stockholm och samtliga kommuner längs sträckan allt att vinna på. Eva Eriksson, landshövding Värmlands län Rose-Marie Frebran, landshövding Örebro län Irén Lejegren (S), ordförande Regionförbundet Örebro Ulla Persson (S), ordförande Västmanlands kommuner och landsting Tomas Riste (S), ordförande Region Värmland Jonas Karlsson (S), landstingsråd Örebro läns landsting Lars Eriksson (S), landstingsråd Västmanlands läns landsting Lena Baastad (S), kommunstyrelsens ordförande Örebro Per-Samuel Nisser (M), kommunstyrelsens ordförande Karlstad Niina Laitila (S), kommunstyrelsens ordförande Karlskoga Elizabeth Salomonsson (S), kommunstyrelsens ordförande Köping Olle Ytterberg (S), kommunstyrelsens ordförande Arboga Charlotta Englund (C), kommunstyrelsens ordförande Lekeberg Bjarne Olsson (S), kommunstyrelsens ordförande Kristinehamn ", "article_category": "other"}
{"id": 19610, "headline": "”Här är sju punkter för ett Sverige med rättvisa löner”", "summary": "”Viktigaste” jobben sämst betalda. En socialsekreterare tjänar 12.000 kr mindre än en IT-konsult, en undersköterska 2.600 kr mindre än en verkstadsarbetare. Orsaken är en strukturell lönediskriminering; yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken där män dominerar. Detta är ovärdigt Sverige. Vi presenterar i dag sju förslag som skulle kunna ge jämställda och rättvisa löner, skriver företrädare för fem fackförbund.", "article": "Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn, menar Sveriges Kommuner och landsting (SKL) i en aktuell kampanj. Det håller vi som organiserar de anställda med om. Ändå tjänar en barnmorska i genomsnitt 10.000 kronor mindre i månaden än en civilingenjör. En undersköterska tjänar minst 2.600 kronor mindre i månaden än en verkstadsarbetare och en socialsekreterare 12.000 kronor mindre än en IT-konsult. Våra medlemmar har olika utbildningar, yrken och arbetsuppgifter. Men de har en sak gemensamt: De får för lite i lönekuvertet varje månad. Detta eftersom det finns en strukturell lönediskriminering som drabbar kvinnodominerade branscher. Därför presenterar vi i dag 7 förslag för jämställda löner. Från slutet av 1960-talet till i början av 1980-talet minskade löneskillnaderna mellan kvinnor och män drastiskt. Dels på grund av låglönesatsningar och dels genom kvinnors ökade utbildningsnivå och förvärvsarbete. Sedan hände något. Utvecklingen stannade av och under de senaste 30 åren har löneskillnaderna endast minskat med 3 procentenheter. År 2010 tjänade kvinnor i genomsnitt 85,7 procent av männens löner. I kronor räknat är skillnaden 4.400 kronor, varje månad. På ett år tjänar män i genomsnitt 52.800 kronor mer än kvinnor vilket motsvarar matkostnaden för en hel barnfamilj. Efter tio år räcker pengarna till att köpa en sommarstuga. Det är alltså inga småsummor det rör sig om. Sammantaget fattas omkring 70 miljarder i kvinnors lönekuvert varje år. En bidragande orsak till att män oftare blir aktuella för bättre betalda chefspositioner är den ojämställda fördelningen av obetalt hemarbete. Kvinnor är i större utsträckning än män föräldralediga och stannar oftare hemma för vård av sjuka barn. Ett jämnare uttag av föräldraledigheten är därför en viktig del i arbetet mot en mer jämställd arbetsmarknad. Att utan sakliga skäl betala en kvinna lägre lön än en man för lika eller likvärdigt arbete är förbjudet enligt diskrimineringslagen. Det innebär att två individer som har olika arbeten hos en arbetsgivare har rätt till samma lön om kraven i deras arbeten i form av utbildning, ansvar och arbetsinsats bedöms som likvärdiga och arbetsgivaren inte kan motivera löneskillnaden på annat sätt. Problemet är dock att kvinnor och män i stor utsträckning har olika arbetsgivare. Och då gäller inte längre diskrimineringslagen. Den svenska arbetsmarknaden är tydligt könsuppdelad. De flesta sektorer är antingen starkt kvinnodominerade eller starkt mansdominerade. Kvinnor arbetar i stor utsträckning i offentlig sektor, 2009 var tre av fyra offentliganställda kvinnor. Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som i huvudsak innehas av män, trots att yrkena kan antas vara av samma svårighetsgrad. Det finns ett tydligt negativt samband mellan andelen kvinnor i en bransch och hela branschens lönenivå – både bland arbetare och bland tjänstemän. Det innebär att det finns en strukturell diskriminering mot kvinnodominerade branscher. Denna diskriminering är riktad mot yrken, inte mot individer. Även män i kvinnodominerade yrken drabbas. Det finns de som hävdar att strukturell diskriminering mot kvinnodominerade yrken inte existerar. Att löneskillnaderna mellan kvinnor och män skulle bero på att kvinnor har sämre utbildning och mindre kvalificerade arbeten och därför har lägre lön. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Kvinnor har i dag en högre utbildningsnivå än män. Det är betydligt fler manliga arbetstagare som endast har grundskoleutbildning och det är betydligt fler kvinnor som har minst en 3-årig eftergymnasial utbildning. Mer än var fjärde kvinna hade 2010 minst en 3-årig eftergymnasial utbildning men endast knappt var femte man. I dag är kvinnorna även i majoritet på doktorandutbildningarna. Kvinnor har lika, om inte mer, avancerade och ansvarsfyllda arbeten än män. Metoden arbetsvärdering sätter arbetets krav i centrum och är basen för analysen av löneskillnader. Inte bara kraven i arbetet utan också individernas prestationer ska bedömas sakligt. Vem tror att kvinnor generellt presterar sämre än män? Sveriges Kommuner och landsting (SKL) hävdar, som sagt, att våra medlemmar har Sveriges viktigaste jobb. Men det syns dessvärre inte i lönekuvertet. Om de är så viktiga, varför tjänar de minst? Det är hög tid för både arbetsgivare, myndigheter och regeringen att gå från ord till handling. Det är ovärdigt ett land som Sverige att systematiskt diskriminera och nedvärdera kvinnodominerade yrken. I vår gemensamma rapport om jämställda och rättvisa löner kräver vi: 1. Att lönerna för kvinnodominerade yrken uppvärderas utifrån den kunskap, de krav och det ansvar som arbetet kräver. 2. Att Medlingsinstitutet får i uppdrag att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken på hela arbetsmarknaden samt att i samarbete med arbetsmarknadens parter föreslå åtgärder. 3. Att ett långsiktigt partsgemensamt arbete startas i syfte att utveckla fler karriärbefattningar och nya karriärvägar inom kvinnodominerade yrken. 4. Att regeringen ser över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildningen blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken. 5. Att Diskrimineringsombudsmannen inom ramen för sitt tillsynsansvar omgående avdelar resurser för att genomföra systematiska granskningar av arbetsgivarnas lönekartläggningar. 6. Att återinföra uppdraget till Försäkringskassan att verka för jämställd fördelning av uttaget av föräldraförsäkringen. 7. Att införa ”rätt till heltid” i kommuner och landsting för ökad sysselsättningsgrad bland kvinnor. Annelie Nordström, förbundsordförande Kommunal Sineva Ribeiro, förbundsordförande Vårdförbundet Christin Johansson, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR Anna Hertting, förbundsordförande Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund LSR Annika Strandhäll, förbundsordförande Vision ", "article_category": "other"}
{"id": 19611, "headline": "”Här är sju punkter för ett Sverige med rättvisa löner”", "summary": "”Viktigaste” jobben sämst betalda. En socialsekreterare tjänar 12 000 kr mindre än en IT-konsult, en undersköterska 2 600 kr mindre än en verkstadsarbetare. Orsaken är en strukturell lönediskriminering; yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken där män dominerar. Detta är ovärdigt Sverige. Vi presenterar i dag sju förslag som skulle kunna ge jämställda och rättvisa löner, skriver företrädare för fem fackförbund.", "article": "Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn, menar Sveriges Kommuner och landsting (SKL) i en aktuell kampanj. Det håller vi som organiserar de anställda med om. Ändå tjänar en barnmorska i genomsnitt 10 000 kronor mindre i månaden än en civilingenjör. En undersköterska tjänar minst 2 600 kronor mindre i månaden än en verkstadsarbetare och en socialsekreterare 12 000 kronor mindre än en IT-konsult. Våra medlemmar har olika utbildningar, yrken och arbetsuppgifter. Men de har en sak gemensamt: De får för lite i lönekuvertet varje månad. Detta eftersom det finns en strukturell lönediskriminering som drabbar kvinnodominerade branscher. Därför presenterar vi i dag 7 förslag för jämställda löner. Från slutet av 1960-talet till i början av 1980-talet minskade löneskillnaderna mellan kvinnor och män drastiskt. Dels på grund av låglönesatsningar och dels genom kvinnors ökade utbildningsnivå och förvärvsarbete. Sedan hände något. Utvecklingen stannade av och under de senaste 30 åren har löneskillnaderna endast minskat med 3 procentenheter. År 2010 tjänade kvinnor i genomsnitt 85,7 procent av männens löner. I kronor räknat är skillnaden 4 400 kronor, varje månad. På ett år tjänar män i genomsnitt 52 800 kronor mer än kvinnor vilket motsvarar matkostnaden för en hel barnfamilj. Efter tio år räcker pengarna till att köpa en sommarstuga. Det är alltså inga småsummor det rör sig om. Sammantaget fattas omkring 70 miljarder i kvinnors lönekuvert varje år. En bidragande orsak till att män oftare blir aktuella för bättre betalda chefspositioner är den ojämställda fördelningen av obetalt hemarbete. Kvinnor är i större utsträckning än män föräldralediga och stannar oftare hemma för vård av sjuka barn. Ett jämnare uttag av föräldraledigheten är därför en viktig del i arbetet mot en mer jämställd arbetsmarknad. Att utan sakliga skäl betala en kvinna lägre lön än en man för lika eller likvärdigt arbete är förbjudet enligt diskrimineringslagen. Det innebär att två individer som har olika arbeten hos en arbetsgivare har rätt till samma lön om kraven i deras arbeten i form av utbildning, ansvar och arbetsinsats bedöms som likvärdiga och arbetsgivaren inte kan motivera löneskillnaden på annat sätt. Problemet är dock att kvinnor och män i stor utsträckning har olika arbetsgivare. Och då gäller inte längre diskrimineringslagen. Den svenska arbetsmarknaden är tydligt könsuppdelad. De flesta sektorer är antingen starkt kvinnodominerade eller starkt mansdominerade. Kvinnor arbetar i stor utsträckning i offentlig sektor, 2009 var tre av fyra offentliganställda kvinnor. Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som i huvudsak innehas av män, trots att yrkena kan antas vara av samma svårighetsgrad. Det finns ett tydligt negativt samband mellan andelen kvinnor i en bransch och hela branschens lönenivå – både bland arbetare och bland tjänstemän. Det innebär att det finns en strukturell diskriminering mot kvinnodominerade branscher. Denna diskriminering är riktad mot yrken, inte mot individer. Även män i kvinnodominerade yrken drabbas. Det finns de som hävdar att strukturell diskriminering mot kvinnodominerade yrken inte existerar. Att löneskillnaderna mellan kvinnor och män skulle bero på att kvinnor har sämre utbildning och mindre kvalificerade arbeten och därför har lägre lön. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Kvinnor har i dag en högre utbildningsnivå än män. Det är betydligt fler manliga arbetstagare som endast har grundskoleutbildning och det är betydligt fler kvinnor som har minst en 3-årig eftergymnasial utbildning. Mer än var fjärde kvinna hade 2010 minst en 3-årig eftergymnasial utbildning men endast knappt var femte man. I dag är kvinnorna även i majoritet på doktorandutbildningarna. Kvinnor har lika, om inte mer, avancerade och ansvarsfyllda arbeten än män. Metoden arbetsvärdering sätter arbetets krav i centrum och är basen för analysen av löneskillnader. Inte bara kraven i arbetet utan också individernas prestationer ska bedömas sakligt. Vem tror att kvinnor generellt presterar sämre än män? Sveriges Kommuner och landsting (SKL) hävdar, som sagt, att våra medlemmar har Sveriges viktigaste jobb. Men det syns dessvärre inte i lönekuvertet. Om de är så viktiga, varför tjänar de minst? Det är hög tid för både arbetsgivare, myndigheter och regeringen att gå från ord till handling. Det är ovärdigt ett land som Sverige att systematiskt diskriminera och nedvärdera kvinnodominerade yrken. I vår gemensamma rapport om jämställda och rättvisa löner kräver vi: 1. Att lönerna för kvinnodominerade yrken uppvärderas utifrån den kunskap, de krav och det ansvar som arbetet kräver. 2. Att Medlingsinstitutet får i uppdrag att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken på hela arbetsmarknaden samt att i samarbete med arbetsmarknadens parter föreslå åtgärder. 3. Att ett långsiktigt partsgemensamt arbete startas i syfte att utveckla fler karriärbefattningar och nya karriärvägar inom kvinnodominerade yrken. 4. Att regeringen ser över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildningen blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken. 5. Att Diskrimineringsombudsmannen inom ramen för sitt tillsynsansvar omgående avdelar resurser för att genomföra systematiska granskningar av arbetsgivarnas lönekartläggningar. 6. Att återinföra uppdraget till Försäkringskassan att verka för jämställd fördelning av uttaget av föräldraförsäkringen. 7. Att införa ”rätt till heltid” i kommuner och landsting för ökad sysselsättningsgrad bland kvinnor. Kvinnor som arbetar i välfärdssektorn har en sak gemensamt: de får för lite i lönekuvertet. Det beror på den strukturella lönediskriminering som finns i kvinnodominerade branscher. Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som i huvudsak innehas av män. Ändå har kvinnor i dag en betydligt högre utbildningsnivå än män. Kvinnor har också lika, om inte mer, avancerade och ansvarsfyllda arbeten än män. SKL hävdar att de som arbetar i välfärden har Sveriges viktigaste jobb. Men om de är så viktiga, varför tjänar de då minst? Det är ovärdigt att systematiskt diskriminera och nedvärdera kvinnodominerade yrken. Här presenterar fem fackförbund sju förslag för jämställda löner. ", "article_category": "other"}
{"id": 19616, "headline": "”Vi inrättar en egen trygghetsinspektion”", "summary": "Stockholm en modell för riket. Sverige behöver en oberoende myndighet som kan granska äldreomsorgens kvalitet. Men kommunerna har ingen anledning att vänta på staten. Stockholms stad inrättar nu därför en egen central trygghets- och kvalitetsinspektion för äldreomsorgen, skriver Sten Nordin och Joakim Larsson.", "article": "Det senaste halvåret har äldreomsorgen i Sverige varit utsatt för hård granskning. Det har framkommit uppgifter som visat på bristande patientsäkerhet och rapporterats om fall där de äldre farit illa på ett sätt som vi aldrig kan acceptera. Från flera håll har nu röster höjts om att införa en nationell tillsynsmyndighet för äldreomsorgen, med uppgift att granska och inspektera. Vi ser tydligt att Sverige behöver en oberoende myndighet med ett övergripande ansvar för äldreomsorgens kvalitet. Inom andra välfärdsområden finns det redan i dag myndigheter som har som främsta uppgift att säkerställa att verksamheterna levererar det som staten och kommunerna kräver. Detta saknas dock inom äldreomsorgen. Det finns ingen enhet eller myndighet som i dag vet exakt vilken kvalitet den svenska äldreomsorgen uppnår i landets kommuner. Men kommunerna har ingen anledning att invänta den statliga inspektionen. Invånarna har rätt att kräva handling av oss. Vi inrättar nu en ny central kvalitets- och trygghetsinspektion som ska ta ett helhetsgrepp om inspektioner, tillsyn och uppföljning av kvaliteten inom äldreomsorgen i Stockholms stad. Förberedelserna för enheten är nu i sitt slutskede och under våren tillsätts flera tjänster inom staden som ska arbeta med att säkra äldreomsorgen. Stockholm stad har redan i dag omfattande uppföljningar och inspektioner inom äldreomsorgen. Det finns även ett flertal olika sätt för att lämna klagomål, detta kan till exempel göras på nätet eller via telefon. Det som staden dock har saknat är en central enhet som systematiskt har arbetat med att inspektera, granska och följa upp kvaliteten och utvecklingen inom stadens äldreomsorg. Samtidigt utvecklas på så sätt en viktig kunskapsbank om äldreomsorgens kvalitet. I och med den nya enheten, som ska arbeta med att ta fram en helhetsbild av äldreomsorgen, kommer vi att få viktig information om hur vi långsiktigt kan arbeta för att förebygga brister och uppnå högsta möjliga kvalitet. Vi kommer även att veta exakt vilka aktörer eller verksamheter som behöver stöd i sitt förebyggande arbete för att risker inte ska kunna uppstå. Den nya enheten ska fullt utbyggd bestå av personer med medicinsk kompetens. Det betyder att såväl läkare, geriatriker, sjuksköterskor och demensexperter ska finnas tillgängliga för att vara med vid inspektionerna. Dessa personer ska ha hög kompetens men även medicinsk erfarenhet av att arbeta med äldre människor. Vid en inspektion ska de direkt kunna se om det finns brister i rutiner kring patientsäkerhet och kunna handleda och stötta verksamheter som behöver hjälp att utveckla sin egen förmåga att förebygga risker. Den nya enheten ska även ta emot anonyma klagomål. Medarbetarna och de äldre och deras anhöriga är våra viktigaste informationskanaler i arbetet med att utveckla och säkra äldreomsorgen. Det ska vara tryggt och enkelt att lämna klagomål och de som klagar ska veta att ärendet följs upp omgående. Även klagomål som inte är av allvarligare karaktär ska följas upp, snabba insatser i ett tidigt skede är det viktigaste för att förebygga och förhindra att allvarliga brister inte uppstår. Inspektionerna ska ske såväl anmälda som oanmälda, och de ska genomföras på både kommunala och privata enheter. Äldreomsorgens förtroende är naggat i kanten och det kommer att krävas ett hårt arbete för att återupprätta tilliten igen. Inte minst att fylla begreppet värdegrund med ett stabilt innehåll. Att värderingarna om god omsorg är närvarande ska kännas direkt när man kliver in genom dörren till ett äldreboende eller daglig verksamhet. Det får aldrig reduceras till vackra ord i ett anbud. Vi som på olika sätt har insikt i äldreomsorgen, vet att det finns fantastiska verksamheter som varje dag höjer de äldres livskvalitet. Som ger den goda vården och omsorgen som de äldre behöver och som erbjuder kreativa aktiviteter som får de äldre att känna glädje. Det är viktigt att även dessa berättelser kommer fram för att skapa en rättvis bild av äldreomsorgen. Framför allt för medarbetarna som känner stor frustration över att deras arbete ifrågasätts. Kommunerna har ett stort ansvar i att säkerställa att de äldre får den vård och omsorg de behöver. I Stockholms stad hade vi i december närmare 27.000 äldre med någon form av omsorgsinsats. Vi hoppas nu att fler kommuner följer Stockholms stads exempel i väntan på regeringens beslut om en nationell tillsynsmyndighet, så att alla äldre i Sverige kan garanteras en trygg och säker ålderdom. Sten Nordin (M), finansborgarråd, Stockholms stad Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 19620, "headline": "”Vad hindrar politikerna att ta itu med bristerna i insyn?”", "summary": "Allvarlig varningssignal. Sveriges motståndskraft mot korruption är inte så stark som många vill tro. I en ny, omfattande studie som presenteras i dag är det bara JO-ämbetet som klarar granskningen. Undersökningen pekar på klara brister inom den offentliga sektorn och våra politiska partier. Detta är en allvarlig varningssignal. I dag saknar Sverige ett helhetsgrepp. Regeringen bör samordna politiken och ge en statlig organisation i uppgift att informera om korruption och dess skadeverkningar, skriver Lars-Göran Engfeldt.", "article": "Ett långsiktigt skydd mot korruption bygger på starka institutioner. Detta visar tydligt våra egna erfarenheter när vårt moderna samhälle byggdes upp under 1800-talet, då Sverige gick från hög till låg korruption. Sveriges motståndskraft mot korruption är dock inte så stark som många vill tro. Nyckelinstitutioner kan inte garanterat stå emot korruption. I en omfattande alleuropeisk studie utförd av Transparency International – där tolv svenska institutioner undersökts på djupet – är det endast riksdagens ombudsmän (JO) som klarar granskningen och får full poäng. Sett ur ett europeiskt perspektiv får Sverige relativt höga poäng i studien. Men den pekar på klara brister inom den offentliga sektorn och våra politiska partier, två institutioner av central betydelse i den svenska demokratin. Detta är en allvarlig varningssignal. Korruptionsbekämpning har generellt alldeles för låg prioritet inom den offentliga sektorn. Samtidigt har förändringarna i offentlig sektor med alternativa driftsformer med bolagiseringar och upphandling av tjänster skapat en riskzon för korruption. Förändringarna har inte motsvarats av förstärkningar av systemen för kontroll och ansvarsutkrävande. Tvärtom är den kommunala revisionen omvittnat svag. Kommunalt domstolstrots, ofta i samband med upphandlingar, är en vanligare företeelse än vad som allmänt antas. Den kommunala självstyrelsen är en unik tillgång i vårt samhälle, men innebär inte att kommunerna står över lagen. Räckvidden av ett av de viktigaste skydden mot korruption och oegentligheter – offentlighetsprincipen – har försvagats på senare tid när nya driftsformer inte omfattas. Vi har också ett alldeles för svagt skydd för så kallade whistleblowers. Systemen för att hantera intressekonflikter vid utnämningar och offentliga upphandlingar bedöms som relativt svaga. Reglering saknas av övergångar från höga poster i staten till andra sektorer. Transparency International Sverige har länge förespråkat en karantän vid sådana övergångar och det är glädjande att Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) i sin senaste studie (DN Debatt 19/1) kommit till samma slutsats. Sverige har en otillräcklig reglering av insynen i de politiska partiernas finansiering och skiljer föga smickrande ut sig i en europeisk jämförelse. Lagstiftning om redovisning av partibidrag från privatpersoner, företag och organisationer saknas. Det är anmärkningsvärt att Europarådets grupp av stater mot korruption (Greco) där Sverige är medlem, i sin senaste rapport, för andra året i rad konstaterar att Sverige inte genomfört någon av Grecos rekommendationer från 2009. Bristen på insyn sätter demokratiska värden ur spel och är ett allvarligt legitimitetsproblem. En förändring i den tidigare avvisande inställningen till förstärkt reglering har dessbättre skett inom de flesta politiska partier. Vad står då i vägen för konkret agerande? Sverige behöver stärka sitt antikorruptionsarbete också på flera andra områden. I dag saknas ett helhetsgrepp och ingen har ansvar för det viktiga förebyggande arbetet. Det finns till exempel ingen samordning inom regeringskansliet gällande korruptionsfrågor. Avsaknaden av en instans som bär huvudmannaskapet för att sprida kunskap om korruption är också ett problem. Slutsatserna i Transparency Internationals studie – som presenteras i dag – ligger väl i linje med vad den svenska avdelningen förespråkat under flera år. Utifrån studien föreslår vi sju åtgärder: 1. Ett meddelarskydd bör införas för den som avslöjar korruption och andra missförhållanden inom privat sektor – med regleringen i offentlig sektor som förebild. Så länge som ett lagstadgat skydd inte gäller bör arbetsgivare och anställda uppmanas att sluta kollektivavtal som garanterar meddelarskydd. 2. Ett förstärkt lagskydd bör införas för whistleblowers oavsett anställningsform och också ett krav på svenska arbetsgivare att underlätta för dem som rapporterar allvarliga missförhållanden. Skyddet bör innehålla repressalieförbud, bevisbörderegler och regler om ersättning samt förbud mot ”utköp”. Arbetsgivare bör införa intern reglering, personalutbildning och konfidentiella anmälningssystem. 3. Regeringen bör påskynda en lag som säkerställer öppenhet och insyn i partifinansieringen. 4. Regeringen bör införa en ettårig karantän för övergång från höga poster i den offentliga sektorn till näringslivet och intresseorganisationerna. 5. Regeringen bör säkerställa öppenhet och insyn i rekryteringsprocesser till höga poster. 6. Riksdag och regering bör tydligt markera att domstolstrots inte är acceptabelt och införa ett system med kännbara sanktioner. 7. Regeringen bör utveckla och offentliggöra en effektiv, samordnad antikorruptionspolitik och ge en statlig organisation ansvar för information i samhället om korruption och dess skadeverkningar. Korruption är motsatsen till den goda förvaltningens grundläggande principer om integritet, opartiskhet och saklighet, och kan frodas i alla delar av samhället. Även ett relativt litet antal fall av korruption kan skada förtroendet för att Sveriges demokratiska och rättsstatliga principer upprätthålls. Att bekämpa korruption är en strategisk fråga för vår framtid och för att värna det goda svenska varumärket. Sunt förnuft och god moral utgör inte ett tillräckligt skydd. Diskussionen om det svenska samhällets motståndskraft mot korruption måste ta fart. Lars-Göran Engfeldt, ordförande Transparency International Sverige ", "article_category": "other"}
{"id": 19631, "headline": "Patienter i Stockholm nekas etablerad behandlingsmetod", "summary": "Hyperhidros, sjuklig svettning, har länge varit en av de dolda folksjukdomarna, ofta omgiven av hysch-hysch. De nya möjligheterna att behandla sjukdomen har inneburit ökad livskvalitet för de drabbade, men för Stockholms läns landsting innebar de budgetproblem, skriver Rolf Borggren, Patientföreningen för hyperhidros. När kostnaderna för att behandla sjukdomen ökade slog politikerna till bromsen. Nu hänvisas patienterna till KBT i stället.", "article": "Lider du av sjuklig svettning (hyperhidros), är i behov av hjälp och bor i Stockholm? Då har du fått problem. Stockholms läns landstings ansvariga beslutade nämligen i slutet av förra året att personer som lider av hyperhidros ska behandlas med psykoterapi (KBT) i stället för med etablerade medicinska behandlingsformer. Sådan behandling ska framöver bara ges i undantagsfall, till dem som har handsvett som är så kraftig att den droppar och är över 18 år gamla. Hyperhidros är alltså en sjukdom som kännetecknas av att man svettas extremt mycket, särskilt från händer, ansikte, armhålor, ljumskar, bål och fötter. Utmärkande för hyperhidros, till skillnad från normal svettning, är att personer som lider av sjukdomen får sin livskvalitet kraftig nedsatt som en följd av sina svettningar. De som lider av extrem svettning tvingas ofta att planera sin arbetstid och sin fritid på ett sätt som minimerar riskerna för att svettning ska uppstå. Mycket tid går också åt till att vidta åtgärder för att dölja handikappet. Hyperhidros är en folksjukdom som drabbar nära 3 procent av befolkningen. De flesta lider av en genetiskt betingad form. Bara i Stockholms län är det uppskattningsvis 60.000 personer som lider av hyperhidros och av dem har uppskattningsvis cirka 10.000 så allvarliga problem att deras livskvalitet och yrkesliv allvarligt påverkas av sjukdomen. Förstahandsval vid behandling av hyperhidros har sedan länge varit preparat som innehåller aluminiumklorid, den substans som vanligen förekommer i antiperspiranter. Men för personer som lider av hyperhidros är vanliga antiperspiranter oftast inte tillräckligt verkningsfulla för att svettningen ska hindras. Fram till för några år sedan fanns det inga medicinska behandlingar mot hyperhidros. I dag går dock sjukdomen att behandla effektivt med botulinumtoxin, eller botox som det heter i vanligt tal. Vid behandling injiceras preparatet på de delar av kroppen där svettningen är som kraftigast. Redan efter ca ett dygn inträder effekten vilken innebär att svettningarna på de behandlade områdena upphör. Effekten av preparatet består i 3-8 månader varefter en ny behandling kan göras. Behandling av hyperhidros med botulinumtoxin sker vid ett antal sjukhus och kliniker runt om i landet men flertalet av behandlingarna har genomförs vid den privata Svettmottagningen i Stockholm. Denna mottagning har sedan den startade för två år sedan behandlat cirka 8.000 patienter. Möjligheterna att behandla hyperhidros är ett exempel på hur medicinsk forskning och utveckling av nya kliniska metoder gör att det tidigare obotliga går att bota. Men det som för enskilda människor har inneburit ökad livskvalitet har för landstinget blivit ett budgetproblem. När politikerna såg att kostnaderna för att behandla sjukdomen ökade, för 2011 sägs de uppgå till cirka 40 miljoner kronor, så slog de till bromsen och bestämde att bara vuxna med kraftig handsvett ska få behandlas medicinskt. Övriga får fortsätta svettas, eller gå i KBT. Hyperhidros har länge varit en av de dolda folksjukdomarna, ofta omgiven av mycket hysch-hysch och tabun. De nya möjligheterna att behandla sjukdomen har ändrat på detta, nu vågar sjuka träda fram och kräva att de ska ha samma rätt som andra patientgrupper att få behandling och symtomlindring. Därför har hyperhidrossjuka nu också bildat sin egen patientförening. Föreningens viktigaste krav är att alla vi som lider av hyperhidros ska ha självklar rätt till fortsatt landstingsfinansierad vård. Sjuklig svettning är en sjukdom och ska behandlas som en sådan. Rolf Borggren, ordförande i Patientföreningen för hyperhidros ", "article_category": "other"}
{"id": 19632, "headline": "”Utvecklingen går åt det håll som Karl Marx talade om”", "summary": "Debatten om kapitalismen. Klas Eklund (14/1) vill ha en ny, uthållig kapitalism som är ansvarstagande och stabiliserar finansmarknaderna. Det är lätt att instämma. Men perspektivet är för begränsat. Med tiden är kapitalismen dömd att gå under. Dagens unga låter sig inte styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag som alltmer får den ”samhälleliga karaktär” som Karl Marx talade om, skriver Johan Lönnroth.", "article": "Klas Eklund (DN Debatt 14/1) vill ha en ny sorts kapitalism som stabiliserar finansmarknaderna, blir mer uthållig och ansvarstagande samt minskar utanförskap och segregering. Bror Perjus (DN Debatt 24/1) vill ha en vidareutvecklad blandekonomi med mer jämlikhet och som ”utesluter kapitalismens auktoritära drag”. Det är inte svårt att instämma. Men deras perspektiv är i min smak för begränsat. Kapitalismen bör avvecklas med förnuft och ersättas med den frihetligt demokratiska socialismen. Det hänger naturligtvis på vad som menas med kapitalism. Den klassiska Marx-ska definition som Klas Eklund och jag är fostrade i är att kapitalism är ett system där kapitalister investerar pengar i fysiska produktionsmedel samt hyr in och lever på andras arbetskraft. Kapitalisten är hos Marx inte den enkla vinstmaximerande beslutsmaskin som finns i nyklassisk nationalekonomi. Han är kluven som Goethes Faust mellan maktbegär och önskan om ett gott liv i överflöd. Men som i alla teoretiska konstruktioner blir kapitalisten också hos Marx en schablonbild. Den klassiska marxismens kapitalist har all makt i produktionen, tar alla investeringsbeslut själv. Han (sällan hon) är barn av sin tid. 1850-talets AO Wallenberg passar in någorlunda. Men redan Marcus Wallenberg den äldre, som styrde Enskilda Banken men lät ingenjörerna styra industriföretagen, passar sämre in i mallen. Också arbetarna är i denna tradition barn av sin tid. De är proletärer, egendomslösa, de måste sälja sin arbetskraft för att leva. De har ingen a-kassa, ingen MBL. De är främmande – alienerade – för det egna arbetet. Som framgår av dessa sammanfogade citat är bilden av kapitalismen i ”Det kommunistiska manifestet” optimistisk: Den skapar helt andra underverk än romerska akvedukter och gotiska katedraler, har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt, har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund, drar genom oändligt förbättrade kommunikationer även de mest barbariska nationer in i civilisationen, skjuter genom billiga varuprisers tunga artilleri ner alla kinesiska murar. Men med tiden är kapitalismen dömd att gå under. Som Marx formulerar det i ”Kapitalet”: Produktionsmedlen centraliseras och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas tills produktionsprocessen inte längre ryms innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timma slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade. Marx trodde att socialismen skulle komma först när kapitalismen nått sin högsta nivå, i de mest avancerade staterna: England, Tyskland, Frankrike, kanske USA. Rosa Luxemburg kritiserade honom för det. Marx utgår, ansåg hon, från en sluten ekonomi. Men kapitalismen kan överleva så länge den har kvar en icke kapitalistisk omvärld att växa i. Dess sammanbrott kan inte komma förrän den erövrat hela världen. Därför trodde hon inte heller på socialism i ett land. Sovjetimperiets sammanbrott bekräftade Luxemburgs profetior. När mängden pengar som bytte nationalitet gradvis växte från tio kronor per dag och världsmedborgare 1970 till dagens mångtusenfaldiga belopp, dog också drömmen om den demokratiskt socialistiska nationalstaten. Rudolf Meidner sa när han presenterade löntagarfonderna 1975: Antingen rör vi oss mot kapitalet eller rör sig kapitalet mot oss. Det blev inga (riktiga) löntagarfonder. Politiker i alla länder anpassade sig till det gränslösa kapitalets krav. Monetarism och nyliberalism var en följd av maktförskjutningen från arbete till kapital snarare än en orsak. När Berlinmuren föll trodde en del på kapitalismens slutliga seger. Men historien är listig som Hegel sa. De nya formerna av kapitalism hade redan börjat gräva den egna graven. ”Riktiga” företagsamma kapitalister av Kamprads och Rausings typ var alltmer sällsynta. Deras barns och barnbarns generationer blev lata kapitalister mer än flitiga företagare. Visst finns driftiga kapitalister också i nutid. Men Bill Gates och hans generationskamrater är av en ny typ. Deras företag exemplifierar produktionens alltmer samhälleliga karaktär som Marx talade om. Dagens högteknologiska företag är mer beroende av de arbetandes hjärnkraft än av frånvarande ägares pengar. Balansräkningens fysiska tillgångar är värda långt mindre än innehållet i de arbetandes huvuden. De ägare som inte själva arbetar i företagen tvingas genom vinstdelning och bonussystem binda de i produktionen närvarande till sig. Samtidigt uppstår ständiga strider om ägandet av den intellektuella egendomen. Som när General Motors vägrar låta Saab sälja sina framtidsmodeller till Kina. Eller som när Apple stämde Samsung för att ha kopierat Ipad och Iphone. En rad studier visar på ett begränsat men tydligt positivt samband mellan anställdas andel av ägandet i företag och långsiktig produktivitetstillväxt. Allt fler företag är beroende av kundernas egna arbetsinsatser. Google, Facebook och YouTube har visserligen gjort några rika, men de är helt beroende av sina användare. Wikipedia och Linux är icke-kapitalistiska företag – eller rentav antikapitalistiska, som när Wikipedia gick i strejk inför hot om starkare lagskydd för äganderätten. Stora industriella utvecklingsprojekt kräver allt oftare samarbete mellan företag och högskolor. En tysk eldriven bil är på gång. Den utvecklas i ett samarbete mellan universitetet i Aachen och ett 80-tal företag som tar fram en serie av moduler som bara behöver passa ihop på ett fåtal ställen. Varje företag kan bidra med en modul i nära samarbete med säljare och köpare. Börsaktier ägs allt mer av hedgefonder och pensionsfonder, de individuella kapitalisternas andelar sjunker stadigt. Ägandet blir alltmer ansiktslöst och inriktat på kortsiktig vinst. Särskilt gäller detta finansiella företag. Det minskar kapitalismens legitimitet i allmänhetens ögon, helt oavsett finanskris och giriga direktörer. Rudolf Meidner skrev 1998: För Marx och Engels var den svåra uppgiften att expropriera exploatörerna. För tjugohundratalets socialister är uppgiften enklare: att bruka den makt som ligger i löntagarnas redan existerande och ständigt växande kapital. World Value Survey visar att ”self expression values” vinner terräng på bekostnad av ”survival values” och i Sverige ligger vi i världstopp längs denna värderingsskala. Andra studier visar att jämlikhet hänger nära samman med välbefinnande. Experiment från olika länder – för det mesta är deltagarna studenter – visar i genomsnitt att cirka hälften beter sig kooperativt när de får spela spel med belöningar. Cirka 30 procent är mer renodlat egoistiska. Dagens unga kommer i allt mindre grad att låta sig styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag. Det finns ingen kungsväg mot målet. Bara miljoner små stigar. Det kommer säkert att ta något sekel innan vi når den frihetliga socialismen. Johan Lönnroth, nationalekonom, f d riksdagsledamot och vice partiordförande (V) ", "article_category": "other"}
{"id": 19636, "headline": "”Skolans kvalitet och resultat det viktiga – inte driftsformen”", "summary": "Givetvis vill vi att alla skolor ska ha som mål att erbjuda bästa tänkbara utbildning. Men om Miljöpartiet, som ju tidigare alltid har stått på friskolornas sida, nu vill begränsa möjligheten att göra vinst riskerar det att få oönskade konsekvenser, skriver fem företrädare för Sveriges friskolor i en replik.", "article": "Det fria skolvalet och friskolereformen, som gett Sveriges alla elever och föräldrar möjlighet att få välja den skola som passar dem bäst, är en oerhört viktig och uppskattad valfrihetsreform. Miljöpartiet var pådrivande vid införandet av reformen, och har länge stöttat friskolornas kamp för lika villkor. Därför är vi oroade över det ändrade tonläget från partiets ledande företrädare i skolfrågor (DN Debatt 1/2). Debattörerna kallar sina förslag för ”kvalitetspaket”. Ändå handlar ingen av de fyra punkterna i artikeln om kunskapsmål, andel behöriga till högre studier eller hur många som får anställning direkt efter en yrkesutbildning. I stället går förslagen bara ut på att kontrollera skolornas ekonomi. Det tycker vi är tråkigt, eftersom vi gärna skulle vilja se en livligare diskussion om kvalitet. I alla olika undersökningar, när det gäller allt från lärares och elevers trivsel och nöjdhet, till kunskapsresultat och andel behöriga till högre utbildning intas toppositionerna av fristående skolor. Vi är övertygade om att det inte är någon slump. Att sikta in sig på ekonomi snarare än kvalitet och resultat anser vi är att göra de elever vars bästa man har för ögonen en björntjänst. För den elev som får underkänt är det en klen tröst att skolan är kommunal, eller – om det är en friskola – att det ekonomiska resultatet balanserar på gränsen till underskott. Självklart är det intressant att få veta vad skolpengen används till, men det gäller ju också de kommunala skolor där 85 procent av alla grundskoleelever och 76 procent av gymnasieungdomarna får sin utbildning. Givetvis vill vi att alla skolor ska ha som mål att erbjuda bästa tänkbara utbildning. Men om Miljöpartiet, som ju tidigare alltid har stått på friskolornas sida, nu vill begränsa möjligheten att göra vinst riskerar det att få oönskade konsekvenser. MP-förslaget är inte så lätt att tolka. Om det bara handlar om att bolagsordningen ska ändras så att man anger att kvalitet i undervisningen (eller något liknande) är huvudsyftet med verksamheten, men att det fortfarande är upp till ägarna att besluta om ekonomin, bör vi kunna komma överens. Men om Miljöpartiet nu vill begränsa möjligheten att ha ett vinstsyfte eller stoppa vinstutdelning, riskeras många populära och välfungerande skolors existens, utan att vi kommer närmare målet – att garantera alla en god utbildning. Stora som små skolföretag behöver kunna lägga undan pengar från bättre år för att ha en reserv att ta av under sämre år – hur går det annars med långsiktigheten? De behöver också kunna erbjuda sina ägare ränta på investerade pengar, annars kommer intresset för att starta och investera i fristående skolor att minska kraftigt. Med ett vinststopp skulle bara några få idealister bli kvar, som tvingas kämpa med ännu tuffare villkor än i dag. Förlorare blir alla de lärare och elever som inte längre har något alternativ till den kommunala skolan. Vi vill att de ska få ha kvar rätten att välja. Gunvor Engström, ordförande Friskolornas riksförbund Christer Andersson, vd Campeon Frigymnasium Paula Hammerskog, kommunikationsdirektör AcadeMedia Susanna Marcus, vd JB Education Mikaela Valtersson, vice vd Kunskapsskolan ", "article_category": "other"}
{"id": 19640, "headline": "”Seriösa arbetsgivare får snabba besked om arbetstillstånd”", "summary": "Migrationsverket kommer aldrig att hjälpa oseriösa arbetsgivare eller skrupelfria juridiska ombud att utnyttja människor som kommer till Sverige för att arbeta. Det är inte osannolikt att dessa ombud får uppleva långa handläggningstider och att besluten går dem emot, skriver Migrationsverkets Jonas Lindgren i en replik.", "article": "Sedan den 15 december 2008 har Sverige en ny lagstiftning för arbetskraftsinvandring som innebär att det är lättare för arbetsgivare att rekrytera arbetskraft utanför EU. Magnusson advokatbyrå (DN Debatt 31/1) anklagar Migrationsverket för bland annat långa handläggningstider i ärenden om arbetstillstånd och hänvisar till att Sveriges framtid står på spel. I syfte att möta behovet av snabb handläggning i arbetstillståndsärenden arbetar Migrationsverket sedan en tid tillbaka med ett certifieringssystem för företag som kan visa att de sköter sina åtaganden korrekt. I dagsläget finns det närmare 100 företag, både stora och små, som certifierats och där handlingstiden i ärenden om arbetstillstånd är cirka 7 dagar. I detta system ser vi vinster för alla inblandade. De certifierade företagen får en betydligt snabbare handläggning av sina ärenden och vi kan frigöra resurser för att mer effektivt förhindra oseriösa företag och juridiska ombud som aktivt försöker utnyttja gällande regler. Vi ser dessutom stora vinster för Sverige då seriösa arbetsgivare får sitt behov av efterfrågad arbetskraft på plats snabbt. Majoriteten av de företag som erbjuder arbete till utomeuropeiska medborgare, och de juridiska ombud som representerar dem, är enligt vår erfarenhet seriösa. Vi har dock sett att vissa branscher, samt nystartade företag, är överrepresenterade när det gäller utnyttjande av utländsk arbetskraft. Migrationsverket kommer aldrig att bidra till att hjälpa oseriösa arbetsgivare eller skrupelfria juridiska ombud att utnyttja människor som kommer till Sverige för att arbeta. Därför kommer vi fortsätta att granska ansökningar som vi bedömer kan utgöra exempelvis skenanställningar. Kommer sådana ombud att uppleva längre handläggningstider och att besluten går emot dem? Det är inte alls osannolikt. Migrationsverket varken kan, eller ska acceptera att människor utnyttjas och far illa på den svenska arbetsmarknaden. Därför kommer vi fortsätta att utveckla arbetsmetoder som främjar seriösa arbetsgivare. För det är vad en kunskapsnation som Sverige behöver. Inte oseriösa arbetsgivare eller juridiska ombud som utnyttjar både systemet och enskilda individer. Jonas Lindgren, verksamhetschef Migrationsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 19649, "headline": "”Tonåringar behöver någon som bara lyssnar”", "summary": "Att släppa taget om sin tonåring lagom mycket är en svår konst. Författaren och sexbarnsmamman Helena Harrysson förespråkar att föräldrarna går ned i arbetstid för att klara av de kritiska åren, precis som de gör under småbarnstiden.", "article": "Helena Harrysson har sex egna barn i olika åldrar och har jobbat med barn i hela sitt liv, som pedagog och rektor på grundskolan och som terapeut. Nu har hon skrivit boken ”Släpp taget och håll i” om hur man kan ha en chans att lyckas som tonårsförälder. Det var först när hennes yngsta döttrar blev tonåringar som hon förstod vilken omtumlande process det faktiskt är. – Tonåren kräver så otroligt mycket av mig som förälder, speciella saker, och jag kände sorg över hur dåligt jag hade förstått att vara en bra tonårsförälder till mina tidigare barn, säger hon. Alla vet att spädbarnstiden och de första åren kräver speciella kunskaper och stora insatser från föräldrarnas sida. Många läser på och tar ut extra ledighet för att klara av allt. När barnen blir lite större kan det för många föräldrar kännas lugnare, mycket går av sig självt och det är roligt att umgås tillsammans. Men så en dag försvinner allt det där. Plötsligt ser det ut som ett bombnedslag inne hos tonåringen där det tidigare var så städat och fint. Plötsligt beter hon sig illa mot mormor, efter att de två har varit de bästa vänner. Som förälder tror man lätt att man gör något fel. Men så behöver det inte vara. Att komma i tonåren är som en ny födelse. Kroppen, tankarna, känslorna – allt bara upphör att vara som det varit, och så uppstår något nytt, understryker Helena Harrysson. – Det var först när jag förstod det, som jag kunde möta min tonåring med en större respekt. Jag förstod att hon genomgick något omvälvande, smärtsamt, spännande, som var både häftigt och läskigt. Hon gjorde det inte för att vara dum mot mig. Kommunikationen måste bygga på ömsesidighet, inte på att någon vet bäst, menar Helena. Annars växer frustrationen hos båda parter och klyftan fördjupas. Tonåringar är extra känsliga för pekpinnar just för att de själva börjat aspirera på vuxentiteln. – De måste få känna att de vet saker, att de kan själva. Därför är det så viktigt att hitta lösningar som känns bra för båda. Hur gör man då när man verkligen måste sätta ned foten? Helena hade några bestämda regler. Som att tonåringarna aldrig fick gå hem själva på nätterna i Sandviken. – Det var något som inte alltid gick att kontrollera. Jag fick helt enkelt lita på mina barn, även om de kanske lurade mig ibland. Min dotter kunde tycka jag var otroligt löjlig. Men har man inte för många starka regler kan det fungera. Helena berättar hur hennes dotters ögon blev som brinnande klot när hon inte fick ha sina trasiga converseskor för att det var snö och kallt ute. Helena såg att dottern hade kunnat strida med kniv för att få sin vilja igenom. – Jag förstod hur viktigt det var för henne, och visade henne att jag förstod det. Jag sa: Jag ser hur viktigt det är för dig, därför måste vi kompromissa. Om du tar med ett par andra skor i väskan som du kan byta till om du måste, så går det bra. Genom att kompromissa visade Helena att hon respekterade dotterns behov. Helena har jobbat som rektor i många år. Då noterade hon att det kom massor av föräldrar på mötena när barnen gick i låg- och mellanstadiet. Men när barnen började i högstadiet kom föräldrarna plötsligt inte längre. Många tänker att då klarar sig barnen själva. Men det kan också vara tonåringen som säger att man inte ska lägga sig i, menar Helena. – En osäker förälder backar i sådana lägen. Men barnen vill inte att man backar, även om de säger det. Jag brukar säga att en tonåring ska överge sina föräldrar men att en förälder aldrig ska överge sitt barn. I boken argumenterar hon för att en av föräldrarna ska gå ned i arbetstid under tonårstiden om det finns möjlighet, som under småbarnsåren. För att det kan vara så uttröttande att vaka på nätterna, förhandla i tid och otid. – Jag och min man hade förmånen att kunna lösa av varandra. Någon av oss kunde sitta ned under frukosten och prata med barnen. Det var viktigt under de mest kritiska åren när de gick i högstadiet. Bokens titel är ”Släpp taget och håll i”, vad menar du med det? – Man måste ju släppa för att tonåringen ska börja stå på egna ben. Men samtidigt måste man hålla i så det inte går för snabbt. Det gäller alltså att stå ut med att tonåringarna gör saker som man inte är van vid, till exempel åker på festival tre dagar i Göteborg. Om de inte får göra sådana saker är risken att de inte utvecklas som individer, menar Helena. Den som aldrig får känna hur det är att fatta ett eget beslut och ta konsekvenserna av det, riskerar att få mamma och pappa sittandes på axeln hela livet. – Jag träffar massor med sådana vuxna som terapeut: Vad skulle mamma säga? Eller så blir de obstinata, försöker ge sig i väg hela livet, gör allt fel för att komma loss. Helena släppte taget för mycket när hennes äldsta barn kom i tonåren. De har talat mycket om att de fick ta vuxenansvar för tidigt. – Det kan göra att man blir vilsen. Man kan också söka sig till andra vuxna auktoriteter, till exempel en sekt eller en religion. Måste man alltid vara så medveten. Räcker det inte med kärlek? – Kärlek räcker inte i sig självt, det kan ju stå för så otroligt mycket. Jag kan älska ihjäl mitt barn. Därför är det viktigt att vara medveten om vad man gör och kunna prata om sådana här saker. Ännu i dag när hennes barn är vuxna tänker hon på att inte förstärka deras oro utan i stället försöka agera som bollplank snarare än problemlösare. – Som när min vuxna dotter ringer från München och är förtvivlad. Då måste jag tänka på att inte förstärka hennes ängslan eller göra det enkelt för både henne och mig genom att bara skicka en flygbiljett. Hon ringer inte för att jag ska lösa hennes problem. Det enda hon vill är att jag ska lyssna. Det är något hon återkommer till ofta i sin bok. Försök inte alltid ställa till rätta eller ge råd. Det bästa är ofta att bara kunna lyssna. Särskilt under tonåren behöver vi någon som är närvarande och som bara förstår att vi har mycket känslor. Helena jämför med om hon skulle komma hem och beklaga sig om jobbet för sin man. – Då blir det ju helt fel om han ska kasta sig på telefonen och ringa till arbetsplatsen. Jag behöver ju bara någon som förstår hur jag har haft det. Helena Harrysson Ålder: 58 år. Bor: Sandviken. Uppväxt: Född i Simrishamn, uppväxt i Malmö och under tonårstiden i Stockholm. Yrke: Utbildare, föreläsare, terapeut och författare. Tidigare rektor för förskola och grundskola. Böcker: ”Våga vara vuxen” för föräldrar med barn 0–12 år samt ”Släpp taget och håll i, handbok för tonårsföräldrar” (Alfabeta). Familj: Man och sex barn, 20–37 år. Böcker om tonåringar ”Men fatta då! Tonåringar i familjen” av Jesper Juul (Bonnier fakta 2012). I dagarna kommer den danske familjeterapeuten och bästsäljarförfattaren Jesper Juuls nya bok. Där beskriver han tonårens olika utvecklingsfaser och svarar på nödrop från föräldrar. ”Älskade, förbannade tonåring” av specialläraren Birgitta Kimber och familjeterapeuten Virginia Molgaard (Natur& Kultur, 2009). ”Lita på din tonåring. Om trots och tillit” av Ingegerd Gavelin (Prisma, 2007). ", "article_category": "other"}
{"id": 19651, "headline": "”Friskolornas passion ska vara utbildning – inte vinst”", "summary": "Stärkt kvalitetsfokus. Friskolereformen har betytt mycket för den svenska skolan. Men med oskäliga vinstuttag och missbruk av skatteregler ifrågasätts friskolorna allt mer. Därför vill vi skärpa kraven. I dag presenterar vi ett ”kvalitetspaket” med fyra konkreta förslag. Bland annat vill vi att aktiebolag som driver skolor ska klargöra i bolagsordningen att de inte har ett vinstsyfte. Bolagen ska också ha av Skolinspektionen certifierade revisorer som granskar ekonomin, skriver tre ledande miljöpartister.", "article": "Sedan början av 90-talet har Miljöpartiet varit pådrivande för ett fungerande system för friskolor i Sverige. Vi är stolta över friskolereformen som sett till att initiativ och nya idéer på skolans område bejakats och att elevers behov och intressen kunnat tillmötesgås i större utsträckning än vad den gamla skolan klarade av. Alla elever är olika, och behöver olika vägar för att nå kunskapsmålen. Friskolereformen har bidragit till att dessa vägar blivit fler. Elever har vuxit genom Montessoripedagogikens kreativa miljöer. Elever med särskilt intresse för social verksamhet har läst sin gymnasieutbildning på Stadsmissionens skolor. Kunskapsskolans system med ständig återkoppling har gett fler elever förståelse för sitt eget lärande. Reformen har även inneburit att näringslivet närmat sig skolans värld i viktiga samverkansprojekt, och att kommunala skolor runt om i Sverige tagit stora steg framåt och moderniserat sina arbetsformer. Att det fortsatt kan vara så tycker vi är viktigt. Men en fungerande mångfald är inte en självklarhet. I takt med ökad ägarkoncentration och i takt med att vi ser exempel på oskäliga vinstuttag och missbruk av skatteregler ifrågasätts friskolorna allt mer. Oberoende studier visar att det varken är kommunaliseringen, friskolereformen, det fria skolvalet eller förändringarna av kursplaner och betygssystem som haft störst inverkan på elevernas resultat i den svenska skolan. Även om det kan låta så när Folkpartiet och Socialdemokraterna skyller eventuella misslyckanden på varandra. Det som slås fast i flera rapporter, nu senast av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) och deras rapport ”Att lära av de bästa”, är att den viktigaste faktorn bakom de resultat som uppnås är lärarnas sätt att undervisa. Rapporten är inte den första i sitt slag. Därför har Miljöpartiet drivit på för en skola där lärarna ges bästa möjliga förutsättningar. Vi ser behovet av en mer klassrumsnära forskning som möjliggör att undervisningen bygger på en vetenskaplig grund, möter framtida utmaningar och följer med samhällets utveckling i övrigt. Vi har i höstbudgeten föreslagit en satsning om fem miljarder för att stimulera lärarnas kompetens-, yrkes- och löneutveckling. Vi kommer att fortsätta ge förslag för att den svenska skolan ständigt ska utvecklas med sitt breda kunskapsuppdrag och med eleverna i centrum. När nuvarande regelsystem tillåter att viktiga resurser, menade för elevernas utbildning, i stället hamnar någon annanstans och därmed hindrar utbildning och undervisning av högsta klass, då är det rimligt att människor reagerar. Den parlamentariska utredning som är tillsatt för att se över möjligheterna att begränsa vinstuttagen bland ägare till skolor som har anmärkningar från Skolinspektionen, eller i övrigt visar upp dålig kvalitet i verksamheten, är välkommen. Miljöpartiet föreslog redan för några år sedan att en sådan utveckling var tvungen att ske. Men den täcker inte in hela problembilden. Därför har Miljöpartiet under en tid träffat representanter från en rad olika huvudmän i skolans värld. Allt från den enskilda ideella organisationen till de stora koncernerna och riskkapitalbolagen. I samtalen har det framträtt en önskan om regler som tydligare främjar kvalitet och inte tillåter att viktiga resurser till skolan kan försvinna bort. De mindre skolorna ser också olika svårigheter att utvecklas på den skolmarknad som vuxit fram. Sammantaget finns inom skolväsendet en klar gemensam bild av att kvaliteten i utbildningen alltid måste gå först. Men så är inte alltid fallet. Miljöpartiet vill se ett stärkt kvalitetsfokus i svensk skola också när det gäller regler kring friskoleföretagens ekonomiska redovisningar. Aktörer som inte har som främsta syfte att bedriva en bra skola ska hindras. Med anledning av detta presenterar Miljöpartiet i dag ett kvalitetspaket bestående av fyra konkreta förslag. Vi utmanar nu de andra partierna att ta sig an diskussionen om vinster i skolan och inte stanna vid blind tro på valfrihet eller ideologiskt friskolemotstånd. 1. Utbildning av hög kvalitet ska vara främsta syftet för alla skolor. Vi vill att alla aktiebolag som driver skolor, i sin bolagsordning, ska klargöra att verksamheten inte har ett vinstsyfte. På så vis säkerställer vi att verksamhetens kvalitet hamnar i fokus, och att huvudregeln blir att överskottet i verksamheten återinvesteras för att utveckla skolan vidare. Om återinvestering inte sker måste skolan tydligt redovisa hur man uppfyllt sitt utbildningssyfte och varför pengarna ska användas till annat. Då kan elever, föräldrar, kommun och skolinspektion enkelt följa upp att skolan syftar till utbildning och inte till ägarnas vinst. 2. Skolor ska granskas med kunskapsuppdraget i fokus. Vi vill att aktiebolag som driver skolor ska ha av Skolinspektionen certifierade revisorer som granskar verksamhet och ekonomi. Att bedriva utbildning och undervisning inom skolväsendet är en komplex verksamhet. Företag med ett sådant syfte behöver ha särskilt utbildade revisorer som granskar verksamheten och föreslår justeringar och förbättringar med hänsyn till skolans nationella styrinstrument. Skolinspektionen ska få i uppdrag att utbilda/certifiera revisorer i detta syfte. 3. Det behövs bättre kontroll när ägarförhållandena på skolan ändras. Vi vill att ändrade ägarförhållanden bland skolor ska anmälas till Skolinspektionen. Om ägaren till ett företag vill sälja en skola eller tillståndet att driva skolverksamheten behöver i dag inget nytt tillstånd sökas av den nya ägaren. Detta behöver ändras. Att sälja sitt tillstånd eller sin skola till högstbjudande på Blocket eller en annan liknande arena ska inte vara möjligt. 4. Skolpengen ska komma eleverna till del. Det är inte rimligt att skolpengen, som i dag, kan försvinna utomlands eller gå till att betala orimligt stora lån på verksamheten. Skolinspektionen bör, vid tillståndsgivning, bedöma ägarnas långsiktiga intresse samt ekonomiska förutsättningar för verksamheten. Skolan är inte en plats för skatteplanering. Dessa reformer värnar ett skolsystem där fristående skolor har en självklar plats samtidigt som förtroendet för skolan kan vara fortsatt högt. Miljöpartiet vill se en skolpolitik som sätter eleverna i centrum, förbättrar förutsättningarna för lärare att göra sitt jobb och för alla kommuner, ideella organisationer och aktiebolag som driver skolor, att på allra bästa sätt klara det breda kunskapsuppdraget. Därför tar vi ansvar för en skola med kvalitet och mångfald, där drivkraften inte är ekonomisk utan kommer från en passion för bildningsuppdraget. Åsa Romson, språkrör (MP) Jabar Amin, utbildningspolitisk talesperson (MP) Mats Pertoft, ledamot av friskolekommittén (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 19663, "headline": "”Sveriges goda ekonomi är inte bara alliansens förtjänst”", "summary": "Varför går det bra för Sverige? Vi menar att Sveriges goda ekonomiska utveckling startade långt innan alliansregeringen kom till makten. I snart 20 år har inflationen varit låg och stabil samtidigt som Sverige förvandlats till ett öppet och exportdrivet land med en skattekvot mycket lägre än förr. Det är de troliga förklaringarna till Sveriges ökade tillväxttakt. Det vore därför olyckligt om reformarbetet nu stannar av. Det är med reformer i dag som vi lägger grunden för att det ska gå bra för Sverige även i framtiden, skriver Andreas Bergh och Magnus Henrekson.", "article": "Det går bra för Sverige. Medan både EU och USA kämpar med betydande ekonomiska problem (både akuta och långsiktiga), vänder allt fler blickarna mot Sverige. Det senaste året har det publicerats hyllningsartiklar i både The Economist och Washington Post, och Anders Borg utsågs nyligen till Europas bästa finansminister av Financial Times. En naturlig fråga att ställa sig i detta läge är så klart – varför går det bra för Sverige? Är det alliansens ekonomiska politik eller finansministerns personliga kompetens som är hemligheten? Eller är det någon svårdefinierad nordisk förklaringsfaktor som gör att Sverige klarar av saker som inte fungerar i andra länder? Den senare förklaringen har tidigare både Göran Persson och Internationella valutafonden (IMF) varit inne på, när de beskrivit Sverige genom att anspela på en humla, och missuppfattningen att humlan inte borde kunna flyga – men flyger ändå. I dag publiceras vår bok ”Varför går det bra för Sverige?” (Fores och bokförlaget Ivrig). Där går vi igenom en stor mängd aktuell forskning kring vad som förklarar tillväxt i rika länder. Vi menar att ingen av förklaringarna, att Sverige gynnas av någon specifik nordisk faktor eller att allt är den senaste regeringens förtjänst, leder tankarna rätt. Den första hypotesen är lätt att bemöta: Sveriges goda ekonomiska utveckling startade långt innan alliansregeringen kom till makten. Den har pågått i snart 20 år, alltsedan vi tog oss ur den kraftiga kris som rådde 1991–93. Den andra hypotesen – att det finns något paradoxalt eller oförklarligt med Sverige eller Norden – är svårare att avfärda. Norden är onekligen speciell i många avseenden. Men faktum är att det inte krävs någon nordisk exceptionalitet för att förklara den svenska ekonomiska utvecklingen. Det finns nämligen en betydligt enklare och mer trolig förklaring: Sveriges ökade tillväxttakt är en följd av att Sverige genomfört reformer av just det slag som enligt ekonomisk forskning borde gynna tillväxten. Låt oss ge tre exempel. För det första: På 1970- och 80 talet hade Sverige hög och ganska varierande inflationstakt. Nu har inflationen i stället varit låg och stabil i snart 20 år. För det andra: Medan Sverige runt 1980 var en sluten och reglerad ekonomi, är Sverige i dag ett synnerligen öppet, exportdrivet och konkurrensinriktat land. För det tredje: När 1980-talets högkonjunktur kulminerade var Sveriges skattekvot 56 procent. I dag är den 10 procentenheter lägre. Dessutom har strukturen i skattesystemet förändrats på flera viktiga sätt, inte minst genom 1990 års skattereform. Regelrätta vita anställningar lönar sig numera betydligt bättre än när Sveriges skattesystem var som sämst i detta avseende. Dessa tre förändringar är stora jämfört med vad som skett i andra länder, och de är samtliga exempel på reformer som i forskningen visats hänga samman med ökad ekonomisk tillväxt. Hur stor roll spelar dessa reformer för tillväxten uttryckt i siffror? Det är svårt att säga. Men om de värden som anges i de nyaste studierna skulle användas för att besvara frågan, kan exempelvis konstateras att OECD-länder med 10 procentenheter högre skattekvot i genomsnitt har en halv till en procentenhet lägre årlig tillväxttakt, även när en rad andra faktorer beaktats. Minst lika viktiga tycks minskad inflation och ökad export vara för tillväxten. Dessa skattningar bygger på genomsnitt, och det ska understrykas att spridningen mellan länder är stor. Alla skatter har inte samma tillväxthämmande effekt, alla skadas inte lika mycket av inflation – och så vidare. Vår sammantagna bedömning är ändå att Sverige genomfört så många och så långtgående förändringar i tillväxtfrämjande riktning att dessa utgör den viktigaste delen i svaret på frågan om varför det går bra för Sverige. Detta är viktigt, eftersom det lär oss att vi i dag skördar frukterna av reformer som genomfördes för länge sedan, i vissa fall för över 20 år sedan. Slutsatsen är att det vore olyckligt om de ekonomiska framgångarna leder till att reformarbetet stannar av. Det är nu vi kan lägga grunden för att det ska gå bra även i framtiden. Många tänkbara reformområden återstår. Sverige har fortfarande betydande problem på arbetsmarknaden, vilket bland annat syns i den svaga sysselsättningen för ungdomar och utrikesfödda. En bättre fungerande arbetsmarknad och lägre arbetslöshet är inte bara viktigt i sig, det är också en förutsättning för att vi i framtiden ska kunna ta hand om de äldre. På 2020- och 2030- talet kommer fyrtiotalisterna att vara mellan 80 och 90 år, och kvoten mellan antalet människor i arbetsför ålder och antalet äldre kommer inte att vara lika gynnsam som nu. Försummar vi reformer i dag, går det i framtiden ut över de äldre, deras barn, de anställda i äldreomsorgen och framtidens skattebetalare. Särskilt viktigt är reformer som ökar drivkrafterna att starta och expandera framtidens företag, kombinerat med att vi bygger moderna trygghetssystem där den enskildes trygghet i mindre utsträckning än i dag knyts till den nuvarande anställningen. Utan sådana reformer kommer regeringens idé om arbetslinjen och ”jobb före bidrag” knappast att kunna förverkligas annat än under ett mycket starkt konjunkturläge. Vi har alla ett intresse av att det går bra för Sverige även i framtiden. Att säkerställa detta kräver reformer redan i dag. Andreas Bergh, fil dr, Institutet för Näringslivsfoskning och Lunds universitet Magnus Henrekson, professor och vd, Institutet för Näringslivsforskning ", "article_category": "other"}
{"id": 19667, "headline": "Rättssystem belönar fel förälder", "summary": "Den förälder som rövar bort sitt barn till ett annat land kan inte vänta sig några juridiska belöningar i en vårdnadtvist. Det kan däremot den som olovligen rövar bort sitt barn inom Sveriges gränser. Eller saboterar barnets umgänge med den andra föräldern på annat sätt.", "article": "En dansk seglarfamilj kidnappades för ett år sedan av somaliska pirater. Kidnapparna krävde 20 miljoner kronor i lösen. Danska utrikesdepartementet klargjorde raskt att man icke ämnade betala så mycket som en krona. Från Sveriges, och så gott som alla andra länders del, skulle svaret ha varit detsamma, berättar en tjänsteman på svenska UD. Anledningen är lika svår som självklar. För att få en familj fri skulle man långsiktigt riskera fler människors liv. Kidnapparverksamheten existerar bara så länge den genererar någon form av vinst. Att vänner till de kidnappade har ett mindre principiellt och mer emotionellt förhållningssätt är inte konstigt. Viktigt är däremot att stater, myndigheter och rättsväsende står emot vid den här typen av målkonflikter där det som kan vara kortsiktigt rätt kan vara långsiktigt förödande. Samma typ av principer kan läsas in i Haagkonventionens skrivningar om barn som olovligen rövas bort eller kvarhålls utomlands av en av föräldrarna. Formuleringarna är vassa som flinta. Barnet skall snabbt återföras till landet det tagits ifrån – oavsett nästan allt annat, som till exempel att man rotat sig i det nya landet. Alla vårdnadstvister ska avgöras i hemlandet. Punkt slut. Att olovligen föra barn utomlands är ett brott. Johanna Schiratzki, jurist och professor i barnrätt vid Linköpings universitet, berättar att det är så gott som uteslutet att den bortförande föräldern i en tvist vinner rätten till ensam vårdnad. Till synes omvända rättsprinciper råder däremot om man olovligen flyttar med sitt barn inom Sverige. Eller på annat sätt gör allt för att sabotera umgänget mellan barnet och den andra föräldern. Då kan man rent av belönas av rättsväsendet. Det vet Martin. I tolv proppfulla ringpärmar finns alla utredningar, alla anklagelser, alla polisanmälningar, alla expertutlåtanden, alla domar samlade. Det är en förfärlig läsning om vad som kan ske när det skär sig mellan två föräldrar. Och vad som händer när en mamma under en pågående vårdnadstvist bestämmer sig för att utmanövrera pappan – kosta vad det kosta vill. Turerna är så många att de är svåra att hålla isär. Men låt oss börja i den första av nio polisanmälningar om sexuella övergrepp. Trots att anklagelserna var tämligen vaga togs anmälan – med rätta – på största allvar. Pappans umgänge drogs omedelbart in tills man hittade en kontaktperson som mamman kunde godkänna. Martin fick då rätt till övervakat umgänge. Barnen, som ännu bara var några år gamla, förhördes. De vallades på de platser där brott, enligt mamman, begåtts. Vidare utreddes syskonen av ett barnpsykiatriskt team vid Huddinge sjukhus. Men utredarna hittade inga tecken på trauma, utan konstaterade tvärtom att barnen var välfungerande och trygga och att de hade tillitsfulla relationer till båda sina föräldrar. Martin friades från alla misstankar och förundersökningen lades ned. I december 2000 beslöt tingsrätten att ge barnen rätt till oövervakat umgänge och övernattning hos sin pappa. Det dröjde bara en dryg månad till nästa polisanmälan. Nya anklagelser från mamman på samma tema. Nya krav på övervakat umgänge och nya krav på att de barn som hade papper på sitt välmående nu mådde så dåligt att de måste utredas på sjukhus. Huddinge sjukhus vägrade med motiveringen att barnen precis utretts och befunnits friska. Socialtjänsten tryckte på för att de fullt friska barnen skulle slutenvårdas i alla fall. Så här har det rullat på. Socialsekreterarna har agerat som mammans förlängda arm, medan åklagarna efter ett par år tycks se mönstret. Bedömningarna blir allt snabbare och motiveringarna allt skarpare. Grunden för beslut går från att ”Brott kan inte styrkas” till formuleringar om att brott inte kan antas. Efter nästan fyra år av mer eller mindre ständiga polisanmälningar får en åklagare nog. Denna gång skulle pappan ha ofredat barnen sexuellt mitt bland alla människor på ett museum under en kort stund när kontaktpersonen varit tillfälligt borta. Åklagaren skriver: ”Av arkivhandlingar framgår att samma påstående gjorts i anmälningar vid fyra tillfällen tidigare under tiden februari 2000 – mars 2003. Vid tidigare anmälningar har pojkarna hörts vid sammanlagt sju tillfällen.” Förundersökningen läggs ned och åklagaren avslutar med att uttrycka en form av hänsyn till barnen som sällan synts i detta ärende. ”Att återigen besvära pojkarna med polisförhör kan inte komma i fråga.” Socialtjänsten fortsätter dock med att vara mamman behjälplig med att se symtom på övergrepp hos barnen som ingen annan ser. I ett sakkunnigutlåtande riktas hård kritik mot de inblandade socialsekreterarna. Enligt utlåtandet låter de sig dras in i mammans ”föreställningsvärld”, de agerar helt okritiskt och med ”extrem följsamhet” gentemot mammans uppgifter och krav och de spär på mammans oro genom sin ”utredningsmetodiska okunnighet”. När det blir svårare för mamman att använda barnpsykiatrin och rättsapparaten för att försvåra umgänget med pappan tar hon till det geografiska vapnet. Strax innan det äldsta barnet ska börja ettan flyttar hon till en annan ort där skolan börjar en vecka tidigare. Den gamla skolan och pappan får inget veta. Så får man inte göra vid gemensam vårdnad. Juridikprofessorn Johanna Schiratzki förklarar att reglerna är glasklara, men att sanktionerna – i praxis – inte är det. ”Man lagstiftar om vårdnad och så håller man tummarna för att folk följer reglerna. Ungefär så.” Här kolliderar en lag med en annan. Den nya skolan ska inte ta emot pojken enligt principerna för gemensam vårdnad, men ska ta emot pojken enligt skollagens bestämmelser om skolplikt. Han blir kvar i sin nya klass. Patrik Lillqvist, polis med mångårig erfarenhet av vårdnadstvister, berättar att en förälder kan obstruera en hel del innan det händer något. Det som i Sverige heter ”egenmäktighet med barn” är vidhäftat med en subjektiv undantagsformulering om ”beaktningsvärda skäl”. Det ger mamman och pappan rätt att fly med sitt barn om man verkligen tror att den andra föräldern begår någon form av övergrepp. Och det är polisen som måste bevisa att föräldern ljuger om sin fruktan. Nio polisanmälningar som alla resulterat i slutsatsen att det inte finns något stöd för anklagelserna räcker inte. Med flytten och skolbytet är Martins mått rågat. Han stämmer mamman och ansöker om ensam vårdnad. Det dröjer två år innan det blir rättegång. I domen noterar och kritiserar rätten mammans frenetiska anmälande. Men, säger domstolen därefter, eftersom barnen rotat sig i sin nya stad och eftersom de bott mest tid hos mamman (då pappan ju mest fått hålla till godo med övervakat umgänge) så tilldelas hon ensam vårdnad. Det är fantastiskt. Den förälder som mest effektivt saboterar sitt barns rätt till den andra föräldern belönas med ensamrätt till sitt barn. Flera frågor infinner sig. En rör rutinerna vid anklagelser om sexuella övergrepp under en pågående vårdnadstvist. Visst – det finns generellt sett en underrapportering om sexuella övergrepp. De flesta barn upptäcks aldrig. Och det är en tragedi. Samtidigt berättar Patrik Lillqvist hur han och hans kolleger ibland kunnat se fall där anmälningar följer andra beslut om vårdnad och umgänge. Finns ett beslut om exempelvis utökat umgänge för den andra föräldern, så trillar det i vissa fall in en polisanmälan snudd på automatiskt några dagar senare. Varje polisanmälan ska behandlas som en ny. Standard är då, berättar Patrik Lillqvist, att man skiljer den misstänkta från barnet. Polis och socialtjänst är livrädda för en situation där de skickar barnen i famnen på förövaren. Och det kan man ju förstå. Samtidigt är det ju inte heller riskfritt att gång på gång slå in kilar mellan barnet och den ena föräldern så att allt normalt umgänge omöjliggörs under flera års tid. Eller att gång på gång utreda eller förhöra helt normala barn. Jag säger inte att det är lätta avvägningar. Inte heller att sexuella övergrepp aldrig begås under en vårdnadstvist eller att de inte bör utredas. Men det måste finnas någon måtta. Någon rimlighetsbedömning. Och någon professionalitet hos de socialsekreterare som tar emot – och ofta vidarebefordrar – anklagelserna. Vidare måste det finnas ett bättre, snabbare och mer resolut sanktionssystem för regelbrott vid gemensam vårdnad. Precis som vid Haagkonventionen bör barnet omedelbart föras till sin hemort för att eventuellt där avgöra frågan om var barnet i framtiden ska vara. Det är bara att konstatera att vi har ett system där det precis som för de somaliska piraterna finns vinster att hämta för den förälder som ”kidnappar” sitt barn. Så länge det sker kommer fler barn att berövas en av sina föräldrar. Med lagstiftarens goda minne. Och ibland med hjälp av socialtjänstens utsträckta hand. ", "article_category": "other"}
{"id": 19675, "headline": "”Transsexuella har också rätt till barn”", "summary": "Många transpersoner vill kunna få egna barn och begär därför inte att få en ändrad juridisk könstillhörighet – för då måste de sterilisera sig. Lukas Romson och Maria Hansson Nielsen, som båda korrigerat sitt kön, är kritiska till dagens lagstiftning.", "article": "Maria Hansson Nielsen är en kristdemokratisk lokalpolitiker från Skara. Hon har tre vuxna barn med en kvinna hon tidigare var gift med – innan Maria själv bytte kön från man till kvinna. – Barn är det värdefullaste vi har och alla människor borde ha rätt till biologiska barn, menar Maria Hansson Nielsen. Hon är ledsen över att hennes partivänner i Kristdemokraterna inte vill gå med på att avskaffa kravet på sterilisering när någon vill byta sin könstillhörighet i offentliga handlingar, men hon är ännu mer besviken på de andra tre borgerliga partierna. – I förra valrörelsen lovade de att förändra lagarna. Nu verkar de svika alla transsexuella i Sverige genom att gå med på att frågan ska utredas på nytt, säger Maria Hansson Nielsen. Hon påpekar att ingen väljer att ”byta” kön – man begär bara att få tillhöra det kön man har. – Den transexuella som inte vill låta sterilisera sig blir kränkt varje gång han eller hon måste ha kontakt med vården eller myndigheter. Att ständigt behöva påpeka att man faktiskt tillhör ett annat kön än det som framgår av körkort och identitetshandlingar är psykiskt påfrestande, säger Maria Hansson Nielsen. Mellan 1999 och 2002 korrigerade jämlikhetskonsulten och socialdemokraten Lukas Romson sitt kön från kvinna till man efter att under flera år ha känt att något var fel. Han uttrycker det som om att han ”korrigerade kroppen efter själen”. Processen att förändra blev lång och besvärlig för Lukas Romson. Utanförskapet plågade honom, när det var som värst kunde han bara tänka en vecka framåt och han hade ofta svåra mardrömmar. I dag – efter könskorrigeringen – lever han ett bra liv. – Att personer som vill ändra sitt juridiska kön i Sverige måste igenom en tvångssterilisering är omänskligt och strider både mot den svenska grundlagen och mot Europakonventionen, säger Lukas Romson. De senaste veckorna har kritiken ökat mot att regeringen inte verkar komma överens om att ta bort kravet på att personer som vill byta sitt juridiska kön måste genomgå en sterilisering. Det vill säga att den som vill byta sin könsidentitet från man till kvinna eller vice versa i offentliga handlingar måste låta sterilsera sig. Samtidigt måste också eventuella nedfrysta ägg och spermier förstöras. – En grupp i samhället fråntas på så sätt för alltid möjligheten att få barn. De straffas för att de vill ändra sin könstillhörighet, menar Lukas Romson som själv har ett barn. Varje år får omkring 60 personer i Sverige ett nytt juridiskt kön. Hur många som upplever att de lever kvar i fel könstillhörighet vet ingen. – Många vill behålla möjligheten att få egna barn och begär därför inte att få en ändrad juridisk könstillhörighet. De får därmed inte tillgång till könskorrigerande operationer, även om de kan få exempelvis hormonell behandling. De kan se ut som om de har det kön de vill ha. Men de tvingas att leva med fel personnummer, med juridiskt fel kön, med alla bekymmer det medför. I förra valrörelsen lovade Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna att kravet på tvångssteriliseringar vid juridiska könsbyten skulle försvinna. Ulrika Westerlund är ordförande för Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (RFSL). Hon är kritisk till regeringens ovilja att en gång för alla avgöra den här frågan. – Den senaste tiden har det kommit signaler om att kristdemokraterna och socialminister Göran Hägglund försöker få gehör för att frågan måste utredas ännu en gång. Det är oroväckande. Regeringen sätter i så fall den egna stabiliteten före respekten för mänskliga rättigheter. Det är anmärkningsvärt att den som vill ha samma juridiska rättigheter som andra kan tvingas att sterilisera sig. Det är inte värdigt ett demokratiskt land, säger Ulrika Westerlund. Den svenska lagstiftning som reglerar juridiska könsbyten är från 1972. Alla som vill få nytt juridiskt kön måste i dag vara ogifta, sterila, svenska medborgare och över 18 år. I mitten av 2010 presenterade dock Socialstyrelsen en utredning som föreslog att de tre första kraven avskaffas. Tidigare i veckan publicerade Sydsvenskan i Malmö en debattartikel av tre överläkare och en psykolog, alla med lång erfarenhet av sexualmedicin och utredningar av könsbyten. Bland dem fanns Stefan Arver vid Karolinska sjukhuset i Solna, en av Sveriges främsta experter på området. ”Sedan lagen skrevs har den medicinska utvecklingen gått framåt. Då, för 40 år sedan, var sterilisering enkelt, det vill säga förmågan att skaffa barn togs bort genom att skära av äggledare eller sädesledare. Nu kan vi frysa ägg och spermier och på så sätt bevara förmågan att få barn”, påpekar de fyra experterna i sitt debattinlägg. Men de som i dag fryser in spermier eller ägg får alltså avslag på sin ansökan om att ändra sitt kön i offentliga register – och därmed i körkort, pass och liknande handlingar – trots att det inte finns någon motsättning mellan att vara transsexuell och att ha en önskan att få barn. ”Det är alldeles uppenbart att tekniken sprungit ifrån lagen. På grund av rådande lagstiftning finns det människor som väljer att inte slutföra sin könskorrigering då de vill behålla möjligheten att skaffa barn”, skriver Stefan Arver och hans kolleger i sin debattartikel. De framhåller vidare att tvångssteriliseringens vara eller inte vara är en politisk fråga som handlar om moral, normer och värderingar. Några medicinska skäl till sterilisering finns inte. Lukas Romson och Maria Nielsen Hansen som alltså både korrigerat sitt kön och har egna biologiska barn, hoppas att regeringen snabbt tar intryck av den massiva kritiken i landet och internationellt. – Jag vet hur jobbigt det är att leva med ett juridiskt kön som inte stämmer med det sociala, säger Lukas Romson. Något jag gjorde under ett drygt år. Tänk på dem som tvingas leva så under flera år för att de försöker skaffa barn. Tänk att behöva ”outa” sig varje gång man visar betalkort och legitimation. Sedan tillkommer rädslan för hot, våld och trakasserier. En person som upplever sig tillhöra En person som upplever sig tillhöra det motsatta biologiska könet kallas för transsexuell. Den transsexuella önskar ofta förändra sin kropp så att den passar det upplevda könet. Detta kan ske med medicinsk behandling och kirurgi. För att man ska få byta kön i Sverige måste Socialstyrelsens rättsliga råd ge sitt godkännande. Det är fyra krav som måste godkännas: personen måste vara svensk medborgare, vara ogift, steriliserad och minst 18 år. Socialstyrelsen föreslog redan 2010 att de tre första kraven borde avskaffas. Alla partier i riksdagen, utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, har ställt sig bakom förslaget. Den 12 januari i år spreds uppgiften att regeringen kommit överens om att inte avskaffa kravet på att den som vill ändra sin juridiska könstillhörighet måste vara steriliserad. Senare förnekade Erik Ullenhag, ansvarig i regeringen för frågor som rör homosexuella-, bisexuella- och transpersoner, att det finns någon sådan uppgörelse. Socialminister Göran Hägglund menar dock att det finns en samstämmighet inom regeringen om att frågan om tvångssteriliseringar måste utredas en gång till. Cirka 60 personer ges årligen nytt juridiskt kön i Sverige, en tredjedel av dem får ett manligt juridiskt kön och resten som kvinna. Sveriges agerande har uppmärksammats internationellt. Bland andra Europarådet, Amnesty International och organisationen Human Rights Watch har kommit med skarp kritik. Nästa måndag arrangeras en demonstration utanför den svenska ambassaden i London. Thomas Hammarberg ,Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har rekommenderat alla rådets medlemsstater att göra sig av med alla tvingande krav på kroppsliga ingrepp för de personer som vill ändra sitt juridiska kön. Italien, Portugal och Storbritannien har redan avskaffat kravet på sterilisering vid könsbyten. ", "article_category": "other"}
{"id": 19678, "headline": "Filippa Reinfeldt undviker alla besvärliga frågor", "summary": "Under sina fem år som hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm har Filippa Reinfeldt systematiskt undvikit att tala med medierna i besvärliga frågor. Att en ledande politiker vägrar prata med journalister är ett direkt hot mot demokratin, skriver fem mediechefer. Vi avkräver Filippa Reinfeldt svar på de frågor som vi och stockholmarna vill ställa om en hälso- och sjukvård som på kort tid har förändrats i grunden.", "article": "Filippa Reinfeldt (M) har som hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm huvudansvar för mer än två miljoner svenskars hälso- och sjukvård. Det är en verksamhet som omsätter drygt 51 miljarder skattekronor (2009). Det gör henne till en av de absolut viktigaste politikerna i landet. Under sina mer än fem år på posten har hennes privatiseringspolitik omvandlat länets sjukvårdssystem i grunden. En av de mest fundamentala förändringarna är införandet av Vårdval Stockholm, som initierades av Filippa Reinfeldt. Modellen innebär fri etablering för vårdcentraler, samt att mottagningarna får ersättning per kundbesök. Systemet har väckt kritik för att vårdcentralerna blir färre och sämre i fattigare stadsdelar. Inget landsting i Sverige har valt att följa Stockholmsmodellen när lagen om vårdval infördes i hela landet 2010. Vårdval Stockholm är bara ett av Filippa Reinfeldts ansvarsområden som väcker frågor – och som hon gett ytterst få svar på. Vi är många journalister som genom åren – gång på gång – har försökt få intervjuer med sjukvårdslandstingsrådet. Beskedet från hennes olika pressekreterare har som regel varit avvisande. Ansvaret för olika sjukvårdsfrågor lastas ständigt över på någon av allianskollegerna. Filippa Reinfeldt syns oftast i ofarliga mediesammanhang där hon inte behöver försvara sin politik. Hon tackar ja till en lång intervju med livsstilsmagasinet Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt. Det går inte att tolka det annorlunda än att Filippa Reinfeldt systematiskt håller sig borta från kontroversiella och besvärliga frågor. Så var det redan under hennes tid som kommunalråd i Täby fram till 2006. Där drev hon på genomförandet av den uppmärksammade avknoppningen av Tibble gymnasium. Skolan såldes av den moderatstyrda kommunen till skolans rektor och en lärare till underpris. Den politiska oppositionen överklagade beslutet till kammarrätten, som slog fast att försäljningen var olaglig och därmed ogiltig. Känns historien igen? Likheterna med hanteringen av husläkarmottagningen Serafen på Kungsholmen är slående. Serafen såldes i början av året för mer än 20 miljoner kronor till det riskkapitalbolagsdrivna vårdföretaget Capio. De sex läkarna som sålde vidare Serafen hade själva fått köpa mottagningen för 694 500 kronor fem år tidigare. Filippa Reinfeldt exporterade avknoppningsidén – att personal får ta över driften av offentligt finansierad verksamhet – från Täbys kommunpolitik till vårdpolitiken på länsnivå. Resultatet blev att fem husläkarmottagningar avknoppades 2007 för sammanlagt mindre än fyra miljoner kronor. I dag tros de vara värda runt 100 miljoner kronor tillsammans, enligt oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (V), som förra torsdagen polisanmälde Serafenaffären för trolöshet mot huvudman och jäv. Liksom i fallet med Tibble gymnasium visade det sig att avknoppandet av de fem husläkarmottagningarna var olagliga. Enligt stadskontoret bröt de mot kommunallagen och EG-rätten. Avknoppandet avbröts 2009. Den aktuella Serafenhistorien är intressant för att den så tydligt visar Filippa Reinfeldts mediebojkott. Eller är det Moderaterna som vill skydda en av partiets viktigaste galjonsfigurer till varje pris? Otaliga medier har försökt få en intervju de senaste veckorna med Filippa Reinfeldt – samtliga har kammat noll. Till och med landets största morgontidning, Dagens Nyheter, hänvisas till finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) – och han hade inte ens något politiskt ansvar när Serafen avknoppades 2007. Stockholms skattebetalare har förlorat miljontals kronor på försäljningen av Serafens husläkarmottagning, men personen som är ytterst ansvarig för att skattemedel försnillats väjer för ansvaret. Varför tyckte Filippa Reinfeldt att det var rätt att sälja stockholmarnas gemensamt ägda vårdcentraler för några hundratusen, när hon måste ha insett att de kunde säljas vidare för det mångdubbla? Frågorna hopar sig, men det moderata lägret i landstinget tiger. Även moderaterna i regeringen kommunicerar gärna via pressmeddelanden. Inte sällan vill de få frågorna mejlade till sig i förväg, och helst vill de även svara på frågorna mejlledes, vilket minskar möjligheten till följdfrågor och gör det svårt att veta om det är politikern eller pressekreteraren som svarar. I slutet av förra året oroade sig många stockholmare för sina äldre släktingar – och kanske över sin egen ålderdom – när vårdskandalerna på äldreboenden drivna av riskkapitalbolaget Carema Care avlöste varandra. Det är visserligen kommunerna som ansvarar för äldrevården, men Carema Care driver också vårdföretag under landstinget, som vårdcentraler, psykiatri och missbruksvård. Stockholmarna hade med all sannolikhet varit intresserade av att höra vad Filippa Reinfeldt tyckte om skandalen. Inte minst för att hon har invigt Carema Cares vårdcentraler, något hon har kritiserats för på DN Debatt (21/8 2008) av fem läkare som menade att hon har gett företaget pr och konkurrensfördelar. Men i stället för att ge sin syn på skandalerna i en ordentlig intervju kom ett pressmeddelande från Moderaterna där sjukvårdslandstingsrådet meddelade att hon har gett landstingsledningen i uppdrag att inleda en fördjupad granskning av Caremas sjukvårdsenheter i Stockholm. Filippa Reinfeldts mediala tystnad är långt ifrån enbart ett arbetsmässigt problem för journalister. Medial granskning av politiker är grundläggande i en demokrati. En självklar del av den folkvaldes uppdrag är att vara tillgänglig för väljarna, direkt eller via medier. När det granskande uppdraget försvåras av att ledande politiker vägrar prata med oss journalister är det ett hot mot demokratin. Vi avkräver Filippa Reinfeldt svar på de frågor som vi och stockholmarna vill ställa om en hälso- och sjukvård som på kort tid har förändrats i grunden. Jonna Sima, redaktör ETC Stockholm Eric Sundström, chefredaktör Dagens Arena Jonas Cullberg, redaktör ETC Stockholm Liv Beckström, chefredaktör Kommunalarbetaren Eric Rosén, nyhetschef Nyheter 24 ", "article_category": "other"}
{"id": 19700, "headline": "”750 svenskar dör i onödan efter plötsliga hjärtstopp”", "summary": "Många kan räddas. Av de 5.000 svenskar som får hjärt- och lungräddning efter plötsliga hjärtstopp, överlever endast var tionde. Det är en oacceptabelt låg siffra. Om samhällets resurser utnyttjas optimalt skulle var fjärde kunna räddas till livet, enligt nya rön. Vårt mål är att inom fem år rädda 750 liv årligen, skriver tolv hjärtexperter.", "article": "I Sverige omkommer årligen cirka 100 personer i bränder och cirka 400 personer dör i trafiken. Samtidigt drabbas uppemot 10.000 individer årligen av hjärtstopp utanför sjukhus och i 5 000 fall påbörjas hjärt-och lungräddning av ambulanspersonal. Av dessa överlever i dag endast 1 av 10. Monika sprang mot bussen då det plötsligt smärtade i bröstet och allt svartnade. En akut hjärtinfarkt gjorde att Monika drabbades av plötsligt hjärtstopp. En förbipasserande larmade ambulans och påbörjade hjärt-lungräddning. Ambulans anlände redan efter 5 minuter och kunde med en hjärtstartare ge en elchock och återställa hjärtats normala rytm. På sjukhusets intensivvårdsavdelning kyldes Monika ned till 33 grader och genomgick kranskärlsröntgen. Efter en vecka kunde Monika skrivas ut från sjukhuset. Tyvärr går det sällan så bra som i Monikas fall. Varje år avlider 750 svenskar i onödan till följd av plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus. Antalet motsvarar samtliga passagerare från två kraschade jumbojetplan och siffran är oacceptabel. Liknande dödstal inom andra områden, exempelvis trafiken skulle tveklöst leda till kraftfulla åtgärder från samhället. Nyligen publicerades i bland annat Norge och USA vetenskapliga rön som övertygande visar att så många som var fjärde patient skulle kunna räddas till livet om vården av hjärtstoppspatienter optimeras till fullo. Varje minut utan behandling efter ett hjärtstopp minskar chansen till överlevnad med hela 10 procent. För att öka överlevnaden måste samhällets resurser utnyttjas mer effektivt. Därför lanseras i dag ett manifest med målet att inom fem års tid kunna rädda ytterligare 750 liv årligen i Sverige. 1. Alla ska kunna utföra Hjärt- och lungräddning. Hjärt-lungräddning (HLR) i form av 30 hjärtkompressioner följt av 2 inblåsningar kan tredubbla chansen till överlevnad genom att blodcirkulationen till hjärnan upprätthålls till dess en hjärtstartare kan användas. Utbildning i HLR är sedan i år inskriven i den svenska skolans läroplan. Alla elever på högstadiet skall få utbildning och detta måste efterföljas. Vi anser vidare att det bör vara ett krav att alla anställda på en arbetsplats skall utbildas i HLR. 2. Storskalig spridning av hjärtstartare till allmänheten. Den som drabbas av hjärtstopp kan i princip endast räddas till livet med en hjärtstartare (defibrillator). Dagens hjärtstartare är självinstruerande och lätta att använda även för outbildade. Spridning av hjärtstartare till allmänheten är ett viktigt steg för att rädda fler svenskar till livet. Detta bör ske genom lokala initiativ och genom lagstiftning om krav på hjärtstartare på offentliga platser motsvarande den som finns i ett flertal andra europeiska länder samt genom en ökad/rutinmässig inrapportering till det nationella hjärtstartarregistret (www.hjärtstartarregistret.se). 3. Fler ambulanser. I Sverige har ambulansens framkörningstid (median) ökat från 6 minuter 1992 till hela 9 minuter 2010. Ambulanstätheten i storstäderna har dessutom minskat drastiskt i förhållande till den ökande folkmängden de senaste tre decennierna. Antalet ambulanser måste bli fler och den i dag omfattande arbetsbelastningen med mindre brådskande transporter måste minska. Då frigörs ambulansresurser för de allra sjukaste patienterna. 4. Nationell spridning av hjärtstartare till räddningstjänst och polis. SALSA-projektet i Stockholms län med parallell utlarmning av ambulans, räddningstjänst och polis vid misstänkta hjärtstopp påvisar tydliga överlevnadsvinster. Tillsammans med Hjärt-lungfonden tar nu Svenska rådet för hjärt-lungräddning ett nationellt initiativ för att sprida konceptet till hela riket. Studier visar att räddningstjänst och polis utrustade med hjärtstartare kan rädda liv och att dessa insatser är höggradigt kostnadseffektiva. Här behövs en förbättrad samordning mellan stat, kommun och landsting. 5. Fortsatt forskning. Sverige har historiskt varit ett föregångsland avseende forskning inom hjärtstoppsområdet. Det pågår nu ett flertal större vetenskapliga projekt som bland annat studerar möjligheten till rekrytering av livräddare via positionering av mobiltelefoner (SMSlivräddare.se), kylbehandling i ambulansen och nyttan av mekaniska hjärtkompressioner. De vetenskapliga anslagen för hjärtstoppsforskning är i dag otillräckliga i förhållande till behovet och behöver ökas markant. 6. Förändring av lagstiftning. Sverige har som enda land i Europa en lagstiftning som kräver att ALLA patienter som deltar i forskning skall lämna skriftligt medgivande. Detta är av förklarliga skäl ej möjligt hos en patient som är medvetslös. I övriga Europa och USA har undantag gjorts från denna regel. Sverige diskriminerar i stället svårt sjuka patienter från att ta del av forskning och förbättrad vård. Sedan drygt 5 år tillbaka har ett antal tunga institutioner såsom Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Vetenskapsrådet och Centrala etikprövningsnämnden med flera vid ett flertal tillfällen uppvaktat regeringen i denna fråga, utan att någon förändring skett. 7. Ökad kompetens och resurser vid omhändertagande på sjukhus. På senare år har eftervården av de personer som framgångsrikt återupplivats fått allt större betydelse. Detta sedan studier påvisat överlevnadsvinster med akut kranskärlsröntgen och optimerad intensivvård med införande av aktiv ”hjärnräddande” nedkylning. Alla personer som drabbas av hjärtstopp bör erbjudas möjligheten till dessa behandlingar. Det saknas i dag tillräckligt med intensivvårdsplatser vilket medför att de räddade ibland måste flyttas mellan sjukhus med fördröjd och osäker vård som resultat. Detta är inte acceptabelt. Vidare bör spetskompetens samlas till ett antal hjärtstoppscentra i Sverige för att där kunna bedriva klinisk forskning av hög internationell klass och optimera behandlingen och eftervården av de patienter som överlever. En implementering av våra förslag skulle på sikt leda till att fler personer, liksom Monika, överlever ett hjärtstopp. Vi har redan i dag den kunskap som krävs för att med rätt åtgärder rädda ytterligare cirka 750 personer årligen. Jacob Hollenberg, hjärtläkare, ordförande Svenska HLR-rådets arbetsgrupp för D-HLR Mattias Ringh, läkare, doktorand Karolinska institutet Per Nordberg, läkare, doktorand Karolinska institutet David Fredman, projektledare Sveriges hjärtstartarregister Sune Forsberg, överläkare, medicinska intensivvården Södersjukhuset Eva Strååt, verksamhetschef hjärtkliniken Södersjukhuset Staffan Josephson, generalsekreterare Hjärt-Lungfonden Johan Herlitz, professor i Prehospital akutsjukvård, Högskolan i Borås Anders M Johansson, generalsekreterare Civilförsvarsförbundet Inger Ros, ordförande Hjärt- och lungsjukas riksförbund Mårten Rosenqvist, professor i hjärtsjukdomar, Karolinska institutet Leif Svensson, professor i hjärtsjukdomar, ordförande Svenska HLR-rådet • Plötsligt hjärtstopp beror på • Plötsligt hjärtstopp beror på problem i hjärtats elektriska system och innebär att hjärtat slutar att pumpa blod. Bara efter några sekunder faller den drabbade ned medvetslös på grund av syrebrist i hjärnan. • Hjärtinfarkt beror på cirkulationsrubbning, ofta beroende på proppbildning i hjärtats kranskärl, vilket leder till syrebrist i hjärtmuskeln. Skadan blir allvarligare ju längre det dröjer innan proppen kan lösas upp. Hjärtstopp och hjärtinfarkt är alltså inte samma sak, däremot kan hjärtstopp orsakas av en hjärtinfarkt. • Svenska Rådet för Hjärt-lungräddning – HLR-rådet – bildades i november 2005. Målet är att rädda liv genom ett optimalt omhändertagande samt att stödja forskningen på området. ", "article_category": "other"}
{"id": 19703, "headline": "Förtätningen av Stockholm har blivit ett självändamål", "summary": "Inga nya miljöer som är attraktiva och naturliga för människor att samlas på planläggs i dag i Stockholm. Det skriver Tomas Lewan, arkitekt. Det är bakgrunden till exempelvis det beslut som tagits om Slussen. Behovet av förändring och av att skapa något nytt blir till slut skriande. Men alla inser att innerstaden har en gräns. Stockholm måste förr eller senare rikta sig utåt igen.", "article": "Stockholms nya översiktsplan ”Promenadstaden” nämns då och då i debatten, men det är få som känner till vad dokumentet innebär. Stadens ”stadsmiljökonsult” i Slussenprojektet, Alexander Ståhle, gör en tolkning av översiktsplanen i ett inlägg i DN julaftonen 2011 som stämmer till eftertanke. ”Stadsdelar som Liljeholmen och Årsta kanske ska bli dubbelt så täta. Stockholm Waterfront ska inte ses som ett missgrepp utan som … början på en ny front mot vattnet.” Men vilka krafter mer står bakom en så pass extrem inriktning – som dessutom drivs utan konkretion som folk kan ta ställning till? Man kan konstatera att vitt skilda intressen samverkar och tycks ha gjort gemensam sak – ekologer och exploatörer för att enbart nämna extremerna. Det finns ekonomiska förtjänster i att expandera i delar av staden där infrastrukturen redan finns utvecklad. Den ekologiska synen på samma förtätning handlar om helt andra saker – om att minska transporter exempelvis. Men inriktningen blir densamma. Ytterligare en huvudidé i översiktplanen är att bryta ner sextiotalsplaneringens gränser av motorleder och grönområden för att skapa en mer sammanhängande ”stadsväv”. Målet för grupperingen bakom denna inriktning är att minska segregationen mellan samhällsklasserna i staden. Gemensamt för de intressen som står bakom planen är att tätheten som sådan blivit ett självändamål. Kanske är det därför planen och dess snart färdiga styrdokument ”Arkitektur Stockholm” fått utstå hård kritik för att sakna konkretion och tydlighet. Tätheten har varit målet och inte stadsmiljön. Mest påtaglig är planens ensidighet. Den pekar ut utvecklingsområden överallt och ingenstans. Den ger inga alternativ för utbyggnaden av Stockholm. Ingenstans nyanläggs parker och gator som i dignitet kan mäta sig med innerstaden. Ingenstans uppstår mer betydande stadssammanhang och platser för mer omfattande nybebyggelse som kan avlasta den kulturhistoriskt värdefulla stadskärnan. Ett behov som behöver lösas är lokalisering av institutioner och publika byggnader. Nu hamnar de där värdefull bebyggelse redan finns – det sorts kollision som den misslyckade tävlingen om Stockholms stadsbiblioteks utbyggnad gav uttryck åt. Ja, Slussenprojektet är i många avseenden en upprepning av det projektets problematik att utveckla Stockholm där stora kvaliteter redan existerar. Stockholm har alltid varit en föränderlig stad men den har dessutom alltid vuxit utåt. Femtiotalets utbyggnad av förorterna var den dramatiska kraften som även omdanade innerstaden. Det var framdragandet av den nya tidens trafiksystem som orsakade rivningarna i Klarakvarteren, inte som nu svävande teorier om vilken täthet som är mest hållbar i kombination med fastighetsägarintressen. De ekologiska argumenten används nästan flitigast av fastighetsbolagen med mark i innerstaden – hur trovärdigt är det? Många ifrågasätter det ekologiskt hållbara i att förtäta. Men det är här frågan om Slussen kommer in och det politiska behovet uppstår att till varje pris skapa förödelse och stadsmiljömässig misär i ett särskilt känsligt läge – i en innerstad som nu efter tre till fyra decennier av reparationsarbeten äntligen börjat hålla samman som en kontinuerlig och njutbar helhetsmiljö av kultur, historia och stadsliv. Det är ett behov som inte kommer sig av som på femtiotalet en vision om en större och rikare stad utan som har sin orsak i en bristande förmåga till planläggning och styrning av exploatörernas intressen. Alexander Ståhle jämför i sin artikel Hötorgscity med Slussen. Men vad som mest liknar Hötorgscity i Slussenplaneringen är vägbron i stadens förslag till ny utformning av Slussen. Den är just så bred som Sveavägen är vid sitt slut och med just den brutala nedfart till underjordiska trafikleder som finns där invid ”Trumpetstötarna”. Den som är inriktad på Hötorgscitys sämre sidor är inte förespråkarna för nuvarande Slussen, utan Ståhle och hans konsultkollegor som gör de bristfälliga utredningar som politikerna nu pressats att besluta om. Väl utredda studier kring om ett bevarande av Slussen kan genomföras eller om alternativa utformningar är bättre saknas. En felaktig bild av den nuvarande Slussen förs ständigt fram. Slussens utformning är i det närmaste tjugotalsklassicism. Den är utförd av en av stadsbibliotekets arkitekt Gunnar Asplunds samtida och färdigställd ett halvdecennium efter detsamma. Det är ett jämfört med stadens förslag subtilt inpassat projekt i den historiska miljön och utformat samtidigt med att intresset och kunnandet var som högst för Gamla stans miljöer och historia bland arkitekterna. Anledningen till att politiska beslut av den typ som nu tagits om Slussen kommer till är att inga nya miljöer planläggs i Stockholm i dag som är attraktiva och naturliga platser för folk att samlas på i dignitet med innerstaden. Behovet blir till slut skriande av något nytt och av förändring. Men alla inser att innerstaden nu eller senare ändå har en gräns. Förr eller senare måste Stockholm rikta sig utåt igen och skapa nya ”Vasaparken”, nya ”Nybroplan” med dess publika byggnader. Det bästa och riktigaste är att göra detta utan att behöva förstöra vare sig stadsbiblioteket, Sergels torg eller Slussen. Alla dessa tre är pregnanta delar av Stockholmsmiljön och klassade som riksintressanta kulturbyggnadsverk och bör av det skälet lämnas ograverade. De bör restaureras i stället för att av oförstånd förstöras och fråntas kommande generationer. Alexander Ståhle skriver kökspsykologiserande om ”sorgearbete” med anledning av stadens framtidsplaner, men hans analys är helt fel- aktig. Det är ingen som är ”ledsen” över att Klara revs eller att Slussen nu hotas. Frågan handlar om faktiska miljövärden för oss själva och för besöksnäringen. Om bättre och sämre. Vad opinionen talar för är en bättre stockholmsmiljö och en bättre framtid för staden. Det har aldrig hittills varit omöjligt att kombinera tillväxt och bevarande och det är det inte nu heller i Stockholm 2012. Tomas Lewan, arkiteklt SAR/MSA ", "article_category": "other"}
{"id": 19707, "headline": "Här är gott om plats för alla generationer", "summary": "När Christina och Stanley Baines byggde om sitt kök fick det karaktär av gammalt svenskt sekelskifte med rustika engelska inslag. Men det doftar av indiska kryddor.", "article": "Christina och Stanley Baines kök är svenskt sekelskifte med inslag av engelsk och fransk bondekultur. Serveringsskåp, bjälkar i taket, välvd spiskåpa med järnlist, svart spis, breda golvplankor och massor av gamla kopparkastruller. Det kvadratiska arbetsbordet i mitten ser tillräckligt robust ut att nacka en höna eller två på. Men när de lagar mat är det gärna rätter från det indiska köket på menyn. Christina Baines fick smak för det indiska redan som sjuåring. För det var då, 1951, som hennes pappa Åke Thambert köpte Indiska Utställningen och bytte namn till Indiska Magasinet. Christina och hennes syskon fick hjälpa till i butiken från unga år och när hon inredde sitt första egna hem var det fyllt till brädden av indiska influenser. Det var indiska mattor, keramik, buddor och starka färger. Jag klädde till och med sofforna i indiska tyger, säger hon. Hem nummer två var något mindre färgstarkt, där fanns vita vikskärmar, rökbord och stora indiska bonader. När hon träffade sin andra make för 30 år sedan, engelsmannen Stanley, så gjorde den brittiska stilen entré, han har en stor passion för gamla möbler. Bland annat har de skeppat över öppna skåp och skänkar, så kallade ”dressers”, från hans hemland. – Vi delar visserligen intresset för Indien och han har också arbetat där en hel del, men han tyckte att det blev lite ”too much” med enbart indiskt. Så då blev det mer rustikt engelskt, fast med många indiska inslag. Vårt förra kök var till exempel kaklat med gammalt indiskt kakel i alla färger, säger Christina Baines. För elva år sedan flyttade de till sin nuvarande sekelskiftesvåning i Vasastan. Det var den epoken, förra sekelskiftet, som fick ange stilen i nya hemmet. Christina sålde av mycket av de indiska möblerna, och stuvade undan sina gamla indiska textilier. Sedan plöjde hon böcker om svenska sekelskifteshem tillsammans med sin man. – Serveringsskåpen var rivna i vår lägenhet, men Stanley ritade av dem hos en granne. De var byggda precis som vi gjort det, i vinkel, men i de andra lägenheterna är det en vägg mellan köket och serveringsgången. Vi valde att ha det öppet, vi gillar att laga mat och ville ha ett inspirerande matlagningsområde. Stanley kände en engelsk köksbyggare, tillsammans med honom ritade Christina och han sitt drömkök under en helg, sedan byggdes det mesta på plats. Det svåraste var serveringsskåpen, sådana finns inte i England, men det gick bra, med pärlspont och allt. Golvplankorna i ek skeppades hit från England, och är sammanfogade med träplugg. Takbjälkarna är ”fusk”, de är uppsatta för att dölja ledningar och rör, och har inbyggda spottar. Den ”slitna” dekorationsmålningen på bjälkarna har Stanley gjort på fri hand. – Spiskåpan är också fusk, den är gjord i trä av en duktig snickare, och sedan är det puts utanpå, som är lackad. I nederkanten sitter en järnlist gjord av en engelsk klensmed. Jag såg den kåpan i en bok om gamla sekelskifteskök och tyckte den passade här. Och så döljer den fläkten. Bredvid spisen har de en bänkskiva gjord av gammalt tegel som de hittade i Frankrike, som sedan är lackad. I stället för en svart järnspis, som man hade förr, har de en dubbel gasspis från Smeg, med elugn. Trots att det inte finns någon gas indragen i huset. – Vi har en gasflaska i ett ventilerat skåp bredvid. Det är isolerat bakom spisen och vid skåpväggen och det är godkänt av brandmyndigheten. Vi älskar den här spisen! Även om köket är väl tilltaget så är den stora köksbänken inte gjord för att sitta och äta vid. Det gör man i stället i matrummet i närheten, med ett bord som kan bli tre meter långt i utdraget skick. Det behövs. När den närmaste familjen är på middag så är de tretton personer. När Stanleys barn och barnbarn kommer på besök så är de tjugotvå. – Men både barnen och barnbarnen älskar att sitta här i köket när vi håller på att laga mat. Det här är ett kök att vara i, säger Christina Baines. Namn: Christina Baines Ålder: 67 Namn: Christina Baines Ålder: 67 år. Familj: Maken Stanley Baines, formgivare, tre vuxna barn (yngsta dottern Sofie är vd för Indiska) och fyra barnbarn i Sverige, tre vuxna bonusbarn och fyra bonusbarnbarn i England. Bakgrund: Utbildad musik- och rytmiklärare, började 1974 i familjeföretaget Indiska magasinet där pappa Åke Thambert var vd, utvecklade först damsortimentet och därefter hemtextil. Var inköpschef i många år, sedan vice vd numera vice ordförande med ansvar för strategi och framtid. Hennes dotter Sofie Gunolf är vd sedan 2006. Aktuell med: Håller på att skapa ett museum om Indiskas historia. Företaget startades av Mathilda Hamilton 1901 och köptes av Åke Thambert 1951. Var: Vasastan i Stockholm i ett Var: Vasastan i Stockholm i ett hus byggt 1909. Lägenheten: Bostadsrätt om fem rum och kök på 191 kvadrat. Det bästa med lägenheten: ”Att den ligger högt upp så att ljuset strömmar in genom de höga fönstren, och att rummen är så rymliga, precis som köket. Tidigare bodde vi på andra våningen i en mörk funkislägenhet.” ", "article_category": "other"}
{"id": 19708, "headline": "Nu rustar vi röda linjen för framtidens Stockholm", "summary": "Nu ska tunnelbanans röda linje rustas upp och få nya tåg, skriver fyra företrädare för alliansen i Stockholms läns landsting. I satsningen, som är på drygt 7 miljarder, ingår bland annat ett nytt signalsystem som kommer att innebära en kapacitetsökning från 24 till 36 tåg i timmen. Det öppnar också för att möjligheten att köra med helautomatisk drift, det vill säga förarlösa tåg.", "article": "Alliansen i landstinget satsar och investerar drygt 7,2 miljarder kronor på att upprusta röda linjen med nya tåg. Ett nytt signalsystem håller på att installeras. Det innebär en rejäl och välbehövd ökning av kapaciteten och driftsäkerheten. Med investeringen kan vi öka antalet avgångar ända upp till 36 tåg per timme. Det är hög tid att göra den här satsningen eftersom vi redan har nått taket i dag med 24 tåg per timme. Med uppgraderingen kommer den röda linjen att bli modern och stå sig i internationell jämförelse. När Stockholm växer måste också SL växa. På röda linjen finns ett behov att utöka kapaciteten på grund av betydande trängsel under framför allt morgonens och eftermiddagens rusningstrafik. Vi ser hur behoven på den hårdast trafikerade sträckan T-centralen – Östermalmstorg, under den mest hektiska morgonrusningen, kommer att öka till cirka 16.000 personer under de kommande åren. Under 2008 reste 425.000 personer dagligen på den röda linjen. Till 2020 beräknas den siffran kunna öka ända upp till 484.000 personer. Då är det inte konstigt att många som åker med tunnelbanan märker att det blir trängre, framförallt under rusningstid. Därför är investeringen nödvändig för att minska trängseln. Upprustningen innebär inte bara att vi kan sätta in fler tåg vilket i sin tur leder till att fler kan åka kollektivt. Det nya signalsystemet gör det också möjligt att köra med helautomatisk drift, det vill säga förarlösa tåg som ger en punktligare och mer driftsäker trafik. Men det planerar SL att införa i ett senare skede eftersom det är en omställning med ny teknik och nytt driftsätt. Det är ett naturligt steg för Stockholm att göra den här uppgraderingen av tunnelbanan. Det finns redan i många städer, till exempel Lyon, London och Valencia. Förarlösa tåg är inte desamma som obemannade. Det kommer även fortsättningsvis finnas personal tillgänglig på stationer, perronger och i vagnarna. Vi skaffar 48 tåg vilket ökar trafiken. I planen finns det också möjlighet att köpa in ytterligare 40 tåg för att maximera kapaciteten. Tågen levereras från och med år 2016. De tåg som nu går på röda linjen kommer vi att sätta in på gröna och blå linjen så att dessa linjer enbart körs med modellen C20 som i dag är de modernaste tågen i SL:s vagnpark. För att kunna genomföra den här satsningen investerar alliansen också i en ny och modern vagndepå i Norsborg. Den behövs för att underhålla och förvara vagnarna. För oss är det viktigt att kollektivtrafiken utmärks av tillgänglighet, pålitlighet, komfort och trygghet. Den här satsningen gör att punktligheten och driftsäkerheten ökar, det gör att fler väljer kollektivtrafiken framför bilen. Kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för alla som vill kunna åka. Vid den här typen av investeringar blir företrädare för olika handikapporganisationer inbjudna för att lämna synpunkter på den kommande utformningen av fordonen. För att öka säkerheten ytterligare för oss resenärer kommer vi att se över möjligheten att införa plattformsdörrar. En väl fungerande kollektivtrafik är nödvändig för att öka konkurrenskraften, tillgodose arbetskraften och samhällets behov. För alliansen är det viktigt att hela tunnelbanesystemet ska hålla en så hög standard som möjligt. Det här är ett stort steg i rätt riktning. Vi vill att upphandlingen av de nya vagnarna påbörjas så snart som möjligt eftersom det redan i dag finns ett behov av att utöka trafiken på röda linjen. Christer G Wennerholm (M), Trafiklandstingsråd Lennart Rohdin (FP), 1:e vice ordförande, trafiknämnden Michael Stjernström (KD), gruppledare, trafiknämnden Lars Carlsson (C), gruppledare, trafiknämnden ", "article_category": "other"}
{"id": 19713, "headline": "”Vi behöver vara rustade för att ta vara på hoppet”", "summary": "Ibland kan man behöva flytta hem till den som befinner sig i svår sorg. För att hjälpa till att betala räkningar och laga mat. Det menar den norske prästen Per Arne Dahl som spelade en nyckelroll efter de fasansfulla händelserna i Norge och som nu skrivit en bok.", "article": "Medvetenheten om hur viktigt det är att sörja ordentligt har ökat rejält på senare år. Det tycker Per Arne Dahl, präst och en av Norges mest lästa kristna författare. Han var just i färd med att skriva en bok om sorgeprocesser när terrorattentaten i Oslo och på Utøya skakade om världen, fredagen den 22 juli 2011. Nu utkommer boken ”Något att hoppas på” (Libris) i en något omarbetad version som tar sin utgångspunkt i det efterföljande krisarbetet som han var inblandad i. Den här medvetenheten har vuxit fram i Norden efter katastrofer som Estonia på nittiotalet och framför allt efter tsunamin på annandagen 2004, menar Per Arne Dahl, och berättar om ett barndomsminne då hans klasskamrat dog i en hjärntumör. Alla blev väldigt ledsna. Men i klassen fick de bara tala om det som hade hänt under en lektionstimme tillsammans med läraren. De fick inte komma till begravningen och inte prata med pojkens familj. Per Arne Dahl minns det som om hans kamrat skulle glömmas bort så fort som möjligt för att skolgången skulle kunna löpa på som om ingenting hade hänt. – På 1960- och -70-talen fanns det i Sverige och Norge en strävan efter att vi skulle vara ”tappra”. Man kunde säga att livet innehöll bra och dåliga dagar och att det handlade om att kunna resa sig och gå vidare. Men den enda hjälp vi fick var att förtränga, att glömma kamraten som om ingenting hade hänt. Som präst har Per Arne Dahl under många år varit knuten till Modum Bad, en psykiatrisk klinik och ett traumacentrum i Norge. Där har han mött människor som upplevt svåra händelser tidigare i livet och som fått tillbaka dem som en rekyl när de blivit vuxna. Ibland har det yttrat sig som ångest och depression. I vissa fall har någon inskränkt sitt livsutrymme av rädsla för att chocken ska komma tillbaka. Drog- och alkoholberoende är andra vanliga följder av obearbetade trauman. I dag har traumacentrumet en del av ansvaret för att ta emot och följa dem som drabbades vid terrorattentatet mot regeringskansliet i Oslo i somras. I Norge har man lagt stor vikt vid gruppsamtal där man låter de berörda berätta in i minsta detalj om vad de upplevt, tillsammans med andra som varit med om samma sak. Det är också viktigt att prata om de personer som man har mist, menar Per Arne Dahl. – Det behöver inte vara mer komplicerat. Vi vet i dag att vi måste komma så nära det traumatiska som hände som det bara är möjligt. Men den som blir för upptagen med att bara prata om sorgen kan fastna. Och den som bara söker efter glädjen riskerar förträngning. Det gäller att kunna gå ut och in i båda tillstånden, menar Per Arne Dahl. Då klarar man sig bäst enligt den moderna traumaforskningen. – De som lyckas resa sig är de som förmår att vara i sorgen och saknaden men som parallellt kan gå in i ett tillstånd där det finns glädje och inspiration. Därför behöver man ha olika parallella samtal eller aktiviteter. Fråga inte den som sörjer om han eller hon är hungrig eller törstig. Erbjud i stället en måltid och något att dricka, menar Per Arne Dahl. Det har han lärt sig av sin vän Espen Olafsen. Han är en norsk fotbollstränare som förlorade sin fru och dotter i tsunamin. Han och hans sexårige son Balder klarade sig mirakulöst. När Espen deltog i en samtalsgrupp efter katastrofen förde han in något nytt i norskt sorgearbete, enligt Per Arne Dahl. Förmodligen hade Espen Olafsen nytta av sina färdigheter som fotbollstränare där det handlar om att gå vidare och förbereda sig på nästa match. För honom handlade sorgearbetet om att sätta upp mål och jobba systematiskt, och samtidigt försöka omge sig med stödstrukturer och ha en realistisk inställning till vad han hade möjlighet att klara av. För Espen Olafsen var det inte bara viktigt att dela känslor med andra, utan också att utföra arbetsuppgifter. Han funderade på vad han som far behövde göra för att han och hans son skulle ha en framtid. Eftersom han var osäker på om han skulle klara det på egen hand, mobiliserade han hjälp från sina vänner. Det resulterade i att fyra av hans närmaste kompisar flyttade in hos honom. De hjälpte honom med att betala räkningar, de lagade mat. Mycket handlade om att gå upp på morgonen och ta sig igenom de dagliga rutinerna: borsta tänderna, göra smörgåspaket, äta frukost, skjutsa, hämta, göra läxorna och träna. På så vis fick minsta lilla obetydliga sak mening. När sonen Balders värld rasade samman blev Espens utmaning att upprätthålla deras gemensamma universum, skriver Per Arne Dahl i boken. Espen sörjde på ett närmast systematiskt vis. Bland annat utsatte han sig medvetet för tillfällen att prata om och minnas sin fru och dotter tillsammans med sina vänner. Som präst stöter Per Arne Dahl ofta på frågan varför han inte pratar om lycka, harmoni och det goda i livet i stället för att fokusera på de svåra utmaningarna. Då händer det att han citerar den danske filosofen Søren Kierkegaard: ”När lyckan blir ett mål i sig upphör den att vara lycka”. Livet har bedrägligt tunna väggar mellan glädje och sorg, mellan det goda och det outsägligt onda, skriver Per Arne Dahl i boken. – Det är något vi ska lägga på minnet, vare sig vi bor i Sverige eller Norge, att det kommer att hända fler olyckor. Vi behöver vara rustade för att ta vara på hoppet när det händer sådana här saker. Att som Espen ”hoppas aktivt” är ett uttryck som Per Arne Dahl använder. Det betyder att man ska vända sig ut mot världen och be om hjälp när man känner att man riskerar att knyta sig inåt. Per Arne Dahl a¨r fo¨rfattare och Per Arne Dahl a¨r fo¨rfattare och pra¨st i Norges storting och Oslo domkyrka. Han a¨r fast kolumnist i den norska tidningen Va°rt land och skrev under 25 a°r i Aftenposten. Just nu a¨r han aktuell med boken ”na°got att hoppas pa°”. Flera av hans andra bo¨cker har o¨versatts till svenska, bland dem ”Allt som a¨r va¨rdefullt har ett pris” och ”Den stora ka¨rleken”, ba°da fra°n 2007. ", "article_category": "other"}
{"id": 19717, "headline": "”Därför är det nödvändigt att laglotten avskaffas”", "summary": "Om en förälder har en son som är stenrik och en dotter som är handikappad, medellös och sitter på ett servicehem – vad är det då för fel om föräldern ger hela arvet till den handikappade dottern och inget till sonen? Svar: Inget. Därför måste laglotten avskaffas, skriver advokaten Svante Thorsell i en slutreplik.", "article": "I en replik på DN.se/debatt 17/1 argumenterar kollegerna Ulf Bergqvist och Erica Stridby för att laglotten bör behållas för att arvstvister är så uppslitande. I min artikel på DN Debatt den 13/1 argumenterar jag för att laglotten strider mot den grundlagsenliga rätten till all personlig egendom med undantag för skatterna. Laglotten är en gåva genom tvång. Gåvor lämnade genom tvång har ingen lycka med sig. Barn skall kunna lita på samhället och underhållsbidrag för sin försörjning, inte att föräldern dör – särskilt inte då arvingen numera ofta är i femtio- eller sextioårsåldern. Om arvlåtaren i dag inte skriver testamente, får bröstarvingarna allt. Så skall det förbli och sannolikt kommer barnen som hittills att få det mesta, men av förälderns fria och kärleksfulla vilja. Men om arvlåtaren skriver ett testamente skall dennes vilja också ske utan laglottshinder. I välfärdstaten har vi avskaffat änkepensionen. Vi har i princip avskaffat underhållsbidrag till frånskild hustru. Skyldighet för barn att betala underhåll till gamla föräldrar är också borta sedan förra årtusendet. Om en förälder har en son som är stenrik och en dotter som är handikappad, medellös och sitter på ett servicehem – vad är det då för fel om föräldern ger hela arvet till den handikappade dottern och inget till sonen? Svar: Inget. Vad arvlåtaren med sitt hjärta känner eller sitt förnuft förstår bör få råda. En annan sak är att arvet kan ha sociala och emotionella konsekvenser, men dessa får och skall arvlåtaren själv ta konsekvenserna av. Min artikel har väckt starka känslor, många tankar och heta meningsutbyten. Intressant. De som är emot tycks ibland tro att barnens arvsrätt är huggen i sten. Ofta förväxlar anhängarna det materiella med det emotionella, den sociala relationen i en grumlig föreställning att bröstarvingens värde som människa skulle vara i proportion med arvets storlek i kronor. I sin mycket seriösa replik bidrar författarna med ett par goda räkneexempel och beskriver de smärtsamma arvstvisterna. Men striderna har ofta sin grund i annat. Sorgen och att dödsfallet innebär att det kitt som hållit barnen samman trots dolda konflikter kommer till ytan. Striderna blir desamma men förevändningarna för tvisteföremålet kan växla. Det finns ett vanvördigt uttryck bland kolleger som jag inte bör citera men gör det ändå – ”när vår herre hämtar den döde kommer djävulen med arvingarna”. Laglotten påverkar inte detta elände. Det är lämpligast för familjeterapeuter. Svante Thorsell, advokat ", "article_category": "other"}
{"id": 19719, "headline": "”Därför ska Sverige gå med i eurozonens nya finanspakt”", "summary": "Center-ja med förbehåll. Det är positivt att euroländerna i och med finanspakten tar tydliga steg mot ökad budgetdisciplin och finansiell stabilitet. Som en naturlig följd av vår historia av ansvarstagande, vill Centerpartiet vara med och trygga ekonomin i Europa. Vi säger därför ja till finanspakten. Men vi är samtidigt tydliga i vårt nej till att Sverige inför euron som valuta. Vi ställer också krav på att Sverige som icke-euroland inte ska bli bundet av reglerna i finanspakten, skriver Centerpartiets högsta ledning.", "article": "I de politiskt, finansiellt och ekonomiskt turbulenta tider som råder hänger Europas sammanhållning och eurons framtid på tämligen sköra trådar. För Centerpartiet som varm anhängare av EU-samarbetet – den fria rörligheten, respekten för mänskliga fri- och rättigheter, engagemanget för omvärlden – är den senaste tidens utveckling minst sagt bekymmersam. EU:s medlemsländer behöver visa solidaritet och gemenskap med varandra. Dessutom behöver EU-länderna visa prov på förmåga att ta ansvar och fatta svåra men nödvändiga beslut när det behövs som mest. Hittills har krishanteringen lämnat mycket övrigt att önska. Sverige är starkt beroende av övriga EU och av hur den europeiska ekonomin utvecklas. Det ligger i vårt intresse att skuldkrisen löses samt att budgetdisciplinen och den finansiella stabiliteten i euroområdet stärks. Det var just dessa viktiga frågor som präglade Europeiska Rådets möte i december 2011. Toppmötet resulterade i att euroländerna gick vidare med en egen överenskommelse om regler för förstärkt budgetdisciplin, som det skulle vara fritt fram för icke-euroländer att ansluta sig till. De senaste veckorna har bestämmelser i en ny europeisk finanspakt förhandlats i Bryssel. I förhandlingarna – som fortfarande pågår – deltar icke-euroländer, inklusive Sverige, på samma villkor som euroländerna. Centerpartiet var och är tydligt i vårt nej till att Sverige inför euron som valuta. Detta är framför allt motiverat av ekonomiska skäl. I folkomröstningen 2003 instämde svenska folket tydligt i vår linje. Vi kan konstatera att statsskuldkrisen har satt fokus på de institutionella, ekonomiska och politiska svagheter som kännetecknar eurosamarbetet och som vi påpekade i samband med folkomröstningen. Centerpartiet ser inga skäl för Sverige att ompröva sitt förhållande till euron förrän ett starkare, mer robust ramverk har inrättats och visat sig fungera i praktiken. Dessutom måste det svenska folket i så fall säga ja i en folkomröstning. Centerpartiet har, som enda parti i Sverige, tagit ansvar för såväl saneringen av de offentliga finanserna i mitten av 1990-talet som för återupprättandet av arbetslinjen ett decennium senare. Det strama finanspolitiska ramverk och den budgetprocess som Centerpartiet initierade har, i kombination med alliansregeringens entydiga linje att det ska löna sig att arbeta och att vara aktsam om skattebetalarnas pengar, medfört att Sverige i dag har marginaler i statsbudgeten och en ekonomi som omvärlden har förtroende för. Till skillnad från de euroländer som nu är mitt uppe i den statsfinansiella krisen har Sverige således en förhållandevis stark position. Vår slutsats är att betydelsen av stabila och långsiktiga spelregler inte nog kan poängteras. Det är dessa lärdomar som skuldtyngda euroländer nu behöver ta till sig för att komma tillrätta med sina statsfinansiella problem. Länder i kris måste sköta sina åtaganden, följa regelverken, reformera sina ekonomier och i praktisk handling visa att de är på väg mot ordning och reda i sina offentliga finanser. Som en naturlig följd av vår historia av ansvarstagande vill Centerpartiet vara med och trygga ekonomin i Europa. Vi tycker att det är positivt och välkommet att euroländerna i och med finanspakten nu tar tydliga steg i riktning mot ökad budgetdisciplin och finansiell stabilitet. Centerpartiet säger ja till finanspakten men nej till euron. Genom att ansluta oss till pakten skulle Sverige signalera att de ansträngningar som euroländerna gör för att skapa stabila statsfinanser har vårt fulla stöd, att vi vill tillhöra Europas kärna och att vi vill vara med och ta ansvar. Det vore en viktig markering, såväl politiskt som ekonomiskt. Centerpartiet ställer dock krav för ett svenskt deltagande i finanspakten. Ett krav är att en anslutning inte ska ses vare sig som ett förhandsbesked om eller som ett förstadium till euromedlemskap. Utfallet av folkomröstningen var tydligt och ska respekteras. Vi ställer också som krav att Sverige som icke-euroland inte ska bli bundet av reglerna i pakten. Vi har vårt eget mycket välfungerande finanspolitiska ramverk, som vi är angelägna om att vårda och stärka. Utöver dessa krav kommer Centerpartiet att vara pådrivande för att ett svenskt deltagande aktivt ska användas för att säkra tillräckligt strikta och solida regelverk för budgetdisciplin och finansiell stabilitet i samtliga medlemsländer. Det får inte finnas några möjligheter till kryphål i finanspakten, såsom fallet har varit hittills. Länder som inte sköter sig måste identifieras på ett tidigt stadium och få kännbara påföljder om de inte fullföljer sina åtaganden. Vi kommer också att arbeta för att de icke-euroländer som ansluter sig till pakten ska få möjlighet att delta i de eurotoppmöten som aviseras. Det är ett fullt rimligt villkor som också skulle kunna vara till fördel för euroländerna själva. Sist men inte minst kommer vi att arbeta för att de frågor som är av gemensamt intresse för alla 27 medlemsstater, såsom den inre marknaden och Europa 2020-strategin, även i fortsättningen ska diskuteras och beslutas av denna krets och inte av den snävare eurokretsen. Detta är av största vikt både för att EU ska kunna stärka sin tillväxtpotential och konkurrensförmåga och för att fortsatt värna de gemensamma institutionerna och deras betydelse för Europasamarbetets framgång. Under förutsättning att våra krav tillgodoses och att det finns en vilja till öppenhet för och dialog kring de övriga kriterier som vi förespråkar, anser Centerpartiet att en svensk anslutning till finanspakten är ett viktigt ställningstagande för ökat ekonomiskt ansvar och ökad europeisk samverkan. Detta utan att Sverige tar steg mot ett euromedlemskap. Vår utgångspunkt är att Europa fortsatt måste hålla ihop. Endast på så sätt kan vi tillsammans möta morgondagens globala möjligheter och utmaningar. Annie Lööf, partiledare och näringsminister (C) Anders W Jonsson, 1:e vice partiordförande och gruppledare i riksdagen (C) Anna-Karin Hatt, 2:a vice partiordförande och it- och energiminister (C) Per Åsling, ekonomisk-politisk talesperson (C) ", "article_category": "other"}
{"id": 19722, "headline": "”Rökvanor är ingen slump”", "summary": "Generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut Sarah Wamala osynliggör helt en möjlig social koppling till att rökningen ökar bland landets 15-åringar. Rökning bland vuxna är starkt kopplad till socioekonomiska faktorer. Skillnaderna i livslängd mellan låg- och högutbildade ökar nu i Sverige, skriver fyra experter på folkhälsofrågor i en replik.", "article": "På DN Debatt 10/1 skriver generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut Sarah Wamala att rökningen ökar bland landets 15-åringar. Detta är naturligtvis djupt oroande. Men det är uppseendeväckande hur hon presenterar resultaten. I artikeln lyfts framför allt föräldrarnas ansvar och att de borde avge nyårslöfte att sluta röka. Samtidigt osynliggörs helt om det finns en social koppling. Bland vuxna är rökning starkt kopplad till livssituationen som inkomst, utbildning och andra socioekonomiska faktorer. Åtskilliga vetenskapliga rapporter har visat på de starka sambanden mellan livsvillkor/socioekonomisk status och hälsa och att det gäller i rika såväl som i fattiga länder. Samtidigt visar nu SCB:s siffror att den disponibla inkomsten för dem som tjänar mest ökat och minskat för dem som tjänar minst. OECD:s rapport om inkomstklyftorna i världen visar att klyftorna ökar snabbare i Sverige och övriga nordiska länder än i resten av världen. Eftersom sambandet mellan relativa inkomstskillnader och hälsa är så starkt, är dessa ökade klyftor djupt oroande för folkhälsans utveckling. Skillnaderna i livslängd mellan låg- och högutbildade ökar nu i Sverige. WHO:s stora kommission, Marmotkommissionen, visade för några år sedan att det går att minska hälsoskillnaderna under en generation, både mellan och inom länder. Men det förutsätter just satsningar på generella och strukturella insatser. Tyvärr har den svenska regeringen inte velat tillsätta någon svensk Marmotkommission. Uppenbarligen är man rädd för att en sådan kommission skulle visa att regeringens politik - som ökar klyftorna mellan människor - också kommer att öka hälsoskillnaderna. Folkhälsopolitisk rapport, som ges ut av Statens folkhälsoinstitut, visar att skillnader i tobaksvanor mellan olika grupper har ökat under de senaste fem åren. Framför allt ökar skillnaderna kraftigt mellan kvinnor. Och det är utbildning och inkomst som avgör. Detta kommer ytterligare att öka skillnaderna i livslängd mellan olika sociala grupper. Det är anmärkningsvärt att Sarah Wamala inte nämner något om sociala bakgrundsfaktorer eller om ungdomarnas självkänsla, skolsituation och framtidstro. Naturligtvis ska vi utforma insatser som stödjer föräldrar att sluta röka och verka för att ungdomar inte får tag i tobak. Men vi måste också våga prata om det man internationellt brukar kalla för ”orsakernas orsaker”, det som ligger längre bak i orsakskedjan och påverkar levnadsvanor. I ”Skolbarns hälsovanor”, utgiven av Statens folkhälsoinstitut, sägs att miljön i hemmet, skolan och sociala relationer har stor betydelse för riskbeteenden. Man har också frågat om sociala bakgrundsfakta. Men märkligt nog har man sedan inte kopplat ihop de resultaten med till exempel rökning. Varför? En folkhälsopolitik värd namnet lyfter fram hälsans sociala bestämningsfaktorer som ekonomisk och social trygghet, delaktighet och inflytande, arbete och en gemensam välfärd. Regering och myndigheter får inte smita från det samhälleliga ansvaret för goda och jämlika livsvillkor. Deras uppdrag är inte att uppmana människor till nyårslöften. I dag känns det som om Sverige står utan en vetenskapligt baserad folkhälsopolitik. Margareta Persson, ordförande i f d Nationella folkhälsokommittén Bernt Lundgren, huvudsekreterare i f d Nationella folkhälsokommittén Eva Olofsson, riksdagsledamot (V) Johan Sjölander, sjukvårdspolitiker (S) Stockholms läns landsting Fotnot. Nationella folkhälsokommittén var en parlamentarisk utredning vars förslag lade grunden till den folkhälsopolitik som antogs av riksdagen 2003. ", "article_category": "other"}
{"id": 19727, "headline": "”Maktspelet hindrar investeringar i förnybar energi”", "summary": "Sverige skulle tjäna på om regeringspartierna la mer fokus på att prata med varandra om hur vi ska få ett modernt energisystem än att göra tomma utspel för att ge bilden av att man är överens, skriver Lise Nordin, energitalesperson (MP), i en replik.", "article": "Resten av världen storsatsar på förnybar energi medan den svenska energidebatten mest handlar om maktlekar. Energiminister Anna-Karin Hatts artikel på DN Debatt 9/1 handlar förvånande nog inte om innehållet i energipolitiken. För Miljöpartiet är det viktigaste inte vem som tar vem, utan vem som är för respektive emot en 100 procent förnybar energiförsörjning.Energibranschen står med en stor säck pengar för investering och efterfrågar tydliga spelregler. Då är det viktigaste att ge besked om man tänker fortsätta hålla en föråldrad och subventionerad kärnkraft under armarna eller om man som resten av världen vill bygga ut den förnybara energin. Vilka partier som står bakom den pappersprodukt som alliansens energiöverenskommelse är spelar mindre roll. Att som Hatt skriva att ”Sverige ska fullfölja energiomställningen” ger mycket lite guidning om vilken elproduktion som ska ta vid när dagens kärnkraftverk faller för åldersstrecket. Energiministerns artikel är snarare en dimridå för att mörka den stora oenigheten inom regeringen om framtidens energi. Folkpartiet tolkar energiöverenskommelsen som att ny kärnkraft kommer att byggas och Centerpartiet gör motsatt tolkning. Sverige skulle tjäna på om regeringspartierna la mer fokus på att prata med varandra om hur vi ska få ett modernt energisystem än att göra tomma utspel för att ge bilden av att man är överens. Regeringen äger den avgörande frågan om kärnkraftssubventioner, men lyckas inte enas. Även Folkpartiet vet att det inte byggs någon kärnkraft om kärnkraftsbolagen tvingas betala den fulla kostnaden om en olycka sker. Den Pariskonvention som regeringen nyligen hänvisat till reglerar endast skadeståndsansvar om 15 miljarder kronor medan prislappen för olyckan i Fukushima beräknas blir minst 1 000 miljarder. Om regeringen nöjer sig med Pariskonventionens regelverk tvingar man svenska folket att agera försäkringsbolag åt kärnkraftsägarna och bromsar utbyggnaden av det förnybara. Regeringen har hittills hanterat oenigheten med att retoriskt hänvisa till att det är marknaden som ska avgöra om det byggs ny kärnkraft. Men aktörer som Vattenfall har gång på gång efterfrågat besked om vilka spelregler som gäller och det är en ohållbar situation att regeringens enda svar är att de är överens och anser att spelreglerna är tydliga. Genom att inte ta ställning till hur man vill se Sveriges energimix avvecklar regeringen energipolitiken. Politik är att vilja och genom att inte sätta en riktning lamslår regeringen investeringar i förnybar energi. Med den kunskap vi har i dag kan kärnkraften vara avvecklad till 2030. Vägen dit går genom att använda energin smartare vilket minskar energianvändningen samt att återställa utbyggnadstakten av förnybart till den tidigare nivå Sverige legat på sedan 70-talet fram till nyligen. Sverige har bland de bästa förutsättningarna i världen till ett helt förnybart energisystem. Det enda stora hindret är alliansen och deras otydlighet. I världen är det vindkraft och solenergi som byggs ut snabbast. Sverige behöver mindre maktpolitiskt spel i energipolitiken och i stället en tydlig inriktning för den förnybara energi som är bättre för både plånbok och miljö. Lise Nordin (MP) , riksdagsledamot och energitalesperson ", "article_category": "other"}
{"id": 19734, "headline": "”Tiden inne för Sverige att erkänna Palestina som stat”", "summary": "Centern byter fot. Vi menar att det nu är dags för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Det faktum att fredsprocessen pågått så länge utan en lösning visar att dagens situation inte ger de avgörande förutsättningarna för fred. För att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna Palestina. Den svenska regeringen måste därför enas om att rösta ja till en palestinsk stat utan förbehåll, skriver Kerstin Lundgren.", "article": "Sverige röstade i höstas nej till Palestinas ansökan om att bli den 195:e medlemmen i Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur. När frågan om Palestinas ställning i FN ska avgöras i Generalförsamlingen är det ett nytt läge. Nu närmar sig tiden för regeringen att ge ett nytt svar. Ett nej nu skulle definitivt punktera Sveriges möjligheter att bidra till fred och utveckling i Mellanöstern. Ett nej nu skulle inte främja en hållbar fred. Centerpartiet menar att tiden nu är inne för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Självklart innebär det då också ett ja till en uppgradering av Palestinas ställning i FN:s generalförsamling. Israelerna har alltsedan Israel utropades som en självständig stat 1948 levt i krigets skugga. Detsamma har gällt för palestinierna. Skillnaden är att Israel då accepterade FN:s generalförsamlings delningsplan från 1947 och självständigt utropade sig till stat medan palestinierna då motsatte sig delningen med följden att en palestinsk stat aldrig bildades. Kriget var ett faktum. Israel är i dag en internationellt erkänd, demokratisk stat utan internationellt erkända gränser, utan fred med alla sina grannar. Palestinierna saknar alltjämt en egen stat, men har inte minst genom stöd från EU och FN arbetat för statsbyggande. I en rapport i höstas av Robert H Serry, FN:s specielle koordinator för Mellanösterns fredsprocess, Unsco, klargjordes att förberedelserna institutionellt för att bilda en stat nu kommit så långt som det är möjligt i sin nuvarande form. Regeringsfunktionerna för en stat är tillräckliga. Palestiniernas principiella rätt till egen statsbildning har erkänts av världssamfundet. En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden. Sverige erkänner stater, inte regeringar. Vi ska självklart stödja och respektera fria och rättvisa val, och varje folks rätt till självbestämmande. Lika självklart ska vi ha vår rätt att vara tydliga mot förtryckarregimer av vilket slag de vara månde. Vi värnar internationell rätt och välkomnar alla att lösa konflikter via Internationella domstolen. Straffrihet är aldrig acceptabelt och alla ska ha rätt till en rättvis rättegång. Vi vill se alla länder ansluta sig till Romstadgan och Internationella Brottmålsdomstolen. Även Israel och Palestina. Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat. 1988 sökte PLO (Palestinian Liberation Organization) genom en palestinsk självständighetsförklaring nå internationellt erkännande. Sedan dess har runt 125 stater avgett separata erkännanden. Det har inte heller inneburit fred. Det finns i dag ingen snar lösning i sikte oavsett erkännande eller inte. Men efter den långa tid som ockupationen pågått, och med alla de förändringar på marken som ägt rum under tiden, har berörda kunnat misstolka omvärldens agerande som ett tyst medgivande för en de facto annektering av palestinska områden. Det fortsatta byggandet av bosättningar på ockuperade områden innebär i dag att tilltron till en tvåstatslösning kraftigt undermineras. För att tydliggöra vår respekt för varje folks självbestämmanderätt, för internationell rätt och för att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna också Palestina. Sverige kan och ska enligt Centerpartiets mening visa vägen. Sverige har generellt hävdat att tre villkor ska vara uppfyllda för ett erkännande av stater. Det måste finnas ett folk, ett krav som palestinierna uppfyller. Vad gäller ett territorium finns det utpekat utifrån 1967 års gränser, med överenskomna landbyten. När det gäller frågan om en regering som har kontroll, konstaterar rapporten till FN att palestinierna kommit så långt som är möjligt med att konsolidera kontroll inom ett område som är ockuperat. Vad gäller såväl territorium som en regering med kontroll över området kan man således inte bortse från den långvariga ockupationens konsekvenser för utvecklingen. Palestina är unikt och erkännandet måste därför prövas unikt, om än på folkrättens grunder och ytterst i en rättslig prövning. Precis som en gång Israel självständigt utropade sig till stat med efterföljande brett erkännande är det viktigt att Palestina nu kan nå ett brett erkännande som stat. Det är förutsättningen för att de facto forma en stat. Med två stater som skulle förhandla om ett fredsavtal, om landbyten, gränser, flyktingar och Jerusalem uppnås inte någon enkel fredslösning. Men då lever drömmen och hoppet om att det faktiskt är möjligt. Om den drömmenskulle släckas kommer vi att få möta en helt annan arabisk vår än den förra. Precis som vi gav stöd till de folkliga upproren i bland annat Tunisien, Egypten och Libyen, behöver nu det folkliga upproret mot Israels ockupation och för en palestinsk stat, få vårt stöd. Därför måste den svenska regeringen enas om att rösta ja till en palestinsk stat och en uppgradering i FN:s generalförsamling utan förbehåll. Det första steget är att Sverige nu erkänner Palestina. Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson (C) ", "article_category": "other"}
{"id": 19736, "headline": "”Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande”", "summary": "”Kapitalism 4.0”. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet framträder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.", "article": "Drygt 20 år efter Murens fall, kommunismens död och kapitalismens seger har debatten om det ekonomiska systemet skjutit ny fart. Occupy-rörelsen har fått oväntat sällskap av Financial Times, som dragit igång en artikelserie om ”The Crisis of Capitalism”. Bakgrunden är de ekonomiska kriserna i Väst; finanskris, skuldkris, permanent hög arbetslöshet och stora klyftor – men också miljö- och klimathot. Fram träder ett system som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Men vad ska vi ha i stället? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan. De avreglerade finansmarknaderna har visserligen utlöst en djup kris – men i global skala är kapitalismen som system ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket. Kina och Ryssland har övergått till varianter av statskapitalism. Någon annan utmanare till den västliga kapitalismen finns inte. Frågan är därför i praktiken inte vad kapitalismen ska ersättas med utan hur nästa fas av kapitalism bör se ut. Kapitalismen är inte ett en gång för alla fixerat system utan flexibel och förnybar. Den bygger på privat äganderätt och marknadsekonomi – men dessa kan kombineras på många sätt och med olika former av offentligt inflytande. Den västliga kapitalismen har gått igenom tre stadier: Laissez-faire-kapitalismen (som havererade efter kraschen 1929), keynesianism med stabiliseringspolitik (som stelnade i stagflation under 1970-talet), och avreglerad finanskapitalism (som inledningsvis gav dynamik men ledde till kraschen 2008). Anatole Kaletsky har med dagens mjukvaruterminologi kallat dem ”Kapitalism 1.0”, ”Kapitalism, 2.0” och ”Kapitalism 3.0”. Hur ska då ”Kapitalism 4.0” se ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher. Den måste också bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas. Någon enkel pendelrörelse tillbaka till regleringarna under ”Kapitalism 2.0” är inte önskvärd. Det skulle innebära att vi i onödan upprepar den tidens misstag, med stelheter och inflation. De flesta av oss vill säkert också undvika den auktoritära kinesiska varianten. Låt oss i stället försöka lära både från Kapitalism 2.0 och version 3.0 – samtidigt som vi tacklar de nya miljöutmaningarna. Sverige ligger bättre till än de flesta andra länder. Finanskrisen har slagit mildare här. Men mycket återstår. En skiss över viktiga ekonomiska reformer för en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism kan se ut så här: • Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. • Banker spelar en samhällsnyttig roll genom att omvandla sparande till investeringar, förse växande företag med kapital och förvalta sparmedel. Men runt millennieskiftet blev en alltför stor del av den finansiella verksamheten i de anglosaxiska länderna spekulativ. Sverige är här betydligt mer robust. Men kapitalbuffertarna måste ändå öka, och penningpolitiken ta större ansvar för den finansiella stabiliteten. Någon återgång till hårda nationella regleringar och kapitalprotektionism är dock varken önskvärd eller möjlig. Länder på olika utvecklingsnivå kan få ömsesidigt utbyte av att handla med kapital och investera över gränserna. • Hög ungdomsarbetslöshet är det enskilt farligaste hotet mot sammanhållningen, i Sverige och flera andra länder. Trösklarna till arbetsmarknaden är för höga. För att minska utanförskap och permanent arbetslöshet måste det bli enklare att komma in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna måste vara lägre, diskriminering bekämpas, lärlingsjobb tillskapas och skolan bli bättre på att förbereda eleverna inför praktiska arbetsuppgifter. En viktig uppgift är att förena rörlighet med trygghet – ”flexicurity”, som det kallas i den internationella debatten. • Nya konkurrenter stormar fram på världsmarknaden i en skala som aldrig förut. Kina och Indien utmanar de gamla industriländerna med alltmer sofistikerade produkter och tjänster. Alltfler jobb – även sådana som kräver avancerade kunskaper och hög utbildning – kommer att kunna flyttas ut ur landet. För att nå full sysselsättning behöver vi därför gå på två ben. Vi måste vara bra på spetskompetens, kunskapsspridning och innovation – men vi måste också ge utrymme för enklare tjänstejobb som inte kan flyttas. Röntgenläkaren kan sitta i Bangalore och göra diagnoser på en patient i Lund. Men den sköterska som ska behandla liggsår och vända den gamla måste finnas på plats. • En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. • Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument. Sverige ligger ovanligt bra till på flera av dessa områden – dock ej ungdomsarbetslösheten. Efter förnyelsen av politiken de senaste 20 åren har den moderniserade ”svenska modellen” kommit att ses som ett föredöme i många andra länder. Det ger en bas att gå vidare och bygga ett hållbart folkhem, ett som ska fungera efter finanskapitalismens era och i en globaliserad ekonomi – en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism. En svensk ”Kapitalism 4.0”. Klas Eklund, seniorekonom SEB, adj professor Lunds universitet, medlem av regeringens Framtidskommission Klas Eklund arbetade i regeringskansliet Klas Eklund arbetade i regeringskansliet under 1980-talet, som rådgivare till Olof Palme och Kjell-Olof Feldt. Han har lett flera offentliga utredningar och suttit i Riksbanksfullmäktige. Författare till läroboken \"Vår ekonomi\", ett standardverk om svensk samhällsekonomi som kommit i ständigt nya upplagor sedan 1987. ", "article_category": "other"}
{"id": 19740, "headline": "Rektorerna måste ta ansvar", "summary": "De politiska ungdomsförbunden utestängs i dag från gymnasieskolor runt om i Stockholm av oro för att extremister kan dyka upp. Tanken är god men man utsätter demokratin för stora risker, skriver Jessica Rosencrantz, Muf, och Alexandra Völker, SSU.", "article": "Det är i dag inte ovanligt att de politiska ungdomsförbunden utestängs från gymnasieskolor runt om i Stockholm. Den stora anledningen är en oro för att Sverigedemokraterna och extremister kan dyka upp och i rättvisans namn kräva att få närvara vid sidan av de stora förbunden. Tanken är god, man vill värna demokratin. I själva verket utsätter man demokratin för stora risker. Den senaste World values survey-undersökningen (DN den 3 juni 2011) visade att hela 26 procent av svenska ungdomar mellan 18 och 29 år tyckte att det vore ”ganska eller mycket bra” om Sverige styrdes av en diktator. Denna föreställning är ett direkt hot mot demokratin. Demokratin kan aldrig tas för given, den måste vinnas för varje generation. Dagens unga möts av en enorm mängd desinformation och propaganda i ett ständigt tilltagande informationsflöde. Det är omöjligt för demokratins försvarare att agera som jämn motvikt mot alla påståenden som florerar på internet. Däremot är det fullt möjligt för demokratiska ungdomsförbund att möta ungdomar ansikte mot ansikte och prata. De politiska ungdomsförbunden har naturligtvis ett stort intresse av att vinna unga människors övertygelse för sin ideologi eller samhällssyn. Men det är också denna konkurrens, med diskussion och argumentation, som väcker nyfikenhet, skapar engagemang och fungerar som en praktisk skola i demokrati. Varje år genomför de politiska ungdomsförbunden tillsammans hundratusentals sådana kampanjer och samtal med unga människor. Detta är en viktig del i att värna den svenska demokratin och skapa demokratiskt engagemang. Inför detta demokratiska arbete har varje rektor ett val: att hjälpa eller att stjälpa. Vi har full förståelse för att rektorer och lärare oroar sig för extremister och aktiviteter som stör ordningen på skolan. Men vi vädjar om långsiktighet och ett klarsynt ansvar för demokratin. Utan partier och ungdomsförbund som möter människor i deras vardag blir demokratin försvagad och extremismen breder ut sig. Det är inte tillräckligt att bara i undervisningen förmedla kunskap om demokratiska värden – det krävs mer. Inte heller räcker det att, som vissa skolor gör, hänvisa till en enda dag under året då de politiska partierna är välkomna. Demokratin vinns inte över en natt. Läroplanen är mycket tydlig med att skolan har ett brett demokratiuppdrag. I detta ingår, står det i läroplanen, att samverka med omvärlden och därtill har Skolverket klargjort att de politiska ungdomsorganisationerna är särskilt viktiga. När en ny skoltermin nu börjar är det dags för Stockholms rektorer att tänka om. Vi vädjar till rektorerna om mod och att se skolans viktiga del i demokratin. Förbud mot politiska ungdomsförbund på Stockholms gymnasieskolor kommer att lämna extremisternas propaganda oemotsagd. Och det enda som krävs för att ondskan ska segra är de goda krafternas passivitet. Det är något vi till ett mycket högt pris har lärt av historien. Jessica Rosencrantz, distriktsordförande Muf Stockholm Alexandra Völker, distriktsordförande SSU Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 19746, "headline": "Skrivandet förenar familjen", "summary": "Mohsen Nekomaneshs nya roman handlar om afghanska flyktingar i Iran, hans ursprungsland. Medan han skrev boken forskade hans dotter Sepideh om afghanska kvinnor i Iran. För tjugofem år sedan kom de båda till Sverige efter en dramatisk flykt.", "article": "Flykten från Irans huvudstad Teheran till den turkiska gränsen tog över tre dygn. När de passerade de höga bergspassen tog Mohsen ett fast tag med ena armen om ryttaren som satt framför honom. Med den andra höll han lika hårt om lilla dottern Sepideh. För varje steg hästen tog var Mohsen rädd att hon skulle glida ur hans grepp. Framför dem satt mamma Farzaneh med armarna om en annan ryttare. Rädslan och oron hos de två föräldrarna var påtaglig. Skulle de bli upptäckta och kanske avrättade? Till slut nådde familjen Turkiet och hamnade så småningom i Sverige. I dag, tjugofem år senare, har Mohsen Nekomanesh just gett ut sin andra roman. Den handlar om att afghanska flyktingar och immigranter behandlas som pestsmittade i hans forna hemland Iran. Medan han arbetade på boken forskade dottern Sepideh om afghanska kvinnors situation i Iran. Hon följde en grupp kvinnor för att se hur de levde, hur de försörjde sig och hur de klarade sig i ett land som egentligen inte vill veta av dem. Som ung student läste Mohsen, han är född 1957, marknadsekonomi på ett universitet i närheten av Teheran. Han protesterade mot shahen som styrde Iran med järnhand och drömde om ett liv i frihet där alla hade rätt att säga vad de tyckte och tänkte. Därför var han först oerhört glad efter den iranska revolutionen när ayatollah Khomeini kom till makten. Men snart märkte han att ett totalitärt system ersatts av ett annat, minst lika förkastligt. När han framförde sin tveksamhet och sitt tvivel vände sig kamraterna på universitetet emot honom. Strax efter att han inkallats för att göra militärtjänst 1980 utbröt kriget mellan Irak och Iran. Efter att en tid ha tjänstgjort precis bakom fronten flydde Mohsen hem till Teheran. Där gick han under jorden tillsammans med sin älskade Farzaneh. Vänner och släkt hjälpte dem att hålla sig undan. – Vi var båda kända för att ha varit politiskt engagerade, vi hade delat ut flygblad och gått på protestmöten. Vi ville dock inte lämna landet och vi lyckades hålla oss undan för polisen. Ingen vill mot sin vilja överge den plats där man bor och lever. En tid blev det politiska klimatet mildare i Iran. Mohsen kunde börja arbeta på kontoret på ett kycklingslakteri – fast fortfarande utan myndigheternas kännedom. – Där märkte jag hur de afghanska gästarbetarna utnyttjades. De hade usel lön och inga rättigheter alls. Då anade jag inte att mina erfarenheter från slakteriet skulle bli en viktig pusselbit i en roman. Dottern Sepideh föddes en höstdag 1984. Men det underjordiska livet hade tärt på mamma Farzanehs hälsa – och till slut förstod Mohsen att familjen måste lämna Teheran och Iran. Flykten över bergen mot Turkiet var farofylld – och under den sjuttiotvå timmar långa färden till fots och till häst vägrade han att släppa ettåriga Sepideh en millimeter bort från sin kropp. Efter att ha hamnat i Sverige lärde sig Mohsen och Farzaneh svenska. Han började arbeta som spärrvakt hos SL, och studerade samtidigt matematik och datakunskap på universitetet. Tio år efter sin flykt fick han arbete som lärare på gymnasiet i Nynäshamn och året därpå fick han en tjänst på Tumba gymnasium. Där har han varit kvar sedan dess. Under 1990-talet märkte Mohsen att inställningen till invandrare från Mellanöstern hårdnade i Sverige. Uppmärksamheten riktades mot en hederskultur där män kontrollerar sina flickors och hustrurs liv i detalj. Kvinnor förväntas ofta vara oskulder vid bröllopet och de får inte själva välja vem de ska gifta sig med. De som revolterar mot hedersförtrycket kan bli utsatta för våld och i extrema fall för så kallade hedersmord. – Visst har många män en dålig attityd mot kvinnor, det gäller både svenska män och iranska män. Men jag blev väldigt ledsen när svenskar med hög utbildning frågade hur jag behandlade min fru och min dotter. Det var sårande att människor hade den misstanken bara för att jag kommer från Iran. – Jag mådde dåligt av att ofta ställas till svars för en hederskultur som jag inte har något till övers för. Det kändes ibland som om folk dömde mig när jag berättade att jag kommer från Iran: ”Jaha, han är en sådan man ...”, tycktes folk tänka. Sepideh avbryter sin pappa. – När jag i tonåren berättade att mina föräldrar är från Iran tittade folk menande på mig. Som om de tänkte att jag var extremt hårt hållen, att jag inte fick träffa vem jag ville och att jag måste vara hemma tidigt varje kväll. I verkligheten hade jag det som de flesta av mina ”svenska” vänner. Efter gymnasiet läste Sepideh på universitetet. Hon har en magisterexamen i internationella relationer, men har också studerat genusfrågor. Ofta reflekterar hon över hur vi placerar människor i fack, och att vi på förhand har en bild av hur de ska vara och uppträda. Som att alla män från Mellanöstern är kvinnoförtryckare och alla kvinnor därifrån är undergivna offer. – Jag tycker att medierna har en stor del i att många män från Mellanöstern förknippas med hedersförtryck. Det finns jämställda män i Egypten, Tunisien och Iran, även om de ännu inte är lika många som här i Sverige. Samtidigt finns det många svenska män som förtrycker sina kvinnor och döttrar, till och med misshandlar dem. – Vi måste förmå att se att frågan är komplex och sluta att koppla samman människors handlingar med deras etniska ursprung. Mohsen tittar på sin dotter när hon berättar. Han säger att hon växte upp med svenska som sitt språk, medan han fick slita för att lära sig att kommunicera på ett nytt sätt. – Svenska och persiska är ganska olika. När jag skriver på persiska blir det mer poetiskt, säger han. Redan under studenttiden i Stockholm spirade drömmen om att skriva en roman. Men det dröjde innan Mohsen blev klar med ”Blek tillvaro”, den kom ut på persiska 2007 och på svenska två år senare. Boken handlar om Massoud, en flykting från Iran som sökt en ny framtid i Sverige. Här känner han sig missanpassad och glider till slut även ifrån sin fru och sina två barn. I höstas kom så Mohsens andra roman ”Från Herat till Teheran” ut. Än så länge finns den bara på persiska. I boken återvänder han till Iran och skildrar afghanska flyktingars situation i sitt forna hemland. – Afghanerna betraktas som andra klassens medborgare i Iran. Barnen får inte gå i skolan och de vuxna männen tvingas ofta acceptera tillfälliga arbeten med usla villkor. Ofta förekommer det ett strukturellt rasistiskt förtryck. De här människorna lever under miserabla förhållanden och situationen har inte förbättrats sedan jag lämnade Iran. Medan pappa Mohsen skrev på sin roman bestämde sig Sepideh för att skriva en magisteruppsats om de afghanska kvinnornas situation i Iran. – Kvinnorna passar ofta barn och äldre i iranska familjer. De städar, tvättar och lagar mat. I en mening har de en bättre situation än männen som får stå i gathörnen och vänta på att en arbetsgivare ska leja dem för ett dagsarbete. Så kom det sig att far och dotter skildrade samma fråga från två håll; en av dem skönlitterärt och den andra som forskare. – Jag tror att vi berikade varandras arbete – och så kom vi ännu närmare varandra, säger Mohsen och Sepideh. Fotnot. I dag beräknas över en miljon afghaner leva i Iran. Namn: Mohsen Nekomanesh.Ålder: Namn: Mohsen Nekomanesh. Ålder: 54 år. Bor: I Sollentuna norr om Stockholm. Yrke: Lärare i matematik och datakunskap på Tumba gymnasium. Familj: Hustrun Farzaneh , dottern Sepideh och sonen Sarmad. Aktuell: Med romanen ”Från Herat till Teheran” (som han hoppas snart blir översatt till svenska. Övrigt: Sitter med styrelsen för Svenska Afghanistan Kommittén i Stockholm. Namn: Sepideh Nekomanesh. Ålder: 27 år. Bor: I norra Stockholm. Yrke: Arbetar som politisk sekreterare på SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Familj: Pojkvännen Søren, mamma Farzaneh, pappa Mohsen och brodern Samrad. ", "article_category": "other"}
{"id": 19768, "headline": "Stockholms stad måste anställa fler med funktionsnedsättning", "summary": "Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning ökade i november med 9,4 procent jämfört med november 2010. Det är viktigt att vända denna utveckling. Under 2012, måste Stockholms stad vara en förebild gentemot näringslivet och anställa fler personer med funktionsnedsättning, skriver Ewa Samuelsson (KD), biträdande socialborgarråd med ansvar för tillgänglighets- och funktionshindersfrågor.", "article": "Arbetsförmedlingen har i dagarna presenterat statistik över arbetslösheten i Sverige under november månad. Statistiken redovisar hur arbetslösheten har förändrats jämfört med november 2010. Bland personer med funktionsnedsättning i Stockholms kommun är statistiken nedslående. Inom denna grupp är antalet öppet arbetslösa 1 915 (+9,4 procent jämfört med november 2010) och 3.179 deltar enligt statistiken i program med aktivitetsstöd (+8,5 procent). Det är viktigt att vända denna utveckling. Under 2012 måste Stockholms stad vara en förebild gentemot näringslivet och anställa fler personer med funktionsnedsättning. Möjlighet till arbete och egen försörjning är en av flera nyckelfaktorer för att personer med funktionsnedsättning ska erbjudas ett fritt, delaktigt och rikt liv. Med ett allt större utbud av tekniska hjälpmedel kombinerat med möjligheter att arbeta på distans och en övergång till ett tjänstesamhälle borde förutsättningarna vara bättre än någonsin för personer med funktionsnedsättning att etablera sig på arbetsmarknaden. Trots det är arbetslösheten inom denna grupp fortfarande stor, inte minst i Stockholm där den alltså har ökat under det senaste året, till skillnad från stora delar av övriga landet. I dagsläget är det de minsta företagen som tar störst ansvar för att anställa personer med funktionsnedsättning. Hälften av dem som får vanliga jobb från Samhall anställs av småföretag med färre än 20 anställda. Det är vanligt att dessa företag framhåller att det är positivt att anställa personer med funktionsnedsättning. Det ger inte bara en ökad mångfald på arbetsplatsen, personer med funktionsnedsättning stannar dessutom ofta länge på en och samma arbetsplats. Många stora företag talar om corporate social responsibility (CSR) och har som en följd av detta en stark miljöprofil eller ett engagemang i rättvis handel och utvecklingsfrågor. Detta är utmärkt. Dessvärre är det få stora företag som prioriterar ett liknande engagemang för att ge personer med funktionsnedsättning arbete. Stockholms stad ska vara en förebild och erbjuda fler praktikplatser och arbeten till personer med funktionsnedsättning. En förutsättning för att det ska vara möjligt är att arbetsplatserna anpassas och blir mer tillgängliga. Staden, dess nämnder och bolag bör bedriva ett nära samarbete med arbetsmarknadsförvaltningen som har kontakt med ett antal duktiga och kompetenta personer med funktionsnedsättning och som bara väntar på att få en chans på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsförvaltningen samarbetar med ett antal företag som tillsammans ska verka för att skapa karriärvägar för unga funktionshindrade. Ett utökat ansvar för jobbtorgen kan vara ett annat sätt för att få in fler personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Dessutom måste fler dagliga verksamheter (dagtidssysselsättning för personer som har en utvecklingsstörning, autism eller som fått en betydande och bestående hjärnskada) vara meningsfulla och leda till ett arbete. Det finns fler åtgärder som är värda att överväga. Till exempel att ställa krav på leverantörer av offentliga tjänster att i upphandlingar visa hur man arbetar med mångfald när det gäller personer med funktionsnedsättning. Det går att uppnå en förändring. Mycket handlar om vilja och attityd. Länspolismästare Carin Götblad har i flera år drivit arbetet om ökad mångfald inom polisen i Stockholms län. I ett samarbete med Samhall har cirka 17 personer erbjudits arbetsuppgifter vid myndigheten. För många har det lett till en fast anställning. Vi behöver fler liknande initiativ. Stockholms stad fastslår i budgeten för 2012 att staden ska anställa fler personer med funktionsnedsättning. Nu är det dags att gå från ord till handling. Det finns goda exempel som kan tjäna som inspiration. Ett exempel: Av 170 sommarjobbsplatser 2011 i Södermalms stadsdelsförvaltning gick 25 till personer med funktionsnedsättning (nästan 15 procent). På samma sätt som det ska vara en självklarhet att anställa såväl män som kvinnor, eller personer med olika etnisk bakgrund, måste kommuner, landsting, stat och privata företag inse att personer med funktionsnedsättningar är en resurs som kan tillföra nya perspektiv och kunskaper. Ewa Samuelsson (KD), biträdande socialborgarråd med ansvar för tillgänglighets- och funktionshinderfrågor. Gruppledare, Kristdemokraterna i Stockholms Stadshus. ", "article_category": "other"}
{"id": 19770, "headline": "Hundar lyder en bra kompis", "summary": "Lyhörd, fantasifull och en bra kompis. Så ska man vara om hunden ska göra som man säger. Det menar Nils-Rune Larsson, nordisk mästare i lydnad.", "article": "När Nils-Rune Larsson säger \"sitt\" så sätter sig Ingo. Han söker ständigt ögonkontakt med sin husse. Och husse behöver varken skälla eller ryta, det blir som han vill ändå. – Det gäller att skaffa sig ett språk med sin hund och att ha stor fantasi för att få hunden att förstå vad man vill. Nils-Rune Larsson har haft hund sedan 1983 och säger att han hade tur som snubblade över sin talang, den att lära hundar lyda. Han började tävla och märkte att han gillade att vinna. Med åren har han kammat hem titlar och medaljer. Tre gånger har han blivit svensk mästare i lydnad och två gånger nordisk. I helgen gästar Nils-Rune Larsson hundmässan i Göteborg där han ska prata om hur man får hunden dit man vill. Själv har han två bordercollier, Ingo och Dezz. Det är viktigt att låta hunden följa sin natur, menar Nils-Rune Larsson. Bordercollier, till exempel, är vallhundar och därför åker han regelbundet till en kompis som äger får så att Ingo och Dezz får valla loss. Nils-Rune Larssons ledarskap är inte särskilt auktoritärt. – Man ska bli kompis med hunden så att den tycker att man är värd att lyda. Var tydlig och konsekvent, särskilt Var tydlig och konsekvent, särskilt när hunden är valp. Mena det du säger, hundar är bra på att läsa av ansikten. Hunden är människans bästa vän, men du måste också vara hundens. Hundar förstår inte kommandon med automatik, skaffa ett eget språk med din hund. Uppmuntra och belöna. Mat är ett språk hundar förstår. (TT) Källa: Nils-Rune Larsson ", "article_category": "other"}
{"id": 19772, "headline": "”Därför måste Sveriges lärare ha 10.000 mer i månaden”", "summary": "Lön och status hänger ihop. Lärarnas låga löner hotar på sikt Sveriges konkurrenskraft. Nu måste de politiker i kommunerna som är vår motpart i löneförhandlingarna inse denna utmaning. Utan rejält höjd lön – ingen statushöjning av yrket. Och utan statushöjning fortsätter kommunerna att år efter år missa många av de mest begåvade unga som framtida lärare. Dessutom kommer många tusen duktiga lärare som varje dag gör stordåd i skolan att lämna yrket. I den här avtalsrörelsen krävs därför ett tydligt steg mot 10.000 kr mer per månad, skriver Eva-Lis Sirén.", "article": "Lärarförbundets viktigaste utgångspunkt inför förhandlingarna i årets avtalsrörelse är att lärarnas löner tätt hänger samman med Sveriges konkurrenskraft på sikt. Allt börjar med en bra lärare, det vet vi. I dag är det alltför få som vill bli en av dessa duktiga lärare. Yrkets status har urholkats under decennier. Och det är lönenivån som är huvudproblemet. Lärarförbundet kräver därför att lärarlönerna höjs med 10.000 kronor per månad. Detta är avgörande för att höja läraryrkets status. Den här avtalsrörelsen måste innebära ett tydligt steg på vägen. I en färsk, och tidigare opublicerad undersökning, sätter närmare hälften av svenska folket i arbetsför ålder – 46 procent – lärare som nummer ett på listan över de yrken som nu bör få löneökningar i den pågående avtalsrörelsen. Det finns en utbredd uppfattning bland svenska folket att lärarnas löner är på tok för låga. Det är samma människor som via sin skattsedel betalar lärarnas löner. Det är tydligt att de förstår att om lärarlönerna inte höjs vill unga människor inte bli lärare. Man ser att de skickliga lärarna riskerar att lämna yrket för en karriär där ett gott arbete premieras. Även i form av bra lön. Man inser också att svenska elever då kan hamna på efterkälken i det globala kunskapsrace som nu pågår. Har vi inte bra lärare, hjälper inte andra reformer på skolans område. Det måste landets kommunpolitiker - lärarnas motpart i de stundande löneförhandlingarna - inse. I doktorsavhandlingen ”Yrke, status & genus” konstaterar Ylva Ulfsdotter Eriksson, lektor vid Göteborgs universitet, att läraryrkets status har sjunkit jämfört med andra yrken sedan de första mätningarna gjordes i slutet av 1950-talet. I dag placerar sig de olika lärarkategorierna i mittfältet eller under när 2.000 svenskar rangordnar 100 olika yrken. I toppen finns bland annat ambassadör, läkare, advokat och pilot. Äldre tillmäter läraryrket högre status än vad yngre gör men alla – ung, gammal, kvinna eller man – tycker att lärare borde ha högre status än vad de har i dag. Den låga statusen syns också tydligt i det minskande trycket på lärarutbildningen. Höstterminen 2011 sökte 13.119 personer till lärarutbildning, en minskning med 18 procent jämfört med året innan. Det innebär endast 1,2 sökande per plats. Vid många utbildningar gapar platserna tomma. Det kan jämföras med utbildningen till högstatusyrket läkare, som har omkring 20 sökande per plats. Att så få unga människor i dag väljer lärarutbildningen är djupt allvarligt. Lärarförbundet har i en undersökning (2011) frågat föräldrar om deras syn på läraryrket. Bara 5 av 100 föräldrar svarade att de skulle rekommendera sina barn att i första hand välja läraryrket. Om föräldrarna själva får välja bland yrken som de helst rekommenderar sina barn väljer de civilingenjör, advokat, läkare, elektriker och snickare. 8 av 10 föräldrar tycker att läraryrkets status borde höjas. Fakta och attityder ger svart på vitt: läraryrkets låga status och orimligt låga löner avskräcker unga från läraryrket. Få ser det som ett framtidsyrke. Det gör att vi inte kan locka unga, skickliga människor till skolan. De som ska inspirera och utbilda morgondagens läkare, verkställande direktörer, socionomer och forskare. De unga ser ett yrke som både betalar sig dåligt och som är pressat. Man ser ett ohållbart lärarliv. Flera undersökningar bekräftar att lärare är bland de mest stressade på svensk arbetsmarknad. Om vi vill höja resultaten i skolan och locka de mest lämpade till yrket måste lärare sluta tvingas göra mer av allt och ges chans att prioritera undervisning och kvalitet. Avtalsrörelsen handlar om hur Sveriges framtida tillväxt ska skapas av en ny generation med nya idéer, god kunskap och ledarskap. Avtalsrörelsen handlar också om de tolv procent av niondeklassarna som i dag lämnar grundskolan med icke godkänt betyg i kärn-ämnena och utan behörighet till något av gymnasieskolans nationella program. Varje elev som inte når kunskapsmålen är ett misslyckande. Det innebär stora konsekvenser för den enskilde eleven som redan vid 15 års ålder riskerar att hamna utanför chansen till ett utvecklande arbete och framtida valmöjligheter. Om vi vill att eleverna ska ha rätt till de bästa lärarna krävs en statushöjning av läraryrket. Då krävs ett tydligt besked om att Sveriges kommuner är beredda att ge lärarna ett ordentligt lönelyft i denna avtalsrörelse. Det är nödvändigt för att läraryrket ska bli ett attraktivt förstahandsval för kommande generationer. I dag skiljer det minst 10.000 kronor i plånboken varje månad mellan den som väljer lärarbanan och yrken som systemvetare eller civilekonom – trots att utbildningarna är lika långa. Det är det här lönegapet som gör att statusen sjunker och allt färre vill bli lärare. Det är det som kan leda oss rakt in i en nationell lärarkris. Det är förstås viktigt att samhällets löneökningar ryms inom det samhällsekonomiskt rimliga. Nu har vi ett tydligt märke satt för avtalsrörelsen i det nyligen undertecknade industriavtalet. Lika avgörande för konkurrenskraften är möjligheten att locka unga till läraryrket och få skickliga lärare att stanna i yrket. Inom ramen för märket och samhällsekonomin är den obefintliga kön till läraryrket en av samhällets stora utmaningar. Det är ett problem för hela samhället att så få vill bli lärare. Det har även industrins parter själva konstaterat. Nu måste de politiker i kommunerna som är vår motpart i löneförhandlingarna inse denna utmaning. Utan rejält höjd lön – ingen statushöjning av yrket. Utan statushöjning fortsätter kommunerna att år efter år missa många av de mest begåvade unga som framtida lärare. Dessutom kommer de många tusen duktiga lärare som varje dag gör stordåd i skolan att lämna yrket. Och tusentals elever lämnas i sticket och fortsätter gå ut grundskolan utan nödvändiga kunskaper. I den här avtalsrörelsen krävs ett tydligt steg mot 10.000 kronor mer. Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 19774, "headline": "”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”", "summary": "Lön och status hänger ihop. Lärarnas låga löner hotar på sikt Sveriges konkurrenskraft. Nu måste de politiker i kommunerna som är vår motpart i löneförhandlingarna inse denna utmaning. Utan rejält höjd lön – ingen statushöjning av yrket. Och utan statushöjning fortsätter kommunerna att år efter år missa många av de mest begåvade unga som framtida lärare. Dessutom kommer många tusen duktiga lärare som varje dag gör stordåd i skolan att lämna yrket. I den här avtalsrörelsen krävs därför ett tydligt steg mot 10 000 kr mer per månad, skriver Eva-Lis Sirén.", "article": "Lärarförbundets viktigaste utgångspunkt inför förhandlingarna i årets avtalsrörelse är att lärarnas löner tätt hänger samman med Sveriges konkurrenskraft på sikt. Allt börjar med en bra lärare, det vet vi. I dag är det alltför få som vill bli en av dessa duktiga lärare. Yrkets status har urholkats under decennier. Och det är lönenivån som är huvudproblemet. Lärarförbundet kräver därför att lärarlönerna höjs med 10 000 kronor per månad. Detta är avgörande för att höja läraryrkets status. Den här avtalsrörelsen måste innebära ett tydligt steg på vägen. I en färsk, och tidigare opublicerad undersökning, sätter närmare hälften av svenska folket i arbetsför ålder – 46 procent – lärare som nummer ett på listan över de yrken som nu bör få löneökningar i den pågående avtalsrörelsen. Det finns en utbredd uppfattning bland svenska folket att lärarnas löner är på tok för låga. Det är samma människor som via sin skattsedel betalar lärarnas löner. Det är tydligt att de förstår att om lärarlönerna inte höjs vill unga människor inte bli lärare. Man ser att de skickliga lärarna riskerar att lämna yrket för en karriär där ett gott arbete premieras. Även i form av bra lön. Man inser också att svenska elever då kan hamna på efterkälken i det globala kunskapsrace som nu pågår. Har vi inte bra lärare, hjälper inte andra reformer på skolans område. Det måste landets kommunpolitiker - lärarnas motpart i de stundande löneförhandlingarna - inse. I doktorsavhandlingen ”Yrke, status & genus” konstaterar Ylva Ulfsdotter Eriksson, lektor vid Göteborgs universitet, att läraryrkets status har sjunkit jämfört med andra yrken sedan de första mätningarna gjordes i slutet av 1950-talet. I dag placerar sig de olika lärarkategorierna i mittfältet eller under när 2 000 svenskar rangordnar 100 olika yrken. I toppen finns bland annat ambassadör, läkare, advokat och pilot. Äldre tillmäter läraryrket högre status än vad yngre gör men alla – ung, gammal, kvinna eller man – tycker att lärare borde ha högre status än vad de har i dag. Den låga statusen syns också tydligt i det minskande trycket på lärarutbildningen. Höstterminen 2011 sökte 13 119 personer till lärarutbildning, en minskning med 18 procent jämfört med året innan. Det innebär endast 1,2 sökande per plats. Vid många utbildningar gapar platserna tomma. Det kan jämföras med utbildningen till högstatusyrket läkare, som har omkring 20 sökande per plats. Att så få unga människor i dag väljer lärarutbildningen är djupt allvarligt. Lärarförbundet har i en undersökning (2011) frågat föräldrar om deras syn på läraryrket. Bara 5 av 100 föräldrar svarade att de skulle rekommendera sina barn att i första hand välja läraryrket. Om föräldrarna själva får välja bland yrken som de helst rekommenderar sina barn väljer de civilingenjör, advokat, läkare, elektriker och snickare. 8 av 10 föräldrar tycker att läraryrkets status borde höjas. Fakta och attityder ger svart på vitt: läraryrkets låga status och orimligt låga löner avskräcker unga från läraryrket. Få ser det som ett framtidsyrke. Det gör att vi inte kan locka unga, skickliga människor till skolan. De som ska inspirera och utbilda morgondagens läkare, verkställande direktörer, socionomer och forskare. De unga ser ett yrke som både betalar sig dåligt och som är pressat. Man ser ett ohållbart lärarliv. Flera undersökningar bekräftar att lärare är bland de mest stressade på svensk arbetsmarknad. Om vi vill höja resultaten i skolan och locka de mest lämpade till yrket måste lärare sluta tvingas göra mer av allt och ges chans att prioritera undervisning och kvalitet. Avtalsrörelsen handlar om hur Sveriges framtida tillväxt ska skapas av en ny generation med nya idéer, god kunskap och ledarskap. Avtalsrörelsen handlar också om de tolv procent av niondeklassarna som i dag lämnar grundskolan med icke godkänt betyg i kärn-ämnena och utan behörighet till något av gymnasieskolans nationella program. Varje elev som inte når kunskapsmålen är ett misslyckande. Det innebär stora konsekvenser för den enskilde eleven som redan vid 15 års ålder riskerar att hamna utanför chansen till ett utvecklande arbete och framtida valmöjligheter. Om vi vill att eleverna ska ha rätt till de bästa lärarna krävs en statushöjning av läraryrket. Då krävs ett tydligt besked om att Sveriges kommuner är beredda att ge lärarna ett ordentligt lönelyft i denna avtalsrörelse. Det är nödvändigt för att läraryrket ska bli ett attraktivt förstahandsval för kommande generationer. I dag skiljer det minst 10 000 kronor i plånboken varje månad mellan den som väljer lärarbanan och yrken som systemvetare eller civilekonom – trots att utbildningarna är lika långa. Det är det här lönegapet som gör att statusen sjunker och allt färre vill bli lärare. Det är det som kan leda oss rakt in i en nationell lärarkris. Det är förstås viktigt att samhällets löneökningar ryms inom det samhällsekonomiskt rimliga. Nu har vi ett tydligt märke satt för avtalsrörelsen i det nyligen undertecknade industriavtalet. Lika avgörande för konkurrenskraften är möjligheten att locka unga till läraryrket och få skickliga lärare att stanna i yrket. Inom ramen för märket och samhällsekonomin är den obefintliga kön till läraryrket en av samhällets stora utmaningar. Det är ett problem för hela samhället att så få vill bli lärare. Det har även industrins parter själva konstaterat. Nu måste de politiker i kommunerna som är vår motpart i löneförhandlingarna inse denna utmaning. Utan rejält höjd lön – ingen statushöjning av yrket. Utan statushöjning fortsätter kommunerna att år efter år missa många av de mest begåvade unga som framtida lärare. Dessutom kommer de många tusen duktiga lärare som varje dag gör stordåd i skolan att lämna yrket. Och tusentals elever lämnas i sticket och fortsätter gå ut grundskolan utan nödvändiga kunskaper. I den här avtalsrörelsen krävs ett tydligt steg mot 10 000 kronor mer. Nu inleds avtalsrörelsen för lärarna. Lärarförbundets viktigaste utgångspunkt är att lärarnas löner hänger samman med Sveriges konkurrenskraft på sikt. Det avgörande är att höja lärarnas status. Därför kräver Lärarförbundet att lärarlönerna höjs med 10 000 kr per månad. I en färsk undersökning sätter närmare hälften av svenska folket lärarna som nummer ett på listan över de yrken som nu bör få löneökningar. Lärarnas låga status märks också på det minskande trycket på intagningarna till lärarutbildningen. Det är ett problem för hela samhället att så få vill bli lärare. Nu måste politikerna inse att utan rejält höjda löner kommer ännu fler elever att gå ut grundskolan utan nödvändiga kunskaper ", "article_category": "other"}
{"id": 19775, "headline": "Stockholms omvandling kräver beslutsamhet - och sorgearbete", "summary": "Städer planeras inte för de som bor här nu, utan för dem som kommer att flytta in. Förändringen av Stockholm kommer att kräva både belutsamhet och sorgearbete, skriver Alexander Ståhle. Ett exempel är Slussen. Det finns de som har upplevt Slussen före 1935, ett vackert torg i kajplan, som säger att de sörjer dagens betongspagetti. Det ger perspektiv. Hur kan man påstå att Stockholms stadsbild är perfekt som den är just nu, när den aldrig har sett ut så här någonsin tidigare?", "article": "Att förlora en gammal nära vän gör ont. Det kräver ett sorgearbete som måste få ta tid och plats. Som en gammal bil som tjänat ut och som det är fullständigt omoraliskt att köra omkring i för både miljö och andras säkerhet. Även om beslutet att köra den på skroten är rätt så skär det i hjärtat. Denna kamp mellan känsla och förnuft, eller med filosofen Sören Kierkegaards termer, mellan det estetiska och det etiska, är något som städer i förändring ständigt måste arbeta med. Om inte medborgare, beslutsfattare och planerare inser att förändring kräver både beslutsamhet och sorgearbete riskerar det att bli en stad med fula ärr där tilliten tillslut urholkas. Vi står i dag inför ett antal avgörande och - för många - ångestfyllda beslut som kommer att förvandla Stockholm från något som dagens Stockholmare känner och älskar till något annat som är för framtidens Stockholmare. För det paradoxala med städer är att de inte planeras för dem som bor här just nu utan för dem som kommer att flytta in. Det hus du bor i, gatan och trädet utanför ditt fönster har inte alltid funnits. Under historien har hus lagts vid hus, gator vid gator, parker vid parker och alla prognoser pekar på att så kommer det att fortgå under överskådlig tid. Frågan är då hur man kan påstå att Stockholms stadsbild är fullständigt perfekt exakt som den är just nu när den aldrig har sett ut så här någonsin tidigare? Vi bor i en mycket attraktiv och vacker stad. Men hur kan vi ta oss rätten att hindra andra från att flytta hit, när vi alla är inflyttare? Mitt första exempel handlar om den förtätning som pågår och som med all sannolikhet kommer att eskalera. När Stockholms översiktsplan säger att innerstaden av sociala, ekonomiska och miljömässiga skäl ska växa utanför tullarna betyder det att våra politiker och Stadsbyggnadskontoret vill att förorter som Årsta och Liljeholmen ska bli mycket tätare, kanske dubbelt så täta. Detta kommer ha stor påverkan på livsmiljön här. Den kommer att förvandlas och det kommer att vara jobbigt för dem som tycker att allt är bra som det är. Det kommer först inte spela någon roll för dem att deras barn och vänner får bostad eller att deras utbud av service, handel, restauranger och parker kommer att öka. Det är krossad kärlek och sorg. Det motstånd som väcks, den så kallade Not-In-My-Backyard-effekten, är också del av ett högst rimligt sorgearbete. Men, vad är det vi sörjer när den flerhundraåriga tv-eken sågas ned? Är det ett uppriktigt engagemang, därför att staden håller på att förvanskas för framtida generationer? Alla ekar på Djurgården är planterade och kommer att dö någon gång, och nya träd kan planteras igen. Precis som almarna i Kungsträdgården. Men Almstriden var en symbolisk strid som blev slutet på rivningen av Klara. Den tidens beslutsfattare med Hjalmar Mehr i spetsen var övertygade om att det nya Hötorgscity var för framtiden men fick till slut inse att de var fel ute. Det blev en för stor sorg och den stadsmiljö som växte fram var kall, storskalig och lade bilarna ovan jord och människorna under jord. Sedan dess har mycket skett på och kring Sergels torg. Känslorna är i dag blandade och nu har Stadsmuseet satt högsta kulturklassning på miljön. Ett stadsmuseum som kanske starkast drivit sorgearbetet efter Klararivningen. Mot denna bakgrund kan man förstå att det nya Waterfront building bredvid Stadshuset är förvirrande. Är det en fortsättning på Klara eller ett nytt samtida landmärke? Beslutet är taget och huset står där som en början på en ny front mot vattnet. Fast nu hejdar sig politiken och vill inte bygga högt längre. Men, i konsekvensens namn är det väl ändå för sent? Tegelbacken kan väl knappast betraktas som en fullbordad stadsbild eller en värdefull kulturmiljö som den ser ut nu? Waterfrontprojektet visar att den mest sargade plats i staden kan väcka de starkaste känslor, som borde mana till förbättring men i stället har lett till handlingsförlamning. Beslutsångest har man dock inte när det gäller nya spårvagnslinjer. Dessa ska fram till varje pris. Bilar ut och spårvagnar in är ju fullt rimligt, men fotgängarnas utrymme på Citys huvudgator kan inte minska, inte i hjärtat av ”Promenadstaden”, inte när stadens nya framkomlighetsstrategi säger att gående skall ha allra högsta prioritet. Detta för mig in på mitt sista exempel, Slussen. Det är, vågar jag påstå, det kanske känsligaste och mest motsägelsefulla projekt som Stockholmarna någonsin har upplevt. Projektstart var i praktiken Foster-Bergs samrådsförslag 2010 med en framflyttad stadsfront, en kajterminal, ett vattentorg och två broar som skulle göra Slussen till en mer levande stadsmiljö. I (medveten) brist på program och arkitektur för byggnaderna handlade debatten istället om vad som skulle tas bort för utsiktens skull. I utställningsförslaget avlägsnades följaktligen flera byggnader, en gångbro samt en bussterminal som flyttades in i Katarinaberget. Men, är det inte något mystiskt med detta utsiktsargument? Är verkligen de som har hävdat att nya byggnader blir ”en mur” verkligen intresserade av utsiktsmöjligheterna? Skulle vi riva vackra viktiga byggnader som stadshuset eller stadsmuseet för att få bättre utsikt? De analyser som genomförts av Foster-Bergs Slussenförslag visar att mängden utsiktsplatser och stråk blir mycket fler än i dag. Utsikten förändras, men förbättras, det behöver ingen vara orolig för. Däremot är det högst mänskligt att sörja förändringen. En högröstad opinion har menat att det bästa vore att rusta upp Slussen. Och det är klart att tanken på att vår gamla vän från 1935 måste gå ur tiden, smärtar. Men vi har här en otidsenlig miljö byggd i samma teknokratiska anda som Hötorgscity som enligt alla analyser visat sig ha få värden för stadslivet i dag. Det är en otrygg trafiklabyrint med bilar ovanpå och människor under. Foster-Bergs förslag må ha brister givna av platsens oerhört komplexa förutsättningar men de är långt ifrån dagens Slussen. Förslagets bro är bred men den ger paradoxalt nog marginal till att i framtiden ge bilkörfält över till gående och cyklister. Bevarandeivrarna har ett retoriskt problem då de klagar på trafikdominansen i förslaget samtidigt som de hävdar 1935 års bilkarusell eller Kulturslussen. Att den franska arkitektgurun Le Corbusier, som ville riva hela Gamla stan, hyllade klöverbladet 1935 borde väl ändå ge en tankeställare. Det finns de som har upplevt Slussen före 1935, ett vackert stenlagt torg i kajplan, som säger att de sörjer dagens betongspagetti. Det ger perspektiv. I alla tider har städer varit platser för möten mellan människor, kultur och innovation. Det kan inte finnas en bättre utgångspunkt för stadens utveckling. Här framstår översiktsplanens vision ”Promenadstaden” och den nya framkomlighetsstrategin som framsynt och tillräckligt konkret för att kvalitetssäkra förorternas förtätning, Citys utbyggnad och Slussen som ”mötesplats i världsklass”. För människor och inte för bilar. Alexander Ståhle, landskapsarkitekt, doktor i stadsbyggnad och Slussenprojektets stadslivskonsult ", "article_category": "other"}
{"id": 19787, "headline": "”Republikanerna försvårar för minoriteterna att rösta”", "summary": "Republikansk strategi. Obamas seger 2008 byggde främst på ett ökat valdeltagande bland svarta, spansktalande, unga och förstagångsväljare. Detta har inte lämnat republikanerna någon ro. Motstrategin är att mobilisera de vita kärnväljarna och samtidigt göra det svårare för minoriteter och fattiga att utnyttja sin rösträtt. Ett dussintal republikanskt styrda delstater har infört nya röstningsregler för att minimera dessa gruppers valdeltagande. Frågor om hudfärg och etnisk bakgrund kommer därför garanterat att åter göra sig påminda i årets amerikanska presidentval, skriver Erik Åsard.", "article": "I dag inleds den långa raden av primärval i USA. Först ut är delstaten Iowa, där allt ljus riktas mot republikanerna (alla vet redan vem som blir demokraternas presidentkandidat). Det är ett alltmer enhetligt och högerorienterat parti som nu möter väljarna. Tendensen har varit tydlig inte bara i de tv-debatter som hållits under hösten utan även i den övergripande strategi som republikanerna knäsatte efter valförlusten 2008. Presidentvalet 2008 var remarkabelt inte bara för utfallet utan också för att så många röstade. Över 131 miljoner, motsvarande nära 62 procent av de röstberättigade, gick till vallokalerna – det högsta valdeltagandet sedan 1968. Aldrig tidigare har så många väljare med minoritetsbakgrund deltagit i ett amerikanskt presidentval. Barack Obamas seger byggde främst på ett ökat valdeltagande bland de svarta och stora framgångar bland de spansktalande, unga och förstagångsväljarna. Att han skulle vinna stort bland de svarta (95 procent) och unga (66 procent) var ingen överraskning. Notabelt är att Obama även utklassade republikanen John McCain bland de två snabbast växande minoritetsgrupperna i USA – 67 procent av de spansktalande röstade på Obama liksom 62 procent av väljare med asiatisk bakgrund. Obamas triumf har inte lämnat republikanerna någon ro. Deras motstrategi blev att satsa på en mobilisering av de vita kärnväljarna i akt och mening att återvinna kongressen 2010 och presidentposten 2012. Det lyckades bra i kongressvalet 2010 då 62 procent av de vita väljarna (exklusive de spansktalande) röstade på republikanerna, vilket hjälpte dem att återta majoriteten i representanthuset. Partiet drog också fördel av att valdeltagandet kraftigt minskade bland minoriteterna, vilket vanligen är fallet i ett mellanårsval. Det var inte givet att republikanerna skulle gå in för en helvit röstmaximeringsstrategi. Inflytelserika röster inom partiet som William Kristol, Grover Norquist och Karl Rove varnade för att en strategi som har udden riktad mot immigranter och minoriteter på sikt kan leda till flera smärtsamma valförluster. Demografen Joel Kotkin uppskattar att USA:s befolkning år 2050 kommer att uppgå till minst 400 miljoner, en ökning med 100 miljoner jämfört med i dag. Merparten av ökningen beräknas bestå av olika minoritetsgrupper, framför allt asiater och spansktalande. Att göra sig till ovän med dessa ansenliga grupper är ett säkert sätt att skjuta sig själv i foten, förmanade kritikerna. Till ingen nytta – den invandrarkritiska falangen, ivrigt påhejad av Tea Party-rörelsen och konservativa evangelikaner, har i dag en stark ställning inom partiet och ser kongressvalet 2010 som en modell för framtiden. Den republikanska strategin inför årets presidentval går ut på att fortsatt mobilisera den vita befolkningsgruppen och samtidigt göra det svårare för minoriteter och fattiga att utnyttja sin rösträtt. Strategin visar sig dels i en vida spridd immigrationskritik bland republikanska politiker och gräsrötter, särskilt mot så kallade illegala immigranter, dels i en rad nya regler i olika delstater som begränsar möjligheterna att rösta. När Texasguvernören Rick Perry gav sig in i leken i höstas tog han snabbt ledningen i nomineringsstriden. Men Perrys öde beseglades troligen då han i en tv-debatt försvarade användningen av skattemedel för att bekosta utbildningen för barn till illegala immigranter. Uttalandet möttes av burop från publiken och hans opinionssiffror störtdök. I kongressen är motståndet starkt mot en reformering av immigrationspolitiken och även republikaner som tidigare stödde en reform (som till exempel John McCain) har tvingats byta åsikt för att kunna bli omvalda. Efter 2010 års kongressval har vidare ett drygt dussintal republikanskt styrda delstater infört nya regler i syfte att minimera minoriteternas valdeltagande. Reglerna går ut på att korta perioden för förtidsröstning, göra det svårare för väljare att registrera sig och kräva att de skaffar sig statligt utfärdade identitetskort. Tidigare har det normalt räckt med att visa körkort, bank- eller pensionshandlingar för att styrka sin identitet i vallokalen (USA har ingen central myndighet som automatiskt skickar ut röstkort inför valen). I Florida har delstatsförsamlingen antagit en lag som förbjuder röstning på söndagen före valet, traditionellt en dag som de svarta brukar utnyttja efter kyrkobesöken för att gå och rösta. I Texas godtas som av en händelse vapenlicenser som ID-handling medan studenternas ID-kort inte duger. En annan händelse som ser ut som en tanke är att i merparten av de delstater som infört begränsningar av rösträttsreglerna var utgången mycket jämn 2008. Hit hör, förutom Florida, Missouri, North Carolina, Ohio, Pennsylvania, och Wisconsin. En studie vid New York University Law School uppskattar att de nya reglerna kommer att försvåra eller omöjliggöra för cirka fem miljoner väljare att rösta, varav många minoritetsväljare. Republikanerna menar att åtgärderna är nödvändiga för att minska möjligheterna till röstfusk. Men det är ett skenargument eftersom röstfusk numera sällan förekommer. Det verkliga skälet artikulerades en gång av Paul Weyrich, en av den republikanska högerns portalfigurer som inför valet 1980 yttrade: ”Jag vill inte att alla ska gå och rösta. Våra vinstchanser ökar ärligt talat om valdeltagandet minskar.” Med andra ord: eftersom minoriteter, unga och fattiga tenderar att rösta demokratiskt gäller det att sätta upp hinder för deras valdeltagande. Det är en historiens ironi att republikanerna en gång bildades för att bekämpa slaveriet medan demokraterna länge försvarade diskrimineringen av de svarta, inklusive metoder för att förhindra deras möjligheter att rösta. Det var republikanen Abraham Lincoln som avskaffade slaveriet och partiet hade betydande stöd bland afroamerikanerna ända fram till 1950-talet. Men efter att demokraterna gick i spetsen för införandet av nya medborgar- och rösträttslagar i mitten av 1960-talet svängde det, och i dag är rollerna mellan partierna ombytta. Justitieminister Eric Holder lovade nyligen att hans departement noggrant ska granska huruvida de nya reglerna är förenliga med 1965 års rösträttslag. Mycket av den fortsatta striden lär utspelas i domstolarna – något som garanterar att frågorna om hudfärg och etnisk bakgrund, vilka utgjorde ett brummande bakgrundsbrus 2008, kommer att göra sig påminda också under den valrörelse som nu på allvar börjar. Erik Åsard, professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap, Engelska institutionen, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19799, "headline": "”Utan skatt på konstgödsel riskerar vi mer gift i maten”", "summary": "Naturskyddsföreningen: Vi uppmanar regeringen att riva upp beslutet om att avskaffa skatten på konstgödsel. Den giftiga tungmetallen kadmium är en oönskad förorening i konstgödsel och finns i dag i livsmedel som vi varken ska eller kan låta bli att äta. Därför är det väsentligt att förhindra spridningen av kadmium. När regeringen nu vid årsskiftet tar bort den miljöstyrande skatten på konstgödsel ökar risken för att kadmium hamnar i vår mat. Ett av argumenten för att slopa skatten är att den hämmar svenska lantbrukares konkurrenskraft. Men om de på grund av skatten använder mindre konstgödsel och svenskodlad mat därför innehåller lägre halter av kadmium är ju det en stor konkurrensfördel, skriver Svante Axelsson och Emelie Hansson.", "article": "Regeringens beslut att vid årsskiftet ta bort skatten på konstgödsel kommer att öka risken för att det cancerframkallande ämnet kadmium hamnar i vår mat. I skatten på konstgödsel ingår två olika punktskatter – på kväve och på kadmium. Båda dessa ämnen har en negativ påverkan på miljön. Kväve orsakar övergödning och utsläpp av växthusgaser, kadmium kan ge allvarliga störningar på människor, djur och natur. Jordbruksministern Eskil Erlandsson verkar ha drivit förslaget att avskaffa skatten på kadmium utan att departementet gjort en analys av konsekvenserna i ett bredare miljö- och hälsoperspektiv. Kadmium är en oönskad förorening som går att ta bort från konstgödningen och det var därför det infördes en miljöstyrande skatt på kadmium i konstgödsel 1994. Skatten betalas av den som tillverkar eller för in konstgödseln till Sverige, och pengarna får jordbruksnäringen tillbaka genom stöd för att stimulera miljöförbättringar. Flera tunga remissinstanser är kritiska till att detta fungerande styrmedel nu tas bort utan analys av följdeffekterna. Kadmium är en giftig metall. Nyligen har EFSA (European Food Safety Authority) skärpt gränsvärdet för kadmium i maten avsevärt. Det högsta tolerabla veckointaget sänktes till 2,5 milligram kadmium per dag vilket innebär en tredjedel av det tidigare gränsvärdet. De nya gränserna betyder att 5 till 10 procent av Sveriges befolkning i dag får i sig för mycket av det cancerframkallade ämnet kadmium. Höga halter av kadmium i vår mat finns i djurens lever och njure och därför ger Livsmedelsverket i dag rådet att begränsa konsumtionen av sådana livsmedel. Men den största kadmiumkällan är livsmedel som utgör basen i en väl sammansatt kost och som vi konsumerar stora mängder av. 75–80 procent kommer från fiberhaltiga vegetabiliska livsmedel. Störst kadmiumintag sker via spannmålsprodukter, potatis, grönsaker och ris – näringsrika livsmedel som vi bör äta mer av. Det hjälper alltså inte bara med kostrådgivning. Kadmium finns i dag i nyttiga livsmedel som vi varken ska eller kan låta bli att äta. Därför är det väsentligt att förhindra spridningen av kadmium. Det är när växtnäringsämnet fosfor bryts i gruvor för att ingå i konstgödsel som en viss mängd kadmium kommer med som en förorening. På så vis sprids den oönskade tungmetallen på våra åkrar när konstgödsel används. Kadmium finns också naturligt i jorden och sprids även i miljön som en förorening vid förbränning av fossila bränslen och av sopor som innehåller kadmiumbatterier. Tillförsel av nytt kadmium via konstgödsel i kretsloppet ökar exponeringen vilket är hälsomässigt mycket problematisk. Det tillförda kadmiumet tas upp av grönsaker och andra växter där konstgödning spridits, vilket gör att vi konsumenter sedan får i oss kadmium när vi äter dessa livsmedel. Därför är vi nu många som ställer oss frågan hur det är möjligt att ett fungerande styrmedel för att minska det cancerframkallande ämnet kadmium tas bort utan att andra åtgärder sätts in för att minska exponeringen. Ansvaret för att minska risker med miljögifter har Kemikalieinspektionen, som i sitt remissvar är starkt kritisk till förslaget att ta bort skatten. Kemikalieinspektionen skriver att skatten varit effektiv och att den gör det olönsamt att använda fosforgödselmedel med stort kadmiuminnehåll. Även Sveriges lantbruksuniversitet ifrågasätter förslaget som riskerar att öka den giftiga tungmetallen på våra åkrar. I det svenska miljömålet Giftfri miljö, som beslutats av riksdagen, står att nyproducerade varor så långt det är möjligt ska vara fria från kadmium. Dessutom ska halterna av kadmium i mat vara så låga att de inte skadar hälsan. Kadmium är sedan länge dokumenterat hälsofarligt och kan bland annat orsaka cancer, njurskador och benskörhet. Kadmium tas upp av kroppen och lagras i njurarna och en för stor upplagring kan leda till att njurarnas funktion störs. Känsliga personer kan ha störd njurfunktion redan vid den vardagliga exponering som vi utsätts för genom maten. Kadmium som en gång bundits i njurarna frigörs väldigt långsamt. Halveringstiden är 10–30 år. Nyligen utförda studier, bland annat i Sverige, tyder på att det också kan finnas koppling mellan benskörhet och kadmiumintag vid den måttliga exponering som de flesta människor utsätts för. Vidare visar en svensk studie att långtidsexponering av kadmium genom kosten stör kroppens hormoner. Studien har också hittat ett samband med ökad livmodercancer. EU:s riskbedömning av kadmium kommer fram till att kadmium har en potentiellt mutagen effekt. Eftersom tungmetallen kadmium ingår som en förorening i den fosfor som finns i konstgödning är det viktigt att minska källan till exponeringen. Halterna av kadmium har minskat i gödningen och även försäljningen av konstgödsel har minskat, men från onödigt höga nivåer. Denna positiva trend riskerar nu att brytas. Förslaget om att ta bort skatten på kadmium i konstgödsel kom i regeringens budgetproposition och beslutades av riksdagen i december. Om beslutet träder i kraft vid årsskiftet så har Sverige förlorat ett viktigt och fungerande instrument för att begränsa mängden kadmium på åkern och i vår mat, anser vi. Ett av regeringens och LRF:s argument för att slopa skatten är att den hämmar svenska lantbrukares konkurrenskraft. Men om det är så att svenska lantbrukare på grund av skatten använder mindre handelsgödsel och att svenskodlad mat därför innehåller lägre halter av det cancerframkallande ämnet kadmium menar vi att detta är en mycket stor konkurrensfördel. Den borde svenska lantbrukare utnyttja mer i stället för att äventyra svenska barns hälsa genom att ta bort en fungerande miljöskatt. Därutöver går alla skatteintäkterna av kadmiumskatten tillbaka till jordbruksnäringen för utvecklingsinsatser med syfte att främja hållbara produktionsmetoder. För hälsoskadliga ämnen bör vi ha en god marginal mellan den faktiska nivån och den lägsta nivån som har konstaterats ge skadliga effekter. Den nya forskningen har visat att säkerhetsmarginalen för kadmium är liten eller obefintlig. Därför vill vi nu uppmana regeringen att riva upp beslutet om att avskaffa skatten på handelsgödsel. Svante Axelsson generalsekreterare Naturskyddsföreningen Emelie Hansson jordbrukshandläggare Naturskyddsföreningen Giftig tungmetall I det periodiska systemet tillhör tungmetallen kadmium samma grupp som zink och kvicksilver. Kadmium har ingen livsnödvändig funktion och i höga halter är metallen giftig för alla former av liv. Den är giftig genom att den binder till svavelföreningar och därigenom hämmar funktionen hos vissa enzymer. Den vanligaste upptagningsvägen är genom födan. Det är när tillförseln av kadmium är större än vad kroppen kan binda som till exempel cancer, njurskador och skelettdeformationer kan uppstå. ", "article_category": "other"}
{"id": 19806, "headline": "Mode för år 2010", "summary": "Trasiga jeans, bohochica Sienna Miller, paljettfodral och galna klackar. DN:s Modeexpert Karolina Skande tipsar om vad vi lämnar bakom oss från 2009, vad vi tar med oss in i det nya decenniet och vad som är helt nytt.", "article": "2009 var modeåret då klackarna var högre än någonsin, jeansen var trasiga och klänningarna paljettprydda. Det finns en hel del saker DN:s modeexpert Karolina Skande hoppas att vi lämnar i 2009. – Förhoppningsvis har vi fått nog av den rockchica stilen (inspirerad av Balmain) med trasiga jeans, nitar, läder och paljettfodral, det lämnar vi i 2009. I övrigt tror jag att de rent ut sagt galna klackarna har nått sin kulmen. Framöver kommer vi förhoppningsvis att se fler skor som det faktiskt går att gå i. Karolina Skande tror däremot att vi tar med oss det välskräddade och eleganta modet som vi fått en försmak på under 2009. – Lanvin gör det bäst av alla! En annan trend som bara blivit tydligare och tydligare de senaste säsongerna är fokuset på välarbetade detaljer. Modehusen sliter sig i håret för att komma på tekniskt avancerade lösningar som gör det svårare för kedjorna att hinna kopiera plaggen innan originalen ens har hunnit komma i butik, säger Karolina Skande. Hon tror även på en mjukare siluett. De stela rustningslika plaggen får ge vika för mjukare svepande silhuetter i en sofistikerad lager-på-lager-styling, till exempel Vandevorst. Helt nya trender för 2010 blir bland annat färgerna beige och hudfärgat som kommer att bli heta. – De kommer helt klart att dominera första halvåret av 2010. Celine visade även en ny typ av ren och modern minimalism som känns väldigt intressant, jag tror att det är startskottet till en ny övergripande stilestetik som vi kommer att få se mer utav. 2000-talets tio första år beskriver Karolina Skande som åren då Sienna Miller var stilikonen och volangkjolar, myntskärp och slitna boots var varenda fashionistas våta dröm. – Om jag bara ska nämna de två största övergripande trenderna under 2000-talet tio första år blir det helt klart det bohochica modet som regerade första delen av 2000-talet. Den andra delen av 2000-talet första årtionde dominerades av det rockchica och tuffa modet där läder, nitar och denim i en tuff, androgyn och nonchalant \"jag bryr mig inte\"-stil var hetast bland de trendinsatta. Stilikoner som Erin Wasson och Alice Dellal visade var skåpet skulle stå. Hon tycker att när det kommer till designers så var Chloé det absolut hetaste modehuset under de första fem åren medan Balmain helt klart gjorde djupast avtryck under den andra hälften av decenniet. – Prada, YSL och Balenciaga var märken som var jämnt populära unde hela årtiondet och vars inflytande man omöjligt kunde undgå. Det knäppaste modet under 2000-talet menar Karolina Skande är skorna som man knappt kan gå i. – Många trodde att Nina Ricci tog priset F/W 09 men sen kom Alexander McQueen och visade att det gick att göra skor som var om möjligt ännu mer ergonomiskt bizarra. Annars är det väl rätt sjukt att man kunde kränga jeans så trasiga att de nästan inte kunde definieras som ett klädesplagg för drygt 50.000 kr? säger Karolina Skande. Hon tror att fokus framöver inte kommer att handla om enskilda plagg utan mer om silhuetter, material och den övergripande estetiska känslan. – Att prata om \"it-plagg\" har börjat kännas ganska meningslös i den ombytliga värld som vi lever i just nu. Mode kommer framförallt, i alla fall om jag får bestämma, att handla om estetiska uttryck, hantverk och skönhet framför kortsiktig trendkonsumtion, säger Karolina Skande. Smink 2009/2010 2009 - ett år med gener och ekosmink \"Året vi förälskade oss i Dita-looken.\" Röda läppar väckte starka känslor. Svarta ögon à la Lisbeth Salander. 80-talets återkomst i 2009. Trender 2009/2010 Detta lämnar vi i 2009 Den rockchica stilen (inspirerad av Balmain) Trasiga jeans, nitar, läder och paljettfodral Galna klackar Detta tar vi med oss från 2009 Det välskräddade och eleganta modet, till exempel Lanvin Välarbetade detaljer Nytt för 2010 Skor som det faktiskt går att gå i En mjukare silhuett Sofistikerad lager-på-lager-styling, till exempel Vandevorst Färgerna beige och hudfärgat Mode 2009/2010 Mode för 2010 I trendigaste laget - 2009 års stilikoner Hur går det till när en stylist jobbar? Följ med Karolina Skande bakom kulisserna Hår 2009/2010 Hårvåren 2010 - Jean-Pierre Barda tipsa om nya hårmodet Rosett vad lätt! No more Bad Hair days! Jean-Pierre Barda ger sina bästa tips för dig som har en riktigt bad hair day ", "article_category": "other"}
{"id": 19808, "headline": "”Regeringens nya miljarder göder kommunbyråkrater”", "summary": "Ny Timbro-studie i dag avslöjar: I samtliga Sveriges 21 län har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas. Våra unika bearbetningar av SCB-data är inte någon uppmuntrande läsning för Sveriges skattebetalare. Bland yrkesgrupper med över 50.000 sysselsatta är administratörer i offentlig förvaltning den ojämförligt snabbast växande. Medan yrkesgrupper inom vård, skola och omsorg ökade sysselsättningen med 9 procent åren 2001–2007 växte antalet administratörer i kommuner och landsting under samma period med 29 procent. Det finns därför inga garantier för att de miljarder som regeringen sköljer över kommuner och landsting verkligen leder till ökad personaltäthet i välfärden, skriver Thomas Idergard och Johan Kreicbergs.", "article": "I den ekonomiska krisens kölvatten tillför staten nästa år 17 miljarder extra till kommuner och landsting, utöver ordinarie statsbidrag. Denna generositet sägs syfta till att värna verksamheten inom ”välfärdens kärna”, det vill säga vård, skola och omsorg. I dag presenterar Timbro ”Byråkratexplosionen – hur kommuner och landsting använder ökade resurser” – en ny granskning av verkligheten bakom retoriken, genom en studie av vilka personalgrupper som har prioriterats i den offentliga sektorns expansion hittills under 2000-talet. Våra helt unika bearbetningar av data från SCB är inte någon uppmuntrande läsning för Sveriges skattebetalare. Bland Sveriges största yrkesgrupper, med över 50.000 sysselsatta, är ”administratörer i offentlig förvaltning” den ojämförligt snabbast växande. Vi har utgått från den i debatten förhärskande föreställningen att personaltäthet inom välfärden är ett mått på hur politiken värdesätter dessa tjänster. Vi tar inte ställning till om detta alltid är en garant för kvalitet, tvärtom finns många analyser som ifrågasätter det. Men när skattehöjningar och extra statsbidrag nu motiveras med behovet att klara personaltätheten, har vi gått till empirin i form av tillgängliga data för åren 2001–2007 för att jämföra olika yrkesgruppers utveckling på svensk arbetsmarknad. Under dessa år växte skatteintäkterna och de generella statsbidragen till kommuner och landsting med över 30 procent i löpande priser. Faktum är att resurserna till den offentliga sektorn växte snabbare än tillväxten i hela ekonomin. Därmed har det funnits stora möjligheter att kraftigt öka personaltätheten inom vård, skola och omsorg. Men vilka yrkesgrupper var det som prioriterades? För att kunna besvara frågan har vi varit tvungna att ta hänsyn till att en del av de offentliga medlen har använts till att finansiera verksamheter som bedrivs av privata entreprenörer inom välfärdsområdet (genom till exempel skolpeng, vårdpeng, lou-upphandling och så vidare). Vi har därför specialstuderat de viktigaste yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg, och lagt ihop sysselsättningen i privat och offentlig sektor. Den totala sysselsättningen i dessa yrkesgrupper har ökat med 9 procent. För personalkategorin ”administratörer i offentlig förvaltning” var sysselsättningstillväxten i kommuner och landsting emellertid mer än tre gånger så stor – totalt 29 procents ökning (med de kommunala bolagen inräknade). I kommunerna ökade administratörerna mer än sex gånger så snabbt som den samlade sysselsättningsökningen i Sverige, medan byråkratexplosionen i landstingen ”bara” var mer än dubbelt så stor. Vi har vidare analyserat byråkratexplosionen regionalt i Sveriges 21 län och jämfört med tillväxten av personal inom vård, skola och omsorg. Då framgår att det inte finns något samband mellan ökningstakten av välfärds- och utbildningspersonal och antalet administratörer i kommuner och landsting. I samtliga län har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas. Men i ett län som Stockholm, där det skett en kraftig ökning av lärare och vårdpersonal, har ändå ökningen av administratörerna varit lägre än riksgenomsnittet. Eftersom Stockholmsregionen har en hög andel privata utförare i välfärden visar detta att det inte är konkurrens och kundvalssystem som driver fram ökningen av byråkrater i de centrala förvaltningarna. Gotlands och Västmanlands län skiljer ut sig åt andra hållet. Här har ökningen av kommun- och landstingsbyråkrater varit större än i Stockholm, och ungefär som riksgenomsnittet, samtidigt som de studerade personalgrupperna inom vård och utbildning har minskat under samma tidsperiod. Vi har även studerat hur befolkningsutvecklingen samvarierar med sysselsättningen. Analysen här visar, föga förvånande, att en sammanlagd ökning av länsinvånare i unga (0–18 år) och högre (över 74 år) åldrar samvarierar med tillväxten av personal inom vård, skola och omsorg. Ett motsvarande samband saknas dock helt när det gäller tillväxten av administratörer i kommuner och landsting. I många län har antalet äldre och yngre minskat under den studerade perioden utan att det gett ett minskat antal byråkrater. Tvärtom har administratörerna i dessa län ökat minst lika mycket som där behoven av välfärdstjänster har ökat. Kommuner och landsting tycks således kompensera det minskade behovet av lärare och vård- och omsorgspersonal genom att anställa fler byråkrater i förvaltningarna, för att på så sätt upprätthålla sysselsättningsnivån. Slutsatsen av denna, minst sagt, exceptionella utveckling är alltså att det inte finns några garantier för att ytterligare resurser till kommuner och landsting verkligen leder till den ökade personaltäthet i välfärden som varit argumenten bakom kraven på mer pengar. Det är anmärkningsvärt att regering och riksdag bidrar till ett ökat kommunalt utgiftstryck utan att vare sig ställa krav på pengarnas användning eller säkra efterlevnaden av dessa krav. Som ombud för landets alla skattebetalare, bör riksdagen snarast ge Riksrevisionen i uppdrag att också granska den kommunala verksamheten i det uttalade syftet att medverka till en god resursanvändning och en effektiv förvaltning även i kommuner och landsting. Dessutom finns goda skäl att överväga en avveckling av de generella bidragen till kommunsektorn och återinföra specialdestinerade statsbidrag till de lagstadgade verksamheterna, det vill säga i praktiken all skola, vård och omsorg. Till detta bör staten kräva tydlig efterhandsredovisning av hur pengarna använts liksom återbetalning om på förhand givna resultatvariabler – som till exempel kan vara balansmått mellan administrativa och verksamhetsrelaterade personalkategorier – inte kan uppvisas. I grunden måste skattemedel i den offentliga sektorn granskas lika hårt som bidrag till privata verksamheter. För att Saab över huvud taget skulle få statliga kreditgarantier behövde de tilltänkta nya ägarna presentera planer och kalkyler där varje kronas användning redovisades i detalj. Men när det gäller kommuner och landsting är politiker av alla färger beredda att skölja ut miljarder, utan några som helst krav på redovisning av hur pengarna används. Resultatet blir att 2000-talets byråkratexplosion med största sannolikhet bara fortsätter, nu gödd av nya, friska pengar. Thomas Idergard ansvarig för Timbros välfärdsprogram Johan Kreicbergs nationalekonom och författare till rapporten ”Byråkratexplosionen” (Timbro) Timbros nya studie Timbros nya studie bygger på en bearbetning av data från SCB. Den utvecklar en tidigare analys från IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) för åren 1996–2004. Fokus låg på tillväxt av personal i kommuner som fått extra tilldelning av generella statsbidrag i proportion till en befolkningsminskning om 2 procent eller mer. Slutsatsen var att där satsades pengarna på att expandera administrativ personal. Timbro och Johan Kreicbergs har nu studerat alla kommuner och landsting under perioden 2001–2007 och visar att samma utveckling skett i hela kommun- och landstingssektorn. ", "article_category": "other"}
{"id": 19809, "headline": "”Regeringens nya miljarder göder kommunbyråkrater”", "summary": "Ny Timbro-studie i dag avslöjar: I samtliga Sveriges 21 län har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas.Våra unika bearbetningar av SCB-data är inte någon uppmuntrande läsning för Sveriges skattebetalare. Bland yrkesgrupper med över 50 000 sysselsatta är administratörer i offentlig förvaltning den ojämförligt snabbast växande. Medan yrkesgrupper inom vård, skola och omsorg ökade sysselsättningen med 9 procent åren 2001–2007 växte antalet administratörer i kommuner och landsting under samma period med 29 procent. Det finns därför inga garantier för att de miljarder som regeringen sköljer över kommuner och landsting verkligen leder till ökad personaltäthet i välfärden, skriver Thomas Idergard och Johan Kreicbergs.", "article": "I den ekonomiska krisens kölvatten tillför staten nästa år 17 miljarder extra till kommuner och landsting, utöver ordinarie statsbidrag. Denna generositet sägs syfta till att värna verksamheten inom ”välfärdens kärna”, det vill säga vård, skola och omsorg. I dag presenterar Timbro ”Byråkratexplosionen – hur kommuner och landsting använder ökade resurser” – en ny granskning av verkligheten bakom retoriken, genom en studie av vilka personalgrupper som har prioriterats i den offentliga sektorns expansion hittills under 2000-talet. Våra helt unika bearbetningar av data från SCB är inte någon uppmuntrande läsning för Sveriges skattebetalare. Bland Sveriges största yrkesgrupper, med över 50 000 sysselsatta, är ”administratörer i offentlig förvaltning” den ojämförligt snabbast växande. Vi har utgått från den i debatten förhärskande föreställningen att personaltäthet inom välfärden är ett mått på hur politiken värdesätter dessa tjänster. Vi tar inte ställning till om detta alltid är en garant för kvalitet, tvärtom finns många analyser som ifrågasätter det. Men när skattehöjningar och extra statsbidrag nu motiveras med behovet att klara personaltätheten, har vi gått till empirin i form av tillgängliga data för åren 2001–2007 för att jämföra olika yrkesgruppers utveckling på svensk arbetsmarknad. Under dessa år växte skatteintäkterna och de generella statsbidragen till kommuner och landsting med över 30 procent i löpande priser. Faktum är att resurserna till den offentliga sektorn växte snabbare än tillväxten i hela ekonomin. Därmed har det funnits stora möjligheter att kraftigt öka personaltätheten inom vård, skola och omsorg. Men vilka yrkesgrupper var det som prioriterades? För att kunna besvara frågan har vi varit tvungna att ta hänsyn till att en del av de offentliga medlen har använts till att finansiera verksamheter som bedrivs av privata entreprenörer inom välfärdsområdet (genom till exempel skolpeng, vårdpeng, lou-upphandling och så vidare). Vi har därför specialstuderat de viktigaste yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg, och lagt ihop sysselsättningen i privat och offentlig sektor. Den totala sysselsättningen i dessa yrkesgrupper har ökat med 9 procent. För personalkategorin ”administratörer i offentlig förvaltning” var sysselsättningstillväxten i kommuner och landsting emellertid mer än tre gånger så stor – totalt 29 procents ökning (med de kommunala bolagen inräknade). I kommunerna ökade administratörerna mer än sex gånger så snabbt som den samlade sysselsättningsökningen i Sverige, medan byråkratexplosionen i landstingen ”bara” var mer än dubbelt så stor. Vi har vidare analyserat byråkratexplosionen regionalt i Sveriges 21 län och jämfört med tillväxten av personal inom vård, skola och omsorg. Då framgår att det inte finns något samband mellan ökningstakten av välfärds- och utbildningspersonal och antalet administratörer i kommuner och landsting. I samtliga län har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas. Men i ett län som Stockholm, där det skett en kraftig ökning av lärare och vårdpersonal, har ändå ökningen av administratörerna varit lägre än riksgenomsnittet. Eftersom Stockholmsregionen har en hög andel privata utförare i välfärden visar detta att det inte är konkurrens och kundvalssystem som driver fram ökningen av byråkrater i de centrala förvaltningarna. Gotlands och Västmanlands län skiljer ut sig åt andra hållet. Här har ökningen av kommun- och landstingsbyråkrater varit större än i Stockholm, och ungefär som riksgenomsnittet, samtidigt som de studerade personalgrupperna inom vård och utbildning har minskat under samma tidsperiod. Vi har även studerat hur befolkningsutvecklingen samvarierar med sysselsättningen. Analysen här visar, föga förvånande, att en sammanlagd ökning av länsinvånare i unga (0–18 år) och högre (över 74 år) åldrar samvarierar med tillväxten av personal inom vård, skola och omsorg. Ett motsvarande samband saknas dock helt när det gäller tillväxten av administratörer i kommuner och landsting. I många län har antalet äldre och yngre minskat under den studerade perioden utan att det gett ett minskat antal byråkrater. Tvärtom har administratörerna i dessa län ökat minst lika mycket som där behoven av välfärdstjänster har ökat. Kommuner och landsting tycks således kompensera det minskade behovet av lärare och vård- och omsorgspersonal genom att anställa fler byråkrater i förvaltningarna, för att på så sätt upprätthålla sysselsättningsnivån. Slutsatsen av denna, minst sagt, exceptionella utveckling är alltså att det inte finns några garantier för att ytterligare resurser till kommuner och landsting verkligen leder till den ökade personaltäthet i välfärden som varit argumenten bakom kraven på mer pengar. Det är anmärkningsvärt att regering och riksdag bidrar till ett ökat kommunalt utgiftstryck utan att vare sig ställa krav på pengarnas användning eller säkra efterlevnaden av dessa krav. Som ombud för landets alla skattebetalare, bör riksdagen snarast ge Riksrevisionen i uppdrag att också granska den kommunala verksamheten i det uttalade syftet att medverka till en god resursanvändning och en effektiv förvaltning även i kommuner och landsting. Dessutom finns goda skäl att överväga en avveckling av de generella bidragen till kommunsektorn och återinföra specialdestinerade statsbidrag till de lagstadgade verksamheterna, det vill säga i praktiken all skola, vård och omsorg. Till detta bör staten kräva tydlig efterhandsredovisning av hur pengarna använts liksom återbetalning om på förhand givna resultatvariabler – som till exempel kan vara balansmått mellan administrativa och verksamhetsrelaterade personalkategorier – inte kan uppvisas. I grunden måste skattemedel i den offentliga sektorn granskas lika hårt som bidrag till privata verksamheter. För att Saab över huvud taget skulle få statliga kreditgarantier behövde de tilltänkta nya ägarna presentera planer och kalkyler där varje kronas användning redovisades i detalj. Men när det gäller kommuner och landsting är politiker av alla färger beredda att skölja ut miljarder, utan några som helst krav på redovisning av hur pengarna används. Resultatet blir att 2000-talets byråkratexplosion med största sannolikhet bara fortsätter, nu gödd av nya, friska pengar. THOMAS IDERGARD ansvarig för Timbros välfärdsprogram JOHAN KREICBERGS nationalekonom och författare till rapporten ”Byråkratexplosionen” (Timbro) ", "article_category": "other"}
{"id": 19812, "headline": "”Hormoner räddar kvinnor från sjukdom och tidig död”", "summary": "Medicinsk expert: Att ökningen av kvinnors livslängd bromsats upp, beror på att de slutat ta hormoner efter larmrapporter om bröstcancer. När en larmrapport för sju år sedan kopplade ihop hormoner med ökning av bröstcancer och hjärt-kärlsjukdomar slutade många svenska kvinnor att ta hormoner. De hade använt de preparat som erbjuds i Sverige, som man vet ökar risken för bröstcancer. Nu har kvinnors förväntade ökning av livslängden bromsats upp till en takt som är lägre än någon gång under det senaste halvseklet. Hormoner som inte ökar bröstcancerrisken minskar risken för sjukdomar och för tidig död. 30 olika studier med sammanlagt 26.708 kvinnor visar detta. Med hormoner får kvinnor bättre livskvalitet och längre liv, skriver läkaren Carolina Kockum Lybeck.", "article": "Det rapporteras att bröstcancer hos kvinnor minskar och att det beror på att de nästan slutat ta hormoner. Det är nog helt riktigt. Förklaringar om att det kan bero på minskning av mammografikontroller har framförts, men det lär i så fall vara marginellt. Den stora amerikanska WHI-studiens (Women’s Health Initiative) uppföljning, med oförändrad mammografifrekvens, bekräftar att minskningen är reell och rimligtvis relaterad till att användningen av hormoner efter menopaus minskat kraftigt. Men vad är det för märkvärdigt med det? När den hastigt ihopskrivna larmrapporten från WHI-studien om ökning av bröstcancer och hjärt-kärlsjukdomar kom för sju år sedan slutade svenska kvinnor i stor utsträckning att ta hormoner. De hade använt de hormoner som erbjuds i Sverige, som man vet ökar risken för bröstcancer, och sedan slås det upp som ett slags nyhet att frekvensen av bröstcancer nu minskar. Vem är förvånad? I en del andra länder där kvinnor tagit hormoner som inte ger någon större ökning av bröstcancer (som de i Frankrike använda dydrogesteron och naturligt progesteron) ser man inte en lika kraftig minskning nu. Vad som däremot inte skrivits mycket om är att kvinnors förväntade ökning av livslängden plötsligt bromsats upp till en takt som är lägre än någon gång under det senaste halvseklet. Mäns förväntade livslängd fortsätter att öka, här ser man ingen inbromsning, tvärtom en ytterligare accelerering av ökningen. Den enda förklaring som framförs är skillnader i rökning och att kvinnor fått mer lungcancer. Det är en väldigt tunn förklaring. Det finns en alternativ orsak som inte ens nämnts – kvinnor har nästan slutat ta hormoner. Den totala risken för att dö minskade med 30 procent för de kvinnor som tog hormoner jämfört med dem som inte tog hormoner. Det visade redan den klassiska WHI-studiens femåriga uppföljning (29 procent för dem som tog enbart östrogen, 31 procent för dem som också tog ett gestagen, alltså gulkroppshormon, för att skydda livmodern mot cancer). Detta förutsatt att de börjat ta hormoner före 60 års ålder, vilket i det verkliga livet vanligen är fallet (medan medelåldern vid inkludering i WHI-studien var 63 år). Det är bara 3 procent av svenska kvinnor som dör i bröstcancer, och bara marginellt fler i lungcancer. Mångdubbelt fler, kring 40 procent, dör i hjärt-kärlsjukdomar. WHI-studiens forskare rapporterade 2006 att de kvinnor i studien som var under 60 år när de började ta östrogen hade 37 procent färre hjärtattacker än obehandlade kvinnor och att 45 procent färre behövt opereras för förträngda kransartärer i hjärtat. Året därpå rapporterades att kvinnor i samma åldersgrupp som tagit östrogen hade 61 procents minskad risk för förkalkade kranskärl i hjärtat. Tyvärr motverkade det till den ena gruppen givna gulkroppshormonet (medroxyprogesteronacetat, MPA; det ena av de två syntetiska gestagener som säljs i Sverige) de goda effekterna av östrogenet, vilket naturligt progesteron inte gör – det adderar till de goda effekterna. Inte desto mindre sjönk den totala dödligheten alltså kraftigt även i den WHI-grupp som fick kombinerade hormoner. Den stora amerikanska Nurses’ Health Study, där hormonbehandlingen var den ”normala”, med start vid klimakteriebesvär, visade att risken för hjärt-kärlsjukdom med enbart östrogen var minskad med 34 procent, men faktiskt också med 28 procent för kvinnor som tog kombinerad hormonbehandling med syntetiskt gulkroppshormon, som i Sverige. Man har de senaste åren visat i stora studier att man med hormonbehandling, alltså redan med samma slags hormoner som använts i Sverige, halverar risken för mag-tarm-cancer – som dödar fler kvinnor i Sverige än bröstcancer. Om man ger östrogenet via huden (plåster eller gel) är risken för grovtarmscancer nere på en tredjedel av obehandlade kvinnors. Alla studier har visat att risken för diabetes minskar med hormonbehandling i klimakteriet. Den senaste studien från Finland på nästan 8 500 kvinnor visar att risken sjönk ju längre tid kvinnan tog hormoner. Efter 2,5–5 års behandling var risken nere på 31 procent av obehandlade kvinnors risk för diabetes. Detta var fortfarande med huvudsakligen den typ av syntetiska gulkroppshormoner som ges i Sverige, som man ändå vet motverkar östrogenets goda effekter på blodsockersänkning och insulinkänslighet (naturligt progesteron motverkar däremot inte östrogenets goda egenskaper). WHI-studien visade att hormonbehandling motverkade benskörhet (osteoporos). Antalet brott på lårbenshalsen minskade med en tredjedel redan enligt den första rapporten om kvinnor som tagit kombinerad hormonbehandling, med östrogen och syntetiskt gulkroppshormon. Och höftfrakturer ökar dödligheten. Även den som klarar operationen och skrivs ut från sjukhuset har 20 procents ökad risk att dö under det närmaste året. Och osteoporosfrakturerna har tredubblats under de senaste åren, sedan kvinnor slutat använda hormoner. Att risken att dö är relaterad till hormoner framgår också av alla de studier som visar att ju senare en kvinna slutar att menstruera, desto längre tid lever hon. Siffrorna varierar mellan 1 och 3 procents lägre risk att dö för varje år senare som den naturliga menopausen inträffar. Detta tillstånd av hormonbrist kan man ju fördröja med utifrån tillförda hormoner, vilket många kvinnor gjorde – men flertalet slutade för sju år sedan. Det är många faktorer som kan påverka den totala sjukligheten. En hormonbehandling som påbörjas tidigt minskar enligt ett antal studier också demens och Parkinsons sjukdom, förbättrar reumatoid artrit, minskar antalet höftprotesoperationer för artros och minskar troligen risken för depression – de senaste åren har sett en kraftig ökning av antidepressiv medicinering hos menopauserade kvinnor. Men oavsett anledningarna är det ett faktum att hormonbehandling innebar en kraftig minskning av kvinnors totala risk att dö. En sammanställning av 30 olika studier med sammanlagt 26 708 kvinnor visade att kvinnor under 60 års ålder som tog hormonbehandling hade en risk att dö som bara var 61 procent av obehandlade kvinnors risk. Det är inte helt förvånande om detta nu börjar visa sig i statistiken som en stark uppbromsning av kvinnors förväntade ökning av återstående livslängd efter 65 års ålder, medan män fortsätter att accelerera sin ökning av förväntad återstående livslängd. Det är svårt att inte dra slutsatsen att kvinnor som avstår från hormoner avstår inte bara från en bättre livskvalitet utan också från ett längre liv. Carolina Kockum Lybeck med dr Carolina Kockum Lybeck Carolina Kockum Lybeck disputerade i medicinsk kemi på koagulationslaboratoriet på Karolinska sjukhuset. Där hade hon hand om blödarsjuka och antikoagulationsbehandling. Hon har arbetat på Columbia University i New York, som gastroenterolog i Sverige och Saudiarabien och som neurolog och geriatriker på Akademiska sjukhuset och på Löwenströmska. I Frankrike har hon varit konsult främst för osteoporosproblem, först på Clinique Ambroise Paré i Toulouse, och sedan ett och ett halvt år tillbaka på Clinique Champeau i Béziers. ", "article_category": "other"}
{"id": 19813, "headline": "”Det dök upp en svensk kille som värvade spelare till sin nystartade klubb i Sverige”", "summary": "Bruno Marinho från Brasilien spelar i Åtvidabergs FF som är med i nästa års allsvenska — vilket gläder många fotbollsnostalgiker. Men Sverige ser annorlunda ut i dag än under brukslagets guldår på 1970-talet. Välgöraren Facit är borta, förbundet kräver att hemmaarenan ska göras huligansäker och det finns gränser för vad en liten kommun mäktar med. BRUNO MARINHO ÅTVIDABERGS KOMMUN", "article": "I en fotbollsvärld som domineras av stjärnkult, feta sponsorkontrakt och mångmiljonvärvningar – när det inte handlar om läktarvåld – borde ett lag som Åtvidabergs FF inte kunna avancera till allsvenskan. Klubben omsatte den gångna säsongen 14 miljoner kronor, vilket var sjufalt mindre än allsvenska bottenlaget Hammarby. Hemmaarenan Kopparvallen, som trots framgångarna aldrig var riktigt fullsatt under spelåret, tar bara 7 800 åskådare och måste byggas om för stora pengar för att klara allsvensk standard. Några spektakulära värvningar blir det nog inte, utan Åtvidaberg får precis som i år lita till spelare som är hyfsat billiga i inköp och har modesta löner. Men trots alla förbehåll blir det ju allsvenskt spel för Åtvidaberg till våren. Medan större och resursstarkare klubbar som Hammarby och IFK Norrköping nästa år får nöja sig med superettan. Inne på Åtvidabergs FF:s kansli, som ligger inne på Kopparvallen, finns Janne Olsson. En Åtvidabergshjälte som tillhör den äldre generationen. Han var en ettrig högerback och en av dominanterna när Åtvidabergs FF vann allsvenskan två år i rad i början på 1970-talet. En tid som besökaren påminns om med stora svartvita bilder: landslagsstjärnor som Ralf Edström och Roland Sandberg med yviga polisonger och tajta kortbyxor spelande inför fullsatta läktare. Då bestod nästan halva landslaget av spelare från Åtvidaberg. Janne Olsson var själv landslagsman och spelade bland annat i VM-laget 1974. Men Janne är lite kluven till att prata om gamla tider, visar det sig. – Det är klart att det är härliga minnen för mig, men för klubben gäller det att se framåt och inte drömma sig tillbaka till det som var. Och jag tycker att det lag som gick upp i allsvenskan i år gjorde en större prestation än den vi åstadkom när vi vann allsvenskan. Vi hade trots allt ett storföretag i ryggen. Janne Olsson talar om Facit, kontorsmaskinstillverkaren som kraschade i början av 1970-talet, en chock som Åtvidaberg ännu inte riktigt har hämtat sig ifrån. Facit gav den tidens Åtvidabergsspelare jobb – ”alla arbetade väl inte så mycket, men jag fick en datautbildning som jag har haft stor nytta av”, säger Janne Olsson. År 1970 hade Facitkoncernen 14 000 anställda och dotterbolag i över hundra länder. Ett mönsterföretag med huvudkontor i idealsamhället Åtvidaberg. Men på några få år försvann nästan allt. De mekaniska räknesnurrorna och skrivmaskinerna konkurrerades ut av japansk elektronik. Facit såldes först till Electrolux, sedan till Ericsson, medan antalet anställda stadigt sjönk. Grunden som samhället – och fotbollslaget – vilat så tryggt på krackelerade. Klubben åkte ur allsvenskan, gjorde en kort återkomst i början av 1980-talet men sjönk sedan neråt i seriesystemet. I kommunalhuset, där besökaren möts av en skyltdocka klädd i Åtvidabergs klubbdräkt, sitter Lennart Haraldsson, s-märkt kommunalråd. Att han gläds åt föreningens framgång behöver vi inte ens fråga om: Östgöta-Correns löpsedel som skriker ut nyheten om Åtvidabergs allsvenska avancemang sitter uppnålad på väggen. Men kommunalrådet Haraldsson, som själv var Facitanställd en gång i tiden, är en luttrad man som sett befolkningsunderlaget i kommunen stadigt krympa. Han är också bekymrad över de säkerhetskrav som Fotbollförbundet ställer på arenorna. Det kommer att kosta minst fjorton miljoner kronor att bygga om Kopparvallen, en summa som delvis hamnar i knät på kommunen. – Det är jätteroligt att Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan efter alla dessa år, och vi ska göra allt vi kan för att dra nytta av det. Men det finns gränser för vad en liten kommun klarar av och hinner med i fråga om att anpassa arenorna. I en annan del av Åtvidaberg, i en etta med sovalkov i ett hyreshus på Källgatan, möter vi en långväga spelare som var med och såg till att Åtvidabergs dröm blev verklighet. Bruno Marinho är smärt och något under svensk medellängd men ser ändå stark och stadig ut. Det kan nog göra ont att möta honom på planen. Nu sitter 25-årige Bruno i Ikeasoffan tillsammans med hustrun Natalia och berättar om vad som för ett och ett halvt år sedan fick honom att lämna storstaden Pouso Alegre i den brasilianska delstaten Minas Gerais för att leva och bo i Åtvidaberg, vars centralort har 7 000 invånare och som ett av sina främsta lockbeten anger att det saknas trafikljus. Lägenheten är minutiöst välstädad och domineras av en platt-tv som är inställd på Eurosport. Förutom en orange bonad som föreställer fåglar i flykt är det kalt på väggarna. – Vi ska snart flytta till större, säger Bruno Marinho en smula ursäktande. Hans svenska ordförråd är begränsat. Ricardo Ribeiro, en brasilianare som bott nitton år i Sverige, får hjälpa till att tolka från portugisiska. – Jag fick inte förnyat kontrakt med mitt dåvarande lag, Independente de Umeira. Då dök det upp en svensk kille som värvade spelare till sin nystartade klubb i Sverige. Jag tänkte att det var ett bra sätt att få fart på karriären, berättar Bruno. Den svenske uppköparen heter Anders Ljunggren och klubben hette FC Norrköping. Affärsidén var att värva hyfsat billiga spelare utomlands och snabbt klättra genom seriesystemet. Därför fick Bruno Marinho, som delvis fostrats i fotbollslegenden Pelés klubb FC Santos, börja i östgötska gärdsgårdsserien, division sex, när han kom till Sverige inför säsongen 2008. Men ganska snart fick Åtvidabergs FF ögonen på Bruno som nu har ett tvåårskontrakt. Unga talangfulla fotbollsspelare är en av Brasiliens främsta exportprodukter till Europa. Alla blir inte fixstjärnor som Ronaldinho i Milan eller Real Madrids Kaká. Många harvar i ligor i länder som Moldavien, Island – eller Sverige. Bruno Marinho hoppas att hans entré i allsvenskan ska föra honom till större fotbollssammanhang ute i Europa. Han tillåter sig att drömma om framtiden: – Om tio år hoppas jag vara tillbaka i Brasilien. Då är jag nog inte aktiv spelare längre, men jag vill jobba med fotboll i någon form. Kanske som tränare. Och då har vi två barn, ett av varje sort, säger Bruno och ler mot Natalia. Ett orosmoln just nu är hans krånglande vänsteraxel som han tvingades operera när serien var slut. Rehabiliteringen kommer i värsta fall att pågå hela vintern. Ett annat problem är språket. Bruno har hittills fokuserat till hundra procent på fotbollen och inte riktigt haft tid eller ro att plugga svenska. Men hans hustru är bestämd på den punkten: — Vi måste lära oss språket så snabbt vi bara kan. Vi ska ju bo här i minst två år och jag vill ha möjligheten att jobba, säger Natalia som arbetade som revisorsassistent i Brasilien. De gifte sig den 10 december 2008 och i juli flyttade Natalia över till Sverige. – Jag hade inte berättat så mycket om Sverige, jag ville inte skrämma henne. Vädret är ju helt annorlunda här. Och sättet att umgås, säger Bruno och berättar med inlevelse om hur en churrasco, en grillfest, går till i Brasilien: – Det är inte bara att man träffas och äter. Man leker med barnen, kickar lite boll, dansar samba. Det kan pågå hela dagen, in på kvällen. Här i Sverige är det lite mer… affärsmässigt allting. – Det har väl gått ganska bra ändå, Bruno, säger Ricardo faderligt. Han är gift med svenska Lena. De försöker hjälpa Bruno och Natalia in i det svenska samhället. – Ja, det var sommar och varmt när Natalia kom, så chocken var ju inte så farlig ändå. Och på lite sikt ska vi väl få lite vänner, tänker jag, svarar Bruno och sneglar ut mot den blygråa vinterdagern. Det är dags för träning och Bruno promenerar snabbt och huttrande halvkilometern till samlingen vid Kopparvallen. Natalia vill komma ut litegrann och ska hämta Ricardos dotter på fritis. Ålder: 25 år. Bor: I en etta icentrala Åtvidaberg. Aktuell som:Inköpt fotbollsspelareavÅtvidabergs FFoch en av demsom fört lagettill allsvenskan. Familj: Jämnårigahustrun Natalia. Intressen: Umgås med Natalia, spela tv-spel, chatta med kompisar i Brasilien på datorn. Kommunslogan:”Läge förlycka”. Befolkning:11 543 personer. Kommunalskattnästa år:31,95. Aktuell som:fotbollsorten som nu lyckats ta sig tillbaka till allsvenskan. Antal McDonalds- restauranger: Ingen. Pris stor starköl (50 cl fl aska): 45:- på Pizzeria Victoria (men det var folköl som serverades). Placering på tidskriften Fokus kommunrankning av bästa kommun att bo i (av 290 kommuner): 203. ", "article_category": "other"}
{"id": 19831, "headline": "”Nedläggningen av Saab en vändning för Västsverige”", "summary": "Expert på entreprenörskap: De negativa effekterna blir begränsade. I stället kan det bli startskottet för nya företag och en kreativ omvandling av den svenska fordonsindustrin. På kort sikt innebär nedläggningen av Saab naturligtvis en besvärlig omställning för Trollhättan. Men på lite längre sikt skapas möjligheter för en avancerad och exportinriktad tjänstenäring som bygger på det gedigna teknikkunnandet i Saab. Likaså borde den betydande yrkesskickligheten hos de anställda kunna komma andra västsvenska verkstadsindustrier till del, inte minst Volvo. Omskolning och vidareutbildning kommer att vara nyckeln till en smidig omställning, men även företagsklimatet måste förbättras så att det blir lättare att anställa och avskeda personal, skriver Pontus Braunerhjelm.", "article": "Sverige får nöja sig med en personbilstillverkare. I fredags kom det trots allt inte oväntade beskedet att GM:s förhandlingar om en försäljning av Saab Automobile till sportbilstillverkaren Spyker brutit samman. Frågan är vad detta innebär för svensk fordonsindustri på lite sikt? Kommer övriga delar av det svenska fordonsklustret också att urholkas på kompetens och konkurrenskraft när Saab läggs ner och sannolikt också dra med sig ett antal underleverantörer? Kommer svensk personvagnstillverkning, liksom en gång varvsindustrin, att läggas ner i takt med att konkurrensen från de nya industriländerna ökar i den globala ekonomin? Detta är som bekant inte ett isolerat svenskt problem, överproduktionen och svag lönsamhet har präglat bilbranschen under lång tid. För den svenska fordonsindustrin som sådan är det rimligt att förvänta sig att de negativa effekterna blir begränsade. Personvagns- och lastvagnsproduktionen är inte så sammankopplad som ofta görs gällande i debatten. I stället kan detta vara startskottet för en omstrukturering av fordonsindustrin som känns igen från många andra industrier. De mer avancerade delarna lever vidare, som till exempel teknikutveckling och design. Sammansättning och andra mindre avancerade delar kommer att lokaliseras till andra länder. Nödvändigheten av att utveckling och forskning ska ligga nära produktionen i fordonsindustrin har minskat betydligt i takt med förbättrade globala kommunikations- och samordningsmöjligheter. På kort sikt kommer nerläggningen naturligtvis att innebära en besvärlig omställning för Trollhättan. På lite längre sikt skapas samtidigt möjligheter för framväxandet av en avancerad och exportinriktad tjänstenäring som bygger på det gedigna teknikkunnandet i Saab där tänkbara kunder finns både i Kina och i industriländerna. Likaså borde den betydande yrkesskickligheten hos de anställda kunna komma andra verkstadsindustrier – som till stora delar finns i västra Sverige – till del, inte minst Volvo. Saabs nedläggning kan på så sätt vara starten på en process av ”kreativ förstörelse” som dels innebär en ny fas i fordonsindustrins organisation, dels kan ge upphov till nya verksamheter. En sådan utveckling kräver dock en aktiv politik och frågan är vilken beredskap som finns för att bemöta den här typen av strukturella kriser. Traditionellt har Sverige parerat kriser med en försvagad krona, tidvis kombinerat med en aktiv industri- och arbetsmarknadspolitik. En fallande krona är dock inget bra medel för att bemöta strukturella kriser utan fördröjer snarast en nödvändig anpassning. Att på olika sätt subventionera branscher – jämför 1970-talets ”industriakut” – måste anses som uteslutet. Med all sannolikhet finns heller inget allmänt stöd för att staten ska äga och driva bilfabriker, det blir bara en kostsam affär för skattebetalarna. En strukturomvandling leder obevekligen till ökad arbetslöshet, åtminstone på kort sikt, vilket ökar statens utgifter på det området. Därför blir den absolut viktigaste åtgärden en arbetsmarknadspolitik som underlättar för friställd arbetskraft att snabbt förvärva kunskaper som innebär att de återigen blir anställningsbara. Som visas av krisen i början av 1990-talet är det en svår uppgift. Drygt en halv miljon människor blev av med sina arbeten, många lyckades aldrig komma tillbaka. I stället växte utanförskapet, människor definierades bort från arbetsmarknaden och arbetslöshetstalen hyfsades på det sättet till. Många mindre och medelstora företag och företagare som slogs ut under krisen reste sig dessutom aldrig efter konkurser och skulder. Omskolning och vidareutbildning kommer att vara nyckeln även denna gång till en smidig omställning av näringslivets struktur. För att säkra att utbildningsinsatser verkligen bidrar till att arbetskraften blir konkurrenskraftig bör utbildningsföretagen också konkurrensutsättas och deras kontrakt vara resultatbaserade. Ersättningen bör falla ut vid olika tidsintervall beroende på hur snabbt tidigare arbetslösa varaktigt återkommer till arbetsmarknaden. Inför kommande kriser bör också ett system med individuella kompetenskonton införas där det finns skatteincitament för arbetstagaren att spara för vidareutbildning. Den myndighet som i första hand berörs är Arbetsförmedlingen. Frågan är hur väl förberedd myndigheten är att hantera den typ av djupgående och branschspecifik omställning som Trollhätta nu står inför och som bottnar i en mer globaliserad ekonomi. Det räcker inte med snabbutbildade arbetsmarknadscoacher för att minska arbetslösheten, särskilt inte i orter som drabbas så hårt som Trollhättan. Men det räcker inte heller med en arbetsmarknadspolitik som ökar utbudet av välutbildad arbetskraft. Politiken måste kombineras med åtgärder som främjar nyföretagande och växande småföretag för att öka efterfrågan på arbetskraft. Det är inom de mindre och medelstora företagen som sysselsättningsökningarna skett sedan 1990-talets början. Det innebär att det regelverk som omgärdar arbetsmarknaden måste ändras så att det blir lättare att anställa och avskeda personal. Det måste kombineras med regler som gör att godtycke inte får förekomma, men kompetens måste vara vägledande för anställningstryggheten. Saknas kompetensen kan inga turordningsregler i världen rädda jobben, dessutom kommer företagens konkurrenskraft att urholkas. Det är också av central vikt att företagare snabbt kan få tillgång till riskkapital. Det bör ske i samverkan mellan offentliga och privata aktörer där incitamenten är tydliga för privata aktörer att kunna förvärva den offentliga ägarandelen – till exempel genom ett optionsförfarande. Riskkapitalavdrag för privata investerare bör genomföras utan dröjsmål. Nya vägar för att öka samverkan mellan universitet och särskilt de mindre företagen är en viktig del i att höja kompetens och konkurrenskraft. Likaså bör befintliga stöd vridas om mot marknadsstöd och export. En förväntad konsekvens av globaliseringen är en snabbare takt i strukturomvandlingen. Fler orter kommer att drabbas på motsvarande sätt som Trollhättan och det måste finnas en beredskap för detta. Men loppet är långt ifrån kört i fallet Trollhättan, andra orter – och länder – har med rätt politik kommit stärkta ur kriser. Strategin måste formas av lokala beslutsfattarna med stöd av nationella aktörer (Arbetsförmedlingen, Vinnova med flera) och en väl utformad nationell politik. Dagens politik för att möta kriser är utformade på 1990-talet – de problem vi nu står kan dock inte lösas med gårdagens politik. Åtgärderna måste sättas in där de gör störst verkan, hos friställda arbetstagare och för att förbättra företagsklimatet. Pontus Braunerhjelm vd för Entreprenörskapsforum professor KTH Entreprenörskapsforum Entreprenörskapsforum är en fristående stiftelse som bedriver forskning om entreprenörskap, innovationer och företagande för ekonomisk tillväxt och välstånd. Organisationen samarbetar med de ledande forskarna på området i Sverige och internationellt. Pontus Braunerhjelm är stiftelsens vd. Han var också under åren 2007–2009 kanslichef och huvudsekreterare i det så kallade Globaliseringsrådet. ", "article_category": "other"}
{"id": 19832, "headline": "”Nedläggningen av Saab en vändning för Västsverige”", "summary": "Expert på entreprenörskap: De negativa effekterna blir begränsade. I stället kan det bli startskottet för nya företag och en kreativ omvandling av den svenska fordonsindustrin.På kort sikt innebär nedläggningen av Saab naturligtvis en besvärlig omställning för Trollhättan. Men på lite längre sikt skapas möjligheter för en avancerad och exportinriktad tjänstenäring som bygger på det gedigna teknikkunnandet i Saab. Likaså borde den betydande yrkesskickligheten hos de anställda kunna komma andra västsvenska verkstadsindustrier till del, inte minst Volvo. Omskolning och vidareutbildning kommer att varanyckeln till en smidig omställning, men även företagsklimatet måste förbättras så att detblir lättare att anställa och avskeda personal, skriver Pontus Braunerhjelm.", "article": "Sverige får nöja sig med en personbilstillverkare. I fredags kom det trots allt inte oväntade beskedet att GM:s förhandlingar om en försäljning av Saab Automobile till sportbilstillverkaren Spyker brutit samman. Frågan är vad detta innebär för svensk fordonsindustri på lite sikt? Kommer övriga delar av det svenska fordonsklustret också att urholkas på kompetens och konkurrenskraft när Saab läggs ner och sannolikt också dra med sig ett antal underleverantörer? Kommer svensk personvagnstillverkning, liksom en gång varvsindustrin, att läggas ner i takt med att konkurrensen från de nya industriländerna ökar i den globala ekonomin? Detta är som bekant inte ett isolerat svenskt problem, överproduktionen och svag lönsamhet har präglat bilbranschen under lång tid. För den svenska fordonsindustrin som sådan är det rimligt att förvänta sig att de negativa effekterna blir begränsade. Personvagns- och lastvagnsproduktionen är inte så sammankopplad som ofta görs gällande i debatten. I stället kan detta vara startskottet för en omstrukturering av fordonsindustrin som känns igen från många andra industrier. De mer avancerade delarna lever vidare, som till exempel teknikutveckling och design. Sammansättning och andra mindre avancerade delar kommer att lokaliseras till andra länder. Nödvändigheten av att utveckling och forskning ska ligga nära produktionen i fordonsindustrin har minskat betydligt i takt med förbättrade globala kommunikations- och samordningsmöjligheter. På kort sikt kommer nerläggningen naturligtvis att innebära en besvärlig omställning för Trollhättan. På lite längre sikt skapas samtidigt möjligheter för framväxandet av en avancerad och exportinriktad tjänstenäring som bygger på det gedigna teknikkunnandet i Saab där tänkbara kunder finns både i Kina och i industriländerna. Likaså borde den betydande yrkesskickligheten hos de anställda kunna komma andra verkstadsindustrier – som till stora delar finns i västra Sverige – till del, inte minst Volvo. Saabs nedläggning kan på så sätt vara starten på en process av ”kreativ förstörelse” som dels innebär en ny fas i fordonsindustrins organisation, dels kan ge upphov till nya verksamheter. En sådan utveckling kräver dock en aktiv politik och frågan är vilken beredskap som finns för att bemöta den här typen av strukturella kriser. Traditionellt har Sverige parerat kriser med en försvagad krona, tidvis kombinerat med en aktiv industri- och arbetsmarknadspolitik. En fallande krona är dock inget bra medel för att bemöta strukturella kriser utan fördröjer snarast en nödvändig anpassning. Att på olika sätt subventionera branscher – jämför 1970-talets ”industriakut” – måste anses som uteslutet. Med all sannolikhet finns heller inget allmänt stöd för att staten ska äga och driva bilfabriker, det blir bara en kostsam affär för skattebetalarna. En strukturomvandling leder obevekligen till ökad arbetslöshet, åtminstone på kort sikt, vilket ökar statens utgifter på det området. Därför blir den absolut viktigaste åtgärden en arbetsmarknadspolitik som underlättar för friställd arbetskraft att snabbt förvärva kunskaper som innebär att de återigen blir anställningsbara. Som visas av krisen i början av 1990-talet är det en svår uppgift. Drygt en halv miljon människor blev av med sina arbeten, många lyckades aldrig komma tillbaka. I stället växte utanförskapet, människor definierades bort från arbetsmarknaden och arbetslöshetstalen hyfsades på det sättet till. Många mindre och medelstora företag och företagare som slogs ut under krisen reste sig dessutom aldrig efter konkurser och skulder. Omskolning och vidareutbildning kommer att vara nyckeln även denna gång till en smidig omställning av näringslivets struktur. För att säkra att utbildningsinsatser verkligen bidrar till att arbetskraften blir konkurrenskraftig bör utbildningsföretagen också konkurrensutsättas och deras kontrakt vara resultatbaserade. Ersättningen bör falla ut vid olika tidsintervall beroende på hur snabbt tidigare arbetslösa varaktigt återkommer till arbetsmarknaden. Inför kommande kriser bör också ett system med individuella kompetenskonton införas där det finns skatteincitament för arbetstagaren att spara för vidareutbildning. Den myndighet som i första hand berörs är Arbetsförmedlingen. Frågan är hur väl förberedd myndigheten är att hantera den typ av djupgående och branschspecifik omställning som Trollhätta nu står inför och som bottnar i en mer globaliserad ekonomi. Det räcker inte med snabbutbildade arbetsmarknadscoacher för att minska arbetslösheten, särskilt inte i orter som drabbas så hårt som Trollhättan. Men det räcker inte heller med en arbetsmarknadspolitik som ökar utbudet av välutbildad arbetskraft. Politiken måste kombineras med åtgärder som främjar nyföretagande och växande småföretag för att öka efterfrågan på arbetskraft. Det är inom de mindre och medelstora företagen som sysselsättningsökningarna skett sedan 1990-talets början. Det innebär att det regelverk som omgärdar arbetsmarknaden måste ändras så att det blir lättare att anställa och avskeda personal. Det måste kombineras med regler som gör att godtycke inte får förekomma, men kompetens måste vara vägledande för anställningstryggheten. Saknas kompetensen kan inga turordningsregler i världen rädda jobben, dessutom kommer företagens konkurrenskraft att urholkas. Det är också av central vikt att företagare snabbt kan få tillgång till riskkapital. Det bör ske i samverkan mellan offentliga och privata aktörer där incitamenten är tydliga för privata aktörer att kunna förvärva den offentliga ägarandelen – till exempel genom ett optionsförfarande. Riskkapitalavdrag för privata investerare bör genomföras utan dröjsmål. Nya vägar för att öka samverkan mellan universitet och särskilt de mindre företagen är en viktig del i att höja kompetens och konkurrenskraft. Likaså bör befintliga stöd vridas om mot marknadsstöd och export. En förväntad konsekvens av globaliseringen är en snabbare takt i strukturomvandlingen. Fler orter kommer att drabbas på motsvarande sätt som Trollhättan och det måste finnas en beredskap för detta. Men loppet är långt ifrån kört i fallet Trollhättan, andra orter – och länder – har med rätt politik kommit stärkta ur kriser. Strategin måste formas av lokala beslutsfattarna med stöd av nationella aktörer (Arbetsförmedlingen, Vinnova med flera) och en väl utformad nationell politik. Dagens politik för att möta kriser är utformade på 1990-talet – de problem vi nu står kan dock inte lösas med gårdagens politik. Åtgärderna måste sättas in där de gör störst verkan, hos friställda arbetstagare och för att förbättra företagsklimatet. Pontus Braunerhjelm vd för Entreprenörskapsforum professor KTH ", "article_category": "other"}
{"id": 19835, "headline": "”Klimatmötet i Köpenhamn ett monumentalt nederlag”", "summary": "Maria Wetterstrand: Det är dags för en klimatprogressiv allians som utgår från ambitioner och förändringsbenägenhet – inte nationsgränser. Efter Köpenhamn behövs nytänkande inom FN-systemet om hur klimatförhandlingarna bedrivs. Det behövs också starkare pådrivande krafter. Sverige bör ta initiativ till ett nytt samarbete mellan klimatprogressiva länder och andra aktörer från både nord och syd. En sådan allians skulle kunna införa bilaterala klimatskatter på flyg mellan länderna – pengar som kan användas till gemensamma klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Även miljöframsynta företag behöver en samarbetspartner på den politiska arenan. De länder som väljer att gå före kan inspirera andra. Klimatet har inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen, skriver Maria Wetterstrand.", "article": "Klimatmötet i Köpenhamn har inte klarat att ta ansvar för klimatfrågan åt mänskligheten. Inget konkret avtal med legal status finns på plats. Viktiga beslut skjuts på framtiden, vilket innebär fortsatt osäkerhet och risk för rejäl handlingsförlamning gällande klimatinsatser. Vi är många som förstått riskerna med att låta utsläppen av växthusgaser fortsätta öka. Det handlar om att vi spelar med hela länders möjligheter att existera i framtiden. Miljontals människor riskerar att förlora sina hem och sin försörjning. Världens BNP kan drabbas hårt i längden av den brist på handlingskraft som världens ledare visat. Det är inget annat än ett monumentalt nederlag för alla aktörer. Nu krävs det rannsakan och ett självkritiskt förhållningssätt för att inte även framtida förhandlingar ska förbli paralyserade av motsättningar. Det är lätt att känna hopplöshet och modlöshet i en situation som denna. Samtidigt är det inget alternativ att ge upp. Tvärtom. En dålig Köpenhamnsöverenskommelse ställer ännu högre krav på att vi som vill mer fortsätter att arbeta. Annars klarar vi inte att bromsa klimatförändringarna, vilket vore förödande för mänskligheten. För det första behövs nytänkande inom FN-systemet om hur klimatförhandlingarna bedrivs. För det andra behövs starkare pådrivande krafter. Sverige borde ta initativ till ett nytt internationellt samarbete mellan klimatprogressiva länder. Det ska vara en progressiv koalition som utgår från klimatambitioner och förändringsbenägenhet i stället för nationsgränser – en Alliance for progressive actors. Då kan vi bidra till att möta båda dessa utmaningar. Alliansen av progressiva aktörer ska inkludera länder i både nord och syd. Ju fler länder som kommer med, desto större kraft får organisationen. Vi i Sverige har goda möjligheter att ställa om, med ett starkt stöd från folket. Och vi är inte ensamma. Det finns i dag flera länder som är beredda att vara progressiva i klimatfrågan och ta sin del av det globala ansvaret, oberoende av om deras utsläpp är stora eller små. Maldivernas president har utlovat att hans land ska bli koldioxidneutralt till 2020, detta trots att hans nation står för mindre än en promille av de globala utsläppen. De nationer som väljer att stå utanför en progressiv samling gör ett tydligt klimatpolitiskt val. Vi måste lämna bakom oss förhandlingstaktiken att bara jämföra sig med andras ambitioner, något som Kina, USA och EU och många andra har ägnat sig åt. EU:s villkorande av sina egna utsläppsmål med andras agerande ger en signal att det går att förhandla med klimatet. Det finns i sådana här sammanhang en oro för att vara i frontlinjen. Den som går före riskerar att vara den som gör misstagen som andra sedan kan undvika. I en klimatprogressiv allians kan länder stötta varandra, utbyta erfarenheter om fungerande lösningar, samarbeta om utveckling av ny teknik och nya metoder för klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att den arbetar i nära dialog med forskarsamhället. En allians av klimatprogressiva länder kan samordna politiska styrmedel för att ge tydliga långsiktiga signaler till företag att det kommer att löna sig att agera i en viss riktning. Det skulle vara möjligt att införa bilaterala klimatskatter på flyg mellan de progressiva länderna och använda pengarna till gemensamma klimatinvesteringar i utvecklingsländer. På så vis kan effekten bli betydligt starkare än om varje land går ensamt. I dag finns det en rad olika grupper och undergrupper av länder i de internationella klimatförhandlingarna. G 77 samlar utvecklingsländerna och har flera undergrupper. Konflikter mellan rika och fattiga länder har gjort förhandlingarna i Köpenhamn svåra att genomföra. Mellan de rika länderna finns stora skillnader, liksom mellan olika grupper inom G 77. En allians av klimatprogressiva länder kan agera som en blocköverskridande grupp i klimatförhandlingarna och luckra upp låsningar. För att kunna lämna klimatdiplomatins skyttegravar krävs nytänkande och samling. Ett bra tillfälle att få i gång en klimatprogressiv allians vore inför de kommande klimatförhandlingarna i Bonn i juli nästa år. Då har länderna och aktörerna god tid på sig innan den stora förhandlingen vid COP 16 i Mexico City i december. I nästa klimatförhandling kan ett sådant väl strukturerat och uppbyggt samarbete bidra till ett bättre internationellt avtal. Utöver nationer är det viktigt att andra aktörer kan samarbeta under ett progressivt paraply. En ny organisation måste knyta till sig progressiva kommuner och regioner. I USA har många delstater antagit ambitiösare klimatmål än den federala nivån i frustration över den förda politiken. Arnold Schwarzenegger efterlyste i Köpenhamn ett globalt klimatmöte för städernas utmaningar. En klimatprogressiv allians av länder måste ha en bra dialog med de ideella organisationer som driver miljö- och utvecklingsfrågor. Den förtroendekris som uppstått mellan de politiska institutionerna och de icke regeringsanknutna rörelserna – så kallade NGO:s – under mötet i Köpenhamn kommer att ta ett tag att lösa. Folkrörelsernas röst måste få höras. Även klimatprogressiva företag behöver en samarbetspartner på den internationella politiska arenan. Politiken behöver ligga i frontlinjen så att miljöframsynta företag inte missgynnas av frikostiga utsläppsregler för andra. Genom en nära dialog med internationella företag med höga miljöambitioner kan politiken bli stöd för en positiv utveckling. Det finns en stark vilja på många håll inom företagsvärlden att ställa om och bli en del av lösningen. Företag som vill ta större ansvar ska känna sig trygga att politiken är på deras sida. Sammantaget ser vi en utveckling där institutioner på andra nivåer än den nationella samlas för att driva en ambitiösare klimatpolitik. Det handlar om att värja oss mot det största både miljömässiga och säkerhetspolitiska hot mänskligheten stått inför – klimatförändringarna. EU är ett exempel på hur samarbete kan lyfta ambitionerna, men det behövs ett samarbete som kan komma ännu längre. Det blir en viktig uppgift för en ny regering att agera för nytänkande även på den internationella arenan. När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet. Den som väljer att gå före inspirerar andra. Den som tvekar och håller sig i bakgrunden blir sällan en inspiratör. Oavsett om det handlar om företag, kommuner, enskilda människor eller länder. De länder som väljer att gå före kan inspirera andra länder att göra mer. Klimatet har helt enkelt inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen. Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet de Gröna Läs mer på DN.se Publicerat på DN Debatt om klimatfrågan i höst: 12/10: ”Så löser vi knäckfrågan inför Köpenhamnskonferensen”. Chefen för FN:s kommission för hållbar utveckling och Naturskyddsföreningens generalsekreterare. 3/11: ”Nu måste USA och Kina följa EU i klimatfrågan”. Statsminister Fredrik Reinfeldt. 16/11: ”Köpenhamnsmötet kan alltjämt bli en milstolpe”. Miljöminister Andreas Carlgren. 5/12: ”Nu måste världens ledare leva upp till klimatlöftena”. Danmarks minister för miljökonferensen. 7/12: ”FN:s framtidsscenarier för klimatet är rena fantasier”. Energiexperten Kjell Aleklett. 14/12: ”Jordens smältande isar måste räddas redan nu”. Norges utrikesminister. 16/12: ”Extrema oväder hänger inte ihop med ett varmare klimat”. Kungliga Vetenskapsakademiens klimatdokument. 18/12: ”De länder som släpper ut mest bör bilda ett eget forum”. Gröna liberala samhällsdebattörer. ", "article_category": "other"}
{"id": 19838, "headline": "Han delar Italiens folk - och världen förundras", "summary": "Han är omstridd – och skadad efter attacken i veckan som gick. Men i Italien ses Silvio Berlusconi som en symbol för framgång – en förnyare som håller sina vallöften.", "article": "Det är en bandagerad men stärkt Berlusconi som nu lämnat sjukhuset i Milano efter attacken i söndags, då han blev skadad i ansiktet av en man som kastade en stenskulptur på honom. Berlusconi spelar rollen som martyr. ”Om det som har hänt mig kan leda till en lugnare och mer ärlig politisk diskussion så har detta lidande inte varit meningslöst”, hette det i en kommuniké i torsdags, då premiärministern påpekade att han kommer att fortsätta med en rad reformer ”i frihetens namn” som anspelar på hans parti Popolo della libertà (Frihetens folk). Mannen som i olika omgångar styrt Italien i 15 år delar också landet. Hans stöd har växt. Berlusconi har efter valet i fjol en rekordstor majoritet i parlamentet, tack vare en specialkonstruerad vallag. Oppositionen är blek, där demokraternas nye ledare, den 59-årige Pier Luigi Bersani, alltmer framstår som en sorgsen sanktbernhardshund. Det är i stället den före detta domaren Antonio Di Pietro, ledare för Rättvisepartiet Italia dei valori, som ensam för fram en ganska frän kritik och anklagar Berlusconi för maktmissbruk: skräddarsydda lagar för att blockera de rättegångar där han står åtalad och förtroendeomröstningar i parlamentet som vingklipper den demokratiska debatten. En betydande del av italienarna ser på med bestörtning och skäms över Berlusconis utspel. Ena dagen anklagar han landets president och författningsdomstolen för att vara kommunister, nästa säger han att landets domare vill störta honom och starta vad Berlusconi till och med kallat för inbördeskrig. Utanför parlamentet växer hos en liten grupp italienare hat och avsky. En bomb hittades i veckan på det ansedda Bocconiuniversitetet i Milano. Av okänd anledning exploderade den inte, men bomben innehöll två kilo dynamit och hade en avancerad timer som oroar. Man kan fråga sig om Italien står inför en repris av 70-talets många bombattentat. Italien är ett ungt land och förtroendet för staten är lågt. Ord som intressekonflikt (mellan politikern och företagaren Berlusconi) väger inte tungt när italienaren skall välja parti. Inte heller att premiärministerns namn nämns både i korruptions- och maffiamål. Tvärtom ses han av många småföretagare som ett föredöme och en förnyare när det gäller att förenkla landets byråkrati. Med sin energi, optimism och vita skådespelarleende har han växt till en symbol för framgång, och dessutom vunnit mycket med sitt fotbollslag Milan. Viktigare segrar när man också skall styra ett land finns inte. När italienarna går till valurnanser många till sin egennytta. Berlusconi är en konkret politiker som håller sina vallöften. Han slopade fastighetsskatten och har på rekordtid låtit bygga nya bostäder i regionen Abruzzerna som drabbades av en svår jordbävning i våras. Skattesanering ”scudo fiscale”, där illegala pengar utomlands blir vita genom att skattesmitare betalar 5 procent i sanktion har slagit rekord under hösten: På tre månader har över 800 miljarder kronor kommit in landet, det är 5 procent av Italiens BNP. I regionen Kampanien lär vänstern få svårt att vinna regionalvalet i mars. Här höll Berlusconi sitt löfte som nyvald premiärminister att sopbergen som under ett år täckt Neapels gator skulle vara borta på sex veckor. Det fixade han med militärer. Ännu har vi inte sett något undersökande reportage om vart soporna har tagit vägen. Sanningen är att merparten ligger på åkrar som förvandlats till provisoriska omlastningsstationer stora som tio fotbollsplaner i väntan på slutlig förbränning. loewe@tin.it ", "article_category": "other"}
{"id": 19839, "headline": "”Klimatmötet i Köpenhamn ett monumentalt nederlag”", "summary": "Maria Wetterstrand: Det är dags för en klimatprogressiv allians som utgår från ambitioner och förändringsbenägenhet – inte nationsgränser.Efter Köpenhamn behövs nytänkande inom FN-systemet om hur klimatförhandlingarna bedrivs. Det behövs också starkare pådrivande krafter. Sverige bör ta initiativ till ett nytt samarbete mellan klimatprogressiva länder och andra aktörer från både nord och syd. En sådan allians skulle kunna införa bilaterala klimatskatter på flyg mellan länderna – pengar som kan användas till gemensamma klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Även miljöframsynta företag behöver en samarbetspartner på den politiska arenan. De länder som väljer att gå före kan inspirera andra. Klimatet har inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen, skriver Maria Wetterstrand.", "article": "Klimatmötet i Köpenhamn har inte klarat att ta ansvar för klimatfrågan åt mänskligheten. Inget konkret avtal med legal status finns på plats. Viktiga beslut skjuts på framtiden, vilket innebär fortsatt osäkerhet och risk för rejäl handlingsförlamning gällande klimatinsatser. Vi är många som förstått riskerna med att låta utsläppen av växthusgaser fortsätta öka. Det handlar om att vi spelar med hela länders möjligheter att existera i framtiden. Miljontals människor riskerar att förlora sina hem och sin försörjning. Världens BNP kan drabbas hårt i längden av den brist på handlingskraft som världens ledare visat. Det är inget annat än ett monumentalt nederlag för alla aktörer. Nu krävs det rannsakan och ett självkritiskt förhållningssätt för att inte även framtida förhandlingar ska förbli paralyserade av motsättningar. Det är lätt att känna hopplöshet och modlöshet i en situation som denna. Samtidigt är det inget alternativ att ge upp. Tvärtom. En dålig Köpenhamnsöverenskommelse ställer ännu högre krav på att vi som vill mer fortsätter att arbeta. Annars klarar vi inte att bromsa klimatförändringarna, vilket vore förödande för mänskligheten. För det första behövs nytänkande inom FN-systemet om hur klimatförhandlingarna bedrivs. För det andra behövs starkare pådrivande krafter. Sverige borde ta initativ till ett nytt internationellt samarbete mellan klimatprogressiva länder. Det ska vara en progressiv koalition som utgår från klimatambitioner och förändringsbenägenhet i stället för nationsgränser – en Alliance for progressive actors. Då kan vi bidra till att möta båda dessa utmaningar. Alliansen av progressiva aktörer ska inkludera länder i både nord och syd. Ju fler länder som kommer med, desto större kraft får organisationen. Vi i Sverige har goda möjligheter att ställa om, med ett starkt stöd från folket. Och vi är inte ensamma. Det finns i dag flera länder som är beredda att vara progressiva i klimatfrågan och ta sin del av det globala ansvaret, oberoende av om deras utsläpp är stora eller små. Maldivernas president har utlovat att hans land ska bli koldioxidneutralt till 2020, detta trots att hans nation står för mindre än en promille av de globala utsläppen. De nationer som väljer att stå utanför en progressiv samling gör ett tydligt klimatpolitiskt val. Vi måste lämna bakom oss förhandlingstaktiken att bara jämföra sig med andras ambitioner, något som Kina, USA och EU och många andra har ägnat sig åt. EU:s villkorande av sina egna utsläppsmål med andras agerande ger en signal att det går att förhandla med klimatet. Det finns i sådana här sammanhang en oro för att vara i frontlinjen. Den som går före riskerar att vara den som gör misstagen som andra sedan kan undvika. I en klimatprogressiv allians kan länder stötta varandra, utbyta erfarenheter om fungerande lösningar, samarbeta om utveckling av ny teknik och nya metoder för klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att den arbetar i nära dialog med forskarsamhället. En allians av klimatprogressiva länder kan samordna politiska styrmedel för att ge tydliga långsiktiga signaler till företag att det kommer att löna sig att agera i en viss riktning. Det skulle vara möjligt att införa bilaterala klimatskatter på flyg mellan de progressiva länderna och använda pengarna till gemensamma klimatinvesteringar i utvecklingsländer. På så vis kan effekten bli betydligt starkare än om varje land går ensamt. I dag finns det en rad olika grupper och undergrupper av länder i de internationella klimatförhandlingarna. G 77 samlar utvecklingsländerna och har flera undergrupper. Konflikter mellan rika och fattiga länder har gjort förhandlingarna i Köpenhamn svåra att genomföra. Mellan de rika länderna finns stora skillnader, liksom mellan olika grupper inom G 77. En allians av klimatprogressiva länder kan agera som en blocköverskridande grupp i klimatförhandlingarna och luckra upp låsningar. För att kunna lämna klimatdiplomatins skyttegravar krävs nytänkande och samling. Ett bra tillfälle att få i gång en klimatprogressiv allians vore inför de kommande klimatförhandlingarna i Bonn i juli nästa år. Då har länderna och aktörerna god tid på sig innan den stora förhandlingen vid COP 16 i Mexico City i december. I nästa klimatförhandling kan ett sådant väl strukturerat och uppbyggt samarbete bidra till ett bättre internationellt avtal. Utöver nationer är det viktigt att andra aktörer kan samarbeta under ett progressivt paraply. En ny organisation måste knyta till sig progressiva kommuner och regioner. I USA har många delstater antagit ambitiösare klimatmål än den federala nivån i frustration över den förda politiken. Arnold Schwarzenegger efterlyste i Köpenhamn ett globalt klimatmöte för städernas utmaningar. En klimatprogressiv allians av länder måste ha en bra dialog med de ideella organisationer som driver miljö- och utvecklingsfrågor. Den förtroendekris som uppstått mellan de politiska institutionerna och de icke regeringsanknutna rörelserna – så kallade NGO:s – under mötet i Köpenhamn kommer att ta ett tag att lösa. Folkrörelsernas röst måste få höras. Även klimatprogressiva företag behöver en samarbetspartner på den internationella politiska arenan. Politiken behöver ligga i frontlinjen så att miljöframsynta företag inte missgynnas av frikostiga utsläppsregler för andra. Genom en nära dialog med internationella företag med höga miljöambitioner kan politiken bli stöd för en positiv utveckling. Det finns en stark vilja på många håll inom företagsvärlden att ställa om och bli en del av lösningen. Företag som vill ta större ansvar ska känna sig trygga att politiken är på deras sida. Sammantaget ser vi en utveckling där institutioner på andra nivåer än den nationella samlas för att driva en ambitiösare klimatpolitik. Det handlar om att värja oss mot det största både miljömässiga och säkerhetspolitiska hot mänskligheten stått inför – klimatförändringarna. EU är ett exempel på hur samarbete kan lyfta ambitionerna, men det behövs ett samarbete som kan komma ännu längre. Det blir en viktig uppgift för en ny regering att agera för nytänkande även på den internationella arenan. När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet. Den som väljer att gå före inspirerar andra. Den som tvekar och håller sig i bakgrunden blir sällan en inspiratör. Oavsett om det handlar om företag, kommuner, enskilda människor eller länder. De länder som väljer att gå före kan inspirera andra länder att göra mer. Klimatet har helt enkelt inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen. Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet de Gröna ", "article_category": "other"}
{"id": 19840, "headline": "”De länder som släpper ut mest bör bilda eget forum”", "summary": "Gröna, liberala samhällsdebattörer efter Köpenhamnsmötets kaos: En ny klimatinstitution behövs för att utsläppsmarknaderna ska få maximal effekt. I FN:s klimatpanel finns symtomatiskt nog nästan 2 000 specialister på atmosfären och ekosystemets alla vrår, men bara en handfull experter på de utsläppsmarknader och koldioxidskatter som i verkligheten ska minska utsläppen. Det behövs en ny institution dit parterna kan delegera detaljerna och dra upp de tydliga principer som saknas i dag. Efter Köpenhamnsmötets kaos är det inte säkert att de viktiga frågorna kan lösas inom FN. De 20 nationer, inklusive EU, som står för mer än 90 procent av utsläppen bör dessutom bilda ett eget forum för att nå snabbare resultat, skriver Martin Ådahl och Mattias Johansson vid tankesmedjan Fores.", "article": "När mindre än ett dygn kvarstår av klimatmötet i Köpenhamn står det redan klart att världens ledare kommer att flyga hem från Kastrup med en rejäl hemläxa. Å ena sidan kommer det att bli ett steg framåt att få USA, Kina, Indien och en rad länder att till slut acceptera att bromsa koldioxidutsläppen. Å andra sidan har hela FN-maskineriet under slutfasen visat upp sin värsta sida med paragrafrytteri och procedurfetischism. Avtalet kommer därför att sakna väsentliga konkreta detaljer och inte vara bindande. Därför väntar ett minst lika intensivt år fram till nästa klimatmöte i Mexico City, då det måste bli verklighet av löftena. Det är ett lika stort problem som att löftena i sig är otillräckliga. Inne på konferenscentret i Köpenhamn råder en skriande brist på praktiska ekonomer. Medan diplomaterna vrider och vänder på hakparenteser tycks man vara lyckligt omedvetna om hur allt ska omsättas i dollar och euro. I FN:s klimatpanel finns symtomatiskt nog nästan 2 000 specialister på atmosfären och ekosystemets alla vrår, men bara en handfull experter på de utsläppsmarknader och koldioxidskatter som i verkligheten ska minska utsläppen. Gemensamt för alla utestående problem i Köpenhamn är därför att det krävs nya institutioner. Ett slags klimatets Bretton Woods skulle behövas för att etablera motsvarigheten till WTO eller IMF – en stark institution med experter dit parterna kan delegera detaljerna, men i gengäld dra upp de tydliga principer som saknas i dag. Kärnan i detta är att bygga in transparens och öppenhet, något som främst Kina vänt sig mot under Köpenhamnsmötet. I Köpenhamn inskärpte senator John Kerry i onsdags att han inte kan baxa den amerikanska klimatlagstiftningen genom kongressen utan att ledamöterna kan lita på att Kinas utsläppsbegränsningar inte är tomt prat. Utan att få globalt verkande mekanismer på plats för att övervaka, rapportera och verifiera parternas arbete för att minska utsläppen blir avtalen verkningslösa. Kyoto i all ära, men de vagt formulerade sanktionsmedel som lades till protokollet har inte hindrat flera undertecknare att strunta i åtagandena och i stället öka sina utsläpp (Kanada har exempelvis ökat sina utsläpp med 30 procent). Den enkla men odiskutabla principen för nästa klimatregim måste vara att alla parter ansluter sig och gör rätt mot klimatet, medan det blir kostsamma konsekvenser för dem som inte ansluter sig eller negligerar åtagandena. Den andra uppgiften för en ny institution är att skapa globala marknader. På klimatmötets seminarier låter det ofta som om FN-byråkraterna vet vad klimatinvesteringarna kostar och det bara är att plocka fram miljarderna. Men det vet vi först när alla satt ett tydligt tak för utsläppen och näringslivet köper utsläppsrätter på en marknad som ger koldioxid ett pris, utifrån vad det kostar. Beräkningarna i dag landar på ett pris över 300 kronor per ton koldioxid (varje svensk släpper i genomsnitt ut cirka 7 ton, varje amerikan omkring 20 ton). De regionala utsläppsmarknader som byggs upp utifrån detta måste med tiden länkas ihop till en global marknad för maximal effekt. Fores föreslår att en ny klimatinstitution får ansvar för att skapa en växelkurs baserad på utsläppstak per capita så att incitamenten i hela systemet blir rätt. Om EU:s utsläppstak är 4 ton per capita, och USA:s är 8 ton, blir alltså våra dubbelt så mycket värda. Den tredje uppgiften gäller pengarna från de rika till de fattiga. I Köpenhamn har miljardbuden haglat, men den uppmärksamme noterar hur lite som ännu är konkret. Pengarna handlar egentligen om tre olika saker. Dels behövs morötter för att truga fattiga länder utan miljöopinion att skriva på. Dels är det kompensation för att industriländer som Sverige släppt ut mycket mer än utvecklingsländerna av den koldioxid som nu påverkar oss. Dessutom behövs pengar för att fattiga länder ska klara nya klimatproblem med torka, översvämningar och oförutsägbara regnperioder. Här skulle en ny institution kunna göra stordåd. I stället för diplomaternas dragkamp skulle en andel av utsläppsrätterna, motsvarande våra historiska utsläpp, automatiskt läggas i en fond, som kan dela ut rätterna till utvecklingsländer som ansluter sig till systemet och sätter tak för sina utsläpp. Utvecklingsländerna kan välja att utnyttja utsläppsrätterna eller sälja dem för att använda pengarna i stället. EU, som i dag planerar att dela ut 40 procent av sina utsläppsrätter gratis till industrin skulle kunna ge en del till de fattiga länderna, så att vi slapp använda skattepengar. Efter kaoset på Köpenhamnsmötet är det inte säkert att dessa frågor alls kan lösas inom FN. Dagens mötesformer har skapats för tekniska miljöavtal om någon viss toxisk kemikalie, inte för en av vår tids största ekonomisk-politiska frågor. När vissa presidenter i plenartalen tycks mest upptagna med att föreläsa om imperialismen kanske det är lika bra att de som har huvudansvar för problemet tar förhandlingen någon annanstans. De 20 nationer, inklusive EU, som står för mer än 90 procent av utsläppen skulle kunna bilda ett slags Major Emitters Forum för att nå snabbare resultat. Visserligen kommer då varken Tuvalu, Qatar eller Schweiz att få säga sitt, men det är inte det som är poängen. Poängen är att rädda världens klimat. Martin Ådahl vd Fores Mattias Johansson vice vd Fores Fores Fores är en grön och liberal tankesmedja som vill förnya debatten med tro på entreprenörskap och människors möjligheter att själva forma sitt liv. Miljö och marknad, migration, företagandet i civilsamhället, integritet, jämställdhet och global demokratisering är några av de frågor Fores jobbar med. Fores chef Martin Ådahl (bilden överst) grundade nyhetsmagasinet Fokus. Han har varit senior economist på Riksbanken och utrikesredaktör på Finanstidningen. Mattias Johansson var tidigare pressekreterare på Miljödepartementet. Han har arbetat med olika FN-projekt, varit PR-konsult på Kreab och politisk sekreterare vid Europaparlamentet i Bryssel. ", "article_category": "other"}
{"id": 19841, "headline": "”De länder som släpper ut mest bör bilda eget forum”", "summary": "Gröna, liberala samhällsdebattörer efter Köpenhamnsmötets kaos: En ny klimatinstitution behövs för att utsläppsmarknaderna ska få maximal effekt.I FN:s klimatpanel finns symtomatiskt nog nästan 2 000 specialister på atmosfären och ekosystemets alla vrår, men bara en handfull experter på de utsläppsmarknader och koldioxidskatter som i verkligheten ska minska utsläppen. Det behövs en ny institution dit parterna kan delegera detaljerna och dra upp de tydliga principer som saknas i dag. Efter Köpenhamnsmötets kaos är det inte säkert att de viktiga frågorna kan lösas inom FN. De 20 nationer, inklusive EU, som står för mer än 90 procent av utsläppen bör dessutom bilda ett eget forum för att nå snabbare resultat, skriver Martin Ådahl och Mattias Johansson vid tankesmedjan Fores.", "article": "När mindre än ett dygn kvarstår av klimatmötet i Köpenhamn står det redan klart att världens ledare kommer att flyga hem från Kastrup med en rejäl hemläxa. Å ena sidan kommer det att bli ett steg framåt att få USA, Kina, Indien och en rad länder att till slut acceptera att bromsa koldioxidutsläppen. Å andra sidan har hela FN-maskineriet under slutfasen visat upp sin värsta sida med paragrafrytteri och procedurfetischism. Avtalet kommer därför att sakna väsentliga konkreta detaljer och inte vara bindande. Därför väntar ett minst lika intensivt år fram till nästa klimatmöte i Mexico City, då det måste bli verklighet av löftena. Det är ett lika stort problem som att löftena i sig är otillräckliga. Inne på konferenscentret i Köpenhamn råder en skriande brist på praktiska ekonomer. Medan diplomaterna vrider och vänder på hakparenteser tycks man vara lyckligt omedvetna om hur allt ska omsättas i dollar och euro. I FN:s klimatpanel finns symtomatiskt nog nästan 2 000 specialister på atmosfären och ekosystemets alla vrår, men bara en handfull experter på de utsläppsmarknader och koldioxidskatter som i verkligheten ska minska utsläppen. Gemensamt för alla utestående problem i Köpenhamn är därför att det krävs nya institutioner. Ett slags klimatets Bretton Woods skulle behövas för att etablera motsvarigheten till WTO eller IMF – en stark institution med experter dit parterna kan delegera detaljerna, men i gengäld dra upp de tydliga principer som saknas i dag. Kärnan i detta är att bygga in transparens och öppenhet, något som främst Kina vänt sig mot under Köpenhamnsmötet. I Köpenhamn inskärpte senator John Kerry i onsdags att han inte kan baxa den amerikanska klimatlagstiftningen genom kongressen utan att ledamöterna kan lita på att Kinas utsläppsbegränsningar inte är tomt prat. Utan att få globalt verkande mekanismer på plats för att övervaka, rapportera och verifiera parternas arbete för att minska utsläppen blir avtalen verkningslösa. Kyoto i all ära, men de vagt formulerade sanktionsmedel som lades till protokollet har inte hindrat flera undertecknare att strunta i åtagandena och i stället öka sina utsläpp (Kanada har exempelvis ökat sina utsläpp med 30 procent). Den enkla men odiskutabla principen för nästa klimatregim måste vara att alla parter ansluter sig och gör rätt mot klimatet, medan det blir kostsamma konsekvenser för dem som inte ansluter sig eller negligerar åtagandena. Den andra uppgiften för en ny institution är att skapa globala marknader. På klimatmötets seminarier låter det ofta som om FN-byråkraterna vet vad klimatinvesteringarna kostar och det bara är att plocka fram miljarderna. Men det vet vi först när alla satt ett tydligt tak för utsläppen och näringslivet köper utsläppsrätter på en marknad som ger koldioxid ett pris, utifrån vad det kostar. Beräkningarna i dag landar på ett pris över 300 kronor per ton koldioxid (varje svensk släpper i genomsnitt ut cirka 7 ton, varje amerikan omkring 20 ton). De regionala utsläppsmarknader som byggs upp utifrån detta måste med tiden länkas ihop till en global marknad för maximal effekt. Fores föreslår att en ny klimatinstitution får ansvar för att skapa en växelkurs baserad på utsläppstak per capita så att incitamenten i hela systemet blir rätt. Om EU:s utsläppstak är 4 ton per capita, och USA:s är 8 ton, blir alltså våra dubbelt så mycket värda. Den tredje uppgiften gäller pengarna från de rika till de fattiga. I Köpenhamn har miljardbuden haglat, men den uppmärksamme noterar hur lite som ännu är konkret. Pengarna handlar egentligen om tre olika saker. Dels behövs morötter för att truga fattiga länder utan miljöopinion att skriva på. Dels är det kompensation för att industriländer som Sverige släppt ut mycket mer än utvecklingsländerna av den koldioxid som nu påverkar oss. Dessutom behövs pengar för att fattiga länder ska klara nya klimatproblem med torka, översvämningar och oförutsägbara regnperioder. Här skulle en ny institution kunna göra stordåd. I stället för diplomaternas dragkamp skulle en andel av utsläppsrätterna, motsvarande våra historiska utsläpp, automatiskt läggas i en fond, som kan dela ut rätterna till utvecklingsländer som ansluter sig till systemet och sätter tak för sina utsläpp. Utvecklingsländerna kan välja att utnyttja utsläppsrätterna eller sälja dem för att använda pengarna i stället. EU, som i dag planerar att dela ut 40 procent av sina utsläppsrätter gratis till industrin skulle kunna ge en del till de fattiga länderna, så att vi slapp använda skattepengar. Efter kaoset på Köpenhamnsmötet är det inte säkert att dessa frågor alls kan lösas inom FN. Dagens mötesformer har skapats för tekniska miljöavtal om någon viss toxisk kemikalie, inte för en av vår tids största ekonomisk-politiska frågor. När vissa presidenter i plenartalen tycks mest upptagna med att föreläsa om imperialismen kanske det är lika bra att de som har huvudansvar för problemet tar förhandlingen någon annanstans. De 20 nationer, inklusive EU, som står för mer än 90 procent av utsläppen skulle kunna bilda ett slags Major Emitters Forum för att nå snabbare resultat. Visserligen kommer då varken Tuvalu, Qatar eller Schweiz att få säga sitt, men det är inte det som är poängen. Poängen är att rädda världens klimat. Martin Ådahl vd Fores Mattias Johansson vice vd Fores ", "article_category": "other"}
{"id": 19844, "headline": "”Moderaterna ska jobba för en dynamisk upphovsrätt”", "summary": "Moderaterna byter linje i upphovsrättsfrågan: Vi vill göra det enklare för upphovsmän att avsäga sig den ekonomiska och ideella rätten. Tack vare företag som Spotify och Voddler ligger Sverige i framkant när det gäller lagliga alternativ för digital distribution av film, musik och spel. Det är en utmärkt utveckling och något som vi med politiska reformer kan stärka och bredda vägen för. Moderaternas partistyrelse har därför ställt sig bakom tre förslag som öppnar för mer skapande och innovationer i den digitala miljön. Bland annat bör Sverige införa ett standardförfarande genom vilket upphovsmän kan välja att frivilligt korta ned eller avskaffa sin upphovsrätt. Det är också nödvändigt att reformera rättsklareringen inom EU, skriver Per Schlingmann och Henrik von Sydow.", "article": "För tre hundra år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder, vidskepligt och outvecklat. I dag är det tvärtom. Sverige är rikt, sekulariserat och tillhör definitivt ett av de mer öppna och tekniktillvända länderna. Här använder människor och företag internet mer än nästan någon annanstans i världen. Telefonväxlar, kullager, innovatörer och entreprenörer har bidragit till vår framgångssaga. Tillsammans med framsynta politiska reformer har det möjliggjort för människor att tillvarata samtidens möjligheter för en bättre framtid. Öppenhet mot omvärlden, frihandel och den tidiga avregleringen av telemarknaden är exempel på sådan framsynt politik. Vi lever nu i ett alltmer digitaliserat samhälle, där internet snabbt blir en allt viktigare plats för skapande, innovationer och entreprenörskap. Den hyllade musiktjänsten Spotify har fått mest tid i strålkastarljuset, men den är långt ifrån ensam bland unga svenska företag som ligger i framkant för att nyttja nätets potential. Det är särskilt intressant att det är i Sverige, landet som av många utpekats som piraternas förlovade land, som två globala snackisar har utvecklat sig, Spotify och Voddler. Båda vill profilera sig som de lättanvända och smidiga alternativen för fildelning av musik och film. Sverige är inte unikt ur den aspekten att vi skulle vara mer brottsbenägna än andra eller, för den delen, tro mindre på upphovsrätt än människor i andra länder. Vi skiljer oss från andra tack vare vår nyfikenhet och tradition att vara snabbt ute med ny teknik och att vi tidigt hade en hög andel uppkopplingar mot nätet i våra hem. Tack vare företag som Spotify och Voddler håller Sverige på att ta platsen som ett land i spetsen för de lagliga alternativen för digital distribution. Det är en utmärkt utveckling, som vi med politiska reformer kan stärka och bredda vägen för. Den nya teknologin – till exempel fildelning – förenklar på ett fantastiskt sätt distribution av digitalt innehåll. Det här möjliggör dagligen nya upplevelser på nya marknader och nya affärsmodeller. Lika mycket som vi gillar teknikens och fildelningens möjligheter så måste vi ogilla piratkopiering och samtidigt förstå hur den uppkommer för att kunna bekämpa den. Det finns en enorm efterfrågan på innehåll av olika slag i de nya nätekonomierna. Musik, bilder, film och annat konsumeras i aldrig tidigare skådad utsträckning. Men tillgången utvecklades inte alls i takt med att efterfrågan växte och resultatet blev uppkomsten av gråzoner och piratkopiering. Nu växer tillgången på musik, film och annat innehåll i legitima kanaler och med detta också tecken på att piratkopieringen minskar. Men sanningen är att piratkopiering inte uppstod ur intet: den var en direkt följd av ett marknadsskifte som fortfarande inte följts av en strukturomvandling som motsvarar efterfrågestrukturerna på marknaden. Problemet är att när entreprenörer i dag hittar nya affärsmodeller och skapar nya tjänster så står den redan spridda piratkopieringen i vägen för skiftet till det digitala samhället. Det blir för riskfyllt att investera i digitala affärsmodeller. Det är därför viktigt att vi söker reformer som gör upphovsrätten mer fungerande och respekterad också i den digitala nätmiljön. För ett land som vill ligga i framkant är det angeläget att se på detta som ett reformområde precis som alla andra. Upphovsrätt är inte äganderätt – men det är en viktig rättighet som ska vara fungerande också på nätet. Vi kan öppna för mer av innovation, mer av entreprenörskap och vinna ett starkare stöd för upphovsrätten som idé. Motiven till en fungerande upphovsrätt är i grunden moraliska. Den enskilde ska ha rätt till frukten av sitt skapande. Till det kommer drivkrafter för skapande och att det ska löna sig att investera i det. De skapandevillkor och drivkrafter som följer av upphovsrätten är viktiga att vårda för att människor ska kunna leva på sin talang, sina idéer och på att utveckla kreativa tjänster. Moderaternas partistyrelse har ställt sig bakom tre reformförslag som syftar till en ökad respekt och samtidigt öppnar för en dynamik som leder till mer skapande och mer innovationer i den digitala miljön. I dag är det inte möjligt att enkelt avsäga sig den ekonomiska och den ideella rätten till sina verk. Sverige borde införa ett standardförfarande genom vilket upphovsmän kan välja att frivilligt korta ned eller avskaffa sin upphovsrätt. På detta sätt skulle de upphovsmän som önskar, enklare kunna sprida sina verk till den ”intellektuella allmänningen”. I detta ligger möjligheten att inom ramen för den existerande upphovsrätten hitta praktiska lösningar som leder till större legitimitet för upphovsrätten. Genom att låta upphovsmän frivilligt begränsa eller korta sin upphovsrätt öppnas möjligheter till en ny balans inom ramen för den existerande upphovsrätten. I de fall där det är oklart vem som är upphovsman och rättighetsinnehavare kan vi tala om så kallade föräldralösa verk. I ett oklart rättsläge skulle staten med förhållandevis enkla medel kunna bidra till att tydliggöra när upphovsrätten gäller och när den inte gör det genom att införa ett registreringsförfarande. Det skulle kunna vara ett nätbaserat standardförfarande som måste genomgås för att få använda föräldralösa verk. På så sätt skapas en enkel process för att lösa de problem som uppstår när ingen vet vem som är rättighetsinnehavaren till ett verk samtidigt som det skyddas. Det underlättar för skapande och ökad användning av material som upphovsrätten i dag förhindrar. För att främja innovationer och utveckling för tjänster som på olika sätt hanterar upphovsrättsskyddat innehåll – såsom film, musik och spel – är det nödvändigt att reformera det europeiska systemet för rättighetsklarering. Som EU-kommissionen konstaterat saknas det en inre marknad för innehållstjänster i EU. Det är ett hinder för de företag som vill investera i innovation på innehållsområdet. Sverige och Europa kan stärka växtkraften och förbättra innovationsklimatet genom att samordna rättighetsklareringen i EU. Vi ska verka för att en ursprungslandsprincip för rättighetsklarering införs. Har rättigheter klarerats i ett land ska tjänsten också kunna erbjudas i alla andra medlemsstater. Det ger Sverige och svenska företag bättre förutsättningar för att vara basen för tjänsteinnovation på hela den europeiska marknaden. Tillsammans är det tre reformförslag som tar viktiga steg mot en upphovsrätt som är mer dynamiskt utformad och syftar till att tillvarata det digitala samhällets möjligheter. Med blicken mot framtiden är det angeläget att öppna för mer innovationer, skapande och kreativitet på nätet – och därmed lägga grunden för nya framgångar och framtidsoptimism. Henrik von Sydow riksdagsledamot (M) och ordförande i Moderaternas referensgrupp Det digitala samhällets möjligheter Per Schlingmann partisekreterare (M) M och de unga I samband med moderatstämman i augusti tillsatte partiet sju framtidsinriktade arbetsgrupper, bland annat den som letts av Henrik von Sydow (se artikeln). Ett uttalat syfte är att vinna tillbaka yngre väljare. Moderaterna – traditionellt starkt bland de unga – nådde i EU-valet i juni endast 11 procent i gruppen 18–30 år. Även i opinionsmätningar under sommar och höst har M haft dåliga siffror i de här åldrarna. Läs också: ”Moderaternas politik tilltalar inte de unga”, av Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman (DN Debatt 27/8). ", "article_category": "other"}
{"id": 19845, "headline": "”Moderaterna ska jobba för en dynamisk upphovsrätt”", "summary": "Moderaterna byter linje i upphovsrättsfrågan: Vi vill göra det enklare för upphovsmän att avsäga sig den ekonomiska och ideella rätten.Tack vare företag som Spotify och Voddler ligger Sverige i framkant när det gäller lagliga alternativ för digital distribution av film, musik och spel. Det är en utmärkt utveckling och något som vi med politiska reformer kan stärka och bredda vägen för. Moderaternas partistyrelse har därför ställt sig bakom tre förslag som öppnar för mer skapande och innovationer i den digitala miljön. Bland annat bör Sverige införa ett standardförfarande genom vilket upphovsmän kan välja att frivilligt korta ned eller avskaffa sin upphovsrätt. Det är också nödvändigt att reformera rättsklareringen inom EU, skriver Per Schlingmann och Henrik von Sydow.", "article": "För tre hundra år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder, vidskepligt och outvecklat. I dag är det tvärtom. Sverige är rikt, sekulariserat och tillhör definitivt ett av de mer öppna och tekniktillvända länderna. Här använder människor och företag internet mer än nästan någon annanstans i världen. Telefonväxlar, kullager, innovatörer och entreprenörer har bidragit till vår framgångssaga. Tillsammans med framsynta politiska reformer har det möjliggjort för människor att tillvarata samtidens möjligheter för en bättre framtid. Öppenhet mot omvärlden, frihandel och den tidiga avregleringen av telemarknaden är exempel på sådan framsynt politik. Vi lever nu i ett alltmer digitaliserat samhälle, där internet snabbt blir en allt viktigare plats för skapande, innovationer och entreprenörskap. Den hyllade musiktjänsten Spotify har fått mest tid i strålkastarljuset, men den är långt ifrån ensam bland unga svenska företag som ligger i framkant för att nyttja nätets potential. Det är särskilt intressant att det är i Sverige, landet som av många utpekats som piraternas förlovade land, som två globala snackisar har utvecklat sig, Spotify och Voddler. Båda vill profilera sig som de lättanvända och smidiga alternativen för fildelning av musik och film. Sverige är inte unikt ur den aspekten att vi skulle vara mer brottsbenägna än andra eller, för den delen, tro mindre på upphovsrätt än människor i andra länder. Vi skiljer oss från andra tack vare vår nyfikenhet och tradition att vara snabbt ute med ny teknik och att vi tidigt hade en hög andel uppkopplingar mot nätet i våra hem. Tack vare företag som Spotify och Voddler håller Sverige på att ta platsen som ett land i spetsen för de lagliga alternativen för digital distribution. Det är en utmärkt utveckling, som vi med politiska reformer kan stärka och bredda vägen för. Den nya teknologin – till exempel fildelning – förenklar på ett fantastiskt sätt distribution av digitalt innehåll. Det här möjliggör dagligen nya upplevelser på nya marknader och nya affärsmodeller. Lika mycket som vi gillar teknikens och fildelningens möjligheter så måste vi ogilla piratkopiering och samtidigt förstå hur den uppkommer för att kunna bekämpa den. Det finns en enorm efterfrågan på innehåll av olika slag i de nya nätekonomierna. Musik, bilder, film och annat konsumeras i aldrig tidigare skådad utsträckning. Men tillgången utvecklades inte alls i takt med att efterfrågan växte och resultatet blev uppkomsten av gråzoner och piratkopiering. Nu växer tillgången på musik, film och annat innehåll i legitima kanaler och med detta också tecken på att piratkopieringen minskar. Men sanningen är att piratkopiering inte uppstod ur intet: den var en direkt följd av ett marknadsskifte som fortfarande inte följts av en strukturomvandling som motsvarar efterfrågestrukturerna på marknaden. Problemet är att när entreprenörer i dag hittar nya affärsmodeller och skapar nya tjänster så står den redan spridda piratkopieringen i vägen för skiftet till det digitala samhället. Det blir för riskfyllt att investera i digitala affärsmodeller. Det är därför viktigt att vi söker reformer som gör upphovsrätten mer fungerande och respekterad också i den digitala nätmiljön. För ett land som vill ligga i framkant är det angeläget att se på detta som ett reformområde precis som alla andra. Upphovsrätt är inte äganderätt – men det är en viktig rättighet som ska vara fungerande också på nätet. Vi kan öppna för mer av innovation, mer av entreprenörskap och vinna ett starkare stöd för upphovsrätten som idé. Motiven till en fungerande upphovsrätt är i grunden moraliska. Den enskilde ska ha rätt till frukten av sitt skapande. Till det kommer drivkrafter för skapande och att det ska löna sig att investera i det. De skapandevillkor och drivkrafter som följer av upphovsrätten är viktiga att vårda för att människor ska kunna leva på sin talang, sina idéer och på att utveckla kreativa tjänster. Moderaternas partistyrelse har ställt sig bakom tre reformförslag som syftar till en ökad respekt och samtidigt öppnar för en dynamik som leder till mer skapande och mer innovationer i den digitala miljön. I dag är det inte möjligt att enkelt avsäga sig den ekonomiska och den ideella rätten till sina verk. Sverige borde införa ett standardförfarande genom vilket upphovsmän kan välja att frivilligt korta ned eller avskaffa sin upphovsrätt. På detta sätt skulle de upphovsmän som önskar, enklare kunna sprida sina verk till den ”intellektuella allmänningen”. I detta ligger möjligheten att inom ramen för den existerande upphovsrätten hitta praktiska lösningar som leder till större legitimitet för upphovsrätten. Genom att låta upphovsmän frivilligt begränsa eller korta sin upphovsrätt öppnas möjligheter till en ny balans inom ramen för den existerande upphovsrätten. I de fall där det är oklart vem som är upphovsman och rättighetsinnehavare kan vi tala om så kallade föräldralösa verk. I ett oklart rättsläge skulle staten med förhållandevis enkla medel kunna bidra till att tydliggöra när upphovsrätten gäller och när den inte gör det genom att införa ett registreringsförfarande. Det skulle kunna vara ett nätbaserat standardförfarande som måste genomgås för att få använda föräldralösa verk. På så sätt skapas en enkel process för att lösa de problem som uppstår när ingen vet vem som är rättighetsinnehavaren till ett verk samtidigt som det skyddas. Det underlättar för skapande och ökad användning av material som upphovsrätten i dag förhindrar. För att främja innovationer och utveckling för tjänster som på olika sätt hanterar upphovsrättsskyddat innehåll – såsom film, musik och spel – är det nödvändigt att reformera det europeiska systemet för rättighetsklarering. Som EU-kommissionen konstaterat saknas det en inre marknad för innehållstjänster i EU. Det är ett hinder för de företag som vill investera i innovation på innehållsområdet. Sverige och Europa kan stärka växtkraften och förbättra innovationsklimatet genom att samordna rättighetsklareringen i EU. Vi ska verka för att en ursprungslandsprincip för rättighetsklarering införs. Har rättigheter klarerats i ett land ska tjänsten också kunna erbjudas i alla andra medlemsstater. Det ger Sverige och svenska företag bättre förutsättningar för att vara basen för tjänsteinnovation på hela den europeiska marknaden. Tillsammans är det tre reformförslag som tar viktiga steg mot en upphovsrätt som är mer dynamiskt utformad och syftar till att tillvarata det digitala samhällets möjligheter. Med blicken mot framtiden är det angeläget att öppna för mer innovationer, skapande och kreativitet på nätet – och därmed lägga grunden för nya framgångar och framtidsoptimism. Henrik von Sydow riksdagsledamot (M) och ordförande i Moderaternas referensgrupp Det digitala samhällets möjligheter Per Schlingmann partisekreterare (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 19867, "headline": "”Jordens smältande isar måste räddas redan nu”", "summary": "Norges utrikesminister: Läget för jordens täcken av snö och is är sämre än vi trodde. I dag överlämnar jag och Al Gore en rapport om detta till klimatkonferensen i Köpenhamn.Kryosfären kallas de delar av vårt klot som är täckta av snö och is. I decennier har vi sett att de värmts upp snabbare än resten av jorden. När förre vicepresidenten Al Gore och jag 2008 gav en grupp vetenskapliga experter uppdraget att sammanfatta tillståndet för kryosfären var vi beredda på allvarliga fakta. Vi har nu fått en rapport som är en häftigt ringande larmklocka. Ingenting annat än ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläppen kan hejda avsmältningen och det måste ske nu, inte 2020, 2030 eller 2050. Till detta arbete krävs visionära ledare som kan se bortom snäva nationella intressen, skriver utrikesminister Jonas Gahr Støre.", "article": "Bilden av vår planet – ett skimrande blåvitt klot som avtecknar sig mot stjärnorna, virveln av moln med polernas bländvita ishättor mot blått hav – är en symbol för vårt gemensamma hem som nästan alla på jorden bär inom sig. Hur länge kommer framtida generationer att få se detta bländande polarvita markera den enda platsen för människans tillvaro? Klimatförhandlarna har samlats i Köpenhamn för att diskutera den globala uppvärmningen och rör sig med årtalen 2020, 2030 eller 2050, men det är mycket möjligt att det globala klimatsystemets framtid utefter dessa decenniedaterade tidslinjer inte bestäms av vad vi gör – eller inte gör – de närmaste åren utan i stället av hur snabbt isen smälter. Kryosfären – de delar av jorden som är täckta av snö och is – har länge ansetts vara den globala uppvärmningens ”kanariefågel i kolgruvan”. Ända sedan den allra första rapporten från FN:s klimatpanel, Intergovernmental panel on climate change (IPCC), kom 1990 har vi vetat att Arktis värmdes upp snabbare, dubbelt så fort som resten av jorden. Vi har sett glaciärerna på Kilimanjaro långsamt försvinna, och 85 procent smälte bort på 1900-talet. Under några veckor 2002 såg vi den 12 000 år gamla ”Larsen B”, en så kallad shelf-is i Antarktis, störta i havet. Vi visste redan att läget var kritiskt. Nu vet vi att snöns och isens framtid på vår blåvita planet är ännu mycket mer prekär. I april 2008 gav förre vicepresidenten Al Gore och jag en panel bestående av vetenskapliga experter i uppdrag att sammanfatta tillståndet i jordens täcken av is och snö. Nu är uppdraget fullgjort, och i dag den 14 december överlämnar vi rapporten till UNFCCC i Köpenhamn. Vi var beredda på allvarliga fakta. Det vi fick var en häftigt ringande larmklocka från kryosfärens alla hörn, en klocka som slår larm om smältande is: • Förlusten av Grönlands istäcke har tredubblats bara under de senaste tio åren. • Snötäcket minskar och landglaciärer från Himalaya till Alperna försvinner i snabb takt. De största förlusterna sker i Anderna och i Nordamerikas nordvästra delar. • Till och med det mäktiga Antarktis, som en gång tycktes vara immunt mot förlusten av is i andra regioner, visar tecken på att isen smälter över hela regionen i takt med att temperaturen stiger. Vad innebär detta för världens folk, av vilka de flesta inte alls bor i närheten av is och snö? I framtiden kan det betyda praktiskt taget vad som helst. • IPCC:s senaste beräkningar (2007), som tyder på att havsytans nivå kommer att ha stigit med 0,5 meter år 2100, anses nu vara tilltagna i extrem underkant. På grund av den allt snabbare avsmältningen på Grönland och i andra regioner kan ökningen ha nått 1,5 meter år 2100, vilket skulle påverka hundratals miljoner människor. • I och med att snö och havsis smälter försvagas jordytans kapacitet att reflektera solljus, och i och med att permafrosten tinar avges mer metangas och koldioxid än förutsett. Båda dessa förändringar kommer att leda till att hela jorden värms upp mycket snabbare. • Att landglaciärerna försvinner kan leda till utbredd vattenbrist. Omkring två miljarder människor är i dag beroende av vatten enbart från Himalayas högplatå, världens ”tredje pol”. Avsmältningen berör alltså inte bara dem som lever i bergen eller i Arktis. Den berör allas vår framtid. Vad innebär detta för världens nationer som nu är samlade i Köpenhamn? Viktigare än allt annat är att alla ledare enas om kraftiga och ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläpp. Ingenting annat kan hejda isen och snön från att smälta under de närmaste århundradena. Eftersom koldioxiden är så långlivad måste vi ta itu med nedskärningarna i dag, inte nästa år, inte efter 2020. Nu. Klimatförhandlarna har gått så långt de har kunnat var för sig. Det som behövs i Köpenhamn är visionära ledare: sådana som är villiga att se bortom snäva nationella intressen, och bortom frågor om skuld och kompensation, till vår allt skörare planets hotade framtid. Vi behöver också en beredskapsplan för kryosfären som vi kan börja verkställa nu, så att vi bevarar så mycket snö- och istäcke som möjligt. Det betyder att vi reducerar kortvariga faktorer som för närvarande inte ingår i någon klimatöverenskommelse, till exempel sot och gaser som påverkar ozonlagret, och ägnar större uppmärksamhet än hittills åt kortlivade växthusgaser som vätefluorkolföreningar (HFC) och metan. Sot bidrar med så mycket som 12 procent till den globala uppvärmningen och ännu mer i kryosfären, där det svärtar snö och is så att avsmältningen ökar dramatiskt. Färska studier visar att en stor del av det sot som faller i Arktis kommer från grödor som bränns på våren i USA, Kanada och Ryssland. Vi måste alla göra vad vi kan för att omedelbart sätta stopp för detta skadliga förfarande. Rök från gammalmodiga spisar producerar inte bara sot utan dödar också miljoner kvinnor och barn varje år. Om vi ersätter smutsiga spisar med renare, särskilt kring Himalaya, räddar vi liv och värnar samtidigt kryosfären. Det brådskar också med åtgärder mot metan, en Kyotogas som står för minst 25 procent av den globala uppvärmningen, och mer än så vid polerna på våren. Metannivåerna från allt större områden av smältande permafrost stiger hela tiden, och vi måste sätta in stora krafter på att minska alla mänskliga metankällor. Köpenhamnsöverenskommelsen måste fastställa mål på medellång likaväl som på lång sikt, för 2020, 2030 och 2050, och några silkesvantar blir det inte tal om. Men vi får inte låta dessa årtal invagga oss i tron att vår marginal för insatser att rädda kryosfären har motsvarande bredd. Det är dags att handla nu. Vår planet, som skimrar blå och vit bland stjärnorna, får kanske inte en ny chans. Jonas Gahr Støre Norges utrikesminister Översättning Margareta Eklöf ", "article_category": "other"}
{"id": 19869, "headline": "”Jordens smältande isar måste räddas redan nu”", "summary": "Norges utrikesminister: Läget för jordens täcken av snö och is är sämre än vi trodde. I dag överlämnar jag och Al Gore en rapport om detta till klimatkonferensen i Köpenhamn. Kryosfären kallas de delar av vårt klot som är täckta av snö och is. I decennier har vi sett att de värmts upp snabbare än resten av jorden. När förre vicepresidenten Al Gore och jag 2008 gav en grupp vetenskapliga experter uppdraget att sammanfatta tillståndet för kryosfären var vi beredda på allvarliga fakta. Vi har nu fått en rapport som är en häftigt ringande larmklocka. Ingenting annat än ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläppen kan hejda avsmältningen och det måste ske nu, inte 2020, 2030 eller 2050. Till detta arbete krävs visionära ledare som kan se bortom snäva nationella intressen, skriver utrikesminister Jonas Gahr Støre.", "article": "Bilden av vår planet – ett skimrande blåvitt klot som avtecknar sig mot stjärnorna, virveln av moln med polernas bländvita ishättor mot blått hav – är en symbol för vårt gemensamma hem som nästan alla på jorden bär inom sig. Hur länge kommer framtida generationer att få se detta bländande polarvita markera den enda platsen för människans tillvaro Klimatförhandlarna har samlats i Köpenhamn för att diskutera den globala uppvärmningen och rör sig med årtalen 2020, 2030 eller 2050, men det är mycket möjligt att det globala klimatsystemets framtid utefter dessa decenniedaterade tidslinjer inte bestäms av vad vi gör – eller inte gör – de närmaste åren utan i stället av hur snabbt isen smälter. Kryosfären – de delar av jorden som är täckta av snö och is – har länge ansetts vara den globala uppvärmningens ”kanariefågel i kolgruvan”. Ända sedan den allra första rapporten från FN:s klimatpanel, Intergovernmental panel on climate change (IPCC), kom 1990 har vi vetat att Arktis värmdes upp snabbare, dubbelt så fort som resten av jorden. Vi har sett glaciärerna på Kilimanjaro långsamt försvinna, och 85 procent smälte bort på 1900-talet. Under några veckor 2002 såg vi den 12 000 år gamla ”Larsen B”, en så kallad shelf-is i Antarktis, störta i havet. Vi visste redan att läget var kritiskt. Nu vet vi att snöns och isens framtid på vår blåvita planet är ännu mycket mer prekär. I april 2008 gav förre vicepresidenten Al Gore och jag en panel bestående av vetenskapliga experter i uppdrag att sammanfatta tillståndet i jordens täcken av is och snö. Nu är uppdraget fullgjort, och i dag den 14 december överlämnar vi rapporten till UNFCCC i Köpenhamn. Vi var beredda på allvarliga fakta. Det vi fick var en häftigt ringande larmklocka från kryosfärens alla hörn, en klocka som slår larm om smältande is: • Förlusten av Grönlands istäcke har tredubblats bara under de senaste tio åren. • Snötäcket minskar och landglaciärer från Himalaya till Alperna försvinner i snabb takt. De största förlusterna sker i Anderna och i Nordamerikas nordvästra delar. • Till och med det mäktiga Antarktis, som en gång tycktes vara immunt mot förlusten av is i andra regioner, visar tecken på att isen smälter över hela regionen i takt med att temperaturen stiger. Vad innebär detta för världens folk, av vilka de flesta inte alls bor i närheten av is och snö I framtiden kan det betyda praktiskt taget vad som helst. • IPCC:s senaste beräkningar (2007), som tyder på att havsytans nivå kommer att ha stigit med 0,5 meter år 2100, anses nu vara tilltagna i extrem underkant. På grund av den allt snabbare avsmältningen på Grönland och i andra regioner kan ökningen ha nått 1,5 meter år 2100, vilket skulle påverka hundratals miljoner människor. • I och med att snö och havsis smälter försvagas jordytans kapacitet att reflektera solljus, och i och med att permafrosten tinar avges mer metangas och koldioxid än förutsett. Båda dessa förändringar kommer att leda till att hela jorden värms upp mycket snabbare. • Att landglaciärerna försvinner kan leda till utbredd vattenbrist. Omkring två miljarder människor är i dag beroende av vatten enbart från Himalayas högplatå, världens ”tredje pol”. Avsmältningen berör alltså inte bara dem som lever i bergen eller i Arktis. Den berör allas vår framtid. Vad innebär detta för världens nationer som nu är samlade i Köpenhamn Viktigare än allt annat är att alla ledare enas om kraftiga och ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläpp. Ingenting annat kan hejda isen och snön från att smälta under de närmaste århundradena. Eftersom koldioxiden är så långlivad måste vi ta itu med nedskärningarna i dag, inte nästa år, inte efter 2020. Nu. Klimatförhandlarna har gått så långt de har kunnat var för sig. Det som behövs i Köpenhamn är visionära ledare: sådana som är villiga att se bortom snäva nationella intressen, och bortom frågor om skuld och kompensation, till vår allt skörare planets hotade framtid. Vi behöver också en beredskapsplan för kryosfären som vi kan börja verkställa nu, så att vi bevarar så mycket snö- och istäcke som möjligt. Det betyder att vi reducerar kortvariga faktorer som för närvarande inte ingår i någon klimatöverenskommelse, till exempel sot och gaser som påverkar ozonlagret, och ägnar större uppmärksamhet än hittills åt kortlivade växthusgaser som vätefluorkolföreningar (HFC) och metan. Sot bidrar med så mycket som 12 procent till den globala uppvärmningen och ännu mer i kryosfären, där det svärtar snö och is så att avsmältningen ökar dramatiskt. Färska studier visar att en stor del av det sot som faller i Arktis kommer från grödor som bränns på våren i USA, Kanada och Ryssland. Vi måste alla göra vad vi kan för att omedelbart sätta stopp för detta skadliga förfarande. Rök från gammalmodiga spisar producerar inte bara sot utan dödar också miljoner kvinnor och barn varje år. Om vi ersätter smutsiga spisar med renare, särskilt kring Himalaya, räddar vi liv och värnar samtidigt kryosfären. Det brådskar också med åtgärder mot metan, en Kyotogas som står för minst 25 procent av den globala uppvärmningen, och mer än så vid polerna på våren. Metannivåerna från allt större områden av smältande permafrost stiger hela tiden, och vi måste sätta in stora krafter på att minska alla mänskliga metankällor. Köpenhamnsöverenskommelsen måste fastställa mål på medellång likaväl som på lång sikt, för 2020, 2030 och 2050, och några silkesvantar blir det inte tal om. Men vi får inte låta dessa årtal invagga oss i tron att vår marginal för insatser att rädda kryosfären har motsvarande bredd. Det är dags att handla nu. Vår planet, som skimrar blå och vit bland stjärnorna, får kanske inte en ny chans. Jonas Gahr Støre Norges utrikesminister Översättning Margareta Eklöf ", "article_category": "other"}
{"id": 19878, "headline": "”Politikerna har en naiv syn på Sverigedemokraterna”", "summary": "Forskare om SD:s höga opinionssiffror: Partiet har stora chanser att komma in i riksdagen om integration och invandring blir valfrågor 2010. Under de senaste åren har integrationsfrågan i samhällsdebatten förknippats med fenomen som segregation, arbetslöshet, brottslighet, hedersrelaterat våld och religiös extremism. Här finns den verkligt avgörande faktorn bakom Sverigedemokraternas framgångar. När sådana frågor får stort medialt utrymme blir de också viktiga för väljarna. De etablerade partierna har därför inget att vinna på att integration och invandring tar stor plats i valrörelsen. Om de vill hålla Sverigedemokraterna borta från riksdagen måste de undvika att spela på partiets hemmaplan, skriver statsvetaren Björn Johnson.", "article": "Sverigedemokraterna har haft stora opinionsframgångar den senaste tiden, och de flesta bedömare tycks i dag tro att partiet tar plats i riksdagen efter valet nästa år. Hur partiets framgångar ska förklaras är en omtvistad fråga. Många menar att främlingsrädslan och rasismen har ökat, men detta har inget stöd i forskningen. Tvärtom tyder SOM-institutets årliga mätningar på att främlingsrädslan långsamt men säkert har minskat. Andelen som instämmer i påståendet att de ”inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen” har till exempel minskat från 25 till 14 procent mellan 1993 och 2007. Partiets framgångar verkar inte heller kunna förklaras av miljömässiga faktorer. Hög andel invandrare, låg utbildningsnivå och hög brottslighet är faktorer som internationellt sett har ansetts utgöra grogrund för främlingsfientliga och populistiska partier på högerkanten. I en studie av kommunalvalet 2006 har dock statsvetarna Gissur Erlingsson, Karl Loxbo och Richard Öhrvall visat att det inte finns några tydliga samband mellan väljarkårens sammansättning och sannolikheten att Sverigedemokraterna (SD) tog plats i kommunfullmäktige. Några typiska SD-miljöer finns inte, åtminstone inte i demografiskt hänseende. I stället pekar Erlingsson och hans kolleger ut partiets lokala organisationsförmåga som den viktigaste framgångsfaktorn. I valet 2006 kom SD in i hela 80 procent av de kommuner där de ställde upp med formella valsedlar. I dessa kommuner nådde man också betydligt bättre resultat i riksdagsvalet än i de kommuner där man saknade lokala listor. Slutsatsen är att den lokala närvaron har mycket stor betydelse. Ett villkor för denna ”utbudsförklaring” är att SD numera uppfattas som tillräckligt rumsrent för att lyckas mobilisera den invandringskritiska opinionen i Sverige, en opinion som tidigare skrämdes bort av partiets kopplingar till nynazismen. SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna stämpel. Medlemmar som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt har utan pardon sparkats ut. Om organisationsförmågan vore hela sanningen så är SD:s representation i riksdagen 2010 i det närmaste säkerställd. Partiet är betydligt mer välorganiserat nu än inför det förra riksdagsvalet. Till följd av de lokala partistöden har man dessutom större ekonomiska resurser än någonsin tidigare. Men utbudsförklaringen är bara ena sidan av myntet. Ett parti kommer inte in i riksdagen bara för att de har en fungerande organisation – det krävs också att väljarna uppfattar partiets politik som attraktiv. För att SD ska lyckas mobilisera de främlingsfientliga väljarna krävs därför att invandringen och integrationen uppfattas som centrala politiska frågor. Opinioner finns inte fix och färdiga ute i samhället. Attityder och åsikter förekommer om de flesta sakfrågor, men det ska mobilisering och opinionsbildning till för att något ska bli en politisk opinion. Problemet, ur SD:s perspektiv, är att det inte räcker med att potentiella väljare hyser vissa åsikter om invandrarna och integrationspolitiken. Väljarna måste också värdera dessa frågor tillräckligt högt för att kunna tänka sig att rösta på ett enfrågeparti som SD. Under de senaste åren har integrationsfrågan i allt högre grad kommit att framstå som ett samhällsproblem i den offentliga debatten. Frågan har förknippats med fenomen som segregation, arbetslöshet, brottslighet, hedersrelaterat våld och religiös extremism. Här finns enligt min mening den verkligt avgörande faktorn bakom SD:s framgångar. Massmedieforskare har visat att sådana frågor som får stort utrymme i press, radio och tv normalt också blir de frågor som allmänheten anser vara de viktigaste. Denna ”dagordningsfunktion” innebär att medierna har en avgörande betydelse både för vilka frågor människor anser vara viktiga och för hur de uppfattar dessa frågor. Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet. Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet” . Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna – det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna. Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten. Invandringen och integrationen har blivit valfrågor vid två tidigare tillfällen, 1991 och 2002. Båda gångerna bidrog detta till att mobilisera främlingsfientliga väljare. 1991 blev följden att Ny demokrati kom in i riksdagen. 2002 var det Folkpartiet som främjades, bland annat till följd av partiets krav på språktest som villkor för medborgarskap. SD var vid det senare tillfället fortfarande alltför nära förknippat med sitt mörkbruna förflutna. Så är dock knappast fallet i dag; om integrationen och invandringen blir en valfråga 2010 kommer SD otvivelaktigt att vinna på detta. Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten. Om de etablerade partierna vill hålla SD borta från riksdagen så måste man undvika att spela på partiets hemmaplan. Integrationen är förvisso en viktig fråga, men det finns inget parti i riksdagen som har något att vinna på att göra den till en valfråga. Björn Johnson statsvetare och forskare vid Malmö högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 19895, "headline": "Bambergs krubbor går i väntans tider", "summary": "Det finns många skäl att besöka Bamberg – den medeltida stadskärnan, det rökiga ölet eller det gamla rådhuset byggt mitt i floden. Men så här års är bayerska Bamberg framför allt julkrubbornas stad.", "article": "BAMBERG. På den rustika kneipen smakar ölet som om någon stjälpt en rökig whisky i glaset. Bamberg har ett tiotal bryggerier och rauchbier är en lokal specialitet, det rökiga ölet går bra ihop med bratwursten och surkålen. I gränderna härskar en medeltida stämning, belysningen är sparsam, liksom julpyntet. Sedan 14 år står stadskärnan i Bamberg på Unescos världsarvslista. Staden bombades aldrig under kriget, den medeltida staden är intakt, unikt för Tyskland. När vi hastar till det gamla rådhuset, byggt för 600 år sedan på ett fundament mitt i floden, är det inte för att studera de berömda fasadmålningarna utan för att hinna se rådhusets julkrubba före stängningsdags. Så här års kretsar det mesta kring julkrubborna i Bamberg. Det skulle ta flera dagar att besiktiga stadens alla krubbor, på turistinformationens karta finns 38 stycken utmärkta. Ett speciellt inslag i gatubilden är de så kallade storkrubborna med Josef och Maria i naturlig storlek. Krubborna är än så länge barnlösa, det är inte julafton än. Eller så är det Kommando Herodes som spökar. På 80-talet stals ett Jesusbarn från en storkrubba och utpressarna i kommandot krävde 1 000 ägg för att lämna tillbaka det. Krubbtraditionen är som starkast i det katolska Tyskland. Bamberg i det bayerska landskapet Franken är ett katolskt biskopsdöme sedan 1 000 år och stadens krubbhistoria kan härledas närmare 400 år bakåt i tiden – 1615 hade stadens jesuiter byggt en krubba som visades i kyrkan. För 90 år sedan bildades föreningen Bamberger Krippenfreunde (Krubbans Vänner i Bamberg) och handelsresanden Marcus Gessner är dess ordförande. – För mig handlade det om tradition. Min farfar var mycket aktiv i föreningen, berättar han. Föreningen med 460 medlemmar ordnar varje år kurser i krubbyggandets konst och ansträngningarna kröns vid juletid med en utställning. I år visas 45 krubbor, några är helt nya, några är gamla favoriter. Marcus Gessner säger att seden att bygga egna krubbor för hemmabruk mycket väl kan ha befordrats av det kyrkliga krubbförbudet i Franken från 1803. Kyrkan ville rensa bort allt pråligt utanpåverk och krubborna försvann från det offentliga rummet. Det var till sist biskopen i Bamberg som två decennier senare fick Bayerns kejsare Ludwig I att häva förbundet. På frågan varför man bygger krubbor svarar Marcus Gessner först: ”Varför spelar en fotbollsspelare fotboll?” – Det är helt enkelt roligt att forma figurer och landskap, en hobby, säger han. Sedan tillfogar Marcus Gessner: – Men det är mer än så, att bygga krubbor är också ett sätt att förkunna sin tro. I föreningens stadgar står att vi vill behålla krubbtraditionen för konstens och trons skull, säger krubbvännernas ordförande. Turistmagnet i Tysklands mitt Bamberg ligger nästan mitt i Tyskland, 40 mil från Berlin och 23 mil från München. Närmaste största stad är Nürnberg, sex mil bort. SAS har direktflyg till München för som lägst 615 kronor, därifrån kan man ta tåget till Bamberg. En tur och retur-biljett kostar cirka 1 200 kronor, men det finns också lägre specialpriser. Ett annat alternativ är att ta lågprisflyg till Berlin (Germanwing eller Ryanair) och fortsätta med tåg, kostar i normalfallet drygt 1 600 kronor tur och retur. Det råder ingen brist på hotell i turistmagneten Bamberg, alltifrån små gemytliga ställen till standardhotell. Ett exempel på det förra är Gästehaus Steidle på Frauenstrasse, precis vid floden. Vi bodde på Ibis, flärdfritt och modernt, men absolut prisvärt tack vare läget. Den som bokar på nätet kan hitta ett dubbelrum för 500–600 kronor. ", "article_category": "other"}
{"id": 19906, "headline": "”FN:s framtidsscenarier för klimatet är rena fantasier”", "summary": "Internationellt erkänd energiexpert: Kolet och oljan räcker helt enkelt inte för att utsläppen i atmosfären ska nå de nivåer som FN:s klimatpanel utgår från i sina framtidsscenarier.Jag ifrågasätter inte att utsläppen av växthusgaser påverkar vårt klimat. Men jag har en annan uppfattning än FN:s klimatpanel IPCC om omfattningen av utsläppen från kol och olja – och den bygger på nya vetenskapliga rön från Uppsala universitet. De framtidsscenarier som IPCC publicerade år 2000 är inte bara osannolika, utan också i flera fall helt orealistiska. Skälet är att den produktion av kol och olja som IPCC:s skräckscenarier bygger på över huvud taget inte är möjlig. Detta kan förvisso lindra oron för klimatet, men å andra sidan måste vi oroa oss desto mer för framtida energibrist, skriver Kjell Aleklett.", "article": "År 2000 publicerade FN:s klimatpanel IPCC 40 olika framtidsscenarier där utsläpp från olja, naturgas och kol specificerades. Under de senaste nio åren har dessa scenarier varit ledstjärnan för världens klimatforskare och IPCC motiverar varför de skall följa dem: ”Utsläppsscenarierna är en beskrivning av möjliga snarare än önskvärda framtidsscenarier. De representerar relevanta, rimliga, alternativa framtider.” Trots att utsläpp från fossila bränslen varierar stort ansåg man att alla scenarier var lika sannolika. Bland dessa finns framtidens skräckscenarier som bland andra Al Gore har varnat för, och de går under benämningen ”Business as usual”. Klimatberäkningar som bygger på dessa utsläpp ger som medelvärde en temperaturökning med 3,5 grader från 1990 fram till 2100. Några scenarier passerar 6 grader. Global mänsklig verksamhet genererar växthusgaser och utsläppen ökar i samma takt som befolkningen växer. Jag ifrågasätter inte att dessa utsläpp påverkar vårt klimat. I dag kommer 57 procent av växthusgaserna från fossila bränslen och den stora frågan i Köpenhamn är framtidens utsläpp av koldioxid från just fossila bränslen. Jag har en annan uppfattning än IPCC och min uppfattning bygger på vetenskapliga publikationer publicerade av Globala energisystem vid Uppsala universitet. Vi kan nu visa att de allra flesta scenarier är osannolika och framför allt är de som man brukar kalla Business as usual helt orealistiska. (Tio publikationer relevanta för denna artikel finns tillgängliga genom hemsidan för Globala energisystem, www.fysast.uu.se/ges). I maj 2007 publicerade DN Debatt mitt klimatinlägg som fick rubriken ”Klimathotet är överdrivet eftersom oljan inte räcker”. En artikel med rubriken ”The peak of the oil age” har i dagarna publicerats av Energy Policy (nätupplagan) och vi har nu vetenskapliga belägg för att oljan inte räcker till eftersom produktionen kommer att minska. Utsläppen från användning av olja kommer därmed att minska med minst 10 procent fram till 2030, och minskningen blir ännu större om den globala ekonomin bromsar in. Klimatförhandlingarnas huvudfråga borde därför vara: Hur skall vi använda kol i framtiden? Dagens kolproduktion – stenkol och brunkol – är omkring 3 000 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) och om scenarierna ”Business as usual” vore realistiska måste produktionen öka sju gånger fram till 2100. Det är en ökning med 600 procent. De senaste 20 åren har de globala kolreserverna reviderats nedåt med 25 procent. Senast var det Indien som halverade sina reserver. ”Kolets Saudiarabien” är USA med 29 procent av de globala reserverna. Före detta Sovjetunionen har 27 procent, Kina 14, Australien 9, Indien 7 och Sydafrika 4 procent av reserverna. Det betyder att 90 procent av de fossila kolreserverna finns i dessa sex nationer. Vi kan också konstatera att samma sex nationer i dag producerar 86 procent av världens kol. Om utsläpp från kol skall öka med 600 procent kan det inte ske utan att USA, med världens största kolfyndigheter, ökar sin produktion med samma storlek. I en artikel, som publicerades i maj 2009 i International Journal of Coal Geology, har vi studerat historiska trender och möjlig framtida kolproduktion i USA. Produktionen av höghaltig antracit minskar medan brunkolsbrytningen i delstaten Wyoming ökar. Framtidens kolproduktion är helt beroende av ny kolbrytning i delstaten Montana. Enligt den amerikanska konstitutionen kan de federala myndigheterna inte tvinga Montana att producera kol och i Montana vill man inte producera kol då brytningen kommer att förstöra miljön och stora delar av jordbruksarealen. Om konstitutionen ändras och vi får en brytning i Montana är det möjligt för USA att öka sin produktion med 40 procent, men inte med 100 procent. En ökning med 600 procent är rena fantasierna. Kina, i dag världens största kolproducent, har hälften så stora kolreserver som USA, och man har inga möjligheter att öka sin kolproduktion med 100 procent, 600 procent är också rena fantasier. Ryssland, med världens näst största reserver, kan öka sin produktion markant, men de orörda ryska kolreserverna finns i centrala Sibirien i ett område utan infrastruktur. Ryssland är för sin egen energiförsörjning inte beroende av detta kol, men skulle en brytning påbörjas någon gång efter år 2050 kan produktionen bara bli en bråkdel av dagens globala produktion. Det är omöjligt att produktionen kan ge en global ökning med 100 procent och 600 procent är på nytt fantasier. Våren 2008 diskuterade jag klimatfrågan med USA:s dåvarande ambassadör Michael Wood som var intresserad av vår forskning. Mitt förslag till en dellösning var att USA:s president och Rysslands president skulle underteckna ett bilateralt avtal där man garanterade att hälften av de återstående kolreserverna i respektive land skulle förbli oanvända. Folket i Montana skulle jubla och Rysslands framtid skulle inte påverkas. När det gäller framtida utsläpp av koldioxid från kol skulle 25 procent av möjliga utsläpp försvinna. Slutsatsen blir att den kolanvändning som IPCC rekommenderat klimatforskare att utgå från när man beräknar framtidens skräckscenarier är orealistisk. Frågan är varför dessa gigantiska utsläpp över huvud taget finns med bland möjliga scenarier. IPCC har ett stort ansvar för att tusentals klimatforskare runt om i världen ägnat år av forskning till att beräkna temperaturökningar för scenarier som är helt orealistiska. Konsekvensen är att mycket stora forskningsresurser slösas bort till ringa gagn för någon. Att de fossila reserverna inte räcker för att måla upp IPCC:s skräckscenarier kan möjligen lindra oron för framtidens klimat men gör å andra sidan att vi måste oroa oss desto mer för framtida resursbrist. Bristen på olja kan till exempel medföra ett ännu större tryck på regnskogen för produktion av biodiesel från palmolja. Det faktum att den fossila energi som krävs för scenariet ”Business as usual” fram till år 2100 över huvud taget inte finns medför att världens växande befolkning behöver ett globalt krisprogram för att skapa nya energilösningar. Vi måste nu med omedelbar verkan förändra det globala energisystemet. Kjell Aleklett professor i fysik, Globala energisystem vid Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19909, "headline": "”FN:s framtidsscenarier för klimatet är rena fantasier”", "summary": "Internationellt erkänd energiexpert: Kolet och oljan räcker helt enkelt inte för att utsläppen i atmosfären ska nå de nivåer som FN:s klimatpanel utgår från i sina framtidsscenarier. Jag ifrågasätter inte att utsläppen av växthusgaser påverkar vårt klimat. Men jag har en annan uppfattning än FN:s klimatpanel IPCC om omfattningen av utsläppen från kol och olja – och den bygger på nya vetenskapliga rön från Uppsala universitet. De framtidsscenarier som IPCC publicerade år 2000 är inte bara osannolika, utan också i flera fall helt orealistiska. Skälet är att den produktion av kol och olja som IPCC:s skräckscenarier bygger på över huvud taget inte är möjlig. Detta kan förvisso lindra oron för klimatet, men å andra sidan måste vi oroa oss desto mer för framtida energibrist, skriver Kjell Aleklett.", "article": "År 2000 publicerade FN:s klimatpanel IPCC 40 olika framtidsscenarier där utsläpp från olja, naturgas och kol specificerades. Under de senaste nio åren har dessa scenarier varit ledstjärnan för världens klimatforskare och IPCC motiverar varför de skall följa dem: ”Utsläppsscenarierna är en beskrivning av möjliga snarare än önskvärda framtidsscenarier. De representerar relevanta, rimliga, alternativa framtider.” Trots att utsläpp från fossila bränslen varierar stort ansåg man att alla scenarier var lika sannolika. Bland dessa finns framtidens skräckscenarier som bland andra Al Gore har varnat för, och de går under benämningen ”Business as usual” . Klimatberäkningar som bygger på dessa utsläpp ger som medelvärde en temperaturökning med 3,5 grader från 1990 fram till 2100. Några scenarier passerar 6 grader. Global mänsklig verksamhet genererar växthusgaser och utsläppen ökar i samma takt som befolkningen växer. Jag ifrågasätter inte att dessa utsläpp påverkar vårt klimat. I dag kommer 57 procent av växthusgaserna från fossila bränslen och den stora frågan i Köpenhamn är framtidens utsläpp av koldioxid från just fossila bränslen. Jag har en annan uppfattning än IPCC och min uppfattning bygger på vetenskapliga publikationer publicerade av Globala energisystem vid Uppsala universitet. Vi kan nu visa att de allra flesta scenarier är osannolika och framför allt är de som man brukar kalla Business as usual helt orealistiska. (Tio publikationer relevanta för denna artikel finns tillgängliga genom hemsidan för Globala energisystem, www.fysast.uu.se/ges). I maj 2007 publicerade DN Debatt mitt klimatinlägg som fick rubriken ”Klimathotet är överdrivet eftersom oljan inte räcker” . En artikel med rubriken ”The peak of the oil age” har i dagarna publicerats av Energy Policy (nätupplagan) och vi har nu vetenskapliga belägg för att oljan inte räcker till eftersom produktionen kommer att minska. Utsläppen från användning av olja kommer därmed att minska med minst 10 procent fram till 2030, och minskningen blir ännu större om den globala ekonomin bromsar in. Klimatförhandlingarnas huvudfråga borde därför vara: Hur skall vi använda kol i framtiden Dagens kolproduktion – stenkol och brunkol – är omkring 3 000 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) och om scenarierna ”Business as usual” vore realistiska måste produktionen öka sju gånger fram till 2100. Det är en ökning med 600 procent. De senaste 20 åren har de globala kolreserverna reviderats nedåt med 25 procent. Senast var det Indien som halverade sina reserver. ”Kolets Saudiarabien” är USA med 29 procent av de globala reserverna. Före detta Sovjetunionen har 27 procent, Kina 14, Australien 9, Indien 7 och Sydafrika 4 procent av reserverna. Det betyder att 90 procent av de fossila kolreserverna finns i dessa sex nationer. Vi kan också konstatera att samma sex nationer i dag producerar 86 procent av världens kol. Om utsläpp från kol skall öka med 600 procent kan det inte ske utan att USA, med världens största kolfyndigheter, ökar sin produktion med samma storlek. I en artikel, som publicerades i maj 2009 i International Journal of Coal Geology, har vi studerat historiska trender och möjlig framtida kolproduktion i USA. Produktionen av höghaltig antracit minskar medan brunkolsbrytningen i delstaten Wyoming ökar. Framtidens kolproduktion är helt beroende av ny kolbrytning i delstaten Montana. Enligt den amerikanska konstitutionen kan de federala myndigheterna inte tvinga Montana att producera kol och i Montana vill man inte producera kol då brytningen kommer att förstöra miljön och stora delar av jordbruksarealen. Om konstitutionen ändras och vi får en brytning i Montana är det möjligt för USA att öka sin produktion med 40 procent, men inte med 100 procent. En ökning med 600 procent är rena fantasierna. Kina, i dag världens största kolproducent, har hälften så stora kolreserver som USA, och man har inga möjligheter att öka sin kolproduktion med 100 procent, 600 procent är också rena fantasier. Ryssland, med världens näst största reserver, kan öka sin produktion markant, men de orörda ryska kolreserverna finns i centrala Sibirien i ett område utan infrastruktur. Ryssland är för sin egen energiförsörjning inte beroende av detta kol, men skulle en brytning påbörjas någon gång efter år 2050 kan produktionen bara bli en bråkdel av dagens globala produktion. Det är omöjligt att produktionen kan ge en global ökning med 100 procent och 600 procent är på nytt fantasier. Våren 2008 diskuterade jag klimatfrågan med USA:s dåvarande ambassadör Michael Wood som var intresserad av vår forskning. Mitt förslag till en dellösning var att USA:s president och Rysslands president skulle underteckna ett bilateralt avtal där man garanterade att hälften av de återstående kolreserverna i respektive land skulle förbli oanvända. Folket i Montana skulle jubla och Rysslands framtid skulle inte påverkas. När det gäller framtida utsläpp av koldioxid från kol skulle 25 procent av möjliga utsläpp försvinna. Slutsatsen blir att den kolanvändning som IPCC rekommenderat klimatforskare att utgå från när man beräknar framtidens skräckscenarier är orealistisk. Frågan är varför dessa gigantiska utsläpp över huvud taget finns med bland möjliga scenarier. IPCC har ett stort ansvar för att tusentals klimatforskare runt om i världen ägnat år av forskning till att beräkna temperaturökningar för scenarier som är helt orealistiska. Konsekvensen är att mycket stora forskningsresurser slösas bort till ringa gagn för någon. Att de fossila reserverna inte räcker för att måla upp IPCC:s skräckscenarier kan möjligen lindra oron för framtidens klimat men gör å andra sidan att vi måste oroa oss desto mer för framtida resursbrist. Bristen på olja kan till exempel medföra ett ännu större tryck på regnskogen för produktion av biodiesel från palmolja. Det faktum att den fossila energi som krävs för scenariet ”Business as usual” fram till år 2100 över huvud taget inte finns medför att världens växande befolkning behöver ett globalt krisprogram för att skapa nya energilösningar. Vi måste nu med omedelbar verkan förändra det globala energisystemet. Kjell Aleklett professor i fysik, Globala energisystem vid Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 19911, "headline": "Champagnepuder i OS-backar", "summary": "Till Whistler åker man som svensk först och främst för att få uppleva den för oss speciella snön. Torr och lätt. Det snöar mellan tio och fjorton meter per säsong.", "article": "Det har snöat nästan en meter över natten. Men nu skiner solen och Gustav Andersson, 19, och Axel Uhrus, 20, är uppe med tuppen. Allt för att vara bland de första, inte i pisten, utan offpist. Tre liftar senare ligger det orörda snöhavet i Whistler Bowl bokstavligen framför pjäxorna på dem. En sväng. Två svängar. Snön är lätt som bomull, det sprutar åt alla håll. Grabbarna närmast flyter fram, lyckligt leende. – Champagnepuder, säger Axel euforiskt efteråt. Det är ett sådat sällsamt tillfälle när den orörda snön räcker hela dagen. Någon trängsel i offpisten är det inte heller. Till Whistler åker man som svensk först och främst för att få uppleva den för oss speciella snön. Lätt och luftig. Det snöar mellan tio och fjorton meter per säsong, som mest under tiden november till januari. Den här säsongen har det hittills kommit 5,6 meter snö! Områdena för offpiståkning är i det närmaste oändliga. Ett åk i exempelvis Blackcomb Glacier kan bli mer än en mil långt. Chansen att få uppleva fantastisk lössnöåkning är därmed mycket god. I princip handlar det om ”powder” eller ”packed powder”. Även i pisterna känns det nästan alltid mjukt. Några veckor före champagnepuderdagen är förutsättningarna ändå väldigt annorlunda. Det har omväxlande regnat, snöat och varit soligt. Lavinfaran är ovanligt stor, all offpiståkning bannlyst och med olika avskräckande tillrop försöker liftpersonalen få oss att inse situationens allvar: ”Om du sätter värde på ditt liv, stanna i pisten.” ”Galet hög lavinfara.” Någon vecka tidigare har en av Whistlers verkliga skidprofiler omkommit i en lavin. Vi är dock fullt nöjda med skidåkningen ändå. Backarna ligger på två berg, Whistler Mountain och Blackcomb mountain. Märkningen är annorlunda än i Europa, här är det gröna, blå, svarta och dubbelsvarta nedfarter. De flesta gröna ligger lite längre ner, de flesta svarta högre upp på de båda bergen. Långt ifrån alla nedfarter pistas, vilket gör skidåkningen speciell. Även om det inte är lössnö känns snön ändå lös, och mot dagens slut växer pucklarna till sig. Den som vill åka nypistad manchestersnö får hänga på låset när liftarna öppnar, vilket passar bra för oss jetlaggade svenskar. Här finns även en blandning mellan vanlig pist och offpist som kallas ”gladed trail”, det är opistade nerfarter där skogen glesats ut så att det går lättare att åka. En dag prövar vi en av de dubbelsvarta värstingnedfarterna, ”Couloir extreme”, som är öppen trots lavinfaran. Det är galet brant och smalt, oroväckande många stenar sticker upp ur snön och det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun. En missad sväng och ett förlorat fäste – och man skulle troligen ha slagit kullerbyttor hela vägen ner. Men det går bra, adrenalinhalten är på max även om vi till en början tar det väldigt lugnt, stannar, rekar och väljer väg för nästa sväng. Väl nere tar vi oss till Peak2Peak, Whistlers senaste stolthet som öppnade i fjol. Det är en 4,6 kilometer lång gondollift som går mellan de båda bergen, därav namnet. Det är med blandade känslor vi kliver in i gondolen. Inom några minuter kommer vi att dingla 436 meter över marken – så långt är det ner till bäcken i dalgången. Men Peak2Peak är verkligen ett lyft för systemet, på elva minuter tar man sig mellan de båda bergen och slipper massor av transportsträckor. Whistler ligger två timmars bilresa från Vancouver i västligaste Kanada. 1966 öppnade den första liften men det var först på 1980-talet som utbyggnaden tog fart. Whistler består i dag av två byar, Whistler Village och Creekside med 10 000 invånare. Village är större och tjusigare, med ett virrvarr av timrade hus, mysiga gågator, affärer, barer och restauranger. Men det var i det lite enklare Creekside det hela startade, faktum är att Whistler började byggas med tanken att en gång hysa ett OS, vilket ju om ett par månader blir verklighet. Som besökare slås man av den kosmopolitiska atmosfären. Det är mängder av ungdomar från Australien, Nya Zeeland, USA samt Storbritannien och andra europeiska länder som jobbar antingen i skidsystemet, i affärer eller på restaurang. Även ett hundratal svenska ungdomar brukar tillbringa en säsong i Whistler. Alla är ytterst vänliga. Nästan ingen tränger sig i liftköerna, liftpersonalen är väldigt hjälpsam och har alltid ett glatt hej på lut. Det är också snarast lag på att sitta och prata med den man åker upp i liften med. För en svensk är ishockey ett givet samtalsämne, alla känner till de svenska spelarna i Vancouver Canucks. Prisnivån på lunchen i backen blir också en glad överraskning. För 60–70 kronor per person får du en rejäl hamburgare, god gulasch eller till exempel tacos. Från favoritlunchstället ser vi säkerhetspersonalen träna med lavinhundar, vilket påtagligt höjer ens eget säkerhetstänk. Nästan alla skidåkare bär hjälm, och vid offpiståkning är lavinsändare ett måste, och det gäller att respektera avstängningarna. Den som ertappas med att åka i avstängda områden kan bli av med liftkortet. Längst ner vid liftstationen i dalen sitter en skylt som visar hur många som hittills denna säsong blivit avstängda. Strax där intill kommer målområdet för alpina OS att vara. Varje eftermiddag avslutar vi skidåkningen med att ta oss ned för den nya olympiastörtloppsbacken. Och vi är påtagligt glada för att vi slipper åka – just störtlopp. För oss är underlaget lika mjukt som överallt annars. Men när Anja Pärson och de andra störtloppsåkarna står på startlinjen kommer backen att vara stenhård. Så långt från champagnepuder man kan komma. Resfakta Whistler Resa dit: Langley Travel har paketresor till Whistler. Reguljärflyg med SAS till Vancouver. Från Vancouver till Whistler går det Greyhoundbuss. Man kan också flyga (billigare) till Seattle i USA och ta buss eller bil därifrån. Bo: Finns i olika prisklasser, men det är inte billigt. Vi hyrde en liten studio på cirka 30 kvadrat i nio dagar för runt 6 000 kronor. Sök eget boende på ortens hemsida, www.whistler.com, www.whistlerblackcomb.com. Äta: Bra och prisvärt i backen. Att äta middag ute är något billigare än i Sverige. Mycket bra asiatisk mat, samt fisk- och skaldjur. Take-away är också ett bra alternativ – liksom att handla i välsorterade mataffärerna. After ski kallas här après ski och är lugnare än i till exempel Åre. Aktiviteter: Längdskidspår finns på flera ställen, inte minst i nya OS-längdområdet, Whistler Olympic Park. Zipline, guidade turer mm. Helikopterskidåningen är berömd, men förstås väderberoende. Kostar flera tusen kronor för några lyft. Fun parks: För brädåkare och friski-åkare finns flera parker med halfpipes, hopp mm. Shopping: Om du ska köpa ny skidutrustning, skidkläder, skidglasögon – gör det i Whistler inte i Sverige. Priserna i Kanada ligger minst 30 procent lägre än i Sverige. Liftkort: Kostar cirka 600 kronor för en dag, 2 700 –3 400 för sex dagar. Men om du bokar i förväg på nätet kan det bli cirka 20 procent billigare. Lägre pris för barn och ungdom. Boka på www.whistlerblackcomb.com Skidområdet: Ungefär 200 nedfarter och ett 40-tal liftar. Plus all offpiståkning. Skidhyra: Runt 1 350 kr för komplett skidutrustning i en vecka. Vinter-OS: I Whistler går OS-tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpinskidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning. Konståkning, ishockey, curling och short track sker i Vancouver, medan freestyle- och snowboardåkare tävlar i Cypress Mountains. ", "article_category": "other"}
{"id": 19913, "headline": "Svindlande svängar i OS-pist", "summary": "Champagnepuder i OS-backar. Till Whistler åker man som svensk först och främst för att få uppleva den för oss speciella snön. Torr och lätt. Det snöar mellan tio och fjorton meter per säsong.", "article": "Det har snöat nästan en meter över natten. Men nu skiner solen och Gustav Andersson, 19, och Axel Uhrus, 20, är uppe med tuppen. Allt för att vara bland de första, inte i pisten, utan offpist. Tre liftar senare ligger det orörda snöhavet i Whistler Bowl bokstavligen framför pjäxorna på dem. En sväng. Två svängar. Snön är lätt som bomull, det sprutar åt alla håll. Grabbarna närmast flyter fram, lyckligt leende. – Champagnepuder, säger Axel euforiskt efteråt. Det är ett sådat sällsamt tillfälle när den orörda snön räcker hela dagen. Någon trängsel i offpisten är det inte heller. Till Whistler åker man som svensk först och främst för att få uppleva den för oss speciella snön. Lätt och luftig. Det snöar mellan tio och fjorton meter per säsong, som mest under tiden november till januari. Den här säsongen har det hittills kommit 5,6 meter snö! Områdena för offpiståkning är i det närmaste oändliga. Ett åk i exempelvis Blackcomb Glacier kan bli mer än en mil långt. Chansen att få uppleva fantastisk lössnöåkning är därmed mycket god. I princip handlar det om ”powder” eller ”packed powder” . Även i pisterna känns det nästan alltid mjukt. Några veckor före champagnepuderdagen är förutsättningarna ändå väldigt annorlunda. Det har omväxlande regnat, snöat och varit soligt. Lavinfaran är ovanligt stor, all offpiståkning bannlyst och med olika avskräckande tillrop försöker liftpersonalen få oss att inse situationens allvar: ”Om du sätter värde på ditt liv, stanna i pisten.” ”Galet hög lavinfara.” Någon vecka tidigare har en av Whistlers verkliga skidprofiler omkommit i en lavin. Vi är dock fullt nöjda med skidåkningen ändå. Backarna ligger på två berg, Whistler Mountain och Blackcomb mountain. Märkningen är annorlunda än i Europa, här är det gröna, blå, svarta och dubbelsvarta nedfarter. De flesta gröna ligger lite längre ner, de flesta svarta högre upp på de båda bergen. Långt ifrån alla nedfarter pistas, vilket gör skidåkningen speciell. Även om det inte är lössnö känns snön ändå lös, och mot dagens slut växer pucklarna till sig. Den som vill åka nypistad manchestersnö får hänga på låset när liftarna öppnar, vilket passar bra för oss jetlaggade svenskar. Här finns även en blandning mellan vanlig pist och offpist som kallas ”gladed trail” , det är opistade nerfarter där skogen glesats ut så att det går lättare att åka. En dag prövar vi en av de dubbelsvarta värstingnedfarterna, ”Couloir extreme” , som är öppen trots lavinfaran. Det är galet brant och smalt, oroväckande många stenar sticker upp ur snön och det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun. En missad sväng och ett förlorat fäste – och man skulle troligen ha slagit kullerbyttor hela vägen ner. Men det går bra, adrenalinhalten är på max även om vi till en början tar det väldigt lugnt, stannar, rekar och väljer väg för nästa sväng. Väl nere tar vi oss till Peak2Peak, Whistlers senaste stolthet som öppnade i fjol. Det är en 4,6 kilometer lång gondollift som går mellan de båda bergen, därav namnet. Det är med blandade känslor vi kliver in i gondolen. Inom några minuter kommer vi att dingla 436 meter över marken – så långt är det ner till bäcken i dalgången. Men Peak2Peak är verkligen ett lyft för systemet, på elva minuter tar man sig mellan de båda bergen och slipper massor av transportsträckor. Whistler ligger två timmars bilresa från Vancouver i västligaste Kanada. 1966 öppnade den första liften men det var först på 1980-talet som utbyggnaden tog fart. Whistler består i dag av två byar, Whistler Village och Creekside med 10 000 invånare. Village är större och tjusigare, med ett virrvarr av timrade hus, mysiga gågator, affärer, barer och restauranger. Men det var i det lite enklare Creekside det hela startade, faktum är att Whistler började byggas med tanken att en gång hysa ett OS, vilket ju om ett par månader blir verklighet. Som besökare slås man av den kosmopolitiska atmosfären. Det är mängder av ungdomar från Australien, Nya Zeeland, USA samt Storbritannien och andra europeiska länder som jobbar antingen i skidsystemet, i affärer eller på restaurang. Även ett hundratal svenska ungdomar brukar tillbringa en säsong i Whistler. Alla är ytterst vänliga. Nästan ingen tränger sig i liftköerna, liftpersonalen är väldigt hjälpsam och har alltid ett glatt hej på lut. Det är också snarast lag på att sitta och prata med den man åker upp i liften med. För en svensk är ishockey ett givet samtalsämne, alla känner till de svenska spelarna i Vancouver Canucks. Prisnivån på lunchen i backen blir också en glad överraskning. För 60–70 kronor per person får du en rejäl hamburgare, god gulasch eller till exempel tacos. Från favoritlunchstället ser vi säkerhetspersonalen träna med lavinhundar, vilket påtagligt höjer ens eget säkerhetstänk. Nästan alla skidåkare bär hjälm, och vid offpiståkning är lavinsändare ett måste, och det gäller att respektera avstängningarna. Den som ertappas med att åka i avstängda områden kan bli av med liftkortet. Längst ner vid liftstationen i dalen sitter en skylt som visar hur många som hittills denna säsong blivit avstängda. Strax där intill kommer målområdet för alpina OS att vara. Varje eftermiddag avslutar vi skidåkningen med att ta oss ned för den nya olympiastörtloppsbacken. Och vi är påtagligt glada för att vi slipper åka – just störtlopp. För oss är underlaget lika mjukt som överallt annars. Men när Anja Pärson och de andra störtloppsåkarna står på startlinjen kommer backen att vara stenhård. Så långt från champagnepuder man kan komma. Elisabeth Sjökvist är journalist på DN.( elisabeth.sjokvist@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 19914, "headline": "Fredspris i förskott", "summary": "I tisdags tillkännagav USA:s president Barack Obama att ytterligare 30 000 amerikanska soldater ska sättas in i Afghanistan. På torsdag hämtar han Nobels fredspris i Oslo. Förväntningarna på många håll är stora på vad han ska åstadkomma. Inte minst gäller det kärnvapennedrustning.", "article": "Fredagen den 9 oktober i år satt Jan Joel Andersson, USA-expert och programchef på Utrikespolitiska institutet, i ett möte. När han gick ut i korridoren fick han höra det av en kollega: Barack Obama får Nobels fredspris. Han trodde att det var ett skämt. Samtidigt var Siprichefen Bates Gill på sitt jobb på fredsforskningsinstitutet i Solna. När han fick nyheten blev han ”lika förvånad som alla andra” , berättar han. Men sedan skilde sig deras reaktioner åt. – Min spontana reaktion när jag läst motiveringen var att det snarare kan skada än stärka honom. Det ger bilden av naiva européer som ger USA:s president ett stort pris för att han ska skapa fred i världen! säger Jan Joel Andersson. Hos Bates Gill på Sipri gick däremot förvåningen över i gillande och förståelse. Enligt motiveringen från den norska Nobelkommittén får Barack Obama fredspriset för sina insatser för att ”stärka internationell diplomati och mellanfolkligt samarbete” . Dessutom framhåller kommittén Obamas ”vision om och arbete för en värld utan kärnvapen” . Bara var sjätte svensk tycker att det är rätt att ge fredspriset till Obama, enligt en opinionsmätning i veckan, och bara obetydligt fler är positiva i övriga nordiska länder. Jan Egeland är norsk stjärndiplomat och numera chef för Norsk utenrikspolitisk institutt. Han hade en annan favorit, men menar ändå att Obama är en värdig pristagare. – En del säger att Obama bara får priset för vackra ord. Men Al Gore fick det för att ha rest runt med en diashow som visar på en väg ur klimatkrisen. Det är ju också bara ord. I Nobels testamente står att priset ska gå till den som verkat för folkens förbrödrande och för nedrustning. Det stämmer ganska bra in på Obama, menar Egeland och nämner tre områden: • Som första amerikanska president har han tagit ställning för en kärnvapenfri värld. • I det uppmärksammade Kairotalet öppnade han för en dialog med den muslimska världen. • Han lade planerna på en missilsköld i östra Europa, som provocerat Ryssland, på is. Det viktiga med priset är att det kan hjälpa Obama att fortsätta prioritera nedrustning, menar Egeland. – När han kämpar mot kris och arbetslöshet så kan en sådan sak lätt rasa ner på agendan. Enligt Bates Gill på Sipri väcker priset förväntningar på att Barack Obama nu ska gå vidare med kärnvapennedrustningen och dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak. – Han får inte bara priset för vad han åstadkommit, utan lika mycket för vad man hoppas att han ska uppnå, säger han. Redan nu i december förväntas Obama kunna visa resultat i arbetet för kärnvapennedrustning. I går, lördag, löpte Start 1-avtalet ut, det nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland som reglerar ländernas innehav av kärnvapen. Diskussionerna pågår om ett Start 2-avtal som ytterligare ska minska amerikanska och ryska kärnvapen. ) Fortsättning på nästa sida Forts från förra sidan Ett sådant kan väntas före årsskiftet. – Världen tittar på de två supermakterna som kontrollerar 90–95 procent av världens alla kärnvapen, säger Bates Gill. Ett nytt avtal blir en milsten i Barack Obamas arbete mot kärnvapen, menar han, även om målet att helt avskaffa dem är mycket avlägset. – Barack Obama har själv sagt att det inte kommer att uppnås under hans livstid. Och han är ännu relativt ung. Jan Joel Andersson på Utrikespolitiska institutet påminner om vem som tjänar mest på en kärnvapenfri värld: – Det är länder med stora konventionella styrkor. Och vem har den största Det har USA. I en helt konventionell värld skulle USA bli totalt dominerande militärstrategiskt. Kärnvapnen är alltså relativt sett viktigare för Ryssland och andra kärnvapenstater än för USA. IRAN OCH NORDKOREA Ett lika viktigt uppdrag för Barack Obama är att stoppa spridningen av kärnvapen till nya länder. Framför allt handlar det om att hindra Iran och Nordkorea från att skaffa sig ”Bomben” . När han tillträdde som president i januari i år valde Obama att bryta med sin företrädare George W Bushs retorik om ”ondskans axelmakter” (vilka inbegrep Iran, Irak och Nordkorea). I stället sträckte han ut handen till Iran och föreslog en dialog. Tillsammans med fem andra stormakter har USA förhandlat med Iran om att landet ska skicka sitt uran utomlands och få tillbaka det anrikat, och i gengäld lägga ned sina anrikningsanläggningar. Till en början var Irans president Mahmoud Ahmadinejad försiktigt positiv. Sedan avvisade han förslaget. Då skärpte också Ryssland och Kina tonen mot Iran. Förra helgen trappades ordkriget upp. Ahmadinejad sade att Iran skulle bygga tio nya anrikningsanläggningar och att Israel och USA inte kan göra ett enda dugg för att stoppa Irans kärnprogram. ”Varje finger som sätts på avtryckaren kommer att skäras av” , sade han i ett tal där han varnade FN och omvärlden för att införa nya sanktioner mot Iran. President Obama har onekligen misslyckats med dialogen med Iran, men han har uppnått något annat, menar Jan Joel Andersson. – Han har lyckats ena det internationella samfundet i kritiken mot Iran. Det är en seger för honom att Kina och Ryssland inte håller Iran om ryggen på samma sätt som förut. I Israel diskuteras nu öppet möjligheten att angripa Iran militärt och förstöra kärnanläggningarna. Bates Gill avfärdar inte risken men tror att en sådan aktion är osannolik på kort sikt, eller inom ett år. – Trycket mot Israel, särskilt från USA men säkert också från andra vänligt sinnade länder, är starkt när det gäller att övertyga om att ett militärt anfall skulle vara kontraproduktivt. Samtidigt pågår det kontakter mellan USA och Nordkorea för att få landet att avbryta sitt arbete på ett kärnvapenprogram, efter landets demonstrativa kärnvapentest och missiluppskjutningar i år. På tisdag anländer Obamas sändebud till huvudstaden Pyongyang. AFGHANISTAN Barack Obama har redan ett långvarigt och komplicerat krig han måste lösa. I Afghanistan hopar sig problemen. Presidenten ökar antalet soldater med 30 000 och hoppas att de allierade också skickar mer trupp. Samtidigt säger han redan nu att USA ska börja dra sig tillbaka efter arton månader och låta Afghanistans regering och armé successivt ta över ansvaret för säkerheten. Men det finns flera hakar. • Den afghanske presidenten Hamid Karzais legitimitet har ifrågasatts efter avslöjandena om valfusk i höstas. • Afghanistans nationella armé drabbas av massavhopp. Var fjärde soldat deserterar eller låter bli att förnya sitt kontrakt. • USA:s allierade sviktar. Kanada, Danmark och Nederländerna planerar att avsluta eller minska sina insatser i Afghanistan. Att Obama veckan före fredsprisceremonin i Oslo beslutar att skicka 30 000 fler soldater till Afghanistan stärker dem som tyckte att det var fel att han fick priset, menar Jan Egeland vid Norsk utenrikspolitisk institutt. – Många som var kritiska från början blir ännu mer kritiska nu, säger han. Men andra kan säga att fler soldater faktiskt kan betyda färre civila dödsoffer. Bristen på soldater har lett till ett helt omoraliskt luftkrig, smått och stort har bombats och en massa civila har dött. Så det kommer an på vilken utgångspunkt man har. IRAK Den militära förstärkningen i Afghanistan – The Surge kallas den – underlättas av att USA inlett sitt tillbakadragande från Irak, precis som Barack Obama lovade redan i sin valkampanj. Antalet civila dödsoffer har minskat i Irak, men trots det skakades Bagdad i oktober av de blodigaste terrorattackerna på två år med 155 döda. President Obamas plan på tillbakadragande följs dock. – USA tvår nu sina händer, säger Jan Joel Andersson på Utrikespolitiska institutet. Nu får man respektera denna suveräna nations rätt att fatta beslut. Uttåget kommer inte att ses som en segermarsch, även om Saddam Hussein är borta och man har hållit några val. Därför blir Afghanistan så avgörande, menar han. – Obama avslutar närvaron i Irak utan någon stor seger. Om han därtill förlorar Afghanistan blir han ”förlorarpresidenten” . Men får han något som kan kallas seger i Afghanistan, då har han lämnat Irak för att göra det möjligt. MELLANÖSTERN Den hägrande trumfen för alla fredsprisaspiranter finns i Mellanöstern. Ett fredsavtal mellan Israel och den palestinska myndigheten står förstås på Barack Obamas dagordning – men hittills har han inte skördat några framgångar. – Jag vill inte kalla det ett misslyckande, men stjärnorna har inte stått rätt, säger Bates Gill på Sipri. Det har inte varit rätt läge och inte rätt motparter för diplomatin att nå framgång. Barack Obama har mycket lågt förtroende i Israel efter att bland annat skarpt ha kritiserat bosättningspolitiken. Också förtroendet för honom i arabiska länder har minskat. – De som hoppades att Obama skulle pressa israelerna till medgivanden ser nu att han inte har gjort det. Mellanöstern har halkat ned på hans agenda, säger Jan Egeland. – Det är synd. Obamas ursprungliga analys var ju att det är svårt att nå framgångar i Pakistan, Afghanistan och Irak om det inte är fred runt Jerusalem. Och det blir inte fred där om inte USA ger det högsta prioritet. Geir Lundestad, sekreterare i den norska Nobelkommittén, har kunnat notera starka reaktioner efter årets val av fredspristagare. Men trots kritiken har fredspriset fått en starkare ställning, menar han. – Paradoxalt nog svarar tio procent fler amerikaner i år än i fjol att Nobels fredspris är det mest prestigefyllda priset i världen, enligt opinionsmätningar i USA, berättar han i telefon från Oslo. Att ge fredspriset till aktiva politiker ger nästan alltid starka reaktioner. Geir Lundestad ger flera exempel: israelerna Shimon Perez och Yitzhak Rabin samt PLO-ledaren Yassir Arafat 1994, USA:s Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho 1973. Men de högsta protestskriken kom redan 1935, då den tyske pacifisten Carl von Ossietzky utsågs till pristagare. Hitler var rasande, två ledamöter av Nobelkommittén avgick, inklusive den norske utrikesministern, och kungen valde att inte närvara vid Nobelceremonin, berättar Geir Lundestad. – Det är nog det allra mest kontroversiella Nobelpriset. Men kanske också det mest lyckade. mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 ewa.stenberg@dn.se 08-738 12 06 ", "article_category": "other"}
{"id": 19915, "headline": "”Dolda motiv kan ligga bakom Obamas fredspris”", "summary": "Experter på Nobels fredspris: Utländska ledamöter bör släppas in i norska Nobelkommittén. Det skulle ge priset större internationell legitimitet.Att belöna världens mäktigaste man är problematiskt. Det kan på sikt försvaga Nobelkommitténs internationella prestige. Obamas pris måste ses mot bakgrund av Norges roll i världen och den norska självbilden, som kännetecknas av en idealistisk uppfattning om att landet är en moralisk förebild. Troligen är det Geir Lundestad, sekreterare i Nobelkommittén, som är arkitekten bakom årets pris. Han beundrar presidenten och kan ha haft dolda motiv. De dubbla roller som kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har är olyckliga och begränsar kommitténs handlingsutrymme, skriver historikerna Øivind Stenersen, Asle Sveen och Ivar Libæk.", "article": "Få val av fredspristagare har sluppit kritik. Då norska stortinget accepterade Alfred Nobels testamente från 1895 försattes Sveriges unionspartner i en unik situation. En oberoende kommitté tillsatt av Norges lagstiftande församling skulle få dela ut priset till den som det senaste året hade ”verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Hittills har endast norrmän suttit i den norska Nobelkommittén, även om utlänningar också är valbara. Den norska Nobelkommittén motiverade fredspriset till Barack Obama med att han hade gjort en extraordinär insats för att stärka internationell diplomati och mellanfolkligt samarbete. Dessutom framhölls pristagarens vision om en kärnvapenfri värld och att han hade skapat ett nytt klimat i internationell politik. Multilateral diplomati har återigen en central ställning med tonvikt på den roll FN och andra internationella institutioner kan spela. Detta ligger i linje med Alfred Nobels testamente. Priset har skapat förväntningar på presidenten, men han kan misslyckas. Obama behöver stöd från andra statschefer, och Nobelkommitténs försök att bidra till att lösa konflikter har sällan gett önskvärda resultat. Prisen till USA:s utrikesminister Henry Kissinger och den nordvietnamesiske diplomaten Le Duc Tho för att de fått slut på Vietnamkriget 1973 var mycket olyckliga. Ett annat föga motiverat fredspris tilldelades Sydkoreas president Kim Dae Jung för den så kallade solskenspolitiken. Den bidrog inte till något genombrott i konflikten mellan de båda koreanska staterna. Några har ändå bidragit till konfliktlösning. År 1996 satte priset till biskop Carlos Belo och upprorsledaren José Ramos-Horta befrielsekampen på Östtimor på den internationella dagordningen. Därmed hjälpte det till att driva ut Indonesien ur landet. Mycket tyder också på att prisen till katoliken John Hume och protestanten David Trimble förbättrade förhandlingsklimatet under fredsprocessen i Nordirland i slutet av 1990-talet. Vem fattar besluten? Årets fredspris måste ses mot bakgrund av Norges internationella roll. Den norska självbilden kännetecknas av en idealistisk uppfattning om att landet bör vara en moralisk förebild för andra stater. Många norska politiker vill att landet ska profilera sig som ett fyrtorn för fred, demokrati, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. De flesta av dessa mål har sina rötter i mellankrigstidens neutralitetspolitik, det humanitära arvet efter 1922 års fredspristagare Fridtjof Nansen och den kristna missionstradition som tog sin början vid 1800-talets mitt. Denna nationella profil är också en reflex av att Norge står utanför EU och behöver markera sig som en oberoende brobyggare i världssamfundet. I år kan Nobelkommittén ha fattat sitt beslut på andra grunder än de som kommer fram i den officiella motiveringen för att priset ska ges till president Obama. Dessa okända motiv kan troligen knytas till professor Geir Lundestad, som är kommitténs sekreterare och chef för Det norske Nobelinstitutt. Han är sannolikt arkitekten och den pådrivande kraften bakom beslutet – inte den nyvalde kommittéordföranden Thorbjørn Jagland, före detta statsminister, utrikesminister och stortingspresident. Lundestad är Norges främste USA-expert. Han beundrar presidenten och har troligen argumenterat med stor kraft för Obama i kommittén. Sekreteraren har inte rösträtt men representerar tradition och sakkunskap. Det kan vara mycket svårt för nya, oerfarna medlemmar att stå emot hans kombination av erfarenhet, sakkunskap och övertygande retorik. Läckor från Nobelkommittén till pressen tyder på att Jagland och den andre företrädaren för Arbeiderpartiet stödde Obama under hela beslutsprocessen. De tre övriga medlemmarna protesterade ända fram till den 2 oktober. Det förefaller som om de då övertygades av fredsbudskapet i Obamas FN-tal den 23 september. Nobelkommitténs motivering låter som ett eko av det talet. Lundestad kan också ha haft mer dolda motiv för att propagera för Obama. Först och främst anser han att kommittén med jämna mellanrum bör välja kontroversiella personer. Sådana val ökar intresset för priset och ger det högre dignitet som internationellt varumärke. 2009 års pris stärker marknadsföringen både av Nobels fredspriskonsert och av Nobels Fredssenter i Oslo, som hittills har dragit färre besökare än väntat. Då fredscentret inrättades år 2001 var Lundestad engagerad i att göra Norge och fredspriset mer kända ute i världen och särskilt i att få fram att ”the world’s most prestigeous prize” inte delas ut i Stockholm men väl i Oslo. Genom att kombinera det ideella och det kommersiella har Lundestad åstadkommit en profilering av Norge och ett nationsbyggande av bästa märke, och från Oslos synpunkt är det inget tvivel om att han sedan 1990 har höjt fredsprisets internationella anseende. Samtidigt har han sett till att Nobelkommittén har fått större ambitioner. I dag vill den agera, skapa förutsättningar för liberala, västerländska idéer och driva dem i den internationella politiken. Så som det har varit sedan 1900-talets början anser kommittén även i dag att USA är en avgörande faktor för världsfreden. Från 2002 har kommittén tydligt tagit parti för det demokratiska partiet. Fredspriset till Jimmy Carter var en indirekt kritik av George W Bushs unilateralism, Al Gores pris syftade till att bekämpa republikanernas reaktionära klimatpolitik i kongressen och priset till Obama är en insats för att stärka den nye presidentens politik såväl i USA som globalt. Det är problematiskt att belöna världens mäktigaste man med Nobels fredspris. På kort sikt kommer det säkerligen att förstärka banden mellan Norge och USA, men om Obamas fredsvisioner inte blir verklighet kan priset försvaga Nobelkommitténs internationella prestige. Bör Jagland avgå ur Nobelkommittén? Den norska Nobelkommittén har från 1901 strävat efter att stå självständig från den verkställande och lagstiftande makten. I dag kan varken regeringsmedlemmar eller stortingsrepresentanter väljas in. Därför är det olyckligt att kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har fått en dubbelroll sedan han valts till generalsekreterare i Europarådet. Det har begränsat kommitténs handlingsutrymme och gjort det svårare att ge priset till EU eller personer knutna till unionen. Och hur blir det för dissidenter i Europarådets medlemsländer? Vägen framåt är full av utmaningar, men det har den varit i fredsprisets hela historia, och den norska Nobelkommittén har inte begått många fel. Ändå bör stortinget överväga att välja in utländska medborgare. Det skulle ge kommitténs beslut ny kraft och bredare internationell legitimitet. Frågan har flera gånger dryftats i stortinget, men slutsatsen har än så länge varit den som den förre ordföranden i Den norske Nobelkommitté, professor Francis Sejersted, formulerade i Aftenposten den 8 december 2002: ”Det finns många fördelar med en rent norsk kommitté, och som sagt, den har fungerat bra i hundra år.” Øivind Stenersen Asle Sveen Ivar Libæk historiker och tidigare gästforskare vid Det norske Nobelinstitutt, Oslo. Författare av boken ”Nobels fredspris: 100 år för fred” (Cappelen, 2001). ", "article_category": "other"}
{"id": 19916, "headline": "Fredspris i förskott", "summary": "I tisdags tillkännagav USA:s president Barack Obama att ytterligare 30 000 amerikanska soldater ska sättas in i Afghanistan. På torsdag hämtar han Nobels fredspris i Oslo. Förväntningarna på många håll är stora på vad han ska åstadkomma. Inte minst gäller det kärnvapennedrustning. IRAN OCH NORDKOREA AFGHANISTAN IRAK MELLANÖSTERN", "article": "Fredagen den 9 oktober i år satt Jan Joel Andersson, USA-expert och programchef på Utrikespolitiska institutet, i ett möte. När han gick ut i korridoren fick han höra det av en kollega: Barack Obama får Nobels fredspris. Han trodde att det var ett skämt. Samtidigt var Siprichefen Bates Gill på sitt jobb på fredsforskningsinstitutet i Solna. När han fick nyheten blev han ”lika förvånad som alla andra”, berättar han. Men sedan skilde sig deras reaktioner åt. – Min spontana reaktion när jag läst motiveringen var att det snarare kan skada än stärka honom. Det ger bilden av naiva européer som ger USA:s president ett stort pris för att han ska skapa fred i världen! säger Jan Joel Andersson. Hos Bates Gill på Sipri gick däremot förvåningen över i gillande och förståelse. Enligt motiveringen från den norska Nobelkommittén får Barack Obama fredspriset för sina insatser för att ”stärka internationell diplomati och mellanfolkligt samarbete”. Dessutom framhåller kommittén Obamas ”vision om och arbete för en värld utan kärnvapen”. Bara var sjätte svensk tycker att det är rätt att ge fredspriset till Obama, enligt en opinionsmätning i veckan, och bara obetydligt fler är positiva i övriga nordiska länder. Jan Egeland är norsk stjärndiplomat och numera chef för Norsk utenrikspolitisk institutt. Han hade en annan favorit, men menar ändå att Obama är en värdig pristagare. – En del säger att Obama bara får priset för vackra ord. Men Al Gore fick det för att ha rest runt med en diashow som visar på en väg ur klimatkrisen. Det är ju också bara ord. I Nobels testamente står att priset ska gå till den som verkat för folkens förbrödrande och för nedrustning. Det stämmer ganska bra in på Obama, menar Egeland och nämner tre områden: • Som första amerikanska president har han tagit ställning för en kärnvapenfri värld. • I det uppmärksammade Kairotalet öppnade han för en dialog med den muslimska världen. • Han lade planerna på en missilsköld i östra Europa, som provocerat Ryssland, på is. Det viktiga med priset är att det kan hjälpa Obama att fortsätta prioritera nedrustning, menar Egeland. – När han kämpar mot kris och arbetslöshet så kan en sådan sak lätt rasa ner på agendan. Enligt Bates Gill på Sipri väcker priset förväntningar på att Barack Obama nu ska gå vidare med kärnvapennedrustningen och dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak. – Han får inte bara priset för vad han åstadkommit, utan lika mycket för vad man hoppas att han ska uppnå, säger han. Redan nu i december förväntas Obama kunna visa resultat i arbetet för kärnvapennedrustning. I går, lördag, löpte Start 1-avtalet ut, det nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland som reglerar ländernas innehav av kärnvapen. Diskussionerna pågår om ett Start 2-avtal som ytterligare ska minska amerikanska och ryska kärnvapen. Fortsättning på nästa sida Forts från förra sidan Ett sådant kan väntas före årsskiftet. – Världen tittar på de två supermakterna som kontrollerar 90–95 procent av världens alla kärnvapen, säger Bates Gill. Ett nytt avtal blir en milsten i Barack Obamas arbete mot kärnvapen, menar han, även om målet att helt avskaffa dem är mycket avlägset. – Barack Obama har själv sagt att det inte kommer att uppnås under hans livstid. Och han är ännu relativt ung. Jan Joel Andersson på Utrikespolitiska institutet påminner om vem som tjänar mest på en kärnvapenfri värld: – Det är länder med stora konventionella styrkor. Och vem har den största? Det har USA. I en helt konventionell värld skulle USA bli totalt dominerande militärstrategiskt. Kärnvapnen är alltså relativt sett viktigare för Ryssland och andra kärnvapenstater än för USA. Ett lika viktigt uppdrag för Barack Obama är att stoppa spridningen av kärnvapen till nya länder. Framför allt handlar det om att hindra Iran och Nordkorea från att skaffa sig ”Bomben”. När han tillträdde som president i januari i år valde Obama att bryta med sin företrädare George W Bushs retorik om ”ondskans axelmakter” (vilka inbegrep Iran, Irak och Nordkorea). I stället sträckte han ut handen till Iran och föreslog en dialog. Tillsammans med fem andra stormakter har USA förhandlat med Iran om att landet ska skicka sitt uran utomlands och få tillbaka det anrikat, och i gengäld lägga ned sina anrikningsanläggningar. Till en början var Irans president Mahmoud Ahmadinejad försiktigt positiv. Sedan avvisade han förslaget. Då skärpte också Ryssland och Kina tonen mot Iran. Förra helgen trappades ordkriget upp. Ahmadinejad sade att Iran skulle bygga tio nya anrikningsanläggningar och att Israel och USA inte kan göra ett enda dugg för att stoppa Irans kärnprogram. ”Varje finger som sätts på avtryckaren kommer att skäras av”, sade han i ett tal där han varnade FN och omvärlden för att införa nya sanktioner mot Iran. President Obama har onekligen misslyckats med dialogen med Iran, men han har uppnått något annat, menar Jan Joel Andersson. – Han har lyckats ena det internationella samfundet i kritiken mot Iran. Det är en seger för honom att Kina och Ryssland inte håller Iran om ryggen på samma sätt som förut. I Israel diskuteras nu öppet möjligheten att angripa Iran militärt och förstöra kärnanläggningarna. Bates Gill avfärdar inte risken men tror att en sådan aktion är osannolik på kort sikt, eller inom ett år. – Trycket mot Israel, särskilt från USA men säkert också från andra vänligt sinnade länder, är starkt när det gäller att övertyga om att ett militärt anfall skulle vara kontraproduktivt. Samtidigt pågår det kontakter mellan USA och Nordkorea för att få landet att avbryta sitt arbete på ett kärnvapenprogram, efter landets demonstrativa kärnvapentest och missiluppskjutningar i år. På tisdag anländer Obamas sändebud till huvudstaden Pyongyang. Barack Obama har redan ett långvarigt och komplicerat krig han måste lösa. I Afghanistan hopar sig problemen. Presidenten ökar antalet soldater med 30 000 och hoppas att de allierade också skickar mer trupp. Samtidigt säger han redan nu att USA ska börja dra sig tillbaka efter arton månader och låta Afghanistans regering och armé successivt ta över ansvaret för säkerheten. Men det finns flera hakar. • Den afghanske presidenten Hamid Karzais legitimitet har ifrågasatts efter avslöjandena om valfusk i höstas. • Afghanistans nationella armé drabbas av massavhopp. Var fjärde soldat deserterar eller låter bli att förnya sitt kontrakt. • USA:s allierade sviktar. Kanada, Danmark och Nederländerna planerar att avsluta eller minska sina insatser i Afghanistan. Att Obama veckan före fredsprisceremonin i Oslo beslutar att skicka 30 000 fler soldater till Afghanistan stärker dem som tyckte att det var fel att han fick priset, menar Jan Egeland vid Norsk utenrikspolitisk institutt. – Många som var kritiska från början blir ännu mer kritiska nu, säger han. Men andra kan säga att fler soldater faktiskt kan betyda färre civila dödsoffer. Bristen på soldater har lett till ett helt omoraliskt luftkrig, smått och stort har bombats och en massa civila har dött. Så det kommer an på vilken utgångspunkt man har. Den militära förstärkningen i Afghanistan – The Surge kallas den – underlättas av att USA inlett sitt tillbakadragande från Irak, precis som Barack Obama lovade redan i sin valkampanj. Antalet civila dödsoffer har minskat i Irak, men trots det skakades Bagdad i oktober av de blodigaste terrorattackerna på två år med 155 döda. President Obamas plan på tillbakadragande följs dock. – USA tvår nu sina händer, säger Jan Joel Andersson på Utrikespolitiska institutet. Nu får man respektera denna suveräna nations rätt att fatta beslut. Uttåget kommer inte att ses som en segermarsch, även om Saddam Hussein är borta och man har hållit några val. Därför blir Afghanistan så avgörande, menar han. – Obama avslutar närvaron i Irak utan någon stor seger. Om han därtill förlorar Afghanistan blir han ”förlorarpresidenten”. Men får han något som kan kallas seger i Afghanistan, då har han lämnat Irak för att göra det möjligt. Den hägrande trumfen för alla fredsprisaspiranter finns i Mellanöstern. Ett fredsavtal mellan Israel och den palestinska myndigheten står förstås på Barack Obamas dagordning – men hittills har han inte skördat några framgångar. – Jag vill inte kalla det ett misslyckande, men stjärnorna har inte stått rätt, säger Bates Gill på Sipri. Det har inte varit rätt läge och inte rätt motparter för diplomatin att nå framgång. Barack Obama har mycket lågt förtroende i Israel efter att bland annat skarpt ha kritiserat bosättningspolitiken. Också förtroendet för honom i arabiska länder har minskat. – De som hoppades att Obama skulle pressa israelerna till medgivanden ser nu att han inte har gjort det. Mellanöstern har halkat ned på hans agenda, säger Jan Egeland. – Det är synd. Obamas ursprungliga analys var ju att det är svårt att nå framgångar i Pakistan, Afghanistan och Irak om det inte är fred runt Jerusalem. Och det blir inte fred där om inte USA ger det högsta prioritet. Geir Lundestad, sekreterare i den norska Nobelkommittén, har kunnat notera starka reaktioner efter årets val av fredspristagare. Men trots kritiken har fredspriset fått en starkare ställning, menar han. – Paradoxalt nog svarar tio procent fler amerikaner i år än i fjol att Nobels fredspris är det mest prestigefyllda priset i världen, enligt opinionsmätningar i USA, berättar han i telefon från Oslo. Att ge fredspriset till aktiva politiker ger nästan alltid starka reaktioner. Geir Lundestad ger flera exempel: israelerna Shimon Perez och Yitzhak Rabin samt PLO-ledaren Yassir Arafat 1994, USA:s Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho 1973. Men de högsta protestskriken kom redan 1935, då den tyske pacifisten Carl von Ossietzky utsågs till pristagare. Hitler var rasande, två ledamöter av Nobelkommittén avgick, inklusive den norske utrikesministern, och kungen valde att inte närvara vid Nobelceremonin, berättar Geir Lundestad. – Det är nog det allra mest kontroversiella Nobelpriset. Men kanske också det mest lyckade. mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 ewa.stenberg@dn.se 08-738 12 06 ", "article_category": "other"}
{"id": 19917, "headline": "”Dolda motiv kan ligga bakom Obamas fredspris”", "summary": "Experter på Nobels fredspris: Utländska ledamöter bör släppas in i norska Nobelkommittén. Det skulle ge priset större internationell legitimitet. Att belöna världens mäktigaste man är problematiskt. Det kan på sikt försvaga Nobelkommitténs internationella prestige. Obamas pris måste ses mot bakgrund av Norges roll i världen och den norska självbilden, som kännetecknas av en idealistisk uppfattning om att landet är en moralisk förebild. Troligen är det Geir Lundestad, sekreterare i Nobelkommittén, som är arkitekten bakom årets pris. Han beundrar presidenten och kan ha haft dolda motiv. De dubbla roller som kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har är olyckliga och begränsar kommitténs handlingsutrymme, skriver historikerna Øivind Stenersen, Asle Sveen och Ivar Libæk.", "article": "Få val av fredspristagare har sluppit kritik. Då norska stortinget accepterade Alfred Nobels testamente från 1895 försattes Sveriges unionspartner i en unik situation. En oberoende kommitté tillsatt av Norges lagstiftande församling skulle få dela ut priset till den som det senaste året hade ”verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser” . Hittills har endast norrmän suttit i den norska Nobelkommittén, även om utlänningar också är valbara. Den norska Nobelkommittén motiverade fredspriset till Barack Obama med att han hade gjort en extraordinär insats för att stärka internationell diplomati och mellanfolkligt samarbete. Dessutom framhölls pristagarens vision om en kärnvapenfri värld och att han hade skapat ett nytt klimat i internationell politik. Multilateral diplomati har återigen en central ställning med tonvikt på den roll FN och andra internationella institutioner kan spela. Detta ligger i linje med Alfred Nobels testamente. Priset har skapat förväntningar på presidenten, men han kan misslyckas. Obama behöver stöd från andra statschefer, och Nobelkommitténs försök att bidra till att lösa konflikter har sällan gett önskvärda resultat. Prisen till USA:s utrikesminister Henry Kissinger och den nordvietnamesiske diplomaten Le Duc Tho för att de fått slut på Vietnamkriget 1973 var mycket olyckliga. Ett annat föga motiverat fredspris tilldelades Sydkoreas president Kim Dae Jung för den så kallade solskenspolitiken. Den bidrog inte till något genombrott i konflikten mellan de båda koreanska staterna. Några har ändå bidragit till konfliktlösning. År 1996 satte priset till biskop Carlos Belo och upprorsledaren José Ramos-Horta befrielsekampen på Östtimor på den internationella dagordningen. Därmed hjälpte det till att driva ut Indonesien ur landet. Mycket tyder också på att prisen till katoliken John Hume och protestanten David Trimble förbättrade förhandlingsklimatet under fredsprocessen i Nordirland i slutet av 1990-talet. Vem fattar besluten Årets fredspris måste ses mot bakgrund av Norges internationella roll. Den norska självbilden kännetecknas av en idealistisk uppfattning om att landet bör vara en moralisk förebild för andra stater. Många norska politiker vill att landet ska profilera sig som ett fyrtorn för fred, demokrati, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. De flesta av dessa mål har sina rötter i mellankrigstidens neutralitetspolitik, det humanitära arvet efter 1922 års fredspristagare Fridtjof Nansen och den kristna missionstradition som tog sin början vid 1800-talets mitt. Denna nationella profil är också en reflex av att Norge står utanför EU och behöver markera sig som en oberoende brobyggare i världssamfundet. I år kan Nobelkommittén ha fattat sitt beslut på andra grunder än de som kommer fram i den officiella motiveringen för att priset ska ges till president Obama. Dessa okända motiv kan troligen knytas till professor Geir Lundestad, som är kommitténs sekreterare och chef för Det norske Nobelinstitutt. Han är sannolikt arkitekten och den pådrivande kraften bakom beslutet – inte den nyvalde kommittéordföranden Thorbjørn Jagland, före detta statsminister, utrikesminister och stortingspresident. Lundestad är Norges främste USA-expert. Han beundrar presidenten och har troligen argumenterat med stor kraft för Obama i kommittén. Sekreteraren har inte rösträtt men representerar tradition och sakkunskap. Det kan vara mycket svårt för nya, oerfarna medlemmar att stå emot hans kombination av erfarenhet, sakkunskap och övertygande retorik. Läckor från Nobelkommittén till pressen tyder på att Jagland och den andre företrädaren för Arbeiderpartiet stödde Obama under hela beslutsprocessen. De tre övriga medlemmarna protesterade ända fram till den 2 oktober. Det förefaller som om de då övertygades av fredsbudskapet i Obamas FN-tal den 23 september. Nobelkommitténs motivering låter som ett eko av det talet. Lundestad kan också ha haft mer dolda motiv för att propagera för Obama. Först och främst anser han att kommittén med jämna mellanrum bör välja kontroversiella personer. Sådana val ökar intresset för priset och ger det högre dignitet som internationellt varumärke. 2009 års pris stärker marknadsföringen både av Nobels fredspriskonsert och av Nobels Fredssenter i Oslo, som hittills har dragit färre besökare än väntat. Då fredscentret inrättades år 2001 var Lundestad engagerad i att göra Norge och fredspriset mer kända ute i världen och särskilt i att få fram att ”the world’ s most prestigeous prize” inte delas ut i Stockholm men väl i Oslo. Genom att kombinera det ideella och det kommersiella har Lundestad åstadkommit en profilering av Norge och ett nationsbyggande av bästa märke, och från Oslos synpunkt är det inget tvivel om att han sedan 1990 har höjt fredsprisets internationella anseende. Samtidigt har han sett till att Nobelkommittén har fått större ambitioner. I dag vill den agera, skapa förutsättningar för liberala, västerländska idéer och driva dem i den internationella politiken. Så som det har varit sedan 1900-talets början anser kommittén även i dag att USA är en avgörande faktor för världsfreden. Från 2002 har kommittén tydligt tagit parti för det demokratiska partiet. Fredspriset till Jimmy Carter var en indirekt kritik av George W Bushs unilateralism, Al Gores pris syftade till att bekämpa republikanernas reaktionära klimatpolitik i kongressen och priset till Obama är en insats för att stärka den nye presidentens politik såväl i USA som globalt. Det är problematiskt att belöna världens mäktigaste man med Nobels fredspris. På kort sikt kommer det säkerligen att förstärka banden mellan Norge och USA, men om Obamas fredsvisioner inte blir verklighet kan priset försvaga Nobelkommitténs internationella prestige. Bör Jagland avgå ur Nobelkommittén Den norska Nobelkommittén har från 1901 strävat efter att stå självständig från den verkställande och lagstiftande makten. I dag kan varken regeringsmedlemmar eller stortingsrepresentanter väljas in. Därför är det olyckligt att kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har fått en dubbelroll sedan han valts till generalsekreterare i Europarådet. Det har begränsat kommitténs handlingsutrymme och gjort det svårare att ge priset till EU eller personer knutna till unionen. Och hur blir det för dissidenter i Europarådets medlemsländer Vägen framåt är full av utmaningar, men det har den varit i fredsprisets hela historia, och den norska Nobelkommittén har inte begått många fel. Ändå bör stortinget överväga att välja in utländska medborgare. Det skulle ge kommitténs beslut ny kraft och bredare internationell legitimitet. Frågan har flera gånger dryftats i stortinget, men slutsatsen har än så länge varit den som den förre ordföranden i Den norske Nobelkommitté, professor Francis Sejersted, formulerade i Aftenposten den 8 december 2002: ”Det finns många fördelar med en rent norsk kommitté, och som sagt, den har fungerat bra i hundra år.” Øivind Stenersen Asle Sveen Ivar Libæk historiker och tidigare gästforskare vid Det norske Nobelinstitutt, Oslo. Författare av boken ”Nobels fredspris: 100 år för fred” (Cappelen, 2001). ", "article_category": "other"}
{"id": 19920, "headline": "Så festar Södran i kväll", "summary": "Södra teatern firar 150 år som byggnad med en jubileumsfest. Däremot är pjäsen om teaterns historia nedlagd för gott, menar teaterchefen Nadia Izzat.", "article": "Den 4:e december 1859var det nypremiär för Södra teatern på Mosebacke torg, efter att en stor brand ödelagt hela huset. Det firas i dag på Södra teatern med en jubileumsfest med punsch, ballonguppsläpp, popcorn och en kör som sjunger ”Ja må hon leva” på Mosebacke torg. Dessutom blir det konsert med balkanbandet Östblocket. Södrans teaterchef Nadia Izzat ser fram emot firandet: – Det blir en härlig glittrande fest nu i mörkret. Vi firar det helt enkelt med att engagera en massa människor som får vara med och skapa en stor fest. Några skolklasser i årskurs 4 och 5 har fått fantisera ihop sina drömtårtor och de ska nu bakas under dagen. Och så blir det en stor kör med 120 personer som ska sjunga på torget. Varför firar man årtalet 1859 och inte när Södran hade sin riktiga premiär 1853? – Vi känner att det är det här huset som är det som blev, säger Nadia Izzat. – Det är ett sånt fantastiskt hus, det har varit ett centrum för folkets kultur i 150 år. Det är inte alla stockholmare som vet det. I samband med firandetskulle Södran sätta upp en egenproducerad pjäs om Södrans historia, men den ställdes in i sista stund. Pjäsen, med namnet ”Kärlek och pistoler – eller Kapten Rollas sista färd”, hade en ensemble med bland andra Robert Fux, Frida Hyvönen och Lena Nylén. Dessutom skulle kvällarna gästas av bland andra Stefan Sundström, Anna Maria Espinosa, Lars Demian och Kajsa Grytt. När På stan besökte repetitionerna en vecka före premiär fanns det fortfarande en förhoppning att få ihop föreställningen, även om uttrycket ”kreativt kaos” gång på gång upprepades bland de olika skådespelarna, och manuset ständigt var under revision. I tisdags beslöt så ensemblen att man skulle ställa in. – Det gjordes ett fantastiskt hårt jobb och vi nådde inte riktigt ända fram. Det var ett tufft kollektivt beslut men den håller inte, säger Nadia Izzat. I dagsläget finns ingaplaner på att göra ett nytt försök att sätta upp föreställningen. Däremot berättar Nadia Izzat att man kommer att fortsätta satsa på varieté parallellt med det internationella fokuset: – Vi kommer att fortsätta titta på Latinamerika och Mexico city, som varit en stor inspirationskälla för oss, både Chile och Mexiko har jubileum nästa år. Sen kommer vi fortsätta utveckla ett intresse mot varieté och inleda samarbete med flera varietéartister under åren. Dessutom är humorn vårat signum och det ska vi fortsätta utveckla. Sebastian Suarez-Golborne sebastian@pastan.nu Södra teatern 150 år, Södra teatern, Mosebacke torg,tSlussen, kl 18.30. ", "article_category": "other"}
{"id": 19943, "headline": "Bara förlorare", "summary": "Det börjar aldrig där det slutar. Det gör schweizarnas folkomröstning om minareter än mer oroande.", "article": "I går folkomröstade schweizarna om minareternas vara eller icke-vara. Tvärtemot opinionsinstitutens profetior – blev det ja till ett förbud att bygga minareter. Det kommer att få konsekvenser. Det finns flera saker man kan säga om söndagens folkomröstning. En är att den för det stora flertalet av dem som röstade ja inte handlade om minareter. Snarare var det en folkomröstning för eller emot islam, för eller emot invandring, för eller emot det som är ”icke-schweiziskt”. En av initiativtagarna till folkomröstningen, Willy Schönenberger, säger sig inte ha något emot muslimer men menar att minareten är symbol för militant islamism (DN 29/11). Men det är taget ur luften. Det är ungefär som att säga att kyrkliga klocktorn skapade Knutby församling och andra mer sekteristiska rörelser inom kristendomen. Och att om vi bara förbjuder den så ska nog människorna hålla sig sådär lagom religiösa. Men sambandet torde vara det omvända. När människor får sin religionsfrihet kränkt riskerar man att de vänder sig från samhället och mot den egna gruppen och Gud. Militant islamism ska bekämpas. Men det gör man inte genom att förbjuda minareter. Den som tror att det främlingsfientliga Schweiziska folkpartiet, SVP, nu lutar sig tillbaka tror fel. Historien lär oss att det aldrig slutar med det ”problemet” eller med den grupp där det började. Intolerans botas inte av nya, hårda lagar – de får den i stället att växa. Nästa gång kan det vara moskébyggen som måste förbjudas eller att be på offentlig plats och vänd mot Mecka. Vi kan vänta oss en inflation i intolerans. Och vi kan vänta oss en expansion. Främlingsfientlighet smittar. Det är ingen slump att det ena högerextrema partiet efter det andra spritt sig från land till land i Europa. Civilisationens och anständighetens fernissa är tunn och när den skrapats bort finns nästan inga gränser längre för vad människor kan säga och göra. Det är därför man måste kämpa för varenda tum när främlingsfientliga försöker flytta fram sina positioner. Ett litet steg följs ofta av ett längre. Därför gäller det att se till att de inte får det där första. En fråga man kan ställa sig är hur SVP kommer att ställa sig till de fyra minareter som redan finns. Ska de rivas? Hur mycket våld kan ett samhälle tåla innan det slår tillbaka? Förbudet mot minareter ska främst fördömas för att det strider mot religionsfriheten, och för att det diskriminerar en minoritetsgrupp. Men majoritetssamhället tar också för egen del en stor risk. När klyftorna mellan människor ökar, ökar också risken för upplopp och motstånd. Schweiz riskerar att bli ett våldsammare samhälle för alla parter. Regeringen har kämpat emot söndagens omröstning. Den har påpekat att ett förbud strider mot landets egna lagar och Schweiz anseende i världen står på spel. Ingalunda några oviktiga aspekter. Relationen till den muslimska världen kommer säkert att kompliceras. Vissa menar att Schweiz riskerar att utsättas för en handelsbojkott. I förhållande till sekulära, liberala stater som Sverige är det mer status som står på spel. Och möjligen också turism. Hur man än vänder och vrider på det så var det ett olycksaligt resultat. För allt och för alla. Söndagen blev i Schweiz en förlorarnas dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 19944, "headline": "”150 miljarder sparas om AP-fonderna slås samman”", "summary": "Ny rapport från ESO: Svenskarnas pensionspengar bör samlas i en enda fond. En ny myndighet med ansvar för förvaltningen bör inrättas – på armlängds avstånd från regeringen.Tio år efter den stora AP-fondsreformen är det dags att göra om regelverket. Buffertkapitalet på mer än 750 miljarder kronor bör samlas och förvaltas i en enda fond. Över en 75-årsperiod skulle det innebära en besparing på ofattbara 150 miljarder kronor. För att styrningen av den nya fonden ska ske utifrån vad som är bäst för pensionssystemet och medborgarna bör en myndighet skapas under riksdagen. Dessutom bör styrelsearvodena höjas och kapitalförvaltningskompetensen stärkas. Stora pengar står på spel och det handlar om allas våra pengar, skriver Finansinspektionens Malin Björkmo som utrett AP-fonderna på ESO:s uppdrag.", "article": "Tio år har förflutit sedan den stora AP-fondsreformen. Det är en anledning till att se över regelverket. Ett annat skäl är den kritik mot kostnader och avkastningar som förekommit de senaste åren. Det finns många lärdomar att dra, både från akademisk forskning och från praktiska erfarenheter. I den ESO-rapport som offentliggörs i dag presenteras en rad förslag som alla syftar till att skapa bättre förutsättningar för en god utveckling av medborgarnas pensionskapital. Rapporten rekommenderar att stordriftsfördelarna i förvaltningen utnyttjas fullt ut framöver. Kapitalet bör därför samlas och förvaltas i en enda fond. De skäl som angavs vid reformen för att skapa flera olika fonder är inte längre giltiga, eller kan hanteras på bättre sätt. Marknaderna har utvecklats, och fonderna har inte agerat som förväntat. Konkurrensen mellan fonderna har möjligen drivit fram lägre kostnader, men har inte medfört ett bättre förvaltningsresultat. Fram till årsskiftet hade den så kallade aktiva förvaltningen haft ett negativt resultat på 8,5 miljarder kronor före kostnader. Någon tydlig riskspridning har inte kunnat iakttas. I stället förefaller den inbördes konkurrensen ha drivit fram ett ”flockbeteende”, med likartade portföljsammansättningar och förvaltningsresultat som följd. Det enda skäl för en uppdelning som fortfarande har samma giltighet som för tio år sedan är att förekomsten av flera AP-fonder reducerar möjligheten till statlig inblandning i förvaltningen och därmed i svenskt näringsliv. Detta kan dock enkelt förhindras genom att investeringar i svenska aktier sker via derivat eller investeringsfonder. Rösträtten får då utnyttjas av den institution som fått i uppdrag att förvalta fonden. Ett alternativ skulle kunna vara att – i likhet med den norska så kallade oljefonden – helt förbjuda inhemska investeringar. Det är dock onödigt begränsande. Fem AP-fonder förvaltar i dag mer än 750 miljarder kronor i buffertkapital. En sammanslagning av fonderna beräknas minska förvaltningskostnaderna med nära 0,05 procentenheter, vilket motsvarar cirka 330 miljoner kronor per år. Över en 75-årsperiod skulle det innebära ofattbara 150 miljarder kronor i besparingar. Dessutom visar studier att större fonder har bättre förutsättningar att skapa god avkastning. Så den positiva effekten på buffertkapitalet är förmodligen ännu större. På senare tid har en samordning av vissa funktioner inom fonderna diskuterats. Detta innebär att stordriftsfördelarna inte tas till vara fullt ut. Vid förvaltning av stora kapital finns ofta många intressekonflikter, som måste hanteras i regelverken. När det gäller statlig pensionsfondsförvaltning är vi alla huvudmän. Det är därför viktigt att styrstrukturen är ändamålsenlig och tar sin utgångspunkt i vad som är bäst för nuvarande och blivande pensionärer. I ett statligt pensionssystem kan det vara ett problem att en regering har en kortare horisont än de försäkrade – kanske till nästa val – och dessutom har många andra arbetsuppgifter utöver pensionsfondsförvaltningen som måste prioriteras. Även om regelverket skyddar väl mot olämplig politisk styrning kan det finnas en oro för sådan och för att politiker indirekt kan komma att påverka fondernas förvaltning. Detta visar inte minst de kraftiga reaktioner som uppstod i våras när regeringen införde nya skrivningar rörande bonusar i sina riktlinjer till fonderna. För att ytterligare betona att styrningen endast ska ske utifrån vad som är bäst för pensionssystemet och medborgarna rekommenderar ESO-rapporten att en ny myndighet med ansvar för pensionsfondsförvaltningen inrättas under riksdagen. Myndigheten skulle i likhet med Riksbanken styras av ett fullmäktige med en bred politisk sammansättning. Fullmäktiges uppgifter skulle vara att utvärdera och utse styrelse, precisera mål, följa upp regelverkens ändamålsenlighet och verka för att bygga upp förtroendet för förvaltningen. Att inrätta en myndighet under riksdagen kräver en ändring av grundlagen och tar tid. Det finns dock en mängd förändringar av styrningen som kan genomföras omgående, och som skulle bidra till ökad effektivitet och till att skapa armlängds avstånd till regeringen. Målen för förvaltningen behöver förtydligas. Storleken på styrelsen bör minskas, från nio till sju ledamöter. Systemet med ledamöter som nomineras av arbetsmarknadens parter bör upphöra. Kapitalförvaltningskompetensen i styrelserna måste förbättras, liksom integriteten och förmågan att kommunicera och skapa förtroende för förvaltningen. I dag finns en kunskapsmässig obalans mellan styrelse och den verkställande ledningen. En särskild nomineringskommitté bör ta fram kandidater till styrelsen. Styrelsearvodena måste höjas för att återspegla att uppdragen är betydelsefulla och att det finns förväntningar på engagemang och nedlagd tid. Krav bör ställas på att styrelseledamöterna rapporterar om de utsätts för politiska påtryckningar. Det nuvarande regelverket innehåller också kvantitativa regler som förhindrar en effektiv portföljsammansättning. Onödiga begränsningar finns för investeringar i onoterade tillgångar och råvaror. Detta bör också ändras. Att förvaltning av huvudsakligen svenska onoterade aktier sker i en särskild fond, Sjätte AP-fonden, är inte lämpligt ur ett allokerings- eller styrningsperspektiv. Sjätte AP-fonden bör därför avvecklas och tillgångarna läggas samman med det övriga buffertkapitalet. Det finns ingen anledning att förbjuda aktiv förvaltning, även om den hittills inte varit framgångsrik. Förutsättningarna att skapa avkastning beror på kompetensen i organisationen, förutsättningarna på marknaden och varierar över tiden. Om förutsättningarna är goda bör de utnyttjas. Styrelsen måste ha kompetens för att kunna fastställa lämplig förvaltningsmodell. Sammanfattningsvis finns många goda möjligheter att förbättra förutsättningar för förvaltningen av det gemensamma pensionskapitalet. Stora pengar står på spel och det handlar om allas våra pensioner. Malin Björkmo ekon lic i finansiell ekonomi, tidigare ledamot av Första AP-fondens styrelse ", "article_category": "other"}
{"id": 19945, "headline": "”Det rödgröna samarbetet är ett experiment för MP”", "summary": "Miljöpartiets grundare Per Gahrton: Visst kan MP bli ett parti för småföretagare, men produktionen måste ske inom ekologiska ramar. Är det socialism? Är det liberalism? Under många år vägrade Miljöpartiet att acceptera blockpolitiken och eftersträvade att bli vågmästare. Men omgivningen har varit starkare och därför förbereder sig partiet nu för att bilda regering med S och V. Det går dock inte att dra några slutsatser om MP:s ideologiska hemvist utifrån den rödgröna alliansen. Det är ett pragmatiskt experiment som ska utvärderas 2014. Det finns mycket socialistisk jämlikhetssträvan, liberal frihetslängtan och till och med konservativt bevarandeansvar i grön politik, skriver Per Gahrton med anledning av diskussionen om MP som alternativt parti för liberala väljare.", "article": "Trots att det i år är trettio år sedan jag lanserade idén om ett nytt, grönt framtidsparti och tjugoåtta år sedan partiet bildades, utbryter gång på gång debatt om Miljöpartiets ideologiska hemvist. Än avfärdas partiet som småborgerligt, än som vänsterextremt, ibland betecknas det som ett liberalt mittenparti. Förvirringen beror mindre på oklarheter i MP:s politik än på fördomar om hur en ideologisk hemvist bör se ut. Projektet baserades på sex grundbultar: 1. Vi ville ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen. Detta ledde till att vi fick våra hätskaste fiender bland socialdemokrater och folkpartister, som tillsammans etablerade linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980 med det ökända och lögnaktiga slagordet: ”Avveckla, men med förnuft.” Miljöpartiets påstådda avsaknad av förnuft blev det vanligaste argumentet mot oss under lång tid. I dag, i ljuset av klimatkrisen, tycks däremot allt fler inse att det är vi som står för det pålitligaste förnuftet. 2. Vi ville förhålla oss pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Om miljökrisen bekämpades genom förstatligande eller privatisering, planering eller marknadsmekanismer, var för oss en praktisk fråga. Därför är vi öppna för experiment i marginalen på offentliga system, till exempel möjlighet att starta friskolor för att genomföra alternativ pedagogik eller vårdinrättningar med alternativmedicinska metoder eller att låta de minsta företagen avskeda två anställda utan att följa turordningen. Men det har aldrig handlat om att av doktrinära skäl sälja ut hela skol- och vårdsektorn till kommersiella intressen, inte heller om att avskaffa lagfäst anställningstrygghet. 3. Vi vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan. En gång i Miljöpartiets barndom mötte jag Olof Palme i en ”Kvällsöppet”-panel. ”Ni är ju bara småborgerliga utbrytare från Folkpartiet”, påstod han. ”Annat är det med tyska Die Grünen, det är ett rejält vänsterparti, dem skulle man kunna samarbeta med.” Trettio år senare hävdar ett antal centerpartister i Stockholm att ”MP (står) långt till vänster om S” (DN Debatt 24/11-09). Skulle MP ha förvandlats från ett småborgerligt utbrytarparti till en vänsterytter i riksdagen? Inte alls. Det är bara om man betraktar partipolitik som en endimensionell ekonomisk-materialistisk skala som man kan få ett sådant intryck. Det finns fler dimensioner, mest tydligt i form av en ekologisk dimension. Andra dimensioner kan handla om genusperspektivet eller främlingsfientlighet eller integritetsaspekter i det nya teknifierade storebrorssamhället. Utifrån alla dessa tre nya dimensioner pågår som bekant partibildningsförsök. 4. Vi ville inte fastna i de gamla ideologierna. Själv har jag läst hyllmeter med socialistiska och liberala ideologer, vid sidan om alla de ekologiska tänkarna. Och visst finns det mycket i socialistisk jämlikhetssträvan, liberal frihetslängtan och till och med konservativt bevarandeansvar som passar väl i en grön politik. Men det räcker inte. När jag i fjol inför den andra globala gröna kongressen i São Paulo analyserade ett femtiotal gröna partiprogram från hela världen, kunde jag vaska fram en prioritetsordning som inte skulle kunna finnas i någon annan politisk-ideologisk familj: 1. hållbar utveckling/kretsloppsekonomi, 2. könsjämställdhet/feminism 3. icke-våld, 4. ekologisk vishet, 5. social rättvisa, 6.deltagande/gräsrotsdemokrati, 7. internationellt samarbete, 8. global solidaritet, 9. livskvalitet, inte kvantitet, 10. mänskliga rättigheter/frihet, 11. biologisk mångfald, 12. kulturell mångfald, 13. rättvis handel, 14. självtillit. (Behövs det en grön ideologi, Cogito 2008). Den dominerande verklighetsbilden i gröna program är att det råder en allvarlig ekologisk kris, inte minst en klimatkris. Vems fel är det? De italienska gröna svarar fränt: ”Grön är den som i ekonomisk tillväxt ser den ursprungliga orsaken till vår planets förfall.” Det betyder inte att de vill avskaffa marknadsekonomin. Visst ska det finnas utrymme för privata initiativ, visst kan MP bli ett parti för småföretagare – men produktionen måste ske inom ekologiska ramar. Är det socialism? Är det liberalism? 5. Vi ville etablera en ny politikerroll. Vårt förbud mot livstidspolitik och mångsyssleri och, inte minst, tillämpningen av strikt könsbalans på alla nivåer, möttes med en blandning av nyfikenhet och hån. En del anpassningar har gjorts, men det väsentliga finns kvar och garanterar att MP:s ansikte utåt är annorlunda, mest synligt genom de två språkrören. 6. Vi vägrade acceptera blockpolitiken. Vi eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar. Vi ansåg – och anser i princip fortfarande – att i mångpartidemokratier bör regeringsbildningen ske efter ett val, inte före. Så är det i många EU-länder, till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Belgien. Men i Sverige pressas partierna att ”ge besked” före valet. Under många år vägrade MP spela med i detta spel, men omgivningen har varit starkare. Därför förbereder vi nu regeringsbildning tillsammans med S och V. Det betyder inte att vi ingår i ett cementerat block av evig karaktär. Vi är absolut motståndare till en utveckling i riktning mot tvåpartisystem, eftersom det urholkar demokratin och förhindrar förnyelse. Hur skulle det ha uppfattats om de ekonomiska systemen i USA och Storbritannien hade varit organiserade som på 1700-talet? Men att dessa länders politiska system är 1700-talssystem framhålls ofta som ett föredöme! Beror det på att inget av dem, på grund av valsystemet, har några gröna parlamentsledamöter? Det går inte att dra några slutsatser om MP:s ”ideologiska hemvist” på grund av det rödgröna samarbetet, som är ett pragmatiskt samarbete i syfte att skapa den regering vi gemensamt tror skulle bli den bästa för Sverige. Det handlar om ett experiment eftersom det är första gången något sådan äger rum. 2014 ska inte bara väljarna utan också partierna utvärdera om det ger mersmak. Slutsatsen är att MP:s ideologiska hemvist är grön, vilket är en lika tydlig – eller otydlig – beteckning som konservativ, liberal eller socialistisk. Grön är dock ett begrepp av vår egen tid, medan de klassiska ideologierna snarare tillhör 1800-talet. Per Gahrton ordförande i Cogito, grön idéverkstad Miljöpartiet de gröna Miljöpartiet (med rötter i miljörörelsen, kärnkraftsmotståndet, kvinnorörelsen och fredsrörelsen) bildades 1981 och tog in beteckningen ”de gröna” i sitt namn 1985. 1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen, men slogs ut vid valet 1991 för att återkomma vid valet hösten 1994. I dag har partiet 19 riksdagsledamöter. Språkrör är Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, båda sedan 2002. Agneta Börjesson är partisekreterare och Ulf Holm och Mikaela Valtersson gruppledare. Källa: riksdagen ", "article_category": "other"}
{"id": 19949, "headline": "”MP kan få nyckelposition i ett kaotiskt läge efter valet”", "summary": "Expert på regeringsbildningar: Den olyckliga fastlåsningen i två block i svensk politik svarar illa mot vårt proportionella valsystem.I en tilltrasslad parlamentarisk situation efter valet 2010 – där ingetdera av de politiska blocken fått egen majoritet – finns olika lösningar. Ett alternativ vore att blocken enar sig om att temporärt låta Miljöpartiet ensamt bilda regering och regera med hoppande majoriteter. Mönstret från 1978 med Folkpartiet i regeringsställning skulle därmed upprepas. Den rimligaste lösningen är dock att respektive block på förhand deklarerar att man efter valet accepterar det block som visat sig vara störst. Men detta fungerar endast om alla partier före valet bestämt tar avstånd från Sverigedemokraterna, skriver Olof Ruin.", "article": "Dagens täta opinionsmätningar om partisympatier följs numera också av täta spekulationer om hur en regering kan komma att se ut efter valet om knappt ett år och hur den kan komma att fungera. Man är rädd för att Sverigedemokraterna skall komma över fyraprocentsgränsen och kanske få ställning som vågmästare mellan de två blocken. Denna helt befogade oro hänger samman med att vi fått en blockuppdelning. Att ha en sådan svarar illa mot det proportionella valsystem som vi samtidigt har. Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats. I ett läge där ingetdera blocket fått egen majoritet finns i och för sig tre olika lösningar på en tilltrasslad parlamentarisk situation. Men därtill finns också en konstitutionell komplexitet som kan locka respektive block till inkonsekvent handlande. 1.En knappast sannolik lösning vore att ett av blocken bildar regering men samtidigt räknar med att i någon form få regelbundet stöd i sin politik av ett parti som tidigare varit en del av den andra sidan. Spekulationerna kring en sådan lösning har hitintills framför allt kretsat kring Miljöpartiet och alliansen, om denna efter valet förlorar sin majoritet men fortfarande är större än det andra blocket. Men varför skulle Miljöpartiet vilja göra ett sådant fribrytningsförsök och bli utsatt för anklagelser om hållningslöshet? Framför allt skulle det i sådant läge kunna bli ännu svårare att finna något att samla sig kring än det redan visat sig vara för fyra att komma överens. 2.En annan inte heller sannolik lösning av ett besvärligt parlamentariskt läge vore en direkt upplösning av dagens partistruktur genom att antingen bilda en koalitionsregering över blockgränsen eller enas om att släppa fram ett enda parti i regeringsställning. Vilka partier skulle kunna samarbeta med varandra och framför allt bli tolererade av de övriga? En koalition mellan de två stora – mellan Moderaterna och Socialdemokraterna – är i dagens läge utesluten. En sådan skulle verkligen bereda mark för protestpartier. De nuvarande små har i och för sig större möjlighet att röra sig över det politiska fältet än de två stora. Men Vänsterpartiet kan inte vinna gehör hos någon på den borgerliga sidan. Och Centerpartiet och Folkpartiet, som historiskt hade en ställning i den parlamentariska mitten, har inte längre en sådan i och med att de har förändrat sin identitet och dragit sig mot höger. Miljöpartiet, accepterat som det är inom bägge blocken, har en nyckelposition. Ett alternativ vore att det bildar regering med något borgerligt parti. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har, om jag förstått honom rätt, i tidningen Kristdemokraten den 30 oktober antytt beredvillighet – kanske i vilja att profilera sig – att just slå ihop sig med Miljöpartiet även om han tillägger att han i första hand söker en fortsättning av alliansen. Men ett annat alternativ vore att blocken enar sig om att temporärt låta Miljöpartiet ensamt bilda regering och försöka regera med hoppande majoriteter. Mönstret från 1978 med Folkpartiet ensamt i regeringsställning skulle därmed upprepas. Självfallet vore detta inte någon lycklig lösning, men åtminstone skulle den utgöra ett steg bort från dagens olyckliga fastlåsning vid två block. 3.En tredje lösning, förordad av bland andra DN:s Peter Wolodarski, är att respektive block på förhand deklarerar att man efter valet kommer att acceptera det block i regeringsställning som visat sig vara störst. Denna lösning verkar i och för sig vara den rimligaste, men endast under en förutsättning. Alla partier i respektive block måste före valet vara lika bestämda i sitt avståndsstagande från Sverigedemokraterna för att en sådan lösning skall uppnå trovärdighet över blockgränsen. Sverigedemokraterna appellerar nu till väljare inom bägge blocken. Partiet självt däremot förefaller, även om man måste vara ytterst försiktig med att placera det parlamentariskt, att känna större främlingskap inför vänsterblocket än inför alliansen. I denna situation framstår det som särskilt viktigt just för alla alliansens partier, inte minst mot bakgrund av händelserna i Vellinge, att vara minst lika starka i sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna som partierna inom det andra blocket. Slutligen: den konstitutionella ordning som kan locka respektive block till ett inkonsekvent handlande hänger samman med nuvarande regler för tillsättning av statsminister och de som förväntas gälla i en framtid. På borgerligt håll har man länge uttalat stöd för uppfattningen att efter ett val bör alltid någon form av uttryckligt godkännande ske i riksdagen av den som skall vara statsminister. Nu finns förslag i denna riktning, avgivet av Grundlagsutredningen, som den nyvalda riksdagen om ett år skall ta definitiv ställning till. Enligt de regler som alltjämt gäller nästa höst kan regeringen dock sitta kvar om den inte självmant bestämmer sig för att avgå eller fälls av en riksdagsmajoritet efter förslag om misstroendeförklaring. Reinfeldt har antytt att han efter valet är beredd att fortsätta som statsminister även om alliansen inte längre förfogar över ett flertal i riksdagen. Men om han gör detta överger han samtidigt en konstitutionell princip som borgerliga partier pläderat för och som den parlamentariskt sammansatta Grundlagsutredningen också varit enig om att förorda. På socialdemokratiskt håll motsatte man sig å sin sida länge den ordning som man nu accepterat och som kommer att bli den framtida. Om Mona Sahlin nästa höst, i en situation när alliansen förlorat sin majoritet, skulle känna sig frestad att försöka tvinga bort den borgerliga statsministern skulle hon i sin tur göra sig skyldig till ett trohetsbrott. Dels skulle hon överge en tidigare deklarerad socialdemokratisk ståndpunkt, dels och framför allt skulle hon för att nå framgång bli beroende av medverkan av Sverigedemokraterna, vilka hon hitintills i alla sammanhang tagit avstånd ifrån. Sverige riskerar onekligen att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition. Olof Ruin professor i statsvetenskap ", "article_category": "other"}
{"id": 19974, "headline": "Komedi om lärare på Klara", "summary": "Dramaturgen Sofia Fredén har skrivit en komedi om lärare för Stockholms stadsteater. \"Lärare för livet\" har urpremiär den 4 december.", "article": "”Kerstin älskar sitt jobb som lärare men får skolstartsångest redan vid midsommar. Biträdande rektorn Kjell ägnar sommaren åt en ny verksamhetsplan för att få tiden att gå. Kerstin och Kjell vet allt om varandra och tillbringar mer tid tillsammans än med Ingemar och Marianne - som de egentligen är gifta med. Så blir en officer ny rektor på skolan. Nu ska det bli ordning och reda.” Så låter storyn som ska spelas upp på Klarascenen i december. Kollegiet består av bland andra Pia Johansson,Kajsa Ernst, Niklas Falk och Andreas Kundler. Sofia Fredéns nyskrivna pjäs är en komedi om dem som aldrig lämnar skolan. Insidan hade en serie om passionerade lärare tidigt i höstas. Den hette just \"Lärare för livet\". \"Lärare för livet\" av Sofia Fredén, regi av Måns Lagerlöf Urpremiär 4 december på Klarascenen, Stadsteatern ", "article_category": "other"}
{"id": 19978, "headline": "När vi litar på andra mår vi bra", "summary": "Svenskarna litar ovanligt mycket på varandra, internationellt sett. ”I länder där var och en kan räkna med hjälp av samhället i svåra situationer känner invånarna större tillit – och de mår bättre och lever längre”, säger sociologen och forskaren Mikael Rostila.", "article": "Personer som har upplevt orättfärdigheter och svek och därför tvivlar på sina medmänniskors goda vilja – de mår i allmänhet inte så bra, enligt Mikael Rostilas forskning. – Bland dem är det dubbelt så många som skattar sin egen hälsa som dålig, jämfört med dem som har hög tillit till andra människor, förklarar han. Misstro och ohälsa hänger alltså ihop, liksom tillit och hälsa. Och de villkor människor lever under spelar en viktig roll: – De som lever i ett samhälle med stora orättvisor utvecklar lätt en mörk människosyn. Men de som känner förtroende för staten och välfärdssystemen tenderar att även lita mer på sina medmänniskor – och tilliten är viktig eftersom den förbättrar vår hälsa. Mikael Rostila arbetar på Centrum för forskning om ojämlikhet och hälsa (Chess) vid Stockholms universitet. Han har analyserat nationellt representativa intervjuundersökningar från tjugo länder i Europa, och i den doktorsavhandling han lade fram i fjol visade han att Sverige och Danmark, Finland och Norge hör till de länder där invånarna litar ovanligt mycket på varandra. – De högsta nivåerna av tillit mellan medborgarna finner man i länder där socialdemokrater under lång tid har haft makten och utvecklat ett välfärdssamhälle som bygger på begrepp som rättvisa, jämlikhet och solidariet – alltså den sortens samhälle som vi har haft och delvis har kvar i Sverige, säger han. Mer marknadsliberala länder som Storbritannien och Irland intar en mellanställning i Europa när det gäller tilliten mellan invånarna, enligt Mikael Rostilas analys. Där är alltså invånarna i allmänhet mer misstänksamma mot varandra än i Sverige och övriga Norden. – Det hänger samman med att inkomstklyftorna är större och att staten i mindre grad har lagt sig i vad som sker på marknaden, säger Mikael Rostila. Dessutom används inte skattesystemet lika aktivt för att överföra resurser från de välbärgade till de socialt utsatta och fattiga. I dessa avseenden finns det likheter mellan Storbritannien och USA, påpekar Mikael Rostila. Och där har både umgänget och tilliten mellan invånarna minskat stadigt under efterkrigstiden, det har bland andra den världsberömde statsvetaren Robert Putnam vid Harvarduniversitetet visat vetenskapligt och skrivit om i boken ”Bowling alone”. Den moderne amerikanen träffar sällan sina vänner och deltar i samhällslivet genom datorn och teven – han till och med spelar bowling ensam, påpekar Robert Putnam. Här i Sverige har utvecklingen gått åt andra hållet. När välfärdsstaten mognade under 1970- och 1980-talet umgicks svenskarna mer och mer med sina släktingar och vänner, enligt Mikael Rostilas avhandling. Och under samma period ökade medellivslängden samtidigt som tilliten mellan invånarna förbättrades. Det visar flera studier, bland andra de årliga intervjuundersökningar som har gjorts inom ramen för det internationella forskningssamarbetet World values survey. – Men under 1990-talet när den ekonomiska krisen ledde till kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn – då bröts trenden, då ökade inte längre tilliten mellan svenskarna, den snarast minskade. Man kan ju gissa att det hade med krisen och de ökande inkomstklyftorna att göra. När människor upplever orättvisor och känner sig svikna av samhället blir de också mer misstänksamma mot sina medmänniskor, säger Mikael Rostila. Under de senaste tio åren har den mellanmänskliga tilliten hos svenskarna i stort sett varken ökat eller minskat, enligt den enkätundersökning som Som-institutet (Samhälle opinion massmedia) vid Göteborgs universitet gör varje år. På ungefär samma nivå som Storbritannien när det gäller tilliten mellan invånarna finner man länder som Frankrike, Österrike och Tyskland där kyrkan är stark och familjen av tradition framhålls som samhällets fundament. – Där förväntas samhällets olycksbarn söka hjälp och skydd hos föräldrar, släktingar och vänner, säger Mikael Rostila. Det allmänna griper bara in om familjen helt och hållet har misslyckats med att ge sina medlemmar social och ekonomisk trygghet. Och det är inte alltid positivt att vara så beroende av sina nära och kära – om de brister i sitt stöd kan man lätt känna sig väldigt sviken. Ännu mer misstänksamma mot varandra är invånarna i Grekland, Spanien, Portugal och andra sydeuropeiska länder där marknaden är ännu svagare reglerad och staten i ännu högre grad har lagt över ansvaret för individens välfärd på familjen och vännerna. Även där står kyrkan stark, och de offentliga välfärdssystemen är inte särskilt utvecklade; den som spårar ur socialt eller ekonomiskt och saknar starka band till någorlunda välbärgade släktingar hamnar lätt på samhällets bakgård. Tilliten mellan medborgarna är lika dålig eller ännu sämre i flera av de före detta socialistländerna i Östeuropa, till exempel Ungern, Polen och Slovenien. Människor minns förtryckets och angiveriets dagar, och den marknad som har vuxit fram är i stort sett helt oreglerad. Dessutom är de skattefinansierade skyddsnäten mycket glest vävda. – Inkomstklyftorna är enorma, stora folkgrupper lever i rå fattigdom och korruptionen är ett allvarligt problem. En stor andel av invånarna tvivlar starkt på politikernas vilja att minska gapet mellan rika och fattiga, och många är dessutom väldigt misstänksamma mot sina medmänniskor – var och en får klara sig själv, säger Mikael Rostila. Sverige ligger alltså i topp i Europa när det gäller mellanmänsklig tillit, enligt Mikael Rostilas avhandling. Och ju större tillit hos befolkningen, desto bättre folkhälsa; detta samband har en lång rad forskarlag i världen funnit. Men när Statens folkhälsoinstitut i våras genomförde den årliga nationella folkhälsoenkäten svarade 26 procent av kvinnorna och 27 procent av männen nej på följande fråga: ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?” Mest misstänksam verkar befolkningen i Skåne vara, enligt enkäten; var tredje skåning svarade nej på samma fråga. Och den största tilliten tycks västerbottningarna ha; en av fem svarade nej. Det finns forskare som hävdar att det snarast är de människor som lever i modernt individualiserade välfärdssamhällen av nordisk modell som blir ensamma och förlorar sina relationer, sin tillit och sin känsla av ansvar inför släktingar, vänner och medmänniskor – där ska ju samhället ta hand om dem som råkar illa ut. Men de flesta studier på området ger ändå stöd åt Mikael Rostilas tes: att solidaritet genom skattesystemet inom ramen för ett välfärdssamhälle av svenskt snitt leder till mer umgänge, högre tillit och bättre hälsa hos befolkningen. – När samhället griper in och hjälper de arbetslösa och de gamla, de fattiga och de sjuka – då minskar ju belastningen på dessa människors privata nätverk. De behöver inte be om hjälp och kan umgås med släktingar och vänner under positiva former, utan att behöva känna sig underlägsna och beroende, säger Mikael Rostila. ", "article_category": "other"}
{"id": 19989, "headline": "”Boliden måste ta ansvar för giftskandalen i Chile”", "summary": "Hög miljöjurist gör upp med det förflutna: Jag är besviken över Bolidens och den svenska statens passiva hållning. För 25 år sedan rekommenderade jag gruvföretaget Boliden att exportera 20 000 ton våtverksslam till staden Arica i norra Chile. Meningen var att ett chilenskt företag skulle utvinna mineraler ur slammet. Men det skedde aldrig och i stället har många hundra chilenare fått allvarliga skador av bly-, kvicksilver- och arsenikexponering. Så sent som i september i år evakuerade Chiles regering 7 000 invånare från området. Jag anser att Boliden och svenska staten måste bistå de drabbade. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta, skriver förre miljöchefen vid Boliden Rönnskärsverken Rolf Svedberg.", "article": "Det finns ett uttryck i Chile som lyder ”Hacerse el Sueco” (”spela svensk”). Innebörden är att låtsas som att man inte förstår, att hålla sig undan när det bränner till. Så anser man i Chile att Boliden och den svenska staten agerar i förhållande till den giftskandal som drabbat hundratals barn i Chile och som jag varit med om att orsaka. För 25 år sedan rekommenderade jag som miljöchef på gruvföretaget Boliden min företagsledning att exportera 20 000 ton våtverksslam till staden Arica i norra Chile. Meningen var att ett chilenskt företag skulle utvinna mineraler ur materialet. Det skedde aldrig och i stället ledde en rad omständigheter till att många tusen människor exponerades för de giftiga restprodukterna. Många hundra drabbades av allvarliga skador till följd av bly-, kvicksilver- och arsenikpåverkan. Värst drabbade är de barn som använde avfallshögen som lekplats. Utan att ha någon som helst kännedom om farorna åkte de kana i och formade dockor av den svarta leran med bland annat missbildningar, missfall, nerv-, hjärn- och skelettskador som följd. Jag fick kännedom om dessa konsekvenser för ungefär tio år sedan, i samband med att de boende själva blivit medvetna om riskerna med avfallet. Sedan dess har jag funderat mycket på mitt ansvar för det som hänt. Jag är medveten om att utan min rekommendation 1984 till Bolidens ledning så hade skadan aldrig skett. Men jag kan inte säga att jag begick något tydligt fel eller inte tog frågan på det allvar den krävde. Boliden tog sig an de skärpta miljökrav som svenska myndigheter ställde i början av 1980-talet på ett mycket seriöst sätt. Jag kände att jag hade företagsledningens stöd för att finna den bästa lösningen för det restmaterial som sedan ett halvt sekel hade lagrats på Rönnskärsverkens område och som innebar risker för omgivande människor och miljö. De alternativ vi då diskuterade var att deponera, alltså att gräva ner materialet på ett miljösäkert sätt, eller att finna en partner med intresse att utvinna någon eller några av de mineraler som fortfarande fanns kvar. När det chilenska företaget Promel visade intresse för materialet, uppfattade vi det som ett seriöst förslag. Chile betraktades vid den tiden som en stormakt inom såväl gruvnäring som arsenikproduktion och de svensk-chilenska affärsförbindelserna var omfattande. Jag reste till Chile för att försäkra mig om att Promel hade kapacitet och kompetens att genomföra en upparbetning. Vi tyckte att vi fick tillfredsställande besked. Jag rekommenderade alltså Bolidens ledning, med dåvarande vd:n i spetsen, att välja detta alternativ trots att det var nästan dubbelt så dyrt som deponi. Företaget fick också stöd av Naturvårdsverket, som förordade alternativet av miljöskäl. Övertygelsen att återvinning är bättre än deponi var stark redan då. Tanken att Promel skulle ta emot pengarna och lämna materialet i öppen dager föresvävade mig inte. Inte heller att chilenska myndigheter skulle låta uppföra ett bostadsområde i absolut närhet till det material vi exporterat. Det är alltså flera samverkande beslut, missgrepp och missförstånd som till slut lett till en omfattande katastrof. De drabbade i Arica är i dag i stort behov av hjälpinsatser. I september i år tog den chilenska regeringen ett beslut om att evakuera drygt 7 000 invånare. Beslutet är naturligtvis riktigt men kommer alldeles för sent. Tio år har gått till spillo sedan det stod klart vad som hänt. Under den tid som chilenska myndigheter, Promel och Boliden valt att lägga ansvaret på varandra har fler människor exponerats för gifterna och skadorna förvärrats. Min medverkan i filmen ”Blybarnen” (SVT i kväll kl 20.00) är ett försök att själv ta ansvar för mina beslut och möjliga misstag. Jag träffade under inspelningarna flera familjer vars barn drabbats hårt. Jag kommer aldrig att glömma Patricio som inte kan spela fotboll mer eller Yocelyn som fått veta att hon kan bli förlamad för livet. Dessa möten var svåra, men nödvändiga för mig som människa. Jag kan i dag inte befria mig från en känsla av besvikelse över Bolidens passiva hållning. Under flera år har jag väntat på att min tidigare arbetsgivare ska kontakta mig för att skaffa sig en klar bild av vad som hänt och vad som är möjligt att göra. Jag har också själv utan framgång försökt få kontakt med Bolidens nuvarande ledning i frågan. Jag upplever faktiskt att de ”spelar svenskt” och försöker undvika en seriös diskussion. De beslut som jag och Boliden fattade 1984 upplevde vi som riktiga då. Vi skaffade alla de tillstånd som krävdes och affären genomfördes i enlighet med den tidens regelverk. Myndigheterna både i Sverige och Chile gav affären sitt godkännande innan den blev av. Ändå blev det fel och vi som tog dessa beslut har ett ansvar. Därför menar jag att Boliden bör engagera sig för att hjälpa de drabbade. Uppenbarligen har de chilenska myndigheterna svårigheter att handskas med den uppkomna situationen. Det saknas både ekonomiska resurser och kunskap. Dessa resurser kan och bör Boliden erbjuda. Det samma gäller också den svenska staten som genom Naturvårdsverket godkände och ställde sig bakom exporten till Chile. Formen för ett konkret ekonomiskt engagemang kan naturligtvis diskuteras. Ett förslag är att medlen tillförs en fond som förvaltas av en större svensk organisation med förankring i Chile. En första insats skulle vara att klargöra omfattningen av skadorna och kartlägga vårdbehovet hos de drabbade. Frågan om en påskyndad evakuering är också av stor vikt. Fondens storlek bör förslagsvis vara av samma omfattning som den upparbetningsersättning vi en gång betalade till Promel; tio miljoner kronor. Det är fortfarande avsevärt mindre än vad chilenska myndigheter hittills förbundit sig att betala. Det är viktigt att trycka på statens ansvar eftersom Naturvårdsverkets dåvarande enhetschef, Hans Roland Lindgren, bortser från detta när han framträder i dokumentärfilmen. Jag anser att Naturvårdsverket och svenska staten bör göra ett åtagande som motsvarar Bolidens för att bistå de drabbade i Chile. Konsekvenserna av tungmetallexponering visar sig på sikt. Nervpåverkan och lättare hjärnskador skapar långvarigt lidande. Cancer och skador på fortplantningsorgan kan dyka upp efter tjugo, trettio år. En insats i den storleksordning jag föreslår skulle innebära en skillnad för många människor, främst barn, som helt utan egen förskyllan drabbats av förgiftning och lidande. Ett juridiskt tvingande ansvar för Boliden och den svenska staten existerar inte så vitt jag vet. Ändå bör ansvaret tas. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta. Rolf Svedberg f d miljöchef vid Boliden Rönnskärsverken numera miljöråd i Miljööverdomstolen ", "article_category": "other"}
{"id": 19990, "headline": "”Boliden måste ta ansvar för giftskandalen i Chile”", "summary": "Hög miljöjurist gör upp med det förflutna: Jag är besviken över Bolidens och den svenska statens passiva hållning.För 25 år sedan rekommenderade jag gruvföretaget Boliden att exportera 20 000 ton våtverksslam till staden Arica i norra Chile. Meningen var att ett chilenskt företag skulle utvinna mineraler ur slammet. Men det skedde aldrig och i stället har många hundra chilenare fått allvarliga skador av bly-, kvicksilver- och arsenikexponering. Så sent som i september i år evakuerade Chiles regering 7 000 invånare från området. Jag anser att Boliden och svenska staten måste bistå de drabbade. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta, skriver förre miljöchefen vid Boliden Rönnskärsverken Rolf Svedberg.", "article": "Det finns ett uttryck i Chile som lyder ”Hacerse el Sueco” (”spela svensk”). Innebörden är att låtsas som att man inte förstår, att hålla sig undan när det bränner till. Så anser man i Chile att Boliden och den svenska staten agerar i förhållande till den giftskandal som drabbat hundratals barn i Chile och som jag varit med om att orsaka. För 25 år sedan rekommenderade jag som miljöchef på gruvföretaget Boliden min företagsledning att exportera 20 000 ton våtverksslam till staden Arica i norra Chile. Meningen var att ett chilenskt företag skulle utvinna mineraler ur materialet. Det skedde aldrig och i stället ledde en rad omständigheter till att många tusen människor exponerades för de giftiga restprodukterna. Många hundra drabbades av allvarliga skador till följd av bly-, kvicksilver- och arsenikpåverkan. Värst drabbade är de barn som använde avfallshögen som lekplats. Utan att ha någon som helst kännedom om farorna åkte de kana i och formade dockor av den svarta leran med bland annat missbildningar, missfall, nerv-, hjärn- och skelettskador som följd. Jag fick kännedom om dessa konsekvenser för ungefär tio år sedan, i samband med att de boende själva blivit medvetna om riskerna med avfallet. Sedan dess har jag funderat mycket på mitt ansvar för det som hänt. Jag är medveten om att utan min rekommendation 1984 till Bolidens ledning så hade skadan aldrig skett. Men jag kan inte säga att jag begick något tydligt fel eller inte tog frågan på det allvar den krävde. Boliden tog sig an de skärpta miljökrav som svenska myndigheter ställde i början av 1980-talet på ett mycket seriöst sätt. Jag kände att jag hade företagsledningens stöd för att finna den bästa lösningen för det restmaterial som sedan ett halvt sekel hade lagrats på Rönnskärsverkens område och som innebar risker för omgivande människor och miljö. De alternativ vi då diskuterade var att deponera, alltså att gräva ner materialet på ett miljösäkert sätt, eller att finna en partner med intresse att utvinna någon eller några av de mineraler som fortfarande fanns kvar. När det chilenska företaget Promel visade intresse för materialet, uppfattade vi det som ett seriöst förslag. Chile betraktades vid den tiden som en stormakt inom såväl gruvnäring som arsenikproduktion och de svensk-chilenska affärsförbindelserna var omfattande. Jag reste till Chile för att försäkra mig om att Promel hade kapacitet och kompetens att genomföra en upparbetning. Vi tyckte att vi fick tillfredsställande besked. Jag rekommenderade alltså Bolidens ledning, med dåvarande vd:n i spetsen, att välja detta alternativ trots att det var nästan dubbelt så dyrt som deponi. Företaget fick också stöd av Naturvårdsverket, som förordade alternativet av miljöskäl. Övertygelsen att återvinning är bättre än deponi var stark redan då. Tanken att Promel skulle ta emot pengarna och lämna materialet i öppen dager föresvävade mig inte. Inte heller att chilenska myndigheter skulle låta uppföra ett bostadsområde i absolut närhet till det material vi exporterat. Det är alltså flera samverkande beslut, missgrepp och missförstånd som till slut lett till en omfattande katastrof. De drabbade i Arica är i dag i stort behov av hjälpinsatser. I september i år tog den chilenska regeringen ett beslut om att evakuera drygt 7 000 invånare. Beslutet är naturligtvis riktigt men kommer alldeles för sent. Tio år har gått till spillo sedan det stod klart vad som hänt. Under den tid som chilenska myndigheter, Promel och Boliden valt att lägga ansvaret på varandra har fler människor exponerats för gifterna och skadorna förvärrats. Min medverkan i filmen ”Blybarnen” (SVT i kväll kl 20.00) är ett försök att själv ta ansvar för mina beslut och möjliga misstag. Jag träffade under inspelningarna flera familjer vars barn drabbats hårt. Jag kommer aldrig att glömma Patricio som inte kan spela fotboll mer eller Yocelyn som fått veta att hon kan bli förlamad för livet. Dessa möten var svåra, men nödvändiga för mig som människa. Jag kan i dag inte befria mig från en känsla av besvikelse över Bolidens passiva hållning. Under flera år har jag väntat på att min tidigare arbetsgivare ska kontakta mig för att skaffa sig en klar bild av vad som hänt och vad som är möjligt att göra. Jag har också själv utan framgång försökt få kontakt med Bolidens nuvarande ledning i frågan. Jag upplever faktiskt att de ”spelar svenskt” och försöker undvika en seriös diskussion. De beslut som jag och Boliden fattade 1984 upplevde vi som riktiga då. Vi skaffade alla de tillstånd som krävdes och affären genomfördes i enlighet med den tidens regelverk. Myndigheterna både i Sverige och Chile gav affären sitt godkännande innan den blev av. Ändå blev det fel och vi som tog dessa beslut har ett ansvar. Därför menar jag att Boliden bör engagera sig för att hjälpa de drabbade. Uppenbarligen har de chilenska myndigheterna svårigheter att handskas med den uppkomna situationen. Det saknas både ekonomiska resurser och kunskap. Dessa resurser kan och bör Boliden erbjuda. Det samma gäller också den svenska staten som genom Naturvårdsverket godkände och ställde sig bakom exporten till Chile. Formen för ett konkret ekonomiskt engagemang kan naturligtvis diskuteras. Ett förslag är att medlen tillförs en fond som förvaltas av en större svensk organisation med förankring i Chile. En första insats skulle vara att klargöra omfattningen av skadorna och kartlägga vårdbehovet hos de drabbade. Frågan om en påskyndad evakuering är också av stor vikt. Fondens storlek bör förslagsvis vara av samma omfattning som den upparbetningsersättning vi en gång betalade till Promel; tio miljoner kronor. Det är fortfarande avsevärt mindre än vad chilenska myndigheter hittills förbundit sig att betala. Det är viktigt att trycka på statens ansvar eftersom Naturvårdsverkets dåvarande enhetschef, Hans Roland Lindgren, bortser från detta när han framträder i dokumentärfilmen. Jag anser att Naturvårdsverket och svenska staten bör göra ett åtagande som motsvarar Bolidens för att bistå de drabbade i Chile. Konsekvenserna av tungmetallexponering visar sig på sikt. Nervpåverkan och lättare hjärnskador skapar långvarigt lidande. Cancer och skador på fortplantningsorgan kan dyka upp efter tjugo, trettio år. En insats i den storleksordning jag föreslår skulle innebära en skillnad för många människor, främst barn, som helt utan egen förskyllan drabbats av förgiftning och lidande. Ett juridiskt tvingande ansvar för Boliden och den svenska staten existerar inte så vitt jag vet. Ändå bör ansvaret tas. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta. Rolf Svedberg f d miljöchef vid Boliden Rönnskärsverken numera miljöråd i Miljööverdomstolen ", "article_category": "other"}
{"id": 19993, "headline": "”Jag har aldrig blivit vuxen”", "summary": "I nationalskaldsfamiljen Taube var sonen Sven-Bertil Taube den yngste. I sitt umgänge har han också ofta varit junioren. Nu fyller han 75 och trots att åldern börjar ta ut sin rätt känner han sig fortfarande varken vuxen eller märkvärdig. Sven-Bertil Taube", "article": "Sven-Bertil Taubetar emot i en vacker lägenhet på Bastugatan på Söder. Fotograferna Mia och Linda ställer upp honom ute på den lilla balkongen, från vilken man har fri sikt mot Stockholms alla landmärken av betydelse, Globen möjligen undantagen. – Här bodde jag själv för länge sen, det var väl på 60-talet. Nu har min son Jesper lägenheten; när jag kommer över från London brukar jag bo här, berättar Sven-Bertil. Hemma i konstnärsparet Astri och Evert Taubes hem på Grev Turegatan var han lillpojken: 45 år yngre än sin berömde far. – Jag var alltid den yngste, såväl i familjen under uppväxten som i umgängeskretsen. Och det har väl på något sätt kommit att prägla mitt liv. Jag har aldrig blivit riktigt vuxen, tror Sven-Bertil Taube. Många av hans gamla vänner och kolleger är borta, som till exempel Ulf Björlin, Olle Adolphson och Lars Forssell. – Leden tunnas ut, konstaterar han kort. Samtidigt ringer mobilen med en signal som är överraskande bullrig och svängig för att tillhöra en skönsångare som Sven-Bertil Taube. Samtalet gäller kvällens konsert: ”... Jag tänkte ha en rosa skjorta på mig, vad tror du om det?” Nu ska den unge Tauben fylla 75. Det är svårt att se honom som en gammal man, i grunden ser han på något sätt fortfarande lika ungdomlig ut som förr. Men åldern börjar trots allt ta ut sin rätt. Den svåra ögonsjukdom han drabbades av för några år sedan gör livet lite besvärligt. Läsa kan han inte göra längre och spela teater är uteslutet. Men sjunga går fortfarande bra. Liksom att göra filmroller. Hans insats nyligen som Henrik Vanger i ”Män som hatar kvinnor” har lovordats. – Jag hoppas att jag får möjlighet att göra fler filmjobb, säger han. Om han känner sig frustrerad över att inte längre kunna se och jobba som förr så visar han det inte. Sven-Bertil Taube är vid 75 lika vänlig och naturligt förekommande och artig som man kan anta att han var i ungdomen när han arbetade som smörgåsnisse på ”Dollartåget”, ett chartertåg som gick Sverige runt med främst amerikanska turister. – Jag kommer aldrig att bli märkvärdig. Däremot ser jag fortfarande upp till dem som faktiskt var stora och märkvärdiga. Sådana som Holger Löwenadler och Georg Rydeberg, koryféer vars likar inte finns längre, konstaterar Sven- Bertil. De där två är i någon mening fortfarande mina förebilder. Att Sven-Bertil Taube är en skolad skådespelare med en lång Dramatenkarriär på 1960-talet är det många både yngre och äldre som inte vet eller minns i dag. Oftast förknippas han som framförare av sin fars musik och för roller på film då och då. Men i mer än tio år var först elevskolan och sedan ensemblen på Dramaten hans liv. Med bland andra Erland Josephson och Bibi Andersson som arbetskamrater. – Tidigare i dag gjorde jag ett ärende vid Nybroplan och passerade då min gamla arbetsplats. Och då var det som om tiden inte fanns, som om jag hade bråttom till en repetition och att min mentor Ulf Palme väntade på mig med något manus. Om Sven-Bertil Taube ofta varit den yngste i olika sammanhang så är han klart äldst i sin nuvarande familj. Hustru Mikaela är 25 år yngre och sonen Felix har fyllt 15. Familjen håller honom ung, samtidigt som den gör att han fortfarande behöver jobba en hel del. – Felix satsar hårt på tennis, och för att han ska ha så bra förutsättningar som möjligt att träna får han all skolundervisning av privata informatorer hemma, berättar Sven-Bertil. Även om Sven-Bertil gjorde sin första skiva med pappa Everts sånger redan 1960 var det först på 1970-talet som Sven-Bertil främst började förknippas med faderns musik. Hans förhållande till sin berömde far har ibland beskrivits som lite bittert och komplicerat, men Sven-Bertil tycker att det mesta i den vägen är mediekonstruktioner. – Jag har alltid djupt beundrat min far och gör det fortfarande. Däremot tycker han att det är synd att mor Astri kommit i skuggan av fader Evert. Astri Bergman-Taube var förutom en framstående skulptris även målarinna. – Mot slutet av sitt liv gjorde hon många fina akvareller. Det vore väldigt roligt om även den delen av hennes skapande kunde uppmärksammas. Så nu jobbar jag med ett projekt som går ut på att använda en del av hennes bilder som grund för tryck på kuddar, gardiner och sånt där, berättar Sven-Bertil Taube. – Jag tror och hoppas på att det där kan bli något riktigt bra. Mats Carlsson Lénart familj@dn.se Fyller: 75 år den 24 november. Firar: ”Ingen aning än men det blir inget storslaget.” Familj: hustrun Mikaela, 50, och sonen Felix, 15. Från tidigare äktenskap och relationer finns barnen Jesper, 49, Lotta, 44, och Sascha, 30. Bor: Hus i Fulham, London. ", "article_category": "other"}
{"id": 19997, "headline": "Konsert från 1971 ekar i ny utställning", "summary": "En japansk improvisationskonsert 1971 är utgångspunkten för Galerie Nordenhakes nya samlingsutställning.", "article": "1971 arrangerade Moderna museet en konsert med den japanska improvisationsgruppen Taj Mahal Travellers. Den avantgardistiska gruppen blandade österländska och västerländska instrument, elektronik och skanderande. Den legendariska konserten i Stockholm är utgångspunkten för Galerie Nordenhakes nya samlingsutställning ”Taj Mahal Travellers”, med tio samtida konstnärer som direkt eller indirekt arbetat vidare i gruppens anda. Idén kommer från Gyonata Bonvicini som är chef för galleriets verksamhet i Berlin: – Jag såg originalfilmen från konserten och fick forska i Moderna museets arkiv. Utställningen är en hommage till deras experimentella attityd. De utvalda konstnärerna är mellan 25 och 80 år men binds samman av att alla har ett aktivt intresse för performance, musik och dans. Mest känd är britten John Stezaker, uppmärksammad för sina collage. Taj Mahal Travellers, Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, t S:t Eriksplan. ", "article_category": "other"}
{"id": 20009, "headline": "”Äldre par måste garanteras den sista tiden tillsammans”", "summary": "Jan Björklund och Barbro Westerholm: Det är hög tid att lagstifta om äldres rätt att kunna fortsätta bo med sin livskamrat.Att tvingas leva åtskilda efter att ha delat allt under ett helt liv innebär en stor påfrestning. I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta leva tillsammans när en av dem inte längre kan bo kvar hemma. På Folkpartiets landsmöte, som inleds i dag, kommer partistyrelsen att föreslå en förstärkt parboendegaranti i socialtjänstlagstiftningen, som gör det möjligt för dem som vill att kunna leva tillsammans även om bara en av makarna har biståndsbeslut. Det är inte kommunernas sak att avgöra när det är dags för makar att skiljas åt, skriver Jan Björklund och Barbro Westerholm.", "article": "I dag inleds Folkpartiet liberalernas landsmöte i Växjö. Partistyrelsen kommer att föreslå landsmötet att en så kallad parboendegaranti för äldre ska införas. Garantin innebär att äldre som lever tillsammans ska ha en lagstadgad rätt att fortsätta leva ihop när den ena behöver flytta till ett äldreboende. Det är oanständigt att livskamrater splittras och nekas möjligheten att leva den sista tiden tillsammans. Många äldre makar har levt ett långt liv tillsammans, kanske ända sedan ungdomsåren, och har tänkt leva tillsammans till livets slut. Men som bekant kan inte alla äldre leva den sista tiden i det egna hemmet utan många behöver flytta till ett boende där de kan få vård och omsorg. Om par i denna situation ges möjlighet att leva de sista åren tillsammans är i dag upp till kommunernas godtycke. Det är lika upprörande varje gång det rapporteras om äldre par som av kommuner nekas att fortsätta bo tillsammans när en av dem får sämre hälsa och behöver flytta till ett äldreboende. Omställningen och sorgeprocessen är för många stor när de tvingas lämna sitt hem och blir i många fall ännu större av att de också tvingas lämna sin livskamrat. Kvar hemma bor inte sällan en förtvivlad ensam kvinna eller man som saknar sin livskamrat att dela vardagen med. Sedan 2006 innehåller socialtjänstförordningen en paragraf som säger att makar, sambor eller registrerade partner som har beviljats särskilt boende ska beredas plats i samma boende, om de så vill. Det var en välkommen förändring men långt ifrån tillräcklig, eftersom den inte gäller när bara ena parten har rätt till omsorg. I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti. I exempelvis Norrbotten tillåter tre av fjorton kommuner par att bo tillsammans i äldreboenden trots att bara en av parterna har behov av vård. I flera reportage i SVT Nordnytt under slutet av september i år blev betydelsen av kommungränser skrämmande tydlig. Anna-Lisa och Halvard i Piteå, som har varit gifta i 66 år, har fått en tvårummare på ett äldreboende i Piteå, eftersom Halvard har stora omvårdnadsbehov. Anna-Lisa berättar: ”Det är toppenbra, det går inte att få bättre. Vi har ju hjälp med allt och de kommer på nätterna och hjälper en och det är ju bara att trycka på larmet så har vi hjälp.” I Gällivare däremot kan Albin och Gunborg inte längre bo tillsammans, eftersom Gunborg inte längre orkar ta hand om Albin i hemmet. ”Det är ju inte roligt att vara skilda. Han har ropat efter mig och jag sitter här hemma och gråter”, säger Gunborg i reportaget. De kommunala skillnaderna i hur äldre par behandlas i detta avseende är inte rimliga. Möjligheten att fortsätta bo tillsammans med sin man/hustru på äldre dagar ska inte vara beroende av i vilken kommun någon bor. Att tvingas leva åtskilda efter att ha delat allt under ett liv innebär naturligtvis en stor påfrestning, inte minst genom den oro som det vållar att inte få vara nära den som är sjuk. Ofta ligger även boendet långt från makarnas ursprungliga gemensamma hem, vilket kan försvåra möjligheten att besöka varandra. Ett fortsatt liv tillsammans kan ge många äldre en ökad trygghet och livskvalitet, men innebär även att den anhöriga kan vara en resurs och underlätta personalens arbete genom sin närvaro. Vi anser att det är hög tid att lagstifta om äldres rätt att fortsätta bo med sin livskamrat. Inget par ska tvingas leva åtskilda under sina sista levnadsår. Självklart kan det hända att makarna själva av olika skäl anser att det är den bästa lösningen att endast den ena i paret flyttar till ett äldreboende. Det kan bero på många år av ett alltför stort omvårdnadsansvar eller att exempelvis demens gör det svårt att leva tillsammans. Det måste alltid vara ett frivilligt val. Folkpartiet har i många år varit pådrivande för att skapa fler platser inom äldreomsorgen. Äldreboendedelegationen, som leddes av Barbro Westerholm, överlämnande sitt slutbetänkande ”Bo bra hela livet” i december 2008 och konstaterade att behovet av bostäder anpassade till den åldrande människans behov kommer att bli mycket stort under överskådlig tid. Redan i dag råder det platsbrist i många kommuner och uppskattningsvis kommer 50 000 till 70 000 nya platser att behövas fram till 2040. Kommunerna behöver därför i snabb takt öka antalet platser. Alliansregeringen stimulerar redan i dag den här utvecklingen genom det investeringsstöd som infördes redan 2007. En halv miljard om året har regeringen satsat för att få i gång byggandet av fler äldrebostäder i kommunerna, men hittills har endast en tredjedel av pengarna utnyttjats. Men förutom att detta arbete behöver påskyndas krävs en ökad flexibilitet och mångfald i boendeformer för äldre. En förstärkt parboendegaranti i socialtjänstlagstiftningen skulle kunna öka mångfalden av boenden. När nya lägenheter planeras och byggs kan en del av dessa anpassas till äldre makar med olika behov. Alla makar, oavsett kommun och vårdbehov, ska kunna känna sig säkra på att de kommer att få leva sina sista år tillsammans om de så önskar. Det ska inte längre vara upp till kommunen att avgöra när det är dags för makar att skiljas åt. Jan Björklund partiledare (FP) Barbro Westerholm talesperson för äldrefrågor (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 20024, "headline": "”Vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen”", "summary": "S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul: Den muslimska fundamentalismen i Rinkeby 2009 får mig att tänka på de nio svarta ungdomarna i Little Rock 1957. När Kaddafi Hussein ordnade alkoholfria fester i Rinkeby Folkets hus mötte han starkt motstånd från strängt religiösa män som trakasserade och hindrade ungdomarna som skulle gå dit. Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten, kanske av rädsla för islamofobi. Men vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio svarta ungdomarna i Little Rock 1957, skriver Nalin Pekgul.", "article": "Kaddafi Hussein är en ung somalisk man som bildade en hiphop-grupp. Rinkeby Folkets hus gav honom och hans vänner möjlighet att träna i deras lokaler, men när han skulle ordna alkoholfria fester för ungdomar där mötte han starkt motstånd från strängt religiösa muslimer. De spred ut rykten att han var en dålig muslim som skulle brinna i helvetet och det gick till och med så långt att en stor grupp ställde sig utanför Folkets hus och hindrade ungdomar att gå in till festen. Kaddafi Hussein bad polisen om hjälp, men när polisen kom sa de män som nyss trakasserat ungdomarna att de bara stod där och tittade. Polisen nöjde sig med deras förklaring och lämnade torget. När Kaddafi inte fick stöd av polisen och inte ensam orkade strida mot de fanatiska muslimerna flyttade han festerna till Husby. Tyvärr fick han inte ha sina fester i fred där heller. Det här är inte första gången vi får höra talas om att muslimska ungdomar i Sverige hindras att ordna fester med musik. För några år sedan uppmärksammade tv-programmet ”Uppdrag granskning” ett liknande problem bland muslimer i Göteborg. Historien ger många exempel på att kampen mot extremismen blir effektiv först när alla samhällsnivåer sluter upp. Lagstiftaren, rättsväsendet, opinionsbildare, alla måste involveras. Rinkeby 2009 får mig att tänka på Little Rock 1957. Sedan högsta domstolen i USA på 1950-talet förbjudit segregerade skolor försökte vita ändå hindra svarta barn och ungdomar att börja i de skolor som dittills varit reserverade för vita. I Arkansas hotades nio svarta ungdomar som skulle börja i Little Rock High School av en vit mobb och hindrades att komma in i skolan. Efter ingripanden från justitiedepartementet och president Eisenhower inkallades polis och militär för att upprätthålla ordningen och se till att de svarta ungdomarna kunde gå till sina klassrum. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby år 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio i Little Rock 1957. Frågan är varför samhället inte bryr sig. Jag misstänker tyvärr att likgiltigheten inför det som hänt i Rinkeby och i Göteborg beror på att Rinkebyborna och somalierna i Göteborg betraktas som ett annorlunda folk som får sköta sina fester bäst de vill. Dessa andra får förbjuda ungdomar att lyssna på musik, dansa och dricka Fanta om de anser att sådana fester inte tillhör deras kultur. Men vi måste bry oss. Vi kan inte acceptera att samhället glider isär. Rättsystemet måste reagera. Vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla. Det kan tyckas självklart att rättssystemet ska beivra hot, trakasserier och misshandel även om gärningsmän och offer tillhör samma etniska eller religiösa grupp. Polisen ska stanna kvar utanför Rinkeby Folkets hus hela kvällen om så behövs för att garantera ungdomarnas säkerhet. Hot och trakasserier ska utredas. De som står upp mot religiös extremism ska inte behöva möta samma missriktade hänsyn som en gång förledde samhället att blunda när flickor och unga kvinnor utsattes för våld i sina egna familjer. Mordet på Fadime Sahindal 2002 ledde till att dessa brott äntligen uppmärksammades. Förövare fick sina straff och offren fick stöd att komma bort från förtrycket. Det ska inte behöva gå så långt. Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten. Etablerade debattörer med tillgång till kända debattfora undviker ämnet, kanske av missriktad hänsyn till oliktänkande, kanske av rädsla att stämplas som islamofober. Det är dessutom svårt att skapa nya platser för debatt i viktiga samhällsfrågor. Men ett nytt forum för debatt uppstod trots allt våren 2009 när föreningen Tensta Träff inledde en samtalsserie om förutsättningarna för en europeisk islam. Gensvaret blev starkt. Det var uppenbart att det fanns ett stort behov av att prata om dessa frågor. Forskare, journalister och författare medverkade som inledare. I den efterföljande debatten möttes företrädare för mycket skilda uppfattningar om islam. Vårens träffar var dock i huvudsak en lokal angelägenhet. Diskussionerna var sansade och vi som deltog kände att vi hittat ett forum där människor som aldrig tidigare hade diskuterat med varandra kunde mötas. Vid höstens första seminarium inledde Kaddafi Hussein diskussionen och berättade om vilka problem han möter i Rinkeby. Som moderator påpekade jag att det är fruktansvärt allvarligt om människor inte ens kan ordna en fest. En del i publiken avbröt med hånfulla skratt och rop att de minsann har större problem med islamofobi och diskriminering än med att en trettonårig flicka inte får dansa. Jag noterade att de som hade svårast att acceptera mötesordningen inte kom från Tensta eller Rinkeby. De var välutbildade unga människor som är vana att ta plats i debatter. En del av dem försörjer sig på något av de många projekt mot islamofobin som staten och kommunerna finansierar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de knappast drabbas av några åsiktspoliser när de själva vill roa sig. Debatten illustrerar det dilemma vi står inför när vi försöker att formulera en europeisk islam. Efter den 11 september 2001 förstärktes fördomarna mot muslimer och extremisterna fick ökat gehör för sina åsikter framför allt bland de unga muslimerna. För vanliga muslimer blev situationen mycket besvärlig. Risken att bli diskriminerad ökade i och med islamofobins utbredning samtidigt som fanatikerna paradoxalt nog lämnades mer i fred i sina försök att förtrycka andra muslimer därför att samhällets representanter var rädda att uppfattas som islamofober. En av de viktigaste frågorna i Europa är hur vi ska få våra samhällen att hålla ihop och inte falla sönder av etniska och religiösa motsättningar. Det hade därför varit lämpligt om Fredrik Reinfeldt under sitt halvår som ordförande för Europeiska unionen hade tagit upp frågan om hur vi ska forma ett samhälle där alla får plats oavsett religion eller etnisk bakgrund. Dessvärre har jag aldrig hört honom säga något insiktsfullt om detta. Tvärtom vägrar han att öppna ögonen för de problem som religiösa friskolor kan skapa och fortsätter på denna väg genom att göra det möjligt att öppna segregerade religiösa vårdcentraler. Ett sätt att slå undan benen för de fundamentalistiska muslimernas retorik om att muslimer alltid kommer att vara föraktade i kristna länder är att ständigt tydliggöra att alla religioner är lika respekterade i vårt samhälle. Kungen hade till exempel i sitt tal vid riksdagens öppnande kunnat uppmärksamma att den muslimska fastemånaden ramadan pågick och att eid al-fitr skulle firas nästkommande söndag. Det skulle ha visat alla unga muslimer att de betraktas som en del av Sverige och att de inte ska köpa extremisternas budskap. Nalin Pekgul ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet Född i Kurdistan Nalin Pekgul är ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon är utbildad sjuksköterska och troende muslim. Hon föddes i Kurdistan och kom till Sverige som flyktingbarn 1980 då hon var 13 år. Hon är styrelseledamot i Fadime Sahindals minnesfond och Olof Palmes minnesfond. Mellan 1994 och 2002 var hon riksdagsledamot. Hon är bosatt i Tensta i nordvästra Stockholm och starkt engagerad i jämställdhetsfrågor och integrationsfrågor. ", "article_category": "other"}
{"id": 20026, "headline": "”Vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen”", "summary": "S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul: Den muslimska fundamentalismen i Rinkeby 2009 får mig att tänka på de nio svarta ungdomarna i Little Rock 1957.När Kaddafi Hussein ordnade alkoholfria fester i Rinkeby Folkets hus mötte han starkt motstånd från strängt religiösa män som trakasserade och hindrade ungdomarna som skulle gå dit. Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten, kanske av rädsla för islamofobi. Men vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio svarta ungdomarna i Little Rock 1957, skriver Nalin Pekgul.", "article": "Kaddafi Hussein är en ung somalisk man som bildade en hiphop-grupp. Rinkeby Folkets hus gav honom och hans vänner möjlighet att träna i deras lokaler, men när han skulle ordna alkoholfria fester för ungdomar där mötte han starkt motstånd från strängt religiösa muslimer. De spred ut rykten att han var en dålig muslim som skulle brinna i helvetet och det gick till och med så långt att en stor grupp ställde sig utanför Folkets hus och hindrade ungdomar att gå in till festen. Kaddafi Hussein bad polisen om hjälp, men när polisen kom sa de män som nyss trakasserat ungdomarna att de bara stod där och tittade. Polisen nöjde sig med deras förklaring och lämnade torget. När Kaddafi inte fick stöd av polisen och inte ensam orkade strida mot de fanatiska muslimerna flyttade han festerna till Husby. Tyvärr fick han inte ha sina fester i fred där heller. Det här är inte första gången vi får höra talas om att muslimska ungdomar i Sverige hindras att ordna fester med musik. För några år sedan uppmärksammade tv-programmet ”Uppdrag granskning” ett liknande problem bland muslimer i Göteborg. Historien ger många exempel på att kampen mot extremismen blir effektiv först när alla samhällsnivåer sluter upp. Lagstiftaren, rättsväsendet, opinionsbildare, alla måste involveras. Rinkeby 2009 får mig att tänka på Little Rock 1957. Sedan högsta domstolen i USA på 1950-talet förbjudit segregerade skolor försökte vita ändå hindra svarta barn och ungdomar att börja i de skolor som dittills varit reserverade för vita. I Arkansas hotades nio svarta ungdomar som skulle börja i Little Rock High School av en vit mobb och hindrades att komma in i skolan. Efter ingripanden från justitiedepartementet och president Eisenhower inkallades polis och militär för att upprätthålla ordningen och se till att de svarta ungdomarna kunde gå till sina klassrum. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby år 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio i Little Rock 1957. Frågan är varför samhället inte bryr sig. Jag misstänker tyvärr att likgiltigheten inför det som hänt i Rinkeby och i Göteborg beror på att Rinkebyborna och somalierna i Göteborg betraktas som ett annorlunda folk som får sköta sina fester bäst de vill. Dessa andra får förbjuda ungdomar att lyssna på musik, dansa och dricka Fanta om de anser att sådana fester inte tillhör deras kultur. Men vi måste bry oss. Vi kan inte acceptera att samhället glider isär. Rättsystemet måste reagera. Vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla. Det kan tyckas självklart att rättssystemet ska beivra hot, trakasserier och misshandel även om gärningsmän och offer tillhör samma etniska eller religiösa grupp. Polisen ska stanna kvar utanför Rinkeby Folkets hus hela kvällen om så behövs för att garantera ungdomarnas säkerhet. Hot och trakasserier ska utredas. De som står upp mot religiös extremism ska inte behöva möta samma missriktade hänsyn som en gång förledde samhället att blunda när flickor och unga kvinnor utsattes för våld i sina egna familjer. Mordet på Fadime Sahindal 2002 ledde till att dessa brott äntligen uppmärksammades. Förövare fick sina straff och offren fick stöd att komma bort från förtrycket. Det ska inte behöva gå så långt. Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten. Etablerade debattörer med tillgång till kända debattfora undviker ämnet, kanske av missriktad hänsyn till oliktänkande, kanske av rädsla att stämplas som islamofober. Det är dessutom svårt att skapa nya platser för debatt i viktiga samhällsfrågor. Men ett nytt forum för debatt uppstod trots allt våren 2009 när föreningen Tensta Träff inledde en samtalsserie om förutsättningarna för en europeisk islam. Gensvaret blev starkt. Det var uppenbart att det fanns ett stort behov av att prata om dessa frågor. Forskare, journalister och författare medverkade som inledare. I den efterföljande debatten möttes företrädare för mycket skilda uppfattningar om islam. Vårens träffar var dock i huvudsak en lokal angelägenhet. Diskussionerna var sansade och vi som deltog kände att vi hittat ett forum där människor som aldrig tidigare hade diskuterat med varandra kunde mötas. Vid höstens första seminarium inledde Kaddafi Hussein diskussionen och berättade om vilka problem han möter i Rinkeby. Som moderator påpekade jag att det är fruktansvärt allvarligt om människor inte ens kan ordna en fest. En del i publiken avbröt med hånfulla skratt och rop att de minsann har större problem med islamofobi och diskriminering än med att en trettonårig flicka inte får dansa. Jag noterade att de som hade svårast att acceptera mötesordningen inte kom från Tensta eller Rinkeby. De var välutbildade unga människor som är vana att ta plats i debatter. En del av dem försörjer sig på något av de många projekt mot islamofobin som staten och kommunerna finansierar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de knappast drabbas av några åsiktspoliser när de själva vill roa sig. Debatten illustrerar det dilemma vi står inför när vi försöker att formulera en europeisk islam. Efter den 11 september 2001 förstärktes fördomarna mot muslimer och extremisterna fick ökat gehör för sina åsikter framför allt bland de unga muslimerna. För vanliga muslimer blev situationen mycket besvärlig. Risken att bli diskriminerad ökade i och med islamofobins utbredning samtidigt som fanatikerna paradoxalt nog lämnades mer i fred i sina försök att förtrycka andra muslimer därför att samhällets representanter var rädda att uppfattas som islamofober. En av de viktigaste frågorna i Europa är hur vi ska få våra samhällen att hålla ihop och inte falla sönder av etniska och religiösa motsättningar. Det hade därför varit lämpligt om Fredrik Reinfeldt under sitt halvår som ordförande för Europeiska unionen hade tagit upp frågan om hur vi ska forma ett samhälle där alla får plats oavsett religion eller etnisk bakgrund. Dessvärre har jag aldrig hört honom säga något insiktsfullt om detta. Tvärtom vägrar han att öppna ögonen för de problem som religiösa friskolor kan skapa och fortsätter på denna väg genom att göra det möjligt att öppna segregerade religiösa vårdcentraler. Ett sätt att slå undan benen för de fundamentalistiska muslimernas retorik om att muslimer alltid kommer att vara föraktade i kristna länder är att ständigt tydliggöra att alla religioner är lika respekterade i vårt samhälle. Kungen hade till exempel i sitt tal vid riksdagens öppnande kunnat uppmärksamma att den muslimska fastemånaden ramadan pågick och att eid al-fitr skulle firas nästkommande söndag. Det skulle ha visat alla unga muslimer att de betraktas som en del av Sverige och att de inte ska köpa extremisternas budskap. Nalin Pekgul ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 20038, "headline": "”Köpenhamnsmötet kan alltjämt bli en milstolpe”", "summary": "Miljöminister Andreas Carlgren: En bred och kraftfull överenskommelse – inkluderande Kina och USA – är fortfarande möjlig på klimattoppmötet i Köpenhamn.Tjänstemannaförhandlingarna gick alltför länge för sakta. Att de avslutades utan att nå fram till en legalt bindande överenskommelse har av vissa tagits som förevändning att uppträda som handelsresande i pessimism. Men det finns ingen plats på vagnen för dessa. När miljöministrarna för ett 40-tal länder i dag samlas för ett sista möte inför klimatkonferensen, kommer jag som ordförande för EU:s miljöministrar att driva på för en bred och kraftfull överenskommelse i Köpenhamn. En sådan kan ge mer långtgående åtaganden och snabbare sättas i verket än om alla legala paragrafer skulle vara färdigbehandlade, skriver Andreas Carlgren.", "article": "I dag samlas miljöministrarna från ett 40-tal länder i Köpenhamn, för ett sista förmöte inför FN:s klimatkonferens i december. Nu går processen in på upploppet inför klimatoppmötet och Sverige som EU-ordförande har en nyckelroll. Decembermötet har fortfarande alla chanser att bli en milstolpe i det globala arbetet för klimatet. Men då måste innehållet sättas i främsta rummet. Jag kommer som ordförande för EU:s miljöministrar att driva på för att resultatet i Köpenhamn ska bli en bred och kraftfull överenskommelse, som ger mer långtgående åtaganden och snabbare kan sättas i verket, än om alla legala paragrafer skulle vara färdigförhandlade. I nästa steg och med en tydlig tidsplan måste överenskommelsen överföras till en juridiskt bindande form. Detta ökar enligt min bedömning chansen att USA och Kina gör tillräckligt långtgående åtaganden. Vi miljöministrar har de senaste åren träffats vid åtskilliga tillfällen, och i flera olika konstellationer, för att nå det nödvändiga resultatet. Den här omfattande processen med möten på politisk nivå har skett parallellt med tjänstemannaförhandlingar. I Grönlandsdialogen och inte minst Major Economies Forum har länder med de största utsläppen, som Kina och USA och andra nyckelländer, haft chans att steg för steg pröva och utmana varandras positioner. Som ordförandeland för EU har Sverige drivit på och på vägen har länderna närmat sig varandra. När vi i somras kom överens i Major Economies Forum, som samlar de stora utsläppsländerna med sammanlagt 80 procent av världens utsläpp, om att hålla temperaturen under två grader var det ett viktigt steg mot det som vi behöver slutföra i mitten av december. Det var resultatet av intensiva förhandlingar. Nu väntar två spännande dagar där utmaningen är att tydliggöra och utkristallisera vad som är möjligt att åstadkomma i december. När stats- och regeringscheferna kommer till Köpenhamn på kvällen den 17 december ska vi miljöministrar ha berett marken. Många på avstånd från förhandlingarna har redan dödförklarat Köpenhamnsmötet. En del har tyckt att det är bra om det inte blir någon överenskommelse. När världen redan står på branten till en katastrof är förhoppningen att allt ska vara lättare att lösa om något år. Tro inte på det! Andra, som delar av den svenska miljörörelsen, menar att vi ska göra en överenskommelse som utesluter de stora utsläppsländerna. Men att utesluta till exempel USA och Kina innebär ett misslyckande. Till skillnad från Kyotoprotokollet behöver vi ge oss på de stora utsläppen för att klara klimatet. För att tydliggöra: Om EU höjer budet med 10 procentenheter äts det upp av Kinas växande utsläpp på bara två år. Tydligare kan det inte sägas – alla måste vara med. Tjänstemannaförhandlingarna gick alltför länge för sakta. Att de nu avslutats inför Köpenhamn utan att komma tillräckligt långt på vägen mot en legalt bindande överenskommelse har av vissa tagits som ytterligare förevändning för att uppträda som handelsresande i pessimism. Men det finns ingen plats på vagnen för dessa. Världen har väntat länge nog på åtgärder för klimatet. För mig handlar det om politisk vilja och ledarskap. Det är nödvändigt att vi når en bred och omfattande överenskommelse för världens klimat i Köpenhamn som: • innehåller tydliga åtaganden för åtgärder så att temperaturen hålls under två grader. • innebär att alla länder är med, inklusive USA och Kina • omfattar alla centrala delar med tillräckliga utsläppsminskningar, anpassningsåtgärder i u-länderna, finansiering av utsläppsminskningar och överföring av grön teknik. • vid behov snabbt kan anpassas till vad vetenskapen visar är nödvändigt för att klara klimatet. Miljöministergruppen måste formulera vad som krävs för att åstadkomma en sådan bred och omfattande överenskommelse. En överenskommelse som på många sätt kan vara bättre än den som var tänkt att träda i kraft först 2013. Utsläppen växer i dag när kurvan i stället måste böja av. Nu finns chansen att bryta utvecklingen, inte 2013 utan direkt efter Köpenhamnsmötet i år. EU driver under det svenska ordförandeskapet krav som innebär de mest långtgående buden på bordet inför Köpenhamn: 30 procents utsläppsminskning till 2020, som hävstång för att andra ska följa efter. På lång sikt har EU satt målet att minska utsläppen med 80–95 procent till 2050. Arbetet måste nu och i december inriktas på följande: • Andra i-länder måste följa EU. De industrialiserade länderna som kollektiv måste ge besked om minskade utsläpp som klarar 2-gradersmålet med tydliga och mätbara mål för 2020 och med sikte på 2050. • USA måste med. USA står i dag för en femtedel av världens totala utsläpp. EU för cirka 10 procent. Om USA inte kommer med riskeras en dominoeffekt där andra faller ifrån. En politisk överenskommelse gör det lättare för president Obama, med en trilskande senat, men innebär samtidigt en mycket stark förpliktelse. • Kina och andra växande u-landsekonomier måste åta sig utsläppsminskningar. De måste ge besked om åtgärder som gör att utsläppen inte ökar jämfört med att inga åtgärder vidtas alls. • Pengar på bordet för snabba åtgärder för utvecklingsländer. EU har sagt att det globalt krävs 5–7 miljarder euro per år under de första tre åren efter Köpenhamn. Andra måste fram med sina bud. EU är berett att ta sitt ansvar. Långsiktigt behövs 100 miljarder euro per år från 2020. • Regnskogen ska räddas och utsläppen därigenom minska. EU har slagit fast att förstöringen av regnskog behöver halveras till 2020, och ha upphört till 2030. EU är berett både att ställa upp med direkta bidrag, och senare stöd genom utsläppshandeln, för att stoppa regnskogsskövlingen, stödja återskogning och skapa hållbart skogsbruk. Avskogning står för en femtedel av de globala utsläppen. Regnskogen är en naturlig lunga. Att bevara regnskogen är avgörande inte bara för klimatet utan också för den biologiska mångfalden och fattigdomsbekämpningen. Jordens klimat och folk kan inte vänta på insatser för att rädda klimatet. Lösningen är inte att sprida mer pessimism utan att tvärtom – som EU gör – visa ledarskap som sätter press på alla andra aktörer. I Köpenhamn har vi nu och i december chans till en överenskommelse som öppnar för de snabba åtgärder som världens klimat behöver. Andreas Carlgren miljöminister (C) ", "article_category": "other"}
{"id": 20042, "headline": "”EU-presidenten får svårt att driva sina egna frågor”", "summary": "EU-expert om EU:s nya president: En lågprofilerad president är definitivt till små och medelstora länders fördel. Med Lissabonfördraget i hamn går maktkampen om den nya posten som EU:s ordförande – EU:s president – in i ett avgörande skede. Den svenska regeringen har inte klargjort sin hållning utåt, men man anar ett stöd för en relativt lågprofilerad småstatsföreträdare med center-högerinriktning. Jämfört med dagens roterande ordförande i Europeiska rådet kommer EU-presidenten att ha mycket små resurser. Möjligheterna att driva egna politiska frågor är klart begränsade. Det vore strategiskt smart av EU:s stora länder att stödja en president från en liten eller medelstor stat, skriver Johan Tallberg.", "article": "När Lissabonfördraget nu har godkänts av EU:s alla medlemsländer hårdnar striden om vilka som ska få de toppjobb som tillsätts när det nya traktatet träder i kraft. Dragkampen mellan Europas huvudstäder är i full gång och liksom vid tidigare tillsättningar av topposter i EU inbegriper den en komplicerad och ibland ovärdig kohandel. Få kandidater har offentligt deklarerat sitt intresse, men många har inofficiellt klargjort att de gärna skulle få frågan. Särskilt intressant är striden om den nya posten som ordförande eller ”president” i Europeiska rådet, EU:s toppmötesinstitution. Det är en funktion som hittills har roterat var sjätte månad mellan stats- eller regeringscheferna, men som nu omvandlas till en halvpermanent post med en mandatperiod på maximalt fem år. Innehavaren av posten förväntas allmänt hämtas från skaran tidigare eller nuvarande premiärministrar eller presidenter i EU. Posten är av stor betydelse då innehavaren kommer att ha huvudansvaret för att leda EU:s stats- och regeringschefer till överenskommelser i de tunga politiska frågor som normalt hamnar på deras bord, men också ska företräda EU internationellt. Satt i ett historiskt perspektiv är det vi nu bevittnar den andra ronden i en maktpolitisk kamp mellan EU:s små och stora länder, där den första bestod av förhandlingarna 2002–2004 om det traktat som i reviderad form blev Lissabonfördraget. När förslaget om en EU-president först lanserades möttes det av stor misstro från närmast alla EU:s små och medelstora stater som såg en betydande risk att Europeiska rådet därmed skulle stärkas på bekostnad av Europeiska kommissionen. Medan Europeiska rådet genom sin strikt mellanstatliga karaktär är den EU-institution som lämnar mest utrymme för stormaktsdominans, bidrar den överstatliga kommissionen till att reducera förutsättningarna för maktpolitik i EU, och betraktas därför ofta som de små staternas bästa vän. EU:s mindre länder befarade att den tilltänkta EU-presidenten skulle överskugga kommissionens ordförande, allmänt stärka Europeiska rådets ställning, och därmed vidga utrymmet för stormakterna att styra. Dessa länder såg även ett särskilt värde i att genom rotationen av ordförandeskapet vid återkommande tillfällen få leda Europeiska rådet, och fruktade att EU:s stora medlemsstater skulle lägga beslag på den nya presidentposten. Tillskyndarna till förslaget om en EU-president var de fem största medlemsstaterna, men också något förvånande regeringarna i Sverige och Danmark. För svensk del blev detta en unikt kontroversiell EU-fråga. Medan den dåvarande socialdemokratiska regeringen aktivt uttryckte sitt stöd för förslaget, var detta en position som saknade stöd i riksdagen, där majoriteten föredrog ett bibehållande av det roterande ordförandeskapet. Konsekvensen blev kritik från konstitutionsutskottet gentemot statsministern och utrikesministern för att inte ha förankrat regeringens position i EU-nämnden. Med Lissabonfördraget i hamn går nu maktkampen in i ett avgörande skede. Presidentposten kommer att inrättas, men det står fortfarande öppet om den kommer att utvecklas till en mer eller mindre tung politisk plattform. Ska det vara ett högprofilämbete eller ett lågprofilämbete Tjänstebeskrivningen ger i sig ingen detaljerad vägledning, vilket gör den första innehavaren av posten särskilt betydelsefull, då denna till del kommer att kunna forma ämbetets inriktning och maktanspråk. En internationell statsman som Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair skulle med säkerhet placera EU:s presidentpost på den storpolitiska kartan. En erkänt duktig medlare som Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker skulle sannolikt leda till en presidentpost med betoning på internt arbete i det tysta. Efter att ha förlorat striden om inrättandet av presidentposten är EU:s små och medelstora stater nu inriktade på att försöka styra den mot ett lågprofilämbete, gärna med en politiker från ett litet eller medelstort land som första innehavare. Beneluxländerna författade i början av oktober en gemensam skrivelse till stöd för en begränsad presidentfunktion, som inte hotar kommissionens ordförande mer än nödvändigt, och de andra små och medelstora länderna delar i princip denna position. Den svenska regeringen har som EU-ordförande inte klargjort sin hållning offentligt, men man anar ett stöd för tanken om en relativt lågprofilerad småstatsföreträdare med center-högerinriktning. Ofta nämnda personer är, jämte Juncker, Nederländernas premiärminister Jan Peter Balkenende och Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy. EU:s stora medlemsstater är denna gång mer splittrade. Medan det var viktigt för dessa länder att få ämbetet inrättat, är det inte lika självklart att de önskar en hög politisk profil på presidentposten. Det finns en uppenbar risk att den nya presidenten, om man valde någon som Blair, skulle kunna överglänsa även premiärministrar och presidenter från stora EU-länder, vilket inte vore populärt. Vidare vore det strategiskt smart av EU:s stora länder att stödja en president från en liten eller medelstor stat den första gången posten tillsätts, för att stilla dessa länders oro att presidentämbetets inrättande kommer att vara till deras nackdel. Oavsett vem EU:s stats- och regeringschefer i slutändan enas om, finns det anledning att tro att ämbetet inte blir en så tung politisk plattform som antyds när vi använder termen ”EU-president” . I skapandet av posten var medlemsstaterna noga med att säkerställa att presidenten skulle ha klart begränsade möjligheter att driva egna politiska frågor. Till skillnad från kommissionens ordförande och Europaparlamentets talman, som sitter på femåriga mandat, måste den nya presidenten verka för att bli omvald redan efter två och ett halvt år. Det innebär att han eller hon ogärna kommer att vilja stöta sig med viktiga medlemsstater. Presidenten kommer också att ha mycket begränsade egna resurser till sitt förfogande jämfört med exempelvis kommissionens ordförande och EU:s nya utrikesminister, men även dagens roterande ordförande i Europeiska rådet. Medan Fredrik Reinfeldt som ordförande har kunnat förfoga över en medlemsstats hela arsenal av politiska resurser, och därtill haft möjlighet att samordna svenska ordförande i ministerrådets alla kommittéer och arbetsgrupper, kommer den nya presidenten att stå utan dessa förutsättningar. Det återstår att se vilken politisk tyngd den nya EU-presidenten kommer att få. Men en utveckling mot en lågprofilerad ordföranderoll i den interna medlingens tecken vore definitivt till små- och medelstora länders fördel. Jonas Tallberg professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 20061, "headline": "Internet kan erbjuda anhöriga stöd", "summary": "Att leva nära en person med depression kan var svårt. Ett sätt att stödja anhöriga kan vara att erbjuda nätbaserade tjänster, visar en studie från Malmö högskola.", "article": "Sigrid Stjernswärd, leg. sjuksköterska och forskare vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola, har i sin avhandling ”Designing Online Support for Families Living with Depression” undersökt hur depression påverkar de anhörigas vardag. – Sjukdomen har en stark inverkan på de anhörigas tillvaro, det gäller såväl det sociala livet som privat- och yrkeslivet, säger hon. Den krävande livssituationen, svårigheten att balansera relationen och den ständiga oron innebär att många upplever en känsla av att inte leva sitt eget liv. – Min studie visar att de anhöriga har ett stort behov av stöd och information, något som vården inte erbjuder. Många känner sig därför ensamma. Ett bra sätt att stödja anhöriga kan vara via tjänster på internet, konstaterar Stjernswärd. Inom ramen för sin avhandling har hon tagit fram ett nätbaserat självhjälpsverktyg. Sajten har gjorts i samarbete med anhöriga och innehåller, förutom ett forum, en nätbaserad dagbok. – Min studie visar att hemsidan fyller en rad användbara funktioner. Den ger bland annat utrymme för eftertanke och skapar möjlighet att uttrycka känslor och tankar. Som anhörig har du också möjlighet att komma i kontakt med andra i liknande situation för att utbyta erfarenheter, ge råd och tips. Sigrid Stjernswärd disputerar på avhandlingen den 14 november. ", "article_category": "other"}
{"id": 20064, "headline": "”Vattenfall har försatt sig i en förtroendekris”", "summary": "Vattenfalls koncernchef Lars G Josefsson: Jag känner ödmjukhet inför den kritik som nu riktas mot Vattenfall och mig som vd. Vattenfall har misslyckats med att inför svenska folket förklara företagets förvandling från ett helsvenskt koldioxidneutralt Vattenfall till det ledande europeiska energiföretag det är i dag, med verksamhet i Tyskland, Finland, Danmark, Polen och Holland. Vi har också brustit vad gäller säkerhetskultur både i Sverige och Tyskland och befogad kritik har riktats mot oss när det gäller kärnkraftverken. Vattenfall har försatt sig i en förtroendekris. Vi är medvetna om det och vill återskapa förtroendet inför våra yttersta uppdragsgivare, det svenska folket, skriver Lars G Josefsson.", "article": "Vattenfall är hela svenska folkets företag. Det är ett företag som engagerar och berör, tas som referens, lyfts fram som avskräckande exempel och också som föredöme. I Vattenfall möts teknik, ekonomi, miljö, klimat, säkerhet – stora och små kunder. I dag ryms verksamhet i flera delar av norra Europa under detta ursvenska varumärke – Vattenfall. Det är helt enkelt ett mycket speciellt företag att vara chef för. Men det är inget lätt pastorat och jag känner både ödmjukhet och eftertanke inför den kritik som nu riktas mot Vattenfall och mot mig som vd för Vattenfall. Inledningsvis finns det anledning att slå fast att vi i Vattenfall misslyckats med att till svenska folket förklara och beskriva förändringen av ett helsvenskt, koldioxidneutralt Vattenfall till vad det är i dag – ett av de ledande europeiska energiföretag som vuxit genom förvärv i Tyskland, Finland, Danmark, Polen och Holland. När vi med utgångspunkt i styrelsens och ägarens intentioner utvecklat Vattenfall från vad det var till vad det är i dag borde vi också mycket tydligare beskrivit att det innebär att Vattenfall kommer att engageras i energiproduktion som bygger på kol. Problemet är att världen och Europa är beroende av kol på ett helt annat sätt än vad man i Sverige förstått. Det är inte Vattenfall som aktivt valt en koldioxidpåverkan, vi har köpt tillgångar som vi nu försöker utveckla och förbättra, bland annat genom att minska koldioxidutsläppen. Vattenfall har brustit vad gäller säkerhetskultur både i Sverige och Tyskland – och det finns befogad kritik som har riktats mot oss när det gäller kärnkraftverken. Samtidigt har vi ett dilemma. Tyskland vill ha säker energiförsörjning. Det innebär på kort sikt att befintlig kolkraft måste ersättas med ny, om än förbättrad, kolkraft. Det är något som visat sig närmast omöjligt att förklara. Min utgångspunkt som naturvetare och tekniker, med engagemang för samhällsfrågor och klimatfrågan, har varit att ställa Vattenfall och dess kompetens till lösningarnas förfogande: Vår ambition är att vara koldioxidneutrala 2050 och att delta i det internationella arbetet för att hitta lösningar på den globala klimatfrågan. Ett exempel är att Vattenfall har investerat i ny teknik för att avskilja kol-dioxid vid elproduktion baserad på kol. Vi kan i dag konstatera att vår satsning på detta varit rätt och riktig. Men vi har kanske inte varit tillräckligt duktiga på att förklara kopplingen mellan dessa framtidsinsatser och vad vi gör i dag. Det har beskrivits som ”green-wash” av belackare, att Vattenfall försöker dölja och skapa dimridåer när vi i stället velat vara pådrivande och progressiva. Vattenfall behöver hitta en bättre balans mellan vad vi gör här och nu och vad vi vill medverka till på längre sikt. Även lösningarna har sina problem och det är inte självklart att de lokala opinionerna accepterar bergrum för lagring av koldioxid. Vattenfall har blivit ett europeiskt energiföretag eftersom det skapat värde åt vår ägare svenska folket och eftersom vi varit besjälade av att vara en pådrivande och engagerad ägare i klimat-, miljö- och säkerhetsfrågor. Vi har höga ambitioner, vi har engagerade medarbetare och genomför stora satsningar både när det gäller forskning och utveckling och att investera i förnybar energi. Vattenfall är ett statligt ägt företag, men också ett företag som verkar på konkurrensutsatta marknader och där konkurrerar med även privatägda företag. Vår ägare, svenska staten, ställer krav på Vattenfalls avkastning och är en engagerad ägare via styrelse och särskilda ägardirektiv. De nuvarande ägardirektiven säger exempelvis att ”Vattenfall skall vara ledande för energiomställningen i Sverige”, vilket inte är en adekvat beskrivning givet vår verksamhet i dag. Därför välkomnar naturligtvis vi i Vattenfalls ledning den aviserade förändringen av ägardirektiven. Som alla företag genomför vi också löpande analyser av vår kapitalstruktur, vår avkastning och ser över våra investeringsplaner. Vi ser ständigt över detta. Vi äger redan produktionstillgångar, exempelvis kärnkraftverk, tillsammans med andra aktörer. Under några månader har vi sett över den svenska nätverksamheten internt för att bland annat bedöma lönsamhet och kapitalbindning. Om detta har det förekommit medieuppgifter de senaste dagarna. Det finns inga beslut fattade om att avyttra Vattenfalls svenska nätverksamhet. Den typen av överväganden måste självfallet göras i samförstånd med vår ägare. Det är det tydliga besked som vi vill ge. Vattenfall har ambitionen att vara en stark, lönsam och progressiv aktör i norra Europa, men också att vara en pålitlig partner till våra kunder i Sverige. För några dagar sedan presenterade vi ett samarbete med några av Sveriges viktigaste och mest elintensiva företag kring hur vi gemensamt skulle kunna planera och investera i ny baskraft i Sverige. Vattenfall har försatt sig i en förtroendekris. Vi är medvetna om det och känner ödmjukhet inför våra yttersta uppdragsgivare – svenska folket – för att återskapa detta förtroende. Lars G Josefsson vd Vattenfall Kritiken mot Vattenfall Vattenfall har under senare tid fått kritik från miljöhåll både i Sverige och övriga Europa. Det beror bl a på att företaget kraftigt ökat sina koldioxidutsläpp genom förvärv av kol- och gaskraftbolag i Tyskland, Polen och Holland. I Tyskland har Vattenfall fem kolkraftverk och vill bygga ännu ett utanför Hamburg. Vattenfalls projekt för att lagra koldioxid i bergrum, så kallad CCS-teknik, har också stött på problem och den tyska regeringen har stoppat ett lagförslag som skulle göra detta möjligt. Företaget har också haft stora säkerhetsproblem i kärnkraftverket Ringhals och i kärnkraftverken i tyska Krümmel och Brunsbüttel. Koncernchefen Lars G Josefsson var tidigare energirådgivare åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel. I somras tackade han ja till att bli en av FN-chefen Ban Ki-moons rådgivare i energi- och klimatfrågor. ", "article_category": "other"}
{"id": 20081, "headline": "”Det är skillnad på idrottspolitik och folkhälsomål”", "summary": "RF och Stockholms idrottsförbund: Riksidrottsförbundet är ingen statlig myndighet och har fl er mål än folkhälsa.", "article": "REPLIK På söndagens DN Debatt skrev Madeleine Sjöstedt, idrottsborgarråd i Stockholm, att idrottsrörelsen inte lever upp till statens folkhälsomål. En av de viktigaste utgångspunkterna med statens idrottspolitik är att idrott bidrar till folkhälsa genom att människor är fysiskt aktiva inom idrotten. Där är vi helt överens. Sedan faller logiken. Staten har en idrottspolitik som har fler syften än folkhälsa. Idrottspolitiken handlar om allt från att engagera barn och unga i föreningslivet till att stödja elitaktiva. Det sistnämnda är ett nytt uttalat mål i den nya statliga idrottspolitiken som lades fast av riksdagen i maj 2009. Staten har också en folkhälsopolitik och en statlig myndighet, Folkhälsoinstitutet, som ska genomföra den. Medan idrottspolitiken vilar på fler ben och har fler syften än enbart ett folkhälsomål har just folkhälsopolitiken enbart målet bättre folkhälsa i Sverige. Svensk idrott är en demokratisk folkrörelse och Riksidrottsförbundet (RF) är inte en myndighet. Idrott bidrar definitivt till en bättre folkhälsa, därför att effekten av människor i rörelse är just det. Så påståendet att idrottsrörelsen inte lever upp till statens folkhälsomål är att missa målet. Vi hade förstått om idrottsrörelsen blivit angripen för att inte leva upp till målen för statens idrottspolitik. Då hade resonemanget varit relevant. Det är det inte nu. Svensk idrott fortsätter att locka mängder av barn och unga till den frivilliga verksamheten i mer än 12 000 idrottsföreningar med barn- och ungdomsverksamhet. Idrotten är aktiv i sitt samarbete med skolan, inte minst inom ramen för Idrottslyftet. Stockholms Idrottsförbund har varit framgångsrikt i samarbetet med skolan och genom att öka tillgängligheten till Storstockholms idrottsmiljöer. Resultatet bara i år är 3 600 nya medlemmar, 29 600 extra gympatimmar, 370 föreningar i 325 skolor i 50 olika idrotter. Under hela satsningen, som pågått i över fem år, har 1 225 nya idrottsledare utbildats. Madeleine Sjöstedt menar att RF inte ska ha monopol på folkhälsoaktiviteter när det gäller fysisk aktivitet. Självklart inte. Men bilden är större än så. Den statliga idrottspolitiken är en politik för vad man vill med den organiserade idrottsrörelsen och vilket stöd man vill ge till den. Att då argumentera för att stödet till den organiserade idrotten, som fördelas enligt beslut som hela idrottsrörelsen demokratiskt fattat, också skulle stödja verksamhet utanför RF är inte logiskt. Fler än idrottsrörelsen bedriver verksamhet som är bra för folkhälsan. Borde då inte politikerna ta ansvaret att fördela andra resurser till dem ur ett folkhälsoanslag snarare än ur ett idrottsanslag Det krävs sammantaget mer än idrottspolitik för att uppnå bättre folkhälsa. Karin Mattsson Weijber ordförande Riksidrottsförbundet Peter Larsson ordförande Stockholms Idrottsförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 20089, "headline": "”Idrottsrörelsen lever inte upp till statens folkhälsomål”", "summary": "Stockholms idrottsborgarråd kritiskt: Idrottspolitiken har misslyckats med att ge barn och ungdomar ett aktivt motionsliv.", "article": "En grundsten i idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet som ska uppmuntra barn och ungdomar till motion och idrott. Men politiken har misslyckats. I Stockholm är 30 procent av mellanstadiebarnen fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent och i gymnasiet hela 50 procent. Trots att så många inte idrottar får Riksidrottsförbundet, RF, statens alla pengar. Staten måste se till alla medborgares intresse och bryta RF:s monopol på folkhälsopolitiken. Det enda rimliga är att idrottens anslag i framtiden fördelas på fler verksamheter, oavsett om idrotterna tillhör RF eller inte, skriver kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Idrottspolitiken har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag: att lägga grunden för ett aktivt motionsliv hos barn och ungdomar. Den främsta anledningen är att staten och kommunerna genom åren har givit Riksidrottsförbundet monopol på folkhälsopolitiken. Stillasittandet och därmed hälsoproblemen bland ungdomar ökar snabbt med åldern. I Stockholm är 30 procent av barnen i mellanstadiet fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent, och i gymnasiet hela 50 procent. När ungdomarna slutar gymnasiet minskar andelen som motionerar regelbundet ännu mer. 1989 var 8,9 procent av sjuåringarna överviktiga, i dag är det 22 procent. Alla siffror är dessutom sämre för flickor. Den idrottspolitiska utredningen från förra året ”Föreningsfostran och tävlingsfostran” (SOU 2008:59) uppmärksammade problemen med att idrottandet sjunker snabbt med åldern bland ungdomar. En viktig förklaring till detta, menade utredaren, var att verksamheten inom idrottsrörelsen ”snarare styrs av idrottens behov än av den idrottandes intressen”. I den efterföljande propositionen om statens stöd till idrotten (2008/09:126) förklaras därför tydligt att stödet till idrotten ska utgå från ett barnperspektiv, och att den första grundstenen i den svenska idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet, att politiken ska uppmuntra och ge möjligheter till motion och idrott. Men, och här kommer det paradoxala: Trots att många barn och ungdomar inte idrottar, och trots att det är folkhälsa som är det grundläggande målet för politiken, så är det Riksidrottsförbundet som har fått alla pengarna och hela ansvaret för att förverkliga politikens mål. Dessutom är det Riksidrottsförbundet som själv bestämmer vilka verksamheter som räknas som idrott, och därmed vilka organisationer som kan få del av det statliga anslaget. Bara under de senaste åren har flera olika nationella idrottsförbund sökt medlemskap i RF men blivit nekade. Vad kan det finnas för skäl till att skateboard, cheerleading och islandshästridning inte ska få statligt stöd, när snowboard, varpa och dressyr får det? Stockholms stads idrottsförvaltning har de senaste åren publicerat ett flertal undersökningar om stockholmarnas idrotts- och motionsvanor. När jag och mina medarbetare i en rapport har sammanställt och analyserat forskningen visar den samma resultat som idrottsutredningen: politikens fokus på den traditionella tävlingsidrotten är inte i takt med stockholmarnas viljor. (Rapporten finns på min blogg.) Det betyder dock inte att stödet till idrottsrörelsen ska minska. Tvärtom! Den svenska idrottsrörelsen åstadkommer storslagna resultat som vi måste bygga vidare på. 1965 var exempelvis bara 15 procent av flickorna och 37 procent av pojkarna i åttan medlemmar i en idrottsförening. I dag är det hela 44 respektive 57 procent. Utan idrottsrörelsen skulle andelen ungdomar som motionerade regelbundet vara minimal. Därför gör Stockholms stad just nu rekordstora investeringar i idrottsanläggningar. Ridsatsningen på över 200 miljoner kronor över några år är ett av många exempel. Men även om idrottsrörelsen fortfarande kan och bör nå ännu fler, så är det omöjligt att kräva att idrottsföreningar ska attrahera barn och ungdomar som inte vill idrotta. Samtidigt är det just dessa ungdomar som skulle behöva motionera mest. Av högstadieeleverna i Stockholm är det 40 procent som säger att de inte vill idrotta i en förening, och bland gymnasieeleverna är det 52 procent. Idrottsförvaltningens utredningar visar dessutom att det är just själva tävlingsmomentet – idrottens nerv – som inte lockar. Bristen på intresse för tävlingsidrott visade sig också häromåret i en enkätundersökning om vilka idrottsanläggningar Stockholms ungdomar vill att staden ska investera i. Resultatet var särskilt tydligt bland flickor i gymnasiet. Deras högst prioriterade anläggningar var simhallar/äventyrsbad, utomhusbad, gym, lokaler för dans, lokaler för yoga/meditation/qi gong, och bowlinghallar, det vill säga anläggningar som inte i första hand är till för tävlingsidrott. Skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa är också ett viktigt verktyg för bättre folkhälsa. Ämnesbeskrivningarna är tydliga med att undervisningen ska syfta till att eleverna utvecklar fysisk och social förmåga, kunskap om vad som krävs för bra hälsa, egna motionsrutiner och att eleverna ska röra på sig under skoldagen etcetera. Idrott är däremot bara ett medel för att uppnå detta. Det finns inga mål om idrottsliga prestationer eller resultat. Men trots det är lokalerna och anläggningarna för ämnet i huvudsak byggda för just tävlingsidrott. De skulle också kunna vara anpassade för nycirkus, showdans, balett, le parkour, klättring, capoeira, skateboard, stavgång, aerobics, yoga till exempel, som också uppfyller målen för ämnet. De resultat som idrottsutredningen och Stockholms stads idrottsforskning redovisar gör det för mig omöjligt att fortsätta driva samma idrottspolitik som tidigare, och det är obegripligt varför regeringen inte har dragit samma slutsats. I budgetpropositionen som presenterades nyligen får idrottsrörelsen 1,7 miljarder kronor. Men det är också den enda budgetposten som syftar till att få människor att röra på sig mer, förutom stödet till friluftsorganisationerna på i sammanhanget blygsamma 25 miljoner kronor. I Stockholm kommer vi nu att ge idrottsförvaltningen i uppdrag att med utgångspunkt i forskningsläget återkomma med förslag på åtgärder för att de ungdomar som i dag inte motionerar tillräckligt, ska börja göra det. Därför bjuder jag också in alla ungdomar, föräldrar, lärare, idrottsledare och andra som är engagerade i människors motionsaktiviteter att komma med förslag till programmet ”Sätt fart på Stockholm”. På min blogg och wiki kommer vi gemensamt att diskutera och utarbeta de konkreta frågeställningar vi vill att förvaltningen ska utreda. Ju fler som deltar, desto bättre kommer programmet att bli. Regeringen borde sätta i gång samma arbete på nationell nivå. Statens ansvar för folkhälsomålet i idrottspolitiken kan inte längre lämnas över enbart till idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen ska värna sina intressen, men staten måste se till alla medborgares intresse. Det enda rimliga är att en del av anslaget till idrotten i framtiden fördelas till de verksamheter som arbetar med folkhälsomålet i idrottspolitiken, oavsett om de inte får eller vill vara med i Riksidrottsförbundet. Madeleine Sjöstedt (FP) kultur- och idrottsborgarråd i Stockholms stad Idrottspolitiken Målen för idrottspolitiken är att ge möjligheter för flickor och pojkar, kvinnor och män att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt engagemang samt att ge kvinnor och män positiva upplevelser av idrott som underhållning. En utredning om huruvida effekterna av statens stöd till idrotten stämmer överens med de syften som angivits av riksdag och regering kom 2008 bl a fram till att målen måste kompletteras med ett barnperspektiv. ", "article_category": "other"}
{"id": 20091, "headline": "”Idrottsrörelsen lever inte upp till statens folkhälsomål”", "summary": "Stockholms idrottsborgarråd kritiskt: Idrottspolitiken har misslyckats med att ge barn och ungdomar ett aktivt motionsliv.En grundsten i idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet som ska uppmuntra barn och ungdomar till motion och idrott. Men politiken har misslyckats. I Stockholm är 30 procent av mellanstadiebarnen fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent och i gymnasiet hela 50 procent. Trots att så många inte idrottar får Riksidrottsförbundet, RF, statens alla pengar. Staten måste se till alla medborgares intresse och bryta RF:s monopol på folkhälsopolitiken. Det enda rimliga är att idrottens anslag i framtiden fördelas på fler verksamheter, oavsett om idrotterna tillhör RF eller inte, skriver kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt.", "article": "Idrottspolitiken har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag: att lägga grunden för ett aktivt motionsliv hos barn och ungdomar. Den främsta anledningen är att staten och kommunerna genom åren har givit Riksidrottsförbundet monopol på folkhälsopolitiken. Stillasittandet och därmed hälsoproblemen bland ungdomar ökar snabbt med åldern. I Stockholm är 30 procent av barnen i mellanstadiet fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent, och i gymnasiet hela 50 procent. När ungdomarna slutar gymnasiet minskar andelen som motionerar regelbundet ännu mer. 1989 var 8,9 procent av sjuåringarna överviktiga, i dag är det 22 procent. Alla siffror är dessutom sämre för flickor. Den idrottspolitiska utredningen från förra året ”Föreningsfostran och tävlingsfostran” (SOU 2008:59) uppmärksammade problemen med att idrottandet sjunker snabbt med åldern bland ungdomar. En viktig förklaring till detta, menade utredaren, var att verksamheten inom idrottsrörelsen ”snarare styrs av idrottens behov än av den idrottandes intressen”. I den efterföljande propositionen om statens stöd till idrotten (2008/09:126) förklaras därför tydligt att stödet till idrotten ska utgå från ett barnperspektiv, och att den första grundstenen i den svenska idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet, att politiken ska uppmuntra och ge möjligheter till motion och idrott. Men, och här kommer det paradoxala: Trots att många barn och ungdomar inte idrottar, och trots att det är folkhälsa som är det grundläggande målet för politiken, så är det Riksidrottsförbundet som har fått alla pengarna och hela ansvaret för att förverkliga politikens mål. Dessutom är det Riksidrottsförbundet som själv bestämmer vilka verksamheter som räknas som idrott, och därmed vilka organisationer som kan få del av det statliga anslaget. Bara under de senaste åren har flera olika nationella idrottsförbund sökt medlemskap i RF men blivit nekade. Vad kan det finnas för skäl till att skateboard, cheerleading och islandshästridning inte ska få statligt stöd, när snowboard, varpa och dressyr får det? Stockholms stads idrottsförvaltning har de senaste åren publicerat ett flertal undersökningar om stockholmarnas idrotts- och motionsvanor. När jag och mina medarbetare i en rapport har sammanställt och analyserat forskningen visar den samma resultat som idrottsutredningen: politikens fokus på den traditionella tävlingsidrotten är inte i takt med stockholmarnas viljor.(Rapporten finns på min blogg.) Det betyder dock inte att stödet till idrottsrörelsen ska minska. Tvärtom! Den svenska idrottsrörelsen åstadkommer storslagna resultat som vi måste bygga vidare på. 1965 var exempelvis bara 15 procent av flickorna och 37 procent av pojkarna i åttan medlemmar i en idrottsförening. I dag är det hela 44 respektive 57 procent. Utan idrottsrörelsen skulle andelen ungdomar som motionerade regelbundet vara minimal. Därför gör Stockholms stad just nu rekordstora investeringar i idrottsanläggningar. Ridsatsningen på över 200 miljoner kronor över några år är ett av många exempel. Men även om idrottsrörelsen fortfarande kan och bör nå ännu fler, så är det omöjligt att kräva att idrottsföreningar ska attrahera barn och ungdomar som inte vill idrotta. Samtidigt är det just dessa ungdomar som skulle behöva motionera mest. Av högstadieeleverna i Stockholm är det 40 procent som säger att de inte vill idrotta i en förening, och bland gymnasieeleverna är det 52 procent. Idrottsförvaltningens utredningar visar dessutom att det är just själva tävlingsmomentet – idrottens nerv – som inte lockar. Bristen på intresse för tävlingsidrott visade sig också häromåret i en enkätundersökning om vilka idrottsanläggningar Stockholms ungdomar vill att staden ska investera i. Resultatet var särskilt tydligt bland flickor i gymnasiet. Deras högst prioriterade anläggningar var simhallar/äventyrsbad, utomhusbad, gym, lokaler för dans, lokaler för yoga/meditation/qi gong, och bowlinghallar, det vill säga anläggningar som inte i första hand är till för tävlingsidrott. Skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa är också ett viktigt verktyg för bättre folkhälsa. Ämnesbeskrivningarna är tydliga med att undervisningen ska syfta till att eleverna utvecklar fysisk och social förmåga, kunskap om vad som krävs för bra hälsa, egna motionsrutiner och att eleverna ska röra på sig under skoldagen etcetera. Idrott är däremot bara ett medel för att uppnå detta. Det finns inga mål om idrottsliga prestationer eller resultat. Men trots det är lokalerna och anläggningarna för ämnet i huvudsak byggda för just tävlingsidrott. De skulle också kunna vara anpassade för nycirkus, showdans, balett, le parkour, klättring, capoeira, skateboard, stavgång, aerobics, yoga till exempel, som också uppfyller målen för ämnet. De resultat som idrottsutredningen och Stockholms stads idrottsforskning redovisar gör det för mig omöjligt att fortsätta driva samma idrottspolitik som tidigare, och det är obegripligt varför regeringen inte har dragit samma slutsats. I budgetpropositionen som presenterades nyligen får idrottsrörelsen 1,7 miljarder kronor. Men det är också den enda budgetposten som syftar till att få människor att röra på sig mer, förutom stödet till friluftsorganisationerna på i sammanhanget blygsamma 25 miljoner kronor. I Stockholm kommer vi nu att ge idrottsförvaltningen i uppdrag att med utgångspunkt i forskningsläget återkomma med förslag på åtgärder för att de ungdomar som i dag inte motionerar tillräckligt, ska börja göra det. Därför bjuder jag också in alla ungdomar, föräldrar, lärare, idrottsledare och andra som är engagerade i människors motionsaktiviteter att komma med förslag till programmet ”Sätt fart på Stockholm”. På min blogg och wiki kommer vi gemensamt att diskutera och utarbeta de konkreta frågeställningar vi vill att förvaltningen ska utreda. Ju fler som deltar, desto bättre kommer programmet att bli. Regeringen borde sätta i gång samma arbete på nationell nivå. Statens ansvar för folkhälsomålet i idrottspolitiken kan inte längre lämnas över enbart till idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen ska värna sina intressen, men staten måste se till alla medborgares intresse. Det enda rimliga är att en del av anslaget till idrotten i framtiden fördelas till de verksamheter som arbetar med folkhälsomålet i idrottspolitiken, oavsett om de inte får eller vill vara med i Riksidrottsförbundet. Madeleine Sjöstedt (FP) kultur- och idrottsborgarråd i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 20095, "headline": "”Anmärkningsvärt att SVT brister i hänsyn till barn”", "summary": "Journalistförbundet: Publiceringarna med barn inblandade har blivit hänsynslösare under senare år.Vi delar Barnombudsmannens kritik mot att barn exploateras av medierna. Men felet ligger inte i de etiska reglerna utan i tillämpningen. Ansvariga utgivare är skyldiga att visa hänsyn till ovana intervjuobjekt, till exempel barn. Vi vill att Pressombudsmannen blir en Medieombudsman där all journalistik hanteras, skriver Agneta Lindblom Hulthén och Rino Rotevatn.", "article": "I Sverige bestämmer den ansvarige utgivaren vad som ska publiceras och sändas. Ensamansvaret är grundlagsfäst. En ansvarig chef inom public service som låter sända ett program som kränker ett barns integritet kan inte skylla på någon annan. Att försöka gömma sig bakom att programmet producerats av ett produktionsbolag är fegt och grundlagstridigt. Journalistförbundet delar Barnombudsmannens, BO:s, kritik mot att barn exploateras av medierna, (DN Debatt 5/11) men det är inte i de etiska reglerna problemet ligger. Regelverket ger barnen skydd. Felet ligger i regeltillämpningen. Enligt de yrkesetiska reglerna är journalister skyldiga att visa hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Barn är ett exempel på detta. Sådana intervjuer ställer höga krav på omdöme och en bedömning av den skada barnet kan lida vid en publicering. Programansvarig eller ansvarig utgivare gör den slutgiltiga prövningen av om publicering ska ske. Att barn eller föräldrar gett sitt samtycke fråntar inte ansvariga utgivaren moraliskt eller juridiskt ansvar. När Aftonbladet sommaren 2006 publicerade en artikel om en 13-årig flicka, ett våldtaget mordvittne, antog Journalistförbundets styrelse följande yttrande: ”Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Upplys den intervjuade om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information.” ”Journalistförbundets styrelse vill erinra förbundets medlemmar om denna yrkesregel i Spelregler för press radio och TV. Människor som är i akut utsatta situationer på grund av brott eller olyckor kräver särskild hänsyn eftersom deras möjlighet att förutse konsekvenserna av en publicering påverkas av det de drabbats av. Regeln är speciellt viktig att ha i åtanke och tillämpa när det gäller att intervjua barn, ungdomar och särskilt om de är brottsoffer. I kollektivavtalen på journalistområdet finns möjlighet för individen att med stöd av sin fackliga organisation vägra utföra förödmjukande uppdrag. Förbundsstyrelsen uppmanar Journalistförbundets medlemmar att rådgöra med sin fackliga organisation när de är tveksamma till att utföra journalistiska uppdrag därför att de står i strid med spelreglerna eller innebär att journalisten tvingas handla i strid mot sin övertygelse. Förbundsstyrelsen anser inte att publiceringsbeslut kan överlåtas till människor som intervjuas utan är ett redaktionellt beslut där ansvarige utgivaren bär det yttersta ansvaret.” Tydligare kan det knappast bli. Vid ytterligare preciseringar av svaga och känsliga grupper är risken stor att vi får en diskussion om dem som inte räknas upp. Omfattas de av regelverket eller ej? Problemet i dag ligger i somliga utgivares värdeförskjutning som medgivit hänsynslösare publicering de senaste åren. Det kanske mest anmärkningsvärda i denna värdeförskjutning är att public service-bolaget SVT – allmänhetens teve – i hög grad har gått före i denna utveckling där ”Ett fall för Louise” är ett exempel. Vägen dit har kantats av affärer med produktionsbolag som betalat anställda och medverkande med kaffepengar eller inte alls. Av SVT anlitade produktionsbolag ersätter medverkande representanter för ursprungsbefolkningar med majsmjöl. Dansbandsmusiker får inte avtalsenliga gager för medverkan i ”Dansbandskampen”. Journalistförbundets ansträngningar att genom kollektivavtal få ordning på public service agerande har energiskt bekämpats av ledningarna. Public service-bolagen är inte medlemmar av Pressens samarbetsnämnd som ansvarar för det självsanerande etiska systemet. Det tycker Journalistförbundet att de ska vara. Vi har i flera år drivit linjen att PO/PON ska omvandlas till en medieombudsman med en medienämnd där all den journalistiska etiken kan hanteras. Tanken har under senare tid fått flera anhängare. Samtidigt anser inte Tidningsutgivarna att de längre har råd att betala för systemet, vilket äventyrar dess överlevnad. Om journalistiken inte ska klämmas ihjäl mellan allt rigidare lagstiftning och råare kommersialism behövs mer än någonsin ett självsanerande system som hela branschen står bakom. Vi välkomnar diskussionen som Barnombudsmannen bjuder in till. Den goda journalistiken har allt att vinna på att den etiska debatten förs vitt och brett i samhället. Agneta Lindblom Hulthén ordförande Journalistförbundet Rino Rotevatn ordförande Journalistförbundets yrkesetiska nämnd ", "article_category": "other"}
{"id": 20096, "headline": "”Anmärkningsvärt att SVT brister i hänsyn till barn”", "summary": "Journalistförbundet: Publiceringarna med barn inblandade har blivit hänsynslösare under senare år. Vi delar Barnombudsmannens kritik mot att barn exploateras av medierna. Men felet ligger inte i de etiska reglerna utan i tillämpningen. Ansvariga utgivare är skyldiga att visa hänsyn till ovana intervjuobjekt, till exempel barn. Vi vill att Pressombudsmannen blir en Medieombudsman där all journalistik hanteras, skriver Agneta Lindblom Hulthén och Rino Rotevatn.", "article": "I Sverige bestämmer den ansvarige utgivaren vad som ska publiceras och sändas. Ensamansvaret är grundlagsfäst. En ansvarig chef inom public service som låter sända ett program som kränker ett barns integritet kan inte skylla på någon annan. Att försöka gömma sig bakom att programmet producerats av ett produktionsbolag är fegt och grundlagstridigt. Journalistförbundet delar Barnombudsmannens, BO:s, kritik mot att barn exploateras av medierna, (DN Debatt 5/11) men det är inte i de etiska reglerna problemet ligger. Regelverket ger barnen skydd. Felet ligger i regeltillämpningen. Enligt de yrkesetiska reglerna är journalister skyldiga att visa hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Barn är ett exempel på detta. Sådana intervjuer ställer höga krav på omdöme och en bedömning av den skada barnet kan lida vid en publicering. Programansvarig eller ansvarig utgivare gör den slutgiltiga prövningen av om publicering ska ske. Att barn eller föräldrar gett sitt samtycke fråntar inte ansvariga utgivaren moraliskt eller juridiskt ansvar. När Aftonbladet sommaren 2006 publicerade en artikel om en 13-årig flicka, ett våldtaget mordvittne, antog Journalistförbundets styrelse följande yttrande: ”Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Upplys den intervjuade om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information.” ” Journalistförbundets styrelse vill erinra förbundets medlemmar om denna yrkesregel i Spelregler för press radio och TV. Människor som är i akut utsatta situationer på grund av brott eller olyckor kräver särskild hänsyn eftersom deras möjlighet att förutse konsekvenserna av en publicering påverkas av det de drabbats av. Regeln är speciellt viktig att ha i åtanke och tillämpa när det gäller att intervjua barn, ungdomar och särskilt om de är brottsoffer. I kollektivavtalen på journalistområdet finns möjlighet för individen att med stöd av sin fackliga organisation vägra utföra förödmjukande uppdrag. Förbundsstyrelsen uppmanar Journalistförbundets medlemmar att rådgöra med sin fackliga organisation när de är tveksamma till att utföra journalistiska uppdrag därför att de står i strid med spelreglerna eller innebär att journalisten tvingas handla i strid mot sin övertygelse. Förbundsstyrelsen anser inte att publiceringsbeslut kan överlåtas till människor som intervjuas utan är ett redaktionellt beslut där ansvarige utgivaren bär det yttersta ansvaret.” Tydligare kan det knappast bli. Vid ytterligare preciseringar av svaga och känsliga grupper är risken stor att vi får en diskussion om dem som inte räknas upp. Omfattas de av regelverket eller ej Problemet i dag ligger i somliga utgivares värdeförskjutning som medgivit hänsynslösare publicering de senaste åren. Det kanske mest anmärkningsvärda i denna värdeförskjutning är att public service-bolaget SVT – allmänhetens teve – i hög grad har gått före i denna utveckling där ”Ett fall för Louise” är ett exempel. Vägen dit har kantats av affärer med produktionsbolag som betalat anställda och medverkande med kaffepengar eller inte alls. Av SVT anlitade produktionsbolag ersätter medverkande representanter för ursprungsbefolkningar med majsmjöl. Dansbandsmusiker får inte avtalsenliga gager för medverkan i ”Dansbandskampen” . Journalistförbundets ansträngningar att genom kollektivavtal få ordning på public service agerande har energiskt bekämpats av ledningarna. Public service-bolagen är inte medlemmar av Pressens samarbetsnämnd som ansvarar för det självsanerande etiska systemet. Det tycker Journalistförbundet att de ska vara. Vi har i flera år drivit linjen att PO/PON ska omvandlas till en medieombudsman med en medienämnd där all den journalistiska etiken kan hanteras. Tanken har under senare tid fått flera anhängare. Samtidigt anser inte Tidningsutgivarna att de längre har råd att betala för systemet, vilket äventyrar dess överlevnad. Om journalistiken inte ska klämmas ihjäl mellan allt rigidare lagstiftning och råare kommersialism behövs mer än någonsin ett självsanerande system som hela branschen står bakom. Vi välkomnar diskussionen som Barnombudsmannen bjuder in till. Den goda journalistiken har allt att vinna på att den etiska debatten förs vitt och brett i samhället. Agneta Lindblom Hulthén ordförande Journalistförbundet Rino Rotevatn ordförande Journalistförbundets yrkesetiska nämnd ", "article_category": "other"}
{"id": 20103, "headline": "”PPM-rådgivningen ett hot mot hela pensionssystemet”", "summary": "Erfarna ekonomer: PPM bygger ett system där rådgivningsföretag och storbanker bekvämt kan suga de tvångssparande svenskarna på pensionspengar. PPM måste avbryta och begrava det aktuella IT-projekt som ska underlätta för rådgivningsföretag och banker att hantera spararnas PPM-portföljer. Fullt genomfört kommer systemet med PPM-rådgivare att få negativa effekter för alla utom för rådgivarna och bankerna. Om alla svenskar köper PPM-rådgivning skulle pensionssparandet dräneras på 3 miljarder kronor varje år. Regeringen bör därför i lämpliga former stödja utvecklingen av en opartisk finansiell rådgivning så att det här och andra typer av kvalificerat bondfångeri stoppas, skriver Aktiefrämjandets ordförande Lars-Erik Forsgårdh och förre börschefen Bengt Rydén.", "article": "Svenska folkets sparande växer och allt fler svenskar blir aktieägare, direkt i bolag eller via fonder. Även mediernas bevakning av området har ökat och breddats under lång tid. Samtidigt har valmöjligheterna, produktutbudet och komplexiteten på sparandemarknaden ökat ännu snabbare. Trots att gemene man vet mer om hur de ska hantera sin privatekonomi i dag än de gjort tidigare, är bristen på privatekonomiska insikter fortfarande stor. Den här situationen skapar utrymme för finansiella affärsidéer som står i konflikt med spararnas intressen. Ett exempel är de förvaltare och så kallade rådgivare som växer fram inom premie- och tjänstepensionssystemet. De äter inte bara upp pensionsspararnas avkastning genom att addera ytterligare ett lager med avgifter. Den hotar också legitimiteten för hela pensionssystemet som självklart i första hand skall gynna pensionsspararna, inte finansbranschen. Det svenska pensionssystemet är en förebild för många europeiska länder som dras med stora underskott i pensionsbudgeten och politiskt förändringsmotstånd. En avgörande framgångsfaktor för den nödvändiga reformeringen av systemet på 1990-talet var framsynta och ansvarstagande riksdagspolitiker som förmådde höja perspektivet över partigränserna. På så sätt fick Sverige ett över tiden hållbart pensionssystem som både klarar konjunktursvängningar och regeringsskiften. Antagligen bidrar det till systemets överlevnad att det innehåller inslag från både höger- och vänsterblocket i riksdagen. Detta system måste få utvecklas, men det måste också skyddas. I dag finns nästan 800 valbara fonder i PPM-systemet. Oavsett om man tycker att det är bra eller dåligt är det utan tvekan svårt att överblicka. För dem som inte vill lägga ner alltför mycket av sin tid i fondfloran finns så kallade generationsfonder (där risken avtar med tiden) och även enklare indexfonder. För dem som inte väljer alls har staten skapat premiesparfonden där icke-väljarnas pengar placeras. Den har under sina nio år haft en högre avkastning till lägre risk än genomsnittsfonden i PPM-systemet. Därmed borde efterfrågan på ”rådgivare” vara liten, kan man tycka. Ändå växer rådgivningsmarknaden kraftigt. År 2007 köpte 200 000 svenskar rådgivningstjänster. Under 2008 ökade den siffran till 300 000. Det beror framför allt på att företagen bedriver en aggressiv marknadsföring mot PPM-spararna. Exempelvis blir det allt vanligare med telefonförsäljning för att övertyga passiva individer att de behöver rådgivningstjänster. Därtill kommer att PPM driver ett särskilt IT-projekt som i framtiden syftar till att underlätta för rådgivningsföretagen och bankerna att hantera spararnas PPM-portföljer. Naturligtvis ska alla som vill kunna köpa rådgivningstjänster. Men ordet ”rådgivning” är missbrukat i finansbranschen och används som en förskönande omskrivning för försäljning. Sann rådgivning är opartisk och syftar framför allt till att gynna kundens intressen. Frågan är hur många som får valuta för rådgivningsföretagens avgifter. I marknadsföringen utlovas högre avkastning, vilket forskningen visar att det inte blir över längre perioder. Budskapen bygger vanligen på kortsiktiga jämförelser mot index eller med de för stunden mest framgångsrika fonderna, kombinerat med ren skrämselpropaganda. Priset för PPM-rådgivning ligger i dag runt 500 kronor per år. Beloppet kan låta harmlöst, men är 1,2 procent av en genomsnittlig PPM-portfölj. Om vi leker med tanken att alla svenskar köper PPM-rådgivning när systemet är fullt utbyggt skulle rådgivarna dränera pensionsspararna på 3 miljarder kronor. Varje år! En annan effekt av PPM-rådgivarnas verksamhet är att fonderna tvingas ha en högre likviditet och får högre transaktionskostnader. Detta beror på att PPM möjliggör för rådgivarna att ”klumpa ihop” sina kunder för att sedan utföra köp eller försäljningar. Dessa båda effekter, ökad likviditetshållning samt ökade transaktionskostnader, leder till högre kostnader för PPM. Det leder också till ökade kostnader för fonderna. Vi bedömer att dessa effekter leder till en minskad avkastning för fonderna på cirka 0,5 procentenheter. En direkt kostnad för rådgivning på 1 procentenhet tillsammans med ökade omkostnader för fonderna på 0,5 procentenheter gör 1,5 procentenheter. En genomsnittlig PPM-fond kan över tiden förväntas avkasta cirka 6 procent per år. Således kan spararen gå miste om 25 procent av avkastningen. Varje år! Det är väl känt att just fondavgiften är av central betydelse framför allt för ett långsiktigt sparande. En fondavgift på 1 procent leder, på grund av ränta-på-ränta-effekten, efter 40 år till att ungefär halva det sparade beloppet har försvunnit till fondbolaget! Effekterna på fonderna är så stora att flera fondföretag överväger att lämna PPM-systemet för att undvika dessa kostnader. Fullt genomfört kommer systemet med PPM-rådgivare att få negativa effekter för alla utom för rådgivningsföretagen och bankerna som kan hårdsälja förvaltningstjänster till alla svenskar som saknar kunskaper, tid eller intresse att hantera sina PPM-pengar. Trots att PPM rimligen måste vara väl införstått med kapitalförvaltningens grunder bygger de ett exklusivt rör åt rådgivare och storbanker så att dessa bekvämt ska kunna suga de tvångssparande svenskarna på pengar. Det är väl känt att det finns tekniska möjligheter att undvika de negativa effekterna av köp och försäljningar i klump. Men av någon anledning har PPM valt att inte använda dessa möjligheter. Rådgivarna fyller ingen väsentlig funktion vare sig för spararna, för fonderna eller för systemet som helhet. Sammantaget är det vår bedömning att utvecklingen skadar systemets legitimitet. Därför bör PPM avbryta och begrava det aktuella IT-projektet. På längre sikt måste svenskarnas privatekonomiska insikter förstärkas. Teknikutvecklingen öppnar ständigt nya möjligheter, komplexiteten ökar och den finansiella sektorns kreativitet lär inte avta. Bara när tillräckligt många förstår tillräckligt mycket kommer det här och andra typer av kvalificerat bondfångeri i stor skala att kunna stoppas. Därför borde regeringen ta initiativ till att i lämpliga former stödja utvecklingen av en opartisk finansiell rådgivning. Dessutom behöver insatser göras för att öka inslaget av privatekonomi i gymnasieundervisningen. Lars-Erik Forsgårdh ekonomie doktor, ordförande i Aktiefrämjandet Bengt Rydén ekonomie doktor, före detta börschef PPM När PPM startade hösten 2000 fick 4,4 miljoner pensionssparare placera totalt 56 miljarder kronor. Varje år tillkommer ungefär 20 miljarder kronor och i genomsnitt drygt 100 000 nya sparare som för första gången tjänat in premiepensionspengar. Just nu ingår cirka 5,8 miljoner pensionssparare i premiepensionssystemet. Kring år 2025 beräknas omkring sju miljoner människor ha sammanlagt ungefär 1 500 miljarder kronor i sina premiepensionsfonder. Källa: PPM.NU ", "article_category": "other"}
{"id": 20106, "headline": "”PPM-rådgivningen ett hot mot hela pensionssystemet”", "summary": "Erfarna ekonomer: PPM bygger ett system där rådgivningsföretag och storbanker bekvämt kan suga de tvångssparande svenskarna på pensionspengar.PPM måste avbryta och begrava det aktuella IT-projekt som ska underlätta för rådgivningsföretag och banker att hantera spararnas PPM-portföljer. Fullt genomfört kommer systemet med PPM-rådgivare att få negativa effekter för alla utom för rådgivarna och bankerna. Om alla svenskar köper PPM-rådgivning skulle pensionssparandet dräneras på 3 miljarder kronor varje år. Regeringen bör därför i lämpliga former stödja utvecklingen av en opartisk finansiell rådgivning så att det här och andra typer av kvalificerat bondfångeri stoppas, skriver Aktiefrämjandets ordförande Lars-Erik Forsgårdh och förre börschefen Bengt Rydén.", "article": "Svenska folkets sparande växer och allt fler svenskar blir aktieägare, direkt i bolag eller via fonder. Även mediernas bevakning av området har ökat och breddats under lång tid. Samtidigt har valmöjligheterna, produktutbudet och komplexiteten på sparandemarknaden ökat ännu snabbare. Trots att gemene man vet mer om hur de ska hantera sin privatekonomi i dag än de gjort tidigare, är bristen på privatekonomiska insikter fortfarande stor. Den här situationen skapar utrymme för finansiella affärsidéer som står i konflikt med spararnas intressen. Ett exempel är de förvaltare och så kallade rådgivare som växer fram inom premie- och tjänstepensionssystemet. De äter inte bara upp pensionsspararnas avkastning genom att addera ytterligare ett lager med avgifter. Den hotar också legitimiteten för hela pensionssystemet som självklart i första hand skall gynna pensionsspararna, inte finansbranschen. Det svenska pensionssystemet är en förebild för många europeiska länder som dras med stora underskott i pensionsbudgeten och politiskt förändringsmotstånd. En avgörande framgångsfaktor för den nödvändiga reformeringen av systemet på 1990-talet var framsynta och ansvarstagande riksdagspolitiker som förmådde höja perspektivet över partigränserna. På så sätt fick Sverige ett över tiden hållbart pensionssystem som både klarar konjunktursvängningar och regeringsskiften. Antagligen bidrar det till systemets överlevnad att det innehåller inslag från både höger- och vänsterblocket i riksdagen. Detta system måste få utvecklas, men det måste också skyddas. I dag finns nästan 800 valbara fonder i PPM-systemet. Oavsett om man tycker att det är bra eller dåligt är det utan tvekan svårt att överblicka. För dem som inte vill lägga ner alltför mycket av sin tid i fondfloran finns så kallade generationsfonder (där risken avtar med tiden) och även enklare indexfonder. För dem som inte väljer alls har staten skapat premiesparfonden där icke-väljarnas pengar placeras. Den har under sina nio år haft en högre avkastning till lägre risk än genomsnittsfonden i PPM-systemet. Därmed borde efterfrågan på ”rådgivare” vara liten, kan man tycka. Ändå växer rådgivningsmarknaden kraftigt. År 2007 köpte 200 000 svenskar rådgivningstjänster. Under 2008 ökade den siffran till 300 000. Det beror framför allt på att företagen bedriver en aggressiv marknadsföring mot PPM-spararna. Exempelvis blir det allt vanligare med telefonförsäljning för att övertyga passiva individer att de behöver rådgivningstjänster. Därtill kommer att PPM driver ett särskilt IT-projekt som i framtiden syftar till att underlätta för rådgivningsföretagen och bankerna att hantera spararnas PPM-portföljer. Naturligtvis ska alla som vill kunna köpa rådgivningstjänster. Men ordet ”rådgivning” är missbrukat i finansbranschen och används som en förskönande omskrivning för försäljning. Sann rådgivning är opartisk och syftar framför allt till att gynna kundens intressen. Frågan är hur många som får valuta för rådgivningsföretagens avgifter. I marknadsföringen utlovas högre avkastning, vilket forskningen visar att det inte blir över längre perioder. Budskapen bygger vanligen på kortsiktiga jämförelser mot index eller med de för stunden mest framgångsrika fonderna, kombinerat med ren skrämselpropaganda. Priset för PPM-rådgivning ligger i dag runt 500 kronor per år. Beloppet kan låta harmlöst, men är 1,2 procent av en genomsnittlig PPM-portfölj. Om vi leker med tanken att alla svenskar köper PPM-rådgivning när systemet är fullt utbyggt skulle rådgivarna dränera pensionsspararna på 3 miljarder kronor. Varje år! En annan effekt av PPM-rådgivarnas verksamhet är att fonderna tvingas ha en högre likviditet och får högre transaktionskostnader. Detta beror på att PPM möjliggör för rådgivarna att ”klumpa ihop” sina kunder för att sedan utföra köp eller försäljningar. Dessa båda effekter, ökad likviditetshållning samt ökade transaktionskostnader, leder till högre kostnader för PPM. Det leder också till ökade kostnader för fonderna. Vi bedömer att dessa effekter leder till en minskad avkastning för fonderna på cirka 0,5 procentenheter. En direkt kostnad för rådgivning på 1 procentenhet tillsammans med ökade omkostnader för fonderna på 0,5 procentenheter gör 1,5 procentenheter. En genomsnittlig PPM-fond kan över tiden förväntas avkasta cirka 6 procent per år. Således kan spararen gå miste om 25 procent av avkastningen. Varje år! Det är väl känt att just fondavgiften är av central betydelse framför allt för ett långsiktigt sparande. En fondavgift på 1 procent leder, på grund av ränta-på-ränta-effekten, efter 40 år till att ungefär halva det sparade beloppet har försvunnit till fondbolaget! Effekterna på fonderna är så stora att flera fondföretag överväger att lämna PPM-systemet för att undvika dessa kostnader. Fullt genomfört kommer systemet med PPM-rådgivare att få negativa effekter för alla utom för rådgivningsföretagen och bankerna som kan hårdsälja förvaltningstjänster till alla svenskar som saknar kunskaper, tid eller intresse att hantera sina PPM-pengar. Trots att PPM rimligen måste vara väl införstått med kapitalförvaltningens grunder bygger de ett exklusivt rör åt rådgivare och storbanker så att dessa bekvämt ska kunna suga de tvångssparande svenskarna på pengar. Det är väl känt att det finns tekniska möjligheter att undvika de negativa effekterna av köp och försäljningar i klump. Men av någon anledning har PPM valt att inte använda dessa möjligheter. Rådgivarna fyller ingen väsentlig funktion vare sig för spararna, för fonderna eller för systemet som helhet. Sammantaget är det vår bedömning att utvecklingen skadar systemets legitimitet. Därför bör PPM avbryta och begrava det aktuella IT-projektet. På längre sikt måste svenskarnas privatekonomiska insikter förstärkas. Teknikutvecklingen öppnar ständigt nya möjligheter, komplexiteten ökar och den finansiella sektorns kreativitet lär inte avta. Bara när tillräckligt många förstår tillräckligt mycket kommer det här och andra typer av kvalificerat bondfångeri i stor skala att kunna stoppas. Därför borde regeringen ta initiativ till att i lämpliga former stödja utvecklingen av en opartisk finansiell rådgivning. Dessutom behöver insatser göras för att öka inslaget av privatekonomi i gymnasieundervisningen. Lars-Erik Forsgårdh ekonomie doktor, ordförande i Aktiefrämjandet Bengt Rydén ekonomie doktor, före detta börschef ", "article_category": "other"}
{"id": 20108, "headline": "”Mediernas etiska regler måste ge skydd åt barnen”", "summary": "BO, Barnläkarföreningen med flera: Medieföretagen låter allmänintresset gå före principen om barnens bästa. De svenska etiska reglerna för press, radio och tv är inte förenliga med hur dagens verlighetsbaserade tv-program är utformade. Barn finns över huvud taget inte med i dessa regler. De måste uppdateras så att barn får ett starkare skydd, skriver BO Fredrik Malmberg, barnläkaren Margareta Blennow, socionomen Cecilia Modig och psykoterapeuten Börje Svensson.", "article": "Den senaste tiden har barns medverkan i så kallade realityprogram diskuterats flitigt. I dessa program som nu även sänds i public service-kanaler framträder barn och berättar om sin sorg och smärta inför hela svenska folket. Ansvariga utgivare försvarar ofta programmen med att det finns ett stort allmänintresse. Enligt vår mening bryter medieföretagen mot de krav barnkonventionen ställer när de låter allmänintresset gå före principen om barnets bästa. Den snabba medieutvecklingen visar tydligt att de nuvarande etiska reglerna för medierna är otidsenliga och måste ses över. Det behövs ett regelverk som ger ett tydligare skydd för barn. Ingen kurator på en skola skulle drömma om att låta ett barn som berättat om svåra problem i hemmet få stå på scenen på nästa föräldramöte tillsammans med sina föräldrar för att alla andra föräldrar ska kunna lära sig av det kuratorn har att förmedla till barnet och barnets föräldrar. Ett sådant handlande skulle ses som djupt oetiskt. Den enda skillnaden när samma sak sker i tv är att publiken är ofantligt mycket större än i en skolaula. Att exponera barn i kris är oförsvarligt och skadligt. Barnet kan uppleva skamkänslor i efterhand, det kan bli retat av skolkamrater, känna ängslan över vad det har sagt och kan bli utstött. Vi vet att andra föräldrar kan känna tvekan inför att deras barn leker hos en kompis vars föräldrar har problem. De problem som kan uppstå både i nuet och flera år framåt i tiden gör det omöjligt för ett barn att överblicka vilka konsekvenser en mediemedverkan kan få. Därför ska de heller inte utsättas för att fatta ett sådant beslut. Det är viktigt att förstå att barnet är starkt beroende av sina föräldrar även i en familj med problem. Risken är stor att barnet försöker vara föräldrarna till lags även om föräldrarna önskar medverka i ett tv-program. Det är en god idé att förmedla kunskap om vad föräldrarollen innebär och i detta sammanhang är det viktigt att lyssna på barn. Men detta kan ske utan att arbetsmetoder används som medför risker för enskilda barn. I stället för att låta ett barn i en svår situation framträda kan barnets problem åskådliggöras med hjälp av skådespelare. SVT har gjort just detta med stor framgång i de ”brevfilmer” som visades i programmet ”Bullen” för ett antal år sedan. Barnets integritet skyddades men allmänheten fick ta del av svåra problem och hur de skulle kunna lösas. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 16, får inget barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp. Vi kräver att de etiska reglerna för medierna ger ett starkare skydd för barn. Barn finns över huvud taget inte omnämnda i de etiska reglerna för press, tv och radio. Reglerna har på det stora hela inte uppdaterats sedan 1970-talet. Inte heller i Granskningsnämnden för radio och tv finns möjlighet att granska ett program ur ett barnrättsperspektiv. För att ett ärende ska kunna behandlas krävs nämligen ett medgivande av föräldrarna. Något som ofta är osannolikt då det är just föräldrarna som samtyckt till att deras barn medverkar i programmen. I Norge åtnjuter barn ett starkare skydd när det gäller hur de framställs i medier. I Norges etiska normer för pressen (tryckt press, radio, tv och nätpublikationer) som antagits av Norsk presseforbund, står bland annat att det är god pressetik att ta hänsyn till vilka konsekvenser ett omnämnande i medierna kan få för barnet – även när barnets målsman har gett sitt samtycke till exponering. De svenska etiska reglerna för press, tv och radio är gammalmodiga och otillräckliga och inte förenliga med hur dagens verklighetsbaserade tv-program, så kallad reality-tv, är utformade. Medierna är snabbrörliga och under ständig utveckling. De etiska reglerna måste hänga med i den utvecklingen. Att en majoritet av Sveriges ledande publicister enligt en färsk undersökning vill se över och stärka mandatet för Allmänhetens pressombudsman (DN Debatt 3/11) är mot den bakgrunden mycket välkommet. Vi är beredda att delta i en konstruktiv diskussion med bland annat Svenska journalistförbundet om de, vilket vi hoppas, är beredda att följa sina norska kollegers exempel och uppdatera de etiska reglerna så att de ger ett tydligare skydd för barn. Det är på tiden att det etiska regelverket för hur barn framställs i svenska medier stärks! Fredrik Malmberg barnombudsman Margareta Blennow ordförande Svenska barnläkarföreningen Cecilia Modig socionom och fd chef för Rädda Barnens centrum för barn i kris Börje Svensson psykoterapeut ", "article_category": "other"}
{"id": 20114, "headline": "Snart kan Niklas gå i skolan igen", "summary": "I fyra år har 14-årige Niklas vägrat gå till skolan. Han har gråtit, bråkat, haft utbrott och vänt på dygnet. Med hjälp av ett behandlingsteam som besökt familjen i hemmet är Niklas snart redo att börja skolan igen. Här berättar hans mamma.", "article": "Det var Niklas första dag i femte klass. Mamma Eva hade kört honom till skolan, och var på väg till jobbet. Då ringde hennes mobiltelefon. Skolsköterskan berättade att Niklas bara låg och grät, och hade ont i magen. Eva fick vända om och hämta honom. Från och med den dagen ville Niklas inte gå till skolan mer. – De första dagarna efteråt var jag med honom där, och då gick det någorlunda. Sedan vägrade han följa med mig på morgnarna, han grät, slogs och sparkade när jag försökte få med honom. I dag vet vi att han hade svår ångest, då förstod vi inte vad det var, berättar Eva. Fyra år har gått sedan dess. År då Niklas knappt varit i skolan alls, och då både han själv och familjen har mått mycket, mycket dåligt. Niklas har isolerat sig hemma, han har varit våldsam, han har vägrat träffa någon utanför familjen. Skolan, barnpsykiatrin och socialtjänsten i Solna kommun gjorde allt de kunde för att hjälpa Niklas och familjen, säger Eva och hennes man Olle. Ändå räckte det inte till för att vända situationen. Inte förrän kommunen kopplade in ett behandlingsteam som specialiserat sig på att ge intensiv hjälp till barn med långvarig skolvägran. I dag är Niklas 14 år och långsamt på väg tillbaka till en skolgång. Niklas skolvägran kan tyckas ha börjat plötsligt. Men som många andra barn som under lång tid stannar hemma från skolan, hade Niklas problem sedan tidigare, även om ingen riktigt förstått varför. – Han var ett ”struligt” barn, berättar Eva och Olle. Niklas var väldigt begåvad, men krånglig. Alla förändringar var jobbiga för honom, att åka i väg på semester till exempel. Föräldrarna förstod inte varför Niklas så ofta bråkade och grät när de skulle göra något som egentligen var roligt. Han fungerade dåligt i grupper, det blev lätt bråk omkring honom. Han sa precis vad han tänkte, till vem som helst, och vuxna tyckte ofta att han var uppstudsig och jobbig. – Dålig uppfostran, menade många, säger Eva. Och vi undrade många gånger själva vad vi gjort för fel. Redan några år innan Niklas började skolvägra hade skolöverläkaren i Solna misstänkt att Niklas kunde ha Aspergers syndrom. Men någon utredning kom då aldrig i gång. När Niklas slutat gå till skolan fick familjen kontakt med bup, barn- och ungdomspsykiatrin. – Tack och lov, säger Eva. Olle och jag gick dit och vi fick mycket stöd. Niklas var bara med ett par gånger, han var arg på alla människor, och kallade dem för ”bupjävlarna”. Vi fick inte honom med oss. I stället började två terapeuter från bup komma hem till familjen två gånger i veckan. En av dem, psykolog med utredningskompetens, utredde Niklas och kom fram till att han hade asperger. – Terapeuterna var helt suveräna, säger Eva, det var jätteskönt att de kom. De lärde oss så mycket som fick oss att förstå, och kunna stödja, Niklas bättre. Som att han behöver få veta om allt som ska hända på förhand, att han har svårt för miljöbyten, är känslig för höga ljud. Vårt liv blev lite lättare då. Men Niklas ville inte träffa terapeuterna, han gömde sig. Niklas stannade hemma under hela femman. Skoluppgifterna gjorde han hemma. Han fick åka in till skolan och göra de nationella proven på kvällstid, och fick bra resultat. På höstterminen i sjätte klass fick Niklas börja i en specialskola för elever med Aspergers syndrom. – Där var de jättebra, säger Eva och Olle. Men det fungerade bara delvis, Niklas var för otrygg och ångestfylld. På hösten i sjuan började Niklas må sämre. Han var aldrig i skolan, han hade börjat missköta hygienen, han vände på dygnet och satt all sin vakna tid vid datorn. Ingen tycktes kunna påverka honom. Han var ofta arg på föräldrar och syskon, fick utbrott och var fysiskt våldsam. Eva kunde sedan länge bara jobba sporadiskt. Någon av föräldrarna måste alltid vara hemma, hela familjen blev allt mer isolerad. – Det kändes som om familjen höll på att slås sönder, vi var helt utmattade. Det hade gått så långt att vi hade börjat tala om behandlingshem, säger Olle. Samtidigt kändes det fruktansvärt, som det värsta tänkbara för Niklas. Det var ju hos oss som han hade sin trygghet. Det var då som Solna kommun föreslog att man skulle ta hjälp från ett behandlingsteam från Magelungens behandlingscenter. Kbt-terapeuterna Ia Sundberg Lax och Robert Palmér gick tillsammans med familjen igenom Niklas svårigheter, och gjorde upp ett schema för arbetet. De kom överens om att till att börja med försöka få Niklas att få lite mer struktur på dagarna, att komma upp ur sängen på morgonen, tvätta sig, äta middag med familjen, allt med små steg i taget. Robert förklarade för Niklas att de visste att det skulle bli jobbigt för honom, men att de var säkra på att det skulle få honom att må bättre. Det enda som Niklas egentligen ville göra var att sitta vid datorn. Därför blev tid vid datorn den ”belöning” han kunde tjäna ihop till genom att följa schemat. Genom varje litet steg tjänade han in datortid. Övrig tid var datorn avstängd. – Jag trodde aldrig att det här skulle fungera för Niklas, säger Eva. Men Olle och jag bestämde oss för att följa det som Ia och Robert sa, det kändes som vår sista chans. Terapeuterna hade förberett föräldrarna på att det skulle bli stormigt i början. Och så blev det. Niklas fick raseriutbrott och slog sönder nästan allt i sitt rum – utom datorn. – Som förälder håller man ju på att gå i bitar, säger Olle, man lider så av att se sitt barn må dåligt. Det kändes hemskt att avstänga Niklas från datorn, där hade han ju sitt enda sociala liv. Men redan efter några dagar märkte vi att det fungerade, han följde schemat och han började må bättre av det. Han blev lugnare och gladare, han började leka med sina syskon, och var mer tillsammans med oss. Det gick förvånansvärt fort. Hela tiden fanns terapeuterna ”bakom ryggen”, säger föräldrarna. De första veckorna kom de hem till familjen varje dag, och Eva och Olle kunde ringa dem när som helst. – Annars hade vi aldrig klarat av det, säger Eva. De stöttade oss verkligen till hundra procent. Det var också bra att vi inför Niklas kunde hänvisa till Ia och Robert, det var de som fattade besluten. Så småningom kunde Niklas själv förhandla med dem om extra datortid. Niklas kontakt med syskon och föräldrar har blivit mycket bättre, han är inte våldsam längre och det är lugnare hemma i familjen. Han har fortfarande ångest, men har fått ny medicinering som verkar hjälpa lite bättre än den tidigare. Bit för bit är han på väg tillbaka till skolan, en liten skola med kunskaper om hans funktionsnedsättning. En mentor därifrån besöker honom varje vecka, och Niklas åker dit två gånger i veckan och träffar sin lärare, lämnar sina hemuppgifter och får nya. – Man kan faktiskt säga att Niklas har kommit tillbaka till livet tack vare teamet, säger Eva. Även om det finns många svårigheter kvar så har det vänt, det är det viktiga. Niklas, Eva och Olle heter egentligen någonting annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 20131, "headline": "Michael Moore väntar på världens reaktion", "summary": "Michael Moores senaste film ”Capitalism: A love story” har redan fått succéstämpel. Trots framgången får Moore kritik både från höger- och vänsterhåll. Själv är han argare än någonsin.", "article": "Michael Moore är tidernas mest lyckosamma dokumentärfilmare. Det brukar sägas att han är populärare i Europa än i USA, men han har inte lyckats så dåligt i sitt hemland heller. Moore står nämligen bakom fyra av filmerna på den amerikanska tio-i-topplistan över mest framgångsrika dokumentärer. Han har tagit emot såväl en Oscarsstatyett i Hollywood som en guldpalm i Cannes. Han har skrivit flera bästsäljande debattböcker och har en personlig förmögenhet på uppskattningsvis 175 miljoner kronor. Michael Moore, som politiskt tillhör demokraternas vänsterflygel, har byggt sin karriär på att blottlägga det amerikanska samhällets avigsidor. I ”Roger och jag” från 1989 gick han till attack mot General Motors nedskärningspolitik som drabbade hans hemstad Flint. År 2002 kom ”Bowling for Columbine” om den amerikanska vapen- och våldskulturen, medutgångspunkt från skolmassakern i Columbine. ”Fahrenheit 9/11” (2004) angrep president George W Bushs beslut att invadera Irak och ”Sicko” från 2007 kritiserade det dyrbara och ineffektiva sjuvårdssystemet i USA. Och i sin senaste film, ”Capitalism: A love story”, som hade Sverigepremiär i fredags, riktar Moore ett frontalangrepp mot kärnan i det amerikanska samhällssystemet: kapitalismen. Filmen handlar framför allt om förra årets finanskollaps på Wall Street och vilka effekter raset fick. Moore möter fabriksarbetare som blivit av med sina jobb, han porträtterar den strävsamma familjen som måste lämna sitt hus. Han försöker stämma träff med styrelseordföranden för investmentjätten Goldman Sachs för att ta reda på vart deras statliga mångmiljardstöd tog vägen – men blir stoppad av säkerhetsvakter. Moore vill också beskriva de politiska beslut som banade väg för krisen. Han tecknar en bild av hur (den i USA numera närmast helgonförklarade) presidenten Ronald Reagan drev igenom avregleringarna på finansmarknaderna samtidigt som han försökte försvaga fackföreningarna. ”Capitalism: A love story” spelade in fem miljoner dollar bara under premiärhelgen i USA. Michael Moore borde med andra ord vara en nöjd man. Men i stället är han argare än någonsin. Han vill att folk ska gå ut på gatorna och protestera mot bolagens och bankernas girighet och politikernas tandlöshet. I en intervju i USA Today kritiserar han sina fans för att vara lata och liknöjda: – Om ni tänker fortsätta med att sitta på åskådarläktaren och bara vänta på min nästa film, eller nöja er med att titta på när Obama ensam fajtas mot alla dom här tokstollarna, då har jag bättre saker för mig, säger Moore. Apropå ilska. Det är något med Moore som väcker hans fienders blint oresonliga vrede. Två ledande tv-kommentatorer på högerkanten, Bill O’Reilly och Glenn Beck, har sagt att de vill se Michael Moore död. Och vid ett tal under en prisutdelning för några år sedan hotade filmhjälten Clint Eastwood med att skjuta ihjäl Moore ”om du dyker upp utanför min dörr med en kamera”. En gammal skolkamrat till Moore, Kevin Leffler, har offrat flera år, miljoner ur egen ficka och ett äktenskap på att färdigställa en dokumentär med den tvetydiga titeln ”Shooting Michael Moore” där Leffler försöker leda i bevis att Moore har aktier i krigsindustrin och att han behandlat intervjupersoner oschyst. Filmerna och webbsidorna som nagelfar och kritiserar Michael Moore omfattar numera en smärre industri. Moore själv konstaterade nyligen att antalet dokumentärfilmer som kritiserar hans person och arbetsmetoder är fler än vad han själv har skapat. Påfallande många har synpunkter på hans yttre – han är stor och ohälsosamt rund, ständigt klädd i samma uniform: oformlig t-tröja, säckiga jeans, nedgångna gympadojor och en Detroit Tigers-keps som är ett par nummer för liten. Han får också på huden för att han gjort sig en förmögenhet på sin kritik av kapitalismen. Han försvarar sig med att ”framgången för filmerna inte har något med kapitalism att göra”. – Kapitalism är ett system för utsugning och exploatering av människor. Jag delar med mig av mitt välstånd. Hans motståndare återfinns inte bara på högerkanten. Även liberala och radikala kritiker brukar regelmässigt mästra Moore. ”Han (Michael Moore) låter trött”, skriver vänstertidningen The Nation om den senaste filmen. ”Moore har inga svar”, hävdar liberala New York Times filmkritiker. Varför väcker Michael Moore så starka känslor? Jag ställer frågan till Mark Ames, en amerikansk journalist och författare som ger ut nätmagasinet ExiledOnline: – Högern är inte van vid amerikanska vänstermänniskor som inte nöjer sig med att föra en ”balanserad” och ”realistisk” debatt, utan vill slå till hårt. Därför blir de oerhört provocerade av Moore. Kritiken från hans ”egna” beror på att den amerikanska vänstern mest består av fegisar som helst diskuterar sinsemellan. Det är egentligen bara Michael Moore som vågar sig ut ur vänstergettot. Dessutom gör han ju filmer som folk faktiskt vill se. Det blir mer än vad många inom vänstern tål och de reagerar med småaktig avund, säger Ames. Michael Moores kluvna förhållande till sina ideologiska fränder inom vänstern är inget nytt. Det har funnits där ända sedan han som 22-åring blev chefredaktör för den radikala tidskriften Mother Jones (USA:s FiB/Kulturfront, ungefär). Det tog inte många månader innan Moore hamnade i delo med redaktionen över en artikel som kritiserade sandiniströrelsen i Nicaragua och som han vägrade publicera. Moore fick sparken, men stämde sin arbetsgivare för oriktig uppsägning och tilldömdes 58 000 dollar (drygt 400 000 kronor) i ersättning. Pengarna blev grundplåt till debutfilmen ”Roger och jag”, och resten är, som det heter, historia. Michael Moore gav Barack Obama sitt oreserverade stöd i presidentvalskampanjen – även om Obama var noga med att distansera sig från Moore när han fick frågor om deras inbördes förhållande. Och även om Moore ger den nya administrationen i Vita huset en känga i senaste filmen, är han mån om att understryka att han står bakom Obama. Den senaste tidens prövningar för presidenten är inget skäl till att tappa modet, skriver Michael Moore på sin hemsida: ”Har ni någonsin sett dom (republikanerna) framstå som håglösa och besegrade? Men vad gör vi – minsta lilla motgång, och vi plockar upp våra leksaker och går hem.” ", "article_category": "other"}
{"id": 20132, "headline": "”Socialdemokraterna satsar mer på kultur än alliansen”", "summary": "Leif Pagrotsky: Nästa år anslår vi 270 miljoner kronor mer än regeringen till kulturen. Varje år under perioden 1998–2009 har Socialdemokraterna anslagit mer pengar till kulturen än de borgerliga. Kulturen seglar upp som en viktig valfråga inför nästa års val, skriver Leif Pagrotsky, kulturtalesperson (S), som i dag talar på den socialdemokratiska partikongressen.", "article": "I dag på Socialdemokraternas kongress formar vi en ny och framtidsinriktad kulturpolitik, som sätter höga ambitioner, kulturens oberoende, ökad tillgänglighet till kulturlivet och bättre villkor för kulturskapare i fokus. Kulturen seglar därmed upp som en viktig valfråga inför nästa års val. Ambitionerna. Musiker, författare, skådespelare och andra får i dag inte möjlighet att utveckla sin kreativitet fullt ut. Samtidigt finns det stora brister i många människors tillgång till kultur. Kulturpolitiken står och stampar och nya idéer och visioner lyser med sin frånvaro. Det är dags att prioritera kulturen och höja ambitionerna. Sverige ska vara en kulturnation i världsklass. Enligt en färsk rapport från Riksdagens utredningstjänst (RUT) har Socialdemokraterna varje år under perioden 1998–2009 haft större anslag för kultur än Moderaterna respektive den borgerliga regeringen – oavsett vem som har suttit i regeringsställning eller i opposition. Även nästa år anslår vi 270 miljoner kronor mer än regeringen till kulturen. Mångfald och oberoende inom kultur och massmedier. Det senaste året har enskilda oberoende konstnärer blivit påhoppade och svepande anklagelser har riktats mot journalister, skådespelare, musiker och andra. Fria och oberoende röster i samhällsdebatten tystas genom att uppskattade – men uppenbarligen obekväma – tidskrifter som Expo, Arena och Bang plötsligt inte ska få tidskriftsstöd. Om presstödet inskränks riskerar mångfalden av tidningar i storstäderna att minska. Och partipolitiseringen av public service styrelser riskerar att förvärras. Lågvattenmärket var M-förslaget att oberoende tv och radio inte skulle få kritiskt granska de borgerliga. Vi tar fajten för kulturens och mediernas oberoende och mångfald. Kulturen ska inte styras av vare sig kommersiellt starka krafter eller direkt av politiken. Kultur har ett egenvärde i sig. De borgerliga påhoppen och inskränkningarna har en doft av Kina-tv. Nu behövs en bred uppslutning bakom de viktiga principer som blir påhoppade. Tillgängligheten. Musik och film på ett klick är redan självklarhet för många. Samtidigt är skillnaderna i tillgång till musik, film, teater, böcker och utställningar stora. Museibesöken minskar och det finns risk för avgifter på biblioteken. Låginkomsttagare, lägre utbildade och tekniskt mindre kunniga har svårare att ta del av den nya tillgänglighetsrevolutionen. Samtidigt har medelålders storstadsbor med högre utbildning större tillgång till museer, teatrar och annat än många andra. Att bryta ned dessa skillnader i tillgänglighet är en modern kulturpolitiks stora utmaning. Nu är det dags att ta steget vidare från Ipred-diskussionen. Framtiden ligger i fler nya, lagliga nättjänster som samtidigt säkerställer att artister, filmskapare och andra får betalt för sina verk. Vårt förslag om fri entré på museerna är viktigt. Men det räcker inte. Vi föreslår därför ett nytt kraftfullt program för ökad tillgänglighet till kultur, med ökat stöd till internationellt kulturutbyte, digitalisering av biografer, stärkt stöd till ideella kulturarrangörer, samt stimulans av spridning av musik, film och museernas utställningar – fysiskt och via internet. Vi vill även motverka de alltför höga och skilda avgifterna inom musik- och kulturskolan, för att ge alla barn möjlighet att utveckla sina konstnärliga färdigheter. I ett första steg föreslår vi i dag en ny särskild stimulans på 25 miljoner kronor för att utveckla verksamheten i musik- och kulturskolor med låga avgifter. Vi lanserar också en ny satsning på seniorkultur. Besök och kulturinslag innebär ofta glädje och avbrott från tristess för äldre i vår omgivning. Vi avsätter därför 25 miljoner kronor redan under nästa år för att stimulera till ambitionshöjning i tillgången på kultur på äldreboenden runt om i landet. Jag kommer på vår kongress i dag dessutom att föreslå ett nytt, förstärkt kulturpolitiskt mål för att tydligare överbrygga de stora skillnader som finns mellan olika grupper i såväl möjligheter att utöva som tillgång. Kulturskaparnas villkor. Arbetslösheten inom kultursektorn är högre, anställningsvillkoren är otryggare och arbetslöshetsförsäkringen är sämre än för många andra. Nu behöver vi ta krafttag för att verkligen förbättra möjligheterna och villkoren för de yrkesverksamma inom kulturen. Det blir inga nya uppskattade filmer, böcker, låtar eller utställningar om vi inte har starka och självständiga kulturskapare. De sämre villkoren för de kulturellt yrkesverksamma är en tydlig effekt av den borgerliga regeringens politik. Vi föreslår i stället rejäla jobbskapande satsningar inom kultursektorn, ökat stöd till konstnärsallianserna, höjd ersättning och sänkt avgift i arbetslöshetsförsäkringen samt ökade möjligheter till utbildning för arbetslösa kulturskapare. Jag tar i dag dessutom ett nytt initiativ till en dialog med de yrkesverksamma och arbetsgivarna inom kulturlivet för att förbättra jobbmöjligheter, anställningsvillkor och trygghet för förändring. Genom att prioritera tillgänglighet, mångfald och oberoende, kulturskaparnas villkor och högre ambitioner framför stora skattesänkningar vill vi visa att svenskt kulturliv kan bättre. Leif Pagrotsky kulturtalesperson (S) gruppledare i riksdagens kulturutskott ", "article_category": "other"}
{"id": 20139, "headline": "SOS från en orolig mamma", "summary": "Jonas, 21 år, kommer inte i gång i livet. Han spelar datorspel till klockan fyra på morgonen, och sedan sover han nästan hela dagen. ”Jag skäms för att jag kanske inte har gjort mitt jobb som förälder”, säger hans mamma Karin", "article": "När Karin för ett par veckor sedan fick veta att Stockholms Stadsmission hade öppnat en särskild mottagning till stöd för unga män gjorde hon som många andra mammor: hon tog genast kontakt med Jan Löwdin, psykoterapeuten som ligger bakom satsningen och som intervjuades på Insidan i onsdagens DN. ”SOS från orolig mamma” kallade Karin sitt mejl, och hon berättade hur bekymrad hon är över sin 21-årige son Jonas som fortfarande bor kvar i sitt pojkrum och som lever större delen av sitt vakna liv i en av de virtuella spelvärldarna på internet. ”Ibland känner jag för att kasta ut ungen, men det kan man ju inte”, skrev Karin. ”Jag älskar honom så mycket och lider verkligen av att se honom slösa bort sitt unga liv.” – Han är ju vuxen! påpekar hon när vi träffas för att samtala om hennes och Jonas situation. Jag vill ju att han ska få ett normalt liv med studier och arbete, vänner och umgänge. Visst, han kan väl spela ”World of warcraft” om han vill – men inte jämt! Jonas sitter fast vid datorn, tycker hon; han kommer inte i gång i livet. – Han är så ensam, han träffar aldrig sina gamla kompisar och skaffar sig inga nya vänner … Ja, han pratar ju och skrattar med någon mest hela tiden när han sitter där inne på sitt rum och knappar på tangentbordet med hörlurarna på. Vad jag begriper har han ett stort umgänge på nätet. Men det kan ju inte vara samma sak att ha vänner man aldrig träffar och ser i ögonen – jag är rädd att han blir socialt handikappad i längden. Och så måste han ju börja göra rätt för sig ute i den vanliga världen! I flera år har ett normalt dygn sett ut ungefär så här för Jonas: Han sover hela förmiddagen, kliver inte upp ur sängen förrän framåt fjortontiden och lämnar sällan lägenheten under eftermiddagen. – När jag kommer hem efter jobbet har han oftast lagat middag, det är han duktig på, berättar Karin. Vi hinner för det mesta prata lite medan vi äter, men när klockan är halv sju går han in i sitt rum och stänger dörren, för det är då han träffar sina spelkompisar – varje kväll, sju dagar i veckan. Sedan sitter Jonas vid datorn i åtta eller nio timmar; inte förrän vid fyratiden på morgonen går han och lägger sig. – Jag har gått upp på natten och fått vredesutbrott på grund av hans spelande hur många gånger som helst, berättar Karin. Ojojoj, som vi har bråkat … Jag har hotat med att stänga av internet och försökt gömma modemet, men ingenting har hjälpt – nästa natt har han suttit där igen. Jonas är smart och framgångsrik; han spelar på hög nivå och är mycket solidarisk med sina utvalda spelkompanjoner, de som liksom han sitter ensamma framför en dator i ett rum någonstans i världen. Karin hör honom tala engelska och fascineras av hans snabbhet och hans stora ordförråd. Men om hon någon gång öppnar dörren till hans rum och kastar en blick på figurerna som rör sig i det stiliserade landskapet på skärmen kan hon för det första inte förstå hur denna konstgjorda värld kan utöva så stor dragningskraft på honom – och för det andra kan hon bli utskälld av Jonas, för han vill vara i fred när han ”raidar”, som han säger. – Jag försöker ofta nå honom, men han sluter sig. Jag förstår inte vad han får ut av livet vid datorn – och han förstår inte vad livet här ute kan ge honom. Jonas var livlig och social när han var liten. – Det var en sån fart på honom, berättar Karin. Han väckte mig alltid tidigt på helgerna, för han ville komma i gång med dagen. Några år senare spelade han både fotboll och innebandy, och han var duktig – i alla fall tills han fick motstånd och kanske inte lyckades riktigt, då kunde han plötsligt ge upp. Men jag minns att jag tänkte att han säkert skulle bli en väldigt aktiv människa, en som har ambitioner och klarar sig bra i livet och sportar och umgås med sina vänner. Jonas uppfyllde hennes förväntningar så länge han gick i högstadiet och en bit in i gymnasiet. Men när en termin återstod insåg han att han inte skulle bli godkänd, så han hoppade av. – Han hade haft en flickvän och varit vältränad och aktiv, berättar Karin, men nu drog han sig tillbaka från allt umgänge och satte sig vid datorn. Han vände på dygnet, slutade att sköta sig och gick upp i vikt – och det stärkte ju knappast hans självkänsla. Något år tidigare hade Karin skilt sig från Jonas pappa, och hon tror att detta påverkade Jonas. Men hon tolkar ändå hans intensiva datorspelande som en flykt undan de höga krav som ungdomar numera upplever. – Man ska vara så tränad och snygg och lyckad på alla sätt … Jonas verkar tro att han inte duger som han är. Jag tror att han är rädd, att han dyker in i spelandet för att slippa ta tag i sitt liv. Det gör mig bedrövad och väldigt frustrerad! Hon har tusen gånger frågat sig vilka fel hon har gjort som mamma. – Har jag visat honom att jag älskar honom för vad han är, inte bara för vad han gör? Har livet rullat så fort att jag har glömt att göra vad jag borde ha gjort för att hjälpa honom att få en stark och äkta självkänsla? Har jag curlat för mycket eller för lite? Det är så svårt att hitta balansen mellan att curla och ställa krav – åhh, det där har jag ångest över … Hon anklagar sig själv för att sponsra hans passiva liv. Hon har aldrig krävt att han ska betala för sig hemma, inte ens när han hade ett sommarjobb; de pengarna gick till en ny dator, till pizza och läsk, snus och godis. – Jag bäddar in honom i bomull … Men jag kan bara inte stänga av nätuppkopplingen och ta ifrån honom det enda roliga han har just nu. Han tog faktiskt körkort i våras, och han söker jobb, även om han gör det med vänsterhanden. Dessutom har han just börjat läsa matte och engelska på Komvux några timmar i veckan. Det kanske ändå ljusnar vid horisonten. Karin är inte helt säker på att hon har rätt i sin kritik av Jonas livsstil; han kanske har en rikare tillvaro än vad hon begriper, och det är möjligt att han utvecklar nyttiga färdigheter. Det är i alla fall slut på bråkandet, förklarar hon, för varken ultimatum eller hårda ord hjälper. Nu är det tålamod och förståelse som gäller. – Jonas är myndig och måste hitta sin egen motivation till att gå ut i den vanliga världen. Han måste på något sätt skaffa sig självkänsla och självförtroende nog för att våga möta människor och utbilda sig och skaffa ett jobb och ett vanligt socialt liv. Hon hoppas att han som ett första steg väljer att ta emot det stöd han kan få av Stadsmissionen; Jan Löwdin på mottagningen för unga män har erbjudit honom samtalsterapi. Nu hänger det på Jonas. Karin och Jonas har egentligen andra namn. Han har läst texten, och trots att han ser det hela i ett annat perspektiv tycker han att det är okej att hans mamma ger sin syn på saken. Det saknas psykoterapi Tonåringar och unga vuxna kan få stöd genom samtal med en kurator eller en psykolog på Ungdomsmottagningen. I många kommuner finns också särskilda mottagningar för unga vuxna som behöver psykoterapi. De flesta finansieras med skattemedel, andra drivs av idéella föreningar, stiftelser eller privata företag. – Men behovet av psykoterapi för unga vuxna är mycket, mycket större än tillgången. Det gäller i hela landet. Och det är särskilt viktigt att nå de unga männen, för de flesta söker inte hjälp när de mår dåligt, säger psykologen och forskaren Gunnel Jacobsson som nyligen har skrivit en doktorsavhandling om de psykologiska problem som unga vuxna brottas med. Information om Stadsmissionens nya mottagning för unga män: www.stadsmissionen.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20140, "headline": "”Utan hyresrätter stannar Stockholmsregionen”", "summary": "Ledande socialdemokrater tillsammans med Fastighetsägarna: Det byggs alldeles för få nya hyreshus, vilket allvarligt hämmar Stockholmsregionens utveckling. För att få fram fler hyresrätter måste bland annat hyresregleringen moderniseras så att de kommunala bostadsbolagens hyresnormerande roll avvecklas och alla kan konkurrera på lika villkor. Även skatterna bör förändras. Till exempel bör rotavdrag för hyresrätter omedelbart införas och den kommunala fastighetsskatten för hyreshus avskaffas. Det skriver Helen Hellmark Knutsson och Anders Johansson, båda ledande socialdemokrater i Stockholmsregionen, tillsammans med Christer Jansson, Fastighetsägarnas vd i Stockholm.", "article": "Stockholm är Sveriges tillväxtmotor. För att denna motor ska kunna fungera på högvarv krävs att hyresrätten får de bästa förutsättningar att utvecklas. För att åstadkomma detta krävs ett antal konkreta förändringar på lång och kort sikt. Stockholmsregionen förväntas växa med ett helt Göteborg – 500 000 människor – fram till 2030. Det betyder att det under samma period behöver byggas mellan 5 000 och 9 000 nya bostäder per år. Det är på många sätt en glädjande siffra eftersom den vittnar om att Stockholm behåller sin position som Sveriges tillväxtmotor och som ledande tillväxtcentrum i Norden. Det stora behovet av nya bostäder leder till två självklara frågor: vad ska byggas och var ska det byggas? Stockholmsregionen har gott om plats att bygga på, också med högt ställda krav på bibehållna grönområden och obebyggda stränder. De helt nödvändiga beslut och planer som nu finns på investeringar i regionens vägar och järnvägar skapar förutsättningar för att utveckla nya stadsdelar där både nyinflyttade och tidigare stockholmare kan bo och arbeta. Det är svårare att svara på frågan vad det är som ska byggas. Hur ska fördelningen se ut mellan småhus, bostadsrätter och hyreshus? I grunden måste självklart efterfrågan styra denna fördelning, men vi är för vår del mycket oroliga över att det kommer att byggas alldeles för få hyresrätter. Redan i dag är bristen på hyresrätter i Stockholmsregionen mycket stor och det byggs alldeles för få nya hyreshus, vilket drabbar framför allt unga och dem som vill flytta till regionen. Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd. Förklaringen går i stället att finna i regelverket och de ekonomiska förutsättningarna för att bygga, äga och förvalta hyresrätter. De regler som en gång var avsedda att vara garanti för en balans mellan hyresgästernas och hyresvärdarnas intressen har kommit att bli föråldrade och kontraproduktiva. I dag motverkar regelverket att det byggs nytt och det begränsar hyresvärdarnas intresse att kundanpassa och produktutveckla sina hyreshus. I Stockholmsregionen är det också regelverket som är den främsta förklaringen till de massiva ombildningarna till bostadsrätter och en omfattande svarthandel med hyreskontrakt. Antalet privata hyresrätter i Stockholm har halverats de senaste trettio åren – från 200 000 till 100 000 lägenheter. Detta talar sitt tydliga språk och borde leda till eftertanke i alla politiska läger. Hyresrättens potential som en attraktiv upplåtelseform för många grupper av invånare, oavsett inkomst- och utbildningsnivå, har därmed inte kunnat förverkligats. Tvärtom framställs hyresrätten i debatten som räddningen för dem som inte har råd att bo någon annanstans. Så är det inte, och så vill vi inte att det ska vara. Vi tar bestämt avstånd från en framtid där hyresrätten reduceras till social housing-objekt. Hyresrättens status ska i stället uppgraderas kraftigt och vara ett verkligt alternativ för alla under hela, eller delar av, livet. På så sätt skulle också bostadssegregation kunna motverkas utan att det i varje stadsdel skulle behöva finnas olika upplåtelseformer. Det är en viktig aspekt, som vi med den här artikeln vill tillföra debatten. Varje förändring av hyressättningen framställs ofta som ett hot mot ekonomiskt svaga hushåll. Den synpunkten ska inte viftas bort, utan varje förändring ska naturligtvis analyseras, även ur detta perspektiv. Samtidigt kan vi konstatera att dagens hyresreglering inte har lyckats eliminera sociala klyftor. Den som inte ser den verkligheten har ett problem. Även detta borde leda till omprövning hos många. Det är dags att se verkligheten som den ser ut! Vad krävs för att hyresrätterna ska kunna bli fler och mer attraktiva? Vi är helt övertygade om att en del av lösningen finns i ett antal åtgärder som både hyresvärdarna och de politiska beslutsfattarna måste ta ansvar för. Med tanke på det mycket långsiktiga perspektiv som varje fastighetsinvestering har måste ett nytt regelverk uppfattas som stabilt och trovärdigt, långt utöver mandatperiodens fyra år. I första hand vill vi se följande åtgärder: • En praktisk modernisering av bruksvärdesystemet. Precis som Hyresgästföreningen och SABO menar vi att de kommunala bostadsbolagens hyresnormerande roll ska avvecklas och att alla aktörer på marknaden ska konkurrera på lika villkor. Detta är en god grund för en nödvändig förnyelse av det nuvarande hyressättningssystemet. I grunden handlar det om att tillämpa bruksvärdessystemet fullt ut. • Låt standard och läge, tillsammans med andra kvalitetsaspekter, påverka hyresnivån. För att hyresrätten ska kunna konkurrera med andra upplåtelseformer måste de enskilda hyresgästerna få ställa krav på och bli överens med sin hyresvärd om lägenhetens standard och utrustning – och priset för detta. Det gäller även det geografiska läget. • De privata hyresvärdarna och kommunerna måste bli samarbetspartners när det gäller lägenheter som behövs för sociala ändamål. Detta är ett naturligt krav att ställa på alla seriösa aktörer på hyresmarknaden. • Skattereglerna måste bli neutrala mellan upplåtelseformerna. På detta område finns mycket att göra. För det första vill vi att ett rotavdrag omedelbart införs även för hyresrätten. Det ger jobb nu, minskar energiåtgången och ger möjlighet att rusta slitna fastigheter. För det andra ska den kommunala fastighetsskatten för hyresrätter avskaffas. Det är inte rimligt att villaägare i stor utsträckning slipper denna skatt samtidigt som hyresgästerna ska betala den. För det tredje ska fastighetsägare kunna fondera pengar för framtida upprustning och energiinvesteringar utan att behöva betala skatt för det. • Kommunerna måste ta hänsyn till långsiktighet och betalningsförmåga när markpriset sätts. Den som köper mark för byggnation av äganderätter och bostadsrätter exponerar sig under en kort tid mot låne- och räntemarknaden. Den som ska äga och förvalta bostadsfastigheter åtar sig ett långsiktigt engagemang. Varje ansvarstagande kommunledning bör ta hänsyn till detta vid markanvisningar. För vår del är vi övertygade om att ovanstående åtgärder starkt kan bidra till fler och attraktiva hyresrätter anpassade till de människor som bor och lever i regionen i dag och som ska göra det i framtiden. Skulle detta omfattande åtgärdspaket inte leda till en påtaglig ökning av nyproduktionen av hyresrätter måste ytterligare åtgärder övervägas. För utan hyresrätten stannar Stockholmsregionen. Och då halkar Sverige ohjälpligt efter. Helen Hellmark Knutsson kommunstyrelsens ordförande (S) Sundbybergs kommun Anders Johansson kommunstyrelsens ordförande (S) Sigtuna kommun Christer Jansson vd, Fastighetsägarna Stockholm Hyresreglering Den svenska bostadsmarknaden är reglerad i lag så att hyror inte kan sättas hur som helst. I praktiken innebär det ett tak för hur mycket hyresgästerna måste betala. Hyror sätts genom förhandlingar mellan ombud för Fastighetsägarna och Hyresgästföreningarna. Riktlinjen för hyressättningen är det så kallade bruksvärdet, som bestäms av bland annat fastigheternas och lägenheternas standard. Även läget och ett områdes rykte har betydelse. ", "article_category": "other"}
{"id": 20142, "headline": "”Utan hyresrätter stannar Stockholmsregionen”", "summary": "Ledande socialdemokrater tillsammans med Fastighetsägarna: Det byggs alldeles för få nya hyreshus, vilket allvarligt hämmar Stockholmsregionens utveckling.För att få fram fler hyresrätter måste bland annat hyresregleringen moderniseras så att de kommunala bostadsbolagens hyresnormerande roll avvecklas och alla kan konkurrera på lika villkor. Även skatterna bör förändras. Till exempel bör rotavdrag för hyresrätter omedelbart införas och den kommunala fastighetsskatten för hyreshus avskaffas. Det skriver Helen Hellmark Knutsson och Anders Johansson, båda ledande socialdemokrater i Stockholmsregionen, tillsammans med Christer Jansson, Fastighetsägarnas vd i Stockholm.", "article": "Stockholm är Sveriges tillväxtmotor. För att denna motor ska kunna fungera på högvarv krävs att hyresrätten får de bästa förutsättningar att utvecklas. För att åstadkomma detta krävs ett antal konkreta förändringar på lång och kort sikt. Stockholmsregionen förväntas växa med ett helt Göteborg – 500 000 människor – fram till 2030. Det betyder att det under samma period behöver byggas mellan 5 000 och 9 000 nya bostäder per år. Det är på många sätt en glädjande siffra eftersom den vittnar om att Stockholm behåller sin position som Sveriges tillväxtmotor och som ledande tillväxtcentrum i Norden. Det stora behovet av nya bostäder leder till två självklara frågor: vad ska byggas och var ska det byggas? Stockholmsregionen har gott om plats att bygga på, också med högt ställda krav på bibehållna grönområden och obebyggda stränder. De helt nödvändiga beslut och planer som nu finns på investeringar i regionens vägar och järnvägar skapar förutsättningar för att utveckla nya stadsdelar där både nyinflyttade och tidigare stockholmare kan bo och arbeta. Det är svårare att svara på frågan vad det är som ska byggas. Hur ska fördelningen se ut mellan småhus, bostadsrätter och hyreshus? I grunden måste självklart efterfrågan styra denna fördelning, men vi är för vår del mycket oroliga över att det kommer att byggas alldeles för få hyresrätter. Redan i dag är bristen på hyresrätter i Stockholmsregionen mycket stor och det byggs alldeles för få nya hyreshus, vilket drabbar framför allt unga och dem som vill flytta till regionen. Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd. Förklaringen går i stället att finna i regelverket och de ekonomiska förutsättningarna för att bygga, äga och förvalta hyresrätter. De regler som en gång var avsedda att vara garanti för en balans mellan hyresgästernas och hyresvärdarnas intressen har kommit att bli föråldrade och kontraproduktiva. I dag motverkar regelverket att det byggs nytt och det begränsar hyresvärdarnas intresse att kundanpassa och produktutveckla sina hyreshus. I Stockholmsregionen är det också regelverket som är den främsta förklaringen till de massiva ombildningarna till bostadsrätter och en omfattande svarthandel med hyreskontrakt. Antalet privata hyresrätter i Stockholm har halverats de senaste trettio åren – från 200 000 till 100 000 lägenheter. Detta talar sitt tydliga språk och borde leda till eftertanke i alla politiska läger. Hyresrättens potential som en attraktiv upplåtelseform för många grupper av invånare, oavsett inkomst- och utbildningsnivå, har därmed inte kunnat förverkligats. Tvärtom framställs hyresrätten i debatten som räddningen för dem som inte har råd att bo någon annanstans. Så är det inte, och så vill vi inte att det ska vara. Vi tar bestämt avstånd från en framtid där hyresrätten reduceras till social housing-objekt. Hyresrättens status ska i stället uppgraderas kraftigt och vara ett verkligt alternativ för alla under hela, eller delar av, livet. På så sätt skulle också bostadssegregation kunna motverkas utan att det i varje stadsdel skulle behöva finnas olika upplåtelseformer. Det är en viktig aspekt, som vi med den här artikeln vill tillföra debatten. Varje förändring av hyressättningen framställs ofta som ett hot mot ekonomiskt svaga hushåll. Den synpunkten ska inte viftas bort, utan varje förändring ska naturligtvis analyseras, även ur detta perspektiv. Samtidigt kan vi konstatera att dagens hyresreglering inte har lyckats eliminera sociala klyftor. Den som inte ser den verkligheten har ett problem. Även detta borde leda till omprövning hos många. Det är dags att se verkligheten som den ser ut! Vad krävs för att hyresrätterna ska kunna bli fler och mer attraktiva? Vi är helt övertygade om att en del av lösningen finns i ett antal åtgärder som både hyresvärdarna och de politiska beslutsfattarna måste ta ansvar för. Med tanke på det mycket långsiktiga perspektiv som varje fastighetsinvestering har måste ett nytt regelverk uppfattas som stabilt och trovärdigt, långt utöver mandatperiodens fyra år. I första hand vill vi se följande åtgärder: • En praktisk modernisering av bruksvärdesystemet. Precis som Hyresgästföreningen och SABO menar vi att de kommunala bostadsbolagens hyresnormerande roll ska avvecklas och att alla aktörer på marknaden ska konkurrera på lika villkor. Detta är en god grund för en nödvändig förnyelse av det nuvarande hyressättningssystemet. I grunden handlar det om att tillämpa bruksvärdessystemet fullt ut. • Låt standard och läge, tillsammans med andra kvalitetsaspekter, påverka hyresnivån. För att hyresrätten ska kunna konkurrera med andra upplåtelseformer måste de enskilda hyresgästerna få ställa krav på och bli överens med sin hyresvärd om lägenhetens standard och utrustning – och priset för detta. Det gäller även det geografiska läget. • De privata hyresvärdarna och kommunerna måste bli samarbetspartners när det gäller lägenheter som behövs för sociala ändamål. Detta är ett naturligt krav att ställa på alla seriösa aktörer på hyresmarknaden. • Skattereglerna måste bli neutrala mellan upplåtelseformerna. På detta område finns mycket att göra. För det första vill vi att ett rotavdrag omedelbart införs även för hyresrätten. Det ger jobb nu, minskar energiåtgången och ger möjlighet att rusta slitna fastigheter. För det andra ska den kommunala fastighetsskatten för hyresrätter avskaffas. Det är inte rimligt att villaägare i stor utsträckning slipper denna skatt samtidigt som hyresgästerna ska betala den. För det tredje ska fastighetsägare kunna fondera pengar för framtida upprustning och energiinvesteringar utan att behöva betala skatt för det. • Kommunerna måste ta hänsyn till långsiktighet och betalningsförmåga när markpriset sätts. Den som köper mark för byggnation av äganderätter och bostadsrätter exponerar sig under en kort tid mot låne- och räntemarknaden. Den som ska äga och förvalta bostadsfastigheter åtar sig ett långsiktigt engagemang. Varje ansvarstagande kommunledning bör ta hänsyn till detta vid markanvisningar. För vår del är vi övertygade om att ovanstående åtgärder starkt kan bidra till fler och attraktiva hyresrätter anpassade till de människor som bor och lever i regionen i dag och som ska göra det i framtiden. Skulle detta omfattande åtgärdspaket inte leda till en påtaglig ökning av nyproduktionen av hyresrätter måste ytterligare åtgärder övervägas. För utan hyresrätten stannar Stockholmsregionen. Och då halkar Sverige ohjälpligt efter. Helen Hellmark Knutsson kommunstyrelsens ordförande (S) Sundbybergs kommun Anders Johansson kommunstyrelsens ordförande (S) Sigtuna kommun Christer Jansson vd, Fastighetsägarna Stockholm ", "article_category": "other"}
{"id": 20143, "headline": "SOS från en orolig mamma", "summary": "Jonas, 21 år, kommer inte i gång i livet. Han spelar datorspel till klockan fyra på morgonen, och sedan sover han nästan hela dagen. ”Jag skäms för att jag kanske inte har gjort mitt jobb som förälder”, säger hans mamma Karin.", "article": "När Karin för ett par veckor sedan fick veta att Stockholms stadsmission hade öppnat en särskild mottagning till stöd för unga män gjorde hon som många andra mammor: hon tog genast kontakt med Jan Löwdin, psykoterapeuten som ligger bakom satsningen och som intervjuades på Insidan i onsdagens DN. ”SOS från orolig mamma” kallade Karin sitt mejl, och hon berättade hur bekymrad hon är över sin 21-årige son Jonas som fortfarande bor kvar i sitt pojkrum och som lever större delen av sitt vakna liv i en av de virtuella spelvärldarna på internet. ”Ibland känner jag för att kasta ut ungen, men det kan man ju inte”, skrev Karin. ”Jag älskar honom så mycket och lider verkligen av att se honom slösa bort sitt unga liv.” – Han är ju vuxen! påpekar hon när vi träffas för att samtala om hennes och Jonas situation. Jag vill ju att han ska få ett normalt liv med studier och arbete, vänner och umgänge. Visst, han kan väl spela ”World of warcraft” om han vill – men inte jämt! Jonas sitter fast vid datorn, tycker hon; han kommer inte i gång i livet. – Han är så ensam, han träffar aldrig sina gamla kompisar och skaffar sig inga nya vänner … Ja, han pratar ju och skrattar med någon mest hela tiden när han sitter där inne på sitt rum och knappar på tangentbordet med hörlurarna på. Vad jag begriper har han ett stort umgänge på nätet. Men det kan ju inte vara samma sak att ha vänner man aldrig träffar och ser i ögonen – jag är rädd att han blir socialt handikappad i längden. Och så måste han ju börja göra rätt för sig ute i den vanliga världen! I flera år har ett normalt dygn sett ut ungefär så här för Jonas: Han sover hela förmiddagen, kliver inte upp ur sängen förrän framåt fjortontiden och lämnar sällan lägenheten under eftermiddagen. – När jag kommer hem efter jobbet har han oftast lagat middag, det är han duktig på, berättar Karin. Vi hinner för det mesta prata lite medan vi äter, men när klockan är halv sju går han in i sitt rum och stänger dörren, för det är då han träffar sina spelkompisar – varje kväll, sju dagar i veckan. Sedan sitter Jonas vid datorn i åtta eller nio timmar; inte förrän vid fyratiden på morgonen går han och lägger sig. – Jag har gått upp på natten och fått vredesutbrott på grund av hans spelande hur många gånger som helst, berättar Karin. Ojojoj, som vi har bråkat … Jag har hotat med att stänga av internet och försökt gömma modemet, men ingenting har hjälpt – nästa natt har han suttit där igen. Jonas är smart och framgångsrik; han spelar på hög nivå och är mycket solidarisk med sina utvalda spelkompanjoner, de som liksom han sitter ensamma framför en dator i ett rum någonstans i världen. Karin hör honom tala engelska och fascineras av hans snabbhet och hans stora ordförråd. Men om hon någon gång öppnar dörren till hans rum och kastar en blick på figurerna som rör sig i det stiliserade landskapet på skärmen kan hon för det första inte förstå hur denna konstgjorda värld kan utöva så stor dragningskraft på honom – och för det andra kan hon bli utskälld av Jonas, för han vill vara i fred när han ”raidar”, som han säger. – Jag försöker ofta nå honom, men han sluter sig. Jag förstår inte vad han får ut av livet vid datorn – och han förstår inte vad livet här ute kan ge honom. Jonas var livlig och social när han var liten. – Det var en sån fart på honom, berättar Karin. Han väckte mig alltid tidigt på helgerna, för han ville komma i gång med dagen. Några år senare spelade han både fotboll och innebandy, och han var duktig – i alla fall tills han fick motstånd och kanske inte lyckades riktigt, då kunde han plötsligt ge upp. Men jag minns att jag tänkte att han säkert skulle bli en väldigt aktiv människa, en som har ambitioner och klarar sig bra i livet och sportar och umgås med sina vänner. Jonas uppfyllde hennes förväntningar så länge han gick i högstadiet och en bit in i gymnasiet. Men när en termin återstod insåg han att han inte skulle bli godkänd, så han hoppade av. – Han hade haft en flickvän och varit vältränad och aktiv, berättar Karin, men nu drog han sig tillbaka från allt umgänge och satte sig vid datorn. Han vände på dygnet, slutade att sköta sig och gick upp i vikt – och det stärkte ju knappast hans självkänsla. Något år tidigare hade Karin skilt sig från Jonas pappa, och hon tror att detta påverkade Jonas. Men hon tolkar ändå hans intensiva datorspelande som en flykt undan de höga krav som ungdomar numera upplever. – Man ska vara så tränad och snygg och lyckad på alla sätt … Jonas verkar tro att han inte duger som han är. Jag tror att han är rädd, att han dyker in i spelandet för att slippa ta tag i sitt liv. Det gör mig bedrövad och väldigt frustrerad! Hon har tusen gånger frågat sig vilka fel hon har gjort som mamma. – Har jag visat honom att jag älskar honom för vad han är, inte bara för vad han gör? Har livet rullat så fort att jag har glömt att göra vad jag borde ha gjort för att hjälpa honom att få en stark och äkta självkänsla? Har jag curlat för mycket eller för lite? Det är så svårt att hitta balansen mellan att curla och ställa krav – åhh, det där har jag ångest över … Hon anklagar sig själv för att sponsra hans passiva liv. Hon har aldrig krävt att han ska betala för sig hemma, inte ens när han hade ett sommarjobb; de pengarna gick till en ny dator, till pizza och läsk, snus och godis. – Jag bäddar in honom i bomull … Men jag kan bara inte stänga av nätuppkopplingen och ta ifrån honom det enda roliga han har just nu. Han tog faktiskt körkort i våras, och han söker jobb, även om han gör det med vänsterhanden. Dessutom har han just börjat läsa matte och engelska på Komvux några timmar i veckan. Det kanske ändå ljusnar vid horisonten. Karin är inte helt säker på att hon har rätt i sin kritik av Jonas livsstil; han kanske har en rikare tillvaro än vad hon begriper, och det är möjligt att han utvecklar nyttiga färdigheter. Det är i alla fall slut på bråkandet, förklarar hon, för varken ultimatum eller hårda ord hjälper. Nu är det tålamod och förståelse som gäller. – Jonas är myndig och måste hitta sin egen motivation till att gå ut i den vanliga världen. Han måste på något sätt skaffa sig självkänsla och självförtroende nog för att våga möta människor och utbilda sig och skaffa ett jobb och ett vanligt socialt liv. Hon hoppas att han som ett första steg väljer att ta emot det stöd han kan få av Stadsmissionen; Jan Löwdin på mottagningen för unga män har erbjudit honom samtalsterapi. Nu hänger det på Jonas. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 Karin och Jonas har egentligen andra namn. Han har läst texten, och trots att han ser det hela i ett annat perspektiv tycker han att det är okej att hans mamma ger sin syn på saken. ", "article_category": "other"}
{"id": 20146, "headline": "”Konkurrens i sjukvården kan spara mycket pengar”", "summary": "Uppmaning från Svenskt Näringsliv till socialdemokratiska partikongressen: Förbjud inte vinster i vårdföretag. Om alla sjukhus var lika produktiva som snittet av de tre bästa skulle sju miljarder kronor kunna sparas. Det visar en ny undersökning som Svenskt Näringsliv presenterar i dag. Kostnaderna för behandling av samma eller likartade diagnoser skiljer sig nämligen väsentligt mellan olika sjukhus. För att driva på en utveckling mot lägre kostnader måste sjukhusen utsättas för privat konkurrens. Och de socialdemokratiska ledamöterna på partikongressen bör betänka att utan vinster finns ingen drivkraft för investeringar i privata vårdföretag, skriver Annika Lundius och Anders Morin vid Svenskt Näringsliv.", "article": "På Socialdemokraternas kongress kommer frågan om vinst i välfärden upp. Det finns där starka krafter som vill se ett förbud mot vinstsyfte, eller lagregler om utdelningsbegränsning av vinsten, när privata företag bedriver skattefinansierad vård, skola och omsorg. Samtidigt är landstingens ekonomi hårt pressad. Kommande ökande vårdbehov gör också framtidsutsikterna dystra. Enligt Stockholms läns landstings långtidsutredning blir underskottet för sjukvården i Stockholmslandstinget 15 miljarder kronor 2020. Ett förbud mot vinstsyftande företag är i ett sådant läge obegripligt. Dessa behövs för att skapa konkurrens som kan leda till ökad produktivitet och därmed mer vård för pengarna. Det finns möjligheter till stora besparingar i den svenska vården. Det framkommer i en ny undersökning som Svenskt Näringsliv presenterar i dag. Kostnaderna för behandling av samma eller likartade diagnoser skiljer sig väsentligt mellan olika svenska sjukhus. När det gäller okomplicerade höft- och lårbensoperationer kostar en sådan på de tre länssjukhus som har lägst kostnad i genomsnitt 45 000 kronor medan den kostar 69 000 kronor på det dyraste länssjukhuset. En okomplicerad vaginal förlossning kostar 50 procent mer på det dyraste universitetssjukhuset jämfört med det billigaste. Om alla sjukhus var lika produktiva som snittet av de tre bästa skulle sju miljarder kronor kunna sparas, och ge utrymme för mer vård. Uppgifter om sjukhusens kostnader finns i den så kallade KPP-databasen (KPP = kostnad per patient). Dit rapporterar sjukhusen sina kostnader per patient och diagnosgrupp. En diagnosrelaterad grupp (DRG) är ett antal närliggande diagnoser som sammanförs i en grupp. Cirka 50 procent av den somatiska (kroppsvårdande) sjukhusvården där patienten läggs in över natt (slutenvård) finns inrapporterade i databasen. Enskilda sjukhus har inte identifierats. Att det finns skillnader i patientunderlag mellan sjukhus har vi tagit hänsyn till i analysen. Resultatet är en väckarklocka för landstingen. Den kostnadsbesparing som uppnås om alla sjukhus hade lika låga kostnader som snittet av de tre lägsta är mellan 10 och 15 procent. Den lägre siffran gäller om vi gör beräkningen på sjukhusens genomsnittskostnader för alla diagnosgrupper sammanvägt. Då tenderar dock besparingspotentialen att underskattas eftersom produktivitetsskillnader mellan kliniker inom ett sjukhus till viss del tar ut varandra. Den högre siffran gäller genomsnittet för ett antal utvalda diagnosgrupper, där patientunderlaget är stort och resursåtgången inte bör variera särskilt mycket för vården av enskilda patienter. Om denna besparingspotential gäller all sluten somatisk sjukhusvård motsvarar besparingen 5,5 till 8,3 miljarder kronor. För att skapa likvärdiga förutsättningar mellan sjukhusen har vi jämfört universitets-/regionsjukhus för sig och länssjukhus för sig. Vi har också tagit bort de 5 procent dyraste fallen inom respektive diagnosgrupp på varje sjukhus. Vi har också i ett särskilt avsnitt fördjupat analysen genom så kallade regressionsanalyser. Denna analys görs för ett antal diagnosgrupper. Här har vi tagit hänsyn inte bara till sjukhustyp utan även till patienternas medelålder och andelen akuta patienter. Syftet är att genom att neutralisera för strukturella skillnader göra jämförelserna så rättvisa som möjligt. Kostnadsbesparingen är med denna mer utvecklade metod något högre, 19 procent. Det kan finnas ytterligare skillnader i patientunderlag och andra för sjukhusen opåverkbara faktorer. Det material vi har tillgång till har dock inte medgett sådana analyser. Fördelningen av kostnader på vissa sjukhus mellan olika diagnosgrupper, och mellan vård och utbildning och forskning, kan vara felaktig. Det kan också finnas en underrapportering på vissa sjukhus. Dessa felkällor slår dock åt bägge håll, det vill säga de kan både öka och minska kostnads- och produktivitetsskillnader. Genom att vi inte bara studerat kostnaden för enskilda diagnosgrupper utan även sjukhusens sammanvägda kostnader elimineras också många av dessa felaktigheter. Vår sammanvägda bedömning är därför att en kostnadsbesparing på minst mellan 10 och 15 procent är fullt möjlig att uppnå i den slutna somatiska sjukhusvården. Detta motsvarar hela sjukvårdskostnaden för till exempel Uppsala läns landsting. Det finns heller ingen motsättning mellan goda medicinska resultat och låg kostnad eller hög produktivitet, vilket även är den slutsats som dras i en studie från 2008 baserad på Sveriges Kommuner och landstings ”Öppna jämförelser” av sjukvården. Tvärtom kan kvalitetsbrister leda till ytterligare behandlingar och förlängda vårdtider och därmed högre kostnader, medan låga kostnader kan tyda på god styrning och ledning, där resurser anpassas till behov, arbetssättet är välstrukturerat, ledtiderna är korta och felen få. Vi förespråkar två strategier för att driva utvecklingen framåt. Den första är konkurrensutsättning. Det kan ske av hela sjukhus eller enskilda kliniker. Den andra är benchmarking, det vill säga fördjupade jämförelser i syfte att vidta produktivitetshöjande åtgärder. Konkurrensutsättning skapar ett nödvändigt förändringstryck och är därför i närtid sannolikt mest effektivt. För att konkurrensupphandling ska fungera väl krävs ett tillräckligt antal leverantörer. En lag om begränsning av vinst eller av vinstutdelning inom bland annat sjukvården skulle undanröja drivkraften för att investera i privata företag i vården, eftersom kapital skulle satsas och riskeras utan möjlighet till ersättning. Konsekvensen blir att vi sannolikt inte får några privata vårdföretag som kan driva till exempel länssjukhus eller kliniker på sjukhus på entreprenad. Erfarenheterna från Capios drift av S:t Görans sjukhus i Stockholm är dessutom entydigt positiva. S:t Göran har under den senaste tioårsperioden bedrivit vård med god kvalitet och sammantaget till en väsentligt lägre ersättning från landstinget än de offentligt drivna sjukhusen samtidigt som man gått med vinst. De har också bidragit till att sätta fokus på att förbättra produktiviteten på de offentligt drivna sjukhusen i Stockholms län. Det går således att förbättra effektiviteten inom sjukvården. Men då krävs att konkurrens tillåts, inte förbjuds. Det är viktigt att ledamöterna på den socialdemokratiska kongressen har detta i åtanke så att möjligheterna att klara kommande vårdbehov inom ramen för den gemensamma finansieringen blir så goda som möjligt! Annika Lundius vice vd Svenskt Näringsliv Anders Morin ansvarig Välfärdspolitik, Svenskt Näringsliv Sjukvårdskostnader De samlade kostnaderna för den svenska sjukvården 2008 var drygt 186 miljarder kronor. Det innebär en kostnad per invånare på cirka 20 000 kronor. År 2003 kostade sjukvården knappt 152 miljarder. Kostnaden per invånare var då cirka 17 000 kronor. Mellan åren 2003 och 2008 ökade sjukvårdskostnaderna med 6,8 procent, räknat i fasta priser. Källa: Socialstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 20176, "headline": "Nu skrattar vi åt det svarta", "summary": "Komikerna tar upp ämnen som våldtäkt och Förintelsen. Humorn blir allt svartare och mer cynisk. Men skratten är tvetydiga. 3 TECKEN PÅ TRENDEN", "article": "De flesta av oss vill skratta våra rädslor rakt i ansiktet. Hahaha. Så när oro och ångest fyller samtiden blir vår humor allt svartare och mer cynisk. Det är logiskt. Därför väljer allt fler komiker humor som är rejält tabu och verkligen utmanar den goda smaken. Det nya svarta är den svarta humorn – men den passar inte alla. Freja Hallberg, som var med om att starta radioprogrammet”Pang Prego” med sin udda humor, är en del av denna nya våg. En av hennes ståupphistorier handlar om hennes tankar om en våldtäkt, där publiken sitter på helspänn och inte vet om den ska skratta eller gråta. – Det sägs ju att man får skämta om allt, men våldtäkt verkar vara ett undantag. Trots att det ändå är något som berör oerhört många. Jag hade aldrig hört någon göra det innan, så jag ville prova, säger Freja Hallberg. – Men jag ville inte rikta skämtet mot någon personligen, utan snarare vända och vrida på perspektiven. Hur kan våldtäkt ens finnas? Hon tycker om den här sortens öppna humor, där hon kan prata länge om att enhörningar är dåliga fantasidjur och svårigheterna med att byta kön. Hon hoppas däremed så ett tankefrö hos besökarna. – När humorn blir intelligentare och djupare blir konsekvensen att det också blir mörkare. Att bara vara svartfungerar nog inte, humorn måste vara med för att göra det hela uthärdligt. Jonatan Unge är en annan svarthumorist och han kan stå länge och berätta historier som hoppar fram och tillbaka, såklart utan typisk komisk poäng. Ett exempel är hur han av misstag råkar kissa på ett barn, vilket triggar ett existentiellt samtal mellan honom och barnet. Vilket utmynnar i ingenting. Såklart. Några andra är Aron Flam, vars tankar (humor?) om Förintelsen är riktigt absurda, Sandra Ilar, som släpper in oss i Blondinbellas tankevärld, och Maggan Hammar. – Om det ska analyseras kan man väl säga att det handlar om en sorts katarsis, både för mig på scen men också för publiken. Att höra mig berätta om olika vidrigheter får väl oss att känna samhörighet i en sorts uppgivenhet, halvskrattar Jonatan Unge. Han menar att det går att uppfatta denna humor som kall och cynisk, men att publiken numera är så smart att den förstår vad som är humor och inte. Han tycker som Freja Hallberg, att svenskar blivit redo nu. – Trots allt jag säger har ingen någonsin buat ut mig. Jag kan nog säga nästan vad som helst, jag uppfattas nog som en ofarlig idiot. Men Adde Malmberghar varit i centrum av denna scen sedan 1988, när den tog fart i Sverige, och han är kritisk. Han ser ett behov hos en del, främst yngre komiker, att vara originella och därför vara elaka och grova. Samtidigt finns det en annan populär sort, komikern som jobbar med trygghet och varma skratt. – När folk är oroliga för att bli arbetslösa och annat så vill de flesta inte bli mer modstulna. Då blir vardagssituationer kring familj och barn tacksamt material. Skrattet är tvetydigt, det kan brukas för att förskjuta den som anses vara ”annorlunda” men också som smörjmedel mellan främlingar, för att öka vi-känslan. De svarta komikernas attraktion ligger i att de gör den gränsen suddig, när vi vill överraskas av suddiga gränser. Humorns övergripandeuppgift är att ifrågasätta tabun på olika sätt, menar Bengt af Klintberg, professor i etnologi som forskat och skrivit böcker om bland annat vandringssägner. Han påminner om Sigmund Freuds bok ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna”, där ämnena i sig inte är det roliga enligt psykoanalysens fader, utan att de fyller oss med – såklart – oro och ångest. – Det blir en säkerhetsventil att skämta om det som vi är oroliga och rädda för. Att humorn blir svartare och mer cynisk har nog med det att göra. Publiken måste känna att tabun retas, och om det inte är så längre måste humorn erövra nya områden, säger af Klintberg. Timothy Tore Hebb är frilansjournalist. Han ser den nya svarta humorn som en psykologisk frontlinje när Anna Ankor och Sverigedemokrater blir allt mer accepterade i medierna. tecken påtrenden 1 Freja Hallberghistorier om våldtäkt pendlar mellan underfundiga reflexioner och iskalla iakttagelser. 2 Jonatan Ungesabsurda monologer raserar (nästan) alla tabun som finns. 3 Sandra Ilarsimitation av Blondinbella ger dig en ny bild av bloggarnas prinsessa. 1 Freja Hallberg historier om våldtäkt pendlar mellan underfundiga reflexioner och iskalla iakttagelser. 2 Jonatan Unges absurda monologer raserar (nästan) alla tabun som finns. 3 Sandra Ilars imitation av Blondinbella ger dig en ny bild av bloggarnas prinsessa. ", "article_category": "other"}
{"id": 20178, "headline": "Nu skrattar vi åt det svarta", "summary": "Komikerna tar upp ämnen som våldtäkt och Förintelsen. Humorn blir allt svartare och mer cynisk. Men skratten är tvetydiga.", "article": "De flesta av oss vill skratta våra rädslor rakt i ansiktet. Hahaha. Så när oro och ångest fyller samtiden blir vår humor allt svartare och mer cynisk. Det är logiskt. Därför väljer allt fler komiker humor som är rejält tabu och verkligen utmanar den goda smaken. Det nya svarta är den svarta humorn – men den passar inte alla. Freja Hallberg, som var med om att starta radioprogrammet( ”Pang Prego” med sin udda humor, är en del av denna nya våg. En av hennes ståupphistorier handlar om hennes tankar om en våldtäkt, där publiken sitter på helspänn och inte vet om den ska skratta eller gråta. – Det sägs ju att man får skämta om allt, men våldtäkt verkar vara ett undantag. Trots att det ändå är något som berör oerhört många. Jag hade aldrig hört någon göra det innan, så jag ville prova, säger Freja Hallberg. – Men jag ville inte rikta skämtet mot någon personligen, utan snarare vända och vrida på perspektiven. Hur kan våldtäkt ens finnas Hon tycker om den här sortens öppna humor, där hon kan prata länge om att enhörningar är dåliga fantasidjur och svårigheterna med att byta kön. Hon hoppas däremed så ett tankefrö hos besökarna. – När humorn blir intelligentare och djupare blir konsekvensen att det också blir mörkare. Att bara vara svart fungerar nog inte, humorn måste vara med för att göra det hela uthärdligt. Jonatan Unge är en annan svarthumorist och han kan stå länge och berätta historier som hoppar fram och tillbaka, såklart utan typisk komisk poäng. Ett exempel är hur han av misstag råkar kissa på ett barn, vilket triggar ett existentiellt samtal mellan honom och barnet. Vilket utmynnar i ingenting. Såklart. Några andra är Aron Flam, vars tankar (humor om Förintelsen är riktigt absurda, Sandra Ilar, som släpper in oss i Blondinbellas tankevärld, och Maggan Hammar. – Om det ska analyseras kan man väl säga att det handlar om en sorts katarsis, både för mig på scen men också för publiken. Att höra mig berätta om olika vidrigheter får väl oss att känna samhörighet i en sorts uppgivenhet, halvskrattar Jonatan Unge. Han menar att det går att uppfatta denna humor som kall och cynisk, men att publiken numera är så smart att den förstår vad som är humor och inte. Han tycker som Freja Hallberg, att svenskar blivit redo nu. – Trots allt jag säger har ingen någonsin buat ut mig. Jag kan nog säga nästan vad som helst, jag uppfattas nog som en ofarlig idiot. Men Adde Malmberg har varit i centrum av denna scen sedan 1988, när den tog fart i Sverige, och han är kritisk. Han ser ett behov hos en del, främst yngre komiker, att vara originella och därför vara elaka och grova. Samtidigt finns det en annan populär sort, komikern som jobbar med trygghet och varma skratt. – När folk är oroliga för att bli arbetslösa och annat så vill de flesta inte bli mer modstulna. Då blir vardagssituationer kring familj och barn tacksamt material. Skrattet är tvetydigt, det kan brukas för att förskjuta den som anses vara ”annorlunda” men också som smörjmedel mellan främlingar, för att öka vi-känslan. De svarta komikernas attraktion ligger i att de gör den gränsen suddig, när vi vill överraskas av suddiga gränser. Humorns övergripande uppgift är att ifrågasätta tabun på olika sätt, menar Bengt af Klintberg, professor i etnologi som forskat och skrivit böcker om bland annat vandringssägner. Han påminner om Sigmund Freuds bok ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna” , där ämnena i sig inte är det roliga enligt psykoanalysens fader, utan att de fyller oss med – såklart – oro och ångest. – Det blir en säkerhetsventil att skämta om det som vi är oroliga och rädda för. Att humorn blir svartare och mer cynisk har nog med det att göra. Publiken måste känna att tabun retas, och om det inte är så längre måste humorn erövra nya områden, säger af Klintberg. Timothy Tore Hebb är frilansjournalist. Han ser den nya svarta humorn som en psykologisk frontlinje när Anna Ankor och Sverigedemokrater blir allt mer accepterade i medierna. tecken på( trenden) 1 Freja Hallberg historier om våldtäkt pendlar mellan underfundiga reflexioner och iskalla iakttagelser. 2 Jonatan Unges absurda monologer raserar (nästan) alla tabun som finns. 3 Sandra Ilars imitation av Blondinbella ger dig en ny bild av bloggarnas prinsessa. 3 TECKEN PÅ TRENDEN 1 Freja Hallberg historier om våldtäkt pendlar mellan underfundiga reflexioner och iskalla iakttagelser. 2 Jonatan Unges absurda monologer raserar (nästan) alla tabun som finns. 3 Sandra Ilars imitation av Blondinbella ger dig en ny bild av bloggarnas prinsessa. ", "article_category": "other"}
{"id": 20188, "headline": "Han vet vad han tycker", "summary": "Max Lundin gillar bilar och fotboll. Han är mycket säker på vilka märken och lag han gillar – det är Chevrolet och Djurgården som gäller.", "article": "Vad är det för likhet mellan en elektrisk bas och en V8:a? De mullrar. Max Lundin är förtjust i ljuden från båda. Elbas ska han börja spela nästa år. En Cheva, helst en Camaro, vill han skaffa sig så snart han fyllt arton och tagit körkort. – Pappa har en kompis som har en Pontiac Firebird. Den är inte så snygg där fram, tycker jag. Men den låter bra! Max Lundin tittar hellre på bilar på Blocket än spelar tevespel – han har koll på alla bilmärken. – Fast inte riktigt alla modeller. Nåja. Vi hamnar i en diskussion om vilken serietillverkad bil som är snabbast, Bugatti Veyron eller Koenigsegg CCXR. När jag berättar om vilken bil jag själv tycker bäst om plockar han bland sina bildtidningar snabbt fram ett häfte om Jaguar. – Nej, jag ska inte skaffa moppe. Det är bättre att spara pengarna till en bil. Max Lundin visar sin ansenliga samling bilmodeller, samtliga sportbilar, och bland dem en fin Dodge Viper han byggt själv: – Klart att det ska vara en tvådörrars. Han har bestämda åsikter även om fotboll. Djurgården är det enda Stockholmslaget värt namnet, och i engelska ligan är det Chelsea som gäller. Anhängare av AIK eller Westham göre sig således icke besvär. Det är mycket fart som gäller för denne tioåring, också på spelplanen. Det har gått bra för Mellansjö innebandylag: – Vi är bland de bästa lagen söder om Stockholm. Inga förluster. 14–3, 9–4 och 0–0 de senaste matcherna. – Men det har inte gått lika bra med fotbollen, tillstår den unge forwarden i Huddinge If. Max Lundin funderar på att byta till en skola med fotbolls-inriktning när det är dags för sjätte klass, men inser också att det som vuxen kan vara svårt att försörja sig på idrott: – Man tjänar antagligen inte så mycket pengar. Man måste nog ha ett annat jobb också. Om man gillar sport och musik (favoritämnet i skolan, till skillnad från svenska och matte) är det lyckosamt att ha en mamma som delar dessa intressen, och som tagit med sonen till Peace & Love-festivalen i Borlänge så att han fick stå vid sidan av scenen när Adam Tensta uppträdde. Max Lundin gillar hiphop, men allra mest Malcolm Young, gitarrist i australiska rockbandet AC/DC. Han har själv tagit gitarrlektioner, och gillar sin musiklärare, Christiano. Och att ”pappa håller på med bilar hela tiden” är förstås inte heller fel. Dessutom delar far och son lusten att fiska, då i Norrviken vid Lidingö. – Mest har det blivit abborrar. Men jag har fått en gädda på tre kilo, berättar Max Lundin och måttar med armarna. Per Mortensen per.mortensen@dn.se 08-738 12 38 ", "article_category": "other"}
{"id": 20200, "headline": "”Sjuksköterskorna kan bli av med sin löneökning 2010”", "summary": "Sveriges Kommuner och landsting i sin nya Ekonomirapport: Krisens effekter blir särskilt kännbara under 2011 med underskott på mellan 10 och 18 miljarder kronor.Alla parter måste visa samhällsansvar när nya löner för en miljon kommun- och landstingsanställda snart ska förhandlas fram. Sjuksköterskor och andra grupper inom Vårdförbundet har redan ett avtal för 2010 om 2 procents löneökningar. När det ingicks var det ingen som kunde ana den ekonomiska krisen. Som seriösa arbetsgivare ställer vi oss därför frågan om sjuksköterskeavtalet ska sägas upp. Vi kommer att använda de närmaste månaderna för att noga analysera detta, skriver ledande företrädare för Sveriges Kommuner och landsting.", "article": "I dag presenterar Sveriges Kommuner och landsting, SKL, sin nya Ekonomirapport, prognosen för hur ekonomin i kommuner och landsting kommer att utvecklas under 2010. De som hade hoppats att den ekonomiska krisen snart var över och att rapporten därför skulle domineras av positiva besked för den långsiktiga utvecklingen blir tyvärr besvikna. Enligt SKL:s bedömningar kommer kommuner och landsting att gå med en miljard kronor i underskott under 2009. 2010 beräknas ett överskott på tre miljarder vilket är två miljarder bättre än vad SKL visade i den prognos som presenterades i maj. Förklaringen till denna förbättring är främst det engångsbidrag på cirka 17 miljarder som staten tillför kommunsektorn nästa år. Tack vare dessa tillfälliga medel finns det förutsättningar att välfärden i allt väsentligt kan skyddas under nästa år och att besparingar som leder till uppsägningar av medarbetare inom skola, vård och omsorg kan begränsas. Men även om nedskärningarna under 2010 förhoppningsvis blir mindre än vad vi fruktade så sent som för ett halvår sedan finns det anledning att vara mycket orolig när vi kommer in på 2011. År 2011 återstår nämligen bara fem av de tillfälliga miljarderna från staten. Samtidigt visar Ekonomirapporten att krisens effekter kommer att vara mycket märkbara för kommuner och landsting även detta år. För 2011 redovisar SKL tre alternativa scenarier som leder till mellan 10 och 18 miljarder i underskott . Även om man inte bygger ut verksamheten alls väntar ett underskott på 10 miljarder. Om kostnaderna tillåts öka trendmässigt växer underskottet till 18 miljarder kronor. Inte minst är det den ökande arbetslösheten som kommer att innebära påfrestningar. Det kommer att slå hårt mot kommuner och landsting på flera sätt. Behoven av ekonomiskt bistånd (främst det som förr kallades socialbidrag) ökar samtidigt som minskande sysselsättning leder till en mycket liten ökning av skatteunderlaget. Förutom dessa utmaningar vet vi också att kommuner och landsting måste rusta sig för en framtid som innebär ökade krav från medborgarna på leverans av välfärdstjänster. Särskilt gäller detta de accelererande kraven på ytterligare resurser till vårdsektorn och äldreomsorgen. Det kommer inte att räcka att tillskjuta mer pengar, vi måste också genomföra produktivitetsförbättringar. Det handlar inte om att få de medarbetare som redan jobbar hårt att jobba hårdare utan snarare om att vi blir bättre på att arbeta smartare, är öppna för ny teknik och att kommuner och landsting avsätter resurser till kompetensutveckling. Olika åtgärder kommer alltså att behöva vidtas för att kommuner och landsting ska kunna möta växande krav och samtidigt få balans i sina ekonomier. Det som vi närmast kan påverka, och som kommer att få mycket stor betydelse för ekonomin i kommuner och landsting är den kommande lönerörelsen. I dessa förhandlingar kommer det att bli viktigare än någonsin att alla visar mognad och mod. I en tid då Sverige går igenom den allvarligaste ekonomiska krisen sedan trettiotalet måste alla parter visa samhällsansvar när lönen för sammanlagt drygt en miljon anställda inom kommuner och landsting ska förhandlas fram. Utan ett sådant ansvar kommer vi inte att kunna skydda vare sig välfärden eller jobben inom sektorn. En viktig del av ansvarstagandet är också att låta fakta vara utslagsgivande för de kommande avtalen. Fakta är till exempel att antalet elever i grundskolan under de senaste fem åren har minskat med 13,5 procent medan samtidigt antalet tjänstgörande lärare endast har minskat med 7 procent. Mot den bakgrunden är det inte trovärdigt när lärarfacken går in i avtalsrörelsen och hävdar att det för närvarande sker en nedrustning i skolan som riskerar att drabba eleverna. När antalet lärare blir färre är det alltså inte en nedrustning av kvaliteten utan en självklar effekt av att elevunderlaget minskar. Vi vill därför vädja till våra motparter på arbetsmarknaden att inse stundens allvar. Nästa års löneavtal måste ta sin grund i det faktum att Sveriges samlade produktion i år backar med mer än 4 procent. Med ansvarsfulla avtal kan vi värna jobben och fortsätta att ge medborgarna hög kvalitet på välfärdstjänsterna. Oansvariga avtal, som inte tar hänsyn till den djupa krisen, kommer däremot att direkt slå mot vård, skola och omsorg och därmed tvinga fram ytterligare uppsägningar. Avtalsrörelsen 2010 kommer inte att omfatta sjuksköterskor och andra grupper inom Vårdförbundet. Det finns redan ett avtal för denna grupp som innebär ett utrymme för löneökningar på 2 procent under 2010. Den ökningen ska läggas ovanpå en redan hög löneutveckling för dessa grupper de senaste åren. Avtalets konstruktion möjliggör för oss att säga upp det före kommande årsskifte. När det ingicks var det ingen som kunde ana den ekonomiska krisen. Som seriösa arbetsgivare måste vi därför ställa oss frågan om vi ska säga upp sjuksköterskeavtalet eller om vi bedömer att landstingen kan klara de ytterligare 2 procent som ligger i avtalet. Vi kommer att använda de närmaste månaderna för att noga analysera detta. Parallellt med ett ekonomiskt ansvar för helheten är det också dags för oss och våra motparter att öka våra medarbetares möjligheter att påverka sin egen lön inom ramen för den totala lönesumma som står till förfogande. Det måste genomföras lokalt. Kommuner och landsting har olika förutsättningar. Det är inte förhandlare i Stockholm som bäst känner till vardagen. Kommunerna och landstingen gör vad de kan för att komma ut ur krisen med fortsatt god service inom vård, skola och omsorg. Med en gemensam insikt om stundens allvar kan vi värna och utveckla välfärden. Gruppledarna i Sveriges Kommuner och landstings arbetsutskott Anders Knape (M) ordförande Carola Gunnarsson (C) förste vice ordförande Ilmar Reepalu (S) andre vice ordförande Lennart Gabrielsson (FP) tredje vice ordförande Anders Sellström (KD) ", "article_category": "other"}
{"id": 20209, "headline": "”Svenska medier leker på Sverigedemokraternas villkor”", "summary": "Kulturjournalist på SVT: Jimmie Åkesson måste vara världens lyckligaste politiker i dag. Det är tydligt att Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson försöker kopiera Geert Wilders, ledare för det islamfientliga holländska partiet PVV (Partij voor de Vrijheids). Och det är lika uppenbart att svenska medier går precis i samma fälla som de holländska har gjort. Svenska Dagbladet gav Åkesson en förstasida, en ledare och ett heluppslag. I DN samma dag gick Jan Hjärpe, Henrik Brors och Maria Schottenius till attack. Uppmärksamheten är ovärderlig för SD och Jimmie Åkesson. Flodvågen av anklagelser befäster bilden av en hårt arbetande partiledare som ensam slåss mot hela det politiska och mediala Sverige, skriver Roland Zuiderveld.", "article": "I juli besökte jag Haag för att göra en intervju med Partij voor de Vrijheids, PVV:s, partiledare Geert Wilders för SVT:s Aktuellt. Partiet hade just skrällt i valet till Europaparlamentet och fått 17 procent av de holländska väljarnas röster. I mätning på mätning har partiet sedan dess bekräftat sin ställning som Nederländernas näst största parti efter premiärminister Balkenendes kristdemokratiska CDA. PVV:s politik kan egentligen beskrivas med ett enda ord: islamfientlig. Nästan allt Geert Wilders gör och säger syftar till att provocera. Provokationen verkar rikta sig mot landets muslimer, men i själva verket riktar den sig i minst lika hög grad mot landets politiker och medier. Och provokationen lyckas så gott som jämt. Det senaste exemplet är den skatt som Geert Wilders för ungefär en månad sedan föreslog att alla som ville bära slöja måste betala. 10 000 kronor per år skulle det kosta enligt principen ”den som förorenar ska också betala”. Fördömandena i den nederländska pressen kom förstås direkt. Den allmänna uppfattningen var att Geert Wilders hade gått för långt den här gången, till och med för sina egna väljare. Det skulle straffa sig. Det här var i mitten av september när Synovates opinionsbarometer gav partiet 16 procents stöd hos väljarna. Tre veckor senare publicerade Synovate sin nästa undersökning. Nu hade stödet för PVV stigit till nära 18 procent. Geert Wilders kan kanske snart titulera sig ledare för landets största politiska parti. Åtminstone i opinionsmätningarna. När debatten pågick som bäst, försökte sig filosofen och författaren Rob Wijnberg på att analysera Geert Wilders framgångar i ett populärt samhällsmagasin på tv. ”Det handlar inte om att folk stöder Wilders syn på islam eller hans politiska förslag. Snarare handlar det om att många människor har en känsla av att Geert Wilders känner vad de också känner. En diffus känsla av att något är fel i landet.” Den här beskrivningen delas av Willem Wagenaar på Anne Frank-stiftelsen i Amsterdam. Han forskar om högerpopulistiska och högerextrema partier och menar att Wilders sätt att profilera sig som en outsider, mot etablissemanget, lockar många att rösta på honom. De människor som inte röstar på PVV:s invandrings- och islamfientliga politik, röstar alltså i stället på ett utanförskap som de kan identifiera sig med. Undersökningar visar att Wilders väljare numera är alldeles vanliga holländare som tenderar att vara något, men inte mycket, lägre utbildade än genomsnittet. När jag började titta närmare på PVV och den holländska debatten, kändes likheten med Sverigedemokraterna långt borta. Jimmie Åkesson verkade inte ha mycket av Geert Wilders mediala begåvning. SD:s syn på invandrare liknade mer urvattnad högerextremism än Geert Wilders angrepp på islam som snarare för tankarna till Samuel Huntingtons idéer om en kamp mellan civilisationer. Efter Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober har allt det här förändrats. Det är tydligt att Jimmie Åkesson försöker kopiera Geert Wilders och Pia Kjærsgaards islamfientliga politik. Och det är lika uppenbart att svenska medier går precis i samma fälla som de holländska medierna har gjort. Svenska Dagbladet gav på tisdagen Åkesson en förstasida, en ledare och ett heluppslag som skulle peka på alla faktafel som fanns i artikeln i Aftonbladet. Förutom att man i något fall i stället lyckades bekräfta att Åkessons siffror var korrekta, gav man honom och partiet en både omfattande och kraftigt negativ publicitet. I Dagens Nyheter samma dag gick Jan Hjärpe, Henrik Brors och Maria Schottenius till attack mot Åkessons artikel. Maria Schottenius tyckte att Jimmie Åkesson aldrig borde ha fått publicera den eftersom innehållet kan innebära hets mot folkgrupp. Jimmie Åkesson måste vara världens lyckligaste politiker i dag. Uppmärksamheten är ovärderlig, både eftersom den är omfattande och för att den är negativ. Kanske är tanken bakom kritiken att på något sätt begränsa partiets inflytande i svensk politik. Det kommer i så fall inte att fungera. Däremot kommer flodvågen av anklagelser mot SD att befästa bilden av hur en kanske inte alltför slipad men åtminstone hårt arbetande Jimmie Åkesson ensam försöker slåss mot hela det politiska och mediala Sverige. Det här är inte en kamp som Jimmie Åkesson behöver vinna. Han behöver bara stå kvar på benen för att ta partiet än högre i opinionen. Nu ska justitiekanslern granska om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp genom att tillåta Åkesson att publicera sin artikel. Det här är intressant, inte minst eftersom det i Nederländerna går att spåra dagens höga stöd för PVV till en speciell tidpunkt. I januari 2009 kom beskedet att flera organisationer hade lyckats få Geert Wilders åtalad för hans hätska uttalanden om muslimer. Då hade partiet mellan 6 och 7 procent i opinionen. Efter beskedet klättrade stödet för PVV snabbt till 20 procent – en tredubbling på bara några veckor. En undersökning som gjordes av opinionsinstitutet Maurice de Hond visade att hälften av alla holländare var emot processen mot Wilders, som ska avgöras i januari 2010. Det lär bli ett medialt spektakel utan like, för Wilders har lovat att kalla radikala imamer som vittnen och göra vad han kan för att se till att islam snarare än han själv ställs inför rätta. Man kan fundera över vad det betyder att det blir Jan Helin och Aftonbladet som kommer att prövas snarare än Jimmie Åkesson själv. En rättsprocess kommer hur som helst knappast att missgynna Sverigedemokraterna, som förstås får mer negativ uppmärksamhet. En fällande dom drabbar framför allt Aftonbladet. En friande dom kommer däremot att bli en seger för Åkesson över alla journalister och tyckare som armbågat sig fram för att ropa ”rasism” och ”hets mot folkgrupp”. Det är inget annat än ren klantighet att försätta sig i ett sådant läge. Det är att leka helt och hållet på Sverigedemokraternas egna villkor. Om svenska opinionsbildare och journalister menar allvar med att bemöta och granska Sverigedemokraterna, bör motfrågan till Jimmie Åkesson inte vara formulerad som en anklagelse. Den bör kanske inte ens handla om innehållet i Åkessons artikel, utan snarare om varifrån han ska ta pengarna till att finansiera de kraftigt höjda pensioner som partiet föreslår och hur han ska betala storsatsningarna på rättsväsendet. Visst – det är svårt att debattera med invandringsfientliga högerpopulister, för samtalet har en tendens att ständigt skifta spår och börja handla om invandringspolitik. Men allvarligt talat: svenska medier är vuxna uppgiften. Jimmie Åkesson är ingen svensk Geert Wilders, men som medielogiken ser ut just nu så lär han sig nog snabbt. Det är dags att sluta kasta sand i Sverigedemokraternas sandlåda. Lämna grabben ensam med sina spadar och gå och spela fotboll i stället! Roland Zuiderveld tjänstledig kulturredaktör på SVT, skriver på en bok om Geert Wilders och invandringspolitiken i Nederländerna, som kommer ut nästa år. SD:s valsiffror Sverigedemokraterna har successivt stärkt stödet i väljaropinionen under 2000-talet. I riksdagsvalet 2002 erhöll partiet 1,44 procent av rösterna. EU-valet två år senare blev en liten tillbakagång med 1,13 procent. I valet 2006 mer än fördubblades antalet röster och partiet fick 2,9 procent. Det hittills bästa resultatet nåddes i EU-valet i år då SD fick 3,3 procent. I de senaste mätningarna har partiet pendlat kring riksdagsspärren på 4 procent. Starkast stöd har partiet i Skåne och Blekinge. Källa: sverigedemokraterna.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20221, "headline": "Tuva Novotny: ”Hollywood och jag, det var en riktig kulturkrock”", "summary": "Tuva Novotny är aktuell i svenska ”Bröllopsfotografen”, danska ”Simon og Malou” –och snart i amerikanska ”Eat, pray, love”, där hon spelar mot Julia Roberts. DN Söndags Johan Åkesson träffade en svensk stjärna som inte imponeras av Hollywoods maskineri.", "article": "Dagens soundtrack är viskande pop från Norge. Kings of Convenience nya spelas i Tuva Novotnys laptop. Hon har just satt en deg till ett danskt femkornsbröd och vilar nu armbågarna mot matbordet. Det är måndagsmorgon och Tuva förvarnar att telefonen kan komma att ringa. Måndag är fixardag. Men Tuva tar det lugnt och bjuder på te. Vi är hemma hos henne, i en liten, ljus lägenhet mitt i Köpenhamn. Förra veckan kom hon hem från en månads jobb i Rom med Julia Roberts. Nästa vecka reser hon först till Stockholm, sedan till Luleå, för sin roll i Kjell Sundvalls nya film.' I dagarna hade ”Bröllopsfotografen” biopremiär i Sverige, och i slutet av oktober går den romantiska komedin ”Simon og Malou” upp på danska biografer. Båda filmerna med Tuva Novotny i en av huvudrollerna. Det är mycket nu, men 29-åriga Tuva Novotny är inte det minsta stressad. Den just avklarade filminspelningen i Rom, där Tuva spelar sidekick till Julia Roberts i ”Eat, pray, love”, skulle man kunna kalla ”det stora internationella genombrottet”. Ett genombrott som Tuva välkomnar motvilligt. Dessutom är hon inte nöjd med sin insats. – Det är ett så stort maskineri i de stora Hollywoodfilmerna och tricket är att fylla sina repliker med kött och blod trots att man bara har tre sekunder på sig och sjutton producenter som flåsar i ens nacke. Men jag känner inte att jag lyckades. Jag kände mig blockerad. En månad i Rom där ”kostymklädda snubbar” hämtade och lämnade Tuva vid hotellentrén varje morgon och kväll och där en assistent knappt ville låta henne gå på toaletten ensam, var en högljudd väckarklocka för Tuva. På branschsajten Filmnyheterna.se skrev Tuva en krönika om hur hon kommer att börja jobba i kassan på Ica den dagen svensk film blir en kopia av det amerikanska stormaskineriet hon just upplevt. – Jo, man frågar sig, varför gör jag det här? Kärleken till filmkonsten, kärleken till mitt jobb, kommer i skymundan när allt ska klaffa i ett enormt maskineri. Men jag kanske borde ha haft mer av glimten i ögat när jag skrev min krönika, för samtidigt var det ju skithäftigt. Att stå där och se allt hända. Jag kände mig som ett barn. På vilket sätt blev du som ett barn? – Jag har ju vuxit upp med ”Pretty Woman” och nu var det liksom ”Julia, ska vi läsa en scen?” Hur var hon, Julia Roberts? – Inspelningsplatsen var omringad av fans, och fotografer hängde i träden, men hon var ett überproffs och lät det inte störa henne. Jag beundrar henne, hur hon har tagit sig upp till toppen och ändå lyckas hålla så hårt på sitt privatliv. Det finns inte många som är på hennes nivå och nu spelade vi på samma planhalva, det var häftigt. Fotografen Anders Hansson stegar upp för trapporna och in i lägenheten. Han och Tuva pratar om hur man bör hålla i ett kameraobjektiv. Tuva spelar en aspirerande fotograf i ”Bröllopsfotografen” och verkar över lag ha ett stort intresse för fotografi. Många privata foton pryder väggarna, och ett inramat foto i svartvitt av den tjeckiske fotografen Josef Koudelka hänger inramat bakom matbordet. När det är dags för fotografering blir det bilder rakt upp och ner utan krusiduller. Tuva tar inte en sekund till att titta i spegeln innan. I sitt mediemanifest som ibland skickas ut till journalister inför intervjuer, står klart och tydligt att hon inte tänker stylas eller posera på ett onaturligt sätt. För att inte ”medverka till unga flickors strävan efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga utseendeideal”, som hon själv formulerar det. I sin relation till massmedier är Tuva också noga med att hålla isär sitt privatliv från yrkesrollen. Familjen hålls utanför intervjuer och Tuva är återhållsam med att berätta om sig själv. Men vad får då svenska filmtittare för bild av henne? – Jag försöker att inte tänka på det. Men en kompis hörde på en middag att jag är en rödvinsdrickande kvasikulturfeminist. Jag förstår att läsare kan få en smal bild av offentliga personer, det blir en ensidig personlighet som kommer fram i intervjuer, bara en bråkdel av personen. Men jag är inte intresserad av att ge ett heltäckande porträtt. Bryr du dig om vad andra tycker? – Det händer, särskilt med bloggens tillfart, det har blivit så tillgängligt för folk att ha åsikter om allt. Många elaka och ogynnsamma kommentarer kommer fram. Vi lever i en kultur av elak ironi som fortfarande är modernt. Det kan jag bli ledsen för. Jag kan känna mig uppgiven inför mänskligheten. Om din favoritregissör får för sig att göra en film med riktigt ”elak ironi” som du inte gillar, tackar du då nej till huvudrollen? – Det beror ju på vad man riktar ironin mot. Ironi som samhällskritik kan ju bli riktigt bra, men inte riktat mot en person. Det finns en ironiserande och ansvarslös mobbningskultur bland vuxna som jag tycker är hemsk. I ”Bröllopsfotografen” skildras hur elaka vuxna kan vara mot varandra. Och samtidigt undrar vi varför barnen retar varandra ... Varför tror du en sådan ”mobbningskultur” kan vara så populär? – Det handlar om en slapp hållning till medmänsklighet, som späds på av ett medieklimat som skor sig på andras olycka; skvallerpress och mobbnings-tv. Är det varmare i Köpenhamn? – Här riktar man sitt missnöje mot politiker och auktoriteter som satt sig i en position att bli granskade. Visst finns skvallerpress och mobbnings-tv här också, men de gånger det gått för långt har de som utsatts också slagit tillbaka med full kraft. Som till exempel Casper Christensen, känd komiker som efter att han förföljts av skvallerpress i åratal bjöd in chefredaktören för danska Se och hör till sitt tv-program, för en öppen och skoningslös moralisk utfrågning. Sunt tycker jag, att man inte bara finner sig i sådan behandling, utan slår tillbaka med samma vapen – offentlig debatt. Telefonen ringer och Tuva svarar i sitt headset – på norska första samtalet, på danska andra och på svenska tredje. Vi promenerar ned till stamfiket på Studiestræde och jag frågar Tuva om hon är en person som anpassar sig efter andra. – Att jag lärt mig danska har gjort saker lättare här. Bara en sån grej som att öppna ett bankkonto. Det är viktigt att anstränga sig, med språket tar man sig in i folksjälen, och jag vill vara en del av den. Det är också mitt jobb att ytligt kunna göra om mig, men i värderingar och åsikter anpassar jag mig inte. Hur viktigt är en films budskap för dig när du går in i ett projekt? – Jag använder mig av vad jag kallar en nödvändighetskompass. Det behöver inte vara en tung, existentiell berättelse, jag kan lika gärna göra en humorserie, men ämnet måste kännas relevant och viktigt att ta upp. Du är väldigt principfast? – Det är inga principer, bara ren självmedicinering. Men sen handlar det ju också om att ha mat på bordet, så kommer århundradets check kanske jag till och med måste tacka ja till en återförening av ”Skilda världar”. Är det inte jobbigt att spela kär i alla filmer? – Haha, nej, det är det lättaste som finns. Alla kommer ihåg hur det är att vara förälskad. Och när det gäller kärleksscener, sexscener, så är allt så tekniskt att det bara blir komiskt. Jag trivs bra med att spela i filmer om banala vardagssaker, där det är lätt för tittarna att relatera. Det vore konstigt om jag som skådespelare bara drömde om att få spela roller i komplexa situationer. Familjeliv och relationer är komplext nog för mig. Vad skäms du mest över i din karriär? – Det är så pinsamt att jag inte kan säga det. Är du säker? – Okej, det var när jag var 17 år och blev erbjuden 75.000 kronor för att vara bartender och spela skivor en helg, i Västerås och Luleå. När jag kom till baren i Västerås såg jag att det var ett tobaksbolag som sponsrade festen. Det var jobbigt och kändes helt fel. Vad är du mest stolt över då? – Att jag har ett familjeliv och en karriär som båda funkar. Hur får man det att funka? – Bra planering, och genom att hålla fokus på första prioritet, för min del familjen. Om inte familjen fungerar eller mår bra gör jag inget bra jobb, så det är en förutsättning att det ena inte görs på bekostnad av det andra. När vi kliver in på det skramliga kaféet börjar Tuva genast bära in disk till köket och prata med personalen bakom kassan. Hon känner ägarna och det händer att hon extrajobbar här, mest för att hjälpa till. Det gör hennes pojkvän också, en norsk kille som annars arbetar med mjukvarulicenser. Vi beställer in kycklingmackor, gjorda på bröd som Tuva lovprisar, och pratar mer om hennes senaste biofilm ”Bröllopsfotografen”. ”En äkta värmlandspöjk träffar en äkta överklasstjej i Stockholm och en motvillig vänskap föds”, förklarar Tuva. – Men han ger sig inte. När de till slut bortser från social tillhörighet inser båda att de har mycket gemensamt. Filmen handlar om vad någon är beredd att göra för att bli accepterad. Klasskillnader som hinder för kärleken är ett klassiskt tema på film. Hur verkligt dilemma är det egentligen tror du? – Det är en lång väg från Slottet till Rinkeby, klasskillnaderna finns och det är bra att man tar upp dem. Men filmen handlar också om samhällsnormer och utanförskap. Känner du dig utanför ibland? – Vem gör inte det? I Rom kände jag mig jävligt utanför. Klassåtskillnad eller statusfördelning kan ju ske i kulturkrockar och gruppdynamiker också, det handlar ju inte alltid om ekonomisk klass och förutsättning, utan också om social skolning och kulturell bakgrund. Hollywood och jag var nog en sån, kulturkrock liksom. Men jag lägger inte lika mycket vikt vid sådant nu. Det var annorlunda i tonåren då jag använde attribut och bekantskaper för att identifiera mig själv som människa och känna tillhörighet. I dag är det familjen som ger Tuva störst bekräftelse, berättar hon. Och även om familjen är tabubelagd i intervjusammanhang glider vi försiktigt in på ämnet. – I jobbsammanhang blir jag bekräftad och betald för projekt, det kan lätt kännas att man bara finns fram till nästa lönecheck. Många människor i Sverige har fått sparken senaste året och jag förstår vad som händer med deras självförtroende. Men när man inte blir bekräftad genom sitt jobb ser jag att partnerskap och familj är något man kan falla tillbaka på. Att åtminstone ha en familjeidentitet när yrkesidentiteten svajar. Vad tänker du på när du hör ordet kärlek? – Känslan av antingen eller. Att älska eller inte. Jag tycker att kärlek utan kompromisser är ”rubbish”. Det är när man böjer sig, kompromissar och ändå älskar någon som man kan prata om kärlek. Jag är ingen kämpe för giftermål eller andra kyrkliga traditioner, men kör man på ”antingen” ska det innefatta allt. Hur har din syn på kärlek utvecklats med åldern? – Jag tror att jag alltid har haft samma inställning, att älskar du någon så älskar du verkligen den personen. När jag var yngre hade jag en strävan efter kicksökande kärlek, då var förälskelsen större än kärleken. Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om att vara en marskatt dygnet runt. För mig är det rädslan för att mista någon som är riktig kärlek. Är det din största rädsla? – Absolut. Men inte på ett dramatiskt plan. Rädslan för att förlora sin partner, eller i förlängningen ett barn, definierar kärnan av kärleken för mig. Att man inser att utan den personen blir det ett tomrum i ens liv. Hur romantisk är du? – Jag vet inte vad det ordet betyder nu för tiden. Om du menar romantisk som i att överraska sin partner med blommor så är jag inte det. Menar du romantisk som i att fantisera om att i framtiden kunna dra sig tillbaka på en strand med sin bästa vän och en Margarita i handen, ja, då är jag romantisk. Tuva Novotny Ålder: 29 år (fyller 30 i december) Aktuell: i Ulf Malmros nya film \"Bröllopsfotografen\", samt huvudroll i nya, danska filmen \"Simon og Malou\". Har dessutom just spelat en roll i amerikanska filmen \"Eat, Pray, Love\" med bland andra Julia Roberts. Under hösten är Tuva med i Kjell Sundvalls nya film \"Bröderna Karlsson.\" Bor: lägenhet i centrala Köpenhamn. Familj: ”Stor”. Hemma i Köpenhamn bor hon med norsk sambo och ett barn. Bakgrund: Började sin karriär i tv-såpan \"Skilda Världar\" (1996), och har senare haft stora roller i filmer som \"Jalla, Jalla\", \"Smala Sussie\" och \"Stoned\". Tuva har även medverkat i tv-produktioner som \"Norrmalmstorg\", \"Snapphanar\" och \"183 dagar\". Släppte singeln ”Newfound lover” i samband med filmen \"Smala Sussie\" 2003. Var sommarvärd i P1 2006. Se webb-tv \"Inspelningen av Bröllopsfotografen var som en fest\" ", "article_category": "other"}
{"id": 20223, "headline": "Tuva Novotny:", "summary": "Tuva Novotny är aktuell i svenska ”Bröllopsfotografen”, danska ”Simon og Malou” – och snart i amerikanska ”Eat, pray, love”, där hon spelar mot Julia Roberts. DN Söndags Johan Åkesson träffade en svensk stjärna som inte imponeras av Hollywoods maskineri. TUVA NOVOTNY", "article": "Dagens soundtrack är viskande pop från Norge. Kings of Convenience nya spelas i Tuva Novotnys laptop. Hon har just satt en deg till ett danskt femkornsbröd och vilar nu armbågarna mot matbordet. Det är måndagsmorgon och Tuva förvarnar att telefonen kan komma att ringa. Måndag är fixardag. Men Tuva tar det lugnt och bjuder på te. Vi är hemma hos henne, i en liten, ljus lägenhet mitt i Köpenhamn. Förra veckan kom hon hem från en månads jobb i Rom med Julia Roberts. Nästa vecka reser hon först till Stockholm, sedan till Luleå, för sin roll i Kjell Sundvalls nya film. I dagarna hade ”Bröllopsfotografen” biopremiär i Sverige, och i slutet av oktober går den romantiska komedin ”Simon og Malou” upp på danska biografer. Båda filmerna med Tuva Novotny i en av huvudrollerna. Det är mycket nu, men 29-åriga Tuva Novotny är inte det minsta stressad. Den just avklarade filminspelningen i Rom, där Tuva spelar sidekick till Julia Roberts i ”Eat, pray, love”, skulle man kunna kalla ”det stora internationella genombrottet”. Ett genombrott som Tuva välkomnar motvilligt. Dessutom är hon inte nöjd med sin insats. – Det är ett så stort maskineri i de stora Hollywoodfilmerna och tricket är att fylla sina repliker med kött och blod trots att man bara har tre sekunder på sig och sjutton producenter som flåsar i ens nacke. Men jag känner inte att jag lyckades. Jag kände mig blockerad. En månad i Rom där ”kostymklädda snubbar” hämtade och lämnade Tuva vid hotellentrén varje morgon och kväll och där en assistent knappt ville låta henne gå på toaletten ensam, var en högljudd väckarklocka för Tuva. På branschsajten Filmnyheterna.se skrev Tuva en krönika om hur hon kommer att börja jobba i kassan på Ica den dagen svensk film blir en kopia av det amerikanska stormaskineriet hon just upplevt. – Jo, man frågar sig, varför gör jag det här? Kärleken till filmkonsten, kärleken till mitt jobb, kommer i skymundan när allt ska klaffa i ett enormt maskineri. Men jag kanske borde ha haft mer av glimten i ögat när jag skrev min krönika, för samtidigt var det ju skithäftigt. Att stå där och se allt hända. Jag kände mig som ett barn. På vilket sätt blev du som ett barn? – Jag har ju vuxit upp med ”Pretty Woman” och nu var det liksom ”Julia, ska vi läsa en scen?” Hur var hon, Julia Roberts? – Inspelningsplatsen var omringad av fans, och fotografer hängde i träden, men hon var ett überproffs och lät det inte störa henne. Jag beundrar henne, hur hon har tagit sig upp till toppen och ändå lyckas hålla så hårt på sitt privatliv. Det finns inte många som är på hennes nivå och nu spelade vi på samma planhalva, det var häftigt. Fotografen Anders Hansson stegar upp för trapporna och in i lägenheten. Han och Tuva pratar om hur man bör hålla i ett kameraobjektiv. Tuva spelar en aspirerande fotograf i ”Bröllopsfotografen” och verkar över lag ha ett stort intresse för fotografi. Många privata foton pryder väggarna, och ett inramat foto i svartvitt av den tjeckiske fotografen Josef Koudelka hänger inramat bakom matbordet. När det är dags för fotografering blir det bilder rakt upp och ner utan krusiduller. Tuva tar inte en sekund till att titta i spegeln innan. I sitt mediemanifest som ibland skickas ut till journalister inför intervjuer, står klart och tydligt att hon inte tänker stylas eller posera på ett onaturligt sätt. För att inte ”medverka till unga flickors strävan efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga utseendeideal”, som hon själv formulerar det. I sin relation till massmedier är Tuva också noga med att hålla isär sitt privatliv från yrkesrollen. Familjen hålls utanför intervjuer och Tuva är återhållsam med att berätta om sig själv. Men vad får då svenska filmtittare för bild av henne? – Jag försöker att inte tänka på det. Men en kompis hörde på en middag att jag är en rödvinsdrickande kvasikulturfeminist. Jag förstår att läsare kan få en smal bild av offentliga personer, det blir en ensidig personlighet som kommer fram i intervjuer, bara en bråkdel av personen. Men jag är inte intresserad av att ge ett heltäckande porträtt. Bryr du dig om vad andra tycker? – Det händer, särskilt med bloggens tillfart, det har blivit så tillgängligt för folk att ha åsikter om allt. Många elaka och ogynnsamma kommentarer kommer fram. Vi lever i en kultur av elak ironi som fortfarande är modernt. Det kan jag bli ledsen för. Jag kan känna mig uppgiven inför mänskligheten. Om din favoritregissör får för sig att göra en film med riktigt ”elak ironi” som du inte gillar, tackar du då nej till huvudrollen? – Det beror ju på vad man riktar ironin mot. Ironi som samhällskritik kan ju bli riktigt bra, men inte riktat mot en person. Det finns en ironiserande och ansvarslös mobbningskultur bland vuxna som jag tycker är hemsk. I ”Bröllopsfotografen” skildras hur elaka vuxna kan vara mot varandra. Och samtidigt undrar vi varför barnen retar varandra ... Varför tror du en sådan ”mobbningskultur” kan vara så populär? – Det handlar om en slapp hållning till medmänsklighet, som späds på av ett medieklimat som skor sig på andras olycka; skvallerpress och mobbnings-tv. Är det varmare i Köpenhamn? – Här riktar man sitt missnöje mot politiker och auktoriteter som satt sig i en position att bli granskade. Visst finns skvallerpress och mobbnings-tv här också, men de gånger det gått för långt har de som utsatts också slagit tillbaka med full kraft. Som till exempel Casper Christensen, känd komiker som efter att han förföljts av skvallerpress i åratal bjöd in chefredaktören för danska Se och hör till sitt tv-program, för en öppen och skoningslös moralisk utfrågning. Sunt tycker jag, att man inte bara finner sig i sådan behandling, utan slår tillbaka med samma vapen – offentlig debatt. Telefonen ringer och Tuva svarar i sitt headset – på norska första samtalet, på danska andra och på svenska tredje. Vi promenerar ned till stamfiket på Studiestræde och jag frågar Tuva om hon är en person som anpassar sig efter andra. – Att jag lärt mig danska har gjort saker lättare här. Bara en sån grej som att öppna ett bankkonto. Det är viktigt att anstränga sig, med språket tar man sig in i folksjälen, och jag vill vara en del av den. Det är också mitt jobb att ytligt kunna göra om mig, men i värderingar och åsikter anpassar jag mig inte. Hur viktigt är en films budskap för dig när du går in i ett projekt? – Jag använder mig av vad jag kallar en nödvändighetskompass. Det behöver inte vara en tung, existentiell berättelse, jag kan lika gärna göra en humorserie, men ämnet måste kännas relevant och viktigt att ta upp. Du är väldigt principfast? – Det är inga principer, bara ren självmedicinering. Men sen handlar det ju också om att ha mat på bordet, så kommer århundradets check kanske jag till och med måste tacka ja till en återförening av ”Skilda världar”. Är det inte jobbigt att spela kär i alla filmer? – Haha, nej, det är det lättaste som finns. Alla kommer ihåg hur det är att vara förälskad. Och när det gäller kärleksscener, sexscener, så är allt så tekniskt att det bara blir komiskt. Jag trivs bra med att spela i filmer om banala vardagssaker, där det är lätt för tittarna att relatera. Det vore konstigt om jag som skådespelare bara drömde om att få spela roller i komplexa situationer. Familjeliv och relationer är komplext nog för mig. Vad skäms du mest över i din karriär? – Det är så pinsamt att jag inte kan säga det. Är du säker? – Okej, det var när jag var 17 år och blev erbjuden 75 000 kronor för att vara bartender och spela skivor en helg, i Västerås och Luleå. När jag kom till baren i Västerås såg jag att det var ett tobaksbolag som sponsrade festen. Det var jobbigt och kändes helt fel. Vad är du mest stolt över då? – Att jag har ett familjeliv och en karriär som båda funkar. Hur får man det att funka? – Bra planering, och genom att hålla fokus på första prioritet, för min del familjen. Om inte familjen fungerar eller mår bra gör jag inget bra jobb, så det är en förutsättning att det ena inte görs på bekostnad av det andra. När vi kliver in på det skramliga kaféet börjar Tuva genast bära in disk till köket och prata med personalen bakom kassan. Hon känner ägarna och det händer att hon extrajobbar här, mest för att hjälpa till. Det gör hennes pojkvän också, en norsk kille som annars arbetar med mjukvarulicenser. Vi beställer in kycklingmackor, gjorda på bröd som Tuva lovprisar, och pratar mer om hennes senaste biofilm ”Bröllopsfotografen”. ”En äkta värmlandspöjk träffar en äkta överklasstjej i Stockholm och en motvillig vänskap föds”, förklarar Tuva. – Men han ger sig inte. När de till slut bortser från social tillhörighet inser båda att de har mycket gemensamt. Filmen handlar om vad någon är beredd att göra för att bli accepterad. Klasskillnader som hinder för kärleken är ett klassiskt tema på film. Hur verkligt dilemma är det egentligen tror du? – Det är en lång väg från Slottet till Rinkeby, klasskillnaderna finns och det är bra att man tar upp dem. Men filmen handlar också om samhällsnormer och utanförskap. Känner du dig utanför ibland? – Vem gör inte det? I Rom kände jag mig jävligt utanför. Klassåtskillnad eller statusfördelning kan ju ske i kulturkrockar och gruppdynamiker också, det handlar ju inte alltid om ekonomisk klass och förutsättning, utan också om social skolning och kulturell bakgrund. Hollywood och jag var nog en sån, kulturkrock liksom. Men jag lägger inte lika mycket vikt vid sådant nu. Det var annorlunda i tonåren då jag använde attribut och bekantskaper för att identifiera mig själv som människa och känna tillhörighet. I dag är det familjen som ger Tuva störst bekräftelse, berättar hon. Och även om familjen är tabubelagd i intervjusammanhang glider vi försiktigt in på ämnet. – I jobbsammanhang blir jag bekräftad och betald för projekt, det kan lätt kännas att man bara finns fram till nästa lönecheck. Många människor i Sverige har fått sparken senaste året och jag förstår vad som händer med deras självförtroende. Men när man inte blir bekräftad genom sitt jobb ser jag att partnerskap och familj är något man kan falla tillbaka på. Att åtminstone ha en familjeidentitet när yrkesidentiteten svajar. Vad tänker du på när du hör ordet kärlek? – Känslan av antingen eller. Att älska eller inte. Jag tycker att kärlek utan kompromisser är ”rubbish”. Det är när man böjer sig, kompromissar och ändå älskar någon som man kan prata om kärlek. Jag är ingen kämpe för giftermål eller andra kyrkliga traditioner, men kör man på ”antingen” ska det innefatta allt. Hur har din syn på kärlek utvecklats med åldern? – Jag tror att jag alltid har haft samma inställning, att älskar du någon så älskar du verkligen den personen. När jag var yngre hade jag en strävan efter kicksökande kärlek, då var förälskelsen större än kärleken. Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om att vara en marskatt dygnet runt. För mig är det rädslan för att mista någon som är riktig kärlek. Är det din största rädsla? – Absolut. Men inte på ett dramatiskt plan. Rädslan för att förlora sin partner, eller i förlängningen ett barn, definierar kärnan av kärleken för mig. Att man inser att utan den personen blir det ett tomrum i ens liv. Hur romantisk är du? – Jag vet inte vad det ordet betyder nu för tiden. Om du menar romantisk som i att överraska sin partner med blommor så är jag inte det. Menar du romantisk som i att fantisera om att i framtiden kunna dra sig tillbaka på en strand med sin bästa vän och en Margarita i handen, ja, då är jag romantisk. Johan Åkesson är reporter på DN Söndag. johan.akesson@dn.se anders hansson är frilansfotograf. sondag@dn.se Ålder: 29 år. Aktuell: I Ulf Malmros nya fi lm ”Bröllopsfotografen, samt huvudroll i nya, danska filmen ”Simon og Malou”. Har just spelat in amerikanska filmen ”Eat, pray, love” med bland andra Julia Roberts. Är med i Kjell Sundvalls nya film ”Bröderna Karlsson” som spelas in i höst. Bor: Lägenhet i Köpenhamn. Familj: ”Stor.” I Köpenhamn norsk sambo och ett barn. Bakgrund: Började sin karriär i tv-såpan ”Skilda världar” 1996, stora roller i bl a ”Jalla, jalla” och ”Smala Sussie”. Medverkat i tv-produktioner som ”Norrmalmstorg” och ”Snapphanar”. Släppte singeln ”Newfound lover” i samband med filmen ”Smala Sussie” 2003. Var sommarvärd i P 1:s ”Sommar” 2006. ", "article_category": "other"}
{"id": 20225, "headline": "Tuva Novotny:", "summary": "Tuva Novotny är aktuell i svenska ”Bröllopsfotografen” , danska ”Simon og Malou” – och snart i amerikanska ”Eat, pray, love” , där hon spelar mot Julia Roberts. DN Söndags Johan Åkesson träffade en svensk stjärna som inte imponeras av Hollywoods maskineri. TUVA NOVOTNY", "article": "Dagens soundtrack är viskande pop från Norge. Kings of Convenience nya spelas i Tuva Novotnys laptop. Hon har just satt en deg till ett danskt femkornsbröd och vilar nu armbågarna mot matbordet. Det är måndagsmorgon och Tuva förvarnar att telefonen kan komma att ringa. Måndag är fixardag. Men Tuva tar det lugnt och bjuder på te. Vi är hemma hos henne, i en liten, ljus lägenhet mitt i Köpenhamn. Förra veckan kom hon hem från en månads jobb i Rom med Julia Roberts. Nästa vecka reser hon först till Stockholm, sedan till Luleå, för sin roll i Kjell Sundvalls nya film. I dagarna hade ”Bröllopsfotografen” biopremiär i Sverige, och i slutet av oktober går den romantiska komedin ”Simon og Malou” upp på danska biografer. Båda filmerna med Tuva Novotny i en av huvudrollerna. Det är mycket nu, men 29-åriga Tuva Novotny är inte det minsta stressad. Den just avklarade filminspelningen i Rom, där Tuva spelar sidekick till Julia Roberts i ”Eat, pray, love” , skulle man kunna kalla ”det stora internationella genombrottet” . Ett genombrott som Tuva välkomnar motvilligt. Dessutom är hon inte nöjd med sin insats. – Det är ett så stort maskineri i de stora Hollywoodfilmerna och tricket är att fylla sina repliker med kött och blod trots att man bara har tre sekunder på sig och sjutton producenter som flåsar i ens nacke. Men jag känner inte att jag lyckades. Jag kände mig blockerad. En månad i Rom där ”kostymklädda snubbar” hämtade och lämnade Tuva vid hotellentrén varje morgon och kväll och där en assistent knappt ville låta henne gå på toaletten ensam, var en högljudd väckarklocka för Tuva. På branschsajten Filmnyheterna.se skrev Tuva en krönika om hur hon kommer att börja jobba i kassan på Ica den dagen svensk film blir en kopia av det amerikanska stormaskineriet hon just upplevt. – Jo, man frågar sig, varför gör jag det här Kärleken till filmkonsten, kärleken till mitt jobb, kommer i skymundan när allt ska klaffa i ett enormt maskineri. Men jag kanske borde ha haft mer av glimten i ögat när jag skrev min krönika, för samtidigt var det ju skithäftigt. Att stå där och se allt hända. Jag kände mig som ett barn. På vilket sätt blev du som ett barn – Jag har ju vuxit upp med ”Pretty Woman” och nu var det liksom ”Julia, ska vi läsa en scen” Hur var hon, Julia Roberts – Inspelningsplatsen var omringad av fans, och fotografer hängde i träden, men hon var ett überproffs och lät det inte störa henne. Jag beundrar henne, hur hon har tagit sig upp till toppen och ändå lyckas hålla så hårt på sitt privatliv. Det finns inte många som är på hennes nivå och nu spelade vi på samma planhalva, det var häftigt. Fotografen Anders Hansson stegar upp för trapporna och in i lägenheten. Han och Tuva pratar om hur man bör hålla i ett kameraobjektiv. Tuva spelar en aspirerande fotograf i ”Bröllopsfotografen” och verkar över lag ha ett stort intresse för fotografi. Många privata foton pryder väggarna, och ett inramat foto i svartvitt av den tjeckiske fotografen Josef Koudelka hänger inramat bakom matbordet. När det är dags för fotografering blir det bilder rakt upp och ner utan krusiduller. Tuva tar inte en sekund till att titta i spegeln innan. I sitt mediemanifest som ibland skickas ut till journalister inför intervjuer, står klart och tydligt att hon inte tänker stylas eller posera på ett onaturligt sätt. För att inte ”medverka till unga flickors strävan efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga utseendeideal” , som hon själv formulerar det. I sin relation till massmedier är Tuva också noga med att hålla isär sitt privatliv från yrkesrollen. Familjen hålls utanför intervjuer och Tuva är återhållsam med att berätta om sig själv. Men vad får då svenska filmtittare för bild av henne – Jag försöker att inte tänka på det. Men en kompis hörde på en middag att jag är en rödvinsdrickande kvasikulturfeminist. Jag förstår att läsare kan få en smal bild av offentliga personer, det blir en ensidig personlighet som kommer fram i intervjuer, bara en bråkdel av personen. Men jag är inte intresserad av att ge ett heltäckande porträtt. Bryr du dig om vad andra tycker – Det händer, särskilt med bloggens tillfart, det har blivit så tillgängligt för folk att ha åsikter om allt. Många elaka och ogynnsamma kommentarer kommer fram. Vi lever i en kultur av elak ironi som fortfarande är modernt. Det kan jag bli ledsen för. Jag kan känna mig uppgiven inför mänskligheten. Om din favoritregissör får för sig att göra en film med riktigt ”elak ironi” som du inte gillar, tackar du då nej till huvudrollen – Det beror ju på vad man riktar ironin mot. Ironi som samhällskritik kan ju bli riktigt bra, men inte riktat mot en person. Det finns en ironiserande och ansvarslös mobbningskultur bland vuxna som jag tycker är hemsk. I ”Bröllopsfotografen” skildras hur elaka vuxna kan vara mot varandra. Och samtidigt undrar vi varför barnen retar varandra ... Varför tror du en sådan ”mobbningskultur” kan vara så populär – Det handlar om en slapp hållning till medmänsklighet, som späds på av ett medieklimat som skor sig på andras olycka; skvallerpress och mobbnings-tv. Är det varmare i Köpenhamn – Här riktar man sitt missnöje mot politiker och auktoriteter som satt sig i en position att bli granskade. Visst finns skvallerpress och mobbnings-tv här också, men de gånger det gått för långt har de som utsatts också slagit tillbaka med full kraft. Som till exempel Casper Christensen, känd komiker som efter att han förföljts av skvallerpress i åratal bjöd in chefredaktören för danska Se och hör till sitt tv-program, för en öppen och skoningslös moralisk utfrågning. Sunt tycker jag, att man inte bara finner sig i sådan behandling, utan slår tillbaka med samma vapen – offentlig debatt. Telefonen ringer och Tuva svarar i sitt headset – på norska första samtalet, på danska andra och på svenska tredje. Vi promenerar ned till stamfiket på Studiestræde och jag frågar Tuva om hon är en person som anpassar sig efter andra. – Att jag lärt mig danska har gjort saker lättare här. Bara en sån grej som att öppna ett bankkonto. Det är viktigt att anstränga sig, med språket tar man sig in i folksjälen, och jag vill vara en del av den. Det är också mitt jobb att ytligt kunna göra om mig, men i värderingar och åsikter anpassar jag mig inte. Hur viktigt är en films budskap för dig när du går in i ett projekt – Jag använder mig av vad jag kallar en nödvändighetskompass. Det behöver inte vara en tung, existentiell berättelse, jag kan lika gärna göra en humorserie, men ämnet måste kännas relevant och viktigt att ta upp. Du är väldigt principfast – Det är inga principer, bara ren självmedicinering. Men sen handlar det ju också om att ha mat på bordet, så kommer århundradets check kanske jag till och med måste tacka ja till en återförening av ”Skilda världar” . Är det inte jobbigt att spela kär i alla filmer – Haha, nej, det är det lättaste som finns. Alla kommer ihåg hur det är att vara förälskad. Och när det gäller kärleksscener, sexscener, så är allt så tekniskt att det bara blir komiskt. Jag trivs bra med att spela i filmer om banala vardagssaker, där det är lätt för tittarna att relatera. Det vore konstigt om jag som skådespelare bara drömde om att få spela roller i komplexa situationer. Familjeliv och relationer är komplext nog för mig. Vad skäms du mest över i din karriär – Det är så pinsamt att jag inte kan säga det. Är du säker – Okej, det var när jag var 17 år och blev erbjuden 75 000 kronor för att vara bartender och spela skivor en helg, i Västerås och Luleå. När jag kom till baren i Västerås såg jag att det var ett tobaksbolag som sponsrade festen. Det var jobbigt och kändes helt fel. Vad är du mest stolt över då – Att jag har ett familjeliv och en karriär som båda funkar. Hur får man det att funka – Bra planering, och genom att hålla fokus på första prioritet, för min del familjen. Om inte familjen fungerar eller mår bra gör jag inget bra jobb, så det är en förutsättning att det ena inte görs på bekostnad av det andra. När vi kliver in på det skramliga kaféet börjar Tuva genast bära in disk till köket och prata med personalen bakom kassan. Hon känner ägarna och det händer att hon extrajobbar här, mest för att hjälpa till. Det gör hennes pojkvän också, en norsk kille som annars arbetar med mjukvarulicenser. Vi beställer in kycklingmackor, gjorda på bröd som Tuva lovprisar, och pratar mer om hennes senaste biofilm ”Bröllopsfotografen” . ”En äkta värmlandspöjk träffar en äkta överklasstjej i Stockholm och en motvillig vänskap föds” , förklarar Tuva. – Men han ger sig inte. När de till slut bortser från social tillhörighet inser båda att de har mycket gemensamt. Filmen handlar om vad någon är beredd att göra för att bli accepterad. Klasskillnader som hinder för kärleken är ett klassiskt tema på film. Hur verkligt dilemma är det egentligen tror du – Det är en lång väg från Slottet till Rinkeby, klasskillnaderna finns och det är bra att man tar upp dem. Men filmen handlar också om samhällsnormer och utanförskap. Känner du dig utanför ibland – Vem gör inte det I Rom kände jag mig jävligt utanför. Klassåtskillnad eller statusfördelning kan ju ske i kulturkrockar och gruppdynamiker också, det handlar ju inte alltid om ekonomisk klass och förutsättning, utan också om social skolning och kulturell bakgrund. Hollywood och jag var nog en sån, kulturkrock liksom. Men jag lägger inte lika mycket vikt vid sådant nu. Det var annorlunda i tonåren då jag använde attribut och bekantskaper för att identifiera mig själv som människa och känna tillhörighet. I dag är det familjen som ger Tuva störst bekräftelse, berättar hon. Och även om familjen är tabubelagd i intervjusammanhang glider vi försiktigt in på ämnet. – I jobbsammanhang blir jag bekräftad och betald för projekt, det kan lätt kännas att man bara finns fram till nästa lönecheck. Många människor i Sverige har fått sparken senaste året och jag förstår vad som händer med deras självförtroende. Men när man inte blir bekräftad genom sitt jobb ser jag att partnerskap och familj är något man kan falla tillbaka på. Att åtminstone ha en familjeidentitet när yrkesidentiteten svajar. Vad tänker du på när du hör ordet kärlek – Känslan av antingen eller. Att älska eller inte. Jag tycker att kärlek utan kompromisser är ”rubbish” . Det är när man böjer sig, kompromissar och ändå älskar någon som man kan prata om kärlek. Jag är ingen kämpe för giftermål eller andra kyrkliga traditioner, men kör man på ”antingen” ska det innefatta allt. Hur har din syn på kärlek utvecklats med åldern – Jag tror att jag alltid har haft samma inställning, att älskar du någon så älskar du verkligen den personen. När jag var yngre hade jag en strävan efter kicksökande kärlek, då var förälskelsen större än kärleken. Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om att vara en marskatt dygnet runt. För mig är det rädslan för att mista någon som är riktig kärlek. Är det din största rädsla – Absolut. Men inte på ett dramatiskt plan. Rädslan för att förlora sin partner, eller i förlängningen ett barn, definierar kärnan av kärleken för mig. Att man inser att utan den personen blir det ett tomrum i ens liv. Hur romantisk är du – Jag vet inte vad det ordet betyder nu för tiden. Om du menar romantisk som i att överraska sin partner med blommor så är jag inte det. Menar du romantisk som i att fantisera om att i framtiden kunna dra sig tillbaka på en strand med sin bästa vän och en Margarita i handen, ja, då är jag romantisk. Johan Åkesson är reporter på DN Söndag. johan.akesson@dn.se anders hansson är frilansfotograf. sondag@dn.se Ålder: 29 år. Aktuell: I Ulf Malmros nya fi lm ”Bröllopsfotografen, samt huvudroll i nya, danska filmen ”Simon og Malou” . Har just spelat in amerikanska filmen ”Eat, pray, love” med bland andra Julia Roberts. Är med i Kjell Sundvalls nya film ”Bröderna Karlsson” som spelas in i höst. Bor: Lägenhet i Köpenhamn. Familj: ”Stor.” I Köpenhamn norsk sambo och ett barn. Bakgrund: Började sin karriär i tv-såpan ”Skilda världar” 1996, stora roller i bl a ”Jalla, jalla” och ”Smala Sussie” . Medverkat i tv-produktioner som ”Norrmalmstorg” och ”Snapphanar” . Släppte singeln ”Newfound lover” i samband med filmen ”Smala Sussie” 2003. Var sommarvärd i P 1:s ”Sommar” 2006. ", "article_category": "other"}
{"id": 20233, "headline": "”Cityspårvägen är inte värd en miljon per meter”", "summary": "Handelskammaren och S-politiker: Att förlänga spårvägen till Gallerian är slöseri med skattebetalarnas pengar.Ett av de mest angelägna kollektivtrafikprojekten är att bygga ut tunnelbanan till Karolinska sjukhuset och Norra stationsområdet. I stället blir den borgerliga majoriteten i Stockholms stora satsning under mandatperioden att förlänga museispårvägen från Norrmalmstorg till Gallerian för 228 miljoner, skriver Jens Spendrup, Peter Egardt, Lars Dahlberg och Jan Valeskog.", "article": "För att hinna få några spårvägsspår över huvud taget på plats före valet har majoriteten i Stockholms stadshus och Stockholms läns landsting beslutat att förlänga spårvägen från Norrmalmstorg till Hamngatan vid Gallerian. Prislappen är 228 miljoner kronor för 250 meter spårväg eller nästan en miljon per meter. Det är ungefär vad det kostar att bygga tunnelbana. Projektet har drivits igenom utan någon som helst analys av trafiknytta, samhällsekonomisk lönsamhet, effekt för övrig trafik eller trafiksäkerhet och konfliktrisker. Det har gått prestige i hela projektet. Spårvägen ska fram till varje pris även om kostnaderna är höga, utfallet magert och andra behov eftersätts. Den borgerliga majoritetens stora satsning på kollektivtrafiken under mandatperioden blir att förlänga museispårvägen från Norrmalmstorg till Gallerian. Det är en skymf mot de hundratusentals resenärer som varje dag trängs på bussar och tåg för att ta sig till jobbet. Hamngatan är det stora öst-västliga stråket för biltrafik och den enda vägen från Östermalm till Södermalm. Där går 24 000 fordon per dag, vilket är mer än på Öresundsbron. En stor del av trafiken på Hamngatan är nyttotrafik, som måste fram och som inte kan ersättas med kollektivtrafik. De besvärliga köerna på Strandvägen är en följd av det begränsade utrymmet på Hamngatan. Spårvägen innebär att ett körfält försvinner och att köerna på Strandvägen blir ännu längre. Men Hamngatan är också ett av Sveriges mest promenadtäta stråk med 40 000 gående per dygn. Spårvägen medför att alla andra trafikanter måste maka åt sig. Cykelbanan försvinner och biltrafiken kommer att drabbas av ännu värre köer. Byggtiden kommer att bli extremt besvärlig för alla. Bland annat ska alla trafikanter i båda riktningarna dela på ett enda körfält under tio dagar. Men vad värre är, för att få igenom detta prestigeprojekt i tid före valet bygger man nu ett provisorium. Trots den höga kostnaden och besvärliga byggtiden kommer stora delar att behöva göras om eftersom man nu väljer att inte grundlägga spårvägen ordentligt eller dra om de ledningar som ligger i gatan. Det kommer att behöva göras senare. Om hela Cityspårvägen kostar lika mycket som de första 250 meterna kommer hela sträckan från Värtan till Hornsberg att kosta 10 miljarder kronor. Den spårvägen kommer knappast att attrahera särskilt många resenärer eftersom det går tunnelbana i stort sett hela vägen. Med tanke på att spårvagnarna kommer att fastna i trafiken kommer de knappast att vara stressade stockholmares förstahandsval. Stockholms län växer nu med 30 000 nya invånare varje år. Det är en dubbelt så snabb befolkningsökning som vi haft de senaste årtiondena. Den stora befolkningsökningen förväntas fortsätta de närmaste 20 åren. Om vi ska ha en rimlig möjlighet att nå klimatmålen måste många fler än i dag välja att åka kollektivt. Då måste kollektivtrafiken vara snabb, driftsäker och attraktiv. Det krävs stora investeringar för att klara det, inte minst i form av utbyggnad av tunnelbanenätet. Ett av de mest angelägna projekten är att bygga ut tunnelbanan till Karolinska sjukhuset och Norra stationsområdet, där det planeras 3 500 bostäder och 10 000 nya arbetsplatser. Det projektet har majoriteten i landstinget strukit ur planerna av kostnadsskäl. En sådan tunnelbanelinje skulle kunna dras vidare mot Danderyds sjukhus. Genom att inte bygga ut tunnelbanan till Norra stationsområdet försvåras också en spårlösning för nordostsektorn. Trafiklandstingsrådet Christer Wennerholm verkar tycka att tunnelbanenätet är färdigbyggt. Det är en mycket märklig inställning när vi vet att tunnelbanan är den mest populära kollektivtrafiken med en miljon resor varje dag. Samtidigt driver han igenom Cityspårvägen mot allt vett och förnuft. Med skenande kostnader väljer man att bygga spårvägen i etapper. Den dyraste och besvärligaste delen i mitten, över Sergels torg, sparas till sist. På så sätt blir den nödvändig att bygga för att inte resten ska vara bortkastad. Christer Wennerholm är väl medveten om att delen över Sergels torg kommer att kosta astronomiska summor. Hela pelardäcket måste byggas om. Trafiken kommer att behöva stängas av och mängder av butiker vid Plattan måste evakueras och ersättas för förlorade inkomster. För många trafikuppgifter är spårvägar en utmärkt lösning. På den här platsen fyller det ingen funktion. Det är ett hot mot Stockholms framtid att utbyggnaden av kollektivtrafiken styrs av prestige i stället för klok planering och god användning av skattebetalarnas pengar. Jens Spendrup ordförande Stockholms handelskammare Peter Egardt vd Stockholms handelskammare Lars Dahlberg oppositionslandstingsråd (S) Jan Valeskog vice ordförande (S) i trafiknämnden i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 20238, "headline": "”Dags att gå över till stabil europeisk penningpolitik”", "summary": "Ekonom om den svenska penningpolitiken: Riksbanken har fått agera alltför kraftfullt. Vi måste anamma Tysklands stabilitetspolitik. Till skillnad från större delen av EU har Sverige fört en penningpolitik med förebilder i Storbritannien och USA. På anglosachsiskt manér använder Riksbanken i dåliga tider valutaförsvagningen som ett konkurrensmedel – i strid mot det europeiska samarbete som Sverige borde vara en del av. Det är dags att diskutera Sveriges val av penningpolitisk modell. Vi måste vända på klacken och stiga in i det europeiska huset också monetärt och anamma den tyska modellen. Den har bättre än någon annan skapat ekonomisk stabilitet, skriver Anders Olshov.", "article": "Under de senaste decennierna har svensk penningpolitik förändrats i grunden. Regleringar, fast växelkurs och politiskt inflytande över Riksbanken har ersatts med liberaliseringar, flytande krona, politiskt oberoende för Riksbanken och prisstabilitet som norm. Förändringarna har skett parallellt med motsvarande reformer i flera andra länder, men har i vissa avseenden gått längre. Till skillnad från större delen av EU har Sverige anammat en anglosachsisk penningpolitik med förebilder i USA och Storbritannien. Kreditavregleringarna är mer omfattande än i till exempel Tyskland och Danmark, Sverige står utanför det europeiska valutasamarbetet och Riksbanken justerar räntan mer och snabbare än den Europeiska Centralbanken, ECB, samt har en anglosachsisk syn på ekonomisk stabilitet och risk, snarare än en kontinentaleuropeisk. Förändringarna har skett utan större debatt och i tämligen stor politisk enighet, med kronans vara eller inte vara som den verkligt stora stridsfrågan. Möjligen är det för att penningpolitik är svårt. Få begriper vad det handlar om och att förutse framtiden är så knivigt att självaste nobelpristagaren Milton Friedman, en av de främsta ekonomerna när det gäller penningpolitik, varnade för att använda penningpolitiken alltför aggressivt med tanke på osäkerheten och riskerna. Frånvaron av politisk styrning har gett Riksbanken handlingsutrymme till att agera kraftfullt, såsom Federal Reserve, den amerikanska centralbanken, eller Bank of England. Under de två lågkonjunkturerna på 2000-talet har Riksbanken sänkt räntan mer än ECB – och försvagat kronan – trots att Sverige inte drabbats av någon asymmetrisk ekonomisk störning jämfört med euroområdet. I dag ligger reporäntan på 0,25 procent i Sverige jämfört med 1,00 procent i euroområdet. Det borde kräva en förklaring. Vad vet Riksbanken om framtiden som ECB inte vet Förmodligen inget. Förklaringen är i stället att den på anglosachsiskt manér använder valutaförsvagningen som konkurrensmedel i dåliga tider, grundläggande i strid mot det europeiska ekonomiska och monetära samarbete som Sverige borde vara en del av. Och liksom USA och Storbritannien tar Riksbanken större risker på medellång och lång sikt för att hantera kortsiktiga obalanser.Förändringarna av penningpolitiken har gjorts gradvis av Riksbankens högsta ledning och under stort inflytande av enskilda liberala ekonomer, såsom professor Lars E. O. Svensson, numera i Riksbankens direktion och en person som vill sänka Riksbankens styrränta till noll, en extrem åsikt som skulle medföra stor risk för att vi bygger upp betydande obalanser. Det är att spela hasard med ekonomins långsiktiga utveckling. Det skulle skapa nya bubblor och ge utomordentliga förutsättningar för finansiell spekulation. Den förre centralbankschefen i USA, Alan Greenspan, var känd för att komma till finansmarknadernas undsättning så fort en större nedgång på aktiemarknaden eller finansiell oro uppstod, vilket fick marknaden att tala om ”the Greenspan put” , det vill säga en gratis säljoption för värdepappersinnehavare. Resultatet vet vi. Greenspans styre medförde bubblor – överdrivna prisuppgångar med spekulativa inslag – på tillgångsmarknaderna och ett betydligt större risktagande än vad som är försvarbart. Det var inte det enda misstaget. Avregleringarna på finansmarknaderna medförde också en flora av produktinnovationer och handel på nya marknader där de finansiella aktörerna hade bristfällig kunskap om riskerna. USA genomgick redan på 1980-talet en bank- och sparbankskris som en följd av liberaliseringarna, då närmare 4 000 banker gick omkull. Tillsammans med Federal Reserves penningpolitik har det denna gång lett till en finansiell härdsmälta som under några månader förlamade världsekonomin och som krävde enorma politiska räddningsinsatser. Den uppkomna situationen gör det angeläget att diskutera penningpolitiken med öppet sinne. Avregleringarna av finansmarknaderna medför risker. Även den svenska och nordiska finanskrisen 1989–1994 orsakades av kreditavregleringarna och en alltför snabb kreditexpansion, något som ledde till den värsta ekonomiska krisen i Sverige under efterkrigstiden.Större krav måste ställas på finanssektorn. Kapitalkraven bör höjas till åtminstone samma nivå som rådde under Basel I och möjligheten att flytta aktiviteter från balansräkningarna för att undgå kapitalkraven begränsas. Systemviktiga stora banker bör ha högre kapitalkvoter än mindre banker som saknar betydelse för det finansiella systemet. Ratinginstituten bör nonchaleras tills de hittat en ny finansieringsmodell skild från beställarna. Tillsynsmyndigheterna måste hantera de banker som är för stora för hemlandet multilateralt och lönerna bland dess anställda måste upp för att höja kompetensen. Därutöver måste villkoren för bonusutbetalningar ses över så att långsiktighet premieras framför kortsiktigt egenintresse. Det är också tydligt att prisstabilitetsmålet är för trubbigt och behöver kompletteras med analyser av tillgångsvärdena, kredittillväxten och eventuella bubbeltendenser för att säkra den långsiktiga stabiliteten. Centralbankerna vill gärna skjuta över ansvaret för den nuvarande finanskrisen mot affärs- och sparbankerna, men har själva brustit. De har stirrat sig blinda på inflationsmålet och har periodvis sänkt räntan i goda tider för att inflationen var låg, trots att tillgångsvärdena och kredittillväxten steg. Riksbanken vill ha ett tydligt och lättförklarligt inflationsmål att åberopa, men världen är mer komplex än så och med vanligt bondförnuft skulle både Riksbanken och Federal Reserve ha insett att räntan tidvis var för låg. För svenskt vidkommande måste valet av penningpolitisk modell debatteras. Dagens finanskris har sin uppkomst i samma anglosachsiska värld som Sveriges Riksbank har som förebild. Det är en politik som medfört så stora svängningar på finansmarknaderna, i huspriserna och i de ekonomiska konjunkturcyklerna att vi för första gången i modern tid genomlevt en finansiell systemkris till extrema kostnader. Medan medlemmarna i Europas ekonomiska och monetära union anammat Tysklands stabilitetspolitik, som bättre än någon annan skapat ekonomisk stabilitet och prisstabilitet över tiden, har Sverige glidit allt längre mot USA:s och Storbritanniens aktiva penningpolitik. Det är dags att vända på klacken och stiga in i det europeiska huset också monetärt. Ett rimligt förslag är att Riksbanken ges i uppgift att skugga ECB:s penningpolitik om inte en asymmetrisk störning föreligger, något som i så fall måste förklaras. Vidare bör Sverige tillsammans med Danmark folkomrösta om båda länderna tillsammans skall införa euron någon gång i framtiden. Skälet för att en gemensam folkomröstning bör hållas är enligt min mening att vinsterna av ett medlemskap ökar om grannländerna ansluter sig. Förslagsvis skulle en folkomröstning kunna hållas 2011 om en anslutning 2020 så att samhällsaktörerna ges god tid på sig att förbereda valutabytet. ANDERS OLSHOV chef Öresundsinstitutet Se även Jörgen Appelgren och Urban Bäckström, DN Debatt 29 juni, Gabriel Urwitz 16 augusti, Bengt Assarsson 3 september samt Hans Fahlin,Per Strömberg och Pehr Wissén 13 september. ", "article_category": "other"}
{"id": 20247, "headline": "BENKE:", "summary": "”Jag tar sikte på den målkåtaste norrmannen, men när jag sätter fart mot honom gör han en sorglös lov åt höger eller vänster och när jag vänder mig om är han redan framme vid det svenska målet.”", "article": "Jag har en återkommande skräckfantasi som går ut på att jag förvandlas till någon annan, och det inträffar alltid i något avgörande läge, typ när Kim Källström har lagt upp bollen på straffpunkten. Pang, plötsligt är jag Kim Källström. Halvkul. Jag skulle ju knappast kunna vända mig till lagkamraterna och säga, hörni, det har hänt en sak. Jag är inte Kim Källström längre. Jag heter Bengt Ohlsson och jag kommer garanterat att missa den här straffen. En lördag i september hamnar jag egendomligt nära den här fantasin. Sveriges författarlandslag ska möta Norge på Heden i Göteborg. Jag har blivit uttagen till matchen och jag har ingen aning om varför. Efter matchen misstänker jag att det finns fler som frågar sig samma sak. Jag har varit med några gånger när Bonniers har arrangerat drabbningar mellan författarna och förläggarna. Det är roliga matcher. Men jag vet ingenting om fotboll. Därför är min strategi den enklaste möjliga. Jag placerar mig i backlinjen och kollar in vem som verkar målkåtast av motståndarna. Sen punktmarkerar jag killen, jag är på honom som en kardborre och så fort han får bollen sätter jag full fart mot honom och springer rakt in i fanskapet. Men det norska laget består av tio stycken Dolph Lundgren och en Bruce Lee. Unga upplagor. Jag tar sikte på den målkåtaste norrmannen, men när jag sätter fart mot honom gör han en sorglös lov åt höger eller vänster och när jag vänder mig om är han redan framme vid det svenska målet. Halvvägs in i matchen börjar jag undra om jag blev skjuten under promenaden från omklädningsrummet och numera är ett spöke, som Bruce Willis i ”Sjätte sinnet” , för norrmännen verkar springa rakt igenom mig. Fotboll är ett mysigt spel när man sitter i soffan och tittar. Det är städat och avmätt. Man har överblick och full koll på allting. Man tycker att spelarna nere på planen är sega och klantiga. I verkligheten orkar man jaga en norrman i full fart ett tjugotal meter, sen är man så andfådd att man nästan får bäras ut på bår. I verkligheten vaknar man upp dagen efter och undrar vad som hände egentligen. Det gör ont överallt. Benen känns blånade och ömma. Det stramar i låren och ljumskarna. Man rör sig som en 97-åring. Vi ligger under i halvtid. Skadorna börjar droppa in. Ronnie Sandahl grinar illa. Thomas Bodström skakar på huvudet. Stefan Blomgren tittar ner i gräset. Två bloggbrudar står och tittar på. – Ni är inte tjugo längre, säger de. Det är problemet med bloggare. De tror att de kan gå omkring irl och sprida sitt gift som vanligt, och att ingen hör dem. Det är ändå inte så farligt. Klackarna i allsvenskan ropar värre grejer. De hade snott ihop en ramsa om min stora näsa för länge sen. Andra halvlek börjar. Norrmännen fortsätter att springa rakt igenom mig. De har laddat inför den här matchen. De lär dessutom ha blivit utlovade fem fat råolja per skalle om de vinner. Plus en tunna i bonus för varje mål. Norrmännen vinner med bla bla–1. Bloggbrudarna småler sardoniskt vid sidlinjen. Jag funderar på hur jag bäst ska berätta för mina lagkamrater att jag egentligen inte är den som de tror att jag är. Men jag låter det vara. Tänk på det här nästa gång ni ser Kim Källström bomma en straff. Ha förbarmande med killen. Det kanske trots allt inte är Kim Källström. Bengt Ohlsson Ålder: 46 år. Gör: Skriver. Gillar: Vardag. Ogillar: Fest. Lyssnar på: Deep Purple. Läser: ”Den sista cigaretten” av Klas Östergren. Ser: TCM. Äter: Allt utom strömming. Dricker: Portello. ", "article_category": "other"}
{"id": 20254, "headline": "”DO struntar i uppenbara fall av könsdiskriminering”", "summary": "Ny rättsprocess inleds i dag: Lunds universitet stäms för olaga könsdiskriminering i 31 fall. Samtidigt anmäls diskrimineringsombudsmannen, DO, till JO.31 unga kvinnor stämmer i dag i en grupptalan Lunds universitet. De anser att de i samband med ansökan till psykologutbildningen på ett olagligt sätt blivit förbigångna av män som automatiskt fått förtur. Kvinnorna anmäler samtidigt diskrimineringsombudsmannen, DO, sedan denne beslutat att inte driva fall där sökande till högskolan diskriminerats på grund av kön. En ny granskning visar att tre fjärdedelar av Sveriges största lärosäten använder könsdiskriminerande urvalsregler. Totalt handlar det om 5 400 fall bara under 2009. I 95 procent av fallen är det kvinnor som missgynnas, skriver juristerna Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord.", "article": "I dag anmäler vi diskrimineringsombudsmannen, DO, till justitieombudsmannen, JO. Detta sedan DO har beslutat att inte driva fall där sökande till högskolan har diskriminerats på grund av kön. Samtidigt hjälper vi några av dem som DO sviker. Elin Sahlin, som har anmält Lunds universitet sedan män fått automatisk förtur till psykologutbildningen, stämmer nu universitetet för olaglig könsdiskriminering tillsammans med 30 andra kvinnor. DO har fattat sitt beslut i fullt medvetande om att det handlar om ett jättelikt problem. Redan förra hösten presenterade Centrum för rättvisa siffror för åren 2006–2008 som visade att högskolorna har satt diskriminerande urvalsregler i system. En ny granskning, som omfattar antagningen till samtliga programutbildningar på Sveriges 36 största lärosäten inför vår- och höstterminerna 2009, bekräftar bilden: Tre fjärdedelar av högskolorna använder könsdiskriminerande urvalsregler. Totalt handlar det om närmare 5 400 fall bara under det här året. I fler än nio fall av tio (95 procent) är det kvinnor som missgynnas. Bakgrunden är att högskolorna vill ha en jämnare könsfördelning bland studenterna. Andelen kvinnliga studenter är cirka 60 procent, vilket bland annat beror på att kvinnor har bättre gymnasiebetyg än män och att fler kvinnor än män söker till högskolan. Därför är det nästan alltid kvinnor som missgynnas när högskolor ger automatisk förtur till sökande från det underrepresenterade könet. Följden blir att kvinnor får en sämre chans att komma in på populära utbildningar, som till exempel läkare, psykolog eller jurist. I flera fall har kvinnor varit helt chanslösa om de till exempel sökt på folkhögskolebetyg. I mars i år fällde Uppsala tingsrätt Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, för olaglig könsdiskriminering. SLU hade gett män upp till 38 gånger så stor chans som kvinnor med lika bra meriter att lottas in på veterinärutbildningen. 44 kvinnor driver fallet som en grupptalan. Domen har överklagats och prövas av hovrätten senare i höst. Dåvarande jämställdhetsombudsmannen, JämO, fastslog redan i juni 2008 att SLU hade brutit mot diskrimineringsförbudet. JämO var även redo att bistå en kvinna som själv hade anmält SLU (kvinnan gick sedan med i grupptalan och JämO behövde aldrig driva fallet). Därefter JämO-anmälde flera andra kvinnor olika högskolor för samma slags diskriminering. Men när JämO upphörde vid årsskiftet överfördes dessa ärenden till nya DO. Och där har det plötsligt blivit kalla handen. I juni i år beslutade DO att inte hjälpa en kvinna som diskriminerades när hon sökte veterinärutbildningen vid SLU. Samma besked har lämnats till en kvinna som anmält psykologutbildningen i Lund. Flera andra anmälningar som ännu inte har behandlats klart ser ut att möta samma öde. I Lundafallet hänvisar DO till den pågående processen mot SLU. Det kan låta vettigt att avvakta utgången i ett mål som principiellt sett handlar om samma sak. Men faktum är att DO inte har avvaktat utgången i SLU-målet, utan i själva verket beslutat att avsluta Lundafallet redan nu oavsett hur det går i SLU-målet. DO har i och för sig agerat för att bryta preskriptionstiden, som är två år. Det betyder att anmälaren kan välja att driva vidare sitt fall vid en senare tidpunkt. Men hon får göra det helt själv och betala för sin egen advokat – och om hon förlorar får hon dessutom stå för universitetets processkostnader. Därmed undergräver DO diskrimineringsskyddet för sökande till högskolan. För arbetstagare kan facket gå in och driva diskrimineringsfall, men vem ska hjälpa unga människor som diskrimineras när de söker till högskolan om inte statens egen ombudsman mot diskriminering gör det? DO sitter på stor juridisk kompetens och argumenterar ofta effektivt och stridbart mot diskriminering av olika slag. Inte desto mindre har DO en inbyggd intressekonflikt, som slår igenom i de fall som nu är aktuella. Medan ”juristen DO” är väldigt tydlig med att kvotering och annan positiv särbehandling är förbjuden, vill ”opinionsbildaren DO” öppna för sådan diskriminering i framtiden. Det är i och för sig inget nytt. De gamla ombudsmännen lobbade hårt men utan framgång för att det lagliga utrymmet att välja studenter eller anställda utifrån kön eller etnisk bakgrund skulle öka. Men nya DO har tagit det hela ett steg längre: På myndighetens hemsida uppmanas i och för sig unga som drabbas av olaglig könsdiskriminering vid antagning till högskolan att anmäla detta. Men de som väl gör det möts av kalla handen. Det är ett historiskt svek från en statlig myndighet med uppgift att motverka diskriminering och hjälpa enskilda som drabbas av övertramp. Det går inte att dra någon annan slutsats än att detta sker eftersom DO i själva verket tycker att det är bra att högskolorna väljer studenter efter kön – den jämna könsfördelningen blir ett viktigare mål än lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Men själva syftet med den nya diskrimineringslag som trädde i kraft den 1 januari i år är att stärka skyddet mot diskriminering genom att stärka individers rättsskydd och se till att människor som diskriminerats får upprättelse och skadestånd. Och DO ska enligt samma lag utöva tillsyn så att lagen följs – genom att få dem som omfattas av lagen att frivilligt följa den, genom vitesförelägganden eller genom domstolsprocesser. Det är mot denna bakgrund som de kvinnor som nekats stöd från DO i dag lämnar in en anmälan till JO. JO måste pröva om DO i de här fallen har brutit mot sitt i lag formulerade uppdrag att motverka diskriminering. Till det ska läggas de krav på saklighet och objektivitet som ska gälla för all myndighetsutövning och som ytterst garanteras av grundlagen. Anmälan till JO ska även ses i ljuset av JämOs positiva inställning till de här fallen ett år tidigare. Den bristande förutsebarheten i det statliga diskrimineringsskyddet är ett rättssäkerhetsproblem i sig. Den vidare frågan är vad enskilda människor över huvud taget kan förvänta sig av statliga ombudsmän som har till uppgift att se till att myndigheter inte begår allvarliga övertramp. Vidare hjälper vi de kvinnor som har anmält diskrimineringen vid psykologutbildningen i Lund, men som har fått nobben av DO. Nu stäms Lunds universitet på skadestånd i en ny grupptalan mot diskriminering. Ska det behövas fler rättsprocesser? Så länge varken högskolorna eller DO bryr sig är det uppenbart att de tusentals unga människor som drabbas av diskriminering av det här slaget får sätta sitt hopp till ideella initiativ och opartiska domstolar. Gunnar Strömmer Clarence Crafoord jurister vid Centrum för rättvisa ", "article_category": "other"}
{"id": 20255, "headline": "”DO struntar i uppenbara fall av könsdiskriminering”", "summary": "Ny rättsprocess inleds i dag: Lunds universitet stäms för olaga könsdiskriminering i 31 fall. Samtidigt anmäls diskrimineringsombudsmannen, DO, till JO. 31 unga kvinnor stämmer i dag i en grupptalan Lunds universitet. De anser att de i samband med ansökan till psykologutbildningen på ett olagligt sätt blivit förbigångna av män som automatiskt fått förtur. Kvinnorna anmäler samtidigt diskrimineringsombudsmannen, DO, sedan denne beslutat att inte driva fall där sökande till högskolan diskriminerats på grund av kön. En ny granskning visar att tre fjärdedelar av Sveriges största lärosäten använder könsdiskriminerande urvalsregler. Totalt handlar det om 5 400 fall bara under 2009. I 95 procent av fallen är det kvinnor som missgynnas, skriver juristerna Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord.", "article": "I dag anmäler vi diskrimineringsombudsmannen, DO, till justitieombudsmannen, JO. Detta sedan DO har beslutat att inte driva fall där sökande till högskolan har diskriminerats på grund av kön. Samtidigt hjälper vi några av dem som DO sviker. Elin Sahlin, som har anmält Lunds universitet sedan män fått automatisk förtur till psykologutbildningen, stämmer nu universitetet för olaglig könsdiskriminering tillsammans med 30 andra kvinnor. DO har fattat sitt beslut i fullt medvetande om att det handlar om ett jättelikt problem. Redan förra hösten presenterade Centrum för rättvisa siffror för åren 2006–2008 som visade att högskolorna har satt diskriminerande urvalsregler i system. En ny granskning, som omfattar antagningen till samtliga programutbildningar på Sveriges 36 största lärosäten inför vår- och höstterminerna 2009, bekräftar bilden: Tre fjärdedelar av högskolorna använder könsdiskriminerande urvalsregler. Totalt handlar det om närmare 5 400 fall bara under det här året. I fler än nio fall av tio (95 procent) är det kvinnor som missgynnas. Bakgrunden är att högskolorna vill ha en jämnare könsfördelning bland studenterna. Andelen kvinnliga studenter är cirka 60 procent, vilket bland annat beror på att kvinnor har bättre gymnasiebetyg än män och att fler kvinnor än män söker till högskolan. Därför är det nästan alltid kvinnor som missgynnas när högskolor ger automatisk förtur till sökande från det underrepresenterade könet. Följden blir att kvinnor får en sämre chans att komma in på populära utbildningar, som till exempel läkare, psykolog eller jurist. I flera fall har kvinnor varit helt chanslösa om de till exempel sökt på folkhögskolebetyg. I mars i år fällde Uppsala tingsrätt Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, för olaglig könsdiskriminering. SLU hade gett män upp till 38 gånger så stor chans som kvinnor med lika bra meriter att lottas in på veterinärutbildningen. 44 kvinnor driver fallet som en grupptalan. Domen har överklagats och prövas av hovrätten senare i höst. Dåvarande jämställdhetsombudsmannen, JämO, fastslog redan i juni 2008 att SLU hade brutit mot diskrimineringsförbudet. JämO var även redo att bistå en kvinna som själv hade anmält SLU (kvinnan gick sedan med i grupptalan och JämO behövde aldrig driva fallet). Därefter JämO-anmälde flera andra kvinnor olika högskolor för samma slags diskriminering. Men när JämO upphörde vid årsskiftet överfördes dessa ärenden till nya DO. Och där har det plötsligt blivit kalla handen. I juni i år beslutade DO att inte hjälpa en kvinna som diskriminerades när hon sökte veterinärutbildningen vid SLU. Samma besked har lämnats till en kvinna som anmält psykologutbildningen i Lund. Flera andra anmälningar som ännu inte har behandlats klart ser ut att möta samma öde. I Lundafallet hänvisar DO till den pågående processen mot SLU. Det kan låta vettigt att avvakta utgången i ett mål som principiellt sett handlar om samma sak. Men faktum är att DO inte har avvaktat utgången i SLU-målet, utan i själva verket beslutat att avsluta Lundafallet redan nu oavsett hur det går i SLU-målet. DO har i och för sig agerat för att bryta preskriptionstiden, som är två år. Det betyder att anmälaren kan välja att driva vidare sitt fall vid en senare tidpunkt. Men hon får göra det helt själv och betala för sin egen advokat – och om hon förlorar får hon dessutom stå för universitetets processkostnader. Därmed undergräver DO diskrimineringsskyddet för sökande till högskolan. För arbetstagare kan facket gå in och driva diskrimineringsfall, men vem ska hjälpa unga människor som diskrimineras när de söker till högskolan om inte statens egen ombudsman mot diskriminering gör det? DO sitter på stor juridisk kompetens och argumenterar ofta effektivt och stridbart mot diskriminering av olika slag. Inte desto mindre har DO en inbyggd intressekonflikt, som slår igenom i de fall som nu är aktuella. Medan ”juristen DO” är väldigt tydlig med att kvotering och annan positiv särbehandling är förbjuden, vill ”opinionsbildaren DO” öppna för sådan diskriminering i framtiden. Det är i och för sig inget nytt. De gamla ombudsmännen lobbade hårt men utan framgång för att det lagliga utrymmet att välja studenter eller anställda utifrån kön eller etnisk bakgrund skulle öka. Men nya DO har tagit det hela ett steg längre: På myndighetens hemsida uppmanas i och för sig unga som drabbas av olaglig könsdiskriminering vid antagning till högskolan att anmäla detta. Men de som väl gör det möts av kalla handen. Det är ett historiskt svek från en statlig myndighet med uppgift att motverka diskriminering och hjälpa enskilda som drabbas av övertramp. Det går inte att dra någon annan slutsats än att detta sker eftersom DO i själva verket tycker att det är bra att högskolorna väljer studenter efter kön – den jämna könsfördelningen blir ett viktigare mål än lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Men själva syftet med den nya diskrimineringslag som trädde i kraft den 1 januari i år är att stärka skyddet mot diskriminering genom att stärka individers rättsskydd och se till att människor som diskriminerats får upprättelse och skadestånd. Och DO ska enligt samma lag utöva tillsyn så att lagen följs – genom att få dem som omfattas av lagen att frivilligt följa den, genom vitesförelägganden eller genom domstolsprocesser. Det är mot denna bakgrund som de kvinnor som nekats stöd från DO i dag lämnar in en anmälan till JO. JO måste pröva om DO i de här fallen har brutit mot sitt i lag formulerade uppdrag att motverka diskriminering. Till det ska läggas de krav på saklighet och objektivitet som ska gälla för all myndighetsutövning och som ytterst garanteras av grundlagen. Anmälan till JO ska även ses i ljuset av JämOs positiva inställning till de här fallen ett år tidigare. Den bristande förutsebarheten i det statliga diskrimineringsskyddet är ett rättssäkerhetsproblem i sig. Den vidare frågan är vad enskilda människor över huvud taget kan förvänta sig av statliga ombudsmän som har till uppgift att se till att myndigheter inte begår allvarliga övertramp. Vidare hjälper vi de kvinnor som har anmält diskrimineringen vid psykologutbildningen i Lund, men som har fått nobben av DO. Nu stäms Lunds universitet på skadestånd i en ny grupptalan mot diskriminering. Ska det behövas fler rättsprocesser? Så länge varken högskolorna eller DO bryr sig är det uppenbart att de tusentals unga människor som drabbas av diskriminering av det här slaget får sätta sitt hopp till ideella initiativ och opartiska domstolar. Gunnar Strömmer Clarence Crafoord jurister vid Centrum för rättvisa Centrum för rättvisa Centrum för rättvisa, CFR, är en svensk ideell insamlingsstiftelse, oberoende av partier, intresseorganisationer, företag och stat. Dess ändamål är att få genomslag för de fri- och rättigheter som skyddas i Europakonventionen, grundlagen och vanlig lag. Stiftelsen driver rättsfall i domstol och tar inte betalt av sina klienter. Den tar på sig fall där ”enskildas grundläggande fri- och rättigheter har kränkts såsom rätten till likabehandling, föreningsfrihet, äganderätt, rättssäkerhet med mera”. Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 20262, "headline": "”Äldre kvinnor med cancer ska inte behöva dö i onödan”", "summary": "Cancerfonden och specialister på bröstcancer kräver: Äldre kvinnor som drabbas av bröstcancer måste få samma rätt till vård som yngre patienter.Bröstcancervården präglas i dag av en anmärkningsvärd åldersdiskriminering. Socialstyrelsen rekommenderar att alla kvinnor mellan 40 och 74 år regelbundet kallas till mammografi. Men flera landsting – bland annat Stockholms – struntar i rekommendationen och sätter stopp för undersökningarna betydligt tidigare. De senaste decennierna har dödligheten i bröstcancer sjunkit i alla åldersgrupper upp till 70. För kvinnor över 80 har dödligheten däremot ökat. Detta är oacceptabelt, det är fullt möjligt att förbättra diagnostiken, behandlingen och överlevnaden. Det handlar om politisk vilja, skriver artikelförfattarna.", "article": "Bröstcancer är en av de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor i Sverige. Var nionde kvinna kommer att drabbas. Dessutom drabbas allt fler. Jämfört med 1970-talet är bröstcancer nästan dubbelt så vanligt i dag. Det är en mycket oroande utveckling. En viktig förklaring till ökningen är att vi blir allt äldre. Medianåldern för att drabbas av bröstcancer är i dag drygt 60 år, och risken ökar med åldern. Nära hälften av alla kvinnor som drabbas är över 65 år. De är någons mamma, farmor, mormor, fru eller sambo. Antalet äldre i Sverige kommer att öka dramatiskt. På 25 år beräknas andelen över 65 år i Sverige öka med 50 procent. Andelen som fyllt 80 år beräknas bli dubbelt så stor. I regel är det friska år vi lägger till livet. Frågan om vård för äldre kommer bara att bli viktigare i takt med att både livslängd och medellivslängd fortsätter att öka. En snabbt stigande andel av befolkningen över 65 år kommer, med rätta, inte att finna sig i att få sämre vård än sina grannar, vänner och barn. De senaste decennierna har dödligheten i bröstcancer sjunkit i alla åldersgrupper upp till 70 år. För kvinnor mellan 70 och 79 år ligger den på ungefär samma nivå. För kvinnor över 80 år har dödligheten ökat. Att detta tillåts ske är helt oacceptabelt. Vi är en grupp som har olika erfarenheter och perspektiv, men vi delar den bestämda uppfattningen att människor inte har ett bäst före-datum. Äldre människor ska inte behöva dö av cancer i onödan för att de blivit för gamla för att förtjäna vård av tillräcklig kvalitet. Det är en uppfattning som vi tror oss dela med nästan alla svenskar. Bröstcancervården präglas av en anmärkningsvärd åldersdiskriminering. Kvinnor över 65 underbehandlas oftare på grund av mindre kunskap om den äldre kvinnans bröstcancer. Det leder till mindre intensiv behandling och därmed sämre överlevnad. Äldre kvinnor erbjuds mer sällan strålbehandling, cytostatikabehandling och bröstbevarande kirurgi, utan att skillnaden går att förklara med skillnader i tumörerna. En svensk studie visar att 86 procent av kvinnor i åldern 50–69 år överlever bröstcancer, men bara 64 procent av kvinnor 75–79 år. Om man korrigerar för när cancern upptäcktes, och vilken behandling som då sattes in, försvinner skillnaden. Med andra ord: om de äldre patienterna behandlats på samma sätt som de yngre hade 34 procent fler överlevt. En viktig förklaring till under- och felbehandlingen av äldre bröstcancerpatienter är bristen på relevant kunskap. Det sker nästan ingen forskning på äldre kvinnor; trots att nästan hälften av kvinnorna med bröstcancer är över 65 år, utgör de endast 9 procent av dem som inkluderas i kliniska studier. På så sätt får hälften av alla bröstcancerpatienter en behandling som inte är utprövad för dem. Ingen har kunnat studera huruvida toleransen för påfrestande behandlingsmetoder motiveras av resultaten. Det är oklart om behandlingen påverkas av andra sjukdomar och läkemedel. Många vet inte att äldre kvinnor klarar av en behandling även i hög ålder. Däremot vet vi att bröstkirurgi räknas som lågriskkirurgi. Ålder ökar inte risken för komplikationer. Äldre förefaller också tolerera strålbehandling lika bra som yngre. När det gäller cytostatikabehandling ökar visserligen risken för allvarliga biverkningar med stigande ålder, men äldre kvinnor med gott allmäntillstånd klarar cytostatika nästan lika bra som yngre kvinnor. Det finns definitivt inte vetenskapligt stöd för den avsevärt lägre graden av cytostatikabehandling bland äldre. Det behövs bättre forskning och individuellt anpassade vårdinsatser. Vi vet också att chansen att överleva är mycket bättre om cancern upptäcks tidigt. Det är därför kvinnor regelbundet kallas till mammografiundersökning. Det upptäcks ungefär fem fall av cancer på 1 000 mammografiundersökta kvinnor, och i regel kan diagnosen ställas betydligt tidigare än om kvinnan väntat tills hon själv identifierat en knöl i bröstet. Det råder inget tvivel om att de regelbundna kontrollerna har räddat tusentals kvinnoliv. Risken att dö i bröstcancer minskar med 30 procent för dem som deltagit i mammografiscreening. Socialstyrelsen rekommenderar att alla kvinnor i åldern 40–74 regelbundet kallas till mammografi. Det är anmärkningsvärt att flera landsting struntar i rekommendationen och sätter stopp för undersökningarna betydligt tidigare. I Stockholm, till exempel, kallas inte kvinnor efter att de fyllt 70 år. Färsk statistik från Skaraborg visar att undersökning av äldre kan rädda liv. Under fem månader, från 1 februari till 31 juli 2009, mammografiundersöktes 2 213 kvinnor i åldern 70–74 år i Skaraborg. Hos 14 av dem upptäcktes bröstcancer. Det motsvarar ungefär 6,3 kvinnor per 1 000. Dessa 14 kvinnor hade turen att bo i ett landsting som sedan i år följer Socialstyrelsens rekommendation, i flera andra landsting hade cancern gått obemärkt förbi ytterligare en tid. Den tiden kan utgöra skillnaden mellan liv och död. När äldre kvinnor inte längre kallas till kontroll leds många av dem att tro att de inte längre befinner sig i riskzonen. Det är alltså inte sant. Det är viktigt att göra äldre kvinnor medvetna om att risken att drabbas inte minskar och att de bör vara lika vaksamma på symtom som tidigare. Det går fortfarande att bli undersökt efter att man slutat kallas till mammografi, men det kräver ett aktivt uppsökande av läkare. Det är fullt möjligt att förbättra diagnostiken, behandlingen och överlevnaden för äldre kvinnor med bröstcancer. Det handlar om politisk vilja och ett grundläggande vägval i vården. Antingen bestämmer sig ansvariga politiker för att äldre kvinnor helt enkelt inte förtjänar vård om de drabbas av cancer, eller så bestämmer de sig för att ge äldre kvinnor samma vård som alla andra. Det förutsätter en rad förändringar: 1.Bort med övre åldersgränser vid val av behandling. Det är ovärdigt av ett välfärdssamhälle att godtyckligt avgöra vilka cancerpatienter som förtjänar vård och vilka som får vara utan, i synnerhet med ett så trubbigt instrument som ålder. 2.Bedöm varje kvinna unikt – oavsett ålder. 3.Kvinnor över 65 år måste inkluderas i kliniska studier. Forskningen måste ta hänsyn till att hälften av dem som drabbas av bröstcancer är över 65 år. Det behövs dessutom speciella studier med fokus på kvinnor över 65 år. 4.Bröstbevarande kirurgi bör erbjudas som förstahandsalternativ även för äldre kvinnor. Känslan av att få sin kropp återställd så gott det går, att bli hel, upphör inte vid någon kronologisk brytpunkt. Under oktober pågår den årliga Rosa Bandet-kampanjen, som syftar till att öka kännedomen om bröstcancer och samla in pengar till fortsatt forskning. I år vill vi fästa särskild uppmärksamhet vid äldre kvinnors situation. Vi kan inte stilla se på när dödligheten i en behandlingsbar sjukdom ökar i en växande men lågprioriterad åldersgrupp. Även äldre kvinnor med bröstcancer måste få rätt behandling i tid. Ursula Tengelin generalsekreterare Cancerfonden, Elisabet Lidbrink överläkare bröstmottagningen Radiumhemmet, styrelseledamot Cancerfonden, Barbro Westerholm riksdagsledamot och ledamot av statens medicinsketiska råd, ambassadör för Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj, Yvonne Ingman vice vd Svensk Handel, ambassadör för Rosa Bandet-kampanjen, Irma Fredriksson bröstcancerforskare Karolinska sjukhuset, ambassadör för Rosa Bandet-kampanjen, Carina Lundberg Markow ägaransvarig Folksam, ambassadör för Rosa Bandet-kampanjen, Heidi Andersson armbryterskan från Ensamheten, ambassadör för Rosa Bandet-kampanjen, Gert Wingårdh arkitekt, ambassadör för Rosa Bandet-kampanjen, Isabelita Berlin mammografiansvarig Skaraborgs län, Ingrid Kössler ordförande Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation – BRO, Alexandra Charles ordförande 1,6-miljonerklubben. Rosa Bandet-kampanj, Heidi Andersson armbryterskan från Ensamheten, ambassadör för Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj, Gert Wingårdh arkitekt, ambassadör för Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj, Isabelita Berlin mammografiansvarig Skaraborgs län, Ingrid Kössler ordförande Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation – BRO, Alexandra Charlesordförande 1,6-miljonerklubben ", "article_category": "other"}
{"id": 20274, "headline": "”Gårdsförsäljning av vin ökar inte konsumtionen”", "summary": "Svenska vinkännare: Småskalig vin- och dryckesproduktion missgynnas på grund av förbudet mot gårdsförsäljning.Förbudet i Sverige mot gårdsförsäljning har lett till en svag ekonomisk tillväxt bland de svenska vin- och fruktvinsproducenterna. Näringen har utvecklats sämre än i övriga Europa – trots att vi har unika frukter och bär som under århundraden utvecklats i vår klimatzon. De drycker som tillverkas är väl så intressanta som andra europeiska produkter. För att möjliggöra en fri och lönsam etablering av svenska vin- och fruktvinsföretag behöver gårdsförsäljning tillåtas. De svenska producenterna måste få verka på den svenska marknaden på samma villkor som utländska konkurrenter, skriver Hans Riese och Carl Jan Granqvist.", "article": "I alla EU-länder har medborgarna rätt att promenera genom vingårdar, besöka vinhus, prova viner och sedan köpa vinflaskor och ta dem med hem. Detta tillåts inte i Sverige. På DN Debatt den 7 september beskriver Magdalena Gerger, Systembolagets nya verkställande direktör, under rubriken ”Snart möjligt med gårdsförsäljning” hur Systembolaget skall kunna hjälpa till att realisera denna idé. Men det förslag som förs fram är märkligt. Vid besöket på vinföretaget skall gårdsförsäljningen gå till så att turisten kryssar för vilka varor hon eller han vill köpa och prickar in på vilket Systembolag flaskorna sedan ska hämtas ut. Var betalningen skall ske framgår inte av inlägget, men man måste anta att betalningen sker på vinhuset, annars blir det svårt att kalla det gårdsförsäljning. Efter köpet skall flaskan köpas av Systembolaget från det besökta vinhuset och transporteras till någon distributionscentral, förmodligen i Stockholm, för att sedan transporteras till det systembolag som kunden kryssat för. Dit skall sedan kunden bege sig för att hämta ut varan. Vår och Systembolagets definition av ordet gårdsförsäljning tycks skilja sig. Enligt vår definition får kunden prova varorna på plats och efter eventuellt köp ta dem med hem, för att kanske avnjutas samma kväll. Gårdsförsäljning har blivit populär i Sverige. Många ysterier, charkuterier, bagerier, biodlare samt sylt- och safttillverkare säljer sina varor direkt där de producerats. Vi har fått ord som närproducerat, småskalig livsmedelsproduktion med mera. Men för vin- och fruktvinsproducenter är detta förbjudet, vilket leder till svag ekonomisk tillväxt för dessa företag. Systembolagets definition gäller tydligen bara där köpbeslutet görs geografiskt. Men detta blir ändå mycket svårt för kunden. Vinbonden får nämligen inte erbjuda kunden att prova vinet, än mindre erbjuda kunden att köpa ett glas vin för att prova. För detta krävs utskänkningstillstånd. För att få utskänkningstillstånd måste bland annat mat kunna serveras. I förlängningen måste vinbonden öppna restaurang. Detta är orimligt. Återstår för kunden att köpa flaskan med den snyggaste etiketten eller att ha förtroende för vad vinodlaren säger om dryckerna. Systembolagets butiker har sluppit undan detta med utskänkningstillstånd. Där har man rätt att ordna provningar i sina lokaler utan att mat serveras. Privata aktörer bland vin- och fruktvinsproducenter skulle må bra av att få samma undantag och samma villkor som vad Systembolaget i dag har. Ett annat argument som ibland hävdas för att inte tillåta så kallad gårdsförsäljning är att staten inte vill öka tillgängligheten av alkohol. Detta är en lovvärd princip, men gårdsförsäljning ökar knappast konsumtionen av alkohol, den flyttar bara köpplatsen från tätort till landsbygd. Denna alkoholpolitiska ambition gäller inte alla bensinmackar där folköl säljs. Här kan alkohol köpas under generösa öppettider, stundom dygnet runt. En sexpack folköl innehåller motsvarande 10,5 centiliter ren alkohol. Att prova 2 centiliter var av tre viner hos en vinbonde motsvarar ungefär 0,6 centiliter ren alkohol. Hur saluför i dag en svensk vinbonde sina produkter? Vid sidan av möjligheten att exportera eller sälja till restauranger med utskänkningstillstånd återstår endast Systembolaget som kanal till den svenska marknaden. I Sverige kan vinbonden ansöka om att det lokala Systembolaget tar in produkterna. Beviljas ansökan får vinbonden sina produkter exponerade på ett Systembolag i företagets närhet. För att få större täckning kan vinbonden välja att låta produkterna ingå i Systembolagets beställningssortiment. Då kan kunden beställa varan till sin närbelägna Systembolagsbutik. Vinbonden skickar produkten till Systembolagets centrallager och hyr en pallplats. Plockkostnaden från centrallagret är 50 kronor per artikel, vilket vinbonden får betala. Om kunden köper endast en flaska innebär det en förlust för vinbonden. Enda sättet att få ekonomi på denna försäljning är att endast tillåta försäljning i förpackningar om minst sex flaskor, för då är plockkostnaden fortfarande 50 kronor. År 1995 gick Sverige med i EU. Då bröts det tillverkningsmonopol som gav statliga Vin och Sprit AB ensamrätt för tillverkning av alkoholdrycker. Fri etableringsrätt inom området infördes. Redan Carl von Linné hade kommit underfund med att svenska frukter och bär hade hög smakintensitet på grund av vårt geografiska läge, som innebär många soltimmar under kort tid. Vi har unika frukter och bär som under århundraden har utvecklats i vår klimatzon. De drycker som tillverkas av dessa råvaror är väl så intressanta som sinnesförnimmelseupplevelse i konkurrens med andra europeiska drycker. Ett exempel är hjortron- och björksavsdryck. Med de hinder som vi här har givit exempel på har småskalig vin- och dryckesproduktion utvecklats sämre i Sverige än i övriga Europa. För att möjliggöra en fri och lönsam etablering av svenska vin- och fruktvinsföretag behöver gårdsförsäljning tillåtas. I hela EU är en sådan möjlighet självklar. På den svenska marknaden tillåts utländska företag konkurrera som har gårdsförsäljning som bas för sin lönsamhet. Det är dags att denna möjlighet även ges till de svenska producenterna. Hans Riese diplomerad enolog, ordförande i föreningen Sveriges Vin- och fruktvinsproducenter Carl Jan Granqvist professor i måltidskunskap, ordförande i Måltidsriket ekonomisk förening. ", "article_category": "other"}
{"id": 20279, "headline": "Utställning berättar om första stjärnkikaren", "summary": "Det första teleskopet som användes av Galileo Galilei var 927 millimeter långt, men dess förmåga att berätta om universum var betydligt större.", "article": "Ett 927 millimeter långt rörformat föremål var upprinnelsen till en helt ny syn på människans plats i universum och skakade om hela den dåtida världsbilden: år 1609 riktade vetenskapsmannen Galileo Galilei sitt teleskop mot himlen och han såg bergen och kratrarna på månen och solens fläckar, han kunde följa planeten Venus olika faser och se fyra av månarna som kretsar runt planeten Jupiter. – Det han såg bekräftade att hans föregångare Copernicus hade haft rätt, jorden rör sig i en bana runt solen och var alltså inte världsalltets centrum, säger Nobelmuseets utställningschef Olov Amelin. Från och med i dag visar Nobelmuseet utställningen ”Galileis teleskop – instrumentet som förändrade världen” och där visas bland annat det ena av de två av hans teleskop som bevarats till eftervärlden. – Det är en fascinerande symbol för hur människan ändrar synen på sin omvärld, för paradigmskiftet från en geocentrisk till en heliocentrisk världsuppfattning, säger han vidare. 1608 fick Galilei en föregångare till sitt teleskop i sin hand, ett holländskt instrument som genom en konvex och en konkav lins uppnådde fem gångers förstoring. Galilei byggde en egen verkstad och där konstruerades ett teleskop som gav tjugoen gångers förstoring. En bidragande orsak till framsteget var att konsten att göra glas utvecklats så att det blev möjligt att göra tillräckligt bra linser. Olov Amelin säger att Galileis originalteleskop är det närmaste man kommer en motsvarighet till Mona Lisa inom vetenskapshistorien och att om Galilei levt i dag hade han varit en självskriven Nobelpristagare. – Också som litteraturpristagare. Galileis texter är fantastiska till skillnad från andra vetenskapliga texter från den tiden. De flesta är förfärliga, säger Giorgio Strano som är verksam vid Instituto e Museo di Storia della Scienza i Florens och som har ställt samman utställningen. – Som så mycket annat var teleskopet i begynnelsen mest tänkt för militär och kommersiell tillämpning, säger Olov Amelin. Galilei var den förste som riktade teleskopet mot himlen. Skiftet mellan de två världsuppfattningarna gick inte snabbt. Katolska kyrkan bjöd starkt motstånd och motreformationen och inkvisitionen stramades åt under trettioåriga kriget och pesten som härjade samtidigt. – Att då lansera en ny världsbild var inte att tänka på, säger Olov Amelin och tillägger att det gick fortare på den protestantiska sidan. Utställningen pågår till och med den 17 januari 2010. Under utställningstiden hålls seminarier och föreläsningar, och museet arrangerar en mängd aktiviteter för barn och ungdomar. Allt presenteras på www.nobelmuseet.se. ”Galileis teleskop – instrumenten som förändrade världen”, Nobelmuseet, öppnar lördag 10 oktober. ", "article_category": "other"}
{"id": 20281, "headline": "”Nu är det dags att bryta isoleringen av Kalmar län”", "summary": "Kalmars landshövding: Länet har glömts bort under många årtionden av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.Kalmar län är det enda länet i Sverige – förutom Halland – som inte har ett enda statligt verk med huvudkontor. Inte nog med det, nu försvinner även befintlig statlig verksamhet från länet. Infrastrukturen är starkt eftersatt till men för näringslivet och samhällsutvecklingen i övrigt. Att åka tåg mellan Kalmar och Stockholm tar 5–6 timmar. När man åkt i en timme, och är i Alvesta, är man längre från Stockholm än när man startade. Under mina sju år som landshövding har jag i varje årsredovisning framhållit behovet av infrastrukturella satsningar i länet. Det är sju år av besvikelse, skriver landshövdingen Sven Lindgren.", "article": "Kalmar län är det län som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar glömt bort under många årtionden. • Det är det enda län i Sverige, förutom Halland, som inte har ett enda statligt verk med huvudkontor inom sina gränser. • Den enda statliga länsmyndigheten vid sidan av länsstyrelsen är länspolismyndigheten. • Exempel på lokal statlig verksamhet är fängelserna i Västervik och Kalmar, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatten och tingsrätten samt – ännu någon tid – länsrätten. • Högskolan i Kalmar, som betyder mycket för länets utveckling, går vid årsskiftet samman med Växjö universitet under namnet Linnéuniversitetet. • Endast 2 procent av den totala arbetskraften i Kalmar län är statligt anställd – i Uppsala län är andelen 11 procent. Infrastrukturen är starkt eftersatt till stort men för näringslivet och samhällsutvecklingen i övrigt. Vägnätet är dåligt utbyggt. I länet finns endast 3 cm motorväg per invånare. Inte ens i trafikverkens förslag till kommande 12-årsplan ryms en utbyggnad av hela E 22 till modern trafikstandard med säkra förbifarter vid tätorterna. Det övriga vägnätet är också undermåligt, men jag gläds naturligtvis över den upprustning som nu pågår av delar av riksväg 25 mellan Nybro och Eriksmåla. Järnvägen är ett ännu sorgligare kapitel. Att åka tåg mellan Kalmar och Stockholm tar 5–6 timmar. När man åkt i en timme är man längre från Stockholm än när man startade (i Alvesta). Stångdalsbanan i det inre av länet och Tjustbanan mellan Västervik och Linköping är dåligt underhållna, trafiken långsam och behovet av upprustning mycket stort. Mellan Kalmar och Västervik längs östkusten finns över huvud taget ingen järnväg! (Jämför Halland på västkusten som kan stoltsera med både motorväg genom hela länet och dubbla järnvägsspår. Till varje pris borrar man sig igenom Hallandsåsen för att vinna några minuters restid!) Flygförbindelserna Kalmar–Arlanda/Bromma är näringslivets räddning till vardags, men det finns ingen förbindelse vid lunchtid eller på lördagar. Varje möte i Stockholm kräver minst en heldag. Det är ingen tillfällighet att inga ministermöten eller andra stora möten äger rum i Kalmar under det svenska EU-ordförandeskapet. Kalmar län hade sin största folkmängd år 1885 (240 000)! I dag bor cirka 233 000 personer i länet. Befolkningen minskar så gott som varje år. 2008 uppgick minskningen till 437 personer – ett nationellt bottenrekord näst efter Norrbottens län. Befolkningen är åldrad. Regelbundet överstiger dödstalen födelsetalen. Utbildningsnivån är lägst i Sverige och därmed också inkomster och skatteunderlag. Kalmar län, i vart fall Smålandsdelen, uppvisar samma förhållanden och problem som brukar tillskrivas de så kallade skogslänen och som regeringar alltid månat särskilt om – till skillnad från Kalmar län. Även Kalmar län är täckt av skog till mer än 60 procent. Skogen, jordbruket, livsmedelsindustrin och besöksnäringen hör annars till länets glädjeämnen. En fortsatt utveckling av näringsliv och samhället i övrigt kräver bättre kommunikationer. Självklart ska det investeras i vägar och järnvägar i landets befolkningscentra. Men den centrala statsmakten tycks ha glömt bort att sådana investeringar också måste till för att bryta den pågående ”isoleringen” av sydöstra Sverige och särskilt Kalmar län. Under min tid som landshövding har jag ställt följande fråga till flera ministrar med särskilt ansvar inom berörda områden: ”Har statlig närvaro någon betydelse för regional utveckling?” ”Självklart!” har alla svarat utan minsta eftertanke. Utifrån regeringens perspektiv spelar naturligtvis statlig verksamhet en viktig roll för landets utveckling. Men de tycks bortse ifrån att det faktiska agerandet medverkar till utarmning av visa regioner. Inledningsvis berättade jag vad som saknas av statlig verksamhet. Det är dock inte nog med det. Nu ska även delar av befintlig verksamhet tas bort. • Länsrätten försvinner till Växjö • Länsstyrelsens sociala tillsyn förs över till Jönköping • Yrkestrafik- och körkortsärenden försvinner till Norrköping och Kristianstad • Förslag finns att jordbruksadministrationen ska föras till Jönköping och stiftelseärenden till Linköping. Jag har ingenting emot att man med hjälp av modern teknik centraliserar administration och sådan verksamhet som inte är beroende av närhet eller ställer krav på lokalkännedom. Vad jag inte begriper är varför koncentration av verksamhet, som inte kräver tillgänglighet för medborgarna eller myndighetens lokalkännedom, bara sker till storstäderna. Krävs inte närhet till där många människor bor kan ju sådan verksamhet lika gärna ligga i Kalmar, eller hur? Trots våra dåliga kommunikationer! Statlig verksamhet har, enligt ansvariga ministrar, en positiv betydelse för regional utveckling. Hur ska man då tolka att redan befintlig verksamhet tas bort från Kalmar län – i stället för tvärtom? Och varför sker ingen väsentlig infrastrukturell satsning i denna glömda del av Sverige? Under mina sju år som landshövding har jag i varje årsredovisning och vid varje möjlighet att avge yttrande över planerad utbyggnad av vägar och järnvägar framhållit behovet av sådana investeringar. Sju år av besvikelse i ett annars otroligt stimulerande arbete som chef för länsstyrelsen. Sven Lindgren landshövding i Kalmar län ", "article_category": "other"}
{"id": 20282, "headline": "På tok för tidigt", "summary": "Barack Obama får Nobels fredspris efter mindre än ett år som president. Därmed har den norska priskommittén gjort såväl priset som Obama en otjänst.", "article": "När den norska Nobelkommittén i går meddelade att Barack Obama får fredspriset, var reaktionen hörbart häpen i Nobelhuset i Oslo. Det var först efter att budskapet upprepades på engelska som åhörarna hann samla sig till en artig applåd. Att människor gapar av förvåning är begripligt. Fredspriset delas i regel ut till personer som uträttat något, inte till politiska ledare som väcker hopp om en bättre värld. De flesta av oss förväntar sig att den som belönas ska ha bidragit med påtagliga insatser för fred och frihet i världen. Inte alla pristagare har lyckats i sina strävanden, men de erkänns för sitt mod och stora personliga risktagande. Ibland visar sig utnämningar i efterhand bli fiaskon, som när Israels Yitzhak Rabin och Shimon Peres delade på priset tillsammans med PLO:s Yassir Arafat efter undertecknandet av Osloavtalet. Bara några år senare övergav Arafat fredssamtalen och utlöste den andra intifadan. Barack Obama har varit USA:s president i mindre än ett år. Under den tiden har han försökt stärka det internationella samarbetet, bland annat genom förhandlingarna om nedrustning av kärnvapen. Han har också hållit ett antal uppmärksammade tal runt om i världen. De har syftat till att förbättra USA:s anseende och inleda samtal med några av världens mer brutala regimer. Men inget av detta motiverar fredspriset. Obama har mycket kvar att bevisa på den utrikespolitiska scenen. Det är utmärkt att den amerikanske presidenten vill att USA ska spela en aktiv roll internationellt, men hittills har utvecklingen inte gått i Obamas riktning. I Mellanöstern har konflikten mellan israeler och palestinier blivit än mer infekterad och komplicerad efter kriget i Gaza. Ett fredsavtal känns avlägset. I Irak tilltar Irans inflytande, samtidigt som amerikanska trupper har börjat dra sig tillbaka. Det finns en stor risk att Irak förvandlas till en diktatur som kontrolleras från Teheran. Samtidigt tycks det som om Iran tagit nya steg för att utveckla en atombomb. Häromveckan blev det känt att landets kärnenergiprogram bedrivits på en tidigare okänd plats. Inte heller i Afghanistan blåser vindarna i Obamas riktning. Åtta år efter terrorattackerna den 11 september tycks talibanerna stärka sitt inflytande. Barack Obama har fört konstruktiva samtal med Ryssland, men parallellt med dessa diskussioner har ledarna i Kreml fortsatt att röra sig i auktoritär riktning. Hotet mot grannländerna har ökat. Ett år efter kriget i Georgien befinner sig ryska trupper fortfarande i landet, vilket är ett brott mot internationell rätt. Läggs dessutom Nordkorea till på listan – vars regim genomfört nya provsprängningar – är tillståndet i världen ganska eländigt. Ytterst lite av detta bör läggas Barack Obama till last, och bilden är kanske inte fullt så mörk som den kan verka. Men uppräkningen visar vilka enorma utmaningar som ligger framför den amerikanske presidenten. Att norrmännen rycktes med i glädjeyran när Obama valdes är begripligt, men det gör inte deras beslut mer rimligt. Genom att belöna Obama med ett Nobelpris har den norska kommittén bidragit till att höja de redan orealistiska förväntningar som finns på USA:s president. Därmed har man gjort såväl honom som fredspriset en otjänst. DN 10/9 2009 ", "article_category": "other"}
{"id": 20289, "headline": "Skrivarlya med anor", "summary": "På Härligö i den finska innerskärgården har författaren David Lagercrantz sin skrivarlya under sommaren.", "article": "Den bärbara datorn står på det rustika skrivbordet framför fönstret i bagarstugan. David Lagercrantz, författare och journalist, sitter och skriver på sin nya roman som kommer nästa år. Då han lyfter blicken ser han havet bakom en träddunge. På Härligö i den finska innerskärgården drygt fem mil från Helsingfors har David Lagercrantz hittat sin skrivarlya under sommaren. Här har flera av hans kritikerrosade alster tillkommit. Med sitt författarskap följer David Lagercrantz upp en författartradition som löper decennier tillbaka på denna lilla skärgårdsö. Här skrev den finlandssvenske författaren och professorn vid Åbo Akademi Hans Ruin fler av sina böcker, bland annat ”Rummet med de fyra fönstren” (1940) som utspelar sig i vardagsrummet i familjens disponentliknande sommarhus på Härligö. Och Hans Ruins barn vistades givetvis också på ön då de växte upp, som statsvetaren Olof Ruin. – En sommar tog Hans Ruin hit en ung lungsjuk poet som hette Olof Lagercrantz. Den sommaren var också hans dotter Martina Ruin på ön. Senare, under finska vinterkriget 1939, evakuerades Martina till Stockholm och ackorderades in i Olofs lägenhet där de förälskade sig i varandra, berättar David Lagercrantz. Olof Lagercrantz, senare chefredaktör på DN och författare, gifte sig med Martina. Härligö övergick så småningom i Martinas ägo. – Olof tillbringade många somrar på ön. Här tillkom en del av hans böcker. Han författade delvis sin Strindbergsbiografi här, och anlade ett trädgårdsland där han försökte odla samma grönsaker som Strindberg gjorde i den svenska skärgården. Vi fick ett ”Strindbergskt grönsaksland” här på ön, säger sonen David Lagercrantz. David är yngst och sladdbarn i den Lagercrantzska familjen. Han har fyra äldre syskon. Hans syster skådespelerskan Marika Lagercrantz brukar också komma till ön då och då under sommaren. Mitt på ön ligger det stora sommar- och bostadshuset som varit ännu större en gång i tiden. På 1940-talet plockades en övervåning bort. Bredvid den stora villan, som för tankarna till Astrid Lindgrens sommarsagor, ligger ett bostadshus som kallas farfarsvillan och som byggdes till farfar Ruin en gång i tiden. På ön finns också båthus, flera förråd, stora jordkällare och självklart en bastu med vilrum intill havet. Och så finns en bagarstuga med en stor bakugn som i dag blivit en museal prydnad i huset. Förr bakades här bröd. Nu är stugan ett gästhus med två sovrum och ett litet vardagsrum intill den gamla bakugnen. Och i ett av rummen sitter David Lagercrantz disciplinerat varje morgon på semestern och skriver på sin nya bok, när den övriga familjen sover. Förr var en tennisbana hög status på sommartomter. I dag är trenden pool. På Härligö har det en gång i tiden funnits just en tennisbana. Den aristokratiska blickpunkten är numera gömd och täckt av smultronplantor och blåbärsris. David Lagercrantz berättar att han och hans kusiner som barn byggde om tennisbanan till en ”OS-stadion”. Här tävlade de i löpning, kulstötning med mera. Och OS-rodden gick runt ön i roddbåt. Men Härligö rymmer också ett dramatiskt förflutet. I slutet av 1800-talet bodde en ensam man som hette Bäck på ön. Denne Bäck var bryggare men också ockrare. Han byggde de stora, ursprungliga och pampiga husen på ön som nu blivit sommarhus för familjen Lagercrantz. Bryggare Bäck lät vingklippta örnar vanka omkring som vakter på ön. Han lär även ha haft sälar i hägn i vattnet. Bryggaren tyckte inte om folk. Kom folk för nära sköt han ”saltkulor” mot dem. Denne Bäck blev sedemera yxmördad av en man som tog sig i land på ön. Yxmördaren arresterades och dömdes till döden. Så småningom såldes Bäcks egendomar. Ryktet gick att han var väldigt rik. Men Bäcks skatt hittades aldrig. Varje år arrangerar de boende på ön en skattjakt som slutar med att barnen på ön och grannöarna hittar en stor godisskatt. – Om vi alla är lite neurotiska beror det på att vi skrämt livet ur varandra med spökdramer om Bäcks våldnad. Öns historia är alltid närvarande och är en del av dess värde, säger David Lagercrantz. Då DN Bostad kliver i land på Härligö möts vi av varma sommarvindar och havets saltstänk. Något mer somrigt och idylliskt är svårt att föreställa sig. Och den dramatik som ägde rum här för hundra år sedan finns inte ens i tankesfären. Nu är det en ö där bland annat Lagercrantzska och Ruinska barnfamiljer träffas på sommaren och där kusinbarn tultar omkring i gröngräset. David Lagercrantz Ålder: 47 år. Yrke: Journalist och författare. Familj: Hustru Anne, chef och ansvarig utgivare av TV 4-nyheterna, samt barnen Signe 15, Nelly 4 och Hjalmar 1 år. Bor: I vindvåning på Söder i Stockholm. Sommarbostad: Härligö i finska skärgården utanför Helsingfors. Bibliografi: Göran Kropp 8000+ (1997), Änglarna i Åmsele (1998), Ett svenskt geni (2000, om Håkan Lans), Stjärnfall (2001, roman), Där gräset aldrig växer mer (2002, roman), Underbarnets gåva (2003, roman), Himmel över Everest (2005, roman), Syndafall i Wilmslow (2009, en roman om den engelska matematikern Alan Turing). På gång: En roman och kärlekshistoria som utspelar sig på tidigt 1960-tal i Cambridge bland en grupp fysiker samtidigt som den banbrytande upptäckterna om svarta hål sker. Hobby: Träna på gym. Det visste du inte: Att David är opraktisk till förbannelse, men han klipper åtminstone gräsmattorma på sommarstället. ", "article_category": "other"}
{"id": 20294, "headline": "”Risk att S missar de unga väljarna inför valet 2010”", "summary": "SSU går till storms mot moderpartiet: Vi kräver att partiets listor ålderssäkras inför de allmänna valen nästa år.Medelåldern för de socialdemokrater som blev invalda i riksdagen 2006 var 48 år. När svenska folket går till val i september nästa år kommer ingen socialdemokrat i riksdagen att vara under 30. SSU kräver därför att partiet ålderssäkrar sina listor inför 2010 års val. 25 procent av de valbara kandidaterna ska vara under 35 år. Vi SSU:are oroas över ett parti som hindrar förnyelse i de beslutande församlingarna och därmed i politiken. Andelen unga ombud inför den kommande partikongressen är skrämmande låg. Den bristande representativiteten påverkar politiken till ungdomarnas nackdel, skriver SSU-ordföranden Jytte Guteland.", "article": "Ungdomsgenerationen är rekordstor. Den största generationen på 20 år lämnade gymnasiet i somras. Många av avgångseleverna gick rakt ut i öppen arbetslöshet. Den unga generationen drabbas hårt av finanskrisen och jobbkrisen. Tilltron till den sittande regeringen är minimal. Inte sedan 60-talet har vänsterstödet varit så starkt i ungdomsgrupperna. Samtidigt ser SSU hur Socialdemokraterna just nu biter den hand som vill föda dem i valet. Partiets valberedningsstrukturer ser just nu ut att hindra de unga från inflytande och andelen unga ombud inför den stundande partikongressen är skrämmande lågt. Den bristande representativiteten påverkar politiken till ungdomarnas nackdel. Vi SSU:are oroas över ett parti som hindrar förnyelse i de beslutande församlingarna och därmed i politiken. Det finns en risk att Socialdemokraterna missar det momentum som finns, att vinna ungdomsväljarna inför valet 2010. SSU riktar därför krav till partiet att ålderssäkra kandidaterna till de beslutande församlingarna. Den unga generationen är stor. Andelen av befolkningen mellan 0–35 år är 42,5 procent och nära en fjärdedel av den svenska befolkningen befinner sig i spannet 18–35 år. Finanskrisen och lågkonjunkturen drabbar många i vårt land, men särskilt den som inte fått fäste på arbetsmarkanden. Många i den rekordstora generationen som lämnade gymnasiet i somras fann att dörren till vuxenvärlden var stängd. Bristen på jobb drabbar unga hårt. Det ser vi tydligt just nu. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Bland ungdomar mellan 18 och 24 år var det i juni dubbelt så många arbetslösa som ett år tidigare. Arbetsförmedlingen spår att var tredje ung kommer att vara arbetslös nästa år. Dagens jobbkris och babyboomen från 90-talets tidiga år samverkar på ett mycket olyckligt sätt. Det riskerar få långsiktigt negativa följder för en hel generation. SSU har vid flera tillfällen riktat krav om en blockgemensam kriskommission för att bekämpa arbetslösheten. Vi har inte fått svar från regeringen. För statsministern är tydligen partipolitisk positionering viktigare än krisbekämpning. Det straffar sig. Vi ser nu hur borgerligheten tappar i förtroende hos de unga. Ungdomsgenerationen sätter därför sitt hopp till oppositionen. Den unga generationen vill ge Socialdemokraterna sitt stöd. I SCB:s senaste partisympatiundersökning gav 43,3 procent av de unga mellan 18 och 24 år Socialdemokraterna sitt förtroende. I samma grupp samlade de fyra borgerliga riksdagspartierna tillsammans endast 27,6 procent. Inte sedan 1968 har borgerligheten haft så låga siffror. Läget i ungdomsgruppen är alltså gynnsamt för Socialdemokraterna och mycket fokus borde ägnas åt att ge partiet en ungdomlig trovärdighet. Tyvärr ser vi SSU:are något annat när lagen ska ”toppas” inför nästa val. Vi ser ett parti med mycket få unga kandidater och ett parti som riskerar en sämre proportionalitet än vid föregående val. Nu sätter många partidistrikt sina listor inför de allmänna valen 2010. I dag har den unga generationen oproportionerligt litet politiskt inflytande. Underlaget från dagens beslutande församlingar visar en sned åldersfördelning och borde därför inte utgöra grunden för kommande listor. Medelåldern för de socialdemokrater som blev invalda i riksdagen vid valet 2006 var 48 år. När svenska folket går till vallokalerna i september kommer ingen socialdemokrat i riksdagen att vara under 30 år. På de senaste kommunfullmäktigelistorna var medelåldern bland de socialdemokrater vars ålder framgick på valsedlarna knappt 50 år. Medelåldern hos förtroendevalda socialdemokrater på landstingslistorna var 51 år. Nu hör vi allt fler unga som desperat beskriver hur listorna inför kommande mandatperiod riskerar att bli sämre. ”De äldre håller varandra om ryggen” eller ”vi får inte in en enda ny ung kandidat, utan förväntas nöja oss med den ungdomskandidat vi fick in för fyra år sedan”. På sina håll är det hårda omdömen om valberedningarnas arbete. SSU oroas över åldersutvecklingen och kräver därför att en ny princip införs för att säkra den unga generationens inflytande. Vi kräver att Socialdemokraterna ”ålderssäkrar” sina listor till de beslutande församlingarna. SSU kräver att 25 procent av de valbara kandidaterna på Socialdemokraternas listor ska vara under 35 år. Socialdemokraterna måste också redovisa ålder för alla sina kandidater till de beslutande församlingarna. Vi är dessutom trötta på att ständigt inför varje val behöva påpeka att det inte är ett livstidsuppdrag att vara med och bestämma. Det ska inte krävas av ungdomsförbundet att vi vid varje val tvingas använda hårdhandskarna för att få undan personer som själva borde inse att tiden sedan länge är ute. SSU:s kongress beslutade att förtroendevalda socialdemokrater ska sitta maximalt tre mandatperioder i sträck i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller riksdagen. Denna princip borde vara en självklarhet. Valberedningarnas uppgift är att lyckas med representativiteten. Misslyckas man nu behöver partikongressen i slutet av oktober fatta beslut om nya metoder för att fördela makten. Medlemsomröstningar har fungerat i andra länder och i andra partier. De leder dessutom till att medlemskapet får ett större värde. Det spelar roll vem som har makten. Ungas utanförskap från de beslutande församlingarna har ett politiskt pris. Ungas frågor hamnar i skymundan. Arbetslösheten som drabbar unga borde sedan länge ha legat främst på den politiska dagordningen. Regeringen Reinfeldt struntar just nu i att bekämpa ungdomsarbetslösheten, men även regeringen Persson glömde bort frågan. Vill Mona Sahlin göra samma misstag? Ungas frånvaro från de politiska församlingarna har ett politiskt pris. Sverige behöver en maktförskjutning till de ungas fördel. Jytte Guteland förbundsordförande SSU ", "article_category": "other"}
{"id": 20295, "headline": "Omöjligt uppdrag", "summary": "Justitiekansler Göran Lambertz lämnar sitt uppdrag och blir justitieråd i Högsta domstolen. Lambertz tid som JK visar att ämbetet är för sammansatt och motstridigt.", "article": "Göran Lambertz blir justitieråd och efterträds som justitiekansler av Anna Skarhed. Det blir annorlunda. Inte främst för att Anna Skarhed är den första kvinnan på posten, utan för att Göran Lambertz varit en ovanlig JK. Mer än någon annan hög jurist har Lambertz synts i massmedierna och deltagit i debatten. Inom juristkåren har hans agerande väckt både irritation och misstro. Ska en hög jurist agera på det sättet? Är detta JK:s uppgift? Reaktionerna säger något om Lambertz – och en hel del om den svenska juristkåren. Men nu när han övergår till andra uppgifter är den intressantaste frågan vad kontroverserna säger oss om ämbetet. Justitiekanslern har ansvar för uppgifter som delvis är motstridiga. Justitiekanslern är regeringens ombudsman. Det innebär att JK företräder staten i vissa rättegångar. Framför allt handlar dessa om skadeståndanspråk som riktas mot staten. Samtidigt ska JK utöva tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän. JK tar också emot anmälningar från enskilda. Här finns tydliga spänningar, vilket i våras påpekades i flera av remissvaren på Grundlagsutredningen. Till exempel hävdade Kammarrätten i Stockholm att det principiellt kan ifrågasättas att ett organ under regeringen har uppgiften att utöva tillsyn över domstolsväsendet. Även en expertgrupp som arbetade på utredningens uppdrag hävdade i sin rapport att det finns anledning att se över JK:stillsynsuppdrag: ”Eftersom JK:s huvuduppgift är att vara regeringens högste ombudsman, kan JK:s tillsyn lätt uppfattas som en låt vara indirekt kontroll från regeringens sida av domstolarnas rättsskipning i enskilda fall. Gruppen erinrar härvidlag om att Europakonventionen lägger särskild vikt vid att en oavhängig domstol ska vara oberoende av den verkställande makten.” Grundlagsutredningen, liksom flera tidigare utredningar, har sett det principiella problemet. Men eftersom de menat att det i praktiken inte uppstått några problem har de ändå valt att inte föreslå någon genomgripande reform av ämbetet. En viss begränsning av tillsynsverksamheten gjordes dock 1998. Sedan dess heter det att tillsynen ska ha en övergripande karaktär och främst vara inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. Häri ligger sannolikt en del av förklaringen till att Göran Lambertz i högre grad än sina företrädare valt att arbeta genom massmedierna. En ombudsman vars huvuduppgift är att driva enskilda ärenden påverkar systemet genom sina val av fall. Men när tillsynen enligt uppdraget ska ha en övergripande karaktär fungerar inte den metoden. Övervakaren måste då i stället förhålla sig till systemet som helhet. En sådan tillsynsroll kan utövas genom rapportskrivande. Men för att få kraft i en sådan mer allmän granskningsverksamhet måste JK delta i det offentliga samtalet. Göran Lambertz har sedan han tillträdde som justitiekansler 2001 spelat en viktig roll i den offentliga debatten. Han har fyllt ett tomrum, vilket har varit utmärkt, även om hans slutsatser ibland varit felaktiga och förhastade. Sverige skulle må väl om fler höga jurister hade hans mod att delta i det offentliga samtalet om rättsliga frågor. Men rollerna han har försökt förena låter sig inte förenas. En och samma person bör inte på en gång vara granskare av staten och statens advokat. Att regeringens ombudsman utövar tillsyn över domstolarna är principiellt oacceptabelt. DN 9/10 2009 ", "article_category": "other"}
{"id": 20297, "headline": "”Risk att S missar de unga väljarna inför valet 2010”", "summary": "SSU går till storms mot moderpartiet: Vi kräver att partiets listor ålderssäkras inför de allmänna valen nästa år. Medelåldern för de socialdemokrater som blev invalda i riksdagen 2006 var 48 år. När svenska folket går till val i september nästa år kommer ingen socialdemokrat i riksdagen att vara under 30. SSU kräver därför att partiet ålderssäkrar sina listor inför 2010 års val. 25 procent av de valbara kandidaterna ska vara under 35 år. Vi SSU:are oroas över ett parti som hindrar förnyelse i de beslutande församlingarna och därmed i politiken. Andelen unga ombud inför den kommande partikongressen är skrämmande låg. Den bristande representativiteten påverkar politiken till ungdomarnas nackdel, skriver SSU-ordföranden Jytte Guteland.", "article": "Ungdomsgenerationen är rekordstor. Den största generationen på 20 år lämnade gymnasiet i somras. Många av avgångseleverna gick rakt ut i öppen arbetslöshet. Den unga generationen drabbas hårt av finanskrisen och jobbkrisen. Tilltron till den sittande regeringen är minimal. Inte sedan 60-talet har vänsterstödet varit så starkt i ungdomsgrupperna. Samtidigt ser SSU hur Socialdemokraterna just nu biter den hand som vill föda dem i valet. Partiets valberedningsstrukturer ser just nu ut att hindra de unga från inflytande och andelen unga ombud inför den stundande partikongressen är skrämmande lågt. Den bristande representativiteten påverkar politiken till ungdomarnas nackdel. Vi SSU:are oroas över ett parti som hindrar förnyelse i de beslutande församlingarna och därmed i politiken. Det finns en risk att Socialdemokraterna missar det momentum som finns, att vinna ungdomsväljarna inför valet 2010. SSU riktar därför krav till partiet att ålderssäkra kandidaterna till de beslutande församlingarna. Den unga generationen är stor. Andelen av befolkningen mellan 0–35 år är 42,5 procent och nära en fjärdedel av den svenska befolkningen befinner sig i spannet 18–35 år. Finanskrisen och lågkonjunkturen drabbar många i vårt land, men särskilt den som inte fått fäste på arbetsmarkanden. Många i den rekordstora generationen som lämnade gymnasiet i somras fann att dörren till vuxenvärlden var stängd. Bristen på jobb drabbar unga hårt. Det ser vi tydligt just nu. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Bland ungdomar mellan 18 och 24 år var det i juni dubbelt så många arbetslösa som ett år tidigare. Arbetsförmedlingen spår att var tredje ung kommer att vara arbetslös nästa år. Dagens jobbkris och babyboomen från 90-talets tidiga år samverkar på ett mycket olyckligt sätt. Det riskerar få långsiktigt negativa följder för en hel generation. SSU har vid flera tillfällen riktat krav om en blockgemensam kriskommission för att bekämpa arbetslösheten. Vi har inte fått svar från regeringen. För statsministern är tydligen partipolitisk positionering viktigare än krisbekämpning. Det straffar sig. Vi ser nu hur borgerligheten tappar i förtroende hos de unga. Ungdomsgenerationen sätter därför sitt hopp till oppositionen. Den unga generationen vill ge Socialdemokraterna sitt stöd. I SCB:s senaste partisympatiundersökning gav 43,3 procent av de unga mellan 18 och 24 år Socialdemokraterna sitt förtroende. I samma grupp samlade de fyra borgerliga riksdagspartierna tillsammans endast 27,6 procent. Inte sedan 1968 har borgerligheten haft så låga siffror. Läget i ungdomsgruppen är alltså gynnsamt för Socialdemokraterna och mycket fokus borde ägnas åt att ge partiet en ungdomlig trovärdighet. Tyvärr ser vi SSU:are något annat när lagen ska ”toppas” inför nästa val. Vi ser ett parti med mycket få unga kandidater och ett parti som riskerar en sämre proportionalitet än vid föregående val. Nu sätter många partidistrikt sina listor inför de allmänna valen 2010. I dag har den unga generationen oproportionerligt litet politiskt inflytande. Underlaget från dagens beslutande församlingar visar en sned åldersfördelning och borde därför inte utgöra grunden för kommande listor. Medelåldern för de socialdemokrater som blev invalda i riksdagen vid valet 2006 var 48 år. När svenska folket går till vallokalerna i september kommer ingen socialdemokrat i riksdagen att vara under 30 år. På de senaste kommunfullmäktigelistorna var medelåldern bland de socialdemokrater vars ålder framgick på valsedlarna knappt 50 år. Medelåldern hos förtroendevalda socialdemokrater på landstingslistorna var 51 år. Nu hör vi allt fler unga som desperat beskriver hur listorna inför kommande mandatperiod riskerar att bli sämre. ”De äldre håller varandra om ryggen” eller ”vi får inte in en enda ny ung kandidat, utan förväntas nöja oss med den ungdomskandidat vi fick in för fyra år sedan”. På sina håll är det hårda omdömen om valberedningarnas arbete. SSU oroas över åldersutvecklingen och kräver därför att en ny princip införs för att säkra den unga generationens inflytande. Vi kräver att Socialdemokraterna ”ålderssäkrar” sina listor till de beslutande församlingarna. SSU kräver att 25 procent av de valbara kandidaterna på Socialdemokraternas listor ska vara under 35 år. Socialdemokraterna måste också redovisa ålder för alla sina kandidater till de beslutande församlingarna. Vi är dessutom trötta på att ständigt inför varje val behöva påpeka att det inte är ett livstidsuppdrag att vara med och bestämma. Det ska inte krävas av ungdomsförbundet att vi vid varje val tvingas använda hårdhandskarna för att få undan personer som själva borde inse att tiden sedan länge är ute. SSU:s kongress beslutade att förtroendevalda socialdemokrater ska sitta maximalt tre mandatperioder i sträck i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller riksdagen. Denna princip borde vara en självklarhet. Valberedningarnas uppgift är att lyckas med representativiteten. Misslyckas man nu behöver partikongressen i slutet av oktober fatta beslut om nya metoder för att fördela makten. Medlemsomröstningar har fungerat i andra länder och i andra partier. De leder dessutom till att medlemskapet får ett större värde. Det spelar roll vem som har makten. Ungas utanförskap från de beslutande församlingarna har ett politiskt pris. Ungas frågor hamnar i skymundan. Arbetslösheten som drabbar unga borde sedan länge ha legat främst på den politiska dagordningen. Regeringen Reinfeldt struntar just nu i att bekämpa ungdomsarbetslösheten, men även regeringen Persson glömde bort frågan. Vill Mona Sahlin göra samma misstag? Ungas frånvaro från de politiska församlingarna har ett politiskt pris. Sverige behöver en maktförskjutning till de ungas fördel. Jytte Guteland förbundsordförande SSU Folkvaldas ålder Cirka 5 procent av riksdagsledamöterna efter valet 2006 var under 30 år, vilket var en svag ökning jämfört med valet 2002. I landstings- och kommunfullmäktige var andelen under 30 år ungefär lika stor som i riksdagen medan de som var 65 år och äldre var nära fyra gånger så många. Drygt 9 av 10 ledamöter i riksdagen var 30–64 år. Andelen ledamöter 18–49 år ökade markant från cirka 48 procent vid valet 2002 till cirka 53 procent vid valet 2006. Källa: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 20304, "headline": "”Ungdomar klarar krisen på arbetsmarknaden bäst”", "summary": "Arbetsförmedlingen: Siffrorna om ungdomsarbetslösheten är missvisande. De kommande åren har ungdomarna ett gyllene tillfälle på arbetsmarknaden. Enligt statistiken är ungdomsarbetslösheten 29 procent, relaterad till storleken på arbetskraften. Men räknar man bort de studerande och relaterar till befolkningens storlek i stället är ungdomsarbetslösheten 9 procent. De missvisande måtten påverkar samhällets syn på ungdomarna – och ungdomarnas syn på sin framtid. Med kommande stora pensionsavgångar har ungdomarna nu ett gyllene tillfälle. De kommer att klara sig genom krisen bättre än de flesta. De som till exempel inte slutför gymnasieskolan behöver särskilda insatser, men generella ungdomsinsatser är varken önskvärda eller nödvändiga, skriver Angeles Bermudez-Svankvist och Clas Olsson.", "article": "För några år sedan ändrade vi i Sverige det sätt som vi mäter arbetslöshet på. Förändringens huvudsyfte var att mäta arbetslösheten på samma sätt som i andra länder, vilket underlättar för oss att jämföra vår arbetslöshet med andra länders och dra rätt slutsatser. Det är bra. Men på ett område har den nya mätmetoden lett oss väsentligt mer fel än tidigare och det gäller ungdomsarbetslösheten. Siffrorna blir inte bara missvisande, de riskerar också att dölja de ungdomar som har verkligt stora problem att få fäste på arbetsmarknaden. Dessutom kan det inte vara stärkande för dem som nu gör entré på arbetsmarknaden att höra att uppåt en tredjedel av alla ungdomar går arbetslösa. Vår egen bild av ungdomarnas situation på arbetsmarknaden går stick i stäv med den vedertagna bilden. Vi vet nämligen av erfarenhet från 1990-talskrisen att det var ungdomarna som klarade krisen bäst. En viktig förklaring är att ungdomar går arbetslösa kortare perioder än genomsnittet för alla åldrar. Enligt SCB:s senaste statistik för andra kvartalet 2009 hade mer är 40 procent av ungdomarna varit arbetslösa mindre än 5 veckor vid undersökningstillfället. Bara 12 procent av ungdomarna hade varit arbetslösa mer än 26 veckor (siffran för hela befolkningen var 25 procent). Arbetsförmedlingens egen statistik visar att ungefär hälften av de ungdomar som blir inskrivna som arbetslösa lämnar oss för arbete eller studier inom 3 månader, siffran för samtliga inskrivna arbetslösa ligger på cirka 25 procent. Visst, ungdomar har en osäkrare sits på arbetsmarknaden än vuxna. De har ofta de jobb som innebär minst anställningstrygghet (korta jobb). Men de är duktiga på att skaffa ett nytt jobb snabbt när de förlorar det gamla. Mycket talar för att ungdomarna kommer att klara den här ekonomiska krisen ännu bättre än den förra. Under de närmaste åren äger en stor generationsväxling rum på arbetsmarknaden. Fyrtiotalisterna går i pension och lämnar ett stort tomrum efter sig på arbetsmarknaden. Det ska fyllas av dagens ungdomsgeneration. När konjunkturen väl vänder och företagen börjar nyanställa i större omfattning sammanfaller det ganska väl i tiden med att många också lämnar arbetskraften för pension. Under åren 2009–2015 kommer nästan 850 000 personer att passera pensionsåldern, varav hälften är på arbetsmarknaden. Det är ett gyllene tillfälle för ungdomarna. Vi kommer under hösten att titta närmare på hur generationsväxlingen påverkar enskilda branscher, yrken och regioner men redan nu kan vi säga att framtidsutsikterna ser särskilt bra ut för dem som söker sig till vissa yrken. Det handlar bland annat om byggnadsyrken, yrken som kräver gedigen yrkesutbildning inom industrin, teknik- och datayrken, yrken som kräver högskoleutbildning inom vård och omsorg med mera. Hur hög är då ungdomsarbetslösheten? Enligt den officiella statistiken uppgick alltså arbetslösheten till 29 procent av arbetskraften under andra kvartalet i år i åldersgruppen 15–24 år. Detta innebär dock inte att mer än var fjärde ungdom är arbetslös. Arbetslösheten relateras nämligen till storleken på arbetskraften. Arbetskraftsdeltagandet bland unga är lågt eftersom många befinner sig i studier. Skulle antalet arbetslösa i stället relateras till befolkningen var 16 av 100 ungdomar arbetslösa andra kvartalet 2009. Dessutom var närmare hälften av de arbetslösa ungdomarna heltidsstuderande som sökte arbete. Man kan kanske tycka att det vi pratar om är statistiska spetsfundigheter. Men vi är övertygade om att siffrorna påverkar samhällets syn på ungdomarna och kanske framför allt ungdomarnas syn på sin egen framtid. Hur ska man då mäta arbetslösheten bland ungdomar för att få en mer rättvisande bild? Det finns inget självklart svar på den frågan. Ett sätt är att ta bort de studerande och att sedan relatera arbetslösheten till befolkningen i stället för till arbetskraften. Det finns också tunga skäl att göra så eftersom SCB i en studie slår fast att merparten av de arbetslösa studerande anser att deras huvudsakliga arbetsuppgift är studier. Beräknat på detta sätt uppgick ungdomsarbetslösheten under andra kvartalet 2009 till 9 procent jämfört med 4,3 procent av den vuxna befolkningen i åldern 25–64 år. Arbetslösheten bland ungdomar är alltså fortfarande betydligt högre, men skillnaden är långt ifrån lika stor som om man jämför de officiella siffrorna från SCB. Det vi har sagt innebär inte att man ska förringa arbetslösheten bland ungdomar. Om en ung människa under en längre tid misslyckas med att få ett jobb och en egen försörjning sjunker självförtroendet och risken ökar att man helt tappar fotfästet på arbetsmarknaden. Den risken är väsenligt större för en del ungdomar än för andra. Det gäller framför allt de ungdomar som inte slutför gymnasieskolan. En hel del av dem finns i miljonprogramsområdena utanför våra storstäder och i bruksorter med stagnerande industri och svag utbildningstradition. För de ungdomarna behövs insatser så att de kan slutföra sin gymnasieutbildning. Men några generella ungdomsinsatser är varken nödvändiga eller önskvärda. Ungdomarna kommer att klara sig bättre än de flesta andra grupper genom den här krisen. Vi anser inte att Sverige ensamt ska gå tillbaka till det gamla sättet att mäta arbetslöshet. Det finns en stor poäng med att Sverige följer internationella konventioner på statistikens område. Däremot skulle de internationella konventionerna behöva ändras så att alla länder mäter arbetslösheten på ett sätt som inte ger en överdrivet negativ bild av ungdomarnas situation på arbetsmarknaden. Angeles Bermudez-Svankvist generaldirektör Arbetsförmedlingen Clas Olsson analyschef Arbetsförmedlingen Ny mätmetod I oktober 2007 övergick SCB till att mäta arbetslösheten enligt en internationell standard utarbetad av FN-organet International Labour Organization, ILO. De viktigaste skillnaderna var att åldersgruppen ändrades, från 16–64 år till 15–74 år, samt att arbetslösa studenter räknades som arbetslösa. Det gjorde det möjligt att jämföra Sveriges arbetslöshet med andra länders. Den stora skillnaden utgjorde de arbetslösa studenterna. Tidigare hade de inte ansetts ingå i arbetskraften. Källa: www.ekonomifakta.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20306, "headline": "Naomi Harris: Swingers på Galleri Kontrast", "summary": "I ”America swings” ger fotografen Naomi Harris betraktaren en inblick i den amerikanska swingerkulturen, där helt vanliga människor får utlopp för sina djupaste fantasier.", "article": "Advokater gör det. Liksom bönder, servitriser, ministrar och söndagsskolefröknar. I utställningen ”America swings” ger fotografen Naomi Harris betraktaren en inblick i den amerikanska swingerkulturen, en sexuellt gränslös värld där helt vanliga människor får utlopp för sina djupaste fantasier. – När jag bodde i Miami Beach brukade jag gå till en nudiststrand där många var swingers. När en äldre vän bjöd med mig på en fest hängde jag på. Jag behövde inte delta, han tänkte mest att jag som fotograf skulle tycka att det var intressant. Han hade rätt, det var något av det mest underhållande jag någonsin sett. Alla dessa alldagliga människor som klädde sig som horor och proppade i sig kött och potatis för att tjugo minuter senare ägna sig åt gruppsex, säger Naomi Harris och fortsätter: – Jag tyckte att det var intressant att skildra de här människorna som lyckas få ihop traditionella, ofta kristna och konservativa värderingar med en så liberal syn på sex. Men det mest spännande var just att de var så alldagliga. Det är först när man ser vad som försiggår bakom de där stängda dörrarna som de blir uppseendeväckande. Stämmer det att det är den snabbast växande hobbyn i USA i dag? – Jag har ingen statistik, men det är verkligen populärt. Jag tror att det beror på nätet där man lätt kan hitta fester och partner utan att behöva lämna hemmet. Man behöver inte slösa tid på att träffas i onödan, eftersom man kan avgöra online om man passar ihop. Vad tyckte de om att bli fotograferade? – De flesta var väldigt positiva, andra ville inte delta av hänsyn till jobb och familj. De som ställde upp var främst egna företagare, pensionärer och folk med vuxna barn. De hade minst att förlora. Är det sant att du själv var naken när du tog bilderna? – Ibland. Jag brukade följa festens tema, så om det var ett underklädesparty bar jagnegligé. Men jag hade alltid ett kamerabälte, tubsockor och gympaskor. Man måste ju ha någonstans att stoppa filmen! Naomi Harris, Re:public på Galleri Kontrast, Hornsgatan 8, t Slussen, t o m 25 oktober. ", "article_category": "other"}
{"id": 20318, "headline": "”Vi vill ge 18 miljarder mer än regeringen till kommunerna”", "summary": "Socialdemokraternas skuggbudget: Stora satsningar på jobben i kommunerna även under 2011 och 2012.Om vi ska kunna sätta stopp för uppsägningarna måste kommunerna få tydliga och långsiktiga besked. Vi vill under de närmaste tre åren investera 5 miljarder i ett sysselsättningsstöd. Under samma period satsar vi 6 miljarder på skolan och sjukvården. Därutöver lägger vi 7 miljarder på riktade satsningar, bland annat ett traineeprogram för unga. Totalt tillför vi kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen under 2010–2012. Detta är möjligt eftersom vi har större skatteintäkter än regeringen. Vi säger till exempel nej till förvärvsavdrag för personer med årsinkomster på drygt en miljon, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.", "article": "Jobben är den viktigaste frågan för oss socialdemokrater. I dag presenterar vi i vårt budgetalternativ ett brett program för 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser. Risken är stor att den växande svenska arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Samtidigt står välfärden inför stora utmaningar på både kort och lång sikt. För att bekämpa jobbkrisen och möta de stora behov som finns i välfärden vill vi tillföra kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen – i generella och riktade insatser – under en treårsperiod. Det stärker jobben, skolan och vården. Detta är möjligt genom att vi har större skatteintäkter än vad regeringen lagt fram i sin budgetproposition. Nästa år beräknas underskotten i Sverige växa till över 100 miljarder kronor samtidigt som arbetslösheten närmar sig en halv miljon personer. Regeringen har bedrivit en ekonomisk politik som bygger på idén om att jobb skapas genom att man hotar människor med en sönderslagen hushållsekonomi. Därför måste klyftorna öka, enligt regeringen. Det är denna tanke som ligger bakom att man har försämrat och fördyrat a-kassan, urholkat möjligheterna till utbildning och omställning. Men efter tre borgerliga år har politiken misslyckats. Resultatet av experimentet är att arbetslösheten ökar snabbare och är högre än i Europa. Ekonomins funktionssätt blir allt sämre. Jämviktsarbetslösheten har ökat varje år under mandatperioden – till och med under högkonjunkturåret 2007. Vi menar att Sverige behöver en ny färdriktning. En central utmaning är att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik som tar Sverige tillbaka till full sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna. Det krävs investeringar som stärker svensk konkurrenskraft. En aktiv näringslivspolitik måste initieras. Arbetslinjen måste återupprättas. I takt med att jobbkrisen försvåras så försämras kommunsektorns ekonomi. Regeringens skattesänkningspolitik har allvarligt förvärrat situationen för kommunerna och därmed kvaliteten i välfärden. På medellång och lång sikt står kommunsektorn inför stora demografiska utmaningar där färre är i arbetsför ålder och efterfrågan på välfärd ökar. Denna utmaning måste mötas redan nu. Detta kräver en politik som dämpar krisens effekter samtidigt som vi investerar klokt för framtiden. En särskild utmaning är att säkra att unga får jobb inom välfärden, annars riskerar kommunsektorn en allvarlig personalbrist när stora grupper anställda går i pension. Investera i framtidens jobb Vi presenterar i dag förslag för att stärka tillgången på riskkapital genom en ny riskkapitalfond och ett särskilt riskkapitalavdrag för privatpersoner som stärker möjligheterna till kommersialisering av nya idéer, innovationer och forskningsresultat. En viktig del i våra framtidsinvesteringar är att satsa på utbildning som rustar svenska folket inför de bättre tider som kommer att komma. Vi vill nästa år tillföra 50 000 fler utbildningsplatser i ett nytt kunskapslyft som investerar hela vägen från den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen till högskola och forskning. Byggsektorn kan genom en klok politik bli en motor för att vända krisen. Tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet lägger vi ett förslag om att utvidga rotavdraget till att även omfatta bostadsrättsföreningar och hyresfastigheter. Utveckla välfärden När ekonomin föll dramatiskt under slutet av förra året var regeringen passiv. I stället för att snabbt skjuta till nya resurser till kommunerna sänkte regeringen skatten, på lånade pengar. Enligt regeringens egen budget kommer det därför att finnas 60 000 färre lärare, vårdbiträden och andra offentliganställda 2011 än 2008. Vi socialdemokrater vill skapa goda långsiktiga villkor för välfärden. Om vi ska kunna sätta stopp för uppsägningarna i välfärden måste kommunerna få tydliga och långsiktiga besked. Vi vill under en period av tre år investera 5 miljarder i ett så kallat sysselsättningsstöd som stimulerar kommunerna att behålla sina välfärdsarbetare. Under samma period vill vi tillföra 3 miljarder till en satsning på kvaliteten i skolan och ytterligare 3 miljarder på kvaliteten i sjukvården. Vi vill därutöver göra riktade insatser som ökar kommunsektorns möjlighet att utveckla sin verksamhet. Vi vill exempelvis genomföra ett särskilt traineeprogram för att stimulera kommunerna att anställa unga. Sammanlagt tillförs kommunsektorn drygt 7 miljarder kronor i riktade stöd. Totalt vill vi socialdemokrater tillföra kommunsektorn – i breda och riktade stöd – drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen under en treårsperiod. Öka möjligheterna – minska klyftorna Genom de omfattande försämringar som har gjorts av våra gemensamma trygghetssystem har en halv miljon arbetslösa och tiotusentals sjuka blivit försäkringslösa. Nu hänvisas många människor i stället till kommunernas socialkontor. Detta urholkar kommunernas ekonomi och tar resurser från välfärden. Vi vill investera i ett brett program för att få sjukskrivna tillbaka i arbete. Vi vill reparera a-kassan. Kostnaden för medlemskap sänks med upp till 75 procent. Ingenjörer, lärare och sjuksköterskor måste precis som alla andra löntagare ha ett ordentligt skydd vid arbetslöshet. Ersättningsnivån höjs till 80 procent och taken höjs nästa år till 950 kronor om dagen. Vi avvisar regeringens politik där pensionärer ska beskattas hårdare. Vi tar ett rejält steg för att sluta klyftan i beskattning mellan löntagare och pensionärer. För en pensionär med en inkomst på till exempel 14 000 kronor i månaden innebär vårt skatteförslag en sänkt skatt om 400 kronor i månaden under nästa år. Med vår modell blir den återstående klyftan nästa år bara hälften jämfört med regeringens politik. Vi socialdemokrater reagerar kraftfullt mot att våra äldre efter ett långt och strävsamt yrkesliv inte behandlas med respekt. Pension är uppskjuten lön. Vi tänker inte ge oss förrän pension och lön beskattas lika. Ansvar för Sverige Med ett underskott på över 100 miljarder kronor krävs ansvar och förmåga att prioritera. Regeringens politik med att låna till skattesänkningar skapar inga jobb, bara ökade underskott. Vi socialdemokrater kan i dag presentera en budgetmotion med ett starkare saldo än regeringens. Det gör vi genom en samlad ekonomisk politik som rymmer såväl större skatteintäkter som hårdare prioriteringar av utgifter. Det är en viktig signal i vårt arbete för att ta Sverige tillbaka till överskott. En viktig utgångspunkt för vår budgetmotion är att bördorna ska delas rättvist. Vi säger nej till regeringens utvidgning av det så kallade förvärvsavdraget. Vi socialdemokrater tar i vårt budgetalternativ ett första steg för att skapa ett rättvisare inkomstskattesystem. Med vår modell kommer de med höga inkomster att få bidra mer. De med inkomster på drygt en miljon är inte i behov av ett förvärvsavdrag. Vårt mål är tydligt: Sverige ska tillbaka till full sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna. Att stärka jobben och välfärden är för oss socialdemokrater en central uppgift på både kort och lång sikt. Mona Sahlin partiledare (S) Thomas Östros ekonomisk-politisk talesperson (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 20321, "headline": "”Våra styrkor i Afghanistan ska ledas av en civil chef”", "summary": "Sveriges ÖB om Afghanistan: Vi ska stå för säkerhet och skapa förutsättningar för civila insatser.När det svenska engagemanget nu utökas i norra Afghanistan är det naturligt att en civil chef leder helheten. Försvarsmakten ska tydligare fokusera på kärnuppgifterna. En civil ledning med ansvar för återuppbyggnad och mentorskap för afghanska chefer – i kombination med militär säkerhet – är ett effektivt svenskt bidrag, skriver Sverker Göranson.", "article": "Om några månader ska Försvarsmaktens 18:e styrka i Afghanistan börja sin tjänstgöring. Försvarsmaktens engagemang i Afghanistan påbörjades 2002. Sedan 2006 leder vi stöd till säkerhet och uppbyggnad i fyra av landets 34 provinser inom ramen för Isaf (International security assistance force). Det är en militär insats som genomförs med ett FN-mandat som grund och involverar 42 länder. Den senaste tiden har säkerhetsläget försämrats för såväl civilbefolkning som det internationella stödet. Under sensommaren och hösten har det svenska förbandet varit utsatt för attacker och indraget i ett flertal eldstrider. Våra soldater har agerat resolut inom det regelverk som finns för insatsen. Det finns flera händelser där soldater i stridssituationer gjort extraordinära insatser. Våra soldater håller högsta klass. Vår strategi är att försöka vinna afghanernas förtroende och att de successivt ska ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och utveckling. Försvarsministern har uttryckt att vårt svenska bidrag till insatsen i Afghanistan är respekterat och uppskattat. Vi har all anledning att vara stolta över deras insatser. Ett mått på att vi gör skillnad var att på valdagen, den 20 augusti, kunde samtliga vallokaler i vårt ansvarsområde hålla öppet som planerat hela dagen. De afghaner som så önskade, kunde gå och rösta. Mycket talar emellertid för att situationen i Afghanistan blir värre innan den blir bättre. Politikerna i de 42 länder som bidrar med soldater för Afghanistans framtid är överens. Afghanistan behöver hjälp att bli stabilare. Samtidigt är det en hjälp till samtliga nationer världen runt. Vår närvaro minskar grogrunderna för internationell kriminalitet – ofta med narkotika i bakgrunden – samt minskar värvningsmöjligheterna för framtida terrorister. Lyckas vi blir världen säkrare. Men vägen dit är lång. Framgången ligger i den långa och goda tradition av samverkan som Sverige använt sig av. Det totalförsvarskoncept som legat till grund för försvaret av vårt rike drar vi nytta av i Afghanistan. I norra Afghanistan kompletterar våra soldater de insatser som görs av Sida och andra internationella bistånds- och hjälporganisationer. Nu höjer vi ambitionen. I det svenska ansvarsområdet har det tidigare bara funnits en utvecklingsrådgivare. Nu blir det fyra, varav en afghan. Dessutom ska mer av det bistånd Sverige ger till Afghanistan riktas direkt till det område Sverige ansvarar för. 25 procent – drygt 100 miljoner kronor – ska öronmärkas för utvecklings- och biståndsprojekt där. Det kommer att göra skillnad. Den svenska styrkan har till uppgift att bidra till ökad säkerhet. Men också att stötta ledare på provins- och lokalnivå att utöva demokratisk och effektiv ledning utan korruption. Arbetet innebär också engagemang i återuppbyggnadsprojekt. När det svenska engagemanget ökas i norr finns det anledning att tydligare fokusera på våra kärnområden. Försvarsmakten ska i första hand bidra till säkerhet. Stöd till att utveckla god förvaltningspraxis och återuppbyggnad är områden som måste vila på civilt kunnande. Därför är det naturligt att vi inom snar framtid får en civil chef som leder helheten i det svenska arbetet i Afghanistan. Andra områden i Afghanistan har redan gått denna väg. Försvarsmaktens del blir då att stödja det svenskledda området med säkerhet och skapa förutsättningar för civilt arbete. En svensk totalförsvarsmodell på export, således. Varje steg vi tar för att öka det civila inslaget i en gradvis säkrare miljö är en bit närmare ett fungerande samhälle. Förenar vi, på ett balanserat sätt, de civila och militära ansträngningarna ytterligare har vi bättre förutsättningar att lyckas. En civil ledning med ansvar för återuppbyggnad och mentorskap för afghanska chefer i kombination med militär säkerhet skapar inte bara ett effektivt svenskt bidrag utan är också en bra förebild för det afghanska folket. När jag nyligen besökte förbandet kunde jag konstatera att stämningen var mycket god, trots den riskfyllda miljön som det verkar i. Deras professionella agerande är ett skäl till att vi sedan 2005 inte drabbats av förluster. Vi svenskar måste likväl vara beredda på att vi kan komma att drabbas av ytterligare förluster. En fråga jag försökt skaffa mig kunskap om i såväl Danmark som i Kanada och USA, är stödet till de kvinnor och män som gör insatser i Afghanistan. I dessa länder är stödet för soldaterna starkt. Detta oavsett om den som uttalar sig är för eller emot det som sker i Afghanistan. Debatten hålls isär. I Sverige blandas den ihop, vilket har lett till att de kvinnor och män som gör ett fantastiskt arbete i Afghanistans norra provinser ibland kan känna att de saknar stöd hemifrån. Det vill jag ändra på. Jag vill att vi visar respekt och uppskattning för det arbete våra soldater utför. Vi som svenskar bryr oss om alla våra soldater, oavsett var i samhället vi befinner oss. För det är våra soldater värda. Stöd våra trupper. Sverker Göranson överbefälhavare ", "article_category": "other"}
{"id": 20328, "headline": "”Regeringen måste ändra sig om papperslösas sjukvård”", "summary": "Företrädare för människorättsfrågor: Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna när det gäller vård till papperslösa.De papperslösa tillhör de mest sårbara grupperna i Sverige och är just dem som de internationella mänskliga rättigheterna är till för att skydda. Barnen får i dag tillgång till sjukvård, men inte deras föräldrar eller andra vuxna. De får ändå viss hjälp, med frivilliga insatser från vårdpersonal som följer sin yrkesetik. Men dessa insatser är ingen hållbar lösning. Statsminister Fredrik Reinfeldt måste nu tillsätta den länge aviserade utredning som ska ta fram ett förslag som gör att Sverige kan leva upp till de mänskliga rättigheterna, skriver Bengt Westerberg, Henry Ascher, Margareta Blennow, Thomas Flodin, Paul Hunt och Karin Wiborn.", "article": "För ett och ett halvt år sedan lovade Sveriges regering att tillsätta en utredning om sjukvård för gömda flyktingar och andra som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Man har inom regeringen ännu inte lyckats enas om direktiven till utredningen. Av uttalanden från företrädare för regeringspartierna har framgått att det beror på att Moderaterna motsätter sig att papperslösa överhuvudtaget ska ha rätt till sjukvård. Statsminister Fredrik Reinfeldt redovisade nyligen skälen för Moderaternas motstånd i en intervju i radio-Ekot. Han säger att om ”varje besked att man inte får stanna leder till att man gömmer sig och faktiskt lever i ett slags skugglandskap, utan att egentligen ha tillstånd att vara här, men ändå gör anspråk på skattefinansierad välfärd, barnen ska gå i skola, all sjukvård ska vara tillgänglig, då skapar vi parallella Sverige som jag i grunden inte tror långsiktigt är ett klokt svar”. Det är naturligtvis inte så att varje negativt besked till asylsökande leder till att de gömmer sig. De som trots avvisning stannar i Sverige hamnar i en socialt oerhört utsatt situation. Den överväldigande delen av dem gör det därför att de fruktar för sina liv, oavsett att svenska myndigheter anser att deras fruktan inte är välgrundad och därför har avslagit asylansökan. Vi har inte generellt någon uppfattning om vem som har rätt i denna bedömningsfråga. Vi kan bara konstatera att det finns människor som inte ser någon annan möjlighet än att leva gömda i samhällets utkanter framför att återvända till sitt ursprungsland. Så länge de människorna finns i Sverige får det vissa konsekvenser. Om någon av dem skulle misstänkas för att ha begått ett brott lagförs de. Men knappast någon skulle hävda att de på grund av sin sociala status skulle dömas utan rättegång och utan att få tillgång till juridiskt biträde. Att alla människor som misstänks för brott ska få tillgång till en sådan rättssäker process ifrågasätts knappast av vare sig makthavare eller vanliga medborgare. Det är en central mänsklig rättighet. Detsamma gäller rätten till hälsa. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som inkluderar både fysisk och mental hälsa utan diskriminering. Den rättigheten ingår i flera bindande internationella mänskliga rättighetsfördrag, såsom Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), Konventionen om eliminering av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och Barnkonventionen (CRC), vilka alla har ratificerats av Sverige. En av artikelförfattarna, Paul Hunt, var under åren 2002–2008 FN:s särskilde rapportör om rätten till högsta uppnåeliga hälsa. I en rapport till den svenska regeringen redan 2006 lyftes rätten till sjukvård för papperslösa (undocumented people) fram. Sverige är genom att man ratificerat de tidigare nämnda internationella fördragen lagligt bundet att göra allt man rimligen kan för att leverera denna rättighet. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att papperslösa tillhör de mest sårbara och marginaliserade grupperna i Sverige och att de därmed är just en sådan kategori av människor som de internationella mänskliga rättigheterna är till för att skydda. Sverige har sedan många år insett att det strider mot de mänskliga rättigheterna att utestänga papperslösa barn från sjukvård. De flesta av dessa har därför fått rätt till sjukvård på samma villkor som svenska barn. Men deras föräldrar, och andra vuxna, är fortfarande utestängda. Det innebär att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna vilket alltså påtalats i Paul Hunts FN-rapport. Från regeringshåll har hävdats att man inte delar synen på vad de mänskliga rättigheterna kräver på denna punkt. Det är ungefär samma invändning som brukar framföras av regimer som i andra avseenden notoriskt bryter mot mänskliga rättigheter och som då får stark kritik från svensk sida. Att Sverige agerar på samma sätt förstärker knappast den svenska rösten i den internationella diskussionen om mänskliga rättigheter. Att tillgång till sjukvård skulle minska benägenheten hos människor, som fått beslut om avslag på sin asylansökan, att lämna Sverige finns det inget stöd för i vare sig forskning eller i erfarenheter från frivilligklinikerna för papperslösa eller sjukvården i övrigt. Läkare och övrig vårdpersonal har en tydlig yrkesetik som förbjuder diskriminerande särbehandling. Patientens vårdbehov ska i alla situationer vara avgörande för den vård som erbjuds. Den vårdpersonal som lyssnar på statsministerns och regeringens uttalanden hamnar i konflikt med sin yrkesetik. Vissa landsting har, bland annat för att förhindra att personalen ska ha hamna i denna situation, infört egna riktlinjer som innebär att papperslösa kan få viss vård. Röda korset och andra organisationer organiserar sjukvård för papperslösa. Den ges av läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar frivilligt. De möter till exempel gravida kvinnor som vägras mödravård, våldtagna och traumatiserade kvinnor som sett sina barn misshandlas och dödas, barn som sett sina mammor våldtas, cancersjuka, diabetiker och personer som skadats i arbete. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till. Sveriges statsminister skulle av allt att döma helst se att vi lät bli att hjälpa dessa människor. För oss, och för den vårdpersonal som gör ovärderliga insatser, är det en bjudande humanitär plikt att göra allt som står i vår makt för att bistå människor i utsatta situationer. Men frivilliga insatser är inte en långsiktigt hållbar lösning på problemet. För att hitta en sådan måste regeringen omedelbart tillsätta den utredning som aviserats sedan länge och se till att den får mandat att ta fram ett förslag som gör att Sverige kan leva upp till de mänskliga rättigheterna när det gäller vård till papperslösa. Bengt Westerberg ordförande i Svenska röda korset Henry Ascher docent och universitetslektor vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap, medicinskt ansvarig vid Rosengrenska kliniken (ett ideellt vårdnätverk för papperslösa i Göteborg) Margareta Blennow ordförande i Svenska barnläkarföreningen Thomas Flodin ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd Paul Hunt FN:s särskilde rapportör 2002–2008 om rätten till högsta uppnåeliga standard av hälsa Karin Wiborn ordförande i Sveriges kristna råd ", "article_category": "other"}
{"id": 20329, "headline": "”Regeringen måste ändra sig om papperslösas sjukvård”", "summary": "Företrädare för människorättsfrågor: Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna när det gäller vård till papperslösa. De papperslösa tillhör de mest sårbara grupperna i Sverige och är just dem som de internationella mänskliga rättigheterna är till för att skydda. Barnen får i dag tillgång till sjukvård, men inte deras föräldrar eller andra vuxna. De får ändå viss hjälp, med frivilliga insatser från vårdpersonal som följer sin yrkesetik. Men dessa insatser är ingen hållbar lösning. Statsminister Fredrik Reinfeldt måste nu tillsätta den länge aviserade utredning som ska ta fram ett förslag som gör att Sverige kan leva upp till de mänskliga rättigheterna, skriver Bengt Westerberg, Henry Ascher, Margareta Blennow, Thomas Flodin, Paul Hunt och Karin Wiborn.", "article": "För ett och ett halvt år sedan lovade Sveriges regering att tillsätta en utredning om sjukvård för gömda flyktingar och andra som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Man har inom regeringen ännu inte lyckats enas om direktiven till utredningen. Av uttalanden från företrädare för regeringspartierna har framgått att det beror på att Moderaterna motsätter sig att papperslösa överhuvudtaget ska ha rätt till sjukvård. Statsminister Fredrik Reinfeldt redovisade nyligen skälen för Moderaternas motstånd i en intervju i radio-Ekot. Han säger att om ”varje besked att man inte får stanna leder till att man gömmer sig och faktiskt lever i ett slags skugglandskap, utan att egentligen ha tillstånd att vara här, men ändå gör anspråk på skattefinansierad välfärd, barnen ska gå i skola, all sjukvård ska vara tillgänglig, då skapar vi parallella Sverige som jag i grunden inte tror långsiktigt är ett klokt svar”. Det är naturligtvis inte så att varje negativt besked till asylsökande leder till att de gömmer sig. De som trots avvisning stannar i Sverige hamnar i en socialt oerhört utsatt situation. Den överväldigande delen av dem gör det därför att de fruktar för sina liv, oavsett att svenska myndigheter anser att deras fruktan inte är välgrundad och därför har avslagit asylansökan. Vi har inte generellt någon uppfattning om vem som har rätt i denna bedömningsfråga. Vi kan bara konstatera att det finns människor som inte ser någon annan möjlighet än att leva gömda i samhällets utkanter framför att återvända till sitt ursprungsland. Så länge de människorna finns i Sverige får det vissa konsekvenser. Om någon av dem skulle misstänkas för att ha begått ett brott lagförs de. Men knappast någon skulle hävda att de på grund av sin sociala status skulle dömas utan rättegång och utan att få tillgång till juridiskt biträde. Att alla människor som misstänks för brott ska få tillgång till en sådan rättssäker process ifrågasätts knappast av vare sig makthavare eller vanliga medborgare. Det är en central mänsklig rättighet. Detsamma gäller rätten till hälsa. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som inkluderar både fysisk och mental hälsa utan diskriminering. Den rättigheten ingår i flera bindande internationella mänskliga rättighetsfördrag, såsom Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), Konventionen om eliminering av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och Barnkonventionen (CRC), vilka alla har ratificerats av Sverige. En av artikelförfattarna, Paul Hunt, var under åren 2002–2008 FN:s särskilde rapportör om rätten till högsta uppnåeliga hälsa. I en rapport till den svenska regeringen redan 2006 lyftes rätten till sjukvård för papperslösa (undocumented people) fram. Sverige är genom att man ratificerat de tidigare nämnda internationella fördragen lagligt bundet att göra allt man rimligen kan för att leverera denna rättighet. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att papperslösa tillhör de mest sårbara och marginaliserade grupperna i Sverige och att de därmed är just en sådan kategori av människor som de internationella mänskliga rättigheterna är till för att skydda. Sverige har sedan många år insett att det strider mot de mänskliga rättigheterna att utestänga papperslösa barn från sjukvård. De flesta av dessa har därför fått rätt till sjukvård på samma villkor som svenska barn. Men deras föräldrar, och andra vuxna, är fortfarande utestängda. Det innebär att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna vilket alltså påtalats i Paul Hunts FN-rapport. Från regeringshåll har hävdats att man inte delar synen på vad de mänskliga rättigheterna kräver på denna punkt. Det är ungefär samma invändning som brukar framföras av regimer som i andra avseenden notoriskt bryter mot mänskliga rättigheter och som då får stark kritik från svensk sida. Att Sverige agerar på samma sätt förstärker knappast den svenska rösten i den internationella diskussionen om mänskliga rättigheter. Att tillgång till sjukvård skulle minska benägenheten hos människor, som fått beslut om avslag på sin asylansökan, att lämna Sverige finns det inget stöd för i vare sig forskning eller i erfarenheter från frivilligklinikerna för papperslösa eller sjukvården i övrigt. Läkare och övrig vårdpersonal har en tydlig yrkesetik som förbjuder diskriminerande särbehandling. Patientens vårdbehov ska i alla situationer vara avgörande för den vård som erbjuds. Den vårdpersonal som lyssnar på statsministerns och regeringens uttalanden hamnar i konflikt med sin yrkesetik. Vissa landsting har, bland annat för att förhindra att personalen ska ha hamna i denna situation, infört egna riktlinjer som innebär att papperslösa kan få viss vård. Röda korset och andra organisationer organiserar sjukvård för papperslösa. Den ges av läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar frivilligt. De möter till exempel gravida kvinnor som vägras mödravård, våldtagna och traumatiserade kvinnor som sett sina barn misshandlas och dödas, barn som sett sina mammor våldtas, cancersjuka, diabetiker och personer som skadats i arbete. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till. Sveriges statsminister skulle av allt att döma helst se att vi lät bli att hjälpa dessa människor. För oss, och för den vårdpersonal som gör ovärderliga insatser, är det en bjudande humanitär plikt att göra allt som står i vår makt för att bistå människor i utsatta situationer. Men frivilliga insatser är inte en långsiktigt hållbar lösning på problemet. För att hitta en sådan måste regeringen omedelbart tillsätta den utredning som aviserats sedan länge och se till att den får mandat att ta fram ett förslag som gör att Sverige kan leva upp till de mänskliga rättigheterna när det gäller vård till papperslösa. Bengt Westerberg ordförande i Svenska röda korset Henry Ascher docent och universitetslektor vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap, medicinskt ansvarig vid Rosengrenska kliniken (ett ideellt vårdnätverk för papperslösa i Göteborg) Margareta Blennow ordförande i Svenska barnläkarföreningen Thomas Flodin ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd Paul Hunt FN:s särskilde rapportör 2002–2008 om rätten till högsta uppnåeliga standard av hälsa Karin Wiborn ordförande i Sveriges kristna råd Papperslösa i Europa Mer än hälften av de papperslösa i Europa (52 procent) saknar bostad eller bor tillfälligt på t ex härbärgen, enligt en rapport från Läkare i Världen. Enligt samma studie (1 220 intervjuer med papperslösa i elva europeiska länder, bl a Sverige) arbetar drygt hälften (51,3 procent) – trots att det är olagligt – med främst lokalvård, hushållsnära tjänster, i byggsektorn eller hotell- och restaurangbranschen. Åtta procent hade råkat ut för en arbetsplatsolycka. Källa: Läkare i Världen, rapport september 2009 ", "article_category": "other"}
{"id": 20344, "headline": "”Ny dokusåpa cynisk lek med utsatta ungdomar”", "summary": "Socialstyrelsen om TV 4:s nya serie ”Inlåst”: Programmet ökar risken att ungdomarna fortsätter med brott.Om TV 4 vill få unga killar att lämna den kriminella banan borde de läsa på lite. I USA har man använt metoden ”scared straight”, som innebär att kriminella ungdomar gör studiebesök på fängelser. Tanken är att de ska skrämmas till laglydnad. Men internationella utvärderingar visar att risken för fortsatt brottslighet tvärtom ökar. Tar TV 4 ansvar för ungdomarna om deras framtid förstörs? skriver Socialstyrelsens Knut Sundell, Mari Forslund och Kristin Marklund.", "article": "Intresset för kriminella och kriminalitet är stort i dag. Journalister, advokater och före detta kriminella skriver böcker om hur det riktiga kriminella livet ser ut i Sverige. Flera ligger på bokförsäljarnas topplistor. TV 4 hakar på och sänder nu en tv-serie som bygger på att unga kriminella ska leva i fängelse ett tag. Där ska de få ledning av ”mentorer” som är före detta fångar med långa fängelsestraff bakom sig. Det är en cynisk lek med utsatta ungdomar. Martin Nygren är exekutiv producent för programmet. I en tidningsintervju medger han att programmet kan uppfattas som kontroversiellt. Någon risk för att det kan uppfattas som en glorifiering av det kriminella livet ser han inte, tvärtom: ”Meningen är att de ska komma på bättre tankar.” Om Martin Nygren med flera på TV 4 hade haft en seriös vilja att testa en metod som ska få unga kriminella killar att lämna den kriminella banan, borde de ha bemödat sig om att läsa på lite. Men då hade de tvingats överge sin publikkittlande underhållningsidé. Det finns nämligen en hel del forskning om den metod som programmet bygger på. I USA har man använt sig av metoden ”scared straight”, som innebär att kriminella ungdomar får göra studiebesök på fängelser. Genom att de får se vad som händer om de bryter mot lagar ska de skrämmas till laglydnad, är tanken. Men resultatet blir det motsatta. Vid Socialstyrelsen finns Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS, som bland annat har till uppgift att ta fram forskning av vad som fungerar när det gäller insatser inom socialtjänsten. IMS har nyligen gjort en forskningsöversikt om unga lagöverträdare (Söderholm Carpelan m fl, 2008). Man har tittat på 15 internationella utvärderingar av ”scared straight”. Ingen av utvärderingarna visar att metoden minskat kriminalitet bland de ungdomar som deltagit i behandlingen. Tvärtom visar flera utvärderingar att fängelsebesöken ökar risken för fortsatt kriminalitet med cirka 15 procent (Petrosino m fl, 2003) jämfört med ungdomar som inte gjort det. Forskarnas slutsats är därför att det faktiskt är bättre att inte ge unga kriminella någon behandling alls än att utsätta dem för den här typen av metoder. Metoden prövades 1992–1996 i Norge, men efter en utvärdering med negativt resultat lades projektet ner (Storvall och Hovland, 1998). I det norska projektet var syftet att förebygga kriminalitet och missbruk bland ungdomar, bland annat genom att konfrontera ungdomar med intagna på fängelset. De ansvariga för projektet ville att ungdomarna skulle få en bild av verkligheten, hur det är att vara kriminell och/eller missbrukare. Men resultatet var nedslående. Det blev ingen förbättring för ungdomarna. Vissa av dem tyckte att det var spännande och såg på de intagna som förebilder. Många blev skrämda, men upplevelsen avhöll dem inte från vidare kriminalitet och missbruk. Flera av flickorna blev ”intresserade” av de intagna. Att skrämma till laglydnad är ju en till synes klok tanke. Hur kommer det sig då att den inte fungerar? Forskarna räknar upp ett antal rimliga förklaringar: • Kriminella ungdomar känner ett utanförskap i samhället och ser fängelset som en gemenskap där de passar in. • Ungdomar kan ha en romantisk bild av livstidsfången. Genom fängelsebesök kan den bilden förstärkas och bli en självuppfyllande profetia. • Ungdomar kan se det som en utmaning att bevisa för omvärlden (till exempel kamrater, familj och socialtjänst) att de inte har blivit avskräckta. Ett exempel är en amerikansk kille som förklarade att han hade känt sig tvingad att fortsätta begå brott för att visa för kamraterna att han inte hade blivit skrämd. • Ungdomars förväntningar överensstämmer med bilden av fängelselivet eller de uppfattar att de har samma värderingar som de intagna. Det gör att de socialiserar sig med dem och med fängelselivet. • Tvärtemot vad som var avsikten kan fängelsebesöket leda till att ungdomarna känner mindre obehag för de intagna och för fängelsemiljön. Ett exempel är en svensk kille som sa: Innan jag hamnade i fängelse var jag rädd. Jag trodde att det var tufft som i amerikanska filmer, men fängelse är som kollo eller ungkarlshotell. Genom tv-programmet kommer några ungdomar att vistas en kort tid i rampljuset men till vilket personligt pris för deras framtid? Hur kommer programmet att påverka dem efteråt? Blir det lättare att få jobb och att välja en annan bana i livet? Mot bättre vetande använder TV 4 en skadlig metod som ökar risken för att ungdomar kommer att förstöra sin framtid. Kommer TV 4 att ta ansvar för dem om detta sker? Knut Sundell chef för IMS, Socialstyrelsen Mari Forslund biträdande chef för IMS, Socialstyrelsen. Kristin Marklund kommunikationssamordnare vid IMS, Socialstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 20346, "headline": "”Ny dokusåpa cynisk lek med utsatta ungdomar”", "summary": "Socialstyrelsen om TV 4:s nya serie ”Inlåst”: Programmet ökar risken att ungdomarna fortsätter med brott. Om TV 4 vill få unga killar att lämna den kriminella banan borde de läsa på lite. I USA har man använt metoden ”scared straight”, som innebär att kriminella ungdomar gör studiebesök på fängelser. Tanken är att de ska skrämmas till laglydnad. Men internationella utvärderingar visar att risken för fortsatt brottslighet tvärtom ökar. Tar TV 4 ansvar för ungdomarna om deras framtid förstörs? skriver Socialstyrelsens Knut Sundell, Mari Forslund och Kristin Marklund.", "article": "Intresset för kriminella och kriminalitet är stort i dag. Journalister, advokater och före detta kriminella skriver böcker om hur det riktiga kriminella livet ser ut i Sverige. Flera ligger på bokförsäljarnas topplistor. TV 4 hakar på och sänder nu en tv-serie som bygger på att unga kriminella ska leva i fängelse ett tag. Där ska de få ledning av ”mentorer” som är före detta fångar med långa fängelsestraff bakom sig. Det är en cynisk lek med utsatta ungdomar. Martin Nygren är exekutiv producent för programmet. I en tidningsintervju medger han att programmet kan uppfattas som kontroversiellt. Någon risk för att det kan uppfattas som en glorifiering av det kriminella livet ser han inte, tvärtom: ”Meningen är att de ska komma på bättre tankar.” Om Martin Nygren med flera på TV 4 hade haft en seriös vilja att testa en metod som ska få unga kriminella killar att lämna den kriminella banan, borde de ha bemödat sig om att läsa på lite. Men då hade de tvingats överge sin publikkittlande underhållningsidé. Det finns nämligen en hel del forskning om den metod som programmet bygger på. I USA har man använt sig av metoden ”scared straight”, som innebär att kriminella ungdomar får göra studiebesök på fängelser. Genom att de får se vad som händer om de bryter mot lagar ska de skrämmas till laglydnad, är tanken. Men resultatet blir det motsatta. Vid Socialstyrelsen finns Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS, som bland annat har till uppgift att ta fram forskning av vad som fungerar när det gäller insatser inom socialtjänsten. IMS har nyligen gjort en forskningsöversikt om unga lagöverträdare (Söderholm Carpelan m fl, 2008). Man har tittat på 15 internationella utvärderingar av ”scared straight”. Ingen av utvärderingarna visar att metoden minskat kriminalitet bland de ungdomar som deltagit i behandlingen. Tvärtom visar flera utvärderingar att fängelsebesöken ökar risken för fortsatt kriminalitet med cirka 15 procent (Petrosino m fl, 2003) jämfört med ungdomar som inte gjort det. Forskarnas slutsats är därför att det faktiskt är bättre att inte ge unga kriminella någon behandling alls än att utsätta dem för den här typen av metoder. Metoden prövades 1992–1996 i Norge, men efter en utvärdering med negativt resultat lades projektet ner (Storvall och Hovland, 1998). I det norska projektet var syftet att förebygga kriminalitet och missbruk bland ungdomar, bland annat genom att konfrontera ungdomar med intagna på fängelset. De ansvariga för projektet ville att ungdomarna skulle få en bild av verkligheten, hur det är att vara kriminell och/eller missbrukare. Men resultatet var nedslående. Det blev ingen förbättring för ungdomarna. Vissa av dem tyckte att det var spännande och såg på de intagna som förebilder. Många blev skrämda, men upplevelsen avhöll dem inte från vidare kriminalitet och missbruk. Flera av flickorna blev ”intresserade” av de intagna. Att skrämma till laglydnad är ju en till synes klok tanke. Hur kommer det sig då att den inte fungerar? Forskarna räknar upp ett antal rimliga förklaringar: • Kriminella ungdomar känner ett utanförskap i samhället och ser fängelset som en gemenskap där de passar in. • Ungdomar kan ha en romantisk bild av livstidsfången. Genom fängelsebesök kan den bilden förstärkas och bli en självuppfyllande profetia. • Ungdomar kan se det som en utmaning att bevisa för omvärlden (till exempel kamrater, familj och socialtjänst) att de inte har blivit avskräckta. Ett exempel är en amerikansk kille som förklarade att han hade känt sig tvingad att fortsätta begå brott för att visa för kamraterna att han inte hade blivit skrämd. • Ungdomars förväntningar överensstämmer med bilden av fängelselivet eller de uppfattar att de har samma värderingar som de intagna. Det gör att de socialiserar sig med dem och med fängelselivet. • Tvärtemot vad som var avsikten kan fängelsebesöket leda till att ungdomarna känner mindre obehag för de intagna och för fängelsemiljön. Ett exempel är en svensk kille som sa: Innan jag hamnade i fängelse var jag rädd. Jag trodde att det var tufft som i amerikanska filmer, men fängelse är som kollo eller ungkarlshotell. Genom tv-programmet kommer några ungdomar att vistas en kort tid i rampljuset men till vilket personligt pris för deras framtid? Hur kommer programmet att påverka dem efteråt? Blir det lättare att få jobb och att välja en annan bana i livet? Mot bättre vetande använder TV 4 en skadlig metod som ökar risken för att ungdomar kommer att förstöra sin framtid. Kommer TV 4 att ta ansvar för dem om detta sker? Knut Sundell chef för IMS, Socialstyrelsen Mari Forslund biträdande chef för IMS, Socialstyrelsen. Kristin Marklund kommunikationssamordnare vid IMS, Socialstyrelsen Relationer ska verka läkande Relationer ska verka läkande i \"Inlåst\" ", "article_category": "other"}
{"id": 20357, "headline": "I Fagiolini gillar att spela upp ett drama", "summary": "”Spansk renässansmusik att dö, dansa och spisa till” är rubriken på engelska madrigalensemblen I Fagiolinis konsert på Nybrokajen 11 på lördag.", "article": "– Det är en engelsk grupp med ett italienskt namn som sjunger spanska madrigaler, säger Peter Pontvik som är konstnärlig chef och producent för konsertserien Early Music Live, som nu begår sin andra säsong. – Synnerligen multikulturellt, konstaterar han, och säger vidare att den spanska musik som I Fagiolini framför har starka arabiska, franska, italienska och nederländska influenser. Ensemblen guidar sina lyssnare genom danser, sorgesånger – och ”sallader”, så kallas den egna genre av potpurrier som var populära i 1500-talets Spanien. Den musik som I Fagiolini framför komponerades som underhållning till hovet i Valencia. Ensemblen dramatiserar gärna sina konserter och har också spelat in en film – ”The full Monteverdi”, där de iscensatt några av Monteverdis madrigaler i nutida miljö. I Fagiolini grundades 1986 av Robert Hollingworth, som fortfarande är ensemblens konstnärlige ledare. Övriga medlemmar är Clare Wilkinson, mezzo, Nicholas Hurndall Smith, tenor, Charles Gibbs, bas, Lynda Sayce, lutenist och Joy Smith, harpist. Konsertserien Early Music Live har kommit till som ett komplement till Stockholm Early Music Festival, som genomför sin nionde upplaga i Gamla stan i juni kommande år. – Konsertserien är tänkt som en bro mellan festivalerna, säger han. Vi vill ge stockholmarna högkvaficerade konserter med musik från barock, renässans och medeltid. Där finns en lucka att fylla, något liknande har inte funnits i Stockholm tidigare, säger Peter Pontvik. Konserterna i serien ges den första lördagen i varje månad på Nybrokajen 11. Spansk renässansmusik att dö, dansa och spisa till, med I Fagiolini. Nybrokajen 11, t Kungsträdgården, lördag 3 oktober kl 15. ", "article_category": "other"}
{"id": 20361, "headline": "\"Socialtjänsten tog inte hänsyn till Jonas diagnos\"", "summary": "Femtonårige Jonas fick diagnosen Aspergers syndrom några månader efter att han tvångsomhändertagits av socialtjänsten. Under två och ett halvt års tid fick Jonas inte komma hem. Han fick bara träffa sin mamma en gång i månaden, och tala i telefon med henne ett par gånger i veckan.", "article": "Den 26 april 2006 försöker den då snart 15-årige Jonas ta livet av sig med en överdos insulin. Mamma Lisa får i sista stund syn på vad han gör och lyckas avbryta injektionen. Orsaken till Jonas självmordsförsök är att han samma dag ska hämtas av socialtjänsten i Östersund och föras till ett så kallat hvb-hem, ”hem för vård och boende”, 50 mil från hemorten. Efter självmordsförsöket åker Jonas och hans mamma till akuten. På kvällen förs han direkt därifrån i bil till hvb-hemmet, dit han kommer fram vid tre på natten. Jonas, som är blyg, stillsam och tillbakadragen, placeras på ett hem med ungdomar som har problem med kriminalitet och missbruk. Han är rädd, blir hotad och slagen innan han efter två månader får flytta till ett familjehem som hör till hvb-hemmet. Då har hans mamma varit på besök och berättat för personalen om trakasserierna. Själv har han inget vågat säga. Så här skriver Jonas när han bor på hvb-hemmet: ”Det värsta är att jag inte får ha kontakt med min mamma eller mina kompisar. Det näst värsta är att jag känner mig rädd och isolerad hela tiden. Jag blir mobbad av dom andra barnen varenda dag. Jag blir slagen, knuffad och hotad. Det dummaste med det här stället är att dom blandar barnen på ett dåligt sätt. T ex dom kan ta in en jättevåldsam knarkare och ett barn som inte gillar våld eller tänker våldsamma tankar, och lämna dom tillsammans i ett rum.” Det dröjer två och ett halvt år innan Jonas får sätta sin fot i Östersund, eller i sitt hem, igen – trots hans vädjanden till myndigheterna om att åtminstone få komma hem och hälsa på ibland. Under hela den tiden får han bara träffa sin mamma en gång i månaden, på dagtid, på den ort där han är omhändertagen. Han får prata i telefon med henne 1–3 gånger i veckan, olika under olika perioder utifrån vad socialnämnden bestämmer. Han får inte ha mobiltelefon eller använda internet. Bakgrunden till omhändertagandet är Jonas långvariga vägran att gå till skolan, och hans svårigheter med att sköta sin diabetes som han fått våren 2005. Enligt socialtjänsten i Östersund brister mamma Lisas förmåga till omvårdnad och omsorg om Jonas. Som Lisa ser det har varken skola, socialtjänst eller vård sett Jonas svårigheter och behov, trots att hon under många år försökt påtala dem. I socialtjänstens utredning målas en bild upp där det är Lisa som är grunden till Jonas problem, menar hon. – Utredningen är full av felaktiga påståenden om både Jonas och mig. Det framstår som om jag avvisar hjälp, trots att jag själv sökt hjälp för Jonas gång på gång och haft många egna förslag till åtgärder, säger Lisa. Det är när åtgärder inte alls fungerat, som jag tackat nej till dem. – Socialtjänsten skriver också till exempel att vi ”uteblivit” från vissa läkartider med mera, som om vi bara struntat i det. I själva verket har jag alltid ringt återbud om vi inte kunnat komma, och förklarat varför. Ibland var Jonas sjuk, ibland vägrade han följa med. Ända sedan Jonas var liten och gick i förskolan, hade Lisa känt oro för honom. Jonas hade svårt med kompisar, han kom inte in i gruppen utan gick för sig själv. Han var tyst och lite blyg men samtidigt envis. Personalbyten och nya barn gjorde Jonas extra stressad, både i förskolan och senare i skolan. Jonas var också till exempel väldigt noga med maten och ville bara äta vissa saker, tillagade på ett visst sätt. Och han hade problem med kläderna, han tyckte att det mesta skavde och kändes ”fel”. Redan i förskolan talade Lisa ofta med personalen om Jonas svårigheter. – Men de lyssnade inte. Jag fick mest veta att han måste ”lära sig” att vara som de andra barnen, säger Lisa. Så fortsatte det sen i skolan också. – Han var stressad och orolig redan på kvällarna innan han skulle gå till skolan. På morgnarna mådde han dåligt och hade ont i magen. När han hade lov blev han alltid orolig och nervös när skolstarten närmade sig, berättar Lisa. När Jonas började i högstadieskolan, med längre resväg, fler elever och många olika lärare, blev allting värre. Jonas kände sig otrygg i skolan, han ville inte äta där och inte heller gå på toaletten. Lisa föreslog bland annat att han skulle kunna få undervisning i en mindre grupp eller få en fadder i skolan. – Mina förslag viftades bort, det fanns inte resurser sa man, säger Lisa. Med tiden ökar Lisas oro allt mer. Jonas har inte många kompisar, och på fritiden sitter han mest framför datorn. Lisa tar kontakt med socialtjänsten för att få hjälp, hon vill ha en kontaktperson som kan göra roliga saker med Jonas, och en stödfamilj där han kan vara ibland. När Jonas går i sjuan får han en kontaktperson. Men i skolan blir det inte bättre. I slutet av höstterminen slutar han helt att gå dit. I januari 2005 kommer den första anmälan från Jonas skola till socialtjänsten i Östersund. Skolan är orolig för Jonas som inte kommer dit, och som enligt deras samtal med Lisa vänder på dygnet och sällan går ut. Flera möten med bland andra rektor och klasslärare hålls hemma hos Lisa och Jonas. Jonas vill oftast inte vara med. Vid träffarna bestäms bland annat att Jonas ska vara i skolan på eftermiddagarna. Men det blir inte så, Jonas vägrar gå. – Jag kände tidigt att rektorn hade en väldigt negativ bild av mig, säger Lisa. Hon tyckte att det var mitt fel att Jonas inte gick till skolan. Kommunikationen fungerade inte alls. I början av april insjuknar Jonas i diabetes. Lisa har svårt att få med honom till vården. Väl där tänker han lämna sjukhuset, och personalen är brysk och oförstående, beskriver Lisa. Socialtjänsten kopplas hastigt in, Jonas blir tillfälligt tvångsomhändertagen under sjukhusvistelsen och den blir traumatisk för honom. Det blir extra svårt för Jonas att acceptera och sköta sin diabetes. Lisa får tjata mycket för att försöka få honom att följa föreskrifter och kolla sina värden, och hon är mycket orolig. I maj tar Lisa kontakt med bup, barn- och ungdomspsykiatrin. Hon vill att de ska hjälpa Jonas, både när det gäller hans skolvägran och med motivation för att sköta diabetesen. Hon vill också ha hjälp med kontakterna med skola och socialtjänst. Enligt bups journal beskriver Lisa situationen som ett ”katastrofläge”. Hon berättar ingående om Jonas svårigheter genom åren. Under sommaren gör bup ett par hembesök, men får dålig kontakt med Jonas som inte vill prata med dem. Framåt hösten tappar Lisa förtroendet för bup, hon tycker inte att de verkar vilja hjälpa sonen. I september kommer två nya anmälningar från skolan till socialtjänsten. Jonas kommer fortfarande inte till skolan, mamma Lisa vill inte ha mer kontakt med rektorn. Samma höst får Jonas en kontaktfamilj genom socialtjänsten. Lisa är till en början positiv, men Jonas är skeptisk. Han vantrivs hos familjen. Stödfamiljen har dock en annan uppfattning, de rapporterar till socialtjänsten att Jonas trivs bra hos dem. I sina dagboksanteckningar året därpå skriver Jonas: ”Jag hatade stödfamiljen! Min mamma fick tvinga i väg mig varenda gång.” I november får Lisa av en slump kontakt med Föreningen autism i Jämtland, och börjar förstå att Jonas kan ha Aspergers syndrom. Tillsammans med föreningen tar hon initiativ till ett möte med socialtjänsten och skolan, där hon bland annat framför att Jonas behöver utredas på barnhabiliteringen. Hon föreslår också en elevassistent för Jonas så länge. I mars 2006 påbörjas den neuropsykiatriska utredningen av Jonas. Då pågår redan socialtjänstens vårdnadsutredning sedan ett par månader. Socialtjänstens bedömning blir att Lisa inte kan prioritera Jonas grundläggande behov. Hon kan inte upprätthålla de vardagsrutiner som är avgörande för hans hälsa och utveckling, skriver socialtjänsten. Lisa har avslutat kontakten med stödfamiljen, och skolproblemen beror på att Lisa ”på grund av sina svårigheter att kommunicera med skolan inte förmått att uppnå samverkan med dem”. Jonas behöver vård utanför hemmet. – Socialtjänsten verkade inte intresserad av att Jonas kunde ha Aspergers syndrom. Trots att alla hans problem, inklusive skolvägran, är mycket vanliga just vid det syndromet, säger Ewa Stenberg, skolombud för Föreningen autism i Jämtland, som följt Jonas fall sedan hösten 2005. Ewa Stenberg var med på två möten med socialtjänsten och skolan innan vårdnadsutredningen startades. – Jag upplevde att både skolan och socialtjänsten hade en färdig bild av Lisa som person, de hade bestämt sig för att det var hon som felade. De framhöll bara sånt som de tyckte var negativt, att Lisa var ensamstående, hade problem med värk och smärta, att hon hade sjukersättning och låg inkomst. De såg inte objektivt på fallet, de lade in sina egna värderingar. Socialtjänstens handläggare sa själv att hon inte kunde något om asperger, berättar Ewa Stenberg. Just innan Jonas omhändertogs hade läget börjat ljusna, säger mamma Lisa. Skolan hade fått en ny rektor, och samarbetet med skolan gick plötsligt bra. Jonas hade börjat få hemundervisning som fungerade, dygnsrytmen hade blivit bättre. – För första gången någonsin fick Jonas individuellt anpassad undervisning. Och den neuropsykiatriska utredningen hade kommit i gång. Jag hade börjat hoppas att han äntligen skulle få vettig hjälp, säger Lisa. När Jonas tvångsomhändertagits blir han utredd av ett psykiatriskt utredningsteam i samarbete med hvb-hemmet. De kommer i augusti 2006 fram till att Jonas har Aspergers syndrom. Men de sociala myndigheterna i Östersund ser ingen anledning att omvärdera beslutet om tvångsomhändertagande utifrån diagnosen. Inte heller får Jonas eller Lisa den information och utbildning om funktionshindret, som utredningsteamet betonar som ytterst viktig. Så här skriver Jonas själv i sina dagboksanteckningar från familjehemmet den 18 februari 2007: ”Ingen pratar med mig om Aspergers syndrom. Det enda dom har sagt om det är att dom ’vet’ att jag inte har det.” Jonas och Lisa heter egentligen något annat. I morgon: ”Bristande barnperspektiv”. Länsstyrelsen och skolverket kritiserade Östersunds kommun i fallet Jonas. På torsdag kommenterar socialtjänsten. ", "article_category": "other"}
{"id": 20373, "headline": "”Transplanterad livmoder ett steg mot fullt könsbyte”", "summary": "Filosofiprofessor om en existentiell fråga: Blir vi verkligen lyckligare av att kunna välja vårt kön?De flesta människor låter sig enkelt klassificeras som kvinnor eller män, men vissa existerar i en gråzon. Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda dessa ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar. Detta är säkert just vad transsexuella män – besatta av tanken på att bli riktiga kvinnor – önskar sig. De kan då ta steget fullt ut till det andra könet! Alldeles bortsett från den medicinsk-tekniska utvecklingen är det nog något i tidsandan som driver oss i den här riktningen. Men vill vi verkligen kunna välja vårt kön? Kommer det att göra oss lyckliga? Jag är osäker, skriver Torbjörn Tännsjö.", "article": "Så kallad queerteori hävdar att könsskillnader är konstruerade. De existerar inte, oberoende av vår sociala praktik. Vi föds inte med ett bestämt kön, vi får det genom uppfostran. Detta skapar nya möjligheter att frigöra oss, brukar de tillägga. Om kön är något som prackas på oss av våra föräldrar och av samhället, så borde vi kunna bjuda motstånd. Vi borde i själva verket ha rätt och möjlighet att välja vårt kön. Detta är inte helt lätt att förstå. Ty även om pratet om att vår könsmässiga tillhörighet är konstruerad inrymmer ett mått av sanning, i det att vi ”konstruerar” vissa normer för vad som är manligt och kvinnligt genom vårt sätt att leva och värdera varandras liv (vad som förr kallades könsroller), så finns ju robusta biologiska skillnader att peka på i de flesta fall. Vi tycks ha våra rent biologiska könsmässiga karaktäristika oberoende av uppfostran. Men då en idrottskvinna som Caster Semenya nyligen vid friidrotts-VM i Berlin fick sin könstillhörighet ifrågasatt, framstod det i blixtbelysning att alla fall inte är entydiga och enkla. De flesta människor låter sig enkelt klassificeras som kvinnor eller män, men vissa existerar i en gråzon. I denna zon kan ett hormontest peka i en riktning, en kromosomanalys i en annan riktning och en inspektion av genitalierna lämna frågan obesvarad. Och det är förstås också klart att många av de förväntningar vi har på vad som är manligt och kvinnligt beteende är bestämda av sociala konventioner. Så visst har det alltid funnits fog för vissa av queerteorins påståenden om att vi borde kunna välja vårt kön och våra könsmässiga karaktäristika. Ändå är det först på senare tid, som detta tal börjat bli mera bokstavligt sant. Det handlar nu inte bara om nya sätt att tänka, föra och klä sig, eller om nya samlevnadsformer, utan om robusta medicinska ingrepp, som kan företas på människor, för att ge dem de sexuella attribut de önskar. För den transsexuelle går det att få hjälp både kirurgiskt och med hormonbehandling, för att han eller hon ska kunna erövra vad som normalt har setts som attribut vilka är definierande för det motsatta könet. En gräns för män som velat bli kvinnor har emellertid fram tills nu gått vid yttre genitalier. Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar. De forskare vid Sahlgrenska akademin som arbetar med att utveckla metoder att transplantera livmödrar framhäver själva att detta ger en möjlighet för kvinnor, som har äggstockar men saknar livmoder, att bli mödrar ”på riktigt”. De kan bära sina och sin partners barn. De tänker att de utvecklar reproduktiv medicin på ett nytt men ändå traditionellt sätt. Just den form av reproduktiv medicin de försöker utveckla har emellertid ifrågasatts, bland annat av gynekologen Lars Hamberger som annars inte brukar tveka att bejaka medicinsk teknikutveckling. I just det här fallet menar han emellertid att den är onödig. Dessa kvinnor och par kan ju i stället anlita en surrogatmoder, för att få det barn de önskar, påpekar han. Han pläderar också för legalisering av en sådan ordning i vårt land. Den är bättre, menar han, då den inte innebär några farliga kirurgiska ingrepp och då den inte medför att kvinnor måste undergå medicinering avsedd att sätta ned deras immunförsvar för att motverka bortstötning av det transplanterade organet (Läkartidningen nr 39, 2002). Hamberger har visst fog för denna uppfattning, men för vissa kvinnor är det nog av vikt att de verkligen får bära sitt eget barn. Just dessa kvinnor skulle ju bara kunna få hjälp med den nya tekniken. Forskarna som arbetar med den nya tekniken brukar också framhålla att vissa människor, av religiösa eller andra skäl, motsätter sig surrogatmödraskap. Dessa kan inte få hjälp på annat sätt än genom transplantation av en livmoder. Och transsexuella män, som är besatta av tanken att bli ”riktiga” kvinnor, kommer säkert att se möjligheten att få en transplanterad livmoder som just vad de önskar. Troligen kommer de också att önska att man i en framtid dessutom ska kunna transplantera äggstockar tillsammans med livmödrar. I så fall kan de ju ta steget fullt ut till det andra könet! Queerteorin ser valet av kön som inte bara något nödvändigt, som något vi inte kommer ifrån, utan också som något önskvärt. Vi frigörs då vi får möjlighet att välja våra sexuella attribut. Tanken att det finns några naturliga kategorier, manligt och kvinnligt, kan uppges. Den som vill kan renodla vissa drag, andra kan renodla andra, och den som så önskar kan välja en attraktiv mix. Den sexuella ”normaliteten” kan uppges. Något i tidsandan driver oss nog i den här riktningen, alldeles bortsett ifrån den medicinskt tekniska utvecklingen. Just nu gör en ammande man sensation i våra medier. Allt fler tycks känna vantrivsel i det kön de fått. Kan i så fall teknikutvecklingen ge oss nya utvägar? Vi får den valfrihet vi önskar? Jag är inte helt övertygad. Så snart ett val erbjuds är vi ivriga att göra det och att göra det rätt. Men många av de val vi i dag gör är påtvingade. Vi tvingas välja mobiloperatör, elleverantör och förvaltare av vårt intresse i pensionslotteriet. Det är svåra val, de stressar oss,vi grips av ångest då vi tror att vi valt fel. Åtminstone just dessa val vore vi sannolikt lyckligare förutan. Valet av kön är förstås mera basalt. Vill vi verkligen göra det? Vissa vill det uppenbarligen, de ser på sig själva som transsexuella, och de vill byta könstillhörighet. Men de flesta har nog inte reflekterat över om de har rätt kön, eller om de har rätt mix av sexuella attribut. Den medicinska tekniken kommer att ändra på det. Den kommer att medföra att Sartre och existentialisterna sent omsider får rätt, då de säger att existensen föregår essensen. Vi kommer att kunna ställas till svars för vårt val av kön. Kommer det att göra oss lyckliga? Jag är osäker. Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 20374, "headline": "”Transplanterad livmoder ett steg mot fullt könsbyte”", "summary": "Filosofiprofessor om en existentiell fråga: Blir vi verkligen lyckligare av att kunna välja vårt kön? De flesta människor låter sig enkelt klassificeras som kvinnor eller män, men vissa existerar i en gråzon. Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda dessa ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar. Detta är säkert just vad transsexuella män – besatta av tanken på att bli riktiga kvinnor – önskar sig. De kan då ta steget fullt ut till det andra könet! Alldeles bortsett från den medicinsk-tekniska utvecklingen är det nog något i tidsandan som driver oss i den här riktningen. Men vill vi verkligen kunna välja vårt kön? Kommer det att göra oss lyckliga? Jag är osäker, skriver Torbjörn Tännsjö.", "article": "Så kallad queerteori hävdar att könsskillnader är konstruerade. De existerar inte, oberoende av vår sociala praktik. Vi föds inte med ett bestämt kön, vi får det genom uppfostran. Detta skapar nya möjligheter att frigöra oss, brukar de tillägga. Om kön är något som prackas på oss av våra föräldrar och av samhället, så borde vi kunna bjuda motstånd. Vi borde i själva verket ha rätt och möjlighet att välja vårt kön. Detta är inte helt lätt att förstå. Ty även om pratet om att vår könsmässiga tillhörighet är konstruerad inrymmer ett mått av sanning, i det att vi ”konstruerar” vissa normer för vad som är manligt och kvinnligt genom vårt sätt att leva och värdera varandras liv (vad som förr kallades könsroller), så finns ju robusta biologiska skillnader att peka på i de flesta fall. Vi tycks ha våra rent biologiska könsmässiga karaktäristika oberoende av uppfostran. Men då en idrottskvinna som Caster Semenya nyligen vid friidrotts-VM i Berlin fick sin könstillhörighet ifrågasatt, framstod det i blixtbelysning att alla fall inte är entydiga och enkla. De flesta människor låter sig enkelt klassificeras som kvinnor eller män, men vissa existerar i en gråzon. I denna zon kan ett hormontest peka i en riktning, en kromosomanalys i en annan riktning och en inspektion av genitalierna lämna frågan obesvarad. Och det är förstås också klart att många av de förväntningar vi har på vad som är manligt och kvinnligt beteende är bestämda av sociala konventioner. Så visst har det alltid funnits fog för vissa av queerteorins påståenden om att vi borde kunna välja vårt kön och våra könsmässiga karaktäristika. Ändå är det först på senare tid, som detta tal börjat bli mera bokstavligt sant. Det handlar nu inte bara om nya sätt att tänka, föra och klä sig, eller om nya samlevnadsformer, utan om robusta medicinska ingrepp, som kan företas på människor, för att ge dem de sexuella attribut de önskar. För den transsexuelle går det att få hjälp både kirurgiskt och med hormonbehandling, för att han eller hon ska kunna erövra vad som normalt har setts som attribut vilka är definierande för det motsatta könet. En gräns för män som velat bli kvinnor har emellertid fram tills nu gått vid yttre genitalier. Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar. De forskare vid Sahlgrenska akademin som arbetar med att utveckla metoder att transplantera livmödrar framhäver själva att detta ger en möjlighet för kvinnor, som har äggstockar men saknar livmoder, att bli mödrar ”på riktigt”. De kan bära sina och sin partners barn. De tänker att de utvecklar reproduktiv medicin på ett nytt men ändå traditionellt sätt. Just den form av reproduktiv medicin de försöker utveckla har emellertid ifrågasatts, bland annat av gynekologen Lars Hamberger som annars inte brukar tveka att bejaka medicinsk teknikutveckling. I just det här fallet menar han emellertid att den är onödig. Dessa kvinnor och par kan ju i stället anlita en surrogatmoder, för att få det barn de önskar, påpekar han. Han pläderar också för legalisering av en sådan ordning i vårt land. Den är bättre, menar han, då den inte innebär några farliga kirurgiska ingrepp och då den inte medför att kvinnor måste undergå medicinering avsedd att sätta ned deras immunförsvar för att motverka bortstötning av det transplanterade organet (Läkartidningen nr 39, 2002). Hamberger har visst fog för denna uppfattning, men för vissa kvinnor är det nog av vikt att de verkligen får bära sitt eget barn. Just dessa kvinnor skulle ju bara kunna få hjälp med den nya tekniken. Forskarna som arbetar med den nya tekniken brukar också framhålla att vissa människor, av religiösa eller andra skäl, motsätter sig surrogatmödraskap. Dessa kan inte få hjälp på annat sätt än genom transplantation av en livmoder. Och transsexuella män, som är besatta av tanken att bli ”riktiga” kvinnor, kommer säkert att se möjligheten att få en transplanterad livmoder som just vad de önskar. Troligen kommer de också att önska att man i en framtid dessutom ska kunna transplantera äggstockar tillsammans med livmödrar. I så fall kan de ju ta steget fullt ut till det andra könet! Queerteorin ser valet av kön som inte bara något nödvändigt, som något vi inte kommer ifrån, utan också som något önskvärt. Vi frigörs då vi får möjlighet att välja våra sexuella attribut. Tanken att det finns några naturliga kategorier, manligt och kvinnligt, kan uppges. Den som vill kan renodla vissa drag, andra kan renodla andra, och den som så önskar kan välja en attraktiv mix. Den sexuella ”normaliteten” kan uppges. Något i tidsandan driver oss nog i den här riktningen, alldeles bortsett ifrån den medicinskt tekniska utvecklingen. Just nu gör en ammande man sensation i våra medier. Allt fler tycks känna vantrivsel i det kön de fått. Kan i så fall teknikutvecklingen ge oss nya utvägar? Vi får den valfrihet vi önskar? Jag är inte helt övertygad. Så snart ett val erbjuds är vi ivriga att göra det och att göra det rätt. Men många av de val vi i dag gör är påtvingade. Vi tvingas välja mobiloperatör, elleverantör och förvaltare av vårt intresse i pensionslotteriet. Det är svåra val, de stressar oss,vi grips av ångest då vi tror att vi valt fel. Åtminstone just dessa val vore vi sannolikt lyckligare förutan. Valet av kön är förstås mera basalt. Vill vi verkligen göra det? Vissa vill det uppenbarligen, de ser på sig själva som transsexuella, och de vill byta könstillhörighet. Men de flesta har nog inte reflekterat över om de har rätt kön, eller om de har rätt mix av sexuella attribut. Den medicinska tekniken kommer att ändra på det. Den kommer att medföra att Sartre och existentialisterna sent omsider får rätt, då de säger att existensen föregår essensen. Vi kommer att kunna ställas till svars för vårt val av kön. Kommer det att göra oss lyckliga? Jag är osäker. Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet Könskorrigering Ett 30-tal personer i Sverige per år genomgår ett juridiskt könsbyte och könskorrigerande operationer. Antalet som i Sverige söker vård för transsexualism har ökat under de senaste fem åren. Det är färre biologiska kvinnor än män som genomgår juridiskt byte och kirurgiska ingrepp, men mörkertalen är stora och skillnaden har minskat under de senaste fem åren. Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 20378, "headline": "”Jag kan inte hävda rätten att gå klädd i bikini i moskén”", "summary": "Journalist i niqab-debatten: Vem vågar stå emot de högljudda och ständigt kränkta islamisterna i deras angrepp på liberala värden?En demokrati ska inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen, skriver Dilsa Demirbag-Sten.", "article": "Frågan om religionens roll i det offentliga rummet har aktualiserats i Sverige. Igen. Alia Khalifa är en ung kvinna som studerar till barnskötare på Åsö vuxengymnasium i Tensta. Hon kräver att få bära den heltäckande niqaben, som täcker allt utom ögonen, i klassrummet. Rektorn har påpekat att skolan förväntar sig att elever ska kunna identifiera sig och kommunicera med de andra eleverna och motsätter sig bärande av den islamiska niqaben. Slöjan är den viktigaste symbolen för islamistiska krafter, vilket blev tydligt i debatten om ”Halal-TV” och förslag på burkaförbud i Danmark. Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna. En demokrati ska givetvis inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Kockar måste bära kockmössa av hygienskäl, poliser får inte bära politiska symboler på uniformen, och programledare inom public service ska inte bära religiösa eller politiska symboler. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend, där islamister har flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen. Det som förenar de olika islamistiska organisationerna och regimerna är föraktet för liberala värden. Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer, intagit en roll som offer, och genom företrädare bosatta i framför allt Europa har de stärkt sin roll utanför de egna gränserna. Delar av vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att plädera för identitetspolitik och särlagstiftning. I strävan att svartmåla USA har man legitimerat islamism. Den antirasistiska kampen är högst relevant och viktig, men har kidnappats av grupper som företräder en antidemokratisk kollektivism. Hårdvalutan på den allt mer stigmatiserande identitetspolitiska marknaden är kränkthet. Det är numera viktigare vem som framför en åsikt än vad som sägs. Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter. Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Men islamisterna vill lagstifta bort kränkningar mot islam. Paradoxen är att i takt med att islams makt ökar i västvärlden, så blir det svårare för muslimer att använda sig av den liberala rättigheten att kritisera religioner. Västledare vänder sig till företrädare för organiserad islam för att nå den del av befolkningen som har en bakgrund i muslimska länder. Så har skett i samtliga europeiska nationer. Även i Sverige. Min familj har representerats av personer som Helena Benaouda, Abd al Haqq Kielan och tidigare även den numera uttalade islamisten Mohamed Omar. Av Sveriges 400 000 personer som definieras som muslimer vågar jag hävda att de flesta inte har en aning om vilka dessa företrädare är. Ingen kan representera alla, men dessa personer ges inflytande och utrymme i kraft av att de uppfattas som företrädare för ett muslimskt kollektiv. Men vem har valt dem? De framför jämt muslimers, oftast kränkta, känslor och åsikter. Att ledande politiker vänder sig till religiösa auktoriteter för att kommunicera med hundratusentals svenskar i landet tyder på att våra politiska ledare, oavsett partitillhörighet, tror att gruppen av muslimer är liktydig med ortodoxt troende muslimer. De flesta som blivit påklistrade den islamiska identiteten har flytt från religiösa krafter och regimer. Muslimer förhåller sig till islam som de flesta kristna i Sverige förhåller sig till kristendomen och är fullt kapabla att föra ett öppet och demokratiskt samtal där individer representerar sig själva. Det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer i Sverige. Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord? Är tanken komisk? Tänk då igen, för det är exakt det som händer mig, min familj och mina vänner som flytt islamiska diktaturer. De ledare som i olika politiska sammanhang får representera landets muslimer speglar på många sätt den bild som stora delar av det politiska och kulturella etablissemanget har av muslimer. En person som inte visar religionen islam något större intresse ses inte som en riktig muslim. Redan 1999, två år före 11 september, lade Pakistan i FN det första förslaget till en resolution mot blasfemi som skulle förbjuda kränkningar av islam. Sedan dess har 15 resolutioner antagits för att förhindra kränkningar av religion i allmänhet och islam i synnerhet. Irland antog en ny lag mot blasfemi den 23 juli. I kölvattnet av islamistiska krav på lag mot blasfemi vädrar de andra religionerna morgonluft. De senaste tjugo åren har olika politiska islamistiska krafter lyckats skapa en självcensur på redaktioner, bokförlag, teatrar och operahus. Resolutionerna som antagits i FN är inte juridiskt bindande, men ger legitimitet åt islamiska regimer att förtrycka den egna befolkningen i religionens namn. Vem vågar stå emot de aggressiva, högljudda och ständigt kränkta islamisterna i deras angrepp på liberala värden? Den skarpaste kritiken mot islamiseringen av den fria världen kommer från dem som inte tar demokratin för given och som därför förstår värdet av de medborgerliga friheterna, där yttrandefriheten är en av de viktigaste. Yttrandefrihet är de levandes möjlighet att hävda sina rättigheter. I söndags förenades en grupp islamister och nazister i en demonstration till stöd för mullorna i Iran och terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Motdemonstranterna på andra sidan Sergels torg var dubbelt så många och tydliga i sitt avståndstagande från islamismen. Gruppen bestod av personer med iransk, kurdisk och irakisk bakgrund. Men var fanns representanterna för det svenska politiska etablissemanget? Borde de inte ha varit på plats för att försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna? Dilsa Demirbag-Sten journalist och författare ", "article_category": "other"}
{"id": 20380, "headline": "”Jag kan inte hävda rätten att gå klädd i bikini i moskén”", "summary": "Journalist i niqab-debatten: Vem vågar stå emot de högljudda och ständigt kränkta islamisterna i deras angrepp på liberala värden? En demokrati ska inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen, skriver Dilsa Demirbag-Sten.", "article": "Frågan om religionens roll i det offentliga rummet har aktualiserats i Sverige. Igen. Alia Khalifa är en ung kvinna som studerar till barnskötare på Åsö vuxengymnasium i Tensta. Hon kräver att få bära den heltäckande niqaben, som täcker allt utom ögonen, i klassrummet. Rektorn har påpekat att skolan förväntar sig att elever ska kunna identifiera sig och kommunicera med de andra eleverna och motsätter sig bärande av den islamiska niqaben. Slöjan är den viktigaste symbolen för islamistiska krafter, vilket blev tydligt i debatten om ”Halal-TV” och förslag på burkaförbud i Danmark. Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna. En demokrati ska givetvis inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Kockar måste bära kockmössa av hygienskäl, poliser får inte bära politiska symboler på uniformen, och programledare inom public service ska inte bära religiösa eller politiska symboler. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend, där islamister har flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen. Det som förenar de olika islamistiska organisationerna och regimerna är föraktet för liberala värden. Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer, intagit en roll som offer, och genom företrädare bosatta i framför allt Europa har de stärkt sin roll utanför de egna gränserna. Delar av vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att plädera för identitetspolitik och särlagstiftning. I strävan att svartmåla USA har man legitimerat islamism. Den antirasistiska kampen är högst relevant och viktig, men har kidnappats av grupper som företräder en antidemokratisk kollektivism. Hårdvalutan på den allt mer stigmatiserande identitetspolitiska marknaden är kränkthet. Det är numera viktigare vem som framför en åsikt än vad som sägs. Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter. Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Men islamisterna vill lagstifta bort kränkningar mot islam. Paradoxen är att i takt med att islams makt ökar i västvärlden, så blir det svårare för muslimer att använda sig av den liberala rättigheten att kritisera religioner. Västledare vänder sig till företrädare för organiserad islam för att nå den del av befolkningen som har en bakgrund i muslimska länder. Så har skett i samtliga europeiska nationer. Även i Sverige. Min familj har representerats av personer som Helena Benaouda, Abd al Haqq Kielan och tidigare även den numera uttalade islamisten Mohamed Omar. Av Sveriges 400 000 personer som definieras som muslimer vågar jag hävda att de flesta inte har en aning om vilka dessa företrädare är. Ingen kan representera alla, men dessa personer ges inflytande och utrymme i kraft av att de uppfattas som företrädare för ett muslimskt kollektiv. Men vem har valt dem? De framför jämt muslimers, oftast kränkta, känslor och åsikter. Att ledande politiker vänder sig till religiösa auktoriteter för att kommunicera med hundratusentals svenskar i landet tyder på att våra politiska ledare, oavsett partitillhörighet, tror att gruppen av muslimer är liktydig med ortodoxt troende muslimer. De flesta som blivit påklistrade den islamiska identiteten har flytt från religiösa krafter och regimer. Muslimer förhåller sig till islam som de flesta kristna i Sverige förhåller sig till kristendomen och är fullt kapabla att föra ett öppet och demokratiskt samtal där individer representerar sig själva. Det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer i Sverige. Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord? Är tanken komisk? Tänk då igen, för det är exakt det som händer mig, min familj och mina vänner som flytt islamiska diktaturer. De ledare som i olika politiska sammanhang får representera landets muslimer speglar på många sätt den bild som stora delar av det politiska och kulturella etablissemanget har av muslimer. En person som inte visar religionen islam något större intresse ses inte som en riktig muslim. Redan 1999, två år före 11 september, lade Pakistan i FN det första förslaget till en resolution mot blasfemi som skulle förbjuda kränkningar av islam. Sedan dess har 15 resolutioner antagits för att förhindra kränkningar av religion i allmänhet och islam i synnerhet. Irland antog en ny lag mot blasfemi den 23 juli. I kölvattnet av islamistiska krav på lag mot blasfemi vädrar de andra religionerna morgonluft. De senaste tjugo åren har olika politiska islamistiska krafter lyckats skapa en självcensur på redaktioner, bokförlag, teatrar och operahus. Resolutionerna som antagits i FN är inte juridiskt bindande, men ger legitimitet åt islamiska regimer att förtrycka den egna befolkningen i religionens namn. Vem vågar stå emot de aggressiva, högljudda och ständigt kränkta islamisterna i deras angrepp på liberala värden? Den skarpaste kritiken mot islamiseringen av den fria världen kommer från dem som inte tar demokratin för given och som därför förstår värdet av de medborgerliga friheterna, där yttrandefriheten är en av de viktigaste. Yttrandefrihet är de levandes möjlighet att hävda sina rättigheter. I söndags förenades en grupp islamister och nazister i en demonstration till stöd för mullorna i Iran och terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Motdemonstranterna på andra sidan Sergels torg var dubbelt så många och tydliga i sitt avståndstagande från islamismen. Gruppen bestod av personer med iransk, kurdisk och irakisk bakgrund. Men var fanns representanterna för det svenska politiska etablissemanget? Borde de inte ha varit på plats för att försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna? Dilsa Demirbag-Sten journalist och författare Islamism Islamism, förstått som politisk islam, är en bred politisk rörelse med olika förgreningar, vilka huvudsakligen uppstått på 1900-talet. Den förenar en puritansk syn på religionen med modernt västerländskt, politiskt idéstoff. Inom den islamistiska rörelsen finns såväl moderata partier som extremistiska militanta grupper. Islam är ett arabiskt ord som betyder lydnad och överlämnande, det vill säga ett totalt överlämnande av sig själv åt Guds vägledning. Källor: Wikipedia, islamguiden.com ", "article_category": "other"}
{"id": 20419, "headline": "Designer leker med japanska traditioner", "summary": "Modeutställningen ”Kimono Fusion” tar avstamp i den traditionella japanska kimonon för att sedan kasta sig in i moderna trender och subkulturer.", "article": "Lösögonfransar i form av fjärilar, rosa peruker och manga. Östasiatiska museets japanska modeutställning ”Kimono Fusion” utgår från den traditionella kimonon för att sedan bubbla vidare in i dagens japanska subkulturer och modetrender. Resultatet är en vild blandning av praktfulla mönster, traditionellt hantverk, kitschiga lösnaglar, designade vuxenleksaker och zeninspirerade kollektioner av några av Japans hetaste unga designer och konstnärer. Bakom projektet står Rekostylisterna Aia Jüdes och Sanna Gebeyehu som båda har ett stort Japanintresse. – Den japanska modekulturen är så otroligt spännande just för att det är en sådan prakt och helt galna fusioner. Särskilt intressant är att de blandar det traditionella med det moderna. Man klipper i gamla kimonor och skapar nytt mode av tyget, säger Aia Jüdes. Ett annat fenomen är ”cosplay”, som går ut på att klä ut sig i mangainspirerade kläder. Kläderna i utställningen är inspirerade av gamla samurajdräkter, men benskydden och de andra krigarattiraljerna har ersatts av fluffiga detaljer. – Japan är ett strikt samhälle där man ska hålla sina känslor för sig själv, och därför skapas andra forum där de får släppa ut allt det där de håller inne, och då blir det gärna extremt. De älskar att blanda det läskiga med det gulliga och är helt besatta av små detaljer. Det gör att det är väldigt kul att gå runt i Tokyo. Det är så lekfullt; vuxna läser manga och samlar på leksaker. I Sverige är vi mycket ängsligare, säger Aia. Hur kommer det sig att japanerna leker så med sitt kulturarv? – Japan var isolerat under 300 år, och när landet öppnades slängde de av sig kimonon och klädde sig som vi i väst. Nu har trenden vänt och man vill ta vara på sina traditioner igen. Kommer vi att se en liknande utveckling i Sverige? – Det har redan börjat hända. Skansen och näverväskor börjar bli hippt och häromdagen föreslog en kille jag arbetar med i ett graffitiprojekt att vi skulle måla tredimensionell kurbits. ”Kimono fusion”, Östasiatiska museet, Skeppsholmen, t o m 10 januari 2010. ", "article_category": "other"}
{"id": 20427, "headline": "Dokumentär om att vara homosexuell i en hederskultur", "summary": "SVT visar i oktober dokumentären \"Sämre än djur\" – om att vara homosexuell i en hederskultur i Sverige.", "article": "Han lever i fruktan för sitt liv. Hon gör det otänkbara och lever ut sin kärlek till en annan kvinna. Pappan försöker rädda familjens heder. Dokumentärfilmen \"Sämre än djur\" handlar om flator, bögar och hederskultur i Sverige. - För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur. Hon är inte en människa och hon är inte ett djur, hon är sämre, säger pappan till en av huvudpersonerna i dokumentären. Filmen ska inledningsvis visas på biografer runtom i landet med efterföljande samtal för att sedan visas i SVT söndag 4 oktober. \"Sämre än djur\" är gjord av Oscar Hedin/Laika Film & Television i samarbete med SVT med stöd av SFI. Dokument inifrån: \"Sämre än djur\" SVT2 söndag 4 oktober kl. 20.00 Filmen kommer att visas på följande biografer: Rio (Stockholm) 28/9 och 29/9. Spegeln (Malmö) 30/9. Roy (Göteborg) 30/9. Mer information om biovisningarna finns här: http://www.laikafilm.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20431, "headline": "”350 kr mer i månaden för studenterna nästa år”", "summary": "Regeringens höstbudget: Studiemedlen – både låne- och bidragsdelen – höjs från den 1 januari 2010. Från 2011 höjs även det så kallade fribeloppet med 30 000 kr.Sverige har ett av världens mest generösa studiestöd. Ändå har många studenter svårt att få ekonomin att gå ihop. Regeringen presenterar därför i budgeten en studiemedelsreform i två steg. Från 1 januari 2010 höjs studiemedlen med 430 kr per månad medan det så kallade fribeloppet höjs med cirka 30 000 kr från 1 januari 2011. Förslaget innebär i praktiken att en student med fullt studiemedel får 350 kr mer i månaden – på grund av att det så kallade prisbasbeloppet sänks under 2010. Det skriver utbildningsminister Jan Björklund och högskole- och forskningsminister Tobias Krantz.", "article": "Sverige har ett av världens mest generösa studiestöd. Vid internationella jämförelser utmärker sig vårt land tydligt. I en studie av 15 länder som genomfördes för några år sedan var Sverige det land som hade högst ekonomisk tillgänglighet till högre utbildning, tack vare generösa bidrag, stora lånemöjligheter och låga utbildningskostnader. En nyligen publicerad rapport från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD bekräftar den övergripande bilden. Ändå har många studenter det svårt att få ekonomin att gå ihop. I november 2007 tillsatte regeringen en utredning, den studiesociala kommittén, med uppgift att bland annat analysera det svenska studiestödet. I sitt betänkande, som presenterades i mars i år, pekade kommittén på att endast var femte student upplever att studiemedlen helt täcker levnadskostnaderna under studietiden. Nästan hälften bedömer att studiemedlen inte alls är tillräckliga för att täcka deras omkostnader. Det har skett stora förändringar över tid. År 1990 ansåg 96 procent av studenterna att deras studie- och levnadskostnader helt eller till stor del täcktes av studiemedlen. Den studiesociala kommittén visar också att studiemedlen under flera år har halkat efter prisutvecklingen för studenter. Det beror framför allt på att boendekostnaderna har ökat mer än andra priser. Kostnaderna för att bo är en särskilt stor del av just studenternas utgifter. Alliansregeringen presenterar därför i årets budget en studiemedelsreform – ett paket med reformer i två steg – för att förbättra studenternas ekonomiska situation. Det första steget utgörs av en höjning av studiemedlen från den 1 januari 2010. Året därpå kommer det andra steget i form av höjt fribelopp för studenter. Fribeloppet anger nivån på de inkomster som en student kan ha utan att studiemedlen trappas ned. Sju av tio studenter på universitet och högskolor har studiemedel för att klara sin försörjning. Studiemedlens totalbelopp är avgörande för att studenterna ska kunna täcka sina levnads- och studiekostnader under studietiden. Med detta i åtanke föreslår regeringen att studiemedlen höjs den 1 januari 2010 med cirka 430 kronor per månad. Framför allt höjs lånedelen med cirka 390 kronor per månad för att på så sätt skapa ett tydligt tillskott till studenternas totalekonomi. Studiebidraget justeras upp med 40 kronor per månad. Studiemedlens nivå är dock kopplad till prisbasbeloppet, precis som många andra stödsystem. När priserna har gått upp i samhället under senare år har studiemedlen ökat automatiskt. Till följd av de i dagsläget svaga prisförändringarna sänks prisbasbeloppet för ovanlighetens skull nästa år. Utan åtgärder från regeringens sida skulle det ha inneburit en sänkning av studiemedelsnivån. Regeringens förslag om höjda studielån och justering av studiebidraget innebär att en student som har fullt studiemedel får 350 kronor mer i plånboken varje månad. Från den 1 januari 2011 höjs dessutom fribeloppet för studenter med cirka 30 000 kronor. Regeringens förslag innebär att fribeloppet beräknas höjas från dagens 107 000 kronor till cirka 136 400 kronor per kalenderår för en heltidsstudent I praktiken betyder det att en student skulle kunna tjäna cirka 23 500 kronor per månad under två sommarmånader och dessutom jobba en del helger med en lön på upp till 8 900 kronor per månad utan att det minskar studiemedlen. Det innebär att de allra flesta studenter med normala extrainkomster täcks in av förändringen. Höjningen av fribeloppet är angelägen av flera skäl. Det är en viktig princip att det ska löna sig att arbeta också för studenter. Studenter som i dag arbetar vid sidan av studierna drabbas inte sällan av betydande marginaleffekter. Också vid förhållandevis måttliga inkomster trappas studiemedlen ned. Den signal som samhället hittills har sänt ut har varit mycket märklig, när den student som frivilligt har velat ta ett större eget ansvar för sin försörjning har straffats. Nu blir det ändring på det. Tanken bakom det svenska studiestödets konstruktion är att den som studerar på heltid får studiemedel under terminerna men förväntas försörja sig på annat sätt under sommaren. Höjningen av fribeloppet kommer därför att ha särskilt stor betydelse för de studenter som inte har föräldrar eller andra närstående som kan hjälpa till med försörjningen. Höjt fribelopp har därmed också en tydlig rättviseprofil. Kostnaden för den studiemedelsreform som alliansregeringen nu presenterar ligger på omkring 200 miljoner kronor. Reformen finansieras i hög grad av höjda expeditions- och påminnelseavgifter för dem som inte längre studerar. Expeditions- och påminnelseavgifterna har varit oförändrade sedan 1990-talet. Expeditionsavgiften höjs från 100 kronor till 120 kronor per år och påminnelseavgiften från 120 kronor till 200 kronor. Förbättrade ekonomiska förhållanden för dagens studenter finansieras därigenom av dem som har jobb och en tryggare ekonomisk situation. Det är rimligt och rättvist. Ett väl utbyggt offentligt studiestöd är ett väsentligt inslag i en ambitiös och framsynt utbildningspolitik. Det är intresse och fallenhet som ska avgöra om människor väljer akademiska studier, inte tjockleken på den egna eller föräldrarnas plånbok. Det är en fråga om att ge alla människor, oavsett social och ekonomisk bakgrund, likvärdiga chanser att genom egen ansträngning förverkliga sina ambitioner. Men det handlar också om att Sverige inte har råd att ha en situation där människor låter bli att satsa på högre utbildning av ekonomiska skäl. Med den reform vi presenterar i dag fortsätter upprustningen av Sverige som kunskapsnation. Jan Björklund utbildningsminister (FP) Tobias Krantz högskole- och forskningsminister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 20438, "headline": "”Detta lärde vi oss av Lehman Brothers konkurs”", "summary": "Ledande ekonomer ett år efter finanskrisens början: Sverige har goda skäl att aktivt delta i skapandet av nya regelverk för finansmarknaderna.Den 15 september 2008 försattes den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Konsekvenserna var förödande även om de direkta följderna för svenska banker i termer av kreditförluster blev begränsade. Alla fick svårt att låna när de internationella bankmarknaderna frös till is. Vad har vi då lärt oss av Lehmans kollaps? En lärdom är att man bör förenkla för staten att reda upp en kris. En idé är att tvinga finansiella institutioner att upprätta egna begravningsplaner. Det behövs också radikala förändringar av bland annat bankernas kapitaltäckningsregler, skriver ekonomerna Hans Fahlin, Per Strömberg och Pehr Wissén.", "article": "Den 15 september 2008 försattes investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Den initiala reaktionen var blandad. Vissa oroade sig för vilka konsekvenser detta kunde få. Andra tyckte dock att det var bra att en stor aktör fick ta konsekvenserna av att den hamnat i ekonomiskt trångmål. I ett antal tidigare fall hade staten räddat aktörer som fått problem. Detta spred en stämning av att man kunde göra hur dåliga affärer som helst och bli räddad med skattebetalarnas pengar. Ekonomer kallar fenomenet ”moral hazard”. Det leder till att det görs mer ansvarslösa affärer än vad som är bra för ett samhälle.Därför hade det ett värde att de amerikanska myndigheterna lät Lehmans gå i konkurs. Konsekvenserna för världsekonomin blev emellertid förödande. Den internationella marknaden för lån mellan banker upphörde fungera. Likaså marknaden för kommersiella lån till företag. Den kraftiga kreditsammandragningen fick stora konsekvenser för den globala reala ekonomin. Aktiemarknaderna över hela världen förlorade cirka en fjärdedel av sitt värde på några veckor. Varför fick Lehman-konkursen sådana dramatiska och oväntade konsekvenser? För det första visade sig Lehman Brothers konkursbo vara oerhört mer komplext än vad man förväntat sig. Långivare som trodde att de hade en fordran på Lehman Brothers moderbolag visade sig ha lånat till något av Lehmans otaliga dotterbolag runt om i världen, där det blev oklart vilka tillgångar som hörde till vilket dotterbolag. Hedgefonder som ville ha tillbaka aktier deponerade hos Lehman fick beskedet att dessa tyvärr lämnats som säkerhet för något annat lån. De fick ställa sig i kö med andra fordringsägare. Dessutom medförde Lehmans komplicerade lånekedjor och derivattransaktioner att det blev svårt att bedöma vilka som i slutändan satt på Lehmans kreditförluster. För det andra hade många på marknaden förväntat sig att den amerikanska staten skulle rädda Lehman från konkurs. När marknaden nu insåg att institutioner av Lehmans kaliber kunde tillåtas gå under skapade detta en osäkerhet. Finansiella institutioner vågade inte längre låna ut till varandra och företag med kreditlinor hos banker såg till att snabbt utnyttja dessa. Resultatet blev en akut likviditetskris, som bara kunde lösas med massiva likviditetstillskott från världens centralbanker. För att återställa sin likviditet och sitt kapital ströp bankerna nyutlåning till företag och hushåll och började försöka sälja av finansiella tillgångar. Tyvärr var investerarna själva också tvungna att få in kapital, eller också väntade de på nästa storbankskonkurs där de skulle kunna köpa tillgångar till ett ännu lägre pris. Obalansen mellan säljare och köpare ledde till kraftiga prisfall vilket i sin tur minskade värdet av de finansiella institutionernas tillgångar, ökade deras skuldsättning, och gjorde det än mer akut att få in nytt kapital och sälja tillgångar. Ingen finansiell marknad gick förskonad i denna globala likviditetstorka, inte heller den svenska. En av de första lärdomarna av Lehmans konkurs var att det inte var meningsfullt att upprätthålla det tvådelade amerikanska bankregleringssystemet. Lehman var en investmentbank och hade att följa mindre stränga regler än kommersiella banker. Det stod nu klart att de samhälleliga konsekvenserna av en kollaps var mycket stora, oavsett typ av bank. En andra lärdom var att man bör förenkla för staten att reda upp en kris. En idé är att tvinga finansiella institutioner att upprätta sina egna ”begravningsplaner”, där de kan visa regleraren en plan för en kontrollerad nedläggning av sin verksamhet. Mera kontroversiella förslag är att införa en storleksgräns för banker, eller begränsa den verksamhet som får bedrivas av de banker som anses systemkritiska. Ett problem med sådana begränsningar är att de kan snedvrida konkurrensen och leda till att finansiella funktioner övertas av institutioner som inte faller under regleringen, vilket minskar statens insyn i systemrisker. Det framstår i efterhand som tydligt att de amerikanska myndigheterna inte hade insikt i hur komplext nätverket av kopplingar mellan Lehman Brothers och andra finansiella institut världen över var. Det framtida regelverket torde därför behöva kompletteras med krav på högre transparens avseende beroenden gentemot såväl interna som externa motparter. En annan åtgärd är att flytta en väsentlig del av de transaktioner som under senare år skett på bilateral basis mellan banker och deras motparter, så att dessa i stället handhas av clearinginstitut. En mekanism bakom krisen är att de finansiella institutionernas egenintresse inte nödvändigtvis är tillräckligt för att hindra dem från att ta systemrisker, eftersom staten alltid kommer att tvingas bära en stor del av kostnaderna när en systemkritisk finansiell institution fallerar, medan ledning och aktieägare behåller vinsterna om risktagandet bär frukt. Det räcker därför inte med att se till att finansiella institutioner agerar i aktieägarnas intressen, utan det kan behövas regleringar som ser till att risktagandet minskar och att skattebetalarna skyddas. En väg som just nu diskuteras är att införa begränsningar av bonus för att minska incitamenten för spekulation. Det råder oenighet om hur detta borde genomföras. Det är långt ifrån klart att ett system med mer långsiktiga bonusprogram verkligen påverkar risktagandet. Bland investmentbankerna var Lehman Brothers den institution som hade det mest långsiktiga kompensationsprogrammet, och Lehmans anställda förlorade enorma belopp då deras aktier blev värdelösa. Det råder större enighet om att det behövs radikala förändringar i de kapitaltäckningsregler som bestämmer hur mycket skulder en finansiell institution kan ta på sig givet riskerna i sin tillgångsportfölj. Två aktuella förslag är att tvinga banker att bygga kapitalbuffert i goda tider (ett system som prövats i Spanien) eller att bankerna skall finansiera sig med upplåning som konverteras till aktiekapital i en kris. Det kommer även att krävas övervakande myndigheter som ser till hela det globala systemets stabilitet, vilket dock leder till snåriga problem vad gäller avgränsningen mellan nationella och internationella myndigheters ansvarsområden. Beslutet att sätta Lehman Brothers i konkurs togs i USA. De direkta konsekvenserna för svenska banker av konkursen i termer av kreditförluster var begränsade. Däremot påverkades de svenska bankerna när de internationella bankmarknaderna frös till is. Alla fick svårt att låna. Den ekonomiska nedgången som kom i kölvattnet på konkursen träffade Sverige med full kraft. Trots att beslutet att sätta Lehmans i konkurs var amerikanskt så var konsekvenserna knappast uteslutande amerikanska. Sverige har därför goda skäl att delta mycket aktivt i skapandet av nya regelverk för de finansiella marknaderna. Regelverkens utformning är av stor betydelse för den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige. Utformningen av regelverken blir en balansgång mellan att agera snabbt medan handlingsviljan är hög och att ta tid på sig så att besluten blir korrekta. Det finansiella systemet är komplext. Dåliga regler är ofta sämre än inga regler alls. Det finns skäl att inte skynda fortare än att vi känner oss säkra på att vi har hittat en bättre uppsättning regler än de som ledde fel. Hans Fahlin Clinical research fellow, Institutet för finansforskning, SIFR Per Strömberg professor Handelshögskolan i Stockholm föreståndare SIFR Pehr Wissén adjungerad professor Handelshögskolan i Stockholm, Clinical research fellow SIFR huvudsekreterare Finansmarknadskommittén ", "article_category": "other"}
{"id": 20440, "headline": "Skola, miljö, skatter och ideologi viktigt i valet", "summary": "Sakfrågorna är viktigast när man ska bestämma sig för ett parti, tycker både förstagångsväljarna Linn och David och pensionären Sven-Erik. Men för offentliganställda Åsza i Västerbotten är ideologin viktigast. Skolan och miljön Skatterna Ideologin", "article": "Omkring en halv miljon svenskar får rösta i ett riksdagsval för första gången nästa år, eller drygt 7 procent av valmanskåren. För Linn Larsson och David Junhager är sakfrågorna helt avgörande. – För mig som ännu pluggar är skolfrågorna viktiga, säger Linn. Men också sjukvården, att sjuksyrrorna som gör ett så viktigt jobb får ordentligt betalt för det. David nämner några andra frågor: – Att det finns bostäder är viktigt för oss ungdomar. Och miljön, det handlar ju om framtiden. De är båda 18 år och går andra året av tre på livsmedelsprogrammet på Enskede Gårds gymnasium. När de gått ut är de färdigutbildade bagare och konditorer. Ingen av dem tar upp jobben som en viktig fråga, trots hög arbetslöshet bland ungdomar. – Det är stor brist på bagare och konditorer, säger David. Så för oss finns det jobb när vi går ut skolan. En gång tidigare har de faktiskt röstat: i EU-valet i juni. Det var svårt att välja parti då, tycker båda. – Det mesta man läste handlade bara om de två stora partierna, säger Linn. Man fick inte veta så mycket om de andra. Men de var ju också med i tv-debatterna, till exempel? – Ja, om man är så intresserad att man sitter och tittar på dem så ... (skratt) Till slut bestämde de sig i alla fall: Linn för Socialdemokraterna, David för Miljöpartiet. Men de är helt öppna för att byta till något annat parti i riksdagsvalet och båda vill sätta sig in i frågorna och politiken mer till dess. Hur viktig är ideologin? Inte viktig alls, menar båda. – Jag vet knappt vad ideologi betyder, säger Linn. Personerna då? Vilka som är partiledare? Inte heller det är viktigt, tycker de. – Det spelar ingen roll om till exempel en sverigedemokrat skulle vara jättetrevlig. Jag skulle inte rösta på dem i alla fall, säger Linn. Omkring 1,7 miljoner väljare nästa år är pensionärer, vilket är omkring 24 procent av valmanskåren. – Det bör politikerna beakta, säger pensionären Sven-Erik Larsson, 74 år. Sakfrågorna är helt avgörande när han bestämmer vad han ska rösta på i riksdagsvalet. – Först kommer äldreomsorgen, säger han. Sedan kommer skatterna. I tredje hand åldersdiskrimineringen. Sven-Erik Larsson är aktiv i Sveriges pensionärsförbund, SPF, ordförande i Stockholmsdistriktet, och brukar rösta borgerligt. Ibland byter han parti. Han ger alliansregeringen godkänt för dess jobb hittills, utom på en punkt: för pensionärerna har ekonomin blivit sämre än för andra. Det beror dels på den så kallade bromsen i pensionssystemet. På grund av den ekonomiska nedgången slår den till 2010 vilket betyder minskade statliga pensionsutbetalningar. Dels beror det på att det jobbskatteavdrag som gett mer pengar i plånboken för dem som jobbar inte motsvaras av ett pensionsskatteavdrag. Han har inget emot, påpekar han, att det ska löna sig att arbeta. – Men då ska det också löna sig att ha arbetat tidigare. Äldreomsorgen är ändå viktigast, sådant som att man själv ska kunna välja sitt boende utan att vara beroende av en biståndsbedömare. Eller att man lätt ska kunna komma fram till sin husläkare. Hur stor roll spelar ideologin för Sven-Erik Larsson när han väljer parti? – Ingen, svarar han bestämt. Personerna då? – De spelar en viss roll. Säg att sakfrågorna bestämmer till 80 procent, personerna till 20. Att borgerligt sinnade pensionärer i besvikelse skulle rösta på de rödgröna i valet tror han inte. Men han har börjat höra allt fler säga: ”I nödfall får vi rösta på Sverigedemokraterna.” – De känner att de inte kan rösta på vare sig alliansregeringen eller den nuvarande oppositionen. De är frustrerade över att regeringen inte ens ställer i utsikt en förbättring för pensionärerna. Ideologin är viktigast när kommunanställda Åsza Eberhardson från Vännäs bestämmer sig för hur hon ska rösta. Men samtidigt betyder sakfrågorna i valrörelsen alltmer. – Jag skulle nog kunna byta parti mellan blocken, säger hon. Hon tar emot i sitt lilla kontor i kommunhuset i Bjurholm. I hela sitt liv har hon varit offentliganställd. Hon har jobbat i kök i äldreboende, som fritidsledare, vikarierat som lärare och arbetat inom hemtjänsten och handikappomsorgen. I dag är hon enhetschef för två särskilda boenden i Bjurholm, tre mil från Vännäs där hon är bosatt. – Det viktigaste inom politiken är etik och moral och synen på människan. Det är fundamenten. Att jag tycker så beror nog på min bakgrund, säger Åsza Eberhardson som är uppvuxen i Storuman i Västerbottens inland. Visst finns det flera partier som har stråk av hennes ”tänk” – det upptäckte hon för några år sedan när hon läste allas partiprogram. Ändå finns det skillnader – viktiga skillnader, menar hon. – Den lilla människan är alltid förloraren. Men samtidigt behöver hon inte en storebror som talar om för henne hur hon ska tänka och göra. Man ska visa alla människor samma respekt, oavsett ålder, utbildning, yrke och härkomst, säger hon och fortsätter: – När man själv har gjort en form av klassresa, från arbetarklass till medelklass, så vet man att det här med position har betydelse. Jag förstår att de som aldrig har befunnit sig på gräsrotsnivå vänder sig till de partier som beskriver deras verklighet. Ändå kan Åsza Eberhardson tänka sig att byta parti. – Om ett parti lyfter fram en fråga i valrörelsen som appellerar till mig skulle jag nog kunna vara lättfotad, även om det skulle sitta hårt inne, säger hon. De tyngsta sakfrågorna är vård, skola och omsorg. Där behövs mer resurser, tycker hon. – Jag röstar inte på samma parti i alla val, så jag kan tänka mig att byta parti. I kommunvalet röstar jag till exempel på person före parti. Just förhållningssättet är lika viktigt när det gäller politikerna på nationell nivå. Men där är det svårare att veta säkert, menar hon. – Man får titta på partiledardebatterna och hur de framstår i övriga medier. Förra valet såg jag hellre Fredrik Reinfeldt som statsminister än Göran Persson. Reinfeldt hade en mer sympatisk framtoning och pratade utan ovanifrånperspektiv. Det är viktigt att politiker är ärliga, toleranta och respektfulla, tycker Åsza Eberhardson. – De ska inte svänga sig med högtravande och överslätande ord utan uppriktigt erkänna om de gjort fel och sedan sikta framåt. Och de ska ha visioner, det är viktigt. Samtidigt är de bara människor och ibland kan jag tycka att politikerna har omänskliga krav på sig. Mats Carlbom mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 ANNIKA RYDMAN annika.rydman@vindeln.net 070-226 55 35 ", "article_category": "other"}
{"id": 20472, "headline": "”Gårdsförsäljning av vin blir möjlig inom kort”", "summary": "Systembolagets nytillträdda vd: Gårdsförsäljning av vin går att förena med svensk alkoholpolitik.Starka skäl talar emot att i Sverige tillåta den typ av gårdsförsäljning av till exempel vin som förekommer på kontinenten. Men genom att utveckla Systembolagets service och introducera e-beställning på vår hemsida ser vi en möjlighet att möta önskemålen från allmänheten och gårdsproducenterna. Planen är att göra det möjligt för semestrande gårdsbesökare att beställa gårdsproducerat vin via vår nya e-beställningstjänst. Varorna kan sedan hämtas i någon av Systembolagets 412 butiker, antingen på semesterorten eller hemmavid, skriver Magdalena Gerger.", "article": "Möjligheten för gårdsproducenter att sälja till exempel vin direkt till besökare, så kallad gårdsförsäljning, diskuteras nu. Bakgrunden är önskemål från jordbruksnäringen och andra om att få möjlighet till sådan direktförsäljning, alltså direkt över disk, av alkoholdrycker. Frågan som stöts och blöts är om en sådan försäljning skulle vara helt förenlig med den restriktiva alkoholpolitiken, det svenska detaljhandelsmonopolet och EG-rätten. Den alkohollagsutredning som presenterades i våras kom till slutsatsen att gårdsförsäljning inte bör tillåtas. Mot bakgrund av riksdagens tydliga ståndpunkt att värna det svenska detaljhandelsmonopolet gör jag och Systembolaget samma bedömning som alkohollagsutredningen. Starka skäl talar emot att i Sverige tillåta den typ av gårdsförsäljning som förekommer i länder där man saknar både detaljhandelsmonopol och restriktiv alkoholpolitik. Utgångspunkten för Systembolagets verksamhet är uppdraget att vara ett instrument i regerings och riksdags uttalade mål att minska alkoholskadorna. Vidare ska vi inom ramen för det alkoholpolitiska uppdraget också utveckla och anpassa vår service. God service är avgörande för att bibehålla det höga förtroende som kunder och allmänhet i dag har för Systembolaget. Ett exempel på en sådan serviceutveckling är att vi på Systembolaget inom kort kommer att introducera e-beställning på vår hemsida. På samma sätt närmar vi oss frågan om gårdsförsäljning, det vill säga att inom ramen för alkoholpolitiken se hur vi kan utveckla vår service. Genom att vidareutveckla formen för e-beställning ser vi en möjlighet att möta de önskemål som finns på en utökad service för gårdar och deras besökare. Planen är att möjliggöra för exempelvis semestrande gårdsbesökare att vid besök på gården kunna beställa gårdsproducerat vin via vår nya e-beställningstjänst. Varorna hämtas i någon av Systembolagets 412 butiker, antingen på hemorten eller där kunden befinner sig. Det kan tyckas oproblematiskt att den som besöker en svensk gårdsproducent skulle ha möjlighet att direkt köpa med sig några flaskor, på samma sätt som den som besöker en fransk, tysk eller spansk vingård. Alkohollagsutredningens slutsats var en annan. Gårdsförsäljning i Sverige skulle till exempel inte vara förenlig med EG-rättens regler om icke-diskriminering av utländska producenter menade utredningen. Därmed skulle en av de EG-rättsliga förutsättningarna för det svenska detaljhandelsmonopolet ryckas undan, stick i stäv med regeringens och riksdagens uttalade ambitioner på alkoholområdet. Jag har sedan jag tillträdde i våras fört en dialog med många människor, med kunder, leverantörer, företrädare för intresseorganisationer och politiska intressen, med såväl förespråkare som kritiker av gårdsförsäljning. Min övertygelse efter dessa samtal är att Systembolaget inom ramen för sitt uppdrag kan medverka till att utveckla servicen för gårdar och deras besökare på ett sätt som möter den servicenivå som traditionellt erbjuds vid gårdsförsäljning. Denna service kan vi dock utveckla på ett sätt som inte riskerar att hamna i konflikt med EG-rätten eller få konsekvenser som på andra sätt går på tvärs med regeringens och riksdagens uttalade alkoholpolitiska mål. I en opinionsundersökning som vi låtit göra framgår att svenska folket är allmänt positivt till gårdsförsäljning. Samtidigt tror en majoritet att gårdsförsäljning skulle bidra till ökade alkoholskador och sämre kontroll. En majoritet av svenska folket är dock emot gårdsförsäljning om det äventyrar detaljhandelsmonopolet. Det är resultat som inte överraskar mot bakgrund av det höga stöd som vi av andra undersökningar vet att detaljhandelsmonopolet har. Senaste Sifo-mätningen visar att Systembolagets monopol stöds av närmare sju av tio svenskar. Stödet har ökat stadigt under hela 2000-talet. Finland, som har ett detaljhandelsmonopol som liknar det svenska, har sedan tio år en mycket begränsad form av gårdsförsäljning över disk som gör det möjligt för vissa finska producenter att sälja lokalt producerade bärviner. Kan Sverige införa något liknande? Sannolikt inte, och min bedömning är att också den finska gårdsförsäljningen skulle få svårt att klara en EG-rättslig prövning, utan att detaljhandelsmonopolet ifrågasätts. När det gäller Finland och gårdsförsäljning finns skäl att klargöra några fakta. För det första att den finska gårdsförsäljningen ännu inte är EG-rättsligt prövad. För det andra att det är EG-domstolen, och inte EU-kommissionen, som har att göra denna prövning. Så länge det inte har skett en domstolsprövning är frågan alltså inte avgjord. För det tredje är det noterbart att kommissionen har ifrågasatt den finska gårdsförsäljningen, vilket kan komma att resultera i en prövning vid domstolen. Den europeiska spritindustrins samarbetsorganisation, CEPS, har dessutom riktat kritik mot Finland. I ett brev till den finska regeringen och EU-kommissionen pekar CEPS på vad man anser vara otillåten diskriminering av utländska producenter till förmån för finska producenter. Till bilden hör också den riktning som märks på EU-nivå, där allt fler länder tar alkoholens skador på större allvar och inför fler restriktioner. Det märks inom ramen för EU:s gemensamma arbete, men också på utvecklingen i enskilda länder. Ett exempel är de brittiska konservativa som just lagt fram ett förslag om höjda alkoholskatter i syfte att minska det brittiska samhällets höga kostnader för alkoholrelaterat våld. Samtidigt som folkhälsoskäl och EG-rättsliga skäl talar emot gårdsförsäljning har jag stor förståelse för flera av de argument som producentintressen och andra för fram. Även om effekterna inte ska överdrivas skulle gårdsförsäljning sannolikt kunna bidra till att utveckla intresset för mat och dryck och vara till nytta för landsbygdens utveckling. Min övertygelse är att vi med utgångspunkt i ovan beskrivna serviceutveckling och dialoger, kan medverka till att möta gårdarnas och besökarnas förväntningar, utan att riskera att hamna i konflikt med EG-rätten. Med utgångspunkt i svenskarnas starka stöd för detaljhandelsmonopolet och uttalade politiska ambitioner och mål ser jag fram emot en fortsatt konstruktiv dialog med berörda för att ytterligare utveckla Systembolagets service, också på det här området. Magdalena Gerger verkställande direktör Systembolaget AB ", "article_category": "other"}
{"id": 20473, "headline": "”Gårdsförsäljning av vin blir möjlig inom kort”", "summary": "Systembolagets nytillträdda vd: Gårdsförsäljning av vin går att förena med svensk alkoholpolitik. Starka skäl talar emot att i Sverige tillåta den typ av gårdsförsäljning av till exempel vin som förekommer på kontinenten. Men genom att utveckla Systembolagets service och introducera e-beställning på vår hemsida ser vi en möjlighet att möta önskemålen från allmänheten och gårdsproducenterna. Planen är att göra det möjligt för semestrande gårdsbesökare att beställa gårdsproducerat vin via vår nya e-beställningstjänst. Varorna kan sedan hämtas i någon av Systembolagets 412 butiker, antingen på semesterorten eller hemmavid, skriver Magdalena Gerger.", "article": "Möjligheten för gårdsproducenter att sälja till exempel vin direkt till besökare, så kallad gårdsförsäljning, diskuteras nu. Bakgrunden är önskemål från jordbruksnäringen och andra om att få möjlighet till sådan direktförsäljning, alltså direkt över disk, av alkoholdrycker. Frågan som stöts och blöts är om en sådan försäljning skulle vara helt förenlig med den restriktiva alkoholpolitiken, det svenska detaljhandelsmonopolet och EG-rätten. Den alkohollagsutredning som presenterades i våras kom till slutsatsen att gårdsförsäljning inte bör tillåtas. Mot bakgrund av riksdagens tydliga ståndpunkt att värna det svenska detaljhandelsmonopolet gör jag och Systembolaget samma bedömning som alkohollagsutredningen. Starka skäl talar emot att i Sverige tillåta den typ av gårdsförsäljning som förekommer i länder där man saknar både detaljhandelsmonopol och restriktiv alkoholpolitik. Utgångspunkten för Systembolagets verksamhet är uppdraget att vara ett instrument i regerings och riksdags uttalade mål att minska alkoholskadorna. Vidare ska vi inom ramen för det alkoholpolitiska uppdraget också utveckla och anpassa vår service. God service är avgörande för att bibehålla det höga förtroende som kunder och allmänhet i dag har för Systembolaget. Ett exempel på en sådan serviceutveckling är att vi på Systembolaget inom kort kommer att introducera e-beställning på vår hemsida. På samma sätt närmar vi oss frågan om gårdsförsäljning, det vill säga att inom ramen för alkoholpolitiken se hur vi kan utveckla vår service. Genom att vidareutveckla formen för e-beställning ser vi en möjlighet att möta de önskemål som finns på en utökad service för gårdar och deras besökare. Planen är att möjliggöra för exempelvis semestrande gårdsbesökare att vid besök på gården kunna beställa gårdsproducerat vin via vår nya e-beställningstjänst. Varorna hämtas i någon av Systembolagets 412 butiker, antingen på hemorten eller där kunden befinner sig. Det kan tyckas oproblematiskt att den som besöker en svensk gårdsproducent skulle ha möjlighet att direkt köpa med sig några flaskor, på samma sätt som den som besöker en fransk, tysk eller spansk vingård. Alkohollagsutredningens slutsats var en annan. Gårdsförsäljning i Sverige skulle till exempel inte vara förenlig med EG-rättens regler om icke-diskriminering av utländska producenter menade utredningen. Därmed skulle en av de EG-rättsliga förutsättningarna för det svenska detaljhandelsmonopolet ryckas undan, stick i stäv med regeringens och riksdagens uttalade ambitioner på alkoholområdet. Jag har sedan jag tillträdde i våras fört en dialog med många människor, med kunder, leverantörer, företrädare för intresseorganisationer och politiska intressen, med såväl förespråkare som kritiker av gårdsförsäljning. Min övertygelse efter dessa samtal är att Systembolaget inom ramen för sitt uppdrag kan medverka till att utveckla servicen för gårdar och deras besökare på ett sätt som möter den servicenivå som traditionellt erbjuds vid gårdsförsäljning. Denna service kan vi dock utveckla på ett sätt som inte riskerar att hamna i konflikt med EG-rätten eller få konsekvenser som på andra sätt går på tvärs med regeringens och riksdagens uttalade alkoholpolitiska mål. I en opinionsundersökning som vi låtit göra framgår att svenska folket är allmänt positivt till gårdsförsäljning. Samtidigt tror en majoritet att gårdsförsäljning skulle bidra till ökade alkoholskador och sämre kontroll. En majoritet av svenska folket är dock emot gårdsförsäljning om det äventyrar detaljhandelsmonopolet. Det är resultat som inte överraskar mot bakgrund av det höga stöd som vi av andra undersökningar vet att detaljhandelsmonopolet har. Senaste Sifo-mätningen visar att Systembolagets monopol stöds av närmare sju av tio svenskar. Stödet har ökat stadigt under hela 2000-talet. Finland, som har ett detaljhandelsmonopol som liknar det svenska, har sedan tio år en mycket begränsad form av gårdsförsäljning över disk som gör det möjligt för vissa finska producenter att sälja lokalt producerade bärviner. Kan Sverige införa något liknande? Sannolikt inte, och min bedömning är att också den finska gårdsförsäljningen skulle få svårt att klara en EG-rättslig prövning, utan att detaljhandelsmonopolet ifrågasätts. När det gäller Finland och gårdsförsäljning finns skäl att klargöra några fakta. För det första att den finska gårdsförsäljningen ännu inte är EG-rättsligt prövad. För det andra att det är EG-domstolen, och inte EU-kommissionen, som har att göra denna prövning. Så länge det inte har skett en domstolsprövning är frågan alltså inte avgjord. För det tredje är det noterbart att kommissionen har ifrågasatt den finska gårdsförsäljningen, vilket kan komma att resultera i en prövning vid domstolen. Den europeiska spritindustrins samarbetsorganisation, CEPS, har dessutom riktat kritik mot Finland. I ett brev till den finska regeringen och EU-kommissionen pekar CEPS på vad man anser vara otillåten diskriminering av utländska producenter till förmån för finska producenter. Till bilden hör också den riktning som märks på EU-nivå, där allt fler länder tar alkoholens skador på större allvar och inför fler restriktioner. Det märks inom ramen för EU:s gemensamma arbete, men också på utvecklingen i enskilda länder. Ett exempel är de brittiska konservativa som just lagt fram ett förslag om höjda alkoholskatter i syfte att minska det brittiska samhällets höga kostnader för alkoholrelaterat våld. Samtidigt som folkhälsoskäl och EG-rättsliga skäl talar emot gårdsförsäljning har jag stor förståelse för flera av de argument som producentintressen och andra för fram. Även om effekterna inte ska överdrivas skulle gårdsförsäljning sannolikt kunna bidra till att utveckla intresset för mat och dryck och vara till nytta för landsbygdens utveckling. Min övertygelse är att vi med utgångspunkt i ovan beskrivna serviceutveckling och dialoger, kan medverka till att möta gårdarnas och besökarnas förväntningar, utan att riskera att hamna i konflikt med EG-rätten. Med utgångspunkt i svenskarnas starka stöd för detaljhandelsmonopolet och uttalade politiska ambitioner och mål ser jag fram emot en fortsatt konstruktiv dialog med berörda för att ytterligare utveckla Systembolagets service, också på det här området. Magdalena Gerger verkställande direktör Systembolaget AB Magdalena Gerger Magdalena Gerger är född 1964 och tillträdde som vd för Systembolaget våren 2009. Hon är civilekonom och har tidigare varit senior vice president på Arla Foods. Hon har i Storbritannien arbetat som marknadsdirektör och divisionschef i företag som Nestlé, ICI Paints och Procter & Gamble. Hon är styrelseledamot i Ikea och var under två år styrelseledamot i Svenska spel. Hon bor i Stockholm, är gift och har två barn. ", "article_category": "other"}
{"id": 20477, "headline": "\"Så ska vi göra Sverige till ett bättre land att leva i\"", "summary": "De rödgröna samlar sig inför valet: Nu går vi vidare med en gemensam politik för ett modernare Sverige. Sverige ska bli ett bättre land att leva i. Vi tänker nu gemensamt vidareutveckla en politik som möter samhällsutmaningarna på sju områden. Det handlar bland annat om att vända tolv procents arbetslöshet till full sysselsättning, att satsa på Sverige som kunskapsnation, att ta fram ett handlingsprogram för klimatarbetet, att stoppa de ökande klyftorna och att stå upp för en skattefinansierad välfärd av hög kvalitet. I god tid före valet 2010 lägger vi fram resultatet av vårt arbete – en gemensam regeringsplattform, skriver Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly.", "article": "Det är snart ett år till valet, och alternativen i svensk politik blir allt mer tydliga. Sverige behöver en regering som tror på framtiden och har en politik för att möta de stora utmaningarna i vår tid; den höga och växande arbetslösheten, klimatförändringarna och de växande sociala klyftorna. Sedan vårt samarbete inleddes har vi rödgröna ingått över 40 överenskommelser, långt mer än vad någon annan opposition presenterat så långt före ett demokratiskt val. Detta samtidigt som de borgerliga partierna ännu inte lämnat besked om vilken politik de vill driva under nästa mandatperiod. Vi ökar nu takten i vårt arbete för en ny regering. I dag arrangerar vi en gemensam rödgrön familjedag i Kungsträdgården i Stockholm. Vi samlar delar av Organisations- och Kultur-Sverige för att ta del av deras engagemang för hur ett bättre Sverige ska byggas. Tillsammans med alla som bor i Sverige vill vi bygga en bred koalition för en bättre framtid. Vi tror på Sverige. Vårt land har en historia av att gå före på många samhällsområden. Vi har effektivt kombinerat en god ekonomisk utveckling med full sysselsättning och en bra välfärd för alla. Vi behöver bygga vidare på en sådan framgångsmodell. Globaliseringen och den tekniska utvecklingen ställer krav på nya lösningar och nya idéer. I det arbetet måste vi ompröva en del av de politiska verktyg som vi tidigare använt. Finanskrisen visar att den politik som den moderatledda regeringen lutar sig mot snarare är en del av problemet än en del av lösningen. Sverige halkar efter med en moderatledd regering. Arbetslösheten är i dag högre i Sverige än i EU. Sverige leder inte längre miljöutvecklingen. Vår välfärdsmodell utarmas då regeringen vägrat att ge tillräckliga resurser till skolan och vården. Vi vill modernisera Sverige så att vi åter står starka i det globaliserade kunskapssamhället. Sverige ska bli ett bättre land att leva i. Ett land som investerar i utbildning och som ger alla möjligheter att nå sin fulla potential. Ett land där vi vågar möta framtiden genom att investera i miljövänlig energi och ta ansvar för klimatkrisen i Sverige och internationellt. Vi rödgröna partier tänker nu gemensamt vidareutveckla en politik som möter samhällsutmaningarna på sju områden: Arbetslösheten. Arbetslösheten är regeringens stora misslyckande och framtidens stora utmaning. Det handlar om att vända tolv procents arbetslöshet till full sysselsättning. Det kräver en ansvarsfull ekonomisk politik med tydliga prioriteringar. Vi vill investera i människor så att de kan ta nya jobb när ekonomin vänder. Vi ser stora behov av att utveckla arbetslivet genom att stärka de anställdas inflytande och få bort osunda arbetsmiljöer. Vi vill också se en nära samverkan mellan stat och näringsliv för att stimulera moderna konkurrenskraftiga företag. Vår gemensamma arbetsgrupp för jobb och ekonomi kommer i början av nästa år att presentera ett gemensamt rödgrönt program för nya och bättre jobb. Kunskapssamhället. Sverige ska konkurrera med kunskap och inte med låga löner. Då krävs bra skolor och att kunskapen kommer alla till del. Vi vill satsa på Sverige som kunskapsnation där allas rätt till bra utbildning garanteras och där goda möjligheter till fort- och vidareutbildning senare i livet är en självklarhet. Vår gemensamma välfärdsarbetsgrupp får därför i uppdrag att arbeta fram gemensamma förslag på utbildningssatsningar. Entreprenörskap för företagande och nya jobb. Sverige ska vara ett land där kreativa entreprenörer och företagare har bra förutsättningar att lyckas förverkliga sina drömmar. Det är i små företag som många av framtidens jobb finns. Vi ger därför ett särskilt uppdrag till vår arbetsgrupp för jobb och ekonomi att ta fram ett gemensamt program för småföretag. Klimatomställningen. Svenska företag ska vara först att ta fram framtidens teknik och driva på den globala utvecklingen. Vi har redan presenterat ett gemensamt klimatprogram med 40 procents minskning av utsläppen i Sverige till 2020. Satsningar ska göras på ny förnybar energi. Ökade investeringar i hållbara transporter ger minskade utsläpp, fler jobb och högre tillväxt. Gröna investeringar skapar både jobb på kort sikt och stärker Sveriges konkurrenskraft. Denna mandatperiod innebär fyra förlorade år för klimatarbetet. Vi ger nu vår gemensamma arbetsgrupp för klimat och miljö i uppdrag att ta fram ett handlingsprogram för grön omställning och på hur Sverige ska bli världsledande på grön teknik som vi direkt kommer att genomföra om vi vinner valet 2010. De ökande klyftorna. Regeringens politik har medvetet ökat klyftorna i Sverige. Den rikaste fjärdedelen av befolkningen har fått nästan hälften av de borgerliga skattesänkningarna. Den fattigaste fjärdedelen har bara fått drygt sex procent. Män har gynnats framför kvinnor. Pensionärer tvingas nu betala högre skatt än löntagare. Inför valet 2010 kommer vi att presentera en gemensam politik för att bryta dessa orättvisor. De försäkringslösa. De senaste tre åren med den moderatledda regeringen har lämnat stora hål i våra försäkringssystem. Vi har fått en allt större grupp försäkringslösa människor, ett samhällsproblem som är växande. En halv miljon människor har tvingats ut ur a-kassan. Tiotusentals människor riskerar dessutom att nu tvingas ut ur sjukförsäkringen. Dagens system fungerar inte och allt för många människor ramlar mellan stolarna eller tvingas helt lämna försäkringssystemet. Vi rödgröna partier menar att alla ska ges möjlighet att arbeta efter förmåga – arbetslinjen ska gälla. Vår gemensamma välfärdsarbetsgrupp får därför i uppdrag att arbeta fram en ny modell för att våra försäkringssystem ska ta tillvara människors möjligheter och vilja att arbeta. Arbetslöshetsförsäkringen måste stärkas så att människor kan ställa om till nya jobb. Kvaliteten i välfärden. Vi står upp för en skattefinansierad välfärd av hög kvalitet. Tydligare och likvärdiga krav ska ställas på alla utförare. Välfärd ska komma alla till del och fördelas efter behov. Vi sätter människors valfrihet framför företags valfrihet att etablera sig där det är mest lönsamt. Välfärdsarbetsgruppen får i uppdrag att till nästa vår presentera kvalitetsprogram för välfärden som vi ska genomföra om vi vinner valet 2010. Detta är några av de besked som vi kommer att leverera framöver. Våra sex gemensamma arbetsgrupper kommer under våren att presentera ytterligare gemensam politik. I god tid före valet 2010 lägger vi fram en gemensam regeringsplattform. Vi vet att Sverige kan bättre. Vi vet att alla mår bättre av ett samhälle som håller ihop. Nu väntar vi på besked från de fyra borgerliga partierna om vad de vill med Sverige de kommande åren. Hittills har deras politik skapat allt färre jobb och ökade klyftor. Mona Sahlin (S) Peter Eriksson (MP) Maria Wetterstrand (MP) Lars Ohly (V) Rödgrön opposition I oktober 2008 meddelade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de siktade på en gemensam koalitionsregering efter valet 2010. Att Vänsterpartiet lämnats utanför samarbetet väckte dock häftiga protester bland många socialdemokrater. Efter nya förhandlingar fick även Vänsterpartiet i januari vara med. En gemensam valplattform ska läggas fram våren 2010. Men de tre partierna kommer att lägga fram egna valmanifest. ", "article_category": "other"}
{"id": 20489, "headline": "Varning för notan", "summary": "Stockholm behöver inte bara nya motorvägar. Det krävs också bättre kollektivtrafik och förtätning av bebyggelsen. Priset för Förbifart Stockholm riskerar att bli högt.", "article": "I går baxades den västliga kringfartsleden ännu en liten bit mot sitt förverkligande. Regeringen fattade då beslutet att tillåta bygget av motorvägen som i sin nu aktuella variant kallas Förbifart Stockholm och sträcker sig från Skärholmen i söder till Häggvik i norr. Stockholm växer och Essingeleden är överfull. Frågan är därför inte om regionen behöver en ny stor trafikled utan när den ska byggas och hur mycket den kan få kosta. Av Förbifart Stockholms totala längd på 21 kilometer ska 17 kilometer gå i tunnel. Det är bra för miljön på Lovön men blir dyrt och komplicerat. Kostnaden beräknas nu till dryga 27 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Sannolikheten talar dessutom för att slutnotan blir betydligt högre. Stora infrastrukturprojekt vilar nästan alltid på glädjekalkyler, för det är ju lättare att få klartecken när priset hålls nere. När projekten är i gång och kalkylerna spricker är det svårt för alla inblandade att backa. Just den svagheten delar dock motorvägsprojekten med de stora järnvägsbyggena. Tunneln genom Hallandsåsen är det stora skräckexemplet. Även det pågående bygget av Citybanan är ett tekniskt och ekonomiskt högriskprojekt. Grundfrågan är hur man tänker sig Stockholms framtid. Vad kan en ny motorväg väster om Essingeleden betyda för regionens utveckling? Prognoserna pekar mot en befolkningsökning i Stockholmsregionen på 25 procent under det kommande kvartsseklet. Den täta stadsbebyggelsen integreras alltmer med glesare områden runt omkring. Därmed får vi en växande andel biltrafik, oavsett om Förbifart Stockholm byggs eller inte. Kollektivtrafiken får, framför allt på tvären i regionens yttre delar, svårt att tillgodose de alltmer skiftande kommunikationsbehoven. Förbifart Stockholm skulle få en sådan utvidgad region att fungera bättre. Den nya leden skulle också motverka att Stockholmsregionen klyvs i två separata arbetsmarknader. Det är annars vad som händer när befolkningen växer och de befintliga nord-sydförbindelserna över Saltsjön och Mälaren korkas igen. Men även om det inte är Förbifart Stockholm som är den drivande kraften i vare sig utglesningen eller biltrafikens tillväxt, så kan detta projekt förstärka trenden. Att bara bygga motorvägar är ingen långsiktig lösning på en växande regions transportbehov. Det visar de amerikanska städernas utveckling. Finns det inte attraktiva kollektiva färdmedel, sker inte tillväxten genom att närliggande delar förtätas och blir delar av staden utan genom att förortsområden tillkommer i allt vidare cirklar. Medan statskärnorna tynar tillbringar människorna allt större del av sitt liv på motorvägarna. Men Sverige är inte USA. Om Förbifart Stockholm kompletteras med andra, motverkande åtgärder går det att förhindra att utvecklingen blir densamma hos oss. Stadsplaneringen måste självklart förbli inriktad på förtätning av områden i stadens utkant. Dessutom krävs utbyggnad av spårtrafiken och högre kvalitet på de tjänster kollektivtrafiken erbjuder. Tid är inte allt. Komfort och tillförlitlighet värderas minst lika högt av resenärerna. Förbifart Stockholm kan alltså ge ett positivt bidrag till regionens utveckling. Men inte om den blir så dyr att kollektivtrafikinvesteringarna trängs ut. Gårdagens regeringsbeslut lär inte bli det slutgiltiga svaret på frågan om Förbifart Stockholm ska byggas.DN 4/9 2009 ", "article_category": "other"}
{"id": 20497, "headline": "”Ekonomin blir bättre än vad Riksbanken spår”", "summary": "Riksbanksveteran: Dålig kvalitet i Riksbankens prognoser leder till sämre ekonomiska beslut. De officiella prognoserna från Riksbanken och Konjunkturinstitutet är för närvarande mycket orealistiska. En anledning är Riksbankens prognosmodell som inte är färdigutvecklad och baserar sig på ett mycket begränsat dataunderlag. Tillväxten i BNP blir mycket högre 2010 – drygt 4 procent jämfört med 1,5–2 procent i de officiella prognoserna – och minskar sedan något 2011. Synen på arbetsmarknaden är också alldeles för pessimistisk. Arbetslösheten kommer inte att öka så mycket mer i år. Nästa år sjunker den, skriver nationalekonomen och tidigare prognosmakaren på Riksbanken Bengt Assarsson.", "article": "Den 3 september i fjol höjde Riksbanken sin styrränta med 0,25 procentenhet till 4,75 procent. Underlaget för detta beslut bestod i prognoser om bland annat utvecklingen av BNP och inflationen. Riksbanken trodde då på en framtida hög inflationstakt och på en måttlig nedgång i BNP-tillväxten. Den andra draken på det ekonomiska prognosområdet, Konjunkturinstitutet, tog åtminstone lika fel. Sedan dess har vi fått uppleva en recession och hur de ekonomiska prognosmakarna kraftigt reviderat sina prognoser. Det är därför berättigat att ifrågasätta kvaliteten på de ekonomiska prognoserna och om de prognoser som görs i dag är bättre än rena gissningar. Enligt min uppfattning finns det systemfel i de prognoser som levererats av Riksbanken och Konjunkturinstitutet (jag kallar dessa för officiella prognoser). De prognoser som presenteras just nu lider också av dessa fel. Mina egna prognoser görs med en modell som, till skillnad från de officiella prognoserna, inkluderar både finansiella marknader och traditionella realekonomiska variabler. I fjol sommar indikerade min modell en stagnation i ekonomin (på grund av fall i tillgångspriser) medan de officiella prognoserna, som sagt, förutsåg en mindre nedgång i tillväxttakten i BNP. Låt mig nu förklara varför de officiella prognoserna slagit så fel och varför de i nuläget är orealistiska. Makroekonomisk teori och makroekonomiska prognoser är en instabil vetenskap. Under de senaste 30 åren har det delats ut flera Nobelpris till forskare inom detta fält, med diametralt motsatta uppfattningar. Således tilldelades Nobelpriset 1976 till monetaristen Milton Friedman och prisen 1977, 1980, 1981, 1987 och 2001 till keynesianerna Ohlin, Klein, Tobin, Solow och Akerlof samt prisen 1995 och 2004 till nyklassikerna Lucas, Kydland och Prescott. Den främsta skillnaden mellan de båda första och den senare gruppen av teorier är att den förra direkt bygger på makroekonomiska samband medan den senare utgår från enskilda konsumenters och företags beteenden, det vill säga mikroekonomiska samband. I de senare modellerna, som dominerat utvecklingen de senaste åren, beskrivs beteendet matematiskt exakt för de enskilda aktörerna, vilket i praktiken innebär att modellerna blir tekniskt komplicerade och därför till sitt omfång måste begränsas starkt. Risken är därför stor att man missar något verkligt väsentligt. Tyvärr har man på många håll i världen, på många centralbanker och organisationer som IMF, kommit att använda de här modellerna i full skala, trots att de inte är färdigutvecklade och i många avseenden har stora brister. Riksbankens modell RAMSES är en sådan liten modell med mycket begränsat dataunderlag (cirka 12 variabler) i jämförelse med de modeller som tidigare användes, till exempel BASMOD som jag själv ansvarade för (cirka 200 variabler). I Riksbankens värld kan aktie- eller fastighetsmarknad falla med 50 procent utan att det i stort sett händer någonting i deras modell. Än mindre indikerar deras modell om dessa marknader är rätt värderade eller, som var fallet i början av förra året, kraftigt övervärderade. Det är här uppenbart att man missat sambanden mellan de finansiella (tillgångspriser) och de reala marknaderna (produktion, sysselsättning, inflation med mera) och kraftigt underskattat den ekonomiska nedgången. Enligt uppgift hävdade analytiker på Riksbanken så sent som i våras att den nuvarande ekonomiska nedgången är en ”produktivitetschock”. I relativt färskt minne har vi också de svenska makropolitiska missgreppen under 90-talskrisen. Man behöver därför inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att stora misstag ännu en gång kan ha gjorts inom detta område. I min värld är det relativt lätt att förklara de officiella prognosmisstagen med att man missbedömt utvecklingen på de finansiella marknaderna. Jag kunde visserligen inte heller förutse styrkan i den ekonomiska nedgången, men hade, räknat från förra året, mycket mer realistiska prognoser än de officiella. När tillgångspriserna – främst på aktier och fastigheter – ändras får det stor betydelse för hushållens konsumtion och företagens investeringar och påverkar därmed den realekonomiska utvecklingen. Även om man inte exakt kan förutsäga när övervärderade tillgångspriser kommer att falla kan man med relativt stor säkerhet identifiera stora över- eller undervärderingar. Det är till exempel inte mycket svårare än att förutsäga förändringar i hushållens konsumtion (halva BNP). Givet att man använder en modell som tar hänsyn till dessa samband har man alltså goda förutsättningar för sina prognoser. Redan i juli i fjol kunde en stagnation i ekonomin förutses. De officiella prognoserna var däremot alldeles för optimistiska långt in på hösten. I en artikel i SvD i november 2008 (http://www.bassarsson.com/SVD-20081115.pdf) föreslog jag att Riksbanken snabbt skulle sänka räntan till högst 1 procent. Jag förutsåg dock redan då, vilket även påpekades på DN Debatt månaden efter (http://www.bassarsson.com/DN_081205.pdf), att ekonomin skulle komma att vända relativt snabbt under andra halvåret i år. Detta hänger i hög utsträckning samman med hur tillgångsmarknaderna förväntades utvecklas. Således har både börsen och fastighetspriserna utvecklats i linje med mina prognoser men tvärtemot många experters bedömningar (se http://www.bassarsson.com/e24_bopriser.pdf). Även här gäller att dessa experter inte tar hänsyn till hur den övriga ekonomin utvecklas i ett enda sammanhang, till exempel samtidigt gör prognoser för ränte- och inkomstutveckling (arbetslösheten är marginell i sammanhanget). Mot denna bakgrund dristar jag mig påstå att de officiella prognoserna för närvarande är mycket orealistiska. Det var för knappt ett år sedan lätt att se att ekonomin skulle vända andra halvåret 2009. Många yrvakna prognoser ser det nu, när det redan har inträffat! Man ligger även fel när det gäller prognoser för de kommande två åren. Tillväxttakten i BNP blir mycket högre 2010 (drygt 4 procent i stället för 1,5–2 procent i de officiella prognoserna) än vad de flesta tror, för att minska något 2011. Synen på arbetsmarknaden är också alldeles för pessimistisk. Arbetslösheten kommer inte att öka så mycket, enbart de närmaste månaderna, för att minska under nästa år. Mina prognoser förutsätter att Riksbanken höjer räntan med 1 procentenhet under nästa år. Det är rimligt att tro det när banken så småningom upptäcker att ekonomin utvecklas bättre än väntat. Några prognoser, till exempel från Svenskt Näringsliv och från IMF, tror att svensk ekonomi kommer att återhämta sig senare, och långsammare, än i andra länder. Det är också fel. Svensk ekonomi kommer att återhämta sig något snabbare än USA och EMU-länderna. Den ekonomiska politikens beslut beror i hög utsträckning på ekonomiska prognoser. Även företag och hushåll påverkas. Dålig kvalitet i prognoserna ger sämre ekonomiska beslut. Just nu är risken överhängande att ekonomins aktörer lockas till alltför stor pessimism. Bengt Assarsson docent och lärare i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Bengt Assarsson Bengt Assarsson är nationalekonom, född 1950. Han doktorerade i Lund 1984 och är docent och lärare i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Han är konsult och rådgivare i nationalekonomi och har under 11 år arbetat med prognosmodeller och prognoser vid Sveriges riksbank. Han har haft utredningsuppdrag för bl a SCB, finansdepartementet och SKTF och har deltagit som expert i flera statliga offentliga utredningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 20506, "headline": "”Sverige behöver akut 1 500 nya allmänläkare”", "summary": "Läkarförbundet: Politikerna har misslyckats med att skapa hållbara arbetsvillkor på vårdcentralerna. Under många år har politikerna avstått från att satsa på primärvården. Det har lett till att det blivit svårt att rekrytera unga läkare. De väljer i stället andra specialiteter med bättre arbetsförhållanden och där kolleger inte går på knäna. Förutom bättre arbetsvillkor och fler läkare – det krävs i dag 1 500 nya heltidsarbetande allmänläkare – behövs en omorganisation och effektivisering av vården och högre kvalitet i läkarutbildningen. Det skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm.", "article": "Läkarbristen debatteras livligt. För i dag krävs tveklöst fler utbildningsplatser på läkarprogrammet. I dag saknas inte mindre än 1 500 heltidsarbetande allmänläkare. Dagens brist på exempelvis allmänläkare, psykiatriker och geriatriker drabbar ofta särskilt utsatta patienter. Hög säkerhet för patienten är det viktigaste för oss läkare. Vi vill kunna ge så god vård som möjligt. Situationen inom sjukvården är i dag ansträngd, inte minst inom primärvården. För patienterna räcker det inte med fler läkare, det krävs också att de har rätt kompetens. Redan i dag är studenterna missnöjda över att inte få utföra många av de uppgifter de förväntas kunna som läkare. En enkät, som Medicine studerandes förbund regelbundet genomför, visar att de praktiska momenten har uppenbara brister. Patienternas hälsa riskeras när läkare under sin utbildning aldrig utfört grundläggande moment som att gipsa, hålla fri luftväg eller suturera. Nästan var fjärde student på kirurgikursen uppger att de inte tillgodogjort sig den praktiska kunskap som förväntas av dem. Det krävs mer resurser till fler utbildningsplatser för att inte kvaliteten på utbildningen ska urholkas än mer. Utan hög kvalitet på utbildningen hotas patientsäkerheten. För att alls kunna ge invånarna vård har vissa vårdcentraler varit tvungna att ta in tillfälligt inhoppade stafettläkare. Oftast har de gjort ett bra jobb i en tuff miljö. Här uppstår dock ett uppenbart problem med den så viktiga, fasta och kontinuerliga läkarkontakten, inte minst för många äldre patienter. Därför finns det fog för upprörda känslor bland patienter och deras anhöriga. Märkligt nog stämmer många ansvariga sjukvårdspolitiker in i kritiken; ett problem de själva åstadkommit genom sin oförmåga att skapa hållbara anställningsvillkor. Läkarförbundets distriktsläkarförening har frågat sina medlemmar varför de valt att bli stafettläkare. De skäl som anses viktigast är möjlighet att styra över sin arbetstid, dålig arbetsmiljö på den arbetsplats de lämnade, men givetvis också en bättre lön. Att läkare skulle vara en speciell sorts giriga människor stämmer uppenbarligen inte. Bristen på 1 500 allmänläkare kräver fler utbildade doktorer. Men det räcker inte. Om inte arbetsvillkoren blir bättre spelar det inte någon roll hur många läkare som utbildas. Att jobba ensam som fast anställd med många tillfälliga kolleger ger en tung arbetsbörda. En ond spiral skapas med ännu fler vakanser och fler hyrläkare. Under många år har politiker avstått från satsningar på primärvården. Detta trots att vi vet att det är ett kostnadseffektivt sätt att ge god vård till medborgarna. Därför har det blivit svårt att rekrytera unga läkare till arbetsplatser där kollegerna går på knäna. I stället har de valt andra specialiteter med bättre arbetsvillkor. Det behövs också en omorganisation och effektivisering av vården. En förändring som innebär att läkare får stöd av administrativ personal så att tid frigörs till mer direkt patientarbete. Landstinget i Östergötland har räknat ut att 1,5 miljoner arbetstimmar kan omvandlas från administration till patientvård om personalen får arbeta med det de är utbildade för. Omräknat motsvarar det arbetsinsatsen hos cirka 18 000 sjuksköterskor och läkare under ett år. I slutet av 90-talet analyserade Socialstyrelsen omfattningen av det administrativa arbetet i hälso- och sjukvården. Resultatet visade att flera moment i vården inte är ändamålsenliga eller kostnadseffektiva. Den ekonomiska krisen under 90-talet innebar att en stor del av vårdbiträden, undersköterskor och läkarsekreterare bortrationaliserades från sjukvården. Deras arbetsuppgifter överfördes till sjuksköterskor och läkare. Konsekvensen är i dag en orimligt stor administrativ börda för den kvarvarande vårdpersonalen och dåligt utnyttjande av den medicinska kompetensen. Alltså en både kortsiktig och ineffektiv besparing med läkarbrist som följd. I kvällens ”Uppdrag granskning” i SVT blir Läkarförbundet anklagat för att vilja hålla nere antagningsvolymen till läkarutbildningen för att pressa upp lönerna. Det är inte första gången beskyllningen kommer, förhoppningsvis är det den sista. När jag själv började läsa medicin i mitten av 80-talet såg arbetsmarknaden för läkare annorlunda ut. Då var många med mig oroliga för om vi skulle få jobb efter studierna. Universiteten informerade oss om att vi möjligen skulle kunna bli allmänläkare – alternativet var arbetslöshet. Det fanns en äkta och stark oro i läkarkåren att Sverige utbildade för många läkare. Läkarförbundets utbildningspolitik grundade sig på de faktiska förhållanden som då rådde. I dag är situationen en annan och förbundets politik likaså. År 2007 ändrade vi inriktning när vi såg att de effektiviseringar som vi under lång tid efterfrågade inte räckte. Sedan 70-talet har förbundet gjort undersökningar som visar en tydlig ökning av tillgången på läkare. Dessvärre har efterfrågan allt som oftast underskattats. En förklaring är att landstingen anställde fler läkare än vad de egentligen hade råd med – vilket gjorde att den av Läkarförbundet befarade arbetslösheten aldrig infann sig. En annan förklaring är att arbetsuppgifter inom vården förändras över tid och förskjuts mellan olika yrkesgrupper. För att klara framtidens läkarförsörjning behövs fler utbildningsplatser. Det behövs även ett effektivt utnyttjande av läkararbetskraften med minskad administrativ börda samt en effektivt organiserad sjukvård där alla gör det de är bäst på. Det krävs dessutom en omfördelning av resurser till den nära vården. Sist, men inte minst, behöver vårdgivarna bli attraktiva arbetsgivare. Eva Nilsson Bågenholm ordförande i Sveriges läkarförbund 34 000 läkare i dag Antalet yrkesverksamma läkare i Sverige har nästan femfaldigats på 50 år. År 1960 fanns 7 000 läkare, vilket gjorde 1 060 invånare per läkare. Antalet läkare har successivt ökat till 34 000 år 2009, vilket ger 277 invånare per läkare. Läkarutbildningen är en reglerad utbildning. Regeringen beslutar om antalet platser. Socialstyrelsen och Högskoleverket bedömer tillgången på läkare. Jämfört med andra länder har Sverige en förhållandevis hög läkartäthet. Källa: Läkarförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 20535, "headline": "Unga lotsar unga till vuxenliv", "summary": "”Ge mig vingar som bär” är ett projekt i Uppsala där äldre ungdomar med funktionshinder stöder yngre på väg ut i vuxenlivet.", "article": "Ludwig Persson är 19 år, men mentalt är han på ett sätt äldre, säger han. – Som funktionshindrad hoppar man lätt över tonårstiden. Och därmed också de viktiga misstagen man behöver göra då. Jag har mest varit tillsammans med vuxna och valt bort jämnåriga. Jag får börja om från början. Ludwig har en medfödd cp-skada som bland annat gör att han använder rullstol om han behöver ta sig någon längre sträcka. Under hela uppväxten har han haft många vuxna omkring sig, assistenter och olika lärare som stöttat honom. Men han har inte haft någon förebild när det gäller att leva med funktionshinder. Nu vill han själv på sikt bli mentor för yngre funktionshindrade. – För mig hade det nog i alla fall delvis varit till hjälp att ha en mentor, en förebild, med liknande funktionshinder. Någon som kunde visat att det faktiskt är möjligt att göra det man vill, säger Ludwig. Ludwig har tillsammans med andra unga vuxna funktionshindrade gått en mentorsutbildning i projektet ”Ge mig vingar som bär” i Uppsala. Projektet, som finansieras med pengar från Allmänna arvsfonden, drivs av Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (rbu) tillsammans med habiliteringen i Uppsala. Förebilden är en modell från Toronto i Kanada där man utvecklat arbetet med att underlätta övergången till vuxenlivet för unga med funktionshinder. Projektet i Uppsala vänder sig till unga mellan 12 och 15 år och deras föräldrar, och unga vuxna med rörelsehinder involveras som blivande mentorer. Många av ungdomarna har cp-skador eller ryggmärgsbråck. För unga med rörelsehinder är det på flera sätt krångligare än för andra att ta klivet in i vuxenlivet, säger projektledaren Eva-Lena Söderlund, arbetsterapeut på habiliteringen i Uppsala. De behöver ofta mer stöd och vägledning från omgivningen för att kunna leva ett självständigt liv och ta till vara sina rättigheter. De behöver få diskutera tillsammans med jämnåriga, få kunskaper om vad funktionsnedsättningen innebär, och hitta strategier som fungerar i vardagen. – Numera vet man också att många av ungdomarna med den här typen av rörelsehinder även har kognitiva svårigheter, det kan till exempel handla om problem med minnet, med koncentration, impulskontroll och planering, säger Eva-Lena Söderlund. Det är en viktig kunskap som vi har med i projektet. Funktionshindrade ungas problem i övergången till ett vuxet liv har varit kända länge, och på habiliteringen i Uppsala har man haft ungdomsgrupper sedan i början av 1990-talet, berättar Eva-Lena Söderlund. – Men vi har inte jobbat lika strukturerat som vi gör nu i projektet. ”Ge mig vingar som bär” har ett utbildningsmaterial, hämtat från Kanada, där ungdomarna bit för bit jobbar med olika frågor, både praktiska och känslomässiga. Det kan bland annat handla om diagnoser, kontakter med vården, självkänsla och relationer. Parallellt med gruppträffarna för de unga i projektet har de äldre ungdomarna gått i mentorsutbildningen. Då och då har äldre och yngre träffats och haft olika aktiviteter ihop, till exempel vid terminsavslutningar och på lägerveckor. Så småningom är det meningen att de yngre ska välja en mentor från de äldre grupperna. Olivia Lindqvist, 14 år, är rullstolsburen på grund av en cp-skada. Hon tycker att det har varit både roligt och värdefullt att vara med i projektet. – Man får träffa sina kompisar, och lär känna nya. Även om det kan vara svårt att hinna med, alla har mycket med skolan, så tycker jag att det är värt det. På träffarna har Olivia fått många tips och idéer som funkar, säger hon. – Ibland talar vi om svåra saker, som självförtroende. Jag har inte haft några stora problem, men jag tycker ändå att det har varit bra. Snart ska Olivia välja en mentor. – Jag tror att det är väldigt bra att ha kontakt med någon äldre i samma situation, någon som själv vet hur det är, säger hon. Petra Järvdal, 36 år, har gått mentorsutbildningen och tycker att den gett henne mycket, inte bara inför det kommande mentorskapet: – Jag fick en förfrågan på vuxenhabiliteringen, och sade ja. Sen tänkte jag: Vad har jag gett mig in på, kan jag bli mentor eller kommer jag att göra bort mig totalt? Men utbildningen har varit jättebra. I min grupp var vi bara tjejer, och det har varit bra för mig att prata bland annat om självkänsla och självbild i en tjejgrupp. Jag känner att jag lärt mig att säga ifrån mer. När Petra, som har en cp-skada, själv var i tonåren var självkänslan ”inte på topp”, säger hon. – Det var väldigt jobbigt att komma in i vuxenvärlden och plötsligt börja ta eget ansvar. Jag skulle ha behövt någon som peppade mig, som sa ”det här klarar du”. Nu känns det jättebra och kul att bli mentor, tycker Petra. – Jag känner mig inte alls orolig för det längre. Jag hoppas att jag kommer att kunna vara ett bra stöd, och att vi ska kunna göra saker tillsammans, som att gå på bio eller restaurang. Har Petra något allmänt råd, utifrån sina egna erfarenheter, till yngre funktionshindrade? – Att man ska vara envis, och inte ge upp fast det känns som om man vill göra det, säger Petra. Ludwig ser också fram emot att bli mentor, men känner att han har en bit kvar dit. – Jag känner att jag först måste förstå så mycket själv, man kan inte lära någon annan om man inte själv har kunskaper, säger Ludwig. Mentorskapet är komplicerat. Det viktigaste är nog att mentor och adept passar bra ihop. Det är också viktigt med frågor kring hur pass ”vänskaplig” relationen ska vara, är det skillnad mellan mentorskap och vänskap? Det där får man lära sig efter hand. Ludwig funderar mycket på hur man kan lära ut problemlösning. – Som mentor ska man inte bara kliva in och säga ”så här gör man”. Jag hörde ett ordspråk som gick ut på att om någon är hungrig ska man inte ge honom en fisk, utan lära honom att fiska. Som förebild vill Ludwig visa att man inte ska sätta gränser på grund av funktionshindret, säger han. – Jag har själv kommit långt, och klarat sådant som omgivningen varit skeptisk till att jag skulle klara. Jag spelar golf och rullstolsbasket, och jag har tagit körkort. Jag vill säga: ”sätt inte upp gränser för att det ser ut som om det inte går, utan ta i stället reda på vilken väg du kan gå för att uppnå det du vill.” Mentorskapet en kanadensisk idé Projektet ”Ge mig vingar som bär” i Uppsala har en kanadensisk förebild. På Bloorview MacMillan Children’s Centre i Toronto i Kanada, får barn med fysiska funktionsnedsättningar stöd. En viktig del är program som ska lotsa ungdomarna in i vuxenlivet, ”transition” som övergången kallas. Förberedelserna och planeringen inför vuxenlivet måste börja tidigt, menar man på centret. Metoderna bygger bland annat på att barnen lär sig fatta egna beslut redan från tidig barndom, att de får göra egna val och ta konsekvenser, att de lär sig att själva kommunicera med sina läkare, att de lär sig att sköta vardagssysslor och förbereds på att bli aktiva medlemmar i samhället. Man arbetar långsiktigt tillsammans med barnens föräldrar. För tonåringar finns olika ”vuxenförberedande” kurser med både praktiska och känslomässiga teman. ", "article_category": "other"}
{"id": 20536, "headline": "”Nya ministern hotar svensk grundforskning”", "summary": "Forskaruppror i Vetenskapsrådet: Forskningsminister Tobias Krantz nya förslag går stick i stäv med hans egna utfästelser om fri forskning.Regeringens förslag om hur Vetenskapsrådet ska organiseras innebär en drastisk försämring av förutsättningarna för grundforskningen i Sverige. Ämnesråden ska i högre grad styras att stödja forskning inom strategiskt viktiga områden, vilket medför fler politikerinitierade program och mindre fokus på den grundläggande forskningen – helt emot den avsikt forskningsministern uttalade på DN Debatt den 7 juli. Vi är övertygade om att förslaget leder till ökad politisk styrning och minskat forskarinflytande, skriver 52 ledamöter av Vetenskapsrådets fem ämnesråd.", "article": "Den 7 juli skrev den nytillträdde högskole- och forskningsministern Tobias Krantz på DN Debatt under rubriken ”Politikerna ska inte lägga sig i forskningen” att forskarnas inflytande i Vetenskapsrådet ska stärkas och att principen om akademiskt självstyre ”är en ledstjärna i regeringens forskningspolitik”. Svenska forskarsamhället applåderade högskole- och forskningsministerns budskap. I artikeln aviserade ministern ett förslag om Vetenskapsrådets (VR) organisation. Under semestertiden kom så en remisspromemoria med titeln ”Nya regler om Vetenskapsrådet och ämnesråden, m.m.” där kommande förändringar i VR:s organisation presenteras. Kanske låter ett förslag om ny organisation föga upphetsande och kan ses som en teknikalitet. Men så är det inte! Konsekvenserna kan bli ödesdigra. I det aktuella förslaget framhålls VR:s överordnade roll att främja och stödja grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet. Paradoxalt nog, och tvärtemot vad ministern framfört, innebär förslaget en drastisk försämring av förutsättningarna för den grundläggande forskningen i Sverige och för VR:s förankring i forskarsamhället. Hur kan det bli så? Låt oss förklara. VR spelar en mycket viktig roll för forskarnas möjlighet att bedriva grundforskning, det vill säga den grundläggande och långsiktiga forskning där nyttan kanske visar sig först efter många år. Tidigare investeringar i grundforskning har skapat stora intäkter för vårt land genom att bland annat framgångsrika läkemedels- och medicintekniska bolag bildats. VR ansvarar, på regeringens uppdrag, för en klok och öppen fördelning av resurserna till grundforskning. Detta bygger på att den bästa forskningen stöds, oavsett område och inriktning. De formella besluten om vilka som skall få anslag tas av VR:s olika ämnesråd och kommittéer, grupper av etablerade forskare som av sina kolleger valts att representera dem i VR. Genom en bred forskarrepresentation i såväl styrelse som ämnesråd och kommittéer åtnjuter VR i dag ett starkt förtroende bland svenska forskare och har en god samhällsförankring. Organisationsförslaget innebär att man frångår VR:s huvuduppgift att stödja grundläggande forskning av högsta kvalitet. Ämnesråden ska i högre grad styras att stödja forskning inom strategiskt viktiga områden. Detta medför fler politikerinitierade strategiska program och mindre fokus på den grundläggande forskningen, helt emot ministerns uttalade avsikt. Vi anser att det inte är VR:s uppgift att koordinera grundforskning med tillämpad forskning och innovationer. Förslaget avser också att öka VR:s styrelses förmåga att arbeta framåtsyftande, att kraftsamla och prioritera resurser till strategiskt viktiga områden och att främja ämnesöverskridande forskning. Det är oroande att man avser uppnå detta genom att kraftigt minska antalet ledamöter i VR:s styrelse. Endast fem av nio ska ha ”hög vetenskaplig kompetens”, ett reellt minskat forskarinflytande jämfört med i dag. Enligt förslaget ska styrelsen även besluta om fördelning av medel mellan ämnesråden och kommittéerna och mellan olika stödformer. Detta är frågor för vilka den decimerade styrelsen inte kan förväntas ha nödvändig kompetens. Kvaliteten i VR:s arbete äventyras! VR:s styrelse behöver fler ledamöter än det av regeringen föreslagna antalet. Också i ämnesråden vill regeringen kraftigt minska antalet ledamöter utan att ange annat skäl än att ”effektiva styrelser” inte bör ha för många ledamöter. Men ämnesråden är inte vanliga styrelser utan gemensamma organ för forskarsamhället där kompetens, förankring och trovärdighet spelar en central roll. Förslaget innebär att endast ämnesrådet för medicin skall ha allmänrepresentanter. Vår erfarenhet är att allmänrepresentanter tillför viktig kompetens och bör därför ingå i alla ämnesråd. Regeringens förslag skulle innebära att dagens breda ämnesmässiga kompetens och starka förankring i forskarsamhället raseras. Färre ledamöter gör verksamheteten mer sårbar. Möjligheten att genomföra olika uppdrag inom VR och i internationella forskningsråd minskar. Det lagda förslaget är en radikal förändring från nuvarande system där de anslagsfördelande organen varit mer självständiga enheter och där forskare från olika delar av ämnesområdet gemensamt utarbetat strategier för forskningen inom sitt område. Risken är stor att felaktiga beslut tas på grund av politiska nycker och hugskott. Detta försvagar ytterligare den långsiktiga grundforskningen. Ämnesråden behöver fler ledamöter än nu för att fullgöra sina uppgifter! I dag finns för varje ämnesråd en forskare som huvudsekreterare, och som har vetenskapligt ansvar för verksamheten och är föredragande vid dess sammanträden. Huvudsekreteraren är en ytterst betydelsefull person, både som ämnesrådets främste tjänsteman och som koppling mellan forskarsamhället och myndigheten VR. Men också huvudsekreterarfunktionen vill regeringen utan sakliga skäl förändra och försvaga. Varför? Det är knappast för att öka forskarnas inflytande i VR eller för att stärka den vetenskapliga autonomin. Högskole- och forskningsministern skriver på DN Debatt att han ”vill absolut inte medverka till en utveckling där forskarsamhället känner sig styrt från politiskt håll”. Det aktuella förslaget är ett flagrant exempel på just det Tobias Krantz vill undvika. Vi är övertygade om att förslaget leder till ökad politisk styrning, minskat forskarinflytande och urholkning av svensk grundforskning. En forskning som är av fundamental betydelse för både Sveriges vetenskapliga position i världen och för framtida innovationer och industriell utveckling i Sverige. Tänk om, Tobias Krantz! Ämnesrådet för medicin: Stefan Lohmander, professor, Lil Träskman Bendz, professor, Mats Ulfendahl, professor, Marie Wahren-Herlenius, professor, Sven Enerbäck, professor, Lena Carlsson, professor, Ulf Lerner, professor, Sven Bergström, professor, Lena Kjellén, professor, Birgitta Heyman, professor, Anders Blomqvist, professor, Ulrika Sehlstedt, tekn dr, Charli Eriksson, professor. Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap: Li Bennich-Björkman, professor, Göran Collste, professor, Elisabet Engdahl, professor, Fredrik Bergström, ek dr, Ulrika Knutsson, kulturredaktör, Lars Håkan Svensson, professor, Maria Ågren, professor, Malin Åkerström, professor, Christer Lundh, professor, Mats Ekström, professor, Åsa Gunnarsson, professor, Erik Carlson, professor, Birgitta Winberg, präst, Ola Wikander, översättare, Johan Widén, professor, Karin Aronsson, professor, Susanne Lundin, professor. Kommittén för forskningens infrastrukturer: Dick Heinegård, professor, Erik Elmroth, docent, Hans-Ake Gustafsson, professor, Henrik Oscarsson, docent, Juni Palmgren, professor, Susanne Holmgren, professor. Ämnesrådet för natur- och teknikvetenskap: Ann-Christin Paul, verkställande direktör, Barbara Cannon, professor, Kerstin Johannesson, professor, Mats Eriksson, verksamhetschef, Mats Olofsson, FoU-chef, Mats Viberg, professor, Svante Björck, professor, Yvonne Brandt Andersson, professor. Utbildningsvetenskapliga kommittén: Sangeeta Bagga-Gupta, professor, Donald Broady, professor, Tomas Englund, professor, Mats Engwall, professor, Per-Olof Erixon, professor, Staffan Larsson, professor, Erik Mellander, fil dr, Lena Tibell, docent. ", "article_category": "other"}
{"id": 20550, "headline": "”Så blir du säker i denosäkra klimatdebatten”", "summary": "Filosofiprofessor: Fokuseringen på klimatfrågan har skapat en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken.Vem har rätt om klimatets utveckling? Jag sätter min tilltro till FN:s klimatpanel, men det finns högljudd kritik mot slutsatserna om en farlig uppvärmning av jorden. De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. Den diskussion vi kan föra handlar om hur vi praktiskt ska hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap, skriver filosofiprofessorn Folke Tersman som just givit ut ”Tillsammans, en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat”.", "article": "Enligt FN:s klimatpanel (IPCC) står vi som bekant inför en farlig uppvärmning av globen som beror på de koldioxidutsläpp som människan ligger bakom. Många har övertygats av deras argumentation. Men det finns några högljudda kritiker. Resultatet är en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken. Vem har rätt om klimatets utveckling? För min del sätter jag min tilltro till IPCC. Samtidigt är det väl uppenbart att det kan finnas alternativa förklaringar till den bevisning IPCC åberopar; förklaringar som är förenliga med att de dystra prognoserna är felaktiga och vars riktighet inte kan uteslutas med hundraprocentig säkerhet. Med andra ord, bevisningen renderar teorierna på sin höjd en viss sannolikhet, och att en hypotes framstår som sannolik, utifrån ett givet kunskapsläge, garanterar inte att den är sann. Vetenskapshistorien är full av exempel på det motsatta. Om detta borde alla kunna enas. Den intressanta frågan är givetvis vad man ska göra. Om det är sannolikt att ett visst handlande kommer att leda till dåliga konsekvenser så har man skäl att ändra kurs, åtminstone om det finns mindre riskabla handlingsalternativ. Och skälet är starkare ju sämre konsekvenserna skulle vara. Om de skulle vara riktigt dåliga kan detta uppväga att sannolikheten är rätt liten. Att vänta tills man med hundraprocentig säkerhet kan konstatera att de dåliga konsekvenserna kommer att infinna sig är sällan klokt. Denna självklara tanke kan tillämpas på klimatet. Därvid bör man reflektera över flera omständigheter. En rör allvaret hos de tänkbara konsekvenserna. Om vi fortsätter att pumpa in koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären i nuvarande takt så kan medeltemperaturen enligt klimatpanelen komma att öka med flera grader fram till nästa sekelskifte. Det skulle leda till en höjning av havsnivåerna vilken i sin tur skulle drabba hundratals miljoner människor på ett förödande vis, till exempel de som lever i låglänta kustområden och floddeltan i Asien. Det krävs bara ett minimum av medkänsla för att inse att vi bör göra vad vi kan för att undvika en sådan utveckling. En annan relevant omständighet rör sannolikheten för att dagens koldioxidutsläpp verkligen kan tänkas ha dramatiska konsekvenser av det slag jag just antytt. Men med tanke på allvaret hos de tänkbara konsekvenserna behöver inte sannolikheten vara särskilt hög. Den kan ändå med råge motivera de åtgärder som enligt IPCC är nödvändiga. En tredje omständigheten rör kostnaderna för åtgärderna ifråga. Att minska koldioxidutsläppen kommer att kräva resurser och pengar. Kanske skulle dessa resurser kunna användas på ett bättre sätt för att förhindra lidande och förbättra folks villkor? Kanske kommer andra och viktigare frågor att glömmas bort? Alla dessa aspekter måste vägas mot varandra i en diskussion om vad vi skall göra. Om sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är mycket liten, och om kostnaden för åtgärderna för att minska koldioxidutsläppen är mycket hög, så kan det vara ett skäl för att nedprioritera dem. Men om åtgärderna å andra sidan också för med sig andra positiva effekter (oberoende av deras inverkan på klimatet) så undergrävs ett sådant resonemang. Och så vidare. Det är sådana frågor vi måste diskutera, gärna med lite större precision än hittills. Om vi utgår från detta perspektiv så kan man fråga sig hur en ”klimatskeptiker” (det vill säga en person som inte tycker att drastiska åtgärder är motiverade) skulle kunna resonera. En möjlighet är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är lika med noll. Det är knappast rimligt. Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död. Vad som återstår är att hävda att resurserna som åtgärderna kräver är bortkastade. Någon seriös argumentation kring detta från klimatskeptikernas sida ser man emellertid sällan till i dagens debatt. För min del tror jag att utsikterna för en sådan argumentation är dåliga. Många av de åtgärder som föreslås kan nämligen motiveras på andra sätt än utifrån deras betydelse för klimatet. Detta gäller exempelvis fler av de livsstilsförändringar som är på tapeten, såsom att vi bör äta mindre kött. Därigenom skulle folkhälsan förbättras samtidigt som färskvatten och andra resurser skulle kunna sparas och användas på ett vettigare sätt. Detsamma gäller de former för internationellt samarbete som vuxit fram i klimathotets skugga. Ännu fungerar de inte särskilt bra, men viktiga steg har tagits. Denna utveckling kommer att hjälpa oss att hantera andra globala problem, såsom rovdriften på naturresurser. Fokuseringen på klimatfrågan har också haft andra positiva effekter. Medvetenheten om att det är människor i fattiga länder som kommer att betala det högsta priset för uppvärmningen samtidigt som det är människor i den rika världen som bär det största ansvaret för den har fört upp frågor om global rättvisa på agendan. Det finns en lärdom att dra från hanteringen av larmen om fågelinfluensan för ett par år sedan. Även då var det en del som menade att larmen var överdrivna. Och någon pandemi av denna influensa har ännu inte synts till. Samtidigt är det den uppståndelsen vi har att tacka för att vi är så pass väl rustade för den svininfluensapandemi som förväntas drabba Sverige i höst. På ett liknande sätt har den nuvarande mobiliseringen för klimatet effekter som gör att påståenden om bortkastade resurser kan tas med en nypa salt. Hur som helst är det sådana frågor en seriös ”klimatskeptisk” diskussion bör handla om. Därmed kan man kanske få slippa de hemsnickrade teorier med vilka diverse konspirationsteoretiker försöker utmana IPCC:s bedömningar. De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av våra koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. De kan definitivt inte avgöras genom debatten i dagstidningarna. Däremot kan vi föra en fruktbar diskussion om hur vi praktiskt skall hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap. Folke Tersman professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 20551, "headline": "”Så blir du säker i den osäkra klimatdebatten”", "summary": "Filosofiprofessor: Fokuseringen på klimatfrågan har skapat en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken. Vem har rätt om klimatets utveckling? Jag sätter min tilltro till FN:s klimatpanel, men det finns högljudd kritik mot slutsatserna om en farlig uppvärmning av jorden. De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. Den diskussion vi kan föra handlar om hur vi praktiskt ska hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap, skriver filosofiprofessorn Folke Tersman som just givit ut ”Tillsammans, en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat”.", "article": "Enligt FN:s klimatpanel (IPCC) står vi som bekant inför en farlig uppvärmning av globen som beror på de koldioxidutsläpp som människan ligger bakom. Många har övertygats av deras argumentation. Men det finns några högljudda kritiker. Resultatet är en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken. Vem har rätt om klimatets utveckling? För min del sätter jag min tilltro till IPCC. Samtidigt är det väl uppenbart att det kan finnas alternativa förklaringar till den bevisning IPCC åberopar; förklaringar som är förenliga med att de dystra prognoserna är felaktiga och vars riktighet inte kan uteslutas med hundraprocentig säkerhet. Med andra ord, bevisningen renderar teorierna på sin höjd en viss sannolikhet, och att en hypotes framstår som sannolik, utifrån ett givet kunskapsläge, garanterar inte att den är sann. Vetenskapshistorien är full av exempel på det motsatta. Om detta borde alla kunna enas. Den intressanta frågan är givetvis vad man ska göra. Om det är sannolikt att ett visst handlande kommer att leda till dåliga konsekvenser så har man skäl att ändra kurs, åtminstone om det finns mindre riskabla handlingsalternativ. Och skälet är starkare ju sämre konsekvenserna skulle vara. Om de skulle vara riktigt dåliga kan detta uppväga att sannolikheten är rätt liten. Att vänta tills man med hundraprocentig säkerhet kan konstatera att de dåliga konsekvenserna kommer att infinna sig är sällan klokt. Denna självklara tanke kan tillämpas på klimatet. Därvid bör man reflektera över flera omständigheter. En rör allvaret hos de tänkbara konsekvenserna. Om vi fortsätter att pumpa in koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären i nuvarande takt så kan medeltemperaturen enligt klimatpanelen komma att öka med flera grader fram till nästa sekelskifte. Det skulle leda till en höjning av havsnivåerna vilken i sin tur skulle drabba hundratals miljoner människor på ett förödande vis, till exempel de som lever i låglänta kustområden och floddeltan i Asien. Det krävs bara ett minimum av medkänsla för att inse att vi bör göra vad vi kan för att undvika en sådan utveckling. En annan relevant omständighet rör sannolikheten för att dagens koldioxidutsläpp verkligen kan tänkas ha dramatiska konsekvenser av det slag jag just antytt. Men med tanke på allvaret hos de tänkbara konsekvenserna behöver inte sannolikheten vara särskilt hög. Den kan ändå med råge motivera de åtgärder som enligt IPCC är nödvändiga. En tredje omständigheten rör kostnaderna för åtgärderna ifråga. Att minska koldioxidutsläppen kommer att kräva resurser och pengar. Kanske skulle dessa resurser kunna användas på ett bättre sätt för att förhindra lidande och förbättra folks villkor? Kanske kommer andra och viktigare frågor att glömmas bort? Alla dessa aspekter måste vägas mot varandra i en diskussion om vad vi skall göra. Om sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är mycket liten, och om kostnaden för åtgärderna för att minska koldioxidutsläppen är mycket hög, så kan det vara ett skäl för att nedprioritera dem. Men om åtgärderna å andra sidan också för med sig andra positiva effekter (oberoende av deras inverkan på klimatet) så undergrävs ett sådant resonemang. Och så vidare. Det är sådana frågor vi måste diskutera, gärna med lite större precision än hittills. Om vi utgår från detta perspektiv så kan man fråga sig hur en ”klimatskeptiker” (det vill säga en person som inte tycker att drastiska åtgärder är motiverade) skulle kunna resonera. En möjlighet är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är lika med noll. Det är knappast rimligt. Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död. Vad som återstår är att hävda att resurserna som åtgärderna kräver är bortkastade. Någon seriös argumentation kring detta från klimatskeptikernas sida ser man emellertid sällan till i dagens debatt. För min del tror jag att utsikterna för en sådan argumentation är dåliga. Många av de åtgärder som föreslås kan nämligen motiveras på andra sätt än utifrån deras betydelse för klimatet. Detta gäller exempelvis fler av de livsstilsförändringar som är på tapeten, såsom att vi bör äta mindre kött. Därigenom skulle folkhälsan förbättras samtidigt som färskvatten och andra resurser skulle kunna sparas och användas på ett vettigare sätt. Detsamma gäller de former för internationellt samarbete som vuxit fram i klimathotets skugga. Ännu fungerar de inte särskilt bra, men viktiga steg har tagits. Denna utveckling kommer att hjälpa oss att hantera andra globala problem, såsom rovdriften på naturresurser. Fokuseringen på klimatfrågan har också haft andra positiva effekter. Medvetenheten om att det är människor i fattiga länder som kommer att betala det högsta priset för uppvärmningen samtidigt som det är människor i den rika världen som bär det största ansvaret för den har fört upp frågor om global rättvisa på agendan. Det finns en lärdom att dra från hanteringen av larmen om fågelinfluensan för ett par år sedan. Även då var det en del som menade att larmen var överdrivna. Och någon pandemi av denna influensa har ännu inte synts till. Samtidigt är det den uppståndelsen vi har att tacka för att vi är så pass väl rustade för den svininfluensapandemi som förväntas drabba Sverige i höst. På ett liknande sätt har den nuvarande mobiliseringen för klimatet effekter som gör att påståenden om bortkastade resurser kan tas med en nypa salt. Hur som helst är det sådana frågor en seriös ”klimatskeptisk” diskussion bör handla om. Därmed kan man kanske få slippa de hemsnickrade teorier med vilka diverse konspirationsteoretiker försöker utmana IPCC:s bedömningar. De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av våra koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. De kan definitivt inte avgöras genom debatten i dagstidningarna. Däremot kan vi föra en fruktbar diskussion om hur vi praktiskt skall hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap. Folke Tersman professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet FN:s klimatpanel FN:s klimatorgan IPCC etablerades 1988 för att fastställa risken för klimatförändringar orsakade av mänskliga aktiviteter. IPCC tilldelades, tillsammans med Al Gore, Nobels fredspris 2007. IPCC:s ordförande är den indiske forskaren Rajendra K Pachauri. IPCC utför ingen egen forskning. Dess uppgift är att göra utvärderingar av forskningsläget rörande klimatförändringar. IPCC anser det fastslaget att den globala uppvärmningen härrör från mänsklig verksamhet.Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 20577, "headline": "”Hovrätten sover – under tiden rullar videofilmerna”", "summary": "Hovrättsdomare: Nya ”moderna” processregler äventyrar rättssäkerheten och förtroendet för domstolen. Efter reformen EMR, ”en modernare rättegång”, tillåts inte längre några nya frågor till bevispersoner när ett fall tas upp i hovrätten. I stället läggs all muntlig bevisning fram genom uppspelningar av videoupptagningar från tingsrätten. Oklarheter från tingsrättsprocessen riskerar att inte klaras ut eftersom hovrätten inte själv kan ställa egna frågor. Hovrätten är i praktiken sista instans i rättskedjan och handlägger ofta allvarliga brottmål. Den nya ordningen har på många sätt försämrat förutsättningarna för en rättvis prövning, skriver hovrättslagmannen Håkan Lavén.", "article": "Under mottot ”en modernare rättegång” (EMR) genomförde regering och riksdag under slutet av förra året en stor reform av processreglerna i domstol. För hovrätterna innebär EMR-reformen bland annat att all muntlig bevisning i ett brottmål läggs fram genom uppspelning av videoupptagningar av förhören från tingsrätten med den tilltalade, målsäganden, vittnen med flera. Som huvudregel tillåts inga nya frågor i hovrätten till dessa bevispersoner. Förutom den tilltalade kallas de inte heller till rättegången. Den nya ordningen underlättar genomförandet av vissa rättegångar, men reformen har samtidigt fört med sig flera besvärande nackdelar som har bäring på rättssäkerheten och förtroendet för domstolen. En hovrätt är i praktiken sista instans i rättskedjan och handlägger bland annat allvarliga brottmål där personer döms till långa fängelsestraff. Det kan då tyckas självklart att de personer som medverkar professionellt i rättegången, det vill säga rättens ledamöter, åklagare, målsägandebiträden och försvarare uppträder på ett sätt som svarar mot situationens allvar och att de processuella reglerna understödjer och skapar goda förutsättningar för ett sådant uppträdande. Så kan knappast sägas vara fallet med de nya EMR-reglerna. Videouppspelningarna från tingsrätten, som i större mål kan pågå under flera dagar eller veckor i hovrätten, är ofta tämligen ointressanta för åklagare och advokater eftersom dessa aktörer redan medverkat vid rättegången i tingsrätten. Det är inte ovanligt att en åklagare bedömer att han gör större nytta på sitt ordinarie tjänsterum än genom att titta på videouppspelningar och att han således under pågående rättegång lämnar rättssalen för att återkomma senare när uppspelningarna är avslutade. Mindre arbetstyngda åklagare lutar sig i stället bekvämt bakåt i stolen och med slutna ögon fördriver de tiden till synes sovande, andra läser dagstidningar eller, i något fall, reklamblad från varuhus. Advokater, som uppbär statligt rättshjälpsarvode med 1 380 kr i timmen, kan ägna merparten av tiden åt att utföra annat arbete som inte har med målet att göra. Den nya rättegångsordningen har på detta sätt antagit former som knappast kan sägas förmedla den seriositet och allvarsamhet som rimligen bör känneteckna en process i hovrätten. Allvarligare är måhända att den så kallade modernare rättegången i åtskilliga hänseenden ger försämrade förutsättningar för en rättvis prövning av målen. Även om tekniken är modern är videouppspelningar inte alls jämförbara med att personligen höra vittnen med flera. Det är till exempel ofrånkomligt att olika tekniska problem uppkommer avseende ljud och bild som försvårar möjligheten att följa med i förhöret. I vissa mål går det inte att förstå vad en förhörsperson menar när en karta eller skiss förevisas och diskussionen i rätten sker med anknytning till den. Uppgifter och frågor från tingsrätten som är överspelade i hovrätten tynger processen. Det har också visat sig svårt för ledamöterna i hovrätten att behålla koncentrationen i större mål där videouppspelningar kan pågå i flera dagar i sträck. Oklarheter från tingsrättsprocessen eller förbiseenden riskerar numera att inte klaras ut, eftersom hovrätten inte har möjlighet att själv ställa frågor till förhörspersonerna. Med den nya ordningen har också den tilltalades ställning i rättegången avsevärt försvagats. Det måste betecknas som mycket otillfredsställande att en tilltalad som vänder sig till en ny domstolsinstans för att få sin sak prövad inte anses ha rätt att i ett partsförhör få möjlighet att förklara sig i de ansvarsfrågor som gäller honom själv. Den som i tingsrätten till exempel blivit dömd till livstids fängelse för mord och anser sig oskyldig har, som alla förstår, anledning att argumentera för sin sak i hovrätten. En annan anmärkningsvärd inskränkning i den tilltalades möjligheter att effektivt försvara sig mot brottsanklagelsen gäller situationen att den tilltalade är missnöjd med sin försvarare från tingsrätten och byter försvarare till hovrättsprövningen. Enligt den nya ordningen anses den nye försvararen inte ha rätt att ställa egna frågor till den tilltalade eller övriga bevispersoner utan ska nöja sig med vad som förekommit i underinstansen. Möjligheten att i hovrätten reparera en dålig försvararinsats från första instans blir med en sådan regel i det närmaste obefintlig. Det är förvånande att den svenska advokatkåren har kunnat godta försämringar av detta slag utan kritik och offentlig debatt. På sikt kommer säkerligen rekryteringsfrågorna i hovrätten att uppmärksammas. Yngre domare rynkar redan i dag på näsan när det talas om framtida tjänstgöring i hovrätt. Vem vill ägna sin domargärning åt att titta på videofilmer i stället för att möta levande människor i en domstolsprocess? Om de bästa domarämnena av det skälet flyr hovrättsbanan kommer sannolikt hovrättens legitimitet som överinstans att allvarligt ifrågasättas. Håkan Lavén hovrättslagman i hovrätten för Nedre Norrland. Har tidigare arbetat med lagstiftningsarbete på justitiedepartementet och varit byråchef hos Justitiekanslern. En ny processform Den första november förra året infördes en helt ny processform i svenska domstolar. Alla förhör i tingsrätterna spelas in med ljud och bild. Videoinspelningarna ska sedan kunna användas i högre instans i stället för att höra vittnen på nytt. Reformen, EMR – en modernare rättegång – syftar bland annat till att minska hovrätternas arbetsbelastning och tydliggöra att tyngdpunkten i processen ska ligga i första instans, i tingsrätten. ", "article_category": "other"}
{"id": 20583, "headline": "”Kriminalisera föräldrar som struntar i sina barn”", "summary": "Stockholmspolitiker:Barnskyddsutredningen förbiser luckor i lagen. Föräldrars bristande omsorg bör kriminaliseras.Barnskyddsutredningen har i sommar presenterat viktiga förslag för att stärka barns och ungas rätt. Men flera av de stora luckor, som i dag finns i lagen, kvarstår. Lagstiftningen måste bli mer kraftfull. Om inte föräldrar vill samarbeta med socialtjänsten ska exempelvis polishjälp vara möjlig. Det är dessutom dags att överväga att kriminalisera grova fall av omsorgsunderlåtelse, precis som barnmisshandel är kriminaliserad i dag. Vi måste utforma en lagstiftning som ger samhället snabbare möjligheter att ingripa när barn behöver skydd, skriver folkpartisterna Lotta Edholm och Jan Jönsson.", "article": "Lousie-fallet i Vetlanda sände en chockvåg genom hela Sverige. Under senare tid har ytterligare fall uppmärksammats, där barn under lång tid levt i svåra förhållanden och svikits av både sina föräldrar och samhället. Vi har funnit en rad exempel på att lagstiftningen kring barn som far illa inte är tillräcklig för att sociala myndigheter ska kunna ingripa till barnens skydd. De allra flesta föräldrar vill förstås sina barn väl och gör allt för att barnen ska ha det bra. Men det finns en övertro i dagens lagstiftning på att precis alla föräldrar har förmåga och vilja att ta väl hand om sina barn. Barnskyddsutredningen har under sommaren presenterat flera viktiga förslag på en samlad lagstiftning till skydd för barn och unga som stärker barnets rätt. Det handlar bland annat om att barn ska kunna tala med socialtjänsten, oberoende av föräldrars samtycke och ibland utan deras vetskap, om att möjliggöra tätare samverkan mellan skolans personal och socialtjänsten men även om att höja kompetenskraven hos de socialtjänstemän som handlägger utredningar rörande barn och unga. Utredningen har dock inte haft tillräckligt med tid för att se över hela socialtjänstlagstiftningen. Det innebär att de stora luckor som finns i dag i framför allt lagen om vård av unga, LVU, kvarstår. Med tre konkreta exempel på missförhållanden, som inte berörs av utredningens förslag, vill vi belysa vikten av att snarast påbörja arbetet med en totalöversyn av lagtexterna. Det första falletrör en högstadieelev som plötsligt slutade att komma till skolan. Skolan kontaktade hemmet och föräldern berättade att tonåringen rymt hemifrån. Under en veckas tid visste ingen var barnet befann sig. Försvinnandet polisanmäldes aldrig eftersom det endast kan göras av vårdnadshavarna, som i detta fall inte ville ha med myndigheterna att göra. Inte heller socialtjänsten kunde efterlysa barnet eftersom det då krävdes ett beslut om omhändertagande En rymning på några veckor anses inte som ett tillräckligt skäl för att detta skulle vara möjligt. Den bedömningen delades senare av länsstyrelsen när de granskade hanteringen av ärendet. Under de tre veckor som barnet var på rymmen gjordes därför inga efterforskningar från myndigheternas sida. Det andra exempletrör föräldrar som tar med sig sina barn utomlands för att de ska ”uppfostras” av släktingar eller för att komma undan ingripanden från socialtjänsten till barnets skydd. Även om socialtjänsten har beslutat om omhändertagande kan inget göras när föräldrarna väl hunnit ta med sig barnet utomlands. Lagen upphör att gälla vid landets gräns och ett sådant beslut måste då hävas. Det innebär att det inte är möjligt för socialtjänsten att internationellt efterlysa barnet, trots att man på mycket goda grunder kan befara att barnet far mycket illa där det befinner sig. Vårt tredje exempelhandlar om barn vars föräldrar vägrar att delta i socialtjänstens utredning, genom att helt enkelt utebli från de möten de kallas till. Som det är i dag läggs då utredningen ned efter en tid, eftersom socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavaren samverkar. Därför kan det ta mycket lång tid innan socialtjänsten kan skaffa sig tillräcklig insyn i familjer för att klargöra under vilka förhållanden barnen lever. Synnerligen allvarlig är denna lucka i lagstiftningen när det handlar om föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utövar hedersrelaterat förtryck i familjen. Mot bakgrund av dessa konkreta exempel anser vi att lagstiftningen som ska skydda barn och unga behöver ses över i sin helhet och vi har flera förslag på vad som behöver göras. Att som förälder inte samverka när socialtjänsten utreder barns behov av skydd och stöd, kan inte längre accepteras. Det finns exempel på att särskilda samverkansteam mellan skola och socialtjänst, genom att ge intensivt skolstöd till barnen, kan öppna tidigare helt slutna familjer för samarbete. Det behövs en mer kraftfull lagstiftning. I Danmark och Norge finns redan möjligheten att ställa familjer som inte samverkar under särskild tillsyn och föräldrar kan avkrävas att följa en särskild handlingsplan. I Sverige finns möjlighet att besluta om mellantvång, men det riktar sig till ungdomar som på grund av eget beteende behöver ges en kontaktperson utan eget samtycke. Barnskyddsutredningen visar tyvärr att denna lagparagraf nästan är bortglömd av landets socialtjänster. Vi menar att mellantvånget bör användas mer och utökas till att även gälla när det är föräldrarna som är problemet. När föräldrar helt uteblir från socialtjänstens möten och på så sätt hindrar utredningen, ska det vara möjligt för socialtjänsten att med hjälp av polis skaffa sig insyn i hemmet. Detta är i dag först möjligt när kriterierna för omhändertagande enligt LVU är uppfyllda. Samtidigt är det inte möjligt att ta ställning till levnadsförhållandena utan att få någon slags kontakt med familjen. Socialtjänsten måste ges befogenheter att efterforska barn med hjälp av alla tillgängliga myndigheters resurser, oavsett var i världen de befinner sig och oavsett föräldrarnas inställning. Det är inte rimligt att barn i Sverige i dag ska kunna vara försvunna i veckor utan att någon ingriper. Inte heller att föräldrar ska kunna hindra socialtjänsten från att skydda barn genom att föra barnen ur landet. Barnen i familjer där föräldrarna underlåter att ta sitt omsorgsansvar far mycket illa. I många förekommer droger, i andra upprätthålls ett slags skräckvälde genom fysisk och psykisk misshandel. Ibland är föräldrarna väl medvetna om situationen, men gör inget för att söka hjälp och försvårar ibland till och med för socialtjänsten att skaffa sig insyn i familjen. Uppväxtvillkoren påverkar barnen för resten av livet. I dag leder alltför ofta föräldrarnas bristande förmåga eller vilja att tillgodose barnets behov till att barnet blir omhändertaget. Men föräldrarna ställs inte till svars, trots att det psykiska lidandet för barn i dessa familjer kan vara minst lika stort som det fysiska. Som förälder har man ett ovillkorligt ansvar att söka stöd och hjälp om man inte klarar av sin föräldraroll och märker att ens barn mår dåligt. Vi menar att det är dags att överväga om grövre fall av omsorgsunderlåtelse ska kriminaliseras, precis som att barnmisshandel redan är det i dag. Barnskyddsutredningen har tagit flera viktiga steg mot en lagstiftning som stärker barnets ställning. Men arbetet måste nu fortsätta med ökad frenesi för att utforma en lagstiftning som ger bättre möjligheter för samhället att ingripa snabbare när barn behöver skydd. Lotta Edholm (FP) skolborgarråd och gruppledare för Folkpartiet i Stockholms kommunfullmäktige Jan Jönsson (FP) ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd ", "article_category": "other"}
{"id": 20584, "headline": "”Kriminalisera föräldrar som struntar i sina barn”", "summary": "Stockholmspolitiker: Barnskyddsutredningen förbiser luckor i lagen. Föräldrars bristande omsorg bör kriminaliseras. Barnskyddsutredningen har i sommar presenterat viktiga förslag för att stärka barns och ungas rätt. Men flera av de stora luckor, som i dag finns i lagen, kvarstår. Lagstiftningen måste bli mer kraftfull. Om inte föräldrar vill samarbeta med socialtjänsten ska exempelvis polishjälp vara möjlig. Det är dessutom dags att överväga att kriminalisera grova fall av omsorgsunderlåtelse, precis som barnmisshandel är kriminaliserad i dag. Vi måste utforma en lagstiftning som ger samhället snabbare möjligheter att ingripa när barn behöver skydd, skriver folkpartisterna Lotta Edholm och Jan Jönsson.", "article": "Lousie-fallet i Vetlanda sände en chockvåg genom hela Sverige. Under senare tid har ytterligare fall uppmärksammats, där barn under lång tid levt i svåra förhållanden och svikits av både sina föräldrar och samhället. Vi har funnit en rad exempel på att lagstiftningen kring barn som far illa inte är tillräcklig för att sociala myndigheter ska kunna ingripa till barnens skydd. De allra flesta föräldrar vill förstås sina barn väl och gör allt för att barnen ska ha det bra. Men det finns en övertro i dagens lagstiftning på att precis alla föräldrar har förmåga och vilja att ta väl hand om sina barn. Barnskyddsutredningen har under sommaren presenterat flera viktiga förslag på en samlad lagstiftning till skydd för barn och unga som stärker barnets rätt. Det handlar bland annat om att barn ska kunna tala med socialtjänsten, oberoende av föräldrars samtycke och ibland utan deras vetskap, om att möjliggöra tätare samverkan mellan skolans personal och socialtjänsten men även om att höja kompetenskraven hos de socialtjänstemän som handlägger utredningar rörande barn och unga. Utredningen har dock inte haft tillräckligt med tid för att se över hela socialtjänstlagstiftningen. Det innebär att de stora luckor som finns i dag i framför allt lagen om vård av unga, LVU, kvarstår. Med tre konkreta exempel på missförhållanden, som inte berörs av utredningens förslag, vill vi belysa vikten av att snarast påbörja arbetet med en totalöversyn av lagtexterna. Det första fallet rör en högstadieelev som plötsligt slutade att komma till skolan. Skolan kontaktade hemmet och föräldern berättade att tonåringen rymt hemifrån. Under en veckas tid visste ingen var barnet befann sig. Försvinnandet polisanmäldes aldrig eftersom det endast kan göras av vårdnadshavarna, som i detta fall inte ville ha med myndigheterna att göra. Inte heller socialtjänsten kunde efterlysa barnet eftersom det då krävdes ett beslut om omhändertagande En rymning på några veckor anses inte som ett tillräckligt skäl för att detta skulle vara möjligt. Den bedömningen delades senare av länsstyrelsen när de granskade hanteringen av ärendet. Under de tre veckor som barnet var på rymmen gjordes därför inga efterforskningar från myndigheternas sida. Det andra exemplet rör föräldrar som tar med sig sina barn utomlands för att de ska ”uppfostras” av släktingar eller för att komma undan ingripanden från socialtjänsten till barnets skydd. Även om socialtjänsten har beslutat om omhändertagande kan inget göras när föräldrarna väl hunnit ta med sig barnet utomlands. Lagen upphör att gälla vid landets gräns och ett sådant beslut måste då hävas. Det innebär att det inte är möjligt för socialtjänsten att internationellt efterlysa barnet, trots att man på mycket goda grunder kan befara att barnet far mycket illa där det befinner sig. Vårt tredje exempel handlar om barn vars föräldrar vägrar att delta i socialtjänstens utredning, genom att helt enkelt utebli från de möten de kallas till. Som det är i dag läggs då utredningen ned efter en tid, eftersom socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavaren samverkar. Därför kan det ta mycket lång tid innan socialtjänsten kan skaffa sig tillräcklig insyn i familjer för att klargöra under vilka förhållanden barnen lever. Synnerligen allvarlig är denna lucka i lagstiftningen när det handlar om föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utövar hedersrelaterat förtryck i familjen. Mot bakgrund av dessa konkreta exempel anser vi att lagstiftningen som ska skydda barn och unga behöver ses över i sin helhet och vi har flera förslag på vad som behöver göras. Att som förälder inte samverka när socialtjänsten utreder barns behov av skydd och stöd, kan inte längre accepteras. Det finns exempel på att särskilda samverkansteam mellan skola och socialtjänst, genom att ge intensivt skolstöd till barnen, kan öppna tidigare helt slutna familjer för samarbete. Det behövs en mer kraftfull lagstiftning. I Danmark och Norge finns redan möjligheten att ställa familjer som inte samverkar under särskild tillsyn och föräldrar kan avkrävas att följa en särskild handlingsplan. I Sverige finns möjlighet att besluta om mellantvång, men det riktar sig till ungdomar som på grund av eget beteende behöver ges en kontaktperson utan eget samtycke. Barnskyddsutredningen visar tyvärr att denna lagparagraf nästan är bortglömd av landets socialtjänster. Vi menar att mellantvånget bör användas mer och utökas till att även gälla när det är föräldrarna som är problemet. När föräldrar helt uteblir från socialtjänstens möten och på så sätt hindrar utredningen, ska det vara möjligt för socialtjänsten att med hjälp av polis skaffa sig insyn i hemmet. Detta är i dag först möjligt när kriterierna för omhändertagande enligt LVU är uppfyllda. Samtidigt är det inte möjligt att ta ställning till levnadsförhållandena utan att få någon slags kontakt med familjen. Socialtjänsten måste ges befogenheter att efterforska barn med hjälp av alla tillgängliga myndigheters resurser, oavsett var i världen de befinner sig och oavsett föräldrarnas inställning. Det är inte rimligt att barn i Sverige i dag ska kunna vara försvunna i veckor utan att någon ingriper. Inte heller att föräldrar ska kunna hindra socialtjänsten från att skydda barn genom att föra barnen ur landet. Barnen i familjer där föräldrarna underlåter att ta sitt omsorgsansvar far mycket illa. I många förekommer droger, i andra upprätthålls ett slags skräckvälde genom fysisk och psykisk misshandel. Ibland är föräldrarna väl medvetna om situationen, men gör inget för att söka hjälp och försvårar ibland till och med för socialtjänsten att skaffa sig insyn i familjen. Uppväxtvillkoren påverkar barnen för resten av livet. I dag leder alltför ofta föräldrarnas bristande förmåga eller vilja att tillgodose barnets behov till att barnet blir omhändertaget. Men föräldrarna ställs inte till svars, trots att det psykiska lidandet för barn i dessa familjer kan vara minst lika stort som det fysiska. Som förälder har man ett ovillkorligt ansvar att söka stöd och hjälp om man inte klarar av sin föräldraroll och märker att ens barn mår dåligt. Vi menar att det är dags att överväga om grövre fall av omsorgsunderlåtelse ska kriminaliseras, precis som att barnmisshandel redan är det i dag. Barnskyddsutredningen har tagit flera viktiga steg mot en lagstiftning som stärker barnets ställning. Men arbetet måste nu fortsätta med ökad frenesi för att utforma en lagstiftning som ger bättre möjligheter för samhället att ingripa snabbare när barn behöver skydd. Lotta Edholm (FP) skolborgarråd och gruppledare för Folkpartiet i Stockholms kommunfullmäktige Jan Jönsson (FP) ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd Överlämnades i juli I mitten av juli överlämnade regeringens utredare Kerstin Wigzell sitt förslag till ny lag om stöd och skydd för barn och unga. Barnskyddsutredningen föreslår bland annat att bestämmelser om barn i socialtjänstlagen och samtliga bestämmelser i LVU förs samman i en särskild lag. Barn ska till exempel få större möjlighet att tala med socialtjänsten även om föräldrarna inte vill det. Barn som omhändertas ska dessutom få en egen socialsekreterare som besöker barnet minst fyra gånger per år. ", "article_category": "other"}
{"id": 20589, "headline": "”Svårt rekrytera chefer bland yngre”", "summary": "Stigande ålder och ökad erfarenhet gjorde henne till en bättre chef. Men riktigt bra blev hon först när hon släppte taget om sig själv. – Det var en skön insikt, att jag behövdes för mina anställda, säger Lena Apler.", "article": "När Lena Apler blev chef för första gången, för 25 år sedan, var det främst titeln som lockade. Men när den första glädjen – ”den rosenröda dimman”, som hon själv kallar den – hade lagt sig tänkte hon ”jaha, vad gör jag nu?”. Att leda personal hade hon ingen erfarenhet av. Visserligen fick hon gå ett ledarskapsutvecklingsprogram, som snabbt gjorde henne bekväm i rollen. – Men utan att jag visste bättre, säger Lena Apler. Det var när hon började arbeta på den franska banken Bank Société Générale i början av 1990-talet som hon mognade som chef, tack vare ”stigande ålder och ökad erfarenhet”. När hon ytterligare några år senare blev vice vd på företaget Securum finans tog hon en gång för alla bort spegeln. – Där behövdes jag för medarbetarna, som en coach. Det var skönt att kunna släppa taget om mig själv. Det var en skön insikt, säger Lena Apler. Det är inte bara hon själv som har utvecklats under de senaste 25 åren. Ledarskapet har också ändrat skepnad, från att ha varit mer strikt hierarkiskt till att bli … ja, vadå? – Det är mycket öppnare i dag. Men också otydligare. Det kräver mer av en chef. Men att det var tydligare förr, med tydligare givna ramar, betyder inte att jag saknar det. På det stora hela är det lättare för de anställda i dag. De har större inflytande och har det nog roligare, säger hon. Något som definitivt har förändrats i chefens vardag under de senaste 25 åren är de tekniska verktygen. Och med dem även tillgängligheten. Eftersom Lena Apler reser mycket i tjänsten är tekniken en förutsättning för att kunna sköta kontakten med kontoren. – Jag älskar mejl. Förr ägnade vi all tid åt att ringa och söka människor. Skrivbordet var fullt av telefonlappar om man hade varit ute. Det tog en hel dag att bara ringa upp alla som sökt mig. Nu svarar jag på mejlen när jag själv vill, säger Lena Apler. Lena Apler hävdar att administration inte är hennes ”starkaste gren”. Hon unnar sig lyxen att delegera en stor del av pappersexercisen. Men att delegera är inte helt lätt för en person som samtidigt kallar sig själv för ”kontrollfreak”. – Vi ska uppfylla lagar och regler och rapporterar till finansinspektionen varje kvartal. Då är jag frestad att springa iväg och kolla. Jag måste lägga band på mig och låta mina anställda sköta det som är deras ansvar. Men jag har blivit bättre på det, säger Lena Apler. Hon gillar att jobba med yngre personer, eftersom de inte har en så ”respektfylld attityd”. Det tycker Lena Apler är kul. Men många av de yngre är öppna med att de inte vill bli chef. De prioriterar sin fritid och att ha kul. – Det är därför det blir allt viktigare att satsa på att identifiera goda chefskandidater, säger Lena Apler. – Men det kommer inte att bli lika lätt att rekrytera chefer bland de yngre som det var bland oss 50-talister. Vi strävade efter att bli chefer. Och då blev man nästan automatiskt chef om man hade gjort ett bra jobb, säger hon. Att förtjäna en guldklocka för lång och trogen tjänst är deras största mardröm. – Jag köper det. Det är inte ett dynamiskt företag om man är kvar i 25 år, säger Lena Apler. Själv är hon på god väg mot guldklockan. När hon grundade Collectum för tio år sedan och i princip utsåg sig själv till vd sa hon att hon skulle vara kvar i högst tio år – därefter skulle hon bara bli en bromskloss för organisationen. Nu har de tio åren gått och hon har inte en tanke på att sluta. – Tio år är en lång tid om man tänker framåt, men inte när man tittar tillbaka, säger Lena Apler. FREDRIK EMDÉN dnjobb@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20595, "headline": "”Regeringens planer på elexport hotar våra vatten”", "summary": "Miljöveteraner om två nya utredningar: Förslaget om sämre rättsligt skydd för Sveriges vatten och försvagningen av miljödomstolarnas roll måste stoppas. Regeringens vindkraftsplaner ligger bakom förslaget att urholka vatten- och miljölagstiftningen. Att bygga ut vindkraften har inget att göra med att trygga vår elförsörjning. I stället vill man göra Sverige till en stor elexportör. Vindkraften behöver reglerkraft att ta till när det inte blåser. Vattenkraft är den idealiska reglerkraften. Utan en rejäl utbyggnad av vattenkraften är vindkraftsplanerna en utopi. Förslagen måste stoppas innan de hunnit slinka in i lagstiftningen på samma sätt som regeln för underlättande av vindkraftsutbyggnad, skriver Björn Gillberg och Staffan Michelson.", "article": "Efter åratal av miljöskandaler – BT Kemi i Teckomatorp och Hallandsåsen är bara två exempel i en lång rad av svårhanterade regelbrott – förväntar man sig att statsmakterna skall förstärka rättsordningens skydd av vår livsmiljö. Det kan ske med hjälp av klarare regelsystem och med starkare stöd för rättsväsendets, miljöorganisationers och miljöoffers möjligheter att upprätthålla reglernas levande kraft. Tyvärr visar verkligheten och den politiska viljan upp en helt annan sida. Två färska statliga utredningar föreslår allvarliga försämringar i det rättsliga skyddet av Sveriges vatten. I den ena (Miljöprocessen, SOU 2009:10) tänker man sig en rejäl försvagning av miljödomstolarnas roll och i den andra (Vattenverksamhet SOU 2009:42) föreslås helt ogenerat att miljöbalkens grundläggande skyddsregel för vattnet (11 kap 6 §) – det vill säga att vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den – skall upphävas! Till råga på allt vill man upphäva det gällande kravet att den som söker tillstånd till vattenverksamhet måste ha rättslig rådighet över det vattenområde där verksamheten skall bedrivas. Respekten för vattnet och dess oskattbara värden har sedan urminnes tider varit ett led i människans självbevarelsedrift och därmed också en nyckelfråga för alla kulturers samhällsutveckling. I svensk historia tog sig behovet av skydd för våra vattentillgångar en gång uttryck i 1918 års vattenlag. När industri och ökad elförbrukning fordrade utbyggnad av vattenkraften, förstod man i lagstiftningsarbetet att de förestående ingreppen i vattenmiljöerna krävde en rättslig motvikt för att hindra missbruk och överexploatering. Lagen var i många stycken ovanligt framsynt. Den förbjöd onödigt resursslöseri och för att balansen inte skulle rubbas av kortsiktiga ekonomiska eller dagspolitiska drivkrafter fick domstolsväsendet en viktig roll för reglernas tillämpning. Tankegångarna överfördes 1998 till miljöbalken med den ovan nämnda skyddsregeln. För något år sedan hade Högsta domstolen genom denna regel en rättslig grund att skydda Ljungaån i Västergötland från en otillåtlig vattenkraftsutbyggnad; åns naturvärden vägde tyngre än projektets alltför obetydliga tillskott av energi. I själva verket är förslaget att urholka vattenlagstiftningen kopplat till regeringens vindkraftsplaner. Den 20 maj antog riksdagen en proposition till underlättande av vindkraftens utbyggnad. Kraven på detaljplan och bygglov enligt plan- och bygglagen för stora vindkraftverk tas i huvudsak bort (proposition 2008/09:146). Från och med augusti behövs för sådana anläggningar endast en miljöprövning enligt miljöbalken hos länsstyrelse respektive miljödomstol för landbaserade respektive havs- och sjöbaserade kraftverk. Regeringen medger i propositionen att detta innebär ”en viss inskränkning i det kommunala självstyret” men anser att ”en viss inskränkning i kommunernas rätt att besluta i vindkraftsfrågor får anses godtagbar”. Det handlar för regeringen om att skapa förutsättningar för att göra Sverige till elexportör av stora mått och har föga att göra med att trygga den svenska elförsörjningen. Regeringens planeringsram för 30 TWh vindkraft till år 2020 förutsätter dock en omfattande utbyggnad av reglerkraft som lätt kan dras i gång när det inte blåser. Snabbstartade kol- eller gaskraftverk som reglerkraft är otänkbart mot bakgrund av koldioxiddebatten. Kärnkraftverk kan inte regleras upp och ner i takt med tillgången på vindkraft. Vattenkraft är däremot den idealiska reglerkraften. 30 TWh vindkraft kräver ytterligare cirka 5 000 MW vattenkraft, som svarar mot cirka 30 procent av dagens installerade vattenkraft. Utan en sådan utbyggnad av vattenkraften är regeringens vindkraftsplaner en utopi. Propositionens påstående att vindkraft är utan miljöpåverkan är nonsens. Vindkraft förutsätter reglerkraft i form av fossila energikällor eller omfattande vattenkraftutsbyggnad, som är i högsta grad miljöpåverkande. Vindkraften är dessutom i sig själv kraftigt miljöpåverkande genom sin påverkan på landskapsbilden, vilket redan i nuet har lett till många konflikter mellan allmänhet och vindkraftsexploatörer. Intressant är att länsstyrelsen i Halland, liksom Laholms kommun – båda med mångåriga erfarenheter av vindkraftsutbyggnad – har avstyrkt det nu antagna lagförslaget. Man hänvisar till att det demokratiska inslaget i vindkraftsutbyggnaden försvagas kraftigt om allmänheten och enskilda inte längre ges möjlighet att påverka via det lokala politiska arbetet med detaljplan. Likartade skäl mot lagförslaget anförs också av Boverket och andra kommuner. De två utredningsförslagen liksom riksdagens beslut att underlätta vindkraftsutbyggnaden är oroväckande inte bara genom det konkreta innehållet. De återspeglar dessutom en tilltagande politisk tendens, att under en försåtlig täckmantel om förenklingar i regelverken desarmera den långsiktigt verkande miljörätten och minska det medborgerliga inflytandet över beslutsprocesserna i syfte att underlätta exploatering av vår miljö. Den här sortens förslag har ofta en märkvärdig benägenhet att dra till sig popularitet – det går alltid att vinna retoriska poäng genom angrepp på sådant som beskrivs vara onödigt krångel i byråkrati och rättsprocesser. Trenden gör sig gällande i alla politiska läger. Men vårt grundvatten, våra sjöar och våra vattendrag räddas inte av politisk retorik. Misskötsel av naturens källor till liv straffar sig – ofta långt efteråt när ingen längre kommer ihåg vad det egentligen var som hände. Därför måste förslagen om ett sämre rättsligt skydd för Sveriges vatten och försvagning av miljödomstolarnas roll stoppas, innan de hunnit slinka in i lagstiftningen på samma sätt som regeln för underlättande av vindkraftsutbyggnad. Björn O Gillberg Staffan Michelson Började med BT Kemi Björn Gillberg är fil lic och ordförande för stiftelsen Miljöcentrum. Staffan Michelson är advokat och verksam vid Hellström advokatbyrå i Stockholm. De båda har sedan rättegången mot BT Kemi på 1970-talet med framgång tillsammans drivit ett stort antal miljörättsprocesser. ", "article_category": "other"}
{"id": 20613, "headline": "”Pappa är världens bästa lärare”", "summary": "Hur är det för en far att regissera sin dotter? Och för en dotter att spela teater mot sin far? På tisdag sänds ”Maskeraden” i TV 4 där Thorsten Flinck och dottern Happy Flinck Jankell spelar mot varandra.", "article": "Regissören och skådespelaren Thorsten Flinck är kanske inte vad man skulle kalla en ”vanlig” pappa. Han har ofta varit frånvarande och har under många år haft en komplicerade relation till sina barn, säger han. Men enligt dottern Happy, 15, är han ändå ”världens bästa pappa på sitt sätt”. Nu står de på samma scen i tv-teaterpjäsen ”Maskeraden” av Sven Delblanc, som Thorsten Flinck har bearbetat och regisserat. Han själv spelar huvudrollen som Gustav III och dottern Happy gör rollen som teaterkonungens son, Gustav IV Adolf. Happy har inte gjort så mycket teater tidigare, men desto mer film och tv. Just nu spelar hon in ungdomsfilmen ”Tusen gånger starkare” av regissören Peter Schildt som har premiär nästa år. Thorsten Flinck har två döttrar tillsammans med journalisten Annika Jankell: Happy (eller Betty, som Thorsten kallar henne, taget från DN-journalisten Betty Skawonius, ”jag har alltid tyckt att hon har ett så otroligt vackert namn”) och Felice. När barnen var små ville deras pappa inte att de skulle börja med teater. Dels för att det är en tuff bransch, inte minst för tjejer, dels för att han upplever att finns en svärta inom teatern. – Jag sa till dem att vi som håller på med teater är ledsna. Och är vi inte det när vi börjat så blir vi det, säger han. Men Happy Flinck Jankell ser inte så allvarligt på sitt teaterintresse. –  Just nu tycker jag att skådespeleriet är kul, men jag är 15 år och kan lika gärna bli polis eller veterinär. Om jag ska bli skådespelare så jag vill bli det utifrån mig själv. Jag vill inte bli Thorsten Flincks eller Annika Jankells dotter. Jag vill vara Happy, säger hon. Men varför gav Thorsten Flinck rollen som kronprinsen i ”Maskeraden” till sin egen dotter? – Ett skäl var det rent utseendemässigt, att Betty har ögon som är väldigt lika Gustav IV Adolfs, säger han. Annars är det ju egentligen mer jobb att använda en flicka rent tekniskt. Det andra skälet var förstås att Betty helt enkelt är en väldigt duktig skådespelerska, och jag visste att hon skulle passa för rollen. Relationen mellan kungen och hans kronprins i Sven Delblancs pjäs ”Maskeraden” är komplicerad, och det finns flera starka scener där det gestaltas. I en scen ska kronprinsen försöka framföra ett stycke på franska för sin far Gustav III och blir förnedrad av pappan som tycker att han misslyckas. Var det någon skillnad att ge Happy regi jämfört med att regissera de andra? – Nej, inte när det gäller regi. Men det var lite läskigt att spela mot Betty, eftersom det är så nära. Happy säger att hon kan känna viss prestationsångest när hon spelar mot sin pappa. Men å sin sida ser hon en ny sida av honom när de jobbar tillsammans inom teatern. – Han vet vad han håller på med och har fötterna på jorden när han jobbar. Det är inga frågetecken. Han får andra ögon och han vet vad han gör, säger hon. Hon tycker att deras privata relation stundtals varit svår. – Det är klart att jag har varit besviken och ledsen många gånger. Att jag har känt mig lämnad och att jag inte har någon pappa. Men det är ju bara för att jag bryr mig om dig, säger hon till Thorsten Flinck. Har ni lärt känna varandra på ett nytt sätt i och med samarbetet med ”Maskeraden”? – Ja, men jag tror mest att det beror på att jag har blivit äldre. – Jag tycker att teatern verkligen fört oss samman, tycker Thorsten Flinck. Min relation till Betty och Felice har varit ganska sporadisk och väldigt obefintlig på många sätt. – Det har inte varit en klassisk pappa–barnrelation, säger Betty. Den har alltid funnits men inte på det sättet. Fast samtidigt har jag alltid haft pappa med mig i hjärtat. Vi har inte träffats regelbundet under åren, men när vi väl har setts har vår relation alltid känts självklar. Sedan jag har blivit äldre tycker jag att vi har väldigt kul tillsammans och kommer bra överens. – Det finns en otrolig närhet mellan mig och Betty som finns där av sig själv, tycker Thorsten Flinck. Total närhet. Hur ofta ses ni? – Ibland ses vi flera gånger i veckan, säger Betty. Men ibland kan det gå månader. Ibland ringer vi varandra och bara kollar läget, men jag vill ju träffa honom för att han är en sådan otroligt häftig människa och har så mycket att lära mig. Jag har världens bästa lärare i pappa, och då pratar jag inte bara om teatern. – Jag lär mig en massa av Betty också. Det är ett givande och ett tagande. Föreställningen sänds i TV4 den 11 augusti klockan 22.40. Far och dotter Flinck Namn: Thorsten Flinck. Ålder: 48 år. Aktuell: Regisserar och spelar huvudrollen i tv-pjäsen ”Maskeraden” om Gustav III som sänds i TV 4 den 11 augusti. Han regisserar även ”Natt med gäster” av Peter Weiss med premiär på Södra teaterns kägelbana den 1 september. Namn: Happy ”Betty” Flinck Jankell. Ålder: 15 år. Aktuell: Började spela teater som tvååring. Spelar rollen som Gustav IV Adolf i ”Maskeraden”. Har även en roll i Peter Schildts nya ungdomsfilm ”Tusen gånger starkare”. Har även spelat i kortfilmer för Dramatiska institutet och i tv-serien ”Ett gott parti”. ", "article_category": "other"}
{"id": 20616, "headline": "”Pappa är världens bästa lärare”", "summary": "Hur är det för en far att regissera sin dotter? Och för en dotter att spela teater mot sin far? På tisdag sänds ”Maskeraden” i TV 4 där Thorsten Flinck och dottern Happy Flinck Jankell spelar mot varandra .", "article": "Regissören och skådespelaren Thorsten Flinck är kanske inte vad man skulle kalla en ”vanlig” pappa. Han har ofta varit frånvarande och har under många år haft en komplicerade relation till sina barn, säger han. Men enligt dottern Happy, 15, är han ändå ”världens bästa pappa på sitt sätt”. Nu står de på samma scen i tv-teaterpjäsen ”Maskeraden” av Sven Delblanc, som Thorsten Flinck har bearbetat och regisserat. Han själv spelar huvudrollen som Gustav III och dottern Happy gör rollen som teaterkonungens son, Gustav IV Adolf. Happy har inte gjort så mycket teater tidigare, men desto mer film och tv. Just nu spelar hon in ungdomsfilmen ”Tusen gånger starkare” av regissören Peter Schildt som har premiär nästa år. Thorsten Flinck har två döttrar tillsammans med journalisten Annika Jankell: Happy (eller Betty, som Thorsten kallar henne, taget från DN-journalisten Betty Skawonius, ”jag har alltid tyckt att hon har ett så otroligt vackert namn”) och Felice. När barnen var små ville deras pappa inte att de skulle börja med teater. Dels för att det är en tuff bransch, inte minst för tjejer, dels för att han upplever att finns en svärta inom teatern. – Jag sa till dem att vi som håller på med teater är ledsna. Och är vi inte det när vi börjat så blir vi det, säger han. Men Happy Flinck Jankell ser inte så allvarligt på sitt teaterintresse. –  Just nu tycker jag att skådespeleriet är kul, men jag är 15 år och kan lika gärna bli polis eller veterinär. Om jag ska bli skådespelare så jag vill bli det utifrån mig själv. Jag vill inte bli Thorsten Flincks eller Annika Jankells dotter. Jag vill vara Happy, säger hon. Men varför gav Thorsten Flinck rollen som kronprinsen i ”Maskeraden” till sin egen dotter? – Ett skäl var det rent utseendemässigt, att Betty har ögon som är väldigt lika Gustav IV Adolfs, säger han. Annars är det ju egentligen mer jobb att använda en flicka rent tekniskt. Det andra skälet var förstås att Betty helt enkelt är en väldigt duktig skådespelerska, och jag visste att hon skulle passa för rollen. Relationen mellan kungen och hans kronprins i Sven Delblancs pjäs ”Maskeraden” är komplicerad, och det finns flera starka scener där det gestaltas. I en scen ska kronprinsen försöka framföra ett stycke på franska för sin far Gustav III och blir förnedrad av pappan som tycker att han misslyckas. Var det någon skillnad att ge Happy regi jämfört med att regissera de andra? – Nej, inte när det gäller regi. Men det var lite läskigt att spela mot Betty, eftersom det är så nära. Happy säger att hon kan känna viss prestationsångest när hon spelar mot sin pappa. Men å sin sida ser hon en ny sida av honom när de jobbar tillsammans inom teatern. – Han vet vad han håller på med och har fötterna på jorden när han jobbar. Det är inga frågetecken. Han får andra ögon och han vet vad han gör, säger hon. Hon tycker att deras privata relation stundtals varit svår. – Det är klart att jag har varit besviken och ledsen många gånger. Att jag har känt mig lämnad och att jag inte har någon pappa. Men det är ju bara för att jag bryr mig om dig, säger hon till Thorsten Flinck. Har ni lärt känna varandra på ett nytt sätt i och med samarbetet med ”Maskeraden”? – Ja, men jag tror mest att det beror på att jag har blivit äldre. – Jag tycker att teatern verkligen fört oss samman, tycker Thorsten Flinck. Min relation till Betty och Felice har varit ganska sporadisk och väldigt obefintlig på många sätt. – Det har inte varit en klassisk pappa–barnrelation, säger Betty. Den har alltid funnits men inte på det sättet. Fast samtidigt har jag alltid haft pappa med mig i hjärtat. Vi har inte träffats regelbundet under åren, men när vi väl har setts har vår relation alltid känts självklar. Sedan jag har blivit äldre tycker jag att vi har väldigt kul tillsammans och kommer bra överens. – Det finns en otrolig närhet mellan mig och Betty som finns där av sig själv, tycker Thorsten Flinck. Total närhet. Hur ofta ses ni? – Ibland ses vi flera gånger i veckan, säger Betty. Men ibland kan det gå månader. Ibland ringer vi varandra och bara kollar läget, men jag vill ju träffa honom för att han är en sådan otroligt häftig människa och har så mycket att lära mig. Jag har världens bästa lärare i pappa, och då pratar jag inte bara om teatern. – Jag lär mig en massa av Betty också. Det är ett givande och ett tagande. Moa Herngren är frilansreporter på DN Söndag sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20646, "headline": "”Situationen ohållbar för ensamma asylsökande barn”", "summary": "Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen vädjar: Fler kommuner måste ta sitt ansvar för de ensamkommande barnen. För närvarande sitter 250 ensamkommande asylsökande barn fast i tillfälliga boenden i Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att få ett hem i andra kommuner under asylprocessen. Många av dem blir kvar i månader i ankomstkommunerna utanordentlig skolgång och vuxenstöd. Detta är ovärdigt och inhumant, och skälet är att endast 98 av Sveriges 290 kommuner vill ta emot ensamkommande barn. Fler kommuner måste nu ta sitt ansvar. Vi kommer därför att uppvakta ett sextiotal kommuner som vi anser klarar av ett bra mottagande, skriver Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, Svenska Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och barnombudsmannen Fredrik Malmberg.", "article": "I år beräknas 1 800 asylsökande barn komma till Sverige utan sina föräldrar eller andra släktingar. Det är mer än fyra gånger så många barn som det kom för fem år sedan. Barnen har flytt från krig, förföljelse och andra svåra förhållanden och deras högsta önskan är att få stanna i Sverige. Många av barnen har förlorat hela sin familj och kommit till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron. Situationen är ohållbar. Drygt 250 barn sitter just nu fast i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att bli placerade i en kommun. Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter. Detta är orimligt och ovärdigt. I väntan på ett beslut måste de här barnen behandlas humant. Mot bakgrund av kommunernas ovilja att ta emot de ensamkommande barnen under asylprocessen har Sverige i dag svårt att leva upp till våra åtaganden enligt FN:s barnkonvention som nu fyller 20 år. Dessa innefattar bland annat att en kompetent och engagerad god man ska utses för att garantera barnets bästa fram till myndighetsdagen och att de ska ha tillgång till fullständiga utbildningsmöjligheter så snart som möjligt. Det är mycket svårt för ankomstkommunerna att garantera att de ensamkommande barnen får sina rättigheter fullt ut tillgodosedda under tiden i de tillfälliga boendena. I sammanhanget kan också poängteras att FN:s barnrättskommitté nyligen kritiserade Sverige för att de ensamkommande barnen inte tillräckligt skyndsamt får en god man utsedd. Det är därför viktigt att denna kritik får kommunerna att ta emot barnen och att vi säkerställer barnens rättigheter enligt barnkonventionen som Sverige undertecknat. Den svåra situationen för dessa barn påverkar även handläggningstiderna för deras asylärenden. Migrationsverket avvaktar i dag att pröva barns asylansökningar tills de flyttat från ankomstkommunen till den kommun som vill ta emot dem. Detta av hänsyn till de redan hårt belastade ankomstkommuner som vid ett permanent uppehållstillstånd för barnen kan bli ansvariga för dem tills de blir vuxna. Situationen för barnen är både påfrestande och negativ då de först ska anpassa sig till en miljö och ett sammanhang i ankomstkommunen för att sedan bli flyttade till en ny kommun och påbörja en ny anpassningsprocess. Detta är vad dessa barn allra minst behöver mot bakgrund av vad de har varit med om i sina hemländer och hur dåligt många av dem mår när de kommer hit. Rädda Barnen kommer genom sitt arbete i kontakt med de här barnen som berättar om den utsatthet och rädsla de känner i väntan på att deras framtid avgörs. De här barnen behöver få trygghet och normalitet i sin tillvaro för att kunna utvecklas, känna sig säkra och få en chans till ett bra liv. När ansvaret för boendet och omvårdnaden av ensamkommande asylsökande barn överfördes från Migrationsverket till kommunerna var ett viktigt skäl till reformen att kommunerna har bättre kompetens än Migrationsverket, inte minst inom socialtjänsten, för att utreda barnens behov av stöd. En förutsättning för att den nya reformen ska fungera är alltså att Sveriges kommuner tar ansvar och erbjuder sig att ta emot ensamkommande barn under asylprocessen. Detta ansvar tas i dag endast av 98 av Sveriges 290 kommuner. Två tredjedelar av Sveriges kommuner ställer alltså inte upp. Även om fler kommuner har kommit till och nu erbjuder platser så har många kommuner uttryckligen sagt till Migrationsverket att de inte vill hjälpa till och ta emot de ensamkommande barnen. De drygt 250 barn som i dag finns i tillfälliga boenden behöver snabbt komma till ett boende som de vet ska bli deras hem under asylprocessen i Sverige. En förutsättning för att detta ska ske är att fler kommuner bidrar. Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen uppmanar därför de kommuner som i dag inte har ett aktivt mottagande att för återstoden av 2009 ta emot i alla fall ett par barn vardera. Detta skulle vara ett litet åtagande för varje kommun men en oerhörd förbättring för varje enskilt barn. För att påskynda arbetet kommer Migrationsverket och barnombudsmannen också att uppvakta ett sextiotal kommuner som vi anser har särskilt goda förutsättningar för att klara av ett bra mottagande. Från och med i dag kommer det att finnas en förteckning på Migrationsverkets hemsida över vilka kommuner som tar emot ensamkommande asylsökande barn. Detta för att kommuninvånarna ska kunna följa vilket ansvar just deras kommun tar för dessa barn. Det är ett anständighetskrav att Sverige klarar av att ge de asylsökande barn som kommer ensamma till vårt land ett värdigt och fullgott mottagande. Visst ställer din kommun upp för de ensamkommande asylsökande barnen? Dan Eliasson generaldirektör Migrationsverket Elisabeth Dahlin generalsekreterare Svenska Rädda Barnen Fredrik Malmberg barnombudsman ", "article_category": "other"}
{"id": 20648, "headline": "”Situationen ohållbar för ensamma asylsökande barn”", "summary": "Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen vädjar: Fler kommuner måste ta sitt ansvar för de ensamkommande barnen. För närvarande sitter 250 ensamkommande asylsökande barn fast i tillfälliga boenden i Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att få ett hem i andra kommuner under asylprocessen. Många av dem blir kvar i månader i ankomstkommunerna utan ordentlig skolgång och vuxenstöd. Detta är ovärdigt och inhumant, och skälet är att endast 98 av Sveriges 290 kommuner vill ta emot ensamkommande barn. Fler kommuner måste nu ta sitt ansvar. Vi kommer därför att uppvakta ett sextiotal kommuner som vi anser klarar av ett bra mottagande, skriver Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, Svenska Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och barnombudsmannen Fredrik Malmberg.", "article": "I år beräknas 1 800 asylsökande barn komma till Sverige utan sina föräldrar eller andra släktingar. Det är mer än fyra gånger så många barn som det kom för fem år sedan. Barnen har flytt från krig, förföljelse och andra svåra förhållanden och deras högsta önskan är att få stanna i Sverige. Många av barnen har förlorat hela sin familj och kommit till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron. Situationen är ohållbar. Drygt 250 barn sitter just nu fast i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att bli placerade i en kommun. Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter. Detta är orimligt och ovärdigt. I väntan på ett beslut måste de här barnen behandlas humant. Mot bakgrund av kommunernas ovilja att ta emot de ensamkommande barnen under asylprocessen har Sverige i dag svårt att leva upp till våra åtaganden enligt FN:s barnkonvention som nu fyller 20 år. Dessa innefattar bland annat att en kompetent och engagerad god man ska utses för att garantera barnets bästa fram till myndighetsdagen och att de ska ha tillgång till fullständiga utbildningsmöjligheter så snart som möjligt. Det är mycket svårt för ankomstkommunerna att garantera att de ensamkommande barnen får sina rättigheter fullt ut tillgodosedda under tiden i de tillfälliga boendena. I sammanhanget kan också poängteras att FN:s barnrättskommitté nyligen kritiserade Sverige för att de ensamkommande barnen inte tillräckligt skyndsamt får en god man utsedd. Det är därför viktigt att denna kritik får kommunerna att ta emot barnen och att vi säkerställer barnens rättigheter enligt barnkonventionen som Sverige undertecknat. Den svåra situationen för dessa barn påverkar även handläggningstiderna för deras asylärenden. Migrationsverket avvaktar i dag att pröva barns asylansökningar tills de flyttat från ankomstkommunen till den kommun som vill ta emot dem. Detta av hänsyn till de redan hårt belastade ankomstkommuner som vid ett permanent uppehållstillstånd för barnen kan bli ansvariga för dem tills de blir vuxna. Situationen för barnen är både påfrestande och negativ då de först ska anpassa sig till en miljö och ett sammanhang i ankomstkommunen för att sedan bli flyttade till en ny kommun och påbörja en ny anpassningsprocess. Detta är vad dessa barn allra minst behöver mot bakgrund av vad de har varit med om i sina hemländer och hur dåligt många av dem mår när de kommer hit. Rädda Barnen kommer genom sitt arbete i kontakt med de här barnen som berättar om den utsatthet och rädsla de känner i väntan på att deras framtid avgörs. De här barnen behöver få trygghet och normalitet i sin tillvaro för att kunna utvecklas, känna sig säkra och få en chans till ett bra liv. När ansvaret för boendet och omvårdnaden av ensamkommande asylsökande barn överfördes från Migrationsverket till kommunerna var ett viktigt skäl till reformen att kommunerna har bättre kompetens än Migrationsverket, inte minst inom socialtjänsten, för att utreda barnens behov av stöd. En förutsättning för att den nya reformen ska fungera är alltså att Sveriges kommuner tar ansvar och erbjuder sig att ta emot ensamkommande barn under asylprocessen. Detta ansvar tas i dag endast av 98 av Sveriges 290 kommuner. Två tredjedelar av Sveriges kommuner ställer alltså inte upp. Även om fler kommuner har kommit till och nu erbjuder platser så har många kommuner uttryckligen sagt till Migrationsverket att de inte vill hjälpa till och ta emot de ensamkommande barnen. De drygt 250 barn som i dag finns i tillfälliga boenden behöver snabbt komma till ett boende som de vet ska bli deras hem under asylprocessen i Sverige. En förutsättning för att detta ska ske är att fler kommuner bidrar. Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen uppmanar därför de kommuner som i dag inte har ett aktivt mottagande att för återstoden av 2009 ta emot i alla fall ett par barn vardera. Detta skulle vara ett litet åtagande för varje kommun men en oerhörd förbättring för varje enskilt barn. För att påskynda arbetet kommer Migrationsverket och barnombudsmannen också att uppvakta ett sextiotal kommuner som vi anser har särskilt goda förutsättningar för att klara av ett bra mottagande. Från och med i dag kommer det att finnas en förteckning på Migrationsverkets hemsida över vilka kommuner som tar emot ensamkommande asylsökande barn. Detta för att kommuninvånarna ska kunna följa vilket ansvar just deras kommun tar för dessa barn. Det är ett anständighetskrav att Sverige klarar av att ge de asylsökande barn som kommer ensamma till vårt land ett värdigt och fullgott mottagande. Visst ställer din kommun upp för de ensamkommande asylsökande barnen? Dan Eliasson generaldirektör Migrationsverket Elisabeth Dahlin generalsekreterare Svenska Rädda Barnen Fredrik Malmberg barnombudsman FN:s barnkonvention FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling i november 1989. Konventionen anger vilka rättigheter alla barn bör ha. Ett av de första länder som ratificerade barnkonventionen var Sverige, som gjorde det 1990. De allra flesta länder har ratificerat konventionen. De är då folkrättsligt förpliktade att följa den. En FN-kommitté i Genève, barnrättskommittén, övervakar efterlevnaden. Kommittén kan inte gå till någon internationell domstol – bara komma med kritik och påtryckningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 20659, "headline": "”Tomma kontorslokaler ska omvandlas till bostäder”", "summary": "Stockholms stad lanserar nytt initiativ: Lågkonjunkturen en fantastisk möjlighet att bygga nya lägenheter i döda stadskärnor. Stockholms city har under efterkrigstiden förändrats genom brutala rivningar, och bostäderna har närmast utplånats. Situationen är densamma i många andra stora städer i landet. Vi har nu århundradets chans att se till att stadskärnorna får tusentals nya lägenheter. Stockholms stad vill dels skapa bostäder i de egna fastigheterna, dels kommer vi med hjälp av planmonopolet att kräva av övriga fastighetsägare att bostäder planeras in som en naturlig del vid varje ny-, om- och tillbyggnad i city, skriver stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal.", "article": "Lågkonjunkturen slår hårt mot stora delar av kontorsmarknaden i Stockholm och i många andra städer. Tomma kontorslokaler i centrala lägen och ett stort underhållsbehov i byggnader från sextio- och sjuttiotalen ger oss århundradets chans att återfå bostäder i de döda stadskärnor som blev resultatet av den stora rivningsvågen. I dag presenterar jag ett nytt cityinitiativ för ombyggnad av tomma kontor till fler centrala bostäder. Många stora städer i Sverige lider av samma problem. Överallt har städernas centrum förändrats på ofta brutala sätt genom rivningar och långt framskriden trafikseparation. Levande, blandade stadsdelar har fått ge plats åt nya centrum utan bostäder där bilar och kontor prioriterats. Runt de centrala torgen tronar i dag varuhusbyggnader och parkeringshus som i huvudsak ser likadana ut. Storskaliga förändringar av detta slag har skett i exempelvis Göteborg, Malmö, Enköping, Eskilstuna, Gävle, Kristianstad, Norrköping, Kalmar, Västerås och Örebro för att nämna några. I Stockholms city revs 750 fastigheter under efterkrigstiden och bostäderna närmast utplånades. I stället uppfördes arbetsplatser och en trafikapparat som genom både tunnelbanor och billeder effektivt förflyttar stockholmarna in och ut från city. Ensidigheten leder till kraftiga obalanser i folkliv över dygnet. Medan dagbefolkningen som reser in till city i storlek liknar vilken storstads som helst är nattbefolkningen att jämföra med situationen i en glesbygdskommun. Ett attraktivare city går inte att skapa med mindre än att dessa obalanser minskar. I stadsdelar med blandade funktioner, där det finns både bostäder och arbetsplatser, används samma gator av olika människor naturligt under dygnet. Det ger ett flöde som inte bara skapar förutsättningar för ett butiks- och restaurangutbud utan framför allt en större upplevd trygghet. Bostadsingångar och fönster mot gatan ger samma effekt. Tyvärr gäller motsatt ordning i många stadskärnor. Efter att de tömts på bostäder har också folklivet sjunkit mot nollpunkten efter butikernas stängning. Därefter passerar ingen som inte måste över de tomma gatorna. De bostadslösa citystadsdelarna skapar också en omfattande miljöbelastning eftersom de förutsätter en stor in- och utpendling. Detta ökar hela tiden transportbehovet med allt större trängselproblem och koldioxidutsläpp som följd. När fastigheter klimatcertifieras för att kunna klassas som gröna byggnader tas stor hänsyn till hur husen fungerar inuti med exempelvis energiåtgång. Minst lika viktigt är hur huset är placerat i förhållande till andra funktioner och hur mycket energi som går åt att ta sig till och från det. För att få ett högt miljövärde bör det vara en självklarhet att blanda arbetsplatser och bostäder i såväl nya som gamla hus. Således blir varje ny lägenhet som ligger centralt i Sveriges städer en god klimatinvestering. Fler citybostäder svarar också upp mot den efterfrågan som finns i de flesta städer på ett centralt boende. Många svenskar är beredda att avstå annat för att få möjligheten att bo i stadsdelar med ett rikt liv och utbud. Närhet och promenadavstånd minskar restider och får därmed livet att lättare gå ihop för många stressade småbarnsföräldrar, samtidigt som företag gör ekonomiska tidsvinster. Denna efterfrågan gör att dagens begränsade antal centrala bostäder håller uppe både bostadsrättspriser och kötider till hyresrätter. Vi står nu inför århundradets möjlighet att se till att Sveriges stadskärnor får tusentals nya lägenheter. Bara i Stockholms fall kan det handla om många hundra. Den internationella lågkonjunkturen som kraftigt drabbat kontorsmarknaden skapar tillsammans med ett på många platser stort renoveringsbehov goda förutsättningar för att bygga om kontorshus till bostäder. Bara i Stockholm räknar bedömare med att uppemot 20 procent av kontorsytorna kommer att stå tomma under nästa år. I andra städer har den ekonomiska inbromsningen slagit än hårdare. Samtidigt är efterfrågan på bostäder fortsatt hög. Stockholms stad kommer att undersöka möjligheterna att skapa bostäder i de fastigheter som staden äger i city. Parallellt med detta kommer jag att inom ramen för ett nytt cityinitiativ bjuda in de övriga fastighetsägarna till förhandlingar om hur de kan omvandla delar av sina kontor till bostäder. I dessa samtal kommer staden inom gränserna för sitt planmonopol att kräva att bostäder planeras in som en naturlig del vid varje ny-, om- och tillbyggnad i city. Jag är övertygad om att det hos fastighetsägarna finns ett stort intresse att på så sätt göra både trygghetsskapande, miljömässiga och ekonomiska vinster. Nya arbetsplatser skapas naturligtvis i ett Stockholm som växer men nu i en blandad stadsbebyggelse. Blandningen av bostäder och arbetsplatser kan då redan från början skapa liv och rörelse över dygnets timmar i nybyggda områden. Detta skapar dessutom nya attraktiva platser att bygga på eftersom kontoren kan tjäna som bullerskydd för bostäder vid centrala leder eller järnvägar. Om liknande initiativ tas i andra städer som drabbades av förra seklets stora stadsomvälvningar kan ombyggnadsvolymen bli mycket stor. I ekonomiskt svåra tider skulle en sådan stor investering innebära förutsättningar för tusentals nya arbeten samtidigt som byggkostnaderna blir betydligt lägre än vad de hade varit under en högkonjunktur. Alla dessa samverkande faktorer skapar bättre förutsättningar att läka städernas sår än vad som funnits på decennier. För att den här chansen inte ska försittas krävs det att kommuner, fastighetsägare och byggföretag drar åt samma håll. Med cityinitiativet är Stockholms stad redo att göra sin del av arbetet för en bättre stadskärna och fler centrala bostäder. Kristina Alvendal stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd (M) Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 20661, "headline": "”Tomma kontorslokaler ska omvandlas till bostäder”", "summary": "Stockholms stad lanserar nytt initiativ: Lågkonjunkturen en fantastisk möjlighet att bygga nya lägenheter i döda stadskärnor.", "article": "Stockholms city har under efterkrigstiden förändrats genom brutala rivningar, och bostäderna har närmast utplånats. Situationen är densamma i många andra stora städer i landet. Vi har nu århundradets chans att se till att stadskärnorna får tusentals nya lägenheter. Stockholms stad vill dels skapa bostäder i de egna fastigheterna, dels kommer vi med hjälp av planmonopolet att kräva av övriga fastighetsägare att bostäder planeras in som en naturlig del vid varje ny-, om- och tillbyggnad i city, skriver stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal. LÅGKONJUNKTUREN SLÅR HÅRT mot stora delar av kontorsmarknaden i Stockholm och i många andra städer. Tomma kontorslokaler i centrala lägen och ett stort underhållsbehov i byggnader från sextio- och sjuttiotalen ger oss århundradets chans att återfå bostäder i de döda stadskärnor som blev resultatet av den stora rivningsvågen. I dag presenterar jag ett nytt cityinitiativ för ombyggnad av tomma kontor till fler centrala bostäder. Många stora städer i Sverige lider av samma problem. Överallt har städernas centrum förändrats på ofta brutala sätt genom rivningar och långt framskriden trafikseparation. Levande, blandade stadsdelar har fått ge plats åt nya centrum utan bostäder där bilar och kontor prioriterats. Runt de centrala torgen tronar i dag varuhusbyggnader och parkeringshus som i huvudsak ser likadana ut. Storskaliga förändringar av detta slag har skett i exempelvis Göteborg, Malmö, Enköping, Eskilstuna, Gävle, Kristianstad, Norrköping, Kalmar, Västerås och Örebro för att nämna några. I Stockholms city revs 750 fastigheter under efterkrigstiden och bostäderna närmast utplånades. I stället uppfördes arbetsplatser och en trafikapparat som genom både tunnelbanor och billeder effektivt förflyttar stockholmarna in och ut från city. Ensidigheten leder till kraftiga obalanser i folkliv över dygnet. Medan dagbefolkningen som reser in till city i storlek liknar vilken storstads som helst är nattbefolkningen att jämföra med situationen i en glesbygdskommun. Ett attraktivare city går inte att skapa med mindre än att dessa obalanser minskar. I stadsdelar med blandade funktioner, där det finns både bostäder och arbetsplatser, används samma gator av olika människor naturligt under dygnet. Det ger ett flöde som inte bara skapar förutsättningar för ett butiks- och restaurangutbud utan framför allt en större upplevd trygghet. Bostadsingångar och fönster mot gatan ger samma effekt. Tyvärr gäller motsatt ordning i många stadskärnor. Efter att de tömts på bostäder har också folklivet sjunkit mot nollpunkten efter butikernas stängning. Därefter passerar ingen som inte måste över de tomma gatorna. De bostadslösa citystadsdelarna skapar också en omfattande miljöbelastning eftersom de förutsätter en stor in- och utpendling. Detta ökar hela tiden transportbehovet med allt större trängselproblem och koldioxidutsläpp som följd. När fastigheter klimatcertifieras för att kunna klassas som gröna byggnader tas stor hänsyn till hur husen fungerar inuti med exempelvis energiåtgång. Minst lika viktigt är hur huset är placerat i förhållande till andra funktioner och hur mycket energi som går åt att ta sig till och från det. För att få ett högt miljövärde bör det vara en självklarhet att blanda arbetsplatser och bostäder i såväl nya som gamla hus. Således blir varje ny lägenhet som ligger centralt i Sveriges städer en god klimatinvestering. Fler citybostäder svarar också upp mot den efterfrågan som finns i de flesta städer på ett centralt boende. Många svenskar är beredda att avstå annat för att få möjligheten att bo i stadsdelar med ett rikt liv och utbud. Närhet och promenadavstånd minskar restider och får därmed livet att lättare gå ihop för många stressade småbarnsföräldrar, samtidigt som företag gör ekonomiska tidsvinster. Denna efterfrågan gör att dagens begränsade antal centrala bostäder håller uppe både bostadsrättspriser och kötider till hyresrätter. Vi står nu inför århundradets möjlighet att se till att Sveriges stadskärnor får tusentals nya lägenheter. Bara i Stockholms fall kan det handla om många hundra. Den internationella lågkonjunkturen som kraftigt drabbat kontorsmarknaden skapar tillsammans med ett på många platser stort renoveringsbehov goda förutsättningar för att bygga om kontorshus till bostäder. Bara i Stockholm räknar bedömare med att uppemot 20 procent av kontorsytorna kommer att stå tomma under nästa år. I andra städer har den ekonomiska inbromsningen slagit än hårdare. Samtidigt är efterfrågan på bostäder fortsatt hög. Stockholms stad kommer att undersöka möjligheterna att skapa bostäder i de fastigheter som staden äger i city. Parallellt med detta kommer jag att inom ramen för ett nytt cityinitiativ bjuda in de övriga fastighetsägarna till förhandlingar om hur de kan omvandla delar av sina kontor till bostäder. I dessa samtal kommer staden inom gränserna för sitt planmonopol att kräva att bostäder planeras in som en naturlig del vid varje ny-, om- och tillbyggnad i city. Jag är övertygad om att det hos fastighetsägarna finns ett stort intresse att på så sätt göra både trygghetsskapande, miljömässiga och ekonomiska vinster. Nya arbetsplatser skapas naturligtvis i ett Stockholm som växer men nu i en blandad stadsbebyggelse. Blandningen av bostäder och arbetsplatser kan då redan från början skapa liv och rörelse över dygnets timmar i nybyggda områden. Detta skapar dessutom nya attraktiva platser att bygga på eftersom kontoren kan tjäna som bullerskydd för bostäder vid centrala leder eller järnvägar. Om liknande initiativ tas i andra städer som drabbades av förra seklets stora stadsomvälvningar kan ombyggnadsvolymen bli mycket stor. I ekonomiskt svåra tider skulle en sådan stor investering innebära förutsättningar för tusentals nya arbeten samtidigt som byggkostnaderna blir betydligt lägre än vad de hade varit under en högkonjunktur. Alla dessa samverkande faktorer skapar bättre förutsättningar att läka städernas sår än vad som funnits på decennier. För att den här chansen inte ska försittas krävs det att kommuner, fastighetsägare och byggföretag drar åt samma håll. Med cityinitiativet är Stockholms stad redo att göra sin del av arbetet för en bättre stadskärna och fler centrala bostäder. Kristina Alvendal stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd (M) Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 20679, "headline": "”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna”", "summary": "Sex socialdemokratiska kommunpolitiker i ett gemensamt utspel: Partikongressen i höst måste slå fast att friskolorna inte är ett hot.Den förnyelse av skolpolitiken som inleddes efter valförlusten 2006 måste fortsätta. En ny skolpolitik kommer att läggas fast på Socialdemokraternas kongress i november. Då har vi chansen att vinna väljarnas hjärtan genom att visa att Socialdemokraterna står för riktiga valmöjligheter, skriver sex socialdemokratiska kommunpolitiker från Mellansverige.", "article": "På Socialdemokraternas kongress i november kommer den nya skolpolitiken att fastställas. Vår förhoppning är att den förnyelse av skolpolitiken som inleddes efter valförlusten får fortsätta. Mer fokus på kunskap och lärande, höga förväntningar på alla elever, elevens rätt till kunskap, tidigare kunskapsuppföljningar och en starkare betoning på skolans ansvar för att eleverna når målen är alla viktiga delar i en ny socialdemokratisk skolpolitik. Men förnyelsen måste även gälla vår syn på friskolorna. Friskolorna har kommit för att stanna och i stället för att motarbeta dem måste vi socialdemokrater utforma en politik där de blir en lika viktig, och jämställd, aktör som de kommunala skolorna. Det ideologiska slaget om skolan är vunnet. Skolan är tillgänglig för alla på lika villkor och finansieras gemensamt via skatten. Den friskolereform som drevs igenom i början på 90-talet utformades på ett sätt som garanterar den allmänna tillgängligheten och finansieringen. Alla barn, oavsett föräldrarnas inkomst och var de kommer ifrån, har möjlighet att välja en friskola. Friskolorna utgör därmed inget hot mot den gemensamma skola som vi socialdemokrater värdesätter så högt. På partikongressen i höst har vi inte bara chansen att utforma en generell skolpolitik som vinner väljarnas hjärtan utan också en politik som en gång för alla slår fast att vi socialdemokrater värnar mångfalden och står för riktiga valmöjligheter. I takt med att friskolorna etablerade sig började flera skolpolitiker se friskolorna som konkurrenter till den kommunala skolan. Alltför ofta ansåg skolpolitikerna att deras uppdrag begränsade sig till de elever som gick i den kommunala skolan. Ansvaret för eleverna i friskolan var någon annans. Vi måste inse att skolpolitikernas uppdrag i dag är att garantera alla barn den kunskap de har rätt till, oavsett om eleverna går i en kommunal skola eller friskola. Det är genom tydliga mål, fler och tidigare kunskapskontroller och utkrävande av ansvar som vi ska styra skolan, och inte genom detaljbeslut. Då blir det också ointressant om eleven går i en friskola eller i en kommunal skola. Många friskolekritiker lyfter fram att det enbart är den kommunala skolan som garanterar alla barns lika rätt. Vi vågar påstå att det finns minst lika många kommunala skolor som brister i att ta tillvara elevernas rättigheter som det finns friskolor som gör det. Hotet mot elevers lika rätt ligger inte i driftsformen utan i resurstilldelning och resursfördelning. Det är framför allt när skolor ställs inför omfattande sparkrav som vi ser de värsta avarterna. Sparkraven på skolorna kommer främst från politiker som inte ger skolan tillräckligt med resurser, inte från ägare som kräver ökade vinster. Skolan har inte kommunaliserats fullt ut, vilket skapar en otydlig styrning som påverkar friskolorna. Vår uppfattning är att skolan ska vara en kommunal angelägenhet. Då är det också rimligt att kommunerna får ett ökat kommunalt inflytande. Lika lite som det finns ett värde i en total etableringsfrihet finns det ett värde i ett kommunalt veto. Vår erfarenhet, och det vittnar även de friskolor som vi talat med, är att friskolor etablerar sig först och främst i de kommuner som är välvilligt inställda. Finns det ett lokalt motstånd så väljer friskolan hellre att etablera sig i en annan kommun. Vi vill se en modell där kommunen har att ta ställning till etableringen, men att det finns en möjlighet för friskolan att överklaga beslutet och därmed få frågan prövad i en högre instans. På så sätt ger vi kommunerna ett ökat inflytande, men vi ger också dem som vill starta och driva friskolorna en ökad rättssäkerhet. Friskolor och kommunala skolor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det är givetvis rimligt att när satsningar på skolan görs under ett läsår så ska de extra resurser som satsas fördelas lika mellan de kommunala skolorna och friskolorna. Men lika självklart är att om en besparing måste göras under året så ska den inte bara drabba den kommunala skolan, utan gälla alla skolor på lika villkor. Ett annat exempel är att den kommunala skolan har en skyldighet att ta emot elever vilket inte en friskola har. På så sätt kan en friskola optimera sin organisation vilket inte en kommunal skola kan. För att jämna ut denna skillnad finns i dag möjlighet för kommunen att göra ett särskilt pliktavdrag, det vill säga att man minskar ersättningen till friskolan som inte har denna skyldighet. Detta är någonting som är mycket omdiskuterat och skapar konflikter mellan kommuner och friskolor. Vi vill avskaffa pliktavdraget och ge alla skolor samma skyldighet att ta emot elever inom sitt upptagningsområde, oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola. I dag när Skolverket prövar tillstånd för friskolor läggs störst vikt vid bolagets ekonomiska och administrativa delar. Det vill säga att frågan om det finns betalda skatteskulder är viktigare än vilken kvalitet den blivande friskolan kommer att få. Vi vill tydliggöra kvalitetskraven i samband med att frågan om en friskolas rätt till bidrag behandlas. Kvalitetskraven kan handla om skolans möjligheter att anställa behöriga lärare, garantera den pedagogiska insikten samt att skolan har möjlighet att följa kunskapsmålen. En diskussion som pågår är friskolornas rätt att ta ut vinster. Att göra vinst på gemensamt finansierad verksamhet anses fult. Vi har dock svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda. Vi är dessutom övertygade om att föräldrar inte kommer att välja fristående skolor som tar ut sådana vinster att verksamheten blir lidande. Vinster är också nödvändigt om vi vill se en mångfald av pedagogiska inriktningar. Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar. Vi socialdemokrater har på partikongressen chansen att utforma en socialdemokratisk skolpolitik som ökar möjligheterna att vinna valet 2010. Den nya skolpolitiken måste också innehålla en förnyelse i vår syn på friskolorna. Även om vi alla ställer oss tveksamma till religiösa och politiska huvudmän så är driftsformen inte betydelsefull. Vi vill att partikongressen slår fast en politik som ser friskolorna som en möjlighet, inte som ett hot. Robert Noord (S) Oppositionsråd, Haninge Lotta Grönblad (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Strängnäs Jonas Nygren (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Sundbyberg Anna Ljungdell (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Nynäshamn Martin Nilsson (S) Oppositionsråd Tyresö Thomas Johansson (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Södertälje Artikeln är rättad 2009-08-01 I debattartikeln om den socialdemokratiska skolpolitiken (30/6) stod det att Skolverket är tillståndsmyndighet för friskolorna. Detta är fel. Sedan den 1 oktober förra året är det Skol-inspektionen som prövar tillstånden. OBS: ARTIKELN VAR INFÖR 30/7 INTE 30/6 ", "article_category": "other"}
{"id": 20681, "headline": "”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna”", "summary": "Sex socialdemokratiska kommunpolitiker i ett gemensamt utspel: Partikongressen i höst måste slå fast att friskolorna inte är ett hot. Den förnyelse av skolpolitiken som inleddes efter valförlusten 2006 måste fortsätta. En ny skolpolitik kommer att läggas fast på Socialdemokraternas kongress i november. Då har vi chansen att vinna väljarnas hjärtan genom att visa att Socialdemokraterna står för riktiga valmöjligheter, skriver sex socialdemokratiska kommunpolitiker från Mellansverige.", "article": "På Socialdemokraternas kongress i november kommer den nya skolpolitiken att fastställas. Vår förhoppning är att den förnyelse av skolpolitiken som inleddes efter valförlusten får fortsätta. Mer fokus på kunskap och lärande, höga förväntningar på alla elever, elevens rätt till kunskap, tidigare kunskapsuppföljningar och en starkare betoning på skolans ansvar för att eleverna når målen är alla viktiga delar i en ny socialdemokratisk skolpolitik. Men förnyelsen måste även gälla vår syn på friskolorna. Friskolorna har kommit för att stanna och i stället för att motarbeta dem måste vi socialdemokrater utforma en politik där de blir en lika viktig, och jämställd, aktör som de kommunala skolorna. Det ideologiska slaget om skolan är vunnet. Skolan är tillgänglig för alla på lika villkor och finansieras gemensamt via skatten. Den friskolereform som drevs igenom i början på 90-talet utformades på ett sätt som garanterar den allmänna tillgängligheten och finansieringen. Alla barn, oavsett föräldrarnas inkomst och var de kommer ifrån, har möjlighet att välja en friskola. Friskolorna utgör därmed inget hot mot den gemensamma skola som vi socialdemokrater värdesätter så högt. På partikongressen i höst har vi inte bara chansen att utforma en generell skolpolitik som vinner väljarnas hjärtan utan också en politik som en gång för alla slår fast att vi socialdemokrater värnar mångfalden och står för riktiga valmöjligheter. I takt med att friskolorna etablerade sig började flera skolpolitiker se friskolorna som konkurrenter till den kommunala skolan. Alltför ofta ansåg skolpolitikerna att deras uppdrag begränsade sig till de elever som gick i den kommunala skolan. Ansvaret för eleverna i friskolan var någon annans. Vi måste inse att skolpolitikernas uppdrag i dag är att garantera alla barn den kunskap de har rätt till, oavsett om eleverna går i en kommunal skola eller friskola. Det är genom tydliga mål, fler och tidigare kunskapskontroller och utkrävande av ansvar som vi ska styra skolan, och inte genom detaljbeslut. Då blir det också ointressant om eleven går i en friskola eller i en kommunal skola. Många friskolekritiker lyfter fram att det enbart är den kommunala skolan som garanterar alla barns lika rätt. Vi vågar påstå att det finns minst lika många kommunala skolor som brister i att ta tillvara elevernas rättigheter som det finns friskolor som gör det. Hotet mot elevers lika rätt ligger inte i driftsformen utan i resurstilldelning och resursfördelning. Det är framför allt när skolor ställs inför omfattande sparkrav som vi ser de värsta avarterna. Sparkraven på skolorna kommer främst från politiker som inte ger skolan tillräckligt med resurser, inte från ägare som kräver ökade vinster. Skolan har inte kommunaliserats fullt ut, vilket skapar en otydlig styrning som påverkar friskolorna. Vår uppfattning är att skolan ska vara en kommunal angelägenhet. Då är det också rimligt att kommunerna får ett ökat kommunalt inflytande. Lika lite som det finns ett värde i en total etableringsfrihet finns det ett värde i ett kommunalt veto. Vår erfarenhet, och det vittnar även de friskolor som vi talat med, är att friskolor etablerar sig först och främst i de kommuner som är välvilligt inställda. Finns det ett lokalt motstånd så väljer friskolan hellre att etablera sig i en annan kommun. Vi vill se en modell där kommunen har att ta ställning till etableringen, men att det finns en möjlighet för friskolan att överklaga beslutet och därmed få frågan prövad i en högre instans. På så sätt ger vi kommunerna ett ökat inflytande, men vi ger också dem som vill starta och driva friskolorna en ökad rättssäkerhet. Friskolor och kommunala skolor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det är givetvis rimligt att när satsningar på skolan görs under ett läsår så ska de extra resurser som satsas fördelas lika mellan de kommunala skolorna och friskolorna. Men lika självklart är att om en besparing måste göras under året så ska den inte bara drabba den kommunala skolan, utan gälla alla skolor på lika villkor. Ett annat exempel är att den kommunala skolan har en skyldighet att ta emot elever vilket inte en friskola har. På så sätt kan en friskola optimera sin organisation vilket inte en kommunal skola kan. För att jämna ut denna skillnad finns i dag möjlighet för kommunen att göra ett särskilt pliktavdrag, det vill säga att man minskar ersättningen till friskolan som inte har denna skyldighet. Detta är någonting som är mycket omdiskuterat och skapar konflikter mellan kommuner och friskolor. Vi vill avskaffa pliktavdraget och ge alla skolor samma skyldighet att ta emot elever inom sitt upptagningsområde, oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola. I dag när Skolverket prövar tillstånd för friskolor läggs störst vikt vid bolagets ekonomiska och administrativa delar. Det vill säga att frågan om det finns betalda skatteskulder är viktigare än vilken kvalitet den blivande friskolan kommer att få. Vi vill tydliggöra kvalitetskraven i samband med att frågan om en friskolas rätt till bidrag behandlas. Kvalitetskraven kan handla om skolans möjligheter att anställa behöriga lärare, garantera den pedagogiska insikten samt att skolan har möjlighet att följa kunskapsmålen. En diskussion som pågår är friskolornas rätt att ta ut vinster. Att göra vinst på gemensamt finansierad verksamhet anses fult. Vi har dock svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda. Vi är dessutom övertygade om att föräldrar inte kommer att välja fristående skolor som tar ut sådana vinster att verksamheten blir lidande. Vinster är också nödvändigt om vi vill se en mångfald av pedagogiska inriktningar. Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar. Vi socialdemokrater har på partikongressen chansen att utforma en socialdemokratisk skolpolitik som ökar möjligheterna att vinna valet 2010. Den nya skolpolitiken måste också innehålla en förnyelse i vår syn på friskolorna. Även om vi alla ställer oss tveksamma till religiösa och politiska huvudmän så är driftsformen inte betydelsefull. Vi vill att partikongressen slår fast en politik som ser friskolorna som en möjlighet, inte som ett hot. Robert Noord (S) Oppositionsråd, Haninge Lotta Grönblad (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Strängnäs Jonas Nygren (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Sundbyberg Anna Ljungdell (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Nynäshamn Martin Nilsson (S) Oppositionsråd Tyresö Thomas Johansson (S) Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Södertälje Friskolor Den borgerliga regeringen införde 1992 ett system med kommunala bidrag till fristående skolor. Läsåret 2006/2007 gick 7 procent av landets elever i en fristående grundskola. 13 procent av gymnasisterna gick i friskola. ", "article_category": "other"}
{"id": 20716, "headline": "\"Rahmbo\" är känd för att vara hård mot de hårda", "summary": "Bakom varje framgångsrik president står en torped. Barack Obama har Rahm Emanuel. Möt stabschefen vars pitbullinstinkt gör att han beskrivs som en korsning mellan tandvärk och hemorrojder.", "article": "Bakom varje framgångsrik president står en torped. Barack Obama har Rahm Emanuel. Möt stabschefen vars pitbullinstinkt gör att han beskrivs som en korsning mellan tandvärk och hemorrojder. Fantomen har tusen ögon och tusen öron, en röst som isar i blodet och han vilar först när fred råder i hela världen. Det låter nästan som ”Rahmbo”. Så kallas Rahm Emanuel, Barack Obamas stabschef. Han sitter i ett kontor, tre sekunders promenad från Ovala rummet, och är den person som har mest tillgång till presidenten. Rahm Emanuel är involverad i alla beslut Barack Obama fattar. Bakom skrivbordet i det pedantiskt städade arbetsrummet finns en skylt med texten: ”Undersecretary for Go Fuck Yourself” – en present från hans två bröder. Fejktiteln är passande. Rahm Emanuel är inte killen som drar sig för att ta barnförbjudna ord i sin mun. Tvärtom. Det är hans kännetecken. När Rahm Emanuel gjorde entré i Bill Clintons presidentvalskampanj i början av 90-talet presenterade han sig genom att hoppa upp på ett skrivbord och skrika åt kollegerna i 45 minuter. – Vi brukar skoja om att det borde öppnas en traumaavdelning i Washington för alla som jobbat med Rahm, säger före detta kollegan Jose Cerda till tidningen Rolling Stone. Kanske skulle några från den legendariska ”knivmiddagen” vara de första som skrev in sig för rehabilitering. Kvällen efter att Clinton hade besegrat Bush den äldre, i november 1992, anordnades en stor galamiddag. Alla var euforiska – alla utom Rahm Emanuel. Han var rasande över att vissa i det demokratiska partiet inte hade varit tillräckligt lojala när det stormat kring chefen. Emanuel hade en svart lista som han läste upp. Efter varje namn högg han kniven i bordet och skrek: – Död! En av dem som var med vid middagen har beskrivit händelsen som en scen från maffiafilmen ”Gudfadern”. Men den kanske mest kända anekdoten handlar om döda fiskar. Rahm Emanuel jobbade vid ett tillfälle för David Swarts, som försökte bli invald i kongressen. Kampanjteamets taktik slogs i spillror när en statistiker räknade fel. Rahm Emanuel blev rasande och skickade en låda hem till statistikern. Innehållet: döda fiskar. En bekräftad händelse, som hämtad från tv-serien ”Vita huset”. Inte konstigt att Obamas stabschef anses vara förebild för Josh Lyman, den übersmarte killen med tv-historiens snyggaste gångstil. Att Rahm Emanuel har blivit politikens John McEnroe kommer inte som någon överraskning för hans lärare i första klass. Redan när hennes elev var sju år gammal beskrev hon hans personlighet som ”större än livet”. Rahm Emanuel växte upp i en judisk familj i Chicago. Pappa Benjamin var barnläkare och mamma Martha sjukhustekniker. Som barn tvingade modern sonen att dansa balett. Han var ett stort framtidslöfte, men hoppade av. Rahm Emanuel jobbade också extra på matkedjan Arby’s där han skar av sig halva långfingret i en köttskärare. Eftersom de tre bröderna i familjen alla hade en sällsynt tävlingsinstinkt kom de överens om att hålla sig på yrkesmässigt avstånd från varandra. Löftet är brutet eftersom brodern Ezekiel i dag är en av Obamas rådgivare i sjukvårdsfrågor. Ariel, den tredje brodern, är agent i Hollywood och förebild för Ari Gold i tv-serien ”Entourage”. Rahm Emanuel engagerade sig tidigt i politiken och fick sitt nationella genombrott i början av 90-talet när han blev insamlingsansvarig för Bill Clintons presidentvalskampanj. Efter valsegern fick han flera olika jobb i Vita huset och blev till slut en av presidentens mest betrodda rådgivare. Han blev känd för att vara hård mot de hårda – även mot chefen. När en reporter många år senare frågade Bill Clinton om det värsta Rahm Emanuel sagt till honom kom svaret blixtsnabbt: – Det går inte att trycka. Även Tony Blair fick smaka på den vassa tungan när han 1998 var i Vita huset för att hålla en presskonferens i samband med Lewinskyskandalen. Strax innan den engelske premiärministern skulle möta journalisterna gick Rahm Emanuel fram och sa: – Det här är viktigt. Don’t fuck it up. Den typen av historier kan fylla hela böcker, men hade Emanuel bara varit en hetlevrad citatmaskin hade han aldrig nått de åtråvärda toppjobben. Arbetsförmågan är legendarisk. När medarbetarna i Vita huset kommer till jobbet i gryningen har Rahm Emanuel redan varit på gymmet. Hans taktiska förmåga är omvittnad, vilket är extra viktigt i USA där det gäller att se det politiska spelet som ett tredimensionellt schackparti. Men mest av allt är Rahmbo känd som en ”doer”, någon som kan göra flera saker samtidigt och ändå vara hundraprocentigt fokuserad. Det blev Per Tenggren, i dag ordförande för Socialdemokraterna i Kortedalas stadsdelskrets i Göteborg, varse när han 1994 träffade Rahm Emanuel i Vita huset. Svensken jobbade då med partiets insamlingsverksamhet och ville höra vad Rahm Emanuel hade för råd efter sin framgångsrika insats i Clintonkampanjen. – Vi fick en halvtimme, och det var en fantastisk upplevelse som är svår att toppa. Rahm tittade på tre tv-skärmar med nyheter samtidigt som han hade koll på sin dator och förde ett samtal med oss om politik i Sverige. Han var mer initierad än många svenska politiker och ställde väldigt tuffa och detaljerade frågor, säger Per Tenggren. Rahm Emanuel hoppade av jobbet i Vita huset 1998 och började jobba på en bank i Chicago, men gjorde snart comeback i politiken och blev 2002 invald i kongressen där han snabbt steg i hierarkin. När Barack Obama vann valet förra året var Rahm Emanuel en av de första som presenterades i den nya laguppställningen. Presidenten och hans stabschef har i dag en yin och yang-relation. När den resonerande Obama funderat och bestämt sig är det Emanuel som verkställer i omskriven bulldozer-anda. För när Rahmo har bestämt sig för något är han omöjlig att bli av med. Den politiske konsulten Paul Begala, en gammal vän från Clintontiden, har beskrivit honom som ”en korsning mellan tandvärk och en hemorrojd”. Den typen av uttalanden bidrar naturligtvis till den mystik som omger Rahm Emanuel och som gör honom både älskad och fruktad. Det sägs till exempel att hustrun Amy Rule i alla hjärtans dag-present får ett fortfarande bultande hjärta från en republikan. Rahm Emanuel gör ingenting för att dementera. Rahm Emanuel/Fakta Namn: Rahm ”Rahmbo” Israel Emanuel. Ålder: 49 år. Yrke: Barack Obamas stabschef. Familj: Gift med Amy Rule (De träffades på en blindträff). Paret har barnen Zach, Ilana och Leah tillsammans. Bor: I Washington. Karriär: Var insamlingschef i Bill Clintons presidentvalskampanj i början av 90-talet. Jobbade i Vita huset 1993–1998 och var bland annat seniorrådgivare. Jobbade därefter på bank i Chicago i fyra år. Blev invald i kongressen 2002. Har tillsammans med Bruce Reed skrivit boken ”The plan: Big ideas for America” (2006). Är i dag Barack Obamas stabschef och en av de mest inflytelserika makthavarna i Washington. Internet: På sajten rahmfacts.com finns några av hans bästa, och i många fall obekräftade, citat samlade. De säljs även på kaffemuggar och tröjor. Aktuell: Ständigt aktuell som Barack Obamas högra hand. En av de mest inflytelserika i Washington Sagt om Rahm Emanuel ”Mitt första intryck var ’den här killen kommer att hjälpa oss att vinna’. Och det gjorde han. Jag tvivlar på att vi kunde ha gjort det utan honom.”  Bill Clinton om sin presidentkampanj 1992. ”Rahm vädrade blod. Han attackerade som en pitbull och släppte aldrig taget.” –Chuck Fant, pressekreterare för demokraten John McKee Spratt Jr, om Emanuels beslut att ge sig på Bushadministrationen. ”Jag behöver ingen väckarklocka längre.” –David Axelrod, politisk konsult, om Emanuels tidiga telefonsamtal under kongressvalet 2006. ”Vissa morgnar hatar jag mig själv jag med.” Rahm Emanuel om sig själv. Källa: www.time.com ", "article_category": "other"}
{"id": 20722, "headline": "”Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet”", "summary": "När jag gick på föräldraledighet hade jag ingen avsikt att göra mitt föräldraskap till en fråga om jämställdhet. Men när jag besökt föräldasajter och läst bloggar har det blivit uppenbart att jag klivit in på ett område där stereotypa könsroller cementeras och uppfattningen är att kvinnor ska vara hemma medan mannen jobbar. Vad är det för verklighet vi förmedlar på nätet till våra barn?, skriver frilansjournalisten Marcus Ridung.", "article": "Jag heter Marcus. Jag är pappa, man och människa. När jag gick på föräldraledighet hade jag ingen avsikt att göra mitt föräldraskap till en fråga om jämställdhet. Som människa vill jag vara tillsammans med mina barn. Men det har visat sig vara svårt att bortse från att jag som man har klivit in i ett område, i första hand tillhörande kvinnorna. Detta blir väldigt uppenbart när man bekantar sig med föräldratidningar och föräldrasajter där bloggen utgör en stor del av informationsflödet. Problemet som jag ser det är att ingen verkar ta sin blogg på allvar. Här skapas ett fritt spelrum där gamla förlegade könsmönster plötsligt får liv igen. Att få vara tillsammans med sina barn är inte en rättighet, det är en skyldighet. Men, att få ha tid tillsammans med sina barn verkar inte värdesättas särskilt högt bland männen av statistiken att döma. Statistik från 2007 visar att män tar ut cirka 20 procent av föräldraledighet och att 60 procent av männen inte tar ut någon föräldraledighet alls under barnets första år. Men vilka kritiserar det? Som förälder har jag då och då varit inne på webbsidor för föräldrar som Allt om barn och Vi föräldrar. När jag går in på Allt om barns hemsida möts jag av idel kvinnoansikten som om det vore en hemsida enbart för mammor. Fyrtiotalet bilder på kvinnor men bara ett par tre stycken män. Nio bloggar och alla är skrivna av kvinnor. Radhusmamman, ketchupmamman, pysselbloggen, tvillingbloggen... Lägg till att tonårsexperten, BVC- sköterskan och sex -och relationsexperten också är kvinna. Det förvånar och oroar mig. Var är männen i sammanhanget? Är inte pappor också föräldrar och experter på våra barn? Jag måste fråga er kvinnor: Tycker inte ni att detta är ett problem? Det verkar inte så, och det är ett problem i sig. Istället för att lyfta frågan så cementeras de stereotypa könsrollerna och uppfattningen om att kvinnor ska vara hemma medan mannen jobbar. Och det i en tid då vi har alla möjligheter att använda vår yttrandefrihet till förändring och ifrågasättande. Jag syftar på de bloggar som ovan nämnda föräldrasajter och fler med dem uppmanar sina läsare att skriva. Dessa forum som jag som pappa förväntade mig betydligt mer av, framförallt från pappornas sida. En direkt fråga till föräldratidningarna: Får inte män skriva för er eller är det så att det inte finns några män som kan eller vill skriva? Har ni på redaktionerna reflekterat över det? När jag läser flera av dessa kvinnliga bloggare blir jag chockad över det sätt som man framställer mannen och jämställdheten på. Nästan hela tiden. Inte minst är jag rädd för Ketchupmamman: ”Idag sa jag “ska vi åka till IKEA?” Och då sa min man “ja“. Så nu försöker jag lista ut vad han har gjort. Har han: A) Varit otrogen? B) Kört över katten? C) Skrubbat toaletten med min tandborste?” För det första. Hur kan du leva i en relation där du inte kan känna tillit till din man? Är det så ni kvinnor ser på mannen? Att bara för att vi bryter ett beteendemönster så har vi varit otrogna? Vidare ger Radhusmamman för samma tidning ett nästan komiskt platt inlägg i jämställdhetsdebatten. ”Sambon inventerar taket som visst tycker att det regnar för mycket. Jag fick åka och storhandla. Passade på att vardagslyxa. Läsk och choklad i bilen.” Mamman som sköter om barnen och ser till att det finns mat på bordet och mannen som renoverar hemmet. Kvinnan är trygghet och ansvar, mannen praktisk. Fram med de goda exemplen, för de måste väl finnas? Ja, jag vet. Självklart måste en man få vara praktisk och en kvinna ska såklart få storhandla. Men varför chefredaktören tillika Radhusmamman, tar du inte din blogg och din position på större allvar? Du har ju ändå lite makt i din roll på en av Sveriges mest lästa föräldrasidor. Det tar sin tid men till slut finner jag en pappa som lyckas göra sin röst hörd i mammamyllret. Men jag blir besviken. På Vi Föräldrar går det att läsa om kängurupappans manschauvinistiska hållning: ”Jag tycker att det är rätt gott med ett par glas vin. Öl och snaps är inte alls så dumt till sill och sånt. /…/ Sedan vad det dags att gnälla lite. Vi kan väl säga så här. Damen vi träffade på MVC i dag kunde ta blodtryck, testa kissprov för protein och ta blodprov. Det var bra. Sedan fanns det en hel del saker som hon inte var lika vass på. Datorer till exempel.” Varför tar vi inte tillfället i akt och börjar påverka och förändra könsstereotyper i samhället? Varför gör vi inget konstruktivt av det enorma offentliga rum som vi har? I dag har alla möjlighet att skriva offentlig dagbok, men tyvärr är det alldeles för få som ser sitt ansvar, sin del och tar sig själva och sina ord på allvar. I stället cementerar vi liksom i förbifarten de gamla traditionella könsrollerna utan att tänka på att orden och handlingen som du tror är helt ofarliga lämnar spår. Varför väljer den enda manliga bloggaren att skriva om öl och inkompetenta kvinnor och mammorna om männen som händiga otrogna män som inte går att lita på? Vad är det för verklighet vi förmedlar till vår omgivning och våra barn? Kanske är jag naiv. Kanske innebär föräldraskap inte per automatik att man börjar reflektera över rollen som kvinna och man? Men jag hoppades och hoppas fortfarande att vi vågar se vardagen som en möjlighet till förändring. Att vi börjar fundera på hur vi ska använda vår tid i det offentliga rummet. Snart är min föräldraledighet slut. Jag har förbättrat statistiken. Men statistiken är bara siffror. ", "article_category": "other"}
{"id": 20727, "headline": "”Tourettes syndrom kan förklara fallet Quick”", "summary": "Sture Bergwall har överlevt en svindlande resa inom psykiatrin och rättsväsendet. Morderkännandena under Thomas Quick-rättegångarna skulle kunna förklaras av hans drogmissbruk. Men Bergwall uppvisar också särdrag som jag känner igen från egna patienter med Tourettes syndrom. Det är nu en angelägenhet för hela Sverige att det klarläggs om denna sjukdom i själva verket är orsaken till hans tidigare beteende och våld i unga år, skriver läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt.", "article": "För ett halvår sedan tog Sture Bergwall tillbaka alla erkännanden om mord. Resningsansökan har nu lämnats in och det finns inte anledning att föregripa den utredningen. Men av ansökan framgår annat av intresse. I ett utlåtande av docent Anna Dåderman åskådliggörs hur upptrappningen av vanebildande mediciner och ökande tecken på biverkningar är kopplade till frekvensen terapisamtal, brottsplatsvallningar, förhör och rättegångar. Sture Bergwall, alias Thomas Quick, överkonsumerar narkotikaklassade preparat, kastar sig med huvudet mot väggarna och mot golvet, försöker ta sitt liv, skriker i ångest, har kramper. Bergwalls psykoterapeut verkar dock leva i en annan verklighet. Hon nämner inte patientens kaotiska lidande i sjukjournalerna utan skriver om framsteg i terapin, att han har ”fördjupad känslomässig insikt”, ”bättre struktur” och att ”den terapeutiska processen förlöper som det skall”. Min slutsats är att Sture Bergwall blev ”Thomas Quick” under påverkan av terapi med stora inslag av suggestion. Under vården blev han också en tung läkemedelsmissbrukare. Missbrukare kan hitta på vad som helst för att få tillgång till sin drog och andra fördelar. Sture Bergwalls morderkännanden under ”Thomas Quick-åren” skulle kunna förklaras av missbruket. Och det vore illa nog. I Hannes Råstams SVT-dokumentär uppvisar Sture Bergwall emellertid särdrag som jag känner igen från egna patienter och medmänniskor med Tourettes syndrom. Han bör därför omedelbart genomgå en modern neuropsykiatrisk utredning för att fastställa om det är denna sjukdom som i själva verket är huvudorsaken till hans tidigare beteende. En sådan diagnos skulle också kunna förklara det våld han gjorde sig skyldig till i unga år. Tourettes syndrom är en extremvariant av så kallad ticsspektrumstörning. Eftersom tics brukar kulminera i 8–12-årsåldern ställs diagnosen som regel av barnläkare medan den missas lätt hos vuxna patienter. Sture Bergwall har kvarstående lindriga vokala tics. I läkarjournaler från 1991 beskrivs starka både motoriska och vokala tics (”ofrivilliga motoriska ryckningar”, ”rikligt med tics”, ”underliga grymtande ljud”). Syskonen berättar också för mig om hur han som barn hade så besvärande ticsvridningar på huvudet att han tittade på teve ur ögonvrån. Många associerar Tourettes syndrom med koprolali, utrop av fula ord. Men det förekommer bara i 10–15 procent av ticsspektrumstörningar. Det leder för långt att här gå igenom hela symtomatologin. Men tre saker är särskilt viktiga att beakta. 1. Professor Christopher Gillberg och andra neuropsykiatrer har beskrivit hur barn och ungdomar med Tourettes syndrom kan ha komplexa tics i form av övergreppsbeteenden, oväntat våld och självskada. 2. Många ”tourettare” som inte fått diagnos blir missbrukare. Det kan börja med att den drabbade vill komma ifrån sina konstiga tankar eller glömma skammen när han gett efter för impulser och betett sig opassande eller brutalt. Drogpåverkan minskar i sin tur förmågan till impulskontroll. Sture Bergwall begick för trettiofem fyrtio år sedan några oförklarliga våldshandlingar. Enligt domstolen kunde han inte rå för vad han gjort. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård. I den psykiatriska diagnosen från 1991 ingick bland annat ”allvarlig impulskontrollstörning” men Tourettes syndrom diskuterades aldrig. 3. Många patienter med Tourettes syndrom har en exceptionell inlevelseförmåga. Den visar sig när de fäster sig vid någon och vill vara till lags. När en sådan ”fixeringsperson” får hjälp till framgång känner ”tourettaren” välbehag och kan slappna av en stund. Sture Bergwall hade en sådan bindning till sin terapeut och till en utredande kriminalpolis. Under slutet av 1900-talet spreds som en tankeepidemi idéer om incest, rituella övergrepp och ”bortträngda” och ”återuppväckta” minnen. ”Thomas Quick” kan ses som en av rörelsens portalfigurer. Han återspeglade sina terapeuters centrala idé om hur ett barn som utsatts för incest och mordförsök utvecklas till seriemördare. Hans berättelser om morden skulle visa hur trauman – bortträngda ur minnet – återgestaltades i brott. Vid rättegångsförhören varvade ”Thomas Quick” sina erkännanden om styckmord och kannibalism med jargong från terapin. Brotten var ”paralleller”, förklarade han för rätten, till hur han behandlats av sina föräldrar. Det händer att ”fixeringspersoner” finner sig till rätta med en tourettepatients tvångsmässiga till-lags-beteende. I Quickfallet verkade alla vara vinnare till en början. Psykologer, läkare, jurister, poliser, journalister ville så gärna tro på ”sin” seriemördare att de blev okritiska till hur de själva matade honom med information som sedan tillmättes bevisvärde i rättsmaskineriet. Psykologen och minnesforskaren fick anseende som experter på seriemördare och psykopater. Polisen blev expert och föreläste på polishögskolan om sin föredömliga förhörsteknik med Thomas Quick. Åklagaren blev berömd i både Sverige och Norge. Stjärnadvokaten blev ännu mer känd genom fallet Quick. Journalisten som specialiserat sig på fallet blev prisbelönt. Sture Bergwall blev Thomas Quick, raderade sin livshistoria och brände broar till syskon och kamrater. Han ersatte sin verklighet med en barndomsberättelse efter terapeutens mall. I gengäld fick patienten allt högre doser av beroendeframkallande mediciner, ett omväxlande leverne, massor av uppmärksamhet och umgänge med fint folk. Men till priset av ångest, självskador och självmordsförsök. Den beroendesjuke blev som vanligt förloraren. De som ville hjälpa patienten Thomas Quick blev i stället vad man i missbruksvården kallar hans ”möjliggörare”. De gjorde det möjligt för en drogberoende att förfalla i sin sjukdom. Överläkare Göran Källberg satte 2001 stopp för missbruket. Patienten återtog sitt rätta namn, slutade erkänna mord, tackade nej till terapin och tog själv ansvar för strama dagsrutiner med motion, böcker, radiolyssnande och skrivande. De fina vännerna som varit duochbror med ”Thomas Quick” försvann. När tv-journalisten Hannes Råstam efter sju år bad om en intervju hade Sture Bergwall inrättat ett ensamt, inrutat liv. Råstam befriade patienten ur lögnernas bubbla genom att säga vad alla kunde ha sett på teven: ”Du var ju inte nykter, Sture. Du var drogad.” Om det finns förklaringar till Sture Bergwalls beteenden är rätt diagnos en angelägenhet för svenska folket. Diagnosen Tourettes syndrom ställs genom anamnes, utredning av tics- och tvångsyndrom hos familjemedlemmar samt en neurologisk undersökning. Detta bör ordnas direkt. Likaså är det nödvändigt att ”möjliggörarnas” beteenden och ansvar klargörs om vi ska lära av historien. I väntan på fortsatta utredningar undrar man vem av dem runt Quick som först hoppar av och säger som det är: ”Vi gjorde fel. Jag ångrar mig och tar konsekvenserna.” Den eller de vinner vår respekt och ska räknas till dem som skriftställaren Hans Magnus Enzensberger kallar Återtågets hjältar. Fallet Quick har, oavsett domslut och medicinska diagnoser, uppdagat allvarliga missförhållanden. Patienten har överlevt en svindlande resa inom psykiatrin och rättsväsendet. Sture Bergwall har inte bara förståndet utan också en författarbegåvning i behåll. Han stiger fram som psykiatrins och rättsväsendets ofrivillige wallraffare. Lyssna, den frihetsberövade patienten har något att berätta om vårt samhälle och om oss. Rigmor Robèrt Rigmor Robèrt är läkare och psykoterapeut och har bland annat arbetat inom skol- och företagshälsovården. Hon är också en efterfrågad föreläsare, specialiserad på arbetslivsfrågor. Inför arbetet med den här debattartikeln har hon intervjuat både Sture Bergwall och medlemmar av familjen. ", "article_category": "other"}
{"id": 20745, "headline": "Högsta drömmen är ett jobb", "summary": "Malin Adelöf förlorade jobbet på Volvo och längtar efter ett nytt jobb. Anna Ström är tacksam för att hon har fyra år kvar av sin utbildning på Chalmers med tanke på arbetsmarknaden.", "article": "Malin Adelöf har ett enda mål i sikte just nu: att återerövra sin plats på arbetsmarknaden. Ett heltidsjobb, gärna inom industrin eller möjligtvis i butik. Inga stora anspråk kan tyckas, men väl så svårt i ett Göteborg i ekonomisk kris. Malin kallar sig för ”volvoit”. Eller kallade. För i höstas blev hon och sambon Niklas inkallade till platschefen på Volvo Personvagnar som meddelade att företaget inte längre hade råd att ha dem kvar. Totalt fick 300 anställda lämna in nycklar och arbetskläder – samma dag som beskedet om uppsägning kom. Volvo förvarnade redan förra sommaren om vad som skulle kunna hända och då passade Malin på att åka till Grekland en vecka – första utlandssemestern, och någon repris lär det inte bli i år. – Vi får hålla oss hemma och ta det som det kommer. Jag tror egentligen att jag är lika glad nu som då, bara det att jag inte var orolig. Jag trodde inte att jobbet skulle kännas så viktigt, att det hade blivit en del av min identitet. Nu längtar jag efter att komma ut och arbeta, träffa jobbarkompisar och känna mig behövd. Det som har hänt Malin och många andra unga göteborgare det senaste året får Anna Ström att dra en lättnadens suck över att ha fyra år kvar på sin utbildning. Hon studerar industriell ekonomi vid Chalmers och ska bli civilingenjör. – Det känns bra att ha några år kvar till examen med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag, konstaterar hon. Anna kommer ursprungligen från Falun där hennes mamma och pappa fortfarande bor kvar. Hon gick naturvetenskapligt gymnasieprogram och slutbetyget landade på topp – 20,0 poäng. Därför kunde hon välja fritt vilken utbildning hon skulle gå. – För mig har det aldrig varit en fråga om jag skulle plugga vidare, snarare vad. Kvällen innan jag skickade ansökan satt jag och tänkte att ”det är kanske psykolog man ska bli, eller kanske arkitekt”. Till slut valde jag en bred utbildning som lämnar många dörrar öppna för framtiden. Malin gick handelsprogrammet på gymnasiet. Till skillnad från Anna tänker hon bara studera vidare om det verkligen är nödvändigt. Däremot har lite andra drömmar börjat ta form. Som att flytta. Tanken på att sticka till Norge har föresvävat henne – det vore faktiskt inte så dumt, en kompis har sagt att det är både lättare att få jobb och bättre betalt där. Samtidigt har hon rotat sig i Göteborg. Förra året skaffade hon första egna boendet, en bostadsrätt på Hisingen. Innan bodde hon i sambons lilla etta. Tillsammans har de kunnat lägga undan en del pengar. – Det känns skönt, jag har så att jag klarar mig om det skulle krisa. Fast jag måste vara mycket mer strukturerad när det gäller pengarna nu. Vi åker och storhandlar en gång i månaden, innan kunde vi göra lite som vi ville. Att ha mycket pengar är inget Anna drömmer om – inte i första hand. – Det viktigaste är att ens liv fylls med sådant man brinner för. Jag hoppas att jag aldrig får ett jobb dit jag känner mig tvingad att gå varje dag. Det ska vara fritt, någon chefsposition inom en organisation, eller så kanske jag startar eget. Innan hon började plugga hann hon med ett år på college i amerikanska Georgia. – De flesta av studenterna var yngre än jag. Själv kände jag att jag inte var redo att börja plugga på universitet direkt efter gymnasiet, jag tror att många svenska ungdomar väntar lite innan de bestämmer sig för vad de ska göra i dag. Nu känns det som att jag har fått bättre grepp om mitt liv, jag har fått inblick i vad jag kan göra i framtiden och känner mig inte särskilt orolig för hur det ska gå. Anna drömmer om att bo utomlands i åtminstone ett par år, gärna i Frankrike. – När jag var liten brukade min familj resa dit på semester. Jag tycker om fransmännens sköna inställning till livet, och älskar de franska kaféerna. Samtidigt understryker hon att det är bra att ha vuxit upp i Sverige, även om det är bra i andra länder också, som i Australien eller Nya Zeeland. – Se bara på kvinnors rättigheter världen över. Hemma har vi mycket som vi bara tar för givet. Och om man jämför med hur svenska kvinnor tar för sig i dag med när min mamma var ung har det hänt jättemycket. Så sett kommer jag nog att ha det bättre ställt. Men jag tror inte att mitt liv kommer att vara så värst annorlunda i jämförelse med mina föräldrars i övrigt, jag tror inte att jag kommer att ha mer pengar. Men det är inte prio ett heller. Det Anna kan oroa sig lite för är att hon i framtiden inte kommer att hinna med annat än att jobba. – Jag tycker om att umgås med vänner och att träna, och det vill jag ha tid över till. Det är lite oroväckande att höra om folk som har 60 timmars arbetsvecka. Det kluriga är att kunna gå sin egen väg, att inte bli som en i mängden och göra på ett visst sätt bara för att andra gör så. På frågan om var hon tror att hon befinner sig om 15 år svarar Malin att hon förhoppningsvis har skaffat barn med sin Niklas, gärna två stycken. Kanske har de gift sig, men det är inget högt uppsatt mål. Det viktigaste är att få vara tillsammans. – Det hade varit skönt att kunna bo i villa, gärna utanför Göteborg. Hon brukar inte prata så mycket med sina föräldrar om hur de hade det som unga, men hon hoppas innerligt att hon kommer att få det bättre än dem. – Pappa jobbar just nu inte alls och mamma arbetar inom vården. De är skilda nu, men båda bor nära mig. Det är viktigt att ha tid över för dem och till att umgås med mina vänner. Även om det inte är så roligt just nu skulle Malin inte vilja byta ut sitt ”här och nu” mot att ha levt i en annan tidsepok, på en annan plats. För egentligen trivs hon ganska bra. – Problemet för svenska ungdomar i dag är att de inte vet vad som väntar dem, det känns som att det är svårare med jobben nu än det har varit på väldigt länge. Anna konstaterar med ett skratt att hon är i ”Sex and the city-åldern” om 15 år, men tror inte att livet för egen del kommer att vara lika glamoröst. – Då är jag 37 år och har väl skaffat Volvo, villa och vovve. Enligt kalkylen är hon färdig med sin utbildning vid 26 års ålder. Därefter har hon omkring fem år på sig att göra annat innan hon skaffar familj. – Eller det kanske tar längre tid, det brukar ju dröja innan man får barn nu. Mina föräldrar gifte sig när de var 25. Då är jag ju inte ens färdigpluggad. Anna kan tänka sig att flytta hem till Falun igen, för barnens skull och för att vara nära familjen. – Det har sin charm att växa upp på en liten ort. Jag är minstingen i familjen och jag tror inte att mamma skulle bli glad om ingen av oss tre syskon bosatte sig där. Malin Adelöf och Anna Ström Namn: Malin Adelöf. Ålder: 23 år. Familj: Sambo, mamma, pappa och fyra halvsyskon. Bor: I bostadsrätt på Hisingen, Göteborg. Drömmer om: Att få ett heltidsjobb. Är intresserad av inredning. Namn: Anna Ström. Ålder: 22 år. Familj: Mamma, pappa, en bror och en syster. Bor: I studentkorridor i centrala Göteborg. Drömmer om: Ett stimulerande arbete och en rik fritid. ", "article_category": "other"}
{"id": 20746, "headline": "Högsta drömmen är ett jobb", "summary": "Malin Adelöf förlorade jobbet på Volvo och längtar efter ett nytt jobb. Anna Ström är tacksam för att hon har fyra år kvar av sin utbildning på Chalmers med tanke på arbetsmarknaden. Malin Adelöf och Anna Ström", "article": "Malin Adelöf har ett enda mål i sikte just nu: att återerövra sin plats på arbetsmarknaden. Ett heltidsjobb, gärna inom industrin eller möjligtvis i butik. Inga stora anspråk kan tyckas, men väl så svårt i ett Göteborg i ekonomisk kris. Malin kallar sig för ”volvoit”. Eller kallade. För i höstas blev hon och sambon Niklas inkallade till platschefen på Volvo Personvagnar som meddelade att företaget inte längre hade råd att ha dem kvar. Totalt fick 300 anställda lämna in nycklar och arbetskläder – samma dag som beskedet om uppsägning kom. Volvo förvarnade redan förra sommaren om vad som skulle kunna hända och då passade Malin på att åka till Grekland en vecka – första utlandssemestern, och någon repris lär det inte bli i år. – Vi får hålla oss hemma och ta det som det kommer. Jag trodde inte att jobbet skulle kännas så viktigt, att det hade blivit en del av min identitet. Nu längtar jag efter att komma ut och arbeta, träffa jobbarkompisar och känna mig behövd. Det som har hänt Malin och många andra unga göteborgare det senaste året får Anna Ström att dra en lättnadens suck över att ha fyra år kvar på sin utbildning. Hon studerar industriell ekonomi vid Chalmers och ska bli civilingenjör. – Det känns bra att ha några år kvar till examen med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden. Anna kommer ursprungligen från Falun där hennes mamma och pappa fortfarande bor kvar. Hon gick naturvetenskapligt gymnasieprogram och slutbetyget landade på topp – 20,0 poäng. Därför kunde hon välja fritt vilken utbildning hon skulle gå. – För mig har det aldrig varit en fråga om jag skulle plugga vidare, snarare vad. Kvällen innan jag skickade in min ansökan satt jag och tänkte att ”det är kanske psykolog man ska bli, eller kanske arkitekt”. Till slut valde jag en bred utbildning som lämnar många dörrar öppna för framtiden. Malin gick handelsprogrammet på gymnasiet. Till skillnad från Anna tänker hon bara studera vidare om det verkligen är nödvändigt. Däremot har lite andra drömmar börjat ta form. Som att flytta. Tanken på att sticka till Norge har föresvävat henne – en kompis har sagt att det är både lättare att få jobb och bättre betalt där. Samtidigt har hon rotat sig i Göteborg. Förra året skaffade hon första egna boendet, en bostadsrätt på Hisingen. Innan bodde hon i sambons lilla etta. Tillsammans har de kunnat lägga undan en del pengar. – Det känns skönt, jag har så att jag klarar mig om det skulle krisa. Fast jag måste vara mycket mer strukturerad när det gäller pengarna nu. Vi åker exempelvis och storhandlar en gång i månaden. Att ha mycket pengar är inget Anna drömmer om i första hand. – Det viktigaste är att ens liv fylls med sådant man brinner för. Jag hoppas att jag aldrig får ett jobb dit jag känner mig tvingad att gå varje dag. Det ska vara fritt, någon chefsposition inom en organisation, eller så kanske jag startar eget. Innan hon började plugga hann hon med ett år på college i amerikanska Georgia. – De flesta av studenterna var yngre än jag. Själv kände jag att jag inte var redo att börja plugga på universitet direkt efter gymnasiet. Nu känns det som att jag har fått bättre grepp om mitt liv, jag har fått inblick i vad jag kan göra i framtiden och känner mig inte särskilt orolig för hur det ska gå. Anna drömmer om att bo utomlands i åtminstone ett par år, gärna i Frankrike. – När jag var liten brukade min familj resa dit på semester. Jag tycker om fransmännens inställning till livet, och älskar de franska kaféerna. Samtidigt understryker hon att det är bra att ha vuxit upp i Sverige. – Se bara på kvinnors rättigheter världen över. Hemma har vi mycket som vi bara tar för givet. Och om man jämför med hur svenska kvinnor tar för sig i dag med när min mamma var ung har det hänt jättemycket. Så sett kommer jag nog att ha det bättre ställt. Men jag tror inte att mitt liv kommer att vara så värst annorlunda i jämförelse med mina föräldrars i övrigt, jag tror inte att jag kommer att ha mer pengar. Men det är inte prio ett heller. Det Anna kan oroa sig lite för är att hon i framtiden inte kommer att hinna med annat än att jobba. – Jag tycker om att umgås med vänner och att träna, och det vill jag ha tid över till. Det är lite oroväckande att höra om folk som har 60 timmars arbetsvecka. Det kluriga är att kunna gå sin egen väg, att inte bli som en i mängden och göra på ett visst sätt bara för att andra gör så. På frågan om var hon tror att hon befinner sig om 15 år svarar Malin att hon förhoppningsvis har skaffat barn med sin Niklas, gärna två stycken. Kanske har de gift sig, men det är inget högt uppsatt mål. Det viktigaste är att få vara tillsammans. – Det hade varit skönt att kunna bo i villa, gärna utanför Göteborg. Hon brukar inte prata så mycket med sina föräldrar om hur de hade det som unga, men hon hoppas innerligt att hon kommer att få det bättre än dem. – Pappa jobbar just nu inte alls och mamma arbetar inom vården. De är skilda nu, men båda bor nära mig. Det är viktigt att ha tid över för dem och till att umgås med mina vänner. Även om det inte är så roligt just nu skulle Malin inte vilja byta ut sitt ”här och nu” mot att ha levt i en annan tidsepok, på en annan plats. För egentligen trivs hon ganska bra. – Problemet för svenska ungdomar i dag är att de inte vet vad som väntar dem, det känns som att det är svårare med jobben nu än det har varit på väldigt länge. Anna konstaterar med ett skratt att hon är i ”Sex and the city-åldern” om 15 år, men tror inte att livet för egen del kommer att vara lika glamoröst. – Då är jag 37 år och har väl skaffat Volvo, villa och vovve. Enligt kalkylen är hon färdig med sin utbildning vid 26 års ålder. Därefter har hon omkring fem år på sig att göra annat innan hon skaffar familj. – Eller det kanske tar längre tid. Mina föräldrar gifte sig när de var 25. Då är jag ju inte ens färdigpluggad. Anna kan tänka sig att flytta hem till Falun igen, för barnens skull och för att vara nära familjen. – Det har sin charm att växa upp på en liten ort. Jag är minstingen i familjen och jag tror inte att mamma skulle bli glad om ingen av oss tre syskon bosatte sig där. hanna a johansson hanna.a.johansson@dn.se Namn: Malin Adelöf. Ålder: 23 år. Familj: Sambo, mamma, pappa och fyra halvsyskon. Bor: I bostadsrätt på Hisingen, Göteborg. Drömmer om: Att få ett heltidsjobb. Är intresserad av inredning. Namn: Anna Ström. Ålder: 22 år. Familj: Mamma, pappa, en bror och en syster. Bor: I studentkorridor i centrala Göteborg. Drömmer om: Ett stimulerande arbete och en rik fritid. ", "article_category": "other"}
{"id": 20767, "headline": "Övernaturlige Tiger", "summary": "Tiger Woods varumärke kommer fortsätta att skina långt efter att han ställt in tävlingsklubborna – precis som hans far önskade. Betydelsen av världens bäste golfspelare kan inte underskattas. Efter skadeuppehållet i fjol återvänder världens rikaste idrottsman den här veckan till Skottland för att försöka vinna British Open igen. Eldrick Tont Woods blev världens rikaste idrottsman BRITISH OPEN", "article": "Den första gången jag såg honom, det var en sommardag i Skottland. Tiger Woods kom gåendes mot klubbhuset på Carnoustiebanan och ingen tog särskilt mycket notis om honom. Jag hade läst om pojken som var två år när han puttade i en tv-show tillsammans med komikern Bob Hope. Han som gjorde sin första hole-in-one när han var sex. Han som slagit rekord och blivit amerikansk junior- respektive amatörmästare tre år i rad vid 18 års ålder. Han vars pappa brukade slamra med hinkar när sonen skulle slå för att han skulle vänja sig vid att bli störd mitt i svingen. Han vars far, som tyckte sig ha försummat sina barn från ett tidigare äktenskap, hade vigt sitt liv åt att göra sonen till den bästa golfspelare världen skådat – en som kunde bygga broar även utanför sportens värld. Trots att han förmodligen redan då var medietränad upp över öronen flackade han till synes blygt med blicken. På min fråga om han hade pappa med sig nickade han bort mot en kiosk vid sidan. Där stod Earl Woods med sonens golfbag och jag insåg snabbt hur korkad frågan var. Fadern var ännu inte mogen att släppa sin Messias ur sikte. För det var inte bara som en golfspelare han såg sonen – utan som en frälsare. ”Tiger kommer att göra mer än någon annan man för att förändra mänskligheten. Han kommer att ha kraften att förändra nationer. Inte människor. Nationer. Världen har bara fått en första smak av hans kraft”, sade Earl Woods i ett berömt uttalande för Sports Illustrated efter Tigers genombrott med US Masterssegern 1997, som han 21 år gammal vann med osannolika tolv slags marginal. Det var en sensationell överlägsenhet, men den överträffades tre år senare i US Open. Vinnaren, då med 15 slag, hette förstås Tiger Woods. Det må ha blivit hur det vill Tigers mission, men pappa Woods citat dök upp i bakhuvudet i samband med svallvågorna efter Michael Jacksons död. När Jacksons vän, den frispråkige pastorn och människorättsaktivisten Al Sharpton, kommenterade popikonens betydelse nämnde han honom i samma andetag som tre andra personer. Han ansåg att Jackson fick svarta att bli accepterade inom popmusiken långt innan Barack Obama gjorde det inom politiken, innan Oprah Winfrey gjorde det inom televisionen och innan Tiger Woods gjorde det inom idrottens värld. Kanske har bara Muhammad Ali bland svarta idrottsmän satts på samma piedestal. Men till skillnad från Ali och mer likt Barack Obama, som när han i sin presidentvalskampanj predikade förändring inte ägnade särskilt mycket tid åt rasfrågan, hörs Tiger aldrig tala i ord som ”black and proud”. Han låter golfklubborna tala och att han är annorlunda är så påtagligt ändå. Woods förklarar till och med att han inte vill bli sedd som afro-amerikan utan som cablinasian, vilket på engelska står för caucasian, black, Indian, Asian. Pappas föräldrar var av afro-amerikanskt, indianskt och kinesiskt ursprung. Mamma Kultida har thailändskt, holländskt och kinesiskt blod i ådrorna, så Tiger Woods är en sällsynt cocktail av folkslag från många delar av världen. När han vann US Masters 1997 hyllades han som den förste svarte vinnaren i tävlingen, när han vann i Kuala Lumpur firades han som om han vore thailändare, när han vinner i Europa är han helt enkelt Tiger Woods. Och när han kommer till Sverige är han stockholmare. Tiger träffade svenskan Elin Nordegren när hon var au pair hos familjen Jesper Parnevik. De gifte sig 2005 och har barnen Sam och Charlie. Familjen är bosatt i Florida och har lägenhet på Östermalm, men ryktena talar om att Tiger i egen hög person nyligen synat en del tänkbara fastigheter i Saltsjöbaden. 33 år efter att Earl Woods smidde sina planer och 14 år efter att han stod där på Carnoustie har Tiger Woods blivit ett varumärke som kommer att skina långt efter att han ställt undan tävlingsklubborna. Som kollegan Tom Watson, en spelare som vunnit mer än de flesta, en gång konstaterade: ”Tiger är något övernaturligt.” Tiger Woods är världens i särklass högst betalde idrottsman med en uppskattad årsinkomst i prispengar och reklamkontrakt som motsvarar över tre kvarts miljard kronor. Hans Tiger Jam, som är ett konsertevenemang där kända artister som Stevie Wonder, Sting och Van Halen uppträtt, har genom åren samlat ihop hundratals miljoner till Tiger Woods Foundation, stiftelsen som Earl Woods skapade 1996, och som Tiger nyligen stolt konstaterade hade hjälpt tolv miljoner ungdomar med utbildning. Han har vunnit 68 tävlingar på USA-touren och 14 så kallade majors, de fyra stora turneringarna US Masters, US Open, British Open och PGA Championship. I den senare kategorin överträffas han enbart av landsmannen Jack Nicklaus, som vann 18 stycken. Det är fortfarande på idrottsarenan som Tiger Woods gjort de största avtrycken. Med en kombination av muskulär och mental styrka, perfekt balanserad finmotorik och en stundtals magisk känsla för ett spel som kan se så lätt ut men ändå vara så svårt är Tiger Woods, om inte redan, så i alla fall på god väg att bli golfens störste genom tiderna. Han har med en mer atletisk inställning till sin idrott höjt ribban för samtliga spelare. Han har hjälpt till att tvätta bort nidbilden av golfen som en sport för gubbar med rondör. Han har inspirerat Annika Sörenstam till att börja styrketräna och i sin tur ta damgolfen till oanade höjder. Han har bidragit till att prispotterna skjutit i höjden och ökat konkurrensen. Det finns de som tycker att Tiger blivit en robot och att hans överlägsenhet gjort sporten mindre intressant. En skribent på tidningen Esquire fick till och med nyligen uppdraget att skriva om varför han ”hatar” Tiger Woods, men den typen av kritik kommer dominerande idrottsmän sällan ifrån. Paradoxalt nog har Woods ännu inte öppnat dörren för fler svarta spelare på USA-touren. Den effekten har i alla fall inte varit synlig hittills. Däremot ser världens främsta golftour numera spelare från nästan alla världens hörn. Det var snarare det som var Earl Woods avsikt. När Tiger den här veckan återvänder till Skottland för att spela British Open, golfens mest anrika tävling som spelades första gången 1860 och nu avgörs på Turnberry på västkusten, är han ute efter att fylla på i titelförrådet. Han kommer att följas av 100 000-tals åskådare på plats och flera hundra miljoner framför tv-apparaterna. För när Tiger spelar går tittarsiffrorna upp – och när han inte är med går de ner. Efter segern i US Open 2008 meddelade Tiger att han skulle ta ett längre spelavbrott på grund av ett knä som krävde operation. Åtta månaders frånvaro blev det längsta uppehållet från golfen han någonsin gjort och det blev en tydlig fingervisning om hans betydelse för en sport vars enorma prissummor drivs av feta sponsor- och tv-kontrakt. När Tiger satt hemma i huset i Florida sjönk tittarsiffrorna och tävlingsarrangörerna förlorade mångmiljonbelopp. När Tiger återvände i slutet av mars noterades tittarrekord för golf i amerikansk tv. Manuset för hans återkomst kunde inte ha varit bättre skrivet. Shane O’Hare hade fem slags ledning när sista speldagen påbörjades, men Woods sänkte en avgörande birdieputt och vann med ett slag. Det var samma marginal som han hade förra helgen när han tog sin tredje seger efter återkomsten. Ingen blir förvånad om den fjärde kommer i Skottland den kommande veckan. Jens Littorin är DN:s korrespondent i London jens.littorin@dn.se Född: 30 december 1975 i Kalifornien som Eldrick Tont Woods. Han är ende sonen i äktenskapet mellan Earl Woods, som avled 2006, och Kultida Punsawad. Familj: Hustrun Elin Nordegren, dottern Sam, 2 år, och sonen Charlie, 10 månader. Namnet: Pappa Earl, som var Vietnamveteran, började tidigt kalla honom för Tiger efter en soldatvän, Vuong Dang Phong, från krigsåren. Woods påstås formellt ha ändrat sitt förnamn till Tiger, men undertecknar fortfarande en del dokument med Eldrick. Mellannamnet Tont är ett traditionellt thailändskt namn. Meriter: Har vunnit 88 tävlingar världen över som professionell. Har 68 titlar på USA-touren, 14 majors (fyra US Masters, tre US Open, tre British Open, fyra PGA Championship) och blev den förste att ha alla fyra titlarna samtidigt, vann före 18 års ålder tre amerikanska juniormästerskap och lika många amerikanska amatörmästerskap, vilket ingen klarat före honom. Prispengar: har spelat in drygt 730 miljoner kronor. Sponsorkontrakt: Har kontrakt med några av världens mest prestigefulla varumärken, däribland Nike, Gillette, TagHeuer. Enligt en undersökning publicerad i Sports Illustrated 2009 är Tiger den överlägset rikaste idrottsmannen i världen med en uppskattad årsinkomst på 781 miljoner kronor, nästan dubbelt så mycket som tvåan. Välgörenhet: Står bakom Tiger Woods Foundation, en stiftelse som årligen genererar hundratals miljoner kronor och har hjälpt tolv miljoner ungdomar med utbildning. Duktig släkting: Cheyenne Woods, dotter till Tigers halvbror Earl junior, har just debuterat på damernas tour. Världens mest anrika golftävling, som började spelas 1860. Tävlingen roterar på ett antal kustbanor i Storbritannien och avgörs i år på skotska Turnberry, där Jesper Parnevik 1994 missade segern med minsta marginal. Regerande mästare är irländaren Padraig Harrington, som i fjol lyckades försvara sin titel från 2007. Tiger Woods har vunnit tävlingen 2000 och 2005 på St Andrews och 2006 på Hoylake. Henrik Stenson och Peter Hanson är två av de svenska hoppen 2009. ", "article_category": "other"}
{"id": 20792, "headline": "Putin till frukost", "summary": "Barack Obama har inlett sitt första toppmöte med Ryssland. Han har talat om att ”nollställa” förbindelserna med Moskva. Obama kan snart få anledning att ompröva sin politik.", "article": "USA:s president Barack Obama har inlett sitt första besök i Moskva. I går mötte han president Dmitrij Medvedev och i dag väntar frukost med premiärminister Vladimir Putin. Obama vill ”nollställa” relationen med Ryssland efter de senaste årens hårda meningsutbyten. Att Obama försöker lägga grunden för en konstruktiv dialog mellan USA och Ryssland är vällovligt. Men det är knappast första gången det låter så från Vita huset. För åtta år sedan var tongångarna påfallande lika när dåvarande president Bush hade sitt premiärmöte med Putin. De två ledarna talade med värme om varandra. Det hette att relationen byggde på ”ömsesidig respekt”, även om Bush och Putin inte var överens om Natoutvidgningen och planerna på ett amerikanskt missilförsvar. Putin kallade USA för en partner samtidigt som Bush hävdade att motviljan från det kalla kriget förpassats till historien. Om den ryske presidenten sade Bush: ”Jag såg honom i ögonen och fann att han var mycket uppriktig och pålitlig. Jag fick en känsla för hans själ.” Det är knappast troligt att Barack Obama försöker sig på samma löjeväckande karaktäristik av Vladimir Putin. Ändå finns en risk att han bidrar till att skönmåla ledarskapet i Kreml. Under Putins år vid makten har utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter gått åt fel håll på alla väsentliga områden. Medierna är kraftigt kontrollerade, oppositionen trakasseras och äganderätten gröps ur. Putin har centraliserat makten till Kreml och det är tveksamt om valen i Ryssland längre kan betraktas som fria. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, kom med hårt kritik i samband med dumavalet 2007. Och trots att Ryssland på papperet fick en ny president förra året ligger betydande makt fortfarande kvar hos Vladimir Putin, som nu är premiärminister. Om man till detta lägger invasionen i grannlandet Georgien, grusas bilden av ett land som vill ingå i klubben av västliga demokratier. Det är möjligt att Obama lyckas nollställa relationen med Ryssland. Att utbyta några vänligheter med Putin under dagens frukost är inte svårt. Men frågan är vad dialogen ska utmynna i. Kan Moskva och Washington komma överens om ett nytt nedrustningsavtal? Det vore utmärkt om toppmötet resulterade i det. 95 procent av världens kärnvapenarsenal kontrolleras fortfarande av Ryssland och USA. Senast länderna höll seriösa samtal i ämnet var för sju år sedan. Här finns förutsättningar att enas om relativt små men betydelsefulla uppoffringar. Det skulle ha ett stort symbolvärde om kalla krigets två supermakter återupptog nedrustningen. Arbetet med att hindra nya länder från att skaffa sig kärnvapen blir därmed enklare. Det är ingen tillfällighet att Obama valt att fokusera på detta. Av alla frågor som skiljer Ryssland och USA åt är nedrustning paradoxalt nog en av de mindre laddade. Samtal om kärnvapen återger Ryssland känslan av att vara stormakt, och det krävs inte så stora steg framåt för att kunna tala om en nystartad förbindelse. Så länge ”ömsesidig respekt” handlar om detta är Obamas politik välkommen. Men om Ryssland uppfattar den nya tonen som en grön signal för hot mot grannländerna eller fortsatta försvagningar av landets demokratiska institutioner, då är uppriktighet att föredra. Barack Obama kan i likhet med George W Bush få skäl att snart ompröva sin Rysslandspolitik.DN 7/7 2009 ", "article_category": "other"}
{"id": 20814, "headline": "Thåström tillbaka på Långholmen efter 30 år", "summary": "Den 6 juli 1979 gjorde bandet Pop-stars sin enda spelning, på Långholmen. Sångare var en ung man som hette Joakim Thåström. På stan kan i dag visa tidigare opublicerade bilder från konserten.", "article": "Den 6 juli 1979, mitt under den svenska punkens höjdpunkt, spelade Joakim Thåström med gruppen Pop-stars på Långholmen. Nästan på dagen 30 år senare återvänder han till Långholmen för en konsert i kväll, fredag, tillsammans med Anna Ternheim och Freddie Wadling. Pop-stars spelade bara en enda gång och bestod förutom Thåström också av Henrik Hemsk och Martin Maskin från Grisen Skriker och Pelle Lidell från Cathy and the Heat. Här nedan ser du tidigare opublicerade bilder från spelningen, tagna av fotografen Björn Sveding. Thåström, Anna Ternheim och Freddie Wadling, Långholmens folkhögskola, t Hornstull, fredag 3 juli 2009, kl 18. Thåström och Ternheim på Långholmen Thåström, Anna Ternheim och Freddie Wadling, Långholmens folkhögskola, t Hornstull, fredag 3 juli 2009, kl 18. \"Jag fick visa leg på grammisgalan.\" Stor intervju med Anna Ternheim. ", "article_category": "other"}
{"id": 20837, "headline": "”Vi river upp avregleringen av Sveriges järnvägstrafik”", "summary": "Oppositionen enig om SJ: Vid en rödgrön valseger kommer vi att sätta stopp för alliansregeringens privatisering av järnvägarna. Avregleringen av den svenska järnvägen genomförs i ett rasande tempo. Sverige blir det enda landet i Europa med en helt avreglerad järnvägsmarknad. Men det svenska transportsystemet är för viktigt för att göras om till en ideologisk experimentverkstad. Därför har vi ett tydligt budskap till väljarna: avregleringen kommer att rivas upp vid ett maktskifte, skriver Lena Hallengren, socialdemokratisk ordförande för riksdagens trafikutskott, Vänsterns partiledare Lars Ohly, miljöpartisten Karin Svensson Smith, ledamot i trafikutskottet, och fackförbundet Sekos ordförande Jan Rudén.", "article": "Nyligen fattade riksdagen beslut om propositionen ”Konkurrens på spåret”. Det är en våghalsig järnvägspolitik som regeringen för. Sverige blir det enda landet i Europa med en helt avreglerad järnvägsmarknad. Det svenska transportsystemet är för viktigt för vårt land för att göras till en experimentverkstad. I dag ger vi därför ett tydligt besked till väljarna: Vi kommer att se över alla möjligheter att riva upp denna avreglering av järnvägstrafiken. Vår politik utgår från resenärerna, inte storföretagen verksamma inom järnvägsunderhåll och tågtrafik. För klimatets och jobbens skull måste vi göra det mer attraktivt att åka tåg. Tågresor är ett det utan konkurrens mest klimatsmarta sättet att resa. Snabba och moderna järnvägsförbindelser har även visat sig överlägsna som verktyg för att vidga de lokala arbetsmarknaderna och göra det möjligt för människor att söka jobb i ett större område. Avregleringen av den svenska järnvägen genomförs i ett rasande tempo och vi anser att regeringen i all hast glömt den avgörande frågan: Hur ska vi få människor att välja tåget framför bilen Den utredning som legat till grund för propositionen hade enbart en uppgift – att utreda förutsättningarna för en avreglering. En mer rimlig ordning hade naturligtvis varit att med resenären i centrum först identifiera de problem som finns i järnvägstrafiken och därefter föreslå de mest effektiva åtgärderna. En betydande del av de problem som finns i tågtrafiken kan kopplas till bristande banunderhåll och en skriande kapacitetsbrist på spåren. Cirka 60 procent av SJ:s förseningar kan till exempel förklaras av faktorer som ligger utom bolagets kontroll. Mot den bakgrunden är det inte seriöst att lyfta fram en enda åtgärd – avreglering – som en slags mirakelkur för järnvägen samtidigt som man i princip nollar Banverkets konto för nyinvesteringar. Regeringen gör det enkelt för sig när man hävdar att ökad konkurrens på järnvägsmarknaden per automatik leder till lägre priser och bättre service för resenärerna – effekten kan lika gärna bli den rakt motsatta. Tågtrafik är verksamhet som präglas av betydande stordriftsfördelar och den ekonomiska forskningen visar entydigt att marknader som bär detta kännetecken aldrig blir några oaser där det myllrar av entreprenörer. Det troliga är att en avreglering leder till en oligopolmarknad, det vill säga en marknad dominerad av ett litet antal stora aktörer som verkar under svag konkurrens. Den typen av marknader brukar sällan gynna konsumenten. SJ, som ju redan på finns marknaden, har ett utmärkt slagläge. SJ får nu möjlighet att kasta av sig det ok som samhällsansvaret innebär, snabbt ta kommandot över marknaden, strunta i att invänta anslutande tåg som körs av andra aktörer och enbart inrikta sig på att höja biljettpriserna till den nivå där vinsten maximeras. Detta är inte lösa spekulationer från en gnällig opposition. Just denna utveckling har SJ självt varnat för genom sin styrelseordförande Ulf Adelsohn. Den modell för avreglering som regeringen nu driver igenom är helt unik i europeiskt perspektiv. Ett enda land, Storbritannien, har avreglerat sin tågtrafik. Men skillnaderna mellan den brittiska och svenska modellen är betydande: den brittiska staten övervakar marknaden strängt och för att skydda resenärerna finns det tydliga bestämmelser när det gäller priser och minsta tillåtna servicenivå. För att undvika kaos tillåts inte mer än en tågoperatör på varje sträcka och den som vill starta en linje är tvingad att ansluta sig till ett gemensamt biljettsystem. Regeringens privatiseringsiver omfattar även Banverket Produktion, det vill säga den del av Banverket som lagar signaler, byter räls och underhåller kontaktledningen på spåren. Regeringen har genomfört två utredningar med målet att skapa ett nytt konkurrensutsatt bolag av den producerande verksamheten. Det nya bolaget ska avkrävas en högre avkastning till ägarna på omkring 300 miljoner kronor, vilket man hävdar ska ge mer pengar till järnvägen. Vi får inte ihop den ekvationen. Den europeiska marknaden för järnvägsunderhåll är mycket liten och antalet bolag kan räknas på ena handens fingrar, varav ett är ägt av den norska staten. Även här låter alltså regeringen ideologin går före en nykter analys av de faktiska förutsättningarna att skapa fungerande konkurrensvillkor. Vår bedömning är dessutom att bolagisering i sig själv innebär en engångskostnad på omkring 400 mkr. Järnvägen är en hörnsten i bygget av ett grönt och konkurrenskraftigt Sverige – en grundläggande samhällsfunktion som man inte hur som helst kan överlåta till en nyckfull marknad. Inte ens i USA, med sina urstarka marknadsliberala strömmingar, har det offentliga släppt sitt grepp om järnvägstrafiken. Järnvägen är en genuint statlig uppgift, och så är det i princip i hela världen. Vi ger nu ett tydligt besked till väljarna. Vid en rödgrön seger i riksdagsvalet kommer vi att göra vårt yttersta för att behålla ett sammanhållet nationellt järnvägssystem. Vi kommer att se över alla möjligheter att riva upp avregleringen av järnvägstrafiken. Vår politik utgår från resenärerna, inte storföretagen verksamma inom järnvägsunderhåll och tågtrafik. Lena Hallengren ordförande riksdagens trafikutskott (S) Lars Ohly partiledare (V) Karin Svensson Smith ledamot trafikutskottet (MP) Jan Rudén förbundsordförande Seko ", "article_category": "other"}
{"id": 20843, "headline": "Lövskog lugnar stressad själ", "summary": "Att vandra omkring i en lövskog kan minska den psykiska ohälsan. Det menar forskaren och läkaren Matilda Annerstedt. Och ju längre man vistas i skogen, desto mer minskar kroppens stressymtom.", "article": "Ett recept där läkaren ordinerar minst en timmes promenad bland ekar, lönnar, ekar och lindar – kan det vara en väg att minska den psykiska ohälsan och göra människor mindre stressade? Matilda Annerstedt är forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp i Skåne. Hon tror att naturens läkande kraft kommer att få en ökad betydelse i sjukvården. – Tidigare forskning visar att pulsen går ned och att halten av stresshormonet kortisol i blodet minskar om man är ute mycket i naturen, säger Matilda Annerstedt. Hon och hennes kolleger skickade ut en enkät till tre tusen män och kvinnor boende i Skåne och Blekinge. De fick bland annat svara på frågan om de brukade besöka någon skog – och i så fall ange hur ofta det skedde och hur länge de brukade vara där. Personerna i studien fick också frågor om hur de upplevde sin hälsa och om de kände sig stressade. Svaren granskades noga för att inte inkomst, ålder och kön skulle göra resultaten missvisande. – När vi gjort det visade det sig att de som vistas i skogen upplever en lägre stress än dem som inte gör det. Och de som bodde nära en skog var minst stressade, säger Matilda Annerstedt. Hon har tidigare arbetat som distriktsläkare på flera platser runt om i landet. Allt oftare kände hon att det var svårt att strikt medicinskt avgöra varför de som sökte hjälp mådde dåligt. Diagnoskriterierna hon lärt in under läkarutbildningen räckte inte till. – Det kunde handla om diffus värk i olika delar av kroppen, om en allmän känsla av svaghet och orkeslöshet. Jag minns en patient som inte ens orkade lyfta kastrullen av spisen hemma i köket. Sjukskrivningar och smärtstillande läkemedel hade sällan effekt och ledde inte till att patienterna blev bättre. Ofta upplevde de i stället en tilltagande hopplöshet. Känslan av hopplöshet delades av Matilda Annerstedt som inte tvivlade på att patienterna var sjuka, men som inte kunde erbjuda dem några botemedel. – Jag kände att jag hade att välja mellan att stänga av min empatiska förmåga och utan vidare reflexion avfärda patienterna med oklara smärtsymtom eller byta spår. Matilda Annerstedt hörde talas om den framgångsrika rehabiliteringen av långtidssjuka vid hälsoträdgården i Alnarp, och var också intresserad av förebyggande hälsovård. Efter att ha läst om Lantbruksuniversitetets studier kring natur och hälsa tog hon kontakt med forskarna där – och nu arbetar hon på en egen doktorsavhandling om hur människor påverkas av att vistas i skogen. Psykisk ohälsa – som depressioner och ångest – kan bero på stress. Och stressrelaterade sjukdomar ökar i stora delar av världen. – Det presenteras allt fler studier, både svenska och internationella, om kopplingen mellan natur och hälsa. I framtiden kanske läkaren skriver ut en timmes promenad i en lövskog till den som är stressad, säger Matilda Annerstedt. Hon och kollegerna på Lantbruksuniversitetet i Alnarp vill genomföra flera enkäter och andra studier för att belysa hur närheten till naturen påverkar människors självupplevda och faktiska hälsa. Författaren och musikern Ulf Lundell klev i början av 1980-talet rakt in i svenska folkets hjärtan med texten till ”Jag trivs bäst i öppna landskap”, låten som blivit en andra svensk nationalsång. Så här börjar den: ”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo, några månader om året, så att själen kan få ro. Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart. Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.” – Människor verkar ha en stark känsla för öppna landskap med ängar, dungar och liknande. Vi trivs och mår precis så bra där som Ulf Lundell beskriver. I sin forskning koncentrerar Matilda Annerstedt sig på hur vistelse i lövskogar – särskilt sådana med mycket ek, bokar, lönn och andra ädla lövträd – påverkar människor. Den ansedda vetenskapliga tidskriften The Lancet berättade i fjol om en stor brittisk studie som bekräftar betydelsen av grönområden. Undersökningen omfattade hela befolkningen i arbetsför ålder, över fyrtio miljoner människor. De som tjänar dåligt löper generellt en större risk att dö av sjukdomar i hjärta och kärl. Och den risken ökar om man har sämre tillgång till grönområden, visar studien. Vidare är hälsoskillnaderna mellan olika sociala grupper betydligt mindre i områden med god tillgång till gröna ytor. Forskning om sambandet mellan natur och hälsa har inte haft någon särskilt hög status i vetenskapliga kretsar. – Den medicinska verksamheten måste grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet Men en del av tidigare forskning om relationen mellan hälsa och miljö har brustit i kvalitet. Mycket av den evidensbaserade forskning som faktiskt redan finns inom området kommer dock inte ut till ”golvet” inom sjukvården, säger Matilda Annerstedt. – Något som delvis kan tänkas bero på att man inom den traditionella medicinska kulturen inte är van att tänka utifrån ett helhetsperspektiv, där det intima sambandet mellan kropp och själ erkänns. Matilda Annerstedt bor i utkanten av Lund och har nära till naturen, även om det är en bit till en härlig lövskog. Så du är ingen granfantast? – Jag vill inte sticka ut hakan. Men vår forskning visar att det möjligen är lättare att finna avkoppling och att stressa ned i en ljus och omväxlande lövskog. – Personligen är jag inte förtjust i de planterade granåkrar och kalhyggen som breder ut sig över landet. De är svåra att vandra i och är biologiskt sett ganska torftiga med få arter av fåglar, växter och djur. Naturen ger vilsamma sinnesintryck Vi mår bra av att vara i naturen. De amerikanska psykologerna Rachel och Stephen Kaplan menar att den mänskliga hjärnan behandlar alla sinnesintryck som når oss med riktad eller spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten sköter bland annat planering och beslutsfattande, något som kräver mycket energi. Om denna uppmärksamhet belastas under lång tid blir man mentalt utmattad, till slut kanske utbränd. Den som vandrar i skogen eller sakta går längs en sandstrand möts också av en mängd sinnesintryck. Men dessa är vilsamma och tas emot av hjärnans spontana uppmärksamhet. De kräver därför inte alls lika mycket energi. Spontan uppmärksamhet ger tillfälle till vila och återhämtning. Den amerikanske miljöforskaren Roger Ulrich har bland annat visat att sjukhuspatienter med utsikt mot ett grönområde blev fortare friska än en kontrollgrupp som bara hade utsikt mot en trist vägg. Roger Ulrich menar att människor oftast känner sig trygga i öppna landskap med glesa träddungar, i glesa skogar med god utsikt eller med utsikt över vatten. Dessa naturtyper liknar dem som människan utvecklats i under miljoner år. Naturvårdsverket har gett ut skriften ”Naturen som kraftkälla”. Den kan laddas ned från: www.naturvardsverket.se ", "article_category": "other"}
{"id": 20852, "headline": "Malin Sköld värnar om sömnen", "summary": "”Han vet att allt är som det ska: mamma är här, men jag ska sova i min egen säng.” Malin Sköld använde ett hopkok av Anna Wahlgrens och sina egna metoder när hon lärde barnen sova.", "article": "När Malin Skölds barn var mellan fyra och sex månader gamla, bestämde hon att de skulle sova 10–11 sammanhängande timmar per natt. Det lyckades hon med också, genom att använda ett hopkok av Anna Wahlgrens och sina egna metoder. – Sömnexperter runt om i världen hävdar bestämt att barnen inte tar skada av att somna själva. Tvärtom ger det barnet en bra självkänsla att klara av att sova själv, i egen säng. Däremot tar vi föräldrar skada av att inte sova ordentligt. Därför tycker jag att det är bättre att ta fyra fem dagar för att få det gjort, säger hon. Hade hon inte haft orken, kraften och modet att lära barnen tidigt vad som gäller på kvällen utan låtit dem sova i hennes säng, hade hon säkert fått ta tag i saken när de blivit större, vilket hon tror är tuffare, för såväl barn som föräldrar.Men även Malins barn har periodvis klivit upp på natten sedan de blivit större. – Minstingen, Gustaf, 3 år, knallar omkring på natten i perioder. Då går jag upp och möter honom, han får kissa, allt under tystnad, sedan stoppar jag om honom i hans säng igen. Viskar att nu är det natt, alla ska sova, och ger honom hans gosedjur. Ibland kommer han tillbaka efter 10–15 minuter. – Så kan det vara ett par gånger per natt, i kanske tre nätter. Men är jag bara konsekvent under en sådan period, blir han trygg igen. Han vet: Allt är som det ska, mamma är här, men jag ska sova i min egen säng, säger Malin. Hon är inte orolig för att barnen ska förlora i närhet. Hon tror att många som har ångest för att stöta bort barnen när de vill sova hos sina föräldrar, kanske projicerar sina egna känslor på barnen. Det gäller att rannsaka sig själv – vill man att barnen ska behöva en mer än de gör? – I vårt samhälle, då båda föräldrarna jobbar, måste alla få sin sömn, och närheten får vi försöka ge våra barn när vi är tillsammans med dem. Allt handlar om prioritering, säger hon. Nattningen hos Malin Sköld börjar strax efter ”Bolibompa”. Rutinen är alltid densamma, Charlotta och Gustaf får pyjamas på sig, borstar tänderna och kissar. Sedan går mamma in i deras rum, tänder nattlampan och sjunger för dem. – Jag börjar med Charlotta, sjunger och kliar henne på ryggen. När vi är klara och pussats godnatt vänder hon sig på sidan och somnar. Då går jag till Gustaf och sjunger för honom. Han vill ofta ha en bil i sängen bredvid sig. De somnar på 5–10 minuter, vid halv åtta på kvällen. Har jag folk på middag är de alltid lika förvånade: ”Va, har du redan lagt dem?” berättar Malin. När småsyskonen somnat brukar Filippa, som är 6 år, få vara uppe en halvtimme själv med sin mamma. De sitter med bokstäver en stund, eller så masserar Malin henne, sedan är det dags för hennes pyjamas, tandborstning, så går de in i hennes rum. Även hon får höra en sång och klias på ryggen. En godnattpuss, sedan går Malin ut och lämnar dörren på glänt. – Är hon pigg, får hon ligga och bläddra i böcker till kvart över åtta, halv nio. Hon är lite mer orolig, kan fråga: ”Mamma, sitter du där utanför nu?” Jag berättar alltid om jag kommer att sitta i köket en trappa ner eller så. Det är bra att göra klart för barnen vad som ska hända. Det är sällan, men ibland kommer Filippa in vid ett på natten, men då leder Malin henne tillbaka till sin säng. – I hennes ålder, fyra till sex, har de en del mardrömmar, så om hon har det, finns en madrass vid min säng, men det är inte meningen att det ska vara mysigt där, för det ska vara skönast i hennes egen säng, säger Malin. Barnen får aldrig sova i hennes säng, bara om de är riktigt sjuka. – Visst kan jag känna en stark längtan efter att ha dem i sängen, men jag vet att jag inte alltid vill ha dem där, och får en, så vill alla tre vara i min säng, och det fungerar inte i längden. Natten är över vid 6.30–6.45 på morgonen. Då vaknar Gustaf, men han leker tyst en stund tills de andra vaknar (och ja, även det har Malin lärt honom). – Han är så stolt när han är uppe först och säger ”gomorron, mamma”, säger Malin. Malin Sköld/Fakta Ålder: 43 Familj: Mamma till Filippa, 6, Charlotta, 4, och Gustaf, 3 Bor: Lidingö Gör: Är leg. kiropraktor med stresshantering som huvuduppgift, läser till gestaltterapeut. Sömnmetod jag provat: Egen variant av Anna Wahlgren-metoden, blandat med flera metoder, började när barnen var små bebisar. ”Funkar!” Så mycket tid ägnar jag åt nattandet: I bästa fall fem minuter per barn och sammanlagt en kvart. Ibland drar det ut till en halvtimme. ", "article_category": "other"}
{"id": 20883, "headline": "Varför går vissa över gränsen?", "summary": "Tre eller fyra gånger om året händer det att en pojke eller en flicka i Sverige i åldern 15–17 år dödar en annan människa. Men det är ytterst sällsynt att ett sådant våldsbrott har planerats i förväg, säger kriminologen Sven Granath.", "article": "Dagen före midsommarafton erkände en ung pojke i södra Stockholm att han hade dödat 15-åriga Therese Johansson Rojo. Han sade att han och hans flickvän hade planerat mordet under en längre tid. På nätet uttrycker ungdomar sin sorg efter det till synes oförklarliga brottet. Och statsminister Fredrik Reinfeldt hävdade i förra veckan att mordet kan ses som en del av våldsutvecklingen bland unga. – Jag möter många unga som upplever en verklighet full av hot, våld och utsatthet, sade Reinfelt. Mordet på Therese väcker oro hos många föräldrar. Skulle min egen tonåring kunna döda? Vilka är varningssignalerna? Varför går vissa ungdomar över gränsen? En av hundratusen ungdomar i åldern 15-17 år begår ett våldsbrott med dödlig utgång, berättar forskaren Sven Granath på Brottsförebyggande rådet (Brå). Och det är ännu ovanligare att en tonåring dödar en jämnårig – det handlar om något enstaka fall per år. Mord eller dråp av unga förövare som inte tidigare är kända av polisen eller av de sociala myndigheterna inträffar på sin höjd vart fjärde år. I dessa fall möter gärningsmannens speciella personlighet en serie olyckliga omständigheter, förklarar Sven Granath på Brå. Hans forskning handlar om ungdomar och dödligt våld, och han påpekar att vi människor inte är födda med spärrar mot onda handlingar – sådana skaffar vi oss i samspelet med andra. – En del tonåringar kan fungera socialt men ändå sakna dessa spärrar. När de upplever att någon i deras omgivning ställer till med problem eller utgör ett hot kan de i hemlighet börja fantisera och kanske till och med planera att döda honom eller henne. Oftast rinner planerna ut i sanden. I några få fall sätts de i verket. Tillfälligheter avgör. När en tonåring dödar har det normalt funnits tidiga och tydliga tecken på att allt inte står rätt till. Det kan till exempel handla om gränslöshet, skolk eller umgänge i kriminella kretsar. – Sedan har vi den lilla grupp av unga gärningsmän som på ytan är socialt anpassade och skötsamma. De har inga problem med skolarbetet, men de kan känna sig mobbade eller utanför bland klasskamraterna. Inga droger finns med i bilden och inte heller någon påverkan från kriminella kamrater, säger Sven Granath. Om en tonåring är sent ute på helgerna och umgås i fel kretsar bör förstås föräldrarna vara vaksamma, förklarar han. – Men man bör också vara observant om tonåringen bara har en enda bundsförvant i en relation som kanske utesluter andra eller inte verkar sund. Men varför går då vissa tonåringar så långt att de gör sig skyldiga till förfärliga våldsbrott? Det handlar om onda och goda krafter i generna och uppväxtmiljön. Forskarna talar om riskfaktorer och skyddsfaktorer. När de förra blir mäktigare än de senare kan det gå illa. De starkaste krafterna, både de destruktiva och de konstruktiva, finns i ungdomarnas inre. Men uppväxtmiljön spelar också en viktig roll. Det är de flesta forskare överens om. Barn som är hyperaktiva, rastlösa eller lättkränkta och som kanske dessutom har kort stubin – de är i farozonen. Somliga är väldigt orädda och söker spänning i livet. Andra känner inte så mycket alls och har kanske bristande medkänsla med sina medmänniskor, egenskaper som ofta innebär att man blir ensam. Några lider av psykiska störningar. Vissa ungdomar har det svårt i skolan därför att de är så begåvade. Andra blir frustrerade därför att de varken kan koncentrera sig eller göra sig förstådda. Var och en av dessa individuella egenskaper utgör en riskfaktor. De kan vara medfödda, men de kan också ha orsakats eller förvärrats av svåra uppväxtförhållanden där föräldrarna har haft egna psykiska eller sociala problem och kanske missbrukat alkohol eller droger. Ett hem där alla ständigt bråkar och skriker är ett farligt hem. Och våld, övergrepp eller vanvård under barnaåren förvärrar förstås läget drastiskt. Kriminella kamrater är en annan tung riskfaktor, enligt Niklas Långström, barnpsykiater och chef för Karolinska institutets centrum för våldsprevention. Han förklarar att det finns en ond cirkel inbyggd i det kriminella ungdomsgänget. – Den speciella subkulturen drivs fram av killar eller tjejer som lever med flera individuella riskfaktorer, och gänget blir i sig ytterligare en riskfaktor för var och en av dess medlemmar – en fristad för destruktivt beteende. Och om missbruk av alkohol eller droger kommer in i bilden ökar risken påtagligt för allvarlig och varaktig kriminalitet. Vissa tonåringar har en tuff attityd för att styra omgivningen och dölja känslor av utanförskap och sårbarhet. Andra har mer subtila strategier för att gömma undan sin osäkerhet och sin smärta. Men skyddsfaktorerna, då? Ja, den amerikanska psykologen och forskaren Ann Masten har i tidskriften American Psychologist beskrivit de viktigaste i följande fyra punkter: • En god intellektuell förmåga. • En positiv syn på sig själv. • Goda relationer till kompetenta och omtänksamma vuxna i familjen och närsamhället. • En känsla av att höra till och vilja fungera i samhället. Om man som vuxen vill hjälpa sin tonåring ska man alltså angripa riskfaktorerna och förstärka de skyddande omständigheterna. – Man bör med värme och engagemang skaffa sig insyn i tonåringens liv även om han eller hon protesterar, säger Niklas Långström. Och man ska inte vara rädd för att be om hjälp från andra vuxna eller från de sociala myndigheterna. I de flesta fall där någon har dödat en annan människa går det i efterhand att hitta en förklaring, även om den kan tyckas orimlig. Det säger Clara Gumpert, psykiater och forskare vid Karolinska institutets avdelning för rättspsykiatri. – Men det kan vara så att omgivningen inte hör de signaler som visar att allt inte står rätt till – och ibland finns inga signaler. Förra året sköt en elev vid en finsk skola ihjäl tio personer i finska Kauhajoki. Forskning i samband med skolmassakrer visar att liknande dåd inte är så oförutsägbara som man kan tro. Bakom många grova brott finns en enkel logik, en berättelse om de upplevelser, tankar och känslor som kantar vägen fram till mordet eller våldtäkten. – Ofta är gärningsmannen rädd, arg eller kränkt. Eller så har hämningsnivån sänkts. Han kan ha druckit alkohol, tagit droger, slutat att äta sin medicin eller sovit dåligt, säger Clara Gumperts. Men så finns det alltså några få fall där det inte går att hitta någon uppenbar förklaring till att en ung människa dödar en annan. ", "article_category": "other"}
{"id": 20885, "headline": "”Arbetsgivarna riskerar konflikt om arbetsmiljön”", "summary": "LO-förbund om arbetsmiljön: Svenskt Näringsliv vill minska fackets inflytande över vem som ska vara skyddsombud på arbetsplatsen.Arbetsgivarna vill ha ett svagare fack. Nu har turen kommit till lagstiftningen om arbetsmiljön och de utnyttjar konjunkturen som påtryckningsmedel. Genom att konsekvent nagga de fackliga rättigheterna i kanten riskerar vi nu att få en öppen konfrontation på arbetsmarknaden. Vi vill ta vårt ansvar som part på arbetsmarknaden, men det måste ske på lika villkor, skriver LO:s vice ordförande samt ordförandena för fjorton LO-förbund.", "article": "Svenskt Näringsliv angriper strejkrätten, lagen om anställningsskydd och kräver lönestopp i nästa avtalsrörelse. Under våren avslutade Svenskt Näringsliv också förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Nu har turen kommit till arbetsmiljölagstiftningen. Nu utnyttjar näringslivet konjunkturen som påtryckningsmedel. Mycket lägligt höjer arbetsgivarna tonläget och ökar trycket bakom sina krav just i kristider. Allt handlar i grund och botten om att arbetsgivarna är missnöjda med den maktfördelning som råder. Arbetsgivarna vill ha mer makt och ett mindre starkt fack. Som ett led i detta har Svenskt Näringsliv skrivit till regeringen och berättat att de vill försvaga det fackliga inflytandet i arbetsmiljöarbetet och lägga större ansvar på arbetstagarna. Man säger bland annat att ”om arbetsgivare och arbetstagare ska kunna samverka för en god arbetsmiljö måste det även finnas uttalade skyldigheter för skyddsombudens del”. På så sätt vill man underlätta arbetsmiljöarbetet för arbetsgivarna. Samtidigt vill man bland annat minska straffsanktionerna och minska fackets inflytande över vem som ska vara skyddsombud på arbetsplatsen. Svenskt Näringsliv menar att samverkan ska ske mellan arbetsgivare och arbetstagare. ”Det är ingen fråga som facket ska råda över.” Svenskt Näringsliv tycks tro att näringslivets vinst blir större ju svagare facket är. I själva verket tjänar arbetsgivarna på ett starkt fackligt inflytande. För genom att ge facket inflytande tar vi ansvar och arbetsgivarna får på så sätt arbetsro. Våra medlemmar sliter i alltmer nerbantade arbetsorganisationer. Nu har vi också att ta hänsyn till att många arbetsplatser varslar. Självklart påverkas arbetsmiljön negativt när färre ska göra mer och av en ökad oro för arbetslöshet. Det yttersta arbetsmiljöansvaret vilar på arbetsgivarna. Arbetsmiljöerna blir inte bättre av att mer ansvar läggs på arbetstagarna eller att fackets möjlighet att påverka och förhandla försvagas. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar och med anledning av det riktar vi oss till landets alla arbetsgivare med krav på förbättringar för ett hälsosamt och utvecklande arbetsliv: • Anpassa bemanningen.Det måste finnas långsiktig planering gällande både personal och arbetstider på arbetsplatserna. Som arbetsgivare måste man se till att ha tillräckligt med anställda så att personalen inte tvingas gå på knäna. Undersökningar visar att det finns ett klart samband mellan lägre andel skador/besvär och högre personaltäthet. Bemanning handlar även om att ge dem som arbetar trygga anställningsformer. Trygga jobb är avgörande för personalens hälsa och kvaliteten i verksamheterna. • Öka de anställdas inflytande.Anställda som har inflytande och möjlighet att påverka på sin arbetsplats blir i längden friskare. Personalen måste inkluderas i hela verksamheten, i alltifrån budgetprocessen och ekonomin till att ha större inflytande över arbetstidsförläggning och sysselsättningsgrad. Använd de anställdas idéer för att utveckla verksamheten. • Arbeta systematiskt med arbetsmiljön.En god arbetsmiljö kommer inte av sig själv. Det krävs långsiktigt arbete tillsammans med de anställda. Samarbeta därför med skyddsombuden och inled ett nära samarbete med företagshälsovården. Begreppet arbetsmiljö är komplext och det är inte endast fysiska faktorer som spelar in. Till exempel är det viktigt att få stöd från chefen när arbetet känns besvärligt. Att arbeta för att förbättra arbetsmiljön handlar därför även om att utveckla den egna chefsrollen. En chef bör vara lyhörd och bjuda in sina medarbetare till dialog. • Satsa på utveckling av de anställda.Möjligheten till lärande är grunden för arbetsplatser där människor trivs och utvecklas. Det måste finnas utrymme för alla som arbetar att lära nytt och vidareutbildas i sitt arbete under hela yrkeslivet. • Följ lag och avtal.Alltför många arbetsgivare är okunniga om arbetsmiljölagen, avtalen och hur de ska tillämpas. Arbetsgivarorganisationerna måste därför i större utsträckning satsa på arbetsmiljöutbildningar för sina medlemmar. Arbetsmiljöarbetet måste anpassas till dem som arbetar, i samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Svenskt Näringsliv höjer hela tiden tonläget mot oss. Genom att konsekvent nagga de fackliga rättigheterna i kanten riskerar vi nu att få en öppen konfrontation på arbetsmarknaden. Det är ingenting som står på den fackliga önskelistan. Däremot är vi beredda att försvara oss mot att vi ständigt och jämt får utstå näringslivets allt grövre attacker. När det gäller arbetsmiljön på landets arbetsplatser är det inte rimligt att de som arbetar för vår gemensamma välfärd och produktion blir skadade och sjuka av sitt arbete. Arbetsplatserna får inte och behöver heller inte ge upphov till skador eller sjukdom. Alla måste få möjlighet att efter ett långt yrkesliv ha hälsan i behåll. Arbetsmiljöarbetet måste upp på alla arbetsgivares dagordning. Vi diskuterar för närvarande på vilket sätt vi ska lyfta fram arbetsmiljöfrågorna som ett område att samordna oss omkring inför avtalsrörelsen 2010. För oss är det viktigt att försöka nå överenskommelser genom kollektivavtal. Det ger parterna möjlighet att påverka och anpassa lösningar till olika branscher. Vi vill ta vårt ansvar som part på arbetsmarknaden, men det måste ske på lika villkor. Vi vill att arbetsmiljölagen ska stärkas och att straffsanktionerna ska utökas. Vi vill fortsätta att diskutera hur vi tillsammans kan utveckla, förbättra och förstärka arbetsmiljöarbetet med stöd av kollektivavtal. Ulla Lindqvist LO:s vice ordförande Stig Larsson ordförande Svenska elektrikerförbundet Thomas Gustavsson 2e ordförande Byggnads Ylva Thörn ordförande Kommunal Stefan Löfven ordförande IF Metall Janne Rudén ordförande Seko Lars Lindgren ordförande Transport Lars-Anders Häggström ordförande Handels Lars-Åke Lundin ordförande Svenska målareförbundet Per-Olof Sjöö ordförande GS Jan-Henrik Sandberg ordförande Pappers Hans Öhlund ordförande Fastighetsanställdas förbund Hans-Olof Nilsson ordförande Livs Ella Niia ordförande Hotell- och restaurangfacket Jan Granvik ordförande Musikerförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 20899, "headline": "Owe Thörnqvist tackar för sig på Allsång på Skansen", "summary": "Owe Thörnqvist har fyllt 80 år. Snart får han en egen staty i hemstaden Uppsala, men först ska han firas av yngre artistkollegor på säsongspremiären av Allsång på Skansen.", "article": "I år firas Owe Thörnqvist 80 år med samlingsboxar, Sommarprat i radion, festival i hemstaden Uppsala och en porträttlik staty i skala 1:1. I september drar han i gång en ny show på Scalateatern, kallad ”Tack & hej”, för att summera karriären. När vi träffas på just Scalateatern har programmet för årets Allsång på Skansen presenterats för ett stort medieuppbåd på Sollidenscenen. Thörnqvist är med i premiärprogrammet där en rad svenska artister ska hylla sångaren. – Det är underbart att få stå inför 20 000 människor och sjunga sina sånger, säger Thörnquist. I Allsång på Skansens sånghäften har man haft med mina visor under alla år. Jag var med några gånger när Bosse Larsson höll i det. Sen kom tio år när de sjöng mina sånger medan jag själv blev portad från Allsången. Men sedan de bytte producent och programledare för fem år sedan har jag varit med flera gånger. Uppsalasonen Owe Thörnqvist drog i gång sin grammofonattack på Sverige med låten ”Diverse julboogie” 1955, en av de allra första svenska rocklåtarna. Fram till 1968 skrev han en lång rad låtar som parade arbetarklassberättelser och knixiga ordlekar med jazz, rock’n’roll och karibiska rytmer, som ”Varmkorv boogie”,”Dagny”, ”Rumba i engelska parken” och ”Loppan”. Rockjournalisten Lennart Persson placerade Owe Thörnqvist längst fram i den tidiga svenska rockhistorien: ”Han var först, störst och bäst. En riktigt tjurskallig visionär som det slog gnistor om. En kreativ vilde av ett slag vi hade behövt fler av”. När Thörnqvist själv minns tillbaka på karriärens begynnelse håller han med om att det hela gick både snabbt och relativt smärtfritt. Ett tag kunde inget stoppa honom. Mot slutet av 60-talet vände vinden något. En spelning i Pålsboda folkpark 1965 kulminerade med att Thörnqvist – gammal boxare under ungdomen – slog ner en berusad åskådare. Efterspelet ledde till att både folkparker och medier bojkottade Thörnqvist, som koncentrerade sig på krogshower med Lill Lindfors, Eva Rydberg och Lena Hansson. Svåra astmaproblem ledde sedan till en flytt till Spanien 1968. På senare år har han även en bostad i Florida. I en sentida låt som ”Pelle Jansson” från 1999 sjunger Thörnqvist om musikern som hade en karriär men drog utomlands och tappade sin publik, en rädsla han själv säger sig ha. – Ja, Pelle Jansson är väl lite av mitt alter ego. Rädslan att publiken ska försvinna finns där för alla artister. Att vara styv i korken i den här branschen är dumt. En viss ödmjukhet behövs, och då menar jag inte att man ska slicka folk i häcken för det är inte min stil. Jag är tacksam för att publiken finns kvar. Våra dagar är ju räknade. Framställningen av min konst kan jag bara göra medan jag fortfarande är på topp, och det tycker jag att jag fortfarande är. Att årets avskedsföreställning håller till på Scalateatern är inte någon slump. Det var här som Thörnqvist tog sina första steg på den stockholmska musikscenen, efter att ha gjort succé med lokalrevyer i Uppsala. – Jag spelade växelvis revy i Stockholm och läste humaniora i Uppsala. Nils Perne, chef för Sandrewkoncernen där Scalateatern ingick, hade sett min första lokalrevy i Uppsala 1953 och skickade ett brev: ”Ni begåvade pojkar i Uppsala, skulle inte ni vilja komma hit och uppträda hos oss?” Det var väldigt intressant och lite nervöst … åh, Stockholm, liksom. Uppsala har väl ibland något av ett Stockholmskomplex? – Ja, men det går också åt andra hållet, det finns ju en lärdomssnobbism i Uppsala. Aftonbladets bitske kulturskribent Allan Fagerström uttryckte saken så här: ”Om man åker E 4 från Stockholm mot Uppsala, så börjar tanken svindla redan i höjd med Knivsta.” Du har i och för sig aldrig känts särskilt akademisk. – Nä, det beror möjligen på min egen kluvna känsla inför det akademiska, uttryckt av en lärdomstörstande arbetargrabb som ville klättra upp en liten bit från de där fuktiga mögeldoftande hyreslängorna på Sysslomansgatan. Så småningom flyttade du till Stockholm. – Skivbolaget Metronome ville ha mig nära sin studio och skaffade mig ett bostad i Stockholm på Grevgatan, i ”Metronome-huset”, där Siw Malmqvist med flera av skivbolagets folk bodde. Jag bodde i Stockholm från 1957 till 1968. Vad har du för relation till Stockholm i dag? – Stockholm, det vill säga Sommar-Stockholm, är för mig bland de vackraste städer jag sett. Något jag kan skryta med för mina grannar och vänner i Florida och Spanien. Vinter-Stockholm däremot är för mig en snömoddig olja av Albin Amelin. Depparnas dal, blygrått, hängigt och solkigt i kanterna. Då kan det vara läge att slinka in på ljusa varma krogen. Vilka krogar är det? – Jag är ingen trägen uteätare eller ”barhopper” men besöker gärna mina favoritställen från 50- och 60-talet, typ Prinsen, KB och Tennstopet, mest för att känna om atmosfären från förr finns kvar. Och det finns den kanske. Men inte polarna från den tiden. Inte på Operabaren heller. Men inredningen där är intakt. Klientelets typsnitt verkar vara samma brokiga blandning av konstnärer, affärsfolk, såpaskådisar och artister som på min tid. Om det finns någon nyckel till Owe Thörnqvists tidiga framgång så var det hans resande i början av 50-talet. Efter besök i USA och amerikanska militärbaser i Tyskland kom han hem med inte bara skivor med Louis Jordan, Mahalia Jackson och Sister Rosetta Tharpe utan också ett fulladdat självförtroende. – Det är klart, man kände sig lite kaxig efter att man varit utomlands. Och i Amerika dessutom. Det skockades ju folk hemma i studentlyan då, när man skulle spisa plattor. Hur hamnade du i USA? – Var tid har ju sina idoler. Jag läste Harry Martinson och lyssnade på Evert Taube och såg att det gick att beskriva det där enkla livet och kanske också tjäna pengar på det. Men först måste man ju ut och resa i världen, precis som Taube och Martinsson. Då får man ta hyra på en båt, vilket jag gjorde. Thörnqvist ljög sig till en tjänst som salongsuppassare på M/S ”Krageholm” på Svenska Amerika–Mexiko-linjen. På tåget upp till mönstringen pluggade han in boken ”Perfekt servering” och lurade till sig en plats. Båten tog honom till USA, varifrån han plockade med sig ordentligt med inspiration för att forma det svenska rocklandskapet: – Jag bytte till mig en frivakt av en matros när vi låg utanför New York. Jag tog mig till jazzgettot med ställen som Bop City, Café Society och Birdland och träffade Dizzy Gillespie, fick en språkstund med Charlie Parker och Art Tatum. Charlie Parker berättade att han älskade Hank Williams. ”Listen to the stories, they’re great!” sa han. Och Charlie Parker var ju också en historieberättare, på sitt sätt. Owe Thörnqvist medverkar i 2009 års säsongspremiär för Allsång på Skansen, Skansen, Djurgården, tisdag 23 juni kl 20. Kort om Owe Thörnqvist Namn: Owe Thörnqvist Ålder: 80 år. Bor: Hus i USA, Spanien och Farsta. Aktuell: Med i säsongspremiären av Allsång på Skansen den 23 juni, sommarpratar i P 1 den 11 augusti och drar i gång avskedsföreställningen ”Tack & hej” den 5 september. ALLSÅNG PÅ SKANSEN 2009 23 juni: Tomas Ledin, Henrik Dorsin, Måns Zelmerlöw, Anna Maria Espinosa och Owe Thörnqvist. 30 juni: A Camp, Malena Ernman, Johan Palm, Lisa Ekdahl, Ann-Louise Hanson, Mia Skäringer och Klara Zimmergren. 7 juli: Caroline af Ugglas, John ME, Claes Eriksson, Anne-Lie Rydé, Lotta Ramel och Rolandz. 14 juli: Alexander Rybak, Elisabeth Andreassen, Larz Kristerz, Pauline, Anna Book, Marcus Birro och Stockholms gosskör. 21 juli: Lars Vegas Trio, Lili & Susie, Monica och Carl-Axel Dominique, Wille Crafoord, Magnus Carlsson, Jack Vreeswijk och Jonas Carlsson. 28 juli: H.E.A.T, Timo Räisänen, After Dark, Malena Tuvung, Per Myrberg, Toralf Nilsson och Theresia Widarsson från Glada Hudik-teatern. 4 augusti: Finalprogram med Svenska Lyxorkestern, Björn Skifs, Allmänna Sången, Markus Krunegård och Bosse Larsson. ", "article_category": "other"}
{"id": 20903, "headline": "\"Mamma och jag talar om allt – även om sex\"", "summary": "Marie och Alice kan berätta allt för varandra om både sex och äktenskapsgräl. Att de är mor och dotter hindrar dem inte från att vara nära vänner. Men under Maries uppväxt hade de inte alls särskilt bra kontakt.", "article": "– Jag tycker egentligen inte att vår relation är så speciell, men alla kompisar reagerar på det, ”va, berättar du det för din mamma!”. Marie drar pekfingret längs näsan och funderar. Sina relationer utanför äktenskapet har hon till exempel berättat om för Alice. – Mamma tycker kanske inte att det är bra men hon säger inte ”Hur kan du göra så här?”. Hon har egna erfarenheter av sådant och hon förstår. Alice fördömer inget och det är svårt att chockera henne. – Vad man än berättar så har hon varit med om värre, känns det som. Hon kanske skakar på huvudet inombords men hon tar emot allt och för ingenting vidare. Att hon är min mamma gör också att hon alltid är på min sida, och stöttar. Marie är sällan ute efter att få råd eller komma fram till någon lösning. Eller ens att få medhåll. – Det är mer att man vet hur livet är och delar det med varandra. Men Alice har förstås sina åsikter. Maries son vill hoppa av studierna för att jobba på sin kompis restaurang och det tycker mormor inte om. – ”Det där leder ingen vart”, säger hon, precis som hon sa till mig för länge sen. Där är vi oeniga men det är ingen stor grej. Finns det något du inte berättar för henne? – Nej … inget viktigt. Marie tittar upp i taket och tänker. – Sex pratar vi om, som allt annat. Det kan vara att vi beskriver upplevelser med olika män. Ofta är det ganska lättsamt, vi skrattar mycket. Hon berättar inte mer än för andra kompisar, snarare lite mindre detaljerat. – Mamma förstår vad jag menar även om jag formulerar mig ganska allmänt, som till exempel ”han var den målinriktade typen”. Efter ett långt liv har hon ju mycket erfarenhet. Ibland kopplar Alice till egna upplevelser från förr, eller talar om hur det är att ha sexlusten kvar i hög ålder. Men deras relation har inte alltid varit så förtrolig, enligt Marie. Som barn minns hon Alice som en jättesnäll mamma men på något sätt inte riktigt närvarande. – Jag har en bild av hur hon sveper in i och ut ur lägenheten i ett ouppnåeligt skimmer. Jag minns inte att vi någonsin gjorde något tillsammans, bara hon och jag. Utom den korta stunden när hon skulle säga godnatt. Den låg jag och väntade på. Marie understryker att hon ändå alltid har känt sig älskad. – Det har alltid känts som att ifall jag skulle sitta på en öde ö skulle mamma ordna en helikopter och få hem mig. Om sina första pojkvänner berättade Marie inget alls. – Hon var ingen jag litade på då. Jag flyttade hemifrån tidigt och jag kan nog inte säga att jag saknade henne. Men när Marie själv fick barn började de närma sig varandra. – Då var jag inte barnet längre, vi var två mammor och vuxna kvinnor. Många döttrar kan bli galna på att deras mammor har åsikter om allt, men det är inget Marie känner igen. Alice har alltid haft stor respekt för hennes integritet. – Förutom en gång, när jag hade flyttat till en ny lägenhet. Då kom hon med väldigt självklara idéer om hur vi borde möblera om. Jag reagerade starkt på det, för jag skulle aldrig kritisera hennes tavlor eller möbler. ”Om jag inte frågar så behöver du inte tycka något om det”, sa jag. Nu är det dags att åka hem till Alice. Trots att de pratar om allt ville Marie träffas utan sin mamma först för att kunna tala helt fritt. Annars skulle de bara ha hakat upp sig kring berättelsen av barndomen där de har lite olika bilder, förklarar hon. – Visst sa hon att hon skulle vara hemma, säger Marie lite oroligt utanför porten. Moderns 79 år hindrar henne inte från att vara ständigt uppbokad. Men jo, lysande vithårig och leende öppnar hon. Över en kopp kaffe börjar mor och dotter fundera intensivt på varför de har en så bra relation. – Det är nog det att Marie är väldigt öppen som person. Precis så sa Marie för en stund sedan, fast om Alice. – Vi är ju kompisar men ändå mycket närmare än kompisar. Vi har ju ändå levt ett liv tillsammans, fortsätter Alice. – Man behöver inte vara på ett visst sätt för att upprätthålla vänskapen. Det är en väldig trygghet, säger Marie. Alice är intresserad av allt som har med familjen att göra, så om det berättar Marie mer för henne än för andra vänner. – Till exempel äktenskapsgräl brukar jag återge ord för ord, det blir ofta väldigt komiskt … Båda två skrattar. Irriterar ni er aldrig på något hos varandra? – Jaa … du kommer aldrig i tid, säger Alice. – Men det gör ju inte du heller. – Nej, det är sant. Alice knäpper händerna och lutar näsan mot dem. Naglarna lyser klarröda. – Marie är en av mina skarpaste kritiker. Jag vet att jag har gjort mycket fel med mina barn men ingen annan har sagt det. Hon berättar om när Marie skulle skriva uppsats i skolan om sina föräldrar och sa till sin fröken ”det kan jag inte, pappa är alltid ute och reser och mamma pratar alltid i telefon”. Alice kan inte alls förstå att hon skulle ha varit frånvarande när barnen var små. Marie försöker förklara. – Det är så laddat, man får inte säga att mamma var frånvarande, då är det som om man skulle vara traumatiserad för livet. Men så är det ju inte. Jag kände mig alltid älskad även om vi inte stod varandra så nära. – Men det låter så sorgligt, tycker Alice. Alices egen mor lade sig i hennes liv väldigt mycket. När barnen var små kunde hon ringa och säga ”nu är det fem grader kallt, nu måste Marie ha sin yllemössa”. Därför har Alice alltid aktat sig för att tränga sig på. Att de hade dålig kontakt vill hon däremot inte gå med på. – Det är klart, det var en svår tid när du var tonåring. Men jag tycker att det är naturligt att föräldrarna inte är så viktiga under en period. När ni kom hem från skolan slängde ni väskorna i hallen och försvann in på era rum. Jag kom efter och ville att ni skulle komma ut och dricka en kopp choklad … – Men vi hade ju inte den kontakten att vi ville det. – Varför inte? – Jag vet inte, men det blev ju bra ändå. De är i alla fall överens om hur viktigt det är att respektera varandra som vuxna. Vilket inte alltid är helt lätt som mamma, säger Alice. – När barnen är små vill man ju påverka dem. Jag tyckte att det var så roligt när barnen var små och jag fick klä er … då hade ni så fina kläder! Hon skrattar. Respekt för integriteten behöver inte betyda distans. När Alice fick bröstcancer för några år sedan träffades de varje dag i flera månader. – Jag har en känsla av att Marie bestämde sig för att jag inte skulle sjunka ihop och försvinna. Hon tog med mig på konserter och saker hela tiden. Och så såg vi på teveserien ”The office”, vi kunde se åtta nio avsnitt på en kväll … Ändå tycker Marie inte att de är beroende av varandra. Inte på det pliktfyllda sättet i alla fall. – För mig var det aldrig att jag åkte hemifrån och föräldrarna stod kvar på trappen och vinkade. Mamma har alltid haft sitt eget liv. Alice har blivit mer praktiskt beroende av sina barn sedan hon blev äldre men det förändrar ingenting, tycker Marie. – Min svärmor säger ofta ”ni ringer aldrig mig …” men så skulle mamma aldrig säga. Ibland går det lång tid utan att vi hörs. Fast lång tid är sällan mer än en vecka. Alice och Marie heter egentligen något annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 20905, "headline": "”Sveriges klimatmål bara hälften av EU:s”", "summary": "Lantbrukarna och Naturskyddsföreningen lanserar ett nytt klimatinitiativ: Sverige måste visa ledarskap i klimatförhandlingarna.När riksdagen i dag fattar beslut om den svenska energi- och klimatpolitiken står det klart att både regeringens och oppositionens klimatmål är alltför defensiva i jämförelse med EU:s. Sverige har möjlighet till omfattande och lönsamma energieffektiviseringar, men regeringen har ändå slagit fast en nivå som bara är hälften så ambitiös som EU:s, skriver LRF:s Lars-Göran Pettersson, Naturskyddsföreningens Svante Axelsson samt Anders Wijkman.", "article": "Riksdagen kommer i dag den 16 juni att fatta beslut om Sveriges framtida energi- och klimatpolitik. En av de viktigaste klimatåtgärderna är att effektivisera och minska energianvändningen, men vår granskning visar att regeringens och riksdagens kommande mål bara är hälften så ambitiösa som EU:s. Regeringen har också ett mycket blygsamt mål för andelen förnybar energi, som man vill öka från nuvarande 42 till 50 procent år 2020. Den politiska oppositionens mål är bara marginellt bättre, 53 procent. Det nya initiativet Förnybart.nu – som initierats av LRF, Naturskyddsföreningen och Anders Wijkman vid Tällberg Foundation – vill att målet ska vara 70 procent. I en rapport som presenteras i dag visar Förnybart.nu hur detta mål kan uppnås. Sverige spelar som blivande ordförandeland i EU en viktig roll i de internationella klimatförhandlingarna och en ambitiös svensk politik skapar trovärdighet. Vi har unika naturtillgångar både i skogen och på våra åkrar. För att nå ett hållbart samhälle är det nödvändigt att öka användningen av energi från biomassa, vind, sol och vågor. Vi har också goda förutsättningar att öka vår energieffektivitet och minska energianvändningen. En kraftfull satsning möjliggör en grön tillväxt med låg klimatpåverkan, nytt entreprenörskap och nya jobb i hela landet. På så vis kombineras tillväxt med ökad miljönytta. Vi föreslår att det införs ett planeringsmål för att öka den förnybara energitillförseln med 70 TWh till 2020, en ökning med omkring 37 procent jämfört med nivån 2008. Detta mål kan uppnås genom att tillförseln av biobränslen ökar med 38 TWh till år 2020, vilket motsvarar nuvarande ökningstakt, att vindkraften ökar med 28 TWh i enlighet med regeringens planeringsmål och att tillförseln från övriga förnybara energikällor, främst solvärme, ökar med 4 TWh. Ingen ny vattenkraft ingår i målet. Detta är en måttfull ambitionsnivå, som riksdagen med lätthet borde kunna enas om. Med en kraftfull satsning vore det möjligt att öka den förnybara energin ännu mer. I syfte att främja förnybar energi riktar vi följande förslag till regeringen: • Öka den förnybara elproduktionen inom elcertifikatsystemet från 25 TWh till 30–35 TWh år 2020. • Inför separata stöd för havsbaserad vindkraft, samt för solel och vågkraft. • Inför ett planeringsmål om 10 TWh biogas år 2020. • Inför ett planeringsmål om 8 TWh solenergi år 2020. • Öka målet för förnybara drivmedel, inklusive elbilar, från 10 till 20 procent år 2020. • Säg nej till utbyggt fossilgasnät. • Inför riktade klimatinvesteringsbidrag. Det är viktigt att öka tillförseln av förnybar energi, men det är minst lika viktigt att energieffektiviteten ökar och att användningen av energi minskar. Ett av målen i EU:s energi- och klimatpaket är att energieffektiviteten ska öka med 20 procent fram till år 2020. Även regeringen anger i sin energiproposition ett 20-procentsmål för energieffektivisering. Det är därför lätt att tro att målen är jämförbara, men EU:s mål är nästan dubbelt så långtgående som regeringens. EU-målet avser nämligen bara den energieffektivisering som orsakas av nya styrmedel, medan regeringens mål också inkluderar den energieffektivisering som fortlöpande äger rum i samhället, till exempel till följd av strukturomvandlingar. Regeringen vill alltså att den tillförda energin per BNP-enhet ska minska med 20 procent till 2020 och oppositionen vill att den ska minska med 25 procent. Båda dessa mål är alldeles för lågt satta. Regeringens mål innebär att energianvändningen i förhållande till BNP (energiintensitet) ska minska med 1,7 procent per år vilket, vid en BNP-tillväxt på 2,25 procent per år, innebär att energitillförseln fortsätter att öka med omkring 4,5 procent (28 TWh) till 2020. Oppositionens mål kan innebära att energitillförseln slutar att öka, men inte mycket mer. EU:s mål innebär däremot att energitillförseln förväntas minska med 12 procent. Regeringens mål om 1,7 procent är till och med lägre än Energimyndighetens långsiktsprognos som, trots att den helt baseras på befintliga styrmedel våren 2008, innebär att energianvändningen i relation till BNP minskar med 1,9 procent om året. Och regeringens mål är alltså bara hälften så ambitiöst som EU:s mål om 3,3 procent per år till 2020. Vi föreslår som mål att Sveriges energianvändning i relation till BNP ska minska med 4,0 procent per år och att den slutliga energianvändningen ska minska med 20 procent (80 TWh) till 2020, jämfört med 2008. Det är obegripligt att regeringen slagit fast en nivå som bara är hälften så ambitiös som EU:s, inte minst med tanke på att Sverige har goda förutsättningar att genomföra omfattande och dessutom mycket lönsamma energieffektiviseringar. Energieffektiviseringsutredningen föreslog ett program för effektivisering om 2,4 miljarder kronor per år under perioden 2010–2014. Utöver energibesparingen och minskade utsläpp av växthusgaser, skulle resultatet bli att slutanvändarnas årliga kostnader kan minska med cirka 10–12 miljarder kronor. Mot denna bakgrund är det mycket anmärkningsvärt att regeringen har reducerat den föreslagna satsningen till en åttondel, 300 miljoner kronor om året. Vi vill att regeringen tar initiativ till ett kraftfullt effektiviseringsprogram för lokaler och bostäder, delvis riktat mot det så kallade miljonprogrammet. Samtidigt vill vi öka stödet till effektivisering inom industri och småföretag. Detta skulle inte bara leda till en minskad energianvändning utan också skapa arbetstillfällen under lågkonjunkturen. Vi vill också att Sverige ska ha ett nationellt mål för nya bilars bränsleförbrukning och klimatpåverkan. Det är orimligt att Energimyndighetens långsiktsprognos till 2020 och regeringens bedömningar baseras på att nya bilar i Sverige ska fortsätta att höra till Europas allra mest bränsletörstiga. Våra krav på energieffektivisering kan sammanfattas enligt följande: • Avsätt minst tre miljarder om året till effektivisering av bostäder och lokaler • Förbered införandet av ”vita certifikat” som tvingar fram en minskad elanvändning • Stimulera energieffektivisering också i småföretag • Inför ett nationellt mål för bränslesnålare personbilar De mål för förnybar energi respektive energieffektivisering som vi föreslår leder till det övergripande målet att andelen förnybar energi i Sverige år 2020 ska uppgå till 70 procent. De pågående klimatförhandlingarna, som kulminerar i Köpenhamn senare i år, är avgörande för hur mycket vi kommer att drabbas av klimatförändringen. Enskilda länder måste visa ledarskap och gå i spetsen. Sverige har unika förutsättningar för detta ledarskap. Förnybart.nu kommer att opinionsbilda för kraftfulla satsningar på förnybar energi och energieffektivisering. Företag, organisationer och privatpersoner kan ansluta sig till initiativet. Vi kommer att presentera en rad rapporter, bland annat i Almedalen, och vår ambition är att påverka den svenska politiken. Vårt mål är att både regeringen och oppositionen omprövar sina alltför defensiva mål för förnybar energi och energieffektivisering. Lars-Göran PetterSson ordförande Lantbrukarnas riksförbund (LRF) Svante Axelsson generalsekreterare Naturskyddsföreningen Anders Wijkman vice ordförande i Tällberg Foundation ", "article_category": "other"}
{"id": 20907, "headline": "”Sveriges klimatmål bara hälften av EU:s”", "summary": "Lantbrukarna och Naturskyddsföreningen lanserar ett nytt klimatinitiativ: Sverige måste visa ledarskap i klimatförhandlingarna. När riksdagen i dag fattar beslut om den svenska energi- och klimatpolitiken står det klart att både regeringens och oppositionens klimatmål är alltför defensiva i jämförelse med EU:s. Sverige har möjlighet till omfattande och lönsamma energieffektiviseringar, men regeringen har ändå slagit fast en nivå som bara är hälften så ambitiös som EU:s, skriver LRF:s Lars-Göran Pettersson, Naturskyddsföreningens Svante Axelsson samt Anders Wijkman.", "article": "Riksdagen kommer i dag den 16 juni att fatta beslut om Sveriges framtida energi- och klimatpolitik. En av de viktigaste klimatåtgärderna är att effektivisera och minska energianvändningen, men vår granskning visar att regeringens och riksdagens kommande mål bara är hälften så ambitiösa som EU:s. Regeringen har också ett mycket blygsamt mål för andelen förnybar energi, som man vill öka från nuvarande 42 till 50 procent år 2020. Den politiska oppositionens mål är bara marginellt bättre, 53 procent. Det nya initiativet Förnybart.nu – som initierats av LRF, Naturskyddsföreningen och Anders Wijkman vid Tällberg Foundation – vill att målet ska vara 70 procent. I en rapport som presenteras i dag visar Förnybart.nu hur detta mål kan uppnås. Sverige spelar som blivande ordförandeland i EU en viktig roll i de internationella klimatförhandlingarna och en ambitiös svensk politik skapar trovärdighet. Vi har unika naturtillgångar både i skogen och på våra åkrar. För att nå ett hållbart samhälle är det nödvändigt att öka användningen av energi från biomassa, vind, sol och vågor. Vi har också goda förutsättningar att öka vår energieffektivitet och minska energianvändningen. En kraftfull satsning möjliggör en grön tillväxt med låg klimatpåverkan, nytt entreprenörskap och nya jobb i hela landet. På så vis kombineras tillväxt med ökad miljönytta. Vi föreslår att det införs ett planeringsmål för att öka den förnybara energitillförseln med 70 TWh till 2020, en ökning med omkring 37 procent jämfört med nivån 2008. Detta mål kan uppnås genom att tillförseln av biobränslen ökar med 38 TWh till år 2020, vilket motsvarar nuvarande ökningstakt, att vindkraften ökar med 28 TWh i enlighet med regeringens planeringsmål och att tillförseln från övriga förnybara energikällor, främst solvärme, ökar med 4 TWh. Ingen ny vattenkraft ingår i målet. Detta är en måttfull ambitionsnivå, som riksdagen med lätthet borde kunna enas om. Med en kraftfull satsning vore det möjligt att öka den förnybara energin ännu mer. I syfte att främja förnybar energi riktar vi följande förslag till regeringen: • Öka den förnybara elproduktionen inom elcertifikatsystemet från 25 TWh till 30–35 TWh år 2020. • Inför separata stöd för havsbaserad vindkraft, samt för solel och vågkraft. • Inför ett planeringsmål om 10 TWh biogas år 2020. • Inför ett planeringsmål om 8 TWh solenergi år 2020. • Öka målet för förnybara drivmedel, inklusive elbilar, från 10 till 20 procent år 2020. • Säg nej till utbyggt fossilgasnät. • Inför riktade klimatinvesteringsbidrag. Det är viktigt att öka tillförseln av förnybar energi, men det är minst lika viktigt att energieffektiviteten ökar och att användningen av energi minskar. Ett av målen i EU:s energi- och klimatpaket är att energieffektiviteten ska öka med 20 procent fram till år 2020. Även regeringen anger i sin energiproposition ett 20-procentsmål för energieffektivisering. Det är därför lätt att tro att målen är jämförbara, men EU:s mål är nästan dubbelt så långtgående som regeringens. EU-målet avser nämligen bara den energieffektivisering som orsakas av nya styrmedel, medan regeringens mål också inkluderar den energieffektivisering som fortlöpande äger rum i samhället, till exempel till följd av strukturomvandlingar. Regeringen vill alltså att den tillförda energin per BNP-enhet ska minska med 20 procent till 2020 och oppositionen vill att den ska minska med 25 procent. Båda dessa mål är alldeles för lågt satta. Regeringens mål innebär att energianvändningen i förhållande till BNP (energiintensitet) ska minska med 1,7 procent per år vilket, vid en BNP-tillväxt på 2,25 procent per år, innebär att energitillförseln fortsätter att öka med omkring 4,5 procent (28 TWh) till 2020. Oppositionens mål kan innebära att energitillförseln slutar att öka, men inte mycket mer. EU:s mål innebär däremot att energitillförseln förväntas minska med 12 procent. Regeringens mål om 1,7 procent är till och med lägre än Energimyndighetens långsiktsprognos som, trots att den helt baseras på befintliga styrmedel våren 2008, innebär att energianvändningen i relation till BNP minskar med 1,9 procent om året. Och regeringens mål är alltså bara hälften så ambitiöst som EU:s mål om 3,3 procent per år till 2020. Vi föreslår som mål att Sveriges energianvändning i relation till BNP ska minska med 4,0 procent per år och att den slutliga energianvändningen ska minska med 20 procent (80 TWh) till 2020, jämfört med 2008. Det är obegripligt att regeringen slagit fast en nivå som bara är hälften så ambitiös som EU:s, inte minst med tanke på att Sverige har goda förutsättningar att genomföra omfattande och dessutom mycket lönsamma energieffektiviseringar. Energieffektiviseringsutredningen föreslog ett program för effektivisering om 2,4 miljarder kronor per år under perioden 2010–2014. Utöver energibesparingen och minskade utsläpp av växthusgaser, skulle resultatet bli att slutanvändarnas årliga kostnader kan minska med cirka 10–12 miljarder kronor. Mot denna bakgrund är det mycket anmärkningsvärt att regeringen har reducerat den föreslagna satsningen till en åttondel, 300 miljoner kronor om året. Vi vill att regeringen tar initiativ till ett kraftfullt effektiviseringsprogram för lokaler och bostäder, delvis riktat mot det så kallade miljonprogrammet. Samtidigt vill vi öka stödet till effektivisering inom industri och småföretag. Detta skulle inte bara leda till en minskad energianvändning utan också skapa arbetstillfällen under lågkonjunkturen. Vi vill också att Sverige ska ha ett nationellt mål för nya bilars bränsleförbrukning och klimatpåverkan. Det är orimligt att Energimyndighetens långsiktsprognos till 2020 och regeringens bedömningar baseras på att nya bilar i Sverige ska fortsätta att höra till Europas allra mest bränsletörstiga. Våra krav på energieffektivisering kan sammanfattas enligt följande: • Avsätt minst tre miljarder om året till effektivisering av bostäder och lokaler • Förbered införandet av ”vita certifikat” som tvingar fram en minskad elanvändning • Stimulera energieffektivisering också i småföretag • Inför ett nationellt mål för bränslesnålare personbilar De mål för förnybar energi respektive energieffektivisering som vi föreslår leder till det övergripande målet att andelen förnybar energi i Sverige år 2020 ska uppgå till 70 procent. De pågående klimatförhandlingarna, som kulminerar i Köpenhamn senare i år, är avgörande för hur mycket vi kommer att drabbas av klimatförändringen. Enskilda länder måste visa ledarskap och gå i spetsen. Sverige har unika förutsättningar för detta ledarskap. Förnybart.nu kommer att opinionsbilda för kraftfulla satsningar på förnybar energi och energieffektivisering. Företag, organisationer och privatpersoner kan ansluta sig till initiativet. Vi kommer att presentera en rad rapporter, bland annat i Almedalen, och vår ambition är att påverka den svenska politiken. Vårt mål är att både regeringen och oppositionen omprövar sina alltför defensiva mål för förnybar energi och energieffektivisering. Lars-Göran Pettersson ordförande Lantbrukarnas riksförbund (LRF) Svante Axelsson generalsekreterare Naturskyddsföreningen Anders Wijkman vice ordförande i Tällberg Foundation ", "article_category": "other"}
{"id": 20931, "headline": "\"Mamma är alltid ett stöd\"", "summary": "När Hanna var i tonåren tyckte hon inte, som många av hennes kompisar, att mamma var jobbig. Men hon berättade inte allt. Nu när hon är 21 har de fått en mer kompislik relation.", "article": "Döttrar som växer upp med en ensamstående mamma hamnar nog snabbare i ett kompisförhållande med sin mor, tror Hanna Stenman, 21 år, yngst av tre syskon. Hennes egen mamma och pappa har hållit ihop, och då blir det mer av ”föräldrarna och barnen” i familjen, säger hon. – För mig känns det som om det är nu som jag börjar få en mer kompislik relation till mamma. Jag har inte känt något behov av det förut, men nu känner jag att jag vill det, att det skulle vara kul. Det är roligt när hon berättar mer personliga saker om sitt eget liv, och jag tror att hon gillar att jag börjar släppa in henne mer också, säger Hanna. Kompisar till Hanna, som växt upp ensamma med sin mamma, kunde redan tidigt i tonåren berätta om hur de lyssnat till sina mammors problem och även gett uppfordrande råd, ”nu måste du faktiskt göra så här...” – Så var det inte hos oss. Vi har gjort mycket tillsammans i familjen, haft kul tillsammans men inte pratat så mycket om det som hänt utanför, säger Hanna. Men jag har alltid känt att mamma har varit en trygghet, jag har kunnat vända mig till henne om jag behövt hjälp eller stöd. Om Hanna är ledsen, då märker hennes mamma det på henne. Och Hanna kan själv ringa om hon känner sig nere. – Det har alltid hjälpt att få prata med henne då, även om jag inte berättat exakt vad det gäller. Vad är det du inte pratar med din mamma om? – Jag skulle nog inte prata med henne om jag hade kärleksproblem, till exempel. Eller om andra relationsproblem, inte i detalj i alla fall. Det är inte så att det skulle kännas pinsamt, men det är inte hennes sak, på något sätt. Då vänder jag mig snarare till mina kompisar, som är mer insatta i alla olika turer i mitt sociala liv. Det är också så att Hanna inte vill göra sin mamma orolig. Inte för att modern är överdrivet ängslig av sig, tvärtom, säger Hanna. – Hon är inte den som ringer och oroar sig, hon är ganska lugn och chillad. Men om jag har ett problem, då blir hon förstås lite orolig, som mammor blir, och så vill hon gärna lösa problemet. Och det är inte alltid det man behöver. Med mina kompisar kan jag vara lite cynisk och bitter, skämta om det onda, det är ofta mitt sätt att tala om problem. När Hanna var i tonåren var det många kompisar som tyckte att deras mammor var jobbiga, det var lite av en grej att man skulle tycka det. – Det tyckte inte jag. Det var nästan så att jag undrade ”Är jag töntig då, som inte tycker så?” Men i samband med det började jag själv upptäcka att föräldrar är egna personer, inte bara några som finns där och tar hand om en och ger en mat. Det som var lite jobbigt under den perioden var att dölja vissa saker hemma, som när hon började dricka alkohol med kompisarna, säger Hanna. – Jag var rätt lugn av mig, så det var inte så många hemligheter som jag hade. Men det kändes ändå som om jag hade en ny identitet som jag höll på att forma, som mina föräldrar visste väldigt litet om. Jag slets mellan den och min identitet som den yngsta, bekymmerslösa dottern. Hade min mamma läst min dagbok de åren hade hon nog blivit rätt förvånad. Nu har Hanna börjat kunna berätta för sin mamma om vissa mindre bra saker som hon gjorde i tonåren. – Det har känts skönt, som om det faktiskt inte var så farligt. Det har nog gjort att det har känts allt roligare att prata med henne. Och mamma har berättat om sig själv som ung, jag har upptäckt att vi har rätt lika erfarenheter. Jag hoppas att jag mer och mer ska sluta att oroa mig för hur mamma ska känna det om jag berättar jobbiga saker för henne. När Hanna var yngre hade hon perioder då hon önskade att hon hade varit mer öppen med sin mamma. Men hon tycker inte att något har fattats i deras relation. Mamma och övriga familjen var en trygg bakgrund. – Jag hade bra kompisar som också blev som ett slags familj, som jag pratade mycket med, jag behövde inte prata med mamma om alla detaljer i mitt liv. Hanna flyttade hemifrån för några år sedan. Det har bidragit till att hon börjat glida över i en ny identitet som vuxen i förhållande till familjen. Nu pratar de på ett annat sätt när de ses. – Min mamma och min storasyster har varit mina främsta kvinnliga förebilder, vi var tjejerna i familjen, och jag har nog känt mycket att jag ville vara som de. Nu känner jag att vi inte behöver vara lika för att komma bra överens. Genom att se olikheterna, prata om värderingar och tankar, så ser man likheterna också. Gemenskapen stärks och man blir mer som kompisar. Sedan något år jobbar Hanna på samma arbetsplats som sin mamma. Det har också bidragit till att deras relation börjat bli mer vuxen, tror Hanna. Men nyligen kände hon sig tvungen att bestämma att hon skulle sluta med att säga ”mamma” på jobbet. – Många av våra arbetskompisar har känt mig sen jag var liten, och då blir det så att de också säger ”mamma” om henne. ”När kommer mamma i dag, då?” Inte ”din mamma”, utan bara ”mamma”, som man säger till små barn. Mamma höll med mig, det är inte så kul att bli kallad ”mamma” av arbetskamraterna. Men samtidigt tror jag att hon kände lite som att ”men jag är ju din mamma, i alla fall”. Och själv tyckte jag att det var ganska svårt att börja säga Ann-Marie i stället. Men det var viktigt för mig att markera, även om skillnaden kan verka liten. ", "article_category": "other"}
{"id": 20946, "headline": "”Viktigt att inte lägga sig i för mycket”", "summary": "Sedan Ulrika fått barn har hon och hennes mamma Yvonne gått in i en ny fas där de ser varandra som vuxna, som vänner. Men ”vanlig” vänskap blir det aldrig, tror Yvonne. ”När ens barn får problem då halkar man tillbaka i mammaoron, hur stora barnen än är”.", "article": "Under många år skönmålade Ulrika sin mamma Yvonne. Mamma hade inga fel och brister alls, tyckte Ulrika. Men för ungefär tio år sedan, efter att hon själv blivit mamma, började hon se Yvonne mer som en ”människa av kött och blod”. – Det gjorde nog lite ont, bitvis, säger Ulrika Francke, 41 år. Men i dag känns det bara bra. – För mig känns det skönt att inte behöva leva upp till en upphöjd bild, säger Yvonne Hejlesen-Fuentes, 60 år. Det finns en befrielse i att inte behöva vara perfekt. När Ulrika fått barn, och upplevt både glädjen, bekymren och ansvaret, började hon syna sig själv mer, berättar hon. Hon insåg att hon själv hade sina brister, att det inte är så enkelt att vara förälder men att hon försökte göra så gott hon kunde. – Jag tror att min mamma kanske upplevde något liknande i sin mammaroll. Jag är själv inte perfekt, varför skulle mamma vara det? säger Ulrika. Att Ulrika ”upphöjt” Yvonne så mycket berodde nog till stor del på att det bara fanns de två i familjen när Ulrika växte upp, tror de båda. – Vi har pratat om det där, säger Yvonne. Som barn är man ju beroende av sina föräldrar, och säkert ännu mer så om man bara lever med den ena. Då kan det lätt bli så att man idealiserar föräldern. Nu försöker de låta bli att ha för bestämda uppfattningar om varandra. Var och en har en alldeles egen upplevelse av sin livshistoria, betonar Yvonne. Man vet aldrig precis hur en annan människa känner. Men med närstående blir det lätt så att man tror att man ”vet allt”. Yvonne blev ensamstående när Ulrika var ett halvår, och sedan var det framför allt de två – även om Ulrikas mormor och mormorsmor hjälpte Yvonne mycket med dottern. Både mormor och mormorsmor var starka kvinnor som själva tidigt blivit ensamstående mödrar. Ulrika blev nog ganska bortskämd under uppväxten, i positiv bemärkelse, säger hon själv. Hon och hennes mamma reste och gjorde mycket annat tillsammans: – Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet. Du ville att jag skulle få, och få göra, samma saker som andra barn, även om vi egentligen inte hade råd. Du var envis och fixade det, för det mesta. – Ja, det var viktigt för mig, säger Yvonne. Som ensamstående kände jag att det var svårt att räcka till, men ville absolut inte att det skulle gå ut över dig. När du föddes 1968, var det fortfarande lite tabu att vara ensam mamma, och jag ville också bevisa för alla att jag klarade av det. För att skapa ett bättre liv för Ulrika och sig själv började Yvonne plugga vidare som 24-åring, och försörjde sig och sin dotter på studielån och sommarjobb. – Det var tufft. Samtidigt minns jag den tiden som en av de bästa i mitt liv, säger Yvonne. Jag kände att vi två, tillsammans, var på väg mot något bättre. Det fanns några män i Yvonnes liv under Ulrikas uppväxt. En av dem bodde hemma hos Yvonne och Urika i två år. Men det var inget som egentligen påverkade relationen mellan mor och dotter, säger båda. – Jag var väldigt mån om att du inte skulle vara utanför, säger Yvonne. Som ensamförälder kände jag att föräldraansvaret var det viktigaste. När Ulrika var 17 träffade Yvonne sin nuvarande man. När Ulrika var 20 föddes hennes halvsyster, två år senare hennes halvbror. – Då hade jag redan mitt eget liv, säger Ulrika. Att mamma fick ny familj var snarast något som stärkte hennes och min relation, jag tyckte det var kul att få syskon. Sedan följde några år när Ulrika och Yvonne levde ganska åtskilda liv. Yvonne var småbarnsmamma på nytt, Ulrika hade fullt upp med studier, jobb och jämnåriga. Men när Ulrika själv blev mamma kom de närmare varandra igen. – Men du kom inte med en massa synpunkter på hur jag skulle vara som mamma, och det tyckte jag var ganska skönt, säger Ulrika. Även om Yvonne och Ulrika var tajta under Ulrikas uppväxt har det alltid varit viktigt för Yvonne att inte lägga sig i för mycket. – Jag tror det hänger i från min egen barndom, säger Yvonne. Min mamma respekterade mig som person, men hon och mormor var alldeles för nära varandra, som jag ser det. Jag tyckte mycket om mormor, men hon blandade sig i min mammas liv hela tiden. Mormor ville göra så med mig också, men jag kunde hålla henne ifrån mig. – Jag kan faktiskt inte erinra mig att jag någonsin har känt att mamma har lagt sig i på något jobbigt sätt, säger Ulrika. Det tror jag är en av grunderna till att vi har en bra relation. Ulrika och hennes förra man skildes när sonen var fem år. Då blev Ulrikas kontakt med mamma Yvonne och hennes nya familj mycket mer intensiv. – Vi blev som en utvidgad familj, en storfamilj, och det var väldigt trevligt, säger Yvonne. Men så träffade Ulrika sin nuvarande man, och då ”försvann” hon plötsligt från storfamiljen igen. – Jag gick upp i mitt nya förhållande, säger Ulrika. – Ja, alldeles för mycket! säger Yvonne. Båda skrattar. Yvonne berättar hur mycket både hon, hennes man och Ulrikas småsyskon saknade äldsta dottern och hennes son. – Jag har alltid velat uppmuntra Ulrika i relationer. Men då kunde jag nog inte låta bli att försöka lägga lite skuld på henne, för att hon kom hem till oss för sällan. – Fast jag behövde säkert det avståndet för att klippa av navelsträngen ordentligt, säger Ulrika. Hon och Yvonne har sällan varit i konflikt. Yvonne var själv konflikträdd från barndomen, och kan ha påverkat Ulrika, tror hon. – Men min uppfostran var ju ganska fri, säger Ulrika. Det behövdes kanske inga konflikter. Jag minns aldrig att mamma skällde eller dömde mig på något sätt, hon lyssnade alltid och försökte förstå mig. – När Ulrika var i tonåren sa många av mina kompisar ”Va, har ni inga konflikter?”, säger Yvonne. ”Måste man ha det?” undrade jag. Fast de kanske hade rätt. Du kanske skulle ha varit mindre konflikträdd som vuxen om vi hade bråkat lite mer, Ulrika? I våras deltog Ulrika och Yvonne i ett seminarium om mödrar och döttrar med den amerikanska psykoterapeuten Dorothy Firman (se artikel ovan). Det var insprirerande och kändes lite som inledningen till en ny fas i deras relation, där de mer och mer ser varandra som två vuxna personer, säger de. Men precis samma relation som i ”vanlig” vänskap blir det nog inte mellan mor och dotter, menar Yvonne: – När ens barn får problem, då sticker det i hjärtat, hur stora barnen än är. Händer det något, då halkar man tillbaka i mammaoron. Som när Ulrika berättade att hon skulle skiljas, det kändes först som en katastrof för mig. ”Historien upprepar sig”, tänkte jag. Hur skulle det gå för henne, för hennes son? Som mamma har man också väldigt lätt att skuldbelägga sig själv. Yvonne och Ulrika är överens om att de ska avsätta mer tid till att vara tillsammans på tu man hand. När de nu ses blir det ofta med hela den stora, livliga familjen – det är roligt, men ofta hinner Ulrika och Yvonne knappt prata med varandra. Fast det kommer aldrig att bli som för dem som en del mödrar och döttrar, som har kontakt varenda dag, tror Yvonne och Ulrika. Ingen av dem vill ha det så. – Min egen mormor ringde varje dag, innan jag ens hann inom dörren när jag kom från jobbet, säger Yvonne. Det finns inbyggt i mig att inte höra av mig stup i kvarten. Fast man vet förstås aldrig vad som händer i livet. Om man blir gammal och sjuk, då kanske man börjar lägga allt fokus på barnen igen – och för mig kanske främst då på dig, Ulrika, eftersom du är mitt äldsta barn. Mor och dotter Viktig, vänskaplig och varm. Eller komplicerad och skuldbeläggande. Relationen mellan mödrar och vuxna döttrar ser olika ut men är aldrig likgiltig. ", "article_category": "other"}
{"id": 20954, "headline": "Lättklättrat i Schweiz", "summary": "Änglarnas berg är himlen för dig som gillar äventyr. I en labyrint av alptoppar och grässluttningar erbjuder Engelberg en skön adrenalinkick med en unik sport: via ferrata – klättring för alla.", "article": "Änglarnas berg är himlen för dig som gillar äventyr. I en labyrint av alptoppar och grässluttningar erbjuder Engelberg en skön adrenalinkick med en unik sport: via ferrata – klättring för alla. Den tidiga morgonsolen smeker klippan. Med soluppgången smyger värmen fram och alptopparna växer i ljuset. De sträcker på sig i solen, inbjuder till utforskning och äventyr. Vi är uppe tidigt och har valt den sida av berget som har förmiddagssol. Skuggorna tonas ut och luften blir allt varmare. Nedanför oss ligger staden Engelberg, ruvande på vetskapen om sin magnifika utplacering på kartan. De omgivande bergen stoltserar med både klippklättring, vandring och skidåkning. Uppstickaren av aktiviteter är sporten som vem som helst kan ta sig för – via ferrata. Det kan bäst beskrivas som klättring, tillgänglig för alla. Det krävs ingen gedigen klättererfarenhet, du måste inte vara stark som en oxe eller smidig som en akrobat. via ferrata är ett stort äventyr, med små medel. Efter att ha åkt med både linbana och sittlift, följer vi en stig i några minuter tills vi kommer fram till leden Brunnistöckli. Jag, fotograf en Fredrik Schenholm och klättraren Fredrik Ericsson packar upp våra väskor och tar fram den nödvändiga utrustningen. Det är inte mycket som behövs, vilket gör via ferrata till ett lättillgängligt äventyr. Via ferrata innebär att man följer en kabel som går från foten av berget, hela vägen upp till toppen, likt en klätterstig där svåra passager är utrustade med steg och klamrar. Jag sätter på mig hjälmen och kliver i min sele. Från midjan hänger en slinga med karbiner på. Det ska säkra mig från början till slut. Via stora sprickor, rep, vajrar och stegar ska vi ta oss upp till bergets topp. Med min slinga säkrar jag mig själv till kabeln och är alltid fastkopplad med en karbinhake. Kabeln är dragen mellan ett stort antal öglor. Ett fall blir aldrig längre än till nästa ögla. Via ferrata har snabbt blivit en populär aktivitet, i framförallt Europa. De första via ferrata-lederna byggdes i Dolomiterna i Italien, under första världskriget, för att underlätta framfarten för militära trupper i bergen. I dag är sporten en mycket vanlig fritidsaktivitet i Italien och den växer snabbt i popularitet i Schweiz och Frankrike. Maria Ferretti, anställd vid den Schweiziska turistbyrån i Engelberg, märker en ökad efterfrågan på lättillgängliga äventyrssporter. – Nu har vi fem via ferrata-leder vilket gör Engelberg till en av de bästa via ferrata-destinationerna i Schweiz. Det är inte bara erfarna klättrare som kommer hit och testar, utan också många barnfamiljer, berättar Maria Ferretti. Det är dags att börja klättra. Någonstans nedanför oss betar kossor lystet av det gröna gräset. Ljudet av deras klämtande klockor ackompanjerar oss under klättringen. Leden är lättsam och vyerna runtomkring fångar min uppmärksamhet gång på gång. Brunnistöckli är en av de enklare via ferrata-lederna och en lämplig introduktion till sporten. Vi får många möjligheter att stanna upp, andas in den klara luften och njuta av naturen omkring oss. Toppen ligger på 2 030 höjdmeter, men leden innebär cirka 200 meters klättring. Brunnistöckli kan kombineras med leden Rigidalstock, också den lämplig för nybörjare. Jag betraktar passagen som ligger framför oss. En smal stålvajer är placerad mellan två olika klippor över ett gap, cirka fem meter brett. Jag tar ett fast tag om kabeln som finns på bägge sidor om stålvajern och tar mitt första steg ut. Det fladdrar till i magen men vajern är stadig. Jag balanserar på vad som liknar en tunn tråd över en djup klyfta och förundras över enkelheten i aktiviteten. I magen kittlar det, adrenalinet rusar, terrängen är dramatisk och exponerad, men sporten är säker. Dessa faktorer gör Via Ferrata till ett unikt äventyr, i ett storslaget alplandskap som också ger en stor naturupplevelse, Klättringen tar en timme i ett behagligt tempo. Trots att många andra åkte linbanan upp med oss, ser vi inte till en enda människa under morgonen. Det finns mycket att ta sig för i bergen och många stigar att vandra. På toppen stannar vi till, dricker vatten och njuter av utsikten. Nedstigningen är enkel. Vi vandrar på en väl markerad stig som sicksackar sig nedför sluttningen. Först på nedvägen kan vi ana en silhuett av en annan människa. Utför en vertikal vägg klättrar någon en av de svårare via ferrata-lederna. Han ser liten ut med bakgrundens gräsbeklädda branter och vita bergstoppar i ett sällsamt skådespel av vild natur. Nedanför bergen kurar staden nyvaket, med butiker och kaféer som öppnar sina dörrar för en ny dag i Engelberg. Där är det redan full rulle. Uppe i bergen, där vi befinner oss på cirka 2.000 meters höjd, råder absolut stillhet, med endast ett svagt klämtande som bryter tystnaden. Tåget går till engelberg från zürich Plats: Engelberg nås enkelt via motorväg eller med tåg från staden Luzern, som i sin tur nås enkelt med tåg från Zürich flygplats. Swiss Airlines flyger från Stockholm till Zürich. Tur och retur kostar mellan 1.000 – 4.000 kronor. www.swiss.com, www.sbb.ch. Ta sig runt: Att resa runt i Schweiz är enkelt om du väljer tåg. Med det så kallade Swiss Pass kan du göra hur många resor som helst inom fyra, åtta, femton eller tjugotvå dagar. Fyra dagar kostar cirka 1.850 kronor. Om du ska tillbringa din semester på en plats kan du köpa en Swiss Transfer Ticket. Den tar dig från flygplatsen till vald destination och tillbaka igen inom en månad, för cirka 900 kronor. Du kan också köpa en enkelbiljett mellan Zürichs flygplats och Engelberg, vilket kostar drygt 200 kronor. Boende: Det finns gott om hotell och pensionat i Engelberg. Boende bokas enkelt på turistbyråns hemsida. Det kostar från cirka 500 kronor per natt. Svenskägda Ski Lodge Engelberg kostar cirka 600 kronor per person och natt i dubbelrum, inklusive stor frukost. www.skilodgeengelberg.com Utrustning: Hjälm, sele, slinga med karbinhake finns att hyra i stadens alla sportbutiker. I butiken Stöckli kostar det cirka 145 kr att hyra utrustning för en dag. www.stoeckli.ch Bergsguide: Om du aldrig har klättrat via ferrata rekommenderas att du anlitar en guide. Kontakta turistbyrån för mer information. Åldersgräns: 8 år För mer info: www.engelberg.ch, http://www.myswitzerland.com/ ", "article_category": "other"}
{"id": 20964, "headline": "”Sverige måste leda kampen i EU för fler ungdomsjobb”", "summary": "Sahlin och Ulvskog lägger fram en åtgärdsplan mot ungdomsarbetslösheten: Inrätta en särskild ungdomskommissionär i Bryssel som samordnar medlemsstaternas insatser. Ungdomsarbetslösheten i EU ska halveras senast år 2015 bland de unga som inte studerar. Därför är det angeläget att Sverige, som EU:s kommande ordförandeland, från dag ett tar på sig ledartröjan. Vi kräver – tillsammans med S-gruppen i Europaparlamentet – att ordförandeskapet inleds med ett toppmöte om ungdomsarbetslösheten. Det skriver Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin och partiets förstanamn i EU-valet Marita Ulvskog.", "article": "Fem miljoner unga människor går i dag arbetslösa i EU. Under det senaste året har antalet ökat med mer än en miljon. Arbetslösheten bland de unga i EU är närmare 19 procent. I Sverige, som halkar efter, är ungdomsarbetslösheten högre än 25 procent. Det är oansvarigt att bara titta på när allt fler unga människor slås ut – i Sverige och i våra europeiska grannländer. En ansvarsfull politik lämnar inte våra unga i sticket. På söndag väljer vi ett nytt Europaparlament. Vårt nya parlament står inför en rad centrala utmaningar: Att skapa förutsättningar för fler jobb och bättre jobb i Europa. Att ta ansvar för klimatet i vår värld. Och lika viktigt: Att bekämpa arbetslösheten bland Europas unga. Socialdemokratisk politik handlar om att öka människors möjligheter och frihet att forma sina egna liv. Inget begränsar den friheten som arbetslöshet och brist på utbildning. För ungdomar är arbetslöshet förödande. Ett misslyckat inträde på arbetsmarknaden får ofta mångåriga negativa effekter för den unga människans inkomst och sysselsättning. Europas unga måste få jobb, utbildning eller praktik. Unga människor ska inte behöva starta vuxenlivet i arbetslöshet. Därför har vi krävt att EU sätter ett nytt mål: Ungdomsarbetslösheten ska halveras senast till år 2015 bland de unga som inte studerar. Det är ett första steg. EU ska vara en union för full sysselsättning. På det europeiska planet vill vi ta flera initiativ för att samla en politik som tar sig an utmaningen från ungdomsarbetslösheten: Vi vill att den tillträdande EU-kommissionen ska ha en ungdomskommissionär. I dag finns det tjugosju kommissionärer – men ingen som uteslutande arbetar för att skapa möjligheter för Europas unga. Det överskuggande uppdraget för ungdomskommissionären ska vara att samla medlemsstaterna i en gemensam strategi för att möta ungdomsarbetslösheten. Det handlar om att driva på för att underlätta rörlighet i utbildningssystemet och att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden. I den nuvarande krisen är den centrala uppgiften för ungdomskommissionären att samordna medlemsstaternas insatser för att få fram fler praktikplatser, fler utbildningsplatser och fler investeringar för nya jobb. Små länder som är beroende av handel möter svårigheter att stimulera efterfrågan i den egna ekonomin. Den del av ökningen i efterfrågan som går till import stimulerar i stället omvärldens ekonomi. Därför blir investeringar för att möta krisen mer effektiva när insatserna samordnas över nationsgränserna. Vi kräver också, tillsammans med den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, att det svenska ordförandeskapet inleds med ett toppmöte om ungdomsarbetslösheten. Europa har ingen tid att förlora. Det är angeläget att Sverige, som EU:s ordförande, från dag ett tar på sig ledartröjan i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Vi vill också ta initiativ till ett handslag för Europas unga – mellan politiker, fackföreningar och näringsliv. Europa borde präglas av samma anda av samförstånd och samverkan som karaktäriserade Sverige under årtionden. Vi kommer inte att klara av ungdomsarbetslösheten utan att samarbeta. I Sverige har vi presenterat flera initiativ för att ge Sveriges unga en chans: Vi vill genomföra ett Ungdomslyft – som ger unga med en ofullständig examen en möjlighet att läsa in gymnasiet. Regeringen har kraftigt minskat antalet studieplatser på både komvux och högskola. Risken är stor att vi står inför ett historiskt trendbrott: Andelen unga med möjlighet att gå vidare till högre studier kan för första gången komma att minska. Vi vill investera i 11 000 platser i komvux, kvalificerad yrkesutbildning och högskola. Vi vill möta långtidsarbetslösheten bland unga med ett förstajobbet-avdrag: Arbetsgivare som anställer en ung långtidsarbetslös får göra ett skatteavdrag på två tredjedelar av lönen under upp till tolv månader. Vi vill också att unga ska få ta del av stödet till att starta eget företag. Många har lovande idéer för framtiden – men behöver bättre möjligheter att starta upp. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är redan bland de högsta i EU. Samtidigt tar den största ungdomskullen på årtionden studenten – utan att högskolan byggts ut. Många riskerar att gå rakt ut i arbetslöshet. Vi har inte råd att lämna en hel ungdomsgeneration efter. För att möta den akuta krisen har den rödgröna alliansen, Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, föreslagit 90 000 sommarjobb. Det skulle ge ungdomar välbehövliga kontakter och erfarenheter. Dessutom har vi föreslagit 10 000 ytterligare platser på sommaruniversitetet. De som nu tar studenten skulle kunna börja studera på högskolan redan om ett par veckor – i stället för att vänta till slutet av augusti. Vi riskerar en missnöjets sommar om rastlösheten sprider sig bland våra unga. Mot våra förslag för Europas och Sveriges unga står, de facto, ingenting. Regeringen har upphöjt passivitet till norm. Arbetslösheten ökar snabbare i Sverige än i EU. Därför ökar kostnaderna för arbetslösheten snabbare i Sverige än i EU. Den ökningen är regeringens eget mått på sin aktivitet. Samma ökning är ett av våra mått på regeringens misslyckande. Moderaternas toppkandidat Gunnar Hökmark har under pågående valrörelse deklarerat att: ”Det är inte EU:s uppgift att ta hand om arbetslösheten. Det får medlemsländerna klara ut själva.” Det understryker att Moderaternas passiva syn på jobbpolitiken också gäller vad EU måste sätta högst på dagordningen. Vår syn är att EU ska vara en sysselsättningsunion. Skillnaden mellan våra partier kan inte uttryckas tydligare. Den politik regeringen för i Sverige är otillräcklig. Därför ger svenska folket regeringen underkänt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Vi har låtit opinionsinstitutet Novus undersöka allmänhetens uppfattning om regeringens politik för att möta ungdomsarbetslösheten. På frågan: ”Tycker du att regeringen gör tillräckligt för att bekämpa ungdomsarbetslösheten eller anser du inte det?” svarar 6 av 10 svenskar nej. Endast 2 av 10 svarar ja. Av regeringens egna sympatisörer tycker inte ens hälften – blott 48 procent – att regeringen gör tillräckligt. Undersökningen genomfördes mellan den 26 maj och den 1 juni bland ett representativt urval av 1 000 intervjuade. Regeringen lånar till skattesänkningar – samtidigt som man säger upp lärare, förskollärare och undersköterskor. Det håller inte. Vi sätter fler jobb framför stora skattesänkningar. Att ta ansvar för jobben är att ta ansvar för ekonomin. Vi måste ge Europas unga en chans. En ansvarsfull politik lämnar inte våra unga i sticket. Mona Sahlin partiordförande (S) Marita Ulvskog S-kandidat till EU-valet Ungdomsarbetslöshet SCB:s statistik för april månad visar att mer än var fjärde svensk mellan 18 och 24 år är arbetslös. Med europeiska mått mätt ligger vi därmed i bottenskiktet. Av de totalt 27 EU-länderna är det, enligt statistikorganet Eurostat, endast de baltiska länderna och Spanien som har högre ungdomsarbetslöshet än Sverige. I SCB:s siffror räknas även in heltidsstuderande om de aktivt söker jobb under studietiden. ", "article_category": "other"}
{"id": 21002, "headline": "”Rökare får betala mer för sina försäkringar”", "summary": "Försäkringsbolaget Skandia: Vi inför ett pristillägg på upp till 50 procent på rökares försäkringar. Som första svenska försäkringsbolag inför Skandia från och med den 1 juni ett pristillägg på mellan 25 och 50 procent för rökare på alla tillämpliga försäkringar. Tillägget gäller alla nya försäkringar för kunder som röker dagligen. Avsikten är inte att tjäna pengar, utan intäkterna ska komma ickerökarna till godo. Med pristillägget önskar Skandia sätta fokus på rökningens konsekvenser och på så sätt bidra till färre rökare i Sverige. Det skriver Skandias Nordenchef Bertil Hult samt Skandias medicinska experter Per Täckenström och Gundars Rasmanis.", "article": "Imorgon, den 31 maj, är det den Tobaksfria Dagen i världshälsoorganisationen WHO:s regi. Rökning är Sveriges största folkhälsoproblem, och den enskilt största faktorn till ohälsa och för tidig död. Samhällskostnaderna är enorma. I den senast gjorda beräkningen från 2001 uppskattades kostnaderna till minst 26 miljarder kronor. I en ny omfattande undersökning om rökning från Novus Group framkommer att det finns ett stort stöd hos den svenska befolkningen att ta krafttag mot rökningen. Åtta av tio svenskar tycker att politikerna borde göra mer för att färre ska börja röka, och varannan svensk vill gå så långt att de önskar ett förbud mot rökning på allmän plats. Det framgår också tydligt att samhällets insatser för att minska tobaksanvändningen brister: i undersökningen visste fyra av tio rökare inte vart de skulle vända sig för att få hjälp att sluta. Trots att det till syvende och sist är ett personligt val att röka har vi hittills betraktat det som en självklarhet att icke-rökarna ska betala de kostnader som rökarna ger upphov till. Det kanske är dags att ompröva detta? Som första svenska försäkringsbolag tar Skandia i dag ett principiellt viktigt första steg och inför från och med den 1 juni 2009 ett pristillägg för rökare på alla tillämpliga försäkringar. Tillägget gäller kunder som röker dagligen och som vid tecknandet av försäkringen ombeds fylla i en hälsodeklaration. Pristillägget varierar mellan 25 och 50 procent. Avsikten är inte att tjäna pengar, utan de ökade intäkterna ska användas för att premiera ickerökarna som på sikt får sänkta premier. Alla berörda erbjuds dessutom rökavvänjningsstöd. Med pristillägget önskar Skandia öka fokus på rökningens konsekvenser och hoppas på så sätt att bidra till färre rökare i Sverige. I praktiken betyder det här att när en fullt frisk person i 40-årsåldern tecknar en livförsäkring på 1 miljon kronor betalar en kvinna om hon röker 1 050 kronor i årspremie i stället för 700 kronor om vederbörande är rökfri. För en rökande man är motsvarande siffra 1 500 kronor, att jämföra med 1 000 kronor som ickerökare. Pristillägget tillämpas konsekvent på nya försäkringar och omfattar sjukförsäkring, individuellt tecknad olycksfallsförsäkring, livförsäkring, premiebefrielseförsäkring och privatvårdsförsäkring. En person som varit rökfri i tolv månader behöver inte längre betala pristillägget, då risken som den före detta rökaren tidigare påförde kollektivet har minskat väsentligt. För att stötta kunder som vill sluta röka inleder Skandia ett samarbete med Apoteket/Apoteksakademin, som kommer till arbetsplatsen och ger råd och hjälp på plats. Berörda kunder får därmed tillgång till professionellt stöd, samtidigt som det gynnar arbetsgivaren: färre rökare ger en friskare personalstyrka och därmed högre effektivitet. För att också nå dem som ännu inte börjat röka startar Skandia samtidigt en kampanj riktad till Sveriges alla ungdomar. Skolor, föreningar och eleversom vill minska rökningen kan söka stipendium till anti-rökningsprojekt ge-nom Skandias stiftelse Idéer för Livet. I ett försäkringsperspektiv är pristillägget framför allt ett rättvisebeslut. En sjukförsäkring är, precis som alla andra försäkringar, en kollektiv lösning för att dela risken för en grupp individer. Om då några av dessa väljer att röka – vilket bevisligen kraftigt ökar risken för sjukdomar – så är det också rimligt att de också får betala mer för sin försäkring än ickerökarna. En genomsnittlig skada på till exempel en sjukförsäkring kostar cirka 1 miljon kronor. Men beslutet är även ett tydligt ställningstagande i kampen mot rökning och för ett krav på större personligt ansvarstagande. I ett internationellt perspektiv är det brukligt att ta betalt för rökning. Ett flertal utländska försäkringsbolag har sedan lång tid tillbaka infört pristillägg för rökning. I England efterfrågas till exempel all typ av rökning och nikotinersättande produkter när en försäkring tecknas. Norge är ett annat exempel där det nyligen infördes ett prispålägg på 75 procent för rökare. I Skandias perspektiv är det önskvärt att så många som möjligt får ett incitament att sluta röka, och vår förhoppning är därför att pristillägget blir branschpraxis även i Sverige. Vi hoppas att vårt beslut leder till en ökad diskussion om rökning. En intressant fråga i sammanhanget borde vara om en rökare ska få en medicinsk behandling bekostad av skattebetalarna när effekten uteblir om man röker under behandlingstiden. I vintras införde ortopedikliniken vid Norrlands universitetssjukhus en ny policy som innebar att patienter ska vara rökfria två månader innan och två månader efter en planerad operation. Efter viss kritik mildrades policyn något. Vår undersökning visar dock att denna typ av krav på rökare har ett brett folkligt stöd. Åtta av tio svenskar tycker att en läkare har rätt att kräva rökningsuppehåll för att genomföra en behandling. Till och med bland rökarna är stödet stort, sex av tio tycker att detta är ett fullt rimligt krav. Fortfarande röker en miljon svenskar dagligen, och även om trenden är sjunkande så börjar ca 16 000 ungdomar i Sverige varje år att röka. Det är 16 000 unga som i större utsträckning än sina kamrater kommer att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar, kronisk bronkit och emfysem, kol, lungcancer, tumörer i urinvägar, bukspottskörtel, svalg och matstrupe, magsår, tandlossning, osteoporos (benskörhet) med mera. 16 000 unga vars sjukdagar och konsumtion av sjukvård kommer att vara avsevärt högre än sina ickerökande kamrater, och vars livslängd kommer att förkortas med i genomsnitt fem till tio år. Kunskapen om rökningens konsekvenser för samhället är generellt låg, och vår undersökning visar att rökares bild av hur rökningen påverkar samhället skiljer sig tydligt mot ickerökarnas. Till exempel tror rökare att rökningen påverkar sjukskrivningar, dödlighet, sjukvårdskostnader och tandvårdskostnader i betydligt lägre utsträckning än ickerökare. Detta bör vara en varningsflagg för våra politiker och en tydlig anledning till nydanande arbete på området. Bertil Hult Nordenchef Skandia Per Täckenström Medicinskt riskbedömningsansvarig Skandia Liv Gundars Rasmanis Överläkare hjärtkliniken Karolinska sjukhuset, försäkringsmedicinsk rådgivare ", "article_category": "other"}
{"id": 21005, "headline": "Bebisar kan mer än man tror", "summary": "Vuxnas joller är bra för barnets språkutveckling, visar ny forskning. Och bebisar som ammas känner igen sin mammas lukt, till skillnad från flaskuppfödda spädbarn. Boken ”Babypsykologi” går igenom de nya rönen.", "article": "Kan spädbarn förstå att en person, eller ett föremål, som försvinner ur dess åsyn ändå fortsätter att existera? Nej, trodde spädbarnsforskarna länge. I dag vet man att de hade fel. Bebisar är smartare än så. Redan ett tre månader gammalt barn har förmågan att begripa att något som ”försvunnit” faktiskt finns fortfarande, även om det inte syns. Tror du att det nyfödda barnet är i ”symbios” med sin mamma, och inte kan skilja mellan sig själv och henne? Fel, forskning visar att barnet uppfattar sin egen kropp som en egen enhet, avskild från mammans kropp och från andra personer och föremål. Det här och mycket mer om bebisar och föräldrar berättar den franske psykologen och forskaren Serge Ciccotti, som sammanställt aktuell forskning om spädbarn i boken ”Babypsykologi” (Karneval förlag, översättning Bo Gustavsson). Där vill han göra upp med fördomar och myter om spädbarn, deras förmågor, känslor, tankeliv och beteende. Bara för något halvsekel sedan fanns uppfattningen att spädbarn var passiva små varelser som i stort sett inte kunde något annat än att äta, skrika, bajsa och sova. Sedan kom nyare forskning och insikterna om att bebisar är mer aktiva, och kan mycket mer, än vad man tidigare trott. De kan samspela med andra, de kan exempelvis härma grimaser och känna igen sina mammors röst och lukt. Den nya forskningen har fått stor uppmärksamhet och spridning. Men hela tiden kommer nya rön, som ibland kullkastar sina närmaste föregångare. I boken försöker Serge Ciccotti reda ut vad man faktiskt vet, och vad man inte vet, i dag – både när det gäller bebisars förmågor och föräldrars beteende mot sina spädbarn. Han redogör för en rad olika experiment som gjorts i olika delar av världen. Tron att ”när mamma försvinner ur rummet, tror barnet att hon upphör att existera” härstammar från 1930-talet då en av de mest inflytelserika barnpsykologerna i modern tid, Piaget, beskrev hur ett barn som sett en leksak gömmas under en handduk ändå inte letade under handduken. Sedan dess har flera nyare försök visat att bebisar inte alls tror att ett föremål slutar att existera när det inte är synligt, berättar Serge Ciccotti i boken. Att barnet inte alltid letar där föremålet försvunnit har andra, psykomotoriska orsaker. Ibland hör man att det skulle vara speciellt viktigt för pappor att deras spädbarn liknar dem själva. Teorin bakom är att en pappa aldrig kan veta helt säkert om barnet verkligen är hans. Enligt Serge Ciccotti verkar det ligga någonting i detta. Han beskriver ett experiment där män och kvinnor fick titta på bilder av spädbarn. Hälften av deltagarna fick, utan att veta det, titta på en manipulerad bild där barnets utseende var en sammanblandning av deltagarens egna anletsdrag och ett okänt barns ansikte. Den andra hälften fick titta på en bild av ett helt okänt spädbarn. Sedan fick deltagarna bedöma hur mycket de ”tyckte om” bebisarna de sett på bilderna. För kvinnorna var det ingen skillnad utifrån vilken typ av bild de sett. Men män som sett foton på spädbarn med sina egna ansiktsdrag tyckte att de barnen var vackrare, till skillnad från de män som sett bilder på okända barn. De sa sig också bry sig mer om barnens välbefinnande, när det handlade om barn som liknade dem själva (fast de inte medvetet upptäckt likheten). Att människor i allmänhet hellre hjälper personer som liknar dem själva är ett känt faktum. Men varför skulle män vara känsligare för likhet mellan dem själva och deras bebisar? Psykologer tror att kvinnor under evolutionen inte utvecklat specifika identifieringsmetoder för att känna igen sin avkomma, skriver Serge Ciccotti. Kvinnorna vet redan att det är deras eget barn: ”Undvik därför att skoja med pappor genom att till exempel säga ’är du verkligen säker på att det är din son? Han liknar inte alls dig!’ Det dåliga skämtet kommer säkert att bekymra pappan mer än man tror.” Spädbarn jollrar, men vuxna ska inte jollra med barnen, menar många. För att underlätta språkutvecklingen bör man tala ”ordentligt” med sina små barn, hävdar de. Men forskning har visat att det kan vara precis tvärtom, berättar Serge Ciccotti. Vårt instinktiva sätt att prata ”barnspråk” med bebisar, med överdriven intonation, sjungande röst och långa stavelser, kan hjälpa barnen att lära in språket, visar olika studier. I ett försök fick fyrtio drygt halvårsgamla spädbarn lyssna på en inspelning där en kvinnoröst uttalade en fras med fyra meningslösa fantasiord, gång på gång under en minut. Hälften av barnen fick höra frasen i vanlig, vuxen samtalston, hälften i typisk småbarnsanpassad stil. När man sedan undersökte hur lätt barnen kunde känna igen ord från frasen, visade det sig att de barn som lyssnat till ”barnspråket” tycktes identifiera orden bättre, skriver Serge Ciccotti: ”Korta fraser, långsam rytm och sjungande röst hjälper spädbarn att dela upp en mening i ord, att uppfatta var orden börjar och slutar men framför allt att skilja dem från andra ljud i omgivningen. Vi känner oss en smula löjliga då vi talar till vår bebis på detta sätt men våra bebisar lär sig tala tidigare om vi pratar med dem på babyspråk snarare än på vuxnas vis. Därför behöver du inte alls skämmas då du ändrar röstläget och språkrytmen för att tilltala din bebis, eftersom du ger den en första lektion i kommunikation!” Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 21008, "headline": "”Borgfreden om EU försvagar folkstyret”", "summary": "Carl Tham anklagar Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin: De har ingått en allians och förhindrar en debatt om hur mycket makt EU ska ha. Moderater och socialdemokrater har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen. Att försöka få väljarna att rösta i valet till EU-parlamentet genom att spela EU-kritiska är spel för gallerierna. Den främsta möjligheten att påverka EU går genom vår egen riksdag och regering. Och då måste EU- frågorna upp i den nationella valrörelsen och partierna avkrävas sina åsikter om EU:s makt, skriver den framträdande socialdemokraten Carl Tham. Carl Tham", "article": "Statsminister Fredrik Reinfeldt får sin borgfred när han nu blir ordförande i EU. Oppositionen skall hålla tyst medan statsministern spelar europeisk statsman. Han får inte störas. Att Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin accepterar detta är logiskt. Moderaterna och socialdemokratin är den verkliga EU-alliansen. Samtidigt pågår EU-valrörelsen. Partierna som försäkrar misstrogna väljare att det gör stor skillnad hur de väljer; framför allt gäller det att rösta. Statsministern som vill ha lugn och ro, ingen politik. EU-kandidaterna som försäkrar att allt är politik. Folket som förefaller ointresserat. Kanske finns det ett samband. I hela EU anser de styrande att för mycket demokrati kan bli ett hot mot EU:sgrundläggande struktur. Så har det varit hela tiden. Decennierna efter kriget fanns det ju goda skäl att misstänka att stort väljarinflytande skulle sätta stopp för projektet. Men också sedan de gamla krigsmotsättningarna försvunnit har oron för vad folken skulle kunna ställa till med, om de bara fick chansen, levt vidare. Den fick förnyad kraft i och med att EU gjorde marknadsliberala regler till grundlag. De styrande inser, återigen med rätta, att demokratin, alltså den allmänna rösträtten och partikonkurrensen, är ett hot mot denna grundlag. Stora väljargrupper kan motsätta sig att ekonomins regler görs oåtkomliga för nationella politiska beslut. Förr gällde borgfreden principiellt främst demokratins spelregler. Inom ramen för demokratin är opposition tillåten, ja anses nödvändig för att systemet skall fungera. Men sedan flera år har denna borgfred utsträckts till att omfatta också EU:s och därmed ekonomins spelregler på europeisk nivå. Opposition likställs med EU-fientlighet och är inte legitim. Mönstret gäller i högsta grad också Sverige. De ledande partierna, Moderaterna med svanspartier, och Socialdemokraterna, utan svans i just denna fråga, har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen. Det gäller särskilt de verkligt skarpa EU-frågorna, det vill säga hur stor makt EU skall ha och vilken balans som skall gälla mellan marknad, juridik och politik. Om sådana frågor kommer upp på bordet kan väljarna reagera på ett olämpligt sätt, befarar man. Närmast genom en olyckshändelse lyckades man inte förhindra en folkomröstning i EMU-frågan. Men efter den läxan har EU-partierna med betydande och skickligt fotarbete hållit väljarna på avstånd från de centrala besluten. Som tyst överenskommelse gällde att ingen folkomröstning skulle hållas om Lissabonfördraget, som bland annat handlar om maktbalansen mellan nationellt folkstyre och EU. Socialdemokratin och Moderaterna teg under alla de år då den nya EU-författningen och sedan fördraget fick sin utformning. Man utnyttjade inte den såkallade tankepausen efter det att Frankrike och Nederländerna röstat ned fördraget 2005. Några nya tankar tänktes inte och att tiga ihjäl alla försök att väcka debatt var både Moderaternas och Socialdemokraternas huvudstrategi. Man undvek sorgfälligt att tala om saken i 2006 års valrörelse, alltså det sista tillfället för de svenska väljarna att påverka riksdagens ställningstagande. Riksdagen kunde därför sent i höstas, utan politiskt larm, godta det nya fördraget. En stor majoritet i riksdagen har alltså utan att diskutera frågan med väljarna godtagit ett fördrag som försvagar grundlagen och folkstyret. Partierna vill i stället kanalisera medborgarnas politiska makt och intresse till EU-valet. Liksom många andra partier runt om i Europa vill både Moderaterna och Socialdemokraterna i detta val gärna suga upp EU-skeptiska stämningar. Partierna vill antyda att de står på väljarnas sida mot en växande EU-överhöghet – som de dock själva varit med om att snickra ihop. I den socialdemokratiska plattformen heter det till exempel att man skall rösta på socialdemokratin om man vill förskjuta balansen mellan EU:s marknadsdoktriner och sociala mål . Man kräver att ”den svenska modellen måste överordnas den fria rörligheten på den inre marknaden”. Mycket bra. Men detta är i grunden konstitutionella frågor där EU-parlamentet har ett begränsat inflytande. Det är just dessa frågor som hanteras i EU:skonstitution, alltså Lissabonfördraget, som partiet alldeles nyligen utan invändningar godtagit. Alltså: tystnad och ingen politik när de svenska väljarna kan påverka Sveriges ställningstagande i centrala EU-frågor, alltså i de allmänna valen. Men däremot gärna politik där de svenska väljarnas inflytande är marginellt, nämligen till Europaparlamentet. Europaparlamentet har ökad beslutsmakt men kan inte kompensera försvagningen av folkstyret i medlemsländerna, särskilt inte i länder som Sverige där folkstyret har stark legitimitet och förankring. Europaparlamentet har däremot ingen förankring alls. En orsak är avståndet mellan valda och väljare – varje EU-parlamentariker representerar i genomsnitt (enligt Lissabonfördraget) 657 000 väljare, medan motsvarande siffra i Sverige är 25 800 . I Sverige bor bara 9 miljoner, därför har vi också bara 2 procent av antalet ledamöter i parlamentet. Det ger onekligen ett perspektiv på inflytandet. Men viktigare är ändå att de nationella parlamenten bärs upp av politiska och nationella samhörigheter som skapats av gemensam historia, språk, offentlighet och politisk kultur. Något sådant finns inte för Europaparlamentet. Lika lite finns det någon reell möjlighet för väljarna att utkräva ansvar för beslut som fattas i Bryssel. Om en svensk väljare är missnöjd med regeringen kan hon eller han rösta på oppositionen och hoppas på en ny regering. Någon sådan möjlighet finns inte i EU. Därför blir parlamentet i de flesta människors ögon bara ett av många ogenomträngliga beslutssystem i EU. Det är mot denna bakgrund inte lätt att övertyga väljarna om att deras röst är viktig. Partierna inser det och försöker mobilisera väljarna genom att betona valets inrikespolitiska betydelse. Väljarna uppmanas att rösta på sitt parti för att stärka det i den inrikespolitiska kampen. EU-valet blir en sorts generalrepetition inför de allmänna valen. Så är det i alla länder. EU-valen får därför politisk betydelse. Det är självklart att ökad EU-makt betyder minskad makt för det svenska folkstyret. Det finns kanske goda argument för den maktförskjutningen. Men det minsta man kan begära är att väljarna får möjlighet att ta ställning till dessa argument och att de så långt som möjligt ges möjlighet att påverka EU-besluten. Men då måste EU-frågorna politiseras och hanteras som vanliga politiska frågor. De måste upp i valrörelserna, och partierna måste där redovisa sina åsikter både om vad som bör behandlas på EU-nivå och vilka beslut som i så fall bör fattas. De stora partiernas EU-samregerande måste upphöra, EU-nämnden i riksdagen avskaffas och EU-frågor behandlas som alla andra, i utskotten och med kraftmätning mellan regering och opposition. Den främsta möjligheten – självklart begränsad – att påverka EU går ändå genom riksdagen och regeringen. Carl Tham är en framträdande radikal idédebattör. Han var mellan 1994 och 1998 utbildningsminister i den socialdemokratiska regeringen. Dessförinnan hade han bland annat varit generaldirektör för Statens energiverk och för biståndorganet Sida. I sin bok ”När tiden vänder”, som kom ut 1994, presenterar han sin politiska grundsyn. Innan han blev socialdemokrat var han folkpartist. ", "article_category": "other"}
{"id": 21010, "headline": "”Borgfreden om EU försvagar folkstyret”", "summary": "Carl Tham anklagar Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin: De har ingått en allians och förhindrar en debatt om hur mycket makt EU ska ha. Moderater och socialdemokrater har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen. Att försöka få väljarna att rösta i valet till EU-parlamentet genom att spela EU-kritiska är spel för gallerierna. Den främsta möjligheten att påverka EU går genom vår egen riksdag och regering. Och då måste EU- frågorna upp i den nationella valrörelsen och partierna avkrävas sina åsikter om EU:s makt, skriver den framträdande socialdemokraten Carl Tham.", "article": "Statsminister Fredrik Reinfeldt får sin borgfred när han nu blir ordförande i EU. Oppositionen skall hålla tyst medan statsministern spelar europeisk statsman. Han får inte störas. Att Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin accepterar detta är logiskt. Moderaterna och socialdemokratin är den verkliga EU-alliansen. Samtidigt pågår EU-valrörelsen. Partierna som försäkrar misstrogna väljare att det gör stor skillnad hur de väljer; framför allt gäller det att rösta. Statsministern som vill ha lugn och ro, ingen politik. EU-kandidaterna som försäkrar att allt är politik. Folket som förefaller ointresserat. Kanske finns det ett samband. I hela EU anser de styrande att för mycket demokrati kan bli ett hot mot EU:s grundläggande struktur. Så har det varit hela tiden. Decennierna efter kriget fanns det ju goda skäl att misstänka att stort väljarinflytande skulle sätta stopp för projektet. Men också sedan de gamla krigsmotsättningarna försvunnit har oron för vad folken skulle kunna ställa till med, om de bara fick chansen, levt vidare. Den fick förnyad kraft i och med att EU gjorde marknadsliberala regler till grundlag. De styrande inser, återigen med rätta, att demokratin, alltså den allmänna rösträtten och partikonkurrensen, är ett hot mot denna grundlag. Stora väljargrupper kan motsätta sig att ekonomins regler görs oåtkomliga för nationella politiska beslut. Förr gällde borgfreden principiellt främst demokratins spelregler. Inom ramen för demokratin är opposition tillåten, ja anses nödvändig för att systemet skall fungera. Men sedan flera år har denna borgfred utsträckts till att omfatta också EU:s och därmed ekonomins spelregler på europeisk nivå. Opposition likställs med EU-fientlighet och är inte legitim. Mönstret gäller i högsta grad också Sverige. De ledande partierna, Moderaterna med svanspartier, och Socialdemokraterna, utan svans i just denna fråga, har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen. Det gäller särskilt de verkligt skarpa EU-frågorna, det vill säga hur stor makt EU skall ha och vilken balans som skall gälla mellan marknad, juridik och politik. Om sådana frågor kommer upp på bordet kan väljarna reagera på ett olämpligt sätt, befarar man. Närmast genom en olyckshändelse lyckades man inte förhindra en folkomröstning i EMU-frågan. Men efter den läxan har EU-partierna med betydande och skickligt fotarbete hållit väljarna på avstånd från de centrala besluten. Som tyst överenskommelse gällde att ingen folkomröstning skulle hållas om Lissabonfördraget, som bland annat handlar om maktbalansen mellan nationellt folkstyre och EU. Socialdemokratin och Moderaterna teg under alla de år då den nya EU-författningen och sedan fördraget fick sin utformning. Man utnyttjade inte den så kallade tankepausen efter det att Frankrike och Nederländerna röstat ned fördraget 2005. Några nya tankar tänktes inte och att tiga ihjäl alla försök att väcka debatt var både Moderaternas och Socialdemokraternas huvudstrategi. Man undvek sorgfälligt att tala om saken i 2006 års valrörelse, alltså det sista tillfället för de svenska väljarna att påverka riksdagens ställningstagande. Riksdagen kunde därför sent i höstas, utan politiskt larm, godta det nya fördraget. En stor majoritet i riksdagen har alltså utan att diskutera frågan med väljarna godtagit ett fördrag som försvagar grundlagen och folkstyret. Partierna vill i stället kanalisera medborgarnas politiska makt och intresse till EU-valet. Liksom många andra partier runt om i Europa vill både Moderaterna och Socialdemokraterna i detta val gärna suga upp EU-skeptiska stämningar. Partierna vill antyda att de står på väljarnas sida mot en växande EU-överhöghet – som de dock själva varit med om att snickra ihop. I den socialdemokratiska plattformen heter det till exempel att man skall rösta på socialdemokratin om man vill förskjuta balansen mellan EU:s marknadsdoktriner och sociala mål . Man kräver att ”den svenska modellen måste överordnas den fria rörligheten på den inre marknaden”. Mycket bra. Men detta är i grunden konstitutionella frågor där EU-parlamentet har ett begränsat inflytande. Det är just dessa frågor som hanteras i EU:s konstitution, alltså Lissabonfördraget, som partiet alldeles nyligen utan invändningar godtagit. Alltså: tystnad och ingen politik när de svenska väljarna kan påverka Sveriges ställningstagande i centrala EU-frågor, alltså i de allmänna valen. Men däremot gärna politik där de svenska väljarnas inflytande är marginellt, nämligen till Europaparlamentet. Europaparlamentet har ökad beslutsmakt men kan inte kompensera försvagningen av folkstyret i medlemsländerna, särskilt inte i länder som Sverige där folkstyret har stark legitimitet och förankring. Europaparlamentet har däremot ingen förankring alls. En orsak är avståndet mellan valda och väljare – varje EU-parlamentariker representerar i genomsnitt (enligt Lissabonfördraget) 657 000 väljare, medan motsvarande siffra i Sverige är 25 800 . I Sverige bor bara 9 miljoner, därför har vi också bara 2 procent av antalet ledamöter i parlamentet. Det ger onekligen ett perspektiv på inflytandet. Men viktigare är ändå att de nationella parlamenten bärs upp av politiska och nationella samhörigheter som skapats av gemensam historia, språk, offentlighet och politisk kultur. Något sådant finns inte för Europaparlamentet. Lika lite finns det någon reell möjlighet för väljarna att utkräva ansvar för beslut som fattas i Bryssel. Om en svensk väljare är missnöjd med regeringen kan hon eller han rösta på oppositionen och hoppas på en ny regering. Någon sådan möjlighet finns inte i EU. Därför blir parlamentet i de flesta människors ögon bara ett av många ogenomträngliga beslutssystem i EU. Det är mot denna bakgrund inte lätt att övertyga väljarna om att deras röst är viktig. Partierna inser det och försöker mobilisera väljarna genom att betona valets inrikespolitiska betydelse. Väljarna uppmanas att rösta på sitt parti för att stärka det i den inrikespolitiska kampen. EU-valet blir en sorts generalrepetition inför de allmänna valen. Så är det i alla länder. EU-valen får därför politisk betydelse. Det är självklart att ökad EU-makt betyder minskad makt för det svenska folkstyret. Det finns kanske goda argument för den maktförskjutningen. Men det minsta man kan begära är att väljarna får möjlighet att ta ställning till dessa argument och att de så långt som möjligt ges möjlighet att påverka EU-besluten. Men då måste EU-frågorna politiseras och hanteras som vanliga politiska frågor. De måste upp i valrörelserna, och partierna måste där redovisa sina åsikter både om vad som bör behandlas på EU-nivå och vilka beslut som i så fall bör fattas. De stora partiernas EU-samregerande måste upphöra, EU-nämnden i riksdagen avskaffas och EU-frågor behandlas som alla andra, i utskotten och med kraftmätning mellan regering och opposition. Den främsta möjligheten – självklart begränsad – att påverka EU går ändå genom riksdagen och regeringen. Carl Tham Carl Tham Är en framträdande radikal idédebattör. Han var mellan 1994 och 1998 utbildningsminister i den socialdemokratiska regeringen. Dessförinnan hade han bland annat varit generaldirektör för Statens energiverk och för biståndorganet Sida. I sin bok ”När tiden vänder”, som kom ut 1994, presenterar han sin politiska grundsyn. Innan han blev socialdemokrat var han folkpartist. ", "article_category": "other"}
{"id": 21022, "headline": "Bergmanfestivalen i Stockholm 2009", "summary": "Nu startar Bergmanfestivalen med aktiviteter över hela Stockholm. Huvudnumret: På Dramaten blir Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” pjäs för första gången.", "article": "Ingmar Bergmans tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”, blir pjäs för första gången i Sverige. Det är Jonas Karlsson som spelar Johan och Livia Millhagen som spelar hans fru Marianne på Dramatens lilla scen. Pjäsen har inte premiär förrän i augusti men under Bergmanfestivalen är alla nyfikna inbjudna på öppna repetitioner, där man kan se pjäsen växa fram. Jag träffar regissör Stefan Larsson, Jonas Karlsson och Livia Millhagen precis efter att dagens repetition är slut. Märta Myrstener: Hur gick det i dag då? Livia Millhagen: I dag har vi haft en slags provdag, när man sätter ihop scen, mask, scenografi och provar lite på scen för första gången. Det är alltid plågsamt, man tycker inte att man har kommit fram till någonting. MM: Bergman använde sig själv gärna av öppna repetitioner, vad är bra med det? Stefan Larsson: Det är kul att visa vilket jobb man gör, och det är viktigt att öppna upp huset, Dramaten. Jag startade öppna repetitioner när jag var på Elverket och det blev väldigt populärt. MM: Om jag skulle visa något som jag har skrivit, som inte är klart, så skulle det var ganska läskigt. SL: Ja, vi är mitt i en sårbar process. Jonas Karlsson: Det får man bjuda på något sätt, det får göra ont. Det händer någonting när man tar in publik i lokalen, fokus förflyttas oavsett om man är medveten om det eller inte. MM: Minns ni när ni själva såg ”Scener ur ett äktenskap” för första gången? JK: Jag gick på scenskolan när jag såg den, jag tyckte att den var the shit! LM: Det är klart att man vart tagen, men nu när jag har läst materialet är jag ännu mer tagen. Alla lager som han rör sig emellan, av medvetande och undermedvetande, det är så väldigt bra ihopsnickrat. SL: Jag måste ha sett den för första gången i mitten av 80-talet. Men jag tror att jag är i en ganska bra ålder för att ta mig an den nu. Med äktenskap och existentiella grubblerier. MM: Tv-serien ”Scener ur ett äktenskap” var väldigt omsusad när den kom, hade den blivit det i dag tror ni? LM: Den var ju startskottet för mycket som har kommit sedan, Dallas, Norén, Woody Allen och allt möjligt, som vi har pumpats fulla med under en lång tid. SL: Den skulle inte väcka samma sensation i dag, men det är eviga ämnen så de är lika aktuell. JK: Som jag ser den i dag handlar den om två människor som genomgår en ordentlig utveckling, framförallt en kvinna som genomgår en frigörelseprocess och en man som tar en massa felbeslut. Öppna repetitioner av ”Scener ur ett äktenskap” Var: Dramatens lilla scen, Nybrogatan 2, t Östermalmstorg. När: 3 och 5 juni 10-12. Fri entré MER BERGMAN PÅ DRAMATEN UNDER BERGMANFESTIVALEN \"Ur marionetternas liv\" Var: Dramatens stora scen, Nybrogatan 2, t Östermalmstorg. När: 30 och 31 maj kl 20. ”Aus dem Leben der Marionetten” (”Ur marionetternas liv”) från 1980 är Ingmar Bergmans enda tyska film och spelades in när han bodde i München. Den handlar om två bipersoner ur tv-serien ”Scener ur ett äktenskap”, Peter och Katarina. De lever i ett olyckligt äktenskap och en natt dödar Peter en prostituerad. Filmmanuset har blivit ett av de mest populära att göra teater av. ”Thalia teater” gör den på festivalen, och föreställningen är regisserad av teaterns husregissör Andreas Kriegenburg. Den spelas på tyska, med svensk text. Bergmans liv på Dramaten När: 19 maj–9 juni. Var: Raoul Wallenbergs torg, t Östermalmstorg. ”Lek, passion och intensiv magi” är underrubriken på fotoutställningen om Ingmar Bergmans arbete vid Dramaten. Han verkade där till och från under drygt femtio år och regisserade sammanlagt 35 uppsättningar. Bilder från dem och livet på teatern finns i fotoutställningen ”Bergman på Dramaten”, tagna av Dramatens husfotograf Bengt Wegelius bland andra. Han var den enda fotograf som fick komma och gå som han ville under repetitionerna och har kunnat dokumentera arbetsprocessen under flera av Bergmans mest legendariska teateruppsättningar. Dessutom har Sveriges mest kända fotograf Lennart Nilsson och Beata Bergström, stilbildande fotograf inom teaterfotografi, bidragit med bilder. \"Kreten en Gefluiser\" (\"Viskningar och rop\") När: 27 och 18 maj, kl 20. Var: Dramatens stora scen, Nybrogatan 2, t Östermalmstorg Två systrar och en tjänarinna vakar över en tredje syster som är döende i en av Ingmar Bergman märkligaste filmer. Den har blivit pjäs med holländske regissören Ivo van Hoven i en samproduktion mellan Dramaten och Toneelgroep Amterdam. Pjäsen spelas på holländska och textas på svenska. Läs även DN Kulturs bevakning av Bergmanfestivalen! Bergmanfestivalen på andra håll i Stockholm Mäster Olofsgården och Bullkyrkan Var: Mäster Olofsgården, Svartmangatan 6 och Bullkyrkan, Stortorget 5. När: Kaféet är öppet måndag–fredag 11–18, till 16 på helgen. Gamla stan var definitivt en av Ingmar Bergmans favorithang-outs i Stockholm. Som nittonåring tog han över Mäster Olofsgårdens teatersektion och satte upp sin första pjäs ”Främmande hamn”, som spelades i Stadsmissionens kyrka, Bullkyrkan, på Stortorget. Mäster Olofsgården är i dag ”hemgård”, med verksamhet för unga; bland annat en filmskola. Besök Mäster Olofsgårdens kafé och Bullkyrkan för att uppleva Bergmanatmosfären. Kyrkan har gudstjänst på söndagar klockan nio med soppa och smörgås till alla. I kaféet finns även fotografier från Bergmans tid på gården. Bergmaninspiration Var: Täby kyrka, Attundavägen 3, Täby. När: Kyrkan är öppen varje dag 8.30–16. ”Det sjunde inseglet” från 1957 innehåller Ingmar Bergmans kanske mest kända, och parodierade, scen. Scenen när riddar Antonius spelar schack med döden, för att skjuta upp sitt oundvikliga öde, är inspirerad av en kalkmålning i innertaket på Täby kyrka. Målningen är från 1400-talet och gjord av tidens mest berömda målare Albertus Pictor. Målningen är även en av konstnärens mest välbevarade. Gå och besök kyrkan för äkta ”Det sjunde inseglet”-stämning. Teatergrillen Var: Teatergrillen, Nybrogatan 3. När: Måndag–lördag, lunch måndag–fredag 11.30–14.30, middag från 17. Teatergrillen ligger i samma kvarter som Dramaten, och inredningen från 1968 är i stort sett intakt, med en hel del teaterrekvisita. Egentligen var Ingmar Bergman inte mycket för att gå ut och festa om man ska tro hans självbiografi ”Laterna magica”, men efter en dags repetitioner på Dramaten gillade Bergman att äta sin middag på Teatergrillen. Han brukade sitta vid första bordet till vänster från ingången, där man har god uppsikt över vilka gäster som kommer in men inte själv syns särskilt väl. Bordet kallas i dag för Bergmanbordet. Bio: ”Sommaren med Monica utomhus” När: 29 maj och 30 maj, mingel och dj från 19, filmen börjar 22.00 Var: Kulturhusets tak, Sergels torg, t T-Centralen Hoppas på behaglig väderlek och gå på utomhusbio! På Kulturhusets tak visas Bergmanfilmer. En skådespelare med anknytning till Dramaten och Ingmar Bergman introducerar varje film. Harriet Andersson inleder med att tala om ”Sommaren med Monica” tillsammans med filmkritikern och regissören Stig Björkman, fredagen 29 maj. Kvällen efter visas ”Sommarnattens leende”. Bergmanvandring: I filmstaden i Råsunda När: 31 maj och 7 juni klockan 14.00 Pris: 60 Kronor, biljetter köps på våffelcaféet innan visningen. Samling: Råsundavägen 150 Hör historien om hur ”Sveriges Hollywood”, med Ingmar Bergman och Ingrid Bergman, kom till. Här spelades de flesta av Ingmar Bargmans filmer in, bland annat Smultronstället och Det sjunde inseglet. Guidad visning av Filmstaden i Råsunda. Bergmanmingel: Persona bar på Berns Var: Katthavet på Berns salonger Berzelii park När: 28 maj-5 juni kl 21-03. Ingmar Bergman var inte så mycket för att vara ute och rumla, i alla fall inte enligt böckerna om honom. Men ta ett stilla glas vin och diskutera dagens föreställningar och tjuvkika på skådisarna på ”Persona bar” på Berns, Bergmanfestivalens officiella mingelställe. Veckan till ära serveras även en speciell Bergmandrink. ", "article_category": "other"}
{"id": 21053, "headline": "Hasse Brontén gick från Säpo till ståupp", "summary": "Han var med och startade polisens rejvgrupp och jobbade som spanare på Säpo. I dag är Hasse Brontén ståuppkomiker. Men det händer att han i sitt nya jobb stöter på gamla bekanta från polistiden.", "article": "Hasse Bronténs pappa jobbade som trafikpolis och sonen hade inga planer på att gå i faderns fotspår. Ändå slängde han, utan större eftertanke, in en ansökan till Polishögskolan. - Plötsligt satt jag där i skolbänken utan att jag visste hur det hade gått till, säger Hasse Brontén. Som nyexaminerad började han fotpatrullera på Sergels torg i Stockholm, i början på 90-talet. -Till slut kunde vi namnen på alla missbrukare som hängde där. Vår goda relation med dem gjorde att vi sällan fick problem. Efter två år gick Hasse Brontén vidare till gatulangningsgruppen och i mitten på 90-talet var han med och startade polisens rejvgrupp som gjorde tillslag mot Docklands och andra klubbar. Efter en tjänst på Nackapolisen hamnade han sedan som spanare på Säpo. - Det var spännande när kollegerna berättade att de träffat MI5 i London, men sedan satt man ändå i bilen och stirrade på en lyktstolpe i flera dagar. Hasse Brontén började tröttna på polisjobbet och kände sig sugen på att leva ut komikerådran från tonårstidens talangjakter, då han spelade luftgitarr på scenen. När han 2004 såg en annons om en ståuppkurs med Adde Malmberg skickade han in en ansökan och fick en av platserna. - Jag kunde ingenting, men blev snabbt frälst när jag märkte att folk skrattade åt mina skämt. Hasse Brontén slutade på Säpo och började jobba som lärare på Polishögskolan i stället. Parallellt jagade han ståupptider på de få klubbar som då fanns i Stockholm. Det gick bättre och bättre och 2007 sa han upp sig – efter 15 år som polis. - Det var mycket svårare än jag trodde. Jag fegade länge innan jag vågade. I dag är Hasse Brontén etablerad bland svenska komiker. Han har varit med i ”Parlamentet” och skrivit manus till tv-program som ”Extra Extra” och ”Robins”. Har du i ditt nya jobb träffat någon av dem du grep som polis? - Ja, en gång i samband med en tv-inspelning. Det roliga var att den personen tackade mig för att jag hade varit schyst vid gripandet och sa att det var slut med droger efter det. ", "article_category": "other"}
{"id": 21075, "headline": "Julia ordnade till en hel basketturnering", "summary": "Kungsholmstjejen Julia Elg ligger bakom Vasastans Basketfest 09, en turnering för alla mellan 13 och 18 år.", "article": "För några år sedan spelade Kungsholmstjejen Julia Elg basket för Polisen, men när laget fick ändrade (läs: sämre) träningstider och hallar längre hemifrån valde Julia att hoppa av. Intresset för sporten har hon dock kvar och för ett år sedan föddes tanken på att ordna en lokal basketturnering. På lördag bär idén frukt. Då anordnas nämligen Vasastans Basketfest 09, en turnering för alla mellan 13 och 18 år och det är egentligen inga krav på att man ska ha spelat basket tidigare. Julia Elg, som själv går i nian på Stadshagsskolan, har tagit hjälp av sin fritidsledare Daniel Schmidt. Dessutom har hon fått ekonomiskt bidrag till att arrangera det hela. Idrottsförvaltningen i Stockholm har ett stipendium kallat ”Snabb slant”, som syftar till att ungdomar ska bli mer delaktiga på idrottens området. Julia sökte – och fick – det högsta beloppet (10?000 kronor) och pengarna ska räcka till både priser och annat som hör en idrottstävling till. Bland annat utlovas musik av DJ Quality under tävlingen. För att få stipendium av den här sorten krävs att man själv är med och arrangerar, att det riktar sig till andra ungdomar och dessutom äger rum inom Stockholms stad. Vasastans Basketfest 09 uppfyller samtliga krav och Julia Elg hoppas naturligtvis att det ska bli fullt drag på innergården vid Vasastans fritidsgård, Vanadisvägen 14 på lördag. Vad är det för priser? – De är lite hemliga. Det får man veta när man vinner, säger Julia hemlighetsfullt. Det hela drar i gång klockan 12 och även om det var sagt att den 11 maj (i måndags) var sista anmälningsdagen, så går det att anmäla sig så sent som i morgon, fredag, men ju förr, desto bättre. Matcherna är 2x5 minuter och lagen får vara både en- och tvåkönade. Varje lag får innehålla maximalt tio spelare och alla som deltar bjuds på korv och dricka. Hur länge turneringen pågår på lördagen beror naturligtvis på hur många lag som anmäler sig. Får Julia Elg bestämma får de gärna hålla på hur länge som helst. Vasastans Basketfest 09, Vasastans fritidsgård, Vanadisv 14, t Odenplan, lördag 16 maj kl 12. ", "article_category": "other"}
{"id": 21083, "headline": "”Hudcancern femfaldigad bland solande svenskar”", "summary": "Forskare varnar för ovetenskapliga råd om att sola mer: Utvecklingen av hudcancer i Sverige är alarmerande.Var femte svensk drabbas statistiskt sett av hudtumörer. Antalet fall accelererar. Omkring 40 000 svenskar får hudcancer i någon form, ungefär 500 dör i sjukdomen varje år. Förekomsten av malignt melanom har femfaldigats i vårt land. Männens dödstal i sjukdomen har ökat med 40 procent och bland kvinnorna med 20 procent. Att då uppmana människor att sola mer för att öka produktionen av D-vitamin i kroppen är både ovetenskapligt och oetiskt. Att sola på solarier ger inga tillskott alls av D-vitamin men ökar risken för hudcancer. Det skriver Ann-Louise Eksborg, generaldirektör på Strålsäkerhetsmyndigheten, Lars-Erik Holm, generaldirektör på Socialstyrelsen, och Bengt Westermark, professor och ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.", "article": "Våra solvanor är främsta orsaken till att hudcancer är den snabbast ökande cancerformen i Sverige. Var femte svensk drabbas statistiskt sett av hudtumörer och antalet nya fall accelererar, även bland yngre. Därför är det dags att skilja åsikter och tyckande från vetenskapligt grundade rekommendationer i frågan om solning och D-vitamin. Att uppmana människor att sola mer och utsätta sig för cancerogen UV-strålning är både ovetenskapligt och oetiskt. Vid några tillfällen det senaste året har en liten grupp forskare i medier fört fram att tidigare rön om att solandet skulle vara farligt nu ställts på ända. Eftersom solens UV-strålar ökar produktionen av D-vitamin i kroppen, ett vitamin som stärker skyddet mot vissa sjukdomar, så bör människor – tvärtemot myndigheternas gällande rekommendationer – uppmanas att sola mera, anser dessa forskare. Denna bild av kunskapsläget välkomnas säkert av många soldyrkare men är grovt felaktig och riskerar att leda till att fler svenskar drabbas av hudcancer. Utvecklingen av hudcancer i Sverige är alarmerande. Sverige ligger redan tillsammans med Norge i topp i Europa när det gäller nya sjukdomsfall per år, och antalet fortsätter att accelerera. I Sverige får varje år omkring 40 000 personer hudcancer av någon typ och ungefär 500 dör i sjukdomen. Enligt världshälsoorganisationen, WHO, är UV-strålning orsaken till 80–90 procent av all hudcancer. Förekomsten av malignt melanom har femfaldigats i Sverige de senaste 50 åren. Den främsta orsaken till ökningen är våra ändrade solvanor. Allt fler svenskar reser på solsemester till ett tropiskt land under vintern. Eftersom de flesta svenskar har ljus hy är vi mera känsliga för solen och får lättare brännskador än till exempel sydeuropéer. I alla åldersgrupper ökar malignt melanom bland både män och kvinnor. Antalet nya fall av malignt melanom ökade med 3,6 procent per år för män och med 3,8 procent per år för kvinnor under tioårsperioden 1998–2007. Dödligheten i malignt melanom har ökat under flera decennier. Männens dödstal i sjukdomen har sedan 1987 ökat med 40 procent och kvinnornas med 20 procent. Ett annat argument som förts fram av solivrarna är att solarier skulle kunna vara en kompletterande D-vitaminkälla. Även detta är felaktigt. Solariernas UV-strålning har en annan sammansättning än solen. De har en högre andel strålning av typen UVA, som inte stimulerar produktionen av D-vitamin men däremot ökar risken för hudcancer. Den statliga utredningen ”En nationell cancerstrategi för framtiden”, som generaldirektör Kerstin Wigzell presenterade i februari i år, framhåller överdriven exponering för UV-strålning som en av de stora livsstilsrelaterade orsakerna till cancer i Sverige. Andra exempel som nämns är tobaksrökning, brist på fysisk aktivitet och hög alkoholkonsumtion. Utredningen lyfter fram preventiva insatser mot cancer som den viktigaste faktorn för att kunna uppnå vinster i människoliv och minskat lidande. Samhället måste öka sina investeringar i förebyggande insatser, slår utredaren fast. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och föregångaren Statens strålskyddsinstitut (SSI) arbetar sedan länge med att öka medvetenheten om riskerna med solande hos allmänheten, med särskild betoning på barn, föräldrar och skolpersonal. Ett exempel är ”En bok om solen”, skriven av författaren Pernilla Stalfelt och framtagen av SSI, som används i undervisningen av elever i förskola och årskurs ett runt om i landet. Ett annat exempel är SSM:s samarbete med Svenska Livräddningssällskapet, som förutom att ge barn simkunskaper numera även lär ut ”solvett” – hur man njuter av solen utan att bränna sig. Cancerfonden arbetar i sin roll som ideell organisation sedan länge för att öka kunskapen bland befattningshavare och allmänhet om betydelsen av prevention för att nå målet att färre människor ska drabbas av cancer. Men ensamma kan vi inte göra detta arbete, för att nå hela vägen fram krävs det nationella krafttag. Den nationella cancerstrategin måste snabbt omsättas i handling så att Sverige får tydliga mål för cancerprevention. De enkätundersökningar som SSM/SSI återkommande gör visar att informationen når fram: omkring 98 procent av svenskarna vet numera att det finns ett samband mellan solens UV-strålar och hudcancer. Men för att långsiktigt få ned antalet fall av hudcancer kommer det att krävas ett utökat informationsarbete i kombination med ökade satsningar på bland annat tidig diagnostik av hudcancer i vården. Nyckelord för att lyckas är vetenskaplig förankring och tydlighet. De råd som förts fram om att människor bör sola mer för att öka produktionen av D-vitamin i kroppen är däremot både vetenskapligt tvivelaktiga och direkt skadliga. Att det finns flera kända, positiva hälsoeffekter av D-vitamin är känt sedan länge. Det är därför vi i Sverige berikar mat med D-vitamin för att på ett säkert och kontrollerat sätt se till att människor får den nödvändiga dosen av vitaminet. Vi anser, liksom bland annat världshälsoorganisationen, WHO, att människor genom normal utevistelse och med vitaminberikad kost på vinterhalvåret som komplement väl kan täcka behovet av D-vitamin. Människor bör även i fortsättningen avrådas från överdrivet solande eftersom det ökar risken för hudcancer. Ann-Louise Eksborg Lars-Erik Holm Bengt Westermark ", "article_category": "other"}
{"id": 21089, "headline": "”Pensionssystemet måste göras om från grunden”", "summary": "Fyra generationer ledande vänsterpartister kräver: Ett pensionssystem måste införas utan någon automatisk broms som sänker pensionerna. Principen att det är hela livsinkomsten som ligger till grund för pensionen måste bort. I stället ska en ordning införas som mer liknar ATP-systemet där de bästa åren bestämmer pensionen. Ett nytt system får heller inte ha någon automatisk broms som sänker pensionerna vid sämre tider. Förändringar av pensionerna måste ske genom aktiva politiska beslut till exempel tillfälliga avgiftshöjningar. Dagens pensionssystem berövar många äldre möjligheten till ett värdigt liv, skriver tre tidigare ledare för vänsterpartiet, CH Hermansson, Lars Werner och Ulla Hoffman, samt Vänsterpartiets ledare Lars Ohly och Ida Gabrielsson förbundsordförande för Ung vänster.", "article": "Välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män som i dag är pensionärer. Det borde därför vara en självklarhet att man har rätt till en ålderdom som är ekonomiskt tryggad. Men dagens pensionssystem berövar många äldre möjligheten till ett värdigt liv. Därför måste det i grunden förändras. Vi som skriver detta är fyra generationer vänsterpartister. Vi kan inte acceptera ett pensionssystem som gör att en del av de äldre som kämpat för att bygga landet idag knappt har mat för dagen. Regeringens orättvisa skattesänkningar har medfört att bland annat pensionärer betalar mer i skatt för samma inkomst som förvärvsarbetande. En sjukskriven eller pensionär med en månadsinkomst på 12 000 kr betalar 467 kr mer i skatt per månad än en person med förvärvs- inkomst. Denna straffbeskattning måste upphöra, lika skatt skall gälla för pensionärer och löntagare. Vi har som hittills enda parti i riksdagen presenterat konkret hur detta bör gå till. Vårt förslag är ett höjt grundavdrag för alla, också pensionärer. Det skulle ge en rättvis beskattning och innebära avsevärda skattesänkningar för alla pensionärer i jämförelse med regeringens politik. Pensionärer har sedan mitten av 1990-talet förlorat runt 40 procent i ekonomisk standard i jämförelse med löntagare. För att förbättra situationen på kort sikt vill Vänsterpartiet höja garantipensionen stegvis med 300, 400 och 500 kronor under de tre kommande åren. Vidare vill vi höja bostadstillägget för både pensionärer och personer med sjuk- och aktivitetsersättning till 95 procent och inkomsttaket för personer med sjuk- och aktivitetsersättning till 5 000 kronor i månaden och se över fribeloppsreglerna i bostadstillägget. Vi verkar också för ett återställande av pensionerna för dem som fick sina pensioner sänkta vid den förra ekonomiska krisen i början av 90-talet. Detta är fullt ut finansierade och mycket angelägna ekonomiska reformer som skulle förbättra pensionärers ekonomiska situation omedelbart och märkbart. Men pensionssystemet måste också i grunden förändras. För det första handlar det om hur man förtjänar sin pension, och att den synnerligen hårda principen om att det är hela livsinkomsten som ligger till grund för pensionen måste förändras. De stora förlorarna i det nuvarande pensionssystemet är LO-arbetare och kvinnor som grupp. Den som tvingas till arbetslöshet eller sjukskrivning, vilket är vanligt bland LO-kollektivets medlemmar, under delar av sitt yrkesliv drabbas i det nuvarande systemet direkt genom sänkt pension. Systemets syfte påstås vara att motivera arbetstagare att skaffa sig högre pension genom att arbeta längre. Men människor med låga löner, arbetsuppgifter som sliter ut kropp och själ och med stor andel dubbelarbete sällan orkar arbeta ens till 65 år. Det gör att möjligheten för en metallarbetare eller en undersköterska att höja pensionen genom ytterligare års förvärvsarbete förblir teoretisk. Den diskriminering som drabbar kvinnor på arbetsmarknaden reproduceras i pensionen eftersom denna anpassats efter ett manligt arbetslivsmönster. Kvinnor utför mer obetalt arbete och har därför mindre utrymme för lönearbete. Kvinnor arbetar oftare än män deltid och betalar därmed för sin egen arbetstidsförkortning med lägre lön och pension. En ordning mer lik det som fanns i ATP-systemet där de 15 bästa av 30 arbetade år låg till grund för pensionens storlek behöver införas. För det andra är det dags att ta politiskt ansvar för hur systemet fungerar. De fem partierna som konstruerade pensions-systemet var bekymrade över att politikerna i riksdagen var så känsliga för pensionärernas påtryckningar i dåliga tider. Därför skapade man en broms i systemet som skulle slå till automatiskt och sänka pensionerna om det blev sämre tider. Politikerna skulle då kunna två sina händer och slippa obehagliga beslut. Nu visar det sig att systemet fungerar precis så som det var tänkt. Pensionerna skall, om inget görs, sänkas med runt 500 kronor redan nästa år. Men nästa år är det val till riksdagen, och de fem partierna bakom pensionssystemet försöker därför nu minska de omedelbara effekterna av sitt eget system. Därför har de nu kommit överens om att beräkningen av pensionerna skall göras på de senaste tre åren istället för bara det senaste. Man försöker rädda ansiktet under det kommande valåret, men i praktiken skjuter man bara försämringarna framför sig, och skapar dessutom nya problem. Den tidigare generaldirektören för Riksförsäkringsverket KG Scherman har visat att normalpensionären på grund av bromsen förlorar 50 000 kronor på fem år även enligt det förslag som partierna bakom pensionsuppgörelsen nu kommit överens om. Uppgörelsen får dessutom effekten att pensionerna kommer att sänkas fler år framöver. Vi menar att förändringar i systemet ska hanteras genom aktiva politiska beslut till exempel. genom tillfälliga avgiftshöjningar – beslut som också kan prövas politiskt. Dagens förvärvsarbetare betalar via avgiften för dagens pensioner och ska kunna förvänta sig samma solidaritet när han eller hon blir pensionär. På så sätt värnar tillfälliga avgiftshöjningar den solidariska omfördelning mellan generationer som är nödvändig för pensionssystemets hållbarhet och trovärdighet. För det tredje är det dags att sluta spela på börsen med pensionärernas pengar. Att pensionssystemet bygger på orealistiska förväntningar på aktiemarknaden blir allt tydligare. Genom kapitalismens kris med börser som rasar, kvartalskapitalister som inte har is i magen – något som storfinansen kräver av småspararna – har AP-fondernas värde sjunkit med runt 200 miljarder kronor. Till detta kommer premiepensionen (PPM) där vi alla kan spekulera bort en del av vår pension. Premiepensionen har gått back sen den infördes och dess värde sjönk förra året med 34.5 procent, allt medan de förvaltande kapitalinstituten har tjänat cirka 8 miljarder. Vi sa det då systemet infördes och vi säger det igen. Pensionärernas pengar ska inte kunna spekuleras bort. Därför måste premiepensionen avskaffas och hela pensionsavgiften tillföras fördelnings-systemet. Det skulle göra systemet betydligt mer förutsägbart och stabilt. Den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson sa för några år sedan att ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”. Den dagen är redan här. Då räcker det inte med att räkna om på marginalen och sopa bristerna i systemet under mattan. Därför måste pensionssystemet göras om så att det inte är beroende av börskapitalismen och pensionärerna garanteras en rimlig levnadsnivå. En ny regering måste sätta pensionärernas bästa före gamla avtal med högerpartierna. CH Hermansson, 91 år Lars Werner, 73 år Ulla Hoffman, 67 år Lars Ohly, 52 år Ida Gabrielsson, 27 år Pensionsuppgörelsen 1998 beslöt riksdagen med röstsiffrorna 257 mot 17 att överge det gamla pensionssystemet med ATP och folkpension. Bakom beslutet stod en uppgörelse mellan Moderater, Kristdemokrater, Folkpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsatte sig pensionsuppgörelsen. Som skäl för omläggningen uppgavs svåra påfrestningar på ATP-systemet. Det hade förutsatt en ständig tillväxt av samhällsekonomin, vilket inte alltid var fallet. Pensionsutbetalningarna befarades också bli större än förväntat på grund av ökat antal pensionärer. ", "article_category": "other"}
{"id": 21090, "headline": "Mobbning och stress vanligt bland barn med adhd", "summary": "Barn med adhd har oftare än andra ont i magen, sömnsvårigheter och känner sig trötta. De är också oftare involverade i mobbning, visar en avhandling från Uppsala universitet.", "article": "Kirsten Holmberg, institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet, har studerat drygt 500 fjärdeklassare i Sigtuna kommun. Föräldrar och lärare fick lämna information om barnens beteende och inlärning, dessutom besvarade eleverna själva en hälsoenkät med frågor om bland annat huvudvärk, magont, sömnsvårigheter, trötthet och mobbning. - Barn med adhd-diagnos hade dubbelt så ofta ont i magen, sömnsvårigheter och kände sig trötta jämfört med andra barn. Det här kan tolkas som ett tecken på betydande negativ stress i skolmiljön, säger Kirsten Holmberg i ett pressmeddelande. I studien fann hon också starka samband mellan adhd-diagnos och barnens svar om mobbning. 14 procent av eleverna uppgav att de hade varit involverade i mobbning, något som få av deras lärare eller föräldrar kände till. Det var tre gånger så vanligt att barn med adhd mobbade jämfört med barn utan adhd. Barn med betydande adhd-symptom blev också själva utsatta för mobbning i betydligt större omfattning än andra - det var hela tio gånger så vanligt som bland barn utan adhd. - Barn med uttalade adhd-symtom är en särskilt sårbar grupp. För att skydda dem behövs effektiva förebyggande insatser mot mobbning i hela barngruppen i skolmiljön. De skolbaserade anti-mobbningsprogram som finns utnyttjas inte tillräcklig. Här har elevvården en viktig uppgift att se till programmen får en större spridning, säger Kirsten Holmberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 21092, "headline": "”Urban ballet” inleder Dansens hus Urban Connection 2009", "summary": "I den dynamiska föreställningen ”Urban Ballet” mixar franska kompaniet Cie Rêvolution hiphop med klassisk dans.", "article": "Det har blivit dags för Urban Connection, den årliga hiphopfestivalen på Dansens hus som med sina workshopar, föreställningar och battles är ett mecka för hiphopianer. Festivalen invigs fredag 8 maj av franska kompaniet Cie Rêvolution. I deras dynamiska föreställning ”Urban Ballet” mixar koreografen Anthony Egéa hiphop med klassisk dans. Han har dansat hiphop sedan 1984, men på väg mot ”Urban Ballet” har han utökat sin repertoar med jazz, balett och samtida dans. – I den här föreställningen ville jag närma mig den klassiska dansen. Dels i uttrycket men också i själva konstruktionen och musiken, förklarar Anthony Egéa på långsam franska för att jag ska ha en chans att hänga med. ”Urban Ballet” har lånat ramen från balett, den har fyra akter med olikartade uttryck. Efter att bara ha använt hiphopmusik valde Anthony nu stycken av Vivaldi, Ravel(den i dansvärlden så populära ”Bolero”) och Xenakis. Utom i ett parti, där hiphopkompositören Franck II Louise har skräddarsytt musiken. Men förvänta er inga hängande byxor, kepsar och stora t-tröjor. Tajt ska det vara, för Anthony Egéa vill att dansarnas varje rörelse ska synas. – Sensualism är centralt i allt jag gör, den finns i kropparnas muskler, i hudens beröring … dans ska kännas, förklarar han engagerat, och glömmer helt bort att artikulera tydligt. Jag har sett filmklippet som ligger på Dansens hus hemsida, det var väldigt fysiskt. – Jag hoppas att vi kan överraska publiken. Jag utforskar en rörelse under långt tid tillsammans med dansarna, hittar det originella i den och sen jobbar vi med vilken känsla de ska förmedla. Jag vill beröra publiken med rörelsens renhet. De tio dansarna i ”Urban Ballet” är alla utbildade på Anthony Egéas egen skola. Just de här dansarna tog kurser i två år innan han tyckte att de var redo att börja med ”Urban Ballet”. – Dansarna övar för det mesta på gatan, där är stilen helt annorlunda och om du såg dem där skulle du aldrig kunna tro att det är samma personer som står på scen, försäkrar Anthony. Har ni aldrig visat ”Urban Ballet” på gatan? – Jo, förra helgen var vi på en hiphopfestival i London och uppträdde för 2 000 personer. Det kändes riskabelt men föreställningen är så teknisk att den gick hem hos traditionell hiphop-publik också. Vi blev faktiskt förvånade över att den blev en så stor succé. ”Urban Ballet” med Cie Rêvolution, Dansens hus, Barnhusgatan 14, t Hötorget, fredag 8 och lördag 9 maj, kl 19. ", "article_category": "other"}
{"id": 21094, "headline": "”Vi försöker avdramatisera”", "summary": "Förr var det värsta som kunde hända en flicka att bli med barn. Så är det inte längre. Men barnmorskorna på en ungdomsmottagning i Stockholm ser många unga tjejer som blir ledsna och rädda när de får veta att de är gravida. ”De utsätts ofta för påtryckningar”.", "article": "Ibland hör man påståendet att unga tjejer skulle ta till abort i stället för att använda preventivmedel, säger barnmorskan Maina Ohls-Edberg. – Men det tror inte jag att någon gör. Vi ser hur chockade och ledsna flickorna blir när de får graviditetsbeskedet. När jag träffar skolklasser berättar jag alltid hur lätt det är att bli med barn när man är ung. Jag säger att jag hoppas att det inte kommer att behövas, men om de råkar ut för en oplanerad graviditet så finns vi här på ungdomsmottagningen för att hjälpa dem. Maina och hennes kollega Anna Kransengren på Gullmarsplans ungdomsmottagning i södra Stockholm har båda minnen av hur det var innan aborterna var fria i Sverige, med förnedrande och försenande utredningar, och illegala inrepp. – Den tiden vill man inte ha tillbaka, säger Maina. Jag var själv med och demonstrerade för aborträtten på 1970-talet. Anna, som kommer från Polen, minns hur svenska kvinnor åkte dit för att göra abort som då var lagligt där. – Nu är det tvärtom. Jag tycker att utvecklingen på det området i Polen har varit fruktansvärd för kvinnorna. För dem är det osäkra, illegala aborter som gäller numera. Ungdomsmottagningarna jobbar mycket för att förebygga oönskade graviditeter, och en stor del av de unga kvinnorna äter p-piller, det säkraste preventivmedlet, i dag. Men p-piller kan ha biverkningar, och skyddar inte mot könssjukdomar som klamydia och hiv. Förr var det värsta som kunde hända en flicka att bli med barn, men är det verkligen så i dag? Måste oönskade graviditeter förhindras till varje pris? – Det kanske inte är det värsta som kan hända, säger Maina. Men det är ändå svårt för de unga tjejerna, det ser vi, och många av dem säger att det är svårare än de trodde innan de blev gravida. Det är inte ovanligt att de säger att de egentligen är emot aborter, att de ser graviditeten som ett liv. Många är rädda, rädda för sjukhus, för smärta, för vad föräldrarna ska tycka. – Tjejerna har hamnat i en situation som de inte har valt, och som de inte vill bli utsatta för, säger Anna. Det är en påfrestning för dem. Att möjligheten till abort finns är jättebra, men det är samtidigt väldigt viktigt att förebygga. I dag skriver barnmorskorna mest ut p-piller med låg hormondos, som de flesta mår bra av, säger Maina. – Men självklart ska man inte äta p-piller om man inte vill, om man mår dåligt av det eller om det finns särskilda riskfaktorer. Det är vår uppgift att hjälpa ungdomarna att hitta ett sätt att skydda sig som passar för dem. Maina och Anna understryker hur viktigt det är hur man bemöter de unga tjejerna som blivit gravida. – Vi försöker på alla sätt att inte skuldbelägga, utan försöker avdramatisera. Man kan säga ”Nu vet du att du kan bli gravid, och nu ska vi lösa det här”, säger Maina. Det finns så mycket moraliserande kring aborter än i dag. – Ja, man märker att det fortfarande finns mycket skuld och skam, säger Anna. Det vill vi motverka, och som barnmorska måste man hålla sina egna eventuella värderingar för sig själv. Även om flickan som blivit gravid är mycket ung, får inte barnmorskorna förutsätta att hon vill göra abort. Det är hennes egen vilja som ska gälla. Ibland utsätts flickan för påtryckningar från föräldrar eller pojkvännen. – Vi har abortsamtal, ibland är en kurator med också, säger Maina. Vi vill gärna ha med killen i samtalen, och även flickans föräldrar om hon vill det. Vi försöker gå igenom plus och minus, förhoppningsvis kan vi komma fram till något som tjejen själv känner är rätt. – Jag vill verkligen framhålla att killarna också är välkomna till oss, säger Anna. De blir väl bemötta, de ska inte heller skuldbeläggas. Men för dem är det viktigt att inse att de faktiskt kan bli pappor, och att förstå att kondom är det enda sättet för dem att ha kontroll över sin fertilitet. Lisa var 15 år och gick i nian. Hon och pojkvännen kände att de hade blivit mer ”stabila” tillsammans, så Lisa gick till ungdomsmottagningen för att få p-piller. Då hade hon och pojkvännen legat med varandra en enda gång. – På mottagningen sa de att de alltid gjorde ett graviditetstest först. ”Javisst”, sa jag, jag var inte ett dugg orolig. När de kom och sa att jag var gravid blev jag helt chockad. Jag både grät och skrattade, trodde inte det var sant, berättar Lisa, i dag 22 år. För Lisa fanns det ingen tvekan om att hon skulle göra abort. Hon fick veta att det var bråttom, om hon skulle kunna få göra en medicinsk abort och slippa en skrapning. – De var trevliga på mottagningen, de skötte det bra, säger Lisa. Men de frågade mig nästan lite för mycket om jag verkligen var säker på att jag ville göra abort. Det är ganska jobbigt att bli så ifrågasatt när man verkligen vill känna att man är säker. De tjatade också på mig om att jag måste berätta hemma, men det vägrade jag. Lisa, som bodde med sin mosters familj, kände att hon skulle göra sin moster besviken om hon sa hur det låg till. – Jag hade alltid varit den ordentliga, det kändes som om familjen skulle vänta sig mer av mig, säger Lisa. Jag skämdes över att jag hade varit så klumpig. Men på ungdomsmottagningen sa de att jag måste berätta för någon annan, myndig person. Till slut tog jag kontakt med min gamla fritidsfröken Linda. Det var pinsamt, men hon var jättesnäll och ställde upp. Lisas pojkvän var stödjande och ville att Lisa skulle bestämma. Det var skönt, men Lisa ville inte ha med honom under själva aborten, när hon skulle ligga och blöda och ha ont. I stället följde Linda med, och stannade med Lisa hela dagen. Lisa har lite dimmiga minnen från den dagen, eftersom hon hade mycket smärtor och fick starka tabletter. – Men det gick bra, i alla fall. Jag hade nog trott att alltihop skulle vara värre, jag var nästan förvånad över att jag tog det så pass lätt, nästan obehagligt lätt. Fast för mig stod det så klart att jag inte skulle bli mamma då. Jag vill ha helt andra förutsättningar när jag får ett barn. Det mest negativa var bemötandet på ungdomsmottagningen efter aborten, säger Lisa. – Jag skulle få komma på samtal efteråt, hade de lovat, men det blev inget. Och när jag gick på efterkontroll träffade jag en barnmorska som jag aldrig mött tidigare. Hon stod bara och tittade kallt på mig: ”Ta av dig byxorna.” Vibben jag fick var att hon såg ned på mig. När man varit med om en sån sak ska man bli mjukt bemött, särskilt när man är så ung. Jag gick aldrig dit mer, jag bytte mottagning och var jättenöjd med den nya. Det händer att Lisa tänker på aborten, men hon känner sig inte ledsen över den. – Nyligen pratade jag med en tjejkompis, och sa ”Shit, jag hade kunnat ha en sexåring nu”. Det är den tanken som kommer ibland, men den gör inte ont. ", "article_category": "other"}
{"id": 21101, "headline": "”Vi pekar ut EU-politiker som är sämst på miljön”", "summary": "Svenska EU-parlamentariker granskade av Naturskyddsföreningen: Sexledamöter av nitton får underkänt och sju bara med tvekan godkänt. Sex EU-parlamentariker, däribland Gunnar Hökmark (M) och Nils Lundgren (Junilistan), har ofta röstat till nackdel för miljön enligt den granskning som Naturskyddsföreningen genomfört av de svenska ledamöternas agerande i miljöfrågor under denna mandatperiod. Sju ledamöter har inte varit speciellt aktiva i miljöfrågan men får godkänt för att de i ganska hög grad röstat för miljön. Högsta betyg får bara fem parlamentariker, däribland Carl Schlyter (MP) och Anders Wijkman (KD). Eftersom miljöfrågor ofta avgörs på EU-nivå är det viktigt att gå och personrösta i valet till EU-parlamentet den 7 juni, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson och generalsekreterare Svante Axelsson.", "article": "De svenska politiker som väljs till EU-parlamentet den 7 juni i år kan göra miljön i Sverige bättre eller sämre. EU-parlamentet har en avgörande roll för lagstiftningen om miljön. Den politik som förs kan avgöra om det blir lättare och enklare – som Naturskyddsföreningen vill – eller svårare och dyrare, att ta miljöhänsyn. Politiken avgör om EU ska gå före resten av världen i kampen mot klimatförändringar eller om EU ska sälla sig till medelmåttorna eller bakåtsträvarna. Produktionen av mat, fisket i haven, spridningen av miljögifter och skyddet av många hotade däggdjur påverkas direkt av EU:s beslut. EU-frågorna är inte långt borta, de rör grundläggande värden i samhället, de rör vår hälsa och den natur som vi alla älskar och är direkt beroende av. Vilka politiker som väljs till EU-parlamentet och vilka frågor som de driver är därför centralt för alla svenskar. Valet till EU-parlamentet den 7 juni är ett mycket viktigt val för alla oss som ser arbetet för en bättre miljö och strävan efter en hållbar utveckling som viktigt. Vi vet att det spelar en av avgörande roll för miljön vilka politiker som väljs. Naturskyddsföreningen har därför gjort en stor granskning av hur de svenska ledamöterna i EU-parlamentet agerat i olika miljöfrågor under den mandatperiod som gått. Resultatet sätter mycket av det vi lärt oss om partipolitik och partipiskor på ända och visar att personvalet är mycket viktigt i EU-valet. Naturskyddsföreningen har bedömt ledamöternas miljöengagemang dels utifrån hur de har röstat i viktiga miljöomröstningar och hur aktiva de varit med att ställa frågor och agera i de politiskt viktiga utskotten i parlamentet, dels utifrån de kommentarer som ledamöterna själva har gett i en enkät som vi skickat till dem. De ledamöter som fått högst betyg i vår granskning finns i båda politiska blocken. Undersökningen visar att vissa ledamöter agerat kraftfullt för miljön: Carl Schlyter (MP), Åsa Westlund (S), Anders Wijkman (KD), Jens Holm (V) och Lena Ek (C). Dessa fem parlamentariker, av de nitton svenska ledamöterna, får det högsta betyget i vår granskning. Den ledamot som mest konsekvent, 93 procent, har lagt sin röst för miljön är Miljöpartiets Carl Schlyter. Även vänsterpartisten Jens Holm har en hög andel röster för miljön. I många fall röstar parlamentariker tvärt emot sin partigrupp i parlamentet och tvärt emot den politik deras partier bedriver på hemmaplan, exempelvis Åsa Westlund, Anders Wijkman och Lena Ek. Åsa Westlund har varit miljörapportör oftast bland de svenska parlamentarikerna och har agerat som en miljöröst inom den socialdemokratiska gruppen i parlamentet (PSE), och ofta fått med sig övriga svenska socialdemokrater att rösta emot PSE-gruppen till förmån för miljön. Anders Wijkman har kraftigt avvikit från sitt partis och sin partigrupps linje till förmån för en starkt miljöinriktad politik, vilket gjort att den konservativa grupp han tillhör, EPP, ibland övergivit sin traditionellt dåliga miljöpolitik. Lena Eks goda arbete i klimatfrågan har gått längre än den politik hennes partikolleger på miljö- och jordbruksdepartementet i Sverige bedriver, men samtidigt har hon i vissa fall agerat till nackdel för miljön i kemikaliefrågor. Ytterligare en parlamentariker förtjänar omnämnande när det gäller att avvika från partilinjen. Det är Charlotte Cederschiöld (M) eftersom hon ibland valt att rösta mot sin partigrupps dåliga miljöförslag. Hon får inte alls det högsta betyget i granskningen men åtminstone ett något bättre betyg än sina svenska moderata partikamrater – som alla i övrigt får lägsta betyg och genomgående röstar klart sämst för miljön. Förutom de moderata ledamöterna Christoffer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic så får Nils Lundgren (Junilistan), Lars Wohlin (KD, tidigare Junilistan) och Maria Robsahm (FI, tidigare FP) betyget icke-godkänt (tummen ner). De har alla varit förvånansvärt passiva i miljöfrågan och ofta röstat till miljöns nackdel. De övriga socialdemokraterna – Jan Andersson, Anna Hedh, Göran Färm och Inger Segelström – samt vänsterns Eva-Britt Svensson har alla en hög andel bra miljöröster men har inte varit speciellt aktiva i miljöfrågan eller haft någon speciell miljöprofil och får därför medelbetyg. Samma betyg får Olle Schmidt (FP) som röstat bra för miljön i ett flertal av fallen men som varit passiv i miljöfrågan och Hélèna Goudin (Junilistan) som förvånande ofta avviker från sina partikolleger och röstar för miljö. Vi vet sedan tidigare val att sådan information är ett viktigt underlag för alla dem som anser att miljöfrågan är viktig för hur de röstar. Inför det aktuella valet har också opinionsundersökningar pekat ut klimatfrågan som en av de i särklass viktigaste frågorna bland väljarna. Flera av de ledamöter vi granskat ställer upp för omval, men även många nya namn står på listorna som kommer att delas ut vid vallokalerna den 7 juni. Att endast 38 procent av svenskarna deltog i valet till Europaparlamentet 2004 är mycket allvarligt för demokratin. Om den nivån skulle gälla även för årets val skulle det kännas väldigt tråkigt för oss som är engagerade i miljöfrågan. Detta eftersom vi i dag ser ett stort intresse för miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Eftersom EU är en politisk nivå som i många miljöfrågor är helt avgörande, så hoppas vi att de politiska partierna och de demokratiskt styrda samhällsinstanserna arbetar för att informera och upplysa väljarkåren. Ett ökat valdeltagande med en stärkt röst för miljön påverkar vilka beslut EU slutligen fattar, vilket påverkar miljön i vårt land, i övriga Europa och – i förlängningen – i hela världen. De fem ledamöter som vi gett högsta miljöomdöme har alla – om än i varierande grad – utmärkt sig genom att arbeta hårt i parlamentet och dess utskottsarbete. Vi vet att de, förutom att de lämnat offentliga avtryck som redovisas i vår granskning, också bedrivit ett viktigt arbete i det tysta med att påverka och ta bra initiativ för miljön. Vi vet att dessa fem svenskar gjort skillnad och faktiskt förändrat miljöpolitiken i hela EU till det bättre. Vi hoppas att deras resultat kan inspirera även de nya ledamöter som väljs, och vi hoppas att de ledamöter som fått lågt eller direkt uselt betyg på grund av sin passivitet eller sitt röstande mot en bättre miljö växlar upp till ett högre tempo i arbetet. Det har stor betydelse för oss alla vilka som sitter i EU-parlamentet. Den som bryr sig om miljön gör inte bara en demokratisk insats, utan också en miljögärning genom att rösta. Mikael Karlsson Svante Axelsson ", "article_category": "other"}
{"id": 21102, "headline": "”Vi pekar ut EU-politiker som är sämst på miljön”", "summary": "Svenska EU-parlamentariker granskade av Naturskyddsföreningen: Sex ledamöter av nitton får underkänt och sju bara med tvekan godkänt. Sex EU-parlamentariker, däribland Gunnar Hökmark (M) och Nils Lundgren (Junilistan), har ofta röstat till nackdel för miljön enligt den granskning som Naturskyddsföreningen genomfört av de svenska ledamöternas agerande i miljöfrågor under denna mandatperiod. Sju ledamöter har inte varit speciellt aktiva i miljöfrågan men får godkänt för att de i ganska hög grad röstat för miljön. Högsta betyg får bara fem parlamentariker däribland Carl Schlyter (MP) och Anders Wijkman (KD). Eftersom miljöfrågor ofta avgörs på EU-nivå är det viktigt att gå och personrösta i valet till EU-parlamentet den 7 juni, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson och generalsekreterare Svante Axelsson.", "article": "De svenska politiker som väljs till EU-parlamentet den 7 juni i år kan göra miljön i Sverige bättre eller sämre. EU-parlamentet har en avgörande roll för lagstiftningen om miljön. Den politik som förs kan avgöra om det blir lättare och enklare – som Naturskyddsföreningen vill – eller svårare och dyrare, att ta miljöhänsyn. Politiken avgör om EU ska gå före resten av världen i kampen mot klimatförändringar eller om EU ska sälla sig till medelmåttorna eller bakåtsträvarna. Produktionen av mat, fisket i haven, spridningen av miljögifter och skyddet av många hotade däggdjur påverkas direkt av EU:s beslut. EU-frågorna är inte långt borta, de rör grundläggande värden i samhället, de rör vår hälsa och den natur som vi alla älskar och är direkt beroende av. Vilka politiker som väljs till EU-parlamentet och vilka frågor som de driver är därför centralt för alla svenskar. Valet till EU-parlamentet den 7 juni ett mycket viktigt val för alla oss som ser arbetet för en bättre miljö och strävan efter en hållbar utveckling som viktigt. Vi vet att det spelar av avgörande roll för miljön vilka politiker som väljs. Naturskyddsföreningen har därför gjort en stor granskning av hur de svenska ledamöterna i EU-parlamentet agerat i olika miljöfrågor under den mandatperiod som gått. Resultatet sätter mycket av det vi lärt oss om partipolitik och partipiskor på ända och visar att personvalet är mycket viktigt i EU-valet. Naturskyddsföreningen har bedömt ledamöternas miljöengagemang dels utifrån hur de har röstat i viktiga miljöomröstningar och hur aktiva de varit med att ställa frågor och agera i de politiskt viktiga utskotten i parlamentet, dels utifrån de kommentarer som ledamöterna själva har gett i en enkät som vi skickat till dem. De ledamöter som fått högst betyg i vår granskning finns i båda politiska blocken. Undersökningen visar att vissa ledamöter agerat kraftfullt för miljön: Carl Schlyter (MP), Åsa Westlund (S), Anders Wijkman (KD), Jens Holm (V) och Lena Ek (C). Dessa fem parlamentariker, av de 19 svenska ledamöterna, får det högsta betyget i vår granskning. Den ledamot som mest konsekvent, 93 procent, har lagt sin röst för miljön är Miljöpartiets Carl Schlyter. Även vänsterpartisten Jens Holm har en hög andel röster för miljön. I många fall röstar parlamentariker tvärt emot sin partigrupp i parlamentet och tvärt emot den politik deras partier bedriver på hemmaplan, exempelvis Åsa Westlund, Anders Wijkman och Lena Ek. Åsa Westlund har varit miljörapportör oftast bland de svenska parlamentarikerna och har agerat som en miljöröst inom den socialdemokratiska gruppen i parlamentet (PSE), och ofta fått med sig övriga svenska socialdemokrater att rösta emot PSE-gruppen till förmån för miljön. Anders Wijkman har kraftigt avvikit från sitt partis och sin partigrupps linje till förmån för en starkt miljöinriktad politik, vilket gjort att den konservativa grupp han tillhör, EPP, ibland övergivit sin traditionellt dåliga miljöpolitik. Lena Eks goda arbete i klimatfrågan har gått längre än den politik hennes partikolleger på miljö- och jordbruksdepartementet i Sverige bedriver, men samtidigt har hon i vissa fall agerat till nackdel för miljön i kemikaliefrågor. Ytterligare en parlamentariker förtjänar omnämnande när det gäller att avvika från partilinjen. Det är Charlotte Cederschiöld (M) eftersom hon ibland valt att rösta mot sin partigrupps dåliga miljöförslag. Hon får inte alls det högsta betyget i granskningen men åtminstone ett något bättre betyg än sina svenska moderata partikamrater – som alla i övrigt får lägsta betyg och genomgående röstar klart sämst för miljön. Förutom de moderata ledamöterna Christoffer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic så får Nils Lundgren (Junilistan), Lars Wohlin (KD, tidigare Junilistan) och Maria Robsahm (FI, tidigare FP) betyget icke-godkänt (tummen ner). De har alla varit förvånansvärt passiva i miljöfrågan och ofta röstat till miljöns nackdel. De övriga socialdemokraterna – Jan Andersson, Anna Hedh, Göran Färm och Inger Segelström – samt vänsterns Eva-Britt Svensson har alla en hög andel bra miljöröster men har inte varit speciellt aktiva i miljöfrågan eller haft någon speciell miljöprofil och får därför medelbetyg. Samma betyg får Olle Schmidt (FP) som röstat bra för miljön i ett flertal av fallen men som varit passiv i miljöfrågan och Hélèna Goudin (Junilistan) som förvånande ofta avviker från sina partikolleger och röstar för miljö. Vi vet sedan tidigare val att sådan information är ett viktigt underlag för alla dem som anser att miljöfrågan är viktig för hur de röstar. Inför det aktuella valet har också opinionsundersökningar pekat ut klimatfrågan som bland de i särklass viktigaste frågorna bland väljarna. Flera av de ledamöter vi granskat ställer upp för omval, men även många nya namn står på listorna som kommer att delas ut vid vallokalerna den 7 juni. Att endast 38 procent av svenskarna deltog i valet till Europaparlamentet 2004 är mycket allvarligt för demokratin. Om den nivån skulle gälla även för årets val skulle det kännas väldigt tråkigt för oss som är engagerade i miljöfrågan. Detta eftersom vi i dag ser ett stort intresse för miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Eftersom EU är en politisk nivå som i många miljöfrågor är helt avgörande, så hoppas vi att de politiska partierna och de demokratiskt styrda samhällsinstanserna arbetar för att informera och upplysa väljarkåren. Ett ökat valdeltagande med en stärkt röst för miljön påverkar vilka beslut EU slutligen fattar, vilket påverkar miljön i vårt land, i övriga Europa och – i förlängningen – i hela världen. De fem ledamöter som vi gett högsta miljöomdöme har alla – om än i varierande grad – utmärkt sig genom att arbeta hårt i parlamentet och dess utskottsarbete. Vi vet att de, förutom att de lämnat offentliga avtryck som redovisas i vår granskning, också bedrivit ett viktigt arbete i det tysta med att påverka och ta bra initiativ för miljön. Vi vet att dessa fem svenskar gjort skillnad och faktiskt förändrat miljöpolitiken i hela EU till det bättre. Vi hoppas att deras resultat kan inspirera även de nya ledamöter som väljs, och vi hoppas att de ledamöter som fått lågt eller direkt uselt betyg på grund av sin passivitet eller sitt röstande mot en bättre miljö växlar upp till ett högre tempo i arbetet. Det har stor betydelse för oss alla vilka som sitter i EU-parlamentet. Den som bryr sig om miljön gör inte bara en demokratisk insats, utan också en miljögärning genom att rösta. Mikael Karlsson Svante Axelsson Naturskyddsföreningen Föreningen är en ideell organisation med 178 000 medlemmar som arbetar för naturskydd och miljöfrågor. Föreningen bildades 1909 av en grupp professorer och andra naturvetare. Under den första tiden gick verksamheten främst ut på att få naturskyddsområden upprättade och att rädda hotade biologiska arter. Efter hand har Naturskyddsföreningens arbete mer och mer handlat om föroreningar och miljöproblem i vid mening. Föreningens symbol är en pilgrimsfalk, en fågelart som tidigare var hotad av miljögifter och boplundrare. ", "article_category": "other"}
{"id": 21132, "headline": "Moa Krestesen om modernt moderskap i \"Jösses mor!\"", "summary": "Att vara konstnär och ansvarsfull är inte alltid lätt. I utställningen \"Jösses mor!\" funderar Moa Krestesen över hur 70-talisterna förhåller sig till moderskapet.", "article": "Grupp 8-generationens ”Jösses flickor” gjorde upp med hemmafruidealet, fixade dagis och krävde halva makten och hela lönen. Men hur blev det för deras döttrar, när de i sin tur fick barn? I utställningen ”Jösses mor!” funderar Moa Krestesen över hur 70-talisterna förhåller sig till moderskapet. – Våra mammor kämpade för att bli av med en massa ideal som vi nu tar tillbaka. Plötsligt ska vi ha välstrukna linnedukar och vara hemma och amma hur länge som helst, säger Moa. När hon fick barn funderade hon mycket över hur hon kunde kombinera konstnärslivet med rollen som mamma och efter föräldraledigheten bestämde hon sig för att göra konst av de funderingarna. Resultatet blev målningar av en skuggfigur som slits mellan utställningar, kvartsamtal och inköpslistor. – Det handlar om förvirringen över att vara mitt i två så omvälvande processer. Det är en ständig kamp mellan idén om modern som ständigt tillgänglig och konstnärskapet som också kräver total närvaro. Hur kombinerar man det? Hela tiden blir jag påmind om att konstvärlden inte är anpassad för att ha barn och att min yrkesroll inte passar in i föräldrasystemet, säger Moa som önskar att fler talade om det här. – Det pratas om moderskap, men inte de dunkla sidorna, att det faktiskt kan vara jobbigt också. Att man emellanåt skulle vilja vara ansvarslös och vara i ateljén så länge man vill i stället för att gå på Ica. För Moa är utställningen ett sätt att göra något positivt av förvirringen. – Det finns väldigt lite konst om hur det är att bli mamma, kanske för att manliga makthavare inte varit intresserade av det. Konstvärlden är så ojämställd, säger Moa som ställer ut på Ropa, ett nystartat konstnärsdrivet rum för konst med en uttalat feministisk profil. För att väga upp den manliga dominansen i konstvärlden, ställer Ropa främst ut kvinnor. ”Jösses mor!” är den tredje och sista delen i en utställningsserie som på olika sätt behandlar ämnet familjen. Ropa, Pingstvägen 5, t Telefonplan, vernissage 30 april kl 18–21. ", "article_category": "other"}
{"id": 21137, "headline": "”Svininfluensan har kraft att utvecklas till pandemi”", "summary": "Influensaexperter: Situationen med det nya riskviruset svininfluensan kan bli explosiv. Mänskligheten står inför en ödesfråga. Ytterst handlar svininfluensan om huruvida sju miljarder människor på jorden har någon form av immunitet mot det nya viruset. Världssamfundet, inklusive Sverige, måste agera genast och kraftfullt. Vi måste kunna hantera den panik smittan utlöser. Domen kommer att bli hård om vi inte satsar på vaccintillverkning. Vaccin ger inte hundraprocentigt skydd, men har en viktig psykologisk effekt. Frågan om antivirusmediciner eller vaccin får inte bli en ekonomisk fråga. Det skriver två av landets främsta experter på influensavirus, professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg.", "article": "Den aktuella svininfluensan har enligt officiella källor i USA och Mexiko cirkulerat hos människor den senaste månaden. I backspegeln kan man förstå att det var ett riskvirus med pandemisk potential eftersom det presenterades sig vid fel årstid och infekterade unga tidigare friska personer. De senaste dagarnas utveckling är mycket oroväckande. Det handlar ytterst om huruvida alla de sju miljarder människor som lever på jorden i dag har någon som helst immunitet mot det nya viruset och om viruset är tillräckligt smittsamt från person till person. Oavsett om det visar sig vara en ny pandemi eller ej så borde det vara en väckarklocka som ljuder så högt att världssamfundet, inklusive Sverige, måste inse att det är en ödesfråga för framtiden och agera nu. Situationen är kanske på väg att bli explosiv. Å ena sidan har det uppstått ett ”nytt” influensavirus som smittar från person till person, å den andra måste vi hantera den panik det utlöser. I Mexico City tog ansiktsmaskerna slut på några timmar. Fotbollsmatcher ställs in, skolor stängs och myndigheterna rekommenderar att inte skaka hand eller kyssa varandra på kinden när människor hälsar på varandra. De ansiktsmasker som finns till försäljning hjälper inte särskilt mycket. Det vet alla, men ändå köper vi dem och tror att de skyddar oss. Detta fenomen, ”the tipping point”, är en situation där även beteenden blir vad som närmast kan beskrivas som epidemiska. Det räcker med några slumpmässiga dödsfall för att samhället skall utsättas för extrema påfrestningar. Därför är det viktigt att myndigheterna från början tar initiativet att sprida saklig information både till medier och till allmänhet. Infektioner är dynamiska sjukdomar. Ett exempel: På våren 2003 dök sars-viruset upp på arenan. När det försvann ut i kulisserna några månader senare hade 8 000 människor insjuknat, av dessa hade 800 dött. Vår lycka var att sars, trots de höga dödstalen, inte var särskilt smittsamt. Isoleringsåtgärderna fungerade. Nya influensavirus är mångdubbelt mer smittsamma, orsakar större sjukdomsutbrott men med en lägre dödlighet. Under nutidshistoriens värsta pandemi, spanska sjukan 1918–1920, dog 50 miljoner människor. I Sverige dog 35 000. De flesta var unga vuxna. Det finns obehagliga likheter mellan spanska sjukan och den aktuella influensan. Spanska sjukan började som ett milt virus och drabbade främst unga vuxna. Den andra våg som kom under hösten 1918 var helt annorlunda. Under året som följde dog tre gånger så många människor i spanska sjukan som under första världskriget. Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden. Det är många frågor att ta hänsyn till. Det influensavirus som cirkulerar i Mexiko och USA är mer anpassat till människan än vad fågelinfluensa är och har nu på kort tid skapat en ny nisch av djur – människan, – som det kan infektera. Men oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden. Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi. På grund av överanvändandet av Tamiflu, den antivirusmedicin som vi har som ett medel för att minska effekterna av en ny influensapandemi, har det blivit verkningslöst mot många influensavirus. Även om den nya influensan ännu är känslig så finns risken att även detta virus skall bli resistent. Eftersom risken för resistensutveckling är överhängande och Tamiflulagren är begränsade måste vi vara oerhört försiktiga med läkemedlet och använda det till de svårast sjuka, eller för att förhindra lokala utbrott. Skall läkarna ha fri förskrivningsrätt av Tamiflu eller nya influensaläkemedel i framtiden? Vi anser att det behövs tydliga nationella och internationella riktlinjer för när, hur och var dessa läkemedel får användas. Det andra sättet att skydda människor mot en ny influensa är vaccin. Nu producerar vaccinbolagen 400 miljoner doser vaccin till en befolkning på 7 miljarder. Det räcker inte för jordens befolkning, och även om så vore är det ”fel” vaccin. Det finns ännu inget vaccin mot den nya influensan. Det kommer att ta minst sex månader att producera ett nytt vaccin. Den aktuella situationen visar hur snabbt ett nytt virus kan introduceras till människa, och eftersom vi inte vet vilket som är nästa pandemiska virus kan vi inte sätta stort hopp till vacciner under den första fasen i en pandemi. Vaccinproduktionen krävs för att möta efterdyningarna, de senare vågorna av en pandemi. När vi om några månader har den nya influensan bakom oss måste vi åter ta upp frågan om en svensk vaccinproduktion. När diskussionen senast var aktuell, i samband med fågelinfluensautbrottet, dog frågan lika snabbt som änderna utanför Oskarshamn tillfrisknade. En fabrik skall satsa på det vaccin som behövs varje år och vid en pandemi lägga om produktionen helt mot det nya viruset. Vi tror ingen blir upprörd om man satsar på en vaccinfabrik och det inte kommer någon pandemi. Däremot blir domen hård om vi inte satsat på vaccintillverkning när pandemin kommer. Vaccin är inte ett hundraprocentigt skydd, men det finns en viktig psykologisk effekt: vi tar detta på allvar och vi visar dådkraft. Eftersom det är en sådan ödesfråga för Sverige och världen får inte åtgärderna för ett medicinskt försvar, vare sig det gäller antivirusmediciner eller vaccin, göras till en ekonomisk fråga med enskilda vinstintressen som styrmedel. Så hellre vaccin utan pandemi än en pandemi utan vaccin. Sverige är ett litet land med en utbyggd sjukvård som kan hantera ett stort antal influensasjuka. En influensapandemi skulle obönhörligen orsaka att all annan planerad verksamhet, operationer eller avancerade behandlingar måste upphöra och vården dirigeras om. Även om de svårast sjuka i en ny influensapandemi är toppen av ett isberg, kommer de mångdubbelt överstiga vad vi i dag har kapacitet att ta hand om. Även om dödligheten vid en ny pandemi kanske kommer att vara låg så kommer det att orsaka en stor skada på det samhälle och den vård vi, åtminstone i västvärlden, tar för given. Den ekonomiska pandemi vi upplevt under hösten och vintern kommer att vara en västanfläkt jämfört med den storm en ny influensapandemi skulle komma att orsaka. Det är inte första gången i historien vi anar en fara i horisonten som vi kan göra något åt. Det här är ett sådant hot, låt oss för en gångs skull göra något kraftfullt i tid. Björn Olsen Christian Ehrenborg ", "article_category": "other"}
{"id": 21139, "headline": "”Regeringen tvingar företagen att fega”", "summary": "Ny undersökning från Svenskt Näringsliv: Regeringens arbetsmarknadspolitik tvingar 260 000 företag som får lån att låta pengarna stå kvar på kontot.Tiotusentals människor riskerar att bli arbetslösa i onödan trots att för varje företag som har svårt med finansiering finns det tre som klarar sig bra. Men lånen investeras inte i verksamhet. Av oro för den framtida kapitaltillgången låter man pengarna stå kvar på bankkontot. Det visar en rad intervjuer med 600 företag som SvensktNäringsliv låtit Novus göra. Uppräknat till samtliga Sveriges företag motsvarar det 260 000 företag med sammanlagt två miljoner anställda som drar ned på långsiktiga investeringar och anställningar. Att företagen kan lita på att de verkligen har tillgång till kapital i framtiden är avgörande för hur snabbt Sverige tar sig ur krisen. Dennainsikt saknas i Sveriges krispolitik, skriver Annika Lundius, vice vd i SvensktNäringsliv, och chefsekonom Stefan Fölster.", "article": "Tvåhundrasextiotusen av Sveriges drygt fyrahundratusen aktiva företag drar ned till följd av oro för kapitalförsörjningen de kommande åren. Förtroendet för tillgången till finansiering är avgörande för hur snabbt och framgångsrikt Sverige tar sig ur krisen. Ändå saknas denna insikt i Sveriges krispolitik. Därför riskerar flera tiotusentals människor att bli arbetslösa i onödan. På ytan ter sig kapitalmarknaden paradoxal. Å ena sidan klagar två till tre företag av tio på svårigheter med finansiering som att lån inte beviljas eller förnyas och att räntan sätts mycket högt. Robusta företag får avslag av sina banker även för mindre lån. Ett medelstort framgångsrikt och solitt företag i livsmedelsbranschen får inte låna till nya lastbilar i samma omfattning som man fått i flera år. En fastighetsinvesterare med mycket låg belåningsgrad får ändå inte låna till att rusta upp ett mindre hotell. Det är bara några exempel av många som vittnar om kapitalbristen. Å andra sidan fortsätter bankernas totala utlåning till företag att öka, även till mindre och medelstora företag. Också svenska företags upplåning från utlandet har ökat. Denna ökning av bankkrediterna är förmodligen skälet till att många underskattar kapitalkrisens fortsatt avgörande roll i denna lågkonjunktur. Förklaringen till paradoxen, enligt en färsk analys från Svenskt Näringsliv, är att rädslan för framtida flaskhalsar i kapitaltillgången får de flesta företag att dra ned, även om de faktiskt kan låna i dag. De räds en framtida kapitalbrist, dels ifall förra höstens kreditkris blossar upp igen, dels för att företagets kreditrating försämras om leverantörer, kunder eller företagets bank får problem. Att pågående förluster under krisen gradvis urholkar reserverna ökar naturligtvis också oron för kapitalförsörjningen framöver. Osäkerheten om den framtida kapitaltillgången tvingar därför de flesta företag till neddragningar i framtida investeringar och antal anställda, vilket i sin tur leder till lägre efterfrågan hos leverantörer. I en fördjupad telefonintervju med 600 företag, som Novus utfört för Svenskt Näringslivs räkning, framkommer att för varje företag som i dag har svårt med finansieringen så är det ytterligare tre som trots att de klarar sig bra i dag ändå är försiktiga av oro för den framtida kapitaltillgången. Uppräknat till Sveriges företagsbestånd motsvarar det 260 000 företag som tillsammans anställer ungefär två miljoner människor. Denna oro föranleder också många företag att värna om sin likviditet så gott det går. Många utnyttjar därför sina möjligheter att låna, men låter pengarna stå på checkkontot. Företagens insättningar hos banker och kortfristiga lån från banker har därför ökat kraftigt. Paradoxens förklaring är att oron för framtida kapitalproblem både leder till ökad kort upplåning från banker och neddragning av långsiktiga investeringar och anställningar. Därför räcker det inte att Riksbanken fyller på med kortfristiga lån. Eller att företag kan skjuta upp betalning av arbetsgivaravgift ett år. Det är ju just osäkerheten om läget något år framöver som är bromsen. Utöver de sunda företag som tvingas dra ned ”för säkerhets skull” finns ett stort antal företag som behöver kapital för att rekonstrueras. Konkurserna ökade med 50 procent första kvartalet i år. Ju mer försiktiga investerare är av oro för den framtida kapitalförsörjningen, desto fler verksamheter som skulle kunna rekonstrueras upphör i onödan. Ett kapitalbehov finns också hos dem som kan tänkas starta nya företag. Sverige har som bekant en av Europas högsta ungdomsarbetslöshetsnivåer. Den ökar nu i raketfart och är redan en tredjedel högre än för ett år sedan. En stor potential ligger dock i att dessa ungdomar är mer intresserade av att driva företag än tidigare generationer har varit. De har alltså viljan, men däremot saknar de pengar. Bristande tillgång till eget kapital är, enligt en omfattande forskningslitteratur, den mest avgörande flaskhalsen för att starta företag. Sverige klarade faktiskt 1930-talskrisen bättre än 1990-talskrisen om man ser till fallet i sysselsättningen. En viktig anledning är att många fler startade företag under 1930-talet jämfört med 1990-talet. Trots att många var jämförelsevis fattiga var möjligheten att få kapital och att utan beskattning återinvestera intjänade pengar betydligt bättre på 1930-talet än på 1990-talet eller i dag. Att det inte finns någon mirakelkur som återställer förtroendet för kapitalförsörjningen snabbt får inte tjäna som ursäkt för att inte göra något. Det finns åtminstone fyra åtgärder som regeringen, oppositionen och kreditinstituten borde lägga mycket mer vikt på. Den första är att tydligt och öppet visa hur nya kreditfrossor kommer att mötas. När det gäller banker är det fortfarande inte särskilt tydligt. Än mer oklarhet råder om kreditmarknaden utanför banksystemet. Många andra länders centralbanker eller finansdepartement, till exempel Norges, har deklarerat att man är beredd att köpa företagsobligationer av kreditvärdiga företag om det behövs. En ökad tydlighet minskar oron för nya kreditåtstramningar. Den andra är att underlätta återflödet av de flera hundra miljarder kronor som svenska investerare har utomlands. Kombinationen av att finansdepartementet fortsatte registreringen av förmögenheter onödigt länge och oppositionens hot att återinföra förmögenhetsskatt innebär att ganska litet av dessa pengar kommer tillbaka just när de behövs som mest. Riv registreringen omedelbart och ställ oppositionen till svars för varje lovande företag som inte lyckas få kapital. Det tredje är att kratta i manegen för dem som vill starta nya företag. Genomför snabbt förslagen om riskkapitalavdrag med mera som redan är färdigutredda av Skatteincitamentsutredningen (SOU 2009:33). Det är särskilt viktigt mot bakgrund av att Sveriges kapitalinkomstskatt är tre gånger så hög som normalt i Europa. Sänk företagares egenavgifter till det som faktiskt är rimligt med tanke på företagares lägre sjukskrivning. Hitta ökad permanent flexibilitet för dagens krav att betala moms, arbetsgivaravgift och inkomstskatt innan intäkterna ens har kommit. Det fjärde är att minska företagens uppfattade risk att befintliga lån kan bli uppsagda eller inte förlängda på ett omotiverat sätt. Här har banker ett särskilt ansvar att undvika en upprepning av 1990-talet då krediter drogs in för tusentals företag i onödan. Många gånger ökade detta i slutändan bankernas egna kreditförluster. Det är avgörande att eventuella uppsägningar inte görs slentrianmässigt till följd av centrala direktiv. Flera banker skulle förmodligen vinna kundförtroende på att ge möjlighet till en mer oberoende intern omprövning. För tre år sedan talade Anders Borg om vikten av ett bättre klimat för entreprenörskap för att öka sysselsättningen. (Motion 2005/06:m016, Jobblös tillväxt eller arbete åt alla?). Nu har denna inriktning ersatts av lovord för den svenska modellen, bidrag och arbetsmarknadspolitik. Detta lappkast riskerar nu inte bara en onödigt kraftig ökning av arbetslösheten. Värre är att många unga människors chans att ta tag i sin framtid stympas. Det, mer än allt annat, undergräver Sveriges möjligheter att komma tillbaka starkt när krisen väl vänder. Stefan Fölster Annika Lundius ", "article_category": "other"}
{"id": 21143, "headline": "”Sparare och jobb drabbas när fonder nu flyr Sverige”", "summary": "Fondexperter varnar: Nya EU-regler och svensk fondskatt får svenska fonder att flytta utomlands. Åtta av tio fondbolag med enbart svenska fonder planerar starta fonder utomlands. Med de nya EU-reglerna för en gemensam europeisk fondmarknad blir det enklare för fondbolagen att flagga ut sina fonder. Och den särskilda svenska fondskatten gör det mera fördelaktigt att ha fonder i till exempel Luxemburg. De svenska skattereglerna drabbar spararna och arbetstillfällen går förlorade. Regeringen har sagt att man vill ta bort fondskatten men har ännu inte gjort något. Det måste ske nu, skriver Günther Mårder, vd för Aktiespararna, Pia Nilsson, vd för Fondbolagens förening, och Lillemor Smedenvall, ordförande Finansförbundet.", "article": "Om regeringen inte agerar nu har vi snart inga svenska fonder kvar under tillsyn av den svenska Finansinspektionen. På grund av en unik svensk skatt har fondbolag startat sina nya fonder i bland annat Luxemburg eftersom det är fördelaktigare för spararna. Tills nu har dock fonder som en gång startats i Sverige förblivit i landet. Men genom de beslut som nu tas i EU finns inte något hinder kvar för att flagga ut även dessa ”gamla” fonder. EU tar nu nya steg för att skapa en gemensam fondmarknad i Europa. Det kommer bland annat att bli möjligt att slå samman fonder över gränserna, och ett fondbolag i ett land ska också kunna starta fonder i ett annat utan att det längre ställs krav på att ha ett särskilt bolag där. Beslutsprocessen pågår för fullt och förslagen har enhälligt antagits av de europeiska finansministrarna och av Europaparlamentet. I maj väntas Europarådet fatta det slutliga formella beslutet. Sverige riskerar ändå att hamna utanför på grund av svenska skatteregler. Om inte regeringen agerar nu. Syftet med de nya EU-reglerna är att en ökad konkurrens ska komma Europas fondsparare till del, men också att europeiska fonder ska stå sig väl i den globala konkurrensen. I Sverige är både regeringen och fondbranschen positiva till denna ökade internationella konkurrens. Men vi har ett problem: svenska fonder kan inte delta, trots att de borde stå sig mycket väl i konkurrensen. Vi har i genomsnitt bland de lägsta avgifterna i Europa och har en hög kompetens bland förvaltarna. Utlandsregistrerade fonder står för en allt större andel av den svenska fondmarknaden. Under 2000-talet har det tillkommit över 2 000 nya fonder. Mer än 95 procent av dessa är utlandsregistrerade och står under en tillsynsmyndighet i ett annat land, främst Luxemburg men även Irland och Finland. Många av dessa fonder finns hos utländska fondbolag, men eftersom det är fördelaktigare för spararna så har även svenska företag valt att starta fondbolag och fonder utomlands. Det gäller även fonder som enbart säljs på den svenska marknaden och till och med om de enbart placerar i svenska värdepapper. EU-kommissionen ger Sverige beröm för att vara ett öppet fondland med många utlandsregistrerade fonder. Samtidigt ställer sig kommissionen frågan varför de inte hittar några Sverigeregistrerade fonder i andra länder. En av förklaringarna är att Sverige har en skatt på själva fonden som är unik, en skatt som drabbar spararna. För att undvika dubbelbeskattning tvingas svenska fonder ge utdelning varje år. 30 procent av utdelningen går rakt in i statskassan, medan endast resterande 70 procent återinvesteras i fonden. I utländska fonder ligger 100 procent kvar i fonden och växer med ränta på ränta över tid. Statsfinansiellt är det inget problem att slopa skatten på fonden. Tvärtom ger det till och med mer skatteintäkter om hela sparkapitalet ligger kvar i fonden. De som nu efter uttag ur fonden måste deklarera kapitalförlust får inte heller kvitta denna mot utdelningen. Kapitalförlusten ger endast 21 procent i minskad skatt jämfört med 30 procent i skatt på utdelningen. Förutom att de svenska reglerna drabbar fondspararna är det omöjligt att sälja en svensk fond i utlandet. Konkurrensen är satt ur spel. Fonder som är registrerade i Sverige kan helt enkelt inte delta på den gemensamma marknad som EU beslutat om. När de svenska skattereglerna infördes var fokus på inhemska regler i Sverige, men nu är det hög tid att ta hänsyn till att konkurrensen är internationell. Tills nu har gällt att ”en gång Sverigeregistrerad fond, alltid Sverigeregistrerad fond”. Med EU:s nya regler är den tiden förbi. Eftersom det inte längre kommer att finnas krav på att ha ett särskilt bolag utomlands, blir det även enklare för de mindre svenska fondbolagen att flagga ut sina fonder. Bland de fondbolag som i dag enbart har svenska fonder planerar åtta av tio att starta fonder utomlands, enligt TNS Prosperas undersökning från 2008. Vi går miste om åtskilliga jobbtillfällen, för att inte tala om hur synen på Sverige som fondland naggas i kanten rejält, liksom ambitionen att skapa en stark Finansplats Stockholm. Sverige har högsta andelen fondsparare i hela världen. Ska vi då inte klara av att behålla fonderna i Sverige? I flera års tid har vi uppvaktat regeringen om att den svenska fondskatten måste bort. Vi är alla överens, politiker och hela finansbranschen. Redan i december 2007 sade finansmarknadsminister Mats Odell i en tidningsintervju: ”Det här finns med på min lista över önskvärda reformer.” Trots det har inget hänt. Nu tar Sverige snart över ordförandeskapet i EU och det i samband med att dessa nyheter på fondområdet ska börja implementeras. Fonddirektivet är välkommet för att förverkliga en gemensam fondmarknad i Europa till gagn för spararna, men det är viktigt att vi får en EU-marknad med lika regler för alla. Det är djupt beklagligt om de fonder som är registrerade hos den svenska Finansinspektionen inte ska kunna delta på denna gemensamma marknad. Vi har full förståelse för att regeringens arbetsbörda har varit mycket tung under finanskrisen. Men frågan är om inte finansdepartementet har alltför begränsade resurser när angelägna, finansierade, reformer för vårt land inte hinns med. Om vi vill behålla och få konkurrenskraftiga svenska fonder som står under Finansinspektionens kontroll, måste vi agera. Och det nu. Den årliga skatten på fonden måste bort. Günther Mårder Vd Aktiespararna Pia Nilsson Vd Fondbolagens förening Lillemor Smedenvall ordförande Finansförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 21151, "headline": "”Låt föräldrar betala mer för sina barn i förskolan”", "summary": "Moderata kommunalpolitiker uppmanar regeringen: Höj maxtaxan annars går det ut över förskolan. Det svåra ekonomiska läget innebär en stor risk att vi inte kan leva upp till våra ambitioner för förskolorna. Vi begär därför att regeringen ser över tak och procentsatser för maxtaxan i förskolorna. Föräldrarna betalar en allt mindre del av kostnaderna för sina barn i förskolorna eftersom maxtaxan inte räknas upp med index. 2001 betalade föräldrarna 28 procent av kostnaderna, i dag bara 10 procent. Om föräldrarna betalar mer kan vi bättre tillgodose föräldrarnas önskemål och behov, skriver sju moderata kommunalpolitiker i Storstockholm.", "article": "I våra kommuner har vi sett en växande efterfrågan på förskoleverksamhet och vi har prioriterat utbyggnader för att säkerställa att alla barn får plats. En förskola av hög kvalitet är en förutsättning för att föräldrar ska kunna gå till arbetet och känna sig trygga över att deras barn kan utvecklas i en förskola som fungerar mycket väl. Vi ser i olika mätningar att föräldrar generellt sett är mycket nöjda med verksamheterna, vilket är glädjande, men kvaliteten måste säkerställas och utvecklas vidare. För att lyckas med detta måste vi inte bara titta på förskolans pedagogiska innehåll utan också se över fördelningen av kostnaderna. Det finns en möjlighet att öka kvaliteten i förskolan trots att vi befinner oss i en ekonomiskt påfrestande tid. Det är inte rimligt att kommunerna tvingas skära ner på verksamheter samtidigt som ett stort antal föräldrar bara betalar en bråkdel i avgift. Förskolan har en mycket viktig pedagogisk uppgift. Här läggs grunderna till att barnen ska kunna läsa, skriva och räkna. För att lyckas med våra högt ställda mål måste vi ha en personal som är pedagogiskt utbildad och en personaltäthet som möjliggör den kvalitet både vi, personal och föräldrar vill se. Det kommer också en ny läroplan som förtydligar kunskapskravet, och vi vill kunna förverkliga detta viktiga uppdrag. Flera av de diskussioner vi för med föräldrar handlar om barngruppernas storlek och personaltätheten. Den ekonomiska situationen innebär en stor risk för att kommunerna inte klarar att leva upp till vår höga ambitionsnivå eftersom de ekonomiska förutsättningarna försämrats i spåren av den ekonomiska nedgången. Sveriges Kommuner och landsting (SKL) har i februari 2008 låtit Synovate göra en undersökning om välfärdens finansiering. Denna undersökning visar att 65 procent av personer i ålder 30–44 år svarar ja absolut, eller ja kanske på frågan om de är villiga att betala en högre avgift för att få högre kvalitet när det gäller barnomsorgen. Värt att notera är att föräldrar i dag, på grund av maxtaxan, enbart betalar en mindre del av vad en förskoleplats egentligen kostar. Med tanke på att taket i maxtaxan inte räknas upp med index, sjunker den andelen för varje år. 2001 betalade föräldrarna cirka 28 procent av kostnaderna. Sedan dess har, på grund av det fasta taket i maxtaxan, finansieringsgraden sjunkit till runt 10 procent. Tankesmedjan Timbro har i april släppt en rapport som visar på hur föräldrar uppfattar kostnaderna för förskoleverksamheten. Kommunerna avsätter mellan 80 000 och 100 000 kronor per barn och år till förskoleverksamhet. Detta gör en månadskostnad på mellan 7 500 och 9 500 kronor. I en undersökning som Timbro genomfört under november 2008 visade det sig att föräldrar kraftigt underskattar kostnaden för barnomsorgen och att endast 12 procent av föräldrarna är medvetna om den faktiska totalkostnaden. I sammanhanget är det viktigt att påminna om att av Sveriges alla 1–5-åringar är mönstret att cirka 50 procent av alla ettåringar är inskriva och cirka 98 procent av alla femåringar. Skillnaderna mellan större och mindre kommuner är endast några enstaka procent. Konsekvensen blir att maxtaxan bakbinder kommunerna eftersom det endast är genom tillskott av skattemedel som vi kan höja kvaliteten. Vi begär nu att regeringen ser över tak och procentsatser i maxtaxans regelverk för att ge oss mer pengar att satsa på våra förskolor. En sådan förändring kostar inte staten någonting – och pengarna skulle då komma från föräldrarna som också efterfrågar en barnomsorg av hög kvalitet. Vi skulle behöva ett större mått av flexibilitet inom maxtaxans ram där en möjlighet att ta ut högre avgifter skulle kunna ge oss möjlighet att till exempel tidsdifferentiera avgiften. Till detta kommer också ett ökande krav från föräldrar att även kunna erbjuda barnomsorg under andra tider än vad som uppfattas som normal kontorstid. En högre grad av självfinansiering skulle kunna ge oss möjlighet att bättre tillmötesgå önskemål och tillgodose behov. Samtidigt måste subventionsgraden även fortsättningsvis vara hög. Avgiften till förskolan får inte bli så hög att det inte lönar sig att arbeta. Vi anser dock att vi befinner oss långt från den risken även om vi genomför en viss höjning av avgiften. För föräldrar är det minst lika viktigt att barnen har en trygg och utvecklande förskola, som frågor som rör ekonomin för att de ska välja att ta ett arbete. Som ett exempel skulle en höjning av taket på maxtaxan från 3 till 4 procent av inkomster upp till 42 000 kronor per månad (motsvarar en maxavgift på 1 680 kronor per månad mot nuvarande 1 260 kronor) innebära att exempelvis förskoleverksamheten i Sollentuna skulle tillföras hela 17 miljoner kronor, vilket skulle innebära en ökning av ersättningen till Sollentunas förskolor med 5 procent. För Täby betyder förändringen 18 miljoner, för Tyresö 12 miljoner, för Danderyd 6 miljoner, för Nacka 16 miljoner och för Lidingö 10 miljoner. Maria Stockhaus (M) kommunalråd i Sollentuna Berit Assarsson (M) kommunstyrelsens ordförande i Tyresö Gunnar Oom (M) kommunstyrelsens ordförande i Danderyd Paul Lindquist (M) kommunstyrelsens ordförande i Lidingö Mats Fält (M) kommunalråd i Tyresö Sofia Paulsson (M) kommunalråd i Täby Magnus Bergman (M) ordförande i utbildningsnämnden, Nacka Maxtaxa En maximal avgift, som kommunerna får ta ut från föräldrarna för att ha barn i förskola, infördes av S-regeringen 2001. Taxan för avgiften beräknas utifrån en procentsats på hushållets inkomster. Det maximala inkomstbeloppet är 42 000 kronor i månaden. För det första barnet är avgiftstaket 3 procent, dock högst 1 260 kronor. För det andra barnet 2 procent, dock högst 840 kronor och för det tredje 1 procent och högst 420 kronor. ", "article_category": "other"}
{"id": 21167, "headline": "”Barn som begår brott ska ställas inför rätta”", "summary": "Folkpartiets rättspolitiska grupp: Det behövs fler tvångsåtgärder från polis och socialtjänst mot kriminella barn och unga. När ett barn anmäls för ett brott eller påträffas berusat ska barnet, tillsammans med sina föräldrar, kallas till socialkontoret inom 48 timmar Ansvaret för brott ska kunna prövas i domstol även om gärningsmannen är under 15 år. Sekretessreglerna mellan skola, polis och socialtjänst måste ändras så att skolorna får veta om elever begått brott. Tvångsåtgärder som polis och socialtjänst i dag saknar är nödvändiga för att motverka barns och ungas kriminalitet. Det kommer Folkpartiets rättspolitiska arbetsgrupp att föreslå på partiets landsmöte, skriver Johan Pehrson, gruppledare i Folkpartiet och rättspolitisk talesman.", "article": "Att unga begår brott är alltid mycket tragiskt. Tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Allt yngre personer dras in som hantlangare och medbrottslingar till växande gatugäng. Nyligen togs en tolvårig narkotikaförsäljare av polis. Stenkastning mot myndighetspersoner har spritt sig över landet. Bötning i skolorna är ett problem som det rapporterats flitigt om under senare år. Samtidigt har personrånen enlig Brottsförebyggande rådet ökat kraftigt. Varje år dödas cirka 15 barn och ungdomar i åldrarna 10–24 år. De unga – inte minst i våra mest utsatta förorter – dras allt oftare in i undervegetationen till den grova organiserade brottsligheten. Cyniskt utnyttjas den som på grund av sin ålder inte kan straffas. Polisen vittnar om att brott av unga i många fall fungerar som en inträdesbiljett i den undre världen – för att visa att man duger. Majoritetssamhällets värderingar suddas ut och fler unga går ner sig i en värderingsmässig mental istid. Den missriktade välviljan gentemot unga på glid är tyvärr väl cementerad i vårt samhällsbygge. Trots viktiga insatser för att förebygga brott vågar vi inte gripa in mot föräldrar som av olika orsaker misslyckats i sitt uppdrag gentemot sina barn. Det politiska systemet står handfallet. Och det kostar. Undersökningar visar att det kostar miljontals kronor mer att betala för det utanförskap som unga människors kriminalitet leder till än att betala för insatser gentemot unga som befinner sig i riskzonen. Det manar till eftertanke. Det visar också behovet av tidiga insatser. Vår slutsats är att verktygen för samhället att gripa in inte är tillräckliga. Barn under femton år som begår brott kan vi bara hjälpa om deras föräldrar frivilligt medverkar eller om situationen är så katastrofal att barnet omhändertas enligt lagen om vård av unga, lvu. Men steget däremellan är för stort. Vi måste ge samhället möjlighet att gripa in tidigare, utan föräldrarnas godkännande. Tyvärr genomsyras dagens lagstiftning av beröringsångest inför den svåra balansen mellan föräldrarnas rätt och barnens rätt. Dagens undfallenhet för barns brott är ett svek mot barnen – inte mot de föräldrar som vägrar ta emot myndigheters hjälp. Folkpartiet har inför landsmötet i höst tillsatt en rättspolitisk arbetsgrupp med uppdrag att ta fram förslag på åtgärder mot ungdomsbrottslighet. Vi presenterar nu ett batteri av åtgärder för att på allvar kunna möta kriminaliteten bland unga. En viktig åtgärd är just att socialtjänsten vid allvarlig brottslighet ska kunna besluta om tvingande insatser riktade mot barn. Det ska erkännas att detta innebär att föräldrarnas makt minskar – och att statens möjligheter till tvångsåtgärder ökar. Men vi tror att det är nödvändigt. Det finns fall där föräldrarna av olika anledningar inte klarar av att fostra sina barn. Socialtjänsten måste i dessa situationer ha möjlighet att gripa in för barnens skull. Brottslighet hos barn måste betraktas som ett rop på hjälp från samhället. Åtgärderna kan till exempel handla om behandlings- eller påverkansprogram. Samtidigt bör föräldraansvaret tydliggöras i lagstiftningen. Föräldrarna – ingen annan – har ansvar för vad deras barn gör och var de befinner sig. När ett barn påträffas berusad eller anmäls för ett brott ska barnet, tillsammans med sina föräldrar, kallas till socialkontoret inom 48 timmar. En polisanmälan ska resultera i ett obligatoriskt samtal hos socialtjänsten. De skador som ett barn vållar andra är ytterst föräldrarnas ansvar och lagen bör därför förtydligas så att vårdnadshavare görs ekonomiskt ansvariga för de skador deras barn orsakar upp till ett maxbelopp. Föräldrar ska också vara skyldiga att närvara om deras barn ställs inför rätta. Det är bra att regeringen nu bestämt att alla brott måste utredas – även om gärningsmannen är under 15 år. Men vi vill gå längre. Konsekvenserna måste vara tydliga. Vi vill att ansvarsfrågan oftare ska kunna prövas i domstol även för dem under 15 år. Det är en tydlig konsekvens, men det är inte minst viktigt för brottsoffret att ansvarfrågan klargörs. Vi vet att många brottsoffer som känner sig kränkta och där det aldrig utreds vad som hänt i många fall själva blir gärningsmän. Mot narkotikans utbredning måste vi jobba på flera fronter. Polisen ska kunna drogtesta barn under 15 år som misstänks ha använt narkotika. Det handlar inte om att straffa, utan om att inte släppa taget om de barn som är ute på hal is. Insatser från beroendevården och socialtjänsten ska erbjudas snabbare än i dag. Det behövs också ett snabbspår för narkotikaklassning, något som i dagsläget tar alldeles för lång tid. Skolorna bör också kunna införa frivilliga drogtester. Sekretessreglerna mellan skola, polis och socialtjänst behöver förändras så att skolan får information om elever som begår brott. Polisen ska från skola och socialtjänst kunna få information om unga som befinner sig i narkotikamiljöer. Fokus måste också ligga på att krympa de kriminella ungdomsgängen och minska nyrekryteringen till organiserad brottslighet. Behoven av samordnade insatser är ytterligare ett argument för en nationell polismyndighet. Myndigheter, kommuner och andra aktörer måste satsa mer för att underlätta för dem som vill bryta sin kriminella bana. För att bryta upp gängbildningar vill vi att unga kriminella ska kunna dömas till att under en kortare period avskiljas från sin hemmiljö. Syftet är att delta i påverkans- och attitydprogram inom den institutionaliserade ungdomsvården. Vi kallar det helgavskiljning, och det är en kännbar konsekvens samtidigt som den unge får hjälp att lämna en destruktiv tillvaro. Vi sätter nu ner foten när det gäller behovet av en tydlig ansvarsfördelning för barn som begår brott samt lägger förslag om hur fler kan mötas av tidiga och tydliga åtgärder. I dag pågår ett fullskaligt samhällsexperiment när vi låter bli att gripa in mot barn som far illa. Det finns ingen anledning att någon längre behåller huvudet i sanden. Det gäller inte minst oss som är ytterst ansvariga för att ge samhället nödvändiga verktyg att gripa in när vuxenvärlden inte räcker till, det vill säga regeringen och riksdagens majoritet. Johan Pehrson ", "article_category": "other"}
{"id": 21195, "headline": "”Din pension blir lägre än alla förhandsbesked”", "summary": "Folksam presenterar nya SCB-siffror om pensionerna: Pensionen blir betydligt lägre än beloppen i prognoserna från Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten. Den allmänna pensionen visar sig nu bli 59 procent av slutlönen. Det är väsentligt lägre än de 65 till 68 procent som Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten, PPM, angett i sina prognoser. Det visar en undersökning av samtliga personer pensionerade 2005 och födda år 1940, som försäkringsbolaget Folksam låtit Statistiska centralbyrån, SCB, genomföra. Prognosmodellerna överskattar uppenbarligen systematiskt pensionsnivåerna i den allmänna pensionen. Och det betyder att kommande generationer måste räkna med ännu lägre pensionsnivåer. Det skriver Håkan Svärdman välfärdsanalytiker på Folksam.", "article": "Nyligen fick 5,6 miljoner svenskar sitt orange pensionskuvert, som innehåller en personlig pensionsprognos från Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten. Som underlag för prognosen används individens faktiska intjänande pensionsrätt och en förväntad inkomstutveckling baserad på den senaste registrerade inkomsten. I Pensionssystemets årsredovisning, som samma myndigheter presenterade i veckan, används en annan prognosmodell som utgår från den genomsnittliga pensionsgrundade inkomsten för respektive årskull. Enligt denna prognosmodell kommer 40-talisterna att få en allmän pension som motsvarar mellan 65 till 68 procent av genomsnittsinkomsten om de går i pension vid 65 års ålder. Om de efterföljande generationerna också väljer att gå i pension vid 65 år kommer deras pensionsnivå att minska avsevärt. För 60-talisterna minskar pensionen till 57 procent och för 70-talisterna till 54 procent av genomsnittsinkomsten. Träffsäkerheten i denna prognosmodell har diskuterats livligt allt sedan den började användas år 2001. Diskussionen har särskilt gällt lämpligheten i att jämföra pensionen med en genomsnittsinkomst, även kallad livsinkomst. För den nyblivne pensionären är den centrala frågan om han eller hon kan bibehålla sin ekonomiska standard som uppnåtts i slutet av sitt yrkesliv. Och inte i relation till en abstrakt genomsnittsstandard. För att möta denna kritik har Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten även utarbetat en prognosmodell där pensionen jämförs med slutlön, det vill säga ett antagande om den genomsnittliga lönen för de fyra sista åren innan pensioneringen. Resultaten från de båda prognosmodellerna överensstämmer väl med varandra. Eller för att citera ansvariga myndigheter: ”Det spelar ingen större roll för resultatet vilken definition som används. Således ligger den pensionsnivå som beräknats här nära den ersättningsgrad som skulle ha blivit resultatet om den genomsnittliga inkomsten varje person hade vid åldern 60–64 år använts som jämförelseinkomst.” (Orange rapport 2008) Eftersom de äldsta generationerna som omfattas av det reformerade pensionssystemet nu gått i pension kan vi nu faktiskt ta fram ett facit på hur väl prognoserna har infriats för dem. Folksam har därför gett SCB i uppdrag att genomföra en registerkörning över samtliga personer som är födda år 1940 och som gick i pension år 2005. Vår undersökning, som presenteras i dag, visar att deras genomsnittliga totala pension (allmän-, tjänste- och privat pension) är 15 500 kronor i månaden, vilket motsvarar 83 procent av deras slutlön. Den allmänna pensionen, det vill säga inkomstpension, tilläggspension och premiepension motsvarar i genomsnitt 59 procent av pensionärernas slutlön. Alltså väsentligt lägre än vad Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten förutspådde. Hur vanligt det är att ha tjänstepension och hur mycket man får i tjänstepension har hittills varit svårt att få exakta siffror på. Men vår undersökning visar att 91 procent av 1940 års pensionärer har en tjänstepension och att den utgör i genomsnitt 20 procent av totala pensionen. Andelen med tjänstepension är lika mellan kvinnor och män. Nästan samtliga hög- och medelinkomsttagare har tjänstepension (97 procent), medan en tredjedel av låginkomsttagarna saknar motsvarande. För höginkomsttagarna utgör tjänstepensionen 32 procent av deras totala pension och motsvarande andel för medelinkomsttagarna är 17 procent och för låginkomsttagarna 10 procent. Pension från privata pensionsförsäkringar spelar en betydande roll för många av 1940 års pensionärer. Närmare 45 procent förstärker sin hushållskassa med en sådan pension och den utgör i genomsnitt 8 procent av den totala pensionen. Sammanfattningsvis kan vi slå fast att det stora flertalet av 1940-års pensionärer har bibehållit sin ekonomiska standard de hade innan de blev pensionärer. Vi kan också konstatera att Försäkringskassans och Premiepensionsmyndighetens prognosmodell, som används i Pensionssystemets årsredovisning, tycks överskatta kompensationsgraden i den allmänna pensionen. Det betyder att kommande generationer måste räkna med en väsentlig lägre pensionsnivå än 40-talisternas om de vill eller måste gå i pension vid 65 års ålder. Är man född på 70-talet eller senare kommer den allmänna pensionen i bästa fall att motsvara hälften av slutlönen. Därmed kommer tjänstepension från arbetet och eget pensionssparande spela en allt mer avgörande roll för att kunna bibehålla standarden. Till skillnad från dagens pensionärer kommer framtidens pensionärer bli mer beroende av värdeutvecklingen av deras premiepension. Premiepensionsmyndighetens eget beräkningsverktyg, den så kallade Lotsen, visar att premiepensionen per månad kan variera med mellan 1 000 till 6 500 kronor på grund av slumpens samvariation med individens fondportfölj. Hur regering och riksdag ska kunna försvara sådana skillnader i framtiden är svårt att förstå. Särskilt med tanke på att dagens riksdagsmajoritet har uppenbara problem med att acceptera följderna av den så kallade bromsen som sänker pensionerna i genomsnitt med 500 kronor nästa år. Staten bör ha ett starkt egenintresse av att pensionsspararen får mesta möjliga pension för pengarna. Ju sämre avkastning pensionsplaceringarna ger desto högre blir statens framtida bidragskostnader för att garantera pensionärerna en skälig levnadsstandard. Utifrån detta perspektiv vore det rimligt att införa ett tak både för avgifts- och risknivån i premiepensionssystemet. För att öka pensionsspararnas intresse att göra aktiva val borde antalet valbara premiepensionsfonder minska från dagens 775 fonder till ett mer överskådligt antal.  Håkan Svärdman Pensioner En individ kan få pension från flera olika håll. Den allmänna pensionen kommer från Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten, PPM. Tjänstepension får de flesta från sin arbetsgivare. Vanligt är att man får 10 procent av sin slutlön i tjänstepension. Privata pensionsförsäkringar kan komplettera pensionen. En löntagare får för närvarande göra ett skatteavdrag på 12 000 kronor per år för avsättningar till privat pensionssparande. ", "article_category": "other"}
{"id": 21196, "headline": "Fast i en förlegad syn på könen", "summary": "Tonårsflickor som har sex med äldre pojkar ses som ”omoraliska” och det heter att de ”låter sig utnyttjas”. För jämnåriga pojkar är sexualiteten däremot så oproblematisk och självklar att den inte ens behöver nämnas. En ny studie visar att socialarbetare ofta sitter fast i gammaldags och förlegade könsmönster", "article": "En tonåring umgås med äldre kamrater och är ute sent på helgerna. Ärendet utreds skyndsamt. Spelar det någon roll för socialtjänstens agerande om tonåringen är pojke eller flicka? Ja, enligt en ny forskningsrapport från den statliga stiftelsen Allmänna barnhuset beskrivs pojkars och flickors problem på olika sätt i sociala sammanhang. En viktig utgångspunkt i rapporten är att kön är något som ”görs”, det är en aktiv handling. – Flickorna och pojkarna blir inte sedda som de personer de är – och hjälpen skräddarsys därför inte efter vad just den enskilda individen behöver, säger Ingrid Claezon. Hon är docent i socialt arbete vid Högskolan i Malmö och har lett forskningsprojektet som visar att anställda inom socialtjänsten behandlar pojkar och flickor väldigt olika. – En pojke som måste omhändertas kan placeras på en institution där man sysslar mycket med idrott, en flicka däremot hamnar på ett hem där det finns hästar. Flickor är ju känsliga och utvecklas av att få ta hand om ett djur, medan pojkar är mer fysiska och behöver få utlopp för sin aggressvitet på fotbollsplanen … Enligt Ingrid Claezon präglas socialtjänstens utredningar och beslut ofta av schabloner, och stereotypa föreställningar om pojkar och flickor. – Flickor beskrivs som manipulativa, och när de har sex är de villiga, omoraliska och fogliga offer. Killarna är aktiva, stolta, sexuellt oproblematiska och driftsstyrda. Även synen på föräldrarnas roll skiftar i utredningarna. Fokus riktas särskilt mot mammorna som ofta ses som otillräckliga och oförmögna att sätta gränser, medan papporna är frånvarande och befriade från ansvar. – Ett förlegat könsperspektiv påverkar arbetet både med barnavårdsutredningar och stödet som föräldrar får. Även inom barnpsykiatrin, skolan och förskolan präglas synen på pojkar och flickor av stereotypa könsuppfattningar. Det finns en stor risk för inskränkt bemötande, säger Ingrid Claezon. Ett femtiotal personer har varit inblandade i Allmänna barnhusets projekt, som kan beskrivas som en form av barfotaforskning. I olika diskussionsgrupper har personal inom socialtjänsten och skolan reflekterat över hur de själva ser på frågor kopplade till könstillhörighet. – Synen på kön fastläggs tidigt hos de flesta av oss. Tänk bara på alla nyfödda pojkar som får blå sockor medan de nyfödda flickorna ska ha rosa, säger Ingrid Claezon Forskningsrapporten som hon varit med om att ta fram har titeln ”Att göra skillnad”. I den finns flera exempel tagna ur sociala utredningar. Vid en hastig titt kan formuleringarna i dessa verka oproblematiska, men en noggrann analys visar på betydande skillnader i synsättet på pojkar och flickor. Erika Friman var en av deltagarna i projketet. Hon arbetar med barnavårdsutredningar i Vimmerby kommun i Småland, och hennes ögon öppnades när hon fick möjlighet att reflektera över sina egna och kollegernas reaktioner i mötet med pojkar och flickor. – Om en tonårsflicka umgås med äldre killar ser vi snabbt hennes beteende som en fara och uttrycker en oro för att hon kanske låter sig utnyttjas sexuellt. Men om en pojke ofta träffar äldre tjejer reagerar vi inte alls på samma sätt. Enligt Erika Friman finns det en uppenbar skillnad i synen på vad som anses vara ett acceptabelt beteende för pojkar och flickor. – En tjej som umgås med äldre killar behöver faktiskt inte ha problem och vara utnyttjad, medan en kille som umgås med äldre tjejer i själva verket kan vara utsatt och utnyttjad. Vi socialarbetare sitter dock ofta fast i ett förlegat könsperspektiv. Det innebär en risk för att vi missar killarnas verkliga problem och skuldbelägger tjejerna. Linnéa Haraldsson är socialsekreterare i Karlskrona där hon arbetar med familjehemsplaceringar, vilket innebär att hon ansvarar för och följer upp vården av barn och unga som bor i familjehem. – Innan vi började studera de här frågorna tänkte jag inte på att vi faktiskt ser på flickor och pojkar med så olika ögon. Inte heller var jag medveten om att vi beskrev dem så olika i våra utredningar. Även Linnéa Haraldsson tycker att socialarbetare allt för ofta tillskriver tjejer och killar egenskaper som de kanske inte har. Vi utgår från förutfattade meningar och uppfattningar, säger hon. – Killarna görs till exempel mer aktiva och tjejerna mer passiva än vad de i själva verket är. Sexualiteten är inget vi reflekterar över när det gäller killar, men den är viktig när vi beskriver tjejerna. Och tjejer ses mer som offer utan eget ansvar. Ett exempel: En tjej är intresserad av folkrace och snabba bilar och umgås med äldre killar – underförstått att hon har sex med dem. Bilintresset tas upp i utredningen som ett problem, inte som något vettigt att göra på fritiden. Ett annat exempel: På fritiden brukar U och ett par andra tjejer i hennes ålder umgås med killar som är i tjugoårsåldern. De brukar åka runt i deras bilar, och ibland är allesammans i garaget och mekar. När U får frågan om hon är tillsammans med någon av killarna svarar hon att de bara är kompisar. – Hade utredningarna sett ut på det här sättet om det i stället varit killar som umgåtts med äldre tjejer i ett ridhus? Killar kan också vara utsatta och bli sexuellt utnyttjade. Med ett traditionellt synsätt riskerar vi att missa detta i våra utredningar. Och det kan i sin tur medföra att vi sätter in fel insatser, påpekar Linnéa Haraldsson. Det kan handla om att pojkar slentrianmässigt placeras på vissa typer av institutioner eller i en viss sorts fosterhem. Eller att de sociala myndigheterna griper in alldeles för tidigt när en flicka hamnar i ”fel” sällskap, medan det dröjer för länge innan en lika gammal pojke får hjälp. Vilka reaktioner har hon mött på sin arbetsplats? Kollegerna är nyfikna och intresserade, svarar hon. – Men de verkar också provocerande över att få klart för sig hur traditionella våra könsuppfattningar är. Liksom jag är de överraskade över att gamla mönster sitter så fast förankrade inom oss – både privat och på jobbet. Den aktuella rapporten heter ”Att göra skillnad – könsperspektiv i socialt arbete med barn och ungdomar”. Stiftelse för stöd till utsatta barn Allmänna barnhuset är en statlig stiftelse med uppdrag att stödja metod- och kunskapsutveckling i arbetet med utsatta barn och ungdomar. Barnhuset ger anslag till socialt inriktad barn- och ungdomsforskning, anordnar konferenser och seminarier för att sprida kunskap samt ger ut böcker i aktuella frågor. Barnhuset driver också egna utvecklingsprojekt. Mer information: www.allmannabarnhuset.se ", "article_category": "other"}
{"id": 21198, "headline": "Fast i en förlegad syn på könen", "summary": "Tonårsflickor som har sex med äldre pojkar ses som ”omoraliska” och det heter att de ”låter sig utnyttjas”. För jämnåriga pojkar är sexualiteten däremot så oproblematisk och självklar att den inte ens behöver nämnas. En ny studie visar att socialarbetare ofta sitter fast i gammaldags och förlegade könsmönster.", "article": "En tonåring umgås med äldre kamrater och är ute sent på helgerna. Ärendet utreds skyndsamt. Spelar det någon roll för socialtjänstens agerande om tonåringen är pojke eller flicka? Ja, enligt en ny forskningsrapport från den statliga stiftelsen Allmänna barnhuset beskrivs pojkars och flickors problem på olika sätt i sociala sammanhang. En viktig utgångspunkt i rapporten är att kön är något som ”görs”, det är en aktiv handling. – Flickorna och pojkarna blir inte sedda som de personer de är – och hjälpen skräddarsys därför inte efter vad just den enskilda individen behöver, säger Ingrid Claezon. Hon är docent i socialt arbete vid Högskolan i Malmö och har lett forskningsprojektet som visar att anställda inom socialtjänsten behandlar pojkar och flickor väldigt olika. – En pojke som måste omhändertas kan placeras på en institution där man sysslar mycket med idrott, en flicka däremot hamnar på ett hem där det finns hästar. Flickor är ju känsliga och utvecklas av att få ta hand om ett djur, medan pojkar är mer fysiska och behöver få utlopp för sin aggressvitet på fotbollsplanen … Enligt Ingrid Claezon präglas socialtjänstens utredningar och beslut ofta av schabloner, och stereotypa föreställningar om pojkar och flickor. – Flickor beskrivs som manipulativa, och när de har sex är de villiga, omoraliska och fogliga offer. Killarna är aktiva, stolta, sexuellt oproblematiska och driftsstyrda. Även synen på föräldrarnas roll skiftar i utredningarna. Fokus riktas särskilt mot mammorna som ofta ses som otillräckliga och oförmögna att sätta gränser, medan papporna är frånvarande och befriade från ansvar. – Ett förlegat könsperspektiv påverkar arbetet både med barnavårdsutredningar och stödet som föräldrar får. Även inom barnpsykiatrin, skolan och förskolan präglas synen på pojkar och flickor av stereotypa könsuppfattningar. Det finns en stor risk för inskränkt bemötande, säger Ingrid Claezon. Ett femtiotal personer har varit inblandade i Allmänna barnhusets projekt, som kan beskrivas som en form av barfotaforskning. I olika diskussionsgrupper har personal inom socialtjänsten och skolan reflekterat över hur de själva ser på frågor kopplade till könstillhörighet. – Synen på kön fastläggs tidigt hos de flesta av oss. Tänk bara på alla nyfödda pojkar som får blå sockor medan de nyfödda flickorna ska ha rosa, säger Ingrid Claezon. Forskningsrapporten som hon varit med om att ta fram har titeln ”Att göra skillnad”. I den finns flera exempel tagna ur sociala utredningar. Vid en hastig titt kan formuleringarna i dessa verka oproblematiska, men en noggrann analys visar på betydande skillnader i synsättet på pojkar och flickor. Erika Friman var en av deltagarna i projketet. Hon arbetar med barnavårdsutredningar i Vimmerby kommun i Småland, och hennes ögon öppnades när hon fick möjlighet att reflektera över sina egna och kollegernas reaktioner i mötet med pojkar och flickor. – Om en tonårsflicka umgås med äldre killar ser vi snabbt hennes beteende som en fara och uttrycker en oro för att hon kanske låter sig utnyttjas sexuellt. Men om en pojke ofta träffar äldre tjejer reagerar vi inte alls på samma sätt. Enligt Erika Friman finns det en uppenbar skillnad i synen på vad som anses vara ett acceptabelt beteende för pojkar och flickor. – En tjej som umgås med äldre killar behöver faktiskt inte ha problem och vara utnyttjad, medan en kille som umgås med äldre tjejer i själva verket kan vara utsatt och utnyttjad. Vi socialarbetare sitter dock ofta fast i ett förlegat könsperspektiv. Det innebär en risk för att vi missar killarnas verkliga problem och skuldbelägger tjejerna. Linnéa Haraldsson är socialsekreterare i Karlskrona där hon arbetar med familjehemsplaceringar, vilket innebär att hon ansvarar för och följer upp vården av barn och unga som bor i familjehem. – Innan vi började studera de här frågorna tänkte jag inte på att vi faktiskt ser på flickor och pojkar med så olika ögon. Inte heller var jag medveten om att vi beskrev dem så olika i våra utredningar. Även Linnéa Haraldsson tycker att socialarbetare allt för ofta tillskriver tjejer och killar egenskaper som de kanske inte har. Vi utgår från förutfattade meningar och uppfattningar, säger hon. – Killarna görs till exempel mer aktiva och tjejerna mer passiva än vad de i själva verket är. Sexualiteten är inget vi reflekterar över när det gäller killar, men den är viktig när vi beskriver tjejerna. Och tjejer ses mer som offer utan eget ansvar. Ett exempel: En tjej är intresserad av folkrace och snabba bilar och umgås med äldre killar – underförstått att hon har sex med dem. Bilintresset tas upp i utredningen som ett problem, inte som något vettigt att göra på fritiden. Ett annat exempel: På fritiden brukar U och ett par andra tjejer i hennes ålder umgås med killar som är i tjugoårsåldern. De brukar åka runt i deras bilar, och ibland är allesammans i garaget och mekar. När U får frågan om hon är tillsammans med någon av killarna svarar hon att de bara är kompisar. – Hade utredningarna sett ut på det här sättet om det i stället varit killar som umgåtts med äldre tjejer i ett ridhus? Killar kan också vara utsatta och bli sexuellt utnyttjade. Med ett traditionellt synsätt riskerar vi att missa detta i våra utredningar. Och det kan i sin tur medföra att vi sätter in fel insatser, påpekar Linnéa Haraldsson. Det kan handla om att pojkar slentrianmässigt placeras på vissa typer av institutioner eller i en viss sorts fosterhem. Eller att de sociala myndigheterna griper in alldeles för tidigt när en flicka hamnar i ”fel” sällskap, medan det dröjer för länge innan en lika gammal pojke får hjälp. Vilka reaktioner har hon mött på sin arbetsplats? Kollegerna är nyfikna och intresserade, svarar hon. – Men de verkar också provocerande över att få klart för sig hur traditionella våra könsuppfattningar är. Liksom jag är de överraskade över att gamla mönster sitter så fast förankrade inom oss – både privat och på jobbet. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 Den aktuella rapporten heter ”Att göra skillnad – könsperspektiv i socialt arbete med barn och ungdomar”. ", "article_category": "other"}
{"id": 21211, "headline": "Här kan du fira Record Store Day i Stockholm", "summary": "Lördag 18 april firas Record Store Day världen över. I Stockholm gästar band och artister skivbutikerna.", "article": "För singer/songwritern Robyn Hitchcock är indieskivaffärer tempel där man hittar musikens portabla altare med tillhörande heliga reliker. För rapparen Slug i Atmosphere är de förstahandsvalet för att upptäcka nya band och möta fantastiska kvinnor. Mest radikal är ”Hi-Fidelity”-författaren Nick Hornby som menar att vi när vi väljer bort vår specialiserade skivbutik offrar vår karriär, våra vänner, vår musiksmak och vår själ. Alla kämpar de för indieskivaffärernas framtid med initiativet Record store day. Förra året var det premiär över hela världen och på lördag den 18 april är det dags igen – i Stockholm, Malmö och Göteborg. Livespelningar, signeringar, specialpriser och allmän feststämning utlovas. Kolla in Pet Sounds, Bengans, Sound Pollution, Record Hunter och The Beat goes on för detaljerat program. Mer information på: www.recordstoreday.com/sweden. ", "article_category": "other"}
{"id": 21225, "headline": "Kroppsnoja, kris och nätflört – det händer något vid 40", "summary": "Säga upp sig, vara otrogen eller flytta till Nässjö? Märkliga grejer började hända när Gunilla Bergenstens bekantskapskrets började 40-årskrisa. Författaren försökte ta reda på vad som pågick och skrev en bok om sitt år som 39-åring.", "article": "För många av oss händer det något vid 40. Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren Gunilla Bergensten började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville bygga garage, hade varit otrogna och ville skiljas. – Jag var nog inte en särskilt bra vän just då. Jag vet att jag en gång sa till en väninna att hon inte skulle fundera så mycket utan kanske prova att börja sticka. Själv bekymrade sig Gunilla mest över rynkor i ansiktet och ett begynnande gäddhäng på överarmarna. En ytlighet som inte fick henne att känna sig bättre till mods. – Jag undrade vad det var för fel på mig som var så ytlig och bara brydde mig om mitt utseende när mina vänner ifrågasatte sina liv på ett djupare plan. När skulle min livskris komma? Var det min tur nu? Funderingarna blev början på boken ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas sitt år som 39-åring i dagboksform. Sin egen utseendefixering tror hon hängde ihop med rädslan att bli osynlig. – Det var min väninna Anne i boken som plötsligt sa ”Har du märkt att vi har börjat bli osynliga?”. Den här känslan av att inte längre bli sedd på samma sätt som inträffar i 40-års åldern. Egentligen så är jag inte så säker på att det hänger ihop med att vi förändras så mycket just då. Det kanske är mer en känsla av livskris omkring oss som gör att vi känner oss osedda. Vid fyrtio börjar fertilitetens begränsning göra sig påmind för kvinnan - samtidigt som männen blir mer ”gubblika”. – Vi kvinnor åldras mer långsamt över tiden, medan det för männen kommer som ett skov med kal hjässa och gubbmage, På så sätt är det mer brutalt för männen i 40-årsåldern. Gunilla tror också att det är känslan av osynlighet och vilsenhet i tillvaron som gör att många 40-åringar loggar in på facebook. – Det finns inget som kan lindra känslan av att inte vara sedd så mycket som att få bekräftelse. Man går in på facebook och googlar gamla ex och flirtar. Det är som bästa drogen för en lite osynlig vilsen 40-någonting att exet tycker att man fortfarande är snygg. Jajamensan, jag har gjort det, det funkade jättebra… Gunilla förlikade sig hyfsat med sitt gäddhäng och nya rynkor när hon diskuterade saken med en väninna. – Hon sa att ”Det har aldrig varit ditt utseende som varit grejen Gunilla utan din utstrålning”. Och det var rätt skönt att höra - utstrålningen försvinner ju inte även om brösten kanar ner. Det kändes befriande och blev lite av en uppenbarelse. Gunilla tror att den stora skillnaden mellan att fylla 30 och att fylla 40 är att man ställer nya frågor. – Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?” Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare. – Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. – Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det. När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det. Gunilla tror också att det hänger ihop med att vi är fostrade i att tro att allting är möjligt. – Det är väl också det som är vårt problem – att vi tror att allting är möjligt när det inte är det. Jag kan tro att vi mår lite bra av att tänka att allt faktiskt inte är möjligt och att vi kanske har ett jättebra liv som och inte alls så dåligt. I stället för att sträva efter något annat, som vi tror är bättre. Samtidigt var hon själv som 39-åring helt övertygad om att det bästa fortfarande låg framför henne. Hon tycker också att både hon och hennes vänner har förändrats till det bättre sedan de fyllde 40. – Jag tycker att vi har blivit snällare både mot oss själva och varandra. Jag kan inte påstå att vi hade så höga krav innan, men jag tycker att vi är ännu slappare nu. Man köper nya trosor när man inte orkar tvätta och dricker vin oftare med väninnor. – Jag känner mig mycket tryggare. Jag säger ifrån på jobbet och har lärt mig spelet och ser det mer klarsynt. Jag tror också att vi är mer ärliga mot varandra och att vi vågar berätta om vi har det jobbigt i relationen och med barnen, i stället för att hålla fasaden uppe. Hon påpekar att om det är så att man vaknar upp en dag och konstaterar att man ”vill mer” så finns det inget som hindrar en att göra det, och att dumma val till viss del är av godo. Gunillas eget ”korkade val” gjorde hon för ett år sedan när hon och maken tog familjens pick och pack och flyttade till San Francisco i USA efter att han hade vunnit ett arbetstillstånd i ett Greencard-lotteri. – Jag hade inte gjort så mycket dumt innan dess, varken hånglat med fel kille eller spytt i en buske innan jag fyllde 40, haha, så det var kanske på tiden. Men även om jag tänker på hur korkat det var varje dag och hur svårt det har varit för mina barn att byta skola, kontinent och språk, så ville jag visa dem att det inte är farligt med förändring. Många gånger tror jag att barnen blir en förevändning till varför man inte kan göra saker. Missförstå mig rätt – all omsorg om barnen – men samtidigt kanske vi ska våga ibland och visa våra barn att mod och förändring kan leda till någonting bra. – Jag tror att livet blir mer spännande om man gör lite fler oväntade val. Jag önskar att jag kan ingjuta mod i folk att det inte är för sent. Förutom när mina barn föddes, så har allt roligt hänt mig i livet efter 40. Hon menar att det också är modigt att våga ha en rejäl ålderskris. – De lätta besluten är kanske inte alltid så spännande – det är oftare de svåra besluten som leder till utveckling. Jag tycker att det är modigt att våga ifrågasätta sitt liv och anamma en kris, för det är verkligen jätteotäckt. Gunilla upplevde sin egen värsta ålderskris för några år sedan. – Jag hade haft flera missfall och jobbade för mycket. Jag hade många tankar om vad jag inte kunde göra och varför saker inte blev som jag hade planerat. Jag kände att ”Varför kan jag inte få det här barnet och varför blir inte mitt liv som jag vill?”. Jag ifrågasatte mig själv och ringde mina vänner och grät. Och tro mig, ingen föreslog att jag skulle ta upp stickning! Efter en husflytt, ett antal renoverade kök, badrum och så småningom ett andra barn landade hon på ett mjukt sätt i medelåldern. Numera beskriver hon sitt liv som en skön 40-årsfas. – Jag konstaterar att jag gick över till andra sidan och att det var varmt där. Det var trevligt och trevliga människor och ett väldigt trivsamt sätt att leva att bli 40. Jag försöker samleva med mina rynkor och överarmar och jag rättar till när jag bär ärmlöst. Och numera också i knävecken - sedan det har börjat hänga lite under låren. Gunilla Bergensten Ålder: 42. Familj: Maken Magnus och barnen Max, 13, och Lilo, 5. Bor: I San Francisco och utanför Göteborg. Gör: Författare, har tidigare skrivit boken \"Familjens projektledare säger upp sig\" och är nu aktuell med \"När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, och lycklig. Och yngre.\" Gunillas tips för en mildare 40-årskris 1. Bara för att alla andra köper hus/byter kök/köper sommarställe/lägger plattor på hela baksidan så behöver inte du göra det. 2. Var inte projektledare för din familj. 3. Gör något oväntat då och då. 4. Bli med barn någonstans runt 38. Man hinner inte krisa om man måste pyssla med smakportioner och vakna titt som tätt nätterna igenom. ", "article_category": "other"}
{"id": 21229, "headline": "”Ny dna-teknik visar att det inte finns raser”", "summary": "Resultat från nya omfattande dna-studier: Människosläktet är genetiskt extremt homogent trots alla skillnader i utseende.Ny teknologi som gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten snabbt och billigt har inte hittat några ”rasspecifika” gener. De allra flesta genetiska varianter, utom de väldigt ovanliga, förekommer över hela världen. En människa av afrikansk härkomst kan genetiskt stå närmare en person från Sydeuropa eller Mellanöstern än en person från en annan del av Afrika. Argumenten för att utmönstra begreppet ras för människans vidkommande är överväldigande, skriver Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Rasindelningar", "article": "De mest iögonfallande skillnaderna mellan människor som kommer från olika kontinenter rör hudfärg, hår och ansiktsform. Vi vet inte säkert än varför dessa skillnader uppkommit, men det finns trovärdiga hypoteser. En faktor är att människan behöver solljus för att bilda D-vitamin. D-vitamin är ett livsnödvändigt ämne som bildas i huden när den solbestrålas. I det solrika Afrika bildas tillräckligt med D-vitamin trots att hudfärgen är mörk av pigment. Men när den mörkhyade flyttar till solfattigare trakter ökar risken för att drabbas av engelska sjukan. Man kan således lätt föreställa sig att individer som fått mutationer som minskar hudens pigmentering fortplantade sig effektivare och genom naturligt urval spreds och förökade sig de ljushyllta människorna i den tempererade klimatzonen. Ursprungsmänniskan var med all sannolikhet mörkhyad och det ljusa skinnet är således resultatet av mutationer och naturligt urval. Genforskningen har öppnat helt nya vägar att studera släktskap mellan arter och mellan individer. Resultaten har entydigt visat att alla levande organismer på jorden är besläktade. Redan i genforskningens barndom kunde den amerikanske forskaren Allan Wilson visa att människan har sitt ursprung i Afrika. Man började tala om att det funnits en ”Afrikansk Eva” som vi alla härstammar från. Under de senaste åren har genforskningen tagit ytterligare språng. Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare. Inom loppet av timmar kan hundratusentals variabla punkter i en människas dna undersökas, vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung. Resultaten har väsentligen bekräftat den amerikanska forskaren Lewontins slutsats från 1972 som utgått från ett litet antal individer och litet antal dna-bokstäver. Han hade visat att de genetiska skillnaderna mellan så kallade människoraser är små och uppgår till bara några få procent av all genetisk variation som finns hos människosläktet. Av den sammantagna genetiska variationen finner man att cirka 85 procent hos alla befolkningsgrupper är oberoende av geografiskt ursprung. De allra flesta genetiska varianterna, utom de som är väldigt ovanliga, förekommer således över hela världen. Intressant är också att den stora majoriteten av människans alla genetiska skillnader är gamla och fanns redan hos den grupp av Homo sapiens som lämnade Afrika för cirka 50 000 år sedan. Man har således inte hittat några ”rasspecifika” gener eller genvarianter. En skillnad mellan olika befolkningsgrupper är hur vanliga olika genvarianter är. Som ett exempel kan nämnas blodgrupper. Varianter av en gen gör att en individ kan ha endera av blodgrupperna A, B, AB eller 0. Om man jämför hur vanliga dessa blodgrupper är finner man överraskande skillnader. I Sverige är blodgrupp A relativt vanlig (27 procent) medan den hos Amerikas ursprungsbefolkning är sällsynt (1 procent). En tänkbar förklaring är att den ursprungliga grupp individer som korsade Berings sund och bildade Amerikas ursprungsbefolkning av en slump innehöll få individer med blodgrupp A. Vad man således ser är gradvisa förändringar i hur vanliga olika varianter är när man jämför olika befolkningar. Skillnaderna, som oftast är betydelselösa, har i de allra flesta fallen orsakats av slumpen och detta fenomen brukar kallas genetisk drift. Nyligen har extremt omfattande studier gjorts där man studerat hundratusentals punkter i dna från tusentals individer med olika geografiskt ursprung. Man har sedan undersökt vilka som är mest besläktade med varandra. Som väntat finner man att människor som bor inom samma geografiska region är mera besläktade med varandra, men inga distinkta geografiska gränser existerar. En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika. Vid en jämförelse av ett stort antal individer från Europa och Eurasien fann man att alla är nära besläktade och att resultaten visade att de blivande européerna utvandrat från Eurasien, först västerut och sedan norrut. De grupper i Europa som är mest unika med avseende på frekvenser av genvarianter visade sig vara finländare och norditalienare. Att finländarna utmärker sig var inte oväntat eftersom flera studier visat att den finländska befolkningen härstammar från ett överraskande litet antal individer, kanske bara något hundratal. Eftersom frekvensen av genvarianter varierar i olika befolkningar kan man ofta säga något om en persons geografiska ursprung genom att studera många punkter i dna (dussintals). I en brottsundersökning kan man alltså få en viss vägledning om en förövares etniska ursprung om man har tillgång till dna. Att applicera rasbegreppet på människan är problematiskt av flera skäl. För det första är det väldigt dåligt definierat. En definition brukar vara att det finnas en tydlig avgränsning mellan de grupper som konstituerar olika raser. Med denna definition finns inga människoraser eftersom genvarianterna uppvisar kontinuitet och ”rasernas” utbredning sammanfaller inte med några genetiska gränser. Det entydiga resultatet av modern genforskning är att människosläktet är extremt homogent ur genetisk synpunkt trots att så stora utseendemässiga skillnader existerar. Resultaten talar i stället för att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras. Att med utgångspunkt från genetik indela människosläktet i ett litet antal grupper är sålunda inte möjligt att göra. Linné och andra forskare efter honom gjorde det stora misstaget att inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ”raser” olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet. En indelning av människosläktet i raser skulle knappast fylla någon meningsfull funktion. Det har visserligen hävdats att etnisk tillhörighet skulle kunna utnyttjas i medicinska sammanhang eftersom geografiskt ursprung kan korreleras till frekvensen av vissa sjukdomsframkallande genvarianter. I USA har man exempelvis godkänt ett läkemedel med förbehållet att det företrädesvis skall användas på patienter med afro-amerikanskt ursprung. I detta fall handlar det dock om att en viss form av sjukdomen betingas av en genvariant som är vanligare hos afro-amerikaner. Det handlar sålunda inte om att läkemedlet är ”rasspecifikt” utan att chansen att det skall ha effekt är större bland afro-amerikaner. Man bör sålunda snarare tala om en behandling som är specifik för en genvariant. I mina ögon vilar rasbegreppet för människans vidkommande minst sagt på skakig vetenskaplig grund. Till detta kan läggas den enorma belastning rasbegreppet fått genom nazismens kvasivetenskapliga galenskaper. Förvillande är också användningen av begreppet ras på våra husdjur, särskilt hundar. Här har man ju genom ett av människan drivet urval fått fram individer som inte bara skiljer sig till utseendet utan även med avseende på många egenskaper och förmågor. Jag anser att det finns tunga argument för att utmönstra begreppet ras för människans vidkommande. Ulf Pettersson Före den engelske biologen Charles Darwin trodde man att människor på olika kontinenter uppstått oberoende av varandra och det var då naturligt att betona skillnaderna. Den svenske naturvetaren Carl von Linné indelade människorna i fyra raser och tillskrev dem på lösa grunder diverse egenskaper. Den vanligaste indelningen har varit: vit för européer, svart för afrikaner, gul för asiater och röd för Amerikas urinvånare. ", "article_category": "other"}
{"id": 21231, "headline": "Kroppsnoja, kris och nätflört – det händer något vid 40", "summary": "Säga upp sig, vara otrogen eller flytta till Nässjö? Märkliga grejer började hända när Gunilla Bergenstens bekantskapskrets började 40-årskrisa. Författaren försökte ta reda på vad som pågick och skrev en bok om sitt år som 39-åring. Gunilla Bergensten GUNILLAS TIPS FÖR EN MILDARE 40-ÅRSKRIS", "article": "För många av oss händer det något vid 40. Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren Gunilla Bergensten började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville bygga garage, hade varit otrogna och ville skiljas. – Jag var nog inte en särskilt bra vän just då. Jag vet att jag en gång sa till en väninna att hon inte skulle fundera så mycket utan kanske prova att börja sticka. Själv bekymrade sig Gunilla mest över rynkor i ansiktet och ett begynnande gäddhäng på överarmarna. En ytlighet som inte fick henne att känna sig bättre till mods. – Jag undrade vad det var för fel på mig som var så ytlig och bara brydde mig om mitt utseende när mina vänner ifrågasatte sina liv på ett djupare plan. När skulle min livskris komma? Var det min tur nu? Funderingarna blev början på boken ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas sitt år som 39-åring i dagboksform. Sin egen utseendefixering tror hon hängde ihop med rädslan att bli osynlig. – Det var min väninna Anne i boken som plötsligt sa ”Har du märkt att vi har börjat bli osynliga?”. Den här känslan av att inte längre bli sedd på samma sätt som inträffar i 40-års åldern. Egentligen så är jag inte så säker på att det hänger ihop med att vi förändras så mycket just då. Det kanske är mer en känsla av livskris omkring oss som gör att vi känner oss osedda. Vid fyrtio börjar fertilitetens begränsning göra sig påmind för kvinnan - samtidigt som männen blir mer ”gubblika”. – Vi kvinnor åldras mer långsamt över tiden, medan det för männen kommer som ett skov med kal hjässa och gubbmage, På så sätt är det mer brutalt för männen i 40-årsåldern. Gunilla tror också att det är känslan av osynlighet och vilsenhet i tillvaron som gör att många 40-åringar loggar in på facebook. – Det finns inget som kan lindra känslan av att inte vara sedd så mycket som att få bekräftelse. Man går in på facebook och googlar gamla ex och flirtar. Det är som bästa drogen för en lite osynlig vilsen 40-någonting att exet tycker att man fortfarande är snygg. Jajamensan, jag har gjort det, det funkade jättebra... Gunilla förlikade sig hyfsat med sitt gäddhäng och nya rynkor när hon diskuterade saken med en väninna. – Hon sa att ”Det har aldrig varit ditt utseende som varit grejen Gunilla utan din utstrålning”. Och det var rätt skönt att höra - utstrålningen försvinner ju inte även om brösten kanar ner. Det kändes befriande och blev lite av en uppenbarelse. Gunilla tror att den stora skillnaden mellan att fylla 30 och att fylla 40 är att man ställer nya frågor. – Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?” Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare. – Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. – Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det. När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det. Gunilla tror också att det hänger ihop med att vi är fostrade i att tro att allting är möjligt. – Det är väl också det som är vårt problem – att vi tror att allting är möjligt när det inte är det. Jag kan tro att vi mår lite bra av att tänka att allt faktiskt inte är möjligt och att vi kanske har ett jättebra liv som och inte alls så dåligt. I stället för att sträva efter något annat, som vi tror är bättre. Samtidigt var hon själv som 39-åring helt övertygad om att det bästa fortfarande låg framför henne. Hon tycker också att både hon och hennes vänner har förändrats till det bättre sedan de fyllde 40. – Jag tycker att vi har blivit snällare både mot oss själva och varandra. Jag kan inte påstå att vi hade så höga krav innan, men jag tycker att vi är ännu slappare nu. Man köper nya trosor när man inte orkar tvätta och dricker vin oftare med väninnor. – Jag känner mig mycket tryggare. Jag säger ifrån på jobbet och har lärt mig spelet och ser det mer klarsynt. Jag tror också att vi är mer ärliga mot varandra och att vi vågar berätta om vi har det jobbigt i relationen och med barnen, i stället för att hålla fasaden uppe. Hon påpekar att om det är så att man vaknar upp en dag och konstaterar att man ”vill mer” så finns det inget som hindrar en att göra det, och att dumma val till viss del är av godo. Gunillas eget ”korkade val” gjorde hon för ett år sedan när hon och maken tog familjens pick och pack och flyttade till San Francisco i USA efter att han hade vunnit ett arbetstillstånd i ett Greencard-lotteri. – Jag hade inte gjort så mycket dumt innan dess, varken hånglat med fel kille eller spytt i en buske innan jag fyllde 40, haha, så det var kanske på tiden. Men även om jag tänker på hur korkat det var varje dag och hur svårt det har varit för mina barn att byta skola, kontinent och språk, så ville jag visa dem att det inte är farligt med förändring. Många gånger tror jag att barnen blir en förevändning till varför man inte kan göra saker. Missförstå mig rätt – all omsorg om barnen – men samtidigt kanske vi ska våga ibland och visa våra barn att mod och förändring kan leda till någonting bra. – Jag tror att livet blir mer spännande om man gör lite fler oväntade val. Jag önskar att jag kan ingjuta mod i folk att det inte är för sent. Förutom när mina barn föddes, så har allt roligt hänt mig i livet efter 40. Hon menar att det också är modigt att våga ha en rejäl ålderskris. – De lätta besluten är kanske inte alltid så spännande – det är oftare de svåra besluten som leder till utveckling. Jag tycker att det är modigt att våga ifrågasätta sitt liv och anamma en kris, för det är verkligen jätteotäckt. Gunilla upplevde sin egen värsta ålderskris för några år sedan. – Jag hade haft flera missfall och jobbade för mycket. Jag hade många tankar om vad jag inte kunde göra och varför saker inte blev som jag hade planerat. Jag kände att ”Varför kan jag inte få det här barnet och varför blir inte mitt liv som jag vill?”. Jag ifrågasatte mig själv och ringde mina vänner och grät. Och tro mig, ingen föreslog att jag skulle ta upp stickning! Efter en husflytt, ett antal renoverade kök, badrum och så småningom ett andra barn landade hon på ett mjukt sätt i medelåldern. Numera beskriver hon sitt liv som en skön 40-årsfas. – Jag konstaterar att jag gick över till andra sidan och att det var varmt där. Det var trevligt och trevliga människor och ett väldigt trivsamt sätt att leva att bli 40. Jag försöker samleva med mina rynkor och överarmar och jag rättar till när jag bär ärmlöst. Och numera också i knävecken - sedan det har börjat hänga lite under låren. Moa Herngren är frilansjournalist sondag@dn.se 1. Bara för att alla andra köper hus/byter kök/köper sommarställe/lägger plattor på hela baksidan så behöver inte du göra det. 2. Var inte projektledare för din familj 3. Gör något oväntat då och då. 4. Bli med barn någonstans runt 38. Man hinner inte krisa om man måste pyssla med smakportioner och vakna titt som tätt nätterna igenom. ", "article_category": "other"}
{"id": 21232, "headline": "\"Ny dna-teknik visar att det inte finns raser\"", "summary": "Resultat från nya omfattande dna-studier: Människosläktet är genetiskt extremt homogent trots alla skillnader i utseende. Ny teknologi som gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten snabbt och billigt har inte hittat några ”rasspecifika” gener. De allra flesta genetiska varianter, utom de väldigt ovanliga, förekommer över hela världen. En människa av afrikansk härkomst kan genetiskt stå närmare en person från Sydeuropa eller Mellanöstern än en person från en annan del av Afrika. Argumenten för att utmönstra begreppet ras för människans vidkommande är överväldigande, skriver Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet.", "article": "De mest iögonfallande skillnaderna mellan människor som kommer från olika kontinenter rör hudfärg, hår och ansiktsform. Vi vet inte säkert än varför dessa skillnader uppkommit, men det finns trovärdiga hypoteser. En faktor är att människan behöver solljus för att bilda D-vitamin. D-vitamin är ett livsnödvändigt ämne som bildas i huden när den solbestrålas. I det solrika Afrika bildas tillräckligt med D-vitamin trots att hudfärgen är mörk av pigment. Men när den mörkhyade flyttar till solfattigare trakter ökar risken för att drabbas av engelska sjukan. Man kan således lätt föreställa sig att individer som fått mutationer som minskar hudens pigmentering fortplantade sig effektivare och genom naturligt urval spreds och förökade sig de ljushyllta människorna i den tempererade klimatzonen. Ursprungsmänniskan var med all sannolikhet mörkhyad och det ljusa skinnet är således resultatet av mutationer och naturligt urval. Genforskningen har öppnat helt nya vägar att studera släktskap mellan arter och mellan individer. Resultaten har entydigt visat att alla levande organismer på jorden är besläktade. Redan i genforskningens barndom kunde den amerikanske forskaren Allan Wilson visa att människan har sitt ursprung i Afrika. Man började tala om att det funnits en ”Afrikansk Eva” som vi alla härstammar från. Under de senaste åren har genforskningen tagit ytterligare språng. Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare. Inom loppet av timmar kan hundratusentals variabla punkter i en människas dna undersökas, vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung. Resultaten har väsentligen bekräftat den amerikanska forskaren Lewontins slutsats från 1972 som utgått från ett litet antal individer och litet antal dna-bokstäver. Han hade visat att de genetiska skillnaderna mellan så kallade människoraser är små och uppgår till bara några få procent av all genetisk variation som finns hos människosläktet. Av den sammantagna genetiska variationen finner man att cirka 85 procent hos alla befolkningsgrupper är oberoende av geografiskt ursprung. De allra flesta genetiska varianterna, utom de som är väldigt ovanliga, förekommer således över hela världen. Intressant är också att den stora majoriteten av människans alla genetiska skillnader är gamla och fanns redan hos den grupp av Homo sapiens som lämnade Afrika för cirka 50.000 år sedan. Man har således inte hittat några ”rasspecifika” gener eller genvarianter. En skillnad mellan olika befolkningsgrupper är hur vanliga olika genvarianter är. Som ett exempel kan nämnas blodgrupper. Varianter av en gen gör att en individ kan ha endera av blodgrupperna A, B, AB eller 0. Om man jämför hur vanliga dessa blodgrupper är finner man överraskande skillnader. I Sverige är blodgrupp A relativt vanlig (27 procent) medan den hos Amerikas ursprungsbefolkning är sällsynt (1 procent). En tänkbar förklaring är att den ursprungliga grupp individer som korsade Berings sund och bildade Amerikas ursprungsbefolkning av en slump innehöll få individer med blodgrupp A. Vad man således ser är gradvisa förändringar i hur vanliga olika varianter är när man jämför olika befolkningar. Skillnaderna, som oftast är betydelselösa, har i de allra flesta fallen orsakats av slumpen och detta fenomen brukar kallas genetisk drift. Nyligen har extremt omfattande studier gjorts där man studerat hundratusentals punkter i dna från tusentals individer med olika geografiskt ursprung. Man har sedan undersökt vilka som är mest besläktade med varandra. Som väntat finner man att människor som bor inom samma geografiska region är mera besläktade med varandra, men inga distinkta geografiska gränser existerar. En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika. Vid en jämförelse av ett stort antal individer från Europa och Eurasien fann man att alla är nära besläktade och att resultaten visade att de blivande européerna utvandrat från Eurasien, först västerut och sedan norrut. De grupper i Europa som är mest unika med avseende på frekvenser av genvarianter visade sig vara finländare och norditalienare. Att finländarna utmärker sig var inte oväntat eftersom flera studier visat att den finländska befolkningen härstammar från ett överraskande litet antal individer, kanske bara något hundratal. Eftersom frekvensen av genvarianter varierar i olika befolkningar kan man ofta säga något om en persons geografiska ursprung genom att studera många punkter i dna (dussintals). I en brottsundersökning kan man alltså få en viss vägledning om en förövares etniska ursprung om man har tillgång till dna. Att applicera rasbegreppet på människan är problematiskt av flera skäl. För det första är det väldigt dåligt definierat. En definition brukar vara att det finnas en tydlig avgränsning mellan de grupper som konstituerar olika raser. Med denna definition finns inga människoraser eftersom genvarianterna uppvisar kontinuitet och ”rasernas” utbredning sammanfaller inte med några genetiska gränser. Det entydiga resultatet av modern genforskning är att människosläktet är extremt homogent ur genetisk synpunkt trots att så stora utseendemässiga skillnader existerar. Resultaten talar i stället för att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras. Att med utgångspunkt från genetik indela människosläktet i ett litet antal grupper är sålunda inte möjligt att göra. Linné och andra forskare efter honom gjorde det stora misstaget att inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ”raser” olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet. En indelning av människosläktet i raser skulle knappast fylla någon meningsfull funktion. Det har visserligen hävdats att etnisk tillhörighet skulle kunna utnyttjas i medicinska sammanhang eftersom geografiskt ursprung kan korreleras till frekvensen av vissa sjukdomsframkallande genvarianter. I USA har man exempelvis godkänt ett läkemedel med förbehållet att det företrädesvis skall användas på patienter med afro-amerikanskt ursprung. I detta fall handlar det dock om att en viss form av sjukdomen betingas av en genvariant som är vanligare hos afro-amerikaner. Det handlar sålunda inte om att läkemedlet är ”rasspecifikt” utan att chansen att det skall ha effekt är större bland afro-amerikaner. Man bör sålunda snarare tala om en behandling som är specifik för en genvariant. I mina ögon vilar rasbegreppet för människans vidkommande minst sagt på skakig vetenskaplig grund. Till detta kan läggas den enorma belastning rasbegreppet fått genom nazismens kvasivetenskapliga galenskaper. Förvillande är också användningen av begreppet ras på våra husdjur, särskilt hundar. Här har man ju genom ett av människan drivet urval fått fram individer som inte bara skiljer sig till utseendet utan även med avseende på många egenskaper och förmågor. Jag anser att det finns tunga argument för att utmönstra begreppet ras för människans vidkommande. ", "article_category": "other"}
{"id": 21237, "headline": "”S och M röstar likadant vid omröstningar i EU”", "summary": "Rapport från Junilistan om EU-parlamentet: Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i nio fall av tio.I EU är den svenska politikens huvudmotståndare eniga om det mesta. Det visar en sammanställning av EU-parlamentets 535 omröstningar som Junilistan gjort i en ny rapport. Socialdemokraternas Inger Segelström röstar till exempel som Gunnar Hökmark i 87 procent av fallen. Folkpartiets Olle Schmidt röstar med socialdemokraten Göran Färm till 90 procent. I 97 procent av alla EU-parlamentets slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter överens. Den politiska motsättning mellan höger och vänster, som skapar engagemang i den västerländska demokratin finns inte EU-parlamentet, skriver Junilistans ledare Sören Wibe, och partiets grundare Nils Lundgren, ledamot av EU-parlamentet. Junilistan", "article": "Det politiska etablissemanget vill bygga ett enat, slagkraftigt EU som talar med en röst på världsscenen. Därför är valen till EU-parlamentet en skrämmande historia ur demokratisk synpunkt. I juni i år är det val igen, men det vet bara 8 procent av medborgarna i EU-länderna. 76 procent vet inte ens att det är EU-val i år och valdeltagandet har sjunkit kontinuerligt i varje val sedan 1979. I Slovakien röstade bara 17 procent i det senaste valet (2004) och över hälften av EU-medborgarna (54 procent) säger att de är ointresserade av årets val. Allt enligt EU:s egen statistikbyrå, Eurostat. I Sverige var valdeltagandet 38 procent i det senaste EU-valet (2004), vilket var mindre än hälften av valdeltagandet i riksdagsvalet två år senare. Det låga valdeltagandet brukar förklaras med att avståndet mellan väljare och valda är stort. Få kan namnen på de svenska parlamentarikerna och EU-politiken är svåröverskådlig och fylld av obegripliga orwellianska akronymer som IPRED, CDM och GUSP. Men det finns också en annan förklaring. Det som ger liv och engagemang i västerländsk demokrati är politiska motsättningar och framför allt då spänningen mellan höger och vänster. Men i EU-parlamentet finns inte denna spänning. Parlamentet röstar normalt ja till alla förslag med närmast nordkoreanska majoriteter. Väljarna ser inga frontlinjer i EU-politiken. Vad är det då för mening att gå till valurnorna? Sedan januari 2008 har Junilistans representanter i parlamentet begärt omröstning med namnupprop vid slutomröstningen i varje ärende. Detta gör det möjligt att i efterhand analysera hur partigrupperna och enskilda ledamöter ställt sig till de frågor som behandlats. Resultatet, som vi nu sammanställt i en rapport, är förkrossande för dem som hävdar att parlamentet är ett slagfält för strider mellan europeisk höger och vänster. Totalt avgjordes 535 ärenden under 2008. Bara i 2 procent av dessa tio omröstningar stod det konservativa blocket klart mot det socialistiska. Inget av dessa tio hade någon större principiell betydelse. Nio av de tio var rena åsiktsyttranden, utan betydelse för lagstiftningen. I ytterligare åtta fall var läget lite oklart (i ett fall beroende på att ingen av de 217 socialisterna fanns på plats!). Men även om dessa räknas med blir enigheten förkrossande. I 97 procent av alla slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter i stort sett överens! En sådan enighet är unik och saknar motsvarighet i andra demokratiskt valda parlament. Inför EU-valet 2004 hävdade moderater och socialdemokrater att det är samma höger mot vänster där som i Sveriges riksdag. Därför skulle väljarna rösta höger eller vänster som vanligt för att påverka EU:s politik åt sitt håll. Detta var ett vilseledande budskap. De svenska EU-parlamentarikerna från olika partier röstar även de i stor enighet. Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i 9 fall av 10. Inger Segelström (S) röstar till exempel som Gunnar Hökmark (M) i 87 procent av fallen, Folkpartiets Olle Schmidt röstar till 90 procent likadant som Göran Färm (S) och Kristdemokraternas Anders Wijkman röstar till 91 procent likadant som Åsa Westlund (S). Skillnaderna mellan de båda blocken ryms inom den statistiska felmarginalen! Och om man år efter år röstar likadant, tycker man rimligen likadant. Så är det också. Det gemensamma röstandet vilar på en intressegemenskap. Både borgerliga och socialdemokrater är överens om att de politiska besluten i allt större omfattning skall flyttas från de nationella parlamenten till EU-parlamentet. I Sverige liksom i andra länder har Socialdemokraterna och de borgerliga i stor enighet röstat först för medlemskap och sedan successivt för alla de fördrag som driver på denna politiska maktkoncentration; Maastricht, Amsterdam, Nice och nu senast Lissabon. Det är denna politiska samsyn som manifesteras i det gemensamma röstmönstret. I den svenska parlamentarikergruppen finns egentligen endast en märkbar skiljelinje i röstbeteendet. Den går mellan de EU-kritiska partierna och de EU-entusiastiska. Junilistan röstar till exempel med majoriteten i ungefär 40 procent av alla fall. I 60 procent röstar vi mot, helt i enlighet med vårt mandat från våra väljare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en mindre markerad skillnad, men den är ändå tydlig. I huvudsak går frontlinjen mellan krav på mer överstatlighet och försvar av nationellt självbestämmande. Den politiska debatten inför EU-parlamentsvalet borde sakligt sett handla om denna betydelsefulla skiljelinje: alltså vad som skall beslutas i EU och vad som skall beslutas nationellt. Men det gör den inte. I år som tidigare kommer huvudtemat i valrörelsen att vara ”högern mot vänstern”, Det Blå Europa mot det Röda. Men när valet är över kommer det stora samförståndet i parlamentsarbetet tillbaka. Förra gången det var val, alltså 2004, stod tjänstedirektivet i centrum. Då hade socialisterna två gånger tidigare i parlamentet röstat för de huvudprinciper (den så kallade ursprungslandsprincipen) som skulle läggas till grund för det kommande lagförslaget. Men inför valet gjordes detta till det stora slagnumret mellan höger och vänster. Efter valet enades man om en kompromiss. I år kommer det stora slaget säkerligen att gälla det så kallade Utstationeringsdirektivet. Socialdemokraterna vill här att kommissionen skall ”öppna upp” detta, för att med en omskrivning få hjälp till en omprövning av Lavaldomen. Man berättar inte att högern och vänstern redan röstat för detta i parlamentet och att kommissionen redan avslagit parlamentets begäran. Och framför allt undviker man att berätta att Socialdemokratin i samarbete med de borgerliga i stor enighet godkänt de fördrag som medfört att svensk arbetsrätt underordnas EU-rätten. Att EU över huvud kan lägga sig i utformningen av svensk arbetsrätt beror på att de borgerliga och Socialdemokraterna tidigare enats om detta. Slaget pågår fram till valdagen. Men när dimmorna skingrats efter valet den 7 juni kommer allt att återgå till det gamla. Även under de kommande 5 åren kommer 97 procent av de framlagda förslagen i EU-parlamentet att besvaras med ett rungande Ja. Och i den kören kommer både de svenska moderaterna och de svenska socialdemokraterna att stämma in. Sören Wibe Nils Lundgren Partiet bildades inför valet till EU-parlamentet i juni 2004 för att ge EU-kritiska svenskar mera infl ytande i EU. Junilistan är inte emot EU och det svenska medlemskapet, men motståndare till att EU får överstatliga befogenheter. Junilistan har två ledamöter, Nils Lundgren och Hélène Goudin, i det nuvarande EU-parlamentet. Ingen av dem ställer upp i 2009 års val till EU-parlamentet, men Junilistan har 47 andra kandidater. Enligt en Sifoundersökning från januari 2009 skulle 2 procent rösta på Junilistan. ", "article_category": "other"}
{"id": 21238, "headline": "Tystnad räcker inte", "summary": "Fallet Annika Östberg är en framgång för den tysta diplomatin menar Carl Bildt. Så enkelt är det inte.", "article": "Är överförandet av Annika Östberg till Sverige en triumf för tyst diplomati? Utrikesminister Carl Bildt vill i vart fall se det så. I en kommentar på sin blogg jämför han tidigare försök som skett i fullt pressljus med de egna medarbetarnas ansträngningar: ”Fredrik tog upp saken i ett mycket privat och ingående samtal med Arnold Schwarzenegger”. Och i går fördes Annika Östberg in i Hinsebergs kvinnofängelse och kommer nu att behandlas enligt svensk rätt. Det är rätt givet att utrikesminister Bildt gärna spinner på temat att tyst diplomati kan lyckas. Ändå ter sig den poängen skäligen enkel. Avsikten ä r alltför uppenbar. Den synliga aktionen för svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ska dämpas, hans sak gagnas inte av tidningarnas uppmärksamhet och krav på synbar handling. Det var också det budskap Carl Bildt gav Stockholmstidningarnas chefredaktörer när han förra veckan tog emot dem i anledning av kampanjen för Dawit Isaak. Men valet är inte så enkelt som mellan tyst diplomati och offentliga protester. Ta fallet Östberg. Ingen tror väl att svenska politiker och regeringstjänstemän skulle ha lagt ner åratal av arbete om hennes situation inte hade uppmärksammats i pressen. Är det någon som har en personlig insats att yvas över är det Expressens Staffan Thorsell, inte Carl Bildt. Genom hans och andras artiklar om och intervjuer med Annika Östberg uppstod ett opinionstryck. Det i sin tur fick svenska statsministrar att ta upp ärendet med sina amerikanska kolleger. Huruvida detta över huvud taget hade någon verkan kan vi heller inte veta. Nu antyds att Annika Östberg är en av många tusen fångar vars frigivningar omprövas därför att offentliga budgetar måste minskas. Ytterst är det kanske den förödande ekonomiska krisen som hjälpt Annika Östberg. Vi kan inte säkert veta. Vad som verkar eller inte verkar beror av situationen. Några enkla grundvillkor gäller dock. Makthavare gillar inte att förlora ansiktet. Det gäller i synnerhet makthavare med en osäker ställning, och en sådan har ofta de mest despotiska som president Afewerki i Eritrea. Deras ställning är i allmänhet säkrare om de har en stark ekonomisk situation. Om de har olja till exempel. Därför kan den iranska regimen vara något lättare att tala med. Till slut gick det. De två svenska vägarbetare som förirrat sig vid gränsen nere vid Persiska viken kom hem. Efteråt är förklaringen en framgångsrik tyst diplomati av S-riksdagsmannen Urban Ahlin. Men också dessa tvås öden blev nyhetsstoff. För en politiker eller hög tjänsteman kan medietryck nog upplevas som besvärande och ibland bli ett hinder för framgång i förhandlingar. Givet är också att redaktioner inte kan ha insyn i ett förhandlings- och påtryckningsscenario. Skulle de få det kommer de genast in i ett dilemma: Att veta något som angår läsarna men inte kunna berätta det. Eller än värre: att berätta något och på så sätt omintetgöra en möjlig framgång. Ett exempel är just Dawit Isaak. Hans frigivande ur fängelset 2005 rapporterades genast och strax därpå fängslades han igen. Kanske hade han aldrig fått komma ur Eritrea i vilket fall, men den snabba triumferande publiciteten kan ha fått den eritreanska regimen att ångra sig. Dawit Isaak, en journalist fängslad för att hans arbete var obekvämt för regimen, ska inte jämställas med Annika Östberg, dömd enligt lagen i ett demokratiskt land. Men de har ändå det gemensamt: utan offentligheten inga politiska ansträngningar för dem. Total tystnad är ingen bra princip. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 21258, "headline": "”Högstadietjejer utbrända av prestationsångest”", "summary": "Ny studie av Bris: Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Trycket på unga människor att planera och fatta beslut om livet på längre sikt är ofta övermäktigt. Det medför att många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka. Och det gäller särskilt flickorna. Det visar en djupstudie som Bris gjorde vintern 2009. Barn är inriktade på relationerna i skolan och när de inte fungerar har de liten kraft att ta till sig kunskap. Regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder i skolan, vilket riskerar medföra att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap, tvärtemot det mål regeringen satt upp, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Bris, Barnens rätt i samhället.", "article": "Under år 2008 berörde 3 540 barn- och ungdomskontakter med Bris området skolan, vilket gjorde området till det fjärde av våra kontaktområden. Under två veckor vintern 2009 genomfördes en fördjupningsstudie av kontakterna inom områdena skolan/mobbning. Totalt blev det 259 kontakter som talar ett entydigt språk: barn och ungdomar fokuserar i första hand på relationerna i skolan, vilket innebär att eleverna försöker hantera allt från vardagliga bråk och missförstånd till regelmässig mobbning. Långt senare i fokus kommer kunskapsinhämtning. Bris får många berättelser från elever som använder så stor del av sin tid och energi för att hantera känslor och relationer att de halkar efter i skolan. Om läraren enbart koncentrerar sig på att förmedla ämneskunskap krockar kravet på skolprestationer med den enskilda elevens behov av stöd, vägledning och bekräftelse. Särskilt högstadieelever berättar hur de löser denna konflikt genom att ständigt öka kraven på sig själva, ofta med misslyckanden och ökade otillräcklighetskänslor som följd. Mot denna bakgrund krävs det särskilt väl att dagens lärare måste ha kompetens att bygga en social plattform i klassrummet som utgångspunkt för kunskapsförmedling. Skolpersonalen måste även ha kunskap och förmåga att uppmärksamma de elever som faller utanför ramen. Trycket på unga människor är i dag ofta övermäktigt och i kontakterna med Bris är det många som tror att de inte har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Tonåringar har inte kommit så långt i sin kognitiva utveckling att de kan planera och fatta beslut som rör livet på längre sikt, vilket medför att många av dem känner ångest inför framtidsval i skolan som de inte kan överblicka. De kan se hela sin framtid som förspilld om de inte gör ”rätt” studieval och lyckas på proven. Vissa av eleverna befinner sig otvivelaktigt i ett tillstånd som skulle kunna diagnostiseras som utbrändhet. En WHO-studie (Världshälsoorganisationen) som avser år 2005/2006 visar att medan svenska elvaåringar mår bra, så har femtonåringarna det sämre. Medan elvaåringarna tycker om skolan, känner femtonåringarna sig stressade av otillräcklighet i studierna, särskilt flickorna. Hela 67 procent av de femtonåriga svenska flickorna svarade i den omfattande studien att de känner sig stressade av sitt skolarbete. Undersökningar från Skolverket, SCB (Statistiska centralbyrån) och WHO visar att stressen ökat på 2000-talet, liksom oro, nedstämdhet och olika psykosomatiska besvär hos unga. Bris studie visar också att ju mer problematiska relationerna runt ett barn är, desto sämre mår eleven och desto svårare blir det att koncentrera sig på skolarbetet. I allra högsta grad gäller detta de långvariga skolkarna. En granskning av 154 kontakter med dessa elever under år 2008 visade att många hade varit borta i långa perioder – som mest åtta månader. Tonårsflickor var i majoritet i de här kontakterna och ofta fanns tydliga tecken på psykisk ohälsa, som självskadebeteende och även självmordsförsök. Medan barnen tydligt visar att skolket hänger ihop med hela livssituationen, ser skolan däremot gärna problemet som en ordningsfråga. Ändå är det ovanligt att de långtidsskolkande barnen berättar om att några praktiska åtgärder vidtagits från skolans sida. Sådan passivitet bidrar till en nedåtgående spiral som förstärker deras känsla av att det inte kommer att bli någonting av dem i livet. Särskilt illa ute är de elever som har hemförhållanden med misshandel, sexuella övergrepp, missbruk eller psykisk sjukdom i sin vardag. Många gånger berättar skolkarna att de möts av skäll och klander från den vuxna omgivningen, men att ingen frågar efter orsakerna till att de inte sköter sina studier. Innerst inne längtar de efter att få börja skolan igen, de har nästan aldrig något meningsfyllt att fylla dagarna med och ensamheten är stor, liksom rädslan för att komma tillbaka efter allt de har missat. Samtidigt ökar utanförskapet och isoleringen risken för att drabbas av psykisk ohälsa. Bris anser dock inte att situationen behöver vara hopplös, det finns skolor som har satsat på att tidigt uppmärksamma skolket och där har problemen minskat. Tyvärr bygger utbildningsminister Jan Björklunds (FP) förslag på ny skollag på bestraffningar, inte stödjande åtgärder. I stället för att komma till rätta med grundläggande brister i skolsystemet försöker regeringen i stället att bota symtom med tillrättavisningar och regelrätta straff, i stället för att hitta metoder som får eleven att växa. För tonåringen är det livsviktigt att bli sedd, oavsett om man är duktig eller misslyckas med sina studier. För att bli sedd krävs bland annat en fungerande elevhälsa i skolan, men dessvärre anser Bris att svenska elever inte har tillgång till en skolhälsovård som står i samklang med FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt Skolverkets senaste statistik från år 2006 var medelantalet per skolsköterska 595 elever; en skolläkare hade ansvar för i snitt 8 796 elever och antalet elever per skolkurator var 913 stycken. Även om elevvårdspersonalen ökade något i både grund- och gymnasieskolorna, enligt Skolverkets statistik, är förutsättningarna för en fungerande elevhälsa mycket olika beroende på i vilken kommun eleven går i skolan. Till exempel så ska varje skolsköterska i de 38 förortskommunerna till våra tre storstäder räcka till för cirka 200 fler elever än sina kolleger inom storstadskommunernas skolor. En skolkurator ska under samma omständigheter finnas till för 245 fler ”förortselever”. Sådana skillnader är givetvis inte acceptabla om vi ska ha en skola som ger alla elever likvärdiga förutsättningar till lärande. Därför kräver Bris att elevhälsan måste upprustas till en nivå där varje elev vet att det finns tillgänglig och kompetent skolhälsopersonal om eleven behöver hjälp och stöd. Därför måste det finnas en minimigräns för det antal elever varje enskild skohälsopersonal ska ha ansvar för. En fungerande elevhälsa kan inte bara stödja och hjälpa elever som behöver det, den kan också arbeta förebyggande mot psykisk ohälsa samt vara ett stöttande organ, både praktiskt och kunskapsmässigt, till lärarkåren på skolan. Bris ser också med oro på de personalnedskärningar som nu görs i svenska skolor. Enligt Lärarförbundets statistik i mars i år är 1 100 lärare varslade om uppsägning. Att skära ned resurser i skolan i kristider är en kortsiktig lösning som innebär att de svagaste eleverna, och de elever som av olika skäl mår dåligt, får ännu sämre möjligheter att åstadkomma ett skolresultat som gör att de kan gå vidare till högre studier eller till arbete. Konsekvensen blir att utslagningen ökar och att allt fler ungdomar och unga vuxna hamnar i ett utanförskap, vilket kommer att innebära kostnader för samhället som vida överstiger de besparingar som gjorts på nedskärningarna. För att kunna skapa ett bra socialt klimat i skolan och för att kunskapsmål ska kunna uppnås anser Bris att det krävs en högre vuxennärvaro i skolan av engagerade vuxna som kan ge extra stöd till de elever som behöver det. Bris menar därför att staten har skyldighet att stötta de kommuner som annars tvingas till besparingar i skolan. BRIS Barnens rätt i samhället, Bris, är en ideell organisation som bildades 1971. Verksamheten bygger på ideellt arbete av 600 frivilliga som bland annat bemannar Bris jourtelefoner dit barn och ungdomar som far illa kan ringa och få råd och stöd. Också e-post tas emot. Bris gör även undersökningar om barns villkor och producerar varje år sammanfattningar och statistik om hälsoläget för barn och ungdomar. Organisationen får privata och offentliga bidrag för att finansiera verksamheten. ", "article_category": "other"}
{"id": 21262, "headline": "Alex slutar spela Allan", "summary": "Sveriges mest kända provokatör vänder blad. Boken ”Skynda att älska” handlar om uppväxten med pappa Allan, känd tv-producent. Nu står Alex Schulman inför sin tuffaste uppgift någonsin – att bli tagen på allvar.", "article": "De tre sönerna längtade efter mamma Lisettes pannkakor. Men hon var inte hemma. Pappa Allan hade gått i pension och var nu den som var hemma mest. Motvilligt gick han med på att steka pannkakor. Resultatet blev en geggig, vidbränd hög. Det blev bråk vid middagsbordet när mellansonen Alex vägrade äta. Till slut skrek han rätt ut: – Gubbjävel! Då brast det för Allan. Han kastade stekpannan i väggen och jagade ut sonen på gräsmattan. Sedan bröt han ihop och började gråta. Händelsen var något som Alex Schulman hade förträngt och kom ihåg först när han började gräva i minnet under arbetet med boken ”Skynda att älska”. – När det där hände kände jag skam för att jag kallat pappa ”gubbjävel”, men i dag har jag ändrat mig. Innan jag skrev boken idoliserade jag honom väldigt mycket. I dag är jag lite mer nyanserad och ville ha med även hans mörka sidor. Annars hade det inte känts ärligt, säger Alex Schulman många år senare över en kaffe på Mornington Hotel i Stockholm. Historien är långt ifrån symtomatisk för hans självbiografiska bok. Till stora delar är det en hyllning till en påhittig pappa som fiskade med sönerna, lärde dem rensa kräftor och skapade den årliga fotbollstävlingen Coca-Cola cup där sönerna fick en läsk för varje mål de gjorde på sin pappa. I boken beskrivs Allan, Alex och Calle som ett sammansvetsat gäng medan storebror Niklas och mamma Lisette flyter lite ovanpå. Professionellt var Allan Schulman en tungviktare på Sveriges Television. Han producerade bland annat ”Hylands hörna” och ”Kvitt eller dubbelt”. Hemma var han till stora delar som pappor är mest. Med ett undantag. Åldern. När Alex Schulman föddes 1976 skulle Allan några månader senare fylla 57. Klasskompisarna hade fäder som var 30 år yngre. – Jag skämdes aldrig över att pappa var gammal, inte ens när jag blev retad i skolan. Då blev jag bara arg och ledsen. Däremot höll jag alltid en vakande blick över honom. En episod som jag berättar i boken handlar om när pappa vinglade till i trappen, på grund av sin ålder, och var nära att tappa balansen. Efter det höll jag alltid koll på honom. Efter pensionen var Allan Schulmans tjänster inte längre önskvärda på Sveriges Television. Han ringde ibland, men ingen ville lyssna. Bitterheten växte sig allt starkare och försvann aldrig. Från att ha varit den som pekat med hela handen under direktsändningar blev han nu pappan som var hemma och fixade mackor när sönerna kom hem från skolan. Med tiden blev han sjuk. De roliga upptågen blev färre och de sista åren var Allan Schulman en skugga av sitt forna jag. Han ägnade dagarna åt att sova och titta på tv. Flera gånger fick sönerna komma till sin mammas undsättning efter att Allan ramlat och slagit sig illa. Den sjuttonde och sista gången Coca-Cola cup genomfördes var midsommarafton 2003, då hemma i lägenheten i Farsta utanför Stockholm. Klädd i morgonrock och med håret spretande åt alla håll ställde Allan Schulman sig i målet, dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet. Han var så sjuk att han med stor möda kunde stå på benen. Niklas vann med två mål. Alex och Calle gjorde ett var. Till slut blev situationen ohållbar och Allan Schulman flyttade till ett vårdhem. Alex och brodern Calle var där och hälsade på nästan varje dag. –Visst kan man klaga över dålig mat på äldreboenden, men jag tycker att det är upp till barnen att ge sina föräldrar ett värdigt avslut. Men sista gången Alex Schulman träffade sin pappa, i juli 2003, blev inte alls som han hade tänkt sig. Klockan var 3.47 när Lisette ringde sonen, som festade på Spy Bar. – Jag är på Södersjukhuset. Pappa är väldigt dålig. Läkarna säger att han inte kommer att klara natten, sa hon. Alex och Calle, som också var på Spy Bar, kastade sig in i en taxi. När de kom fram till sjukhuset låg Allan i en säng och höll krampaktigt tag om gallret, som hindrade honom från att falla till golvet. Sönerna stank av alkohol. Kort därefter somnade deras pappa in. – Den delen var väldigt jobbig att skriva. Jag skäms fortfarande. Efteråt stängde Alex Schulman in sorgen. Han fällde inte en enda tår under begravningen. Allt vällde upp många år senare då han bröt ihop, låste in sig på toaletten och grät i flera timmar. –  I dag känner jag mig sjukt stolt över att ha skrivit boken. Den är en hyllning till pappa och jag hoppas att folk fattar det. Det vore hemskt om läsarna inte tror att jag har skrivit den på ett ärligt sätt. Problemet är att många kommer att tänka precis så. Kanske inte så konstigt när Alex Schulman på Twitter skriver att gravida flickvännen Amanda lagar lammstek som ska bli mör som ett kvinnokön eller på humorsajten 1000 apor, skämtar om allt från Billy Butt till fattiga afrikaner. Alex Schulman är ett fenomen som vissa älskar och andra älskar att hata. Det stora genomslaget fick han med sin numera nedlagda Aftonbladetblogg som hade omkring 250 000 läsare i veckan. Där sluggade han i alla riktningar, gärna Aftonbladet. Schulman skrev att han skämdes över tidningens tv-recensent Jan-Olov Andersson och kallade den dåvarande informationsdirektören Olof Brundin för ”fitta”. På Aftonbladets redaktion gick det rykten om att målet var att få kicken. Så var också planen från början. – Jag tänkte att jag skulle få sparken på årsdagen av det att bloggen startade. Sedan skulle jag en gång i månaden ta steg mot uppsägningen, så att det skulle kunna bevisas i efterhand, och skriva en bok om det. Men jag la ner de planerna. Däremot ville jag testa gränserna: Vad händer om jag skriver att Jan-Olov Andersson är en sopa eller kallar min chef för ”fitta”? Det som hände var att raseriet på Aftonbladets redaktion kokade. Han var ett vanligt samtalsämne vid kaffeautomaterna. Att inte kritisera en egen medarbetare är en oskriven lag och Alex Schulman kallades hösten 2007 till ett möte där han fick veta att bloggen skulle begravas. Hemma hos Olof Brundin övade de inför den kommande presskonferensen där nedläggningen skulle offentliggöras. Enligt Schulman var det Jan Helin, blivande chefredaktör, som kläckte idén om citatet: ”Bloggen har blivit ett monster.” När det var dags för presskonferens, dit till och med torra TT kom, höll sig Alex Schulman till manus. Strategin fungerade perfekt. I stället för att diskutera det som många tyckte var oförlåtliga övertramp kom den efterföljande diskussionen i stället att handla om bloggandet som fenomen och problemet med sekundsnabba publiceringar. Budskapet var att Schulman blivit fånge i sin egen clowndräkt och alla svalde betet. En spinndoktor från den amerikanska politiken kunde inte ha gjort det bättre. – Jag håller med om att det finns avigsidor med nätet och hade inga problem att föra den diskussionen, men det som inte stämde var att jag tyckte att bloggen hade blivit ett monster. Och jag slutade inte frivilligt. Även om Alex Schulman inte tror att boken hade blivit utgiven utan den position som bloggen gett honom, är han samtidigt övertygad om att priset han får betala för gamla synder eller orädda formuleringar, beroende på hur man ser det, är högt. Somliga kommer inte att ta i ”Skynda att älska” med tång, andra kommer undra om allt är ironi. Och kulturtanterna med svarta ullkjolar och spännande glasögon lär inte hålla tillbaka i recensionerna. Alex Schulman räknar kallt med att bli sågad. –  Jag tror att de kommer att skriva att boken är banal, att jag vill bli seriös men inte har kapaciteten och därför gör som alla andra medelmåttor – vänder mig till min egen barndom eftersom det inte kräver någon research. Dessutom startade Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” en pappabokstrend och då tycker de nog: ”Det är klart att opportunisten Alex också är där.” Vad säger de andra i familjen? – Calle har läst boken och gillar den. Jag har skickat den till mamma, men hon ville inte läsa den i förväg. Hon säger att det handlar om mina minnen och att hon inte vill påverka dem. Men jag tror att hon kommer att läsa boken när den kommit ut. Nu har du skrivit en bok om din far. I sommar blir du själv pappa för första gången. Kommer nästa bok att handla om dottern? – Nej, men jag har börjat skissa på ett manus om mina och Amandas släktingar. Jag har massor av dårar i familjen, som en snubbe i Härjedalen som gick till Stockholm en gång i månaden för att hälsa på folk. Amandas släkt är också rolig. Hennes farmor, Gunny Widell, var tidningsdrottningen som lärde upp Amelia Adamo. Jag tror mycket på gener. Jag stammar, det gjorde min pappa. Jag är färgblind, det var morfar. Och snart är min dotter en summa av våra släktingar. Det skulle bli en härlig bok. Fyra andra pappaböcker ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” av Sigge Eklund. En bok om uppväxten med excentriske Mats, i verkligheten Klas (seniorekonom på SEB). Sigge Eklund har för övrigt gjort omslaget till Alex Schulmans bok. ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg. Om uppväxten med ensamstående pappan Leif, härdare vid Metallverken i Västerås. Gjorde succé bland både läsare och kritiker. ”Allt vi här drömma om” av Erik Wijk. Fadern har miljoner på banken, men när han dör har han i många år levt ensam i en stuga utan kontakt med släkt och vänner. ”Dårens dotter” av Mian Lodalen. Om en pappa som är världens roligaste och charmigaste, men bara ställer upp när det passar honom. Alexander Schulman Ålder: 33 år. Familj: Tidigare gift med bloggaren och tv-profilen Katrin Zytomierska. I dag tillsammans med Amanda Widell. Paret ska ha sitt första barn i sommar. Aktuell: Med den självbiografiska boken ”Skynda att älska” (Forum) som utkommer den 15 april. Känd morfar: Författaren Sven Stolpe. Bor: I Stockholm. Yrke: Journalist som skriver i Aftonbladet varje lördag. Driver humorsajten 1000 apor, där han också bloggar, tillsammans med brodern Calle. Hörs även varje vecka i ”Äntligen morgon” i Mix Megapol. Läser: ”Hundra år av ensamhet” av Gabriel García Márquez. Ser på tv: ”Allt möjligt.” Tidigare bok: ”Privat: mejlkorrespondens” tillsammans med Carolina Gynning. ", "article_category": "other"}
{"id": 21277, "headline": "”Nu minskar motståndet mot Nato-medlemskap”", "summary": "Ny opinionsundersökning: Allt fler vill att Sverige går med i Nato.Antalet anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato har ökat med fem procentenheter sedan förra året. Det visar 2008 års SOM-undersökning som genomförts av Göteborgs universitet. Samtidigt har de som är klart emot minskat med tre procentenheter. Motståndarna till Nato är fortfarande fler men skillnaden mellan anhängare och motståndare är den näst minsta sedan mätningarna började för 25 år sedan. Bland moderater och kristdemokrater finns en övervikt för Nato-anhängarna. Men trots att Folkpartiet energiskt gått in för ett Nato-medlemskap är folkpartisterna kluvna. Det är troligen en förstärkt hotbild från Ryssland och inte ett allt svagare förtroende för det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet, skriver professor Ulf Bjereld vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.", "article": "Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas. Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga alliansregeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen. Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre. Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater. Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro. I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”. Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga. Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret? I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning. Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent. Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat. Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent. Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent. En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion. Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan? Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga. Ulf Bjereld ", "article_category": "other"}
{"id": 21278, "headline": "”Nu minskar motståndet mot Nato-medlemskap”", "summary": "Ny opinionsundersökning: Allt fler vill att Sverige går med i Nato. Antalet anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato har ökat med fem procentenheter sedan förra året. Det visar 2008 års SOM-undersökning som genomförts av Göteborgs universitet. Samtidigt har de som är klart emot minskat med tre procentenheter. Motståndarna till Nato är fortfarande fler men skillnaden mellan anhängare och motståndare är den näst minsta sedan mätningarna började för 25 år sedan. Bland moderater och kristdemokrater finns en övervikt för Nato-anhängarna. Men trots att Folkpartiet energiskt gått in för ett Nato-medlemskap är folkpartisterna kluvna. Det är troligen en förstärkt hotbild från Ryssland och inte ett allt svagare förtroende för det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet, skriver professor Ulf Bjereld vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.", "article": "Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas. Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga alliansregeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen. Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre. Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.  Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro. I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”. Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga. Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret? I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning. Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent.  Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat. Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent. Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent. En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion. Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan? Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga. Ulf Bjereld Nato I dag för 60 år sedan slöt USA, Kanada och tio europeiska stater en försvarspakt, Atlantpakten, för att gemensamt kunna möta ett militärt hot från Sovjetunionen. Enligt pakten ska varje angrepp på en av medlemmarna ses som ett angrepp på alla. 1951 byggdes en fast militär organisation upp, North Atlantic Treaty Organization, Nato. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 anslöt sig flera sovjetiska lydstater i Europa till Nato, som nu har 26 medlemsstater. ", "article_category": "other"}
{"id": 21285, "headline": "Lindy Larsson gör sig lika bra i grått som turkost", "summary": "Lindy Larsson byter turkosa fjädrar mot tysk 70-talsbetong i Stockholms stadsteaters uppsättning av Botho Strauss \"Stor och liten\".", "article": "När Lindy Larsson rev av Jacques Brels ”Jackie” utstyrd i turkos toreador-kostym och rosa knästrumpor (bilden) på Parkteatern i somras charmade han häcken av både publik och recensenter. – Brel är helig för många, men för mig känns han så mycket Scenskolan. Kajsa Giertz (regissören) sa ”glöm Brel, vad är din högsta dröm på scen?” Jag hade någon idé om att få blomma upp och förgås bland turkosa fjädrar. Men nu byter Lindy (döpt efter en Meryl Streep- karaktär och misstogs ofta för flicka i de skolor han kom till under en kringflackande barndom med en romsk mamma) de turkosa plymerna mot en hårdare look. ”Stor och liten” på Stockholms stadsteater beskriver han som grå, tysk, 70-talsbetong. Pjäsen av tyske dramatikern och författaren Botho Strauss är från 1978 och handlar om Lotte, som ligger i skilsmässa. Det är dansteatervirtuosen Birgitta Egerbladh som står för iscensättningen i tätt samarbete med en ensemble på sexton skådespelare och tre musiker. Alla, bland annat Björn Kjellman, Marie Richardson och Bernard Cauchard, spelar Lotte. – Det är en knepig och märkvärdig text som passar Birgitta väldigt bra. Den är mest som olika tillstånd, säger Lindy Larsson som också var med i ”Tjechovträdgården”, Egerbladhs senaste uppsättning på Stadsteatern. Ett par veckor före premiär är arbetet inne i en fas som enligt Lindy liknar en galen experimentverkstad. Är det inte läskigt när det är så löst? – Näe, det är skönt att inte veta allting, det lämnar ett glapp för fantasin. Det känns som att man skapar konst, säger Lindy som härnäst gör rollen som Carmen på Malmö stadsteater. En framtid i röd sammet för Lindy Larsson, alltså. ”Stor och liten”, Stockholms stadsteater, Sergels torg 1, t T-Centralen, premiär fredag 3 april kl 19. \"Stor och liten\" på Stockholms stadsteater ”Stor och liten”, Stockholms stadsteater, Sergels torg 1, t T-Centralen, premiär fredag 3 april kl 19. ", "article_category": "other"}
{"id": 21287, "headline": "Utrymme för experiment i museets barnrum", "summary": "I Nobelmuseets nya barnrum Bubbelkammaren kan barnen bekanta sig med nobelprisämnena. Kanske lär de sig också att det inte är fel att tänka annorlunda.", "article": "Förra helgen öppnade Nobelmuseet sitt nya barnrum Bubbelkammaren. Visste du att över 800 Nobelpris delats ut? Av dessa har en bråkdel tilldelats kvinnor, några färre till organisationer och över 700 till män. Att ögna igenom listan på Nobelpristagare är lite som att ögna igenom vår nutidshistoria, och det är oerhört spännande. Spännande är också de så kallade Nobelämnena. Och skrämmande stora. För bakom medicin, kemi, fysik, ekonomi, fred och litteratur gömmer sig ju ... ja, allt i hela världen? – Visst är det stora ämnen! Vårt basala syfte är att ge barnen en bild av vad dessa ämnen är för någonting. Vadå fysik, vadå litteratur? Vi vill berätta för barnen, men framför allt svara på deras frågor. I Bubbelkammaren ska idéerna få bubbla fritt. Alfred Nobel gick själv emot strömmen, vi vill visa att det inte är fel att tänka annorlunda, säger Carin Klaesson som är ansvarig för barnaktiviteterna på Nobelmuseet. I Bubbelkammarens första rum står sex stora skåp som representerar de sex ämnena. I litteraturskåpet kan man till exempel höra en bit ur Djungelboken på fem olika språk och se samma stycke i text på de respektive språken, skrivna med fyra olika alfabet. I medicinskåpet får man se hur saker ser ut genom ett mikroskop och lära sig om kroppens olika organ. I varje ämnesskåp finns också en låda med saker som barnen kan ta ut och experimentera och arbeta med. Det andra rummet är det lite lugnare läsrummet, fyllt med böcker som passar alla åldrar och en mysig kuddsoffa. Här visas också en tecknad film om Alfred Nobel av Johan Hagelbäck och i ett hörn står en dock- och skuggbildsteater. – Vi har alltid haft mycket barnfamiljer som besökare här, och de flesta av våra utställningar är vuxentillvända. Vi hoppas att vi i och med Bubbelkammaren bättre ska kunna tillfredsställa hela familjen, säger Carin Klaesson. Bubbelkammaren, Nobelmuseet, Börshuset, Stortorget, t Gamla stan. Museet har öppet varje dag kl 11–17, förutom tisdagar då öppettiden är kl 10–20. ", "article_category": "other"}
{"id": 21298, "headline": "”Låt antagning till högskola skötas med lotteri”", "summary": "Centrum för rättvisa som företräder 44 kvinnor: Dagens antagningssystem så dåligt att lotteri vore bättre. I morgon kommer domen i Uppsala tingsrätt i fallet med de många förturerna för manliga sökande till veterinärutbildningen. 44 kvinnor kräver skadestånd. Alla hade högsta betyg från folkhögskola men bara manliga sökande togs in. Två tredjedelar av landets högskolor använder könsdiskriminerande antagningsregler. Nära 8 000 fall av könsdiskriminering har skett åren 2006–2008. Ökningen är 34 procent. Mest sortering utifrån kön sker till populära utbildningar som till läkare, psykolog och veterinär. 94 procent av de drabbade är kvinnor, skriver juristerna Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord, som företräder de 44 kvinnor som inte fick veterinärutbildning. Om kvinnorna vinner i domstolen, har troligen tusentals drabbade rätt till skadestånd.", "article": "I morgon meddelar Uppsala tingsrätt sin dom i Sveriges första grupptalan om diskriminering. 44 kvinnor har stämt Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, med Centrum för rättvisa som ombud. Kvinnorna begär skadestånd sedan män vid antagningen till veterinärutbildningen 2006 och 2007 i ett så kallat viktat lotteri har getts upp till 38 gånger så stor chans som kvinnor med lika bra meriter att få en plats. Det sker mot bakgrund av att fler kvinnor än män läser till veterinär och att det på senare år har slagit igenom i veterinäryrket. Veterinär är traditionellt ett mansdominerat yrke – sedan några år är kvinnorna i majoritet. De kvinnor som nu har stämt SLU sökte veterinärutbildningen med högsta betyg från folkhögskola. Men som ett resultat av det viktade lotteriet antogs enbart män i den urvalsgruppen. Fallet har ett stort principiellt intresse. Under senare år har flera domar, bland annat från Högsta domstolen, slagit fast att det är olagligt att vika utbildningsplatser åt sökande utifrån etnisk bakgrund eller kön om man samtidigt nekar plats åt sökande med bättre meriter. Nu prövar för första gången en domstol vilket utrymme som finns för positiv särbehandling utifrån kön när de som gynnas respektive missgynnas har lika meriter. I SLU-fallet antogs på två år 8 fler män till priset av 48 diskriminerade kvinnor. Centrum för rättvisa har också granskat underlag från Verket för högskoleservice, VHS, angående antagningen till högskolan i stort 2006–2008. Satt i system i hela högskolan har detta slags urval resulterat i närmare 8 000 fall av könsdiskriminering under perioden. Två tredjedelar av landets högskolor använder könsdiskriminerande antagningsregler, och antalet fall har ökat med 34 procent på tre år. Sorteringen av sökande utifrån kön är mest omfattande på populära utbildningar som till exempel läkare, psykolog och veterinär. Det visar sig också att det i praktiken nästan bara är kvinnor som drabbas. I 94 procent av fallen har män gynnats på kvinnors bekostnad. I små urvalsgrupper, som folkhögskolebetyg, är populära utbildningar ofta stängda för kvinnor. Förklaringen är helt enkelt att kvinnor generellt har bättre gymnasiebetyg än män och att män i lägre grad än kvinnor söker sig till högskolan. Det har gjort att det i dag finns fler kvinnor än män både i högskolan i stort och på de flesta populära utbildningar. Om kvinnorna i SLU-fallet får rätt betyder det ett slut för denna sortens diskriminering och att tusentals andra unga människor, som redan har sorterats bort på grund av sitt kön, sannolikt har rätt till skadestånd. Om kvinnorna förlorar riskerar däremot tusentals unga människor att möta samma öde i framtiden. Men oavsett vad domstolen kommer fram till i fråga om vad som är lagligt reser SLU-fallet påträngande frågor till politiker och andra beslutsfattare om vad som är rättvist och lämpligt. Bör kön och andra faktorer som vi inte kan påverka över huvud taget spela roll för vem som får en utbildningsplats? Är det inte mer rättvist att låta exempelvis intervjuer, skriftliga prov eller ett hederligt lotteri fälla avgörandet vid lika meriter? Detta sker redan på flera högskolor i landet. Högskolor väljer själva beslut om de ska använda kön som skiljekriterium vid lika meriter. Men besluten sker ofta slentrianmässigt utan djupare analys och utan koll på hur antagningen faktiskt går till eller vad den får för konsekvenser för enskilda. Detta visar sig, för det första, när det gäller de bakomliggande motiven. Om vi tar SLU-fallet: Vad är problemet med att så många kvinnor vill arbeta som veterinär, om det nu inte bara är statistisk rättvisa som är målet? Den frågan berörs över huvud taget inte i något underlag till SLU:s beslut att ge förtur åt män. I efterhand, ställda inför denna fråga i rättegången, har SLU:s ombud, justitiekanslern, anfört att problemet skulle vara att kvinnor inte vill arbeta med lantbrukets djur. Detta skulle bero på att kvinnor över lag är mer intresserade av hästar och hundar och att kvinnor generellt är fysiskt svagare än män. Chefen för antagningsenheten vid SLU, som hördes i rättegången, menade snarare att arbete med lantbrukets djur innebär obekväma arbetstider, vilket kvinnor skulle ha svårare för än män. Inget empiriskt underlag har anförts för vare sig den ena eller andra teorin. I rättegången refererades endast muntligt till en studentenkät som sägs visa att studenterna, av studiesociala skäl, föredrog en mer mixad studentgrupp. Detta illustrerar en utbredd inställning i högskolan, nämligen att jämn könsfördelning är ett mål som alltid väger tyngre än intresset av att inte diskriminera, och som aldrig behöver kvalificeras. Är det verkligen så det är tänkt? För det andra är antagningsregler som tar sikte på kön en quick fix-lösning som inte tar sikte på, och i värsta fall döljer, de verkliga orsakerna till vilka som söker sig till högskolan. Den uppenbara orsaken till att kvinnor är i majoritet på högskolan är att de har bättre gymnasiebetyg och i högre grad än männen söker sig till högskolan. I SLU-fallet var det 85 respektive 86 procent kvinnor bland de sökande de aktuella åren. Men manipulerade antagningsregler tar inte sikte på vare sig orsakerna till dagens situation eller de drivkrafter som kan förändra den. Dessutom är särbehandling ett mycket trubbigt instrument för att öka mångfalden totalt sett. När kön får fälla avgörandet kan resultatet samtidigt bli att den etniska mångfalden minskar och den sociala snedrekryteringen ökar. För det tredje är det uppenbart att SLU och många andra högskolor inte har koll på hur det i praktiken går till när kön får styra antagningen. I SLU:s antagningordningar står att urvalskriteriet underrepresenterat kön ska användas om ett av könen representeras av färre än 30 procent (2006) respektive 40 procent (2007). Men i praktiken har VHS, som sköter antagningen på uppdrag av de flesta högskolor, använt kön som utslagsfaktor så snart andelarna män respektive kvinnor inte är exakt 50/50. Det kände SLU inte till. Vidare framgår av SLU:s antagningsordning att man ska utgå från könsfördelningen på utbildningen när man bestämmer vilket kön som är underrepresenterat. I själva verket har VHS inte beaktat nuläget på vare sig utbildningen eller arbetsmarknaden. Urvalet har i stället styrts av hur många män respektive kvinnor – behöriga såväl som obehöriga – som har sökt utbildningen. Detta är tekniska frågor, men de påverkar i högsta grad oddsen för män respektive kvinnor att få en utbildningsplats. Det är illa nog att urvalet är osakligt och godtyckligt. Det är oacceptabelt att högskolorna, som är ansvariga för antagningen, inte vet hur den går till i praktiken och vad den får för effekter. Rätten till likabehandling och att inte bli diskriminerad är en mänsklig rättighet. Den tydliga signal som dagens systematiska könssortering i högskolan sänder till unga människor är: Det spelar ingen roll att du anstränger dig på gymnasiet, läser upp dina betyg eller skaffar dig relevant arbetslivserfarenhet. I slutändan är det ändå ditt kön eller din bakgrund som fäller avgörandet. ", "article_category": "other"}
{"id": 21305, "headline": "Sista chansen att se ”Fem gånger Gud”", "summary": "Nu är det sista chansen att se Riksteaterns version av Jonas Hassen Khemiris ”Fem gånger Gud” spelas i Stockholm.", "article": "Nu i dagarna tre är det sista chansen att se Riksteaterns version av Jonas Hassen Khemiris ”Fem gånger Gud” spelas i Stockholm. Metapjäsen handlar om en lärares kaosartade försök att sätta upp Strindbergs ”Ett drömspel”. En pjäs i pjäsen alltså, som blir en konstant kamp om vad pjäsen ska handla om. Alla fem elever vill gestalta det som betyder mest för dem personligen och få chansen att bestämma sin version av sanningen. En av rollerna spelas av Jonas Hassen Khemiris bror. Hamadi Khemiri, som tidigare skrivit och spelat den egna monologen ”Signalfel” på Kulturhuset, har en gedigen bakgrund i teatern, och var därför ett naturligt val för regissören Sara Giese. Jonas Hassen Khemiris har dessutom läst in både ”Ett öga rött” och ”Montecore” som talböcker. – För mig personligen handlar pjäsen om att kämpa för att ha patent på sanningen, säger han. Det omöjliga i att definiera en fullkomlig sanning. Det sorgliga är att ju mer man försöker definiera sanningen kring en person så förminskas personen genom slentrianmässigt språkbruk. Bröderna hade en sekulär uppväxt och Hamadi understryker att pjäsen inte har särskilt mycket med religion att göra, trots att ordet Gud förekommer i titeln, utan om sanningen om sin person. – På ett sätt blir det en annan typ av intimitet eftersom vi delat uppväxt. På svar om de planerar något nytt samarbete säger han att det kanske finns: – Men vi vill inte säga något om det. Ensemblen har turnerat med pjäsen sedan oktober och nu går riksturnén mot sitt slut. – Det är en bra ensemblepjäs där alla är på scenen hela tiden, säger Giese. Alla är lika involverade. Det som tilltalar henne personligen i pjäsen är att det är en spännande dekonstruktion av berättelser och fiktionslager, att den bryter och gör om överenskommelser, och vrider i dramaturgin. Den handlar mycket om identitet och hur man berättar om sig själv. – Det har varit roligt att följa turnén på håll och att föreställningen spelat för fulla hus och gått så bra, säger hon. Både i större städer och på små orter. Hon tycker att det har varit kul att jobba med Jonas Khemiris text och skulle gärna göra det igen. Tidigare har Giese bland annat regisserat ”Bitterfittan”, och betonar alltid ett feministiskt perspektiv. Hon är noggrann med att ha en feministisk analys: – Jag är väldigt intresserad av identitet. Det är det där med jaget, säger hon. Och då mer ur ett sociologiskt perspektiv än ett psykologiskt. Klass, religion, etnicitet, kön. Vad förväntas av oss? Hur framställer man sig själv? ”Fem gånger Gud” spelas på Kulturhusets scen Kilen den 28–30 mars. Ingrid Coelho ingrid.coelho@dn.se/08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 21311, "headline": "Värmen och friheten", "summary": "Anna Järvinens nya skiva har Stockholm inpräntat i sitt DNA. ”Nästan alla låtarna utspelar sig på olika gator”, säger hon. För På stan visar hon platserna som formade skivan. Anna Järvinens Stockholm: Kungsholmstorg Anna Järvinens Stockholm: Engelbrektskyrkan Anna Järvinens Stockholm: Djurgårdsbrunn Kort om Anna", "article": "TEXT johan wirfält Foto mikael dahl Det är måndag,kvart över sju på kvällen. I en källare i Nacka i ett 90-talistiskt bostadsrättsområde samt ett par mer folkhemsarkitektoniska villakvarter från Gustaf De Lavals ångturbinfabrik, om vi nu ska vara exakta – öppnar Anna Järvinen en folköl. Om mindre än ett dygn kommer hon för första gången stå på scen och spela låtar från sitt nya album ”Man var bland molnen”. Tillsammans med bandet – Gustav Ejstes, Reine Fiske och trummisen Johan Holmegard från Dungen, samt basisten Fredrik Swahn – gör hon nu sin första och enda repetition inför spelningen. Det diskuteras livearrangemang, rummet är åtta kvadratmeter stort. Just nu rymmer det kanske den bästa musik som finns i Sverige. Musikaliskt rör sig ”Man var bland molnen” i samma områden som Anna Järvinens hyllade debut ”Jag fick feeling”. Det är klassisk gitarrpop, kanske med en lätt dragning till soligt amerikanskt 70-tal. Men det finns en ny nerv i texterna, en annan skärpa. I en dikt som följde med pressreleasen till skivan talade Anna Järvinen om förälskelse, sorg – och om att gå vilse. Någonstans där ska vi börja. När Anna Järvinen är ute och går i Stockholm. För det här är grejen: hon kanske var vilse när hon skrev ”Man var bland molnen”, men nu, när skivan är klar, verkar det snarare som om hon hittat hem. Det finns en trygghet i hennes röst som värmer vem som helst. Vi sitter i källartrappan i Nacka. Nu är det jag som dricker folköl. – Nästan alla låtarna utspelar sig på olika gator, säger Anna Järvinen. Jag vet inte om det beror på att jag promenerar mycket, och att många av texterna kom till under promenader. När ångest eller depression kryper på hjälper det att hålla benen i gång. Jag läste en gammal På stan-intervju med dig där du berättade att du hade snott en promenad av Ulf Lundell? – Ja! Jag hade en period när jag verkligen slukade hans böcker. I ”Friheten” skriver han om ett promenadstråk, från Mariatorget ner till Hornstull, över Västerbron till Norr Mälarstrand och sen över Riddarholmen, genom Gamla stan och så hem. Sedan dess har jag gått den vägen väldigt ofta. Att promenera i dag känns ofta så målmedvetet, vi är på väg till jobbet eller någonstans där vi kan konsumera eller ”uppleva” saker. Flanerandet som man inbillar sig att folk ägnade sig åt förr verkar inte riktigt finnas längre. – En god vän är illa berörd av just det. Under en period var han riktigt låg, men vart han än gick kände han att det krävdes saker av honom. Att han skulle konsumera och agera på vissa sätt. Jag är rätt ointresserad av konsumtion. Jag är nog den där flanören. Andra världskriget är orsaken, tror jag. Oj. Utveckla! – När jag kom från Helsingfors till Stockholm som liten ville jag verkligen bli en slit och släng-människa, för det var alla andra. Det var något jag uppfattade som väldigt svenskt. I min familj var det inte så, och det berodde på kriget, att det fanns så lite att röra sig med i Finland då. Allt man hade använde man flera gånger, min mormor sydde säkert om sin brudklänning 20 gånger. Men nu är det ju inne att gå till skräddare och skomakare, att överge slit och släng-mentaliteten. Jag kan leva naturligt som jag tvingades leva förr! Att du är född i Helsingfors, har det påverkat hur du tagit till dig Stockholm? – Jag tror att jag har känt en spärr. Har jag rätt att bo på Södermalm, till exempel? Och även ett slags moraliskt tvång att tala finska med mina barn. Men jag fick så många frågor om Finland när jag släppte förra skivan att det nästan kändes löjligt. Då insåg jag att jag inte var finne längre, utan stockholmare. Så det känns okej att kalla sig Söderbo nu? Du kan stå på Kvarnen och skrika om Bajen som alla andra? – Ha ha. Ja, jag är definitivt Söderbo nu. Du skilde dig förra året. Jag antar att det måste skett parallellt med att skivan spelades in? – Det här är skitsvårt. Jag har inte pratat om det här tidigare och nu förstår jag vad folk menar med att ta hänsyn till sin familj i sådana här situationer. För mig är det som hjälper mest när man har ont att sätta sig ned och skriva en låt. Men jag vill inte fylla sångerna med mitt faktiska privatliv. Det blir socialporr om man går för detaljerat in på saker. Jag är mer ute efter att sammanfatta en känsla av var jag befinner mig. – Jag har inte medvetet gjort en skiva om min livssituation. Visst, den handlar om att separera. Men också mycket om att bara allmänt stå upp för vad man vill vara, om känslan av att yttervärlden vill placera en någonstans, om frustration och förälskelse. I pressmeddelandet skrev du bland annat om missbruk. Och i ”Boulevarden” sjunger du att ”Det här rummet är av stål och av speglar”. För mig känns det som en bild av en institution eller en fyllecell? – Jo, jag har varit på sådana ställen. Inte för att jag själv blivit intagen, däremot har missbruk förekommit runt omkring mig när jag växte upp. Folk i min närhet har dött av missbruk och faktiskt mördat i dess namn. Under krisen som jag själv gått igenom har jag insett att det inte finns ett ”de” som missbrukar och ett ”vi” som inte gör det. Jag förstår anledningarna till varför man börjar missbruka bättre nu. – Shit, alltså. Kanske handlar det om att jag upplever eufori när jag sjunger? Du hör ju hur det låter, man kan inte annat än må bra när man får spela med de här musikerna. Anna Järvinen nickar ner mot källaren. Gustav Ejstes har just klinkat i gång en jazzig variation på The Carpenters ”We’ve only just begun” på sitt elpiano. – Från det att vi träffades första gången, sommaren 2005, har Gustav förstått precis vad jag håller på med. Om jag visslar en melodi så vet han exakt hur den går rytmiskt, han har samma tankar om arrangemang. Och jag har förstås inspirerats av hans musik. Du sa att du läst mycket Ulf Lundell, har han påverkat hur du skriver? – Nej, jag är inte alls förtjust i hans musik, och för mig hör låttexter bara hemma i musiken. Men det finns andra jag lyssnat på lite extra, som Agnetha Fältskogs fantastiska soloskiva ”Elva kvinnor i ett hus”. Tillsammans med Kate Bush och Maria Callas är hon världens bästa sångerska. Du sjunger ju på Olle Ljungströms nya skiva också. Det känns som om din nya skiva handlar om samma sak som han ägnat en halv karriär åt att sätta ord på – att befinna sig någonstans där man känner att man vill vara, men ändå inte få det att fungera? – Ja, gud ja. Gud, vad fint. Den där platsen kan ju vara en stad, men också ett förhållande. Men om du nu känner så, kan du då också känna att du skulle vilja lämna allt och bara dra? Olle Ljungström stack ju till, tja, Alingsås. – Jag kan vara otroligt avundsjuk på folk som kan göra så. När jag gick igenom den här krisen upplevde jag egentligen riktig ångest för första gången. Det var ett jävligt konstigt fenomen. Det är svårt att ta till sig att någon är beroende av en och älskar en när man själv mår skitdåligt. Men jag kan inte bara dra. Jag har två barn att ta hand om. johan wirfält redaktionen@pastan.nu ”Sosial kompetens” ”Jag sa / javisst, jag / är full av all tänkbar brist / Sedan gick / jag och ju mer jag gick, / desto mer jag fi ck” Texterna till Anna Järvinens skiva ”Man var bland molnen” skrevs till stor del under promenader i Stockholm. På Kungsholmstorg utspelar sig dessutom det samtal som är återgivet i ”Sosial kompetens”: – Jag hängde här med en person som hade en auktoritär ställning i förhållande till mig. Mycket av skivan handlar om att stå på sig i sådana situationer. ”Boulevarden” ”Tidig morgon, kallt / de sopar rent och klockan slår snart fem / det här är mitt hem / jag vet varje sten, du tar dem med dig hem” – De här raderna utspelar på Karlavägen, precis nedanför Engelbrektskyrkan vid Galleri Lars Bohman. Det var i juli, och jag kan till och med säga veckodagen – en tisdag, för jag hade varit på klubben Bubblegum Factory på Riche. Min trummis Mattias Bergqvist, som även spelar i Ingenting, har klubben. ”Ruth” ”Det blev kväll / och så gult ljus / hon var klar för dagen / stod i kjol och blus / Och alla sov / och i drömmen låg / när hon låste om dem / tog ett rus till utomhus” – Texten är inspirerad av boken ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” som är skriven av en god vän till mig, Margareta Strömstedt. Den handlar om en hemmafru som tar hand om allt och alla. Och plötsligt är det kväll och alla sover, och det är vår, den tiden på våren i mitten på maj när det är ljust ute och allt blommar – när naturen är så fantastisk att man inte kan ta in hur vacker den är. Då drar Ruth Ellis från allting. Hon drar direkt, i sitt förkläde, tar bilen från Vällingby centrum där hon bor, till Djurgården och Djurgårdsbrunn. Sedan kommer hon på sig själv, att hon står där och fortfarande har förkläde och toffl or på sig. Jag kan verkligen relatera till den känslan av hur allt kan vara övermäktigt fantastiskt i livet. Namn: Anna Järvinen. Ålder: 38 år. Bakgrund: Hon föddes i Helsingfors men flyttade med sin mamma till Stockholm som sexåring. Från mitten av 90-talet fram till 2003 hade hon bandet Granada tillsammans med dåvarande maken Christoffer Gunrup (numera i The Amazing). Anna Järvinens solodebut ”Jag fick feeling” kom 2007. Aktuell: Hennes andra album ”Man var bland molnen” släpptes i måndags. ", "article_category": "other"}
{"id": 21314, "headline": "Gamla plagg på nytt på mässa", "summary": "Kläder från förr klättrar i status på varhus och auktioner. Vintagemässan Bakåt:framåt arrangeras på nytt och på Antikmässan säljs det för första gången också kläder.", "article": "Den som för några år sen gick klädd i plagg från ett annat årtionde kallades snarare för ”uffig” än modemedveten. Nu säljs gamla kläder – oftast noga utvalda, ska väl tilläggas – på såväl auktioner som varuhus. Och benämningen ”secondhand” byts allt oftare ut mot det bättre klingande ”vintage”. I helgen är det dags för den tredje upplagan av mässan ”Bakåt:framåt”, där säljare av vintagekläder samlas för att nå en fyndsugen publik på jakt efter unika plagg. – Första mässan var en succé, säger arrangören Carl Jurell. Folk vill ha en egen stil, och med vintageplagg är det lättare. Dessutom finns ju en miljöaspekt, men den tror jag är av mindre betydelse för dem som handlar. Termen vintage är omdiskuterad. På ”Bakåt:framåt” är bedömningen generös. – Vissa tycker att det måste vara över 25 år gammalt, men för oss handlar det mer om en känsla. Vintage behöver ju inte heller automatiskt vara secondhand, även om 95 procent är det. Men vissa säljer ju oanvända kläder från långt tillbaka. Bland denna mässas utropstecken märks Marina Kereklidou, modechef på Bon, som dels kommer att sälja plagg ur sin privata garderob, dels också kläder från sitt eget , sedan några år nedlagda, märke. Mässan får även besök av butiken Aequinox Vintage, från Martha’s Vineyard i östra USA. – Nu är det trendigt, men när jag var liten var det nästan stigmatiserat att bära gamla kläder, minns Carl Jurell. Att statusen för vintagemode höjts på senare tid har märkts på flera håll. I höstas hade Bukowskis för första gången en stor avdelning vintagekläder (där mycket förvisso gick under utropspriset) och om en vecka rymmer Antikmässan för första gången kläder, då butikerna Lisa Larsson, Judits, Herr Judit, Less is more och Old Touch visar upp sig. Vintagemodet har också tagit ett ordentligt steg in i modemärkenas värld. Nyligen öppnade Acne en butik som rymmer gamla kollektioner, och vissa använda plagg, på Torsgatan 53. Filippa K har en liknande butik på Hornsgatan 77, och i början av april öppnar Gant en butik i varuhuset PUB med vintageprofil, där små upplagor av använda och oanvända Gant-plagg från förr kommer att säljas bredvid de nya kollektionerna. – Gants målgrupp är ju i regel män över 30 år, men tack vare preppymodets framfart har vi nått en delvis yngre målgrupp som gör det här möjligt. Det finns också ett ökat intresse för kvalitet och märkens historia, så vi vill visa upp Gants bakgrund med rötter i femtiotalets USA, säger Tony Wester på Gant Sweden. – För tio år sedan hade nog folk rynkat på näsan åt en sådan här idé. Och vi som företag hade aldrig kommit på idén då heller. Bakåt:framåt, Enskilda Galleriet, Kronobergsgatan 37, t Fridhemsplan, 28–29 mars Gant, PUB, Hötorget, t Hötorget, officiell öppning 4 april. Antikmässan, Stockholmsmässan, Mässvägen 1, j Älvsjö, 2–5 april. Mer information om Bakåt:framåt, Gant och Antikmässan Bakåt:framåt, Enskilda Galleriet, Kronobergsgatan 37, t Fridhemsplan, 28–29 mars Gant, PUB, Hötorget, t Hötorget, officiell öppning 4 april. Antikmässan, Stockholmsmässan, Mässvägen 1, j Älvsjö, 2–5 april. ", "article_category": "other"}
{"id": 21317, "headline": "Anna Järvinen: Uppe bland molnen och nere på gatorna", "summary": "Anna Järvinens nya skiva har Stockholm inpräntat i sitt DNA. ”Nästan alla låtarna utspelar sig på olika gator”, säger hon. För På stan visar hon platserna som formade \"Man var uppe bland molnen\".", "article": "Det är måndag, kvart över sju på kvällen. I en källare i Nacka i ett 90-talistiskt bostadsrättsområde samt ett par mer folkhemsarkitektoniska villakvarter från Gustaf De Lavals ångturbinfabrik, om vi nu ska vara exakta – öppnar Anna Järvinen en folköl. Om mindre än ett dygn kommer hon för första gången stå på scen och spela låtar från sitt nya album ”Man var bland molnen”. Tillsammans med bandet – Gustav Ejstes, Reine Fiske och trummisen Johan Holmegard från Dungen, samt basisten Fredrik Swahn – gör hon nu sin första och enda repetition inför spelningen. Det diskuteras livearrangemang, rummet är åtta kvadratmeter stort. Just nu rymmer det kanske den bästa musik som finns i Sverige. Musikaliskt rör sig ”Man var bland molnen” i samma områden som Anna Järvinens hyllade debut ”Jag fick feeling”. Det är klassisk gitarrpop, kanske med en lätt dragning till soligt amerikanskt 70-tal. Men det finns en ny nerv i texterna, en annan skärpa. I en dikt som följde med pressreleasen till skivan talade Anna Järvinen om förälskelse, sorg – och om att gå vilse. Någonstans där ska vi börja. När Anna Järvinen är ute och går i Stockholm. För det här är grejen: hon kanske var vilse när hon skrev ”Man var bland molnen”, men nu, när skivan är klar, verkar det snarare som om hon hittat hem. Det finns en trygghet i hennes röst som värmer vem som helst. Vi sitter i källartrappan i Nacka. Nu är det jag som dricker folköl. – Nästan alla låtarna utspelar sig på olika gator, säger Anna Järvinen. Jag vet inte om det beror på att jag promenerar mycket, och att många av texterna kom till under promenader. När ångest eller depression kryper på hjälper det att hålla benen i gång. Jag läste en gammal På stan-intervju med dig där du berättade att du hade snott en promenad av Ulf Lundell? – Ja! Jag hade en period när jag verkligen slukade hans böcker. I ”Friheten” skriver han om ett promenadstråk, från Mariatorget ner till Hornstull, över Västerbron till Norr Mälarstrand och sen över Riddarholmen, genom Gamla stan och så hem. Sedan dess har jag gått den vägen väldigt ofta. Att promenera i dag känns ofta så målmedvetet, vi är på väg till jobbet eller någonstans där vi kan konsumera eller ”uppleva” saker. Flanerandet som man inbillar sig att folk ägnade sig åt förr verkar inte riktigt finnas längre. – En god vän är illa berörd av just det. Under en period var han riktigt låg, men vart han än gick kände han att det krävdes saker av honom. Att han skulle konsumera och agera på vissa sätt. Jag är rätt ointresserad av konsumtion. Jag är nog den där flanören. Andra världskriget är orsaken, tror jag. Oj. Utveckla! – När jag kom från Helsingfors till Stockholm som liten ville jag verkligen bli en slit och släng-människa, för det var alla andra. Det var något jag uppfattade som väldigt svenskt. I min familj var det inte så, och det berodde på kriget, att det fanns så lite att röra sig med i Finland då. Allt man hade använde man flera gånger, min mormor sydde säkert om sin brudklänning 20 gånger. Men nu är det ju inne att gå till skräddare och skomakare, att överge slit och släng-mentaliteten. Jag kan leva naturligt som jag tvingades leva förr! Att du är född i Helsingfors, har det påverkat hur du tagit till dig Stockholm? – Jag tror att jag har känt en spärr. Har jag rätt att bo på Södermalm, till exempel? Och även ett slags moraliskt tvång att tala finska med mina barn. Men jag fick så många frågor om Finland när jag släppte förra skivan att det nästan kändes löjligt. Då insåg jag att jag inte var finne längre, utan stockholmare. Så det känns okej att kalla sig Söderbo nu? Du kan stå på Kvarnen och skrika om Bajen som alla andra? – Ha ha. Ja, jag är definitivt Söderbo nu. Du skilde dig förra året. Jag antar att det måste skett parallellt med att skivan spelades in? – Det här är skitsvårt. Jag har inte pratat om det här tidigare och nu förstår jag vad folk menar med att ta hänsyn till sin familj i sådana här situationer. För mig är det som hjälper mest när man har ont att sätta sig ned och skriva en låt. Men jag vill inte fylla sångerna med mitt faktiska privatliv. Det blir socialporr om man går för detaljerat in på saker. Jag är mer ute efter att sammanfatta en känsla av var jag befinner mig. – Jag har inte medvetet gjort en skiva om min livssituation. Visst, den handlar om att separera. Men också mycket om att bara allmänt stå upp för vad man vill vara, om känslan av att yttervärlden vill placera en någonstans, om frustration och förälskelse. I pressmeddelandet skrev du bland annat om missbruk. Och i ”Boulevarden” sjunger du att ”Det här rummet är av stål och av speglar”. För mig känns det som en bild av en institution eller en fyllecell? – Jo, jag har varit på sådana ställen. Inte för att jag själv blivit intagen, däremot har missbruk förekommit runt omkring mig när jag växte upp. Folk i min närhet har dött av missbruk och faktiskt mördat i dess namn. Under krisen som jag själv gått igenom har jag insett att det inte finns ett ”de” som missbrukar och ett ”vi” som inte gör det. Jag förstår anledningarna till varför man börjar missbruka bättre nu. – Shit, alltså. Kanske handlar det om att jag upplever eufori när jag sjunger? Du hör ju hur det låter, man kan inte annat än må bra när man får spela med de här musikerna. Anna Järvinen nickar ner mot källaren. Gustav Ejstes har just klinkat i gång en jazzig variation på The Carpenters ”We’ve only just begun” på sitt elpiano. – Från det att vi träffades första gången, sommaren 2005, har Gustav förstått precis vad jag håller på med. Om jag visslar en melodi så vet han exakt hur den går rytmiskt, han har samma tankar om arrangemang. Och jag har förstås inspirerats av hans musik. Du sa att du läst mycket Ulf Lundell, har han påverkat hur du skriver? – Nej, jag är inte alls förtjust i hans musik, och för mig hör låttexter bara hemma i musiken. Men det finns andra jag lyssnat på lite extra, som Agnetha Fältskogs fantastiska soloskiva ”Elva kvinnor i ett hus”. Tillsammans med Kate Bush och Maria Callas är hon världens bästa sångerska. Du sjunger ju på Olle Ljungströms nya skiva också. Det känns som om din nya skiva handlar om samma sak som han ägnat en halv karriär åt att sätta ord på – att befinna sig någonstans där man känner att man vill vara, men ändå inte få det att fungera? – Ja, gud ja. Gud, vad fint. Den där platsen kan ju vara en stad, men också ett förhållande. Men om du nu känner så, kan du då också känna att du skulle vilja lämna allt och bara dra? Olle Ljungström stack ju till, tja, Alingsås. – Jag kan vara otroligt avundsjuk på folk som kan göra så. När jag gick igenom den här krisen upplevde jag egentligen riktig ångest för första gången. Det var ett jävligt konstigt fenomen. Det är svårt att ta till sig att någon är beroende av en och älskar en när man själv mår skitdåligt. Men jag kan inte bara dra. Jag har två barn att ta hand om. Mer om Anna Järvinen Namn: Anna Järvinen. Ålder: 38 år. Bakgrund: Hon föddes i Helsingfors men flyttade med sin mamma till Stockholm som sexåring. Från mitten av 90-talet fram till 2003 hade hon bandet Granada tillsammans med dåvarande maken Christoffer Gunrup (numera i The Amazing). Anna Järvinens solodebut ”Jag fick feeling” kom 2007. Aktuell: Hennes andra album ”Man var bland molnen” släpptes i måndags. Lyssna här. Läs mer! DN:s Malena Rydell gav \"Man var bland molnen\" högsta betyg. Läs recensionen här. ANNA JÄRVINENS STOCKHOLM PÅ SKIVA Kungsholmstorg, låt: ”Sosial kompetens” ”Jag sa / javisst, jag / är full av all tänkbar brist / Sedan gick / jag och ju mer jag gick, / desto mer jag fick” Texterna till Anna Järvinens skiva ”Man var bland molnen” skrevs till stor del under promenader i Stockholm. På Kungsholmstorg utspelar sig dessutom detsamtal som är återgivet i ”Sosial kompetens”: – Jag hängde här med en person som hade en auktoritär ställning i förhållande till mig. Mycket av skivan handlar om att stå på sig i sådana situationer. Engelbrektskyrkan, låt: ”Boulevarden” ”Tidig morgon, kallt / de sopar rent och klockan slår snart fem / det här är mitt hem / jag vet varje sten, du tar dem med dig hem” – De här raderna utspelar på Karlavägen, precis nedanför Engelbrektskyrkan vid Galleri Lars Bohman. Det var i juli, och jag kan till och med säga veckodagen – en tisdag, för jag hade varit på klubben Bubblegum Factory på Riche. Min trummis Mattias Bergqvist, som även spelar i Ingenting, har klubben. Djurgårdsbrunn, låt: ”Ruth” ”Det blev kväll / och så gult ljus / hon var klar för dagen / stod i kjol och blus / Och alla sov / och i drömmen låg / när hon låste om dem / tog ett rus till utomhus” – Texten är inspirerad av boken ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” som är skriven av en god vän till mig, Margareta Strömstedt. Den handlar om en hemmafru som tar hand om allt och alla. Och plötsligt är det kväll och alla sover, och det är vår, den tiden på våren i mitten på maj när det är ljust ute och allt blommar – när naturen är så fantastisk att man inte kan ta in hur vacker den är. Då drar Ruth Ellis från allting. Hon drar direkt, i sitt förkläde, tar bilen från Vällingby centrum där hon bor, till Djurgården och Djurgårdsbrunn. Sedan kommer hon på sig själv, att hon står där och fortfarande har förkläde och tofflor på sig. Jag kan verkligen relatera till den känslan av hur allt kan vara övermäktigt fantastiskt i livet. ", "article_category": "other"}
{"id": 21318, "headline": "Fin fläkt från förr", "summary": "I London – staden som har ett museum för nästan allt – finns världens enda solfjädersmuseum. 4.000 solfjädrar har mrs Hélène Alexander samlat ihop.", "article": "Mrs Alexander är inte särskilt förtjust i Karl Lagerfeld, som är chefsdesigner på Chanel och den nutida person som mest sammanknippas med solfjädrar. Fyra gånger har hon försökt kontakta honom, fyra gånger har han icke bemödat sig om att svara. – Karl Lagerfeld är en mycket oförskämd gentleman och jag kunde inte bry mig mindre om honom. Dessutom använder han sina solfjädrar urskillningslöst, slår hon fast. Han hade en fin samling solfjädrar, men de är alla förstörda nu. I mrs Alexanders värld är det inte helt enkelt att veta vad som är det största brottet: att inte svara på fyra kontaktförsök, eller att inte ta hand om sina solfjädrar. Tillsammans med sin bortgångne make är Hélène Alexander grundare och numera föreståndare och kurator för världens enda museum för solfjädrar. Det borde inte förvåna någon att detta museum ligger i London, staden som har ett museum för nästan allt. Över 4.000 solfjädrar ingår i samlingarna. Mrs Alexander började sitt samlande redan på 1950-talet, då var det nämligen möjligt att hitta gamla solfjädrar från 1800-talet för en spottstyver. Intresset för vackra ting fick mrs Alexander med sig med bröstmjölken eftersom hennes far var en världsberömd antikhandlare. Hon växte upp i Alexandria i Egypten och när hon började studera konsthistoria insåg hon att solfjädrar hade mer bottnar än bara dekorativa objekt att svalka sig med. Solfjädrar berättar nämligen en historia om sociala, kulturella, politiska och konstnärliga förändringar, genom att de är en unik kombination av mode, kostym, konsthantverk, konstverk, illustration och etikett. – Ett av målen med våra utställningar är att människor ska lära känna solfjädrar som ett dekorativt objekt som står för sig självt, som folk ser på porslin, som kläder, förklarar mrs Alexander. De har en historia som berör livets alla delar. Folk ser ofta solfjädrar som lättsinniga föremål, men när man tittar närmare ser man att de inte är det. Här börjar mrs Alexander förklara hur den nuvarande utställningen med solfjädrar med bibliska teman använder sig av motiv från Gamla testamentet för att berätta något om Nya testamentet och hur den franska societeten ännu under Ludvig XV:s tid var kunnig om den bibliska historien om Ester genom att Racines pjäs om henne fortfarande spelades. Solfjädersmuseet, The Fan Museum, ligger i Greenwich i ett vackert gammal hus i georgiansk stil från 1721. Huset förvärvades redan 1985 men var tvunget att renoveras före öppningen av museet 1991. På nedervåningen visas den permanenta kollektionen, medan det är på övervåningen som de tillfälliga utställningarna är. – Det är viktigt att vi håller efter våra solfjädrar. De ska inte vara öppnade eller slutna alltför länge. Av den orsaken byter vi utställning var fjärde månad och vi har haft ca 50 utställningar sedan vi öppnade. Vissa kanske har hört talas om ett ”hemligt” solfjädersspråk men det är något som mrs Alexander är föga imponerad av: – Det är under 1800-talet som detta så kallade språk uppstår, när flera stora franska solfjädersmakare börjar tillverka solfjädrar i Spanien. För att göra dem mer populära hittar de på en dum historia om att om man sätter solfjädern mot näsan så betyder det ”gå i väg”. På 1700-talet var solfjädrar ett medel för politiska budskap, för spel, för intellektuella människor. På 1800-talet blir de mycket mer av en accessoar och statussymbol. Förra året blev hertiginnan av Cornwall, prins Charles andra fru Camilla, beskyddare av museet, något som känns självklart med tanke på den starka koppling som finns mellan kungahus och solfjädrar (mrs Alexander hävdar till och med att det minskade intresset för solfjädrar under 1900-talet korresponderar med kungahusens allt mindre inflytande världen över). Förra året visade museet det holländska kungahusets solfjäderssamling och mrs Alexander förklarar entusiastiskt att hon även funderat på att göra samma sak med det svenska. – Jag vet att den svenska kungafamiljen har en fin samling solfjädrar. Det har uppenbarligen funnits ett starkt intresse, ni har ju till och med något som heter Solfjädersorden! Solfjädersorden instiftades 1744 av kronprinsessan Lovisa Ulrika och delades endast ut en enda gång till det sällskap som närvarade under en seglats då kronprinsessans solfjäder gick itu och alla fick var sin bit. Och med tanke på det ökade intresset för kungahuset som kommer i kölvattnet av kungliga bröllop kan man kanske förvänta sig fler solfjädrar framöver. – Jag hoppas mycket på att vi med den globala uppvärmningnen kommer att använda solfjädrar åter igen. Museet kan hyras för fester The Fan Museum, 12 Crooms Hill, Greenwich, London SE10 8ER Station: Cutty Sark. Öppet: tisdag–lördag 11–17, söndag 12–17. Inträde: 4 pund. Telefon: +44 (0)208-305 1441. Webb: www.fan-museum.org Man kan hyra delar av museet för födelsedagar och bröllopsfester, ca 250 pund för fyra timmar. Flyg till London med Ryanair, British Airways eller SAS, från 384 kr t/r. Ett hotell i mellanprisklass kostar ca 800–1 400 kr per natt för ett dubbelrum för två personer. Dagens Nyheter klimatkompenserar för alla sina flygresor. ", "article_category": "other"}
{"id": 21320, "headline": "”Tre av fyra vill stoppa ägarnas vinst i friskolor”", "summary": "Stor undersökning från Lärarnas riksförbund: Tre fjärdedelar av M- och FP-väljarna anser att friskolors vinst ska användas i skolverksamheten eller betalas till kommunen. I synen på friskolor är det stor skillnad mellan politiken och väljarnas åsikter. Lagstiftning ger ägarna av friskolor rätt att fritt använda den vinst verksamheten kan ge. Men det får kraftig kritik av väljarna, skriver Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. Borgerliga väljare gillar den ordningen ungefär lika litet som oppositionens sympatisörer. Nio av tio tillfrågade tror inte att den svenska skolan överallt har likvärdig kvalitet i undervisningen. 73 procent anser att staten bör ta över finansieringen. Bara 28 procent anser det är bra att kommunerna har huvudansvaret. Svenskarna är överraskande eniga i skolfrågorna, men de politiska partierna står inte på samma sida som sina väljare, skriver Metta Fjelkner.", "article": "Lärarnas riksförbund har låtit fråga 3 000 väljare om deras åsikter i en rad skolpolitiska frågor. Undersökningen visar att väljarna står långt ifrån flera av de politiska partier de säger sig vilja rösta på i nästa val. Exempelvis tycker 83 procent av de miljöpartistiska väljarna att staten borde finansiera skolan och hälften av de moderata väljarna tror att ett ökat statligt ansvarstagande skulle förbättra likvärdigheten i skolan. Detta är mycket anmärkningsvärt, särskilt då fyra av tio väljare säger att de skolpolitiska frågorna skulle kunna avgöra vilket parti de kommer att rösta på. Skolan var en av de avgörande frågorna i valet 2006. Enligt Göteborgs universitets vallokalsundersökning var skolan den i särklass viktigaste frågan för väljarna. Det innebär att väljarna hade stora förväntningar på förändringar inom skolområdet. Nu, i mitten av mandatperioden, är det därför av stort intresse att undersöka om såväl regering som opposition ligger i fas med väljarnas åsikter i de övergripande skolpolitiska principfrågorna. Mycket tyder på att skolan återigen kommer att bli ett av de viktigaste politiska områdena i valrörelsen 2010. Lärarnas riksförbund har därför låtit undersökningsföretaget Exquiro genomföra 3 000 telefonintervjuer om väljarnas åsikter i olika skolpolitiska spörsmål. Resultatet visar att det råder stor enighet bland väljarna i frågor där politikerna ofta står långt ifrån varandra. Jag kan konstatera att det trots borgerliga utbildningspolitiska reformer finns ett tryck ute i väljarkåren på genomgående förändringar för att skolan ska klara av sitt nationella uppdrag. Låt mig ge några exempel: • Trots att skollagen slår fast att all utbildning i Sverige ska vara likvärdig så anser 89 procent av väljarna att den svenska skolan inte är likvärdig. Skillnaderna mellan olika partiers sympatisörer är marginella. Det svenska skolsystemet har i internationella jämförelser tidigare framstått som ett föredöme i likvärdigheten. På senare år har dock bland andra OECD sett försämrad likvärdighet i utbildningen. Även väljarna har uppfatta detta. • 51 procent anser att likvärdigheten skulle förbättras om statens ansvarstagande för skolan ökade. Däremot vill 43 procent antingen ha en statlig skola eller en statlig skola med fristående alternativ, medan 49 procent antingen vill ha en kommunal skola eller en kommunal skola med fristående skolor som alternativ (dagens system). De folkpartistiska och vänsterpartistiska sympatisörerna tror i störst utsträckning på en positiv effekt på likvärdigheten om staten ökar sitt ansvarstagande, 62 respektive 59 procent. Men skillnaderna till de andra politiska partierna är små. Andelen socialdemokrater som tror på en förbättring genom ett ökat statligt ansvarstagande är 56 procent. Lägst är andelen bland centerpartisterna, 46 procent. • Hela 73 procent anser att staten bör finansiera skolan. Endast 28 procent anser att kommunerna ska kvarstå som huvudfinansiärer för skolan. Detta står i bjärt kontrast till de budskap som hörs i debatten och där SKL och andra ”bevarare” vägrar se behovet av förändring. Störst andel för statlig finansiering av skolan återfinns bland miljöpartiets väljare, 83 procent. Miljöpartiet slår både folkpartiet och socialdemokraterna, där motsvarande siffror är 72 respektive 76 procent. Inget parti ligger under 65 procent. Stödet för statlig finansiering av skolan är mycket starkt. En annan intressant sak som framkommer är att 60 procent anser att fristående skolor har en positiv inverkan på det svenska utbildningssystemet. Noteras kan att över hälften av de vänsterpartistiska väljarna vill ha ett skolsystem där friskolor utgör ett inslag, vilket gör det svårt att definiera vänsterpartistiska väljare som negativa till friskolor. 54 procent av väljarna anser att eventuell vinst från fristående skolor ska återinvesteras i skolan. 29 procent anser att vinsten ska återbetalas till kommunen. Endast 13 procent tycker att ägarna själva ska bestämma hur vinsten ska disponeras. Detta mönster är stabilt över hela den partipolitiska linjen. Tre fjärdedelar av både moderata och folkpartistiska sympatisörer anser att eventuella vinster som skapas i friskoleföretagen antingen ska återinvesteras i skolorna eller gå tillbaka till kommunen. Mest positiva till att låta ägarna fortsätta att fritt disponera vinsten är KD-sympatisörerna. Var tredje anser att detta är en god ordning. Dagens lagstiftning som tillåter ägarna att fritt ta ut och disponera vinst får alltså kraftig kritik av väljarna. De resurser som finns i skolsystemet ska i första hand användas till att höja kvaliteten i skolorna, inte delas ut som vinst. Vidare förstärks bilden att svenskarna är positiva till betyg och prov i skolan. 67 procent av väljarna anser att betyg ska sättas i årskurs 6 eller tidigare och 68 procent tror att nationella prov har en positiv effekt på elevers kunskapsutveckling. Bland samtliga partisympatisörer, utom för vänsterpartiet (43 procent), finns en majoritet för tidigare betyg. Moderaterna (80 procent) och folkpartiet (82 procent) har de mest betygspositiva sympatisörerna. Motsvarande siffra för socialdemokraterna är 59 procent. Vår undersökning ger vid handen att diskussionen om ett ökat statligt ansvarstagande har starkt stöd i valmanskåren. Samma sak gäller betygsfrågan där väljarna är betydligt mer positiva till betyg än vad många partiföreträdare är. Likaså visar undersökningen att medborgarna tycker att det är bra med nationella prov. Ibrahim Baylan misslyckades som skolminister 2005 att få igenom ett ställningstagande för nationella prov på den socialdemokratiska partikongressen. Vår undersökning visar att han hade de socialdemokratiska väljarnas stöd. Den sittande regeringen hade denna fråga i sitt valmanifest och har nu genomfört detta vallöfte. Här har man uppenbarligen realiserat svenska folkets vilja. Kommunaliseringen av skolan var ett stort misstag och vi kräver att regeringen omgående utreder konsekvenserna. I den utredning som måste tillsättas bör även friskolereformen utvärderas. Det är viktigt att betona att kommunerna även i framtiden har en viktig roll att fylla när det gäller skolan. Däremot måste förutsättningarna för skolan garanteras av staten. Det går inte, som i dag, att utkräva ansvar, bot och bättring av 290 helt olika kommuner med helt olika förmåga och engagemang att bedriva en likvärdig skola. Lärarnas riksförbund har nyligen visat att kommuner i stor utsträckning varslar lärare och att dessa varsel i högre utsträckning än tidigare leder till uppsägningar. I 75 procent av kommunerna ser de ekonomiska framtidsutsikterna dåliga eller mycket dåliga ut. Det är troligt att trenden kommer att förstärkas genom det sviktande skatteunderlaget i kommunerna under 2010. Även väljarna känner en stor oro att den kommande lågkonjunkturen kommer att drabba skolan negativt. 68 procent att lågkonjunkturen kommer att medföra minskade resurser till skolan. Denna undersökning visar en överraskande stor enighet hos svenska folket i skolfrågor. Nu stundar sanningens minut för de politiska partierna. Ska de företräda folkets åsikter i skolfrågor och ställa sig på samma sida som sina väljare? METTA FJELKNER ", "article_category": "other"}
{"id": 21335, "headline": "\"Kunskapsskillnader gör cancer till en klassfråga\"", "summary": "Cancerfonden slår larm i sin årsrapport: Fetma direkt förklaring till bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer, men ny Sifo visar att lågutbildade inte tror på sambandet. Cancer, den vanligaste dödsorsaken för svenskar mellan 15 och 75 år, är på väg att bli en klassfråga. Att övervikt och fetma är en orsak till våra vanligaste cancerformer slås klart fast i stora studier. Men en ny Sifoundersökning visar att andelen svenskar som förnekar sambandet är dubbelt så stor bland låginkomsttagare som bland höginkomsttagare. Samtidigt vill en majoritet av svenskarna införa straffskatt på onyttig mat och nästan nio av tio är för sänkt skatt på nyttiga livsmedel. Och de värst utsatta, lågutbildade och låginkomsttagare, är den grupp som säger sig mest benägen att ändra matvanor om den onyttiga maten blir dyrare. Det skriver Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin tillsammans med forskningsnämndens ordförande Bengt Westermark.", "article": "Över 50.000 svenskar drabbas varje år av cancer. 22.000 av dem dör. En tredjedel av alla cancerfall skulle kunna hindras genom preventivt arbete. Det handlar i första hand om att minska tobaksrökningen, den enskilt farligaste riskfaktorn. Men det är också viktigt att öka kunskapen om och sätta in förebyggande åtgärder mot den näst farligaste livsstilsfaktorn: övervikt och fetma. Det varnas ofta för att övervikt och fetma sprider sig med närmast epidemisk hastighet. Världshälsoorganisationen, WHO, räknar i dag med att 1,6 miljarder vuxna är överviktiga eller feta. Fler dör av övernäring och fetma än av svält. I Sverige har andelen unga män med fetma nästan fördubblats på 30 år. Trenden är allra tydligast och mest alarmerande när det gäller barn. På mindre än 20 år har andelen överviktiga eller feta barn nästan tredubblats. På senare år har forskningsresultat ställt utom allt tvivel att vikten har ett direkt samband med flera typer av cancer. Precis som när det gäller tobaksrökning finns en tydlig socioekonomisk skillnad i riskbeteende. Fetma är, liksom rökning, vanligast i grupper med låg inkomst och utbildning. Andelen långtidsarbetslösa som är överviktiga är fyra gånger större än andelen högre tjänstemän. Det är sex gånger vanligare med övervikt bland nioåringar i Rinkeby än i Djursholm. Viktforskare har länge vetat att barn i resurssvaga områden äter mer snabbmat och fler måltider utan vuxnas sällskap. Barn till höginkomsttagare har i högre grad aktiva fritidssysselsättningar. Tidigare undersökningar har visat att ungdomar med lågutbildade mödrar dricker betydligt mer läsk och äter mera snabbmat än ungdomar vars mödrar har högre utbildning. Nu växer den medicinska kunskapen snabbt om överviktens direkta korrelation med flera typer av cancer. Det gäller inte minst bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer. Stora undersökningar från World cancer research fund och American institute for cancer research visar att båda cancerformerna har en helt klarlagd koppling till övervikt och fetma. Den Sifomätning som presenteras i Cancerfondsrapporten visar att kännedomen om denna korrelation är väsentligt högre bland högutbildade än lågutbildade. Andelen som tror att sambandet är litet eller mycket litet är dubbelt så hög bland lågutbildade. Kunskapen är mycket högre bland Saco-medlemmar än LO-medlemmar. Höginkomsttagare är mer medvetna om sambandet än låginkomsttagare. Ungefär samma kunskapsövertag gäller dessutom fortfarande mellan hög- och lågutbildade när det gäller sambandet mellan tobaksrökning och cancer. Cancer, den vanligaste dödsorsaken för svenskar mellan 15 och 75 år, riskerar att bli en klassfråga. Precis som med andra cancerformer som påverkas av livsstil och miljö är prevention det mest effektiva sättet att nå resultat och rädda liv. Med bättre kännedom om överviktens hälsorisker kan människor själva fatta mera informerade val. Två av tre säger sig beredda att ändra sina kost- och motionsvanor när de får reda på att överviktiga personer löper 30 till 40 procents ökad risk att drabbas av cancer. Det preventiva arbetet bör bland annat inriktas på att få barn och ungdomar att motionera mer i skolan. I dag finns inget land i Europa som har färre schemalagda timmar med fysisk aktivitet än Sverige. 84 procent av de tillfrågade föräldrarna är beredda att låta barnen gå längre tid i skolan om extratiden ägnas åt fysisk aktivitet. Att övervikt och fetma till stor del påverkas av matvanorna är bekant för de allra flesta. 86 procent i Cancerfondens Sifomätning stöder tanken på att sänka skatten på nyttiga livsmedel, och 75 procent säger att de skulle välja nyttiga livsmedel om skatten på dem sänktes. Det är de mest utsatta, lågutbildade och låginkomsttagare, som säger sig vara allra mest beredda att förändra sina matvanor om nyttig mat blir billigare eller onyttig mat dyrare. En annan undersökning som Cancerfonden gjort visar att en majoritet av riksdagens ledamöter är beredda att arbeta för en sådan skattepolitik. Stödet för höjd skatt på onyttiga livsmedel är svagare. En majoritet av allmänheten tycker att det är en god idé, men bara en tredjedel av lagstiftarna håller med. En majoritet av både väljare och riksdagsledamöter vill alltså ha en mer aktiv cancerprevention. Vad är det som hindrar regeringen från att agera? Och varför ställer inte oppositionen tydligare krav? Om trenden mot mera övervikt och fetma fortsätter kommer ännu fler att drabbas av cancer. Vi människor måste både se till att röra på oss mer och tänka på vad vi äter – och vilka förutsättningar vi ger våra barn. Men det räcker inte med individbaserad information och rådgivning. Regering och riksdag måste skruva upp ambitionen och använda både lagstiftning och andra incitament för att ta kampen mot övervikt och fetma på allvar. Det visar inte minst arbetet med att minska antalet rökare. Åldersgränser, höga tobaksskatter och rökfria arbetsplatser och offentliga lokaler har spelat en viktig roll för att minska rökandet och, som en direkt följd, att rädda tusentals liv. I februari mottog regeringen slutbetänkandet från den statliga utredningen för en nationell cancerstrategi, som fått i uppdrag att föreslå hur staten bör samordna sitt arbete mot cancer i en sammanhållen, nationell strategi. Det är något som Cancerfonden länge kämpat för. En nationell strategi är en nödvändig del av ett framgångsrikt preventionsarbete. Det är också nödvändigt att utarbeta en nationell handlingsplan med tydliga, konkreta och utvärderingsbara mål. Folkhälsoarbetet har varit alldeles för diffust. Det har saknats övergripande nationella mål för exempelvis tobaksprevention eller för att motverka de sociala skillnaderna när det gäller övervikt och motionerande. De åtgärder som satts in har saknat sammanhang, vilket gjort dem påtagligt mindre effektiva. Det förebyggande arbetet kostar pengar i dag, men det är avgörande för att kunna nå de uppsatta målen på längre sikt. Om vi snålar på preventionsarbetet i dag så kommer vi i stället att behöva handskas med en dramatisk ökning av cancervården i framtiden. Utredningen om en nationell cancerstrategi är nu ute på remiss och inom kort ska regeringen omsätta den i handling. Då är det viktigt att strategin blir konkret och tar särskild hänsyn till de mest utsatta grupperna. • Arbetet med att minska riskfaktorerna för cancer i befolkningen måste få tydliga, konkreta och utvärderingsbara mål. • Regeringen måste föreslå konkreta åtgärder för att målen ska uppnås, och konkreta delmål för att säkerställa att arbetet fortskrider i rätt riktning och tempo. • Regeringen och oppositionen bör enas om en långsiktig strategi för en effektiv primärprevention mot cancer. Antalet cancerfall har ökat stadigt de senaste decennierna. Som det ser ut i dag kommer var tredje person i Sverige att drabbas av cancer under sin livstid. Om tjugo år kommer antalet svenskar som lever med cancer att ha fördubblats. En tredjedel av cancerfallen går att förebygga. Det handlar till en betydande del om att öka kunskapen om cancerrisken som förknippas med övervikt och fetma. Politikerna måste ta krafttag i dag för att förbättra det förebyggande arbetet. Stödet är starkt bland allmänheten och politiska makthavare. Nu återstår bara att omsätta stödet i praktisk handling. URSULA TENGELIN Generalsekreterare, Cancerfonden BENGT WESTERMARK Ordförande, Cancerfondens forskningsnämnd ", "article_category": "other"}
{"id": 21336, "headline": "”Kunskapsskillnader gör cancer till en klassfråga”", "summary": "Cancerfonden slår larm i sin årsrapport: Fetma direkt förklaring till bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer, men ny Sifo visar att lågutbildade inte tror på sambandet.Cancer, den vanligaste dödsorsaken för svenskar mellan 15 och 75 år, är på väg att bli en klassfråga. Att övervikt och fetma är en orsak till våra vanligaste cancerformer slås klart fast i stora studier. Men en ny Sifoundersökning visar att andelen svenskar som förnekar sambandet är dubbelt så stor bland låginkomsttagare som bland höginkomsttagare. Samtidigt vill en majoritet av svenskarna införa straffskatt på onyttig mat och nästan nio av tio är för sänkt skatt på nyttiga livsmedel. Och de värst utsatta, lågutbildade och låginkomsttagare, är den grupp som säger sig mest benägen att ändra matvanor om den onyttiga maten blir dyrare. Det skriver Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin tillsammans med forskningsnämndens ordförande Bengt Westermark.", "article": "Över 50 000 svenskar drabbas varje år av cancer. 22 000 av dem dör. En tredjedel av alla cancerfall skulle kunna hindras genom preventivt arbete. Det handlar i första hand om att minska tobaksrökningen, den enskilt farligaste riskfaktorn. Men det är också viktigt att öka kunskapen om och sätta in förebyggande åtgärder mot den näst farligaste livsstilsfaktorn: övervikt och fetma. Det varnas ofta för att övervikt och fetma sprider sig med närmast epidemisk hastighet. Världshälsoorganisationen, WHO, räknar i dag med att 1,6 miljarder vuxna är överviktiga eller feta. Fler dör av övernäring och fetma än av svält. I Sverige har andelen unga män med fetma nästan fördubblats på 30 år. Trenden är allra tydligast och mest alarmerande när det gäller barn. På mindre än 20 år har andelen överviktiga eller feta barn nästan tredubblats. På senare år har forskningsresultat ställt utom allt tvivel att vikten har ett direkt samband med flera typer av cancer. Precis som när det gäller tobaksrökning finns en tydlig socioekonomisk skillnad i riskbeteende. Fetma är, liksom rökning, vanligast i grupper med låg inkomst och utbildning. Andelen långtidsarbetslösa som är överviktiga är fyra gånger större än andelen högre tjänstemän. Det är sex gånger vanligare med övervikt bland nioåringar i Rinkeby än i Djursholm. Viktforskare har länge vetat att barn i resurssvaga områden äter mer snabbmat och fler måltider utan vuxnas sällskap. Barn till höginkomsttagare har i högre grad aktiva fritidssysselsättningar. Tidigare undersökningar har visat att ungdomar med lågutbildade mödrar dricker betydligt mer läsk och äter mera snabbmat än ungdomar vars mödrar har högre utbildning. Nu växer den medicinska kunskapen snabbt om överviktens direkta korrelation med flera typer av cancer. Det gäller inte minst bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer. Stora undersökningar från World cancer research fund och American institute for cancer research visar att båda cancerformerna har en helt klarlagd koppling till övervikt och fetma. Den Sifomätning som presenteras i Cancerfondsrapporten visar att kännedomen om denna korrelation är väsentligt högre bland högutbildade än lågutbildade. Andelen som tror att sambandet är litet eller mycket litet är dubbelt så hög bland lågutbildade. Kunskapen är mycket högre bland Saco-medlemmar än LO-medlemmar. Höginkomsttagare är mer medvetna om sambandet än låginkomsttagare. Ungefär samma kunskapsövertag gäller dessutom fortfarande mellan hög- och lågutbildade när det gäller sambandet mellan tobaksrökning och cancer. Cancer, den vanligaste dödsorsaken för svenskar mellan 15 och 75 år, riskerar att bli en klassfråga. Precis som med andra cancerformer som påverkas av livsstil och miljö är prevention det mest effektiva sättet att nå resultat och rädda liv. Med bättre kännedom om överviktens hälsorisker kan människor själva fatta mera informerade val. Två av tre säger sig beredda att ändra sina kost- och motionsvanor när de får reda på att överviktiga personer löper 30 till 40 procents ökad risk att drabbas av cancer. Det preventiva arbetet bör bland annat inriktas på att få barn och ungdomar att motionera mer i skolan. I dag finns inget land i Europa som har färre schemalagda timmar med fysisk aktivitet än Sverige. 84 procent av de tillfrågade föräldrarna är beredda att låta barnen gå längre tid i skolan om extratiden ägnas åt fysisk aktivitet. Att övervikt och fetma till stor del påverkas av matvanorna är bekant för de allra flesta. 86 procent i Cancerfondens Sifomätning stöder tanken på att sänka skatten på nyttiga livsmedel, och 75 procent säger att de skulle välja nyttiga livsmedel om skatten på dem sänktes. Det är de mest utsatta, lågutbildade och låginkomsttagare, som säger sig vara allra mest beredda att förändra sina matvanor om nyttig mat blir billigare eller onyttig mat dyrare. En annan undersökning som Cancerfonden gjort visar att en majoritet av riksdagens ledamöter är beredda att arbeta för en sådan skattepolitik. Stödet för höjd skatt på onyttiga livsmedel är svagare. En majoritet av allmänheten tycker att det är en god idé, men bara en tredjedel av lagstiftarna håller med. En majoritet av både väljare och riksdagsledamöter vill alltså ha en mer aktiv cancerprevention. Vad är det som hindrar regeringen från att agera? Och varför ställer inte oppositionen tydligare krav? Om trenden mot mera övervikt och fetma fortsätter kommer ännu fler att drabbas av cancer. Vi människor måste både se till att röra på oss mer och tänka på vad vi äter – och vilka förutsättningar vi ger våra barn. Men det räcker inte med individbaserad information och rådgivning. Regering och riksdag måste skruva upp ambitionen och använda både lagstiftning och andra incitament för att ta kampen mot övervikt och fetma på allvar. Det visar inte minst arbetet med att minska antalet rökare. Åldersgränser, höga tobaksskatter och rökfria arbetsplatser och offentliga lokaler har spelat en viktig roll för att minska rökandet och, som en direkt följd, att rädda tusentals liv. I februari mottog regeringen slutbetänkandet från den statliga utredningen för en nationell cancerstrategi, som fått i uppdrag att föreslå hur staten bör samordna sitt arbete mot cancer i en sammanhållen, nationell strategi. Det är något som Cancerfonden länge kämpat för. En nationell strategi är en nödvändig del av ett framgångsrikt preventionsarbete. Det är också nödvändigt att utarbeta en nationell handlingsplan med tydliga, konkreta och utvärderingsbara mål. Folkhälsoarbetet har varit alldeles för diffust. Det har saknats övergripande nationella mål för exempelvis tobaksprevention eller för att motverka de sociala skillnaderna när det gäller övervikt och motionerande. De åtgärder som satts in har saknat sammanhang, vilket gjort dem påtagligt mindre effektiva. Det förebyggande arbetet kostar pengar i dag, men det är avgörande för att kunna nå de uppsatta målen på längre sikt. Om vi snålar på preventionsarbetet i dag så kommer vi i stället att behöva handskas med en dramatisk ökning av cancervården i framtiden. Utredningen om en nationell cancerstrategi är nu ute på remiss och inom kort ska regeringen omsätta den i handling. Då är det viktigt att strategin blir konkret och tar särskild hänsyn till de mest utsatta grupperna. •Arbetet med att minska riskfaktorerna för cancer i befolkningen måste få tydliga, konkreta och utvärderingsbara mål. •Regeringen måste föreslå konkreta åtgärder för att målen ska uppnås, och konkreta delmål för att säkerställa att arbetet fortskrider i rätt riktning och tempo. •Regeringen och oppositionen bör enas om en långsiktig strategi för en effektiv primärprevention mot cancer. Antalet cancerfall har ökat stadigt de senaste decennierna. Som det ser ut i dag kommer var tredje person i Sverige att drabbas av cancer under sin livstid. Om tjugo år kommer antalet svenskar som lever med cancer att ha fördubblats. En tredjedel av cancerfallen går att förebygga. Det handlar till en betydande del om att öka kunskapen om cancerrisken som förknippas med övervikt och fetma. Politikerna måste ta krafttag i dag för att förbättra det förebyggande arbetet. Stödet är starkt bland allmänheten och politiska makthavare. Nu återstår bara att omsätta stödet i praktisk handling. URSULA TENGELIN Generalsekreterare, Cancerfonden BENGT WESTERMARK Ordförande, Cancerfondens forskningsnämnd ", "article_category": "other"}
{"id": 21342, "headline": "”Många fler tidigt födda kan räddas till bra liv”", "summary": "Specialister i barnmedicin: Även de förtidigt födda barnen måste ges rätt till bästa möjliga vård. De för tidigt födda barnen har eventuellt bristande medvetande, men det är i högsta grad ett övergående fenomen. Vi känner inte till något annat tillstånd där patientens tillfälligt sänkta medvetandegrad anses minska rätten till adekvat vård. Trots handikapp lever de flesta förtidigt födda barn ett liv som både de själva och anhöriga upplever som meningsfullt. Även om risken för död och sjuklighet ökar vid förtidig födelse är skillnaden mellan de enskilda barnen så stor att statistiska mått inte kan användas vid beslut om liv eller död, skriver en grupp specialiser i barnmedicin och neonatologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.", "article": "I debatten efter det uppmärksammade gripandet av en barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus har fokus delvis kommit att förskjutas till etiska frågor kring vården av de extremt för tidigt födda barnen. I debattinlägg av Hugo Lagercrantz och Torbjörn Tännsjö har det aktuella barnets svåra situation använts som argument för ett generellt, mer restriktivt förhållningssätt vid handläggningen av höggradigt underburna barn. Debattörerna har beskrivit det underburna barnet som ett ”vårdpaket” och ifrågasatt de extremt underburna barnens medvetande och ”själ”, för att sedan använda den av dem uppmålade verklighetsbeskrivningen som bas för att argumentera för återhållsamhet med att inleda intensivvård och livsuppehållande åtgärder för dessa barn. För oss som arbetar vid en av landets större neonatalavdelningar och årligen möter omkring 20 barn födda efter 22 till 24 graviditetsveckor är dessa barns rätt till vård på lika villkor som andra patientgrupper en grundläggande förutsättning för vårt dagliga arbete. Liksom för övriga patienter som är i behov av intensivvård, kan överlevnad och mortalitet för de extremt för tidigt födda barnen redovisas enligt olika grupperingar. Internationella sammanställningar visar tämligen samstämmigt att det är en fördel ju senare man föds och ju mer man väger, men även att vara flicka, härstamma från Afrika söder om Sahara eller ha en mamma med högre utbildning är kopplat till ökad överlevnad. Dessa statistiska samband är intellektuellt intressanta men får inte utgöra basen för ställningstaganden till hur det enskilda barnet ska handläggas. Även om risken för död och sjuklighet ökar med sjunkande graviditetslängd, är skillnaderna mellan de enskilda barnen så stora att enkla, statistiska mått varken bör eller kan användas som underlag för etiska beslut om liv eller död. Som vi uppfattar svensk rättssyn har varje människa rätt att handläggas som en unik individ, utan hänsyn till hennes grupptillhörighet eller statistiskt beräknade risk för kommande sjuklighet eller skada. Till saken hör även att de extremt underburna barnen inte ens som grupp har dålig prognos. Offentliggjorda data för 2007 ur det nationella kvalitetsregistret PNQ visar att 70 procent av barnen födda efter 22–24 graviditetsveckor och 88 procent av de som födds efter 25–27 graviditetsveckor överlever. Dessa överlevnadstal stämmer väl med de resultat som redovisas i en nationell, svensk sammanställning. Inte heller är det så att de senaste årtiondens ökade överlevnad av allt tidigare födda barn har skett till priset av en ökad andel barn med svåra handikapp. I stället har andelen barn med uttalade neurologiska handikapp förblivit oförändrad, så att även fortsatt omkring vart tionde barn tyvärr drabbas av cp-skada, epilepsi, blind- eller dövhet. Att framöver kunna minska denna andel utgör neonatalvårdens största utmaning. Det ökade antalet överlevande barn leder dock till att de handikappade barnen, liksom de friska, blir fler. Trots sina handikapp lever flertalet av dessa barn ett liv som de själva och deras familjer upplever som meningsfullt, även om det också finns enstaka ytterst tragiska fall där barnets handikapp är mycket uttalat. Bland de höggradigt underburna barn som överlever utan uttalade neurologiska handikapp har nära hälften inlärnings- och koncentrationssvårigheter. Dessa barn har ökade behov av stödåtgärder under uppväxt- och skolåren. Liksom de betydligt fler barn och ungdomar som har motsvarande problem utan att vara förtidigt födda, utgör de en värdefull resurs i vårt samhälle. Resten, således omkring hälften av de överlevande barnen, kräver inget extra stöd under uppväxt- och skolåren. Sammantaget utgör därför vård av extremt förtidigt födda barn, ur barnets, familjens och samhällets synpunkt, en av de mest ”lönsamma” intensivvårdsinsatserna, eftersom en hög andel av patienterna skrivs ut till ett långt liv med god livskvalitet och aktivt deltagande i vårt framtida samhälle. Vid de flesta förlossningar av extremt förtidigt födda barn finns det inte något sätt att omedelbart vid födseln förutse vilket barn som kommer att drabbas av död, svåra komplikationer eller framtida men. I debatten har även framförts argument baserade på en tolkning av barnets neurologiskt anatomiska utveckling. Enligt denna argumentering skulle det höggradigt underburna barnets medvetande ännu inte vara utvecklat eftersom dess hjärna ännu inte uppnått en tillräcklig funktionsnivå. Detta skulle i sin tur medföra en minskad rätt till livsuppehållande åtgärder. Det förtidigt födda barnets eventuella bristande medvetande är dock i allra högsta grad ett övergående fenomen, och vi känner inte till något annat tillstånd där patientens för tillfället sänkta medvetandegrad anses medföra minskad rätt till adekvat vård. Bland annat baserat på ovanstående resonemang om det underburna barnets brist på medvetande har det även argumenterats för att föräldrarna ska avgöra sitt barns rätt till fortsatt liv. Vi, som dagligen samråder med barnens föräldrar om alltifrån omvårdnadsdetaljer till livsavgörande behandlingsbeslut, vet att uppskatta den positiva förändring som föräldrarnas ökade närvaro och delaktighet har medfört. I de få fall där vårdens företrädare och barnets föräldrar inte är överens eftersträvas och uppnås så gott som alltid samförstånd. Att däremot ålägga barnets föräldrar att fatta livsavgörande beslut vore etiskt mycket tveksamt och inhumant. Det är knappast förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att ge anhöriga beslutsrätt över liv och död. Vi har ju inte rätt att ålägga sjukvården att avsluta vårt eget liv. Vid vilken ålder skulle föräldrarnas beslutsrätt över barnets rätt till liv i så fall upphöra? I all intensivvård uppstår ibland situationer där man tvingas inse att patientens hälsotillstånd och prognos är så dålig att det är tydligt att hon aldrig mer kommer att få uppleva ett värdigt liv. För det extremt för tidigt födda barnet rör det sig i dessa lägen nästan alltid om komplikationer i form av omfattande hjärnskador och en situation där barnet endast kan hållas vid liv genom intensivvård med andningsstöd och upprepade, plågsamma ingrepp. När det då, efter en ingående utredning av skadans art och omfattning, står klart att vården inte längre varken kan lindra eller bota barnets tillstånd, kan ansvariga läkare i samråd med barnets föräldrar besluta att avbryta livsuppehållande åtgärder, vilket vanligen innebär att man tar barnet ur respirator. Detta bör ske med barnet i föräldrarnas omedelbara närhet och med alla tillgängliga resurser inriktade på att stödja och hjälpa såväl barn som föräldrar så att familjens sista timmar tillsammans blir värdiga och lugna, utan att barnet behöver känna ångest eller smärta. Att avstå från fullvärdiga vårdinsatser på grund av att patienten hör till gruppen ”extremt för tidigt fött barn” är, enligt vår mening, inte förenligt med rådande rättssyn eller vårdens grundläggande etiska värderingar. Den enskilde individen har rätt till ett individuellt omhändertagande, utformat enligt hennes unika förutsättningar. För oss är det omöjligt att arbeta på något annat sätt, eftersom varje människa är en unik individ, vars värde inte kan graderas. GUNNAR SJÖRS Överläkare, med dr FREDRIK AHLSSON Specialistläkare, med dr BARBRO DIDERHOLM Specialistläkare, med dr UWE EWALD Överläkare, professor ERIK NORMANN Specialistläkare, med dr TORGNY NORSTED Överläkare, med dr RICHARD SINDELAR Överläkare, med dr KATARINA STRAND BRODD Överläkare LINDA WALLSTRÖM Specialistläkare JOHAN ÅGREN Specialistläkare, med dr ", "article_category": "other"}
{"id": 21345, "headline": "Filmrecension: ”Gran Torino”", "summary": "Clint Eastwood är förmodligen vår tids största filmstjärna. Men problemet är att hans karaktär i ”Gran Torino” hamras in i sten, tycker Johan Croneman.", "article": "Jo, tyvärr, det blir några grymtningar för mycket, de stelopererade uttrycken blir för många, annars var det kanske dags att genren uppdaterades. Senast det begav sig (och med liknande slags grymtningar) var väl Al Pacino-filmen ”En kvinnas doft”. Nu är det Clint Eastwood som är den hårdaste av de hårda, ensam med sitt handikapp, sin sjukdom, drypandes av bitterhet – när en ung man i nöd plötsligt passerar utanför fönstret! Han får sig så småningom några lektioner om livet och lär sig hur man skall handskas med patrasket, lögnarna och svikarna. En dubbel pånyttfödelse. ”En kvinnas doft” är dock långt mer nyanserad och betydligt mer dramaturgiskt smartare. Så var det sagt. Jag har aldrig tyckt att Clint Eastwood varit mycket till skådespelare, kanske en handfull riktigt bra filmer. På sin höjd. Men nu rör sig ju som sagt inte Clint Eastwood riktigt på den skalan. Han har i evigheter varit uppspikad som en ikon i en Eastwood-kyrka – och vem kan ta ögonen från frälsaren när man nu en gång förlagt synen där? Det har blivit ett understatement att prata om dragningskraft i hans fall. Han är en komplett filmstjärna, i absolut alla avseenden, förmodligen den störste i vår tid. Vem lyser starkare? Regisserat har han gjort i decennier, under åtminstone de senaste femton åren alltmer särpräglat, i alla fall när han varit som bäst med ”Broarna i Madison County”, ”Mystic river”, ”Letters from Iwo Jima” etcetera. Det som i hans skådespeleri ofta känns uttryckslöst och färglöst har i hans bästa filmer förvandlats till en stillhet, en eftertänksamhet, och det i ett tempo som hundraprocentigt tycks komma inifrån. Det är som om han äntligen själv har hittat in, i det som vi andra i alla år har tittat på. Den gamle Walt Kowalski i ”Gran Torino” har ett öknamn för alla i kvarteret: det är irländska arslen, snåla judar, satans polacker, fula mexare, degos, spagettis, gooks, blackies. Han förstår ingenting av världen, som inte längre har några värden. Vart tog allt vägen? Han avskyr med andra ord allt och alla, med två undantag: han gillar sin golden retriever och sin mossgröna Ford, en Gran Torino från 1972. Efter Koreakriget som sitter djupt i Walt Kowalski, har han i femtio år jobbat på just Fords fabriker i Detroit. Nu skall han sakta men säkert självdö genom att låta bitterheten fräta upp honom inifrån. Tidigt i filmen hostar han blod, vi anar redan då (lite tråkigt) varthän det barkar. Mirakulöst nog når en asiatisk tonårstjej, Sue, in under sköldarna och sakta men säkert kommer han ur sitt skal. Grannflickan Sue har en bror som heter Thao, ständigt plågad av ett ungdomsgäng i kvarteret. Walt kallar honom givetvis konsekvent för Toad (padda), men kan självklart inte stilla åse när han blir mobbad och slagen. Som ni förstår blir det rätt hårda tag, förvånansvärt lite våld ändå, bortsett från en väldigt obehaglig misshandel. Problemet är (som vanligt) att karaktären hamras in i sten. Vi har redan i den allra första scenen, under filmens allra första 35 sekunder, exakt (och då menar jag exakt!) förstått vem det är vi har att göra med. Sedan byggs det logiskt på under de följande minuterna, efter långa tio minuter förstår till och med en marsian hur upplägget ser ut. Det är väldigt mycket räls som läggs ut helt i onödan. Slutet är ändå inte helt givet – kanske rent av en liten uppgörelse med flera av Clint Eastwoods många tidigare karaktärer …? Kanske en egen ideologisk uppgörelse? Det är under alla omständigheter rätt listigt gjort. ”Gran torino” Regi: Clint Eastwood Medverkande: Clint Eastwood, Bee Vang, Ahney Her, Christopher Carley m fl Längd: 1 tim 56 min (från 15 år) ", "article_category": "other"}
{"id": 21357, "headline": "”Vi tänker avskaffa räntan på uppskovet med skatten”", "summary": "Löfte från Socialdemokraterna: Uppskovsräntan på reavinstskatten vid försäljning av bostad ska avskaffas. Räntan på den reavinstskatt man fått uppskov med då man sålt en bostad och köpt en ny kommer att tas bort vid ett maktskifte. Denna retroaktiva skatt vid en bostadsflytt är orättvis och orimlig. När deklarationerna denna vecka börjar komma hem till folk lär många som har uppskov få en obehaglig överraskning. För en person med ett genomsnittligt uppskov ökar skatten med över 2 500 kronor. Stockholmarna som tvingas betala dyrt för sina bostäder drabbas så hårt av denna retroaktiva skatt att den kallats Stockholmsskatten. Det måste vara möjligt för hushållen att planera sin ekonomi. Socialdemokraterna vill därför inte genomföra någon stor förändring av fastighetsskatten. Men den måste bli rättvisare, skriver Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros och Carin Jämtin socialdemokratiskt oppositionsborgarråd i Stockholm.", "article": "Nu börjar jobbkrisen också bryta in i Stockholm på allvar. Varslen ökar, antalet nyanmälda jobb minskar och allt fler stockholmare skrivs in på Arbetsförmedlingen. Oron för jobben sprider sig nu i alla branscher och i alla samhällsklasser. Socialbidragskostnaderna prognostiseras öka med tio procent under 2009. Också oron för den egna privatekonomin växer kraftigt. I Stockholm är det nära förknippat med det egna boendet. Med en väldigt orolig bostadsmarknad där man kan förvänta sig tuffare krav från bankerna är många oroliga för om den privatekonomiska ekvationen kommer att gå ihop. Därutöver har regeringen fördyrat boendet i synnerhet för dem som bor i Stockholmsregionen. Inom kort börjar nämligen 2008 års skattedeklaration att delas ut. Över 200 000 Stockholmare kommer att svart på vitt se hur den retroaktiva skatten på uppskov vid försäljning av bostad, den så kallade Stockholmsskatten, slår mot privatekonomin. Många stockholmare är nog inte klara över hur hårt detta kommer att slå. Det handlar om många tusenlappar i extraskatt. Genom att ändra förutsättningarna och införa en retroaktiv skatt slår man hårt mot redan pressade bostadsägare. Den retroaktiva skatten på uppskov vid försäljning av bostad omfattar även bostadsrätts-, villa- och radhusägare i andra delar av Sverige. Men det är i Stockholm som uppskovet är vanligast och mest omfattande. Av dem som har uppskov bor 27 procent i Storstockholm, trots att stockholmarna bara utgör 19 procent av Sveriges befolkning. Det genomsnittliga uppskovet för dessa stockholmare är 530 000 kronor, medan genomsnittet för övriga landet är 390 000 kronor. För en person med ett genomsnittligt uppskov ökar skatten med över 2 500 kronor. Det är därför högst rimligt att betrakta skatten som riktad mot stockholmare. Vi Socialdemokrater lämnar nu ett tydligt besked om att vi vill avskaffa den orättvisa Stockholmsskatten. Nästan var fjärde stockholmare mellan 30 och 45 år har i dag gjort uppskov med reavinstskatten vid försäljning av bostad. Det är vanliga stockholmare med normala inkomster, ofta barnfamiljer, som har köpt större bostad i takt med att familjen vuxit. Genomsnittsuppskovet i Stockholm är mer än en halv miljon kronor, och det är inte ovanligt att ha ett uppskov på en miljon kronor eller mer. Det är stora belopp, men det återspeglar de fantasipriser som råder i Stockholm. För många med uppskov har det varit nödvändigt att använda reavinsten för att kunna skaffa sig ett något större boende. Det finns flera invändningar mot räntan på uppskov. Man kan ha invändningar mot systemet med att kunna ansöka om uppskov på reavinsten, men när det väl finns på plats är det orimligt att plötsligt förändra det utan att noggrant analysera vilka effekter det får. Eftersom räntan gäller även för uppskov som beviljats före 2008 fungerar den som en retroaktiv avgift. Personer som investerat sina uppskov i ett nytt boende och planerat sin ekonomi efter de bestämmelser som gällde då, finner plötsligt att de nu ska betala en ny avgift. Stockholmsskatten kan betyda tusentals kronor i höjd skatt vilket riskerar att pressa många Stockholmsfamiljer under den allt djupare jobbkrisen. Det riskerar även att minska rörligheten på bostads- och arbetsmarknaden eftersom det blir dyrare att byta bostad än att bo kvar. De borgerliga partierna lovade i valrörelsen 2006 att avskaffa fastighetsskatten. Det har inte skett. I stället har fastighetsskatten bytt namn till fastighetsavgift, reavinstskatten höjts och den nya ränteskatten på uppskov har införts. Trots regeringens schabbel med fastighetsskatten är det inte rimligt att föreslå omfattande förändringar av den. Det måste vara möjligt för hushållen att planera sin hushållsekonomi. Vi socialdemokrater vill därför inte genomföra någon stor förändring av fastighetsskatten. Men för att öka rättvisan föreslår vi tre tydliga förändringar av den nu befintliga fastighetsbeskattningen. • Fastighetsskatten för villor och radhus med ett taxeringsvärde på mindre än fem miljoner kronor ska inte ändras jämfört med i dag. Men de småhusägare med de minsta inkomsterna ska få sänkt fastighetsskatt genom att begränsningsregeln utvidgas. • De exklusiva villor som har ett taxeringsvärde på över fem miljoner kronor ska utöver dagens fastighetsskatt (så kallad fastighetsavgift) även betala en procent av värdet över fem miljoner kronor. • Den retroaktiva skatten på uppskov av reavinst vid bostadsflytt är orättvis och orimlig. Vi vill därför avskaffa ränteskatten på uppskov, som de facto kommit att bli en extra stockholmsskatt. Fastighetsskatten måste bli rättvisare. Thomas Östros Carin Jämtin ", "article_category": "other"}
{"id": 21360, "headline": "Svara sakligt på barnets frågor", "summary": "Hur talar man med barnen om Josef Fritzl, pappan som höll sin dotter fången i 24 år? Psykoterapeuten Börje Svensson och psykiatern Clara Gumpert ger råd.", "article": "Nu står österrikaren Josef Fritzl inför rätta, och än en gång återger massmedierna de fruktansvärda detaljerna från den hemliga källare där han höll sin dotter instängd i över två decennier. Josef Fritzl väcker vår djupaste avsky; han personifierar den yttersta ondskan. Och det gäller att hålla sin egna känslor i styr när barnen börjar fråga, förklarar psykoterapeuten Börje Svensson på Rädda Barnen. – Småbarn som inte kan läsa har knappast förstått vad Josef Fritzl har gjort. De har inga frågor och behöver därför inga svar, och de ska om möjligt hållas ovetande, säger han. Lågstadiebarn som förstår mer av vad som sägs i nyhetsprogrammen och kan läsa artiklarna i tidningar som DN undrar desto mer. – Men de mår inte heller bra av att få för mycket information, säger Börje Svensson. Det räcker med att man säger att han var jättesjuk i huvudet och att ingen pappa och ingen mamma någonsin får göra så som han gjorde, att det är väldigt, väldigt ovanligt att vuxna gör så och att han nu ska sitta i fängelse. Barn blir mindre rädda om de får höra att det hemska de tänker på nästan aldrig sker, och att det som ändå inträffade hände lång borta. När barn är nio tio år har de kommit långt i sin moralutveckling, och de kan bli väldigt upprörda när de hör talas om svåra övergrepp. – Jag tycker att man ska fråga dem vad de själva tycker och tänker, säger Börje Svensson. Om de ställer svåra frågor får man svara så gott man kan utifrån vad man känner och vet – lugnt och sakligt, utan att leva ut för mycket av sin egen eventuella ångest. Barn blir skrämda när de vuxna är rädda. Några år senare, när barnen är 13 14 år, är de ofta intresserade av detaljer i det hemska. Hade barnen i källaren leksaker? Fick de se på tv? – Man får berätta så mycket man vet utan att belasta barnet med det allra värsta, säger Börje Svensson. Och det kan vara bra att uttrycka att det som har hänt är så hemskt att man för egen del inte kan fatta att någon enda människa kan göra så. I detta är man på ungefär samma nivå som barnet, och det är en bra utgångspunkt för ett jämlikt och fint samtal. Tv-bilderna av flygplanen som brakade in i World Trade Center i New York den 11 september 2001 trängde in i barns sinnen över hela jorden. Filmerna vevades alla tider på dygnet i flera månader – trots att de enligt psykologerna kunde utlösa traumatiska kriser hos barn. Det är nämligen svårt för barn att sortera ut närliggande hot från avlägsna faror; en kraftfull katastrofbeskrivning kan hos en flicka eller en pojke väcka djup skräck för att själv bli dödad eller övergiven. – Terroristattentatet mot World Trade Center skakade många barn på ett personligt plan, säger Börje Svensson. Vi vuxna var ju själva rädda för vad som skulle hända, många undrade om ett tredje världskrig skulle bryta ut. Och den skräcken smittade av sig på barnen. Ganska många barn tog också illa vid sig av nyheten om mordet på utrikesminister Anna Lindh, berättar Börje Svensson. – Det är klart att barn blir rädda när de får höra att en mamma i Sverige kan bli knivdödad när hon handlar kläder. Jag tror inte att rapporterna om det som Josef Fritzl har gjort är lika skrämmande, för händelser som den är så extremt ovanliga – de känns inte lika hotfulla. Då är skolmassakrerna värre, tror han: De inträffar ju gång på gång med några månaders mellanrum. Och de kryper allt närmare. – Först var det bara skolor i USA som drabbades, men sedan skolor i Finland och Tyskland. Var sker det nästa gång? I min egen skola? Psykiatern Clara Gumpert undervisar och forskar i rättpsykiatri vid Karolinska institutet i Solna. I sitt arbete har hon träffat flera personer som begått mycket allvarliga – och ibland bestialiska – våldsbrott. Josef Fritzl liksom Anders Eklund, som förra våren mördade tioåriga Engla Höglund, väckte människors vrede och avsky. Men de som mötte dessa män innan deras brott avslöjades kunde inte utifrån deras sätt att vara ana sig till vilka hemskheter som dolde sig i deras liv. – Den insikten, att vi inte säkert vet vem som kan vara god eller ond, gör att vi som vuxna och föräldrar känner oss villrådiga – och till och med får ångest. Och det är lätt att dessa känslor överförs på barnen. När de kommer med sina frågor blir svaren ett sätt att bearbeta vår egen oro, inte en väg att möta barnens funderingar. Clara Gumperts egna barn är vuxna eller i äldre tonåren. Hennes erfarenhet som förälder är att man aldrig får backa och nonchalera ett barn som vill samtala om något svårt och hemskt. – Lyssna på barnen och låt dem styra samtalet. Svara på deras frågor, men överös dem inte med detaljer. Det är till exempel inte nödvändigt att berätta exakt hur Josef Fritzl gjorde sig av med kroppen när ett av barnen hade dött. Massmedierna har ett ansvar att förklara varför en människa kunnat begå ett allvarligt våldsbrott, anser Clara Gumpert. Sensationsrapportering försvårar en ökad förståelse och underlättar inte heller samtalen mellan vuxna och barn. Hur skulle Clara Gumpert berätta för ett litet barn om Josef Fritzl? – Min brorsdotter är sex år. Till henne skulle jag nog säga att alla tycker att den där fabrorn gjorde något fruktansvärt. Han blev gripen och kommer nog att få sitta i fängelse resten av sitt liv. Jag skulle också säga att det finns konstiga människor som gör dumma och elaka saker, men att de är väldigt få. Och det viktigaste: du behöver inte vara rädd att det ska hända dig. ", "article_category": "other"}
{"id": 21363, "headline": "Nya stjärnor till Mathias Dahlgren", "summary": "Mathias Dahlgren och hans restauranger på Grand Hotel får två nya stjärnor i Guide Michelin; Matsalen får ytterligare en och blir därmed Sveriges andra tvåstjärniga restaurang. Dessutom får Matbaren en stjärna. DN fick som enda tidning vara med när Carl Stenson, informationschef på Michelin i de nordiska länderna, kom med det glada beskedet på måndagsmorgonen.", "article": "I den folktomma restaurangen sitter Mathias Dahlgren tillsammans med Grand Hotels vd, Nils Axing. De är tysta, låter nyheten sjunka in. Många har tippat att Matsalen skulle få ytterligare en stjärna, men att Matbaren också fick en var en riktig överraskning – Det här betyder väldigt, väldigt, väldigt mycket, säger Nils Axing till slut. – Man har ju jobbat för det här hela livet, säger Mathias sakta. Det betyder så enormt mycket, både personligt och för verksamheten. Hjärnan är gladast för att Matsalen fick sin andra stjärna, men hjärtat är nog gladast för Matbarens skull. Båda är så fina restauranger, men så olika. Inne i Matbaren samlar Mathias personalen. Han säger med allvarlig röst: – Jaa, nu är det så att Matsalen har fått två stjärnor i Guide Michelin ... och Matbaren har fått en stjärna! Stort jubel utbryter, en av kockarna är nästan tårögd när han säger: – Fy fan, vilken jävla grej! Även lilla restaurangen Frantzén/Lindeberg, som öppnade i Gamla stan för drygt ett år sedan tog hem en stjärna. Edsbacka krog, som tidigare var Sveriges enda tvåstjärniga krog behåller båda sina stjärnor, vilket också måste ses som en stor framgång eftersom Christer Lingström i höstas lämnade över driften av krogen till Fredrik Pettersson. Den typen av förändringar brukar leda till att krogen tappar åtminstone en av sina stjärnor men Edsbacka lyckades alltså behålla sina. – Egentligen är det ju så att Sverige idag har fått två nya krögare med två stjärnor, säger Christer Lingström nöjt. – Jag är riktigt stolt, säger Fredrik Pettersson, drift- och kökschef. Men jag har ju jobbat här sedan 1992 och vi har samma personal som tidigare så det har inte blivit några stora förändringar. Enligt Mathias Dahlgren blir det ingen konkurrens mellan stjärnkrogarna, trots alla nya stjärnor. – Det är bara bra för Stockholm och bra för Sverige, många som lyckas tillsammans blir större. Trots glädjeyran måste verksamheten fortsätta som vanligt, om bara några timmar strömmar de första lunchgästerna in. – Vi ska ha ett möte direkt för att dra upp planerna, men vi ska inte förändra verksamheten på något sätt, säger Mathias Dahlgren. Vi har ju fått en bekräftelse på att det vi gör även uppskattas av andra och då ska vi fortsätta med det. Det är viktigt att inte kvalitetssäkra bort känslan. – Det är en mysko känsla – men bra. Fast jag är dålig på att fira, erkänner Mathias sedan, medan personalen fortsätter att jubla och ringa till de kolleger som inte är på plats. Något säger mig att det ändå kommer att lösa sig, det finns många som verkar vara beredda att ta ansvar för att de nya stjärnorna firas ordentligt. Guide Michelin Guide Michelin firar 25-års jubileum i Sverige med två nya stjärnrestauranger, Mathias Dahlgrens Matbaren och Frantzén/Lindeberg. Sverige är dessutom numera enda landet i Norden med två restauranger med två stjärnor. Här är hela listan över svenska restauranger med stjärna i Guide Michelin Main Cities of Europe 2009: Stockholm: Mathias Dahlgren Matsalen (ny med två stjärnor, hade en stjärna tidigare) Edsbacka krog (två stjärnor) Mathias Dahlgren Matbaren (ny stjärna) Frantzén/Lindeberg (ny stjärna) Esperanto Fredsgatan 12 Lux Stockholm Leijontornet Operakällaren Göteborg: Kock & Vin Sjömagasinet 28+ Fond Basement Relaterat från Påstan.nu Recension av Matsalen Recension av Matbaren ", "article_category": "other"}
{"id": 21366, "headline": "\"Nu minskar rökningen i alla samhällsgrupper\"", "summary": "Folkhälsoinstitutets stora årliga undersökning: Antalet dagliga rökare har minskat med 200.000 personer på fem år. Bland kvinnorna har andelen dagliga rökare minskat från 19 till 14 procent mellan 2004 och 2008. Sammantaget handlar det om en minskning på 130.000 kvinnor. Bland männen är nedgången tre procentenheter, från 14 till 11 procent, eller 70 000 individer. Minskningen sker i så gott som alla samhällsgrupper. Allra största minskningen finns bland kvinnor med sjuk- eller aktivitetsersättning. Rökningen minskar också bland yrkesarbetande kvinnor. Även i kategorin kvinnor födda utanför Europa ser vi nu en minskning av rökandet. Snusandet minskar också bland männen medan den låga andelen kvinnor håller sig konstant. Mest röker kvinnor bosatta i Södermanland och Västmanland samt på Gotland. Bland männen röker skåningarna flitigast. Det visar en ny undersökning från Statens folkhälsoinstitut som presenteras av generaldirektören Sarah Wamala.", "article": "Antalet dagliga rökare har minskat med 200.000 personer de senaste fem åren, och det är kvinnorna som står för största delen av minskningen. Nedgången märks i nästan alla samhällsgrupper och även snusandet bland männen minskar svagt. Det visar den landsomfattande enkätundersökning som Statens folkhälsoinstitut genomför årligen i samarbete med SCB. den Nationella folkhälsoenkäten omfattar drygt 50.000 deltagare i åldern 16-84 år. När nu de senaste resultaten för våra levnadsvanor är klara kan man alltså konstatera en tydlig minskning av de som röker varje dag. Bland kvinnorna har andelen dagliga rökare minskat med fem procentenheter mellan åren 2004-2008, från 19 procent till 14 procent och tre procentenheter bland männen, från 14 procent till elva procent. Det betyder att det är cirka 130.000 färre kvinnor och 70.000 färre män som röker idag jämfört med 2004. Idag tvivlar få på de vetenskapliga bevisen för att rökare löper en större risk att drabbas av en mängd allvariga sjukdomar, allt från sömnproblem till hjärtinfarkt. Sjukdomar som innebär stora kostnader för individer, deras familjer, sjukvården och samhället. Rökning är alltjämt ett stort folkhälsoproblem, över 900 000 svenskar röker varje dag. Rökningen är också ojämnt fördelad i olika samhällsgrupper och har stora regionala skillnader. Kvinnor i Södermanland, Gotland och Västmanland hör till de som röker mest. Och bland männen toppar Skåne med en andel på 16 procent dagliga rökare. Minst röker kvinnor och män i Västerbotten tio respektive nio procent och kvinnor i Kalmar län. Regeringen har bland annat tagit fram den nationella strategin för tobaksprevention som ska bidra till att uppnå de nationella målen för tobak 2008-2010. Övergripande för alla insatser i strategin är regeringens delmål för 2014. 1. En tobaksfri livsstart från år 2014. 2. En halvering till år 2014 av antalet ungdomar under 18 år som börjar röka eller snusa. 3. En halvering till år 2014 av andelen rökare i de grupper som röker mest. 4. Ingen ska ofrivilligt utsättas för rök i sin omgivning. Statistiken visar att minskningen bland de som röker varje dag sker i nästan alla grupper. Största minskningen finns bland kvinnor med sjuk/aktivitetsersättning, där är minskningen 18 procent. Rökningen minskar också bland kvinnor som är födda utanför Europa, och i gruppen yrkesarbetande kvinnor. Regeringens mål att halvera andelen rökare till 2014 i de grupper som röker mest är på god väg att nås. Men mycket arbete återstår. Särskilt viktiga grupper att nå är ekonomiskt utsatta eftersom statistiken visar att störst andel rökare återfinns i grupper med svag ekonomisk ställning och kort utbildning. Grupper som röker mest dagligen -Långtidssjuka män (32 procent) -Män födda utanför Europa (30 procent) -Arbetslösa män (27 procent) Grupper som röker minst dagligen -Män med lång utbildning (5 procent) -Män med god ekonomi (8 procent) -Ålderspensionärer män (9 procent) När det gäller dagligt snusande är det betydligt mer vanligt bland män än kvinnor. Andelen snusande män har minskat med tre procentenheter mellan åren 2004-2008, från 22 till 19 procent. Det är fortfarande en låg andel kvinnor som snusar och siffrorna har legat stabilt de senaste fem åren på mellan tre och fyra procent. Det är också vanligare att kvinnor och män i de norra delarna av Sverige snusar och mindre vanligt bland män i Stockholm samt kvinnor i Södermanland. Snusningen är också mer vanlig i de yngre åldersgrupperna. Den följer också rökningens sociala skiktning med en högre andel snusare bland män i arbetaryrken och bland arbetslösa män eller män med sjuk-/aktivitetsersättning. För kvinnor är snusningen vanligast bland dem med kort utbildning och bland dem som varit ekonomiskt utsatta. Den samlade bilden av det totala tobaksbruket, det vill säga daglig rökning och/eller dagligt snusande visar också en minskning med fem procentenheter mellan åren 2004-2008 bland kvinnor (från 22 procent till 17 procent) och sex procentenheter bland män (från 33 procent till 27 procent). Grupper som använder mest tobak dagligen -Arbetslösa män (49 procent) -Män med sjuk/aktivitetsersättning (49 procent) -Män med dålig ekonomi (40 procent) Grupper som använder minst tobak dagligen -Kvinnor med lång utbildning (10 procent) -Kvinnor med god ekonomi (12 procent) -Äldre män (65-84 år) (12 procent) Det finns stora skillnader mellan olika grupper i dagligt bruk av tobak. Exempelvis använder hela 37 procent av männen och 24 procent kvinnorna med kort utbildning tobak dagligen. Det kan jämföras med siffror för personer med lång utbildning, 13 procent för män och tio procent för kvinnor. Statistiken visar även här en minskning av andelen tobaksbrukare i nästan alla grupper, undantaget är män med sjuk/aktivitetsersättning som visar en ökning med 19 procent. Regeringens uppsatta mål för tobaksbruket visar tydligt att många olika åtgärder behövs i det förebyggande tobaksarbetet och att långsiktighet och kontinuitet är nödvändigt. Det handlar exempelvis om åtgärder och metoder för att minska tillgängligheten av tobaksvaror, en tobaksavvänjning baserad på kunskap som når de grupper som röker mest. Förra året fick Statens folkhälsoinstitut ett regeringsuppdrag att utarbeta en nationell strategi på tobaksområdet fram till år 2010. I strategin ingår bland annat att stödja tobaksförebyggande arbete och tillsyn i landsting, regioner och kommuner. Statens folkhälsoinstitut har beviljat 12 miljoner till verksamhet under 2009 för tobaksarbete på lokal och regional nivå i samverkan med frivilligorganisationer. Jag har en stor förhoppning om att satsningen leder till en fortsatt positiv utveckling mot de uppsatta målen. ", "article_category": "other"}
{"id": 21367, "headline": "Pakistansk kris", "summary": "Det politiska kaoset i Pakistan är en huvudvärk för president Obama. Det kan bland annat försvåra arbetet i Afghanistan.", "article": "Det är inte lite som står på dagordningen för USA:s president Barack Obama. Mellanöstern bör prioriteras, liksom utmaningarna från Iran och Nordkorea. Reträtten från Irak måste genomföras, och relationer måste vårdas eller återuppbyggas. Men frågan är om inte Pakistan – detta instabila land med kärnvapen och en nyckelroll i Afghanistan – oundvikligen kommer att leta sig upp till toppen på Washingtons utrikespolitiska agenda. Det är ett land som helt enkelt inte kan negligeras. Utvecklingen är allt annat än upplyftande. I delar av landet har centralregeringen helt tappat kontrollen, talibanstyre har införts och flickor förbjudits att gå i skolan. Gränsen till Afghanistan är i princip öppen. Försöken att bekämpa det extremistiska våldet har misslyckats. Staten är svag, och i Islamabad går utvecklingen åt fel håll. Rivaliteten mellan president Asif Ali Zardari och Nawaz Sharif, som anses vara Pakistans populäraste politiker, har blivit våldsam. Under söndagen sköts tårgas i landets andra stad, Lahore, och i dag väntas omfattande demonstrationer i Islamabad. Pakistan har länge varit ett huvudbry i Washington. Redan för något år sedan publicerades exempelvis en rapport med ett antal rekommendationer om hur USA skulle bistå i arbetet med att stärka Pakistans politiska, sociala och ekonomiska institutioner. Men USA:s strategi har slagit fel förr, och nu när krisen är akut hörs många amerikanska röster varna för att även den enda supermaktens inflytande är begränsat. För USA:s del vore naturligtvis en kompromiss mellan Zardari och Sharif att föredra, men få tror på en sådan utveckling. Mer sannolikt är att den politiska osäkerheten fortsätter, rent av till ett läge då militären åter anser sig tvungen att gripa in. Även i avsaknad av en militärkupp är läget allvarligt, inte minst med tanke på de konsekvenser krisen kan få. ”Så länge Pakistans ledande politiker kämpar för sin egen överlevnad har de inte mycket tid över för att bekämpa talibanerna längs gränsen till Afghanistan eller för att slå sönder militanta nätverk”, skriver forskaren Daniel Markey i Foreign Policy. Islamabad har i och för sig aldrig varit någon stabil, pålitlig och kraftfull allierad till USA i kampen mot terrorismen, men den utveckling vi sett den senaste tiden tyder på en ytterligare försvagning. Och frågan är om kriget i Afghanistan alls kan vinnas utan pakistansk medverkan. Omvärlden måste tro det, och tydligt är att en kraftansträngning är på gång. USA har lovat truppförstärkningar – mer ska satsas i Afghanistan nu när engagemanget i Irak trappas ned. Det är, brukar president Obama framhålla, från Afghanistan hotet kommer, inte från Irak. Den amerikanska målsättningen har också sänkts. Senator John Kerry framhöll exempelvis nyligen att USA inte har för avsikt att göra Afghanistan till USA:s 51:a delstat. Målet, skrev han i Washington Post, är i stället bland annat att förhindra att landet blir ett ”brohuvud för terrorister som kan destabilisera Pakistan”. Tydligare kan kopplingen mellan Afghanistan och Pakistan knappast uttryckas. Men det verkar inte bara åt det ena hållet. För att omvärlden ska kunna nå redan lågt ställda mål i Afghanistan måste Pakistan kunna ta sin del av ansvaret. ", "article_category": "other"}
{"id": 21370, "headline": "”Nu minskar rökningen i alla samhällsgrupper”", "summary": "Folkhälsoinstitutets stora årliga undersökning: Antalet dagliga rökare har minskat med 200 000 personer på fem år.Bland kvinnorna har andelen dagliga rökare minskat från 19 till 14 procent mellan 2004 och 2008. Sammantaget handlar det om en minskning på 130 000 kvinnor. Bland männen är nedgången tre procentenheter, från 14 till 11 procent, eller 70 000 individer. Minskningen sker i så gott som alla samhällsgrupper. Allra största minskningen finns bland kvinnor med sjuk- eller aktivitetsersättning. Rökningen minskar också bland yrkesarbetande kvinnor. Även i kategorin kvinnor födda utanför Europa ser vi nu en minskning av rökandet. Snusandet minskar också bland männen medan den låga andelen kvinnor håller sig konstant. Mest röker kvinnor bosatta i Södermanland och Västmanland samt på Gotland. Bland männen röker skåningarna flitigast. Det visar en ny undersökning från Statens folkhälsoinstitut som presenteras av generaldirektören Sarah Wamala. Sarah Wamala", "article": "Antalet dagliga rökare har minskat med 200 000 personer de senaste fem åren, och det är kvinnorna som står för största delen av minskningen. Nedgången märks i nästan alla samhällsgrupper och även snusandet bland männen minskar svagt. Det visar den landsomfattande enkätundersökning som Statens folkhälsoinstitut genomför årligen i samarbete med SCB. Den nationella folkhälsoenkäten omfattar drygt 50 000 deltagare i åldern 16–84 år. När nu de senaste resultaten för våra levnadsvanor är klara kan man alltså konstatera en tydlig minskning av dem som röker varje dag. Bland kvinnorna har andelen dagliga rökare minskat med fem procentenheter mellan åren 2004–2008, från 19 procent till 14 procent, och tre procentenheter bland männen, från 14 procent till 11 procent. Det betyder att det är cirka 130 000 färre kvinnor och 70 000 färre män som röker i dag jämfört med 2004. I dag tvivlar få på de vetenskapliga bevisen för att rökare löper en större risk att drabbas av en mängd allvarliga sjukdomar, allt från sömnproblem till hjärtinfarkt. Sjukdomar som innebär stora kostnader för individer, deras familjer, sjukvården och samhället. Rökning är alltjämt ett stort folkhälsoproblem, över 900 000 svenskar röker varje dag. Rökningen är också ojämnt fördelad i olika samhällsgrupper och har stora regionala skillnader. Kvinnor i Södermanland, Gotland och Västmanland hör till dem som röker mest. Och bland männen toppar Skåne med en andel på 16 procent dagliga rökare. Minst röker kvinnor och män i Västerbotten, 10 respektive 9 procent, och kvinnor i Kalmar län. Regeringen har bland annat tagit fram den nationella strategin för tobaksprevention som ska bidra till att uppnå de nationella målen för tobak 2008–2010. Övergripande för alla insatser i strategin är regeringens delmål för 2014. 1. En tobaksfri livsstart från år 2014. 2. En halvering till år 2014 av antalet ungdomar under 18 år som börjar röka eller snusa. 3. En halvering till år 2014 av andelen rökare i de grupper som röker mest. 4. Ingen ska ofrivilligt utsättas för rök i sin omgivning. Statistiken visar att minskningen bland dem som röker varje dag sker i nästan alla grupper. Största minskningen finns bland kvinnor med sjuk/aktivitetsersättning, där är minskningen 18 procent. Rökningen minskar också bland kvinnor som är födda utanför Europa, och i gruppen yrkesarbetande kvinnor. Regeringens mål att halvera andelen rökare till 2014 i de grupper som röker mest är på god väg att nås. Men mycket arbete återstår. Särskilt viktiga grupper att nå är ekonomiskt utsatta eftersom statistiken visar att störst andel rökare återfinns i grupper med svag ekonomisk ställning och kort utbildning. Grupper som röker mest dagligen • Långtidssjuka män (32 procent) • Män födda utanför Europa (30 procent) • Arbetslösa män (27 procent) Grupper som röker minst dagligen • Män med lång utbildning (5 procent) • Män med god ekonomi (8 procent) • Ålderspensionärer män (9 procent) När det gäller dagligt snusande är det betydligt mer vanligt bland män än kvinnor. Andelen snusande män har minskat med tre procentenheter mellan åren 2004–2008, från 22 till 19 procent. Det är fortfarande en låg andel kvinnor som snusar och siffrorna har legat stabilt de senaste fem åren på mellan 3 och 4 procent. Det är också vanligare att kvinnor och män i de norra delarna av Sverige snusar och mindre vanligt bland män i Stockholm samt kvinnor i Södermanland. Snusningen är också mer vanlig i de yngre åldersgrupperna. Den följer också rökningens sociala skiktning med en högre andel snusare bland män i arbetaryrken och bland arbetslösa män eller män med sjuk-/aktivitetsersättning. För kvinnor är snusningen vanligast bland dem med kort utbildning och bland dem som varit ekonomiskt utsatta. Den samlade bilden av det totala tobaksbruket, det vill säga daglig rökning och/eller dagligt snusande, visar också en minskning med fem procentenheter mellan åren 2004–2008 bland kvinnor (från 22 procent till 17 procent) och sex procentenheter bland män (från 33 procent till 27 procent). Grupper som använder mest tobak dagligen • Arbetslösa män (49 procent) • Män med sjuk/aktivitetsersättning (49 procent) • Män med dålig ekonomi (40 procent) Grupper som använder minst tobak dagligen • Kvinnor med lång utbildning (10 procent) • Kvinnor med god ekonomi (12 procent) • Äldre män (65–84 år) (12 procent) Det finns stora skillnader mellan olika grupper i dagligt bruk av tobak. Exempelvis använder hela 37 procent av männen och 24 procent kvinnorna med kort utbildning tobak dagligen. Det kan jämföras med siffror för personer med lång utbildning, 13 procent för män och 10 procent för kvinnor. Statistiken visar även här en minskning av andelen tobaksbrukare i nästan alla grupper, undantaget är män med sjuk/aktivitetsersättning som visar en ökning med 19 procent. Regeringens uppsatta mål för tobaksbruket visar tydligt att många olika åtgärder behövs i det förebyggande tobaksarbetet och att långsiktighet och kontinuitet är nödvändigt. Det handlar exempelvis om åtgärder och metoder för att minska tillgängligheten av tobaksvaror, en tobaksavvänjning baserad på kunskap som når de grupper som röker mest. Förra året fick Statens folkhälsoinstitut ett regeringsuppdrag att utarbeta en nationell strategi på tobaksområdet fram till år 2010. I strategin ingår bland annat att stödja tobaksförebyggande arbete och tillsyn i landsting, regioner och kommuner. Statens folkhälsoinstitut har beviljat 12 miljoner till verksamhet under 2009 för tobaksarbete på lokal och regional nivå i samverkan med frivilligorganisationer. Jag har en stor förhoppning om att satsningen leder till en fortsatt positiv utveckling mot de uppsatta målen. SARAH WAMALA Prossie Sarah Wamala, född 1967 i Uganda. Generaldirektör för Statens folkhälsoinstitut sedan den 1 november 2008. Tidigare avdelningschef för avdelningen Folkhälsa vid Centrum för folkhälsa vid Stockholms läns landsting samt docent i samhällsmedicin och medicine doktor i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet (KI). Hon har tidigare också arbetat som enhetschef och forskningsledare vid Statens folkhälsoinstitut. Har vid fl era tillfällen presenterat uppmärksammade forskningsrön inom folkhälsoområdet på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 21371, "headline": "Med blick för farliga relationer", "summary": "Författaren och journalisten Karolina Ramqvist hade en gång en pojkvän som ville bli yrkesmördare. Dessutom har hon fantiserat om vardagen för de kvinnor som lever med tungt kriminella män. Resultatet: Nya romanen ”Flickvännen”.", "article": "Du kan ha sett gangsterfilmen ”Casino” 50 gånger, läst varenda bokstav i reportageboken ”Svensk maffia” och dammsugit nätet efter artiklar om organiserad brottslighet. Ändå finns det ett perspektiv som nästan alltid saknas – kvinnornas. Det försöker journalisten och författaren Karolina Ramqvist, som regelbundet skriver i Dagens Nyheter, ändra på med sin nya roman ”Flickvännen”. - Gangsterskildringar spelade en ganska stor roll när jag växte upp. Alla mina favoritfilmer, som ”Scarface” och ”Carlito’s way”, handlar om män som begår brott och organiserar sig i fraktioner mot varandra. Efter ett tag började jag fundera över de fruar och flickvänner som passerar revy, men som ofta framställs på ett ganska platt sätt. Hon bjuder på kaffe hemma i ettan på Södermalm i Stockholm och ursäktar sig över att det är så kallt. I köket ligger en ”Alla hjärtans dag”-teckning från den femåriga dottern. Hyllorna i vardagsrummet är fullsmockade med böcker av allt från New York Times sylvassa kolumnist Maureen Dowd till Ulf Lundell – som Karolina Ramqvist hamnade i gräl med när hans magsura brev till henne (svaret på en recension i DN) publicerades i antologin ”Fittstim” 1999. Två år senare skrev hon de första sidorna till aktuella romanen ”Flickvännen”. Efter ett tag bestämde Karolina Ramqvist sig för att lägga ner projektet, sedan tog hon upp det, la ner det, fick barn, tog upp det, bytte jobb, flyttade – men till slut hade det lågintensiva skrivandet med stor möda resulterat i 303 ganska märkliga sidor. För ”Flickvännen” liknar inget annat. Handlingen kryper sakta fram och till stora delar handlar romanen om påtaglig tristess och obehaglig oro i en stor villa med golfklubbor, jacuzzi och avancerad kaffemaskin. Där går före detta fotomodellen Karin runt och väntar på att John ska komma hem från ännu en brottsturné. Eller åtminstone ringa på mobilen och säga att han lever. Hon vet hur han försörjer sig, men vill inte veta för mycket. Därför är hon noga med att bläddra i morgontidningen bakifrån och inte läsa nyhetssidorna där det kan finnas artiklar om överfall och väpnade rån – brotten som finansierar parets möbler, bilar och utlandsresor. Men ryggmärgsklichéerna saknas. Karin är inget offer som sminkar över blåmärken och hon har inte gått in i förhållandet för att omvända John till en laglydig medborgare med nio-till-fem-jobb.Deras förhållande bygger på annat. -Karin och John är inbegripna i en jakt på status och på ett sätt ger de också varandra status. Sedan är det klart att det också finns kvinnor som går i gång på kickar, på samma sätt som män som lever i kriminella miljöer. I slutet av boken funderar Karin över jakten på ett spännande liv och hur hon lika gärna kunde ha blivit tillsammans med en fotograf, yrkesmördare eller porrfilmsregissör: ”Jag ville bara att någon skulle ge mig något, ta mig någonstans, göra någonting med mig så jag blev någonting nytt. Jag skäms inte för det längre.” - Det där är nästan lite för tydligt och borde kanske inte ha varit med i boken. Men det jag ville få fram är att Karin vill vara speciell samtidigt som hon vill att någon annan ska göra det åt henne. Även om förhållandet mellan huvudpersonen och John på många sätt är extremt tror Karolina Ramqvist att problemen är allmängiltiga. - Relationen kan säkert uppfattas som väldigt destruktiv, men i boken relativiserar Karin väldigt mycket. Vad är egentligen skillnaden mellan henne och någon som lever med en man som jobbar hårt och är borta väldigt mycket? Huvudpersonen grubblar över sitt liv och vad som skulle hända om hon och John hade en vanlig Svenssontillvaro. Skulle hon verkligen älska honom då? Skulle hon sakna lyxen? Skulle det över huvud taget funka med grillfester hos grannen och dagishämtningar? – Att, som Karin gör, analysera och ifrågasätta sina val tror jag också är något som många kan känna igen sig i. Huvudpersonen tänker mycket på Henry och Karen Hill. Han jobbade för den amerikanska maffiafamiljen Lucchese och valde att, efter att 1980 åkt fast för knarksmuggling, vittna mot sina vänner. Efter rättegången tvingades familjen gömma sig med nya identiteter. Boken ”Wiseguy” av journalisten Nicholas Pileggi baseras på Henry och Karen Hills liv och blev i sin tur underlag för filmen ”Maffiabröder” med Ray Liotta i huvudrollen. - Det var kul att ta in dem i boken eftersom man å ena sidan kan se dem som fiktiva personer samtidigt som den klassiska maffiafilmen baseras på verkliga händelser. Att Karin är en påhittad person som är fixerad vid Karen, som kan upplevas som både fiktiv och verklig, är en motsättning jag tycker om. Karolina Ramqvist betonar samtidigt att ”Flickvännen” inte gör några som helst anspråk på autenticitet. Men hon har ändå en personlig ingång till ämnet. Under tonåren hade hon flera bekanta med maffiadrömmar och kriminella livsstilar. Och i 20-årsåldern levde Karolina Ramqvist från och till med en person som hade kopplingar till organiserad brottslighet i USA och Jamaica. – Han var en halvmisslyckad gangster som hade velat bli yrkesmördare, men sedan skaffade han ett vanligt jobb. Hur påverkades du av att vara tillsammans med honom? - Det är svårt att säga, speciellt tio år senare, men min slutsats var att det var det skulle vara begränsande att leva med en kriminellt belastad person. Det skulle inskränka mycket av den frihet som jag hade i egenskap av ung svensk medelklasstjej. Och när han själv såg möjligheter till en vanlig yrkeskarriär valde han också att satsa på det. ”Flickvännen” har väldigt lite med Karolina Ramqvists personliga erfarenheter att göra. -Den är inte självbiografisk. Jag gick aldrig och väntade i något stort hus på det sätt som Karin gör i boken. Handlingen är i stället resultatet av hennes fantasier. - Jag är inte ute efter att ge en röst till kvinnor som lever med kriminella män. Däremot tycker jag att det är en berättelse som saknas i offentligheten. Är du fascinerad av gangsterlivet? - Jag var det i min ungdom. Men den kriminella mannen är en ikon som jag växt upp med och som finns i samhället. Se bara på berättelser om Ali Baba eller cowboys, de är exempel på män som tar lagen i egna händer. I samhället måste vi hela tiden förhålla oss till hot och våld. Det är ett utmärkande drag hos organiserad brottslighet, hur stater fungerar och till viss del vad samhällen bygger på. Utifrån kan den kriminella världen upplevas som underhållande. När Karolina Ramqvist jobbar med Arena, lattevänsterns flaggskepp där hon är chefredaktör, är syftet att väcka debatt. Några sådana ambitioner finns inte med den nya romanen. -Däremot finns det en uppfattning om att den kriminella världen är så exotisk och långt borta från den vanliga verkligheten. Som om den laglydiga världen aldrig möter den andra och att det bara är en viss typ av män som blir kriminella. Visst skulle det vara trevligt om den som läser boken börjar fundera kring det, men det var inte sådana tankar som fick mig att börja skriva. Hon är redan i gång med nästa roman. Mellan de tidigare böckerna ”När svenska pojkar började dansa” (essäsamling) och ”More fire” (om Jamaica) gick det fem år. ”Flickvännen” tog sju år, så om mönstret fortsätter kommer nästa roman först 2018. - Men jag hoppas och tror att det går snabbare den här gången. Nästa bok handlar också om heterosexuella relationer och konsumtion. Och det är ingen slump. - Jag är väldigt fascinerad över hur man i vår tid använder konsumtion för att uttrycka kärlek, hur man använder kärlek för att fylla konsumtionen med mening och hur man också kan hålla sig själv över ytan med hjälp av konsumtion. Är det per automatik negativt? - Nej, jag lägger ingen värdering i det. Samtidigt är det ofta kvinnors konsumtion som skuldbeläggs medan annan, som män oftare ägnar sig åt, är värdeneutral. Varför det är så tycker jag är jätteintressant. Karolina Ramqvist Ålder: 32 år. Familj: Femårig dotter och pojkvännen Fredrik Virtanen. Bor: I Stockholm. Läser: ”King kong theory” av Virginie Despentes och ”Älskarinnorna” av Elfriede Jelinek. Ser på tv: ”House” och ”Californication”. Tidigare böcker: ”När svenska pojkar började dansa ” (1997) och ”More fire” (2002). Aktuell: Med romanen ”Flickvännen” (Wahlström & Widstrand). ", "article_category": "other"}
{"id": 21386, "headline": "Skugge blandar ihop kärlek och konsumtion", "summary": "I den här debatten är att det verkar finnas en skräck för att skiljas. Alla uppbrott ses som dåliga. Elise Claeson har fel när hon påstår att alla skilsmässor är dåliga för barnen, och Skugge blandar ihop kärlek och konsumtion. Jag har alltid sett en utveckling i de uppbrott jag gjort. Det skriver Gudrun Schyman på debattsajten Newsmill efter reaktionerna i skilsmässodebatten.", "article": "Jag har kommenterat Skugges skilsmässa med att det kanske innebar en öppning i det manifesta mamma-pappa-barn-mönster som förutsätts vara formen och normen för all familjbildning. Det var varken menat som ett påhopp på Skugge, som Johanna Hildebrant påstår i en krönika i Aftonbladet, eller som ett uttryck för feministiskt propaganda, som Elise Claeson tror i Newsmill den 7 mars. Och det hade definitivt inget att göra med Vänsterpartiet, som Skugge själv tydligen tror, eftersom hon avslutar sin artikel med \"Så sorry Schyman, en skilsmässa gör ingen Vänsterpartist.\" Nej det tror inte jag heller. I så fall hade Vänsterpartiet varit betydligt större. Själv lämnade jag partiet år 2004 men det har kanske undgått Skugge. Det intressanta i den här debatten är att det verkar finnas en skräck för att skiljas. Alla uppbrott ses som dåliga. Det får inte finnas några \"lyckliga\" skilsmässor. Det får inte finnas några harmoniska barn om föräldrarna inte lever tillsammans. Att kritisera mamma-pappa-barn-normen är som att svära i kyrkan, med den skillnaden att betydligt fler än de religiösa blir uppretade. För klarhets skull vill jag säga att jag anser att kärleken är den största kraften i våra liv. Den mest gränsöverskridande och den mest utvecklande. Jag tycker att vi ska ta alla tillfällen i akt att hylla kärleken. Att bli förälder var för mig att bli överväldigad av en absolut reservationslös kärlek. En kärlek helt utan krav. En kärlek som växte i ett ständigt givande. Den fick mig att känna det storslagna i att vara människa. Kärleken till män håller jag också högt. Föremålen har varierat men jag har alltid sett en utveckling i de uppbrott jag gjort. Det är när jag säger det, att separation kan vara utveckling, som det börjar skava hos många. En skilsmässa måste tydligen ses som ett misslyckande. Särskilt om man har barn. Det betyder att man ska göra allt för att hålla ihop. Hur ofta hör man inte rapporter från bottenfrusna relationer där man samtidigt säger att \"vi kan inte skiljas för barnens skull\". Det är lika fel som att lägga över sina ekonomiska skulder (tydligen rätt vanligt) på barnen. Vuxna tar inte ansvar för sina känslor, sina relationer, sina liv, utan lägger över ansvaret på barnen. Hur tror ni det känns, som barn, att leva i en familjekonstellation som saknar förmågan till kärlek. Tror ni inte att barn märker det? Finns det inte tillräckligt med rapporter om dysfunktionella familjer och de destruktiva konsekvenser det kan föra med sig. Elise Claeson skriver att föräldrarnas skilsmässor orsakar oroväckande många problem, för barn och ungdomar och att de inte mår bra av att springa mellan särboende självförverkligande föräldrar. Det är faktiskt fel. Barn som har kärleksfulla föräldrar som bor på olika håll kan vara hur harmoniska som helst. Det finns väldigt många ensamstående, enastående, föräldrar (den absoluta merparten är kvinnor) som har ungar som växer och frodas i harmoni med både sig själva och omgivningen. Det finns barn som växer upp med en biologisk förälder och en annan vuxen, som kanske kommit in som ny parterna. Det finns barn som har föräldrar av samma kön. Det finns hur många konstellationer som helst, som alla kallar sig, och har rätten att kalla sig, familj. Forskning visar att när föräldrarna är överens så är det bra med barnen. Det kan se väldigt olika ut, rent praktiskt alltså, men finns det ett samarbete och en vänskap och en gemensam vilja att vara förälder, så går det utmärkt för barnen. Det som sliter är konflikter, oavsett om de stöts och blöts under äktenskapliga former eller i strider om umgängestider. Det är alltså det som föregår, det som är anledning till, separationen som är det som är jobbigt för barnen. Kan inte de vuxna avsluta konflikten själva fortsätter den dessutom ofta med barnen som redskap. De flesta av oss har numera möjligheten att själva definiera vad som ska vara vår familj och hur den ska se ut. Jag är övertygad om att många kvinnor är väldigt glada över att det finns samhälleliga stöd som gör det möjligt att bryta upp, även om den egna ekonomin inte tillåter total självständighet. I Skugges värld får man inte \"skrika efter bidrag eller A-kassa\". Det har kanske aldrig slagit henne att vi, när vi arbetar, faktiskt sätter av pengar till detta. Solidariskt. Underhållsstödet, barnbidraget och bostadsbidraget är skattepengar, delar av A-kassan likaså. Allt är innehållen lön. På samma sätt som de pengar som går till förskola och sjukvård. Ska vi inte skrika efter det heller? Menar Skugge att de kvinnor som inte är ekonomiskt självständiga ska sitta kvar i taskiga relationer tills de har fått jobb, har fått heltid och till dess att arbetet för jämställdhet har resulterat i att vi har rättvisa löner? Dom hinner dö innan dess! Så illa kan det väl inte vara? Jag tror snarare att Skugge blandar ihop kärlek med konsumtion och skattesänkningar med skilsmässor. Friheten att skilja sig kräver ett visst mått av samhällelig solidaritet, om den ska gälla för alla, i praktiken. Det var kanske därför Skugge trodde att jag ville värva henne till Vänsterpartiet. Det vill jag inte men du är välkommen till Feministiskt initiativ! Fler inlägg från debattsajten Newsmill \"Äktenskapet har aldrig varit trendigare\" Skugge: \"Så insåg jag att äktenskapet är en kvinnofälla\" \"Skilsmässan får aldrig bli trendigare än kärnfamiljen\" Schyman: \"Skugges skilsmässa ett hälsotecken\" ", "article_category": "other"}
{"id": 21387, "headline": "Stockholms län rasar i miljöbilstoppen", "summary": "Ny statistik från visar att antalet nyregistrerade miljöbilar i Stockholms län sjönk med 40% i februari, vilket är väsentligt mer än riksgenomsnittet.", "article": "Ny statistik från BIL Sweden visar att antalet nyregistrerade miljöbilar i Stockholms län sjönk med 40% i februari, vilket är väsentligt mer än riksgenomsnittet där minskningen för miljöbilarna var 22%. Hittills i år, jan-febr, har miljöbilsregistreringarna i Stockholms län minskat med 46%, jämfört med ett minus på 31% för hela riket. Andelen nya miljöbilar av totalt nyregistrerade bilar i Stockholms län var 32,9% jan-febr i år jämfört med 41,0% samma period förra året. Stockholms län låg 2008 på första plats när det gäller miljöbilsandel, men ligger hittills i år på 12:e plats i rankingen över län med högst andel miljöbilar av de totala nybilsregistreringarna i länet. – Nedgången för nya miljöbilar i Stockholm är oroväckande och politikerna bör tänka om och återinföra trängselskattebefrielsen och den fria boendeparkeringen för miljöbilar. Dessa åtgärder skulle vara bra för miljön och även stimulera den ekonomiska utvecklingen med ökad efterfrågan på nya miljöbilar, säger Bertil Moldén, vd för BIL Sweden. ", "article_category": "other"}
{"id": 21402, "headline": "”Fler tvingas följa Metall och chockhöja a-kassan”", "summary": "LO-toppar varnar regeringen för att bryta sönder den svenska modellen: När parterna tar ansvar för svensk ekonomi minskar regeringen sitt engagemang. Massor av löntagare som jobbar i branscher där arbetslösheten ökar kommer att drabbas av höjda a-kasseavgifter. De tvingas på samma sätt som anslutna i Metall att betala den ekonomiska krisen även den vägen. Svenska löntagare har klarat ekonomiska kriser förr tack vare en solidarisk svensk modell med försäkringar och arbetsmarknadspolitik. Men det blir allt svårare för fackföreningsrörelsen att försvara viktiga delar i den svenska modellen när regeringen minskar sitt engagemang. Då väntar i stället kärvare relationer på svensk arbetsmarknad. Den varningen kommer från LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och ordförandena i fem tunga LO-förbund: Ylva Thörn, Kommunal, Stefan Löfven, Metall, Hans Tilly, Byggnads, Lars-Anders Häggström, Handels, och Janne Rudén, Seko.", "article": "Svensk ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Arbetslösheten ökar snabbt bland LO-förbundens medlemmar och varslen fortsätter att strömma in. Redan förra året blev tillväxten negativ och nu står vi inför ytterligare ett år med krympande ekonomi. Industrin befinner sig i ett nödläge. Många företag vittnar om svårigheter att få finansiering och den utländska efterfrågan har tvärnitat. IF Metall har träffat en överenskommelse med arbetsgivarna om att möjliggöra lokala överenskommelser om att minska arbetstiden i syfte att förhindra ännu fler varsel och låta fler ha möjlighet att stanna kvar i företagen. Det här är en okonventionell lösning för den del av industrin som IF Metall representerar, och det finns inga fler LO-förbund som har sagt sig vilja teckna sådana avtal. Men krisen slår inte bara mot industrin. Inom byggsektorn ser vi snabbt växande arbetslöshet. Sysselsättningskrisen sprider sig nu snabbt till den offentliga sektorn, transportsektorn och tjänstenäringarna. Den offentliga sektorn, liksom privata tjänstesektorn, drabbas också av tysta varsel. De med otrygga anställningar – många lågavlönade kvinnor – förlorar sina arbeten. Sverige och svenska löntagare har klarat ekonomiska kriser förr tack vare en väl fungerande svensk modell med en bra arbetslöshetsförsäkring och en väl fungerande arbetsmarknadspolitik. I dag har viktiga delar i den svenska modellen försämrats eller tagits bort av den borgerliga regeringen. Det handlar om en kraftigt försämrad och orättvis arbetslöshetsförsäkring och om en i princip obefintlig arbetsmarknadspolitik. Nu ser vi tydligt effekten av den djupt osolidariska arbetslöshetsförsäkring som har införts där avgiften till a-kassan måste höjas när arbetslösheten stiger. De löntagare som jobbar i branscher med ökande arbetslöshet får betala krisen även genom avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Nu slår avgiften till a-kassan för IF Metall i taket till 300 kronor. Det kommer också att kunna bli fallet i fler a-kassor framöver. I Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Den övergripande strategin har varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan i stället med välutbildade arbetstagare och en effektiv produktion. Den svenska fackföreningsrörelsen har bejakat strukturomvandling – det är inte lågproduktiva jobb som ska räddas – det är människor. Denna modell håller på att riskeras genom den borgerliga regeringens politik under de gångna åren. Försämringarna i arbetsmarknadspolitiken i kombination med det bristande engagemang som regeringen har för den svenska industrins problem gör att det blir allt svårare för fackföreningsrörelsen att stå upp för det som varit viktiga delar i den svenska modellen. Att rädda den svenska ekonomins framtida konkurrenskraft under dessa dramatiska år är inte en fråga bara för arbetsmarknadens parter. Det är framför allt regeringens ansvar. Hittills har den inte visat att den är beredd att ta detta ansvar. Resultatet har blivit att fack och arbetsgivare hanterat de mest dramatiska problemen. Men om insatser från parternas sida upplevs leda till att regeringen minskar sitt engagemang i stället för att öka det kommer relationerna på arbetsmarknaden att bli kärvare. LO och LO:s förbund har under det senaste året vid ett flertal tillfällen ställt krav på ökade insatser för att hejda den stigande arbetslösheten och få tillbaka den halva miljon medlemmar som lämnat a-kassan. Våra krav har ständigt avvisats, bland annat med hänvisning till ett stigande budgetunderskott. Sverige har en av världens starkaste statsfinanser. Det är nu pengar behövs. Regeringen måste skyndsamt öka sina insatser. Årets vårbudget kommer att bli avgörande för hur de breda löntagargrupperna ska kunna klara sig igenom jobbkrisen. Fackföreningsrörelsen vill se insatser inom flera områden så att krisen inte förvärras och sprids. För det första måste en mer expansiv ekonomisk politik föras. Tidsbegränsade statsbidrag till kommunerna för att motverka neddragningar i välfärdstjänster behöver införas. För cirka 20 miljarder kronor brutto kan cirka 35 000 kommunala arbetstillfällen behållas. Offentliga investeringar och infrastruktursatsningar behöver tidigareläggas i den mån det är möjligt. Nödlånen genom Riksgälden till större företag i fordonsindustrin bör utsträckas till alla industriföretag. Ett tidsbegränsat rot-avdrag som omfattar privata och kommunala fastighetsägare samt hushåll bör införas. Renoveringar av flerbostadshus kan då starta, en åtgärd som beräknas ge över 30 000 nya arbetstillfällen. Kraftfulla insatser för att anställda inte ska behöva sägas upp, utan i stället kan få ta del av utbildning och kompetensutveckling, behöver införas. För att finansiera detta behöver korttidsbidraget återinföras för studier på deltid medan man är kvar i anställning. Det behöver också kompletteras med ett återinfört rekryteringsbidrag som möjliggör studier med ersättning på samma nivå som arbetslöshetsersättningen under ett år. De miljarder som finns i Europeiska socialfonden bör också kunna finansiera vidareutbildning av personer som är varslade eller uppsagda från sina anställningar. Slutligen behöver också utbildningsplatserna i den kommunala vuxenutbildningen, särskilt med inriktning på yrkesvux, i den kvalificerade yrkesutbildningen och på högskolan expandera. De arbetsmarknadspolitiska programmen bör expanderas med cirka en procent av arbetskraften – närmare 50 000 personer – under 2009. Arbetsmarknadsutbildningar bör prioriteras, men även praktikplatser kommer att behövas. Vi ser också den ökande ungdomsarbetslösheten som slår hårt mot visstidsanställda i tjänstesektorn men också mot de ungdomar som behöver färdigutbildning. Det är oacceptabelt att regeringen ingenting gör när en hel ungdomsgeneration riskerar att börja sitt vuxenliv i arbetslöshet. Slutligen måste a-kasseavgiften snabbt sänkas till cirka 100 kronor per månad. Taket måste höjas så att de allra flesta löntagare får 80 procent av sin lön och fler arbetslösa får del av försäkringen, inte minst deltidsarbetslösa. WANJA LUNDBY-WEDIN, LO:s ordförande YLVA THÖRN, Kommunal STEFAN LÖFVEN, If Metall HANS TILLY, Byggnads LARS-ANDERS HÄGGSTRÖM, Handels JANNE RUDÈN, Seko ", "article_category": "other"}
{"id": 21404, "headline": "”Fler tvingas följa Metall och chockhöja a-kassan”", "summary": "LO-toppar varnar regeringen för att bryta sönder den svenska modellen: När parterna tar ansvar för svensk ekonomi minskar regeringen sitt engagemang.Massor av löntagare som jobbar i branscher där arbetslösheten ökar kommer att drabbasav höjda a-kasseavgifter. De tvingas på samma sätt som anslutna i Metall att betala den ekonomiska krisen även den vägen. Svenska löntagare har klarat ekonomiska kriser förr tack vare en solidarisk svensk modell med försäkringar och arbetsmarknadspolitik. Men det blir allt svårare för fackföreningsrörelsen att försvara viktiga delar i den svenska modellen när regeringen minskar sitt engagemang. Då väntar i stället kärvare relationer på svensk arbetsmarknad. Den varningen kommer från LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och ordförandena i fem tunga LO-förbund: Ylva Thörn, Kommunal, Stefan Löfven, Metall, Hans Tilly, Byggnads, Lars-Anders Häggström, Handels, och Janne Rudén, Seko.", "article": "Svensk ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Arbetslösheten ökar snabbt bland LO-förbundens medlemmar och varslen fortsätter att strömma in. Redan förra året blev tillväxten negativ och nu står vi inför ytterligare ett år med krympande ekonomi. Industrin befinner sig i ett nödläge. Många företag vittnar om svårigheter att få finansiering och den utländska efterfrågan har tvärnitat. IF Metall har träffat en överenskommelse med arbetsgivarna om att möjliggöra lokala överenskommelser om att minska arbetstiden i syfte att förhindra ännu fler varsel och låta fler ha möjlighet att stanna kvar i företagen. Det här är en okonventionell lösning för den del av industrin som IF Metall representerar, och det finns inga fler LO-förbund som har sagt sig vilja teckna sådana avtal. Men krisen slår inte bara mot industrin. Inom byggsektorn ser vi snabbt växande arbetslöshet. Sysselsättningskrisen sprider sig nu snabbt till den offentliga sektorn, transportsektorn och tjänstenäringarna. Den offentliga sektorn, liksom privata tjänstesektorn, drabbas också av tysta varsel. De med otrygga anställningar – många lågavlönade kvinnor – förlorar sina arbeten. Sverige och svenska löntagare har klarat ekonomiska kriser förr tack vare en väl fungerande svensk modell med en bra arbetslöshetsförsäkring och en väl fungerande arbetsmarknadspolitik. I dag har viktiga delar i den svenska modellen försämrats eller tagits bort av den borgerliga regeringen. Det handlar om en kraftigt försämrad och orättvis arbetslöshetsförsäkring och om en i princip obefintlig arbetsmarknadspolitik. Nu ser vi tydligt effekten av den djupt osolidariska arbetslöshetsförsäkring som har införts där avgiften till a-kassan måste höjas när arbetslösheten stiger. De löntagare som jobbar i branscher med ökande arbetslöshet får betala krisen även genom avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Nu slår avgiften till a-kassan för IF Metall i taket till 300 kronor. Det kommer också att kunna bli fallet i fler a-kassor framöver. I Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Den övergripande strategin har varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan i stället med välutbildade arbetstagare och en effektiv produktion. Den svenska fackföreningsrörelsen har bejakat strukturomvandling – det är inte lågproduktiva jobb som ska räddas – det är människor. Denna modell håller på att riskeras genom den borgerliga regeringens politik under de gångna åren. Försämringarna i arbetsmarknadspolitiken i kombination med det bristande engagemang som regeringen har för den svenska industrins problem gör att det blir allt svårare för fackföreningsrörelsen att stå upp för det som varit viktiga delar i den svenska modellen. Att rädda den svenska ekonomins framtida konkurrenskraft under dessa dramatiska år är inte en fråga bara för arbetsmarknadens parter. Det är framför allt regeringens ansvar. Hittills har den inte visat att den är beredd att ta detta ansvar. Resultatet har blivit att fack och arbetsgivare hanterat de mest dramatiska problemen. Men om insatser från parternas sida upplevs leda till att regeringen minskar sitt engagemang i stället för att öka det kommer relationerna på arbetsmarknaden att bli kärvare. LO och LO:s förbund har under det senaste året vid ett flertal tillfällen ställt krav på ökade insatser för att hejda den stigande arbetslösheten och få tillbaka den halva miljon medlemmar som lämnat a-kassan. Våra krav har ständigt avvisats, bland annat med hänvisning till ett stigande budgetunderskott. Sverige har en av världens starkaste statsfinanser. Det är nu pengar behövs. Regeringen måste skyndsamt öka sina insatser. Årets vårbudget kommer att bli avgörande för hur de breda löntagargrupperna ska kunna klara sig igenom jobbkrisen. Fackföreningsrörelsen vill se insatser inom flera områden så att krisen inte förvärras och sprids. För det första måste en mer expansiv ekonomisk politik föras. Tidsbegränsade statsbidrag till kommunerna för att motverka neddragningar i välfärdstjänster behöver införas. För cirka 20 miljarder kronor brutto kan cirka 35 000 kommunala arbetstillfällen behållas. Offentliga investeringar och infrastruktursatsningar behöver tidigareläggas i den mån det är möjligt. Nödlånen genom Riksgälden till större företag i fordonsindustrin bör utsträckas till alla industriföretag. Ett tidsbegränsat rot-avdrag som omfattar privata och kommunala fastighetsägare samt hushåll bör införas. Renoveringar av flerbostadshus kan då starta, en åtgärd som beräknas ge över 30 000 nya arbetstillfällen. Kraftfulla insatser för att anställda inte ska behöva sägas upp, utan i stället kan få ta del av utbildning och kompetensutveckling, behöver införas. För att finansiera detta behöver korttidsbidraget återinföras för studier på deltid medan man är kvar i anställning. Det behöver också kompletteras med ett återinfört rekryteringsbidrag som möjliggör studier med ersättning på samma nivå som arbetslöshetsersättningen under ett år. De miljarder som finns i Europeiska socialfonden bör också kunna finansiera vidareutbildning av personer som är varslade eller uppsagda från sina anställningar. Slutligen behöver också utbildningsplatserna i den kommunala vuxenutbildningen, särskilt med inriktning på yrkesvux, i den kvalificerade yrkesutbildningen och på högskolan expandera. De arbetsmarknadspolitiska programmen bör expanderas med cirka en procent av arbetskraften – närmare 50 000 personer – under 2009. Arbetsmarknadsutbildningar bör prioriteras, men även praktikplatser kommer att behövas. Vi ser också den ökande ungdomsarbetslösheten som slår hårt mot visstidsanställda i tjänstesektorn men också mot de ungdomar som behöver färdigutbildning. Det är oacceptabelt att regeringen ingenting gör när en hel ungdomsgeneration riskerar att börja sitt vuxenliv i arbetslöshet. Slutligen måste a-kasseavgiften snabbt sänkas till cirka 100 kronor per månad. Taket måste höjas så att de allra flesta löntagare får 80 procent av sin lön och fler arbetslösa får del av försäkringen, inte minst deltidsarbetslösa. Wanja Lundby-Wedin LO:s ordförande Ylva Thörn Kommunal Stefan Löfven IF Metall Hans Tilly Byggnads Lars-Anders Häggström Handels Janne Rudén Seko ", "article_category": "other"}
{"id": 21405, "headline": "Flickor lever farligt i talibanland", "summary": "När talibanerna stärker sin ställning i Pakistan sker det på bekostnad av landets kvinnor. I Swat har närmare 200 flickskolor sprängts den senaste tiden. Och i Malakand, en region där bland annat Swatdalen ingår, gick regeringen nyligen med på att införa sharialagar i utbyte mot fred med talibanerna. För eleverna på Abbottabad Christian Girls High School är våldet inte långt borta.", "article": "Det är några dagar kvar av vinterlovet. Eleverna i nionde och tionde klass har redan återvänt till skolan för att vässa sina kunskaper inför de stundande nationella proven. Flera av eleverna kommer från de oroliga bergstrakterna på gränsen till Swat. På skolan känner de sig säkra, men de ser med oro på utvecklingen i landet. Dörrarna till klassrummen står på vid gavel. Framme vid griffeltavlan i en av salarna står Naila Parvaiz, lärare i naturvetenskap, och nöter ögats anatomi med eleverna i årskurs tio. De unga studenterna lyssnar och antecknar flitigt. Abbottabad Christian Girls High School är en av få kristna flickskolor i Pakistan. Den startades 1923 av en grupp presbyterianska missionärer. I dag har skolan drygt 250 elever. Hälften av dem kommer från provinsen Abbottabad, en efter pakistanska mått välmående utbildnings- och garnisonsstad i landets nordvästra gränsprovins. Resten är internatelever från andra delar av landet, berättar skolans rektor Josefine Shadan, medan hon sneddar över den gruslagda gårdsplanen i riktning mot klassrummen. – Avgiften för internateleverna är 700 rupies i månaden, hälften betalas av föräldrarna, hälften av en kristen missionsorganisation. Avgiften är lägre än för de flesta andra internatskolor i Pakistan, men ändå för hög för många av våra elever. De som inte kan betala får hjälp av olika bidragsgivare. Josefine Shadan kommer ursprungligen från Rawalpindi, tvillingstad till Pakistans huvudstad Islamabad. En gång i tiden var hon själv elev på skolan, berättar hon. Efter examen återvände hon hit för att undervisa. Det var för 25 år sedan och trots att mycket har blivit bättre sedan dess kan Josefine Shadan inte låta bli att oroa sig. Inte långt från Abbottabad, i det angränsande Swat, håller talibanerna befolkningen i ett järngrepp. Sedan slutet av 2007 har närmare 200 flickskolor sprängts, och för regionens kvinnor ser framtiden allt annat än ljus ut. I Swattalibanernas tolkning av islam får kvinnor inte utbilda sig, inte arbeta och inte lämna hemmet utan sällskap av sina män. Än så länge har våldet och det extrema kvinnoförtrycket inte nått Abbottabad. Ändå är det lätt att förstå rektorns oro. Av flickskolans elever är det flera som kommer från de oroliga bergsområdena i och omkring Swat. Snart lämnar de äldsta eleverna skolan. Några kommer att studera vidare på college, andra återvänder hem till sina familjer. – Vilken framtid väntar dem där? frågar sig Josefine Shadan. Av Pakistans 167 miljoner invånare är mindre än tre procent kristna. Som många minoriteter har de det tufft. De flesta kommer från extremt fattiga förhållanden. De bor i kolonier, i smutsiga och slutna minisamhällen där majoriteten av hushållen saknar el, värme, vatten och avlopp. Arbetslösheten bland de kristna är hög. De som mot alla odds lyckas få ett jobb tvingas ofta försörja flera familjer. Det kan handla om 10–15 personer, ibland fler. Jobben är de smutsigaste och lägst avlönade. Det är de kristna som sopar gatorna, som kör taxi på nätterna och städar och tvättar hemma hos välbärgade muslimska familjer. Bilden av de kristnas situation i Pakistan bekräftas av Matthew Dalton, en gänglig amerikan med rödsprängt skägg som ägnat större delen av sitt liv åt att hjälpa de sämst ställda i Pakistan. Han är utsänd av en kristen organisation, Team, vars kontor ligger vägg i vägg med flickskolan. De senaste åren har hans arbete i huvudsak handlat om att hjälpa offren för den stora jordbävningen 2005, då 85 000 människor miste livet och tre miljoner blev hemlösa. – Det känns inte speciellt hoppfullt. Det finns en befogad oro, inte bara bland den kristna befolkningen, för att den religiösa radikaliseringen ska sprida sig ytterligare. Fortfarande är det värst här i de nordvästra delarna av landet, men även på andra håll stärker islamisterna sin ställning. – Helt klart är att talibanerna är på frammarsch. Det är speciellt oroande om de skulle etablera sig här, i trakterna kring Abbottabad, där en stor del av landets kärnvapen finns, förklarar Matthew Dalton. För eleverna på Abbottabad Christian Girls High School innebär internatlivet ett slags andrum. I skolan känner de sig säkra. De får mat tre gånger om dagen och ett enkelt men välordnat boende i sovsalarna ovanför klassrummen. Utöver traditionella ämnen som matematik, urdu, engelska, religion och samhällskunskap, får de lära sig allt om punktlighet, renlighet – kroppslig såväl som själslig – och inte minst: respekt. – Vi jobbar mycket med attityder. Eleverna ska visa respekt för lärarna, samtidigt är vi noga med att personalen inte snäser åt eleverna, berättar Josefine Shadan. Fortsättning på nästa sida Forts från förra sidan Det är en vanlig tisdagsmorgon i slutet av februari, sista veckan av det nästan tre månader långa vinterlov som skolorna i den väderutsatta nordvästra gränsprovinsen håller sig med. Klockan är 07.45. Solen håller på att bryta igenom det släpande morgondiset när eleverna radar upp sig i prydliga led på skolgårdens cementerade basketplan. Som alla andra dagar inleds den här tisdagen med morgonbön. Några eftersläntrare kommer rusande över skolgården. De långa svarta flätorna piskar mot skoluniformens stickade tröjor. Eleverna har fullt sjå med att hålla de tunna vita sjalarna på plats och får en menande blick av rektorn när de med andan i halsen tar plats i de spikraka leden. Efter ett par sånger med tillhörande rörelser, som får flickorna att framstå mer som en skock söndagsskolebarn än sistaårselever på high school, tar Naila Parvaiz fram en bibel. Hon läser högt för eleverna ur Jobs bok, det femte kapitlet: ”Ur sex olyckor räddar han dig, ja, ur sju kommer du undan. I hungersnöd skonar han dig från döden, i krig från svärdet.” Bakom murarna som omgärdar skolan håller det kuperade landskapet på att skifta färg, från olika nyanser av brunt och svart till spirande grönt. På de allra högsta topparna ligger snön kvar. Det är som en kuliss. På andra sidan bergen, i den sagolikt vackra Swatdalen, har regeringen efter ett och ett halvt år av intensiva strider tvingats kapitulera för talibanerna. I utbyte mot fred har president Asif Ali Zardari gått med på att införa sharialagar i regionen. Ett misslyckande för regeringen och ett svek gentemot folket i Swat, menar många pakistanier. Mariam Dildari är 15 år. Hon kommer ursprungligen från staden Besham i Malakand, en region i Pakistans nordvästra gränsprovins där bland annat Swat ingår. I skolan känner hon sig trygg, säger hon. Samtidigt oroar hon sig för sina kompisar, sina föräldrar och sina två bröder, Musa, 9 år, och Haroon, 3 år, som bor kvar i Besham. – De är livrädda. Mamma är sjuksköterska och arbetar på ett sjukhus. När pappa är bortrest stannar hon inomhus, hon vågar inte ens gå till jobbet. Och i skolan vet de om att min bror är kristen. Det har hänt flera gånger att han blivit hotad av andra elever, berättar Mariam Dildari. Mariam Dildari har upplevt både våldet och förtrycket av kvinnor och flickor på nära håll. Hon berättar om kompisar som inte längre får gå till skolan eftersom mullorna i Besham bestämt att det inte är förenligt med islam. Och om flickor i 10–11-årsåldern som blir bortgifta till män som är tre fyra gånger så gamla som de själva. För inte så länge sedan sprängde talibanerna en skola i närheten av familjens hus. Mariam Dildari minns hur rutorna vibrerade av den kraftiga smällen, den omedelbara chocken och rädslan för att gå och lägga sig kvällarna efter attentatet. Hon ser allvarlig ut när hon kisar mot den skarpa vårsolen. Det är hennes sista året i high school och hon vet att hon kanske måste återvända till det oroliga Besham snart. Helst vill hon fortsätta studera. Hennes dröm är att bli läkare och att få arbeta i Besham eller på andra liknande platser, bland fattiga och utsatta människor som behöver hennes hjälp. Göran Engström fokus@dn.se 08-738 10 70 ", "article_category": "other"}
{"id": 21409, "headline": "”Åklagaren har allvarligt skadat vår barnsjukvård”", "summary": "Barnläkaren Hugo Lagercrantz: Konsekvenserna av häktningen blir att alla hopplösa fall måste behandlas och att intensivvårdsavdelningarna blir fullständigt blockerade.Kammaråklagaren Elisabeth Brandt har gjort stor skada med sin häktningsorder och bör ställas till svars. Det aktuella fallet med den häktade barnnarkosläkaren kommer att leda till att vi måste fortsätta behandlingen även av de mest hopplösa fallen och intensivvårdsavdelningarna blir därmed helt blockerade. Om ett barn har en fullständigt skadad hjärnbark anser jag att det är rimligt att avsluta den livsuppehållande behandlingen innan det blir för sent att göra det. Problemet är att vi saknar riktlinjer. Det beror på att Socialstyrelsen inte har någon kännedom om barnintensivvården. Vi står därför inför en utveckling med blockerade avdelningar och med allt fler anhöriga som drar läkare inför domstol och åklagare som utfärdar häktningsorder. Det skriver Hugo Lagercrantz, professor och överläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.", "article": "En läkare häktas för att ha tagit livet av ett hjärnskadat spädbarn. Utan att gå in på detaljerna väcker detta uppmärksammade fall den fundamentala frågan om hur vi som läkare skall behandla patienter med så svåra hjärnskador att man inte kan räkna med att de kommer att vakna upp till ett liv med normalt medvetande. Den medicinskt tekniska utvecklingen leder till att vi kommer att få allt fler av dessa fall, inte minst extremt för tidigt födda barn, som nu kan räddas från den 22:a fosterveckan – samma vecka som abortgränsen. Juristerna anser att vi som läkare till varje pris måste upprätthålla livet och att allt avbrytande av livsuppehållande behandling i princip kan betraktas som mord. I praktiken har dock många läkare avslutat exempelvis livsuppehållande respiratorbehandling om barnet är svårt hjärnskadat och bedöms exempelvis bli totalförlamat och med ytterst begränsad förmåga att kommunicera med omvärlden. Det aktuella fallet med häktningen av barnnarkosläkaren kommer att leda till att vi måste fortsätta med behandling även av de mest hopplösa fallen, och intensivvårdsavdelningarna kommer att bli fullständigt blockerade. Problemet är att vi saknar riktlinjer. Socialstyrelsen har inte presenterat några direktiv. Inte heller Statens medicinetiska råd (SMER) har kommit med några rekommendationer. Det torde delvis bero på att de ansvariga på Socialstyrelsen och SMER har alltför lite kontakt med verkligheten på barnintensivvårdsavdelningarna. Det finns exempelvis ingen barnläkare som är verksam inom dessa myndigheter. Man kan jämföra med Storbritannien där man tillsatt en kommitté med landets främsta experter i barnmedicin, etik och juridik som presenterat ett mycket läsvärt dokument om handläggning av extremt för tidigt födda barn (www.nuffieldbioethics.org). Man fastslår att man inte alls skall vara aktiv när det gäller barn födda i vecka 22. När det gäller barn födda i 23:etill 24:e veckan måste föräldrarna vara med och bestämma om man skall fortsätta behandlingen. Även när det gäller lite mognare barn måste man väga barnets lidande mot barnets rätt att få leva. Man talar om möjligheten av borttagande (withdrawal) och undanhållande (withholding) av behandling såsom respiratorvård. Däremot accepteras inte aktiv eutanasi. Ett problem är definitionen av mänskligt liv. Det var enklare förr när det definierades som upphörd hjärtverksamhet. Även hjärndödsbegreppet är relativt väl definierat. Men vi har numera många patienter som inte är hjärndöda men ändå så svårt hjärnskadade att om de överlever kommer de att vara mer eller mindre mentalt frånvarande och kanske också lida svårt av multihandikapp. Det gäller särskilt spädbarn, hos vilka hjärndödsbegreppet ofta inte är tillämpligt. Socialstyrelsen och SMER måste på allvar ta sig an dessa frågor. En möjlighet är att i stället för att tala om biologiskt liv försöka definiera vad som är mänskligt liv eller när människan har ett medvetande – en själ. Det mänskliga medvetandet förutsätter inte bara att man är varse om sin kropp, sitt jag och omgivningen, utan också att man ”kan tänka på det som har varit eller det som kommer att bli”, som filosofen Henri Bergson uttryckte det. Det högre mänskliga medvetandet innebär att man kan kommunicera med sina medmänniskor, för barnets del i första hand med mamman. Från drygt två års ålder kan det börja förstå vem spegelbilden av sig självföreställer. Och från fyra års ålder börjar barnet kunna sätta sig in i hur andra tänker. Förmågan att behandla symboler och det episodiska minnet är också viktigt för medvetandet. Ett barn som saknar eller har en fullständigt skadad hjärnbark kommer aldrig att kunna tillägna sig dessa funktioner, även om de kan uttrycka emotioner, som är lokaliserade djupare ner i hjärnan. De kommer inte heller att kunna kommunicera adekvat med vare sig tal eller teckenspråk, de kommer att sakna episodiska minnen och förmåga att tänka framåt. Om man bedömer att barnet med största sannolikhet kommer att drabbas på detta sätt, så anser jag att det är rimligt att avsluta livsuppehållande behandling innan det blir för sent. Vi måste alltså få riktlinjer från Socialstyrelsen och SMER hur vi skall gå till väga när det gäller dessa intrikata fall. De bör formuleras av en kommitté med landets ledande experter som i Storbritannien. På grundval av dessa rekommendationer måste sedan Socialstyrelsen gå ut med föreskrifter. I och med att den myndighet som för närvarande handlägger felaktigheter i vården – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) – försvinner, riskerar vi att missnöjda patienter eller deras anhöriga drar allt fler läkare inför domstol och åklagare utfärdar häktningsorder, som i det aktuella fallet. Om inte klarare riktlinjer införs när det gäller möjligheter att avbryta meningslös behandling, så finns det risk för att läkare hoppar av från intensivvårdsarbete. I samband med den aktuella händelsen hör jag yngre uppskrämda kolleger tala om den möjligheten. Kammaråklagaren Elisabeth Brandt har gjort stor skada med sin häktningsorder och dramatiska polisingripande och bör ställas till svars. HUGO LAGERCRANTZ ", "article_category": "other"}
{"id": 21416, "headline": "”Min fru gick – och jag grät”", "summary": "Han fick ett mejl från andra sidan jordklotet. Hustrun ville skilja sig efter femton års äktenskap. Först blev han kall inombords, sedan arg och sårad. Ett och ett halvt år senare flyttade de ihop igen. Nu har Mikael Wiehe gett ut skivan ”Sånger från en inställd skilsmässa”.", "article": "En höstdag 2005 knäppte Mikael Wiehe på datorn för att se om han hade fått några nya mejl. Jo, där var ett från hustrun som befann sig i sitt hemland på besök. Nu ville hon skiljas, lämna honom. Under ett år kastades Mikael Wiehe mellan bottenlös sorg och besinningslös vrede. I den nya skivan ”Sånger från en inställd skilsmässa” berättar han om sina känslor och tankar under denna smärtsamma period i sitt liv. En viktig lärdom han fick var att i en kärleksrelation måste man verkligen tydliggöra sina egna behov och lyhört lyssna till den andras önskningar. – Jag var övertygad om att jag och min fru hade ett gemensamt öde. Men i efterhand har jag insett att jag var dålig både på att lyssna och på att förmedla vad jag egentligen ville få ut av förhållandet. Mikael Wiehe ser en uppenbar risk för att ett äktenskap till sist enbart handlar om förpliktelser, rutiner och ritualer. En ömsesidig kärlek måste vårdas omsorgsfullt – det hade han och hustrun inte gjort tillräckligt noga. När han fått det obehagliga mejlet den där höstdagen för drygt tre år sedan satt han kvar en stund och stirrade på datorn. Han var inte ledsen eller arg, utan kände sig förvånansvärt kall. Och nästan direkt började han tänka på det praktiska: Hur skilsmässan skulle genomföras och hur ekonomin skulle regleras. Det var som om han ville fly från det obehagliga, undvika de starka känslorna. Men snart bröt stormen lös. Han blev så ”jävla arg och ledsen”. Han kände sig sårad och kränkt. Och han grät. Störtgrät, som han uttrycker det. – Det hade inte alltid funkat perfekt mellan mig och min hustru. Men när jag insåg att hon inte längre skulle finnas nära mig upplevde jag en stark förtvivlan. Ett halvt år efter att hustrun skickat sitt mejl fick Mikael Wiehe reda på att hon träffat en annan man. Då drabbades han av en plågsam svartsjuka. – Att bli arg, ledsen och förtvivlad är okej. Men att känna svartsjuka … det är en skamlig känsla. Jag tänkte de allra svartaste tankar som jag i dag är glad att jag inte levde ut. Jag var så arg på den där mannen och önskade honom en plågsam död. I sina mest dystra stunder såg sig Mikael Wiehe vandra fram på Malmös gator som en ensam, ful och övergiven man sökande efter en lycka som aldrig ville infinna sig. – Jag var mycket rädd för att bli ensam, att bli en gammal ungkarl som alla talade om bakom ryggen med beklagan. Efter ett år stod hustrun utanför hans ytterdörr och frågade om Mikael ville börja om på nytt. Han svarade ja direkt – för det var ju detta han längtat efter innerst inne. Men han insåg också att de nog inte skulle klara av detta på egen hand. – Det är så lätt att fastna i gamla mönster. Vi har gått i terapi, både tillsammans och var för sig. Det har varit oerhört nyttigt. Jag har lärt mig att bättre förstå både mina egna och min hustrus behov. Det gäller allt från praktiska vardagssysslor till ekonomi och hur vi har det i sängen. För mig har det varit viktigt att lyfta upp allt på bordet, och hitta ett sätt att leva så att båda är nöjda med förhållandet. Mikael Wiehe säger att varje relation har sin dramaturgi och att det inte finns några universalrecept för att få det att fungera. Men han ger ändå ett litet exempel: Han är en av de svenska artister som turnerar allra flitigast. Och hans hustru har alltid stöttat honom i detta. – Men det är naturligt att hon inte känner sig viktig i mitt liv om jag alltid tackar ja till alla jobberbjudanden. Om hon nu undrar om jag någon gång kan säga nej till ett jobb som kanske inte är alldeles nödvändigt så inser jag att hon vill känna att hon också betyder något i mitt liv. Inte så ofta behöva stå tillbaka. – Tidigare gjorde vi många saker på egen hand, och jag tyckte att det var en frihet i relationen, men det kan ju lika gärna ha varit en flykt för att slippa konfronteras med det som var jobbigt i vårt förhållande. När Mikael Wiehe bestämde sig för att han på nytt ville leva med hustrun bestämde han sig för att de skulle försöka göra mer saker tillsammans. – Om vi trivdes skulle ju det vara ett bevis på att relationen utvecklades – och vi återupptäckte snart att vi allt oftare hade skitkul ihop. Det är en jättebelöning. Men jag är inte ärlig om jag inte säger att vissa dagar fungerar det inte lika bra. Fast det kanske är så en äkta relation ser ut? Vi träffar Mikael Wiehe i Stockholm när han repeterar inför en turné i Norge och Sverige. Lokalen är full av instrument och på ett notställ finns texterna från den nya skivan. De är starka, personliga och utlämnande. Som de här orden från låten ”Och nu vill du komma tillbaka”. Och nu vill du komma tillbaka när pengarna är slut när din älskare har lämnat dej och du är trött och sjuk Nu vill du komma tillbaka och står här vid min dörr Ber mej glömma Säger: Allt ska bli som förr Men mitt sinne är förmörkat och mitt hjärta svart av hat Av allting som en gång var finns inte någonting kvar Men det fanns ändå någonting kvar. Det som Mikael Wiehe innerst inne längtat efter. Han älskade fortfarande sin hustru, hoppfullt och plågsamt på en och samma gång. Något som dessa rader ur texten till ”Var med mej nu” visar: Jag vill ha dig tillbaka som jag minns att du var när vi möttes i hemliga rum Med ditt utsläppta hår med ditt skratt och din gråt och din hungriga törstande mun Ja, min tunga kan minnas din tunga Mina läppar kan minnas din hud Jag vill ha dig igen så min hopplöshet äntligen tar slut Under många år har Mikael Wiehe skrivit politiska texter där han gisslade och utmanade den ekonomiska och politiska makten. Nu skriver han naket om det mest personliga i en människas liv. Är det rätt mot din hustru att lämna ut er så pass öppet? – Min hustru har gett sin tillåtelse till att jag ger min berättelse. Jag tror att många kan känna igen sig i vår situation, hur en relation blir mer eller mindre slentrian. Men också inspireras av att det går att övervinna svårigheterna, svarar Mikael Wiehe och blir avbruten av mobiltelefonen. Det är hustrun. – Hej, är det du! svarar Mikael. Vi har repat hela dagen och nu är jag upptagen av en intervju som snart är klar … Ja, det är det lilla bordet och stolen i rummet … Nu ska jag bara plocka ihop lite här, och snabbt gå upp till Robert och så ringer jag vid åttatiden. Puss och kram! Mikael Wiehe Ålder: 62 år. Bor: Malmö. Familj: Hustru och fem barn. Bakgrund: Var 1970 med och bildade Hoola Bandola Band, en legendarisk svensk progggrupp. Har skrivit över 300 låttexter. Aktuell: Har gett ut skivan ”Sånger från en inställd skilsmässa” och är nu på turné. Vill stoppa tennismatchen mellan Sverige och Israel som inleds i dag. Har gjort en ny text till låten ”Stoppa matchen” som skrevs 1975 inför en tennismatch mellan Sverige och Chile, då en dikatur. ", "article_category": "other"}
{"id": 21423, "headline": "”Verklighetsförfalskning av Sveriges Television”", "summary": "Topptrio inom svensk diplomati: SVT-serien ”Diplomaterna” ger en nidbild av UD-arbetet och behandlar en viktig yrkeskår med drevliknande nonchalans. Att producera en hel programserie om diplomaterna på UD utan att beröra deras huvudsakliga verksamhet är en verklighetsförfalskning. Det visar nonchalans mot en yrkeskår som gör stora insatser för Sverige och där många betalar ett högt pris för sitt liv i diplomatins tjänst. Några dör på farliga uppdrag, många andra drar på sig svåra sjukdomar i tjänsten. Men här fokuseras allt på några UD-anställda som saknar respekt både för andra kulturer och Sveriges skattebetalare. Arbetsmoralen på UD är i snabbt sjunkande. Den svenska diplomatin försvagas och med den Sveriges förmåga att upprätthålla sin tidigare inflytelserika roll. I detta läge presenterar SVT en nidbild i stället för att seriöst granska verkligheten. Det skriver förre utrikesministern Jan Eliasson tillsammans med diplomaterna Rolf Ekéus och Sven Hirdman.", "article": "Under de senaste sex veckorna har Sveriges Television på bästa sändningstid sänt programserien ”Diplomaterna”. Programmen har ytterst litet med diplomati att göra. Med mer än 40 år för oss inom Sveriges utrikesförvaltning är det svårt att känna igen sig i den parodi på UD-arbetet som producerats med hjälp av några UD-anställda som saknar respekt för både andra kulturer och Sveriges skattebetalare. Att producera ett program om diplomaterna på UD utan att beröra deras huvudsakliga verksamhet är en verklighetsförfalskning och visar nonchalans mot en yrkeskår som gjort och gör stora insatser för Sverige i världen. Programmet har selektivt följt två tjänstemäns arbete med protokollära och konsulära uppgifter. Dessa uppgifter är viktiga i sig. Evakueringen av mer än 8 000 svenskar från Libanon sommaren 2006 ansågs både internationellt och i Sverige väl genomförd, trots kaotiska omständigheter. Låt oss nämna några andra uppgifter som hade kunnat belysa utrikesförvaltningens arbete. •En internationell konferens i Stockholm om återuppbyggnaden av Libanon som inbringade mer än 900 miljoner dollar; •En förhandling i FN om en fredsbyggande kommission för länder som gått igenom svåra konflikter; •Projektarbete på fältet med Sida-kolleger om utbildning av flickor, försörjning med rent vatten eller insatser för demokratiutveckling; •Diplomatiskt arbete i Bryssel för att stärka miljöarbete, frihandel och öppenhet inom EU; •Diplomati för att överbrygga motsättningar mellan Ryssland och dess västliga grannar. Detta är en bråkdel av de många uppgifter som svenska diplomater genomför i världen, ofta under svåra omständigheter. Många av dem har fått betala ett högt pris för sitt liv i diplomatins tjänst. Några har dött på farliga uppdrag. Ett stort antal har fått malaria, amöbadysenteri eller andra tropiska sjukdomar. Ännu fler har haft stora svårigheter att hålla ihop sina familjer under ett kringflackande liv i världen. Många medföljande har fått ge upp sin egen karriär. Ändå är diplomatyrket fascinerande och spännande. UD har en stark kåranda men accepterar med självklarhet uppgiften att representera hela det svenska regeringskansliet och samhällslivet i utlandet. Arbetsmoralen på UD har traditionellt varit god. Men den är i snabbt sjunkande och i behov av ett tydligt stöd utåt från den politiska ledningen. Den globala säkerhetspolitiken håller i dessa dagar på att formas mera av dynamisk diplomati och utrikespolitikens medel än av militära interventioner. Det finns stora förhoppningar om en ny kurs under president Obama i USA. Det är därför ironiskt att, samtidigt med denna utveckling, den svenska diplomatin försvagas och därmed också Sveriges förmåga att upprätthålla sin tidigare inflytelserika roll i fråga om konflikthantering, nedrustning och medling. Utrikesförvaltningen har fått ta hårda smällar i budgetarbetet under de gångna åren. Ambassader har lagts ned med betydande skador för våra relationer till andra länder. Nedskärningar, nya arbetsuppgifter utan resursförstärkningar, oklar administrativ ledningsfunktion, försämrade utlandsvillkor och en jättelik arbetsbörda inför EU-ordförandeskapet är några av orsakerna. Att i detta läge få se en nidbild av UD-arbetet varje måndag i sex veckor är för många UD-tjänstemän en professionell och personlig påfrestning. Sveriges utrikesförvaltning måste självklart granskas på ett seriöst sätt. Men våra före detta kolleger på UD förtjänar inte en drevliknande behandling när diplomatin och internationellt samarbete är viktigare än någonsin i dagens värld. JAN ELIASSON Fd utrikesminister och kabinettssekreterare ROLF EKÉUS Fd ambassadör i Washington SVEN HIRDMAN Fd ambassadör i Moskva och statssekreterare ", "article_category": "other"}
{"id": 21425, "headline": "”Verklighetsförfalskning av Sveriges Television”", "summary": "Topptrio inom svensk diplomati: SVT-serien ”Diplomaterna” ger en nidbild av UD-arbetet och behandlar en viktig yrkeskår med drevliknande nonchalans.Att producera en hel programserie om diplomaterna på UD utan att beröra deras huvudsakliga verksamhet är en verklighetsförfalskning. Det visar nonchalans mot en yrkeskår som gör stora insatser för Sverige och där många betalar ett högt pris för sitt liv i diplomatins tjänst. Några dör på farliga uppdrag, många andra drar på sig svåra sjukdomar i tjänsten. Men här fokuseras allt på några UD-anställda som saknar respekt både för andra kulturer och Sveriges skattebetalare. Arbetsmoralen på UD är i snabbt sjunkande. Den svenska diplomatin försvagas och med den Sveriges förmåga att upprätthålla sin tidigare inflytelserika roll. I detta läge presenterar SVT en nidbild i stället för att seriöst granska verkligheten. Det skriver förre utrikesministern Jan Eliasson tillsammans med diplomaterna Rolf Ekéus och Sven Hirdman.", "article": "Under de senaste sex veckorna har Sveriges Television på bästa sändningstid sänt programserien ”Diplomaterna”. Programmen har ytterst litet med diplomati att göra. Med mer än 40 år för oss inom Sveriges utrikesförvaltning är det svårt att känna igen sig i den parodi på UD-arbetet som producerats med hjälp av några UD-anställda som saknar respekt för både andra kulturer och Sveriges skattebetalare. Att producera ett program om diplomaterna på UD utan att beröra deras huvudsakliga verksamhet är en verklighetsförfalskning och visar nonchalans mot en yrkeskår som gjort och gör stora insatser för Sverige i världen. Programmet har selektivt följt två tjänstemäns arbete med protokollära och konsulära uppgifter. Dessa uppgifter är viktiga i sig. Evakueringen av mer än 8 000 svenskar från Libanon sommaren 2006 ansågs både internationellt och i Sverige väl genomförd, trots kaotiska omständigheter. Låt oss nämna några andra uppgifter som hade kunnat belysa utrikesförvaltningens arbete. •En internationell konferens i Stockholm om återuppbyggnaden av Libanon som inbringade mer än 900 miljoner dollar; •En förhandling i FN om en fredsbyggande kommission för länder som gått igenom svåra konflikter;•Projektarbete på fältet med Sida-kolleger om utbildning av flickor, försörjning med rent vatten eller insatser för demokratiutveckling; •Diplomatiskt arbete i Bryssel för att stärka miljöarbete, frihandel och öppenhet inom EU; •Diplomati för att överbrygga motsättningar mellan Ryssland och dess västliga grannar. Detta är en bråkdel av de många uppgifter som svenska diplomater genomför i världen, ofta under svåra omständigheter. Många av dem har fått betala ett högt pris för sitt liv i diplomatins tjänst. Några har dött på farliga uppdrag. Ett stort antal har fått malaria, amöbadysenteri eller andra tropiska sjukdomar. Ännu fler har haft stora svårigheter att hålla ihop sina familjer under ett kringflackande liv i världen. Många medföljande har fått ge upp sin egen karriär. Ändå är diplomatyrket fascinerande och spännande. UD har en stark kåranda men accepterar med självklarhet uppgiften att representera hela det svenska regeringskansliet och samhällslivet i utlandet. Arbetsmoralen på UD har traditionellt varit god. Men den är i snabbt sjunkande och i behov av ett tydligt stöd utåt från den politiska ledningen. Den globala säkerhetspolitiken håller i dessa dagar på att formas mera av dynamisk diplomati och utrikespolitikens medel än av militära interventioner. Det finns stora förhoppningar om en ny kurs under president Obama i USA. Det är därför ironiskt att, samtidigt med denna utveckling, den svenska diplomatin försvagas och därmed också Sveriges förmåga att upprätthålla sin tidigare inflytelserika roll i fråga om konflikthantering, nedrustning och medling. Utrikesförvaltningen har fått ta hårda smällar i budgetarbetet under de gångna åren. Ambassader har lagts ned med betydande skador för våra relationer till andra länder. Nedskärningar, nya arbetsuppgifter utan resursförstärkningar, oklar administrativ ledningsfunktion, försämrade utlandsvillkor och en jättelik arbetsbörda inför EU-ordförandeskapet är några av orsakerna. Att i detta läge få se en nidbild av UD-arbetet varje måndag i sex veckor är för många UD-tjänstemän en professionell och personlig påfrestning. Sveriges utrikesförvaltning måste självklart granskas på ett seriöst sätt. Men våra före detta kolleger på UD förtjänar inte en drevliknande behandling när diplomatin och internationellt samarbete är viktigare än någonsin i dagens värld. JAN ELIASSON Fd utrikesministeroch kabinettssekreterare ROLF EKÉUS Fd ambassadör i Washington SVEN HIRDMAN Fd ambassadör i Moskva och statssekreterare ", "article_category": "other"}
{"id": 21432, "headline": "Billy Paul i dokumentären \"Am I black enough for you\"", "summary": "Tidigare har han porträtterat Leila K. Den här gången vände Göran Olsson kameran mot den halvt bortglömde soulstjärnan Billy Paul. Resultatet: \"Am I black enough for you?\" inviger Tempo dokumentärfestival.", "article": "Vintern 2005 var Göran Olsson deprimerad. Varje dag gick han från sitt hem vid Slussen till jobbet på produktionsbolaget Story i Södra Hammarbyhamnen. – Det var så jävla deppigt. Mörkt och kallt och Sovjet. Men jag lyssnade på Billy Paul och så länge jag hade hans röst i lurarna fanns det hopp. Han lättade min Weltschmerz. Till slut bestämde jag mig för att hylla honom med en film. Tidigare hade Göran Olsson gjort uppmärksammade dokumentärer om popikonen Leila K och designern Ann-Sofie Back. Att få tag på Billy Paul, en halvt bortglömd soulstjärna från Philadelphia, var inte lätt. – Det sades att han bodde på Rivieran. Jag såg framför mig att han gick runt i kaftan med en massa brudar. Men han bodde i ett radhus utanför Philadelphia med sin fru Blanche. Filmen kom att handla väldigt mycket om deras relation. Det blev en hyllning till det livslånga äktenskapet. ”Am I black enough for you?” är döpt efter den politiskt radikala singeln som Billy Paul släppte 1972 – när han stod på toppen av sin karriär och just hade vunnit en Grammy för hitten ”Me and Mrs Jones”. Billy låg på skivbolaget Philadelphia vars ena grundare, låtskrivaren och muslimen Kenny Gamble, tyckte att det var dags att protestera mot rasismen. Själv var Billy Paul inte lika övertygad om låtens förträfflighet. När skivförsäljningen dalade skyllde han på ”Am I black enough for you?”. Långt senare gjorde rappionjären Schoolly-D en cover av låten. Både han och Questlove från The Roots intervjuas av Göran Olsson. – De är övertygade om att Billy Paul spelade in den låten eftersom han var trött på mainstreampubliken. Så var det inte. Billy Paul hatar ”Am I black enough for you?”. Han tyckte att det var absurt att min film skulle döpas efter den men ändrade sig efter ett tag. Jag var med när han framförde den live för första gången någonsin, tillsammans med Schoolly-D. Göran Olsson följde med Billy Paul på turné genom USA, Brasilien och Frankrike. De pratade om kärlek, politik och soulmusik. Göran beskriver honom som en ”Zelig-människa” som under sitt liv haft kontakt med väldigt prominenta artister. – Han var barndomsvän med Bill Cosby, han sjöng med Charlie Parker som sextonåring, han gjorde lumpen i Tyskland med Elvis Presley, han hängde med Miles Davis på sextiotalet, han blev kompis med Michael Jackson och sjöng med honom på Liza Minnellis bröllop. ”Am I black enough for you?” ser glassigare ut än Göran Olssons tidigare dokumentärer som hade en rå, realistisk skärpa. Ambitionen var att göra en ”coffeetable-film”. – Jag hamnar lätt i undergroundestetik. Den här gången ville jag skapa något riktigt fint. Därför använde jag inte digitalkamera utan riktig film. Och jag spelade bara in på natten för att få en souligare känsla. Onsdag 4 mars kl 19 inviger ”Am I black enough for you?”dokumentärfestivalen Tempo på Hornstulls strand. Efteråt blir det fest med soul-dj:er och den svenska supergruppen Supreme Court Allstars. Billy Paul kommer också att vara på plats. Filmen visas även på Victoria under Tempofestivalen (fredag 6 mars kl 18:40 och söndag 6 mars kl 16:30). På lördag 7 mars uppträder Billy Paul på Berns. \"Am I black enough for you?\" Onsdag 4 mars kl 19 inviger ”Am I black enough for you?” dokumentärfestivalen Tempo på Hornstulls strand. Efteråt blir det fest med soul-dj:er och den svenska supergruppen Supreme Court Allstars. Billy Paul kommer också att vara på plats. Filmen visas även på Victoria under Tempofestivalen (fredag 6 mars kl 18:40 och söndag 6 mars kl 16:30). På lördag 7 mars uppträder Billy Paul på Berns. ", "article_category": "other"}
{"id": 21433, "headline": "Ny ton över Atlanten", "summary": "USA och EU behöver en förbättrad relation efter åtta år med Bush. Utmaningarna är många och svåra, inte minst i Afghanistan", "article": "Storbritanniens Gordon Brown blev den förste europeiske ledare som togs emot av president Barack Obama i Washington. Inget konstigt i det, egentligen. Förhållandet mellan de två länderna är av tradition gott. Men Browns besök kan också ses som starten för en ny relation över Atlanten. USA och Europa har i och med valet av Obama en unik chans att reparera det som gick sönder under Bushadministrationens åtta år långa framfart på världsscenen. Ett förbättrat förhållande vore välkommet, men det innebär också att hårdare amerikanska krav kommer att ställas på Europa. EU och Nato måste vara beredda att ta ett större ansvar. Ett tydligt exempel är Afghanistan, där utvecklingen stadigt förefaller gå åt fel håll. Talibanerna har repat sig, gränsen till Pakistan läcker som ett såll, våldet grasserar, förtroendet för president Hamid Karzai är lågt både bland afghaner och i omvärlden. På tisdagen kom även uppgifter om att FN i dagsläget anser att de afghanska valen inte kan genomföras som planerat. Säkerhetsläget är för dåligt, de logistiska problemen för stora. USA har bestämt sig för att kraftsamla. I takt med att engagemanget minskar i Irak ska det öka i Afghanistan. Mer amerikansk trupp är på väg. Men detta är inget som USA kan klara på egen hand, och blickarna riktas naturligen mot Nato där det hittills varit lite si och så med medlemsstaternas vilja att skicka sina soldater till de områden där de bäst behövs. Visst är det så att försvarsalliansen har flera stora utmaningar framför sig. Tankarna på en utvidgning till Georgien och Ukraina reser exempelvis svåra frågor om relationen till Ryssland och om försvarsgarantin i artikel 5 verkligen kan komma att omfatta även dessa stater. Georgienkriget i somras tyder väl närmast på motsatsen. Men även om utvidgningen lär fortsätta att stå högt på dagordningen går det inte att komma ifrån att det är i Afghanistan som Nato verkligen prövas. Och med Obama i Vita huset kan något nytt och konstruktivt ske – inte bara på marken i Afghani-stan utan även med Nato. ”USA må vara frustrerat över att andra medlemsländer i Nato inte bidrar mer till operationen i Afghanistan, men det är betydligt bättre att ha en sådan diskussion än att diskutera ifall länder som Frankrike och Tyskland alls ska ställa upp med trupp”, skriver professorerna Stephen Brooks och William Wohlforth i senaste numret av Foreign Affairs. Hela artikeln är ett försvarstal för internationella organisationer. Funge-rande institutioner gynnar USA, menar de. Koalitioner av villiga, som Bushadministrationen gärna laborerade med, har betydande brister eftersom de kräver ständigt nya överenskommelser, eftergifter och kompromisser. Insikten om institutionernas betydelse finns i Obamaadministrationen. George W Bush var ute efter att rasera världsordningen, men nu finns, menar Brooks och Wohlforth, en möjlighet för USA att gå före i arbetet med att reformera det internationella systemet så att det bättre kan hantera de nya hot och utmaningar som världen ställs inför. I den viktiga processen måste EU vara med. Världen har åtskilligt att vinna på att USA och EU drar åt samma håll. Och kanske är Gordon Browns besök faktiskt startskottet för något nytt. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 21437, "headline": "Dyster titt på världen från Ola Åstrand", "summary": "Ola Åstrand fyller Nordin Gallery med bevis för att världen av i dag är en soptipp. Utställningen är deppig och trasig – men ändå inte utan humor.", "article": "Jag tittar på Ola Åstrands bilder av lätt bakåtlutande ansikten och undrar om de går i sömnen. Eller om de precis har fått orgasm. Eller dött? Kanske gapar de bara efter mening i en meningslös värld där människors värde mäts i karriärssteg och googleträffar. Ola Åstrand är förbannad på vår samtid och har fyllt hela utställningsrummet på Nordin Gallery med poetiska och svartsynta bevis för att världen är en soptipp. Han säger att det är bäst att stå ute på gården och titta in genom fönstren för att kunna bilda sig en uppfattning av alltihop. – Där inne är det så mycket grejer att det blir svårt att se. Om man går in blir man nästan själv en del av utställningen, säger han när han berättar om allt som ska finnas med. Förutom de gapande ansiktena har han bland annat byggt en stad av gamla kartonger (som lätt går sönder), klistrat bilder på barn med utklippta drogade ögon på sopsäckar (som en påminnelse om en värld där barn inte längre får vara barn) och byggt en skulptur av upp och nedvända adventsljusstakar (för vem vill fira advent när världen ser ut så här?). Ja ni hör ju, det är hopplöst, trasigt och kaotiskt. Men förstås med lite humor och glimten i ögat. Som bilderna på stavgångare som är ute och går i tomma intet. – Stavgång är ett sånt konstigt fenomen, en massa människor som går runt med sina stavar, de är inte på väg någonstans, de bara går, säger Ola som trots humorn inte presenterar någon möjlig utväg bort från undergången. – Jag tror att allt kommer att rasa samman och jag tycker att det är toppen, säger han. Varför är det toppen? – För att det här samhället är byggt på dåligt material. Det är bra att dåliga saker rasar, då har vi en chans att börja på något nytt och bättre. Det känns ändå deppigt. – Ja, jag kan längta efter att göra något vackert också, men det känns fånigt att ställa ut fina saker när världen ser ut som den gör. Jag är alldeles för ”pissed off”. Ola Åstrand, Nordin Gallery, Tulegatan 19, t S:t Eriksplan, vernissage torsdag 5 mars. ", "article_category": "other"}
{"id": 21441, "headline": "Marit Bergman gör hembesök på Popcirkus", "summary": "Sorglig och hotfull, så beskriver Marit Bergman sin nya skiva ”The tear collector”. Den 11 mars besöker New York-bon Sverige för att medverka i Popcirkus på Debaser Medis.", "article": "Popkollopionjär, låtprenumerationsvisionär och numera tårsamlare. På stan ringde upp Marit Bergman i New York för att ta reda på mer om hennes nya skiva ”The tear collector”. Först och främst, vad är en tårsamlare? – Det är en gammal sak som änkorna hade i det forna Egypten och i USA under inbördeskriget, en behållare som de bar runt halsen med en sked som man fångade upp tårarna med. Jag tyckte det var en bisarr, men fin bild som passade bra som albumtitel, eftersom det är en sorglig skiva full av samlade tårar. Marit Bergman hade egentligen inte tänkt göra en skiva till, utan enbart fortsätta släppa en låt i månaden till sina prenumeranter. Tills hon plötsligt insåg att ett par av spåren präglades av samma skandinaviska Bergmanstämning och passade extra bra ihop. Nu släpper hon en traditionell skiva samtidigt som hon fortsätter med ”en låt i månaden”-konceptet, eftersom detta arbetssätt gjort henne mer produktiv, fri och fantasifull. Hon beskriver ”The tear collector” som en silvrig, blåsvart skiva. Sagoaktig, hotfull och mörk, ”som att vara ute i skogen och inte veta vad som väntar bakom kröken”. Men också som ”en mentalsjuk överklassdam i ett slott som går runt med en trasig jättedyr morgonrock och dånar”. Sedan två år tillbaka bor Marit Bergman i New York, med ett specialvisum där hon klassas som en ”alien with extraordinary abilities”. Kan du beskriva en typisk dag? – Jag vaknar panikslagen och försenad, springer till bussen, säger att jag ska vara hemma från studion åtta och kommer hem tolv, sedan vaknar jag panikslagen nästa dag och så börjar allt om. Marit Bergman och Veronica Maggio på Popcirkus, Debaser Medis, Medborgarplatsen 8, onsdag 11 mars kl 19.30. Marit Bergman listar … … tre saker hon saknar från Sverige när hon är i New York: – Min tandläkare, jag har jätteont i en tand och inte råd att gå här. – Mina bästa vänner och min familj. – Att veta hur saker funkar. … tre saker hon saknar från New York när hon är i Sverige: – Maten, särskilt mexikanskt, kinesiskt och närodlat. – Min pojkvän. – Frihetskänslan. ", "article_category": "other"}
{"id": 21447, "headline": "”Jag har sett så mycket död och förstörelse”", "summary": "Hur är det att befinna sig mitt i krigets blodiga kaos och betrakta döden med kameran i hand? AFP:s fotograf Mohammed Abed arbetade som i chock under hela Gazaoffensiven. I dag säger han att han har förlorat all sin livslust.", "article": "Fotografen Mohammed Abed arbetade hårt under hela kriget i Gaza. Hans bilder såldes över hela världen, men till ett mycket högt pris för honom själv. – När jag kom till polisstationen låg döda och skadade polismän utströdda över hela gatan. Jag var den förste fotografen på plats, och mina bilder blev mycket starka. Men jag var som i chock inför alla dessa döda, fattade inte vad det var som hände, jag hörde bomber falla överallt, säger fotografen Mohammed Abed när vi möts på ett hotell i Gaza City några dagar efter den israeliska offensivens slut. Han har efter några timmars betänketid gått med på att berättat om sina upplevelser under den tre veckor långa offensiven, som krävde omkring 1.300 människors liv och skadade över 4.000 personer. Mohammed Abed, som är en av den franska nyhetsbyrån AFP:s fyra fotografer i Gaza, har under de senaste åtta åren mött mer av blod och död än de flesta andra fotografkolleger. Vi har träffats flera gånger förut, och arbetat tillsammans ett par gånger under mina reportageresor i Gaza. När vi möts den här gången är han sig inte lik – han är blek, spänd och nedstämd. Den 27 december var egentligen en ledig dag för Mohammed Abed. Men när den första vågen av flygbomber började falla över Gaza vid halvtolvtiden på dagen började han omedelbart arbeta. Efter de första bilderna vid polisstationen åkte han till sitt kontor för att hämta sin skyddsväst och hjälm, och organisera arbetet tillsammans med sina kolleger. – Jag sade till dem att tänka på att ingen bild är viktigare än deras liv. Bombattackerna, som kom helt oväntat, fortsatte under en timmes tid över hela Gazaremsan, berättar Mohammed Abed. – Jag har aldrig tidigare upplevt ett så intensivt och omfattande flyganfall. Mitt i kaoset tänkte jag hela tiden på min familj – hur skulle jag kunna skydda dem? Vi ringde varandra oavbrutet för att försäkra oss om att ingen var skadad. Under denna första dag dödades minst 250 människor, fler än någonsin på en enda dag i Gaza. En stor del av de dödade var poliser, som befann sig i de polisstationer som var bombattackernas främsta mål. Det massiva anfallet var Israels svar på den ständiga raketbeskjutningen från Gazaremsan, och avsikten var i första hand att slå ut den islamistiska Hamasrörelsen som tog makten i Gaza sommaren 2007. – Jag lyckades få tag på en lägenhet intill kontoret, dit min familj kunde flytta från flyktinglägret Jabaliya där vi bor. Det kändes säkrare att ha dem i närheten, så jag kunde gå hem till dem då och då. Mohammed Abed ville ta en dag ledigt för att vara hemma med sina fem barn, men det visade sig omöjligt eftersom Israel stoppade alla utländska journalister från att komma in i Gaza. De palestinska journalsiterna och fotograferna fick ensamma sköta rapporteringen därifrån. – Situationen blev värre för varje dag. Vi fann döda kvinnor och barn, hela familjer som utplånats i sina hem. Känslan av chock blev allt starkare, samtidigt som jag fruktade både för min familjs och mitt eget liv. Det var som att befinna sig i ett massivt vansinne av blod och död som aldrig tycktes ta slut, säger Mohammed Abed och tänder en cigarrett. – Det mest fruktansvärda var när jag fann en död flicka i tvåårsåldern, bara hennes huvud stack upp bland spillrorna av ett raserat hus. Jag tog säkert femtio bilder av henne, men bara två eller tre blev skarpa. När jag hade skickat dem till kontoret i Paris kunde jag inte prata på tre timmar, jag var som bedövad. Nästa dag ringde folk och ville intervjua mig om den här bilden, men jag vägrade. Jag kan inte prata om detta, säger han och försjunker i en lång tystnad. – Jag har sett så mycket död och förstörelse under mitt jobb här, och det har naturligtvis skadat mig känslomässigt, säger han sedan och fortsätter: – Men jag försökte samla styrka att fortsätta jobba, och försökte hitta en balans mellan det yrkesmässiga och mina känslor. Vi fotografer började jobba tillsammans tre eller fyra stycken för att öka vår säkerhet – konkurrensen mellan oss försvann. Men vår rädsla blev allt större ju längre tiden gick, det fanns ingen plats där man kunde känna sig säker, trots att vi åkte i väl märkta pansarbilar. Vi bestämde oss för att sluta jobba tidigt på kvällarna, oavsett vad som hände. Mohammed Abed försökte undvika de farligaste platserna där det fanns stridsvagnar och beväpnade milismän, men ibland samlade han kraft och följde efter ambulanserna som ryckte ut för att hämta skadade. – Det är mycket farligt, för ofta blir samma plats beskjuten eller bombad flera gånger. Allt eftersom dagarna gick blev det allt tydligare att det här kriget var riktat mot civila såväl som mot milismännen. De flesta skadade som kom in till sjukhusen var civila. Man såg nästan aldrig till några milismän ute på gatorna, det var inte alls som det brukar under en israelisk offensiv. Precis som flera av de andra fotograferna levde Mohammed Abed i en dubbel rädsla, som växte sig allt starkare – dels rädslan för sitt eget liv, dels för familjen: – Jag vågade inte låta dem gå ut, jag handlade mat åt dem när jag fick en chans och det fanns något att köpa. På nätterna sov vi alla i samma rum, tätt intill varandra. Min nioåriga dotter Inas sov i min famn varje natt, och det gör hon fortfarande. Jag har hela tiden försökt hålla en lugn och normal fasad hemma, har försökt dölja min egen rädsla för att inte oroa barnen. När den israeliska markoffensiven började efter en dryg vecka tvingades tusentals människor på flykt undan de framryckande stridsvagnarna och pansarfordonen som förstörde allt i sin väg. Många av dem sökte skydd i FN:s skolor, men inte ens där var de säkra. På morgonen den 17 januari attackerades FN-skolan i Beit Lahiya av artillerigranater och fosforbomber. Två småpojkar dödades och femton av de cirka 2.000 personer som sökt skydd där skadades. Mohammed Abed kom förbi skolan just som de första granaterna hade träffat. När han befann sig på skolgården, i tron att anfallet var över, briserade ytterligare ett par fosforbomber i ett regn av eld över skolgården. – Folk flydde i panik, jag sökte skydd under ett tak, var livrädd för att bli träffad av elden som studsade omkring som glödande gräshoppor. Efter den dagen orkade jag inte arbeta mer, det kändes som att kriget höll på att äta upp mig, säger han och tystnar igen. Sedan berättar han om söndagen den 18 januari, när de israeliska marktrupperna började sitt återtåg. – Vi såg hur stridsvagnarna drog bort mot gränsen. Efter sig lämnade de en helt ny geografi, ett landskap av total förstörelse, med raserade byggnader, upprivna odlingar och sönderkörda fält. Jag trodde aldrig att israelerna skulle kunna göra detta mot oss, det övergår all min fantasi, som en ond dröm. Jag vill aldrig uppleva detta igen. Mohammed Abed bär fortfarande krigets minnesbilder inom sig, fast han försöker tränga undan dem: – Jag vaknar flera gånger varje natt trots att jag är helt utmattad. Det känns som om jag har förlorat mig själv, den glade Mohammed som fanns före detta krig. Jag försöker ändra min sinnesstämning, åtminstone när barnen är hemma. Jag följer dem till skolan varje dag för att ge dem lite trygghet. De frågar varje dag om kriget ska komma tillbaka – jag svarar nej, fast jag inte är säker på det. Hans arbetsgivare har bjudit in honom till Frankrike, och han väntar nu på visum för sig och familjen. – Jag skäms inte för att säga att jag behöver hjälp för att hitta mig själv igen – en psykolog, eller åtminstone att få komma härifrån ett tag. Om jag kommer i väg tänker jag varken ta kamera eller mobiltelefon med mig – jag vill slippa Gaza helt och hållet ett tag. ", "article_category": "other"}
{"id": 21452, "headline": "När kvinnors hjärtan sviktar sviker vården", "summary": "Varje dag dör femtio svenska kvinnor i hjärt-kärlsjukdom. Sissi Westin kunde ha varit en av dem. I dag startar Go red-kampanjen som arbetar för bättre vård och mer jämställd forskning om kvinnors hjärtsjukdomar.", "article": "Det var en februaridag när hon var med barnen på äventyrsbadet i Södertälje som det small till. Sissi Westin var så förlamande trött. Inte ett simtag orkade hon ta, på vägen hem somnade hon. När hon vaknade var hon på väg till sjukhus, i ambulans. -Det var som om ett betongblock hade lagts på bröstet. Jag kom till intensiven, de sade att jag kom in i sista sekunden. Jag trodde jag hade fått en infarkt, men jag hade överansträngt hjärtmuskeln. Sissi Westin, då 41 år, hade drabbats av lungödem till följd av hjärtsvikt. Nu, femton år senare, förstår hon att sjukdomen egentligen hade börjat tidigare. Men symptomen smög sig så långsamt på – den ständiga andfåddheten, den eviga tröttheten. -Jag trodde det var stressen. Jag hade ju så mycket att göra, jobbade ständigt, även om jag var förkyld. Och så hade jag det tungt privat. Att det kunde handla om hjärtsvikt hade jag inte en tanke på, jag visste inte ens vad det var. Varje år insjuknar 30.000 svenskar i hjärtsvikt, en allvarlig sjukdom som inte går att bota, men som man ändå kan leva ett hyfsat gott liv med om man får rätt diagnos och rätt behandling. Vilket alla inte får, särskilt inte kvinnor. För trots att hjärtsvikt är lika vanligt hos kvinnor som hos män görs de flesta medicinska studier av hjärtsvikt fortfarande på män. Det gör att kvinnor inte får den behandling de borde ha, visar flera nya studier. Enligt en europeisk, nyligen publicerad undersökning, får kvinnor i mindre utsträckning än män nya effektiva mediciner, som ACE-hämmare, som vidgar blodkärlen, och betablockerare, som gör att hjärtat arbetar lugnare och effektivare. Kvinnor får oftare de äldre vattendrivande läkemedlen. Studien visar också att kvinnliga läkare ger bättre hjärtsviktsvård till sina patienter, oavsett kön, medan manliga läkare ger mindre läkemedel till kvinnliga patienter. -Okunskapen om kvinnor och hjärt-kärlsjukdom är fortfarande stor, konstaterar Karin Schenck-Gustafsson, professor i kardiologi, överläkare vid Karolinska sjukhusets hjärtklinik och chef för Centrum för genusmedicin vid Karolinska institutet. Hon har forskat på könsskillnader i hjärtsjukvården i tjugo år och är vår allra främsta expert på kvinnohjärtan. -Kvinnors hjärtsvikt ser annorlunda ut än mäns, och skälen till att kvinnor drabbas är ofta helt andra, mekanismen är annorlunda. Ändå är forskningen fortfarande mest inriktad på män och deras symptom. Hjärtsvikt innebär att hjärtat inte klarar av att pumpa ut blod i den utsträckning kroppen behöver. Den försämrade genomblödningen i njurarna leder till att kroppen samlar på sig vatten och salt. Vanliga symptom är andfåddhet, trötthet, dålig sömn och svullna ben. Hjärtsvikt är ett allvarligt tillstånd, som kräver livslång behandling. Femårsöverlevnaden för patienter med hjärtsvikt är lägre än för de flesta cancer- och hjärtinfarkts-patienter. Sissi Westin överlevde, men tre tunga år följde. -De åren var som ett svart hål. Jag var i fruktansvärt dålig fysisk och psykisk kondition, åkte ut och in på akuten varannan månad. Kunde inte gå i trappor, inte dammsuga, inte promenera. Det talades om hjärttransplantation. Jag var vansinnigt rädd. Så kom hon till hjärtrehabiliteringen för kvinnor vid Saltsjöbadens sjukhus som startades av Karin Schenck-Gustafsson i slutet av 90-talet. Hon fick ny läkare, nya effektiva mediciner och kontakt med andra kvinnor i samma situation, -En ny värld öppnade sig, det var enormt lärorikt. Jag som aldrig läst en rad om hjärtsjukdomar tidigare, lärde mig att lyssna på kroppens signaler. För sju år sedan kunde Sissi börja jobba igen, som frisör, på halvtid, -Det hade jag aldrig vågat hoppas på. Jag älskar mitt yrke. Jag tar en väldig massa mediciner, 9–10 tabletter om dagen, och måste gå på kontroller regelbundet, men jag mår oförskämt bra. Att Sissi Westin har en livshotande sjukdom är hon väl medveten om. -Någon bot finns ju inte, men jag tycker att jag kan leva med det, Jag har ett bra liv, jag promenerar mycket, går på yoga en gång i veckan och så har jag börjat dansa igen. Basen i all hjärtsviktsbehandling är ACE-hämmare och betablockerare, som måste ställas in noga, för varje individ. Därför är det viktigt med kontinuerlig läkarkontakt, påpekar Karin Schenck-Gustafsson. -Och självklart borde alla med misstänkta symptom får hjärtat undersökt med ultraljud. Men Sveriges hjärtsviktspatienter är både underdiagnostiserade och underbehandlade. Det visar en studie som Hjärt-Lungfonden låtit göra bland drygt 2.000 patienter med diagnosen hjärtsvikt, vid 158 olika vårdcentraler. Bara sex procent av patienterna får hela den behandling som rekommenderas i de nationella riktlinjerna. Övriga har i många fall varken fått en säkert ställd diagnos eller den medicinering som förordas. Bara en tredjedel av patienterna med diagnosen hjärtsvikt har genomgått ultraljudsundersökning av hjärtat, som anses vara den säkraste diagnosmetoden, och bara var tredje patient får den medicin som rekommenderas. Till detta kommer alltså att kvinnors och mäns hjärtsvikt ser olika ut. De flesta medicinska studier har gjorts på den så kallat systoliska hjärtsvikten, som är vanligast hos män. Den innebär att hjärtats vänsterkammare har nedsatt pumpförmåga, vilket gör att blodet inte kan pumpas vidare i kroppen nog effektivt. Diastolisk hjärtsvikt, som är vanligast hos kvinnor, innebär att kammarväggen inte är tillräckligt elastisk, vilket innebär en svårighet att fylla hjärtat med blod. Den formen av hjärtsvikt är inte alls så uppmärksammad. Hjärtinfarkt är en vanlig orsak till hjärtsvikt hos män. Hos kvinnor är högt blodtryck en vanligare orsak. -Ofta har kvinnorna gått länge med högt blodtryck, säger Karin Schenck-Gustafsson. Kanske borde man skärpa blodtrycksbehandlingen hos kvinnor. Vad är hjärtsvikt? Hjärtsvikt är en av få hjärtsjukdomar som ökar i västvärlden.Drygt 200.000 personer i Sverige har hjärtsvikt Risken för hjärtsviktspatienter att dö i hjärt-kärlsjukdom är fyra gånger större om de också lider av depression, visar en ny studie vid Linköpings universitet. Också sömnapné, som medför andningsuppehåll i sömnen, är förknippad med hjärtsvikt. I en studie, baserad på 330 personer, var andningsuppehållen dubbelt så vanliga hos dem med hjärtsvikt som hos dem med normal hjärtfunktion. Visste du att ... ... femtio kvinnor dör av hjärt-kärlsjukdom varje dag i Sverige. Sex av tio dödsfall kan förhindras. ... könsfördelning anges inte i flertalet hjärtstudier, vilket gör det svårt att tolka resultaten. ... kvinnliga distriktsläkare ger sina patienter bättre behandling än vad manliga gör, enligt en ny studie om högt blodtryck. ... också när det gäller stroke finns könsskillnader, visar helt nya amerikanska studier. ... kvinnor väntar längre med att söka hjälp och har andra symptom. Personalen tar heller inte hand om de kvinnliga patienterna lika bra som om de manliga. Go red-kampanjen Syftet med kampanjen \"Go red for women\" är att skapa resurser för forskning om kvinnohjärtat. Kampanjen, som pågår under hela mars, startades av American Heart Association 2004 och har sedan tagits till Europa av World Heart Federation. I Sverige stöds Go red-kampanjen av Hjärt-Lungfonden och 1,6 miljonerklubben. På Internationella kvinnodagen den 8 mars hålls seminarier i tolv städer över hela landet. I Stockholm anordnas en heldag på Oscarsteatern där temat är Maten och hjärtat. Håller i evenemanget gör hjärtprofessorn Karin Schenck-Gustafsson, en av initiativtagarna till Go red-kampanjen, och tillsammans med Alexandra Charles, en av eldsjälarna i 1,6 miljonerklubben. Om livsstil, kost, fetter, dygnsrytm och hjärthälsa talar bland andra professorerna Mai-Lis Hellénius och Maria Lennernäs samt dietisten Carola Magnusson. Läs mer på gored.se, hjart-lungfonden.se och 1.6miljonerklubben.com 1,6 miljonerklubben, som startade 1998, är i dag en av landets största kvinnoföreningar med drygt 33.000 medlemmar över 45 år. Klubbens syfte är att sprida information om kvinnors hälsa och livskvalitet. I februari i år startade systerföreningen 2,6 miljonerklubben, som vänder sig till något yngre hälsomedvetna kvinnor, mellan 25 och 45 år. Ett av syftena är att motverka stress och utbrändhet. Läs mer på 2.6miljonerklubben.com ", "article_category": "other"}
{"id": 21456, "headline": "”Daniel Westling fast i den gyllene buren”", "summary": "Norske monarkiexperten Carl-Erik Grimstad: I traditionell bemärkelse är den Bernadotteska ättens tid på den svenska tronen snart slut.Erfarenheten visar att moderna män har svårt att anpassa sig till prinsrollen. För Daniel Westling är historien om prinsarna Claus, Henrik och Philip ingen trevlig läsning. De gör uppror och de förlöjligas av opinionen. Min anmärkning om det svenska kungahuset som en Chippendale-monarki är alltså varken fräck eller oförskämd. Jag konstaterar bara att kungahusets uppgift att bereda väg för ett lyckat äktenskap mellan två sympatiska människor blott till hälften är slutförd. Det skriver den norske statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad.", "article": "Det är eftermiddag. Det ringer från Expressen. Tidningen har fått en ”kanonidé”: Man skulle be sin hovreporter att skriva en krönika på temat ”Daniel är bäst” och jag skulle skriva en motsvarande ”Nej, Mette-Marit är bäst”. En landskamp i tronföljaräktenskap, med andra ord. Jag tackade nej. Klockan halv två på natten ringer Expressen på nytt och har sett att jag i tidningen Verdens Gang har kallat det svenska kungahuset för en Chippendale-monarki. ”Mycket allvarligt”, får jag veta. Och vips hade jag av samma hovreporter förklarats persona non grata i mitt kära grannland. Han fattar inte att ”prins Daniel är en modern man”, heter det nu om mig. Men det är precis denna modernitet som nu kan visa sig att bli den svenska monarkins största utmaning – precis som vi i Norge kommer att tvingas hantera situationen när vår egen kvinnliga tronföljare ska välja äkta hälft. Ty moderna män tenderar efter hand att vantrivas i omoderna institutioner. Daniel Westling är en man från medelklassen som har byggt upp sitt eget företag. Han är van vid att handla, och att prestera. Det intryck han gett hittills präglas av entreprenörskap, lojalitet, affärssinne och diskretion. Trots mer än hundra år av kvinnokamp är mansidealet alltjämt knutet till sådana egenskaper. Å andra sidan: Ett gemensamt drag hos moderna västeuropeiska monarkier är att de under ett par hundra år har förvandlats från klassiskt maskulina till utpräglat feminina institutioner. Kungahusen är avmilitariserade, de är fråntagna all makt, både politisk och ekonomisk. Estetiken har fått större utrymme. Kungafamiljens medlemmar ska synas, de ska ha en positiv framtoning, men deras roller som handlande subjekt är snävt kringskurna av nationens egentliga familjeöverhuvud, folksuveräniteten. Det är här som The Chippendales kommer in. I ett könsperspektiv är de dansande gossarna i tangatrosor reducerade till kvinnliga attribut. Bland män brukar de betraktas med nedlåtenhet, bland kvinnor utgör de rekvisita i festliga sammanhang. Denna förvandling har för Daniels del stegrats. Den uppmärksamme iakttagaren har noterat att kronprinsessan i samband med förlovningen betonade att både kungen och regeringen hade godkänt äktenskapet. Bakgrunden till detta är successionsordningens paragraf 5, en bestämmelse som självklart är meningslös i ett modernt och demokratiskt samhälle. Ursprungligen var det enbart monarken som kunde ge sitt godkännande (så som alltjämt är fallet i Norge), men i sin iver att demokratisera kungahuset beslöt svenska politiker på 1970-talet att införa en bestämmelse som i realiteten vred klockan tillbaka. Det är möjligt att Daniel Westling känner sig hedrad över att få sitt äktenskap godkänt av Fredrik Reinfeldt. Han borde i stället se det som ett dåligt omen. Ockelbograbbens familjenamn är också värt en kommentar. I traditionell bemärkelse är den Bernadotteska ättens tid på den svenska tronen slut inom loppet av några decennier. Då borde det bli dags för ett Huset Westling, eftersom det logiskt sett inte finns något skäl att inte socialchefssonens namn hädanefter ska prägla den svenska monarkin på samma sätt som advokatsonen från Frankrike under snart 200 år har gjort det. När den brittiska drottningen Victoria gifte sig med prins Albert 1840 bytte kungahuset familjenamn från Hanover till Sachsen-Coburg-Gotha (senare Windsor). Men det är ändå nästan självklart att Sverige inte kommer att döpa om monarkin när Daniel får sin Victoria. Det får finnas gränser för folkligheten! Något sådant har heller inte skett i vare sig Danmark eller Storbritannien där kungahusen fortsätter att heta Glücksburg respektive Windsor och inte Monpezat eller Mountbatten. Daniel får därför upphöra med att vara en Westling, och därtill snällt finna sig i att hans kommande barn bär hustruns familjenamn. Namnfrågan är ändå en bagatell jämfört med vad som kommer att förväntas av den unge affärsmannen när han hädanefter ska tjäna Sverige såsom prins. Hans plats är, som det heter, tre steg efter hustrun. Han blir tvungen att ge upp sitt företag. Kanske kan han fortsätta i en tillbakadragen styrelseposition, men han vet lika väl som alla andra att om hans företag går alltför bra kommer han raskt att anklagas för att profitera på sin kungliga position. Och sådant accepteras inte i välutvecklade, relativt korruptionsfria demokratier. Från utsidan av den gyllene buren kan nog den kungliga tillvaron synas lockande och äventyrsfylld, men från insidan har vi många exempel på prinsgemåler som efter några år med kanapéer och invigningsritualer har blivit uttråkade. Historien om prinsarna Claus, Henrik och Philip är ingen trevlig läsning för unga, driftiga prinsaspiranter. Med jämna mellanrum har gemålerna gjort uppror mot de obetydliga roller som de har tilldelats. Då och då har de förlöjligats av opinionen i sina respektive hemländer. Det krävs således både mod och kreativitet för att mejsla ut ett jobb för prins Daniel som tar till vara de förväntningar de flesta av oss har på moderna män (och för den delen också moderna kvinnor) – samtidigt som han utför sina kungliga plikter. Arbetet med en sådan befattningsbeskrivning har inte blivit enklare sedan Henri-Marie-Jean André de Laborde de Monpezat blev dansk prinsgemål 1967, snarare tvärtom. Och det står mycket på spel. Exempelvis lycka. Liksom de flesta andra har jag stor respekt för det sätt som det svenska kungaparet har hanterat situationen med medelklassgrabbens inträde i kungafamiljen. Familjen har valt en väg som kommer att göra det lättare för mannen som nu gjort sitt livs viktigaste val. Kanske har situationen i Norge bidragit till att göra både honom och Sverige införstådda med att monarkier innerst inne, till och med i de mest egalitära demokratier, tyngs ned av traditioner, etikett och ritualer som kanske kan förändras vid en palatsrevolution men inte så lätt låter sig omskapas i människors medvetande. Sju års lärotid verkar vara en klok strategi, och regin kring offentliggörandet av förlovningen i tisdags var genomtänkt och modernt designad. När kronprins Håkon och Mette-Marit förlovade sig för åtta år sedan informerades opinionen genom en läcka från kungaparets stab som avslöjades av chefredaktören för veckotidningen Se og Hør. Somliga rodnar fortfarande vid minnet av episoden. Trots alla snubbeltrådar som ligger i Victorias och Daniels väg har Sverige nu de allra bästa förutsättningar för att föra kungahuset ett steg vidare. Liksom för alla kungahus i vår kulturkrets består de viktigaste utmaningarna av att hitta rätt balans mellan monarkins underhållningselement och dess majestätiska sidor. Underhållningsvärdet är det lättaste att slå vakt om – den verkliga utmaningen ligger i att upprätthålla traditionell kunglig auktoritet. För att fylla en sådan roll krävs kunskap, men först och främst personligheter fyllda av självrespekt och tro på vad de representerar. Min anmärkning om Chippendale-monarkin är således varken fräck eller oförskämd. Den är bara en vink om att för kungahuset är uppgiften att bereda väg för ett lyckat äktenskap mellan två sympatiska människor blott till hälften slutförd. CARL-ERIK GRIMSTAD ", "article_category": "other"}
{"id": 21458, "headline": "”Personfrågan avgörande i nästa års valrörelse”", "summary": "Statsvetarprofessor: Frågan om vem svenska folket tycker är bäst lämpad att vara statsminister spelar en mycket större roll i valet 2010 än i tidigare riksdagsval. Med två cementerade block har vi i Sverige i dag i praktiken ett tvåpartisystem. Och i sådana system spelar partiledarna en mer framträdande roll för väljarnas röstning än de gör i fragmenterade mångpartisystem. Därför kommer vi i nästa års valrörelse, på ett sätt som överträffat allt vi tidigare skådat, få bevittna en kamp mellan två pretendenter på statsministerposten. Frågan om vem som är mest regeringsduglig, Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin, kommer att avgöra valet. Av alla mätningar att döma innebär detta en klar fördel för Reinfeldt. Till detta kan läggas den tydliga trend som framkommer i partisympatimätningarna där gapet mellan blocken verkar vara på väg att helt försvinna. Det skriver statsvetarprofessor Tommy Möller.", "article": " Det nya politiska landskap som följer med dagens extremt tydliga blockuppdelning förändrar i grunden förutsättningarna för svensk politik. Jag ska här peka på tre konsekvenser: (1) en utveckling mot ett tvåpartiliknande system, vilket i sin tur leder till (2) ombytta roller mellan blocken samt (3) att partiledarcentrering i ökande grad ersätter den particentrering som funnits under mycket lång tid. 1. Utveckling mot ett tvåpartisystem. Det är förvisso inte en ny situation att det mot varandra står två statsministerkandidater. Så har det med några enstaka undantag varit sedan mitten av 1970-talet. Men när de båda regeringsalternativen inför nästa års val nu formerats är det en oundviklig konsekvens att draget av tvåpartisystem förstärks och den tidigare så markanta particentreringen luckras upp. Svensk politik består alltjämt av sju riksdagspartier och ytterligare några utmanare, men med två cementerade block omvandlas vår partistruktur i praktiken till ett tvåpartisystem. I sådana system spelar partiledarna en mer framträdande roll för väljarnas röstning än i fragmenterade mångpartisystem. Särskilt tydligt är detta i amerikansk politik, där många väljare har en svag partiidentifikation och där det är vanligt att väljarna i stället för att rösta på det parti som de tycker bäst om, röstar på den mest förtroendeingivande kandidaten. Det kanske bästa exemplet på det var när Ronald Reagan valdes till president 1980: många väljare, som kallades Reagandemokrater, sympatiserade med demokraterna men röstade på Reagan trots att de inte delade hans åsikter. Samma mönster återfinns i andra länder med två dominerande partier, där partiväsendet är betydligt starkare än i USA. När Harold Wilson ledde Labourpartiet till valseger 1966 kunde exempelvis forskarna visa att Wilsons personliga popularitet fick många väljare som politiskt stod Torypartiet närmare att i detta val rösta på Labour, vilket var avgörande för valutgången. 2. Ombytta roller. Nästa svenska riksdagsval blir historiskt i den meningen att Socialdemokraterna för första gången går till val i en nära samverkan med andra partier, där den uttalade målsättningen är att bilda en koalitionsregering tillsammans med dessa. Mona Sahlin får därmed en svårare uppgift än vad hennes företrädare har haft. Som ledare och statsministerkandidat för en trepartiallians, kommer Sahlin att ställas till svars för kontroversiella uttalanden som hennes tilltänkta koalitionsvänner begår. Hennes handlingsutrymme är över huvud taget mer begränsat än hennes företrädares, eftersom hon i varje situation har att – precis som de borgerliga partiledarna tvingats göra i fyra decennier – ta hänsyn till två andra partier. Implikationerna av detta begränsade handlingsutrymme har redan kunnat skönjas i anslutning till regeringens energipolitiska utspel för några veckor sedan. I denna typ av frågor brukar blocköverskridande uppgörelser eftersträvas, men även om Mona Sahlin så hade önskat saknades möjligheter att ingå en sådan eftersom detta blockerades av de båda samarbetspartiernas starka profil i kärnkraftsfrågan. Vi fick bevittna hur det nya politiska landskapet ställer den socialdemokratiska rörelsen inför en ny och svårhanterad situation. Det interna stödet för partiledningens kategoriska avståndstagande från regeringens nya energipolitik var nämligen långtifrån starkt. Det finns anledning att förvänta sig fler utspel från den borgerliga alliansregeringens sida som sätter sammanhållningen inom socialdemokratin på svåra prov. Det kan leda till instabilitet i partiet och därmed i det samlade vänsteralternativet. Rollerna är således förändrade. Att härska genom att söndra har i alla år varit en effektiv metod för Socialdemokraterna i deras strategi att försvaga borgerligheten. Nu har borgerligheten övertagit samma strategi gentemot Socialdemokraterna. 3. Partiledarcentrering. Svensk politik är i ovanligt hög grad particentrerad. I alla fall har den varit det. Väljarna har röstat på partier och brytt sig mindre om vilka personer som stått i spetsen för dessa. Forskningen har visat att det har funnits partiledareffekter, men marginella sådana. I och för sig är det endast de direkta effekterna som brukar mätas, inte den mer subtila inverkan som partiledare har när det gäller att väcka intresse och entusiasm för partierna bland potentiella väljare, men det som är mätbart visar att partiledarnas personliga popularitet inte har haft särskilt stor inverkan. Några välkända undantag finns förvisso: Bengt Westerberg 1985 och Alf Svensson 1998 fungerade exempelvis som tydliga dragplåster för sina partier i dessa båda val. Ibland arbetar forskarna i motvind. Mediala narrativ tycks leva sitt eget liv. Journalister och det omgivande samhället tenderar att ignorera forskningsresultat som inte stämmer med den intuitiva kunskap som finns. Föreställningen att förtroendet för partiledarna har en avgörande betydelse för partiernas valresultat är sedan länge ett axiom bland politiska journalister, trots att forskningen alltså visar på motsatsen. Mycket talar dock för att partiledarcentreringen i nästa val kommer att bli påfallande stor. Ett scenario som i dag framstår som sannolikt är nämligen att vi i nästa års val kommer att få bevittna en kamp inte bara mellan två tydligt definierade regeringsalternativ utan, på ett sätt som kommer att överträffa det vi hittills skådat, mellan två pretendenter på statsministerposten. De båda regeringsalternativen – och inte minst de båda stora partierna – kommer att gå till val med förtroendetemat som grundelement, och eftersom huvudfrågan därmed kommer att vara vem som är bäst lämpad att leda landet i en svår tid framstår en personcentrerad valrörelse som oundviklig. Frågan om regeringsduglighet är central i varje valrörelse och i det nya politiska landskapet blir detta särskilt tydligt. Regeringsduglighet handlar om föreställningar: dels vilken bild väljarna har av historien, vilket gynnar Socialdemokraterna, dels också om hur väljarna bedömer de ledande personernas, särskilt statsministerkandidaternas, förmåga att leda landet. Vad betyder denna personcentrering för kampen om regeringsmakten? Av mätningarna att döma är detta en fördel för Fredrik Reinfeldt, som åtminstone så här långt åtnjuter ett betydligt större förtroende än sin utmanare. Enligt vissa mätningar ligger förtroendet för statsministern 15 procentenheter högre än för oppositionens ledare, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att socialdemokraterna är det klart största partiet. Reinfeldt kommer också att under det svenska ordförandeskapet ges möjligheter att på allvar ikläda sig statsmannarollen. Om historien upprepar sig från förra gången Sverige var ordförandeland innebär det att han kan gå in i valrörelsen med ett betydande försteg när det gäller förtroendefrågan. Till detta ska läggas den tydliga trend som framkommer i opinionsmätningarna. Gapet mellan de båda regeringsalternativen är på väg att helt försvinna. Det är en dramatisk förändring som skett på kort tid, efter det att partierna på vänstersidan formerat sig som ett regeringsalternativ och draget av tvåpartimässighet börjat sätta sin prägel på svensk politik. TOMMY MÖLLER ", "article_category": "other"}
{"id": 21498, "headline": "Världens bäste gangsterskådespelare visas på Cinemateket", "summary": "Ingen har varit bättre på att spela gangster som James Cagney, skriver Fredrik Strage. Nu visar Cinemateket Cagney-klassikern \"White heat\".", "article": "Frank Sinatra älskade honom. Tony Soprano också. För att inte tala om Tupac. Ingen har varit bättre på att spela gangster än James Cagney. Som rosenrasande värsting rånade han banker, fyllde fiender med bly och hävde ur sig hårdkokta repliker fyrtio år innan ”Gudfadern” ens var påtänkt. James Cagneys intensiva stil berodde på att han inledde sin karriär i stumfilmer där stora gester var viktiga. Han var också en duktig dansare. Ibland duckar han för kulorna så graciöst att man skulle kunna missta honom för en psykopatisk Fred Astaire. Hur många misogyna kräk han än gestaltade på vita duken älskades han av publiken. Han vann en Oscar efter att ha steppat och sjungit sig igenom den käckt patriotiska musikalen ”Yankee doodle dandy”. ”The public enemy” från 1931 och ”White heat” från 1949 är Cagneys mest berömda gangsterfilmer. Båda två totalförbjöds i Sverige. Den senare gick inte upp på bio här förrän 1963. Även om ”White heat” visar att brott inte lönar sig trodde censuren att Cagneys coolhet skulle inspirera unga ligister. I en scen rymmer hans gangster Cody Jarrett från fängelset, stjäl en bil och tvingar med sig en fiende som stoppas i bagageutrymmet. ”Jag får ingen luft!” klagar mannen. ”Här har du några lufthål!” fräser Jarrett och skjuter sönder bakluckan. Slutscenen i samma film är Cagneys mest kända. Polisen har omringat Cody Jarrett i en kemikaliefabrik som exploderar. Innan Jarrett försvinner i ett moln av eld ropar han till sin döda mor: ”Made it, ma’! Top of the world!” Tupac tittar på ”White heat” i filmen ”Juice”, där han spelar gangsterwannaben Bishop. Han blir imponerad av Cagneys triumfatoriska dödsscen. ”If you gotta go out, that’s how you go out”, säger Tupac. Ironiskt nog var James Cagney själv inte det minsta maffia utan ytterst timid. Kanske hade Bishop, och även Tupac, levt lite längre om de tittat på ”The public enemy” i stället. I slutet av den filmen blir Cagneys gangster genomborrad av kulor. Han sjunker ihop i rännstenen med orden: ”I ain’t so tough.” ”White heat”, Cinemateket, Filmhuset, Borgvägen 1, t Karlaplan, onsdag 25 februari kl 20. Fredrik Strage film@pastan.nu \"White heat\" på Cinemateket i Stockholm ”White heat”, Cinemateket, Filmhuset, Borgvägen 1, t Karlaplan, onsdag 25 februari kl 20. ", "article_category": "other"}
{"id": 21529, "headline": "\"Många unga hjärtsjuka riskerar att dö i onödan\"", "summary": "Hjärtforskningschef slår larm om bristen på anpassad behandling av unga patienter: Vi skäms över att svensk sjukvård inte kan erbjuda hjälp åt ungdomar med medfödda hjärtfel.", "article": "Antalet unga vuxna med medfött hjärtfel kommer att växa från dagens 20.000 till drygt 30.000 år 2018. Men svensk sjukvård har allvarlig brist på hjärtläkare som är specialiserade på unga hjärtpatienter. Med traditionell hjärtsjukvård riskerar ungdomar med hjärtfel att felbehandlas med i värsta fall dödlig utgång. Vi skäms över passiviteten inom svensk sjukvårdsutveckling som innebär att många ungdomar med medfödda hjärtfel inte får kunnig och välorganiserad vård när de lämnat barnklinikens specialistvård. Det skriver professor Staffan Josephson, expert på organisk kemi vid Stockholms universitet och generalsekreterare vid Hjärt-Lungfonden, samt Ulf Grape, ordförande för Hjärtebarnsföreningen. Varje år föds 1.000 barn med hjärtfel i Sverige. Det kan handla om allt från hål som i bästa fall växer igen till allvarliga komplikationer med omedelbar livsfara för det nyfödda barnet. Många av dessa barn dog tidigare i späd ålder - överlevnaden på 1960-talet var endast 60 procent. I dag räddas mer än 90 procent tack vare en högt specialiserad vård och nya kirurgiska metoder. Men den framgångsrika vården av barn med medfödda hjärtfel skapar en växande patientgrupp bestående av överlevare där många har stort behov av uppföljning och specialiserat omhändertagande även i vuxen ålder. Detta innebär nya utmaningar för sjukvården - utmaningar som många ansvariga beslutsfattare ännu inte har lyckats möta i hela dess omfattning. Konsekvensen är att tusentals unga med medfött hjärtfel i dag riskerar att hamna mellan stolarna när rutiner brister mellan olika sjukvårdsenheter. Antalet unga vuxna med medfött hjärtfel kommer dessutom enligt prognoser att växa ytterligare från dagens 20.000 till drygt 30.000 år 2018. Bedömare inom området har beräknat att vi i dag fångar upp hälften av alla vuxna patienter med medfödda hjärtfel och att vården fungerar bra på flera sjukhus. Problemet är alltså det stora mörkertalet. Bristerna blir tydliga redan när patienterna ska slussas över från barnhjärtklinikerna till den traditionella hjärtsjukvården på sjukhusen. På flera sjukhus saknas en systematisk uppföljning av de utskrivna ungdomarna och inget nationellt system är etablerat för att effektivt föra över information från barnhjärtsjukvården till kontaktpersoner på landets sjukhus. Ibland tycks remitteringen till och med utebli helt. Ett skräckexempel är en 18-årig flicka som skrevs ut från barnkardiologen utan någon som helst förankring med någon vuxenkardiolog. Först fyra år senare tog hon själv kontakt med sjukvården sedan hennes hjärta hade blivit allt sämre. Ansvaret för ungdomar med hjärtfel hamnar sedan hos hjärtläkare som i de flesta fall är inriktade på mer traditionella patienter med förvärvade hjärtsjukdomar, såsom kärlkramp och hjärtsvikt. Dessa hjärtläkare har sällan någon specialistutbildning i att analysera situationen för exempelvis en 20-åring med en medfödd och opererad missbildning i hjärtat. Det betyder att våra ungdomar med hjärtfel riskerar att feltolkas, missförstås och i värsta fall felbehandlas. Symtom som för traditionell hjärtsjukvård vanligen tolkas som lindriga kan medföra allvarliga komplikationer med risk för dödlig utgång. Detta gäller inte minst tolkningen av bröstsmärtor, rytmrubbningar och hjärtsvikt. Tillgången till utbildade läkare ser också olika ut i olika delar av landet. Den som har tur kan komma till ett sjukhus där läkaren har satsat på att utbilda sig även inom medfödda hjärtfel. Andra sjukhus har inga sådana specialister alls. Patientsäkerheten kan helt enkelt inte garanteras då kompetensen är så varierande i olika delar av landet. Där behövs det på sikt 160 specialutbildade kardiologer för att klara vårdbehovet. Ibland behöver en ung hjärtpatient också remitteras till någon av landets sju specialistkliniker för personer med medfödda hjärtfel, så kallade GUCH-enheter (grown-up congenital heart disease). GUCH-enheterna fungerar mycket bra och visar att det finns både vilja och kompetens inom vården. Men även där finns det för få specialister på medfödda hjärtfel. På sikt krävs det 20-30 specialister fördelade på de olika GUCH-enheterna för att klara det nationella behovet. För oss är det uppenbart att många verksamhetschefer inom svensk sjukvård har missat den stora gruppen unga hjärtsjuka. Vi sänder ett nödrop nu. Det kommer att ta tid att förändra sjukvården så att den blir anpassad efter de nya behoven och därför är det viktigt att starta arbetet nu på en gång. Det finns ett akut behov av flera angelägna åtgärder: * Det måste till en nationell rutin för överföring av patienter med medfödda hjärtfel från barnkliniker till utbildade specialister på sjukhusen. Socialstyrelsen har i dag rekommendationer som inte följs i tillräckligt stor utsträckning. Riktlinjerna bör kompletteras med krav på minst ett återbesök före 20 års ålder hos en specialist för vuxna med medfödda hjärtfel. * Landstingen måste säkerställa att varje svenskt sjukhus har minst en kardiolog med särskild fördjupning inom området medfödda hjärtfel. * Läkar- och specialistutbildningen måste förstärkas när det gäller medfödda hjärtfel och behandling av unga vuxna med hjärtfel. Vi är stolta över att svensk sjukvård räddar allt fler av de barn som föds med hjärtfel. Vi är också glada över de initiativ som tas. Ett gott exempel på det är införandet av en nationell \"guchophone\" i Lund där läkare som är i behov av råd och stöd kan ringa och komma i kontakt med en specialist. Men vi skäms också över passiviteten inom svensk sjukvårdsutveckling som innebär att många ungdomar med medfödda hjärtfel inte får kunnig och välorganiserad vård när de lämnat barnklinikens specialistvård. De är värda en bättre framtid än den samhället i nuläget kan erbjuda. Hjärt-lungfonden En opolitisk ideell organisation med syfte att bekämpa hjärt-, kärl- och lungsjukdomar, framför allt genom anslag till medicinsk forskning som 2008 uppgick till 140 miljoner kronor. Fonden bildades 1904 och hette då Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Hjärtebarnsföreningen är en ideell handikapporganisation med syfte att förbättra villkoren för familjer som har barn och ungdomar födda med hjärtfel . Föreningen bildades 1975 och har i dag nära 6.000 medlemmar. ", "article_category": "other"}
{"id": 21539, "headline": "\"Är målet i livet att hitta en partner?\"", "summary": "Sverige är världens kanske singeltätaste land. Hur är det att leva ensam? Och vill alla träffa en partner? Journalisterna Kurt Nurmi och Maria Hagström valde att berätta om singelliv med egna misslyckade förhållanden och drömmar som utgångspunkt.", "article": "När redaktörerna Kurt Nurmi och Maria Hagström planerade ett större reportage om singlar i senaste numret av Pockettidningen R upptäckte de snart att ämnet hade en tydlig koppling till deras egen livssituation. Han - en medelålders fyrabarnspappa med två långa parrelationer bakom sig - kände sig vilsen i tillvaron och osäker på hur ett drömförhållande egentligen ska se ut. Efter två familjekrascher tvivlar han på att han orkar bygga en ny relation. Hon - en ung kvinna med livet framför sig - grubblade över föräldrarnas skilsmässa. Hon var osäker på om pojkvännen verkligen var den rätte och hade en obehaglig klump i magen. Sverige ligger i världstopp när det gäller ensamhushåll, och antalet svenskar som är singlar ökar år från år. Fortfarande är det dock inte riktigt accepterat att leva ensam. Att vara singel ses av många bara som en tillfällig parentes i väntan på den livslånga parrelationen. Ungkarl, ungmö ... att hamna på glasberget och förbli ogift - det är något tragiskt att inte finna någon att dela livet med. I reportaget \"Singel, skitkul!\" talar Kurt Nurmi och Maria Hagström med vänner och bekanta, samlar in statistik och intervjuar - och så far de på singelkryss på Östersjön. Men framför allt berättar de om sig själva. Varför valde de att skriva så självutlämnande? Kurt och Maria svarar att de trots olika bakgrund och erfarenheter upptäckte att de hade samma funderingar och oro inför det här med relationer: Är målet verkligen att hitta en partner att leva resten av livet med? Maria Hagström skriver så här i reportaget: \"Är en relation där man förblindas av förälskelsen som bubblar genom kroppen, som pirrande kolsyra, den bästa? Eller kanske det ändå är bättre med den där relationen som inte skakar om, den där som är trygg, bra och fin? Den kanske varar längre? Eller så varar den inte alls. Hur vet man?\" - Ja, hur vet man vad som är rätt. Jag grubblar fortfarande över den frågan. Visst är det skönt att vakna med någon i sängen bredvid, att känna sig behövd. Men det är också en frihet att kunna göra precis det man själv vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan, säger Maria Hagström. Alla människor funderar över sina förhållanden - eller brist på sådana, tror Kurt Nurmi. Han hoppas att hans erfarenheter av två riktigt långvariga relationer, två jobbiga separationer och ett singelliv sedan tre år kan vara av intresse. Nyligen talade han i telefon med en kamrat. Det var fredagskväll. Kamraten, som också är singel, berättade att han tänkte låsa dörren till lägenheten, stänga av mobiltelefonen och titta på en romantisk komedi med ett lyckligt slut - och gråta en skvätt. - Jag kan känna igen mig i honom, i hans situation. Visst längtar jag efter att bygga upp en ny relation med en kvinna, men samtidigt är jag rädd för att misslyckas ytterligare en gång. Är jag beredd att ta den risken igen? Kurt Nurmi är 53 år, arbetar som journalist och bor i centrala Stockholm. Efter den senaste separationen har han haft ett par relationer som inte fungerat som han hoppats. - Jag har på något sätt vant mig vid att leva ensam. Kanske är jag på väg att bli en kronisk singel, jag som levt i nära relationer ända sedan tonåren. Jag kan stundtals uppskatta friheten, men längtar samtidigt efter någon att samtala så där nära med. Maria Hagström är 27 år och bor i en Stockholmsförort. Hon är frilansjournalist och har haft flera förhållanden, det längsta varade i ett år och tog slut i höstas. Hon har en romantisk syn på drömförhållandet. - Jag vill att allt ska kännas fullkomligt rätt, och i min senaste relation var jag nog osäker på om jag verkligen hade träffat \"mannen i mitt liv\". Maria säger att hon är medveten om att det lyckligaste av förhållanden kan ta slut, men hon drömmer ändå om ett vackert bröllop där kärleken tycks outtömlig och oändlig. Även Kurt har en romantisk syn på kärleken. Han talar om det mystiska, ogripbara och oförklarliga som kan uppstå när två människor möts och blir passionerat förälskade. Det är inget man kan planera, säger han. Maria talar om att träffa den rätte, att bilda familj och få barn. Hon är trött på förhållanden som tar slut, där det inte blir något. Att gå skilda vägar - även efter en kort relation - är jobbigt, säger hon. Just nu känner hon sig tveksam till att inleda ett nytt förhållande. - Separationen från min förra pojkvän ligger inte så långt tillbaka i tiden. Och när jag arbetade med reportaget om singelliv blev det så mycket tal om skilsmässor och separationer. Mina föräldrar, kompisars föräldrar, Kurt ... alla äldre verkar skilja sig. Maria säger att hon verkligen har funderat över det här med den livslånga kärleken, existerar den över huvud taget? Ändå är hon inte rädd för att aldrig lyckas träffa \"den rätte\". - Nej, jag är ganska ung. Men om jag inte träffat någon där det känns rätt om tre fyra år kanske oron kommer smygande. För kvinnor tickar den biologiska klockan; vi kan ju inte vänta lika länge som män med att försöka få barn. Hur ser då drömpartnern ut? Historikern Katarina Engwall har jämfört kontaktannonser i svenska tidningar från olika tidsepoker. År 1960 skulle männens drömkvinna vara snäll, trevlig, barnkär och huslig. Kvinnorna däremot sökte män som var ekonomiskt oberoende, skötsamma, nyktra och bilburna. Fyrtio år senare hade bilden av drömpartnern förändrats. Männen ville ha en attraktiv, glad och självständig kvinna. För kvinnorna var det humoristiska, kommunikativa och sociala män med spännade jobb som gällde. Hur ska man i dag hitta rätt och hur lyckas man få en relation att överleva? - I dag funderar vi mer över vårtliv än tidigare. Bilden i medierna är att vi ska vara på topp fysiskt och psykiskt. Och när allt ska vara perfekt är risken stor att kraven blir alltför höga när man söker efter en partner. - Och lever man redan i en relation är det lätt att börja grubbla över att allt inte är precis som man skulle önska, säger Kurt. Är det fel på mig? På min partner? Det är kanske bäst att göra slut? Han påminner om att parrelationen tidigare var en ekonomisk inrättning där kvinnan hade sin försörjning tryggad, och mannen visste att någon tog hand om barn och hushåll medan han jobbade. - I dag ska förhållandet bygga på kärlek och när allt inte fungerar efter drömmallen är det lätt att få för sig att gräset är grönare någon annanstans. Även de lyckligaste relationer har sina svackor, men de flesta är dåligt skolade på att tackla dem. Jag inser att jag har varit det. I sitt reportage skriver Maria om sin snart åttioåriga mormor. Hon hör lite dåligt och suckar ibland över att kroppen värker. Men hon har något som många längtar efter. För något år sedan träffade nämligen mormor en man. De hade bott grannar för länge sedan, och han hade redan då haft ett gott öga till henne. Men på den tiden var hon gift. Ett halvt sekel efter den första kontakten började mannen besöka mormodern. Hon bjöd på kaffe, bullar och söta kakor. Han bjöd på komplimanger. Maria Hagström skriver: \"Det dröjde inte länge förrän vi förstod att det var något särskilt med den där karlen. För när min mormor nämnde hans namn fnissade hon som en tonåring.\" - Det är väl härligt. Om jag någon gång på allvar tvivlar på att den rätte ska dyka upp i mitt liv så kommer jag att försöka tänka på mormor. Sverige har flest singlar i Europa Hur många singlar finns det i Sverige? Sedan den obligatoriska folk- och bostadsräkningen upphörde är det svårt att ta reda på hur och med vilka vi svenskar bor. Och det förklarar i sin tur varför uppskattningarna av antalet singlar varierar från 1,3 miljoner till 2 miljoner. Sverige är i alla fall det land i Europa som har störst antal enpersonshushåll, och andelen personer som bor på egen hand är på uppåtgående. I dag består cirka hälften av alla hushåll i Sverige av en person. Men statistiken ska läsas med en nypa salt. Många av dem som bor ensamma har medvetet valt att leva som singlar, medan andra i själva verket är särbor. ", "article_category": "other"}
{"id": 21557, "headline": "Full fart för DN Motor", "summary": "Bilförsäljningen rasar – men läsandet av DN Motor fortsätter att öka. – Vi är lite överraskade, säger Lasse Swärd, reporter på DN Motor.", "article": "Allt fler läser DN Motor. Det visar Orvestos läsarundersökning för perioden september till december 2008. Jämfört med samma period förra året har antalet läsare ökat med hela 22 000 till 346 000. Det motsvarar en uppgång med sex procent och innebär en fortsättning av en långvarig uppåtgående trend för DN Motor. – Vi är jätteglada och kanske lite överraskade att ökningen fortsatt med tanke på den vikande bilförsäljningen, säger Lasse Swärd, reporter på DN Motor. I Stockholm har antalet läsare stigit med hela tio procent. – Man kan inte tolka det på annat sätt än att det finns ett mycket stort intresse för bilar och för bilbranschen i stort, trots krisen. Inte bara för bilen som produkt, utan även som tung post i privatekonomin – och naturligtvis som en del av miljödebatten. Alla har ett förhållningssätt till bilen, oavsett om man äger bil eller inte, säger Lasse Swärd. Han rattar DN Motor tillsammans med redaktören Jacques Wallner och reportern Conny Pettersson. De senaste åren har innehållet breddats med mer fokus på säkerhet och miljö. Och nya läsare har fått upp ögonen för tidningen genom nya DN-sajten Allt om Motor. DN Motors medarbetare framträder även allt oftare i andra medier. Jacques Wallner var nyligen med i P1:s ”Godmorgon världen”. Och Lasse Swärd har deltagit i flera tv-debatter som expert på miljöbilar och krisen för fordonsindustrin. I somras skrev han en artikel på DN Debatt där han kritiserade andra medier för att alltför okritiskt svälja organisationen Gröna bilisters budskap. – Jag ville visa att medierna är allt för oskuldsfulla i sin attityd till alternativa bränslen och till lobbyygrupper som Gröna Bilister, förklarar Lasse Swärd. Han tror att miljö och privatekonomi fortsätter att stå i fokus. – Vi kommer att skriva mycket om hybridbilar, laddhybrider och regelrätta elbilar. Många tror att vi står inför ett historiskt teknikskifte, att vi närmar oss slutet för förbränningsmotorn och att eldrift är framtiden. – Vi kommer även att fokusera mycket på marknaden för begagnade bilar. Intresset ökar ju när många får det tuffare ekonomiskt, säger Lasse Swärd. Nostalgivinjetten ”I backspegeln” blir kvar på samma sätt som förut. – Läsarna tycker det är jättekul med bilhistoria. Vi får otroligt mycket respons för sidan, säger Lasse Swärd. Jonas Leijonhufvud jonas.leijonhufvud@dn.se 08-738 11 22 ", "article_category": "other"}
{"id": 21561, "headline": "\"Kyrkans rätt att viga måste nu avskaffas\"", "summary": "Nio biskopar i Svenska kyrkan vill att trossamfunden fråntas vigselrätten: Gör om dagens hindersprövning för giftermål till en neutral statlig registrering av äktenskap. Kyrkans juridiska vigselrätt gör det ohållbart att låta präster slippa viga samkönade par. Myndighetsutövning måste vara lika för alla. Låt därför staten sköta juridiken kring äktenskapet. Redan i dag måste hindersprövning för giftermål göras hos den lokala skattemyndigheten. Om paret då med sina underskrifter bekräftar att de vill gifta sig med varandra skulle äktenskapet vara registrerat och juridiskt klart. Sedan kan paret fira bröllop i Svenska kyrkan, eller något annat trossamfund om de så vill, skriver nio av Svenska kyrkans biskopar.", "article": "Vi vill som kyrka stödja och stärka trofasta förhållanden. Det gäller också samkönade par. Därför erbjuder Svenska kyrkan sedan några år förbön och välsignelse över samkönade pars löften om livslång kärlek och trohet. Om en sådan välsignelse av samkönade par kan ingå i det vi kallar äktenskap är en principfråga för vår kyrka att ta ställning till. Där har även vi som undertecknare olika uppfattning. Men en annan fråga gör sig påmind. Hur får vi en långsiktigt hållbar ordning för äktenskapets ingående? Nu när lagstiftningen förnyas finns det anledning att ställa den frågan. Sverige är ett mångkonfessionellt samhälle. En majoritet tillhör Svenska kyrkan och vill fortsätta att fira sina bröllop i kyrkans hägn, samtidigt som stora grupper tillhör andra religioner eller olika profana livsåskådningar. Dagens borgerliga vigsel, som ursprungligen lär bygga på ett förslag av ärkebiskop Nathan Söderblom, tillkom på sin tid som ett alternativ till kyrklig vigsel. Men sedan dess har tillsammans med Svenska kyrkan cirka 40 trossamfund fått det juridiska uppdraget att viga på delegation från staten. De som vill att kyrkan ska ha vigselrätt säger ofta att det egentligen är fel och att kyrkans vigselrätt kommer att försvinna. Det är rätt, tror vi. Därför är det både lämpligt och angeläget att diskutera vigselrätten nu när äktenskapslagen ändå ska ändras. Denna diskussion behöver föras både i Svenska kyrkan och av staten. Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in. I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop. Men det behöver det inte alls bli. Nyckeln till att slippa extra krångel är att människor inte ska tvingas gå till borgmästaren först innan de går till kyrkan, templet, moskén, synagogan eller någon annanstans. Det vi föreslår är enkelt att ordna. Före vigseln måste redan i dag en hindersprövning göras hos den lokala skattemyndigheten. Då kontrolleras att det inte finns några äktenskapshinder. Det enda som behöver läggas till är att äktenskapet samtidigt registreras. Paret kommer helt enkelt tillsammans till hindersprövningen och bekräftar med sin underskrift att de vill gifta sig med varandra. Det räcker. Då behövs det inget extra moment för brudparet för att få äktenskapet prövat och godkänt av staten. Sedan kan brudparen fira bröllop på det sätt man själv önskar. Med eller utan kyrklig välsignelse. De borgerliga vigselförrättarna skulle få samma ställning som borgerliga begravningsförrättare och tillhandahålla en icke religiös ceremoni för dem som så önskar. Bröllopen hos Svenska kyrkan och de andra trossamfunden skulle givetvis också fortsätta. Och fler aktörer kan det bli. Brudparens stora dag blir både personligare och friare om juridiken redan är avklarad. Släpp bröllopen fria! Med en sådan ordning behöver inte staten utse ett mycket stort antal nya borgerliga vigselförrättare, vilket blir fallet om man ersätter alla kyrkliga och religiösa vigslar med en borgerlig ceremoni. I stället får vi en smidig ordning som redan fungerar utmärkt runt om i Europa. I vårt mångkulturella samhälle borde detta vara självklart. Människor vill gifta sig på olika sätt, inom olika traditioner och mellan olika traditioner. En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner. Staten behöver se till att samkönade par inte upplever sig diskriminerade. Samtidigt ska staten värna samvets- och religionsfriheten. Dessa två aspekter av medborgarnas fri- och rättigheter riskerar att kollidera. Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart. Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar. Det bästa är att staten sköter myndighetsutövningen själv, lika för alla och på ett religiöst neutralt sätt, utan särskilda riter eller ceremonier. Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Den kommer att sätta samhällssolidariteten på prov. Då blir det viktigt att vi genom samverkan mellan alla goda krafter skapar långsiktigt hållbara juridiska former för samlevnad. Låt staten behandla alla medborgare lika genom att ensam sköta det som hör staten till: äktenskapets juridiska ingående. Gör det enkelt och praktiskt genom att staten registrerar äktenskapet i samband med hindersprövningen. Låt sedan människor fritt ha sitt kyrkbröllop eller motsvarande borgerliga eller religiösa ceremoni, utan att juridiken sätter gränser för högtidligheten och festen. Släpp bröllopen fria - det är vår! Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad Antje Jackelén, biskop i Lund Lennart Koskinen, biskop i Visby Caroline Krook, biskop i Stockholm Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs Ragnar Persenius, biskop i Uppsala Hans Stiglund, biskop i Luleå Sven Thidevall, biskop i Växjö ", "article_category": "other"}
{"id": 21570, "headline": "Mästerskap i mat", "summary": "Idag avgörs SM i professionell matlagning i Göteborg. De sex finalisterna ska laga två rätter och vinnaren blir svensk mästare och utses till Årets kock 2009. \"Som Årets kock måste man släppa all prestige och också våga göra enkla, smidiga, billiga grejer\", säger Tom Sjöstedt som tog hem titeln förra året.", "article": "Årets kock är Sveriges mest prestigefyllda kocktävling och arrangeras av Sveriges mejeriföretag (därför får vinnaren också Gastronomiska Akademiens Mejerimedalj) sedan 1983, och sedan år 2000 har den också officiell status som svenskt mästerskap i professionell matlagning. Tävlingen har alltid varit en mansdominerad historia, och för första gången på fem år är en kvinna, Anna Johansson som jobbar på Vendel at Sturehof i Malmö, med i finalen. De övriga finalisterna kommer från Skåne- och Stockholmskrogar, och restaurang F12 har två kockar i finalen. Dagens tävling består av två delar, den första tävlingsuppgiften är att skapa en modern och elegant rätt av ingredienser i en råvarukorg, vars innehåll deltagarna får veta först 45 minuter innan tävlingens start. Inför den andra delen har deltagarna kunnat förbereda sig och ska skapa en huvudrätt på sej, blåmusslor och råräkor. Totalt har de fem timmar på sig, och de lagar maten i ett öppet kök inför publik, där en jury bedömer deras prestationer. Varje år har tävlingen ett tema som ska avspeglas i de tävlandes rätter, och årets tema är \"Naturlighet möter teknik\" för att spegla de två starkaste trenderna i restaurang-Sverige idag: dels eko- och närodlat-trenden dels den mer tekniska molekylärmatlagningen. Tom Sjöstedt vann tävlingen förra året och är nu fortfarande Årets kock i några skälvande timmar tills 2009 års vinnare presenteras vid en ceremoni ikväll. Då var han i final för tredje gången, och lyckades äntligen kamma hem segern. Vad har varit det bästa under ditt år som Årets kock? - Det bästa var att få vinna, att vara bäst! Känslan att stå där på scen och höra sitt namn är en egoboost, allt annat är en bonus även om vinnarresan jag fick göra till Tokyo så klart var sjukt rolig. Vad har du lärt dig under året? - Att skriva snabbt på datorn, även om jag bara använder pekfingret! Men allvarligt, receptskrivning är en viktig del och man tvingas lära sig att man inte bara kan göra ashärliga fine dining-recept med anklever och pilgrimsmusslor utan att man också måste fixa en enkel pannbiff med en perfekt kokt morot. Många kockar på stjärnkrogar har mycket prestige, men som Årets kock måste man släppa allt sånt och göra enkla, smidiga, billiga grejer också. Vad har varit svårast? - Man måste klara bredden, det är många olika möten och matlagning på olika nivå, från skolkök till föreläsningar och gästspel på finkrogar. Folk kan vara jätterädda för en i början - ja, vissa är jätterädda hela tiden - men man måste själv ta initiativet till att det blir skön stämning i köket, oavsett var man är. ", "article_category": "other"}
{"id": 21575, "headline": "I countrylegendens spår", "summary": "Hank Williams var en av de största countrymusikerna i USA och har inspirerat bland andra Beatles, Rolling Stones, Neil Young och Bob Dylan. I dag är han en stor turistmagnet i Alabama.", "article": "För den som villupptäcka USA bortom de vanligaste turistmålen är den amerikanska Södern ett bra alternativ. I Alabama hittar man bland annat en av grundbultarna till dagens USA: den vita countrymusiken. DN följde spåren efter countrykungen Hank Williams, son av Alabama. Hank Williams dog 1953, bara 29 år gammal. Han brukar kallas ”countrylegend”, men att fösa in Hank Williams i countryfållan är att förminska hans betydelse. Förutom att han etablerade countryn som musikform har han varit en av de främsta inspirationskällorna för sådana som Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och Neil Young. Hank Williams självutlämnande texter och tragiska öde fortsätter att beröra – bland annat förekom han i den nyårsdikt som poeten Bruno K. Öijer specialskrev för DN. Hank Williams tillbringade sitt korta liv i Alabama och detta har inte undgått delstatens turistansvariga. Numera kan besökande fans färdas längs ”Hank Williams trail”, en resa mellan museer och minnesmärken. En tripp till Alabama från Sverige börjar med fördel i storstaden Atlanta i grannstaten Georgia. Hartsfield-Jackson-flygplatsen i Atlanta är en av världens mest trafikerade, men är trots detta förvånansvärt passagerarvänlig. I Atlanta har den globala tv-kanalen CNN sitt huvudkontor och det går att göra ”studio tours” där. Stan är dessutom högkvarter för Coca-Cola. Läskjätten invigde ett påkostat museum häromåret, World of Coca-Cola, som bland annat erbjuder provsmakning av sextio olika varianter av den bruna fräsande drycken. Den som inte lockas av sevärdheterna i Atlanta utan vill gå direkt på Hank Williams-leden har knappt tre timmars bilfärd till Birmingham, Alabamas största stad. I Birminghams downtown verkar inte mycket ha hänt sedan Hank Williams död. Folktomma gator, frisersalonger och konfektionsaffärer med oputsade fönster, en och annan ödetomt. Redmont Hotel (2101 5th Ave) är en av de få levande landmärkena i centrum. Det var här Hank Williams tillbringade sin sista natt innan han på nyårsdagen 1953 gav sig iväg till en spelning i Canton i Ohio, minst tolv timmars bilkörning bort. Portiern säger att de mest ivriga beundrarna brukar hamna här: – De vill se Hanks rum, men vilket rumsnummer han hade vet vi tyvärr inte. Bara att han bodde på andra våningen. Hank Williams var svår på spriten, men när han besökte Chris Hot Dogs för en chilikorv fick han nöja sig med Coca-Cola. Chris serverar än i dag sina hotdogs (138 Dexter Avenue). Birmingham är också känt som USA:s grillhuvudstad. Missa inte Full Moon Bar-B-Q (525 25th Street South). Stället ligger i ett industriområde, stänger redan klockan fem och har enkel för att inte säga torftig inredning, men deras kyckling är den godaste jag ätit. Därefter är det dags att åka söderut på Interstate 65, eller ”Lost Highway” som den numera är döpt till, efter en av Hank Williams mest kända låtar. Målet är Montgomery, Alabamas huvudstad där Hank Williams ligger begravd. Graven ligger på Oakwoodkyrkogården ett par kilometer norr om stan, mycket vackert på en höjd. ”Praise the Lord, I saw the lights”, står det på stenen. Det är en familjegrav, hans fru Audrey ligger intill och på blanka stenar har sonen Hank junior och sonsonen Hank Williams III redan intecknat sina platser. Någon har besökt graven alldeles före oss och lagt ned en färsk röd ros. I Montgomery, mittemot stadshuset, står Hank Williams staty, med gitarren i högsta hugg. Ett par kvarter därifrån ligger Hank Williams-museet vars främsta attraktion är den babyblå Cadillac i vars baksäte denne countrymusikens gossekung gav upp andan, med sprit och morfin i blodet och en kropp sargad av många års missbruk. Här finns också scenkostymer, konsertaffischer, gitarrer och programblad. Den som följer montrarnas utförliga text får en god levnadsteckning av den fattige lantisgrabben och under vilka villkor han skapade sin odödliga musik. Tyvärr råder fotoförbud i museet, så den som vill ha bilder av den ryktbara bilen eller Hanks fräna ormskinnsboots får nöja sig med vykort. Cirka nio mil söderut finns ännu ett museum tillägnat Hank Williams, inrymt i hans barndomshem i Georgiana. Det är slutet på Hank Williams-leden. ERIK OHLSSON är DN:s korrespondent i Washington resebilagan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 21582, "headline": "\"Nu måste vi göra om vårt pensionssystem\"", "summary": "Mona Sahlin och socialdemokraterna i utspel inför dagens pensionsöverläggningar: Lätta på bromsen i systemet. Regeringens orättvisa politik mot pensionärerna äventyrar uppslutningen kring pensionsöverenskommelsen. Inför dagens möte med de fem partier som står bakom pensionssystem ställer socialdemokraterna krav. Pensionssystemet måste förbättras så att inte pensionsutbetalningarna svänger så mycket mellan åren. Försäkringskassan bör därför få i uppdrag att analysera vad som kan göras för att minska svängningarna och föreslå ändringar. Det är viktigt att alla partier bakom pensionsuppgörelsen tar ansvar för dagens och morgondagens pensioner. Vi öppnar därför för en diskussion med regeringen, skriver socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, partiets ekonomiske talesman Thomas Östros och Veronica Palm, viceordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott.", "article": "Jobbkrisen får nu allt tydligare effekter i hela vårt land. Efter flera mandatperioder av ekonomiskt ansvarstagande har Sverige bättre förutsättningar än många andra länder. Men nu gäller det att ta ansvar för Sverige. Det finns stora risker att jobbkrisen sprider sig från sektor till sektor. Att välfärdens verksamheter drabbas med uppsägningar och försämrad kvalitet i skola och vård som följd. Regeringens passivitet förvärrar krisen. Vi socialdemokrater vill, liksom ledande företrädare för den ekonomiska expertis som följer utvecklingen, se aktiva åtgärder och investeringar som kan möta utmaningarna. Vi vet av erfarenhet att sunda offentliga finanser kräver investeringar i nya jobb och framtidstro. Om arbetslösheten tillåts att ta strupgrepp kring hela samhällsekonomin kommer enskilda individer, familjer och till slut de offentliga finanserna att ta stryk. Pensionärerna har redan drabbats hårt av regeringens nya orättvisa skattesystem, där pension beskattas högre än lön. Den som har en pension på 12.500 kr i månaden betalar cirka 700 kr mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Nu finns det dessutom oroande tecken på att pensionärerna är nästa stora grupp som blir jobbkrisens förlorare. Inte minst för de många pensionärer som har låga pensioner riskerar effekterna av att bromsen i pensionssystemet slår till 2010 att bli kännbara. Det handlar om prognostiserade sänkningar på 4-5 procentenheter av pensionerna. Vi står bakom pensionsuppgörelsen - och vi gör det för att vi värnar om våra äldre, de som under ett helt yrkesliv varit med och byggt Sverige till ett modernt välfärdsland. Sverige har numera ett stabilt pensionssystem som kommer att fungera även för kommande generationer och som tjänar som förebild för många andra länder. Den orättvisa politik som regeringen bedrivit gentemot pensionärerna äventyrar dock uppslutningen kring systemet. Inför dagens möte med de fem partier som står bakom pensionsöverenskommelsen har vi socialdemokrater därför med oss mycket tydliga krav för att Sveriges pensionärer ska kunna känna trygghet och tillförsikt. Straffskatten för pensionärer måste avskaffas. På sikt ska lön och pension beskattas lika. Socialdemokraterna har i riksdagen lagt förslag för att börja sluta den klyfta regeringen skapat mellan löntagare och pensionärer. Alla pensionärer får med vårt förslag minst 2.700 kronor i sänkt skatt: en pensionär med normala inkomster får med vårt förslag en tre gånger så stor skattesänkning som med regeringens förslag. Vi vill göra en riktad satsning till de pensionärer som har de minsta ekonomiska marginalerna genom höjt bostadstillägg (BTP). De sämst ställda pensionärerna är helt beroende av bostadstillägg för att klara sina bostadsutgifter. Vi socialdemokrater har föreslagit att bostadstillägget höjs till 95 procent och taket från 5.000 till 5.500 kronor för sammanboende och från 2.500 till 2.750 kronor för ensamstående. Denna förändring ger en ensamstående pensionär med BTP och en hyra på minst 2.750 kronor i månaden en förbättring med 287 kronor i månaden. Ett sammanboende pensionärspar med BTP och en hyra på minst 5.500 kronor får 575 kronor mer i månaden. Vi vill avskaffa regeringens orättvisa flyttskatt. När den moderatledda regeringen gjorde om fastighetsskatten införde den en särskild flyttskatt - ränta på uppskjuten reavinstskatt. Flyttskatten kommer som en obehaglig överraskning för många pensionärer, inte minst de med små marginaler. Villan kanske såldes för flera år sedan och nu kommer plötsligt en årlig skatt som kan uppgå till tusentals kronor. Vi vill utreda hur pensionssystemet kan förbättras så att inte pensionerna svänger kraftigt mellan åren. 2010 drabbas den stora gruppen pensionärer av en rejäl åtstramning mitt i lågkonjunkturen, i år ökar pensionerna rejält för att nästa år sjunka med flera hundralappar. Sådana kraftiga svängningar i pensionerna är besvärliga både för pensionärerna och för samhällsekonomin. Försäkringskassan bör därför få i uppdrag att analysera vad som kan göras för att minska kraftiga svängningar mellan åren och föreslå sådana justeringar i pensionssystemet som kan göras, utan att den långsiktiga stabiliteten i systemet riskeras. Det är viktigt att alla partier bakom pensionsuppgörelsen nu orkar ta ansvar, både för dagens och för morgondagens pensioner. Sjukvården och äldreomsorgen är verksamheter som våra äldre måste kunna känna sig trygga med. Regeringens passivitet vad gäller jobbkrisen slår nu rakt in i välfärden. Såväl organisationen Sveriges Kommuner och landsting (SKL) som fackförbundet Kommunal rapporterar att många kommuner och landsting står inför uppsägningar och kommer att gå med stora underskott på grund av den vikande skattebasen. Läget är bekymmersamt, men går fortfarande att lösa. Vi socialdemokrater föreslår därför ökade statsbidrag med 10 miljarder kronor 2009 och 2010 för att trygga kvaliteten i välfärden. Den enskilt viktigaste åtgärden för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen är att satsa på personalen. Tyvärr gör regeringen ingenting när det gäller personalens arbetsvillkor eller kompetens. Vi menar tvärtom att det är nödvändigt att rikta satsningar till personalen. Det är de som arbetar inom äldreomsorgen som är skillnaden mellan bra och dålig kvalitet. Därför måste kommunerna ha möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid. Den skattesänkarpolitik som genomförs i flera borgerligt styrda kommuner förhindrar en sådan utveckling. Äldre människor ska känna en trygghet i kontakten med vården och mötas av den respekt som gör ålderdomen värdig. Därför måste äldreomsorgen och sjukvården gemensamt genomföra ett utvecklingsarbete för att bli bättre på att se till äldre människors specifika behov av stöd och trygghet. Framtidens äldreomsorg behöver vara mer mångfasetterad och fånga upp det faktum att dagens Sverige inte på alla punkter liknar gårdagens. Till exempel måste äldres möjligheter med ett annat modersmål än svenska att få äldreomsorg på sitt eget språk. Vi förväntar oss att regeringen är beredd att vidta åtgärder som innebär ett långsiktigt helhetsansvar för att på flera områden trygga framtiden för Sveriges pensionärer. Dit hör en välfärd som inte försämras och ett skatte- och pensionssystem som håller långsiktigt och över tid. Ska Sverige undvika en djup och långdragen lågkonjunktur måste regeringen agera på bred front. Sverige har i grunden en stark ekonomi. Vi har goda förutsättningar att mildra lågkonjunkturens effekter och investera i framtiden. Sverige kan stå betydligt bättre rustat efter krisen än vad vi gjorde innan - om regeringen inte försitter chansen. Inte minst våra äldre förtjänar en bättre utveckling. Socialdemokraterna öppnar med detta för en diskussion med regeringen om hur den ekonomiska situationen för landets pensionärer ska kunna förbättras. Vi är beredda att ta ansvar för långsiktigt hållbara pensioner för framtidens pensionärer och har till dagens möte med oss konkreta förslag för att säkerställa ekonomisk kompensation för dagens pensionärer. Mona Sahlin Thomas Östros Veronica Palm ", "article_category": "other"}
{"id": 21585, "headline": "”Nu måste vi göra om vårt pensionssystem”", "summary": "Mona Sahlin och socialdemokraterna i utspel inför dagens pensionsöverläggningar: Lätta på bromsen i systemet.Regeringens orättvisa politik mot pensionärerna äventyrar uppslutningen kring pensionsöverenskommelsen. Inför dagens möte med de fem partier som står bakom pensionssystem ställer socialdemokraterna krav. Pensionssystemet måste förbättras så att inte pensionsutbetalningarna svänger så mycket mellan åren. Försäkringskassan bör därför få i uppdrag att analysera vad som kan göras för att minska svängningarna och föreslå ändringar. Det är viktigt att alla partier bakom pensionsuppgörelsen tar ansvar för dagens och morgondagens pensioner. Vi öppnar därför för en diskussion med regeringen, skriver socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, partiets ekonomiske talesman Thomas Östros och Veronica Palm, viceordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott.", "article": "Jobbkrisen får nu allt tydligare effekter i hela vårt land. Efter flera mandatperioder av ekonomiskt ansvarstagande har Sverige bättre förutsättningar än många andra länder. Men nu gäller det att ta ansvar för Sverige. Det finns stora risker att jobbkrisen sprider sig från sektor till sektor. Att välfärdens verksamheter drabbas med uppsägningar och försämrad kvalitet i skola och vård som följd. Regeringens passivitet förvärrar krisen. Vi socialdemokrater vill, liksom ledande företrädare för den ekonomiska expertis som följer utvecklingen, se aktiva åtgärder och investeringar som kan möta utmaningarna. Vi vet av erfarenhet att sunda offentliga finanser kräver investeringar i nya jobb och framtidstro. Om arbetslösheten tillåts att ta strupgrepp kring hela samhällsekonomin kommer enskilda individer, familjer och till slut de offentliga finanserna att ta stryk. Pensionärerna har redan drabbats hårt av regeringens nya orättvisa skattesystem, där pension beskattas högre än lön. Den som har en pension på 12 500 kr i månaden betalar cirka 700 kr mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Nu finns det dessutom oroande tecken på att pensionärerna är nästa stora grupp som blir jobbkrisens förlorare. Inte minst för de många pensionärer som har låga pensioner riskerar effekterna av att bromsen i pensionssystemet slår till 2010 att bli kännbara. Det handlar om prognostiserade sänkningar på 4–5 procentenheter av pensionerna. Vi står bakom pensionsuppgörelsen – och vi gör det för att vi värnar om våra äldre, de som under ett helt yrkesliv varit med och byggt Sverige till ett modernt välfärdsland. Sverige har numera ett stabilt pensionssystem som kommer att fungera även för kommande generationer och som tjänar som förebild för många andra länder. Den orättvisa politik som regeringen bedrivit gentemot pensionärerna äventyrar dock uppslutningen kring systemet. Inför dagens möte med de fem partier som står bakom pensionsöverenskommelsen har vi socialdemokrater därför med oss mycket tydliga krav för att Sveriges pensionärer ska kunna känna trygghet och tillförsikt. Straffskatten för pensionärer måste avskaffas. På sikt ska lön och pension beskattas lika. Socialdemokraterna har i riksdagen lagt förslag för att börja sluta den klyfta regeringen skapat mellan löntagare och pensionärer. Alla pensionärer får med vårt förslag minst 2 700 kronor i sänkt skatt: en pensionär med normala inkomster får med vårt förslag en tre gånger så stor skattesänkning som med regeringens förslag. Vi vill göra en riktad satsning till de pensionärer som har de minsta ekonomiska marginalerna genom höjt bostadstillägg (BTP). De sämst ställda pensionärerna är helt beroende av bostadstillägg för att klara sina bostadsutgifter. Vi socialdemokrater har föreslagit att bostadstillägget höjs till 95 procent och taket från 5 000 till 5 500 kronor för sammanboende och från 2 500 till 2 750 kronor för ensamstående. Denna förändring ger en ensamstående pensionär med BTP och en hyra på minst 2 750 kronor i månaden en förbättring med 287 kronor i månaden. Ett sammanboende pensionärspar med BTP och en hyra på minst 5 500 kronor får 575 kronor mer i månaden. Vi vill avskaffa regeringens orättvisa flyttskatt. När den moderatledda regeringen gjorde om fastighetsskatten införde den en särskild flyttskatt – ränta på uppskjuten reavinstskatt. Flyttskatten kommer som en obehaglig överraskning för många pensionärer, inte minst de med små marginaler. Villan kanske såldes för flera år sedan och nu kommer plötsligt en årlig skatt som kan uppgå till tusentals kronor. Vi vill utreda hur pensionssystemet kan förbättras så att inte pensionerna svänger kraftigt mellan åren. 2010 drabbas den stora gruppen pensionärer av en rejäl åtstramning mitt i lågkonjunkturen, i år ökar pensionerna rejält för att nästa år sjunka med flera hundralappar. Sådana kraftiga svängningar i pensionerna är besvärliga både för pensionärerna och för samhällsekonomin. Försäkringskassan bör därför få i uppdrag att analysera vad som kan göras för att minska kraftiga svängningar mellan åren och föreslå sådana justeringar i pensionssystemet som kan göras, utan att den långsiktiga stabiliteten i systemet riskeras. Det är viktigt att alla partier bakom pensionsuppgörelsen nu orkar ta ansvar, både för dagens och för morgondagens pensioner. Sjukvården och äldreomsorgen är verksamheter som våra äldre måste kunna känna sig trygga med. Regeringens passivitet vad gäller jobbkrisen slår nu rakt in i välfärden. Såväl organisationen Sveriges Kommuner och landsting (SKL) som fackförbundet Kommunal rapporterar att många kommuner och landsting står inför uppsägningar och kommer att gå med stora underskott på grund av den vikande skattebasen. Läget är bekymmersamt, men går fortfarande att lösa. Vi socialdemokrater föreslår därför ökade statsbidrag med 10 miljarder kronor 2009 och 2010 för att trygga kvaliteten i välfärden. Den enskilt viktigaste åtgärden för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen är att satsa på personalen. Tyvärr gör regeringen ingenting när det gäller personalens arbetsvillkor eller kompetens. Vi menar tvärtom att det är nödvändigt att rikta satsningar till personalen. Det är de som arbetar inom äldreomsorgen som är skillnaden mellan bra och dålig kvalitet. Därför måste kommunerna ha möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid. Den skattesänkarpolitik som genomförs i flera borgerligt styrda kommuner förhindrar en sådan utveckling. Äldre människor ska känna en trygghet i kontakten med vården och mötas av den respekt som gör ålderdomen värdig. Därför måste äldreomsorgen och sjukvården gemensamt genomföra ett utvecklingsarbete för att bli bättre på att se till äldre människors specifika behov av stöd och trygghet. Framtidens äldreomsorg behöver vara mer mångfasetterad och fånga upp det faktum att dagens Sverige inte på alla punkter liknar gårdagens. Till exempel måste äldres möjligheter med ett annat modersmål än svenska att få äldreomsorg på sitt eget språk. Vi förväntar oss att regeringen är beredd att vidta åtgärder som innebär ett långsiktigt helhetsansvar för att på flera områden trygga framtiden för Sveriges pensionärer. Dit hör en välfärd som inte försämras och ett skatte- och pensionssystem som håller långsiktigt och över tid. Ska Sverige undvika en djup och långdragen lågkonjunktur måste regeringen agera på bred front. Sverige har i grunden en stark ekonomi. Vi har goda förutsättningar att mildra lågkonjunkturens effekter och investera i framtiden. Sverige kan stå betydligt bättre rustat efter krisen än vad vi gjorde innan – om regeringen inte försitter chansen. Inte minst våra äldre förtjänar en bättre utveckling. Socialdemokraterna öppnar med detta för en diskussion med regeringen om hur den ekonomiska situationen för landets pensionärer ska kunna förbättras. Vi är beredda att ta ansvar för långsiktigt hållbara pensioner för framtidens pensionärer och har till dagens möte med oss konkreta förslag för att säkerställa ekonomisk kompensation för dagens pensionärer. Mona Sahlin Thomas Östros Veronica Palm ", "article_category": "other"}
{"id": 21591, "headline": "Volvos får pris för säkerhet", "summary": "Volvo får pris för sitt säkerhetssystem City Safety. Systemet upptäcker om fordonet framför plötsligt bromsar in. Om föraren inte reagerar kommer systemet automatiskt att utlösa ett nödstopp.", "article": "Volvo belönas med Paul Pietsch-priset för sitt säkerhetssystem City Safety som är det senaste användningsområdet för den lilla dator som sitter i bilarna. Datorn analyserar signalerna från en optisk laser som fortlöpande övervakar trafiken och är aktiv i hastigheter upp till 30 kilometer i timmen. Systemet erbjuds som standard i Volvo XC60 som introducerades i slutet av 2008. Systemet är tänkt att minska risken för kökrockar i stadstrafik. City Safety upptäcker till exempel när ett fordon framför bilen plötsligt bromsar in. Om föraren inte reagerar kommer systemet automatiskt att utlösa ett nödstopp. Är den relativa hastigheten mellan de båda fordonen under 15 kilometer i timmen undviks kollisionen helt. Om hastigheten ligger i intervallet 15 - 30 kilometer i timmen sänks kollisionshastigheten så mycket som möjligt för att minimera effekterna av olyckan. Paul Pietsch-priset har delats ut för särskilt innovativa bilnyheter sedan 1989 och inkluderar ett kontantpris på 12 500 euro. Ett av kraven är att den nya tekniken redan måste finnas i serieproduktion. Journalisterna på Auto Motor und Sport väljer ut pristagaren i samarbete med 21 internationella partnertidningar. Pengarna kommer Volvo att använda för att stödja ett projekt för barnsäkerhet i trafiken i Tyskland. ", "article_category": "other"}
{"id": 21604, "headline": "Störtförälskelsen har ingen ålder", "summary": "Vi tycks ha svårt att förknippa åldrande kroppar med passion och sex. Kärlek mellan äldre skildras ofta allt för sentimentalt och urvattnat, tycker filmregissören Andreas Dresen som gjort triangeldramat ”Sjunde himlen.", "article": "Två människor träffas och blir kära i varandra på äldre dagar. Det låter väl rart och gulligt, och kanske lite komiskt också? Men det som händer i Andreas Dresens nya film ”Sjunde himlen” är varken gulligt eller lustigt. Den handlar om stor passion, naken sexualitet, svåra val och personliga tragedier. Inge är gift med Werner och de två har det bra ihop. Men så möter Inge en annan man, Karl, och drabbas av stark förälskelse. Karl känner likadant för henne. Inge försöker stå emot sina känslor för Karl, men klarar inte av det. Ett klassiskt triangeldrama, skildrat många gånger i litteratur och film. Det annorlunda med ”Sjunde himlen”, som har Sverigepremiär i dag, är alltså huvudpersonernas ålder. Inge och Werner närmar sig 70, älskaren Karl är på väg mot 80. I filmer och teveproduktioner brukar förälskelse och sex mellan äldre personer skildras på ett sentimentalt och urvattnat sätt, menar Andreas Dresen, en av Tysklands mest uppmärksammade nutida regissörer. Vackra, softade bilder, milda och rara känslor, en vagt antydd sexualitet. Ibland drar skildringarna i stället i väg mot det komiska, löjliga och bisarra. – Det är som om vi inte accepterar att äldre människor kan ha starka känslor av det här slaget. Åldrande ansikten och kroppar, som inte stämmer med idealbilderna, kan inte förknippas med passion eller med sexualitet över huvud taget. Det känns viktigt att visa att åldrandet, rynkorna och allt annat, är en naturlig del av livet, och inte innebär att livet stannar upp, säger Andreas Dresen. Han ville berätta historien om Inge, Werner och Karl på samma sätt som om personerna varit yngre, han ville ta deras känslor på allvar. – Samtidigt har deras ålder förstås en stor betydelse för berättelsen. Det är en sak att lämna någon, eller bli lämnad, när man är i yngre medelåldern. En helt annan när man är äldre och har levt ganska gott tillsammans i 30 år, som Inge och Werner. Konsekvenserna blir annorlunda. Det finns stora värden i ett riktigt långvarigt förhållande, säger Andreas Dresen. – Man har vant sig vid varandra, man litar på varandra och känner sig trygg. Att hitta någon annan och ”börja om” kan också vara mycket svårare. Filmen bygger inte på någon speciell historia från verkligheten, säger han. Men de fadda, filmiska skildringarna av äldres kärlek hade retat honom länge när han bestämde sig för att göra ”Sjunde himlen”. Och han tänkte mycket på hur han själv som ung hade sett på äldre människors sexualitet. – När jag var i sena tonåren kunde jag absolut inte föreställa mig att personer i mina föräldrars ålder skulle kunna ha ett sexliv, minns jag. Än mindre de som var ännu äldre. I mitten av 1990-talet såg Andreas Dresen en dokumentärfilm som en av hans kompisar gjort om sin farmor. Den gjorde ett stort intryck på honom: – Det var en underbar film där en 78-årig kvinna berättade om sina förhållanden till män och om sin sexualitet, både tidigare i hennes liv och när filmen gjordes. Filmen gav mig många överraskningar och insikter, först då förstod jag på allvar att äldre kvinnor fortfarande kan ha ett sexuellt liv, och att de till exempel fortfarande onanerar. Andreas Dresen, själv 46 i år, gruvade sig trots allt lite inför inspelningarna av sexscenerna i ”Sjunde himlen”, berättar han. – Det kändes konstigt och genant att göra sådana scener tillsammans med skådespelare som tillhör en äldre generation. Jag föreslog att de skulle repetera med kläderna på, men de valde att klä av sig redan från början. De var mindre generade än jag, men jag tror också att vi alla ville få det undanstökat – vänja oss, så att vi kunde gå vidare. På samma sätt kan det fungera för filmpubliken, tror Andreas Dresen. Sexscenerna kommer tidigt i filmen. – Om man vet att de ska komma, sitter man kanske bara och väntar, undrar hur de ska ta sig ut. Nu blir man kanske lite chockad under de första fem minuterna, sedan vänjer man sig och kan se vad filmen handlar om – för det är ju så mycket mer än sex och ålder. Egentligen är det en helt vanlig historia om kärlek och smärta. Att det är just Inge som i filmen blir förälskad i en annan är betydelsefullt, säger Andras Dresen. – Speciellt äldre kvinnor tillerkänns inte rätten till förälskelse och sexualitet. De får inte ”vakna upp” sexuellt som Inge gör i filmen, medan vi har lättare att acceptera att äldre män blir förälskade i en yngre kvinna. Äldre kvinnor förväntas fortsätta att ta hand om familjen, ställa upp för alla andra i första hand. I filmen vänder vi på situationen, Inge bryter mot normen. I filmen anförtror sig Inge till sin dotter, som tycker att modern ska njuta av förhållandet med Karl, men inte berätta något för maken Werner. Dottern önskar kanske att allt ska vara ”som förut” mycket för sin egen skull. Men kan det inte också vara så att hon oroar sig för att både hennes mamma och styvfadern Werner ska råka illa ut och bli olyckliga? – Jo, absolut, jag förstår dottern, det är logiskt, säger Andreas Dresen. Det är nog så de flesta ser det. Samtidigt är det märkligt att det allmänt verkar vara lättare att acceptera lögner än ärlighet. Men Inge har hur som helst inget val, eftersom hon fortfarande älskar sin man är hon tvungen att vara ärlig emot honom. Filmen är gjord utan manus, där dialogen utvecklats i samspel skådespelarna emellan, och mellan dem och regissören. Det är alltid intressant att jobba med improvisation, man får många överraskningar, säger Andreas Dresen. Ett exempel från filmen är hur maken Werner, spelad av skådespelaren Horst Rehberg, reagerar när hans fru berättar att hon träffat en annan man. – Han blev så vansinnigt arg på henne. Allt han sa bara förstörde deras relation mer och mer. Han var så barnslig, som en 17-årig machokille. Jag sa det till honom, ”ja, men det är så jag känner”, svarade han. Hur mycket påverkas filmen av de oväntade improvisationerna? Hade händelseförloppet blivit annorlunda om Werner, det vill säga Horst Rehberg, hade reagerat mindre starkt och ilsket på det som Inge berättade? – Det är en intressant fråga, det hade nog gjort konflikten starkare och på det viset hade det varit bra. Men det hade inte ändrat förloppet, Inge måste handla så som hon gjorde. Filmens slut diskuterades igenom många gånger, säger Andreas Dresen. Konsekvenserna av Inges förälskelse ska absolut inte tolkas som att hon ”straffas” för sina känslor eller för sitt handlande, eller ses som någon form av moraliserande, understryker han. – Filmen visar hur svårt det är att stå emot passionen, oavsett ålder. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 21614, "headline": "Regioner - ja, nej, ja", "summary": "Alliansregeringen har löst en tvistefråga: Västra Götaland och Skåne får fortsätta som regioner, Halland och Gotland får ja nu, resten skjuts på framtiden. Regionidén förblir oklar.", "article": "Visst förekommer det slitningar i alliansen dock inte kring de riktigt stora frågorna. För även om det hörs trumpetstötar i försvarsfrågan har den ännu inte kommit in i ett avgörande skede. Och även om frågan om enkönade äktenskap engagerar så gäller det en rätt begränsad väljargrupp. Detsamma kan sägas om den fråga som partiledarna avdömde på DN Debatt i går: regionernas vara eller icke vara. Det låter tekniskt och är också så, men det gäller faktiskt grundkonstruktionen av vårt styressätt. Hur många valda församlingar ska vi ha? Vilket perspektiv ska vara det avgörande - medborgarskapet i konungariket Sverige eller bostadsorten och landskaptillhörigheten? Föga överraskande ser både partier och förtroendevalda olika på detta. Landstingen borde avskaffas, tyckte de gamla moderaterna. De nya moderaterna talar inte om så abstrakta frågor utan koncentrerar sig på att lyssna till människorna i vardagen. Och de har inte pratat om regioner, alltså kan och bör frågan skjutas på framtiden. Därmed kan partiet behålla sin skepsis. Men nu finns redan denna nya konstruktion i Skåne och Västra Götaland. Där har landstingen fusionerats till regionparlament och flera befogenheter flyttats från stat till region. Föga förvånande väckte detta aptiten hos politiker på andra håll i landet. Från en rad landsting i Norrland kom en anhållan om att få bli en region. Från landskapet Halland kom likaså en sådan önskan, man fruktade annars att bli uppstyckat mellan större regioner. Storstockholm vore en given region. Där arbetar och bor och rör sig människor från västra Sörmland till nordöstra Uppland, för dem är kommun- och länsgränser onödiga hinder. Men i Storstockholmsområdet är moderaterna förhållandevis starka och regionmotståndet likaså. Men nu har moderaterna fått ge med sig. Regioner blir det - om än i framtiden. Redan nu permanentas Västra Götaland och Skåne som hittills arbetat på försök, Halland och Gotland får också bli regioner, Norrland ska granskas av Kammarkollegiet och resten skjuts upp. Principen är alltså knäsatt: Sverige ska också i fortsättningen ha tre politiska nivåer. Arbetsfördelningen mellan dem kan dock inte vara en gång för alla given. Välfärdstjänster ska inte variera med bostadsort, samordningen av sjukkassorna är ett utslag av behovet av lika behandling. Sjukvården kräver också allt större enheter för att kunna erbjuda dyrbar och avancerad behandling. Landstingen kan inte sägas vara den ideala organisationen av sjukvården, fråga är om ens regioner - särskilt inte om de är så små som Halland och Gotland - kan bli det. Vad ska då denna tredje, mellannivå syssla med? Utveckling av näringslivet lär bli en huvuduppgift. Här lurar faran av subventioner och kostsam konkurrens mellan olika landsdelar. Miljö- och kulturfrågor är andra områden. Också där finns emellertid ett allmänt medborgar- och riksintresse att bevaka. Frågan varför Sverige, enhetsstat sedan Gustav Vasa, och med starka kommuner ska ha en mellannnivå är alltjämt obesvarad. Såvida inte svaret lyder: Därför att det redan finns så många politiker, admininstratörer, forskare, konsulter etcetera som investerat i att ersätta de omoderna landstingen med tidsenliga regioner. ", "article_category": "other"}
{"id": 21631, "headline": "Strävan efter det enkla", "summary": "Han tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står still på en tom scen. Eirik Stubø, en av Nordens främsta teaterregissörer är i Stockholm för att göra Strindbergs ”Påsk”.", "article": "En ensam kruka med en tilltufsad påsklilja, det är allt. Han är känd för enkelhet på scenen, för sparsamhet i scenografi, i färger, men också i ord. Eirik Stubø är bra på att ta bort repliker, hans föreställningar är ofta förbluffande korta. Också i användandet av skådespeleriet är han sparsam: ”Jag tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står still på en tom scen.” Eirik Stubø räknas till Nordens främsta teaterregissörer. Det fanns de som önskade se honom som chef för Dramaten, han hade under sina åtta år som teaterchef utvecklat Nationaltheatret i Oslo, Norges Dramaten, till ett ledande europeiskt teaterhus. Han har gjort mycket Ibsen, nu är han på Stockholms stadsteater för att sätta upp Strindberg för första gången. Han valde ”Påsk”, August Strindbergs kammarspel om lidande och försoning. - Den är så ovanlig, så exceptionellt optimistisk i sin slutsats. Jag ser den som en väldigt skör och spröd text - och otroligt musikalisk. Det är teknisk repetition på Stadsteaterns Klarascen, Eirik Stubø har en mycket noggrann genomgång med ljuset och musiken i övergångarna mellan olika scener. Som ett musikstycke där varje ton ska vara exakt. Strindberg har också skrivit in Haydns “Jesu sju ord på korset” i scenanvisningarna. Ett antal svarta stolar och en fondvägg av korrugerad plåt, reducerat, nästan asketiskt. Men Eirik Stubø själv ger inget asketiskt intryck, utan jordnära, humoristisk och lätt att tala med. Han började tidigt, utbildade sig till regissör på teaterhögskolan och fick sitt första teaterchefsjobb på Rogaland Teater i Stavanger vid 29 års ålder. Chef för Nationaltheatret blev han år 2000 och där stannade han nära nio år. Nu är han efter sammanlagt elva år som teaterledare på väg ut i världen. Bland de första teatrarna han gästar som regissör, är Stockholms stadsteater, innan han fortsätter till Tyskland, Grekland, Ungern ... Eirik Stubø har varit en kulturell maktfaktor, som teaterchef för Nationaltheatret var han också konstnärlig ledare för Ibsenfestivalen som inträffar vartannat år. Den festivalen är viktigt kraft i norskt teaterliv som vi i Sverige inte har någon motsvarighet till. Eirik Stubø skapade dessutom ett komplement, Festivalen för samtidsteater det andra året. - Ja, betydelsen kan inte övervärderas. För vartannat år söker vi ett tiotal intressanta Ibsenproduktioner från olika länder. Det har varit väldigt sunt hälsosamt för norsk teater att få se sin egen nationaldramatiker på många olika sätt: Det bryter ned ett slags konventionell syn som man ofta har på sina egna klassiker. Det har vi lärt av och samtidigt fått ett självförtroende när vi ser att det vi gör kanske inte är så dåligt. Press och teaterfolk har kommit från andra ställen i världen och det har lett till att vi blivit inbjudna. Det blir också en sporre för andra länder att spelar Ibsen. Tillsammans med Ibsen, denna hävstång för norskt kulturliv, kommer Samtidsfestivalen det andra året och drar in gästspel och urpremiärer. Så när jag ställer frågan: Det ska tydligen vara en norrman i år, vad är det speciella med Norge? Alexander Mørk-Eidem har fångat stadsteaterns publik i allt från ”Djungelboken” till ”Tre systrar” och just blivit nominerad till DN:s kulturpris och nu är Eirik Stubø här. Så svarar Eirik Stubø att det beror på just detta: - Effekten av att se internationell toppteater, kombinerat med den boosten man får i självförtroendet när vi bjudna på gästspel och ser att det vi gjort också fungerar i andra stora städer ... Alla effekterna av festivalerna har betytt enormt mycket för oss i norsk teater. - Alexander och jag samarbetade ju i flera år på Rogalandteatern i slutet av 90-talet. Det var där han träffade sin fru, Helena af Sandeberg, som jag hade tagit dit som skådespelare. Jag tror att det är en vital tid i norsk teater och att det har varit så det senaste decenniet. Det är första gången Eirik Stubø sätter upp Strindberg. Ibsen har han gjort flera gånger vid sidan av samtida dramatiker: ”Vildanden”, ”Hedda Gabler” och ” Rosmersholm”. - Ja, och det beror väl på att jag har varit på Nationaltheatret, men när jag gick på Teaterhögskolan var Strindberg mer intressant. - De är ju totalt olika, nu kommer jag från min senaste produktion, ”Rosmersholm” där man verkligen ser skillnaden mellan dem. Hos Ibsen finns ju människor som i början av pjäsen tror att det har något att tro på: Gud, sig själva, eller friheten. I slutet av pjäsen tror de på absolut ingenting. Ibsen plockar sönder illusionerna, han kan vara en oerhört pessimistisk och destruktiv författare. Strindberg är mycket ljusare, han kan gå från mörker till ljus, som i ”Påsk”. - Strindbergs pjäser är ju som skrik, otroligt emotionella. Han skriver av sig, ”Fadren ” ska ha skrivits på åtta dagar. Medan ”Hedda Gabler ” tog två år att skriva. Vi följer Elis, huvudpersonen som känner sig orättvist behandlad av alla, ganska lik Strindberg själv som gjorde lidandet till livsstil. Elis och familjen lever med känslan av skam efter att fadern förskingrat pengar, samtidigt som de väntar på att fordringsägaren ska slå till. Men där finns också Eleonora som tror på försoning och naturens skönhet och mening. - Jag tror han skrev den för att han var kär i Harriet Bosse. Det handlar om honom själv och hans oförmåga att lita på någon. Han hade ju kommit ut ur Infernokrisen och bar på lätt paranoida drag. Men han önskar att han kunde tro på något. Här är scenen tom så när som på fem svarta stolar, reduktionen syns. Hur tänker du? - Jag vet inte, vill inte analysera mig själv. Men jag utgår ifrån en realism och försöker hitta ett sätt att göra allt så enkelt och klart som jag kan, berätta historien genom att skala bort all överflödigt. - När jag började med teater tyckte jag att det var bättre att läsa en pjäs än att se den. Regissörer och skådespelare vill liksom hjälpa pjäsen, de spelar för mycket och vill förklara den. Det gör pjäsen mindre. Eirik Stubø säger att han tycker om teater där han själv får vara med och tolka och lägga till saker som rör hans egen person. - Jag går inte på teatern för att bli imponerad av prestationer. Jag tycker om teater som säger ”Det här händer NU, framför dina ögon. Vi är h ä r på Klarascenen i kväll och inte någon annanstans”. Den skapar en illusion ur ingenting. Därför är scenen ofta ett tomt rum. Eirik Stubø är inte intresserad av fiktiva karaktärer eller metodskådespeleri. Utan skådespelaren ska presentera en text med hjälp av sig själv. Framför ögonen på oss i publiken ska det växa fram en ny verklighet. Färgerna finns hos Eirik Stubø, men de kommer en och en. När han gjorde Lorcas ”Blodsbröllop” i en bearbetning av Jon Fosse, gick uppsättningen helt i grönt. En helt intuitiv idé, säger han. “Hedda Gablers” scenografi gick i rött, och nu utspelas ”Rosmersholm” på en blå matta. På Stockholms stadsteater dominerar alltså svart och grått med ett litet fräckt inslag av brunt. På slutet faller ett varmt, rörligt ljus över scenen. - Det är väl så att påsken börjar i sorg och mörker och går mot ljuset ... - Det är det som är så roligt med ”Påsk” är att försöka hitta balansen i den lilla historien som slingrar sig fram mellan dröm och vardaglighet. Den svårt prövade familjen som inte tror att de ska få behålla sitt hem, den lilla historien speglar sig hela tiden i stora historien som är Jesu lidande på korset. Strindberg var inspirerad både av den judiska och kristna påsken och skrev något som är lite katolskt på något sätt: Om nåden som kommer när man minst väntar det. Så relevant just för att det är så lätt att själv tro det värsta alltid, säger Eirik Stubø och tillägger: - I sin optimism är den nästan mer provocerande än en modern text om våldtäkt och mord. Strindbergs pjäs från 1900 ”Påsk” har premiär den 31 januari på Stockholms stadsteater. Skriven av August Strindberg 1900. Elis spelas av Sven Ahlström, Eleonora av Maria Salomaa, i övriga roller: Katarina Ewerlöf, Helena af Sandeberg, Dan Turdén och Sten Ljunggren. ", "article_category": "other"}
{"id": 21642, "headline": "Närkamp med demokratin", "summary": "Latinamerikaner i Sverige ger sin syn på den svenska modellen i den colombianske konstnären Carlos Mottas verk \"Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt.\"", "article": "Den colombianske konstnären Carlos Mottas omfattande undersökning ”Invandrararkiven: Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt” har sin utgångspunkt i ett annat långsiktigt projekt som utgick från fyra hundra intervjuer med människor på gatan i tolv latinamerikanska städer. – Det projektet hette ”The good life” och de frågor jag ställde handlade om politiska begrepp som demokrati, ledarskap och styre i Latinamerika, berättar Carlos Motta, som är född 1978 och verksam i New York. – Intervjuerna riktade skarp kritik mot tillståndet i Latinamerika. Ständigt återkom den framgångsrika demokratin i Sverige som jämförelse, säger han. – Man talar om ”El modelo Sueco” där Sverige ligger i fronten när det gäller sociala frågor, facklig verksamhet och jämställdhets- och hbt-frågor. Carlos Motta blev alltmer nyfiken på hur den svenska demokratin ter sig i dag. Med en svensk assistent gick han ut i olika delar av Stockholm. Han ställde enkla frågor: Vad innebär demokrati för dig? Ser du några problem med den svenska demokratin? Utövar du dina demokratiska rättigheter? Utifrån dessa intervjuer har Carlos Motta gjort åtta djupintervjuer med latinamerikanska invandrare i Sverige, politiskt verksamma eller aktiva i olika organisationer. De handlar om främlingsfientlighet och diskriminering utifrån etnicitet, religion, kön och sexualitet. Bland dem Karla López, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet som inifrån sett hur byråkratiska och informella maktstrukturer undergräver ett självklart demokratiskt sätt att arbeta och Carlos Díaz, projektledare och utbildare inom RFSL, som visar på den stora klyftan mellan lagstiftning och den ”politiskt korrekta” synen på hbt-personer och den verklighet som omger oss: ”Diskrimineringen har inte försvunnit, bara förändrats” konstaterar han. \"Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt Vad: ”Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt” visas på Konsthall C, Cigarrvägen 14, t Hökarängen. När: Vernissage lördag 24 januari kl 16, pågår till och med 5 april. På vernissagen samtalar Carlos Motta med konstnären Petra Bauer och DN:s Stefan Jonsson kl 16.30. Mer om utställningen: ”Demokratin är inte död, den luktar bara konstigt” består av två delar: en videoinstallation och en bok. Mer information om projektet, övriga medverkande och öppettider, se www.konsthallc.se. Se även www.carlosmotta.com ", "article_category": "other"}
{"id": 21653, "headline": "\"Två av tre svenskar ovetande om Europaval\"", "summary": "Ny gallupundersökning avslöjar alarmerande politisk okunnighet: Mindre än var tredje röstberättigad svensk vet att det är val till Europaparlamentet i år. Den 7 juni ska de svenska väljarna utse landets representanter i Europaparlamentet. Men det är ett val som mer än två av tre svenskar inte känner till. Det visar siffror från en ny Eurobarometerundersökning som gjorts av TNS Gallup och som presenteras i dag. Bara 31 procent av de 1 000 tillfrågade svenskarna kunde svara rätt på frågan vilket år nästa val till Europaparlamentet hålls. Mer än varannan förklarade sig också vara ointresserad av valet. Detta duger inte, särskilt inte i år. \"EU-året\" 2009 är det år då Sverige blir ordförandeland och ska leda EU-samarbetet, då en ny EU-kommission ska utses och då EU ska vara med och forma framtidens globala klimatavtal i Köpenhamn. Det skriver Hanna Hallin, ordförande i LSU - Sveriges ungdomsorganisationer, och Björn Kjellström, chef för Europaparlamentets informationskontor i Sverige.", "article": "I år ska vi utse Sveriges representanter i Europaparlamentet. Men det är ett val som inte ens var tredje svensk känner till. Detta visar siffror från en ny Eurobarometerundersökning som gjorts av TNS Gallup och som presenteras i dag. \"EU-året\" 2009 är det år då Sverige blir ordförandeland och ska leda EU-samarbetet, året då en ny EU-kommission ska utses och året då EU ska vara med och forma framtidens globala klimatavtal i Köpenhamn. Men i november visste inte två av tre svenskar att de om ett halvår har rätt att välja vem som ska representera dem i Europaparlamentet. Det visar att det nu är hög tid att tillsammans agera för att fler ska rösta i Europavalet den 7 juni 2009. I förra valet till Europaparlamentet, 2004, röstade 38 procent av de svenska väljarna. Det är lägre än genomsnittet i Europa på 46 procent och det betydligt lägre än valdeltagandet i de svenska riksdagsvalen som de senaste åren legat på drygt 80 procent. Bland yngre väljare, mellan 18-25, röstade bara drygt var fjärde person i förra valet till Europaparlamentet. Det duger inte. Politiska partier, medier, myndigheter, skolor, föreningsliv och inte minst vi själva har uppenbarligen inte lyckats förmedla vad Europavalet handlar om. Vi är många som uppenbarligen har misslyckats med att göra EU relevant för hela befolkningen och förklara att EU spelar roll, inte minst i unga människors vardag och framtid. För många unga kom den första insikten om att EU påverkar deras vardag när Ipred-debatten blossade upp i höstas. Resultatet från Eurobarometerundersökningen, som genomförs i samtliga EU-länder två gånger per år, visar bland annat att svenskarna generellt har en positiv inställning till Europaparlamentet och att de allra flera tycker att parlamentet har en viktig roll i EU. Men när det kommer till kunskapen, om och intresset för, valet ser resultatet mycket dystert ut. Bara 31 procent av de 1.000 personer som svarat i undersökningen svarade \"2009\" på frågan om vilket år nästa val till Europaparlamentet hålls. Nästan hälften, 48 procent, visste inte och 20 procent svarade fel år. Och detta med mindre än ett halvår kvar till valet där vi tillsammans bestämmer vilken politik som ska föras i Europas största folkvalda församling. Samtidigt saknas också intresset för valet den 7 juni, enligt undersökningen. En majoritet av dem som svarat i Eurobarometerundersökningen säger sig vara ganska ointresserade (39 procent) eller mycket ointresserade (14 procent) av valet. Vi är övertygade om att dessa siffror speglar en brist på kunskap om Europaparlamentets inflytande över vår vardag och omvärld. Den 7 juni 2009 har över en miljon unga mellan 18 och 28 år möjlighet att för första gången rösta i ett europeiskt val - detta vals förstagångsväljare och förra valets potentiella förstagångsväljare som inte röstade 2004. Och detta vals allra yngsta väljare, födda 1990-1991, är den största grupp 18-åringar i Sverige som haft möjlighet att rösta i ett val sedan 40-talisterna blev myndiga. Politik som kan engagera fler unga väljare vitaliserar inte bara demokratin för en lång tid framöver, den är också en stor kraft som kan skapa förändring på lång sikt. I dag startar en kampanj i alla EU:s medlemsländer för att engagera de 36 miljoner unga människor som för första gången har möjlighet att rösta i ett europeiskt val. Samtidigt kommer en lång rad ungdomsorganisationer i Sverige att påbörja arbetet med att skapa engagemang bland sina medlemmar. Genom kampanjen \"Rösta 7 Juni\" vill vi att unga föreningsaktiva tillsammans, över hela Sverige, ska engagera sig på det sätt som passar dem bäst - genom att arrangera debatter, genomföra aktioner, knacka dörr eller anordna studiecirklar. Bland annat kommer LSU - Sveriges Ungdomsorganisationer att utbilda 200 unga valambassadörer och genom dem försöka nå unga människor i hela landet. LSU:s medlemsorganisationer samlar över en halv miljon unga medlemmar och vi tror att unga människor är de som inspirerar andra unga människor bäst. Vi kan göra skillnad. Vårt mål är att dubbla ungas valdeltagande och göra fler delaktiga i besluten. Svaren från Eurobarometern ger också en fingervisning om vilka frågor som engagerar de europeiska väljarna, vilket skiljer sig markant från land till land. Det är tydligt att klimatfrågorna är prioriterade av väljarna i Sverige. Av de personer från EU:s 27 länder som svarat i Eurobarometern finns det inga som prioriterar frågan om klimatförändringar så högt som svenskarna. Det är också den fråga, följd av arbetslöshet och ekonomisk tillväxt, som flest vill att valrörelsen inför Europavalet ska handla om. Valet till Europaparlamentet 2009 är starten på en lång rad centrala händelser i svensk och europeisk politik. I den här valrörelsen lägger vi grunden för många människors kunskap och engagemang i EU-frågor. Europaparlamentets verkliga maktbefogenheter vad gäller EU:s lagstiftning finns på områden som exempelvis miljö, konsumentskydd och allt som har med den inre marknaden att göra. Där ingår frågor som tjänstedirektivet, vår nya kemikalielagstiftning REACH, avgaskrav för bilar och klimatpaketet, för att nämna några exempel. Den senaste mandatperioden har parlamentet tagit avgörande beslut när det gäller till exempel förbud mot barnaga, tydligare riktlinjer för mobillån och nya regler för vapenexport. Under 2009 kommer nya frågor upp som rör begränsning av ämnen som bryter ner ozonskiktet, tillgång till sjukvård över hela EU och begränsningar av hur mycket ett sms får kosta, bland mycket annat. Och det faktum att en majoritet av besluten i svenska kommuner kommer från beslut i EU kommer att bestå. Att människor röstar i valet till Europaparlamentet handlar om att ta beslut om framtiden. Vi behöver ett fräschare EU där fler väljare och fler grupper av väljare är delaktiga i de beslut som tas. Oavsett vilket parti och vilka frågor som engagerar oss måste vi kunna enas om att det är viktigt att känna till vad Europavalet handlar om. Vi har en gemensam utmaning 2009. Det duger inte att bara var tredje person vet om att det är val den 7 juni 2009 och det duger inte att en majoritet inte känner till vilket inflytande EU:s folkvalda församling - och världens enda internationella parlament - har på vår vardag och omvärld. Vi måste gemensamt försöka förändra den bilden. Vi börjar nu. HANNA HALLIN BJÖRN KJELLSTRÖM ", "article_category": "other"}
{"id": 21654, "headline": "”Två av tre svenskar ovetande om Europaval”", "summary": "Ny gallupundersökning avslöjar alarmerande politisk okunnighet: Mindre än var tredje röstberättigad svensk vet att det är val till Europaparlamentet i år.Den 7 juni ska de svenska väljarna utse landets representanter i Europaparlamentet. Men det är ett val som mer än två av tre svenskar inte känner till. Det visar siffror från en ny Eurobarometerundersökning som gjorts av TNS Gallup och som presenteras i dag. Bara 31 procent av de 1 000 tillfrågade svenskarna kunde svara rätt på frågan vilket år nästa val till Europaparlamentet hålls. Mer än varannan förklarade sig också vara ointresserad av valet. Detta duger inte, särskilt inte i år. ”EU-året” 2009 är det år då Sverige blir ordförandeland och ska leda EU-samarbetet, då en ny EU-kommission ska utses och då EU ska vara med och forma framtidens globala klimatavtal i Köpenhamn. Det skriver Hanna Hallin, ordförande i LSU – Sveriges ungdomsorganisationer, och Björn Kjellström, chef för Europaparlamentets informationskontor i Sverige.", "article": "I år ska vi utse Sveriges representanter i Europaparlamentet. Men det är ett val som inte ens var tredje svensk känner till. Detta visar siffror från en ny Eurobarometerundersökning som gjorts av TNS Gallup och som presenteras i dag. ”EU-året” 2009 är det år då Sverige blir ordförandeland och ska leda EU-samarbetet, året då en ny EU-kommission ska utses och året då EU ska vara med och forma framtidens globala klimatavtal i Köpenhamn. Men i november visste inte två av tre svenskar att de om ett halvår har rätt att välja vem som ska representera dem i Europaparlamentet. Det visar att det nu är hög tid att tillsammans agera för att fler ska rösta i Europavalet den 7 juni 2009. I förra valet till Europaparlamentet, 2004, röstade 38 procent av de svenska väljarna. Det är lägre än genomsnittet i Europa på 46 procent och det betydligt lägre än valdeltagandet i de svenska riksdagsvalen som de senaste åren legat på drygt 80 procent. Bland yngre väljare, mellan 18–25, röstade bara drygt var fjärde person i förra valet till Europaparlamentet. Det duger inte. Politiska partier, medier, myndigheter, skolor, föreningsliv och inte minst vi själva har uppenbarligen inte lyckats förmedla vad Europavalet handlar om. Vi är många som uppenbarligen har misslyckats med att göra EU relevant för hela befolkningen och förklara att EU spelar roll, inte minst i unga människors vardag och framtid. För många unga kom den första insikten om att EU påverkar deras vardag när Ipred-debatten blossade upp i höstas. Resultatet från Eurobarometerundersökningen, som genomförs i samtliga EU-länder två gånger per år, visar bland annat att svenskarna generellt har en positiv inställning till Europaparlamentet och att de allra flera tycker att parlamentet har en viktig roll i EU. Men när det kommer till kunskapen, om och intresset för, valet ser resultatet mycket dystert ut. Bara 31 procent av de 1 000 personer som svarat i undersökningen svarade ”2009” på frågan om vilket år nästa val till Europaparlamentet hålls. Nästan hälften, 48 procent, visste inte och 20 procent svarade fel år. Och detta med mindre än ett halvår kvar till valet där vi tillsammans bestämmer vilken politik som ska föras i Europas största folkvalda församling. Samtidigt saknas också intresset för valet den 7 juni, enligt undersökningen. En majoritet av dem som svarat i Eurobarometerundersökningen säger sig vara ganska ointresserade (39 procent) eller mycket ointresserade (14 procent) av valet. Vi är övertygade om att dessa siffror speglar en brist på kunskap om Europaparlamentets inflytande över vår vardag och omvärld. Den 7 juni 2009 har över en miljon unga mellan 18 och 28 år möjlighet att för första gången rösta i ett europeiskt val – detta vals förstagångsväljare och förra valets potentiella förstagångsväljare som inte röstade 2004. Och detta vals allra yngsta väljare, födda 1990–1991, är den största grupp 18-åringar i Sverige som haft möjlighet att rösta i ett val sedan 40-talisterna blev myndiga. Politik som kan engagera fler unga väljare vitaliserar inte bara demokratin för en lång tid framöver, den är också en stor kraft som kan skapa förändring på lång sikt. I dag startar en kampanj i alla EU:s medlemsländer för att engagera de 36 miljoner unga människor som för första gången har möjlighet att rösta i ett europeiskt val. Samtidigt kommer en lång rad ungdomsorganisationer i Sverige att påbörja arbetet med att skapa engagemang bland sina medlemmar. Genom kampanjen ”Rösta 7 Juni” vill vi att unga föreningsaktiva tillsammans, över hela Sverige, ska engagera sig på det sätt som passar dem bäst – genom att arrangera debatter, genomföra aktioner, knacka dörr eller anordna studiecirklar. Bland annat kommer LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer att utbilda 200 unga valambassadörer och genom dem försöka nå unga människor i hela landet. LSU:s medlemsorganisationer samlar över en halv miljon unga medlemmar och vi tror att unga människor är de som inspirerar andra unga människor bäst. Vi kan göra skillnad. Vårt mål är att dubbla ungas valdeltagande och göra fler delaktiga i besluten. Svaren från Eurobarometern ger också en fingervisning om vilka frågor som engagerar de europeiska väljarna, vilket skiljer sig markant från land till land. Det är tydligt att klimatfrågorna är prioriterade av väljarna i Sverige. Av de personer från EU:s 27 länder som svarat i Eurobarometern finns det inga som prioriterar frågan om klimatförändringar så högt som svenskarna. Det är också den fråga, följd av arbetslöshet och ekonomisk tillväxt, som flest vill att valrörelsen inför Europavalet ska handla om. Valet till Europaparlamentet 2009 är starten på en lång rad centrala händelser i svensk och europeisk politik. I den här valrörelsen lägger vi grunden för många människors kunskap och engagemang i EU-frågor. Europaparlamentets verkliga maktbefogenheter vad gäller EU:s lagstiftning finns på områden som exempelvis miljö, konsumentskydd och allt som har med den inre marknaden att göra. Där ingår frågor som tjänstedirektivet, vår nya kemikalielagstiftning REACH, avgaskrav för bilar och klimatpaketet, för att nämna några exempel. Den senaste mandatperioden har parlamentet tagit avgörande beslut när det gäller till exempel förbud mot barnaga, tydligare riktlinjer för mobillån och nya regler för vapenexport. Under 2009 kommer nya frågor upp som rör begränsning av ämnen som bryter ner ozonskiktet, tillgång till sjukvård över hela EU och begränsningar av hur mycket ett sms får kosta, bland mycket annat. Och det faktum att en majoritet av besluten i svenska kommuner kommer från beslut i EU kommer att bestå. Att människor röstar i valet till Europaparlamentet handlar om att ta beslut om framtiden. Vi behöver ett fräschare EU där fler väljare och fler grupper av väljare är delaktiga i de beslut som tas. Oavsett vilket parti och vilka frågor som engagerar oss måste vi kunna enas om att det är viktigt att känna till vad Europavalet handlar om. Vi har en gemensam utmaning 2009. Det duger inte att bara var tredje person vet om att det är val den 7 juni 2009 och det duger inte att en majoritet inte känner till vilket inflytande EU:s folkvalda församling – och världens enda internationella parlament – har på vår vardag och omvärld. Vi måste gemensamt försöka förändra den bilden. Vi börjar nu. HANNA HALLIN BJÖRN KJELLSTRÖM ", "article_category": "other"}
{"id": 21658, "headline": "Åtta år till ända", "summary": "George W Bushs presidenttid har präglats av \"kriget\" mot terrorismen, och han lämnar Washington som en av de mest impopulära presidenterna i mannaminne.", "article": "George W Bush var nedtonad i sitt avskedstal. Han erkände att han gjort misstag och sade att han gjort vissa saker annorlunda om han vetat då vad han vet nu. Men, tillade den avgående presidenten, \"jag har följt mitt samvete och gjort vad jag trodde var rätt\". Så är det säkert, och rimligen finns en tro inom Bushadministrationen att historien så småningom ska ge den rätt. Men när det nu är dags att lämna över makten gör han det som en av de mest impopulära presidenterna i mannaminne. Ingen republikansk kandidat ville förknippas med honom under valrörelsen - på själva valdagen visade sig presidenten inte ens offentligt. Missnöjet sitter djupt. Det finns inte bara bland politiska motståndare utan också hos många republikaner som inte känner igen sig i det parti som presidenten lämnar efter sig. Byråkratin har svällt, ekonomin är i kris, den kristna högern har fått för mycket att säga till om och USA:s anseende i världen har blivit skamfilat. En verklig brytpunkt i presidentskapet var orkanen \"Katrinas\" härjningar i New Orleans. Regeringen reagerade sent och bilden på presidenten i en helikopter högt ovan katastrofområdet sände en tydlig signal om att han inte hade kontroll över läget. Främst har hans presidentskap dock präglats av terroristattackerna den 11 september 2001, det efterföljande \"kriget\" mot terrorismen och - inte minst - invasionen i Irak. Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att hans presidentskap var kontroversiellt från början. Segern över Al Gore var knapp och ifrågasatt. Bush hade ett svagt mandat med sig till Washington och många trodde därför att han skulle gå försiktigt fram. Han gjorde tvärtom. Han rivstartade med bland annat stora skattesänkningar och kritiserade domarutnämningar. Oftast fick han som han ville. De verkliga problemen uppstod när han försökte sig på samma stil på den internationella arenan. Bushadministrationen var ute efter att stöpa om världsordningen. Föraktet för internationella organisationer i allmänhet och FN i synnerhet var öppet. Regler som begränsade USA:s handlingsfrihet skulle kringgås, traktater som ogillades frångås. Det fanns en uttalad övertygelse om att alla skulle följa efter så snart USA bestämt sig för att leda. Motreaktionen var stark, och när World Trade Center rasade fanns skäl att ifrågasätta om den amerikanske presidenten verkligen var rätt person att leda de allianser som skulle bli nödvändiga. Från början gick det bra. En chockad omvärld slöt upp bakom USA och insatsen i Afghanistan kunde ske med bred uppslutning. Men Bush skulle spela bort det stöd han fått. Snart nog började Bushadministrationen åter visa sitt rätta ansikte, och ingenstans blev det tydligare än i Irak. Invasionen var bestämd på förhand, och det vara bara för övriga att rätta in sig i det amerikanska ledet. De som inte automatiskt gjorde det pekades i det närmaste ut som terroristkramare. Hela det diplomatiska förspelet till Irakkriget var en motbjudande uppvisning av amerikansk arrogans, och det politiska priset för arrogansen blev högt - för presidenten personligen och för USA. Snart är allt detta historia. På tisdag tar Barack Obama över, då börjar ett nytt och hoppfullare kapitel. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 21661, "headline": "Sveland får pris som \"Årets stöttare\"", "summary": "Maria Sveland, författare och radiojournalist, får organisationen Sveriges Makalösa Föräldrars pris som \"Årets stöttare\".", "article": "Sveland skrev den familjepolitiska romanen \"Bitterfittan\" som kom ut 2007, i somras gjorde hon ett omtalat radioprogram på temat familjeliv, \"Heliga Familjen\", som sändes i Sveriges radios P1. - Maria Sveland får priset som \"Årets stöttare\" för att hon har en stark övertygelse om att familjer kan se olika ut och för att hon vågar belysa det. Hon har fått kritik för det, och hon har blivit ifrågasatt. Jag tror att många ensamföräldrar känner igen sig i att bli ifrågasatta för den familj man har valt att leva i, säger Helene Sigfridsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar. Maria Sveland har genom sin handlingskraft gett styrka tillbaka till oss som lever i andra familjeformer än kärnfamiljen, fortsätter hon. Att döma av reaktionerna på progamserien \"Heliga familjen\" så är detta med kärnfamilj fortfarande väldigt tabu, säger Maria Sveland. - Och jag tycker vi måste våga bryta den tystnaden genom att våga prata och problematisera, säger hon. - För kärnfamiljen är ju på inga sätt hotad, tvärtom finns det just nu en oerhörd vurm för familj och giftermål medan människor som inte lever i kärnfamilj är betydligt mer ifrågasatta och utsatta. \"Årets stöttare\" är ett pris som Sveriges Makalösa Föräldrar delar ut varje år. Sveriges Makalösa Föräldrar är en riksorganisation för ensamföräldrar, och arbetar med att bygga lokala nätverk mellan föräldrar och opinionsbildning. Med priset Årets stöttare vill organisationen uppmärksamma goda krafter som \"arbetar för att sprida en positiv bild av ensamföräldrar och skapa förutsättningar för likvärdig föräldraskap, oavsett familjekonstellation\". Tidigare pristagarare: 2007 Anna-Karin Simlund, sångerska på Göteborgsoperan 2006 Cecilia Torudd, tecknare, bland annat till \"Ensamma Mamman\" ", "article_category": "other"}
{"id": 21687, "headline": "\"100 procents arbetslöshet efter gymnasieprogram\"", "summary": "Ny SCB-undersökning för Svenskt Näringsliv avslöjar dramatiskt svaga gymnasieutbildningar: Vissa nationella program fungerar som utslagningsmaskiner som sänder alla elever ut i arbetslöshet. En del gymnasieutbildningar leder till arbetslöshet för samtliga elever. Det finns enskilda gymnasieprogram där så mycket som 100 procent av eleverna inte har fått jobb efter avslutad utbildning, till exempel Barn- och fritidsprogrammet på Vadstenagymnasiet och Industriprogrammet på Västerviks gymnasium. Även många andra nationella gymnasieprogram tycks fungera som utslagsmaskiner. Exempelvis var 51 procent av de elever som gick ut Hotell- och restaurangprogrammet samt Barn- och fritidsprogrammet 2001 arbetslösa fem år senare. Den dystra bilden framgår av en undersökning som Statistiska centralbyrån har gjort för Svenskt Näringsliv. Det skriver Annika Lundius och Kristina Scharp, vice vd respektive utbildningsansvarig i Svenskt Näringsliv.", "article": "I dessa dagar av många varsel och stigande arbetslöshet är det intressant att se hur eleverna från olika gymnasieprogram klarar sig på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv har därför givit Statistiska centralbyrån i uppdrag att beskriva hur det gått för elever efter att de lämnat gymnasieskolan. Vi valde att följa dem som fick slutbetyg 2001 och har granskat i vad mån de var arbetslösa åren 2004, 2005 och 2006. Studien följer eleverna från varje program vid varje skola. Resultaten visar att programmen har mycket skiftande resultat. Det finns enskilda gymnasieprogram där så mycket som 100 procent av eleverna har varit arbetslösa: Vadstenagymnasiet Barn- och fritidsprogrammet, Hultsfreds gymnasium Estetiska programmet, Västerviks gymnasium Industriprogrammet, Strömkulleskolan i Bengtsfors Estetiska programmet, Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn Omvårdnadsprogrammet, Torsbergsgymnasiet i Bollnäs Barn- och fritidsprogrammet, Härjedalens gymnasium Barn- och fritidsprogrammet, Sandbackaskolan i Arvidsjaur Estetiska programmet, Bokenskolan i Jokkmokk Fordonsprogrammet, Älvsbyns gymnasium Barn- och fritidsprogrammet, Björknäsgymnasiet i Boden Byggprogrammet, Tornedalsskolan i Haparanda Barn- och fritidsprogrammet. Samtidigt finns det enskilda program som visar upp toppresultat - program där inte en enda av de tidigare eleverna har varit arbetslös något av de tre granskade åren. Vissa nationella program tycks fungera som utslagningsmaskiner där en majoritet av eleverna blivit arbetslösa efter avslutad utbildning. Av de elever som gick ut Hotell- och restaurangprogrammet samt Barn- och fritidsprogrammet 2001 hade hela 51 procent varit arbetslösa fem år senare. Som arbetslösa räknas här de personer som fått arbetslöshetsersättning något av åren 2004 till 2006. Även andra program noterar mycket höga andelar arbetslösa; Byggprogrammet (45 procent), Hantverksprogrammet (45 procent) och Livsmedelsprogrammet (47 procent). Enligt de fakta som Statistiska centralbyrån tagit fram på vårt uppdrag finns det samtidigt program som klarar sig betydligt bättre. Av de yrkesförberedande programmen presterar Energiprogrammet bäst. Bland de elever som lämnade Energiprogrammet 2001 har 24 procent varit arbetslösa. Industriprogrammet och Elprogrammet hör också till de yrkesförberedande utbildningar med lägre arbetslöshetstal, 30 respektive 32 procent. Mellan bästa och sämsta nationella yrkesförberedande program skiljer således hela 27 procentenheter. Av de 2.188 enskilda program på olika skolor som statistiken omfattar har sju av tio en högre arbetslöshet bland de avgångna eleverna än 20 procent. Det finns betydande regionala variationer. I Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Norrbotten noterar nio av tio gymnasieutbildningar på olika skolor en högre arbetslöshet än 20 procent. I Stockholms län noterar endast en dryg tredjedel av programmen en så hög arbetslöshet. Men rektorerna vid lågt presterande gymnasieskolor kan inte skylla på skillnaderna på arbetsmarknaden mellan olika delar av Sverige eller på variationerna mellan olika nationella program. Skillnaderna i resultat mellan olika gymnasieskolor i samma län med samma nationella program är stora. Det förekommer exempelvis skolor som skickar tre fjärdedelar av sina elever på ett visst program ut i arbetslöshet. Samtidigt finns det skolor i samma län som rustar sina elever så att inte en enda av elever från samma program har blivit arbetslösa. Barn- och fritidsprogrammet är som nämnt ett av de program med högst andel arbetslösa efter studierna. Men det finns exempel på barn- och fritidsprogram där eleverna efter avslutad utbildning klarar sig relativt sett bra på arbetsmarknaden. Från en gymnasieskola i Östergötland har 40 procent av barn- och fritidseleverna blivit arbetslösa. Samtidigt finns riktigt usla resultat - från en annan skola i samma län har 100 procent av eleverna från samma program uppburit arbetslöshetsersättning. Liknande stora skillnader i resultat kan noteras bland byggprogrammen. I Skåne finns det ett byggprogram där endast var tionde elev gått till arbetslöshet. Samtidigt finns det ett annat byggprogram i samma län där hela två tredjedelar varit arbetslösa. Även bland de yrkesförberedande program som klarar sig relativt bra i den nationella statistiken finns det stora individuella variationer. Det finns flera gymnasieskolor runt om i Sverige där inte någon av eleverna från energiprogrammet blivit arbetslös. Samtidigt finns exempel där samma program lett till mycket hög andel arbetslösa. Från ett av energiprogrammen har 78 procent av eleverna som gick ut 2001 varit arbetslösa. Likaså finns det stora variationer mellan industriprogram på olika gymnasieskolor. I Västra Götaland finns fyra gymnasieskolor där ingen av eleverna från industriprogrammet blivit arbetslös. I samma län finns det en skola vars industrielever till 50 procent blivit arbetslösa och ytterligare en skola med ännu sämre resultat - 75 procent arbetslösa. Dessa beräkningar baseras som nämnt på arbetslöshet under åren 2004, 2005 och 2006 - år med relativt god konjunktur och hyggliga förutsättningar på arbetsmarknaden. Program som visade svaga resultat när den allmänna efterfrågan på personal var stor kan man anta kommer att prestera än sämre i den lågkonjunktur vi nu går in i. Det finns skäl att undra hur det ska gå för de elever som i år lämnar ett gymnasieprogram där samma program lett samtliga elever i en tidigare årskull till arbetslöshet. För de niondeklassare och deras föräldrar som ska välja utbildningsväg kommande veckor bör resultaten av den undersökning som presenterats här stämma till eftertanke. Uppenbarligen finns det utbildningar som presterar långt sämre på arbetsmarknaden än andra. Särskilt intressant för gymnasieväljarna bör det vara att variationerna inom ett och samma program inom en och samma region är så stora. Men också för skolornas ledningar och politiskt ansvariga finns skäl att granska statistiken från SCB. Att det finns program där flertalet elever blivit arbetslösa efter avslutad utbildning manar till fördjupad utvärdering. Är det rimligt att många yrkesförberedande utbildningar ska prestera så svagt på arbetsmarknaden? Är det acceptabelt att bjuda in årskull efter årskull till gymnasieprogram som leder de flesta till arbetslöshet? ANNIKA LUNDIUS KRISTINA SCHARP ", "article_category": "other"}
{"id": 21688, "headline": "”100 procents arbetslöshet efter gymnasieprogram”", "summary": "Ny SCB-undersökning för Svenskt Näringsliv avslöjar dramatiskt svaga gymnasieutbildningar: Vissa nationella program fungerar som utslagningsmaskiner som sänder alla elever ut i arbetslöshet.En del gymnasieutbildningar leder till arbetslöshet för samtliga elever. Det finns enskilda gymnasieprogram där så mycket som 100 procent av eleverna inte har fått jobb efter avslutad utbildning, till exempel Barn- och fritidsprogrammet på Vadstenagymnasiet och Industriprogrammet på Västerviks gymnasium. Även många andra nationella gymnasieprogram tycks fungera som utslagsmaskiner. Exempelvis var 51 procent av de elever som gick ut Hotell- och restaurangprogrammet samt Barn- och fritidsprogrammet 2001 arbetslösa fem år senare. Den dystra bilden framgår av en undersökning som Statistiska centralbyrån har gjort för Svenskt Näringsliv. Det skriver Annika Lundius och Kristina Scharp, vice vd respektive utbildningsansvarig i Svenskt Näringsliv.", "article": "I dessa dagar av många varsel och stigande arbetslöshet är det intressant att se hur eleverna från olika gymnasieprogram klarar sig på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv har därför givit Statistiska centralbyrån i uppdrag att beskriva hur det gått för elever efter att de lämnat gymnasieskolan. Vi valde att följa dem som fick slutbetyg 2001 och har granskat i vad mån de var arbetslösa åren 2004, 2005 och 2006. Studien följer eleverna från varje program vid varje skola. Resultaten visar att programmen har mycket skiftande resultat. Det finns enskilda gymnasieprogram där så mycket som 100 procent av eleverna har varit arbetslösa: Vadstenagymnasiet Barn- och fritidsprogrammet, Hultsfreds gymnasium Estetiska programmet, Västerviks gymnasium Industriprogrammet, Strömkulleskolan i Bengtsfors Estetiska programmet, Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn Omvårdnadsprogrammet, Torsbergsgymnasiet i Bollnäs Barn- och fritidsprogrammet, Härjedalens gymnasium Barn- och fritidsprogrammet, Sandbackaskolan i Arvidsjaur Estetiska programmet, Bokenskolan i Jokkmokk Fordonsprogrammet, Älvsbyns gymnasium Barn- och fritidsprogrammet, Björknäsgymnasiet i Boden Byggprogrammet, Tornedalsskolan i Haparanda Barn- och fritidsprogrammet. Samtidigt finns det enskilda program som visar upp toppresultat – program där inte en enda av de tidigare eleverna har varit arbetslös något av de tre granskade åren. Vissa nationella program tycks fungera som utslagningsmaskiner där en majoritet av eleverna blivit arbetslösa efter avslutad utbildning. Av de elever som gick ut Hotell- och restaurangprogrammet samt Barn- och fritidsprogrammet 2001 hade hela 51 procent varit arbetslösa fem år senare. Som arbetslösa räknas här de personer som fått arbetslöshetsersättning något av åren 2004 till 2006. Även andra program noterar mycket höga andelar arbetslösa; Byggprogrammet (45 procent), Hantverksprogrammet (45 procent) och Livsmedelsprogrammet (47 procent). Enligt de fakta som Statistiska centralbyrån tagit fram på vårt uppdrag finns det samtidigt program som klarar sig betydligt bättre. Av de yrkesförberedande programmen presterar Energiprogrammet bäst. Bland de elever som lämnade Energiprogrammet 2001 har 24 procent varit arbetslösa. Industriprogrammet och Elprogrammet hör också till de yrkesförberedande utbildningar med lägre arbetslöshetstal, 30 respektive 32 procent. Mellan bästa och sämsta nationella yrkesförberedande program skiljer således hela 27 procentenheter. Av de 2 188 enskilda program på olika skolor som statistiken omfattar har sju av tio en högre arbetslöshet bland de avgångna eleverna än 20 procent. Det finns betydande regionala variationer. I Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Norrbotten noterar nio av tio gymnasieutbildningar på olika skolor en högre arbetslöshet än 20 procent. I Stockholms län noterar endast en dryg tredjedel av programmen en så hög arbetslöshet. Men rektorerna vid lågt presterande gymnasieskolor kan inte skylla på skillnaderna på arbetsmarknaden mellan olika delar av Sverige eller på variationerna mellan olika nationella program. Skillnaderna i resultat mellan olika gymnasieskolor i samma län med samma nationella program är stora. Det förekommer exempelvis skolor som skickar tre fjärdedelar av sina elever på ett visst program ut i arbetslöshet. Samtidigt finns det skolor i samma län som rustar sina elever så att inte en enda av elever från samma program har blivit arbetslösa. Barn- och fritidsprogrammet är som nämnt ett av de program med högst andel arbetslösa efter studierna. Men det finns exempel på barn- och fritidsprogram där eleverna efter avslutad utbildning klarar sig relativt sett bra på arbetsmarknaden. Från en gymnasieskola i Östergötland har 40 procent av barn- och fritidseleverna blivit arbetslösa. Samtidigt finns riktigt usla resultat – från en annan skola i samma län har 100 procent av eleverna från samma program uppburit arbetslöshetsersättning. Liknande stora skillnader i resultat kan noteras bland byggprogrammen. I Skåne finns det ett byggprogram där endast var tionde elev gått till arbetslöshet. Samtidigt finns det ett annat byggprogram i samma län där hela två tredjedelar varit arbetslösa. Även bland de yrkesförberedande program som klarar sig relativt bra i den nationella statistiken finns det stora individuella variationer. Det finns flera gymnasieskolor runt om i Sverige där inte någon av eleverna från energiprogrammet blivit arbetslös. Samtidigt finns exempel där samma program lett till mycket hög andel arbetslösa. Från ett av energiprogrammen har 78 procent av eleverna som gick ut 2001 varit arbetslösa. Likaså finns det stora variationer mellan industriprogram på olika gymnasieskolor. I Västra Götaland finns fyra gymnasieskolor där ingen av eleverna från industriprogrammet blivit arbetslös. I samma län finns det en skola vars industrielever till 50 procent blivit arbetslösa och ytterligare en skola med ännu sämre resultat – 75 procent arbetslösa. Dessa beräkningar baseras som nämnt på arbetslöshet under åren 2004, 2005 och 2006 – år med relativt god konjunktur och hyggliga förutsättningar på arbetsmarknaden. Program som visade svaga resultat när den allmänna efterfrågan på personal var stor kan man anta kommer att prestera än sämre i den lågkonjunktur vi nu går in i. Det finns skäl att undra hur det ska gå för de elever som i år lämnar ett gymnasieprogram där samma program lett samtliga elever i en tidigare årskull till arbetslöshet. För de niondeklassare och deras föräldrar som ska välja utbildningsväg kommande veckor bör resultaten av den undersökning som presenterats här stämma till eftertanke. Uppenbarligen finns det utbildningar som presterar långt sämre på arbetsmarknaden än andra. Särskilt intressant för gymnasieväljarna bör det vara att variationerna inom ett och samma program inom en och samma region är så stora. Men också för skolornas ledningar och politiskt ansvariga finns skäl att granska statistiken från SCB. Att det finns program där flertalet elever blivit arbetslösa efter avslutad utbildning manar till fördjupad utvärdering. Är det rimligt att många yrkesförberedande utbildningar ska prestera så svagt på arbetsmarknaden? Är det acceptabelt att bjuda in årskull efter årskull till gymnasieprogram som leder de flesta till arbetslöshet? ANNIKA LUNDIUS KRISTINA SCHARP Artikeln är rättad 2009-01-13 51 procent av eleverna som gick ut Hotell- och restaurangprogrammet samt Barn- och fritidsprogrammet 2001 hade fem år senare varit arbetslösa, enligt Svenskt näringslivs artikel på DN Debatt 10/1. Hela den gruppen var inte arbetslös 2006. ", "article_category": "other"}
{"id": 21698, "headline": "\"Slarv med antibiotika hotar hela sjukvården\"", "summary": "Smittskyddsexperter slår larm: Bristerna i sjukvården orsakar antibiotikaresistens som omöjliggör cancerbehandlingar och operationer. Väsentliga delar av den moderna sjukvården hotas av resistenta bakterier, som till stor del uppkommer av att antibiotika används slarvigt. Det gäller framför allt cancerbehandlingar och operationer som inte kan genomföras utan fungerande antibiotika. Under de senaste tio åren har flera stora utbrott av resistenta bakterier inträffat på svenska sjukhus. Mer än 10 procent av inlagda patienter har en vårdrelaterad infektion. I dag finns allvarliga brister i hur sjukvården skriver ut och använder antibiotika. Det skriver Ragnar Norrby, generaldirektör på Smittskyddsinstitutet, Lars Erik Holm, generaldirektör på Socialstyrelsen, Otto Cars, ordförande i Samverkan mot antibiotikaresistens (Strama) samt Åsa Hallgårde, ordförande i Svenska infektionsläkarföreningen.", "article": "Resistenta bakterier äventyrar inte bara behandlingen av infektionssjukdomar. Även stora delar av den moderna sjukvården hotas då antibiotika är en förutsättning för till exempel cancerbehandlingar och operationer. Resistens orsakas till stor del av felaktigt använd antibiotika. I dag finns stora brister i hur sjukvården skriver ut och använder antibiotika. Ständiga överbeläggningar och bristande hygienrutiner på sjukhus ökar dessutom risken för spridning av resistenta bakterier. I dag har mer än var tionde patient på svenska sjukhus en vårdrelaterad infektion. Vårdgivarna måste ta ett större ansvar för patientsäkerheten och åtgärda dessa problem. Bokstavskombinationer av olika resistenta bakterier sköljer över oss i allt snabbare takt. Just nu pågår den hittills mest landsomfattande spridningen av VRE (vankomycinresistenta enterokocker) samtidigt i Stockholms län, Västmanland och Halland. Det brukar rapporteras några tiotal fall av VRE per år, men bara det senaste året har över 500 smittats! Vi ser i dag mer än tusentalet personer årligen med MRSA (resistenta stafylokocker) och ESBL (multiresistenta tarmbakterier). Dessa bakterier har nu också drabbat nyföddhetsavdelningar i Sverige. Verksamma antibiotika är helt nödvändiga för sjukvården. Utan dem ökar risken för ett misslyckat resultat vid exempelvis höftoperationer och fler patienter kommer att dö av allmän blodförgiftning och andra svåra infektioner. Särskilt utsatta är patienter som har ett nedsatt infektionsförsvar. Bristen på effektiva antibiotika börjar också ses i den öppna vården. Patienter med relativt enkla infektioner måste i dag remitteras till sjukhus för att få intravenös antibiotika, eftersom ingen tablettbehandling finns att tillgå. Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Strama presenterade nyligen förslag till regeringen med strategier för att bromsa resistensutvecklingen. Det krävs krafttag och vårdgivarna har huvudansvaret. Vilka hinder är det som måste tacklas? I dag har vården mycket begränsade möjligheter att upptäcka nya typer av resistenta bakterier. Patienter riskerar därför att behandlas med fel typ av antibiotika, vilket är avgörande för hur det ska gå för dem med allvarliga infektioner. Vårdgivarna måste bygga in resistensövervakningen i sina program för egenkontroll. Ofta finns endast ett fåtal verksamma antibiotika som fungerar mot de multiresistenta bakterierna och behandlingen måste skräddarsys för att snabbt hjälpa patienten. Detta kräver ett nära samarbete mellan det bakteriologiska laboratoriet och den behandlande läkaren, För att bättre kunna upptäcka resistenta bakterier på sjukhus behöver landets mikrobiologiska laboratorier regelbundet utvärdera resistensläget inom sitt upptagningsområde och kopplas ihop med Smittskyddsinstitutet i ett gemensamt datanätverk. Det tas sällan bakterieodlingar i öppen vård trots att det är där som 90 procent av all antibiotika skrivs ut. Därför behöver ett system med övervakningsodlingar organiseras på utvalda öppenvårdsmottagningar för att tidigt kunna upptäcka förändringar i resistensläget för vanliga infektioner. En ökad kvalitetssäkring av antibiotikaanvändningen krävs som en del av patientsäkerhetsarbetet. Ju mer antibiotika sjukvården använder, desto mer driver den på utvecklingen av resistenta bakterier. Sjukvården måste vara betydligt varsammare om de antibiotikapreparat som finns och använda dem på rätt sätt. Det är därför allvarligt att Socialstyrelsens inventering visar på stora brister i sjukhusens egen kvalitetsuppföljning av antibiotikaanvändningen och i tillgången till stöd från infektionsläkare. Endast 10 procent av landets vårdgivare ställer i dag krav på redovisning av antibiotikaanvändningen i sin egenkontroll av verksamheten. Stramas undersökningar har visat att följsamheten till gällande behandlingsrekommendationer är bristfällig vid till exempel val av antibiotika, dosering och behandlingstid vid olika diagnoser. Vårdgivarna måste se till att det finns tillgång till rätt kompetens och verksamhetsstöd för diagnostik och antibiotikaanvändning i vården, liksom system för att följa upp hur detta stöd används. Under de senaste tio åren har vi haft flera stora utbrott av resistenta bakterier på svenska sjukhus. Viktiga orsaker till utbrotten är en tilltagande platsbrist som leder till överbeläggningar inom sjukvården, underbemanning samt brist på enkelrum med egen toalett. Infektionsklinikerna har också minskat antalet vårdplatser. De räcker i dag inte till för att isolera patienter som riskerar att sprida resistenta bakterier. I augusti 2008 genomförde Socialstyrelsen en granskning av de sex största sjukhusen i Sverige. Den visade brist på vårdplatser, överbeläggningar och att patienter på grund av platsbrist vårdades på en annan avdelning eller klinik än den där patienten skrivits in. Bristen på vårdplatser äventyrar patientsäkerheten på flera sätt, exempelvis vid en ansträngd vårdsituation och hög arbetsbelastning finns risk för att hygienrutiner följs sämre med ökad risk för smittspridning. Patientförflyttningar bidrar ytterligare till risk för spridning av resistenta bakterier inom en vårdinrättning. Sveriges Kommuner och landstings nationella mätning visade nyligen att 11 procent av inlagda patienter på svenska sjukhus har en vårdrelaterad infektion. Det är hög tid att vi börjar söka efter långsiktigt hållbara lösningar även för en situation med högre antibiotikaresistens än i dag. De strategiska satsningar vi pekar på ger betydligt bättre möjligheter att stå emot den antibiotikaresistens som hotar sjukvården. Om vi inte satsar hotas såväl patientsäkerheten som ekonomin. OTTO CARS ÅSA HALLGÅRDE LARS ERIK HOLM RAGNAR NORRBY Strama Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens (Strama) är ett samverkansorgan med syfte att verka för sektorsövergripande samordning av frågor om möjligheten att effektivt använda antibiotika vid bakteriella infektioner hos människor och djur. Stramas uppgifter är att utifrån den övervakning och analys som görs nationellt och internationellt i fråga om förekomst av antibiotikaresistens och antibiotikaförbrukning ta initiativ till åtgärder som i första hand rör människors hälsa. ", "article_category": "other"}
{"id": 21700, "headline": "PÅ AFFISCHERINGSRUNDA MED HARRY BYRNE", "summary": "Sedan Harry Byrne kom till Sverige från Irland för 30 år sedan har han arrangerat konserter. Lika länge har han affischerat för dem. Det har han inga som helst planer på att sluta med. På stan hängde på utmed Sveavägen.", "article": "– Kolla här! utbrister Harry Byrne ilsket. Han ser ut som en blandning av Göran Greider och Danny de Vito i ”Batman – återkomsten” där han går Sveavägen fram. Han är full av åsikter och anekdoter. – De sätter upp såna här cykelstånd med hyrcyklar bara för att kunna ha reklamtavlor på båda sidorna av cyklarna. De stjäl utrymme från det offentliga rummet. Det är samma sak med telefonkioskerna som poppat upp de senaste åren. Jag har aldrig sett någon ringa i en telefonkiosk de senaste fem åren, ändå sätter de upp nya – bara för att skapa platser för reklam. Harry Byrne ären veteran inom affischeringsbranschen. Han kom till Sverige från Irland för 30 år sedan och har tapetserat Stockholm med annonser för de konserter han arrangerat ända sedan dess. De senaste åtta åren har han jobbat för Berns. Byrne är starkt kritisk till stadens politik när det gäller det hårda tagen mot illegal affischering. – Jag gillar inte Stockholm, jag älskar den här staden! Jag skulle inte göra något för att skada den. Men dessa människor vill få oss att framstå som brottslingar. Man kommer med i belastningsregistret, man kan inte ta banklån, bara för att man satt upp affischer. Det är absurt. De borde ge oss medaljer i stället för böter och prickar i registret. Vi hjälper staden. Politikerna ser det inte direkt så. – Nej. De vill bara ha det rent, de vill bli av med knarkarna, uteliggarna och all smuts. Och duvorna – minns du att det fanns en massa duvor på stan innan? Well, de gjorde sig av med dem. De är inspirerade av Rudy Giuliani, borgmästaren i New York som gjorde ett stort nummer av nolltoleransen mot brott. De kör med nolltolerans mot affischering. Men vi måste annonsera, och det är på det här sättet man annonserar. Affischerna har funnits sedan innan byggnaderna här fanns. Förstår du vad jag menar? Sedan papper uppfanns har det funnits affischer! Men på vilket sätt hjälper affischeringskillar som du staden? – I våras läste jag i tidningen att det fanns omkring 10 000 affischer en månad i Stockholm. Som om det var något negativt. Men jag kikade på hur många biljetter som såldes samma månad, och det var en kvarts miljon biljetter. Tänk på det, tänk på alla skattepengar som den försäljningen ger. Och tänk på all turism som omger det här, alla hotell, all försäljning! Stockholm är en jättestor stad när det gäller kulturevenemang, det är en anledning för folk att komma hit. Ta bort allt det, och vad har du då? Att sätta upp affischer stimulerar ekonomin. Men de vill att hela Stockholm ska se ut som Biblioteksgatan. Både stora ochsmå aktörer drabbas av de hårda reglerna mot affischering, menar Harry Byrne. Han förundras över att det är okej med annan reklam: – Har man tillräckligt med pengar så kan man sätta upp en fyra meter lång affisch på en naken kvinna i februari. Sånt som får folk att krascha sina bilar. Medan små teaterföreningar måste smyga omkring och oroa sig för om de ska få böter eller inte. Var är balansen? Staden tillhör inte bara de som har pengar, den tillhör oss alla. Lagen likställer otillåten affischering med klotter. – Det är fel, för det är två olika saker, vi som sätter upp affischer gör inte alls lika mycket skada. Vi sätter inte ens upp dem med klister, vi använder tejp, så de är hur lätta som helst att ta ner. Klistermärken då? – Jag använder inte klistermärken. De som sätter upp klistermärken är inte samma folk som sätter upp affischer. Och det tar tio gånger så lång tid. Att ta bort dem? – Nej, att sätta upp dem! Affischering är en konst, menar Harry Byrne – man måste veta var man ska sätta upp dem och var man ska låta bli. – Man kan inte göra det var som helst, man vill inte vara för provocerande. Man letar efter platser där affischerna passar in naturligt. Men många gånger har våra affischeringsställen gjorts om till kommersiella annonsplatser. De snor alla våra idéer. Några gångerdyker det upp huvklädda killar med affischbuntar i närheten av Byrne. De sätter upp dem blixtsnabbt. Kollegerna utbyter en blick men inte ett enda ord med varandra. Och de sätter aldrig upp affischer på samma tavla. Däremot tar Harry Byrne försiktigt bort en liten A4-affisch om djurens rättigheter som sitter mitt på en tavla och tejpar upp den igen vid kanten, så att hans egna affischer också får plats. Är du alltid såhär hänsynsfull? – Det måste man vara. Med såna här saker alltså. ”These political people, they are pretty fucking motivated, you know.” Hur många affischer sätter du upp för varje konsert? – Runt 200 om gången. Men de river ner alla hela tiden. Nu har de till och med anställt pensionärer och små barn på sommaren, som går runt och river ner våra affischer. Som den där killen till exempel, säger Harry Byrne och sneglar på en äldre man i neongul väst som det står ”cityvärd” på. Mannen står lutad mot husväggen några meter bort. Harry himlar med ögonen och tejpar obekymrat upp en affisch på baksidan av en busskur. Sedan vänder han sig mot mannen och ropar: – You’re going to tear this down as soon as I leave, won’t you? Mannen skrattar lite förläget och går fram till oss. – Ja, yes, eh, that is illegal! Olagligt. – Whatever, säger Harry och fortsätter med tejpandet. – Är you from Irland?, frågar cityvärden som hör Harrys dialekt. – Yeah. – Do you know a guy named Harry? – I am Harry! säger Harry och skrockar nöjt. – Va, är det sant! säger cityvärden. Han vänder sig till mig och säger: – Se upp för den här killen, han är en riktigt ful fisk. Han har tio personer som är anställda för honom. Han sätter upp affischer olagligt över hela staden. Vi gör ett reportage om affischering. – Jaha ja. Ja alltså, de här bryr jag mig inte om, för det är ju så fult ändå, säger han och pekar på några elskåp som är belamrade med affischer. Men de här, säger han och pekar på busskuren, de måste bort. När vi går vidare ropar han efter Harry att han får lova att lägga av med sina affischer. Men Harry hojtar tillbaka. – I’ve been doing this for 30 years, I’m not going to stop now! Har du verkligen tio anställda? – Nej, det är bara jag och en kille till. På sommaren är det ytterligare en kille. Varför sätter du upp affischerna själv, räcker det inte med att vara arrangör? – Det är bra att vara på gatan, se vad som händer. Plus att man inte kan ta några risker med små konserter, jag måste veta att affischerna är uppe, om de inte är det så kommer det inget folk. Det här är business. Marginalerna är små, även för ett ställe som Berns. Får du böter? – Då och då. Är sådana utgifter en del av budgeten? – Inte egentligen. Det är bara dåligt. Men vi klarar oss, det är värre för små ställen. De lagliga affischeringstavlorna då? – De är alldeles för få. Det var en sån politisk grej, de bara satte upp 20 tavlor för att kunna säga ”titta, nu har vi gjort någonting”. Om de verkligen hade brytt sig så borde de ha skapat en dialog med oss som affischerar. Hur många lagliga affischeringsplatser tror du skulle behövas för att tillfredsställa behovet av alla evenemang och affischer? – Hur många? ”Hell of a lot.” Men jag tror att framtiden är elektronisk. Det vore bra om alla som affischerar bara kunda mejla in sin annons och så syntes den på en digital skärm som rullade en massa olika ”affischer”. Då skulle mer få plats. Då hade det räckt med kanske 500 olika platser i hela Stockholm. Vad tror du om att annonsera på nätet då? Jag pratade med en liten indieklubb som heter Champs Élysées, de annonserar bara på Facebook. Kommer den formen ersätta traditionell affischering? – Nej. De traditionella affischerna kommer aldrig någonsin bli ersatta. Internet funkar bara för sådana här små klubbar, det är samma folk varje gång, väldigt incestuöst. Jag har ett större åldersspann för de grejer som jag arrangerar. Dagens musikindustri hålls vid liv av den 50-åriga mannen. Det är han som köper skivor, det är han som gladeligen betalar 1 900 kr för att gå och se AC/DC. Okej. Sista frågan: vilket är det absolut bästa stället att sätta upp affischer på i Stockholm? – Hm … om jag berättar det och du skriver det i tidningen, så kommer de bara sätta upp en vakt där och vara extra vaksamma. Jag kan inte svara på den frågan. En yrkeshemlighet alltså? – Vi kan säga såhär: olika platser är viktiga för olika evenemang. Det finns olika publiker. Många tror att Södermalm är den viktigaste platsen i Stockholm. Så är det inte. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli redaktionen@pastan.nu Kort om Harry Namn: Harry Byrne. Ålder: 52. Bor: Gärdet. Gör: Arrangerar konserter och events. Bakgrund: Var byggarbetare i hemlandet Irland innan han flyttade till Sverige 1978 och började med konserter Bästa konsertupplevelsen: Ramones i London 1976. Bästa konserten han själv arrangerat: ”Svårt att säga. Men något jag är stolt över är att jag arrangerade en world music-konsert på 80-talet, med artister som Ali Farka Touré och Ali Khann, det var helt nytt då.” Genomsnittlig tid en affisch sitter uppe i Stockholm: ”När jag började var det fyra fem dagar. Nu är det väl snarare två tre timmar.” Så ofta går han på sina affischeringsrundor: 1–2 gånger i veckan. Hur affi scherar ni? 1. Hur många affi scher gör ni till varje arrangemang? 2. Vad betalar ni för er affischering? 3. Affischerar ni illegalt, och har ni i så fall en budget för detta? Oskar Rosén, marknadschef Dramaten: 1. Det varierar, men för en stor produktion blir det runt 1 000 affischer. 2. Mellan 15 000 och 70 000 kr för en produktion. 3. Nej, vi använder ingen illegal affischering! Nina Strollo, marknadsförare Moderna museet: 1. Vi har 100 platser på de så kallade kulturtavlorna som finns utplacerade på bland annat lyktstolpar runt om i staden, det gör att vi trycker ca 300 affischer till varje uppsättning. Vi har alltid en överupplaga, eftersom affischerna byts ut hela tiden på grund av väder och vind. 2. Vi betalar ca 5 000 kr i veckan. 3. Nej – vi är en statlig myndighet! Bobo Brunnberg, Debaser: – Vi vill inte svara på de här frågorna. ", "article_category": "other"}
{"id": 21723, "headline": "Filmrecension: \"Eden lake\"", "summary": "Grupptryck och bristande medkänsla leder till brutaliteter när ett präktigt medelklasspar hamnar i konflikt med ett gäng ungdomsligister på den engelska landsbygden. Fredrik Strage ser en ovanligt lyckad skräckfilm.", "article": "Grupptryck och bristande medkänsla leder till brutaliteter när ett präktigt medelklasspar hamnar i konflikt med ett gäng ungdomsligister på den engelska landsbygden. Fredrik Strage ser en ovanligt lyckad skräckfilm. Steve och Jenny, en yuppie och en dagisfröken, kör ut på landet för en romantisk helg. Vid en sjö träffar de ett gäng ungdomar som spelar hög musik, skriker, super, slåss och låter sin arga rottweiler springa fritt. Jenny vill gå därifrån men Steve har ett lättsårat, manligt ego och vill visa vem som bestämmer. ”Jag tänker inte bli ivägmobbad av ett gäng tolvåringar”, säger han och skäller ut ungdomarna efter noter. Dessvärre har gänget, milt sagt, ingen respekt för vuxna. Sakta men säkert trappas konflikten upp till ett blodigt inferno. Eden Lake, naturområdet där det unga paret campar, ska snart förvandlas till en ”gated community”. Som vänsterliberala medelklasspersoner tycker de förstås att det är synd att människor stänger in sig bakom murar. ”Vad är de rädda för?” frågar Jenny ”med tanklösheten hos någon som förmodligen fick sitt jobb genom The Guardian”, skriver recensenten i den högerpopulistiska tabloiden Daily Mail. Liknande tidningar hyllar ”Eden Lake” för att den ger en ”sann” bild av ungdomsvåld i England, men realismen är illusorisk, den sitter framför allt i den glåmiga atmosfären. Innerst inne uppskattar journalisterna nog ”Eden Lake” för att den fungerar exakt som en kvällstidning. Den tar upp ett aktuellt ämne, som många oroar sig för, och blåser upp det till groteska dimensioner. James Watkins debut är en spekulativ, cynisk och rasande skicklig exploitationfilm. Tonåringar har demoniserats på film sedan femtiotalets ungdomar-på-glid-skildringar, men sällan betett sig så illa som här. Ynglingarna i ”Eden Lake” är värstingar i rakt nedstigande led från gänget i Graham Greenes ”Brighton Rock”. Att ingen av dem egentligen är särskilt ond (förutom ledaren Brett, buffligt spelad av Jack O’Connell) gör det hela ännu otäckare. Grupptryck, sinnessvaghet och bristande medkänsla får dem att utföra spektakulära grymheter, som vännerna dokumenterar med mobilkamera. Jenny och Steve är också väl frammejslade figurer. I filmens början stör man sig tillräckligt mycket på deras käckhet för att begripa att de väcker irritation. ”Fancy another brewski?” säger Steve till sin älskling. De är snygga, vältränade och rosenkindade som modeller i en Tommy Hilfiger-annons. James Watkins visar också ungdomarnas föräldrar: ett hårdsupande pack som låter barnen sköta sig själva, men tillrättavisar dem med en örfil då och då. De är egentligen inga ”chavs”, som brittisk white trash kallas, utan arbetare som har råd med hyfsat stora villor, bilar och pooler. De saknar inte pengar utan moral. Jämfört med filmer som ”Hostel” och ”Saw” är ”Eden Lake” inte speciellt blodig. Ändå skrämmer den betydligt mer. James Watkins vet att ett chockerat ansikte har en starkare effekt på åskådaren än ett inzoomat sår. Han satsar på panik i stället för splatter och skapar – trots ett par logiska luckor – en av nollnolltalets mest lyckade skräckfilmer. Info Regi: James Watkins Medverkande: Kelly Reilly, Michael Fassbender, Jack O’Connell mfl Längd: 1 tim 31 min Åldersgräns: 15 år ", "article_category": "other"}
{"id": 21739, "headline": "Brutal diktator kapabel till allt", "summary": "Rättegången mot Saddam Hussein lämnar åtskilligt övrigt att önska. Det gör egentligen alla omvärldens ansträngningar när det gäller Irak.", "article": "En väl genomförd rättegång mot Saddam Hussein – kanske helst i en internationell domstol – hade kunnat läka några sår och ge upprättelse åt de tusentals som drabbats av hans blodiga år vid makten. Men processen var allt annat än lyckad. Det liknade stundtals mer en politisk teater än ett rättsligt efterspel. Och inte blir bilden ljusare av slutpunkten, nämligen dödsstraffet. ”Att störta Saddam Hussein ledde inte automatiskt till ett nytt och bättre Irak”, konstaterar New York Times. ”Det kommer inte heller en avrättning att göra.” Saddam Hussein var en osedvanligt grym och brutal diktator. Det finns visserligen uns av positiva inslag i hans bakgrund. Irak fick exempelvis en särskild utmärkelse av Unicef för sitt nationella läskunnighetsprogram som i stort sett avskaffade analfabetismen. Men det negativa, eller snarare det fasansfulla, överväger. Han styrde ett skräckvälde, den som opponerade kunde inte vara rädd om sitt eget liv. Hans regim var därtill – vilket stundtals glöms bort i dag när fokus ligger på det kaos som utbrutit efter den USA-ledda invasionen – ett allvarligt hot mot freden. Irak var utsatt för mångåriga sanktioner av FN:s säkerhetsråd. Men okänslig som han var för den egna befolkningens lidanden kunde han hela tiden obstruera och spela ut omvärldens aktörer mot varandra. Den så kallade olja-för-mat-mekanismen, som tillät Irak att sälja olja i utbyte mot medicin och livsmedel, stoppades länge av Bagdad. Samarbetsviljan var lika med noll. Vapen-inspektörer trakasserades, de kastades rent av ut ur landet. Det fanns därför skäl att tro att han hade massförstörelsevapen. Saddam Hussein startade krig, han invaderade ett självständigt grannland och sköt missiler mot Israel. Han använde gas mot den egna befolkningen. Bland hans många övergrepp tillhör attacken mot den kurdiska byn Halabja det värsta. Över 5 000 människor dödades när gasen vällde in. För snart tio år sedan besökte en amerikansk medicinprofessor staden, och det hon såg var förfärande. Gasen fortsatte att skörda offer ännu långt efter själva attacken. De kemiska stridsmedlen hade skadat människors ögon och andningsorgan. Gasen orsakade neurologiska sjukdomar, cancer och sterilitet. Antalet missfall var högt, liksom spädbarnsdödligheten. Arvsmassan hade tagit skada hos många. Halabja står där som ett exempel på vad Saddam Hussein var kapabel till, förutsatt att han gavs tillfälle. Problemet är att omvärldens sätt att hantera detta uppenbara hot lämnat åtskilligt övrigt att önska. Många menar visserligen att sanktionerna hade effekt – det fanns ju inga massförstörelsevapen – men priset var i så fall på tok för högt. Irak har snarare tjänat som ett exempel på att sanktionsinstrumentet behövde förfinas. Än värre blev det med den USA-ledda invasionen. Bushadministrationen hade bestämt sig på förhand, den ville bara att FN:s säkerhetsråd lydigt skulle ge sitt godkännande. Resultatet ser vi dagligen. Nog är det nedslående att försöken att neutralisera det irakiska hotet ledde till ett av de största utrikespolitiska misslyckandena på senare tid. Och nog är det tragiskt att den rättsliga uppgörelsen med Saddam Husseins illdåd slutade med ett inhumant straff. DN 30/12 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 21743, "headline": "”Utlänningar som mördar döms oftare till livstid”", "summary": "Ny granskning av domslut: Två av tre mördare är svenskar men varannan livstidsdömd är utlänning. Mer än hälften av de livstidsdömda var födda utomlands, visar en ny genomgång av ett par hundra morddomar. Men när det gäller dödligt våld har bara var tredje brott utförts av personer födda utomlands. Och lika vanligt som det är att mördare av utländsk härkomst döms till livstids fängelse lika ovanligt är det att de döms till rättspsykiatrisk vård. Det är djupt ovärdigt en rättsstat, skriver Björn Forsberg som har forskat om livstidsdomar och efter nyår lägger fram ett magisterarbete om detta vid Stockholms universitet.", "article": "I Sverige döms allt fler till livstids fängelse. Nästan alla har mördat. Och en del har begått omskrivna och bestialiska brott. Andras brott är mer anonyma. Men någon diskussion om livstidsstraffet finns knappt idag. Så vilka är dessa människor och hur ser rättssäkerheten ut för dem? En del var lätt att få reda på. De är 154 stycken. För 15 år sedan var de bara 35. Den äldsta är 78. Den yngsta 23. Annan kunskap var svårare att hitta, eftersom nästan ingen visste. Men efter att ha läst mer än hundra livstidsdomar upptäckte jag att mer än hälften av de livstidsdömda var födda utomlands. När det gäller dödligt våld har bara var tredje brott utförts av en person som är född utomlands. Så utlänningar som mördar döms hårdare. Resultatet betyder att drygt 20 procent, eller 30 stycken, av de livstidsdömda istället för livstid skulle ha haft ett tidsbestämt straff på kanske tio år _ om alla behandlats likvärdigt av vårt rättssystem. De har blivit fråntagna minst tio år av sitt liv, eftersom livstid idag oftast betyder 20 år eller mer. Orsakerna till straffskillnaderna kan vara många. Försvaret kan ha varit sämre eller så kan det ha varit bekymmer med tolkningen. Det kan även röra sig om ren diskriminering av domstolarna. Men oavsett skäl är det naturligtvis både upprörande och uppseendeväckande om människor som inte har pengar, som förstår svenska sämre eller som har en annan hudfärg, döms hårdare, för att de är fattiga eller inte ser ut och beter sig som vi svenskar. När jag följer hovrättens förhandlingar i fallet med den morddömde poliseleven från Uppland återkommer åklagaren flera gånger till att den åtalade är turk. Försvaret däremot framhåller den åtalades uppväxt i Tyskland. Varför man gör så är naturligtvis svårt att säkert veta. Försvarsadvokaten säger att han tyckte att det var angeläget att lyfta fram den åtalades uppväxt i Tyskland. Men ingen av rättens ledamöter lär erkänna att det turkiska ursprunget har betydelse för utgången. I det här fallet dömer hovrätten turken till livstids fängelse. När jag pratar med människor inom rättsväsendet och de får vara anonyma har de den bestämda uppfattningen: Utlänningar döms hårdare. I USA är sannolikheten att dömas till dödsstraff för mord fyra gånger högre om offret är vitt istället för svart och sju gånger högre för en svart förövare än för en vit. Så Sverige verkar vara i gott, eller snarare dåligt, sällskap när det gäller att döma människor med mörk hudfärg hårdare. En irakisk man dränkte i maj 2001 sin tidigare hustru i ett badkar i hennes bostad i Lund. Äktenskapet upplöstes 1990. Såväl 1992 som 1994 dömdes mannen för grov egenmäktighet med barn, gällande dottern. Men paret återförenades. De fick en son som föddes år 2000. Paret separerade och mannen begav sig till Irak. I maj 2001 återkom han och dödade sin tidigare hustru. Han dömdes till livstids fängelse och utvisning i tingsrätten. Målet pågår just nu i hovrätten. En svensk man dömdes år 2004 för mord på sin förre detta sambo. Han dödade henne genom köra över henne med bilen. Hon dog inte omedelbart av sina skador. Sannolikt har förövaren kört över henne två gånger. Denne har tidigare dömts för misshandel och brott mot besöksförbud. Båda brotten var riktade mot den tidigare sambon. Den svenske mannen dömdes till sju års fängelse för mord. Naturligtvis går brotten inte att jämföra i alla detaljer men är ändå ganska lika. Men straffen blev helt olika. För det är en stor skillnad mellan sju års fängelse och livstid plus utvisning. Jag har läst ett par hundra morddomar. Och en tydlig slutsats är: Lika vanligt som det är att mördare av utländsk härkomst döms till livstids fängelse lika ovanligt är det att de döms till rättspsykiatrisk vård. Av de morddomar jag har läst där påföljden blev rättspsykiatrisk vård fanns det bara en person med utländsk bakgrund. Det finns naturligtvis fler men de med utländsk härkomst är uppenbart underrepresenterade. Så utlänningar döms inte bara mer ofta till livstids fängelse. De döms också mer sällan till rättspsykiatrisk vård. De utländska mördarna döms också till utvisning. 21 stycken har den påföljden i sina domar. Åtminstone en av de livstidsdömda tycker tydligen att utvisningen är ett hårdare straff än livstidsstraffet. Han har ansökt om nåd från utvisningen, men inte från livstidsstraffet. Sannolikt beror det till synes udda beteendet på att han räknar med repressalier värre än livstidstraffet om han utvisas till hemlandet. Snart kan hans dilemma vara löst av de svenska lagstiftarna. För från den första november i år kan Kriminalvården ansöka om att få straffet tidsbestämt även om den intagne själv inte vill. Paragrafen har tillkommit för att bland annat hjälpa svagbegåvade som inte själva förstår sina rättigheter att ansöka om att få straffet tidsbestämt. Självklart kan också den som inte har sökt tidsbestämt straff av andra skäl, som rädsla för utvisning, tvingas få sitt straff tidsbestämt. Finns det en fara i hemlandet ska annan lagstiftning hindra verkställighet. Vad det betydde för de egyptier som utvisades för några år sedan är väl känt. Dessutom kan den utländska medborgare som får sitt straff tidsbestämt utvisas omedelbart efter beslutet. Så det kan bli svårt att hinna begära hinder för verkställigheten. De som mördar och är födda utomlands döms hårdare än svenskar som är födda i Sverige. Men det finns också andra grupper av livstidsdömda där straffet känns särskilt orättvist. Det gäller inte minst svagbegåvade människor som knappt är medvetna om de gärningar som de har begått. I många andra länder skulle de inte dömas till fängelse överhuvudtaget. I Sverige kan de till och med få livstid. Sedan gäller det att diskutera hur samhället ska se på dessa människor som har mördat. Just nu verkar en populär förklaring till mord vara ondska. Onda handlingar begås av onda människor, enligt den teorin. Och ondskan den ska tydligen straffas bort. Och det är ett synsätt som har skapats av medier och politiker. Tidningar och tv-program säljer lösnummer och annonsutrymme på smaskiga detaljer om det senaste mordet. Sämre ställt är det med förklaringar och viljan att begripa. Och politikerna är själva orsaken till att vi fortfarande har livstidsstraff i Sverige. För straffet finns för att politikerna vill visa muskler. Vad är då lättare än att ge sig på de absolut svagaste? Människor som har begått grova brott lär inte protestera oavsett hur illa de behandlas: Brottet gör ju att de i praktiken har förlorat alla sina rättigheter. Är de dessutom utlänningar, svagbegåvade och psykiskt handikappade, eller till och med flera saker på en gång, har de i praktiken nästan inga möjligheter att göra sig hörda. Så pang på. Oavsett om man heter Thomas Bodström eller Beatrice Ask har man funnit den perfekta motståndaren. Politikerna får applåder och hurrarop. De bekämpar ondskan. Men egentligen vet politikerna bättre. De vet att ondskan inte finns och att nästan ingen livstidsdömd _ när straffet tidsbestämts och avtjänats _ gör om sitt brott. De vet också att kriminalvården inte fungerar för de livstidsdömda. Den som har mördat ska naturligtvis dömas till ett långt straff. Kanske 21 år i fängelse som i Norge. Men straffet ska vara tidsbestämt. Och de som är psykiskt handikappade eller är svagbegåvade ska naturligtvis inte dömas till fängelse. Ingen ska heller dömas hårdare bara för sin hudfärg eller sitt kulturella ursprung. Det är djupt ovärdigt en rättstat. BJÖRN FORSBERG Journalist, tidigare chefredaktör för Sekomagasinet ", "article_category": "other"}
{"id": 21759, "headline": "\"Obehagligt att jurister ser friade som skyldiga\"", "summary": "Straffrättsexperten Hans-Gunnar Axberger till motattack om JK-utredningen: Omsorgen om de domare och åklagare som dömt på felaktiga grunder är gränslös. Svenska jurister förväntas ta en uppriven livstidsdom med en axelryckning. Däremot är det normalt att uppröras av påståendet att en frikänd person är oskyldig. Engagemanget för de felaktigt dömda är obefintligt, omsorgen om dem som dömt fel gränslös. Det är denna obehagliga grundsyn som svenska jurister ger prov på i diskussionen om vår rättssäkerhetsutredning. Problemet skulle alltså vara att de vilkas skuld inte kan bevisas, men vars brottslighet en enskild jurist är övertygad om, inte kan sättas i fängelse. Det skriver utredaren Hans-Gunnar Axberger.", "article": "Vilket är värst - att påstå att en person är oskyldig eller att hon är skyldig? Rättsordningens mest grundläggande princip är entydig: det är påståendet om skuld som måste bevisas bortom rimligt tvivel, kan man inte det är det inte bara möjligt att säga att den som misstänkts är oskyldig - han skall anses oskyldig. Det kallas högtidligen för oskuldspresumtionen. Det har under debatten kring rapporten från JK:s rättssäkerhetsprojekt \"Felaktigt dömda\" bubblat upp en rätt obehaglig diskussion kring denna rättsgrundsats. Professorn i processrätt Christian Diesen har publicerat en debattartikel i en juridisk tidskrift med rubriken \"Inga bevis för oskyldigt dömda\". Det är en konstig rubrik. Oskyldigt dömda behöver inga bevis; det räcker att de är frikända. Andra jurister som vill försvara upprivna domar hävdar att de som frikänts inte alls behöver vara oskyldiga. Vad är de i så fall - halvskyldiga? Den typen av förhållningssätt övergav rättsordningen för mer än tvåhundra år sedan (det kunde till exempel innebära att den som inte kunde överbevisas om mord i stället dömdes för misshandel). Professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud verkar vara den mest ivriga förespråkaren för att det inte finns några oskyldiga. Jag har numera flera gånger hört henne misslyckas med att förklara varför frikända personer inte får påstås vara oskyldiga. Vad är det hon vet om dessa människors skuld som domstolar inte kunnat övertygas om? Av rapportens kritiker att döma förväntas en svensk jurist ta en uppriven livstidsdom med en axelryckning, medan det är normalt att uppröras av ett påstående om att en frikänd är oskyldig. Engagemanget för den som suttit fängslad på felaktiga grunder är obefintligt; omsorgen om de domare och åklagare som därvid varit inblandade är gränslös. Längre från rättsordningens och rättsstatens grunder kan man knappast komma. Samma attityd visar Diesen mot de journalister som engagerar sig för dömda. Han kallar dem \"machojournalister\", vad det nu är. DN:s jämförelsevis försiktiga artiklar om fallet Linna får epitetet \"kampanj\". Budskapet är glasklart: bara experter som Diesen skall yttra sig. Samtidigt är det ett faktum att många resningsfall har förutsatt personligt engagerade journalister. Täpps även den källan till har den felaktigt dömde än mindre att hoppas på. Rapporten har fått en del saklig kritik, särskilt för bristande insikter i domarrollen och onödigt provocerande inslag. En hel del av detta har fog. Men bedömningen att i vart fall nio av de elva dömda, vars fall granskats, aldrig borde ha dömts och att de ursprungliga brottsmisstankarna mot dem i princip är borta, ser jag inga skäl att revidera. Diesen har en annan uppfattning, som han i debattartikeln gett uttryck för. Det bör åtminstone i någon mån ses mot bakgrund av att rapporten beskriver hans egen bevisteori såsom icke förankrad i gällande rätt och mot att han sedan länge förespråkar lägre beviskrav i brottmål i allmänhet och i sexualbrottmål i synnerhet. Diesens uppgift att rapporten skulle vara teoriföraktande har, bortsett från ordvalet, alltså fog för sig så till vida att vi inte bedömde att just hans teorier har så stort värde (den fortsatta diskussionen kring detta får föras i facktidskriften). Diesens engagemang för dem som utsätts för sexuella övergrepp är emellertid berömligt. Detsamma kan inte sägas när han blandar samman detta med sin forskarroll. Jag har tidigare på denna sida redogjort för pappan som dömdes till ett långt fängelsestraff för övergrepp på sin son. Det visade sig att pojken led av en väl känd ärftlig sjukdom. Den gav en trolig förklaring till de symptom, som domstolarna tvärsäkert tolkat som bevis för att pojken utsatts sexuellt. En läkare hade närmast vädjat till domstolen att beakta möjligheten att pojken var sjuk. Domstolen avfärdade detta med orden: \"Det är så svårt att finna övertygande sammanhang och mening i en sådan förklaring att hovrätten inte kan ta intryck därav\". När pappan till sist fått undersökningen genomförd beviljades han resning. Av Diesens artikel framgår indirekt att han anser att det fortfarande finns så starka misstankar mot pappan, att denne skulle kunna häktas igen, om det inte vore för att han numera är frikänd. Det enda skäl han anför som kan förklara denna bedömning är att det, enligt honom, är vanligt att barn \"som uppvisar sexuell gränslöshet\" blir brottsoffer. Med andra ord: den som har ett barn som lider av Tourettes syndrom, som det här var fråga om, får räkna med att redan detta förhållande gör föräldern misstänkt för sexuella övergrepp. (I sin uppsats gör Diesen en full tankevurpa när han funderar kring detta. Han utgår från att jag anser att sjukdomen utesluter övergrepp. Det gör den förstås inte. Men i bevisexperten Diesens ögon blir möjlighet detsamma som bevis.) Det är en mycket vanlig uppfattning bland praktiserande jurister att beviskravet i mål av det här slaget är lägre än i andra mål. Vid JK:s seminarier om rapporten framfördes den av flera, till exempel förre HD-domaren Bertil Bengtsson. Det som förenar de tre som skrivit under artikeln på DN Debatt i onsdags är att de gett uttryck för närmast motsatt uppfattning, nämligen en oro för att beviskravet leder till att alltför få kan fällas. Enligt Diesen är \"det stora rättssäkerhetsproblemet i dag\" att åklagare låter bli att utreda och åtala ekobrott och sexualbrott, vilket han belägger med halsbrytande statistik, där äpplen jämförs med päron, och rundar av med slutsatsen att \"för många förövare går fria\". Tydligare kan det inte sägas; JK bekymrar sig över att oskyldiga kan dömas och professorn över att skyldiga kommer undan. Det sistnämnda är emellertid inte ett rättssäkerhetsproblem och det vet Diesen, men han föredrar, som vanligt, den populistiska vändningen framför den komplicerade avvägningen. Det vore hederligare om Diesen skrev att gängse bevis- och rättssäkerhetskrav står i vägen för hans åsikt, att även de vilkas skuld inte kan bevisas, men vilkas brottslighet Diesen är säker på, skall kunna sättas i fängelse. Artikelns tredje undertecknare, förra HD-domaren Inger Nyström, som dessförinnan var åklagare, spelade en ledande roll när HD meddelade sitt mest kända prejudikat på detta område (NJA 1991, sid 83). Det har tolkats så, att fällande dom i mål om sexualbrott kan stödjas enbart på uppgifter från någon som uppger sig vara utsatt för ett brott. Till prejudikatet har Nyström fogat ett yttrande, som är kritiserat i rapporten. Skälet är att det i praktiken innefattar en argumentation för att de bevissvårigheter, som kan finnas i mål av detta slag, bör leda till att man ställer ett lägre beviskrav på åklagaren. Ett sådant synsätt är inte förenligt med gällande rätt, men det har, inte minst genom Nyströms uttalanden, fått visst genomslag, vilket är en av förklaringarna till de felaktiga domar som förekommit. Nyström-doktrinen verkar dock vara på väg ut. I det senaste numret av Juridisk Tidskrift finns ännu en artikel om rapporten, denna gång av Högsta domstolens ordförande, Bo Svensson. Han distanserar sig, utan invektiv, från åtskilliga bedömningar i rapporten. Han synes dock godta slutsatsen att de fällande domarna i sexualbrottmålen - med facit i hand - var felaktiga. Han lägger materialet till grund för en ingående beskrivning av ett \"mönster\" i dessa mål. Mönstret, som är hans produkt, inte rapportens, beskriver hur felaktiga anklagelser om sexuella övergrepp växer fram; han tror att mönstret är bekant för domare som haft mål av detta slag. Bo Svensson redogör därefter för ett prejudikat från 2005. Det finns beskrivet i rapporten och har där tolkats som ett tecken på att praxis kan vara på väg mot en uppstramning i förhållande till 1991 års fall - något som förordas i rapportens slutsatser. Detta har Diesen med sedvanlig auktoritet avfärdat; också detta har vi fått om bakfoten. Men Bo Svensson bekräftar rapportens bild och slutsats. Han avslutar sin artikel: \"Högsta domstolen har med 2005 års rättsfall markerat att utvecklingen gått för långt och stramat upp bevisvärderingen genom att för fällande dom kräva att målsägandens berättelse som regel skall bekräftas genom någon form av stödbevisning. Fler HD-avgöranden i bevisvärderingsfrågor torde komma.\" Vad detta gäller är om man beträffande vissa brott skall ha lägre beviskrav, vilket är innebörden i Nyström-doktrinen. Det svenska samhällets värdegrund utgår från människovärdesprincipen. En av dess konsekvenser är att ingen människa får göras till medel, oavsett vilket högre ändamål som därigenom skulle kunna uppnås. Enligt mitt synsätt förhindrar samma princip att bevisvärdet i ett brottmål sätts så, att man medvetet räknar med att vissa personer som inte begått ett brott, likväl skall dömas för sådant brott, med motiveringen att brottet som sådant är så klandervärt. I konsekvens med detta bör beviskravet vara så satt, att en domstol skall vara säker, bortom rimligt tvivel, på att den som döms är skyldig. Det är också det beviskrav som sedan länge gäller, åtminstone på pappret. Mitt intryck är, att de tre som skrivit onsdagens artikel, inte delar min uppfattning. Det är lämpligt att vi i så fall för diskussionen om den saken och inte om vem som är expert på vad. Vi bör heller inte oroa oss över att en sådan diskussion skulle kunna skada tilltron till rättsväsendet, utan snarare över vad som händer när diskussionen undertrycks med hänvisning till sådana hänsyn. Hans-Gunnar Axberger ", "article_category": "other"}
{"id": 21774, "headline": "Fiskbilen har ynglat av sig", "summary": "Ska man döma av de spontana reaktioner vi möter med Volvo C30 är bilen redan en succé. Alla verkar gilla den. Men säljstatistiken för tredörrars bilar säger något annat.", "article": "Sällan har en provbil väckt sådan uppmärksamhet som C30. Till viss del beror det på att vi fått den allra första provbilen i Sverige. Därför väcker den naturligtvis extra intresse – här kommer bilen som medtrafikanterna hittills bara kunnat läsa om, men som ingen sett. Lite elakt kan man säga att C30 är en krympt S40 som fått en mer opraktisk utformning med två extra breda – och därmed tyngre – framdörrar i stället för fyra. Men det är inte bara elakt, det är också missvisande. Visserligen vilar bilen på samma tekniska grund som S40/V50, men både fronten och bakpartiet har gjorts om. Även chassiet har förfinats för att ge bilen ännu bättre köregenskaper än sina storasyskon. Och då ska man komma ihåg att de prisats i en rad tester för just detta. Vid ett första ögonkast kan det verka som om fronten är densamma som på S40/V50. Men så är det inte. De har endast huven gemensam. C30 har egna framskärmar, egen grill och egna luftintag. I kombination med diverse kosmetiska utsmyckningar, som mattsvarta inlägg, har den fått en fräckare uppsyn. Skillnaden blir extra tydlig när vi kör ner C30 i garaget och parkerar bredvid vår helt nya och lika klarröda V50. Plötsligt ser den alldaglig och trist ut. Men det är inte fronten som är grejen med C30, det är baken. Det är nästan så man känner alla brännande blickar från den huvudvridande omgivningen. En hetare stjärt har bilvärlden knappast skådat, åtminstone inte i närtid. För Volvos del får man leta sig tillbaka till hösten 1971 då kombin av sportbilen P1800 visades. Den kallades ES och blev genant kortlivad – redan 1973 lades den ned efter endast 8 077 exemplar. Det var dock inte de vågade formerna med den utdragna aktern och bakluckan i glas som sänkte bilen. Det var åldern – i grunden var det ju en P1800 som kom redan i slutet av 1950-talet – plus hårdare miljö- och säkerhetskrav i USA. Även om ES blev kortlivad har Volvos formgivare inte kunnat släppa tanken på den. Linjerna väcktes till liv i sportbilen 480 på 1980-talet, men den floppade av kvalitetsskäl. Sedan återkom de med full kraft i säkerhetsstudien SCC. Reaktionerna var så positiva att projektgruppen bakom C30 vågade välja det djärvaste av tre förslag. Och den här gången är chanserna till framgång betydligt större. För att göra en direkt återkoppling till originalet åkte vi till Bengt Lindstein i Sigtuna, till vardags SAS-kapten och på fritiden en hängiven ES-åkare. – Oj, vad lik den är min ES. Vad läckert, är hans spontana reaktion när han går runt C30. – Volvos formgivare har lyckats bättre än väntat. Det är mycket likt min bil, men ändå en fri, modern tolkning, säger han. Bengts bil, som är importerad från USA, har en fyrcylindrig motor med elektroniskt styrd bränsleinsprutning. I svenskt utförande gav motorn 124 hästkrafter, men USA-versionen hade lägre effekt på grund av effektivare avgasrening. Växellådan är manuell med fyra växlar och en elektriskt styrd överväxel. C30 har ett bredare motorprogram med fyra och femcylindriga maskiner i diesel- och bensinutförande med effekter från 100 till 220 hästkrafter. Den erbjuds också i etanolförande. Den versionen kallas flexifuel och går på miljöbränslet E85 (85 procent etanol, 15 procent bensin). Körmässigt går bilarna inte att jämföra. P1800 ES ska ställas mot dåtidens vagnar, då den stod sig väl i konkurrensen, så länge man inte körde den mot renodlade sportbilar. Däremot kan man jämföra formerna. Det ligger mycket i vad Bengt Lindstein säger, att Volvo med C30 lyckats göra en modern tolkning av ES. Det formligen lyser om bakpartiet. Det ger bilen sådan karaktär i trafik att den omedelbart går att skilja ut i den stridaste trafikström. Men där finns också linjespel som omedelbart återkopplar till andra modeller som Amazon och 240. Synar man bilarna närmare upptäcker man en del förvånande skillnader. ES känns betydligt luftigare invändigt, särskilt när man vrider huvudet bakåt för att backa – wow, vilken panoramavy! Och vilket lastutrymme, särskilt när man fäller ryggstödet! Det går också i C30, som har delat ryggstöd, men den har inte samma lastvolym, långt därifrån. Förklaringen är att C30 är kortare, 2,5 decimeter, men ändå rymmer två hyggligt rymliga bakstolar. Baksätet i ES är mer en hylla för några shoppingpåsar. Matchen om instrumenten vinner ES på knockout. En oslagbar blandning av gammalt och nytt 1970-tal med fuskträinlägg som pricken över i:et. C30 med dess klockrent sköna yttre linjespel lever tyvärr inte upp till förväntningarna när man tar plats bakom ratten. Man kan inte längre skilja bilen från V50. Vad trist att Volvos formgivare inte valde att ta ut svängarna här på samma sätt! När det gäller säkerhet hamnar ES i skamvrån, även med dåtidens mått. Jag vågar inte ens tänka tanken vad som skulle hända med den veka karosstrukturen vid en kollision. C30 ska vara i världsklass lovar Volvo. Euro-Ncap har krockprovat S40 och den fick full pott, fem stjärnor. C30 har samma skyddande strukturer, trots att bilen är kortare, den har antisladd som standard, blinker i backspeglarna, bältesförsträckare på alla fyra platser och krockkuddar och krockgardiner även i sidorna. Som tillval finns bland annat kamera med lampa i backspegeln som larmar när något fordon är på väg att köra om. Även körsäkerheten är på topp i C30. Den har i grunden trygga köregenskaper, men som samtidigt belönar föraren med en rejäl portion körglädje. Bus med hängslen, bilen är hur kul som helst att köra med närapå perfekt känsla i den elektrohydrauliska styrningen. Projektgruppen med Håkan Abrahamsson i spetsen har lagt ned stor möda på att fintrimma bussningar, stötdämpare, krängningshämmare och fjädring för optimal styrrepsons – med bibehållen komfort så långt det är möjligt. Resultatet är imponerande. Långa heta blickar är en sak, att köpa bilen en helt annan. Det ska bli spännande att se hur bra bilen säljer i Sverige. Här köper vi av tradition lite större bilar. Och i den mån vi väljer mindre bilar ska de ha fyra, eller helst fem dörrar. Det är opraktiskt med två dörrar, som till på köpet är större och tyngre och därmed mer svåröppnade. Stolarna därbak må vara relativt rymliga, men det är bökigt att krångla sig ned i dem. Och när man sätter sig i förarstolen upptäcker man att säkerhetsbältet sitter så långt bak att det krävs en rejäl ryggvridning för att nå det. För många äldre kan det upplevas som klart besvärande. Audis konkurrerande modell A3 säljs nästan uteslutande med fem dörrar. BMW kan inte ens erbjuda 1-serien med två dörrar, alla versioner har fem. Volvo kontrar med att C30 sätter en helt ny standard i klasssen 3-dörrars bilar. Och att huvudmarknaden inte blir Sverige utan Italien, där man har helt andra köpmönster. Priserna för C30 börjar på 196 900 kronor för versionen med tvålitersmotor på 145 hk som vi provade. En kul detalj är att 1800 ES kostade något mer, cirka 35 000 kronor 1973. Det motsvarar cirka, 200 000 kronor i dagens penningvärde! Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 21778, "headline": "\"Var femte svensk arbetslös under senaste fem åren\"", "summary": "Ny TCO-rapport: Regeringen riskerar att skapa ökad otrygghet och minskad flexibilitet. Arbetslöshet är i dag inte något som enbart drabbar en liten och begränsad grupp av befolkningen eller bara när vi befinner oss i lågkonjunktur. Vår nya analys av statistik från SCB visar att andelen svenskar med personlig erfarenhet av arbetslöshet har ökat kraftigt efter 90-talskrisen, i åldrarna 35-54 år handlar det om en fördubbling. Drygt var femte vuxen svensk och närmare var fjärde utrikes född har varit arbetslös någon gång de senaste fem åren, skriver utredarna Roger Mörtvik och Kjell Rautio vid TCO.", "article": "De negativa konsekvenserna av att försämra inkomsttryggheten för de arbetslösa viftas ofta undan med argumentet att det drabbar så få samtidigt som de flesta som har jobb i stället gynnas. Att de flesta inte är arbetslösa utan förväntas få eller ha ett arbete blir därigenom ett argument mot kraven på en bättre arbetslöshetsförsäkring. Men arbetslöshetssiffrorna är bara ögonblicksbilder. De säger inget om hur många personer som går ut och in i arbetslöshet under en viss period och som därigenom har behov av en försäkring som ger trygghet mot inkomstbortfall. För att ta reda på hur många som i praktiken har personlig erfarenhet av arbetslöshet, har vi därför granskat statistik från SCB över arbetslöshetserfarenhet. Analysen publiceras i en rapport från TCO i dag. Utgångspunkten för analysen var en hypotes att den stora omsättningen av jobb i ekonomin, i kombination med en ökad andel anställda i tidsbegränsade anställningar, skulle ha lett till en ökad andel med egen erfarenhet av arbetslöshet. Analysen visar på dramatiska förändringar de senaste åren: Sedan början på 1990-talet har andelen med erfarenhet av personlig arbetslöshet de senaste fem åren ökat kraftigt. Unga har som väntat större erfarenhet av arbetslöshet. Men det är i åldrarna 35-54 år som ökningstakten har varit snabbast efter 90-talskrisen. Andelen med personlig erfarenhet av arbetslöshet i de åldrarna har mer än fördubblats under den tiden. Drygt var femte vuxen svensk har varit arbetslös någon gång under de senaste fem åren. Närmare var fjärde utrikes född har egen erfarenhet av arbetslöshet de senaste fem åren. Efter 90-talskrisen kan vi se en fördubbling av andelen högre tjänstemän med egen arbetslöshetserfarenhet. Lägre tjänstemän ligger dessutom nu klart över genomsnittet för samtliga sysselsatta när det gäller egen arbetslöshetserfarenhet. Nästan var fjärde lägre tjänsteman har egen arbetslöshetserfarenhet de senaste fem åren. Under de senaste åren kan vi dessutom se en kraftig ökning av andelen sysselsatta som har egen arbetslöshetserfarenhet i det \"urbana Sverige\" (Stockholm, Göteborg, Malmö, de stora städerna och den norra tätbygden). Samtidigt minskar motsvarande siffror för glesbygden (den södra mellanbygden och den norra glesbygden). Analysen visar att vår hypotes i grunden är riktig. Arbetslöshet är i dag inte något som enbart drabbar en liten och begränsad grupp av befolkningen eller bara när vi befinner oss i lågkonjunktur. Den moderna och dynamiska ekonomin ställer oss inför en ny och besvärlig situation. De flesta av oss har redan i dag någon i vår bekantskapskrets som är eller nyligen varit arbetslös. Detta är något som vi fortsättningsvis nog får lära oss att leva med. Kortare eller längre perioder av arbetslöshet blir i allt högre grad verklighet i dynamiska ekonomier. I den nya globala turboekonomin kommer jobben att få kortare livslängd. Det kommer att ställas allt högre krav på individers och företags anpassningsförmåga. Jobb kommer att skapas och försvinna i snabbare takt. Vår förmåga till förnyelse och innovationer kommer därför att bli avgörande för vår framtida konkurrenskraft. I en dynamisk ekonomi kommer allt fler att befinna sig mellan två jobb under perioder av sitt yrkesliv. Detta innebär en ökad arbetslöshetsrisk och en större osäkerhet för allt fler. Vi menar att denna nya ekonomi kommer att kräva en ännu starkare trygghet för fler vid arbetslöshet, detta för att inte löntagarna ska börja se förändring som synonymt med försämring. Vill vi fortsätta möta globaliseringen med öppenhet och nyfikenhet måste de anställda känna trygghet i omställningen. Vi menar att en arbetslöshetsförsäkring som ger trygghet mot inkomstbortfall, som samtidigt ställer höga krav på de arbetssökande, blir en allt viktigare konkurrensfördel. Ekonomisk trygghet vid påtvingad arbetslöshet minskar den enskildes rädsla att förlora sitt jobb eller att bli utkonkurrerad i sitt företag. Ska Sverige klara av att förbli konkurrenskraftigt måste människor våga ta steget in i det nya och moderna. Många gånger har företrädare för regeringen hyllat den danska flexicuritymodellen, som innehåller en kombination av flexi bilitet och trygghet. Vad man har glömt bort är att denna modell bygger på just det faktum att flexibilitet och trygghet är två sidor av samma mynt. Regeringen riskerar, genom att kraftigt försämra arbetslöshetsförsäkringen i en tid när den i själva verket skulle behöva förstärkas, att skapa en omvänd flexicurity, det vill säga ökad otrygghet och minskad flexibilitet. Vår analys av hur många som personligen drabbas av arbetslöshet även när ekonomin går bra, visar att arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken har blivit ännu viktigare för ännu fler. Roger Mörtvik Samhällspolitisk chef, TCO Kjell Rautio Välfärdsutredare, TCO ", "article_category": "other"}
{"id": 21785, "headline": "Ekonom investerar i kunskap", "summary": "LONDON. Svenske Andreas Mentzer har redan gjort snabb karriär i Londons finansbransch. Ändå väljer han att vidareutbilda sig samtidigt som han arbetar. Var femte vecka tillbringar han på Chicagos prestigefyllda handelshögskola som öppnat ett campus mitt i Londons bankkvarter.", "article": "Det tar bara några minuter att promenera från investeringsbanken William Blair Internationals kontor till den universitetsfilial som The Chicago Graduate School of Business öppnat i Londons Citykvarter. Trettiotvårige Andreas Mentzer arbetar med företagsfinansiering och ansvarar för William Blairs rådgivning vid företagsförvärv på Nordenmarknaden samt i Benelux-länderna. Ändå lämnar han sitt kontor var femte vecka för att tillbringa den i skolbänken. – När man leder projekt är det ibland svårt att vara borta en hel vecka. Men det är skönt att få ett avbräck, som att vara tillbaka på universitet igen. Man kan skolka eller vara uppe hur sent man vill, säger Andreas Mentzer med ett skratt. Han är den enda svensk som kommit in på den prestigefyllda MBA-utbildningen vilken lockat ett 90-tal ”studenter” från 38 olika länder till London. MBA står för Master of Business Administration och är en form av ledarskapsutbildning där man kompletterar tidigare kunskaper med praktisk affärskunskap och företagsledning. Andreas Mentzer läser dessutom en mer avancerad form av MBA, ”Executive MBA” vilken kräver att man kommit en bra bit i karriären. – Det har väl gått ganska hyfsat för mig så här långt. Men ska man behålla sin konkurrenskraft måste man fortsätta att utvecklas. MBA-examen har blivit viktigare, i USA är det ofta nödvändigt och det börjar krävas även i Europa, säger Andreas Mentzer. För många innebär en MBA-examen en dörröppnare till befordran eller jobb som de tidigare inte varit meriterade för. Men Andreas Mentzer planerar inte att byta jobb, utan ser det mer som en investering i livslångt lärande. – På ett sätt är det en merit, att man snyggar till sitt cv. Men det handlar också om kunskaper. När man jobbat ett antal år är det bra att gå tillbaka till läroböckerna, samtidigt som man lär från andra i liknande positioner. Med 90 studenter från så många olika länder blir det ganska dynamiska och intressanta diskussioner. Chicagos handelshögskola är den enda i världen att ha campus i tre olika världsdelar, i Chicago, Singapore och nu också i London. I Andreas Mentzers utbildning ingår kurser och föreläsningar på alla de tre platserna och tanken med utbildningen är att nätverk ska byggas över kontinenterna. – Vi hade en kick off-vecka i Chicago och tillbringar ett antal veckor där och i Singapore. Det är perfekt att ha tillgängligheten i London samtidigt som man får pröva på andra campus där man får nätverk som är mer internationella. Jag har läst en fjärdedel av utbildningen nu och märker redan att om man behöver en kontakt i något annat land så finns det alltid någon på kursen att fråga. Han hoppas framför allt att få användning för utbildningen i konkreta situationer i jobbet på William Blair. Dit kom han för tre och ett halvt år sedan efter att ha spenderat ett antal år på finansbolaget JP Morgan. Direkt efter avslutade universitetsstudier fick Andreas Mentzer Anders Walls stipendium som innebär ett års arbete på Svenska handelskammaren i London. – Jag hade ingen klar bild av vad jag ville göra när jag pluggat färdigt. Av en slump såg jag en annons om stipendiet på universitetets anslagstavla, och tänkte att det stämde in perfekt på mig. Jag såg det mer som en ettårsgrej, men sedan har jag blivit kvar. Så efter åtta år i London måste han nu plugga på kvällarna efter arbetstid. Två timmar om dagen rekommenderas av studieledarna, för att nå en examen i februari 2008. – Man kan komma undan med mindre, men eftersom det är en ganska stor investering bör man lägga ner så mycket tid man kan på det. Man får planera lite smartare så går det alltid att hinna med, säger Andreas Mentzer. CASPAR OPITZ DN:s korrespondent caspar.opitz@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 21807, "headline": "Andreas Brantelid", "summary": "Han har spelat cello i femton år och övar minst sex timmar om dagen. I eftermiddag kan ni höra honom från Nobelprisutdelningen i Konserthuset. Andreas Brantelid är aldrig nervös, koncentration och disciplin är a och o.", "article": "Andreas Brantelid säger att musiken tar all hans tid. – När jag inte övar så tänker jag på musik. Han är helt uppenbart glad och lycklig över att det förhåller sig så. Men innan han bäddar ned sin cello i dess fodral för natten har han i alla fall hunnit jonglera, skickligt, en stund med sin fotboll. Och innan han släcker sin lampa ska han titta på ett avsnitt av ”Vänner” på tv och spela lite videospel. Men nu är det tisdag morgon i det stora köket på Edsbergs slott norr om Stockholm där musikhögskolan disponerar övervåningen för sin mest avancerade utbildning. Kvällen innan kom Andreas tillbaka från Skåne, där han gav sex konserter på fyra dagar, några av dem tillsammans med sin far Ingemar Brantelid, också han cellist. – Det är något speciellt att spela med pappa, säger han över en snabb frukost med flingor och mjölk. – Han är den lärare jag haft längst av alla, sedan jag var tre fyra år gammal. Nu är vi kolleger. Men det är ändå han som är läraren. En stor förebild. Så stor och viktig att den nu nittonårige Andreas tejpat fast en bild på fadern, med cello, inuti fodralet till sin egen cello, ett verk som bär årtalet 1672, tillverkat av den italienske mästaren Giovanni Grancino. Nej, Andreas äger inte instrumentet, men han disponerar det som sitt. Det har ställts till hans förfogande av en dansk stiftelse som liksom så många andra i honom ser en blivande cellostjärna. Uppgiften inför dagens teorilektion är att analysera Gabriel Faurés andra cellosonat. Andreas har förberett sig genom att göra en enkel skriftlig sammanställning av styckets uppbyggnad. Medan de gemensamt läser noterna talar han och teoriläraren Peter Holmberg mycket lågmält om dess nyanser. Man ser att de hör musiken inom sig. – Vad är det för tonart när pianot spelar första gången? Är det ett nytt tema där? frågar Peter Holmberg. – Det är en lång uppbyggnad … här är det första gången det står lite stilla, säger Andreas. – Det är nog som du säger … en enda stor båge, säger läraren. Efter lektionen ringer Andreas till pianisten Bengt Forsberg, som han spelat med i flera år nu. På tisdag ska de tillsammans framföra bland annat César Francks A-dursonat och Sarasates virtuosa Carmen-fantasi i Göteborg. Carmen-fantasin är egentligen skriven för violin. Andreas har överfört den till cello och spelade den i semifinalen i våras vid Eurovision Young Musicians Competition, som han till slut vann. – Ja, segern öppnade många dörrar. Han kan inte heller nu, ett halvår senare, dölja sin stora lycka över framgången. Men erbjudandet att spela vid Nobelprisutdelningen denna söndag hade han fått redan tidigare. Där ska han spela ur samma verk som han spelade vid finalen i Wien, Haydns cellokonsert i C dur, men nu tredje satsen i stället för första. Nej, han är inte nervös. Han har aldrig haft problem med nervositet inför sina framträdanden, säger han. – Det handlar om att acceptera att man inte spelar bättre än man gör. Det handlar också om övning. Andreas tillbringar minst sex timmar varje dag med sin cello. Nu hinner han med 45 minuters uppvärmning före lektionen för sin huvudlärare professor Torleif Thedéen, som ofta beskrivs som Sveriges bäste cellist. Under sina övningar försvinner Andreas in i sig själv. Skalor, treklanger, olika intervall. Just nu koncentrerar han sig på stråkföring. Långsam stråke, snabb stråke. Vad tänker han på under de långa övningspassen? Ingenting särskilt, säger han. Kanske bara att kaffe och en bulle väntar om en timme. – Allt handlar om koncentration. Att man är där. Han visar genom att göra som en plog med sina händer och för dem snett nedåt, mot en viss punkt. Vänstra handens fingrar, grepphandens, är längre än fingrarna på den högra. Dags för lektion, i ett större rum. Regnet trummar mot fönsterrutorna. Edsvikens vatten vandrar. Torleif Thedéen undrar vad han vill spela i dag. Andreas väljer Francks A-dursonat, den som han ska spela med Bengt Forsberg på tisdag. Läraren har sitt eget instrument redo, lyssnar intensivt och ger beröm. – Fint. Hela vibratobilden har blivit förändrad, i positiv riktning. Expansionen fungerar otroligt mycket bättre. Och ger goda råd. – Öka när det är stort … Det är jätteviktigt vad du gör med den där åttondelen när du expanderar… Här behövs lite mer av organisk puls … Man måste våga riskera att stråken nästan tar slut … Det finns en tendens att klämma just den tonen … Våga vibrera långsamt. Ibland understryker Torleif Thedéen vad han menar genom att ta över melodin med sitt eget instrument. Och han uttrycker beundran. – Hur t a r du den noten? De spelar stycket helt utan noter men kommer av sig vid ett tillfälle, båda två. De fnittrar. Torleif Thedéen vill att Andreas ska delta i kammarmusikveckan på Edsberg i början av nästa år. Man ska spela Schönbergs ”Verklärte Nacht” och Tjajkovskijs serenad. Andreas är tveksam. De enas, om en kompromiss. Schönberg men inte Tjajkovskij. Andreas äter lunch, liksom middag, i kafeet på Edsviks konsthall, som ligger intill Edsbergs slott. Efter lunch har han flera timmar på sig att öva före nästa lektion, som är en fortsättning på morgonens teorilektion. Favoritrummet för övning är upptaget av en kamrat på skolan, en violinist. Andreas finner ett annat rum och försvinner in i sin övning. Han tar en kort paus mitt på eftermiddagen för att dricka en kopp kaffe och äta en bulle samt fundera på hur han ska presentera sin analys av Faurés andra cellosonat på teorilektionen. Han gör det ganska kortfattat, sätter sig vid pianot och spelar sonatens huvud- och sidoteman för läraren Peter Holmberg och två kamrater, som också är cellister. Andreas döljer inte att han längtar till sitt instrument, som han tidigare på dagen berättat ömt och lyriskt om. – Den har en typiskt italiensk klang, en otroligt ljus klang, en klang som bär på ett fantastiskt sätt. Man kan spela hur svagt som helst och det hörs ändå i en sal som rymmer flera tusen personer. Det finns ett oändligt antal färger att hitta i det här instrumentet. Och framtiden? Han tänker sig självklart en karriär som cellosolist. – Jag skulle gärna vilja vara frilans. Spela så många konserter som möjligt, med orkester, kammarmusik, med piano. Och undervisa lite grand, så småningom. Han hejdar sig. – Men det ligger långt fram i tiden. Andreas Brantelid tillbringar hela kvällen med att öva på sin violoncell. Visst tar han en paus då och då. Men han slutar inte spela förrän tio minuter över elva då nattvakten kommer och stänger slottet. Då har alla andra lämnat skolan för länge sedan. Andreas går över gårdsplanen till det annex där han bor. Innan han släcker sin lampa tittar han en stund på tv och spelar lite videospel. Även nästa dag ska han öva på sin cello, minst sex timmar. text: kurt mälarstedet sondag@dn.se foto: jonas lindkvist jonas.lindkvist@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 21821, "headline": "”Varannan känner obehag av epileptiker”", "summary": "Cirka 60 000 personer i Sverige har epilepsi. Men kunskapen om hur sjukdomen hanteras är undermålig. Det visar en ny Sifo-undersökning.", "article": "MÅNGA FUNKTIONSHINDER är osynliga, men påverkar obevekligt den som drabbas och anhöriga. Epilepsi i synnerhet är ett dolt funktionshinder där behov av mer information och kunskap är mycket stort. Detta visar sig i en rikstäckande, nyligen genomförd Sifo-undersökning bestående av 1000 slumpmässigt utvalda personer. Undersökningen är genomförd på uppdrag av det japanska läkemedelsbolaget Eisai AB i samråd med Svenska Epilepsiförbundet. Att sprida information och kunskap om sjukdomen epilepsi är vårt sätt att bidra och skapa ett mervärde för alla parter. Undersökningen visar tydligt att det finns en oroväckande stor okunskap om epilepsi ibland befolkningen. Sex av tio anser sig ha dåliga kunskaper om epilepsi och endast hälften av befolkningen tror sig veta vad man ska göra om man ser en person som får ett stort epileptiskt anfall. Detta är särskilt tydligt i den yngre åldersgruppen (15-29 år) där en klar majoritet av individerna inte vet hur de ska agera i denna situation. Ännu mer oroväckande är att hela 83 procent av Sveriges befolkning inte alls tror sig veta vad man ska göra om man ser en person som får ett stort epileptiskt anfall i kombination med de som tror sig veta, men som valt fel åtgärder. Att vidta felaktiga åtgärder vid ett stort epileptiskt anfall kan få allvarliga konsekvenser för den drabbade. EN KONSEKVENS OCH RISK av den stora okunskapen om epilepsi bland allmänhet och skolungdom blir att föråldrade kunskaper och fördomar konserveras och tas som sanningar. Detta kan i sin tur leda till allvarliga konsekvenser för den som har epilepsi och dess anhöriga - både under ett pågående epilepsianfall och i det sociala livet. Det finns många exempel på att föräldrar och skola genomfört utbildning för enskilda lärare om t ex diabetes. Det är förhållandevis vanligt med information och utbildning om diabetes, astma/allergi, ADHD, fetma samt anorexi inom skolan idag. ABC-utbildning (andning, blödning, chock) är också vanligt förekommande. Utbildning och information i skolan avseende ett av de vanligaste handikappen epilepsi, är dock mycket ovanligt. Epilepsi kan uppstå när som helst i livet och hos vem som helst. Det finns ungefär 60 000 personer i Sverige som har epilepsi, varav 10 000 är under 18 år. Cirka 250 000 personer har en nära familjerelation med en individ som har epilepsi och uppskattningsvis var fjärde svensk känner någon som har epilepsi. Epilepsi är ett av många dolda funktionshinder som också kan isolera för att de drabbade har fördomar om sig själva och om hur omgivningen reagerar på sjukdomen. Man internaliserar helt enkelt fördomarna. Det finns också en social stigmatisering för den som har epilepsi. De stora anfallen som väcker mest uppmärksamhet upplevs som så obehagliga och skrämmande att omgivningen undviker den som har sjukdomen OFTA ÄR EPILEPSI förknippad med en konstant rädsla hos såväl personen med epilepsi som hos anhöriga för att drabbas av ett anfall, vilket i hög grad påverkar livskvaliteten. 37 procent av de som känner någon med epilepsi upplever obehag och oro, enligt Sifo-undersökningen. Detta betyder för att tala klarspråk att vi behöver saklig information om epilepsi. De flesta barn och ungdomar med epilepsi går idag i vanlig skola. Vi menar därför att det borde finnas en ABC-E-utbildning för lärarna, där E står för epilepsi. Lärarnas och elevernas kunskapsnivå och förhållningssätt till kroniska sjukdomar hos barn och ungdom och epilepsi i synnerhet måste stöttas av skolhälsovården. Det kräver att stat och kommuner satsar på detta område. En utbildningsplan borde utarbetas som kvalitetssäkrar dessa elevers skolgång, samt tillvaro senare i livet. CHRISTER AHLBERG, VD, Eisai AB Norden ÅSA KLACKENBERG ELF, Medicinsk chef, Eisai AB Norde ", "article_category": "other"}
{"id": 21826, "headline": "\"Nya poliser klarar inte av sitt jobb\"", "summary": "Färsk undersökning visar: 14 av 21 polismyndigheter har infört stödåtgärder för nyblivna poliser. Nyutbildade poliser behöver mer kunskap och en bättre grund att stå på innan de går ut i ordinarie verksamhet. En ny undersökning från Polisförbundet visar att de flesta polismyndigheter därför infört en sjätte termin eller stödjande åtgärder. Om regeringen kortar polisutbildningen är risken stor att de nya poliserna måste arbeta i inre tjänst under ett par år. Risken ökar också att utbildningen främst attraherar unga män som dras till farliga utmaningar. Polisutbildningen måste förlängas och bli treårig på högskolenivå. Då söker också fler kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund, skriver polisförbundets ordförande Jan Karlsen.", "article": "Just nu pågår en diskussion om polisutbildningens framtid. En särskild utredare har fått i uppdrag att se över om dagens 2½-åriga polisutbildning kan förlängas och bli en högskoleutbildning. Samtidigt har regeringen, stick i stäv med utredningens uppdrag, aviserat att det bör övervägas om den grundläggande polisutbildningen kan kortas och kompletteras med obligatorisk vidareutbildning. Blir förslaget om en förkortad utbildning verklighet är risken stor att regeringen inte når målet om att snabbt få ut fler poliser på gator och torg. En färsk undersökning från Polisförbundet visar att 14 av 21 polismyndigheter har infört stödjande åtgärder för de nyblivna poliserna under det senaste året. Några har valt att kalla upplägget, som pågår i några månader, för en sjätte termin eller arbetsplatsrotation medan andra kallar det stödjande åtgärder. På frågan varför man infört en sjätte termin/stödjande åtgärder svarar de tillfrågade att poliserna måste få mer kunskap och en bättre grund att stå på innan de kastar sig ut i den ordinarie verksamheten. Andra menar att det handlar om polisernas egen säkerhet. Polisarbete i yttre tjänst tillhör de tyngsta och svåraste arbetsuppgifterna inom polisen. Vår undersökning visar med all tydlighet att många polismyndigheter vill att de nya poliserna blir tryggare i sin nya yrkesroll innan de börjar arbeta i yttre tjänst. Med en förkortad utbildning finns det därför skäl att anta att poliserna efter avslutad utbildning måste arbeta i inre tjänst under en längre tid. Polismyndigheterna anser också att de nyblivna poliserna saknar kunskaper i mjuka frågor som etik och brottsofferbemötande. 17 av 21 polismyndigheter tycker att aspiranterna behöver fördjupade kunskaper i etik. 14 polismyndigheter vill att polisutbildningarna ska utbilda ännu mer i brottsofferbemötande. Ska vi skapa ett tryggt samhälle är det nödvändigt med en förändrad polisutbildning. Det finns ingenting som pekar på att brottsligheten skulle bli mindre komplex i framtiden. Terrorister finansierar sin verksamhet genom organiserad brottslighet, brottsligheten har flyttat ut på internet samtidigt som droganvändningen bland unga ökar i samhället. I alliansens polisprogram finns det flera tydliga målsättningar för svensk polis. Det handlar om att få ut fler poliser på gator och torg, att öka polisernas kunskap i brottsofferbemötande samt att utöka polisernas befogenheter. Ska man nå framgång i dessa viktiga frågor är det nödvändigt att samtidigt fundera över konsekvenserna av att korta ned polisutbildningen. Vi ser flera konsekvenser som får en direkt påverkan på regeringens polispolitik: Med en förkortad utbildning dröjer det ännu längre innan vi får fler poliser på gator och torg. När mandatperioden är slut ska antalet poliser vara uppe i 20 000. Målsättningen är att de nyutbildade poliserna i första hand ska vara synliga på gator och torg. Kortar man ned utbildningen är risken stor att de nya poliserna först måste arbeta i inre tjänst under ett par år. Polisarbete i yttre tjänst tillhör de tyngsta och svåraste arbetsuppgifterna inom polisen och många polismyndigheter avvaktar därför redan i dag med att släppa ut de nyblivna poliserna tills de har blivit tryggare i sin nya yrkesroll. Mjuka frågor tas bort från polisutbildningen. Om utbildningen ska kortas måste man fundera över vad som ska plockas bort. Det går inte att bortse ifrån att en polis måste kunna lagen, köra utryckningsfordon och hantera vapen. Risken är därför stor att det är de mjuka frågorna, som i slutändan skapar trygga och humana poliser, som plockas bort. Utökade befogenheter kräver välutbildade poliser. På senare år har poliserna fått allt fler befogenheter. Ett tydligt exempel är att poliser ska kunna arbeta under skyddad identitet. Under den här mandatperioden planerar regeringen också för att tillåta hemlig rumsavlyssning, så kallad buggning. De utökade befogenheterna är nödvändiga om vi ska klara upp fler brott i framtiden. Men de är också ytterligare en inskränkning i människors privata sfär. För att de nya befogenheterna ska hanteras professionellt är det avgörande att poliserna har gedigen utbildning i botten. Kortare utbildning attraherar fel målgrupper. Polisyrket är populärt. Varje år söker runt 6 000 ungdomar till polisutbildningarna. Ska vi ha en poliskår som speglar samhället är det viktigt att vi rekryterar både män och kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund. Risken med en kortare utbildning är att den i första hand attraherar unga män som dras till farliga utmaningar. Med högskoleutbildningar är det tvärtom. Andelen kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund som söker dessa utbildningar är högre. Ytterst handlar polisutbildningens upplägg om vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Vill vi ha Robocop-poliser? Eller vill vi ha poliser med förmåga att möta människor i svåra situationer, som är mentalt förberedda för komplexa situationer och är trygga i sin yrkesroll. För Polisförbundets del står det helt klart; vi behöver en treårig polisutbildning på högskolenivå. Utbildningen ska bestå av både teori och praktik. Den 31 januari 2007 presenteras utredningen om morgondagens polisutbildning. Om den kommer fram till samma sak är vår förhoppning att regeringen inte utfärdar ett tilläggsdirektiv. Vår undersökning bland polismyndigheterna visar med all tydlighet att utbildningen behöver bli längre. Ju kortare utbildning desto längre dröjer det innan vi ser fler poliser på gator och torg. Polisförbundet vill bidra till regeringens mål om fler synliga poliser, som har en förmåga att möta brottsoffer och uppträda etiskt. Ska vi klara detta är det regeringens uppdrag att ge oss rätt verktyg i form av en längre polisutbildning på högskolenivå. Jan Karlsen ", "article_category": "other"}
{"id": 21835, "headline": "\"Därför ändrade jag mig om Thomas Quicks skuld\"", "summary": "Justitiekanslern medger: Jag tror inte längre att Quick är oskyldig till mordet på Johan Asplund. Jag har själv tagit intryck av kritiken och länge ställt mig undrande till domarna mot Thomas Quick. I mordet på Johan Asplund hade jag tidigare mina tvivel om Quicks skuld. Men efter att ha studerat domarna och granskat kritikernas argument har jag fått ändra mig. Domstolarna har inte valt att tro på Quick därför att några psykologer hävdar att han är trovärdig. Bevisningen har varit mer solid än så. Morden är av likartad karaktär. Det ter sig mer sannolikt att en person med gravt störd personlighet begått många sådana likartade brott än att de begåtts av flera olika gärningsmän, skriver justitiekansler Göran Lambertz.", "article": "Thomas Quick dömdes under åren 1994-2001 för åtta mord begångna under åren 1976-1988. Fem olika domstolar har dömt honom, åtta olika domare och ett flertal nämndemän. I alla domarna har rätten varit enig om att fälla och om att döma honom till rättspsykiatrisk vård. Quick erkände i samtliga fall och har därtill erkänt ytterligare ett antal mord. Sedan år 1991 är han intagen på Säters sjukhus. Tre olika advokater har försvarat Thomas Quick, varav en i fyra av de sex målen (Claes Borgström). Åklagaren har varit densamme i alla brottsutredningar och rättegångar (överåklagaren Christer van der Kwast). Också förhörsledaren har nästan genomgående varit samma person (kriminalinspektören Seppo Penttinen). Ganska många har ifrågasatt de fällande domarna. Misstanken har funnits, och finns, att Thomas Quick har lärt sig en massa detaljer om morden genom att läsa om dem och genom att han fått hjälp från olika personer att \"erinra sig\" alltmer. Många som hävdar detta menar att Thomas Quick har velat gå till historien som massmördare och därför har tagit på sig en mängd brott som han inte har begått. Justitiekanslern kopplades in på Quick-ärendet genom en anmälan som kom in den 17 november, undertecknad av anhöriga till två av mordoffren. Anmälan åtföljdes av en 55 sidor lång rättsutredning av advokaten Pelle Svensson och sex kartonger med utredningsmaterial. I rättsutredningen sägs att det har förekommit en rad missförhållanden i brottsutredningarna. Ledande frågor har ställts, rekonstruktioner på mordplatser har anpassats för att Quick ska \"lyckas beskriva vad som hänt\", bevis som talat emot Quicks skuld har undanhållits. Och så vidare. Anmälarna begärde att justitiekanslern skulle utreda missförhållandena och inleda förundersökning mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen för tjänstefel, bestående framför allt i diverse manipulationer med brottsutredningarna. Anklagelser riktas också mot några psykologer och läkare som har arbetat med Thomas Quick och som enligt Pelle Svensson har deltagit i den process där Quick allteftersom lärde sig nödvändiga fakta om morden. Också en rättsläkare och en hundförare har enligt Pelle Svensson deltagit i den tillrättaläggande verksamhet som har fordrats för att domstolarna skulle kunna fälla Quick. Pelle Svensson menar att Thomas Quick är oskyldig till alla morden. Han och anmälarna vill att justitiekanslern inleder en process som kan leda till att Quick får resning och så småningom frikänns. Jag har gått igenom materialet tillsammans med två medarbetare. Min slutsats är att det inte finns anledning att gå vidare med granskningen genom att till exempel begära in yttranden från polis och åklagare. I ett beslut den 28 november har jag därför avslutat ärendet. Eftersom frågorna är av allmänintresse finns det anledning att berätta om skälen för beslutet. Vi gick igenom rättsutredningen parallellt med de sex fällande domarna. I det stora hela är domarna mycket gedigna och välmotiverade. De innehåller en noggrann genomgång av ett antal omständigheter som på olika sätt pekar för eller emot att Thomas Quick talat sanning när han erkänt morden. I ett par domar är antalet fakta som stöder erkännandet överväldigande. Det är alltså inte så, som har hävdats på sina håll, att domstolarna har valt att tro på Thomas Quicks erkännande därför att några psykologer hävdar att han är trovärdig. Bevisningen har varit mycket mer solid än så. Till saken hör dock också att Thomas Quick enligt flera experter är en person som är i stånd att begå bestialiska gärningar som de aktuella. Han har i varje fall två gånger med flera års avstånd fått psykiatriska diagnoser som ger stöd åt detta. Och morden är av likartad karaktär. Även bortsett från vad domstolarna har funnit kan det kanske te sig sannolikare att en enda person med gravt störd personlighet har begått många sådana likartade brott än att flera olika personer gjort det. Men detta är en synpunkt av närmast spekulativt slag. Thomas Quick har kunnat identifiera en mängd detaljer med koppling till morden. Och det finns inget tydligt stöd i det presenterade materialet för att dessa detaljer har \"planterats\" hos honom. I ett av målen gjordes också en undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar. Ett antal fakta har som sagt framhållits i rättsutredningen till stöd för att rättegångarna på ett mer eller mindre bedrägligt sätt har lagts till rätta för att möjliggöra en fällande dom. Min bestämda uppfattning är att dessa fakta inte skapar några egentliga tvivel om domarnas riktighet. Och inte heller kommer det några allvarliga missförhållanden i dagen. Visst kan det ha förekommit att Quick ibland har hjälpts för mycket på traven i förhören. Visst kan det hända att en eller annan rekonstruktion inte har varit tillräckligt förutsättningslös. Och visst kunde kanske åklagaren ha berättat mer för domstolen om förhållanden som kunde tala emot att Thomas Quick var skyldig. Men den samlade bilden är att det har rört sig om förhållanden som i det stora hela har ganska liten betydelse. Såvitt vi har kunnat se i vår genomgång av det inlämnade materialet tycks domstolarna alltså ha fått en i allt väsentligt rättvisande bild av de omständigheter som man hade att ta hänsyn till när man prövade Quicks skuld. Åklagaren har också flera gånger påmint domstolarna om att Quick hade möjlighet att läsa om det aktuella mordet i tidningarna innan han erkände det. Och förhörsledaren berättade i vittnesförhör att Quick under förundersökningen ändrade sig åtskilliga gånger, bland annat i ett fall när det gällde mordvapnet. Domstolarna har utan tvekan förstått och tagit hänsyn till den mycket speciella situationen, där erkännandena har kommit långt efter att brotten begicks och med en delvis \"neutraliserad\" försvarsadvokat. Denne hade väl knappast anledning att söka med ljus och lykta efter fakta som skulle kunna fria klienten. Domstolarna har med hänsyn till det speciella processläget vänt på en mängd stenar och på olika sätt jämfört Quicks berättelse med verkligheten. Men den omständigheten att alla aktörerna i rättssalen hade samma intresse - att Thomas Quick skulle fällas - har naturligtvis bildat grogrund för spekulationer. I en sådan rättegång kommer inte kritiska synpunkter fram på det sätt som de annars normalt gör. Det är fullt begripligt att man blir misstänksam om aktörerna i en sådan rättegång ser ut att vara nära lierade med varandra och verkar samarbeta. Även om jag och mina medarbetare kommer till en annan ståndpunkt än \"skeptikerna\", vill jag därför gärna träda till deras försvar. Det är inte konstigt att det finns misstankar om att allt är ett påhitt. Det är inte konstigt att man ser förhör där förhörsledaren lotsar Quick framåt mot \"en allt bättre berättelse\" som uttryck för en vilja att klara upp ett mord genom att knyta det till en villig och därför lämplig kandidat. Och det är inte alls konstigt att man ser också på mordplatsrekonstruktioner där Quick med viss hjälp steg för steg närmar sig \"facit\", som ett uttryck för en sådan vilja. Men man kan också se dessa \"tvivelaktiga\" utredningsåtgärder som något ganska naturligt när man har att göra med en psykiskt svårt störd person som många år efteråt ska försöka erinra sig utomordentligt svåra våldsbrott som man är övertygad om att han faktiskt har begått. Och domstolarna har som sagt beaktat det mycket speciella bevisläget och analyserat bevisningen på ett skickligt sätt. Sex sådana gedigna domar. Åtta yrkesdomare och åtskilliga nämndemän. Alla eniga. Det finns åtskilliga detaljfakta att redovisa till stöd för att de påstådda missförhållandena inte motiverar en närmare granskning. En del av dessa fakta nämns i justitiekanslerns beslut, som finns på www.jk.se (under Beslut och Tillsynsärenden). Här nöjer jag mig med att konstatera att det samlade intrycket är att det enligt min mening inte finns särskilt mycket som talar för att någon av de sex fällande domarna är oriktig. Såvitt jag kan bedöma har polis och åklagare gjort ett i allt väsentligt skickligt arbete. Missar och missgrepp har säkert förekommit. Men de är knappast värre i sammanhanget än att de bör få passera. Och det finns inte någon anledning att misstänka att de brister som må ha funnits har inneburit att domstolarna på något väsentligt sätt har vilseletts. Detta är ett ärende av ett sådant slag att jag som justitiekansler knappast kan göra anspråk på att se sanningen tydligare än andra kvalificerade granskare. Det jag har redovisat är min och mina medarbetares bedömning, varken mer eller mindre. Men fallet är för mig ett exempel på det som man ofta har anledning att betänka, att det inte alltid är som det kan verka när man bara hör den ena sidan. De som har hörts mest är ju de som har varit kritiska till domarna och processen. Jag har själv tagit intryck av kritikerna och länge ställt mig undrande till domarna mot Thomas Quick. Beträffande i varje fall ett av morden - det på Johan Asplund - har jag frågat mig hur man kunde komma fram till att det var ställt bortom rimligt tvivel att Quick var gärningsman. En annan person hade ju tidigare fällts i tingsrätten. Han friades visserligen i hovrätten, men tingsrättens bedömning borde väl skapa visst rimligt tvivel om Thomas Quicks skuld? Så har jag tänkt. Men när jag nu har \"hört den andra sidan\" genom att studera domarna och granska kritikernas argument, har jag fått ändra mig. Domarna är utomordentligt övertygande. Och i det sammanhanget visar sig de kritiska synpunkterna väga lätt. Göran Lambertz ", "article_category": "other"}
{"id": 21841, "headline": "”Ingen värdig att få priset som årets miljöjournalist”", "summary": "Jurymedlemmar konstaterar: Miljöjournalistiken saknar kvalitet och nytänkande. Dagens miljöjournalistik är svag, trött och en del av etablissemanget. Den har förlorat flera av sina kvaliteter utan att ha utvecklat några nya. Samtidigt har miljöredaktioner lagts ned och dörrarna stängt för en kritisk och ifrågasättande journalistisk. Hur djupt miljöbevakningen sjunkit märktes i årets valrörelse när klimatfrågan begravdes av en enig journalistkår. Medierna är inte heller förmögna att fånga globaliseringens ekologiska effekter. Bland nomineringarna till Årets Miljöjournalist finns inget bidrag som vi i juryn vill belöna, skriver vetenskapsjournalisten Bo Landin, professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin och frilansjournalisten Anne Nilsson.", "article": "I kväll skulle priset Årets Miljöjournalist 2006 för det bästa journalistiska arbetet inom miljöområdet egentligen ha delats ut för tredje året i rad. Men så kommer inte att ske. Bland de nominerade bidragen finns inget som juryn bedömer sticker ut, är nyskapande och vågar mer; det som priset vill premiera. Det paradoxala är att vi sällan har skådat en sådan hausse i miljörapporteringen i media som under de senaste veckorna. Den har formligen exploderat och kommit in på ledarplatser, krönikor, nyheter, näringsliv och därmed också i politiken. Med vårt ställningstagande att inte dela ut priset detta år vill vi markera att det nu krävs radikalt nya tag när det gäller journalisternas bevakning och granskning av miljöfrågorna. Miljöjournalistiken har förlorat flera av sina gamla, klassiska kvaliteter utan att den ännu utvecklat några nya. Det är av största vikt att journalistik som behandlar miljö och hållbar utveckling ges en undersökande karaktär, ett sakligt djup och förmår ifrågasätta de makter som bär det tyngsta ansvaret. Journalistik spelade en viktig roll för miljöfrågornas genombrott med namn som Rachel Carson och hennes internationella bestseller \"Tyst vår\" 1962. I Sverige fick vi avslöjanden om kalhyggen, hormoslyr, giftskandalen i Teckomatorp, kvicksilver i fisk, försurning och skogsdöd. Hela tiden med journalistiken i en viktig roll och ofta i samarbete med lokala eller vetenskapliga informatörer som vågade trotsa etablissemangen. Folkomröstningen om kärnkraft 1980 flyttade fram positionerna. Allmänheten har aldrig förr eller senare varit så välinformerad om miljö- och energifrågor som då. Journalistiken spelade sin roll, både som spridare av kunskap och i rollen som kritisk ifrågasättare av kärnkraftsindustrins bevekelsegrunder. Journalistiken fick fram sanningen om de politiska partiernas dubiösa förhållningssätt till folkomröstningens demokratiska dimensioner. Miljövalet 1988 var i hög grad ett resultat av vakna och kritiska medier. Vi fick inträngande arbetsmiljöreportage. Journalistiken förnyades från fältet. Verkligheten fick röst. Det var framsteg inte bara för miljöjournalistik utan för all journalistik. I och med FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 hade miljöfrågorna fått en ny status och begreppet hållbar utveckling tog över när politiker i hela världen satte frågorna på sin agenda. När miljöfrågorna blev en ordinarie del av politiken flyttade också miljöjournalistiken inomhus. Till slut var den en del av det etablissemang i politik och näringsliv som journalistiken normalt ska bevaka. Egentligen borde journalistiken ha fortsatt flytta fram sina positioner på samma sätt och fördjupat sin granskning. Reaktionen blev den motsatta. På redaktioner världen över slog dörrarna igen för kritisk och ifrågasättande miljöjournalistik. Också i Sverige lade man ner miljöredaktionerna. Med stöd i en tillfälligt vikande miljöopinion kunde redaktionsledningarna resonera: \"Nu har miljövännerna haft sitt decennium, vi har fått nog av domedagsrapporter. Våra läsare, tittare och lyssnare vill inte ha mer.\" Trots framgångarna hade miljöjournalistiken inte lyckats skapa en given plats i redaktionernas allmänpolitiska arbete. Journalister med intresse för miljö sågs då - och ses av många alltjämt - som journalister med en \"hobby\", ett personligt specialintresse för natur och miljö. De får hålla till med ofarliga och småtrevliga reportage i fackförbundstidningar, organisationspress och med lite tur i en och annan \"söndagsbilaga\". Den dokumentära och politiska kärnan i dagens miljöjournalistik har mjukats upp. Alltmer sällan kommer den kritiska förnyelsen av debatten från miljöjournalistiken. Den rapporterar lydigt om diplomatiska samtal, politiska beslut eller framsteg i näringslivets miljöarbete. Det är otillräckligt och det är framför allt svag journalistik: reaktiv, trött och intill förblandning lika i de olika medierna. Man kan jämföra detta med utvecklingen inom vetenskapsjournalistiken, som har börjat en resa i motsatt riktning. Från ett undergivet frågande av Forskaren som satt inne med Sanningen - knappt värt att kalla journalistik - till en växande insikt om att forskning är ett minfält av ekonomi, politik och etik, och ett politikområde som ska granskas, inte främjas. Hur djupt miljöjournalistiken sjunkit framkom i den senaste valrörelsen. Klimatfrågan, som redan var mycket het efter vårens och sommarens debatt, begravdes av en enig journalistkår. I stället fick vi partikansliskandaler, mekaniska partiledarutfrågningar och ett mållöst gapande inför de politiska blockens löften. Det är först efter valet som journalister och medier yrvaket börjat se sig omkring i världen igen. Då upptäckte man plötsligt klimatfrågan. Den redaktionella inlevelsen i denna fråga är naturligtvis välkommen och vi ser idag utmärkta exempel på hur frågan behandlas i ny form, med ny teknik och med en bredd som länge saknats. Samtidigt väcks misstankar om kompensationsmoralism för valjournalistikens underlåtenhetssynder och kanske för nyss genomförda bensinpriskampanjer. Globaliseringen är på allas läppar. Ändå får vi sällan inträngande journalistik som förmår fånga globaliseringens ekologiska effekter. Information och analys från det ekonomiska perspektivet får vi dagligen via speciella tv-program, tidningarnas ekonomisidor och nyhetsbrev som flera gånger dagligen dimper ner i våra e-postlådor. Vilka medieföretag vågar göra en motsvarande - nödvändig och logisk - satsning med socialt-ekologiska förtecken? Allt fler talar om att hållbar utveckling kräver \"good governance\" - enklast förklarat som \"makt utan myndigheter\" - där mer av samhällelig utveckling sker inom ramen för intressegrupper, organisationer och organ som ligger utanför gängse maktapparater. Det är i denna sfär beslut om vår framtid kommer att tas, kanske på ett sådant sätt att besluten också ändrar den politiska processen och välfärdsstatens uppbyggnad. Kanske är processen bra för miljön, kanske är den bra ur ett demokratiperspektiv. Men utfallet är inte självklart. Skicklig journalistik kan bena ut begreppen och bidra till att fakta och åsikter inte bara blir \"information\" utan också analyseras ur ett makt- och demokratiperspektiv. Vi tror därför att miljöjournalistiken måste ändras radikalt. Här är några åtgärder som krävs för att komma dit: - Kompetens, balans och uthållighet. God miljöjournalistik kräver kunskap och erfarenhet, att journalisten kan sitt område och därmed har möjlighet att sålla ut vad som är stort och smått. Det behövs mod och tålamod för att följa egna spår och göra inträngande undersökningar bakom retorik och pressmeddelanden. - Redaktionsledningarna är A och O. De har huvudansvaret och måste satsa långsiktigt på bevakning av miljöfrågorna. Miljöredaktionerna som på många medieföretag har avskaffats behöver återinföras. - Alarmjournalistiken en väckarklocka. Varningsjournalistiken kan vara bra som en första väckarklocka för dem som ännu inte har insett att vi står inför enorma utmaningar, men den måste kompletteras för att inte bara skapa frustration och uppgivenhet. - Visa på goda exempel. Bra miljöjournalistik lyfter fram konkreta lösningar på problemet och pekar på goda exempel som andra kan få inspiration ifrån. Det finns gott om ny forskning, som inte bara visar på problem utan också anger framgångsvägar i samarbete mellan politik, marknad och medborgerlig organisering. - In överallt. I det långa loppet är miljöfrågorna oundvikligen förknippade med makt, ekonomi och säkerhet. En växande världsbefolkning på väg mot växande välstånd - en i grunden bra utveckling - kommer att råka in i djupnande konflikter och kriser som alla har med miljö och naturresurser att göra. Miljöfrågorna är integrerade i alla andra politiska frågor. Det är ett tecken på deras mognad och på att de är viktiga. Därför behöver de också komma in överallt i medierapporteringen. De ska in på alla redaktioner från ledare, debatter, krönikor, politik, utrikespolitik, näringsliv och kultur till sport, resor, bilar och bostad. Vi tror att det i första hand är en sådan fördjupande, förnyande och gärna förargande miljöjournalistik vi kommer att belöna i framtiden. Juryns beslut att inte dela ut priset Årets Miljöjournalist 2006 hoppas vi markerar en vändpunkt i miljöjournalistikens nedåtgående spiral. Till nästa års tävling måste vi se en mer utmanande miljöjournalistik som lämnar spår efter sig. Vi, som oberoende journalister och debattörer med plats i juryn, ser fram emot att åter få utse en vinnare! Bo Landin Vetenskapsjournalist och sekreterare i Edbergstiftelsen Sverker Sörlin Professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan och författare Anne Nilsson Frilansjournalist och ordförande i Miljöjournalisternas förening ", "article_category": "other"}
{"id": 21842, "headline": "”Ingen värdig att få priset som årets miljöjournalist”", "summary": "Jurymedlemmar konstaterar: Miljöjournalistiken saknar kvalitet och nytänkande.Dagens miljöjournalistik är svag, trött och en del av etablissemanget. Den har förlorat flera av sina kvaliteter utan att ha utvecklat några nya. Samtidigt har miljöredaktioner lagts ned och dörrarna stängt för en kritisk och ifrågasättande journalistisk. Hur djupt miljöbevakningen sjunkit märktes i årets valrörelse när klimatfrågan begravdes av en enig journalistkår. Medierna är inte heller förmögna att fånga globaliseringens ekologiska effekter. Bland nomineringarna till Årets Miljöjournalist finns inget bidrag som vi i juryn vill belöna, skriver vetenskapsjournalisten Bo Landin, professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin och frilansjournalisten Anne Nilsson.", "article": "I kväll skulle priset Årets Miljöjournalist 2006 för det bästa journalistiska arbetet inom miljöområdet egentligen ha delats ut för tredje året i rad. Men så kommer inte att ske. Bland de nominerade bidragen finns inget som juryn bedömer sticker ut, är nyskapande och vågar mer; det som priset vill premiera. Det paradoxala är att vi sällan har skådat en sådan hausse i miljörapporteringen i medierna som under de senaste veckorna. Den har formligen exploderat och kommit in på ledarplatser, krönikor, nyheter, näringsliv och därmed också i politiken. Med vårt ställningstagande att inte dela ut priset detta år vill vi markera att det nu krävs radikalt nya tag när det gäller journalisternas bevakning och granskning av miljöfrågorna. Miljöjournalistiken har förlorat flera av sina gamla, klassiska kvaliteter utan att den ännu utvecklat några nya. Det är av största vikt att journalistik som behandlar miljö och hållbar utveckling ges en undersökande karaktär, ett sakligt djup och förmår ifrågasätta de makter som bär det tyngsta ansvaret. Journalistik spelade en viktig roll för miljöfrågornas genombrott med namn som Rachel Carson och hennes internationella bestseller ”Tyst vår” 1962. I Sverige fick vi avslöjanden om kalhyggen, hormoslyr, giftskandalen i Teckomatorp, kvicksilver i fisk, försurning och skogsdöd. Hela tiden med journalistiken i en viktig roll och ofta i samarbete med lokala eller vetenskapliga informatörer som vågade trotsa etablissemangen. Folkomröstningen om kärnkraft 1980 flyttade fram positionerna. Allmänheten har aldrig förr eller senare varit så välinformerad om miljö- och energifrågor som då. Journalistiken spelade sin roll, både som spridare av kunskap och i rollen som kritisk ifrågasättare av kärnkraftsindustrins bevekelsegrunder. Journalistiken fick fram sanningen om de politiska partiernas dubiösa förhållningssätt till folkomröstningens demokratiska dimensioner. Miljövalet 1988 var i hög grad ett resultat av vakna och kritiska medier. Vi fick inträngande arbetsmiljöreportage. Journalistiken förnyades från fältet. Verkligheten fick röst. Det var framsteg inte bara för miljöjournalistik utan för all journalistik. I och med FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 hade miljöfrågorna fått en ny status och begreppet hållbar utveckling tog över när politiker i hela världen satte frågorna på sin agenda. När miljöfrågorna blev en ordinarie del av politiken flyttade också miljöjournalistiken inomhus. Till slut var den en del av det etablissemang i politik och näringsliv som journalistiken normalt ska bevaka. Egentligen borde journalistiken ha fortsatt flytta fram sina positioner på samma sätt och fördjupat sin granskning. Reaktionen blev den motsatta. På redaktioner världen över slog dörrarna igen för kritisk och ifrågasättande miljöjournalistik. Också i Sverige lade man ner miljöredaktionerna. Med stöd i en tillfälligt vikande miljöopinion kunde redaktionsledningarna resonera: ”Nu har miljövännerna haft sitt decennium, vi har fått nog av domedagsrapporter. Våra läsare, tittare och lyssnare vill inte ha mer.” Trots framgångarna hade miljöjournalistiken inte lyckats skapa en given plats i redaktionernas allmänpolitiska arbete. Journalister med intresse för miljö sågs då – och ses av många alltjämt – som journalister med en ”hobby”, ett personligt specialintresse för natur och miljö. De får hålla till med ofarliga och småtrevliga reportage i fackförbundstidningar, organisationspress och med lite tur i en och annan ”söndagsbilaga”. Den dokumentära och politiska kärnan i dagens miljöjournalistik har mjukats upp. Alltmer sällan kommer den kritiska förnyelsen av debatten från miljöjournalistiken. Den rapporterar lydigt om diplomatiska samtal, politiska beslut eller framsteg i näringslivets miljöarbete. Det är otillräckligt och det är framför allt svag journalistik: reaktiv, trött och intill förblandning lika i de olika medierna. Man kan jämföra detta med utvecklingen inom vetenskapsjournalistiken, som har börjat en resa i motsatt riktning. Från ett undergivet frågande av Forskaren som satt inne med Sanningen – knappt värt att kalla journalistik – till en växande insikt om att forskning är ett minfält av ekonomi, politik och etik, och ett politikområde som ska granskas, inte främjas. Hur djupt miljöjournalistiken sjunkit framkom i den senaste valrörelsen. Klimatfrågan, som redan var mycket het efter vårens och sommarens debatt, begravdes av en enig journalistkår. I stället fick vi partikansliskandaler, mekaniska partiledarutfrågningar och ett mållöst gapande inför de politiska blockens löften. Det är först efter valet som journalister och medier yrvaket börjat se sig omkring i världen igen. Då upptäckte man plötsligt klimatfrågan. Den redaktionella inlevelsen i denna fråga är naturligtvis välkommen och vi ser i dag utmärkta exempel på hur frågan behandlas i ny form, med ny teknik och med en bredd som länge saknats. Samtidigt väcks misstankar om kompensationsmoralism för valjournalistikens underlåtenhetssynder och kanske för nyss genomförda bensinpriskampanjer. Globaliseringen är på allas läppar. Ändå får vi sällan inträngande journalistik som förmår fånga globaliseringens ekologiska effekter. Information och analys från det ekonomiska perspektivet får vi dagligen via speciella tv-program, tidningarnas ekonomisidor och nyhetsbrev som flera gånger dagligen dimper ner i våra e-postlådor. Vilka medieföretag vågar göra en motsvarande – nödvändig och logisk – satsning med socialt-ekologiska förtecken? Allt fler talar om att hållbar utveckling kräver ”good governance” – enklast förklarat som ”makt utan myndigheter” – där mer av samhällelig utveckling sker inom ramen för intressegrupper, organisationer och organ som ligger utanför gängse maktapparater. Det är i denna sfär beslut om vår framtid kommer att tas, kanske på ett sådant sätt att besluten också ändrar den politiska processen och välfärdsstatens uppbyggnad. Kanske är processen bra för miljön, kanske är den bra ur ett demokratiperspektiv. Men utfallet är inte självklart. Skicklig journalistik kan bena ut begreppen och bidra till att fakta och åsikter inte bara blir ”information” utan också analyseras ur ett makt- och demokratiperspektiv. Vi tror därför att miljöjournalistiken måste ändras radikalt. Här är några åtgärder som krävs för att komma dit: • Kompetens, balans och uthållighet.God miljöjournalistik kräver kunskap och erfarenhet, att journalisten kan sitt område och därmed har möjlighet att sålla ut vad som är stort och smått. Det behövs mod och tålamod för att följa egna spår och göra inträngande undersökningar bakom retorik och pressmeddelanden. • Redaktionsledningarna är A och O.De har huvudansvaret och måste satsa långsiktigt på bevakning av miljöfrågorna. Miljöredaktionerna som på många medieföretag har avskaffats behöver återinföras. • Alarmjournalistiken en väckarklocka.Varningsjournalistiken kan vara bra som en första väckarklocka för dem som ännu inte har insett att vi står inför enorma utmaningar, men den måste kompletteras för att inte bara skapa frustration och uppgivenhet. • Visa på goda exempel.Bra miljöjournalistik lyfter fram konkreta lösningar på problemet och pekar på goda exempel som andra kan få inspiration ifrån. Det finns gott om ny forskning, som inte bara visar på problem utan också anger framgångsvägar i samarbete mellan politik, marknad och medborgerlig organisering. • In överallt.I det långa loppet är miljöfrågorna oundvikligen förknippade med makt, ekonomi och säkerhet. En växande världsbefolkning på väg mot växande välstånd – en i grunden bra utveckling – kommer att råka in i djupnande konflikter och kriser som alla har med miljö och naturresurser att göra. Miljöfrågorna är integrerade i alla andra politiska frågor. Det är ett tecken på deras mognad och på att de är viktiga. Därför behöver de också komma in överallt i medierapporteringen. De ska in på alla redaktioner från ledare, debatter, krönikor, politik, utrikespolitik, näringsliv och kultur till sport, resor, bilar och bostad. Vi tror att det i första hand är en sådan fördjupande, förnyande och gärna förargande miljöjournalistik vi kommer att belöna i framtiden. Juryns beslut att inte dela ut priset Årets Miljöjournalist 2006 hoppas vi markerar en vändpunkt i miljöjournalistikens nedåtgående spiral. Till nästa års tävling måste vi se en mer utmanande miljöjournalistik som lämnar spår efter sig. Vi, som oberoende journalister och debattörer med plats i juryn, ser fram emot att åter få utse en vinnare! Bo Landin Vetenskapsjournalist och sekreterare i Edbergstiftelsen Sverker Sörlin Professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan och författare Anne Nilsson Frilansjournalist och ordförande i Miljöjournalisternas förening ", "article_category": "other"}
{"id": 21868, "headline": "Kaxig terrängbil med högt pris", "summary": "ESSAOUIRA. Nya Land Rover Freelander är en rejält mycket bättre bil än föregångaren. Det är också det första fordon som byggs på den tekniska grund som också ska bära Volvos nya stadsjeep.", "article": "Det är lätt att tro att klimatdebatten skulle ha dämpat entusiasmen för både terrängbilar och sådana bilar som vill se ut som sådana. Men hos Land Rover är optimismen stor. Biltypen har, enligt bilföretaget, vuxit i Europa från några hundra tusen i slutet av 1990-talet till omkring 1,2 miljoner i år och bedömningen är att marknaden fortsätter växa. Särskilt små stadsjeepar väntas ha framtiden för sig. Nya Freelander ersätter föregångaren som gjorde debut 1997. Vare sig kvalitet eller prestanda var så mycket att hurra för i den förra generationen. Hur är då den nya Kvalitet visar sig över tid. En provkörning är mest ett första intryck. Men det går snabbt att fastslå en sak: Freelander har blivit mycket snyggare. Kaxig och med en aggressiv front. Hur den beter sig vid en kollision med en mindre personbil är en öppen fråga. Land Rover har inte, som exempelvis Volvo XC90, gjort en konstruktion som vid en krock ska engagera små bilars krocksskydd. Kanske klättrar Freelander över Insteget är högt och kräver viss smidighet. Det är så det är på bilar med hög markfrigång. Den upphöjda förarställningen är utmärkt. Det är lätt att se var bilen är och hålla koll på omgivningarna vare sig det handlar om upproriska åsnor längs de marockanska vägarna eller trånga passager i terrängen. Interiören är prydlig och trivsam. Nya Freelander erbjuds med två motoralternativ. Dels en rak sexcylindrig 3,2-liters bensinmotor med 233 hästkrafter som hämtats från koncernsyskonet Volvo, dels en fyrcylindrig 2,2-liters turbodieselmotor med 160 hästkrafter som utvecklats av PSA (Peugeot & Citroën) inom ramen för samarbetet mellan Ford och PSA. Så ser den nya bilvärlden ut, det stavas samarbete. Allt för att få ned utvecklingskostnaderna. Det är i slutändan bra för kunderna som då förhoppningsvis kan få mer bil för pengarna. Bensinmotorn kombineras endast med en sexstegad automatväxellåda med möjlighet att växla manuellt. Dieseln levereras i standardutförande med en sexväxlad manuell växellåda. Någon gång nästa år går den också att få med den sexstegade automatväxellådan som tillval för 15 000–20 000 kronor (priset är ännu inte fastställt). Fyrhjulsdriften distribueras av ett system som utvecklats av Haldex i samarbete med Land Rover. Det engelska bilföretaget hade som krav att det skulle gå snabbare än vanligt med Haldex för att minska hjulspinn vid start. Men en ny högtryckspump ”laddas” det hydrauliska systemet genast när motorn startas. Det gör att eventuella hjulspinn upptäcks och åtgärdas av systemet redan vid 15 graders hjulrotation. Vid körning på torr asfalt är bilen främst framhjulsdriven. Men bakhjulen nås alltid av minst 15 newtonmeters kraft. Poängen är att Haldexsystemet skickar kraften dit där den behövs. Freelander har också begåvats med det avancerade terrängprogrammet Terrain Response som gjorde debut i Land Rover Discovery. Åtminstone om bilen har utrustningsnivå S (= 343 400 kronor) eller högre. Det finns fyra lägen: • Det allmänna som används till vardags \" Ett som används på gräs-, grus-, och snö \" Ett för körning i lera och över rötter \" Slutligen ett för körning i sand. De olika programmen optimerar bilen för respektive underlag, allt för bästa framkomlighet. Under några dagar kör vi genom sanddyner och över sten utan mankemang. Ibland på grova underlag kan bilen uppfattas som bullrig. Land Rovers representanter säger att det är en terrängbil i mycket högre grad än vad kunderna kan vänta sig av andra bilmärken som kommer använda den nya tekniska grunden som exempelvis Volvo. I branta utförslut hjälper medlutsassistenten (hill descent control) föraren genom att automatiskt hålla igen farten. För den som blir stående i motlut håller bromsarna kvar bilen under den tid det tar att flytta foten från bromsen till gaspedalen (gradient release control). Land Rover hävdar att Freelander är lika bra på väg som i terräng. Men det är en sanning med modifikation. Land Rover har premierat terrängegenskaperna så pass att det första intrycket på väg blir att bilen är litet svajig. Det är kravet på hög markfrigång, lång fjädringsväg och god åkkomfort som ställer till det. Min misstanke är att bilen inte är särskilt framgångsrik i en konbana. Men Land Rover har garderat sig. Antisladdsystemet, som också innehåller ett antispinnsystem, går aldrig helt att koppla ur även om det finns en knapp för detta. Dessutom är bilen försedd med ett system med gyrosensor för att känna av och hindra en hotande vältning (Rock stability control). Dieseln är en fullt tillräcklig maskin i den drygt 1 900 kilo tunga bilen. Det finns tillräcklig vitalitet för att kunna köra om även om inte explosiviteten är i närheten av den raka Volvosexans. Växellådan är lättarbetad utan att göra något riktigt intryck. Styrningen kunde vara mer precis och ge mer känsla på väg. I svensk motorvägsfart håller motorn 2 000 varv i minuten utan att låta ovillig. Dieseln är dragvillig också på låga varv men saknar då såklart riktig respons vid pådrag. Bränsleförbrukningen låg också på landsväg runt litern per mil. Men då bör hållas i minnet att det var rejält kuperat, kurvigt och besvärligt på många vis. I terrängen är bilen förvånansvärt duglig. Vi kör i sand utan att ens minska däcktrycket. I med rätt växel, välj terrängprogram: sand, ge ordentligt med gas och så litet aktivt rattande är allt som behövs för att bilen ska ta sig fram. De korta överhängen fram och bak gör att bilen också är smidig när det är knöligt i terrängen. Men frågan är, vem behöver en så här bra bil Särskilt som den kostar mycket pengar. Föregångaren med tvålitersdieseln hade priser som började vid 250 000 kronor. Nu kostar bilen i det billigaste utförandet 60 000 kronor mer. Då ryms fyra personer som sitter bra. Den som ska sitta i mitten bak får inte ha för höga krav på utrymme och komfort. Bagageutrymmet har blivit 38 procent större än föregångarens men är ändå inte stort. Den som ska dra släp får hänga på maximalt 2 000 kilo efter bilen om det finns körkort för tungt släp (E-behörighet). Med kombinationen diesel och automat endast 1 750 kilo. För den som saknar E-behörighet begränsas släpvikten till knappt 1 000 kilo. Säkerhetsutrustningen är omfattande i Freelander och förhoppningarna är att bilen ska få full pott i Euro-Ncap:s krock- och säkerhetstest. Freelander är snygg, kompetent och trevlig att köra. Land Rover i Sverige tror att en fjärdedel av de nya kunderna redan kör märket, att en fjärdedel kommer från andra fyrhjulsdrivna bilar och att resten, hälften, kommer från andra bilar. Land Rover räknar med att bygga 80 000 Freelander nästa år varav 350–400 ska säljas i Sverige. Svensk säljstart är först i mars nästa år. Jacques Wallner jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 ) Så började det. Läs om Land Rover på sista sidan. ", "article_category": "other"}
{"id": 21871, "headline": "Kaxig terrängbil med högt pris", "summary": "ESSAOUIRA.Nya Land Rover Freelander är en rejält mycket bättre bil än föregångaren. Det är också det första fordon som byggs på den tekniska grund som också ska bära Volvos nya stadsjeep.", "article": "Det är lätt att tro att klimatdebatten skulle ha dämpat entusiasmen för både terrängbilar och sådana bilar som vill se ut som sådana. Men hos Land Rover är optimismen stor. Biltypen har, enligt bilföretaget, vuxit i Europa från några hundra tusen i slutet av 1990-talet till omkring 1,2 miljoner i år och bedömningen är att marknaden fortsätter växa. Särskilt små stadsjeepar väntas ha framtiden för sig. Nya Freelander ersätter föregångaren som gjorde debut 1997. Vare sig kvalitet eller prestanda var så mycket att hurra för i den förra generationen. Hur är då den nya? Kvalitet visar sig över tid. En provkörning är mest ett första intryck. Men det går snabbt att fastslå en sak: Freelander har blivit mycket snyggare. Kaxig och med en aggressiv front. Hur den beter sig vid en kollision med en mindre personbil är en öppen fråga. Land Rover har inte, som exempelvis Volvo XC90, gjort en konstruktion som vid en krock ska engagera små bilars krocksskydd. Kanske klättrar Freelander över? Insteget är högt och kräver viss smidighet. Det är så det är på bilar med hög markfrigång. Den upphöjda förarställningen är utmärkt. Det är lätt att se var bilen är och hålla koll på omgivningarna vare sig det handlar om upproriska åsnor längs de marockanska vägarna eller trånga passager i terrängen. Interiören är prydlig och trivsam. Nya Freelander erbjuds med två motoralternativ. Dels en rak sexcylindrig 3,2-liters bensinmotor med 233 hästkrafter som hämtats från koncernsyskonet Volvo, dels en fyrcylindrig 2,2-liters turbodieselmotor med 160 hästkrafter som utvecklats av PSA (Peugeot & Citroën) inom ramen för samarbetet mellan Ford och PSA. Så ser den nya bilvärlden ut, det stavas samarbete. Allt för att få ned utvecklingskostnaderna. Det är i slutändan bra för kunderna som då förhoppningsvis kan få mer bil för pengarna. Bensinmotorn kombineras endast med en sexstegad automatväxellåda med möjlighet att växla manuellt. Dieseln levereras i standardutförande med en sexväxlad manuell växellåda. Någon gång nästa år går den också att få med den sexstegade automatväxellådan som tillval för 15 000–20 000 kronor (priset är ännu inte fastställt). Fyrhjulsdriften distribueras av ett system som utvecklats av Haldex i samarbete med Land Rover. Det engelska bilföretaget hade som krav att det skulle gå snabbare än vanligt med Haldex för att minska hjulspinn vid start. Men en ny högtryckspump ”laddas” det hydrauliska systemet genast när motorn startas. Det gör att eventuella hjulspinn upptäcks och åtgärdas av systemet redan vid 15 graders hjulrotation. Vid körning på torr asfalt är bilen främst framhjulsdriven. Men bakhjulen nås alltid av minst 15 newtonmeters kraft. Poängen är att Haldexsystemet skickar kraften dit där den behövs. Freelander har också begåvats med det avancerade terrängprogrammet Terrain Response som gjorde debut i Land Rover Discovery. Åtminstone om bilen har utrustningsnivå S (= 343 400 kronor) eller högre. Det finns fyra lägen: • Det allmänna som används till vardags • Ett som används på gräs-, grus-, och snö • Ett för körning i lera och över rötter • Slutligen ett för körning i sand. De olika programmen optimerar bilen för respektive underlag, allt för bästa framkomlighet. Under några dagar kör vi genom sanddyner och över sten utan mankemang. Ibland på grova underlag kan bilen uppfattas som bullrig. Land Rovers representanter säger att det är en terrängbil i mycket högre grad än vad kunderna kan vänta sig av andra bilmärken som kommer använda den nya tekniska grunden som exempelvis Volvo. I branta utförslut hjälper medlutsassistenten (hill descent control) föraren genom att automatiskt hålla igen farten. För den som blir stående i motlut håller bromsarna kvar bilen under den tid det tar att flytta foten från bromsen till gaspedalen (gradient release control). Land Rover hävdar att Freelander är lika bra på väg som i terräng. Men det är en sanning med modifikation. Land Rover har premierat terrängegenskaperna så pass att det första intrycket på väg blir att bilen är litet svajig. Det är kravet på hög markfrigång, lång fjädringsväg och god åkkomfort som ställer till det. Min misstanke är att bilen inte är särskilt framgångsrik i en konbana. Men Land Rover har garderat sig. Antisladdsystemet, som också innehåller ett antispinnsystem, går aldrig helt att koppla ur även om det finns en knapp för detta. Dessutom är bilen försedd med ett system med gyrosensor för att känna av och hindra en hotande vältning (Rock stability control). Dieseln är en fullt tillräcklig maskin i den drygt 1 900 kilo tunga bilen. Det finns tillräcklig vitalitet för att kunna köra om även om inte explosiviteten är i närheten av den raka Volvosexans. Växellådan är lättarbetad utan att göra något riktigt intryck. Styrningen kunde vara mer precis och ge mer känsla på väg. I svensk motorvägsfart håller motorn 2 000 varv i minuten utan att låta ovillig. Dieseln är dragvillig också på låga varv men saknar då såklart riktig respons vid pådrag. Bränsleförbrukningen låg också på landsväg runt litern per mil. Men då bör hållas i minnet att det var rejält kuperat, kurvigt och besvärligt på många vis. I terrängen är bilen förvånansvärt duglig. Vi kör i sand utan att ens minska däcktrycket. I med rätt växel, välj terrängprogram: sand, ge ordentligt med gas och så litet aktivt rattande är allt som behövs för att bilen ska ta sig fram. De korta överhängen fram och bak gör att bilen också är smidig när det är knöligt i terrängen. Men frågan är, vem behöver en så här bra bil? Särskilt som den kostar mycket pengar. Föregångaren med tvålitersdieseln hade priser som började vid 250 000 kronor. Nu kostar bilen i det billigaste utförandet 60 000 kronor mer. Då ryms fyra personer som sitter bra. Den som ska sitta i mitten bak får inte ha för höga krav på utrymme och komfort. Bagageutrymmet har blivit 38 procent större än föregångarens men är ändå inte stort. Den som ska dra släp får hänga på maximalt 2 000 kilo efter bilen om det finns körkort för tungt släp (E-behörighet). Med kombinationen diesel och automat endast 1 750 kilo. För den som saknar E-behörighet begränsas släpvikten till knappt 1 000 kilo. Säkerhetsutrustningen är omfattande i Freelander och förhoppningarna är att bilen ska få full pott i Euro-Ncap:s krock- och säkerhetstest. Freelander är snygg, kompetent och trevlig att köra. Land Rover i Sverige tror att en fjärdedel av de nya kunderna redan kör märket, att en fjärdedel kommer från andra fyrhjulsdrivna bilar och att resten, hälften, kommer från andra bilar. Land Rover räknar med att bygga 80 000 Freelander nästa år varav 350–400 ska säljas i Sverige. Svensk säljstart är först i mars nästa år. Jacques Wallner jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 Så började det. Läs om Land Rover på sista sidan. ", "article_category": "other"}
{"id": 21901, "headline": "”Socialdemokratin måste ompröva sin välfärdspolitik”", "summary": "Tung s-veteran: Ofrånkomligt att den enskilde börjar ta eget ansvar för sin vård. Socialdemokraterna måste redan nu börja samarbeta med den borgerliga regeringen om en reformering av vårdpolitiken. I den processen ingår både effektiviseringar ochsystemförändringar. Den ensidiga skattefinansieringen måste diskuteras tillsammans med ett ökat medborgaransvar inom vården. Att vänta tills krisen inleds är demokratiskt oacceptabelt. Bryts inte den politiska passiviteten kommer vård i betydande utsträckning att tilldelas efter betalningsförmåga. Valet av ny partiordförande är kopplat till frågan om socialdemokraterna i oppositionsställning ska ta ett långsiktigt ansvar för välfärdsstatens framtid, skriver den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren och ordföranden i riksbanksfullmäktige Per Borg.", "article": "Startskottet för den stora skattereformen i slutet av 1900-talet var då Kjell-Olof Feldt och Stig Malm betecknade det rådande skattesystemet som ruttet och perverst. Anna Hedborg använde inte de orden då hon nyligen presenterade en analys av dagens socialförsäkringssystem. Men hon beskrev - liksom Feldt och Malm - ett system som uppenbart behöver reformeras. Socialdemokraterna tvekar att delta i den fortsatta reformprocessen med hänvisning till att den borgerliga regeringen genomfört ändringar i försäkringssystemen som partiet ogillar. I stället för att styras av den dagsaktuella borgerliga politiken bör ett längre strategiskt perspektiv anläggas, där en utgångspunkt måste vara att partiet åter har regeringsansvar 2010. Frågan blir då om en sådan regering ska ärva ett \"perverst\" socialförsäkringssystem. En grundläggande reformering av socialförsäkringarna kommer nämligen inte att genomföras av en borgerlig regering i strid med socialdemokratin. Efter 2010 kommer än svårare frågor inom välfärdspolitiken att kräva politisk uppmärksamhet. Det handlar då om vården - sjukvård och äldreomsorg. Det är hög tid att börja förebereda de beslut om vårdsystemen som måste fattas om några år. Det är därför ett socialdemokratiskt intresse att den påbörjade reformprocessen beträffande socialförsäkringarna fortsätter och att en liknande process inleds beträffande vården. Den process som nu pågår för att reformera socialförsäkringarna är ett led i en långsiktig anpassning av svensk välfärdspolitik till en ny ekonomisk och social verklighet. Den anpassningen inleddes i skuggan av 1990-talskrisen. Då gavs politiken en ny inriktning. Ett ökande ansvar började läggas på medborgarna samtidigt som det offentliga engagemanget minskade. Beslutet om nytt pensionssystem innebar att det offentliga ansvaret för medborgarnas pensioner begränsades. Bostadsförsörjningen överlämnades till marknaden. Förmånsnivåerna i de offentliga försäkringssystemen sänktes. Denna omfördelning av ansvar har fortsatt och kommer att fortsätta. Hedborgs utredning pekar sålunda mot ett mera begränsat offentligt ansvar för sjukförsäkringen. Medborgarnas krav på välfärdssektorn ökar snabbare än vad som är möjligt att tillgodose genom offentliga insatser. Den konsumtion vi värderar högst - vård, omsorg och utbildning - består av tjänster, som är särskilt kostsamma att producera, och vi har valt att finansiera dem via skatter. Det skapar ett ökande gap mellan krav och möjligheter. Önskar vi mer och bättre tjänster utan att förändra de offentliga systemen måste skatterna höjas. Men möjligheten till höjda skatter är redan uttömd. Skatteinkomsternas andel av BNP har i stort sett varit oförändrad sedan 1980-talet. Det är skälet till att politiken gavs en inriktning mot ökat medborgaransvar redan under 1990-talet. Ett par decennier in på 2000-talet kommer den så kallade ålderspuckeln att markant öka kraven på vård. Med oförändrade välfärdssystem och med dagens skattenivå kommer medborgarna att uppleva en ökande offentlig fattigdom samtidigt som den privata konsumtionen blomstrar. Politisk passivitet inför denna nya verklighet kommer inte att passivisera medborgarna. Tvärtom. Växande köer till den offentliga vården medför att de som har möjlighet att själva säkerställa vård göra det. Säker tillgång till vård av god kvalitet värderas nämligen högre än sådant som hemelektronik och semesterresor. Långsiktiga studier av samhällsekonomin antyder att 2010-talet kan komma att bli krisernas decennium. Snabba och omfattande offentliga nedskärningar kan då framtvingas samtidigt som ålderspuckeln driver upp anspråken på vårdsektorn. Gapet mellan krav och möjligheter ökar snabbt och okontrollerat. Marknaden för vårdtjänster exploderar och vård kommer i betydande omfattning att tilldelas efter betalningsförmåga. Det är svårt att se någon väg tillbaka från en sådan välfärdspolitisk reträtt. Är det verkligen ett realistiskt scenario? Berättigade invändningar kan resas. Det finns dock en historisk förebild. Beslutet att överlämna bostadsförsörjningen till marknaden blev nödvändigt just på grund av oviljan att i tid reformera systemet. Men den avgörande frågan är varför vi skall riskera en utveckling som har någon likhet med scenariot. Det finns ju andra vägar att möta framtiden. ATP-systemet reformerades innan det hamnade i kris. Det nya systemet innebär ökat medborgaransvar, men alltjämt finns ett omfattande statligt pensionssystem. Fördelningen mellan offentligt och privat ansvar utformades så att välfärdsstatens värderingar värnades. Är det inte så vi skall reformera vårdsystemen? Varför vänta tills drastiska omställningar blir nödvändiga? Svaren borde vara självklara. Det är de inte. Varför? Framtida möjligheter och problem inom välfärdspolitiken ur ett historiskt perspektiv belyser jag i boken \"Reform eller reträtt - välfärdspolitikens vägval\". Motståndet mot radikala förändringar beror främst på vår oförmåga till omtänkande. Tanken låses till den etablerade ordningen och de system som för tillfället gäller. Så var det både på 1800-talet och på 1900-talet och så är det idag. Efter decennier av makalös välfärdspolitisk expansion är den förhärskande tanken att välfärdssystemen inte får ändras mot ökat medborgaransvar, trots att en sådan utveckling pågått under 15 år. Denna konflikt mellan tanke och verklighet tvingar ansvariga politiker att krypa bakom kriser eller att ange andra skäl för nödvändiga förändringar. Pensionsreformen presenterades sålunda inte som en förändring mot ökat medborgaransvar, trots att reformen syftade till att begränsa det ansvar som staten inte längre förmådde ta. Det är hög tid att upphöra med denna smygpolitik (statsvetare talar om blame avoidance). Den är inte acceptabel ur demokratisk synpunkt. Uppfattning att vårdsystemen kan reformeras först när \"det är politiskt möjligt\" betyder att vi skall vänta tills nästa kris. Sådan passivitet innebär ett hot mot välfärdsstatens värderingar. Inom områden som energi, miljö och infrastruktur accepteras att politiken måste ha en långsiktig inriktning. Det handlar om tunga investeringar. Långsiktighet krävs för att undvika kapitalförstöring. Den moderna välfärdspolitiken är också en tung investering - en investering i förtroendekapital. Medborgarna måste kunna lita på att välfärdssystemens spelregler är stabila. Om kriser tvingar fram radikala förändringar under stark tidspress raseras förtroendet. Det är en kapitalförstöring som är värre än om byggnader och maskiner står oanvända. En rad expertutredningar har visat att vårdsystemen på sikt inte är hållbara. Fortsatt politisk passivitet är inte försvarbar. Anna Hedborgs utredning var inriktad på (och förefaller också ha lyckats med) att skapa bred politisk samling kring en problembild. Så bör även en reformprocess rörande den framtida vården inledas. Förändringar av det här slaget sker nämligen först när rådande system inte bedöms som hållbara. Vilka är då de politiska förutsättningarna för att inleda en reformprocess beträffande vården? Frågan finns uppenbarligen inte på den nya regeringens dagordning. Sannolikt är förhoppningen att ökad sysselsättning inom ekonomin skapar tillräckliga offentliga resurser till vården samtidigt som mera konkurrens och valfrihet medför ökad effektivitet. Framgångar i de avseendena skjuter behovet av systemförändringar en bit framåt i tiden. Men det långsiktiga behovet av mera grundläggande reformer kommer att bestå. En gradvis utveckling och effektivisering av vårdsystemen kan och skall självfallet genomföras samtidigt som mer långsiktiga systemförändringarna övervägs. Det goda får inte bli det bästas fiende. Socialdemokrater uttrycker oro för att den solidariskt skattefinansierade vården kommer att ifrågasättas. Den oron är berättigad i den meningen att den ensidiga skattefinansieringen måste diskuteras. Ett ökat medborgaransvar är ofrånkomligt inom vissa delar av vården. En sådan utveckling har redan skett inom äldreomsorgen som Joakim Vogel med flera påpekat på DN Debatt (1/11). Ett marginellt ökat medborgaransvar får inte betraktas ett oöverstigligt hinder för reformering av vårdsystemen. Inom arbetslivet uppmuntras utvecklingen mot ökat individuellt ansvar. Och vad är strävan mot demokratisering av samhället annat än ett ökat ansvar för medborgarna? Efter 15 års utveckling av svensk välfärdspolitik mot ökat medborgaransvar är det hög tid att öppet diskutera dessa frågor. Ett blocköverskridande samarbete skedde när pensionssystemet reformerades. År 1991 bestämde den socialdemokratiska ledningen att arbetet med att reformera ATP-systemet skulle inledas efter valet. Partiet skulle delta i en sådan process även om det blev borgerlig regering. Partiordföranden Ingvar Carlsson var övertygad om att en förnuftig reformering av ATP-systemet var viktigare än de taktiska fördelarna av att stå vid sidan av beslutsprocessen. Ska ett sådant ledarskap utövas även i framtiden? Ska partiet i oppositionsställning ta långsiktigt ansvar för välfärdsstatens framtid? Den frågan har koppling till valet av ny partiordförande. Handlingslinjen att låta taktiken dominera partiets agerande har ett högt välfärdspolitiskt pris. Det är därför viktigt att socialdemokraterna inte bara engagerar sig i den pågående processen att reformera socialförsäkringarna utan också verkar för att en liknande process inleds avseende vården. Per Borg ", "article_category": "other"}
{"id": 21902, "headline": "”Socialdemokratin måste ompröva sin välfärdspolitik”", "summary": "Tung s-veteran: Ofrånkomligt att den enskilde börjar ta eget ansvar för sin vård.Socialdemokraterna måste redan nu börja samarbeta med den borgerliga regeringen om en reformering av vårdpolitiken. I den processen ingår både effektiviseringar och systemförändringar. Den ensidiga skattefinansieringen måste diskuteras tillsammans med ett ökat medborgaransvar inom vården. Att vänta tills krisen inleds är demokratiskt oacceptabelt. Bryts inte den politiska passiviteten kommer vård i betydande utsträckning att tilldelas efter betalningsförmåga. Valet av ny partiordförande är kopplat till frågan om socialdemokraterna i oppositionsställning ska ta ett långsiktigt ansvar för välfärdsstatens framtid, skriver den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren och ordföranden i riksbanksfullmäktige Per Borg.", "article": "Startskottet för den stora skattereformen i slutet av 1900-talet var då Kjell-Olof Feldt och Stig Malm betecknade det rådande skattesystemet som ruttet och perverst. Anna Hedborg använde inte de orden då hon nyligen presenterade en analys av dagens socialförsäkringssystem. Men hon beskrev – liksom Feldt och Malm – ett sy-stem som uppenbart behöver reformeras. Socialdemokraterna tvekar att delta i den fortsatta reformprocessen med hänvisning till att den borgerliga regeringen genomfört ändringar i försäkringssystemen som partiet ogillar. I stället för att styras av den dagsaktuella borgerliga politiken bör ett längre strategiskt perspektiv anläggas, där en utgångspunkt måste vara att partiet åter har regeringsansvar 2010. Frågan blir då om en sådan regering ska ärva ett ”perverst” socialförsäkringssystem. En grundläggande reformering av socialförsäkringarna kommer nämligen inte att genomföras av en borgerlig regering i strid med socialdemokratin. Efter 2010 kommer än svårare frågor inom välfärdspolitiken att kräva politisk uppmärksamhet. Det handlar då om vården – sjukvård och äldreomsorg. Det är hög tid att börja förebereda de beslut om vårdsystemen som måste fattas om några år. Det är därför ett socialdemokratiskt intresse att den påbörjade reformprocessen beträffande socialförsäkringarna fortsätter och att en liknande process inleds beträffande vården. Den process som nu pågår för att reformera socialförsäkringarna är ett led i en långsiktig anpassning av svensk välfärdspolitik till en ny ekonomisk och social verklighet. Den anpassningen inleddes i skuggan av 1990-talskrisen. Då gavs politiken en ny inriktning. Ett ökande ansvar började läggas på medborgarna samtidigt som det offentliga engagemanget minskade. Beslutet om nytt pensionssystem innebar att det offentliga ansvaret för medborgarnas pensioner begränsades. Bostadsförsörjningen överlämnades till marknaden. Förmånsnivåerna i de offentliga försäkringssystemen sänktes. Denna omfördelning av ansvar har fortsatt och kommer att fortsätta. Hedborgs utredning pekar sålunda mot ett mera begränsat offentligt ansvar för sjukförsäkringen. Medborgarnas krav på välfärdssektorn ökar snabbare än vad som är möjligt att tillgodose genom offentliga insatser. Den konsumtion vi värderar högst – vård, omsorg och utbildning – består av tjänster som är särskilt kostsamma att producera, och vi har valt att finansiera dem med skatter. Det skapar ett ökande gap mellan krav och möjligheter. Önskar vi mer och bättre tjänster utan att förändra de offentliga systemen måste skatterna höjas. Men möjligheten till höjda skatter är redan uttömd. Skatteinkomsternas andel av BNP har i stort sett varit oförändrad sedan 1980-talet. Det är skälet till att politiken gavs en inriktning mot ökat medborgaransvar redan under 1990-talet. Ett par decennier in på 2000-talet kommer den så kallade ålderspuckeln att markant öka kraven på vård. Med oförändrade välfärdssystem och med dagens skattenivå kommer medborgarna att uppleva en ökande offentlig fattigdom samtidigt som den privata konsumtionen blomstrar. Politisk passivitet inför denna nya verklighet kommer inte att passivisera medborgarna. Tvärtom. Växande köer till den offentliga vården medför att de som har möjlighet att själva säkerställa vård gör det. Säker tillgång till vård av god kvalitet värderas nämligen högre än sådant som hemelektronik och semesterresor. Långsiktiga studier av samhällsekonomin antyder att 2010-talet kan komma att bli krisernas decennium. Snabba och omfattande offentliga nedskärningar kan då framtvingas samtidigt som ålderspuckeln driver upp anspråken på vårdsektorn. Gapet mellan krav och möjligheter ökar snabbt och okontrollerat. Marknaden för vårdtjänster exploderar och vård kommer i betydande omfattning att tilldelas efter betalningsförmåga. Det är svårt att se någon väg tillbaka från en sådan välfärdspolitisk reträtt. Är det verkligen ett realistiskt scenario? Berättigade invändningar kan resas. Det finns dock en historisk förebild. Beslutet att överlämna bostadsförsörjningen till marknaden blev nödvändigt just på grund av oviljan att i tid reformera systemet. Men den avgörande frågan är varför vi skall riskera en utveckling som har någon likhet med scenariot. Det finns ju andra vägar att möta framtiden. ATP-systemet reformerades innan det hamnade i kris. Det nya systemet innebär ökat medborgaransvar, men alltjämt finns ett omfattande statligt pensionssystem. Fördelningen mellan offentligt och privat ansvar utformades så att välfärdsstatens värderingar värnades. Är det inte så vi skall reformera vårdsystemen? Varför vänta tills drastiska omställningar blir nödvändiga? Svaren borde vara självklara. Det är de inte. Varför? Framtida möjligheter och problem inom välfärdspolitiken ur ett historiskt perspektiv belyser jag i boken ”Reform eller reträtt – välfärdspolitikens vägval”. Motståndet mot radikala förändringar beror främst på vår oförmåga till omtänkande. Tanken låses till den etablerade ordningen och de system som för tillfället gäller. Så var det både på 1800-talet och på 1900-talet och så är det i dag. Efter decennier av makalös välfärdspolitisk expansion är den förhärskande tanken att välfärdssystemen inte får ändras mot ökat medborgaransvar, trots att en sådan utveckling pågått under femton år. Denna konflikt mellan tanke och verklighet tvingar ansvariga politiker att krypa bakom kriser eller att ange andra skäl för nödvändiga förändringar. Pensionsreformen presenterades sålunda inte som en förändring mot ökat medborgaransvar, trots att reformen syftade till att begränsa det ansvar som staten inte längre förmådde ta. Det är hög tid att upphöra med denna smygpolitik (statsvetare talar om blame avoidance). Den är inte acceptabel ur demokratisk synpunkt. Uppfattningen att vårdsystemen kan reformeras först när ”det är politiskt möjligt” betyder att vi skall vänta till nästa kris. Sådan passivitet innebär ett hot mot välfärdsstatens värderingar. Inom områden som energi, miljö och infrastruktur accepteras att politiken måste ha en långsiktig inriktning. Det handlar om tunga investeringar. Långsiktighet krävs för att undvika kapitalförstöring. Den moderna välfärdspolitiken är också en tung investering – en investering i förtroendekapital. Medborgarna måste kunna lita på att välfärdssystemens spelregler är stabila. Om kriser tvingar fram radikala förändringar under stark tidspress raseras förtroendet. Det är en kapitalförstöring som är värre än om byggnader och maskiner står oanvända. En rad expertutredningar har visat att vårdsystemen på sikt inte är hållbara. Fortsatt politisk passivitet är inte försvarbar. Anna Hedborgs utredning var inriktad på (och förefaller också ha lyckats med) att skapa bred politisk samling kring en problembild. Så bör även en reformprocess rörande den framtida vården inledas. Förändringar av det här slaget sker nämligen först när rådande system inte bedöms som hållbara. Vilka är då de politiska förutsättningarna för att inleda en reformprocess beträffande vården? Frågan finns uppenbarligen inte på den nya regeringens dagordning. Sannolikt är förhoppningen att ökad sysselsättning inom ekonomin skapar tillräckliga offentliga resurser till vården samtidigt som mera konkurrens och valfrihet medför ökad effektivitet. Framgångar i de avseendena skjuter behovet av systemförändringar en bit framåt i tiden. Men det långsiktiga behovet av mera grundläggande reformer kommer att bestå. En gradvis utveckling och effektivisering av vårdsystemen kan och skall självfallet genomföras samtidigt som mer långsiktiga systemförändringarna övervägs. Det goda får inte bli det bästas fiende. Socialdemokrater uttrycker oro för att den solidariskt skattefinansierade vården kommer att ifrågasättas. Den oron är berättigad i den meningen att den ensidiga skattefinansieringen måste diskuteras. Ett ökat medborgaransvar är ofrånkomligt inom vissa delar av vården. En sådan utveckling har redan skett inom äldreomsorgen, som Joakim Vogel med flera påpekat på DN Debatt (1/11). Ett marginellt ökat medborgaransvar får inte betraktas ett oöverstigligt hinder för reformering av vårdsystemen. Inom arbetslivet uppmuntras utvecklingen mot ökat individuellt ansvar. Och vad är strävan mot demokratisering av samhället annat än ett ökat ansvar för medborgarna? Efter femton års utveckling av svensk välfärdspolitik mot ökat medborgaransvar är det hög tid att öppet diskutera dessa frågor. Ett blocköverskridande samarbete skedde när pensionssystemet reformerades. År 1991 bestämde den socialdemokratiska ledningen att arbetet med att reformera ATP-systemet skulle inledas efter valet. Partiet skulle delta i en sådan process även om det blev borgerlig regering. Partiordföranden Ingvar Carlsson var övertygad om att en förnuftig reformering av ATP-systemet var viktigare än de taktiska fördelarna av att stå vid sidan av beslutsprocessen. Ska ett sådant ledarskap utövas även i framtiden? Ska partiet i oppositionsställning ta långsiktigt ansvar för välfärdsstatens framtid? Den frågan har koppling till valet av ny partiordförande. Handlingslinjen att låta taktiken dominera partiets agerande har ett högt välfärdspolitiskt pris. Det är därför viktigt att socialdemokraterna inte bara engagerar sig i den pågående processen att reformera socialförsäkringarna utan också verkar för att en liknande process inleds avseende vården. Per Borg ", "article_category": "other"}
{"id": 21912, "headline": "En drottning för republiken", "summary": "Ségolène Royal blir det franska socialistpartiets presidentkandidat. Hon har profilerat sig med att nå ut till nya medborgare, särskilt ungdomar. Hennes sannolike motståndare Nicolas Sarkozy står också för en ny, modernare stil.", "article": "Ségolène Royal blir det franska socialistpartiets kandidat till presidentposten. Hon vann medlemsomröstningen stort - mer än 60 procent av rösterna. Hennes medtävlare den förre finansministern Dominique Strauss-Kahn fick litet över 20 och Laurent Fabius, en gång på 1980-talet ung premiärminister, fick litet under 20 procent. Partisekreteraren François Hollande, tillika Ségolène Royals partner, konstaterade att partiet kunde vara nöjt och de två slagna herrarna gratulerade och försäkrade att målet nu var gemensamt: att erövra Élyséepalatset. Givetvis är Ségolène Royal historisk på samma sätt som Angela Merkel när hon förra året kandiderade till förbundskanslersposten: För första gången har en kvinna chansen att nå Frankrikes mäktigaste ämbete. Till skillnad från Angela Merkel använder Ségolène Royal det förhållandet att hon är kvinna som politiskt argument. Hon står för något nytt, något annorlunda än det slutna manliga politikersällskap som hittills styrt, hon är välutbildad, mor, framgångsrik yrkesmänniska - Ségolène Royal vill stå som förebild för ett nytt, modernt och öppet Frankrike. När hon i somras gästade Visby prisade hon den svenska modellen - öppenheten för förändringar och den sociala tryggheten. Men något socialdemokratiskt parti av nordiskt snitt är inte det franska socialistpartiet, det rymmer åtskilligt mer av teoretiserande, och det har ännu långt kvar till att acceptera marknadsekonomi och dess krav på anpassning och omvandling. För en fransk socialist är det naturligt att ropa på skydd och förbud mot en globalisering som hotar franska värden och fransk livsstil. Och \"liberal\" är inget honnörsord i Frankrike lika litet som i USA fast i Frankrike står det för farlig marknadsekonomi medan liberal för amerikaner är en farlig väns-termänniska. Nu har inte Ségolène Royal låtit sin kandidatur få någon speciell partiprägel, hon har tvärtom sökt kontakter utanför partiets krets. Hon har vädjat till ungdomar, hennes äldste son har hjälpt till och hon och hennes unga stab har använt nätet i en helt ny utsträckning. På sin sajt www.desirsdavenir.org (=framtidsönskningar) har frågor debatterats fritt och förslag från medborgarna välkomnats. Ségolène Royal vill helt klart framstå som hela det unga, moderna Frankrikes kandidat. Det vill också hennes sannolike motståndare Nicolas Sarkozy, inrikesminister och ledare för det regerande partiet UMP. Han började, precis som Ségolène Royal, som mycket ung i politiken, han var borgmästare i höginkomsttagarstadsdelen i Paris Neuilly. Han är frenetiskt närvarande när och där det händer och påminner i det avseendet något om den avgångne justitieministern Thomas Bodström. Nicolas Sarkozys ambition är att fånga både dem som vill ha lag ordning, och som ser Front nationals Jean-Marie Le Pen som alternativet, och dem som vill ge företagen större frihet och modernisera Frankrike. De är rätt olika väljargrupper och kräver alltså mycket jobb av kandidaten Sarkozy. Ett franskt presidentval sker i två omgångar. Och vägen till den andra är inte alltid given ens för den som kandiderar för ett av de största partierna. Det såg vi i valet 2002, när socialistpartiets kandidat, premiärministern Lionel Jospin, slogs ut i den första omgången. Så lär det knappast gå den här gången, men kandidater som François Bayrou för mittenpartiet UDF och Jean-Pierre Chevènement som är vänstertraditionalist kommer att vara med. Med kommer givetvis också Jean-Marie Le Pen att vara. Och i bakgrunden lär president Jacques Chirac i Élyséepalatset dra fram snubbeltrådar för en och annan, och alldeles särskilt för Nicolas Sarkozy. De franska väljarna står inför ett epokval, båda huvudalternativen ger löften om ett nytt Frankrike. ", "article_category": "other"}
{"id": 21914, "headline": "\"Arbetslöshetsförsäkringen omvandlas till socialbidrag\"", "summary": "Nya beräkningar från LO: Snart får bara en av tio 80 procents ersättning vid arbetslöshet. Bara de som tjänar 16 000 kronor i månaden kommer att ersättas fullt ut vid arbetslöshet. Nästa år får endast löntagare som har en månadslön upp till 18 700 kronor ett 80-procentigt inkomstskydd. Arbetslöshetsförsäkringen håller gradvis på att bli en grundtrygghetsförsäkring. Om två decennier får ingen arbetslös högre ersättning än socialbidragstagaren. Det visar LO:s beräkningar av effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik. Facket kan inte samverka med regeringen om lägre löner för sina medlemmar, skriver LO:s chefsekonom Dan Andersson.", "article": "Finansminister Anders E Borg, jag har några frågor till dig. Regeringens politik verkar vara att behålla gamla begrepp som den svenska modellen och arbetslinjen för att ge intryck av trygghet och kontinuitet. Men med maktens nyspråk ges orden ett nytt innehåll. Vad betyder egentligen den svenska modellen nu för tiden för er regering? Är du säker på att arbetsgivarna verkligen vill ha den förändring som regeringen nu hårdhänt driver igenom? Regeringen har inte berättat att om ett decennium kommer bara en tiondel av arbetsmarknaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd vid arbetslöshet. Allt färre löntagare får en kompensation motsvarande 80 procent av den tidigare inkomsten. Det beror på att taket för ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen inte är indexerat med löneökningarna. Urholkningen innebär att om drygt två decennier kommer alla löntagare att bara få en grundtrygghet via den statliga arbetslöshetsförsäkringen. Under innevarande mandatperiod kommer, enligt vår prognos, lönerna öka med cirka 17 procent. Om taken i försäkringen inte höjs kommer år 2010 lönerna ha ökat så mycket att bara de som i dag tjänar 16 000 kronor i månaden får detta skydd. Det är i nivå med de lägsta avtalslönerna i många LO-förbund. Nästa år kommer bara löntagare som tjänar upp till 18 700 kronor i månaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd. Arbetslöshetsförsäkringen blir successivt en grundtrygghetsförsäkring. Med grundtrygghet avses att ersättningen, efter skatt, kommer att ligga på samma nivå som socialbidraget. Finansminister Anders E Borg, om regeringen tycker att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en försäkring mot inkomstbortfall för flertalet inkomsttagare bör du i vårens tilläggsbudget kraftigt höja och sedan indexera taket i försäkringen! Taket borde nu ligga på över 900 kr i månaden, ni har sänkt det till 680 kronor.De flesta inser att man kan bli arbetslös helt oförskyllt och ser det som rättvist att arbetslösa inte utförsäkras om de faktiskt aktivt söker jobb. Men den som är arbetslös i 300 dagar får med den nya politiken en ersättning på 65 procent. Det motsvarar cirka 7 500 kronor i månaden efter skatt för den som har en lön på 15 000 kronor. Det är ungefär lika mycket som man får i socialbidrag, då socialförvaltningen betalar hyran. Det man får ut av försäkringen blir alltså inte mer än vad samhället garanterar som lägsta skäliga levnadsstandard oavsett om man har en inkomstförsäkring eller ej. Vad är vitsen, finansministern, med en försäkring som är obligatorisk, kostar omkring 400 kronor i månaden men som bara motsvarar socialbidragsnivån? Om tiotusentals arbetslösa får ersättningar som ligger långt under avtalslönerna är det en signal till dem att ta mycket lågt avlönade jobb. Medlemmarna i regeringen, och inte minst finansministern själv, har under oppositionstiden ständigt upprepat att ni accepterar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Då bör ni väl också respektera de löner som sätts i förhandlingar och inte undergräva avtalen. Den självklara frågan till finansministern är, hur låga löner är det rimligt att löntagare ska acceptera för att få ett jobb? Ska de ta jobb till varje pris? Är 7 000 kronor eller 10 000 kronor i månaden en rimlig lön för vuxna? Det som särskiljer den svenska modellen är statens förhållande till det som ibland kallas det civila samhället, i detta fallet företag och löntagare som frivilligt sluter sig samman i arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Uttrycket för detta är att arbetsrätten implementeras via kollektivavtal och fackföreningarna administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Det är från detta regeringen nu bryter upp. Jag tolkar historien så att staten började ge bidrag till arbetslöshetskassorna i utbyte mot att fackföreningarna tog på sig ansvaret att stänga av medlemmarna från ersättning om de inte tog de jobb som fanns. Staten gjorde alltså fackföreningarna delaktiga och ansvariga för kontrollen av de egna medlemmarnas arbetsvilja. Statens stöd till den inkomstrelaterade delen av arbetslöshetsförsäkringen motsvarade år 2005 ungefär 90 procent av ersättningen. Det vill säga att kostnaderna för arbetslösheten finansieras av oss alla skattebetalare gemensamt. Regeringen sänker nu i ett slag stödet till arbetslöshetsförsäkringen till omkring 56 procent av ersättningen. Den enskilde löntagaren som får betala mer till a-kassan genom den höjda avgiften kanske ställer högre krav på strikt tillämpning av reglerna. Men min fråga till Anders E Borg som tänkt ut denna politik är följande: Tror du att fackföreningarna lojalt kan fortsätta stödja en mycket strikt tillämpning av reglerna i försäkringen när regeringen drar tillbaka sitt stöd och försämrar försäkringen för individen och ökar pressen nedåt på lönerna? Regeringen har nu något reviderat sitt förslag och Saco-medlemmarna slipper en utgift på 700 miljoner kronor i egenavgift till a-kassan. Vi tolkar detta som att regeringen nu måste differentiera avgifterna efter arbetslöshetsrisk. LO-medlemmarna kommer att få betala mer. Jag ifrågasätter om arbetsgivarna verkligen är vinnare på den nya politiken. Som inbjuden opponent på ett seminarium i december 2005 fick jag se hur moderaternas ledning lät företagarna Gustaf Douglas och Carl Bennet vittna om att det var lätt att säga upp löntagare i Sverige. Las var i praktiken inget hinder, sa de. Moderaternas partiledning ville övertyga de egna om att det inte behövdes några förändringar i arbetsrätten. Men, Anders E Borg, du ställde aldrig frågan till företagsledarna: blir det lika lätt att säga upp anställda när den ekonomiska tryggheten minskar radikalt? Som ekonom måste du utgå ifrån att löntagarna är rationella. Om den ekonomiska tryggheten sjunker ner till europeisk nivå så kommer väl löntagarnas reaktionsmönster också att bli enligt europeisk standard? Vad arbetsgivarna måste tänka på är att Las-reglerna i praktiken är kopplade till nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. I Sverige är anställningsskyddet dispositivt, vilket innebär att arbetsgivarna kan förhandla fram avsteg från turordningsreglerna (först in, sist ut). Inte sällan går facket med på att behålla yngre nyckelpersoner för att verksamheten även efter nedskärningen ska fungera. Facket har kunnat göra denna avvägning mellan effektivitet och rättvisa eftersom de som får lämna arbetsplatsen har haft en rimlig arbetslöshetsförsäkring och stöd via en fungerande arbetsmarknadspolitik. Men om ersättningen sänks så radikalt och arbetsmarknadspolitiken urholkas kan facken inte kan göra samma avvägning. I dag är nedläggningarna billiga för företagen då staten till stor del tar hand om notan. Det bidrar till att den svenska arbetsmarknaden fungerar väsentligt bättre än de kontinentaleuropeiska. OECD har pekat på att ett sätt att finansiera kostnaderna för omställning av uppsagda är att arbetsgivarna betalar en skatt på uppsägningar. Det är verkligen inte en LO-ekonoms dröm att göra det dyrare för företagen att säga upp anställda. Konsekvensen blir nämligen att företagens kostnad för att anställa ökar. Men ska regeringen utreda idén om att alla löntagare obligatoriskt måste vara med i en a-kassa och att löntagarna ska betala en avgift beroende på arbetslöshetsrisk så bör regeringen också utreda om arbetsgivarna ska betala en uppsägningsskatt vid personalneddragningar. Ett annat alternativ är att parterna via kollektivavtalen kommer att få ta på sig en större del av kostnaden för personalneddragningar. Det är verkligen en riskabel väg regeringen har trätt in på. Regeringen avvecklar cirka 40 000 platser i arbetsmarknadspolitiska program med arbetsuppgifter till avtalsenliga löner till förmån för 10 000 nystartjobb som jag förutsätter också får kollektivavtalslöner. Men resterande personer förutsätts söka jobb mer intensivt med en allt lägre arbetslöshetsersättning som sätter press nedåt på avtalslönerna. Det är en mycket djärv politik att flytta personer som har anställningsstöd och plusjobb till den långa kön av öppet arbetslösa. Det leder enligt LO-ekonomernas bedömning till att den öppna arbetslöshet stiger med 1 procentenhet till 2008. Din bild, Anders E Borg, var att det fanns en miljon i utanförskap och enligt moderaternas hemsida före valet var arbetslösheten över 17 procent, alltså dubbelt så hög som varje seriös beräkning. Lösningen var nystartjobb. Står de 10 000 nystartjobb du föreslår i din första budget i proportion till hur många arbetslösa du ansåg att det fanns? Man hör sällan arbetsgivare klaga över att de får för få ansökningar, däremot att det fattas rätt utbildad arbetskraft. Mer konkret, om en arbetsgivare behöver anställa någon som kör lastbil så hjälper det inte att den arbetslöse sänker lönekraven. Fordras ett lastbilskort behövs kanske en AMU-utbildning och inte mer sökaktivitet. Den svenska modellen kännetecknas av rimliga ersättningar, men ni sänker dem. Arbetslösa förutsätts vara i aktiva åtgärder, men ni halverar antalet programplatser. Facket förvaltar a-kassan men regeringen flyttar över ansvaret till staten. Parterna förhandlar om turordningsreglerna, men ni reducerar fallskärmarna. Vad i er politik påminner över huvud taget om den svenska modellen? Er politik är förstatligande och en marsch bort från den svenska modellens balans. Facken måste självfallet samverka också med en borgerlig regering när det gäller förnyelse av arbetsmarknadspolitiken, skattesystemet och den ekonomiska politiken. Men facket kan inte samverka med regeringen om lägre löner för sina medlemmar. Dan Andersson ", "article_category": "other"}
{"id": 21916, "headline": "”Arbetslöshetsförsäkringen omvandlas till socialbidrag”", "summary": "Nya beräkningar från LO: Snart får bara en av tio 80 procents ersättning vid arbetslöshet. Bara de som tjänar 16 000 kronor i månaden kommer att ersättas fullt ut vid arbetslöshet. Nästa år får endast löntagare som har en månadslön upp till 18 700 kronor ett 80-procentigt inkomstskydd. Arbetslöshetsförsäkringen håller gradvis på att bli en grundtrygghetsförsäkring. Om två decennier får ingen arbetslös högre ersättning än socialbidragstagaren. Det visar LO:s beräkningar av effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik. Facket kan inte samverka med regeringen om lägre löner för sina medlemmar, skriver LO:s chefsekonom Dan Andersson.", "article": "Finansminister Anders E Borg, jag har några frågor till dig. Regeringens politik verkar vara att behålla gamla begrepp som den svenska modellen och arbetslinjen för att ge intryck av trygghet och kontinuitet. Men med maktens nyspråk ges orden ett nytt innehåll. Vad betyder egentligen den svenska modellen nu för tiden för er regering? Är du säker på att arbetsgivarna verkligen vill ha den förändring som regeringen nu hårdhänt driver igenom? Regeringen har inte berättat att om ett decennium kommer bara en tiondel av arbetsmarknaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd vid arbetslöshet. Allt färre löntagare får en kompensation motsvarande 80 procent av den tidigare inkomsten. Det beror på att taket för ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen inte är indexerat med löneökningarna. Urholkningen innebär att om drygt två decennier kommer alla löntagare att bara få en grundtrygghet via den statliga arbetslöshetsförsäkringen. Under innevarande mandatperiod kommer, enligt vår prognos, lönerna öka med cirka 17 procent. Om taken i försäkringen inte höjs kommer år 2010 lönerna ha ökat så mycket att bara de som i dag tjänar 16 000 kronor i månaden får detta skydd. Det är i nivå med de lägsta avtalslönerna i många LO-förbund. Nästa år kommer bara löntagare som tjänar upp till 18 700 kronor i månaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd. Arbetslöshetsförsäkringen blir successivt en grundtrygghetsförsäkring. Med grundtrygghet avses att ersättningen, efter skatt, kommer att ligga på samma nivå som socialbidraget. Finansminister Anders E Borg, om regeringen tycker att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en försäkring mot inkomstbortfall för flertalet inkomsttagare bör du i vårens tilläggsbudget kraftigt höja och sedan indexera taket i försäkringen! Taket borde nu ligga på över 900 kr i månaden, ni har sänkt det till 680 kronor. De flesta inser att man kan bli arbetslös helt oförskyllt och ser det som rättvist att arbetslösa inte utförsäkras om de faktiskt aktivt söker jobb. Men den som är arbetslös i 300 dagar får med den nya politiken en ersättning på 65 procent. Det motsvarar cirka 7 500 kronor i månaden efter skatt för den som har en lön på 15 000 kronor. Det är ungefär lika mycket som man får i socialbidrag, då socialförvaltningen betalar hyran. Det man får ut av försäkringen blir alltså inte mer än vad samhället garanterar som lägsta skäliga levnadsstandard oavsett om man har en inkomstförsäkring eller ej. Vad är vitsen, finansministern, med en försäkring som är obligatorisk, kostar omkring 400 kronor i månaden men som bara motsvarar socialbidragsnivån? Om tiotusentals arbetslösa får ersättningar som ligger långt under avtalslönerna är det en signal till dem att ta mycket lågt avlönade jobb. Medlemmarna i regeringen, och inte minst finansministern själv, har under oppositionstiden ständigt upprepat att ni accepterar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Då bör ni väl också respektera de löner som sätts i förhandlingar och inte undergräva avtalen. Den självklara frågan till finansministern är, hur låga löner är det rimligt att löntagare ska acceptera för att få ett jobb? Ska de ta jobb till varje pris? Är 7 000 kronor eller 10 000 kronor i månaden en rimlig lön för vuxna? Det som särskiljer den svenska modellen är statens förhållande till det som ibland kallas det civila samhället, i detta fallet företag och löntagare som frivilligt sluter sig samman i arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Uttrycket för detta är att arbetsrätten implementeras via kollektivavtal och fackföreningarna administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Det är från detta regeringen nu bryter upp. Jag tolkar historien så att staten började ge bidrag till arbetslöshetskassorna i utbyte mot att fackföreningarna tog på sig ansvaret att stänga av medlemmarna från ersättning om de inte tog de jobb som fanns. Staten gjorde alltså fackföreningarna delaktiga och ansvariga för kontrollen av de egna medlemmarnas arbetsvilja. Statens stöd till den inkomstrelaterade delen av arbetslöshetsförsäkringen motsvarade år 2005 ungefär 90 procent av ersättningen. Det vill säga att kostnaderna för arbetslösheten finansieras av oss alla skattebetalare gemensamt. Regeringen sänker nu i ett slag stödet till arbetslöshetsförsäkringen till omkring 56 procent av ersättningen. Den enskilde löntagaren som får betala mer till a-kassan genom den höjda avgiften kanske ställer högre krav på strikt tillämpning av reglerna. Men min fråga till Anders E Borg som ”tänkt ut” denna politik är följande: Tror du att fackföreningarna lojalt kan fortsätta stödja en mycket strikt tillämpning av reglerna i försäkringen när regeringen drar tillbaka sitt stöd och försämrar försäkringen för individen och ökar pressen nedåt på lönerna? Regeringen har nu något reviderat sitt förslag och Saco-medlemmarna slipper en utgift på 700 miljoner kronor i egenavgift till a-kassan. Vi tolkar detta som att regeringen nu måste differentiera avgifterna efter arbetslöshetsrisk. LO-medlemmarna kommer att få betala mer. Jag ifrågasätter om arbetsgivarna verkligen är vinnare på den nya politiken. Som inbjuden opponent på ett seminarium i december 2005 fick jag se hur moderaternas ledning lät företagarna Gustaf Douglas och Carl Bennet vittna om att det var lätt att säga upp löntagare i Sverige. Las var i praktiken inget hinder, sa de. Moderaternas partiledning ville övertyga de egna om att det inte behövdes några förändringar i arbetsrätten. Men, Anders E Borg, du ställde aldrig frågan till företagsledarna: blir det lika lätt att säga upp anställda när den ekonomiska tryggheten minskar radikalt? Som ekonom måste du utgå ifrån att löntagarna är rationella. Om den ekonomiska tryggheten sjunker ner till europeisk nivå så kommer väl löntagarnas reaktionsmönster också att bli enligt europeisk standard? Vad arbetsgivarna måste tänka på är att Las-reglerna i praktiken är kopplade till nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. I Sverige är anställningsskyddet dispositivt, vilket innebär att arbetsgivarna kan förhandla fram avsteg från turordningsreglerna (först in, sist ut). Inte sällan går facket med på att behålla yngre nyckelpersoner för att verksamheten även efter nedskärningen ska fungera. Facket har kunnat göra denna avvägning mellan effektivitet och rättvisa eftersom de som får lämna arbetsplatsen har haft en rimlig arbetslöshetsförsäkring och stöd via en fungerande arbetsmarknadspolitik. Men om ersättningen sänks så radikalt och arbetsmarknadspolitiken urholkas kan facken inte kan göra samma avvägning. I dag är nedläggningarna billiga för företagen då staten till stor del tar hand om notan. Det bidrar till att den svenska arbetsmarknaden fungerar väsentligt bättre än de kontinentaleuropeiska. OECD har pekat på att ett sätt att finansiera kostnaderna för omställning av uppsagda är att arbetsgivarna betalar en skatt på uppsägningar. Det är verkligen inte en LO-ekonoms dröm att göra det dyrare för företagen att säga upp anställda. Konsekvensen blir nämligen att företagens kostnad för att anställa ökar. Men ska regeringen utreda idén om att alla löntagare obligatoriskt måste vara med i en a-kassa och att löntagarna ska betala en avgift beroende på arbetslöshetsrisk så bör regeringen också utreda om arbetsgivarna ska betala en uppsägningsskatt vid personalneddragningar. Ett annat alternativ är att parterna via kollektivavtalen kommer att få ta på sig en större del av kostnaden för personalneddragningar. Det är verkligen en riskabel väg regeringen har trätt in på. Regeringen avvecklar cirka 40 000 platser i arbetsmarknadspolitiska program med arbetsuppgifter till avtalsenliga löner till förmån för 10 000 nystartjobb som jag förutsätter också får kollektivavtalslöner. Men resterande personer förutsätts söka jobb mer intensivt med en allt lägre arbetslöshetsersättning som sätter press nedåt på avtalslönerna. Det är en mycket djärv politik att flytta personer som har anställningsstöd och plusjobb till den långa kön av öppet arbetslösa. Det leder enligt LO-ekonomernas bedömning till att den öppna arbetslöshet stiger med 1 procentenhet till 2008. Din bild, Anders E Borg, var att det fanns en miljon i utanförskap och enligt moderaternas hemsida före valet var arbetslösheten över 17 procent, alltså dubbelt så hög som varje seriös beräkning. Lösningen var nystartjobb. Står de 10 000 nystartjobb du föreslår i din första budget i proportion till hur många arbetslösa du ansåg att det fanns? Man hör sällan arbetsgivare klaga över att de får för få ansökningar, däremot att det fattas rätt utbildad arbetskraft. Mer konkret, om en arbetsgivare behöver anställa någon som kör lastbil så hjälper det inte att den arbetslöse sänker lönekraven. Fordras ett lastbilskort behövs kanske en AMU-utbildning och inte mer sökaktivitet. Den svenska modellen kännetecknas av rimliga ersättningar, men ni sänker dem. Arbetslösa förutsätts vara i aktiva åtgärder, men ni halverar antalet programplatser. Facket förvaltar a-kassan men regeringen flyttar över ansvaret till staten. Parterna förhandlar om turordningsreglerna, men ni reducerar fallskärmarna. Vad i er politik påminner över huvud taget om den svenska modellen? Er politik är förstatligande och en marsch bort från den svenska modellens balans. Facken måste självfallet samverka också med en borgerlig regering när det gäller förnyelse av arbetsmarknadspolitiken, skattesystemet och den ekonomiska politiken. Men facket kan inte samverka med regeringen om lägre löner för sina medlemmar. Dan Andersson ", "article_category": "other"}
{"id": 21969, "headline": "”Lägg ner striden om betygen och skapa helt ny skolpolitik”", "summary": "Socialdemokratisk skolpolitiker vill ge begåvningarna större chanser redan i förskolan. Socialdemokratin måste grundligt förnya sin skolpolitik före valet 2010. Vi framstod i valrörelsen som försvarare av flumskolan, medan alliansen stod för kunskap och ordning. Socialdemokratin måste lägga ned striden mot betygen. Och det måste bli möjligt att systematiskt arbeta för att ge enskilda barn bättre förutsättningar att läsa, skriva och räkna redan i förskolan. Det skriver Robert Noord (s), barn- och utbildningsnämndens ordförande i Haninge.", "article": "Under valrörelsen framstod vi socialdemokrater som företrädare för flumskolan. De borgerliga partierna lyckades på ett framgångsrikt sätt stå för kunskap och ordning i skolan. Detta är givetvis en mycket förenklad och väldigt orättvis beskrivning av de skiljelinjer som finns inom svensk skolpolitik, men vi socialdemokrater har delvis oss själva att skylla eftersom vi inte tillräckligt tydligt tog avstånd från flumskolan. Skolan är ett politikområde där vi nu behöver tänka om. Under 1900-talet var det vi socialdemokrater som stod för kunskap i skolan. Det var vi som gjorde grundskolan tillgänglig för alla så att även arbetarklassens barn fick möjlighet till kunskap och lärande. Det var vi som gjorde gymnasiet allmänt så att det i dag är en självklar del av utbildningsväsendet. Det är vi socialdemokrater som driver på för en kraftigt utbyggd högskola där vi vill se hälften av alla ungdomar i en årskull studera. Men vi har inte bara varit pådrivande för att bygga ut den högre utbildningen, utan även förskolans betydelse har växt under vår tid i regeringsställning. Med en egen läroplan och ökad tillgänglighet tar nu allt fler barn del av förskolans pedagogiska verksamhet, vilket ger dessa barn ännu bättre förutsättningar att klara skolans mål. Tidigare skolminister Ibrahim Baylan (s) tog flera steg i rätt riktning. Genom fokus på trygghet och studiero och genom att lyfta fram behovet av fler nationella prov i de lägre åldrarna förde han den socialdemokratiska politiken i rätt riktning. Men vi behöver göra mer och ta ytterligare steg för att utveckla vår skolpolitik. Det är fullt möjligt för oss att ta tillbaka ordet kunskap från de borgerliga. De senaste åren har de tagit flera kliv i fel riktning. I opposition har inte detta märkts men nu när de är i regeringsställning kommer det att bli tydligare. Med denna artikel hoppas jag på ett konstruktivt sätt kunna bidra med den förnyelse av skolpolitiken som vi socialdemokrater behöver göra för att återigen bli ansvariga för samhällsbygget 2010. 1. Fokusera på kunskap och lärande. Ska skolan lyckas med att se till att alla elever får den kunskap de har rätt till så måste vi fokusera på det som är skolans viktigaste uppdrag, nämligen kunskapen och lärandet. I dag dominerar synsättet att trygga elever lär sig mer. Det kan vid en första anblick låta självklart, men genom detta synsätt hamnar väldigt mycket fokus i skolans arbete på att göra eleverna trygga. Och så länge vi inte lyckas med att skapa trygga elever så får kunskapsuppdraget stå tillbaka. Det är nu dags att vända på synsättet. Vi ska uttrycka att elever som lär sig blir trygga elever. Detta flyttar fokus till det som är skolans viktigaste uppgift, nämligen att förmedla kunskap. Blir skolan framgångsrik i detta uppdrag så kommer det givetvis att leda till att eleverna i skolan känner sig mer trygga. 2. Ha höga förväntningar på eleverna. Svensk skola har i dag mycket goda resultat. Det finns elever med toppbetyg på de allra flesta skolor i Sverige, även de skolor med allra störst utmaningar. Det allvarligaste problemet i svensk skola är att var fjärde elev lämnar skolan utan fullständiga betyg och att resultaten skiljer sig kraftigt åt både mellan kommuner, skolor, klassrum och enskilda elever. Det innebär att en stor grupp ungdomar lämnar skolan utan de kunskaper de har rätt till. Sedan det relativa betygssystemet togs bort och läroplanen ändrades så är det möjligt för alla elever att nå skolans högt ställda mål. Vår största utmaning är givetvis att se till att skolan har ett förhållningssätt som visar att detta inte bara är någonting som uttrycks i styrdokumenten, utan faktiskt att vi tror att det är fullt möjligt, oavsett vilken bakgrund eleverna har och var de bor. 3. Visa att skolan gör skillnad. Vi kan inte enbart peka på den orättvisa sociala struktur som finns mellan kommunerna och kommundelarna som orsak till skolornas skilda resultat, utan skolan och lärarna har en avgörande betydelse för om eleverna når målen eller inte. Det ställer givetvis stora krav på skolan som organisation och skolledningens ansvar för lärandet på skolan. Det ska finnas väl utbildade och behöriga lärare som erbjuds ständig fortbildning. Men vi måste också våga ställa krav på skolan som organisation och de lärare och skolledare som verkar där. Skolan får inte längre gömma sig bakom den sociala struktur som finns i bostadsområdet där skolan verkar. Det är möjligt för alla elever att lära sig. Den sociala strukturen anger enbart förutsättningarna, inte ambitionerna. 4. Följ upp elevernas resultat tidigare. Vi måste våga följa upp elevernas resultat även i de lägre åldrarna. Det ska vara en självklarhet att alla elever kan läsa efter att ha gått ett år i skolan, mer än en tiondel av sin tid i grundskolan. Detta är på många skolor i dag inte en självklarhet. För att veta hur pass bra skolan lyckas med sitt uppdrag är det viktigt att redan från start följa utvecklingen. Genom kunskapskontroller i tidigare åldrar får vi bättre möjligheter att sätta in nödvändiga resurser där de behövs som allra mest, nämligen tidigt i elevens skolgång. 5. Sluta ta strid mot betygen. Socialdemokraterna måste lägga ned sin strid mot betygen. Den börjar likna Don Quijotes strid mot väderkvarnarna. Betygen fyller en viktig funktion när det gäller att informera både eleven och föräldrarna om hur det går i skolan, men också för att det är ett väl utvecklat sätt att följa skolans arbete och därmed bedöma hur pass bra vi lyckas i våra ambitioner. Betygen är givetvis inte det enda sättet, men vår strid mot betygen tolkas som att vi socialdemokrater inte vill följa upp elevernas och skolornas resultat och det är givetvis fel. Den borgerliga regeringen har aviserat att betyg ska ges från och med årskurs sex. Vi socialdemokrater bör vara en konstruktiv part i diskussionerna och vår viktigaste uppgift bör vara att se till att de nya betygen speglar höga förväntningar och att alla elever ska kunna nå målen. 6. Se till att alla elever blir behöriga till högskolestudier. Regeringen med skolminister Björklund i spetsen vill ta bort kravet att alla elever på de yrkesförberedande utbildningarna ska läsa in högskolebehörighet. Motiven till förändringen blev allra tydligast under partiledarutfrågningen där Maud Olofsson uttryckte att vissa lär med händerna och andra med huvudet. Denna inställning är förödande för svensk skola. Med detta synsätt ligger den biologiska förklaringen till skillnaderna i skolornas resultat nära till hands, det vill säga att det är fullt naturligt att Haninge ska ha lägre skolresultat än Danderyd, därför att i Haninge lär sig eleverna mer med händerna och i Danderyd med huvudet. Synsättet sänker också förväntningarna i grundskolan, för eleverna börjar väl inte lära sig med händerna eller huvudet i gymnasieskolan, utan rimligtvis redan i grundskolan. Varför ska då alla elever läsa historia eller samhällskunskap i grundskolan om de sedan ska gå en yrkesförberedande utbildning? Här har vi socialdemokrater en viktig roll att värna tilltron till alla elevers möjligheter. Regeringen visar på en kunskapssyn som är förlegad och här har vi chansen att flytta fram våra positioner. 7. Gör Skolverket vassare. Skolverket, som ska granska, följa upp och ställa krav på skolans huvudmän, måste förbättra sig. Den inspektionsrapport de gjorde över utbildningsväsendet i Haninges skolor visade tydligt att de förväntar sig olika mycket av elever som bor och växer upp i Haninge än i andra kommuner. Skolverket har självt tagit fram en så kallad Salsamodell som tar hänsyn till bland annat föräldrarnas utbildningsbakgrund, inkomstnivå eller om de är födda utomlands. Men dessa faktorer ska givetvis inte påverka skolans ambitioner. Barn till arbetslösa hantverkaren som är födda i ett annat land har givetvis rätt till lika mycket kunskaper som barn till svenskfödda akademiker. En socialdemokratiska regering måste medverka till att Skolverket får ett tydligare uppdrag och blir vassare i sina inspektioner. 8. Ge förskolan en mer pedagogisk roll. I dag går nästan alla barn i förskoleverksamhet vilket ger dem bättre förutsättningar att sedan nå skolans mål. I dag har läroplanen för förskolan enbart strävansmål. Det är inte tillåtet att följa det enskilda barnets utveckling. Detta bör vi socialdemokrater förändra. Det måste få vara möjligt även för förskolan att systematiskt arbeta för att det enskilda barnet ska ha bättre förutsättningar att kunna läsa, skriva eller räkna. Det är när barnen är som minst de lär sig som mest, och de tycker dessutom det är väldigt roligt. Det är inte förrän barnen blir äldre som de tycker det är tråkigt att lära sig. ROBERT NOORD ", "article_category": "other"}
{"id": 21980, "headline": "”Levnadsstandarden markant förbättrad för pensionärer”", "summary": "Ny stor SCB-undersökning: Vi ser en generell förskjutning och omfördelning av inkomster och levnadsstandard uppåt i åldrarna. Pensionärernas materiella levnadsstandard har förbättrats markant under de senaste 25 åren. Under samma period ser vi en stagnation eller till och med standardsänkning bland personer under 40 år. Tillgången till bil har i gruppen 75 till 84 år ökat med 35 procent sedan 1980. Under samma period har biltillgången minskat bland de yngre. Liknande siffror gäller för semesterresor och hushållsmaskiner. Också småhusboendet har ökat kraftigt bland de äldre och minskat lika mycket bland de yngre. Trångboddheten har samtidigt minskat mest bland de äldre. Endast en på tjugo kan i dag tänka sig att gå i pension efter 65 år. Det visar en stor undersökning från SCB där 5 500 äldre intervjuats tre gånger med åtta års mellanrum.", "article": "Det finns ett informellt generationskontrakt som ligger till grund för välfärdsförsörjningen under olika livsfaser. Generationskontraktet ska garantera att våra barn får ett gott liv, att ungdomar slussas ut till ett fullvärdigt liv som vuxna, att barnfamiljer får ett rimligt stöd till sin försörjningsbörda, och att pensionärer får en värdig ålderdom med rimliga pensioner och äldreomsorg. Det är ett gemensamt ansvar som innebär omfördelning av inkomster och välfärd över vår livstid, och det bygger på ömsesidig solidaritet och förtroende mellan generationerna. Föräldragenerationen tar ansvar för barn, ungdomar, och äldre. Och de väntar sig att nästa generation ska ta ett kollektivt ansvar för dem när de har blivit pensionärer. Det finns olika uppfattningar om hur stor omfördelningen ska vara, från den välbärgade medelåldern med höga arbetsinkomster, till barn, ungdomar och till gamla. Samtidigt råder konkurrens om resurserna mellan generationerna. I Sverige har vi haft en debatt kring den stora 40-talistgenerationen, om konkurrensen om jobben, om framtida vårdkostnader, var välfärdsstatens ansvar för äldreomsorgen börjar och slutar, och om risken för ett framtida generationskrig. Umeå universitet och SCB publicerar nu en forskningsrapport om Äldres levnadsförhållanden 1980-2003; rapport 112 i SCB:s serie Levnadsförhållanden (650 sidor). Den baseras på 5 500 äldre (55+) som har intervjuats tre gånger med 8 års mellanrum. Rapporten är ett samarbetsprojekt mellan forskare från Umeå universitet, Karolinska institutet, Stockholms universitet, och SCB. Dagens artikel beskriver äldres arbete, inkomster, nuvarande och framtida pensioner och levnadsstandard. I morgon följer vi upp med en analys av hälsa, äldreomsorg, fritid, deltagande, ensamhet och utsatthet för våld. Vår bild av de äldres välfärdsutveckling är blandad. Utvecklingen av arbete, inkomster och levnadsstandard har hittills varit relativt positiv. Men framtidens pensioner och äldreomsorg står inför gigantiska utmaningar. Sysselsättningen bland äldre kvinnor (55+) har ökat kraftigt sedan 70-talet. I början av 90-talet fick vi en allmän sysselsättningsminskning, även bland äldre. Efter år 2000 följde så en ny sysselsättningsökning bland äldre. Sverige har nu högst sysselsättning bland äldre i Västeuropa, och visar vägen mot högre pensionsålder och bättre balans mellan den demografiska utvecklingen och pensionsrättigheterna. Arbetslöshet och undersysselsättning bland äldre följer konjunkturutvecklingen under 90-talet, med förhöjd nivå i 60-årsåldern, jämfört med medelåldern. Men arbetslöshetsbördan var avsevärt lägre än hos ungdomar (<30 år) och invandrare. Arbetskraven har skärpts under 90-talet. Fysisk belastning, jäkt och tempoarbete har ökat i alla åldrar sedan 80-talet, även bland de äldre. Så kallad instrumentell inställning till arbetet (\"man arbetar enbart för lönen\") har också ökat. I många länder diskuteras nu hur den längre medellivslängden ska relateras till pensionsnivån, pensionsåldern och pensionssystemens finansiella balans. Det ställer stora krav på nya arbetstillfällen och att arbetslivet anpassas till äldre arbetskraft. Våra intervjuer kring övergången från arbete till pension visar emellertid ingen större önskan att arbeta efter 65. Endast var tjugonde kan tänka sig att gå i pension efter 65 år. Arbetsmiljön är en huvudfaktor. Hälften av de äldre i arbete (55+) vill sluta före 65 års ålder. Som skäl för tidig pensionering anger 30 procent ohälsa eller att arbetet blivit för krävande. 80 procent vill ha mer fritid. Till bilden hör att de flesta som gick tidigt hade olika indikationer på arbetsmarknadsproblem, såsom byte av arbetsgivare, yrke eller arbetsuppgift, tidsbegränsade anställningar, deltid, långtidssjukskrivning, arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering eller arbetsträning. Exit från arbetsmarknaden är en långdragen process som startar redan i 50-årsåldern. På 90-talet skördade vi frukterna av två viktiga processer. Det gäller etableringen av det gamla pensionssystemet (ATP) som under 70-90-talet gav allt fler full pensionsrätt (30 år) med cirka 65 procent av inkomsten under de 15 bästa åren. Den andra faktorn var den stora sysselsättningsökningen bland kvinnor (400 000 jobb). I takt med ökad sysselsättning ackumulerades allt högre pensionsrättigheter i de åldrar som senare på 1990- och 2000-talet passerade pensionsåldern. Dessa två faktorer innebar att äldre pensionärer med låga pensionsrättigheter successivt ersattes av nya pensionärer med full ATP som kunde se tillbaka på ett allt längre arbetsliv. Pensionärskollektivets pensionsinkomster ökade alltså år för år, och närmade sig de förvärvsarbetandes inkomster. Dessa resultat gäller pensionärskollektivets inkomstsituation vid olika tidpunkter, beräknad via nya stickprov år för år under de senaste 20 åren. En helt annan frågeställning, är emellertid hur enskilda pensionärers inkomstsituation har utvecklas under åren som pensionär (longitudinell analys). De flesta äldre drabbas av två stora nedskärningar av inkomsterna, först vid pensioneringen och sedan när partnern avlider och samboendets stordriftsfördelar bortfaller (man får betala hyran, bilen och så vidare på en inkomst). Longitudinell analys ger därför en annan bild av äldres individuella inkomstutveckling. Pensionärerna som kollektiv har således fått betydande ökningar av de disponibla inkomsterna under de senaste 20 åren. Ännu bättre har utvecklingen varit i övre medelåldern (50-60 år), och då särskilt för det övre tjänstemannaskiktet. I den yngsta generationen (under 40 år) har inkomstutvecklingen varit betydligt svagare. Andelen fattigpensionärer har minskat under de senaste 20 åren, och socialbidrag har blivit sällsynta. Under och även efter 90-talskrisen rapporterade allt fler uttalade betalningsproblem (man sökte socialbidrag eller lånade till löpande utgifter, eller betalade inte hyran etc.). Det gäller mest unga, men var ovanligt bland äldre (55+). Vi ser en generell förskjutning och omfördelning av inkomster och levnadsstandard uppåt i åldrarna. Generationskontraktet utvecklades alltså i gynnsam riktning för pensionärerna. De äldres materiella levnadsstandard (tillgångar avseende bostad, hushållsutrustning, fritid, medier och transporter) har utvecklats analogt med inkomsterna. Vi ser en markant standardökning för äldre (55+) och för pensionärer (65+) sedan början av 80-talet. Ökade pensioner och ökad fysisk rörlighet leder till en förlängning av medelålderns livsstil in i pensionsåldern. Samtidigt fick vi en stagnation eller till och med standardsänkning bland yngre under 40 år (ungdomar; unga barnfamiljer). Tillgången till bil har till exempel ökat kraftigt bland äldre, men minskat bland yngre under 40 år. I åldern 75-84 år har nu nästan 60 procent tillgång till bil (ökning med 35 procent sedan 1980). Liknande gäller för semesterresor och hushållsmaskiner. Småhusboendet har ökat kraftigt bland äldre sedan början av 80talet, medan det i stället har minskat lika mycket bland yngre. Trångboddheten har minskat i alla åldrar sedan 1980, mest bland äldre, från 9 till cirka 3 procent. Det är en positiv bild av vi tecknar av de äldres inkomster och levnadsstandard, med stöd av retrospektiv statistik för 1980-2003. Men hur blir det i framtiden? Vi kommer under kommande decennier att gå in i en ny fas, denna gång med en markant sänkning av den allmänna pensionen, såsom den beräknas enligt det nya pensionssystemet. Vi kommer nu åter att få större generationsskillnader i fråga om inkomst och levnadsstandard, mellan de förvärvsarbetande och pensionärerna. Generationskontraktet mellan förvärvsarbetande och pensionärer regleras i pensionssystemet. Här kan vi söka en parallell i socialförsäkringarna. Normen för sjukersättning och a-kassa ligger vid cirka 80 procent av inkomstförlusten, med smärre variationer över tid, plus vissa avtalsbaserade tillägg. Det gamla pensionssystemet omfattade folkpension och tilläggspension (ATP), totalt cirka 65 procent av medelinkomsten under de 15 bästa åren, plus avtalspension (knappt 10 procent). I det gamla pensionssystemet låg alltså kompensationsgraden relativt nära socialförsäkringarnas. Det nya pensionssystemet ger en allmän pension på mellan 43-52 procent av slutlönen i vanliga yrken (bibliotekarie, försäljare, städare), exklusive avtalspension. Pensionerna följer sedan inte heller med i reallöneutvecklingen fullt ut. På längre sikt kommer pensionärerna att falla alltmer tillbaka i jämförelse med de förvärvsarbetandes arbetsinkomster. Beräkningar med olika tillväxtantaganden visar att man i vanliga yrken vid 82-års ålder kommer ned till en kompensationsgrad av 36-42 procent av medellönen inom yrket (enligt det gamla pensionssystemet: 49-52 procent). Sammantaget kan vi alltså se en markant förbättring av de pensionerades ekonomiska situation. Det nya pensionssystemets systemegenskaper medför dock att denna utveckling riskerar att brytas. Det har lett till en omfattande debatt om behovet av individuell och samhällelig anpassning, för att upprätthålla det informella generationskontraktet. Här är det alltså frågan om ett svårt val mellan låga pensioner, högre pensionsinbetalningar, privat pensionssparande, skattefinansierade transfereringar och högre pensionsålder. JOACHIM VOGEL Professor, Umeå universitet BJÖRN HALLERÖD Professor, Umeå universitet MIKAEL STATTIN Fil.dr., Umeå universitet MIKAEL NORDENMARK Professor, Mittuniversitet MATS THORSLUND Professor, Karolinska institutet SVEN-ERIK JOHANSSON Professor, Karolinska institutet; JAN SUNDQUIST Professor, Karolinska institutet MARTI G PARKER Docent, Karolinska institutet KRISTINA LARSSON Fil.dr., Karolinska institutet PÄR SCHÖN Doktorand, Stockholms universitet ILIJA BATLJAN Doktorand, Stockholms universitet LARS HÄLL Utredare, SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 21981, "headline": "”Levnadsstandarden markant förbättrad för pensionärer”", "summary": "Ny stor SCB-undersökning: Vi ser en generell förskjutning och omfördelning av inkomster och levnadsstandard uppåt i åldrarna.Pensionärernas materiella levnadsstandard har förbättrats markant under de senaste 25 åren. Under samma period ser vi en stagnation eller till och med standardsänkning bland personer under 40 år. Tillgången till bil har i gruppen 75 till 84 år ökat med 35 procent sedan 1980. Under samma period har biltillgången minskat bland de yngre. Liknande siffror gäller för semesterresor och hushållsmaskiner. Också småhusboendet har ökat kraftigt bland de äldre och minskat lika mycket bland de yngre. Trångboddheten har samtidigt minskat mest bland de äldre. Endast en på tjugo kan i dag tänka sig att gå i pension efter 65 år. Det visar en stor undersökning från SCB där 5 500 äldre intervjuats tre gånger med åtta års mellanrum.", "article": "Det finns ett informellt generationskontrakt som ligger till grund för välfärdsförsörjningen under olika livsfaser. Generationskontraktet ska garantera att våra barn får ett gott liv, att ungdomar slussas ut till ett fullvärdigt liv som vuxna, att barnfamiljer får ett rimligt stöd till sin försörjningsbörda, och att pensionärer får en värdig ålderdom med rimliga pensioner och äldreomsorg. Det är ett gemensamt ansvar som innebär omfördelning av inkomster och välfärd över vår livstid, och det bygger på ömsesidig solidaritet och förtroende mellan generationerna. Föräldragenerationen tar ansvar för barn, ungdomar, och äldre. Och de väntar sig att nästa generation ska ta ett kollektivt ansvar för dem när de har blivit pensionärer. Det finns olika uppfattningar om hur stor omfördelningen ska vara, från den välbärgade medelåldern med höga arbetsinkomster, till barn, ungdomar och till gamla. Samtidigt råder konkurrens om resurserna mellan generationerna. I Sverige har vi haft en debatt kring den stora 40-talistgenerationen, om konkurrensen om jobben, om framtida vårdkostnader, var välfärdsstatens ansvar för äldreomsorgen börjar och slutar, och om risken för ett framtida generationskrig. Umeå universitet och SCB publicerar nu en forskningsrapport om Äldres levnadsförhållanden 1980–2003; rapport 112 i SCB:sserie Levnadsförhållanden (650 sidor). Den baseras på 5 500 äldre (55+) som har intervjuats tre gånger med 8 års mellanrum. Rapporten är ett samarbetsprojekt mellan forskare från Umeå universitet, Karolinska institutet, Stockholms universitet, och SCB. Dagens artikel beskriver äldres arbete, inkomster, nuvarande och framtida pensioner och levnadsstandard. I morgon följer vi upp med en analys av hälsa, äldreomsorg, fritid, deltagande, ensamhet och utsatthet för våld. Vår bild av de äldres välfärdsutveckling är blandad. Utvecklingen av arbete, inkomster och levnadsstandard har hittills varit relativt positiv. Men framtidens pensioner och äldreomsorg står inför gigantiska utmaningar. Sysselsättningen bland äldre kvinnor (55+) har ökat kraftigt sedan 70-talet. I början av 90-talet fick vi en allmän sysselsättningsminskning, även bland äldre. Efter år 2000 följde så en ny sysselsättningsökning bland äldre. Sverige har nu högst sysselsättning bland äldre i Västeuropa, och visar vägen mot högre pensionsålder och bättre balans mellan den demografiska utvecklingen och pensionsrättigheterna. Arbetslöshet och undersysselsättning bland äldre följer konjunkturutvecklingen under 90-talet, med förhöjd nivå i 60-årsåldern, jämfört med medelåldern. Men arbetslöshetsbördan var avsevärt lägre än hos ungdomar (<30 år) och invandrare. Arbetskraven har skärpts under 90-talet. Fysisk belastning, jäkt och tempoarbete har ökat i alla åldrar sedan 80-talet, även bland de äldre. Så kallad instrumentell inställning till arbetet (”man arbetar enbart för lönen”) har också ökat. I många länder diskuteras nu hur den längre medellivslängden ska relateras till pensionsnivån, pensionsåldern och pensionssystemens finansiella balans. Det ställer stora krav på nya arbetstillfällen och att arbetslivet anpassas till äldre arbetskraft. Våra intervjuer kring övergången från arbete till pension visar emellertid ingen större önskan att arbeta efter 65. Endast var tjugonde kan tänka sig att gå i pension efter 65 år. Arbetsmiljön är en huvudfaktor. Hälften av de äldre i arbete (55+) vill sluta före 65 års ålder. Som skäl för tidig pensionering anger 30 procent ohälsa eller att arbetet blivit för krävande. 80 procent vill ha mer fritid. Till bilden hör att de flesta som gick tidigt hade olika indikationer på arbetsmarknadsproblem, såsom byte av arbetsgivare, yrke eller arbetsuppgift, tidsbegränsade anställningar, deltid, långtidssjukskrivning, arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering eller arbetsträning. Exit från arbetsmarknaden är en långdragen process som startar redan i 50-årsåldern. På 90-talet skördade vi frukterna av två viktiga processer. Det gäller etableringen av det gamla pensionssystemet (ATP) som under 70–90-talet gav allt fler full pensionsrätt (30 år) med cirka 65 procent av inkomsten under de 15 bästa åren. Den andra faktorn var den stora sysselsättningsökningen bland kvinnor (400 000 jobb). I takt med ökad sysselsättning ackumulerades allt högre pensionsrättigheter i de åldrar som senare på 1990- och 2000-talet passerade pensionsåldern. Dessa två faktorer innebar att äldre pensionärer med låga pensionsrättigheter successivt ersattes av nya pensionärer med full ATP som kunde se tillbaka på ett allt längre arbetsliv. Pensionärskollektivets pensionsinkomster ökade alltså år för år, och närmade sig de förvärvsarbetandes inkomster. Dessa resultat gäller pensionärskollektivets inkomstsituation vid olika tidpunkter, beräknad via nya stickprov år för år under de senaste 20 åren. En helt annan frågeställning, är emellertid hur enskilda pensionärers inkomstsituation har utvecklas under åren som pensionär (longitudinell analys). De flesta äldre drabbas av två stora nedskärningar av inkomsterna, först vid pensioneringen och sedan när partnern avlider och samboendets stordriftsfördelar bortfaller (man får betala hyran, bilen och så vidare på en inkomst). Longitudinell analys ger därför en annan bild av äldres individuella inkomstutveckling. Pensionärerna som kollektiv har således fått betydande ökningar av de disponibla inkomsterna under de senaste 20 åren. Ännu bättre har utvecklingen varit i övre medelåldern (50–60 år), och då särskilt för det övre tjänstemannaskiktet. I den yngsta generationen (under 40 år) har inkomstutvecklingen varit betydligt svagare. Andelen fattigpensionärer har minskat under de senaste 20 åren, och socialbidrag har blivit sällsynta. Under och även efter 90-talskrisen rapporterade allt fler uttalade betalningsproblem (man sökte socialbidrag eller lånade till löpande utgifter, eller betalade inte hyran etcetera). Det gäller mest unga, men var ovanligt bland äldre (55+). Vi ser en generell förskjutning och omfördelning av inkomster och levnadsstandard uppåt i åldrarna. Generationskontraktet utvecklades alltså i gynnsam riktning för pensionärerna. De äldres materiella levnadsstandard (tillgångar avseende bostad, hushållsutrustning, fritid, medier och transporter) har utvecklats analogt med inkomsterna. Vi ser en markant standardökning för äldre (55+) och för pensionärer (65+) sedan början av 80-talet. Ökade pensioner och ökad fysisk rörlighet leder till en förlängning av medelålderns livsstil in i pensionsåldern. Samtidigt fick vi en stagnation eller till och med standardsänkning bland yngre under 40 år (ungdomar; unga barnfamiljer). Tillgången till bil har till exempel ökat kraftigt bland äldre, men minskat bland yngre under 40 år. I åldern 75–84 år har nu nästan 60 procent tillgång till bil (ökning med 35 procent sedan 1980). Liknande gäller för semesterresor och hushållsmaskiner. Småhusboendet har ökat kraftigt bland äldre sedan början av 80-talet, medan det i stället har minskat lika mycket bland yngre. Trångboddheten har minskat i alla åldrar sedan 1980, mest bland äldre, från 9 till cirka 3 procent. Det är en positiv bild vi tecknar av de äldres inkomster och levnadsstandard, med stöd av retrospektiv statistik för 1980–2003. Men hur blir det i framtiden? Vi kommer under kommande decennier att gå in i en ny fas, denna gång med en markant sänkning av den allmänna pensionen, såsom den beräknas enligt det nya pensionssystemet. Vi kommer nu åter att få större generationsskillnader i fråga om inkomst och levnadsstandard, mellan de förvärvsarbetande och pensionärerna. Generationskontraktet mellan förvärvsarbetande och pensionärer regleras i pensionssystemet. Här kan vi söka en parallell i socialförsäkringarna. Normen för sjukersättning och a-kassa ligger vid cirka 80 procent av inkomstförlusten, med smärre variationer över tid, plus vissa avtalsbaserade tillägg. Det gamla pensionssystemet omfattade folkpension och tilläggspension (ATP), totalt cirka 65 procent av medelinkomsten under de 15 bästa åren, plus avtalspension (knappt 10 procent). I det gamla pensionssystemet låg alltså kompensationsgraden relativt nära socialförsäkringarnas. Det nya pensionssystemet ger en allmän pension på mellan 43–52 procent av slutlönen i vanliga yrken (bibliotekarie, försäljare, städare), exklusive avtalspension. Pensionerna följer sedan inte heller med i reallöneutvecklingen fullt ut. På längre sikt kommer pensionärerna att falla alltmer tillbaka i jämförelse med de förvärvsarbetandes arbetsinkomster. Beräkningar med olika tillväxtantaganden visar att man i vanliga yrken vid 82-års ålder kommer ned till en kompensationsgrad av 36–42 procent av medellönen inom yrket (enligt det gamla pensionssystemet: 49–52 procent). Sammantaget kan vi alltså se en markant förbättring av de pensionerades ekonomiska situation. Det nya pensionssystemets systemegenskaper medför dock att denna utveckling riskerar att brytas. Det har lett till en omfattande debatt om behovet av individuell och samhällelig anpassning, för att upprätthålla det informella generationskontraktet. Här är det alltså frågan om ett svårt val mellan låga pensioner, högre pensionsinbetalningar, privat pensionssparande, skattefinansierade transfereringar och högre pensionsålder. JOACHIM VOGEL, professor, Umeå universitet, BJÖRN HALLERÖD, professor, Umeå universitet, MIKAEL STATTIN, fil dr, Umeå universitet, MIKAEL NORDENMARK, professor, Mittuniversitet, MATS THORSLUND professor, Karolinska institutet, SVEN-ERIK JOHANSSON, professor, Karolinska institutet, JAN SUNDQUIST, professor, Karolinska institutet, MARTI G PARKER, docent, Karolinska institutet, KRISTINA LARSSON, fil dr, Karolinska institutet, PÄR SCHÖN, doktorand, Stockholms universitet, ILIJA BATLJAN, doktorand, Stockholms universitet, LARS HÄLL, utredare, SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 22002, "headline": "”Svenska kvinnor fattigare och otryggare än männen”", "summary": "Ny undersökning visar: Stora ekonomiska och sociala skillnader mellan könen. Sverige anses som ett föregångsland när det gäller jämställdhet men trots det är skillnaderna i levnadsvillkor betydande. Det är 65 procent större risk för att kvinnor har svårt att få pengarna att räcka till i det dagliga livet och 33 procent mer sannolikt att de haft erfarenhet av ekonomisk kris. Kvinnor känner också större otrygghet. De är sju gånger mer benägna att avstå från att gå ut ensamma och är mycket mer oroliga att förlora arbetet inom det närmaste året. Sverige betraktas som det tryggaste landet på jorden men detta verkar mer gälla för män än kvinnor, skriver docenten och enhetschefen Sarah Wamala vid Statens folkhälsoinstitut.", "article": "Sverige har haft en jämställd regering under Göran Perssons tid. Den nya regeringen är även den jämställd om man ser till antalet kvinnor respektive män. Frågan är hur mycket av denna jämställdhetspolitik på hög nivå som kommer ner till individerna. Sverige har ett gott anseende internationellt sett när det gäller jämställdhet. Det svenska välfärdssystemet som gör det möjligt för kvinnor och män att kunna arbeta utanför hemmet och samtidigt vara föräldrar är beundrat. Trots många goda intentioner att sträva efter jämställdhet, kan det dock konstateras att kvinnor i Sverige är missgynnande i förhållande till män på många sätt. Att kvinnor tjänar 20 procent mindre än män har debatterats utan framgång. Claes Borgström betonar, i en utmärkt artikel på DN Debatt den 8 oktober, att det finns en talibanliknande syn på kvinnor i Sverige som bidrar till de löneskillnader som har bestått i flera decennier. I denna artikel fortsätter jag debatten genom att belysa de könsskillnader i levnadsvillkor som präglar dagens Sverige. Vi har studerat förekomsten av ekonomiska svårigheter och känslan av otrygghet hos de 30 584 kvinnor och 26 305 män i Sverige 2006 som deltog i den nationella folkhälsoenkäten. Ekonomiska svårigheter mäts genom bristande kontantmarginal (svårigheter att få fram 15 000 kronor på en vecka), ekonomisk kris (svårigheter att betala löpande utgifter som till exempel mat och hyra under de senaste 12 månaderna), socialbidragstagande under senaste året, och låg inkomst (årsinkomst upp till 100 000 kronor). Känslan av otrygghet mäts med att avstå från att gå ut ensam på grund av rädsla för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad, oro för att förlora ens arbete inom det närmaste året och uppgifter om socialbidrag och inkomstnivå hämtade från inkomstregistret. I analyserna har tänkbara förklaringar för könsskillnader i ekonomiska svårigheter och känsla av otrygghet justerats för ålder, långvarig sjukdom, familjetyp, kort utbildningstid (att ha gått enbart grundskoleutbildning) och sysselsättning. Svenskfödda och utlandsfödda personer analyserades separat. Det var 78 procent mer sannolikt att svenskfödda kvinnor hade lägre inkomst än svenskfödda män. Jämfört med svenskfödda män var det 65 procent mer sannolikt att svenskfödda kvinnor hade haft erfarenhet av bristande kontantmarginal och 33 procent mer sannolikt att de hade haft erfarenhet av ekonomisk kris. Vi fann dock inga könsskillnader när det gäller socialbidragstagande bland svenskfödda personer. Vid jämförelse av utlandsfödda kvinnor och utlandsfödda män fanns det inga könsskillnader när det gäller kort utbildning och ekonomisk kris. Vi fann dock skillnader när det gäller erfarenheten av bristande kontantmarginal och låg inkomst, då det var 38 respektive 54 procent mer sannolikt att utlandsfödda kvinnor hade upplevt detta jämfört med utlandsfödda män. Utlandsfödda kvinnor var däremot 62 procent mindre sannolika att vara socialbidragstagare än utlandsfödda män. Efter justering för ålder, långvarig sjukdom och familjetyp fann vi att svenskfödda kvinnor var 6,8 gånger mer benägna att avstå från att gå ut ensamma på grund av rädsla jämfört med svenskfödda män, medan utlandsfödda kvinnor var 3,7 gånger mer benägna att känna sig otrygga jämfört med utlandsfödda män. Det var mindre sannolikt (18 procent) att svenskfödda kvinnor hade kort utbildningstid än svenskfödda män. Trots detta var svenskfödda kvinnor 28 procent mer oroliga än svenskfödda män att förlora arbetet inom det närmaste året, oberoende av ålder, hälsotillstånd, eller familjetyp. Det fanns inga könsskillnader bland utlandsfödda personer när det gäller kort utbildningstid eller oro för att förlora arbetet inom det närmaste året. Sverige betraktas som det tryggaste landet på jorden, men detta verkar gälla för män i större uträckning än kvinnor. Att svenska kvinnor känner sig upp till sju gånger mer otrygga i sin närmiljö än män väcker många frågor. Frågan är varför tryggheten både i bostaden och på arbetsmarknaden är så pass snedfördelad mellan könen? Resultaten visar att könsskillnader i såväl ekonomiska förutsättningar som trygghet är större hos svenskfödda personer än utlandsfödda. Trots att kvinnor arbetar lika mycket som män utanför hemmet, finns det könsskillnader i de ekonomiska svårigheterna bland svenskfödda personer oberoende av ålder, hälsotillstånd, familjetyp, utbildningsnivå och sysselsättning. Den 1 juli i år påpekade jag på DN Debatt att jämlikhetspolitiken i Sverige inte varit särskilt genuskänslig de senaste decennierna. Uppgifterna i denna artikel pekar återigen på ett behov att integrera jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet och åtgärda grundläggande socioekonomiska faktorer. Att det fanns mindre könsskillnader bland utlandsfödda personer än bland svenskfödda personer kan bero på att både män och kvinnor med utländsk bakgrund är generellt missgynnande i Sverige på så sätt att variationen blir mindre. Uppgiften att det var mer sannolikt att utlandsfödda män var socialbidragstagare än att utlandsfödda kvinnor var det medför en allvarlig implikation för integrationspolitiken. Frågan är hur utlandsfödda män ska lyftas ifrån socialbidragsberoendet så att de kan försörja sig själva? Slutligen skadar otrygghet och missgynnande ekonomiska förutsättningar individens hälsa och kan ha negativa konsekvenser för folkhälsan och samhällsekonomin. Arbetet kring jämställdheten måste ta hänsyn till trygghet och goda ekonomiska förutsättningar på lika villkor för kvinnor och män. Det finns anledning att konstatera att könsskillnader i ekonomiska förutsättningar och trygghet bidrar till det stora ohälsotalet hos kvinnor som syns i den svenska statistiken. Sarah Wamala ", "article_category": "other"}
{"id": 22011, "headline": "Sven Nilsson svarar på de fem vanligaste frågorna", "summary": "Vilken skola är bäst? Vilket program ska jag gå? Hur gör man för att räkna ut poängen? Måste man gå på gymnasiet? Jag vill ha ett jobb där man tjänar mycket pengar!", "article": "Det beror på vad som är bäst för dig. Här är några saker att tänka på: • Hur stor är skolan, vill du gå på en stor eller liten? • Var ligger skolan, är det okej för dig att åka långt, eller vill du ha skolan runt hörnet? • Hur tar man sig dit, vad finns det för kommunikationer? • Vad kan skolan erbjuda och vad behöver du? Det är inte alltid självklart att det finns syv eller skolsköterska på skolan. • Och viktigast av allt, kan skolan erbjuda det du vill läsa? • Ett bra tips är att besöka skolan själv och fråga några elever hur stämningen är. Tänk på att man inte alltid behöver gå natur på gymnasiet för att till exempel bli arkitekt. Ta reda på vilka ämnen som krävs för att läsa vidare på högskolan! Jag vill poängtera att det är kurserna man kan välja inom programmet som är det viktiga. Man tar de 16 bästa betygen och slår ihop poängen. Ett MVG ger 20 poäng, ett VG ger 15 poäng och ett G ger 10 poäng. Det bästa man kan få är 320, då har man MVG i alla ämnen. På estetiska program värderas estetiska färdigheter. Eleverna får poäng mellan 1 och 20 på det de sjunger, spelar eller på sina arbetsprover. Poängen multipliceras med siffran 16. Sedan läggs detta ihop med betygssumman för de övriga betygen. Det är den nya totalsumman som sedan gäller. Det är förvisso frivilligt, men man måste tänka på att det är svårt att få jobb när man bara är 16 år. Många arbetsgivare ser gymnasiet som en slags mogenhetsexamen. Det är svårt att klara sig utan att ha gått i gymnasiet om man inte har någon släkting eller kontakt som kan hjälpa till med jobb. Det viktigaste är att du trivs med livet och känner dig harmonisk i det du gör. Människor som tjänar mycket pengar är oftast väldigt duktiga på det de gör. Bli riktigt duktig på ditt yrke, uppfinn något eller kom på en helt egen idé! ", "article_category": "other"}
{"id": 22012, "headline": "Respekt är läkarens bästa recept", "summary": "I tv-program som \"Supernanny\" lär sig barn att göra som föräldrarna säger - utan att förstå varför. Barnläkaren Lars H Gustafsson anser att en sådan \"svart pedagogik\" går stick i stäv mot en humanistiskt präglad fostran.", "article": "Hot och straff är inte receptet för att få mer ordning i skolan och hemmen. Det menar läkaren Lars H Gustafsson som är kritisk till det han kallar den \"nyakutoritära rörelsen\". - Barn måste lära sig att lyssna till vuxna, att acceptera vissa spelregler och att utveckla ett eget tänkande. Men nu ser jag en trend där barnen ska lära sig lyda och följa de vuxnas order. I den nyutkomna boken \"En läkares samvete\" lyfter Lars H Gustafsson fram hur viktigt det är att barn och ungdomar respekteras som självständiga individer, och inte som \"vilda växter\" som vuxna måste tukta. Han berättar även om sin kamp för att få vapenfri tjänst, om arbetet i regeringens etiska råd efter \"Estonia\"-olyckan och om sitt engagemang för barns rättigheter. Lars H Gustafsson arbetar som läkare på fem stora skolor i uppmärksammade Rosengård i Malmö. Där möter han tusentals barn från hela världen. - Jag blir ofta förvånad över vilken mognad barn och ungdomar visar när de möts med respekt av vuxna som vill ha en dialog. Det gäller i Rosengård, i Västerbotten, där jag bodde tidigare och på olika orter jag besökt. - Därför är jag orolig för en återgång till gamla tider där barn och unga lärde sig att lyda för att slippa bestraffning. Det kan leda till att vi får \"lydiga soldater\" utan ett personligt samvete att luta sig mot i svåra situationer. Nyligen tog radioprogrammet \"Barnen\", som sänds i P1, upp att det blivit vanligare med skamvrår i Sverige. Fast de kallas \"timeoutbänkar\" eller \"busmattor\". Där får barnen sitta några minuter om de gjort något fel. Och i det brittiska tv-programmet \"Supernanny\", som även sänds i Sverige, lär sig föräldrarna att använda \"nauhgty chair\", en styggstol. Där placeras barnen om de inte gör som föräldrarna säger. Den här typen av program påverkar debatten i Sverige och hur vuxna beter sig mot barn, menar Lars H Gustafsson. Under senare tid har flera licensierade program för föräldrautbildning utifrån samma filosofi lanserats i Sverige. De bygger på samma tanke om stramare tyglar och en fast disciplin. - Dessa familjestödsprogram är utformade för att hjälpa föräldrar som har svåra problem med sina barn. Men jag har märkt att de också börjar användas i utbildning av föräldrar i största allmänhet. Det är olyckligt. Lars H Gustafsson minns när han själv var barn och vuxna ingrep med olika tillrättavisningar om han gjort något tokigt. Han kan ännu höra tonfallen och känna rodnaden: \"Du borde skämmas!\" - Samvetet skulle inympas i oss barn, konstaterar Lars H Gustafsson. Som en sorts vaccin, där de vuxna höll i sprutan. Ofta förstärkte fysiska straff, som aga, den verbala skambeläggningen. Barn stängdes också in i det egna rummet, i ett källarförråd eller en mörk garderob för att tänka över sina synder. - Mörkret skulle påminna oss om hur mörka vi var i våra själar. Även i mitt barndomshem, som ändå präglades av humanism, fanns en \"gnällgarderob\" där vi barn hamnade om vi betett oss illa, berättar Lars H Gustafsson. När han blivit vuxen berättade hans mamma hur illa hon och pappan hade mått av att bestraffa sina barn. Men att de ändå känt att de måste göra det - annars hade de ju varit \"slappa föräldrar\". En pionjär för en icke skambeläggande barnuppfostran var Martin Buber, professor i filosofi i Frankfurt. Strax före andra världskriget flyttade han till Palestina. I boken \"Uppfostran\" talar Martin Buber om det äkta mötet öga mot öga, det som också måste till mellan barn och vuxna. - De möten Buber talar om är fria från förtryck, beräkning och skambeläggning. Jag blir sorgsen när jag hör alla krav på mer ordning och reda i skola och hem, allt tal om att tuffare tag och straff löser problemen. Vi är på väg att flytta oss hundra år tillbaka i tiden, menar Lars H Gustafsson. I tonåren började han som många andra i samma ålder fundera över vad det innebär att vara människa. Hur ville han forma sitt liv? Hur skulle han förhålla sig till sina medmänniskor? Som vuxen stod det klart för honom att ett personligt samvete inte kan skapas genom krav på ordning och disciplin, genom order om att man ska känna empati och förståelse för andra människor. Det kan bara växa fram inifrån. - Exemplen på hur illa det kan gå med människors samveten genom en fostran byggd på hot och straff är många. Fram till andra världskriget präglades den tyska skolan av en kadaverdisciplin, där hot och straff var pedagogiska instrument för att skapa lydiga elever. Dessa elever försvarade sedan sin medverkan i förintelsen av miljontals judar i Tyskland med att de \"bara\" lydde order. Redan under utbildningen fick Lars H Gustafsson höra talas om den särskilda yrkesetik som läkare ska följa. Den innebär bland annat att läkaren i sin gärning ska \" ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud\". Liknande etiska yrkesregler finns för till exempel journalister och lärare. Enligt Lars H Gustafsson samlar de dock ofta damm i en pärm i en bokhylla. För vissa är de etiska reglerna i högsta grad levande. Under sin läkargärning har Lars H Gustafsson flera gånger ställts inför svåra etiska dilemman, och mött många barn som farit illa. - Jag kom tidigt att arbeta med barn som misshandlats fysiskt och psykiskt, som farit illa av en auktoritär våldsuppfostran. Det innebar att mitt personliga samvete hela tiden fick möta en tuff verklighet som krävde att jag tog ställning. Det utvecklade min empatiska förmåga. Men du är ändå uppfostrad med en \"gnällgarderob\"? - Jag nämnde att mina föräldrar, pappa och framför allt mamma, i grunden var humanistiska människor. När jag blev äldre sa mamma faktisk förlåt för att hon känt sig tvingad att använda en bestraffande pedagogik i bland. Redan som barn tror jag att jag märkte att de ville mig väl. De fick mig att växa som människa. Lars H Gustafsson menar att det personliga samvetet aldrig kan formas via hot och straff. Och därför tycker han att den nygamla synen på barnuppfostran som växer sig allt starkare i Sverige är mycket olycklig. \"En läkares samvete\" är utgiven av Norstedts förlag Namn: Lars H Gustafsson.Ålder: Namn: Lars H Gustafsson. Ålder: 64 år. Bor: Lund i Skåne. Yrke: Skolläkare och författare. Familj: Åtta barn och fem barnbarn. Hustrun Agneta omkom 2004 i en trafikolycka. Bakgrund: Välkänd debattör och försvarare av barns rättigheter. Har under många år engagerat sig för flyktingar, senast de apatiska flyktingbarnen. Aktuell: Nyligen utkom boken ”En läkares samvete”, där han tar upp vad som formar en personlig etik som bygger på empati och förståelse. ", "article_category": "other"}
{"id": 22019, "headline": "Respekt är läkarens bästa recept", "summary": "I tv-program som ”Supernanny” lär sig barn att göra som föräldrarna säger – utan att förstå varför. Barnläkaren Lars H Gustafsson anser att en sådan ”svart pedagogik” går stick i stäv mot en humanistiskt präglad fostran.", "article": "Hot och straff är inte receptet för att få mer ordning i skolan och hemmen. Det menar läkaren Lars H Gustafsson som är kritisk till det han kallar den ”nyakutoritära rörelsen”. – Barn måste lära sig att lyssna till vuxna, att acceptera vissa spelregler och att utveckla ett eget tänkande. Men nu ser jag en trend där barnen ska lära sig lyda och följa de vuxnas order. I den nyutkomna boken ”En läkares samvete” lyfter Lars H Gustafsson fram hur viktigt det är att barn och ungdomar respekteras som självständiga individer, och inte som ”vilda växter” som vuxna måste tukta. Han berättar även om sin kamp för att få vapenfri tjänst, om arbetet i regeringens etiska råd efter ”Estonia”-olyckan och om sitt engagemang för barns rättigheter. Lars H Gustafsson arbetar som läkare på fem stora skolor i uppmärksammade Rosengård i Malmö. Där möter han tusentals barn från hela världen. – Jag blir ofta förvånad över vilken mognad barn och ungdomar visar när de möts med respekt av vuxna som vill ha en dialog. Det gäller i Rosengård, i Västerbotten, där jag bodde tidigare och på olika orter jag besökt. – Därför är jag orolig för en återgång till gamla tider där barn och unga lärde sig att lyda för att slippa bestraffning. Det kan leda till att vi får ”lydiga soldater” utan ett personligt samvete att luta sig mot i svåra situationer. Nyligen tog radioprogrammet ”Barnen”, som sänds i P1, upp att det blivit vanligare med skamvrår i Sverige. Fast de kallas ”timeoutbänkar” eller ”busmattor”. Där får barnen sitta några minuter om de gjort något fel. Och i det brittiska tv-programmet ”Supernanny”, som även sänds i Sverige, lär sig föräldrarna att använda ”nauhgty chair”, en styggstol. Där placeras barnen om de inte gör som föräldrarna säger. Den här typen av program påverkar debatten i Sverige och hur vuxna beter sig mot barn, menar Lars H Gustafsson. Under senare tid har flera licensierade program för föräldrautbildning utifrån samma filosofi lanserats i Sverige. De bygger på samma tanke om stramare tyglar och en fast disciplin. – Dessa familjestödsprogram är utformade för att hjälpa föräldrar som har svåra problem med sina barn. Men jag har märkt att de också börjar användas i utbildning av föräldrar i största allmänhet. Det är olyckligt. Lars H Gustafsson minns när han själv var barn och vuxna ingrep med olika tillrättavisningar om han gjort något tokigt. Han kan ännu höra tonfallen och känna rodnaden: ”Du borde skämmas!” – Samvetet skulle inympas i oss barn, konstaterar Lars H Gustafsson. Som en sorts vaccin, där de vuxna höll i sprutan. Ofta förstärkte fysiska straff, som aga, den verbala skambeläggningen. Barn stängdes också in i det egna rummet, i ett källarförråd eller en mörk garderob för att tänka över sina synder. – Mörkret skulle påminna oss om hur mörka vi var i våra själar. Även i mitt barndomshem, som ändå präglades av humanism, fanns en ”gnällgarderob” där vi barn hamnade om vi betett oss illa, berättar Lars H Gustafsson. När han blivit vuxen berättade hans mamma hur illa hon och pappan hade mått av att bestraffa sina barn. Men att de ändå känt att de måste göra det – annars hade de ju varit ”slappa föräldrar”. En pionjär för en icke skambeläggande barnuppfostran var Martin Buber, professor i filosofi i Frankfurt. Strax före andra världskriget flyttade han till Palestina. I boken ”Uppfostran” talar Martin Buber om det äkta mötet öga mot öga, det som också måste till mellan barn och vuxna. – De möten Buber talar om är fria från förtryck, beräkning och skambeläggning. Jag blir sorgsen när jag hör alla krav på mer ordning och reda i skola och hem, allt tal om att tuffare tag och straff löser problemen. Vi är på väg att flytta oss hundra år tillbaka i tiden, menar Lars H Gustafsson. I tonåren började han som många andra i samma ålder fundera över vad det innebär att vara människa. Hur ville han forma sitt liv? Hur skulle han förhålla sig till sina medmänniskor? Som vuxen stod det klart för honom att ett personligt samvete inte kan skapas genom krav på ordning och disciplin, genom order om att man ska känna empati och förståelse för andra människor. Det kan bara växa fram inifrån. – Exemplen på hur illa det kan gå med människors samveten genom en fostran byggd på hot och straff är många. Fram till andra världskriget präglades den tyska skolan av en kadaverdisciplin, där hot och straff var pedagogiska instrument för att skapa lydiga elever. Dessa elever försvarade sedan sin medverkan i förintelsen av miljontals judar i Tyskland med att de ”bara” lydde order. Redan under utbildningen fick Lars H Gustafsson höra talas om den särskilda yrkesetik som läkare ska följa. Den innebär bland annat att läkaren i sin gärning ska ”…ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud”. Liknande etiska yrkesregler finns för till exempel journalister och lärare. Enligt Lars H Gustafsson samlar de dock ofta damm i en pärm i en bokhylla. För vissa är de etiska reglerna i högsta grad levande. Under sin läkargärning har Lars H Gustafsson flera gånger ställts inför svåra etiska dilemman, och mött många barn som farit illa. – Jag kom tidigt att arbeta med barn som misshandlats fysiskt och psykiskt, som farit illa av en auktoritär våldsuppfostran. Det innebar att mitt personliga samvete hela tiden fick möta en tuff verklighet som krävde att jag tog ställning. Det utvecklade min empatiska förmåga. Men du är ändå uppfostrad med en ”gnällgarderob”? – Jag nämnde att mina föräldrar, pappa och framför allt mamma, i grunden var humanistiska människor. När jag blev äldre sa mamma faktisk förlåt för att hon känt sig tvingad att använda en bestraffande pedagogik i bland. Redan som barn tror jag att jag märkte att de ville mig väl. De fick mig att växa som människa. Lars H Gustafsson menar att det personliga samvetet aldrig kan formas via hot och straff. Och därför tycker han att den nygamla synen på barnuppfostran som växer sig allt starkare i Sverige är mycket olycklig. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ”En läkares samvete” är utgiven av Norstedts förlag ", "article_category": "other"}
{"id": 22032, "headline": "Slavhistoria i pastell", "summary": "Ön Île de Gorée utanför Dakar i Senegal bär på en mörk historia som står i bjärt kontrast till dess skönhet. På öns museum berättas gripande om den västafrikanska slavhandeln.", "article": "Afrikas motsvarighet till Auschwitz heter Île de Gorée, en stillsam pärla utanför det stökiga Dakar som vårdar minnet av den brutala slavhandeln utanför Västafrikas kust. Den mytomspunna slavön Île de Gorée tronar som ett lågt, rosafärgat band ute i den disiga bukten utanför Senegals huvudstad. En pilgrimsfärd dit ut, knappt tjugo minuters båtresa från hamnen, hör till höjdpunkterna vid varje resa till det kaotiska och stökiga Dakar. Nelson Mandela, den gamle påven och George Bush är några av alla berömda besökare som vallfärdat till ön. Den avlånga Île de Gorée blev klassad som ett av Unescos världsarv för knappt tjugo år sedan. Dagens forskare är väl inte alla riktigt överens med Senegals turistråd om att ön var den mest centrala omlastningsplatsen för den västafrikanska slavhandeln. Men när man står inne på gården till 1700-talshuset Maison des esclaves - en gammal slavstation omvandlad till museum - och blickar ut genom den blånande soliga fyrkanten som vetter mot havet drar det ändå kallt längs ryggraden. Den engagerade guiden lyckas i ett par välartikulerade meningar visualisera de hungriga, torterade och kedjade slavar som stod här och väntade på att kliva på båten som skulle föra dem till en främmande värld - samtidigt som husets härskare, holländska handelsmän, levde trivsamt familjeliv i den vackra övervåningen. Runt den dammiga gården trängs mörka prång och guidens röst stockar sig trots att han förmodligen pekat ut männens, kvinnornas och barnens skilda celler många gånger förr. Det Jeff Koons-liknande kitschiga monumentet av två slavar som omfamnar varandra, som vaktar gatan utanför museet, bryter på ett ganska komiskt sätt den allvarliga känslan. Längst ut på udden finns ytterligare ett museum i form av ett stenkastell där salarna innehåller hela den afrikanska slavhandelns historia. Ett fint litet kvinnohistoriskt Musée de la femme öppnar med en häftig, satirisk målning av den afrikanska kvinnan som en mångarmad indisk gudinna. Musée de la mer (Havsmuseet) var stängt när vi besökte ön men ståtar med färggrann mosaik runt den typiskt \"Gorée-gröna\" ytterdörren. Jag hade gärna sett museets främsta försäljningsargument: en brutal jättefisk med en människofot i magen. Öns mörka historia står i bjärt kontrast till dess skönhet och lugn. Husen är låga och blekt pastellfärgade, de bilfria gränderna tysta och sandiga. Bakom fint målade trädörrar döljer sig harmoniska innegårdar med smårestauranger eller enkla pensionat. Konstnärer som alla tycks ha gått i samma skola - bjärt kolorerad naivism - och envetna halsbandsförsäljare ockuperar öns soliga höjder med en massa småstånd runt den lilla stan. Det doftar färsk, grillad fisk och nationalrätten \"poulet yassa\" (kyckling i löksås) från serveringarna runt hamnen. Efter lunchen smälter vi intrycken på den lilla stranden invid hamnen. Plötsligt kommer några barn springande och skriker \"Akta er, mördarna från Casamance är här\" och så drar de med fingarna över strupen som om de greppade osynliga machetes. Trummor dånar uppe från gränderna. Vi spritter upp skräckslagna ett ögonblick, ända tills vi ser hur barnen gapskrattar åt de lättlurade turisterna. Det är festival på Île de Gorée, Diaspora-festivalen. Traditionella dansare i galna gräskostymer, som ser ut som böljande minihyddor, blandar sig med vackra damer med indigoblå ansikten och smittande rörelser - och alla tränar inför kvällens fest ihop med de överförtjusta bybarnen. När de svettiga, kostymklädda potentaterna - som kommit med båten från Dakar - har hållit sina långa tal är det fest i byn. Byborna på Île de Gorée lever på förbannad mark men de kan konsten att partaja hela natten lång. Bästa utsikten: Baren högst upp Bästa utsikten: Baren högst upp på Hôtel de l’Independence. Sextiotalsbyggnaden tycks inte ha renoverats sedan Senegal blev sjävständigt, men vyn över Dakar är magnifik. Bästa badutflykten: Om man inte hinner resa söderut till badorter som Saly söderöver längs \"la petite côte\" kan man ta en taxi till N’gor, en söt snäckskalsdekorerad strandservering med fantastisk grillad fisk och en fin men ganska stenig strand, granne med Club Meds gigantiska lyxanläggning vid Point des Almadies. Bästa musikklubben: \"Just4You\", en vacker trädgård där man kan lyssna på senegalesisk live-musik. Bästa bion: La Kadjinol Station i hörnet rue Sarraut/rue Salva, en kombinerad filmklubb och restaurang där cineaster kan ligga i bekväma soffor och äta gott samtidigt som man tittar på film. Bästa marknaderna: Marché Kermel för lokalfärgen och Marché Soumbedioune för hantverksshoppingen. Världsarv: Gorée-ön är ett av Senegals fyra världsarv. Resa dit: Med början nästa vecka ordnar Go!International (www.gointernational.se) 14-dagars paketresor till Senegal och badorten Saly utanför Dakar. Priser från 8.700 kr per person i dubbelrum. ", "article_category": "other"}
{"id": 22041, "headline": "”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”", "summary": "Skarp intern kritik från före detta s-minister: Vår politik drev väljarna mot Sverigedemokraterna. I den socialdemokratiska valrörelsen blev det för mycket av ”det går bra för Sverige” och för lite samhällskritik. Misslyckandet i arbetslöshetsfrågan grundlades redan 2003–2004. Det var då som valet i praktiken förlorades. Unga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund gick under valrörelsen till Sverigedemokraterna därför att de kände att socialdemokraterna inte tog samhälls- problemen på allvar. Om vi nu vänder arbetarna ryggen för att nå medelklassen drivs en stor del av löntagarna i armarna på Sverigedemokraterna. En högervridning skulle föra ned socialdemokraterna under 30 procent. Förmår vi inte att förstå vad som gjordes fel 2002–2006 återtar vi inte makten 2010, skriver den socialdemokratiske riksdagsledamoten och före detta folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson.", "article": "Valet 2006 blev en mardröm för socialdemokratin. Inte nog med att partiet förlorade regeringsmakten. Det blev det sämsta riksdagsvalet sedan 1914, och partiet tappade de allra flesta kommuner och en lång rad landsting. I hälften av landets kommuner och i tre landsting kom Sverigedemokraterna in i de beslutande församlingarna. De närmaste månaderna kommer socialdemokratins inre arbete att präglas av frågan om vem som ska bli ny partiledare. Det är förstås intressant, men det är inte det viktigaste. Oavsett vem som blir partiledare, kommer socialdemokratin inte att kunna återta makten 2010 om man inte förmår att förstå vad som gjordes fel 2002–2006. Därför måste en valanalys vara en öppen och rannsakande process. Vi ska vara ödmjuka inför väljarna: de har valt bort oss den här gången, och det är inte väljarna det är fel på. En del menar att det var valkampanjen som var fel och vill lägga skulden på Marita Ulvskog och Göran Persson. Det är en ytlig analys. Problemet är inte att vi inte nådde ut med vårt budskap. Problemet är att folk inte trodde på vårt budskap. För att kunna vinna valet 2010 måste socialdemokratin därför dra rätt slutsatser av valförlusten. Då kan man inte ha en ytlig massmedial syn på valförlusten, utan svaren måste sökas i människors sociala förhållanden. Jag arbetade under förra mandatperioden med socialpolitiken, framför allt med människor som lever i marginalen i stor utsatthet. Det är lätt att se hur ojämlikhet, arbetslöshet och klassklyftor trycker ner människor och i sin förlängning ställer svaga grupper emot varandra. Större delen av min valrörelse bedrev jag i Skåne, Blekinge och Halland, och kunde på nära håll följa hur Sverigedemokraterna ryckte fram. När jag nu hör en del en del socialdemokratiska debattörer, till exempel Stig-Björn Ljunggren i Göteborgs-Posten och Jan Andersson i DN, tala om att det socialdemokratiska partiet måste vridas åt höger, bli ett ”New Labour”, för att återta förlorade mittenväljare, blir jag starkt oroad. Det är en mycket farlig slutsats. Om inte socialdemokratin längre ska företräda de sämst ställda – vem kommer då att göra det Mitt svar är enkelt: en högervridning av socialdemokratin skulle inte bara minska partiets klassiska väljarbas och driva partiet under 30 procent, utan dessutom öppna upp ytterligare för Sverigedemokraterna. En preliminär analys av valresultatet på de orter där Sverigedemokraterna ökat mest tyder nämligen på att de tagit röster i de områden där socialdemokratin traditionellt sett är stark. Unga manliga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund har röstat på dem i stor utsträckning. De känner sig besvikna och frustrerade över utvecklingen i Sverige – de ser ökade klyftor, problem på arbetsmarknaden och ökad brottslighet. De har inte känt att deras parti, socialdemokratin, tagit tag i problemen eller ens erkänt dem. De flesta som röstat på Sverigedemokraterna betecknar sig säkerligen inte som rasister, men de tar ut sin frustration över samhällsproblemen på invandrarna. Om socialdemokratin nu skulle vända arbetarna ryggen i sin iver att nå medelklassen, då skulle partiet driva en stor del av löntagarna i armarna på Sverigedemokraterna. Än värre skulle det bli om en sådan högervridning av socialdemokratin skulle kombineras med den omfattande arbetskraftsinvandring, som alliansen nu föreslår. Då skulle vi få se en utbudschock på arbetsmarknaden, som skulle pressa ner reallönerna för löntagarna. Det blir lätt för Sverigedemokraterna att i ett sådant läge ytterligare spela ut svenska löntagare mot invandrarna, och i så fall har vi ett Sverigedemokratiskt parti på över 10 procent 2010. Nu är det lyckligtvis så att socialdemokratin inte behöver överge arbetarklassen för att vinna medelklassen. Det finns en annan väg, och det är att bygga på det som är gemensamt för de breda löntagargrupperna. Medelklassen har röstat på socialdemokratin för att partiet står för en generell välfärdsmodell som binder samman samhällsklasserna. De har valt socialdemokratin för att de inte vill leva i ett land med djupa klyftor mellan fattiga och rika, där en del lever i överflöd och andra bor i portuppgångar. De har trott på socialdemokratins solidaritetstanke. Varför röstade då denna medelklass i mindre utsträckning på socialdemokratin 2006 Ja, det berodde inte på att socialdemokratin vägrade att lova subventionerade hembiträden och avskaffad förmögenhetsskatt. Förklaringen är snarare att de borgerliga partierna lyckades slå socialdemokratin i vår bästa gren: förmågan att kunna bekämpa arbetslösheten. Detta säger oss två viktiga saker: för att vinna val i regeringsställning måste socialdemokratin för det första kunna kombinera sitt maktinnehav med en stark samhällskritik. Vi måste peka på de missförhållanden som finns, stå på de utsattas sida och på ett trovärdigt sätt berätta vad vi tänker göra åt det. Det misslyckades partiet med i valrörelsen 2006. Det blev för mycket av ”det går bra för Sverige” och ”vi lever i den bästa av världar”, och för lite av samhällskritik. För det andra måste socialdemokratin vinna arbetslöshetsfrågan. Det är en gammal sanning att det alternativ som har störst förtroende när det gäller att skapa jobb, vinner valet. Så blev det också denna gång. Grunden för socialdemokratins misslyckande i arbetslöshetsfrågan lades redan 2003–04. Efter att framgångsrikt ha fått ner arbetslösheten till under 4 procent år 2000, började den sakta stiga igen utan att regeringen ingrep. 2004 hade den nästan nått 6 procent. Den ekonomiska politiken förblev emellertid passiv och mötte inte den ökande arbetslösheten. Det var då partiet i praktiken förlorade valet. När den ekonomiska politiken väl lades om, på hösten 2005, var det för sent. Det tar ungefär ett år för politiken att verka, och då hade regeringen redan förlorat förtroendet i frågan och öppnat för kritik från borgerligheten. Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3–3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen! Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra. När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som ”jobbar” och dem som ”inte jobbar”, var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar Jo, invandrarna! Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor. Vi kommer nu att få se hur de ekonomiska och sociala klyftorna ökar, och hur de mest utsatta människorna lämnas i sticket. I ett land där solidaritet och sammanhållning hålls så högt som i Sverige, kommer en sådan politik att väcka en folklig vrede som går långt utanför socialdemokratins väljarskara. Det finns en bred folklig uppslutning bakom en samhällsmodell som minimerar klassklyftorna. Socialdemokratins uppgift de kommande åren blir därför att obönhörligt påtala hur detta systemskifte skadar inte bara de svagaste – de som lever på marginalen, är arbetslösa, sjuka eller rent av utslagna – utan också hur detta drabbar såväl arbetare som tjänstemän. En socialdemokrati i opposition måste därför bli en stark röst i riksdagen för jämlikhet. MORGAN JOHANSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 22044, "headline": "\"Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap\"", "summary": "Skarp intern kritik från före detta s-minister: Vår politik drev väljarna mot Sverigedemokraterna.. I den socialdemokratiska valrörelsen blev det för mycket av \"det går bra för Sverige\" och för lite samhällskritik. Misslyckandet i arbetslöshetsfrågan grundlades redan 2003-2004. Det var då som valet i praktiken förlorades. Unga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund gick under valrörelsen till Sverigedemokraterna därför att de kände att socialdemokraterna inte tog samhälls- problemen på allvar. Om vi nu vänder arbetarna ryggen för att nå medelklassen drivs en stor del av löntagarna i armarna på Sverigedemokraterna. En högervridning skulle föra ned socialdemokraterna under 30 procent. Förmår vi inte att förstå vad som gjordes fel 2002-2006 återtar vi inte makten 2010, skriver den socialdemokratiske riksdagsledamoten och före detta folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson.", "article": "Valet 2006 blev en mardröm för socialdemokratin. Inte nog med att partiet förlorade regeringsmakten. Det blev det sämsta riksdagsvalet sedan 1914, och partiet tappade de allra flesta kommuner och en lång rad landsting. I hälften av landets kommuner och i tre landsting kom Sverigedemokraterna in i de beslutande församlingarna. De närmaste månaderna kommer socialdemokratins inre arbete att präglas av frågan om vem som ska bli ny partiledare. Det är förstås intressant, men det är inte det viktigaste. Oavsett vem som blir partiledare, kommer socialdemokratin inte att kunna återta makten 2010 om man inte förmår att förstå vad som gjordes fel 2002-2006. Därför måste en valanalys vara en öppen och rannsakande process. Vi ska vara ödmjuka inför väljarna: de har valt bort oss den här gången, och det är inte väljarna det är fel på. En del menar att det var valkampanjen som var fel och vill lägga skulden på Marita Ulvskog och Göran Persson. Det är en ytlig analys. Problemet är inte att vi inte nådde ut med vårt budskap. Problemet är att folk inte trodde på vårt budskap. För att kunna vinna valet 2010 måste socialdemokratin därför dra rätt slutsatser av valförlusten. Då kan man inte ha en ytlig massmedial syn på valförlusten, utan svaren måste sökas i människors sociala förhållanden. Jag arbetade under förra mandatperioden med socialpolitiken, framför allt med människor som lever i marginalen i stor utsatthet. Det är lätt att se hur ojämlikhet, arbetslöshet och klassklyftor trycker ner människor och i sin förlängning ställer svaga grupper emot varandra. Större delen av min valrörelse bedrev jag i Skåne, Blekinge och Halland, och kunde på nära håll följa hur Sverigedemokraterna ryckte fram. När jag nu hör en del en del socialdemokratiska debattörer, till exempel Stig-Björn Ljunggren i Göteborgs-Posten och Jan Andersson i DN, tala om att det socialdemokratiska partiet måste vridas åt höger, bli ett \"New Labour\", för att återta förlorade mittenväljare, blir jag starkt oroad. Det är en mycket farlig slutsats. Om inte socialdemokratin längre ska företräda de sämst ställda - vem kommer då att göra det? Mitt svar är enkelt: en högervridning av socialdemokratin skulle inte bara minska partiets klassiska väljarbas och driva partiet under 30 procent, utan dessutom öppna upp ytterligare för Sverigedemokraterna. En preliminär analys av valresultatet på de orter där Sverigedemokraterna ökat mest tyder nämligen på att de tagit röster i de områden där socialdemokratin traditionellt sett är stark. Unga manliga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund har röstat på dem i stor utsträckning. De känner sig besvikna och frustrerade över utvecklingen i Sverige - de ser ökade klyftor, problem på arbetsmarknaden och ökad brottslighet. De har inte känt att deras parti, socialdemokratin, tagit tag i problemen eller ens erkänt dem. De flesta som röstat på Sverigedemokraterna betecknar sig säkerligen inte som rasister, men de tar ut sin frustration över samhällsproblemen på invandrarna. Om socialdemokratin nu skulle vända arbetarna ryggen i sin iver att nå medelklassen, då skulle partiet driva en stor del av löntagarna i armarna på Sverigedemokraterna. Än värre skulle det bli om en sådan högervridning av socialdemokratin skulle kombineras med den omfattande arbetskraftsinvandring, som alliansen nu föreslår. Då skulle vi få se en utbudschock på arbetsmarknaden, som skulle pressa ner reallönerna för löntagarna. Det blir lätt för Sverigedemokraterna att i ett sådant läge ytterligare spela ut svenska löntagare mot invandrarna, och i så fall har vi ett Sverigedemokratiskt parti på över 10 procent 2010. Nu är det lyckligtvis så att socialdemokratin inte behöver överge arbetarklassen för att vinna medelklassen. Det finns en annan väg, och det är att bygga på det som är gemensamt för de breda löntagargrupperna. Medelklassen har röstat på socialdemokratin för att partiet står för en generell välfärdsmodell som binder samman samhällsklasserna. De har valt socialdemokratin för att de inte vill leva i ett land med djupa klyftor mellan fattiga och rika, där en del lever i överflöd och andra bor i portuppgångar. De har trott på socialdemokratins solidaritetstanke. Varför röstade då denna medelklass i mindre utsträckning på socialdemokratin 2006? Ja, det berodde inte på att socialdemokratin vägrade att lova subventionerade hembiträden och avskaffad förmögenhetsskatt. Förklaringen är snarare att de borgerliga partierna lyckades slå socialdemokratin i vår bästa gren: förmågan att kunna bekämpa arbetslösheten. Detta säger oss två viktiga saker: för att vinna val i regeringsställning måste socialdemokratin för det första kunna kombinera sitt maktinnehav med en stark samhällskritik. Vi måste peka på de missförhållanden som finns, stå på de utsattas sida och på ett trovärdigt sätt berätta vad vi tänker göra åt det. Det misslyckades partiet med i valrörelsen 2006. Det blev för mycket av \"det går bra för Sverige\" och \"vi lever i den bästa av världar\", och för lite av samhällskritik. För det andra måste socialdemokratin vinna arbetslöshetsfrågan. Det är en gammal sanning att det alternativ som har störst förtroende när det gäller att skapa jobb, vinner valet. Så blev det också denna gång. Grunden för socialdemokratins misslyckande i arbetslöshetsfrågan lades redan 2003-04. Efter att framgångsrikt ha fått ner arbetslösheten till under 4 procent år 2000, började den sakta stiga igen utan att regeringen ingrep. 2004 hade den nästan nått 6 procent. Den ekonomiska politiken förblev emellertid passiv och mötte inte den ökande arbetslösheten. Det var då partiet i praktiken förlorade valet. När den ekonomiska politiken väl lades om, på hösten 2005, var det för sent. Det tar ungefär ett år för politiken att verka, och då hade regeringen redan förlorat förtroendet i frågan och öppnat för kritik från borgerligheten. Tänk om socialdemokratin fått gå till val med en arbetslöshet på 3-3,5 procent. Då hade man kunnat promenera genom valrörelsen! Arbetslösheten är också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. När arbetslöshet och utanförskap etableras, då kryper fascismen in. Då kan man ställa unga arbetare som har svårt att få jobb och pensionärer med för lite i pensionskuvertet mot invandrarna och exploatera det politiskt. Genom att skapa en bild av att hundratusentals invandrare lever på bidrag utan att jobba, samtidigt som svenska pensionärer och arbetare lever på fattigdomsgränsen, spelar man ut svenskar och invandrare mot varandra. När alliansens retorik dessutom utgick ifrån motsättningen mellan dem som \"jobbar\" och dem som \"inte jobbar\", var det lätt för Sverigedemokraterna att ta den motsättningen ett steg längre och fråga: vem är det som inte jobbar? Jo, invandrarna! Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor. Vi kommer nu att få se hur de ekonomiska och sociala klyftorna ökar, och hur de mest utsatta människorna lämnas i sticket. I ett land där solidaritet och sammanhållning hålls så högt som i Sverige, kommer en sådan politik att väcka en folklig vrede som går långt utanför socialdemokratins väljarskara. Det finns en bred folklig uppslutning bakom en samhällsmodell som minimerar klassklyftorna. Socialdemokratins uppgift de kommande åren blir därför att obönhörligt påtala hur detta systemskifte skadar inte bara de svagaste - de som lever på marginalen, är arbetslösa, sjuka eller rent av utslagna - utan också hur detta drabbar såväl arbetare som tjänstemän. En socialdemokrati i opposition måste därför bli en stark röst i riksdagen för jämlikhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 22070, "headline": "”Kulturministerns nyliberala syn på public service oroar oss”", "summary": "Kända kulturpersonligheter i upprop: Cecila Stegö Chilòs inställning till SR och SVT en kärnfråga för oss.Vi befarar att den nya moderata kulturministern vill snäva in begreppet public service. Att så inte sker är en kärnfråga för alla oss som arbetar inom kultursektorn. En annan fråga rör vad som kommit att kallas ”bidragsträsket” i den svenska kulturpolitiken. Hur drar hon gränsen mellan ersättning och arbete? Konstnärerna måste kunna försörja sig på sitt eget arbete. Vi förutsätter att kulturministern ser till att ett heltäckande trygghetssystem för konstnärskollektivet snarast kommer till stånd, skriver 52 kända kulturarbetare.", "article": "Sverige har fått en ny kulturminister. Vad kommer det att betyda för den svenska kulturpolitiken? Ryktet säger att Cecilia Stegö Chilò är en nyliberal moderat som med hårda nypor vill rensa upp i det som numera kommit att kallas ”bidragsträsket”. Vilka bidragsträsk avses? Är biblioteksersättningen, som nu hotas av EU:sregler, ett sådant träsk som ska rensas? Nyligen hotade moderaternas talesman i riksdagens kulturutskott att riva upp den svenska bibliotekslagen och även Fredrik Reinfeldt svävade på målet när han fick frågan i en lördagsintervju i radion men därefter har alliansen samfällt försäkrat att bibliotekslagen och de fria bibliotekslånen ska förbli fredade, om än inte outredda. Men vad kommer att hända med public service i SR och SVT? Moderaterna har ju förordat en betydligt smalare definition än den nu gängse. För alla oss som arbetar inom kultursektorn är detta en kärnfråga eftersom etermedier är en av våra viktigaste arbetsgivare. Men tillbaka till ”bidragens” träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? Hur drar kulturministern gränsen mellan ersättningar och bidrag? Ägnar sig kulturrådet åt ersättningar eller bidragsverksamhet? Är det ens önskvärt att kräva att kulturen ska vara lönsam? Hur ser till exempel den lönsamma poesin ut? Vore den ens läsvärd? Vad är börsvärdet på Svenska Akademien? Inget skulle i och för sig glädja oss mer än att få rejält betalt för vårt arbete! Därför förutsätter vi att vår nya kulturminister helhjärtat kommer att stödja konstnärsorganisationernas pågående kamp för en förstärkt upphovsrätt också i Sverige! Konstnärernas ställning som avtalsslutande part måste förbättras på avtalsmarknaden. För det är ju just upphovsrätten som är själva grundbulten för konstnärskollektivets möjligheter att kunna försörja sig på sitt eget arbete. Vi förutsätter också att vår nya kulturminister i likhet med sin föregångare ser till att de konstnärer, musiker och författare som uppbär stipendier och inkomstgarantier för sina livslånga konstnärliga insatser får behålla dessa samt att ett heltäckande trygghetssystem för det stora konstnärskollektivet snarast kommer till stånd. Det är också allas vår förhoppning att kulturministern kommer att fortsätta internationaliseringen av det svenska kulturlivet, bland annat genom att ge de olika konstnärsgrupperna resurser att utveckla sina kontakter och samarbetsprojekt med sina kolleger i andra delar av världen. Svensk litteratur, film, konst och teater har jämte svenskt musikliv rönt stora framgångar utomlands och nya internationella arenor för svensk kultur har vuxit fram i såväl vårt närområde som ute i världen. Nya kulturcentrum på Gotland, Rhodos, Kavalla, Aten, Rom, Istanbul och Alexandria är exempel på mötesplatser där svenska konstnärer kan möta kolleger från vitt skilda länder och samverka med varandra. Det är vår övertygelse att kulturkontakterna måste fritt få utvecklas oberoende av geografiska eller politiska gränser. En stersjögemenskap utan Rysslands och Kaliningrads medverkan vore för oss en orimlighet. Det svenska medlemskapet i EU får på inget sätt begränsa det svenska kulturlivets möjligheter till en global gemenskap grundad på ömsesidig respekt och förståelse. EU:s ministerråd beslutade i våras om att ansluta sig till UNESCO:s nyligen antagna konvention till skydd för den kulturella mångfalden i världen. För närvarande pågår en process där Sverige och de andra medlemsstaterna i EU förbereder ratificeringen av konventionen. Vi förväntar oss därför att den framtida svenska kulturpolitiken kommer att präglas av respekt för konventionens grundtankar. För svensk del betyder det bland annat att de samiska konstnärernas livs- och arbetsvillkor uppmärksammas och att de görs delaktiga i svensk kulturpolitik. Vi som undertecknat detta upprop förväntar oss att vår nya kulturminister delar vår tilltro till den skapande och självständiga kraft som vårt svenska kulturliv kan utveckla såväl nationellt som internationellt. Peter Curman, Författare Lars Ardelius, Författare Jan Myrdal, Författare Carin Svensson Ardelius, Författare Jan Gelin, Författare Per Gunnar Evander, Författare Anders Ehnmark, Författare Barbro Lindgren, Författare Claes Engström, Författare Lars Kleberg,Professor i ryska Rikard Borggård, Producent Teater Giljotin Kia Berglund, Regissör Teater Giljotin P C Jersild, Författare Ana-Yrsa Falenius, Skådespelare Pernilla Björnsdotter, Skådespelare Dag Norgård, Konstnärlig ledare, Scen Österlen Thora L Norgård, Producent, Scen Österlen Staffan Söderblom, Författare Bunny Ragnerstam, Författare Gunnel Linde, Författare Inger Brattström, Författare Siv Widerberg, Författare Marie Feldtman, Regissör Kjell Cladin, Ordf, SIF-klubben, Sveriges Radio Bernt Lindberg, Tecknare och frilansjournalist Göran Gunér, Filmare Sten Melin, Tonsättare Tomas Bolme, Skådespelare Mats Söderlund, Författare Stig Edling, Författare Lars Ekenborn,Fotograf Mathias Lafolie, Regissör Stefan Moberg, Regissör Jon Lindström, Regissör P O Enquist, Författare Bror Tommy Borgström, Teaterman Lars Rudolfsson, Skådespelare och regissör, Ronny Ambjörnsson, Professor Sven Wollter, Skådespelare Göran Börge, Översättare Ingrid Börge, Översättare Björn Håkanson, Författare Ulla Roseen, Översättare Lars-Olof Loeld, Konstnär Inger Alfvén, Författare Inger Edelfeldt, Författare Gunilla Larsson, Skådespelerska Lennart Hagerfors, Författare Åke Edwardson, Författare Peter Engman, Skådespelare Gunnar Edander, Kompositör Lütfi Özkök, Fotograf ", "article_category": "other"}
{"id": 22085, "headline": "\"Samma kvinnosyn i Sverige som bland talibanerna\"", "summary": "Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström: Ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås så länge vi har ett samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Grundläggande strukturer gör att vi i Sverige regelmässigt värderar kvinnor lägre än män. Det är en idé som vi har gemensamt med talibanerna. Normen är att mannen är överordnad kvinnan. Frågor om lönesättning och prostitution kan inte isoleras från varandra, skriver jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström.", "article": "Genomsnittslönen för män är 20 procent högre än för kvinnor. En liten del handlar om ren lönediskriminering. En betydligt större del beror på att vi regelmässigt värderar kvinnor lägre än män. Det är samma strukturer som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Idag går 4,2 miljoner svenskar till jobbet. Efter åtta timmar är det dags att gå hem. För männen alltså, inte för kvinnorna. I alla fall inte om de vill tjäna lika mycket som männen. Då får de lov att jobba ytterligare en och en halv timme. Varför? Jo, för att mäns genomsnittslön är 20 procent högre än kvinnors. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är ett av de starkaste uttrycken för ett ojämställt samhälle. Mätt i reda pengar, i kronor och ören, ges kvinnor ett lägre värde än män. Det är ovärdigt ett samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat och demokratiskt. Från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och framåt har det upprättats en mängd konventioner och överenskommelser som slår fast principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete. Sedan 1992 finns ett uttryckligt förbud i den svenska jämställdhetslagen mot lönediskriminering. Om man frågar kvinnor om de vill ha sämre betalt än män för lika eller likvärdigt arbete svarar de alltid nej. Om man frågar män om de vill har mer betalt än kvinnor för lika eller likvärdigt arbete svarar de också alltid nej. Det förbryllande är att vi, trots internationella konventioner, trots svensk lagstiftning och en kompakt opinion inte har lyckats få bort de könsrelaterade löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Lönegapet mellan kvinnor och män består, år efter år. I inledningen till FN:s snart 30 år gamla kvinnokonvention är de fördragsslutande staterna lösningen på spåret. De är bland annat ense om att \"en ändring av mannens traditionella roll liksom av kvinnans roll inom samhället och familjen är nödvändig för att full jämställdhet mellan kvinnor och män skall uppnås\". Även om begreppet \"roll\" känns gammaldags så pekar ändå konventionen på att det krävs en revolutionerande förändring av de grundläggande strukturerna för att likalöneprincipen skall realiseras. Vilka strukturer är det då vi talar om? Jo, det faktum att vi, här i Sverige, regelmässigt värderar kvinnor lägre än män. Att vårt samhälle vilar på idén att mannen är överordnad kvinnan, och att mannen är normen, kvinnan avvikelsen. Det är en idé som vi har gemensam med talibanerna, och för den delen med större delen av världens befolkning. I våras uppmanade jag det svenska fotbollslandslaget att stanna hemma från VM i Tyskland, som en manifestation mot den människohandel som befarades öka i samband med turneringen. En återkommande invändning var att detta var ett område som jag som jämställdhetsombudsman inte skulle lägga mig i. Det är, menar jag, ett alltför begränsat sätt att uppfatta jämställdhetsarbetet. Det finns en väl omhuldad föreställning om att prostitution är en frivillig transaktion mellan två jämbördiga parter. Forskning och erfarenheter ger belägg för motsatsen: få kvinnor väljer att prostituera sig om de har andra alternativ. Det finns män som prostituerar sig, det finns kvinnor som köper sex, det finns samkönad prostitution. Men den övervägande delen av prostitutionen utgörs av att män köper sex av kvinnor. I dessa könsköp återskapas den rådande maktordningen mellan könen, den norm som säger att det manliga är mer värt än det kvinnliga. Denna maktordning är oförenlig med jämställdhet. I ett jämställt samhälle värderas kvinnors och mäns väsen, förmågor och arbeten likvärdigt. I ett jämställt samhälle får kvinnor och män lika lön för lika arbete. I ett jämställt samhälle betraktar inte män kvinnor som handelsvara. Kön är en bärande organisationsprincip för vårt samhälle. Vad vi än gör, inom vilket område vi än verkar, kan vi ställa relevanta frågor om jämställdhet, om förhållandet mellan kvinnor och män. Frågor om lönesättning och prostitution kan inte isoleras från varandra. I ett jämställt samhälle har kvinnor och män samma möjligheter till ekonomisk självständighet. Sverige 2006 befinner sig långt från det målet: kvinnors sammanlagda inkomster uppgår i genomsnitt till 70 procent av männens. Det beror delvis på att kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män, men också på att kvinnor får mindre betalt för sitt arbete än män får. Denna löneskillnad förklaras med att kvinnor arbetar inom andra sektorer och andra yrken än vad män gör. Det borde i sig inte leda till att kvinnor har lägre löner än män. Men det gör det, eftersom arbeten som kvinnor utför värderas lägre än arbeten som utförs av män. Om man räknar bort skillnader i lön som beror på utbildning, sektor, yrke och frånvaro från arbetet, krymper männens löneövertag till 7-8 procent. En del av den resterande skillnaden beror på att män oftare än kvinnor har arbetsledande befattningar. Men här ingår även direkt lönediskriminering, alltså att en kvinna får mindre betalt än en man, trots att de utför arbete som är lika svårt. Jämställdhetslagen förbjuder lönediskriminering som beror på kön. Den ställer också krav på att arbetsgivaren ska verka aktivt för jämställda löner. I höst har jämställdhetsombudsmannen inlett sin största granskningsinsats någonsin. Drygt 1 200 arbetsgivare med sammanlagt omkring en miljon arbetstagare ska visa att de lever upp till lagens krav. Men jämställdhetslagen träffar bara en mindre del av de könsrelaterade löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det faktum att män har 20 procent högre lön än kvinnor beror till stor del på förhållanden som ligger utanför lagens räckvidd. Det innebär inte att lagens krav på lönekartläggningar och korrigeringar av ojämställda löner är meningslös, tusentals människor, mestadels kvinnor, har fått sina löner korrigerade sedan lagen skärptes 2001. Men mer måste göras. En underliggande tanke bakom jämställdhetslagen är att om vi kan nå jämställdhet i arbetslivet, så kommer det att påverka alla andra områden i samhället. Vi ser att det omvända förhållandet också råder. Det går inte att uppnå jämställda löner i ett i övrigt ojämställt samhälle. Slutsatsen är given. För att förverkliga den självklara principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete, krävs ett brett anlagt jämställdhetsarbete, som omfattar alla områden av samhället. CLAES BORGSTRÖM ", "article_category": "other"}
{"id": 22090, "headline": "”Samma kvinnosyn i Sverige som bland talibanerna”", "summary": "Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström: Ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner.Lika lön för lika arbete kan inte uppnås så länge vi har ett samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Grundläggande strukturer gör att vi i Sverige regelmässigt värderar kvinnor lägre än män. Det är en idé som vi har gemensamt med talibanerna. Normen är att mannen är överordnad kvinnan. Frågor om lönesättning och prostitution kan inte isoleras från varandra, skriver jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström.", "article": "Genomsnittslönen för män är 20 procent högre än för kvinnor. En liten del handlar om ren lönediskriminering. En betydligt större del beror på att vi regelmässigt värderar kvinnor lägre än män. Det är samma strukturer som säger att män har rätt till kvinnors kroppar. Ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Idag går 4,2 miljoner svenskar till jobbet. Efter åtta timmar är det dags att gå hem. För männen alltså, inte för kvinnorna. I alla fall inte om de vill tjäna lika mycket som männen. Då får de lov att jobba ytterligare en och en halv timme. Varför? Jo, för att mäns genomsnittslön är 20 procent högre än kvinnors. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är ett av de starkaste uttrycken för ett ojämställt samhälle. Mätt i reda pengar, i kronor och ören, ges kvinnor ett lägre värde än män. Det är ovärdigt ett samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat och demokratiskt. Från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och framåt har det upprättats en mängd konventioner och överenskommelser som slår fast principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete. Sedan 1992 finns ett uttryckligt förbud i den svenska jämställdhetslagen mot lönediskriminering. Om man frågar kvinnor om de vill ha sämre betalt än män för lika eller likvärdigt arbete svarar de alltid nej. Om man frågar män om de vill har mer betalt än kvinnor för lika eller likvärdigt arbete svarar de också alltid nej. Det förbryllande är att vi, trots internationella konventioner, trots svensk lagstiftning och en kompakt opinion inte har lyckats få bort de könsrelaterade löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Lönegapet mellan kvinnor och män består, år efter år. I inledningen till FN:s snart 30 år gamla kvinnokonvention är de fördragsslutande staterna lösningen på spåret. De är bland annat ense om att ”en ändring av mannens traditionella roll liksom av kvinnans roll inom samhället och familjen är nödvändig för att full jämställdhet mellan kvinnor och män skall uppnås”. Även om begreppet ”roll” känns gammaldags så pekar ändå konventionen på att det krävs en revolutionerande förändring av de grundläggande strukturerna för att likalöneprincipen skall realiseras. Vilka strukturer är det då vi talar om? Jo, det faktum att vi, här i Sverige, regelmässigt värderar kvinnor lägre än män. Att vårt samhälle vilar på idén att mannen är överordnad kvinnan, och att mannen är normen, kvinnan avvikelsen. Det är en idé som vi har gemensam med talibanerna, och för den delen med större delen av världens befolkning. I våras uppmanade jag det svenska fotbollslandslaget att stanna hemma från VM i Tyskland, som en manifestation mot den människohandel som befarades öka i samband med turneringen. En återkommande invändning var att detta var ett område som jag som jämställdhetsombudsman inte skulle lägga mig i. Det är, menar jag, ett alltför begränsat sätt att uppfatta jämställdhetsarbetet. Det finns en väl omhuldad föreställning om att prostitution är en frivillig transaktion mellan två jämbördiga parter. Forskning och erfarenheter ger belägg för motsatsen: få kvinnor väljer att prostituera sig om de har andra alternativ. Det finns män som prostituerar sig, det finns kvinnor som köper sex, det finns samkönad prostitution. Men den övervägande delen av prostitutionen utgörs av att män köper sex av kvinnor. I dessa könsköp återskapas den rådande maktordningen mellan könen, den norm som säger att det manliga är mer värt än det kvinnliga. Denna maktordning är oförenlig med jämställdhet. I ett jämställt samhälle värderas kvinnors och mäns väsen, förmågor och arbeten likvärdigt. I ett jämställt samhälle får kvinnor och män lika lön för lika arbete. I ett jämställt samhälle betraktar inte män kvinnor som handelsvara. Kön är en bärande organisationsprincip för vårt samhälle. Vad vi än gör, inom vilket område vi än verkar, kan vi ställa relevanta frågor om jämställdhet, om förhållandet mellan kvinnor och män. Frågor om lönesättning och prostitution kan inte isoleras från varandra. I ett jämställt samhälle har kvinnor och män samma möjligheter till ekonomisk självständighet. Sverige 2006 befinner sig långt från det målet: kvinnors sammanlagda inkomster uppgår i genomsnitt till 70 procent av männens. Det beror delvis på att kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män, men också på att kvinnor får mindre betalt för sitt arbete än män får. Denna löneskillnad förklaras med att kvinnor arbetar inom andra sektorer och andra yrken än vad män gör. Det borde i sig inte leda till att kvinnor har lägre löner än män. Men det gör det, eftersom arbeten som kvinnor utför värderas lägre än arbeten som utförs av män. Om man räknar bort skillnader i lön som beror på utbildning, sektor, yrke och frånvaro från arbetet, krymper männens löneövertag till 7–8 procent. En del av den resterande skillnaden beror på att män oftare än kvinnor har arbetsledande befattningar. Men här ingår även direkt lönediskriminering, alltså att en kvinna får mindre betalt än en man, trots att de utför arbete som är lika svårt. Jämställdhetslagen förbjuder lönediskriminering som beror på kön. Den ställer också krav på att arbetsgivaren ska verka aktivt för jämställda löner. I höst har jämställdhetsombudsmannen inlett sin största granskningsinsats någonsin. Drygt 1 200 arbetsgivare med sammanlagt omkring en miljon arbetstagare ska visa att de lever upp till lagens krav. Men jämställdhetslagen träffar bara en mindre del av de könsrelaterade löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det faktum att män har 20 procent högre lön än kvinnor beror till stor del på förhållanden som ligger utanför lagens räckvidd. Det innebär inte att lagens krav på lönekartläggningar och korrigeringar av ojämställda löner är meningslös, tusentals människor, mestadels kvinnor, har fått sina löner korrigerade sedan lagen skärptes 2001. Men mer måste göras. En underliggande tanke bakom jämställdhetslagen är att om vi kan nå jämställdhet i arbetslivet, så kommer det att påverka alla andra områden i samhället. Vi ser att det omvända förhållandet också råder. Det går inte att uppnå jämställda löner i ett i övrigt ojämställt samhälle. Slutsatsen är given. För att förverkliga den självklara principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete, krävs ett brett anlagt jämställdhetsarbete, som omfattar alla områden av samhället. Claes Borgström ", "article_category": "other"}
{"id": 22116, "headline": "\"Journalister måste utveckla sin moral\"", "summary": "Skrota journalisternas etiska regler - för etikens skull! kräver teologen Susanne Wigorts Yngvesson. Hon föreslår i stället åtta påbud som ska få journalisterna att samtala mer om jobbet och trimma sin moraliska kompass.", "article": "Sanning, hänsyn och rättvisa ska vara viktiga ideal för oss journalister. Men yrkeskulturen kräver ibland att vi hänger undan vår personliga moral, ungefär som man hänger av sig rocken på rockhängaren. Det har bland andra massmedieforskarna Dan Kärreman och Mats Alvesson tidigare visat. - Det händer alltför ofta att etiken kortsluts på nyhetsredaktionerna. Journalisterna uppför sig inte omoraliskt med avsikt. Men de hamnar ständigt i situationer där etiken mer eller mindre automatiskt kopplas bort, sade Dan Kärreman i Insidans artikelserie om journalisternas yrkeskultur som publicerades i fjol. Nu har teologen Susanne Wigorts Yngvesson doktorerat i samma ämne. - Journalisterna dras med av konkurrensen, tidspressen och av det de kallar instinkten eller ryggmärgsreflexerna, säger hon. När drevet går agerar de ofta vid sidan av sig själva, utan förnuft och ideal, som om de satte parentes kring ansvarskänslan. Det gäller att till varje pris vara först med nyheten, helst med en egen, dramatisk vinkel. Hon tänker till exempel på den trettonåriga flickan i Västerhaninge som i slutet av maj såg sin kompis bli mördad och som själv blev knivskuren och våldtagen - och exponerad med namn och bild i Aftonbladet. Den så kallade Hagamannen som våldtog kvinnor i Umeå visades upp både i kvälls- och morgontidningar - även i DN. Det var också fel, enligt Susanne Wigorts Yngvesson. Det allmänintresse redaktionerna som hänvisade till var inte tillräckligt stort jämfört med den skada hans familj drabbades av. Men varför fungerar inte den moraliska självsanering som journalistskrået har tagit på sig? Det började Susanne Wigorts Yngvesson fundera på när hon arbetade som Smålandspostens lokalredaktör i Älmhult i mitten av 1990-talet. - Det var alltid bråttom. Yrkeskulturen styrde mig till att beskriva verkligheten i svart och vitt. Jag bortsåg från det komplexa och nyanserade, sökte bara efter endimensionella och raka budskap som kunde passa in i nyhetsjournalistikens förenklade dramaturgi. Och jag kände att jag fick en stereotyp och allt mer cynisk människosyn. Hon övergav journalistjobbet och blev teologisk rådgivare åt biskopen i Karlstad. Men hennes intresse för etiken bakom journalistiken växte till den grad att hon började som doktorand vid Uppsala universitet. Nu, åtta år senare, är hennes avhandling färdig. Titeln är \"Den moraliska journalisten\", och Susanne Wigorts Yngvesson utgår från två huvudteorier som ryms inom den liberala tradition som dominerar bland publicister i västvärlden. Den ena säger att journalisterna ska vara konsekvensneutrala. De ska skriva och publicera sådant som är sant och relevant, utan tanke på följderna. Reportrar ska vara opartiska; det är inte deras sak att ta ställning och försöka förändra samhället. Och det är viktigare att de berättar den nakna sanningen än att de tar hänsyn till de människor som kan drabbas av publiciteten, för det fria flödet av information behövs om demokratin ska fungera. Den andra teorin betonar journalisternas sociala ansvar. De behöver inte till varje pris vara neutrala i sin rapportering; en av deras främsta uppgifter är att skriva sådant som bidrar till ett bättre samhälle. Och de ska ta ansvar för konsekvenserna av vad de gör. Om människor kan ta stor skada av en artikel ska den inte publiceras. Mellan och inom journalister pågår en ständig kamp mellan dessa två synsätt. Susanne Wigorts Yngvesson ligger för din del mest åt det socialt ansvarstagande hållet: - Jag tycker att journalister har ett personligt ansvar för vad de gör mot sina medmänniskor. Samtidigt ligger det något bra i konsekvensneutralitetens demokratisyn. Folk måste få veta vad som sker för att kunna fatta välgrundade beslut. Hon har inför avhandlingen bland annat intervjuat tio nyhetsreportrar inom dagspressen. Flera av dem erkänner att de ofta tvingas vara mer hänsynslösa mot människor än vad de vill vara. De skäms och ångrar sig när de tänker på hur de har utnyttjat och exponerat människor i kris. En av reportrarna skrev en gång om en pappa som hade övergivit spriten: \"När jag kom tillbaka så stod det på förstasidan 'Slutsupet'. Där stod far och son och såg allmänt... Ja, det var en jättefin bild, men rubriken var 'Slutsupet' och då föll jag i 90 kilometer i timmen, för att det var så kränkande mot dem.\" Flera av de intervjuade journalisterna tycker att det är obehagligt att vara en del av det så kallade drevet. En av dem beskriver saken så här: \"Det är ett maskineri som är i gång där inte bara jag är stressad och pressad, nyhetschefen är det, nattchefen är det, redigerarna är det och då är det allt som oftast lättast att hålla sig till de givna mallarna. När alla går åt ett håll, marscherar i takt, i sådana lägen är det väldigt svårt att försöka vara originell.\" Vi journalister ska \"noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd\" och \"avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning\". Vi ska \"alltid visa offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn\" och \"noga pröva publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga\". Så lyder några av de etiska bestämmelser som Svenska Journalistförbundet, Publicistklubben och Tidningsutgivarna har kommit överens om. Reglerna säger också att nyhetsförmedlingen ska vara \"korrekt och allsidig\". Varje journalist ska vara \"kritisk mot nyhetskällorna\" och \"kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger\". Men de där reglerna fungerar inte, hävdar Susanne Wigorts Yngvesson. De tillåter dubbelmoral, anser hon, och de fångar inte livets komplexitet; alltför ofta leder de till ett ytligt och passivt regeltänkande. - Moral är ju så mycket mer än att följa regler. En bra journalist är en mogen och hel människa som ständigt reflekterar över sitt arbete och har samma moraliskt ansvariga hållning i jobbet som på fritiden. Yrkesrollen får inte vara ett pansar som tillåter reportern att gå över lik. Susanne Wigorts Yngvesson har tagit hjälp av filosofer, bland andra Aristoteles. Det var han som lade grunden för dygdetiken, läran som betonar att tillvaron är alldeles för komplicerad för att människor ska kunna vägledas av enkla moralregler. De ska i stället utveckla en god karaktär för att kunna göra rätt. Hon har också sökt inspiration hos moderna dygdetiker som Alasdair MacIntyre och Martha Nussbaum och studerat ansvarsmoralister som Emmanuel Levinas och Zygmunt Bauman. Hon har till och med undersökt vad 1500-talsteologen Martin Luther och hans sentida uttolkare har att komma med. Själv ansluter hon sig till holismen, en filosofisk teori som säger att helheten är större än summan av beståndsdelarna och att varje del främst ska förstås utifrån helheten. Med detta som grund har hon formulerat följande kravspecifikation för den goda journalisten. Han eller hon ska: Ha en välgrundad livsåskådning. Arbeta för sanning, hänsyn och rättvisa. Låta yrkesmoralen harmoniera med den personliga moralen. Eftersträva goda egenskaper och goda handlingar. Respektera människors värde och integritet. Tjäna sina medmänniskor på ett godtagbart sätt. Erkänna brister och vara öppen för försoning. Eftersträva mångfald i tolkning och uttryckssätt. Denna önskelista skulle alltså ersätta de yrkesetiska reglerna. Men måste den inte vara mer precis för att fungera som vägledning? - Nej! svarar Susanne Wigorts Yngvesson bestämt. Man kan inte i förväg detaljreglera vad människor ska göra. Varje situation är unik och kräver samtal och mogen reflektion. Det är så moralen fördjupas och blir konstruktiv. Det är det dagliga samtalet som är poängen, menar hon. Den ständiga diskussionen är en god kraft i sig: - De som deltar ser både sig själva och yrkeskulturen i bättre belysning, blir medvetna om sina brister och sina drivkrafter, utvecklar i längden ett djupare tänkande och en mer ödmjuk och ansvarig hållning. Och man får aldrig tro att man är färdig - så fort man har dragit en slutsats måste den ifrågasättas och granskas. Susanne Wigorts Yngvesson är ett salt i debatten, tycker Stig Fredrikson, utrikeskommentator på Aktuellt och ordförande i Publicistklubben. - Hennes idéer är både provocerande och spännande, säger han. Hon har lovat att vara med som en av Publicistklubbens representanter när vi i höst diskuterar med Journalistförbundet och Tidningsutgivarna om hur de etiska reglerna kan moderniseras. Stig Fredrikson håller med om att särskilt kvällstidningarna gör sig skyldiga till oacceptabla övertramp. Han anser att de lagar som förbjuder ärekränkning och förtal borde användas oftare. - Jag vet att tröskeln är hög, säger han. Den som stämmer en ansvarig utgivare och förlorar kan drabbas av väldigt höga kostnader, och det är inte bra. Det borde vara mindre riskabelt för privatpersoner att gå till domstol. Under alla förhållanden anser han att det vore fel att skrota de press- och yrkesetiska reglerna. - Ja, det skulle bara leda till att riksdagen stiftar nya lagar som inskränker både meddelarfriheten och yttrandefriheten. Och jag kommer aldrig att stödja lagar som minskar journalisters frihet. Susanne Wigorts Yngvessons åtta påbud bör alltså inte ersätta de etiska reglerna, enligt Stig Fredrikson, utan komplettera dem: - De borde hänga på väggen på varje redaktion, även hos oss på Aktuellt. De skulle hjälpa journalisterna att hålla den egna moraliska kompassen i trim. ", "article_category": "other"}
{"id": 22118, "headline": "”Svenska städer riskerar att läggas under vatten”", "summary": "Generaldirektören för Statens geotekniska institut varnar: Klimatförändringar kan leda till katastrofala konsekvenser.Flera stora svenska städer kring Vänern lever farligt. Vid en framtida klimatförändring riskerar Karlstad, Kristinehamn, Mariestad, Lidköping och Vänersborg att läggas under vatten. Stora skred kan komma att skada byggnader, infrastruktur och människor. Miljö och hälsa påverkas av förorenad mark. Hela Göteborgsregionens vattenförsörjning är utsatt. Det visar den utredning vi utfört på uppdrag av Klimat- och sårbarhets-utredningen. Åtgärder för mellan en och sex miljarder kronor är nödvändiga för att minimera riskerna för ras och erosion, skriver generaldirektören för Statens geotekniska institut Birgitta Boström.", "article": "De strandnära, låglänta och relativt tätbefolkade områdena kring Vänern lever farligt vid en framtida klimatförändring. En stigande havsyta och ökad nederbörd under stora delar av året ökar risken för översvämningar i Värmland och västra Götaland. Betydande delar av stora städer vid Vänerns stränder som Karlstad – som är sårbart uppbyggt kring Klarälvsdeltats mynning i Vänern – Kristinehamn, Mariestad, Lidköping och Vänersborg riskerar att läggas under vatten vid klimatrelaterade översvämningar i framtiden. Det räcker med att påminna oss om vad som hände i västra Värmland hösten 2000. Då låg stora delar av centrala Arvika under vatten när Vänerns biflöde Byälven och Glafsfjorden/Kyrkviken fick sitt högsta vattenstånd sedan 1937 på grund av ihållande skyfall. När så dramatiska väderfenomen inträffar är våra samhällen sårbara. Stadsplanering, infrastruktur, jordbruk, miljö och friluftsliv kan drabbas på ett dramatiskt sätt. Ekonomiska värden för hundratals miljoner kronor går till spillo. Enskilda människor drabbas hårt när de tvingas lämna sina hem. De regionala klimatscenarier som SMHI:s Rossby Centre genomfört visar att Vänerbäckenet kommer att påverkas dramatiskt av en framtida ökad nederbörd. En ökad vattentillströmning under framför allt höst, vinter och vår kan komma att innebära ett starkt behov av en ökad tappning av vattennivån i Vänern till Göta älv. Statens geotekniska institut (SGI) har på uppdrag av Klimat- och sårbarhetsutredningen utrett de geotekniska förutsättningarna längs Göta älv vid en ökad tappning från Vänern. Vår utredning innehåller en översiktlig geoteknisk bedömning av stabilitetsförhållanden samt erosions- och skredrisker. I utredningen har vi också bedömt kostnaderna för de stabilitetsförbättrande åtgärder, erosionsskydd, invallningar, utredningar, övervakning och underhåll som krävs vid en sådan tappning. Inom ramen för vår utredning har SMHI studerat två scenarier när det gäller en förändring av Göta älvs flöde och vattennivå. Scenarierna motsvarar dels dagens maximala flöde (1 030 m3/sek) vid Vargöns kraftverk, dels ett förhöjt flöde (1 400m3/sek), i båda fallen kombinerat med en halv meters höjning av havsnivån. Det ska genast sägas att flödes- och nivåhöjningar av Göta älv är förenat med betydande problem och risker. Göta älvdalen är en av de mest skredfrekventa dalgångarna i Sverige. Årligen inträffar ett flertal skred orsakade av erosion, de flesta dock små och relativt ytliga. Men större skred som inträffat i modern tid har orsakat såväl dödsfall som personskador och stora materiella skador. Surteskredet i september 1950 omfattade ett 400 meter brett gånger 600 meter stort område i Surte samhälle. 31 bostadshus drabbades, en person omkom och två skadades allvarligt. Götaskredet i juni 1957 omfattade ett 1 500 meter stort område. Tre personer omkom och tre skadades. Agnesbergskredet i april 1993 och Ballaboskredet i april 1996 är exempel på andra skred i Göta älvdalen under senare tid. Hotbilden var särskilt allvarlig i Agnesberg och först efter omfattande utrednings- och förstärkningsarbeten kunde stabiliteten säkras. En orsak till den höga skredfrekvensen i Göta älvdalen är dess geologiska historia med mäktiga lerlager som avsatts i vattenmiljön. Vanligt förekommande är så kallad kvicklera som vid omrörning och vibrationer snabbt förlorar sin hållfasthet och blir flytande. Inom ett område med kvicklera kan skredets omfattning bli mycket stort och skredförloppet ske mycket snabbt. Från Trollhättans sluss till Lilla Edet är de topografiska skillnaderna stora ned mot Göta älv. Kvicklera är också vanligt förekommande. Inom denna sträcka finns, förutom Lilla Edet, inga större samhällen. Ett större skred inom detta område innebär – på grund av de stora höjdskillnaderna – sannolikt att en stor jordmassa täpper till Göta älv och stoppar all sjötrafik. Tilltäppningen av älven kan också innebära att en hög våg bildas med översvämningar som följd. En dämning av älven kan även innebära att vattennivån nedströms sjunker snabbt med risk för nya skred. Området söder om Lilla Edet är mer låglänt. Ett skred inom de tätbebyggda områdena kan innebära stora konsekvenser. Byggnader, infrastruktur och människor kan komma att skadas. I vattenområdet påverkas sjöfarten och Göteborgs vattenintag. Förekommer kvicklera kan ett mindre skred vid älvkanten sprida sig och beröra större områden som kan ge upphov till katastrofala konsekvenser. Det lärde oss erfarenheterna från Surte- och Götaskreden på 1950-talet. Här finns också industriområden som vuxit upp i anslutning till älven. Inom många av dessa områden förekommer förorenad mark som vid ett skred kan glida ut i älven och orsaka skadliga miljö- och hälsoeffekter. Vid ett ökat flöde kommer det att krävas en rad åtgärder i Göta älvdalen för att i möjligaste mån minimera riskerna för erosion och skred. Behovet av muddring av sediment kommer att öka. Med de scenarier som SMHI presenterat kan erosionen komma att öka med 50 procent. För Sjöfartsverket och Göteborgs hamn innebär detta större underhållskostnader. Både Sjöfartsverket och Göteborgs hamn ser ett ökat problem med att höga flöden kan leda till att mer förorenade sediment når hamnen. Ett förändrat klimat kan också innebära att behovet av nya deponiplatser uppstår betydligt tidigare än vad man kalkylerat med. Situationen längs Göta älv är extra känslig, eftersom älven utgör dricksvattentäkt för cirka 700 000 personer i Göteborgsregionen. Råvattenintaget ligger nedströms ett flertal förorenade områden. Dessa områden bedöms utgöra den största enskilda risken för Göteborgsregionens vattenförsörjning. Längs Göta älv finns ett flertal förorenade områden som har klassats som mycket stor risk för människors hälsa. Då har hänsyn i regel inte tagits till risken för ökad spridning av markföroreningar genom översvämning, erosion och skred. Framtidsscenarierna medför ökade vattenflöden, ökad erosion, höjd vattennivå samt ökad sannolikhet för skred. Detta medför i sin tur att sannolikheten ökar för att föroreningar sprids i älven. Konsekvenserna av detta är dock inte utredda. Den verkliga risken är därmed inte klarlagd. De områden i älvdalen som bedöms kunna bli påverkade av översvämningar är framför allt låglänta områden i Vänersborg och Trollhättan samt framför allt låglänta områden söder om Lilla Edet. För att skydda sig mot översvämningar kan det därför bli aktuellt att göra omfattande invallningar på skredkänsliga sträckor. Totalt bedöms det röra sig om cirka 25 km inom bebyggda områden. Det är viktigt att påpeka att det i dag saknas en heltäckande översyn av skredrisken för hela Göta älv. Endast cirka 47 km av totalt cirka 186 km strandlinje på ömse sidor av älven har utretts översiktligt med skredriskanalyser. I detta ingår inte Nordre älv som i dag leder ut cirka 75 procent av vattenmängden i havet. På motsvarande sätt gäller att kunskapen om erosionen i Göta älv är för liten. För att kunna möta de klimatförändringar som visas i de globala och regionala klimatscenarierna krävs ökad kunskap om stabilitets- och erosionsförhållandena längs Göta älv. Det krävs bland annat ökad kunskap om den pågående erosionen i älven, utredningar om erosionens omfattning, sedimenttransport från Vänern med biflöden och påverkan från fartygstrafik för att kunna göra prognoser om framtida effekter av olika klimatscenarier. SGI bedömer att kostnaderna för dessa utredningar kan uppgå till cirka 60–110 miljoner kronor. SGI har också räknat på kostnaderna för stabilitetsförbättrande åtgärder, erosionsskydd, invallningar, årligt underhåll och övervakning. Vår bedömning är att de studerade flödesscenarierna kan godtas ur stabilitetssynpunkt. Men det förutsätter att alla de åtgärder vi föreslår vidtas och att dagens lägsta lågvattennivå inte sänks. En sänkning av lågvattennivån i älven försämrar stabilitetsförhållandena generellt. Om en sådan sänkning sker krävs betydligt mer omfattande åtgärder än de som bedömts nödvändiga på grund av den ökade vattentappningen från Vänern. SGI bedömer att de föreslagna åtgärdskostnaderna i älvdalen kan komma att uppgå till mellan en och sex miljarder kronor. Åtgärder och kostnader för Nordre älv, skydd av Göteborgs stad och invallning av jordbruksmark ingår inte i vår utredning. Birgitta Boström ", "article_category": "other"}
{"id": 22119, "headline": "\"Svenska städer riskerar att läggas under vatten\"", "summary": "Generaldirektören för Statens geotekniska institut varnar: Klimatförändringar kan leda till katastrofala konsekvenser. Flera stora svenska städer kring Vänern lever farligt. Vid en framtida klimatförändring riskerar Karlstad, Kristinehamn, Mariestad, Lidköping och Vänersborg att läggas under vatten. Stora skred kan komma att skada byggnader, infrastruktur och människor. Miljö och hälsa påverkas av förorenad mark. Hela Göteborgsregionens vattenförsörjning är utsatt. Det visar den utredning vi utfört på uppdrag av Klimat- och sårbarhets- utredningen. Åtgärder för mellan en och sex miljarder kronor är nödvändiga för att minimera riskerna för ras och erosion, skriver generaldirektören för Statens geotekniska institut Birgitta Boström.", "article": "De strandnära, låglänta och relativt tätbefolkade områdena kring Vänern lever farligt vid en framtida klimatförändring. En stigande havsyta och ökad nederbörd under stora delar av året ökar risken för översvämningar i Värmland och västra Götaland. Betydande delar av stora städer vid Vänerns stränder som Karlstad - som är sårbart uppbyggt kring Klarälvsdeltats mynning i Vänern - Kristinehamn, Mariestad, Lidköping och Vänersborg riskerar att läggas under vatten vid klimatrelaterade översvämningar i framtiden. Det räcker med att påminna oss om vad som hände i västra Värmland hösten 2000. Då låg stora delar av centrala Arvika under vatten när Vänerns biflöde Byälven och Glafsfjorden/Kyrkviken fick sitt högsta vattenstånd sedan 1937 på grund av ihållande skyfall. När så dramatiska väderfenomen inträffar är våra samhällen sårbara. Stadsplanering, infrastruktur, jordbruk, miljö och friluftsliv kan drabbas på ett dramatiskt sätt. Ekonomiska värden för hundratals miljoner kronor går till spillo. Enskilda människor drabbas hårt när de tvingas lämna sina hem. De regionala klimatscenarier som SMHI:s Rossby Centre genomfört visar att Vänerbäckenet kommer att påverkas dramatiskt av en framtida ökad nederbörd. En ökad vattentillströmning under framför allt höst, vinter och vår kan komma att innebära ett starkt behov av en ökad tappning av vattennivån i Vänern till Göta älv. Statens geotekniska institut (SGI) har på uppdrag av Klimat- och sårbarhetsutredningen utrett de geotekniska förutsättningarna längs Göta älv vid en ökad tappning från Vänern. Vår utredning innehåller en översiktlig geoteknisk bedömning av stabilitetsförhållanden samt erosions- och skredrisker. I utredningen har vi också bedömt kostnaderna för de stabilitetsförbättrande åtgärder, erosionsskydd, invallningar, utredningar, övervakning och underhåll som krävs vid en sådan tappning. Inom ramen för vår utredning har SMHI studerat två scenarier när det gäller en förändring av Göta älvs flöde och vattennivå. Scenarierna motsvarar dels dagens maximala flöde (1 030 m3/sek) vid Vargöns kraftverk, dels ett förhöjt flöde (1 400m3/sek), i båda fallen kombinerat med en halv meters höjning av havsnivån. Det ska genast sägas att flödes- och nivåhöjningar av Göta älv är förenat med betydande problem och risker. Göta älvdalen är en av de mest skredfrekventa dalgångarna i Sverige. Årligen inträffar ett flertal skred orsakade av erosion, de flesta dock små och relativt ytliga. Men större skred som inträffat i modern tid har orsakat såväl dödsfall som personskador och stora materiella skador. Surteskredet i september 1950 omfattade ett 400 meter brett gånger 600 meter stort område i Surte samhälle. 31 bostadshus drabbades, en person omkom och två skadades allvarligt. Götaskredet i juni 1957 omfattade ett 1 500 meter stort område. Tre personer omkom och tre skadades. Agnesbergskredet i april 1993 och Ballaboskredet i april 1996 är exempel på andra skred i Göta älvdalen under senare tid. Hotbilden var särskilt allvarlig i Agnesberg och först efter omfattande utrednings- och förstärkningsarbeten kunde stabiliteten säkras. En orsak till den höga skredfrekvensen i Göta älvdalen är dess geologiska historia med mäktiga lerlager som avsatts i vattenmiljön. Vanligt förekommande är så kallad kvicklera som vid omrörning och vibrationer snabbt förlorar sin hållfasthet och blir flytande. Inom ett område med kvicklera kan skredets omfattning bli mycket stort och skredförloppet ske mycket snabbt. Från Trollhättans sluss till Lilla Edet är de topografiska skillnaderna stora ned mot Göta älv. Kvicklera är också vanligt förekommande. Inom denna sträcka finns, förutom Lilla Edet, inga större samhällen. Ett större skred inom detta område innebär - på grund av de stora höjdskillnaderna - sannolikt att en stor jordmassa täpper till Göta älv och stoppar all sjötrafik. Tilltäppningen av älven kan också innebära att en hög våg bildas med översvämningar som följd. En dämning av älven kan även innebära att vattennivån nedströms sjunker snabbt med risk för nya skred. Området söder om Lilla Edet är mer låglänt. Ett skred inom de tätbebyggda områdena kan innebära stora konsekvenser. Byggnader, infrastruktur och människor kan komma att skadas. I vattenområdet påverkas sjöfarten och Göteborgs vattenintag. Förekommer kvicklera kan ett mindre skred vid älvkanten sprida sig och beröra större områden som kan ge upphov till katastrofala konsekvenser. Det lärde oss erfarenheterna från Surte- och Götaskreden på 1950-talet. Här finns också industriområden som vuxit upp i anslutning till älven. Inom många av dessa områden förekommer förorenad mark som vid ett skred kan glida ut i älven och orsaka skadliga miljö- och hälsoeffekter. Vid ett ökat flöde kommer det att krävas en rad åtgärder i Göta älvdalen för att i möjligaste mån minimera riskerna för erosion och skred. Behovet av muddring av sediment kommer att öka. Med de scenarier som SMHI presenterat kan erosionen komma att öka med 50 procent. För Sjöfartsverket och Göteborgs hamn innebär detta större underhållskostnader. Både Sjöfartsverket och Göteborgs hamn ser ett ökat problem med att höga flöden kan leda till att mer förorenade sediment når hamnen. Ett förändrat klimat kan också innebära att behovet av nya deponiplatser uppstår betydligt tidigare än vad man kalkylerat med. Situationen längs Göta älv är extra känslig, eftersom älven utgör dricksvattentäkt för cirka 700 000 personer i Göteborgsregionen. Råvattenintaget ligger nedströms ett flertal förorenade områden. Dessa områden bedöms utgöra den största enskilda risken för Göteborgsregionens vattenförsörjning. Längs Göta älv finns ett flertal förorenade områden som har klassats som mycket stor risk för människors hälsa. Då har hänsyn i regel inte tagits till risken för ökad spridning av markföroreningar genom översvämning, erosion och skred. Framtidsscenarierna medför ökade vattenflöden, ökad erosion, höjd vattennivå samt ökad sannolikhet för skred. Detta medför i sin tur att sannolikheten ökar för att föroreningar sprids i älven. Konsekvenserna av detta är dock inte utredda. Den verkliga risken är därmed inte klarlagd. De områden i älvdalen som bedöms kunna bli påverkade av översvämningar är framför allt låglänta områden i Vänersborg och Trollhättan samt framför allt låglänta områden söder om Lilla Edet. För att skydda sig mot översvämningar kan det därför bli aktuellt att göra omfattande invallningar på skredkänsliga sträckor. Totalt bedöms det röra sig om cirka 25 km inom bebyggda områden. Det är viktigt att påpeka att det i dag saknas en heltäckande översyn av skredrisken för hela Göta älv. Endast cirka 47 km av totalt cirka 186 km strandlinje på ömse sidor av älven har utretts översiktligt med skredriskanalyser. I detta ingår inte Nordre älv som i dag leder ut cirka 75 procent av vattenmängden i havet. På motsvarande sätt gäller att kunskapen om erosionen i Göta älv är för liten. För att kunna möta de klimatförändringar som visas i de globala och regionala klimatscenarierna krävs ökad kunskap om stabilitets- och erosionsförhållandena längs Göta älv. Det krävs bland annat ökad kunskap om den pågående erosionen i älven, utredningar om erosionens omfattning, sedimenttransport från Vänern med biflöden och påverkan från fartygstrafik för att kunna göra prognoser om framtida effekter av olika klimatscenarier. SGI bedömer att kostnaderna för dessa utredningar kan uppgå till cirka 60-110 miljoner kronor. SGI har också räknat på kostnaderna för stabilitetsförbättrande åtgärder, erosionsskydd, invallningar, årligt underhåll och övervakning. Vår bedömning är att de studerade flödesscenarierna kan godtas ur stabilitetssynpunkt. Men det förutsätter att alla de åtgärder vi föreslår vidtas och att dagens lägsta lågvattennivå inte sänks. En sänkning av lågvattennivån i älven försämrar stabilitetsförhållandena generellt. Om en sådan sänkning sker krävs betydligt mer omfattande åtgärder än de som bedömts nödvändiga på grund av den ökade vattentappningen från Vänern. SGI bedömer att de föreslagna åtgärdskostnaderna i älvdalen kan komma att uppgå till mellan en och sex miljarder kronor. Åtgärder och kostnader för Nordre älv, skydd av Göteborgs stad och invallning av jordbruksmark ingår inte i vår utredning. BIRGITTA BOSTRÖM ", "article_category": "other"}
{"id": 22127, "headline": "”Kostnaderna ökar om viåterinför museiavgifterna”", "summary": "Museichefer till nya regeringen: Behåll den fria entrén på de nationella museerna.Efter införandet av fri entré har de nationella museerna fått en både ny och större publik. Antalet besök har ökat med 2,9 miljoner. Fri entré har blivit en viktig del i förändringen av museerna till levande mötesplatser. Återinförs entréavgifterna kommer vår ekonomi att försämras. Museerna blir tvungna att avveckla personal och kanske minska öppettiderna. Vi hoppas därför att den nya borgerliga regeringen inser värdet av att behålla den fria entrén för alla på landets nationella museer, skriver 21 museichefer.", "article": "Den borgerliga alliansen har segrat i årets val. Som chefer för alla de nationella museer som infört fri entré ser vi fram emot att få utveckla våra museer i en aktiv och engagerande kulturpolitik. I detta sammanhang vill vi ta upp en viktig fråga. Vi har förstått att man inom en ny borgerlig regering nu inom kort skall avgöra vad som skall ske med den fria entré för alla som införts vid 19 nationella museer. Effekterna av den fria entrén måste beskrivas som häpnadsväckande. Antalet besök till museerna med fri entré har ökat med 2,9 miljoner eller 159 procent. Nya besökare har upptäckt museerna och besökarna kommer från hela landet. Undanträngningseffekter, det vill säga att museer som inte omfattas av reformen skulle få minskad publik, verkar i stort ha uteblivit. Stora museer som Vasamuseet och Tekniska museet som fortsatt att ta betalt har till och med ökat antalet besök. Museikakan har alltså växt, inte bara fördelats på ett annat sätt, och den fria entrén har inte inneburit någon ny form av otillbörlig konkurrens museer emellan. I samband med införandet av fri entré har vi också förmått höja kvaliteten för besökarna; ombyggnader på flera museer har skapat mer välkomnande och bättre fungerande miljöer, skyltning har förbättrats, ny information tagits fram och en mer utvecklad pedagogisk verksamhet införts. Bara för att nämna några exempel. Museerna är på god väg att svara upp mot kraven från en större och delvis ny publik. Kostnaderna för reformen uppgår till c:a 96 miljoner kronor, vilket motsvarar mind-re än tio procent av de befintliga anslagen till museerna. En tioprocentig anslagsökning har alltså lett till en 159-procentig besöksökning. Att avskaffa den fria entrén skulle innebära ökade kostnader för att återanpassa lokaler, återinföra kassahantering med mera. En indragning av den ekonomiska kompensation som museerna fått i samband med reformen skulle leda till att museer tvingas avveckla personal och kanske minska på öppettiderna. Svenska folket älskar sina museer. Få andra länder torde kunna uppvisa så många museer och så många museibesök per invånare som Sverige. Sedan länge har flera av landets länsmuseer insett värdet av att erbjuda fri entré. Av en undersökning i Svenska Dagbladet framgår att det finns ett stort stöd från människor i hela landet för att behålla den fria entrén på de nationella museerna. Fri entré är på väg att bli en viktig del i ett förändringsrecept för 2000-talets nationella museum: ett museum som är mer av en levande mötesplats kring historia, naturhistoria och konst och mindre av vördnadsbjudande, tomt ekande salar. Ett museum är en viktig bildningsresurs i samhället med ansvar för att samla och visa vårt materiella kulturarv. Som en sådan bildningsresurs kan museet liknas vid offentliga arkiv och bibliotek, som samhället inte tar ut entréavgift till. Det är svenska folket som äger de värdefulla samlingar och konstskatter som finns i våra statliga museer – låt dem också få maximal tillgång till dem! Vår förhoppning är att en ny regering och en ny kulturminister skall inse värdet av att behålla den fria entrén för alla på 19 av landets nationella museer. Lars Amréus, överintendent och chef för Statens historiska museer Ian Wiséhn, museichef, Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum Solfrid Söderlind, överintendent och chef för Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde Christina Hallman, överintendent och chef för Naturhistoriska riksmuseet Robert Olsson, överintendent och chef för Statens maritima museer Ingrid Hall-Roth, museichef, Marinmuseum Klas Helmersson, museichef, Sjöhistoriska museet Eva Gesang-Karlström, överintendent och chef för Statens museer för världskultur Anders Björklund, museichef, Etnografiska museet Sanne Houby-Nielsen, museichef, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet Jette Sandahl, museichef, Världskulturmuseet Barbro Bursell, överintendent Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet Carin Bergström, museichef, Skoklosters slott Magnus Hagberg, museichef, Hallwylska museet Bitte Nygren, museichef, Arkitekturmuseet Stefan Bohman, museichef, Musikmuseet Christina von Arbin, överintendent och chef för Statens försvarshistoriska museer Staffan Forssell, museichef, Armémuseum Mikael Parr, museichef, Flygvapenmuseum Lars Nittve, överintendent och chef för Moderna museet Christina Mattsson, styresman, Stiftelsen Nordiska museet ", "article_category": "other"}
{"id": 22129, "headline": "\"Kostnaderna ökar om vi återinför museiavgifterna\"", "summary": "Museichefer till nya regeringen: Behåll den fria entrén på de nationella museerna. Efter införandet av fri entré har de nationella museerna fått en både ny och större publik. Antalet besök har ökat med 2,9 miljoner. Fri entré har blivit en viktig del i förändringen av museerna till levande mötesplatser. Återinförs entréavgifterna kommer vår ekonomi att försämras. Museerna blir tvungna att avveckla personal och kanske minska öppettiderna. Vi hoppas därför att den nya borgerliga regeringen inser värdet av att behålla den fria entrén för alla på landets nationella museer, skriver 21 museichefer.", "article": "Den borgerliga alliansen har segrat i årets val. Som chefer för alla de nationella museer som infört fri entré ser vi fram emot att få utveckla våra museer i en aktiv och engagerande kulturpolitik. I detta sammanhang vill vi ta upp en viktig fråga. Vi har förstått att man inom en ny borgerlig regering nu inom kort skall avgöra vad som skall ske med den fria entré för alla som införts vid 19 nationella museer. Effekterna av den fria entrén måste beskrivas som häpnadsväckande. Antalet besök till museerna med fri entré har ökat med 2,9 miljoner eller 159 procent. Nya besökare har upptäckt museerna och besökarna kommer från hela landet. Undanträngningseffekter, det vill säga att museer som inte omfattas av reformen skulle få minskad publik, verkar i stort ha uteblivit. Stora museer som Vasamuseet och Tekniska museet som fortsatt att ta betalt har till och med ökat antalet besök. Museikakan har alltså växt, inte bara fördelats på ett annat sätt, och den fria entrén har inte inneburit någon ny form av otillbörlig konkurrens museer emellan. I samband med införandet av fri entré har vi också förmått höja kvaliteten för besökarna; ombyggnader på flera museer har skapat mer välkomnande och bättre fungerande miljöer, skyltning har förbättrats, ny information tagits fram och en mer utvecklad pedagogisk verksamhet införts. Bara för att nämna några exempel. Museerna är på god väg att svara upp mot kraven från en större och delvis ny publik. Kostnaderna för reformen uppgår till c:a 96 miljoner kronor, vilket motsvarar mind-re än tio procent av de befintliga anslagen till museerna. En tioprocentig anslagsökning har alltså lett till en 159-procentig besöksökning. Att avskaffa den fria entrén skulle innebära ökade kostnader för att återanpassa lokaler, återinföra kassahantering med mera. En indragning av den ekonomiska kompensation som museerna fått i samband med reformen skulle leda till att museer tvingas avveckla personal och kanske minska på öppettiderna. Svenska folket älskar sina museer. Få andra länder torde kunna uppvisa så många museer och så många museibesök per invånare som Sverige. Sedan länge har flera av landets länsmuseer insett värdet av att erbjuda fri entré. Av en undersökning i Svenska Dagbladet framgår att det finns ett stort stöd från människor i hela landet för att behålla den fria entrén på de nationella museerna. Fri entré är på väg att bli en viktig del i ett förändringsrecept för 2000-talets nationella museum: ett museum som är mer av en levande mötesplats kring historia, naturhistoria och konst och mindre av vördnadsbjudande, tomt ekande salar. Ett museum är en viktig bildningsresurs i samhället med ansvar för att samla och visa vårt materiella kulturarv. Som en sådan bildningsresurs kan museet liknas vid offentliga arkiv och bibliotek, som samhället inte tar ut entréavgift till. Det är svenska folket som äger de värdefulla samlingar och konstskatter som finns i våra statliga museer - låt dem också få maximal tillgång till dem! Vår förhoppning är att en ny regering och en ny kulturminister skall inse värdet av att behålla den fria entrén för alla på 19 av landets nationella museer. Lars Amréus, överintendent och chef för Statens historiska museer Ian Wiséhn, museichef, Kungl. Myntkabinettet Sveriges ekonomiska museum Solfrid Söderlind, överintendent och chef för Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde Christina Hallman, överintendent och chef för Naturhistoriska riksmuseet Robert Olsson, överintendent och chef för Statens maritima museer Ingrid Hall-Roth, museichef, Marinmuseum Klas Helmersson, museichef, Sjöhistoriska museet Eva Gesang-Karlström, överintendent och chef för Statens museer för världskultur Anders Björklund, museichef, Etnografiska museet Sanne Houby-Nielsen, museichef, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet Jette Sandahl, museichef, Världskulturmuseet Barbro Bursell, överintendent Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet Carin Bergström, museichef, Skoklosters slott Magnus Hagberg, museichef, Hallwylska museet Bitte Nygren, museichef, Arkitekturmuseet Stefan Bohman, museichef, Musikmuseet Christina von Arbin, överintendent och chef för Statens försvarshistoriska museer Staffan Forssell, museichef, Armémuseum Mikael Parr, museichef, Flygvapenmuseum Lars Nittve, överintendent och chef för Moderna museet Christina Mattsson, styresman, Stiftelsen Nordiska museet ", "article_category": "other"}
{"id": 22134, "headline": "”Tillsätt en tjänsteministerför att skapa fler jobb”", "summary": "Gemensamt upprop: Tjänstesektorn måste bli tillväxtmotorn för Sverige. Det är inte en dag för tidigt att släppa den svenska bruksnostalgin. Alla är nu överens om att de nya jobben kommer i tjänstesektorn. Den är i dag större än industrisektorn, både i antal sysselsatta och som andel av BNP. De personliga tjänsterna har den starkaste tillväxtpotentialen av alla sektorer inom den kommande tioårsperioden. Men om tjänstesektorn ska utvecklas måste politiken ändras och samordnas på många områden. Ett klokt beslut vore därför att utnämna en tjänsteminister till den nya regeringen, skriver representanter för arbetsgivare och fackförbund.", "article": "Grunden för det svenska välståndet har funnits i skogen, malmen och industrins utveckling. Fred, genomtänkt infrastruktur, gott innovationsklimat och goda relationer mellan parterna på arbetsmarknaden har också spelat viktiga roller. Och visst är råvarurelaterad industri fortfarande mycket viktig för Sverige, liksom satsningar på teknikutveckling så att Sverige fortsatt kan vara i framkant. Men den största tillväxten hittar vi i dag inom upplevelse- och tjänsteproduktion. För oss som arbetar i tjänstesektorn är detta ingen nyhet. Nu börjar även andra uppmärksamma detta. När en av landets ledande affärstidningar i augusti lät en panel av tio tunga näringslivsnamn peka ut i vilka branscher de nya jobben kommer var enigheten stor. Även näringslivspersonligheter med bakgrund i industrin som Carl Bennet, Sten Jacobsson på ABB och Anders Rune, chefsekonom vid Teknikföretagen, sade med en mun: Det måste till en aktiv satsning på tjänstesektorn. Det är där potentialen för tillväxt är störst. Samma sak har uttryckts från såväl Saco, TCO som LO. Även bland politiker har ett uppvaknande skett, vilket flera goda förslag i valrörelsen har pekat på. Det är inte en dag för tidigt att släppa den svenska bruksnostalgin. Tjänstesamhället är inget diffust framtidsprojekt. Det är redan här, och det är dags för kraftfulla åtgärder som underlättar företagande och sysselsättning i tjänstesektorn. Tillväxt är inte nödvändigtvis en skorsten som ryker, det kan vara specialflyg från Umeå till Landvetter med buss till Ullared för en heldags shoppingturism eller en sms-tjänst för att säkerställa att patienter kommer till avtalade tider i vården eller IT-tjänster till industrin som effektiviserar kundkontakter. Fram till år 2020 väntas turismen i världen öka med minst fyra procent per år. I Sverige är turismen större än jordbruket, skogsbruket och fisket tillsammans. Besöksnäringen växer i dag med uppemot tio procent per år och har en export – det vill säga utländska turisters konsumtion i Sverige – på över 60 miljarder kronor per år. Turismen skapar i dag såväl ökad handel, nybyggnation, transportsatsningar som utveckling av nya upplevelseföretag. Många andra tjänstebranscher är lika heta och de personliga tjänsterna beräknas ha den starkaste tillväxtpotentialen av alla sektorer den kommande tioårsperioden. Detta skapar nya jobb eftersom tjänstesektorn per definition är personalintensiv. Sammantaget är tjänstesektorn i dag större än industrisektorn i Sverige, både räknat i antal sysselsatta och som andel av BNP. Tjänstesektorn utgör 48 procent av BNP medan varuproducenter står för 30 procent av BNP. Kanske säger någon att den där tjänstesektorn verkar ju klara sig på egna meriter, utan politik. Tyvärr är inte det fallet. Tjänstesektorn är en vildvuxen rabatt som behöver gödning, struktur och ansning. Och den spretar över många politiska områden. Det handlar om ändringar i näringspolitiken, utbildningspolitiken, skattesystem, arbetsmarknadspolitiken, inom kulturpolitiken och när det gäller rättsväsendets prioriteringar. Det är för att klara att samordna detta som vi anser att det behövs en tjänsteminister som har fullt fokus på de aktiva satsningar som staten måste bidra med för att underlätta tillväxt och därmed skapandet av nya jobb. Vi som representerar tjänstesektorn delar en stark frustration över att mindre än tio procent av anslagen i den senaste forskningspropositionen riktas till den privata tjänstesektorn. Alltför lite forskning i Sverige rör kundbeteende, turism, handel och byggnation. Likaså behövs forskning om hur de nya jobb som skapas kan bli långsiktigt hållbara för dem som utför tjänsterna och om kopplingen mellan industri- och tjänstesektor. Det är ingen hemlighet att många företag som vi räknar som industriföretag utvecklar eller redan har ett stadigt ben som tjänsteproducenter, och att många av tjänsteföretagen har sin grund inom industrin. Många av systemen runt företagande i landet, såväl skatter, regler som stöd, är byggda för den tillverkande industrin. Det innebär att de inte alltid är optimala för tjänsteföretag. En allmän skatteöversyn bör genomföras snarast. Svensk besöksnäring har stora expansionsmöjligheterna om entreprenörskap, nationella strategier, marknads- och infrastruktursatsningar får gå hand i hand. Sverige bör satsa lika mycket som andra jämförbara länder för att få fler utländska turister och affärsresenärer. Det krävs gemensamma satsningar där byggande, handel, transporter och upplevelser koordineras. Med andra ord infrastruktursatsningar som samhället måste understödja. Tjänstesektorn kan inte tillåtas vara synonym med svartjobb, tillfälliga anställningar, momsfusk och kortsiktighet, vare sig i människors medvetande eller i verkligheten. Konkurrens på lika villkor är avgörande. Här har självklart vi i branschen ett ansvar, men vi behöver fortsatt draghjälp av regering, riksdag och myndigheter. Typgodkända kassaregister och personalliggare är på gång, men här krävs ytterligare arbete för att utöka kontrollen. Tjänstesektorn – Sveriges viktigaste och mest jobbskapande tillväxtsektor – måste sättas i fokus under den kommande fyraårsperioden. Därför har vi, fackförbund och arbetsgivarorganisationer, slutit oss samman och försökt att se förbi våra åsiktsskillnader för att i stället fokusera på utveckling. Landets nyvalda politiska majoritet bör se med lika stort allvar som vi på tjänstesektorns möjligheter och utmaningar. Ett klokt första beslut vore därför att tillsätta en tjänsteminister med ansvar att se till att tjänstesektorn blir just den kraftfulla tillväxtmotor för landet som den har förutsättningar att vara. Jonas Milton, vd Almega, Hans Tilly, förbundsordförande Byggnads, Hans Öhlund, förbundsordförande Fastighets, Lars-Anders Häggström, förbundsordförande Handels, Ella Niia, förbundsordförande Hotell och restaurangfacket, Holger Eriksson, förbundsordförande HTF, Dag Klackenberg, vd Svensk Handel, Mats Hulth, vd Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, Bo Antoni, Sveriges Byggindustrier, Martin Viredius, 2:e vice ordförande Transport, Peter Jeppsson, vd Transportgruppen ", "article_category": "other"}
{"id": 22141, "headline": "”Akut dilemma bakom socialdemokratins reträtt”", "summary": "Ledande brittisk statsvetare: Valet i Sverige fingervisning om Gordon Browns problem. Europas socialdemokrater står inför ett akut ideologiskt dilemma. Individuell social rörlighet och stigande välstånd gör att arbetarna flyr klasspolitiken. Alla socialdemokratiska partier tvingas därför att omvärdera sin filosofi. I Storbritannien blev svaret New Labour som anpassade sig till Margaret Thatchers politik för att vinna makten. Nu utmanas Labourpartiet av de konservativas nye ledare David Cameron som likt Fredrik Reinfeldt lägger sig i mittfåran. Tony Blairs trolige efterträdare Gordon Brown kan bara vinna nästa val om han överger grundläggande socialdemokratiska värderingar, skriver statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor vid Oxforduniversitet.", "article": "Kort efter Labourledaren John Smiths död 1994 åt de två huvudkandidaterna för att efterträda honom, Tony Blair och Gordon Brown, middag på restaurangen Granita i den fashionabla Londonstadsdelen Islington. Båda tillhörde förnyarna inom New Labour och ansåg att det gamla Labours utgifts- och skattepolitik behövde läggas om radikalt om partiet skulle kunna återta makten. Vid middagen accepterade Brown att inte kandidera mot Blair. Tony Blair har nu varit Labours mest framgångsrike premiärminister någonsin. Han har vunnit tre raka valsegrar och suttit vid makten i nio år, med undantag för Margaret Thatcher den längsta tid som någon brittisk premiärminister innehaft sitt ämbete sedan Lord Liverpool mellan 1812 och 1827. Han är nu på väg att avgå och Gordon Brown framstår som den trolige efterträdaren. Men det finns allvarliga tvivel om Brown i landet och, i än högre grad, bland hans regeringskolleger. Det är möjligt att antingen inrikesminister John Reid eller utbildningsminister Alan Johnson ställer upp mot honom. Det påstås att Tony Blair försöker att försena sin avgång för att låta en alternativ kandidat träda fram. Vid en första anblick framstår tvivlen som absurda. Gordon Brown har varit finansminister sedan 1997, ända sedan Labour tog makten, och är den överlägset mest framgångsrike finansministern i partiets historia. Han är den förste finansminister som Labour haft som inte tvingats lägga om kursen på grund av en ekonomisk kris. Under Labours första mandatperiod, från 1997–2001, koncentrerade sig Brown på en försiktig finanspolitik och gjorde Bank of England politiskt oberoende. Han kunde därefter genomföra en massiv satsning på offentliga utgifter. I reala termer har utgifterna för vård och omsorg fördubblats sedan 1997. Ingen finansminister har under efterkrigstiden varit mer framgångsrik. Tvivlen på Brown hänger mindre samman med hans politik, värderingar och inriktning och mer med hans personlighet. Han är, hävdas det, inte kollegial och har svårt att samarbeta med regeringsledamöter som inte delar hans uppfattning. För många är hans offentliga framtoning surmulen och charmlös. Han ger intryck av att fortfarande tjura över middagen på Granita som, anser han, lurade honom på hans rättmätiga arv. Bitterhet är sällan en bra vägledning i politiken. Dessutom bygger Browns känslor antagligen på ett missförstånd. Hade han kandiderat mot Blair hade han med allra största sannolikhet förlorat. För det var Blair som framstod som mer i samklang med de väljare vars röster Labour behövde för att återkomma i regeringsställning. I det brittiska majoritetsvalsystemet vinns val i osäkra valkretsar. Många ligger i sydöstra England och i Londons förorter. Marginalväljarna tillhör den uppåtsträvade och mer välmående arbetarklassen, C2-gruppen som den kallas av sociologer. Det var de väljarna som stödde Margaret Thatcher på 1980-talet när hon gav dem rätten att köpa sina hyreshus och uppmuntrade ett bredare privat ägande. I Storbritannien finns i dag fler aktieägare än fackföreningsmedlemmar. Tony Blair riktade sig till samma valkrets. Han hade en instinktiv känsla för C2-gruppens behov och önskningar och uppskattade att de försökte uppnå framgångar för sig själva och sina familjer som individer i stället för som klass. Den konservative ledaren David Cameron har liknande instinkter. På samma sätt som Fredrik Reinfeldt i Sverige försöker Cameron att positionera de konservativa som New Labours arvtagare, dämpa partiets socialpolitiska fördomar och insistera på att man kan lita på honom vad gäller den offentliga sektorn. Gordon Brown accepterar den nya konsensusen under Blair. Han var, tillsammans med Blair, en av arkitekterna bakom New Labour. I sitt tal till partikongressen den här veckan insisterade han att ”New Labour aldrig kommer att retirera från utan snarare förankra sig i mittfältet.” Ändå verkar han från tid till annan alldeles för puritansk i anden för att appellera till C2-gruppen. Detta handlar om intryck och framtoning men i politik kan yta vara lika viktigt som substans. Likväl är det troligt att Brown efterträder Blair som premiärminister. För Labours ledare väljs inte bara av parlamentsledamöter utan av ett elektorskollegium som till en tredjedel består av parlamentsledamöter, en tredjedel partimedlemmar och en tredjedel fackföreningsrepresentanter. Det troliga är att partimedlemmarna och facket sväljer sitt tvivel och röstar för Brown. Fackföreningar tycker, trots allt, att det är fel att beröva någon ett jobb. Browns förhoppningar skulle undermineras om opinionsmätningar övertygande visade att han skulle förlora nästa val och om en annan Labourledare skulle besegra Cameron. Få tecken tyder på det. Men Gordon Brown blir då premiärminister under en tillbakadragande vågrörelse. Om de senaste valen i Danmark, Tyskland och Sverige utgör någon vägledning befinner sig socialdemokratin på reträtt i norra Europa och är ställd inför ett akut ideologiskt dilemma. Som politisk filosofi vilade socialdemokratin på vad som betraktades som en progressiv bas: den organiserade arbetarklassen i vars namn samhället skulle omvandlas. Marx hävdade förvisso att arbetarklassen skulle begrava kapitalismen. I stället, som sociologen Anthony Giddens noterat, har kapitalismen begravt arbetarklassen genom att uppmuntra till individuell social rörlighet. 1979 var 13 miljoner britter medlemmar i facket. I dag är siffran 7 miljoner. Dessutom är arbetarklassens sympatier inte alltid progressiva. I frågor som flyktingar och medborgerliga fri- och rättigheter kan den vara påtagligt reaktionär. Den individuella flykten från klass till välstånd har tvingat alla socialdemokratiska partier att omvärdera sin filosofi. I Storbritannien blev svaret New Labour. Men finns där någonting särskilt socialdemokratiskt Hur skulle det kunna finnas det om David Cameron kan omfamna New Labour lika entusiastiskt som Tony Blair I dag har Labourpartiet färre än 200 000 medlemmar. I början av 1950-talet, klasspolitikens era, var medlemsantalet över en miljon medlemmar. Socialdemokraterna i Västeuropa var resultatet av en klasspolitisk era, så helt naturligt utgör dess försvagning ett fundamentalt problem för dem. Ett skifte från vad statsvetare kallar ”positionspolitik” där partierna är oeniga om det grundläggande – statens roll, skattenivån – till vad de kallar ”nischpolitik”, där enighet råder om grundläggande mål – en fungerade sjukvård, bättre skolor – och oenigheten handlar om vilket parti som bäst uppnår dem, medel snarare än mål. Men det lämnar fortfarande frågan obesvarad om socialdemokratin fortfarande kan vara ett effektivt medel för politisk förändring. Gordon Brown uppmärksammade detta i en skrift redan 1992 där han hävdade att ”tidigare anslöt sig de som ville åstadkomma förändringar till Labourpartiet för att välja förändringsrepresentanter. I dag vill de själva vara förändringsrepresentanter.” Men han besvarade inte frågan: Vad betyder det för Labourpartiet Blair hade ett svar. Han försökte, som Margaret Thatcher hade gjort med de konservativa på 1980-talet, förändra sitt parti så att det skulle bli ett verktyg för hans egen vision av ledarskap. ”Jag var aldrig inne i politiken”, sade Blair avslöjande i januari 2000. ”Jag växte inte upp som politiker och jag känner mig inte som politiker ens nu.” Vad han menade var, antar jag, att han inte kände sig som en partipolitiker. Likt Margaret Thatcher har Blair varit en folkledare som gått förbi sitt parti och vädjat direkt till folket. Brown skulle däremot, just på grund av de misstankar han väcker, få mycket svårare att slå in på en liknande väg. Hans kolleger kommer att kräva att han blir mer samarbetsvillig, att han lyssnar mer till partiet. Dessutom framstår han som något föraktfull inför den hedonism och materialism som är en del av välståndet. När Sir William Harcourt, finansminister i en liberal regering, 1894 introducerade arvsskatten förkunnade han: ”Vi är alla socialister nu.” Vad han menade var att alla ansåg att man kunde utnyttja staten för att lösa sociala problem. Men 1994 drog Labour under Blair slutsatsen att man inte kunde återvända från sina många års ökenvandring om man inte tog bort paragrafen i partiprogrammet som krävde ett förstatligande av privat egendom. Labour kunde bara ta makten genom att bli New Labour och övertyga väljarna om att ”ingen av oss är socialister nu”. Labourpartiet kan mycket väl vinna nästa val som sannolikt inte äger rum förrän 2010. Men om det vinner blir det på ruinerna av den socialdemokrati som partiet en gång brukade hylla. VERNON BOGDANOR ", "article_category": "other"}
{"id": 22152, "headline": "”Vi röstar ja till att införaträngselskatt i Stockholm”", "summary": "Centerpartister i riksdagen: Fortsätt med trängselskatten fram till nästa val.Tre nyvalda centerpartister kommer att rösta emot den borgerliga regeringen om trängselskatten. Medan Stockholms stad röstade ja röstade kranskommunerna nej i folkomröstningarna. Båda utslag kan följas om riksdagen inför en temporär trängselskatt fram till en grundlagsändring så att skatten kan omvandlas till en kommunal avgift. Detta kan ske efter nästa val. Att inte fortsätta försöket skulle innebära miljardförluster och att Stockholm hamnar på efterkälken. Trängselskatten bör därför skyndsamt återinföras. Vi kommer att rösta för den, skriver tre tillträdande riksdagsledamöter i centerpartiet.", "article": "Storstockholms lokaltrafik har aviserat att man behöver besked om trängselskatten senast vid styrelsemötet i dag. Annars kan man tvingas ta beslut om nedläggning av de nya populära snabbusslinjerna till Stockholm som finansierats genom Stockholmsförsöket. Eftersom den nya regeringen ännu inte tillträtt ger vi som enskilda borgerliga riksdagsledamöter redan nu besked: Vi vill att riksdagen röstar ja till en fortsättning. De 3,5 miljarder kronor som staten satsade på Stockholmsförsöket användes bland annat för att köpa in 197 nya bekväma bussar. Dessa har gått i trafik på snabbusslinjer från förorterna till innerstaden och har snabbt blivit populära. Utan trängselskatten finns det inte pengar för den fortsatta driften: 300–400 busschaufförer kommer att bli arbetslösa och bussarna kommer att stå oanvända eller säljas till långt under inköpspriset. De besked som kommit från de tillträdande regeringspartierna har varit vaga och delvis motsägelsefulla. Endast centerpartiet har tydligt uttalat sitt stöd för att följa utslaget i Stockholms stads folkomröstning, där ja-sidan vann med en betryggande majoritet. Om det inte skulle bli någon fortsättning på försöket skulle de miljarder som satsats till största delen gå förlorade. Andrahandsvärdet på ett trängselskattesystem är ytterst begränsat. Vi kan inte ställa upp på en sådan kapitalförstöring. Detta är Stockholms och Sveriges chans att bli ett internationellt föredöme i kampen mot klimatförändringarna och för en hållbar trafik. För trängselavgifter är framtiden precis som högertrafiken en gång i tiden var det. Frågan är om Stockholm ska vara en modern storstad som leder utvecklingen eller om vi ska hamna på efterkälken. Förr eller senare kommer det ändå bli nödvändigt att införa trängselavgifter. Det går inte att bygga fler gator i Stockholms innerstad. Och den trafikminskning i innerstaden på 15 procent som exempelvis Ringen förutspås ge kommer att ha ätits upp av Stockholms tillväxt på 20 års sikt. För det är ungefär så länge det dröjer tills den skulle kunna stå klar. Och under tiden accelererar köeländet. Ett av nejsidans kraftigaste argument inför folkomröstningen var att trängselskatten skenbart skulle minska behovet av nya vägar och att det skulle leda till ett byggstopp. Med en borgerlig majoritet i riksdag, landsting och stad faller nu det argumentet. Nu borde alla förutsättningar finnas för att få i gång samhällsekonomiskt lönsamma projekt i Stockholm som kan underlätta förbifartstrafiken. För vi behöver både nya vägar och trängselskatt. Endera är inte tillräckligt för att rädda Stockholmsregionen från köelände och stagnation. Och trängselskatten kan bidra till att finansiera en del av detta. På tjugo år beräknas trängselskatten ge mer än 10 miljarder i nettotillskott, vilket skulle betala för många vägar och mycket kollektivtrafik. Hur ska man klara finansieringen av fler vägar och bättre lokaltrafik utan trängselskatten? Alternativ finansiering i form av så kallade PPP-lösningar räcker inte. Att avgiftsbelägga de nya vägarna är kontraproduktivt: Då fortsätter trafiken att köra på de gamla vägarna genom innerstaden. Och vi vill hellre sänka än höja skatter. Det är ett angrepp på det kommunala självstyret att förvägra Stockholmarna trängselskatten baserat på de folkomröstningar som 14 av 25 kranskommuner hållit. Ingen ifrågasätter kommuners rätt att själva bestämma parkeringsavgifterna. Och vad är den principiella skillnaden mellan att ta ut en avgift på en bil som står stilla i en stad och en som rör på sig? Båda tar upp plats och markägaren ska ha rätt att ta ut en avgift. Låt oss anta att situationen vore den omvända: att Stockholm hade trängselavgifter, men nu skulle införa parkeringsavgifter. Skulle det då vara rimligt att Salem skulle kunna förvägra stockholmarna självbestämmanderätten? Nej, självklart ska subsidiaritetsprincipen gälla här. När nu stadens gator och infartsleder börjar korka igen sedan trängselskatten tagits bort blir det väldigt tydligt att detta är ett verkningsfullt verktyg som det vore dumt att inte använda. Den ökade framkomligheten och tidsvinsten som skatten skapade var uppskattad av både företagare och löntagare. Med den minskade trängseln och köerna kunde såväl näringslivets varutransporter som utryckningsfordon lättare och snabbare ta sig fram. Människor berörs på olika sätt av trängselavgifterna om de bilpendlar från kranskommunerna eller bor i Stockholms innerstad. Av länsinvånarna är det bara en femtedel som bilpendlar till Stockholm och följaktligen berörs direkt av trängselavgifterna. Bland de boende i Stockholms stad berörs så gott som alla av framkomligheten, luftkvaliteten och stadsmiljön. Och luftföroreningarna i Stockholm riskerar hälsan för dem som bor och arbetar där. Gällande miljökvalitetsnormer för inandningsbara partiklar (PM10) överskrids på många gator och vägar, bland annat på Hornsgatan som har bland de högsta partikelhalterna i Europa. Även normen för kväveoxid överskrids i delar av innerstaden och längs vissa av de stora trafiklederna. Miljökvalitetsnormerna är tvingande. De är fastlagda i både EU-direktiv och miljöbalken. Förutom trängselavgifter finns det ett antal andra sätt att uppnå dem: Det skulle kunna vara trafikljus vid infarterna som bara släpper in en viss mängd fordon i innerstaden. Detta skulle leda till helt oacceptabla köer utanför staden. Förbud mot äldre bilar (som Paris tänker införa) skulle drabba låg- och medelinkomsttagarna och inte hjälpa mot partikelhalterna. Förbud att köra med bilar med jämna registreringsnummer på jämna datum och udda nummer på udda datum (som i Aten) är en orimlig inskränkning av individens frihet. Att helt stänga av förorenade gator upp till en månad varje år leder bara till än värre trafikkaos på stadens övriga gator. Spolning av gator och spridning av partikelbindande medel har visat sig ha högst begränsad effekt. Även den som anser att en omröstning i hela länet hade varit att föredra bör i det uppkomna läget följa resultatet i Stockholm. Folkomröstningarna i de 14 kranskommunerna beslutades i våras när jasidan såg ut att vinna i Stockholms stad. Innan dess var det ingen som krävde dem. Att på detta sätt söka ändra spelreglerna när man ser ut att förlora är stötande. Man valde dessutom en styrande formulering på frågan, en formulering som gjorde den näst intill omöjlig att svara ja på med den intellektuella hedern i behåll: ”Anser du att trängselskatt bör införas permanent i Stockholms stad?” Men nu har Stockholmarna alltså röstat ja till trängselskatten och de i huvudsak borgerligt styrda kranskommunerna nej till att den ska göras permanent. Och man kan faktiskt följa båda dessa utslag. Vi vill att riksdagen röstar ja till en temporär trängselskatt fram till dess att grundlagen ändras, så att den statliga trängselskatten då kan omvandlas till en kommunal trängselavgift. Detta kan ske efter nästa val. När och om trängselavgifterna så småningom inte längre skulle behövas, är det upp till Stockholmarna att bestämma dess öde. Att förfara så är knappast särskilt upprörande för majoriteten av länets invånare. En Skop-undersökning visar nämligen att tre av fyra i Stockholms län anser att riksdagen ska följa utslaget i folkomröstningen i Stockholms stad när den beslutar om en fortsättning av trängselskatten. Hela 72 procent av invånarna utanför Stockholms stad anser att riksdagen endast ska ta hänsyn till folkomröstningen i Stockholms stad (Skop 18–31 augusti). All internationell erfarenhet visar dessutom att det förhåller sig med trängselavgifter som med rökstopp på krogen: Med tiden blir de flesta anhängare. Så var det i London och så kommer det också att bli i Stockholms kranskommuner. Trängselskatten kan förbättras på en rad punkter. På vissa områden kan det göras snabbt, medan andra kräver längre tid, som en grundlagsändring för att omvandla skatten till en kommunal avgift. Dessa förändringar får dock inte sinka processen – på samma sätt som Sverige gick med i EU redan 50 dagar efter folkomröstningen och därefter har arbetat för att förbättra unionen, bör trängselskatten skyndsamt återinföras och arbetet med att förbättra den fortsätta sedan. Stockholm har länge satts på undantag och behandlats styvmoderligt när det gäller att hitta bra lösningar på snabbt växande trafikproblem Därför ger vi som ingår i den nya riksdagen nu besked. Vi kommer att rösta för det som stockholmarna vill: Ja till trängselskatten, ja till bättre kollektivtrafik och ja till välmotiverade vägbyggen. Fredrick Federley (c), tillträdande riksdagsledamot, Lennart Fremling (fp), avgående riksdagsledamot, Annie Johansson (c), tillträdande riksdagsledamot, Gabriel Romanus (fp), avgående riksdagsledamot, Solveig Ternström (c), tillträdande riksdagsledamot ", "article_category": "other"}
{"id": 22153, "headline": "”Vi röstar ja till att införa trängselskatt i Stockholm”", "summary": "Centerpartister i riksdagen: Fortsätt med trängselskatten fram till nästa val. Tre nyvalda centerpartister kommer att rösta emot den borgerliga regeringen om trängselskatten. Medan Stockholms stad röstade ja röstade kranskommunerna nej i folkomröstningarna. Båda utslag kan följas om riksdagen inför en temporär trängselskatt fram till en grundlagsändring så att skatten kan omvandlas till en kommunal avgift. Detta kan ske efter nästa val. Att inte fortsätta försöket skulle innebära miljardförluster och att Stockholm hamnar på efterkälken. Trängselskatten bör därför skyndsamt återinföras. Vi kommer att rösta för den, skriver tre tillträdande riksdagsledamöter i centerpartiet.", "article": "Storstockholms Lokaltrafik har aviserat att man behöver besked om trängselskatten senast vid styrelsemötet idag. Annars kan man tvingas ta beslut om nedläggning av de nya populära snabbusslinjerna till Stockholm som finansierats genom Stockholmsförsöket. Eftersom den nya regeringen ännu inte tillträtt ger vi som enskilda borgerliga riksdagsledamöter redan nu besked: Vi vill att riksdagen röstar ja till en fortsättning. De 3,5 miljarder kronor som staten satsade på Stockholmsförsöket användes bland annat för att köpa in 197 nya bekväma bussar. Dessa har gått i trafik på snabbusslinjer från förorterna till innerstaden och har snabbt blivit populära. Utan trängselskatten finns det inte pengar för den fortsatta driften: 300-400 busschaufförer kommer att bli arbetslösa och bussarna kommer att stå oanvända eller säljas till långt under inköpspriset. De besked som kommit från de tillträdande regeringspartierna har varit vaga och delvis motsägelsefulla. Endast centerpartiet har tydligt uttalat sitt stöd för att följa utslaget i Stockholms stads folkomröstning, där ja-sidan vann med en betryggande majoritet. Om det inte skulle bli någon fortsättning på försöket skulle de miljarder som satsats till största delen gå förlorade. Andrahandsvärdet på ett trängselskattesystem är ytterst begränsat. Vi kan inte ställa upp på en sådan kapitalförstöring. Detta är Stockholms och Sveriges chans att bli ett internationellt föredöme i kampen mot klimatförändringarna och för en hållbar trafik. För trängselavgifter är framtiden precis som högertrafiken en gång i tiden var det. Allt fler storstäder tänker nu införa sådana system med London och Stockholm som förebild. Senast i fredags tillkännagav det borgerliga teknik- och miljöborgarrådet i Köpenhamn, Klaus Bondam, att man vill införa trängselavgifter som i Stockholm. Frågan är om Stockholm ska vara en modern storstad som leder utvecklingen eller om vi ska hamna på efterkälken. Förr eller senare kommer det ändå bli nödvändigt att införa trängselavgifter. Det går inte att bygga fler gator i Stockholms innerstad. Och den trafikminskning i innerstaden på 15 procent som exempelvis Ringen förutspås ge kommer att ha ätits upp av Stockholms tillväxt på 20 års sikt. För det är ungefär så länge det dröjer tills den skulle kunna stå klar. Och under tiden accelererar köeländet. Ett av nejsidans kraftigaste argument inför folkomröstningen var att trängselskatten skenbart skulle minska behovet av nya vägar och att det skulle leda till ett byggstopp. Med en borgerlig majoritet i riksdag, landsting och stad faller nu det argumentet. Nu borde alla förutsättningar finnas för att få igång samhällsekonomiskt lönsamma projekt i Stockholm som kan underlätta förbifartstrafiken . För vi behöver både nya vägar och trängselskatt. Endera är inte tillräckligt för att rädda Stockholmsregionen från köelände och stagnation. Och trängselskatten kan bidra till att finansiera en del av detta. På tjugo år beräknas trängselskatten ge mer än 10 miljarder i nettotillskott, vilket skulle betala för många vägar och mycket kollektivtrafik. Hur ska man klara finansieringen av fler vägar och bättre lokaltrafik utan trängselskatten? Alternativ finansiering i form av så kallade PPP-lösningar räcker inte. Att avgiftsbelägga de nya vägarna är kontraproduktivt: Då fortsätter trafiken att köra på de gamla vägarna genom innerstaden. Och vi vill hellre sänka än höja skatter. Det är ett angrepp på det kommunala självstyret att förvägra Stockholmarna trängselskatten baserat på de folkomröstningar som 14 av 25 kranskommuner hållit. Ingen ifrågasätter kommuners rätt att själva bestämma parkeringsavgifterna. Och vad är den principiella skillnaden mellan att ta ut en avgift på en bil som står stilla i en stad och en som rör på sig? Båda tar upp plats och markägaren ska ha rätt att ta ut en avgift. Låt oss anta att situationen vore den omvända: att Stockholm hade trängselavgifter, men nu skulle införa parkeringsavgifter. Skulle det då vara rimligt att Salem skulle kunna förvägra Stockholmarna självbestämmanderätten? Nej, självklart ska subsidiaritetsprincipen gälla här. När nu stadens gator och infartsleder börjar korka igen sedan trängselskatten tagits bort blir det väldigt tydligt att detta är ett verkningsfullt verktyg som det vore dumt att inte använda. Den ökade framkomligheten och tidsvinsten som skatten skapade var uppskattad av både företagare och löntagare. Med den minskade trängseln och köerna kunde såväl näringslivets varutransporter som utryckningsfordon lättare och snabbare ta sig fram. Människor berörs på olika sätt av trängselavgifterna om de bilpendlar från kranskommunerna eller bor i Stockholms innerstad. Av länsinvånarna är det bara en femtedel som bilpendlar till Stockholm och följaktligen berörs direkt av trängselavgifterna. Bland de boende i Stockholms stad berörs så gott som alla av framkomligheten, luftkvaliteten och stadsmiljön. Och luftföroreningarna i Stockholm riskerar hälsan för dem som bor och arbetar där. Gällande miljökvalitetsnormer för inandningsbara partiklar (PM10) överskrids på många gator och vägar, bland annat på Hornsgatan som har bland de högsta partikelhalterna i Europa. Även normen för kväveoxid överskrids i delar av innerstaden och längs vissa av de stora trafiklederna. Miljökvalitetsnormerna är tvingande. De är fastlagda i både EU-direktiv och miljöbalken. Förutom trängselavgifter finns det ett antal andra sätt att uppnå dem: Det skulle kunna vara trafikljus vid infarterna som bara släpper in en viss mängd fordon i innerstaden. Detta skulle leda till helt oacceptabla köer utanför staden. Förbud mot äldre bilar (som Paris tänker införa) skulle drabba låg- och medelinkomsttagarna och inte hjälpa mot partikelhalterna. Förbud att köra med bilar med jämna registreringsnummer på jämna datum och udda nummer på udda datum (som i Aten) är en orimlig inskränkning av individens frihet. Att helt stänga av förorenade gator upp till en månad varje år leder bara till än värre trafikkaos på stadens övriga gator. Spolning av gator och spridning av partikelbindande medel har visat sig ha högst begränsad effekt. Vi kan inte förvägra Stockholmarna trängselskatten när de röstat för den. I synnerhet när vi vet att de alternativa sätten att uppnå miljökvalitetsnormerna är så mycket sämre. Även den som anser att en omröstning i hela länet hade varit att föredra bör i det uppkomna läget följa resultatet i Stockholm. Folkomröstningarna i de 14 kranskommunerna beslutades i våras när jasidan såg ut att vinna i Stockholms Stad. Innan dess var det ingen som krävde dem. Att på detta sätt söka ändra spelreglerna när man ser ut att förlora är stötande. Man valde dessutom en styrande formulering på frågan, en formulering som gjorde den näst intill omöjlig att svara ja på med den intellektuella hedern i behåll: \"Anser du att trängselskatt bör införas permanent i Stockholms stad?\" De statsvetare som uttalat sig i frågan är också mycket riktigt kritiska till kranskommunernas valsedel. Sju tillfrågade statsvetare, bland annat Leif Lewin och Sören Holmberg, kritiserar i en rapport från pr-byrån Westander enhälligt användningen av ordet \"permanenta\", som man menar gör folkomröstningsresultatet skevt och omöjligt att räkna ihop med resultatet i Stockholms stad. Men nu har Stockholmarna alltså röstat ja till trängselskatten och de i huvudsak borgerligt styrda kranskommunerna nej till att den ska göras permanent. Och man kan faktiskt följa båda dessa utslag. Vi vill att riksdagen röstar ja till en temporär trängselskatt fram till dess att grundlagen ändras, så att den statliga trängselskatten då kan omvandlas till en kommunal trängselavgift. Detta kan ske efter nästa val. När och om trängselavgifterna så småningom inte längre skulle behövas, är det upp till Stockholmarna att bestämma dess öde. Att förfara så är knappast särskilt upprörande för majoriteten av länets invånare. En SKOP-undersökning visar nämligen att tre av fyra i Stockholms län anser att riksdagen ska följa utslaget i folkomröstningen i Stockholms stad när den beslutar om en fortsättning av trängselskatten. Hela 72 procent av invånarna utanför Stockholms Stad anser att riksdagen endast ska ta hänsyn till folkomröstningen i Stockholms Stad (SKOP 18-31 augusti). All internationell erfarenhet visar dessutom att det förhåller sig med trängselavgifter som med rökstopp på krogen: Med tiden blir de flesta anhängare. Så var det i London och så kommer det också att bli i Stockholms kranskommuner. Trängselskatten kan förbättras på en rad punkter. På vissa områden kan det göras snabbt, medan andra kräver längre tid, som en grundlagsändring för att omvandla skatten till en kommunal avgift. Dessa förändringar får dock inte sinka processen - på samma sätt som Sverige gick med i EU redan 50 dagar efter folkomröstningen och därefter har arbetat för att förbättra Unionen, bör trängselskatten skyndsamt återinföras och arbetet med att förbättra den fortsätta sedan. Stockholm har länge satts på undantag och behandlats styvmoderligt när det gäller att hitta bra lösningar på snabbt växande trafikproblem Därför ger vi som ingår i den nya riksdagen nu besked. Vi kommer att rösta för det som Stockholmarna vill: Ja till trängselskatten, ja till bättre kollektivtrafik och ja till välmotiverade vägbyggen. Fredrick Federley (c), tillträdande riksdagsledamot, Lennart Fremling (fp), avgående riksdagsledamot, Annie Johansson (c), tillträdande riksdagsledamot, Gabriel Romanus (fp), avgående riksdagsledamot, Solveig Ternström (c), tillträdande riksdagsledamot ", "article_category": "other"}
{"id": 22166, "headline": "LO:s veto mot valet", "summary": "Svenska folket har röstat fram en ny regering med ett tydligt program. Men inom delar av arbetarrörelsen vägrar man acceptera att socialdemokraterna inte äger Rosenbad.", "article": "Respekterar LO demokratiska valutslag Eller är det bara när socialdemokraterna vinner regeringsmakten som majoritetens vilja är legitim Frågorna väcks efter LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins artikel på DN Debatt i går. Den går i praktiken ut på att facket tänker sätta sig över resultatet från söndagens val. Trots att väljarna sagt ett klart ja till en borgerlig regering flaggar Lundby-Wedin för konflikter i den stundande avtalsrörelsen om alliansen genomför sitt program. Hon skriver: ”Frågan är om den (nya regeringen) vill ha en fortsatt stabil ekonomisk tillväxt som kommer att ge både jobb och ökade reallöner eller om den, förblindad av sin seger, driver in Sverige i en situation där tillväxten leder till starka fördelningskonflikter och instabilitet.” Det står naturligtvis LO fritt att ha synpunkter på svensk politik. Den rätten har alla medborgare och föreningar. Samtidigt är LO inte vilken organisation som helst. Det är förmodligen världens mäktigaste fackliga rörelse, med nära band till det parti som regerat Sverige 88 procent av tiden sedan 1932. LO har investerat tungt i detta partis valseger. Med medlemmarnas avgifter har man i praktiken finansierat socialdemokraternas valapparat. Beräkningar som folkpartisten Carl B Hamilton gjort visar att man bidragit med mellan 90 och 100 miljoner kronor. Vidare sitter ordföranden Wanja Lundby-Wedin i det verkställande utskottet och har intensivt deltagit i återvalskampanjen. I söndags blev det klart att den misslyckades. Ändå hindrar det inte LO-ordföranden från att hota med oordning på arbetsmarknaden innan Fredrik Reinfeldt ens hunnit tillträda som statsminister. Att ett antal LO-förbund redan i somras varnade för ”konsekvenserna” av en borgerlig valvinst var olustigt. Men det är än värre att ordföranden fortsätter med utspelen efter valet, vilket i praktiken blir ett slags blockad av den svenska demokratin. Alliansen har spelat med öppna kort och fått ett tydligt mandat från folket. Det inkluderar de förändringar av a-kassan som Lundby-Wedin kallar för ”systemskifte” och som hon planerar att ställa sig i vägen för. Reflexen påminner om den osunda koppling till statsmakten som uppstår när samma parti alltid regerar. LO och socialdemokraterna har svårt att försona sig med tanken på att man inte äger Rosenbad, att det finns andra som också kan få väljarnas stöd. Marita Ulvskogs beskrivning av det historiska regeringsskiftet 1976 som en ”statskupp” speglar en problematisk attityd inom delar av arbetarrörelsen. Lundby-Wedins artikel belyser också det ömsesidiga beroendet mellan LO och socialdemokraterna. Den ena parten ger ekonomiskt stöd mot att den andra levererar politiska resultat. Denna korrupta relation – så bör den kallas – bakbinder den svenska demokratin, vilket blir extra synligt när de borgerliga får förtroendet att styra över regeringskansliet. Plötsligt märker LO hur man förlorar inflytande över lagstiftningen, och i besvikelse använder man avtalsrörelsen som slagträ i den politiska diskussionen. ”Väljarnas besked den 17 september ska omintetgöras av LO:s konflikter – på annat sätt kan man inte tolka beskedet från Norra Bantorget”, sade Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström på fredagen. Hans motreaktion visar att Wanja Lundby-Wedins vapenskrammel är ett vågspel med medlemmarnas jobb och inkomster som insatser. Därtill utmanar LO-ordföranden kärnan i det svenska folkstyret: rätten att få rösta fram en ny regering. DN 23/9 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 22183, "headline": "”Kravet på ministerposter förödande för miljöpartiet”", "summary": "Birger Schlaug: Partiets strategi leder fram till ett tvåpartisystem. Miljöpartiet hade sitt bästa utgångsläge någonsin inför årets val. Ändå är det fortfarande riksdagens minsta parti. De ständigt upprepade kraven på att ingå i regering skrämde bort både socialdemokratiska och borgerliga väljare. Miljöpartiets strategi får starkt negativa konsekvenser för miljöpolitiken samtidigt som den befäster blockpolitiken. Partiet måste i stället stärka sin egen identitet, skriver det förra språkröret Birger Schlaug.", "article": "Aldrig har miljöpartiet haft bättre utgångsläge för en valrörelse. Och aldrig har man haft två så skickliga och erfarna språkrör som man hade i detta val. Ändå förblev man riksdagens minsta parti. Det kan knappast ses som en framgång. Alla förutsättningar låg på plats för ett genombrott. Ändå blev det inget. Varför Svaret är mycket enkelt: strategin att få statsrådsposter i en regering ledd av Göran Persson. Denna strategi har varit förödande för partiets identitet, självkänsla och framgång. Den har även varit till förfång för den rödgröna majoriteten. För det första har miljöpartiets ständigt upprepade krav på att ingå i en regering lett till att socialdemokraterna tappat röster till den borgerliga alliansen. Det finns en ganska stor mängd konservativa socialdemokrater som avskyr den gröna skatteväxlingen, de ökande bensinskatterna, biståndet och den tillfälliga asyllag som gav gömda barnfamiljer en ny chans i Sverige. Ju mer miljöpartisterna ältade kravet på medverkan i en regering ju fler betongsossar sökte sig bort från sitt gamla parti. Hur mycket tappade de rödgröna blocket på detta För det andra har miljöpartiets strategi skrämt bort miljöengagerade väljare som ogillat socialdemokraterna. Var skulle en centerpartist som vill fortsätta avvecklingen av kärnkraft ta vägen när det enda tänkbara alternativet bundit upp sig som ett blockparti under Perssons skugga Var skulle en engagerad socialliberal som mest brinner för naturvård, och är medlem i Svenska naturskyddsföreningen, ta vägen när han upplevt att miljöpartiet gjort regeringsfrågan till någon sorts huvudfråga Var skulle en kristdemokrat, som väckts till insikt om klimatfrågorna efter att ha sett ”The Planet”, ta vägen när miljöpartiet satt en ära i att uppträda som ett lojalt blockparti i hela valrörelsen Det enda parti som skulle kunnat förmå dessa människor att välja något annat än den så kallade alliansen var miljöpartiet. Men miljöpartiets strategi gjorde det omöjligt. Hur mycket tappade den rödgröna majoriteten på grund av detta För det tredje ingick det uppenbarligen i miljöpartiets strategi att inte lyfta miljöfrågorna i valrörelsen – utrymmet som partiet gav dessa frågor i teveutfrågningarna och i den enorma satsningen på helsidor i kvällspressen var sparsam. Men vad värre är: man uppträdde så till den milda grad som ett lojalt blockparti att man inte ens drev tesen att man efter valet ville vara en blåslampa på sossarna i denna fråga. Man ville ju inte säga något ont om sossarnas miljöpolitik... Inga angrepp var tillåtna. Men ett miljöparti som inte går till attack i miljöfrågorna reducerar ju hela miljöfrågan i valet. Problemet för miljöpartiet är alltså på intet sätt att man saknar kompetens, resurser eller mediala språkrör. Problemet är valet av en strategi som medförde att det egna partiet missade ett förväntat lyft och att den rödgröna majoriteten tappat röster. Det sistnämnda är allvarligt eftersom det får starkt negativa konsekvenser för den fortsatta miljöpolitiken i Sverige. Än värre är att miljöpartiets ledning – partistyrelse och riksdagsgrupp – valt en strategi som, om den fortsätter, kommer att leda fram till ett tvåpartisystem i Sverige. Reducerar man politiken till en fråga om två block ligger kravet på majoritetsval bakom hörnet. Jag har ingenting emot att miljöpartiet i framtiden ingår i en regering. Tvärtom. Men det blir absurt när man lägger upp en strategi för just detta, i stället för en strategi där man utgår från att målet är att vinna val för att få igenom så mycket politik som möjligt. Miljöpartiet har framtiden för sig. Men bara om man stärker sin identitet i stället för att få ett block om foten. BIRGER SCHLAUG ", "article_category": "other"}
{"id": 22205, "headline": "Hela Wien har smak av Mozart", "summary": "Wiens kaféer serverar i år Mozarttårtor, Mozartkulor, Mozarttärningar, Mozartlikör, Mozartkaffe, Mozartchoklad och Mozarts jubileumsbakelser. Det är ju gudbevars 250 år sedan den store kompositören föddes.", "article": "Var han egentligen en obotlig spelare som ruinerade sig på illegala spelhålor? När man vandrar i Mozart-Haus i Wien får man onekligen den uppfattningen, styrkt av de sentida rön som man får berättade i en liten audioguide som man har med sig från entrén. Våningen var stor, familjen hade två tjänare och den vittberömde kompositören tjänade rundligt med pengar. Ändå stod han alltid i skuld. Eftervärlden står i sin tur i stor skuld till Mozart, som levde 1765-1791. Han föddes för 250 år sedan och detta har firats med vederbörlig ståt i Wien, där han nådde sin höjdpunkt som konstnär och musiker. Man kan tillbringa mången weekend i Wien med Mozarts musik. Konserter, operor, kammarmusik spelas oupphörligt, varvade med utställningar och andra påminnelser om hans liv och verk. Berömda Wienersymfonikerna spelar i konserthuset. Gosskören Wiener Sängerknaben framträder fredagar och söndagar (annars går de i skolan). Vidare finns Hofburg-orkestern, Schönbrunnorkestern, Wiener Imperial Orchester samt inte minst Wiener Mozart Orchester där musikerna är utklädda i 1700-talsdräkter. Repertoaren vid dessa Mozartkonserter är minst sagt begränsad. Det blir enskilda satser ur \"Eine Kleine Nachtmusik\", \"Haffnersymfonin\", \"Turkisk marsch\", varvade med prestigearior ur \"Figaros bröllop\". \"Don Juan\" och \"Cosi fan tutte\". Varje konsert avslutas med \"An den schönen blauen Donau\" av Johann Strauss den yngre och \"Radetzkymarschen\" av Johann Strauss den äldre. Sistnämnda marsch ackompanjeras med vederbörlig handklappning av publiken. Så långt kan denna väluppfostrade publik sträcka sig i uppsluppenhet. På samma sätt samsas Mozart med Straussarna bland skinkor, schnitzlar, flaskor och glas i stadsparkens kursalong. En mindre Mozart ensemble framträder i Palffy palatset. Tiderna är bra, 20.00 eller 20.30, så att man hinner äta middag före och supé efteråt. Musik i Wien hör ihop med mat. Vid nyårskonserterna i tv, vad sitter den festklädda publiken i Gyllene Salen i Musikverein och väntar på om inte middagen? I foajén finns oftast en Mozart shop där man kan köpa Mozartkepsar, Mozarttröjor, Mozartslipsar, Mozartparaplyer, allt i rött à la de bekanta Mozartkugeln. Mozart själv som affischpojke ser mest ut som en tomtenisse. Han var fåfäng och älskade rött. Han gav sig inte förrän han hittat den rätta rocken i den rätta färgen. Under sommaren, då wienarna lämnat staden, består publiken i allra högsta grad av japaner. Dessa innehar det uteslutande privilegiet att få fotografera, även med blixt, under konserten. Amerikaner och andra turister blir ganska bryskt åthutade av omkringsittande wienare. Förklaringen jag får är att japaner bara har en veckas semester, då de ska uppleva allt, vilket de förstås inte hinner och därför fotograferar som galningar och sedan ägnar vintern åt att studera bilderna. En annan förklaring är att de fortsätter att fotografera hur mycket de än blir åthutade. En tredje är att detta är del av en lukrativ affärsidé. Om vintern, då wienarna är tillbaka, åker orkestern på turné till Japan och spelar Mozart. En bassångare jag träffade hade varit två gånger i Japan i år och sjungit betjänten Leporellos Katalogaria ur \"Don Juan\" (där han räknar upp alla fruntimmer som husbonden lägrat med slutklämmen att i Spanien är de 1003). Japaner som hört konserterna i Japan vill förstås åka till Wien och höra orkestern i dess hemmiljö. Det kan man inte störa med småaktiga krav på fotoförbud. Den Mozartska musikens hemmiljö är bland annat slottet Schönbrunns luftiga orangeri, en förtjusande lokal i vitt och rosa med krukväxter och porlande fontäner i parken utanför. Här far historiens vingslag över notställen ty det var här som det anordnades en musikalisk tävling mellan Mozart och hans förmente rival Salieri, varvid den senare vann juryns bevågenhet. Mozarts operor framförs på stora Staatsoper i praktfulla prestigeföreställningar. Men också i mera ombonat format på behändiga Volksoper (där de sjungs i sin tyska version) eller på Theater an der Wien. Den sistnämnda är en riktigt gammaldags flerhundraårig teater där man sitter på tre rader som i en plyschinredd burk. Den har de senaste decennierna lånat ut sig till operetter och musikaler men ska nu återgå till bli operascen vilket inte är en dag för tidigt. Man kan även höra Mozarts kammarmusik på någon gård i något före detta furstepalats. Överallt är stämningen dämpad och belevad. Nästan överallt kan man få vin, öl, kaffe, snittar och bakelser i pausen. Prestigekaféerna serverar Mozarts jubileumsbakelser à 40 kronor jämte Mozart-tårtor, Mozarttärningar, Mozartkulor, Mozartchoklad, Mozartlikör och Mozartkaffe (dubbel mocka med Mozartlikör, vispgrädde och mandelspån). Dock hittar jag ingen maträtt uppkallad efter Mozart - eller någon annan kompositör heller för den delen. Bara ett av de hus där han bodde har kunnat spåras och omvandlas till museum. Det är Mozarthaus på Domgasse 5 nära Stephansplatz, mitt i turistgyttret bland hästdragna f iakrar och sandwichmän utklädda till Mozarts samtida. Huset har tre våningar och erbjuder en bra introduktion till Mozarts liv och verk under åren 1784 och 1787, då han var ovanligt stadd vid kassa och disponerade en våning med fyra stora rum, två små rum och ett kök. Man får hörlurar och trycker fram informationen rum för rum och har snart en ganska bra uppfattning om hans och familjens liv, men också om staden Wien på hans tid. I Haus der Musik - Musikhuset - på Seilerstätte 30 kan man själv dirigera \"Eine kleine Nachtmusik\" i den takt man önskar vilket brukar orsaka skrattsalvor från omkringstående, åtminstone innan de själva försökt sig på äventyret. En videoanimation kallad \"Mozart komponerar\" söker ge en uppfattning om hur Mozart gick till väga när han komponerade. Man kan mixa ihop musik från \"Trollflöjten\" med andra ljud och få fram en egen komposition som man kan köpa och ta med hem på en cd. Så kan man åka båt på Donau varje måndagskväll till levande musik av mästaren. På den myllrande gågatan Kärntnerstrasse har en kvinnlig pianist kört fram sitt piano och spelar hans sonater. På flotta, nyrenoverade Albertina museet pågår till och med kommande onsdag en utställning under titeln \"Mozart Experiment Aufkläring\". Där framställs Mozart inramad av upplysningstiden och livet i Wien under kejsar Joseph II, historiskt, socialt med en myckenhet av attiraljer och detaljer, konst, virtuella installationer och historiska dokument. Enbart den ohyggligt ambitiösa katalogen väger ungefär lika mycket som Mozarts samlade verk. På omslaget finns hans berömda röda rock - det är ungefär så mycket man vet om hur han såg ut. Han porträtterades av många konstnärer som alla verkar ha lidit av samma oförmåga att teckna porträttlikt. Därför ser han så olika ut, därför möts man vid utställningens entré av en uppsättning porträtt under rubriken \"De många Mozart\". Man kan hyra ett par lurar för fem euro och flanera runt i staden med en karta till ett femtiotal olika platser där det står en röd pelare med texten \"Calling Mozart\". Där slår man ett nummer och informeras på valfritt språk om platsen och dess betydelse för Mozart och hans musik. Dock får man snart ont i öronen av den vrålande syntversion av ouvertyren till \"Figaros bröllop\" som inleder varje inslag. Vid sin död 1791 begravdes Mozart i en massgrav, detta enligt en tillfällig förordning angående begravningar som senare upphävdes. Då var det så dags att ge honom en begravning i klass med hans betydelse. Ingen visste var han låg. Senare plockade kyrkogårdens folk ihop överblivna gravstensdelar och skapade det närmast excentriska monument som står på Sankt Marx-kyrkogården. Den är väl värd en utflykt för sin egen skull i sin törnrosamässiga dåsighet med igenvuxna gravar och gångar från gången tid. I november kommer en sen födelsedagspresent till Mozart i form av en månadslång festival, \"New crowned hope\" under ledning av den amerikanske regissören Peter Sellars som ställer frågan \"Hur skulle Mozart ha komponerat i dag?\" och hoppas få den besvarad. Över hela Österrike förekommer så mycket firande, så många seminarier, kurser och samkväm med Mozart i centrum att det räcker gott och väl femtio år till nästa jubileum. Man möter honom själv på gatan i form av rätt påträngande gossar i glittriga rockar och peruk som vill säga biljetter till konserter. Eller så sitter han lika glittrig på någon parkbänk och ordnar sina papper. Eller så dyker han upp som en stor röd skylt med reklam för Mozartkugeln på trottoaren utanför något konditori. Eller ännu större på affischpelare. På en av portalerna vid entrén till stora operan sitter en liten skylt. Där berömmer sig stadens kasino av att bidra till underhållet av den pampiga byggnaden. Ingen annan sponsor markeras lika iögonenfallande. Undra på det. Här får speldjävulen i alla fall bedriva en viss återbetalning av den mindre förmögenhet som Mozart spelade bort när han levde. Om han nu gjorde det. Vem vet? Vem bryr sig? Musik, Maestro, bitte! Föreställningar: Staatsoperan i Föreställningar: Staatsoperan i Wien ger i höst några föreställningar av \"Trollflöjten\" samt \"Requiem\" den 5 december. På Theater an der Wien ingår \"Trollflöjten\" och \"Cosi fan tutte\" i höstrepertoaren. På Volksoper ges föreställningar (på tyska) av \"Don Juan\". \"Cosi fan tutte\" och \"Figaros bröllop\". Information: om opera, konserter, repertoar, biljetter med mera på www.viennaclassic.com Resa dit: till Wien går inga lågprisflyg. Priset för en tur- och returresa över en weekend ligger närmare 3 000 kr. Österrike Reseservice erbjuder weekendflyg direkt till Wien med två hotellnätter från 3 845 kr per person. Man kan skräddarsy individuella musikresor med operaföreställningar och konserter, tel: 08-54588750, hemsida: www.goaustria.net. Upplysningar och bokningar också genom Österrikes turistbyrå tel: 08-2246 00, hemsida: www.austria.info. ", "article_category": "other"}
{"id": 22208, "headline": "Hela Wien har smak av Mozart", "summary": "Wiens kaféer serverar i år Mozarttårtor, Mozartkulor,Mozarttärningar, Mozartlikör, Mozartkaffe, Mozart-choklad och Mozarts jubileumsbakelser. Det är ju gudbevars 250 år sedan den store kompositören föddes. text och foto Ove Säverman", "article": "Var han egentligen en obotlig spelare som ruinerade sig på illegala spelhålor? När man vandrar i Mozart-Haus i Wien får man onekligen den uppfattningen, styrkt av de sentida rön som man får berättade i en liten audioguide som man har med sig från entrén. Våningen var stor, familjen hade två tjänare och den vittberömde kompositören tjänade rundligt med pengar. Ändå stod han alltid i skuld. Eftervärlden står i sin tur i stor skuld till Mozart, som levde 1765–1791. Han föddes för 250 år sedan och detta har firats med vederbörlig ståt i Wien, där han nådde sin höjdpunkt som konstnär och musiker. Man kan tillbringa mången weekend i Wien med Mozarts musik. Konserter, operor, kammarmusik spelas oupphörligt, varvade med utställningar och andra påminnelser om hans liv och verk. Berömda Wienersymfonikerna spelar i konserthuset. Gosskören Wiener Sängerknaben framträder fredagar och söndagar (annars går de i skolan). Vidare finns Hofburg-orkestern, Schönbrunnorkestern, Wiener Imperial Orchester samt inte minst Wiener Mozart Orchester där musikerna är utklädda i 1700-talsdräkter. Repertoaren vid dessa Mozartkonserter är minst sagt begränsad. Det blir enskilda satser ur ”Eine Kleine Nachtmusik”, ”Haffnersymfonin”, ”Turkisk marsch”, varvade med prestigearior ur ”Figaros bröllop”. ”Don Juan” och ”Cosi fan tutte”. Varje konsert avslutas med ”An den schönen blauen Donau” av Johann Strauss den yngre och ”Radetzkymarschen” av Johann Strauss den äldre. Sistnämnda marsch ackompanjeras med vederbörlig handklappning av publiken. Så långt kan denna väluppfostrade publik sträcka sig i uppsluppenhet. På samma sätt samsas Mozart med Straussarna bland skinkor, schnitzlar, flaskor och glas i stadsparkens kursalong. En mindre Mozart ensemble framträder i Palffy palatset. Tiderna är bra, 20.00 eller 20.30, så att man hinner äta middag före och supé efteråt. Musik i Wien hör ihop med mat. Vid nyårskonserterna i tv, vad sitter den festklädda publiken i Gyllene Salen i Musikverein och väntar på om inte middagen? I foajén finns oftast en Mozart shop där man kan köpa Mozartkepsar, Mozarttröjor, Mozartslipsar, Mozartparaplyer, allt i rött à la de bekanta Mozartkugeln. Mozart själv som affischpojke ser mest ut som en tomtenisse. Han var fåfäng och älskade rött. Han gav sig inte förrän han hittat den rätta rocken i den rätta färgen. Under sommaren, då wienarna lämnat staden, består publiken i allra högsta grad av japaner. Dessa innehar det uteslutande privilegiet att få fotografera, även med blixt, under konserten. Amerikaner och andra turister blir ganska bryskt åthutade av omkringsittande wienare. Förklaringen jag får är att japaner bara har en veckas semester, då de ska uppleva allt, vilket de förstås inte hinner och därför fotograferar som galningar och sedan ägnar vintern åt att studera bilderna. En annan förklaring är att de fortsätter att fotografera hur mycket de än blir åthutade. En tredje är att detta är del av en lukrativ affärsidé. Om vintern, då wienarna är tillbaka, åker orkestern på turné till Japan och spelar Mozart. En bassångare jag träffade hade varit två gånger i Japan i år och sjungit betjänten Leporellos Katalogaria ur ”Don Juan” (där han räknar upp alla fruntimmer som husbonden lägrat med slutklämmen att i Spanien är de 1003). Japaner som hört konserterna i Japan vill förstås åka till Wien och höra orkestern i dess hemmiljö. Det kan man inte störa med småaktiga krav på fotoförbud. Den Mozartska musikens hemmiljö är bland annat slottet Schönbrunns luftiga orangeri, en förtjusande lokal i vitt och rosa med krukväxter och porlande fontäner i parken utanför. Här far historiens vingslag över notställen ty det var här som det anordnades en musikalisk tävling mellan Mozart och hans förmente rival Salieri, varvid den senare vann juryns bevågenhet. Mozarts operor framförs på stora Staatsoper i praktfulla prestigeföreställningar. Men också i mera ombonat format på behändiga Volksoper (där de sjungs i sin tyska version) eller på Theater an der Wien. Den sistnämnda är en riktigt gammaldags flerhundraårig teater där man sitter på tre rader som i en plyschinredd burk. Den har de senaste decennierna lånat ut sig till operetter och musikaler men ska nu återgå till bli operascen vilket inte är en dag för tidigt. Man kan även höra Mozarts kammarmusik på någon gård i något före detta furstepalats. Överallt är stämningen dämpad och belevad. Nästan överallt kan man få vin, öl, kaffe, snittar och bakelser i pausen. Prestigekaféerna serverar Mozarts jubileumsbakelser à 40 kronor jämte Mozart-tårtor, Mozarttärningar, Mozartkulor, Mozartchoklad, Mozartlikör och Mozartkaffe (dubbel mocka med Mozartlikör, vispgrädde och mandelspån). Dock hittar jag ingen maträtt uppkallad efter Mozart – eller någon annan kompositör heller för den delen. Bara ett av de hus där han bodde har kunnat spåras och omvandlas till museum. Det är Mozarthaus på Domgasse 5 nära Stephansplatz, mitt i turistgyttret bland hästdragna fiakrar och sandwichmän utklädda till Mozarts samtida. Huset har tre våningar och erbjuder en bra introduktion till Mozarts liv och verk under åren 1784 och 1787, då han var ovanligt stadd vid kassa och disponerade en våning med fyra stora rum, två små rum och ett kök. Man får hörlurar och trycker fram informationen rum för rum och har snart en ganska bra uppfattning om hans och familjens liv, men också om staden Wien på hans tid. I Haus der Musik – Musikhuset – på Seilerstätte 30 kan man själv dirigera ”Eine kleine Nachtmusik” i den takt man önskar vilket brukar orsaka skrattsalvor från omkringstående, åtminstone innan de själva försökt sig på äventyret. En videoanimation kallad ”Mozart komponerar” söker ge en uppfattning om hur Mozart gick till väga när han komponerade. Man kan mixa ihop musik från ”Trollflöjten” med andra ljud och få fram en egen komposition som man kan köpa och ta med hem på en cd. Så kan man åka båt på Donau varje måndagskväll till levande musik av mästaren. På den myllrande gågatan Kärntnerstrasse har en kvinnlig pianist kört fram sitt piano och spelar hans sonater. På flotta, nyrenoverade Albertina museet pågår till och med kommande onsdag en utställning under titeln ”Mozart Experiment Aufkläring”. Där framställs Mozart inramad av upplysningstiden och livet i Wien under kejsar Joseph II, historiskt, socialt med en myckenhet av attiraljer och detaljer, konst, virtuella installationer och historiska dokument. Enbart den ohyggligt ambitiösa katalogen väger ungefär lika mycket som Mozarts samlade verk. På omslaget finns hans berömda röda rock – det är ungefär så mycket man vet om hur han såg ut. Han porträtterades av många konstnärer som alla verkar ha lidit av samma oförmåga att teckna porträttlikt. Därför ser han så olika ut, därför möts man vid utställningens entré av en uppsättning porträtt under rubriken ”De många Mozart”. Man kan hyra ett par lurar för fem euro och flanera runt i staden med en karta till ett femtiotal olika platser där det står en röd pelare med texten ”Calling Mozart”. Där slår man ett nummer och informeras på valfritt språk om platsen och dess betydelse för Mozart och hans musik. Dock får man snart ont i öronen av den vrålande syntversion av ouvertyren till ”Figaros bröllop” som inleder varje inslag. Vid sin död 1791 begravdes Mozart i en massgrav, detta enligt en tillfällig förordning angående begravningar som senare upphävdes. Då var det så dags att ge honom en begravning i klass med hans betydelse. Ingen visste var han låg. Senare plockade kyrkogårdens folk ihop överblivna gravstensdelar och skapade det närmast excentriska monument som står på Sankt Marx-kyrkogården. Den är väl värd en utflykt för sin egen skull i sin törnrosamässiga dåsighet med igenvuxna gravar och gångar från gången tid. I november kommer en sen födelsedagspresent till Mozart i form av en månadslång festival, ”New crowned hope” under ledning av den amerikanske regissören Peter Sellars som ställer frågan ”Hur skulle Mozart ha komponerat i dag?” och hoppas få den besvarad. Över hela Österrike förekommer så mycket firande, så många seminarier, kurser och samkväm med Mozart i centrum att det räcker gott och väl femtio år till nästa jubileum. Man möter honom själv på gatan i form av rätt påträngande gossar i glittriga rockar och peruk som vill säga biljetter till konserter. Eller så sitter han lika glittrig på någon parkbänk och ordnar sina papper. Eller så dyker han upp som en stor röd skylt med reklam för Mozartkugeln på trottoaren utanför något konditori. Eller ännu större på affischpelare. På en av portalerna vid entrén till stora operan sitter en liten skylt. Där berömmer sig stadens kasino av att bidra till underhållet av den pampiga byggnaden. Ingen annan sponsor markeras lika iögonenfallande. Undra på det. Här får speldjävulen i alla fall bedriva en viss återbetalning av den mindre förmögenhet som Mozart spelade bort när han levde. Om han nu gjorde det. Vem vet? Vem bryr sig? Musik, Maestro, bitte! Ove Säverman ove.saverman@dn.se 08-738 11 81 ", "article_category": "other"}
{"id": 22231, "headline": "”Förpackningsindustrin låter konsument betala återvinning”", "summary": "Ny undersökning: Kostnadsökningen för återvinningen två till tre gånger högre än man trott. Boende får betala upp till tre gånger för återvinningen: som konsumenter, som hyresgäster och som skattebetalare. Fastighetsägare och kommuner står för merparten av kostnaderna, 1,5–2 miljarder kronor årligen, för återvinningen av förpackningar och returpapper. Felet är brister i regelverket och att producenterna utnyttjar det positiva miljöengagemanget, skriver representanter för hyresgäster, fastighetsägare och renhållningsverk.", "article": "En ny undersökning, som tagits fram på uppdrag av fastighetsägar- och kommunorganisationer, visar att producenterna endast står för mellan 30-40 procent av den totala kostnaden för återvinningen av förpackningar och returpapper. Resten belastar fastighetsägarna, som står för drygt 50 procent, samt kommunerna. Det visar sig också att den totala kostnaden för denna återvinning är betydligt större än man tidigare känt till. Nya uppgifter indikerar kostnader i storleksordningen 1,5–2 miljarder årligen, vilket är två till tre gånger mer än vad som tidigare antagits. Återvinningen av en liten del av avfallet står för de största kostnaderna. Hushållen och de boende får dels betala en stor del av återvinningen via hyran, i genomsnitt 769 kr per lägenhet och år, och dels via kommunernas renhållningsavgifter och skatter. Man skulle kunna invända att det inte spelar någon roll om hushållen – vi alla – betalar för återvinningen i affären när man köper varan eller via hyran. Men just hur betalningen sker är mycket viktig för hela tanken med producentansvaret. När det infördes för tio år sedan, var det med innebörden att kostnaderna för förbrukade varor skulle läggas på varans pris. Därmed skulle den som tillverkar varan, producenten, ”känna av” den fulla kostnaden och anpassa sina produkter så att de blir bättre ur miljöhänsyn. Vår undersökning visar att förpackningsindustrin endast får känna av en mindre del av den verkliga kostnaden. Då fungerar inte styrmedlet som det var tänkt. Förlorarna är inte bara hushållen, även om det kan bli så att boende i flerfamiljshus kan komma att betala för producentansvaret på förpackningar hela tre gånger; en gång som konsument, en andra gång som hyresgäst och en tredje gång som skattebetalare. Det är illa. Men den största förloraren är i första hand miljön. Somliga påstår att kommuner och fastighetsägarna, i utbyte mot insatser för återvinning, kunnat få lägre sophanteringskostnader. Det är möjligt, och det var just det som var syftet med producentansvaret, nämligen att flytta kostnaderna från ”slutanvändaren” till produkten. Producenterna har nog gjort vad blivit ålagda. Det är regelverket som brister. De flesta insamlingsmål nås, men vi vågar påstå att det till stor del är ett resultat av kommunernas och fastighetsägarnas insatser. Hur har det då kunna bli så fel Svaret är att lagen är otydlig och att producenterna varit utomordentligt skickliga i att rida på det positiva miljöengagemang som finns hos många fastighetsägare och i kommunerna. För att stödja en god sak har de senare varit beredda att åta sig kostnader för att ordna med bekväm och kundanpassad återvinning. Samtidigt har det funnits ett politiskt tryck på att insamlingen ska bli mer bekväm för medborgarna. Huvuddelen av fastighetsägarnas kostnader är just kostnader som hör ihop med fastighetsnära insamlingssystem. Alla förpackningar och tidningar som kommer ut på marknaden lämnas inte in till återvinning, en hel del slängs i stället i soppåsen. Återvinningen borde kunna öka. Även det som inte går till materialåtervinning återvinns på annat sätt, nämligen genom energiutvinning genom förbränning och nyttiggörande av el och värme. Kostnaderna för detta belastar kommunerna och i sista hand de boende. Vi stödjer ökad återvinning och vill aktivt bidra till att utveckla och förbättra den. Därför uppmanar vi regeringen, Naturvårdsverket och övriga politiska intressenter att snarast vidta sådana åtgärder att principen om producenternas betalningsansvar fungerar i praktiken. Per-Åke Eriksson Fastighetsägarna Sverige Gun-Britt Mårtensson HSB Riksförbund Barbro Engman Hyresgästföreningen Riksförbundet Johan Ödmark SABO Weine Wiqvist Svenska Renhållningsverksföreningen ", "article_category": "other"}
{"id": 22259, "headline": "Gaskaos i Stockholm", "summary": "Gasmackarna i Stockholm är under all kritik, tycker Taxi 020. Bilarna körs till 60 procent med bensin i tanken, visar deras körjournaler.", "article": "Platsen är den grönskande Hagaparken i Solna, strax norr om Stockholm. DN Motor har samlat ett tiotal taxiförare för att ta del av deras erfarenheter av att köra gasdrivna miljöbilar i Stockholm. Deras dom är hård. Visserligen tycker de att gas är det bästa ur miljösynpunkt, men nackdelarna överväger. Det finns för få mackar, räckvidden är för kort och bränslet för dyrt. Alla suckar över hur ofta pumparna är ur funktion. När gasen är slut måste de växla över till bensin (bilarna har dubbla tankar). En sammanställning av deras körjournaler från i sommar visar att cirka 60 procent av milen avverkats på bensin, enligt Frederick Scholander, ansvarig för Taxi 020 i Sverige. – Jag var nyss vid macken i Hammarby sjöstad. Den var trasig. Samma sak i Arlanda. När jag kom till Kista var trycket i pumpen för lågt, säger Farhad Gohary, som kört sin Volvo V70 bifuel sedan januari. – Jag försöker köra på gas så mycket som möjligt, men jag upplever att situationen blivit värre på senare tid när det kommit fler gasbilar i drift, säger han. – Jag tankar så ofta jag kan, men för det mesta får jag inte i tillräckligt med gas. När trycket är lågt får man bara i 10–15 kubikmeter, trots att tanken rymmer över 20 kubikmeter, säger han. Frederick Scholander igen: – Vi är överens om att gas är det bästa miljöalternativet, men i dag kör vi över 60 procent av sträckorna på bensin. Det betyder att vi bränner en massa bensin i jakt på fungerande mackar. – I Göteborg däremot fungerar det smärtfritt, där finns alltid gas. Det visar ju att tekniken fungerar. Frederick Scholander är mycket kritisk till priset på gas i Stockholm. Han anser att det ligger fast på en omotiverat hög nivå (10:60 kronor per kubikmeter när detta skrivs). – Här i Stockholm verkar det finnas en ohelig allians mellan staden och leverantören Aga om att hålla upp priserna, säger han. En snabb kontroll på nätet visar att priset är väsentligt lägre i exempelvis Västerås, där gasen kostar 9:07 kronor per kubikmeter. – Vi tycker det är viktigt med morötter, det ska vara lockande att välja en gasbil. Och vi har gott om gas, faktiskt så mycket att vi säljer till Stockholm, berättar Carl-Magnus Pettersson på Svensk Växtkraft i Västerås. – Stockholm Vatten och Aga Gas har kommit överens om att priset i Stockholm ska ligga marginellt under bensinpriset. Det är en planekonomisk lösning. Eftersom Stockholm Vatten är helägt av staden, kan politikerna upphäva den här kopplingen, säger Frederick Scholander. – Stockholm har börjat begära gasdrivna fordon för sina taxiresor och man skärper miljökraven när man köper andra fordonstjänster. Men alla sådana krav blir bara slag i luften så länge tanksituationen inte förbättras, anser han. Inom Taxi 020 i Stockholm finns drygt 100 miljöbilar av totalt cirka 800 bilar. Av miljöbilarna är 23 gasdrivna, resten är elhybrider och etanolbilar. – Till en början satsade de flesta på gasbilar, men nu är det etanol och hybriddrift som gäller, säger Frederick Scholander. Pelle Kinch är åkare med två bilar i sin flotta, varav en gasbil. – Jag köpte bilen i april. Tyvärr är mina erfarenheter så här långt rätt så dåliga. Kapaciteten har inte byggts ut i den takt man lovade. Jag kommer precis från macken i Haga Norra. Där var trycket för lågt, säger han. Pelle Kinch efterlyser också större tankar i bilen så att räckvidden ökar. Volvo V70 bifuel rymmer 29 liter bensin och 21 kubikmeter gas. Tobias Holmbäck, som hunnit avverka cirka 3 500 mil i en gas-Volvo, säger så här: – Den här veckan har stationerna i Arlanda, Kista, Haga Norra och Sköndal varit ur funktion. Det är otroligt irriterande att ta sig fram i köer till en station bara för att konstatera att den är trasig. Numera ringer vi alltid i förväg för att kolla om macken fungerar. Benny Hofstedt, åkare med fyra bilar, varav en gasbil, sammanfattar vad de flesta verkar känna: – Med facit i hand ångrar jag köpet av gas-Volvon. Den är dyrare att köpa och att serva och den går mest på bensin eftersom gasmackarna så ofta krånglar. – Vi inom Taxi 020 drar vårt strå till stacken genom att satsa på miljöbilar, men då måste också myndigheter och andra se till att tekniken fungerar, menar han. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 22261, "headline": "”Smutsiga valkampanjer är bra för demokratin”", "summary": "Medieforskare: Politiska skandaler ökar väljarnas kunskaper, ger större tydlighet och får fler att delta i valdebatten.Väljarna vinner på att valrörelsen blivit mer aggressiv. De senaste dagarnas attacker och skandaler ger en bredare information om politikerna. Negativa nyheter innebär inte att valdeltagandet minskar. Tvärtom vitaliseras demokratin. Den som utsätts för störst exponering, inklusive politiska affärer och skandaler, har också störst sannolikhet att återkomma till valurnorna. Väljarna är att gratulera till att valkampanjen blivit tuffare, skriver Joakim Nilsson, medieforskare vid Lunds universitet.", "article": "Valrörelser är inte vad de brukade vara. I dag ser vi en ny typ av valkampanjer – mer aggressiva och med större mediefokus på smutsiga kampanjmetoder och politiska attacker. Efter de senaste dagarnas händelseutveckling kring folkpartimedarbetares dataintrång på socialdemokraternas BBS-server har politiker, statsvetare, och mediepersonligheter samsats om att gemensamt förfasa sig över utvecklingen. Slutsatsen som ofta anförs är att dylika skandaler leder till att demokratin skadas och att väljarna vänder politiken ryggen. Ingenting skulle kunna vara mer felaktigt. Smutsiga valkampanjer kan rent av vitalisera det demokratiska samtalet. Enkelt uttryckt kan vi identifiera tre olika demokrativärden som gynnas av politiska skandaler: 1) Öppenhet 2) Ökad politisk tydlighet 3) Minskad tilltro till politiker och folkvalda Det första demokrativärdet – öppenhet – är i alla avseenden centralt. En demokrati är inte livskraftig om inte politikers förehavanden eller politiska propåer öppet analyseras av flera oberoende källor. Att politiska attacker och skandaler granskas av journalister ger väljarna betydligt mer allsidig information om de politiska företrädarna. Ofta blir också partiernas företrädare mer synliga i dessa sammanhang vilket också kan leda till ökad politisk kunskap hos breda väljargrupper. Flera omfattande studier från USA visar att negativa kampanjer, eller anklagelser om oegentligheter i valrörelser, inte leder till demobiliseringseffekter på valdeltagandet. Tvärtom är det föga förvånande de väljare som utsätts för störst exponering av politisk information – vilket inkluderar negativa nyheter och skandaler som följer med en politisk kampanj – som också har störst sannolikhet att återkomma till valurnorna. Människor som aktivt och regelbundet söker politisk information i seriösa dagstidningar och nyhetssändningar tenderar således att bli immuna mot politiska skandaler. Politiska skandaler leder också till ökad politisk tydlighet. Få väljare – och långt ifrån alla folkvalda – skulle kunna ge en ingående beskrivning av socialförsäkringssystemet. Mycket av den detaljerade politiska debatt som pågår i valrörelser talar därför förbi många väljare. Avslöjanden om skandaler, politiska snedsprång och direkta attacker konkretiserar däremot ofta det politiska samtalet. När allt fler partier på ett utstuderat sätt slåss om mittenväljarna blir det i stället karaktärsfrågor som hamnar högst på den politiska agendan i form av valbarhets- och trovärdighetskriterier: Vem styr Sverige bäst och vilken partiledare är mest genuin i sin politiska retorik? Skandaler i den form som kommit att dominera de senaste dagarnas nyhetsrapportering ger därmed väljarna ökad möjlighet att bedöma de politiska företrädarna, även om detta sker i relation till annat än rent sakpolitiska frågor. Minskad tilltro till politiker och folkvalda är ytterligare en positiv effekt av politiska attacker eftersom det kan leda till en demokratisering av det politiska samtalet. Till stor del har internet gjort denna utveckling möjlig. De flesta tidningar och nyhetssajter öppnar upp för kommentarer från läsarna. Bloggar och andra internetverktyg gör det möjligt för enskilda medborgare att snabbt nå andra väljare med sina åsikter. Fler väljare kan på så sätt aktivt delta i debatten. Kritiken av etablerade politiker kan således föda politiskt engagemang. Skepsis inför ett politiskt system – oavsett hur demokratiskt det är – är i grunden en mycket sund inställning. Och de medier som nu följer upp skandalbevakningen gynnar en sund cynism bland väljarna genom att ge dem detaljer om vad som inträffat. Vi bör vara tacksamma för det – av flera skäl. Endast i stater som Fidel Castros Kuba och Aleksander Lukasjenkos Vitryssland får det regerande systemet officiellt sett full uppbackning av befolkningen med fantasifulla valresultat som följd. Det är dessa länder som har problem – inte Sverige. Om politiska skandaler verkligen vore kontraproduktiva för demokratin borde alla politiker aktivt försöka motverka dem. Ofta visar det sig emellertid vara tvärtom. Socialdemokraterna planlade presskonferensen om intrånget på sin BBS-server direkt efter att Fredrik Reinfeldt hade utfrågats i tv. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att förstå att detta upplägg givetvis gynnar den som inte vill se moderatledaren toppa måndagens löpsedlar. Samtidigt är det naturligtvis fullt rimligt att ett parti som blivit utsatt för ett påhopp (eller ett spioneriförsök) försöker att slå tillbaka så effektivt som möjligt. Därför är all diskussion om minskat valdeltagande egentligen ointressant både ur valstrategisk och ur demokratisk synvinkel. Medierna kommer säkert också att ställas till svars för den jakt på nya avslöjanden som liknande drev ger upphov till. Men vi bör samtidigt komma ihåg att det också är ett högt spel som medierna bedriver – även enskilda journalisters inblandning eller övertramp kan granskas, något som Expressens avstängning av Niklas Svensson visar. Väljarna är däremot att gratulera till den ovanligt aggressiva valkampanj som nu går in i sitt slutskede. Ingenting skulle kunna vara mer vitaliserande för demokratin. Joakim Nilsson ", "article_category": "other"}
{"id": 22263, "headline": "”Smutsiga valkampanjer är bra för demokratin”", "summary": "Medieforskare: Politiska skandaler ökar väljarnas kunskaper, ger större tydlighet och får fler att delta i valdebatten. Väljarna vinner på att valrörelsen blivit mer aggressiv. De senaste dagarnas attacker och skandaler ger en bredare information om politikerna. Negativa nyheter innebär inte att valdeltagandet minskar. Tvärtom vitaliseras demokratin. Den som utsätts för störst exponering, inklusive politiska affärer och skandaler, har också störst sannolikhet att återkomma till valurnorna. Väljarna är att gratulera till att valkampanjen blivit tuffare, skriver Joakim Nilsson, medieforskare vid Lunds universitet.", "article": "Valrörelser är inte vad de brukade vara. I dag ser vi en ny typ av valkampanjer - mer aggressiva och med större mediefokus på smutsiga kampanjmetoder och politiska attacker. Efter de senaste dagarnas händelseutveckling kring fp-medarbetares dataintrång på socialdemokraternas BBS-server har politiker, statsvetare, och mediepersonligheter samsats om att gemensamt förfasa sig över utvecklingen. Slutsatsen som ofta anförs är att dylika skandaler leder till att demokratin skadas och att väljarna vänder politiken ryggen. Ingenting skulle kunna vara mer felaktigt. Smutsiga valkampanjer kan rent av vitalisera det demokratiska samtalet. Enkelt uttryck kan vi identifiera tre olika demokrativärden som gynnas av politiska skandaler: 1) Öppenhet 2) Ökad politisk tydlighet 3) Minskad tilltro till politiker och folkvalda Det första demokrativärdet - öppenhet - är i alla avseenden centralt. En demokrati är inte livskraftig om inte politikers förehavanden eller politiska propåer öppet analyseras av flera oberoende källor. Att politiska attacker och skandaler granskas av journalister ger väljarna betydligt mer allsidig information om de politiska företrädarna. Ofta blir också partiernas företrädare mer synliga i dessa sammanhang vilket också kan leda till ökad politisk kunskap hos breda väljargrupper. Flera omfattande studier från USA visar på att negativa kampanjer, eller anklagelser om oegentligheter i valrörelser, inte leder till demobiliseringseffekter på valdeltagandet. Tvärtom är det föga förvånande de väljare som utsätts för störst exponering av politisk information - vilket inkluderar negativa nyheter och skandaler som följer med en politisk kampanj - som också har störst sannolikhet att återkomma till valurnorna. Människor som aktivt och regelbundet söker politisk information i seriösa dagstidningar och nyhetssändningar tenderar således att bli immuna mot politiska skandaler. Politiska skandaler leder också till ökad politisk tydlighet. Få väljare - och långt ifrån alla folkvalda - skulle kunna ge en ingående beskrivning av socialförsäkringssystemet. Mycket av den detaljerade politiska debatt som pågår i valrörelser talar därför förbi många väljare. Avslöjanden om skandaler, politiska snedsprång och direkta attacker konkretiserar däremot ofta det politiska samtalet. När allt fler partier på ett utstuderat sätt slåss om mittenväljarna blir det i stället karaktärsfrågor som hamnar högst på den politiska agendan i form av valbarhets- och trovärdighetskriterier: Vem styr Sverige bäst och vilken partiledare är mest genuin i sin politiska retorik? Skandaler i den form som kommit att dominera de senaste dagarnas nyhetsrapportering ger därmed väljarna ökad möjlighet att bedöma de politiska företrädarna, även om detta sker i relation till annat än rent sakpolitiska frågor. Minskad tilltro till politiker och folkvalda är ytterligare en positiv effekt av politiska attacker eftersom det kan leda till en demokratisering av det politiska samtalet. Till stor del har Internet gjort denna utveckling möjlig. De flesta tidningar och nyhetssajter öppnar upp för kommentarer från läsarna. Bloggar och andra Internetverktyg gör det möjligt för enskilda medborgare att snabbt nå andra väljare med sina åsikter. Fler väljare kan på så sätt aktivt delta i debatten. Kritiken av etablerade politiker kan således föda politiskt engagemang. Skepsis inför ett politiskt system - oavsett hur demokratiskt det är - är i grunden en mycket sund inställning. Och de medier som nu följer upp skandalbevakningen gynnar en sund cynism bland väljarna genom att ge dem detaljer om vad som inträffat. Vi bör vara tacksamma för det - av flera skäl. Endast i stater som Fidel Castros Kuba och Aleksandr Lukasjenkos Vitryssland får det regerande systemet officiellt sett full uppbackning av befolkningen med fantasifulla valresultat som följd. Det är dessa länder som har problem - inte Sverige. Om politiska skandaler verkligen vore kontraproduktiva för demokratin borde alla politiker aktivt försöka motverka dem. Ofta visar det sig emellertid vara tvärtom. Socialdemokraterna planlade presskonferensen om intrånget på sin BBS-server direkt efter att Fredrik Reinfeldt hade utfrågats i tv. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att förstå att detta upplägg givetvis gynnar den som inte vill se moderatledaren toppa måndagens löpsedlar. Samtidigt är det naturligtvis fullt rimligt att ett parti som blivit utsatt för ett påhopp (eller ett spioneriförsök) försöker att slå tillbaka så effektivt som möjligt. Därför är all diskussion om minskat valdeltagande egentligen ointressant både ur valstrategisk och ur demokratisk synvinkel. Medierna kommer säkert också att ställas till svars för den jakt på nya avslöjanden som liknande drev ger upphov till. Men vi bör samtidigt komma ihåg att det också är ett högt spel som medierna bedriver - även enskilda journalisters inblandning eller övertramp kan granskas, något som Expressens avstängning av Niklas Svensson visar på. Väljarna är däremot att gratulera till den ovanligt aggressiva valkampanj som nu går in i sitt slutskede. Ingenting skulle kunna vara mer vitaliserande för demokratin. Joakim Nilsson ", "article_category": "other"}
{"id": 22277, "headline": "”Tre av tio 50-talisterblir fattigpensionärer”", "summary": "Nytt forskningsprojekt: Nästa pensionärsgeneration får det mycket sämre än dagens.I det nya pensionssystemet blir de äldre pensionärerna fattigare. En genomsnittlig pensionär kommer att se sin pension minska med stigande ålder. 50-talisterna drabbas hårdare än 40-talisterna. 30 procent av alla 85-åringar födda 1955 kommer att leva i fattigdom. Den pension man får som nybliven pensionär består inte livet ut. Pensionärernas inkomststandard kommer att sjunka när de blir äldre, skriver flera ekonomer.", "article": "Det är numera välkänt att Sverige liksom många andra västerländska länder har en åldrande befolkning. I Sverige beräknas antalet äldre än 65 år i förhållande till antalet i yrkesverksam ålder, 16–64 år, att öka från 27 procent år 2004 till 40 procent år 2040. När de stora födelsekullarna från 1940-talet pensioneras och åldras kommer det att medföra påfrestningar för hälsovården, omsorgen och samhällsekonomin. I ett forskningsprojekt kallat ”The old baby-boomers” stött av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har vi analyserat konsekvenserna av förändringarna i åldersfördelningen på pensionärernas inkomststandard. Analyserna visar att framtida pensionärer, särskilt de äldre pensionärerna, riskerar att få en låg inkomststandard. Kvoten mellan den genomsnittliga taxerade inkomsten för pensionärer som lämnade arbetsmarknaden vid 65 års och den genomsnittliga taxerade inkomsten för alla i åldrarna 20–64 avtar med pensionärernas stigande ålder. Som nyblivna pensionärer kommer de att ha en relativ inkomst på 75–80 procent, men när de nått 85 års ålder kommer de endast att ha cirka 50 procent av de förvärvsarbetandes inkomster, något mer för dem som var födda i början av 1940-talet och något mindre för dem som var födda i slutet av 1940-talet eller på 1950-talet. (Minskningen strax före 70 år beror på att vi antagit att avtalspensionerna och eventuell privat pensionsförsäkring endast tas ut under fem år.) Bakom dessa genomsnittssiffror finns det naturligtvis en stor spridning, några kommer att ha en större relativ inkomst, andra en mindre. Enligt våra beräkningar kommer till exempel 25 procent av dem som föddes 1955 och överlever till 85 års ålder att ha en relativ inkomst som är mindre än 36 procent. Vi har emellertid också funnit att 40- och 50-talisterna kommer att ha relativt stora förmögenheter. En del av den låga pensionen skulle således i någon mån kunna kompenseras av att man kan leva på andra tillgångar. Det kommer dock att finnas stora grupper som inte har denna möjlighet. Medan andelen fattiga hushåll (disponibla inkomsten är mindre än halva medianinkomsten för den vuxna befolkningen) endast är 5–10 procent i 50-årsåldern ökar denna andel successivt med stigande ålder. I 85 års ålder beräknas mellan 15 och 20 procent av alla pensionärer födda 1937 vara fattiga medan motsvarande andel för dem som är födda 1955 beräknas bli så stor som 30 procent. Vårt tillvägagångssätt har varit att studera hälsoutvecklingen, sjukskrivningen, pensioneringen, inkomst- och förmögenhetsfördelningens utveckling och den geografiska rörligheten i Sverige. Dessa kunskaper har vi sedan utnyttjat för att komplettera finansdepartementets så kallade mikrosimuleringsmodell SESIM. Vi har, under olika antaganden om tillväxt, inflation och demografiska förändringar gjort framskrivningar av framtida inkomster, skatter, bidrag, med mera för ett stort slumpmässigt urval från den svenska befolkningen. I vårt basscenario har vi antagit att den reala lönetillväxten och inflationen är två procent per år, att avkastningen på finansiella tillgångar och fastigheter är något större än två procent realt, att den demografiska utvecklingen följer SCB:s huvudalternativ, samt att skatte- och bidragssystemet i huvudsak förblir oförändrat efter år 2005. Den främsta orsaken till de framtida pensionärernas svaga inkomstutveckling är den så kallade följsamhetsregeln i det nya allmänna pensionssystemet. Denna regel innebär att pensionerna inte följer inkomsterna för de förvärvsarbetande fullt ut. I vår framskrivning ser man därför att en genomsnittlig pensionär kommer att se sin pension krympa i förhållande till de aktiva generationernas inkomster allt eftersom pensionären åldras. Övriga pensionskällor, avtalspensioner och privata pensioner, har inte samma egenskaper. Det talas ofta om att det är önskvärt med en senarelagd pensionering. Dels för att lätta den växande försörjningsbörda, som allt fler äldre i framtiden kommer att ge, dels för att en uppskjuten pensionering ger högre pension. För att undersöka detta har vi gjort två alternativa beräkningar. I den första kan man ta ut förtida pension och senast gå i pension vid 65 års ålder. I det andra alternativet kan den som så önskar fortsätta att förvärvsarbeta till längst 70 år. Den genomsnittliga pensionsåldern blir då ungefär tre år högre. Det första alternativet med den lägre pensionsåldern, motsvarar ungefär dagens situation. Enligt detta alternativ är den relativa pensionen för pensionärer för närvarande omkring 55 procent men sjunker sedan ned mot 50 procent, då äldre pensionärer har lägre pension och då pensionärskollektivet åldras. I det andra alternativet medför höjningen av pensionsåldern att den relativa pensionen ökar, i vårt alternativ till cirka 60 procent. Många har tron att den kompensationsgrad (pension omedelbart efter pensioneringen i förhållande till tidigare arbetsinkomst) man får som nybliven pensionär kommer att bestå livet ut. Som vi sett är detta ingalunda fallet. Pensionärernas inkomststandard kommer att sjunka när de blir äldre och det finns en risk för att vi återigen kommer att få en grupp av fattigpensionärer i Sverige. De politiker och tjänstemän som konstruerade det nya pensionssystemet måste rimligen vara medvetna om systemets egenskaper, men det är vårt intryck att väldigt lite om de konsekvenser vi här visat på har kommit till allmänhetens kännedom. Trots att stora väljargrupper berörs har frågan inte tagits upp i valrörelsen. Den borde diskuteras där! Matias Eklöf Docent i nationalekonomi, Uppsala universitet Lennart Flood Professor i ekonometri, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet Daniel Hallberg FD i nationalekonomi, Uppsala universitet Anders Klevmarken Professor i ekonometri, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 22278, "headline": "”Tre av tio 50-talister blir fattigpensionärer”", "summary": "Nytt forskningsprojekt: Nästa pensionärsgeneration får det mycket sämre än dagens. I det nya pensionssystemet blir de äldre pensionärerna fattigare. En genomsnittlig pensionär kommer att se sin pension minska med stigande ålder. 50-talisterna drabbas hårdare än 40-talisterna. 30 procent av alla 85-åringar födda 1955 kommer att leva i fattigdom. Den pension man får som nybliven pensionär består inte livet ut. Pensionärernas inkomststandard kommer att sjunka när de blir äldre, skriver flera ekonomer.", "article": "Det är numera välkänt att Sverige liksom många andra västerländska länder har en åldrande befolkning. I Sverige beräknas antalet äldre än 65 år i förhållande till antalet i yrkesverksam ålder, 1664 år, att öka från 27 procent år 2004 till 40 procent år 2040. När de stora födelsekullarna från 1940-talet pensioneras och åldras kommer det att medföra påfrestningar för hälsovården, omsorgen och samhällsekonomin. I ett forskningsprojekt kallat The old baby-boomers stött av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har vi analyserat konsekvenserna av förändringarna i åldersfördelningen på pensionärernas inkomststandard. Analyserna visar att framtida pensionärer, särskilt de äldre pensionärerna, riskerar att få en låg inkomststandard. Kvoten mellan den genomsnittliga taxerade inkomsten för pensionärer som lämnade arbetsmarknaden vid 65 års och den genomsnittliga taxerade inkomsten för alla i åldrarna 2064 avtar med pensionärernas stigande ålder. Som nyblivna pensionärer kommer de att ha en relativ inkomst på 7580 procent, men när de nått 85 års ålder kommer de endast att ha cirka 50 procent av de förvärvsarbetandes inkomster, något mer för dem som var födda i början av 1940-talet och något mindre för dem som var födda i slutet av 1940-talet eller på 1950-talet. (Minskningen strax före 70 år beror på att vi antagit att avtalspensionerna och eventuell privat pensionsförsäkring endast tas ut under fem år.) Bakom dessa genomsnittssiffror finns det naturligtvis en stor spridning, några kommer att ha en större relativ inkomst, andra en mindre. Enligt våra beräkningar kommer till exempel 25 procent av dem som föddes 1955 och överlever till 85 års ålder att ha en relativ inkomst som är mindre än 36 procent. Vi har emellertid också funnit att 40- och 50-talisterna kommer att ha relativt stora förmögenheter. En del av den låga pensionen skulle således i någon mån kunna kompenseras av att man kan leva på andra tillgångar. Det kommer dock att finnas stora grupper som inte har denna möjlighet. Medan andelen fattiga hushåll (disponibla inkomsten är mindre än halva medianinkomsten för den vuxna befolkningen) endast är 510 procent i 50-årsåldern ökar denna andel successivt med stigande ålder. I 85 års ålder beräknas mellan 15 och 20 procent av alla pensionärer födda 1937 vara fattiga medan motsvarande andel för dem som är födda 1955 beräknas bli så stor som 30 procent. Vårt tillvägagångssätt har varit att studera hälsoutvecklingen, sjukskrivningen, pensioneringen, inkomst- och förmögenhetsfördelningens utveckling och den geografiska rörligheten i Sverige. Dessa kunskaper har vi sedan utnyttjat för att komplettera finansdepartementets så kallade mikrosimuleringsmodell SESIM. Vi har, under olika antaganden om tillväxt, inflation och demografiska förändringar gjort framskrivningar av framtida inkomster, skatter, bidrag, med mera för ett stort slumpmässigt urval från den svenska befolkningen. I vårt basscenario har vi antagit att den reala lönetillväxten och inflationen är två procent per år, att avkastningen på finansiella tillgångar och fastigheter är något större än två procent realt, att den demografiska utvecklingen följer SCB:s huvudalternativ, samt att skatte- och bidragssystemet i huvudsak förblir oförändrat efter år 2005. Den främsta orsaken till de framtida pensionärernas svaga inkomstutveckling är den så kallade följsamhetsregeln i det nya allmänna pensionssystemet. Denna regel innebär att pensionerna inte följer inkomsterna för de förvärvsarbetande fullt ut. I vår framskrivning ser man därför att en genomsnittlig pensionär kommer att se sin pension krympa i förhållande till de aktiva generationernas inkomster allt eftersom pensionären åldras. Övriga pensionskällor, avtalspensioner och privata pensioner, har inte samma egenskaper. Det talas ofta om att det är önskvärt med en senarelagd pensionering. Dels för att lätta den växande försörjningsbörda, som allt fler äldre i framtiden kommer att ge, dels för att en uppskjuten pensionering ger högre pension. För att undersöka detta har vi gjort två alternativa beräkningar. I den första kan man ta ut förtida pension och senast gå i pension vid 65 års ålder. I det andra alternativet kan den som så önskar fortsätta att förvärvsarbeta till längst 70 år. Den genomsnittliga pensionsåldern blir då ungefär tre år högre. Det första alternativet med den lägre pensionsåldern, motsvarar ungefär dagens situation. Enligt detta alternativ är den relativa pensionen för pensionärer för närvarande omkring 55 procent men sjunker sedan ned mot 50 procent, då äldre pensionärer har lägre pension och då pensionärskollektivet åldras. I det andra alternativet medför höjningen av pensionsåldern att den relativa pensionen ökar, i vårt alternativ till cirka 60 procent. Många har tron att den kompensationsgrad (pension omedelbart efter pensioneringen i förhållande till tidigare arbetsinkomst) man får som nybliven pensionär kommer att bestå livet ut. Som vi sett är detta ingalunda fallet. Pensionärernas inkomststandard kommer att sjunka när de blir äldre och det finns en risk för att vi återigen kommer att få en grupp av fattigpensionärer i Sverige. De politiker och tjänstemän som konstruerade det nya pensionssystemet måste rimligen vara medvetna om systemets egenskaper, men det är vårt intryck att väldigt lite om de konsekvenser vi här visat på har kommit till allmänhetens kännedom. Trots att stora väljargrupper berörs har frågan inte tagits upp i valrörelsen. Den borde diskuteras där! Matias Eklöf Docent i nationalekonomi, Uppsala universitet Lennart Flood Professor i ekonometri, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet Daniel Hallberg FD i nationalekonomi, Uppsala universitet Anders Klevmarken Professor i ekonometri, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 22285, "headline": "\"Ännu svårare för unga att komma in i riksdagen\"", "summary": "Undersökning: Generationspolitiskt fiasko väntar i valet. Trots att nästan en miljon väljare är mellan 18 och 26 år kommer de bara att representeras av tre riksdagsledamöter efter årets val. Samtidigt får åldersgruppen 50-64 år nästan hälften av riksdagsplatserna trots att de bara motsvarar 19 procent av befolkningen. Centerpartiet och kristdemokraterna har inte en enda valbar kandidat i riksdagsvalet. Men samtliga partier har svikit löftet att släppa fram yngre politiker. Den snäva åldersfördelningen är ett demokratiskt problem. Alla unga väljare borde kryssa in kandidater som är 25 år eller yngre, skriver Johan Hellqvist och Camilla Linde i Nätverket Tromb.", "article": "Årets kull förstagångsväljare är rekordstor. Drygt 430000 personer, en ökning med över 50000 förstagångsväljare sedan 2002. Men efter förra valets bottennotering där bara fyra procent av ledamöterna som kom in i riksdagen var under 30 år tyder nu allt på att andelen unga i riksdagen kommer att bli ännu färre efter årets val och nå den lägsta noteringen på decennier. Bara tolv unga kandidater under 30 år har placerats på valbar plats på riksdagspartiernas valsedlar jämfört med de 6070 mandat som man borde ha för en jämlik representation. Åldersgruppen 1829 åringar motsvarar 19 procent av den vuxna befolkningen men får alltså bara 3,4 procent av de 349 riksdagsplatserna. Det visar en granskning av riksdagspartiernas nomineringar och valsedlar i samtliga valdistrikt som gjorts av demokratinätverket Tromb. Redan nästa år kommer antalet ledamöter under 30 år att rasa till 1,4 procent av de 349 mandaten i riksdagen, eftersom sju av de yngre kandidaterna redan är 29 år. Ännu värre är det om man tittar på mandatfördelningen för den rekordstora generationen förstagångsväljare och andragångsväljare som uppnått rösträttsåldern i åttiotalistgenerationen. Åttiotalisterna i åldern 1826 år motsvarar nästan en miljon svenskar var sjunde väljare och mer än en tiondel av befolkningen. Men om riksdagspartiernas nomineringskommittéer får som de vill kommer åttiotalisterna bara att få 0,86 procent av mandaten i riksdagen. Tre ynka riksdagsplatser. Samtidigt kommer fyrtiotalisterna och de äldsta femtiotalisterna i åldrarna 5064 år som vanligt att vara kraftigt överrepresenterade i riksdag, kommuner och landsting. De får nästan egen majoritet i riksdagen med 45 procent av platserna trots att de bara motsvarar en fjärdedel av väljarkåren och 19 procent av befolkningen. Det är nu över två år sedan Tromb presenterade en undersökning som visade att det helt saknades unga fullmäktigeledamöter under 30 år i var tredje kommun. Och att fyrtiotalisterna och de äldsta femtiotalisterna var kraftigt överrepresenterade i riksdagen samtidigt som unga sjuttiotalister och åttiotalister bara hade en bråkdel av de mandat som man borde ha för att ge riksdagen legitimitet ur generationssynpunkt. Politiker och partiföreträdare över hela landet lovade bot och bättring. I stället har det blivit precis tvärtom. Situationen fortsätter att förvärras. En rättvis fördelning av mandaten mellan olika åldersgrupper handlar inte bara om att förhindra att riksdagen blir en arena där fyrtiotalisternas privilegier och särintressen står i centrum. Förtroendet för demokratin och männi-skors delaktighet handlar ytterst om att väljare från alla åldersgrupper, kön och sociala bakgrunder finns representerade. På senare år har riksdagspartierna lyckats väl med jämlik fördelning vad det gäller kvinnor och män, även invandrarrepresentationen har förbättrats. Men när det gäller den mest eftersatta gruppen unga under 30 år blir situationen allt värre. Partier och nomineringskommittéer fortsätter systematiskt att diskriminera unga och låter de äldre i partietablissemanget knuffa ner unga kandidater från valbar plats. Bedömningen av vilka kandidater som partierna placerat på valbar plats brukar utgå från mandatfördelningen vid förra riksdagsvalet. Men även om valresultatet skulle förändras i enighet med de olika opinionsmätningar som gjorts skulle bilden se likadan ut. Partierna skyller den usla generationsrepresentationen i de politiska församlingarna på att erfarenhet och kompetens måste gå före ålder och att det finns för få unga att rekrytera till förtroendeposter i politiken. Det finns dock mycket litet som tyder på att äldre kandidater besitter större politisk kompetens än yngre kandidater. Framför-allt inte när det gäller ungas perspektiv där äldres kunskaper och insikter utmärks av en skrämmande okunskap och inkompetens. Äldre människors erfarenheter är mycket värdefulla och ska respekteras. Men det ska inte förväxlas med den del av den politiska kompetensen som i hög grad är knuten till att alla människor har olika fokus, kunskap och perspektiv beroende på vilken social bakgrund man kommer ifrån och var i familjecykeln och generationscykeln man befinner sig. Förtroendet för demokratin och männi-skors delaktighet handlar ytterst om att väljare från alla åldersgrupper, kön och sociala bakgrunder finns representerade. Inte bara när det är dags för omröstningar utan också för att ge perspektiv i det förberedande arbetet i utskott och kommittér. Det är naturligt att småbarnsfamiljer i hög grad har fokus på familjeperspektiven, att unga fokuserar på frågor som arbetslöshet, bostäder och studiemedel och att äldre fokuserar på frågor som fastighetsskatt och äldreomsorg. Alla dessa intressen bör och ska vara väl representerade i en demokrati. Det är sant att det partipolitiska engagemanget bland unga har rasat samtidigt som partiernas medlemsantal rasat. Precis som i andra ålderskategorier. Särskilt när det gäller engagemanget för kommunalpolitik och landstingspolitik. Partiernas storhetstid som breda folkrörelser är för länge sedan förbi och partiernas medlemsmöten har på många håll förvandlats till glesa internträffar för en smal grupp fyrtiotalister och pensionärer. Men det råder ingen brist på engagerade unga som vill bli riksdagspolitiker. Av totalt 5 742 nominerade riksdagskandidater till årets val är drygt 13 procent under 30 år. Sämst i klassen när det gäller nomineringar av unga på valbar plats är centerpartiet och kristdemokraterna som inte lyckats få fram en enda valbar kandidat under 30 år till riksdagen. Moderaterna och socialdemokraterna som har störst riksdagsgrupper är sämst därefter med två respektive tre kandidater under 30 år på valbar plats. Miljöpartiet och vänsterpartiet har båda bara lyckats klämma fram en ung kandidat på valbar plats. Folkpartiet har lyckats bäst med fem personer under 30 år på valbar plats om de når samma resultat som vid förra valet. Men även det motsvarar knappt hälften av de mandat som skulle krävas för en jämlik åldersfördelning. Partierna har svikit sitt ansvar mot uppväxande generationer och över en miljon unga väljare. Samtliga partier från båda blocken har ett gemensamt ansvar för sveket. Men väljarna har fortfarande en liten möjlighet att rätta till det generationspolitiska fiasko som förberetts av partiernas nomineringskommittéer. Den nya formen för personval som infördes 1998 ger en liten men viktig möjlighet till väljarmakt. Om åtta procent av väljarna från alla partier sätter ett kryss för samma unga kandidat på valsedeln i de olika distrikten i riksdagsvalet får de förtur framför partiernas turordning. I kommunvalen och landstingsvalet är gränsen fem procent. Eftersom nästan var femte väljare är 1829 år räcker det alltså med att varannan ung väljare under 30 år kryssar samma kandidat för att få in personen på valbar plats. Det låter kanske inte så svårt, men eftersom partierna är rädda för konkurens i utformningen av deras riksdagsgrupper har tröskeln satts så högt att den är näst intill omöjlig att uppnå utan en organiserad kampanj och en välfylld kampanjbudget. Vill man få effekt av en kampanj för yngre kandidater är det viktigt att inte sprida kryssen för mycket. Väljarundersökningar visar att unga oftare än andra grupper väljer att utnyttja sin möjlighet till personval genom att försöka kryssa in just yngre kandidater. Vi föreslår därför att alla unga väljare och demokratiskt inställda stödröstare i alla åldersgrupper kryssar in den första kandidaten på valsedeln som är 25 år eller yngre, eller den yngsta kandidaten däröver på valsedeln om alla är över 25 år. Om detta ska lyckas krävs det en bred samordnad kampanj. Flera ungdomsförbund och ungdomsorganisationer har uttalat stöd för tanken. Förnya riksdagen. Protestera mot etablissemangets diskriminering. Kryssa ungt! Johan Hellqvist Camilla Linde Föreläsare i Nätverket Tromb ", "article_category": "other"}
{"id": 22299, "headline": "Kö till camping i norr", "summary": "Campingplatserna längs norra Norrlandskusten har haft rekordmånga besökare i sommar.( Bäst har det gått för Pite havsbad som haft 40 procent fler husvagnar än förra året.", "article": "– I juli hade vi mer folk här än vad det bor i över hälften av Norr- och Västerbottens kommuner. Vissa dagar har vi haft över 8 000 människor på stranden, säger Robert Sjölund, vd för Pite Havsbad. Det finns ingen officiell statistik ännu över hur stor sommarens ökning av antalet campare är längs Norrlandskusten – eller i hela landet. Men enligt en prognos från Sveriges camping- och stugföretagares riksorganisation, SCR, ligger den runt fyra procent i hela landet – Bra somrar ökar också tältandet. Även om de som tältar bara bidrar med en liten procent, är det de som gör toppnoteringarna, säger Peter Jansson, kanslichef på SCR. Längs Norrlandskusten närmar sig sommarens ökning rekord. – Det har varit en härlig sommar, så här mycket folk vi inte haft sedan slutet av 80-talet, säger Marie Lindqvist Holmlund, campingchef på Skellefteå camping. Juni och juli har vi ökat beläggningen med 15–17 procent. Folk har köat med sina husvagnar för att få komma in. Samma sak har det varit på Byske havsbad ett par mil norrut. Campingen har fått lov att hyra ett extra område för alla som stått i kö. – Väntetiden brukar vara ett dygn men i sommar har folk fått köa i fyra, fem dagar för att få en plats på campingen, säger Katarina Larsson, biträdande campingchef. Största orsaken till ökningen tror man är det osedvanligt vackra vädret längs Norrlandskusten – och det urusla vädret i Nordnorge. – De har haft nio tio grader och ingen sol i Nordnorge, säger Marie Lindqvist Holmlund. Katarina Larsson på Byske camping berättar att hon blivit uppringd av norska tidningar som gjort reportage om byar i Nordnorge som i princip varit tömda. Pite Havsbad är Nordens största camping med 1 200 husvagnsplatser och 200 stugor. Den stora havsstranden har varit ett kärt besöksmål i årtionden. Med en ökning på 40 procent på husvagnsbeläggningen, och en ökning med 20 procent på uthyrningen av stugor, kan vd:n Robert Sjölund gnugga händerna. – För tre år sedan bestämde vi oss för att satsa på barnfamiljer och medelålders och uppåt. Vi har också haft samma program i restaurangen från midsommar till i augusti. Exempelvis har vi haft westernkvällar måndagar och torsdagar. Varje sommar går Robert Sjölund själv ut och pratar med sina gäster för att höra vad de tycker om anläggningen. Och så gör man enkäter där besökarna kan tycka till. – Nästa år ska vi satsa på en lekpark. Det har folk frågat efter. Och så funderar vi på att bygga en pizzeria och ha utkörning. Det går lätt att ta sig runt området på cykel. Under de senaste åren har Pite Havsbad blivit en åretruntanläggning. Hotellet är Sveriges fjärde största och hela året arrangeras olika shower. Konferensdelen kan svälja tusen människor. Intill havsbadet finns bland annat ett inomhusäventyrsbad och en kupolbiograf. Piteå är känt för alla sina stora och små sommarrangemang. Det är allt från fotbollsturneringar, Noliamässan, en musikfestival för klassisk musik och dragracing. – Om man räknar alla arrangemang som varit här i sommar har vi haft runt 400 000 besökare – i en stad med 40 000. Det har gått bra för hela stan i sommar, konstaterar Tomas Riklund, pr-konsult i Piteå. Trots att säsongen egentligen är över, står det fortfarande husvagnar på campingen på Pite havsbad. En del är långliggare som har sin husvagn stationär hela sommaren, andra är tillfälliga besökare. På första raden, med havet som utsikt, sitter Anita Näsström och Roland Isaksson från Piteå utanför sin husvagn och avnjuter sensommarsolen. Inne i förtältet finns både kyl och frys, bokhylla och diskbänk. – Vi har stått här i 1sjutton eller arton somrar. Det är toppen, säger Anita Näsström och fortsätter: – I sommar har det varit otroligt mycket folk här, jag har aldrig varit med om något liknande. ANNIKA RYDMAN DN:s medarbetare i Umeå annika.rydman@vindeln.net 070-226 55 35 ", "article_category": "other"}
{"id": 22303, "headline": "Kö till camping i norr", "summary": "Campingplatserna längs norra Norrlandskusten har haft rekordmånga besökare i sommar.Bäst har det gått för Pite havsbad som haft 40 procent fler husvagnar än förra året.", "article": "– I juli hade vi mer folk här än vad det bor i över hälften av Norr- och Västerbottens kommuner. Vissa dagar har vi haft över 8 000 människor på stranden, säger Robert Sjölund, vd för Pite Havsbad. Det finns ingen officiell statistik ännu över hur stor sommarens ökning av antalet campare är längs Norrlandskusten – eller i hela landet. Men enligt en prognos från Sveriges camping- och stugföretagares riksorganisation, SCR, ligger den runt fyra procent i hela landet – Bra somrar ökar också tältandet. Även om de som tältar bara bidrar med en liten procent, är det de som gör toppnoteringarna, säger Peter Jansson, kanslichef på SCR. Längs Norrlandskusten närmar sig sommarens ökning rekord. – Det har varit en härlig sommar, så här mycket folk vi inte haft sedan slutet av 80-talet, säger Marie Lindqvist Holmlund, campingchef på Skellefteå camping. Juni och juli har vi ökat beläggningen med 15–17 procent. Folk har köat med sina husvagnar för att få komma in. Samma sak har det varit på Byske havsbad ett par mil norrut. Campingen har fått lov att hyra ett extra område för alla som stått i kö. – Väntetiden brukar vara ett dygn men i sommar har folk fått köa i fyra, fem dagar för att få en plats på campingen, säger Katarina Larsson, biträdande campingchef. Största orsaken till ökningen tror man är det osedvanligt vackra vädret längs Norrlandskusten – och det urusla vädret i Nordnorge. – De har haft nio tio grader och ingen sol i Nordnorge, säger Marie Lindqvist Holmlund. Katarina Larsson på Byske camping berättar att hon blivit uppringd av norska tidningar som gjort reportage om byar i Nordnorge som i princip varit tömda. Pite Havsbad är Nordens största camping med 1 200 husvagnsplatser och 200 stugor. Den stora havsstranden har varit ett kärt besöksmål i årtionden. Med en ökning på 40 procent på husvagnsbeläggningen, och en ökning med 20 procent på uthyrningen av stugor, kan vd:n Robert Sjölund gnugga händerna. – För tre år sedan bestämde vi oss för att satsa på barnfamiljer och medelålders och uppåt. Vi har också haft samma program i restaurangen från midsommar till i augusti. Exempelvis har vi haft westernkvällar måndagar och torsdagar. Varje sommar går Robert Sjölund själv ut och pratar med sina gäster för att höra vad de tycker om anläggningen. Och så gör man enkäter där besökarna kan tycka till. – Nästa år ska vi satsa på en lekpark. Det har folk frågat efter. Och så funderar vi på att bygga en pizzeria och ha utkörning. Det går lätt att ta sig runt området på cykel. Under de senaste åren har Pite Havsbad blivit en åretruntanläggning. Hotellet är Sveriges fjärde största och hela året arrangeras olika shower. Konferensdelen kan svälja tusen människor. Intill havsbadet finns bland annat ett inomhusäventyrsbad och en kupolbiograf. Piteå är känt för alla sina stora och små sommarrangemang. Det är allt från fotbollsturneringar, Noliamässan, en musikfestival för klassisk musik och dragracing. – Om man räknar alla arrangemang som varit här i sommar har vi haft runt 400 000 besökare – i en stad med 40 000. Det har gått bra för hela stan i sommar, konstaterar Tomas Riklund, pr-konsult i Piteå. Trots att säsongen egentligen är över, står det fortfarande husvagnar på campingen på Pite havsbad. En del är långliggare som har sin husvagn stationär hela sommaren, andra är tillfälliga besökare. På första raden, med havet som utsikt, sitter Anita Näsström och Roland Isaksson från Piteå utanför sin husvagn och avnjuter sensommarsolen. Inne i förtältet finns både kyl och frys, bokhylla och diskbänk. – Vi har stått här i 1sjutton eller arton somrar. Det är toppen, säger Anita Näsström och fortsätter: – I sommar har det varit otroligt mycket folk här, jag har aldrig varit med om något liknande. ANNIKA RYDMAN DN:s medarbetare i Umeå annika.rydman@vindeln.net 070-226 55 35 ", "article_category": "other"}
{"id": 22307, "headline": "Förlorad i viljan att vara bäst", "summary": "Tina Nordlund var en av Sveriges bästa fotbollsspelare. Men bakom den framgångsrika ytan dolde sig en ung kvinna som tvivlade på om hon dög. Till slut drabbades hon av anorexi.", "article": "En novemberdag för sex år sedan stod Tina Nordlund på Globens scen. Hon hade just tagit emot utmärkelsen diamantbollen som landets bästa kvinnliga fotbollsspelare. I tacktalet kom orden spontant: \"Det här var ju kul. Att vara i tv, alltså. Det är ju inte ofta en damfotbollsspelare är det.\" Efter galan blev Tina Nordlund, då tjugotre år, ambassadör för svensk damfotboll. Hon intervjuades överallt. Sponsorerna ville att hon skulle ställa upp, och själv ville hon stötta sitt lag och sin förening. Få anade då att den där \"kaxiga och glada fotbollstjejen\" börjat tvivla på sig själv. Efter att hon tilldelats diamantbollen, den finaste utmärkelse en kvinnlig fotbollsspelare kan få, var målet hon kämpat för så länge uppnått. Men vid sidan om glädjen upplevde hon en tomhet. Vad fanns det nu kvar att sträva efter? - kände mig ensam och som om jag inte räckte till för att uppfylla omgivningens krav. Jag blev stressad och fick svårt att sova. Under senvintern 2000 förstod hon inte varför hon mådde psykiskt dåligt. I stället tränade hon bort ångesten, det kunde bli tolv pass i veckan. Hon hade inte ork och kraft att ta hand om det jobbiga i livet. Som liten byggde Tina Nordlund upp sin värld kring sporten. Först mest på lek, sedan blev träningar och matcher blodigt allvar. Genom att vara bäst fick hon uppmärksamhet, då blev hon någon att räkna med. - På sätt och vis kan man säga att jag \"blev\" mina prestationer. Självkänslan var dålig och utan framgångarna var jag ingen. Under de äldre tonåren smittade behovet av bekräftelse av sig på andra områden. Hon talar om en sorts \"duktighetssyndrom\" där hon ville vara den bästa dottern, den bästa vännen, den bästa storasystern, den bästa lagkompisen ... Till slut glömde hon bort sig själv och sina behov. Så länge hon spelade fotboll på elitnivå kunde hon gömma sig bakom en yta, men bakom den fanns en ihålig och osäker människa. - Unga killar och tjejer som växer upp i dagens Sverige har det tufft. Man ska se ut på ett visst sätt och vara på ett visst sätt för att passa in. Och det är en stor stress att riskera att bli lämnad utanför, att inte räcka till och duga som man är. - I dag blir vi så ofta bedömda efter våra prestationer och inte utifrån vilka vi är. Jag var ju framgångsrik, men vem var jag egentligen? Och var det människan eller fotbollsspelaren som folk uppskattade? Tina Nordlund var en av de ledande profilerna i Umeå IK och given i landslaget. I hennes prissamling finns bland annat två SM-guld och ett EM-silver. Hon beskriver sig som en av naturen orolig person, smårädd för det stora okända. En människa som tidigare ville ha total kontroll, med en struktur och en plan för allt hon gjorde. Hon ville veta exakt vad som skulle hända i morgon och i övermorgon. Så länge vännerna fanns med som en sorts skyddsnät kunde hon utforska omvärlden på ett tryggt sätt även under de stunder då hon tvivlade på sig själv. Men när hon vintern 2002 råkade ut för en allvarlig fotskada rasade allt samman. Hon kunde inte träna som tidigare och förlorade en del av gemenskapen med lagkamraterna. - Tidigare var träningen en kick för mig. Om jag tränade riktigt hårt blev jag verkligt nöjd med mig själv, det var som en belöning. Nu tyckte jag att det blev hur mycket tid som helst över. Hon hittade andra sätt att belöna sig själv. En dag, hon kommer inte riktigt ihåg varför, började hon resonera med sig själv om vilken mat som var nyttig att äta och vilken som var onyttig. - Vardagen förvandlades snabbt till matematik; om jag tränade så mycket kunde jag äta så mycket. Annars kunde jag bli tjock och då skulle alla tycka att jag var värdelös. Hon skapade en egen näringslära utifrån tips och råd i veckotidningar och magasin. Hon svalde allt från GI-index och viktväktarnas poängscheman till olika bantningsmetoder. - Jag såg bikinannonserna på stan och läste om hur man skulle göra för att bli smal och attraktiv. Som fotbollsspelare premierades styrka och muskler, utanför planen fanns andra ideal som även börjat smyga sig in i idrottens värld. Tina Nordlund beskriver hur livet kom att kretsa kring mat, eller snarare hur hon skulle äta på ett hälsosamt sätt som gjorde kroppen lite snyggare. Visst borde hon ha smalare ben, smalare armar och en plattare mage ... Hon levde på fil, frukt och sallader. Men först tog hon bort såsen från salladslunchen, sedan kycklingen och pastan. Till slut låg det bara några salladsblad och några tomatskivor kvar på tallriken. Efter ett tag försvann kilona i snabb takt. Förstod hon aldrig att hon var sjuk? - Då trodde jag att alla som hade anorexi vägde tjugofem kilo och såg ut som benrangel. Det var min enfaldiga bild. Jag såg mig inte som sjuk. Jag försökte ju bara leva sunt och få en snygg kropp. Tina Nordlund tränade för att komma tillbaka efter sin skada, men foten ville inte bli riktigt bra. Sista året som aktiv spelade hon på sprutor och åt värktabletter. Märkte inte vännerna och familjen att hon mådde dåligt? Flera påpekade att hon gått ned i vikt, men ingen vågade - eller orkade - riktigt konfrontera henne med sin oro. - Lagkamraterna Hanna Ljungberg och Hanna Marklund, mina kanske två bästa vänner, har efteråt pratat mycket om den här tiden. De anade att jag mådde dåligt, men inte hur allvarligt det var, Jag försäkrade ju att allt var okej. Men en dag tyckte den dåvarande pojkvännen att det gått för långt. Han visade en hemsida om anorexi och då insåg hon att hon verkligen var sjuk. Alla symtom och beteenden hon hade stämde. - Jag sökte upp en psykolog och trodde att jag kunde få ett piller och bli bra. Så hade det ju varit när jag haft en skada i en muskel eller i knäet. Nu beordrade terapeuten mig att sluta med all träning. Det var otäckt att inse att jag inte längre hade kontroll över mitt liv. I dag arbetar Tina Nordlund som kommentator på TV 4 och hon är ofta ute och föreläser. Då berättar hon bland annat om sina erfarenheter och om hur det är att vara en ung kvinna i dagens Sverige. - Jag mådde så dåligt att jag mycket väl hade kunnat börja skära mig i armarna eller fastna i något annat destruktivt beteende. Men jag använde maten som ett sätt att dämpa ångesten. Tina Nordlund är inte den förs-ta som den hårda vägen fått lära sig hur litet steget är från att vara framgångsrik och uppskattad till att känna sig totalt misslyckad. - Idrottsvärlden är snabb med att hylla medaljörer, men om en idrottstjej eller idrottskille får problem står man handfallen och det är ofta ryggar som visas. När jag mådde som sämst hörde min fystränare av sig, men ingen annan från klubben. I dag är det viktigaste för Tina Nordlund vad hon och andra kan lära av hennes berättelse. I den nyutkomna boken \"Genom Helvetet\" I den nyutkomna boken \"Genom Helvetet\" (förlaget Big Bok) berättar Tina Nordlund om sin sjukdom. ", "article_category": "other"}
{"id": 22369, "headline": "Med åren ändras skönhetsidealen", "summary": "När man får höra att man ser bra ut, då tycker man det själv också, säger Anders, 50 år. Han får fler komplimanger från kvinnor nu än när han var yngre. Men själv är han rädd för att se gammal ut.", "article": "Han tänker ganska mycket på sitt eget utseende - tyvärr, säger han. Anders, som nyligen fyllt 50, har velat tro att det inte spelar så stor roll hur människor ser ut. Både när det gäller hur han själv tar sig ut, och utseendet hos de kvinnor han intresserar sig för. - Jag har varit inne i proggtänkandet, så som det skulle vara när jag var ung. Skönhet var bara ett kommersiellt påhitt, man skulle inte bry sig om sådant. Ändå gör man ju det, vare sig man vill eller inte, det har jag insett nu. När Anders funderar på sitt utseende i dag handlar det mycket om åldrandet. Han är rädd att se gammal ut. - Det är inte bara ytligt, det handlar också om hur man blir betraktad som människa av andra. Man vill vara med, inte ses som någon som är \"äldre\". Men jag märker förstås att yngre människor redan ser mig så. Jag har unga arbetskamrater, för dem är jag säkert en gubbe. Anders har genomgått två skilsmässor och har nu varit singel i fem år. Ibland är han ute på pubar och andra uteställen, och han märker att lite yngre kvinnor sällan tittar på honom på \"det\" sättet numera. - Det är nog mer tanter, i så fall. Det vill säga kvinnor i min egen ålder och äldre. Jag tror att det är få unga tjejer som är intresserade av äldre män, jag har aldrig mötts av ett sådant intresse i alla fall. Att inte längre få blickar av yngre tjejer är tråkigt. Men i praktiken spelar det ingen roll, säger Anders, eftersom han själv inte tillhör de män som vill manifestera sin kvarvarande \"ungdom\" genom att bli ihop med en yngre kvinna och kanske få småbarn igen. - Tvärtom så märker jag att min smak när det gäller kvinnor förändras med stigande ålder. Jag tycker inte längre att unga tjejer är mest attraktiva, jag dras till medelålders kvinnor i stället. Jag kan se och tycka att unga flickor är väldigt snygga, men jag blir inte attraherad på allvar. Tack och lov, får man säga. Tror Anders att han kommer att fortsätta att dras till kvinnor i sin egen ålder när han blir 60, 70 och äldre? - Det är inte lätt att svara på, men jag hoppas såklart att jag kommer att se det vackra i en jämnårig kvinna då också. En tanke är att man inte kan vara nöjd med sitt eget utseende om det bara är ungdom som man tycker är attraktivt hos andra. Anders ser själv ung ut för sin ålder. Och jo, det får han höra ibland, säger han. - Det tycker jag om, förstås. Fast det är inte ovanligt i min generation att folk ser yngre ut, tycker jag. Jag brukar tänka att vi är den första riktiga välfärdsgenerationen, samhället brydde sig om vår hälsa, det började redan med fluortanterna. När Anders tittar på bilder av sig själv som yngre ser han att han såg riktigt bra ut, säger han. - Det tyckte jag ju inte då. Men i dag får jag oftare komplimanger från kvinnor. Kanske är det lättare för folk i medelåldern att ge komplimanger. Jag märker hur påverkad jag blir. När man får höra att man ser bra ut, då tycker man det själv också. Hur jag ser på mig själv har över huvud taget mycket med mitt psykiska tillstånd att göra. När jag är nere kan jag tycka illa om spegelbilden, jag tycker att jag ser trött, sliten och gammal ut. Det händer att Anders får kommentarer om sina ögon, en del säger att han har vackra och \"snälla\" ögon. - Det är ögonen jag är mest nöjd med i mitt eget utseende. Och ögonen är också bland det jag först lägger märke till hos en kvinna. Det jag tycker sämst om hos mig själv är en begynnande gubbmage, som också är en påminnelse om att tiden går. Anders har haft en del förhållanden, kortare och längre, efter sin senaste skilsmässa. Hur mycket betyder utseendet hos en partner för honom? - Mer än jag skulle vilja. Betydelsen har inte minskat med tiden. Jag tror att jag läser in en personlighet hos kvinnor som har ett utseende jag gillar, jag tillskriver dem andra positiva egenskaper också. Det finns ju så oerhört mycket annat än utseendet som är väsentligt i ett förhållande. Sådant som inte syns utanpå. Men man måste ju ändå tända på varandra. Och för mig är attraktionen viktig hela tiden, jag vill gärna känna att jag tycker om min partners utseende, jag vill finna behag i att se på henne. Tror du att kvinnor oroar sig mer över sitt utseende än män gör? - Förr skulle jag sagt ja, absolut, men nu är jag inte så säker längre. Det är kanske mer individuellt än en fråga om kön. Men det är klart, på relationsmarknaden hänger värdet nog mer ihop med utseendet för kvinnor. Jag tror att den ökade utseendefixeringen drabbar unga tjejer hårdast. Killar har alltid kunnat hitta andra nischer, andra områden som gör dem attraktiva. Vad vi uppfattar som attraktivt hos människor styrs antagligen både av biologiska \"program\" och av kultur, mode och tidsanda, tror Anders. Idealen påverkar kanske generellt kvinnor mer. - Jag tycker att de flesta kvinnor underskattar sitt eget utseende, de har dåliga självbilder. Jag har hittills inte träffat en kvinna som är nöjd med sitt utseende. Även om ett vackert yttre höjer \"marknadsvärdet\" för både kvinnor och män, säger det förstås ingenting om hur deras relationer fungerar, poängterar Anders. När det gäller kvinnors utseende tror han inte heller att det är självklart att de vackraste kvinnorna har lättast att hitta en partner. Män kan vara rädda för att bli avvisade av vackra kvinnor, eller också kan de söka en kvinna som \"matchar\" dem själva. Dessutom är det man tycker är vackert inte automatiskt samma sak som det man vill ha, säger han. - Jag kan tänka mig att de flesta män har ungefär samma kvinnoideal. Men det är inte säkert att de därför skulle vilja vara ihop med en fotomodell. Även om man är ganska överens med andra om vad som är \"vackrast\" är det kanske inte det utseendet man själv föredrar. Jag tror att attraktion har en mycket bredare bas än så. Anders har tidigare alltid betraktat skönhetsoperationer som \"rena galenskapen\", säger han. Men numera har han flera i bekantskapskretsen som låtit göra sådana ingrepp. Kanske är det inte så konstigt ändå, funderar han. - Jag har tänkt på det här med tandreglering, det ses ju som helt okej. Varför skulle just det vara mer \"tillåtet\"? Fast det kan bli en otäck utveckling om fler och fler opererar sig kosmetiskt. I dag, om man ser någon med en jättestor vårta i ansiktet, då tänker man \"men varför tar han inte bort den?\" Tänk om det blir likadant med mindre perfekta bröst och så vidare, \"varför gör hon inget åt det där?\" Så att till sist ingen duger som den är. Även om Anders inte längre vill förneka att utseendet är viktigt, reagerar han emot tendenser att lägga alltför stor vikt vid det ytliga. - Jag känner mig fortfarande misstänksam när jag träffar människor som uppenbart lägger ner jättemycket tid och kraft på sitt utseende. Jag beklagar dem på något sätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 22402, "headline": "Varning för automatlådor", "summary": "Se upp för automatväxlade dieselbilar! De är dyrare än manuella bilar och många drar väsentligt mer bränsle, vilket slårt hårt i den nya fordonsskatten. En Saab 9-3 blir närmare 30 000 kronor dyrare efter tre år och 4 500 mil än samma bil med manuell växellåda.", "article": "Funderar du på att välja automatlåda till din nya dieselbil? Fundera en gång till – det är nämligen ett mycket dyrt tillval. Volvo och Saab exempelvis tar 16 900 kronor extra för sina automater. (Samma påslag gäller för bensindrivna versioner). Till det kommer ökad förbrukning. I Saabs dieseldrivna 9-3 1,9TiD ökar den med hela 22 procent. Det ger en lika dramatisk effekt i den nya fordonsskatten som börjar gälla den 1 oktober. I Saabs fall blir den 6 195 kronor per år. Samma bil med manuell växellåda hamnar väsentligt lägre, 4 358 kronor. Det är en skillnad på 1 837 kronor. Man tjänar allstå på att välja den snålare versionen och det är precis det som är syftet med de nya skattereglerna. Den högre förbrukningen innebär att de årliga bränsleskostnaderna ökar med 2 264 kronor, om man räknar med en årlig körsträcka på 1 500 mil. Lägger man till påslaget på 16 900 kronor för automatlådan och slår ut kostnaderna på tre år och 4 500 mil innebär det en merkostnad – jämfört med en manuellt växlad Saab 9-3 – med 29 203 kronor, eller 6:50 kronor per mil. Av tabellen ovan framgår att skillnaderna mellan olika märken och modeller är stora. Rangordningen är gjord efter kolumnen längst till höger. Den visar den totala merkostnaden efter tre år och 4 500 mil. Jaguar S-type är dyrast att ratta i automatutförande, följd av BMW, Land-Rover och Saab. Ser man enbart till skillnaden i förbrukning ligger Peugeot 307 sämst till med en skillnad på 24 procent. Saab kör in på andra plats med 9-3 och på tredje plats ligger ännu en Peugeot, modellen 407, som dricker 20 procent mer bränsle i automatutförande. Andelen bilar med automatlåda ökar, rapporterar de flesta importörer. Av Saabs totala försäljning av bensin- och dieseldrivna bilar januari–juli i år var 25 procent utrustade med automatlåda. Motsvarande siffra för Volvo var 31 procent och för Mercedes 34 procent. – Allt fler väljer automatlåda. Man kan säga att ju större bil vi talar om, desto högre blir andelen med automat, säger Bo Larsen, presschef på Volvo Personbilar Sverige. Opel ser samma utveckling: – I dag ligger andelen mellan 15 och 20 procent och den ökar, säger Håkan Engström, informationschef på Opel Sverige. Ser man till miljöeffekten är utvecklingen olycklig. Högre förbrukning innebär ökade utsläpp av koldioxid, en växthusgas som påverkar klimatet och som inte går att rena bort. Tekniskt sett har automatlådorna utvecklats betydligt på senare år. De har ända upp till sju steg, eller växlar, och en del är av så kallad steglös konstruktion, ofta kallad CVT-låda. En annan trend är automatiskt växlade lådor som egentligen är manuella. Tyska Audi har en modell som kallas DSG med dubbla kopplingar. Peugeot kommer med en motsvarighet inom kort. Vidare kan Audi erbjuda Multitronic, som är en steglös automatlåda, plus konventionell automatlåda med sex växlar. En titt i tabellen visar att Audis avancerade teknik ger utdelning i form av lägre skillnader mellan de manuellt växlade motsvarigheterna. För modellen Audi A3 med DSG-låda är skillnaden endast två procent. Bäst är modellen Toledo från spanska Seat, som ingår i samma koncern som Audi. Den bilen har ingen skillnad alls i förbrukning. Det gör att merkostnaden stannar vid påslaget för DSG-lådan, 13 000 kronor. Även Mercedes modeller B200 och E220 uppvisar små skillnader. Mercedes erbjuder tekniskt raffinerade växellådor med upp till sju steg i vissa av sina modeller. Saab ligger som vi visat betydligt sämre till. Volvo placerar sig i mittfåran. Modellen med minst skillnad är XC90 D5, som i automatutförande (sex steg) drar tio procent mer än den med manuell låda, som få kunder väljer. Värre är det med S60 2,4D som visar en förbrukningsskillnad på hela 17 procent. – I praktiken betyder det inte så mycket. Ägare till S60 kommer inte att uppleva så stor skillnad i verklig körning. Boven i dramat är EU-körcykeln, som den angivna snittförbrukningen baseras på. Den har inte förändrats på många år. Den låga belastningen i körcykeln missgynnar lätta automatväxlade bilar. Ju tyngre bil, desto mindre blir skillnaden. Det syns ju tydligt i vårt fall, säger Bo Larsen på Volvo. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 22404, "headline": "Varning för automatlådor Högre inköpspris och driftskostnader gör dieselkalkylen svår att räkna hem med den nya skatten.", "summary": "Se upp för automatväxlade dieselbilar! De är dyrare än manuella bilar och många drar väsentligt mer bränsle, vilket slårt hårt i den nya fordonsskatten. En Saab 9-3 blir närmare 30 000 kronor dyrare efter tre år och 4 500 mil än samma bil med manuell växellåda.", "article": "Funderar du på att välja automatlåda till din nya dieselbil Fundera en gång till – det är nämligen ett mycket dyrt tillval. Volvo och Saab exempelvis tar 16 900 kronor extra för sina automater. (Samma påslag gäller för bensindrivna versioner). Till det kommer ökad förbrukning. I Saabs dieseldrivna 9-3 1,9TiD ökar den med hela 22 procent. Det ger en lika dramatisk effekt i den nya fordonsskatten som börjar gälla den 1 oktober. I Saabs fall blir den 6 195 kronor per år. Samma bil med manuell växellåda hamnar väsentligt lägre, 4 358 kronor. Det är en skillnad på 1 837 kronor. Man tjänar allstå på att välja den snålare versionen och det är precis det som är syftet med de nya skattereglerna. Den högre förbrukningen innebär att de årliga bränsleskostnaderna ökar med 2 264 kronor, om man räknar med en årlig körsträcka på 1 500 mil. Lägger man till påslaget på 16 900 kronor för automatlådan och slår ut kostnaderna på tre år och 4 500 mil innebär det en merkostnad – jämfört med en manuellt växlad Saab 9-3 – med 29 203 kronor, eller 6:50 kronor per mil. Av tabellen ovan framgår att skillnaderna mellan olika märken och modeller är stora. Rangordningen är gjord efter kolumnen längst till höger. Den visar den totala merkostnaden efter tre år och 4 500 mil. Jaguar S-type är dyrast att ratta i automatutförande, följd av BMW, Land-Rover och Saab. Ser man enbart till skillnaden i förbrukning ligger Peugeot 307 sämst till med en skillnad på 24 procent. Saab kör in på andra plats med 9-3 och på tredje plats ligger ännu en Peugeot, modellen 407, som dricker 20 procent mer bränsle i automatutförande. Andelen bilar med automatlåda ökar, rapporterar de flesta importörer. Av Saabs totala försäljning av bensin- och dieseldrivna bilar januari–juli i år var 25 procent utrustade med automatlåda. Motsvarande siffra för Volvo var 31 procent och för Mercedes 34 procent. – Allt fler väljer automatlåda. Man kan säga att ju större bil vi talar om, desto högre blir andelen med automat, säger Bo Larsen, presschef på Volvo Personbilar Sverige. Opel ser samma utveckling: – I dag ligger andelen mellan 15 och 20 procent och den ökar, säger Håkan Engström, informationschef på Opel Sverige. Ser man till miljöeffekten är utvecklingen olycklig. Högre förbrukning innebär ökade utsläpp av koldioxid, en växthusgas som påverkar klimatet och som inte går att rena bort. Tekniskt sett har automatlådorna utvecklats betydligt på senare år. De har ända upp till sju steg, eller växlar, och en del är av så kallad steglös konstruktion, ofta kallad CVT-låda. En annan trend är automatiskt växlade lådor som egentligen är manuella. Tyska Audi har en modell som kallas DSG med dubbla kopplingar. Peugeot kommer med en motsvarighet inom kort. Vidare kan Audi erbjuda Multitronic, som är en steglös automatlåda, plus konventionell automatlåda med sex växlar. En titt i tabellen visar att Audis avancerade teknik ger utdelning i form av lägre skillnader mellan de manuellt växlade motsvarigheterna. För modellen Audi A3 med DSG-låda är skillnaden endast två procent. Bäst är modellen Toledo från spanska Seat, som ingår i samma koncern som Audi. Den bilen har ingen skillnad alls i förbrukning. Det gör att merkostnaden stannar vid påslaget för DSG-lådan, 13 000 kronor. Även Mercedes modeller B200 och E220 uppvisar små skillnader. Mercedes erbjuder tekniskt raffinerade växellådor med upp till sju steg i vissa av sina modeller. Saab ligger som vi visat betydligt sämre till. Volvo placerar sig i mittfåran. Modellen med minst skillnad är XC90 D5, som i automatutförande (sex steg) drar tio procent mer än den med manuell låda, som få kunder väljer. Värre är det med S60 2,4D som visar en förbrukningsskillnad på hela 17 procent. – I praktiken betyder det inte så mycket. Ägare till S60 kommer inte att uppleva så stor skillnad i verklig körning. Boven i dramat är EU-körcykeln, som den angivna snittförbrukningen baseras på. Den har inte förändrats på många år. Den låga belastningen i körcykeln missgynnar lätta automatväxlade bilar. Ju tyngre bil, desto mindre blir skillnaden. Det syns ju tydligt i vårt fall, säger Bo Larsen på Volvo. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 22441, "headline": "”En hel generation tv-tittare kan gå förlorad”", "summary": "Begreppet public service är snart historia. Ungdomar tittar inte på tv. De väljer internet. När SVT försöker föryngra sig genom att ändra programinnehållet är det som att sminka ett lik, skriver en grupp kritiker.", "article": "SVT, med vd Christina Jutterström, säger sig vara medvetna om det nya sättet att se på tv: tittandet sker inte genom den traditionella apparaten utan på internet. I höst satsar SVT därför stort på ungdomligare innehåll i tablåerna, man drar ner på fakta och nyheter och lanserar ”ungdomsbingo”, för att locka tillbaka förlorade tittare. Men ingenting görs åt det verkliga problemet för public service: att ungdomar inte längre ser tv på det sätt som SVT sänder. Om inte SVT kan förändra upphovsrättsavtalen med sina samarbetspartner och öka tillgängligheten på internet, kommer en hel generation tv-tittare gå förlorad och public service som begrepp snart vara historia. SVT är nämligen en starkt protektionistisk organisation, som till varje pris vill behålla full kontroll över sina produktioner och vägrar låta allmänheten, publiken, vara delaktig i vare sig produktion eller distribution. Ett exempel på detta är utspelet mot den nystartade videocommunityn Bubblare.se. På en videocommunity kan vem som helst (publiken) ladda upp egna filmklipp och distribuera till andra. Tittarna bestämmer vad de vill se. Kul och demokratiskt, tycker användarna. Tråkigt och upproriskt, tycker SVT. Men här uppstår en intressant, och för public services framtid avgörande fråga: vems intressen tjänar SVT när man begränsar tillgängligheten till dessa produktioner? Att som SVT ändra i innehållet och på så sätt försöka förnya sig är att sminka ett lik. Det hjälper inte att föryngra programmen om målgruppen inte sitter framför tv-apparaten när programmet råkar sändas. En undersökning från tidigare i somras som omvärldsanalysföretaget ”Kairos future” genomförde tillsammans med ungdomscommunityn Hamsterpaj, visar på en kraftfull förändring i hur dagens ungdomar ser på tv. Nio av tio ungdomar mellan 13 och 20 år skulle, om de tvingades välja, behålla sin dator framför tv:n. Sju av tio skulle hellre behålla datorn framför sin mobiltelefon. De allra flesta ser alltså datorn som ett viktigare verktyg än tv:n, och använder internet som ett substitut till traditionell etersändning. Mot den bakgrunden och med vetskap om att internet är den enda lösningen för moderna tv-kanaler är det märkligt att SVT motarbetar publicering på internet. Låt oss göra en jämförelse med USA. Där har videosajten YouTube.com mycket snabbt vuxit till en av världens största sajter med över 20 miljoner besökare och 50 000 uppladdade filmer varje dag. När amerikanska NBC i februari upptäckte ett klipp på YouTube från populära underhållningsprogrammet ”Saturday Night Live”, agerade man liksom SVT med reflexmässiga copyright-tentakler och fick personerna bakom sajten att snabbt avlägsna allt NBC-relaterat material. Till mångas förvåning svängde dock inställningen. Fyra månader senare deklarerade företrädare för NBC och YouTube plötsligt att man hade ingått ett utbrett samarbete. Det naturliga för SVT, och det som verkligen vore ”publikservice”, skulle vara att radikalt förbättra tillgängligheten till sina program och öppna för en tolerantare hållning till de möjligheter som redan i dag finns att publicera på nätet. Detta ökar valfriheten för alla tittare och för public services del är det ett nödvändigt steg om man vill upprätthålla sitt existensberättigande. Oskar Kalmaru, Vd Bubblare.se, Bo Dahlbom, Prof. vid IT-universitetet i Göteborg och ledamot i regeringens IT-politiska strategigrupp, Lars Pålsson Syll, Prof. i samhällskunskap vid Malmö högskola, Nicklas Lundblad, Stockholms e-handelskammare, Waldemar Ingdahl, Tankesmedjan Eudoxa ", "article_category": "other"}
{"id": 22466, "headline": "”Friidrotts-EM kan bli vårt sista stora idrottsevenemang”", "summary": "Tunga idrottsförbund och OS-kommittén: Sverige missar framtida stortävlingar om inte staten engagerar sig mer.Svenska fotbollförbundet, Svenska friidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté vill ha staten som en mer aktiv part inför kommande stora internationella idrottstävlingar som VM och EM i fotboll och friidrott eller OS. Utan statlig medverkan framöver blir dagens friidrotts-EM i Göteborg det sista stora idrottsevenemanget i Sverige. Exempel från andra länder visar att en nationell strategi som värdland blir nödvändig, skriver företrädare för de två tunga idrottsförbunden och Sveriges olympiska kommitté.", "article": "EM i friidrott i Göteborg riskerar att bli ett av Sveriges sista riktigt stora internationella idrottsevenemang. Kampen om världsevenemangen är knivskarp. Många länder ser värdet av stora evenemang och har därför skaffat sig nationella strategier. Orsaken till den allt hårdare konkurrensen stavas jobb och tillväxt. Rätt nyttjat och med genomarbetade kalkyler kan enskilda länder, städer, regioner, idrottsförbund och näringsliv skapa tillväxt och ta hem stora vinster med hjälp av OS, EM och VM i fotboll och friidrott samt andra stora internationella mästerskap. Ska Sverige ha en den minsta chans att i framtiden få arrangera dessa idrottsevenemang krävs en långsiktig strategi där ansvaret, kostnader och vinster fördelas mellan stat, städer, regioner, idrottsförbund och näringsliv. Detta är den enda rimliga möjligheten menar vi i Sveriges olympiska kommitté, Svenska friidrottsförbundet, Svenska fotbollförbundet och Göteborgs turism- och evenemangsbolag Göteborg & Co, som varit medarrangör bland annat till EM i fotboll 1992, VM i friidrott 1995 och nu pågående EM i friidrott 2006. EM i friidrott i Göteborg invigs i kväll. Ett evenemang som regeringen har bestämt sig för att stödja med tio miljoner kronor till Göteborgs kommun. Pengarna ska användas till näringslivsfrämjande aktiviteter i samband med EM. Ett klokt och, vågar man hoppas, framåtsyftande beslut. Särskilt med tanke på att staten beräknas dra in runt hundra miljoner kronor i skatteintäkter, bara från utländska turister. Dessa pengar hade hamnat i ett annat land om inte Sverige fått EM i friidrott 2006. Allt fler inser att stora idrottsevenemang, rätt nyttjade, skapar nya jobb och ökade skatteintäkter, samtidigt som idrotts- och föreningslivet stärks. Över huvud taget märks en attitydförändring till den viktiga och växande delen av samhällsekonomin som besöksnäringen och större idrottsevenemang tillsammans utgör. Men detta räcker inte. Vad Sverige behöver är en långsiktig och offensiv strategi för hur ansvar, kostnader och vinster fördelas mellan stat, städer, regioner, idrottsförbund och näringsliv. Kompetensen måste byggas upp långsiktigt och professionellt. Varför ska staten göra detta? Jo, rätt nyttjat har Sverige mycket att tjäna på de stora internationella evenemangen. Det handlar om att se helheten och inte tappa bort sig genom att stirra sig blind på enskilda delar i den ekonomiska kalkylen. Ett OS, ett VM och EM i fotboll och i friidrott har flera och mer långsiktiga fördelar. Stora internationella evenemang innebär fler besökare. Det är Göteborgs långsiktiga satsning på evenemang och turism ett exempel på. Besöksnäringen är en av landets snabbast växande branscher. Förra året spenderade turisterna, enligt finansdepartementet, 191 miljarder kronor i Sverige. Pengar som ger skatteintäkter och jobb. Jobb som dessutom stannar i Sverige och inte flyttar till låglöneländer. Förra året svarade besöksnäringen för nästan 3 procent av BNP. En siffra som många ekonomiska bedömare menar kan öka ytterligare. Samma sak med möjligheterna till att ökad export av turism. Med export menas i detta sammanhang att utländska besökare kommer till Sverige och spenderar pengar. Här finns goda möjligheter till en fördubblad export. Därmed skulle runt 40 000 nya jobb kunna skapas. VM-slutspelet i Tyskland blev som väntat en ekonomisk injektion i EU:s största ekonomi. Konsumtionen i samhället ökade med två miljarder euro, drygt 18 miljarder kronor, under perioden den 9 juni till den 9 juli. Och av de cirka två miljoner turister som kom till Tyskland, dubbelt så många som förväntat, så sade 90 procent att de skulle rekommendera Tyskland som turistland. De utländska besökarna spenderade tillsammans över fem miljarder kronor i Tyskland under VM. Utifrån ett sådant perspektiv är det naturligtvis många länder som är oerhört intresserade av att arrangera kommande EM och VM i fotboll. Samma sak gäller olympiska spelen, EM och VM i friidrott. Kombinationen med stora tävlingar, idrottsstjärnor som förebilder och en satsning på breddidrotten är förmodligen ett av de bästa sätten att aktivera och få in ungdomar i idrottsföreningar. Detta är särskilt viktigt i en tid när ett av våra största folkhälsoproblem är att människor rör på sig för lite. Fetma och övervikt drabbar barn allt längre ner i åldrarna. I föreningslivet får dessutom ungdomar på ett naturligt sätt lära sig samarbete och att ta ansvar. Detta är något som både breddidrott, elitsatsningar och samhället tjänar på. I en kombination med investeringar i nya hallar och anläggningar ökar förutsättningarna för att fler vill och kan hålla på med idrott. Ett färskt exempel är det som sker i Göteborg i samband med EM i friidrott. I nära samarbete med Göteborgs friidrottsförbund investerar kommunen i nya idrottshallar och träningsanläggningar. Detta sker i olika delar av staden i syfte att skapa förutsättningar för idrott för så många ungdomar som möjligt, oavsett bakgrund och ekonomiska möjligheter. Samtidigt gör Svenska friidrottsförbundet tillsammans med distrikten en stor satsning på tusentals framtida ungdomsledare för att kunna förvalta det växande friidrottsintresset. På nationell nivå nyttjar Svenska friidrottsförbundet EM i friidrott till att under EM-veckan bjuda in ett 50-tal kommuner, dels för att visa på möjligheterna med satsningarna som görs i Göteborg och dels för att diskutera framtida anläggningsbehov över hela landet. Detta arbete är ett bra exempel på hur ett stort internationellt evenemang kan användas till att stärka idrottsrörelsen i hela Sverige. Såväl ett framtida OS, EM eller VM i fotboll, eller VM i friidrott och det nu förestående EM i friidrott, innebär stora möjligheter för Sverige att synas och locka till sig såväl besökare som företag. Mediernas bevakning och genomslagskraft är enorm. EM i friidrott med idrottstävlingarna på Ullevi och EM-festen på stan förvandlar Göteborg till en enda stor jättearena. Under EM-veckan beräknas runt 450 miljoner tv-tittare följa tävlingarna tillsammans med sammanlagt 300 000 på läktarna. Till EM-festen i centrala Göteborg väntas under sammanlagt runt 1,5 miljoner besök. EM ger stora möjligheter till att skapa tillväxt för Sverige, västra Götalandsregionen och Göteborg i form av fler arbetstillfällen, bättre infrastruktur, skatteinkomster och ökad livskvalitet. Rätt nyttjat kan resultatet bli ökad turism, fler företagsetableringar, fler evenemang, möten, mässor och kongresser samt fler som vill studera i Sverige. Bakom genomförandet av EM i friidrott 2006 i Göteborg ligger åratal av planering och förberedelser. Här har alla inblandade tagit ett stort ansvar. Göteborgs kommun har tillsammans med Svenska friidrottsförbundet, det lokala idrotts- och föreningslivet och hela besöksnäringen i Göteborgsregionen investerat tid och pengar för att det största evenemanget i Sverige på tio år skall bli verklighet och fungera rent praktiskt. En förutsättning för detta har varit erfarenheterna och kunskapen från bland annat EM i fotboll 1992 och givetvis VM i friidrott 1995. Ett väl genomfört arrangemang är en förutsättning för att kunna söka nya och större idrottsevenemang. Här har Sverige en klar konkurrensfördel genom sitt väl fungerande föreningsliv, som skapar förutsättningar för att organisera och genomföra stora mästerskap. Ett exempel är Gothia Cup som växt från mindre fotbollsturnering till världens största turnering i ungdomsfotboll. Många minns än i dag EM i fotboll 1992 som lyckat och välorganiserat. Resultatet byggde på ett väl fungerande samarbete mellan Svenska fotbollförbundet och arrangörsstäderna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Men i framtiden räcker det inte med att endast arrangerande idrottsförbund och värdkommuner gör sitt yttersta. Även staten måste vara med. Vid EM i fotboll i Portugal 2004 var portugisiska staten en mycket viktig part tillsammans med det europeiska fotbollförbundet, UEFA. Detta arrangemang var en förutsättning för hela evenemanget. Svenska fotbollförbundet har för avsikt att, tillsammans med ytterligare ett nordiskt land, ansöka om att få arrangera EM 2016. Exemplet från Portugal visar att det i framtiden är både nödvändigt och önskvärt att finna vägar för ett liknande svenskt statligt engagemang. Utan ett statligt offensivt engagemang, gemensam marknadsföring och ekonomiska investeringar både från stat och näringsliv, är risken överhängande att det i framtiden inte blir några stora internationella idrottsevenemang i Sverige. Tanken med statliga garantier till olika evenemang är en positiv markering, men det räcker inte. Staten tillhör alltid vinnarna och har mycket att tjäna på att vara med och investera i de stora internationella evenemangen. Därför måste staten bli en aktiv part i arbetet med att kandidera, finansiera och professionellt nyttja de stora internationella idrottsevenemangen för att skapa tillväxt i Sverige. Yngve Andersson Ordförande Svenska friidrottsförbundet Claes Bjerkne Vd Göteborg & Co Lars-Åke Lagrell Ordförande Svenska fotbollförbundet Stefan Lindeberg Ordförande Sveriges olympiska kommitté ", "article_category": "other"}
{"id": 22468, "headline": "\"Friidrotts-EM kan bli vårt sista stora idrottsevenemang\"", "summary": "Tunga idrottsförbund och OS-kommittén: Sverige missar framtida stortävlingar om inte staten engagerar sig mer. Svenska fotbollförbundet, Svenska friidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté vill ha staten som en mer aktiv part inför kommande stora internationella idrottstävlingar som VM och EM i fotboll och friidrott eller OS. Utan statlig medverkan framöver blir dagens friidrotts-EM i Göteborg det sista stora idrottsevenemanget i Sverige. Exempel från andra länder visar att en nationell strategi som värdland blir nödvändig, skriver företrädare för de två tunga idrottsförbunden och Sveriges olympiska kommitté.", "article": "EM i friidrott i Göteborg riskerar att bli ett av Sveriges sista riktigt stora internationella idrottsevenemang. Kampen om världsevenemangen är knivskarp. Många länder ser värdet av stora evenemang och har därför skaffat sig nationella strategier. Orsaken till den allt hårdare konkurrensen stavas jobb och tillväxt. Rätt nyttjat och med genomarbetade kalkyler kan enskilda länder, städer, regioner, idrottsförbund och näringsliv skapa tillväxt och ta hem stora vinster med hjälp av OS, EM och VM i fotboll och friidrott samt andra stora internationella mästerskap. Ska Sverige ha en den minsta chans att i framtiden få arrangera dessa idrottsevenemang krävs en långsiktig strategi där ansvaret, kostnader och vinster fördelas mellan stat, städer, regioner, idrottsförbund och näringsliv. Detta är den enda rimliga möjligheten menar vi i Sveriges olympiska kommitté, Svenska friidrottsförbundet, Svenska fotbollförbundet och Göteborgs turism- och evenemangsbolag Göteborg & Co, som varit medarrangör bland annat till EM i fotboll 1992, VM i friidrott 1995 och nu pågående EM i friidrott 2006. EM i friidrott i Göteborg invigs i kväll. Ett evenemang som regeringen har bestämt sig för att stödja med tio miljoner kronor till Göteborgs kommun. Pengarna ska användas till näringslivsfrämjande aktiviteter i samband med EM. Ett klokt och, vågar man hoppas, framåtsyftande beslut. Särskilt med tanke på att staten beräknas dra in runt hundra miljoner kronor i skatteintäkter, bara från utländska turister. Dessa pengar hade hamnat i ett annat land om inte Sverige fått EM i friidrott 2006. Allt fler inser att stora idrottsevenemang, rätt nyttjade, skapar nya jobb och ökade skatteintäkter, samtidigt som idrotts- och föreningslivet stärks. Över huvud taget märks en attitydförändring till den viktiga och växande delen av samhällsekonomin som besöksnäringen och större idrottsevenemang tillsammans utgör. Men detta räcker inte. Vad Sverige behöver är en långsiktig och offensiv strategi för hur ansvar, kostnader och vinster fördelas mellan stat, städer, regioner, idrottsförbund och näringsliv. Kompetensen måste byggas upp långsiktigt och professionellt. Varför ska staten göra detta? Jo, rätt nyttjat har Sverige mycket att tjäna på de stora internationella evenemangen. Det handlar om att se helheten och inte tappa bort sig genom att stirra sig blind på enskilda delar i den ekonomiska kalkylen. Ett OS, ett VM och EM i fotboll och i friidrott har flera och mer långsiktiga fördelar. Stora internationella evenemang innebär fler besökare. Det är Göteborgs långsiktiga satsning på evenemang och turism ett exempel på. Besöksnäringen är en av landets snabbast växande branscher. Förra året spenderade turisterna, enligt finansdepartementet, 191 miljarder kronor i Sverige. Pengar som ger skatteintäkter och jobb. Jobb som dessutom stannar i Sverige och inte flyttar till låglöneländer. Förra året svarade besöksnäringen för nästan 3 procent av BNP. En siffra som många ekonomiska bedömare menar kan öka ytterligare. Samma sak med möjligheterna till att ökad export av turism. Med export menas i detta sammanhang att utländska besökare kommer till Sverige och spenderar pengar. Här finns goda möjligheter till en fördubblad export. Därmed skulle runt 40 000 nya jobb kunna skapas. VM-slutspelet i Tyskland blev som väntat en ekonomisk injektion i EU:s största ekonomi. Konsumtionen i samhället ökade med två miljarder euro, drygt 18 miljarder kronor, under perioden den 9 juni till den 9 juli. Och av de cirka två miljoner turister som kom till Tyskland, dubbelt så många som förväntat, så sade 90 procent att de skulle rekommendera Tyskland som turistland. De utländska besökarna spenderade tillsammans över fem miljarder kronor i Tyskland under VM. Utifrån ett sådant perspektiv är det naturligtvis många länder som är oerhört intresserade av att arrangera kommande EM och VM i fotboll. Samma sak gäller olympiska spelen, EM och VM i friidrott. Kombinationen med stora tävlingar, idrottsstjärnor som förebilder och en satsning på breddidrotten är förmodligen ett av de bästa sätten att aktivera och få in ungdomar i idrottsföreningar. Detta är särskilt viktigt i en tid när ett av våra största folkhälsoproblem är att människor rör på sig för lite. Fetma och övervikt drabbar barn allt längre ner i åldrarna. I föreningslivet får dessutom ungdomar på ett naturligt sätt lära sig samarbete och att ta ansvar. Detta är något som både breddidrott, elitsatsningar och samhället tjänar på. I en kombination med investeringar i nya hallar och anläggningar ökar förutsättningarna för att fler vill och kan hålla på med idrott. Ett färskt exempel är det som sker i Göteborg i samband med EM i friidrott. I nära samarbete med Göteborgs friidrottsförbund investerar kommunen i nya idrottshallar och träningsanläggningar. Detta sker i olika delar av staden i syfte att skapa förutsättningar för idrott för så många ungdomar som möjligt, oavsett bakgrund och ekonomiska möjligheter. Samtidigt gör Svenska friidrottsförbundet tillsammans med distrikten en stor satsning på tusentals framtida ungdomsledare för att kunna förvalta det växande friidrottsintresset. På nationell nivå nyttjar Svenska friidrottsförbundet EM i friidrott till att under EM-veckan bjuda in ett 50-tal kommuner, dels för att visa på möjligheterna med satsningarna som görs i Göteborg och dels för att diskutera framtida anläggningsbehov över hela landet. Detta arbete är ett bra exempel på hur ett stort internationellt evenemang kan användas till att stärka idrottsrörelsen i hela Sverige. Såväl ett framtida OS, EM eller VM i fotboll, eller VM i friidrott och det nu förestående EM i friidrott, innebär stora möjligheter för Sverige att synas och locka till sig såväl besökare som företag. Mediernas bevakning och genomslagskraft är enorm. EM i friidrott med idrottstävlingarna på Ullevi och EM-festen på stan förvandlar Göteborg till en enda stor jättearena. Under EM-veckan beräknas runt 450 miljoner tv-tittare följa tävlingarna tillsammans med sammanlagt 400 000 på läktarna. Till EM-festen i centrala Göteborg väntas under sammanlagt runt 1,5 miljoner besök. EM ger stora möjligheter till att skapa tillväxt för Sverige, västra Götalandsregionen och Göteborg i form av fler arbetstillfällen, bättre infrastruktur, skatteinkomster och ökad livskvalitet. Rätt nyttjat kan resultatet bli ökad turism, fler företagsetableringar, fler evenemang, möten, mässor och kongresser samt fler som vill studera i Sverige. Bakom genomförandet av EM i friidrott 2006 i Göteborg ligger åratal av planering och förberedelser. Här har alla inblandade tagit ett stort ansvar. Göteborgs kommun har tillsammans med Svenska friidrottsförbundet, det lokala idrotts- och föreningslivet och hela besöksnäringen i Göteborgsregionen investerat tid och pengar för att det största evenemanget i Sverige på tio år skall bli verklighet och fungera rent praktiskt. En förutsättning för detta har varit erfarenheterna och kunskapen från bland annat EM i fotboll 1992 och givetvis VM i friidrott 1995. Ett väl genomfört arrangemang är en förutsättning för att kunna söka nya och större idrottsevenemang. Här har Sverige en klar konkurrensfördel genom sitt väl fungerande föreningsliv, som skapar förutsättningar för att organisera och genomföra stora mästerskap. Ett exempel är Gothia Cup som växt från mindre fotbollsturnering till världens största turnering i ungdomsfotboll. Många minns än i dag EM i fotboll 1992 som lyckat och välorganiserat. Resultatet byggde på ett väl fungerande samarbete mellan Svenska fotbollförbundet och arrangörsstäderna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Men i framtiden räcker det inte med att endast arrangerande idrottsförbund och värdkommuner gör sitt yttersta. Även staten måste vara med. Vid EM i fotboll i Portugal 2004 var portugisiska staten en mycket viktig part tillsammans med det europeiska fotbollförbundet, UEFA. Detta arrangemang var en förutsättning för hela evenemanget. Svenska fotbollförbundet har för avsikt att, tillsammans med ytterligare ett nordiskt land, ansöka om att få arrangera EM 2016. Exemplet från Portugal visar att det i framtiden är både nödvändigt och önskvärt att finna vägar för ett liknande svenskt statligt engagemang. Utan ett statligt offensivt engagemang, gemensam marknadsföring och ekonomiska investeringar både från stat och näringsliv, är risken överhängande att det i framtiden inte blir några stora internationella idrottsevenemang i Sverige. Tanken med statliga garantier till olika evenemang är en positiv markering, men det räcker inte. Staten tillhör alltid vinnarna och har mycket att tjäna på att vara med och investera i de stora internationella evenemangen. Därför måste staten bli en aktiv part i arbetet med att kandidera, finansiera och professionellt nyttja de stora internationella idrottsevenemangen för att skapa tillväxt i Sverige. Yngve Andersson Ordförande Svenska friidrottsförbundet Claes Bjerkne Vd Göteborg & Co Lars-Åke Lagrell Ordförande Svenska fotbollförbundet Stefan Lindeberg Ordförande Sveriges olympiska kommitté ", "article_category": "other"}
{"id": 22506, "headline": "”Bara två av hundra lärareberedda möta homofobi”", "summary": "Ny enkätundersökning: Skolan klarar inte av att hantera unga människors föreställningar om sexualitet. Drygt 1 400 lärare i alla årskurser upp i gymnasiet fick frågan om de är beredda att förklara för unga människor frågor kring homosexualitet, bisexualitet och transpersoner. Endast 2 procent svarade att de har kompetens för saken, bara 8 procent att de har fått utbildning att förklara sexuell läggning, 50 procent att de möter kränkande jargong bland eleverna om sexualitet, 10 procent ser samma attityd bland skolans vuxna. Lärarfacken och RFSL kräver bättre kunskap bland lärarna för att fånga upp homofobiska föreställningar bland eleverna.", "article": "Brottsförebyggande rådet visar i sin senaste rapport att närmare 40 procent av alla brott med homofobiskt motiv begås av gärningsmän som är yngre än 18 år, varav nio av tio är män. Skolan klarar i dag inte av att tillhandahålla en bra miljö fri från homofobi. En ny enkätundersökning som presenteras i dag, tisdag, visar att endast 2 procent av lärarna får kompetensutveckling kring sexuell läggning och homofobi och 8 procent av lärarna anser att deras utbildning har förberett dem för att hantera frågor kring sexuell läggning. Samtidigt svarar hälften av lärarna att kränkande jargong på grund av sexuell läggning förekommer bland eleverna, och en av tio svarar att det förekommer bland skolans vuxna. Undersökningen ingår i projektet ”Under ytan”. Enkäten är gjord som e-postintervjuer med lärare anslutna till Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Drygt 1 400 lärare svarade, jämnt fördelade på förskolan, år F–3, år 4–6, år 7–9 och gymnasiet. Slutsatsen är att skolans huvudmän måste ge lärarna nödvändiga resurser för att kunna arbeta för människors lika värde, för att fånga upp fobiska föreställningar om homosexualitet, bisexualitet och transpersoner (hbt) och därmed minska unga hbt-personers utsatthet. Brottsförebyggande rådets hatbrottsrappport (2006:3) över polisanmälningar med främlingsfientliga, antisemitiska, homofobiska och vit makt-ideologiska motiv visar att av 2 272 anmälda brott år 2005 förelåg 563 brott med homofobiska motiv. Av de olika hatbrottsmotiven har homofobiska brott lägst genomsnittsålder bland misstänkta gärningspersoner. Statistiken visar att gärningsmännen är unga människor, oftast pojkar, varav många fortfarande går i skolan. Viktigt att komma ihåg är också att utöver de unga gärningsmän som syns i statistiken finns ett mörkertal. Där döljs alla de brott som inte registreras som hatbrott då brottsoffret inte ges utrymme eller inte vågar tala om att han eller hon blivit utsatt på grund av sin sexuella läggning. Inte heller syns alla de ungdomar som delar och sprider samma åsikter och föreställningar om homosexualitet och könsidentitet som de unga som begår brott. Vi menar att denna fråga är en riksangelägenhet. Om vi motverkar homofobin hjälper vi alla de ungdomar som fortfarande i dag lever i rädsla och inte törs komma ut. Skolan har ett uppdrag att ge elever trygghet i skolmiljön och dessa elever har rätt att kräva att respekteras för de individer de är. Vems är ansvaret för att homofobin lever kvar? Föräldrarna spelar självklart en mycket viktig roll. Tyvärr visar en studie (2006) som RFSL Ungdom tagit fram att högstadieföräldrar tycker homosexualitet är minst viktigt att prata om med sina barn i jämförelse med flera andra frågor. Dessutom visar undersökningen att man tycker frågor som rör homo- och bisexualitet och könsidentitet är svåra att prata om. När inte föräldrarna klarar av att hantera frågan faller ett stort ansvar på skolan. Först när skolan kan tillhandahålla en miljö som är tillåtande i alla sina delar kan samhället på sikt vara ett öppet samhälle präglat av respekt. I skolan krävs det resurser och framför allt tid för att samtala med elever och även med kolleger. Det handlar om att veta vad läraren ska se och hur de hanterar frågan. Men det krävs också att skolans personal används rätt. Kommunerna måste möjliggöra för all skolpersonal att arbeta med frågor som rör elevers föreställningar och syn på homo- och bisexualitet och kön. Då lärare med dagens förutsättningar inte ges möjlighet att bemöta och arbeta med elevernas förställningar så kan det indirekta budskapet som förmedlas tolkas att det är acceptabelt att anse att hbt-personer är mindre värda än andra människor! Det finns möjligheter att förbättra situationen när det gäller hbt-frågor ute på skolorna. Equalprojektet ”Under ytan” drivs av tolv parter bestående av myndigheter, organisationer och kommuner som alla är medvetna om de problem och brister som finns i skolan när det gäller diskrimineringsgrunden sexuell läggning. ”Under ytan” har utarbetat material och metoder som ska underlätta lärarnas arbete med att lyfta värderingsfrågor kring homofobi och heteronormativitet, både inom lärarkåren och gentemot eleverna. Vi vill uppmana regeringen att ge alla Sveriges skolhuvudmän större möjligheter att ta sitt ansvar och med kraft genomföra de utbildningsinsatser som krävs för att höja kompetensen kring frågan om sexuell läggning i skolan. Lika viktigt är att dagens och morgondagens lärarstuderande får kunskaper och kompetens inom dessa frågor. I  våras infördes en ny lag som gäller förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. I och med införandet av denna lag fick skolorna ett ökat ansvar att aktivt motverka trakasserier och kränkande behandling i skolan. Lagen bygger på de gällande diskrimineringsgrunderna varav sexuell läggning är en. Skolan skall värna alla elever som är utsatta, men i dag vill vi lyfta fram just hbt-personer. Vi kräver: • Att regeringen avsätter resurser för en nationell informationssatsning inriktad på att sprida kunskaper om konkreta metoder och verktyg för att lärare, skolledare samt övrig skolpersonal på ett effektivt sätt ska kunna arbeta med frågor om likabehandling och diskriminering, inklusive frågor om sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. • Att all lärarutbildning inkluderar hur lärare ska hantera och förebygga diskriminering och kränkningar och frågor som rör sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. • Att alla kommuner och skolhuvudmän i sin egenskap av arbetsgivare ger sina lärare, skolledare samt övrig skolpersonal möjligheter att öka sin kompetens kring hur man förebygger kränkande behandling, trakasserier och diskriminering, inklusive frågor om sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. Sören Andersson Förbundsordförande RFSL Metta Fjelkner Ordförande Lärarnas riksförbund Eva-Lis Preisz Ordförande Lärarförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 22507, "headline": "”Bara två av hundra lärare beredda möta homofobi”", "summary": "Ny enkätundersökning: Skolan klarar inte av att hantera unga människors föreställningar om sexualitet. Drygt 1 400 lärare i alla årskurser upp i gymnasiet fick frågan om de är beredda att förklara för unga människor frågor kring homosexualitet, bisexualitet och transpersoner. Endast 2 procent svarade att de har kompetens för saken, bara 8 procent att de har fått utbildning att förklara sexuell läggning, 50 procent att de möter kränkande jargong bland eleverna om sexualitet, 10 procent ser samma attityd bland skolans vuxna. Lärarfacken och RFSL kräver bättre kunskap bland lärarna för att fånga upp homofobiska föreställningar bland eleverna.", "article": "Brottsförebyggande rådet visar i sin senaste rapport att närmare 40 procent av alla brott med homofobiskt motiv begås av gärningsmän som är yngre än 18 år, varav nio av tio är män. Skolan klarar i dag inte av att tillhandahålla en bra miljö fri från homofobi. En ny enkätundersökning som presenteras i dag, tisdag, visar att endast 2 procent av lärarna får kompetensutveckling kring sexuell läggning och homofobi och 8 procent av lärarna anser att deras utbildning har förberett dem för att hantera frågor kring sexuell läggning. Samtidigt svarar hälften av lärarna att kränkande jargong på grund av sexuell läggning förekommer bland eleverna, och en av tio svarar att det förekommer bland skolans vuxna. Undersökningen ingår i projektet ”Under ytan” . Enkäten är gjord som e-postintervjuer med lärare anslutna till Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Drygt 1 400 lärare svarade, jämnt fördelade på förskolan, år F–3, år 4–6, år 7–9 och gymnasiet. Slutsatsen är att skolans huvudmän måste ge lärarna nödvändiga resurser för att kunna arbeta för människors lika värde, för att fånga upp fobiska föreställningar om homosexualitet, bisexualitet och transpersoner (hbt) och därmed minska unga hbt-personers utsatthet. Brottsförebyggande rådets hatbrottsrappport (2006:3) över polisanmälningar med främlingsfientliga, antisemitiska, homofobiska och vit makt-ideologiska motiv visar att av 2 272 anmälda brott år 2005 förelåg 563 brott med homofobiska motiv. Av de olika hatbrottsmotiven har homofobiska brott lägst genomsnittsålder bland misstänkta gärningspersoner. Statistiken visar att gärningsmännen är unga människor, oftast pojkar, varav många fortfarande går i skolan. Viktigt att komma ihåg är också att utöver de unga gärningsmän som syns i statistiken finns ett mörkertal. Där döljs alla de brott som inte registreras som hatbrott då brottsoffret inte ges utrymme eller inte vågar tala om att han eller hon blivit utsatt på grund av sin sexuella läggning. Inte heller syns alla de ungdomar som delar och sprider samma åsikter och föreställningar om homosexualitet och könsidentitet som de unga som begår brott. Vi menar att denna fråga är en riksangelägenhet. Om vi motverkar homofobin hjälper vi alla de ungdomar som fortfarande i dag lever i rädsla och inte törs komma ut. Skolan har ett uppdrag att ge elever trygghet i skolmiljön och dessa elever har rätt att kräva att respekteras för de individer de är. Vems är ansvaret för att homofobin lever kvar Föräldrarna spelar självklart en mycket viktig roll. Tyvärr visar en studie (2006) som RFSL Ungdom tagit fram att högstadieföräldrar tycker homosexualitet är minst viktigt att prata om med sina barn i jämförelse med flera andra frågor. Dessutom visar undersökningen att man tycker frågor som rör homo- och bisexualitet och könsidentitet är svåra att prata om. När inte föräldrarna klarar av att hantera frågan faller ett stort ansvar på skolan. Först när skolan kan tillhandahålla en miljö som är tillåtande i alla sina delar kan samhället på sikt vara ett öppet samhälle präglat av respekt. I skolan krävs det resurser och framför allt tid för att samtala med elever och även med kolleger. Det handlar om att veta vad läraren ska se och hur de hanterar frågan. Men det krävs också att skolans personal används rätt. Kommunerna måste möjliggöra för all skolpersonal att arbeta med frågor som rör elevers föreställningar och syn på homo- och bisexualitet och kön. Då lärare med dagens förutsättningar inte ges möjlighet att bemöta och arbeta med elevernas förställningar så kan det indirekta budskapet som förmedlas tolkas att det är acceptabelt att anse att hbt-personer är mindre värda än andra människor! Det finns möjligheter att förbättra situationen när det gäller hbt-frågor ute på skolorna. Equalprojektet ”Under ytan” drivs av tolv parter bestående av myndigheter, organisationer och kommuner som alla är medvetna om de problem och brister som finns i skolan när det gäller diskrimineringsgrunden sexuell läggning. ”Under ytan” har utarbetat material och metoder som ska underlätta lärarnas arbete med att lyfta värderingsfrågor kring homofobi och heteronormativitet, både inom lärarkåren och gentemot eleverna. Vi vill uppmana regeringen att ge alla Sveriges skolhuvudmän större möjligheter att ta sitt ansvar och med kraft genomföra de utbildningsinsatser som krävs för att höja kompetensen kring frågan om sexuell läggning i skolan. Lika viktigt är att dagens och morgondagens lärarstuderande får kunskaper och kompetens inom dessa frågor. I våras infördes en ny lag som gäller förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. I och med införandet av denna lag fick skolorna ett ökat ansvar att aktivt motverka trakasserier och kränkande behandling i skolan. Lagen bygger på de gällande diskrimineringsgrunderna varav sexuell läggning är en. Skolan skall värna alla elever som är utsatta, men i dag vill vi lyfta fram just hbt-personer. Vi kräver: • Att regeringen avsätter resurser för en nationell informationssatsning inriktad på att sprida kunskaper om konkreta metoder och verktyg för att lärare, skolledare samt övrig skolpersonal på ett effektivt sätt ska kunna arbeta med frågor om likabehandling och diskriminering, inklusive frågor om sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. • Att all lärarutbildning inkluderar hur lärare ska hantera och förebygga diskriminering och kränkningar och frågor som rör sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. • Att alla kommuner och skolhuvudmän i sin egenskap av arbetsgivare ger sina lärare, skolledare samt övrig skolpersonal möjligheter att öka sin kompetens kring hur man förebygger kränkande behandling, trakasserier och diskriminering, inklusive frågor om sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. Sören Andersson Förbundsordförande RFSL Metta Fjelkner Ordförande Lärarnas riksförbund Eva-Lis Preisz Ordförande Lärarförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 22508, "headline": "\"Bara två av hundra lärare beredda möta homofobi\"", "summary": "Ny enkätundersökning: Skolan klarar inte av att hantera unga människors förställningar om sexualitet. Drygt 1 400 lärare i alla årskurser upp i gymnasiet fick frågan om de är beredda att förklara för unga människor frågor kring homosexualitet, bisexualitet och transpersoner. Endast 2 procent svarade att de har kompetens för saken, bara 8 procent att de har fått utbildning att förklara sexuell läggning, 50 procent att de möter kränkande jargong bland eleverna om sexualitet, 10 procent ser samma attityd bland skolans vuxna. Lärarfacken och RFSL kräver bättre kunskap bland lärarna för att fånga upp homofobiska föreställningar bland eleverna.", "article": "Brottsförebyggande rådet visar i sin senaste rapport att närmare 40 procent av alla brott med homofobiskt motiv begås av gärningsmän som är yngre än 18 år, varav nio av tio är män. Skolan klarar i dag inte av att tillhandahålla en bra miljö fri från homofobi. En ny enkätundersökning som presenteras i dag, tisdag, visar att endast 2 procent av lärarna får kompetensutveckling kring sexuell läggning och homofobi och 8 procent av lärarna anser att deras utbildning har förberett dem för att hantera frågor kring sexuell läggning. Samtidigt svarar hälften av lärarna att kränkande jargong på grund av sexuell läggning förekommer bland eleverna, och en av tio svarar att det förekommer bland skolans vuxna. Undersökningen ingår i projektet \"Under ytan\". Enkäten är gjord som e-postintervjuer med lärare anslutna till Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Drygt 1 400 lärare svarade, jämnt fördelade på förskolan, år F-3, år 4-6, år 7-9 och gymnasiet. Slutsatsen är att skolans huvudmän måste ge lärarna nödvändiga resurser för att kunna arbeta för människors lika värde, för att fånga upp fobiska föreställningar om homosexualitet, bisexualitet och transpersoner (hbt) och därmed minska unga hbt-personers utsatthet. Brottsförebyggande rådets hatbrottsrappport (2006:3) över polisanmälningar med främlingsfientliga, antisemitiska, homofobiska och vit makt-ideologiska motiv visar att av 2 272 anmälda brott år 2005 förelåg 563 brott med homofobiska motiv. Av de olika hatbrottsmotiven har homofobiska brott lägst genomsnittsålder bland misstänkta gärningspersoner. Statistiken visar att gärningsmännen är unga människor, oftast pojkar, varav många fortfarande går i skolan. Viktigt att komma ihåg är också att utöver de unga gärningsmän som syns i statistiken finns ett mörkertal. Där döljs alla de brott som inte registreras som hatbrott då brottsoffret inte ges utrymme eller inte vågar tala om att han eller hon blivit utsatt på grund av sin sexuella läggning. Inte heller syns alla de ungdomar som delar och sprider samma åsikter och föreställningar om homosexualitet och könsidentitet som de unga som begår brott. Vi menar att denna fråga är en riksangelägenhet. Om vi motverkar homofobin hjälper vi alla de ungdomar som fortfarande i dag lever i rädsla och inte törs komma ut. Skolan har ett uppdrag att ge elever trygghet i skolmiljön och dessa elever har rätt att kräva att respekteras för de individer de är. Vems är ansvaret för att homofobin lever kvar? Föräldrarna spelar självklart en mycket viktig roll. Tyvärr visar en studie (2006) som RFSL Ungdom tagit fram att högstadieföräldrar tycker homosexualitet är minst viktigt att prata om med sina barn i jämförelse med flera andra frågor. Dessutom visar undersökningen att man tycker frågor som rör homo- och bisexualitet och könsidentitet är svåra att prata om. När inte föräldrarna klarar av att hantera frågan faller ett stort ansvar på skolan. Först när skolan kan tillhandahålla en miljö som är tillåtande i alla sina delar kan samhället på sikt vara ett öppet samhälle präglat av respekt. I skolan krävs det resurser och framför allt tid för att samtala med elever och även med kolleger. Det handlar om att veta vad läraren ska se och hur de hanterar frågan. Men det krävs också att skolans personal används rätt. Kommunerna måste möjliggöra för all skolpersonal att arbeta med frågor som rör elevers föreställningar och syn på homo- och bisexualitet och kön. Då lärare med dagens förutsättningar inte ges möjlighet att bemöta och arbeta med elevernas förställningar så kan det indirekta budskapet som förmedlas tolkas att det är acceptabelt att anse att hbt-personer är mindre värda än andra människor! Det finns möjligheter att förbättra situationen när det gäller hbt-frågor ute på skolorna. Equalprojektet \"Under ytan\" drivs av tolv parter bestående av myndigheter, organisationer och kommuner som alla är medvetna om de problem och brister som finns i skolan när det gäller diskrimineringsgrunden sexuell läggning. \"Under ytan\" har utarbetat material och metoder som ska underlätta lärarnas arbete med att lyfta värderingsfrågor kring homofobi och heteronormativitet, både inom lärarkåren och gentemot eleverna. Vi vill uppmana regeringen att ge alla Sveriges skolhuvudmän större möjligheter att ta sitt ansvar och med kraft genomföra de utbildningsinsatser som krävs för att höja kompetensen kring frågan om sexuell läggning i skolan. Lika viktigt är att dagens och morgondagens lärarstuderande får kunskaper och kompetens inom dessa frågor. I våras infördes en ny lag som gäller förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. I och med införandet av denna lag fick skolorna ett ökat ansvar att aktivt motverka trakasserier och kränkande behandling i skolan. Lagen bygger på de gällande diskrimineringsgrunderna varav sexuell läggning är en. Skolan skall värna alla elever som är utsatta, men i dag vill vi lyfta fram just hbt-personer. Vi kräver: Att regeringen avsätter resurser för en nationell informationssatsning inriktad på att sprida kunskaper om konkreta metoder och verktyg för att lärare, skolledare samt övrig skolpersonal på ett effektivt sätt ska kunna arbeta med frågor om likabehandling och diskriminering, inklusive frågor om sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. Att all lärarutbildning inkluderar hur lärare ska hantera och förebygga diskriminering och kränkningar och frågor som rör sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. Att alla kommuner och skolhuvudmän i sin egenskap av arbetsgivare ger sina lärare, skolledare samt övrig skolpersonal möjligheter att öka sin kompetens kring hur man förebygger kränkande behandling, trakasserier och diskriminering, inklusive frågor om sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck. Sören Andersson Metta Fjelkner Eva-Lis Preisz ", "article_category": "other"}
{"id": 22557, "headline": "”Sveriges samarbete med Natoviktigare än hittills känt”", "summary": "USA:s bombflyg genom svenskt luftrum drömdeinte ens om att svenskarna skulle skjuta på dem. Förberedelserna för Sveriges krigstida militära samverkan med västmakterna upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet. Det finns inga som helst belägg för att Sveriges politiska ledning gett försvaret instruktioner att avbryta förberedelserna för mottagande av militär hjälp västerifrån. I stället kringärdades sådana förberedelser gradvis av allt hårdare sekretess och kretsen som kände till saken krymptes. Det skriver forskaren vid Försvarets forskningsinstitut Robert Dalsjö.", "article": "Historien om Sveriges hemliga militära samarbete med västmakterna under det kalla kriget är långtifrån färdigskriven. I en doktorsavhandling som nyligen godkänts på Department of War Studies, King’s College London och som kommer att ges ut på Santérus förlag, lägger jag fram en rad nya fynd och tolkningar. De bygger på en kombination av dokument från arkiv, intervjuer med före detta befattningshavare och tidigare forskning. Av särskilt värde har varit en samling med hundratals tidigare mycket hemliga och icke diarieförda handlingar från Försvarsstaben, som jag som förste oberoende forskare fått tillgång till. Men även om de nya fynden besvarar många viktiga frågor så väcker de också nya. • Förberedelserna för krigstida militär samverkan med västmakterna fortsatte under 1970-talet och upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet. Under 70-talet uppdaterades och vidmakthölls mycket av den planering som utarbetats tidigare. Vissa nya element tillkom också, såsom förhoppningar om att amerikanska marinkårsförband skulle sättas in för att stötta det svenska markförsvaret. En inblandad stabsofficer berättade att ”det var go i planeringen” för västsamverkan under Stig Synnergrens tid som ÖB. Åtminstone till 1979 innehöll också riktlinjerna för krigsplaneringen formuleringar om att geografiska områden som var av betydelse för mottagande av hjälp utifrån skulle försvaras i det längsta. • För väst utgjorde Sverige med sitt starka flygvapen en stor jaktskärm som skyddade Norge, Danmark och Storbritannien mot luftangrepp österifrån och som kunde ge livsviktig förvarning, samtidigt som det var ett viktigt genomflygningsområde för det västliga bombflyget. En före detta chef för det amerikanska strategiska bombflyget (Strategic Air Command, SAC) har också bekräftat att man planerade att flyga genom svenskt luftrum och inte ens drömde om att svenskarna skulle skjuta på dem. Tvärtom hade väst redan i mitten på 50-talet etablerat rutiner för hur SAC:s plan skulle identifiera sig för svenska flygledare, och man kände till ett antal längre svenska flygfält som kunde användas för nödlandningar. • På svensk sida hade flygstaben utarbetat anvisningar för ledning av allierat jaktflyg, och ett stående inslag i många svenska krigsspel under 50- och 60-talen var framskjuten basering av västligt kärnvapenbärande attackflyg till flygfält i Sverige, från vilka angrepp riktades mot baser och hamnar i Baltikum och Finland. I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellanmunstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser och att det svenska stridsledningssystemet runt 1964 försågs med sändare/mottagare för UHF-bandet, explicit avsedda för kommunikation med Natoflyg som befann sig svenskt luftrum. • Förberedelserna för krigstida militär samverkan mellan Sverige och Norge respektive Danmark, det så kallade DNS-samarbetet, var mycket mer omfattande och djupgående än vad som hittills varit känt. De tre ländernas försvarsstabschefer brevväxlade flitigt, och de och deras medarbetare möttes regelbundet för att uppdatera den gemensamma planeringen. Det har i debatten hävdats att DNS-planeringen var löslig och inte av operativ karaktär. En närmare analys av den svensk-norska plan för samordning av luftbevakningen som forskaren vid Försvarshögskolan Magnus Petersson fann i norska arkiv visar dock att den rapporteringsmall som skulle användas var mycket lik rapporteringsmallen i det svenska Stril-50-systemet, som ännu användes i delar av Sverige vid det kalla krigets slut. Därtill innehöll planen föreskrifter för stationering av norska flygstridsledare i svenska stridsledningscentraler och vice versa, vilket skulle ökat möjligheterna att koordinera luftoperationer. Den politiska ledningen var –med ett viktigt undantag – informerad om förberedelserna och hade givit sitt medgivande. Under Tage Erlanders tid rapporterade den militära ledningen normalt om detta till statsministern, försvarsministern eller utrikesministern, men 1949, 1959 och 1963 gjordes också föredragningar vid regeringssammanträden. Dragningen 1959 gjordes tre dagar före riksdagens debatt om Hjalmarsonaffären, där Erlander kategoriskt tog avstånd från alla former av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av ett stormaktsblock. Några veckor senare kunde försvarsstabschefen vid ett hemligt möte med sin danska motsvarighet berätta att regeringen – trots uttalandet i riksdagen – hade givit tillstånd att fortsätta samarbetet som förut. • Efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 krympte kretsen av statsråd som kände till förberedelserna stegvis. Ett viktigt brott i den politiska kontrollen och insynen inträffade vid maktskiftet 1976, då Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som i hemlighet vidtagits för att säkra hjälp västerifrån om Sverige skulle utsättas för ett sovjetiskt angrepp. Men även ÖB Synnergren berättade knappast något för Fälldin om förberedelserna, och det var bara försvarsminister Erik Krönmark som fick veta något av sin företrädare och av ÖB, och då mest smärre brottstycken. Med tanke på att förberedelserna hade karaktären av en livlina för att säkra nationens överlevnad måste Palmes och Synnergrens förfarande betraktas som anmärkningsvärt. Min avhandling granskar förberedelserna för västsamverkan under hela det kalla kriget, från 1949 till 1989. Två drag i helhetsbilden är frapperande: • att förberedelsernas omfattning och intensitet varierade över tiden • hur hanteringen av dessa frågor förändrades. Grunden för förberedelserna etablerades sent 40-tal och tidigt 50-tal, varefter verksamheten växte stegvis fram till mitten på 60-talet. Under dessa år hanterades förberedelserna enligt normala stabsrutiner, om än omgivna av särskild sekretess. I mitten av 60-talet börjar en period av stagnation, där mycket vidmakthålls men mycket lite nytt tillkommer. Samtidigt blir hanteringen alltmer irreguljär och personbaserad. Från sent 70-tal övergår stagnationen i förfall där planeringen inte kan vidmakthållas. Det hela slutar med att ÖB Lennart Ljung tidigt 80-tal bestämmer sig för att ”stänga ner butiken” och avvecklar det mesta av de förberedelser som då fanns kvar. Varför avtog då förberedelserna för mottagande av hjälp västerifrån under 70-talet och avvecklades under 80-talet? Denna fråga står i centrum för min avhandling. Det finns inga som helst tecken på att den politiska ledningen givit försvaret instruktioner att avbryta förberedelserna. Det svar jag landar på är att orsaken ligger i hur den offentliga linjen om neutralitetspolitiken och Sveriges internationella ställning utvecklades från 60-talet och framåt. 50-talets alliansfrihet var rätt pragmatisk, men 1959 påbörjades en övergång till en mer dogmatisk neutralitetslinje, som under 60- och 70-talen upphöjdes till något av en nationell överideologi. Från mitten av 60-talet tillkom också den moraliskt laddade aktiva utrikespolitiken, som ofta ställde Sverige i skarp motsats till västvärlden. Den därmed ökande diskrepansen mellan den offentliga bilden av Sveriges linje och de hemliga banden till väst gjorde det med tiden allt svårare att vidmakthålla förberedelserna. Dels kom officerskåren, högre tjänstemän och politiker att i allt högre grad tro på den officiella bilden. Dels ökade sprängkraften för det fall saken på något sätt hade läckt ut. Man kan fundera över vad reaktionen blivit om det runt 1975 kommit ut bevis för att den svenska statsledningen i hemlighet räknade med att Sverige skulle räddas från ett sovjetiskt angrepp av de B-52or vars räder mot Vietnam man fördömt i de hårdaste ordalag. Följden blev att inte bara förberedelserna utan också Sveriges strategiska beroende av väst kringgärdades av allt hårdare sekretess, och kretsen som kände till saken krymptes. På 70- och 80-talen så trodde många – bisarrt nog – att vi skulle försvara oss mot ryssen i östra Sverige och samtidigt upprätthålla neutraliteten mot Nato på västkusten. Att Sverige i händelse av ett sovjetiskt angrepp skulle hamna på samma sida i kriget som Nato var ett faktum som helt enkelt inte fick nämnas. Denna situation var i längden inte hållbar, och när det nationella säkerhetsintresset ställdes mot den självbild som skapats av den politiska retoriken var det säkerheten som fick ge vika. Detta reser ett antal frågor av inte obetydlig dignitet. Neutralitetspolitikkommissionen fann att det hade varit oförenligt med statsmakternas ansvar för landet om man inte hade vidtagit åtgärder för mottagande av militär hjälp utifrån för det fall neutralitetspolitiken hade misslyckats. I detta uttalande har bland andra Ingvar Carlsson instämt. Anders Thunborg betecknade förberedelserna som ett sätt att säkerställa nationens överlevnad. Mot denna bakgrund kan man fråga såg hur den statsledning bör betecknas som låter nationens livlina ruttna bort därför att statsledningen själv – åtminstone till del av inrikespolitiska skäl – hade skapat en retorisk bild av Sveriges ställning som gjorde det för känsligt att hålla livlinan i skick. Liksom hur man bör se på den militära ledning som medverkade till detta. Robert Dalsjö ", "article_category": "other"}
{"id": 22562, "headline": "”Metallåtervinning viktig klimatsatsning”", "summary": "Om bara värmeljusformarna i aluminium lämnades till återvinning i stället för att slängas i soporna kan de ersätta 225 ton nyproducerad aluminium och koldioxidutsläppen skulle minska med drygt 1 000 ton.", "article": "Metallåtervinningen minskari dag de svenska koldioxidutsläppen med cirka fem miljoner ton. Det motsvarar nästan dubbla Sveriges nationella klimatmål till år 2010. 10 000 ton aluminiumförpackningar kommer årligen på marknaden. Mindre än hälften återvinns, resten läggs på deponi. 15 000 ton konservburkar och andra plåtförpackningar deponeras årligen, enligt senast tillgängliga statistik. Enbart genom att återvinna värmeljusformarna i aluminium i stället för att slänga dem kan nyproduktion av 225 ton aluminium undvikas. Då minskas koldioxidutsläppen med drygt tusen ton. Att nyproducera ett ton aluminium ger närmare sju ton koldioxidutsläpp. Om metallen i stället återvinns blir utsläppen bara en tjugondel så höga – 300 kilo koldioxid. Om varje svensk källsorterar ytterligare ett kilo aluminium per år minskar koldioxidutsläppen motsvarande oljeuppvärmningen av 20 000 villor. Miljövinsterna är tydliga också för återvinning av andra metaller; 75 procent energibesparing för stål och än högre vinster för ädla metaller. Företagen inom nätverket BLICC (Business Leaders Initiativ on Climate Change) strävar efter att minska koldioxidutsläppen. En allt viktigare del i detta blir att öka återvinningen – det bästa sättet att möta den ökande globala efterfrågan på metaller utan ökad klimatpåverkan. Med ny teknik har återvinningsgraden ökat för varje given mängd metall som kommer in, med stora positiva klimat- och miljöeffekter. Samtidigt har energianvändningen minskat. Men stora mängder metall går återvinningen förbi eftersom det ofta är enklare och billigare att slänga i soppåsen eller på tippen. Metallpriserna har stigitkraftigt den senaste tiden, vilket gjort att allt mer återvinning är lönsam, men stora metallmängder läggs fortsatt på tipp. Det strider mot EU:s avfallshierarki, som slår fast att återvinning går före förbränning och deponi, även för metaller. Många värdefulla metaller dumpas på tipp eftersom de är svåra att återvinna. Därför är det centralt att stimulera utvecklingen av ”renare” produkter, med minskad blandning av olika material, tydlig märkning av materialen och snabb och enkel demontering. Det behövs ett utökat producentansvar för varor som ålägger varje producent att använda en viss mängd återvunnet material. Stimulans i form av återvinningsförsäkringar där en från början genomtänkt design ger lägre försäkringspremie stödjer också utvecklingen mot ökad återvinning. Metallåtervinningen underlättas också avsevärt med fastighetsnära insamling.Hälso- och miljöfarligametaller som kvicksilver, arsenik och kadmium ska inte återföras till samhällets kretslopp utan tas om hand speciellt. Ökad återvinning med professionell demontering och sanering ger bättre möjligheter att verkligen ta hand om dessa metaller så att de inte hamnar på fel ställe. Det är hög tid att också se ökad metallåtervinning som en viktig klimatsatsning. Med den inställningen blir det självklart att vi snabbt måste minska den höga andel metall som idag läggs på tipp. BLICC (Business Leaders Initiative on Climate Change): Anders Egelrud vd Fortum Värme, Anders Jansson koncernchef Stena Metall, Anders Söderman vd Bostads AB Poseidon, ann Sommer vd Länsförsäkringar Sak, Håkan Bryngelson vd Vasakronan, Joakim Säll vd Svenska Statoil, Lars Birve vd MKB Fastighets AB, Lars Rekke generaldirektör LFV (Luftfartsverket), Maria Ågren generaldirektör SMHI, Per-Uno Alm grundare Respect ", "article_category": "other"}
{"id": 22563, "headline": "”Vi satsar på demensvården i planen för äldreomsorg”", "summary": "I dag lever 140 000 i Sverige med demens, medicinvetenskapen kan ännu inte bota sjukdomen. Om 25 år beräknas antalet demenssjuka ha ökat till 210 000 personer. Därför avsätter vi 200 miljoner kronor årligen i ett fempunktsprogram från 2007, skriver Ylva Johansson.", "article": "Medicinvetenskapen kan ännu inte bota demens. En demenssjukdom leder gradvis till omfattande minnesförluster och försämrar tankeförmågan. Den sjuka blir så småningom helt beroende av omgivningens insatser för vård och omsorg. Därför anser vi att en god demensvård, som genomsyras av hög kvalitet och en värdig människosyn, ska vara ett av de mest prioriterade områdena inom svensk äldreomsorg. I dag lever 140 000 personer i Sverige med demens. Den stadigt ökade medellivslängden i Sverige, som egentligen är en stor framgång för välfärden, innebär att antalet personer med demens kommer att öka. Om 25 år beräknas antalet demenssjuka ha stigit till 210 000 personer. Det gör demens till en av de stora folksjukdomarna. Demens kallas ofta för de anhörigas sjukdom. Tillsammans med den sjuka känner också många anhöriga den rädsla, sorg och ångest som sjukdomen alstrar och den sjuka blir alltmer beroende av sin närmaste omgivning. Anhöriga vårdar ofta sina närstående för att de vill det. Men då ska de få samhällets stöd. Det handlar till exempel om att ha en kontaktperson att ringa till för att få goda råd och kunskap och om att ha möjlighet till avlastning, som exempelvis dagverksamhet för den sjuke. God demensvård handlar både om insatser som riktar sig till den sjuke och om att utveckla stödet till de anhöriga. Regeringen har från och med i år fyrdubblat stödet till anhörigvårdarna. Nu vill vi ta ytterligare ett stort steg och från statens sida satsa brett för demensvården i Sverige. Regeringen har nyligen presenterat den nationella utvecklingsplanen för vård och omsorg om äldre. I ett första steg avsätter vi nu 1,7 miljarder kronor årligen för att bygga ut hemsjukvården för de mest sjuka äldre, stimulera byggandet av fler platser i särskilda boenden och genomföra insatser för att förebygga fallolyckor och ohälsa för äldre. En viktig hörnsten i utvecklingsplanen är de satsningar som vi gör inom demensvården. Sverige har en god demensvård, men det finns svagheter. Det krävs riktade insatser för att höja kvaliteten inom demensvården. Regeringen avsätter i en riktad och långsiktig satsning 200 miljoner kronor årligen från och med 2007. Jag vill särskilt lyfta fram fem punkter: ð ", "article_category": "other"}
{"id": 22564, "headline": "\"Vi satsar på demensvården i planen för äldreomsorg\"", "summary": "Idag lever 140 000 i Sverige med demens, medicinvetenskapen kan ännu inte bota sjukdomen. Om 25 år beräknas antalet demenssjuka ha ökat till 210 000 personer. Därför avsätter vi 200 miljoner kronor årligen i ett fempunktsprogram från 2007, skriver Ylva Johansson.", "article": "Medicinvetenskapen kan ännu inte bota demens. En demenssjukdom leder gradvis till omfattande minnesförluster och försämrar tankeförmågan. Den sjuka blir så småningom helt beroende av omgivningens insatser för vård och omsorg. Därför anser vi att en god demensvård, som genomsyras av hög kvalitet och en värdig människosyn, ska vara ett av de mest prioriterade områdena inom svensk äldreomsorg. I dag lever 140 000 personer i Sverige med demens. Den stadigt ökade medellivslängden i Sverige, som egentligen är en stor framgång för välfärden, innebär att antalet personer med demens kommer att öka. Om 25 år beräknas antalet demenssjuka ha stigit till 210 000 personer. Det gör demens till en av de stora folksjukdomarna. Demens kallas ofta för de anhörigas sjukdom. Tillsammans med den sjuka känner också många anhöriga den rädsla, sorg och ångest som sjukdomen alstrar och den sjuka blir alltmer beroende av sin närmaste omgivning. Anhöriga vårdar ofta sina närstående för att de vill det. Men då ska de få samhällets stöd. Det handlar till exempel om att ha en kontaktperson att ringa till för att få goda råd och kunskap och om att ha möjlighet till avlastning, som exempelvis dagverksamhet för den sjuke. God demensvård handlar både om insatser som riktar sig till den sjuke och om att utveckla stödet till de anhöriga. Regeringen har från och med i år fyrdubblat stödet till anhörigvårdarna. Nu vill vi ta ytterligare ett stort steg och från statens sida satsa brett för demensvården i Sverige. Regeringen har nyligen presenterat den nationella utvecklingsplanen för vård och omsorg om äldre. I ett första steg avsätter vi nu 1,7 miljarder kronor årligen för att bygga ut hemsjukvården för de mest sjuka äldre, stimulera byggandet av fler platser i särskilda boenden och genomföra insatser för att förebygga fallolyckor och ohälsa för äldre. En viktig hörnsten i utvecklingsplanen är de satsningar som vi gör inom demensvården. Sverige har en god demensvård, men det finns svagheter. Det krävs riktade insatser för att höja kvaliteten inom demensvården. Regeringen avsätter i en riktad och långsiktig satsning 200 miljoner kronor årligen från och med 2007. Jag vill särskilt lyfta fram fem punkter: För det första ska medlen användas för en generell kompetenshöjning av personalen inom demensvården. Personalens kompetensnivå är en av de viktiga nycklarna för att höja kvaliteten. Alla demenssjuka bör vårdas av personal med specialutbildning i demensvård- och omsorg. Det finns också ett stort behov av demenskunskap på samtliga grundutbildningar inom vård och omsorg. Kunskapsbehovet gäller alla professioner. För det andra ska vi verka för att alla personer som misstänks ha en demenssjukdom erbjuds en demensutredning. En fastställd diagnos underlättar den vårdplanering som förr eller senare blir en nödvändighet. Demensutredningar görs främst i primärvården. Allmänläkare och företagsläkare behöver få ökad kunskap om att ställa diagnos och ge terapi. För det tredje ska vi göra riktade insatser för att öka spetskompetensen inom demensvården. I en enkätundersökning gjord 2002 uppgav endast hälften av landets kommuner att man hade tillgång till någon form av demensteam. Vårdande demensteam med läkare som har spetskompetens om demenssjukdomar är viktig både för att göra utredningar och som trygghet för den sjuka och dennes anhöriga. Även demenssjuksköterskor och annan personal med specialutbildning i demens är nödvändiga för en god vård. För det fjärde ska vi verka för att öka kunskapen om yngre demenssjuka. Det finns fortfarande stor okunskap om att demens är en sjukdom som även drabbar yngre personer. Vi vet för lite om gruppen yngre demenssjuka och deras behov. Vi har därför tagit initiativ till en nationell informationssatsning, för att sammanställa befintlig kunskap om unga demenssjuka och genomföra särskilda informationssatsningar till relevanta yrkesgrupper och anhöriga. För det femte ska vi inrätta ett nationellt kompetenscentrum där en huvuduppgift är att öka kunskaperna om demensvården i Sverige. Sverige är ett av världens ledande länder i forskningen om demenssjukdomar. Men det finns brister när det gäller spridning och användning i vården av dessa kunskaper. Det nationella kompetenscentret ska ha ett samlat ansvar för att hantera forskning och kunskapsspridning. Att utveckla äldreomsorgen blir ett av de viktigaste reformområdena och en av framtidens stora utmaningar. Att satsa nya miljarder på äldreomsorgen är för oss socialdemokrater viktigare än stora skattesänkningar. Den som har jobbat och slitit i hela sitt liv har rätt att känna sig trygg inför sitt åldrande. Vården och omsorgen ska finnas där, den dagen han eller hon behöver det. Och det ska vara av högsta kvalitet. Det är min generations moraliska skyldighet att se till att vi klarar det. Ylva Johansson ", "article_category": "other"}
{"id": 22592, "headline": "Mmmumsiga mackor", "summary": "Vår svenska smörgåstradition är väl värd att värna. Med ett saftigt gott bröd och noga utvalda pålägg blir smörgåsen en fullödig måltid.", "article": "TextJens LinderFotoSofia Runarsdotter I vardagens mest obemärkta måltider döljer sig verkliga pärlor. Tag våra smörgåsar till exempel. De kan verka banala, men i en skiva välbakat franskbröd med en bit god ost döljer sig mycket historia och visdom. Ja, vår smörgåstradition är rik på kulinariska kvaliteter. Sedan lång tid tillbaka har ingredienser förfinats och kombinationer slipats. I Skandinavien har smörgåsarna stått högt i kurs åtminstone sedan artonhundratalet. På bröllop, begravningar, till utflykter och mottagningar har man ätit smörgås. Mest framstående på området är onekligen danskarna med sina oräkneliga ”smørrebrød”. Men även i vårt land har vi en macktradition att vara stolt över. Att kombinera bröd och sovel är gammalt som gatan, men länge åt man även här i landet brödet separat till skivor av kött eller varma soppor. I många länder är detta än i dag det vanligaste sättet att inta bröd. I våra nordliga trakter har hopfogade smörgåsar dominerat ett bra tag, liksom i England varifrån den lite finare sandwichen stammar. Under större delen av nittonhundratalet avåts här i landet klassiska kombinationer på många kaféer och restauranger: ägg och ansjovis, skinka och legymsallad, räkor, ägg och majonnäs, ost och paprika eller rädisor, leverpastej med gurka (färsk, salt eller ättiksinlagd), kaviar med finhackad purjolök samt ägg och sill. Många konserverade råvaror, som vi har gott om här i Norden, blir utmärkta pålägg. Som saltkött, böckling, prickig korv, sylta, burksardin, rökt ål och lax – gravad eller kallrökt. I olika smörgåstårtor har många av dessa kombinerats. Men det är en härlig och bisarr historia för sig. Hävdvunna svenska smörgåsgarnityr är gurksnurra och tomatklyftor som länge var nästan obligatoriska, samt citronklyftor, små salladsblad, rädisor samt dill och persilja. Rosor av rädisor eller tomater sågs som extra elegans. Jag minns själv tidiga mornar på olika restauranger när hundratals mackor skulle bres för att stora sällskap skulle få dem till sitt förmiddagskaffe. Det är en härlig känsla att i ett arbetslag skära, breda, montera och dekorera massor av tjusiga smörgåsar att ställas på brickor för leverans. De senaste tio femton åren har våra inhemska smörgåsar fått rejäl konkurrens av matiga mackor (som för många fått ersätta en varm lunch) framför allt av amerikansk modell: subs, ciabatta, panini eller toastar finner man i varje kvarter. Och visst är många av dessa goda. Fast alldeles för ofta består de av alltför disparata element. De olika kontrasterna tar ut varandra och gör kreationerna ointressanta. Smörgåsar bör som regel ha en viss enkelhet. Och där är vår gamla tradition många gånger ett föredöme. Vi borde återuppliva den och kanske i viss mån förbättra den. Vi måste hålla hårt på kvaliteten och lära oss att variera. För om mackorna är trista blir ätandet rätt monotont. Att mekaniskt vräka i sig samma likgiltigt pålagda brödbitar kan lätt leda till leda. Vill man göra smörgåsar utöver det vanliga är goda råvaror förstås en nödvändighet. Och här är brödet givetvis centralt. Oavsett karaktär ska det vara saftigt och någorlunda fast för att det ska funka. Klassiska smörgåsbröd är formbröd, bergis, lantbröd, kavring, knäcke och limpa. Även påläggens ingredienser bör vara extra fina. En lite bättre skinka, en lite smakligare ost, riktigt mogna tomater blir inte mycket dyrare eftersom så små mängder används. Och så gör man smörgåsen till en levande och sporrande måltid, som passar inte minst under det ljusare delen av året, som picknickmat kanske? Smörgås med lökkorv Min absoluta favoritmacka består av en smörad skiva siktegoding eller mellanfina (två olika siktbröd från Östras bageri i Halmstad) med skivor av halländsk lökkorv. Men befinner man sig inte i Halland får man improvisera fram ersättning. Vill man ha en lite mer sofistikerad macka kan man strö hackad persilja och gräslök över smöret. 4 smörgåsar 4 tunna skivor av något välgräddat siktbröd eller limpa ev 1 msk persilja och 1 msk hackad gräslök rumstempererat smör 16 skivor halländsk eller småländsk lökkorv 2–3 minuter 1.  Bred mackorna med smör. Strö eventuellt över persilja och gräslök. 2.  Lägg korvskivorna på mackorna. Ät och njut. Majonnäs I smörgåssammanhang är majonnäs näst intill oumbärligt. Det finns ingen kommersiell majonnäs som slår en egenlagad. Till exempel blir remouladsås uppenbart godare om man gör den baserad på en egen majo. Det här är min variant. Somliga väljer att bara använda neutralt smakande olja. Jag tycker att olivoljan ger ett extra lyft till det hela. ger cirka 2 dl 1 äggula 1/2 tsk rödvinsvinäger 1/2 tsk pressad citron 2–3 krm salt 1/2 tsk dijonsenap svartpeppar ur kvarn 1 dl majsolja 1/2 dl olivolja 20 minuter 1.  Rör ihop äggula, vinäger, citron, salt och senap i en bunke. Krydda med svartpeppar. 2.  Vispa i oljan lite i taget tills såsen blir tjock och ljus. Ha inte i för mycket olja på en gång, då riskerar såsen att spricka. I så fall kan man rädda den genom att börja om med en ny sats och allra sist röra i den spruckna omgången. Majonnäsen håller 3–4 dagar i kylskåpet. Smörgås med kokt medvurst och remouladsås Den kokta medvursten stammar från en tid då milda smaker uppskattades mycket mer än i dag. I Danmark är ”kødpølse” (kokt medvurst) med remoulad och rostad lök ett gott smörrebröd (även om rostbiff och remoulad är ännu vanligare). Här har jag gjort en liknande smörgås med lite småändringar. 4 smörgåsar 4 skivor kavring eller danskt rågbröd rumstempererat smör 1/4 huvud isbergssallad 12 skivor kokt medvurst 12–16 syltlökar 1 msk finhackad persilja curryremoulad: 2 dl majonnäs 1 tsk currypulver 1/2 tsk gurkmeja 1 msk kapris, finhackad 2 msk finhackad ättiksgurka salt efter smak (1/2 tsk sardellspad) 20 minuter 1.  Börja med att laga till remouladen. Blanda samtliga ingredienser till den i en skål. Sardellspadet kan uteslutas, men ger en extra dimension till det hela. Låt gärna remouladen stå i kylen någon halvtimme om tid finnes. Kontrollera såsens sälta. Tillsätt eventuellt lite mer salt. 2.  Bred brödskivorna med smör. Strö över isbergssalladen. Lägg på medvursten (tre på varje macka). Ringla över remouladen. Garnera med syltlökarna och persiljan. Skinksmörgås med legymsallad Köpevarianten av legymsallad är ofta rätt oaptitlig. Det är lätt att göra egen. Min är lätt orange eftersom moroten mixas med majonnäsen. När såsen är gjord monteras en extragod skinksmörgås. Om ni kan, kosta på er en extra god skinka. Den vanligaste typen av påläggsskinka är inte så rolig – ofta vattnig och smaklös. Kallrökt lax kan faktiskt ersätta skinkan i detta recept. Även sådan läcker lax smakar bra med legymsallad. 4 smörgåsar 8 skivor extragod rökt skinka 4 skivor vitt formbröd eller lantbröd rumstempererat smör 4 blad romansallad legymsallad 1 morot 1/2 liter grönsaksbuljong 1 syrligt äpple 1/3 färsk gurka 2 msk fintärnad ättiksgurka 1 dl gröna ärter 2 dl majonnäs 30 minuter 1.  Skär moroten i bitar och koka dessa mjuka i grönsaksbuljongen. Låt svalna och rinna av (spadet kan användas som bas till sås eller soppa). 2.  Skala och skär äpplet i små tärningar. Tärna även den färska gurkan och ättiksgurkan fint. 3.  Lägg morotsbitarna i majonnäsen och mixa den tills den blir helt slät. 4.  Blanda majonnäsen med tärningarna av äpple, färsk gurka och ättiksgurka samt ärterna. 5.  Smöra brödskivorna, lägg ett salladsblad och två skinkskivor på varje. Toppa med en rejäl klick legymsallad. Blomkålssoppa till mackorna Till smörgåsar är soppa en lämplig parhäst. Så här års är blomkålen som bäst och följande crème är väl värd besväret. 4 portioner 1 kg blomkål 1/3 purjo (det vita) 1 l hönsbuljong eller grönsaksbuljong 5 dl vatten 1 tsk salt 1 lagerblad 1 krm chilipulver vitpeppar svartpeppar 1/2 tsk vinäger 1 dl grädde 1 äggula 1 timme 1.  Ansa blomkålen och dela den i buketter. Skölj och finstrimla purjolöksbiten. 2.  Koka upp vatten, salt och buljong. Lägg i blomkål, purjo och lagerblad. Låt sjuda under lock i 30 minuter. 3.  Tag upp lagerbladet och mixa soppan tills den blir slät. Tillsätt chilipeppar, svartpeppar, vitpeppar och vinäger. Låt koka ytterligare 4 minuter. 4.  Dra av kastrullen från värmen. Rör ut äggulan i grädden och häll ner blandningen i soppan. Värm soppan försiktigt (den kan bli grynig om den stormkokar). 5.  Servera med olika, goda smörgåsar. Jens Linder är Söndags kock och matskribent. sondag@dn.se Sofia Runarsdotter är fotograf på DN. sofia.runarsdotter@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 22593, "headline": "”Globala infektionssjukdomarde fattigastes största gissel”", "summary": "Tragiskt om det måste till krig som i Vietnam och Irak för att rika länder ska mobilisera forskningsresurser.För tio år sedan satsades 90 procent av världens medicinska forskningspengar på tio procent av världens ohälsa medan bara tio procent av pengarna satsades på 90 procent av ohälsan. I dag har klyftan förvärrats och handlar snarare om 95 respektive 5 procent. Cirka 15 miljoner människor dör varje år i infektionssjukdomar som den rika världen både kan och borde förhindra, skriver ledamöterna i den nyligen startade Världsinfektionsfonden.", "article": "Nu under helgen sammanträder ledarna för världens åtta rikaste länder vid G8-mötet i Sankt Petersburg. En av huvudpunkterna på dagordningen är kampen mot infektionssjukdomar. (De övriga två är energiförsörjning och utbildning.) Man skall diskutera fågelinfluensa, samordning av resurser mot hotande pandemier, bekämpning av hiv/aids, malaria och tuberkulos och mycket annat. De stora hälsoorganisationerna med WHO i spetsen välkomnar initiativet att uppmärksamma dessa sjukdomar. Samtidigt finns en utbredd skepsis mot vad G8 egentligen åstadkommer. Till exempel har U2-sångaren Bono kommenterat G8-ländernas löften från förra årets möte (om bland annat ökad tillgång till hiv-läkemedel och skuldavskrivningar) med orden ”De började bestiga Mount Everest, men under året har de gått vilse i baslägret.” Infektionssjukdomar är under alla omständigheter ett av mänsklighetens största problem. 15 miljoner människor per år dör i onödan av infektionssjukdomar som i de allra flesta fall skulle kunna förebyggas eller behandlas, kanske rentav botas. Om bara viljan och pengarna finns. I år satsar världen omkring 100 miljarder dollar på forskning kring hälsa. Här ryms otaliga behjärtansvärda forskningsändamål; bekämpning av cancer, hjärt-kärlsjukdomar, demens, fetma men också impotens och skallighet – listan kan göras lång. Men vad avgör vilka hälsofrågor som prioriteras? Det är nu drygt tio år sedan begreppet ”The 10/90 gap” etablerades. Begreppet var avsett att beskriva förhållandet att 90 procent av forskningspengarna satsades på 10 procent av världens ohälsa, nämligen den som drabbar människor som kan betala för sig. Kvar till resterande 90 procent av ohälsan blir följaktligen bara 10 procent av pengarna. Hur kunde det bli så? Svaret på den frågan är lika enkelt som krasst och stavas lönsamhet: Sjukdomar som drabbar köpstarka människor i länder med generösa sjukvårds- och läkemedelsförsäkringar är lönsamma mål för forskningen, medan infektionssjukdomar är vanligast i länder och bland människor som näppeligen skulle ha råd med nya vacciner och läkemedel om sådana funnes. Vaccin- och läkemedelsutveckling är kostsam och föga förvånande vill den som investerar gärna ha största möjliga vinstpotential. Vid en kortsiktig analys förefaller det då inte rationellt att satsa på målgrupper som nästan helt saknar köpkraft, eller som aktiemiljardären Warren Buffett konstaterade i en intervju härförleden: Marknadssystemet har inte fungerat för fattigt folk. Det måste till helt andra krafter för att övervinna de globala infektionssjukdomarna – gärna i samarbete med läkemedelsindustrin. Det var alltså för tio år sedan som 10/90-begreppet myntades. Vad har hänt sedan dess? Hur fördelar sig forskningspengarna i dag? Ja, inte har det blivit bättre. I dag borde vi snarare tala om en 5/95-klyfta, menar professor Jeffrey Sachs, FN-rådgivare och, enligt New York Times, ”antagligen den viktigaste ekonomen i världen”. Visserligen finns det ljusglimtar i denna annars så dystra beskrivning av de tio gångna åren; flera läkemedelsbolag har genomfört dramatiska prissänkningar på mediciner som säljs till fattiga länder. Globala fonden mot hiv/aids, malaria och tuberkulos har bildats. Ett par av världens rikaste män, Bill Gates och nu senast Warren Buffett, har donerat pengar till sjukdomsbekämpning. Allt detta är bra. Men långt ifrån tillräckligt. Alltjämt dödar infektionssjukdomarna närmare 30 människor per minut, nästan hälften är barn som inte får uppleva sin femårsdag. Det här vet vi om. Världens ledare känner till det. Och vi vet ganska väl vad som skulle behövas för att om inte sätta stopp för så åtminstone kraftigt mildra den ständigt pågående, tysta katastrof som fattigdomens infektionssjukdomar utgör. Malaria dödar mer än en miljon människor årligen och hundrafalt fler är svårt sjuka. Hårdast drabbade är de små barnen. Det finns behandling, men de vanligaste och billigaste läkemedlen är gamla och malariaparasiten blir i allt större utsträckning resistent. Något vaccin finns inte. Tuberkulos dödar närmare ett par miljoner per år. Framför allt är det människor i produktiv ålder som slås ut. Även här skenar resistensutvecklingen och det vaccin som finns börjar närma sig hundraårsstrecket och ger ett mycket begränsat skydd. Hiv/aids dödar tre miljoner per år. Här rör sig utvecklingen visserligen i rätt riktning, åtminstone i vissa delar av världen. Det vore knappast långsökt att anta att detta har att göra med det faktum att hiv också drabbar oss i rika delar av världen. Diarrésjukdomar och lunginflammationer, med svenska mått mätt tämligen banala åkommor, dödar omkring sex miljoner barn per år. När det gäller diarréer kan man komma långt med så jämförelsevis enkla medel som rent vatten och god hygien. Och skulle dessa förebyggande åtgärder visa sig otillräckliga kan man ändå rädda många liv med vanlig vätskeersättning. Lunginflammation behöver inte heller vara så svårt att råda bot på om man bara ger rätt behandling, vilket i många fall innebär en vanlig penicillinkur. Av exemplen ovan kan vi sluta oss till att nya effektiva läkemedel och vacciner förvisso vore synnerligen önskvärda, men också till att det krävs mer forskning om hur man tillämpar den kunskap som redan finns. En studie som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet härom året visade att uppemot 60 procent av världens barnadödlighet skulle kunna förhindras med befintlig kunskap och teknologi. Totalt räknar man med cirka 15 miljoner döda per år i infektionssjukdomar. Många fler är sjuka, om än inte dödligt. Sjuka barn kan inte gå i skolan, familjeförsörjare blir försvagade under långa perioder och tvingas sälja egendom och djur för att överhuvudtaget klara brödfödan. Infektionssjukdomarna utgör således ett svåröverstigligt hinder för alla former av socioekonomisk utveckling. Den allmänt förhärskande uppfattningen var fram till för bara något decennium sedan att hälsa var ett slags biprodukt av ekonomisk utveckling. I dag vet vi – eller borde veta – bättre: God hälsa är inte bara en följd av utveckling. Hälsa är först och främst en förutsättning för ett lands utveckling, och mer än något annat är det infektionssjukdomar som håller folken nere i fattigdom. Detta kan vi hjälpa till med att bekämpa. Sverige har en lång tradition av smittskydd och infektionsmedicinsk forskning. Hos svenska forskare och på svenska företag finns en rad lovande kandidater för vaccin och läkemedel mot flera av fattigdomens infektionssjukdomar. Men forskning är kostsam och det är i dag hart när omöjligt att få finansiering för att fullfölja dessa projekt. Sverige deltar även i högklassig forskning kring hälsosystem i fattiga länder, det vill säga om hur knappa resurser ska användas för att vården ska nå de fattigaste på landsbygden och i städernas slum. Denna forskning sker i samarbete med forskare i fattiga länder, och är avgörande för att läkemedel och vacciner ska nå dem som bäst behöver dem. Dessutom behövs diagnostik- och behandlingsmetoder som är så pass enkla och billiga att de kan fungera där det råder brist på kompetent sjukvårdspersonal. Om denna kunskap fanns skulle miljontals barn slippa dö i onödan i brist på enkel antibiotika mot lunginflammation eller vätskebehandling av diarré. Det vore tragiskt om det måste till ett krig där amerikanska och europeiska soldater smittas av fattigdomens farsoter för att vi som är rika ska mobilisera våra forskningsresurser? Det torde inte vara en slump att de senaste två stora läkemedelsframgångarna mot malaria kom till i samband med andra världskriget och Vietnamkriget. Tiden är kommen för att visa att vi kan ta itu med mänsklighetens stora hälsoproblem. Därför har vi startat Världsinfektionsfonden, en insamlingsstiftelse vars syfte är att främja forskning och utveckling kring infektionssjukdomar, de fattiga folkens kanske största enskilda gissel. Om vi får bukt med de sjukdomar som helt i onödan slår ut och dödar så många människor i förtid, skulle mycket förändras. Om de som är sjuka blev friska, skulle de kunna fortsätta att arbeta och försörja sina familjer. De tillfrisknade barnen skulle orka gå i skolan. Som utbildade vuxna skulle de sedan kunna bidra till sitt lands demokratiska och ekonomiska utveckling. En utveckling som skulle kunna förändra världen. Det pågående G8-mötet är ett unikt tillfälle för världens mäktigaste ledare att bidra till detta. Vi tror att det i dessa tider finns ett stort behov av att visa vad vi tillsammans kan göra för att minska mänskligt lidande och främja fredlig utveckling. Världsinfektionsfondens styrelse Birgitta Dahl, Världsinfektionsfondens ordförande, före detta talman, Sveriges riksdag, Anders Björkman, professor, Karolinska universitetssjukhuset, Per-Olof Edin, professor, styrelseordförande i AMS, Eva Maria Fenyö, professor, Lunds universitet, Gunilla Källenius, professor, Karolinska institutet och Smittskyddsinstitutet, Håkan Mandahl, vice VD, Läkemedelsindustriföreningen, Ragnar Norrby, professor, generaldirektör för Smittskyddsinstitutet. Viveca Rüter, jurist, före detta vd, Ahlbins Malmö, Göran Tomson, professor, Karolinska institutet, Hans Wigzell, professor, regeringens rådgivare i vetenskapliga frågor, Hans Rosling, professor, Karolinska institutet Världsinfektionsfondens hedersledamöter Lars Olof Kallings, professor, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för hiv/aids, Henning Mankell, författare ", "article_category": "other"}
{"id": 22594, "headline": "\"Globala infektionssjukdomar de fattigastes största gissel\"", "summary": "Tragiskt om det måste till krig som i Vietnam och Irak för att rika länder ska mobilisera forskningsresurser. För tio år sedan satsades 90 procent av världens medicinska forskningspengar på tio procent av världens ohälsa medan bara tio procent av pengarna satsades på 90 procent av ohälsan. I dag har klyftan förvärrats och handlar snarare om 95 respektive 5 procent. Cirka 15 miljoner människor dör varje år i infektionssjukdomar som den rika världen både kan och borde förhindra, skriver ledamöterna i den nyligen startade Världsinfektionsfonden.", "article": "Nu under helgen sammanträder ledarna för världens åtta rikaste länder vid G8-mötet i Sankt Petersburg. En av huvudpunkterna på dagordningen är kampen mot infektionssjukdomar. (De övriga två är energiförsörjning och utbildning.) Man skall diskutera fågelinfluensa, samordning av resurser mot hotande pandemier, bekämpning av hiv/aids, malaria och tuberkulos och mycket annat. De stora hälsoorganisationerna med WHO i spetsen välkomnar initiativet att uppmärksamma dessa sjukdomar. Samtidigt finns en utbredd skepsis mot vad G8 egentligen åstadkommer. Till exempel har U2-sångaren Bono kommenterat G8-ländernas löften från förra årets möte (om bland annat ökad tillgång till hiv-läkemedel och skuldavskrivningar) med orden \"De började bestiga Mount Everest, men under året har de gått vilse i baslägret.\" Infektionssjukdomar är under alla omständigheter ett av mänsklighetens största problem. 15 miljoner människor per år dör i onödan av infektionssjukdomar som i de allra flesta fall skulle kunna förebyggas eller behandlas, kanske rentav botas. Om bara viljan och pengarna finns. I år satsar världen omkring 100 miljarder dollar på forskning kring hälsa. Här ryms otaliga behjärtansvärda forskningsändamål; bekämpning av cancer, hjärt-kärlsjukdomar, demens, fetma men också impotens och skallighet - listan kan göras lång. Men vad avgör vilka hälsofrågor som prioriteras? Det är nu drygt tio år sedan begreppet \"The 10/90 gap\" etablerades. Begreppet var avsett att beskriva förhållandet att 90 procent av forskningspengarna satsades på 10 procent av världens ohälsa, nämligen den som drabbar människor som kan betala för sig. Kvar till resterande 90 procent av ohälsan blir följaktligen bara 10 procent av pengarna. Hur kunde det bli så? Svaret på den frågan är lika enkelt som krasst och stavas lönsamhet: Sjukdomar som drabbar köpstarka människor i länder med generösa sjukvårds- och läkemedelsförsäkringar är lönsamma mål för forskningen, medan infektionssjukdomar är vanligast i länder och bland människor som näppeligen skulle ha råd med nya vacciner och läkemedel om sådana funnes. Vaccin- och läkemedelsutveckling är kostsam och föga förvånande vill den som investerar gärna ha största möjliga vinstpotential. Vid en kortsiktig analys förefaller det då inte rationellt att satsa på målgrupper som nästan helt saknar köpkraft, eller som aktiemiljardären Warren Buffett konstaterade i en intervju härförleden: Marknadssystemet har inte fungerat för fattigt folk. Det måste till helt andra krafter för att övervinna de globala infektionssjukdomarna - gärna i samarbete med läkemedelsindustrin. Det var alltså för tio år sedan som 10/90-begreppet myntades. Vad har hänt sedan dess? Hur fördelar sig forskningspengarna i dag? Ja, inte har det blivit bättre. I dag borde vi snarare tala om en 5/95-klyfta, menar professor Jeffrey Sachs, FN-rådgivare och, enligt New York Times, \"antagligen den viktigaste ekonomen i världen\". Visserligen finns det ljusglimtar i denna annars så dystra beskrivning av de tio gångna åren; flera läkemedelsbolag har genomfört dramatiska prissänkningar på mediciner som säljs till fattiga länder. Globala fonden mot hiv/aids, malaria och tuberkulos har bildats. Ett par av världens rikaste män, Bill Gates och nu senast Warren Buffett, har donerat pengar till sjukdomsbekämpning. Allt detta är bra. Men långt ifrån tillräckligt. Alltjämt dödar infektionssjukdomarna närmare 30 människor per minut, nästan hälften är barn som inte får uppleva sin femårsdag. Det här vet vi om. Världens ledare känner till det. Och vi vet ganska väl vad som skulle behövas för att om inte sätta stopp för så åtminstone kraftigt mildra den ständigt pågående, tysta katastrof som fattigdomens infektionssjukdomar utgör. Malaria dödar mer än en miljon människor årligen och hundrafalt fler är svårt sjuka. Hårdast drabbade är de små barnen. Det finns behandling, men de vanligaste och billigaste läkemedlen är gamla och malariaparasiten blir i allt större utsträckning resistent. Något vaccin finns inte. Tuberkulos dödar närmare ett par miljoner per år. Framför allt är det människor i produktiv ålder som slås ut. Även här skenar resistensutvecklingen och det vaccin som finns börjar närma sig hundraårsstrecket och ger ett mycket begränsat skydd. Hiv/aids dödar tre miljoner per år. Här rör sig utvecklingen visserligen i rätt riktning, åtminstone i vissa delar av världen. Det vore knappast långsökt att anta att detta har att göra med det faktum att hiv också drabbar oss i rika delar av världen. Diarrésjukdomar och lunginflammationer, med svenska mått mätt tämligen banala åkommor, dödar omkring sex miljoner barn per år. När det gäller diarréer kan man komma långt med så jämförelsevis enkla medel som rent vatten och god hygien. Och skulle dessa förebyggande åtgärder visa sig otillräckliga kan man ändå rädda många liv med vanlig vätskeersättning. Lunginflammation behöver inte heller vara så svårt att råda bot på om man bara ger rätt behandling, vilket i många fall innebär en vanlig penicillinkur. Av exemplen ovan kan vi sluta oss till att nya effektiva läkemedel och vacciner förvisso vore synnerligen önskvärda, men också till att det krävs mer forskning om hur man tillämpar den kunskap som redan finns. En studie som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet härom året visade att uppemot 60 procent av världens barnadödlighet skulle kunna förhindras med befintlig kunskap och teknologi. Totalt räknar man med cirka 15 miljoner döda per år i infektionssjukdomar. Många fler är sjuka, om än inte dödligt. Sjuka barn kan inte gå i skolan, familjeförsörjare blir försvagade under långa perioder och tvingas sälja egendom och djur för att överhuvudtaget klara brödfödan. Infektionssjukdomarna utgör således ett svåröverstigligt hinder för alla former av socioekonomisk utveckling. Den allmänt förhärskande uppfattningen var fram till för bara något decennium sedan att hälsa var ett slags biprodukt av ekonomisk utveckling. I dag vet vi - eller borde veta - bättre: God hälsa är inte bara en följd av utveckling. Hälsa är först och främst en förutsättning för ett lands utveckling, och mer än något annat är det infektionssjukdomar som håller folken nere i fattigdom. Detta kan vi hjälpa till med att bekämpa. Sverige har en lång tradition av smittskydd och infektionsmedicinsk forskning. Hos svenska forskare och på svenska företag finns en rad lovande kandidater för vaccin och läkemedel mot flera av fattigdomens infektionssjukdomar. Men forskning är kostsam och det är i dag hart när omöjligt att få finansiering för att fullfölja dessa projekt. Sverige deltar även i högklassig forskning kring hälsosystem i fattiga länder, det vill säga om hur knappa resurser ska användas för att vården ska nå de fattigaste på landsbygden och i städernas slum. Denna forskning sker i samarbete med forskare i fattiga länder, och är avgörande för att läkemedel och vacciner ska nå dem som bäst behöver dem. Dessutom behövs diagnostik- och behandlingsmetoder som är så pass enkla och billiga att de kan fungera där det råder brist på kompetent sjukvårdspersonal. Om denna kunskap fanns skulle miljontals barn slippa dö i onödan i brist på enkel antibiotika mot lunginflammation eller vätskebehandling av diarré. Det vore tragiskt om det måste till ett krig där amerikanska och europeiska soldater smittas av fattigdomens farsoter för att vi som är rika ska mobilisera våra forskningsresurser? Det torde inte vara en slump att de senaste två stora läkemedelsframgångarna mot malaria kom till i samband med andra världskriget och Vietnamkriget. Tiden är kommen för att visa att vi kan ta itu med mänsklighetens stora hälsoproblem. Därför har vi startat Världsinfektionsfonden, en insamlingsstiftelse vars syfte är att främja forskning och utveckling kring infektionssjukdomar, de fattiga folkens kanske största enskilda gissel. Om vi får bukt med de sjukdomar som helt i onödan slår ut och dödar så många människor i förtid, skulle mycket förändras. Om de som är sjuka blev friska, skulle de kunna fortsätta att arbeta och försörja sina familjer. De tillfrisknade barnen skulle orka gå i skolan. Som utbildade vuxna skulle de sedan kunna bidra till sitt lands demokratiska och ekonomiska utveckling. En utveckling som skulle kunna förändra världen. Det pågående G8-mötet är ett unikt tillfälle för världens mäktigaste ledare att bidra till detta. Vi tror att det i dessa tider finns ett stort behov av att visa vad vi tillsammans kan göra för att minska mänskligt lidande och främja fredlig utveckling. Världsinfektionsfondens styrelse Birgitta Dahl, Världsinfektionsfondens ordförande, före detta talman, Sveriges riksdag, Anders Björkman, professor, Karolinska universitetssjukhuset, Per-Olof Edin, professor, styrelseordförande i AMS, Eva Maria Fenyö, professor, Lunds universitet, Gunilla Källenius, professor, Karolinska institutet och Smittskyddsinstitutet, Håkan Mandahl, vice VD, Läkemedelsindustriföreningen, Ragnar Norrby, professor, generaldirektör för Smittskyddsinstitutet. Viveca Rüter, jurist, före detta vd, Ahlbins Malmö, Göran Tomson, professor, Karolinska institutet, Hans Wigzell, professor, regeringens rådgivare i vetenskapliga frågor, Hans Rosling, professor, Karolinska institutet Världsinfektionsfondens hedersledamöter Lars Olof Kallings, professor, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för hiv/aids, Henning Mankell, författare ", "article_category": "other"}
{"id": 22598, "headline": "\"Vi förbereder kriminalisering av barn- och tvångsäktenskap\"", "summary": "Regeringen aviserar ny och tuffare lag där tvångsgifte görs lika kriminellt som könsstympning. Trots att könsstympning sedan 1982 är olagligt i Sverige drabbas varje år barn av könsstympning i sina forna hemländer. Andra flickor tvingas ingå äktenskap mot sin vilja. Därför har regeringen tillsatt en särskild utredare för att utröna om dagens straffrättsliga lagstiftning utgör tillräckligt skydd mot barn- och tvångsäktenskap, skriver socialminister Berit Andnor och jämställdhets- och integrationsminister Jens Orback.", "article": "För de flesta av våra barn betyder sommaren tio lyckliga veckor då benen blir fulla av spring och lek. För andra barn innebär sommarlovet ibland resor med familjen till det forna hemlandet. I de allra flesta fall innebär det efterlängtade möten med släkt och vänner. Men för några barn kan utlandsresan tyvärr innebära arrangerade äktenskap, tvångsgifte eller till och med könsstympning. Varje människa har rätt att välja sin egen partner. Skyddet mot könsstympning och rätten till sin egen sexualitet handlar om jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter. Vi måste vara mycket tydliga med att övergrepp aldrig kan rättfärdigas med hänvisning till nationalitet eller kultur. Oavsett vem som utsätter en person för det övergrepp som tvångsgifte eller könsstympning innebär är det fullständigt oacceptabelt och något som vi alla har ett ansvar att bekämpa. Varje år könstympas mellan två och tre miljoner flickor i världen. I Sverige beräknas det finnas 28 000 kvinnor som kommer från länder där det är vanligt med könsstympning. Ungefär 12 000 av dess är flickor är under 18 år. Trots att könsstympning sedan 1982 är olagligt i Sverige förekommer det att barn under sommarloven stympas i sina forna hemländer. 1999 utvidgades lagen så att en person kan dömas i Sverige om brottet begåtts i utlandet, även om gärningen inte är straffbar i det andra landet. I dagarna har också den första fällande domen avkunnats. Konsekvenserna av könsstympning är ofta katastrofala för såväl den fysiska som den mentala hälsan. Efter ingreppet, vid varje menstruation samt vid samlag och förlossning ger sig ingreppet till känna. Den socialdemokratiska regeringen har därför genomfört omfattande åtgärder. I juni 2003 lade regeringen fram en handlingsplan mot könsstympning. Vårt mål är att könsstympning av flickor som bor i Sverige ska upphöra och att de flickor och kvinnor i Sverige som redan blivit könsstympade ska ges rätt stöd. Åtgärderna i handlingsplanen riktar sig till berörda befolkningsgrupper och personal inom den offentliga verksamheten samt frivilligorganisationer och föreningar som arbetar mot kvinnlig könsstympning. Det är viktigt att få i gång ett brett opinions- och informationsarbete för att långsiktigt förändra attityder. För att lättare kunna lagföra de personer som utsätter barn för könsstympning föreslog regeringen i våras att hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt Barnombudsmannen utan hinder av sekretess ska kunna anmäla misstanke om könsstympningsbrott till polis och åklagare. Socialstyrelsen har också haft i uppdrag att bland annat utveckla en nationell kunskapsbank för arbetet mot könsstympning av flickor och kvinnor och att på andra sätt utbilda och informera berörda yrkes- och folkgrupper om könsstympning. Det är oerhört viktigt att arbetet med att bekämpa könsstympning fortgår. Socialstyrelsen har ett kontinuerligt uppdrag att följa utvecklingen och att förvalta och sprida den kunskap som finns om arbetet mot könsstympning i Sverige. Det är också av största vikt att det förebyggande arbetet integreras i det arbete som pågår för att utveckla samverkan och stödet kring barn som far eller riskerar att fara illa. I detta arbete måste samtliga aktörer som möter barn - inom barnomsorgen, skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisen - vara uppmärksam på de tecken som kan finnas på att en flicka löper risk att bli könsstympad. Tvångsgifte och barnäktenskap är inte ett lika fysiskt övergrepp som könsstympning. Men det är helt oacceptabelt att barn under 18 år gifts bort. Det är den enskilde och myndige personen som själv ska välja vem han eller hon ska gifta sig med. Den svenska rättsordningen godtar inte tvångsäktenskap, men det finns anledning att gå vidare och överväga fler åtgärder mot barn- och tvångsäktenskap. Regeringen har därför gett en särskild utredare i uppdrag att analysera om dagens straffrättsliga lagstiftning innebär ett tillräckligt skydd mot barn- och tvångsäktenskap. Om utredningen visar att mer behöver göras för att stoppa barn- och tvångsäktenskap genom en skärpt lagstiftning som tydligt kriminaliserar dessa handlingar så är vi beredda att förverkliga det. Både könsstympning och tvångsgifte är uttryck för ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Tydlig lagstiftning är också ett sätt att påverka attityder. Hit hör också information och opinionsbildning. Även organisationer och religiösa samfund måste göra mer för att klargöra att könsstympning, barnäktenskap och tvångsgifte är oacceptabelt. Vi har alla ett ansvar för att fortsätta arbetet så länge någon flicka stympas eller gifts bort mot sin egen vilja. Berit Andnor Socialminister Jens Orback Jämställdhets- och integrationsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 22618, "headline": "”Myt att socialt tryggär lika med arbetsskygg”", "summary": "Den faktiska sysselsättningen är högsti de nordiska välfärdsstaterna. Människors arbetsmotivation, bland annat mätt med frågan om man skulle uppskatta att ha ett arbete även om man inte behövde pengarna, visar sig vara starkare i länder med mera generösa välfärdssystem och mera samordnad arbetsmarknadspolitik. Det skriver socialförsäkringsutredare Anna Hedborg och forskaren Ingrid Esser, som i dag ger ut en skrift om välfärd och arbetsmoral i europeiska länder – ”Trygg och arbetsskygg?” – i Socialförsäkringsutredningens regi.", "article": "Är det så att generösa välfärdssystem undergräver arbetsmoralen? En del av dem som i Platons och Adam Smiths auktoritativa kölvatten ser arbete som något som man enbart gör för att få resurser för ett gott liv på fritiden, eller rent av som ”en förbannelse”, tycker att det är alldeles självklart att det är så. Det finns också relativt gott om ekonomisk forskning som visar att högre ersättningar leder till fler och längre frånvarotillfällen. Men man kan också ansluta sig till Pippi Långstrump, Nobelpristagaren Amartya Sen eller Karl Marx och deras uppfattning om arbete som nödvändigt för människans självförverkligande och välbefinnande. Pippi Långstrumps tanke att det är viktigt att gå i skolan för att kunna få sommarlov får i själva verket starkt stöd i forskningen om arbetslöshetens effekter. Richard Layard, som studerat vad som gör att människor känner lycka i sina liv, betonar arbetets bidrag till identitet och sammanhang och drar slutsatsen att det rent av är bättre att ha ett dåligt arbete än inget arbete alls. Vad vet man då om vad folk i olika länder egentligen har för attityder till arbete och hur mycket de faktiskt vill och faktiskt arbetar i länder med olika generösa trygghetssystem? Om detta ger vi i dag ut en skrift i Socialförsäkringsutredningens regi: ”Trygg och arbetsskygg?” Den är skriven av Ingrid Esser och bygger på internationell, företrädesvis sociologisk, forskning och hennes egen avhandling. För att göra jämförelser mellan olika typer av välfärdssystem använder man ofta en indelning i nordiska, anglosaxiska och kontinentaleuropeiska länder. I de nordiska välfärdsstaterna är socialförsäkringarna i hög grad statliga och ersättningarna individuella och inkomstrelaterade. Därmed kopplas ersättningarna till tidigare arbete och de ger också höga ersättningsnivåer. I de kontinentaleuropeiska länderna tillämpas likaså i allmänhet inkomstbortfallsprincipen, men i avtal på arbetsmarknaden. Inkomsttryggheten är ofta betydande, i allmänhet knuten till en ”familjeförsörjare” till skillnad från de nordiska välfärdsstaternas individualiserade system. Svag anknytning till arbetsmarknaden ger ofta svagt skydd. I de anglosaxiska länderna står staten för en miniminivå, ofta inkomstprövad. Därutöver är det där marknadslösningar som gäller, ofta i mindre etablerade former än de allmänt förekommande avtalslösningarna i det kontinentala Europa. Den allmänna föreställningen är att den nordiska modellens individuella och generella rättigheter medför störst omfördelning, den kontinentala, familje- och avtalsanknutna något lägre och den residuella anglosaxiska betydligt lägre. Det visar sig att samma indelningsgrund passar rätt väl också för att mäta graden av aktiv samordning på arbetsmarknaden, dvs sådant som antas prägla människors arbetsliv så som facklig organisationsgrad, kollektiva avtals täckningsgrad, strikt arbetsmarknadslagstiftning, aktiva arbetsmarknadsinsatser m m. Det är alltså de nordiska länderna som präglas av starkast samordningsmekanismer på arbetsmarknaden, de anglosaxiska av svagast – de litar till marknadens samordning – och de kontinentaleuropeiska finns mittemellan med mera blandade förhållanden. Välfärdsstatens organiserade trygghet får alltså sägas vara störst i Norden och lägst i de anglosaxiska länderna. Och hur gick det med arbetsviljan? Den faktiska sysselsättningen, dvs andelen vuxna som arbetar, är högst i de nordiska länderna. Sverige ligger tillsammans med Danmark i topp. (Före 90-talskrisen var dock Sveriges tätposition betydligt starkare.) De anglosaxiska länderna ligger något efter och lägst sysselsättning har Kontinental-Europa. Samma mönster blir det om man ser till sysselsättningen i äldre åldrar. Mäter man antal faktiskt arbetade timmar per vuxen person (alltså efter att semester, sjukdom, föräldraledighet och dylikt räknats bort – det kanske allra bästa måttet på arbete), hamnar de utomeuropeiska anglosaxiska länderna i topp strax före Storbritannien, Danmark och Sverige. De anglosaxiska och de nordiska länderna, med motsatta men konsekventa upplägg av sin välfärdspolitik, framstår alltså som ungefär lika effektiva i att mobilisera arbete, medan Kontinental-Europa ligger efter. Det skulle dock kunna vara så att det tar tid för välfärdsstatens normer att urholka arbetsmoralen. Vi i Norden kanske befinner oss på det sluttande planet om människor i framtiden avstår från arbete i den utsträckning som de skulle vilja. Det är här som den nya jämförande attitydforskningen kommer in. Att jämföra attityder mellan länder är svårt. Samma fråga kan tolkas på olika sätt i olika samhällen och kulturer. Men numera finns intervjumaterial från 12 OECD-länder, där man arbetat med frågorna och säkerställt att de uppfattas ungefär lika. Arbetsmotivationen, bl a mätt med frågan om man skulle uppskatta att ha ett arbete även om man inte behövde pengarna, visar sig vara starkare i länder med mera generösa välfärdsstater och mera samordnad arbetsmarknad. Danmark ligger i topp tillsammans med Norge, Schweiz och Sverige. Svagast är motivationen i Storbritannien, Kanada och Italien. På frågan när man helst vill/ville gå i pension är det återigen i de nordiska länderna, särskilt i Danmark och Sverige, som man vill arbeta längst. Det tycks alltså inte som om trygg är detsamma som arbetsskygg. Inom varje land och system är det relativt väl belagt att generositeten i systemet har effekter på utnyttjandet. Människor är olika och reagerar olika på de möjligheter som finns. Legitimiteten kräver därför i alla länders system rätt avvägning av självrisker, kontroll och ersättningsnivå. Men det är också viktigt att inse att både Platon och Pippi Långstrump hade rätt. Morötter fungerar också. Både välfärdspolitikens upplägg i sig och arbetsmarknadens institutioner skickar också signaler om arbetets värde och betydelse. Och den nordiska modellen är uppenbarligen inte så pjåkig när det gäller, inte bara i vilken utsträckning utan även med vilken kvalitet människor tycker sig delta i arbete. ANNA HEDBORG INGRID ESSER ", "article_category": "other"}
{"id": 22622, "headline": "\"Myt att socialt trygg är lika med arbetsskygg\"", "summary": "Den faktiska sysselsättningen är högst i de nordiska välfärdsstaterna. Människors arbetsmotivation, bland annat mätt med frågan om man skulle uppskatta att ha ett arbete även om man inte behövde pengarna, visar sig vara starkare i länder med mera generösa välfärdssystem och mera samordnad arbetsmarknadspolitik. Det skriver socialförsäkringsutredare Anna Hedborg och forskaren Ingrid Esser, som i dag ger ut en skrift om välfärd och arbetsmoral i europeiska länder - \"Trygg och arbetsskygg?\" - i Socialförsäkringsutredningens regi.", "article": "Är det så att generösa välfärdssystem undergräver arbetsmoralen? En del av dem som i Platons och Adam Smiths auktoritativa kölvatten ser arbete som något som man enbart gör för att få resurser för ett gott liv på fritiden, eller rent av som \"en förbannelse\", tycker att det är alldeles självklart att det är så. Det finns också relativt gott om ekonomisk forskning som visar att högre ersättningar leder till fler och längre frånvarotillfällen. Men man kan också ansluta sig till Pippi Långstrump, Nobelpristagaren Amartya Sen eller Karl Marx och deras uppfattning om arbete som nödvändigt för människans självförverkligande och välbefinnande. Pippi Långstrumps tanke att det är viktigt att gå i skolan för att kunna få sommarlov får i själva verket starkt stöd i forskningen om arbetslöshetens effekter. Richard Layard, som studerat vad som gör att människor känner lycka i sina liv, betonar arbetets bidrag till identitet och sammanhang och drar slutsatsen att det rent av är bättre att ha ett dåligt arbete än inget arbete alls. Vad vet man då om vad folk i olika länder egentligen har för attityder till arbete och hur mycket de faktiskt vill och faktiskt arbetar i länder med olika generösa trygghetssystem? Om detta ger vi i dag ut en skrift i Socialförsäkringsutredningens regi: \"Trygg och arbetsskygg?\" Den är skriven av Ingrid Esser och bygger på internationell, företrädesvis sociologisk, forskning och hennes egen avhandling. För att göra jämförelser mellan olika typer av välfärdssystem använder man ofta en indelning i nordiska, anglosaxiska och kontinentaleuropeiska länder. I de nordiska välfärdsstaterna är socialförsäkringarna i hög grad statliga och ersättningarna individuella och inkomstrelaterade. Därmed kopplas ersättningarna till tidigare arbete och de ger också höga ersättningsnivåer. I de kontinentaleuropeiska länderna tillämpas likaså i allmänhet inkomstbortfallsprincipen, men i avtal på arbetsmarknaden. Inkomsttryggheten är ofta betydande, i allmänhet knuten till en \"familjeförsörjare\" till skillnad från de nordiska välfärdsstaternas individualiserade system. Svag anknytning till arbetsmarknaden ger ofta svagt skydd. I de anglosaxiska länderna står staten för en miniminivå, ofta inkomstprövad. Därutöver är det där marknadslösningar som gäller, ofta i mindre etablerade former än de allmänt förekommande avtalslösningarna i det kontinentala Europa. Den allmänna föreställningen är att den nordiska modellens individuella och generella rättigheter medför störst omfördelning, den kontinentala, familje- och avtalsanknutna något lägre och den residuella anglosaxiska betydligt lägre. Det visar sig att samma indelningsgrund passar rätt väl också för att mäta graden av aktiv samordning på arbetsmarknaden, dvs sådant som antas prägla människors arbetsliv så som facklig organisationsgrad, kollektiva avtals täckningsgrad, strikt arbetsmarknadslagstiftning, aktiva arbetsmarknadsinsatser m m. Det är alltså de nordiska länderna som präglas av starkast samordningsmekanismer på arbetsmarknaden, de anglosaxiska av svagast - de litar till marknadens samordning - och de kontinentaleuropeiska finns mittemellan med mera blandade förhållanden. Välfärdsstatens organiserade trygghet får alltså sägas vara störst i Norden och lägst i de anglosaxiska länderna. Och hur gick det med arbetsviljan? Den faktiska sysselsättningen, dvs andelen vuxna som arbetar, är högst i de nordiska länderna. Sverige ligger tillsammans med Danmark i topp. (Före 90-talskrisen var dock Sveriges tätposition betydligt starkare.) De anglosaxiska länderna ligger något efter och lägst sysselsättning har Kontinental-Europa. Samma mönster blir det om man ser till sysselsättningen i äldre åldrar. Mäter man antal faktiskt arbetade timmar per vuxen person (alltså efter att semester, sjukdom, föräldraledighet och dylikt räknats bort - det kanske allra bästa måttet på arbete), hamnar de utomeuropeiska anglosaxiska länderna i topp strax före Storbritannien, Danmark och Sverige. De anglosaxiska och de nordiska länderna, med motsatta men konsekventa upplägg av sin välfärdspolitik, framstår alltså som ungefär lika effektiva i att mobilisera arbete, medan Kontinental-Europa ligger efter. Det skulle dock kunna vara så att det tar tid för välfärdsstatens normer att urholka arbetsmoralen. Vi i Norden kanske befinner oss på det sluttande planet om människor i framtiden avstår från arbete i den utsträckning som de skulle vilja. Det är här som den nya jämförande attitydforskningen kommer in. Att jämföra attityder mellan länder är svårt. Samma fråga kan tolkas på olika sätt i olika samhällen och kulturer. Men numera finns intervjumaterial från 12 OECD-länder, där man arbetat med frågorna och säkerställt att de uppfattas ungefär lika. Arbetsmotivationen, bl a mätt med frågan om man skulle uppskatta att ha ett arbete även om man inte behövde pengarna, visar sig vara starkare i länder med mera generösa välfärdsstater och mera samordnad arbetsmarknad. Danmark ligger i topp tillsammans med Norge, Schweiz och Sverige. Svagast är motivationen i Storbritannien, Kanada och Italien. På frågan när man helst vill/ville gå i pension är det återigen i de nordiska länderna, särskilt i Danmark och Sverige, som man vill arbeta längst. Det tycks alltså inte som om trygg är detsamma som arbetsskygg. Inom varje land och system är det relativt väl belagt att generositeten i systemet har effekter på utnyttjandet. Människor är olika och reagerar olika på de möjligheter som finns. Legitimiteten kräver därför i alla länders system rätt avvägning av självrisker, kontroll och ersättningsnivå. Men det är också viktigt att inse att både Platon och Pippi Långstrump hade rätt. Morötter fungerar också. Både välfärdspolitikens upplägg i sig och arbetsmarknadens institutioner skickar också signaler om arbetets värde och betydelse. Och den nordiska modellen är uppenbarligen inte så pjåkig när det gäller, inte bara i vilken utsträckning utan även med vilken kvalitet människor tycker sig delta i arbete. Anna Hedborg Ingrid Esser ", "article_category": "other"}
{"id": 22628, "headline": "”Återinför delpensionen så att unga kan få jobb”", "summary": "Fyra tunga LO-förbund i gemensamt utspel: Åtgärden ska vara tidsbegränsad till fyra år.Anställda mellan 60 och 64 år ska få rätt till delpension. Förutsättningen är att arbetsgivaren heltidsanställer en person mellan 18 och 24 år. Möjligheterna till delpension ska gälla under perioden från 2007 till och med 2010, alltså under fyra år. På så sätt kan ungdomsarbetslösheten minskas samtidigt som många äldre kan fortsätta jobba trots att de är slitna. Det föreslår ordförandena för LO-förbunden Handels, Transport, Byggnads och Seko.", "article": "De flesta känner till någon som är mellan 18 och 24 år gammal som inte kan få jobb och därför inte kommer in i vuxenlivet. Eller så känner man någon som fyllt 60 och som oroar sig över om det går att jobba för fullt fram till pensionsdagen. Många känner i dag igen båda situationerna. Just nu och några år framöver är situationen akut. Men det finns lösningar. Överbryggningspolitik har i den ekonomiska debatten under lång tid varit näst intill förtalad trots att den ofta visat sig vara överraskande framgångsrik. Nu behövs det en överbryggningspolitik av demografiska skäl. Under några år framöver skulle man dels kunna minska ungdomsarbetslösheten. Dels göra det möjligt för många äldre att fortsätta jobba under sina sista år och kanske något år ytterligare i yrkeslivet trots att de är slitna. Förslaget är att anställda från 60 till och med 64 år får deltidspension under förutsättning att arbetsgivaren med villkor enligt kollektivavtalet heltidsanställer en ung person mellan 18 och 24 år. Tanken är vidare att deltidspensionären också ska kunna överföra sin kunskap och introducera den unga nyanställda på arbetsplatsen. Möjligheten till delpension har tidigare funnits för arbetstagare över 60 år som ville minska sin arbetstid. Men år 1994 försämrades villkoren och i den överhettade svenska ekonomin år 1999 slopades åtgärden. Nu är vår tanke att möjligheten återkommer och finns tillgänglig från och med år 2007 och i fyra år framåt. Därigenom kan man kapa de demografiska pucklar som nu gör att det samtidigt finns många på väg in i pension och många unga som vill ut på arbetsmarknaden. Efter år 2010 minskar behovet och då upphör erbjudandet. För det här är en strukturåtgärd – inte en konjunkturåtgärd. I olika branscher ser man gärna att en sådan här generationsväxling kommer till stånd. Och nu har staten budgetutrymme för den här typen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsgivarna är i sin tur beredda att bekosta lärlingssystem. För även om staten ska finansiera och betala själva pensionen blir arbetsgivarens bidrag att anställa ytterligare en person. Det blir en för arbetsgivarna liten summa för att bidra till att många ungdomar ges möjligheten att få ett fast jobb med avtalsenliga villkor. Minskar arbetstiden för den med deltidspension med hälften innebär nyanställningen en sammanlagd ökad arbetstid motsvarande en halvtidstjänst. Förslaget blir om det förverkligas arbetsgivarnas stora chans att i handling visa att man vill ge ungdomar jobb. I företag där man inte har möjlighet att anställa unga kan man givetvis komma överens om andra lösningar. Många skulle behöva en möjlighet att trappa ner för att inte helt slås ut från arbetslivet. För allt fler av de äldre på svensk arbetsmarknad upplever att kraven på dem växer. Om femton procent av de sysselsatta som är över 60 år accepterar erbjudandet om delpension skulle cirka 55 000 ungdomar få jobb och komma in på arbetsmarknaden. Kostnaderna är låga om man jämför med vad arbetslöshetsersättningen, sjukskrivningar och förtidspensioneringar kostar. Fler sysselsatta och färre sjukskrivna ger inte bara staten lägre kostnader utan även höjda intäkter från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Det råder således ingen tvekan om att reformen är samhällsekonomiskt lönsam. Det har presenterats många förslag på hur man ska lösa problemet med den alltför höga ungdomsarbetslösheten. Men många av de idéer som torgförts från olika håll fungerar till skillnad från detta generationsväxlingsförslag som en broms i ekonomin. Ofta handlar till exempel förslagen från de borgerliga partierna i allt väsentligt om att lönerna ska sänkas för att det därigenom ska skapas fler arbetstillfällen inom främst servicesektorn. Längst går som bekant centerpartiet med sitt förslag om att försämra arbetsrätten enbart för ungdomar. Det förslag som vi fyra LO-förbund ställt oss bakom innebär raka motsatsen. Unga ska från första början få riktiga tillsvidareanställningar så att de kan skaffa ett eget boende och få realistiska möjligheter att bilda familj. Vi har noterat att många anser att detta är en bra och konkret arbetsmarknadspolitisk reform. Vidare att statsminister Göran Persson i flera tal och utspel uttryckt stort intresse för idén om generationsväxling. Det är bra och nu uppmanar vi fler fackförbund, arbetsgivare och politiska partier att sluta upp bakom förslaget och ge arbetsförmedlarna detta viktiga verktyg så att de verkligen kan få fler och då särskilt ungdomar i arbete. LARS-ANDERS HÄGGSTRÖM Ordförande Handels PER WINBERG Ordförande Transport HANS TILLY Ordförande Byggnads JAN RUDÉN Ordförande Seko ", "article_category": "other"}
{"id": 22661, "headline": "”Nazismens rasistiska retorik präglar Sverigedemokraterna”", "summary": "Ny undersökning: Under den nya partikostymen döljer sig samma gamla grumliga och antidemokratiska människosyn.Sverigedemokraterna vill ge sken av att de förflyttat sig in på en politiskt rumsren och icke-rasistisk arena. Men fortfarande uppvisar partiets människosyn remarkabla likheter med den nazistiska idétraditionens rasistiska retorik. Partiet har tagit djupa intryck av Dansk folkeparti och har som populistisk strategi att locka äldre socialdemokratiska väljare. Historiska bilder av det ”goda folkhemmet” laddas med främlingsfientliga och etno-nationalistiska värden. Det skriver forskarna Ulla Ekström von Essen och Rasmus Fleischer som genomfört undersökningen på uppdrag av Integrationsverket.", "article": "Sedan partistyrelseskiftet våren 2005 har Sverigedemokraterna gjort stora ansträngningar att framställa sig som ett ”nytt” och ideologiskt rumsrent parti. Den undersökning vi gjort av Sverigedemokraternas ideologi och politiska aktivitet visar dock att partiets nya kostym inte avspeglar någon avgörande förändring i partiets människosyn. Uttalad rasism och antisemitism har rensats ut från offentliga dokument och program och nyligen byttes den gamla partisymbolen i form av en ideologiskt belastande fackla ut mot en oskyldig blåsippa. Sverigedemokraterna för i stället fram ett etno-nationalistiskt budskap där man säger sig vilja värna den ”svenska särarten” och den ”svenska identiteten”. Under den manifesta ytan rör sig fortfarande idéer om att olika ”folk” är determinerade att skapa olika sorts kulturer som ges olika värde. Partiets kulturessentialistiska retorik uppvisar remarkabla likheter med den rasistiska retorik som löper genom den nazistiska idétraditionen. Den nationalchauvinism och kulturmystik som är framträdande hos sverigedemokrater har i ett historiskt perspektiv alltid gått hand i hand med rasteorierna. Att Sverigedemokraterna nu ersatt begreppet ”rassjäl” med ”kulturväsen” är i det sammanhanget en marginell skillnad och betyder inte att partiet förflyttat sig in på en politiskt rumsren och icke-rasistisk arena. Studien som genomförts i samarbete med Integrationsverket granskar Sverigedemokraternas politiska verksamhet i de 29 svenska kommuner där man fick representation. Den visar att partiets grundsyn är värdekonservativ och högerauktoritär – man har en organisk samhällssyn, där det svenska folket, dess kultur och identitet utgör en naturgiven och konfliktlös storhet. Klassbegreppet finns över huvud taget inte med. Trots frånvaron av klassanalys märks en populistisk strategi där man använder politiska argument från vänster och företräder en social rättighetspolitik (för etniska svenskar) som har anspråk på att locka framför allt äldre socialdemokratiska väljare. Socialdemokratiska markörer som ”Folkhem”, ”trygghet” och ”rättvisa” används ofta. Det är också främst i traditionellt socialdemokratiskt styrda kommuner som Sverigedemokraterna vinner representation, 20 av 29 undersökta kommuner hade socialdemokratiskt styre. Stödet ökar för denna typ av partier i övriga Europa och i grannländerna Norge och Danmark. I Sverige har det sett annorlunda ut. Inget populistiskt och främlingsfientligt parti har fått parlamentariskt fäste och kunnat erodera det traditionella partisystemet i den svenska riksdagen, såsom skett exempelvis i Danmark, där Dansk folkeparti osynligt kan diktera invandringspolitiken. En av orsakerna till detta är att inget etablerat parti tagit en öppen debatt med Sverigedemokraterna och på detta vis givit dem legitimitet och utrymme i det offentliga rummet. Inte heller i kommunerna har Sverigedemokraterna lyckats legitimera sig som politiska aktörer. Vi har undersökt hur partiet interagerat med det traditionella partisystemet i kommunerna och huruvida man uppnått något gensvar för sina politiska förslag. Svaret på det är entydigt nej. I samtliga kommuner har en potentiell vågmästarposition för Sverigedemokraterna neutraliserats på olika sätt, ibland så långtgående som ett samregerande mellan socialdemokrater och moderater. I ett par skånska kommuner har partiet av egen kraft fått plats i kommunstyrelsen. I övrigt har inget parti varit villigt att ingå i valteknisk samverkan med Sverigedemokraterna, med undantag av de skånska Centrumdemokraterna. Ingenstans har man heller fått något gehör för sina politiska förslag och motioner, förutom någon enstaka motion som krävt till exempel bälten i skolbussar. Någon effekt av partiets egna förslag kan alltså inte avläsas, däremot utgör partiets själva närvaro i de parlamentariska församlingarna och dess där ständiga uppmärksammande av invandringsfrågan och ifrågasättande av integrationspolitiken en indirekt effekt som är svår att värdera. I flera av de undersökta kommunerna har man till exempel avvisat Integrationsverkets nya förfrågan om en tillfällig utökad överenskommelse om introduktion av nya svenskar med anledning av den tillfälliga asyllagen. Men detta gäller även i kommuner utan sverigedemokratisk representation. I några kommuner har det förekommit diskussioner och beslut om minskat antal ledamöter i fullmäktige för att hålla Sverigedemokraterna utanför, något som leder till ett demokratiskt dilemma, då även andra småpartier stängs ute. Sverigedemokraternas nya Skånebaserade maktelit har tagit djupa intryck av Dansk folkeparti och dess framgångar. De båda partiernas framväxt och etablering uppvisar också likheter. SD följer Dansk folkepartis linje att sätta islam och muslimer i centrum för sin främlingsfientliga retorik, vilket blev än tydligare då man publicerade Jyllands-Postens Muhammed-bilder på sin hemsida. Vi kan också visa att man plockat upp politiska förslag efter danskt mönster och sökt föra över dem i den svenska kommunalpolitiken, speciellt i Skåne, där väljarstödet för Sverigedemokraterna är ojämförligast störst. Genomslaget i Skåne kan delvis förklaras av en tidigare närvaro av flera lokala populistiska missnöjespartier i länet, där några av betydande storlek i valet 2002 valde att gå in under Sverigedemokraternas paraply. Detta samarbete hade förberetts redan under föregående mandatperiod genom det regionala samarbetet i Skånes Väl. En annan förklaring kan vara närheten till Danmark och den mer öppet främlingsfientliga attityd som finns där. Det är också i ett pärlband längs Skånes västkust som Sverigedemokraterna är tyngst representerade. Det gäller såväl i de starkt segregerade städerna Helsingborg, Landskrona och Malmö som i de välmående villakommuner som gränsar till dem. Troligen finns det därtill historiskt och traditionellt betingade attityder som spelar in vad gäller den starkare flyktingfientligheten i Skåne och Blekinge, som enligt senaste SOM-undersökningen kvarstår oberoende om man ser till undersökningsvariabler som ålder, kön och utbildningsnivå. Trots att partiet förespråkar en utökad kommunal självstyrelse är innehållet i den förda politiken centralt styrt. Många motioner har varit centralt författade cirkulärmotioner som likalydande lagts i de olika kommunerna. Motionerna avspeglar partiets huvudsakliga strategi att ställa gruppen ”invandrare” mot gruppen ”äldre” i Sverige. Kultureroderande och kostsamma invandrare och integrationsprojekt ställs mot brister i äldrevården och de äldres otrygghet och utsatthet i samhället. De vanligaste motionerna har krävt kommunal folkomröstning om invandring/flyktingmottagning, repatriering av icke skyddsbehövande ”så kallade flyktingar”, gratis trygghetslarm till äldre, ökade resurser till äldre samt klass-morfar i skolorna. Sverigedemokraternas engagemang i övriga politiska frågor och budgetförslag har varit lågt eller obefintligt. Vid voteringar i blockpolitiska frågor stöder Sverigedemokraterna så gott som alltid de borgerliga förslagen. Sverigedemokraternas ledamöter är fortfarande mer brottsbelastade än andra partiers. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade (5 av 49 representanter). I flera kommuner konstaterades brister hos ledamöterna vad gäller kunskap om den kommunala kompetensen. I andra uppdagades en diffus kunskap om vad partiet egentligen står för. I en kommun stöder till exempel Sverigedemokraterna ekonomiskt den årliga mångkulturella Multikult-festivalen. Det partistöd på 7–8 miljoner som partiet erhållit i kommunerna tycks i mycket liten utsträckning användas till utbildning av representanterna. Ett antal motioner med krav på ökad direktdemokrati och medborgarförslag avspeglar partiets populistiska strategi, där den svenska representativa demokratimodellen i kommunerna värderas lågt och kopplas ihop med konspirationsteorier om en ”elit” som sviker ”folket”. Sverigedemokraterna menar sig stå för folkets röst mot det ”politiska etablissemanget” och strävar efter att framstå som ett hyggligt parti som företräder ett allmänintresse kritiskt mot invandrings- och integrationspolitik. Anspråken att representera en svensk folkrörelse faller dock platt i relation till det faktum att 67 procent av svenskarna enligt senaste SOM-undersökningen starkt ogillar Sverigedemokraterna. Andra undersökningar visar att svenskens motstånd mot flyktingar minskar och att flyktingfrågan rankas lågt. Detta gör det dock inte mindre viktigt att blottlägga den grumliga och antidemokratiska människosyn som partiet har. Inte minst mot bakgrund av den öppna strategin att vinna besvikna socialdemokratiska, företrädesvis äldre, väljare genom att beslagta historiska bilder av det ”goda Folkhemmet” och ladda om dem med främlingsfientliga, protektionistiska och etno-nationalistiska värden. Upphöjandet av den ”svenska identiteten” till en naturgiven storhet som framställs som angripen av element utifrån vilka hotar att erodera och förgöra den kan tyckas stolligt oskyldig, men man bör inte glömma att det var samma ideologiska mekanismer som pumpade det tyska folket fullt med föreställningar om sin egen kulturella storhet i relation till de judiska ”parasiterna” under mellankrigstiden. Åter samma politiskt styrda triggning av påstådd kulturell och nationell överhöghet skedde under Balkankriget. ULLA EKSTRÖM von ESSEN Fil dr idéhistoria, Södertörns högskola RASMUS FLEISCHER Doktorand, Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 22662, "headline": "\"Nazismens rasistiska retorik präglar Sverigedemokraterna\"", "summary": "Ny undersökning: Under den nya partikostymen döljer sig samma gamla grumliga och antidemokratiska människosyn. . Sverigedemokraterna vill ge sken av att de förflyttat sig in på en politiskt rumsren och icke-rasistisk arena. Men fortfarande uppvisar partiets människosyn remarkabla likheter med den nazistiska idétraditionens rasistiska retorik. Partiet har tagit djupa intryck av Dansk folkeparti och har som populistisk strategi att locka äldre socialdemokratiska väljare. Historiska bilder av det \"goda folkhemmet\" laddas med främlingsfientliga och etno-nationalistiska värden. Det skriver forskarna Ulla Ekström von Essen och Rasmus Fleischer som genomfört undersökningen på uppdrag av Integrationsverket.", "article": "Sedan partistyrelseskiftet våren 2005 har Sverigedemokraterna gjort stora ansträngningar att framställa sig som ett \"nytt\" och ideologiskt rumsrent parti. Den undersökning vi gjort av Sverigedemokraternas ideologi och politiska aktivitet visar dock att partiets nya kostym inte avspeglar någon avgörande förändring i partiets människosyn. Uttalad rasism och antisemitism har rensats ut från offentliga dokument och program och nyligen byttes den gamla partisymbolen i form av en ideologiskt belastande fackla ut mot en oskyldig blåsippa. Sverigedemokraterna för i stället fram ett etno-nationalistiskt budskap där man säger sig vilja värna den \"svenska särarten\" och den \"svenska identiteten\". Under den manifesta ytan rör sig fortfarande idéer om att olika \"folk\" är determinerade att skapa olika sorts kulturer som ges olika värde. Partiets kulturessentialistiska retorik uppvisar remarkabla likheter med den rasistiska retorik som löper genom den nazistiska idétraditionen. Den nationalchauvinism och kulturmystik som är framträdande hos sverigedemokrater har i ett historiskt perspektiv alltid gått hand i hand med rasteorierna. Att Sverigedemokraterna nu ersatt begreppet \"rassjäl\" med \"kulturväsen\" är i det sammanhanget en marginell skillnad och betyder inte att partiet förflyttat sig in på en politiskt rumsren och icke-rasistisk arena. Studien som genomförts i samarbete med Integrationsverket granskar Sverigedemokraternas politiska verksamhet i de 29 svenska kommuner där man fick representation. Den visar att partiets grundsyn är värdekonservativ och högerauktoritär - man har en organisk samhällssyn, där det svenska folket, dess kultur och identitet utgör en naturgiven och konfliktlös storhet. Klassbegreppet finns över huvud taget inte med. Trots frånvaron av klassanalys märks en populistisk strategi där man använder politiska argument från vänster och företräder en social rättighetspolitik (för etniska svenskar) som har anspråk på att locka framför allt äldre socialdemokratiska väljare. Socialdemokratiska markörer som \"Folkhem\", \"trygghet\" och \"rättvisa\" används ofta. Det är också främst i traditionellt socialdemokratiskt styrda kommuner som Sverigedemokraterna vinner representation, 20 av 29 undersökta kommuner hade socialdemokratiskt styre. Stödet ökar för denna typ av partier i övriga Europa och i grannländerna Norge och Danmark. I Sverige har det sett annorlunda ut. Inget populistiskt och främlingsfientligt parti har fått parlamentariskt fäste och kunnat erodera det traditionella partisystemet i den svenska riksdagen, såsom skett exempelvis i Danmark, där Dansk folkeparti osynligt kan diktera invandringspolitiken. En av orsakerna till detta är att inget etablerat parti tagit en öppen debatt med Sverigedemokraterna och på detta vis givit dem legitimitet och utrymme i det offentliga rummet. Inte heller i kommunerna har Sverigedemokraterna lyckats legitimera sig som politiska aktörer. Vi har undersökt hur partiet interagerat med det traditionella partisystemet i kommunerna och huruvida man uppnått något gensvar för sina politiska förslag. Svaret på det är entydigt nej. I samtliga kommuner har en potentiell vågmästarposition för Sverigedemokraterna neutraliserats på olika sätt, ibland så långtgående som ett samregerande mellan socialdemokrater och moderater. I ett par skånska kommuner har partiet av egen kraft fått plats i kommunstyrelsen. I övrigt har inget parti varit villigt att ingå i valteknisk samverkan med Sverigedemokraterna, med undantag av de skånska Centrumdemokraterna. Ingenstans har man heller fått något gehör för sina politiska förslag och motioner, förutom någon enstaka motion som krävt till exempel bälten i skolbussar. Någon effekt av partiets egna förslag kan alltså inte avläsas, däremot utgör partiets själva närvaro i de parlamentariska församlingarna och dess där ständiga uppmärksammande av invandringsfrågan och ifrågasättande av integrationspolitiken en indirekt effekt som är svår att värdera. I flera av de undersökta kommunerna har man till exempel avvisat Integrationsverkets nya förfrågan om en tillfällig utökad överenskommelse om introduktion av nya svenskar med anledning av den tillfälliga asyllagen. Men detta gäller även i kommuner utan sverigedemokratisk representation. I några kommuner har det förekommit diskussioner och beslut om minskat antal ledamöter i fullmäktige för att hålla Sverigedemokraterna utanför, något som leder till ett demokratiskt dilemma, då även andra småpartier stängs ute. Sverigedemokraternas nya Skånebaserade maktelit har tagit djupa intryck av Dansk folkeparti och dess framgångar. De båda partiernas framväxt och etablering uppvisar också likheter. SD följer Dansk folkepartis linje att sätta islam och muslimer i centrum för sin främlingsfientliga retorik, vilket blev än tydligare då man publicerade Jyllands-Postens Muhammed-bilder på sin hemsida. Vi kan också visa att man plockat upp politiska förslag efter danskt mönster och sökt föra över dem i den svenska kommunalpolitiken, speciellt i Skåne, där väljarstödet för Sverigedemokraterna är ojämförligast störst. Genomslaget i Skåne kan delvis förklaras av en tidigare närvaro av flera lokala populistiska missnöjespartier i länet, där några av betydande storlek i valet 2002 valde att gå in under Sverigedemokraternas paraply. Detta samarbete hade förberetts redan under föregående mandatperiod genom det regionala samarbetet i Skånes Väl. En annan förklaring kan vara närheten till Danmark och den mer öppet främlingsfientliga attityd som finns där. Det är också i ett pärlband längs Skånes västkust som Sverigedemokraterna är tyngst representerade. Det gäller såväl i de starkt segregerade städerna Helsingborg, Landskrona och Malmö som i de välmående villakommuner som gränsar till dem. Troligen finns det därtill historiskt och traditionellt betingade attityder som spelar in vad gäller den starkare flyktingfientligheten i Skåne och Blekinge, som enligt senaste SOM-undersökningen kvarstår oberoende om man ser till undersökningsvariabler som ålder, kön och utbildningsnivå. Trots att partiet förespråkar en utökad kommunal självstyrelse är innehållet i den förda politiken centralt styrt. Många motioner har varit centralt författade cirkulärmotioner som likalydande lagts i de olika kommunerna. Motionerna avspeglar partiets huvudsakliga strategi att ställa gruppen \"invandrare\" mot gruppen \"äldre\" i Sverige. Kultureroderande och kostsamma invandrare och integrationsprojekt ställs mot brister i äldrevården och de äldres otrygghet och utsatthet i samhället. De vanligaste motionerna har krävt kommunal folkomröstning om invandring/flyktingmottagning, repatriering av icke skyddsbehövande \"så kallade flyktingar\", gratis trygghetslarm till äldre, ökade resurser till äldre samt klass-morfar i skolorna. Sverigedemokraternas engagemang i övriga politiska frågor och budgetförslag har varit lågt eller obefintligt. Vid voteringar i blockpolitiska frågor stöder Sverigedemokraterna så gott som alltid de borgerliga förslagen. Sverigedemokraternas ledamöter är fortfarande mer brottsbelastade än andra partiers. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade (5 av 49 representanter). I flera kommuner konstaterades brister hos ledamöterna vad gäller kunskap om den kommunala kompetensen. I andra uppdagades en diffus kunskap om vad partiet egentligen står för. I en kommun stöder till exempel Sverigedemokraterna ekonomiskt den årliga mångkulturella Multikult-festivalen. Det partistöd på 7-8 miljoner som partiet erhållit i kommunerna tycks i mycket liten utsträckning användas till utbildning av representanterna. Ett antal motioner med krav på ökad direktdemokrati och medborgarförslag avspeglar partiets populistiska strategi, där den svenska representativa demokratimodellen i kommunerna värderas lågt och kopplas ihop med konspirationsteorier om en \"elit\" som sviker \"folket\". Sverigedemokraterna menar sig stå för folkets röst mot det \"politiska etablissemanget\" och strävar efter att framstå som ett hyggligt parti som företräder ett allmänintresse kritiskt mot invandrings- och integrationspolitik. Anspråken att representera en svensk folkrörelse faller dock platt i relation till det faktum att 67 procent av svenskarna enligt senaste SOM-undersökningen starkt ogillar Sverigedemokraterna. Andra undersökningar visar att svenskens motstånd mot flyktingar minskar och att flyktingfrågan rankas lågt. Detta gör det dock inte mindre viktigt att blottlägga den grumliga och antidemokratiska människosyn som partiet har. Inte minst mot bakgrund av den öppna strategin att vinna besvikna socialdemokratiska, företrädesvis äldre, väljare genom att beslagta historiska bilder av det \"goda Folkhemmet\" och ladda om dem med främlingsfientliga, protektionistiska och etno-nationalistiska värden. Upphöjandet av den \"svenska identiteten\" till en naturgiven storhet som framställs som angripen av element utifrån vilka hotar att erodera och förgöra den kan tyckas stolligt oskyldig, men man bör inte glömma att det var samma ideologiska mekanismer som pumpade det tyska folket fullt med föreställningar om sin egen kulturella storhet i relation till de judiska \"parasiterna\" under mellankrigstiden. Åter samma politiskt styrda triggning av påstådd kulturell och nationell överhöghet skedde under Balkankriget. ULLA EKSTRÖM von ESSEN Fil dr idéhistoria, Södertörns högskola RASMUS FLEISCHER Doktorand, Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 22690, "headline": "Sommarensfinaste fiskar", "summary": "På sommaren när vattnet är varmt anses en del fiskar inte lika fräscha som annars.Jens Linderhar lagat sommarlätta rätter av säkra sorter som röding, makrill, lax och rödspätta.Sandra Qvistfotograferade faten.", "article": "På sommaren är det angenämt med fisk. Dess lätta karaktär, ömtåliga konsistens och saftiga kött blir extra gott när det är varmt ute. Oturligt nog är rätt många fiskar inte i bästa form under maj, juni, juli och augusti. Vilka ska man välja egentligen? Förr i tiden fanns det en massa tumregler om olika sorters säsong. Ett gammalt talesätt säger att man bara ska äta torsk under månader med ’r’ i (vilket för övrigt också gäller för andra torskfiskar). Varför många sorter skulle vara sämre under sommaren finns flera förklaringar till. En är att många fiskar kan vara lite magra och ynkliga efter sin lekperiod, som för somliga arter infaller på våren eller försommaren. En annan handlar om förvaring. Nästan all mat har kortare hållbarhet under sommarhalvåret, inte minst fisk och skaldjur som snabbt kan tappa spänst och fräschör. Men framför allt anges att vattnet blir varmare. Men kanske är det inte lika känsligt med säsong längre. En del av dessa faktorer som var viktigare förr har mer eller mindre satts ur spel. Förvaring i kyla har blivit bättre, i alla led, från fångst till hushåll. Dessutom kommer vår fisk från fler fångstplaster än förr, vilket gör att fiskhandlarna har lättare att hitta fångster med fin dagsform. Dessutom har vi förstås tillgång till otaliga frysta och konserverade produkter. Vilka fiskar som är allra bäst färska under sommaren är inte odiskutabelt. I gamla kokböcker rekommenderas ofta två grupper: nästan alla laxfiskar och rätt många plattfiskar. Sålunda anses lax, regnbågslax, laxöring, röding och siklöja vara fina sommarfiskar. Likaså sjötunga och rödtunga jämte sandskädda och rödspätta, som är läckra året om. Personligen tycker jag att abborren, till skillnad från gös och gädda, brukar stå sig bra även under sommaren. Pär-Anders Bergqvist, fiskhandlare på Hav i Hötorgshallen i Stockholm, menar att många fiskar blir lite mindre bra på sommaren, främst på grund av att vattnet är varmare. Men hur fisken är beror mycket på var den har fångats, betonar han. Han rekommenderar djupgående fiskar som lever på åtminstone tjugo trettio meters djup. – Makrillen är väl den typiska sommarfisken, säger han. Och så har vi förstås också tonfisk och svärdfisk som är bra på sommaren. Han tipsar även om havsbraxen (sea bream på engelska) och havsabborre (sea bass). Samt uer som är en utpräglad djupfisk. – Tångkrabbor från Smögen är också fina så här års, säger Pär-Anders Bergqvist. De kan man äta som snacks. Slutligen kan man säga att för sommarfisk är kraven ännu högre på god hygien och kall förvaring. Den idealiska temperaturen ligger någonstans kring 1–2 grader. Ett bra knep är att lägga fisken i en särskild låda i kylen tillsammans med en eller ett par plastpåsar fulla med isbitar. Sommarfisk med pepparrot och sesamolja Att baka fisk i ugn är ett praktiskt och säkert tillagningssätt. Sesamolja och pepparrot är en ljuvlig kombination som passar till i stort sett alla fiskar. Den som vill kan byta ut pepparroten mot wasabi eller dijonsenap. 4 portioner 600 g fiskfilé av exempelvis röding, havsabborre eller markill 1 tsk salt 2 tsk mörk sesamolja 2 msk riven pepparrot apelsinsoja: 2 msk japansk soja 2 msk kallpressad rapsolja 2 msk pressad apelsin tillbehör: riven pepparrot 35 minuter 1.  Värm ugnen till 125 grader. Salta filéerna och pensla med sesamolja. Finriv pepparroten och strö den över fisken. 2.  Sätt in den i ugnen. Låt stå tills fisken är precis genomstekt (med innertemperatur cirka 60 grader). Det tar 15 till 20 minuter beroende på fiskens tjocklek. 3.  Blanda sojan under tiden. 4.  Servera fisken med sojan samt ris eller nudlar. Fisksoppan Allround Den här soppan kan lagas på många olika sorters fisk, men helst sådana av fast sort. Pilgrimsmusslor blir också mycket gott i det mustiga hopkoket kan jag intyga. Får man över lite grann kan resterna kokas ihop lite grann och serveras som pastasås. 4 portioner 1/2 fänkålsstånd 2 schalottenlökar 1 röd paprika 1 vitlöksklyfta 1 msk olivolja svartpeppar 1 krm kajennpeppar 1/2 l fiskbuljong 1 burk krossade tomater 1 dl vispgrädde (kan uteslutas) 2 sardellfiléer 1 tsk färsk timjan 100–120 g fiskfilé av exempelvis röding, lax, havsbraxen eller 100–120 g hela pilgrimsmusslor 2 tsk pressad citron salt 1 timme 1.  Skär fänkål, schalottenlök och paprika i småbitar. Finhacka vitlöksklyftan. 2.  Fräs grönsaksbitarna i oljan tills de blir mjuka och börjar dofta gott. Men utan att något blir brynt. 3.  Peppra och krydda med kajennpeppar. Häll på buljongen, de krossade tomaterna och eventuellt vispgrädde. 4.  Låt sjuda på låg värme under lock i 20 minuter. Rör om då och då. Skär under tiden fisken i bitar om 2 x 2 centimeter. Finhacka sardellfiléerna och timjan. 5.  Rör ner örter, sardeller och fiskbitar i soppan. Låt sjuda i 4–5 minuter tills fisken är precis genomlagad. Pressa i citron. Smaka av med salt. Servera med baguette eller något annat gott vitt bröd. Helstekt rödspätta med kompott av rött vin, sidfläsk och smålök De flesta plattfiskar – rödspätta, sjötunga, rödtunga, skrubba – får fin smak och härlig konsistens när de steks hela, men om de varmhålls bara en liten stund blir köttet alltför mjukt och mosigt. Stek alltså fisken precis innan den ska ätas. Det räcker egentligen med citronklyftor och kokt potatis till (och kanske lite kall ovispad vispgrädde att hälla på potatisen – ett gammal serveringssätt). Men rödvinskompotten är ovanligare och lägger till lite extra. 4 portioner 4 hela rödspättor (à cirka 250 g) 1–2 tsk havssalt vetemjöl till panering 1–2 msk smör 1–2 msk majsolja (eller annan matolja) kompotten: 150 g sidfläsk 250 g schalottenlök 1 msk smör 2 dl rött vin 1/2 tsk färsk timjan tillbehör: citronklyftor, kokt potatis 45 minuter 1.  Börja med kompotten. Strimla sidfläsk och finhacka schalottenlöken. 2.  Smörfräs fläskstrimlorna i stekpanna eller vid kastrull tills de får fin färg. Lägg i lökhacket och fräs under omrörning så att löken inte bryns men blir mjuk och genomskinlig. 3.  Häll på rödvinet, strö i timjan och sjud det hela på låg värme tills vätskan nästan kokat ihop helt och blivit sirapsaktig i konsistensen. Ställ undan så länge. 4.  Ansa spättorna: klipp bort fenorna, skölj fiskarna och torka av dem väl. Skär några snitt längs med den mörka skinnsidan (översidan). 5.  Gnid in fiskarna med salt. Vänd dem i vetemjölet. Stek dem i en blandning av smör och olja på medelgod värme, ungefär 4 minuter på varje sida tills de får fin färg. Använd gärna två stekpannor samtidigt. Servera på en gång med den varma kompotten i en skål vid sidan samt citronklyftor och kokt potatis. Inkokt röding med rysk dillgurka Inkokt fisk är praktisk och njutningsfull sommarmat. Den lagas ju alltid i förväg och även tillbehöret, den ryska gurkröran, blir bara bättre av att stå ett tag. Salthalten i röran kan ökas en aning om man så vill. I det ryska originalreceptet ingår både salt och dill i större mängd än i min modifierade version. 4 portioner 1 kg hel röding lag: 1 1/2 liter vatten 3 msk ättikssprit (12 %) 1 1/2 msk salt 5 vitpepparkorn 5 kryddpepparkorn 1 lagerblad 1 knippa gräslök sås: 1 gurka 1/2 tsk salt 1 1/2 dl crème fraiche 1 msk cidervinäger 3 msk finhackad gräslök 1 msk finhackad dill vitpeppar ur kvarn tillbehör: citronklyftor, hel gräslök och kokt potatis 1 timme + avsvalning 1.  Tag ur fisken och klipp av fenor (om man vill kan man skära av huvudet och stjärten också). 2.  Koka upp alla ingredienserna till lagen i en rymlig kastrull (gärna en avlång fiskkittel med upptagbar botten). Lägg i fisken och låt den tillagas i spadet som bara ska röra sig lite grann, inte ens sjuda. Det tar cirka 35–40 minuter. Stäng av värmen och låt fisken svalna i spadet. 3.  Klyv gurkan på mitten och kärna ur den. Skär tunna halvmånar av de båda gurkhalvorna. Salta dem och lägg dem i en skål med ett litet fat som press över. Låt stå i 20 minuter och häll sedan av spadet. 4.  Blanda resten av ingredienserna till såsen noga. Smaka av. Blanda ner gurkskivorna. 5.  När fisken svalnat tag upp den försiktigt och lägg upp den på ett serveringsfat. Servera fisken, garnerad med citronklyftor och strån av gräslök samt såsen på serveringsfatet eller i en skål bredvid. Kokt färskpotatis är det givna tillbehöret. Jens Linder är Söndags kock och matskribent. sondag@dn.se Sandra Qvist är fotograf på DN. sandra.qvist@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 22701, "headline": "”Skillnaderna i livslängd ökarmellan rika och fattiga kvinnor”", "summary": "Folkhälsoinstitutets stora undersökning av dödstalen visar att socialt svaga män gynnats mest av den svenska välfärdspolitiken. Skillnaden i livslängd mellan hög- och låginkomsttagare minskar dramatiskt bland männen. Samtidigt ökar den bland kvinnorna. Det visar en ny stor undersökning av 100 000 män och kvinnor mellan 25 och 77 år. En jämförelse av dödstalen vid samma ålder visar på en minskning mellan grupperna med 51 procent för männen under en 20-årsperiod. För kvinnorna ökade skillnaden med 12 procent. Om man i stället tittar på skillnaderna mellan låg- och högutbildade är minskningen 66 procent bland männen och 19 procent bland kvinnorna. Det skriver forskaren på folkhälsoinstitutet Sarah Wamala.", "article": "Den svenska välfärdspolitiken samt jämställdhets- och jämlikhetspolitiken är unik och beundras internationellt. Syftet är att skapa goda levnadsvillkor för alla på jämlika villkor och detta har bidragit till fler förväntade levnadsår och låg barnadödlighet. Med denna utveckling antas det också att den sociala ojämlikheten i dödlighet ska minska. För att undersöka om detta stämmer har drygt 100 000 män och kvinnor mellan 25 och 77 år, som deltog i Statistiska centralbyråns ”Undersökningar av levnadsförhållanden” (ULF) från 1980 till 2000, studerats. I samarbete med andra forskarkolleger har vi på Folkhälsoinstitutet alltså testat hypotesen om social ojämlikhet i livslängd har minskat bland män och kvinnor under de senaste tjugo åren. Utbildningsnivå och inkomstnivå har använts som mått på social position. Genomsnittliga dödstal per 100 000 personer, för varje given åldersgrupp och social position – det vi kallar åldersstandardiserade dödstal – har beräknats från 1980 fram till 2000. Med fem års mellanrum så kunde vi testa om den sociala ojämlikheten i dödlighet har minskat under tjugo år. Syftet är att beräkna risken att dö vid samma ålder för män och kvinnor och testa om den skiljer sig åt beroende på utbildnings- eller inkomstnivå genom att statistiskt rangordna personer från de lägsta till högsta socialgrupperna. Vi fann att dödligheten generellt har minskat under de senaste 20 åren hos hela befolkningen i de undersökta åldersgrupperna. Vid jämförelse av trender mellan 1980 och 2000 fann vi en stor minskning i åldersstandardiserad dödlighet bland män med låg utbildning, bland män med låg inkomst och bland kvinnor med hög inkomst. Motsvarande minskning i dödlighet fanns inte bland kvinnor med låg social position. Vid jämförelse av låg- och högutbildade personer fann vi att absoluta skillnader i dödsfall som inträffar vid samma ålder minskade med hela 66 procent bland män och med endast 19 procent bland kvinnor över tjugo år. Jämförelse av låg- och höginkomsttagare visade att skillnader i dödsfall som inträffar vid samma ålder minskade med 51 procent för män men ökade med 12 procent för kvinnor. Vidare har relativa skillnader i risken för att dö beräknats, det vill säga risken att dö vid jämförelse mellan personer med lägsta och högsta sociala position vid samma ålder. Vi fann att i början av 1980-talet hade lågutbildade män två gånger ökad risk att dö jämfört med högutbildade män vid samma ålder. Denna risk minskade markant under hela perioden till 1,5 gånger i slutet av 1990-talet. För lågutbildade kvinnor var skillnaden i början av 1980-talet den samma som för män (två gånger ökad risk) jämfört med högutbildade kvinnor i samma ålder. Men där har situationen varit densamma under hela perioden fram till slutet av 1990-talet. Vid jämförelse av risken att dö för personer i olika inkomstgrupper fann vi att risken för manliga låginkomsttagare jämfört med manliga höginkomsttagare minskade medan risken att dö för kvinnliga låginkomsttagare ökade i relation till kvinnliga höginkomsttagare. Det kan finnas två orsaker till könsskillnaderna och de sociala skillnaderna i risken att dö. Det skedde en stor nedgång i dödstal för män med den lägsta sociala positionen medan dödstalen för män med den högsta sociala positionen var stabil under perioden. Bland kvinnor fann vi motsatt mönster jämfört med männens. Att inkomstskillnader i ökad utsträckning förklarar skillnaden i dödstal för kvinnor kan bero på två saker. För det första kan det komma sig av att flera kvinnor är ute på arbetsmarknaden och har egen inkomst, vilket gör att inkomsterna under perioden har blivit högre och därför kan fånga upp ojämlikheten på ett bättre sätt än i början av 1980. För det andra kan det bero på att ensamhushållen har blivit fler och att dessa domineras av kvinnor. Det är ju ensamhushållens ekonomi som har drabbats negativt under de senaste tjugo åren och dessa domineras av kvinnor. Å andra sidan kan inte den stabila trenden i risken att dö bland kvinnor när det gäller utbildningsnivå förklaras av dessa två ovannämnda aspekter. Resultaten pekar på att åtgärder mot social ojämlikhet i sjuklighet och dödlighet har varit framgångsrika för män – men inte för kvinnor – med låg social position. Dödlighet i hjärtkärlsjukdom – den största orsaken till dödlighet – har minskat under de senaste tjugo åren. Det finns dock fortfarande stora sociala ojämlikheter i hjärtkärlsjuklighet och dödlighet vilket kan bidra till den stora ojämlikheten som syns i all dödlighet. Slutsatsen är att den svenska jämlikhetspolitiken i allmänhet har lyckats minska dödligheten hos den svenska befolkningen. Svensk jämlikhetspolitik har däremot inte varit tillräckligt genuskänslig för att fånga upp kvinnornas ojämlikhet lika bra som männens under de senaste tjugo åren. Frågan är hur jämställdhets- och jämlikhetspolitiken ska kunna integreras på ett effektivt sätt så att kvinnorna gynnas på samma villkor som männen. SARAH WAMALA ", "article_category": "other"}
{"id": 22705, "headline": "\"Skillnaderna i livslängd ökar mellan rika och fattiga kvinnor\"", "summary": "Folkhälsoinstitutets stora undersökning av dödstalen visar att socialt svaga män gynnats mest av den svenska välfärdspolitiken.. Skillnaden i livslängd mellan hög- och låginkomsttagare minskar dramatiskt bland männen. Samtidigt ökar den bland kvinnorna. Det visar en ny stor undersökning av 100 000 män och kvinnor mellan 25 och 77 år. En jämförelse av dödstalen vid samma ålder visar på en minskning mellan grupperna med 51 procent för männen under en 20-årsperiod. För kvinnorna ökade skillnaden med 12 procent. Om man i stället tittar på skillnaderna mellan låg- och högutbildade är minskningen 66 procent bland männen och 19 procent bland kvinnorna. Det skriver forskaren på folkhälsoinstitutet Sarah Wamala.", "article": "Den svenska välfärdspolitiken samt jämställdhets- och jämlikhetspolitiken är unik och beundras internationellt. Syftet är att skapa goda levnadsvillkor för alla på jämlika villkor och detta har bidragit till fler förväntade levnadsår och låg barnadödlighet. Med denna utveckling antas det också att den sociala ojämlikheten i dödlighet ska minska. För att undersöka om detta stämmer har drygt 100 000 män och kvinnor mellan 25 och 77 år, som deltog i Statistiska centralbyråns \"Undersökningar av levnadsförhållanden\" (ULF) från 1980 till 2000, studerats. I samarbete med andra forskarkolleger har vi på Folkhälsoinstitutet alltså testat hypotesen om social ojämlikhet i livslängd har minskat bland män och kvinnor under de senaste tjugo åren. Utbildningsnivå och inkomstnivå har använts som mått på social position. Genomsnittliga dödstal per 100 000 personer, för varje given åldersgrupp och social position - det vi kallar åldersstandardiserade dödstal - har beräknats från 1980 fram till 2000. Med fem års mellanrum så kunde vi testa om den sociala ojämlikheten i dödlighet har minskat under tjugo år. Syftet är att beräkna risken att dö vid samma ålder för män och kvinnor och testa om den skiljer sig åt beroende på utbildnings- eller inkomstnivå genom att statistiskt rangordna personer från de lägsta till högsta socialgrupperna. Vi fann att dödligheten generellt har minskat under de senaste 20 åren hos hela befolkningen i de undersökta åldersgrupperna. Vid jämförelse av trender mellan 1980 och 2000 fann vi en stor minskning i åldersstandardiserad dödlighet bland män med låg utbildning, bland män med låg inkomst och bland kvinnor med hög inkomst. Motsvarande minskning i dödlighet fanns inte bland kvinnor med låg social position. Vid jämförelse av låg- och högutbildade personer fann vi att absoluta skillnader i dödsfall som inträffar vid samma ålder minskade med hela 66 procent bland män och med endast 19 procent bland kvinnor över tjugo år. Jämförelse av låg- och höginkomsttagare visade att skillnader i dödsfall som inträffar vid samma ålder minskade med 51 procent för män men ökade med 12 procent för kvinnor. Vidare har relativa skillnader i risken för att dö beräknats, det vill säga risken att dö vid jämförelse mellan personer med lägsta och högsta sociala position vid samma ålder. Vi fann att i början av 1980-talet hade lågutbildade män två gånger ökad risk att dö jämfört med högutbildade män vid samma ålder. Denna risk minskade markant under hela perioden till 1,5 gånger i slutet av 1990-talet. För lågutbildade kvinnor var skillnaden i början av 1980-talet den samma som för män (två gånger ökad risk) jämfört med högutbildade kvinnor i samma ålder. Men där har situationen varit densamma under hela perioden fram till slutet av 1990-talet. Vid jämförelse av risken att dö för personer i olika inkomstgrupper fann vi att risken för manliga låginkomsttagare jämfört med manliga höginkomsttagare minskade medan risken att dö för kvinnliga låginkomsttagare ökade i relation till kvinnliga höginkomsttagare. Det kan finnas två orsaker till könsskillnaderna och de sociala skillnaderna i risken att dö. Det skedde en stor nedgång i dödstal för män med den lägsta sociala positionen medan dödstalen för män med den högsta sociala positionen var stabil under perioden. Bland kvinnor fann vi motsatt mönster jämfört med männens. Att inkomstskillnader i ökad utsträckning förklarar skillnaden i dödstal för kvinnor kan bero på två saker. För det första kan det komma sig av att flera kvinnor är ute på arbetsmarknaden och har egen inkomst, vilket gör att inkomsterna under perioden har blivit högre och därför kan fånga upp ojämlikheten på ett bättre sätt än i början av 1980. För det andra kan det bero på att ensamhushållen har blivit fler och att dessa domineras av kvinnor. Det är ju ensamhushållens ekonomi som har drabbats negativt under de senaste tjugo åren och dessa domineras av kvinnor. Å andra sidan kan inte den stabila trenden i risken att dö bland kvinnor när det gäller utbildningsnivå förklaras av dessa två ovannämnda aspekter. Resultaten pekar på att åtgärder mot social ojämlikhet i sjuklighet och dödlighet har varit framgångsrika för män - men inte för kvinnor - med låg social position. Dödlighet i hjärtkärlsjukdom - den största orsaken till dödlighet - har minskat under de senaste tjugo åren. Det finns dock fortfarande stora sociala ojämlikheter i hjärtkärlsjuklighet och dödlighet vilket kan bidra till den stora ojämlikheten som syns i all dödlighet. Slutsatsen är att den svenska jämlikhetspolitiken i allmänhet har lyckats minska dödligheten hos den svenska befolkningen. Svensk jämlikhetspolitik har däremot inte varit tillräckligt genuskänslig för att fånga upp kvinnornas ojämlikhet lika bra som männens under de senaste tjugo åren. Frågan är hur jämställdhets- och jämlikhetspolitiken ska kunna integreras på ett effektivt sätt så att kvinnorna gynnas på samma villkor som männen. SARAH WAMALA ", "article_category": "other"}
{"id": 22723, "headline": "Europa kan få kraft från Finland", "summary": "Nästa halvår är Finland ordförande i EU. Energifrågorna står högt på dagordningen. Först måste EU prata ihop sig, sedan kan Ryssland komma med.", "article": "En gasledning från Kaspiska havet till det centrala Europa. En vattenled från Rotterdam till Svarta havet. Sådana band kommer att binda samman Europas länder och göra oss ömsesidigt beroende av varandra. Detta är i grunden EU:s idé. Efter sekler av sönderslitande krig och hårda gränser ska de europeiska folken arbeta hos och handla med varandra. En god infrastruktur och gemensam disposition av strategiska råvaror lade den första grunden till Europasamarbetet för femtio år sedan. I dag är kol- och stålunionen i stort överspelad, den senaste stora stålfusionen för samman indiskt och fransk-luxemburgiskt kapital. Men grundidén är lika aktuell som någonsin. Nu handlar det om energitillgångar. Mer precist om EU:s efterfrågan och Rysslands tillgångar. Detta står också högt på programmet när Finland på lördag tar över ordförandeskapet i EU. Det är andra gången gillt för Finland som – föga – överraskande är väl förberett. Somligt ligger i vänteläge och får ligga kvar där, främst konstitutionen. Visserligen ämnar Finlands riksdag behandla och med allra största sannolikhet godkänna det konstitutionsförslag som fransmän och holländare förra året avvisade. Det är ett sätt att hålla liv i diskussionen om hur EU:s beslutsordning ska bli och – inte minst viktigt – att visa Finlands självständighet som EU-medlem. I vänteläget befinner sig också Kosovofrågan. Där ska den dock helst inte förbli. Sedan sju år förvaltas den serbiska provinsen under FN-mandat. Förhandlingarna om dess status pågår under ledning av förre finländske presidenten Martti Ahtisaari och avsikten är att lösa frågan under hösten. Den lösningen lär med allra största sannolikhet också innebära ett ökat EU-ansvar i Kosovo. Det område där den finländska regeringen avser att lägga mest kraft och där den också har goda förutsättningar att nå framåt gäller Ryssland och energin. Ett så kallat brastoppmöte kommer att hållas i oktober i Lahtis och dit väntas också president Vladimir Putin. Efter det att Ryssland i vintras stängde gasleveranserna till Ukraina i en tvist som ytligt gällde priset men i grunden handlade om politisk kontroll har nervositeten spritt sig i Europa. Man vill både försäkra sig om rysk gas och ha andra utvägar. Man vill både komma först och bli Kremls särskilt goda vän och samtidigt hitta leverantörer utanför Kremls kontroll. Det är ett spel på hög politisk nivå och ett spel som kan gå alldeles snett. I stället för samling och samarbete kan vi få splittring och fiendskap. Europa behöver prata sig samman, energipolitiken har varit nationell och i en del fall präglad av svåra inrikespolitiska strider. EU:smedlemsländer har vidare mycket olika energibehov, därtill kommer kraven på att förbättra miljön och hålla fast vid Kyotoprotokollets utfästelser. För det finländska ordförandeskapet är det ett kraftprov att samla EU till en första gemensam energipolitisk plattform. Förutsättningarna finns, både den brittiska och den tyska regeringen ser behovet. Tony Blair var den som först tog upp frågan i EU-kretsen, och förbundskansler Angela Merkel har en bredare europeisk ansats än företrädaren Gerhard Schröder som ogenerat gav sig i lag med de ryska gaspolitiska intressena. När EU sedan talar med Kreml kan man göra det med en stämma. Diskussionen måste då utgå från att det handlar om att långsiktigt knyta ihop EU och Ryssland, inte om att den ena ska pressa ut den andra parten. Investeringar och inflytande måste vara ömsesidiga, vinsterna likaså. Om EU - och den finländska regeringen – slipper kriser och alltför många akututryckningar finns chansen att mötet i Lahtis gör ett tydligt avtryck i Europas historia. DN 28/6 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 22764, "headline": "”Hälften av lärarna saknarrätt utbildning i sina ämnen”", "summary": "Hälften av lärarna som undervisar i engelska i grundskolans årskurs 7–9 saknar rätt utbildning. I matematik har bara 49 procent rätt utbildning – och i ämnet spanska är det bara 23 procent som har den formella kompetensen. Skillnaden mellan kommunerna är stor. Allra sämst är det i friskolorna. Det skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz och Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund. De presenterar i dag en undersökning som gjorts i samarbete med Statistiska centralbyrån. För elevernas skull måste man börja ställa hårdare krav på lärarnas kompetens.", "article": "Forskningen visar att ingenting är viktigare för elevernas lärande och deras skolresultat än lärarnas kompetens. Trots denna kunskap undervisades denna vår ett stort antal elever av personer som helt saknar utbildning för arbetet som lärare. Detta är ett förhållande som väcker stor förvåning i andra europeiska länder och skulle vara otänkbart där. Skollagen reglerar vem som får anställas som lärare och hur kommuner och fristående skolor ska använda lärarna i undervisningen. Den säger att lärare ska ha en lärarutbildning med inriktning mot den undervisning som läraren i huvudsak ska bedriva. Men lagen säger ett, verkligheten är en annan. Detta visar den undersökning som Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet här presenterar. Undersökningen bygger dels på en samkörning av SCB:s lärarregister och de utbildningsregister som finns över befolkningens utbildning, dels på en enkätstudie till 2 000 personer verksamma som lärare i grundskolans år 7–9. Båda studierna har genomförts av SCB. Syftet har varit att se hur många av dem som undervisar i grundskolans senare år som har rätt utbildning för arbetet, det vill säga en lärarutbildning med inriktning mot grundskolans senare år i de ämnen som de undervisar i. Vi har också önskat ta reda på hur stor andel av undervisningen i de olika ämnena som bedrivs av lärare med rätt utbildning. Vi har valt att avgränsa vår studie till grundskolans år 7–9 och till ämnena svenska, matematik, samhällsorienterande ämnen (SO), naturorienterande ämnen (NO) och språk. Denna avgränsning har gjorts för att materialet ska bli hanterligt. Anledningen är inte att vi anser att vikten av utbildade lärare är större i vissa ämnen eller skolår. Alla elever har rätt till utbildade lärare i skolans alla ämnen och i hela skolsystemet. Resultatet är nedslående. Andelen lärare som har rätt lärarutbildning för de skolår och ämnen som de undervisar i är alldeles för låg. Endast 56 procent av alla i lärarkategorierna matematik/NO-ämnen respektive svenska/språk har en lärarexamen med inriktning mot undervisningsämnet/-ämnena. femton procent av dem som undervisar i ma/NO har ingen lärarexamen och inte heller någon ämnesutbildning, i kategorin svenska/språk är andelen 20 procent. När det gäller lärare med kombinationen svenska/SO-ämnen är andelen något högre, 65 procent, men även denna siffra är låg med tanke på att det stora antalet lärare som utbildas med denna inriktning. Tolv procent har ingen lärarexamen och inte heller någon ämnesutbildning. Det är vidare intressant att andelen lärare som har en lärarexamen men som inte har rätt inriktning är relativt hög. När det gäller till exempel ma/NO-ämnena så är det var femte lärare som visserligen har en lärarutbildning men med fel inriktning. Skillnaderna mellan landets kommuner är stora. I exempelvis Hammarö i Värmland och Laholm i Halland har över 90 procent av lärarna i matematik och NO rätt utbildning medan endast 18 respektive 20 procent i denna lärarkategori har rätt utbildning i Tingsryd respektive i Mörbylånga. Situationen är klart värre i de fristående skolorna. Där har nästan en tredjedel av dem som undervisar varken lärarutbildning eller annan utbildning i de aktuella ämnena, trots att många företrädare för de fristående skolorna brukar hävda att de värderar ämneskompetens högt. Studerar vi hur stor andel av undervisningen i respektive ämne som bedrivs av utbildade lärare så varierar denna betydligt. Sjuttiotvå procent av undervisningen i tyska bedrivs av lärare med rätt utbildning. Lägst andel, 23 procent, har undervisningen i spanska. Endast 49 procent av all undervisning i matematik bedrivs av lärare med rätt utbildning. I engelska är motsvarande andel 50 procent medan ämnet svenska klarar sig något bättre med 57 procent. Dessa brister i kompetensen hos dem som undervisar i den svenska grundskolans senare år försvårar självfallet elevernas möjligheter att nå målen. När lärares kompetens värderas så lågt är det inte konstigt att resultaten nu sviktar i grundskolan och att så många elever hänvisas till det individuella programmet i gymnasieskolan. Våra resultat kan inte tolkas på annat sätt än att kommuner och fristående skolor systematisk åsidosätter skollagen. De gör inte tillräckligt för att leva upp till kravet på utbildade lärare. För elevernas skull krävs nu kraftfulla och snabba åtgärder för att förändra läget. Det måste till ett helt annat synsätt på lärarnas kompetens. Elever och föräldrar måste börja hävda sin rätt till utbildade lärare. De ska inte behöva nöja sig med mindre. De krävs insatser från staten, skolans huvudmän, det vill säga kommuner och fristående skolor, men också från lärarprofessionen själv. Vi föreslår: 1. Statens ansvar Staten har det övergripande ansvaret för att skolan håller en hög och likvärdig kvalitet oavsett kommun eller skola. Utbildningen av lärare och kravet på att använda utbildade lärare är statens viktigaste styrmedel för kvalitet och likvärdighet. Det krävs politisk samling på nationell nivå för att säkra elevernas rätt till utbildade lärare. Det behövs exempelvis en djupare analys över tillgång och efterfrågan på lärare än vad som finns i dag. Behovet av lärare ser olika ut över landet och för olika ämnen och skolformer. Dialogen mellan skolans huvudmän och lärarutbildningarna angående de framtida behoven av lärare måste förbättras, och staten måste överväga hur den ska kunna ta ett ökat ansvar för dimensioneringen. 2. Skolverket måste agera Skolverket är nationell tillsynsmyndighet för skolan och ska genom sina inspektioner granska att skollagen efterlevs. Skolverket måste särskilt granska tillgången på och användningen av lärare och ska kunna ålägga kommuner och fristående skolor att ta fram åtgärdsprogram för att öka andelen lärare med rätt utbildning. Sådana krav ska kunna förenas med vite. 3. En ny skollag Kraven på kommuner och fristående skolor måste skärpas. Personer som saknar lärarutbildning ska inte kunna få fast anställning som lärare och endast kunna arbeta under lärares ledning med avgränsade läraruppgifter. Endast utbildade lärare ska få sätta betyg. 4. Nya skolreformer kräver plan för utbildade lärare När staten genomför reformer inom skolans område måste man även ta ansvar för att det finns utbildade lärare. När man införde spanska i grundskolan såg man inte till att tillgodose behovet av utbildade lärare. I en grundskola utan timplan ställs ännu högre krav på lärarnas kompetens. Mot bakgrund av resultaten i denna undersökning bör regeringen avvakta med förslag om att avskaffa timplanen i grundskolan. 5. Storsatsning på relevant kompetensutveckling Det behövs en kraftfull statlig satsning på kompetensutveckling för att höja andelen lärare som har rätt utbildning för den undervisning de bedriver. Dessutom har staten ansvar att tillhandahålla relevant utbildning via universitet och högskolor. Kraven på kommuner och fristående skolor ska skärpas så att de blir skyldiga att ordna kompetensutveckling om en lärare ska undervisa i ämnen eller skolår som han eller hon saknar utbildning för. På grund av att elevkullarnas storlek varierar avsevärt över tid behöver lärare kunna bredda sin kompetens i fler ämnen och för att kunna undervisa nya ålderskategorier av elever. 6. Använd lärarkompetensen på rätt sätt Skolan måste organisera undervisningen så att utbildade lärare med rätt ämneskompetens anställs. Det krävs en ökad uppmärksamhet på lärares ämneskompetens. Arbetsorganisationen måste kontinuerligt omprövas för att få till stånd en bättre överensstämmelse mellan lärares utbildning och deras undervisning. 7. Professionens ansvar 1990-talets skolreformer har skärpt kraven på skolan och lärarna. Lärare förväntas vara den drivande kraften i skolans utveckling och ha det yttersta ansvaret för varje elevs lärande. I likhet med andra professionella yrkesgrupper har lärare ett ansvar för att inte påta sig uppgifter för vilka de saknar utbildning. 8. En auktorisation bör införas Resultaten visar att skollagens krav inte räcker för att garantera eleverna sin rätt till utbildade lärare. För att ytterligare kvalitetssäkra undervisningen och för att stärka elevernas rätt till utbildade lärare vill vi införa en auktorisation. För att bli auktoriserad ska läraren ha tillägnat sig praktisk yrkeserfarenhet under erfaren handledning. Vissa arbetsuppgifter ska endast få utföras av auktoriserade lärare. Vi vet att svensk skola kan bättre och vi vet hur. Satsa på utbildade lärare! METTA FJELKNER EVA-LIS PREISZ ", "article_category": "other"}
{"id": 22766, "headline": "\"Hälften av lärarna saknar rätt utbildning i sina ämnen\"", "summary": "Hälften av lärarna som undervisar i engelska i grundskolans årskurs 7-9 saknar rätt utbildning. I matematik har bara 49 procent rätt utbildning - och i ämnet spanska är det bara 23 procent som har den formella kompetensen. Skillnaden mellan kommunerna är stor. Allra sämst är det i friskolorna. Det skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz och Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund. De presenterar i dag en undersökning som gjorts i samarbete med Statistiska centralbyrån. För elevernas skull måste man börja ställa hårdare krav på lärarnas kompetens.", "article": "Forskningen visar att ingenting är viktigare för elevernas lärande och deras skolresultat än lärarnas kompetens. Trots denna kunskap undervisades denna vår ett stort antal elever av personer som helt saknar utbildning för arbetet som lärare. Detta är ett förhållande som väcker stor förvåning i andra europeiska länder och skulle vara otänkbart där. Skollagen reglerar vem som får anställas som lärare och hur kommuner och fristående skolor ska använda lärarna i undervisningen. Den säger att lärare ska ha en lärarutbildning med inriktning mot den undervisning som läraren i huvudsak ska bedriva. Men lagen säger ett, verkligheten är en annan. Detta visar den undersökning som Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet här presenterar. Undersökningen bygger dels på en samkörning av SCB:s lärarregister och de utbildningsregister som finns över befolkningens utbildning, dels på en enkätstudie till 2 000 personer verksamma som lärare i grundskolans år 7-9. Båda studierna har genomförts av SCB. Syftet har varit att se hur många av dem som undervisar i grundskolans senare år som har rätt utbildning för arbetet, det vill säga en lärarutbildning med inriktning mot grundskolans senare år i de ämnen som de undervisar i. Vi har också önskat ta reda på hur stor andel av undervisningen i de olika ämnena som bedrivs av lärare med rätt utbildning. Vi har valt att avgränsa vår studie till grundskolans år 7-9 och till ämnena svenska, matematik, samhällsorienterande ämnen (SO), naturorienterande ämnen (NO) och språk. Denna avgränsning har gjorts för att materialet ska bli hanterligt. Anledningen är inte att vi anser att vikten av utbildade lärare är större i vissa ämnen eller skolår. Alla elever har rätt till utbildade lärare i skolans alla ämnen och i hela skolsystemet. Resultatet är nedslående. Andelen lärare som har rätt lärarutbildning för de skolår och ämnen som de undervisar i är alldeles för låg. Endast 56 procent av alla i lärarkategorierna matematik/NO-ämnen respektive svenska/språk har en lärarexamen med inriktning mot undervisningsämnet/-ämnena. femton procent av dem som undervisar i ma/NO har ingen lärarexamen och inte heller någon ämnesutbildning, i kategorin svenska/språk är andelen 20 procent. När det gäller lärare med kombinationen svenska/SO-ämnen är andelen något högre, 65 procent, men även denna siffra är låg med tanke på att det stora antalet lärare som utbildas med denna inriktning. Tolv procent har ingen lärarexamen och inte heller någon ämnesutbildning. Det är vidare intressant att andelen lärare som har en lärarexamen men som inte har rätt inriktning är relativt hög. När det gäller till exempel ma/NO-ämnena så är det var femte lärare som visserligen har en lärarutbildning men med fel inriktning. Skillnaderna mellan landets kommuner är stora. I exempelvis Hammarö i Värmland och Laholm i Halland har över 90 procent av lärarna i matematik och NO rätt utbildning medan endast 18 respektive 20 procent i denna lärarkategori har rätt utbildning i Tingsryd respektive i Mörbylånga. Situationen är klart värre i de fristående skolorna. Där har nästan en tredjedel av dem som undervisar varken lärarutbildning eller annan utbildning i de aktuella ämnena, trots att många företrädare för de fristående skolorna brukar hävda att de värderar ämneskompetens högt. Studerar vi hur stor andel av undervisningen i respektive ämne som bedrivs av utbildade lärare så varierar denna betydligt. Sjuttiotvå procent av undervisningen i tyska bedrivs av lärare med rätt utbildning. Lägst andel, 23 procent, har undervisningen i spanska. Endast 49 procent av all undervisning i matematik bedrivs av lärare med rätt utbildning. I engelska är motsvarande andel 50 procent medan ämnet svenska klarar sig något bättre med 57 procent. Dessa brister i kompetensen hos dem som undervisar i den svenska grundskolans senare år försvårar självfallet elevernas möjligheter att nå målen. När lärares kompetens värderas så lågt är det inte konstigt att resultaten nu sviktar i grundskolan och att så många elever hänvisas till det individuella programmet i gymnasieskolan. Våra resultat kan inte tolkas på annat sätt än att kommuner och fristående skolor systematisk åsidosätter skollagen. De gör inte tillräckligt för att leva upp till kravet på utbildade lärare. För elevernas skull krävs nu kraftfulla och snabba åtgärder för att förändra läget. Det måste till ett helt annat synsätt på lärarnas kompetens. Elever och föräldrar måste börja hävda sin rätt till utbildade lärare. De ska inte behöva nöja sig med mindre. De krävs insatser från staten, skolans huvudmän, det vill säga kommuner och fristående skolor, men också från lärarprofessionen själv. Vi föreslår: 1. Statens ansvar Staten har det övergripande ansvaret för att skolan håller en hög och likvärdig kvalitet oavsett kommun eller skola. Utbildningen av lärare och kravet på att använda utbildade lärare är statens viktigaste styrmedel för kvalitet och likvärdighet. Det krävs politisk samling på nationell nivå för att säkra elevernas rätt till utbildade lärare. Det behövs exempelvis en djupare analys över tillgång och efterfrågan på lärare än vad som finns i dag. Behovet av lärare ser olika ut över landet och för olika ämnen och skolformer. Dialogen mellan skolans huvudmän och lärarutbildningarna angående de framtida behoven av lärare måste förbättras, och staten måste överväga hur den ska kunna ta ett ökat ansvar för dimensioneringen. 2. Skolverket måste agera Skolverket är nationell tillsynsmyndighet för skolan och ska genom sina inspektioner granska att skollagen efterlevs. Skolverket måste särskilt granska tillgången på och användningen av lärare och ska kunna ålägga kommuner och fristående skolor att ta fram åtgärdsprogram för att öka andelen lärare med rätt utbildning. Sådana krav ska kunna förenas med vite. 3. En ny skollag Kraven på kommuner och fristående skolor måste skärpas. Personer som saknar lärarutbildning ska inte kunna få fast anställning som lärare och endast kunna arbeta under lärares ledning med avgränsade läraruppgifter. Endast utbildade lärare ska få sätta betyg. 4. Nya skolreformer kräver plan för utbildade lärare När staten genomför reformer inom skolans område måste man även ta ansvar för att det finns utbildade lärare. När man införde spanska i grundskolan såg man inte till att tillgodose behovet av utbildade lärare. I en grundskola utan timplan ställs ännu högre krav på lärarnas kompetens. Mot bakgrund av resultaten i denna undersökning bör regeringen avvakta med förslag om att avskaffa timplanen i grundskolan. 5. Storsatsning på relevant kompetensutveckling Det behövs en kraftfull statlig satsning på kompetensutveckling för att höja andelen lärare som har rätt utbildning för den undervisning de bedriver. Dessutom har staten ansvar att tillhandahålla relevant utbildning via universitet och högskolor. Kraven på kommuner och fristående skolor ska skärpas så att de blir skyldiga att ordna kompetensutveckling om en lärare ska undervisa i ämnen eller skolår som han eller hon saknar utbildning för. På grund av att elevkullarnas storlek varierar avsevärt över tid behöver lärare kunna bredda sin kompetens i fler ämnen och för att kunna undervisa nya ålderskategorier av elever. 6. Använd lärarkompetensen på rätt sätt Skolan måste organisera undervisningen så att utbildade lärare med rätt ämneskompetens anställs. Det krävs en ökad uppmärksamhet på lärares ämneskompetens. Arbetsorganisationen måste kontinuerligt omprövas för att få till stånd en bättre överensstämmelse mellan lärares utbildning och deras undervisning. 7. Professionens ansvar 1990-talets skolreformer har skärpt kraven på skolan och lärarna. Lärare förväntas vara den drivande kraften i skolans utveckling och ha det yttersta ansvaret för varje elevs lärande. I likhet med andra professionella yrkesgrupper har lärare ett ansvar för att inte påta sig uppgifter för vilka de saknar utbildning. 8. En auktorisation bör införas Resultaten visar att skollagens krav inte räcker för att garantera eleverna sin rätt till utbildade lärare. För att ytterligare kvalitetssäkra undervisningen och för att stärka elevernas rätt till utbildade lärare vill vi införa en auktorisation. För att bli auktoriserad ska läraren ha tillägnat sig praktisk yrkeserfarenhet under erfaren handledning. Vissa arbetsuppgifter ska endast få utföras av auktoriserade lärare. Vi vet att svensk skola kan bättre och vi vet hur. Satsa på utbildade lärare! METTA FJELKNER EVA-LIS PREISZ ", "article_category": "other"}
{"id": 22776, "headline": "Flygsportenfår stortstatsstöd", "summary": "Varje gång en ung segelflygare deltar i en aktivitet betalar staten ut 160 kronor till flygsportförbundet. Motsvarande stöd till fotbollsförbundet är en krona.", "article": "– Jag är på det hela taget nöjd med systemet, säger John Grubbström, ordförande i Svenska flygsportförbundet. Totalt betalar staten ut ungefär 1,5 miljarder i stöd till idrotten i Sverige. De kan delas upp i tre strömmar, förklarar Hans Hellquist som är ekonomiansvarig i Riksidrottsstyrelsen. ? Direkt stöd cirka 425 miljoner kronor. ? Lokalt aktivitetsstöd 600 miljoner. ? Projektbidraget ”Handslaget” på 400 miljoner kronor för att bland annat få med fler flickor och ungdomar som i dag inte deltar i någon idrott. (Siffrorna gäller 2005.) Statsstödet fördelas av Riksidrottsförbundet, som 2005 gav 21 miljoner till fotbollsförbundet, medan flygsportförbundet fick 2 miljoner. Men fotboll är ju, för att uttrycka det milt, den större sporten. Var tredje gång ett barn eller en ung människa (från 7 till 20 år) i Sverige ägnar sig åt idrott så handlar det om fotboll. Det statliga stödet, som ska stödja barns och ungdomars idrottande, får därför denna fördelning: ? En krona till fotbollsspelaren. ? 160 kronor till sportflygaren. Samtidigt har fotbollen mycket egna pengar. Det statliga stödet utgör bara 4 procent av fotbollsförbundets intäkter. 96 procent kommer från till exempel sponsorer. Bara VM i Tyskland väntas dra in 40–50 miljoner kronor, uppger Hans Hellquist. Dessutom: flygsportpengarna ska delas upp mellan åtta mindre grenförbund, varav modellflyget är störst, segelflyget kommer trea och konstflyg är minst. Flygsportens ordförande John Grubbström skulle gärna ta emot mer statliga pengar till sitt förbund. – Vi vill utveckla en lång rad verksamheter: ungdomssatsning, tjejsatsning, träningsläger för eliten och så vidare. Till mycket kan vi söka bidrag via ”Handslaget”, och det är vi tacksamma för. Men att få pengar till landslag och elitsatsningar är svårare. Att sportflyg får mer pengar per aktivitet än fotboll tycker inte riksidrottsstyrelsens Hans Hellquist är så konstigt. – Sponsorer som Ericsson rusar inte direkt till segelflyget. Om det inte råkar vara så att Svanberg (Ericssonchefen) är segelflygare. Man kan naturligtvis vända på frågan: varför ska staten över huvud taget betala pengar till fotbollsförbundet som håvar in många miljoner på tv-rättigheter, sponsorer och annat? – Även om elitfotbollen drar in mycket pengar så lever de små föreningarna ofta under knapphetens stjärna, säger Hans Hellquist. Att fotbollen nu tar förhållandevis liten andel av statsstödet kallar han Robin Hood-effekt: de avstår för att småförbunden ska få lite mer. Den beskrivningen håller inte flygsportförbundets John Grubbström med om. – Nej, varje förbund måste ju motivera varför man ska ha bidrag, sedan fördelas pengarna utifrån det. MATS CARLBOM mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 ", "article_category": "other"}
{"id": 22781, "headline": "”Ingen har tid att lyssnapå Bodströms buggade bovar”", "summary": "Polisförbundets ordförande i Stockholms län, Lars Ericson efterlyser de 1 500 nya poliser som justitieministern talar om.Jag tycker inte om osanna siffror, i synnerhet inte från en politiker, skriver polisfackets ordförande. Fakta är att polisen i Stockholms län sedan 1997 förlorar en polisman varje vecka. Värre ändå är de arbetsmetoder polisledningen i Stockholm valt. Arbetet inriktas på att jaga så mycket ordningsböter som möjligt, i stället för grova brottslingar. Frågan är om inte Hagamannen ännu gått lös om han bott i Stockholm. Även Thomas Bodströms förslag om buggning blir ett slag i luften. Det räcker inte att gömma en mikrofon i kökslampan – någon måste få tid att lyssna på brottslingarna också.", "article": "Justitieminister Thomas Bodström har förklarat krig mot den organiserade grova brottsligheten. Det var inte en dag för tidigt. Frågan är bara vem som ska göra jobbet. Tomas Bodström påstår att vi har fått 1 500 fler poliser i Sverige och att ”anställda inom polisen ökar med mer än en person per dag”. I stället är det precis tvärtom och jag tycker inte om osanna siffror, i synnerhet inte från politiker. Fakta är att vi i stället blivit av med en polis i veckan inom polismyndigheten i Stockholms län – räknat från 1997 närmare 700 stycken. Men det handlar inte bara om polisbrist. Det är ännu värre. Jag minns Sam och Silo, en serie som gick i tidningen Knasen på 70-talet. Den handlade om två korkade och lata poliser någonstans i en landsortshåla i USA. Deras favoritsysselsättning var inte att jaga bovar utan att i stället stå med polisbilen gömd i en buske bakom en vägskylt. Taktiken: att vänta tills någon kör för fort förbi skylten, stoppa och bötfälla vederbörande. Mycket böter, lite jobb, fin ”ingripande-statistik” och beröm från chefer – samtidigt som de riktiga bovarna härjade fritt. Den senaste tiden har polisledningen i Stockholm satsat på Sam och Silos arbetsmetoder efter beslut av självaste rikspolischefen. Kvantitet ska gå före kvalitet. Enkelt mätbara mål prioriteras och vinnare är den som skriver ut flest böter, lämnar in flest rapporter eller låter flest nyktra bilförare göra alkotest. Mot detta verklighetsfrämmande arbetssätt står justitieminister Thomas Bodström, som i en debattartikel i Sundsvalls Tidning nyligen, snarare vill se poliser likt dem i den amerikanska tv-serien ”24”. Med hjälp av dna-register, ”undercover-poliser”, hemlig avlyssning och program för vittnesskydd ska den organiserade brottsligheten bekämpas. Låt mig först instämma i Thomas Bodströms tes: effektiv brottsbekämpning kräver en resursstark poliskår som använder effektiva metoder. Däremot blir jag undrande när han påstår att vi har fått 1 500 fler poliser i Sverige och att ”anställda inom polisen ökar med mer än en person per dag”. Frågan är bara var dessa poliser befinner sig. Låt mig servera lite fakta: • Första juli 1999 var 4 631 poliser anställda i Stockholms län. Den 29 maj i år fanns det 4 496 – alltså 135 färre. Om man tittar på vad som döljer sig bakom siffrorna inser man att det är värre än så: • Den 1 juli 1999 var 120 poliser sjukskrivna medan 410 var frånvarande av andra orsaker. Den 29 maj i år var 155 poliser sjukskrivna och 554 var frånvarande av andra orsaker. Det betyder att vi netto har minskat polisstyrkan med drygt 300 personer sedan 1999. Vi har med andra ord blivit av med en polis i veckan. Räknar vi från 1997 så har vi blivit drygt 700 färre. Vad gör då alla poliser som är ”frånvarande av andra orsaker”? Faktum är att många av dem gör tillvaron tryggare för en speciell grupp människor: Thomas Bodström och hans regeringskollegor som behöver utökat personskydd. Visst, Thomas Bodström, det är bra att vi kan använda dna-registret för att samla bevis mot brottslingar. Men även detta kräver resurser. I dag går vi – åtminstone i Stockholm – snarare mot att det är enkelt mätbara polisinsatser som prioriteras. Frågan är om Hagamannen hade varit i häkte om han bott i Stockholm. Här bedöms poliser efter hur många ordningsböter de har skrivit ut eller hur många de lyckats få att blåsa i alkometern. Tidsödande och komplicerade utredningar av grova brott har prioriterats lägre. Att fatta beslut om att tillåta buggning, som justitieministern föreslår, riskerar också att bli ett slag i luften om det inte finns resurser. Från länder där buggning är tillåtet vet vi att det kräver stora resurser att avlyssna en misstänkt brottsling. Det räcker ju inte med att gömma en mikrofon i kökslampan. Vi har redan i dag mängder av möjligheter att utreda brott som aldrig kommer att utnyttjas för att resurserna saknas. Så här låter det ofta på länets polisstationer: ”Om vi hade haft en tekniker att skicka hade vi gjort det.” Snart kanske vi får vänja oss vid att höra ”Om vi hade haft resurser så hade vi buggat den där adressen”. ”Undercover-poliser” har vi uppenbarligen redan. Det måste vara de 1 500 nya poliser som har tillkommit de senaste två åren. De måste vara ”undercover” allihop – de har i alla fall inte synts till ute på polisstationerna. Jag håller annars med Thomas Bodström när han säger att ”en effektiv polis och rättsstat handlar om så mycket mer än antal poliser och kronor”. Minst lika avgörande är att resurserna används rätt. Därför måste justitieministern inse att politikerna måste ta ansvar för hur polisverksamheten styrs. Börja med att besluta om hur vi ska använda de metoder och resurser vi har. Sedan kan ni diskutera hur polisen ska kunna få mer resurser och större befogenheter. Det meningsfulla och mest effektiva polisarbetet ligger nog någonstans mellan ”24” och Sam & Silo. LARS ERICSON ", "article_category": "other"}
{"id": 22783, "headline": "\"Ingen har tid att lyssna på Bodströms buggade bovar\"", "summary": "Polisförbundets ordförande i Stockholms län, Lars Ericson efterlyser de 1 500 nya poliser som justitieministern talar om. Jag tycker inte om osanna siffror, i synnerhet inte från en politiker, skriver polisfackets ordförande. Fakta är att polisen i Stockholms län sedan 1997 förlorar en polisman varje vecka. Värre ändå är de arbetsmetoder polisledningen i Stockholm valt. Arbetet inriktas på att jaga så mycket ordningsböter som möjligt, i stället för grova brottslingar. Frågan är om inte Hagamannen ännu gått lös om han bott i Stockholm. Även Thomas Bodströms förslag om buggning blir ett slag i luften. Det räcker inte att gömma en mikrofon i kökslampan - någon måste få tid att lyssna på brottslingarna också.", "article": "Justitieminister Thomas Bodström har förklarat krig mot den organiserade grova brottsligheten. Det var inte en dag för tidigt. Frågan är bara vem som ska göra jobbet. Tomas Bodström påstår att vi har fått 1 500 fler poliser i Sverige och att \"anställda inom polisen ökar med mer än en person per dag\". I stället är det precis tvärtom och jag tycker inte om osanna siffror, i synnerhet inte från politiker. Fakta är att vi i stället blivit av med en polis i veckan inom polismyndigheten i Stockholms län - räknat från 1997 närmare 700 stycken. Men det handlar inte bara om polisbrist. Det är ännu värre. Jag minns Sam och Silo, en serie som gick i tidningen Knasen på 70-talet. Den handlade om två korkade och lata poliser någonstans i en landsortshåla i USA. Deras favoritsysselsättning var inte att jaga bovar utan att i stället stå med polisbilen gömd i en buske bakom en vägskylt. Taktiken: att vänta tills någon kör för fort förbi skylten, stoppa och bötfälla vederbörande. Mycket böter, lite jobb, fin \"ingripande-statistik\" och beröm från chefer - samtidigt som de riktiga bovarna härjade fritt. Den senaste tiden har polisledningen i Stockholm satsat på Sam och Silos arbetsmetoder efter beslut av självaste rikspolischefen. Kvantitet ska gå före kvalitet. Enkelt mätbara mål prioriteras och vinnare är den som skriver ut flest böter, lämnar in flest rapporter eller låter flest nyktra bilförare göra alkotest. Mot detta verklighetsfrämmande arbetssätt står justitieminister Thomas Bodström, som i en debattartikel i Sundsvalls Tidning nyligen, snarare vill se poliser likt dem i den amerikanska tv-serien \"24\". Med hjälp av dna-register, \"undercover-poliser\", hemlig avlyssning och program för vittnesskydd ska den organiserade brottsligheten bekämpas. Låt mig först instämma i Thomas Bodströms tes: effektiv brottsbekämpning kräver en resursstark poliskår som använder effektiva metoder. Däremot blir jag undrande när han påstår att vi har fått 1 500 fler poliser i Sverige och att \"anställda inom polisen ökar med mer än en person per dag\". Frågan är bara var dessa poliser befinner sig. Låt mig servera lite fakta: - Första juli 1999 var 4 631 poliser anställda i Stockholms län. Den 29 maj i år fanns det 4 496 - alltså 135 färre. Om man tittar på vad som döljer sig bakom siffrorna inser man att det är värre än så: - Den 1 juli 1999 var 120 poliser sjukskrivna medan 410 var frånvarande av andra orsaker. Den 29 maj i år var 155 poliser sjukskrivna och 554 var frånvarande av andra orsaker. Det betyder att vi netto har minskat polisstyrkan med drygt 300 personer sedan 1999. Vi har med andra ord blivit av med en polis i veckan. Räknar vi från 1997 så har vi blivit drygt 700 färre. Vad gör då alla poliser som är \"frånvarande av andra orsaker\"? Faktum är att många av dem gör tillvaron tryggare för en speciell grupp människor: Thomas Bodström och hans regeringskollegor som behöver utökat personskydd. Visst, Thomas Bodström, det är bra att vi kan använda dna-registret för att samla bevis mot brottslingar. Men även detta kräver resurser. I dag går vi - åtminstone i Stockholm - snarare mot att det är enkelt mätbara polisinsatser som prioriteras. Frågan är om Hagamannen hade varit i häkte om han bott i Stockholm. Här bedöms poliser efter hur många ordningsböter de har skrivit ut eller hur många de lyckats få att blåsa i alkometern. Tidsödande och komplicerade utredningar av grova brott har prioriterats lägre. Att fatta beslut om att tillåta buggning, som justitieministern föreslår, riskerar också att bli ett slag i luften om det inte finns resurser. Från länder där buggning är tillåtet vet vi att det kräver stora resurser att avlyssna en misstänkt brottsling. Det räcker ju inte med att gömma en mikrofon i kökslampan. Vi har redan i dag mängder av möjligheter att utreda brott som aldrig kommer att utnyttjas för att resurserna saknas. Så här låter det ofta på länets polisstationer: \"Om vi hade haft en tekniker att skicka hade vi gjort det.\" Snart kanske vi får vänja oss vid att höra \"Om vi hade haft resurser så hade vi buggat den där adressen\". \"Undercover-poliser\" har vi uppenbarligen redan. Det måste vara de 1 500 nya poliser som har tillkommit de senaste två åren. De måste vara \"undercover\" allihop - de har i alla fall inte synts till ute på polisstationerna. Jag håller annars med Thomas Bodström när han säger att \"en effektiv polis och rättsstat handlar om så mycket mer än antal poliser och kronor\". Minst lika avgörande är att resurserna används rätt. Därför måste justitieministern inse att politikerna måste ta ansvar för hur polisverksamheten styrs. Börja med att besluta om hur vi ska använda de metoder och resurser vi har. Sedan kan ni diskutera hur polisen ska kunna få mer resurser och större befogenheter. Det meningsfulla och mest effektiva polisarbetet ligger nog någonstans mellan \"24\" och Sam & Silo. Lars Ericson ", "article_category": "other"}
{"id": 22789, "headline": "”Göteborgskravallerna skadade demonstranters demokratisyn”", "summary": "Den globala rättviserörelsens aktivister är betydligt mer politiskt aktiva än befolkningen som helhet och har högre valdeltagande, skriver forskarna som finns vid Lunds, Stockholms och Linköpings universitet. De stöder sig på 1066 enkätsvar. Det stora flertalet aktivister demonstrerade fredligt, men fick under kravallerna sin syn på de demokratiska institutionerna rubbad. Av dem som fanns på plats i Göteborg fick 57 procent mindre förtroende för regeringen, 40 procent minskade sin tro på alla politiska partier.", "article": "I Göteborgskravallerna för, i dag, fem år sedan deltog en stor grupp mycket politiskt engagerade unga människor. De förlorade sin tro på det politiska systemet, skriver en grupp forskare. Efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 hävdade många att det som hände hotade demokratin. De hade delvis rätt. Men av helt andra skäl än dem som angavs i debatten. Kravallerna mellan ett fåtal aktivister och polis var över på några timmar. Men upplevelserna hos det stora flertalet aktivister som demonstrerade fredligt blev mer bestående. Många fick sitt förtroende för de demokratiska institutionerna rubbat. Tre av fyra aktivister inom den globala rättviserörelsen i allmänhet fick efter Göteborgshändelserna ett minskat förtroende för både polis och rättsväsende. Av dem som själva var på plats i Göteborg är siffrorna ännu högre. Fler än fyra av fem fick minskat förtroende för polis och rättsväsende, 57 procent fick lägre förtroende för regeringen och 40 procent för politiska partier i allmänhet. Det är några av de viktigaste resultaten av den omfattande enkätundersökning som vi genomfört vid tre sociala forum i Stockholm, Göteborg och Lund. Forskningsrapporten ”Aktivister” presenterar ett rikt empiriskt material om den globala rättviserörelsens aktivister och slår hål på en del av de myter som omgett rörelsen. Efter det tidiga 2000-talets toppmötesdemonstrationer har en av de främsta mötesplatserna för denna rörelse varit de sociala forumen. Inspirationskällan har varit World Social Forum, som arrangerades första gången i Brasilien 2001. På samma sätt som världen över har aktivister även i Sverige genom dessa kommit samman för diskussioner, kontaktknytande och folkbildning. Analysen av de 1 066 enkätsvaren visar att den globala rättviserörelsens aktivister är betydligt mer politiskt aktiva än befolkningen som helhet. De har en långt större erfarenhet av allt ifrån att vara partiaktiva eller demonstrera till att bojkotta varor eller skriva på namninsamlingar. Rörelsen attraherar dessutom grupper som annars brukar vara mindre aktiva i traditionella politiska sammanhang. I jämförelse med partipolitiken finns det en betydligt högre andel ungdomar, kvinnor och utrikes födda. I en tid när de politiska ungdomsförbunden krymper har ett stort antal unga människor uppenbarligen sökt sig till de nya former av politiskt engagemang som den globala rättviserörelsen erbjuder. När det gäller klassbakgrund bekräftas den tendens som tidigare iakttagits inom såväl partipolitik som inom de nya sociala rörelser som vuxit fram sedan femtiotalet. Forumdeltagarna utgörs främst av studenter och högskoleutbildade samt av dem som själva, eller vars föräldrar, har tjänstemannayrken – alltså någon form av medelklass. Dock bidrar ett av rörelsens utmärkande drag – att föra samman organisationer från arbetarrörelsen med nya sociala rörelseorganisationer – till att öka andelen arbetare. När det gäller deltagarnas bakgrund kan det också konstateras att en stor majoritet (71 procent) har föräldrar som någon gång varit föreningsaktiva. Inom rörelsen finns också relativt stora erfarenheter av transnationellt politiskt handlande. En klar majoritet (62 procent) av aktivisterna har erfarenhet av internationella aktioner eller arrangemang. Till exempel har nästan hälften av alla forumdeltagare som svarat på vår enkät någon gång haft mejlkontakt med aktivister i andra länder. Fortfarande är det dock på lokal nivå som de flesta är engagerade, medan var femte är regelbundet aktiva i nationella sammanhang och var tionde i globala sammanhang. Det rör sig alltså om grupp med ett ovanligt högt politiskt engagemang som har förlorat förtroende för de rättsstatliga och politiska institutionerna. För många av den globala rättviserörelsens aktivister är det egna engagemanget och ställningstagandet viktigare än att gå med i en organisation. Hela 70 procent instämmer helt eller ganska mycket i påståendet att ”det är viktigare att aktivera sig och ta ställning än att vara medlem i en organisation”. Den individualisering som många forskare tyckt sig notera i människors politiska handlande gör sig alltså tydligt gällande inom denna rörelsemiljö. Även om förtroendet för den parlamentariska demokratins kärninstitutioner är lågt är samtidigt aktivisternas valdeltagande mycket högre än hos övriga befolkningen. Endast ett fåtal (4 procent) anser att deltagande i allmänna val går emot deras politiska övertygelse. Förtroendet är högt för andra viktiga demokratiska aktörer, såsom sociala rörelser och föreningar. Som grupp är deltagarna dessutom synnerligen aktiva demokratiutövare genom sin stora erfarenhet av politiskt handlande. Man ger alltså uttryck för en demokratisyn som är mer deltagarorienterad och man väljer gärna andra sätt att agera än de traditionella partiorienterade. Samtidigt visar man genom sitt deltagande i allmänna val att den parlamentariska demokratin är central. Kritiken mot de demokratiska institutionerna tycks snarare handla om hur de fungerar i dag eller den politik som behärskar dem än om institutionerna som sådana. Att se dessa aktivister som ett hot mot demokratin är alltså både långsökt och felaktigt. En annan vanlig myt är att deltagarna i rörelsen skulle vara motståndare till globaliseringen och i stället stå för en tillbakablickande romantisering av nationalstaten. Vårt eget material pekar snarare på motsatsen. Merparten av deltagarna i rörelsen är inte motståndare till globaliseringen i sig. Inte heller anser sig flertalet tillhöra en ”antiglobaliseringsrörelse”. Snarare vill de ha en annan rättvisare och mer demokratisk globalisering. Man menar att en sådan globalisering inte kan komma till stånd genom återförandet av makt till de nationella institutionerna. I stället vill de reformera de globala institutionerna – eller skapa helt nya. Hela 70 procent instämde helt eller ganska mycket i enkätens påstående att ”globala institutioner som Världsbanken, WTO och IMF bör reformeras”. Men bara 29 procent i påståendet att ”de nationella regeringarna bör stärkas”. En stor majoritet, 75 procent, anser att de viktigaste globala politiska kraven att driva är sådana som rör ekonomi och social rättvisa. Tidigare forskning har annars visat att de nya sociala rörelserna varit mindre intresserade av konflikten mellan arbete och kapital än vad arbetarrörelsen varit. Globaliseringsdiskussionen tycks nu aktualisera dessa frågor i ett sammanhang där de nya sociala rörelserna är påtagligt närvarande. I en tid då den institutionaliserade politiken och den offentliga politiska debatten alltmer trängs kring mitten, förs det i detta rörelsesammanhang fram en mängd åsikter och perspektiv. Ingen organisation dominerar medlemsmässigt bland forumdeltagarna. Den enskilt största organisationen är Attac, som knappt en tiondel av alla deltagare är med i. Den politiska tendensen hos de organisationer som deltagarna är medlemmar i kan oftast kopplas till de nya sociala rörelserna – frågor om bistånd/solidaritet, miljö och mänskliga rättigheter – men även ”den gamla vänstern” finns starkt representerad. Men det finns också gränser för mångfalden. Organisationer på den politiska högerkanten återfinns exempelvis inte på de sociala forumen. Sammanfattningsvis består den globala rättviserörelsen alltså i huvudsak av mycket politiskt engagerade människor med idéer om hur globaliseringen borde göras mer rättvis och demokratisk. Det rör sig också företrädesvis om unga människor, en grupp som annars uppvisar en låg grad av traditionell politisk aktivitet. Dessa aktiva demokratiutövare har efter händelserna i Göteborg förlorat förtroendet för stora delar av det politiska systemet. I ett land som Sverige, där rörelse- och föreningsengagemang sedan länge varit ett viktigt sätt att involvera medborgarna i styrningen av samhället, är detta förtroenderas ett problem som inte ska underskattas. MAGNUS WENNERHAG Forskare i sociologi HILMA HOLM Forskare i socialantropologi JOHAN LINDGREN Forskare i sociologi HENRIK NORDVALL Forskare i vuxnas lärande ADRIENNE SÖRBOM Forskare i sociologi ", "article_category": "other"}
{"id": 22791, "headline": "\"Göteborgskravallerna skadade demonstranters demokratisyn\"", "summary": "I Göteborgskravallerna för, i dag, fem år sedan deltog en stor grupp mycket politiskt engagerade unga människor. De förlorade sin tro på det politiska systemet, skriver en grupp forskare. Den globala rättviserörelsens aktivister är betydligt mer politiskt aktiva än befolkningen som helhet och har högre valdeltagande, skriver forskarna som finns vid Lunds, Stockholms och Linköpings universitet. De stöder sig på 1066 enkätsvar. Det stora flertalet aktivister demonstrerade fredligt, men fick under kravallerna sin syn på de demokratiska institutionerna rubbad. Av dem som fanns på plats i Göteborg fick 57 procent mindre förtroende för regeringen, 40 procent minskade sin tro på alla politiska partier.", "article": "Efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 hävdade många att det som hände hotade demokratin. De hade delvis rätt. Men av helt andra skäl än dem som angavs i debatten. Kravallerna mellan ett fåtal aktivister och polis var över på några timmar. Men upplevelserna hos det stora flertalet aktivister som demonstrerade fredligt blev mer bestående. Många fick sitt förtroende för de demokratiska institutionerna rubbat. Tre av fyra aktivister inom den globala rättviserörelsen i allmänhet fick efter Göteborgshändelserna ett minskat förtroende för både polis och rättsväsende. Av dem som själva var på plats i Göteborg är siffrorna ännu högre. Fler än fyra av fem fick minskat förtroende för polis och rättsväsende, 57 procent fick lägre förtroende för regeringen och 40 procent för politiska partier i allmänhet. Det är några av de viktigaste resultaten av den omfattande enkätundersökning som vi genomfört vid tre sociala forum i Stockholm, Göteborg och Lund. Forskningsrapporten Aktivister presenterar ett rikt empiriskt material om den globala rättviserörelsens aktivister och slår hål på en del av de myter som omgett rörelsen. Efter det tidiga 2000-talets toppmötesdemonstrationer har en av de främsta mötesplatserna för denna rörelse varit de sociala forumen. Inspirationskällan har varit World Social Forum, som arrangerades första gången i Brasilien 2001. På samma sätt som världen över har aktivister även i Sverige genom dessa kommit samman för diskussioner, kontaktknytande och folkbildning. Analysen av de 1066 enkätsvaren visar att den globala rättviserörelsens aktivister är betydligt mer politiskt aktiva än befolkningen som helhet. De har en långt större erfarenhet av allt ifrån att vara partiaktiva eller demonstrera till att bojkotta varor eller skriva på namninsamlingar. Rörelsen attraherar dessutom grupper som annars brukar vara mindre aktiva i traditionella politiska sammanhang. I jämförelse med partipolitiken finns det en betydligt högre andel ungdomar, kvinnor och utrikes födda. I en tid när de politiska ungdomsförbunden krymper har ett stort antal unga människor uppenbarligen sökt sig till de nya former av politiskt engagemang som den globala rättviserörelsen erbjuder. När det gäller klassbakgrund bekräftas den tendens som tidigare iakttagits inom såväl partipolitik som inom de nya sociala rörelser som vuxit fram sedan femtiotalet. Forumdeltagarna utgörs främst av studenter och högskoleutbildade samt av dem som själva, eller vars föräldrar, har tjänstemannayrken alltså någon form av medelklass. Dock bidrar ett av rörelsens utmärkande drag att föra samman organisationer från arbetarrörelsen med nya sociala rörelseorganisationer till att öka andelen arbetare. När det gäller deltagarnas bakgrund kan det också konstateras att en stor majoritet (71 procent) har föräldrar som någon gång varit föreningsaktiva. Inom rörelsen finns också relativt stora erfarenheter av transnationellt politiskt handlande. En klar majoritet (62 procent) av aktivisterna har erfarenhet av internationella aktioner eller arrangemang. Till exempel har nästan hälften av alla forumdeltagare som svarat på vår enkät någon gång haft mejlkontakt med aktivister i andra länder. Fortfarande är det dock på lokal nivå som de flesta är engagerade, medan var femte är regelbundet aktiva i nationella sammanhang och var tionde i globala sammanhang. Det rör sig alltså om grupp med ett ovanligt högt politiskt engagemang som har förlorat förtroende för de rättsstatliga och politiska institutionerna.För många av den globala rättviserörelsens aktivister är det egna engagemanget och ställningstagandet viktigare än att gå med i en organisation. Hela 70 procent instämmer helt eller ganska mycket i påståendet att det är viktigare att aktivera sig och ta ställning än att vara medlem i en organisation. Den individualisering som många forskare tyckt sig notera i människors politiska handlande gör sig alltså tydligt gällande inom denna rörelsemiljö. Även om förtroendet för den parlamentariska demokratins kärninstitutioner är lågt är samtidigt aktivisternas valdeltagande mycket högre än hos övriga befolkningen. Endast ett fåtal (4 procent) anser att deltagande i allmänna val går emot deras politiska övertygelse. Förtroendet är högt för andra viktiga demokratiska aktörer, såsom sociala rörelser och föreningar. Som grupp är deltagarna dessutom synnerligen aktiva demokratiutövare genom sin stora erfarenhet av politiskt handlande. Man ger alltså uttryck för en demokratisyn som är mer deltagarorienterad och man väljer gärna andra sätt att agera än de traditionella partiorienterade. Samtidigt visar man genom sitt deltagande i allmänna val att den parlamentariska demokratin är central. Kritiken mot de demokratiska institutionerna tycks snarare handla om hur de fungerar i dag eller den politik som behärskar dem än om institutionerna som sådana. Att se dessa aktivister som ett hot mot demokratin är alltså både långsökt och felaktigt. En annan vanlig myt är att deltagarna i rörelsen skulle vara motståndare till globaliseringen och i stället stå för en tillbakablickande romantisering av nationalstaten. Vårt eget material pekar snarare på motsatsen. Merparten av deltagarna i rörelsen är inte motståndare till globaliseringen i sig. Inte heller anser sig flertalet tillhöra en antiglobaliseringsrörelse. Snarare vill de ha en annan rättvisare och mer demokratisk globalisering. Man menar att en sådan globalisering inte kan komma till stånd genom återförandet av makt till de nationella institutionerna. I stället vill de reformera de globala institutionerna eller skapa helt nya. Hela 70 procent instämde helt eller ganska mycket i enkätens påstående att globala institutioner som Världsbanken, WTO och IMF bör reformeras. Men bara 29 procent i påståendet att de nationella regeringarna bör stärkas. En stor majoritet, 75 procent, anser att de viktigaste globala politiska kraven att driva är sådana som rör ekonomi och social rättvisa. Tidigare forskning har annars visat att de nya sociala rörelserna varit mindre intresserade av konflikten mellan arbete och kapital än vad arbetarrörelsen varit. Globaliseringsdiskussionen tycks nu aktualisera dessa frågor i ett sammanhang där de nya sociala rörelserna är påtagligt närvarande. I en tid då den institutionaliserade politiken och den offentliga politiska debatten alltmer trängs kring mitten, förs det i detta rörelsesammanhang fram en mängd åsikter och perspektiv. Ingen organisation dominerar medlemsmässigt bland forumdeltagarna. Den enskilt största organisationen är Attac, som knappt en tiondel av alla deltagare är med i. Den politiska tendensen hos de organisationer som deltagarna är medlemmar i kan oftast kopplas till de nya sociala rörelserna frågor om bistånd/solidaritet, miljö och mänskliga rättigheter men även den gamla vänstern finns starkt representerad. Men det finns också gränser för mångfalden. Organisationer på den politiska högerkanten återfinns exempelvis inte på de sociala forumen. Sammanfattningsvis består den globala rättviserörelsen alltså i huvudsak av mycket politiskt engagerade människor med idéer om hur globaliseringen borde göras mer rättvis och demokratisk. Det rör sig också företrädesvis om unga människor, en grupp som annars uppvisar en låg grad av traditionell politisk aktivitet. Dessa aktiva demokratiutövare har efter händelserna i Göteborg förlorat förtroendet för stora delar av det politiska systemet. I ett land som Sverige, där rörelse- och föreningsengagemang sedan länge varit ett viktigt sätt att involvera medborgarna i styrningen av samhället, är detta förtroenderas ett problem som inte ska underskattas. MAGNUS WENNERHAG Forskare i sociologi HILMA HOLM Forskare i socialantropologi JOHAN LINDGREN Forskare i sociologi HENRIK NORDVALL Forskare i vuxnas lärande ADRIENNE SÖRBOM Forskare i sociologi ", "article_category": "other"}
{"id": 22796, "headline": "”Tiga om bristerna räddar ej förtroendet för domstolarna”", "summary": "När man som riksåklagaren ursäktar att domstolarna begår enstaka fel är det risk att man också rycker påaxlarna åt justitiemord, skriver JK Göran Lambertz.Jag förundrar mig över den kyla med vilken mångai rättsväsendet tar emot beskedet att en person frikäntsefter många år i fängelse. Varför blir vi inte mer ledsna över att rättsväsendet utsatt en människa för en sådanlivskatastrof? Juristkolleger bekymrar sig för attallmänhetens förtroende för domstolarna går i botten efter min kritik. Det bekymrar också mig. Men att tiga om brister är inte rätt sätt att bevara förtroendet, skriverjustitiekanslern som här utvecklar bakgrunden till att han övertygats om att oskyldigt dömda sitter i fängelse.", "article": "Tre domare kritiserar på DN Debatt 10/6 min övertygelse att det sitter oskyldiga personer i svenska fängelser. Och de gillar absolut inte att jag säger vad jag anser. Riksåklagaren har tidigare gett uttryck för likartad kritik (DN Debatt 23/5). Min uppfattning om oskyldigt dömda grundar sig i huvudsak på följande fem omständigheter: 1.Sedan jag blev JK har många advokater sagt till mig i olika sammanhang att de har haft klienter som enligt deras övertygelse har blivit oskyldigt dömda. Många av dessa advokater har gett uttryck för sin frustration över att ”det ibland känns som om det är klienten som måste bevisa att han är oskyldig”. För några veckor sedan skrev 15 advokater i Aftonbladet om sin övertygelse att klienterna ibland blir oskyldigt dömda. Strax därefter skrev åtta advokater och tre biträdande jurister om samma problem. 2.En nyligen pensionerad fängelsepräst sa för en tid sedan i ett radioprogram att det har blivit långt vanligare på senare år att de intagna hävdar att de är oskyldiga. Hans uppfattning var att mångas berättelser kändes mycket övertygande. Två fängelsepsykologer har uttryckt ungefär samma sak direkt till mig. ”Vi har absolut fler oskyldiga i våra fängelser nu för tiden än förr.” 3.Jag har fått en flod av brev från personer som säger sig vara oskyldigt dömda, ibland från deras anhöriga. Några har jag talat med. Berättelserna framstår ofta som övertygande – och förskräckande. Om en av tio talar sanning, är det illa nog. Jag vet inte säkert hur många det kan vara som har skrivit, men jag har nyligen bett tre av mina medarbetare att gå igenom skrivelserna till JK under 2005 och 2006 för att ta reda på detta. 4.Själv har jag under några år läst ganska många fällande brottmålsdomar. I de flesta fall är de mycket välskrivna och grundligt motiverade. Men det förekommer fällande domar som är påfallande svagt underbyggda, i varje fall såvitt man kan läsa sig till. Inte sällan är det fråga om just sådana domar som har ifrågasatts i den nämnda brevfloden. Till för några dagar sedan grundade jag min övertygelse främst på dessa fyra punkter. Men den 7 juni tillkom ytterligare en. 5.Professor Hans-Gunnar Axberger och hans tre medarbetare i justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt presenterade då sin rapport ”Felaktigt dömda”. De har undersökt elva rättsfall från 1990 och framåt där personer har dömts till fängelse i tre år eller mer för att senare frikännas efter så kallad resning. Axberger och medarbetarna gör bedömningen att de fällande domarna var felaktiga i samtliga dessa fall. Men inte bara det. Enligt vad projektgruppen kunnat finna kvarstår det för åtta av de elva personerna inte några som helst misstankar. Man kan inte komma mycket närmare ett konstaterande att i varje fall dessa åtta var och är oskyldiga. Ändå dömdes de till långvariga fängelsestraff. I rapporten konstaterar Hans-Gunnar Axbergers grupp att det är ett nytt fenomen i Sverige att människor döms till långvariga fängelsestraff och sedan frikänns efter resning. På 50- och 60-talet förekom inget sådant fall, på 70-talet ett fall och på 80-talet ett. På 90-talet blev det plötsligt sex fall, och på 2000-talet har det hittills varit fem. De tre domare som kritiserar mig skriver att bevisprövningen har blivit bättre sedan min egen tid i domstol, vilket var i slutet av 80-talet (för 17 år sedan, inte nästan 30 som de skriver). Mot bakgrund av rättssäkerhetsprojektets nyssnämnda resultat – att felaktiga långa fängelsestraff kan dokumenteras från 1990 och framåt men inte tidigare – är man böjd att vara lätt skeptisk till detta påstående. Än mer skeptisk blir man om man läser beskrivningen och bedömningen i Axberger-rapporten av de elva granskade fallen. Kritiken mot framför allt domstolarna är inte nådig. Riksåklagaren säger för sin del att debatten om oskyldigt dömda ”bygger på helt obestyrkta antaganden, närmast gissningar”. Jag överlåter åt läsaren att bedöma detta påstående mot bakgrund av det underlag som jag har presenterat ovan. Både de tre domarna och riksåklagaren skriver att fel i dömandet självfallet förekommer. Domarna hänvisar till det stora antalet fall, 75 000 per år. Och riksåklagaren säger att ”dömande är mänsklig verksamhet och det är självklart att det i enstaka fall kan gå fel”. Det är naturligtvis riktigt som de säger. Men det finns en uppenbar risk att en sådan ursäktande attityd sätter sig för djupt. Den som resonerar på det sättet kan tendera att rycka på axlarna åt de justitiemord som faktiskt inträffar. Om man börjar med att ursäkta sig för eventuella fel, bryr man sig nog inte tillräckligt mycket om den katastrof som det innebär för en oskyldig person att bli dömd, fängslad och vanärad. (Man kan ju blunda och föreställa sig hur det skulle vara.) Jag tror att en överslätande inställning rent av kan påverka noggrannheten hos åklagare och domare när de ska pröva frågan om åtal respektive skuld. Jag har för övrigt förundrat mig över den kyla med vilken många inom rättsväsendet tar emot beskedet att en person har frikänts efter resning och många år i fängelse. Varför blir vi inte mer upprörda och ledsna över att rättsväsendet har utsatt en person för en sådan livskatastrof? Många värjer sig med ett ”man vet ju inte hur det är, personen kan mycket väl vara skyldig fastän bevisen inte räckte”. Och så slår man sig till ro i denna fromma förhoppning. Men nu tycks Axberger-rapporten alltså visa att förhoppningen ofta är bedräglig. Domarna och riksåklagaren säger också att det bara är den som har varit med i rättssalen som kan rätt bedöma målet, att den som bara läser domen inte kan göra någon riktig bedömning. En fällande dom handlar, enligt dem, inte sällan om vad man uppfattar av tonfall, kroppsspråk och dylikt under rättegången. Detta är en vanlig invändning, men den är inte desto mindre farlig för rättssäkerheten. Domstolarna är skyldiga att redovisa vad de grundar en fällande dom på. Om kroppsspråk och osäkra svar har haft betydelse för bedömningen att personen är skyldig, ska detta redovisas. Att en fällande dom framstår som svag kan därför inte ursäktas med att det finns avgörande omständigheter som domarna valt att inte ta med. För övrigt bör man vara försiktig med att fälla en person på grund av hans kroppsspråk och dylikt. När jag var ny som JK fick jag en fråga i Ekots lördagsintervju om jag trodde att det fanns oskyldiga människor i svenska fängelser. Jag var oförberedd på frågan men svarade nej. Det var mest en gissning, men det var en ärlig gissning. Då fick jag kritik av en juridikprofessor, Claes Sandgren, som ansåg att min gissning var en naiv förhoppning. Jag har så småningom fått inse att han hade rätt. Det har varit en inte helt smärtfri resa från en tro på att domstolarna klarar sitt svåra bevisprövningsuppdrag till en övertygelse om att så faktiskt inte alltid är fallet. Insikten är smärtsam därför att jag ser mig själv som domare, identifierar mig rätt mycket med domarna och känner många personligen. Jag kan lova att det inte är särskilt behagligt att angripa sina kolleger och vänner på det sätt som jag har gjort. Det hade jag helst velat slippa. Men JK-ämbetet ger unika möjligheter till insyn i hur rättsväsendet fungerar. Som justitiekansler får man tillfälle att betrakta domstolarna, åklagarna och polisen från många håll samtidigt, dels genom den input man får från olika berörda, dels genom den fria tillsynsroll som JK har. Jag tror därför att jag förstår mig ganska bra på såväl domstolarna som rättsväsendets myndigheter i övrigt. Och som justitiekansler har jag ett ansvar att inte tiga med det som jag ser. Jag föreställer mig att det för de flesta aktiva domare, åklagare och poliser tar emot ganska mycket att leta efter, och kanske erkänna, de svåra brister som man möjligen kan ana sig till. För JK får någon sådan psykologisk spärr inte finnas. De tre domarna och riksåklagaren anser vidare att min kritik är alltför ”svepande” och ”generaliserande”. De borde tänka efter ett ögonblick. Domstolarna dömer självständigt, och som JK bör jag därför inte peka på enskilda mål som jag anser feldömda. Det får jag bara göra vid uppenbara fel, och sådana är sällsynta. Om jag ser brister i domstolarnas dömande har jag därför inget annat alternativ än att framföra min kritik på ett övergripande sätt, och då redovisa de belägg jag har för min uppfattning. Mina kritiker bekymrar sig slutligen för att allmänhetens förtroende för domstolarna, och rättsväsendet i övrigt, går i botten efter min kritik. Detta bekymrar också mig. Men förtroende måste förtjänas. Att tiga om brister är inte rätt sätt att bevara förtroendet. Debatten om rättssäkerheten i brottmålsprocessen är nödvändig. En risk som finns är dock att vi så småningom, på vanligt svenskt sätt, klappar varandra på axeln och enas om att allt nog är ganska bra, i varje fall nu sedan saken har ventilerats ordentligt. I denna fälla får vi inte falla. Det räcker inte att debatten vinns. Verkligheten måste förändras. Vi måste göra allt vi kan för att inga oskyldiga ska hamna i svenska fängelser. Och vi måste hjälpas åt. Att släta över, att hitta ursäkter och mer eller mindre krystade förklaringar, att inta försvarsposition och slå tillbaka på den som tar upp ett problem, det är ett vanligt debattbeteende. Inte minst bland oss jurister. Men det är aldrig någonsin bra. Det är motsatsen till det djupa allvar som vi måste ta fram ibland. Nu behövs detta allvar. GÖRAN LAMBERTZ ", "article_category": "other"}
{"id": 22797, "headline": "\"Tiga om bristerna räddar ej förtroendet för domstolarna\"", "summary": "När man som riksåklagaren ursäktar att domstolarna begår enstaka fel är det risk att man också rycker på axlarna åt justitiemord, skriver JK Göran Lambertz.. Jag förundrar mig över den kyla med vilken många i rättsväsendet tar emot beskedet att en person frikänts efter många år i fängelse. Varför blir vi inte mer ledsna över att rättsväsendet utsatt en människa för en sådan livskatastrof? Juristkolleger bekymrar sig för att allmänhetens förtroende för domstolarna går i botten efter min kritik. Det bekymrar också mig. Men att tiga om brister är inte rätt sätt att bevara förtroendet, skriver justitiekanslern som här utvecklar bakgrunden till att han övertygats om att oskyldigt dömda sitter i fängelse.", "article": "Tre domare kritiserar på DN Debatt 10/6 min övertygelse att det sitter oskyldiga personer i svenska fängelser. Och de gillar absolut inte att jag säger vad jag anser. Riksåklagaren har tidigare gett uttryck för likartad kritik (DN Debatt 23/5). Min uppfattning om oskyldigt dömda grundar sig i huvudsak på följande fem omständigheter: 1. Sedan jag blev JK har många advokater sagt till mig i olika sammanhang att de har haft klienter som enligt deras övertygelse har blivit oskyldigt dömda. Många av dessa advokater har gett uttryck för sin frustration över att \"det ibland känns som om det är klienten som måste bevisa att han är oskyldig\". För några veckor sedan skrev 15 advokater i Aftonbladet om sin övertygelse att klienterna ibland blir oskyldigt dömda. Strax därefter skrev åtta advokater och tre biträdande jurister om samma problem. 2. En nyligen pensionerad fängelsepräst sa för en tid sedan i ett radioprogram att det har blivit långt vanligare på senare år att de intagna hävdar att de är oskyldiga. Hans uppfattning var att mångas berättelser kändes mycket övertygande. Två fängelsepsykologer har uttryckt ungefär samma sak direkt till mig. \"Vi har absolut fler oskyldiga i våra fängelser nu för tiden än förr.\" 3. Jag har fått en flod av brev från personer som säger sig vara oskyldigt dömda, ibland från deras anhöriga. Några har jag talat med. Berättelserna framstår ofta som övertygande - och förskräckande. Om en av tio talar sanning, är det illa nog. Jag vet inte säkert hur många det kan vara som har skrivit, men jag har nyligen bett tre av mina medarbetare att gå igenom skrivelserna till JK under 2005 och 2006 för att ta reda på detta. 4. Själv har jag under några år läst ganska många fällande brottmålsdomar. I de flesta fall är de mycket välskrivna och grundligt motiverade. Men det förekommer fällande domar som är påfallande svagt underbyggda, i varje fall såvitt man kan läsa sig till. Inte sällan är det fråga om just sådana domar som har ifrågasatts i den nämnda brevfloden. Till för några dagar sedan grundade jag min övertygelse främst på dessa fyra punkter. Men den 7 juni tillkom ytterligare en. 5. Professor Hans-Gunnar Axberger och hans tre medarbetare i justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt presenterade då sin rapport \"Felaktigt dömda\". De har undersökt elva rättsfall från 1990 och framåt där personer har dömts till fängelse i tre år eller mer för att senare frikännas efter så kallad resning. Axberger och medarbetarna gör bedömningen att de fällande domarna var felaktiga i samtliga dessa fall. Men inte bara det. Enligt vad projektgruppen kunnat finna kvarstår det för åtta av de elva personerna inte några som helst misstankar. Man kan inte komma mycket närmare ett konstaterande att i varje fall dessa åtta var och är oskyldiga. Ändå dömdes de till långvariga fängelsestraff. I rapporten konstaterar Hans-Gunnar Axbergers grupp att det är ett nytt fenomen i Sverige att människor döms till långvariga fängelsestraff och sedan frikänns efter resning. På 50- och 60-talet förekom inget sådant fall, på 70-talet ett fall och på 80-talet ett. På 90-talet blev det plötsligt sex fall, och på 2000-talet har det hittills varit fem. De tre domare som kritiserar mig skriver att bevisprövningen har blivit bättre sedan min egen tid i domstol, vilket var i slutet av 80-talet (för 17 år sedan, inte nästan 30 som de skriver). Mot bakgrund av rättssäkerhetsprojektets nyssnämnda resultat - att felaktiga långa fängelsestraff kan dokumenteras från 1990 och framåt men inte tidigare - är man böjd att vara lätt skeptisk till detta påstående. Än mer skeptisk blir man om man läser beskrivningen och bedömningen i Axberger-rapporten av de elva granskade fallen. Kritiken mot framför allt domstolarna är inte nådig. Riksåklagaren säger för sin del att debatten om oskyldigt dömda \"bygger på helt obestyrkta antaganden, närmast gissningar\". Jag överlåter åt läsaren att bedöma detta påstående mot bakgrund av det underlag som jag har presenterat ovan. Både de tre domarna och riksåklagaren skriver att fel i dömandet självfallet förekommer. Domarna hänvisar till det stora antalet fall, 75 000 per år. Och riksåklagaren säger att \"dömande är mänsklig verksamhet och det är självklart att det i enstaka fall kan gå fel\". Det är naturligtvis riktigt som de säger. Men det finns en uppenbar risk att en sådan ursäktande attityd sätter sig för djupt. Den som resonerar på det sättet kan tendera att rycka på axlarna åt de justitiemord som faktiskt inträffar. Om man börjar med att ursäkta sig för eventuella fel, bryr man sig nog inte tillräckligt mycket om den katastrof som det innebär för en oskyldig person att bli dömd, fängslad och vanärad. (Man kan ju blunda och föreställa sig hur det skulle vara.) Jag tror att en överslätande inställning rent av kan påverka noggrannheten hos åklagare och domare när de ska pröva frågan om åtal respektive skuld. Jag har för övrigt förundrat mig över den kyla med vilken många inom rättsväsendet tar emot beskedet att en person har frikänts efter resning och många år i fängelse. Varför blir vi inte mer upprörda och ledsna över att rättsväsendet har utsatt en person för en sådan livskatastrof? Många värjer sig med ett \"man vet ju inte hur det är, personen kan mycket väl vara skyldig fastän bevisen inte räckte\". Och så slår man sig till ro i denna fromma förhoppning. Men nu tycks Axberger-rapporten alltså visa att förhoppningen ofta är bedräglig. Domarna och riksåklagaren säger också att det bara är den som har varit med i rättssalen som kan rätt bedöma målet, att den som bara läser domen inte kan göra någon riktig bedömning. En fällande dom handlar, enligt dem, inte sällan om vad man uppfattar av tonfall, kroppsspråk och dylikt under rättegången. Detta är en vanlig invändning, men den är inte desto mindre farlig för rättssäkerheten. Domstolarna är skyldiga att redovisa vad de grundar en fällande dom på. Om kroppsspråk och osäkra svar har haft betydelse för bedömningen att personen är skyldig, ska detta redovisas. Att en fällande dom framstår som svag kan därför inte ursäktas med att det finns avgörande omständigheter som domarna valt att inte ta med. För övrigt bör man vara försiktig med att fälla en person på grund av hans kroppsspråk och dylikt. När jag var ny som JK fick jag en fråga i Ekots lördagsintervju om jag trodde att det fanns oskyldiga människor i svenska fängelser. Jag var oförberedd på frågan men svarade nej. Det var mest en gissning, men det var en ärlig gissning. Då fick jag kritik av en juridikprofessor, Claes Sandgren, som ansåg att min gissning var en naiv förhoppning. Jag har så småningom fått inse att han hade rätt. Det har varit en inte helt smärtfri resa från en tro på att domstolarna klarar sitt svåra bevisprövningsuppdrag till en övertygelse om att så faktiskt inte alltid är fallet. Insikten är smärtsam därför att jag ser mig själv som domare, identifierar mig rätt mycket med domarna och känner många personligen. Jag kan lova att det inte är särskilt behagligt att angripa sina kolleger och vänner på det sätt som jag har gjort. Det hade jag helst velat slippa. Men JK-ämbetet ger unika möjligheter till insyn i hur rättsväsendet fungerar. Som justitiekansler får man tillfälle att betrakta domstolarna, åklagarna och polisen från många håll samtidigt, dels genom den input man får från olika berörda, dels genom den fria tillsynsroll som JK har. Jag tror därför att jag förstår mig ganska bra på såväl domstolarna som rättsväsendets myndigheter i övrigt. Och som justitiekansler har jag ett ansvar att inte tiga med det som jag ser. Jag föreställer mig att det för de flesta aktiva domare, åklagare och poliser tar emot ganska mycket att leta efter, och kanske erkänna, de svåra brister som man möjligen kan ana sig till. För JK får någon sådan psykologisk spärr inte finnas. De tre domarna och riksåklagaren anser vidare att min kritik är alltför \"svepande\" och \"generaliserande\". De borde tänka efter ett ögonblick. Domstolarna dömer självständigt, och som JK bör jag därför inte peka på enskilda mål som jag anser feldömda. Det får jag bara göra vid uppenbara fel, och sådana är sällsynta. Om jag ser brister i domstolarnas dömande har jag därför inget annat alternativ än att framföra min kritik på ett övergripande sätt, och då redovisa de belägg jag har för min uppfattning. Mina kritiker bekymrar sig slutligen för att allmänhetens förtroende för domstolarna, och rättsväsendet i övrigt, går i botten efter min kritik. Detta bekymrar också mig. Men förtroende måste förtjänas. Att tiga om brister är inte rätt sätt att bevara förtroendet. Debatten om rättssäkerheten i brottmålsprocessen är nödvändig. En risk som finns är dock att vi så småningom, på vanligt svenskt sätt, klappar varandra på axeln och enas om att allt nog är ganska bra, i varje fall nu sedan saken har ventilerats ordentligt. I denna fälla får vi inte falla. Det räcker inte att debatten vinns. Verkligheten måste förändras. Vi måste göra allt vi kan för att inga oskyldiga ska hamna i svenska fängelser. Och vi måste hjälpas åt. Att släta över, att hitta ursäkter och mer eller mindre krystade förklaringar, att inta försvarsposition och slå tillbaka på den som tar upp ett problem, det är ett vanligt debattbeteende. Inte minst bland oss jurister. Men det är aldrig någonsin bra. Det är motsatsen till det djupa allvar som vi måste ta fram ibland. Nu behövs detta allvar. GÖRAN LAMBERTZ ", "article_category": "other"}
{"id": 22811, "headline": "En Don Quijote som tror på böckernas kraft", "summary": "Svante Weylerförsökte under sina år som förlagschef på Norstedts förlag hålla balans mellan orden och siffrorna. Han misslyckades och har nu lämnat förlaget eftersom ägarna kanske inte förstår skillnaden mellan att ge ut böcker och sälja läsk. Nu ska han bli författare på heltid.Thomas LernerochSofia Runarsdotterhar träffat honom.", "article": "Under sina tolv år som förlagschef på Norstedts orsakade Svante Weyler ofta rubriker på tidningarnas kultursidor. Han lade ned förlagets utgivning av barnböcker och under ett år gav han inte ut en enda svensk skönlitterär debutant. Enligt honom förmådde inte Norstedts hålla kvaliteten uppe på utgivningen av barnlitteratur och nykomlingarna skrev det året helt enkelt inte tillräckligt bra. Han fick se Jan Myrdal lämna förlaget i vredesmod och anklaga dem som arbetar där för att vara ”klantarslen”. Och så hamnade han i ett jättebråk med Jan Guillou, som var förlagets kassako med sina böcker om hjälten Carl Hamilton och riddaren Arn. Guillou tyckte att hans hustru, som arbetade på Norstedts, var mobbad av Svante Weyler. Samtidigt med kritiken har han fått beröm för att han med stor envishet uppmärksammat bland annat europeisk litteratur och kultur. För honom står inte amerikanska bästsäljare av mer lättviktig typ högt i kurs. Han vill att böcker ska beröra och att de ska hålla en god kvalitet. Han bidrog till att romanen ”Mannen utan öde”, där den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész skildrar förintelselägret Auschwitz, fick stor spridning i Sverige. Och för ett par år sedan gav han ut boken ”Ro utan åror”. I den skildrar Ulla-Carin Lindquist, nyhetsankare på Rapport, hur det är att drabbas av en neurologisk sjukdom som oundvikligen leder till döden. De två böckerna, som skildrar död och sorg från två olika utgångspunkter, är Svante Weyler extra glad över att svenska läsare har fått tillgång till. De har något viktigt att säga oss människor, menar han. Förra året lämnade han posten som förlagschef på Norstedts och nyligen övergav han företaget helt och hållet. Det har spekulerats om en konflikt med ägarna Kooperativa Förbundet, KF. Själv vill han inte säga så mycket om orsaken. Norstedts har funnits sedan 1823 och har – särskilt efter andra världskriget – haft en stark publicistisk drivkraft som ledstjärna. Böckernas litterära kvalitet har varit viktig. – Egentligen har jag aldrig förstått varför kooperationen ska driva ett förlag. Under de åtta år som KF ägt Norstedts har jag inte hört en enda publicistisk tanke från KF:s ledning ... Svante Weyler menar att de stora svenska förlagen och dagstidningarna inte längre styrs av män och kvinnor som sätter ordet främst. – Under senare år har publicisterna förlorat makt, i stället har ekonomerna och ägarna flyttat fram sina positioner. Bonniers, Norstedts, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen ... finns det några publicister i ledningarna där? Är till exempel DN:s chefredaktör drivande i någon samhällsfråga? Jag vet att han skriver krönikor om handboll, men ... Lika illa är det på de andra dagstidningarna i Stockholm. Enligt Svante Weyler kan inte tidningar, tidskrifter och bokutgivning jämställas med tillverkning av bilar eller läskedrycker. När de som styr över pengarna hamnar i majoritet i en kulturskapande process går det illa, säger han. Då stryps kreativiteten och nyskapandet. Men om bokstäverna hamnar i majoritet finns det en risk för att tidningen eller förlaget försvinner från marknaden, påpekar han i samma andetag. – Balansen mellan orden och siffrorna är livsviktig. Jag försökte upprätthålla den inom Norstedts. Jag förlorade och gav upp. Kanske är jag en Don Quijote som slåss mot väderkvarnarna, men jag tror stenhårt på det publicistiska ansvaret och på böckernas kraft. Men har böcker någon betydelse i vårt moderna samhälle? – I dag kan vi inte möta människor som levde under antiken eller på 1600-talet. Och vi hinner inte prata med alla fransmän, tyskar eller kineser. Men böcker ger oss den möjligheten. Genom dem kan vi få veta mer om världen i dag och om vår historia. – Sedan är böcker att bra sätt att få oss att vara tysta och sitta still, något som behövs i dagens samhälle. I tonåren spelade Svante Weyler fotboll så att kroppen blev utmattad och han läste tjocka romaner så att hjärnan också blev trött. Det bidrog till att puberteten blev en relativt lugn period i livet. Han växte upp i ett medelklasshem i västra Stockholm. Pappan var folkskollärare och mamman socialarbetare. I deras bokhyllor hittade han romaner av John Steinbeck, Jan Fridegård, Vilhelm Moberg... stora manliga berättare som gjorde ett stort intryck på honom. Något äldre upptäckte han den tyska och ryska litteraturens rikedom. Han läste Alexander Solzjenitsyns obarmhärtiga skildring av tillvaron i Stalins fångläger. Han mötte tyska författare som skrev på liv och död. – Jag hade en trygg barndom och uppväxt. För mig var den tyska litteraturen oerhört laddad. Den uppehöll sig kring Förintelsen och utrotningen av miljoner judar, den borrade sig djupt in i ett helt folks själ. Jag blev exalterad över vilken kraft som kan rymmas på några sidor i en bok. Vi träffar Svante Weyler hemma i villan i Gamla Enskede i södra Stockholm. Huset är byggt för snart hundra år sedan. Syrenerna och rhododendron i trädgården dignar av blommor. Här lever han med sin hustru och en gammal rödbrun katt i en borgerlig småhusidyll. Det är fjärran från bakgrunden som ung vänsterrebell. Som många andra intellektuella har han nämligen gjort en ideologisk klassresa, från vänsteraktivist till kulturliberal. Eller? – Jo, jag var med och startade en FNL-grupp på skolan i slutet av 60-talet och ropade att USA skulle lämna Vietnam. Några år senare reste jag till Sovjet och insåg snabbt att en totalitär kommunism inte var något för mig. I dag tillhör jag den stora grupp socialliberaler och liberala socialdemokrater som känner att vi inte har något parti att rösta på. Dagen innan intervjun – på självaste nationaldagen – åkte Svante Weyler tåg hem från Lund efter att ha firat sin dotters psykologexamen. Utanför fönstret vajade blågula flaggor. På kvällen såg han hur kungaparet visade upp sig på Skansen. –Sverige är ett land som är så genomsyrat av stolthet att det inte behövs någon nationaldag. Vi svenskar tror oss vara bättre än alla andra. I skolan fick jag läsa att vårt ekonomiska uppsving under 1950-talet berodde på att vi var så duktiga. Sedan förstod jag att det berodde på att vi hade sluppit striderna under kriget. De blågula flaggorna borde på sin höjd användas under fotbollsmatcher ... Svante Weyler anser att intellektuella, han räknar sig till den gruppen, har ett ansvar att reflektera över tillvarons villkor. De som inte gör det sviker, menar han. Tidigare i år kom han ut med ”Ett hus i Ngouedi”. I boken skildrar han mötet med en liten by i Kongo-Brazzaville, ett fattigt lands i Afrika. Under flera besök delade han invånarnas vardag, han träffade barnen i skolan, de vuxna på fälten – och försökte förstå. Både det han såg och sin egen roll i det som sker. – Vi ser ofta på andra länder med en svensk blick. Här i Sverige tror vi att mutor är ett sätt att klara sig genom bilprovningen eller att ”köpa” sig affärskontrakt. I Kongo är korruption ett mycket mer komplext fenomen. En vän där räknade upp femtio personer som han har ett ansvar för. Han är en del av ett system som bygger på tjänster och gentjänster. Där det vi kallar korruption handlar om mycket mer och om annat än att bara sko sig på andras bekostnad. I Kongo fick han också mer tid att tänka över sitt eget liv. För första gången skrev han en längre dagbok. – Jag fick barn tidigt och jobbade hårt när de var små. Nu finns inga barn att klä på när de ska till dagis eller till skolan, då finns det tid att tänka på mig själv. Och när det inte längre finns några barn att trösta måste man kanske trösta sig själv. Han berättar om sin pappa, en trygg förebild och fadersgestalt, som föll död ned under en tennismatch. Pappa Rune, som blev 61 år, lärde sin son att vandra i fjällen, att paddla kanot och att spela tennis. Men också hur viktigt det är med bildning och utbildning. Svante Weyler har försökt föra vidare en del av dessa färdigheter till de egna barnen. Mamma Gertrud är 86 år och bor på Stockholms sjukhem. Hon är dement och känner kanske inte igen sin son när han varje söndag kommer på besök. Fast det spelar ingen roll. – Jag fick så mycket kärlek när jag var liten, nu ger jag lite tillbaka. Min mor och jag har vår relation även om den är annorlunda i dag. För mig är den mycket viktig, hon är ju den förälder jag har kvar. Svante Weyler är en lidelsefull fotbollsfantast och kommer att sitta klistrad framför teven under VM. Han tror att Frankrike eller Brasilien vinner turneringen och att Sverige går vidare. Den första boken som kom ut efter att han börjat på Norstedts var ”Författarnas fotbollsbok”, där flera författare skrev om sitt förhållande till den runda bollen. Och den sista bok som kom ut under hans tid på förlaget var Jespers Högströms ”VM-boken”, i den skildras samtliga VM-turneringar som spelats. – Mellan de här böckerna blev det några tyska romaner, polsk poesi, några svenska mästerverk och lite annat. Det är jag ganska nöjd med. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ww ", "article_category": "other"}
{"id": 22818, "headline": "”JK är inte seriös”", "summary": "Hård kritik mot Göran Lambertz från tunga och erfarna domare.Justitiekanslerns kritik mot domstolarna är till stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Som argument för att ifrågasätta rättssäkerheten anför han de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga. Det är inte seriöst. När JK tjänstgjorde i domstol för 30 år sedan kunde man med fog tala om slapphet i bevisprövningen. Så icke i dag. Däremot är det ofrånkomligt att vår pressade arbetssituation på sikt kan komma att påverka kvaliteten i dömandet. Det skriver justitierådet Anna Skarhed tillsammans med hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad.", "article": "Justitiekansler Göran Lambertz har under det senaste året i tv, radio och tidningar uttalat bland annat att det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser och att domarna i Sveriges domstolar har förslappats i sin bevisprövning. Det är självklart en viktig uppgift för JK att granska domstolarna och se till att missförhållanden rättas till. Det är emellertid också viktigt att kritik bygger på fakta och inte på mer eller mindre lösa antaganden och mynnar ut i svepande och oprecis kritik. Den senare sortens kritik undergräver förtroendet för rättsväsendet och skapar grogrund för oseriösa påståenden om justitiemord och en smygande känsla av rättsosäkerhet. JK är en av landets högsta jurister och regeringens högste juridiske företrädare. Hans ord väger tungt och när han påstår att man inte kan lita på domstolarna blir det lätt en sanning. Men enligt vår mening är hans kritik i stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Vi har alla tre arbetat som domare sedan 1970-talet och har i stor utsträckning haft i uppgift att läsa andras domar. Finns det oskyldigt dömda i våra fängelser? Något säkert svar på den frågan har varken JK eller vi. Eftersom det inte står i mänsklig förmåga att med 100 procents säkerhet avgöra om en åtalad person har begått ett brott eller inte, ställer lagen inte krav på sådan säkerhet för en fällande dom. Vad som krävs är att, som det brukar uttryckas, det är ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. I stället för att fråga sig om det finns oskyldiga i fängelserna bör man därför fråga sig om där finns personer som inte borde ha dömts, därför att bevisningen egentligen inte varit tillräcklig för en fällande dom. I debatten har både JK och andra debattörer, nu senast (DN Debatt 29/5) professor Hans-Gunnar Axberger i sin presentation av det rättssäkerhetsprojekt han i dagarna överlämnat till JK, fokuserat på ett antal fall där fängelsedomar upphävts efter resning. Man menar att dessa fall skulle visa att det finns allvarliga missförhållanden i domstolarnas hantering, särskilt i sexualbrottmål. Att som JK gjort hänvisa till de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga framstår inte som seriöst. Axberger har emellertid under två år studerat elva fall av långa fängelsedomar som upphävts efter resning. Han skriver att ”vår bedömning av flertalet av de elva fall vi granskat är att de ursprungliga domarna var felaktiga” och han talar vidare om att sådana fall i princip inte förekommit tidigare och menar att det i sexualbrottmålen handlar om att domstolarna sänkt beviskraven. Vi ifrågasätter dessa slutsatser. För det första är det vår erfarenhet att man bör vara mycket försiktig att uttala sig om man inte varit med vid den aktuella rättegången. Hållbarheten i en domstols resonemang och bevisvärdering skall kunna bedömas genom att läsa domen men en skriven dom, om än aldrig så väl skriven, kan aldrig fullt ut redovisa de intryck som domaren och nämnden får vid den muntliga förhandlingen. Axberger drar vidare sina slutsatser efter att ha tagit del inte bara av domarna i målen utan också av annat material såsom brottsutredningen, polisens akter och förhandlingsprotokoll. Men domstolen får endast grunda sin dom på det som sagts och presenterats under rättegången. Och domaren skaffar inte själv fram bevisning utan det är parterna, det vill säga åklagaren och den åtalade, som avgör vad som läggs fram inför rätten. Om det finns avgörande bevis men domstolen inte känner till dessa och detta leder till en felaktig fällande dom kan man knappast klandra domaren. Vi ifrågasätter också påståendet att sänkta beviskrav i domstolarna har medfört en ökad risk för att oskyldiga döms. I vissa mål är bedömningarna särskilt svåra. Vid brott som kvinnomisshandel och sexualbrott finns det mycket sällan vittnen och det saknas ofta teknisk bevisning. Domstolen måste då göra sin bedömning på grundval enbart av de inblandades egna uppgifter. Handlar det om brott mot barn blir det ännu svårare. Den typ av ofta svårbedömda sexualbrottmål där barn är brottsoffer fanns knappast för tjugo år sedan. Inte därför att inga sådana brott begicks utan därför att de inte ledde till åtal. Också när det gäller till exempel narkotikabrott och ekonomisk brottslighet har målen blivit mer omfattande och bedömningarna mer komplicerade. Det är oerhört viktigt att vi som domare hela tiden är medvetna om de stora krav detta ställer och att vi med största noggrannhet tar oss an uppgiften att döma i dessa svårbedömda mål. Och vi kan givetvis inte påstå att det aldrig blir fel. Det vore orimligt redan mot bakgrund av att det år 2005 avgjordes mer än 75 000 brottmål i svenska domstolar. Men vi anser att JK har fel när han påstår att domarna förslappats i sin bevisprövning. Det är tvärtom vår bestämda uppfattning att svenska domare i dag är bättre skolade i att skriva tydliga domskäl och mer medvetna om och utbildade i rättssäkerhetsfrågor än tidigare. När JK senast tjänstgjorde i domstol för nära trettio år sedan var regeln snarare att domaren efter att ha redovisat vad vittnen och parter berättat kort konstaterade att ”genom vad sålunda och i övrigt förekommit är åtalet styrkt”. Det kunde med fog kallas slapphet i bevisprövningen. Avslutningsvis vill vi betona att vår kritik mot JK inte innebär att vi anser att allt är gott och väl i dagens domstolar. Som även JK antytt i några av sina inlägg inger arbetssituationen i domstolarna allvarlig oro. Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning, både bland domare och bland övrig personal, har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker. Kravet på produktion, det vill säga att avgöra mål, ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig. Även om det finns en stor lojalitet bland medarbetarna i domstolarna är det ofrånkomligt att den pressade arbetssituationen kan påverka kvaliteten i dömandet vilket på sikt minskar tilltron till domstolarna. Ytterst allvarligt för tilltron till domstolarna är också att det under senare tid förekommit flera fall där domare visat bristande omdöme genom att medvetet bryta mot lagen och göra sig skyldiga till brott. Detta är djupt beklagligt och naturligtvis helt oacceptabelt. Problemet med arbetsbelastningen är numera inte ett organisations- utan ett resursproblem som vi måste få hjälp av våra politiker att lösa. Problemet med domare som inte uppfyller de krav som medborgarna har rätt att ställa är däremot något vi själva kan och bör arbeta med. Här finns det skäl för oss att inta en mer öppen och självprövande attityd. STAFFAN LEVÉN ANNA SKARHED BARBRO THORBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 22821, "headline": "”JK är inte seriös”", "summary": "Hård kritik mot Göran Lambertz från tunga och erfarna domare. Justitiekanslerns kritik mot domstolarna är till stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Som argument för att ifrågasätta rättssäkerheten anför han de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga. Det är inte seriöst. När JK tjänstgjorde i domstol för 30 år sedan kunde man med fog tala om slapphet i bevisprövningen. Så icke i dag. Däremot är det ofrånkomligt att vår pressade arbetssituation på sikt kan komma att påverka kvaliteten i dömandet. Det skriver justitierådet Anna Skarhed tillsammans med hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad.", "article": "Justitiekansler Göran Lambertz har under det senaste året i tv, radio och tidningar uttalat bland annat att det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser och att domarna i Sveriges domstolar har förslappats i sin bevisprövning. Det är självklart en viktig uppgift för JK att granska domstolarna och se till att missförhållanden rättas till. Det är emellertid också viktigt att kritik bygger på fakta och inte på mer eller mindre lösa antaganden och mynnar ut i svepande och oprecis kritik. Den senare sortens kritik undergräver förtroendet för rättsväsendet och skapar grogrund för oseriösa påståenden om justitiemord och en smygande känsla av rättsosäkerhet. JK är en av landets högsta jurister och regeringens högste juridiske företrädare. Hans ord väger tungt och när han påstår att man inte kan lita på domstolarna blir det lätt en sanning. Men enligt vår mening är hans kritik i stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Vi har alla tre arbetat som domare sedan 1970-talet och har i stor utsträckning haft i uppgift att läsa andras domar. Finns det oskyldigt dömda i våra fängelser? Något säkert svar på den frågan har varken JK eller vi. Eftersom det inte står i mänsklig förmåga att med 100 procents säkerhet avgöra om en åtalad person har begått ett brott eller inte, ställer lagen inte krav på sådan säkerhet för en fällande dom. Vad som krävs är att, som det brukar uttryckas, det är ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. I stället för att fråga sig om det finns oskyldiga i fängelserna bör man därför fråga sig om där finns personer som inte borde ha dömts, därför att bevisningen egentligen inte varit tillräcklig för en fällande dom. I debatten har både JK och andra debattörer, nu senast (DN Debatt 29/5) professor Hans-Gunnar Axberger i sin presentation av det rättssäkerhetsprojekt han i dagarna överlämnat till JK, fokuserat på ett antal fall där fängelsedomar upphävts efter resning. Man menar att dessa fall skulle visa att det finns allvarliga missförhållanden i domstolarnas hantering, särskilt i sexualbrottmål. Att som JK gjort hänvisa till de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga framstår inte som seriöst. Axberger har emellertid under två år studerat elva fall av långa fängelsedomar som upphävts efter resning. Han skriver att vår bedömning av flertalet av de elva fall vi granskat är att de ursprungliga domarna var felaktiga och han talar vidare om att sådana fall i princip inte förekommit tidigare och menar att det i sexualbrottmålen handlar om att domstolarna sänkt beviskraven. Vi ifrågasätter dessa slutsatser. För det första är det vår erfarenhet att man bör vara mycket försiktig att uttala sig om man inte varit med vid den aktuella rättegången. Hållbarheten i en domstols resonemang och bevisvärdering skall kunna bedömas genom att läsa domen men en skriven dom, om än aldrig så väl skriven, kan aldrig fullt ut redovisa de intryck som domaren och nämnden får vid den muntliga förhandlingen. Axberger drar vidare sina slutsatser efter att ha tagit del inte bara av domarna i målen utan också av annat material såsom brottsutredningen, polisens akter och förhandlingsprotokoll. Men domstolen får endast grunda sin dom på det som sagts och presenterats under rättegången. Och domaren skaffar inte själv fram bevisning utan det är parterna, det vill säga åklagaren och den åtalade, som avgör vad som läggs fram inför rätten. Om det finns avgörande bevis men domstolen inte känner till dessa och detta leder till en felaktig fällande dom kan man knappast klandra domaren. Vi ifrågasätter också påståendet att sänkta beviskrav i domstolarna har medfört en ökad risk för att oskyldiga döms. I vissa mål är bedömningarna särskilt svåra. Vid brott som kvinnomisshandel och sexualbrott finns det mycket sällan vittnen och det saknas ofta teknisk bevisning. Domstolen måste då göra sin bedömning på grundval enbart av de inblandades egna uppgifter. Handlar det om brott mot barn blir det ännu svårare. Den typ av ofta svårbedömda sexualbrottmål där barn är brottsoffer fanns knappast för tjugo år sedan. Inte därför att inga sådana brott begicks utan därför att de inte ledde till åtal. Också när det gäller till exempel narkotikabrott och ekonomisk brottslighet har målen blivit mer omfattande och bedömningarna mer komplicerade. Det är oerhört viktigt att vi som domare hela tiden är medvetna om de stora krav detta ställer och att vi med största noggrannhet tar oss an uppgiften att döma i dessa svårbedömda mål. Och vi kan givetvis inte påstå att det aldrig blir fel. Det vore orimligt redan mot bakgrund av att det år 2005 avgjordes mer än 75 000 brottmål i svenska domstolar. Men vi anser att JK har fel när han påstår att domarna förslappats i sin bevisprövning. Det är tvärtom vår bestämda uppfattning att svenska domare i dag är bättre skolade i att skriva tydliga domskäl och mer medvetna om och utbildade i rättssäkerhetsfrågor än tidigare. När JK senast tjänstgjorde i domstol för nära trettio år sedan var regeln snarare att domaren efter att ha redovisat vad vittnen och parter berättat kort konstaterade att genom vad sålunda och i övrigt förekommit är åtalet styrkt. Det kunde med fog kallas slapphet i bevisprövningen. Avslutningsvis vill vi betona att vår kritik mot JK inte innebär att vi anser att allt är gott och väl i dagens domstolar. Som även JK antytt i några av sina inlägg inger arbetssituationen i domstolarna allvarlig oro. Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning, både bland domare och bland övrig personal, har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker. Kravet på produktion, det vill säga att avgöra mål, ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig. Även om det finns en stor lojalitet bland medarbetarna i domstolarna är det ofrånkomligt att den pressade arbetssituationen kan påverka kvaliteten i dömandet vilket på sikt minskar tilltron till domstolarna. Ytterst allvarligt för tilltron till domstolarna är också att det under senare tid förekommit flera fall där domare visat bristande omdöme genom att medvetet bryta mot lagen och göra sig skyldiga till brott. Detta är djupt beklagligt och naturligtvis helt oacceptabelt. Problemet med arbetsbelastningen är numera inte ett organisations- utan ett resursproblem som vi måste få hjälp av våra politiker att lösa. Problemet med domare som inte uppfyller de krav som medborgarna har rätt att ställa är däremot något vi själva kan och bör arbeta med. Här finns det skäl för oss att inta en mer öppen och självprövande attityd. STAFFAN LEVÉN ANNA SKARHED BARBRO THORBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 22832, "headline": "”Åtta av tio svenskar stöderett mångkulturellt samhälle”", "summary": "Fler anser att alla invånare i Sverige ska ha samma rättigheter, visar den nya Integrationsbarometern. Åtta av tio svenskar anser helt eller delvis att det är bra för Sverige att människor från olika kulturer blandas med varandra. Det visar den senaste Integrationsbarometern, som presenteras i dag. Nio av tio anser att de invandrare som är permanent bosatta i Sverige ska ha samma rättigheter som de infödda svenskarna. Det är en ökning jämfört med tidigare barometrar. Samtidigt tycker hälften av svenskarna att integrationen av invandrare fungerar ganska eller mycket dåligt. Utländska terrordåd som det i London i juli i fjol påverkade synen på islam och muslimer negativt hos hälften av svenskarna. En fjärdedel säger att även deras syn på muslimer i Sverige förändrades, skriver Jose Alberto Diaz och Abdullahi Aress från Integrationsverket.", "article": "Integrationspolitiken utgår från idén att alla människor oavsett etnisk bakgrund ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Finns det stöd för det hos allmänheten? Hur förhåller sig allmänheten till myndigheter och kommuners ansvar och insatser? Hur är det med viljan att själv engagera sig? Förändras dessa förhållanden över tid? Integrationsverket har sedan 1999 följt allmänhetens attityder till och erfarenheter av integration, etnisk mångfald och diskriminering. I dag redovisas vår Integrationsbarometer för 2005. Den riksrepresentativa undersökningen genomfördes under perioden november 2005 till januari 2006, med svar från 2  572 personer bosatta i Sverige i åldrarna 16–78 år. Integrationsbarometer 2005 visar att det finns en stor vilja hos befolkningen att personligt engagera sig för integration. En fjärdedel svarar ”ja absolut” på frågan ”Kan du tänka dig att göra en insats för att hjälpa invandrare att etablera sig i det svenska samhället”. En knapp majoritet på 54 procent är försiktigt positiva. Enbart en femtedel avvisar ett sådant engagemang. Engagemanget ökar när frågorna gäller ungdomar och barn. Tre av tio vill bestämt engagera sig för att hjälpa yngre personer med invandrarbakgrund att etablera sig i Sverige. En femtedel kan därutöver definitivt tänka sig ”att bli mentor till en nyanländ invandrare för att hjälpa honom eller henne att komma in i arbetslivet”. Uttrycket för positivt engagemang för integration i det svenska samhället är stabilt över tid. Majoriteten av allmänheten i Sverige har även en positiv inställning till integration med respekt för andra människors bakgrund och kulturer. Tre fjärdedelar instämmer helt eller delvis i att ”invandrare kan komma in i det svenska samhället och samtidigt behålla sina traditioner.” Åtta av tio instämmer helt eller delvis i att ”det är bra för Sverige att människor från olika kulturer blandas med varandra”. Ungefär en tredjedel instämmer helt. De som avvisar tanken om ett Sverige präglat av mångfald utgör en femtedel av respondenterna. I relation till mätningen år 2004 har det skett två signifikanta förändringar: dels ökar de som ställer sig försiktigt positiva till ett Sverige präglat av mångfald, dels minskar de som är helt negativa. En klar majoritet är positiv till principen om lika rättigheter oavsett bakgrund, är medveten om att det förekommer diskriminering och att det behövs insatser mot diskriminering. Allmänhetens medvetenhet om diskriminering ökar stadigt i våra undersökningar. Nio av tio instämmer helt eller delvis i frågan ”Alla invandrare permanent bosatta i Sverige måste ges samma rättigheter som landets egen befolkning”. Så många som drygt sex av tio har en helt positiv uppfattning i frågan. I relation till förra mätningen ökar andelen positivt inställda samtidigt som andelen negativa minskar. En överväldigande majoritet, närmare nio av tio, instämmer helt eller delvis i att ”Det förekommer diskriminering av invandrare”. Så många som 45 procent är helt övertygade om detta. Den tiondel som förnekar diskriminering, har funnits i mätningarna sedan 2003. Med en hög medvetenhet om diskriminering är allmänheten positiv till ökade och utvecklade insatser. Åtta av tio instämmer helt eller delvis i att ”Myndigheterna bör arbeta mer aktivt för att motverka diskriminering av personer med utländsk bakgrund”. Nästan två tredjedelar av allmänheten anser att ”Alla arbetsplatser borde sträva efter att anställa invandrare.” Ungefär lika många är helt eller delvis positiva till att ”Offentliga myndigheter (stat, landsting, kommuner) bör föregå med gott exempel och anställa fler personer med utländsk bakgrund”. Det finns också ett avsevärt och stabilt stöd för att kommunerna bör göra insatser för att hjälpa flyktingar att komma in i det svenska samhället. Här minskar dock detta stöd hos invånare yngre än 30 år. Ett nytt område som undersöks i årets Integrationsbarometer är hur internationella händelser kan påverka inställningen till islam och muslimer i Sverige. Internationella händelser kopplade till islamisk fundamentalism och terrorism kan befaras ha en negativ inverkan på hur samhällsomgivningen bemöter och förhåller sig till islam och muslimer. Vår undersökning speglar om terrorattentaten i London i juli 2005 påverkat allmänhetens inställning till islam generellt, till muslimska länder och till muslimer som bor och arbetar i Sverige. Nästan hälften anser att attentaten påverkat deras syn på islam och på länder med muslimska traditioner. Men endast en fjärdedel anser att deras inställning till svenska muslimer påverkats. Integrationsbarometern visar på flera positiva förändringar i allmänhetens inställning till islam och muslimer i Sverige. En uppföljning av frågor som gäller bärande av slöja i fem situationer visar att: • Andelen som är ”helt för” bärande av slöja ökar. • Andelen som svarar ”varken för eller emot” ökar. • Andelen som är ”helt emot” minskar. Undersökningen visar att acceptansen för att muslimska kvinnor bär slöja i olika situationer fortsatt är störst när det gäller offentliga platser (”på gatan”), där nästan en fjärdedel är helt eller delvis positiva. Det svagaste stödet gäller att bära slöja ”på ID-kort”, där endast 12 procent ställer sig helt eller delvis positiva. Inställningen till moskébyggandet generellt i Sverige och ”i det området där du bor” undersöks också i årets barometer. Motståndet mot moskébyggen har varit stort i flera delar av landet, vilket också avspeglades i siffrorna för 2004. Men även gällande moskébyggande tycks attityderna börja förändras mot större tolerans. • Det är fortfarande omkring en femtedel som ställer sig helt positiva till moskébyggen, i närområdet respektive generellt, medan en dryg tredjedel motsätter sig detta helt eller delvis • Andelen som ställer sig helt positiva till moskébyggen ökar, likaså de som har svårt att ta ställning. • Andelen som är positiva till att det byggs moskéer i respondenternas eget närområde är färre och de negativa flera, än när frågan ställs generellt. Nästan fyra av tio av de svarande i undersökningen är helt eller delvis positiva till att ”man bör underlätta utövandet av islam i Sverige”. Det är 44 procent som ställer sig positiva och negativa till frågan ”Vi bör stödja utbildningen av imamer i Sverige för att underlätta utövningen av islam – på ett sätt som är förenligt med våra demokratiska traditioner!” Det är intressant att notera de svagt positiva förändringarna i inställningen till islam och muslimer i Sverige mot bakgrund av den bild som framkom i förra årets barometer. Det som då redovisades överraskade många. Siffrorna avspeglade en misstro och ovilja mot islam och muslimer som många kanske inte trodde fanns i Sverige. Integrationsbarometer 2005 visar att uppemot 30 procent av befolkningen bestämt är beredda att engagera sig för integrationen. Potentialen är hög och ger anledning till optimism. Men det är angeläget att den viljan för engagemang får stöd av myndigheter, kommuner och organisationer. Allmänheten förväntar sig detta. Hälften av dem som svarat tycker att integrationen fungerar ganska eller mycket dåligt. Befolkningen vill se ökade insatser från myndigheter, arbetsgivare och kommuner. Med stödet i befolkningen finns förutsättningar för att Sverige skall lyckas med den integrationsutmaning som många anser att landet står inför. Den negativa inställningen till islam och muslimer, som dock tycks förändras i positiv riktning, understryker den utmaningen. Jose Alberto Diaz Forskningsledare, Integrationsverket Abdullahi Aress Chef för analysavdelningen, Integrationsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 22857, "headline": "Drömmen är en båtfärd på Rhen", "summary": "Christel och Paul Riege hade räknat med att bli gamla i det kommunistiska DDR. Nu lever de i Berlin, nära barn och barnbarn, och klarar sig på sina pensioner. \"Vi är vanliga människor som levt vanliga liv\", säger de.", "article": "- Vi har levt ett bra liv ihop. Och vi har det fortfarande bra, säger Christel och Paul Riege, pensionärer i Berlin som just firat diamantbröllop. Åttioettåriga Christel Riege tar ett varv i köket medan förmiddagskaffet håller på att bli klart i bryggaren.I vardagsrummet väntar 84-årige maken Paul på att kopparna ska komma på bordet. - Det går bra att bli äldre, bara man får vara något så när frisk, säger Christel Riege när också hon satt sig i en fåtölj och kaffet serverats. Paret Riege bor i en ljus och prydlig tvårumslägenhet i stadsdelen Pankow, i den östra delen av Berlin som under Tysklands delade tid var huvudstad i DDR. Huset är bara tio år gammalt, och Paul och Christel Riege är de första hyresgästerna i lägenheten. Att de som pensionärer skulle hamna här i Berlin är de själva överraskade över. - Det hade vi aldrig trott, skrattar de. Tidigare har de under alla yrkesverksamma år bott i Leipzig och Zwickau, städer som båda ligger i södra delen av det som tidigare var Östtyskland. Men när Paul Riege för elva år sedan fick en hjärtinfarkt ville barn och barnbarn, som redan fanns i Berlin, att de skulle flytta hit. - De ville kunna hjälpa oss mer, och vi ville gärna ha tätare kontakt, säger Christel Riege. Fast det var inte lätt att lämna Zwickau där de bodde i över 35 år och hade sina vänner och bekanta, förklarar de. På en av vardagsrummets väggar hänger en tavla med motiv från Zwickau. - Några vänner i Zwickau håller vi kontakt med. Men mycket förändras när man blir äldre. En del bekanta är sjuka och några har dött, säger pensionärsparet. - Nu är det här i Berlin som vi känner oss hemma. Här finns barn och barnbarn - och tre barnbarnsbarn som är vår stora glädje. Förmiddagskaffet som står på bordet är en av de fasta punkterna i paret Rieges vardag, och över huvud taget följer dagarna ungefär samma mönster, säger de. Väckarklockan ringer klockan sju. Paul Riege har besvär med att röra sig och makan Christel hjälper honom med morgonbestyren. Något stöd från hemtjänst eller något liknande har paret Riege inte. - Det behöver vi inte. Vi klarar oss. Men två dagar i veckan är Paul Riege på ett dagcenter där också sjukgymnastik står på programmet. I hemmet kan Paul Riege gå med käpp, men utomhus är det rullstol som gäller. Är det tungt? - Vi har varit gifta så länge. Det här är min uppgift, menar Christel Riege och kastar en varm blick på maken. Både Paul och Christel Riege jobbade på järnvägen fram till pensioneringen. Han var lokförare innan han bytte till ett administrativt jobb. Hon arbetade på kontoret på en reparationsverkstad, under tjugo år som sekreterare. Nu lever de på sina pensioner. Nog kunde summan som de får varje månad vara större, tycker de. Men paret Riege klagar inte. - Våra krav är inte så stora. Hyran för lägenheten är 600 euro, och det räcker Christel Rieges pension gott och väl till. - Paul får lite mer, så vi klarar oss, säger Christel Riege och vill inte prata mer än så om pensioner och pengar. Då plockar hon hellre fram ett album som ett av barnbarnen gjorde till parets diamantbröllop som firades nyligen. Den 9 mars var det 60 år sedan de gifte sig. - Det var en underbar dag, minns de och berättar att de firade med mat och mousserande vin tillsammans med släkten på en italiensk restaurang. - Och det var en dag när det var naturligt att tänka tillbaka, säger Christel Riege och bläddrar i albumet. Där finns bilder från de flesta viktiga hållplatserna i deras gemensamma liv - bröllopet 1946, en familjebild från mitten av 50-talet med sonen Peter, silver- och guldbröllop, och sommarfoton från ön Rügen där de tillbringat de flesta semestrarna. Hur träffades de? - Det var i Leipzig i april 1945, när det bara var ett par veckor kvar av kriget, börjar berättelsen. Hon arbetade redan då på en reparationsverkstad för lok och tågvagnar. Han var soldat men befann sig i hemstaden efter att ha sårats. - Jag minns att en arbetskamrat puffade mig på armen och pekade på en ung man som tittade på mig genom fönstret, säger Christel Riege. \"Han kommer att stå utanför verkstadsporten i kväll\", sade min väninna. Men vi fick söka skydd i en källare under ett bombangrepp så det blev inget vanligt slut på arbetsdagen. På kvällen gick den då 20-åriga Christel till ett sjukhus för att hälsa på en bekant, och där råkade hon stöta på ynglingen som tittat på henne genom fönstret. - Jag visste med en gång att det var henne jag ville ha, ler Paul Riege. - Vi stämde träff. Svårare var det inte. Så gör väl ungdomar än i dag. Våren därpå stod bröllopet, och ett par år senare föddes deras son Peter. Paul och Christel Riege har levt i det kommunistiska DDR under större delen av sitt gemensamma liv. Zwickau där de bodde i över 35 år är en industristad nära den tjeckiska gränsen, med en lång biltradition. Under DDR-tiden var det där som den skumpiga Trabantbilen tillverkades. Nu finns en Volkswagenfabrik i staden. Christel och Paul Riege träffades precis i krigets slutskede, och när de gifte sig hade freden varat mindre än ett år. Vilka drömmar och förhoppningar hade de? - Att det aldrig skulle bli krig mer. Det var viktigare än allt annat. I Tyskland var allt förött och förstört, säger Christel Riege. - Men vi hoppades också att vi skulla ha arbete och att vi skulle få leva ett långt liv tillsammans. De första fem åren som gifta bodde Christel och Paul Riege i två rum hemma hos hans morföräldrar. Det var först när sonen Peter föddes som de fick sin första egna lägenhet. - Vi är vanliga människor som levt vanliga liv, menar de. - Och vi har haft arbete och klarat oss bra, De hade räknat med att bli pensionärer i DDR. Men nu lever de i stället i det återförenade Tyskland. Och trots att paret Riege menar att delar av de sociala systemen var bättre i Östtyskland tycker de att återföreningen borde ha kommit tidigare. Så länge DDR fanns reste Christel och Paul Riege ibland \"till det socialistiska utlandet\" som det kallades, till länder som Sovjetunionen, Rumänien och Tjeckoslovakien. Efter murens fall åkte de i början av 90-talet till Italien en gång. - Jag skulle gärna kunna resa mer. Men inte utomlands utan i Tyskland, och helst skulle jag vilja göra en båtfärd på floderna Rhen och Mosel. Det är en dröm som jag har kvar, säger Christel Riege innan hon åter styr mot köket för att ta itu med dagens lunch. Grönsaksrätter och pannkakor står ofta på matbordet i paret Rieges kök. Liksom Königsberger Klopse, en sorts stora frikadeller som serveras med potatis och ljus kaprissås. - Det åt vi på vår bröllopsmiddag. Och det tillhör fortfarande favoriträtterna. ", "article_category": "other"}
{"id": 22876, "headline": "”Avfallet från kärnkraftverk kan få säker slutförvaring”", "summary": "Miljörörelsen kräver att regeringen tvingar industrin att ta fram bättre underlag inför kommande lagringsbeslut.Avfallet från kärnkraftverken kan slutförvaras säkert för miljön om det läggs i borrhål på tre till fem kilometers djup, där grundvattnet är orörligt. Dessutom förhindras att det använda kärnbränslet kan nås i framtiden, skriver representanter för miljörörelsen. Men industrin vägrar att forska om det säkra alternativet, utan håller envist fast vid att slutförvaringen av kärnkraftsavfall ska ske i tunnlar på 500 meters djup, trots att metoden är osäker på lång sikt. Innan det slutliga beslutet om förvaringen av kärnkraftsavfallet tas måste regeringen kräva av industrin att den undersöker säkrare alternativ till den lösning som man låst sig vid i 30 år.", "article": "Kärnkraftsindustrin har under 30 års tid låst sig fast vid den så kallade KBS-metoden för att slutförvara det mycket långlivade och miljö- och hälsofarliga avfall som bildas i kärnkraftverken. Industrin planerar att deponera det använda kärnkraftsbränslet i gruvgångsliknande tunnlar 500 meter under markytan i grundvattenförande berg. Radioaktiva ämnen från slutförvaret får enligt varje rimlig målsättning inte läcka ut och nå människa och miljö under minst 100 000 år. För att förhindra att den omgivande miljön skadar avfallsbehållarna under denna långa tidsperiod – inklusive en istid – tvingas industrin därför att omge avfallet med konstgjorda barriärer av koppar och lera. Trots att kärnkraftsindustrin under myndigheternas granskning har arbetat i 30 år med att utveckla KBS-metoden är systemets långsiktiga säkerhet fortfarande oklar. Vi som lever i Sverige nu – och utnyttjar energi från kärnkraften – måste välja den på lång sikt miljö- och hälsomässigt bästa lösningen för att ta hand om kärnkraftsavfallet. Ett alternativ till KBS-metoden kallas djupa borrhål och innebär att kärnkraftsavfallet deponeras i borrhål på tre till fem kilometers djup. Grundvatten på dessa djup ligger orörligt i miljontals år och slutförvaret skulle därför sannolikt bli miljömässigt säkert under mycket långa tidsperioder. Detta medför att metoden djupa borrhål har förutsättningar att ge ett betydligt bättre långsiktigt skydd för människa och miljö än den metod som kärnkraftsindustrin valde för 30 år sedan. Metoden djupa borrhål är inte okänd för kärnkraftsindustrin. De granskande myndigheterna Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI) liksom regeringen känner också till metoden. Sedan slutet av 1980-talet har metoden funnits med i kärnkraftsindustrins analys av alternativ och redan från början kom indikationer på att den skulle kunna vara miljömässigt bättre på lång sikt än KBS-metoden. Myndigheterna och regeringen har försökt få kärnkraftsindustrin att lägga större resurser på att ta fram en ökad kunskap om förutsättningarna för att använda metoden djupa borrhål. Men det har inte legat i kärnkraftsindustrins intresse, vare sig i Sverige eller internationellt, att öppna upp för en diskussion om eventuella nackdelar med KBS-metoden jämfört med alternativa metoder. Kärnkraftsindustrin har motvilligt genomfört ett antal översiktliga utredningar om metoden djupa borrhål. Rapporterna visar på att det kan finnas miljömässiga fördelar med metoden. Men i stället för att ta fasta på detta intressanta faktum hävdar industrin att metoden är sämre än KBS-metoden eftersom kunskap saknas om metoden. Trots metodens möjliga miljöfördelar har industrin vägrat att påbörja ett forskningsprogram för att jämföra den långsiktigt miljömässiga säkerheten av metoden djupa borrhål med KBS-metoden. Föreningen Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG) har därför tagit fram en rapport som uppdaterar och ger en samlad bild av metoden djupa borrhål. I rapporten konstateras att ny kunskap och landvinningar inom hydrogeologi och borrteknik har ökat möjligheten att använda djupa borrhål för slutförvaring av det svenska kärnavfallet. Om slutförvaret placeras i stabil berggrund på djup mellan tre och fem kilometer – och deponering och förslutning kan ske utan att grundvattnets naturliga skiktning långsiktigt störs – kommer grundvatten från slutförvaret inte att komma i kontakt med jordytan och biosfären. Konstgjorda barriärer kan användas även för metoden djupa borrhål, men när barriärerna på sikt förstörs kommer inte eventuellt kvarvarande radioaktiva ämnen att nå jordytan. Detta kan däremot ske om kärnkraftsindustrins KBS-metod används. Ytterligare en viktig fördel med metoden djupa borrhål är att när borrhålet väl är tillslutet blir det mycket svårt att komma åt det använda kärnbränslet. De använda kärnbränslestavarna innehåller plutonium, ett ämne som kan användas i kärnvapen. Ett långsiktigt problem med ett slutförvar av KBS-typ är att det måste övervakas i över 100 000 år för att förhindra avsiktliga intrång i slutförvaret för att nå kärnvapenråvaran. Om det använda kärnbränslet kan placeras på tre till fem kilometers djup behövs ingen sådan övervakning av slutförvaret för att hindra att plutonium – en kärnvapenråvara – kommer i orätta händer. MKG har också låtit Sifo undersöka opinionsläget i fråga om val av metod för att slutförvara det svenska använda kärnkraftsbränslet. Deltagarna i undersökningen har spontant fått svara på frågan om de föredrar att borra djupa hål och placera kärnavfallet på tre kilometers djup där det inte finns cirkulerande grundvatten, jämfört med att placera kärnavfallet i tunnlar i grundvattenförande berg på 500 meters djup. Undersökningen visar att 71 procent väljer metoden djupa borrhål men bara 4 procent väljer KBS-metoden. Kärnkraftsindustrin arbetar nu för att snabbt ta fram en ansökan enligt miljöbalken och kärntekniklagen för att få bygga ett slutförvar enligt KBS-metoden antingen bredvid Forsmarks eller Oskarshamns kärnkraftverk. I den miljökonsekvensbeskrivning som ska bifogas ansökan ska alternativa metoder som är realistiskt genomförbara kunna jämföras med varandra och bedömas miljömässigt. Detta är ett krav enligt svensk lag. Det är regeringen som slutgiltigt ska godkänna ett slutförvar, men först ska Miljödomstolen göra en granskning enligt miljöbalken och lämna ett yttrande. Miljöbalken lyfter fram ansvar för kommande generationer, försiktighetsprincipen och användning av bästa möjliga teknik som viktiga kriterier för att bedöma tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet. Det är viktigt att Miljödomstolen får tillgång till det bästa tänkbara underlaget för att kunna jämföra alternativet djupa borrhål med industrins KBS-metod. För att det ska vara möjligt måste industrin lägga betydligt större resurser på att utreda metoden djupa borrhål. För några år sedan uppskattade kärnkraftsindustrins kärnavfallsbolag, SKB AB, kostnaden och tidsåtgången för nå samma kunskapsnivå för metoden djupa borrhål som för KBS-metoden. Det påstods kosta fyra miljarder kronor och ta trettio år. Vad som behövs är inte ett fullskaleprojekt utan mindre undersökningar som svarar på frågor i sådan grad att Miljödomstolen och regeringen får det bästa möjliga beslutsunderlaget för valet av alternativ. Sedan år 2000 har den så kallade Kärnavfallsfonden växt från att innehålla 26 miljarder kronor till 39 miljarder kronor. Det finns inga ekonomiska skäl för att inte mer utförligt utreda metoden djupa borrhål. Det går att vänta ytterligare tio år med att lämna in en ansökan om att få bygga ett slutförvar av KBS-typ. Det är en försvarlig fördröjning för ett avfallsprojekt som ska fungera i 100 000 år. För att kärnkraftsindustrin inte ska lämna in en ansökan om att få bygga ett KBS-slutförvar utan ett acceptabelt underlag om alternativa metoder krävs kraftfulla signaler från myndigheterna och regeringen. Vi, aktiva inom MKG, föreningens medlemsorganisationer och medlemmar av föreningens expertråd anser att regeringen bör klargöra för kärnkraftsindustrin att ett slutförvar enligt KBS-metoden inte kommer att godkännas förrän det finns bättre underlag för jämförelser med alternativa metoder. Catharina Lihnell Järnhester, ordförande i Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG). Johan Swahn, teknologie doktor, kanslichef, MKG. Ingrid Esbjörnsson, ordförande i Fältbiologerna. Kenneth Gunnarsson, ordförande i Oss – Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar. Mikael Karlsson, fil doktor, ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. Helena Nordström Källström, ordförande i Naturskyddsföreningen i Uppsala län. Kjell F Olsson, ordförande i Naturvärnsförbundet i Kalmar län. Gunnar Bengtsson, docent och internationell miljökonsult, tidigare generaldirektör för Statens strålskyddsinstitut och Kemikalieinspektionen. Herbert Henkel, docent, teknisk geologi och geofysik. Olov Holmstrand, teknologie doktor hydrogeologi, miljökonsult. Gunilla Högberg Björck, jur kand, miljörätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 22903, "headline": "”Polisen har misslyckatsmed att minska våldsbrotten”", "summary": "De anmälda våldsbrotten har ökat med 38 procent, skriver Stockholms länspolismästare Carin Götblad.Stockholmspolisen har misslyckats med att stoppa ökningen av de allt brutalare våldsbrotten. Sedan 1990 har de anmälda våldsbrotten i Stockholm ökat med 38 procent. Samtidigt har det totala antalet anmälda brott under samma period minskat med drygt 16 procent, skriver Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm. För att minska våldsbrotten är det viktigt att stoppa ungdomskriminaliteten. Ungdomar står för en stor andel av brotten, men de rekryteras också till de kriminella nätverk som begår de grova brotten, som rån av värdetransporter, grov misshandel och narkotikabrott, skriver Carin Götblad.", "article": "Våldsbrottsligheten i Stockholm och i övriga landet ökar. Det är ingen dramatisk ökning men den oroar. Det totala antalet anmälda brott har sedan länge sjunkit i Stockholm. Men vi har inte lyckats med våldsbrotten. Den statistiska ökningen är sannolikt större än den verkliga ökningen, eftersom människors benägenhet att anmäla våldsbrott har ökat. Men detta är inte hela förklaringen. Våldsbrottens ökning är, enligt många kriminologer, inte bara en statistisk ökning. Dessutom menar många att våldet också blivit grövre. Situationen i de mest utsatta förorterna oroar. Sedan år 1990 har de anmälda brotten i Stockholms län minskat med drygt 16 procent per 100 000 invånare. Men under samma 15 år har de anmälda våldsbrotten i Stockholms län ökat med 38 procent och betydligt mer i övriga landet. Min bestämda inriktning är att få ned våldsbrotten. För att klara detta krävs ett långsiktigt arbete med en övergripande och sammanhållande strategi. Då kommer vi att se resultat, men det går inte över en natt. De bärande tankarna i denna strategi är följande: Våldet på Stockholms gator är ett polisiärt problem som går att påverka med polisiära metoder, men det finns bakomliggande faktorer som alkoholpolitik, integrationsfrågor, segregation, vårdpolitik och mycket mer som ligger utanför polisens kontroll. Men polisen har en viktig roll. Den rollen innebär såväl traditionellt polisarbete i modern tappning (till exempel genom våra nya mobila polisstationer vid Medborgarplatsen och Stureplan) som att vara pådrivande mot andra, att våra kunskaper och erfarenheter av våldets ansikte och struktur ska stötta och driva på andra delar av samhället. Att förändra våldsutvecklingen kräver satsningar inom det förebyggande arbetet framför allt bland ungdomar. Det är inte bara så att ungdomar står för en stor andel av brotten. Utan det är också här som nyrekryteringen till de kriminella nätverken sker. Det är dessa nätverk som begår de grova brotten, vare sig det handlar om rån av värdetransporter, grov misshandel eller om narkotikabrott. En annan del i strategin är att vi främst – men inte enbart – ska rikta insatserna mot de mest utsatta förorterna. Inte minst är det aspekten att motverka nyrekryteringar till kriminella nätverk som ligger bakom den prioriteringen. För att kunna fullfölja vår strategi har vi byggt en struktur för att vara pådrivande på andra samtidigt som vi själva använder våra resurser i enlighet med de bärande tankar jag redovisat här. • Poliskontor kommer vi att öppna på 13 platser. Den första i Ronna har redan smygstartat och öppnar sitt kontor i juni. I Jordbro öppnar vi den 30 maj. Poliskontoren är ett uttryck för att vi vill satsa på närpolisen och göra den än mer medborgarnära. Vi ska också freda verksamheten vid poliskontoren och ha samma syn på poliskontorens bemanning som vi har för vår utryckningsverksamhet. Det innebär att de ska alltid vara bemannade enligt beslutad plan. • Överenskommelser genom chefssamråd. Det är vårt tyngsta instrument för att driva på kommunerna, landstingen och andra. Det är cheferna, polismästarna, i Stockholms läns åtta polismästardistrikt som har mitt uppdrag att utveckla en samarbetsform för att driva fram en samplanering, så att vackert tal om samarbete resulterar i konkreta åtgärder. • Länspolismästarens Ungdomsråd består av ett 30-tal tonåringar från förorterna. När jag frågade ungdomarna hur de skulle göra om de vore polis i sitt område svarade de: ”Jag skulle kliva ur bilen, våga möta ungdomarna personligen.” • Stödcentrum för unga brottsoffer ska byggas ut på alla större närpolisstationer i Stockholms län. • Stödcentrum för unga gärningsmän och deras föräldrar. Att ingripa tidigt och samla resurserna runt de unga är helt avgörande om vi ska bryta vägen in i en kriminell livsstil. • Volontärprojektet startade vi för att kunna ta till vara den vilja som många medborgare har att personligen och aktivt stötta polisen i arbetet mot brottsligheten. Det finns uppgifter för volontärer inom minst tre områden: 1)De kan bli viktiga för det brottsförebyggande arbetet genom att till exempel delta i kampanjer kring storhelger vid systembolag. 2)De blir en kontaktyta till allmänheten och i vissa fall en brygga mellan polis och allmänhet. 3)De kan ge stöd till brottsoffer, men också vara extra ögon och öron på tider och platser där fler vuxna behövs ute. Projektet är nu i gång i Vällingby och Farsta med de första 100 volontärerna, som är utbildade i konflikthantering, första hjälpen och sekretesslagstiftning. • Nova 2 mot grov och organiserad brottslighet. Inom Novas ram har genomförts en kartläggning av ungdomar med kopplingar till de 150 mest aktiva kriminella i länet, så kallade Novamarkerade personer. Den visade att 634 ungdomar i länet fanns i våra register med kopplingar till dessa personer. Dessa ungdomar och många fler befinner sig i riskzonen att dras in i en kriminell livsstil. De olika inslagen, som jag beskrivit, hänger ihop och förstärker varandra. De är en helhet där poliskontoren kan säga vara något av hjärtat. Insatserna riktar sig främst till ungdomar. Men flera av dem påverkar också andra. Det gäller till exempel poliskontoren. Självklart berörs alla medborgare i de aktuella områdena av det arbete som utförs av poliskontorens poliser. De satsningar vi nu genomför är inte isolerade aktiviteter utan en del av en helhet. Vårt mål är klart: Den minskning av brottsligheten som vi ser i Stockholms län ska också omfatta våldsbrotten. Och då är att förebygga ungdomskriminalitet en nyckel till framgång. Carin Götblad ", "article_category": "other"}
{"id": 22904, "headline": "”Polisen har misslyckats med att minska våldsbrotten”", "summary": "De anmälda våldsbrotten har ökat med 38 procent, skriver Stockholms länspolismästare Carin Götblad. Stockholmspolisen har misslyckats med att stoppa ökningen av de allt brutalare våldsbrotten. Sedan 1990 har de anmälda våldsbrotten i Stockholm ökat med 38 procent. Samtidigt har det totala antalet anmälda brott under samma period minskat med drygt 16 procent, skriver Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm. För att minska våldsbrotten är det viktigt att stoppa ungdomskriminaliteten. Ungdomar står för en stor andel av brotten, men de rekryteras också till de kriminella nätverk som begår de grova brotten, som rån av värdetransporter, grov misshandel och narkotikabrott, skriver Carin Götblad.", "article": "Våldsbrottsligheten i Stockholm och i övriga landet ökar. Det är ingen dramatisk ökning men den oroar. Det totala antalet anmälda brott har sedan länge sjunkit i Stockholm. Men vi har inte lyckats med våldsbrotten. Den statistiska ökningen är sannolikt större än den verkliga ökningen, eftersom människors benägenhet att anmäla våldsbrott har ökat. Men detta är inte hela förklaringen. Våldsbrottens ökning är, enligt många kriminologer, inte bara en statistisk ökning. Dessutom menar många att våldet också blivit grövre. Situationen i de mest utsatta förorterna oroar. Sedan år 1990 har de anmälda brotten i Stockholms län minskat med drygt 16 procent per 100 000 invånare. Men under samma 15 år har de anmälda våldsbrotten i Stockholms län ökat med 38 procent och betydligt mer i övriga landet. Min bestämda inriktning är att få ned våldsbrotten. För att klara detta krävs ett långsiktigt arbete med en övergripande och sammanhållande strategi. Då kommer vi att se resultat, men det går inte över en natt. De bärande tankarna i denna strategi är följande: Våldet på Stockholms gator är ett polisiärt problem som går att påverka med polisiära metoder, men det finns bakomliggande faktorer som alkoholpolitik, integrationsfrågor, segregation, vårdpolitik och mycket mer som ligger utanför polisens kontroll. Men polisen har en viktig roll. Den rollen innebär såväl traditionellt polisarbete i modern tappning (till exempel genom våra nya mobila polisstationer vid Medborgarplatsen och Stureplan) som att vara pådrivande mot andra, att våra kunskaper och erfarenheter av våldets ansikte och struktur ska stötta och driva på andra delar av samhället. Att förändra våldsutvecklingen kräver satsningar inom det förebyggande arbetet framför allt bland ungdomar. Det är inte bara så att ungdomar står för en stor andel av brotten. Utan det är också här som nyrekryteringen till de kriminella nätverken sker. Det är dessa nätverk som begår de grova brotten, vare sig det handlar om rån av värdetransporter, grov misshandel eller om narkotikabrott. En annan del i strategin är att vi främst - men inte enbart - ska rikta insatserna mot de mest utsatta förorterna. Inte minst är det aspekten att motverka nyrekryteringar till kriminella nätverk som ligger bakom den prioriteringen. För att kunna fullfölja vår strategi har vi byggt en struktur för att vara pådrivande på andra samtidigt som vi själva använder våra resurser i enlighet med de bärande tankar jag redovisat här. Poliskontor kommer vi att öppna på 13 platser. Den första i Ronna har redan smygstartat och öppnar sitt kontor i juni. I Jordbro öppnar vi den 30 maj. Poliskontoren är ett uttryck för att vi vill satsa på närpolisen och göra den än mer medborgarnära. Vi ska också freda verksamheten vid poliskontoren och ha samma syn på poliskontorens bemanning som vi har för vår utryckningsverksamhet. Det innebär att de ska alltid vara bemannade enligt beslutad plan. Poliskontoren är centrala för vår strategi. Men de är inte en enskild och isolerad insats. Tvärtom sker satsningarna i nära samarbete med övriga samhället. Det kan till exempel handla om att vi i diskussioner med kommunerna kräver att socialtjänsten ska sätta in fältassistenter eller fritidsledare i området och i anslutning till poliskontoren. Överenskommelser genom chefssamråd. Det är vårt tyngsta instrument för att driva på kommunerna, landstingen och andra. Det är cheferna, polismästarna, i Stockholms läns åtta polismästardistrikt som har mitt uppdrag att utveckla en samarbetsform för att driva fram en samplanering, så att vackert tal om samarbete resulterar i konkreta åtgärder. Länspolismästarens Ungdomsråd består av 30-tal tonåringar från förorterna. När jag frågade ungdomarna hur de skulle göra om de vore polis i sitt område svarade de: \"Jag skulle kliva ur bilen, våga möta ungdomarna personligen.\" Stödcentrum för unga brottsoffer ska byggas ut på alla större närpolisstationer i Stockholms län. Stödcentrum för unga gärningsmän och deras föräldrar. Att ingripa tidigt och samla resurserna runt de unga är helt avgörande om vi ska bryta vägen in i en kriminell livsstil. Volontärprojektet startade vi för att kunna ta till vara den vilja som många medborgare har för att personligen och aktivt stötta polisen i arbetet mot brottsligheten. Det finns uppgifter för volontärer inom minst tre områden: 1) De kan bli viktiga för det brottsförebyggande arbetet genom att till exempel delta i kampanjer kring storhelger vid systembolag. 2) De blir en kontaktyta till allmänheten och i vissa fall en brygga mellan polis och allmänhet. 3) De kan ge stöd till brottsoffer, men också vara extra ögon och öron på tider och platser där fler vuxna behövs ute. Projektet är nu i gång i Vällingby och Farsta med de första 100 volontärerna, som är utbildade i konflikthantering, första hjälpen och sekretesslagstiftning. Nova 2 mot grov och organiserad brottslighet. Inom Novas ram har genomförts en kartläggning av ungdomar med kopplingar till de 150 mest aktiva kriminella i länet, så kallade Novamarkerade personer. Den visade att 634 ungdomar i länet fanns i våra register med kopplingar till dessa personer. Dessa ungdomar och många fler befinner sig i riskzonen att dras in i en kriminell livsstil. De olika inslagen, som jag beskrivit, hänger ihop och förstärker varandra. De är en helhet där poliskontoren kan säga vara något av hjärtat. Insatserna riktar sig främst till ungdomar. Men flera av dem påverkar också andra. Det gäller till exempel poliskontoren. Självklart berörs alla medborgare i de aktuella områdena av det arbete som utförs av poliskontorens poliser. De satsningar vi nu genomför är inte isolerade aktiviteter utan en del av en helhet. Vårt mål är klart: Den minskning av brottsligheten som vi ser i Stockholms län ska också omfatta våldsbrotten. Och då är att förebygga ungdomskriminalitet en nyckel till framgång. Carin Götblad ", "article_category": "other"}
{"id": 22928, "headline": "”Myndigheterna glömde bortdrabbade barn efter tsunamin”", "summary": "Hård kritik mot barnpsykiatrin och socialtjänsten från de överlevande barnen, skriver Bris generalsekreterare.Barnpsykiatrin och socialtjänsten får hård kritik från många av de nära 4 000 barn under 17 år som drabbades av tsunamikatastrofen. En del barn har fått byta socialsekreterare och psykolog så många gånger att de inte längre vill ha hjälpen. Även i utvärderingarna av samhällets insatser efter katastrofensaknas granskningar av vilken hjälp barnen fått. Det krävs nu en stor undersökning av hur barnens drabbats och vilken hjälp de fått.Vi måste också få en nationell strategi för hur överlevande krisdrabbade barn skafå hjälp och stöd, skriver Göran Harnesk,generalsekreterare för Barnens rätti samhället, Bris, och Eva Waltré, samordnare av Bris stödverksamhet.", "article": "Tsunamin blev en katastrof för många barnfamiljer. Vi har i massmedierna kunnat följa hur politiker har ställts till svars för vad de gjorde och inte gjorde de första dygnen efter katastrofen. Det har nu också kommit utvärderingar av samhällets insatser efter tsunamin. Men i dessa omfattande utvärderingar saknas en analys av hur stödet för barnen blev. Nästan 4 000 barn i åldrarna 0–17 kom hem till Sverige efter tsunamin. Att barnperspektivet saknas i utvärderingarna blir ett starkt vittnesbörd över att man i allmänhet inte förstår behovet av förebyggande arbete. Man förstår behoven hos barn i akut kris, men man förstår inte behoven hos de övriga av de 4 000 barnen om vilkas psykiska hälsa vi vet väldigt lite. Katastrofkommissionens uppdrag var att ”utvärdera vårt samhälles förmåga att hantera de påfrestningar som naturkatastrofen i Asien inneburit och klargöra på vilket sätt de erfarenheterna kan tas till vara”. Rapporten, som gavs ut den 1 december 2005, beskriver bland annat barn i chocktillstånd, föräldralösa och apatiska barn och hur man genom DNA-analyser kan fastställa omkomna barns identitet. Ingenstans nämns behovet av en utvärdering av hur de hemkomna barnen blev bemötta, eller förslag på hur de skulle ha kunnat få hjälp. Inte heller den parlamentariska kommitté som tillsattes efter katastrofen har diskuterat bristen på nationell samordning för de utsatta barnen. Och söker man på ordet ”barn” i Socialstyrelsens nyutkomna rapport om sjukvårdsinsatser vid katastrofer utomlands får man en (1) träff. Under senare delen av året ska Socialstyrelsen till regeringen presentera en rapport som ska följa upp stödet till drabbade av flodvågskatastrofen. En nypublicerad enkät till kommuner med drabbade invånare visar att många kommuner saknar uppgifter om detta. De kommuner som svarat uppger att pågående stödinsatser riktar sig till endast en till två barn/ungdomar per kommun. Inom barn- och ungdomspsykiatrin är cirka 45 barn och ungdomar kvar i behandling. Ingen har haft i uppdrag att ta reda på hur den stora majoriteten hemkomna barn mår, hur de tagits om hand och vilka behov de har haft eller fortfarande har. Bris har på olika sätt tagit del av barnens och ungdomarnas reaktioner efter tsunamin. Den närmaste tiden efter flodvågskatastrofen i Sydöstasien tog vi emot över 200 samtal och e-brev från barn och ungdomar som drabbats på något sätt. Många var direkt berörda; några hade upplevt trauman på plats då föräldrar försvunnit medan de själva hade klarat sig. Andra var skadade, saknade syskon eller anhöriga som de inte fått besked om. En del väntade förgäves på att bästa kompisen skulle dyka upp här hemma. Många överlevande uttryckte en stark önskan om att få träffa andra jämnåriga som varit i samma situation. Så här skrev en 13-årig pojke: ”Hej! Jag va i Phuket den 26/12 -04. Jag vill träffa någon som också va med när det hände för det känns fel att bara snacka med folk som sett det på tv” I februari 2005 startade Bris pedagogiska sorg- och traumagrupper för barn och ungdomar som drabbats av tsunamin. Finansiering söktes från Allmänna arvsfonden och Bris fick tillsammans med Rädda Barnen och Ersta Referenspunkt pengar för att stödja drabbade av tsunamin. Intresset och trycket var stort – förutom barn och ungdomar själva – hörde bland annat skolor, barn- och ungdomspsykiatrin och socialförvaltningar av sig med intresseanmälningar. Totalt har Bris under det senaste året bedrivit sju barngrupper i landet med sammanlagt 40 barn, varav fem i Stockholm och en vardera i Malmö och Göteborg. I Stockholm startades också två föräldra- och anhöriggrupper med koppling till barngrupperna. Barngrupperna träffades en gång i veckan, två timmar per gång under drygt ett år. Samtliga grupper sträckte sig över årsdagen. Det som framträder tydligast när vi har frågat deltagarna om hur de upplevt sammankomsterna är hur värdefullt det har varit att få träffa andra med liknande erfarenheter. Barnen och ungdomarna i sorggrupperna uttrycker att de inte längre känner sig lika ensamma och att det har blivit lättare att hantera saknaden efter saknade och döda anhöriga och att de bättre kan se framtiden an. En flicka skriver i en kommentar: ”Här gör jag saker som är bra för mig men som jag inte gör annars.” De barn, föräldrar och anhöriga som vi har träffat i gruppverksamheten vittnar om skilda upplevelser av den hjälp som erbjudits dem. Det verkar ha spelat stor roll var man bor, vilken skola man har gått i, vilka nyckelpersoner man träffat. I de flesta fall får skolan positiv kritik, och många skolor visade en kraftfull handlingsförmåga. Socialtjänsten får delade omdömen – vissa barn har exempelvis fått byta både socialsekreterare och psykolog så många gånger att de inte längre vill träffa någon ny stödperson. Barnpsykiatrin får många gånger hård kritik av barnen vad gäller att i tid erbjuda nödvändig hjälp: ”Jag har fått byta terapeut flera gånger”, ”Det är jobbigt att behöva förklara saker om igen för någon som inte förstår”, är några kritiska röster, men ibland får barnpsykiatrin också beröm för värdefullt terapeutiskt stöd. Barn med akuta problem fick professionell hjälp, men hur det stora flertalet av de4 000 barnen blev hjälpta är okänt. Den hjälp de skulle ha behövt är av förebyggande karaktär, det vill säga en hjälp så att oförlösta problem i dag inte ska utvecklas till allvarliga problem senare i livet. Den fråga som alltså måste besvaras är vem som bör och kan ta ansvar för förebyggande arbete. Det är troligtvis inte barn och ungdomspsykiatrin, för den är en specialistfunktion. Barnhälsovården, skolhälsovården och primärvården har alla ett visst ansvar för förebyggande stöd. Barnhälsovården arbetar med vissa förebyggande insatser för de små barnen. Skolhälsovården skiftar tydligt i kvalitet mellan skolor. Primärvården, slutligen, behöver såväl barnpsykiatrisk kompetens som extra resurser i form av kuratorer och psykologer för att kunna möta barns behov av förebyggande åtgärder. För att förebyggande arbete ska vara effektivt måste det vara lättillgängligt. Det betyder att man vet var den finns och att det finns någon fysisk person där. Bris hör varje dag från barn att de inte vet vart de ska vända sig. Barnen kan själva skämta om att ”ska jag må dåligt så ska det vara på en onsdag i en jämn vecka, då är skolsyster där”. Föräldrar säger samma sak till oss, inte heller de vet vart de ska vända sig. När det gäller de hemkommande barn som drabbats av tsunamin efterlyser Bris nu en nationell utvärdering av hur barnen som drabbades blev bemötta av samhället. Syftet skulle vara att hjälpa de utsatta barnen, fördjupa kunskapen och beredskapen inför framtida katastrofer där barn drabbas. En konkret stödåtgärd som i framtiden skulle kunna samordnas på nationell nivå är just pedagogisk gruppverksamhet för drabbade barn. Bris yrkar också på en konkret nationell strategi för hur överlevande, krisdrabbade barn ska bemötas med stöd och hjälp efter större olyckor och katastrofer. Hur ska vi annars kunna lära oss någonting av det som har hänt? Inte bara tsunamier leder till familjekatastrofer. Varje dag drabbas familjer i Sverige på olika sätt. Bris anser att det förebyggande arbetet för barn och ungdomar och deras familjer behöver stärkas och förtydligas. Vi måste ta barnens parti när de riskerar att komma i kläm. Därför är det naturligt att Bris också stöder den nationella psykiatrisamordningens förslag på ett nationellt kunskapscenter för tidiga insatser till barn och unga. Under valåret 2006 kommer Bris att fortsätta att betona vikten av vuxengaranti, som innebär att alla barn borde ha rätt till någon viktig vuxen närvarande i sitt liv. Göran Harnesk Eva Waltré ", "article_category": "other"}
{"id": 22930, "headline": "\"Myndigheterna glömde bort drabbade barn efter tsunamin\"", "summary": "Hård kritik mot barnpsykiatrin och socialtjänsten från de överlevande barnen, skriver Bris generalsekreterare.. Barnpsykiatrin och socialtjänsten får hård kritik från många av de nära 4 000 barn under 17 år som drabbades av tsunamikatastrofen. En del barn har fått byta socialsekreterare och psykolog så många gånger att de inte längre vill ha hjälpen. Även i utvärderingarna av samhällets insatser efter katastrofen saknas granskningar av vilken hjälp barnen fått. Det krävs nu en stor undersökning av hur barnens drabbats och vilken hjälp de fått. Vi måste också få en nationell strategi för hur överlevande krisdrabbade barn ska få hjälp och stöd, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället, Bris, och Eva Waltré, samordnare av Bris stödverksamhet.", "article": "Tsunamin blev en katastrof för många barnfamiljer. Vi har i massmedierna kunnat följa hur politiker har ställts till svars för vad de gjorde och inte gjorde de första dygnen efter katastrofen. Det har nu också kommit utvärderingar av samhällets insatser efter tsunamin. Men i dessa omfattande utvärderingar saknas en analys av hur stödet för barnen blev. Nästan 4 000 barn i åldrarna 0-17 kom hem till Sverige efter tsunamin. Att barnperspektivet saknas i utvärderingarna blir ett starkt vittnesbörd över att man i allmänhet inte förstår behovet av förebyggande arbete. Man förstår behoven hos barn i akut kris, men man förstår inte behoven hos de övriga av de 4 000 barnen om vilkas psykiska hälsa vi vet väldigt lite. Katastrofkommissionens uppdrag var att \"utvärdera vårt samhälles förmåga att hantera de påfrestningar som naturkatastrofen i Asien inneburit och klargöra på vilket sätt de erfarenheterna kan tas till vara\". Rapporten, som gavs ut den 1 december 2005, beskriver bland annat barn i chocktillstånd, föräldralösa och apatiska barn och hur man genom DNA-analyser kan fastställa omkomna barns identitet. Ingenstans nämns behovet av en utvärdering av hur de hemkomna barnen blev bemötta, eller förslag på hur de skulle ha kunnat få hjälp. Inte heller den parlamentariska kommitté som tillsattes efter katastrofen har diskuterat bristen på nationell samordning för de utsatta barnen. Och söker man på ordet \"barn\" i Socialstyrelsens nyutkomna rapport om sjukvårdsinsatser vid katastrofer utomlands får man en (1) träff. Under senare delen av året ska Socialstyrelsen till regeringen presentera en rapport som ska följa upp stödet till drabbade av flodvågskatastrofen. En nypublicerad enkät till kommuner med drabbade invånare visar att många kommuner saknar uppgifter om detta. De kommuner som svarat uppger att pågående stödinsatser riktar sig till endast en till två barn/ungdomar per kommun. Inom barn- och ungdomspsykiatrin är cirka 45 barn och ungdomar kvar i behandling. Ingen har haft i uppdrag att ta reda på hur den stora majoriteten hemkomna barn mår, hur de tagits om hand och vilka behov de har haft eller fortfarande har. Bris har på olika sätt tagit del av barnens och ungdomarnas reaktioner efter tsunamin. Den närmaste tiden efter flodvågskatastrofen i Sydöstasien tog vi emot över 200 samtal och e-brev från barn och ungdomar som drabbats på något sätt. Många var direkt berörda; några hade upplevt trauman på plats då föräldrar försvunnit medan de själva hade klarat sig. Andra var skadade, saknade syskon eller anhöriga som de inte fått besked om. En del väntade förgäves på att bästa kompisen skulle dyka upp här hemma. Många överlevande uttryckte en stark önskan om att få träffa andra jämnåriga som varit i samma situation. Så här skrev en 13-årig pojke: \"Hej! Jag va i Phuket den 26/12 -04. Jag vill träffa någon som också va med när det hände för det känns fel att bara snacka med folk som sett det på tv\" I februari 2005 startade Bris pedagogiska sorg- och traumagrupper för barn och ungdomar som drabbats av tsunamin. Finansiering söktes från Allmänna arvsfonden och Bris fick tillsammans med Rädda Barnen och Ersta Referenspunkt pengar för att stödja drabbade av tsunamin. Intresset och trycket var stort - förutom barn och ungdomar själva - hörde bland annat skolor, barn- och ungdomspsykiatrin och socialförvaltningar av sig med intresseanmälningar. Totalt har Bris under det senaste året bedrivit sju barngrupper i landet med sammanlagt 40 barn, varav fem i Stockholm och en vardera i Malmö och Göteborg. I Stockholm startades också två föräldra- och anhöriggrupper med koppling till barngrupperna. Barngrupperna träffades en gång i veckan, två timmar per gång under drygt ett år. Samtliga grupper sträckte sig över årsdagen. Det som framträder tydligast när vi har frågat deltagarna om hur de upplevt sammankomsterna är hur värdefullt det har varit att få träffa andra med liknande erfarenheter. Barnen och ungdomarna i sorggrupperna uttrycker att de inte längre känner sig lika ensamma och att det har blivit lättare att hantera saknaden efter saknade och döda anhöriga och att de bättre kan se framtiden an. En flicka skriver i en kommentar: \"Här gör jag saker som är bra för mig men som jag inte gör annars.\" De barn, föräldrar och anhöriga som vi har träffat i gruppverksamheten vittnar om skilda upplevelser av den hjälp som erbjudits dem. Det verkar ha spelat stor roll var man bor, vilken skola man har gått i, vilka nyckelpersoner man träffat. I de flesta fall får skolan positiv kritik, och många skolor visade en kraftfull handlingsförmåga. Socialtjänsten får delade omdömen - vissa barn har exempelvis fått byta både socialsekreterare och psykolog så många gånger att de inte längre vill träffa någon ny stödperson. Barnpsykiatrin får många gånger hård kritik av barnen vad gäller att i tid erbjuda nödvändig hjälp: \"Jag har fått byta terapeut flera gånger\", \"Det är jobbigt att behöva förklara saker om igen för någon som inte förstår\", är några kritiska röster, men ibland får barnpsykiatrin också beröm för värdefullt terapeutiskt stöd. Barn med akuta problem fick professionell hjälp, men hur det stora flertalet av de 4 000 barnen blev hjälpta är okänt. Den hjälp de skulle ha behövt är av förebyggande karaktär, det vill säga en hjälp så att oförlösta problem i dag inte ska utvecklas till allvarliga problem senare i livet. Den fråga som alltså måste besvaras är vem som bör och kan ta ansvar för förebyggande arbete. Det är troligtvis inte barn och ungdomspsykiatrin, för den är en specialistfunktion. Barnhälsovården, skolhälsovården och primärvården har alla ett visst ansvar för förebyggande stöd. Barnhälsovården arbetar med vissa förebyggande insatser för de små barnen. Skolhälsovården skiftar tydligt i kvalitet mellan skolor. Primärvården, slutligen, behöver såväl barnpsykiatrisk kompetens som extra resurser i form av kuratorer och psykologer för att kunna möta barns behov av förebyggande åtgärder. För att förebyggande arbete ska vara effektivt måste det vara lättillgängligt. Det betyder att man vet var den finns och att det finns någon fysisk person där. Bris hör varje dag från barn att de inte vet vart de ska vända sig. Barnen kan själva skämta om att \"ska jag må dåligt så ska det vara på en onsdag i en jämn vecka, då är skolsyster där\". Föräldrar säger samma sak till oss, inte heller de vet vart de ska vända sig. När det gäller de hemkommande barn som drabbats av tsunamin efterlyser Bris nu en nationell utvärdering av hur barnen som drabbades blev bemötta av samhället. Syftet skulle vara att hjälpa de utsatta barnen, fördjupa kunskapen och beredskapen inför framtida katastrofer där barn drabbas. En konkret stödåtgärd som i framtiden skulle kunna samordnas på nationell nivå är just pedagogisk gruppverksamhet för drabbade barn. Bris yrkar också på en konkret nationell strategi för hur överlevande, krisdrabbade barn ska bemötas med stöd och hjälp efter större olyckor och katastrofer. Hur ska vi annars kunna lära oss någonting av det som har hänt? Inte bara tsunamier leder till familjekatastrofer. Varje dag drabbas familjer i Sverige på olika sätt. Bris anser att det förebyggande arbetet för barn och ungdomar och deras familjer behöver stärkas och förtydligas. Vi måste ta barnens parti när de riskerar att komma i kläm. Därför är det naturligt att Bris också stöder den nationella psykiatrisamordningens förslag på ett nationellt kunskapscenter för tidiga insatser till barn och unga. Under valåret 2006 kommer Bris att fortsätta att betona vikten av vuxengaranti, som innebär att alla barn borde ha rätt till någon viktig vuxen närvarande i sitt liv. GÖRAN HARNESK EVA WALTRÉ ", "article_category": "other"}
{"id": 22945, "headline": "\"Hon var tyst under våldtäkten av hänsyn till Butts grannar\"", "summary": "Bert Karlsson om att gamle ovännen och nöjesprofilrivalen Billy Butt inte får upprättelse: Vår tids största rättsskandal. Jag har träffat flera av de kvinnor som fick Billy Butt dömd för våldtäkt. De fortsatte söka jobb genom honom efter våldtäkterna. De fortsatte rekommendera sina bästa väninnor att av samma skäl söka upp honom. En av kvinnorna som pekade ut honom avbröt våldtäkten för att ta ut sin tampong men lade sig sedan i Butts säng igen så att övergreppet skulle kunna fullföljas. En annan var tyst under våldtäkten för att Butt sagt åt henne att det var lyhört i lägenheten. Kvinnorna är offer för sitt eget självbedrägeri. De låg med Butt för sina karriärers skull men valde att kalla det våldtäkt av rädsla för en moraliskt fördömande omgivning. Det skriver skivbolagsdirektören Bert Karlsson.", "article": "På senare år har rättsstaten Sverige förstört livet för ett flertal personer som blivit oskyldigt dömda i uppseendeväckande brottmål och i synnerhet sexualbrottmål. En del av dessa brott har klarats upp i efterhand, men flera hänger kvar som lik i rättsväsendets garderob. Ett av dessa fall är den kontroversiella domen mot min gamla kollega, den före detta skivbolagsdirektören Billy Butt. Han blev 1993 mot sitt nekande dömd till fem års fängelse för våldtäkter på en rad unga kvinnor som hade sökt sig till honom för att få jobb inom showbusiness. Att Billy Butt fortfarande inte fått upprättelse är onekligen vår tids största rättsskandal. Butt har nu ansökt om resning för åttonde gången i rad. Det är synnerligen hög tid att Högsta domstolen, i stället för att fortsätta skydda kollegerna i underdomstolarna, erkänner felet och rättar till det så att rättsväsendet kan återfå sin heder och trovärdighet. När Billy Butt blev anklagad förstod jag och många av hans andra kolleger inom den svenska nöjesbranschen att det han gjort inte var våldtäkt. Det handlade om ett klassiskt fult och gammalt trick enligt vilket han, med falska löften om guld och gröna skogar, utnyttjade sin maktposition för att få sex med yngre kvinnor. Kvinnorna hade sökt sig till honom för jobb inom nöjesbranschen, låtit sig snackas omkull av Billy Butts verbala förmåga och därmed ingått i tillfälliga sexuella förhållanden med honom. Att det var ett moraliskt förkastligt förfarande från Butts sida är någonting som han flera gånger erkänt. Men det som mest talar emot påståendet att det var frågan om våldtäkt är det faktum att flera av dem sökte upp honom igen efter samlagen. Jag träffade flera av dessa kvinnor. De fortsatte söka jobb genom honom trots \"våldtäkterna\". De rekommenderade också sina bästa väninnor att söka upp Billy Butt för jobbmöten på tu man hand. En av dem gjorde någonting så märkligt som att självmant hamna i hans hotellsäng i London några veckor efter att hon redan enligt egen utsago blivit våldtagen av honom i Stockholm. Ändå blev Billy Butt dömd i samtliga fall och i \"Londonkvinnans\" fall blev han dömd för två våldtäkter. Det finns en rad anmärkningsvärda inslag i domen mot Butt. Mest uppseendeväckande är de gammaldags moralvärderingar som präglat rättens ledamöter. Så här skriver Svea hovrätt i domen: \"... även om flickornas kontakter varit föranledda av hans yrkesverksamhet och av deras förhoppningar om att genom honom få arbete i musik- eller reklamsammanhang, så framstår tanken att en ung flicka frivilligt skulle vilja inlåta sig i ett tillfälligt förhållande med en så avsevärt äldre, i det närmaste obekant man inte som näraliggande\". Med en sådan felaktig och minst sagt verklighetsfrämmande grundinställning har rätten, från början, skapat en miljö i vilken Butt omöjligen kunde få en rättvis prövning av sin sak. Vem som helst med ett uns av livserfarenhet begriper att makthavande män och yngre kvinnor har haft detta slags samspel så länge som människan funnits på jorden. Rättens dåliga kunskaper har inte bara förstört livet för Billy Butt. De har skapat en situation där nio kvinnor som i högsta grad försökt utnyttja Butts maktposition och sängvägen fått gratis inträde i nöjesbranschen sedan lyckats framställa sig som offer för sexualbrott. Domstolarnas dåliga kunskaper är grunden till att Billy Butt blivit felaktigt dömd. Rätten har trott på kvinnornas anklagelser om våldtäkt trots en lång rad omständigheter som borde ha skapat rimligt tvivel. Några av dessa är hur exempelvis en av kvinnorna gick upp ur sängen mitt under vad hon beskrev som en våldtäkt och självmant tog ut sin tampong. Efteråt lade hon sig i sängen igen så att \"våldtäkten\" skulle kunna fullbordas. En annan berättade hur hon inte skrek under \"våldtäkten\" därför att Billy Butt hade sagt till henne att man inte får höja rösten i lägenheten på grund av de tunna väggarna. Hon tillade att hon är van vid att respektera folks vilja när hon är hemma hos främmande. Rättens fastställande av åtalen, trots dessa och en rad andra faktorer av rimligt tvivel, talar starkt för att Billy Butt hamnat hos tjänstemän inom rättsväsendet som saknat kunskaper i yngre kvinnors beteende i våldtäktssituationer. Vem tror exempelvis att en ung svensk kvinna skulle, efter att ha blivit våldtagen, rekommendera sin bästa väninna till våldtäktsmannen? Vem tror att en ung svensk kvinna skulle ta ut sin tampong mitt under en våldtäkt? Det förekommer ingenting i domarna som talar för att Billy Butt skulle ha brukat våld eller hot om våld. Trodde ledamöterna som dömde Butt att den unga svenska kvinnan är ett sådant offer att hon skulle agera på det sätt som dessa kvinnor gjorde efter samlagen med honom? Samtliga kvinnor låg kvar och sov i samma säng som Butt efter \"våldtäkterna\" och ingen av dem polisanmälde honom i anslutning till händelserna. Det skedde i stället en lång tid senare efter att det gått upp för dem att Butt blåst andra kvinnor på samma sätt. I ett fall kom polisanmälan efter 4,5 år, i ett annat fall efter 3 år. Mot denna bakgrund kan man inte undvika att ställa en fråga: Varför polisanmälde dessa kvinnor Billy Butt? Jag är övertygad om att anmälningarna grundar sig på det omfattande massmediala drevet mot Billy Butt i kvällspressen vid denna tid. Kvinnor som hade träffat honom tidigare och haft samlag med honom konfronterades med stora rubriker om Billy Butt som våldtäktsman. I en sådan situation var det lättare för en ung kvinna att falla för självbedrägeriet, av rädsla för en eventuellt fördömande omgivning, än att erkänna att hon faktiskt haft frivilligt sex med Butt för att få jobb. Det är också troligt att tingsrättens ledamöter blivit påverkade av de massmediala skriverierna i vilka Billy Butt framställdes som en mycket obehaglig person, med krokig näsa och icke nordiskt utseende. Tingsrätten hängde till och med på och skrev i sin dom om Butts särpräglade utseende som knappast kunde ha väckt sinnesro hos en ensam ung flicka. Vad tingsrättens ledamöter uppenbarligen inte tänkte på var att Billy Butts \"särpräglade utseende\" hade fyllt tidningarnas löpsedlar under ett flertal år före våldtäktsmålet och att det var just det särpräglade utseendet förenat med hans lika särpräglade sätt som gjorde honom så populär i Sverige på 80-talet. Jag har känt Billy Butt sedan mitten av 70-talet. Det är en hygglig person med stor empati för sina medmänniskor. Även om man kan ifrågasätta en del av hans metoder är han ändå är en driftig typ. Någon våldtäktsman är han definitivt inte. Givetvis hade han en förmåga att ibland bluffa och reta gallfeber på oss svenskar och även på mig. Hösten 1992 skrev han en artikel på DN Debatt där han, utan gediget underlag, starkt kritiserade min roll som politiker i Sverige. Trots att vi blivit ovänner ett flertal gånger genom åren har jag ändå fascinerats av Billy Butt som person. Men han begick praktiskt taget vartenda misstag man kan begå som offentlig person. Hans största misstag i livet var att han inte hanterade sin ställning på ett förnuftigt sätt. Han var gapig, skrikig och skrytsam och han utnyttjade sin position för att åstadkomma saker som han annars inte hade kunnat åstadkomma. Och han lekte mycket farliga lekar med journalisterna. Allt detta gjorde honom till ett tacksamt offer för drevet som kom efter våldtäktsanklagelserna. Trots allt negativt som man kan säga om honom bidrog Billy Butt ändå under 1980-talet stort till svenskt nöjesliv. Han blev en värdig konkurrent till mig och han gav svenska folket en hel del bra musik. När våldtäktsmålet inträffade förlorade Billy Butt en lysande karriär. Billy Butt har i dag blivit betydligt tystare och klokare och han har erkänt sina misstag och försonat sitt moraliska brott. Men hans dåliga moral går inte att jämföra med den dåliga moral som rättsväsendet visat i sin hantering av Butt-målet. Därför måste Högsta domstolen inse behovet av att rätta till detta förskräckliga misstag. Efter sju avslag har Butt återigen ansökt om resning i Högsta domstolen och saken ska avgöras av fem justitieråd inom de närmaste veckorna. Den här gången har hans advokat Peter Althin presenterat en lång rad nya omständigheter som talar för att Butt blivit falskt anklagad för brottet våldtäkt. Det finns nya och icke tidigare hörda vittnen som haft kontakt med några av kvinnorna efter deras möten med Butt. Vittnenas uppgifter talar emot att kvinnornas skulle ha blivit våldtagna av Butt. Rättsväsendets hantering av sexualbrottmål under 90-talet kan inte annat än kritiseras hårt. Mål efter mål har dömts fel. Resning efter resning har beviljats. Flera män har fått sina liv förstörda av rättsväsendets inkompetens. Den enskilda svenska medborgaren kan helt enkelt inte lita på att domstolarna dömer korrekt i dessa mål där ord står mot ord. Justitieråden i Högsta domstolen måste vakna upp och inse att rättssäkerheten i dessa mål är oacceptabelt låg. Billy Butts mål är ett typexempel på detta. Billy Butt har sagt att eftervärldens dom kommer att bli hård mot det svenska rättsväsendet. Och jag undrar om det inte är dags att rättsväsendet, genom att rätta till misstaget i målet Billy Butt, undviker eftervärldens hårda dom. Bert Karlsson ", "article_category": "other"}
{"id": 22952, "headline": "Osynlig i ordboken", "summary": "En 50-talsbild präglar spelreglerna i näringslivet och synen på entreprenörer. Men allt färre svenskar jobbar i de gamla storföretagen, och de villkor som kanske passade förr gör det inte längre.", "article": "Svenska Akademiens ordlista har kommit ut i en ny upplaga. Den som slår upp ”entreprenör” hittar följande förklaring: ”person som åtar sig entreprenad”, vilket i sin tur beskrivs som ett ”arbets- eller leveransbeting av större omfattning”. Att Saol definierar entreprenören utifrån upphandlingar, som främst används av offentlig sektor, säger en del om den svenska attityden till företagande. Länge var inställningen avvaktande till dem som tar riskfyllda initiativ för att utnyttja nya affärsmöjligheter. Entreprenören var osynliggjord, knappt omnämnd i debatten. På 1980-talet ändrade diskussionen riktning, men vissa väderkvarnar har ännu inte fångat upp de nya vindarna. Okunskapen om entreprenörens roll i samhället har följdverkningar. Mest uppenbar är den låga förståelsen bland politiker och myndigheter om företagandets villkor. I dag väntas exempelvis riksdagen klubba igenom en förändring av lagen om anställningsskydd, som kommer att göra det än mer dyrt och riskabelt att anställa. Inte på något sätt hjälper detta den dryga miljon svenskar som i dag står utanför arbetsmarknaden. Trots allt tal om ”vikten av entreprenörskap” saknas det i riksdagsmajoriteten en grundläggande acceptans för dem som skapar nya verksamheter och sår jorden för framtidens välstånd. Fokus är i stället ensidigt riktat på att stärka skyddet för de anställda, som om deras inkomster inte var beroende av hur det går för företagarna. Spelreglerna i det svenska näringslivet är konstruerade efter 50-talsbilden av storföretag: tusentals anställda, omfattande hierarkier, långa korridorer, fyllda kassakistor. Men allt färre svenskar arbetar i industrin. Och det som kanske passade i exportnäringen för mer än ett kvartssekel sedan lämpar sig inte alls för de mindre tjänsteföretag som sysselsätter allt fler. Ta arbetsrätten. För ett traditionellt exportbolag med ett samarbetsvilligt fack behöver inte lagar om turordning och medbestämmande innebära ett stort problem. Dels kan flera bestämmelser förhandlas bort, dels står inte verksamheten och faller med några enstaka personer, eftersom medarbetarna är så många. Men för ett snabbväxande småföretag blir hela det arbetsrättsliga komplexet ett bekymmer. Det ger facket ett oproportionerligt stort inflytande över verksamheten och förvandlar fasta anställningar till ett högriskprojekt. Ta de höga skatterna på arbete. I ett industribolag utgör lönekostnaderna cirka 40 procent av omsättningen, medan motsvarande andel i ett tjänsteföretag är närmare 80 procent. Den del av ekonomin där många av de nya jobben skapas är alltså mycket känsligare för skatterna än den gamla. Det går möjligtvis att hårdbeskatta verksamheter där maskiner, robotar och datorer står för en betydande del av förädlingen. Men det fungerar inte i företag där människors kunskaper och arbetsinsatser är avgörande för utfallet. Skatteeffekterna blir som värst när det är privatpersoner som köper tjänsterna. En bruttomånadslön på 20 000 kronor räcker till att betala en tjänst som gör att utföraren endast får behålla 4 000 kronor efter skatt – resten går till staten, kommunen och landstinget. Ingen borde vara förvånad över att den privata tjänstemarknaden har så svårt att växa fram i Sverige och att arbetslösheten – trots den höga tillväxten – fortfarande är så hög. Det är inte bara ordboksförfattare som gör medvetna val. Det gör också politiker. Såväl Svenska Akademien som riksdagen skulle behöva en entreprenör som uppdaterar verklighetsbilden. DN 18/5 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 22965, "headline": "\"Bostadsorten avgörande för cancersjuks chans att överleva\"", "summary": "Dålig samordning drabbar patienter, visar första heltäckande rapporten om cancervården. Bostadsorten är avgörande för om en cancerpatient ska överleva eller inte. På vissa sjukhus är risken att dö inom trettio dagar efter vissa ingrepp tre gånger större än på andra. Strålkanoner står oanvända på en del sjukhus, samtidigt som patienter står i kö för behandling på andra sjukhus. Det finns brister i samordningen inom hela cancersjukvården, visar Cancerfondens första heltäckande rapport om cancervården. Den svenska vården lever ur hand i mun, det är ingen som planerar för de behov som finns i framtiden. Världshälsoorganisationen WHO ger Sverige underkänt när det gäller cancervårdens organisation. Nu måste Sverige skapa en nationell handlingsplan för cancervården, skriver Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin och professor Bengt Westermark, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.", "article": "I dag presenteras Cancerfondsrapporten, som för första gången beskriver \"cancerläget\" inom forskning, läkemedel, prevention, vård, samhällsekonomi och statistik. Syftet är att ge kunskap om hur Sverige hanterar, eller inte hanterar, problematiken med vår allvarligaste folksjukdom. Rapporten kommer att publiceras årligen. Cancer är den vanligaste dödsorsaken för människor under 75 år. Allt fler människor får cancer och allt fler människor lever längre med sin cancer. Mycket av svensk cancervård fungerar bra. Men rapporten visar också på allvarliga brister i framförhållning och samordning i hela vårdapparaten, och att det drabbar patienterna. Det händer att strålkanoner står oanvända samtidigt som patienter på andra ställen står i kö för behandling. Sjuka kan få vänta månader på en diagnos och ännu längre för att få träffa en specialist. Bristen på radiologer och patologer är på flera håll akut. Behandlingsresultaten i vården varierar över landet. Hur länge kan ett modernt samhälle tillåta att bostadsorten avgör en patients chans att överleva? På vissa sjukhus är risken att dö inom trettio dagar efter ändtarmskirurgi tre gånger så stor som på andra. Goda erfarenheter kring behandling sprids inte mellan kliniker. Stora regionala skillnader finns när det gäller användningen av nya och effektiva läkemedel ett exempel är bröstcancerpreparatet Herceptin. Trots att andelen sjuka är ungefär densamma i hela landet är konsumtionen av preparatet nära tre gånger så hög per invånare i Uppsala-Örebro som i Södra sjukvårdsregionen. Skillnaden kan innebära att det förekommer en underbehandling, med sämre behandlingsresultat som följd. Det brister också i samordningen mellan statens insatser på forskning och landstingens ansvar för vård. Trots att nya forskningsrön kommer fram tar det lång tid innan nya behandlingar sprids inom vården. Ingen instans har ett tydligt ansvar för att nya rön omsätts i vården. Den svenska cancervården är genomgående dålig på att planera för de behov som finns i framtiden. Antalet sjuka kommer att öka, men vårdens framförhållning sträcker sig ofta inte längre än nästa budgetår. Vården lever ur hand i mun. Cancer är en komplex sjukdom där patienten många gånger har olika vårdbehov under sin sjukdomstid. Jämfört med andra sjukdomar kräver cancervården mer planering. Detta speglas av de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen nyligen presenterat för de vanligaste cancerformerna. Riktlinjerna är i stort sett inriktade på prioritering utifrån nuläget. Men är det inte lika viktigt att planera för framtidens cancervård? Fokuseringen på att behandla de som är sjuka i dag innebär också att Sverige satsar för lite på förebyggande insatser. Studier visar att prevention, inte minst motverkande av rökning, minskar dödligheten och samhällets kostnader för cancer. Här har Sverige varit framgångsrikt. Men i stället för att bygga ut folkhälsoarbetet väljer regeringen att minska dessa satsningar. Dessa utmaningar är inte unika för Sverige. Världshälsoorganisationen WHO har sedan länge rekommenderat att varje land inrättar en nationell cancerplan. Sverige har dock hittills sagt nej, och Sverige får också underkänt på flera av WHO:s kriterier för en väl organiserad cancervård. Men nu sker kanske en vändning. De borgerliga partierna har under våren lanserat ett förslag på en nationell cancerplan. Detta förslag välkomnar vi. Äldre- och sjukvårdsminister Ylva Johansson har sagt att även regeringen är öppen för att diskutera en närmare samordning på cancerområdet. På regeringens uppdrag utreder Socialstyrelsen nu sätt att stärka de enheter som finns i sjukvårdsområdena, så kallade regionala onkologiska centrum, ROC. Dessa kan komma att spela en viktig roll. Men de har varken ansvar för utbildning, prevention eller eftervård. De kommer inte heller att ha mandat för att genomföra tillräckliga förändringar i vården. En nationell cancerplan behövs. Den bör innehålla följande: Nationella mål. Regeringen bör i samråd med landstingen och Socialstyrelsen sätta nationella mål för sänkt sjuklighet och dödlighet i cancer. Målen bör utgå ifrån prognoser över hur cancersjukligheten kommer att utvecklas i framtiden. Det bör även införas nationella mål för prevention inom områden med koppling till cancer, i synnerhet inom tobaksrökning. Vårdgivarnas och övriga parters ansvar för att nå målen bör tydliggöras. Strategier för hela vårdkedjan. Landstingen bör tydliggöra hur de ska nå de uppsatta målen. Strategierna ska täcka alla led i vårdkedjan för cancer - från prevention, diagnos och behandling, till rehabilitering, palliativ vård och psykosocialt stöd. Socialdepartementet har ett ansvar för att resursbehov i form av personal och utrustning samordnas nationellt. Det ska inte - som i dag - komma som en överraskning att det plötsligt är brist på cancerspecialister. Fler riktlinjer. I dag står över hälften av Sveriges cancerpatienter utan riktlinjer för vården. Socialstyrelsen bör ta fram nationella riktlinjer så att flertalet cancerpatienter omfattas. Tillvaratagande av forskningsrön. Socialstyrelsen, SBU, Läkemedelsverket och landstingen bör utveckla arbetsformer som säkerställer att resultaten av ny forskning når ut till patienten. Landstingen bör säkerställa att läkare har tillräcklig tid att forska och ta del av ny kunskap, till exempel genom schemalagd forskningstid. System för uppföljning. De nationella målen bör följas upp regelbundet enligt en i förväg utformad modell. Det måste införas fler kvalitetsregister som kan utvärdera och förbättra behandlingen. Användningen av behandlingsmetoder som fungerar bra måste snabbt kunna observeras och mätas. Bra kvalitetsregister kan utjämna olikheterna i landet genom att stimulera till överföring av kunskap mellan olika vårdgivare. Dessa förändringar behöver inte medföra ökade utgifter. De kan också genomföras utan att landstingens självstyre naggas i kanten. Vad som krävs är en samsyn hos politiker, profession och myndigheter, och en vilja att samarbeta. Regeringen måste ta initiativet till en cancerplan. Det som inte blir målsatt och mätt blir inte gjort. Hur länge ska Sveriges patienter behöva vänta på att regeringen sätter mål för sänkt sjuklighet och dödlighet i cancer? Ursula Tengelin Bengt Westermark ", "article_category": "other"}
{"id": 22971, "headline": "”Näringslivet tvingas granskaden svenska skolans kvalitet”", "summary": "Oacceptabelt att elever lämnar skolan utan att kunna läsa, skriver Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen.Näringslivet tvingas att ta ansvaret för att granska kvaliteten i den svenska skolan när nu ingen annan gör det. Vi är beroende av en skola i världsklass för att klara oss i den globala konkurrensen. Då är det oacceptabelt att elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Det krävs också mer ordning i skolan. Det måste finnas förbud mot allt kränkande beteende. De vuxna ska kräva ansvar av eleverna för mobbning, skadegörelse och kränkningar. För att höja kvaliteten måste också skolan utsättas för konkurrens av friskolor. Det sätter press på de kommunala skolorna, så att också de blir bättre. Det skriver Signhild Arnegård Hansen, vice ordförande för Svenskt Näringsliv, som medverkar i boken ”Våra drömmars skola”. Boken ges ut av Lärarnas riksförbund och kommer ut i morgon, måndag.", "article": "Ingen oberoende instans granskar kvaliteten i den svenska skolan. Det är helt oacceptabelt att eleverna lämnar skolan utan grundläggande läs- och skrivkunnighet. Om ingen tar ansvar så tvingas näringslivet att ta initativ framöver. Annars klarar eleverna inte den globala konkurrensen. Globaliseringen gör att ett land som Sverige måste ta hänsyn till den inkomstutjämnande process som fortgår i världen. Utbildning spelar en huvudroll för ländernas konkurrenssituation och i länder som Kina och Indien vill ungdomarna lära, medan vi i västliga länder i viss mån tappat motivationen för utbildning och i mycket har skolpolitiken gått vilse. Vi som driver företag utsätts för en konkurrens som ständigt blir allt hårdare. Vi måste därför hela tiden arbeta med förändringar och förbättringar av våra varor och tjänster för att klara morgondagens konkurrens. Jag är övertygad om att även skolan måste börja arbeta på samma sätt. Företagen i Sverige är beroende av en skola i världsklass, som hjälper oss att möta de globala utmaningarna och som utbildar våra blivande medarbetare. Detta är ingen omöjlighet. Sverige har alla förutsättningar för att kunna ligga i täten när det gäller utbildningssystemen. Att utveckla en skola som stärker vår konkurrenskraft och därmed säkrar vår välfärd är ett område som måste prioriteras. Skolan är verkligen avgörande för samhället och för näringslivet. Jag engagerar mig personligen för mer entreprenörskap i skolan genom projektet Ung företagsamhet. Skolan måste bli ännu bättre på att förbereda för skapande och entreprenörskap. Entreprenörskapet borde följa genom utbildningen som en röd tråd. Det finns dock två områden i skolan där vi måste få till förändringar snarast: För det första så måste skolan ge alla väsentliga baskunskaper. Det är helt oacceptabelt att elever lämnar den svenska skolan utan grundläggande läs- och skrivkunnighet. Detta bör vara första och högsta prioritet för skolan. Det är säkert bra att skolan utvecklas och följer olika samhällstrender, men ambitionerna att vara alla till lags får aldrig gå ut över kvaliteten. De som missar basala kunskaper såsom läs- och skrivkunnighet riskerar att hamna utanför samhället; till exempel måste alla i dag kunna läsa en instruktion på engelska. Vi kan också följa i medierna hur företrädare för universitet och högskolor vittnar om att elever från gymnasieskolan inte har tillräckliga baskunskaper för att klara högre utbildningar. Även LO har på senare tid riktat kritik mot bristerna i kärnämnesundervisningen i gymnasiet. I dag försöker gymnasierna förbereda samtliga elever för vidare studier, vilket ibland går ut över de viktigaste baskunskaperna. Jag delar helt LO:s syn på att baskunskaperna måste gå före andra ambitioner i skolan och skolan måste därför satsa på kvalitet i basämnen och ständigt utvärdera satsningarna. I dag finns ingen oberoende instans som granskar kvaliteten i den svenska skolan. Min uppfattning är att om ingen annan tar ansvaret för att granska skolans kvalitet, kommer näringslivet att tvingas göra det. Vi får då framöver överväga ett initiativ i den riktningen. Den globala konkurrensen ställer hårda krav, och lyckas inte skolan är det ytterst eleverna som blir lidande. Ett av dagens problem med skolan är att resultaten är så beroende av vilken lärare som ansvarar för utbildningen. Så får det inte vara. Överallt i näringslivet arbetar man med kvalitetssäkring där hela organisationen svarar för kvaliteten, vilket också borde ske inom skolans värld. Eleverna får inte bli lidande bara för att systemen inte är optimala. Ytterst vilar resultatet i dag på lärare, men det borde vara skolan som system som ansvarar för och säkrar kvaliteten. Sedan borde oberoende aktörer granska skolornas kvalitet och kvalitetsarbete. För det andra krävs det mer ordning i skolan. Skolan måste ta ett totalt avstånd från kränkande beteende. Skolan visar i dag respekt för eleverna, vilket självklart är bra. Dock borde skolan också kräva att eleverna visar samma respekt för skolan och för varandra. Hur skall våra barn tolka det när vuxna inte utkräver något som helst ansvar för mobbning, skadegörelse eller ännu värre för direkta kränkningar? Jag är bekymrad för hur samhället kommer att utvecklas när barnen fostras i en miljö där handlingar inte får konsekvens. Barnen ser, lär och tar med sig vidare i livet. Min egen erfarenhet som förälder är att det enbart är vi föräldrar som agerar, men det som sker i skolan måste skolan själv ta ansvar för. Skolan borde fostra för vuxenliv och arbetsliv. Ett sätt är att ge tydliga signaler och sanktioner. Kvalitet och normsättande är två områden som vi i Sverige måste lyckas bättre med om vi skall klara målet att få ett utbildningssystem i världsklass. Inom näringslivet talar vi ofta om investeringar. Över lag måste vi arbeta för att det skall göras mer investeringar i Sverige på många områden. Samhällets resurser är dock begränsade. Sverige har i dag världens högsta skattetryck. För att kunna avsätta mer resurser till skolan, måste därför skolan se till att hantera ökade investeringar effektivt. Jag tror att skolan mår bra av konkurrens och ständiga mätningar av resultat. Detta höjer också kvaliteten. När det gäller konkurrens inom skolan så kommer det oroande signaler från skolministern. Ibrahim Baylan säger att ”Fristående skolor har en given plats i svenskt skolväsende”, men samtidigt skall de inte få lämna vinst till sina ägare. Skolministern har tillsatt en utredning om friskolorna med uppdraget att ”möjligheten att kunna plocka pengar ur skolan hur som helst ska begränsas”. Om friskolornas frihet begränsas så minskar deras möjlighet att utsätta skolsystemet för nyttig och välbehövlig konkurrens. När jag pratar med företagare och andra om friskolornas betydelse, får jag ofta svaret att friskolornas viktigaste uppgift är att sätta press på de kommunala skolorna. Vinsterna med friskolorna kommer inte bara deras egna elever till del utan alla elever, eftersom konkurrensen tvingar alla skolor att bli bättre. Det är detta som är vitsen med fri konkurrens. När regeringen säger sig värna om de offentliga skolorna så kan inskränkningar för friskolorna ge totalt motsatt effekt. Det finns många aktörer på skolans område som vill så mycket. Ska vi lyckas måste vi dra åt samma håll. För att nå ett utbildningssystem i världsklass måste vi upprätthålla och utveckla konkurrensen, vi måste få i gång ett kvalitetssäkringsarbete med oberoende mätningar och vi måste förbättra skolans och lärarnas status. I det sista ligger även det som för mig är mest akut: Att skolan måste fostra för vuxenlivet både med baskunskaper och normer. Signhild Arnegård Hansen Vice ordförande för Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 22972, "headline": "\"Näringslivet tvingas granska den svenska skolans kvalitet\"", "summary": "Oacceptabelt att elever lämnar skolan utan att kunna läsa, skriver Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen. Näringslivet tvingas att ta ansvaret för att granska kvaliteten i den svenska skolan när nu ingen annan gör det. Vi är beroende av en skola i världsklass för att klara oss i den globala konkurrensen. Då är det oacceptabelt att elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Det krävs också mer ordning i skolan. Det måste finnas förbud mot allt kränkande beteende. De vuxna ska kräva ansvar av eleverna för mobbning, skadegörelse och kränkningar. För att höja kvaliteten måste också skolan utsättas för konkurrens av friskolor. Det sätter press på de kommunala skolorna, så att också de blir bättre. Det skriver Signhild Arnegård Hansen, vice ordförande för Svenskt Näringsliv, som medverkar i boken \"Våra drömmars skola\". Boken ges ut av Lärarnas riksförbund och kommer ut i morgon, måndag.", "article": "Ingen oberoende instans granskar kvaliteten i den svenska skolan. Det är helt oacceptabelt att eleverna lämnar skolan utan grundläggande läs- och skrivkunnighet. Om ingen tar ansvar så tvingas näringslivet att ta initativ framöver. Annars klarar eleverna inte den globala konkurrensen. Globaliseringen gör att ett land som Sverige måste ta hänsyn till den inkomstutjämnande process som fortgår i världen. Utbildning spelar en huvudroll för ländernas konkurrenssituation och i länder som Kina och Indien vill ungdomarna lära, medan vi i västliga länder i viss mån tappat motivationen för utbildning och i mycket har skolpolitiken gått vilse. Vi som driver företag utsätts för en konkurrens som ständigt blir allt hårdare. Vi måste därför hela tiden arbeta med förändringar och förbättringar av våra varor och tjänster för att klara morgondagens konkurrens. Jag är övertygad om att även skolan måste börja arbeta på samma sätt. Företagen i Sverige är beroende av en skola i världsklass, som hjälper oss att möta de globala utmaningarna och som utbildar våra blivande medarbetare. Detta är ingen omöjlighet. Sverige har alla förutsättningar för att kunna ligga i täten när det gäller utbildningssystemen. Att utveckla en skola som stärker vår konkurrenskraft och därmed säkrar vår välfärd är ett område som måste prioriteras. Skolan är verkligen avgörande för samhället och för näringslivet. Jag engagerar mig personligen för mer entreprenörskap i skolan genom projektet Ung företagsamhet. Skolan måste bli ännu bättre på att förbereda för skapande och entreprenörskap. Entreprenörskapet borde följa genom utbildningen som en röd tråd. Det finns dock två områden i skolan där vi måste få till förändringar snarast: För det första så måste skolan ge alla väsentliga baskunskaper. Det är helt oacceptabelt att elever lämnar den svenska skolan utan grundläggande läs- och skrivkunnighet. Detta bör vara första och högsta prioritet för skolan. Det är säkert bra att skolan utvecklas och följer olika samhällstrender, men ambitionerna att vara alla till lags får aldrig gå ut över kvaliteten. De som missar basala kunskaper såsom läs- och skrivkunnighet riskerar att hamna utanför samhället; till exempel måste alla i dag kunna läsa en instruktion på engelska. Vi kan också följa i medierna hur företrädare för universitet och högskolor vittnar om att elever från gymnasieskolan inte har tillräckliga baskunskaper för att klara högre utbildningar. Även LO har på senare tid riktat kritik mot bristerna i kärnämnesundervisningen i gymnasiet. I dag försöker gymnasierna förbereda samtliga elever för vidare studier, vilket ibland går ut över de viktigaste baskunskaperna. Jag delar helt LO:s syn på att baskunskaperna måste gå före andra ambitioner i skolan och skolan måste därför satsa på kvalitet i basämnen och ständigt utvärdera satsningarna. I dag finns ingen oberoende instans som granskar kvaliteten i den svenska skolan. Min uppfattning är att om ingen annan tar ansvaret för att granska skolans kvalitet, kommer näringslivet att tvingas göra det. Vi får då framöver överväga ett initiativ i den riktningen. Den globala konkurrensen ställer hårda krav, och lyckas inte skolan är det ytterst eleverna som blir lidande. Ett av dagens problem med skolan är att resultaten är så beroende av vilken lärare som ansvarar för utbildningen. Så får det inte vara. Överallt i näringslivet arbetar man med kvalitetssäkring där hela organisationen svarar för kvaliteten, vilket också borde ske inom skolans värld. Eleverna får inte bli lidande bara för att systemen inte är optimala. Ytterst vilar resultatet i dag på lärare, men det borde vara skolan som system som ansvarar för och säkrar kvaliteten. Sedan borde oberoende aktörer granska skolornas kvalitet och kvalitetsarbete. För det andra krävs det mer ordning i skolan. Skolan måste ta ett totalt avstånd från kränkande beteende. Skolan visar i dag respekt för eleverna, vilket självklart är bra. Dock borde skolan också kräva att eleverna visar samma respekt för skolan och för varandra. Hur skall våra barn tolka det när vuxna inte utkräver något som helst ansvar för mobbning, skadegörelse eller ännu värre för direkta kränkningar? Jag är bekymrad för hur samhället kommer att utvecklas när barnen fostras i en miljö där handlingar inte får konsekvens. Barnen ser, lär och tar med sig vidare i livet. Min egen erfarenhet som förälder är att det enbart är vi föräldrar som agerar, men det som sker i skolan måste skolan själv ta ansvar för. Skolan borde fostra för vuxenliv och arbetsliv. Ett sätt är att ge tydliga signaler och sanktioner. Kvalitet och normsättande är två områden som vi i Sverige måste lyckas bättre med om vi skall klara målet att få ett utbildningssystem i världsklass. Inom näringslivet talar vi ofta om investeringar. Över lag måste vi arbeta för att det skall göras mer investeringar i Sverige på många områden. Samhällets resurser är dock begränsade. Sverige har i dag världens högsta skattetryck. För att kunna avsätta mer resurser till skolan, måste därför skolan se till att hantera ökade investeringar effektivt. Jag tror att skolan mår bra av konkurrens och ständiga mätningar av resultat. Detta höjer också kvaliteten. När det gäller konkurrens inom skolan så kommer det oroande signaler från skolministern. Ibrahim Baylan säger att \"Fristående skolor har en given plats i svenskt skolväsende\", men samtidigt skall de inte få lämna vinst till sina ägare. Skolministern har tillsatt en utredning om friskolorna med uppdraget att \"möjligheten att kunna plocka pengar ur skolan hur som helst ska begränsas\". Om friskolornas frihet begränsas så minskar deras möjlighet att utsätta skolsystemet för nyttig och välbehövlig konkurrens. När jag pratar med företagare och andra om friskolornas betydelse, får jag ofta svaret att friskolornas viktigaste uppgift är att sätta press på de kommunala skolorna. Vinsterna med friskolorna kommer inte bara deras egna elever till del utan alla elever, eftersom konkurrensen tvingar alla skolor att bli bättre. Det är detta som är vitsen med fri konkurrens. När regeringen säger sig värna om de offentliga skolorna så kan inskränkningar för friskolorna ge totalt motsatt effekt. Det finns många aktörer på skolans område som vill så mycket. Ska vi lyckas måste vi dra åt samma håll. För att nå ett utbildningssystem i världsklass måste vi upprätthålla och utveckla konkurrensen, vi måste få i gång ett kvalitetssäkringsarbete med oberoende mätningar och vi måste förbättra skolans och lärarnas status. I det sista ligger även det som för mig är mest akut: Att skolan måste fostra för vuxenlivet både med baskunskaper och normer. Signhild Arnegård Hansen Vice ordförande för Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 22978, "headline": "”Styvföräldrar misshandlar oftare barn till döds”", "summary": "258 barn under 16 år dödades av sina föräldrar under åren 1965 till 1999. Tjugotre av barnen – nio procent – misshandlades till döds. Styvbarn dödas oftare av misshandel än barn som dödas av sina biologiska föräldrar, visar en ny undersökning från Stockholms universitet. Över hälften av de 258 barnen dödades i samband med en konflikt mellan föräldrarna, som vårdnadstvist eller skilsmässa. De flesta av de här barnen dog i samband med ett utvidgat självmord där förövaren tog eller försökte ta livet av sig. De män som dödat sina barn tog ofta livet även av partnern. Ingen kvinna dödade däremot partnern i samband med att hon dödade barnen, skriver docent Hans Temrin och doktorand Johanna Nordlund vid Stockholms universitet.", "article": "På 35 år dödades 258 barn av sina föräldrar i Sverige, visar ny undersökning. Att barn dödas väcker alltid starka känslor, speciellt när offret misshandlas på ett sådant brutalt sätt som i det aktuella fallet med Bobby. Sådana handlingar väcker också en önskan att förstå och förklara, inte minst för att kunna förhindra att andra barn drabbas. Hur vanligt är det då att barn dödas av sina föräldrar och vilka orsaker finns det till detta? Vi har kartlagt alla fall där barn under 16 år dödats av sina föräldrar i Sverige under åren 1965–1999. Totalt dödades 258 barn i 200 fall under dessa 35 år, det vill säga i genomsnitt sju barn per år. Mer än hälften av offren var under fem år (59 procent, 151 barn). Antalet barn som dödas av sina föräldrar under den undersökta tidsperioden, var dock något färre de sista åren. Vi har också undersökt under vilka omständigheter föräldrar dödat sina barn. Att, som i Bobbys fall, föräldrarna grovt misshandlat barnet till döds utgjorde endast en liten del av brotten i vårt material. Tjugotre av de 258 offren, eller nio procent, dödades av grov misshandel. I det aktuella fallet har det rapporterats att Bobby dödades av både sin styvfar och sin biologiska mor. Vi har nio fall totalt där styvföräldrar dödat styvbarn under den studerade tidsperioden. Totalt är alltså 3,5 procent av offren styvbarn, vilket inte är en överrepresentation sett i förhållande till andelen styvbarn i populationen i stort. Styvbarn dödas däremot oftare av misshandel än barn som dödats av sina biologiska föräldrar. De styvföräldrar som var förövare i vårt material, hade ofta ett kriminellt förflutet, var missbrukare och tidigare dömda för våldsbrott. Över hälften av de 258 offren, dödades i samband med en föräldrakonflikt (till exempel skilsmässa eller vårdnadstvist) där den direkta orsaken inte verkar vara kopplad till barnet. Inget av dessa barn dödades av misshandel i form av slag eller sparkar, utan oftast av att förövaren dränkte eller kvävde offren. De flesta av dessa barn dog i samband med ett så kallat utvidgat självmord där både partner och barn dödades samtidigt. I över 65 procent av fallen tog eller försökte förövaren ta livet av sig i samband med brottet. Förövare led av någon form av psykisk sjukdom eller var svårt deprimerade i två tredjedelar av fallen. Vi upptäckte också vissa skillnader mellan manliga och kvinnliga förövare när det gäller bakgrunden till att barn dödas. Manliga förövare dödade oftare sina barn i samband med skilsmässa eller vårdnadstvist, där hela familjen, inklusive partnern, dödades. Ingen kvinnlig förövare dödade sin partner i samband med att hon dödade barnen. Kvinnliga förövare led oftare av en psykisk sjukdom eller svår depression vid tillfället för brottet än vad manliga förövare gjorde. Sammantaget visar våra analyser att orsakerna bakom fenomenet varierar kraftigt. Vissa av fallen kan förklaras av att förövaren är allmänt våldsam där barnet blir ett av offren för detta, medan andra fall kan förklaras av psykisk sjukdom i kombination med svåra sociala omständigheter där inget agg tycks finnas mot offren. Det innebär att många barn i Sverige dödas av, ofta psykiskt sjuka, föräldrar som tar barnen med sig i ett så kallad utvidgat självmord. I sådana fall är inte den primära orsaken aggressivitet riktad mot barnen utan att föräldrar, ofta under en depression, tar barnen med sig i döden. I en del av dessa fall lämnades ett avskedsbrev kvar där förövaren förklarade att han/hon inte ville lämna barnen ensamma kvar i den ”onda världen” som de själva lämnar. Detta visar att av de barn som dödas av sina föräldrar, dödas endast en liten del av dödligt våld. Styvföräldrar är dock överrepresenterade som förövare när barnet misshandlats till döds. När vi påbörjade vår forskning om föräldrar som dödar sina barn i Sverige, trodde vi att ett så uppmärksammat och oönskat fenomen som barnmisshandel var bättre undersökt när det gäller förekomst och bakgrundsorsaker. Där hade vi tyvärr fel. Förvånande lite forskning har bedrivits om barnmisshandel i Sverige. Vissa studier har genomförts, bland annat vid BRÅ och Linköpings universitet, men alldeles för lite för att kunna ge en mer omfattande förklaring till varför barn misshandlas. En studie av Richard Gelles och Åke Edfeldt från 1986 jämförde Sverige och USA med avseende på våld mot barn.Studien visade att svenska föräldrar rent allmänt använde mindre våld än amerikanska föräldrar. Denna skillnad förklarades med den då relativt nya lagstiftningen mot aga i Sverige. När man mer specifikt jämförde det grova våldet mot barn var det emellertid ingen större skillnad mellan länderna. Dessa resultat tyder på att också barnmisshandel är ett fenomen med olika orsakssamband. Tyvärr har inte dessa resultat följts upp med mer omfattande forskning av de olika typerna av barnmisshandel och hur de kan förklaras. När vi försökte utveckla vår studie genom att närmare studera orsakerna till icke-dödligt våld mot barn, stötte vi på en mängd försvårande omständigheter. Till exempel var det näst intill omöjligt att samla in ett större material av barnmisshandelsfall baserat på domstolshandlingar, utan mycket stora resurser. Det system domstolarna använder sig av för att kategorisera data innebär nämligen att domar kategoriseras efter målsnummer och inte efter typ av dom. Det medför att om man är intresserad av en viss typ av dom, som till exempel barnmisshandel, måste varenda dom gås igenom för att få fram de domar man är intresserad av att undersöka. Många barn far illa av misshandel i Sverige i dag. Hur många det är vet vi inte eftersom ingen systematisk forskning om detta förekommer. När hemska exempel på utstuderat våld mot barn, som fallet med Bobby, upprör människor blir trycket på samhället stort att snabbt vidta åtgärder för att stoppa detta våld. Utan mer systematisk och vetenskapligt baserad kunskap finns en risk att dessa åtgärder inte får avsedd effekt. Mer forskning om bakgrunderna till varför barn i bland misshandlas måste bedrivas i Sverige, för att vi på ett mer djupgående sätt, ska kunna förstå varför och i vilka sammanhang barn riskerar att fara illa. För att så ska kunna ske måste tillgängligheten på forskningsmaterial förbättras. Det måste också finnas någon form av mer samordnad och kontinuerlig forskning om detta. Ett sätt vore att inrätta ett institut dit all information om barn som far illa samlas från socialtjänst, sjukhus, polis och domstolar. Där kan denna samlade kunskap samordnas och analyseras för att sedan rapporteras till berörda myndigheter som underlag för åtgärder. Först då kan vi få möjligheter att fatta verkningsfulla beslut som minskar risken för att barn far illa i Sverige. Hans Temrin Johanna Nordlund ", "article_category": "other"}
{"id": 22982, "headline": "Efter Bobby: villkorat föräldraskap", "summary": "Rättegången mot Bobbys mor och hennes sambo ska klargöra ansvaret för pojkens död. Bobbys öde väcker den vidare frågan om föräldrars rätt och ansvar.", "article": "Det finns händelser som upprör så starkt att våra ord inte räcker till. Bobby och hans död är en sådan. Också språkets starkaste omdömen känns fadda och nötta, inför en sådan fasa blir vi tysta. Inför det som den utvecklingsstörde pojken utsattes för ryggar vi – detaljerna är sådana att Hollywoods värsta splatterfilmer framstår som barnkammarhistorier. Våra känslor molar och spränger – det som hände Bobby får inte hända. Skuldtyngda försöker myndighetspersoner i Bobbys närhet förklara sig, ivriga att fånga allas vår desperation står politiker upp och lovar nya regler. Genom upprop och insamlingar kanaliseras vår iver att visa vår reaktion och senkomna solidaritet. Allt detta är utmärkt och klanderfritt. Samtidigt rullar rättegången mot Bobbys mor och hennes sambo vidare. Den ska svara på vem som gjorde vad mot pojken och hur ansvaret för hans död ska fördelas. Bobbys öde väcker frågan om föräldrars ansvar och om samhällets, det offentliga och det civila, för barn. Alla föräldrar klarar inte att vara föräldrar – det är en sanning som svär mot våra allmänna föreställningar men också mot en förhärskande ideologi som betonar det biologiska bandet mellan barn och föräldrar. Men vår självklara rätt att känna till vårt biologiska ursprung är inte detsamma som att en biologisk förälder alltid är kapabel att vara en psykologisk och social förälder. I sådana fall måste samhället söka reparera bristerna. Bobby var ett sådant fall. Hans mor var mycket ung och ensam, Bobby visade sig ha en utvecklingsstörning. Modern hade också ett arbete vid Samhall, en arbetsplats för dem som inte klarar den öppna arbetsmarknadens alla hårda krav. Och där fanns en stödfamilj som Bobby kände väl sedan treårsåldern. Så länge den lilla familjen bodde i Stenungsund utanför Göteborg fyllde samhället någorlunda i revorna i Bobbys föräldraskydd. Så bryter modern plötsligt upp, flyttar till mannen på landet i Småland och tar Bobby med sig. Skyddsnätet rivs sönder, inget nytt bildas. I stället blir den handikappade pojken utlämnad åt två människor som i stället för att ta hand om honom gör sig av med honom. Alldeles uppenbart är det just moderns beslut att flytta som blir ödesdigert. Hon är emellertid i sin fulla rätt att göra så och att förfoga över sin son som en ägodel. Denna rätt måste kunna ifrågasättas. Diskussionen om biologiska föräldrars rätt och deras barns skyddsbehov har pågått länge. Då och då uppmärksammas uppslitande fall, men principerna tas sällan upp. Valet måste inte stå mellan tvångsplacering i fosterfamilj och ett liv med en bristfällig biologisk förälder, en form av villkorat föräldraskap skulle kunna bli ett skydd för barnet utan att helt beröva det dess förälder. Så länge Bobby och hans mor bodde i Stenungsund bedömde de sociala myndigheterna att de behövde extra stöd. En familj fanns som följde Bobby och hos vilken han kunde känna sig trygg. En förälder som Bobbys mor ska naturligtvis kunna flytta till en annan ort men inte utan att ett motsvarande skydd och stöd organiseras för hennes barn. Ett barn i Bobbys situation har behov av samhällets insatser, och barnets behov måste väga tyngre än förälderns rätt att fritt ordna sin tillvaro. Ett villkorat föräldraskap av detta slag är en konkret insats, men att kalla det ”lex Bobby” vore att sätta ett märke på alla de föräldrar som av olika skäl inte helt klarar att ta sitt föräldraansvar. Bobbys öde är trots allt så avgrundsdjupt fel att det inte kan bindas i regler. Våra ord tar slut där vid den ensliga gården i Smålandsskogen. DN 11/5 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 22984, "headline": "Så snärjde ”Alexandra” sina offer på nätet", "summary": "”Alexandra” chattade med hundratals tonårsflickor på internet och verkade vara ömsint och förstående. Men enligt åklagaren är ”Alexandra” en man som har utsatt minst 58 flickor för sexuella övergrepp. I dag visar DN hur de blev lurade.", "article": "I Malmö pågår just nu rättegången mot den 30-åriga Malmöbo som kallas Alexandramannen. Åklagaren Ulrika Rogland hävdar att mannen har tagit kontakt med många hundra tonårsflickor på ungdomssajterna på internet. Han har varit mjuk och omtänksam och byggt upp en personlig relation till var och en. Genom list och beräkning har han sedan försökt lura dem till att ställa upp på allt från nakenposering via nätet till samlag mot betalning på hotellrum – och enligt åtalet var det han själv som var sexköparen. Alexandramannen har nätgromat minst 58 flickor i åldern 12–18 år, enligt åklagaren. Många klädde av sig framför webbkameran, somliga smekte sig själva enligt hans instruktioner – och han samlade filmsnuttarna i sin dator utan flickornas vetskap. Vissa gick med på en träff och hade sex med honom mot betalning, mer eller mindre frivilligt. Andra gjorde motstånd, och då tog han vad han ville ha med våld. Han avslöjades i april 2005, då två flickor anmälde honom för våldtäkt. När polisens tekniker undersökte hårddisken i hans dator hittade de 150 filmer, 15 000 porrbilder och en databas med kontaktuppgifter till 150 tonårsflickor i olika landsändar. Nu står Alexandramannen åtalad för en rad sexualbrott: förförelse av ungdom, sexuellt ofredande, grovt sexuellt utnyttjande och våldtäkt. –  Min klient förnekar att han skulle vara identisk med den ”Alexandra” som har tagit kontakt med flickor på nätet. Han har erkänt några fall av förförelse av ungdom, och han har berättat för polisen att han har köpt sex ett tjugotal gånger av unga kvinnor som han har träffat via internet. I övrigt förnekar han alla lagbrott, säger advokaten Jesper Montan. Men själva nätgromningen – hur gick den till? Ja, Alexandramannen hittade en effektiv metod, enligt åklagaren: han påstod sig vara en 26-årig kvinna i Umeå som hette Alexandra och drev en modellagentur. Och när han väl hade fått flickorna på kroken erbjöd han dem pengar i utbyte mot sexuella tjänster. Under sommaren 2004 fick ”Alexandra” kontakt med en 15-årig flicka som vi kan kalla Emelie på ungdomssajten snuttis.se. DN har tagit del av deras chattsamtal. De handlade i början mest om vardagliga ting och om Emelies möjligheter att få modelljobb. Men den 21 augusti 2004 kom något nytt: Alexandra:hur pass intresserad är du av att tjäna snabba pengar?:) Emelie:jodå.. intresserad är jag säkert men jag förstår fortfarande inte varför du valde mej till ett modellerbjudande.. jag ser inte så pass bra ut.. eller? A:du ser väldigt bra ut, samt verkar ha ”glimten i ögat”.. du verkar dessutom vara en bestämd tjej som vet vad hon vill o vad hon kan, vi vill helst gärna inte jobba med mesar! E:okej A:kort sagt så har du TRE sätt att tjäna pengar på via oss: 1. Bilder (du kan tjäna 50–200 kronor per serie, dvs 16 bilder) 2. Web shower (där tjänar du 100 kronor var TREDJE minut dock måste du ha en webcam då) 3. Dates, vår mest betalda ”tjänst” där du kan tjäna upp till 3 000 kronor KONTANT per uppdrag vilket låter mest lockande? E:okej :) tack :) jag vet inte vad som låter mest lockande men där man känar bra med pengar A:hur gammal e du? E:jag är 15 år.. alternativ 2 eller 3 tror jag A:slå på din webcam ska kolla hur bra bildkvaliten är E:men den funkar inte just nu ”Alexandra” fortsatte att ta kontakt med Emelie mer eller mindre dagligen under september och oktober, och chattsamtalen var vardagliga och fragmentariska. Men mellan trivialiteterna drev ”Alexandra” en tydlig linje; hade Emelie funderat på hennes förslag, och kunde hon ta några nakenbilder av sig själv? Emelie skickade över ett par porträttbilder, och till en början ignorerade hon ”Alexandras” propåer om att sälja sex. Men den 8 november 2004 verkade hon plötsligt vara ganska intresserad: A:men hallå där! funderat ngt mer på det vi pratade om sist? E:om d där med showen? A:mm.. vi har webshower, bilder o dates ... hur pass intresserad e du av dates då? E:om man tjänar pengar är jag väldigt intresserad.. ifall jag kan få jobbet förståss A:är det ok för dig att ha sex m en kille om han betalar MKT bra? E:nepp.. finns det inget utan sex? A:lite slick o sug o så.. e det ok? E:ja.. men de finns ju stora risker för att dom gör nått elakt A:du får ALLTID veta nästintill allt om kunden! och eftersom du är en ”ny” tjej hos oss, så får du INTE träffa ”nya” klienter! utan du får bara träffa de som vi har haft med att göra o har en bra ”historik” på. E:måste föräldrarna veta om detta? A:nope E:bra :P A:så.. om jag ordnar en date o du får MASSA pengar plus att han betalar ALLT vad kan han få då? E:numrera upp saker så kan jag säga nummrena han kan få A:1: hångel 2: du runkar av 3: du suger av 4: han får slicka 5: sex E:1 o 2 till å börja me.. sen beror de på vem.. måste iväg nu Men Emelie tvekade. Så den 10 november 2004 försökte ”Alexandra” fresta henne med shoppingens välsignelser: A:tja E:görs? A:kommit hem nyss.. hade en lite date :P E:jahha ok :) va den bra da? :) A:o ja :P blir shoppa imorgon :D E:o va kul :) ja älskar å shoppa :P.. lyxigt dej :) A:hehe.. jag säger ju det! ta en liten date o testa! det är MASSA pengar ju :P (Nio minuter går.) A:vad hände? E:ursäkta mamma är cp.. :( A:aj då :S dags att inse att du behöver tjäna pengar för att sticka bort från sånt skit! E:exakt :( A:o jag fattar hur illa du har det! hade jag varit dig hade jag fan i mig tagit en bra date, långt borta från där jag bor o försvunnit hela jävla helgen o haft kul o tjänat pengar i stället E:bye.. måste dra Emelie berättade för ”Alexandra” om de problem hon tyckte sig ha med sina föräldrar, och ”Alexandra” var förstående. Den 13 november 2004: A:kan jag hjälpa till m ngt? kan säkert ordna en trevlig kille som har massa pengar som kan ta hand om dig ett tag! jag ställer gärna upp vännen E:tack gumman.. :) A:vill du att jag fixar ett bra ställe hos en bra kille långt bort från stockholm där du kan bo ett tag? ärligt alltså? E:menar du att du har en kille som du vet skulle ställa upp? :S A:känner en kille som kallas FK.. han e jättetrevlig o fruktansvärt snäll.. E:hehe ok :P skulle gärna vilja se han iaf :P A:vill du få hans ”sexprofil” också? ;) E:sure :P A:håll i dig då ;) nu kommer du att fatta varför han är så poppis bland de andra tjejerna som träffat honom ;) längd 7/10 grovlek 9/10 slicka 500/10 (ALLA tyckte att han var GUD på att slicka) knulla 10/10 dominans 8/10 respekterar ett ”nej” 10/10 sm –5 (killen är för snäll) bdsm 15/10 (inser han att man vill det så är han med på det men vill ha ett stoppord) uthärdighet 200/10 (rena sexmaskinen) E:hehe ojdå :P A:tror säkert att FK (som han heter) kan fixa en ny mobil åt dig också! men jag ska alltså ordna en ”date” mellan er först o så.. han får sex ;) du får en plats att vara ;) E:ahha okej meen.. asså :P.. aa.. om man ä oskuld då? :P A:slick o sug får han klara sig på;) E:hehe ok :P ... Två dagar senare, den 15 november 2004, var det Emelie som tog initiativet: E:hej .. ursäkta om ja fråga men finns det något jobb man kan ta i helgen typ? A:VAD kan du göra på en date då? svara ärligt! E:jag går vell med på allt förutom knulla då.. ok A:SKRIV ALLT verkligen ALLT killen får när ni träffas E:slick, sug, pilla, runka, hångla A:ok.. VAR får han komma/spruta? E:hellst inte i munnen på mig å så men om de värkligen behövs så ok A:hmm ok.. analsex då? gör kanske ”lite ont” i början men kan säkert ordna att du får minst 1 000 för det vad tycke du? E:tyvärr A:ok.. (Några timmar går.) E:heej.. snackat nå mer me den killen från malmö? A:ja.. han hade några frågor.. är du SÄKER att du går med på att ta satsen i munnen o svälja det om du får bra pengar för det? E:hmmm.. de va en svår fråga.. asså ja vill inte bli me barn A:tar du det i munnen så kan du aldrig bli gravid ju :P måste ut nu.. hörs sen efter Några veckor bestämde Emelie träff med ”FK” per telefon, men i sista stund blev hon så rädd att hon struntade i att komma. Den 18 december 2004 skrev hon till ”Alexandra” att hon ”skiter i allt”, för hon ”orkar fan inge mera”. Hon hade tydligen tröttnat på ”Alexandras” förslag till sist. Den 2 januari 2005 meddelade hon att hon inte alls ville träffa någon man. Men ”Alexandra” fortsatte att ta kontakt med henne flera gånger i veckan, den 17 februari 2005 till exempel: A:men hallå där! E:hej A:jobben vi snackade om förr.. e du intresserad? E:hmm.. nja.. tror inte det längre A:??? E:TROR INTE DET LÄNGRE A:varför? E:för jag är inte sån som person + att jag är för blyg å hatar sex.. inte hatar de men jag har lixom aldrig haft de eller nånting så jobbet passar inte en sån som mej.. allt handlar ju om sex A:närå (Emelie avbryter chatten.) Emelie träffade aldrig den åtalade Alexandramannen, han som alltså enligt åklagaren är samma person som ”Alexandra” och ”FK”. Hon talade i telefon med ”FK” två gånger och tyckte att han verkade vara snäll och blyg. De bestämde träff i Malmö, men Emelie drog sig alltså ur i sista stund. När polisen frågade henne varför kunde hon inte riktigt förklara. Alexandramannen sade vid polisförhören att han inte kunde minnas Emelie. Likadant har han sagt om flera av de 58 unga flickor som vittnar mot honom under våren. Rättegången beräknas pågå till den 2 juni. Domen faller fyra veckor senare. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 Fotnot. Engelskans ”grooming” betyder sköta, ansa, rykta, förbereda. Numera används också ordet i betydelsen ”förbereda för övergrepp”. ", "article_category": "other"}
{"id": 23016, "headline": "”Sverige bryter EU:s enade front mot terrorns Hamas”", "summary": "Sveriges regering ger legitimitet åt dem som bygger sin makt på våld, vapen och terrorism, skriver Fredrik Malm.Hittills har EU:s 25 fria länder varit eniga om att inte förhandla med den palestinskaorganisationen Hamas så länge denna inte uppfyller tre krav: att erkänna staten Israels rätt att existera, att följa ingångna avtalmellan den palestinska myndigheten och Israel, samt att ta avstånd från terrordåd. Denna linje har nu brutits då svenskageneralkonsulatet i Jerusalem beviljat visum till Hamas flyktingminister och ideolog Atef Adwan. En grupp som på sitt manifestformulerar krav om en andra Förintelsebeviljas alltså nu visum till Sverige, skriver Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm.", "article": "De senaste veckorna har en debatt rasat i Sverige om lämpligheten att bjuda in företrädare för den palestinska organisationen Hamas till Sverige. Efter att högt uppsatta företrädare för Hamas bjudits in till Norge så uppmärksammades att dessa även skulle besöka en palestinsk förening i Malmö. Från utrikesdepartementets sida gavs klara besked att det inte under några omständigheter skulle organiseras möten mellan svenska ministrar eller regeringstjänstemän och företrädare för Hamas. Besöket ställdes sedan in eftersom Frankrike vägrade att bevilja Hamasmedlemmarna visum. Det är av yttersta vikt att Sverige agerar med största tydlighet gentemot Hamas. Att organisationen segrat i det palestinska parlamentsvalet i januari är inte skäl för att bryta den isolering som EU har försatt den i. Sverige kan på en rad områden stödja det palestinska samhället och stärka demokratiutvecklingen i området utan att för den skull föra dialog med Hamas eller gå dess krav till mötes. Hamas är i dag världens kanske mest organiserade terroristgrupp. I organisationens manifest, som antogs 1988 och därefter inte har ändrats, slås bland annat fast att ”Islams tid kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna, när judarna gömmer sig bakom klippor och träd. Stenarna och träden kommer att säga: Oh muslimer, det är en jude bakom mig, kom och döda honom!” Hamas våld drabbar också palestinier svårt. Kristna, homosexuella, kvinnor och reformister har svårt att verka i ett samhälle där Hamas dikterar reglerna för privatliv, politik och säkerhet. Bakgrunden till den hårda attityden gentemot Hamas är att organisationen också är stämplad som terroristorganisation av EU. Denna stämpling bör anses självklar eftersom Hamas bara de senaste åren genomfört ett sextiotal självmordsattentat och bär ansvaret för urskillningslöst dödande av hundratals civila män, kvinnor och barn. Sverige har tidigare följt den gemensamma linje som EU-länderna enats om, nämligen att inte förhandla med Hamas så länge organisationen inte uppfyller tre av EU uppställda krav: att Hamas erkänner staten Israels rätt att existera, att Hamas är berett att följa ingångna avtal mellan den palestinska myndigheten och staten Israel samt att Hamas tar avstånd från terroristiska handlingar. Så länge Hamas inte uppfyller dessa krav så ska EU inte stödja Hamas ekonomiskt eller politiskt. Denna gemensamma linje i EU gällde fram tills i förrgår. Då bröts den av Sverige, när det svenska generalkonsulatet i Jerusalem beviljade visum för inresa till Schengenområdet till ministern för flyktingfrågor i den palestinska regeringen, Dr Atef Adwan. Adwan är medlem i Hamas och i kraft av sitt ämbete är han en högt uppsatt representant. Sverige blir därmed det första landet i EU som på eget bevåg beviljar visum till den palestinska terroristorganisationen. Enligt UD har detta inte föranlett några invändningar från andra Schengenländer. Det ter sig förvånande – det skulle innebära att även stater såsom Tyskland, Österrike och Frankrike över en natt ändrat sin policy gentemot Hamas. Dr Atef Adwan beviljas visum för att delta i en konferens nu i helgen. Eftersom vår regering är beredd att bryta enigheten inom EU att isolera terrorstämplade organisationer så finns det inga garantier för att svenska ministrar inte kommer att delta och diskutera hur Sverige kan bistå Hamas i deras strävan att konsolidera makten över det palestinska samhället. Bakom inbjudan till Atef Adwan står organisationen Rättvisecentret för det palestinska folket, stationerad i Göteborg. Dr Atef Adwan är 52 år gammal, han är doktor i internationella relationer vid Islamiska universitetet i Gaza och har under många år varit en nära medarbetare och ideologisk frände till Hamas forna ledare Shejk Ahmad Yassin och dennes efterföljare Abd al-Aziz al-Rantissi, som avrättades i riktade israeliska attacker. Atef Edwan har också skrivit biografier över dessa två ledare. Sverige har genom detta beslut inte bara brutit den enighet som funnits inom EU, vår regering har också lagt grunden för en ny praxis i förhållandet till grupper som utövar urskillningslöst dödande av civila och är uppsatta på EU:s lista över terroristorganisationer. Samtidigt är det beklämmande att det saknas engagemang för dem som fallit offer för Hamas självmordsattacker. Staten Israel har under hela sin existens levt under konstant krigshot från sina grannländer. Detta hot kommer dels från Hamas och andra grupper genom terrorism inne i Israel, dels också från flera stater i regionen som startat en rad krig mot Israel. Under de senaste åren har den svenska regeringen och dess stödpartier arbetat intensivt för att isolera staten Israel ännu mer. Faktum är att Israel i dag har blivit paria i Sverige, Israel har blivit landet som det är fritt fram att säga vad som helst om och surra fast kring skampålen oavsett vad landet än tar sig till. Mellanösternregionen omfattar i vid mening hela den enorma region som sträcker sig från Marocko i väster till Iran i öster. Ingenstans är bristen på frihet och demokrati så stor som här. Endast en stat i regionen – Israel – är i dag att betrakta som en demokratisk stat med fungerande institutioner, oberoende rättsväsende, fria val och fria medier. Enligt Freedom of the Press Survey 2005 saknar samtliga stater utom tre i Mellanöstern helt och hållet fria medier. Fattigdomen i arabvärlden är skriande på grund av politiskt förtryck och korruption och lilla Sydkorea har i dag en större bruttonationalprodukt än samtliga arabstater tillsammans. I en undersökning gjord bland ungdomar i arabvärlden refererad i Dagens Nyheter (2/7 2002) uppgav över hälften av de tillfrågade att de helst skulle vilja tillbringa resten av sina liv någon annanstans. När hörde vi den socialdemokratiska regeringen tala om dessa enorma orättvisor och initiera en agenda för att stärka demokratiseringen i Mellanöstern? När hörde vi senast vår regering tala om behovet att stärka demokratirörelsen i Iran, utvecklingen i Kurdistan eller bevilja visum till dissidenter i oljeschekdömena vid Persiska viken? Sanningen är att detta inte har skett. I stället har utrikespolitiken skickligt reducerats till att kretsa kring ett fem meter högt betongbygge på Västbanken. Lidandet har blivit något exklusivt palestinskt, och den enda demokratin i regionen utstött från det etablerades skara och tillägnad spott och spe i stort sett dagligen av våra ledande företrädare. Parallellt med detta har regeringen genom statsministerns personliga engagemang mot folkmord initierat konferenser om Förintelsen. Men en grupp som kräver en andra förintelse och på sitt manifest formulerar krav om judarnas dödande beviljas nu visum till Sverige. Sverige har i dag placerat sig högt upp på listan över de stater som nonchalerar förtrycket i Mellanöstern och i stället gång efter annan signalerar att de står på terrorismens sida. När Historiska museet i Stockholm lät ställa ut en installation som glorifierade en palestinsk självmordsbombare förstördes verket av Israels dåvarande ambassadör. Vad som inte uppmärksammades lika stort var att Historiska museet dessutom köpt annonsplats i Stockholms tunnelbanesystem med stora porträtt av självmordsbombaren. Kampanjen drogs sedan in. I november skrev Fredrik Malm och Makan Afshinnejad om hur socialdemokratiska broderskapsrörelsen bjudit in Hamasideologen Azzam Tamimi för att delta på ett seminarium i Stockholm. Och nu står politiker från s, v och mp på kö för att kräva att Hamas beviljas visum till Sverige och att vår regering ska föra dialog med dem. Ensidiga krav på Israel från biståndsrörelser, svenska kyrkan och biståndsminister Carin Jämtin har pågått i många år och i dag har de fått karaktären att inte någon annan konflikt eller orättvisa är värd att uppmärksamma. Och från den palestinska sidan kan vilka metoder som helst accepteras, så länge man segrar i det palestinska valet för då hävs den isolering som Sverige tidigare har ställt upp på. Huvudproblemet i Sverige är oförmågan att se det avgörande. Det saknas en övergripande ideologisk formulering om en demokratisering av Mellanöstern. Men detta är det viktigaste projekt EU:s 25 fria nationer kan åta sig för att stödja liberaliseringen av Mellanösterns drygt 20 diktaturer. Dit hör inte att ge legitimitet åt grupper som bygger sin makt på våld, vapen och terrorism. Fredrik Malm ", "article_category": "other"}
{"id": 23020, "headline": "”Barn har rätt till andra värderingar än religiösa”", "summary": "Den icke konfessionella förskolan tillhör de viktigaste medlen vi har för attmotverka segregering.På tio år har elevantalet som går i religiösa friskolor ökat med 138 procent. Flera av dessa friskolor spelar på föräldrarnas rädsla för det svenska samhället när de lockarelever till sig. Vi fruktar att samma slags rädsla och isolering ska bidra till att främja expansionen av religionsbundna förskolor, skriver Nyamko Sabuni, Anders Carlbergoch Nalin Pekgul.", "article": "Förslaget om etableringsfrihet i förskolan innebär en ökad pedagogisk mångfald och valfrihet. Baksidan med förslaget är dock att det samtidigt innebär att förskolor med religiös inriktning kommer att bli ett vanligt inslag i vårt samhälle. Segregationen i det svenska samhället är påtaglig. Vi bor åtskilda efter inkomst och etnisk bakgrund. Vi märker uppdelningen också på jobbet och i arbetslöshetsstatistiken. Av detta följer en växande segregering av barn från olika religiösa inriktningar i skolor och nu snart förskolor. Vi som undertecknat denna artikel har enats på en viktig punkt: Den icke konfessionella förskolan är ett av de viktigaste medel vi har för att motverka segregering. Dessa skolor skapar förutsättningar för barn med olika religiös bakgrund att mötas i tidig ålder innan fördomar och förutfattade meningar slagit rot. Den gemensamma leken i sandlådan och i kuddrummet uppfostrar till tolerans och öppenhet. Det annorlunda blir på så sätt mindre skrämmande. Personalen i förskolan kan medvetet stödja denna utveckling. Små barn är öppna och berättar om vad de hör från sina kamrater. I en blandad förskola kommer fördomarna i dagen och personalen kan reagera direkt mot intolerans. Som föräldrar har vi möjlighet att reagera om våra barn kommer hem från förskolan med konstiga påståenden om andra folkgrupper eller religioner och vi kan se till att förskolan tar tag i frågan. På tio år har elevantalet som går i religiösa friskolor ökat med 138 procent. Vi kan konstatera att andelen barn från invandrartäta områden ökar just i dessa skolor. Deras föräldrar har ofta dåliga kunskaper om det svenska samhället, eftersom de själva lever i dess utkant. Flera av dessa friskolor spelar på föräldrarnas rädsla för det svenska samhället när de lockar elever till sig. Lärare och rektorer som kommer från den egna religiösa kretsen uppfattas som en garant för att barnen får en god fostran. Utifrån den snabba ökningen av antalet friskolor på religiös grund har vi skäl att tro att de religiösa samfunden kommer att ta väl vara på möjligheten att öppna egna förskolor nu när kommunerna tvingas godkänna och finansiera dess verksamhet. Vi fruktar också att föräldrarnas isolering och rädsla för det svenska samhället skapar goda förutsättningar för de religionsbundna förskolornas expansion. Sverige är en del av ett globalt samhälle där spänningarna mellan olika religiösa grupper och inriktningar ökar. Protesterna i den muslimska världen efter Jyllandspostens publicering av karikatyrteckningarna av profeten Mohammed visade hur lätt extremister kan spela på våra känslor och förstärka konflikter. I detta läge borde vi vara mycket rädda om den svenska förskolans möjligheter att skapa mötesplatser för barn och ungdomar från olika religiösa bakgrunder. Förslaget om etableringsfrihet för förskolan ligger nu på riksdagens bord. Tanken är att det ska fungera efter samma princip som i dag gäller för skolorna. Vi är principiellt mot skolor och förskolor som vilar på religiös grund. Därför var folkpartiets förslag om tillfälligt stopp för etablering av fler religiösa skolor tills vi utrett möjligheten till skarpare regler för tillståndsgivning och effektivare kontroller välkommet. Men eftersom sådana regler ännu inte finns måste riksdagen rösta ned förslaget om etableringsfrihet i förskolan, om inget väsentligt förändras. Regeringen brukar hänvisa till att Sverige är tvingat av internationella konventioner att acceptera förekomsten av religionsbundna förskolor och skolor. Enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna har föräldrar rätt att starta och placera sina barn i en skola som stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi. Men Sverige har också ratificerat barnkonventionen, som stadgar att barnens rättigheter alltid ska sättas i främsta rummet. Vi menar att dessa båda konventioner kan ställas mot varandra och att den svenska regeringen, oavsett färg, därför måste verka för en förändring som skapar ett starkt skydd för barnen mot religiös och annan form av ideologisk indoktrinering. Samhället har en uppgift att lära barn att respektera olika trosinriktningar. Barn till religiöst djupt troende har rätt att lära sig att det finns andra värderingar i samhället än de som råder i deras hem. Ett möte på dagis kan ta bort mycket av de förutfattade meningar dessa barn får med sig hemifrån. Nyamko Sabuni, Riksdagsledamot (fp) Anders Carlberg Ordförande för judiska församlingen i Göteborg Nalin Pekgul Ordförande, Socialdemokratiska kvinnoförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 23021, "headline": "\"Barn har rätt till andra värderingar än religiösa\"", "summary": "Den icke konfessionella förskolan tillhör de viktigaste medlen vi har för att motverka segregering.. På tio år har elevantalet som går i religiösa friskolor ökat med 138 procent. Flera av dessa friskolor spelar på föräldrarnas rädsla för det svenska samhället när de lockar elever till sig. Vi fruktar att samma slags rädsla och isolering ska bidra till att främja expansionen av religionsbundna förskolor, skriver Nyamko Sabuni, Anders Carlberg och Nalin Pekgul.", "article": "Förslaget om etableringsfrihet i förskolan innebär en ökad pedagogisk mångfald och valfrihet. Baksidan med förslaget är dock att det samtidigt innebär att förskolor med religiös inriktning kommer att bli ett vanligt inslag i vårt samhälle. Segregationen i det svenska samhället är påtaglig. Vi bor åtskilda efter inkomst och etnisk bakgrund. Vi märker uppdelningen också på jobbet och i arbetslöshetsstatistiken. Av detta följer en växande segregering av barn från olika religiösa inriktningar i skolor och nu snart förskolor. Vi som undertecknat denna artikel har enats på en viktig punkt: Den icke konfessionella förskolan är ett av de viktigaste medel vi har för att motverka segregering. Dessa skolor skapar förutsättningar för barn med olika religiös bakgrund att mötas i tidig ålder innan fördomar och förutfattade meningar slagit rot. Den gemensamma leken i sandlådan och i kuddrummet uppfostrar till tolerans och öppenhet. Det annorlunda blir på så sätt mindre skrämmande. Personalen i förskolan kan medvetet stödja denna utveckling. Små barn är öppna och berättar om vad de hör från sina kamrater. I en blandad förskola kommer fördomarna i dagen och personalen kan reagera direkt mot intolerans. Som föräldrar har vi möjlighet att reagera om våra barn kommer hem från förskolan med konstiga påståenden om andra folkgrupper eller religioner och vi kan se till att förskolan tar tag i frågan. På tio år har elevantalet som går i religiösa friskolor ökat med 138 procent. Vi kan konstatera att andelen barn från invandrartäta områden ökar just i dessa skolor. Deras föräldrar har ofta dåliga kunskaper om det svenska samhället, eftersom de själva lever i dess utkant. Flera av dessa friskolor spelar på föräldrarnas rädsla för det svenska samhället när de lockar elever till sig. Lärare och rektorer som kommer från den egna religiösa kretsen uppfattas som en garant för att barnen får en god fostran. Utifrån den snabba ökningen av antalet friskolor på religiös grund har vi skäl att tro att de religiösa samfunden kommer att ta väl vara på möjligheten att öppna egna förskolor nu när kommunerna tvingas godkänna och finansiera dess verksamhet. Vi fruktar också att föräldrarnas isolering och rädsla för det svenska samhället skapar goda förutsättningar för de religionsbundna förskolornas expansion. Sverige är en del av ett globalt samhälle där spänningarna mellan olika religiösa grupper och inriktningar ökar. Protesterna i den muslimska världen efter Jyllandspostens publicering av karikatyrteckningarna av profeten Mohammed visade hur lätt extremister kan spela på våra känslor och förstärka konflikter. I detta läge borde vi vara mycket rädda om den svenska förskolans möjligheter att skapa mötesplatser för barn och ungdomar från olika religiösa bakgrunder. Förslaget om etableringsfrihet för förskolan ligger nu på riksdagens bord. Tanken är att det ska fungera efter samma princip som i dag gäller för skolorna. Vi är principiellt mot skolor och förskolor som vilar på religiös grund. Därför var folkpartiets förslag om tillfälligt stopp för etablering av fler religiösa skolor tills vi utrett möjligheten till skarpare regler för tillståndsgivning och effektivare kontroller välkommet. Men eftersom sådana regler ännu inte finns måste riksdagen rösta ned förslaget om etableringsfrihet i förskolan, om inget väsentligt förändras. Regeringen brukar hänvisa till att Sverige är tvingat av internationella konventioner att acceptera förekomsten av religionsbundna förskolor och skolor. Enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna har föräldrar rätt att starta och placera sina barn i en skola som stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi. Men Sverige har också ratificerat barnkonventionen, som stadgar att barnens rättigheter alltid ska sättas i främsta rummet. Vi menar att dessa båda konventioner kan ställas mot varandra och att den svenska regeringen, oavsett färg, därför måste verka för en förändring som skapar ett starkt skydd för barnen mot religiös och annan form av ideologisk indoktrinering. Samhället har en uppgift att lära barn att respektera olika trosinriktningar. Barn till religiöst djupt troende har rätt att lära sig att det finns andra värderingar i samhället än de som råder i deras hem. Ett möte på dagis kan ta bort mycket av de förutfattade meningar dessa barn får med sig hemifrån. NYAMKO SABUNI, Riksdagsledamot (fp) ANDERS CARLBERG Ordförande för judiska församlingen i Göteborg NALIN PEKGUL Ordförande, Socialdemokratiska Kvinnoförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 23024, "headline": "Ett liv långt under medellängd", "summary": "I trettonårsåldern längtade Birgitte Landström efter att vara född i en annan flickas kropp. Hon ville se ut som andra och kunna köpa vilka kläder som helst. Men hon var drygt en meter lång och ständigt uttittad.", "article": "Birgitte Landström är kortvuxen, en meter och tjugotre centimeter lång, och hon tänker tillbaka på de tidiga tonåren med blandade känslor. Hon var inte som de andra flickorna men ville vara som de, se ut som de, gå ut och roa sig som de. Att bara kunna gå in i en affär och köpa ett par byxor, ett par skor, en kjol eller en klänning var otänkbart. Hon var för kort, inte ens den minsta jeansstorleken passade hennes kropp. När hon tittade i skyltfönstren såg hon de häftiga kläderna på skyltdockorna. Samtidigt såg hon sin egen spegelbild, och den var inte en skyltdockas. Så hon gick förbi skyltfönstren med en suck och en klump i magen. - I stället brukade mamma och jag gå till en tygaffär i Nässjö, berättar hon. Vi köpte ett tyg som liknade jeanstyg. Det var så nära man kunde komma. En jätteduktig skräddare sydde jeans till mig, och jag hade dem på mig förstås. Men jag visste ju, och alla andra också, att det inte var riktiga jeans. Hon ville vara \"normal\" och smälta in i mängden. Inte sticka ut. Att bara vara lite mer än en meter lång gjorde att Birgitte Landström alltid syntes. Det kunde hon stå ut med, även om det var påfrestande att alltid vara kortast i Nässjö. Men att inte kunna ta på sig vad som helst, eller ha en vanlig cykel, gjorde handikappet än tydligare. - När jag var tolv tretton år skulle jag få en cykel. Mina kompisar hade 20-tums treväxlade cyklar, jag fick en barncykel utan växlar, dessutom specialanpassad. Det gick inte hänga med de andra. Urjobbigt. Birgitte Landström bor i Nässjö, är 41 år och singel, och arbetar vid polisen som civilanställd. Hon trivs med jobbet även om hon hade andra drömmar när hon var ung. Hon reser ofta - både inom Sverige och utomlands - och hon deltar i möten och konferenser för kortvuxna eftersom hon är ordförande i Föreningen för kortvuxna. I stort sett lever hon som många andra singelkvinnor i hennes ålder. På gymnasiet drömde hon om att bli veterinär, djur var det stora intresset. Men, säger hon, det gick inte. - Jag var för kort. Det hade aldrig funkat, jag hade inte kunnat utföra jobbet på det sätt som krävdes. Kor, hästar och grisar är för stora. Så tänkte jag i alla fall. I dag är det annorlunda, vi som är kortväxta kan bli nästan vad som helst. Det finns hjälpmedel och samhällets attityd har förändrats. - Nu ser man inte först och främst till längden utan till människans förmåga, säger Birgitte Landström. Hon har diagnosen akondroplasi, vilket innebär att hennes armar och ben är extremt korta. Denna form av kortvuxenhet är en av de vanligaste bland omkring 250 olika former. Birgitte Landströms föräldrar och två bröder är normallånga, den äldste brodern till och med en bit över en och nittio. Hon brukar säga att \"bröderna tog vad de behövde, jag fick det som blev över\". När Birgitte Landström var liten flicka tänkte hon inte mycket på sin kortvuxenhet. Hon var som hon var och lekkamraterna tyckte inte att det var något konstigt med det. I första klass fick hon en specialtillverkad skolbänk, och då började hon bli medveten om att hon inte var som kompisarna. Jo, hon var som de fast kortare, förtydligar hon. När hon var ute och rörde sig i Nässjö var stirrandet allra jobbigast. Hon kunde känna det som vassa pilar i ryggen. Människor i alla åldrar glodde efter henne - sällan på henne. Det såg hon när hon snabbt vände sig om, och då glodde hon tillbaka. Inuti kände hon sig ledsen och kränkt, men också väldigt arg. - Vad gav dem rätt att blåstirra på mig? Att kommentera, att le? Barnen var väl okej, deras nyfikenhet var - och är - begriplig. De är ärliga. Jag kunde stirra tillbaka på dem eller säga åt dem att inte glo. Men de vuxna var jag rädd för, säger hon. I den känsliga tolv-trettonårsåldern började Birgitte Landström uppleva kroppen som \"onormal\". Och det var då hon önskade att hon hade fötts i en \"vanlig\" flickkropp. Varför skulle hon se ut så här? Varför var just hon annorlunda? Hon undvek att utsätta sig för andra människors blickar och hon tog omvägar hem från skolan för att inte riskera att möta så många människor. Hon gjorde det inte i första hand för att hon skämdes för sin kropp, utan för att inte känna sig så utsatt. Hon hade olika strategier för att klara sitt annorlundaskap. Popgruppen Abba var hennes stora idoler och de blev ju igenkända och uttittade överallt, precis som hon blev i Nässjö. Hon försökte intala sig att hon var lite som Agneta och Annifrid, en \"kändis\" som måste lära sig att bli uttittad. Och stå ut med det. Hon var ju inte lika populär som de men det kändes ändå en aning lättare. Men hon blev irriterad, och ibland arg så att hon kokade av ilska, över att bli behandlad som ett barn fast hon var femton år. - Expediter och andra vuxna kunde vända sig till mamma eller pappa när det var något som gällde mig. Det var som att jag inte räknades, som att jag var dum i huvudet bara för att jag var kort. När jag förklarade att jag faktiskt var femton år kände de sig dumma, säger Birgitte Landström. I högstadiet följde hon med på skoldans en gång. Hon ville ju precis som alla andra \"fråga chans\", och frågade olika killar. - En svarade faktiskt ja. Men han ändrade sig. Det är då man känner att man är \"den enda korta människan på jorden\". Och ens längtan att vilja vara normal är aldrig större än då. I dag har Birgitte Landström inga problem med att vara den kortaste vuxna personen i Nässjö. Hon säger att hon inte bryr sig om att enstaka människor tittar efter henne. Det är deras problem, och fördomar, inte hennes. Hon har slutat att stirra tillbaka och några aggressioner känner hon inte. Hennes självkänsla har vuxit sig stark. En av drömmarna är att köpa en knallgul \"hundkoja\": Hon är inte längre rädd för att sticka ut. Händer det att Birgitte Landström fortfarande längtar efter att vara född i en annan kvinnas kropp? Nej, någon sådan längtan har hon inte, säger hon, inte heller efter att se ut som andra. Hon är nöjd med den kropp hon har, och hon har accepterat hur det blivit. - Men att acceptera tar tid. Man måste liksom pussla ihop sig själv. Birgitte Landström trivs med livet och har en familj och vänner som ger henne trygghet. - Fast det är klart att jag har funderat på hur livet hade blivit om jag hade sett ut som andra kvinnor i min ålder. Om jag hade haft barn. Om jag hade blivit veterinär. Fast så tänker nog alla ibland - långa, korta, ensamma, tjocka, arbetslösa - hur det hade blivit om inte \"om\" hade funnits. ", "article_category": "other"}
{"id": 23036, "headline": "”Enighet i borgerliga alliansenom miljardsatsning på tänder”", "summary": "Vi presenterar här de fyra partiernas gemensamma tandvård spolitik, skriver partiernas ledande företrädare i socialutskottet.Över fyra miljarder kronor satsas på en tandvårdsreform. Det är man nu eniga om, efter att tidigare talat för olika lösningar. Från och med den 1 juli nästa år kommer den som har svåra tandproblem att få hjälp av samhället. En och en halv miljard satsas 2007 och 2,7 miljarder året därpå. Vi ska se till att tänderna inte längre är en klassfråga, lovar de borgerligas allians. Vad svenska folket behöver är inte främst hjälp att hitta hålen, utan hjälp att laga dem, skriver de borgerliga. 50 000 svenskar måste varje år betala över 15 000 kronor för sin tandvård.", "article": "Socialdemokraternas rege-ringstid har inneburit tolv förlorade år för tandvården. 1994 presenterade den dåvarande borgerliga regeringen ett förslag till tandvårdsreform. Förslaget röstades ner i riksdagen av en ohelig allians mellan socialdemokrater och Ny demokrati. Därefter har Göran Persson i valrörelse efter valrörelse bekymrat talat om att tänderna håller på att bli en klassfråga – att så blivit fallet bär socialdemokraterna alltså ansvaret för. LO rapporterade förra året om att många avstår från tandvård på grund av att de inte anser sig ha råd med den. Det gäller 35 procent av de ensamstående mammorna, och en lika stor andel bland socialbidragstagarna. Arbetare avstår betydligt oftare än tjänstemän. Hela tänder är inte på väg att bli en klassfråga – de är det redan. Låt oss ta ett exempel ur verkligheten. Annika är en lågavlönad kvinna i 40-årsåldern. Hon har tidigare klarat sig utan större tandvårdsproblem men har nu fått varbildning i en tand. Tandläkaren gör bedömningen att tanden måste dras ut. Kvinnan får välja mellan att ersätta den med en brygga för 10 000 kronor eller med ett implantat för 16 000. En annan tandläkare gör bedömningen att priset för implantatet är lågt och att hon bör satsa på det. Det hjälper inte, för kvinnan i fråga har inte råd med någotdera och tvingas leva med en glugg i tandraden. Partierna i Allians för Sverige har tidigare haft lite olika lösningar på hur tandvården ska organiseras men vi har nu kommit fram till en överenskommelse om tandvården som vi presenterar i dag. Om vi vinner valet i höst kommer dödläget i svensk tandvård att brytas. Från och med den första juli nästa år ska den som drabbas av svåra tandproblem äntligen få hjälp av samhället. Målet ska vara tydligt, alla ska ha råd med tandvård – vi ska se till att tänderna inte längre är en klassmarkör. Dagens tandvårdsförsäkring är kraftigt urholkad. Det saknas ett skydd mot höga kostnader och patienterna får betala allt mer för sin tandvård. Möjligheten att planera och överblicka sina tandvårdskostnader är obefintlig. För den som är över 65 finns ett högkostnadsskydd, men konstruktionen dras med en rad brister. 50 000 personer betalar ur egen ficka över 15 000 kronor för tandvård på ett år. Trots försäkringen är 10 000 av dessa över 65 år. Regeringen har äntligen vaknat, lagom till valrörelsen. Det som har ignorerats i tolv år är plötsligt en prioriterad fråga. Men i en valrörelse passar det tydligen bättre att ge lite till alla än att koncentrera sig på dem med störst behov. Regeringen vill satsa på subventionering av förebyggande tandvård. Ett tandhälsobesök var 18:emånad ska kosta 200 kronor, mot i dag cirka 700. Det är viktigt att uppmuntra till förebyggande tandvård, men vi tror inte att det är här tyngdpunkten i en reform bör ligga. Svenska folket behöver inte först och främst hjälp med att hitta hålen, utan med att laga dem. Vi vill börja i andra änden. Vi vill börja med Annika. Vem som helst kan drabbas av höga och oförutsedda kostnader. Under de år som rege-ringen har misskött frågan har dessutom ett uppdämt behov skapats. Vi ska därför gradvis införa ett högkostnadsskydd, som gör att staten i första hand betalar för de största problemen. Förebyggande tandvård är också viktigt och vi satsar därför också något på detta. Vi föreslår att reformen införs den 1 juli 2007. För att finansiera reformen föreslår vi lika stora anslag som regeringen. Dessutom vill vi omdisponera nuvarande tandvårdssubventioner. I dag finns nämligen subventioner till olika mindre och större åtgärder, till en sammanlagd kostnad av närmare en miljard om året. De subventionerna går till alla, oavsett hur höga samlade kostnader man når upp till. Vi tycker att det är mer rimligt att satsa pengarna på dem som drabbas av höga kostnader. De särskilda stöden till bastandvård efter 65 år och till undersökningar mellan 20 och 29 år ska vara kvar. Sammanlagt satsar vi omkring en och en halv miljard från midsommar 2007 och nästan 2,7 miljarder 2008. Av de pengarna ska 70 procent gå till ett högkostnadsskydd. Det räcker för att ta hand om större delen av kostnaderna för dem som är hårdast drabbade. Taket i det högkostnadsskydd som införs ska sedan sänkas väsentligt under mandatperioden. När taket blir lägre försvinner behovet av dagens särlösning för personer över 65 år. Det är viktigt, eftersom särlösningen leder till att människor strax under 65 år skjuter upp viktiga åtgärder vilket riskerar att förvärra deras problem. De återstående 30 procenten till förebyggande tandvård ska individen själv kunna styra över. Till skillnad från socialdemokraterna tror vi att människor själva vet vilken lösning som passar dem. En möjlighet ska vara att få pengarna som en tandvårdscheck, som kan användas både hos privata tandläkare och hos folktandvården. Tandvårdschecken fungerar både som en subvention och som en påminnelse om att gå till tandläkaren regelbundet. Detta system används redan för barn- och ungdomstandvården i vissa landsting. Ett alternativ ska vara att använda pengarna som en delbetalning för abonnemangstandvård, ett system som också redan finns i flera landsting. Privattandläkarna, tandhygienisterna och tandsköterskorna har med rätta reagerat över vårdminister Ylva Johanssons uttalanden om att prisreglera tandvården. Statlig styrning av priserna är en förföriskt enkel lösning, men tidigare försök till prisreglering har havererat och lett till tandläkarbrist. I likhet med regeringens utredare tror vi att prisreglering skadar marknaden till men för konsumenten – denna typ av centralstyrning riskerar att skapa köer och flaskhalsar. Regeringen demonstrerar åter sin reflexmässiga misstro mot konkurrens. De positiva åtgärder som behövs är i stället de som tandvårdsutredningen lyfter fram; garanterad tillgång till information om priser, både direkt från vårdgivaren och via exempelvis en elektronisk prisjämförelsetjänst. Vi vill också se ett slags ”Konsumenternas tandvårdsbyrå” med rådgivning. På så sätt hindrar vi att ökade offentliga subventioner blir kostnadsdrivande. Socialdemokraterna bär genom sin passivitet ansvaret för att tänderna åter blivit en klassfråga. För alliansen är misslyckandet inom tandvården ett exempel på att Sverige, trots världens högsta skatter, har långtifrån världens bästa välfärd. Mot den bakgrunden ser Allians för Sverige det som en prioriterad uppgift att omedelbart efter ett maktskifte börja skapa en tandvård där alla har råd att gå till tandläkaren. Vi presenterar ett tydligt alternativ till regeringen – de vill satsa mer till alla, vår prioritet är att i första hand prioritera dem som i dag inte har råd att få sina tänder lagade. Cristina Husmark Pehrsson (m) Erik Ullenhag (fp) Chatrine Pålsson (kd) Kenneth Johansson (c) ", "article_category": "other"}
{"id": 23037, "headline": "En jubilar med växande makt", "summary": "Kung Carl XVI Gustaf har lyckats väl, men monarkin förblir en rest från ett fördemokratiskt samhälle. Kungens växande opinionsmakt ska inte underskattas.", "article": "Det har gått sextio år sedan han föddes, femtionio sedan hans far omkom och trettio sedan han gifte sig. De är grundårtalen för kung Carl XVI Gustafs regenttid. 1946 – efter fyra prinsessor föds en prins och arvsföljden är räddad. 1947 – prins Gustaf Adolf dör och Sverige besparas en uppslitande tvist om huruvida landet kan ha en statschef som visat så öppna sympatier för Hitlerriket. Monarkin får en frist. 1976 – kung Carl XVI Gustaf har gjort sitt viktigaste val och träffat rätt. Silvia Sommerlath blir drottning och en mönsterfamilj börjar formeras på Slottet. Det är alltså en 60-åring som fått det mesta rätt trots en del startsvårigheter. Efter mer än trettio år med Sverige i tiden har kungen uppnått den ställning som symbol vilken författningen ger honom. En samlande kraft ovan partier och dagsdebatt och med förmågan att vara ”Sverige” för alla som bor här, oberoende av härkomst, tro eller kulturell tillhörighet. Det var denna kungens roll som ett slags gemensam nämnare som övertygat den socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul om monarkins överlägsenhet. (DN Debatt 24/3) Därmed förde hon in debatten om monarki respektive republik i dagens svenska samhälle. Här är det inte längre konservativa officerare eller prinsesskvallrande tanter som ser ett värde i monarkin. Kungen står för något väsentligt för barnen i Rinkeby och andra nya svenskar, en visserligen avlägsen men markerande institution, och kungafamiljens nedslag i förorterna blir betydelsfulla manifesteringar från det svenska samhällets översta skikt. Kungen skulle kunna göra den socialdemokratiska sloganen ”alla ska med” till sin. Låt vara att kung Carl XVI Gustaf lyckats väl, att han och hans familj är populära, men det gör inte vårt statsskick oantastligt. Tvärtom. Monarki är en rest från ett fördemokratiskt samhälle. I den utformning den svenska monarkin nu har är den förvisso inget hot mot den politiska demokratin, kungen har ingen roll i det politiska livet. Hans uppgift är ceremoniell – ta emot främmande länders sändebud, besöka andra statschefer till exempel, och symboliskt-representativ – att medverka i ett otal evenemang, dela ut medaljer och priser, resa runt med storföretagsdelegationer etcetera. Därtill har han i vår medietäta tid fått ett slags kändisroll, det vill säga han och hans familj visar med sin livsstil och de uppgifter de väljer ut åt sig på vad som ”gäller”. Somliga bedömare menar att kung Carl XVI Gustaf därmed är mäktigare än vad kungar varit på mycket länge. Denna opinionsmakt ska inte underskattas, den är mer subtil än partipolitikerns men den är icke desto mindre politisk. Dock har den ingen plats i författningen, därför blir diskussionen om monarkins vara eller inte vara lätt steril. De som förespråkar republik framstår lätt som stelbenta principryttare, medan monarkiförsvararna kan säga att kungen ju ingen makt har men bjuder litet tradition och glans. Den fråga vi bör ställa oss är: Ska Sverige, där frihet och jämlikhet är starka värden, företrädas av en familj eller ska också vår främsta representant väljas med folkets aktiva stöd? Skulle vi svara ja på den senare frågan är det inte osannolikt att vinnaren skulle heta Carl Gustaf Bernadotte. En helt annan sak är förstås om han skulle ställa upp frivilligt. Grattis på födelsedagen, Ers majestät! Dn 30/4 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 23038, "headline": "\"Enighet i borgerliga alliansen om miljardsatsning på tänder\"", "summary": "Vi presenterar här de fyra partiernas gemensamma tandvård spolitik, skriver partiernas ledande företrädare i socialutskottet. Över fyra miljarder kronor satsas på en tandvårdsreform. Det är man nu eniga om, efter att tidigare talat för olika lösningar. Från och med den 1 juli nästa år kommer den som har svåra tandproblem att få hjälp av samhället. En och en halv miljard satsas 2007 och 2,7 miljarder året därpå. Vi ska se till att tänderna inte längre är en klassfråga, lovar de borgerligas allians. Vad svenska folket behöver är inte främst hjälp att hitta hålen, utan hjälp att laga dem, skriver de borgerliga. 50 000 svenskar måste varje år betala över 15 000 kronor för sin tandvård.", "article": "Socialdemokraternas regeringstid har inneburit tolv förlorade år för tandvården. 1994 presenterade den dåvarande borgerliga regeringen ett förslag till tandvårdsreform. Förslaget röstades ner i riksdagen av en ohelig allians mellan socialdemokrater och Ny demokrati. Därefter har Göran Persson i valrörelse efter valrörelse bekymrat talat om att tänderna håller på att bli en klassfråga - att så blivit fallet bär socialdemokraterna alltså ansvaret för. LO rapporterade förra året om att många avstår från tandvård på grund av att de inte anser sig ha råd med den. Det gäller 35 procent av de ensamstående mammorna, och en lika stor andel bland socialbidragstagarna. Arbetare avstår betydligt oftare än tjänstemän. Hela tänder är inte på väg att bli en klassfråga - de är det redan. Låt oss ta ett exempel ur verkligheten. Annika är en lågavlönad kvinna i 40-årsåldern. Hon har tidigare klarat sig utan större tandvårdsproblem men har nu fått varbildning i en tand. Tandläkaren gör bedömningen att tanden måste dras ut. Kvinnan får välja mellan att ersätta den med en brygga för 10 000 kronor eller med ett implantat för 16 000. En annan tandläkare gör bedömningen att priset för implantatet är lågt och att hon bör satsa på det. Det hjälper inte, för kvinnan i fråga har inte råd med någotdera och tvingas leva med en glugg i tandraden. Partierna i Allians för Sverige har tidigare haft lite olika lösningar på hur tandvården ska organiseras men vi har nu kommit fram till en överenskommelse om tandvården som vi presenterar i dag. Om vi vinner valet i höst kommer dödläget i svensk tandvård att brytas. Från och med den första juli nästa år ska den som drabbas av svåra tandproblem äntligen få hjälp av samhället. Målet ska vara tydligt, alla ska ha råd med tandvård - vi ska se till att tänderna inte längre är en klassmarkör. Dagens tandvårdsförsäkring är kraftigt urholkad. Det saknas ett skydd mot höga kostnader och patienterna får betala allt mer för sin tandvård. Möjligheten att planera och överblicka sina tandvårdskostnader är obefintlig. För den som är över 65 finns ett högkostnadsskydd, men konstruktionen dras med en rad brister. 50 000 personer betalar ur egen ficka över 15 000 kronor för tandvård på ett år. Trots försäkringen är 10 000 av dessa över 65 år. Regeringen har äntligen vaknat, lagom till valrörelsen. Det som har ignorerats i tolv år är plötsligt en prioriterad fråga. Men i en valrörelse passar det tydligen bättre att ge lite till alla än att koncentrera sig på dem med störst behov. Regeringen vill satsa på subventionering av förebyggande tandvård. Ett tandhälsobesök var 18:e månad ska kosta 200 kronor, mot i dag cirka 700. Det är viktigt att uppmuntra till förebyggande tandvård, men vi tror inte att det är här tyngdpunkten i en reform bör ligga. Svenska folket behöver inte först och främst hjälp med att hitta hålen, utan med att laga dem. Vi vill börja i andra änden. Vi vill börja med Annika. Vem som helst kan drabbas av höga och oförutsedda kostnader. Under de år som rege-ringen har misskött frågan har dessutom ett uppdämt behov skapats. Vi ska därför gradvis införa ett högkostnadsskydd, som gör att staten i första hand betalar för de största problemen. Förebyggande tandvård är också viktigt och vi satsar därför också något på detta. Vi föreslår att reformen införs den 1 juli 2007. För att finansiera reformen föreslår vi lika stora anslag som regeringen. Dessutom vill vi omdisponera nuvarande tandvårdssubventioner. I dag finns nämligen subventioner till olika mindre och större åtgärder, till en sammanlagd kostnad av närmare en miljard om året. De subventionerna går till alla, oavsett hur höga samlade kostnader man når upp till. Vi tycker att det är mer rimligt att satsa pengarna på dem som drabbas av höga kostnader. De särskilda stöden till bastandvård efter 65 år och till undersökningar mellan 20 och 29 år ska vara kvar. Sammanlagt satsar vi omkring en och en halv miljard från midsommar 2007 och nästan 2,7 miljarder 2008. Av de pengarna ska 70 procent gå till ett högkostnadsskydd. Det räcker för att ta hand om större delen av kostnaderna för dem som är hårdast drabbade. Taket i det högkostnadsskydd som införs ska sedan sänkas väsentligt under mandatperioden. När taket blir lägre försvinner behovet av dagens särlösning för personer över 65 år. Det är viktigt, eftersom särlösningen leder till att människor strax under 65 år skjuter upp viktiga åtgärder vilket riskerar att förvärra deras problem. De återstående 30 procenten till förebyggande tandvård ska individen själv kunna styra över. Till skillnad från socialdemokraterna tror vi att människor själva vet vilken lösning som passar dem. En möjlighet ska vara att få pengarna som en tandvårdscheck, som kan användas både hos privata tandläkare och hos folktandvården. Tandvårdschecken fungerar både som en subvention och som en påminnelse om att gå till tandläkaren regelbundet. Detta system används redan för barn- och ungdomstandvården i vissa landsting. Ett alternativ ska vara att använda pengarna som en delbetalning för abonnemangstandvård, ett system som också redan finns i flera landsting. Privattandläkarna, tandhygienisterna och tandsköterskorna har med rätta reagerat över vårdminister Ylva Johanssons uttalanden om att prisreglera tandvården. Statlig styrning av priserna är en förföriskt enkel lösning, men tidigare försök till prisreglering har havererat och lett till tandläkarbrist. I likhet med regeringens utredare tror vi att prisreglering skadar marknaden till men för konsumenten - denna typ av centralstyrning riskerar att skapa köer och flaskhalsar. Regeringen demonstrerar åter sin reflexmässiga misstro mot konkurrens. De positiva åtgärder som behövs är i stället de som tandvårdsutredningen lyfter fram; garanterad tillgång till information om priser, både direkt från vårdgivaren och via exempelvis en elektronisk prisjämförelsetjänst. Vi vill också se ett slags \"Konsumenternas tandvårdsbyrå\" med rådgivning. På så sätt hindrar vi att ökade offentliga subventioner blir kostnadsdrivande. Socialdemokraterna bär genom sin passivitet ansvaret för att tänderna åter blivit en klassfråga. För alliansen är misslyckandet inom tandvården ett exempel på att Sverige, trots världens högsta skatter, har långtifrån världens bästa välfärd. Mot den bakgrunden ser Allians för Sverige det som en prioriterad uppgift att omedelbart efter ett maktskifte börja skapa en tandvård där alla har råd att gå till tandläkaren. Vi presenterar ett tydligt alternativ till regeringen - de vill satsa mer till alla, vår prioritet är att i första hand prioritera dem som i dag inte har råd att få sina tänder lagade. Cristina Husmark Pehrsson (m) Erik Ullenhag (fp) Chatrine Pålsson (kd) Kenneth Johansson (c) ", "article_category": "other"}
{"id": 23039, "headline": "På gyllene mark", "summary": "Ett turkiskt ordspråk säger att \"Istanbuls jord är av guld\". Staden har varit centrum för tre mäktiga imperier. Vi slår följe med diktaren och Istanbulälskaren Gunnar Ekelöf på vandring genom en stad gammal, stor och magisk nog att rymma alla mänskliga drömmar.", "article": "Det sägs att varje stad har en säregen själ. Men vad skulle den själen vara summan av? Av dess storlek, historia och kultur? Dess arkitektur, geografi och natur? Eller beror en stads själ av folklivet, av dofter, ljud, ljus och temperatur? Kanske \"känns\" staden bäst när man vandrar på ringlande kullerstensgator och anar skepnaderna i köken genom matoset, eller när man står högst uppe på en kulle i skymningen och ser de sista fiskebåtarna anlägga hamnen samtidigt som teveapparaternas blå ljus strålar ut från miljontals fönster. Kanske är en stads ande blott verkan av tiden som vi lever i. Lika rörlig, lika föränderlig och gåtfull. Av alla de platser jag besökt i världen finns det dock en stad som varken låter sig beräknas eller definieras, utan som är summan av varje besökares och av sina invånares definitioner. Varje gång jag vandrar på Istanbuls gator, slår det mig att staden inte har en själ, eller en identitet. Istanbul är en stad med hisnande kast mellan det jordnära och det förflugna, det historiska och moderna, mellan yttersta misär och överdådig prakt. En stad som är stor, gammal och magisk nog att rymma alla drömmar och utopier. Den enda i världen belägen både i Asien och Europa och som är lika otrogen mot öst som mot väst. Vad annat att förvänta sig av en stad som varit centrum i tre mäktiga riken, och som ståtar med alla dessa civilisationers glamour, intriger och mystik. Eller för att citera Napoleon: \"Då världen blir ett rike, är Istanbul den naturliga huvudstaden.\" En skimrande februaridag för sex år sedan upptäckte jag Istanbul på riktigt. Eller, insåg snarare - trots att jag hade bott i staden, trots otaliga besök hos släkt och vänner - att staden är så mycket mer. Att lika litet som en människa kan definiera sig själv kan hon göra det om Istanbul. Den gången var det Gunnar Ekelöf och poesin som förde mig till staden. Jag hade läst att min husgud under ett besök i gamla Konstantinopel 1965 hade drabbats av en sådan poetisk ingivelse att en våg av uppdämda skaparkrafter förlöstes inom honom. Han och hustrun Ingrid hade besökt reningskällan Ayiasma i ruinerna av de bysantinska kungarnas högsäte i Istanbul, Vlachernepalatset. I källan, som ligger vid Gyllene Hornets vatten, brukade kungarna varje fredag rena sig till kropp och själ. Under besöket hällde kyrkvaktmästaren, oombedd och som en obruten tradition genom sekler, vatten över paret Ekelöfs händer. Poeten blev omtumlad och gripen av åtgärden. Drömde om en ängels kallelse som han måste svara på. Under en konjaksrusig natt på hotell Hilton skrev han i ett svep sjutton dikter - och lade därmed grunden till den moderna svenska poesins mest mystiska och sensuella diktverk: \"Diwan över fursten av Emgión.\" Vandringen i Ekelöfs fotspår förde mig till miljöer som ingen guidebok, historiebok eller bekant i staden kunde göra rättvisa med sina förklaringar och beskrivningar. Nu, våren 2006, förefaller samma promenad lika oförutsägbar när jag och fotografen Fredrik Funck startar högst upp på Fatihs höjder där den 1700 år gamla akvedukten bromsar upp fartdårarna. Västerut, parallellt med den hårt trafikerade huvudvägen, ligger rader av butiker som säljer brudklänningar i alla färger, former och priser. Ovanför entrén till en av flervåningsbutikerna står: \"Finner Du ingen Brudklänning värd att bära på ditt bröllop, har Du inte funnit rätt make.\" Kebabsalongerna finns också här, likaså matmarknaderna, kaféerna, kringelförsäljarna, skoputsarna, tiggarna och de herrelösa katterna och hundarna. Liksom överallt i Istanbul. Men dessa kvarter, präglade av en nästan lantlig atmosfär mitt i storstadskaoset och som främst hyser inflyttade bönder från landets sydöstra delar, anses också vara Istanbuls mest fundamentalistiska. Vilket syns i gatubilden med kvinnor i heltäckande svarta chadorer och män med vita kalotter på huvudet. Följdriktigt finns en av stadens största religiösa byggnader här. Fatihmoskén, som Mehmet Erövraren lätt uppresa efter att ha intagit staden 1453. Moskén skulle symbolisera furstens, turkarnas och islams överlägsenhet gentemot de kristna bysantinerna. Det sägs att arkitekten fick plikta med sitt huvud för att kupolen var mindre än Haga Sofias. Kanske ångrade Mehmet Erövraren det brutala tilltaget; han lät sig trots allt begravas i området. I denna del av staden bär varje kvarter på en liknande historia. Ty i Istanbul har varje objekt sin hemliga berättelse. Som Choramuseet, tjugo minuters gångavstånd från Fatihmoskén. Chora är vigt åt Jungfru Maria och hennes mor Anna och var kyrka fram till turkarnas intåg i Konstantinopel. Den kvadratiska byggnaden ser inte mycket ut för världen där den ligger mitt i ett livligt bostadsområde med hantverkare, skrothandlare, kvinnor som tvättar fönster och barn som leker bland de pastellfärgade trähusen på branta gator, som klättrar ner mot vattnet och det bysantinska rikets vagga: Gyllene Hornet. Inne i byggnaden skenar dock fantasin i väg, i 48 avdelningar skildrar mosaiker och fresker scener ur den bibliska historien. Det var hit grekerna forslade den berömda Hodigitria-madonnan, i hopp om att den heliga ikonen skulle avvärja turkarnas anfall. Efter att ha erövrat staden täckte turkarna över mosaikerna med kalk. Dessa blottlades och restaurerades när kyrkan/moskén utnämndes till museum efter andra världskriget. Att vandra runt i Chora är som att vidröras av ett ögonblick som inte tillhör tiden. Som en resa i Ekelöfs dikt. En hel vägg upptas av Hodigitria-madonnan i sin blå mantel, bärande på ett förvuxet, stint stirrande Jesubarn i famnen: Kunde jag beskriva Höghet valde jag blått Och två stoftkorn Guld: En stjärna vid huvudet en stjärna vid fötterna och under fotsulorna en spegelbild slutande i en stjärna. Chora, Kariye Camii Museum på turkiska, ligger innanför Theodosius II:s stadsmur, som med sina torn och skyttevärn löper från Bosporens mynning till Gyllene Hornet. Längs den över sex kilometer långa muren finns ett lapptäcke av små koloniliknande lotter där de fattigaste odlar tomater, gurka och vitkål. I detta väldiga område, som rymmer stadsdelarna Karagümrük, Fener och Balat, finns det oförställda, det gamla grekiska Konstantinopel som möter det förvisso nya men likväl fattiga och trasiga Istanbul. De låga husen med sina fantasifulla fönsterkarmar och sönderspruckna fasader hålls fortfarande olåsta. På de lika trånga som branta kullerstensgatorna levs livet på gatan. Barn leker med pappersdrakar, spelar kula, hoppar hopprep, brottas eller spelar fotboll. Här och var plåtskjul där tvätten hänger på tork och rök stiger upp från rostiga rör. Gamla män och kvinnor med blicken i fjärran sitter på träpallar utmed husfasaderna och tummar på sina radband. Slamret från verkstäder blandas med ljudet av skedar som rör i glas i koleldade tehus dit arbetslösa män flytt tristessen för ett parti kortspel och backgammon. Bärare hukar under sina laster, hemlösa inreder tillfälliga hem i ruiner och fruktförsäljarna gnider sina äpplen och apelsiner i väntan på kunder. Här överlever människan tillvarons grymhet utan att bortförklara den. Här finner hon det meningsfulla i det meningslösa. En äldre cykelreparatör undrar varför vi bemödat oss att besöka området. - Vi vill skildra det äkta Istanbul, svarar jag. Han skrattar sarkastiskt, gestikulerar med sina håriga armar och svarar att Istanbul är en hora: - Staden sviker sina barn och utdelar de vinnande korten till de redan välbeställda. Ta en bild på mig i stället och hälsa era landsmän att jag knullar borgmästaren och hans älskarinnor. Den tjocke mannen rätar på ryggen och intar en stolt posé. Han får mig att tänka på min gamla granne tant Basaks beskrivning av staden, när jag bodde här: \"I början är hon, ung, vacker och älskad, på slutet gammal sköka, såld och förnedrad.\" Staden är som en kvinnlig motsvarighet till Ekelöfs kurdiske furste av Emgión. Förödmjukad men med bibehållen stolthet. Hennes öde upprepas ständigt. Ibland uppträder hon som en skugga eller som en krusning på Bosporens turkosa vatten, ibland smälter hon samman med en prins, ett helgon eller med gudabilder. Ibland är hon bara en spegelbild i vrede eller i fullkomlig tystnad. Som en moder till livets dubbelhet. Jag borde vara van nu, men överraskas ändå alltid av att det nog är poesin som kan beskriva stadens själ, som genomsyras av en tusenårig gammal andning. Här rör sig invånarna mellan nattliga skugglandskap och bländande drömvärldar. Rösterna är en kör av härskare och slavar. Av sinnlighetsmystik och civilisationskritik. Av andar och människor. Staden som en antites, där födelsen talar med döden, förnedringen med njutningen, kaos med ordningen. Likväl räcker beskrivningarna inte till; ty staden vibrerar av trots mot världsliga och fysikaliska lagar. Det var också vandringar i dessa de mest muslimska stadsdelarna som fick mig att inse att Istanbul egentligen inte är moskéernas, utan kyrkornas stad. Bakom många intetsägande järnportar i Balat, Fener och Eyüp döljer sig kyrkor eller kloster. Kristendomen fick fäste i staden kring mitten av 300-talet och döptes först om från Byzantion till Nova Roma, Nya Rom - även den byggd på sju kullar - och sedan till Konstantinopel efter kejsar Konstantin. När romarriket slutligen föll lät Konstantin den store, som vunnit makten, kristna staden i det nya Östromerska riket och grekiska blev det ledande språket. Ett årtusende senare intog ottomanerna Konstantinopel och ändrade namn på staden till Istanbul. De ottomanska härskarna gjorde sig snabbt kända som toleranta gentemot andra folkslag och religioner. Kristna och judar tilläts leva i fred, trots att islam var huvudreligion. Västerländsk konst, litteratur, musik, poesi och arkitektur tilläts få sin rättmätiga plats och bosättare strömmade in till staden från rikets alla hörn. Istanbul var världens mest kosmopolitiska stad under det vidsträckta ottomanska rikets glansdagar och rymde stundtals mer är 70 olika folkslag. En stad vars mångfald en gång fick Hemingway att skriva: \"Det finns 168 officiella helgdagar i Constan, muhammedanska, kristna, judiska... därför är varje ynglings stora ambition i livet att få plats på en bank.\" Ur den bysantinska kristenhetens vagga växte Istanbuls nya religiösa centrum fram vid Gyllen Hornets krök. Varje blivande sultan kröntes i Eyüpmoskén, som fått sitt namn efter Muhammeds fanbärare Eyüp Ensari. Moskén är den heligaste muslimska platsen i Europa och rymmer på sin innergård Ensaris grav, dit allt ifrån gifta par och barnlösa och sjuka från hela landet kommer för att välsignas med fruktsamhet eller botas från krämpor. I moskéns omgivningar finns inga barer eller restauranger som serverar alkohol. Få kvinnor går barhuvade i området, som ibland kallas för det religiösa Ak-partiets huvudkvarter. På gatorna och i stånden säljer skäggprydda män dadlar, essenser och radband från Mecka, muslimska affischer och tidskrifter, koraner, cd-skivor med böner, och andra religiösa föremål. Från moskén sträcker sig en gigantisk begravningsplats på båda sidor av den cypressklädda kullen. Uppe på toppen ståtar Pierre Lotis kafé, namngivet efter den franske 1800-talsförfattaren som i skuggan av platanerna fantiserade ihop romanser med haremskvinnor i intrigmakarnas ottomanska palats. Den hänförande vyn sträcker sig över Gyllene Hornet till Galata med dess hamn, sekelskifteshus och genuesiska stadskärna och vidare mot Bosporens mynning och Eminönüs täta båttrafik mellan den europeiska och den asiatiska sidan. En ung kvinna i fotsid kappa och sjal sitter ensam vid ett bord och tittar rakt framför sig medan servitörer i säckiga Shalvarbyxor skyndar mellan borden och serverar te och turkiskt kaffe till livligt diskuterande franska turister och helglediga lokalbor. Trots den strida strömmen av gäster som kommer och går sitter kvinnan kvar, lika orörlig och tyst. Tänker hon på släktingar som ligger begravda på kullen? Eller på framtiden? Väntar hon bara på en hemlig älskare? Tänker hon rent av på Pierre Loti och den ottomanska dekadensen...? Just när vi ska gå lyfter kvinnan diskret på sin hårt knutna sjal och blottar lite av sitt mörkbruna hår - hon rättar till de små hörlurarna och fortsätter lyssna på sin mp3-spelare. Med blicken riktad mot samma punkt, lika tyst, lika orörlig. Lika traditionell, modern och överraskande som staden nedanför hennes stövlettprydda fötter. Att vandra härifrån till två av Istanbuls främsta attraktioner, Haga Sofia och Blå moskén, är en timmes resa genom årtusenden och tusende existentiella projektioner. På den flera kilometer långa promenaden från Gyllene Hornet till Sultanahmet passerar vi Galatabron där fattiga och förhoppningsfulla kurder skriker ut sina varors förträfflighet. Människor som lämnat döende byar och förbrända landskap för att bli delar av det rika och vackra Istanbul. Drömmar som förblir just drömmar, trots att ordspråket säger att \"Istanbuls jord är av guld\". Vi tar en omväg över Aksaray där ryska prostituerade med såriga läppar och bleka kinder kommit att bli en lika vanlig syn som kringelförsäljarna. In på en mörk bakgata och klagosånger strömmar ut från ruskiga krogar där det dricks för att glömma. Ett par kvarter senare, eleganta shoppinggator med flotta restauranger där en minimal förrätt kostar lika mycket som skoputsaren tjänar på en dag. Mercedes och BMW-jeepar nonchalant parkerade vid trottoarkanten där uttråkade, plastikopererade överklassdamer lastar in blänkande kassar från de stora modehusen. Pustar vidare en kvart till och tiden står stilla - som ett ovedersägligt bevis på att världshistorien inte gömts undan i böcker och på museer: flerhundraåriga bad med ottomanska kaffehus, fontäner och basarer, antika murar, obelisker och ruiner av en gång storslagna palats och villor. Kopparslagarnas kvarter övergår i guldsmedernas, som övergår i skinnmakarnas, som övergår i skräddarnas, kryddförsäljarnas, skomakarnas... Ingen början och inget slut på vare sig kommersen, myllret, dofterna, turisterna eller tiggarna. Och över allt detta tronar Blå moskéns sex minareter ståndaktigt mot den trasiga vårhimlen. Vilken poesi skulle Ekelöf inte kunnat skapa av dessa scener om han levat i dag? Ty staden har skiftat både färg och humör sedan sist. 1960-talets en och en halv miljon invånare har tiodubblats, andelen fattiga har ökat samtidigt som det byggs skyskrapor av stål och glas, handlas snabbt med aktier, surfas på bredbandsnät och talas i 3G-mobiler. Mittemot Blå moskén reser sig Haga Sofia, den heliga visheten på grekiska, som en antites. Enligt legenden skall kejsar Justinianus vid invigningen av kyrkan år 537, då världens största takförsedda byggnad, ha stått under den drygt 60 meter höga kupolen och utbrustit: \"Jag har överträffat dig Salomo.\" Det är lätt att förstå kejsarens hänförelse, kyrkan, som blev moské som blev museum, är ett under av tyngdlöst tillstånd där tanken flyger högt mellan koraninskriptioner och de bibliska mosaikerna. Och mitt i allt detta skandinavisk graffiti av vikingar som tagit värvning hos kejsaren. En av vikingarna gjorde sig odödlig genom att rista in sitt namn: Halvdan. Istanbul har varit huvudperson i flera av den turkiske postmoderne författaren Orhan Pamuks verk. En stadsskildrare i ett land där den sociala landsbygdsromanen haft en framskjuten plats. Likt en Joyce leker Pamuk med nuets och minnets speglar och irrvägar i staden vid Bosporens sund. I böcker som \"Den vita borgen\", \"Den svarta boken\" och \"Mitt namn är röd\" tas läsaren med på en färd bland handelsbodar och bordeller, barer, moskéer, politiska och religiösa samlingsplatser. Ingen författare har som Pamuk kunnat skildra Istanbul så precist genom stadens labyrinter. Stadens son Pamuk om någon, låter läsaren förföras av historien, passionen och lidandet, i en lika sann som inbillad färd tvärs igenom skilda världar och tidsepoker som går in i och ut ur varandra. Människor som aldrig varit i eller som besökt staden enstaka gånger frågar mig ofta vad de ska besöka och göra, var man ska äta, shoppa och vila sig i Istanbul. - För att få ut så mycket som möjligt av staden, brukar de tillägga. Fråga mig i stället om meningen med livet. Hur ska man förstå en stad som är drygt 170 kilometer lång och 60 kilometer bred? Som växer med drygt 600.000 invånare - ett Göteborg - per år? Kanske starta med en tur till Prinsöarna dit ottomanska sultaner med haremsdamer en gång sökte sig för att komma undan sommarhettan på fastlandet? Kanske tillbringa mer tid på den asiatiska sidan, som sällan besöks av turisten, men som med sitt lika intensiva folkliv, sina dofter, sorger, drömmar och brustna illusioner är lika äkta som palatsen, kyrkorna och nattklubbarna på den europeiska sidan? Besöka undervattenscisternen mittemot Haga Sofia, den som påminner om ett sjunkande palats, som bjuder på klassisk musik, ljudet av vattendroppar och som skänker svalka och ro när temperaturen kryper upp mot fyrtio grader och gatuförsäljarna blir för påträngande? Uppleva staden från vattnet med någon av de otaliga båtturerna, som dessutom bjuder på levande musik, dignande mezebord och gränslöst med raki? Varför inte sätta sig på en parkbänk innanför murarna till det väldiga Topkapipalatset, varifrån det ottomanska riket styrdes i över 400 år, och fantisera om sultanernas, prinsarnas och haremsdamernas liv, om förbjudna fröjder under seraljens skugga och om ovärderliga skatter, om intriger, avhuggna huvuden och storslagna fester? Gå på turkiskt Hamam och bli flådd men ren på de varma marmorplattorna? Besöka ännu en nattklubb eller meyhane med zigensk orkester i Taksim, köpa ännu ett par skor och juveler i de eleganta butikerna i Nisantasi? Bli nöjd i Grand Bazar för att du prutat på skinnväskan med trettio procent - trots att du skulle kunna pruta lika mycket till? Gå på Pera Palace och dricka eftermiddagste och fantisera om vad Greta Garbo, Josephine Baker, Hemingway, spionerna Mata Hari och Kim Philby gjorde på hotellet? Stå kvar bland duvorna på Taksimtorget och låta natten falla? Betrakta tiggarna med ohyra i vecken och utsträckta händer, se hur ett par hemlösa breder ut kartonger på en gräsplätt och somnar intill utslagna thinnersniffare? Eller vandra jämsides med kringel- och cigarrettförsäljarna som kryssar med sina vagnar mellan horden av bussar och bilar medan de försöker överrösta lottoförsäljarna som lovar garanterad vinst på nästa lott? Stanna upp till ljudet av tusentals böne-utropare vars stämmor fyller den milda vårluften och kallar de gudfruktiga till kvällsbön? Eller headbanga med de långhåriga hårdrockare som dyker upp från ingenstans med sina bergsprängare på högsta volym - till en grupp afrikanska flyktingars förskräckelse? Varför inte vandra på paradgatan Istiklal, fönster-shoppa i modebutikerna, gå på nattklubbar med 360 graders utsikt från hustaken, gå på konsert, galleri, fiskmarknad, köpa antikviteter, en ny gitarr, världsmusik, äta komagesoppa eller grillad bläckfisk? Eller sitta på ett kafé och bara betrakta - försjunken i tankarnas värld, lyssnande till stadens viskningar? Nej, inga måsten, inga planer, ingen lista som måste prickas av. Jag försöker aldrig få ut \"mycket\" av staden. Därtill är den för stor, för vild, för föränderlig - för otrogen. Därför räcker inte ett helt liv för Istanbul. Och inte heller någon text. Däremot kanske ett par ord av Gunnar Ekelöf, som liksom staden bekände sig till upproret och som vägrade välja någon annan väg än sanningens: Sagan är oändlig: Den börjar där den slutar. Resa dit: Flera resarrangörer har Resa dit: Flera resarrangörer har paketresor till Istanbul, bland annat Fritidsresor, Ving, Airtours och Cityspecialisten, priser från 3.000 kr per person för flyg och plats i dubbelrum två nätter. Reguljärflyg bland annat med SAS, Air France, KLM och Turkish Airlines, priser från drygt 2.000 kr t/r. Logi: Ett dubbelrum på mellanklass kostar från 500 kr per natt. Mat: Haci Abdullah (Sakizaga Caddesi 17. Taksim), alla sorters husmankost, även vegetariska rätter, vänlig service och prisvärt. Darüzziyafe, (Sifahane Sokak 6, nära Süleymanmoskén), som att flyttas tillbaka till ottomanska tiden, vacker byggnad med pelarförsedd innergård och springbrunn, gammal kokkonst, stort urval av kött, fisk och vegetariskt. Asistane (ligger vägg i vägg med Choramuseet i Karagümrük), den enda restaurangen i Turkiet som bjuder på autentiska ottomanska rätter, sedan 1990 har en hängiven personal jagat förlorade smaker med akademisk glöd, smaker som legat gömda i Topkapipalatsets arkiv i nästan 500 år. Dessutom använder personalen sig av en mängd andra källor såsom de övriga ottomanska palatsens huvudliggare och utländska diplomaters och besökares memoarer, för att återskapa autentisk ottomansk kokkonst. Prova mördegsbakad lammskenben med spenat och örter, saffransmarinerad piggvar, fårost- och vitlöksöverbakade ostron - alla recept från november 1539 då sultan Suleyman den Store höll en historisk fest med 250 rätter för att fira prinsarna Beyazits och Cihangirs omskärelse, samma Beyazit, som när han tillträdde tronen, lät avrätta alla sina bröder för att få \"arbetsro\". Nattklubbar: Blakk (Muallin Naci Caddesi No 119. Ortaköy. tel: 0212-236 72 56), restaurang och nattklubb i två våningar nära vattnet med magnifik utsikt över Bosporen, trägård på sommaren, bra ganska dyr internationell mat. Intill vattnet, Bilsak Bes Kat (bi Siraselviler Caddesi/Cihangir, Siganci Sokak), avslappnad krog och bar i en före detta privatbostad, hänförande utsikt, terrass på sommaren, för alla: konstnärer, turister, affärsmän, bohemer, gaya, straighta. Musik: Babylon (Sehbender Sokak 3. Tünel, Taksim, www.babylon.com.tr), Istanbuls bästa musikscen med internationellt renommé, alltifrån zigensk orkester, elektro, house till blues och jazz från staterna och Afrika. Badehane (General Yazgan Sokak 5. Tünel, Taksim, www.badehane.itgo.com), liten scen med många lokala artister, för gamla såväl som för unga, judisk, kurdisk, armenisk, turkisk musik. Världsarv: Istanbuls historiska centrum är ett av Turkiets nio världsarv. Istanbul Charterresearrangörer till Turkiet Bildspel: Istanbul ", "article_category": "other"}
{"id": 23071, "headline": "Pärlband av guld", "summary": "Tre små öar precis utanför Franska rivieran, små smycken med frisk luft och kristallklart vatten lockar både med sin stillhet och sina militära fort. Dessutom är de både bil- och rökfria. Välkommen till Ile de Porquerolles, Ile de Port-Cros och Ile du Levant.", "article": "En lyckad blandning av den allra vackraste Medelhavsnatur, kolonialtidens Afrika, lite Västindien och lite Gotland. Ett eldorado för bil- och rökhatare, naturvänner och älskare av militära fort. Ett paradis med tystnad, ren luft och kristallklart vatten - bara en kort båtresa från den hektiska Franska rivieran. Det är ingen slump att de tre öarna utanför Toulon och Hyéres kallas för Iles d'Or - guldöarna. De ligger som ett litet skimrande pärlband vid horisonten rakt söderut från fastlandet - Ile de Porquerolles, Ile de Port-Cros och Ile du Levant. Öarna är dock inte bara skimrande natursmycken utan har under många år också varit skyddande utposter mot främmande inkräktare. Bara på Porquerolles, den största ön, finns nio olika militära fort. Några av de hundratusentals besökare som årligen invaderar ön har kanske ett särskilt intresse av att studera dessa anläggningar, men merparten kommer hit för att njuta av den oförstörda naturen. Bara Port-Cros är klassad som nationalpark, men alla tre öarna är skyddade mot all slags exploatering, inklusive camping och rökning utomhus. Brandrisken är så stor att den som ertappas med en cigg i munnen får böta 135 euro. Synd att det inte gäller i hela Frankrike, snart det enda EU-landet där folk fortsätter att bolma ogenerat överallt. För att vara ett gammalt militärt fäste är det ovanligt fridfullt här. Under en period på 1800-talet var Porquerolles ett konvalescenscenter för hemvändande soldater som tjänstgjort i kolonialkrigen. Här i det pastorala landskapet med ståtliga pinjeträd, gamla olivlundar och välmående vinodlingar fick de den vila de behövde. Eftersom inte mycket har ändrats sedan dess fyller ön i princip samma funktion i dag. Det är en återhämtningsplats, fast nu i första hand för turister. Det är också en mycket romantisk plats, även rent historiskt. Hela ön gavs nämligen 1912 som morgongåva från ingenjören François-Joseph Fournier till hans unga hustru Sylvia. Monsieur Fournier, som gjort sig en förmögenhet genom att upptäcka en guldgruva i Mexiko, köpte ön för drygt en miljon francs och skänkte den sedan till frun. Porquerolles är den plattaste av de tre öarna. Den är drygt sju kilometer lång och knappt tre kilometer bred. Många kommer hit för att promenera eller cykla en stund utan att riskera livet. Förutom vissa nödvändiga transportfordon, här bor cirka 350 invånare året om, är inga bilar tillåtna. Och för den som har minsta erfarenhet av trafiken på franska sydkusten kan bara det vara ett viktigt skäl till att söka sig hit, för några dagars andrum i ordets bokstavliga mening. Själva byn på Porquerolles grundades på 1820-talet av militära ingenjörstrupper och det syns på det strikt symmetriska lilla gatunätet och de låga, enkla husen. Det stora torget i centrum där alla restauranger ligger heter Place d'Armes och fungerade tidigare som exercisfält för soldaterna. Den enda exercis som pågår i dag är boulespel. Hit reser man inte för några arkitektoniska upplevelser, här är det naturen som är huvudsaken. Det tar inte många minuter att strosa omkring i själva byn som har en hel del bra restauranger, en vacker kyrka och ett antal mindre hotell av varierande standard. Det lyxigaste hotellet, Le Mas du Lan-goustier, ligger några kilometer från byn, vackert inbäddat mellan två underbara sandstränder. Stämningen runt de terrakottafärgade husen, med tjusiga solstolar under de svalkande pinjeträden, är så fridfull att det för tankarna till forna tiders sanatorier, med den skillnaden att det knappast serverades samma högklassiga gourmetmat på den typen av anläggningar. Men smakar det så kostar det. Under högsäsong kostar ett rum med halvpension från 280 euro per person. På den här ön finns dessvärre även hotell där det tyvärr kostar utan att smaka något alls. Härmed utfärdas varning för L'Auberge des Glycines, ett enkelt stjärnlöst hotell med cirka tio rum. Detta totalt oansenliga ställe har lyckats med konststycket att ta sig in i alla turistguider, se märkvärdigt ut på hemsidan och därmed locka turister in i en närmast osannolik fälla. Den som inte studerar prislistan med lupp och begär att få sin bokning bekräftad via mejl eller fax riskerar att, som vi, få betala 269 euro per person för en enda natt, i varsitt dubbelrum (vi hade bokat två singelrum). Utan mat. Hade vi valt halvpension hade det blivit cirka 100 euro billigare! Vi läser och läser i den obegripliga, totalt ologiska prislistan men förstår ingenting av vår räkning på 538 euro. När vi frågar den helt charmbefriade kvinnan i receptionen hur det kommer sig att de har mage att ta ut samma pris som ett lyxhotell rycker hon avmätt på sina franska axlar och säger: \"C'est comme ça madame, le tourisme en France\", sådan är turismen i Frankrike. Nåja, tack och lov är inte all turism i detta land av detta otrevliga slag. Undertecknad har rest i Frankrike under snart 30 år och aldrig någonsin råkat ut för ett liknande fullständigt skamlöst glapp mellan kvalitet och pris. Franska hotell brukar i princip alltid hålla precis det de lovar tack vare det hårt reglerade och mycket pålitliga stjärnsystemet. Förutom promenader och cykling är det sol, bad och dykning som är de främsta sysselsättningarna på denna loja (inte under augusti) ö. Cap d'Arme nere på öns södra del är hisnande vackert med farliga klippor, liksom Cap des Médes på nordvästra spetsen. Utsikten från fortet Sainte-Agathe, som är en lämplig startpunkt för att ta sig runt ön, är fantastisk. Men Porquerolles i all ära, den som vill uppleva något extra bör bege sig till lilla grannön Port-Cros som är något av ett ekologiskt paradis där tiden tycks ha stått stilla. Här är landskapet mer dramatiskt med vassa klippor mellan vilka det döljer sig fantastiska små stränder. Att bada här känns nästan som ett helgerån, som att simma runt i ett exotiskt akvarium. Det azurblå vattnet är absolut kristallklart och fullt av nyfikna och färgglada små fiskar som annars bara syns i tropikerna. Glöm inte att packa ned snorkel. Port-Cros, som är knappt hälften så stor som grannön, har varit en strängt skyddad nationalpark sedan 1963. Ön känns mer exotisk än Porquerolles, trots att den egentligen ser ut som själva arketypen för en Medelhavsö. Men den avspända stämningen för tankarna till det forna livet i de gamla afrikanska kolonierna - det vill säga det liv som kolonisatörerna levde På hela ön finns bara ett tiotal hus, fem militära fort, en livsmedelsaffär, en handfull restauranger, två enkla små hotell och så Le Manoir - ett fantastiskt vackert fyrstjärnigt hotell som ser ut som om det vore tagit direkt ur filmen \"Out of Africa\". Port-Cros är verkligen ingen plats för långsemestrar, såvida man inte har råd att bo här i detta magnifika hus, byggt 1830 av den familj som ägde ön och omgjort till hotell 1948. Le Manoir ligger i majestätisk avskildhet ungefär 300 meter från hamnen och syns inte från båtarna. Den välskötta park som omger det vitrappade huset är full av vajande palmer, doftande eukalyptusträd och allt vad Medelhavsterrängen har att erbjuda av vackra blommor. Alla de 23 rummen är personligt och stilsäkert inredda med antika möbler, men en sak är gemensamt, här finns varken radio eller tv. Visst finns det även en härlig stor pool och fantastiskt god mat, men frågan är om inte lugnet och tystnaden är den allra främsta lyxen här på Le Manoir. Det enda ljud som hörs förutom fågelsång och enstaka rop från åsnorna som strosar runt på ägorna är det lilla plinget från klockorna som annonserar att lunchen eller middagen är serverad. Här har man lyckats få tiden att stå stilla och det är hur lätt som helst att leva sig in i hur det måste ha varit att bo så här för hundra år sedan. Givetvis är det inte precis gratis att vara gäst på ett så unikt hotell, men faktum är att det är mycket prisvärt. Här smakar det faktiskt något mer än det kostar. Bokning i mycket god tid rekommenderas. Det finns fyra olika stigar att välja på för den som vill utforska ön. Att gå runt hela tar omkring tre fyra timmar eftersom man måste stanna ofta och hämta andan. Inte för att det är särskilt ansträngande utan för att det är så bedövande vackert och annorlunda. De tre stränder som är lättast att ta sig till ligger i tre olika väderstreck och heter Plage du Sud, Plage de Port Man och Plage de la Palud. För den som vill vara ännu mer naturlig går det bra att sälla sig till de oftast tyska turister som flockas på Ile du Levant, den tredje av guldöarna. Denna ö, som fortfarande till största delen är aktivt militärområde, har nämligen varit ett paradis sedan 30-talet för alla som tycker att det är svettigt med baddräkter. Ile du Levant är med andra ord full av militanta germanska nudister och riktigt SÅ naturliga kände vi inte riktigt för att bli den här gången... Resa dit: Det finns flera båtbolag Resa dit: Det finns flera båtbolag som kör till Iles d’Or. Resorna kostar 20-25 euro t/r. Flest båtar går från Toulon, Le Lavandou och Hyères. Till Toulon och Hyères går det att ta sig antingen med flyg från Paris eller med tåg/buss. För info om båtar mellan Toulon och Porquerolles tel: +33-494462465. Snabbast båtväg, cirka 25 minuter, till Porquerolles är från hamnen La Tour Fondue på halvön de Giens, några kilometer söder om Hyères. Här finns möjlighet att lämna bilen på en bevakad parkering. Info tel: +33-494582181, www.tlv-tvm.com. Till Port-Cros kommer man lättast från Hyères eller Le Lavandou. Från Hyères tar det en timme, från Le Lavandou en halvtimme. Info tel: +33-494710102 (le Lavandou) eller +33-494574407 (Hyères), www.vedettesilesdor.fr. Hamnkontoret i Porquerolles har tel: +33-494583072. Under högsäsong går det båtar mellan öarna. Båttaxi finns, men är dyrt, tel: +33-609523119. Båtresorna kostar 20-25 euro t/r. Logi på Porquerolles: Le Mas de Langoustier, tel: +33-494583009, www.langoustier.com, fyrstjärnigt hotell med vackert läge, 175-208 euro per person med halvpension. Villa Sainte-Anne, Place d’Armes, tel: +33-498046300, www.sainteanne.com, tvåstjärnigt hotell, 140-190 euro med halvpension. Relais de la Poste, Place d’Armes, tel: +33-498046262, www.lerelaisdelaposte.com. Tvåstjärnigt hotell/restaurang, 85-119 euro per rum utan frukost.  Le Roustidou, 17 rue de Phare, tel: +33-494583154, www.leroustidou.com, trevligt B&B, 85-140 euro för två med frukost. L’Arche de Noé, Place D’Armes, tel: +33-494583371, www.arche-de-noe.com, värdshus med fiskkrog, 200-324 euro för två med halvpension. Logi på Port-Cros: Le Manoir, tel: +33-494059052, vackert hotell med kolonial atmosfär, öppet april-oktober, 140-200 euro per person med halvpension. Hostellerie Provençale, enkelt hotell i hamnen, tel: +33-494059043, www.hostellerie-provencale.com, 95-105 euro per person med halvpension. La Maison du Port, tel: +33-680321416, www.sun-plongee.com har sex enkla rum, 78-98 euro per person med halvpension. Information: www.provence-azur.com www.porquerolles.com, www.amusez-vous.fr tel: +33-494385091/-494583376. ", "article_category": "other"}
{"id": 23098, "headline": "\"Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap\"", "summary": "Moderna museets chef kritiserar den egna verksamheten: Jag vädjar till regeringen om 50 miljoner kronor för att kunna rätta till ett stort historiskt misstag. Det finns ett stort hål i Moderna museets konstsamling. Många centrala kvinnliga konstnärer saknas. En slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap har gjort att 90 procent av verken är utförda av män. Dessutom är det kvinnliga urvalet av mer perifer karaktär. År 2008 fyller museet 50 år. Ett engångsanslag om 50 miljoner kronor från regeringen till detta jubileumsår skulle hjälpa oss att rätta till misstaget. Hela summan skulle gå till att köpa centrala kvinnliga konstverk. Det är hög tid. Snart blir denna konst av kvinnliga pionjärer för dyr. Det skriver Moderna museets chef Lars Nittve.", "article": "Moderna museet är ett av världens mest framstående museer. Förutom en lång rad legendariska utställningar i dåtid och nutid har museet, även internationellt sett, en avundsvärd samling - en samling som byggts upp genom kloka inköp och generösa donationer. Men det finns ett stort hål. Många centrala kvinnliga konstnärer saknas! Just nu är rätt tid att förvärva mästerverk av kvinnliga konstnärskap. Med ett anslag på 50 miljoner kronor skulle vi kunna rätta till ett stort historiskt misstag. Snart blir även konst av kvinnliga pionjärer för dyr. År 1963 är ett märkesår i Moderna museets historia. Museet fyller fem år och öppnar sin stora utställning \"Önskemuseet\" med 186 mästerverk från 1900-talets första hälft. Stort i sig. Men än större är att staten ger femårsjubilaren fem miljoner kronor, en miljon för varje år det ömsom glatt och ömsom irriterat den svenska konstpubliken, för att köpa viktiga verk ur utställningen. 36 målningar och skulpturer av det tidiga avantgardet köps in och Moderna museet blir i ett enda språng ett av världens bästa 1900-talsmuseer. Än i dags gläds museets mer än 600 000 årliga besökare åt de fantastiska verken av Dalí, Magritte, Picasso och många fler. Så långt är allt gott, för att inte säga fantastiskt. Men tittar man lite närmare på Önskemuseet och museets förvärv grumlas glädjen en aning. 183 av de verk som visades i utställningen var gjorda av män. Tre var gjorda av kvinnor. Inget av de verk som köptes var gjort av en kvinna. Även på \"mästerverksnivå\" bekräftades en slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap, som över decennierna lett till att Moderna museets samling i dag bedöms bestå av till 90 procent verk som är utförda av män och 10 procent av kvinnor. Ingen kan påstå att detta kan vara en riktig spegling av fördelningen av den konstnärliga talangen i världen - eller Sverige. Det är inte heller en spegling av hur denna talang har utvecklats till mogna konstnärskap, även om vi självfallet vet att förfärande många potentiellt stora kvinnliga konstnärskap, särskilt i 1900-talets förra hälft, avbröts på ett tidigt stadium, på grund av könsroller och yttre socialt tryck. Nittio procent män - 10 procent kvinnor - siffrorna förskräcker. Men nu är det inte museets samling om mer än 250 000 verk publiken möter. Snarare ser den på sina strövtåg genom samlingen ett litet urval om några hundra arbeten där vi förstås har möjligheten att göra ett aktivt val med genusperspektiv. I den del av samlingspresentationen som omfattar perioden från 1970-talet fram till i dag är balansen någorlunda, om än inte helt, jämn - 55 procent män och 45 procent kvinnor. Men i de rum som berättar om tiden cirka 1940-1970 visar sig genast proportionen mellan manliga och kvinnliga konstnärer helt galen - 80 procent är män och 20 procent kvinnor, för att sedan ytterligare försämras när vi kommer till det tidiga modernistiska avantgardet där endast 15 procent av konstnärerna är kvinnor. Vi trodde nog själva att vi, med ett aktivt urval ur hela samlingen, skulle kunna få en bättre representation av kvinnliga konstnärer också i den äldre delen av samlingspresentationen, men det visade sig svårt. Det är inte bara så att många kvinnliga pionjärer saknas - de som finns i samlingen är ofta, till skillnad från männen, representerade med mindre viktiga, lite perifera verk. Att förändra genusbalansen i ett stort konstmuseums samling är inte lätt. Det är inte ens lätt att nå full balans i inköpen av samtida konst. Det blir tydligt också vid en granskning av Moderna museets förvärv de senaste åren, där det trots en tydlig policy och en till stor del kvinnlig inköpsgrupp inte är full balans. Vi måste skärpa oss ytterligare. Men utöver detta är en väg framåt att fokusera på de verk som verkligen visas för publiken. Kärnsamlingen, de målningar, skulpturer och andra arbeten som med stor sannolikhet under en femårsperiod kommer att visas i museets utställningssalar, omfattar för tiden före 1970 uppskattningsvis 150 verk, av vilka runt 100 visas i det närmaste permanent. Ett tjugotal ytterligare mästerverk av kvinnliga konstnärer i denna mer historiska del av samlingen, där vi med våra vanliga inköpsmedel sällan kan göra några förvärv, skulle förbättra situationen betydligt. Vid ett besök på museet skulle man även bland de moderna klassikerna kunna se omkring 30 procent kvinnliga konstnärer! År 2008 är ett nytt märkesår för Moderna museet. Det är året då museet, nu utan tvekan ett av världens främsta museer av sitt slag, fyller 50 år. Stort i sig. Men tänk så mycket större det skulle kunna bli om den svenska staten visade sig lika visionär som 1963 och gör om sitt genidrag med ett engångsanslag för inköp av moderna klassiker till Moderna museet. År 1963 fyllde museet fem år - och fick fem miljoner kronor. Om knappt två år fyller museet 50 år - och som av en tillfällighet visar det sig att de fem miljoner kronorna för 45 år sedan motsvarar i runda tal 50 miljoner i dag. En sådan vacker symmetri måste ha en djupare mening: det är dags för Det Andra Önskemuseet. Och om inte annat för symmetrins skull, så bör detta Andra Önskemuseum ha ett annat genusförtecken. I stället för 100 procent män, 100 procent kvinnor! Med ett engångsanslag om 50 miljoner kronor, gärna fördelat över ett par tre år skulle Moderna museets samling kunna förstärkas med en lång rad mästerverk av kvinnliga pionjärer och den konsthistoria som våra många besökare, gamla som unga, skulle möta skulle se helt annorlunda ut. I museets fina presentation av det ryska avantgardet åren kring Oktoberrevolutionen skulle Malevitj, Tatlin och Rodtjenko kunna få sällskap av exempelvis den inflytelserika konstnärinnan Lubov Popova, eller kanske Varvara Stepanova - eller varför inte den banbrytande, men okända polska konstnären Katarzyna Kobro. Målningarna av Nolde, Kirchner och Munch i expressionistrummen skulle kunna få ny och annan energi i mötet med ett kvinnoporträtt av Paula Modersohn-Becker. Tänk er vidare en Frida Kahlo, en Dorothea Tanning, fotografier av Dora Maar och Claude Cahun eller en tidig skulptur av Louise Bourgeois i museets fantastiska surrealistsamling, sida vid sida med de Chirico, Giacometti, Magritte och Meret Oppenheims ikon \"Ma Gouvernante\". Och ett fotomontage av Hannah Höch skulle utan tvivel vidga vårt perspektiv på mästerverk från \"Önskemuseet\" 1963 som Schwitters \"Arbetarbilden\" och Picabias \"Se upp för målningen!\" Ja, listan är lång - över tjugo konstnärer och ett trettiotal verk. Detta är inte omöjligt! Lika lite omöjligt, ja rimligen mindre omöjligt, givet landets ekonomi, än det var 1963. I katalogen till utställningen \"Önskemuseet\" 1963 skrev museets dåvarande chef Pontus Hultén att \"det är legitimt för ett museum att betala ett högt pris för ett konstverk. Eftersom konstverket i museet kommer att tillhöra alla, kan det strängt taget aldrig sägas vara för dyrt. Då det väl införlivats i museet har det heller inget pekuniärt värde, eftersom det ej kan säljas\" . Det gällde 1963 och det gäller i dag. Sedan kan man som ett kuriosum konstatera att de som trots allt har försökt beräkna värdet i dag av den konst som förvärvades för fem miljoner kronor för 45 år sedan, har kommit fram till att summan är runt 1 miljard kronor - allt medan de fem miljonerna alltså blivit bara blivit 50 i penningvärdesförändring. Vi alla har alltså gjort en fantastisk affär - tjugo gånger inflationen. Det kan vi göra igen. Precis som de manliga giganterna fortfarande var billiga då, är många av de kvinnliga pionjärerna och banbrytarna relativt sett billiga i dag. Ett på sätt och vis nedslående faktum, men det är också i detta som möjligheten ligger. Precis som det var i sista sekunden 1963, är det nu. Om tio år är det med största sannolikhet omöjligt att korrigera den historia museet berättar ens med långt större summor än de vi nu talar om. 2008 är ett märkesår för Moderna museet - låt det också bli ett märkesår för de kvinnliga konstnärernas synlighet i museet. Jag vänder mig till regeringen med en önskan om ett engångsanslag om 50 miljoner - och till museets alla vänner, donatorer och sponsorer om stöd att förverkliga Det Andra Önskemuseet! Lars Nittve Överintendent Moderna museet ", "article_category": "other"}
{"id": 23149, "headline": "\"Det är som att befinna sig i en mardröm\"", "summary": "Det har gått ett år sedan Eva och Gunnar senast träffade sin dotterdotter. Ett år av sårade känslor och ilska där konflikten med sonen och sonhustrun fördjupats. Farföräldrarna har nästa blivit sjuka av sorg, men de känner sig också kränkta och orättvist behandlade.", "article": "Eva och Gunnar, båda i 60-årsåldern, har inte fått träffa sitt barnbarn Emma sedan förra sommaren. De har inte fått några nya bilder på sondottern under året och har inte fått veta någonting om hur snart tvååriga Emma har utvecklats. Inte heller har de träffat sin son Erik, Emmas pappa, eller sin sonhustru. - Det blev bara tvärstopp i kontakten, säger Gunnar. Det fanns ingen övergång, inga nyanser. Plötsligt ville Erik och hans fru inte ha med oss att göra. De har förbjudit oss att fortsätta att försöka få kontakt med dem, Erik har bett oss att låtsas som att han inte finns. - Det är som att befinna sig i en mardröm, säger Eva. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här. Att inte få träffa sitt barnbarn, det är onaturligt, det är en tomhet och en sorg som är obeskrivlig. Det här är ett förtvivlat farföräldrapars version av en konflikt, en konflikt som plågar dem så svårt att de nästan blivit sjuka av sorg och oro, säger de. De saknar sitt barnbarn, de saknar också sin son. Men samtidigt känner de sig kränkta och arga. De anklagas orättvist utan att få försvara eller förklara sig, menar de. Sonen och svärdottern har betett sig oförskämt och borde be om ursäkt. I augusti förra året var Emma och hennes föräldrar på besök hemma hos farmor och farfar under några veckor. Som Eva och Gunnar ser det hade stämningen under besöket inte varit dålig, men den sista dagen blev svärdottern upprörd och vid avresan lämnade hon huset i vredesmod. Via mejl och enstaka telefonsamtal har farföräldrarna så småningom fått veta att sonen, och framför allt sonhustrun, känt sig illa behandlade, ovälkomna och inte respekterade. Farföräldrarna har också fått kritik för att de inte skulle ha förstått och uppmärksammat behoven hos Emma, som fötts med ett funktionshinder. I mejlen har sonen och sonhustrun räknat upp punkter med fel som Eva och Gunnar gjort. De mår dåligt när de läser mejlen, säger Gunnar. - Där står en massa saker, ändå står där inget som vi förstår, säger Eva. Vi känner inte igen oss. Vi har försökt att stötta och uppmuntra dem på alla sätt vi kan. Vi förstår mycket väl att de lever i en stressande situation, särskilt som det varit oklart vilka problem Emma har och hur de kommer att påverka henne. Och vi har framhållit att vi tycker att de är duktiga och klarar av situationen bra. Jag kan inte minnas att vi skulle ha varit kritiska eller negativa. - Det är så vi har uppfattat det i alla fall, säger Gunnar. Jag tror att alltihop bygger på missförstånd. Det kan ha funnits situationer där vi har uppfattat saker på väldigt olika sätt. Men då ska man väl satsa på att reda ut saken, prata om det och försöka förstå varandra? Det vill inte de göra, de vill inte reda ut något, det är bara deras uppfattning som gäller. Före besöket förra sommaren fungerade kontakten mellan familjerna normalt, med besök hos varandra, telefonsamtal och mejl, säger Eva och Gunnar. Farföräldrarna bor utanför Stockholm, sonen och hans familj i en annan landsända, så de kunde inte ses så ofta. Men sonen skickade hela tiden bilder på Emma och berättade om hennes utveckling. - Att få barnbarn, det ger en känsla av mening och kontinuitet i livet, säger Eva. Vi känner så stark samhörighet med våra barn och barnbarn, och det gör så hemskt ont när banden skärs av på det här sättet, det är grymt. Erik har flera syskon som också har familjer. Eva och Gunnar har tät kontakt med de andra barnbarnen, berättar de. Erik har slutat att ha kontakt också med sina syskon, och syskonen förstår lika lite som Eva och Gunnar vad som egentligen har hänt. Farföräldrarna grubblar ständigt över hur det har kunnat bli så här. Förhållandet mellan dem och Erik har tidigare alltid varit bra och nära, tycker de.Relationen med svärdottern före konflikten beskriver de som lite \"avvaktande\", den var inte dålig men de tyckte att det var svårt att få kontakt med henne. - På något sätt är det här inte Erik, säger Eva. Jag har så svårt att tro att han inte skulle vilja att vi får träffa Emma. Eller att han inte skulle vilja ha kontakt med oss. Jag drömmer om att få höra hans röst, jag vill möta honom ansikte mot ansikte, läsa av hans ansiktssuttryck och kroppsspråk. Svärdottern har skrivit att hon känt sig illa omtyckt och ovälkommen hos svärföräldrarna. Kan Gunnar och Eva på något vis förstå det? - Hon måste ha tolkat oss fel, säger Gunnar. Vi är nog mycket olika som personer, och jag tror att hennes familj och vår har stora olikheter i sättet att vara. Vi är kanske mindre spontana och \"fysiska\", hon kan ha uppfattat det som kyligt. I mejlväxlingen mellan de båda paren under året finns mycket av sårade känslor och ilska. Där finns hårda ord från båda parter, steg för steg trappas konflikten upp i mejlen. Tycker Eva och Gunnar att de själva bidragit till att förvärra konflikten? - Det har i så fall inte varit vår avsikt, säger Eva, vi har verkligen försökt att vara ödmjuka. Jag skrev ett brev och föreslog att vi skulle stryka ett streck över alltihop och börja om, men det ville de inte. Vi har bett att de ska komma hit så att vi kan prata igenom allt. Vad vi än har försökt göra har vi bara mötts av oförskämdheter. Vi måste ju också få säga vad vi tycker, vi kan inte bara lägga oss ner och ta emot allt. Gunnar tänker på Emma varenda dag. - Barn i den åldern utvecklas så fort. Vi får inte ens höra hur det går för henne. Det kunde de väl låta oss få veta, även om de själva inte orkar med oss? De straffar inte bara oss utan också Emma. Vad ska de säga till henne när hon blir större och börjar fråga efter farmor och farfar? Eva tycker att det känns som att sonen och sonhustrun vill göra henne och Gunnar så illa som de bara kan genom att ta ifrån dem deras dotterdotter. - Det är som en maktdemonstration. De vill visa vem det är som bestämmer, och det gör de genom Emma. ", "article_category": "other"}
{"id": 23191, "headline": "”Invandrares bakgrund är en tillgång”", "summary": "Mohamed Guiled, som flytt från Somalia, ville studera på ett svenskt universitet. Men arbetsförmedlaren skakade på huvudet. I dag är Mohamed chef för kriminalvården i Värmland.", "article": "På väggen hemma i lägenheten i Södertälje har Mohamed Guiled hängt upp en hammare i metall. Efter flykten från Somalia ville han söka till en svensk högskola. Men arbetsförmedlaren som han mötte skrattade och skakade på huvudet. Hon menade att han behövde en praktisk utbildning för att kunna få ett arbete här i Sverige. Metallhammaren tillverkade Mohamed Gulied under en årslång kurs i svetsning och fräsning. Arbetsförmedlaren ordnade platsen och samhället betalade hela kostnaden. Mohamed, som är en synnerligen opraktisk man, skulle lära sig avancerat verkstadsarbete. Något jobb fick han inte efter avslutad kurs – i alla fall inte som svetsare. I dag är han i stället chef för sjuttio anställda inom kriminalvården i Värmland. Samtidigt planerar han att skriva klart en doktorsavhandling i sociologi om kriminaliteten bland andra generationens invandrare. Mohamed Gulied ser sin metallhammare som en ironisk symbol för den misslyckade svenska invandrarpolitiken. Hammaren kostade skattebetalarna nära 750 000 kronor. Summan inkluderar kursen han gick och bidragen han tog emot under studietiden. – Många invandrare som flyttat hit är initiativrika, annars skulle de aldrig kunnat planera flykten från sina tidigare hemländer och få ihop tillräckligt med pengar för resan. Det är inte synd om oss invandrare, det tragiska är att det svenska samhället kastar så många av oss på soptippen, säger Mohamed Gulied. Han är uppvuxen i Somalia i östra Afrika. Under 1980-talet rasade ett blodigt inbördeskrig i hemlandet och Mohamed valde att fly undan allt våld. Av en slump hamnade han i Sverige, blev placerad på en flyktingförläggning och tre månader senare hade han fått uppehållstillstånd här. Orsaken till att hans fall prövades så snabbt var den instabila situationen i Somalia. Mohamed lärde sig svenska på en folkhögskola mellan Järpen och Åre i Jämtland. Det var början på hans resa från A till Ö, säger han. Även om bokstaven ”Y” fortfarande bereder honom stora problem. Hans barn skrattar när han försöker uttala ett ”Y”. Bokstaven ligger helt fel i munnen på honom. ”Y” som i yxa. Nej, det går inte. Det blir ett mellanting mellan u och i. – Fast det bjuder jag på, säger Mohamed. Kommunen hade utsett en guidefamilj för att underlätta anpassningen till det svenska samhället. Göran och Sonja Jonsson blev räddningen efter den misslyckade svetskursen. De visade honom hur man hittar en tandläkare, vart man vänder sig om man blir sjuk och förklarade företeelser i den svenska kulturen som han tyckte var obegripliga. De hjälpte honom också att få studera vidare på folkhögskolan. Betygen blev utmärkta, han kom in på högskolan i Sundsvall och tog en magisterexamen i sociologi. – Jag hade universitetsstudier bakom mig när jag kom till Sverige, kunde flera språk och hade arbetat för Röda korset i olika afrikanska länder. När jag skulle lära mig svenska på flyktingförläggningen hamnade jag tillsammans med en kvinna från Etiopien som varken kunde läsa eller skriva. Kursen var bortkastad både för henne och för mig – många tusenlappar kastades i sjön till ingen nytta. Inför valet 1998 hade centerpartiet i Sundsvall inga kandidater med invandrarbakgrund på sin lista. Så när Mohamed ville engagera sig politiskt togs han emot med öppna armar och i ett år var han en av partiets ledamöter i kommunfullmäktige. Under den korta politiska karriären fick han igenom beslutet att undervisning i svenska för invandrare skulle delas in i tre olika nivåer beroende på deltagarnas förkunskaper. Efter examen från högskolan sökte Mohamed Gulied arbete på Mariefredsanstalten. Han ville hämta inspiration och stoff till doktorsavhandlingen om invandrare och kriminalitet. Men när han skulle på anställningsintervju och blev hämtad från tågstationen trodde chauffören att han var en intagen. – Han frågade om jag skulle till anstalten och började tjata om vilket nummer jag hade. Då fattade jag ingenting, i dag vet jag att alla fångar har ett särskilt nummer. När chauffören insåg sitt misstag bad han om ursäkt. Händelsen är en av flera där Mohamed mött förutfattade meningar på grund av sin hudfärg. Han talar om en strukturell och osynlig vardagsrasism där till exempel personalchefer sorterar bort ansökningar med ovanliga namn. – Jag läste att Sverige letar efter läkare i Polen. Samtidigt finns det hundratals välutbildade doktorer från Iran och Irak här i landet som längtar efter att få börja jobba inom sitt yrke. Det är också ett tecken på vardagsrasism. – Visst kan betyg och intyg förfalskas, men kompetens går det inte att fuska sig till. Låt de mörkhyade läkarna gå igenom olika test för att pröva deras kunskaper. Svårare än så är det inte. Varför ska vi slösa bort kompetensen som de här människorna besitter? Majoriteten av dem som invandrar till Sverige vill skapa bättre livsvillkor än de hade i hemländerna, fortsätter Mohamed. De har ett tydligt mål för sitt fortsatta liv efter att ha lämnat allt bakom sig. Men mötet med det svenska samhället knäcker ofta deras självförtroende. – Jag vet människor som väntat i åratal på besked om de får stanna här. De lever under en fruktansvärd psykisk press som bryter ned dem. Det borde vara förbjudet att låta människor sväva i ovisshet så länge. Själv fick jag fick mitt uppehållstillstånd efter några få månader och kunde se framåt, jag skapade snabbt en vision av en framtid här i Sverige. Många invandrare klumpar ihop sig i samma bostadsområden och ser det nya samhället som en fiende, säger Mohamed. Han berättar att somaliska kvinnor i Sverige i dag ofta täcker hela kroppen med tyg och slöjor. Så gick de inte klädda i hemlandet, säger han och talar om en ”baklängesintegration”. Människor förstärker vissa kulturella mönster och värjer sig även mot det positiva i den svenska kulturen, påpekar han. Varför valde du en annan väg? – Jag hamnade i Norrland och var tvungen att söka mig till svenskarna. Det fanns inte några andra svarta jämtar på orten där folkhögskolan låg. Mina närmaste grannar var svenskar och jag tvingades lära mig språket för att kunna kommunicera med dem. Att bli mer ”svensk” innebär dock inte att ge upp sin gamla identitet och att slänga bort sin tidigare kulturella tillhörighet. Mohamed Gulied är gift och har fyra barn mellan fem och elva år. Hustrun Hashi Maliun arbetar på ett servicehus i Södertälje. Hon trivs bra och tvekar inför en eventuell flytt till Karlstad. Hemma talar man somaliska och blodpudding finns inte på menyn, skrattar han. Favoriträtten är ris och en köttgryta med olika arabiska kryddor. – Jag är svensk till kanske sjuttio procent, men den somaliska delen i mitt blod vill jag inte förlora. Mina erfarenheter från att ha växt upp i Afrika borde vara värda något här i Sverige. Men ofta ses min bakgrund snarare som en belastning. Mohamed Gulied är mycket kritisk till all byråkrati som byggts upp kring invandrare och flyktingar. Hundratals miljoner kronor årligen slösas bort till ingen nytta, säger han. Och det är nästan bara svenskar som har jobb i ”flyktingsvängen” på till exempel Migrationsverket och Integrationsverket. – Vi invandrare försörjer tusentals människor. Tänk om alla miljoner i stället användes för att ge jobb till människor som kommer hit från Somalia, Iran, Irak och andra länder. Om en ung kille märker att hans pappa blir mer och mer deprimerad, känner sig utanför och får nej på ännu en jobbansökan ... ja, då är det lätt att han söker andra vägar för att tjäna pengar än att arbeta, påpekar Mohamed. I höst hoppas han att få mer tid att studera just unga invandrarkillar som begår brott. Han vill hitta verktygen för att bättre förstå hur de tänker och resonerar – och hur de ska förmås att välja en annan inriktning på sina liv. – Då har jag förhoppningsvis åstadkommit något mer värdefullt än metallhammaren på väggen därhemma. Min dröm är att bli riksdagsman. Eller kanske chef inom Sida för att vara med att utveckla demokratin i Afrika. Jag vill vara med och påverka. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 23198, "headline": "”En miljard till integration i regeringens vårbudget”", "summary": "Jens Orback: Kommunerna får dessutom 700 miljoner kronor extra till flyktingmottagningen.En miljard kronor satsas i ett nytt tiopunktsprogram för att förstärka integrationspolitiken. Förslaget, som presenteras i dag, finns med i regeringens vårbudget. Pengarna ska bland annat användas till att snabbare få människor i arbete genom att låta arbetsförmedling och högskolor ta större ansvar för invandrares kunskapsutveckling. Så kallade jobbagenter ska hjälpa arbetslösa att få kontakt med arbetsmarknaden. Regeringen vill också skapa bättre skolor i segregerade områden och förstärka arbetet mot diskriminering. För att skapa tryggare förorter ska möjligheterna att ingripa mot unga brottslingar öka. Dessutom ska utbildningen i svenska för invandrare renodlas till att bli en ren språkutbildning. Utöver integrationsmiljarden kommer kommunerna att få mer än 700 miljoner kronor extra till flyktingmottagandet i år, skriver integrationsminister Jens Orback.", "article": "Regeringen presenterar i vårbudgeten den största enskilda satsningen på integrations- och storstadspolitik någonsin. Ett tiopunktprogram och en miljard kronor för förstärkt integrationspolitik läggs fram. Dessutom tillförs kommunerna ökade resurser för ökat flyktingmottagande under 2006. Tiopunktsprogrammet handlar bland annat om att snabbt få människor i arbete, att få bättre skolor i segregerade områden, tryggare förorter, åtgärder mot diskriminering och ökade resurser till kommuner som tar emot flyktingar. Det är en investering mot utanförskap, en investering för framtiden. Arbete är nyckeln till ekonomisk tillväxt och integration. Sedan mitten av 1990-talet har sysselsättningen ökat bland såväl inrikes födda som utrikes födda. Förbättringen har relativt sett varit större bland utrikes födda. Skillnaderna i sysselsättning är ändå oacceptabelt stora. När individer inte får utlopp för sin potential går samhället miste om värdefulla insatser. Därför vill regeringen genomföra omfattande insatser som ökar möjligheterna till arbete och egenförsörjning. Arbetsförmedling och högskolor får ökat ansvar för att utveckla och komplettera utrikes föddas kunskaper. Genom att låta ideella föreningar bistå med sina kontaktnät vill vi kompensera den som har begränsad erfarenhet från arbetsmarknaden. Dessa ”jobbagenter” kan finnas i en idrottsförening eller i en förening bildad på etisk grund. Ömsesidiga mentorverksamheter inom och utom arbetslivet är andra outnyttjade resurser för ökad integration. En satsning görs också på att stödja utrikes födda som vill starta eget företag. På skolans område riktar regeringen speciella insatser för att alla barn och ungdomar ska få möjlighet att avsluta sin utbildning med fullständiga betyg. Därför får skolor där elever i dag har svårt att nå utbildningsmålen extra resurser. Integrationsproblem är inte bara ett storstadsfenomen. Därför erbjuder regeringen ytterligare 20 nya kommuner att teckna lokala utvecklingsavtal. Regeringen avsätter också särskilda medel för att motverka etnisk diskriminering i samhället. En satsning på snabbare och tydligare insatser för ungdomar som begår brott genomförs för att öka tryggheten i förorterna. tiopunktsprogrammet: 1. 100 skolor – 1 000 pedagoger. För att förbättra elevernas resultat i skolan ska 1 000 resurspersoner med språkkompetens anställas på skolor i segregerade områden. Myndigheten för skolutveckling ska dessutom få i uppdrag att ta fram en särskild strategi för en likvärdig utbildning för nyanlända barn och ungdomar. 2. Stöd till lärlingsutbildning. En treårig satsning på utvecklingsstöd för etablering av lärlingsutbildning riktas till 20 kommuner med en hög andel gymnasieelever med utländsk bakgrund och där många saknar slutbetyg från de yrkesinriktade programmen. 3. Förlängd satsning på arbetsplatsintroduktion för personer med utländsk bakgrund. Försöksverksamheten med arbetsplatsintroduktion som med framgång bedrivits i 20 kommuner förlängs med ett år. 4. Jobbagenter. En försöksverksamhet med jobbagenter inleds i Stockholm, Göteborg, Malmö och ytterligare några kommuner för att hjälpa personer som sedan länge är i behov av försörjningsstöd till arbete och egen försörjning. 5. Fler nya företagare. Almis rådgivning till personer med utländsk bakgrund som vill starta företag förstärks, genom att Internationella företagarföreningens verksamhet integreras i Almi, så att den i framtiden kan vara rikstäckande. En satsning görs också för att utveckla ett nationellt mentorprogram med särskild inriktning på utrikes födda personer som är eller vill bli företagare. 6. Snabb etablering av nyanlända invandrade. En försöksverksamhet kommer att starta den 1 juli 2006 där arbetsförmedlingen kommer att få ett sammanhållande ansvar för nyanlända som står nära arbetsmarknaden. Arbetslivsinriktade insatser ska börja tidigare än i dag och ske parallellt med undervisning i svenska. Försöksverksamheten inleds som en geografiskt avgränsad insats. Bidrag kommer också att ges till frivilligorganisationer för ömsesidigt mentorskap mellan inrikes och utrikes födda. 7. Kompletterande utbildning och validering. En ettårig lärarutbildning för 300 studenter inrättas vid Lärarhögskolan i Stockholm. Ett pilotprojekt med tvåårig kompletteringsutbildning för 30 jurister med utländsk examen inleds. Därutöver förlängs den högre praktiska förvaltningsutbildningen vid Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Malmö högskola. Dessutom får Verket för högskoleservice extra resurser för att förbättra valideringen av utländska gymnasiebetyg och korta sina handläggningstider. 8. Bättre svenskutbildning. Cirka 2 000 lärare i svenska för invandrare och modersmålslärare kompetensutvecklas. Utbildningen i svenska för invandrare förstärks genom att den renodlas till att bli en ren språkutbildning. 9. Förstärkt antidiskrimineringsarbete. Diskriminering innebär att människor kränks och att samhället inte förmår ta vara på alla människors möjligheter. Antidiskrimineringsarbetet behöver förstärkas ytterligare. Ombudsmannen mot etnisk diskriminerings verksamhet förstärks kraftigt. Myndigheten anslag ökas med 13 miljoner kronor mellan 2007 och 2009 för att förbättra tillsynen av gällande lagstiftning, nå utsatta grupper och följa upp användningen av antidiskrimineringsklausuler. Dessutom kommer strategiskt viktiga statliga myndigheter att åläggas att utveckla antidiskrimineringsstrategier. Behovet av arbete mot diskriminering kommer också att förtydligas i ägarpolicyn för de statligt ägda bolagen. 10. Insatser för utveckling av segregerade områden. Ytterligare 20 av de största kommunerna erbjuds möjlighet att teckna lokala utvecklingsavtal inom ramen för storstadsarbete. Kunskapscentrum. Södertörns högskola ges i uppgift är att sprida och ta till vara kunskaperna och erfarenheterna från urbant utvecklingsarbete både nationellt och internationellt. Samlingslokaler. För att ge ungdomar särskilt i storstadsområdena bättre mötes- och samlingslokaler avsätts 3,5 miljoner kronor per år 2007–2009 för ett nytt projektbidrag för fler samlingslokaler. Trygga förorter. En satsning på snabbare och tydligare insatser för ungdomar som begår brott genomförs för att öka tryggheten i förorterna. För att bättre kunna möta unga som gjort sig skyldiga till brott föreslår regeringen ändringar i reglerna om påföljder för unga lagöverträdare. Förslagen syftar till att förbättra möjligheterna att ingripa tidigt för att motverka att barn utvecklar en kriminell livsstil. Handläggningstiden för mål mot unga ska bli kortare. Utöver tiopunktsprogrammet för förstärkt integrationspolitik kommer regeringen i samband med vårpropositionen att tillföra kommunerna över 700 miljoner kronor för flyktingmottagande under år 2006. Den tillfälliga lagstiftningen om ny prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut kommer att öka kommunernas flyktingmottagande i år. För att säkerställa att nyanlända snabbt kommer ut i kommunerna och att introduktionen i samhälls- och arbetslivet sker snabbt avser regeringen att i vårpropositionen föreslå att ett tillfälligt stöd lämnas till kommuner som under 2006 antingen ökar sitt flyktingmottagande eller nytecknar ett avtal om flyktingmottagande. Kommuner som uppfyller vissa villkor ska kunna få en tillfällig ersättning med ett engångsbelopp på 25 000 kronor för varje person som tas emot under 2006. Regeringens ökade satsningar ger kommunerna större möjligheter att utveckla verkningsfulla individuella handlingsplaner för bland annat nyanlända flyktingar. Dessa handlingsplaner ska innehålla både rättigheter och skyldigheter, allt i syfte att skapa jämlika villkor. Jämlikhet och trygghet har socialdemokraterna strävat efter när det gäller att bekämpa klassklyftor och skapa ökad jämställdhet. Samma jämlikhetsmål ligger till grund för integrationspolitiken. Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller integration. Jens Orback Integrationsminister (s) ", "article_category": "other"}
{"id": 23201, "headline": "\"En miljard till integration i regeringens vårbudget\"", "summary": "Jens Orback: Kommunerna får dessutom 700 miljoner kronor extra till flyktingmottagningen. En miljard kronor satsas i ett nytt tiopunktsprogram för att förstärka integrationspolitiken. Förslaget, som presenteras i dag, finns med i regeringens vårbudget. Pengarna ska bland annat användas till att snabbare få människor i arbete genom att låta arbetsförmedling och högskolor ta större ansvar för invandrares kunskapsutveckling. Så kallade jobbagenter ska hjälpa arbetslösa att få kontakt med arbetsmarknaden. Regeringen vill också skapa bättre skolor i segregerade områden och förstärka arbetet mot diskriminering. För att skapa tryggare förorter ska möjligheterna att ingripa mot unga brottslingar öka. Dessutom ska utbildningen i svenska för invandrare renodlas till att bli en ren språkutbildning. Utöver integrationsmiljarden kommer kommunerna att få mer än 700 miljoner kronor extra till flyktingmottagandet i år, skriver integrationsminister Jens Orback.", "article": "Regeringen presenterar i vårbudgeten den största enskilda satsningen på integrations- och storstadspolitik någonsin. Ett tiopunktprogram och en miljard kronor för förstärkt integrationspolitik läggs fram. Dessutom tillförs kommunerna ökade resurser för ökat flyktingmottagande under 2006. Tiopunktsprogrammet handlar bland annat om att snabbt få människor i arbete, att få bättre skolor i segregerade områden, tryggare förorter, åtgärder mot diskriminering och ökade resurser till kommuner som tar emot flyktingar. Det är en investering mot utanförskap, en investering för framtiden. Arbete är nyckeln till ekonomisk tillväxt och integration. Sedan mitten av 1990-talet har sysselsättningen ökat bland såväl inrikes födda som utrikes födda. Förbättringen har relativt sett varit större bland utrikes födda. Skillnaderna i sysselsättning är ändå oacceptabelt stora. När individer inte får utlopp för sin potential går samhället miste om värdefulla insatser. Därför vill regeringen genomföra omfattande insatser som ökar möjligheterna till arbete och egenförsörjning. Arbetsförmedling och högskolor får ökat ansvar för att utveckla och komplettera utrikes föddas kunskaper. Genom att låta ideella föreningar bistå med sina kontaktnät vill vi kompensera den som har begränsad erfarenhet från arbetsmarknaden. Dessa \"jobbagenter\" kan finnas i en idrottsförening eller i en förening bildad på etisk grund. Ömsesidiga mentorverksamheter inom och utom arbetslivet är andra outnyttjade resurser för ökad integration. En satsning görs också på att stödja utrikes födda som vill starta eget företag. På skolans område riktar regeringen speciella insatser för att alla barn och ungdomar ska få möjlighet att avsluta sin utbildning med fullständiga betyg. Därför får skolor där elever i dag har svårt att nå utbildningsmålen extra resurser. Integrationsproblem är inte bara ett storstadsfenomen. Därför erbjuder regeringen ytterligare 20 nya kommuner att teckna lokala utvecklingsavtal. Regeringen avsätter också särskilda medel för att motverka etnisk diskriminering i samhället. En satsning på snabbare och tydligare insatser för ungdomar som begår brott genomförs för att öka tryggheten i förorterna. tiopunktsprogrammet: 1. 100 skolor - 1 000 pedagoger. För att förbättra elevernas resultat i skolan ska 1 000 resurspersoner med språkkompetens anställas på skolor i segregerade områden. Myndigheten för skolutveckling ska dessutom få i uppdrag att ta fram en särskild strategi för en likvärdig utbildning för nyanlända barn och ungdomar. 2. Stöd till lärlingsutbildning. En treårig satsning på utvecklingsstöd för etablering av lärlingsutbildning riktas till 20 kommuner med en hög andel gymnasieelever med utländsk bakgrund och där många saknar slutbetyg från de yrkesinriktade programmen. 3. Förlängd satsning på arbetsplatsintroduktion för personer med utländsk bakgrund. Försöksverksamheten med arbetsplatsintroduktion som med framgång bedrivits i 20 kommuner förlängs med ett år. 4. Jobbagenter. En försöksverksamhet med jobbagenter inleds i Stockholm, Göteborg, Malmö och ytterligare några kommuner för att hjälpa personer som sedan länge är i behov av försörjningsstöd till arbete och egen försörjning. 5. Fler nya företagare. Almis rådgivning till personer med utländsk bakgrund som vill starta företag förstärks, genom att Internationella företagarföreningens verksamhet integreras i Almi, så att den i framtiden kan vara rikstäckande. En satsning görs också för att utveckla ett nationellt mentorprogram med särskild inriktning på utrikes födda personer som är eller vill bli företagare. 6. Snabb etablering av nyanlända invandrade. En försöksverksamhet kommer att starta den 1 juli 2006 där arbetsförmedlingen kommer att få ett sammanhållande ansvar för nyanlända som står nära arbetsmarknaden. Arbetslivsinriktade insatser ska börja tidigare än i dag och ske parallellt med undervisning i svenska. Försöksverksamheten inleds som en geografiskt avgränsad insats. Bidrag kommer också att ges till frivilligorganisationer för ömsesidigt mentorskap mellan inrikes och utrikes födda. 7. Kompletterande utbildning och validering. En ettårig lärarutbildning för 300 studenter inrättas vid Lärarhögskolan i Stockholm. Ett pilotprojekt med tvåårig kompletteringsutbildning för 30 jurister med utländsk examen inleds. Därutöver förlängs den högre praktiska förvaltningsutbildningen vid Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Malmö högskola. Dessutom får Verket för högskoleservice extra resurser för att förbättra valideringen av utländska gymnasiebetyg och korta sina handläggningstider. 8. Bättre svenskutbildning. Cirka 2 000 lärare i svenska för invandrare och modersmålslärare kompetensutvecklas. Utbildningen i svenska för invandrare förstärks genom att den renodlas till att bli en ren språkutbildning. 9. Förstärkt antidiskrimineringsarbete. Diskriminering innebär att människor kränks och att samhället inte förmår ta vara på alla människors möjligheter. Antidiskrimineringsarbetet behöver förstärkas ytterligare. Ombudsmannen mot etnisk diskriminerings verksamhet förstärks kraftigt. Myndigheten anslag ökas med 13 miljoner kronor mellan 2007 och 2009 för att förbättra tillsynen av gällande lagstiftning, nå utsatta grupper och följa upp användningen av antidiskrimineringsklausuler. Dessutom kommer strategiskt viktiga statliga myndigheter att åläggas att utveckla antidiskrimineringsstrategier. Behovet av arbete mot diskriminering kommer också att förtydligas i ägarpolicyn för de statligt ägda bolagen. 10. Insatser för utveckling av segregerade områden. Ytterligare 20 av de största kommunerna erbjuds möjlighet att teckna lokala utvecklingsavtal inom ramen för storstadsarbete. Kunskapscentrum. Södertörns högskola ges i uppgift är att sprida och ta till vara kunskaperna och erfarenheterna från urbant utvecklingsarbete både nationellt och internationellt. Samlingslokaler. För att ge ungdomar särskilt i storstadsområdena bättre mötes- och samlingslokaler avsätts 3,5 miljoner kronor per år 2007-2009 för ett nytt projektbidrag för fler samlingslokaler. Trygga förorter. En satsning på snabbare och tydligare insatser för ungdomar som begår brott genomförs för att öka tryggheten i förorterna. För att bättre kunna möta unga som gjort sig skyldiga till brott föreslår regeringen ändringar i reglerna om påföljder för unga lagöverträdare. Förslagen syftar till att förbättra möjligheterna att ingripa tidigt för att motverka att barn utvecklar en kriminell livsstil. Handläggningstiden för mål mot unga ska bli kortare. Utöver tiopunktsprogrammet för förstärkt integrationspolitik kommer regeringen i samband med vårpropositionen att tillföra kommunerna över 700 miljoner kronor för flyktingmottagande under år 2006. Den tillfälliga lagstiftningen om ny prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut kommer att öka kommunernas flyktingmottagande i år. För att säkerställa att nyanlända snabbt kommer ut i kommunerna och att introduktionen i samhälls- och arbetslivet sker snabbt avser regeringen att i vårpropositionen föreslå att ett tillfälligt stöd lämnas till kommuner som under 2006 antingen ökar sitt flyktingmottagande eller nytecknar ett avtal om flyktingmottagande. Kommuner som uppfyller vissa villkor ska kunna få en tillfällig ersättning med ett engångsbelopp på 25 000 kronor för varje person som tas emot under 2006. Regeringens ökade satsningar ger kommunerna större möjligheter att utveckla verkningsfulla individuella handlingsplaner för bland annat nyanlända flyktingar. Dessa handlingsplaner ska innehålla både rättigheter och skyldigheter, allt i syfte att skapa jämlika villkor. Jämlikhet och trygghet har socialdemokraterna strävat efter när det gäller att bekämpa klassklyftor och skapa ökad jämställdhet. Samma jämlikhetsmål ligger till grund för integrationspolitiken. Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller integration. JENS ORBACK Integrationsminister (s) ", "article_category": "other"}
{"id": 23203, "headline": "”Fattigdomen bland barn ökar mest i storstäderna\"", "summary": "Ny rapport från Rädda Barnen: Tre av tio barn till ensamstående föräldrar lever i fattigdom.. Fyra av tio barn till ensamstående föräldrar i Malmö lever i fattigdom. I Göteborg är siffran 37 procent och i Stockholm 32 procent. Totalt 28 procent av barnen med ensamstående föräldrar lever i fattigdom. Fattigdomen bland barnen är störst i Malmö även när man räknar in alla familjer – 31 procent. I Göteborg och Stockholm lever vart femte barn i fattigdom. Det visar ”Skilda uppväxtvillkor”, Rädda Barnens nya rapport om barnfattigdomen. Enligt rapporten löper barn som är födda utomlands eller som har föräldrar födda utomlands fyra gånger större risk för att växa upp i fattigdom än barn med helsvensk bakgrund. Totalt har barnfattigdomen minskat något i Sverige de senaste åren, men i storstäderna ökar fortfarande antalet fattiga. Det skriver rädda barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka och professor Tapio Salonen.", "article": "År 2003 levde 116 000 barn i Sverige med ensamstående föräldrar i ekonomisk utsatthet. Det är en ökning med närmare 11 000 barn sedan 1991. Av alla barn med ensamstående föräldrar lever 28 procent i ekonomisk utsatthet. Det visar \"Skilda uppväxtvillkor\", en studie av barnfattigdom bland barn till ensamstående, och hur detta har förändrats mellan 1991 och 2003. Rapporten visar att barn till ensamstående löper tre gånger högre risk att växa upp i ekonomisk utsatthet än barn med samboende föräldrar. Familjemönstren förändras i Sverige. I dag växer vart femte barn upp med en ensamstående förälder. Det är 420 000 barn, jämfört med 1991 då 300 000 barn levde med en ensamstående förälder, oftast mamman. Ensamstående barnfamiljer har halkat efter. Den ekonomiska situationen är förstås svårare ju fler barn den ensamstående föräldern försörjer. Eftersom storstäderna har högst andel barn till ensamstående skiljer de ut sig i denna studie, liksom i tidigare rapporter om barnfattigdomen i Sverige. Malmö har störst andel barn till ensamstående som lever i ekonomisk utsatthet. Där är barnfattigdomen hög även bland barn till samboende. Barnfattigdomen i Sverige ökade stadigt fram till 1997, därefter har den minskat men i en långsammare takt. Flertalet barn har fått det bättre sedan 2000-talets början. Samtidigt har vissa barn fortsatt att ha det sämre, och skillnaderna har ökat. Av dem som fått det sämre finns de flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö, framför allt i vissa av storstädernas stadsdelar, många lever med bara en förälder. Barn själva födda utomlands, eller med föräldrar födda utomlands, löper fyra gånger högre risk att växa upp i barnfattigdom än barn med helsvensk bakgrund. Generellt är det värst för dem som kom till Sverige under 1990-talet. Inför valet 2002 krävde Rädda Barnen att regeringen skulle sätta upp ett mål att halvera barnfattigdomen i Sverige till år 2006. Nu är vi där, och vi kan konstatera att det fortfarande är en kvarts miljon barn som lever i ekonomisk utsatthet, enligt senast tillgängliga statistik (2003). Dessa barn växer upp i en familj med socialbidrag eller med låg inkomststandard enligt SCB:s definition, det vill säga deras inkomster understiger normen för nödvändiga utgifter. Det totala antalet barn i Sverige har ökat, och storstäderna står för merparten av ökningen. Där är också andelen barn som bor med en ensamstående förälder högre än i övriga landet. Stockholm har högst andel barn till ensamstående, nästan vart tredje barn bor med bara en förälder. Internationellt sett har bara USA och Storbritannien uppvisat en högre andel ensamstående föräldrar under senare år. Medan barnfamiljer med samboende föräldrar ökade den disponibla inkomsten med 14 procent mellan 1991 och 2003 var ökningen för barnfamiljer med ensamstående föräldrar under samma period blygsamma 4 procent. Det normala barnhushållet förfogar över 1,5 gånger mer än den familj som lever med låg inkomststandard. När många barnfamiljer samtidigt har fått det bättre ökar trycket på barns sociala konsumtion. Sociala aktiviteter medför ofta kostnader, något som kan vara svårt då familjens inkomst nätt och jämnt räcker till de nödvändiga utgifterna. Detta kan exempelvis leda till att barn i ekonomiskt utsatta hushåll måste avstå från att följa med på skolutflykter eller att delta i aktiviteter med kompisar. Forskning visar att föräldrarna trots svåra ekonomiska omständigheter på alla tänkbara sätt försöker ge barnen det som andra barn har. Samtidigt framgår det tydligt i intervjuer som frilansjournalisten Anna Lytsy gjort med barn i boken \"Dåligt ställt\" (Rädda Barnen 2004), att barnen är mycket medvetna om familjens ekonomiska situation. De tar också ett stort ansvar för att inte utsätta den gemensamma ekonomin för påfrestningar. I boken säger Fatima, 15 år: \"Jag får kläder när mamma har råd, det måste ju räcka till hyra och sådant. Jag brukar inte tänka så mycket på det. Jag är glad för det jag har.\" Sammantaget har antalet barn som lever i en fattig familj ökat från knappt 50 000 till drygt 61 000 barn i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Numera bor vart fjärde barn som lever i ekonomisk utsatthet i storstäderna. Det är framför allt Malmö som sticker ut. I Malmö har barnfattigdomen ökat totalt sett från 25 procent 1991 till 31 procent år 2003. Detta stärker tidigare forskning, som visar att barnfattigdomen i Malmö är 2,5 gånger högre än i landet i stort och 10 procent högre än i de övriga storstäderna. När det gäller barn till ensamstående var barnfattigdomen 41 procent 1991 och den låg kvar på samma höga nivå 2003. Omkring 1 450 fler Malmöbarn med ensamstående föräldrar levde då i ekonomisk utsatthet, jämfört med 1991. I Göteborg levde 20 procent av alla barn i en fattig familj 1991. Andelen hade ökat något 2003, och 3 000 fler barn berördes. För barn till ensamstående, minskade barnfattigdomen från 41 till 37 procent mellan 1991 och 2003. Eftersom även antalet barn till ensamstående ökat i Göteborg, så lever närmare 1 500 fler barn till ensamstående i fattigdom. Stockholm liknar Göteborg, vad gäller barnfattigdomens utbredning bland samtliga barn. Omkring vart femte barn lever i en fattig familj. I Stockholm minskade andelen knappt mellan 1991 och 2003, men den procentuella minskningen måste ses i ljuset av att 3 000 fler barn faktiskt berörs. Bland barn till ensamstående ligger barnfattigdomen på en lägre nivå i Stockholm än i Göteborg; 1991 var den 38 procent och 2003 var den 32 procent. I Stockholm var närmare 1 400 fler barn till ensamstående fattiga. Rädda Barnens tidigare barnindexrapporter om både barnfattigdom och utbildning visar att de kommunala skillnaderna ökat och att storstäderna med vissa förortskommuner sticker ut på ett negativt sätt. För att bryta det mönster av segregation och ökade skillnader i barns levnadsvillkor krävs en fördjupad kunskap om orsaker och konsekvenser av dessa växande klyftor. Det har skett generella förbättringar av barnfamiljers ekonomiska villkor under de senaste åren. I samband med vårpropositionen 2005 presenterade regeringen en särskild satsning på 1 miljard kronor för ekonomiskt utsatta barnfamiljer från och med 2006, bland annat höjning av barn- och bostadsbidrag, underhållsstöd och ett särskilt barntillägg för studerande föräldrar. I många kommuner sänks socialbidraget med motsvarande belopp. Rädda Barnen konstaterar att det är långt kvar till målet om en halverad barnfattigdom och uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att nå målet: Ändra lagen så att även barn i familjer med socialbidrag får del av förbättringarna oavsett var de bor. Utred vilka kostnader som möter barn och unga, i skolan och på fritiden. Ta reda på hur förändringen i familjemönster påverkar barns ekonomiska utsatthet och barns välbefinnande. Här bör ensamstående familjers villkor särskilt uppmärksammas. Charlotte Petri Gornitzka Generalsekreterare Rädda Barnen Tapio Salonen Professor i socialt arbete, Växjö universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 23204, "headline": "”Fattigdomen bland barn ökar mest i storstäderna”", "summary": "Ny rapport från Rädda Barnen: Tre av tio barn till ensamstående föräldrar lever i fattigdom.Fyra av tio barn till ensamstående föräldrar i Malmö lever i fattigdom. I Göteborg är siffran 37 procent och i Stockholm 32 procent. Totalt 28 procent av barnen med ensamstående föräldrar lever i fattigdom. Fattigdomen bland barnen är störst i Malmö även när man räknar in alla familjer – 31 procent. I Göteborg och Stockholm lever vart femte barn i fattigdom. Det visar ”Skilda uppväxtvillkor”, Rädda Barnens nya rapport om barnfattigdomen. Enligt rapporten löper barn som är födda utomlands eller som har föräldrar födda utomlands fyra gånger större risk för att växa upp i fattigdom än barn med helsvensk bakgrund. Totalt har barnfattigdomen minskat något i Sverige de senaste åren, men i storstäderna ökar fortfarande antalet fattiga. Det skriver rädda barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka och professor Tapio Salonen.", "article": "År 2003 levde 116 000 barn i Sverige med ensamstående föräldrar i ekonomisk utsatthet. Det är en ökning med närmare 11 000 barn sedan 1991. Av alla barn med ensamstående föräldrar lever 28 procent i ekonomisk utsatthet. Det visar ”Skilda uppväxtvillkor”, en studie av barnfattigdom bland barn till ensamstående, och hur detta har förändrats mellan 1991 och 2003. Rapporten visar att barn till ensamstående löper tre gånger högre risk att växa upp i ekonomisk utsatthet än barn med samboende föräldrar. Familjemönstren förändras i Sverige. I dag växer vart femte barn upp med en ensamstående förälder. Det är 420 000 barn, jämfört med 1991 då 300 000 barn levde med en ensamstående förälder, oftast mamman. Ensamstående barnfamiljer har halkat efter. Den ekonomiska situationen är förstås svårare ju fler barn den ensamstående föräldern försörjer. Eftersom storstäderna har högst andel barn till ensamstående skiljer de ut sig i denna studie, liksom i tidigare rapporter om barnfattigdomen i Sverige. Malmö har störst andel barn till ensamstående som lever i ekonomisk utsatthet. Där är barnfattigdomen hög även bland barn till samboende. Barnfattigdomen i Sverige ökade stadigt fram till 1997, därefter har den minskat men i en långsammare takt. Flertalet barn har fått det bättre sedan 2000-talets början. Samtidigt har vissa barn fortsatt att ha det sämre, och skillnaderna har ökat. Av dem som fått det sämre finns de flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö, framför allt i vissa av storstädernas stadsdelar, många lever med bara en förälder. Barn själva födda utomlands eller med föräldrar födda utomlands löper fyra gånger högre risk att växa upp i barnfattigdom än barn med helsvensk bakgrund. Generellt är det värst för dem som kom till Sverige under 1990-talet. Inför valet 2002 krävde Rädda Barnen att regeringen skulle sätta upp ett mål att halvera barnfattigdomen i Sverige till år 2006. Nu är vi där, och vi kan konstatera att det fortfarande är en kvarts miljon barn som lever i ekonomisk utsatthet, enligt senast tillgängliga statistik (2003). Dessa barn växer upp i en familj med socialbidrag eller med låg inkomststandard enligt SCB:s definition, det vill säga deras inkomster understiger normen för nödvändiga utgifter. Det totala antalet barn i Sverige har ökat, och storstäderna står för merparten av ökningen. Där är också andelen barn som bor med en ensamstående förälder högre än i övriga landet. Stockholm har högst andel barn till ensamstående, nästan vart tredje barn bor med bara en förälder. Internationellt sett har bara USA och Storbritannien uppvisat en högre andel ensamstående föräldrar under senare år. Medan barnfamiljer med samboende föräldrar ökade den disponibla inkomsten med 14 procent mellan 1991 och 2003 var ökningen för barnfamiljer med ensamstående föräldrar under samma period blygsamma 4 procent. Det normala barnhushållet förfogar över 1,5 gånger mer än den familj som lever med låg inkomststandard. När många barnfamiljer samtidigt har fått det bättre ökar trycket på barns sociala konsumtion. Sociala aktiviteter medför ofta kostnader, något som kan vara svårt då familjens inkomst nätt och jämnt räcker till de nödvändiga utgifterna. Detta kan exempelvis leda till att barn i ekonomiskt utsatta hushåll måste avstå från att följa med på skolutflykter eller att delta i aktiviteter med kompisar. Forskning visar att föräldrarna trots svåra ekonomiska omständigheter på alla tänkbara sätt försöker ge barnen det som andra barn har. Samtidigt framgår det tydligt i intervjuer som frilansjournalisten Anna Lytsy gjort med barn i boken ”Dåligt ställt” (Rädda Barnen 2004) att barnen är mycket medvetna om familjens ekonomiska situation. De tar också ett stort ansvar för att inte utsätta den gemensamma ekonomin för påfrestningar. I boken säger Fatima, 15 år: ”Jag får kläder när mamma har råd, det måste ju räcka till hyra och sådant. Jag brukar inte tänka så mycket på det. Jag är glad för det jag har.” Sammantaget har antalet barn som lever i en fattig familj ökat från knappt 50 000 till drygt 61 000 barn i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Numera bor vart fjärde barn som lever i ekonomisk utsatthet i storstäderna. Det är framför allt Malmö som sticker ut. I Malmö har barnfattigdomen ökat totalt sett från 25 procent 1991 till 31 procent år 2003. Detta stärker tidigare forskning, som visar att barnfattigdomen i Malmö är 2,5 gånger högre än i landet i stort och 10 procent högre än i de övriga storstäderna. När det gäller barn till ensamstående var barnfattigdomen 41 procent 1991 och den låg kvar på samma höga nivå 2003. Omkring 1 450 fler Malmöbarn med ensamstående föräldrar levde då i ekonomisk utsatthet, jämfört med 1991. I Göteborg levde 20 procent av alla barn i en fattig familj 1991. Andelen hade ökat något 2003, och 3 000 fler barn berördes. För barn till ensamstående minskade barnfattigdomen från 41 till 37 procent mellan 1991 och 2003. Eftersom även antalet barn till ensamstående ökat i Göteborg, så lever närmare 1 500 fler barn till ensamstående i fattigdom. Stockholm liknar Göteborg vad gäller barnfattigdomens utbredning bland samtliga barn. Omkring vart femte barn lever i en fattig familj. I Stockholm minskade andelen knappt mellan 1991 och 2003, men den procentuella minskningen måste ses i ljuset av att 3 000 fler barn faktiskt berörs. Bland barn till ensamstående ligger barnfattigdomen på en lägre nivå i Stockholm än i Göteborg; 1991 var den 38 procent och 2003 var den 32 procent. I Stockholm var närmare 1 400 fler barn till ensamstående fattiga. Rädda Barnens tidigare barnindexrapporter om både barnfattigdom och utbildning visar att de kommunala skillnaderna ökat och att storstäderna med vissa förortskommuner sticker ut på ett negativt sätt. För att bryta det mönster av segregation och ökade skillnader i barns levnadsvillkor krävs en fördjupad kunskap om orsaker och konsekvenser av dessa växande klyftor. Det har skett generella förbättringar av barnfamiljers ekonomiska villkor under de senaste åren. I samband med vårpropositionen 2005 presenterade regeringen en särskild satsning på 1 miljard kronor för ekonomiskt utsatta barnfamiljer från och med 2006, bland annat höjning av barn- och bostadsbidrag, underhållsstöd och ett särskilt barntillägg för studerande föräldrar. I många kommuner sänks socialbidraget med motsvarande belopp. Rädda Barnen konstaterar att det är långt kvar till målet om en halverad barnfattigdom och uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att nå målet: • Ändra lagen så att även barn i familjer med socialbidrag får del av förbättringarna oavsett var de bor. • Utred vilka kostnader som möter barn och unga, i skolan och på fritiden. • Ta reda på hur förändringen i familjemönster påverkar barns ekonomiska utsatthet och barns välbefinnande. Här bör ensamstående familjers villkor särskilt uppmärksammas. Charlotte Petri Gornitzka Generalsekreterare Rädda Barnen Tapio Salonen Professor i socialt arbete, Växjö universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 23205, "headline": "Frågor av största vikt", "summary": "Vi äter magrare, nyttigare och mindre söt mat än någonsin tidigare. Ändå har aldrig så många vägt så mycket som nu.TExtlotta brinckillustrationjesper årfors", "article": "Är det fettet eller sockret som är den stora boven i överviktsdramat? Nya rön och gamla sanningar har än en gång satt fart på den långlivade debatten. Tänk om frågan är fel ställd? En genomgång av Jordbruksverkets statistik över vår livsmedelskonsumtion de senaste fyrtiofem åren kan ge oväntade insikter. Enligt statistiken äter vi bättre och mer hälsosam mat i dag än 1960. Konsumtionen av frukt och grönt stiger stadigt. Vi väljer magrare alternativ och äter mindre söt mat. Vi följer i stort sett alla goda råd som myndigheter och hälsoforskare förespråkar. Problemet är alltså inte maten i sig utan att vi äter mer mat än förr, samtidigt som vi rör oss mindre. Dessutom stoppar vi i oss alltmer av sådant som inte är mat – glass, grädde, godis och läsk. Jordbruksverkets statistik över livsmedelskonsumtionen ger inte exakt kunskap om vad den enskilde stoppar i munnen dagligen men visar på förändringar över åren. Mjölkkonsumtionen har minskat totalt sett. Vi dricker mindre standardmjölk, men mer lätt- och mellanmjölk i dag än vi gjorde förr. Jämfört med 1960 får vi nu bara i oss hälften så mycket fett från mjölken. I själva verket kan man säga att vi drack för mycket mjölk tidigare och att vi i dag kommit ned på lagom nivå. Trots att den totala köttkonsumtionen har ökat med femtiosju procent ger köttvarorna bara fyra procent mer fett per person och dag. Vi äter alltså magrare kött i dag. Ökningen med nästan trettio kilo per person och år består framför allt av magert, rent kött. Vi äter inte mer korvar och pastejer. Ännu mer positiv är förändringen när det gäller matfett. Användandet av smör och fullfeta margariner rasar och andelen lättmargariner ökar. Den dagliga klicken matfett (omräknat till rent fett) på smörgås och i matlagning vägde 1960 hela femtio gram mot dagens lilla klick på tjugosju gram. Även nyttigheter som rotfrukter, grönsaker och frukt blir vanligare på svenskens bord år efter år. Konsumtionen av frukt och grönt har nära nog fördubblats sedan 1950 och varje svensk äter i dag sjutton kilo mer rotfrukter och grönsaker per år jämfört med 1980. Det är visserligen för lite men det går åt rätt håll. Till det positiva hör också att vi minskat på socker och sirap totalt sett. Räknar man in det socker som industrin och storhushållen tillsätter i mat och dryck är årskonsumtionen nu drygt fyrtio kilo mot fyrtiofem kilo 1960. Hela denna långa sifferjämförelse skulle kunna sammanfattas med orden: Det är inget större fel på den riktiga maten. – Vi väljer i stort sett hälsosammare livsmedel i dag, säger Eva Callmer, nutritionist och chef för Hälsomålet, Stockholms läns landsting. – Men vi äter för mycket – kanske till och med mer än 1960. Och eftersom vi i dag rör oss mindre än vi gjorde då borde vi i stället äta mindre för att inte öka i vikt. Även för stor mängd nyttig mat ger övervikt. Eva Callmer påpekar att trots att vi väljer magrare kött får vi mer energi (kalorier) från kött i dag än 1960. Och därmed kan man säga att även den större köttkonsumtionen bidrar till den ökande övervikten. Men det är naturligtvis annat som bidrar mer. Riktigt oroande blir det när vi tittar närmare på allt det vi stoppar i munnen som inte är mat: läsk, konfektyr, grädde och den stora posten övriga livsmedel. Det vi sparat i mjölkfett genom att välja mager mjölk tar vi igen på frossandet i grädde. Sverige är enligt Unilever det land i Europa som äter mest grädde och sedan 1960 har den dagliga klicken av tjock grädde nästan fördubblats. Vi får i oss fem och ett halvt kilo vispgrädde per person och år! Visserligen väljer vi något magrare ost i dag men ostskivorna och dessertostarna har ökat från drygt sju kilo per person 1960 till drygt sjutton kilo år 2003. Mejerierna spår ytterligare ökning eftersom vi använder ständigt mer ost i matlagningen. I dag står grädde och ost för femton procent av det dagliga intaget av fett. Och det är frågan om det mättade fett som alla näringsforskare är överens om att vi bör minska på. Aldrig har väl någon trott att läsk skulle vara nyttigt men att söta drycker inte ger någon mättnad utan bara ökar suget efter mer och dessutom särskilt lätt fastnar runt magen är ny kunskap. Faran med det ökande läskdrickandet är alla i dag överens om. Nu tycks trenden ha vänt enligt bryggerierna men fortfarande 2003 drack vi fem och en halv läskburk i veckan. 1990 nöjde vi oss med tre burkar och 1960 räckte de tre burkarna i drygt två veckor. Sida vid sida med det ökande läskdrickandet häller vi också i oss allt mer saft och juice. Och det är knappast bättre ur viktsynpunkt än söt läsk. Till det onödiga, det som vi inte räknar till mat och som inte ger några näringsämnen förutom socker och fett, hör tunga poster som konfektyr, glass, choklad av olika slag men också smaksättningssåser – såväl glasssåser som majonnäs, hamburgerdressingar med mera. I dag får vi i oss tre gånger så mycket energi från denna stora grupp som 1960. Om vi kunde halvera den här konsumtionen, och äta lika mycket ur denna grupp som vi gjorde till exempel 1970, skulle svensken, statistiskt sett, gå ned tio kilo på ett år. Ungefär tjugo procent av den dagliga energin kommer alltså från grädde, socker, läsk, godis, choklad, färdiga såser och glass – matvaror som sällan ger läckrare vardagsrätter. Frågan är då varför vi inte för ett krig mot ickematen i stället för ständiga bataljer kring frågan om det är socker eller fett som är det stora hotet mot hälsan. – Till den där ”onödiga” maten skulle jag vilja lägga alkohol, snacks, chips, popcorn, kex, dessertostar och konditorivaror och då kommer man upp till ungefär trettio procent av det dagliga intaget av energi. Kunde vi skära bort hälften av detta skulle våra problem med övervikt minska betydligt, tror Eva Callmer. LOTTA BRINCK är frilansjournalist. jesper årfors är illustratör. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23208, "headline": "”Jag börjar tycka att det går för långt”", "summary": "De känner flera pojkar och flickor som blivit mobbade och utsatta på internet. Insidan har träffat fyra flickor i årskurs åtta i Hammarö. Ibland kan de själva känna att gränserna för vad man får säga och göra på nätet är suddiga.", "article": "4/4 Nätmobbning Sista delen i en serie i fyra delar om hur ungdomar kränker varandra på Internet. De som mobbas exopneras för en stor publik medan mobbarna kan vara helt osynliga. Tidigare artiklar var införda 21/4, 22/4 och 23/4. En av Malin Skåhlbergs tjejkompisars syster vågade inte gå till skolan efter att ha blivit utsatt på chattsidor och via mejl. Några kal-lade henne ”hora”, ”slampa”, ”äcklig” och ”ful”. Andra hotade att slå henne eller att döda henne. Systern misstänkte att några elever på hennes skola var ansvariga för trakasserierna och kränkningarna, men vågade inte göra någon anmälan. – Efter en tid upphörde hoten och min kompis syster går kvar i sin skola. Hon kan prata med dem som hon misstänkte mobbade henne, men de är ju inte direkt några vänner, säger Malin Skåhlberg. Tillsammans med Sara Axelsson, Hanna Byström och Mary-Ann Olsson har hon tillfälligt avbrutit projektarbetet om sex och samlevnad för att samtala om nätmobbning. De fyra flickorna går i klass åtta på Mörmoskolan i Hammarö kommun i Värmland. Alla är ofta ute på chattsidor som MSN eller Lunarstorm och de tycker att internet kan vara förföriskt. Visst förekommer det att pojkar och flickor blir mobbade och usatta på nätet, säger de. Men det är också häftigt att lära känna jämnåriga som bor långt borta från Hammarö. – Det är så lätt att bli fast. Man sitter där och chattar med sina kompisar. Fem timmar kan kännas som en timme, säger Hanna. – Jag tror inte föräldrar vet vad deras barn gör på nätet, inflikar Malin. Jag tror i alla fall inte att min mamma och pappa gör det. Vuxna känner inte till så mycket om MSN eller Lunarstorm. Det är som en annan värld för dem. – För mig är det lätt att bli som hypnotiserad när jag sitter framför min dator, säger Sara. Man kan prata med alla sina kompisar och hitta nya vänner på andra ställen. – Jag var inne jättemycket på Lunarstorm, MSN och liknande, berättar Mary-Ann. Ibland nästan från när jag kom hem från skolan till sent på kvällen. Till slut kände jag att det nästan blev för mycket. Har någon av er blivit mobbad eller råkat illa ut på nätet? – En gång skrev en tjej på Lunarstorm, på Kollage-sidan där man kan lägga ut bilder, att jag var ful. Jag ville veta vem det var, men det gick inte att spåra henne. Det var obehagligt att någon okänd skrev så där till mig, svarar Sara. – Jag tycker det är så fegt att skriva taskiga saker på nätet, utbrister Hanna. Många skriver saker som de inte vågar säga i verkligheten. Och så vet man inte vem det är. Det är hemskt. Jag har inte själv blivit utsatt, men jag vet flera kompisar som blivit mobbade. Hon berättar om en kväll när en kamrat var hemma hos henne. Datorn stod uppkopplad när Hanna gick för att äta middag. – När jag var borta skickade min kompis ett MSN-mejl från min dator till en annan tjej och kallade henne ”tjockis”. Dagen därpå blev jag kal-lad till ”förhör” på skolan. De trodde att det var jag som skickat det där meddelandet, säger Hanna. En gång tog en av flickorna en bild av sig själv i ett tunnt linne med sin webbkamera. Bilden skickade hon till killen hon chattade med. Han ville att hon skulle ta av sig mer, annars hotade han att lägga ut bilden så att andra kunde se den. – Jag vägrade så klart. Jag tror att det är viktigt att sätta gränser och veta vad man gör. Malin och Sara känner till en kille som råkade väldigt illa ut. Flera killkompisar låtsades vara en tjej som chattade med honom. En av dem hade en låtsas-bh på sig och tog en bild med webbkameran. – Så bad de honom att sätta på webbkameran och uppmanade honom att göra en massa tokiga grejor  ... typ runka, berättar Malin försiktigt. Och han trodde det var en tjej som gillade honom Är det mycket sex på nätet? – Mycket är kopplat till sex. Språket är tuffare. Många killar vill att tjejer tar av sig och tar bilder med webbkameran. En tjej blev lurad att ta av sig mer och mer. Hon tog bilder av sig själv där hon var väldigt avklädd. Killen hotade att skicka ut bilderna om hon inte träffade honom, säger Malin. En form av utpressning? – Jag har hört talas om att det hänt, skjuter Sara in. Men jag har inte råkat ut för det själv. Jag försöker vara noga med vilka jag chattar med. Men ibland kan man inte vara säker på att den man pratar med uppger sitt rätta namn och vem man är, säger Sara. Varför tror ni nätet används till mobbning? – Det är lätt att bara vräka ur sig något utan att tänka på vad man menar. Om du mobbar någon på riktigt vet ju han och hon vem det är. På nätet kan det ju lika gärna vara någon på andra sidan jordklotet som din klasskompis, svarar Hanna. – Jag håller med, säger Sara. Att man inte behöver tala om vem man är betyder mycket. Då kan man också använda mycket ord, kanske hota mera. – Det är vanligt med elaka ord och kommentarer på nätet, menar Mary-Ann. Det är en del av hur man pratar där. Men jag börjar tycka att det går för långt. – På till exempel MSN blir man modigare än om man pratar i telefon eller träffar någon på ”riktigt”. Det är ju både bra och dåligt, tycker Hanna. Jag har träffar en massa spännande människor på nätet. Jag hade ju inte precis ringt upp dem eller sökt upp dem på stan ... Brukar vuxna på skolan och föräldrar reagera om någon pojke eller flicka berättar att han eller hon blivit mobbad eller trakasserad på nätet? – Här på skolan gör man det. Jag har märkt att den som blir mobbad i typ skolan också kan bli mobbad på nätet. Skillnaden är att orden är så mycket elakare när man sitter framför datorn. All mobbning är elak tycker jag, svarar Sara. På Mörmoskolan ärläraren Fredrik Olin en av de ansvariga för arbetet mot mobbning. Han försöker hänga med vad som händer på ungdomarnas internetmötesplatser. Hur känns det att ha en vuxen på skolan som vet vad unga gör på nätet? – Jaaa, det är nog bra, tycker Malin. De som får för sig att vara elaka på nätet kanske drar sig när de vet att det finns någon som vet vad som händer på nätet. De andra nickar. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 23225, "headline": "\"Sverige har världens mest avvikande folk\"", "summary": "Ny undersökning om kulturella skillnader: I ett internationellt perspektiv är inte invandrarna annorlunda, utan Sverige.. Svenskarnas åsikter ligger längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världens länder. Det visar en undersökning som gjorts på uppdrag av Integrationsverket och som presenteras i dag. Undersökningen - som består av material från ett 80-tal länder - visar att religionen inte spelar någon större roll i Sverige. Samma sak gäller familjen i traditionell mening. Åsikter som särskiljer oss från de flesta andra länder. Svensken avvisar också tydligt idén om starka ledare, och tror på öppenhet, frihet och demokrati som inga andra. I ett litet bredare internationellt perspektiv tycks det inte vara invandrarna som är så annorlunda, utan snarare Sverige, skriver Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren.", "article": "Hur kan vi leva tillsammans i vår olikhet? I Danmark har debatten under lång tid handlat om värderingar hos invandrare. Men när striden om Muhammedteckningarna bröt ut var debatten plötsligt inte bara dansk, utan berörde en stor del av världen. Migration och integration bygger på en allt mer sammanlänkad värld och är inte isolerade nationella frågor. Vid sidan av ekonomi och politik har globaliseringen en kulturell dimension. En lärdom är att ett samhälle präglat av mångfald inte bara kan fokusera på andras olikhet, det gäller att i lika hög grad reflektera över de egna särdragen. Som ett bidrag till den reflektionen publicerar Integrationsverket i dag en rapport som jämför den svenska \"kulturen\", det vill säga grundläggande värderingar, livsåskådningar och samhällssyn hos befolkningen i Sverige, med den i andra länder. Rapporten \"Vilka är annorlunda? - Om invandrares möte med svensk kultur\" har tagits fram på myndighetens uppdrag av Thorleif Pettersson, professor i religionssociologi i Uppsala, och Yilmaz Esmer, professor i statskunskap i Istanbul. Data har till stor del hämtats från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey. Den kulturvetenskapligt jämförande studien genomförs numera i 80-talet länder med upp till 2 000 intervjupersoner i varje land. Undersökningarna har gjorts sedan 1970-talet. En rad analyser har visat att värderingarna i de olika länderna kan knytas samman utifrån två huvuddimensioner: För det första går en skiljelinje mellan länderna i vad författarna kallar \"traditionella\" respektive \"sekulära\" värderingar, där traditionella värden är centrerade kring religion, familj och fädernesland. Sekulära värderingar är dess motsats. Den andra skiljelinjen går mellan \"överlevnadsvärden\" respektive \"emancipativa frihetsvärden\". Frihetsvärden samlar svar som speglar att individuell identitet och integritet prioriteras framför ekonomisk trygghet, och visar på subjektiv livstillfredsställelse, acceptans av sociala minoriteter, vilja till protesthandlingar och förtroende och tillit till andra. Överlevnadsvärden är dess motsats. Länderna kan efter svaren från de intervjuade och utifrån de två dimensionerna placeras i relation till varandra på en kulturatlas. Länderna \"klungar ihop\" sig utifrån geopolitiskt läge, språk och religiös tradition. Sett över tid består skillnaderna mellan länderna. Kultur och värden vilar på sega strukturer. I centrum hamnar länder som Kroatien, Uruguay, Indien, Israel, Portugal, Polen, Spanien, Makedonien, Bosnien och Italien. Här märks, sett till befolkningen i alla länder, inga tydliga ytterligheter vare sig i dimensionen traditionella eller sekulära värderingar, eller den som gäller i överlevnadsvärden respektive emancipativa frihetsvärden. Det land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla. Sverige visar högsta nivåer i studien för de emancipativa frihetsvärdena och näst högst nivå när det gäller sekulära värden. Uppslutningen kring frihetsvärdena har stärkts under de decennier som studierna har gjorts. Ingen annan befolkning visar längre avstånd till de två dimensionernas mitt. Den svenska profilen delas av, men är inte lika utmärkande i, länder som Norge, Danmark och Nederländerna. Utmärkande för Sverige och svenskarna är: Den starka uppslutningen till frihetsvärden, med positiv syn på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor, och ett aktivt civilsamhälle. Svenskarna har även den högsta uppslutningen till det demokratiska styrelseskicket. Svenskarna avvisar starka ledare, att samla makt hos experter eller Försvarsmakten, och är övertygade om att det demokratiska styrelseskicket är bästa tänkbara system även med sina fel och brister. Länder som USA och Finland når enbart upp till hälften av den nivån som svenskarna visar. Sverige har sex gånger så högt värde när tillit, tolerans och respekt sammanvägts, som exempelvis Turkiet, Bosnien, Serbien och Ryssland. På motsvarande sätt visar Sverige en låg uppslutning runt värden som har med religion, familj och nationell identitet att göra. Endast Japan når högre nivå i sekulära värden. Hög rankning i mätningar av levnadsförhållanden. I rapporten görs en jämförelse mellan värderingar och olika former av levnadsförhållandeindex. Det finns en samvariation mellan graden av välfärd och uppslutning till frihetsvärdena. Om man nu utgår från att vissa värderingar från hemlandet lever kvar hos invandrare är Sverige: för det första ett land med stor mångfald av värderingar, för det andra möter invandrare i Sverige det land som värderingsmässigt är mest annorlunda. Den stora skillnaden mellan Sverige och värderingarna i länder som många invandrat från går mellan synen på familjen och i fråga om religiöst engagemang. Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger \"ingen betydelse\". I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen. Svenskarna är påtagligt mindre intresserade av en traditionell familjeform. Denna familjeform beskrivs i studien bygga på traditionella könsroller, med exempelvis en hemmaarbetande mamma och en förvärvsarbetande pappa, skepsis mot ensamstående mammor och där barn i förskoleåldern anses fara illa av att mamman inte är hemma utan förvärvsarbetar. Föreställningen att muslimer skulle ha värderingar som är svåra att förena med värderingarna i liberala västerländska demokratier har inte stöd i undersökningarna. Rapportförfattarna skriver att analyser som gjorts av de internationella värderingsstudierna i muslimska länder \"har visat att muslimer i gemen knappast utmärks av någon speciellt annorlunda syn på demokrati\". På den punkten är det enligt rapporten svårt att skilja synsätten i muslimska länder från den i protestantiska, katolska, ortodoxa eller hinduiska länder. En undersökning jämför hur olika befolkningsgrupper ser på demokrati och förhållandet mellan religion och politik i två protestantiska länder (Sverige och Danmark), två katolska (Italien och Spanien) och fyra muslimska länder (Marocko, Algeriet, Iran och Indonesien). Rapportförfattarna sammanfattar att \"som grupp betraktade var muslimerna inte mer positiva till att religionen ska påverka politiken, inte mindre politiskt engagerade, inte mer negativa till jämställdhet. Det religiösa engagemanget bland muslimerna hade heller inte större betydelse för deras uppfattningar i sådana frågor än vad som var fallet för det religiösa engagemanget bland protestanter och katoliker.\" På kort tid har Sverige, i förhållande till landets storlek, förvandlats till ett av världens mest utpräglade invandringsländer. Men inte bara det: Sverige är också ett av världens mest sekulariserade länder. Detta utifrån att vi historiskt sett har haft en ovanligt homogen befolkning. Det har dessutom funnits en dominerande religion och en närmast allenarådande statlig kyrka under århundraden. Vårt land utvecklas alltså för närvarande som invandringsland med mycket speciella särdrag, i dag och historiskt. Vi är, om man så vill, på många sätt landet Annorlunda. Det offentliga samtalet i Sverige behöver mer reflektera vad det innebär när allt fler invånare i vårt land är födda i andra länder och invandrat från länder där exempelvis religion har större betydelse i människors liv. I ett litet bredare internationellt perspektiv tycks det inte vara invandrarna som är så annorlunda, utan snarare Sverige. Samtidigt behöver omställningen inte vara så dramatisk, om man får tro de internationella värderingsstudierna. Den syn på demokrati, jämlikhet och jämställdhet som på många sätt är typisk svensk, tycks också omfattas av många av dem som invandrar till vårt land. Och ju mer alla vi invånare i Sverige gemensamt upptäcker våra likheter, inte bara stirrar oss blinda på våra olikheter, desto mer kommer vi också att kunna utveckla en känsla av nationell samhörighet i vårt land, oavsett var vi en gång föddes. ANDREAS CARLGREN Generaldirektör Integrationsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 23228, "headline": "”Sverige har världens mest avvikande folk”", "summary": "Ny undersökning om kulturella skillnader: I ett internationellt perspektiv är inte invandrarna annorlunda, utan Sverige.Svenskarnas åsikter ligger längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världens länder. Det visar en undersökning som gjorts på uppdrag av Integrationsverket och som presenteras i dag. Undersökningen – som består av material från ett 80-tal länder – visar att religionen inte spelar någon större roll i Sverige. Samma sak gäller familjen i traditionell mening. Åsikter som särskiljer oss från de flesta andra länder. Svensken avvisar också tydligt idén om starka ledare, och tror på öppenhet, frihet och demokrati som inga andra. I ett litet bredare internationellt perspektiv tycks det inte vara invandrarna som är så annorlunda, utan snarare Sverige, skriver Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren.", "article": "Hur kan vi leva tillsammans i vår olikhet? I Danmark har debatten under lång tid handlat om värderingar hos invandrare. Men när striden om Muhammedteckningarna bröt ut var debatten plötsligt inte bara dansk, utan berörde en stor del av världen. Migration och integration bygger på en allt mer sammanlänkad värld och är inte isolerade nationella frågor. Vid sidan av ekonomi och politik har globaliseringen en kulturell dimension. En lärdom är att ett samhälle präglat av mångfald inte bara kan fokusera på andras olikhet, det gäller att i lika hög grad reflektera över de egna särdragen. Som ett bidrag till den reflektionen publicerar Integrationsverket i dag en rapport som jämför den svenska ”kulturen”, det vill säga grundläggande värderingar, livsåskådningar och samhällssyn hos befolkningen i Sverige, med den i andra länder. Rapporten ”Vilka är annorlunda? – Om invandrares möte med svensk kultur” har tagits fram på myndighetens uppdrag av Thorleif Pettersson, professor i religionssociologi i Uppsala, och Yilmaz Esmer, professor i statskunskap i Istanbul. Data har till stor del hämtats från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey. Den kulturvetenskapligt jämförande studien genomförs numera i 80-talet länder med upp till 2 000 intervjupersoner i varje land. Undersökningarna har gjorts sedan 1970-talet. En rad analyser har visat att värderingarna i de olika länderna kan knytas samman utifrån två huvuddimensioner: För det första går en skiljelinje mellan länderna i vad författarna kallar ”traditionella” respektive ”sekulära” värderingar, där traditionella värden är centrerade kring religion, familj och fädernesland. Sekulära värderingar är dess motsats. Den andra skiljelinjen går mellan ”överlevnadsvärden” respektive ”emancipativa frihetsvärden”. Frihetsvärden samlar svar som speglar att individuell identitet och integritet prioriteras framför ekonomisk trygghet, och visar på subjektiv livstillfredsställelse, acceptans av sociala minoriteter, vilja till protesthandlingar och förtroende och tillit till andra. Överlevnadsvärden är dess motsats. Länderna kan efter svaren från de intervjuade och utifrån de två dimensionerna placeras i relation till varandra på en kulturatlas. Länderna ”klungar ihop” sig utifrån geopolitiskt läge, språk och religiös tradition. Sett över tid består skillnaderna mellan länderna. Kultur och värden vilar på sega strukturer. I centrum hamnar länder som Kroatien, Uruguay, Indien, Israel, Portugal, Polen, Spanien, Makedonien, Bosnien och Italien. Här märks, sett till befolkningen i alla länder, inga tydliga ytterligheter vare sig i dimensionen traditionella eller sekulära värderingar, eller den som gäller i överlevnadsvärden respektive emancipativa frihetsvärden. Det land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla. Sverige visar högsta nivåer i studien för de emancipativa frihetsvärdena och näst högst nivå när det gäller sekulära värden. Uppslutningen kring frihetsvärdena har stärkts under de decennier som studierna har gjorts. Ingen annan befolkning visar längre avstånd till de två dimensionernas mitt. Den svenska profilen delas av, men är inte lika utmärkande i, länder som Norge, Danmark och Nederländerna. Utmärkande för Sverige och svenskarna är: • Den starka uppslutningen till frihetsvärden, med positiv syn på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor, och ett aktivt civilsamhälle. Svenskarna har även den högsta uppslutningen till det demokratiska styrelseskicket. Svenskarna avvisar starka ledare, att samla makt hos experter eller Försvarsmakten, och är övertygade om att det demokratiska styrelseskicket är bästa tänkbara system även med sina fel och brister. Länder som USA och Finland når enbart upp till hälften av den nivån som svenskarna visar. Sverige har sex gånger så högt värde när tillit, tolerans och respekt sammanvägts, som exempelvis Turkiet, Bosnien, Serbien och Ryssland. • På motsvarande sätt visar Sverige en låg uppslutning runt värden som har med religion, familj och nationell identitet att göra. Endast Japan når högre nivå i sekulära värden. • Hög rankning i mätningar av levnadsförhållanden. I rapporten görs en jämförelse mellan värderingar och olika former av levnadsförhållandeindex. Det finns en samvariation mellan graden av välfärd och uppslutning till frihetsvärdena. Om man nu utgår från att vissa värderingar från hemlandet lever kvar hos invandrare är Sverige: för det första ett land med stor mångfald av värderingar, för det andra möter invandrare i Sverige det land som värderingsmässigt är mest annorlunda. Den stora skillnaden mellan Sverige och värderingarna i länder som många invandrat från går mellan synen på familjen och i fråga om religiöst engagemang. Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger ”ingen betydelse”. I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen. Svenskarna är påtagligt mindre intresserade av en traditionell familjeform. Denna familjeform beskrivs i studien bygga på traditionella könsroller, med exempelvis en hemmaarbetande mamma och en förvärvsarbetande pappa, skepsis mot ensamstående mammor och där barn i förskoleåldern anses fara illa av att mamman inte är hemma utan förvärvsarbetar. Föreställningen att muslimer skulle ha värderingar som är svåra att förena med värderingarna i liberala västerländska demokratier har inte stöd i undersökningarna. Rapportförfattarna skriver att analyser som gjorts av de internationella värderingsstudierna i muslimska länder ”har visat att muslimer i gemen knappast utmärks av någon speciellt annorlunda syn på demokrati”. På den punkten är det enligt rapporten svårt att skilja synsätten i muslimska länder från den i protestantiska, katolska, ortodoxa eller hinduiska länder. En undersökning jämför hur olika befolkningsgrupper ser på demokrati och förhållandet mellan religion och politik i två protestantiska länder (Sverige och Danmark), två katolska (Italien och Spanien) och fyra muslimska länder (Marocko, Algeriet, Iran och Indonesien). Rapportförfattarna sammanfattar att ”som grupp betraktade var muslimerna inte mer positiva till att religionen ska påverka politiken, inte mindre politiskt engagerade, inte mer negativa till jämställdhet. Det religiösa engagemanget bland muslimerna hade heller inte större betydelse för deras uppfattningar i sådana frågor än vad som var fallet för det religiösa engagemanget bland protestanter och katoliker.” På kort tid har Sverige, i förhållande till landets storlek, förvandlats till ett av världens mest utpräglade invandringsländer. Men inte bara det: Sverige är också ett av världens mest sekulariserade länder. Detta utifrån att vi historiskt sett har haft en ovanligt homogen befolkning. Det har dessutom funnits en dominerande religion och en närmast allenarådande statlig kyrka under århundraden. Vårt land utvecklas alltså för närvarande som invandringsland med mycket speciella särdrag, i dag och historiskt. Vi är, om man så vill, på många sätt landet Annorlunda. Det offentliga samtalet i Sverige behöver mer reflektera vad det innebär när allt fler invånare i vårt land är födda i andra länder och invandrat från länder där exempelvis religion har större betydelse i människors liv. I ett litet bredare internationellt perspektiv tycks det inte vara invandrarna som är så annorlunda, utan snarare Sverige. Samtidigt behöver omställningen inte vara så dramatisk, om man får tro de internationella värderingsstudierna. Den syn på demokrati, jämlikhet och jämställdhet som på många sätt är typisk svensk, tycks också omfattas av många av dem som invandrar till vårt land. Och ju mer alla vi invånare i Sverige gemensamt upptäcker våra likheter, inte bara stirrar oss blinda på våra olikheter, desto mer kommer vi också att kunna utveckla en känsla av nationell samhörighet i vårt land, oavsett var vi en gång föddes. Andreas Carlgren Generaldirektör Integrationsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 23232, "headline": "\"Polischefens lögner måste prövas i domstol\"", "summary": "Journalisten Hannes Råstam med nya fakta i \"Fallet Ulf\": Tusentals sidor dokument gömdes undan. Polismästare Knut Dreyer i Helsingborg vägrade att lyda kammarrätten och gömde undan tusentals sidor med dokument som skulle ha friat den incestdömde Bo Larsson. Till slut ljög polismästaren och hävdade att dokumenten inte existerade. När väl dokumenten kom fram friades Bo Larsson av hovrätten. Övergreppen mot dottern hade inte ägt rum. Polismästarens agerande är bara en av flera händelser som borde prövas av domstol. Den enda som nu får ta konsekvenserna av rättsinstansernas oförmåga att fullgöra sina uppgifter är den flicka som nu krävs på en halv miljon kronor av Brottsoffermyndigheten.", "article": "En partisk åklagare och två inkompetenta polisutredare lyckades få Bo Larsson dömd till åtta års fängelse för brott han inte begått. I flera år undanhöll rättsväsendet lådvis med bevis som kunde bevisa hans oskuld. Nu är det också bevisat att polismyndigheten i Helsingborg förlängde Bo Larssons tid i fängelse genom domstolstrots och rena lögner. Men någon påföljd för de ansvariga för denna rättsröta är inte aktuell enligt JO som granskar fallet. I stället vältras ansvaret för justitiemordet över på Bo Larssons dotter som nu stämts på en halv miljon kronor av Brottsoffermyndigheten. Redan innan flickan började berätta om faderns övergrepp hade olika psykologutredningar konstaterat att hon saknade förmåga att skilja fantasi från verklighet. Enligt psykologerna hade hon utvecklat ett beteende som innebar att hon ljög för att uppnå sina syften men inte insåg konsekvenserna av sina handlingar. Med denna diagnos i bagaget kom den 14-åriga flickan till behandlingshemmet Ekbacken. På Ekbacken fick dottern gå i samtalsterapi varje fredag med den falske psykoterapeuten Kenneth Lind, vars terapi inriktas på att förmå ungdomarna att avslöja olika sexuella övergrepp de utsatts för. I det första polisförhöret uppgav Kenneth Lind att \"pappan knullat med dottern i många år\" och att när Bo Larsson och hans kamrater \"träffas för att ha lite trevligt ska de sätta på den lilla horan\". Många skulle kanske ifrågasätta en terapeut som uttrycker sig på detta sätt om sin patient, men åklagare Birgit Kronholm accepterade både Kenneth Lind och hans påståenden om att flickan utsatts för hundratals våldtäkter av 20-30 gärningsmän när hon var nio år gammal. De polisförhör med flickan som följde gick till så att förhörsledaren vanligtvis kom med förslag på hur och var Bo Larsson förgripit sig på henne, varvid flickan svarade \"ja\" eller \"mm\" till svar. Frågorna i dessa förhör är så till den grad ledande att bevisvärdet underkändes till och med av åklagaren. Men skadan var redan skedd. I den följande polisutredningen åsidosatte åklagare Birgit Kronholm sin objektivitetsplikt genom att ensidigt söka belägg för Bo Larssons skuld, samtidigt som hon underlät att genomföra de mest grundläggande faktakontroller som skulle ha avslöjat att flickan inte talade sanning Exempelvis kontrollerades inte flickans skolfrånvaro, trots att hennes berättelse förutsatte att hennes pappa hållit henne hemma över 50 procent av skoldagarna under den tid övergreppen skulle ha ägt rum. Bo Larsson kämpade i flera år för att få ta del av det fullständiga utredningsmaterialet vilket polismyndigheten i Skåne nekade honom, trots att rättegångsbalken otvetydigt ger den åtalade rätt till sådan partsinsyn. Helsingborgs polismästare Knut Dreyer har fört en lika envis kamp för att hemlighålla utredningsmaterialet, men i juni 2004 avgjorde Kammarrätten i Göteborg att polisen måste lämna ut handlingarna till Bo Larsson. Polismästaren struntade dock i kammarrättens dom och fortsatte sin vägran. När ingenting annat återstod ljög polismästare Knut Deryer och påstod att det inte fanns några utredningshandlingar på myndigheten. Att polismyndighetens högste chef faktiskt ljög och vägrade lyda ett domstolsbeslut är en allvarlig anklagelse. Att syftet med lögnen var att undanhålla sanningen för en oskyldigt dömd man gör saken än värre. I ett yttrande till JO i februari i år erkänner dock polismyndigheten att man ljugit. I de tusentals sidor utredningshandlingar som Knut Dreyer med lögnens hjälp undanhöll Bo Larsson fanns bland annat bevismaterial som bidrog till att han beviljades resning och friades av hovrätten i januari 2005. Exempelvis fanns där utredningshandlingar om den porrklubb som flickan påstår sig ha besökt tillsammans med sin pappa. Nio år gammal skulle hon där ha blivit såld till klubbägaren för att \"arbeta som hora\". Sedan polisen i Stockholm utrett frågan grundligt konstaterade utredarna att klubben sannolikt aldrig existerat. Uppgiften var viktig genom att den återigen indikerade att dottern inte talade sanning, men åklagare Birgit Kronholm hemlighöll denna uppgift under rättegångarna. När Bo Larsson fällts i två instanser begärde han att få ta del av alla utredningshandlingar. Polismyndigheten sekretessbelade då uppgifterna om porrklubben trots att lagligt stöd för en sådan åtgärd saknas. Den flicka som konstaterats sakna förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi bedömdes av både tingsrätten och hovrätten som så trovärdig att hennes vittnesmål ensamt kunde läggas till grund för åtta års fängelse för Bo Larsson och fem och ett halvt års fängelse för hans kamrat. Efter domarna mot Bo Larsson skrev dottern två långa brev till sin pappas advokat Tom Peyron där hon erkände att hon ljugit om allt och att pappan är oskyldigt dömd. Hon skrev att hon hade velat säga som det var redan under rättegångarna men att hon inte vågar göra det. Genom att ljuga om övergreppen hade flickan erhållit olika förmåner på Ekbacken. När hon nu försökte säga sanningen var ingen intresserad av att lyssna på henne och ingen stöttade henne. Tvärtom hotade Ekbackens föreståndare med att hon skulle kastas ut från hemmet om anklagelserna mot pappan inte var sanna. Inför dessa hot ändrade sig flickan och förklarade att det hon skrivit i breven inte var sant. Hon blidkade föreståndaren genom att berätta att hon som nioåring bevittnat ett ritualmord som utförts av den satanistiska stripteasedansösen Jessica och ortens pizzabagare. Terapeuten, föreståndarna, polisutredarna och åklagaren valde att återigen tro på flickan och de nya lögnerna belönades med uppmärksamhet, medkänsla och uppskattning. Samtidigt som dottern berättade om ritualmordet behandlade Högsta domstolen Bo Larssons första resningsansökan. Bo Larsson krävde att flickan skulle förhöras för att skapa klarhet kring varför hon skrivit breven. I hemlighet genomfördes ett förhör med flickan som påstod att den mystiska stripteasedansösen Jessica nyligen sökt upp henne och tvingat i henne en tablett med den effekten att hon skrev breven om att hennes pappa var oskyldigt dömd. Vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin har ett särskilt uppdrag att vaka över rättssäkerheten i Sverige och kunde därför antas ha blivit oroad av flickans nya uppgifter - två långa fängelsestraff hade ju trots allt grundats uteslutande på flickans höga trovärdighet. Men Catharina Bergkvist Levin tyckte att förklaringen med tabletten lät så bra att hon ansåg att flickan inte behövde förhöras ytterligare om saken. Högsta domstolen skulle just behandla en resningsansökan som grundade sig på flickans brev där hon tog tillbaka sina anklagelser. I ett brev till Högsta domstolen skrev Catharina Bergkvist Levin att breven fått en tillfredsställande förklaring. (Hon avstod dock från att nämna något om tabletten och Jessica.) Några nya förhör behövde därför inte hållas med flickan, skrev hon. Sanningen var dock att flickan redan hade blivit förhörd, vilket vice riksåklagaren förteg i brevet till Högsta domstolen. I dessa nya förhör hade flickan påstått att hon bevittnat ett ritualmord på en liten invandrarflicka. Vice riksåklagaren vilseledde Högsta domstolen genom att förtiga att flickan förhörts om ritualmordet och tvärtom hävdat att några förhör inte behövde hållas. Det tydliga budskapet var att allt är lugnt och att flickans trovärdighet var orubbad. Kort tid senare mottog vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin en promemoria från en åklagare som slog larm om att delar av flickans berättelse hämtats från boken \"Spökflickan\". Han informerade också vice riksåklagaren om Kenneth Linds suggererande terapimetoder som hade formen av polisförhör. Ytterligare några dagar senare släppte flickan en ny bomb: Stripteasedansösen Jessica som polisen förgäves sökt efter i flera år var egentligen hennes egen mamma! Trots att vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin ständigt fick nya alarmerande uppgifter vidarebefordrade hon inte dessa till Högsta domstolen. Bo Larssons andra resningsansökan avslogs med motiveringen att det inte hade framkommit några nya uppgifter i målet. Trots att åklagarväsendets agerande i fallet ledde till att två oskyldiga män satt i fängelse i tre år vidhåller vice riksåklagare Catharina Bergqvist Levin att fallet \"i allt väsentligt är bra handlagt\". Uttalandet avslöjar en häpnadsväckande brist på insikt om konsekvenserna av den maktutövning hon är en ledande företrädare för. Justitieombudsmannen som granskat fallet har kortfattat meddelat att han inte avser att ens inleda förundersökning mot någon tjänsteman som handlagt fallet Bo Larsson. Därmed sitter Bo Larssons plågade dotter ensam kvar som fallets största förlorare. En flicka som ropat på hjälp genom att anklaga och genom att ta tillbaka anklagelserna; en flicka som inte kan se skillnad på fantasi och verklighet. Utöver den bedövande inkompetens som kantat fallet Bo Larsson finns det ett antal händelser som är av sådan art att de i anständighetens namn borde prövas i domstol: Kammaråklagare Birgit Kronholms undanhållande av de förhör hon höll med flickan inför hovrättsförhandlingarna. Polismästare Knut Dreyers undanhållande av utredningsmaterial som han ålagts av domstol att lämna ut till Bo Larsson. Vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levins vilseledande av Högsta domstolen inför Bo Larssons två första resningsansökningar. För det kan väl inte vara rimligt att den flicka som inte kunde inse följderna av sitt handlande ensam får bära konsekvenserna av rättsinstansernas oförmåga att fullgöra sina uppgifter? Hannes Råstam Reporter, Uppdrag granskning, SVT ", "article_category": "other"}
{"id": 23235, "headline": "”Polischefens lögner måste prövas i domstol”", "summary": "Journalisten Hannes Råstam med nya fakta i ”Fallet Ulf”: Tusentals sidor dokument gömdes undan.Polismästare Knut Dreyer i Helsingborg vägrade att lyda kammarrätten och gömde undan tusentals sidor med dokument som skulle ha friat den incestdömde Bo Larsson. Till slut ljög polismästaren och hävdade att dokumenten inte existerade. När väl dokumenten kom fram friades Bo Larsson av hovrätten. Övergreppen mot dottern hade inte ägt rum. Polismästarens agerande är bara en av flera händelser som borde prövas av domstol. Den enda som nu får ta konsekvenserna av rättsinstansernas oförmåga att fullgöra sina uppgifter är den flicka som nu krävs på en halv miljon kronor av Brottsoffermyndigheten.", "article": "En partisk åklagare och två inkompetenta polisutredare lyckades få Bo Larsson dömd till åtta års fängelse för brott han inte begått. I flera år undanhöll rättsväsendet lådvis med bevis som kunde bevisa hans oskuld. Nu är det också bevisat att polismyndigheten i Helsingborg förlängde Bo Larssons tid i fängelse genom domstolstrots och rena lögner. Men någon påföljd för de ansvariga för denna rättsröta är inte aktuell enligt JO som granskar fallet. I stället vältras ansvaret för justitiemordet över på Bo Larssons dotter som nu stämts på en halv miljon kronor av Brottsoffermyndigheten. Redan innan flickan började berätta om faderns övergrepp hade olika psykologutredningar konstaterat att hon saknade förmåga att skilja fantasi från verklighet. Enligt psykologerna hade hon utvecklat ett beteende som innebar att hon ljög för att uppnå sina syften men inte insåg konsekvenserna av sina handlingar. Med denna diagnos i bagaget kom den 14-åriga flickan till behandlingshemmet Ekbacken. På Ekbacken fick dottern gå i samtalsterapi varje fredag med den falske psykoterapeuten Kenneth Lind, vars terapi inriktas på att förmå ungdomarna att avslöja olika sexuella övergrepp de utsatts för. I det första polisförhöret uppgav Kenneth Lind att ”pappan knullat med dottern i många år” och att när Bo Larsson och hans kamrater ”träffas för att ha lite trevligt ska de sätta på den lilla horan”. Många skulle kanske ifrågasätta en terapeut som uttrycker sig på detta sätt om sin patient, men åklagare Birgit Kronholm accepterade både Kenneth Lind och hans påståenden om att flickan utsatts för hundratals våldtäkter av 20–30 gärningsmän när hon var nio år gammal. De polisförhör med flickan som följde gick till så att förhörsledaren vanligtvis kom med förslag på hur och var Bo Larsson förgripit sig på henne, varvid flickan svarade ”ja” eller ”mm” till svar. Frågorna i dessa förhör är så till den grad ledande att bevisvärdet underkändes till och med av åklagaren. Men skadan var redan skedd. I den följande polisutredningen åsidosatte åklagare Birgit Kronholm sin objektivitetsplikt genom att ensidigt söka belägg för Bo Larssons skuld, samtidigt som hon underlät att genomföra de mest grundläggande faktakontroller som skulle ha avslöjat att flickan inte talade sanning Exempelvis kontrollerades inte flickans skolfrånvaro, trots att hennes berättelse förutsatte att hennes pappa hållit henne hemma över 50 procent av skoldagarna under den tid övergreppen skulle ha ägt rum. Bo Larsson kämpade i flera år för att få ta del av det fullständiga utredningsmaterialet vilket polismyndigheten i Skåne nekade honom, trots att rättegångsbalken otvetydigt ger den åtalade rätt till sådan partsinsyn. Helsingborgs polismästare Knut Dreyer har fört en lika envis kamp för att hemlighålla utredningsmaterialet, men i juni 2004 avgjorde Kammarrätten i Göteborg att polisen måste lämna ut handlingarna till Bo Larsson. Polismästaren struntade dock i kammarrättens dom och fortsatte sin vägran. När ingenting annat återstod ljög polismästare Knut Deryer och påstod att det inte fanns några utredningshandlingar på myndigheten. Att polismyndighetens högste chef faktiskt ljög och vägrade lyda ett domstolsbeslut är en allvarlig anklagelse. Att syftet med lögnen var att undanhålla sanningen för en oskyldigt dömd man gör saken än värre. I ett yttrande till JO i februari i år erkänner dock polismyndigheten att man ljugit. I de tusentals sidor utredningshandlingar som Knut Dreyer med lögnens hjälp undanhöll Bo Larsson fanns bland annat bevismaterial som bidrog till att han beviljades resning och friades av hovrätten i januari 2005. Exempelvis fanns där utredningshandlingar om den porrklubb som flickan påstår sig ha besökt tillsammans med sin pappa. Nio år gammal skulle hon där ha blivit såld till klubbägaren för att ”arbeta som hora”. Sedan polisen i Stockholm utrett frågan grundligt konstaterade utredarna att klubben sannolikt aldrig existerat. Uppgiften var viktig genom att den återigen indikerade att dottern inte talade sanning, men åklagare Birgit Kronholm hemlighöll denna uppgift under rättegångarna. När Bo Larsson fällts i två instanser begärde han att få ta del av alla utredningshandlingar. Polismyndigheten sekretessbelade då uppgifterna om porrklubben trots att lagligt stöd för en sådan åtgärd saknas. Den flicka som konstaterats sakna förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi bedömdes av både tingsrätten och hovrätten som så trovärdig att hennes vittnesmål ensamt kunde läggas till grund för åtta års fängelse för Bo Larsson och fem och ett halvt års fängelse för hans kamrat. Efter domarna mot Bo Larsson skrev dottern två långa brev till sin pappas advokat Tom Peyron där hon erkände att hon ljugit om allt och att pappan är oskyldigt dömd. Hon skrev att hon hade velat säga som det var redan under rättegångarna men att hon inte vågar göra det. Genom att ljuga om övergreppen hade flickan erhållit olika förmåner på Ekbacken. När hon nu försökte säga sanningen var ingen intresserad av att lyssna på henne och ingen stöttade henne. Tvärtom hotade Ekbackens föreståndare med att hon skulle kastas ut från hemmet om anklagelserna mot pappan inte var sanna. Inför dessa hot ändrade sig flickan och förklarade att det hon skrivit i breven inte var sant. Hon blidkade föreståndaren genom att berätta att hon som nioåring bevittnat ett ritualmord som utförts av den satanistiska stripteasedansösen Jessica och ortens pizzabagare. Terapeuten, föreståndarna, polisutredarna och åklagaren valde att återigen tro på flickan och de nya lögnerna belönades med uppmärksamhet, medkänsla och uppskattning. Samtidigt som dottern berättade om ritualmordet behandlade Högsta domstolen Bo Larssons första resningsansökan. Bo Larsson krävde att flickan skulle förhöras för att skapa klarhet kring varför hon skrivit breven. I hemlighet genomfördes ett förhör med flickan som påstod att den mystiska stripteasedansösen Jessica nyligen sökt upp henne och tvingat i henne en tablett med den effekten att hon skrev breven om att hennes pappa var oskyldigt dömd. Vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin har ett särskilt uppdrag att vaka över rättssäkerheten i Sverige och kunde därför antas ha blivit oroad av flickans nya uppgifter – två långa fängelsestraff hade ju trots allt grundats uteslutande på flickans höga trovärdighet. Men Catharina Bergkvist Levin tyckte att förklaringen med tabletten lät så bra att hon ansåg att flickan inte behövde förhöras ytterligare om saken. Högsta domstolen skulle just behandla en resningsansökan som grundade sig på flickans brev där hon tog tillbaka sina anklagelser. I ett brev till Högsta domstolen skrev Catharina Bergkvist Levin att breven fått en tillfredsställande förklaring. (Hon avstod dock från att nämna något om tabletten och Jessica.) Några nya förhör behövde därför inte hållas med flickan, skrev hon. Sanningen var dock att flickan redan hade blivit förhörd, vilket vice riksåklagaren förteg i brevet till Högsta domstolen. I dessa nya förhör hade flickan påstått att hon bevittnat ett ritualmord på en liten invandrarflicka. Vice riksåklagaren vilseledde Högsta domstolen genom att förtiga att flickan förhörts om ritualmordet och tvärtom hävdat att några förhör inte behövde hållas. Det tydliga budskapet var att allt är lugnt och att flickans trovärdighet var orubbad. Kort tid senare mottog vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin en promemoria från en åklagare som slog larm om att delar av flickans berättelse hämtats från boken ”Spökflickan”. Han informerade också vice riksåklagaren om Kenneth Linds suggererande terapimetoder som hade formen av polisförhör. Ytterligare några dagar senare släppte flickan en ny bomb: Stripteasedansösen Jessica som polisen förgäves sökt efter i flera år var egentligen hennes egen mamma! Trots att vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin ständigt fick nya alarmerande uppgifter vidarebefordrade hon inte dessa till Högsta domstolen. Bo Larssons andra resningsansökan avslogs med motiveringen att det inte hade framkommit några nya uppgifter i målet. Trots att åklagarväsendets agerande i fallet ledde till att två oskyldiga män satt i fängelse i tre år vidhåller vice riksåklagare Catharina Bergqvist Levin att fallet ”i allt väsentligt är bra handlagt”. Uttalandet avslöjar en häpnadsväckande brist på insikt om konsekvenserna av den maktutövning hon är en ledande företrädare för. Justitieombudsmannen som granskat fallet har kortfattat meddelat att han inte avser att ens inleda förundersökning mot någon tjänsteman som handlagt fallet Bo Larsson. Därmed sitter Bo Larssons plågade dotter ensam kvar som fallets största förlorare. En flicka som ropat på hjälp genom att anklaga och genom att ta tillbaka anklagelserna; en flicka som inte kan se skillnad på fantasi och verklighet. Utöver den bedövande inkompetens som kantat fallet Bo Larsson finns det ett antal händelser som är av sådan art att de i anständighetens namn borde prövas i domstol: • Kammaråklagare Birgit Kronholms undanhållande av de förhör hon höll med flickan inför hovrättsförhandlingarna. •Polismästare Knut Dreyers undanhållande av utredningsmaterial som han ålagts av domstol att lämna ut till Bo Larsson. •Vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levins vilseledande av Högsta domstolen inför Bo Larssons två första resningsansökningar. För det kan väl inte vara rimligt att den flicka som inte kunde inse följderna av sitt handlande ensam får bära konsekvenserna av rättsinstansernas oförmåga att fullgöra sina uppgifter? Hannes Råstam Reporter, Uppdrag granskning, SVTournalisten Hannes Råstam med nya fakta i ”Fallet Ulf”: Tusentals sidor dokument gömdes undan. ", "article_category": "other"}
{"id": 23245, "headline": "Hondahybrid utmanar Prius", "summary": "Här är miljöbilen som kör förbi Toyota Prius i ekonomirallyt: Honda Civic hybrid. Den väntas få ett superlågt förmånsvärde på 825 kronor per månad!", "article": "Om ett par veckor premiärvisar Honda hybridversionen av den nya modellserien Civic. Det sker på bilsalongen i Stockholm. Försäljningen av miljöbilar har ökat kraftigt på senare tid. De svarar nu för tolv procent av registreringarna. Särskilt het är efterfrågan i storstäderna. Miljöbilar svischar skattefritt förbi betalstationerna och de parkerar fritt eller subventionerat i en rad kommuner. Den årliga fordonsskatten är lägre än för motsvarande bensin- eller dieseldrivna fordon utan miljöstämpel. Men den saftigaste moroten är riktad till företag och tjänstebilsförare: nedsatt förmånsvärde med 20 eller 40 procent, beroende på modell och utförande. Det är här nya Civic hybrid blir riktigt intressant. Förmånsvärdet baseras inte på bilens pris, 237 900 kronor, utan på vad motsvarande bil med bensinmotor kostar: en femdörrars Civic med 1,4 liters motor. Den kostar 158 900 kronor. Det ger ett förmånsvärde på 30 000 kronor. Efter nedsättning med 40 procent blir det bara 18 000 kronor. Med 55 procents marginalskatt betyder det 825 kronor netto per månad för föraren. – Vi är inte klara med uträkningen för nya Civicen ännu, vi måste hitta en jämförbar bil. Men det verkar som om 1,4-liters versionen ligger närmast till hands. Nya listan med aktuella försmånvärden blir klar senare i vår, säger Ulf Upperud på skattekontoret i Växjö. Om inget oförutsett inträffar till dess blir Honda Civic därmed över 100 kronor billigare per månad än Prius. – Inte ens en bil för 100 000 kronor får ett så lågt förmånsvärde som Civicen väntas få, säger Ulf Upperud. Civicen ger inte bara lägre månadskostnad, den är också billigare i inköp. Skillnaden är 36 200 kronor om man jämför med Prius med businesspaket. Den enda miljöbil som ger lägre förmånsvärde än Civic är Fiat Punto Bipower, men den drivs med gas. Trots den starka efterfrågan på miljöbilar har Honda Sverige satt ett blygsamt försäljningsmål på 350 bilar. Som jämförelse sålde Toyota drygt 1 700 Prius i fjol. – Det handlar om tilldelning, förklarade Hondas svenska representanter vid pressvisningen i Stockholm i veckan. Men det ville inte teknikern från Honda Europe riktigt kännas vid. – Det är inga problem att leverera fler bilar. Kapaciteten i fabriken i Japan är 100 000 bilar per år, förklarade Thomas Brachmann. Ytterligare ett argument som Honda kan lyfta fram, åtminstone till en början, är relativt snabba leveranser. Toyota har svåra problem att få fram bilar för att svara mot den allt starkare efterfrågan. För några veckor sedan var väntetiden för en ny Prius uppemot ett halvår, men efter att ha fått fler bilar från andra marknader i Europa, som inte sålt lika bra, är den nu kortad till cirka fyra månader. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 23260, "headline": "\"Var fjärde svensk vill inte ha en jude som statsminister\"", "summary": "Ny rapport om antisemitismen i Sverige: 41 procent har en helt eller delvis negativ syn på judar. 25 procent av svenskarna är negativa till tanken på en jude som statsminister. Lika många anser att judarna har stort inflytande över världsekonomin, 15 procent anser att judarna har för stor makt i världen i dag. Det visar en ny undersökning från Forum för levande historia och Brå, som genomförts bland närmare 3 000 svenskar och som publiceras i dag. Totalt instämmer 36 procent av svenskarna i vissa antisemitiska påståenden, men tar avstånd från andra. Fem procent, däribland sympatisörer med extremnationalistiska partier, har en systematiskt negativ inställning till judar, skriver Heléne Lööw, överintendent för Forum för levande historia, och forskaren Henrik Bachner.", "article": "Det finns en tradition av att förneka och bagatellisera antisemitism i Sverige. En vanlig uppfattning är att fördomar och fientlighet mot judar möjligen kan finnas bland mindre grupper rasistiska extremister, men att de knappast utgör ett allmänt samhällsproblem. Denna syn är till stor del ett resultat av den retuscherade nationella självbild som växte fram efter andra världskriget. Att antisemitism efter 1945 har fortlevt i Sverige och kommit till uttryck i form av propaganda, hatbrott, folkliga attityder och stereotypa bilder i medier och offentlig debatt har vi vetat sedan länge. Detta har också belysts i flera vetenskapliga undersökningar. Däremot har vi saknat kunskap om hur utbredda antijudiska fördomar är i den svenska befolkningen. Nu vet vi bättre. I rapporten \"Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige\" som publiceras i dag, redovisas resultaten från den första systematiska attitydundersökning i denna fråga som gjorts i vårt land. Undersökningen, som genomförts av forskarna Henrik Bachner och Jonas Ring på uppdrag av Forum för levande historia och Brå, bygger på data från närmare 3 000 personer i åldern 16-75 år vilka under perioden mars-maj 2005 besvarat en postenkät. Studien är en uppföljning på \"Intoleransrapporten\" (en kartläggning av ungdomars intolerans som Forum för levande historia och Brå presenterade 2004) och kommer under året att kompletteras med två undersökningar av islamofobi och en om homofobi. Syftet med studien har varit att kartlägga utbredningen av antijudiska attityder och föreställningar, men också att undersöka hur förekomst av antisemitism hänger samman med vissa sociala, politiska och andra bakgrundsförhållanden. Med utgångspunkt i svensk och internationell forskning på området har ett stort antal antisemitiska motiv undersökts. De som besvarat enkäten har tagit ställning till påståenden som ger uttryck för såväl historiska som samtida antijudiska föreställningar. Mytologiska bilder av judisk makt över medier, politik och ekonomi utgör de kanske allra mest centrala inslagen i antijudiskt tänkande. Resultaten visar att denna typ av föreställningar omfattas av en betydande andel svenskar. 26 procent av samtliga tillfrågade menar till exempel att \"judarna har stort inflytande över världsekonomin\" och 15 procent instämmer helt eller delvis i påståendet att \"judarna har för stor makt i världen i dag\". Om högutbildade har jämförelsevis färre fördomar om judar än lågutbildade, så gäller detta samband inte för föreställningar om \"judarnas\" makt och inflytande. För benägenheten att omfatta denna typ av bilder tycks utbildningsnivån inte spela någon som helst roll. Av detta kan vi även dra slutsatsen - ingalunda ny, men icke desto mindre viktig - att utbildning tenderar att motverka fördomsfullt tänkande, men utgör på intet sätt ett hinder mot irrationella föreställningar om judar. Dessa resultat är oroande. Just mytbildningar om \"judarnas\" makt kan bli synnerligen farliga i tider av politisk eller ekonomisk kris, då de lätt kan exploateras av populistiska och antidemokratiska politiska krafter. Det finns också anledning att tro att den förhållandevis stora utbredningen av detta slags bilder delvis skulle kunna hänga samman med deras förekomst och relativa legitimitet i medier och offentlig debatt. Undersökningen visar vidare på en icke obetydlig förekomst av antisemitiska attityder och föreställningar relaterade till Förintelsen, dess konsekvenser och fortsatta närvaro i samtida politik och kultur. Att 14 procent i olika grad instämmer i påståendet att \"Judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften\" indikerar också att de uråldriga stereotyperna om girighet och utsugande långtifrån är utslocknade. Kritik av israelisk politik är av självklara skäl inte antisemitism. Resultaten tyder dock på att antijudiska föreställningar och förhållningssätt kopplade till Israel och den israelisk-palestinska konflikten har ett visst stöd. Så menar till exempel 26 procent att Israels politik \"präglas av en i Gamla testamentet rotad hämndlystnad\" och närmare en av tio sluter helt eller delvis upp bakom föreställningen att Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden. Om närmare hälften av alla svenskar tycks uppfatta svenska judar som \"riktiga\" eller \"fullvärdiga\" svenskar, finns också en betydande andel som vacklar i denna fråga. Att 25 procent är negativa till tanken på en jude som statsminister tyder på att gans-ka många definierar svenskhet på ett sätt som utestänger judar. Resultaten från en sammanslagen attitydskala, bestående av ett stort antal antisemitiska påståenden, pekar på att 5 procent av svenskarna hyser en stark och konsekvent antisemitisk inställning. Denna andel motsvarar inte samtliga som bär på fördomar mot judar, utan endast dem för vilka en negativ inställning till judar är systematisk. En andel om 36 procent inbegriper en betydande grupp med en delvis ambivalent inställning till judar. Denna andel omfattar individer som instämmer i vissa antisemitiska påståenden men tar avstånd från andra och/eller har svårt att klart ta ställning för eller emot antisemitiska utsagor. Totalt 59 procent avvisar på ett generellt sätt antisemitiska fördomar. Ser vi till hur förekomst av antisemitism sammanhänger med vissa bakgrundsfaktorer visar undersökningen att fördomar mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland män, lågutbildade och arbetare. Ambivalens och negativa attityder är något mer förekommande inom de äldsta ålderskategorierna, men några större skillnader mellan generationerna finns inte. Partipolitiska preferenser tycks ha liten inverkan, bortsett från gruppen sympatisörer med extremnationalistiska partier bland vilken andelen judefientliga är klart större. Antisemitiska attityder är också mer utbredda bland svenskar med utländsk bakgrund än bland andra. En markant skillnad framträder beträffande religiös-kulturell tillhörighet: antisemitismen är jämförelsevis betydligt mer utbredd bland dem som identifierar sig som muslimer än bland dem som betecknar sig som kristna eller icke-religiösa. Undersökningen kan inte säga huruvida fördomar mot judar ökar eller minskar bland svenskar, men den visar med stor tydlighet att antisemitismen utgör ett allvarligt samhällsproblem i vårt land. Samma eller liknande antijudiska föreställningar som förekommer i andra europeiska länder och i vissa fall globalt är närvarande även i Sverige. Denna kunskap måste nu det demokratiska samhället ta till sig. Den bör ligga till grund för ett intensifierat och utvidgat arbete mot antisemitism. Förnekanden och bagatellisering av problemet, liksom tystnad och passivitet inför dess yttringar, måste nu ersättas av realism, bestämdhet och tydlighet. Heléne Lööw Överintendent, Forum för levande historia Henrik Bachner Fil doktor idéhistoria Läs hela rapporten ", "article_category": "other"}
{"id": 23262, "headline": "”Var fjärde svensk vill inte ha en jude som statsminister”", "summary": "Ny rapport om antisemitismen i Sverige: 41 procent har en helt eller delvis negativ syn på judar.25 procent av svenskarna är negativa till tanken på en jude som statsminister. Lika många anser att judarna har stort inflytande över världsekonomin, 15 procent anser att judarna har för stor makt i världen i dag. Det visar en ny undersökning från Forum för levande historia och Brå, som genomförts bland närmare 3 000 svenskar och som publiceras i dag. Totalt instämmer 36 procent av svenskarna i vissa antisemitiska påståenden, men tar avstånd från andra. Fem procent, däribland sympatisörer med extremnationalistiska partier, har en systematiskt negativ inställning till judar, skriver Heléne Lööw, överintendent för Forum för levande historia, och forskaren Henrik Bachner.", "article": "Det finns en tradition av att förneka och bagatellisera antisemitism i Sverige. En vanlig uppfattning är att fördomar och fientlighet mot judar möjligen kan finnas bland mindre grupper rasistiska extremister, men att de knappast utgör ett allmänt samhällsproblem. Denna syn är till stor del ett resultat av den retuscherade nationella självbild som växte fram efter andra världskriget. Att antisemitism efter 1945 har fortlevt i Sverige och kommit till uttryck i form av propaganda, hatbrott, folkliga attityder och stereotypa bilder i medier och offentlig debatt har vi vetat sedan länge. Detta har också belysts i flera vetenskapliga undersökningar. Däremot har vi saknat kunskap om hur utbredda antijudiska fördomar är i den svenska befolkningen. Nu vet vi bättre. I rapporten ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige” som publiceras i dag, redovisas resultaten från den första systematiska attitydundersökning i denna fråga som gjorts i vårt land. Undersökningen, som genomförts av forskarna Henrik Bachner och Jonas Ring på uppdrag av Forum för levande historia och Brå, bygger på data från närmare 3 000 personer i åldern 16–75 år vilka under perioden mars–maj 2005 besvarat en postenkät. Studien är en uppföljning på ”Intoleransrapporten” (en kartläggning av ungdomars intolerans som Forum för levande historia och Brå presenterade 2004) och kommer under året att kompletteras med två undersökningar av islamofobi och en om homofobi. Syftet med studien har varit att kartlägga utbredningen av antijudiska attityder och föreställningar, men också att undersöka hur förekomst av antisemitism hänger samman med vissa sociala, politiska och andra bakgrundsförhållanden. Med utgångspunkt i svensk och internationell forskning på området har ett stort antal antisemitiska motiv undersökts. De som besvarat enkäten har tagit ställning till påståenden som ger uttryck för såväl historiska som samtida antijudiska föreställningar. Mytologiska bilder av judisk makt över medier, politik och ekonomi utgör de kanske allra mest centrala inslagen i antijudiskt tänkande. Resultaten visar att denna typ av föreställningar omfattas av en betydande andel svenskar. 26 procent av samtliga tillfrågade menar till exempel att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin” och 15 procent instämmer helt eller delvis i påståendet att ”judarna har för stor makt i världen i dag”. Om högutbildade har jämförelsevis färre fördomar om judar än lågutbildade, så gäller detta samband inte för föreställningar om ”judarnas” makt och inflytande. För benägenheten att omfatta denna typ av bilder tycks utbildningsnivån inte spela någon som helst roll. Av detta kan vi även dra slutsatsen – ingalunda ny, men icke desto mindre viktig – att utbildning tenderar att motverka fördomsfullt tänkande, men utgör på intet sätt ett hinder mot irrationella föreställningar om judar. Dessa resultat är oroande. Just mytbildningar om ”judarnas” makt kan bli synnerligen farliga i tider av politisk eller ekonomisk kris, då de lätt kan exploateras av populistiska och antidemokratiska politiska krafter. Det finns också anledning att tro att den förhållandevis stora utbredningen av detta slags bilder delvis skulle kunna hänga samman med deras förekomst och relativa legitimitet i medier och offentlig debatt. Undersökningen visar vidare på en icke obetydlig förekomst av antisemitiska attityder och föreställningar relaterade till Förintelsen, dess konsekvenser och fortsatta närvaro i samtida politik och kultur. Att 14 procent i olika grad instämmer i påståendet att ”Judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften” indikerar också att de uråldriga stereotyperna om girighet och utsugande långtifrån är utslocknade. Kritik av israelisk politik är av självklara skäl inte antisemitism. Resultaten tyder dock på att antijudiska föreställningar och förhållningssätt kopplade till Israel och den israelisk-palestinska konflikten har ett visst stöd. Så menar till exempel 26 procent att Israels politik ”präglas av en i Gamla testamentet rotad hämndlystnad” och närmare en av tio sluter helt eller delvis upp bakom föreställningen att Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden. Om närmare hälften av alla svenskar tycks uppfatta svenska judar som ”riktiga” eller ”fullvärdiga” svenskar, finns också en betydande andel som vacklar i denna fråga. Att 25 procent är negativa till tanken på en jude som statsminister tyder på att gans-ka många definierar svenskhet på ett sätt som utestänger judar. Resultaten från en sammanslagen attitydskala, bestående av ett stort antal antisemitiska påståenden, pekar på att 5 procent av svenskarna hyser en stark och konsekvent antisemitisk inställning. Denna andel motsvarar inte samtliga som bär på fördomar mot judar, utan endast dem för vilka en negativ inställning till judar är systematisk. En andel om 36 procent inbegriper en betydande grupp med en delvis ambivalent inställning till judar. Denna andel omfattar individer som instämmer i vissa antisemitiska påståenden men tar avstånd från andra och/eller har svårt att klart ta ställning för eller emot antisemitiska utsagor. Totalt 59 procent avvisar på ett generellt sätt antisemitiska fördomar. Ser vi till hur förekomst av antisemitism sammanhänger med vissa bakgrundsfaktorer visar undersökningen att fördomar mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland män, lågutbildade och arbetare. Ambivalens och negativa attityder är något mer förekommande inom de äldsta ålderskategorierna, men några större skillnader mellan generationerna finns inte. Partipolitiska preferenser tycks ha liten inverkan, bortsett från gruppen sympatisörer med extremnationalistiska partier bland vilken andelen judefientliga är klart större. Antisemitiska attityder är också mer utbredda bland svenskar med utländsk bakgrund än bland andra. En markant skillnad framträder beträffande religiös-kulturell tillhörighet: antisemitismen är jämförelsevis betydligt mer utbredd bland dem som identifierar sig som muslimer än bland dem som betecknar sig som kristna eller icke-religiösa. Undersökningen kan inte säga huruvida fördomar mot judar ökar eller minskar bland svenskar, men den visar med stor tydlighet att antisemitismen utgör ett allvarligt samhällsproblem i vårt land. Samma eller liknande antijudiska föreställningar som förekommer i andra europeiska länder och i vissa fall globalt är närvarande även i Sverige. Denna kunskap måste nu det demokratiska samhället ta till sig. Den bör ligga till grund för ett intensifierat och utvidgat arbete mot antisemitism. Förnekanden och bagatellisering av problemet, liksom tystnad och passivitet inför dess yttringar, måste nu ersättas av realism, bestämdhet och tydlighet. Heléne Lööw Överintendent, Forum för levande historia Henrik Bachner Fil doktor idéhistoria ", "article_category": "other"}
{"id": 23288, "headline": "Våldtäkt i praktik och paragrafer", "summary": "Våldtäkt, sade hovrätten. Sexuellt utnyttjande, säger Högsta domstolen. I två uppmärksammade fall där vuxna män haft sex med flickor under 15 år väljer HD att mildra rubriceringen. Det visar att lagen bör skrivas om.", "article": "Frågan om gränserna mellan sex och våldtäkt, mellan vuxna och barn, ställdes på sin spets i Storbritannien 2004 när den sanna historien om paradisön Pitcairn rullades upp i domstol. Halva den vuxna manliga befolkningen, sju personer, stod åtalade för grova sexuella övergrepp på minderåriga. Fyra dömdes till fängelse. Brittiska tidningar skrev spaltkilometer om dramat i den lilla kolonin. Antropologerna lade pannan i djupa veck och förklarade att sexualmoralen kanske skilde sig åt i Söderhavet och i Sussex, ett argument som våldtäktsmännens advokater tacksamt anammade. En vanlig antropologisk anmärkning i debatten var att Västerlandet fjärmat sig från \"naturen\" genom att definiera en myndighetsålder som inträder många år efter könsmognaden. På Pitcairn brydde man sig inte så mycket om utbildning och social stabilitet, därav den tidiga sexdebuten. Vittnesmålen från öns kvinnor gav en annan bild. Några kallade visserligen den sexuella aktiviteten för \"traditionell\", men andra beskrev hot och våld som stående inslag. Flickor på 12-13 år fick helt enkelt lära sig att detta var något man sade ja till. Annars. I och med tisdagens utslag i Högsta domstolen, som för första gången prövat lagen om våldtäkt mot barn, närmar vi oss en liknande diskussion här. I två fall där män haft samlag med flickor under 15 år valde HD den mildare rubriceringen sexuellt utnyttjande av barn, trots att den nya lagen från 2005 slår fast att minderåriga och barn per definition inte kan samtycka till sex. Samlag är lika med våldtäkt, eftersom det alltid finns ett övertag - om inte fysiskt så psykologiskt, socialt eller ekonomiskt. \"Man kan fråga sig om ett så ungt barn någonsin kan ha frivilligt sex\", säger barnombudsmannen Lena Nyberg, som menar att barn inte är sexuellt fredade i och med HD:s utslag. Riksåklagaren drar samma slutsats; detta var inte vad lagstiftarna tänkte sig när de skärpte formuleringarna. BO har både rätt och fel. Domar på sex respektive tolv månaders fängelse är milda för ett brott som enligt lagen ska betraktas som våldtäkt. Mot bakgrund av detta prejudikat förefaller lagskärpningen mer eller mindre meningslös. Samtidigt är det vanskligt att uttala sig generellt om vem som kan tänkas göra vad frivilligt. I undersökningar uppger nästan varannan svensk 16-åring att de har sexdebuterat. Även om den siffran är överdriven lever vi i en kultur där det bara skiljer ett år mellan något som anses normalt och något som renderar två års fängelse. Omständigheterna måste alltid beaktas. Eftersom individer och situationer är olika kommer vi aldrig ifrån den glidande skalan och de svåra gränsfallen. Intentionerna bakom lagändringen 2005 var riktiga, eftersom vi fått större kunskap om den skada som sexuella övergrepp medför. Därtill fanns oacceptabla kryphål och rabatter i den gamla lagstiftningen. Men när HD underkänner utvidgningen av våldtäktsbegreppet är vi tillbaka på ruta ett. Ordet \"våld\" ställer till det för domstolarna, som vill att orden och det de beskriver ska följas åt. Om allting kategoriseras under det starkaste begreppet, hur definierar vi då det allra värsta? Sexuella övergrepp mot minderåriga är verkligen svårslagna brott som måste följas av hårda straff. Politiskt var det övertygande att helt enkelt kalla allt sådant sexuellt umgänge för våldtäkt. Juridiskt var det uppenbarligen knepigare. En möjlig tolkning av detta är att Högsta domstolen i brist på empati prioriterat våldtäktsmäns rättssäkerhet framför skyddet av barns kroppsliga integritet. En mera konstruktiv slutsats är att vi borde utvidga straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn, så att skärpningen blir verklighet i både lag och praktik. Frågan om skadeståndens storlek återstår också att diskutera. I det ena fallet fastslår HD ett skadestånd på 50 000 kronor som hovrätten sänkte från 75 000. Trots den mildrade rubriceringen är det fortfarande för lite. ", "article_category": "other"}
{"id": 23296, "headline": "\"Tredubblat antal unga kvinnor vårdas för alkoholförgiftning\"", "summary": "Socialstyrelsens rapport till regeringen i dag: Ökad risk att 80-talisterna fastnar i missbruk. I takt med att alkoholen blivit mer lättillgänglig har alkoholförgiftningarna bland unga ökat. Antalet unga som lagts in på sjukhus för alkoholförgiftningar har fördubblats för män och tredubblats för kvinnor. Risken är stor att 80-talisterna bryter trenden mot minskande missbruk och färre alkoholskador, som synts bland dem som är födda på 60- och 70-talet. Det visar Socialstyrelsens årliga rapport om folkhälsan som överlämnas till regeringen i dag. I rapporten konstateras också att varannan pojke som är aggressiv, mobbar och vandaliserar fortsätter med kriminalitet i vuxen ålder. Den lilla grupp pojkar som begår brott före 15 års ålder kommer att stå för majoriteten av alla brott som den årgången begår i vuxen ålder. Samhället måste satsa mycket mer på barn och ungdomar i dag för att förebygga framtidens problem, skriver Måns Rosén, professor på Socialstyrelsen.", "article": "De flesta av dagens hälsoproblem hos vuxna grundläggs i barn- och ungdomsåren. Det visar den lägesrapport om folkhälsans utveckling som Socialstyrelsen överlämnar i dag till regeringen. Samhället måste satsa mycket mer på barn och ungdomar i dag för att förebygga framtidens hälsoproblem. De flesta hälsorisker grundläggs i ungdomsåren. Människors grundläggande värderingar, levnadsvanor, utbildningsnivå och andra förutsättningar för att lyckas bra i livet avgörs till stor del under barndom och ungdomstid. Konsekvenserna för människors hälsa märks emellertid oftast mycket senare i livet. Av rökarna har runt 80 procent börjat röka före 18 års ålder. Få börjar i vuxen ålder. Allvarliga konsekvenser i form av hjärt-kärlsjukdomar eller cancer uppkommer först cirka 40-60 år senare. Rökningen fortsätter att minska för såväl män som kvinnor. År 2004 rökte 15 procent av männen och drygt 17 procent av kvinnorna i åldern 16-84 år vilket är en minskning jämfört med året före. Nästan 85 procent av befolkningen i Sverige är numera rökfria vilket sannolikt är närmare målet om en rökfri generation än i något annat land i världen. Det finns dock stora variationer där till exempel enbart 3,4 procent av unga män i norra Sverige röker medan nästan 30 procent av ensamstående kvinnor med barn röker. Alkoholmissbruk grundläggs ofta under ungdomsåren och missbrukarna kommer senare att ha många och upprepade kontakter med såväl hälso- och sjukvård som socialtjänst innan de avlider i förtid. Alkoholkonsumtionen ökar inte längre. Detta enligt den senaste statistiken från forskningsinstitutet SORAD från de första tio månaderna 2005. I vad mån detta är ett trendbrott efter många år av ökad konsumtion är för tidigt att säga. Det är framför allt införseln av alkohol från utlandet som har avstannat/minskat. Antalet unga personer (15-24 år) som lagts in på sjukhus för alkoholförgiftningar har fördubblats för män och tredubblats för kvinnor. Ökningen har fortsatt även mellan 2003 och 2004. Detta är en indikation på att det är ungdomar och unga vuxna som påverkas mest negativt av ökad tillgänglighet på alkohol med ökat berusningsdrickande som följd. Alkoholmissbruk leder till för tidig död, men vanligtvis inte förrän i 50- eller 60-årsåldern efter långvarigt missbruk. Den alkoholrelaterade dödligheten i dag speglar därför den politik som bedrevs för 30-40 år sedan. De flesta som dör i alkoholrelaterade sjukdomar i dag är män födda på 1930- och 1940-talet och kvinnor födda på 1940- och 1950-talet. De var unga under en period då alkoholen blev mer lättillgänglig, det vill säga då motboken slopades 1955, när mellanölet tilläts säljas i livsmedelsbutiker 1965, när minimiåldern för att sälja alkohol sänktes från 21 till 20 år och under 1960-talets frigörelse bland ungdomar. De ökande problemen kring alkohol och tobak bland ungdomar ledde till att man återinförde förbudet mot att sälja mellanöl i livsmedelsbutiker 1977 och lördagsstängt på Systemet infördes 1982 (och återinfördes 2001). De samlade motreaktionerna innebar att de som föddes på 1960- och 1970-talet var en grupp som både rökte och drack alkohol i mindre utsträckning än tidigare generationer. Detta märks också i statistiken där 40- och 50-talister har mer än dubbelt så hög dödlighet som 60- och 70-talister i jämförbara åldrar. 80-talister kan däremot vara en ny riskgrupp. Ett likartat mönster ses för den narkotikarelaterade dödligheten där medelålders födda på 1940- och 1950-talet stått för en del av den tidigare ökningen. Dessa åldersgrupper var också unga på 1960-talet när narkotika i större omfattning började komma in i Sverige. Narkotikarelaterad sjuklighet och dödlighet har dock inte ökat totalt sett under senare år. I en översiktsartikel av Room och medarbetare poängterar man att det finns effektiva åtgärder både för att förebygga och behandla alkoholmissbruk. En av slutsatserna är dock att informationsinsatser på alkoholområdet är populära, men ineffektiva medan åtgärder som minskar tillgänglighet är effektiva, men inte populära i politikers och allmänhetens ögon. Att vara överviktig eller fet redan i ungdomsåren är en stark indikator på framtida hälsoproblem. Risken att bli fet är särskilt stor om övervikten grundläggs i ungdomsåren. Däremot är det inte så farligt om medelålders eller äldre blir en aning överviktiga. Att allt fler barn och ungdomar är överviktiga och feta oroar mer. Skälen till denna faktiska utveckling kan diskuteras, men bland orsakerna nämns allt från minskad schemalagd skolidrott, ökad konsumtion av läsk till mer stillasittande aktiviteter som tv-tittande och datorspel. Kriminalitet och andra sociala problem grundläggs ofta i ungdomsåren och en stor del av alla brott i Sverige skulle kunna förebyggas om man kunde bryta det negativa beteende som märks redan i ungdomsåren. En nyligen genomförd studie i Stockholm visade att minst var tredje missbrukare i Stockholm varit omhändertagen redan som barn. Barn och ungdomar visar ofta tydliga tecken på att de inte mår bra med tecken som vuxenvärlden inte alltid tar itu med. Exempelvis uppvisar de ett \"normbrytande beteende\" såsom aggressivitet och utagerande, mobbning och skolk, tidig kriminalitet och vandalisering. En av två pojkar och en av fem flickor som uppvisar normbrytande beteenden fortsätter med det i vuxen ålder. Majoriteten av vuxna med allvarlig kriminalitet har uppvisat normbrytande beteende i barndomen. Den lilla grupp pojkar som begår brott före 15 års ålder kommer att stå för majoriteten av alla brott som den födelsegruppen begår i vuxen ålder. Om tidiga insatser kan förebygga dessa problem skulle både hälsan förbättras och brottslighet och missbruk minska. Vi ser mindre oro hos vuxna, men det är osäkert hur ungdomar har det. De senaste siffrorna från 2004 pekar på att färre i befolkningen anger svåra besvär av ängslan, oro eller ångest jämfört med 2002-2003. En likartad minskning ses för sömnproblem. Lokala studier pekar på att barn och ungdomar känner mer oro och oftare har sömnproblem än tidigare. Resultaten är dock osäkra och vår kunskap om barns och ungdomars psykiska hälsa är otillräcklig. Socialstyrelsen har lämnat förslag till regeringen på hur man skulle kunna mäta och följa den psykiska hälsan hos barn och ungdomar vilket skulle vara ett viktigt bidrag till ökad kunskap om barns och ungdomars situation. Framför allt skulle återkommande mätningar ge dem som arbetar lokalt i skolor, på ungdomsmottagningar, inom socialtjänst och hälso- och sjukvård ett bättre underlag för förebyggande arbete. Frekvensen av självmord har sjunkit under en lång följd av år. Den senast tillgängliga statistiken pekar inte heller på något trendbrott totalt sett. Möjligen kan man se en viss ökning för yngre män och kvinnor. Vidare har självmordsförsök som kräver sjukhusvård ökat något för kvinnor i åldern 15-24 år. Sammantaget visar statistiken entydigt det angelägna att från folkhälsosynpunkt göra ökade satsningar på barn och ungdomar. Det har omedelbara effekter på barnens välbefinnande även om de största effekterna på folkhälsan märks först om 30-50 år. Dagens samhälle måste ta hand om konsekvenserna av de beslut som fattades för flera decennier sedan och dagens beslut innebär konsekvenser för den framtida folkhälsan. Det finns inga enkla åtgärdsförslag. Det fordras satsningar på många olika områden samtidigt och det är viktigt att dessa insatser utvärderas. Barn och ungdomar är vår framtid! MÅNS ROSÉN Professor, Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 23297, "headline": "Väg barnen släng halvfabrikaten", "summary": "Det är bra att landets fyraåringar ska få sitt BMI kontrollerat. Med små förändringar kan man komma åt den övervikt som, när den haft år på sig att sätta sig, är nästan omöjlig att bli av med.", "article": "Den barnfetmaepedemi som grasserar i Sverige och en rad andra länder kan knappast ha undgått någon. Allt fler barn blir överviktiga och övervikten, eller fetman som läkarna envisas med att etikettera grav övervikt, blir allt större. Vad göra? Situationen är trots allt inte så hopplös som den kan verka. För medan kostbehandling av vuxna i studier visat sig tämligen meningslöst långsiktigt så ser det faktiskt avsevärt bättre ut för barnen. Skälen är flera. Barn som växer behöver inte gå ned i vikt, det räcker att vågen står stilla medan de växer på längden. Det gör uppgiften betydligt lättare och det förhindrar de försvarsmekanismer som vid traditionell bantning dras i gång av en kropp som under århundranden av svält lärt sig att in i det längsta kämpa för att inte släppa ifrån sig något av reserverna. Barn har i bästa fall inte heller hunnit förstöra sin ämnesomsättning vilket man gör genom ständiga jojo-bantningar. Inte heller har de haft decennier på sig att bygga upp vanor och beteenden som är närmast omöjliga att bryta. Därför är det utmärkt att barnavårdscentralerna nu ska börja mäta BMI hos alla fyra-åringar. Det är absolut inte för tidigt. Redan vid två års ålder ska barnen börja växa ur småbarnsknubbigheten. Den eventuella övervikt som finns kvar vid fyra års ålder ska ses som just övervikt och inte som några charmiga valkar som växer bort av sig själva, även om det naturligtvis också händer. Men majoriteten av överviktiga fyraåringar är överviktiga också sex år senare. Ju tidigare man sätter in stöten desto bättre. Det är naturligtvis mycket lättare att genom kosten korrigera för ett par kilon extra hos en fyraåring än att vänta tills tonåren och till att vågen visar på 100 kilo eller mer. För de små barnen är det inte så värst mycket som behöver ändras. Regelbundna matvanor, någon form av daglig rörelse och onyttigheterna samlade till en dag i veckan. Alltså ungefär som alla, också normalviktiga vuxna, borde leva. Frågetecknet kring BMI-mätningarna på barnavårdscentralerna handlar om vad man tänkt sig att göra med resultatet. Var ska alla de barn som väger för mycket ta vägen? Vem ska hjälpa familjen med kostprogram och motionstips? Den kompetensen finns inte nödvändigtvis på alla barnavårdscentraler. Trots att övervikt är ett av Sveriges största hälsoproblem, och trots att övervikten ligger till grund för en rad andra - vissa av dem dödliga - sjukdomar, har sjukvården länge hanterat det som ett privatproblem. I hela landet finns bara ett par överviktsenheter och därutöver faller kompetensen väldigt olika över och inom olika delar av landet. I förhållande till problemets storlek så måste man säga att kunskapsnivån i svensk hälso- och sjukvård är katastrofalt låg. Här skulle Socialstyrelsen kunnat sätta ned foten genom att utarbeta ett nationellt handlingsprogram för överviktsbehandlingen. Men det har verket alltså inte gjort. På skolfronten finns förändringar att göra. En god start skulle vara att slänga ut godis- och läskautomater och att kasta in en lunchservering med god, hemlagad mat. Ut med alla transfettfyllda halvfabrikat och in med riktiga råvaror, riktig matlagning och en rofylld matsalsmiljö. In med mer gymnastik, men också med mer hemkunskap. Svenska familjer ägnar i snitt 14 minuter per dag åt matlagning. 14 minuter! Det är inte mycket mer än vad det tar att plocka fram och ställa undan frukosten. De färdiga halvfabrikaten har nästan alla de gemensamt att de innehåller både för mycket fett och socker. Snabbmat tenderar också att ätas snabbare, vilket i sig gör att mättnadskänslan fördröjs och att vi alltså får i oss mer än nödvändigt. Men varken skolan eller sjukvården kan göra allt. Huvudansvaret vilar på föräldrarna. Och det är här vuxenvärlden måste inse vad det är som hänt. Övervikt har en ärftlig och en miljömässig komponent. Svenskarnas gener har förstås inte förändrats nämnvärt de senaste århundradet, men det har däremot miljön. Medan vi under mänsklighetens hela historia fått ägna kraft och energi åt att få i oss kalorier, lever vi nu för första gången i en tid där vi måste ägna kraft och energi åt att bli av med kalorierna. Så alla mammor och pappor: det är bara att ställa bilen och börja gå eller cykla med barnen till dagis och skola, att slänga ut alla halvfabrikat och börja laga riktig mat - gärna tillsammans med ungarna. Längre tid, javisst. Men det är allas våra barn värda. ", "article_category": "other"}
{"id": 23314, "headline": "”Flyttfåglarna är inte några livsfarliga influensamissiler”", "summary": "Beslutsfattarna sprider onödig oro kring H5N1-viruset, skriver fågel- och infektionsexperter.Myndigheterna sprider onödig oro när de utmålar flyttfåglarna som ett slags interkontinentala missiler som sprider dödlig influensa över jorden. Fågelviruset H5N1 har i stället kommit från Sydostasien till Europa med hjälp av människan längs de vanliga handelsvägarna för levande fåglar och fjäderfäprodukter. De allra flesta vilda fåglar, som småfåglarna i skogen eller trädgården, sprider inte influensavirus. Däremot riskerar vissa vilda fåglar och däggdjur att drabbas hårt av viruset. Vadarfåglar, rovfåglar – som havsörnarna i Östersjön – katter och sälar kan drabbas av utbrott med hög dödlighet, skriver Johan Elmberg, professor som specialiserat sig på djurens liv i olika situationer och Björn Olsen, professor som forskar om infektioner och om hur sjukdomar sprids från djur till människor.", "article": "Oron för en världsomspännande epidemi – pandemi – av ”fågelinfluensa” har fått stort utrymme de senaste månaderna. Varningssignalerna är berättigade, men förutom bristande faktainformation finns två viktiga aspekter som nästan helt ignorerats i rapporteringen. Den ena är hotet mot den biologiska mångfalden och den andra de systemfel inom forskningsfinansiering och myndighetsutövande som bromsat tvärvetenskaplig kunskapsuppbyggnad. Det är gott om fel och halvsanningar i rapporteringen kring den så kallade fågelinfluensan. Till att börja med bör sjukdomen kallas för sitt gamla namn ”hönspest” – eller för ”fjäderfäinfluensa”. Det enkla skälet är att H5N1-viruset är en av få potentiellt farliga varianter bland ett stort antal ofarligare influensavirus som kan infektera fåglar. Nästan alla kända typer av fågelinfluensa smittar inte till människor och är dessutom harmlösa för de fåglar som är deras naturliga värdar. I flera årtionden har det varit känt att en stor andel (upp till 60 procent) av flyttande änder i Europa och Nordamerika har dessa virus under hösten. Vi har alltså haft hundratusentals fåglar med ”fågelinfluensa” i Sverige varje höst sedan urminnes tid. Ingen direkt nyhet, med andra ord. Alla kända influensavirus har vilda vattenlevande fåglar som ursprungliga värdar, ett ”samliv” som troligen varat i tiotusentals år utan särskilt dramatiska effekter. Genom den nutida djurhållningen för att snabbt producera mycket protein till en växande befolkning, har vi dock skapat förutsättningar för ofarliga influensavirus att ”resa” från sina naturliga värdar till tamfåglar. De från början ”snälla” virus som lyckas etablera sig i fågelfarmer ger genom mutationer förr eller senare upphov till farliga högpatogena varianter. Även om bara ett fåtal människor insjuknat och dött av fågelinfluensa är risken för en pandemi reell. Det viktigaste skälet som talar emot att just H5N1 skulle bli nästa pandemiska virus är att det orsakat tamfågelutbrott sedan 1997, miljontals människor har varit exponerade för det, men det har ännu inte lyckats att smitta från person till person. De flesta är likväl överens om att det småningom blir en ny pandemi. Om det trots allt blir H5N1 eller någon av de andra varianterna vet ingen. Allvarliga redan i dagsläget är dock de direkta effekter som uppstår när aggressiva influensavirus ”läcker tillbaka” ut i naturen. Då uppstår utbrott hos vilda fåglar av det slag som nu krupit allt närmare Sverige. Det är viktigt att betona att de döda änderna och svanarna inte är ”brottslingar”, utan i stället ”offer” för en farsot som vi människor skapat förutsättningarna för. De farliga varianterna av fågelinfluensa uppstår alltså inte i naturen utan i områden med mycket höga tätheter av tamfåglar. Och inte ens när de läckt ut i naturen och dödar vilda fåglar behöver de vara farliga för oss; startpunkten för en pandemi är först om de börjar smitta mellan människor. En annan tveksamhet i rapporteringen – och för all del också i uttalanden från myndigheter och politiker – är att vilda fåglar utmålas som ett slags ”interkontinentala missiler” som sprider dödlig influensa över jorden. De allra flesta vilda fåglar, exempelvis småfåglarna i skogen eller trädgården, har ingen som helst roll i spridningen av influensavirus. Därför skapar beslutsfattare onödig oro när de påtalar risken för att vilda fåglar sprider H5N1. Det finns inte heller vetenskapliga belägg för att långdistansspridning av H5N1 och andra potentiellt farliga influensavirus äger rum med andfåglar. I stället pekar den snabba öst-västliga spridningen över Asien det senaste halvåret på att de traditionella handelsvägarna för levande fåglar och fjäderfäprodukter är orsaken. Allt tyder alltså på att såväl uppkomsten som spridningen av den nu aktuella varianten av H5N1 har mänskliga orsaker, och det är märkligt att detta hittills fått så litet utrymme i debatten. När smittan väl nått ett område är det dock mer troligt att vilda andfåglar kan bidra till en lokal spridning. Ännu finns dock inget belagt fall från något land där männi-skor smittats av vilda fåglar – än en gång är det tama fjäderfä som är problemet. Det är lätt och naturligt att sätta människan i centrum, men det finns tyvärr ett annat hot som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Utbrott av fjäderfäinfluensa i andra länder har nämligen visat att vissa vilda fåglar och däggdjur löper långt större risk än människor att drabbas av utbrott med hög dödlighet. Hit hör bland andra vadarfåglar, rovfåglar, kattdjur och sälar. Östersjöns havsörnar, som så här års till stor del lever av döda andfåglar, är en sådan ”riskgrupp”. Fjäderfäinfluensan är därmed ett möjligt hot mot sällsynta djur i vår egen natur, men också mot den biologiska mångfalden i stort. En ökad dödlighet hos såväl ovanliga som vanliga arter kan påverka ekosystemen fundamentalt. I strävan att begränsa spridningen har röster höjts för att öka jakttrycket på vilda fåglar. Eftersom med-iebilden av influensavirusets ekologi är att dessa har ett finger med i spelet, kan det vara lätt att tro att man löser problemet genom att utrota vattenlevande fåglar i ett område. Smittan uppstår dock inte hos de vilda fåglarna utan hos de tama. Därför kan ökad jakt slå hårt mot skyddade arter och de som står på utrotningens brant. Det senaste halvårets händelser blottlägger också allvarliga systemfel inom kunskapsförsörjning och myndighetsutövning. Änder är mycket välstuderade fåglar. Ekologer vet vad de äter, hur gamla de blir, vad de vanligtvis dör av, och decennier av ringmärkning ger en god bild av hur de flyttar. Veterinärmedicinen, å sin sida, har god kunskap om änders sjukdomar, inte minst därför att de kan föras över till höns och andra tamfåglar förknippade med stora ekonomiska värden. Goda bakgrundskunskaper alltså, men paradoxalt nog en närmast total brist på tvärvetenskap. För läkare, ekologer, virologer, veterinärer och mikrobiologer har det hittills varit näst intill omöjligt att få gemensamma tvärvetenskapliga influensaprojekt finansierade, i Sverige såväl som utlandet. Hade vi vetat mer om hur fjäderfäinfluensan påverkar vilda fåglars beteende, hälsa och flyttningssätt hade vi haft helt andra prediktiva verktyg än vad vi har nu, när H5N1 faktiskt befinner sig mitt i Europa. Trots den uttalade vikten av tvärvetenskap visar nuvarande akademiska anslagssystem och myndighetsutövning att det ofta är ett mantra utan större innebörd. Resurser måste snabbare kunna tillföras framväxande och i sanning tvärvetenskapliga forskningsfält av akut samhälleligt intresse. Behöver kanske forskningen och miljöövervakningen sin egen ”krisstab”, för att låna ett aktuellt begrepp? Politiker, myndigheter och makthavarna i forskningsvärlden har heller inte brytt sig särskilt mycket om de internationella samordningsproblem som finns inom kunskapsförsörjningen i denna fråga. Exempelvis ligger mycket av det vetande vi just nu skulle ha behövt om särskilt de östeuropeiska andpopulationernas flyttningsstrategier otillgängligt och okoordinerat i diverse nationella databaser. Liknande helt onödiga samordningsbrister finns säkert inom smittspårning, sjukdomsprevention och inom fält av mer uttalat tvärvetenskaplig prägel. Johan Elmberg Professor i zooekologi, Högskolan Kristianstad Björn Olsen Överläkare, professor i zoonosforskning och infektionssjukdomar Högskolan i Kalmar och Umeå universitet. ", "article_category": "other"}
{"id": 23322, "headline": "”Filmen om mordet på Palme ett moraliskt haveri av SVT”", "summary": "SVT-medarbetare protesterar mot tv-dokumentär som pekade ut Christer Pettersson: Teves uppdrag inte att vilseleda. Den film om mordet på Olof Palme som visades på söndagskvällen av SVT byggde i viktiga avsnitt på rena fantasiprodukter. Sveriges Television vilseleder allmänheten, vilket inte är SVT:s uppgift, skriver de båda SVT-medarbetarna Lars Borgnäs och Tomas Bresky. Christer Pettersson friades i rätten från mordet på Palme. För att han nu efter sin död ska anklagas för mordet krävs bestyrkta eller kontrollerbara fakta och trovärdiga källor. Här fanns inget av detta. SVT har ställt sin trovärdighet bakom mordanklagelsen, anser Borgnäs och Bresky.", "article": "Den dokumentärfilm om Palmemordet som visades i Sveriges Television i söndags (\"Jag såg mordet på Olof Palme\") utgör ett så anmärkningsvärt brott mot SVT:s grundläggande värderingar att vi känner oss tvungna att reagera. Vi två, som tillsammans har mer än 40 tjänsteår bakom oss i företaget, har genom åren gjort en lång rad filmer och dokumentärer om mordet och mordutredningen. Naturligtvis har vi ingenting emot att SVT har en mångfald i bevakningen av statsministermordet, men den måste ske inom ramen för de värderingar som ska styra SVT:s arbete, både när det gäller åtagandet mot tittarna och mot den enskilde medborgaren. I denna film har de, menar vi, åsidosatts på ett flagrant sätt när allmänheten vilseleds och en namngiven person utsätts för en obestyrkt mordanklagelse. Filmens kärna är en berättelse från den kriminellt belastade missbrukaren Östlund. Om denne är det tidigare känt att han någon gång efter klockan elva på mordkvällen var inne i biografen Grands foajé och från en telefonautomat ringde ett telefonsamtal till knarkhandlaren Cedergren - ett samtal som bandades av narkotikaspanare. I samtalet bad han att få komma upp till Cedergren och få ett plåster för sitt blödande finger som han råkat skära sig i med en kniv. Om detta vittnade han i rättegångarna mot Christer Pettersson - han påstod då att han såg Pettersson utanför bion i samband med telefonsamtalet, vilket skulle ha skett i samma veva då makarna Palme befann sig där innan de började gå på den promenad som skulle leda dem till mordplatsen 300 meter längre söderut längs Sveavägen. I filmen påstår nu Östlund att han dessutom var nära mordplatsen när mordet skedde och att han såg hur Pettersson sköt Olof Palme. Därav har filmen fått sitt namn. Mordet var ett misstag, sägs i filmen - Pettersson skulle egentligen döda knarkhandlaren Cedergren som hämnd för några inte närmare definierade knarkaffärer. Inga som helst bevis eller ens stödjande fakta presenteras som styrker att berättelsen är riktig. Tvärtom är Östlunds nya utsaga uppenbart ologisk och strider mot vad han påstått tidigare, nämligen i polisförhör och under ed vid rättegångarna 1989. Sådana \"komplikationer\" nämns dock inte i filmen. Följden är att tittarna vilseleds. Låt oss ge exempel på vad de borde fått veta. Enligt Östlund skulle Pettersson ha sett Palme komma ut från biografen Grand, trott att det var Cedergren och bestämt sig för att döda honom. Men hur kunde Pettersson tro att Cedergren varit på bio när han tidigare samma kväll besökt klubben Oxen och fått amfetamin av samme Cedergren där? Det borde ha förklarats. Och även om han förväxlade Palme med Cedergren, hur kunde han förväxla Lisbeth Palme med Cedergrens 30-åriga missbrukande flickvän? Och om vi antar att han var så neddrogad att han gjorde dessa misstag - det finns visserligen inga uppgifter som styrker att det var så - hur kunde han då uppträda så behärskat och kyligt under mordhandlingen och skjuta ett så välplacerat skott mot Olof Palme med ett för honom själv ovant vapen? Vidare: enligt narkotikapolisens avlyssningsprotokoll ägde Östlunds samtal från biografens foajé till Cedergren rum klockan 23.15-23.21. Om detta stämmer var det omöjligt för Östlund att klockan 23.21, då mordet skedde, också befinna sig intill mordplatsen 300 meter längre bort. För att klara detta påstår filmaren att protokollets tider är felaktiga och att samtalet från bion ägde rum först kring 23.30, det vill säga att Östlund ringde efter mordet. Detta kan faktiskt vara alldeles riktigt, vilket har varit känt sedan länge. En rad vittnen som såg den gravt neddrogade Östlund stå och ringa i biofoajén placerade samtalet till cirka 23.30, alltså en kvart senare än protokollets tid. Men om detta är riktigt måste det innebära att Östlund - om han som han påstår såg Pettersson skjuta vad han trodde vara Cedergren vid Tunnelgatan - ställde sig och ringde samme Cedergren åtta minuter senare, bad att få komma upp till honom och få ett plåster för sitt finger! Alternativt: om Östlund var medveten om att det var Olof Palme som Pettersson skjutit, skulle han då strax därefter ringa Cedergen och prata om dessa alldagliga ting, när han enligt filmberättelsen visste att skottet egentligen varit avsett för denne? Antingen Östlunds telefonsamtal ägde rum vid den tidpunkt avlyssningsprotokollet anger eller femton minuter senare är det alltså oförenligt med att Östlund skulle ha sett Pettersson begå mordet på Olof Palme. Därmed blir filmens titel en orimlighet. Varför tog inte filmaren upp dessa \"komplikationer\" i Östlunds berättelse? Och ytterligare: om Östlund verkligen hade sett Pettersson skjuta Olof Palme vid Tunnelgatan, varför berättade han inte det vid rättegångarna 1989? Här fanns ju chansen att tjäna stora pengar - belöningen var på 50 miljoner kronor för den avgörande uppgiften. Varför sa han i stället under ed att han sett Pettersson utanför Grand i samband med telefonsamtalet, vilket inte kan fås att hänga ihop med uppgiften att han också såg mordet ske? Filmens upphovsman ser tydligen inga problem i dessa avseenden, och det tycks inte bekymra honom att Östlund givit andra versioner tidigare, också i polisförhör. Under de första två åren upprepade Östlund gång på gång till Palmeutredarna att han ingenting mindes av besöket i biofoajén den fatala kvällen. I filmen ställs inga frågor om detta. Filmen bär alltså inte på något sätt sannolikhetens prägel. Samtidigt innehåller den en helt obestyrkt mordanklagelse mot en man - Pettersson - som är frikänd för mordet och numera avliden. Mot den har han alltså ingen chans att värja sig. Att han flera gånger i filmen klipps in från sammanhang där han förklarar sig oskyldig till mordet må rädda projektet juridiskt, men moraliskt är det likafullt ett haveri. Östlunds påståenden i filmen är sannolikt rena fantasiprodukter, möjligen sprungna ur ett av långvarigt missbruk diffust minne eller en önskan att vara filmaren till lags. Hade det gällt en annan person än Christer Pettersson hade filmen inte sänts i SVT, därom råder inget tvivel. Naturligtvis får den som vill hysa åsikten att Pettersson sköt Palme - och många gör det. Men för att han ska anklagas för mordet i SVT måste man kunna kräva någon form av bestyrkta eller kontrollerbara fakta och dessutom trovärdiga källor. Här fanns inget av detta. När SVT sänder denna film ställer företaget sin auktoritet och trovärdighet bakom mordanklagelsen. Vilken signal skickas därmed till allmänheten? Den genomsnittlige tittaren litar rimligen på att det som sägs i SVT i ett allvarligt sammanhang är sant, men kan själv inte kan avgöra om en berättelse är trovärdig eller logisk utifrån andra kända uppgifter, om dessa förtigs. I denna film får han eller hon ingen hjälp att orientera sig i härvan av påståenden, och blir vilseledd. Det är inte SVT:s uppgift att vilseleda allmänheten. Filmen är också ett övergrepp mot Christer Petterssons rättssäkerhet - ty också han bör tillerkännas en sådan. Vi vill påminna om att han aldrig erkänt mordet i juridiskt bindande mening, tvärtom har han i alla seriösa sammanhang förnekat all inblandning i det. Vi vill också påminna om att samtliga yrkesjurister som synat fallet i tre instanser - tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, funnit att bevisningen mot Pettersson inte räckt för en fällande dom. Eftersom Pettersson friats för mordet borde han, som alla andra frikända, ha rätt att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas. Inte minst gäller det i Sveriges Television. Det är en annan sak att Pettersson i andra medier varit måltavla för spekulationer, skrönor, rykten och osanningar som velat knyta honom till mordet. Medan rättsväsendet friat honom har medierna dömt honom. Att nu också SVT går in i den kören av privatjustis är beklämmande - ja vi vill kalla det oansvarigt. På ett ställe i dokumentären säger filmaren till en kriminell: \"Är vi överens om att han (det vill säga Pettersson) inte bara har begått två mord utan att det varit fler?\" Men faktum är att Pettersson aldrig dömdes för något mord, däremot vid ett tillfälle för dråp. Här anklagas han utan tillstymmelse till bevis för inte bara två mord utan flera. Alla spärrar har passerats. Kanske har beslutet att sända filmen bottnat i en tro att Pettersson är skyldig och att detta kan vara den avgörande uppgiften för att slå fast hans skuld. I så fall bottnar det i okunnighet - bevisningen mot honom är i själva verket betydligt tunnare än så, och Östlunds uppgifter är obestyrkta. Men saken har också en annan dimension. I vårt samhälle pågår en läkningsprocess efter mordet på Palme. Traumat håller på att försvinna, sägs det, och en verksam del av den nya självbilden är för många tron att mördaren trots allt är identifierad och känd. Det \"slutgiltiga\" beviset är det enda som saknas. Detta är mediernas enstämmiga budskap, inte minst nu kring tjugoårsdagen. Till yttermera visso utgör det för mordutredarna bekvämaste budskapet. Det skulle ju tyda på att man ändå hade rätt när man under alla år jagade hållbara bevis mot Pettersson. Den misslyckade mordutredningen skulle därmed i någon mening kunna betraktas som mindre misslyckad. De senaste dagarna har vi fått se en trumeld av nya obestyrkta anklagelser mot Pettersson och påståenden om \"erkännanden\" och nya \"sensationella\" vittnen som kan styrka att han sköt Palme. Pettersson är fredlös, även efter sin död. Han - och allmänheten - är förlorarna. Ingenting av allt detta för ju mordgåtan närmare sin lösning. Lars Borgnäs Reporter, Uppdrag Granskning Tomas Bresky Redaktör, Uppdrag Granskning ", "article_category": "other"}
{"id": 23329, "headline": "Minns politikern Olof Palme, inte symbolen", "summary": "Föreställningen att skottet på Sveavägen för 20 år sedan var slutet på det svenska folkhemmet är en medialt tacksam kliché. Men den skymmer sikten för Olof Palmes politiska betydelse i dag.", "article": "Dramaturgins makt över tanken är stor. Mordet på Olof Palme på Sveavägen för 20 år sedan har kallats \"skottet mot folkhemmet\" och jämförts med såväl Gustav III:s som Karl XII: s förtidiga slut i politisk effekt. Att låta en statsmans dramatiska frånfälle få markera slutet på en epok är både pedagogiskt tacksamt och historiskt ödesmättat. Men när det gäller Olof Palme är sådana prydliga paketinslagningar missvisande. Och även orättvisa. Mördaren, vem det än var, berövade oss en briljant och inspirerad politiker, men han eller hon förändrade inte Sveriges historia. Genom att göra Olof Palme till en diffus symbol för\"svensk oskuld\" och skimrande folkhemsnostalgi har den massmediala sikten skymts för den verkliga människan, politikern och tänkaren. Visst har Sverige förändrats sedan Olof Palmes tid. Men trots tidsandans lappkast finns det också en betydande kontinuitet. Det handlar inte i första hand om socialdemokratisk politik eller någon \"svensk modell\", utan om ett samhälle som styrs av en lokal variant av protestantisk individualism: jämlikhetspatos, laglydighet och övertygelsen att staten är en god bundsförvant när det gäller att garantera medborgarna frihet och självständighet. Dessa ideal - låt oss kalla dem för \"folkhemmet\" för enkelhetens skull - har stormats än från höger och än från vänster. Olof Palme tvingades, om än motvilligt, att ställa sig i spetsen för ett försök att rubba den svenska balansen i form av 70-talets löntagarfondsförslag. Men 1986, när han blev mördad, hade vindarna av ett annat slag börjat blåsa från Reagans USA och Thatchers Storbritannien. När nu dammet lagt sig 20 år senare står folkhemmet kvar, om än något skamfilat och sargat. Och framför allt står det tydligt att det inte är utopiska visioner från höger eller vänster som hotar detta bygge, utan en global förändringsprocess som inte går att inordna i någon enkel politisk tankemodell. De verkligt svåra frågorna handlar om hur en nationell politik ska sammanlänkas med en värld där gränserna blir allt mer porösa. Solidaritet med svenska byggarbetare eller polska rörmokare? Hur skapar man lika möjligheter i ett mångkulturellt samhälle? Vad händer med jämlikheten när en del av befolkningen lever på bidrag och en annan arbetar för högtryck i en konkurrensutsatt exportsektor? Hur ska konflikten mellan religiös fundamentalism och liberala värderingar hanteras? Mördaren på Sveavägen har berövat oss möjligheten att få veta hur Olof Palme skulle ha tänkt inför dessa nya utmaningar. Många av hans insatser i svensk inrikespolitik under 60- och 70-talet är nu mest av historiskt intresse. Men Palme var först och främst en politiker och människa som var passionerat intresserad av världen och det globala perspektivet. När han kom in i politiken visste han inte mycket om svensk arbetarrörelse. Under sina formativa ungdomsår hade han däremot skaffat sig en gedigen internationell kunskap. Han hade studerat och rest runt i USA och Mexiko, tillbringat tre månader i Ostasien och kommit i kontakt med Östeuropa genom sitt studentpolitiska arbete. Gunnar Fredriksson har sammanfattat grunderna i Olof Palmes världsbild som en blandning av \"amerikansk new-dealpolitik, antikommunism baserad på upplevelser i Tjeckoslovakien efter kuppen 1948 och en antikolonial inställning som fördjupades under resan i Asien\". Vart denna utgångspunkt skulle ha fört honom i dag är svårt att säga. Men det är värt att reflektera över att den tidens arbetarrörelse vågade ta till sitt hjärta en akademiker ur högborgerlig bakgrund, provocerande opåverkad av jantelagen och med sannolikt större kunskaper om Indonesien än om Folkets hus-rörelsen. I dag tycks varken den sortens utbud eller efterfrågan existera. ", "article_category": "other"}
{"id": 23332, "headline": "\"Delning av Svenska kyrkan löser våra interna strider\"", "summary": "Kvinnlig präst och Jämoutredare i gemensamt utspel: Dela kyrkan i en folkkyrka och en konservativ kyrka. Sedan kyrkan skildes från staten töjer sig den svenska kyrkan till bristningsgränsen för att blidka kvinnoprästmotståndarna. Detta trots att kvinnliga präster under årtioenden blivit utsatta för kränkningar i kyrkan. Att kyrkans ledning intar en så lättvindig hållning i en sådan allvarlig fråga är märkligt. Svenska folkkyrkan kan inte fortsätta att inrymma företrädare med en extrem bibelsyn. Lösningen är därför att dela upp kyrkan i två. En kyrka för de konservativa och en folkkyrka. Det skriver prästen Karin Långström Vinge tillsammans med Jämos utredare Irma Irlinger.", "article": "Så har det då hänt! Kyrkoherden Anders Johansson i Knivsta är en av de första prästerna som träder fram och förklarar att han vägrar att välsigna ett homosexuellt par. Han försvarar sitt handlande med att präster inte måste välsigna det staten vill. Märkligt är att han, såsom bibeltrogen, inte försvarar sitt handlande med hänvisning till utvalda ord i Bibeln, utan ger besked om att det handlar om ett trots mot den världsliga staten. (UNT 26/1 2006) Han har tyvärr Svenska kyrkans stöd för kränkningen av paret. Ärkebiskop KG Hammar har tidigare meddelat att bibeltrogna präster i händelse av att de själva känner sig kränkta inte ska behöva befatta sig med att välsigna homosexuella par i sina hemkyrkor. I stället ska andra präster engageras, vilket påminner om hur kyrkan tidigare upprätthöll kränkningen av kvinnliga präster genom att anordna transportvigning av dem i mindre kvinnofientliga stift. Den svenska debatten om hbt-frågor har varit infekterad under senare tid, dels på grund av pingstpastor Åke Greens aningslösa predikan, dels genom komminister Yngve Kalins uppror där bibeltrogna protesterat mot Kyrkomötets beslut att tillåta välsignelse av homosexuella par. Närmare 900 personer har undertecknat Yngve Kalins dokument, och det talar för att de bibeltrogna därmed är en ansenlig grupp av Svenska kyrkans präster, låt vara att flertalet av dessa undertecknare har uppnått pensionsåldern. Det var också Yngve Kalin som väckte en motion vid 2001 års Kyrkomöte med förslag om att ändra kyrkoordningen så att kvinnoprästmotståndare åter blir behöriga till arbetsledande tjänster. Detta trots att manliga prästkandidater med dubier inför sina kvinnliga kollegor tidigare har haft och fortfarande har full rätt att vigas och verka inom kyrkan under förutsättning att de inte diskriminerar kvinnliga kollegor. Om de som absolut inte kan tänka sig kvinnliga kollegor kunde ansluta sig till kyrkans officiella linje så skulle de till och med få bättre villkor än kvinnliga präster eftersom risken att utsättas för kränkningar på grund av kön torde vara avsevärt mycket mindre. Som eldsjäl för de bibeltrognas aktion fungerar biskop emeritus Bertil E Gärtner som tillsammans med mer än 30 själsfränder skickade brev såväl till Kyrkostyrelsen som till 12 av de 14 biskoparna med krav på att återfå behörigheten. Symtomatiskt är att de två kvinnliga biskoparna inte fick ta del av informationen. Därefter tillsattes en arbetsgrupp där Bertil E Gärtner och ärkebiskop KG Hammar ingick, samt fyra andra personer varav hälften av dem representerade bibeltrogna. Den sistnämnda gruppen lyckades rycka åt sig tolkningsföreträdet och ett dokument formulerades under rubriken \"enhet i mångfald\". Ett annat syfte var att präster med olika åsikter i ämbetsfrågan skulle prata sig samman för att underlätta fortsatt umgänge genom att ha en öppen diskussion - där de kvinnliga prästerna fick svara på frågor av typen: Vad är jag beredd att avstå ifrån? Vad kan jag inte avstå ifrån? Av vilka skäl? Men att påbörja en diskussion om att kvinnor ska avstå från att till fullo utföra sin yrkesroll är en befängd idé. Den frågan avgjordes redan år 1958. Och är frågan verkligen helt öppen? Vad händer om de bibeltrogna kommer i majoritetsställning? Konsekvenserna kan bli att kvinnliga präster inte anställs inom vissa församlingar eller att de inte alls anställs inom kyrkan. Resultatet från samtalsgrupperna har presenterats och i det råder inget tvivel om vem som fört pennan. De bibeltrognas ståndpunkter har prioriterats och i redovisningen framgår inte ett enda resonemang om förändrade attityder och samarbete med kvinnliga präster. Däremot talar bibeltrogna om vilket lidande de får utstå i termer av att de är sårade och kränkta eftersom de inte återfår sin behörighet. Men om det kravet tillgodoses så skulle kvinnliga präster med ett liknande argument anföra att deras lidande ökar eftersom en del präster som hitintills på ett informellt plan har kränkt kvinnliga kollegor återfår sin formella rätt att diskriminera. Sedan kyrkan skildes från staten år 2000 töjer sig den svenska kyrkan numera till bristningsgränsen för att blidka kvinnoprästmotståndarna genom att upplåta kyrkor till dem. Domkyrkans portar öppnades till exempel på vid gavel i Skara år 2000 där Synoden avhöll fyra gudstjänster. Så skedde också i Boden när Överluleå kyrka öppnades för de bibeltrogna grupperna i Oasrörelsen, vilken är en karismatisk organisation med starka kopplingar till andra grupperingar med kvinnoprästmotstånd på agendan. Vid det tillfället fick inte kvinnor predika, inte ens hon som var anställd av kyrkan. Svenska kyrkan har ett stort symbolvärde i samhället. Det är till kyrkan medborgarna vänder sig i glädje eller sorg när det gäller dop, konfirmation, vigsel eller begravning. Det är bland annat vid sådana tillfällen som präster kan inge förhoppningar eller tröst och delge Bibelns tankar om alla människors lika värde. Vid sådana tillfällen kan den som avvisas inte uppleva annat än en djup kränkning. Den svenska kyrkan bör därför arbeta för att med Kristus i centrum bevara folkkyrkans tankar om frihet, öppenhet och förlåtelse. Lika pinsamt som transportvigning av kvinnor framstår förslaget om att homosexuella par ska välsignas av transportpräster från andra församlingar. Frågan är hur länge den svenska folkkyrkan kan inrymma företrädare med extrem bibelsyn. För att bibehålla sitt förtroende bör folkkyrkan inta en icke-diskriminerande hållning och bistå alla medborgarna med förrättningar vid högtidliga tillfällen. Det är helt orimligt att homosexuella par, föräldrar till nyfödda barn eller frånskilda ifrågasätts av högkyrkliga präster när de begär en välsignelseakt. Biskopen i Luleå stift stöder ärkebiskopens uttalande i den senaste kontroversen genom att förklara: \"Rent praktiskt ska det inte vålla några bekymmer mer än att präster säger nej till välsignelsen.\" Att kyrkan intar en så lättvindig hållning i en sådan allvarlig fråga är märklig mot bakgrund av att ingen medborgare i ett land ska kränkas eller diskrimineras enligt FN:s princip om mänskliga rättigheter. I denna fråga kommer emellertid ljuset från norr. Luleå stift har i sitt yttrande från samtalsgruppen fört fram en tänkbar lösning av problemet, nämligen att genomföra en delning av kyrkan. De bibeltrogna behöver därefter inte känna sig som en kränkt minoritet och medborgarnas valfrihet ökar när de får möjlighet att välja sin egen kyrka som stämmer överens med det egna samvetet. Det är ett bra förslag. Forskaren Jonas Bromanders undersökning borde stämma Svenska kyrkan till eftertanke, eftersom massflykten från kyrkan förklaras med att medlemmarna inte längre står ut med den pågående diskrimineringen av kvinnliga präster. \"Utträden som utmanar\" (2003). En förklaring till att de bibeltrognas röster har blivit alltmer högljudda kan vara att Svenska kyrkan intagit en ambivalent hållning i frågan allt sedan lagen om kvinnliga präster stiftades år 1958. Å ena sidan har den officiella linjen om kvinnors rätt att tillträda prästtjänster hävdats, å andra sidan har de bibeltrognas motstånd tillåtits i organiserad form. Detta har lett till att kvinnliga kollegor har blivit utsatta för kränkningar under årtionden. Dessa problem analyserades i den offentliga utredningen \"Omprövning av samvetsklausulen\" (SOU 1981:20 s 11) där det framgick att kvinnliga präster som regel har försökt att överse med kränkningarna och inte driva frågan till sin spets genom att få olika former av diskriminering rättsligt prövad. IRMA IRLINGER fil dr i ekonomisk historia utredare, Jämo KARIN LÅNGSTRÖM VINGE Präst i Svenska kyrkan ", "article_category": "other"}
{"id": 23334, "headline": "”Delning av Svenska kyrkan löser våra interna strider”", "summary": "Kvinnlig präst och JämOutredare i gemensamt utspel: Dela kyrkan i en folkkyrka och en konservativ kyrka. ) Sedan kyrkan skildes från staten töjer sig den svenska kyrkan till bristningsgränsen för att blidka kvinnoprästmotståndarna. Detta trots att kvinnliga präster under årtionden blivit utsatta för kränkningar i kyrkan. Att kyrkans ledning intar en så lättvindig hållning i en sådan allvarlig fråga är märkligt. Svenska folkkyrkan kan inte fortsätta att inrymma företrädare med en extrem bibelsyn. Lösningen är därför att dela upp kyrkan i två. En kyrka för de konservativa och en folkkyrka. Det skriver prästen Karin Långström Vinge tillsammans med JämOs utredare Irma Irlinger.", "article": "Så har det då hänt! Kyrkoherden Anders Johansson i Knivsta är en av de första prästerna som träder fram och förklarar att han vägrar att välsigna ett homosexuellt par. Han försvarar sitt handlande med att präster inte måste välsigna det staten vill. Märkligt är att han, såsom bibeltrogen, inte försvarar sitt handlande med hänvisning till utvalda ord i Bibeln, utan ger besked om att det handlar om ett trots mot den världsliga staten (UNT 26/1 2006). Han har tyvärr Svenska kyrkans stöd för kränkningen av paret. Ärkebiskop KG Hammar har tidigare meddelat att bibeltrogna präster i händelse av att de själva känner sig kränkta inte ska behöva befatta sig med att välsigna homosexuella par i sina hemkyrkor. I stället ska andra präster engageras, vilket påminner om hur kyrkan tidigare upprätthöll kränkningen av kvinnliga präster genom att anordna transportvigning av dem i mindre kvinnofientliga stift. Den svenska debatten om hbt-frågor har varit infekterad under senare tid, dels på grund av pingstpastor Åke Greens aningslösa predikan, dels genom komminister Yngve Kalins uppror där bibeltrogna protesterat mot kyrkomötets beslut att tillåta välsignelse av homosexuella par. Närmare 900 personer har undertecknat Yngve Kalins dokument, och det talar för att de bibeltrogna därmed är en ansenlig grupp av Svenska kyrkans präster, låt vara att flertalet av dessa undertecknare har uppnått pensionsåldern. Det var också Yngve Kalin som väckte en motion vid 2001 års kyrkomöte med förslag om att ändra kyrkoordningen så att kvinnoprästmotståndare åter blir behöriga till arbetsledande tjänster. Detta trots att manliga prästkandidater med dubier inför sina kvinnliga kolleger tidigare har haft och fortfarande har full rätt att vigas och verka inom kyrkan under förutsättning att de inte diskriminerar kvinnliga kolleger. Om de som absolut inte kan tänka sig kvinnliga kolleger kunde ansluta sig till kyrkans officiella linje så skulle de till och med få bättre villkor än kvinnliga präster eftersom risken att utsättas för kränkningar på grund av kön torde vara avsevärt mycket mindre. Som eldsjäl för de bibeltrognas aktion fungerar biskop emeritus Bertil E Gärtner som tillsammans med mer än 30 själsfränder skickade brev såväl till kyrkostyrelsen som till 12 av de 14 biskoparna med krav på att återfå behörigheten. Symtomatiskt är att de två kvinnliga biskoparna inte fick ta del av informationen. Därefter tillsattes en arbetsgrupp där Bertil E Gärtner och ärkebiskop KG Hammar ingick, samt fyra andra personer varav hälften av dem representerade bibeltrogna. Den sistnämnda gruppen lyckades rycka åt sig tolkningsföreträdet och ett dokument formulerades under rubriken ”enhet i mångfald” . Ett annat syfte var att präster med olika åsikter i ämbetsfrågan skulle prata sig samman för att underlätta fortsatt umgänge genom att ha en öppen diskussion – där de kvinnliga prästerna fick svara på frågor av typen: Vad är jag beredd att avstå ifrån Vad kan jag inte avstå ifrån Av vilka skäl Men att påbörja en diskussion om att kvinnor ska avstå från att till fullo utföra sin yrkesroll är en befängd idé. Den frågan avgjordes redan år 1958. Och är frågan verkligen helt öppen Vad händer om de bibeltrogna kommer i majoritetsställning Konsekvenserna kan bli att kvinnliga präster inte anställs inom vissa församlingar eller att de inte alls anställs inom kyrkan. Resultatet från samtalsgrupperna har presenterats och i det råder inget tvivel om vem som fört pennan. De bibeltrognas ståndpunkter har prioriterats och i redovisningen framgår inte ett enda resonemang om förändrade attityder och samarbete med kvinnliga präster. Däremot talar bibeltrogna om vilket lidande de får utstå i termer av att de är sårade och kränkta eftersom de inte återfår sin behörighet. Men om det kravet tillgodoses så skulle kvinnliga präster med ett liknande argument anföra att deras lidande ökar eftersom en del präster som hitintills på ett informellt plan har kränkt kvinnliga kolleger återfår sin formella rätt att diskriminera. Sedan kyrkan skildes från staten år 2000 töjer sig den svenska kyrkan numera till bristningsgränsen för att blidka kvinnoprästmotståndarna genom att upplåta kyrkor till dem. Domkyrkans portar öppnades till exempel på vid gavel i Skara år 2000 där Synoden avhöll fyra gudstjänster. Så skedde också i Boden när Överluleå kyrka öppnades för de bibeltrogna grupperna i Oasrörelsen, vilken är en karismatisk organisation med starka kopplingar till andra grupperingar med kvinnoprästmotstånd på agendan. Vid det tillfället fick inte kvinnor predika, inte ens hon som var anställd av kyrkan. Svenska kyrkan har ett stort symbolvärde i samhället. Det är till kyrkan medborgarna vänder sig i glädje eller sorg när det gäller dop, konfirmation, vigsel eller begravning. Det är bland annat vid sådana tillfällen som präster kan inge förhoppningar eller tröst och delge Bibelns tankar om alla människors lika värde. Vid sådana tillfällen kan den som avvisas inte uppleva annat än en djup kränkning. Den svenska kyrkan bör därför arbeta för att med Kristus i centrum bevara folkkyrkans tankar om frihet, öppenhet och förlåtelse. Lika pinsamt som transportvigning av kvinnor framstår förslaget om att homosexuella par ska välsignas av transportpräster från andra församlingar. Frågan är hur länge den svenska folkkyrkan kan inrymma företrädare med extrem bibelsyn. För att bibehålla sitt förtroende bör folkkyrkan inta en icke-diskriminerande hållning och bistå alla medborgarna med förrättningar vid högtidliga tillfällen. Det är helt orimligt att homosexuella par, föräldrar till nyfödda barn eller frånskilda ifrågasätts av högkyrkliga präster när de begär en välsignelseakt. Biskopen i Luleå stift stöder ärkebiskopens uttalande i den senaste kontroversen genom att förklara: ”Rent praktiskt ska det inte vålla några bekymmer mer än att präster säger nej till välsignelsen.” Att kyrkan intar en så lättvindig hållning i en sådan allvarlig fråga är märklig mot bakgrund av att ingen medborgare i ett land ska kränkas eller diskrimineras enligt FN:s princip om mänskliga rättigheter. I denna fråga kommer emellertid ljuset från norr. Luleå stift har i sitt yttrande från samtalsgruppen fört fram en tänkbar lösning av problemet, nämligen att genomföra en delning av kyrkan. De bibeltrogna behöver därefter inte känna sig som en kränkt minoritet och medborgarnas valfrihet ökar när de får möjlighet att välja sin egen kyrka som stämmer överens med det egna samvetet. Det är ett bra förslag. Forskaren Jonas Bromanders undersökning borde stämma Svenska kyrkan till eftertanke, eftersom massflykten från kyrkan förklaras med att medlemmarna inte längre står ut med den pågående diskrimineringen av kvinnliga präster. ”Utträden som utmanar” (2003). En förklaring till att de bibeltrognas röster har blivit alltmer högljudda kan vara att Svenska kyrkan intagit en ambivalent hållning i frågan allt sedan lagen om kvinnliga präster stiftades år 1958. Å ena sidan har den officiella linjen om kvinnors rätt att tillträda prästtjänster hävdats, å andra sidan har de bibeltrognas motstånd tillåtits i organiserad form. Detta har lett till att kvinnliga kolleger har blivit utsatta för kränkningar under årtionden. Dessa problem analyserades i den offentliga utredningen ”Omprövning av samvetsklausulen” (SOU 1981:20 s 11) där det framgick att kvinnliga präster som regel har försökt att överse med kränkningarna och inte driva frågan till sin spets genom att få olika former av diskriminering rättsligt prövad. IRMA IRLINGER fil dr i ekonomisk historia utredare, JämO KARIN LÅNGSTRÖM VINGE Präst i Svenska kyrkan ", "article_category": "other"}
{"id": 23336, "headline": "”Delning av Svenska kyrkan löser våra interna strider”", "summary": "Kvinnlig präst och JämOutredare i gemensamt utspel: Dela kyrkan i en folkkyrka och en konservativ kyrka. Sedan kyrkan skildes från staten töjer sig den svenska kyrkan till bristningsgränsen för att blidka kvinnoprästmotståndarna. Detta trots att kvinnliga präster under årtionden blivit utsatta för kränkningar i kyrkan. Att kyrkans ledning intar en så lättvindig hållning i en sådan allvarlig fråga är märkligt. Svenska folkkyrkan kan inte fortsätta att inrymma företrädare med en extrem bibelsyn. Lösningen är därför att dela upp kyrkan i två. En kyrka för de konservativa och en folkkyrka. Det skriver prästen Karin Långström Vinge tillsammans med JämOs utredare Irma Irlinger.", "article": "Så har det då hänt! Kyrkoherden Anders Johansson i Knivsta är en av de första prästerna som träder fram och förklarar att han vägrar att välsigna ett homosexuellt par. Han försvarar sitt handlande med att präster inte måste välsigna det staten vill. Märkligt är att han, såsom bibeltrogen, inte försvarar sitt handlande med hänvisning till utvalda ord i Bibeln, utan ger besked om att det handlar om ett trots mot den världsliga staten (UNT 26/1 2006). Han har tyvärr Svenska kyrkans stöd för kränkningen av paret. Ärkebiskop KG Hammar har tidigare meddelat att bibeltrogna präster i händelse av att de själva känner sig kränkta inte ska behöva befatta sig med att välsigna homosexuella par i sina hemkyrkor. I stället ska andra präster engageras, vilket påminner om hur kyrkan tidigare upprätthöll kränkningen av kvinnliga präster genom att anordna transportvigning av dem i mindre kvinnofientliga stift. Den svenska debatten om hbt-frågor har varit infekterad under senare tid, dels på grund av pingstpastor Åke Greens aningslösa predikan, dels genom komminister Yngve Kalins uppror där bibeltrogna protesterat mot kyrkomötets beslut att tillåta välsignelse av homosexuella par. Närmare 900 personer har undertecknat Yngve Kalins dokument, och det talar för att de bibeltrogna därmed är en ansenlig grupp av Svenska kyrkans präster, låt vara att flertalet av dessa undertecknare har uppnått pensionsåldern. Det var också Yngve Kalin som väckte en motion vid 2001 års kyrkomöte med förslag om att ändra kyrkoordningen så att kvinnoprästmotståndare åter blir behöriga till arbetsledande tjänster. Detta trots att manliga prästkandidater med dubier inför sina kvinnliga kolleger tidigare har haft och fortfarande har full rätt att vigas och verka inom kyrkan under förutsättning att de inte diskriminerar kvinnliga kolleger. Om de som absolut inte kan tänka sig kvinnliga kolleger kunde ansluta sig till kyrkans officiella linje så skulle de till och med få bättre villkor än kvinnliga präster eftersom risken att utsättas för kränkningar på grund av kön torde vara avsevärt mycket mindre. Som eldsjäl för de bibeltrognas aktion fungerar biskop emeritus Bertil E Gärtner som tillsammans med mer än 30 själsfränder skickade brev såväl till kyrkostyrelsen som till 12 av de 14 biskoparna med krav på att återfå behörigheten. Symtomatiskt är att de två kvinnliga biskoparna inte fick ta del av informationen. Därefter tillsattes en arbetsgrupp där Bertil E Gärtner och ärkebiskop KG Hammar ingick, samt fyra andra personer varav hälften av dem representerade bibeltrogna. Den sistnämnda gruppen lyckades rycka åt sig tolkningsföreträdet och ett dokument formulerades under rubriken ”enhet i mångfald”. Ett annat syfte var att präster med olika åsikter i ämbetsfrågan skulle prata sig samman för att underlätta fortsatt umgänge genom att ha en öppen diskussion – där de kvinnliga prästerna fick svara på frågor av typen: Vad är jag beredd att avstå ifrån? Vad kan jag inte avstå ifrån? Av vilka skäl? Men att påbörja en diskussion om att kvinnor ska avstå från att till fullo utföra sin yrkesroll är en befängd idé. Den frågan avgjordes redan år 1958. Och är frågan verkligen helt öppen? Vad händer om de bibeltrogna kommer i majoritetsställning? Konsekvenserna kan bli att kvinnliga präster inte anställs inom vissa församlingar eller att de inte alls anställs inom kyrkan. Resultatet från samtalsgrupperna har presenterats och i det råder inget tvivel om vem som fört pennan. De bibeltrognas ståndpunkter har prioriterats och i redovisningen framgår inte ett enda resonemang om förändrade attityder och samarbete med kvinnliga präster. Däremot talar bibeltrogna om vilket lidande de får utstå i termer av att de är sårade och kränkta eftersom de inte återfår sin behörighet. Men om det kravet tillgodoses så skulle kvinnliga präster med ett liknande argument anföra att deras lidande ökar eftersom en del präster som hitintills på ett informellt plan har kränkt kvinnliga kolleger återfår sin formella rätt att diskriminera. Sedan kyrkan skildes från staten år 2000 töjer sig den svenska kyrkan numera till bristningsgränsen för att blidka kvinnoprästmotståndarna genom att upplåta kyrkor till dem. Domkyrkans portar öppnades till exempel på vid gavel i Skara år 2000 där Synoden avhöll fyra gudstjänster. Så skedde också i Boden när Överluleå kyrka öppnades för de bibeltrogna grupperna i Oasrörelsen, vilken är en karismatisk organisation med starka kopplingar till andra grupperingar med kvinnoprästmotstånd på agendan. Vid det tillfället fick inte kvinnor predika, inte ens hon som var anställd av kyrkan. Svenska kyrkan har ett stort symbolvärde i samhället. Det är till kyrkan medborgarna vänder sig i glädje eller sorg när det gäller dop, konfirmation, vigsel eller begravning. Det är bland annat vid sådana tillfällen som präster kan inge förhoppningar eller tröst och delge Bibelns tankar om alla människors lika värde. Vid sådana tillfällen kan den som avvisas inte uppleva annat än en djup kränkning. Den svenska kyrkan bör därför arbeta för att med Kristus i centrum bevara folkkyrkans tankar om frihet, öppenhet och förlåtelse. Lika pinsamt som transportvigning av kvinnor framstår förslaget om att homosexuella par ska välsignas av transportpräster från andra församlingar. Frågan är hur länge den svenska folkkyrkan kan inrymma företrädare med extrem bibelsyn. För att bibehålla sitt förtroende bör folkkyrkan inta en icke-diskriminerande hållning och bistå alla medborgarna med förrättningar vid högtidliga tillfällen. Det är helt orimligt att homosexuella par, föräldrar till nyfödda barn eller frånskilda ifrågasätts av högkyrkliga präster när de begär en välsignelseakt. Biskopen i Luleå stift stöder ärkebiskopens uttalande i den senaste kontroversen genom att förklara: ”Rent praktiskt ska det inte vålla några bekymmer mer än att präster säger nej till välsignelsen.” Att kyrkan intar en så lättvindig hållning i en sådan allvarlig fråga är märklig mot bakgrund av att ingen medborgare i ett land ska kränkas eller diskrimineras enligt FN:s princip om mänskliga rättigheter. I denna fråga kommer emellertid ljuset från norr. Luleå stift har i sitt yttrande från samtalsgruppen fört fram en tänkbar lösning av problemet, nämligen att genomföra en delning av kyrkan. De bibeltrogna behöver därefter inte känna sig som en kränkt minoritet och medborgarnas valfrihet ökar när de får möjlighet att välja sin egen kyrka som stämmer överens med det egna samvetet. Det är ett bra förslag. Forskaren Jonas Bromanders undersökning borde stämma Svenska kyrkan till eftertanke, eftersom massflykten från kyrkan förklaras med att medlemmarna inte längre står ut med den pågående diskrimineringen av kvinnliga präster. ”Utträden som utmanar” (2003). En förklaring till att de bibeltrognas röster har blivit alltmer högljudda kan vara att Svenska kyrkan intagit en ambivalent hållning i frågan allt sedan lagen om kvinnliga präster stiftades år 1958. Å ena sidan har den officiella linjen om kvinnors rätt att tillträda prästtjänster hävdats, å andra sidan har de bibeltrognas motstånd tillåtits i organiserad form. Detta har lett till att kvinnliga kolleger har blivit utsatta för kränkningar under årtionden. Dessa problem analyserades i den offentliga utredningen ”Omprövning av samvetsklausulen” (SOU 1981:20 s 11) där det framgick att kvinnliga präster som regel har försökt att överse med kränkningarna och inte driva frågan till sin spets genom att få olika former av diskriminering rättsligt prövad. IRMA IRLINGER fil dr i ekonomisk historia utredare, JämO KARIN LÅNGSTRÖM VINGE Präst i Svenska kyrkan ", "article_category": "other"}
{"id": 23337, "headline": "”Vi talar nästan aldrig om mordet”", "summary": "Familjen har lagt mordet på Olof Palme bakom sig. Antingen låter man hela livet styras av det eller så försonas man med det, säger sonen Mårten Palme", "article": "Vi är på väg till Mårten Palme, Olof Palmes mellanson. Det har gått 20 år sedan hans far mördades. Nästan halva hans liv. Hur har detta påverkat och präglat dig Mårten Palme värjer sig för sådana frågor, men de svar han så småningom ger känns både trösterika och överraskande. – I familjen talar vi nästan aldrig om mordet. Det kommer upp när ni journalister kontaktar oss, efter fem år, tio år, tjugo år. Mårten Palme är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och sitter i en av modulerna i det första ljusblå blocket. Hans rum är ett kaos av papper, pärmar, påsar, kartonger. På en krok hänger en halsduk, som han bekymrar sig över. Tyska radion glömde den dagen innan, när de var här för att intervjua honom. Jag säger att han är väldigt lik sin far. – Jag är nog mer lik min mor, säger han. Hans skjorta har hamnat lite utanför byxorna, skosnörena hänger. Gesterna och fotarbetet liknar Olof Palmes och rösten likaså. Jag frågar hur mordet på fadern har präglat honom – han var ju bara 24 år när det hände. Han har ett intellektuellt svar. – För att veta det skulle jag ha levt två parallella liv. Jag har levt halva mitt liv sedan det hände och jag tar det för givet. Jag har svårt att urskilja hur det kan ha präglat mig. Och vad säger du till dina barn – Nej, jag talar inte med dem om mordet och de frågar inte heller. De inser att farfar var en känd person och min son, som är sex år, säger att farfar nog skulle ha varit med i ”Let’ s dance” om han hade levat. Den 30 januari skulle Olof Palme ha fyllt 79 år. När vi kommer in på det säger Mårten Palme: – Det var tragiskt att han gick miste om 20 bra år. Ja, jag tror att han hade varit rätt pigg fortfarande om han hade levat. Han hade säkert engagerat sig i politiken och varit mycket intresserad av utvecklingen i Östeuropa. Det hade legat rätt för honom. Hans modersmål var ju tyska och hans mor hade tysk-lettiskt ursprung. Hur minns du honom – Som en jovialisk, okomplicerad kille. – Han var mycket borta när jag växte upp. Men när han var hemma läste han högt för sina tre pojkar, ”det var hans grej” . Han läste stora klassiker som ”De tre musketörerna” , ”En världsomsegling under havet” och till och med om Trojanska kriget ur Homeros ”Iliaden” . På somrarna var Olof Palme ledig mycket, säger Mårten Palme. ”Fyra fem veckor.” Då hyrde familjen samma stuga varje år. Lisbet Palme hyr den fortfarande och de tre sönerna har köpt ett hus i närheten. – Då organiserade han tävlingar, femkamp och löpning och vi spelade kort, berättar Mårten Palme. – Han var en utpräglad tävlingsmänniska. När han och jag spelade pingis slog han ofta på min backhand. – Han lade väldigt mycket patiens och när den inte gick ut började det verkliga arbetet. Då skulle han lista ut vilket det felande kortet var. Mårten Palme skrattar mycket och högt när han berättar ljusa, positiva minnen om sin far och sin uppväxt, som han beskriver som fri, ickeauktoritär. Men det fanns naturligtvis sådant som var mindre ljust. Som den antipati eller till och med hat, som en del människor hyste mot Palme. – Det har ju inte varit någon fördel i sällskapslivet att vara son till Olof Palme. Många var arga på honom och en del verkar fortfarande vara det. När människor förstår att jag är hans son kan många bli korta i tonen. – Hat, jo, det fanns väl men bara i mindre kretsar, EAP-anhängare kunde stå och skrika på Västerlånggatan, när vi bodde där. Och tidigare, när ni bodde i radhuset i Vällingby – Nej, på den tiden fick vi bara besök av fridsamma dårar som råkat illa ut i livet. De ville påtala saker och kunde banka på dörren eller slänga runt leksaker som låg i trädgården. Det låter snällt och oförargligt när han berättar, lika oförarglig som den förklaring han ger till att de skaffade hemligt telefonnummer. – Det var när farsan var kommunikationsminister och någon ringde hem till oss på natten och frågade: ”När fan går tåget till Hjo” Men den idylliska tiden förändrades radikalt när två kroatiska terrorister 1971 mördade den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic. – Då fick vi för första gången livvakter, både min far och vissa tider också vi barn. Periodvis satt en poliskonstapel i en bil ute på gatan. Men Mårten Palme säger att den terrorism som växte fram efter mordet på Rolovic aldrig åt sig in i familjens liv, trots att hoten ökade och blev en del av vardagen. – Min far var en mycket orädd person. Han viftade bort hoten, tyckte de var löjliga. Han såg inga faror. Om han hade varit en ängslig person hade han aldrig gett sig in i politiken. Den lille Mårten Palme såg sin far gå ut i en tjurhage på Harpsund och klappa de stora djuren mellan hornen. Tonåringen såg honom jaga rätt på ett gäng stenkastande ungdomar i Gamla stan. Eller hörde honom berätta om hur han liftade till Arlanda med en jugoslavisk gangster när polisbilen fått punktering. Statsministern höll nämligen på att missa planet till Danmark. Bara ett år senare skulle den vuxne Mårten Palme mista sin far och Sverige sin statsminister när denne den 28 februari 1986 mördades på Sveavägen. Mårten Palme och hans flickvän hade beställt biljetter till ”Bröderna Mozart” . När Mårten talade med sin far på förkvällen fick han veta att fadern och modern också tänkte gå på bio. Kanske skulle de se ”Mitt liv som hund” eller också ”Bröderna Mozart” . ”Kanske dyker vi upp” , sa fadern. De sågs strax innan filmen började och Olof Palme berättade att han hade blivit erbjuden en roll i filmen, men tackat nej. Efteråt, när de alla stod utanför på gatan och pratade en stund, berättade Olof Palme att han skulle ha spelat rollen som operachefen. När de skulle skiljas tyckte Mårten att modern och fadern skulle ta en taxi hem. – Det var lite av säkerhetsskäl, säger Mårten Palme i dag. Det var sent på fredagskvällen och jag tyckte inte att de skulle gå genom stan bland berusade människor. Men Olof Palme ville sträcka på benen, sa han. – Livvakter Nej, han tyckte att det var onödigt med sådana på fritiden. Olof och Lisbet Palme gick söderut, Mårten och hans flickvän norrut. Han skulle senare, med viss tvekan, peka ut mannen som Christer Pettersson. Mårten Palme säger i dag att han är säker på att Christer Pettersson är mördaren. – Jag var säkrare vid konfrontationen än jag gav uttryck för. Jag är själv vittne, liksom min mor, och hon är övertygad om att det var honom hon såg. – Han hade heller inget alibi för just den timmen och han undertecknade själv med sitt namn en artikel i Expressen, där han erkände mordet. Mårten Palme hade på senare tid kontakt med Aftonbladet, som ville sammanföra honom och Christer Pettersson. Enligt tidningen ville Pettersson erkänna mordet. – Jag sa: ”Om jag får försäkringar om att han erkänner, då kan jag träffa honom.” Men några sådana kom inte. Sedan rann det ut i sanden och ett halvår senare dog Pettersson. Allt sammantaget gör att jag känner mig säker på att han är mördaren. Vilket motiv menar du att han hade för att mörda din far – Ett hat mot det etablerade samhället. Och så var han en undergiven person, som tydde sig till ledargestalter, som bombmannen Tingström. Han tyckte att Tingström var illa åtgången av samhället. – Pettersson hade en revolver och han fick ett tillfälle. Jag tror inte att det var planerat. Mordet är inte olikt det på Anna Lindh, som jag inte heller tror var planerat. – Usch, det var ruggigt, en uppenbar parallell. Hur ser du på Christer Pettersson – Som en stackare. En tragisk person som borde ha dömts. Mördare bör få något straff. Men jag är inte bitter över att han inte dömdes. Och när du mötte honom i rättegången – Det var obehagligt. Vad tycker du om alla program och allt som skrivits om mordet på din far – Från tiden kring mordet minns jag ingenting. Men sedan, ja, spekulationerna i medierna genom åren har ju inte lett någon vart. – I rättegången fick jag och min mor medierna emot oss. Medierna drev ett frikännande i tingsrätten, och framför allt i hovrätten, och det bidrog till att Christer Pettersson frikändes. Jag återvänder till den fråga Mårten Palme till en början inte ville svara på. Hur har mordet på din far präglat ditt liv – Numera ligger detta bakom mig. Det har gått 20 år. Antingen låter man hela livet styras av det eller så försonas man med det. Jag tror att jag har försonats. Och din far, politikern Olof Palme, hur ser du på honom – Han förde in ett internationellt perspektiv i svensk politik och det var något nytt. Jag tycker att talen står sig, de är exceptionella. De har en pregnans och en intensitet som är större än andras. Texten lyfter när man hör honom. – Latin Kings gjorde ju till och med en låt av ett av hans tal, ett radiotal från 1965. Mårten Palme syftar på ”Fördomar 2” , som finns på Latin Kings skiva ”Mitt kvarter” från år 2000. Där finns dessa ord: ”En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ingenting med mänsklig kvalitet att göra, att gradera människor med en sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men det är skamligt enkelt att ta till för den som känner sig underlägsen på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle, den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.” Christina Kellberg christina.kellberg@dn.se 08-738 11 94 ", "article_category": "other"}
{"id": 23365, "headline": "\"Jag saknar honom så hemskt\"", "summary": "Simon hade lätt för sig, han hade humor och många kompisar - och han ville alltid vara bäst. När han inte fick ett jobb som han slitit hårt för, tog han sitt liv. Omgivningen hade inte anat någon ting.", "article": "En vårdag för snart två år sedan tog nittonårige Simon sitt liv under en militärövning någonstans i Sverige. Varken hans familj, vänner eller lumparkompisar såg vad som var på väg att hända. Ett liv har släckts och kvar är saknaden och frågorna. - Jag saknar honom något hemskt. Det var en ynnest att få vara hans förälder, han gav så mycket tillbaka, säger hans mamma Annica eftertänksamt på sin mjuka men bestämda finlandssvenska. Jag fick hans bästa år, sen skulle han försvunnit ut i världen. Men jag hade ju gärna sett vad det hade blivit av honom. Annica berättar om en känslig pojke, en kontrollerad pojke med integritet, som tänkte och analyserade mycket. Men också en pojke som hade lätt för att överreagera. Simon hade mycket lätt för att lära sig saker och han var vetgirig. Han ville att föräldrarna läste Barnens Lexikon i stället för Totteböcker och han lyssnade aktivt på nyheterna tidigt. - När Simon var tre år kommenterade han ett inslag på radion om en gerillaledare i Latinamerika, minns Annica. Han hade redan tidigt en förmåga att se sammanhang. Trots att Simon var en pojke med ett inre som ingen riktigt nådde, hade han många vänner. Och han hade en härlig, sarkastisk humor, påpekar Annica. I skolan hade Simon mycket lätt för sig. Han ville alltid känna sig bäst. Han testade ofta hur mycket han kunde klara av, bland annat genom att försöka få bästa möjliga betyg med minsta möjliga arbete/ansträngning. Efter gymnasiet antogs Simon till en av försvarets tuffaste utbildningar, där målet var att få en ambassadtjänst i ett ryskspråkigt land. Bara 18 sökande antogs. Konkurrensen var stenhård. På dörren till tentasalen stod inte \"tentamen pågår\" utan \"avskiljning pågår\". Första tiden blev en chock för Simon. Han var sämst i gruppen och fick lära sig att plugga från grunden. Han kompenserade det genom att läsa in mer än som var nödvändigt. Han blev manisk, kunde inte sluta plugga. Befälen märkte detta men ingen reagerade. Snart var Simon näst bäst i klassen. Annica frågade Simon om inte eleverna kunde få tala med någon psykolog. \"Jo, men det gör man bara inte\" fick hon till svar. Killarna skulle klara allt. Efter ett halvår var hälften av deltagarna kvar. Simon var en av dem. Men Annica märkte hur sonen förändrades. - Han magrade och blev grå i ansiktet. Och tyst, minns Annica. Jag frågade honom en gång hur mycket han sov. \"Mamma, det vill du inte veta\", svarade Simon. Han hade slutat sova och levde på koffeintabletter. I en minnesbok har Simons lumparkompisar skrivit ner sina tankar och gett familjen. De beskriver Simon som en social kille som alltid skämtar och debatterar, något som Annica inte riktigt kan känna igen. - Det är en annorlunda Simon än den jag kände. Kanske gjorde han om sig i lumpen, tror Annica. Helgen innan Simon tog sitt liv hade han permission. Veckan efter väntade en stor militärövning, men också besked om ambassadtjänsten han sökt. Han var tyst och trött, som vanligt den sista tiden, och Annica minns att hon undrade vad han tänkte på. - Han måste ha planerat det. Tankar på att man vill ta sitt liv kommer ju inte över en natt, säger Annica. Någon gång under denna sista helg sa Simon att han ångrade att han sökt utbildningen, den tog all hans kraft. Simon åkte tillbaka. Torsdagen den 18 mars fick han reda på att han inte fick tjänsten som han sökt. Trots att reglerna säger att alla berörda ska meddelas samtidigt, under överinseende av ett befäl, fick Simon beskedet av en kompis. Och strax efteråt sköt han sig. Annica satt i möte på jobbet hela dagen. Först efter sex timmar fick hon veta vad som hänt. - Plötsligt stormade militär och polis in på mötet och tog in mig i ett annat rum. Två poliser höll fast mig medan de berättade att Simon dött och att det inte var någon olycka, berättar Annica med smärta i rösten. Annica ler ofta när hon pratar om Simon. Men när hon berättar om hans sista dagar i livet sviker rösten och tårarna är svåra att hålla tillbaka. - De hade full militärmundering på sig, minns hon. Sex timmar hade gått sedan Simon dog och ändå hade de inte hunnit byta om. Till och med prästen bar uniform. Fortfarande finns oklarheter kring Simons död. Ingen vet var han fick skotten ifrån och patronhylsorna hittades aldrig. \"Vad var det du såg som vi inte ser.\" Texten på fotokollaget om Simon som en kompis gjort uttrycker vanmakt. Ingen anade vad som var på väg. På foton från uppväxten syns en liten lintott i pappas knä, Simon på studentskiva, Simon i London. Många bilder på Simon och hans kompisar. - Jag känner ingen skuld, säger Annica. Jag är övertygad om att jag gjorde mitt bästa som mamma. Man måste ge sina barn kärlek och trygghet och det har jag gjort. Han hade en harmonisk familj. Som förälder finns det ju inte i ens värld att ens son skall ta sitt liv. Och Simon lämnade ingen förklaring. Inget brev. Kanske var det beskedet om Moskvatjänsten som var den utlösande faktorn, men flera omständigheter måste ha spelat in, tror Annica. - Jag tror att Simons livslust helt enkelt försvann, säger hon eftertänksamt. Ett kaos inom honom som ingen annan kände till kom i kapp honom. Det tillsammans med hans känslighet fick honom att göra det han gjorde. Kanske utsattes han också för någon form av kränkning i det militära. - Jag tror att vuxna har en resårmadrass av erfarenheter man studsar mot när man mår dåligt, säger Annica eftertänksamt. Resårmadrassen blir tjockare ju äldre du blir. En 19-åring har inget som tar emot, det blir fritt fall. Tre ljus brinner alltid för Simon, ett vid hans porträtt i vardagsrummet, ett i hans pojkrumsfönster och ett vid graven. Inte en dag går utan att Annica tänker på sin son. För henne finns han alltid kvar. Hon pratar och resonerar med honom, ser honom i sina drömmar. Sorgen försvinner inte, men den kan hanteras. Hon tror på reinkarnation, genom ett medium har hon fått kontakt med Simon och vet att han har det bra där han är nu. Men när hon möter kompisar till Simon är det svårt. De flyttar hemifrån, får jobb och bildar familj. Det får Annica aldrig se Simon göra. Fler självmord hos äldre Risken för självmord är högst i äldre åldrar, över 45 år, och det gäller både män och kvinnor. För män är risken störst från 65 år, hos kvinnor i åldersgruppen 45-64. Självmordsförsök är vanligare i yngre åldrar för båda könen. Självmordstalen har sjunkit totalt, men i början av 2000-talet sågs en ökning bland unga män. I den senaste statistiken, från 2003, har självmorden minskat också bland dem. År 2002 var antalet självmord bland unga män 20,5 per hundra tusen invånare, 2003 var siffran 14,2. Kvinnor hade år 2003 den lägsta självmordsfrekvensen sedan 1980. Studier från olika länder visar att speciella program för att förebygga självmord har effekt på självmordsfrekvensen bland kvinnor, men inte bland män. Källa: NASP, Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. ", "article_category": "other"}
{"id": 23371, "headline": "Nätcensur", "summary": "Samarbetet mellan det amerikanska sökmotorföretaget Google och den kinesiska staten med att censurera informationen på internet har upprört många och gjort företagets aktier till en skakig placering. Nu startar debatten om hur Google stryper informationen också i andra länder.", "article": "Wei Zhenguo är ett 27-årigt självlärt datasnille som bor i en by norr om Peking. Han hyr ett rum i ett rött tegelhus. Där inne står en säng och hans dator och inte mycket mer. Vad Wei inte vet om datorer är onödig kunskap. Han lokaliserar de mest mystiska fel i datorer som andra experter gått bet på. Numera har han sin egen datafirma och cyklar omkring i grannskapet, ständigt på väg till ytterligare en krånglande dator. Wei hade inte hört något om kritik mot Google. Han såg förvånad ut: – Vad Google gör i Kina spelar ingen roll, sa han sedan. Utom att Google är bättre än andra sökmotorer. Sak samma tyckte Zhang Peng, en bloggare i Peking, som gjort Google till sin startsida. – Det är lättare att hitta information med Google än med Baidu, sa han. Googles knäfall för det kinesiska kommunistpartiet och censur av sökresultat har skapat debatt i omvärlden. Upprörda internetanvändare visar enastående solidaritet med kineser när de bojkottar sökmotorn Google och tänker på kinesiska invånares demokratiska rättigheter. Men bland kineser i allmänhet kommer kritiken mot Google inte att bli en stor sak. – Google hade byggt upp en image av att inte vara som alla andra företag. Därför är besvikelsen i omvärlden stor nu när det visat sig att Google också bara är ute efter pengar, säger Masaki Gunnarsson, en svensk som driver Igniture, som hjälper utländska företag med hemsidor och databaser i Kina. – Bilden i väst är: Titta här så många kineser som vill veta något om demokrati och så kommer Google och stoppar dem. Den bilden är felaktig, säger han. Ett av missförstånden består i att det sägs att Google skulle ha blockerat känsliga sajter i Kina så att de inte längre är tillgängliga. Dessa sajter var inte tillgängliga tidigare heller. Det är till exempel få kineser – till och med bland dem med hög utbildning – som sett den i övriga världen klassiska bilden av den ensamme mannen som stoppar en stridsvagn på väg in på Himelska fridens torg i juni 1989. Censuren i Kina, med eller utan Google, har länge blockerat regimkritik. – Även om Google skulle presentera samtliga sökresultat utan censur skulle vi inte kunna öppna de känsliga sidorna eftersom internetdepartementet blockerat ut dem, säger bloggare Zhang Peng. När jag testar Googles nya kinesiska sökmotor Google.cn i Kina och söker på ordet Tiananmen, Himmelska fridens torg, lämnas en stor mängd träffar som innehåller oförargliga bilder på glada turister på torget. Vid en liknande sökning på Google.com (den internationella adressen, via AT&T Global Network) syns överst på söklistan en bild på en stridsvagn på väg in på torget vid den blodiga uppgörelsen med studenterna den 4 juni 1989. Men om man då vill klicka sig vidare för att närmare undersöka sidan, träder den så kallade skölden in och blockerar sidan. Oavsett Googles censur eller inte förblir en del av internet stängd för kineser eftersom sidor blockeras på detta sätt. Särskilt känsligt tycks ”Faluns skidstadion” vara. Oavsett kinesisk eller internationell sökmotor sker en omedelbar blockering som stänger ute varje sökresultat. Däremot går det alldeles utmärkt att komma åt information om ”Falu rödfärg” , vilket naturligtvis hänger ihop med att namnet inte har en stavning som kan sammanknippas med en förbjuden och förföljd massrörelse i Kina. Ett annat missförstånd gäller den genomsnittlige kinesens intresse av att leta efter känslig politisk information på internet. – Det gör bara den akademiska eliten, de som redan har kunskap. Med allt vad kineser gått igenom sedan 1989 är demokrati inte den fråga som står överst på dagordningen, konstaterar Masaki Gunnarsson. Visst låter det tråkigt i västerländska öron Borde de inte bry sig mer om demokrati De är kanske rädda att utmana partiet Kanske det. Men mest är den stora massan kineser fortfarande i färd med att föda sig själva och sin familj. Det håller deras tankar strängt upptagna. Andra har redan skördat frukter av det kapitalistiska samhället och fått smak på det. Går man på gatan i Peking och försöker smyglyssna på vad folk talar om så nog handlar det om pengar. Var man kan köpa de bästa sakerna. Vem som köpt ny bil. Unga jämför arbeten och löner. Eftersom Kina heller inte har vidare tradition av demokrati är det få som vet vad de söker som alternativ till enpartistyre. Wei Zhenguo, datasnillet, är själv ett exempel på hur man med intelligens och framåtanda kan slå sig fram i dagens Kina. Han växte upp i en fattig familj i Shandongprovinsen i östra Kina. Hans familj hade inte råd att betala avgiften för universitet så han blev militär i stället. Hos militären såg han 1996 för första gången en dator. När han senare blev cyklande vakt i ett bostadsområde i Peking skaffade han en dator för sin första årslön. Han köpte begagnade böcker om datorer och läste på sin fritid. Han investerade i ett engelskt lexikon eftersom nästan alla de tummade databöckerna var på engelska. Han jobbade på internetkafé och startade sitt lilla företag. – När jag hyrde min första dator 1997 var det ingen som visste något om datorer. De undrade vad jag höll på med. På den tiden fanns det ingen möjlighet för mig att surfa på internet, säger Wei. Det var också på den tiden experter över hela världen såg in i framtiden och förutsåg det kinesiska kommunistpartiets fall. Partiet skulle inte ha en chans när Kina blev uppkopplat, oavsett hur effektivt det tidigare haft kontroll över information. Med internet skulle nya tankar strömma in och demokratisk opinion ta form. Det blev inte riktigt så. I dag är Kina visserligen världens näst största internetland med 100 miljoner användare, men vad är det internet används till – De flesta som går på internetkafé spelar spel. Det gör kanske 70 procent av alla. De flesta andra chattar, svarar på mejl och läser skvaller om kändisar. De som har dator hemma laddar hem mp3-filer, väldigt få är intresserade av politisk information, säger Wei Zhenguo. I stället för fritt informationsflöde har Kina lyckats skaffa vad som ibland beskrivs som världens mest sofistikerade mekanism för att kontrollera internet och mejltrafik. Exakt hur kontrollen fungerar är det ingen som vet. Hur många som är sysselsatta i arbetet är okänt. Men information filtreras, blockeras och spåras. Folk förföljs som försöker säga saker staten inte vill ska sägas. Amerikanska företag har tjänstvilligt sålt sitt kunnande till den kinesiska staten. Cisco tillhandahöll det mesta av hårdvaran i systemet, inklusive ”skölden” som övervakar vad som sker i nästan varje elektroniskt skrymsle kopplat till kinesiska servrar. Hade inte Cisco sålt hade någon annan gjort det. Andra nordamerikanska företag står i kö för att sälja den senaste teknologin till Kina. Internetleverantören Yahoo lämnade ut uppgifter om den kinesiske journalisten Shi Tao till myndigheter, så att han greps. Han hade skrivit ett mejl till USA som innehöll uppgifter om kommunistpartiets oro för demonstrationer på tioårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. Detta spridande av information stämplade partiet som förmedlande av statshemligheter. Shi Tao avtjänar i dag ett tioårigt fängelsestraff. I förra veckan anklagades Yahoo på nytt för att ha försett den kinesiska staten med uppgifter som gjorde att ytterligare en skribent dömts till fängelsestraff. Vilket pris ska företag vara beredda att betala för tillgång till världens största tillväxtmarknad Nyligen gav Microsoft efter för påtryckningar från myndigheter och gav sitt tysta medgivande till att stänga en MSN Space webbsajt till en populär bloggare i Peking, som hade dragit på sig kinesiska censorers missnöje. Därefter kom Google med sin censurerande sökmotor google.cn. Längst ned på sidan står att vissa träffar inte får visas. Gemensamt för dessa fyra företag, och för många andra utländska företag som gör affärer i Kina, är deras numera ständigt upprepade standardsvar: Vi är i Kina och då måste vi följa kinesiska lagar. – Yahoo har gått över gränsen och gått myndigheterna mest till mötes av de här företagen. Google tycker jag inte har gått över gränsen, jämför Masaki Gunnarsson. Vad kunde Yahoo ha gjort annorlunda I praktiken inte så mycket om företaget ville vara kvar i Kina. Därför har Yahoofallet också lyfts fram av människorättsorganisationer som ett tragiskt exempel som illustrerar vad det kostar att göra affärer i Kina. Förra året blev Kina rankat som 159:a av 167 länder i en undersökning om pressfrihet, gjord av den internationella organisationen Reportrar utan gränser. Men den placeringen säger inget om den snabba förändring som trots censur äger rum i Kina. För drygt tre år sedan fanns det inte en enda blogg i Kina. I början av år 2006 uppskattas antalet till över 13 miljoner. Tusentals nya bloggar föds varje dag, några startas av personer vilkas tidigare bloggar förbjudits. De ändrar namn och byter internetoperatör och är en växande mardröm för censorerna. Nya teknologier gör det också svårare att kontrollera dem. Det är den andra sidan av vad som sker på internet i Kina, inklusive proxyservrar och anonymitet. Frågan är komplex i Kina. Några tror att Bill Gates har rätt när han, som nyligen vid en konferens i Lissabon, sa att förmågan att undanhålla information inte längre existerar. Det vill säga att Microsoft eller Google må agera som censorer och filtrera information, men till slut är detta intet i jämförelse med den mänskliga påhittigheten och de oändliga vägar internet erbjuder att ta sig förbi dessa murar. torbjorn.petersson@dn.se DN:s korrespondent ", "article_category": "other"}
{"id": 23398, "headline": "Självmord är ett skri av smärta", "summary": "Varje år försöker minst 15 000 personer i Sverige ta livet av sig. Omkring 1 500 dör genom självmord. De flesta är deprimerade eller lider av andra psykiatriska tillstånd. Men också andra bakomliggande problem behöver uppmärksammas, menar forskaren Katarina Skogman.", "article": "Fler män än kvinnor begår självmord, fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Bland unga kvinnor i Sverige har försöken ökat. Könsskillnaderna går igen i nästan alla länder. Ingen vet säkert varför det är så. Orsaker som brukar diskuteras är att män oftare väljer våldsamma metoder som skjutvapen eller hängning och därför \"lyckas\" oftare, och att kvinnor har större benägenhet att söka hjälp för sina problem och kanske därför oftare tvekar. Men också riskfaktorer och bakgrund till självmordsbeteendet kan se olika ut mellan könen, visar ny forskning från Lund. Män som försökt ta sitt liv tyckte oftare att praktiska problem haft stor betydelse, som dålig ekonomi och arbetslöshet. Kvinnor pekade på psykiska problem och problem med relationer, framför allt svårigheter som hade med deras barn att göra. - Det här kan delvis avspegla traditionella könsroller, säger läkaren Katarina Skogman som just disputerat på en avhandling om självmordsförsök och självmord. Men det behövs mer forskning för att ta reda på mer om skillnaderna, och också mer om hur bakgrundsproblemen ser ut. Vad är det som gör att en människa vill ta sitt eget liv? Den frågan har gått igen genom århundradena, och även om man i dag vet en hel del finns det många frågetecken kvar. För att öka förståelsen har forskare lanserat begreppet \"psykologisk obduktion\", där man i efterhand går igenom journaler, talar med anhöriga, vårdpersonal och andra. Men det finns en annan värdefull källa till ökad förståelse, säger Katarina Skogman - personer som gjort självmordsförsök, och det har hon utgått ifrån i sina studier. - Trots att det finns mycket forskning om självmord finns det ganska lite där man tagit reda på vad personer som försökt ta livet av sig själva tänker, tycker och känner. Kanske för att man menat att psykiska problem och psykisk sjukdom försämrat deras insikter om sina svårigheter. Men deras erfarenheter är viktiga för kunskapen om hur vi ska kunna förebygga självmord. De flesta som tar livet av sig, eller försöker göra det, är allvarligt deprimerade. Övriga har oftast något annat psykiatriskt sjukdomstillstånd. Inte sällan finns flera bakomliggande, psykiatriska problem samtidigt. Men de allra flesta som är deprimerade eller har andra psykiatriska åkommor försöker inte ta sitt liv. För att bättre begripa vad som ligger bakom självmordsbeteende måste man också titta på andra faktorer än psykisk sjukdom, menar Katarina Skogman. - Att behandla depressioner är väldigt viktigt för att försöka förebygga självmord. Men depression blir ibland den enda förklaringsmodellen. Man ska vara öppen för att det samtidigt kan finnas andra, individuella problem och svårigheter, säger Katarina Skogman: Det är viktigt att försöka ta sig tid att lyssna ordentligt på vad patienten säger, och följa upp hur hon ser på sin situation efter en tids depressionsbehandling. Det som behandlaren tolkar som depressiva vanföreställningar kan ibland vara verkligt stora problem i individens liv, problem som det är viktigt att hon får hjälp att lösa, även utanför psykiatrin. Självmordsförsök är en av de tyngsta riskfaktorerna för fullbordat självmord. I sin avhandling har Katarina Skogman följt upp 1 052 självmordsförsök. Efter en tid av i genomsnitt sex och ett halvt år hade knappt fem procent av personerna begått självmord, och ytterligare drygt en procent hade dött på ett sätt som eventuellt kunde vara självmord. Fler män än kvinnor hade gått vidare till fullbordat självmord. Den enda gemensamma riskfaktorn för båda könen var depression. För kvinnor var risken högre i åldrar över 50 år, och för dem som hade eller hade haft kontakt med psykiatrin. Män hade högre risk om de gjort flera självmordsförsök tidigare och om de använt en våldsam metod. - Resultaten stöder betydelsen av att behandla depressioner och uppmärksamma könsskillnaderna. \"Självmordsprocessen\" brukar beskrivas som tiden från de första tankarna på att ta livet av sig fram till fullbordat självmord, ofta med ett eller flera självmordsförsök på vägen. Man tror att en sådan process ofta varar några månader, men att den kan variera mellan några få timmar till många år, säger Katarina Skogman. Men hon vill också varna för att begreppet kan vara missvisande. - Det kan låta som att det handlar om en oundviklig, framåtskridande process. Men det finns inget stöd för att det skulle handla om det, man tror att det i stället kan gå fram och tillbaka, tankarna kan försvinna och sedan eventuellt dyka upp igen. Och självmordstankar är mycket vanliga, enligt en ganska ny brittisk studie har över två procent av befolkningen allvarliga tankar av det slaget. Av dem är det mindre än en halv procent som tar livet av sig. Tidigare brukade man tala om att vissa självmordsförsök i själva verket var ett \"rop på hjälp\". Den synen har man allt mer börjat överge, berättar Katarina Skogman. I dag menar många forskare att självmordsbeteende snarare är ett skri av smärta, \"a cry of pain\". Det är ett sätt att försöka fly från en upplevd fälla, en smärtsam situation där man inte kan se någon annan utväg. Forskarna tror att de psykologiska mekanismer som aktiveras i det läget innebär att man inte längre kan tänka klart, och blir låst i negativa tankar som gör att allt upplevs som hopplöst. Många typer av stress under lång tid kan bidra, och medfödda skillnader som temperament kan spela in när det gäller hur lätt en viss individ hamnar i en sådan reaktion. Olika faktorer, också slumpmässiga, kan avgöra om och när en självmordsimpuls leder till handling. Patienter som Katarina Skogman intervjuade berättade om en komplex bakgrund till sina självmordsförsök, med olika problem som blev till onda cirklar. Många talade om en svår psykisk och fysisk utmattning, och om okontrollerbara humörsvängningar. Huvudmotivet var att fly från psykisk smärta, men nästan alla beskrev det slutgiltiga beslutet som impulsivt. Personerna berättade också om ett akut, förändrat sinnestillstånd i samband med självmordsförsöket. För en del handlade det om förvirring, panik och desperation, för andra om ett slags lugn, med avstängda känslor och \"tunnelseende\" där de var helt inriktade på självmordshandlingen. Gemensamt för de två sinnestillstånden var att man upplevde det som omöjligt att söka hjälp, och att man just då inte heller ville göra det. - De kunde uttrycka det som att \"jag tänkte helt konstigt\" eller \"det här låter nog väldigt märkligt\". De kände det som att de tappat kontrollen. Många kände oro för att hamna i det tillståndet igen, säger Katarina Skogman. Tillstånden har bara beskrivits lite i forskning tidigare och behöver undersökas mer. Det gäller att hitta vägar att förebygga att personer i riskzonen hamnar i sådana tillstånd. Katarina Skogman frågade också sina intervjupersoner vad de trodde skulle kunna hjälpa dem att inte hamna i en liknande situation. - Att få hjälp med de problem de upplevde som viktigast, och att få lära sig att bättre handskas med problem, betonades mycket. Det stämmer med behandlingsforskning där man sett att psykoterapi som fokuserar på förmågan att lösa problem och att hantera känslor kan minska risken för självmordshandlingar. ", "article_category": "other"}
{"id": 23401, "headline": "Självmord är ett skri av smärta", "summary": "Varje år försöker minst 15 000 personer i Sverige ta livet av sig. Omkring 1 500 dör genom självmord. De flesta är deprimerade eller lider av andra psykiatriska tillstånd. Men också andra bakomliggande problem behöver uppmärksammas, menar forskaren Katarina Skogman. Att ta sit liv (1/3)", "article": "Fler män än kvinnor begår självmord, fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Bland unga kvinnor i Sverige har försöken ökat. Könsskillnaderna går igen i nästan alla länder. Ingen vet säkert varför det är så. Orsaker som brukar diskuteras är att män oftare väljer våldsamma metoder som skjutvapen eller hängning och därför ”lyckas” oftare, och att kvinnor har större benägenhet att söka hjälp för sina problem och kanske därför oftare tvekar. Men också riskfaktorer och bakgrund till självmordsbeteendet kan se olika ut mellan könen, visar ny forskning från Lund. Män som försökt ta sitt liv tyckte oftare att praktiska problem haft stor betydelse, som dålig ekonomi och arbetslöshet. Kvinnor pekade på psykiska problem och problem med relationer, framför allt svårigheter som hade med deras barn att göra. – Det här kan delvis avspegla traditionella könsroller, säger läkaren Katarina Skogman som just disputerat på en avhandling om självmordsförsök och självmord. Men det behövs mer forskning för att ta reda på mer om skillnaderna, och också mer om hur bakgrundsproblemen ser ut. Vad är det som gör att en människa vill ta sitt eget liv Den frågan har gått igen genom århundradena, och även om man i dag vet en hel del finns det många frågetecken kvar. För att öka förståelsen har forskare lanserat begreppet ”psykologisk obduktion” , där man i efterhand går igenom journaler, talar med anhöriga, vårdpersonal och andra. Men det finns en annan värdefull källa till ökad förståelse, säger Katarina Skogman – personer som gjort självmordsförsök, och det har hon utgått ifrån i sina studier. – Trots att det finns mycket forskning om självmord finns det ganska lite där man tagit reda på vad personer som försökt ta livet av sig själva tänker, tycker och känner. Kanske för att man menat att psykiska problem och psykisk sjukdom försämrat deras insikter om sina svårigheter. Men deras erfarenheter är viktiga för kunskapen om hur vi ska kunna förebygga självmord. De flesta som tar livet av sig, eller försöker göra det, är allvarligt deprimerade. Övriga har oftast något annat psykiatriskt sjukdomstillstånd. Inte sällan finns flera bakomliggande, psykiatriska problem samtidigt. Men de allra flesta som är deprimerade eller har andra psykiatriska åkommor försöker inte ta sitt liv. För att bättre begripa vad som ligger bakom självmordsbeteende måste man också titta på andra faktorer än psykisk sjukdom, menar Katarina Skogman. – Att behandla depressioner är väldigt viktigt för att försöka förebygga självmord. Men depression blir ibland den enda förklaringsmodellen. Man ska vara öppen för att det samtidigt kan finnas andra, individuella problem och svårigheter, säger Katarina Skogman: Det är viktigt att försöka ta sig tid att lyssna ordentligt på vad patienten säger, och följa upp hur hon ser på sin situation efter en tids depressionsbehandling. Det som behandlaren tolkar som depressiva vanföreställningar kan ibland vara verkligt stora problem i individens liv, problem som det är viktigt att hon får hjälp att lösa, även utanför psykiatrin. Självmordsförsök är en av de tyngsta riskfaktorerna för fullbordat självmord. I sin avhandling har Katarina Skogman följt upp 1 052 självmordsförsök. Efter en tid av i genomsnitt sex och ett halvt år hade knappt fem procent av personerna begått självmord, och ytterligare drygt en procent hade dött på ett sätt som eventuellt kunde vara självmord. Fler män än kvinnor hade gått vidare till fullbordat självmord. Den enda gemensamma riskfaktorn för båda könen var depression. För kvinnor var risken högre i åldrar över 50 år, och för dem som hade eller hade haft kontakt med psykiatrin. Män hade högre risk om de gjort flera självmordsförsök tidigare och om de använt en våldsam metod. – Resultaten stöder betydelsen av att behandla depressioner och uppmärksamma könsskillnaderna. ”Självmordsprocessen” brukar beskrivas som tiden från de första tankarna på att ta livet av sig fram till fullbordat självmord, ofta med ett eller flera självmordsförsök på vägen. Man tror att en sådan process ofta varar några månader, men att den kan variera mellan några få timmar till många år, säger Katarina Skogman. Men hon vill också varna för att begreppet kan vara missvisande. – Det kan låta som att det handlar om en oundviklig, framåtskridande process. Men det finns inget stöd för att det skulle handla om det, man tror att det i stället kan gå fram och tillbaka, tankarna kan försvinna och sedan eventuellt dyka upp igen. Och självmordstankar är mycket vanliga, enligt en ganska ny brittisk studie har över två procent av befolkningen allvarliga tankar av det slaget. Av dem är det mindre än en halv procent som tar livet av sig. Tidigare brukade man tala om att vissa självmordsförsök i själva verket var ett ”rop på hjälp” . Den synen har man allt mer börjat överge, berättar Katarina Skogman. I dag menar många forskare att självmordsbeteende snarare är ett skri av smärta, ”a cry of pain” . Det är ett sätt att försöka fly från en upplevd fälla, en smärtsam situation där man inte kan se någon annan utväg. Forskarna tror att de psykologiska mekanismer som aktiveras i det läget innebär att man inte längre kan tänka klart, och blir låst i negativa tankar som gör att allt upplevs som hopplöst. Många typer av stress under lång tid kan bidra, och medfödda skillnader som temperament kan spela in när det gäller hur lätt en viss individ hamnar i en sådan reaktion. Olika faktorer, också slumpmässiga, kan avgöra om och när en självmordsimpuls leder till handling. Patienter som Katarina Skogman intervjuade berättade om en komplex bakgrund till sina självmordsförsök, med olika problem som blev till onda cirklar. Många talade om en svår psykisk och fysisk utmattning, och om okontrollerbara humörsvängningar. Huvudmotivet var att fly från psykisk smärta, men nästan alla beskrev det slutgiltiga beslutet som impulsivt. Personerna berättade också om ett akut, förändrat sinnestillstånd i samband med självmordsförsöket. För en del handlade det om förvirring, panik och desperation, för andra om ett slags lugn, med avstängda känslor och ”tunnelseende” där de var helt inriktade på självmordshandlingen. Gemensamt för de två sinnestillstånden var att man upplevde det som omöjligt att söka hjälp, och att man just då inte heller ville göra det. – De kunde uttrycka det som att ”jag tänkte helt konstigt” eller ”det här låter nog väldigt märkligt” . De kände det som att de tappat kontrollen. Många kände oro för att hamna i det tillståndet igen, säger Katarina Skogman. Tillstånden har bara beskrivits lite i forskning tidigare och behöver undersökas mer. Det gäller att hitta vägar att förebygga att personer i riskzonen hamnar i sådana tillstånd. Katarina Skogman frågade också sina intervjupersoner vad de trodde skulle kunna hjälpa dem att inte hamna i en liknande situation. – Att få hjälp med de problem de upplevde som viktigast, och att få lära sig att bättre handskas med problem, betonades mycket. Det stämmer med behandlingsforskning där man sett att psykoterapi som fokuserar på förmågan att lösa problem och att hantera känslor kan minska risken för självmordshandlingar. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 23402, "headline": "Självmord är ett skri av smärta", "summary": "Varje år försöker minst 15 000 personer i Sverige ta livet av sig. Omkring 1 500 dör genom självmord. De flesta är deprimerade eller lider av andra psykiatriska tillstånd. Men också andra bakomliggande problem behöver uppmärksammas, menar forskaren Katarina Skogman. Att ta sit liv (1/3)", "article": "Fler män än kvinnor begår självmord, fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Bland unga kvinnor i Sverige har försöken ökat. Könsskillnaderna går igen i nästan alla länder. Ingen vet säkert varför det är så. Orsaker som brukar diskuteras är att män oftare väljer våldsamma metoder som skjutvapen eller hängning och därför ”lyckas” oftare, och att kvinnor har större benägenhet att söka hjälp för sina problem och kanske därför oftare tvekar. Men också riskfaktorer och bakgrund till självmordsbeteendet kan se olika ut mellan könen, visar ny forskning från Lund. Män som försökt ta sitt liv tyckte oftare att praktiska problem haft stor betydelse, som dålig ekonomi och arbetslöshet. Kvinnor pekade på psykiska problem och problem med relationer, framför allt svårigheter som hade med deras barn att göra. – Det här kan delvis avspegla traditionella könsroller, säger läkaren Katarina Skogman som just disputerat på en avhandling om självmordsförsök och självmord. Men det behövs mer forskning för att ta reda på mer om skillnaderna, och också mer om hur bakgrundsproblemen ser ut. Vad är det som gör att en människa vill ta sitt eget liv? Den frågan har gått igen genom århundradena, och även om man i dag vet en hel del finns det många frågetecken kvar. För att öka förståelsen har forskare lanserat begreppet ”psykologisk obduktion”, där man i efterhand går igenom journaler, talar med anhöriga, vårdpersonal och andra. Men det finns en annan värdefull källa till ökad förståelse, säger Katarina Skogman – personer som gjort självmordsförsök, och det har hon utgått ifrån i sina studier. – Trots att det finns mycket forskning om självmord finns det ganska lite där man tagit reda på vad personer som försökt ta livet av sig själva tänker, tycker och känner. Kanske för att man menat att psykiska problem och psykisk sjukdom försämrat deras insikter om sina svårigheter. Men deras erfarenheter är viktiga för kunskapen om hur vi ska kunna förebygga självmord. De flesta som tar livet av sig, eller försöker göra det, är allvarligt deprimerade. Övriga har oftast något annat psykiatriskt sjukdomstillstånd. Inte sällan finns flera bakomliggande, psykiatriska problem samtidigt. Men de allra flesta som är deprimerade eller har andra psykiatriska åkommor försöker inte ta sitt liv. För att bättre begripa vad som ligger bakom självmordsbeteende måste man också titta på andra faktorer än psykisk sjukdom, menar Katarina Skogman. – Att behandla depressioner är väldigt viktigt för att försöka förebygga självmord. Men depression blir ibland den enda förklaringsmodellen. Man ska vara öppen för att det samtidigt kan finnas andra, individuella problem och svårigheter, säger Katarina Skogman: Det är viktigt att försöka ta sig tid att lyssna ordentligt på vad patienten säger, och följa upp hur hon ser på sin situation efter en tids depressionsbehandling. Det som behandlaren tolkar som depressiva vanföreställningar kan ibland vara verkligt stora problem i individens liv, problem som det är viktigt att hon får hjälp att lösa, även utanför psykiatrin. Självmordsförsök är en av de tyngsta riskfaktorerna för fullbordat självmord. I sin avhandling har Katarina Skogman följt upp 1 052 självmordsförsök. Efter en tid av i genomsnitt sex och ett halvt år hade knappt fem procent av personerna begått självmord, och ytterligare drygt en procent hade dött på ett sätt som eventuellt kunde vara självmord. Fler män än kvinnor hade gått vidare till fullbordat självmord. Den enda gemensamma riskfaktorn för båda könen var depression. För kvinnor var risken högre i åldrar över 50 år, och för dem som hade eller hade haft kontakt med psykiatrin. Män hade högre risk om de gjort flera självmordsförsök tidigare och om de använt en våldsam metod. –  Resultaten stöder betydelsen av att behandla depressioner och uppmärksamma könsskillnaderna. ”Självmordsprocessen” brukar beskrivas som tiden från de första tankarna på att ta livet av sig fram till fullbordat självmord, ofta med ett eller flera självmordsförsök på vägen. Man tror att en sådan process ofta varar några månader, men att den kan variera mellan några få timmar till många år, säger Katarina Skogman. Men hon vill också varna för att begreppet kan vara missvisande. – Det kan låta som att det handlar om en oundviklig, framåtskridande process. Men det finns inget stöd för att det skulle handla om det, man tror att det i stället kan gå fram och tillbaka, tankarna kan försvinna och sedan eventuellt dyka upp igen. Och självmordstankar är mycket vanliga, enligt en ganska ny brittisk studie har över två procent av befolkningen allvarliga tankar av det slaget. Av dem är det mindre än en halv procent som tar livet av sig. Tidigare brukade man tala om att vissa självmordsförsök i själva verket var ett ”rop på hjälp”. Den synen har man allt mer börjat överge, berättar Katarina Skogman. I dag menar många forskare att självmordsbeteende snarare är ett skri av smärta, ”a cry of pain”. Det är ett sätt att försöka fly från en upplevd fälla, en smärtsam situation där man inte kan se någon annan utväg. Forskarna tror att de psykologiska mekanismer som aktiveras i det läget innebär att man inte längre kan tänka klart, och blir låst i negativa tankar som gör att allt upplevs som hopplöst. Många typer av stress under lång tid kan bidra, och medfödda skillnader som temperament kan spela in när det gäller hur lätt en viss individ hamnar i en sådan reaktion. Olika faktorer, också slumpmässiga, kan avgöra om och när en självmordsimpuls leder till handling. Patienter som Katarina Skogman intervjuade berättade om en komplex bakgrund till sina självmordsförsök, med olika problem som blev till onda cirklar. Många talade om en svår psykisk och fysisk utmattning, och om okontrollerbara humörsvängningar. Huvudmotivet var att fly från psykisk smärta, men nästan alla beskrev det slutgiltiga beslutet som impulsivt. Personerna berättade också om ett akut, förändrat sinnestillstånd i samband med självmordsförsöket. För en del handlade det om förvirring, panik och desperation, för andra om ett slags lugn, med avstängda känslor och ”tunnelseende” där de var helt inriktade på självmordshandlingen. Gemensamt för de två sinnestillstånden var att man upplevde det som omöjligt att söka hjälp, och att man just då inte heller ville göra det. – De kunde uttrycka det som att ”jag tänkte helt konstigt” eller ”det här låter nog väldigt märkligt”. De kände det som att de tappat kontrollen. Många kände oro för att hamna i det tillståndet igen, säger Katarina Skogman. Tillstånden har bara beskrivits lite i forskning tidigare och behöver undersökas mer. Det gäller att hitta vägar att förebygga att personer i riskzonen hamnar i sådana tillstånd. Katarina Skogman frågade också sina intervjupersoner vad de trodde skulle kunna hjälpa dem att inte hamna i en liknande situation. – Att få hjälp med de problem de upplevde som viktigast, och att få lära sig att bättre handskas med problem, betonades mycket. Det stämmer med behandlingsforskning där man sett att psykoterapi som fokuserar på förmågan att lösa problem och att hantera känslor kan minska risken för självmordshandlingar. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 23411, "headline": "\"Fågelinfluensan når Sverige med flyttfåglarna redan i vår\"", "summary": "Socialstyrelsen efterlyser strängare regler: Smittskyddslagen ska gälla det aggressiva viruset H5N1. Det är troligt att fågelinfluensan upptäcks bland de tusentals flyttfåglar som fångas och testas på Öland i vår. Sjukdomen kan också komma till Sverige med tama fåglar som importeras eller smugglas in i landet. Den kan även dyka upp hos en människa som smittats utomlands. Vi måste ta hotet på allvar. Den aggressiva formen av fågelinfluensan H5N1 är farlig för både fåglar och människor. Därför föreslår vi nu att H5N1 blir en anmälningspliktig sjukdom enligt smittsskyddslagen, skriver Socialstyrelsens generaldirektör Kjell Asplund och chefen för smittskyddsenheten Anders Tegnell tillsammans med Jordbruksverkets generaldirektör Mats Persson och chefsveterinär Leif Denneberg.", "article": "Den aggressiva fågelinfluensan H5N1 sprider sig västerut från Asien, nu senast till Nigeria och Italien. Det gör naturligtvis att många medborgare är oroliga för att fågelinfluensan även ska nå vårt land. Det är inte otänkbart att vi inom den närmaste tiden kommer att se fall av H5N1 ännu närmare Sverige och det finns risk att smittan även når vårt land. Sannolikt är det då smittade fåglar som hittas, antingen vilda fåglar i samband med vårens fågelsträck eller tama fåglar som importerats eller smugglats in i landet. Det finns fågelinfluensavirus av olika typer. Vetrinärmedicinskt skiljer man på aggressiva och milda fågelinfluensavirus. De milda förekommer ofta på vilda sjöfåglar och orsakar oftast inga symtom. Dessa virus är, vad man vet, inte farliga för människan. De mer aggressiva virusen förekommer inte alls lika ofta men orsakar hög dödlighet hos fåglarna. Ett milt influensavirus kan också förändras till ett aggressivt i vissa miljöer, till exempel om det kommer in i en tamfjäderfäbesättning. Fågelinfluensa av typen H5N1 finns både som mild och aggressiv form och det vi avser när vi talar om fågelinfluensan H5N1 är den aggressiva formen. Förutom de fåglar som dött av H5N1 har miljontals fåglar avlivats i världen för att få stopp på spridningen av viruset. Vi vill understryka att denna infektion i första hand är ett hot för fåglar, såväl vilda som tama. För att en människa ska smittas av H5N1 krävs mycket tät kontakt med smittade fåglar och av alla som har en mycket nära kontakt är det väldigt få som smittas. Trots det är fågelinfluensa allvarlig för människor och ett hot mot dem som smittas - av knappt 200 kända fall, främst i sydöstra Asien, har omkring hälften avlidit som en följd av sjukdomen. Det finns i dag inga tecken på att H5N1 sprids från människa till människa. För att detta ska kunna ske måste viruset förändras i flera steg. Skulle så ske ändras bilden helt - och hotet blir ett annat. I värsta fall kan denna förändring ge upphov till en världsomfattande epidemi, en så kallad pandemi. Att just H5N1 skulle vara det virus som förändras på ett sätt som gör att det kan orsaka en pandemi går inte att förutsäga. Det kan vara något annat influensavirus och det kan ligga långt fram i tiden. Kunskapen om hur denna process går till är för dålig för att kunna göra några förutsägelser om när och var det händer igen. Men vårt budskap är att vi alla måste ta hotet från fågelviruset H5N1 på allvar även i dess nuvarande form, så att vi är väl förberedda om sjukdomen skulle komma till Sverige. Det finns i huvudsak tre alternativa sätt för H5N1 att ta sig in i Sverige: Genom import eller smuggling av levande fåglar eller fågelprodukter. Här har Tullverket sedan en tid ökat beredskapen för att hitta misstänkt smittade fåglar. Det är ytterst viktigt att personer som sysslar med import av levande fåglar respekterar de regler som finns och att de har förståelse för att det kan finnas skäl att minimera gränsöverskridande transporter av fågel med tanke på situationen. Flyttfåglar är en möjlig källa till spridning av smitta. Snart är de första flyttfåglarna på väg tillbaka norrut efter sina vintervistelser och bland annat på Ottenby fågelstation på Öland kommer tusentals fåglar att fångas in och testas. Det är sannolikt att åtminstone den milda varianten av H5N1 kommer att dyka upp i denna provtagning. Ett tredje alternativ är att en människa som smittas utomlands av H5N1-virus reser in i Sverige. Hotbilden för samhället är i ett sådant fall tämligen liten med tanke på virusets oförmåga att spridas mellan människor, men det är viktigt att den smittade personen snabbt får diagnos och behandling. Skulle vi få in H5N1 via flyttfågel eller på annat sätt, finns det risk för att en eller flera fjäderfäbesättningar, till exempel höns eller kalkoner, smittas. Detta är något som svenska myndigheter och fjäderfänäringen är beredda på och det finns inövade och beprövade smittbekämpningsrutiner. Om en tamfågel misstänks bära på fågelinfluensa spärras det aktuella området av, en smittbekämpningsorganisation sätts snabbt i gång och smittan isoleras. De personer som kommit i kontakt med fåglarna kontaktas och skyddas med antivirala läkemedel. Newcastlesjuka hos fåglar har under många år bekämpats i Sverige på likartat sätt. I Sverige finns cirka 70 större utegående besättningar och dessa är fördelade över hela landet. Det förekommer ingen större koncentration någonstans, vilket är en fördel från smittskyddssynpunkt. Sverige har ett gott smittskyddsläge inom fjäderfänäringen genom frivilliga hygien- och kontrollprogram sedan många år och kunskapen är hög på gårdarna och inom veterinärkåren. Här finns alltså en hel del kunskaper och erfarenheter att falla tillbaka på. H5N1 är en farlig sjukdom både för fåglar och människor och bör betraktas just så. Vi har andra typer av zoonoser, det vill säga sjukdomar som smittar mellan djur och människor - rabies, mjältbrand och blödarfeber. Det är ovanligt att de överförs till människor, men i de fall de gör det är de allvarliga sjukdomar som ska tas på allvar. På veterinärsidan är H5N1 i dag en anmälningspliktig djursjukdom enligt epizootilagen. Socialstyrelsen kommer att föreslå rege-ringen att även göra H5N1 till en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. På samma sätt gjorde man med sjukdomen sars, som blev anmälningspliktig för några år sedan. Ett intensivt arbete pågår kontinuerligt inom EU, där medlemsländerna samarbetar kring övervakning och provtagning av vilda och tama fåglar. Under hösten har EU-kommissionen även vidtagit en lång rad beslut för att skydda medlemsstaterna från H5N1. Dessa rör såväl internationell handel som förebyggande åtgärder på gårdsnivå. Besluten omfattar även Sverige och inte minst betydelsefull är EU:s höjda ambitionsnivå i gränskontrollen för att förhindra att fåglar och fågelprodukter från drabbade områden kommer in i våra länder. Samarbetet mellan berörda svenska myndigheter kring fågelinfluensa har intensifierats det senaste året. Det finns gemensamma arbetsgrupper, däribland en grupp på generaldirektörsnivå, som bland annat tagit fram samordnade handlingsplaner. Centralt är myndigheter som Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt samt Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Arbetsmiljöverket och Livsmedelsverket drivande i beredskapsarbetet. Krisberedskapsmyndigheten och Sveriges kommuner och landsting deltar också i planeringen. I december 2005 genomförde Jordbruksverket fältövningar med fingerade fall av fågelinfluensa. Här deltog bland andra veterinärer, djurägare, länsstyrelser och smittskyddsläkare. Gemensamma övningar samt fungerande samordning mellan lokala, regionala och nationella aktörer är avgörande inslag om vi ska kunna möta de utmaningar fågelinfluensan för med sig. Jordbruksverkets basorganisation för beredskapen i fält är distriktsveterinärerna. På den regionala nivån är länsstyrelsernas länsveterinärer samt landets smittskyddsläkare viktiga aktörer i det förberedande arbetet. Ansvaret för hälso- och sjukvården ligger i Sverige på landsting och regioner. Även smittskyddsarbetet är decentraliserat i vårt land. Det finns en väl utbyggd smittskyddsorganisation i Sverige. Vi har rutiner som innebär att vi snabbt kan identifiera och behandla smittsamma sjukdomar. Våra laboratorier håller hög standard och vården på våra sjukhus håller över lag god kvalitet vid internationella jämförelser. Är vår beredskap därmed god? Ja, vi menar att den är det. Vi har bra kunskap om fågelinfluensan, vi har organiserat vår beredskap, vi har förberett de nödvändiga förändringar som kan bli aktuella - inklusive författningsändringar - vi har övat praktiskt. Naturligtvis kan vår beredskap alltid bli bättre och här finns flera osäkra faktorer som i ett slag kan förändra situationen och hotbilden. Detta gäller främst om fågelinfluensavirus skulle förändras och bli smittsamt mellan människor. De rubriker vi alla sett i medierna om fågelinfluensan de senaste månaderna kanske kan tyckas våldsamt överdrivna - och i många fall är de utan tvekan också det. Men samtidigt kan vi tycka att detta också fört något gott med sig: att värdet av en god beredskap belysts ordentligt. Risken att underskatta viruset H5N1 har minimerats. Ingen kan säga att vi inte varit förvarnade. Virus bryr sig inte om geografiska gränser. Därför har EU-institutionerna och världsorganisationerna gått samman för att bekämpa fågelinfluensan. Många insatser har gjorts för att bekämpa H5N1 på de platser där det fått fäste. Viruset är i första hand ett hot mot fåglar runt om på vår jord. Fortfarande är det relativt få människor som smittats. Vi har goda förhoppningar om att de insatser som nu görs i världen kommer att begränsa smittspridningen bland tamfågel och att det också fortsättningsvis kommer att vara ett fåtal människor som drabbas. Detta gäller även om eller när vi ser de första fallen av H5N1 innanför landets gränser. Kjell Asplund Generaldirektör, Socialstyrelsen Anders Tegnell Chef smittskyddsenheten, Socialstyrelsen Mats Persson Generaldirektör, Jordbruksverket Leif Denneberg Chefsveterinär, Jordbruksverket ", "article_category": "other"}
{"id": 23421, "headline": "\"Folkhälsoinstitutet motverkar förebyggande kamp mot cancer\"", "summary": "Svenska experter trappar upp snuskriget: Fundamentalism på tobaksområdet går före hälsoinformation i ovetenskaplig statlig larmrapport.. Folkhälsoinstitutet tar på sig ett stort ansvar för de cancerfall som blir följden om fler nu fortsätter att röka. Av institutets ovetenskapliga larmrapport kan allmänheten lätt dra slutsatsen att det är lika farligt att snusa som att röka. Det kan få allvarliga negativa effekter på det övergripande och förebyggande cancerarbetet. Sanningen är nämligen att det är betydligt mindre riskfyllt att tillfredsställa sitt nikotinbegär med snus än med rökning. Det skriver forskare bakom de tre stora svenska studierna på området.", "article": "Folkhälsoinstitutet presenterade nyligen en larmrapport om hälsorisker med svenskt snus. Rapporten baserades enbart på en genomgång av den tillgängliga vetenskapliga litteraturen, och några egna, nya data publicerades inte. En av slutsatserna var att svenskt snus orsakar cancer i munhålan. Dessutom hävdades att underlaget är svagt för att svenskt snus skulle ha mindre cancerframkallande egenskaper än de typer av rökfri tobak (\"non-smoking tobacco\") som förekommer i andra länder. Vi representanter för de tre stora svenska studierna inom området hävdar att dessa slutsatser är felaktiga. Rapportförfattarna har feltolkat, alternativt missförstått, våra data som samstämmigt inte visat någon riskökning för munhålecancer hos svenska snusare. Folkhälsoinstitutets rapport har till skillnad från våra studier inte genomgått någon extern, oberoende granskning (\"peer-review\") och inte publicerats i någon vetenskaplig tidskrift. Det har därför inte funnits något vetenskapligt forum i vilket vi kunnat bemöta rapportens slutsatser. Inte desto mindre anser vi det angeläget att belysa några av rapportens felaktigheter. Ett av huvudnumren i rapportens kritik av våra studier är en förmodad förekomst av \"negativ confounding\" från rökning i riskuppskattningarna för snus, det vill säga att vi underskattat riskerna med snus genom att vi inte haft tillräcklig information om individernas rökning. Till skillnad från rapportförfattarna har vi mångårig erfarenhet av patienter med cancersjukdomar i öron-näsa-hals-området. När vi utformade våra studier var det därför en självklarhet att inhämta mycket noggrann information om potentiella störfaktorer (\"confounders\") som till exempel rökning och alkohol. Vad beträffar rökning gällde detta ålder för rökdebut, typ av rökverk, antal år av rökning, rökintensitet under olika perioder, olika mått på samlad rökbelastning, eventuellt rökstopp, etcetera. I två av våra studier inhämtades dessutom informationen vid personliga intervjuer. Motsvarande grad av noggrannhet tillämpades beträffande snusexponering. Våra studier har en så noggrann information om tobaksvanor som det över huvud taget är möjligt i epidemiologiska sammanhang. Kvaliteten på våra tobaksdata överstiger vida vad som åstadkommits i samtliga andra studier på området. Folkhälsoinstitutets rapport försöker göra en poäng av att vi i en av våra analyser bara justerat för \"rökstatus\" (dagligrökare, ex-rökare, aldrig-rökare). Bakgrunden till detta var dock att ytterligare statistisk modellering av rökeffekten där vi tog hänsyn till hur länge och hur intensivt individerna rökt, och så vidare, inte ändrade resultaten, det vill säga att användning av snus inte förde med sig en överrisk för cancer. Vi blir också beklämda över att Folkhälsoinstitutet starkt pekar på möjliga källor till systematiska fel i de svenska studierna, medan man för de övriga studierna inte på samma sätt diskuterar eventuella brister. Detta gör att en läsare lätt kan få uppfattningen att de svenska studierna skulle vara av sämre kvalitet och därmed ha ett lägre vetenskapligt bevisvärde än de utomnordiska studierna, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Dessutom, i all kritik Folkhälsoinstitutet framför mot de svenska studierna diskuterar man kring hur eventuella brister skulle kunna medföra en underskattning av cancerrisken med snus. Man borde ha fört motsvarande diskussion kring hur brister kan ha lett till överskattningar i andra studier. Återigen, det är konstigt att man på icke vetenskapliga grunder lägger större vikt vid utländska studier än vid svenska studier då man ska uttala sig om risker med snus ur ett svenskt folkhälsoperspektiv. Det är till exempel märkligt att rapportförfattarna väljer att ge så stort utrymme åt den amerikanska så kallade Winnstudien från 1970-talet. Den studien exemplifierar flertalet av de metodologiska problem som författarna själva nämner: oklar definition av vilka patienter som räknades som fall, dålig exponeringsinformation, låg statistisk precision, sammanblandning av risker med rökning, systematiska fel i valet av kontroller och tillgänglighet av information och så vidare. När det gäller de internationella studierna säger rapporten att det är \"fler studier som visar positiva samband än det är som visar negativa\". Mot bakgrund av de nämnda metodproblemen ter sig en sådan aritmetisk bedömning av kunskapsunderlaget som ovetenskaplig. Således, att utan några hållbara vetenskapliga argument dra slutsatsen att icke nordiska studier är mer sanna och mer generaliserbara för den svenska befolkningen än de tre svenska, populationsbaserade studierna är ett ovetenskapligt förfarande som tjänstemän på Folkhälsoinstitutet inte borde ägna sig åt. Vår slutsats av den vetenskapliga litteraturen är att samtliga publicerade moderna studier av riskfaktorer för cancer i munhåla och svalg inte visat någon riskökning med svenskt låg-nitrosaminsnus. Däremot har studierna bekräftat överrisker med rökning och alkohol. Den enda studie som talar emot är en svensk sjukhusbaserad fallkontrollstudie från 1950-talet. De metodologiska bristerna i denna är dock så uppenbara att den inte kan tillmätas något bevisvärde. Vi vill inte med detta hävda att våra studier visat att svenskt snus är helt ofarligt ur cancersynpunkt. Man kan givetvis inte utesluta att snus för vissa grupper av användare kan innebära en ökad risk för vissa cancerformer (exempelvis efter mycket högt och långvarigt snusbruk). Dock, om snus skulle vara förknippat med en ökad risk för munhålecancer så är detta av mindre betydelse ur folkhälsosynpunkt. Även om man antar en hög överrisk och en hög andel användare skulle snus ändå bara bidra med några enstaka fall av munhålecancer om året. Våra studier illustrerar på ett övertygande sätt att snus är ett ur cancersynpunkt betydligt mindre riskfyllt sätt att tillfredsställa ett nikotinbegär än rökning, för den som inte på annat sätt kan avstå från sitt nikotinberoende. Det är onekligen en märklig erfarenhet att som forskare få resultat av sina egna arbeten omtolkade av andra personer flera år senare, personer med den till synes magiska förmågan att se diametralt motsatta fynd i de publicerade resultaten än man själv kunde göra, inklusive de vetenskapliga granskare som tidskrifterna där arbetena publicerades hade anlitat. Vad som dock är mer allvarligt är de negativa effekter Folkhälsoinstitutets rapport kan få på det övergripande cancerpreventiva arbetet. Att Sverige har en av Europas lägsta förekomster av rökrelaterad cancer inklusive öron-näsa-hals-cancer, lungcancer och cancer i bukspottkörteln, beror naturligtvis på den unikt låga andelen rökare i befolkningen. Vår bedömning är att tillgången på ett ur hälsosynpunkt mindre riskfyllt alternativ i form av snus har bidragit till denna gynnsamma situation. Det ur alla synpunkter ideala vore naturligtvis ett helt tobaksfritt samhälle. Detta ideala Utopia finns dock inte. De som publicerar larmrapporter vars slutsatser av allmänheten kan tolkas som att det ur hälsosynpunkt är lika farligt att snusa som att röka, tar därför på sig ett stort ansvar för de cancerfall som blir följden om fler fortsätter att röka. För egen del kommer vi att fortsätta att rekommendera våra rökande patienter som inte kunnat sluta på annat sätt, att ta hjälp av nikotinersättningsmedel eller - snus. Folkhälsoinstitutet har en årlig budget av 130 miljoner kronor och skall vara ett kompetenscentrum för folkhälsa. Vi ifrågasätter om institutet lever upp till det uppdraget inom tobaksområdet. Hälsoupplysning till allmänheten är en grannlaga uppgift, särskilt beträffande hur man skall förebygga cancer. Genom åren har allmänheten tagit del av larmrapporter om cancerrisker med en mängd olika ämnen i vår miljö, rapporter som senare visat sig vara vetenskapligt ogrundade eller överdrivna. Som exempel kan nämnas Livsmedelsverkets rapport om cancerrisker med akrylamid i potatis. Dessa återkommande larm har bidragit till att allmänheten ser på hälsoinformation om cancerrisker med allt större skepsis: \"man kan ju få cancer av allting nu för tiden \". Detta är naturligtvis förödande för genomslaget för de budskap som har en solid vetenskaplig grund och som på ett väsentligt sätt skulle kunna bidra till en förbättrad folkhälsa. När det gäller rökning har det skett en gynnsam utveckling i Sverige under senare år med färre andel dagligrökare i befolkningen. Men samtidigt har rökning utvecklats till en klassfråga: de som i dag röker mest är lågutbildade kvinnor i LO-kollektivet, medan högutbildade män är de som främst tagit till sig samhällets tobaksbudskap. Mot den bakgrunden är det oacceptabelt att Folkhälsoinstitutets agerande inom tobaksområdet mer verkar styras av enskilda tjänstemäns fundamentalistiska inställning till tobaksbruk än av samhällets behov av adekvat hälsoinformation till allmänheten baserad på solida fakta om vilka det finns en bred vetenskaplig konsensus. GUNILLA ANDERSSON Docent,Tandläkarhögskolan, Malmö KERSTIN ROSENQUIST Odontologie doktor, Tandläkarhögskolan, Malmö LARS ERIK RUTQVIST Professor, Onkologiska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm ELSY-BRITT SCHILDTÖverläkare, medicine doktor, Onkologiska kliniken, Universitetssjukhuset, Lund JOHAN WENNERBERG Professor, Öron-, näs- och halskliniken, Universitetssjukhuset, Lund ", "article_category": "other"}
{"id": 23422, "headline": "Han har sett det ingen orkar se", "summary": "Roméo Dallaire är generalen som skakade hand med djävulen i Rwanda efter att FN vägrat ge honom mandat och resurser för att stoppa folkmordet. Nu kallas han hjälte för sin vägran att lyda order och överge rwanderna. Men det krävs nio piller per dygn för att han ska orka leva vidare med minnerna. Ewa Stenberg och Frida Hedberg har mött honom.", "article": "Det är ont om hjältar i världen. Ändå har den tidigare FN-befälhavaren från Rwanda, Roméo Dallaire, blivit en sådan för många människor, sedan han gjort sitt yttersta för att stoppa folkmordet i Rwanda. Men hjälten bär på en enorm skuld, så stor att han flera gånger försökt ta livet av sig. För Roméo Dallaire svider det som av piskslag att höra någon kalla honom hjälte. I början tog det honom så hårt att han isolerade sig i hemmet. Han säger att den enda orsaken till att han inte blir galen när han hör ordet ”hjälte” nämnas tillsammans med hans namn är att han fått hjälp av sin psykoterapeut att kunna hantera det. – Jag är absolut ingen hjälte, mitt uppdrag misslyckades kapitalt. Jag stod bokstavligen med döda kroppar upp till knäna samtidigt som det var mitt uppdrag att föra en fredsprocess i hamn. Då går det inte att säga ”Jag gjorde mitt bästa” och så bara promenera därifrån. Roméo Dallaire har sett syner som ingen människa borde se. Barn som hackas upp som salami, kvinnor som fått livmodern uppsprättad med en machete och fostren utslitna. Sådana syner fanns inte i hans föreställningsvärld när han en solig sommardag 1993 blev tillfrågad om han kunde tänka sig att leda en fredsbevarande FN-operation i Rwanda. Han fick inte många soldater till sitt förfogande, som mest 2 500 stycken. Men jobbet såg ju så enkelt ut. Det fanns redan ett fredsavtal som skulle sätta punkt för de strider som pågått mellan RPF-gerillan (som dominerades av folkgruppen tutsier) och den dåvarande regeringen (som bestod av folkgruppen hutuer). Ganska snart förstod Roméo Dallaire att lugnet var bedrägligt. Han fick rapporter om att hutuextremister planerade ett folkmord och uppgifter om var stora mängder vapen lagrats för ändamålet. General Dallaire meddelade FN-högkvarteret att han tänkte göra en räd. Men FN förbjöd honom att ingripa, det stred mot hans mandat. Roméo Dallaire skickade flera larm, men utan framgång. I början av april 1994 bröt helvetet löst. Tio av Roméo Dallaires belgiska FN-soldater togs till fånga. Senare samma kväll överlämnades deras döda kroppar till honom, staplade som potatissäckar utanför ett träskjul. Samtidigt började massakrerna på tutsier och moderata hutuer. Omvärldens reaktion blev precis den som hutuextremisterna hoppats. För några dagar senare fick Roméo Dallaire bevittna hur de militärplan han så länge väntat på landade i Kigali, fyllda med vältränade soldater. Men de kom inte för att hjälpa honom att stoppa folkmordet. De kom för att ta med sig alla vita människor – inklusive de välutrustade vita FN-soldaterna – därifrån. – Européerna från de gamla kolonialmakterna flydde hals över huvud. En man flydde med sin fru och sin jävla hund. De lämnade kvar de rwandier som arbetat åt dem i många år och uppfostrat deras barn. Vi hittade senare många av dem massakrerade. Roméo Dallaire gjorde en ny plan. Med 5 000 soldater skulle folkmordet kunna stoppas. Han fick åter avslag, FN:s säkerhetsråd ville inte agera. I stället beordrades Dallaire att dra tillbaka FN-styrkan. Det fanns ju ingen fred kvar att bevara. Men generalen vägrade lyda order. – Trots att den order jag fick var fullt laglig så var den omoralisk. Jag kan leva med att ställas inför krigsrätt. Men jag skulle inte kunna leva med att vi övergav de tiotusentals människor som hade sökt skydd hos oss undan folkmordet. Jag visste att de skulle bli slaktade minuterna efter det att vi åkte. Jag hade sett det hända förut. Så Roméo Dallaire och hans soldater från utvecklingsländerna stannade. Utan utrustning och ammunition, med ständiga diarréer av de utgångna konserverna de levde av. De försökte transportera de människor som sökt deras skydd till områden där de kunde vara säkra. Vägen dit gick över skövlade byar fulla av döende och döda människor. De fick bokstavligen gå över lik för att ta sig fram. Under hundra dagar – från april till juli 1994 – skulle 800 000 människor komma att hackas, skäras och slås ihjäl. Trots att de räddade 30 000 människor undan folkmordet känner den förre FN-generalen ingen stolthet. – Vi misslyckades med vår viktigaste uppgift, att stoppa folkmordet. Och många av dem vi räddade hade vi varken vatten, mat eller läkemedel åt. Jag räddade människor från att bli massakrerade som i vissa fall i stället dog av svält eller törst. Roméo Dallaires rop på nödhjälp klingade lika ohörda som hans andra rop. I stället för att stoppa folkmördarna såg han sig en dag tvungen att skaka hand med dem. Han mötte tre av ledarna för hutumilisen på ett hotell. Den ene hade fläckar av intorkat blod på sin högra hand. Före mötet hade FN-generalen tagit ut kulorna ur sin pistol. Han visste inte hur han skulle klara att skaka hand med djävulen själv. – Genom handskakningen gav jag dem mer prestige än de förtjänade. Men hade jag i stället skjutit dem hade jag äventyrat resten av FN-uppdraget. Mina soldater var inringade och de hade blivit utplånade om jag öppnat eld. Jag var där för att förhandla om fri lejd för de människor vi skyddade genom de områden hutumilisen kontrollerade. Jag ville rädda livet på människor, men det var hela tiden ett svårt dilemma. En dag ringde telefonen på den alltmer desperate generalens kontor. Det var en amerikansk tjänsteman som ville ha statistik över hur många människor som mördats dittills under folkmordet. Hans regering diskuterade ett kraftfullare FN-ingripande och han uppskattade att det krävdes ungefär 85 000 döda rwandier för att amerikanerna skulle vara beredda att riskera livet på en soldat. För Roméo Dallaire blev det ytterligare ett tecken på att vi lever i en rasistisk värld – även om rasismen ofta är undermedveten. Fyra månader efter att folkmordet brutit ut började Roméo Dallaire visa allt fler tecken på ett psykiskt sammanbrott. Han kunde inte längre skilja mellan de mardrömmar han upplevde om dagarna och dem han drömde på nätterna. Han tvingades åka hem i förtid. Och i början av år 2000 pensionerades han från den kanadensiska armén eftersom han bedömdes vara helt oförmögen att leda några trupper. Vi träffar Roméo Dallaire på hans hotellrum i London, han är här bland annat för att tala på en minnesceremoni över Förintelsen. Före intervjun tar han fram en stor medicinburk och sväljer två piller. Han jämför sitt liv med livet för en amputerad människa. Det posttraumatiska stressyndrom han lider av har givit fysiska hjärnskador såväl som starka självmordstankar. – Jag tar nio piller per dygn. De jag tar på dagen ska kapa känslosvängningarna och ta bort den extrema depressionen och hyperaktiviteten. Om jag låter bli pillren ett dygn skulle jag inte vilja känna den första person som kommer in genom dörren. Till kvällen tar Roméo Dallaire starka sömntabletter för att slippa drömma om ögonen – offrens ögon, ögon som undrar varför han inte gjorde sitt jobb och skyddade dem. Romeo Dallaire har lärt sig undvika livsmedelsaffärer. Doften av färsk frukt förflyttar honom till marknaden i Kigali, där människor dog av hunger och av våld. – Ett ljud eller en doft kan effektivt kasta mig in i ett okontrollerat tillstånd som kan leda till att jag försöker ta livet av mig. Jag var i Sierra Leone för ett par år sedan. Jag promenerade tillsammans med några medarbetare. På andra sidan gatan stod en man och sålde kokosnötter. När han sålt en nöt delade han den med sin machete. Jag hörde ljudet och såg i ögonvrån denna bruna kokosnöt med sin vita insida. Jag blev fullkomligt galen och gick bärsärk. Hade inte mina kolleger hållit fast mig vet jag inte vad som hade hänt. Jag förstår vad han säger, ändå är det svårt att tro på det när jag ser Roméo Dallaire framför mig. Han är engagerad, snabbtänkt och empatisk. Han ser mig i ögonen, mån om att jag ska förstå hur han menar. Hans enorma känsla av skuld syns inte utanpå; hans övertygelse om att ifall han bara hade förmått att säga de rätta sakerna hade han kunnat övertyga FN, i praktiken USA och Frankrike, att ingripa för att stoppa folkmordet. Roméo Dallaire säger att han tar en dag i taget och gradvis lär sig hantera sitt handikapp. Frågan är då hur världen lärt sig hantera situationer som den i Rwanda 1994. – Inte alls tillräckligt bra. Se bara på vad som händer i Darfur, svarar han och nu går det att läsa smärtan i blicken. Ewa Stenberg ewa.stenberg@dn.se 08-738 24 25 ", "article_category": "other"}
{"id": 23495, "headline": "”Tillväxten i Sverige blir högre än jag trodde i höstas”", "summary": "Finansminister Pär Nuder presenterar nya siffror för tillväxten och budgetöverskottet.Finansdepartementet missbedömde tillväxttakten i den svenska ekonomin i höstens budgetproposition. Vi bedömde att tillväxten skulle bli 3 procent i år. Men som det ser ut nu blir tillväxten över 3,5 procent. Även de offentliga finanserna förbättras. Utgifterna för sjuk- och arbetslöshets-försäkringarna blir lägre samtidigt som skatteinkomsterna stiger kraftigt. Överskottet blir även i år omkring 2 procent av brutto-nationalprodukten, BNP. De goda ekonomiska utsikterna föder framtidstro och optimism. Vi har mer än 60 000 fler sysselsatta än för ett år sedan. Över 100 000 nya jobb skapas i år och nästa år. Sverige klarar strukturomvandlingen utan att överge vår modell – vi accepterar inte att de skapas en låglönemarknad, skriver finansminister Pär Nuder.", "article": "Med rubriken ”Överdriven tro på jämlikhet gör att jobben inte kommer” presenterade Studieförbundet Näringsliv och samhälles (SNS) årliga rapport om svensk ekonomi och politik på DN Debatt den 24/1. Rapporten är en uppföljning av den studie som SNS gjorde tillsammans med amerikanska ekonomer 1995. De identifierade tre mål för Sverige: Att minska statens budgetunderskott, att komma upp på en ny långsiktig tillväxtbana och att återställa full sysselsättning. Det rekommenderade åtgärdspaketet var sänkta skatter, sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen, försvagad arbetsrätt, nedskärningar i den aktiva arbetsmarknadspolitiken och ett borttagande av subventioner till barnomsorgen. Tio år har nu passerat. Samma dag som rapporten blev offentlig befann jag mig i Bryssel på finansministermöte i det så kallade Ekofinrådet. På två dagordningspunkter kom diskussionen att fokusera på Sverige. Varje år granskar Ekofin samtliga EU-länders offentliga finanser. På tisdagens möte examinerades Sverige och fick ett gott betyg. Den andra diskussionen handlade om kvaliteten i de offentliga finanserna. Österrikes borgerliga finansminister Karl-Heinz Grasser hade bett mig att inleda om hur vi i Sverige med hjälp av budgetpolitiken prioriterar forskning, utbildning och investeringar. Varför vänder då EU:s finansministrar sina blickar mot Sverige? Sverige har sunda offentliga finanser. Budgetunderskottet som gjorde att var tredje krona i statsbudgeten var en lånad krona för tio år sedan har blivit ett överskott. De samlade offentliga finanserna uppvisar ett överskott på över 2 procent av BNP och tillhör de starkaste i världen. Sverige ligger på en högre långsiktig tillväxtbana. Sverige har de senaste tio åren haft högre tillväxt än såväl EU-snittet som OECD-snittet. Under samma tidsperiod har Sveriges reala BNI per capita ökat lika snabbt som USA:s. Sverige har fått fart på sysselsättningen igen. Under tre år i början av nittiotalet förlorade Sverige en halv miljon jobb. Sedan regeringsskiftet 1994 har 300 000 nya jobb tillkommit. Det stora flertalet av dessa har skapats i den privata sektorn. Men det finns ytterligare en orsak till omvärldens intresse. Sverige har klarat den pågående strukturomvandlingen utan att vi har övergett vår modell. Sysselsättningssiffrorna är höga. Lönebildningen fungerar väl. Den svenska konkurrenskraften anses god av internationella institutioner. Den sociala mobiliteten har visat sig vara högre än i länder som USA och Storbritannien. Jämlikhet står inte i motsättning till effektivitet och nya jobb. Den ekonomiska utvecklingen är just nu mycket god. I budgetpropositionen gjorde finansdepartementet bedömningen att tillväxten skulle hamna på 3 procent i år. Med den utveckling som nu avtecknar sig kommer vi att skriva upp tillväxten till över 3,5 procent. Det sker samtidigt som de offentliga finanserna förstärks genom lägre utgifter för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Dessutom ökar skatteinkomsterna markant. Sammantaget förbättras de offentliga finanserna betydligt och kommer även i år att visa ett överskott på omkring 2 procent av BNP. Sverige är inne i positiv spiral där goda ekonomiska utsikter medför ökad framtidstro och optimism. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen stiger. Därigenom växer framtidstron ytterligare. Den senaste arbetskraftsundersökningen från SCB visar på en uppgång i sysselsättningen med över 60 000 personer jämfört med för ett år sedan. Konjunkturinstitutet gör bedömningen att det under 2006 och 2007 kommer att skapas över 100 000 nya jobb. Samtidigt visar all ekonomisk statistik att Sverige – trots brister – fortfarande är ett av de mest jämlika länderna i världen. Visst innebär globaliseringen nya, stora utmaningar. Svenska företag skall kämpa på samma marknader som de kinesiska och indiska. Det gäller företag inom både industri- och tjänstesektorn. Konkurrensen kommer att intensifieras, både i tid och volym. Lösningen på detta är inte att acceptera att det släpps fram en låglönemarknad i Sverige. Lösningen ligger i att värna och utveckla den svenska modellen, att investera i ökad kunskap, konkurrenskraft och trygghet. Sverige ska vara ett land med en hög och bred kunskapsnivå. Sverige ska ligga på den absoluta forskningsfronten och innovationsfronten. Skolan ska utvecklas. Företagens villkor ska förbättras, genom enklare regler, bra service, strategiska utvecklingsprogram och stabila spelregler. Sverige ska ha fortsatt höga skatter som finansierar en väl fungerande sjukvård och som ger goda pensioner. Trygghetsförsäkringar och de sociala skyddsnäten ska utvecklas. A-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken ska bli än bättre på att hjälpa till att klara omställningen från gamla till nya villkor i tider av omvandling och förändring. Tryggheten kan aldrig ligga i att få behålla just det jobb man har i dag. Tryggheten skall ligga i att man vet att man kan få ett nytt jobb. En del vill ge sken av att a-kassan och sjukförsäkringen är bidrag som gör svenskarna passiva. I stället är de försäkringar som vi själva har betalt för och som bidrar till att svenska folket är både innovativt och omställningsbenäget. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken bidrar till att underlätta för människor att byta yrke och undvika passivisering. De senaste åren har de arbetsmarknadspolitiska programmen i större omfattning kommit att handla om arbetsmarknadspraktik, olika typer av sysselsättningsstimulanser och riktade anställningar för dem som står längst från arbetsmarknaden, bland annat genom plusjobben. Birgitta Swedenborg från SNS skriver på DN Debatt att ”rapportens utifrånperspektiv höjer blicken över den svenska debattens invanda hjulspår”. Det är inte korrekt. Den politik SNS rekommenderar är precis densamma som moderaterna vill genomföra efter riksdagsvalet 2006. Moderaterna vill sänka skatten med 250 miljarder kronor. Moderaterna vill sänka ersättningsnivån i a-kassa och sjukförsäkring dramatiskt. Moderaterna vill öppna upp en låglönemarknad. Det finns egentligen bara en skillnad. Moderaterna vill av opportunistiska skäl inte tydligt beskriva det egentliga syftet med den moderata politiken. ”Lite mer ojämlikhet i det jämlika Sverige skulle kunna ha en stor positiv effekt.” SNS säger det moderaterna inte vågar säga. Pär Nuder Finansminister ", "article_category": "other"}
{"id": 23500, "headline": "En förlorad värld", "summary": "För de franska invånarna i Elfenbenskusten är Afrika inte längre vad det har varit. Rådlösa ser de på när landet slits i stycken, och hur deras egen tid på kontinenten rinner ut. DN:s Anna Koblanck och frilansfotograf Peter van Agtmael har mött den sista spillran av det franska imperiet.", "article": "Den sjätte november 2004 körde läkaren Henri Chenal sin bil genom gatorna i Elfenbenskustens kommersiella huvudstad Abidjan när han hörde på bilradion att fransk militär skjutit sönder landets militära flygflotta. Henri Chenal vände omedelbart bilen och åkte raka vägen hem till sin bostad. Där låste han dörren bakom sig, i väntan på de våldsamma protester han visste snart skulle dra genom staden. I femton dagar barrikaderade han sig i sitt hem, utan att en enda gång ens våga titta ut genom fönstret på förödelsen som rasade längs gatorna nedanför. – När jag hörde de franska evakuerings-helikoptrarna i luften ovanför funderade jag självklart på om jag skulle lämna landet. Men jag valde att stanna, berättar Henri Chenal drygt ett år senare. Medan Henri Chenal gömde sig i sin lägenhet kablades dramatiska tv-bilder från de anti-franska upploppen i Elfenbenskusten ut över världen. Delar av Abidjan slogs sönder och samman av president Laurent Gbagbos så kallade Ungpatrioter. Ilskna ungdomar plundrade, misshandlade och våldtog. Tiotusentals fransmän flydde från det land de sett som sitt hemland, till en osäker framtid i Frankrike. I Paris satt chockade franska politiker och såg kronjuvelen i det forna franska imperiet i Afrika implodera. Nu när Ungpatrioterna med kastade stenar och brinnande bildäck återigen tar över gatorna i Abidjan funderar det fåtal fransmän som ännu inte lämnat landet på om det ändå inte är dags att packa kappsäcken. De älskar sitt Afrika, men Afrika tycks inte vilja ha dem kvar längre. Fångade mellan en kompromisslös afrikansk maktkamp och en till synes rådlös före detta kolonialmakt anar de slutet på det liv som Afrika hittills bjudit dem. Deras liberté har förbytts till rädsla och vaksamhet. Den fraternité de känt med ivorianerna är plötsligt kyligt obesvarad. – Elfenbenskusten går just nu igenom en existentiell kris, precis som hela Afrika. Vad vår regering i Frankrike inte förstår är att det ivorianska folket håller på att växa upp. Det är som relationen mellan far och son, förklarar Henri Chenal. Elfenbenskusten var länge det goda exemplet på en lyckad fransk postkolonial Afrikapolitik, en sällsynt politisk och ekonomisk framgångssaga på en sargad kontinent. Till skillnad från före detta brittiska och portugisiska kolonier i Afrika som snabbt försjönk i våldsamma konflikter efter självständigheten på 1960- och 1970-talen, förblev Elfenbenskusten och andra forna franska kolonier relativt fridfulla. Fram till den sjätte november 2004, då franska Mirage-plan sköt sönder det ivorianska flygvapnets två jetplan och tre helikoptrar. Anfallet var ett svar på en attack timmarna innan mot en fransk bas i de norra delarna av landet som tagit nio franska militärers liv. Frankrikes president Jacques Chirac tycks ha sett det som en given vedergällning för Frankrikes största militära förlust utomlands på tjugo år. För president Laurent Gbagbos supportrar var det ett tydligt exempel på den forna kolonialmaktens svek mot den sittande makten, och en klar stridssignal. För läkaren Henri Chenal och hans franska vänner i Abidjan förändrades livet i ett slag. Martine du Colombier säger bestämt att hon inte vill bli fotograferad framför sin stora, djupblå swimmingpool. Elegant sveper hon in genom de uppslagna verandadörrarna ut mot gården, och skjuter av en blixtsnabb, otvetydig blick som inte tillåter någon diskussion. – Det ser inte bra ut, säger hon. Efter upploppen 2004 flög den franska pressen ner för att träffa de franska expatrioterna i landet, och Martine är upprörd över det porträtt de målade upp av fransmännens liv i den forna kolonin: Pooler. Betjänter. Lyx. Själv kom hon som nyutexaminerad journalist till Abidjan 1964 tillsammans med sin make i jakt på äventyr. Det har gått fyrtio år sedan dess. Martines barn föddes här, liksom deras barn. Maken omkom i en bilolycka i Mali 1985. Barnen lämnade landet med de franska evakuerings-helikoptrarna. Martine själv var på sjukhus i Frankrike under upploppen, men valde att resa tillbaka så snart hon tillfrisknat. – Vi är inte rädda för folket som lever tillsammans med oss. Vi lever precis som tidigare, säger hon och slår sig ner i soffan i det gamla, renoverade handelshuset i staden Grand-Bassam vid stranden några mil öster om Abidjan. Sedan häller hon upp lemonad ur en begagnad blå ginflaska av glas. De små snittar med ansjovisröra som kocken förberett smakar ljuvligt till drickan. – Han lagar till den själv, säger Martine du Colombier och nickar bort mot köket. – Han köper till och med fisken färsk och förbereder den med salt, tillägger hon med en viss stolthet. Det är flera meter högt i tak, och väggarna i vardagsrummet är målade i exotiska djungelmotiv. Konstnären är en ivorian som Martine också anlitat att måla väggarna i kontoret inne i Abidjan. Runt soffgruppen står antikviteter och prydnadsföremål som Martine och hennes make samlat på sig under sina resor – en rektangulär träskulptur från Mali och en snidad krokodil från Kongo. Snäckskal från stranden ett femtiotal meter bort. I taket snurrar en gammaldags fläkt, och på det fyra meter långa matsalsbordet i tungt trä står en keramikskål full av antika glaspärlor. – Det är så här vi tycker om våra hus. Vi vill inte ha dem moderna, utan med många historiska föremål och saker från naturen, berättar Martine. På gräset utanför betar två av hennes hästar som hon importerat från Niger och Burkina Faso, där klimatet för hästuppfödning är mycket bättre. I Elfenbenskusten är det egentligen för varmt och fuktigt, och hästarnas plågas av insekter och sjukdomar. – Det är mycket problem, förklarar Martine du Colombier allvarligt. Den pittoreska kuststaden Grand-Bassam var den franska kolonins första huvudstad på 1890-talet, och den gamla kyrkogården intill sanddynerna vid havet vittnar om de franska kolonialisternas tidiga mödor. Omkullkastade och bortträngda av nyare gravar ligger brutna gravstenar som är mer än hundra år gammal. En epidemi av gula febern sägs vara skyldig till många av dödsfallen i slutet av förrförra seklet. Det exotiska klimatet bidrog säkert också, liksom erövrarnas strider mot infödingarna. Baoulé-folkets gerillakrig mot de våldsamma inkräktarna pågick ända fram till 1917, men därefter hade fransmännen ett stadigt grepp om landets rikedomar: kaffe, kakao och palmolja. Ivorianerna tvingades till att bli gratis arbetskraft. Liksom Henri Chenal och Martine du Colombier har affärsmannen Jean Marie Nayrolles levt i Elfenbenskusten i flera decennier. Men inte förrän han under upploppen i november 2004 tvingades låsa in sig i sin stora, luftiga våning i centrala Abidjan säger han sig ha upplevt några antipatier från ivorianerna. – Jag blev totalt överraskad, säger han bistert. Det är en chock han verkar dela med många franska medborgare i Elfenbenskusten. Ingen tycks ha förväntat sig en sådan explosion av ilska riktad mot dem. – Vi väntade oss något slags problem. Men inte att vi skulle bli måltavla, säger Jean Marie Nayrolles medan han klappar sin vita pudel Nikita. Prydlig och helt klädd i svart sitter han i en fåtölj i vardagsrummet, vänd mot de stora glasdörrarna som leder ut till den soldränkta takterrassen. Därifrån kan man se ut över hela innerstaden, och till och med speja bort mot skrytbyggen som det överdådiga Hotel Ivorien från landets glansdagar på 1970-talet. – Jag fann en sådan frihet här i Afrika. Liberté! Både i vardagslivet och i yrkeslivet. Det är så mycket man lätt kan göra här som man inte kan göra i Frankrike, berättar Jean Marie. I våningen intill ligger kontoret för den byggfirma som han drivit i tjugofem år, med förgreningar i grannländer som Mali och Burkina Faso. Affärerna har varit mycket goda. – Landets första president, Félix Houphouët-Boigny, öppnade det här landets ekonomi som få andra länder har gjort, och lade grunden för en exportbaserad produktion. Tillsammans med kaffe-och kakaoodlingarna hjälpte det Elfenbenskusten att utvecklas och förbli stabilt, förklarar Jean Marie Nayrolles. Fransmännen drog nytta av sina starka band till den forna kolonin, och industrier som telekom, vatten och elektricitet är än i dag i händerna på franska bolag. Allt gick bra, tills politikerna började ställa till det. Själv håller sig Jean Marie Nayrolles utanför politiken. Han ”gör bara affärer”, precis som Henri Chenal ”endast driver en aidsklinik” och Martine du Colombier ”bara arbetar med dokumentärfilm.” De slår allihop upp händerna i en avfärdande gest framför sig när frågor om politik kommer upp. – Jag har bott här i trettio år men jag är fortfarande utlänning, så jag blandar mig inte i politiken, säger Jean Marie Nayrolles. Fransk Afrikapolitik har hittills i stort sett varit den franska presidentens privilegium, och Afrika sågs länge som den franska maktelitens egen privata bakgård – pré carré. Det handlade om att hävda Frankrikes intressen, inte minst de ekonomiska, framför andra. Det var också viktigt att värna om stabiliteten, och om Frankrikes image som en framgångsrik stormakt. Priset som inte minst de afrikanska invånarna fick betala var en lång rad odemokratiska regimer som understöddes av den forna kolonialmakten. Det första stora bakslaget kom i och med folkmordet i Rwanda, där Frankrike länge stöttade den hutu-regim som hetsade fram den nationella massakern. Även den ökända diktatorn Mobutu Sese Seko i dåvarande Zaire kunde räkna med fransmännens stöd, långt efter att andra stormakter tagit sina händer ifrån hans solkiga gestalt. Tvärs över gatan från Jean Marie Nayrolles generösa bostad ligger det franska kulturhuset, Centre Culturel Francais. Den glasade fasaden mot gatan är täckt av aluminiumplåt, och inne i mörkret i de övergivna lokalerna går det knappt ens att urskilja de foton på franska kulturpersonligheter som hänger i entrén. Golvet i den rymliga utställningshallen är fullt med skräp, och bakom gallret som hastigt låsts om biblioteket på andra våningen ligger omkullkastade hyllor och en röra av böcker. På den asfalterade gården framför står en utbränd bil med inskriptionen ”26 Janvier 2003” klippt i plåten, ett minnesmonument upprättat av institutets sista chef som tvingades överge byggnaden. – Vakten klättrade ut på taket här för att gömma sig när de plundrade huset, berättar säkerhetsvakten Guy Claude, och slår upp en liten kvadratisk stållucka längst upp i trapphuset som leder ut till taket. Trots fransmännens chock över upploppen i november 2004 var dessa uppenbarligen inte de första våldsamma uttrycken för anti-franska känslor bland ivorianerna. Redan i januari 2003 löpte Ungpatrioter och andra anhängare av president Laurent Gbagbos nationalism amok på gatorna i Abidjan och slog sönder byggnader med anknytning till fransmännen. Protesterna var ett svar på den vapenvila som Frankrike mäklat fram, och som skrevs under av både regeringssidan och rebellerna i franska Linas-Marcussis i början av 2003. Ungpatrioterna och deras sympatisörer såg avtalet som en direkt skymf mot den sittande regeringen, och bläcket hann knappt ens torka innan båda sidor brutit mot fördraget. – Jag är rädd för att de ska komma hit igen, berättar vakten Guy Claude medan han visar runt i det sönderslagna kulturcentret. Trots att han själv är ivorian fruktar han en ny attack mot byggnaden. För att råka illa ut kan det räcka med att man arbetar för fransmännen. Eller att man har påbrå från något av grannländerna. Eller att man inte uttryckligen sympatiserar med Ungpatrioternas sak. – Det är synd. Bara fyra fransmän arbetade här, resten var ivorianer. Här fanns den största och finaste biografen i regionen, och jättemånga ivorianska elever brukade använda sig av biblioteket, berättar Guy Claude. – Upprorsmakarna trodde att de slog mot fransmännen, men det är vi själva som blir lidande, tillägger han. Folkmordet i Rwanda blev ett bryskt uppvaknande för franska politiker. Därefter gjorde Frankrike en helomvändning i Afrikapolitiken, och började tala om att dra ned på antalet stationerade franska militärer i länder som Elfenbenskusten, Senegal och Gabon. I en intervju med franska tidningen Le Monde i juli 2001 förklarade dåvarande utrikesministern Hubert Védrine att Frankrikes relation till det forna imperiet ”anpassats till en ny verklighet”. Det var slut på den gammalmodiga rivaliteten med Storbritannien, och dessutom slut på Frankrikes inblandning i de forna afrikanska koloniernas inrikespolitik. ”Slutligen”, sade han till tidningens reporter, ”har vi nu som mål att fostra demokrati i Afrika, utan cynism.” Det är första gången som tjugotreåriga Aurelien Nayrolles hälsar på hemma hos sina nya vänner i hip-hopbandet Afrogees. Tidigare har han med viss stolthet berättat om hur han hängt med dem till kåkstäderna, men så här nära deras vardag har han inte tidigare varit. Mahazia och Thango bor bara ett kvarter bort, i ett hus Aurelien kan se från sin pappas stora takterrass. Han verkar dock inte ens ha kunnat ana sig till hur torftiga de små krypinen i källaren är. Mahazia poserar tålmodigt för kameran i mörkret framför några av de urklippta tidningsbilder han dekorerat de kala väggarna med, medan Aurelien står i dörröppningen och hjälper till att lysa upp kyffet med sin mobiltelefon. Ett par dagar senare ringer Aurelien och säger besvärat att han inte vill att just dessa bilder ska publiceras. Det kan vara farligt, hävdar han. Så spänt är det politiska läget. Det skulle inte heller se bra ut, att visa upp Elfenbenskusten på det sättet. – Min pappa förälskade sig i Frankrike, men jag är född här, berättar Aurelien. Hans ögon är lysande klarblå och han är minst ett huvud längre än någon av killarna i Afrogees. Sedan han nyligen kom tillbaka till Abidjan efter fyra års studier i litteratur vid Sorbonne-universitetet i Paris arbetar han för Martine du Colombier. På fritiden försöker han hjälpa till att göra pr för Afrogees, som han stötte på av en tillfällighet. – Folk tror att vi bara engagerar oss för pengarnas skull. Men det är inte sant, säger han. Det är skönt att vara hemma i Elfenbenskusten igen, trots oroligheterna. Aurelien kände sig aldrig riktig bekväm i Frankrike, trots att hans mamma numera bor där. – Mina genetiska rötter är i Frankrike, men kulturellt är jag ivorian, säger Aurelien. Det misslyckade kuppförsöket i Elfenbenskusten i september 2002 blev ett nytt bakslag för fransk utrikespolitik. Stabiliteten och utvecklingen i landet visade sig bara ha hållit så länge den gamla landsfadern och diktatorn Félix Houphouët-Boigny funnits i livet. Efter hans bortgång 1993 inleddes en maktkamp mellan olika politiska fraktioner, som inte drog sig för att spela på landets etniska klyvningar. Under de ekonomiska glansdagarna saknades arbetskraft till plantagen, och invandrarna strömmade in från grannländerna i Västafrika. Nu tröt plötsligt resurserna, och de trätande politikerna såg snart en kraft att spela på i missnöjet bland de många unga ivorianer som saknade arbete och försörjning. I ett samhälle som länge sågs som en multikulturell smältdegel drogs nya skiljelinjer mellan ”rena” ivorianer och de med invandrarbakgrund. Delningarna förstärktes av att många av de med utländskt påbrå lever i norr, och är muslimer. Inför presidentvalet 2000 lyckades Laurent Gbagbo helt manövrera ut sin främste motkandidat, Alessane Outtara, med ursäkten att en person med en invandrad far inte är kvalificerad att ställa upp. Ivorianer med invandrarbakgrund förnekades medborgerliga rättigheter, och till slut fick en grupp yngre, förbisedda officerare nog. Enligt ett gammalt, delvis hemligt, försvarsavtal mellan Frankrike och Elfenbenskusten borde Frankrike ha kallat in sina trupper till president Gbagbos försvar. Enligt landets nya Afrikapolitik fanns inte längre något utrymme att ingripa i ”interna konflikter” i de forna kolonierna. Serge Kassys hem är kanske inte vad man förväntar sig av en av Ungpatrioternas ledare. Bakom garageporten till hans väl tilltagna villa i grå betong i en av Abidjans nyrika förorter står en flådig bil parkerad. En smal trappa klädd i röd sammet leder upp till ett allrum där reggaestjärnans medhjälpare slött sitter och blänger på teve. En av dem ordnar med en fläkt i det panelklädda vardagsrummet intill, och slår snabbt på teven som står framför baren i ena hörnet så att tonerna av amerikansk hip-hop flödar ut. Han hinner till och med artigt erbjuda kaffe innan chefen dyker upp, iklädd en knallröd tröja och ett stort glänsande guldsmycke om halsen i form av den afrikanska kontinenten. – Kort sagt kan man säga att Ungpatrioterna är en motståndsrörelse. Vi är de som har förstått att det här är ett befrielsekrig, säger Serge Kassy på kraftfull franska och gestikulerar häftigt med händerna. Ilsket redogör han för hur Frankrike förrådde Gbagbos regering. Han hävdar att den forna kolonialmakten står bakom rebellerna, och att de aldrig hade lyckats befästa sig i de norra delarna av landet utan Frankrikes hjälp. Laurent Gbagbo, förklarar han, är den enda president i Afrika som inte är en kolonial nickedocka. – Vår president är den första president i ett franskt afrikanskt land som valts av folket, och inte tillsatts av Frankrike. För första gången är det vi som har makten över rikedomarna, i stället för Frankrike. Vår president är den första som inte ringer Frankrike varje gång han måste ta ett beslut, säger Serge Kassy med intensitet. Att president Gbagbo själv kallade in franska trupper till försvar när de unga officerarna inledde sitt uppror viftar han bort. De våldsamma anti-franska upploppen tar han inget ansvar för, trots att Ungpatrioternas hatpropaganda är väl känd. – Vi har aldrig tagit till vapen, men vi har organiserat protester på gatan för att visa omvärlden vad vi tycker, säger han, och skyller i stället våldsamheterna på fyra tusen fångar som han säger skulle ha släppts ut ur fängelse av den politiska oppositionen och den franska militären. – Fångarna transporterades till de franska familjernas hem för att plundra, döda och våldta för att det skulle se ut som om det var presidenten och vi Ungpatrioter som låg bakom, hävdar han. Experterna beskriver relationen mellan Frankrike och de afrikanska före detta kolonier som hatkärlek. I Kongo-Brazzaville säger man att ”man kan inte dö förrän man har sett Paris”, samtidigt som det finns ett djupt förankrat hat mot den forna kolonialmakten framför allt bland ungdomar. Problematiken är inte unik för Elfenbenskusten. – Där du finner en kombination av ilskna ungdomar och en förbisedd och missnöjd elit har du en explosiv politisk cocktail, säger Jérôme Gouzou på svenska Liv och fredsinstitutet. – Den cocktailen finns i många av de forna franska kolonierna, som Gabon, Kamerun, Tchad och till och med Senegal. Frankrike har inte förstått det, tillägger han. Stephanie Duponts kalender i rött skinn är fullbokad en vecka framåt. Därefter är det tomt. –Ingen vågar spekulera om framtiden i Elfenbenskusten. Själv jobbar jag endast med extremt kort tidshorisont, säger hon och drar med sin vällackerade nagel längs de randiga bladen för att markera tomheten. Klädd i vit blus, en klassisk silkessjal och stora guldsmycken sitter hon säkert bakom sitt skrivbord i det lilla fastighetsmäklarkontoret i den förnäma stadsdelen Cocody i Abidjan. – Titta! säger hon och pekar ut mot fönstret med utsikt över staden. – Se hur solen skiner. Så här ser vardagen ut här. Livet i Afrika är så mycket bättre än i Frankrike, säger hon och slår ut med armen. Men inte ens solen kan hålla henne kvar längre. Dottern satte hon på flyget till Frankrike efter upploppen i november 2004, och nu överväger hon själv allvarligt att överge Elfenbenskusten. Hennes dotters gudfar, Henri Chenal, säger däremot att han stannar – vad som än händer. Han har byggt upp en sofistikerad aidsklinik i Abidjan, och han vill inte överge sina patienter. Martine du Colombier och far och son Nayrolles har inte bestämt sig. En fransyska som driver en restaurang som är särskilt populär bland expatrioterna tänker dock hålla sig fast. – You can’t leave the country to the dogs, säger hon på bruten engelska. – They will just keep barking at each other. Anna Koblanck är DN:s medarbetare i Afrika. Peter van Agtmael är frilansfotograf från Sydafrika. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23501, "headline": "Erik Lallerstedt", "summary": "Prick klockan åtta tre dagar i veckan tar han en långpromenad med vännerna. Han gör det för att kunna äta gott. Krögaren Erik Lallerstedt är känd för sin goda mat. Nu vill han ge fiskpinnar och falukorv ett ansikte.", "article": "– Ja, hej, det är Erik, säger Erik Lallerstedt i porttelefonen och blir insläppt i sin egen restaurang, Eriks bakficka, på Fredrikshovsgatan på Östermalm i Stockholm tolv minuter i åtta denna januarimorgon. Hans färd har inte varit lång, han bor i samma hus. Han är sportklädd och muttrar positivt när han går genom köket förbi lådor med råvaror som under dagen ska förvandlas till goda rätter. Alla bord utom ett är redan dukade för lunch. Erik Lallerstedt ställer fram muggar och skålar på det tomma bordet, en förberedelse för den frukost som ska följa på den drygt timslånga promenad han ska genomföra med några av sina närmaste vänner. I dag som varje tisdag, onsdag och torsdag. De är ett gäng. Fem eller kanske sex. Oftast kommer tre eller fyra. Erik Lallerstedt går fram till ett av fönstren i restaurangen, som ligger en aning under gatunivå. Han böjer sig ned för att kunna kolla urtavlan på Oscarskyrkan. Han är hård på tiden. Punktlighet är en av hans dygder. Klockan åtta inleds promenaden. Den som kommer för sent får skylla sig själv eller springande försöka hinna i fatt gänget. Denna dag infinner sig tre av Erik Lallerstedts vänner: Aje Philipson, Noppe Lewenhaupt och Leif Flodquist, som i denna begränsade krets oftast kallas ”Pastorn” eftersom han, när han först lärde känna Erik Lallerstedt under dennes tid i Östermalmshallen, gick klädd i lång svart rock och galoscher. De ger sig i väg prick åtta. Det är inte särskilt många minusgrader denna morgon. Men vinden är bitsk. Isen vid stranden har splittrats i halvmeterstora flak. På avstånd ser de fyra männen i sina bästa år ut som en dagisgrupp på rymmen. Kompakta, intensiva i sina rörelser. De går runt nästan hela Djurgården. Erik förstärker förbränningen med att bära en halvkilosvikt i vardera handen. Först när de närmar sig vår position nedanför Manilla hör vi det godmodiga flamset, det vänskapliga gnabbet. ”Alla skrattar, men alla skrattar inte samtidigt”, som Erik uttrycker saken. De talar om biltullarna. Erik är för, de övriga mest mot. Senare, vid Djurgårdsbrunn, ska de som vanligt vinka till kuskarna från Hovstallarna som morgontränar sina ekipage. Väl tillbaka på Eriks bakficka ska de njuta den ljuvliga om än frugala frukost som Erik Lallerstedt förberett. Han är promenadernas motor. ”Slavdrivare”, säger kamraterna, men de ler när de säger det. Själv började Erik sina dagliga promenader när han fyllde femtiofem för fyra och ett halvt år sedan och insåg att han vägde för mycket, väl över hundra kilo. Nu väger han omkring åttiofyra. – Vi går för att vi ska kunna äta gott. De dagar han inte går tillsammans med vännerna går han med sin hustru Kerstin och den ryska vinthunden Barysjnikov. Innan han lämnar sin bakficka – som han ofta kallar ”Bakis” – har Erik en snabb genomgång med kocken om den nya à la carte-menyn. – Fiskspett? Det låter så osensuellt. Bättre med mixed grill på fisk. Buss 76 tar Erik och hans hustru direkt till hans andra restaurang, Gondolen högst uppe på Katarinahissen vid Slussen. Han är som vanligt engelskt klädd. Ljusbeige fiskbensmönstrad kavaj, svart polotröja, manchesterbyxor i mörkare beige, rutig keps. Han byter till sin vita kockjacka – namnet står på bröstet – i sitt kontor i ett hörn intill Redarsalen. Ett porträtt av Strindberg på väggen, två gröna lampor över skrivbordet. Dagens första möte på Gondolen handlar om en cateringbeställning. En institution vill servera mellan tvåhundra och tvåhundrafemtio gäster en kanapé. Budget femtio kronor per gäst. Helt, helt omöjligt, konstaterar Erik Lallerstedt, restaurangchefen Ragnar Bohman och souschefen Markus Norrman. Erik äter lunch vid baren – asiatiskinspirerad nudelwok med grönsaker och vårrullar, ett glas kranvatten – och kan långt i fjärran se det vatten han tre timmar tidigare passerade på sin promenad med vännerna. Sedan är det dags för dagens andra bussfärd, 53:an till Norra Bantorget, och dagens andra möte med Noppe; de har känt varand-ra sedan de konfirmerades. Tillsammans med Gondolens vd och restaurangchef ska de lyssna på föreläsningar av Sissela Kyle och Stefan Einhorn om konsten att vara snäll för 395 kronor plus moms per person, inklusive kaffe. Efter föreläsningen tunnelbana tillbaka till Slussen. Erik köper en rabattremsa och en dosa snus i Pressbyrån. Han hinner stoppa tobak – V O Larsen 1846 – i sin pipa och röka en stund med välbehag på kontoret innan det är dags att gå till baren och träffa förläggaren Ingela Holm för en sista genomgång av korrekturet till ”Your way”, som är en uppföljare till ”My way”. Om den förra boken var en kokbok för livsnjutare är den nya en kokbok för vardagar. – Jag vill ge fiskpinnar och renskav och falukorv ett ansikte, säger han. Förläggaren har sju frågor med sig, om mängder olja, tomater och mozzarella. – Till majonnäs ska det absolut inte vara olivolja. By no means. Det blir äckligt och grönt. Vi brukar väl ta rapsolja, säger Erik. Han kryddar stundom sitt språk med engelska fraser. Han var i London i förra veckan och tittade på nya restauranger. Sina morgonpromenader tog han då i Hyde Park. I boken finns ett recept på Hornbæck-dressing. Inte så konstigt. Familjen Lallerstedt har ett sommarhus i just Hornbæck i Danmark. I köket där hittar han bättre än i köket i Stockholm där han lagar mat mera sällan. Nu blir det buss igen, 76:an till Strand-vägen och en snabb promenad till vinfirman Primewine, där Erik är delägare, femton procent, sedan några år. Han är ganska stolt över sina egna etiketter, ”Erik rött” och ”Erik vitt”. Han har ritat – eller skrivit – etiketterna själv. Men allra mest stolt är han över sin egen champagne. Firmans omsättning ökar bra, får han veta av Peter Stern, en av medägarna. Promenad på halkiga trottoarer till Bakis. Erik äter nästan alltid sin middag vid bardisken, där han har en silverbricka med sitt namn inristat. Denna afton blir det fisksoppa med ett glas kranvatten. Han lämnar en potatis i tallriken. Trafiken har lättat, nu går det att ta bilen. Han väljer sin SUV, den mörkgröna Jaguaren får spinna mer om somrarna. Han bökar in sig på en för liten parkeringsplats alldeles nedanför Gondolen. Medpassagerarna i hissen upp talar tyska. Erik Lallerstedt underrättar personalen i garderoben och en liten flaggstång med tysk flagga kommer fram. Nu är klockan åtta på kvällen, det sorlar vid nästan alla bord, Erik tar än en gång på sig sin kockjacka och vandrar runt. Hälsar. Blir fotograferad. – Man lämnar inte en full restaurang, säger han och bestämmer sig för att återvända till Gondolen efter det lilla möte han ska ha klockan halv nio med Noppe i den privata klubb denne driver i hörnet av Nybrogatan och Riddargatan. Ian Wachtmeister med dam är på väg ut när vi kommer. Mötet handlar om vårens gästkockar på klubben. Erik själv skall svara för sillen veckan före påskveckan. De enas om att fortsätta diskussionen vid nästa dags morgonpromenad. Efter ännu ett nedslag på Gondolen återvänder Erik Lallerstedt till sitt hem vid halv elva-tiden. Tio minuter över tolv släcker han sin lampa, en knapp halvtimme senare än vanligt. Kurt Mälarstedt är reporter på Söndag. kurt.malarstedt@dn.se Anette Nantell är fotograf på DN. anette.nantell@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23507, "headline": "”Bara astman kostar Sverige sex miljarder kronor om året\"", "summary": "Allergiexperter: Trots att 1,5 miljoner svenskar är drabbade utbildas nästan inga allergiläkare. Över 1,5 miljoner svenskar har någon allergisjukdom. Det är den vanligaste kroniska sjukdomen bland skolbarn. Bara astman kostar samhället sex miljarder kronor om året. Men det finns snart inga läkare som kan forska och behandla astma- och allergipatienterna. Medelåldern bland specialisterna är 55 år, hälften av dem går i pension inom fem år. Nu måste regeringen göra en storsatsning på allergiforskningen och allergisjukvården, skriver allergiprofessorerna vid universitetssjukhusen tillsammans med representanter från Astma- och allergiförbundet inför den stora allergikonferensen på Karolinska institutet i Stockholm i dag.", "article": "Allergiutredningen 1989 blev för allmänhet och beslutsfattare en väckarklocka som uppmärksammade den dramatiska ökningen av allergisjukdomar (astma, hösnuva, eksem, allergisk chock och andra överkänslighetsreaktioner, som till exempel matintolerans). Allergisjukdom kom efter detta att med all rätt betraktas som en av våra stora folksjukdomar. Mer än 1,5 miljoner svenskar är drabbade, barn i särskilt stor omfattning. Det saknas i dag beräkningar av den totala samhällsekonomiska kostnader för allergiska sjukdomar, men det finns nya siffror som visar på att enbart astma kostar det svenska samhället sex miljarder per år. Trots detta saknas i dag, drygt femton år efter utredningen, en trovärdig beredskap för hur patienter med allergisjukdomar ska få adekvat sjukvård i framtiden. Det som gör situationen ytterst bekymmersam är att andelen verksamma allergiläkare (allergologer) inom en snar framtid kommer att halveras. Medelåldern hos de inom svensk sjukvård verksamma allergologerna är 55 år. Inom de närmaste 5 åren kommer mer än hälften att gå i pension. Norr om Dalälven finns det i dag endast fem verksamma barnallergologer, detta trots att allergi är den vanligaste kroniska sjukdomen bland barn i skolåldern. Andelen barn med astma är lika stor som summan av alla andra handikappande sjukdomar hos barn. Ändå har vidareutbildningen till specialistläkare i allergologi nästan helt avstannat. Samtidigt visar samstämmiga vetenskapliga rapporter att allergisjukdomarna har fortsatt att öka i Sverige liksom i övriga delen av den urbaniserade världen. I Socialstyrelsens miljöhälsorapport 2005 sammanfattas bilden med att andelen allergiska barn mer än fördubblats i Sverige under de senaste årtiondena. Allergisjukdomarna är och kommer långsiktigt att vara ett av de största folkhälsoproblemen. Förbrukningen av astmamediciner och läkemedel för andra allergiska sjukdomar ökar. Vi ser också en ökning av antalet människor som drabbas av allergisk chock, ett allvarligt och livshotande tillstånd som leder till tragiska dödsfall till exempel vid konsumtion av livsmedel som är otillräckligt deklarerade. Astmaläkemedel ligger just nu på femte plats bland läkemedelskostnaderna. Världshälsoorganisationen har nyligen i en rapport bedömt att allergisjukdomarna globalt sett kommer att gå från en plats utanför \"tio-i-topp\" till den fjärde vanligaste orsaken till kronisk sjukdom. Detta kommer också att ske i Sverige eftersom allergisjukdomarna ökat bland barn vilka nu successivt växer in i den vuxna befolkningen. Trots detta har svensk sjukvård inte anpassat sig till att hantera det ökande framtida behovet av diagnos och behandling av allergisjukdomar. Bristen på specialistkompetens inom området försvagar hela vårdkedjan för människor med allergiska sjukdomar. Överföringen av kompetens och samverkan med primärvården avstannar och stora patientgrupper riskerar att i framtiden stå utanför ett strukturerat och kvalificerat omhändertagande. Varför behövs allergologer? Ett skäl är att de sjukdomar och problem som kan bero på allergi och annan överkänslighet faktiskt kan vara svåra att särskilja från andra tillstånd. Det krävs speciell kompetens och erfarenhet för att kunna skilja livshotande allergiska reaktioner från harmlösa besvär. För en familj med barn som reagerat på en maträtt är rätt diagnos en trygghetsfaktor som kan ha livräddande betydelse. För att diagnostisera allergier krävs ibland att provokationer utförs, det vill säga man testar ifall misstänkta ämnen utlöser astma eller andra allergiska reaktioner. Detta kan enbart ske på specialistkliniker av allergologer med erfarenhet och beredskap att behandla eventuella reaktioner. Ett annat skäl till behovet av allergologer är att en betydande andel av patienter med allergisjukdomar har mycket svår sjukdom där standardbehandling ej hjälper. Det krävs speciell erfarenhet för att hjälpa dem med kroniska och allvarliga problem av till exempel svår astma, grav nästäppa med polyper, svår födoämnesintolerans eller behandlingsresistenta eksem. Det finns också behandlingsformer (immunterapi och anti-IgE behandling) vilka är verksamma för vissa allergiker men där det krävs speciell kunskap för att veta vilka patienter som har nytta av behandlingen, samt erfarenhet för att utföra behandlingen säkert och korrekt. Allergisjukdomarna ökar fortfarande. Vår förståelse om de faktorer som ligger bakom denna ökning har också ökat. Enkla förklaringsmodeller som till exempel den omhuldade hygienhypotesen räcker inte för att fullt ut förstå dessa sjukdomars uppkomst. Det behövs nya studier av hur arvsanlag och miljöfaktorer samverkar till allergisjukdomar. Försöksdjur kan göras allergiska men det finns inga modeller eller cellkulturer som ersätter studier av patienter med allergisjukdomar. De framtida genombrotten inom allergiforskningen förutsätter därför att vetenskapliga undersökningar kan ske på patienter som lider av dessa sjukdomar. I denna patientnära kliniska forskning har allergologerna en central roll. Den stora utmaningen är att förstå varför allergisjukdomar uppstår och hur dessa kan förebyggas, behandlas bättre eller till och med botas. I dag finns inga behandlingar som botar allergiska sjukdomar, enbart terapi som kan lindra symptom och i bästa fall hejda sjukdomsutvecklingen. Snart är det för sent att med rimliga kostnader vända utvecklingen, eftersom det inte kommer att finnas tillräckligt med specialister ens för att klara utbildningen av yngre kollegor. En annan viktig del i omhändertagandet av allergiska patienter är att stärka vårdlagen genom att utbilda fler astma- och allergisjuksköterskor. Denna utbildning har i dag helt otillräckliga resurser, och lider dessutom också av bristen på allergologer. Regeringen och Socialstyrelsen måste nu ta sitt fulla ansvar. Det är positivt att Socialstyrelsen nyligen antagit nationella riktlinjer för vården av människor med astma, men dessa blir meningslösa om det inte finns läkare och annan sjukvårdspersonal som kan genomföra riktlinjerna. Det som krävs i dag är att hela kedjan i allergivården stärks vilket inkluderar specialmottagningar inom primärvård, allergicentra på landstingsnivå, och utbildning och forskning vid universiteten. Man måste planera för en framtid där fler än 1,5 miljon av befolkningen har allergisjukdomar. Klockan är fem i tolv. Men situationen är inte hopplös om vi agerar nu. Det finns goda exempel att bygga på. Utvärdering i samarbete mellan Vetenskapsrådet och Vårdalstiftelsen visade för några år sedan att svensk allergiforskning internationellt sett är mycket stark, till exempel bidrog svenska forskare till upptäckter som IgE, leukotriener och kväveoxid som markör av luftvägsinflammation. Inom några landsting finns centrum med hög kompetens inom vård, utbildning och forskning från vilka en nationell nysatsning kan utgå. På flera vårdcentraler runt om i landet finns välutvecklad kompetens inom allergi och annan överkänslighet med astmamottagningar som bedriver en mycket kvalificerad vård. Men för att kunna utnyttja dessa styrkebälten för en nysatsning på bredden måste det till en ökad satsning på utbildning av allergologer. Regeringen måste ge en instans ansvaret att föreslå förstärkning och nödvändiga förändringar av resurser för vården av patienter med allergiska sjukdomar. Det kan ske genom att tillsätta en samordnare eller en ny allergiutredning. Med utgångspunkt i planer som till exempel Socialstyrelsens nationella plan för vård och behandling av astma/kol, bör man bygga på de positiva erfarenheter som finns från fungerade allergicentra och astma- och allergimottagningar. Samordnaren bör ges uppgiften att ta initiativ för att säkra den framtida kompetensförsörjningen och forskningen inom området allergisjukdomar. I motsats till hjärt-kärlsjukdomar och diabetes, där vi vet att fetma och rökning har en avgörande betydelse för sjukdomsutveckling, kan vi inte på samma sätt ge föräldrar säkra råd om vad de ska göra för att deras barn inte ska bli drabbade av allergi och annan överkänslighet. Fastän nya och effektivare behandlingsformer har tillkommit vet vi fortfarande väldigt lite om hur allergiska sjukdomar uppkommer. Därför behövs det en ökad och bred satsning på allergiforskning och allergisjukvård i hela Sverige. BRITTA ANDERSSON, Ordförande i Stiftelsen Astma- och Allergiförbundets forskningsfond CHRIS ANDERSON, Professor, Linköpings Hälsouniversitet, verksamhetschef Allergicentrum i Linköping LEIF BJERMER, Professor, Lunds Universitetssjukhus INGALILL BJÖÖRN, Allergikonsulent, Ordförande i Astma- och Allergiförbundet ULF BRÄNDSTRÖM, Kanslichef Astma- och Allergiförbundet SVEN-ERIK DAHLÉN, Professor, Föreståndare Centrum för allergiforskning vid Karolinska Institutet LARS E GUSTAFSSON, Professor, Karolinska Institutet CHRISTER JANSON, Docent och överläkare, Akademiska sjukhuset Uppsala JAN LÖTVALL, Professor, Lungmedicin/Allergologi, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs universitet. THOMAS SANDSTRÖM, Professor, Norrlands Universitetssjukhus i Umeå BJÖRN STÄLLBERG, Distriktsläkare, Trosa ÅKE SVENSSON, Docent och överläkare, Verksamhetschef, Universitetssjukhuset MAS Malmö GÖRAN WENNERGREN, professor, Göteborgs universitet och Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, ordförande i AllergiCentrum Göteborg MAGNUS WICKMAN, Professor Karolinska Institutet och överläkare, Stockholms läns landsting OLLE ZETTERSTRÖM, Professor, Linköpings Hälsouniversitet ", "article_category": "other"}
{"id": 23510, "headline": "”Bara astman kostar Sverige sex miljarder kronor om året”", "summary": "Allergiexperter: Trots att 1,5 miljoner svenskar är drabbade utbildas nästan inga allergiläkare.Över 1,5 miljoner svenskar har någon allergisjukdom. Det är den vanligaste kroniska sjukdomen bland skolbarn. Bara astman kostar samhället sex miljarder kronor om året. Men det finns snart inga läkare som kan forska och behandla astma- och allergipatienterna. Medelåldern bland specialisterna är 55 år, hälften av dem går i pension inom fem år. Nu måste regeringen göra en storsatsning på allergiforskningen och allergisjukvården, skriver allergiprofessorerna vid universitetssjukhusen tillsammans med representanter från Astma- och allergiförbundet inför den stora allergikonferensen på Karolinska institutet i Stockholm i dag.", "article": "Allergiutredningen 1989 blev för allmänhet och beslutsfattare en väckarklocka som uppmärksammade den dramatiska ökningen av allergisjukdomar (astma, hösnuva, eksem, allergisk chock och andra överkänslighetsreaktioner, som till exempel matintolerans). Allergisjukdom kom efter detta att med all rätt betraktas som en av våra stora folksjukdomar. Mer än 1,5 miljoner svenskar är drabbade, barn i särskilt stor omfattning. Det saknas i dag beräkningar av den totala samhällsekonomiska kostnaden för allergiska sjukdomar, men det finns nya siffror som visar på att enbart astma kostar det svenska samhället sex miljarder per år. Trots detta saknas i dag, drygt femton år efter utredningen, en trovärdig beredskap för hur patienter med allergisjukdomar ska få adekvat sjukvård i framtiden. Det som gör situationen ytterst bekymmersam är att andelen verksamma allergiläkare (allergologer) inom en snar framtid kommer att halveras. Medelåldern hos de inom svensk sjukvård verksamma allergologerna är 55 år. Inom de närmaste fem åren kommer mer än hälften att gå i pension. Norr om Dalälven finns det i dag endast fem verksamma barnallergologer, detta trots att allergi är den vanligaste kroniska sjukdomen bland barn i skolåldern. Andelen barn med astma är lika stor som summan av alla andra handikappande sjukdomar hos barn. Ändå har vidareutbildningen till specialistläkare i allergologi nästan helt avstannat. Samtidigt visar samstämmiga vetenskapliga rapporter att allergisjukdomarna har fortsatt att öka i Sverige liksom i övriga delen av den urbaniserade världen. I Socialstyrelsens miljöhälsorapport 2005 sammanfattas bilden med att andelen allergiska barn mer än fördubblats i Sverige under de senaste årtiondena. Allergisjukdomarna är och kommer långsiktigt att vara ett av de största folkhälsoproblemen. Förbrukningen av astmamediciner och läkemedel för andra allergiska sjukdomar ökar. Vi ser också en ökning av antalet människor som drabbas av allergisk chock, ett allvarligt och livshotande tillstånd som leder till tragiska dödsfall till exempel vid konsumtion av livsmedel som är otillräckligt deklarerade. Astmaläkemedel ligger just nu på femte plats bland läkemedelskostnaderna. Världshälsoorganisationen har nyligen i en rapport bedömt att allergisjukdomarna globalt sett kommer att gå från en plats utanför ”tio-i-topp” till den fjärde vanligaste orsaken till kronisk sjukdom. Detta kommer också att ske i Sverige eftersom allergisjukdomarna ökat bland barn vilka nu successivt växer in i den vuxna befolkningen. Trots detta har svensk sjukvård inte anpassat sig till att hantera det ökande framtida behovet av diagnos och behandling av allergisjukdomar. Bristen på specialistkompetens inom området försvagar hela vårdkedjan för människor med allergiska sjukdomar. Överföringen av kompetens och samverkan med primärvården avstannar och stora patientgrupper riskerar att i framtiden stå utanför ett strukturerat och kvalificerat omhändertagande. Varför behövs allergologer? Ett skäl är att de sjukdomar och problem som kan bero på allergi och annan överkänslighet faktiskt kan vara svåra att särskilja från andra tillstånd. Det krävs speciell kompetens och erfarenhet för att kunna skilja livshotande allergiska reaktioner från harmlösa besvär. För en familj med barn som reagerat på en maträtt är rätt diagnos en trygghetsfaktor som kan ha livräddande betydelse. För att diagnostisera allergier krävs ibland att provokationer utförs, det vill säga man testar ifall misstänkta ämnen utlöser astma eller andra allergiska reaktioner. Detta kan enbart ske på specialistkliniker av allergologer med erfarenhet och beredskap att behandla eventuella reaktioner. Ett annat skäl till behovet av allergologer är att en betydande andel av patienter med allergisjukdomar har mycket svår sjukdom där standardbehandling ej hjälper. Det krävs speciell erfarenhet för att hjälpa dem med kroniska och allvarliga problem av till exempel svår astma, grav nästäppa med polyper, svår födoämnesintolerans eller behandlingsresistenta eksem. Det finns också behandlingsformer (immunterapi och anti-IgE behandling) vilka är verksamma för vissa allergiker men där det krävs speciell kunskap för att veta vilka patienter som har nytta av behandlingen, samt erfarenhet för att utföra behandlingen säkert och korrekt. Allergisjukdomarna ökar fortfarande. Vår förståelse om de faktorer som ligger bakom denna ökning har också ökat. Enkla förklaringsmodeller som till exempel den omhuldade hygienhypotesen räcker inte för att fullt ut förstå dessa sjukdomars uppkomst. Det behövs nya studier av hur arvsanlag och miljöfaktorer samverkar till allergisjukdomar. Försöksdjur kan göras allergiska men det finns inga modeller eller cellkulturer som ersätter studier av patienter med allergisjukdomar. De framtida genombrotten inom allergiforskningen förutsätter därför att vetenskapliga undersökningar kan ske på patienter som lider av dessa sjukdomar. I denna patientnära kliniska forskning har allergologerna en central roll. Den stora utmaningen är att förstå varför allergisjukdomar uppstår och hur dessa kan förebyggas, behandlas bättre eller till och med botas. I dag finns inga behandlingar som botar allergiska sjukdomar, enbart terapi som kan lindra symtom och i bästa fall hejda sjukdomsutvecklingen. Snart är det för sent att med rimliga kostnader vända utvecklingen, eftersom det inte kommer att finnas tillräckligt med specialister ens för att klara utbildningen av yngre kolleger. En annan viktig del i omhändertagandet av allergiska patienter är att stärka vårdlagen genom att utbilda fler astma- och allergisjuksköterskor. Denna utbildning har i dag helt otillräckliga resurser, och lider dessutom också av bristen på allergologer. Regeringen och Socialstyrelsen måste nu ta sitt fulla ansvar. Det är positivt att Socialstyrelsen nyligen antagit nationella riktlinjer för vården av människor med astma, men dessa blir meningslösa om det inte finns läkare och annan sjukvårdspersonal som kan genomföra riktlinjerna. Det som krävs i dag är att hela kedjan i allergivården stärks vilket inkluderar specialmottagningar inom primärvård, allergicentra på landstingsnivå, och utbildning och forskning vid universiteten. Man måste planera för en framtid där fler än 1,5 miljon av befolkningen har allergisjukdomar. Klockan är fem i tolv. Men situationen är inte hopplös om vi agerar nu. Det finns goda exempel att bygga på. Utvärdering i samarbete mellan Vetenskapsrådet och Vårdalstiftelsen visade för några år sedan att svensk allergiforskning internationellt sett är mycket stark, till exempel bidrog svenska forskare till upptäckter som IgE, leukotriener och kväveoxid som markör av luftvägsinflammation. Inom några landsting finns centrum med hög kompetens inom vård, utbildning och forskning från vilka en nationell nysatsning kan utgå. På flera vårdcentraler runt om i landet finns välutvecklad kompetens inom allergi och annan överkänslighet med astmamottagningar som bedriver en mycket kvalificerad vård. Men för att kunna utnyttja dessa styrkebälten för en nysatsning på bredden måste det till en ökad satsning på utbildning av allergologer. Regeringen måste ge en instans ansvaret att föreslå förstärkning och nödvändiga förändringar av resurser för vården av patienter med allergiska sjukdomar. Det kan ske genom att tillsätta en samordnare eller en ny allergiutredning. Med utgångspunkt i planer som till exempel Socialstyrelsens nationella plan för vård och behandling av astma/kol, bör man bygga på de positiva erfarenheter som finns från fungerade allergicentra och astma- och allergimottagningar. Samordnaren bör ges uppgiften att ta initiativ för att säkra den framtida kompetensförsörjningen och forskningen inom området allergisjukdomar. I motsats till hjärt-kärlsjukdomar och diabetes, där vi vet att fetma och rökning har en avgörande betydelse för sjukdomsutveckling, kan vi inte på samma sätt ge föräldrar säkra råd om vad de ska göra för att deras barn inte ska bli drabbade av allergi och annan överkänslighet. Fastän nya och effektivare behandlingsformer har tillkommit vet vi fortfarande väldigt lite om hur allergiska sjukdomar uppkommer. Därför behövs det en ökad och bred satsning på allergiforskning och allergisjukvård i hela Sverige. BRITTA ANDERSSON, Ordförande i Stiftelsen Astma- och allergiförbundets forskningsfond, CHRIS ANDERSON, Professor, Linköpings hälsouniversitet, verksamhetschef Allergicentrum i Linköping, LEIF BJERMER, Professor, Lunds universitetssjukhus, INGALILL BJÖÖRN, Allergikonsulent, Ordförande i Astma- och allergiförbundet, ULF BRÄNDSTRÖM, Kanslichef Astma- och allergiförbundet, SVEN-ERIK DAHLÉN, Professor, Föreståndare Centrum för allergiforskning vid Karolinska institutet, LARS E GUSTAFSSON, Professor, Karolinska institutet, CHRISTER JANSON, Docent och överläkare, Akademiska sjukhuset Uppsala, JAN LÖTVALL, Professor, Lungmedicin/Allergologi, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, THOMAS SANDSTRÖM, Professor, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, BJÖRN STÄLLBERG, Distriktsläkare, Trosa, ÅKE SVENSSON, Docent och överläkare, Verksamhetschef, Universitetssjukhuset MAS Malmö, GÖRAN WENNERGREN, professor, Göteborgs universitet och Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, ordförande i Allergicentrum Göteborg, MAGNUS WICKMAN, Professor Karolinska institutet och överläkare, Stockholms läns landsting, OLLE ZETTERSTRÖM, Professor, Linköpings hälsouniversitet ", "article_category": "other"}
{"id": 23519, "headline": "\"Överdriven tro på jämlikhet gör att jobben inte kommer\"", "summary": "Amerikanska forskare i ny stor studie: I 33 av 35 länder skapar tillväxt ökad sysselsättning. Men inte i Sverige. Sveriges jämlikhetspolitik gör att folk jobbar mindre, att de anstränger sig mindre, och att de är mindre benägna att byta jobb eller flytta för att höja sin lön. En hårt driven utjämningspolitik med höga skatter och generösa förmåner har medfört att tillväxten under de 25 senaste åren inte skapat någon sysselsättningsökning. Ändå anser 60 procent av svenskarna att inkomstskillnaderna i landet måste minska ytterligare. Lite mer ojämlikhet i det jämlika Sverige skulle få stora positiva ekonomiska effekter, menar forskningsledaren Birgitta Swedenborg som presenterar rapporten.", "article": "I dag presenterar SNS resultatet av en stor forskningssatsning i en rapport med titeln \"Att reformera välfärdsstaten - amerikanskt perspektiv på den svenska modellen\". Nio framstående amerikanska ekonomer, knutna till den ansedda forskningsorganisationen NBER, har tillsammans med svenska kolleger gjort en omfattande granskning av den svenska välfärdsstaten och den svenska arbetmarknadsmodellen. Rapporten baseras på nio delstudier, som var och en granskar en särskild aspekt av välfärdsstaten. SNS-NBER-studien är en uppföljning av en liknande studie som gjordes för drygt 10 år sedan och syftet nu, liksom då, är att få ett kvalificerat \"utifrånperspektiv\" på den svenska ekonomin. Vad visar då denna omfattande och på många sätt unika granskning? För det första är det lätt att konstatera att mycket ser ljusare ut i dag än det gjorde i början av 1990-talet. Den djupa ekonomiska krisen är övervunnen, obalanser har rättats till och svensk ekonomi kan se tillbaka på ett drygt årtionde av hög tillväxt. Men allt är inte ljust. Trots den höga tillväxten ligger Sveriges inkomst per capita relativt andra rika länder väsentligt lägre än den gjorde före 1990-talskrisen. Den totala arbetslösheten är fortfarande hög liksom andelen personer i arbetsför ålder som försörjs av olika sociala ersättningar (totalt 20 procent). Det återstår en hel del för Sverige att göra. Rapporten tar upp många av de bakomliggande problemen. Låt mig ge några exempel. 1. Den svenska välfärdsstatens kännetecknas av en långtgående inkomstutjämning. Sverige ligger på andra eller tredje plats bland OECD-länderna när länderna rangordnas efter hur sammanpressade inkomsterna är. Under 1990-talet har ojämlikheten ökat något, men det har skett genom att inkomsterna för höginkomsttagarna vuxit snabbare än för låginkomsttagarna, inte genom att låginkomsttagarnas inkomster minskat. Den viktigaste källan till ojämlikhet i dag är den nya ojämlikheten i antalet arbetade timmar, som beror på arbetslöshet och sjukfrånvaro. Det är slående att svenskarna, trots att de lever i ett så jämlikt samhälle, är mycket mer bekymrade över ojämlikhet än människor som lever i det mer ojämlika USA. En undersökning visar att nära 60 procent av de tillfrågade i Sverige anser att staten måste minska inkomstskillnaderna, medan motsvarande andel i USA är drygt 30 procent. Den svenska utjämningspolitiken har således stöd i opinionen. Attitydskillnaden mellan Sverige och USA kanske delvis beror på att väsentligt färre i Sverige (33 procent) än i USA (61 procent) anser att inkomstskillnader speglar att människor belönas för hur mycket de anstränger sig. 2. Jämlikhetspolitiken har ett pris. Priset utgörs av de anpassningar som individer och företag gör till politiken och som påverkar effektivitet och tillväxt. Rapporten ger belägg för flera olika slags anpassningar. Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige har minskat avkastningen på utbildning och innebar att färre utbildade sig under 1970- och 1980-talen. Höga avtalade minimilöner har gjort att vissa jobb prissatts ur marknaden. Trots att genomsnittsinkomsten i USA är väsentligt högre än i Sverige innebär den större lönespridningen att lågkvalificerade har lättare att få jobb där. De arbetar framför allt i den privata tjänstesektorn, såsom detaljhandel, hotell och restaurang, samt olika slags personliga tjänster. I Sverige är denna tjänstesektor väsentligt mindre, vilket bidrar till den höga arbetslösheten bland svaga grupper här. Rapporten visar också att välfärdsstatens höga skatter och generösa förmåner påverkar både efterfrågan på och utbudet av arbetskraft. Färre jobb skapas och människor väljer att arbeta mindre för att det lönar sig sämre. Det är inte bara det att människor drar ned på antalet arbetade timmar (i marknadsarbete) utan de anpassar sig också i andra dimensioner, såsom att anstränga sig mindre, vara mindre benägna att byta jobb eller flytta för att höja sin lön. I en jämförande analys av 35 länder är Sverige ett av två länder (det andra är Finland) där den ekonomiska tillväxten under den senaste 25-årsperioden inte har skapat ökad sysselsättning. Som jämförelse kan nämnas att varje procentenhet i BNP-tillväxt i USA var förknippad med en sysselsättningstillväxt på 0,5 procent, i Nederländerna med 0,6 procent. 3. Arbetsmarknadspolitiken har inte hjälpt. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som är en viktig del av den \"svenska modellen\" på arbetsmarknaden, ansågs tidigare vara en förklaring till Sveriges historiskt låga arbetslöshet. Men studier har inte funnit belägg för detta. De har inte heller kunnat visa att arbetsmarknadspolitiken bidrog till att minska arbetslösheten efter den djupa 1990-talskrisen. Tvärtom bidrog politiken till att förlänga arbetslöshetsperioderna, eftersom deltagandet i arbetsmarknadsprogram var ett sätt att kvalificera sig för a-kassa. Arbetslöshetens genomsnittliga varaktighet, när man räknar in perioder med programdeltagande, steg kraftigt och låg på över 2 år omkring 2000 och strax under 2 år 2005. Politiken reformerades 2000, bland annat på så vis att programdeltagande inte längre kan användas för att kvalificera sig för förnyad a-kassa. Frågan är ändå varför en politik som knappt har några påvisbara positiva effekter ska fortsätta att dra stora resurser. I år görs dessutom nya satsningar inom ramen för politiken: andelen av arbetskraften i arbetsmarknadspolitiska åtgärder beräknas öka med 25 procent. Det gör visserligen att den \"öppna\" arbetslösheten blir lägre men det förhindrar den nödvändiga anpassningen på arbetsmarknaden. 4. Globaliseringen bestämmer förutsättningarna för den svenska välfärdsstaten. Redan den tidigare SNS-NBER-rapporten framhöll att den stora utmaningen skulle komma från länder som Kina och Indien - liksom från de nya länderna i Östeuropa - som då höll på att integreras i världsekonomin och som med sina extremt låga lönenivåer skulle konkurrera ut enklare tillverkning i de rika länderna. Om Sverige inte uppgraderade sin produktion genom att investera mer i utbildning och kapital var risken stor att svenska löner i framtiden skulle bestämmas i Peking i stället för i Stockholm. Den nya rapporten visar att dessa varningar var befogade. Förutsättningen för att löner i olika länder ska utjämnas är antingen att arbetskraften är rörlig mellan länder eller att de producerar samma typ av varor som konkurrerar med varandra på världsmarknaden. Om svenska arbetare skulle sy samma jeans som kineserna i Shanghai kan svenska löner inte vara dramatiskt annorlunda än kinesiska löner, om inte skillnaderna i produktivitet är dramatiskt annorlunda. Avgörande för frågan om konkurrens från låglöneländerna kommer att påverka svenska löner är därför om låglöneländerna producerar samma varor som Sverige för världsmarknaden. SNS-NBER-rapporten ger empiriskt bränsle till den nyväckta (och något yrvakna) svenska debatten om dessa frågor. I rapporten jämförs sammansättningen av låglöneländernas och de rika ländernas export till EU-marknaden respektive till USA-marknaden 1987 och 1999. Resultatet visar att ländernas export har blivit allt mer lika. 1987 dominerades till exempel Kinas export av enkla varor som textiler medan Sveriges och andra rika länders export var inriktad på högteknologiska produkter. Svenska konsumenter gynnades av billig import av kläder, men svenska arbetare hotades inte av konkurrensen eftersom det knappast fanns någon textilproduktion kvar i Sverige. 1999 var bilden helt förändrad. Kinas fenomenala exporttillväxt har inte bara inneburit att Kinas totala export nu är större än Sveriges utan tillväxten har också i hög grad skett inom våra viktigaste exportsektorer. Kinas export var hälften så stor som den svenska till USA-marknaden 1987. Tolv år senare var den fem gånger större än den svenska och var dessutom koncentrerad till Sveriges viktigaste exportbranscher inom maskinindustrin. Sverige får således snabbt allt svårare att undgå att konkurrera direkt med kinesiska löner. Globaliseringen kan driva fram större löneskillnader i Sverige än vad som hittills accepterats på den svenska arbetsmarknaden. En motåtgärd är att försöka öka innehållet av kunskap och fysiskt kapital i den svenska produktionen, men det kräver sannolikt också stärkta incitament i form av större inkomstskillnader. Rapportens utifrånperspektiv höjer blicken över den svenska debattens invanda hjulspår. De amerikanska ekonomerna kommer inte med några pekpinnar - NBER-ekonomer tar inte ställning i politiska frågor. De har respekt för att svenskarna är beredda att offra en del ekonomiskt välstånd för att uppnå ett jämlikt samhälle. Men de pekar samtidigt på att jämlikhetspolitiken kommer allt mer i konflikt med marknadskrafterna. Kostnaderna för utjämningspolitiken växer i takt med att de teknologiska förändringarna, globaliseringen och utvecklingen mot ett tjänstesamhälle kräver ökade - inte minskade - skillnader. I sina slutsatser framhåller rapportens redaktörer att det är bättre att ta itu med problemen tidigt, när ekonomin är stark som i dag, snarare än att vänta tills nästa kris. De konstaterar också att lite mer ojämlikhet i det jämlika Sverige skulle kunna ha en stor positiv effekt på effektivitet och tillväxt och kosta ganska lite i förlorad jämlikhet. I det ojämlika USA är det tvärtom. Där skulle lite ökad jämlikhet inte kosta mycket i förlorad effektivitet och tillväxt. BIRGITTA SWEDENBORG Forskningsledare SNS. Projektansvarig tillsammans med professorerna Richard Freeman, Harvard University, och Robert Topel, University of Chicago. ", "article_category": "other"}
{"id": 23546, "headline": "\"Sjuksköterska får inte ens halva slutlönen i pension\"", "summary": "Ny rapport om pensionerna: Medelinkomsttagare riskerar bli nya fattigpensionärer. Den sammanlagda pensionen för en sjuksköterska som pensioneras vid 65 års ålder blir 46 procent av slutlönen före skatt, enligt Göran Normanns rapport \"Har vi råd att bli äldre\", som presenteras i dag. Om en 45-årig sjuksköterska vill få en pension motsvarande 80 procent av slutlönen vid 65 år, måste han eller hon spara drygt 4 500 kronor i månaden. Många låg- och medelinkomsttagare klarar inte det. De riskerar att bli de nya fattigpensionärerna. Därför måste staten stimulera det långsiktiga sparandet skattemässigt, inte uppmana till ökad konsumtion som Pensionsskatteutredningen verkar vilja föreslå, skriver rapportförfattaren Göran Normann tillsammans med Håkan Danielsson, vd i Länsförsäkringar Liv, och Ann Lindgren, ordförande i SPF.", "article": "Det har inte undgått någon att vi som lever nu har förmånen att normalt få leva betydligt längre än vad som var fallet för tidigare generationer. Trenden mot ökad livslängd väntas också fortsätta som en följd av nya livsmönster, nya läkemedel och nya behandlingsmöjligheter inom sjukvården. Samtidigt står vi i Sverige och andra länder inför stora utmaningar då befolkningarna åldras. Risken är uppenbar att det blir svårt att klara välfärdssystemen och samhällsekonomierna, inte minst mot bakgrund av att kapitalmarknaden är så internationaliserad. Det var bland annat mot denna bakgrund som Sverige efter en bred politisk överenskommelse valde att slopa det gamla förmånsbaserade och kostsamma ålderspensionssystemet med ATP och folkpension. I stället infördes i slutet av 1990-talet ett nytt avgiftsbestämt allmänt pensionssystem som bygger på livsinkomstprincipen. Allt fler börjar nu inse att pensionen inte kommer att räcka till att behålla en rimlig ekonomisk standard. Vissa utgifter kan man som pensionär dra ned på. Det behövs inga arbetsresor, det går att spara på bilåkandet och månadskort för kollektivtrafiken. Men fortfarande kvarstår många tunga utgiftsposter. Kostnaderna för bostad, telefon, el och försäkringar försvinner inte. Många tycker att det bästa med att gå i pension är att få mer tid över till fritidsintressen, resor och nöjen. Men den krassa verkligheten för många blir att pensionen helt enkelt inte räcker till för ett drägligt liv. Statsminister Göran Persson kommer således att få alldeles rätt när han beträffande utfallet från det nya allmänna pensionssystemet säger: \"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort.\" Däremot behöver de som under sitt aktiva yrkesliv haft förmånliga villkor med hyggliga löner, goda avsättningar till tjänstepensioner och eget privat pensionssparande knappast oroa sig. Men ju längre tid som återstår till pensionen, desto viktigare är tjänstepensionen och det egna sparandet för att inte riskera att bli fattigpensionär. I Länsförsäkringar Livs regi presenteras i dag Göran Norrmans rapport \"Har vi råd att bli äldre?\" med nya beräkningar som pekar på framtida alarmerande låga pensionsnivåer. För att närmare belysa pensionssystemens verkningar presenteras det sammantagna pensionsutfallet för fyra kategorier av heltidsarbetande löntagare: en sjuksköterska, en läkare, en metallarbetare och en civilingenjör, det vill säga yrken som representanter de största kollektivavtalen på arbetsmarknaden. Personerna har antagits vara födda 1957, vilket betyder att de inte påverkas av de gamla reglerna för folkpension och ATP. Om sjuksköterskan, metallarbetaren och läkaren vill utnyttja sin lagliga rätt att pensionerna sig vid 61 års ålder kan de räkna med 36, 39 respektive 36 procent i sammanlagd pension i förhållande till sina respektive slutlöner före skatt. För en civilingenjör blir utfallet lite bättre. Om dessa yrkeskategorier i stället väntar till 65 års ålder med att pensionera sig kan de förvänta sig lite mer pengar. Sjuksköterskan och metallarbetaren kan då räkna med 46 respektive 49 procent, läkaren och civilingenjören med 68 respektive 64 procent, i pension i förhållande till sina respektive slutlöner. Ännu lägre kan pensionerna bli för de yngre åldersgrupperna, det vill säga 60-, 70- och 80-talisterna. Dessa generationer har dock längre tid att förbereda sig inför det faktum att de kollektiva pensionssystemen inte kommer att ge dem tillräckligt med pension att kunna leva på. Under förutsättning att de kommer ut på arbetsmarknaden och att de i någon form börjar spara till sin pension är risken mindre för dem att bli fattigpensionärer. Men om stora framtida besvikelser ska undvikas ställer detta stora krav på förbättrad information samt på åtgärder från individer, arbetsmarknadens parter och staten. Det nya allmänna pensionssystemets effekter kan och bör därför diskuteras, inte minst utifrån ett rättviseperspektiv och utifrån människors behov av att öka sitt privata sparande. För att komplettera de låga pensionerna krävs ett stort eget sparande. En sjuksköterska måste spara drygt 4 500 kronor per månad om sparandet börjar vid 45 års ålder och om han eller hon vid en pensionering vid 65 års ålder vill ha en sammanlagd pension motsvarande 80 procent av slutlönen. Om sjuksköterskan haft de ekonomiska förutsättningarna att spara fullt ut redan vid debuten på arbetsmarknaden hade det månatliga sparbeloppet i stället behövt uppgå till i varje fall drygt 2 000 kronor per månad. Dessutom måste man komma ihåg att avdragsrätten i dag är begränsad till 1 650 kronor per månad. En sjuksköterska och andra stora låg- och medelinkomstlönegrupper är normalt inte i närheten av att kunna sätta av denna typ av belopp i privat sparande. De disponibla inkomsterna räcker helt enkelt inte till. Vid ett sådant förhållande måste staten ta sitt självklara ansvar och via skattemässiga initiativ stimulera det långsiktiga sparandet. Hushållen som ska pensionera sig om 15 år eller senare behöver snarare spara och inte konsumera mera. Mot bakgrund av behovet av kraftigt ökat långsiktigt sparande inför pensionen för de generationer som år 2019 och senare uppnår 65 års ålder är det oroande att följa de diskussioner som förs inom Pensionsskatteutredningen - en utredning som har till uppdrag att efter riksdagsvalet lägga fram förslag till reformerade skatteregler för just pensionssparandet. De diskussioner som där nu förs kommer i stor utsträckning att påverka framtidens pensionärer om de genom eget sparande ska kunna förstärka sin framtida pension. Pensionsskatteutredningen ska bland annat föreslå regler som gynnar arbetsutbud och tillväxt, och samtidigt se till att reglerna anpassas för att minimera riskerna att den befintliga skattebasen urholkas på grund av en alltmer ökande rörlighet över gränserna. Enligt vad vi erfar handlar diskussionerna inom Pensionsskatteutredningen snarare om att hushållens konsumtion bör stimuleras och inte att det långsiktiga bundna pensionssparandet behöver öka. Hushållen behöver enligt Pensionsskatteutredningen generellt inte spara mer än vad som sker redan i dag. Eventuellt kommer förslag om att helt slopa avdragsrätten för det privata pensionssparandet. Beträffande tjänstepensioner överväger Pensionsskatteutredningen kraftigt försämrad alternativt ett totalt slopande av arbetsgivarnas avdragsrätt för pensionskostnader samtidigt som en anställd medarbetare i det senare fallet fullt ut skulle förmånsbeskattas för den tjänstepensionsavsättning som arbetsgivaren gör. Det sistnämnda alternativet har dessutom fått det häpnadsväckande arbetsnamnet rättvänd beskattning. Frågan är hur man inom utredningen har tänkt sig att arbetsutbud och tillväxt ska stimuleras under dessa premisser. Pensionssparandet har påståtts vara skattesubventionerat genom att avkastningsskatten är lägre än skattesatsen för kapitalsparandet i övrigt. Denna påstådda skattesubvention har dock under många år ifrågasatts av många och inom den pågående utredningen har det tagits fram uppgifter om att riktigt långsiktigt sparande i form av pensionssparande inte alls är skattesubventionerat i förhållande till exempel sedvanligt fondsparande. Det kan därför ifrågasättas om det i dag över huvud taget finns en skattestimulans för långsiktigt och bundet sparande inför pensionen. Om vi inte ska riskera att få en stor grupp fattigpensionärer i framtiden måste skattestimulanserna för det långsiktiga sparandet stärkas. Hur detta skall ske och vilka sparformer som ska omfattas spelar i sammanhanget mindre roll. Kanske kan även nya sparformer, och inte bara dagens traditionella i form av pensionsförsäkring och IPS, lyftas fram i detta avseende. Långsiktighet i syfte att stimulera individen att sprida sina disponibla inkomster över hela livscykeln är det väsentliga och centrala i sammanhanget. Varför inte i stället släppa den upplevda politiska styrningen och i stället erkänna att Sverige redan i dag är det land som beskattar pensionssparandet hårdast? Sverige är det enda landet som beskattar tjänstepensionskapitalet vid tre tillfällen: vid avsättningstidpunkten via den särskilda löneskatten, under fonderingsperioden via avkastningsskatten och vid utbetalning via inkomstskatterna. Detta faktum i kombination med att avkastningsskatten på pensionssparandet är världens mest aggressiva och att den procentuella nivån på de svenska marginalskatterna är världsledande är också orsaken till att allt fler människor försöker finna utländska placeringsalternativ för sitt långsiktiga sparande. Svaret på frågan hur man ska säkerställa skattebasen, kapitalet, och därmed på sikt även arbetsutbudet och tillväxten är således enkel. Sluta beskatta det långsiktiga bundna pensionssparandet hårdast av alla länder - främja i stället befolkningens möjligheter att leva på sin framtida pension. Håkan Danielsson Vd Länsförsäkringar Liv Ann LindgrenOrdförande i Sveriges pensionärsförbund, SPF Göran Normann Docent i nationalekonomi, Grufman Reje Management ", "article_category": "other"}
{"id": 23547, "headline": "”Sjuksköterska får inte ens halva slutlönen i pension”", "summary": "Ny rapport om pensionerna: Medelinkomsttagare riskerar bli nya fattigpensionärer. Den sammanlagda pensionen för en sjuksköterska som pensioneras vid 65 års ålder blir 46 procent av slutlönen före skatt, enligt Göran Normanns rapport ”Har vi råd att bli äldre”, som presenteras i dag. Om en 45-årig sjuksköterska vill få en pension motsvarande 80 procent av slutlönen vid 65 år, måste han eller hon spara drygt 4 500 kronor i månaden. Många låg- och medelinkomsttagare klarar inte det. De riskerar att bli de nya fattigpensionärerna. Därför måste staten stimulera det långsiktiga sparandet skattemässigt, inte uppmana till ökad konsumtion som Pensionsskatteutredningen verkar vilja föreslå, skriver rapportförfattaren Göran Normann tillsammans med Håkan Danielsson, vd i Länsförsäkringar Liv, och Ann Lindgren, ordförande i SPF.", "article": "Det har inte undgått någon att vi som lever nu har förmånen att normalt få leva betydligt längre än vad som var fallet för tidigare generationer. Trenden mot ökad livslängd väntas också fortsätta som en följd av nya livsmönster, nya läkemedel och nya behandlingsmöjligheter inom sjukvården. Samtidigt står vi i Sverige och andra länder inför stora utmaningar då befolkningarna åldras. Risken är uppenbar att det blir svårt att klara välfärdsystemen och samhällsekonomierna, inte minst mot bakgrund av att kapitalmarknaden är så internationaliserad. Det var bland annat mot denna bakgrund som Sverige efter en bred politisk överenskommelse valde att slopa det gamla förmånsbaserade och kostsamma ålderspensionssystemet med ATP och folkpension. I stället infördes i slutet av 1990-talet ett nytt avgiftsbestämt allmänt pensionssystem som bygger på livsinkomstprincipen. Allt fler börjar nu inse att pensionen inte kommer att räcka till att behålla en rimlig ekonomisk standard. Vissa utgifter kan man som pensionär dra ned på. Det behövs inga arbetsresor, det går att spara på bilåkandet och månadskort för kollektivtrafiken. Men fortfarande kvarstår många tunga utgiftsposter. Kostnaderna för bostad, telefon, el och försäkringar försvinner inte. Många tycker att det bästa med att gå i pension är att få mer tid över till fritidsintressen, resor och nöjen. Men den krassa verkligheten för många blir att pensionen helt enkelt inte räcker till för ett drägligt liv. Många blivande pensionärer kommer att bli besvikna och uppleva att de inte har råd att gå i pension. Statsminister Göran Persson kommer således att få alldeles rätt när han beträffande utfallet från det nya allmänna pensionssystemet säger: ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort.” Däremot behöver de som under sitt aktiva yrkesliv haft förmånliga villkor med hyggliga löner, goda avsättningar till tjänstepensioner och eget privat pensionssparande knappast oroa sig. Men ju längre tid som återstår till pensionen, desto viktigare är tjänstepensionen och det egna sparandet för att inte riskera att bli fattigpensionär. I Länsförsäkringar Livs regi presenteras i dag Göran Norrmans rapport ”Har vi råd att bli äldre?” med nya beräkningar som pekar på framtida alarmerande låga pensionsnivåer. För att närmare belysa pensionssystemens verkningar presenteras det sammantagna pensionsutfallet för fyra kategorier av heltidsarbetande löntagare: en sjuksköterska, en läkare, en metallarbetare och en civilingenjör, det vill säga yrken som representanter de största kollektivavtalen på arbetsmarknaden. Personerna har antagits vara födda 1957 vilket betyder att de inte påverkas av de gamla reglerna för folkpension och ATP. Beräkningen för sjuksköterskan visar: • En sjuksköterska som pensionerar sig vid 65-års ålder kan räkna med att få 46 procent i sammanlagd allmän pension och tjänstepension i förhållande till sin slutlön före skatt. Om sjuksköterskan, metallarbetaren och läkaren vill utnyttja sin lagliga rätt att pensionerna sig vid 61 års ålder kan de räkna med 36, 39 respektive 36 procent i sammanlagd pension i förhållande till sina respektive slutlöner före skatt. För en civilingenjör blir utfallet lite bättre. Om dessa yrkeskategorier i stället väntar till 65 års ålder med att pensionera sig kan de förvänta sig lite mer pengar. Sjuksköterskan och metallarbetaren kan då räkna med 46 respektive 49 procent, läkaren och civilingenjören med 68 respektive 64 procent, i pension i förhållande till sina respektive slutlöner. Sjuksköterskan och metallarbetaren måste fortsätta att arbeta heltid och vänta ända till 70-årsåldern med att pensionera sig för att ens nå upp till en 60-procentig sammanlagd pension i förhållande till sina respektive slutlöner före skatt. Ännu lägre kan pensionerna bli för de yngre åldersgrupperna, det vill säga 60-, 70- och 80-talisterna. Dessa generationer har dock längre tid att förbereda sig inför det faktum att de kollektiva pensionssystemen inte kommer att ge dem tillräckligt med pension att kunna leva på. Under förutsättning att de kommer ut på arbetsmarknaden och att de i någon form börjar spara till sin pension är risken mindre för dem att bli fattigpensionärer. Men om stora framtida besvikelser ska undvikas ställer detta stora krav på förbättrad information samt på åtgärder från individer, arbetsmarknadens parter och staten. Det nya allmänna pensionssystemets effekter kan och bör därför diskuteras, inte minst utifrån ett rättviseperspektiv och utifrån människors behov av att öka sitt privata sparande. För att komplettera de låga pensionerna krävs ett stort eget sparande. En sjuksköterska måste spara drygt 4 500 kronor per månad om sparandet börjar vid 45 års ålder och om han eller hon vid en pensionering vid 65 års ålder vill ha en sammanlagd pension motsvarande 80 procent av slutlönen. Om sjuksköterskan haft de ekonomiska förutsättningarna att spara fullt ut redan vid debuten på arbetsmarknaden hade det månatliga sparbeloppet i stället behövt uppgå till i varje fall drygt 2 000 kronor per månad. Dessutom måste man komma ihåg att avdragsrätten i dag är begränsad till 1 650 kronor per månad. En sjuksköterska och andra stora låg- och medelinkomstlönegrupper är normalt inte i närheten av att kunna sätta av denna typ av belopp i privat sparande. De disponibla inkomsterna räcker helt enkelt inte till. Vid ett sådant förhållande måste staten ta sitt självklara ansvar och via skattemässiga initiativ stimulera det långsiktiga sparandet. Hushållen som ska pensionera sig om 15 år eller senare behöver snarare spara och inte konsumera mera. Mot bakgrund av behovet av kraftigt ökat långsiktigt sparande inför pensionen för de generationer som år 2019 och senare uppnår 65 års ålder är det oroande att följa de diskussioner som förs inom Pensionsskatteutredningen – en utredning som har till uppdrag att efter riksdagsvalet lägga fram förslag till reformerade skatteregler för just pensionssparandet. De diskussioner som där nu förs kommer i stor utsträckning att påverka framtidens pensionärer om de genom eget sparande ska kunna förstärka sin framtida pension. Pensionsskatteutredningen ska bland annat föreslå regler som gynnar arbetsutbud och tillväxt, och samtidigt se till att reglerna anpassas för att minimera riskerna att den befintliga skattebasen urholkas på grund av en alltmer ökande rörlighet över gränserna. Enligt vad vi erfar handlar diskussionerna inom Pensionsskatteutredningen snarare om att hushållens konsumtion bör stimuleras och inte att det långsiktiga bundna pensionssparandet behöver öka. Hushållen behöver enligt Pensionsskatteutredningen generellt inte spara mer än vad som sker redan i dag. Eventuellt kommer förslag om att helt slopa avdragsrätten för det privata pensionssparandet. Beträffande tjänstepensioner överväger Pensionsskatteutredningen kraftigt försämrad alternativt ett totalt slopande av arbetsgivarnas avdragsrätt för pensionskostnader samtidigt som en anställd medarbetare i det senare fallet fullt ut skulle förmånsbeskattas för den tjänstepensionsavsättning som arbetsgivaren gör. Det sistnämnda alternativet har dessutom fått det häpnadsväckande arbetsnamnet rättvänd beskattning. Frågan är hur man inom utredningen har tänkt sig att arbetsutbud och tillväxt ska stimuleras under dessa premisser. Pensionssparandet har påståtts vara skattesubventionerat genom att avkastningsskatten är lägre än skattesatsen för kapitalsparandet i övrigt. Denna påstådda skattesubvention har dock under många år ifrågasatts av många och inom den pågående utredningen har det tagits fram uppgifter om att riktigt långsiktigt sparande i form av pensionssparande inte alls är skattesubventionerat i förhållande till exempel sedvanligt fondsparande. Det kan därför ifrågasättas om det i dag över huvud taget finns en skattestimulans för långsiktigt och bundet sparande inför pensionen. Om vi inte ska riskera att få en stor grupp fattigpensionärer i framtiden måste skattestimulanserna för det långsiktiga sparandet stärkas. Hur detta skall ske och vilka sparformer som ska omfattas spelar i sammanhanget mindre roll. Kanske kan även nya sparformer, och inte bara dagens traditionella i form av pensionsförsäkring och IPS, lyftas fram i detta avseende. Långsiktighet i syfte att stimulera individen att sprida sina disponibla inkomster över hela livscykeln är det väsentliga och centrala i sammanhanget. Varför inte i stället släppa den upplevda politiska styrningen och i stället erkänna att Sverige redan i dag är det land som beskattar pensionssparandet hårdast? Sverige är det enda landet som beskattar tjänstepensionskapitalet vid tre tillfällen: vid avsättningstidpunkten via den särskilda löneskatten, under fonderingsperioden via avkastningsskatten och vid utbetalning via inkomstskatterna. Detta faktum i kombination med att avkastningsskatten på pensionssparandet är världens mest aggressiva och att den procentuella nivån på de svenska marginalskatterna är världsledande är också orsaken till att allt fler människor försöker finna utländska placeringsalternativ för sitt långsiktiga sparande. Svaret på frågan hur man ska säkerställa skattebasen, kapitalet, och därmed på sikt även arbetsutbudet och tillväxten är således enkel. Sluta beskatta det långsiktiga bundna pensionssparandet hårdast av alla länder – främja i stället befolkningens möjligheter att leva på sin framtida pension. Håkan Danielsson Vd Länsförsäkringar Liv Ann Lindgren Ordförande i SPF Författare till hand- och faktaboken ”Vad varje 40-talist bör veta” Göran Norrman Docent i nationalekonomi, Grufman Reje Management ", "article_category": "other"}
{"id": 23562, "headline": "\"Kommuner satsar miljardbelopp på helt olaglig sophantering\"", "summary": "Juridisk granskning av kommunernas avtal blottlägger olagliga kontrakt: 29 syndande kommuner pekas ut. När en kommun köper tjänster som sopförbränning eller sophämtning kräver lagen en offentlig upphandling. Syftet är att garantera befolkningen en kostnadseffektiv sophantering. Men en genomgång av avtalen visar att 29 kommuner tecknat olagliga kontrakt till ett värde av drygt 1,2 miljarder kronor. För kommuninnevånarna betyder det en extra och onödig kostnad på minst 120 miljoner kronor. Undersökningen presenteras av en expertgrupp inom tankesmedjan Den nya välfärden.", "article": "Konkurrenskommissionen, en oberoende expertgrupp sammankallad av Stiftelsen Den Nya Välfärden, genomför löpande granskning av bland annat kommunernas sophantering. Granskningen visar att det finns stora problem med olagliga sopavtal. Ett trettiotal kommuner har enligt expertgruppen tecknat olagliga kontrakt till ett värde av drygt 1,2 miljarder kronor. Kommunal verksamhet bygger på att människor följer lagar och regler. Att innevånarna betalar kommunalskatt, parkerar rätt, ställer ut soptunnan på rätt ställe och betalar för äldreboendet. Det är givetvis uppseendeväckande när kommuner, som är beroende av andras laglydighet, själva agerar olagligt. Sedan januari 2005 finns det ett generellt förbud mot att lägga sopor på soptippar, i stället måste soporna behandlas, till exempel genom förbränning, återvinning eller biologisk nedbrytning. Kommunerna är enligt lag skyldiga att ansvara för denna hantering. Flertalet har valt att teckna avtal med olika företag om sopförbränning. Återvinningsbranschen är en miljardindustri. Både i ett nationellt och ett internationellt perspektiv är det en tillväxtbransch som växer i takt med att vi återvinner allt mer. Det är därför viktigt att konkurrensen på återvinningsmarknaden inte snedvrids, vilket hämmar både utveckling och tillväxt. Konkurrenskommissionen har företagit ett antal utredningar om hur kommuner genomför större köp av sophantering (framför allt förbränning men även insamling). Expertgruppens granskning är strikt juridisk och grundar sig på offentliga handlingar. Resultatet är minst sagt uppseendeväckande. Av de kommuner som under de senaste åren granskats har 29 kommuner ignorerat upphandlingslagen. Det totala kontraktsvärdet uppgår till drygt 1,2 miljarder kronor. Kommunerna som brutit mot lag är: Arboga, Botkyrka, Boxholm, Emmaboda, Falköping, Haninge, Herrljunga, Huddinge, Katrineholm, Kungsör, Köping, Landskrona, Mariestad, Nacka, Nybro, Nynäshamn, Salem, Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Svalöv, Söderköping, Tomelilla, Ulricehamn, Vårgårda, Värmdö, Ydre, Ystad och Östra Göinge. Till listan kan läggas betydligt fler av landets 290 kommuner och granskningen pågår fortfarande. Vari består lagöverträdelserna? När en kommun köper tjänster som sopförbränning eller sophämtning kräver lagen att det ska ske genom offentlig upphandling. Kommunerna ska enligt lag annonsera upphandlingarna så att alla företag på marknaden kan vara med och konkurrera. De granskade kommunerna har inte gått ut offentligt utan de valde i stället att teckna avtal direkt med enskilda leverantörer. Därmed bröt de mot lag. Att kommuner ska följa lagens krav är självklart, dessutom medför det flera positiva effekter. För det första syftar lagen till att leverantörer ska bli rättvist behandlade. För det andra motverkar offentlig upphandling risken för mutor och bestickning. För det tredje garanteras (kostnads-)effektivitet. Det handlar om att vara sparsam med skattebetalarnas pengar. Ett skolexempel på hur konkurrensen i en upphandling fungerar kan hämtas från Nacka och Värmdö kommuner. För två år sedan tecknade kommunerna var för sig avtal om sopförbränning med Fortum, utan upphandling i konkurrens. En konkurrerande leverantör gick då till domstol. Både länsrätten och kammarrätten konstaterade att avtalen var olagliga och kommunerna tvingades att genomföra ett offentligt upphandlingsförfarande. Fortum fick (ännu en gång) teckna kontrakten, men i den andra avtalsomgången sjönk priset från 450 kronor till 400 kronor per ton hushållsavfall. Besparingen för hushållen landar på knappt 20 miljoner kronor. Varför struntar då kommunerna i att genomföra upphandlingar i konkurrens? Att kommunerna bryter mot lag kan vi med säkerhet säga, med stöd av offentliga handlingar. Varför de gör det är svårare att uttala sig om, men det är uppenbart att kommunerna saknar ekonomiska incitament för att genomföra konkurrensutsättning. Höga kostnader för sopförbränning drabbar nämligen inte kommunernas egna kassor, utan betalas som regel direkt av hushållen i form av onödigt höga sopavgifter. Expertgruppen har skrivit till samtliga kommuner för att ge dem möjlighet att yttra sig. Många har valt att inte svara. Någon enstaka har erkänt att de gjort fel, bland annat ett kommunalråd som i lokalpressen medgav att \"vi får ställa oss i skamvrån\". Desto fler försvarar emellertid lagöverträdelserna. En kommunal chefstjänsteman i södra Sverige uppgav i medierna att det var \"brukligt\", ja till och med \"praxis\" att inte följa upphandlingslagen när det gäller sophantering. Uppenbarligen har han rätt i att många kommuner inte följer lag, men att kalla lagöverträdelser för praxis är givetvis ett nyspråk i George Orwells anda. Det kan i vart fall knappast utgöra rättspraxis. Ett vanligt svar är att kommunerna tror sig få köpa tjänster från hel- eller delägda företag utan konkurrensupphandling. Det är direkt felaktigt och strider mot upphandlingsbestämmelserna som gällt sedan 1970-talet. Att det är felaktigt har även klarlagts i två lagakraftvunna kammarrättsavgöranden från 2003. En kommun kan givetvis sköta sophanteringen själv. I detta fall kräver lagen ingen upphandling. En kommun kan även samarbeta med andra kommuner i kommunalförbund eller gemensamma nämnder. Även det utan upphandling. Anlitar en kommun någon annan kräver däremot lagen upphandling i konkurrens, även om köpet sker från ett hel- eller delägt företag. Upphandling i konkurrens ger som regel lägre pris, i exemplet Nacka/Värmdö var kostnadsminskning drygt 10 procent. En försiktig uppskattning utifrån detta exempel är att de 29 kommunerna skulle ha kunnat sänka kostnaderna för sophanteringen med minst 120 miljoner kronor, genom att följa lagens tvingande föreskrifter. G RUNE BERGGREN Ordförande, Konkurrenskommissionen PÄR CRONHULT Chefsjurist, Konkurrenskommissionen ", "article_category": "other"}
{"id": 23563, "headline": "Långt till domedagen", "summary": "Två ekonomer hävdar att globaliseringen tvingar svenska löntagare att välja mellan arbetslöshet och lägre lön. Dessbättre tyder det mesta på att de har fel.", "article": "Nästan alla ekonomer underskattar effekterna av globaliseringen, hävdade professorerna Mats Persson och Marian Radetzki i måndagens DN. Deras budskap till kollegerna var tydligt: i stället för att intressera sig för sjukskrivningar, a-kassor och styrräntor borde de oroa sig för vad som händer i den globala ekonomin. Enligt Persson och Radetzki väntar svåra tider för dem som arbetar i västvärlden, inklusive Sverige, som en följd av att \"hundratals miljoner människor i Kina och Indien på kort tid blir tillgängliga för världsmarknaden\". I konkurrensen på den globala arbetsmarknaden kan svenska löntagare tvingas välja mellan lägre reallöner och arbetslöshet. Så lyder i sammanfattning domedagsprofetian, som utvecklas i en kommande artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt Att fler svenska ekonomer intresserar sig för globaliseringen är välkommet, och det vore välgörande om någon eller några tog upp den handske som Radetzki och Persson kastat. Litet talar nämligen för att deras förutsägelser är korrekta. Exakt vad som inträffar med löner och arbetstillfällen när ekonomin internationaliseras är svårt att säga på förhand. Men under den period som dagens globalisering pågått - snart 20 år - har världen tagit en annan utvecklingsbana än den som de två svenska ekonomerna skisserar. Mycket riktigt har det skett en unikt snabb välståndsökning i länder som Kina och Indien, vilket lyft miljontals människor ur fattigdom. Men detta har inte inneburit att lönerna i Europa och USA fallit dramatiskt eller att miljontals industriarbetare förlorat sin försörjning som en följd av den nya konkurrensen. Tvärtom visar data att inkomsterna för den arbetande befolkningen som helhet har ökat. Även inom delar av den svenska tillverkningssektorn, som varit hårt utsatt för trycket från låglöneländer, har reallönerna stigit sedan mitten av 90-talet. Hur klarar då en svensk industriarbetare som tjänar 27 000 i månaden att tävla med sin kinesiska motsvarighet, vars lönekostnad utgör några procent av den i Väst? Svaret är att han klarar sig bättre än de flesta tror. Den kinesiska arbetskraften är billig därför att den fortfarande inte är särskilt produktiv. Martin Wolf redovisar i boken \"Why Globalization Works\" siffror från Världsbanken som visar just detta. Om en tysk arbetare producerar 80 000 dollar i mervärde årligen och en kines 2 900 dollar, då är det inte så svårt för arbetare i rika länder att delta i tävlingen även om deras löner är mycket, mycket högre. Varför är människor i västvärlden så pass mer produktiva? Martin Wolf ger ett antal förklaringar: dels har de mer kapital till sitt förfogande, dels är de i genomsnitt högre utbildade, dessutom har de större erfarenhet av modern teknik och management. Lönen stiger i takt med produktiviteten. Sant är att många arbeten inom tillverkningsindustrin har försvunnit från USA och Europa sedan 1980-talet. En orsak till denna \"outsourcing\" är konkurrensen från exempelvis Kina. Men en viktigare förklaring är den tekniska utvecklingen, som inneburit att maskiner i dag utför många av de gamla jobben. Samtidigt har åtskilliga nya arbeten skapats. Medan debatten om outsourcing rasade i USA förra året ökade sysselsättningen med 200 000 netto varje månad. Ungefär 4,5 miljoner fler amerikaner arbetar i dag än i maj 2003 (Wall Street Journal 30/12). Därmed inte sagt att vi kan slå oss till ro och bortse från globaliseringens utmaningar. Vissa skyddade branscher kommer att uppleva en press på lönerna neråt och krav på längre arbetstid. Särskilt det gamla EU behöver en mer flexibel ekonomi för att klara omställningen. De som förlorar sitt arbete måste dessutom erbjudas utbildning, så att de kan gå vidare i arbetslivet. Över huvud taget måste vi bli bättre på företagande och forskning, vilket kräver lägre skatter och ändrade politiska prioriteringar. Men faktum kvarstår: rätt utnyttjad skapar globaliseringen stora möjligheter, både för den rika och den fattiga delen av världen. ", "article_category": "other"}
{"id": 23571, "headline": "”Vi polisanmäler Mediearkivets vd för stöld av skyddade texter\"", "summary": "Robert Söderling uppträder som vilken filderare som helst, skriver företrädare för journalister, författare och dramatiker. Schibstedkoncernens företag Mediearkivet och dess vd Robert Söderling vet att han inte har tillstånd att lägga ut våra medlemmars textmaterial i företagets databas på internet. Ändå gör han det. För våra medlemmar handlar det om rätten till skälig ersättning och rätten att själva få bestämma över hur och var deras texter används. Därför går vi nu till polis och åklagare, skriver ordförandena Agneta Lindblom Hulthén, Journalistförbundet, Mats Söderlund, Författarförbundet, Rolf Börjlind, Dramatikerförbundet och Jöran Enqvist, Läromedelsförfattarnas förbund", "article": "I dag klockan 13.00 står vi på Klara polisstation för att anmäla Robert Söderling, vd för det företag som driver databasen Mediearkivet, för brott. Vi anser att Robert Söderling precis som vilken ung fildelare som helst begått upphovsrättsintrång, ett brott enligt svensk och internationell lag. Söderling är dock ingen idealist som vill sprida filmer till kompisar. Han är chef för ett företag vars syfte förstås är att tjäna pengar. En legitim verksamhet, som dock i det här fallet bygger på att inte betala för den råvara, de texter, som är en förutsättning för såväl Mediearkivet som för andra kommersiella databaser. Söderling och hans företag har många gånger brutit mot våra medlemmars upphovsrätt genom att lägga ut deras textmaterial på internet i databasen Mediearkivet, en databas som innehåller främst tidningsartiklar men även krönikor och dikter. Detta gör han trots att han i många fall saknar tillstånd till det, trots att han vet att han inte har tillstånd. Robert Söderlings Mediearkivet har haft ett avtal med oss, och med vår upphovsrättsorganisation ALIS, Administration av litterära rättigheter i Sverige. Det gällde från våren 2004 fram till den sista december samma år. För rätten att använda våra medlemmars material betalade Mediearkivet nära tre miljoner kronor. Alltså har Robert Söderling varit medveten om och accepterat att det krävts avtal och ersättning för att få lägga ut material som ägs av fria litterära yrkesutövare, till exempel de frilansjournalister och författare vi företräder. I detta avtal förklarade också parterna att vi var eniga om att förhandla fram ett nytt avtal. När Mediearkivet ensidigt avstod från fortsatta förhandlingar med oss skickade vi i december 2004 ett så kallat varningsbrev och gjorde det klart att ett fortsatt användande av materialet var och är upphovsrättsintrång. Robert Söderling vet alltså vad han gör. Och för att försöka komma undan har Söderling valt att till oss varje månad skicka en summa pengar som ersättning. Summan har dock Söderling själv valt, utifrån vad han själv anser att han skall betala. Självklart kan vi inte acceptera att Söderling själv sätter ett oerhört lågt pris på det material han utan tillstånd använder. Självklart returnerar vi den summa pengar Mediearkivet skickar oss. Men. Undrar kanske vän av ordning. Varför går ni på en individ och inte ett företag? Under många år har företrädare för våra organisationers frilansande upphovsmän i domstolar drivit våra medlemmars krav på en rättvis behandling och en rättvis ersättning för deras material. Domstolarna ger oss rätt. För våra medlemmar handlar det om rätten till skälig ersättning och rätten att själva få bestämma över hur och var deras texter används. Men de företag som fälls i domstol, bland andra Robert Söderlings Mediearkivet, vägrar att följa domstolsutslagen. De fortsätter att använda våra medlemmars material utan tillstånd. På vanlig svenska kallas sådant stöld. Därför tvingas vi nu gå till polis och åklagare för att hävda upphovsmännens rätt. Oftast handlar frågan om otillåten användning på internet om i alla avseenden oseriösa aktörer. Robert Söderlings företag är inte någon sådan aktör, utan ingår i Schibstedkoncernen. En av Nordens största mediekoncerner. Under våren kommer vår upphovsrättsorganisation ALIS att driva en upphovsrättskampanj, med det yttersta syftet att få till stånd avtal för användning av våra medlemmars material på internet. Tyvärr ser det ut som om kampen för att få avtal till stora delar kommer att ske i domstol. Vi vill ju, liksom andra upphovsrättsorganisationer, komma till rätta med de här problemen genom avtal. Vi vill inte att våra medlemmar ska bestjälas, vi accepterar inte se att de utsätts för yrkesförbud, att de individuellt tvingas skriva på avtal som ger alla rättigheter till någon annan än upphovsmannen, utan någon extra ersättning. Om våra medlemmar inte skriver på sådana slavkontrakt, hotas de med att mista alla sina uppdrag. Om vi inte nu kan träffa avtal, vill vi förhindra att våra medlemmars artiklar, dikter, böcker och andra texter används utan tillstånd. Vi vill förhindra att andra tjänar pengar på deras arbete utan att de får något tillbaka, vi vill förhindra att deras material används utan att de ska ha möjligheten att bestämma över var och i vilket sammanhang. Det finns till syvende och sist en människa som ansvarar för beslutet att otillåtet använda våra medlemmars texter i Mediearkivet. I det här fallet heter han Robert Söderling. Agneta Lindblom Hulthén, Ordförande Journalistförbundet, Mats Söderlund, Ordförande Författarförbundet, Rolf Börjlind, Ordförande Dramatikerförbundet, Jöran Enqvist, Läromedelsförfattarnas förbund ", "article_category": "other"}
{"id": 23574, "headline": "”Vi polisanmäler Mediearkivets vd för stöld av skyddade texter”", "summary": "Robert Söderling uppträder som vilken fildelare som helst, skriver företrädare för journalister, författare och dramatiker.Schibstedkoncernens företag Mediearkivet och dess vd Robert Söderling vet att han inte har tillstånd att lägga ut våra medlemmars textmaterial i företagets databas på internet. Ändå gör han det. För våra medlemmar handlar det om rätten till skälig ersättning och rätten att själva få bestämma över hur och var deras texter används. Därför går vi nu till polis och åklagare, skriver ordförandena Agneta Lindblom Hulthén, Journalistförbundet, Mats Söderlund, Författarförbundet, Rolf Börjlind, Dramatikerförbundet och Jöran Enqvist, Läromedelsförfattarnas förbund", "article": "I dag klockan 13.00 står vi på Klara polisstation för att anmäla Robert Söderling, vd för det företag som driver databasen Mediearkivet, för brott. Vi anser att Robert Söderling precis som vilken ung fildelare som helst begått upphovsrättsintrång, ett brott enligt svensk och internationell lag. Söderling är dock ingen idealist som vill sprida filmer till kompisar. Han är chef för ett företag vars syfte förstås är att tjäna pengar. En legitim verksamhet, som dock i det här fallet bygger på att inte betala för den ”råvara”, de texter, som är en förutsättning för såväl Mediearkivet som för andra kommersiella databaser. Söderling och hans företag har många gånger brutit mot våra medlemmars upphovsrätt genom att lägga ut deras textmaterial på internet i databasen Mediearkivet, en databas som innehåller främst tidningsartiklar men även krönikor och dikter. Detta gör han trots att han i många fall saknar tillstånd till det, trots att han v e t att han inte har tillstånd. Robert Söderlings Mediearkivet har haft ett avtal med oss, och med vår upphovsrättsorganisation ALIS, Administration av litterära rättigheter i Sverige. Det gällde från våren 2004 fram till den sista december samma år. För rätten att använda våra medlemmars material betalade Mediearkivet nära tre miljoner kronor. Alltså har Robert Söderling varit medveten om och accepterat att det krävts avtal och ersättning för att få lägga ut material som ägs av fria litterära yrkesutövare, till exempel de frilansjournalister och författare vi företräder. I detta avtal förklarade också parterna att vi var eniga om att förhandla fram ett nytt avtal. När Mediearkivet ensidigt avstod från fortsatta förhandlingar med oss skickade vi i december 2004 ett så kallat varningsbrev och gjorde det klart att ett fortsatt användande av materialet var och är upphovsrättsintrång. Robert Söderling vet alltså vad han gör. Och för att försöka komma undan har Söderling valt att till oss varje månad skicka en summa pengar som ersättning. Summan har dock Söderling själv valt, utifrån vad han själv anser att han skall betala. Självklart kan vi inte acceptera att Söderling själv sätter ett – oerhört lågt – pris på det material han utan tillstånd använder. Självklart returnerar vi den summa pengar Mediearkivet skickar oss. Men. Undrar kanske vän av ordning. Varför går ni på en individ och inte ett företag? Under många år har företrädare för våra organisationers frilansande upphovsmän i domstolar drivit våra medlemmars krav på en rättvis behandling och en rättvis ersättning för deras material. Domstolarna ger oss rätt. För våra medlemmar handlar det om rätten till skälig ersättning och rätten att själva få bestämma över hur och var deras texter används. Men de företag som fälls i domstol, bland andra Robert Söderlings Mediearkivet, vägrar att följa domstolsutslagen. De fortsätter att använda våra medlemmars material utan tillstånd. På vanlig svenska kallas sådant stöld. Därför tvingas vi nu gå till polis och åklagare för att hävda upphovsmännens rätt. Oftast handlar frågan om otillåten användning på internet om i alla avseenden oseriösa aktörer. Robert Söderlings företag är inte någon sådan aktör, utan ingår i Schibstedkoncernen. En av Nordens största mediekoncerner. Under våren kommer vår upphovsrättsorganisation ALIS att driva en upphovsrättskampanj, med det yttersta syftet att få till stånd avtal för användning av våra medlemmars material på internet. Tyvärr ser det ut som om kampen för att få avtal till stora delar kommer att ske i domstol. Vi vill ju, liksom andra upphovsrättsorganisationer, komma till rätta med de här problemen genom avtal. Vi vill inte att våra medlemmar ska bestjälas, vi accepterar inte se att de utsätts för yrkesförbud, att de individuellt tvingas skriva på avtal som ger alla rättigheter till någon annan än upphovsmannen, utan någon extra ersättning. Om våra medlemmar inte skriver på sådana slavkontrakt, hotas de med att mista alla sina uppdrag. Om vi inte nu kan träffa avtal, vill vi förhindra att våra medlemmars artiklar, dikter, böcker och andra texter används utan tillstånd. Vi vill förhindra att andra tjänar pengar på deras arbete utan att de får något tillbaka, vi vill förhindra att deras material används utan att de ska ha möjligheten att bestämma över var och i vilket sammanhang. Det finns till syvende och sist en människa som ansvarar för beslutet att otillåtet använda våra medlemmars texter i Mediearkivet. I det här fallet heter han Robert Söderling. Agneta Lindblom Hulthén, Ordförande Journalistförbundet, Mats Söderlund, Ordförande Författarförbundet, Rolf Börjlind, Ordförande Dramatikerförbundet, Jöran Enqvist, Läromedelsförfattarnas förbund ", "article_category": "other"}
{"id": 23583, "headline": "\"Inte statens uppgift gynna vissa privata medieföretag\"", "summary": "Presstödsutredningens majoritet vill bevara ett föråldrat system, skriver reservanterna Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m). Det är inte statens uppgift att år efter år gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad med över 500 miljoner kronor per år. Presstödet har blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag med partipolitisk slagsida. Subventionerna tillfaller dessutom allt fler vinstrika mediekoncerner. Men regeringens perspektiv är fortfarande tillbakablickande och teknologiskt begränsat. Verksamheten förefaller som bärande princip ha bevarandet av dagens press i hopp om att förlänga stödtagarnas överlevnad, skriver presstödsutredningens ledamöter Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m). De reserverar sig mot utredningens slutsatser när den justeras i dag.", "article": "Tio år efter den förra statliga presstödsutredningen håller i dag Presskommittén sitt sista sammanträde. Sedan ett år tillbaka har den parlamentariskt sammansatta utredningens nio ledamöter granskat det nuvarande presstödet som efter mer än 30 års subventionspolitik förbrukar över en halv miljard kronor per år. Betänkandet överlämnas till statsrådet Leif Pagrotsky den 24 januari, varför detaljerna i innehållet får anstå. Men i och med dagens slutjustering vill vi som reservanter uttrycka vår besvikelse över att utredningens majoritet inte velat medverka till några väsentliga förändringar av ett system som i huvudsak spelat ut sin roll. Att vänstermajoriteten skulle landa i en konservering var i och för sig ingen överraskning. Regeringen angav via utredningens direktiv i oktober 2004 att några större förändringar inte efterfrågades. Och av naturliga skäl består ännu en tid egenintresset hos den permanenta presstödskoalitionen mellan s (som vill ha pengar till Dala-Demokraten med flera s-tidningar) och c (som vill ha pengar till Skånska Dagbladet med flera c-tidningar). Det låsta läget är beklagligt. Från liberala utgångspunkter borde det selektiva direktstödet till svensk dagspress av principiella skäl avvecklas. För att ge de berörda tidningsföretagen tid för anpassning kunde avvecklingen ske genom en successiv nedtrappning av driftsstödet under kommande mandatperiod, samtidigt som reklamskatten avskaffas. Vi menar att det inte är statens uppgift att år efter år med över 500 miljoner kronor per år av skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad och därigenom snedvrida villkoren för konkurrensen om läsare och annonsörer. Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan producent och konsument, i tryckta medier mellan utgivarna och läsarna/annonsörerna. I en medievärld med en allt snabbare förändringstakt har de ursprungliga motiven för detta snedvridande producentstöd passerats; det som skulle fungera som hjälp till självhjälp för omställning under en övergångsperiod har i stället blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag med partipolitisk slagsida. Ändå har detta stöd inte kunnat förhindra nedläggning av tidningar som saknat marknadsförutsättningar, till exempel socialdemokratiska Arbetet i början av detta decennium. Det var heller inte den ursprungliga avsikten med stödet när det skapades - efter det att en stor del av högerpressen slagits ut under decennier av strukturrationalisering. Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen anses överspelat. Tidningarnas ledarsidor är förvisso fortfarande viktiga för opinionsbildningen, men åsiktsjournalistiken har i takt med avpartifieringen av tidningarna tagit sig nya former på debattsidor och i kolumner. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen i svensk samhällsdebatt i stort, vilket även vår utredning noterar: \"Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden av internet framstår numera kostnaderna för en enskild att publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga. Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort antal människor.\" Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens publicistiska verklighet är en annan än då stödverksamheten inleddes. I dag utgår nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid då framför allt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade. Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena. Vi kan bara instämma i vad medieforskaren Lars Nord, docent vid Mitthögskolan, konstaterar i boken \"Den skånska modellen\" (2003): \"Mediepolitiken i form av presstödet bygger i stort på en partipressmodell som inte längre existerar, och då den moderna dagspressen inte har samma politiska orientering och centrering får inte den mediepolitiska insatsen samma betydelse för den politiska mångfalden på pressmarknaden ... Mycket talar för att marknadsutvecklingen i ökad utsträckning styrs av en egen logik isolerad från de mediepolitiska ambitionerna.\" Till detta kommer att de statliga subventionerna numera, efter de senaste årens väsentliga ägarförändringar i en rad understödsföretag, i allt större utsträckning på allt fler orter tillfaller vinstrika mediekoncerner. Vi menar att det fortsättningsvis inte är en ansvarsfull användning av skattebetalarnas pengar. Vi vill också lyfta fram det utrymme för måttliga prishöjningar som på marknadsmässiga villkor skulle kunna förstärka tidningsföretagens ekonomi, inklusive stödpressens. Den prenumererade dagstidningen, hemburen till hushåll som trots det tilltagande mediebruset fortfarande ser tidningen som en självklar del av dagsritualen, är en suverän produkt till en låg daglig kostnad, särskilt i jämförelse med andra utgifter i hushållens växande mediebudgetar. Att döma av direktiven till denna utredning var det emellertid inte regeringens avsikt att låta granska presstödet förutsättningslöst. Det hade varit på tiden efter mer än 30 års subventionering med många miljarder kronor och med tio års erfarenheter sedan föregående pressutredning. I stället är regeringsperspektivet fortfarande tillbakablickande och teknologiskt begränsat. Den fortsatta stödverksamheten förefaller som bärande princip ha bevarandet av dagens press i hopp om att förlänga stödtagarnas överlevnad. I väntan på vad? Riskerna med denna konservatism är dessbättre noterad i utredningen, dock utan att några slutsatser dras: \"Enligt den nuvarande ordningen torde det därmed föreligga en beaktansvärd risk för att presstöd lämnas till tidningar som inte har en långsiktigt hållbar strategi för sin utgivning. Ett mångårigt stöd som lämnas till tidningar som inte har någon utvecklingspotential kan också riskera att hämma utvecklingen och nyetableringen av tidningar med mera gynnsamma förutsättningar att bedriva en framgångsrik tidningsutgivning.\" En liknande bedömning gjorde Konkurrensverket i en analys av presstödet för några år sedan (Konkurrens och samarbete inom medierna, 2003): \"Stödet har knappast uppfyllt sitt ursprungliga syfte att bevara ett stort utbud av olika dagstidningar på de lokala marknaderna. De modeller för tidningssamgåenden som vuxit fram på senare tid tillförsäkrar köparen driftsstöd fastän förvärvet leder till en ökad ägarkoncentration. Reglerna för stödet kan antas försvåra etableringen av nya tidningar och kan ha haft en konserverande effekt på tidningsmarknaden.\" Utöver det selektiva direkta driftsstödet omfattar dagens subventionspolitik även distributionen av dagspress. Vad gäller detta distributionsstöd menar vi att denna generella subvention har nått målet att stimulera tidningsföretagen till samverkan och därför borde kunna upphöra, särskilt som de största bidragen går till de största tidningarna. Vi noterar även på denna punkt Konkurrensverkets bedömning, med förord för en genomgripande ändring eller avveckling av stödet: \"Stödstrukturens utformning kan således ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution och bidragit till att företagen i ökad utsträckning anpassat sig efter stödformerna.\" I detta inkluderar vi erfarenheterna av det särskilda distributionsstödet på lördagar, som inte heller är entydigt positiva. Statskontoret har hävdat att stödet \"inte givit avsedd effekt\". I Presstödsnämndens skrivelse till regeringen 2003 konstateras att \"inte någon abonnent vars lördagsutdelning tidigare upphört har på grund av stödet åter börjat få utdelning på lördagar\". Följande år redovisar nämnden att \"endast ett fåtal, cirka 250 abonnenter, genom stödet återfått sin lördagsutdelning\". Det är ett magert utfall i förhållande till kostnaden, cirka 10 miljoner kronor per år, särskilt som nämnden också deklarerar att den inte kan bedöma hur många abonnenter som skulle bli utan lördagsutdelning om stödet upphörde. Vidare noterar nämnden att \"endast ett mindre antal tidningar anser att konstruktionen av stödet är rätt utformat\". Tidningsutgivarna instämde tidigare (Presspolitikens dagsfrågor, 2003): \"Även om syftet har varit gott har den modell som valts för att fördela detta stöd inte varit så lyckosam.\" Det borde, menar vi, ha lett till några slutsatser om förändringar, men icke. På en punkt hade vi velat se ett utförligare förslag: frågan om stöd till medier inriktade på etniska minoriteter, ett stöd som i dag uppgår till cirka 15 miljoner kronor per år. Till skillnad från det kommersiella området finns här ett offentligt intresse av riktade åtgärder och därmed skattefinansiering. Men med tanke på det väl belagda faktum att stora grupper snarare än dagstidningen har andra medier som huvudkälla för sin omvärldsinformation skulle saken förtjäna ett bredare grepp än att begränsas till enbart tryckta medier. Med tanke på den snabba utvecklingen i den digitala världen borde nya stödformer kunna utvecklas inom ramen för integrationspolitiken. Birgit Friggebo Ledamot (fp) Presskommittén Före detta kulturminister Mats Johansson Ledamot (m) Presskommittén Före detta politisk chefredaktör Svenska Dagbladet ", "article_category": "other"}
{"id": 23584, "headline": "”Inte statens uppgift gynna vissa privata medieföretag”", "summary": "Presstödsutredningens majoritet vill bevara ett föråldrat system, skriver reservanterna Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m).Det är inte statens uppgift att år efter år gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad med över 500 miljoner kronor per år. Presstödet har blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag med partipolitisk slagsida. Subventionerna tillfaller dessutom allt fler vinstrika mediekoncerner. Men regeringens perspektiv är fortfarande tillbakablickande och teknologiskt begränsat. Verksamheten förefaller som bärande princip ha bevarandet av dagens press i hopp om att förlänga stödtagarnas överlevnad, skriver presstödsutredningens ledamöter Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m). De reserverar sig mot utredningens slutsatser när den justeras i dag.", "article": "Tio år efter den förra statliga presstödsutredningen håller i dag Presskommittén sitt sista sammanträde. Sedan ett år tillbaka har den parlamentariskt sammansatta utredningens nio ledamöter granskat det nuvarande presstödet som efter mer än 30 års subventionspolitik förbrukar över en halv miljard kronor per år. Betänkandet överlämnas till statsrådet Leif Pagrotsky den 24 januari, varför detaljerna i innehållet får anstå. Men i och med dagens slutjustering vill vi som reservanter uttrycka vår besvikelse över att utredningens majoritet inte velat medverka till några väsentliga förändringar av ett system som i huvudsak spelat ut sin roll. Att vänstermajoriteten skulle landa i en konservering var i och för sig ingen överraskning. Regeringen angav via utredningens direktiv i oktober 2004 att några större förändringar inte efterfrågades. Och av naturliga skäl består ännu en tid egenintresset hos den permanenta presstödskoalitionen mellan s (som vill ha pengar till Dala-Demokraten med flera s-tidningar) och c (som vill ha pengar till Skånska Dagbladet med flera c-tidningar). Det låsta läget är beklagligt. Från liberala utgångspunkter borde det selektiva direktstödet till svensk dagspress av principiella skäl avvecklas. För att ge de berörda tidningsföretagen tid för anpassning kunde avvecklingen ske genom en successiv nedtrappning av driftsstödet under kommande mandatperiod, samtidigt som reklamskatten avskaffas. Vi menar att det inte är statens uppgift att år efter år med över 500 miljoner kronor per år av skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad och därigenom snedvrida villkoren för konkurrensen om läsare och annonsörer. Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan producent och konsument, i tryckta medier mellan utgivarna och läsarna/annonsörerna. I en medievärld med en allt snabbare förändringstakt har de ursprungliga motiven för detta snedvridande producentstöd passerats; det som skulle fungera som hjälp till självhjälp för omställning under en övergångsperiod har i stället blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag med partipolitisk slagsida. Ändå har detta stöd inte kunnat förhindra nedläggning av tidningar som saknat marknadsförutsättningar, till exempel socialdemokratiska Arbetet i början av detta decennium. Det var heller inte den ursprungliga avsikten med stödet när det skapades – efter det att en stor del av högerpressen slagits ut under decennier av strukturrationalisering. Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen anses överspelat. Tidningarnas ledarsidor är förvisso fortfarande viktiga för opinionsbildningen, men åsiktsjournalistiken har i takt med avpartifieringen av tidningarna tagit sig nya former på debattsidor och i kolumner. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen i svensk samhällsdebatt i stort, vilket även vår utredning noterar: ”Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden av internet framstår numera kostnaderna för en enskild att publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga. Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort antal människor.” Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens publicistiska verklighet är en annan än då stödverksamheten inleddes. I dag utgår nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid då framför allt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade. Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena. Vi kan bara instämma i vad medieforskaren Lars Nord, docent vid Mitthögskolan, konstaterar i boken ”Den skånska modellen” (2003): ”Mediepolitiken i form av presstödet bygger i stort på en partipressmodell som inte längre existerar, och då den moderna dagspressen inte har samma politiska orientering och centrering får inte den mediepolitiska insatsen samma betydelse för den politiska mångfalden på pressmarknaden ... Mycket talar för att marknadsutvecklingen i ökad utsträckning styrs av en egen logik isolerad från de mediepolitiska ambitionerna.” Till detta kommer att de statliga subventionerna numera, efter de senaste årens väsentliga ägarförändringar i en rad understödsföretag, i allt större utsträckning på allt fler orter tillfaller vinstrika mediekoncerner. Vi menar att det fortsättningsvis inte är en ansvarsfull användning av skattebetalarnas pengar. Vi vill också lyfta fram det utrymme för måttliga prishöjningar som på marknadsmässiga villkor skulle kunna förstärka tidningsföretagens ekonomi, inklusive stödpressens. Den prenumererade dagstidningen, hemburen till hushåll som trots det tilltagande mediebruset fortfarande ser tidningen som en självklar del av dagsritualen, är en suverän produkt till en låg daglig kostnad, särskilt i jämförelse med andra utgifter i hushållens växande mediebudgetar. Att döma av direktiven till denna utredning var det emellertid inte regeringens avsikt att låta granska presstödet förutsättningslöst. Det hade varit på tiden efter mer än 30 års subventionering med många miljarder kronor och med tio års erfarenheter sedan föregående pressutredning. I stället är regeringsperspektivet fortfarande tillbakablickande och teknologiskt begränsat. Den fortsatta stödverksamheten förefaller som bärande princip ha bevarandet av dagens press i hopp om att förlänga stödtagarnas överlevnad. I väntan på vad? Riskerna med denna konservatism är dessbättre noterad i utredningen, dock utan att några slutsatser dras: ”Enligt den nuvarande ordningen torde det därmed föreligga en beaktansvärd risk för att presstöd lämnas till tidningar som inte har en långsiktigt hållbar strategi för sin utgivning. Ett mångårigt stöd som lämnas till tidningar som inte har någon utvecklingspotential kan också riskera att hämma utvecklingen och nyetableringen av tidningar med mera gynnsamma förutsättningar att bedriva en framgångsrik tidningsutgivning.” En liknande bedömning gjorde Konkurrensverket i en analys av presstödet för några år sedan (Konkurrens och samarbete inom medierna, 2003): ”Stödet har knappast uppfyllt sitt ursprungliga syfte att bevara ett stort utbud av olika dagstidningar på de lokala marknaderna. De modeller för tidningssamgåenden som vuxit fram på senare tid tillförsäkrar köparen driftsstöd fastän förvärvet leder till en ökad ägarkoncentration. Reglerna för stödet kan antas försvåra etableringen av nya tidningar och kan ha haft en konserverande effekt på tidningsmarknaden.” Utöver det selektiva direkta driftsstödet omfattar dagens subventionspolitik även distributionen av dagspress. Vad gäller detta distributionsstöd menar vi att denna generella subvention har nått målet att stimulera tidningsföretagen till samverkan och därför borde kunna upphöra, särskilt som de största bidragen går till de största tidningarna. Vi noterar även på denna punkt Konkurrensverkets bedömning, med förord för en genomgripande ändring eller avveckling av stödet: ”Stödstrukturens utformning kan således ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution och bidragit till att företagen i ökad utsträckning anpassat sig efter stödformerna.” I detta inkluderar vi erfarenheterna av det särskilda distributionsstödet på lördagar, som inte heller är entydigt positiva. Statskontoret har hävdat att stödet ”inte givit avsedd effekt”. I Presstödsnämndens skrivelse till regeringen 2003 konstateras att ”inte någon abonnent vars lördagsutdelning tidigare upphört har på grund av stödet åter börjat få utdelning på lördagar”. Följande år redovisar nämnden att ”endast ett fåtal, cirka 250 abonnenter, genom stödet återfått sin lördagsutdelning”. Det är ett magert utfall i förhållande till kostnaden, cirka 10 miljoner kronor per år, särskilt som nämnden också deklarerar att den inte kan bedöma hur många abonnenter som skulle bli utan lördagsutdelning om stödet upphörde. Vidare noterar nämnden att ”endast ett mindre antal tidningar anser att konstruktionen av stödet är rätt utformat”. Tidningsutgivarna instämde tidigare (Presspolitikens dagsfrågor, 2003): ”Även om syftet har varit gott har den modell som valts för att fördela detta stöd inte varit så lyckosam.” Det borde, menar vi, ha lett till några slutsatser om förändringar, men icke. På en punkt hade vi velat se ett utförligare förslag: frågan om stöd till medier inriktade på etniska minoriteter, ett stöd som i dag uppgår till cirka 15 miljoner kronor per år. Till skillnad från det kommersiella området finns här ett offentligt intresse av riktade åtgärder och därmed skattefinansiering. Men med tanke på det väl belagda faktum att stora grupper snarare än dagstidningen har andra medier som huvudkälla för sin omvärldsinformation skulle saken förtjäna ett bredare grepp än att begränsas till enbart tryckta medier. Med tanke på den snabba utvecklingen i den digitala världen borde nya stödformer kunna utvecklas inom ramen för integrationspolitiken. Birgit Friggebo Ledamot (fp) Presskommittén Före detta kulturminister Mats Johansson Ledamot (m) Presskommittén Före detta politisk chefredaktör Svenska Dagbladet ", "article_category": "other"}
{"id": 23603, "headline": "\"Migrationsverket stoppar de bästa asyladvokaterna\"", "summary": "Advokater utan gränser går till angrepp mot Migrationsverket. Verket påstås ge de asylsökande offentliga biträden som inte håller måttet.. Migrationsverket sitter på två stolar i asylärenden. De utser nämligen sin egen motpart, de asylsökandes offentliga biträde. Så långt har det gått att verket nekat att förorda sådana advokater som gjort sig kända för att bjuda Migrationsverket hårt motstånd. De undviker att förorda offentliga biträden som är kunniga, skickliga eller engagerade. De asylsökande får ett offentligt biträde som inte förmår eller ids tillvarata sin klients intressen. Det skriver ordföranden i organisationen Advokater utan gränser exklusivt för DN Debatt på nätet. Han kräver nu att Migrationsverket fråntas rätten att utse de asylsökandes offentliga biträde.", "article": "Rapporter om champagne- och tårtfester hos Migrationsverket för att fira genomförda avvisningar visar att något gått snett med verkets inställning till sitt uppdrag. Men den inställningen visar sig redan vid den asylsökandes ankomst till Sverige, liksom under hela asylprocessen, något som Advokater utan Gränser sedan länge oroat sig över. Förhoppningsvis kommer vissa förbättringar att ske när Utlänningsnämnden ersätts av förvaltningsdomstolar. Men åtminstone ett viktigt problem kvarstår olöst. Migrationsverket förfogar över ett försåtligt instrument. Genom detta instrument kan man dirigera asylprocessens innehåll. Migrationsverket utser nämligen den asylsökandes offentliga biträde, d.v.s. sin egen motpart. Den nyanlände flyktingen har i realiteten små möjligheter att välja en jurist som är kunnig, skicklig och engagerad inom detta rättsområde. Och i de rätt få fall där den asylsökande hunnit få fram ett namnförslag har det i några fall t.o.m. gått så långt att Migrationsverket nekat att förordna sådana advokater som gjort sig kända för att bjuda Migrationsverket hårt motstånd. Istället väljer Migrationsverket ut det offentliga biträdet. De flesta asylsökande har dock av naturliga skäl inget förslag på advokat utan är hänvisade till myndighetens val. Migrationsverket tycks undvika att förordna offentliga biträden som är just kunniga, skickliga eller engagerade. Den asylsökande får ett offentligt biträde som inte förmår eller ids tillvarata sin klients intressen. Chansen till fler förordnanden från Migrationsverket blir inte precis mindre av en begränsad juristinsats för klienten. Många offentliga biträden tycks också resonera som så att det inte krävs att man lägger ner lika mycket arbete på dessa ärenden som inom andra rättsområden. Några exempel. Det är inte ovanligt att offentliga biträden underlåter att åberopa förefintlig och relevant bevisning. Detta kan gälla såväl bevis som anlänt efter asylutredningen eller bevis som skulle vara möjligt att införskaffa; det kan gälla id-handlingar, kallelser till hemlandspolisen eller dokumentation över tortyrskador. Många tar inte reda på de mest grundläggande fakta om förhållandena i flyktingens hemland. Vissa ombud sammanträffar bara helt symboliskt med sin klient - om detta vittnar också tolkar - och gör sig därefter oanträffbara för klienten. På så sätt missar man viktiga uppgifter som är relevanta i ärendet. Den asylsökande befinner sig i ett sådant underläge att han/hon tvingas acceptera också undermåliga insatser. Advokater står under Advokatsamfundets disciplinära tillsyn. Någon sådan kontroll finns inte beträffande de juristfirmor som Migrationsverket i ökande grad synes anlita. Varför denna preferens för sådana jurister, trots att timarvodet är detsamma som för advokater? Mot det denna bakgrund blir det ännu allvarligare att det, i motsats till vad som är fallet i brottmål, i princip är omöjligt att få byta offentligt biträde på grund av ombudets oskicklighet eller bristande samarbete. Ändå kan resultatet av en dålig ombudsinsats i asylärenden få väl så allvarliga konsekvenser som i brottmål. Som det är nu vågar oftast inte en asylsökande att göra en ansökan om byte eftersom det inte är någon idé och man därtill riskerar att förarga sitt ombud. Advokater utan Gränser har därför den bestämda uppfattningen att en fristående instans bör förordna offentliga biträden i asylärenden. Vi föreslår att man återgår till den tidigare ordningen där Rättshjälpsmyndigheten utsåg de offentliga biträdena. Då skulle man komma till rätta med många av problemen med det nuvarande systemet. Gör tankeexperimentet att det är åklagaren som först utser en bekväm försvarsadvokat, sedan dömer i målet och slutligen beslutar om försvarsadvokatens arvode! Så går det ofta till i diktaturer, där vi inom Advokater utan Gränser är verksamma för att främja grundläggande rättsstatliga principer. Om några månader blir länsrätten överinstans i utlänningsärendena. Då kommer den f.d. domaren, nämligen Migrationsverket, att sitta på åklagarbänken mittemot den av Migrationsverket utsedde försvarsadvokaten. Det blir då uppenbart att en sådan rättsosäker ordning tillämpas också i Sverige. KENNETH LEWIS Ordförande i Advokater utan Gränser ", "article_category": "other"}
{"id": 23614, "headline": "”Jag känner inte mamma längre”", "summary": "Anton satt ensam på julaftonskvällen när han var sexton. Han hade packat två resväskor och flytt hemifrån, för hans mammas nya kille brukade säga att bögar är äckliga och borde ha stryk - och hon sade aldrig ifrån.", "article": "Ung och queer En serie om unga människor som ifrågasätter heterosexualiteten som norm. Första artikeln publicerades den 3 januari. De åt mjukglass, minns han. De promenerade i Pildammsparken, han var femton år och väldigt nervös. Till sist tog han sats: ”Mamma, jag är nog en sån som gillar killar.” Kvinnan i bomullsklänningen skrattade. ”Det vet jag redan”, svarade hon. ”Och det spelar absolut ingen roll, för du kommer alltid att vara min lilla Ante.” Några veckor senare satt de hemma vid middagsbordet tillsammans med Christer, mammans nya kärlek som just hade flyttat in. Han berättade om ett helgnöje som han och hans kompisar hade haft när de var yngre. ”Vi stack ner till de där toaletterna vid Nobeltorget, ni vet. Där stod de äckliga jävla bögarna och sög kuk. Men vi spöade upp dem rejält!”, sade han och skrattade. Anton satt blick stilla. Hans mamma stirrade ner i tallriken. Ingen av dem sade något. När hon gick ut i köket följde han efter. ”Hur kan du låta honom säga så där? Förstår du inte hur det känns för mig?”, sade han. ”Äsch, han menar inte så illa”, svarade hon. Antons pappa och hans familj reagerade inte alls negativt. – Jag har aldrig bott hos pappa, bara varit där ibland på helgerna. Vår kontakt har varit ganska ytlig. Men den har blivit starkare på sista tiden. Vi pratar aldrig om att jag gillar killar, men jag känner att han accepterar mig som jag är. Hans fru är också bra. Och min 16-åriga lillasyster som bor där tycker att det är ”jävligt coolt” att ha en bög som storebror. Men hans mammas sambo Christer fortsatte att snacka skit om homosexuella hemma vid middagsbordet, ibland flera gånger i veckan. Han sade att alla bögar borde ha stryk, att de är snuskiga och sjuka, att de är utvecklingsstörda och lider av en kromosomskada. – Varje gång han pratade så där kände jag mig kränkt, berättar Anton. Jag tog det jävligt personligt.Jag vågade ju inte säga något, för jag var bara femton år. Men jag tänkte att han var en okunnig jävla truckförare, en mes som inte fattade någonting. Antons mamma satt fortfarande tyst; inte en enda gång under det år som följde försvarade hon Anton inför Christer. – Jag bodde alltså under samma tak som en homofob, och min egen mamma gjorde ingenting. Hon visste att jag hade grubblat och mått så jävla dåligt. Att jag hade förnekat min läggning och kämpat för att överge självföraktet och försöka acceptera mig själv. Och när jag äntligen vågade komma ut – då fattade hon inte att jag behövde hennes stöd. Hon svek mig, helt enkelt. Och det gjorde ont. Rebecka är den av Antons kompisar som har stått honom närmast genom åren och förstått honom bäst. Det var tillsammans med henne han upptäckte homosajten Sylvester. De gick i åttan, och Anton var fortfarande kvar i förnekelsestadiet. – När vi såg bilderna sade jag: ”Uähh, vad äckligt!” Men sen, när Rebecka hade gått hem, satt jag kvar vid datorn halva natten. Jag kollade in alla bilderna igen och chattade med flera killar, det var jättespännande! Internet är räddningen för många homosexuella killar och tjejer som stänger in sig i sina tonårsrum. Datorn är ett fönster mot en värld där det är helt okej att inte vara hetero. I många skolor hänger homoföraktet ständigt i luften, och det är bögarna som är mest ifrågasatta. I korridorerna i Antons skola kan man höra ”jävla bög” minst lika ofta som ”jävla hora”: ungefär en gång i minuten, det har han själv konstaterat. Och om han håller sin pojkvän i handen när han går omkring i Malmö centrum riskerar han att bli misshandlad av något killgäng som drar förbi; med största säkerhet blir han kallad ”chokladknullare”, ”aidsunge” eller ”bajspackare”. Men på gaysajterna på nätet möter han sympati. Och där kan han enkelt få kontakt med andra homosexuella. Det var också via internet Anton fick kontakt med socionomen Hans Knutagård på RFSL Rådgivningen Skåne. Han övertalade Anton att följa med på ett happygay-läger, och det var där han förstod att han inte behövde ha det så som han hade det. Christer hade fortsatt med sin föraktfulla attityd. Och mamman hade förbjudit Anton att ta hem killkompisar. ”Jag vet ju inte vad ni gör där inne på rummet”, sade hon. – Jag hade just träffat en kille jag verkligen tyckte om, men var skulle vi vara? Var skulle vi få kolla på film och mysa? Anton packade två resväskor och flyttade hem till en kompis. Han gick till skolkuratorn också, och tillsammans med henne skrev han en anmälan till socialnämnden. Några veckor senare fick han flytta in i en så kallad övningslägenhet i ett hus för unga knarkare och alkoholister. Det var där han firade sin ensamma jul. Han bodde kvar i tre månader, och han skötte sig perfekt. Men någon egen lägenhet fick han inte. I stället drog han till Stockholm. Där fick han ett tillfälligt jobb på en restaurang, och han bodde på soffan hemma hos en tjejkompis. Han ringde till sin mamma ibland, för han längtade. Han trivdes aldrig i Stockholm. I augusti 2004 flyttade han hem till Malmö igen. Han hade två år kvar i gymnasiet, men inga pengar och ingenstans att bo. Till sist tvingade han sig att fråga sin mamma om han fick flytta hem till henne igen. Hon svarade nej. ”Det skulle bara bli en massa bråk”, sade hon. Antons mormor och morfar blev väldigt upprörda när det visade sig att Anton hade gått till myndigheterna för att få hjälp. Så gör man bara inte, tyckte de. – De är lite fina av sig, förklarar Anton. Morfar har varit hög tjänsteman, och familjens anseende är något väldigt viktigt för dem –  viktigare än att jag mår bra, tydligen. Han kom hem till dem klädd i en rosa t-tröja en gång. ”Usch, för fan, åk hem och byt tröja, du ser ju ut som en bögjävel!”, utbrast hans morfar. Anton tror att hela släkten skäms över honom. Han har inte fått en enda present av sina morföräldrar sedan han kom ut, och de hör aldrig av sig. – De verkar tycka att jag smutsar ner familjen genom att inte vara heterosexuell. Jag vet att mormor tycker att jag borde vara tyst och finna mig. Om jag nu nödvändigt måste vara homosexuell så borde jag i alla fall hålla det hemligt. Antons mamma verkar också skämmas. En gång när hon avslöjade att hon ville gifta sig med Christer sade hon att hon först måste berätta för hans släktingar om Antons sexuella läggning. ”Jag vill ju vara ärlig”, förklarade hon. En annan gång började hon prata om att Anton kanske ändå var bisexuell: ”Min dröm är att du i framtiden ska ha en vacker fru och fina barn och komma hem till oss med dem på julafton ...”. Anton svarade att han gärna ville komma med sin pojkvän. ”Nej, det får du aldrig göra”, sade hon då. ”Det är ju inte säkert att Christer och hans släktingar skulle tycka om det!” Och när hon hade hela släkten hemma på nyårsmiddag i fjol – då var Anton inte bjuden. Han frågade varför, och hon svarade: ”Nej, du vet ju det där med mormor och morfar, de blir bara arga.” – Då åkte jag dit med alla mina bög- och flatkompisar bara för att provocera. Vi ställde oss på rad i hallen och speglade oss, och mina bondkusiner bara gapade så att det rann från tuggtobaken ... Det var roligt! Men jag såg skräcken i mammas ögon. Anton är snart nitton år nu. Han går sista året i gymnasiet och bor hos sin gudmor. Det var till henne han gick när hans mamma vägrade att öppna sitt hem för honom. – Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan min gudmor, säger han. Hon var den första jag kom ut för, jag var bara fjorton då. Hon har alltid förstått och varit varm och nära. Hon är som en riktig mamma ska vara. Anton har inte pratat med sin mamma sedan den där nyårsfesten i fjol. Han säger att han inte känner henne längre. Men han saknar henne. – Alla barn behöver sin mamma, säger han. Ingen i hela världen kan ersätta hennes famn, hennes doft, hennes sätt att visa kärlek. Väldigt ofta tänker jag att jag ska åka hem till henne och knacka på, bara för att få krama henne och pussa henne på kinden och tanka lite kärlek. Men jag vet inte ens var hon bor längre. De flyttade i höstas, och jag fick inget flyttkort. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 Namnet Anton är fingerat. ", "article_category": "other"}
{"id": 23626, "headline": "\"Jag trodde det var fel på mig\"", "summary": "Det är inte bara invandrare som upplever att det är svårt att lära känna svenskar. När Kristina kom hem till Sverige efter flera års utlandsvistelse möttes även hon av \"den svenska kylan\".", "article": "Kristina, 66, bodde i flera år i Frankrike, Italien, Grekland, England och USA. Hennes man reste mycket i jobbet och Kristina följde alltid med. När mannen dog för tio år sedan, flyttade Kristina hem till Sverige där hon har vuxna barn från ett tidigare äktenskap. Vid det laget hade hon tappat kontakten med sina gamla vänner som flyttat och skapat sig nya liv någon annanstans. För första gången i livet fick Kristina erfara hur svårt det kan vara att få vänner. - Jag har alltid varit social och tyckt om att gå ut och träffa folk. Jag har tyckt att jag har lätt för att lära känna nya människor. Men när jag kom tillbaka till Sverige var det jättesvårt att få vänner. Nyss hemkommen till Sverige gick Kristina med i en förening som annonserade efter nya medlemmar, men på första mötet var det ingen som hälsade på henne. När föreningen ordnade fest fick hon inte veta något förrän efteråt. När hon spontant påpekade att det var ovänligt att inte bjuda alla, fick hon höra att festschemat borde hon kunna hålla reda på själv. - Jag tror inte att de menade illa. Föreningen ville gärna ha nya medlemmar, men medlemmarna verkade inte förstå att nya behöver introduceras i en gemenskap. När jag påpekade det för ledningen skärpte de sig, men stämningen blev stel. Kristina som tycker om att röra på sig gick med i en vandrarförening. På vandringarna hade hon trevligt med de andra deltagarna, men en dags umgänge räckte aldrig till för att fördjupa vänskapen. När hon gick med i en kör blev hon en dag bortmotad när hon försökte sätta sig bland de andra som sjöng i hennes stämma. Sångarna ville sitta tillsammans med sina kompisar som de alltid gjort. - Det verkar som om det enda sättet att komma in i gemenskapen är att redan känna någon i föreningen som kan introducera en. Kristina har helt andra erfarenheter av föreningslivet utomlands. I England gick hon till exempel en konstkurs och byggde skulpturer en sommar. - Där fick jag genast vänner. Engelsmännen är väldigt bra på att bjuda in nykomlingar i gemenskapen. När Kristina var nyinflyttad i Grekland var grannarna nyfikna på henne som kom från ett annat land. De brukade titta in hos Kristina och stannade ofta och pratade några minuter i trappuppgången. - I USA bjöds jag på \"house warming parties\" och blev introducerad och välkomnad på alla vis. Jag tycker om att umgås och prata bort en stund. Människor är människans glädje, säger Kristina. Men nyss hemkommen till Sverige välkomnades hon av sina nya grannar med en lapp i brevlådan där det stod att Kristina borde köpa tofflor eftersom det lät så mycket när hon gick på golvet. - Jag blev jätteledsen, men när jag berättade det för en kollega förstod jag att inte bara jag hade dåliga erfarenheter av grannsämjan i Sverige. Min kollega hade fått en lapp om att hon borde stänga dörren tystare när hon kommer hem på kvällen. Kristina som var van vid att ha stora fester försökte bjuda över grannar och nya bekanta på middag. De kom gärna och tackade artigt efteråt. Men det ledde aldrig till någon djupare kontakt och de bjöd inte tillbaka. Kristina slutade bjuda hem folk och försökte i stället ringa och föreslå att de skulle hitta på något tillsammans, som att gå ut eller göra någon utflykt. - Men jag fick nej varje gång. Det kändes som om de var rädda för att prova något nytt och lutade sig mot tryggheten i sina gamla umgängeskretsar, säger Kristina. Hon tror att många svenskar tycker att det är konstigt när främlingar försöker ta kontakt. - En iransk kollega berättade att när han kom ny till Sverige började han tala med sina medresenärer på tåget och bjöd av sin matsäck. Då tittade folk konstigt på honom. Efter det sitter han, precis som alla andra, tyst på tåget. Kristina tror att det hade varit lättare om hon kommit tillbaka till Sverige när hon var yngre. Efter 50 har de flesta sedan länge etablerat sina bekantskapskretsar. - När jag var yngre var behovet av vänner inte heller lika stort. Med familj och små barn finns det nästan inte tid för nära vänskap. Men nu när jag verkligen behöver vänner är det för sent, säger Kristina. Hon funderar på om hon kanske framstod som alltför ivrig att få vänner i början när hon kom tillbaka. - Jag vet ju själv att jag drar mig undan när någon verkar allt för desperat efter kompisar. Man undrar vad som är fel eftersom han eller hon inte har några vänner. Men jag är inte klängig som person och jag tror inte att andra uppfattar mig så heller. Däremot hade jag vant mig vid ett annat socialt klimat och missade kanske en del svenska koder. Jobbet var räddningen under de här åren. Sparkrav och stressiga arbetsförhållanden svetsade samman kollegorna, men vänskapen spillde inte över på fritiden. När Kristina fyllde år var det självklart att hon bjöd hem kollegorna, men det var hon nästan ensam om att göra. - Kanske beror det på att det svenska samhället är så stressigt. Kvinnor arbetar inte lika mycket i de andra länderna jag bott i och därför hade de mer tid för umgänge. Snart började Kristina ta bristen på sociala kontakter personligt. Hon hamnade i en svår livskris. - Jag började undra om det var något fel på mig. Jag mådde allt sämre för varje motgång. Det var otroligt smärtsamt. På den tiden kunde jag inte tala om det här utan att börja gråta. Jag kände mig så ensam. En dag ringde hennes son och frågade hur hon mådde. Då rann det över. Kristina berättade hur ensam hon kände sig. Sonen blev orolig och kom över. Men Kristina vill inte att barnen ska behöva oroa sig. - De har egna familjer nu och jag vill inte belasta dem med hur jag mår. Jag vet att de finns där om jag behöver det, men mina barn ska inte behöva vara mina förtrogna. Ändå tycker Kristina att vi i Sverige skulle ha mycket att lära av andra kulturer där man umgås mer över generationsgränserna. I några år hade hon en kolonilott i Skärholmen. På invandrarnas kolonilotter satt det alltid fullt med folk på kvällarna och grillade och drack te. - Jag blev ofta bjuden på mat hos invandrarna och stannade och pratade en stund. Där var alla med, både barn och gamla. Nu har jag sagt upp kolonilotten men jag cyklar ibland ner till området och vet att jag alltid kan komma över på en kopp te hos invandrarfamiljerna, säger Kristina. Men de svenska medlemmarna i koloniföreningen bjöd sällan över grannarna. - När vi stannade och pratade med varandra tyckte jag att många ägnade samvaron åt revirstrider och förtal av andra medlemmar som inte skötte sina lotter perfekt. Det ville jag inte delta i och då kändes det som om de andra blev osäkra på var de hade mig. Jag passade inte in i gruppgemenskapen. - Jag upplever att det här är något i grunden svenskt. Många svenskar känner krav på sig att vara perfekta. När de inte kan leva upp till det klagar de på andra. Det skapar ingen bra grogrund för positiv gemenskap, funderar Kristina. Efter tio år i Sverige har hon gått i pension och har inte längre något jobb att gå till. Vid det här laget har hon börjat acceptera sin ensamhet. - Jag har börjat skriva på en bok och där är ensamheten en tillgång. Jag har tid att reflektera över mitt manus och låta idéer och tankar långsamt ta sin form, säger hon. Kristina försöker fortfarande att komma ut och träffa folk i bland. Hennes bästa knep är att vara med i olika grupper som sysslar med hantverk. - Jag har börjat i en målargrupp till exempel. När man sitter och pysslar med händerna är det lättare att hitta en gemensam bas. I fasta grupper träffas man regelbundet och då hinner det växa fram en gemenskap som inte uppnås på enstaka kurser. Men efter alla dessa år har Kristina svårt att slappna av och vara sig själv. - Det är klart att en känsla lever kvar i mig av att det är mig det är fel på. Jag vågar inte längre öppna mig för jag är rädd för att bli utestängd igen. Kristina tror att det är lättare att lära känna andra människor i andra länder och nu funderar hon på att flytta utomlands igen. I december åker hon till Thailand och är borta i tre månader. Om hon trivs där kanske hon stannar kvar. ", "article_category": "other"}
{"id": 23634, "headline": "”Vänskap odlas i gemensam kultur”", "summary": "När Masoud Mohammadi kom till Sverige behövde han svenska vänner för att komma in i samhället – men svenskarna behövde inte honom. ”I Iran är det mycket lättare att få nya vänner, till exempel i en kö hos någon myndighet”, säger han. När han fick jobb i Sverige gick det lättare.", "article": "LÄRA KÄNNA SVENSKAR Är det svårt att lära känna svenskar? Är vi oss själva nog? I tre artiklar berättar Insidan om fyra personers erfarenheter. Den första artikeln infördes 28/12. Masoud Mohammadi är 46 år och kommer från Iran. Han har bott i Sverige i snart tjugo år. I dag har han flera svenska vänner, men när han kom hit kände han ingen. – Då ville jag verkligen ha svenska vänner för att öva svenska och komma in i det svenska samhället. Men det var omöjligt att lära känna svenskar. Vänskap bygger ju på ett ömsesidigt behov där man ger och tar. Jag behövde svenska vänner, men de behövde inte mig. Massoud Mohammadi tillbringade den första tiden i en småländsk industristad och ville bli svensk så fort som möjligt. På femton månader lärde han sig tala språket flytande, men när han försökte närma sig svenskar på stan drog de sig undan. – Där kom jag med mina utländska värderingar och mitt annorlunda sätt. En fattig invandrare utan jobb. Varför skulle de vilja bli vän med mig? Svenskarna verkade tycka att Masoud var konstig när han försökte få kontakt. – I Iran var det annorlunda. Där kunde man lätt få vänner medan man stod i kö hos myndigheterna och väntade på att få olika dokument. Där stod vi alla med samma väntan, med samma behov. Vi kände oss alla diskriminerade av samhället och hade ett behov av att prata ut och ventilera våra tankar. Under sitt första år i Sverige försökte han komma in i samhället på olika sätt. Masoud Mohammadi som är en duktig konstnär målade tavlor och ställde ut. Men gensvaret från stadens svenska invånare var svagt. Så småningom träffade han en iransk kvinna. De gifte sig och flyttade till Göteborg för att Masoud skulle kunna studera på Chalmers tekniska högskola. Från Iran hade han en nästan färdig utbildning som grafisk formgivare. Men för att bli grafiker i Sverige måste han lära sig datorer. Det slutade med att han blev dataingenjör. I skolan umgicks han mest med andra iranier. De kom från samma kultur och hade varit med om samma resa från Iran. – Jag har alltid haft lätt för att ta kontakt med folk och pratade gärna med svenskarna på kursen, men det utvecklades inte till vänskap. Jag var äldre än dem, gift och fick mitt första barn när jag gick första året. Mina svenska kurskamrater läste fortfarande Kalle Anka. Han tror att man måste ha en gemensam historia för att verkligen kunna förstå varandra. Masoud och hans fru har alltid haft gott om iranska vänner. De har gemensam humor och bakgrund, precis som svenskar delar att de vuxit upp med samma böcker, skämt och lekar. Som invandrare saknar Masoud kunskap om den svenska kulturen och det är en viktig orsak till att det är svårt att odla vänskap. Ju längre tid man befinner sig i ett samhälle, desto bättre blir man på att förstå de kulturella koderna, menar han. Efter universitetet flyttade han med sin fru och dotter till Stockholm och fick jobb som dataingenjör. Då blev det lättare att komma in och lära känna svenskar. – När man arbetat tillsammans med svenskar ett tag skapar man sig gemensamma erfarenheter och får fler beröringspunkter. Det är därför det är så viktigt att komma in i arbetslivet, säger Masoud. Även om de inte umgås på fritiden, tycker Masoud Mohammadi att han har många vänner på jobbet. De är ett gäng som alltid äter lunch ihop och spelar innebandy efter jobbet. De senaste två åren har han även börjat umgås privat med två svenska före detta kolleger. Men de är inte ”typiskt svenska”, säger Masoud. – De har utländska fruar och är kanske mer öppna för andra kulturer. Många svenskar är öppna, men trots att vi inte gärna vill erkänna det, har vi alla fördomar. Senast häromveckan kom jag på mig själv med att ha fördomar om etiopier. När jag såg en etiopier på mitt jobb förutsatte jag att han var städare. Men det visade sig att han var ingenjör, säger Masoud. Att han inte har fler svenska vänner beror även på honom själv. När han var ny i Sverige ville han gärna ha svenska vänner för att komma in i samhället. Men i dag när han har ett bra jobb och en bred umgängeskrets, har han inte längre samma behov av svenska vänner. På det sättet tror han att han har blivit ”svensk”. Han säger att svenskar inte behöver sociala kontakter för att överleva. I Iran var det annorlunda. Liksom många andra fattiga länder är Iran uppbyggt av småföretagare. Varje social kontakt är en möjlig affärskund, säger Masoud. – Sverige har inte lika många småföretagare, så svenskar behöver inte jobba på sitt kontaktnät på samma sätt. Masoud Mohammadi skrattar till: – Det är faktiskt positivt. Om en svensk vill vara min vän vet jag att han eller hon verkligen tycker om mig. De är inte ute efter att sälja något. Timothy är 41 år och kommer från Brooklyn i USA. Han har bott i Sverige från och till i fem år men har fortfarande inga svenska vänner. I stället umgås han med andra invandrare. – Det är konstigt. I USA umgås inte invandrare från Kina med invandrare från Ghana. Men invandrare från olika länder i Sverige har lätt för att lära känna varandra just för att de delar erfarenheten av utanförskap. Jag har vänner som har bott i Sverige i trettio år och fortfarande inte har några svenska vänner. Han talar mycket med sina vänner om varför det är så svårt att komma nära svenskar. – De flesta har redan etablerat vänskapsgrupper, som det inte går att ta sig in i. Om man lär känna en svensk är det inte självklart att man blir presenterad för hans eller hennes kompisar. De verkar inte förstå att jag behöver nya vänner, säger Timothy. Han menar att amerikaner är mer öppna för nya bekantskaper än svenskar. I USA är det inte ovanligt att bjuda ut någon man precis mött, men i Sverige anses det framfusigt. Vissa av Timothys vänner har gett upp hoppet om att lära känna svenskar. Andra är inte intresserade. – De säger att de inte gillar svenskar. Men då kan de flytta någon annanstans. Jag tycker att det är jätteviktigt att komma in i samhället man lever i. Mycket är bra i Sverige, som att det är lugnare tempo än i New York och att det inte är så tätt mellan husen, annars skulle jag ha åkt härifrån. Hans svårigheter att lära känna svenskar förstärks av att han är svart, tror Timothy. – Jag möttes av fördomar om min hudfärg i USA också. Jag trodde att jag lämnade det bakom mig när jag flyttade därifrån. Sverige verkade vara ett sådant jämlikt land, men fördomarna finns här också. Timothy berättar att folk ser misstänksamma ut när han är i närheten. Särskilt ledsen blir han när han ser att svenskar håller extra koll på handväskan om han kommer nära. För ett par år sedan började han studera anatomi för att bli personlig tränare. På en rast satt han och diskuterade med en afrikansk man om hur svårt det är att lära känna svenskar. En svensk som satt bakom dem la sig i samtalet. – Han skulle inte vilja vara någon av oss och sa:. ”I Sverige kommer ni antingen att hatas för att ni är svarta, eller så kommer ni att gillas för att ni är svarta. Hur som helst kommer ni alltid att vara annorlunda”. En före detta flickvän sade en gång att svenska tjejer bara pratar med honom av två skäl: antingen för att de vill öva sin engelska eller för att de vill ha honom i säng. Sedan dess är Timothy misstänksam när någon svensk tjej närmar sig honom. Samtidigt tycker Timothy att han har stora fördelar av att vara amerikan i Sverige jämfört med sina afrikanska vänner. – Det känns som att jag har lättare för att bli accepterad eftersom den amerikanska kulturen har hög status i Sverige. Dessutom har jag en fördel i språket. Många svenskar säger att de tycker att det är kul att prata engelska. pernilla ahlsén insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23635, "headline": "\"Vänskap odlas i gemensam kultur\"", "summary": "När Masoud Mohammadi kom till Sverige behövde han svenska vänner för att komma in i samhället - men svenskarna behövde inte honom. \"I Iran är det mycket lättare att få nya vänner, till exempel i en kö hos någon myndighet\", säger han. När han fick jobb i Sverige gick det lättare.", "article": "Masoud Mohammadi är 46 år och kommer från Iran. Han har bott i Sverige i snart tjugo år. I dag har han flera svenska vänner, men när han kom hit kände han ingen. - Då ville jag verkligen ha svenska vänner för att öva svenska och komma in i det svenska samhället. Men det var omöjligt att lära känna svenskar. Vänskap bygger ju på ett ömsesidigt behov där man ger och tar. Jag behövde svenska vänner, men de behövde inte mig. Massoud Mohammadi tillbringade den första tiden i en småländsk industristad och ville bli svensk så fort som möjligt. På femton månader lärde han sig tala språket flytande, men när han försökte närma sig svenskar på stan drog de sig undan. - Där kom jag med mina utländska värderingar och mitt annorlunda sätt. En fattig invandrare utan jobb. Varför skulle de vilja bli vän med mig? Svenskarna verkade tycka att Masoud var konstig när han försökte få kontakt. - I Iran var det annorlunda. Där kunde man lätt få vänner medan man stod i kö hos myndigheterna och väntade på att få olika dokument. Där stod vi alla med samma väntan, med samma behov. Vi kände oss alla diskriminerade av samhället och hade ett behov av att prata ut och ventilera våra tankar. Under sitt första år i Sverige försökte han komma in i samhället på olika sätt. Masoud Mohammadi som är en duktig konstnär målade tavlor och ställde ut. Men gensvaret från stadens svenska invånare var svagt. Så småningom träffade han en iransk kvinna. De gifte sig och flyttade till Göteborg för att Masoud skulle kunna studera på Chalmers tekniska högskola. Från Iran hade han en nästan färdig utbildning som grafisk formgivare. Men för att bli grafiker i Sverige måste han lära sig datorer. Det slutade med att han blev dataingenjör. I skolan umgicks han mest med andra iranier. De kom från samma kultur och hade varit med om samma resa från Iran. - Jag har alltid haft lätt för att ta kontakt med folk och pratade gärna med svenskarna på kursen, men det utvecklades inte till vänskap. Jag var äldre än dem, gift och fick mitt första barn när jag gick första året. Mina svenska kurskamrater läste fortfarande Kalle Anka. Han tror att man måste ha en gemensam historia för att verkligen kunna förstå varandra. Masoud och hans fru har alltid haft gott om iranska vänner. De har gemensam humor och bakgrund, precis som svenskar delar att de vuxit upp med samma böcker, skämt och lekar. Som invandrare saknar Masoud kunskap om den svenska kulturen och det är en viktig orsak till att det är svårt att odla vänskap. Ju längre tid man befinner sig i ett samhälle, desto bättre blir man på att förstå de kulturella koderna, menar han. Efter universitetet flyttade han med sin fru och dotter till Stockholm och fick jobb som dataingenjör. Då blev det lättare att komma in och lära känna svenskar. - När man arbetat tillsammans med svenskar ett tag skapar man sig gemensamma erfarenheter och får fler beröringspunkter. Det är därför det är så viktigt att komma in i arbetslivet, säger Masoud. Även om de inte umgås på fritiden, tycker Masoud Mohammadi att han har många vänner på jobbet. De är ett gäng som alltid äter lunch ihop och spelar innebandy efter jobbet. De senaste två åren har han även börjat umgås privat med två svenska före detta kolleger. Men de är inte \"typiskt svenska\", säger Masoud. - De har utländska fruar och är kanske mer öppna för andra kulturer. Många svenskar är öppna, men trots att vi inte gärna vill erkänna det, har vi alla fördomar. Senast häromveckan kom jag på mig själv med att ha fördomar om etiopier. När jag såg en etiopier på mitt jobb förutsatte jag att han var städare. Men det visade sig att han var ingenjör, säger Masoud. Att han inte har fler svenska vänner beror även på honom själv. När han var ny i Sverige ville han gärna ha svenska vänner för att komma in i samhället. Men i dag när han har ett bra jobb och en bred umgängeskrets, har han inte längre samma behov av svenska vänner. På det sättet tror han att han har blivit \"svensk\". Han säger att svenskar inte behöver sociala kontakter för att överleva. I Iran var det annorlunda. Liksom många andra fattiga länder är Iran uppbyggt av småföretagare. Varje social kontakt är en möjlig affärskund, säger Masoud. - Sverige har inte lika många småföretagare, så svenskar behöver inte jobba på sitt kontaktnät på samma sätt. Masoud Mohammadi skrattar till: - Det är faktiskt positivt. Om en svensk vill vara min vän vet jag att han eller hon verkligen tycker om mig. De är inte ute efter att sälja något. Timothy är 41 år och kommer från Brooklyn i USA. Han har bott i Sverige från och till i fem år men har fortfarande inga svenska vänner. I stället umgås han med andra invandrare. - Det är konstigt. I USA umgås inte invandrare från Kina med invandrare från Ghana. Men invandrare från olika länder i Sverige har lätt för att lära känna varandra just för att de delar erfarenheten av utanförskap. Jag har vänner som har bott i Sverige i trettio år och fortfarande inte har några svenska vänner. Han talar mycket med sina vänner om varför det är så svårt att komma nära svenskar. - De flesta har redan etablerat vänskapsgrupper, som det inte går att ta sig in i. Om man lär känna en svensk är det inte självklart att man blir presenterad för hans eller hennes andra kompisar. De verkar inte förstå att jag verkligen behöver nya vänner, säger Timothy. Han menar att amerikaner är mer öppna för nya bekantskaper än svenskar. I USA är det inte ovanligt att bjuda ut någon man precis mött, men i Sverige anses det framfusigt. Vissa av Timothys vänner har gett upp hoppet om att lära känna svenskar. Andra är inte intresserade. - De säger att de inte gillar svenskar. Men då kan de flytta någon annanstans. Jag tycker att det är jätteviktigt att komma in i samhället man lever i. Mycket är bra i Sverige, som att det är lugnare tempo än i New York och att det inte är så tätt mellan husen, annars skulle jag ha åkt härifrån. Hans svårigheter att lära känna svenskar förstärks av att han är svart, tror Timothy. - Jag möttes av fördomar om min hudfärg i USA också. Jag trodde att jag lämnade det bakom mig när jag flyttade därifrån. Sverige verkade vara ett sådant jämlikt land, men fördomarna finns här också. Timothy berättar att folk ser misstänksamma ut när han är i närheten. Särskilt ledsen blir han när han ser att svenskar håller extra koll på handväskan om han kommer nära. För ett par år sedan började han studera anatomi för att bli personlig tränare. På en rast satt han och diskuterade med en afrikansk man om hur svårt det är att lära känna svenskar. En svensk som satt bakom dem la sig i samtalet. - Han skulle inte vilja vara någon av oss och sa: \"I Sverige kommer ni antingen att hatas för att ni är svarta, eller så kommer ni att gillas för att ni är svarta. Hur som helst kommer ni alltid att vara annorlunda\". En före detta flickvän sade en gång att svenska tjejer bara pratar med honom av två skäl: antingen för att de vill öva sin engelska eller för att de vill ha honom i säng. Sedan dess är Timothy misstänksam när någon svensk tjej närmar sig honom. Samtidigt tycker Timothy att han har stora fördelar av att vara amerikan i Sverige jämfört med sina afrikanska vänner. - Det känns som att jag har lättare för att bli accepterad eftersom den amerikanska kulturen har hög status i Sverige. Dessutom har jag en fördel i språket. Många svenskar säger att de tycker att det är kul att prata engelska. ", "article_category": "other"}
{"id": 23642, "headline": "”Svenskar är svåra att lära känna privat”", "summary": "Är det svårt att lära känna svenskar? Ja, ansåg två män med grekisk respektive turkisk bakgrund, när Insidan i höstas skrev om fördomar. Och flera läsare kände igen sig. Vi har intervjuat fyra personer med rötter i andra länder, om deras försök att få svenska vänner.", "article": "LÄRA KÄNNA SVENSKAR Är det svårt att lära känna svenskar? Är vi oss själva nog? I tre artiklar berättar Insidan om fyra personers erfarenheter. Detta är den första artikeln. I början på 80-talet var en tysk tonåring på cykelsemester i Sverige. I ett brev hem till familjen uttryckte han sin förvåning över hur mycket han förstod av det svenska språket. Intrycken under resan gav honom en bild av att det är lätt för en tysk att göra sig förstådd i Sverige. Men framtiden skulle lära Wolfgang Undorf att det är stor skillnad mellan att lära sig ett språk och att bli förstådd i ett nytt land. När Wolfgang åtta år efter sin cykelsemester flyttade till Sverige som nyutexaminerad historiker trodde han att det skulle bli enkelt att komma in i det svenska samhället. På sätt och vis blev det så också. Han har aldrig haft några problem att få jobb och han har inte vid något tillfälle känt sig diskriminerad på grund av sitt ursprung. Wolfgang och hans tyska hustru Heike Daase Undorf bor med sina två barn i en förort till Stockholm med en relativt låg andel invandrare och är båda engagerade i svenskt föreningsliv. Men efter alla år i Sverige har de fortfarande nästan inga svenska vänner. – Vi skulle kunna göra som många andra och bara förlita oss på ett tyskt umgänge, men vi ser inget behov av att avgränsa oss från svenskar. Intressen, livssituation och jobb är ju en viktigare grund för vänskap än från vilket land man kommer, säger Wolfgang. Trots det umgås paret mest med andra tyskar och dem har de inte haft svårt att bygga upp nära relationer med. – De flesta av de tyskar vi känner upplever sin tillvaro här precis som vi och är förtvivlade över att det är så svårt att lära känna svenskar, säger Heike Daase Undorf. Wolfgang och Heike Daase Undorf har försökt bygga vänskapsrelationer med svenskar många gånger, men utan framgång. Folk kommer gärna när de bjuder hem dem eller ordnar sociala aktiviteter, men det är sällan gästfriheten återgäldas. – Man hör ofta svenskar säga att det är viktigt att bjuda tillbaka. De säger hela tiden ”det här var trevligt, det här måste vi göra om någon gång” eller ”nästa gång är det vår tur” när man bjudit hem dem. Men sedan är det aldrig någon som bjuder tillbaka, säger Wolfgang. Wolfgang Undorf förutsätter att människor ska mena vad de säger och han har ibland svårt för alla tomma artighetsfraser här i Sverige. I Tyskland säger folk mer rakt ut vad de tycker och tänker, anser han. Som invandrare är det lätt att börja rannsaka sig själv när det inte fungerar socialt med svenskar. – Man vet inte om man bryter mot några sociala koder eller inte och då är man mer benägen att leta efter fel hos sig själv, säger Wolfgang. Heike Daase Undorf håller med. – Jag tror att man trampar folk på tårna utan att vara medveten om det. Är man van vid ett rakt sätt och använder det så kan svenskar ta illa vid sig. Det är osynliga koder som är svåra att lära sig. Wolfgang Undorf tror att man som tysk förutsätter att språket, kulturen och historien i Sverige ska likna den i Tyskland. Det gör att man har en låg beredskap för att det ska bli svårigheter i relationen med svenskarna när man kommer hit. Men trots att det är lättare för en tysk än för till exempel en grek att lära sig det svenska språket är det ändå inte lättare att lära känna svenskar, anser Wolfgang. Heike Daase Undorf läste svenska på universitet i Tyskland innan hon flyttade till Sverige på 90-talet för att arbeta på Nationalmuseum i Stockholm. När hon kom hit ville hon lära känna svenskar och inte fastna i att bara umgås med tyskar. Hon började sjunga i en svensk kör där man gick ut någon gång och tog en öl efter repetitionerna men vänskapen fördjupades aldrig. Under sina två första år i Sverige blev hon bara hembjuden till någon vid ett enda tillfälle. Det gjorde henne förvånad och besviken. Så småningom bytte hon till Tyska församlingens kör där hon på kort tid fick flera tyska vänner och träffade Wolfgang. – Här i Sverige känns det som att man håller sina olika umgängeskretsar ifrån varandra. Det gör det svårare att komma in som utomstående, säger Heike. För ett år sedan när Wolfgang och Heike flyttade in i sin bostadsrätt var huset nybyggt, så alla flyttade in samtidigt. Men de som bodde i huset hälsade knappt på varandra. Efter tre månader stod Wolfgang inte ut längre utan bjöd hem alla på fika för att bryta isen. Många av familjerna kom och sa att det var väldigt trevligt. Men sedan dess har ingen bjudit hem Wolfgang och Heike till sig. När man vid ett möte i bostadsrättsföreningen tackade paret för ett otroligt trevligt initiativ tyckte Wolfgang att det kändes konstigt. Socialt hade ju nästan inget förändrats. – Människor är alltid artiga här i Sverige, men det känns som att man inte kommer nära dem. Vi bjuder hem människor som sedan säger: ”Då får ni komma förbi någon gång.” Sedan väntar vi och väntar men ingenting händer, det kommer aldrig någon inbjudan, säger Wolfgang. Paret har fått en del bekantskaper tack vare sina barn. De har suttit ute vid lekplatserna ihop med andra föräldrar och pratat, fikat och grillat. Men umgänget har aldrig fördjupats. När Wolfgang Undorf märkte att flera av de andra papporna också var intresserade av fotboll började han organisera gemensamma fotbollsmatcher. Till en början var flera av dem med och spelade men efter ett tag började de komma med ursäkter för att inte delta. Han bjöd hem de andra papporna på killkvällar med öl och mat men han blev aldrig bjuden tillbaka. – Man undrar om det hade varit annorlunda om vi varit svenskar, eller om det hade varit likadant. Det känns som att Sverige och Tyskland borde ligga så nära varandra och vara så lika. Man kan inte gömma sig bakom att jag kommer från en helt annorlunda kultur när det inte fungerar socialt. Då börjar man i stället ifrågasätta sig själv, säger Wolfgang. Han fick bra kontakt med en av papporna vid lekplatsen. De hade en hel del gemensamma intressen som konst, böcker och fotboll och hade många intressanta diskussioner. Wolfgang tyckte att personkemin stämde bra och kände att han äntligen hade chansen att få en svensk vän. Men förhoppningarna vändes till besvikelse. Mannen och hans familj var ofta hemma hos Wolfgang och Heike, men de blev bara bjudna tillbaka till dem vid ett tillfälle. Det var alltid Wolfgang som fick ta initiativet till alla kontakter. – Jag trivs jättebra på jobbet. Det är ett slags lindring. Men en viss krydda saknas i livet. Ibland känns det tungt att man inte har fått någon riktig vän här. Wolfgang och Heike säger att de har många svenska bekanta. De vet mycket om personerna och vissa har de träffat många gånger, men ändå umgås de inte som vänner. De tror att en orsak kan vara att de kom till Sverige i vuxen ålder när de flesta svenskar redan har byggt upp sina vänskapsrelationer. Svenskar i deras ålder har helt enkelt inte tidsmässigt utrymme för nya vänner i sitt liv. Det var i alla fall förklaringen som Wolfgang fick när han vid ett tillfälle valde att berätta för en nära svensk bekant om sina erfarenheter av att lära känna svenskar. Men Wolfgang tror även att folk formas av en gemensam bakgrund. – Jag tror att det är små gemensamma detaljer i ens bakgrund som skapar en plattform för ett naturligt umgänge. Jag har inte vuxit upp i Sverige och misstänker att jag saknar känslan för de avgörande sociala signalerna. Sådant kanske gör det svårare för mig att komma in i gemenskapen. På jobbet beter sig vissa arbetskamrater nästan familjärt men så fort det kommer till att umgås privat stängs dörrarna. – Om man skulle umgås så hjärtligt på jobbet med någon i Tyskland skulle man förmodligen redan för länge sedan bjudit hem personen när man har födelsedagsfest till exempel, säger Wolfgang. Heike har under åren reagerat på flera andra tydliga skillnader mellan tyskar och svenskar. En olikhet är att svenskar till varje pris undviker att ta kontakt med människor som de inte känner. – Man pratar till exempel aldrig med varandra på tunnelbanan här. Folk rycker nästan till om man tilltalar dem. Man kan råka sitta på någons jacka utan att personen säger något. I Tyskland fäller man kommentarer direkt om det är någonting, säger hon. När några tyska bekanta för ett tag sedan kom hem till Heike och Wolfgang hälsade de vid dörren och stegade sedan rakt in i lägenheten utan att ta av sig skorna. Det fick Heike att bli upprörd inombords. Då kände hon att hon börjar bli svensk. Trots de sociala motgångarna trivs Wolfgang och Heike i Sverige och tänker fortsätta anstränga sig för att hitta svenska vänner. – Det räcker med en enda riktig vän. Men man måste kyssa många grodor innan man hittar en prins, säger Wolfgang Undorf. robert beatus insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23652, "headline": "\"Politikerna ansvariga för fördomarna om invandrare\"", "summary": "Ny rapport om diskriminering: Demokratin exklusivt reservat för svensk gemenskap. . De politiska partierna sprider stereotypa och fördomsfulla uppfattningar om invandrare. De delar upp människorna i Sverige i ”vi svenskar” och ”de andra”, som framställs som avvikande personer som måste anpassas till den svenska demokratin, visar en ny rapport från den regeringstillsatta utredningen om diskriminering. Demokratin blir ett exklusivt reservat för svensk gemenskap, något som på sikt hotar själva demokratin, skriver utredaren Masoud Kamali och forskaren Magnus Dahlstedt.", "article": "Det svenska samhället är i dag mångkulturellt, slås högtidligt fast i officiella deklarationer. Samtidigt har etniska hierarkier blivit allt mer iögonfallande i samtidens Sverige. Många samhällsområden, som till exempel arbets- och bostadsmarknad, utbildnings- och rättssystem, är i olika avseenden klart skiktade längs etniska linjer. Rapporten \"Demokrati på svenska? Om strukturell diskriminering och politiskt deltagande\", som är framtagen inom ramen för Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, visar att mer eller mindre öppen diskriminering också förekommer i den svenska politikens landskap. Av rapporten framgår att svensk demokrati inte gäller för alla, på lika villkor, utan den återspeglar mönster av underordning och dominans genom en rad, mer eller mindre öppna eller subtila, diskriminerande praktiker som sedan länge är väldokumenterade på exempelvis bostads- och arbetsmarknaden. I Sverige råder, liksom i andra liberala demokratier, formellt politisk jämlikhet. \"All offentlig makt\" sägs, enligt regeringsformens portalparagraf, \"utgå från folket\". Samtidigt är det allt mer uppenbart att det finns en rad reella ojämlikheter när det gäller individers och gruppers möjligheter att förverkliga sina demokratiska rättigheter och göra sina röster hörda i svensk demokrati. Rapporten pekar på att dessa ojämlikheter har en starkt påtaglig etnisk dimension. Det är sedan länge känt att personer med utländsk bakgrund i förhållande till deras andel av den totala befolkningen är starkt underrepresenterade i beslutsfattande församlingar, vilket i sig är ett tecken på ett allvarligt demokratiskt underskott. Politisk misstro och ickeröstande bland personer med utländsk bakgrund är ett ständigt återkommande orosmoln i den offentliga debatten. En stor del av diskussionen om tänkbara orsaker till dessa hierarkier har emellertid fokuserat på den schablonmässiga kategorin \"invandrare\", deras påstådda brister och avvikelser i förhållande till en, föregivet taget svensk, demokratisk normalitet. Klyftor i makt och inflytande har återkommande förklarats med hänvisning till \"invandrares\" påstått bristande kunskaper i det svenska språket eller om hur det svenska samhället fungerar, deras avsaknad av \"demokratiska traditioner\", bristande sociala kompetens eller oförmåga när det gäller att anpassa sig i förhållande till gängse möteskultur. Det är hög tid att förskjuta fokus i diskussionen om demokratins etniska rangordning och rikta sökljuset mot strukturella och institutionella inslag i svensk demokrati som verkar etniskt diskriminerande. Det entydiga resultatet i rapporten är att demokratin i Sverige är starkt formad av en svensk föreställd gemenskap. De som tar plats i offentlighetens ljus möts, vare sig de är infödda eller har utländsk bakgrund, av en rad rutiner, konventioner och idéer som kategoriserar och rangordnar dem enligt deras tänkta närhet i förhållande till en svensk normalitet. På flera arenor i svensk politik kan konstateras att \"invandrare\", och i synnerhet vissa kategorier av \"invandrare\", försätts i en starkt underordnad position. Oreserverade beskrivningar av \"invandrare\" som avvikande, bärare av \"främmande, odemokratiska kulturmönster\", eller som problem, oinformerade eller politiskt ointresserade, utgör i detta sammanhang i sig ett stort problem för de människor som gång på gång tvingas konfrontera dem. Även om syftet bakom sådana beskrivningar må vara att informera och upplysa, involvera och engagera personer med invandrarbakgrund i svensk politik, så har denna typ av välvilja en rad allvarliga konsekvenser för dem den riktas mot. För att kunna ta del av de rättigheter som svensk demokrati ger och delta som jämlikar i svensk offentlighet behöver, enligt vad som framkommer i rapporten, personer med invandrarbakgrund passera en mängd, oftast implicita, inträdeskrav, krav som ständigt upprepas och ändrar karaktär. Detta mönster kan identifieras i politiska partier såväl som i föreningslivet, till exempel folkbildnings- och fackföreningsrörelsen. Strävan efter att informera och upplysa, involvera och engagera \"invandrare\" i svensk politik bygger på antagandet att det är \"vi svenskar\" som ska \"göra dem till goda demokrater\", oavsett de erfarenheter och det engagemang \"de\" själva bär på. Det finns här en tendens till att en stor del av det engagemang som finns, inte minst inom föreningslivet, inte erkänns, att det osynliggörs eller ses som uttryck för en \"passiv\", \"apolitisk\" hållning, eftersom det inte alltid inordnas i traditionella kanaler för politisk handling. Demokratin som ett reservat för en exklusiv, föreställd \"svensk gemenskap\" undergräver på sikt demokratin själv, både som idé och som praktik. Rapporten beskriver hur praktiker på olika arenor har diskriminerande konsekvenser. De är inte alltid avsiktliga, utan mer en följd av konventioner, institutioners eller organisationers rutiner och praxis. Sådana praktiker är svåra att komma åt med hjälp av till exempel skärpt lagstiftning, inte minst eftersom den i regel baseras på en allt för snäv syn på diskriminering som per definition individuell och intentionell. Både i forskning och politik behöver större intresse ägnas åt att närmare granska det komplex av rutiner och konventioner som på olika arenor i demokratins centrum bidrar till att rangordna och reservera demokratin för vissa, medan \"de andra\" tvingas bedriva en ständig kamp för att göra sina röster hörda. När det gäller politikens arena efterlyser vi att myndigheter och organisationer, inte minst de politiska partierna, i betydligt större utsträckning rannsakar sig själva. Vilket ansvar har de för de ojämlikheter som de facto har etablerats inom det demokratiska systemet? Vilka prioriteringar gör de i sitt arbete? Vilka konventioner och föreställningar om det samtida samhället vägleder deras arbetssätt? Partierna bär ett stort ansvar för spridning av stereotypa och fördomsfulla uppfattningar om \"invandrare\", \"svenskar\", \"identitet\" och \"tillhörighet\". Partiernas kategoriseringar av ett \"vi\", svenskar, som är kapabla att förverkliga sina demokratiska rättigheter och ett ickedemokratiskt \"de\", \"invandrarna\", är normgivande i den allmänna debatten, vilket i sig inverkar negativt på \"invandrarnas\" benägenhet att rösta. Detsamma gäller många lokala organisationers och myndigheters bemötande av personer med invandrarbakgrund som \"avvikande\" eller \"problem\" och i behov av understöd eller anpassning till normen, som riskerar, vilket rapporten tydligt visar, att få mer eller mindre uppenbart diskriminerande konsekvenser. Hur bemöter partierna den kritik som boende i marginaliserade och stigmatiserade områden riktar mot deras utspelsbaserade politik inför stundande val? Hur kan de själva inkludera människor, som väljare, partimedlemmar och företrädare, på ett sätt som motverkar snarare än upprätthåller diskriminering på basis av etnicitet eller religion? Det är hög tid att synliggöra, ta till vara och ta på största allvar det engagemang och den politiska kraft som faktiskt finns, även bland dem som oftast porträtteras som utanförstående och passiva, frånvarande och ointresserade. I rapporten framgår tydligt att engagemang och vilja till förändring finns, om än inte alltid där forskare och politiker vanligen förlägger sina blickar - mot den formella politiken och kanaler för politisk handling. Politik bedrivs, vilket rapporten tydligt åskådliggör, även på andra arenor och platser, och i andra former. Det stora problemet är inte att det saknas kunniga och informerade medborgare, med vilja och engagemang att ta del i och ta ansvar för samhällets utveckling, utan snarare att de röster och den politiska kraft som redan finns inte tillåts komma fram. För att makten, som regeringsformen stadgar, ska utgå från \"folket\" och för att ge plats för denna kraft måste demokratins institutionella ramverk bli betydligt mer inkluderande, inte bara i teorin utan även i praktiken. Misslyckade åtgärder som fortsatt pekar ut \"de andra\" och deras påstådda \"brister\" och \"avvikelser från normen\" utgör i praktiken ett hinder för politiskt deltagande. Vad som behövs är snarare åtgärder som förskjuter fokus från \"invandrarna\", och deras påstådda \"brister\", till processer och förhållanden i det svenska samhället. De strukturella och institutionella bristerna i det nuvarande politiska systemet pekar på ett stort behov av att skapa nya institutionella sammanhang och kanaler som tar till vara de marginaliserade och stigmatiserade gruppernas vilja till politiskt deltagande. Upprättandet av särskilda medborgarråd i marginaliserade och stigmatiserade områden är en åtgärd som kan kompensera för det demokratiska underskott som råder i dagens Sverige, på grund av det politiska systemets exkluderande mekanismer. Demokratin behöver i någon mening frigöras från de doktriner om etnisk och kulturell homogenitet som sedan länge utgjort dess sammanbindande kitt, doktriner med rötter tillbaka till nationalismens glansdagar. En demokrati som organiseras på basis av åtskillnad mellan \"vi\" och \"dem\", en åtskillnad som ständigt upprepas och markeras, är en i grunden ojämlik demokrati. Den demokratiska gemenskapen bör i teorin såväl som i praktiken gå bortom en polarisering mellan \"vi\" och \"dem\". Den bör inkludera människor, på jämlika villkor, oberoende av ursprung och tillhörighet. En demokrati som på lika villkor ska ge plats för alla kan endast bygga på en gemenskap som inte grundar sig i en nostalgisk, nationell berättelse, där demokrati definieras i exklusivt etniskt svenska termer. En sådan berättelse definierar per automatik ut vissa grupper och individer, inte bara från gårdagens demokratiska gemenskap, utan även samtidens. Vi har inte nått \"historiens slut\". Eftersom visionen om demokrati är i ständig rörelse är den samtida, exkluderande demokratin lyckligtvis ingen slutstation, förhoppningsvis bara ett steg på vägen i kampen för en mer jämlik och inkluderande demokrati. Magnus Dahlstedt Filosofie doktor i etnicitet, Linköpings universitet Masoud Kamali Statlig utredare, professor vid Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 23655, "headline": "”Djärvhet och eftertanke måste föra en dialog”", "summary": "Bo Strömstedt efter Expressens felaktiga påståenden om Mikael Persbrandt: Den löpsedel som ser så lovande ut i dag kan vara en katastrof redan i morgon.Jag tycker mig ana exempel på att svenska chefredaktörer utan penna förvandlas till vice verkställande direktörer. Då förminskas det viktiga samtalet mellan siffror och bokstäver till en siffermonolog. Den tidningsägare som anser att ”näringen” är själva Betlehemsstjärnan för utgivarskapet kommer aldrig att hitta rätt. Är det exempelvis till glädje för ”näringen” om två ledande svenska författare, sedan decennier medarbetare på Expressen, i sorg och vrede anser sig nödsakade att önska att deras chefredaktör skall avgå? skriver Expressens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt. Pressens Tidning heter en tidning som ges ut av organisationen Tidningsutgivarna. Länge har den handlat om två realiteter i tidningsutgivandet: bokstäverna och siffrorna. Nu har styrelsen bestämt att den skall handla mest om siffrorna, ”näringen”.", "article": "God natt, ord!Det oroande är inte just beslutet om Pressens Tidning. Det oroande är det tänkesätt beslutet speglar. Det är ett tänkesätt som underkänner själva dagstidningarnas karaktär och snart enda konkurrensfördel: det med egna ögon sedda, egna öron hörda, egen tanke tänkta, egna ord skrivna. CNN och Sky skvalar samma budskap världen runt. En meningsfull tidning är sig själv, i sitt eget nu. Aftonbladet har just fyllt 175 år; Karl XIV Johan fick dra in tidningen tjugofem gånger innan han insåg att Lars Johan Hierta besegrat honom. Dagens Nyheter har varit självmedveten i 141 år; den självmedvetenheten har bidragit till att skapa det svenska samhället. Skulle några räknenissar – eller någon räknetomtefar – i Bonnierhuset på Torsgatan försöka inbilla Carl-Johan Bonnier att den traditionen är avslutad bör de, gärna tillsammans med några lämpliga representanter för Tidningsutgivarna, sändas tillbaka till publicistikens grundskola. I nästan femton år var jag Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare. Det är med tacksamhet och glädje jag inser att jag hade den nästan osannolika turen att få leva, skriva och vara tidningsutgivare i en generation där alla, utan undantag, insåg att bokstäverna spelade en avgörande roll i tidningsutgivningen. Tidningsägarna insåg det. Tidningsstyrelserna insåg det. Tidningsdirektörer och tidningsdirektörernas staber insåg det. Redaktörer och journalister – på alla nivåer, från chefsrummen till minsta vikariebås – såg det som en självklarhet. Och tidningarna hade framgång. Tidningsägarnas huvudrepresentanter var, för mig, Albert Bonnier jr och Gerard Bonnier. De var mycket olika. Abbe var barn av en bullrande teaterfamilj: det sound som var hans var soundet från hans morfar, skådespelaren August Lindberg som vid förra sekelskiftet kom vandrande barfota från Hedemora till Stockholm för att erövra den svenska teatern. Han erövrade den svenska teatern. Albert Bonnier jr – som var ättling också till Karl Otto och Tor Bonnier – erövrade sin scen. Han gjorde det i kraft av sitt genuina intresse inte bara för vinsterna utan också – och inte minst – för det publicistiska arbete som åstadkom vinsterna. Hände det i någon situation att Aftonbladet tycktes knappa in på Expressens försprång höll han inga föreläsningar. Han tog – när vi råkade mötas – ett Aftonblad, ville bläddra igenom det, ville höra om jag tyckte att där fanns något som Expressen saknade. Han ägde teatern, han ville att teatern skulle gå bra, men pjäsvalet och regin överlät han åt teaterchefen. Gerard Bonnier var, i sin natur, hans absoluta motsats. Inga stora bokstäver. Små bokstäver men bokstäver med insikt om ordens, rytmens, allvarets och glädjens dramaturgi och betydelse. Skrev man något visste man att han läste. Hösten 1987 var jag för första gången i apartheids Sydafrika. Apartheid såg sitt sammanbrott nalkas, var därför brutalare och dummare än någonsin. Motståndet – å sin sida – var kraftfullare, mera bevekande, också fräckare. Jag skrev fyra mycket långa artiklar. En kväll i sena oktober ringde Gerard: ”Nu har jag läst alla dina Sydafrika-artiklar högt för Peggy” – och vad han tänkte, vad de tillsammans hade talat om, vad som nu skulle hända. Det var bara någon månad innan han dog, i en mycket svår och plågsam sjukdom. Jag kunde bara skatta mig lycklig över att ha fått arbeta med tidningsutgivare med en sådan insikt om bokstävernas natur och betydelse. Finns de i dag? De finns i dag, men nu vill Tidningsutgivarna få dem att intressera sig mera för siffrorna och mindre för bokstäverna. Inbillar de sig alltså att ”näringen” skulle vara oberoende av tidningarnas eget näringsvärde? Är det till glädje för ”näringen” om två ledande svenska författare – båda dessutom sedan många decennier medarbetare i Expressen – i sorg och vrede anser sig nödsakade att önska att deras chefredaktör skall avgå? En annan lycklig omständighet på min väg var att jag kom att få arbeta tillsammans med en tidningsekonom och verkställande direktör, Åke Ahrsjö, som var ett snille på siffror men som också ständigt insåg att de goda bokstäverna var de goda siffrornas förutsättning. Djärvhet måste ha en dialog med eftertanke. Den löpsedel som ser så lovande ut i dag kan vara en katastrof redan i morgon. I de nästan femton år jag var Expressens chefredaktör samtalade vi oavbrutet, varje dag. Åke Ahrsjö formulerade inga teorier om tidningsutgivandets fysik och metafysik. Däremot hade han, som också jag, en nästan daglig upplevelse – i huvudet, i själen, också i kroppen, inte minst i kroppen – av om tidningen var ”bra” eller inte, vad som var fel, vad som kanske kunde göras annorlunda. Vårt samtal tog inte slut. Det har ännu inte tagit slut. Vi reste också tillsammans. Vi reste till Expressens medarbetare – journalister och säljare – ute i landet. Vi reste till Köpenhamn, Oslo och Helsingfors, vi reste västerut och österut för att hos medvetna och självmedvetna redaktörer och direktörer i stora länder lyssna till hur samtalen mellan bokstäver och siffror gick till hos dem. I Johannesburg och Kapstaden fick vi delta i planeringen av motståndets strategi. I London satt vi hos Rupert Murdoch den dag parlamentet skulle besluta om huruvida han skulle få överta Times och Sunday Times. Sunday Times’ chefredaktör Harold Evans ringde var femte minut från parlamentet för att berätta om det senaste inlägget i debatten. Det kom sedan inte att ta lång tid innan Harold Evans skrev de berömda inledningsmeningarna i sin bok ”Good times, bad times”: ”Early in 1982, ten months after he had taken over The Times and The Sunday Times, Rupert Murdoch went to see the Prime Minister, Mrs Thatcher. They shared a problem. It was me.” Bokstäverna hade åstadkommit det. Att Harold Evans’ bokstäver på så sätt kom att avsluta samtalet just med Rupert Murdochs siffror innebar minst av allt att de förlorade sin betydelse. Också bokstävernas kollision med siffrorna kan bidra till att skapa samhället. En tankeväckande utveckling i den svenska tidningsvärlden är att chefredaktörsrollen är under förändring. Ingen av chefredaktörerna i de stora Stockholmstidningarna skriver; det är en utveckling som avspeglas också utanför Stockholm. Man kan också utan att skriva på egen hand värna bokstäverna och bokstävernas betydelse, specifika vikt. I alla Stockholmstidningarna, liksom i många tidningar ute i landet, finns röster som talar – och hörs – mycket tydligt. En tvekan, en svävning i identiteten kan ändå bli följden. Om chefredaktören dessutom – och också på det kan man tycka sig ana exempel – alltmer blir en sorts vice verkställande direktör är risken uppenbar att samtalet mellan siffror och bokstäver så småningom förvandlas till en siffermonolog. Då bleknar bokstäverna, och så småningom också siffrorna. Varför skall man, om tidningarna förlorar i personlighet, alls läsa tidningar när så mycket – nyheter, kommentarer, en replik härifrån, en replik därifrån – ändå finns tillgängligt på annat sätt? Den tidningsutgivare som anser att ”näringen” är själva Betlehemsstjärnan för utgivare kommer aldrig att hitta rätt. Stjärnbilderna stampar i sina spiltor, som hos Tranströmer. Per Wästberg på sin Stockholmspromenad hör Lars Johan Hierta och Rudolf Wall muttra med Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz i gravarna. BO STRÖMSTEDT ", "article_category": "other"}
{"id": 23668, "headline": "De fruktar ständigt en ny våg", "summary": "Människorna i Banda Aceh i Indonesien drabbades svårt av tsunamin. Många barn miste en mamma eller pappa, eller båda föräldrarna. Mardrömmar och fruktan för en ny flodvåg präglar nu den vardag som de försöker bygga upp.", "article": "TExtTorbjörn PEtersson fotoörjan björkdahl Banda Aceh. Afrianti vaknar på nätterna. Hennes föräldrar försvann i vågorna och ett år efter katastrofen i Banda Aceh har hon en återkommande mardröm som hon aldrig vänjer sig vid, och som gör henne så rädd att hon vaknar med ett ryck. Hon ser vattenfloden komma mot staden igen. Afriantis kamrat, femtonåriga Veny, tänker på tsunamin minst ett par gånger i veckan. Då gråter hon och börjar läsa ur Koranen för att finna styrka. I sina drömmar ser hon sin mamma och pappa. Sedan sker något som gör hennes mamma så levande att hon i drömmen tror att modern fortfarande är livet. – Jag skulle gärna tala med en psykolog men det går inte. På eftermiddagarna när psykologen kommer hit är jag i skolan, säger Veny. Banda Aceh börjar långsamt resa sig efter katastrofen. Staden är en byggarbetsplats. Hus skjuter upp överallt. Nya restauranger och kaféer öppnar varje vecka. Fotboll spelas på det stora fältet i centrum. Trafiken blir för var dag allt mer intensiv och bröllopen sker allt oftare. Tiden läker alla sår, men barnen i Aceh glömmer inte. Vuxna män glömmer heller inte, men de blottar sig inte, utan stålsätter sig och säger att eftersom de är män och från Aceh, så förväntas det av dem att de är särskilt starka, tålmodiga och orädda. – Man dör bara en gång i sitt liv, säger en man som sitter på ett kafé i Ulee Lheue. Han ler åt formuleringen. Det är en fras som ofta upprepas i Aceh och som kanske gör det lättare att skratta bort oron för framtiden och sorgen över förlorade familjemedlemmar. Mannen på kaféet är den enda mannen i denna del av staden vars hela familj kom helskinnad ur tsunamin. Fortfarande skakar jordbävningar Banda Aceh i snitt ett par gånger i veckan, men skalven ruskar inte om lika hårt som tidigare. En man vid namn Zakaria, som är skriftlärd och huvudlärare vid koranskolan Darul Aman, påstår att han förutsåg tsunamin den tjugosjätte december i fjol. Nu åker han omkring på fredagarna och mässar om nästa tsunami. Den kommer om sextiofyra år, förkunnar han. Vi söker efter honom för att få en förklaring. I al Maghfirah-moskén öster om staden ligger en eftermiddag ett dussin barn i tioårsåldern och vilar på en vattentank som ser ut som en höjdhoppsmatta. De väntar på koranläraren. Marfirah, en av flickorna, berättar vad lärarna i skolan brukar säga: – De säger att det är Guds vilja att vi överlevde. Och att eftersom vi är från Aceh så måste vi visa styrka och ha tålamod, och studera hårt så att vi kan få de arbeten vi vill ha i framtiden. Jag vill bli läkare, för då kan jag hjälpa till om det händer något här igen. Pojkarna är som pojkar är över hela världen. De vill bli fotbollspelare, och efter skola och koranläsning i moskén går de till fotbollsplanen. Sedan beger de sig hem till de tillfälliga flyktingbarackerna i Arun för läxläsning, middag och en stund framför tv:n. Barnen i moskén berättar att de går i skolan, spelar badminton och fotboll, dansar och går på födelsedagskalas. Precis som barn i andra länder men med en skillnad: ingen av dem har längre en hel familj. Mammor och pappor är döda eller försvunna. Bröder och systrar är borta. Farbröder och mostrar. Och rädslan är aldrig långt borta. – Vattnet kom så snabbt att jag inte minns något. Jag vill inte komma ihåg, säger Muhammed Aulia. Hans far dog i tsunamin. Mamma Saniah blev ensam med fem barn, varav Muhammed Aulia är yngst. Hans nya tillfälliga hem är ett rum som familjen delar längst bort i en baracklänga. I rummet bredvid bor Desi Maulida med sin familj. Hennes mamma och en bror försvann i katastrofen, och hennes pappa blev ensamstående med tre barn. Sedan hände något som skett i många flyktingläger i Banda Aceh detta år: Kärleken blomstrade. Muhammad Aulias mamma och Desi Maulidas pappa blev ett par. – Saniah var så trevlig och hjälpte mig med matlagning och med barnen. Efter ett tag skickade jag min äldste son för att fråga henne om hon ville gifta sig med mig, och det ville hon, berättar Desi Maulidas pappa, sittande i gången där han stötte på sin blivande fru för första gången i juni. Denna höst har det varit fullt av bröllopsfester i Banda Aceh. Det är numera sällan storslagna kalas, utan små sammankomster för att fira att livet går vidare i en ny riktning. Men det viskas också om skandaler i lägren. Sexuella kontakter utom äktenskapet är inte tillåtna i Aceh. På kvällen plitar barnen i barackerna i sina läxböcker. Muhammed Aulia sitter böjd över ett hopslagbart läxbord. Han har tur som har så många äldre syskon som kan hjälpa honom med läxorna, säger mamma Saniah. Men Muhammed känner fortfarande rädsla när han tänker tillbaka på vad som hände för knappt ett år sedan. – Då säger jag att ingen kunde räkna med att tsunamin skulle komma, och att det inte händer igen, säger hans mamma Saniah. I vår familj är vi inte längre allvarligt chockade, men det var svårt att förklara för ett barn på tio år att det inte fanns någon mat direkt efter katastrofen. Ett annat barn, sjuåriga Delisa, drogs med av tsunamivågorna i tre kilometer den där dagen i december förra året. Jag träffade henne på militärsjukhuset i Banda Aceh en dryg vecka efter katastrofen när hon just hade amputerat ena benet. Vi åker ut till Ulee Lheue och frågar efter henne på ett kafé. I april reste hon med sin far till Jakarta för att prova ut en protes. – Sen flyttade de till Kreung Raya, några mil nedåt kusten, det är det sista jag sett av dem, berättar en man som ibland talade med Delisas pappa. Vi åker runt och frågar i Kreung Rayas alla skolor och flyktingläger efter Delisa. Alla skakar på huvudet. På armésjukhuset har de lämnat ifrån sig informationen till ett samordningskontor för tsunamin som startar en landsomfattande sökning på vad denna sjuåriga flicka och hennes far tagit vägen. Pappan till Delisa arbetade vid en lokal myndighet som hade till uppgift att hålla reda på uppgifter om invånarna. Nu är han och dottern själv försvunna utan ett spår. Han återvände aldrig till jobbet efter tsunamin, upplyser en före detta arbetskompis, som tror att han flyttat till Jakarta. Samordningskontoret för tsunamin kan inte bekräfta uppgifterna eftersom den befintliga informationen finns i en dator som just flyttats till Borneo. Vi beger oss vidare till hemmet för föräldrarlösa barn där personalen berättar att deras uppgift är att försöka hålla barnen som drabbats av tsunamin strängt sysselsatta. – Det är viktigt för barnen att glömma, säger Ali Atandi, som är föreståndare för barnhemmet. Vi försöker förmå barnen att inte tala om sin rädsla. I stället ser vi till att de har saker att göra hela tiden. När någon är rädd tröstar de barnen med att säga att en ny katastrof inte kommer i dag, inte i morgon. Kanske om tvåhundra år, och då kan det ske som ett vulkanutbrott eller en tornado var som helst i världen. På barnhemmet bor fjortonåriga Afrianti, flickan med mardrömmarna, och hennes kompis Veny. – Jag drömmer att vattenfloden kommer mot staden igen. Sedan ser jag alltid mamma i drömmen, och hon skriker hysteriskt. Då blir jag rädd och vaknar, säger Afrianti. Hon talar ofta med sina vänner om tsunamin. – Om någon annan är ledsen brukar jag säga: var inte rädd, var inte ledsen, vi är likadana allihop, vi är många som känner som du. Är det möjligt att sluta tänka på tsunamin? – Den har inträffat, och det är okej att minnas den, tycker Veny. – I mina drömmar ser jag mamma och pappa på morgonen den tjugosjätte december. Mamma säger åt mig att sluta leta efter henne, berättar hon och tittar med tom blick framför sig. På morgonen den tjugosjätte december såg hon vågen på långt håll och sprang till en hög höjd. Därifrån såg hon sedan hur staden förstördes nedanför henns fötter. Hennes föräldrar försvann. En tredje flicka, sextonåriga Martia, berättar att det är när hon är sysslolös som minnena av henns far kommer. – Ibland blir jag rädd, ibland gråter jag, men inte längre okontrollerat. Jag är bara ledsen. Då försöker jag läsa mycket. Och be. Jag ber för att tsunamin aldrig ska komma tillbaka igen. Rädslan är kanske inte längre akut i Aceh. Men den är molande, och aldrig långt borta. Harnold Harun är barnpsykolog på Allmänna sjukhuset i Banda Aceh och konstaterar hur viktigt det är att barnen får veta sanningen. – De kommer alltid att minnas tsunamin. Och de blir fortfarande rädda när efterskalven kommer. Vi talar med dem som kommer hit med sin mamma eller pappa. Eftersom du och din mamma lever, säger vi till dem, så är det Guds vilja att ni ska leva. – Den mest traumatiska åldern är från sex till tio år. De barnen går i skolan, har lärare och många kompisar. De hör ofta berättelser om dåliga saker, och deras personlighet är inte tillräckligt mogen för att hantera den informationen, förklarar Harnold Harun. Han brukar också tala lugnt till de barn som är tillräckligt gamla och säga att när de klarar av leva med minnet av tsunamin kommer de i framtiden också att klara av andra svårigheter. – Men om de här barnen inte får den hjälp de behöver nu så har vi i Banda Aceh om några år många tjugoåringar med stört beteende. Han undrar hur mycket tillresta västerländska psykologer i Aceh egentligen kan hjälpa barnen. – De känner inte vår kultur och religion och det är genom religionen barnen lättast kan få stöd att ta sig igenom traumat. Zakaria, den skriftlärde mannen och huvudläraren vid koranskolan Darul Aman, finner vi en eftermiddag sedan han vaknat ur sin eftermiddagsslummer. För fem år sedan läste han en helig text som han tolkade som ett tecken på att något förfärligt skulle inträffa i Aceh. Han talade om det i fredagbönen i moskéer, men sa att ingen visste när det ska ske. Den tjugofemte december i fjol när han spejade ut över havet, kunde han varken se öarna utanför kusten eller bergen på Sumatra. Allt var dolt av en dimma. – När jag stod där mindes jag texten jag läst. Jag mådde dåligt vid tanken och sa åt folk att de skulle lämna sina hem, förklarar han när vi talas vid inne på koranskolan som har sexhundrafyrtio studenter. Hur förklarar han tsunamin för eleverna? – Att det var resultatet av att vi gjort många grava fel i Aceh. Gam-gerillan och indonesiska säkerhetstrupper har stridit länge och det har kostat tusentals civila livet. Gud tycker inte om det. Därför ska vi i Aceh minnas detta och inte göra om samma misstag. Men tsunamin var bara en liten förvarning om vad som ska ske på den yttersta dagen. Det är budskapet han ger studenterna, varav några, enligt mannen, fortfarande är uppenbart rädda och mår dåligt. – Själen hos döda personer har tagit sig in hos några av de överlevande studenterna. Det märks på att de talar konstigt och inte längre är sig själva. Då försöker vi driva ut de krafterna så att eleverna blir som vanligt igen. Hur kan han veta att nästa tsunami kommer om sextiofyra år? – Det är baserat på att Indonesien brukar drabbas av kaos på olika sätt vart sjättefjärde år, och på tolkningar jag gjort av heliga skrifter, svarar han trosvisst. I al Maghfirahmoskén sitter barnen vi tidigare träffat och skriver av stycken på arabiska ur en helig text. En av killarna i tioårsåldern är fotbollsklädd i Juventuströja. Han mässar ur Koranen för en av lärarna. Därefter är det Desi Maulidas tur. Vardagen tycks vara på väg tillbaka i Banda Aceh. Torbjörn Petersson är DN:s Asienkorrespondent torbjorn.petersson@dn.se Örjan Björkdahl är fotograf på DN ärorjan.bjorkdahl@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23672, "headline": "Audi S8 – totalt utan förnuft", "summary": "Audi S8 är en bil för värstingar. Under huven finns en V10-motor från Lamborghini med 450 hästkrafter och 540 Newtonmeter som garanterar att det går undan på autobahn.", "article": "DÜSSELDORF. Hur fort går det? frågar jag kollegan från passagerarplatsen fram. – Tvåhundrafyrtio, svarar hon vid ratten, och verkar inte särskilt upphetsad av den höga farten. Autobahn. Lovsjungen. Älskad. Men också en livsfarlig arbetsplats och aorta i Tyskland. Tänker till om 240 km/tim och och funderar på att i så höga farter finns inte längre något krockskydd. Ja, inget som hjälper alltså om det går riktigt illa. Men jag är lite besviken över att vi inte har hittat någon sträcka att ge fullt på. Själv har jag bara lyckats hitta en sträcka där det kändes okej upp till 200 km/tim. Audi har uppgivit att bilen är elektroniskt spärrad mot högre fart vid 250 km/tim, men några glada kolleger till oss uppger ändå framåt eftermiddagen att de lyckats nå 260 km/tim. Petitesser kan tänkas. Men för den som tänkt sig lägga upp en rund miljon kronor för en stor ultrasportsedan med ypperlig prestanda är det viktigt. Det är klart att det finns billigare sätt att transportera sig på. Men finns det ett mer respektingivande? Man behöver inte ha sett bov- och banditfilmen ”Ronin” (regi John Frankenheimer, 1998) för att få respekt för Audi S8. Det är en stor bil med plats för män och vad de nu behöver ha med sig för utrustning. I mitt inre jämför jag i fart med den gångna sommarens provkörning av några motorcyklar i 200 km/tim på autobahn. Då kändes det att det gick undan. I S8 går det bara otroligt fort medan det råder ett tyst lugn i kupén. En känsla av att allt är under kontroll. En känsla av att det inte finns några överraskningar som köslut, lastbilar som bryter ut i vänsterfilen eller bråte på vägbanan. Allt är i ordning. Audi S8 är den sportigaste versionen av lyxbilen A8 som byggs i tyska Neckarsulm. Det är en bil för den som inte nöjer sig med mindre eller större motor utan vill ha den sportigaste. Audis dotterbolag Lamborghini har fått släppa till sin V10-motor som vanligtvis sitter i Gallardo-modellen. Den är en mer ideal kraftkälla än både en V8 (provkörd i DN den 21 september 2002 i då nya A8) eller V12 (provkörd i DN den 14 februari 2004), enligt Audi som för följande resonemang: den är mindre och mer kompakt än V12:an. En V8 med fem liters cylindervolym kräver å sin sida stora tunga kolvar, vevstakar med mera. Enligt Audi är alltså V10 bäst. Därför har S8 fått en 450 hästars V10-motor med 90 graders vinkel som är byggd i stål och aluminium samt dessutom endast väger 220 kilo. Men Audi har inte nöjt sig med att bara flytta över Lamborghinimotorn till det egna aluminiumbygget. Motorns cylindrar har borrats upp från 82,5 till 84,5 millimeter, slaglängden är 92,8 millimeter. Cylindervolymen är 5,2 liter. De fyra kamaxlarna kan variera ventilernas öppningstid beroende på ansträngning och hastighet för att få bättre prestanda. Viktigast är kanske ändå att Volkswagenkoncernen (som både Audi och Lamborghini tillhör) bidragit med sin direktinsprutningsteknik, FSI (Fuel Stratified Injection), som skickar in bränslet direkt i cylindern. Det tillåter det högre kompressionsförhållandet 12,5:1, rejälare förbränning och ger motorn en bättre verkningsgrad. Resultatet av motoringenjörernas ansträngningar är en motor som ger ifrån sig 450 hästkrafter vid 7 000 varv/min och 540 Newtonmeter mellan 3 000 och 4 000 varv/min. Viktigare kanske är att 90 procent av vridmomentet finns till användning redan vid 2 300 varv/min. Audi anser att bilen visar en ”måttlig törst”; bara 13,4 liter per 100 km i blandad körning. Här är det på sin plats med en varning för den som tänkt sig en miljöbil. Trots sin fina miljöklass 2005 kommer inte S8 att kvala in som miljöbil med utsläpp av 322 gram koldioxid per kilometer. Gränsen är 140 gram (EU-målet 2008). Audi S8 på tomgång är viskning. Inga brutala övertoner strömmar ut från kraftpaketet. Bara ett verserat lågmält påpekande om att det finns kraft. Det är först när gaspedalen hårt och bestämt tvingas ned i golvet som ett oemotståndligt muller letar sig upp och ut ur maskinrummet. Sedan går det undan; noll till hundra på lite drygt fem sekunder med en bil som väger 1 940 kilo. S8-sången är så trevlig att lyssna på att det gärna blir lite extra gaspådrag. Men det ger en betydligt högre bränsleförbrukning än 1,4 liter milen… Det adaptiva fjädrings-stötdämpningssystemet gör att bilen aldrig känns stötigt otrevlig. Föraren kan i fyra steg välja om systemet ska prioritera sport eller komfort. Markfrigången varieras i tre steg. I motorvägsfart är den så låg som 95 millimeter – i komfortläget 125 millimeter. För att få V10-kraften vidare mot hjulen finns det en sexstegad automatväxellåda med möjlighet att växla manuellt med både spak och rattväxelreglage. Utväxlingen är lägre än på A8 och acceleration sker också på sexan. Vid kick-down får växellådan jobba på. I sportläge drar den lite längre på växlarna. Det gör den utan alltför stort gny. Men visst måste det väl kännas visset för en hugad Audikund att den inte har sju steg som Mercedes-Benz? Om man vill ha respekt alltså. För att få ned kraften i asfalten har S8 fått Audis senaste generation av fyrhjulsdrift som har en sportigare kraftfördelning. I stället för den vanliga 50/50-fördelningen mellan fram- och bakaxel har S8 normalt 40/60. Men kraftdistributionen kan när det behövs med automatiskt arbetande mittdifferential steglöst förändras mellan ytterligheterna; 65/35 eller 15/85. Om ett eller flera hjul spinner loss ingriper den elektroniska diffspärren (EDL) genom att med bromsen dämpa hjulets hastighet. Vi får köra i konbana på ett flygfält. Men det är inte bilens fel att det flyger en del koner. S8 tar sig elegant runt utan att den stora V10-motorn känns tungt obekväm. Den mer direkta styrningen jämfört med A8 gör att föraren har god kontroll. Dock; bilen inbjuder till att tänja på fysikens gränser. A8/S8 är inte krock- och säkerhetstestad av Euro-Ncap. Men Audi uppger att den klarar sig minst lika bra som A6 som fått toppbetyget fem stjärnor. Det är själva kontraindikationen på en lyxbil att det finns rediga tillval. S8 imponerar med två riktigt dyra. Keramiska bromsar för 93 500 kronor. Det är bromsskivor i keramik som består av solida skivor av kiselkarbid förstärkta med kolfiber. Fördelarna är bromsar som inte svettas och utmattas hur tufft det än blir. Därtill håller de i 30 000 mil. Och ett ljudsystem från Bang & Olufsen för 70 000 kronor med 14 aktiva högtalare vilket innebär att varje högtalare har sin egen förstärkare. Uteffekten är 1 100 watt. Läckra högtalarkåpor i aluminium och diskantelement fram som åker upp ur instrumentbrädan ger hög impaktor. Och, ja, det låter bra också. I mitten av nästa år kommer det också en backkamera med ny teknik som gör att tillvaron bakom bilen ser mer verklighetstrogen ut. Finns det någon anledning att köpa en sådan här bil i Sverige? Ja, för känslans skull. Det här handlar bara om känslor – och pengar som gör det möjligt att bejaka habegäret. Inte förnuft. Under 2006 räknar Audi Sverige med att sälja 60–65 A8 varav 20–25 S8. Jacques Wallner jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 23697, "headline": "Búzios.", "summary": "Här samlas det vackra folket arton mils limousineresa från Rio.. För att få busa i fred flydde Brigitte Bardot med sin brasilianska älskare till den okända fiskebyn Búzios. Det var i mitten av sextiotalet och paret hyrde en fiskestuga vid strandkanten en sommar.", "article": "För att få busa i fred flydde Brigitte Bardot med sin brasilianska älskare till den okända fiskebyn Búzios. Det var i mitten av sextiotalet och paret hyrde en fiskestuga vid strandkanten en sommar. Snart kom det vackra folket från Rio de Janeiro efter och gjorde Búzios till Brasiliens mest berömda badort. I år har den hamnat i det svenska charterutbudet. Vägen dit är gropig. Stora hål i asfalten avslöjar det brasilianska vägverkets problem att prioritera underhållet på landets viktigaste semesterväg. Varje sommar färdas tiotusentals turister den arton mil långa motorvägen från Rio de Janeiro upp till halvön där Búzios paradisstränder gömmer sig. När Mick Jagger kom hit första gången var han 25 år. - Vi kom i hans limousine från Rio. Det tog nästan sju timmar. Vi stannade till och drack caipirinhas på vägen. När vi väl kom fram tror jag det var första gången Búzios fick se en limousine, berättar Renata Dechamps, en av Mick Jaggers brasilianska väninnor. I dag är Búzios med sina tjugotal stränder bättre förberett på att ta emot celebriteter. Förra sommaren invigdes det maffiga kändistemplet Nikki Beach sin filial i Búzios. Den exklusiva hotell- och klubbkedjan, som startade i Saint Tropez och senare etablerade sig i Marbella, Saint Barths och Hollywood har byggt en trendig anläggning i den gamla fiskebyns lilla centrum. Det är vid deras poolbar som det fina folket träffas om kvällarna. - Förra veckan hade vi några brasilianska såpaskådisar här. Men mer vill jag inte säga. Våra gäster vill vara anonyma när de är här, säger den argentinske receptionisten. En av de mysigaste stränderna i Búzios är Praia João Fernandinho. Den ligger bakom kröken från den större stranden João Fernando och är en hemlighetsfull liten vik dit bara de som kan Búzios olika skrymslen hittar. Antingen vandrar man längs klipporna eller så går man upp på huvudvägen och lokaliserar trappstigen som leder mot stranden. Enligt brasiliansk lag är det förbjudet att bebygga stränderna. De är heliga. Marcio Wallace har därför fått bygga sin strandbar Baraca do Lily i den angränsande grönskan. Han lyfter stolt på locket till frysboxen och tar fram en hummer som ser ut att väga nästan tre kilo. Han säljer den för 80 reais (300 kronor) kilot. - Min kollega Mara lagar gärna till den åt er. Med sallad och alla tillbehör ni önskar, säger Marcio och visar gasspisen som står på marken. I andra ändan av den lilla viken har två fiskegubbar sin lilla stuga. De går ut varje morgon och eftermiddag och vittjar sina nät. Trots att badorten lockat till sig en massa exklusiva turister de senaste åren har den lyckats behålla en del av sin gamla charm. Inget hotell är högre än två våningar och de flesta har lagt sina rum i smakfulla bungalower som klättrar över kullarna. På sydsidan av halvön finns fler mysiga vikar att bekanta sig med. Den pigge turisten går, de andra hyr en beach buggy för 250 kronor om dagen. Praia do Forno, kallad ugnen, är en avslappnad anonym strand som lockar till sig både nyförälskade par och barnfamiljer. I det lugna, grönblå vattnet är det lätt att snorkla. För den som söker större utmaningar är klipporna vid Praia Ferradurinha härliga att utforska. Söker man efter äkta brasilianskt strandliv ska man bege sig till den halvmåneformade Praia Geribá. Här trivs de inhemska turisterna. De surfar, spelar boll och strandtennis, joggar, ligger i solstolarna och samlas kring bord av vitlöksfrästa räkor och iskalla flaskor öl. Även här går det att beställa en fiskmåltid av någon av killarna som springer omkring på stranden och hyr ut solstolar. - Vi lagar till fisken där uppe i huset eftersom det är förbjudet att tillaga mat på stranden. Här ska man kunna breda ut sig, ler den unge servitören. Afterbeachfesten är också som mest livlig på Praia Geribá. Utomhusbaren Fishbone är den naturliga mötesplatsen som om torsdagskvällarna bjuder hela Búzios uteliv på helstekt gris. Det kan låta förkastligt. Grisfest i Brasilien? Men att dricka caipirinha, lyssna på bossanova och umgås med grisätande surfingbrassar medan solen sänker sig över halvön är ljuvligt. Det här är ändå folket som är världsmästare i strandliv. När solen sänkt sig drar nattlivet i gång inne i centrala Búzios. De flesta inleder med att gå en runda längs den romantiska strandpromenaden Orla Bardot som löper längs kusten. Här ligger de restauranger och klubbar på rad som fick de trendkänsliga Buenos Aires-borna att förlägga sin semester till Búzios år efter år. Nu har den argentinska peson tappat i värde och i dag är det i stället europeiska brats som drar runt nattlivet. Den i särklass största behållningen med Búzios är ändå halvöns vilda och vackra natur. Det var den som Brigitte Bardots brasilianske älskare lockade med en gång i tiden. Och det är den som fortsätter att locka kräsna sydamerikaner och européer till några dagar i den busiga brasilianska badorten Búzios. ", "article_category": "other"}
{"id": 23727, "headline": "MORDET PÅ EMMETT TILL", "summary": "Den fjortonårige Emmett Till misshandlades svårt, sköts och dumpades i floden en augustidag 1955. Varför? Den svarte pojken hade visslat efter en vit kvinna. Mordet på Emmett Till blev startskottet för medborgarrättsrörelsen i USA. Söndags Kurt Mälarstedt och Anette Nantell har besökt Mississippi där nya åtal mot de inblandade förbereds.", "article": "Det är en förfärande bild och en av de allra viktigaste från medborgarrättsrörelsens tid i USA. Den togs i september för femtio år sedan och visar den 14-årige Emmett ”Bobo” Till, en svart pojke från Chicago, sådan han såg ut sedan han misshandlats och mördats av två vita män för att han kanske hade visslat efter en vit kvinna, hustru till en av männen. Han hade kastats i Tallahatchie-floden med en bomullsrensningsfläkt fäst med taggtråd runt halsen och påträffades först tre dagar senare. Pojken hade kommit till den lilla byn Money i Mississippi i slutet av augusti 1955 för att hälsa på släktingar. Tre dagar efter hans ankomst körde han och några andra ungdomar till en av affärerna i byn för att köpa godis. Det var i kvällningen onsdagen den 24 augusti. Kanske sade Emmett Till, som hade ett lätt talfel, ”Bye, baby” till butiksägaren Roy Bryants tjugoettåriga hustru Carolyn. Kanske tog han henne till och med i handen. Någon hävdade att han busvisslade uppskattande efter henne. Vittnesmålen går isär – men vad som än hade hänt fick Roy Bryant reda på det när han någon dag senare kom hem till Money från ett tillfälligt jobb; han hade kört räkor från Louisiana till Texas. Varken han eller hans halvbror J W ”Big” Milam gillade vad de fick höra. Bilden på Emmett Tills döda kropp publicerades i Jet Magazine, en svart tidskrift. Bara några dagar senare frikände en helvit jury i Mississippi till ingens förvåning den tjugofyraårige Roy Bryant och den trettiosexårige J W Milam, som på goda grunder hade åtalats för att ha torterat och mördat Emmett Till. Fyra månader senare medgav halvbröderna mot betalning brottet i en intervju i bildmagasinet Look. De kunde då inte ställas inför rätta en gång till, men de blev utfrusna av många vita i Mississippi och de svarta började bojkotta deras affärsverksamhet. Efter några år flyttade halvbröderna till Texas. Först hade de bara tänktskrämma Emmett Till, berättade Bryant och Milam för reportern William Bradford Huie. De hade hämtat, ja, kidnappat pojken under pistolhot hos hans gammelfarbror Moses Wright i dennes hem fem kilometer utanför Money. De hade fört honom till en lada och slagit honom ordentligt, hotat honom, verkligen försökt lära honom en läxa. Men enligt reportern hade Bobo inte brutit samman. ”Era skitstövlar, jag är inte rädd för er. Jag är lika bra som ni. Jag har haft vita kvinnor. Min farmor var en vit kvinna”, ska han ha ropat till Roy Bryant och Big Milam. Och reportern citerar Big Milam, som levde stort på sitt rykte som tuff soldat i den amerikanska armén under andra världskriget: ”Så vad kunde vi göra. Han var hopplös. Jag är ingen översittare, jag har aldrig gjort en nigger illa i hela mitt liv. Jag gillar niggers – om de håller sig på mattan – jag vet hur man tar hand om dem. Men jag bestämde mig för att det var dags för en del att få ett och annat klart för sig. Så länge jag lever och kan göra något åt det kommer niggers att hålla sig på mattan. Niggers ska inte rösta där jag bor. Om de gjorde det skulle de styra allt. De ska inte gå i skolan med mina barn. Och om en nigger som så mycket som antyder sex med en vita kvinna, ja då är han trött på att leva. Jag kommer att döda honom, lita på det. Jag och de mina slogs för det här landet och vi har en del rättigheter. Jag stod i det där skjulet och hörde den där niggern kasta skit på mig, och jag bestämde mig. ’Chicagopojke’, sa jag, jag är trött på att dom skickar såna som dig hit ner för att ställa till bråk. Jag ska förbanne mig göra ett exempel av dig – bara så att alla vet var jag och de mina står.” Fläkten vägde trettiotre och ett halvt kilo och Emmett Till fick själv lasta den på Big Milams lastbil innan de körde till en enslig grusväg som går längs Tallahatchie-floden. Bryant och Milam beordrade pojken att bära fram fläkten till flodkanten och ta av sig alla sina kläder. ”Är du fortfarande lika bra som jag”, ska Big Milam ha frågat. ”Ja”, ska Emmett Till ha svarat. ”Och har du fortfarande haft vita kvinnor?” ”Ja.” Emmett Till hann vända sig bort en aning innan kulan från Big Milams pistol träffade honom vid hans högra öra, och han föll. Efteråt brann en eld i timmar på Big Milams bakgård i Glendora, som ligger några svenska mil norr om Money. Bobo Emmetts kläder brann upp ganska snabbt, men det dröjde längre innan rågummisulorna i hans skor hade förvandlats till aska. Innan vi reser till Money, Mississippi, och Bryant’s Grocery and Meat Market, där Emmett Till kanske visslade efter Roy Bryants hustru Carolyn för femtio år sedan, tar vi tunnelbanan från Manhattan till Brooklyn i New York för att träffa Keith Beauchamp. Han är så cool och så glad. Hans dokumentärfilm ”The Untold Story of Emmett Louis Till” har just haft premiär i flera stora städer i USA och fått goda om än inte översvallande recensioner. ”Missa inte! Ett svidande stycke cinejournalistik” (Time Out). ”Årets viktigaste dokumentär och en oumbärlig berättelse om vad det betyder att vara amerikan” (New York Magazine). ”En upphetsande dokumentär” (New York Times). Redan för ett och ett halvt år sedan visade Beauchamp vad han funnit under arbetet med sin film för federala myndigheter i Washington och delstatsmyndigheter i Mississippi. Detta ledde till att fallet Emmett Till togs upp till ny prövning. Beauchamp hade funnit vittnen som kunde berätta att upp till fjorton personer utöver Roy Bryant och Big Milam kan ha varit inblandade i dådet. Till skillnad från Bryant och Milam är fem av dessa personer ännu i livet. En av dem är Carolyn Bryant, som nu heter Carolyn Donham och är 71 år gammal. En annan är Henry Lee Loggins, en nu 82-årig svart man som misstänks ha hjälpt, eller tvingats hjälpa, halvbröderna att hålla fast Emmett Till och göra rent lastbilen efter dådet. De tre övriga, alla vita män, vill Beauchamp inte namnge. Keith Beauchamp är trettiofyra år gammal nu. När han föddes hade Emmett Till varit död i sexton år. Han kommer ihåg när han första gången blev medveten om fallet. – Jag var kanske tio år gammal och satt i mina föräldrars arbetsrum hemma i Baton Rouge, Louisiana, och bläddrade i gamla tidskrifter. Jag fick syn på den där ohyggliga bilden i Jet Magazine och kunde inte förstå vad det var. Jag blev chockad. Mina föräldrar berättade historien för mig, och sedan dess har bilden och Emmett Tills öde varit närvarande i det mesta jag gjort. I skolan, när jag träffade tjejer, när jag gick ut med kompisar. ”Låt inte det hända dig som hände Emmett Till”, sa mina föräldrar när jag gick ut på kvällarna. Förmaningen blev så rutinartad att Keith Beauchamp till slut inte hörde den, berättar han. Men en dag blev han slagen av några poliser, misshandlad. Han tror att det var för att han var tillsammans med en vit flicka. – Det var 1989, två veckor innan jag gick ut high school. Det fick i gång mig. Om jag ville stoppa rasismen i det här landet så måste jag bli en del av systemet, tänkte jag, och bestämde mig för att läsa juridik vid universitetet i Baton Rouge och bli medborgarrättsadvokat. Så blev det inte. Så småningom flyttade Keith Beauchamp i stället till New York och började göra musikvideor. Han har aldrig gått på filmskola. När han en dag ändå fick ett erbjudande att göra en spelfilm var Emmett Tills öde det första ämne han kom att tänka på. – Men det blev en dokumentärfilm i stället, och det berodde bland annat på att jag fick kontakt med Emmetts mamma. Mamie Till Mobley var en stark kvinna, en av medborgarrättsrörelsens hjältinnor. När delstaten Mississippis myndigheter i sheriffen H C Striders gestalt tyckte att det var bäst att den mördade Emmett Till begravdes på plats i Mississippi sa hon nej. Hon krävde att sonens kropp i stället skulle föras hem till Chicago. Och hon krävde att hennes son innan han begravdes skulle visas upp i sin kista för alla att se hur han hade behandlats. Tiotusentals människor defilerade förbi Emmett Till, och bilden togs som publicerades i Jet Magazine. Mamie Till Mobley dog för snart två år sedan, innan Beauchamps film var färdig och innan justitiedepartementet hade bestämt sig för att ta upp mordet på hennes son till ny prövning, vilket hon hade arbetat för i decennier. Under arbetet med fallet och filmen kom hon och Keith Beauchamp att stå varandra mycket nära. Efter hennes död gick han in i en depression som varade i nästan ett helt år, berättar han. Han har fortfarande svårt att tala om Mamie Till. Nu finns inga rester kvar av skylten ”Bryant’s Grocery and Meat Market” på den livsmedelsaffär i Money, Mississippi, där Emmett Till kanske visslade efter Carolyn Bryant. Nu är byggnaden en tegelruin. Av verandan på butikens framsida och dess överbyggnad återstår bara några spretiga träbalkar. Det finns inte ett spår, inte en aning av bänkarna där folk från Money och plantagerna däromkring samlades för att spela bräde. För några år sedan stals dubbeldörrarna till själva affären. De auktionerades senare ut på Ebay. Stormen ”Katrina” drog ned en del av en yttervägg i augusti. Nu lyser bara texten ”Private Property” i rött från en skylt på ruinens framsida. Allt skakar betänkligt när en långtradare drar förbi på vägen framför huset, och ännu mer när ett långt godståg dundrar förbi på järnvägen på andra sidan vägen. Då, i mitten av 1950-talet, fanns det tre affärer i Money, byn som grundades i slutet av 1800-talet av en jordägare och senator vid namn Hernando de Money. Nu finns det ingen. Nedgången började på femtiotalet, delvis för att byn fick dåligt rykte med anledning av det som hände Emmett Till, delvis för att mekaniseringen av bomullsodlingarna på plantagerna runt byn minskade behovet av arbetskraft. Willie Hill, som vi träffar när han tvättar sin pickup-lastbil vid sitt hem utanför Money, minns hur det var. Han är sjuttioett år gammal nu. Han var alltså tjugoett när Emmett Till mördades. Han hade gift sig i april det året och han jobbade i Roy Bryants affär. Levererade livsmedel till kunderna. – Ja, jag minns Emmett Till. Men jag lärde aldrig känna honom. Roy Bryant? Han var rätt vänlig. Tills det där hände. Sedan talar Willie Hill utan påtaglig bitterhet om att det var otänkbart att han då, på 1950-talet, kunde tala med sin boss, än mindre med bossens hustru, utan att ta av sig mössan, och att han absolut inte kunde sitta bredvid honom i framsätet på en bil, han fick sitta på flaket eller i bästa fall i baksätet. Men sedan dess har saker och ting ändå blivit bättre i Mississippi, tycker Willie Hill. Det som hände Emmett Till hjälpte utvecklingen på traven. Ja, mordet på Emmett Till var en av de gnistor som tände medborgarrättsrörelsen. Bara tre månader efter mordet vägrade Rosa Parks att resa sig i bussen i Montgomery, Alabama. Händelsen ledde till att de svarta bojkottade bussbolaget, och Martin Luther King blev en ledare. Drygt en mil söder om Money ligger Greenwood, som kallar sig ”världens bomullshuvudstad”. Där träffar vi David Jordan, som är senator i delstatsförsamlingen i Jackson och sedan länge mycket aktiv i stadens politiska liv. Även han minns bilden i Jet. ”Det var inte en bild av en människa, det var bilden av ett monster.” Men framför allt minns han att Emmett Tills döda kropp hade förts till Greenwood för att prepareras inför begravningen. Han minns det för att begravningsfirman, Central Funeral Home, låg på samma gata som biografen där han och tre kamrater hade sett ”Duel in the Sun” med Gregory Peck, Jennifer Jones och Joseph Cotton. De hade till och med sett två föreställningar av filmen på samma dag, så bra var den. – När vi gick hem efteråt genom det svarta området kunde vi höra hur alla hade radion på med rapporterna om att man hade hittat den där pojken från Chicago i Tallahatchie-floden. Bara några veckor senare inleddes rättegången mot Roy Bryant och Big Milam i Sumner, huvudort i Tallahatchie county. Sumner berömde sig vid denna tid av att vara ”en bra plats för en pojke att växa upp i”. Det stod så på en banderoll på framträdande plats i staden. Vittnesmål band Bryant och Milam vid kidnappingen av Emmett Till. Få tvivlade på att de två halvbröderna också hade mördat pojken, även om de själva hävdade att de hade släppt honom efter att ha skrämt upp honom, och även om det inte fanns några vittnesmål som band dem vid själva mordet. Men samtidigt ansåg de vita i Mississippi att svarta medborgarrättsorganisationer i norr och deras liberala anhängare använde mordet som ett verktyg i försöken att påtvinga delstaten, och för den delen hela Södern, förändringar som man där inte var beredd att acceptera. Fallet hade fått enorm uppmärksamhet nationellt och internationellt. Hundratals journalister och fotografer hade kommit till lilla Sumner för att bevaka rättegången. Det bidrog till att skapa en känsla i Mississippi av att hela delstaten befann sig under attack från ondskefullt sinnade krafter utifrån. Sheriffen i Tallahatchie county, H C Strider, tog på sig uppgiften att skapa ett slags rökridå som gjorde det möjligt för juryn att trots allt fria Bryant och Milam. Han gjorde det genom att inför rätten hävda att det inte alls var Emmett Tills kropp som hittats i Tallahatchie-floden, trots att kroppen identifierats med hjälp av en ring och av Emmett Tills egen mor. Den 14-årige pojken var redan återbördad till Chicago, levande, hävdade sheriffen. Juryn överlade i en timma och åtta minuter. En ung vit student, Hugh Stephen Whitaker, intervjuade några år senare samtliga jurymedlemmar. Han fann att inte en enda av dem hade tvivlat på att Bryant och Milam hade mördat Emmett Till. Sheriff Strider hade helt enkelt gett dem en möjlighet att fria de åtalade med, som de trodde, ansiktet i behåll. David Jordan var i Sumner under en av rättegångsdagarna. Han berättar om sin förundran över att vita journalister från nordstaterna samtalade med svarta reportrar som jämlikar, och över att Emmett Tills mor åtföljdes till rättegången av den svarte kongressmannen Charles Diggs från Michigan. ”Jag visste inte att vi hade negrer i kongressen i Washington”, hade en vit reporter från en Mississippi-tidning sagt. – Fallet Emmett Till är fundamentet för medborgarrättsrörelsen i Södern. Hela kampen vilar på Emmett Tills skuldror, säger David Jordan. Som senator i delstatsförsamlingen tog han i våras initiativet att döpa om en del av Highway 49 i Mississippi till ”Emmett Till Memorial Highway”. Nu är han en av de drivande i försöken att göra resterna av Bryant’s Grocery and Meat Market i Money till ett museum. Ironiskt nog ägs den fallfärdiga fastigheten, ruinen snarast, nu av efterlevande till Ray Tribble, en av de tolv vita männen i den jury som friade Roy Bryant och J W Milam för mordet på Emmett Till. – De vill ha miljoner för en fastighet som kanske är värd några tusen dollar, säger David Jordan, och han låter ganska uppgiven. Nästa dag för en svart kvinna vid namn Delores Melton Gresham oss till en lada utanför Drew, Mississippi, som ligger mellan trettiofem och fyrtio kilometer nordväst om Money. Ladan är enligt ett viktigt vittnesmål i Keith Beauchamps film en av anhalterna på Emmett Tills färd mot döden vid Tallahatchie-floden den där augustinatten för femtio år sedan. Där ska Roy Bryant, och kanske mest Big Milam, ha gett den fjortonårige pojken en riktig omgång. Slagit honom blodig. Och de ska ha haft hjälp. Varför Drew? Därför att Big Milam hade tillgång till ladan och därför att platsen ligger på vägen till den höga brant i närheten av Rosedale vid Mississippi-floden dit halvbröderna tänkte föra sitt offer i avsikt att skrämma honom. De fann inte branten utan tvingades köra över tio mil tillbaka hem. En 18-årig svart lantarbetare vid namn Willie Reed vittnade i rättegången om att han såg Emmett Till på flaket till Milams lastbil, och i bilen fanns förutom Bryant och Milam också två andra vita män och två svarta män. Kort därefter såg Willie Reed bilen parkerad vid ladan utanför Drew, och inifrån ladan hörde han skriken från en ung pojke som han antog vara Emmett Till. I en tv-intervju förra året berättade Reed att han ännu kunde höra skriken och slagen för sitt inre öra. Efter en stund kom Milam och tre andra vita män ut ur ladan. Milam hade sin pistol i handen och frågade Reed om han hade hört någonting. Reed svarade att han inte hade hört något. – Varför sa du det, du hade ju hört något, frågade tv-reportern. Du hörde ju att någon blev slagen? – Ja, svarade Reed. Men vad ska man säga när man ser Milam komma med en pistol i handen? En hund stryker kring ladan, som nu är full av redskap och bråte. Delores Melton Gresham berättar i förbigående om sin egen erfarenhet av rasistdåd i Mississippi. Hennes far Clinton Melton sköts till döds i december 1955, bara några månader efter mordet på Emmett Till. Förövaren, en vit man, var en av Big Milams vänner. Vi fortsätter till Glendoraen av alla dessa småstäder i Deltat som utvecklingen gått förbi. Järnvägen – samma järnväg som stryker förbi Money några mil söderut – delar samhället mitt itu. Människor dödas alltför ofta vid de obevakade järnvägsövergångarna. Några ungdomar boxas med splitternya röda handskar i dammet framför en förfallen huslänga. Hundar skäller. Staden, om man kan kalla den så, ligger bara några kilometer från den plats där Emmett Till slängdes i Tallahatchie-floden. Det var här Big Milam brände pojkens kläder på sin bakgård. En kvinna visar oss vägen till borgmästaren Johnny B Thomas. Han är son till Henry Lee Loggins, som undersökande reportrar i svarta tidningar redan i oktober 1955 pekade ut som en av de svarta män som sågs på flaket till Big Milams lastbil den natt då Emmett Till kidnappades och mördades. Svarta män medskyldiga till ett av de mest bestialiska morden under medborgarrättskampen? – De kan ha blivit tvingade. Det handlade om dem eller Emmett Till. Ändå, visst är det omvälvande att inse att svarta var inblandade i ett brott som så länge betraktats som ett dåd iscensatt av vita av rasistiska skäl, säger Keith Beauchamp. Det ryktades tidigt om att sheriffen H C Strider hade stoppat in dessa svarta män i ett häkte och sedan tvingat dem att lämna Mississippi av den enkla anledningen att rättegången mot Roy Bryant och Big Milam skulle ha komplicerats avsevärt om de varit närvarande. Om de fått tillfälle att vittna i rättegången hade det varit svårare för den helvita juryn att fria Bryant och Milam för mordet. Både Henry Lee Loggins och den andre namngivna svarte mannen, Leory ”Too Tight” Collins, arbetade tidvis för Big Milam 1955. Collins är död, men Keith Beauchamp lyckades efter alla år lokalisera Henry Lee Loggins och intervjua honom för sin film. Loggins nekar till att han var med den natten – men han beskriver vad som hände så detaljerat att det ligger nära till hands att anta att han inte berättar hela sanningen. Nu träffar vi alltså Loggins son, borgmästaren Johnny B Thomas, i Glendora. Han tycks inte ha haft så mycket kontakt med sin far under åren men besökte honom för någon tid sedan på det sjukhe m i Ohio där han vårdas. Nu försöker han utverka immunitet för sin far Henry Lee Loggins. – Det skulle underlätta för honom, och för familjen. Jag vill veta vad som verkligen hände. Nu ser det ut som om de försöker skriva om historien och göra honom till en medbrottsling. Men vi vet förstås att svarta var tvungna att göra vad deras arbetsgivare sa till dem att göra. Johnny B Thomas vill skapa ett museum i Glendora, på samma sätt som en del vill göra Bryant’s Grocery and Meat Market i Money till ett museum. – Så mycket i Emmett Till-fallet kretsar kring Glendora. Han kastades ju i floden bara några kilometer härifrån. Där på andra sidan järnvägen bodde Big Milam, och det var där de tvättade lastbilen ren från blodet dagen efter, och brände Emmett Tills kläder. Och jag tror att det var här de misshandlade honom först. Borgmästaren vill skapa sitt museum i resterna av bomullsrenseriet i utkanten av samhället. Det är ett ruckel i korrugerad plåt. Men Johnny B Thomas har skapat en stiftelse för ändamålet och har fått fram en första ritning över hur projektet skulle kunna se ut. – Vi kommer inte att låta historien dö. Och Glendora behöver något att samlas kring. Här är alla fattiga nu. Jag menar alla. Joyce Chiles är distriktsåklagare i Mississippis fjärde distrikt och den som ska avgöra om någon eller några bör åtalas efter FBI:s och delstatsmyndigheternas nya utredning i Emmett Till-fallet. Hon har fått delrapporter kontinuerligt och härom veckan fick hon slutrapporten. Hon och hennes medarbetare har förberett sig noga, berättar hon i sitt kontor i Greenville, bland annat genom att noga studera de tidigare fall från medborgarrättstiden som tagits upp till förnyad prövning under senare år. Hon var själv närvarande när Emmett Tills kropp grävdes upp ur graven i Chicago och sedan undersöktes, vilket inte skedde inför rättegången 1955. Nej, Joyce Chiles är noga med att inte spekulera om det blir åtal eller inte. Men hon gör klart att fallet är oerhört viktigt för henne, som afrikansk-amerikansk kvinna, som medborgare i Mississippi, som åklagare. – Det som hände Emmett Till har djupt påverkat hela vår historia. Att jag sitter här, en svart kvinna, är ett resultat av medborgarrättskampen. Mordet på Emmett Till var en av de händelser som tände den kampen. Det som hände 1955, detta förfärliga, avskyvärda brott, var ett tidens tecken. Ja, det betyder mycket för mig om rättvisa kan skipas efter alla dessa år, om vi får fram någon att åtala. Vad innebär det att svarta amerikaner kan komma att åtalas för mordet? – Jag åtalar svarta amerikaner nästan dagligen … Men i det här speciella fallet är frågan om de skrämdes, hotades eller tvingades att delta i brottet. Om det visar sig att de aktivt deltog av egen vilja – ja, då kommer de att åtalas. Joyce Chiles var nätt och jämnt född – för övrigt just i Leflore county – när Emmett Till mördades. Som så många andra blev hon medveten om mordet när hon långt senare såg den där bilden i Jet Magazine. Men både bilden och artikeln om mordet i tidskriften påverkar henne mycket djupare nu än då. – Jag tror helt enkelt att jag nu kan förstå mycket bättre vad som hade hänt. Innan vi lämnar Greenville far vi förbi Carolyn Donhams hem på East Rebecca Drive, hon som då, för femtio år sedan, hette Carolyn Bryant och som sannolikt pekade ut Emmett Till för sin dåvarande man och hans halvbror så att de kunde ta honom under behandling. Det gör henne i så fall till en medbrottsling. Därför har FBI talat med henne. Hon svarar inte i telefon när vi ringer. På gräsmattan utanför hennes enkla hus står en hotfull skylt om åtal för obehöriga som närmar sig huset. Hennes son har hotat journalister med värre saker än så. – Dessvärre, säger Jerry Mitchell, tror jag att det kommer att bli mycket svårt att föra detta fall till fällande dom mot någon eller några, även om utredningen leder till åtal. Vi träffar honom i hans lilla bås i det kontorslandskap som är redaktionen på tidningen Clarion-Ledger i Jackson, Mississippis huvudstad. Han talar med lång erfarenhet av återupptagna rättsfall från medborgarrättstiden. I slutet av 1980-talet började han rapportera om mordet på Medgar Evers, en av medborgarrättskampens frontmän i Mississippi. Det ledde till att fallet togs upp på nytt och att Byron De La Beckwith 1994 rätteligen fälldes för mordet trettio år efter det att han friats två gånger, i båda fallen av en helvit jury. Jerry Mitchells rapportering i Clarion-Ledger har starkt bidragit till att rättvisan hunnit i fatt också en lång rad andra skyldiga till mord på medborgarrättsaktivister på 1960-talet. Bakgrundsbilden på hans datorskärm är fortfarande porträtten på de tre unga män som mördades i det så kallade Mississippi burning-fallet 1964, ett brott för vilket den nu åttioårige Edgar Ray Killen i somras äntligen dömdes till livstids fängelse. – Nyckeln till framgång när man tar upp dessa gamla rättsfall är kvaliteten på brottsutredningen när det begav sig. Ju sämre utredning, desto svårare att få fällande dom. När Killen till slut fälldes var utskrifterna från den tidigare rättegången helt avgörande. Men i Emmett Till-fallet var till exempel Roy Bryants hustru inte åtalad i den första rättegången, därför kan utskrifterna från den inte användas mot henne nu. Jerry Mitchell och andra som följer fallet är särskilt intresserade av två omständigheter som Keith Beauchamp avslöjar i sin film, dels att FBI redan 1955 utfärdade en arresteringsorder för Carolyn Bryant, dels att Henry Lee Loggins mycket detaljerat berättar om vad som hände den natt då Emmett Till mördades. Varför verkställdes inte arresteringsordern? Carolyn Bryant kan inte ha varit svår att finna. Och hur kan Loggins berätta så detaljerat om han inte själv var med, vilket han förnekar? Några dagar senare träffar vi systrarna Savannah och Netha Liggins i Memphis, Tennessee. De har just sett Keith Beauchamps film om Emmett Till tillsammans med en vän, Sol R Cheeks Jr. Alla tre är afrikan-amerikaner med ett förflutet i ett Mississippi de inte vill flytta tillbaka till. Netha Liggins:”Jag tror att filmen visade precis vad som hände och varför det hände. Men hur många fler än Emmett Till finns det som drabbades av samma sak? Ja, jag har alltid varit medveten om fallet. När vi var små sa vår mamma alltid till oss att vara försiktiga så att det som hände Emmett Till inte skulle hända oss också.” Savannah Liggins:”Det är bra att visa yngre generationer amerikaner vad som hände för bara femtio år sedan. En ny rättegång skulle förmodligen vara bra. Förra året hade jag tillfälle att besöka Money. Men vad mig anbelangar bör de inte göra Bryant’s grocery till ett museum. Den borde förstöras, sprängas i luften.” Netha Liggins: ”Men vad är det egentligen för mening med att ställa Carolyn Bryant inför rätta nu? Hon är snart 72 år gammal och hon har levt med sin skuld i femtio år. Hon har faktiskt levt i sitt eget fängelse ända sedan det hände.” Sol R Cheeks Jr:”Jag var sjutton när det hände. Min mamma ringde till mig en dag och sa till mig att titta i Jet Magazine. Jag tittade på bilden på Emmett Till och jag minns att jag inte förstod vad jag tittade på, det såg inte ut som en människa. Nej, det är femtio år för sent att få rättvisa.” Innan vi skiljs åt enas Sol R Cheeks Jr och systrarna Liggins om att en ny rättegång i Emmett Till-fallet ändå kanske är något som delstaten Mississippi bör gå igenom för sin egen skull. För att komma till rätta med sitt eget förflutna. Kurt Mälarstedt är reporter på DN. kurt.malarstedt@dn.se anette nantell är fotograf på DN. anette.nantell@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 23736, "headline": "”Regeringen ljög om planer för handikappanpassning”", "summary": "Göran Persson måste svara på varför han fört handikappombudsmannen bakom ljuset, skriver Erik Ullenhag.Enligt den nationella handlingsplanen ska Sverige vara tillgängligt för alla – även funktionshindade. Men arbetet har inte nått regeringskansliet, tvärtom har man ljugit för handikappombudmannen. Regeringskansliet har de tre senaste åren svarat handikappombudsmannen att de har en plan för att göra verksamheten tillgänglig för alla. Men sanningen är att det inte funnits någon plan, regeringen har lämnat oriktiga uppgifter. Därför måste statsminister Göran Persson nu svara på varför han fört handikappombudsmannen bakom ljuset, skriver folkpartiets socialpolitiske talesman Erik Ullenhag.", "article": "I morgon är det den Internationella handikappdagen. Det är en viktig dag för den en miljon människor i Sverige som lever med någon form av funktionsnedsättning och för alla oss som ser det som en moralisk skyldighet att skapa ett samhälle där även funktionshind-rade kan vara fullvärdiga medborgare I maj 2000 lanserade statsminister Göran Persson den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ”Från patient till medborgare”. Förhoppningarna var stora att handikappolitiken äntligen skulle genomsyra alla politikområden – målet sattes upp om att Sverige 2010 skulle vara tillgängligt för alla. Personer med funktionshinder skulle inte längre ses som passivt mottagande patienter, utan som fullvärdiga medborgare. Detta förutsatte enligt handlingsplanen att alla statliga myndigheter var med och tog sitt ansvar. Den myndighet där Göran Persson är myndighetschef, regeringskansliet med 4 500 anställda, har nu haft snart sex år på sig att ta fram en handlingsplan som gör det möjligt för människor att ta sig in i lokalerna och ta del av information till exempel i form av punktskrift. De tre senaste åren har regeringskansliet på direkt fråga från handikappombudsmannen (HO) svarat att de har en plan för att göra verksamheter, lokaler och information tillgängliga för personer med funktionshinder. Men när folkpartiet inför den Internationella handikappdagen bad att få ta del av planen visade det sig att regeringskansliet inte har någon sådan. Sanningen är att regeringen lämnat oriktiga uppgifter och att någon plan aldrig existerat annat än i svaren till HO. Regeringen började först nu i höst arbeta med frågan om att göra myndigheten tillgänglig. Detta trots att det sedan 2001 finns en förordning som slår fast att staten ska vara ett föredöme när det gäller att ställa om Sverige till ett samhälle tillgängligt för alla. Oförmågan att ta fram en plan ens för den egna myndigheten regeringskansliet gör att statsministerns och regeringens trovärdighet på det handikappolitiska området är nära noll. Hur ska denna regering kunna förverkliga den nationella handlingsplanen för handikappolitiken om den inte ens prioriterar att göra sin egen myndighet tillgänglig? Sedan den nationella handlingsplanen för handikappolitiken lanserades år 2000 har medborgare med funktionshinder i vårt land snarare fått det sämre än bättre på de flesta av livets områden. Den kanske största utmaningen är att alldeles för få funktionshindrade har ett arbete med den makt det ger att tjäna ihop till sin egen försörjning. Sedan vi fick den nationella handlingsplanen är det färre personer med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga som har ett arbete. Utredningsinstitutet Handus levnadsnivåundersökning som genomfördes i år visar dessutom på en rad andra problem. Undersökningen omfattar grupperna rörelsehindrade, synskadade, hörselskadade och döva. • Arbetslivet är fortfarande otillgängligt på ett sådant sätt att många funktionshind-rade stängs ute. En fjärdedel av dem som deltagit i undersökningen och som faktiskt har arbete svarar att de saknar arbetsplatsanpassningar. En femtedel saknar arbetshjälpmedel och en tredjedel har kommunikationsproblem med arbetskamrater. • En stor andel av dem som är funktionshindrade får inte den hjälp de har rätt till. En tredjedel av dem som ansökt om hjälpinsats hos kommunen eller Försäkringskassan fick inte någon hjälp. En av fyra döva har fått avstå från aktiviteter det senaste året för att de inte fått tolk. • Funktionshindrade utsätts för våld i en oacceptabel utsträckning. Nio procent av de döva och tre procent av personer med rörelsehinder har under de senaste tolv månaderna varit utsatta för våld så kraftigt att det krävts besök hos sjukvården. Motsvarande siffra för hela Sveriges befolkning är 0,9 procent. • Många utsätts för omgivningens fördomar. En av tio svarar att de under den senaste tolvmånadersperioden utsatts för tillmälen, hot, okvädningsord eller att människor drivit med dem på grund av funktionshindret. Så ser det ut i Sverige efter dryga fem år med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Därtill ska läggas att regeringen redan nu gett upp målet om att Sverige ska vara fullt tillgängligt 2010. Socialminister Berit Andnor konstaterade krasst den 5 oktober att ”vi kommer inte att hinna” nå målet. På det handikappolitiska området saknar den nuvarande regeringen kraft. Visserligen så sjösätter regeringen en ny myndighet vid årsskiftet, Handisam, i hopp om att kunna hålla de handikappolitiska frågorna på armslängds avstånd från de egna skrivborden. Men utan reella muskler att förändra kommer en ny myndighet inte kunna göra någon avgörande skillnad utan mest bli en symbolåtgärd för att blidka en alltmer frustrerad handikapprörelse. Det krävs massiva insatser för att göra arbetslivet tillgängligt för alla. Någon sådan politik finns inte i dag. En förklaring till det är att regeringen inte betraktar personer med funktionshinder som en naturlig del av arbetskraften. Det framstod med all önskvärd tydlighet när finansminister Pär Nuder tillsatte en arbetsgrupp med uppdrag att få fler i arbete. Personer med funktionshinder bortdefinierades från målgruppen. En förklaring, utöver regeringens ointresse, till att vi inte kommit längre med att genomföra den nationella handlingsplanen är att Göran Perssons villkor var att genomförandet inte fick kosta en krona. Det är ett synsätt som folkpartiet inte kan acceptera. Alla behövs och alla ska bidra efter förmåga. Och det måste få kosta. Det tycker Perssons partibroder Tony Blair som själv sett till att få fram resurser och inrättat en marknadsföringsavdelning inom det brittiska näringsdepartementet för att förändra attityder i samhället och hos arbetsgivare i synnerhet. I Storbritannien sägs att sysselsättningsmålen bland annat nås genom att personer med funktionshinder kommer ut i jobb. Folkpartiet tänker inte sitta med armarna i kors och bevittna detta politiska moras som drabbar redan utsatta grupper. Vi kommer i riksdagen omedelbart kräva en förklaring av statsministern varför han för handikappombudsmannen bakom ljuset och svarar att det finns en handlingsplan för att göra regeringskansliet tillgängligt för personer med funktionshinder när så inte är fallet och vi kommer att sträva efter att tillgänglighetsfrågorna blir en naturlig del av alla politikområden. Bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering. Den som inte kommer in på kommunhuset eller har möjlighet att gå på en restaurang blir på ett kränkande sätt utestängd och det är centralt att vi som lagstiftare markerar att det inte är acceptabelt. Erfarenheten från bland annat USA visar att denna väg att angripa otillgänglighet är mycket effektiv. Den nya lagstiftningen bör kunna vara i kraft senast 2010. Till skillnad från regeringen inser vi att det krävs pengar för att få fart på tillgänglighetsarbetet. Vi är beredda att göra de nödvändiga omprioriteringarna för att få fram de ekonomiska resurser som behövs. Det handlar om satsningar i storleksordningen två miljarder kronor den kommande mandatperioden. En tanke kan vara att inrätta ett rotavdrag för tillgänglighetsanpassningar som löper fram till 2010. Senast när folkpartiet styrde socialdepartementet lyftes funktionshindrades situation på allvar fram i debatten och konkreta förslag genomfördes med lagstiftningen om personlig assistans som den kanske största frihetsreformen. Folkpartiet ser tillgänglig miljö, information och verksamhet som en central faktor för ökad tillväxt i hela samhället. Socialdemokraternas oförmåga och ointresse för dessa frågor visar att det krävs att folkpartiet åter kommer i regering för att det ska bli verklighet av de vackra ord som sägs i den nationella handlingsplanen. Erik Ullenhag Socialpolitisk talesman för folkpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 23740, "headline": "Göran Persson är skyldig oss en förklaring", "summary": "Aldrig har en svensk statsminister och hans regering fått en så skarp kritik som den Katastrofkommissionen delade ut i direktsändning. Statsministern är skyldig oss en utförlig förklaring. Den \"försökspudel\" han sände fram i tisdags i form av en krisanalysgrupp i statsrådsbredningen duger inte.", "article": "Ett välkommet brott med den tradition som säger att obehagliga saker ska begravas i en utredning som sedan i bästa fall talar om \"systemfel\". Så alltså icke den kommission som fick uppdraget att för medborgarnas räkning ta reda på vad som gjordes och inte gjordes sedan en tsunami förhärjat kusterna runt Indiska oceanen den 26 december 2004. Huvudintrycket är: En statsminister som skytt allt vad krisorganisation heter. En ledning i utrikesdepartementet som haft en tillbakalutad hållning till det mesta. Statsminister Göran Persson hade när tsunamin inträffade haft drygt åtta år i ämbetet. Överraskande och förödande ting hade skett, frågan om svensk krisberedskap hade utretts, förslag hade framlagts men statsministern hade framhärdat i föreställningen att intet kunde ske som inte hans regering och landets myndigheter skulle kunna reda upp på sedvanligt sätt. Den hållningen är för att använda det stillsamma diplomatspråket förvånande. För oss medborgare är det skrämmande, ja, djupt oroande. För ett antal av oss betydde det onödig smärta, ilska och oro under dagarna runt förra årsskiftet. Statsministern är skyldig oss en utförlig förklaring. Den \"försökspudel\" han sände fram i tisdags i form av en krisanalysgrupp i statsrådsbredningen duger inte. Underlig är också den bild av utrikesdepartementets ledning som kommissionen ger. Kontaktlöshet, regeltrohet utöver det rimliga, senfärdighet en absolut brist på politisk fingertoppskänsla. När vi sedan får veta att försvarsdepartementet avskaffat sin jour men att den upprätthållits på enskilt initiativ av en tjänsteman blir bilden av en likgitig och ointressad regering fullständig. Katastrofkommissionen tillsattes i samförstånd mellan regering och opposition. Dess ordförande blev en högt uppsatt statstjänsteman, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, och frågetecken kunde sättas för att alla medlemmar verkligen stod fria. Men kommissionen levde upp till kraven, misstron var ogrundad. Nu vet vi alltså att regeringen och dess högste chef inte precis sätter skyddet mot det oväntade och farliga högt. Detta bör rimligen får politiska konsekvenser. Länge har socialdemokrater levt på tilliten till just deras förmåga att styra landet. Nu har kommissionen befriat oss från den vanföreställningen. Socialdemokraterna har blivit så säkra i regeringssadeln att de tycker sig kunna strunta i ett och annat, beredskapen till exempel. ", "article_category": "other"}
{"id": 23746, "headline": "Besök i mästarens ateljé", "summary": "Nästa år är det 400 år sedan Rembrandt föddes. Både i hans födelsestad Leiden och i Amsterdam kan man promenera i konstnärens fotspår.", "article": "Den mäktiga floden Rhen, på holländska Rijn, har i Leiden reducerats till två fjuttiga olivgrå armar som mest liknar grävda kanaler kantade av typiska bruna tegelhus med branta tak. Passerar man De Put, en rekonstruktion av en kvarn från 1669, och den vita fällbron Rembrandtbrug så står man på Weddesteegplein. Här, alldeles intill Rhen, föddes mjölnarsonen, sedermera en av världens mest berömda konstnärer, Rembrandt van Rijn, den 15 juli 1606. Under hela 2006 uppmärksammas 400-årsjubileet i Holland. På Rembrandts födelseadress sitter en minnesplakett, men originalhuset revs 1907, året efter att hela 300-årsfirandet av hans födelse förlagts till Amsterdam. - De som styrde i Leiden då tyckte väl inte att vi hade något att komma med eftersom de lät det ske. Men det händer att japanska turister ringer på och ber att få se rummet han föddes i, säger Bart in tVeld, min guide från den lokala turistbyrån. Vi vandrar tillsammans i Rembrandts fotspår, genom staden där han levde sina första 26 år. Lagom till jubileet har man tagit fram en stadspromenad som knyter an till stadens mest berömde son. Men eftersom väldigt lite som har med Rembrandt att göra är bevarat, speglar i stället promenadrutten både den unge konstnären och den tid han levde i. Leiden var centrum för den holländska frihetskampen mot spanjorerna på 1500-talet och belägrades länge. När Rembrandt var liten hade flyktingar fått staden att växa utanför ringmuren och skyddsvallarna, där Rembrandts far hade sin kvarn. Vi tittar in i vackra allmogehus med prunkande trädgårdar, passerar Rembrandts latinskola, Pieterskerk som familjen gick i på söndagarna och det före detta nunnekloster som efter reformationen blev säte för Hollands första universitet. Rembrandt skrevs in som 14-åring, men studerade aldrig. I stället blev han konstnärslärling i tre år, först hos Jacob van Swanenburgh, vars hus finns kvar vid en av Leidens många kanaler. Men Rembrandt målade aldrig några Leidenmotiv. Han målade över huvud taget få landskap. Däremot tecknade han många - i och runt Amsterdam. Hans mest berömda verk föreställer alla då levande människor (inklusive många självporträtt) och scener ur Bibeln. Kanske hittade han sin speciella förmåga att fånga ljuset genom att studera det som silade in från fönstren i faderns kvarn. Den teorin presenterades för några år sedan. - Tja, den är väl inte sämre än någon annan. Men faktum är att det är väldigt mycket som vi inte vet om honom, men som det spekuleras kring. Som att han skulle ha dalat kraftigt i popularitet efter att han målat \"Nattvakten\", säger Sandra Bechtholt, som visar mig runt i Museum Het Rembrandthuis i Amsterdam. Han köpte det här huset på Sint Anthoniesbreestraat 1639 för en summa motsvarande 50 genomsnittsårslöner. Trots att han då stod på toppen och drog in mycket pengar struntade han i att betala av på lånen och tvingades 1658 lämna huset för ett enklare nära Westerkerk, där han begravdes 1669. Bouppteckningen från när han vräktes är utgångspunkten för vilka möbler och arbetsredskap som i dag visas på museet, där man också får lära sig om etsning och hur man blandar färg. Även Amsterdam har speciella Rembrandtrutter som man kan gå eller cykla. Jag passerar bland annat Våghuset med den anatomiska teater där Rembrandt målade \"professor Nicolaes Tulps anatomiska lektion\", som i dag finns att se i Haag, Damtorget som han tecknade efter rådhusbranden och huset på Singel 140 som kapten Cocq, mannen som beställde och avbildades på \"Nattvakten\", bodde i. Konstkännare tolkade felaktigt mörkret i tavlan som att det var en nattscen. Men den är i själva verket en tidstypisk målning av en milisgrupp - dåtidens hemvärn - och heter egentligen \"kapten Frans Banning Cocqs kompani\". Flera andra stora konstnärer på 1600-talet målade liknande verk, men det här är i en klass för sig. Amsterdam\"Rembrandt & Caravaggio\". Amsterdam \"Rembrandt & Caravaggio\". Unik jämförande utställning om två av 1600-talets giganter. van Goghmuseet, 24 februari-18 juni. 20 euro. \"The masterpieces\". Holländsk guldålder i utsökt urval med bl a Rembrandts \"Nattvakten\" och \"Den judiska bruden\". Rijksmuseum. Är i gång och pågår hela 2006. 10 euro. \"Really Rembrandt?\". Tavlor man tidigare trott var hans. Rijksmuseum, 9 mars-24 maj. 10 euro. \"Rembrandt - the quest of a genius\". Oljemålningar visas i huset där de utfördes. Museum Het Rembrandthuis, 1 april-2 juli, 12.50 euro. \"Rembrandt the etcher\". Etsningar. Museum Het Rembrandthuis, 8 juli-3 september. 7.50 euro. Leiden. \"Rembrandt’s mother\". Reder ut myterna om modern, Stedelijk museum de Lakenhal, 16 december-19 mars, 10 euro. \"Rembrandt’s landscapes\". Etsningar, teckningar och oljemålningar. Stedelijk museum de Lakenhal, 6 oktober 2006-januari 2007, 10 euro. ", "article_category": "other"}
{"id": 23763, "headline": "Den dolda dödeni sjukhuskorridoren", "summary": "Mellan 400 och 600 patienter dör varje år i onödan – bara i Stockholms län. Och misstagen tystas ner. Om landstinget var ett flygbolag skulle det riskera totalt flygförbud.", "article": "I svensk trafikpolitik är nollvisionen förhärskande. Det är ett utopiskt mål som inte bara vaggar oss in i den förrädiska tron att dödligheten på våra vägar kan försvinna. Det skapar också en falsk känsla av att riskminimering är gratis, att det inte kostar något att satsa på ökad trafiksäkerhet. Det systematiska arbete som följt i nollvisionens spår är emellertid att föredra framför det närmast obefintliga utvärderings- och trygghetstänkande som präglar andra delar av samhällsapparaten. I fredagens DN berättades det om en rapport från landstingsrevisorerna i Stockholm. Den har granskat länets sjukvård, eller mer specifikt: hur det står till med säkerheten för patienterna. Bilden är inte vacker. Fram träder i stället brist på brist, den ena felet efter det andra – fel diagnos, fel medicin, fel dos. Revisorerna uppskattar att mellan 400 och 600 patienter dör varje år i onödan. Dessutom skadas ett stort antal till följd av felbehandlingar. Siffrorna är en försiktig beräkning. Det finns ingen tillförlitlig statistik. Revisorerna har använt sig av externa studier och utifrån dessa skapat sig en uppfattning om situationen i Stockholm. Det är inte första gången som utvärderarna famlar i blindo. När landstingsrevisorerna gjorde en liknande granskning år 2002 var en av slutsatserna att det saknades kunskap om omfattningen av ”avvikande händelser”. Ingen visste exakt hur det låg till. I dag ser det bättre ut på vissa sjukhus, men fortfarande är det mycket svårt att granska vårdkvaliteten. Det finns flera olika system och rutiner för att rapportera, analysera och åtgärda avvikelser, konstaterar revisorerna, men dessa underutnyttjas som källa för lärande och förbättringsarbete. Vilka kliniker är framgångsrika och vilka har problem? Hur ser skillnaderna ut mellan olika enheter? Och hur står sig vården i Stockholms län i jämförelse med övriga landet? Återigen saknas tillfredsställande svar. Trots att sjukvården rör liv och död och omsätter nästan var tionde krona i vår ekonomi vet vi alldeles för lite om vad den levererar. Landstingsrevisorn Björn Sörenstam jämförde i fredagens DN med flygindustrin. Där rapporteras varje liten incident, och bolag med problem kan beläggas med flygförbud. I sjukvården kan däremot stora misstag tystas ned, bland annat därför att personalen drar sig för att anmäla varandra. Systemfelet är dock större än så. Oförmågan till granskning och öppen utvärdering är ett genomgående tema i den svenska landstingsbyråkratin. Som SNS välfärdspolitiska råd påpekade i sin rapport förra året, saknas exempelvis en tillfredsställande redovisning av hur produktivitet och effektivitet utvecklats över tiden. Än mindre existerar jämförelser mellan olika vårdgivare. ”Det är en stor brist att det inte finns pålitliga, öppna kvalitetsredovisningar”, skrev SNS-författarna. ”Utan sådana är det svårt att bedöma och besluta om välgrundade resursinsatser inom vårdsystemet. För vårdsökande är det omöjligt att veta vad man kan begära, vilket begränsar patientinflytandet.” Dessa brister leder också till att politikerna, som ytterst styr över finansieringen, rör sig i en dimma. Används skattepengarna på ett optimalt sätt? Finns det bättre metoder? Ingen vet. En öppen och kontinuerlig genomlysning av den svenska sjukvården kommer aldrig att lösa problemet med felbehandlingar, lika lite som nollvisionen kommer att förpassa trafikdöden till historien. Så länge det är människor som vårdar och kör bil kommer olyckor att inträffa. Men misstagen kan minimeras – och de kan bli kända för medborgarna. Vi har rätt att få veta hur stor chansen är att överleva en operation hos landstinget. DN 26/11 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 23788, "headline": "\"Färre poliser i sju av tio svenska problemområden\"", "summary": "Nu undersökning från fp: 500 nya poliser behövs i de mest utsatta områdena. Antalet poliser har minskat i 14 av de 20 mest utsatta bostadsområdena i Sverige de senaste åren visar en intervjuundersökning som folkpartiet gjort. Polisarbetet har allt mer koncentrerats till få stationer som täcker mycket stora områden. Följden har blivit att närpolisen i princip är nedlagd. Vi anser att det behövs 300-500 fler poliser bara i de undersökta områden. Alternativet till fler närpoliser i dag är mångdubbelt fler kravallpoliser i morgon, skriver folkpartiets partiledare Lars Leijonborg.", "article": "När folkpartiet förra veckan krävde fler närpoliser i de svenska utanförskapsområdena möttes vi av bisarra anklagelser från våra politiska motståndare och medtävlare. Göran Persson sa \"Att börja med att skicka signaler om att förstärka polisen är att bryta med den politiska linje vi har valt\". Det säger mer om hur regeringen ser på polisens uppgift som brottsförebyggande kraft i vårt samhälle, än om verkligheten. Att förslaget kallas repressivt av miljö-partiet och rasistiskt av vänsterpartiet tydliggör behovet av att något parti tar det politiska ansvaret för dessa frågor seriöst. När vi talar med dem som har egen erfarenhet av utanförskapets områden är budskapet klart. Klimatet har hårdnat. Det behövs fler poliser. Alternativet till fler närpoliser i dag är mångdubbelt fler kravallpoliser i morgon. Tydligare kan det inte bli än när ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund, Nalin Pekgul, säger att det enda som skulle kunna få henne att överväga att bo kvar i Tensta vore om området fick fler poliser. För att granska den polisiära närvaron i de segregerade förorterna har folkpartiet tagit kontakt med Rikspolisstyrelsen och flera länspolisledningar. Inga av dessa kan svara på hur många närpoliser det finns i utsatta bostadsområden eller ens hur många närpoliser det finns över huvud taget. Att varken Rikspolisstyrelsen eller polismyndigheterna har något begrepp om hur många närpoliser i begreppets egentliga mening det finns i dag kan tyckas något anmärkningsvärt. Vid en rundringning till landets polisdistrikt som folkpartiet har genomfört visar det sig att den storstilade närpolisreform som genomfördes i slutet på 1990-talet i princip har upphört att existera. Sanningen är att det knappast finns några riktiga närpoliser längre. Regeringens påstådda satsningar på polisen har åtminstone inte gjort några avtryck i den delen av verkligheten. Folkpartiet har intervjuat de närpolischefer och eller biträdande närpolischefer som har direkt ansvar för de 20 mest utsatta bostadsområdena i Sverige. Det gäller de områden som har lägst sysselsättning, lägst valdeltagande och sämst skolresultat, exempelvis Rinkeby och Fittja i Stockholm, Hammarkullen och Bergsjön i Göteborg samt Rosengård och Möllevången i Malmö. I 14 av 20 av dessa områden svarar närpolischefen att antalet poliser de förfogar över har minskat de senaste åren. Vår undersökning visar också att allt mer av polisarbetet koncentreras till få polisstationer som täcker mycket stora områden. Även om en polis fortfarande har titeln närpolis utförs hans eller hennes arbete långt ifrån de bostadsområden där behovet av en synlig och förtroendeskapande polismakt är som störst. Närpolischeferna kan inte heller svara på hur mycket tid eller resurser som läggs på specifika utsatta områden. Om man med närpolis menar kontaktskapande, brottsförebyggande, lokala, områdespoliser som är utspridda på många platser, så existerar inte den arbetsformen i dag. Polisen har givit upp att arbeta på det sättet. Bara några enstaka poliser i det som fortfarande kallas närpolisområden, som kan omfatta 100 till 200 poliser, kan klassas som egentliga närpoliser. \"Vi kanske inte borde heta närpolisområde utan bara polisområde\", som en av de intervjuade närpolischeferna uttryckte det. Kanske bör man inte bli förvånad över resultatet av vår undersökning, med tanke på att över 100 polisstationer lagts ner de senaste tio åren. Efter någon veckas intensiv debatt om bristen på närpoliser i de utsatta bostadsområdena presenterades hastigt ett förslag om 10 till 15 nya polisstationer av länspolismästaren i Stockholm häromdagen. Satsningen i Stockholm är visserligen bra, men vi ska komma ihåg att det under det senaste decenniet har lagts ner 22 polisstationer i Stockholm. Statsmaktens agerande nu kännetecknas av samma yrvakenhet som präglar hela socialdemokratins hantering av integrationsmisslyckandet. Slutsatsen av vår undersökning är nedslående: * Någon fungerande närpolis existerar inte. * Det finns inget grepp om polisiära satsningar i utsatta områden. * Närpolischefer med ansvar för 14 av de 20 mest utsatta bostadsområdena rapporterar att antalet poliser i deras områden har minskat de senaste åren. Vi talade i vårt akutprogram förra veckan om en tredubbling av antalet poliser i de utsatta områdena. Det byggde på uppgifter om polisnärvaro i dessa områden som var för optimistiska. Med de fakta vi nu har tillgängliga blir ökningen större. I absoluta tal anser vi att 300-500 poliser bör avdelas för arbete i de mest utsatta områdena, vilket torde vara ungefär de som vår rundringning omfattar. På något längre sikt bör naturligtvis betydligt fler områden få en utökad polisnärvaro av den modell som närpolisreformen byggde på. Det är ett faktum att de segregerade bostadsområdena står för en oproportionerligt stor andel brottsförövare och brottsoffer. Brottsligheten drabbar mest och hårdast människor som redan är socialt utsatta. Alla som bor i Sverige har samma rätt att slippa bli utsatta för brott. Det är helt oacceptabelt att invånarna i de mest utsatta stadsdelarna dessutom ska tvingas tåla en avsevärt sämre trygghet än människor som lever i andra områden. En påtagligt stor del av invånarna i förorterna saknar dessutom tillfredsställande försäkringsskydd, vilket gör att ekonomiskt svaga grupper drabbas extra hårt av brottsligheten. Företagare som driver sin verksamhet, exempelvis butiker, i dessa områden nekas ofta att teckna försäkring då de bedöms vara högriskobjekt. Så ska det inte behöva vara. Vi vill förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet och se till att stoppa en spikrak brottskarriär med start redan under tonåren. Enligt en rapport från 2002 (BRÅ Unga lagöverträdare) är det bland ungdomsbrottslingarna i Sverige främst pojkar från storstäderna (varav 40 procent från Stockholm) som begått sådana allvarliga brott att de döms till sluten ungdomsvård. Majoriteten av dessa personer har då begått grova våldsbrott som mord, mordförsök, rån, misshandel, mordbrand och sexualbrott. Utmaningen att förebygga brottslighet är kanske den svåraste men också viktigaste. Ungdomar som själva blir brottsoffer riskerar i högre grad än andra att själva bli förövare och slutligen bli indragna i grov kriminalitet. Den onda cirkeln kan och måste brytas. Därför föreslår folkpartiet att socialsekreterare finns på polisstationerna för att ge stöd åt unga brottsoffer och att samarbetet mellan skola och polis utökas. Det låga förtroendet hos allmänheten för polisen, som orsakats av polisens bristande insatser, kan få mycket allvarliga konsekvenser och på sikt allvarligt skada tilltron till demokratin. Tanken med närpolisen var att polisen skulle vara lokalt förankrad och tillsammans med invånare, företagare, skolor och föreningar, arbeta brottsförebyggande och skapa trygghet i människors närmiljö. Vi vill också gärna se ytterligare ansträngningar för att polisens rekrytering ska återspegla mångfalden i samhället. Exemplet med polissatsningarna i Gottsunda utanför Uppsala 1997-2000 visar att det går att vända utvecklingen. Gottsunda var den stadsdel i närpolisområdet som hade den högsta problemnivån, störst andel personer utsatta för brott och där man upplevde större otrygghet än i de övriga stadsdelarna. Mellan 15 och 20 poliser handplockades för uppdraget, vilket kan jämföras med i dag då det finns en enda områdespolis i Gottsunda. En utvärdering som gjordes efter satsningen visar på att de riktade polisinsatserna gav positiva effekter. Samtidigt som den allmänna rädslan för att utsättas för till exempel inbrott kvarstod, minskade den konkreta rädslan för vissa personer i området och rädslan för att gå ut ensam på kvällen kraftigt. Antalet bilstölder, cykelstölder och inbrott minskade markant under perioden. Under samma tidsperiod minskade också personrånen med närmare 50 procent. Snatterier och klotter ökade statistiskt under perioden då polisens arbete resulterade i att anmälningsbenägenheten för dessa typer av brottslighet ökade. Det var således en statistisk uppgång, inte en faktisk. Erfarenheterna visar att polisen med rätt förutsättningar kan spela en avgörande roll för tryggheten i samhället, men detta blundar regeringen för. Otryggheten i utanförskapets Sverige kan minskas ytterligare om de berörda själva, i nära samarbete med polisen, tar sig an uppgiften att återskapa en trygg miljö. Därför har folkpartiet föreslagit att lokala trygghetsråd bildas i syfte att mobilisera det civila samhällets krafter i kampen mot otryggheten. Folkpartiet håller fast vid att en kraftfull satsning på närpolisen, parallellt med insatser för jobb och utbildning, måste ske för att vända utvecklingen i de utsatta områdena. När statsministern talade om att en förstärkning av polisen \"& är att bryta med den politiska linje vi har valt\" tog han upp en diskussion där vi inte tänker vika oss. Vi ger oss inte i denna debatt trots vänsterkartellens absurda angrepp om främlingsfientlighet. Det behövs fler poliser, också i utanförskapets förorter, för att återskapa trygghet i samhället. LARS LEIJONBORG Partiledare (fp) ", "article_category": "other"}
{"id": 23791, "headline": "”Färre poliser i sju av tiosvenska problemområden”", "summary": "Nu undersökning från fp: 500 nya poliser behövs i de mest utsatta områdena.Antalet poliser har minskat i 14 av de 20 mest utsatta bostadsområdena i Sverige de senaste åren visar enintervjuundersökning som folkpartiet gjort. Polisarbetet har allt mer koncentrerats till få stationer som täcker mycket stora områden. Följden har blivit att närpolisen i princip är nedlagd. Vi anser att det behövs 300–500 fler poliser bara i de undersökta områden. Alternativet till fler närpoliser i dag är mångdubbelt fler kravallpoliser i morgon, skriver folkpartiets partiledare Lars Leijonborg.", "article": "När folkpartiet förra veckan krävde fler närpoliser i de svenska utanförskapsområdena möttes vi av bisarra anklagelser från våra politiska motståndare och medtävlare. Göran Persson sa ”Att börja med att skicka signaler om att förstärka polisen är att bryta med den politiska linje vi har valt”. Det säger mer om hur regeringen ser på polisens uppgift som brottsförebyggande kraft i vårt samhälle, än om verkligheten. Att förslaget kallas repressivt av miljö-partiet och rasistiskt av vänsterpartiet tydliggör behovet av att något parti tar det politiska ansvaret för dessa frågor seriöst. När vi talar med dem som har egen erfarenhet av utanförskapets områden är budskapet klart. Klimatet har hårdnat. Det behövs fler poliser. Alternativet till fler närpoliser i dag är mångdubbelt fler kravallpoliser i morgon. Tydligare kan det inte bli än när ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund, Nalin Pekgul, säger att det enda som skulle kunna få henne att överväga att bo kvar i Tensta vore om området fick fler poliser. För att granska den polisiära närvaron i de segregerade förorterna har folkpartiet tagit kontakt med Rikspolisstyrelsen och flera länspolisledningar. Inga av dessa kan svara på hur många närpoliser det finns i utsatta bostadsområden eller ens hur många närpoliser det finns över huvud taget. Att varken Rikspolisstyrelsen eller polismyndigheterna har något begrepp om hur många närpoliser i begreppets egentliga mening det finns i dag kan tyckas något anmärkningsvärt. Vid en rundringning till landets polisdistrikt som folkpartiet har genomfört visar det sig att den storstilade närpolisreform som genomfördes i slutet på 1990-talet i princip har upphört att existera. Sanningen är att det knappast finns några riktiga närpoliser längre. Regeringens påstådda satsningar på polisen har åtminstone inte gjort några avtryck i den delen av verkligheten. Folkpartiet har intervjuat de närpolischefer och eller biträdande närpolischefer som har direkt ansvar för de 20 mest utsatta bostadsområdena i Sverige. Det gäller de områden som har lägst sysselsättning, lägst valdeltagande och sämst skolresultat, exempelvis Rinkeby och Fittja i Stockholm, Hammarkullen och Bergsjön i Göteborg samt Rosengård och Möllevången i Malmö. I 14 av 20 av dessa områden svarar närpolischefen att antalet poliser de förfogar över har minskat de senaste åren. Vår undersökning visar också att allt mer av polisarbetet koncentreras till få polisstationer som täcker mycket stora områden. Även om en polis fortfarande har titeln närpolis utförs hans eller hennes arbete långt ifrån de bostadsområden där behovet av en synlig och förtroendeskapande polismakt är som störst. Närpolischeferna kan inte heller svara på hur mycket tid eller resurser som läggs på specifika utsatta områden. Om man med närpolis menar kontaktskapande, brottsförebyggande, lokala, områdespoliser som är utspridda på många platser, så existerar inte den arbetsformen i dag. Polisen har givit upp att arbeta på det sättet. Bara några enstaka poliser i det som fortfarande kallas närpolisområden, som kan omfatta 100 till 200 poliser, kan klassas som egentliga närpoliser. ”Vi kanske inte borde heta närpolisområde utan bara polisområde”, som en av de intervjuade närpolischeferna uttryckte det. Kanske bör man inte bli förvånad över resultatet av vår undersökning, med tanke på att över 100 polisstationer lagts ner de senaste tio åren. Efter någon veckas intensiv debatt om bristen på närpoliser i de utsatta bostadsområdena presenterades hastigt ett förslag om 10 till 15 nya polisstationer av länspolismästaren i Stockholm häromdagen. Satsningen i Stockholm är visserligen bra, men vi ska komma ihåg att det under det senaste decenniet har lagts ner 22 polisstationer i Stockholm. Statsmaktens agerande nu kännetecknas av samma yrvakenhet som präglar hela socialdemokratins hantering av integrationsmisslyckandet. Slutsatsen av vår undersökning är nedslående: • Någon fungerande närpolis existerar inte. • Det finns inget grepp om polisiära satsningar i utsatta områden. • Närpolischefer med ansvar för 14 av de 20 mest utsatta bostadsområdena rapporterar att antalet poliser i deras områden har minskat de senaste åren. Vi talade i vårt akutprogram förra veckan om en tredubbling av antalet poliser i de utsatta områdena. Det byggde på uppgifter om polisnärvaro i dessa områden som var för optimistiska. Med de fakta vi nu har tillgängliga blir ökningen större. I absoluta tal anser vi att 300–500 poliser bör avdelas för arbete i de mest utsatta områdena, vilket torde vara ungefär de som vår rundringning omfattar. På något längre sikt bör naturligtvis betydligt fler områden få en utökad polisnärvaro av den modell som närpolisreformen byggde på. Det är ett faktum att de segregerade bostadsområdena står för en oproportionerligt stor andel brottsförövare och brottsoffer. Brottsligheten drabbar mest och hårdast människor som redan är socialt utsatta. Alla som bor i Sverige har samma rätt att slippa bli utsatta för brott. Det är helt oacceptabelt att invånarna i de mest utsatta stadsdelarna dessutom ska tvingas tåla en avsevärt sämre trygghet än människor som lever i andra områden. En påtagligt stor del av invånarna i förorterna saknar dessutom tillfredsställande försäkringsskydd, vilket gör att ekonomiskt svaga grupper drabbas extra hårt av brottsligheten. Företagare som driver sin verksamhet, exempelvis butiker, i dessa områden nekas ofta att teckna försäkring då de bedöms vara högriskobjekt. Så ska det inte behöva vara. Vi vill förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet och se till att stoppa en spikrak brottskarriär med start redan under tonåren. Enligt en rapport från 2002 (BRÅ Unga lagöverträdare) är det bland ungdomsbrottslingarna i Sverige främst pojkar från storstäderna (varav 40 procent från Stockholm) som begått sådana allvarliga brott att de döms till sluten ungdomsvård. Majoriteten av dessa personer har då begått grova våldsbrott som mord, mordförsök, rån, misshandel, mordbrand och sexualbrott. Utmaningen att förebygga brottslighet är kanske den svåraste men också viktigaste. Ungdomar som själva blir brottsoffer riskerar i högre grad än andra att själva bli förövare och slutligen bli indragna i grov kriminalitet. Den onda cirkeln kan och måste brytas. Därför föreslår folkpartiet att socialsekreterare finns på polisstationerna för att ge stöd åt unga brottsoffer och att samarbetet mellan skola och polis utökas. Det låga förtroendet hos allmänheten för polisen, som orsakats av polisens bristande insatser, kan få mycket allvarliga konsekvenser och på sikt allvarligt skada tilltron till demokratin. Tanken med närpolisen var att polisen skulle vara lokalt förankrad och tillsammans med invånare, företagare, skolor och föreningar, arbeta brottsförebyggande och skapa trygghet i människors närmiljö. Vi vill också gärna se ytterligare ansträngningar för att polisens rekrytering ska återspegla mångfalden i samhället. Exemplet med polissatsningarna i Gottsunda utanför Uppsala 1997–2000 visar att det går att vända utvecklingen. Gottsunda var den stadsdel i närpolisområdet som hade den högsta problemnivån, störst andel personer utsatta för brott och där man upplevde större otrygghet än i de övriga stadsdelarna. Mellan 15 och 20 poliser handplockades för uppdraget, vilket kan jämföras med i dag då det finns en enda områdespolis i Gottsunda. En utvärdering som gjordes efter satsningen visar på att de riktade polisinsatserna gav positiva effekter. Samtidigt som den allmänna rädslan för att utsättas för till exempel inbrott kvarstod, minskade den konkreta rädslan för vissa personer i området och rädslan för att gå ut ensam på kvällen kraftigt. Antalet bilstölder, cykelstölder och inbrott minskade markant under perioden. Under samma tidsperiod minskade också personrånen med närmare 50 procent. Snatterier och klotter ökade statistiskt under perioden då polisens arbete resulterade i att anmälningsbenägenheten för dessa typer av brottslighet ökade. Det var således en statistisk uppgång, inte en faktisk. Erfarenheterna visar att polisen med rätt förutsättningar kan spela en avgörande roll för tryggheten i samhället, men detta blundar regeringen för. Otryggheten i utanförskapets Sverige kan minskas ytterligare om de berörda själva, i nära samarbete med polisen, tar sig an uppgiften att återskapa en trygg miljö. Därför har folkpartiet föreslagit att lokala trygghetsråd bildas i syfte att mobilisera det civila samhällets krafter i kampen mot otryggheten. Folkpartiet håller fast vid att en kraftfull satsning på närpolisen, parallellt med insatser för jobb och utbildning, måste ske för att vända utvecklingen i de utsatta områdena. När statsministern talade om att en förstärkning av polisen ”… är att bryta med den politiska linje vi har valt” tog han upp en diskussion där vi inte tänker vika oss. Vi ger oss inte i denna debatt trots vänsterkartellens absurda angrepp om främlingsfientlighet. Det behövs fler poliser, också i utanförskapets förorter, för att återskapa trygghet i samhället. Lars Leijonborg Partiledare (fp) ", "article_category": "other"}
{"id": 23794, "headline": "\"Nära sammanbrott i Dayton när Milosevic räddade avtalet\"", "summary": "Carl Bildt tio år efter fredsfördraget: Öppen fråga om Bosnien klarar att stå på egna ben. I morgon är det tio år sedan fredsavtalet om Bosnien skrevs på i Dayton i USA. Carl Bildt, som var med som den högste civile fredssamordnaren i Bosnien, konstaterar i dag att förhandlingarna var mycket nära ett sammanbrott efter tre veckors tragglande. Men president Milosevic ville desperat ha ett avtal och gav på morgonen den 21 november 1995 plötsligt efter i en komplicerad fråga. Daytonavtalet blev en framgång, men frågan är om utvecklingen i Bosnien blivit det, skriver Carl Bildt.", "article": "Det var snubblande nära att det inte blev något fredsavtal om Bosnien den där tisdagen i Dayton i USA för tio år sedan (21/11 1995). Sent på natten hade den bosniska delegationen under president Izetbegovic avvisat det som amerikanerna kategoriskt kallat sitt slutbud. Efter tre veckor höll tålamodet med det eviga tragglandet på att ta slut. Nu hade man distribuerat utkastet till det uttalande som skulle förkunna att förhandlingarna misslyckats. Men tidigt på morgonen gjorde president Milosevic en svängning i den komplicerade frågan om staden Brcko för att rädda ett avtal. Han var mer desperat efter en uppgörelse än någon annan. Och plötsligt svängde allt från en överhängande kollaps till ett faktiskt avtal om en möjlig fred. Det var detaljerna som så nära dömt dessa dagar i Dayton till ett misslyckande och riskerat att kasta ett Bosnien som börjat hoppas på fred tillbaka i grym osäkerhet. De grova dragen i uppgörelsen - ett självständigt Bosnien bestående av två delar med långt gående autonomi - hade vi enats om vid ett avgörande möte i Genève redan i början av september. Och dessa byggde till allra största delen på vad som redan fanns av framförhandlade fredsskisser och existerande avtal. Det som fällde avgörandet var det enkla faktum att Washington mot slutet av sommaren 1995 hade kommit till slutsatsen att det nu behövdes en politisk kompromiss för att göra en politisk uppgörelse om fred möjlig. Så sent som månaderna innan hade olika försök till politiska framsteg oftast stupat på interna motsättningar i Washington. Också militära insatser kom att bli av betydelse. Inte minst sekundprecisionen och den förödande verkan av det franska, brittiska och holländska artilleriet på Igmanberget var betydelsefullt för att bryta belägringen av Sarajevo. Och därtill kom den kroatiska arméns insatser i de västra delarna av Bosnien. I den politiska mytologin kring Bosnien - och den är tät - heter det oftast att det var Natos bombningar som tvingade bos-nienserberna till förhandlingsbordet. Min egen uppfattning ligger betydligt närmare den som CIA redovisar i sin stora och offentliga militära genomgång av konflikten. Efter att ha sagt att flygoperationerna efter en dag eller två hade mycket begränsad effekt på den bosnienserbiska militära förmågan, skriver man att \"bevisen är ännu mindre övertygande om att Natos flygoperationer tvingade bosnien-serberna till förhandlingsbordet i Dayton & Ironiskt nog hade bosnienserberna redan tagit det svåra beslutet om att acceptera fredsprocessen omedelbart innan flygoperationerna startade\". Det viktiga som inträffade under månaderna mellan Srebrenica och Dayton var att amerikaner och européer plötsligt kunde enas om en realistisk plan för fred, och att denna sedan med hjälp av kraften inte minst i amerikansk diplomati kunde föras fram till ett avtal i Dayton. I historiens ljus kommer frågan förr eller senare att ställas om varför det som uppnåddes i Dayton i november 1995 inte kunde ha uppnåtts tidigare. Skillnaden mellan den europeiska Lissabonuppgörelse som först accepterades och därefter underkändes i mars 1992 är i grunddragen mycket liten - den hems-ka skillnaden är de säkert fler än hundra tusen döda och miljoner fördrivna som det grymma kriget mellan Lissabon 1992 och Dayton 1995 ledde till. Det måste förbli en öppen fråga om det hade varit möjligt att med starkare och långt mer eniga internationella insatser förhindra att detta krig över huvud taget bröt ut. Oenigheten internt både inom Europa och mellan skiftande administrationer i Washington var förödande för möjligheterna, men i grunden var det nog så att medvetenheten om den bosniska situationens alla risker helt enkelt inte fanns där den borde ha funnits. I glädjeyran efter det kalla krigets slut stod vi oförberedda för en ny tids nya utmaning i form av nationella, etniska och kulturella motsättningar. Bosnien blev den brutala påminnelsen om att historien förvisso inte hade tagit slut. Fredsavtalet i Dayton var det mest ambitiösa dokumentet i sitt slag i den moderna historien. Det handlade inte bara om att avsluta ett krig, utan drog dessutom upp riktlinjerna för att bygga en stat i syfte att säkra en fred. De utmaningar i form av statsbyggande som sedan dess dominerat så mycket av den internationella agendan - Kosovo, Östra Timor, Afghanistan, Irak - tog sin början i Dayton. Då dominerade den naiva tron att allt kunde klaras med en militär insats som varade högst ett år. Vi européer i Dayton hävdade envist att allt skulle ta mycket längre tid än så, att uppgiften i första hand var politisk och ekonomisk och att det skulle behövas robusta internationella strukturer för att klara av den utmaningen. Vi fick visst genomslag - men i efterhand är det lätt att se att vi borde ha gått mycket längre. Tio år efter Daytonavtalet är det alldeles uppenbart att detta lyckades att avsluta kriget. Och även i övrigt är framgångarna påtagliga. Mer än en miljon människor har kunnat återvända dit de vill. Svagt och lite stapplande har den bosniska statens strukturer satts upp. Det finns full rörelsefrihet i landet, och den inre gränslinje som förhandlades med sådan kraft går i dag knappt att se. Återuppbyggnaden har reparerat oerhört många av krigets sår runt om i landet. I dag finns inte längre någon risk för krig i Bosnien. Den framgången kan bara undervärderas av den som aldrig skådat krigets fasa. Men om Dayton varit en framgång är det mindre säkert att Bosnien har varit det. Under decenniet sedan Dayton har tio nationer med cirka 100 miljoner människor från Tallinn till Sofia tagit steget in i - eller står beredda att ta det - Europeiska unionen. Sedan några månader förhandlar både Kroatien och Turkiet om medlemskap. Även om Bosnien i dag kommer att kunna inleda förhandlingar med EU om ett så kallat SAA-avtal, är det ett faktum att man inte blivit medlem i det Natos Partnerskap för fred, där till och med Turkmenistan finns med, eller att man inte kunnat komma med i Världshandelsorganisationen, WTO, där både Angola och Moldavien finns med. Och med positiva tecken i ekonomin i såväl Kroatien som Serbien riskerar man att alltmer förlora mark också i den egna regionen. Det har under dessa år varit alldeles för lätt för Bosniens politiker att antingen gömma sig bakom den överstark internationell Hög Representant eller att försänka sig i olika konstitutionella klagomål och dispyter. De avgörande uppgifterna på det ekonomiska och sociala området har ofta försummats. Europakommissionens senaste utvärdering målar en i grunden mycket dyster bild av landets ekonomi. Förvisso har Bosnien haft ett mycket svårt utgångsläge. Det handlar inte bara om kriget, utan också om decennierna dessförinnan. Även under den jugoslaviska tiden var den bosniska politiska scenen påfallande steril, och ekonomin dominerad av Belgradstyrd tung försvarsindustri. Det förblir ett faktum att Bosnien under i alla fall ett halvt årtusende aldrig varit en stat eller enhet som i någon meningsfull bemärkelse styrt sig själv. När Bosnien nu börjar kunna skönja steget från ett faktiskt internationellt förvaltarskap till möjlig europeisk integration har inte minst vi som kommit att älska landet för dess rika mänskliga kvaliteter anledning att skärpa kraven på dess politiker. De må ofta finna det lättare att skylla allt på andra, men de skall veta att varje gång som de gör det så underminerar de i själva verket tilltron till Bosniens förmåga att faktiskt fungera som självständig stat. Litmustestet på Bosniens politiker nu är hur de klarar sin ekonomi. Jag skulle önska att de reste i strid ström till Tallinn eller Bratislava för att lära mer om hur receptet för framgång i det nya Europa faktiskt ser ut. Och på vägen skadar det inte att lära lite också av det som skett och sker i Zagreb och Belgrad. Det går inte att komma ifrån att det kommit att etableras ett speciellt förhållande mellan Sverige och Bosnien. Under min tid som statsminister höll vi våra dörrar öppna för uppemot 100 000 människor som flydde krigets fasor på Balkan, de allra flesta av dem från Bosnien. Det var inte alltid enkelt - men det var rätt. Många av dem har kommit att bli framgångsrika i vårt land, betraktar sig i dag som både svenskar och bosnier och ger värdefulla bidrag också till sitt nya lands utveckling. Att den förste bosniern i Europaparlamentet är skriven i Luleå talar sitt tydliga språk. Liksom att när jag vid ett tillfälle förra sommaren hamnade i en bilkö i norra Bosnien samtliga fordon i kön var svenskregistrerade. Numera är Sverige dessutom den enstaka största ekonomiska bidragsgivaren till Bosnien. Det är inom Europeiska unionens ram som Bosnien en dag kan finna en ny stabilitet. Men samtidigt som detta sägs måste vi vara ärliga nog att säga att det kräver betydligt mycket mer av Bosniens politiker än vad de hitintills har förmått att visa. Kommande utvidgningar av Europeiska unionen kommer att vara utvidgningar som ställer tydligare krav på de länder som kommer in, och Bosnien kan inte räkna med att bli något undantag från den regeln. Dayton fick slut på det krig som borde ha stoppats för länge sedan - och som det möjligen hade gått att förhindra helt och hållet. Som sådant var Daytonavtalet en mycket stor framgång. Nu återstår frågan om Bosnien bortom Dayton kommer att kunna stå på egna ben och bli en framgång. Och den frågan måste vi nog i ärlighetens namn säga fortfarande är öppen. Vi kan och skall hjälpa till - men nu mer än någonsin ligger Bosniens framtid i de bosniska politikernas händer. CARL BILDT Tidigare fredssamordnare i Bosnien ", "article_category": "other"}
{"id": 23797, "headline": "”Nära sammanbrott i Daytonnär Milosevic räddade avtalet”", "summary": "Carl Bildt tio år efter fredsfördraget: Öppen fråga om Bosnien klarar att stå på egna ben.I morgon är det tio år sedan fredsavtalet om Bosnien skrevs på i Dayton i USA. Carl Bildt, som var med som den högste civile fredssamordnaren i Bosnien, konstaterar i dag att förhandlingarna var mycket nära ett sammanbrott efter tre veckors tragglande. Men president Milosevic ville desperat ha ett avtal och gav på morgonen den 21 november 1995 plötsligt efter i en komplicerad fråga. Daytonavtalet blev en framgång, men frågan är om utvecklingen i Bosnien blivit det, skriver Carl Bildt.", "article": "Det var snubblande nära att det inte blev något fredsavtal om Bosnien den där tisdagen i Dayton i USA för tio år sedan (21/11 1995). Sent på natten hade den bosniska delegationen under president Izetbegovic avvisat det som amerikanerna kategoriskt kallat sitt slutbud. Efter tre veckor höll tålamodet med det eviga tragglandet på att ta slut. Nu hade man distribuerat utkastet till det uttalande som skulle förkunna att förhandlingarna misslyckats. Men tidigt på morgonen gjorde president Milosevic en svängning i den komplicerade frågan om staden Brcko för att rädda ett avtal. Han var mer desperat efter en uppgörelse än någon annan. Och plötsligt svängde allt från en överhängande kollaps till ett faktiskt avtal om en möjlig fred. Det var detaljerna som så nära dömt dessa dagar i Dayton till ett misslyckande och riskerat att kasta ett Bosnien som börjat hoppas på fred tillbaka i grym osäkerhet. De grova dragen i uppgörelsen – ett självständigt Bosnien bestående av två delar med långt gående autonomi – hade vi enats om vid ett avgörande möte i Genève redan i början av september. Och dessa byggde till allra största delen på vad som redan fanns av framförhandlade fredsskisser och existerande avtal. Det som fällde avgörandet var det enkla faktum att Washington mot slutet av sommaren 1995 hade kommit till slutsatsen att det nu behövdes en politisk kompromiss för att göra en politisk uppgörelse om fred möjlig. Så sent som månaderna innan hade olika försök till politiska framsteg oftast stupat på interna motsättningar i Washington. Också militära insatser kom att bli av betydelse. Inte minst sekundprecisionen och den förödande verkan av det franska, brittiska och holländska artilleriet på Igmanberget var betydelsefullt för att bryta belägringen av Sarajevo. Och därtill kom den kroatiska arméns insatser i de västra delarna av Bosnien. I den politiska mytologin kring Bosnien – och den är tät – heter det oftast att det var Natos bombningar som tvingade bos-nienserberna till förhandlingsbordet. Min egen uppfattning ligger betydligt närmare den som CIA redovisar i sin stora och offentliga militära genomgång av konflikten. Efter att ha sagt att flygoperationerna efter en dag eller två hade mycket begränsad effekt på den bosnienserbiska militära förmågan, skriver man att ”bevisen är ännu mindre övertygande om att Natos flygoperationer tvingade bosnien-serberna till förhandlingsbordet i Dayton … Ironiskt nog hade bosnienserberna redan tagit det svåra beslutet om att acceptera fredsprocessen omedelbart innan flygoperationerna startade”. Det viktiga som inträffade under månaderna mellan Srebrenica och Dayton var att amerikaner och européer plötsligt kunde enas om en realistisk plan för fred, och att denna sedan med hjälp av kraften inte minst i amerikansk diplomati kunde föras fram till ett avtal i Dayton. I historiens ljus kommer frågan förr eller senare att ställas om varför det som uppnåddes i Dayton i november 1995 inte kunde ha uppnåtts tidigare. Skillnaden mellan den europeiska Lissabonuppgörelse som först accepterades och därefter underkändes i mars 1992 är i grunddragen mycket liten – den hems-ka skillnaden är de säkert fler än hundra tusen döda och miljoner fördrivna som det grymma kriget mellan Lissabon 1992 och Dayton 1995 ledde till. Det måste förbli en öppen fråga om det hade varit möjligt att med starkare och långt mer eniga internationella insatser förhindra att detta krig över huvud taget bröt ut. Oenigheten internt både inom Europa och mellan skiftande administrationer i Washington var förödande för möjligheterna, men i grunden var det nog så att medvetenheten om den bosniska situationens alla risker helt enkelt inte fanns där den borde ha funnits. I glädjeyran efter det kalla krigets slut stod vi oförberedda för en ny tids nya utmaning i form av nationella, etniska och kulturella motsättningar. Bosnien blev den brutala påminnelsen om att historien förvisso inte hade tagit slut. Fredsavtalet i Dayton var det mest ambitiösa dokumentet i sitt slag i den moderna historien. Det handlade inte bara om att avsluta ett krig, utan drog dessutom upp riktlinjerna för att bygga en stat i syfte att säkra en fred. De utmaningar i form av statsbyggande som sedan dess dominerat så mycket av den internationella agendan – Kosovo, Östra Timor, Afghanistan, Irak – tog sin början i Dayton. Då dominerade den naiva tron att allt kunde klaras med en militär insats som varade högst ett år. Vi européer i Dayton hävdade envist att allt skulle ta mycket längre tid än så, att uppgiften i första hand var politisk och ekonomisk och att det skulle behövas robusta internationella strukturer för att klara av den utmaningen. Vi fick visst genomslag – men i efterhand är det lätt att se att vi borde ha gått mycket längre. Tio år efter Daytonavtalet är det alldeles uppenbart att detta lyckades att avsluta kriget. Och även i övrigt är framgångarna påtagliga. Mer än en miljon människor har kunnat återvända dit de vill. Svagt och lite stapplande har den bosniska statens strukturer satts upp. Det finns full rörelsefrihet i landet, och den inre gränslinje som förhandlades med sådan kraft går i dag knappt att se. Återuppbyggnaden har reparerat oerhört många av krigets sår runt om i landet. I dag finns inte längre någon risk för krig i Bosnien. Den framgången kan bara undervärderas av den som aldrig skådat krigets fasa. Men om Dayton varit en framgång är det mindre säkert att Bosnien har varit det. Under decenniet sedan Dayton har tio nationer med cirka 100 miljoner människor från Tallinn till Sofia tagit steget in i – eller står beredda att ta det – Europeiska unionen. Sedan några månader förhandlar både Kroatien och Turkiet om medlemskap. Även om Bosnien i dag kommer att kunna inleda förhandlingar med EU om ett så kallat SAA-avtal, är det ett faktum att man inte blivit medlem i det Natos Partnerskap för fred, där till och med Turkmenistan finns med, eller att man inte kunnat komma med i Världshandelsorganisationen, WTO, där både Angola och Moldavien finns med. Och med positiva tecken i ekonomin i såväl Kroatien som Serbien riskerar man att alltmer förlora mark också i den egna regionen. Det har under dessa år varit alldeles för lätt för Bosniens politiker att antingen gömma sig bakom den överstark internationell Hög Representant eller att försänka sig i olika konstitutionella klagomål och dispyter. De avgörande uppgifterna på det ekonomiska och sociala området har ofta försummats. Europakommissionens senaste utvärdering målar en i grunden mycket dyster bild av landets ekonomi. Förvisso har Bosnien haft ett mycket svårt utgångsläge. Det handlar inte bara om kriget, utan också om decennierna dessförinnan. Även under den jugoslaviska tiden var den bosniska politiska scenen påfallande steril, och ekonomin dominerad av Belgradstyrd tung försvarsindustri. Det förblir ett faktum att Bosnien under i alla fall ett halvt årtusende aldrig varit en stat eller enhet som i någon meningsfull bemärkelse styrt sig själv. När Bosnien nu börjar kunna skönja steget från ett faktiskt internationellt förvaltarskap till möjlig europeisk integration har inte minst vi som kommit att älska landet för dess rika mänskliga kvaliteter anledning att skärpa kraven på dess politiker. De må ofta finna det lättare att skylla allt på andra, men de skall veta att varje gång som de gör det så underminerar de i själva verket tilltron till Bosniens förmåga att faktiskt fungera som självständig stat. Litmustestet på Bosniens politiker nu är hur de klarar sin ekonomi. Jag skulle önska att de reste i strid ström till Tallinn eller Bratislava för att lära mer om hur receptet för framgång i det nya Europa faktiskt ser ut. Och på vägen skadar det inte att lära lite också av det som skett och sker i Zagreb och Belgrad. Det går inte att komma ifrån att det kommit att etableras ett speciellt förhållande mellan Sverige och Bosnien. Under min tid som statsminister höll vi våra dörrar öppna för uppemot 100 000 människor som flydde krigets fasor på Balkan, de allra flesta av dem från Bosnien. Det var inte alltid enkelt – men det var rätt. Många av dem har kommit att bli framgångsrika i vårt land, betraktar sig i dag som både svenskar och bosnier och ger värdefulla bidrag också till sitt nya lands utveckling. Att den förste bosniern i Europaparlamentet är skriven i Luleå talar sitt tydliga språk. Liksom att när jag vid ett tillfälle förra sommaren hamnade i en bilkö i norra Bosnien samtliga fordon i kön var svenskregistrerade. Numera är Sverige dessutom den enstaka största ekonomiska bidragsgivaren till Bosnien. Det är inom Europeiska unionens ram som Bosnien en dag kan finna en ny stabilitet. Men samtidigt som detta sägs måste vi vara ärliga nog att säga att det kräver betydligt mycket mer av Bosniens politiker än vad de hitintills har förmått att visa. Kommande utvidgningar av Europeiska unionen kommer att vara utvidgningar som ställer tydligare krav på de länder som kommer in, och Bosnien kan inte räkna med att bli något undantag från den regeln. Dayton fick slut på det krig som borde ha stoppats för länge sedan – och som det möjligen hade gått att förhindra helt och hållet. Som sådant var Daytonavtalet en mycket stor framgång. Nu återstår frågan om Bosnien bortom Dayton kommer att kunna stå på egna ben och bli en framgång. Och den frågan måste vi nog i ärlighetens namn säga fortfarande är öppen. Vi kan och skall hjälpa till – men nu mer än någonsin ligger Bosniens framtid i de bosniska politikernas händer. CARL BILDT Tidigare fredssamordnare i Bosnien ", "article_category": "other"}
{"id": 23810, "headline": "Hela klassen var rädd för Frasse", "summary": "För snart tio år sedan slutade Klas och Paulina nian. Under hela högstadiet blev de och klasskamraterna terroriserade av Frasse som slogs och bråkade. Vi levde i ständig skräck för hans utbrott, berättar Klas och Paulina.", "article": "När Klas och Paulina berättar om sina tre år på högstadiet handlar det om en tillvaro fylld av rädsla, uppgivenhet och aggressivitet. Fortfarande känner de obehag vid minnet av klasskamraten Frasse. Och de har ännu inte förlikat sig med att de vuxna i skolan tillät skräckväldet att fortsätta. För när oroliga föräldrar undrade hur det fungerade i klassen bagatelliserade lärarna, rektorn och psykologen situationen: \"Det är inte så farligt.\" \"Det kommer att bli bättre.\" \"Vi måste ha tålamod med honom\" - Men det blev aldrig bättre och ingen brydde sig om att vi elever fick lida under tre år. Vi, alla de övriga i klassen, upplevde ett helvete som satte djupa spår hos oss. Jag blir fortfarande kallsvettig och får ont i magen om någon höjer rösten, säger Klas. Han menar att det han, Paulina och de andra i klassen fick utstå kanske är exceptionellt. Men han har mött andra jämnåriga som vittnat om att en eller flera elever i en klass härskat med ett aggressivt beteende eller via hot om våld. Nästan alla elever i Klas och Paulinas klass bodde en bit utanför den mellansvenska orten, och de flesta av dem hade gått i mindre skolor. Nu hamnade de i en stor skolfabrik med långa korridorer. Många av dem kände sig vilsna och icke-sedda. Ett par veckor in på höstterminen i sexan satt klassen och räknade matte. Läraren hade tillfälligt gått ut när Frasse böjde sig fram mot Emil, en annan i klassen, tog hans räknebok och rev sönder den. \"Om du säger nåt, så djävlar\", sa Frasse. - Emil berättade ändå för läraren vad som hänt, men hon verkade inte bry sig. Hon tittade bara på Frasse och sa inget mer. Efter skolan fick Emil så mycket stryk att han måste vara hemma dan därpå. Och han skvallrade aldrig mer, berättar Paulina. Hon läser psykologi på universitet och säger att hon i efterhand förstått att Frasse var en störd ung människa. Han saknade inte bara impulskontroll, utan verkade njuta av att se andra lida när han visade sin makt. Till en början var Frasse bara aggressiv under rasterna eller när han mötte sina klasskamrater på väg till eller från skolan. Men snart började han uppträdda våldsamt även under lektionerna. Han kunde gå fram till en kamrat och knacka honom kraftigt i huvudet, slå honom hårt på armen eller hota med kniv när lärarna inte var där. Han drog ofta flickorna i håret eller vred om armen bakom ryggen på dem. Paulina berättar att hon var rädd när Frasse slogs för att han inte verkade ha någon stoppknapp. Men hon var nästan lika rädd när det var lugnt, för hon visste ju att han snart skulle få ett utbrott. - Ja, det var hemskt, säger hon. Frasse hotade ofta med stryk om han inte fick pengar eller godis av oss. En gång snodde han en cd-spelare från en kille i klassen. Den killen fick ljuga om att han tappat den inför sina föräldrar. Klas och Paulina berättar att lärarna inte tycktes märka vad som skedde inför ögonen på dem, eller så låtsades de inte se. När det inte gick att blunda längre kom de bara med en massa bortförklaringar. De talade om att Frasse hade haft en svår barndom, att pappan slagit hans mamma och han bodde i fosterfamilj. Kanske var de helt enkelt rädda för Frasse. - Han kan ha haft det hur svårt som helst i livet, men det rättfärdigar ju inte att nära trettio andra pojkar och flickor ska få lida. Jag tycker att det finns en nonchalant syn på aggressivitet i Sverige. Vi ska vara så förstående mot dem som gör andra illa och offren glöms bort, säger Paulina. Hon och Klas tycker att det är otäckt hur aggressivitet påverkar människor. Frasse var större än alla andra och ingen vågade gå på honom. Han blev nästan som berusad när han slogs, han växte. - Vi andra, offren, krympte däremot liksom ihop. Blåmärkena försvann ju, men de inre såren var svårare att läka. Jag tycker att många av oss blev skadade av det vi fick uppleva, säger Klas. Han själv fick svårt att sova på nätterna, han drömde ofta mardrömmar och så fort någon höjde rösten eller visade minsta tecken på ilska där hemma började han må illa. Paulina däremot blev själv aggressiv och var ofta elak mot sina småsyskon. Hon retade dem, kunde ge dem tjuvnyp, och ett par gånger slog hon dem också. - Jag älskade min bror och syster, ändå jag liksom kokade inombords när jag kom hem från skolan. Mamma och pappa hade aldrig tid att riktigt bry sig om hur jag mådde. Jag har fortfarande ingen riktigt bra relation till min bror och syster, det sörjer jag. Klas och Paulina har läst om elever som mobbats i skolan, om hur ansvariga inte brytt sig eller reagerat alldeles för sent. - Först förnekelse, sedan bagatellisering och när sanningen blir uppenbar slår man ifrån sig och säger att man inte hade något ansvar. Att man inte visste något. Sådana verkar mekanismerna vara i mobbningsfallen och så var det för oss. I vårt fall var det dock inte en enstaka elev som förföljdes utan en elev som terroriserade en hel klass, förklarar Klas och Paulina. I juni nästa år är det tio år sedan de slutade grundskolan. De har fortsatt att träffas och för ett par veckor sedan kände de att de ville försöka ta reda på vart deras gamla klasskamrater tagit vägen. Planerna på en jubileumsfest började ta form. Efter jul ska inbjudningskorten skickas ut. Frasse då? Klas berättar att han hört att Frasse slog sin flickvän för några år sedan och han fick villkorlig dom. Sedan vet han inget mer. - Han får inte komma, säger Paulina plötsligt. Vi skickar inget kort till honom. Han förstörde så mycket då. Det får räcka. Personerna i artikeln heter egentligen något annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 23811, "headline": "En huvudstad för en borgmästare!", "summary": "Köpenhamn har valt en känd profil till borgmästare, Ritt Bjerregaard. Stockholm saknar just en sådan, huvudstadens ledning är tämligen anonym. Det får stockholmarna lida av.", "article": "Köpenhamnarna valde en ny borgmästare i tisdags, och inte vem som helst: Ritt Bjerregaard, socialdemokratisk toppolitiker med lång tid i medieljuset bakom sig. Att Ritt Bjerregaards kändisskap på den här sidan Sundet delvis vilar på stora hotellräkningar från Paris och en viss svaghet för överdådig livsstil må vara, hon är en dugande och profilerad politiker i sitt hemland. Köpenhamn har alltså en borgmästare, däri är det ingalunda unikt. Städer har ofta nog en borgmästare och ofta nog ger denne staden ett politiskt ansikte. New Yorks Rudy Giuliani är förmodligen världens mest kände borgmästare, men hans efterträdare Michael Bloomberg är också en välbekant person, till en del på grund av sin bakgrund i mediebranschen. I London verkar Ken Livingstone, före detta stökig labourpolitiker som ställde upp för ett eget mandat. Paris har den vänlige och allmänt omtyckte Bertrand Delanoë, en socialist som mot alla odds lyckades bli vald 2001 och sedan dess bland annat förser staden med en konstgjord badstrand under sommaren. I Moskva styr sedan länge den hårdhänte och auktoritäre Jurij Luzjkov, mannen som i en omvalskampanj hade affischen med texten :\"Vi behöver en borgmästare, inte kandidater\". Stockholm har ingen borgmästare men har ändå haft politiska tungviktare med profil, sådana som Hjalmar Mehr, John-Olle Persson, Ulf Adelsohn. Men nu har vi en Stadshusledning med lika svagt stöd i det egna partiet som profil utåt Annika Billström. Oppositionen erbjuder i alla fall en kandidat med profilpotential Kristina Axén Olin. Men vad kan då en \"borgmästare\", en tydligt profilerad politiker, åstadkomma? Göteborg har en Göran Johansson, Malmö en Ilmar Reepalu, är de så mycket bättre rustade än Stockholm? Både ja och nej. Nej, därför att varken Göteborg eller Malmö är problemfria, skinande framgångsexempel. Ja, därför att de finns på Sveriges politiska karta på ett annat sätt än Stockholm. Det må verka tjatigt att åter anföra trängselavgifterna som exempel på hur Stockholms politiska ledning bara är en rundningsstolpe för en regering med andra prioriteringar än huvudstadens. Men det är symtomatiskt. Stockholm är landets huvudstad och det ger en del tillväxtfördelar, men Stockholm är framförallt en storstad. En sådan växer inte automatiskt, och framförallt den får inte av sig självt den utvecklingskraft som sedan kan driva på hela landets tillväxt. Stockholm hämmas av otillräckliga investeringar i kommunikationer, av brist på bostäder och byggplanering. Staden har inte på mycket länge sett några större projekt, som kunnat lägga något till Stockholms profil och karaktär. Staden saknar företrädare som talar just för stockholmarnas livsvillkor och behov. Utan större protester behandlar rikspolitiker Stockholm som en aldrig sinande mjölkko. När de franska förorterna under de senaste veckorna har exploderat har oron för vad som sker i Stockholms problemområden fått förnyad aktualitet. Här växer ett utanförskap och en radikalisering som få i Stadshuset eller regeringens Rosenbad vill se. I stället för att verkligen ta vara på kunskapen, kontakterna och modet hos en Nalin Pekgul, griper statsråd efter statistik och det ansvariga borgarrådet talar om en \"mediebild\". Nästa år är det valår. Olyckligtvis både till riksdag och kommunfullmäktige. Den gemensamma valdagen är en förklaring till att en blek och tilltufsad ledning styrt Stockholm sedan 2002. För att ge Stockholm en ledare av Ritt Bjerregaards status behöver valrörelsen i staden skiljas från den på riksplanet. Grundlagsutredningen måste ge förtur åt förslaget om skilda valdagar. Sedan ska partierna förstås föra fram tillräckligt starka kandidater. Den som blir majoritetsledare i Stockholms stadshus ska stå jämsides både med Göran Johansson och Michael Bloomberg. ", "article_category": "other"}
{"id": 23825, "headline": "\"Universitetet uppmanar mig att bryta mot sekretesslagen\"", "summary": "Eva Lundgren anser sig utsatt för en Kafkaprocess: Om jag döms för detta har min forskargärning haft mening.. Uppsala universitet granskar mig på jakt efter en anklagelse. Samtidigt uppmanar de mig att bryta mot såväl forskningsetiska principer som sekretesslagens utformning. Jag får inte reda på vad jag är anklagad för. Och jag får, trots upprepade förfrågningar, inte möjlighet att möta mina granskare. Jag döms hellre än att jag bryter forskningssekretessen och sviker de flickor som jag intervjuat. Det skriver sociologiprofessor Eva Lundgren.", "article": "I en artikel på DN Debatt 3/6 skriver Anne-Marie Morhed, föreståndare för det Nationella sekretariatet för genusforskning, och Bo Rothstein, professor i statskunskap, att Eva Lundgren tror på tomtar och troll, drivs av uppfattningen om alla mäns farlighet och att \"män är att likna vid ondskefulla djur\". Eva Lundgrens \"forskning\", som man kallar den med citationstecken, är \"stollig\", ja \"bisarr\". Det \"Lundgrenska perspektivet\" är ideologi, inte vetenskap, Eva Lundgren fabricerar data. Eva Lundgren infiltrerar regeringskansliet, hon har påverkat den svenska lagstiftningen! - Har hon också utövat våld på lagen? Eva Lundgren är våldsutövare. \"Ett stort antal kvinnor (har) blivit utsatta för våld\" för att deras farliga män nekats behandling och stöd. På grund av Lundgrens \"forskning\". Jo, Morhed och Rothstein har sannerligen träffat huvudet på spiken denna gång, och det har också Evin Rubar, journalisten bakom programmen \"Könskriget\" I och II. Enligt Morhed och Rothstein har hon modigt avslöjat Lundgrens \"forskning\", en uppgift den akademiska världen svikit. Det är knappast möjligt att se Evin Rubars dokumentär \"Könskriget\" med en mer okritisk blick än så. Man slukar köttbenet, rått och utan tvekan, den kritiska distansen fullkomligt frånvarande. Men de är långt ifrån ensamma om detta okritiska intag, ens bland akademiskt skolade. En som också högg på kroken var rektor Bo Sundqvist. Han lät myten \"Eva Lundgren\" lägga sig som en våt filt över sin beslutshorisont. Efter reaktionerna på Evin Rubars dokumentär \"Könskriget\", där nämnda artikel av Rothstein och Morhed var central, beslutade rektor i all hast att min forskning skulle granskas, enligt regelverket om förfarande vid misstanke om vetenskaplig ohederlighet. I 160 dagar har nu jakten på \"vetenskaplig ohederlighet\" pågått - trots att regelverket säger att granskningar som dessa ska avslutas högst 60 dagar efter beslut. Och vad mer är, jag vet fortfarande inte vad jag är anklagad för. Trots att regelverket i linje med rättsstatens principer förutsätter att precisa och avgränsade anklagelser finns. Eftersom de som anklagade mig varken velat ta det ansvar och arbete det innebär att sätta sig in i en vetenskaplig produktion eller den alldeles påtagliga risk att skuggor kastas över deras eget namn om den framförda anklagelsen om ohederlighet mot mig skulle vara utan grund, har anklagarna väjt från den akademiska arenan. 160 dagar men ingen anklagelse, och det som granskas är hela min över 30 år långa produktion. De frågor de som granskar mig ställer i e-post är den enda formen av mänsklig kommunikation i denna sak, men frågorna är helt ryckta ur sin kontext och ställda utan förklaring. \"Vi vill se materialet bakom publikation nr 27 och nr 28\", står i ett mejl, \"två föreläsningar givna 1988 och 1990\", och jag svarar: \"Det är insamlat för 20 år sedan och därför inte längre sparat.\" (Det finns regler om detta, hur en forskare ska hantera denna typ av material och jag har följt dem.) Responsen från granskarna lyder: \"När gallrades materialet och vem fattade beslutet?\" Jag granskas mycket riktigt för att se om där finns grund för en möjlig anklagelse. Inkvisitionens grymma logik. Förutom ovisshet och okommenterade motfrågor har granskningen kantats av en partisk, ja antagonistisk hållning från universitetets jurister. Gång på gång har man krävt ut material som antingen inte utgjort allmänna handlingar - arbetsmaterial som varken inkommit eller upprättats vid Uppsala universitet eller någon annan svensk myndighet - eller handlingar som omfattas av sekretess och därför ska underkastas prövning, något granskningsgruppens tidsramar inte medgett. Exempelvis anmodade universitetets jurister mig att skyndsamt lämna ut rådatafilen till \"Slagen dam\" när en forskare vid Stockholms universitet krävde ut den, utan att sökanden redovisade något projekt inom vilket materialet skulle användas, än mindre en etikgranskning av planerna i fråga. Det står helt i strid med sekretesslagens bestämmelser, men här var fokus förskjutet långt från forskningsetiken, ja långt från akademisk respekt för det insamlade materialet där tusentals kvinnor medverkar med sina liv och erfarenheter. På samma för forskningsetikens räkning respektlösa sätt förutsatte man för egen del att materialet skulle levereras för granskning utan närmare bedömning enligt sagda lag. När den egna arbetsgivaren granskar dig på jakt efter en anklagelse och samtidigt uppmanar dig att bryta mot såväl forskningsetiska principer som sekretesslagens utformning, är det av lätt insedda skäl omöjligt att göra rätt. Damn if you do, damn if you don't. Jag kände mig därför under vägens gång tvingad att hänskjuta alla avgöranden om materialet rörande \"Slagen dam\" till SCB, som var ansvarigt för att samla in och sammanställa datafilerna. Resultatet blev att gruppen ytterligare utsträckte tiden för granskningen. Motiveringen var att det var ett digert material och att sekretessbedömningar krävt stor tidsåtgång. Kan detta ha kommit som en överraskning? De frågor som granskarnas digra - obegränsade? - uppgift väcker handlar onekligen om metodologiska och forskningsetiska problemställningar. Under dessa hundra och mer dagar har jag därför upprepade gånger bett att få möta mina granskare. - Tvivlar ni på barnens existens? På att de har sagt vad de sagt? Det är mycket jag kan förmedla muntligt, visa fram, vi kan lyssna på band tillsammans under former som inte gör materialet till allmänna handlingar - men om detta görs skriftligt, om jag tillställer gruppen banden och annat råmaterial, får detta oerhört känsliga material status av allmän handling med allt vad det innebär av offentlighet. Kanske kunde vi därför i ett möte gemensamt finna vetenskapligt och etiskt goda sätt att beskydda anförtrodda, skambelagda liv, så att de informanter som delgett mig sina tunga berättelser inte skulle utsättas ytterligare, denna gång genom att göras till allmänna handlingar vid en myndighet, frågade jag. Också forskare jag samarbetat med i dessa projekt ger under granskningens gång förslag på andra vägar att visa materialet än att lämna in det. Men jag får ingen respons. Än mindre vetskap om vilka frågor, vilken ohederlighet, man letar efter. Bara nya frågor per e-post. Det är svårt att inte tänka på Kafkas romanfigur Josef K. Josef K mötte heller aldrig sina domare, bara vakterna. Kommer jag aldrig att få möta er? Svaret är nej. Tolkningen av regelverket, säger mina granskare, är att min rätt till försvar ska vara skriftlig. På tisdag, den 15 november, får jag veta om granskarna har funnit det de sökt, och vad det i så fall är. Därefter har jag tio dagar på mig att formulera mitt försvar. Josef K., för sin del, blev aldrig färdig med sitt inlägg innan vakterna kom, tog honom med sig och vred om kniven. Nu är det inte knivar jag fruktar, men väl Processen: - Först och främst ska du veta att det inte rör sig om en process inför en ordinär domstol! sa K. - Det var värre, sa onkeln. - Vad menar du? frågade K. och såg på honom. - Jag menar att det var värre, sa onkeln. Att vara anklagad enligt universitetets regelverk är också \"värre\". I det upplägg Bo Sundqvist valt för min granskning sitter åklagare och domare i samma instans, med oinskränkt möjlighet att tolka och verkställa regelverk efter eget gottfinnande och utan insyn. Det har inte krävts någon anklagelse, och fram till i dag vet jag inte vad eller vilket i min mångtusensidiga produktion man vill ge mig tio dagar att försvara - skriftligt. - Jag är oskyldig, sa Josef K. - Det säger alla skyldiga. Den allmänna meningen är att du är skyldig, sa prästen. Enligt den valuta man för i vetenskapssamhället är trovärdigheten allt en forskare har, medan utfallet av en granskning av den här sorten rangerar så oändligt mycket lägre, också för den oskyldiga. Det var mycket riktigt \"den allmänna meningen\" som fick Bo Sundqvist att initiera granskningen, efter reaktionerna på - vad han och många andra uppfattade som - mina uttalanden i medierna. Dessa gjorde att \"det uppstått frågetecken kring din forskning.\" Rektor frångick den akademiska arenans krav på vetenskaplig hederlighet och lät sig styras av dokumentärens konstnärliga och medvetet manipulerande berättargrepp. Jag har vigt en stor del av mitt forskarliv åt att förstå dynamiken i mäns våld mot kvinnor. Omänsklig förnedring. Jag har lyssnat i tusentals timmar. Till kvinnor och män. Och barn. Noterat. Tagit fram, prövat mig fram och skapat mönster. Sorterat, prövat nya kategorier. Skapat termer för att förstå berättelser som ingen dittills hade brytt sig om. Hemliga och dolda. Jag har skapat nya teorier. Om erotiserat våld, om könskonstituering på våldets arena. Ägnat stor energi åt att förstå männens hänvisningar till Gud för sitt våld mot kvinnor. Mycket återstår, vi har bara börjat. Men jag har gjort min del. Det kan väl inte vara detta som är grunden till att granskarna inte vill möta mig? Kanske är det detta som är anklagelsen? Att jag själv har blivit smittad i kraft av min kunskap om det skamliga? Är jag i så fall en smittbärare de inte vill ha i sin närhet? Jag somnar i djup oro med min försvarsskrift på nattduksbordet, och möter ett plågat, flackande ansikte framför mig. Helene, en av mina informanter, viskar, nästan ohörbart, hon vänder kroppen från mig, ögonen blir små streck av ögonfransar, jag frågar inte. Hon andas tungt, med rosor på kinderna. Kunde hon bara förlösas i tårar! Men det är inte tårar denna gång. Hennes ord kommer. Som de gör när intervjusituationen är som bäst. Skulle jag ge mina granskare denna röst, de som inte en gång vill möta mig? - Vi vill ha bakgrundsmaterialet från dina skrifter 27 och 28! Ska hennes sorg och hennes namn ingå som en akt i mitt självförsvar? Då vill jag hellre dömas! Och är det detta jag döms för har min forskargärning haft mening. Mina informanter är de enda jag verkligen kan ställas till svars för. Deras tillit. Deras berättelser. Deras kamp för att mana fram det skamliga, de smärtfulla orden. Så att andra ska slippa. Detta har jag vetenskapliggjort. Och underkastat mig många vetenskapliga granskningar kring. Analyserna kan efterprövas, tolkningar kan diskuteras, frågeställningar fokuseras, drivas eller släppas. Jag somnar igen. Mer avklarnad denna gång. Jag sätter punkt för min försvarsskrift. Jag är redo att möta min domare. EVA LUNDGREN Professor i sociologi, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 23834, "headline": "\"Att likna bögar vid cancer är uppmaning till hatmord\"", "summary": "Hetsen och hatbrotten mot homosexuella har ökat lavinartat. Så ser Sverige ut 2005. Det är en milsvid skillnad mellan att hävda att homosexualitat är en synd och att skriva \"Ju förr bögen möter bödeln desto bättre!\" eller att som pastor Åke Green likna homosexualitet med en cancersvulst. Den liknelsen kommer inte från Jesus. Den kommer från Hitler, skriver Jonas Gardell.", "article": "Sedan 1980 har det begåtts minst tjugonio (29!) mord i Sverige där offret varit homosexuell och förövarna på något sätt kopplade till svensk extremhöger. Senast i januari 2005 misshandlades en femtonårig pojke ihjäl med träpåk av två tonåringar. Den 13-årige mördaren var medlem i Nationaldemokraterna och motivet var att offret var bög. Bara i år har extremhögern anlagt två mordbränder mot homosexuella kaféer och flera andra träffställen har utsatts för stenkastning och vandalism. Antalet fall av misshandel och trakasserier är okänt men stort och ökande. Sverige år 2005. För ett par år sen ville Svenska PEN-klubben att jag skulle vara med i en kampanj för PEN-klubbens arbete för det fria ordet. Det fria ordet i andra länder. Kampanjen gick ut på att ett antal svenska författare fotograferades och så skrev man texter om att \"i Turkiet hade han fått fängelse&\" eller \"i Kina hade hon blivit trakasserad för det hon skrivit&\". Jag invände då att det gäller ju Sverige också. Jag är författare, och jag har blivit misshandlad i Sverige för vad jag skrivit. Jag har mottagit dödshot. I Sverige - inte någon annanstans. Då fick jag inte vara med i kampanjen mer. Hyckleri? Naturligtvis. Det finns en flathet och ett hyckleri hos Sveriges intellektuella som är sorglig. I samband med rättegångarna mot Åke Green har några av landets intellektuella, däribland Olle Stenholm, Bertil Torekull, Tomas von Vegesack och Svante Nycander, fört en kampanj för rätten att smäda och kränka homosexuella. Jag misstänker att de allesammans är med i Svenska PEN. Missförstå mig inte. Jag kan absolut respektera att man sätter yttrandefriheten före varje annan frihet, men då måste man naturligtvis avskaffa hela hetslagen, inte skydda judar, inte skydda zigenare, inte skydda svarta, inte skydda några etniska grupper. Släpp hatet fritt, helt enkelt. Men de skribenter som högstämt säger sig värna yttrandefriheten har aldrig någonsin krävt detta. Gränsen går alltid vid oss homosexuella. Samhället sätter gränser för att skydda sina svagaste och mest utsatta. Det är bra. Det måste man göra. Att homosexuella fortfarande tillhör de mest utsatta grupperna är tyvärr bara alltför sant. Genom att skriva lagar bestämmer samhället normen för vad vi får och inte får göra mot varandra i samhället. Vad som går för sig och vad som inte går för sig. Därför är det självklart att homosexuella också måste omfattas av hetslagen. Jag vill inte att min son ska växa upp och behöva höra att hans pappa har sex med djur och småbarn. Jag vill inte att min son ska behöva läsa på internet att ju förr hans pappa avrättas eller mördas desto bättre. Jag vill inte behöva uppleva dagen då kristna människor som borde lära honom om Guds allomfattande kärlek i stället skränar så att han hör att hans pappa är en cancersvulst som borde utrotas. Ska det vara så svårt att förstå? Hur förvirrad och teologiskt okunnig Åke Green än är så är det hat han underblåser verkligt, konkret och påtagligt. Sverige år 2005: Det är oss man dödar, det är oss man misshandlar, det är våra träffställen man bränner ner, det är oss man ropar glåpord efter på gatan och trakasserar på arbetsplatser och i skolor. Och det är det hatet som Olle Stenholm, Bertil Torekull, Tomas von Vegesack, Svante Nycander och andra vill tillåta att man underblåser. I ena stunden uppmärksammas ånyo nazisternas gräsligheter sextio år tillbaka i historien, och ånyo ropar man aldrig mer. I andra stunden kräver man att nästan ordagrant exakt samma argumentation som nazisternas ska få användas mot just en av de grupper som förföljdes grymmast i Hitlertyskland. I bästa fall naivt och okunnigt. I värsta fall varken naivt eller okunnigt. Inte så att man inte ska få hävda att homosexualitet är en synd. Gör det. Gör det dagligen och stundligen om den som vill. Det är visserligen dålig teologi, det är andligt ytligt och det är djupt okunnigt. Men det hetsar inte till hatbrott. Ska vi förbjuda alla ytliga, okunniga och dåliga teologer finge vi inte mycket religion kvar i världen. (Man kan på lika goda religiösa grunder kräva att psoriasis-sjuka ska utestängas ur samhällsgemenskapen, att människor med synproblem inte får vara präster, att slaveriet ska införas igen och att våldtagna kvinnor ska stenas. Allt det står i Bibeln, och är med andra ord Guds vilja och Guds lag. Av någon anledning tiger högerkyrkorna alltid med just de här kraven.) Våra kyrkor får helt enkelt inte bli små skyddade enklaver där vilken grumlig och hatisk åsiktssmörja som helst får frodas. Det är en milsvid skillnad mellan att hävda att homosexualitet är en synd och att skriva \"Ju förr bögen möter bödeln desto bättre!\" eller att likna homosexualitet med en cancersvulst. De senare exemplen har inget med religion eller yttrandefrihet att göra utan är uppmaningar till hatmord. Den som påstår annat ljuger. Pastor Åke Green är nationaldemokraternas nye store hjälte. Inte undra på. Att som Åke Green hävda att homosexualitet är en cancersvulst i samhällskroppen är inte att hävda en religiös trossats. Cancersvulstliknelsen kommer inte från Jesus. Den kommer från Hitler. Hat måste alltid sättas in i sin kontext. Exempelvis är det så att en oproportionerlig stor del av mord på bögar, misshandelsfall och trakasserier av homosexuella sker i Göteborg. Samtidigt är hälften av de präster som skrivit på uppropet mot välsignelse av homopar knutna till Göteborgs stift. Ett slump? Naturligtvis inte. Bakom de som slår står alltid de som hetsar. Bakom varje barn som mobbar står vuxna som lär dem konsten. Bakom de som hatar står alltid de som förser dem med argumenten. Åke Greens predikan som enskild företeelse är inget brott och inget hot. Det är en okunnig religiös extremists klumpiga och kärlekslösa utspel, inget mer. Satt i sitt sammanhang blir den emellertid något annat. I dagarna presenterar Säpo en rapport om hur hatbrotten mot homosexuella ökat kraftigt i samhället. Och Expo har publicerat en annan rapport som visar hur hetsen mot homosexuella - med hjälp av internet - accelererat lavinartat. Det är fakta. Det är hur Sverige ser ut 2005. Var och en av oss har ett ansvar för att det har blivit så. Var och en av de präster som skrivit på uppropet mot att välsigna homopar är medskyldiga. Var och en av de intellektuella som högljutt försvarar Åke Green och andra extremisters rätt att hata, men som aldrig lyft ett finger för de homosexuellas rättigheter, är skyldiga. Olle Stenholm, Bertil Torekull, Tomas von Vegesack, Svante Nycander - allesammans skyldiga. Liksom Åke Green. Liksom du som läser detta. Liksom jag. Jag är ärligt talat fullständigt ointresserad av huruvida Åke Green får sitta några dagar i finkan eller inte. Jag är mycket mer intresserad av att på allvar komma till rätta med det alltmer aggressiva homohatet via internet, det ökande antalet brott mot homosexuella, mordbränderna, det eskalerande våldet, morden. Det vore en utmaning värd namnet för landets troende och icke-troende, präster och intellektuella till skillnad för att försvara en förvirrad landsortspastors halvnazistiska utläggningar eller lägga ut namnlistor för att marekera sitt avståndstagande mot bögar och lesbiska. JONAS GARDELL Författare ", "article_category": "other"}
{"id": 23835, "headline": "”Att likna bögar vid cancerär uppmaning till hatmord”", "summary": "Hetsen och hatbrotten mot homosexuella har ökat lavinartat. Så ser Sverige ut 2005. Det är en milsvid skillnad mellan att hävda att homosexualitat är en synd och att skriva ”Ju förr bögen möter bödeln desto bättre!” eller att som pastor Åke Green likna homosexualitet med en cancersvulst. Den liknelsen kommer inte från Jesus. Den kommer från Hitler, skriver Jonas Gardell.", "article": "Sedan 1980 har det begåtts minst tjugonio (29!) mord i Sverige där offret varit homosexuell och förövarna på något sätt kopplade till svensk extremhöger. Senast i januari 2005 misshandlades en femtonårig pojke ihjäl med träpåk av två tonåringar. Den 13-årige mördaren var medlem i Nationaldemokraterna och motivet var att offret var bög. Bara i år har extremhögern anlagt två mordbränder mot homosexuella kaféer och flera andra träffställen har utsatts för stenkastning och vandalism. Antalet fall av misshandel och trakasserier är okänt men stort och ökande. Sverige år 2005. För ett par år sen ville Svenska PEN-klubben att jag skulle vara med i en kampanj för PEN-klubbens arbete för det fria ordet. Det fria ordet i andra länder. Kampanjen gick ut på att ett antal svenska författare fotograferades och så skrev man texter om att ”i Turkiet hade han fått fängelse…” eller ”i Kina hade hon blivit trakasserad för det hon skrivit…”. Jag invände då att det gäller ju Sverige också. Jag är författare, och jag har blivit misshandlad i Sverige för vad jag skrivit. Jag har mottagit dödshot. I Sverige – inte någon annanstans. Då fick jag inte vara med i kampanjen mer. Hyckleri? Naturligtvis. Det finns en flathet och ett hyckleri hos Sveriges intellektuella som är sorglig. I samband med rättegångarna mot Åke Green har några av landets intellektuella, däribland Olle Stenholm, Bertil Torekull, Tomas von Vegesack och Svante Nycander, fört en kampanj för rätten att smäda och kränka homosexuella. Jag misstänker att de allesammans är med i Svenska PEN. Missförstå mig inte. Jag kan absolut respektera att man sätter yttrandefriheten före varje annan frihet, men då måste man naturligtvis avskaffa hela hetslagen, inte skydda judar, inte skydda zigenare, inte skydda svarta, inte skydda några etniska grupper. Släpp hatet fritt, helt enkelt. Men de skribenter som högstämt säger sig värna yttrandefriheten har aldrig någonsin krävt detta. Gränsen går alltid vid oss homosexuella. Samhället sätter gränser för att skydda sina svagaste och mest utsatta. Det är bra. Det måste man göra. Att homosexuella fortfarande tillhör de mest utsatta grupperna är tyvärr bara alltför sant. Genom att skriva lagar bestämmer samhället normen för vad vi får och inte får göra mot varandra i samhället. Vad som går för sig och vad som inte går för sig. Därför är det självklart att homosexuella också måste omfattas av hetslagen. Jag vill inte att min son ska växa upp och behöva höra att hans pappa har sex med djur och småbarn. Jag vill inte att min son ska behöva läsa på internet att ju förr hans pappa avrättas eller mördas desto bättre. Jag vill inte behöva uppleva dagen då kristna människor som borde lära honom om Guds allomfattande kärlek i stället skränar så att han hör att hans pappa är en cancersvulst som borde utrotas. Ska det vara så svårt att förstå? Hur förvirrad och teologiskt okunnig Åke Green än är så är det hat han underblåser verkligt, konkret och påtagligt. Sverige år 2005: Det är oss man dödar, det är oss man misshandlar, det är våra träffställen man bränner ner, det är oss man ropar glåpord efter på gatan och trakasserar på arbetsplatser och i skolor. Och det är det hatet som Olle Stenholm, Bertil Torekull, Tomas von Vegesack, Svante Nycander och andra vill tillåta att man underblåser. I ena stunden uppmärksammas ånyo nazisternas gräsligheter sextio år tillbaka i historien, och ånyo ropar man aldrig mer. I andra stunden kräver man att nästan ordagrant exakt samma argumentation som nazisternas ska få användas mot just en av de grupper som förföljdes grymmast i Hitlertyskland. I bästa fall naivt och okunnigt. I värsta fall varken naivt eller okunnigt. Inte så att man inte ska få hävda att homosexualitet är en synd. Gör det. Gör det dagligen och stundligen om den som vill. Det är visserligen dålig teologi, det är andligt ytligt och det är djupt okunnigt. Men det hetsar inte till hatbrott. Ska vi förbjuda alla ytliga, okunniga och dåliga teologer finge vi inte mycket religion kvar i världen. (Man kan på lika goda religiösa grunder kräva att psoriasis-sjuka ska utestängas ur samhällsgemenskapen, att människor med synproblem inte får vara präster, att slaveriet ska införas igen och att våldtagna kvinnor ska stenas. Allt det står i Bibeln, och är med andra ord Guds vilja och Guds lag. Av någon anledning tiger högerkyrkorna alltid med just de här kraven.) Våra kyrkor får helt enkelt inte bli små skyddade enklaver där vilken grumlig och hatisk åsiktssmörja som helst får frodas. Det är en milsvid skillnad mellan att hävda att homosexualitet är en synd och att skriva ”Ju förr bögen möter bödeln desto bättre!” eller att likna homosexualitet med en cancersvulst. De senare exemplen har inget med religion eller yttrandefrihet att göra utan är uppmaningar till hatmord. Den som påstår annat ljuger. Pastor Åke Green är nationaldemokraternas nye store hjälte. Inte undra på. Att som Åke Green hävda att homosexualitet är en cancersvulst i samhällskroppen är inte att hävda en religiös trossats. Cancersvulstliknelsen kommer inte från Jesus. Den kommer från Hitler. Hat måste alltid sättas in i sin kontext. Exempelvis är det så att en oproportionerlig stor del av mord på bögar, misshandelsfall och trakasserier av homosexuella sker i Göteborg. Samtidigt är hälften av de präster som skrivit på uppropet mot välsignelse av homopar knutna till Göteborgs stift. Ett slump? Naturligtvis inte. Bakom de som slår står alltid de som hetsar. Bakom varje barn som mobbar står vuxna som lär dem konsten. Bakom de som hatar står alltid de som förser dem med argumenten. Åke Greens predikan som enskild företeelse är inget brott och inget hot. Det är en okunnig religiös extremists klumpiga och kärlekslösa utspel, inget mer. Satt i sitt sammanhang blir den emellertid något annat. I dagarna presenterar Säpo en rapport om hur hatbrotten mot homosexuella ökat kraftigt i samhället. Och Expo har publicerat en annan rapport som visar hur hetsen mot homosexuella – med hjälp av internet – accelererat lavinartat. Det är fakta. Det är hur Sverige ser ut 2005. Var och en av oss har ett ansvar för att det har blivit så. Var och en av de präster som skrivit på uppropet mot att välsigna homopar är medskyldiga. Var och en av de intellektuella som högljutt försvarar Åke Green och andra extremisters rätt att hata, men som aldrig lyft ett finger för de homosexuellas rättigheter, är skyldiga. Olle Stenholm, Bertil Torekull, Tomas von Vegesack, Svante Nycander – allesammans skyldiga. Liksom Åke Green. Liksom du som läser detta. Liksom jag. Jag är ärligt talat fullständigt ointresserad av huruvida Åke Green får sitta några dagar i finkan eller inte. Jag är mycket mer intresserad av att på allvar komma till rätta med det alltmer aggressiva homohatet via internet, det ökande antalet brott mot homosexuella, mordbränderna, det eskalerande våldet, morden. Det vore en utmaning värd namnet för landets troende och icke-troende, präster och intellektuella till skillnad för att försvara en förvirrad landsortspastors halvnazistiska utläggningar eller lägga ut namnlistor för att marekera sitt avståndstagande mot bögar och lesbiska. JONAS GARDELL Författare ", "article_category": "other"}
{"id": 23856, "headline": "\"Otillåten könsdiskriminering vid svenska universitet\"", "summary": "Universiteten i Karlstad och Örebro krävs på 360 000 kronor i skadestånd. Det är otillåten könsdiskriminering att på förhand öronmärka ett visst antal utbildningsplatser åt sökande av ett visst kön, eller att ge generell förtur åt manliga sökande utan hänsyn till meriterna hos de kvinnor som sorteras bort. Ändå ser myndigheterna mellan fingrarna när universitet och högskolor runt om i landet systematiskt ägnar sig åt sådan könskvotering, skriver Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord vid Centrum för rättvisa, som i dag lämnar in skadeståndskrav mot universiteten i Karlstad och Örebro på totalt 360 000 kronor för två unga kvinnors räkning.", "article": "Den 1 juli 2005 infördes nya förbud mot könsdiskriminering. Sedan dess uppmanas taxiåkare att byta tjejtaxor mot \"solotaxor\" för alla som åker taxi sent. Frisörer uppmanas att ändra sina pristlistor så att de tar betalt efter kundens hårlängd i stället för att ha olika herr- och dampriser. Annars riskerar de att anmälas till jämställdhetsombudsmannen (JämO) och bli skadeståndsskyldiga. Samtidigt ser myndigheterna mellan fingrarna när universitet och högskolor runt om i landet systematiskt ägnar sig åt könskvotering. Framför allt handlar det om kvotering av män vid antagning till utbildningar där universitet och högskolor tycker att andelen kvinnor är för hög. Bakgrunden är att kvinnor, vilket framgår av Skolverkets statistik, sedan flera år generellt har bättre gymnasiebetyg än män. Detta slår igenom vid antagningen till högre utbildning. Enligt Högskoleverkets rapport \"Reell kompetens och alternativt urval vid lärosätena år 2004\" användes under 2004 könskvotering av Karlstads universitet (lärarutbildning, sjuksköterskeutbildning och socialomsorgsutbildning), Malmö högskola (sjuksköterskeutbildning och socionomutbildning), Mälardalens högskola (sjuksköterskeutbildning), Umeå universitet (lärarutbildning) och Örebro universitet (lärarutbildning). Under 2005 har en del universitet och högskolor upphört med könskvotering medan andra har låtit denna urvalsmetod expandera till ännu fler utbildningar. Centrum för rättvisa riktar i dag, för två unga kvinnors räkning, skadeståndskrav på vardera 120 000 kronor till Örebro universitet samt för en ung kvinnas räkning skadeståndskrav på 120 000 kronor till Karlstads universitet. Fallen gäller alla människors rätt att bli behandlade lika oavsett kön. Dessa unga kvinnor har nekats plats på hälsoutvecklarprogrammet vid Örebro universitet respektive sjuksköterskeprogrammet vid Karlstad universitet trots att de hade bättre betyg eller resultat på högskoleprov än de män som kvoterades in. Om universiteten i fråga inte medger att de gjort sig skyldiga till en otillåten könsdiskriminering och betalar skadestånd till de drabbade kommer fallen att lämnas över till tingsrätt. Karlstads universitet har bestämt att jämn könsfördelning är uppnådd när andelen män och kvinnor är minst 40 respektive 60 procent. På åtta utbildningar inom vård och undervisning, där andelen män är mindre än 40 procent, kvoterar Karlstads universitet in manliga sökande till dess den eftersträvade könsfördelningen är uppnådd. För att en manlig sökande ska få förtur krävs inga andra meriter än att ha blivit godkänd i gymnasiet och att man har sökt den aktuella utbildningen i första hand. På sjuksköterskeutbildningen i Karlstad antogs totalt 76 studenter varav 11 män (14,5 procent) var inkvoterade. Hela 71 kvinnor som nekades plats på utbildningen hade högre betyg än den manliga sökande med lägst betyg som kvoterades in. Skillnaden i fråga om meriter är dramatisk: Till exempel hade den kvinnliga sökande med bäst betyg som nekades plats 15,10 (väl godkänt i snitt) på den 20-gradiga skalan medan den manliga sökande som kvoterades in med lägst betyg bara hade 10,59 (godkänt i snitt). I stort gäller samma sak för samtliga utbildningar i Karlstad som använder kvotering - under den period som kvotering har använts vid detta lärosäte kan antalet könsdiskriminerade kvinnor sannolikt räknas till flera hundra per termin. Örebro universitet beslutade för sin del 2004 att utvidga könskvoteringen till 13 olika utbildningsprogram. Det handlar om utbildningar i alltifrån medie- och kommunikationsvetenskap till medicinsk sekreterare. Mellan 5 och 30 procent av platserna på dessa utbildningar har öronmärkts för sökande av \"underrepresenterat kön\", det vill säga män. De två kvinnor som nu stämmer Örebro universitet nekades plats på hälsoutvecklarprogrammet där 4 av 25 platser (16 procent) öronmärktes åt manliga sökande trots att de hade bättre betyg respektive resultat på högskoleprov än män som kvoterades in. Bakgrunden till denna nyordning är att högskoleförordningen sedan den 1 januari 2003 ger högskolor en möjlighet att bestämma om ett alternativt urval, som innefattar vissa förkunskaper eller andra sakliga omständigheter, för högst 10 procent av platserna på en viss utbildning i syfte att öka den sociala och etniska mångfalden. Men lika klart är att ett sådant arbete inte får bedrivas i strid med grundläggande rättsprinciper, lag eller på ett sätt som kränker enskilda människor. I ett enskilt fall där två sökande till ett arbete eller en utbildning har likvärdiga meriter är det tillåtet att ge företräde åt den sökande som är av underrepresenterat kön. Men kvotering är inte tillåten. Det följer bland annat av det diskrimineringsförbud som återfinns i lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Samma sak framgår av EG-rätten - exempelvis har EG-domstolen underkänt de så kallade Thamprofessurerna som ju var vikta för kvinnor. Så sent som i juni 2005 förtydligade regeringen i propositionen \"Ny värld, ny högskola\" vad som gäller för det alternativa urvalet: Högskolorna får inte beakta andra meriter än sådana som har en direkt betydelse för utbildningen och platser på en högskoleutbildning får inte reserveras för sökande från viss grupp eller med viss bakgrund. Det är alltså otillåten könsdiskriminering att, som vid Örebro universitet, på förhand öronmärka ett visst antal platser åt sökande av ett visst kön eller, som vid Karlstads universitet, att ge generell förtur åt manliga sökande utan hänsyn till meriterna hos de kvinnor som sorteras bort. Den grundläggande moraliska invändningen mot denna sorts kvotering är att det offentliga härigenom överger principen om individuell rättvisa till förmån för principen om rättvisa för grupper. Och grupprättvisa innebär att det offentliga överger principerna om likabehandling och likhet inför lagen. Det är inget litet avsteg från den demokratiska rättsstatens grunder. Man kan principiellt ifrågasätta redan det begränsade lagliga utrymme som i dag finns för att i ett enskilt fall vid likvärdiga meriter ge företräde åt en sökande av underrepresenterat kön. Ska kön och andra faktorer som vi inte kan påverka överhuvud taget beaktas vid anställning eller antagning till högre utbildning? Är det inte mer rättvist att låta intervjuer, skriftliga prov eller till och med lotten fälla avgörandet? Visst kan man argumentera för att det vore önskvärt att fler män blir lärare i förskolan eller fler kvinnor blir ingenjörer i tillverkningsindustrin. Men sådana bedömningar är alltid subjektiva och därför ytterst tvivelaktiga som grund för rekrytering och urval till högre utbildning. Om man ändå anser att det är motiverat att få fler kvinnor att välja utbildningar som män typiskt sett väljer och vice versa, får man ta till metoder som inte diskriminerar och kränker andra människor. Exempelvis är aktiva rekryteringsåtgärder som annonsering, gymnasiebesök, samarbete med arbetslivet och så vidare fullt tillåtna. Könskvoteringen i Karlstad och Örebro bör även ses i ett större sammanhang. I januari 2005 fälldes Uppsala universitet i tingsrätten för etnisk diskriminering efter att ha kvoterat bort 30 sökande till juristutbildningen som inte hade två utlandsfödda föräldrar (efter att staten överklagat domen prövar Svea hovrätt fallet den 16 november 2005). Även andra högskolor har kvoterat studenter utifrån etnisk bakgrund. Och i syfte att minska den sociala snedrekryteringen kvoterar kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet in sökande från vissa gymnasieskolor med lägre övergång till högskolan än andra gymnasieskolor. Den tydliga signal som denna sorts kvotering sänder till unga människor är: Det spelar ingen roll att du anstränger dig på gymnasiet, läser upp dina betyg eller skaffar dig relevant arbetslivserfarenhet. I slutändan är det ändå ditt kön eller din bakgrund som fäller avgörandet. Få uppgifter är så angelägna som arbetet för ett samhälle där alla blir behandlade lika - oavsett kön, etnisk eller social bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare. Men det kvoteringstänkande som har slagit igenom vid landets universitet och högskolor reser flera påträngande frågor om vilka principer som bör vara vägledande i detta arbete: Vill vi att detta kvoteringstänkande ska sprida sig till andra samhällsområden som arbetsmarknad och företagande? Vill vi ha ett samhälle som ägnar sig åt ändlös sortering och särbehandling av människor utifrån grupptillhörighet? Vill vi ha ett samhälle där staten undergräver i stället för att värna grundläggande principer om likabehandling och likhet inför lagen? GUNNAR STRÖMMER CLARENCE CRAFOORD ", "article_category": "other"}
{"id": 23857, "headline": "”Otillåten könsdiskrimineringvid svenska universitet”", "summary": "Universiteten i Karlstad och Örebro krävs på 360 000 kronor i skadestånd.Det är otillåten könsdiskriminering att på förhand öronmärka ett visst antal utbildningsplatser åt sökande av ett visst kön, eller att ge generell förtur åt manliga sökande utan hänsyn till meriterna hos de kvinnor som sorteras bort. Ändå ser myndigheterna mellan fingrarna när universitet och högskolor runt om i landet systematiskt ägnar sig åt sådan könskvotering, skriver Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord vid Centrum för rättvisa, som i dag lämnar in skadeståndskrav mot universiteten i Karlstad och Örebro på totalt 360 000 kronor för tre unga kvinnors räkning.", "article": "Den 1 juli 2005 infördes nya förbud mot könsdiskriminering. Sedan dess uppmanas taxiåkare att byta tjejtaxor mot ”solotaxor” för alla som åker taxi sent. Frisörer uppmanas att ändra sina pristlistor så att de tar betalt efter kundens hårlängd i stället för att ha olika herr- och dampriser. Annars riskerar de att anmälas till jämställdhetsombudsmannen (JämO) och bli skadeståndsskyldiga. Samtidigt ser myndigheterna mellan fingrarna när universitet och högskolor runt om i landet systematiskt ägnar sig åt könskvotering. Framför allt handlar det om kvotering av män vid antagning till utbildningar där universitet och högskolor tycker att andelen kvinnor är för hög. Bakgrunden är att kvinnor, vilket framgår av Skolverkets statistik, sedan flera år generellt har bättre gymnasiebetyg än män. Detta slår igenom vid antagningen till högre utbildning. Enligt Högskoleverkets rapport ”Reell kompetens och alternativt urval vid lärosätena år 2004” användes under 2004 könskvotering av Karlstads universitet (lärarutbildning, sjuksköterskeutbildning och socialomsorgsutbildning), Malmö högskola (sjuksköterskeutbildning och socionomutbildning), Mälardalens högskola (sjuksköterskeutbildning), Umeå universitet (lärarutbildning) och Örebro universitet (lärarutbildning). I samtliga dessa fall har män kvoterats in. Under 2005 har en del universitet och högskolor upphört med könskvotering medan andra har låtit denna urvalsmetod expandera till ännu fler utbildningar. Centrum för rättvisa riktar i dag, för två unga kvinnors räkning, skadeståndskrav på vardera 120 000 kronor till Örebro universitet samt för en ung kvinnas räkning skadeståndskrav på 120 000 kronor till Karlstads universitet. Fallen gäller alla människors rätt att bli behandlade lika oavsett kön. Dessa unga kvinnor har nekats plats på hälsoutvecklarprogrammet vid Örebro universitet respektive sjuksköterskeprogrammet vid Karlstad universitet trots att de hade bättre betyg eller resultat på högskoleprov än de män som kvoterades in. Om universiteten i fråga inte medger att de gjort sig skyldiga till en otillåten köns-diskriminering och betalar skadestånd till de drabbade kommer universiteten att stämmas i tingsrätt. Karlstads universitet har bestämt att jämn könsfördelning är uppnådd när andelen män och kvinnor är minst 40 respektive 60 procent. På åtta utbildningar inom vård och undervisning, där andelen män är mindre än 40 procent, kvoterar Karlstads universitet in manliga sökande till dess den eftersträvade könsfördelningen är uppnådd. För att en manlig sökande ska få förtur krävs inga andra meriter än att ha blivit godkänd i gymnasiet och att man har sökt den aktuella utbildningen i första hand. På sjuksköterskeutbildningen i Karlstad antogs totalt 76 studenter varav 11 män (14,5 procent) var inkvoterade. Hela 71 kvinnor som nekades plats på utbildningen hade högre betyg än den manliga sökande med lägst betyg som kvoterades in. Skillnaden i fråga om meriter är dramatisk: Till exempel hade den kvinnliga sökande med bäst betyg som nekades plats 15,10 (väl godkänt i snitt) på den 20-gradiga skalan medan den manliga sökande som kvoterades in med lägst betyg bara hade 10,59 (godkänt i snitt). I stort gäller samma sak för samtliga utbildningar i Karlstad som använder kvotering – under den period som kvotering har använts vid detta lärosäte kan antalet könsdiskriminerade kvinnor sannolikt räknas till flera hundra per termin. Örebro universitet beslutade för sin del 2004 att utvidga könskvoteringen till 13 olika utbildningsprogram. Det handlar om utbildningar i alltifrån medie- och kommunikationsvetenskap till medicinsk sekreterare. Mellan 5 och 30 procent av platserna på dessa utbildningar har öronmärkts för sökande av ”underrepresenterat kön”, det vill säga män. De två kvinnor som nu stämmer Örebro universitet nekades plats på hälsoutvecklarprogrammet där 4 av 25 platser (16 procent) öronmärktes åt manliga sökande trots att de hade bättre betyg respektive resultat på högskoleprov än män som kvoterades in. Bakgrunden till denna nyordning är att högskoleförordningen sedan den 1 januari 2003 ger högskolor en möjlighet att bestämma om ett alternativt urval, som innefattar vissa förkunskaper eller andra sakliga omständigheter, för högst 10 procent av platserna på en viss utbildning i syfte att öka den sociala och etniska mångfalden. Men lika klart är att ett sådant arbete inte får bedrivas i strid med grundläggande rättsprinciper, lag eller på ett sätt som kränker enskilda människor. I ett enskilt fall där två sökande till ett arbete eller en utbildning har likvärdiga meriter är det tillåtet att ge företräde åt den sökande som är av underrepresenterat kön. Men kvotering är inte tillåten. Det följer bland annat av det diskrimineringsförbud som återfinns i lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Samma sak framgår av EG-rätten – exempelvis har EG-domstolen underkänt de så kallade Thamprofessurerna som ju var vikta för kvinnor. Så sent som i juni 2005 förtydligade regeringen i propositionen ”Ny värld, ny högskola” vad som gäller för det alternativa urvalet: Högskolorna får inte beakta andra meriter än sådana som har en direkt betydelse för utbildningen och platser på en högskoleutbildning får inte reserveras för sökande från viss grupp eller med viss bakgrund. Det är alltså otillåten könsdiskriminering att, som vid Örebro universitet, på förhand öronmärka ett visst antal platser åt sökande av ett visst kön eller, som vid Karlstads universitet, att ge generell förtur åt manliga sökande utan hänsyn till meriterna hos de kvinnor som sorteras bort. Den grundläggande moraliska invändningen mot denna sorts kvotering är att det offentliga härigenom överger principen om individuell rättvisa till förmån för principen om rättvisa för grupper. Och grupprättvisa innebär att det offentliga överger principerna om likabehandling och likhet inför lagen. Det är inget litet avsteg från den demokratiska rättsstatens grunder. Man kan principiellt ifrågasätta redan det begränsade lagliga utrymme som i dag finns för att i ett enskilt fall vid likvärdiga meriter ge företräde åt en sökande av underrepresenterat kön. Ska kön och andra faktorer som vi inte kan påverka över huvud taget beaktas vid anställning eller antagning till högre utbildning? Är det inte mer rättvist att låta intervjuer, skriftliga prov eller till och med lotten fälla avgörandet? Under alla omständigheter är ren kvotering oacceptabelt. Visst kan man argumentera för att det vore önskvärt att fler män blir lärare i förskolan eller fler kvinnor blir ingenjörer i tillverkningsindustrin. Men sådana bedömningar är alltid subjektiva och därför ytterst tvivelaktiga som grund för rekrytering och urval till högre utbildning. Om man ändå anser att det är motiverat att få fler kvinnor att välja utbildningar som män typiskt sett väljer och vice versa, får man ta till metoder som inte diskriminerar och kränker andra människor. Exempelvis är aktiva rekryteringsåtgärder som annonsering, gymnasiebesök, samarbete med arbetslivet och så vidare fullt tillåtna. Könskvoteringen i Karlstad och Örebro bör även ses i ett större sammanhang. I januari 2005 fälldes Uppsala universitet i tingsrätten för etnisk diskriminering efter att ha kvoterat bort 30 sökande till juristutbildningen som inte hade två utlandsfödda föräldrar (efter att staten överklagat domen prövar Svea hovrätt fallet den 16 november 2005). Även andra högskolor har kvoterat studenter utifrån etnisk bakgrund. Och i syfte att minska social snedrekrytering kvoterar kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet in sökande från vissa gymnasieskolor med lägre övergång till högskolan än andra gymnasieskolor. Den tydliga signal som denna sorts kvotering sänder till unga människor är: Det spelar ingen roll att du anstränger dig på gymnasiet, läser upp dina betyg eller skaffar dig relevant arbetslivserfarenhet. I slutändan är det ändå ditt kön eller din bakgrund som fäller avgörandet. Få uppgifter är så angelägna som arbetet för ett samhälle där alla blir behandlade lika – oavsett kön, etnisk eller social bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare. Men det kvoteringstänkande som har slagit igenom vid landets universitet och högskolor reser flera påträngande frågor om vilka principer som bör vara vägledande i detta arbete: Vill vi att detta kvoteringstänkande ska sprida sig till andra samhällsområden som arbetsmarknad och företagande? Vill vi ha ett samhälle som ägnar sig åt ändlös sortering och särbehandling av människor utifrån grupptillhörighet? Vill vi ha ett samhälle där staten undergräver i stället för att värna grundläggande principer om likabehandling och likhet inför lagen? Gunnar Strömmer Clarence Crafoord ", "article_category": "other"}
{"id": 23858, "headline": "Regnet öser ner över cedrarnas ö", "summary": "I bergen på den japanska ön Yakushima regnar det åtta meter per år. I det här fuktiga klimatet stortrivs cedrar som kan bli flera tusen år gamla.", "article": "Vi startar tidigt på morgonen. Det måste man på den här ön, som är en av de regnigaste på jorden. Jag är här under den så kallade torrtiden i oktober, då åtminstone förmiddagarna är relativt förskonade. Men vi vet med hundraprocentig säkerhet att det kommer att regna på eftermiddagen, om inte förr. Detta är Yakushima, en ö sex mil nedanför Japans sydspets. På min östra sida böljar Stilla havet, på den västra Östkinesiska sjön. Nära hamnen i Anbo, dit färjan från Kagoshima på Japans sydö Kyushu förde mig kvällen innan, bor jag på ett enkelt hotell. Hayashi Fumiko, japansk författarinna, bodde just här i Anbo när hon skrev sin roman \"Uki-gumo\", \"Det flytande molnet\", för mer än femtio år sedan. \"Här regnar det 35 dagar per månad\", skrev Fumiko hjälplöst suckande om Yakushima. Vetenskapligt bekräftar statistiken detta infernaliska regnande. Bergen får 8 000 mm per år, det \"torra\" låglandet bara 4 000 mm. I Sverige kan det jämföras med sydvästra Småland, en av våra blötaste regioner, som får stå ut med 1 000 mm. Vi kränger på oss ryggsäckarna och startar vandringen. Det är ett svettigt projekt att vandra på Yakushima. Fukten är en orsak, den knöliga terrängen en annan. Min japanske följeslagare Michio Yamaguchi och jag pustar oss uppåt på Kusugawa Mountain Trail, genom flodravinen Shiratani Unsuikyo och över bergspasset Tsuji Toge. Intill passet når vi en bergskam med hänförande utsikt över de skogklädda dalgångar och bergstoppar som är hjärtat av biosfärreservatet Yakushima. Upp över det yngre skogstaket sticker försilvrade torrakor av mycket gamla cedrar, öns vise åldermän. Stigen bär sedan nedåt längs Kitasawafloden, genom dalgången och uppåt igen till toppen av Miyanoura-dake med en resning nästan som Kebnekaise. Runt den bildar andra toppar och ryggar en sköld med 1 300-1 900 meters höjd. Bergsområdet, som på vintern är täckt av snö, kallas Okudake och vibrerar av gammal religiös mystik. Det här är de heliga bergen där gudarna bor. Redan under Heiantiden för tusen år sedan, och ännu i dag, vallfärdar många bybor hit upp under \"takemairi\", en årlig religiös ritual. Folket tillber öns skyddshelgon Ippon Hoju Daigongen om riklig skörd och fiskfångst. Michio framför mig kliver över stock och sten och mossbelupna rötter som nästan tycks levande där de kröker sina ådrade armar över stigen. Ibland griper giriga rotfingrar tag i min vrist och är nära att fälla mig. Måhända tycker Ippon Hoju inte om okunniga, utländska inkräktare. Rötterna som växer till en sådan utmaning tillhör inget mindre än Yakusugi, Yakushimas mer än tusen år gamla cederträd, eller deras stubbar, \"domaiboku\". Yakusugi är sevärdheten nummer ett på ön. Värstingen är Wilsons Stump som man kan gå in i och lämna gåvor till gudomen Mokkon vid det lilla altaret. Wilson var en engelsk präst och botanist som besökte ön 1914, och spred kunskap i Europa om den särartade ekologin och växtvärlden.Att stubben Wilson ännu står kvar sedan fällningen 1586 bekräftar artens hållbarhet. Säg den svenska ekstubbe som står sig i 400 år! Yakusugin växer ovanför 500-metersnivån och kring 1.000 meter hittar man i dag de största träden, de flesta med egna namn. Det äldsta lär vara Jomonsugi på sluttningen av berget Takatsuka-yama med omkretsen 16,4 meter, diametern 5,2 meter och åldern någonstans mellan 2.600 och 7.200 år. Just så svårt är det faktiskt att bedöma åldern. De växer så långsamt här uppe att årsringarna flyter ihop. Det kärva bergsklimatet stimulerar också till produktion av kåda som gör träet oerhört motståndskraftigt mot förruttnelse. Byarna gjorde ännu på 60-talet takplattor av Yakusugi. Tillsammans med Michio söker jag upp en rad av de större träden på ön. I reservatet Yakusugi Land växer till exempel Buddhasugi, åtta meter i omkrets och 1.800 år gammalt, och Kigensugi, lika omfångsrik men 3.000 år gammalt. Vi ser stubbar från vilka nya skott skjutit upp för hundratals år sedan och vuxit till vackra träd. Vi hukar för att ta oss genom de portar som bildats av cedrar som vuxit ihop eller lutar mot varandra, lokalt kallas de Kugurisugi, \"tunnelcedrar\". På motsvarande vis har Futagosugi, \"tvillingcedrar\", döpts efter sitt växtsätt, där två likstora träd skjuter upp parallellt ur samma stubbe. Den runda ön är full av berg varför kustvägen är kurvig och rätt smal. Det behövs en heldag med bil för att komma runt hela Yakushima med dess sevärdheter. Flera vattenfall är mycket spektakulära. På västsidan finns flera mindre sandstränder där havssköldpaddor kommer upp och lägger sina ägg, de viktigaste vid Nagata i nordväst. På samma sida av ön växer en intressant blandskog av ek och lagerträd i ett brett bälte upp-ifrån bergen ned till kusten. I skogen träffar vi på apor och hjortar. Bägge arterna har utvecklats på Yakushima och finns bara här. Liksom en rad andra arter kom de hit medan det fanns en landbrygga från ön Kyushu och blev sedan isolerade här. Det finns tre tusen insektsarter, flera unika fåglar och givetvis mängder av växtarter i de variationsrika biotoperna från tunga skogar till kalfjäll. Mest känd är Yakushima rhododendron uppe i bergen, en art man hittar på exempelvis plantskolan i skånska Alnarp. Yakushima är en särpräglad ö med en trollskog i bästa John Bauerstil där regnguden visar ett särdeles generöst sinnelag. Resa dit: Till Tokyo flyger bland Resa dit: Till Tokyo flyger bland annat SAS och British Airways. Finnair går direkt till Osaka, varifrån det är närmare till Kagoshima på Japans sydspets. Från Kagoshima tar man färja 4 timmar eller svävare 2 timmar till Yakushima. Världens Resor har en treveckors höstresa runt södra Japan där två dagar på Yakushima ingår, 36.500 kr, www.varldensresor.se Logi: I färjeläget Anbo finns flera hotell. Vi bodde på Hotel Oberuzyu för 750 kr/natt med halvpension, ett litet och enkelt ställe, men med utmärkt mat. Information: Japans officiella turistbyrå ger på www.jnto.co.uk allmän info om att turista i landet, men inget om Yakushima. Världsarv: Yakushima naturområde är ett av Japans 13 världsarv. ", "article_category": "other"}
{"id": 23871, "headline": "”Antifascisterna lika stort demokratihot som nazisterna”", "summary": "Björn Eriksson om demonstrationerna i Linköping: Motdemonstranterna beter sig mer nazistiskt än nazisterna själva.Vi måste sluta att idealisera de så kallade antifascistiska motdemonstranterna i den tappning de visade upp sig i Linköping i lördags. Det är flathet att inte betrakta denna hord av motdemonstranter som ett lika stort hot mot demokratin som nazisterna. Det slödder som försöker leka stadsgerilla, som hela tiden försöka lura polisen, förtjänar inte annat än förakt. Varför ska jag och andra känna någon sympati för dem som med sitt beteende verkar mer nazistiska än nazisterna själva? De spelar nynazisterna rakt i händerna. Samtidigt får vi aldrig förlika oss med nazisternas intrång på den demokratiska arenan, skriver landshövding Björn Eriksson.", "article": "Så stod dom där – en gäng välklädda män. Med keps och byxa. Jag såg dem från mitt fönster på Linköpings slott. De stod på borggården och väntade. Lugnt och stilla. Men det var något som var fel. De var klädda i uniform – det var nazister på väg att demonstrera. Tillstånd har polisen gett förstås, allt enligt svensk uppfattning om demokrati. Det är en vanlig lönelördag i centrala Linköping. Tusentals människor är på väg att shoppa – deras lördag kommer inte att bli som dom tänkt. Inte min heller. Vad som fastnat blir en känsla av avsky och vanmakt för vad jag fick se utanför residenset och nere i Linköpings centrala delar. De uniformsklädda blir stående länge. Polisen får ägna all sin kraft åt att hindra motdemonstranter. De har också tillstånd att demonstrera, men först om några timmar. Men det är något fel med dom också. De har huvor och näsdukar för ansiktena och nu vädrar dom morgonluft. Utmed demonstrationsvägen gör dom ideliga angrepp för att bryta sig in och stoppa nazisterna. Cyklar kastas, männi-skor hindras och skräms på sin shoppingväg, polisen attackeras. Det är för min generation skrämmande att se över 100 nazister ställa sig på led för att marschera genom Linköping för demokratins avskaffande. Uniformer, fanor och vad som därtill hör i form av sköldar och trumvirvlar ger ett eko som ligger så långt bort från östgöten som tänkas kan. Det är inte så vi vill se vår stad kablas ut över hela landet. Och det är inte första gången vi utsatts för denna skymf av i första hand utsocknes krafter. Inte blir det bättre av att nationalsocialistisk front (NSF) säger sig vilja kandidera till nästa års kommunfullmäktigeval i Linköping. Vår självutnämnde Führer, Jonas Andersson, tillkännagav denna nyhet vid torgmötet på lördagen. Några politiska krav gällande Linköping motiverades inte kandidaturen med. Flosklerna som strömmande ur munnen på honom och andra talare var att dagens politiker (i deras språkbruk förrädarpacket) ska sparkas bort så det blir slut på våldtäkter och så att invandrare kan utvisas. Dessbättre torde NSF:s möjligheter att lyckas i en valkampanj vara mikroskopiska, men bara tanken att sådana löss vågar försöka, känns som ett slag i ansiktet för oss som bor och verkar i länet. Av vad jag läst verkar flera uttalande kunna hänföras till hets mot folkgrupp och jag utgår från att åklagare och polis nu noga prövar den frågan. Det har gått några dagar nu. Bland Linköpingsbor är det tyvärr inte nazisternas tåg man pratar mest om. Det är dom andra, motdemonstranterna som får folks avsky. Det är dom man vill stoppa. Med sitt uppträdande har de gjort nazisterna en stor tjänst. För sett från nazisternas synpunkt blev det en lyckad demonstration. I en demokrati är det beklämmande hur de så kallade antifascisterna i sin enfald uppträder. Fredliga motdemonstranter som ville manifestera sin avsky för nynazisterna göre sig icke besvär. Vem går frivilligt i ett demonstrationståg i Linköping om man vet att man kan få ett basebollträ i huvudet eller ett knytnävslag i ansiktet? Bilden av det slödder som försöker leka stadsgerilla, som hela tiden försöka lura polisen iförda maskerade huvor förtjänar inte annat än förakt. Vart tog deras demokratibegrepp vägen? Varför ska jag och andra känna någon sympati för dem som med sitt beteende verkar mer nazistiska än nazisterna själva? Begriper de inte att de spelar nynazisterna rakt i händerna? Vad det handlar om är att nazisterna utlyser sin demonstration veckor i förväg väl medvetna att extremisterna på andra sidan samlar sina huliganled för ”motdemonstration”. Nazisterna gör en poäng av att demonstrera korrekt och all skit faller på motdemonstranterna. Vanligt folk uppmanas av polisen att lämna centrum, om det nu är några som vågar eller vill beblanda sig med huligandemonstranterna. Menar man allvar med att värna om vår demokrati kan lösningen knappast vara att den vanliga medborgaren får offra sin rörelsefrihet. Ska de så kallade antifascisterna lyckas med det? Jag och många med mig betackar oss för den hjälpen. Enligt min uppfattning är det ren flathet att inte betrakta horden av maskförsedda motdemonstranter som ett lika stort hot mot demokratin som nazismen själva. Vad ska man då göra? Själva demonstrationsrätten är som sig bör en grundlagsfråga och ställd utom all tvekan. Det var alltså rätt att låta dom demonstrera. Men detsamma gäller inte var demonstrationer ska äga rum och vilka tider som är aktuella. Jag tvivlar på att man i långa loppet kan ha ett system där stadskärnor på lördagseftermiddagar förvandlas till veritabla slagfält. Det är faktiskt vår stad, våra parker och våra köpcentra. Lösningen måste bli – om detta elände fortsätter – att förvisa huliganer i vardera lägren, till andra platser och andra tider för sina uppvisningar av muskelkraft och vandalism. Att maskeringsförbudet inom kort träder i kraft får betraktas som en välgärning! Sist men inte minst. Jag tror vi alla måste sluta idealisera de så kallade motdemonstranterna i den tappning de visade upp sig i Linköping. Men samtidigt aldrig förlika oss med nazisternas intrång på den demokratiska arenan. Likt Pyrrhus vill man utbringa ”En sådan seger till och vi är räddningslöst förlorade”. Jag menar att oavsett vem som utmålade sig till segrare i lördags så är vi alla förlorare. Vad som måste till är en mobilisering av oss vanliga medborgare för att få demonstrera utan knölpåkar, med inställningen att rätten inte sitter i knytnävarna. Samt en satsning inte minst i skolan på demokratiska värden som tron på förmågan att agitera och övertyga via ordet, förnuftet och klokskapen. Vrålande inhemska versioner av Schwarzeneggers Terminator är inte vad svensk demokrati behöver! Vi sitter inte heller stilla i Linköping. I mitten av månaden har vi en sammandragning av goda krafter i länet och Säkerhetspolisen, kring den nationella och regionala hotbilden rörande politiska extremister. Då kommer vi tydligt att göra vår röst hörd på samma sätt som många i länet engagerar sig för att vi aldrig ska glömma Förintelsen. Minnesdagen den 27 februari växer i styrka här i Östergötland. Men i dag skäms jag som östgötehövding över vad som tilldrogs sig i min stad i lördags och jag är i gott sällskap med en bedövande majoritet av vanliga Linköpingsbor. BJÖRN ERIKSSON Landshövding i Östergötland ", "article_category": "other"}
{"id": 23902, "headline": "”Stort hat mot muslimerökar rasismen i Sverige”", "summary": "Ny studie från Integrationsverket: Andelen som vill stänga Sveriges gränser för invandring har ökat med tio procentenheter.Nästan hälften av landets befolkning instämmer helt eller delvis i påståendet: ”Vi bör inte släppa in fler invandrare i Sverige”. Mellan 1999 och 2004 har den opinion som vill stänga landets gränser för all invandring ökat kraftigt. Främst märks det stora hatet mot muslimer. Nästan fyra av tio svenskar har bevittnat verbala rasistiska trakasserier riktade mot muslimer. Lika många tror dessutom att rasismen kommer att vara än värre i landet om fem år. Det visar Integrationsverkets rapport som presenteras av forskningsledaren José Alberto Diaz.", "article": "Rasismen tar sig olika uttryck i dagens Sverige. Ibland är den öppen och organiserad, kopplad till våld, ibland är den subtil och underliggande och yttrar sig i attityder och handlingar i arbets- och vardagslivet. Är Sverige ett rasistiskt samhälle? Har rasismen ökat eller minskat? Hur många har erfarenheter av rasistiska trakasserier? Hur stor är främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi? Vad är framtidsutsikterna? Det är några av de frågor som avhandlas i Integrationsverkets nya rapport ”Rasism och främlingsfientlighet i Sverige” som presenteras i dag. Ett av integrationspolitikens mål är att förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och etnisk diskriminering. Den nya rapporten består av åtta rapporter och delstudier som tillsammans ger en beskrivning och analys av tillståndet och förändringarna inom området. Allmänheten anser inte att Sverige är ett rasistiskt samhälle. Det visar en av delstudierna som bygger på Integrationsbarometer (IB), Integrationsverkets stora enkätundersökning. En stor majoritet, två av tre, avvisar helt eller delvis 2004 föreställningen att ”Sverige är ett rasistiskt samhälle”. Endast 30 procent instämmer helt eller delvis, därav endast fem procent helt. Allt fler är även övertygade om att rasismen inte ökar i landet. Trendförändringen är märkbar om man jämför mellan de fem mätningar som gjorts sedan 1999. Vid första mätningen uppgav 56 procent att rasismen ökade. Detta ska jämföras med 46 procent i senaste mätningen. De som anser att rasismen inte ökar har gått från 42 procent 1999 till 49 procent. Den positiva förändringen och att nästan sju av tio avfärdar bilden av Sverige som rasistiskt land är förhoppningsvis ett utryck för vad många upplever i vardagslivet och framför allt för en vilja att motsätta sig en negativ utveckling. Här finns en viktig potential för positiva insatser. Rapporten visar också att allmänhetens stöd för ett invandrarfientligt parti minskar över tid. Året 1999 var det 29 procent som svarar ’ja, absolut’ eller ’ja, kanske’ på frågan ”kan du tänka sig rösta på ett politiskt parti som vill inskränka invandrares rättigheter”. Denna andel minskar till 25 procent året 2004. De som svarar kategoriskt positivt är 8 procent allt sedan 2002. Många ledande politiker och myndigheter tar positiv ställning för en ökad invandring som svar på problemen med den demografiska utvecklingen och framtida behov på arbetsmarknaden. Hur ställer sig allmänheten till att öppna eller stänga landet för fler invandrare? En knapp majoritet på 52 procent tar helt eller delvis avstånd från det invandringsfientliga påståendet ”Vi bör inte släppa in fler invandrare i Sverige”. Men de som instämmer helt eller delvis i detta påstående är 46 procent, därav instämmer två av tio helt. Om man tittar på hela perioden 1999 till 2004 kan man dra slutsatsen att opinionen som vill stänga Sveriges gränser för all invandring ökar kraftigt, med hela tio procentenheter. I motsvarande grad minskar under perioden de som avvisar en restriktiv hållning med elva procentenheter. Det är tydligt att en invandringsrestriktiv inställning ökar över tid. Förändringen ligger inte i linje med det etablerade samhällets synsätt. I verkets rapport ges i flera delstudier underlag som visar att rasismens nya ansikte i Sverige är ett hat mot muslimer. Rapporten beskriver ”islamofobin” i allmänhetens attityder och föreställningar. Flertalet svenskar avvisar en allmän misstro mot muslimer och avvisar handlingar som skapar socialt avstånd till muslimer, men har samtidigt en negativ bild av den muslimska kulturen och muslimska värderingar. Resultaten visar att det finns • En klar majoritet som tar avstånd från ett allmänt ogillande av muslimer i Sverige; nästan 6 av 10 avvisar påståendet om att begränsa muslimernas invandring och något fler tar avstånd från uppfattningen att antalet muslimer i Sverige skapar främlingskapskänsla. • En klar majoritet som har en negativ uppfattning om den muslimska kulturen och muslimska värderingar; sex av tio avvisar att islam gett upphov till en imponerande kultur och nästan 8 av 10 anser att islam inte är förenlig med västvärlden. En mycket liten andel uppger en klart positiv uppfattning om muslimsk kultur. • En majoritet som avvisar tanken om att skapa social distans till muslimer; sex av tio uppger att de inte känner misstro vid umgänge med muslimer och fyra av tio avvisar tanken på att distansera sig till muslimer i meningen att inte vilja flytta till ett område med många muslimer. Allmänhetens attityd speglas även i erfarenheterna av rasistiska trakasserier i form av ”vittnesmål till rasistiska kränkningar” som drabbar judar, muslimer och svarta. Muslimer är den kategori som drabbas hårdast. Nära fyra av tio har bevittnat verbala kränkningar riktade mot muslimer. Hälften av vittnesmålen om kränkningar av muslimer avser fyra eller fler kränkningar. Det handlar om en i särklass intensiv utsatthet för verbala förolämpningar. Svarta personer drabbas också i hög grad av verbala rasistiska kränkningar. En tredjedel av de svarande uppger att de varit vittne till kränkande verbala kommentarer till svarta. Rapporten beskriver också beteendemässiga kränkningar, det vill säga om man ”varit vittne till kränkande beteende”. Som väntat avtar rasistiska kränkningar avsevärt om man skiftar fokus från verbala till beteendemässiga handlingar. Mest drabbade av kränkande beteende är svarta. 16 procent uppger att de varit vittne till kränkande beteende som drabbat denna kategori. Det är mindre än hälften av den nivån av vittnesmål som berör verbala kränkningar. En tredjedel av vittnesmålen är kränkningar som inträffat fyra gånger eller fler. Andelen som varit vittne av kränkande beteende mot muslimer ligger på en något lägre nivå än för svarta, 14 procent. Även här gäller nästan en tredjedel vittnesmål som berör fyra eller flera kränkningar. Om man jämför med Frankrike, där en jämförbar fråga ställdes 2003, ligger nivån för både verbala och beteendemässiga kränkningar i Sverige betydligt lägre. 31 procent av fransmännen har bevittnat verbala kräkningar mot judar och 48 procent mot muslimer, vilket kan jämföras med 14 och 37 procent i Sverige. Att muslimer drabbas hårdast märks även i anmälningarna till DO, som har analyserats i rapporten. Sju av tio anmälningar om etnisk diskriminering som kom in till DO från fyra analyserade minoritetsgrupper, kommer från personer med muslimsk bakgrund. Överraskande i denna studie är att gans-ka många svenskar har en pessimistisk syn i frågan om en framtid där samhället är fritt från rasism och etnisk diskriminering • Fyra av tio svenskar tror att rasismen kommer att bli ”något” eller ”mycket” större i Sverige om fem år. • Så många som 37 procent tror att personer med en annan etnisk bakgrund än den svenska alltid kommer att behandlas sämre än infödda svenskar. Sex av tio avvisar dock denna framtidsbild. Något hoppfullt är att den pessimistiska bilden försvagades ordentligt i relation till föregående år. En förändringsdynamik kan vara på gång. Kommande mätningar blir viktiga för att bedöma dess inriktning och styrka. Av en rad historiska och andra skäl kan bestämda former av rasism riktas särskilt mot vissa minoritetsgrupper, till exempel muslimer, judar och romer. I facklitteraturen myntas termer för detta: islamofobi och antisemitism. I verkets rapport ges i flera delstudier underlag som visar att rasismens nya ansikte i Sverige är hatet mot muslimer. Det är hög tid att uppmärksamma denna företeelse om Sverige skall ha en chans att förhindra de djupa motsättningar som rotat sig fast i flera europeiska länder. José Alberto Diaz Forskningsledare Integrationsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 23940, "headline": "Säg nej tillbudet på Skandia", "summary": "Old Mutuals bud på Skandia påverkar fler än aktieägarna. Det rör drygt en miljon pensionssparare och förutsättningarna för näringslivet i Sverige. Om du har möjlighet – rösta nej.", "article": "Ett sydafrikanskt företag vill köpa Stockholmsbörsens äldsta bolag. Har det någon betydelse för fler än ägarna? Ska den som inte intresserar sig för aktier över huvud taget engagera sig i ämnet? Om det aktuella bolaget inte hetat Skandia hade svaret sannolikt varit nej på dessa frågor. Det sker tusentals affärer i svenskt näringsliv varje år som varken debatteras eller uppmärksammas i medierna. Det finns goda skäl till att denna ledarsida inte har för vana att vare sig kommentera börsen eller utvecklingen i enskilda bolag. Med Skandia har det varit annorlunda. Missförhållandena i koncernen och försöken att mjölka livbolagets kunder på pengar har motiverat både hård granskning och kommentarer. 1,2 miljoner svenskar har sitt sparande hos Skandia Liv. Det finns ett stort allmänintresse för hur deras pengar förvaltas. Om inte annat visade försäljningen av Skandias kapitalförvaltning till Den norske Bank att det behövs en bättre insyn i verksamheten. Därför är det naturligt att skärskåda hur sydafrikanska Old Mutuals eventuella övertagande av moderbolaget Skandia kommer att påverka koncernen, spararna, branschen och i förlängningen svenskt näringsliv. För det första: Är detta en bra affär? Svaret på frågan påverkas oundvikligen av betraktarens synvinkel. Hittills är det mest de finansiella argumenten som diskuterats, och i den debatten har det inte funnits någon enighet. Det finns de som hävdat att Skandias aktieägare bör tacka ja till budet av ekonomiska skäl, medan andra menat att Skandia har bättre förutsättningar att klara sig på egen hand. Skandias styrelse har rekommenderat aktieägarna att säga nej. Men det finns en minoritet som säger ja. Att båda sidor har goda argument för sin sak framgår av det uttalande på tolv sidor som styrelsen gjorde den 23 september. Old Mutuals vd Jim Sutcliffe gör ett förtroendeingivande intryck när han beskriver motiven för köpet. Det finns attraktiva delar av Skandia – främst den brittiska rörelsen – som passar väl in i sydafrikanernas strategi. Kanske kan ett köp skapa de samordningsvinster som Sutcliffe lyfter fram. Det skulle gynna båda parter. Samtidigt finns problematiska sidor av affären som Sutcliffe inte talar om men som blir synliga när perspektiven vidgas. Mest bekymrande är att den dryga miljonen pensionssparare återigen hamnat i en situation där de saknar möjlighet att påverka en avgörande framtidsfråga. Det är aktieägarna i Skandia och Old Mutual som ska ta ställning till budet – inte livbolagets kunder (vilket stärker argumentet att inget vinstdrivande företag borde få äga ett ömsesidigt sparbolag). Visserligen har lagförändringar och ändrade rutiner inneburit att Skandia Liv är betydligt mer självständigt mot moderbolaget än tidigare. Men ägandet av Skandia har betydelse. Det vore naivt att tro något annat. På sikt kommer beslut i Old Mutuals ledning att påverka också livbolaget, som ingår i köppaketet. Är det klokt att släppa Skandia Liv till en utländsk ägare just när förtroendet långsamt håller på att återuppbyggas? Är det bra för svenskt näringsliv att en portfölj på flera hundra miljarder kronor i praktiken skickas från Stockholm till London? Man behöver inte vara lokalpatriot för att svara nej på de frågorna. Inte heller behöver man ansluta sig till de nationalistiska övertoner som delvis präglat debatten. Det räcker med att lyssna på Old Mutual, som inte gör någon hemlighet av att man tänker flytta Skandias huvudkontor till London och minska bolagets svenska prägel. Det är förlusten av Pharmacia i repris – fast den här gången handlar det inte om läkemedel utan om finansiella tjänster. Det är sant att bristen på starka ägare i Skandia under lång tid varit bolagets förbannelse, vilket bäddat för många av de senaste årens problem. Men det innebär inte att varje alternativ är att föredra. Om du är aktieägare i Skandia och tänker på de långsiktiga konsekvenserna för spararna, branschen och näringslivet: säg nej till Old Mutual. DN 16/10 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 23941, "headline": "Säg nej till budet på Skandia", "summary": "Old Mutuals bud på Skandia påverkar fler än aktieägarna. Det rör drygt en miljon pensionssparare och förutsättningarna för näringslivet i Sverige. Om du har möjlighet - rösta nej.", "article": "Ett sydafrikanskt företag vill köpa Stockholmsbörsens äldsta bolag. Har det någon betydelse för fler än ägarna? Ska den som inte intresserar sig för aktier över huvud taget engagera sig i ämnet? Om det aktuella bolaget inte hetat Skandia hade svaret sannolikt varit nej på dessa frågor. Det sker tusentals affärer i svenskt näringsliv varje år som varken debatteras eller uppmärksammas i medierna. Det finns goda skäl till att denna ledarsida inte har för vana att vare sig kommentera börsen eller utvecklingen i enskilda bolag. Med Skandia har det varit annorlunda. Missförhållandena i koncernen och försöken att mjölka livbolagets kunder på pengar har motiverat både hård granskning och kommentarer. 1,2 miljoner svenskar har sitt sparande hos Skandia Liv. Det finns ett stort allmänintresse för hur deras pengar förvaltas. Om inte annat visade försäljningen av Skandias kapitalförvaltning till Den norske Bank att det behövs en bättre insyn i verksamheten. Därför är det naturligt att skärskåda hur sydafrikanska Old Mutuals eventuella övertagande av moderbolaget Skandia kommer att påverka koncernen, spararna, branschen och i förlängningen svenskt näringsliv. För det första: Är detta en bra affär? Svaret på frågan påverkas oundvikligen av betraktarens synvinkel. Hittills är det mest de finansiella argumenten som diskuterats, och i den debatten har det inte funnits någon enighet. Det finns de som hävdat att Skandias aktieägare bör tacka ja till budet av ekonomiska skäl, medan andra menat att Skandia har bättre förutsättningar att klara sig på egen hand. Skandias styrelse har rekommenderat aktieägarna att säga nej. Men det finns en minoritet som säger ja. Att båda sidor har goda argument för sin sak framgår av det uttalande på tolv sidor som styrelsen gjorde den 23 september. Old Mutuals vd Jim Sutcliffe gör ett förtroendeingivande intryck när han beskriver motiven för köpet. Det finns attraktiva delar av Skandia - främst den brittiska rörelsen - som passar väl in i sydafrikanernas strategi. Kanske kan ett köp skapa de samordningsvinster som Sutcliffe lyfter fram. Det skulle gynna båda parter. Samtidigt finns problematiska sidor av affären som Sutcliffe inte talar om men som blir synliga när perspektiven vidgas. Mest bekymrande är att den dryga miljonen pensionssparare återigen hamnat i en situation där de saknar möjlighet att påverka en avgörande framtidsfråga. Det är aktieägarna i Skandia och Old Mutual som ska ta ställning till budet - inte livbolagets kunder (vilket stärker argumentet att inget vinstdrivande företag borde få äga ett ömsesidigt sparbolag). Visserligen har lagförändringar och ändrade rutiner inneburit att Skandia Liv är betydligt mer självständigt mot moderbolaget än tidigare. Men ägandet av Skandia har betydelse. Det vore naivt att tro något annat. På sikt kommer beslut i Old Mutuals ledning att påverka också livbolaget, som ingår i köppaketet. Är det klokt att släppa Skandia Liv till en utländsk ägare just när förtroendet långsamt håller på att återuppbyggas? Är det bra för svenskt näringsliv att en portfölj på flera hundra miljarder kronor i praktiken skickas från Stockholm till London? Man behöver inte vara lokalpatriot för att svara nej på de frågorna. Inte heller behöver man ansluta sig till de nationalistiska övertoner som delvis präglat debatten. Det räcker med att lyssna på Old Mutual, som inte gör någon hemlighet av att man tänker flytta Skandias huvudkontor till London och minska bolagets svenska prägel. Det är förlusten av Pharmacia i repris - fast den här gången handlar det inte om läkemedel utan om finansiella tjänster. Det är sant att bristen på starka ägare i Skandia under lång tid varit bolagets förbannelse, vilket bäddat för många av de senaste årens problem. Men det innebär inte att varje alternativ är att föredra. Om du är aktieägare i Skandia och tänker på de långsiktiga konsekvenserna för spararna, branschen och näringslivet: säg nej till Old Mutual. ", "article_category": "other"}
{"id": 23953, "headline": "Hot mot genusforskningen tvingar mig välja bort Fi\"", "summary": "Professorn Tiina Rosenberg (Fi) drar sig tillbaka från politiken: När nu hela genusvetenskapen hotas är det min plikt att välja universitetet, skriver hon. Beteckningen feminist har på några månader blivit ett skällsord. Det antifeministiska bakslaget påverkar oss alla. Jag anser det i nuvarande debattklimat inte möjligt att förena det akademiska arbetet med politik, skriver Tiina Rosenberg som anklagar högerns tankesmedja Timbro för att ligga bakom en kampanj mot sin person och mot genusvetenskapen. Hon har polisanmält en bokförsändelse från Timbro. Boken, en thriller, handlar om hur den ena efter andra försvinner. Jag känner igen Gudfadern när han talar, konstaterar hon.", "article": "Vi finländare har ofta beundrat den kompetenta svenska jämställdhetsdebatten och den tolerans som präglat det svenska diskussionsklimatet. Det senaste halvåret har tongångarna dock blivit annorlunda. I Sverige där de flesta partier för ett halvår sedan formligen tävlade om att kalla sig feminister har denna beteckning nu blivit ett skällsord. För en forskare är det intressant att reflektera över hur en sådan förändring har gått till. En anledning är att en dissonant och sinsemellan oliktänkande feministisk debatt fungerar illa i en konsensusinriktad kultur där avvikande röster stör den goda ordningen. Samtidigt är det svårt att undkomma en misstanke om att en systematisk kampanj mot genusforskning och genusforskare är i gång. Genusforskning har ständigt varit ifrågasatt och angreppen har gått i vågor. Det har ständigt funnits flera olika inriktningar inom genusforskning trots att motståndarna ofta försökt skapa en bild av ett enhetligt fält. Stundtals har enstaka forskare attackerats hårt. Den senaste kampanjen mot genusforskning inleddes våren 2004 då journalisten Susanna Popova lanserade termen elitfeminist som en beteckning på akademiska feminister och genusforskare. Enligt Popova sysslar dessa i huvudsak med en offerdebatt och har hamnat långt ifrån kvinnors vardag. Popova och högerns tankesmedja Timbro, som finansierat hennes bok, pekade ut genusvetenskapen som ett redskap för den socialdemokratiska regeringen, rent av som en filial för den. Forskare anklagades för att på regeringens beställning producera forskning som underlag för socialdemokratisk politik. Sedan dess har Popova varit en flitigt förekommande debattör och nyligen anlitad av Timbro som forskningsgranskare av genusinriktade doktorsavhandlingar i rapporten Viljan att flyta medströms: en granskning av svenska genusavhandlingar 2005 (Timbro, 2005). Popova profilerar sig gärna som det sunda förnuftets röst i en genusdebatt som hon menar präglas av förvirring och av tokiga påhitt. Men målet för denna kritik har inte alltid varit klart. Har det gällt individuella forskare, ett helt forskningsfält eller den socialdemokratiska regeringen? Den intensifierade attacken mot genusforskning inleddes våren 2004. Dess första föremål var docent Anna Wahl, då verksam som ledarskapsforskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Även här fungerade Popova som Timbros utsända. Anna Wahl utsattes för ett mediedrev som på alla sätt försvårade hennes arbetssituation. Under våren 2005 riktades intresset mot professor Eva Lundgren vid Uppsala universitet. Tevedokumentären Könskriget startade en hetsjakt mot Lundgren vars samlade forskning nu granskas av Uppsala universitet. Detta är anmärkningsvärt eftersom det inte finns någon misstanke om brott. Hennes forskningsresultat ogillas helt enkelt. Det räcker i dagens läge till att brännmärka en genusforskare. Nu, för femte veckan, befinner jag mig mitt i ett mediedrev som startades av Ebba Witt Brattström. Hennes häpnadsväckande uttalanden i medierna var inte endast startskottet för mediedrevet mot mig utan framför allt utgångspunkten för en sällan skådad våg av homofobi. Från tevesoffor och kvällstidningar växte sedan medieberättelsen om Fi-Tiina till proportioner som fått mig att häpna. Hur som helst, de homofobiska uttalandena har inte kommenterats av några medier alls med undantag för gaypress. Mediedrevet har återuppstått vecka efter vecka och alla försök till nyansering har misslyckats. Jag har blivit en vandrande citatsamling och måltavla för i stort sett vad som helst. Men det finns en logik i denna kaotiska situation. En historiskt intressant aspekt är att Ebba Witt Brattström själv i mitten av 1990-talet var de manliga professorernas hatobjekt och ständigt återkommande måltavla för antifeministiska attacker. Man försökte tillintetgöra henne med anklagelser om forskningsplagiat där det hävdades att hon hade stulit material till sin bok om Edith Södergran från en student. Även om omständigheterna kring de plagiatanklagelser som nu riktats mot mig är något annorlunda känns själva strategin igen. Tidskriften Axess är nämligen samma forum där Popova först publicerade sin attack mot Anna Wahl. När mediedrevet mot Wahl drog i gång delades Axess ut till samtliga studenter vid Handelshögskolan i Stockholm. I samma tidskrift publicerade Johan Tralau sin artikel Könspolitik går före akademiska meriter där han presenterar mig som forskningsfuskare. Han hänvisar till ett historiskt bakgrundsreferat på sidan 24 i min bok Byxbegär. Fuskdiskussionen kretsar kring placeringen av fotnoten nummer. 9. Fotnoten borde ha placerats en mening senare. Det är däremot inte sant att referensen skulle saknas. Tralau har av allt döma aldrig öppnat min bok utan hämtar sin information från en fem år gammal recension där recensenten öppnar sin text genom att hänvisa till sin egen forskning och i slutändan avfärdar all queerinriktad genusforskning. Mina fotnoter är dock en bisak för Tralau. Hans verkliga måltavla är regeringen som enligt Tralaus mening tillsätter inkompetenta genusprofessorer. Det historien inte förtäljer är att Johan Tralau också är en Timbroanknuten antifeminist och abortmotståndare. Detta har inte heller framgått av alla de medier som åter igen helt okritiskt köpt hans berättelse. Det skrämmande är att antifeministerna nu samlar sig till en aktion mot feminister i allmänhet och genusforskning i synnerhet. Det offentliga diskussionsklimatet har försämrats till rena trettiotalsstämningar. Det är nu berättigat att tala om ett rejält bakslag mot både feminism och genusforskning. Thomas Idergard, en annan aktiv högerlobbyist, föreslog på SvD:s ledarsida (10/10) en stopplag för genusfrågan. Han skriver: Om den borgerliga alliansen skulle vinna valet nästa höst måste en av de högst prioriterade forsknings-, utbildnings- och jämställdhetspolitiska åtgärderna vara ett avvecklande av den statliga och offentliga sanktioneringen av genusideologin. En upprensning i genusträsket kan bara åstadkommas genom dels en omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning, dels att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv. Precis som politiska diktat har skapat dagens bisarra situation, behövs det rakt motsatta politiska diktat för att göra upp med den. En textanalys av detta citat ger vid handen att det här handlar om hårda tag mot genusforskning. Det paradoxala med Idergards uttalande är att han dömer ut genusfrågan som ett statligt påfund samtidigt som han kräver statliga åtgärder mot den. Alla vägar tycks leda till Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida som nu blivit ledande i den antifeministiska retoriken och kampen. Genom förföljelse och skrämselteknik håller man nu på att tysta landets genusforskare. Inte helt oväntat fann jag i måndags en försändelse från Timbro. Jag fick då ta emot en thriller med ett följande följebrev: Hej Tiina! Det här är en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant. Detta hot har jag nu polisanmält. Utan att vara någon större anhängare av maffiafilmer känner jag igen Gudfadern när han talar. Sammanfattningsvis kan konstateras att det pågår minst två parallella kamper. Den första drivs av Ebba Witt Brattström som anser feminismen vara på villovägar. Hon har här övertagit den amerikanska professorn Christina Hoff Sommers boktitel Who stole feminism? (Vem stal feminismen? 1994) som sin slogan i aktionen att rädda feminismen från blatte- och queerfeminister. Hoff Sommers är en annan besviken feminist som framställer genusfeminismen (gender feminism) som ond och jämställdhetsfeminismen (equity feminism) som god. Här har Witt Brattström uppenbarligen bytt position när hon hävdar att genusfeminismen är verklighetsfrämmande och gynnar ett fåtal akademiska kvinnor, medan jämställdhetsfeminismen är till för de goda och normala kvinnorna. Hon avfärdar den intersektionalitet som nu börjat få fotfäste i svensk feminism och genusforskning som sekterism. Den intersektionella ansatsen innebär att kön ställs i relation till andra diskrimineringsformer, som exempelvis sexualitet, etnicitet, klass, ålder, rörelsehinder etcetera. Det är min övertygelse att det intersektionella förhållningssättet kommer att berika både genusforskning och feminism. Genus är en komplicerad fråga och vi feminister har ett ansvar för att vi inte bättre kunnat förmedla den mångfald av ansatser som ryms i genusvetenskapen. Zanyar Adami, chefredaktör för Gringo, formulerade detta träffande i en kolumn i Metro (5/10): Att det inte går att tala om rasism utan att även ta in sexism. Ett rasistiskt samhälle kommer också att förtrycka kvinnor och bögar. Jag har försökt hitta ett samlingsord för alla rörelserna, men det bästa jag kunde hitta var intersektionalitet. Det låter så där lagom sexigt. Adami menar att en god tanke måste förklaras bättre så att människor förstår vad det handlar om, både i teori och praktik. Det antifeministiska bakslaget påverkar oss alla. Om vi inte ser fördelarna med en bred och mångsidig genusforskning kan vi inte förklara kopplingarna mellan olika former av förtryck. Diskriminering och intolerans drabbar oss alla, kvinnor som män, homo som hetero, blatte som Svenne, arbetarklass och medelklass, gammal som ung, normal som onormal. För egen del anser jag det inte möjligt att i det rådande diskussionsklimatet förena det akademiska arbetet med det politiska. Nu när genusvetenskapen är hotad är det min plikt att framför allt ägna mig åt det akademiska arbetet. Därför väljer jag universitetet. TIINA ROSENBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 23961, "headline": "Hon blir en kansleratt räkna med", "summary": "Angela Merkel, Tysklands första kvinnliga förbundskansler, är en politisk överlevare men ingen idépolitiker. Hennes stora koalition kan bli en överraskning både för Tyskland och för Europa.", "article": "Tyskland får sin första kvinna på förbundskanslersposten. Angela Merkel, kristdemokraternas ledare förde en svag valkampanj och blev en nästan-förlorare. Men under de tre veckor som gått sedan valet har hon hållit ut i sina anspråk på att förbli kanslerskandidat. Fyllnadsvalet i Dresden förra söndagen hjälpte henne en bit, men att Angela Merkel nu står som vinnare i kanslerspelet är huvudsakligen hennes egen förtjänst. Hon har nått den politiska toppen i Tyskland mot alla odds – och mer till följd av konkurrenternas genomklappning än kraften i hennes egna idéer. Då och då liknas Angela Merkel vid Margaret Thatcher, den första kvinnan som blev premiärminister i Storbritannien. Båda är kemister och kvinnor men längre än så sträcker sig inte likheterna. Margaret Thatcher valdes till ledare för torypartiet på ett eget profilerat program – Storbritannien skulle göras om i marknadsliberal riktning, fackföreningarna skulle pressas tillbaka och konkurrensen få större spelrum. Hon hade många motståndare i sitt parti, men också hängivna anhängare. Och hon satte avtryck inte bara i brittisk utan också europeisk politik. Angela Merkel växte upp i det kommunistiska Östtyskland och kom in i politiken som något av ett alibi: förbundskansler Helmut Kohl ville ha någon från öst och det var inte fel om det var en kvinna, två minoriteter i tysk storpolitik i en och samma person. Sedan gick det storslagna kristdemokratiska partibygget sönder, när skumrasket kring rörelsens finansiering skingrades. Helmut Kohl föll och med honom de som utgjorde partiets ledning. Angela Merkel blev partiledare i ett vakuum. Det var inte så märkligt då, märkligare är att hon hållit sig kvar. I valet 2002 ansågs hon inte ”kanslerfähig” utan Bayerns ledare Edmund Stoiber fördes fram och förlorade mot socialdemokraternas Gerhard Schröder. När Gerhard Schröder i våras utlyste nyval gav han Angela Merkel en fördel, det är inte alls sagt att de kristdemokratiska ledarna hade anförtrott henne rollen som kanslerskandidat om valet kommit på ordinarie tid nästa år. Det är alltså som tursam och hårdhudad överlevare, inte som politisk reformator, Tysklands nya förbundskansler gjort sin karriär. Det bäddar för att hon kan få den stora koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater att hålla samman. En helt annan fråga är vilken politik denna regering kommer att föra. Hur kommer det att gå för Tyskland – och för Europa under kansler Merkel? Pessimisterna är just nu fler än optimisterna. De pekar på alla problem med svag tillväxt, åldrande befolkning, framtidsoro och reformtrötthet. Inte mycket kommer att bli gjort för att få den tyska marknadsekonomin att piggna till, menar de. Inte heller kommer det att gå att få bukt med underskotten i de offentliga finanserna. Risken finns att de två koalitionspartierna kommer att blockera varandra, inte tillsammans angripa problemen. Den nya tyska regeringen är parlamentariskt mycket stark, men dess båda partier tappade väljare i förhållande till förra valet. De fruktar en fortsatt flykt till dem som står utanför regeringen, de gröna, liberalerna och det nya vänsterpopulistiska partiet. En försiktigt framkryssande koalition – perspektivet är inte uppmuntrande. Å andra sidan har just Angela Merkel bortförklarats så många gånger och likväl är hon här nu. Hennes brist på briljans kompenseras av hennes uthållighet och hon tål både nederlag och påhopp. Möjligheten finns att denna kanslersperiod fortsätter den långsamma reformeringen av den tyska marknaden så att investeringar och arbetstillfällen återvänder till Europas största ekonomi. Möjligheten finns också att Angela Merkel, den första ledaren för ett stort europeiskt land med egna erfarenheter av kommunismen, kommer att ge nytt liv åt det europeiska samarbetet. Räkna inte ut Angela Merkel. dn 11/10 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 23977, "headline": "”Ny bok om Göran Perssonett journalistiskt haveri”", "summary": "Mats Svegfors angriper Olle Svenning: Han beskriver politiken som ett apspel.Göran Persson ska till mig ha sagt: ”Ja du Svegfors, du är en högt begåvad, mycket beläst men ytterst primitiv person.” Uppgiften finns i Olle Svennings bok om statsministern. Den är fel. Inte lite fel eller fel i nyanser, utan i sak fullständigt ogrundad. Svenning ger en nidbild av såväl Göran Persson som av hur det faktiskt fungerar i det officiella Sverige. Metoden med anonyma källor har sina fällor som leder till journalistiska haverier. Det skriver Västmanlands landshövding Mats Svegfors.", "article": "Journalisten Olle Svennings bok om Göran Persson bygger genomgående på anonyma källor. Med kritisk blick hos författaren kan en sådan metod resultera i god journalistik. Men fällorna som leder till fel, för att inte säga journalistiska haverier, finns sannerligen. Olle Svenning påstår i sin bok att statsministern inför några ”häpna landshövdingar” kring julen 2004 skulle ha sagt till mig: ”Ja du Svegfors, du är en högt begåvad, mycket beläst men ytterst primitiv person.” Skälet skulle ha varit att statsministern eftersträvade revansch för en artikel jag skrivit sju år tidigare. Uppgiften är inte särskild förklenande för mig, däremot för Göran Persson. Landets statsminister skulle ha sökt personlig revansch genom att offentligt förolämpa en av de myndighetschefer som är underställd honom och regeringen. Olle Svennings uppgift är fel, inte lite grand fel eller fel i nyanser. Den är i sak fullständigt ogrundad. Jag har inte varit med om något som har den minsta likhet med det som Olle Svenning återger. Statsministern har en professionell och i betydande utsträckning formell relation till oss som är myndighetschefer. Det är en nidbild såväl av statsministern som av hur det faktiskt fungerar i det officiella Sverige som Olle Svenning tecknar. För egen del betackar jag mig för att över huvud taget dras in denna typ av journalistiskt bakdanteri. Lite senare skriver Olle Svenning om den stora utredning, Ansvarskommittén, som jag leder: ”Det finns ett politiskt och ett innehållsligt kontrakt i Svegfors uppgift. Han ska helt enkelt se till att socialdemokrater och moderater blir överens om att lägga ner landstingen och de två regionala förvaltningarna. De kan möjligen återuppstå i en ny skepnad, fast med påtagligt reducerad egenmakt.” Återigen känner jag mig helt främmande inför Svennings uppgifter. Påståendet att det bakom regeringens mycket öppna utredningsdirektiv skulle finnas en bestämd dold agenda är fel. Frågan om den regionala samhällsnivån ställs. Men svaret är verkligen inte givet. Återigen har Svenning inte lite grand fel eller fel i nyanser. Hans uppgifter är ogrundade. För mig personligen är frågan om den regionala nivån i samhällsorganisationen av synnerlig vikt. På regional nivå ligger huvudansvaret för sjukvården: en tredjedel av den offentliga verksamheten, en tiondel av samhällsekonomin och den del av det offentliga uppdraget som är av allra störst betydelse för medborgaren i gemen. Vi har i dag sammantaget en väl fun-gerande sjukvård. Den hävdar sig mycket väl vid internationella jämförelser. Därmed är självfallet inte sagt att den i allt är bäst. Exempelvis, och inte minst, finns det brister i kontinuitet och tillgänglighet. Det finns också uppenbara brister i psykiatrin. Men sammantaget är det få länder som kan uppvisa samma trygghet för alla när det gäller tillgång till riktigt bra vård när det allvarliga och resurskrävande sjukdomsfallet inträffar. Men kunskap och behandlingsmetoder utvecklas mycket snabbt. Skall vi kunna bevara tryggheten i att ha tillgång till en sjukvård i världsklass förutsätter det en fortlöpande verksamhetsutveckling på absolut toppnivå. Det kräver ständiga omprövningar av metoder, organisation och resursfördelning. Denna verksamhet under ständig omprövning förutsätter avancerad teoretisk kunskap, det vill säga kunskap om sjukvårdsorganisation och management inom vårdområdet. Och det krävs förmåga att stå emot särintressen, såväl politiska som professionella. Jag ifrågasätter om vi kan bevara och utveckla sådan kunskap och sådan förändringsförmåga i dagens oftast små landstingsområden. Den rapport som lämnades över från Socialstyrelsen till Ansvarskommittén i onsdags (5/10) ger stöd för dessa farhågor. Men det handlar då inte om landstingens vara eller ickevara utan om hur stora landstingsområdena skall vara. Skall vi, som i olika roller arbetar med frågor om morgondagens sjukvård, kunna bära vårt ansvar förutsätter detta förtroende. Människor måste kunna lita på att vi talar allvar när vi diskuterar valsituationer som aldrig är entydiga. Ges bilden av att vi ägnar oss åt något slags apspel, där den verkliga processen och den öppet redovisade processen faller isär, så förtärs vårt förtroende. Och då går makten ur våra och medborgarnas händer. Då försvinner makten in i en all- män strid mellan kortsiktiga och partikulära intressen. Ingen, med möjligt undantag för mediernas scenmästare, har något intresse av en sådan utveckling. MATS SVEGFORS ", "article_category": "other"}
{"id": 23978, "headline": "\"Ny bok om Göran Persson ett journalistiskt haveri\"", "summary": "Mats Svegfors angriper Olle Svenning: Han beskriver politiken som ett apspel. Göran Persson ska till mig ha sagt: Ja du Svegfors, du är en högt begåvad, mycket beläst men ytterst primitiv person. Uppgiften finns i Olle Svennings bok om statsministern. Den är fel. Inte lite fel eller fel i nyanser, utan i sak fullständigt ogrundad. Svenning ger en nidbild av såväl Göran Persson som av hur det faktiskt fungerar i det officiella Sverige. Metoden med anonyma källor har sina fällor som leder till journalistiska haverier. Det skriver Västmanlands landshövding Mats Svegfors.", "article": "Journalisten Olle Svennings bok om Göran Persson bygger genomgående på anonyma källor. Med kritisk blick hos författaren kan en sådan metod resultera i god journalistik. Men fällorna som leder till fel, för att inte säga journalistiska haverier, finns sannerligen. >Olle Svenning påstår i sin bok att statsministern inför några \"häpna landshövdingar\" kring julen 2004 skulle ha sagt till mig: \"Ja du Svegfors, du är en högt begåvad, mycket beläst men ytterst primitiv person\". Skälet skulle ha varit att statsministern eftersträvade revansch för en artikel jag skrivit sju år tidigare. Uppgiften är inte särskild förklenande för mig, däremot för Göran Persson. Landets statsminister skulle sökt personlig revansch genom att offentligt förolämpa en av de myndighetschefer som är underställd honom och regeringen. Olle Svennings uppgift är fel, inte lite grand fel eller fel i nyanser. Den är i sak fullständigt ogrundad. Jag har inte varit med om något som har den minst likhet med det som Olle Svenning återger. Statsministern har en professionell och i betydande utsträckning formell relation till oss som är myndighetschefer. Det är en nidbild såväl av statsministern som av hur det faktiskt fungerar i det officiella Sverige som Olle Svenning tecknar. För egen del betackar jag mig för att över huvud taget dras in denna typ av journalistiskt bakdanteri. Lite senare skriver Olle Svenning om den stora utredning, Ansvarskommittén, som jag leder: \"Det finns ett politiskt och ett innehållsligt kontrakt i Svegfors uppgift. Han ska helt enkelt se till att socialdemokrater och moderater blir överens om att lägga ner landstingen och de två regionala förvaltningarna. De kan möjligen återuppstå i en ny skepnad, fast med påtagligt reducerad egenmakt.\" Återigen känner jag mig helt främmande inför Svennings uppgifter. Påståendet att det bakom regeringens mycket öppna utredningsdirektiv skulle finnas en bestämd dold agenda är fel. Frågan om den regionala samhällsnivån ställs. Men svaret är verkligen inte givet. Återigen har Svenning inte lite grand fel eller fel i nyanser. Hans uppgifter är ogrundade. För mig personligen är frågan om den regionala nivån i samhällsorganisationen av synnerlig vikt. På regional nivå ligger huvudansvaret för sjukvården: en tredjedel av den offentliga verksamheten, en tiondel av samhällsekonomin och den del av det offentliga uppdraget som är av allra störst betydelse för medborgaren i gemen. Vi har i dag sammantaget en väl fungerande sjukvård. Den hävdar sig mycket väl vid internationella jämförelser. Därmed är självfallet inte sagt att den i allt är bäst. Exempelvis, och inte minst, finns det brister i kontinuitet och tillgänglighet. Det finns också uppenbara brister i psykiatrin. Men sammantaget är det få länder som kan uppvisa samma trygghet för alla när det gäller tillgång till riktigt bra vård när det allvarliga och resurskrävande sjukdomsfallet inträffar. Men kunskap och behandlingsmetoder utvecklas mycket snabbt. Skall vi kunna bevara tryggheten i att ha tillgång till en sjukvård i världsklass förutsätter det en fortlöpande verksamhetsutveckling på absolut toppnivå. Det kräver ständiga omprövningar av metoder, organisation och resursfördelning. Denna verksamhet under ständig omprövning förutsätter avancerad teoretisk kunskap, det vill säga kunskap om sjukvårdsorganisation och management inom vårdområdet. Och det krävs förmåga att stå emot särintressen, såväl politiska som professionella. Jag ifrågasätter om vi kan bevara och utveckla sådan kunskap och sådan förändringsförmåga i dagens oftast små landstingsområden. Den rapport som lämnades över från Socialstyrelsen till Ansvarskommittén i onsdags (5.10) ger stöd för dessa farhågor. Men det handlar då inte om landstingens vara eller ickevara utan om hur stora landstingsområdena skall vara. Skall vi, som i olika roller arbetar med frågor om morgondagens sjukvård, kunna bära vårt ansvar förutsätter detta förtroende. Människor måste kunna lita på att vi talar allvar när vi diskuterar valsituationer som aldrig är entydiga. Ges bilden av att vi ägnar oss åt något slags apspel, där den verkliga processen och den öppet redovisade processen faller isär, så förtärs vårt förtroende. Och då går makten ur våra och medborgarnas händer. Då försvinner makten in i en allmän strid mellan kortsiktiga och partikulära intressen. Ingen, med möjligt undantag för mediernas scenmästare, har något intresse av en sådan utveckling. MATS SVEGFORS ", "article_category": "other"}
{"id": 23980, "headline": "Klasskampen fortsätter", "summary": "Peter Birro har skrivit en ny pjäs efter ”Arbetarklassens sista hjältar”. Men det satt långt inne.", "article": "Peter Birro trivsmed scenen. Teatern är mer intim, mer sensuell, har mindre teknik i vägen och ger en mer direkt kontakt med publiken än film och tv. Och teatern vågar tala allvar. Peter Birros första pjäs ”Arbetarklassens sista hjältar” hade knappt haft premiär förrän tankarna på en fortsättning kom smygande. Nu är den klar och Peter Birro är glad. Han har kommit upp från Göteborg för att titta på slutrepetitionerna och är övertygad om att det blir bra, trots att han ännu inte har sett en minut. Han litar på ensemblen. Peter Birro säger genast att ”Neil Armstrong var aldrig på månen” inte skulle ha kommit till utan Börje Ahlstedt. De lärde känna varandra under arbetet med den förra pjäsen, och Peter Birro beskriver mötet som ett av hans viktigaste någonsin. – Vi hittade varandra. Vi har samma klassbakgrund och jag kunde känna igen mig i hans kompromisslöshet i förhållande till konsten. För mig finns mycket revanschism i det jag gör, det är intimt och personligt. Och det är viktigt vilka jag jobbar med. Den nya pjäsen kom till efter många långa samtal med ensemblen: Anita Wall, Alexandra Rapaport – och Börje Ahlstedt, framför allt. De handlade om konst, kärlek och klass, och gav tidigt Peter Birro idéer och tankar. Skrev gjorde han emellertid mycket sent. – I maj satt Börje och jag på en scen i Göteborg. ”Arbetarklassens sista hjältar” hade just spelats där. Jag hade inte hittat nycklarna till den nya pjäsen, den bild som skulle berätta för mig vad alltihop egentligen skulle handla om. Det kom under det samtalet. Två månader senare hade han ändå inte börjat skriva. Då återstod två veckor till deadline, Dramaten hade börjat sälja biljetter till höstens föreställningar och viss panik infann sig. Men så skrev han: rubbet, nästan utan sömn, på fjorton dagar. Pjäsen handlar om en äldre skådespelare som sitter i sin loge inför sin kanske sista stora roll. Under förberedelserna för scenen kommer hans hustru och dotter in, och det blir en uppgörelse med dem, med uppoffringarna och med livet. – Jag är en prestigelös författare. Det spelar ingen roll varifrån de goda idéerna kommer, bara de kommer till mig. Utifrån intryck, resor och möten får jag mina idéer som jag jobbar vidare med, skriver, stuvar om. Det som kommer ut är en Birrokondenserad verklighet, säger Peter Birro och ler. Han har skrivit en sorgsen pjäs och det gör honom lycklig, säger han, men tillägger att man förstås skrattar också. En tredje pjäs ska avsluta trilogin, och idéer till den finns redan. – Drivkraften är att få berätta igen och igen. Arbetet är också den enda gång jag glömmer av mig själv. Som människa är jag alltid orolig för vad folk ska tycka. Det slipper jag om jag skriver. Jag har funderat på att regissera, men jag tror inte att jag har de egenskaper som en bra regissör måste ha. Jag är kompromisslös när jag skriver, men som person är jag konflikträdd. Jag har svårt för att umgås med människor. Skrivandet är däremot en livsnödvändighet. – Om jag inte får skriva varje dag känner jag mig värdelös. Om jag ser att någon annan har premiär tänker jag ”nu måste jag också upp på banan igen”. Och om jag läser i tidningen om en kollega som får bra kritik, det kan till och med vara en vän, så hugger det till i bröstet. Jag siktar alltid på att gå upp i ringen igen, även om man riskerar att trilla på arslet. Måste upp igen. En gång till, en gång till. En pjäs till. ”Neil Armstrong var aldrig på månen” på Elverket har urpremiär i morgon kl 18. ", "article_category": "other"}
{"id": 23986, "headline": "\"Svårt lära känna svenskar\"", "summary": "Är svenskar individualistiska, tystlåtna och svåra att komma in på livet? Eller är det bara en fördom? Efter trettiotre år i Sverige har Komninos Chaideftos fortfarande inga svenska vänner, men det beror mest på honom själv, tror han.", "article": "Osman Özkanat från Turkiet och Komninos Chaideftos från Grekland har båda bott i Sverige sedan sjuttiotalet. Då lärde de två också känna varandra på Lärarhögskolan, där de gick en tvåspråkig utbildning till modersmålslärare. Ingen av dem bemöttes särskilt fördomsfullt när de kom till Sverige, berättar de, tvärtom kände de sig välkomna. Men båda har haft svårt att lära känna infödda svenskar. Både de och svenskarna har hållit sig på sin kant. - Efter trettiotre år i Sverige har jag inga svenska vänner, säger Komninos Chaideftos. Det är otroligt. De flesta av Komninos Chaideftos vänner kommer som han själv från Medelhavsområdet. - Jag tror väl främst det beror på mig, säger han och skrattar. Om jag tänker tillbaka på de senaste tjugo åren så har jag inte ens försökt lära känna några svenskar. Det låter kanske lite konstigt men det är inte någonting jag saknat. Man lever i Sverige och ändå har man inte ett behov av att umgås med svenskar. Det är konstigt. Även om både Komninos Chaideftos och hans fru känner många svenskar är det svårt att få djupare kontakt, säger han. Man besöker sällan varandra och går ännu mer sällan ut tillsammans. Om han vill gå ut och ta en öl blir det att han ringer till Osman Özkanat eller sina grekiska, kurdiska, spanska eller iranska vänner. - Jag tror att man måste ha en gemensam historia. Svenskarna umgås inte som vi är vana vid från Medelhavet. Om man inte har gemensamma nämnare så finns det ingen plattform där man kan umgås och bli vänner. Komninos Chaideftos har dock absolut inte något otalt med svenskar, betonar han. Den första flickvännen var från Pajala och på julen besökte han hennes familj där. - Jag kände mig välkommen och mycket älskad, kanske för att Pajala ligger nära Finland. Den finska mentaliteten ligger närmare Grekland än den svenska. Jag har träffat många finnar och det har känts lättare att ta kontakt och umgås med dem. Osman Özkanat menar att svenskar uppfostras annorlunda än många andra, till att vara \"fredliga\" och inte störa. - Vi har uppfostrats med \"vi-modellen\" medan svensken uppfostras till \"jag\". Det blir stora skillnader i sättet att umgås till vardags. Vi fostras till att dela med oss, medan ett litet barn här inte låter sin syrra smaka, utan säger \"mitt\". Samtidigt poängterar Osman Özkanat att svenskar inte är någon homogen grupp, att det skiljer sig mellan till exempel yngre eller äldre, olika bostadsområden och sociala grupper. Men är det inte fördomsfullt att generalisera och säga att \"svenskar\" är individualister? - Jag säger inte att alla är så men det finns en sådan uppfostran, en struktur, säger Osman Özkanat. Det finns säkert personer som inte är individualistiska, men det är samtidigt svårt att inte leva upp till den roll man förväntas ha. Det är precis som i jobbet. När du går till jobbet anpassar du dig till strukturerna som gäller där. Tror ni att folk som mötts av fördomar har färre fördomar själva? - Det beror på individen. Om man kan analysera situationen och ta andras perspektiv. Jag tror att den som utsätts kan bli mer fördomsfull också. Den person som får stryk av sina föräldrar kan ju ge igen på någon annan, säger Osman Özkanat. Det är mest folk inom arbetarklassen som har fördomar om invandrare, anser han. Folk från höga socialgrupper hamnar inte i samma konkurrenssituation med invandrare, och deras barn går inte i samma skolor som invandrarbarnen. - Identitetsmässigt är de starka, de känner sig inte hotade och har fler internationella erfarenheter. Åke Daun, professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, känner igen många av Osman Özkanats och Komninos Chaideftos erfarenheter. Enligt Åke Daun skiljer sig svenskar och andra skandinaver på ett speciellt sätt från andra etniska grupper i landet. Det beror mycket på att vi i Sverige haft så få influenser utifrån, menar han. Medelhavsområdet, till exempel, har till skillnad från Sverige varit tätbefolkat under lång tid, och har tusenåriga traditioner av en stadskultur där människor lever nära varandra. I Sverige har man inte lämnat huset utan ett specifikt ärende, även om det håller på att förändras i dag. Också de som är födda i stan bär på ett mentalt arv från bondesamhället, enligt Åke Daun. - Man får åka ändå bort till Vermont och Maine i USA, som är gamla bondesamhällen, för att hitta folk som är lika tystlåtna som i Sverige, säger han. - Vi är individualister i våra relationer till andra människor. Ungdomar vill bo i egen lya och de gamla vill inte ligga de unga till last medan de som är medelålders inte vill vara de som tar hand om mamma och pappa. Samtidigt är svenskarna väldigt kollektivistiska i sina åsikter och beroende av vad andra svenskar tycker och tänker, säger Åke Daun. Man vill ha trevligt tillsammans och eftersom svenskarna känner gemenskap när alla är eniga väljer man att umgås med folk som är som man själv. \"Svensson\" har relativt få nära vänner och umgås främst med personer han/hon lärt känna tidigt i livet, skolkamrater och studiekamrater, säger Åke Daun. Ju längre tiden går, desto mindre blir chansen dessutom att man tar in någon ny person i sitt nära umgänge. Svensken hälsar artigt varje dag men där tar det stopp. Det tar ett tag för invandraren att förstå att det är en mer ytlig artighet. Man umgås inte privat även om man kommer bra överens. Skillnader i sättet att kommunicera är alltså en orsak till att svenskarna tycks hålla sig på sin kant. Det räcker att åka över Östersjön för att hitta ett annorlunda sätt att diskutera, menar Åke Daun. - Finnar har ju länge haft svårt att integreras i Sverige och svenskar har också haft negativa fördomar om finländare. Att \"säga emot\", vilket finnar gör, kan upplevas som aggressivt. Här i Sverige flikar man ofta in \"absolut\" och \"just det\" i diskussioner och får bekräftelse på att det man säger delas av andra. I Finland är man inte inställd på att folk ska tycka likadant. Inte heller i Medelhavsländerna där folk till och med kan bli nästan besvikna när människor håller med, eftersom de inte uttrycker en egen uppfattning. Man vill gärna att folk ska komma med invändningar för då blir det en intressant diskussion. Ju högre socialgrupp, desto mer förstående, generös och intresserad är man av främmande folk, hävdar Åke Daun. En person med högre utbildning är mer säker i samhället och känner sig inte så hotad av det främmande. Kan man förändra sina fördomar? - Man väljer dem inte, man får dem, och de baseras på de fragment av verkligheten som man möter och bakar ihop. Om man byter miljö, yrke eller flyttar utomlands så kan bilden förändras, men grundpersonligheten har man kvar. Om man har diffust negativa inställningar till Mellanöstern och råkar bo med några muslimer och upptäcker att de är helt vanliga människor kan man ändra åsikt. Individen kan förändras snabbt men inte samhällen, där handlar det om generationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 24003, "headline": "”Lättvindiga anklagelser om sexbrott raserar liv”", "summary": "Den kände akademikerns advokat efter frikännandet: åklagarnas och domstolarnas syn på små barns berättelser måste omprövas.En framstående akademiker och författare låstes in i isoleringscell efter uppgifter från ett femårigt barn som tolkats som att sexuellt våld förekommit. Efter några dagar var misstagen från polis, åklagare och domstol klarlagda. Akademikern släpptes, utredningen lades ned och avslutades. Under tiden satt min klient i cellen och trodde att några förflugna och feltolkade ord från det lilla barnet skulle göra att han förlorade allt – familj, vänner, arbete, ära, ställning. Fallet visar att vi töjt gränserna för tilltron till små barns lösryckta och obestyrkta berättelser på ett oacceptabelt sätt, skriver advokat Thomas Olsson.", "article": "Sverige har en ambitiös lagstiftning när det gäller familjevåldsrelaterade brott. Vi sätter barnens intressen i centrum och vi har i växande grad låtit dessa intressen få genomslag i rättstillämpningen. Den nya sexualbrottslagen trädde i kraft den 1 april i år och innebär bland annat en vidgning av våldtäktsbegreppet till att omfatta alla former av sexuellt våld mot minderåriga. Denna allmänna rättsutveckling är ett led i skapandet av ett rättvisare samhälle med ökad reell jämställdhet mellan generationerna och innebär ett erkännande av barnens behov av skydd. Samtidigt innebär förändringarna att ökade krav ställs på kompetens, mognad och omdöme när det gäller hanteringen av de allt skarpare vapen som samhället ställer till förfogande. Här har förbättringar skett, men verkligheten visar att risken för missgrepp fortfarande är betydande och att rättssäkerheten ibland är i fara. Nyligen anhölls en klient till mig, en framstående akademiker och författare i Stockholm, efter uttalanden av ett femårigt barn som kunde tolkas så att sexuellt våld förekommit. Ett stort antal omständigheter i detta fall inger allvarliga betänkligheter. När mannen hämtades en fredag eftermiddag av polis i sin bostad gavs han ingen information om orsaken. Mannen fördes, utan förhör, direkt till Kronobergshäktet, där han kroppsvisiterades och låstes in, utan motivering, i en isoleringscell utan tillgång till radio eller tv och utan tillåtelse att kontakta omvärlden. Han var chockad. Den delgivning av misstanke om brott som han efter flera timmar fick ta emot var felaktig och ändrades dagen därpå. Hans önskemål om offentlig försvarare sjabblades bort vilket ledde till att jag förordnades först ett helt dygn senare. Möjligheten att ansöka om att sekretessbelägga hans namn utnyttjades inte – mannen visste inte själv om denna möjlighet – och den fortsatta hanteringen skedde därför i full offentlighet, alldeles i onödan. Detta är traumatiska upplevelser, ohyggliga för vem som helst, men för en offentlig person som är helt och hållet beroende av sitt namn och rykte tillkommer att detta slags procedurslarv kan bli förödande. Min klient har berättat för mig att även om han innerst inne förtröstade på sin oskuld, så kunde han i sin ångest aldrig helt frigöra sig från oron över att genom det lilla barnets förflugna ord förlora allt – familj, vänner, arbete, ära, ställning. Grunden för anhållandet, och senare även för häktningen, var ett förhör med femåringen som innehöll enkla, men allvarliga, brister. I samtliga delar där utsagorna gick att pröva mot förhållanden i verkligheten – tid, plats, ålder, deltagare, yttre omständigheter i övrigt – visade de sig vara ofullständiga och direkt motsägelsefulla. I inget fall kunde berättelsen stödjas med empiriska fakta; någon ytterligare utredning var på detta stadium inte ens gjord! Redan att frihetsberöva en människa på grundval av ett lösryckt och obestyrkt påstående av ett litet barn är långtgående och kan ifrågasättas. När sedan den anhållne häktades tre dagar senare utan att något alls framkommit i utredningen som kunnat bekräfta polisens, åklagarens och domstolens tolkning av barnets uttalande är att töja gränserna på ett oacceptabelt sätt för vad som bör tolereras i en rättsstat. Domstolar och åklagare är fullt medvetna om vilka risker som uppstår för den enskilde medborgaren. Det är också därför som kraven på ytterligare bevisning eller styrkta misstankar normalt krävs för att häktning ”på sannolika skäl” skall medges. Den ytterligare utredning som varit nödvändig hade utan svårigheter kunnat genomföras under anhållandetiden. När den senare genomfördes visade den också omedelbart att misstankarna var helt grundlösa. Den visade också att de uppgifter och förhör som legat till grund för anhållandet var så bristfälligt genomförda att det enda de producerat var missförstånd. På basis av dessa missförstånd har åklagare, polis och domstol på punkt efter punkt under loppet av tre dygn lyckats prestera en serie misstag som hade kunnat få förödande konsekvenser för min klient. Genom att misstagen började uppenbara sig omedelbart efter häktningen kunde min klient emellertid snart försättas på fri fot och bara ett par dagar efter häktningsförhandlingen var utredningen nedlagd och avslutad. Mer var den inte värd. Alla som månar om rättsstaten bör efter en sådan här historia dra en lättnadens suck. Det finns dock inga som helst garantier för att det slutar lika väl en annan gång. I själva verket vet vi av flera tidigare exempel att detta är ett område där domstolarna gång på gång dömer fel och oskyldiga drabbas. Det senaste i raden är ”Fallet Ulf”. Även i det fallet uppvisade de rättsvårdande myndigheterna en häpnadsväckande beredskap för att förvandla obekräftade och ofullständiga uppgifter från ett barn till groteska anklagelser om övergrepp. Under det senaste årtiondet har det också kommit allt fler vetenskapliga arbeten och debattinlägg som problematiserat den tidigare förhärskande kolartron på barns utsagor och som även förmådde riks-åklagaren att i ett uttalande 2002 skärpa kraven på stödjande bevisning. Sannolikt befinner vi oss redan i ett tillstånd av hälsosam reträtt från 1980- och 1990-talens mest uppskruvade teorier om barns berättelser. Dessa växte fram ur psykologisk forskning och terapeutiska specialinriktningar, ofta i USA, men naturligtvis också ur socialt patos och förståelig omsorg om de drabbade barnen. När emellertid det hela sedan blandades med ideologiska föreställningar om manlig sexualitet och våldsamhet blev resultatet en farlig cocktail som ofta satte sedvanlig logik och kritisk granskning ur spel. Eftersom barns uttalanden enligt HD:s egna domar har status av bevis kan den fantastiska situationen uppstå att en oskyldig närmast måste bevisa sin egen oskuld. Det bisarra förhållandet kan illustreras av ett förhör som hölls med min klient. Då han inte kunde ”förklara” barnets berättelse – det som omtalades hade ju aldrig ägt rum och skulle i senare förhör visa sig vara helt oskyldigt även för barnet självt, som kom med nya, fast nu juridiskt harmlösa, berättelser – ombads han pockande att förhålla sig till olika alternativa förklaringar. Fanns det pornografi i huset? Fick barnet se snuskiga tv-program? Iakttog det föräldrarnas sex? Föräldrarnas oralsex? Kunde barnet ha smugit sig fram när pappan låg och sov? Min klient kunde lugnt avvisa samtliga alternativa förklaringar – och hade därmed i praktiken bara höjt sannolikheten för att han faktiskt skulle ha utfört det brott han misstänktes för! Detta är en logik som är ovärdig en rättsstat. Det som inte inträffat kan inte kräva någon förklaring. Det är den som fäller anklagelsen som skall styrka dess sanningshalt. Om denna princip inte upprätthålls befinner vi oss på det sluttande planet. Vägen framåt på detta område kan förstås inte vara att sänka ambitionerna när det gäller att skydda barn och döma sexuella förövare till ansvar. Om något bör de höjas ytterligare. Den skärpta lagstiftningen om barnpornografi är ännu ett steg i rätt riktning. Men varje straffskärpning lägger mer och mer makt hos de rättstillämpande myndigheterna. Denna makt måste motsvaras av ansvar, noggrannhet och humanitet. De erfarenheter som flera rättsfall ger stämmer till eftertanke. Till skillnad från de flesta rättsområden vilar familjevåldsrätten på tämligen ny kunskap från områden där säker kunskap är svår att nå. Dagens föreställningar är långsamt verkande efterbörder till en postfreudiansk efterkrigstid då en bestämd syn på barn som sanningsvittnen odlades. De nya idéerna har i själva verket slagit igenom mycket snabbt, kanske alltför snabbt, och kritiska synsätt har till all lättnad redan vunnit avgörande insteg. Just det faktum att tankemodena växlar raskt bör vara skäl nog till ökad försiktighet. Det bör också till en fördjupad respekt för empiriskt baserad kunskap. Rättsväsendet har historiskt tidvis varit en förebild för vetenskapligt kunskapssökande. Vi bör inte i vår tid acceptera lägre normer för tillförlitlig kunskap i domstolarna än dem som tillämpas inom vetenskapen. Kunskap måste vara prövbar, annars är det inte kunskap. Domstolar och åklagare kan inte fungera som de nyfunna teoretiska modellernas avantgarde och experimentverkstad; den rollen finns det andra i samhället som kan ta. Slutligen måste skyddet för de misstänktas integritet förbättras. Sexuellt våld mot barn har i samhällets ögon blivit det kanske mest avskyvärda brott som finns; blotta misstanken kan vara tillräcklig för att kasta en människa, ja, en hel familj, ut i evigt elände. Domstolar och åklagare måste därför på ett betydligt mera långtgående sätt än nu skydda de drabbades identitet. De bör också vara mer varsamma så att de inte, som i fallet med min klient, genom långsamhet och slentrian häktar och därmed prisger en människa åt massmediernas obarmhärtiga exponering. Lagstiftningen har blivit bättre. När rättsstatens principer hotas är det genom myndigheternas bristande professionalitet och ovarsamma rätts-tillämpning. THOMAS OLSSON Advokat ", "article_category": "other"}
{"id": 24004, "headline": "\"Lättvindiga anklagelser om sexbrott raserar liv\"", "summary": "Den kände akademikerns advokat efter frikännandet: åklagarnas och domstolarnas syn på små barns berättelser måste omprövas. En framstående akademiker och författare låstes in i isoleringscell efter uppgifter från ett femårigt barn som tolkats som att sexuellt våld förekommit. Efter några dagar var misstagen från polis, åklagare och domstol klarlagda. Akademikern släpptes, utredningen lades ned och avslutades. Under tiden satt min klient i cellen och trodde att några förflugna och feltolkade ord från det lilla barnet skulle göra att han förlorade allt - familj, vänner, arbete, ära, ställning. Fallet visar att vi töjt gränserna för tilltron till små barns lösryckta och obestyrkta berättelser på ett oacceptabelt sätt, skriver advokat Thomas Olsson.", "article": "Sverige har en ambitiös lagstiftning när det gäller familjevåldsrelaterade brott. Vi sätter barnens intressen i centrum och vi har i växande grad låtit dessa intressen få genomslag i rättstillämpningen. Den nya sexualbrottslagen trädde i kraft den 1 april i år och innebär bland annat en vidgning av våldtäktsbegreppet till att omfatta alla former av sexuellt våld mot minderåriga. Denna allmänna rättsutveckling är ett led i skapandet av ett rättvisare samhälle med ökad reell jämställdhet mellan generationerna och innebär ett erkännande av barnens behov av skydd. Samtidigt innebär förändringarna att ökade krav ställs på kompetens, mognad och omdöme när det gäller hanteringen av de allt skarpare vapen som samhället ställer till förfogande. Här har förbättringar skett, men verkligheten visar att risken för missgrepp fortfarande är betydande och att rättssäkerheten ibland är i fara. Nyligen anhölls en klient till mig, en framstående akademiker och författare i Stockholm, efter uttalanden av ett femårigt barn som kunde tolkas så att sexuellt våld förekommit. Ett stort antal omständigheter i detta fall inger allvarliga betänkligheter. När mannen hämtades en fredag eftermiddag av polis i sin bostad gavs han ingen information om orsaken. Mannen fördes, utan förhör, direkt till Kronobergshäktet, där han kroppsvisiterades och låstes in, utan motivering, i en isoleringscell utan tillgång till radio eller tv och utan tillåtelse att kontakta omvärlden. Han var chockad. Den delgivning av misstanke om brott som han efter flera timmar fick ta emot var felaktig och ändrades dagen därpå. Hans önskemål om offentlig försvarare sjabblades bort vilket ledde till att jag förordnades först ett helt dygn senare. Möjligheten att ansöka om att sekretessbelägga hans namn utnyttjades inte - mannen visste inte själv om denna möjlighet - och den fortsatta hanteringen skedde därför i full offentlighet, alldeles i onödan. Detta är traumatiska upplevelser, ohyggliga för vem som helst, men för en offentlig person som är helt och hållet beroende av sitt namn och rykte tillkommer att detta slags procedurslarv kan bli förödande. Min klient har berättat för mig att även om han innerst inne förtröstade på sin oskuld, så kunde han i sin ångest aldrig helt frigöra sig från oron över att genom det lilla barnets förflugna ord förlora allt - familj, vänner, arbete, ära, ställning. Grunden för anhållandet, och senare även för häktningen, var ett förhör med femåringen som innehöll enkla, men allvarliga, brister. I samtliga delar där utsagorna gick att pröva mot förhållanden i verkligheten - tid, plats, ålder, deltagare, yttre omständigheter i övrigt - visade de sig vara ofullständiga och direkt motsägelsefulla. I inget fall kunde berättelsen stödjas med empiriska fakta; någon ytterligare utredning var på detta stadium inte ens gjord! Redan att frihetsberöva en människa på grundval av ett lösryckt och obestyrkt påstående av ett litet barn är långtgående och kan ifrågasättas. När sedan den anhållne häktades tre dagar senare utan att något alls framkommit i utredningen som kunnat bekräfta polisens, åklagarens och domstolens tolkning av barnets uttalande är att töja gränserna på ett oacceptabelt sätt för vad som bör tolereras i en rättsstat. Domstolar och åklagare är fullt medvetna om vilka risker som uppstår för den enskilde medborgaren. Det är också därför som kraven på ytterligare bevisning eller styrkta misstankar normalt krävs för att häktning \"på sannolika skäl\" skall medges. Den ytterligare utredning som varit nödvändig hade utan svårigheter kunnat genomföras under anhållandetiden. När den senare genomfördes visade den också omedelbart att misstankarna var helt grundlösa. Den visade också att de uppgifter och förhör som legat till grund för anhållandet var så bristfälligt genomförda att det enda de producerat var missförstånd. På basis av dessa missförstånd har åklagare, polis och domstol på punkt efter punkt under loppet av tre dygn lyckats prestera en serie misstag som hade kunnat få förödande konsekvenser för min klient. Genom att misstagen började uppenbara sig omedelbart efter häktningen kunde min klient emellertid snart försättas på fri fot och bara ett par dagar efter häktningsförhandlingen var utredningen nedlagd och avslutad. Mer var den inte värd. Alla som månar om rättsstaten bör efter en sådan här historia dra en lättnadens suck. Det finns dock inga som helst garantier för att det slutar lika väl en annan gång. I själva verket vet vi av flera tidigare exempel att detta är ett område där domstolarna gång på gång dömer fel och oskyldiga drabbas. Det senaste i raden är \"Fallet Ulf\". Även i det fallet uppvisade de rättsvårdande myndigheterna en häpnadsväckande beredskap för att förvandla obekräftade och ofullständiga uppgifter från ett barn till groteska anklagelser om övergrepp. Under det senaste årtiondet har det också kommit allt fler vetenskapliga arbeten och debattinlägg som problematiserat den tidigare förhärskande kolartron på barns utsagor och som även förmådde riks-åklagaren att i ett uttalande 2002 skärpa kraven på stödjande bevisning. Sannolikt befinner vi oss redan i ett tillstånd av hälsosam reträtt från 1980- och 1990-talens mest uppskruvade teorier om barns berättelser. Dessa växte fram ur psykologisk forskning och terapeutiska specialinriktningar, ofta i USA, men naturligtvis också ur socialt patos och förståelig omsorg om de drabbade barnen. När emellertid det hela sedan blandades med ideologiska föreställningar om manlig sexualitet och våldsamhet blev resultatet en farlig cocktail som ofta satte sedvanlig logik och kritisk granskning ur spel. Eftersom barns uttalanden enligt HD:s egna domar har status av bevis kan den fantastiska situationen uppstå att en oskyldig närmast måste bevisa sin egen oskuld. Det bisarra förhållandet kan illustreras av ett förhör som hölls med min klient. Då han inte kunde \"förklara\" barnets berättelse - det som omtalades hade ju aldrig ägt rum och skulle i senare förhör visa sig vara helt oskyldigt även för barnet självt, som kom med nya, fast nu juridiskt harmlösa, berättelser - ombads han pockande att förhålla sig till olika alternativa förklaringar. Fanns det pornografi i huset? Fick barnet se snuskiga tv-program? Iakttog det föräldrarnas sex? Föräldrarnas oralsex? Kunde barnet ha smugit sig fram när pappan låg och sov? Min klient kunde lugnt avvisa samtliga alternativa förklaringar - och hade därmed i praktiken bara höjt sannolikheten för att han faktiskt skulle ha utfört det brott han misstänktes för! Detta är en logik som är ovärdig en rättsstat. Det som inte inträffat kan inte kräva någon förklaring. Det är den som fäller anklagelsen som skall styrka dess sanningshalt. Om denna princip inte upprätthålls befinner vi oss på det sluttande planet. Vägen framåt på detta område kan förstås inte vara att sänka ambitionerna när det gäller att skydda barn och döma sexuella förövare till ansvar. Om något bör de höjas ytterligare. Den skärpta lagstiftningen om barnpornografi är ännu ett steg i rätt riktning. Men varje straffskärpning lägger mer och mer makt hos de rättstillämpande myndigheterna. Denna makt måste motsvaras av ansvar, noggrannhet och humanitet. De erfarenheter som flera rättsfall ger stämmer till eftertanke. Till skillnad från de flesta rättsområden vilar familjevåldsrätten på tämligen ny kunskap från områden där säker kunskap är svår att nå. Dagens föreställningar är långsamt verkande efterbörder till en postfreudiansk efterkrigstid då en bestämd syn på barn som sanningsvittnen odlades. De nya idéerna har i själva verket slagit igenom mycket snabbt, kanske alltför snabbt, och kritiska synsätt har till all lättnad redan vunnit avgörande insteg. Just det faktum att tankemodena växlar raskt bör vara skäl nog till ökad försiktighet. Det bör också till en fördjupad respekt för empiriskt baserad kunskap. Rättsväsendet har historiskt tidvis varit en förebild för vetenskapligt kunskapssökande. Vi bör inte i vår tid acceptera lägre normer för tillförlitlig kunskap i domstolarna än dem som tillämpas inom vetenskapen. Kunskap måste vara prövbar, annars är det inte kunskap. Domstolar och åklagare kan inte fungera som de nyfunna teoretiska modellernas avantgarde och experimentverkstad; den rollen finns det andra i samhället som kan ta. Slutligen måste skyddet för de misstänktas integritet förbättras. Sexuellt våld mot barn har i samhällets ögon blivit det kanske mest avskyvärda brott som finns; blotta misstanken kan vara tillräcklig för att kasta en människa, ja, en hel familj, ut i evigt elände. Domstolar och åklagare måste därför på ett betydligt mera långtgående sätt än nu skydda de drabbades identitet. De bör också vara mer varsamma så att de inte, som i fallet med min klient, genom långsamhet och slentrian häktar och därmed prisger en människa åt massmediernas obarmhärtiga exponering. Lagstiftningen har blivit bättre. När rättsstatens principer hotas är det genom myndigheternas bristande professionalitet och ovarsamma rättstillämpning. THOMAS OLSSON Advokat ", "article_category": "other"}
{"id": 24012, "headline": "Lars Heikensten skadar Riksbanken", "summary": "Riksbankschefens plötsliga avhopp väcker frågor om bankens självständighet. Lars Heikensten borde ha stannat kvar på sitt jobb mandatperioden ut.", "article": "Plötsliga avgångar leder alltid till frågor. Det gäller i hög grad Lars Heikenstens besked sent på torsdagen om att han lämnar posten som Riksbankschef. Heikenstens förordnande sträckte sig till 2009. Ingen hade offentligt spekulerat i att han skulle avsluta arbetet halvvägs. Ingen hade heller öppet krävt att Heikensten skulle ersättas. I stället fanns en förväntan om att Riksbankschefen skulle stanna kvar mandatperioden ut. Nu blir det inte så, och det är olyckligt av flera skäl. Genast inleds en diskussion om orsaken till avhoppet, vilket oundvikligen skadar Riksbanken. Fick han sparken? Var detta regeringens sätt att visa sitt missnöje med att räntan inte sänkts tillräckligt snabbt? Det har funnits en kritik mot Riksbanken, att den bidragit till dagens höga arbetslöshet. LO, TCO, Ams och flera vänsterdebattörer har under det senaste året levererat den ena salvan efter den andra mot Brunkebergstorg. Misstanken väcks om att Heikensten petats därför att han inte gått i socialdemokratins ledband. Heikensten själv säger att han avgår därför att regeringen erbjudit honom jobbet som svensk ledamot av Europeiska revisionsrätten – ett arbete han gärna ville ha. Och det är möjligt att Heikensten går av fri vilja. Men blotta misstanken om att han fått en spark i sidan skadar Riksbanken. Lars Heikensten må ha funderat i flera år på en internationell karriär. Men han borde ha tänkt mer på den institution han fått förtroendet att förvalta än det lockande i Brysselutflykter. Det finns skäl till att mandatperioderna för direktionsmedlemmar är sex år långa, och omständigheterna bör vara mycket speciella om en ledamot ska avsluta sitt arbete i förtid. Det är de inte i dag. När Lars Heikensten skriver i ett pressmeddelande att han länge önskat att arbeta utomlands under någon del av sin yrkestid, då lyfter han fram personliga karriärambitioner – inte några exceptionella skäl. Inte heller ger han en fullständigt korrekt beskrivning av Riksbankens ställning i det svenska samhället när han hävdar att låginflationspolitiken har rotat sig. Det är ju under det senaste året som kritiken mot Heikensten och hans kolleger stegrats. Inflytelserika debattörer som P-O Edin, Anders L Johansson och Sandro Scocco har exempelvis anklagat Riksbanken för förlusten av 50 000 jobb (DN Debatt 8/12 2004). Den nya Riksbanken har stått stadig under det senaste decenniet, men den stabiliteten kan långt ifrån tas för given. Det är först när det börjar blåsa rejält som institutionens hållbarhet prövas på allvar. Riksdagens oppositionspartier uttryckte sin oro på torsdagen. Det gjorde de rätt i. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tycks ha konsulterat de borgerliga om Heikenstens nya uppdrag. Som så ofta betraktar socialdemokraterna staten och centrala offentliga uppdrag som partiets egendom. Så var det när posten som EU-kommissionär senast skulle tillsättas och så har det enligt de borgerliga också varit nu när Riksbankschefen erbjudits jobbet som ledamot av revisionsrätten. Inga förhandlingar, inget utbyte av idéer, inget utrymme för kompromisser. Bara kort information, strax innan massmedierna nås av samma besked. För Riksbankens skull borde Lars Heikensten ha tackat nej till jobberbjudandet. Och om det var så att regeringen ville manövrera bort honom borde han offentligen ha tagit strid. Torsdagens stora förlorare är den självständiga Riksbanken, och skadan som den åsamkats bär Lars Heikensten ett ansvar för. DN 30/9 2006 ", "article_category": "other"}
{"id": 24026, "headline": "\"Hundratals narkomaner dör i onödan varje år\"", "summary": "Det är djupt stötande att ideologisk dogmatism hindrar heroinmissbrukarna att få effektiv behandling med metadon och Subutex. I stället satsas på verkningslösa stödsamtal och psykosocial terapi. Omkring 400 narkomaner, de flesta heroinmissbrukare, dör därför i onödan varje år i Sverige. Nu behövs en kraftig utbyggnad av metadonvården kombinerad med dokumenterat verksam psykosocial behandling, exempelvis kognitiv beteendeterapi, skriver Björn Johnson.", "article": "Varje år dör hundratals narkotikamissbrukare på grund av att de inte får tillgång till effektiv narkomanvård. Det finns effektiv behandling med metadon och Subutex, men på grund av ideologisk dogmatism når den endast en minoritet av heroinmissbrukarna. Ett utbyggt och mer flexibelt system av underhållsbehandlingsprogram skulle hjälpa ett stort antal människor att komma ur missbruket. Därigenom skulle narkotikadödligheten minska väsentligt. Sedan början av 1990-talet har antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige mer än fördubblats, från knappt 200 personer årligen 1990-1991 till omkring 400 personer årligen 2000-2002. Den ökande narkotikadödligheten är till stor del en följd av att heroin blivit en allt vanligare drog. Olika undersökningar har pekat på att dödligheten bland heroinmissbrukarna är mellan 20 och 60 gånger högre jämfört med samma åldersgrupper i normalpopulationen. Det finns dock effektiva åtgärder som kan sättas in för att minska dödligheten. Vi vet sedan länge att underhållsbehandling med metadon är en effektiv behandling mot heroinberoende. En stor mängd internationella studier har övertygande demonstrerat metadonets effektivitet när det gäller samtliga de effektmått som förekommer inom behandlingsforskningen. Sedan ett tiotal år tillbaka finns också underhållsbehandling med Subutex (buprenorfin), ett nyare läkemedel som framför allt lämpar sig för en mindre hårt belastad kategori av patienter. Problemet för svenskt vidkommande är att de effektiva behandlingsmetoderna når en alldeles för liten andel av de svenska heroinmissbrukarna. I stället för underhållsbehandling erbjuds heroinisterna stödsamtal eller drogfri psykosocial behandling, åtgärder som normalt är verkningslösa inför ett tungt heroinberoende. Det finns visserligen psykosociala behandlingsmetoder med dokumenterat positiv effekt - exempelvis kognitiv beteendeterapi och tolvstegsmetoden - men dessa fungerar bara när de kombineras med medicinering. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, konstaterade för några år sedan att det saknas belägg för att psykosocial behandling som ges utan läkemedelsstöd har några positiva effekter hos patienter med etablerat heroinberoende. Orsaken är att patienterna avbryter behandlingen. Med andra ord saknar den i dag dominerande vårdformen för heroinmissbruk belagda positiva effekter. Trots underhållsbehandlingens överlägsenhet jämfört med de drogfria behandlingsalternativen hindras alltså fortfarande många svenska missbrukare från att få metadon eller Subutex. Märkligt nog motiveras detta ofta med ekonomiska argument. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är prioriteringen vansinnig: aktiva heroinmissbrukare vållar samhället enorma kostnader samtidigt som underhållsbehandling hör till de mest kostnadseffektiva behandlingar man kan tänka sig. De verkliga skälen till varför så få erbjuds underhållsbehandling är dock snarare av ideologisk art. Gamla uppfattningar och värderingar sedan striden om metadonbehandlingen på 1970- och 1980-talen lever fortfarande kvar bland många politiker och aktivistorganisationer samt inom delar av socialtjänsten och den drogfria narkomanvården. I exempelvis Göteborg blev starten för Sveriges femte metadonprogram flera år försenad på grund av motstånd från socialtjänsten. Samtliga chefer för de 21 stadsdelarnas individ- och familjeomsorg undertecknade ett protestbrev mot behandlingen. Därmed uttalade de sig inte bara på ett område som inte omfattades av deras professionskompetens, de gjorde det dessutom i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Fler exempel finns i min bok \"Metadon på liv och död\", som utkommer inom kort. Även Subutex har mött starkt motstånd. Organisationer som Föräldraföreningen mot narkotika och Kriminellas revansch i samhället har spridit osakliga uppgifter om preparatet, och på många håll har patienter som velat få Subutexbehandling motarbetats. I Västernorrland vägrade till exempel landstingspolitikerna länge att befatta sig med Subutex, trots uttryckliga önskemål såväl från missbrukare och deras anhöriga som från Sundsvalls kommun. Politikerna understöddes av en chefsöverläkare vid Sundsvalls sjukhus som ansåg det vara \"absurt\" och \"oetiskt\" att skriva ut underhållspreparat. Motståndet mot underhållsbehandling har skördat många liv genom åren. Mellan 1979 och 1984, då metadonprogrammet i Uppsala hade intagningsstopp till följd av konflikten om behandlingen, dog hälften av de omkring hundra personer som stod i kön till behandling. Några exaktare besked om hur många människor som har dött på grund av att de inte fått tillgång till underhållsbehandling är omöjliga att ge, men det handlar utan tvekan om åtskilliga hundra. Enbart i Stockholms rättsläkardistrikt dog mellan 1985 och 1994 hela 527 personer av heroin, varav flertalet av överdoser - och detta var innan narkotikadödligheten hade börjat öka på allvar. Hundratals och åter hundratals människor har således gått en onödig och förödmjukande död till mötes därför att effektiva behandlingsmetoder hållits tillbaka. Dokumenterad behandlingseffektivitet har fått ge vika för principiell dogmatism. Enligt min mening är det djupt stötande och oacceptabelt att ett ideologiskt baserat motstånd mot underhållsbehandling fortfarande förekommer inom svensk narkomanvård. Vad bör då göras för att förbättra situationen för de svenska heroinmissbrukarna? Några åtgärder är enkla att identifiera. Först och främst behövs det en kraftig utbyggnad av antalet platser i underhållsbehandling. I dag kan bara två personer av tio erbjudas plats i de befintliga programmen. Det bästa vore om alla heroinmissbrukare som så önskar kunde erbjudas plats i kvalificerade underhållsprogram där läkemedlen kombineras med effektiv psykosocial behandling. Eftersom en så kraftig utbyggnad lär ta åtskilliga år bör man dock allvarligt överväga om inte metadon och Subutex ska erbjudas även när en plats i välstrukturerade behandlingsprogram inte finns att tillgå. Sedan årsskiftet har Socialstyrelsen utfärdat nya föreskrifter för underhållsbehandling. Dessa innebär bland annat att det gamla patienttaket för metadonbehandling äntligen har tagits bort, samtidigt som de flesta av kriterierna för vilka som får antas till behandlingen har slopats. Föreskrifterna innebär också att det har blivit enklare att starta nya lokala underhållsprogram. Detta är positiva förändringar, men de är inte tillräckliga, och det återstår fortfarande att se vilka praktiska konsekvenser de nya föreskrifterna kommer att få. För att undvika missförstånd vill jag betona att kvalificerad drogfri behandling också måste finnas lätt tillgänglig. En majoritet av de etablerade heroinisterna söker sig visserligen till underhållsbehandling framför drogfri behandling om de ges möjlighet att välja, men det kommer alltid att finnas patienter som inte vill delta i läkemedelsbehandling utan föredrar en vård som syftar till fullständig drogfrihet. Drogfri behandling bör också alltid erbjudas innan läkemedelsbehandling sätts in. Om beroendet kan brytas genom sådan behandling är detta självklart att föredra framför långvarig läkemedelsbehandling. Det är dock orimligt att kräva att heroinmissbrukare måste pröva drogfri behandling innan de ges möjlighet till underhållsbehandling. De underhållsprogram som i dag finns i Sverige är alla välkontrollerade program med påtagliga socialkurativa ambitioner. Utrymme för förbättringar finns dock. Inom flera av programmen arbetar man utifrån alltför stränga och rigida målsättningar, och det förekommer att patienter blir uteslutna för rena struntsaker, något som bland annat uppmärksammas i det kommande avsnittet av SVT:s \"Uppdrag granskning\". Enligt min mening är minskad dödlighet och sjuklighet samt förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning både rimligare och bättre behandlingsmål än dogmatiska krav på absolut drogfrihet. Om det kan anses medicinskt försvarbart bör man också tillåta blandmissbrukare bland patienterna. Dessa förslag stämmer väl överens med vad som numera förordas bland internationella toppforskare. Forskning har på senare år visat att heroinberoende är en kronisk sjukdom. Man måste därför inse och acceptera att återfall är naturliga inslag i behandlingen. I dagsläget kan patienter kastas ut ur behandlingsprogrammen på grund av enstaka positiva urinprov. Ska tvångsutskrivning alls förekomma bör det vara först vid omfattande missbruk. Avslutningsvis vill jag ta upp en omständighet som man normalt undviker att diskutera, nämligen den att det alltid kommer att finnas personer som ännu inte anser sig vara färdiga med missbruket - personer som helt enkelt inte vill sluta. När det gäller denna kategori av missbrukare menar jag att man åtminstone bör överväga att erbjuda metadon och Subutex i rent skadelindrande syfte, utan krav på rehabilitering. Få personer torde påbörja en karriär som heroinmissbrukare för att en dag få tillgång till Subutex. Samtidigt sker tydliga förbättringar även inom \"dåliga\" underhållsprogram - i bemärkelsen sådana som enbart förser patienterna med läkemedlen när de efterfrågar detta - när det gäller faktorer som dödlighet, hälsotillstånd, kriminalitet och illegal droganvändning. Frågan är om man verkligen kan begära att alla heroinmissbrukare ska underkasta sig psykosocial behandling för att få rätt till ett livräddande läkemedel. Svaret är enligt min mening nej. Det går ju faktiskt inte, som initiativtagaren till det svenska metadonprogrammet Lars Gunne skrev en gång för många år sedan, att rehabilitera döda narkomaner. Björn Johnson Filosofie doktor i statsvetenskap och narkotikaforskare ", "article_category": "other"}
{"id": 24040, "headline": "\"Vi journalister är dåliga på självkritik\"", "summary": "Snarstuckna världsförbättrare som vet bäst - sådana är journalisterna enligt Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand. Här svarar han på den kritik som många läsare har riktat mot hans egen tidning.", "article": "Journalister lider av kronisk självöverskattning. Det hävdar Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand. - Vi har en fenomenal förmåga att utmåla oss själva som bättre än vad vi är, och det är ganska lätt att snubbla sig fram till stjärnstatus i vår bransch, särskilt i tevemediet. Han har under sina trettio år som journalist arbetat på fjorton olika redaktioner, både som reporter och chef. Han har dessutom genom olika slags konsultuppdrag fått insyn i yrkeskulturen på ytterligare ett tjugotal journalistiska arbetsplatser, och det han har sett har gjort honom kritiskt inställd. Han vittnar om ett slags omvänd kåranda bland journalisterna. - En ständig konkurrens råder. Man ska vara snål och missunnsam, inte visa uppskattning när en kollega lyckas i jobbet och kanske får ett pris. Vi är duktiga på att köra vårt ensamspår - och ganska dåliga på att samarbeta. Vi borde lära oss av idrottsmännen. De är bättre på att både vara stjärnor och underordna sig laget. Han beskriver ytterligare fyra trista stråk i journalisternas yrkeskultur: Ett. Världsförbättrarattityden. - Jag är journalist, jag är kapabel att förbättra världen. Detta är ett finare sätt att vara besserwisser, ganska vanligt inom journalistkåren. Två. En överdriven ängslan att tycka rätt. - I vår kår, som ju bör vara kritiskt tänkande, finns märkligt nog en stark önskan att vara politiskt korrekt. Man vill gärna driva teser som är rumsrena för dagen. Detta gör att vi tappar markkontakten och rör oss på en åsiktsnivå som känns främmande för vanliga människor. Tre. Förenklingens tyranni. - Ett av våra uppdrag är att förenkla och tydliggöra så att läsarna förstår vad som händer. Men alltför ofta driver vi förenklingen så långt att det blir fel i tidningen. Vi brister i respekt inför sakkunskapen. Fyra. Journalister är i allmänhet snarstuckna och rädda för att idka självkritik. - Vi intar ofta en ihålig roll som poserande sanningssägare. Vi är tuffa bakom datorn, men när vi möter läsarna ansikte mot ansikte och får kritik - då är vi inte lika kaxiga. Vi måste besinna vårt ansvar, för det vi gör kan påverka hundratusentals människor. Vi borde gå på djupet när det gäller etiken och vara mer självutlämnande! Ett positivt yrkesdrag nämner han: - Vi journalister får saker gjorda. Om hantverkare och anställda vid banker, försäkringsbolag eller myndigheter hade samma tuffa deadlines - då skulle det hända grejer i Sverige! Journalisternas yrkeskultur har förändrats, enligt Jan Wifstrand. - För tjugo, trettio år sedan kände många att det var ett kall att vara journalist. Sanningen skulle fram. Sedan dess har det gått inflation i detta med kallet. Färre ser jobbet som en viktig samhällsuppgift. Den bästa journalistiken tillkommer genom hängivenhet, anser han. - Men numera finns det inte så många journalister som är passionerat engagerade, som vill gå ett steg längre för att få fram sanningen. Allt fler tycks ha målet att exponera sig själva för att få status och högre lön. Som ung reporter jobbade Jan Wifstrand en tid på tidningen Arbetet. - Där fanns en slafsig hållning hos vissa arbetsledare. De var fördomsfulla och hade vinkeln färdigtänkt redan innan saken var undersökt - sanningen var de inte så intresserade av. Det där tror jag fortfarande förekommer, särskilt inom kvällstidningskulturen. Reportrar får i uppdrag att bekräfta en förutfattad mening i stället för att förutsättningslöst undersöka verkligheten. Det är ju detta debatten om drevjournalistiken handlar om. Alltför få reportrar och chefer tänker tillräckligt snabbt så här: \"Det finns nog en annan sida av saken också.\" Går även DN:s reportrar fördomsfullt i flock? - Problemet kan gälla DN också. Men jag tycker att vi besinnar oss bra. Yrkeskulturen varierar. En råder på Aftonbladet, en annan på Nya Wermlands-Tidningen, en tredje på TV 4. När jag frågar Jan Wifstrand hur han vill beskriva den som dominerar på Dagens Nyheter svarar han så här: - Här finns en oerhört seriös inställning till jobbet. Här arbetar ett toppskikt av journalister, fantastiskt duktiga människor. Men många har ett övermått av ego, och det är ett problem. Det kan framför allt märkas i kontakten med läsarna att vi är lite för stöddiga. Vi borde vara ödmjukare, och det har blivit bättre på senare år. Men fortfarande är det för många här på tidningen som svarar nonchalant och korthugget på frågor som för den enskilde läsaren eller kunden är mycket viktiga. I vilka avseenden misslyckas DN med den goda journalistiken? - Jag ligger inte vaken om nätterna och tänker att vi ständigt misslyckas. Men ibland har vi problem med att tillföra en tillräckligt mänsklig dimension till våra skildringar. Vår journalistik kan bli för teknisk och myndighetsinriktad. DN har ju länge kritiserats för att ha ett överhetsperspektiv. - Ja, och detta finns kvar i någon mån. Jag tycker att det finns goda sidor hos den emotionella journalistik som kvällstidningarna bedriver. Tyvärr resulterar den ofta i grova överdrifter och etiska övertramp. Men jag har ändå lärt en hel del av kvällstidningarna när det gäller att vara direkt i tilltalet så att läsarna känner \"Detta angår ju mig!\". Vill du att DN blir ännu mer lik kvällstidningarna? - Nej, men jag vill att DN ska smittas av deras positiva drag. Vi bör uppvärdera den vardagliga, mänskliga historien på bekostnad av det överdrivna myndighetsperspektivet. Det var i januari 2003 Jan Wifstrand blev DN:s chefredaktör. Sedan dess har DN fällts ovanligt många gånger av Pressens opinionsnämnd för brott mot de yrkesetiska reglerna. (År 2000: ingen fällning, 2001: ingen fällning, 2002: en fällning, 2003: två fällningar, 2004: fem fällningar.) - I några fall har vi slarvat, förklarar Jan Wifstrand. Men i andra fall delar jag inte nämndens uppfattning. Den är ju ingen domstol, utan består av en samling mediemänniskor och ett par representanter för andra fack som på enbart skriftligt underlag gör en resonemangsbedömning. Jag skulle önska att mer av det vi gör utsattes för en riktig domstolsprövning. Jag har större förtroende för jurister och domare än för folk från min egen yrkeskår. Jan Wifstrand var den chefredaktör som först fattade beslutet att publicera namn och bild av den man som misstänktes för mordet på utrikesministern Anna Lindh. Mannen exponerades i DN långt innan han var dömd. För detta fick Jan Wifstrand hård kritik, även av DN-journalister. - Det var självklart att ge en tidig belysning av alla kända fakta, säger han. Man kan inte nå längre i odiskutabelt allmänintresse. Det handlade om en attack mot en av Sveriges ledande personer. Och vi utpekade inte mannen som mördare, bara som häktad för mordet. Det var korrekt journalistik, och det har Allmänhetens pressombudsman senare bekräftat. Många av de läsare som hör av sig till DN:s egen Läsarombudsman Lilian Öhrström är upprörda över att DN numera hänger ut misstänkta brottslingar med namn och bild trots att de inte är dömda. Vad vill du säga till ditt försvar? - Det är riktigt att jag står för en hårdare linje än många andra utgivare när det gäller att publicera namn och bild av personer som misstänks för allvarliga brott. Vi gjorde det självklart i fallet Skandiadirektörerna, och det ifrågasatte få. Jag anser att vi oftare än hittills ska avslöja vilka som misstänks för brott som till exempel mord eller grova rån, särskilt om det handlar om organiserad brottslighet. Men vi ska vara desto mer noggranna med fakta. Ett annat exempel. För några veckor sedan skrev DN om en 18-årig pojke som hade rymt från ett ungdomshem. Han var en av dem som året innan hade dömts för morden på Hallandsåsen. Varför publicerade DN hans namn och hans bild? - Det handlade om ett mycket uppmärksammat brott, och det var inte otroligt att han var farlig för allmänheten när han var på fri fot. Så genom att läsa DN skulle människor kunna känna igen honom och akta sig om han dök upp? - Ja, det är ett exempel på varför man ibland har skäl att namnge brottslingar. Pojken är bara 18 år. Hur hade du känt dig om du hade haft en son som hade gjort något liknande och hängts ut i DN på samma sätt? - Jag hade naturligtvis mått dåligt. Man ska alltid vara medveten om att människor kan ta skada av vad tidningar skriver. Men publiciteten är ju inte det enda problemet för anhöriga till brottslingar. Och publicitetsskadan ska alltid vägas mot behovet av information till allmänheten. Tidningar exponerar även brottsoffer med namn och bild, och de artiklar som skrivs om uppmärksammade mord innehåller ofta privata detaljer från offrens liv som de anhöriga inte vill se publicerade. Exponeringen kan pågå i decennier. Över tjugo år har gått sedan en ung kvinna med förnamnet Catrine blev styckmördad. Den 24 maj i år skrev hennes mor och syster så här på DN Debatt: \"Under långa perioder har vi levt i ständig ångest inför tidningarnas löpsedlar och massmediernas rapportering. Det djupa smärtande såret efter Catrine har aldrig fått möjlighet att läka eftersom det hela tiden, år efter år, rivs upp igen. Våra liv förstörs och vi förlorar vår möjlighet till livskraft och glädje.\" - DN har säkert bidragit till detta, säger Jan Wifstrand. Av respekt mot de anhöriga nämner vi numera inte Catrines efternamn - till skillnad från andra medier. Och jag tycker inte att vi ska ha hennes bild i tidningen. Sexton år har gått sedan en annan kvinna mördades: Jannica Ekblad. Hennes mamma Anja har i en tidigare artikel på Insidan berättat hur de ständiga skriverierna har rivit upp det svåra igen och igen och igen. En av alla artiklarna om Jannica Ekblad publicerades i DN den 27 mars i år. Hennes porträtt täckte en helsida, och hennes liv beskrevs i detalj. - Normalt exponerar vi inte brottsoffer på det viset, säger Jan Wifstrand, där har jag en mjukare linje än många andra utgivare. Men detta rättsfall har varit så offentligt belyst, och jag vill hävda att vår skildring nyanserade bilden av hennes liv. Fast det är möjligt att jag gjorde fel bedömning, vi kanske inte borde ha exponerat henne med så stora bilder. De här besluten är svåra & Jag vill tillägga att det finns människor som gärna vill träda fram och berätta med namn och bild när de har förlorat någon nära anhörig. Jag tänker på den fantastiska artikel vi hade i juni i år om en trettonårig flicka som hade begått självmord. Hon namngavs och var med på bild, och hennes föräldrar såg det som en enorm styrka att få berätta om henne i en seriös tidning som DN. Den artikeln publicerades sex veckor efter att flickan dog. Hur kunde du vara säker på att dessa människor inte var alltför chockade för att bli intervjuade så snart? - Reportern och jag hade mycket noggranna diskussioner med de anhöriga, och vi är säkra på vår bedömning. Jobbet var etiskt korrekt. Även den döda flickans bästa kompis citerades, och hon var med på bild. Kunde inte hon fara illa av publiciteten? - Jo, den risken fanns. Men hennes föräldrar och de andra runt omkring henne gjorde bedömningen att det var bra att vi publicerade artikeln. Och jag anser fortfarande att det var rätt att göra det. Efter tsunamin intervjuades många människor som just hade förlorat sina nära anhöriga. Den 5 januari publicerade DN en intervju med Mikaela, 11 år. Hennes föräldrar hade försvunnit när flodvågen slog till i Khao Lak i Thailand tio dagar tidigare. Jan Wifstrand anser att det var rätt att intervjua flickan och sedan publicera texten. - Det är ytterst ovanligt att en DN-reporter omedelbart efter en dödsolycka intervjuar de anhöriga. Vi är normalt mycket restriktiva med sådant. Men tsunamin var en katastrof av nationella dimensioner, det var närmast en nationell angelägenhet att medierna kunde visa den enorma sorg som drabbade somliga medborgare. Vår reporter hade noggranna och eftertänksamma diskussioner med de släktingar till flickan som tog hand om henne, och vi var överens med dem om att det fanns ett stort värde i att låta flickans egna ord tala. Hur snart kan man som journalist intervjua och exponera en människa som just har förlorat en nära vän eller anhörig? - Jag har ingen tumregel. Varje fall är unikt. Kan man göra det samma dag? - Ytterligt sällan. Jag ser med kritiska ögon på de intervjuer som görs i direktsändning från stora katastrofer. Vi på DN är mycket återhållsamma i sådana situationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 24042, "headline": "”Vi journalister är dåliga på självkritik”", "summary": "Snarstuckna världsförbättrare som vet bäst – sådana är journalisterna enligt Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand. Här svarar han på den kritik som många läsare har riktat mot hans egen tidning.", "article": "Journalister lider av kronisk självöverskattning. Det hävdar Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand. – Vi har en fenomenal förmåga att utmåla oss själva som bättre än vad vi är, och det är ganska lätt att snubbla sig fram till stjärnstatus i vår bransch, särskilt i tevemediet. Han har under sina trettio år som journalist arbetat på fjorton olika redaktioner, både som reporter och chef. Han har dessutom genom olika slags konsultuppdrag fått insyn i yrkeskulturen på ytterligare ett tjugotal journalistiska arbetsplatser, och det han har sett har gjort honom kritiskt inställd. Han vittnar om ett slags omvänd kåranda bland journalisterna. – En ständig konkurrens råder. Man ska vara snål och missunnsam, inte visa uppskattning när en kollega lyckas i jobbet och kanske får ett pris. Vi är duktiga på att köra vårt ensamspår – och ganska dåliga på att samarbeta. Vi borde lära oss av idrottsmännen. De är bättre på att både vara stjärnor och underordna sig laget. Han beskriver ytterligare fyra trista stråk i journalisternas yrkeskultur: Ett.Världsförbättrarattityden. – Jag är journalist, jag är kapabel att förbättra världen. Detta är ett finare sätt att vara besserwisser, ganska vanligt inom journalistkåren. Två.En överdriven ängslan att tycka rätt. – I vår kår, som ju bör vara kritiskt tänkande, finns märkligt nog en stark önskan att vara politiskt korrekt. Man vill gärna driva teser som är rumsrena för dagen. Detta gör att vi tappar markkontakten och rör oss på en åsiktsnivå som känns främmande för vanliga människor. Tre.Förenklingens tyranni. – Ett av våra uppdrag är att förenkla och tydliggöra så att läsarna förstår vad som händer. Men alltför ofta driver vi förenklingen så långt att det blir fel i tidningen. Vi brister i respekt inför sakkunskapen. Fyra.Journalister är i allmänhet snarstuckna och rädda för att idka självkritik. – Vi intar ofta en ihålig roll som poserande sanningssägare. Vi är tuffa bakom datorn, men när vi möter läsarna ansikte mot ansikte och får kritik – då är vi inte lika kaxiga. Vi måste besinna vårt ansvar, för det vi gör kan påverka hundratusentals människor. Vi borde gå på djupet när det gäller etiken och vara mer självutlämnande! Ett positivt yrkesdrag nämner han: – Vi journalister får saker gjorda. Om hantverkare och anställda vid banker, försäkringsbolag eller myndigheter hade samma tuffa deadlines – då skulle det hända grejer i Sverige! Journalisternas yrkeskultur har förändrats, enligt Jan Wifstrand. – För tjugo, trettio år sedan kände många att det var ett kall att vara journalist. Sanningen skulle fram. Sedan dess har det gått inflation i detta med kallet. Färre ser jobbet som en viktig samhällsuppgift. Den bästa journalistiken tillkommer genom hängivenhet, anser han. – Men numera finns det inte så många journalister som är passionerat engagerade, som vill gå ett steg längre för att få fram sanningen. Allt fler tycks ha målet att exponera sig själva för att få status och högre lön. Som ung reporter jobbade Jan Wifstrand en tid på tidningen Arbetet. – Där fanns en slafsig hållning hos vissa arbetsledare. De var fördomsfulla och hade vinkeln färdigtänkt redan innan saken var undersökt – sanningen var de inte så intresserade av. Det där tror jag fortfarande förekommer, särskilt inom kvällstidningskulturen. Reportrar får i uppdrag att bekräfta en förutfattad mening i stället för att förutsättningslöst undersöka verkligheten. Det är ju detta debatten om drevjournalistiken handlar om. Alltför få reportrar och chefer tänker tillräckligt snabbt så här: ”Det finns nog en annan sida av saken också.” Går även DN:s reportrar fördomsfullt i flock? – Problemet kan gälla DN också. Men jag tycker att vi besinnar oss bra. Yrkeskulturen varierar. En råder på Aftonbladet, en annan på Nya Wermlands-Tidningen, en tredje på TV 4. När jag frågar Jan Wifstrand hur han vill beskriva den som dominerar på Dagens Nyheter svarar han så här: – Här finns en oerhört seriös inställning till jobbet. Här arbetar ett toppskikt av journalister, fantastiskt duktiga människor. Men många har ett övermått av ego, och det är ett problem. Det kan framför allt märkas i kontakten med läsarna att vi är lite för stöddiga. Vi borde vara ödmjukare, och det har blivit bättre på senare år. Men fortfarande är det för många här på tidningen som svarar nonchalant och korthugget på frågor som för den enskilde läsaren eller kunden är mycket viktiga. I vilka avseenden misslyckas DN med den goda journalistiken? – Jag ligger inte vaken om nätterna och tänker att vi ständigt misslyckas. Men ibland har vi problem med att tillföra en tillräckligt mänsklig dimension till våra skildringar. Vår journalistik kan bli för teknisk och myndighetsinriktad. DN har ju länge kritiserats för att ha ett överhetsperspektiv. – Ja, och detta finns kvar i någon mån. Jag tycker att det finns goda sidor hos den emotionella journalistik som kvällstidningarna bedriver. Tyvärr resulterar den ofta i grova överdrifter och etiska övertramp. Men jag har ändå lärt en hel del av kvällstidningarna när det gäller att vara direkt i tilltalet så att läsarna känner ”Detta angår ju mig!”. Vill du att DN blir ännu mer lik kvällstidningarna? – Nej, men jag vill att DN ska smittas av deras positiva drag. Vi bör uppvärdera den vardagliga, mänskliga historien på bekostnad av det överdrivna myndighetsperspektivet. Det var i januari 2003 Jan Wifstrand blev DN:s chefredaktör. Sedan dess har DN fällts ovanligt många gånger av Pressens opinionsnämnd för brott mot de yrkesetiska reglerna. (År 2000: ingen fällning, 2001: ingen fällning, 2002: en fällning, 2003: två fällningar, 2004: fem fällningar.) – I några fall har vi slarvat, förklarar Jan Wifstrand. Men i andra fall delar jag inte nämndens uppfattning. Den är ju ingen domstol, utan består av en samling mediemänniskor och ett par representanter för andra fack som på enbart skriftligt underlag gör en resonemangsbedömning. Jag skulle önska att mer av det vi gör utsattes för en riktig domstolsprövning. Jag har större förtroende för jurister och domare än för folk från min egen yrkeskår. Jan Wifstrand var den chefredaktör som först fattade beslutet att publicera namn och bild av den man som misstänktes för mordet på utrikesministern Anna Lindh. Mannen exponerades i DN långt innan han var dömd. För detta fick Jan Wifstrand hård kritik, även av DN-journalister. – Det var självklart att ge en tidig belysning av alla kända fakta, säger han. Man kan inte nå längre i odiskutabelt allmänintresse. Det handlade om en attack mot en av Sveriges ledande personer. Och vi utpekade inte mannen som mördare, bara som häktad för mordet. Det var korrekt journalistik, och det har Allmänhetens pressombudsman senare bekräftat. Många av de läsare som hör av sig till DN:s egen Läsarombudsman Lilian Öhrström är upprörda över att DN numera hänger ut misstänkta brottslingar med namn och bild trots att de inte är dömda. Vad vill du säga till ditt försvar? – Det är riktigt att jag står för en hårdare linje än många andra utgivare när det gäller att publicera namn och bild av personer som misstänks för allvarliga brott. Vi gjorde det självklart i fallet Skandiadirektörerna, och det ifrågasatte få. Jag anser att vi oftare än hittills ska avslöja vilka som misstänks för brott som till exempel mord eller grova rån, särskilt om det handlar om organiserad brottslighet. Men vi ska vara desto mer noggranna med fakta. Ett annat exempel. För några veckor sedan skrev DN om en 18-årig pojke som hade rymt från ett ungdomshem. Han var en av dem som året innan hade dömts för morden på Hallandsåsen. Varför publicerade DN hans namn och hans bild? – Det handlade om ett mycket uppmärksammat brott, och det var inte otroligt att han var farlig för allmänheten när han var på fri fot. Så genom att läsa DN skulle människor kunna känna igen honom och akta sig om han dök upp? – Ja, det är ett exempel på varför man ibland har skäl att namnge brottslingar. Pojken är bara 18 år. Hur hade du känt dig om du hade haft en son som hade gjort något liknande och hängts ut i DN på samma sätt? – Jag hade naturligtvis mått dåligt. Man ska alltid vara medveten om att människor kan ta skada av vad tidningar skriver. Men publiciteten är ju inte det enda problemet för anhöriga till brottslingar. Och publicitetsskadan ska alltid vägas mot behovet av information till allmänheten. Tidningar exponerar även brottsoffer med namn och bild, och de artiklar som skrivs om uppmärksammade mord innehåller ofta privata detaljer från offrens liv som de anhöriga inte vill se publicerade. Exponeringen kan pågå i decennier. Över tjugo år har gått sedan en ung kvinna med förnamnet Catrine blev styckmördad. Den 24 maj i år skrev hennes mor och syster så här på DN Debatt: ”Under långa perioder har vi levt i ständig ångest inför tidningarnas löpsedlar och massmediernas rapportering. Det djupa smärtande såret efter Catrine har aldrig fått möjlighet att läka eftersom det hela tiden, år efter år, rivs upp igen. Våra liv förstörs och vi förlorar vår möjlighet till livskraft och glädje.” – DN har säkert bidragit till detta, säger Jan Wifstrand. Av respekt mot de anhöriga nämner vi numera inte Catrines efternamn – till skillnad från andra medier. Och jag tycker inte att vi ska ha hennes bild i tidningen. Sexton år har gått sedan en annan kvinna mördades: Jannica Ekblad. Hennes mamma Anja har i en tidigare artikel på Insidan berättat hur de ständiga skriverierna har rivit upp det svåra igen och igen och igen. En av alla artiklarna om Jannica Ekblad publicerades i DN den 27 mars i år. Hennes porträtt täckte en helsida, och hennes liv beskrevs i detalj. – Normalt exponerar vi inte brottsoffer på det viset, säger Jan Wifstrand, där har jag en mjukare linje än många andra utgivare. Men detta rättsfall har varit så offentligt belyst, och jag vill hävda att vår skildring nyanserade bilden av hennes liv. Fast det är möjligt att jag gjorde fel bedömning, vi kanske inte borde ha exponerat henne med så stora bilder. De här besluten är svåra … Jag vill tillägga att det finns människor som gärna vill träda fram och berätta med namn och bild när de har förlorat någon nära anhörig. Jag tänker på den fantastiska artikel vi hade i juni i år om en trettonårig flicka som hade begått självmord. Hon namngavs och var med på bild, och hennes föräldrar såg det som en enorm styrka att få berätta om henne i en seriös tidning som DN. Den artikeln publicerades sex veckor efter att flickan dog. Hur kunde du vara säker på att dessa människor inte var alltför chockade för att bli intervjuade så snart? – Reportern och jag hade mycket noggranna diskussioner med de anhöriga, och vi är säkra på vår bedömning. Jobbet var etiskt korrekt. Även den döda flickans bästa kompis citerades, och hon var med på bild. Kunde inte hon fara illa av publiciteten? – Jo, den risken fanns. Men hennes föräldrar och de andra runt omkring henne gjorde bedömningen att det var bra att vi publicerade artikeln. Och jag anser fortfarande att det var rätt att göra det. Efter tsunamin intervjuades många människor som just hade förlorat sina nära anhöriga. Den 5 januari publicerade DN en intervju med Mikaela, 11 år. Hennes föräldrar hade försvunnit när flodvågen slog till i Khao Lak i Thailand tio dagar tidigare. Jan Wifstrand anser att det var rätt att intervjua flickan och sedan publicera texten. – Det är ytterst ovanligt att en DN-reporter omedelbart efter en dödsolycka intervjuar de anhöriga. Vi är normalt mycket restriktiva med sådant. Men tsunamin var en katastrof av nationella dimensioner, det var närmast en nationell angelägenhet att medierna kunde visa den enorma sorg som drabbade somliga medborgare. Vår reporter hade noggranna och eftertänksamma diskussioner med de släktingar till flickan som tog hand om henne, och vi var överens med dem om att det fanns ett stort värde i att låta flickans egna ord tala. Hur snart kan man som journalist intervjua och exponera en människa som just har förlorat en nära vän eller anhörig? – Jag har ingen tumregel. Varje fall är unikt. Kan man göra det samma dag? – Ytterligt sällan. Jag ser med kritiska ögon på de intervjuer som görs i direktsändning från stora katastrofer. Vi på DN är mycket återhållsamma i sådana situationer. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 ", "article_category": "other"}
{"id": 24049, "headline": "”Invandrarnas tystnad om brott ett svek mot demokratin”", "summary": "De som avlossade skotten i Södertälje skulle inte vara fria i dag om invandrarna slutade blunda för kriminaliteten, skriver Mauricio Rojas.Invandrarna har ett centralt ansvar i kampen mot våldet och kriminaliteten. Det är dags för oss att bli myndiga, ta ansvar för våra liv och börja bekämpa dem bland oss som bryter mot lagen. Mycket kan vi klaga på och det har vi gjort. Men nu är det vi själva som ska rannsakas, av oss själva. Nu är det vi som måste sluta med detta självdestruktiva blundande och denna solidaritet med dem som bryter mot lagen och missbrukar Sveriges vilja till öppenhet och bejakandet av mångfalden. Vi skulle kunna sätta stopp för många små och stora illdåd som begås i segregerade bostadsområden där det finns stora etniska nätverk där väldigt lite sker utan att andra vet vad det är som är på gång. Skotten mot polishuset i Södertälje var en direkt attack mot demokratin och då är invandrarnas otydlighet och tystnad ett svek mot själva demokratin, skriver folkpartisten Mauricio Rojas.", "article": "Samma dag som jag från riksdagens talarstol försvarade den så kallade flyktingamnestin besökte jag, tillsammans med Lars Leijonborg, Södertälje, för att på plats ta del av berättelserna om och bakgrunden till upploppet i Ronna och den efterföljande attacken mot polisstationen. Att jag valde att göra så är ingen tillfällighet, för båda saker hänger intimt ihop. Det håller inte att plädera för en friare invandringspolitik och en mer generös flyktingpolitik om Sverige sargas av ett växande utanförskap bland nykomlingarna, och skakas av inre konvulsioner och gruppkonflikter med etniska undertoner. Viljan till öppenhet förpliktar att med all kraft ta itu med en utveckling som folkpartiet upprepade gånger har varnat för och som redan nu har gått för långt. Efter besöket i Södertälje är jag helt övertygad om att denna utveckling måste stoppas omedelbart med det demokratiska samhällets alla medel och med hjälp av alla de goda krafter som vill samverka till att stävja den spiral av utanförskap och våld som hotar hela vårt samhällsliv. Somliga har försökt bagatellisera och till och med rättfärdiga det inträffade. Andra, inte minst regeringen, har varit påfallande tysta och frånvarande. Det är oacceptabelt och jag förstår till fullo den ilska och frustration som Polisförbundets ordförande, Jan Karlsen, har gett uttryck för i samband med den pinsamma bristen på kraftfulla reaktioner som vi har bevittnat. Precis som Karlsen säger, var skotten mot polishuset i Södertälje en direkt attack mot vår demokrati, och då är all otydlighet och än värre tystnad ett svek mot själva demokratin. Detta gäller inte minst oss, vi som inte föddes i detta land, vi som en gång som flyktingar eller invandrare fick komma hit. Vi är många, närmare två miljoner tillsammans med våra barn. Vi har förändrat Sverige och vi har fört med oss en mångfald som vi kräver respekt för, men då måste vi ta ett avgörande ansvar för att denna mångfald, detta mångfaldens samhälle som Sverige är i dag, ska kunna fungera. Hittills har vi inte gjort det eller gjort det på ett mycket begränsat sätt. Det mest destruktiva draget i svensk invandrar- och integrationspolitik har varit det omhändertagande som har omyndigförklarat så många nykomlingar och underminerat känslan av ansvar för det egna livet utan vilken allt annat brister. Denna välmenande men ack så fördärvande politik har omvandlat många nykomlingar till objekt i stället för subjekt i integrationsprocessen. Därför är det inte så konstigt om den vanligaste reaktionen bland invandrade personer när det blir problem är att klaga på ”dom” – samhället, myndigheterna, ”svenskarna” – och kräva det ena och det andra från ”dom” . Denna offerroll måste vi definitivt ändra på om vi verkligen vill att våra problem ska lösas. Det är dags att träda fram, bli myndiga, ta hela ansvaret för våra liv och, inte minst, börja bekämpa dem som bland oss bryter mot lagen eller utnyttjar toleransen för att bygga upp öar av intolerans och utanförskap. Detta gäller i första hand kriminaliteten. Det är givetvis polisens sak att bekämpa kriminaliteten, men det är inte polisens ensak. Om stora grupper, på grund av släktskap eller en missförstådd ”etnisk solidaritet”, hjälper de kriminella att agera eller hålla sig undan, då kommer inte polisen att kunna nå framgång i sitt arbete. Därför måste vi själva inse att vi har ett centralt ansvar i kampen mot våldet och kriminaliteten, och den kampen avgör mycket av vårt öde i Sverige. Hur vi och våra barn blir sedda och bemötta i vårt nya hemland har mycket att göra med den bild som majoritetssamhället bildar sig av oss. Sedan kan vi klaga på att ”dom” är fördomsfulla och diskriminerar, och det är givetvis fel. Men vår klagan kommer att låta ihålig om vi inte inleder en bestämd kamp för att tillsammans med polisen och övriga samhället bekämpa de kriminella som har sitt fotfäste i invandrartäta områden eller som har sitt ursprung i de länder vi kommer ifrån. Låt mig ge ett mycket nära exempel på detta och om hur vi, Sveriges invandrare, borde agera för att få den respekt som vi anser oss förtjäna. Förra året lyckades polisen stoppa en liga som hade satt rekord i antalet villainbrott. Det var personer med chilenskt ursprung – precis som jag – bosatta i Sverige som ledde ligan och rekryterade unga i Chile för att begå brott i Sverige. I maj detta år uppmärksammades en annan liga med kopplingar till Chile som härjade i Stockholm. I samband med detta skrev Freddy Weitzel och Osvaldo Bascuñán, ordförande respektive generalsekreterare i Chilenska riksförbundet, följande tänkvärda ord i en kommuniké som sammanfattar hela den problematik som jag försöker fånga här: ”Dessa brottslingar får hjälp och skydd av andra chilenare bosatta i Sverige, som agerar som medbrottslingar och ger kriminella den logistiska supporten som behövs för att dessa individer ska kunna utföra sina missdåd. Men detta är inte allt, det som är det mest beklagansvärda är att ett stort antal landsmän, som hänvisar till en urartad ‘fosterländsk solidaritet’, visar en hög grad av tolerans med kriminaliteten.” Chilenska riksförbundets ledare avslutar sitt uttalande med en oerhört relevant fråga och en brådskande appell till andra svenskar med chilenskt ursprung: ”Vi frågar oss slutligen: Hur länge kommer vissa medlemmar av den chilenska gruppen bosatt i Sverige att fortsätta tolerera och skydda de kriminella? Vi anser att brottsligheten, precis som terrorismen, är en samhällsfiende och måste bekämpas. Inför detta finns det inga om och men. Vi uppmanar våra landsmän att ta kontakt med polisen för att ange denna farsot som skadar oss så mycket.” Det är denna fråga vi alla som invandrade eller flydde hit måste ställa oss, och det är precis denna uppmaning som vi, för vår egen skull, borde hörsamma. Här och nu. De som avlossade skotten mot polishuset i Södertälje skulle inte vara fria i dag om vi gjorde så, om vi slutade att blunda och tolerera. På samma sätt skulle vi kunna sätta stopp för många små och stora illdåd som begås i segregerade bostadsområden där det finns stora etniska nätverk där väldigt lite sker utan att andra vet vad det är som är på gång. Vi måste bryta med denna förödande medlöperiets tystnad som skyddar dem som skadar oss mest. Mycket kan vi klaga på och det har vi gjort. Många har begått fel och vi har en helt kollapsad integrationspolitik. Men nu är det vi själva som ska rannsakas, av oss själva. Nu är det vi som måste sluta med detta självdestruktiva blundande och denna solidaritet med dem som bryter mot lagen och missbrukar Sveriges vilja till öppenhet och bejakandet av mångfalden. Det är dags att ta vårt ansvar för och vårda vårt nya hemland. Vi borde i dag, med en parafras av John Kennedys berömda ord, högt och tydligt säga till alla dem som har kommit hit och gjort Sverige till sitt nya hem: Fråga dig inte vad Sverige kan göra för dig, utan vad du kan göra för Sverige. Mauricio Rojas Riksdagsledamot (fp) ", "article_category": "other"}
{"id": 24053, "headline": "\"Invandrarnas tystnad om brott ett svek mot demokratin\"", "summary": "De som avlossade skotten i Södertälje skulle inte vara fria i dag om invandrarna slutade blunda för kriminaliteten, skriver Mauricio Rojas. Invandrarna har ett centralt ansvar i kampen mot våldet och kriminaliteten. Det är dags för oss att bli myndiga, ta ansvar för våra liv och börja bekämpa dem bland oss som bryter mot lagen. Mycket kan vi klaga på och det har vi gjort. Men nu är det vi själva som ska rannsakas, av oss själva. Nu är det vi som måste sluta med detta självdestruktiva blundande och denna solidaritet med dem som bryter mot lagen och missbrukar Sveriges vilja till öppenhet och bejakandet av mångfalden. Vi skulle kunna sätta stopp för många små och stora illdåd som begås i segregerade bostadsområden där det finns stora etniska nätverk där väldigt lite sker utan att andra vet vad det är som är på gång. Skotten mot polishuset i Södertälje var en direkt attack mot demokratin och då är invandrarnas otydlighet och tystnad ett svek mot själva demokratin, skriver folkpartisten Mauricio Rojas.", "article": "Samma dag som jag från riksdagens talarstol försvarade den så kallade flyktingamnestin besökte jag, tillsammans med Lars Leijonborg, Södertälje, för att på plats ta del av berättelserna om och bakgrunden till upploppet i Ronna och den efterföljande attacken mot polisstationen. Att jag valde att göra så är ingen tillfällighet, för båda saker hänger intimt ihop. Det håller inte att plädera för en friare invandringspolitik och en mer generös flyktingpolitik om Sverige sargas av ett växande utanförskap bland nykomlingarna, och skakas av inre konvulsioner och gruppkonflikter med etniska undertoner. Viljan till öppenhet förpliktar att med all kraft ta itu med en utveckling som folkpartiet upprepade gånger har varnat för och som redan nu har gått för långt. Efter besöket i Södertälje är jag helt övertygad om att denna utveckling måste stoppas omedelbart med det demokratiska samhällets alla medel och med hjälp av alla de goda krafter som vill samverka till att stävja den spiral av utanförskap och våld som hotar hela vårt samhällsliv. Somliga har försökt bagatellisera och till och med rättfärdiga det inträffade. Andra, inte minst regeringen, har varit påfallande tysta och frånvarande. Det är oacceptabelt och jag förstår till fullo den ilska och frustration som Polisförbundets ordförande, Jan Karlsen, har gett uttryck för i samband med den pinsamma bristen på kraftfulla reaktioner som vi har bevittnat. Precis som Karlsen säger, var skotten mot polishuset i Södertälje en direkt attack mot vår demokrati, och då är all otydlighet och än värre tystnad ett svek mot själva demokratin. Detta gäller inte minst oss, vi som inte föddes i detta land, vi som en gång som flyktingar eller invandrare fick komma hit. Vi är många, närmare två miljoner tillsammans med våra barn. Vi har förändrat Sverige och vi har fört med oss en mångfald som vi kräver respekt för, men då måste vi ta ett avgörande ansvar för att denna mångfald, detta mångfaldens samhälle som Sverige är i dag, ska kunna fungera. Hittills har vi inte gjort det eller gjort det på ett mycket begränsat sätt. Det mest destruktiva draget i svensk invandrar- och integrationspolitik har varit det omhändertagande som har omyndigförklarat så många nykomlingar och underminerat känslan av ansvar för det egna livet utan vilken allt annat brister. Denna välmenande men ack så fördärvande politik har omvandlat många nykomlingar till objekt i stället för subjekt i integrationsprocessen. Därför är det inte så konstigt om den vanligaste reaktionen bland invandrade personer när det blir problem är att klaga på \"dom\" - samhället, myndigheterna, \"svenskarna\" - och kräva det ena och det andra från \"dom\" . Denna offerroll måste vi definitivt ändra på om vi verkligen vill att våra problem ska lösas. Det är dags att träda fram, bli myndiga, ta hela ansvaret för våra liv och, inte minst, börja bekämpa dem som bland oss bryter mot lagen eller utnyttjar toleransen för att bygga upp öar av intolerans och utanförskap. Detta gäller i första hand kriminaliteten. Det är givetvis polisens sak att bekämpa kriminaliteten, men det är inte polisens ensak. Om stora grupper, på grund av släktskap eller en missförstådd \"etnisk solidaritet\", hjälper de kriminella att agera eller hålla sig undan, då kommer inte polisen att kunna nå framgång i sitt arbete. Därför måste vi själva inse att vi har ett centralt ansvar i kampen mot våldet och kriminaliteten, och den kampen avgör mycket av vårt öde i Sverige. Hur vi och våra barn blir sedda och bemötta i vårt nya hemland har mycket att göra med den bild som majoritetssamhället bildar sig av oss. Sedan kan vi klaga på att \"dom\" är fördomsfulla och diskriminerar, och det är givetvis fel. Men vår klagan kommer att låta ihålig om vi inte inleder en bestämd kamp för att tillsammans med polisen och övriga samhället bekämpa de kriminella som har sitt fotfäste i invandrartäta områden eller som har sitt ursprung i de länder vi kommer ifrån. Låt mig ge ett mycket nära exempel på detta och om hur vi, Sveriges invandrare, borde agera för att få den respekt som vi anser oss förtjäna. Förra året lyckades polisen stoppa en liga som hade satt rekord i antalet villainbrott. Det var personer med chilenskt ursprung - precis som jag - bosatta i Sverige som ledde ligan och rekryterade unga i Chile för att begå brott i Sverige. I maj detta år uppmärksammades en annan liga med kopplingar till Chile som härjade i Stockholm. I samband med detta skrev Freddy Weitzel och Osvaldo Bascuñán, ordförande respektive generalsekreterare i Chilenska riksförbundet, följande tänkvärda ord i en kommuniké som sammanfattar hela den problematik som jag försöker fånga här: \"Dessa brottslingar får hjälp och skydd av andra chilenare bosatta i Sverige, som agerar som medbrottslingar och ger kriminella den logistiska supporten som behövs för att dessa individer ska kunna utföra sina missdåd. Men detta är inte allt, det som är det mest beklagansvärda är att ett stort antal landsmän, som hänvisar till en urartad 'fosterländsk solidaritet', visar en hög grad av tolerans med kriminaliteten.\" Chilenska riksförbundets ledare avslutar sitt uttalande med en oerhört relevant fråga och en brådskande appell till andra svenskar med chilenskt ursprung: \"Vi frågar oss slutligen: Hur länge kommer vissa medlemmar av den chilenska gruppen bosatt i Sverige att fortsätta tolerera och skydda de kriminella? Vi anser att brottsligheten, precis som terrorismen, är en samhällsfiende och måste bekämpas. Inför detta finns det inga om och men. Vi uppmanar våra landsmän att ta kontakt med polisen för att ange denna farsot som skadar oss så mycket.\" Det är denna fråga vi alla som invandrade eller flydde hit måste ställa oss, och det är precis denna uppmaning som vi, för vår egen skull, borde hörsamma. Här och nu. De som avlossade skotten mot polishuset i Södertälje skulle inte vara fria i dag om vi gjorde så, om vi slutade att blunda och tolerera. På samma sätt skulle vi kunna sätta stopp för många små och stora illdåd som begås i segregerade bostadsområden där det finns stora etniska nätverk där väldigt lite sker utan att andra vet vad det är som är på gång. Vi måste bryta med denna förödande medlöperiets tystnad som skyddar dem som skadar oss mest. Mycket kan vi klaga på och det har vi gjort. Många har begått fel och vi har en helt kollapsad integrationspolitik. Men nu är det vi själva som ska rannsakas, av oss själva. Nu är det vi som måste sluta med detta självdestruktiva blundande och denna solidaritet med dem som bryter mot lagen och missbrukar Sveriges vilja till öppenhet och bejakandet av mångfalden. Det är dags att ta vårt ansvar för och vårda vårt nya hemland. Vi borde i dag, med en parafras av John Kennedys berömda ord, högt och tydligt säga till alla dem som har kommit hit och gjort Sverige till sitt nya hem: Fråga dig inte vad Sverige kan göra för dig, utan vad du kan göra för Sverige. MAURICIO ROJAS Riksdagsledamot (fp) ", "article_category": "other"}
{"id": 24062, "headline": "Familjens tragedi blev film", "summary": "Vad händer med en helt vanlig tvåbarnsfamilj som drabbas av det värsta tänkbara? När ett barn dör blir livet aldrig mer detsamma för föräldrar och syskon. Den finske regissören Kari Paljakkas nya film om sorgeprocessen bygger på en verklig händelse.", "article": "En vacker sommarsöndag händer det ofattbara: På gården utanför huset har familjens bil plötsligt fattat eld. Den snart femårige sonen finns mitt i bilens häftigt brinnande innandöme. Föräldrarna som rusat fram får först inte upp de låsta bildörrarna. När de fått tag i nycklarna och pappan låst upp bilen pressas han undan av eldslågorna och den enorma hettan. Det är för sent att rädda barnet. Av en nyss helt vanlig tvåbarnsfamilj återstår en mamma, en pappa och en storebror, i total chock. På denna, verkliga händelse bygger den finska filmen \"En junisöndag kvart över tolv\", skriven och regisserad av Kari Paljakka. Manuset kom till i samarbete med den drabbade familjen, berättar han. Olyckan skedde 1986 i Jakobstad, Finland. Pappan i familjen, Gösta Karf, kom 1999 med boken \"För levande och döda\" som handlar om den långa sorgeprocessen och som fick stor uppmärksamhet i Finland. I samband med det gjordes en dokumentär i finsk teve, som Kari Paljakka såg. - Så läste jag Gösta Karfs bok också, och blev mycket tagen. Jag ville se om jag kunde berätta filmiskt om hur en familj överlever en sådan sorg, säger Kari Paljakka. Vad händer med en familj som råkar ut för det allra värsta som kan drabba en förälder, att ett barn dör? Kan man över huvud taget gå vidare? Sorgen kan vara förödande på många sätt. Många upplever ensamhet och isolering, omgivningen kan dra sig undan och man orkar kanske inte själv med att ha kontakt med andra människor, utan isolerar sig själv. Familjemedlemmarna kan glida ifrån varandra i sorgen, skuldkänslor är vanliga - kanske kunde man på något vis ha förhindrat det fruktansvärda som hänt? Kari Paljakka har personliga erfarenheter av hur tungt sorgen kan slå mot en familj. När han var i de tidiga tjugoåren, i början av 1980-talet, förlorade han två bröder. Familjen fick inget stöd att bearbeta sorgen, de lämnades helt ensamma och fick det mycket svårt. - Jag själv sprang nog ifrån det hela, jag undvek, det var svårt i den åldern. Nu, när jag är äldre och själv är pappa, har jag lättare att leva mig in mina föräldrars situation. Att göra filmen har nog varit lite terapeutiskt för mig, som ett sätt att förstå mina egna föräldrar bättre, undersöka och förstå processerna man går igenom när ens barn dör. Och jag tror att fadern i filmen, Jaakko, är lite av en blandning av Gösta Karf och mig själv. Skuldkänslorna får stor plats i filmen. Pappa Jaakko hade glömt en cigarrettändare i plast på framsätet i bilen. Han grubblar över om branden uppstått genom att tändaren börjat brinna av den starka värmen i solhettan, eller genom att sonen Matti lekt med tändaren. Om han inte glömt tändaren där skulle kanske Matti varit i livet. \"Det var mitt fel\", säger han redan dagen efter branden till sin fru. Han väntar och väntar på den tekniska undersökningen, som tar tid. När den till sist är klar bekräftar den att det kan ha gått till på det sättet, men ingenting kan sägas säkert. - Skuld är något som alltid dyker upp i samband med sorg, säger Kari Paljakka. Det känns alltid som att man borde ha gjort något på ett annat sätt. Jag tror att det har att göra med människans inbyggda sätt att tänka i orsak-verkan. Vi försöker hela tiden finna orsaker, vi är gjorda så. För Jaakko i filmen blir det här ett problem som han inte kan lösa rationellt. Det hjälper inte mycket när andra säger \"det var inte ditt fel\". Även om ingen vet hur olyckan egentligen gick till, finns skulden där och maler. - Han måste lösa problemet på ett annat sätt än genom teknisk bevisning, säger Kari Paljakka. Han får lära sig att förlåta sig själv i stället, han kommer en bit på väg och skulden bleknar en del. Att förlåta sig själv leder till att man får erkänna, och acceptera, att vi människor inte är hundraprocentigt perfekta. Gösta Karf beskriver i sin bok hur han den första tiden efter sonens död förde ett slags krig mot samhället, han rasade över det klumpiga och dåliga bemötande som familjen fått i kontakt med olika myndigheter i samband med olyckan. - Kampen mot samhället är nog ofta en fas i hanterandet av sorgen och de påträngande skuldkänslorna när en närstående dör, tror Kari Paljakka. Samtidigt finns det förstås många gånger brister i stöd och omhändertagande. Det kan vara svårt att skilja ut vad som är vad. Man kan bli utstött och bortstött, eftersom döden är så tabubelagd, men ensamhetskänsla kan också vara en del av sorgeprocessen. Diskussionerna om krisstöd för anhöriga kom i gång ordentligt i Sverige efter bussolyckan där en grupp skolbarn från Kista utanför Stockholm omkom i Norge, 1988. I Finland kom debatten efter Gösta Karfs bok. Numera är beredskapen att hjälpa drabbade familjer bättre än den varit. Att man kan få bra stöd är naturligtvis mycket viktigt, menar Kari Paljakka. Det kan vara avgörande för hur de drabbade kan ta sig igenom sorgen och leva vidare. Men sorgen går ändå inte att \"ta bort\", som kanske många i vår tid tror. - Vi lever som om döden inte fanns, och när den slår till nära oss blir det ännu svårare för att vi inte accepterat att döden är en oundviklig verklighet. Vi blir så sårbara när vi inte vågar se, eller tala om, döden på ett realistiskt sätt. Konst som påminner oss om döden har alltid provocerat, säger Kari Paljakka. Den död som är \"tillåten\" i film, det är dels skräck- och våldsfilmernas död, dels de sentimentala melodramernas tårdrypande död - där åskådarnas känslor manipuleras fram med olika grepp, som sorglig musik eller dånande begravningsklockor. - I vår film gick vi medvetet in för att inte sentimentalisera. Filmen är realistisk, nästan naturalistisk. Det är en sann berättelse om hur en familj överlever en tragedi. - Självklart ska filmen beröra, men målet är inte att väcka starka emotioner utan att vittna om vad som händer i en familj under det första året efter ett barns död. Jag hoppas att filmen kan göra att några människor kan förstå andra lite bättre, eller kanske förstå sig själva lite bättre. \"En junisöndag kvart över tolv\" är en stillsam film utan starka dramatiska effekter trots sitt dramatiska innehåll. Det dramatiska sker inne i huvudpersonerna, inte i handlingen. Själva olyckan skildras inte, filmen börjar dagen efter - när pappa Jaakko sitter på polisstationen och återberättar den fruktansvärda händelsen. - Början är tung, mot slutet kommer ljuspunkter, säger Kari Paljakka. Det är inte bara en film om olycka, det finns också positiva sidor. Familjen överlever, man får möta personerna precis som de är och se att de fortfarande är levande människor trots det hemska som hänt dem, att livet är starkare trots allt. ", "article_category": "other"}
{"id": 24074, "headline": "DN:s Niklas Ekdal: Historiskt norskt val", "summary": "Det norska valresultatet är historiskt på flera sätt. Socialdemokraterna tvingas för första gången bilda regering tillsammans med andra partier, en antydan om hur framtiden kommer att te sig även i Sverige.", "article": "Den norska statens sparkapital är ungefär lika stort som den svenska statens skuld, runt 1 000 miljarder kronor. Det är en händelse som ser ut som en tanke 100 år efter unionsupplösningen. År 2005 skulle vi ha kompletterat varandra fint om unionen hade funnits kvar. Norge har sin olje. Som framgått av den norska valrörelsen kan en flödande naturtillgång vara ett lika stort bekymmer som underskott i de offentliga finanserna. Partiledarnas slutdebatt på NRK inför måndagens val visade hur hopplöst det är för politikerna att hålla emot, när en missnöjesryttare som Carl I Hagen vill blåsa på och spendera de lättförtjänta pengarna. Blir det inflation om vi köper en dator till varje skolbarn i Norge? Jamen då köper vi datorerna utomlands. Lysande, Sickan. Carl I Hagen och Fremskrittspartiet gör mycket riktigt ännu ett bra val och får drygt 22 procent. Men det är Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg som bildar regering tillsammans med Centerpartiet och Socialistisk Venstre. Det norska valresultatet är historiskt på flera sätt. Socialdemokraterna tvingas för första gången bilda regering tillsammans med andra partier, en antydan om hur framtiden kommer att te sig även i Sverige. Fremskrittspartiet är nu Norges näst största parti. Det är också en fingervisning om framtiden i alla rika välfärdsstater, där de stigande förväntningarnas missnöje lyfter populisterna på ansvarsfulla politikers bekostnad. Två norska nyckelpolitiker drar sig nu tillbaka efter lång och framgångsrik tjänst. Kjell Magne Bondevik kan se tillbaka på en lyckad politisk karriär som ledare för Kristdemokraterna och som statsminister. Carl I Hagen har också anledning att vara nöjd för egen del, och träder tillbaka till förmån för Siv Jensen. Norge förblir landet annorlunda. Det ligger ljusår från Sverige i ekonomiskt hänseende, men är en politisk experimentverkstad att ta både lärdom och varning av. Läxan är solklar för både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt: det räcker inte att ha ordning på ekonomin som regeringen Bondevik hade om man inte har ordning på regeringsfrågan. ", "article_category": "other"}
{"id": 24086, "headline": "Skarp-tv fyllde väggarna på Berlinmässan", "summary": "Berlin.Världens största mässa för nöjeselektronik som nyss avslutades i Berlin visar tydligt att det är hd-tv, eller skarp-tv, som gäller. En stor Europasatsning är att vänta nästa år men här i Sverige sker nog övergången lite pö om pö då den kräver mer eterutrymme och andra boxar.", "article": "Nu har kampanjen dragit i gång för att sälja in nästa teknik för tv. Och det är inte digital mark-tv det handlar om utan hd-tv. Skarp-tv för att mynta en svensk översättning. På världens största mässa för nöjeselektronik, nyss avslutade IFA i Berlin, talade de stora företagen i mun på varandra om hur bra skarp-tv:n är och vilket steg framåt det innebär. – Övergången från vanlig tv till hd-tv är ett lika stort steg som när vi gick över från svartvitt till färg, menade till exempel Philipschefen Rudy Provoost. När nu övergången blir av, vill säga. Redan 1985 visades hd-tv på IFA men tekniken lyfte aldrig. Lika förvissade om teknikens fördelar som företagen är, lika småsura är de på de nationella tv-bolagen som enligt branschen är alldeles för tröga att bestämma sig för när det hela ska tuta i gång. – Vårt mål för 2006 är att få hd-tv brett accepterad här i Europa, men jag har suttit med i några otrevliga möten om hur nästa års fotbolls-VM ska produceras. Jag hoppas problemen är lösta, det vore synd och skam om inte VM sänds i hög upplösning, kommenterade Joachim Reinhart, Panasonics Europachef. För Sveriges del lär den nya tekniken komma pö om pö. Visserligen kan satellit-tv-tittare redan i höst titta på högupplöst tv via Canal plus, men glöm tekniken än så länge när det gäller den digitala mark-tv som nu ska dominera för oss som inte har satellit eller kabel. Hd-tv kräver mer utrymme i etern och dessutom oftast andra boxar som kan hantera den effektivare kompression, mpeg4, som i realiteten krävs. Dock lovade SVT:s vd Christina Jutterström på ett pressmöte förra lördagen i Berlin halvt om halvt att även den digitala mark-tv:n ska få vara med på ett hörn när SVT nästa år ska sända fotbolls-VM i Tyskland och då i hd-tv-upplösning. – Teracom har sagt att de kommer att lösa det på något sätt, sade Christina Jutterström, men gick inte in på hur de tekniska problemen ska klaras av. Däremot passade hon på att dela ut åtskilliga kängor i samband med Gotlands stundande övergång till digital-tv. – Det är problem. Täckningen är ett. Teracom kan inte i dag fjorton dagar före övergången garantera full täckning. Ett annat problem är att för få har köpt boxar. De har fått rådet från kulturministern och pensionärsorganisationer att vänta därför att det sagts att boxarna skulle sjunka i pris. Så har inte skett. Christina Jutterström underströk dock att hon är optimist och något annat var kanske inte att vänta. Johan Smitt johan.smitt@dn.se 08-738 18 72 ", "article_category": "other"}
{"id": 24094, "headline": "Reportern som kallades \"fegis\"", "summary": "Radiojournalisten Stefan Ubbesen hade scoopet inom räckhåll. Med i stället för att intervjua pappan vars dotter just blivit nedskjuten stängde han av bandspelaren. \"Chock och sorg är inget man profiterar på - vare sig i yrket eller privat\", säger han.", "article": "Förmiddagen den 11 juni 1994 var varm. Ett par timmar tidigare hade fänriken Mattias Flink dödat sju personer med sin AK-4:a. Två män och fem kvinnor. En ung kvinna svävade ännu mellan liv och död på operationsbordet. Radiojournalisten Stefan Ubbesen stod och väntade utanför regementet i Falun där Flink var anställd. Så stannade en personbil en bit bort och en man klev ut. Han skulle möta sin dotter. - Jag talade med honom, insåg att han inte visste vad som hänt och förstod att dottern fanns bland dem som skjutits ned. Jag stod där med ett scoop inom räckhåll att skicka ut i radion, men jag satte inte på bandspelaren, berättar Stefan Ubbesen. I stället bad han mannen att gå till sjukhuset alldeles över gatan för att försöka ta reda på vad som hänt hans dotter. - Visst hade jag kunnat få några saftiga uttalanden av honom, och kanske till och med fått honom att gråta ut i ett inslag. Men jag kände instinktivt att jag inte ville tränga mig på en chockad person och be honom uttala sig i radio. Så gör man aldrig mot sina medmänniskor, vare sig privat eller i yrket. Några veckor senare medverkade Stefan Ubbesen i debattprogrammet \"Insider\" i TV 3. Expressens legendariske reporter Ulf Nilson och Aftonbladets Annette Kullenberg, senare ordförande i Publicistklubben, var också bland de inbjudna. Under debatten hånade de Ubbesen för att han inte intervjuat pappan och menade att han inte var en \"riktig\" journalist. Flera gånger blev han kallad \"fegis\", och Kullenberg uppmande honom till och med att byta jobb. Från katastrofer som \"Estonia\", tsunamin i Sydostasien och diskoteksbranden i Göteborg till den lokala bilolyckan - skildringen av offer och anhöriga har blivit mer intensiv och närgången i medierna under senare år. Konkurrensen mellan radio, teve, nyhetsbyråer och tidningarnas webbsajter är knivskarp. Det gäller att vara först med det allra senaste - även när det gäller intervjuer med personer som nyss varit med om en traumatisk upplevelse eller kanske mist en nära anhörig. Stefan Ubbesen var och är fortfarande anställd som journalist på Sveriges Radio Dalarna. Han tycker att han och andra journalister har ett tufft och utsatt jobb där det gäller att hitta små och stora nyheter så snabbt som möjligt. - Fast för mig handlar det aldrig om att få fram en nyhet eller en stark känslosam intervju till vilket pris som helst. Så funkar inte jag, säger han. Journalister tassar hela tiden på de etiska gränserna, fortsätter Stefan Ubbesen. Det ligger i yrkets natur att försöka förstå och att komma nära människor. Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att ha en levande debatt om etiken och moralen i vardagen, påpekar han. - Klimatet i svenska medier, även inom public service där jag ju arbetar, har blivit tuffare. Vi ska också \"vinkla\" och \"klippa\" för att sticka ut. Jag gillar inte alls den utvecklingen. Tidigare fanns det mer tid till eftertanke och reflektion. Tillbaka till den där junimorgonen för mer än elva år sedan. Stefan Ubbesen hade blivit ombedd av ansvariga chefer på redaktionen att så snabbt som möjligt ta sig upp till regementet i Falun. En militär hade under natten kallblodigt mördat flera personer, bland annat fem unga kvinnor som just avslutat en lottakurs. Han minns fortfarande hur det kändes att stå där utanför regementet tillsammans med kollegerna från teve och kvällspressen. De verkade ivriga och hungriga på att hitta något som kunde skapa extra stora rubriker, säger han. - Jag höll mig lite vid sidan av och det var så jag upptäckte mannen som kom i sin bil. Ingen annan märkte något. Jag är fortfarande lika övertygad om att jag gjorde rätt som inte satte på bandspelaren, faktiskt ännu mer säker i dag än då. - Det finns de som säger att en journalist ska spela in och ställa frågor i alla lägen. Väl tillbaka på redaktionen kan man sedan avgöra vad som ska sändas ut eller tas med i den skrivna texten Men skadan är ju redan skedd när journalisten sätter på bandspelaren eller fyller anteckningsblocket med citat. - Att fråga en pappa som kanske förlorat sin dotter i ett skottdrama ett par timmar tidigare och är i chock känns idiotiskt och helt meningslöst. Vilket svar förväntar man sig? Människor i chock ska man närma sig med respekt och stor försiktighet - inte minst som journalist, anser Stefan Ubbesen. Visst, den drabbade kanske går med på att ställa upp på en intervju, men han eller hon har ofta ingen aning om vad de säger. - Vi journalister har makten, vi är i ett överläge. Vi kan köra upp mikrofonen, kameran eller pennan i ansiktet på folk och kräva att de uttalar sig. - Med perspektiv på vad som hänt måste de drabbade i lugn och ro få tid att ta ställning till om de vill medverka. Alla som låter sig intervjuas av en reporter ger av sin tid och av sig själva, en bit av sina liv. Då måste den personliga integriteten respekteras. Stefan Ubbesen tycker att debatten om etik och moral är alldeles för tam bland landets journalister. De pressetiska reglerna som branschen enats kring är en \"fin\" överbyggnad, men de stiliga orden måste omsättas i praktiken ute på redaktionerna. - I debatter viftar chefredaktörer ofta med de etiska reglerna när de ska försvara sig mot kritik om att de kränkt personer genom att publicera närgångna och utelämnande reportage. De talar om ett \"allmänintresse\" och att läsarna vill komma nära för att förstå. Efter att Stefan Ubbesen uppmanat den chockade pappan att söka sig till sjukhuset gjorde han ett inslag med en granne som hade en del att berätta om vad som hänt. - Jag tror att man kan förstå utan att en journalist behöver kränka människors integritet för att få material till sin artikel eller sitt inslag. De flesta av oss journalister är så proffsiga att vi alltid kan hitta andra uppslag och vinklar. Stefan Ubbesen har tidigare arbetat i tjugosex år i vården. I mitten av 1980-talade ville han bli journalist och gick en kortare utbildning på Skurups folkhögskola. - Där lärde jag mig yrkets abc, det hantverksmässiga. Bland vårdpersonalen förekom sällan någan djupare diskussion om etik och moral. Inte heller på Skurup fördes sådana samtal, och samma brist upplever jag på Sveriges Radio där jag arbetar i dag. Vi är nog inte bättre eller sämre än andra redaktioner, pressetiska frågor tycks inte mer än i undantagsfall höra hemma i vardagen. Hur kommer det sig att du stängde av bandspelaren den där gången utanför regementet i Falun? - Jag har inget bra svar. Jag reagerade som vanlig människa med ett normalt humanistiskt hjärta. Chock och sorg är inget man profiterar på, vare sig privat eller i yrket. Det var inget etiskt stordåd. Jag gjorde något som jag tycker alla journalister ska göra om de hamnar i samma situation som jag gjorde. ", "article_category": "other"}
{"id": 24097, "headline": "”Kalla vänsterpartiet för ett mansprojekt”", "summary": "Gudrun Schyman i skarp uppgörelse med sitt gamla parti: Vänsterpartiet är oförmöget att se kvinnors underordning.En borgerlig regering med en feministisk inriktning är bättre än en vänsterregering som saknar feministisk profil. Jag har valt att lämna vänsterpartiet just därför att vänstern visat sig oförmögen att se underordningen av kvinnor som det den är. Jag har därmed tagit konsekvenserna av nyförvärvade kunskaper och livserfarenheter. Därför tycker jag att det är cyniskt och respektlöst att misstänkliggöra mig för att använda feminismen för att driva vänsterpolitik. Det skriver Gudrun Schyman inför Feministiskt initiativs årsmöte.", "article": "I helgen samlas Feministiskt initiativ (Fi) till årsmöte i Örebro – ett möte vars fattade beslut förhoppningsvis får stor betydelse för Sveriges politiska framtid och för utgången av 2006 års val. Fi:s årsmöte innebär också en viktig milstolpe i min egen politiska utveckling: från ett helhjärtat ställningstagande för vänstern till en insikt om nödvändigheten av ett renodlat feministiskt perspektiv på politiken. Det gör mig besviken och arg att konstatera att jag inte respekteras i detta politiska vägval. Medierna och meningsmotståndare väljer nämligen konsekvent att misstänkliggöra Feministiskt initiativ som ett vänsterprojekt under feministisk flagg. Genom sin okunnighet förminskar man på det sättet det feministiska perspektivet, i stället för att ta det vi säger på det allvar som frågan kräver. Jag menar att det måste vara möjligt att föra en saklig diskussion kring politiska frågor utan att avfärdas som varande höger eller vänster. Dagens fixering vid blockpolitiken blockerar det politiska tänkandet. Behovet av en feministisk politik blev för mig smärtsamt tydligt under söndagskvällens gråbleka partiledardebatt. Politiska förslag och visioner med utgångspunkt i människors vardagsproblem lyste med sin frånvaro. Ingen av de sju partiledarna fokuserade på de demokratifrågor som upprör mig och de hundratals kvinnor (och en handfull män) som kommer att samlas i Örebro: frågor som lönediskrimineringen av kvinnor, mäns våld mot kvinnor och den manliga dominansen inom politik, näringsliv och samhälle. För mig är det obegripligt att man kan föra ett timslångt samtal om varthän vi vill med vårt samhälle utan att placera dessa frågor mycket högt på dagordningen. Det är också sorgligt tydligt hur många inom medierna och politiken som sitter fast i tron att höger och vänster utgör politikens huvudmotsättning. Utifrån denna enögdhet och okunskap beskrivs systematiskt de politiska förslagen inför Fi:s årsmöte av medier och motståndare som ”idel kända vänsterkrav”. Men det vore (minst) lika rimligt att se de olika ståndpunkterna när det gäller könsmaktsordningen som grundläggande. Att ange den systematiska skillnaden mellan kvinnors och mäns villkor som grund för den politiska analysen ger andra frågeställningar. Varför beskrivs inte den borgerliga alliansens politik som typisk för mansdominerade partier? Varför får inte socialdemokraterna frågor om den höga andelen män på ledande befattningar i regeringen? Varför får inte vänsterpartiet stämpeln ”mansprojekt under vänsterflagg” på samma sätt som Fi kallas vänsterprojekt under feministisk flagg? Frågan om en individualiserad föräldraförsäkring är ett bra exempel på hur en för könsmaktsordningen helt avgörande fråga inte låter sig sorteras in i vänster eller höger. När det blev känt att Fi:s styrelse föreslog en sådan reform beskrevs det som ett ”gammalt känt vänsterkrav”. Sanningen är mycket mer komplex än så. Det är först under de allra senaste åren som vänsterpartiet helhjärtat har krävt en individualiserad föräldraförsäkring. Och det var en borgerlig regering med Bengt Westerberg (fp) som jämställdhetsminister som beslutade om den första pappamånaden 1994. Socialdemokraterna har i dagarna antagit en totalkonservativ hållning i frågan och våra skolade politiska journalister borde med lätthet se att deras motstånd mot en individualisering bygger på klassiska högerargument om valfrihet. Min slutsats är att det inte är kampen mellan höger och vänster som är avgörande när det gäller att utmana könsmaktsordningen. Den inlärda politiska kompassen fungerar inte när det gäller att ta ut kursen mot ett jämställt samhälle. Ur ett feministiskt perspektiv skulle en borgerlig regering med en feministisk inriktning vara bättre än en vänsterregering som saknar feministisk profil. Det kan låta som en självklarhet, men instämplandet av Fi i vänsterfacket visar att det är långt ifrån fallet. Men man kan också se mediernas fokusering på Fi:s påstådda vänsterprofil som ett uttryck för bristande respekt för våra erfarenheter, våra politiska vägval och våra uttalanden. Vi har valt att sätta feminismen överst på dagordningen och att inte låta ställningstaganden på vänster-högerskalan skymma sikten. Om det vore vänsterfrågor som förenade oss så skulle Fi knappast ha kunnat samla nära 2 000 medlemmar på ett halvår i konkurrens med två etablerade arbetarrörelsepartier. I alla diskussioner om feminism och jämställdhet tycks den gamla devisen om att det personliga är politiskt göra sig påmind. Även mitt feministiska engagemang är sprunget ur mina personliga erfarenheter och mina politiska slutsatser kommer ur erfarenheter av att vara kvinna, mamma, älskarinna och kvinnlig politiker. Tillsammans med hundratusentals andra delar jag upplevelsen av att bära huvudansvar för barn och hem, att leva med rädslan för mäns våld och av att inte bli tagen på allvar i politiska diskussioner. Men feministisk politik stannar inte vid den egna erfarenheten av underordning. Den rörelse som nu står i begrepp att ställa upp i nästa års val har som arbetsmetod att lyssna på kvinnors erfarenheter. Därigenom blir rörelsens möten och diskussioner en evig skola i könsmaktsordningens konkreta och skiftande vardag. Kvinnors berättelser och erfarenheter utgör själva utgångspunkten när vi utformar vår politik. I alla andra politiska partier har kvinnor alltid fått kämpa för att deras erfarenheter alls ska bli hörda. I Feministisk initiativ är de utgångspunkten. Det innebär ett systemskifte i det politiska tänkandet jämfört med den etablerade politikens utgångspunkt i mäns perspektiv – paketerad som könsneutral statistik, forskning och analys. Jag har valt att lämna vänsterpartiet just för att vänstern har visat sig vara oförmögen att se underordningen av kvinnor som det den är: den djupaste, mest omfattande och mest systematiska kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Detta är ett världsomspännande förtryck, där halva mänskligheten systematiskt diskrimineras när det gäller såväl politik som ekonomi. Halva mänskligheten lever hela sina liv med en högst påtaglig risk att på grund av sitt kön utsättas för terrorvåld i vardagen och systematiska våldtäkter på världens slagfält. Detta är mina bevekelsegrunder för att inte längre kalla mig vänsterpartist. Att då misstänkliggöras för att utnyttja feminismen för att bedriva vänsterpolitik känns cyniskt och respektlöst. Att ta konsekvenserna av nya kunskaper och livserfarenheter innebär att utvecklas som människa. På samma sätt skulle politiken utvecklas om fixeringen vid blockpolitiken kunde brytas till förmån för en politisk debatt som tar sin utgångspunkt i den mångfald av konflikter och relationer som präglar människors vardag. Ett feministiskt alternativ i nästa års val kommer att vidga politikens gränser och vitalisera demokratin. Gudrun Schyman ", "article_category": "other"}
{"id": 24103, "headline": "”Medellivslängden sjunker trots global ekonomisk tillväxt”", "summary": "Tjugofyra länder, främst i Afrika söder om Sahara och i det före detta Sovjetunionen, har fått sjunkande medellivslängd på senare år.Global ekonomisk tillväxt har bidragit till förbättrad global hälsa men det finns viktiga regioner i världen där detta inte längre gäller. Nu ökar tvärtom skillnaderna i medellivslängd mellan olika länder. Den ryska medellivslängden är nu lägre än den var 1965. I Ryssland inträffade nära tre miljoner extra dödsfall under perioden 1992–2002, vilket motsvarar två Twin Tower-katastrofer i veckan, skriver professorn i medicinsk sociologi Denny Vågerö.", "article": "Diskussionen om globalisering andas stor optimism. Till diskussionen hör också frågan om folkhälsans globala utveckling. Länders och folks hälsoförhållanden hänger intimt samman med deras sociala och ekonomiska utveckling. Ett lands utveckling kan till exempel mätas med den förväntade livslängden vid födelsen. Just därför ingår detta mått som en av beståndsdelarna i Human Development Index, ett alternativ eller komplement till mera ekonomiska mått på vad som är framgångsrik utveckling. Under årets Tällbergsforum visade professor Hans Rosling med önskvärd tydlighet hur relevant folkhälsoaspekten är för att bedöma länders utveckling. Från 1950 till 2000 ökade en jordbos förväntade livslängd med cirka 20 år, samtidigt som världens befolkning mer än fördubblades. Förbättringen är framför allt driven av en sjunkande barnadödlighet över hela jorden. Förvisso ett enormt framsteg! Den globala genomsnittliga livslängden är i dag 67 år och ökar alltjämt (men i avtagande takt). Ökningen i global livslängd har dessutom varit förenad med en utjämning av skillnader mellan länder. Detta gäller dock inte under 1990-talet! Skillnaderna i medellivslängd mellan länder ökade i stället, enligt en ny studie av Kath Moser och kollegor (WHO Bulletin, 2005). Det är inte bara så att vissa länder avancerat snabbare än andra. Tjugofyra länder har faktiskt en sjunkande livslängd under 90-talet. Det gäller 16 (av 41) länder i Afrika, söder om Sahara och 6 (av 14) länder i före detta Sovjet, inklusive det väldiga Ryssland, liksom Irak och Nordkorea. Situationen är alltså långt ifrån enbart ljus. För några dagar sedan varnade WHO i ytterligare en rapport att milleniemålen när det gäller hälsa kommer att misslyckas om inte en kraftsamling sker omedelbart. Global ekonomisk tillväxt har bidragit till förbättrad global hälsa, men det finns alltså viktiga regioner i världen där detta inte gäller. Afrika, söder om Sahara, har knappast haft någon ekonomisk tillväxt alls efter 1975, och efter 1990 sjunker medellivslängden i regionen. Hiv/aids orsakar mer än två miljoner dödsfall per år numera. Tony Blairs Afrikakommission beskriver Afrika som en region där både antalet och andelen fattiga ökar – med 80 miljoner individer under de närmaste två decennierna, tror man. Hunger, undernäring och sjukdomsbörda är sammanflätade problem och de utgör tillsammans ett mycket effektivt hinder för social och ekonomisk utveckling. Genomförandet av millenniemålen för hälsa och fattigdom i Afrika riskerar att misslyckas totalt, kommer UNDP att rapportera inför FN-mötet i september. Före detta Sovjet är den andra större region i världen där fattigdomen ökat och folkhälsan försämrats under 1990-talet. Trots systemskifte har Ryssland inte lyckats bryta sin fyra decennier långa stagnation på folkhälsans område, tvärtom har problemen förvärrats under 90-talet. Tamara Men och kollegor beräknade att under perioden 1992–2001 inträffade 2.5-3 miljoner extra dödsfall i den vuxna befolkningen, jämfört med nivån 1991 (British Medical Journal, 2003). Det motsvarar Twin Towers två gånger i veckan under ett decennium. Den ryska livslängden år 2003 (senast tillgängliga data) är lägre än 1965, för både män och kvinnor. Ryska män lever 15 år kortare liv än män i Chile. Sedan 1998 har Ryssland åter ekonomisk tillväxt, men detta har inte lett till någon förbättring av folkhälsan, tvärtom har livslängden sjunkit stadigt sedan 1998. Den mest rimliga förklaringen till detta är att den ekonomiska tillväxten i Ryssland inte kommit folkets majoritet till del. Folkhälsokriserna i före detta Sovjet har underskattats på de flesta håll. Milleniemålen kring hälsa missar också problemens natur i denna del av världen, eftersom barnadödligheten sjunker, medan dödligheten bland vuxna ökat, framför allt beroende på en stark ökning av hjärt-kärlsjuklighet, alkoholrelaterad dödlighet och död genom yttre våld. När det gäller Ryssland och delar av Afrika kan man med fog fråga sig om utvecklingen just nu går framåt, stagnerar eller går bakåt. Man kan hysa förhoppningen att Rysslands och Afrikas problem är övergående, men hur säkra kan vi vara på det? Globala processer ger upphov till globala, regionala och nationella ojämlikheter. Vi kunde tala om ”globalisering av ojämlikheten”. Frågan är hur den globala nyordningen påverkar den uppenbara ojämlikheten mellan de som föds på olika delar av klotet? Även om lösningen till problemen i dessa regioner i huvudsak måste komma inifrån så spelar olika globala aktörer och institutioner en kritisk (och ibland klart negativ) roll. Blairs Afrikakommission skrev att internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken ”tog föga hänsyn till hur dess ekonomiska politik skulle komma att påverka de fattiga i Afrika”. Joe Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi, skrev att ”alltför ofta har den politik man påtvingats av IMF förvärrat de problem man försökte rätta till” (Globalisation and its discontent, 2002). Stiglitz var bland annat synnerligen kritisk mot olika västerländska rådgivare i Ryssland. Ökat globalt handelsutbyte under 1990-talet tycks alltså ha varit fullt förenligt med att delar av jordens befolkning tvingats göra på stället marsch, eller till och med backat. Kan vi (och vill vi) styra utvecklingen så att alla folk och länder får del av framstegen? Det handlar bland annat om vilka regler som vi vill skall gälla för globalt ekonomiskt utbyte, för globalt politiskt samarbete och global rättskipning, liksom vilka globala insatser som vi förmår ena oss om när det gäller gemensamma mänskliga problem, till exempel miljöproblem, fattigdom eller könsförtryck. Ett helt system av internationella organisationer och aktörer sysslar med bevakningen av globala trender, globala problem och globala kriser med utgångspunkten att problem skall lösas gemensamt och alla göras delaktiga. FN-systemet är av central betydelse och behöver både stärkas och reformeras. Samma sak gäller Världshälsoorganisationen (WHO). Att reformera dess arbete är ett av syftena med WHO:s nyinrättade Commission on Social Determinants of Health. Tanken är att de flesta hälsoproblem i världen kan påverkas positivt genom sociala reformer. WHO skall alltså förmås att arbeta mer socialt. En av kommissionens medlemmar, president Llagos i Chile, förklarade vid dess första möte, i Santiago tidigare i år, att ”god folkhälsa uppstår ur ett gott samhälle”, ett yttrande som verkar bekräftas av nordisk erfarenhet. Genom att fokusera på hälsa och inte enbart på ekonomisk tillväxt framträder nya drag i den globala problembilden. De flesta människor anser nog att de svindlande globala ojämlikheterna i hälsa och välfärd är orättfärdiga, oacceptabla och outhärdliga. Kanske blir de mindre outhärdliga om man ser att de mäktigaste globala aktörerna gör sitt bästa för att rätta till dem? Gör man det? Det är den rimliga frågan att ställa till både regeringar, FN:s olika organ och världens multinationella företag. 1990-talets facit är inte alltför uppmuntrande på den punkten. Ställningstagandena från några av världens mäktiga inför FN-mötet i september ger också anledning till oro. Denny Vågerö Professor i medicinsk sociologi, Stockholms Universitet, medlem i WHO:s Global Commission on Social Determinants of Health ", "article_category": "other"}
{"id": 24105, "headline": "\"Medellivslängden sjunker trots global ekonomisk tillväxt\"", "summary": "Tjugofyra länder, främst i Afrika söder om Sahara och i det före detta Sovjetunionen, har fått sjunkande medellivslängd på senare år. Global ekonomisk tillväxt har bidragit till förbättrad global hälsa men det finns viktiga regioner i världen där detta inte längre gäller. Nu ökar tvärtom skillnaderna i medellivslängd mellan olika länder. Den ryska medellivslängden är nu lägre än den var 1965. I Ryssland inträffade nära tre miljoner extra dödsfall under perioden 1992-2002, vilket motsvarar två Twin Tower-katastrofer i veckan, skriver professorn i medicinsk sociologi Denny Vågerö.", "article": "Diskussionen om globalisering andas stor optimism. Till diskussionen hör också frågan om folkhälsans globala utveckling. Länders och folks hälsoförhållanden hänger intimt samman med deras sociala och ekonomiska utveckling. Ett lands utveckling kan till exempel mätas med den förväntade livslängden vid födelsen. Just därför ingår detta mått som en av beståndsdelarna i Human Development Index, ett alternativ eller komplement till mera ekonomiska mått på vad som är framgångsrik utveckling. Under årets Tällbergsforum visade professor Hans Rosling med önskvärd tydlighet hur relevant folkhälsoaspekten är för att bedöma länders utveckling. Från 1950 till 2000 ökade en jordbos förväntade livslängd med cirka 20 år, samtidigt som världens befolkning mer än fördubblades. Förbättringen är framför allt driven av en sjunkande barnadödlighet över hela jorden. Förvisso ett enormt framsteg! Den globala genomsnittliga livslängden är i dag 67 år och ökar alltjämt (men i avtagande takt). Ökningen i global livslängd har dessutom varit förenad med en utjämning av skillnader mellan länder. Detta gäller dock inte under 1990-talet! Skillnaderna i medellivslängd mellan länder ökade i stället, enligt en ny studie av Kath Moser och kollegor (WHO Bulletin, 2005). Det är inte bara så att vissa länder avancerat snabbare än andra. Tjugofyra länder har faktiskt en sjunkande livslängd under 90-talet. Det gäller 16 (av 41) länder i Afrika, söder om Sahara och 6 (av 14) länder i före detta Sovjet, inklusive det väldiga Ryssland, liksom Irak och Nordkorea. Situationen är alltså långt ifrån enbart ljus. För några dagar sedan varnade WHO i ytterligare en rapport att milleniemålen när det gäller hälsa kommer att misslyckas om inte en kraftsamling sker omedelbart. Global ekonomisk tillväxt har bidragit till förbättrad global hälsa, men det finns alltså viktiga regioner i världen där detta inte gäller. Afrika, söder om Sahara, har knappast haft någon ekonomisk tillväxt alls efter 1975, och efter 1990 sjunker medellivslängden i regionen. Hiv/aids orsakar mer än två miljoner dödsfall per år numera. Tony Blairs Afrikakommission beskriver Afrika som en region där både antalet och andelen fattiga ökar - med 80 miljoner individer under de närmaste två decennierna, tror man. Hunger, undernäring och sjukdomsbörda är sammanflätade problem och de utgör tillsammans ett mycket effektivt hinder för social och ekonomisk utveckling. Genomförandet av millenniemålen för hälsa och fattigdom i Afrika riskerar att misslyckas totalt, kommer UNDP att rapportera inför FN-mötet i september. Före detta Sovjet är den andra större region i världen där fattigdomen ökat och folkhälsan försämrats under 1990-talet. Trots systemskifte har Ryssland inte lyckats bryta sin fyra decennier långa stagnation på folkhälsans område, tvärtom har problemen förvärrats under 90-talet. Tamara Men och kollegor beräknade att under perioden 1992-2001 inträffade 2.5-3 miljoner extra dödsfall i den vuxna befolkningen, jämfört med nivån 1991 (British Medical Journal, 2003). Det motsvarar Twin Towers två gånger i veckan under ett decennium. Den ryska livslängden år 2003 (senast tillgängliga data) är lägre än 1965, för både män och kvinnor. Ryska män lever 15 år kortare liv än män i Chile. Sedan 1998 har Ryssland åter ekonomisk tillväxt, men detta har inte lett till någon förbättring av folkhälsan, tvärtom har livslängden sjunkit stadigt sedan 1998. Den mest rimliga förklaringen till detta är att den ekonomiska tillväxten i Ryssland inte kommit folkets majoritet till del. Folkhälsokriserna i före detta Sovjet har underskattats på de flesta håll. Milleniemålen kring hälsa missar också problemens natur i denna del av världen, eftersom barnadödligheten sjunker, medan dödligheten bland vuxna ökat, framför allt beroende på en stark ökning av hjärt-kärlsjuklighet, alkoholrelaterad dödlighet och död genom yttre våld. När det gäller Ryssland och delar av Afrika kan man med fog fråga sig om utvecklingen just nu går framåt, stagnerar eller går bakåt. Man kan hysa förhoppningen att Rysslands och Afrikas problem är övergående, men hur säkra kan vi vara på det? Globala processer ger upphov till globala, regionala och nationella ojämlikheter. Vi kunde tala om \"globalisering av ojämlikheten\". Frågan är hur den globala nyordningen påverkar den uppenbara ojämlikheten mellan de som föds på olika delar av klotet? Även om lösningen till problemen i dessa regioner i huvudsak måste komma inifrån så spelar olika globala aktörer och institutioner en kritisk (och ibland klart negativ) roll. Blairs Afrikakommission skrev att internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken \"tog föga hänsyn till hur dess ekonomiska politik skulle komma att påverka de fattiga i Afrika\". Joe Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi, skrev att \"alltför ofta har den politik man påtvingats av IMF förvärrat de problem man försökte rätta till\" (Globalisation and its discontent, 2002). Stiglitz var bland annat synnerligen kritisk mot olika västerländska rådgivare i Ryssland. Ökat globalt handelsutbyte under 1990-talet tycks alltså ha varit fullt förenligt med att delar av jordens befolkning tvingats göra på stället marsch, eller till och med backat. Kan vi (och vill vi) styra utvecklingen så att alla folk och länder får del av framstegen? Det handlar bland annat om vilka regler som vi vill skall gälla för globalt ekonomiskt utbyte, för globalt politiskt samarbete och global rättskipning, liksom vilka globala insatser som vi förmår ena oss om när det gäller gemensamma mänskliga problem, till exempel miljöproblem, fattigdom eller könsförtryck. Ett helt system av internationella organisationer och aktörer sysslar med bevakningen av globala trender, globala problem och globala kriser med utgångspunkten att problem skall lösas gemensamt och alla göras delaktiga. FN-systemet är av central betydelse och behöver både stärkas och reformeras. Samma sak gäller Världshälsoorganisationen (WHO). Att reformera dess arbete är ett av syftena med WHO:s nyinrättade Commission on Social Determinants of Health. Tanken är att de flesta hälsoproblem i världen kan påverkas positivt genom sociala reformer. WHO skall alltså förmås att arbeta mer socialt. En av kommissionens medlemmar, president Llagos i Chile, förklarade vid dess första möte, i Santiago tidigare i år, att \"god folkhälsa uppstår ur ett gott samhälle\", ett yttrande som verkar bekräftas av nordisk erfarenhet. Genom att fokusera på hälsa och inte enbart på ekonomisk tillväxt framträder nya drag i den globala problembilden. De flesta människor anser nog att de svindlande globala ojämlikheterna i hälsa och välfärd är orättfärdiga, oacceptabla och outhärdliga. Kanske blir de mindre outhärdliga om man ser att de mäktigaste globala aktörerna gör sitt bästa för att rätta till dem? Gör man det? Det är den rimliga frågan att ställa till både regeringar, FN:s olika organ och världens multinationella företag. 1990-talets facit är inte alltför uppmuntrande på den punkten. Ställningstagandena från några av världens mäktiga inför FN-mötet i september ger också anledning till oro. Denny Vågerö Professor i medicinsk sociologi, Stockholms Universitet, medlem i WHO:s Global Commission on Social Determinants of Health ", "article_category": "other"}
{"id": 24106, "headline": "”Ingen invandrare född utanför Europa i företagens styrelser”", "summary": "Medelstora svenska företag styrs av homogena grupper av svenskfödda män, visar ny undersökning.Av 100 Stockholmsföretag med 50–500 anställda har 3procent invandrade styrelsemedlemmar. Dessa företag drivs av invandrare. I svenskägda företag fann vi inte en enda styrelseledamot som var född utanför Europa eller Nordamerika. Det är uppenbart att företagens styrelser inte avspeglar det samhälle de verkar i, skriver Bijan Fahimi, vd för Veritas Communication, som genomfört undersökningen.", "article": "Sverige är i dag en mångkulturell nation som rymmer människor från hela världen. Över en femtedel av Sveriges befolkning har invandrarbakgrund. I storstäderna är koncentrationen extra hög, där uppgår andelen personer med invandrarbakgrund till mellan 30 och 35 procent. Invandringen visar inga tecken på minskning, tvärtom. Enligt SCB:s befolkningsprognos (2003) beräknas personer med utländsk bakgrund, det vill säga utrikes födda eller barn till två utrikes födda föräldrar, svara för hela 90 procent av landets befolkningsökning fram till år 2020. Det innebär en ökning med 700 000 personer – en dramatisk utveckling som öppnar nya möjligheter för det svenska näringslivet om företagen lär sig hantera sin nya marknad. En ny befolkningsstruktur kräver medvetenhet om förändrade köpbeteenden. Om de svenska företagen klarar den utmaningen väntar nya källor till framgång och vinst. Om de fortsätter som vanligt tappar de mark. Den mångkulturella marknaden utgör cirka 18 procent av den totala köpkraften i Sverige, enligt en undersökning som Veritas Communication genomförde för Timbro (2004). Denna målgrupp representerar nya konsumtionsmönster, vilket ställer krav på hur företag kommunicerar och anpassar sitt utbud av produkter och tjänster. Nya kundgrupper kräver nya strategier och kunskap. Ändå är det få företag i Sverige som har anpassat sig efter dagens samhälle, något som kommer att slå tillbaka på sikt. En anledning till att företagen missat utvecklingen kan vara bristen på mångfald i ledning och styrelser. Företagen styrs i regel av homogena grupper av svenskfödda män. För att företagen ska kunna möta de nya marknaderna behövs en föryngring av styrelserna, samt att fler kvinnor och människor med annat etniskt ursprung än det svenska finns representerade. Vänskapsrelationer, likformighet och enkelspårighet bidrar till att många styrelser inte kan stå emot missbruk och vänskapskorruption. Efter de stora skandalerna i USA, och även i Sverige med Skandia i spetsen, ser vi ökade krav från samhället och även från ägarna att se över styrelsernas sammansättning. Ökad etnisk mångfald är ett sätt att ge företagsstyrelser en injektion med människor som har annan världsbild, kompetens, erfarenhet, nätverk och synsätt. Det ökar sannolikheten för att styrelsen är självständig och oberoende. För att undersöka graden av etnisk mångfald i svenska företags styrelser genomförde Veritas Communication under maj och juni 2005 en kvantitativ undersökning bland 100 medelstora företag, med mellan 50 och 500 anställda, i Stockholms län. Styrelseordförande eller informationsansvarig intervjuades. Undersökningen finansierades med medel från Europeiska Socialfonden (ESF) och formades i samarbete med Styrelseakademin. Vid första anblicken kan resultatet te sig tillfredsställande. 17 procent av ledamöterna i företagens styrelser är utrikes födda eller har en förälder som är född utomlands. Men en djupare genomgång av analysen ger en helt annan bild. Räknar man bort styrelsemedlemmar som kommer från Norden och andra industriländer så som USA, gamla EU och Japan, krymper andelen till 3 procent. Mot bakgrund av att över 20 procent av Stockholms invånare kommer från länder utanför Norden och västvärlden är det uppenbart att sammansättningen av företagens styrelser inte avspeglar det samhälle de verkar i. De företag som har styrelseledamöter från andra industriländer är nästan alla utländskt ägda. De få företag i undersökningen som har styrelseledamöter från kategori övrigt (länder utanför västvärlden) är alla ägda av personer med invandrarbakgrund. Med andra ord har svenskägda företag i undersökningen inte en enda ledamot i sina styrelser som är född i ett land utanför Europa och Nordamerika. Undersökningen visar att inställningen till ökad etnisk mångfald visserligen är positiv, men att frågan är underprioriterad i de allra flesta företag. Mer än hälften – 56 procent – anser att bolagens styrelser ska avspegla samhället när det gäller etnisk mångfald. Trots detta har endast 5 procent av valberedningarna faktiskt diskuterat etnisk mångfald i samband med tillsättning av styrelseledamöter och endast en tiondel av företagen har planer på att främja etnisk mångfald i styrelsen i framtiden. Undersökningen visar dessutom att nästan alla dessa planer är otydliga och inte särskilt genomarbetade. Bland de intervjuade anser 16 procent att etnisk mångfald skulle påverka styrelsearbetet positivt. De menar att mångfald i sig ökar effektiviteten och rustar företagen för att möta de nya marknaderna. En stor majoritet, hela 84 procent, anser dock att etnisk mångfald inte har någon inverkan på styrelsens arbete. Ingen tycker dock att etnisk mångfald påverkar styrelsens arbete negativt. I samhällsdebatten har man diskuterat företagsstyrelsers sammansättning främst utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Nu är det dags att uppmärksamma att även den etniska mångfalden är eftersatt i svenska företags styrelser. Att bidra till mångfald, jämställdhet eller bättre miljö kan aldrig bli självändamål för enskilt företag. Företag skapas och utvecklas främst för att generera vinst till sina ägare. För att nå dit tillhandahåller de produkter och tjänster som konsumenterna efterfrågar. Genom att försöka nå dessa ”egoistiska” mål har företagen bidragit till det välstånd som vi har i dag. Med andra ord är den största samhällsnytta som företagen gör att vara duktig på att förverkliga sina affärsidéer. För ett enskilt företag är ökad etnisk mångfald intressant om det leder till bättre och säkrare verksamhet. Att ropa på kvotering eller överdriva diskrimineringsperspektivet kan aldrig mobilisera företagen för verklig förändring. För att nå varaktigt resultat bör etnisk mångfald i allmänhet, och etnisk mångfald i företagens styrelser i synnerhet, diskuteras ur ett strikt affärsmässigt perspektiv. Vår undersökning visar att det finns en positiv grundinställning till ökad etnisk mångfald i företagens styrelser. Men varför resulterar inte denna insikt i en bredare rekrytering till företagens styrelser? Min bedömning är att bristande etnisk mångfald i styrelser huvudsakligen beror på fyra faktorer: •Bristande kontaktytor:Rekrytering till styrelser (inte minst mindre företag) sker utifrån personliga nätverk, i vilka personer med invandrarbakgrund är mycket dålig representerade. Företagens ledningsgrupper, tidigare och nuvarande företagsledare och nuvarande styrelseledamöter, är de kategorier som oftast är intressanta för rekrytering till styrelseuppdrag, och även där är personer med invandrarbakgrund underrepresenterade. •Snäv rekryteringstradition:Rekryteringsprofilen för en styrelseledamot är för snäv. Rekryteringen begränsas ofta till tidigare och nuvarande företagsledare och styrelseledamöter. Man söker i alltför stor utsträckning människor med likartad bakgrund. Värdet av bredare kunskap och livserfarenhet underskattas i rekryteringen. •Behov av kompetenskomplettering:Det finns många personer med invandrarbakgrund som har goda möjligheter att utvecklas till duktiga styrelseledamöter. De flesta har dock viktiga luckor i sin kompetensprofil. Brist på erfarenhet från ledande position i svenskt näringsliv är en sådan. Andra viktiga hinder är språk- och kulturbarriärer. •Brist på lönsamhetsperspektiv:Debatten om etnisk mångfald har varit mer fokuserad på rättviseperspektivet och mindre på lönsamhetsperspektivet. Det har minskat näringslivets intresse för dessa frågor. För att kunna främja etnisk mångfald i företagens styrelser måste man dra i flera samverkande trådar, både från näringslivshåll och från övriga samhället. Näringslivet skulle vinna på att skapa gemensamma nätverk och kontaktytor – såväl formella som informella – mellan dem som tillsätter bolagsstyrelser och potentiella kandidater med invandrarbakgrund. Företagen skulle även tjäna på nytänkande och djärvare grepp i rekryteringsarbetet till styrelser och i utveckling av styrelsearbete. Här behövs en livlig diskussion om hur nytt tänkesätt och nya profilkrav kan stimulera mångfalden i styrelserummen. En bred frammarsch av personer med invandrarbakgrund i mer ledande position (inklusive styrelseuppdrag) kräver en medveten satsning på kompetenskomplettering. Här behövs mer metodutveckling och handfasta program. Arbetet måste ske på bred front. Kandidater till styrelseuppdrag har ofta en gedigen meritlista. De har haft ledande positioner i näringsliv eller andra delar av samhälle. Om etnisk mångfald i företagens styrelse ska kunna uppnås måste man främja etnisk mångfald även längre ner i hierarkierna i företagen, offentlig sektor och andra typer av organisationer. De enskilda medelstora och små företagen är upptagna med frågor som direkt och konkret ökar bolagens lönsamhet och marknadsposition. I de allra flesta fall har den typen av företag mycket små möjligheter att ägna sig åt mångfaldsfrågor. Det måste man ha respekt och förståelse för. Därför har näringslivets organisationer, institutionella och privata storägare, och i viss mån politiker, huvudansvaret. Om Sverige ska kunna ta till vara den potential som finns på den mångkulturella marknaden och utveckla näringslivet i balans med hur samhället växer, krävs öppna ögon och öppet sinne. Bijan Fahimi Vd Veritas Communication ", "article_category": "other"}
{"id": 24112, "headline": "Kusinen från landet", "summary": "När Monica Zetterlund fick beröm kunde hon säga: ”Då skulle du höra Greta, min kusin.” Greta Olsson från Hagfors är inne på sin andra jazzkarriär. Kurt Mälarstedt och Henrik Witt har hört henne sjunga vid en kolmila i Värmlandsskogen och på en minneskonsert för sin kusin.", "article": "Greta Olsson hade tänkt ut vad hon skulle säga på scenen om hon bara fick tillfälle. Det var i lördags i förra veckan på en minneskonsert för Monica Zetterlund i Kulturens hus, före detta Folkets hus, i Hagfors, där sångerskan som dog i maj i år föddes och växte upp. Greta Olsson skulle ha härmat den kommentar hon tror att Monica Zetterlund själv skulle ha fällt inför åsynen av henne, sin kusin Greta, på scenen. – Nej men Greta, gamla människan, håller du på och sjunger än? Fast förstås på det breda Hagforsmål Monica Zetterlund så lätt föll in i när hon talade om Värmland och värmlänningar. Och Greta Olsson skulle ha haft sin replik klar om hon bara fått tillfälle. – Men Monica, det är ju för dig jag sjunger, skulle hon ha sagt. Greta Olsson, som fyller sjuttiofem i december, fick inte detta tillfälle, men med sin mycket unga röst sjöng hon ”I wish you love”. Hon fick kvällens längsta applåder av de nästan tre hundra – utsålt – som kommit till denna minneskonsert. Mellan Hjalmar Branting till vänster om scenen och Per Albin Hansson till höger tittade Monica Zetterlund ned på alltsammans från en stor bild i fonden med en blick som hon i sina memoarer beskriver som ”lite sugande”. Greta Olsson var tjugoett år gammal och hade redan avslutat sin första karriär som sångerska när den sju år yngre kusinen debuterade som vokalist på Barnens dag 1952 i Hagfors, ackompanjerad av sin pappa Bengt Nilsson på dragspel. När Monica Zetterlund sex år senare fick chansen att sjunga med Ib Glindemanns orkester på eldfesten i Folkets park stod Greta Olsson i publiken med sin dotter Anna-Lena. Då kunde hon förstås inte veta att kusinen skulle göra en lysande karriär som jazzsångerska, revyartist och skådespelerska. Hon hade heller ingen aning om att hon själv skulle börja en andra karriär som sångerska många år senare, när hon fyllt sextio. – Jag var ju uppväxt med musik. Vi var sju syskon och vi sjöng ofta. Mina morbröder spelade. Monicas pappa Bengt spelade dragspel. Den andre morbrodern, Lars, skrev arrangemang, han var nog mest engagerad. En av mina bröder spelade gitarr i en stor orkester, en annan spelade trumpet. Greta själv sjöng. Jazz skulle det vara. Med swing och sväng, säger hon. När hon var nitton började hon sjunga med en grupp som leddes av den jämnårige Stig Persson, också han från Hagfors. Greta har sparat gruppens reklamkort från 1949 eller 1950: ”Vi ha härmed äran meddela att vår orkester bestående av dragspel, gitarr, bas och trummor samt vår allmänt uppskattade vokalist fröken Greta Jernberg under den kommande säsongen står till er tjänst. Vi spelar både modern och gammal dansmusik och vinnlägga oss alltid att giva de festbesökande den underhållning de önska. Rekommenderande oss teckna vi Stigs kvartett.” Gruppen spelade till dans över hela Värmland. Lördagskvällar fick de 31 kronor per man, söndagskvällar 28 kronor, och ibland spelade de också på onsdagar. I Greta Olssons klippalbum finns en vacker bild med de fem ungdomarna framför turnébilen, en Chevrolet av 1931 års modell utan bagagelucka – instrumenten fick de surra på taket. – En gång när vi kom till ett ställe för att spela var det inte alls mycket folk. Stig sa att ”di kom bara di fått mjölk korna”. Och det gjorde de, berättar Greta Olsson. – Jag minns att jag sjöng ”At last” och ”Perfidia” – tocke där låtar. Vi spelade ingen dålig musik. Greta jobbade i en klädbutik för 40 kronor i månaden. Hon hade inte tagit realen – ”det var inte för mig, jag skulle arbeta” – men där fanns en arbetskamrat som hade tagit denna examen. – Hon kunde lite engelska och läste upp för mig det jag ville sjunga. Jag visste ju inte vad jag sjöng sedan, men sjöng det gjorde jag. Stigs kvartett med Greta Jernberg spelade och sjöng i två år innan de splittrades. De unga männen skulle göra militärtjänst. Greta träffade Göran Olsson och blev med barn. De gifte sig. Deras son Kurt dog när han var sju månader gammal i en sjukdom som visade sig ärftlig på Gretas sida. – Då var det slut på sången bra länge, även inom väggera hemma. En tyckte att en gjorde nåt fel om en sjöng. Greta Olsson fick två barn till, döttrar. Hon skaffade sig inget yrke utanför hemmet förrän barnen flyttat hemifrån. Då började hon städa för kommunen och höll på i elva år innan ryggen sa ifrån. Då var hon sextio. Vad hände med sången under alla dessa år? Den fanns där. Hon sjöng med sina flickor och när hon städade för sig själv. Och de hade ett annat stort intresse i familjen, orientering. Men ibland när hon var någonstans där det spelades och sjöngs kunde hon tänka ”det där skulle jag kunna sjunga, det är min tonart, min stil”. – Det hade jag liksom riktigt sug på ibland. Men då, när hon var sextio, kom hennes morbror Bengt, Monicas pappa. – Han var så rolig, han fick en alltid att skratta. Han kom hit och fick mig att gå på gitarrkurs. Jag försökte verkligen, men det gick inget vidare. En gång när Bengt kom spelade jag gitarr för honom och sjöng till. ”In my solitude” – Ellingtons låt, du vet – och ”On the sunny side of the street”. Då sa han att den där gitarrspelningen, den är ju rakt åt helvete, men sången, sången ska du göra något av. Du ska gå och spela in, det finns en studio här i Hagfors. Greta Olsson ville inte först. Men så kom den inflyttade gitarristen P G Öberg och spelade lite med henne – och det blev en inspelning. – Som jag skämdes. Det kostade 7 000 kronor. Att betala 7 000 för att höra mig själv sjunga. Jag tyckte det var hemskt. Men det var ju också så roligt. Jag hade en gammal bok med låtar som jag sjöng med Stigs kvartett, och den tog jag fram. Det första bandet jag spelade in kallade de ”Evergreens”. Så blev det ett band till, och sedan sa de att jag måste ut och sjunga. Greta Olsson och hennes sång uppmärksammades, hon spelades i lokalradion, hon fick engagemang på jazzklubbar över hela Sverige, från Luleå och Umeå i norr till Skåne i söder och i till exempel Eskilstuna däremellan. Hon fick en andra och för henne själv överraskande karriär som jazzsångerska. – Det var roligt. Men jag brukar säga att det inte var jag, det var en annan människa som gjorde allt det där. Någon frågade mig var jag hade fått mitt vibrato ifrån. Och jag som inte visste vad ett vibrato var. En annan tyckte att jag lät som Billie Holiday och undrade om jag lyssnat mycket på henne. Det hade jag inte då, jag lyssnade mest på Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Greta Olsson spelade så småningom in två cd-skivor. Den andra, ”Soft winds”, hamnade 1995 på tjugonde plats i jazztidskriften OrkesterJournalens årliga omröstning om Gyllene skivan, före skivor utgivna av etablerade jazzstorheter som Putte Wickman, Egil Johansen och Arne Domnérus. Framför allt etablerades en kontakt med Monica Zetterlund, kusinen som Greta väl mest kände från familjekalas och sånt i ungdomen. Morbror Bengt tjatade på henne att ringa Monica. Det gjorde inte Greta. Kanske var hon för blyg. Till slut ringde Monica till Greta. Dokumentärfilmaren Tom Alandh, som gjorde en fin dokumentärfilm om Monica Zetterlund i början av 1990-talet och som hjälpte henne att skriva hennes memoarer, vittnar om hennes höga uppskattning av Gretas sång. Vid något tillfälle uttryckte Tom Alandh sin uppskattning över en viss inspelning som Monica Zetterlund gjort av en viss låt. ”Då skulle du höra Greta, min kusin”, sade Monica till Tom Alandh. Kontakten mellan kusinerna ledde till flera gemensamma framträdanden, till exempel på jazzklubben Fasching i Stockholm några kvällar i början av juni 1995 tillsammans med Ulf Andersson på tenor, Lasse Bagge på piano, Sture Åkerberg på bas och Johan Dielemans på trummor. En av kvällarna finns bevarad på ett amatörinspelat band som inte riktigt gör sången och musiken rättvisa men som röjer Monica Zetterlunds stolthet över och generositet mot sin kusin från landet. Tillsammans sjöng de flickaktigt en uppsluppen version av ”S’wonderful” och en elegant ”I can’t give you anything but love”. De gjorde också något som Monica Zetterlund beskrev som ”en kosmisk kortslutning” genom att blanda två svenska texter till Hoagy Carmichaels ”Stardust”. Den inleds med att Monica Zetterlunds sjunger versen i Lars Nordlanders version som heter ”Höst” och som handlar om sommardofter som domnar bort, häggen som fäller sin silverplym och frosten som klätt din äng i vit kostym. Därefter kommer Greta in med refrängen ur Beppe Wolgers mer jordnära version: ”Ibland så frågar karlar vad jag tycker om, och då svarar jag potatismos, wienerkorv och juice, och entrecôte och biff med lök, och kaffegök, men det blir ju mera sällan.” Publiken på Fasching den där junikvällen 1995 jublade uppskattande. De båda kusinerna framträdde också tillsammans några gånger i Värmland, bland annat på en företagskräftskiva på Uddeholms herrgård, vid Selma Lagerlöfs Mårbacka och i Munkfors. Sedan några år håller Greta Olsson på att trappa ned sina engagemang, påstår hon, men tillägger sedan att det är svårt att säga nej. Hon lockas alltid av musiken. Det glittrar i hennes ögon när hon säger att hon skulle vilja göra något med dotterdottern Emma, som är född i Sri Lanka. Och den där trummisen som sjöng på minneskonserten i Kulturens hus, hade han inte en röst som skulle gå bra med hennes? Dagen efter minneskonserten reser hon med sin man Göran och dottern Anna-Lena till Silvergruvan utanför Hällefors där en torpcirkel ordnar underhållning varje veckohelg under tre–fyra veckor vid en kolmila. Hon ville inte säga nej när Sune Kvist, en före detta diamanthandlare och nu eldsjäl i torpcirkeln, ringde och bad henne komma och sjunga. Mycket ställde hon upp för att det skulle ge henne en chans att än en gång få sjunga tillsammans med Stig Persson, ledaren för Stigs kvartett. Han har varit bilskollärare i över femtio år men fortsatt att spela dragspel, numera dock lite mera tvekande efter en stroke förra året. – Greta är ännu bättre nu än hon var då, mera rutinerad, mera tonsäker. Hon blir bara bättre och bättre, säger Stig Persson. Den yngste av musikerna bakom Greta Olsson denna sommareftermiddag i denna uthuggning i skogen är sjuttiotvå, den äldste åttio. Det märks inte nämnvärt på musiken. Greta manar varsamt på dem, ”ä ni mä, pöjkar?” Scenen liknar ett större vindskydd, men från i år är den försedd med en grön utematta till golv. Publiken sitter på enkla träbänkar och äter kolbullar och njuter kaffe med dopp. Greta Olsson sjunger låtar som ”If I had you”, ”Fools rush in” och ”In my solitude”. Den senare sjöng hon på minneskonserten för Monica Zetterlund i Gustav Vasa kyrka i Stockholm för några månader sedan. Den vita röken från kolmilan dansar fram mellan raka tallar som glöder i eftermiddagssolen. – Jag gillar musik som är rak. Så var ju Monica också, hon sjöng enkelt. En som jag tycker om är Maxine Sullivan, har du hört henne? När jag ringer Greta Olsson nästa dag noterar hon glatt att Nya Wermlandstidningen skriver om henne som en jazzmormor som äntrade scenen i fotriktiga sandaler vid minneskonserten i Kulturens hus. Hon berättar också att hon just kommit hem från dagens bowling ”med några likasinnade äldre tanter”. Det är huvudsaken att det svänger, i livet som i musiken. Kurt Mälarstedt är reporter på Söndag. kurt.malarstedt@dn.se Henrik Witt är frilansfotograf. sondag@dn.se Lyssna på Greta Olsson på www.dn.se/greta ", "article_category": "other"}
{"id": 24117, "headline": "Stora prisskillnader på miljövänligt bränsle", "summary": "– Jag är mycket besviken över kostnaderna att köra gasbil. Varför ska jag betala två kronor mer per kubikmeter gas i Stockholm än i övriga landet, frågar sig Torbjörn Zadig.", "article": "Han köpte sin miljöbil, en begagnad Volvo V70 Bifuel årsmodell 2003, i början av juli i år. När han reste runt i landet kunde han tanka biogas för cirka 8:85 kronor per kubik i exempelvis Nyköping, Norrköping och Katrineholm. I Kalmar var priset tillfälligt under sju kronor. – Men i Stockholm råder en helt annan prissättning. Här har gasen länge kostat 10:98 på exempelvis OK/Q8, en krona under literpriset för blyfri 95-oktanig bensin. Jag förstår inte denna koppling till bensinen, säger han. – Eftersom det finns så få gasmackar måste man ofta köra extra sträckor för att nå dem. I mitt fall blir det rätt långa omvägar eftersom jag bor på Lidingö. Det gör att de små bränsle- och miljövinster man gör på att köra med gas äts upp. Vad är då vitsen med att välja en miljöbil, frågar han sig. – Det är ju extra viktigt att vi få fler miljöbilar i storstäder som Stockholm och Göteborg. Men med den här prispolitiken blir ju effekten snarare den motsatta, utvecklingen bromsas, säger Torbjörn Zadig. DN Motor har kollat hur mycket biogasen kostar i Stockholm och på andra håll i landet. Resultatet ser ni i tabellen härintill. Stockholm ligger i topp – eller snarare i botten – med ett pris på 11:28 hos OK/Q8. Statoil höll fram till för någon vecka sedan samma höga pris, men har nu sänkt med 20 öre. Tankar man på Shell i Bromma, vid reningsverket, kommer man undan med nio kronor. Vid stationen i Kista höll Shell samma låga pris ända fram till torsdagen, då priset höjdes till 10:50. Varför är det så stora skillnader mellan Stockholm och övriga landet? Lars Rahm på Stockholm Vatten hänvisar till bensinstationerna. – Vi producerar gasen och säljer den till Aga. Det pris som bensinbolagen väljer vet vi inte något närmare om. – Vi ser gärna att priserna är lägre så att fler bilister lockas att åka miljövänligt, säger han. På Aga, som i våras tog över distributionen av gasen, har man samma inställning. – Nuvarande situation är inte så bra. Vi ser gärna lägre priser. Vi vill ju öka marknaden. Det stora problemet är att gaspriset är indexreglerat till priset på olja. Sedan gammalt finns en överenskommelse mellan Stockholm Vatten och bensinbolagen om att gasen ska vara en krona billigare än 95-oktanig bensin. Den lever fortfarande kvar, säger Roger Andersson på Aga Gas. Enligt Lars Rahm på Stockholm Vatten fanns en sådan överenskommelse när gasprojektet inleddes på 1990-talet, men den gäller inte längre. – I dag är det svårt att se någon följsamhet med bensinpriset. En gång om året ser vi över prissättningen för att se att vi har täckning för våra kostnader. Oljepriset är bara en av en rad faktorer vi tittar på, säger han. Samma besked får vi från en rad kommuner. I Jönköping kostar gasen 7:40 kronor per kubik, ett pris som ger full kostnadstäckning enligt Erik Gaude på Jönköpings kommun. – Vi upplever en stark ökning av intresset kring gas. Det ringer folk varje dag. Därför planerar vi för att öka kapaciteten. I vinter ska vi bygga ut så att vi också kan röta matavfall. Då får vi justera upp priset en aning. Svensk Biogas i Linköping, som växt kraftigt på senare år och som nu bygger ut sin kapacitet, levererar till nio tankställen. Ytterligare tre är på gång (Norrköping, Västervik och Motala). – Priset är 8:85 kronor per kubikmeter. Det tycker vi är marknadsmässigt. Det motsvarar ett literpris för bensin på ungefär 8:20 kronor (gasen har ett högre energiinnehåll), säger marknadschef Peter Undén. Några skäl att skugga bensinpriset som sker i Stockholm ser han inte. – Nej, det är klart vi i viss mån påverkas av högre oljepriser, men någon direkt koppling till stigande oljepriser och behov av att höja biogasen finns inte, säger han. I Lilla Edet kostar gasen bara 6:50 kronor. Bo Edh på kommunen förklarar: – Vi har haft detta pris sedan projektet inleddes. I höst ska vi utvärdera det och då får vi se hur det blir i fortsättningen, säger han. I Göteborg, där naturgasen dominerar, erbjuder Fordonsgas Väst kunderna att även köpa biogas enligt ”gröna elprincipen”. Man tankar naturgas, men företaget ser då till att fylla på med biogas på annat håll i systemet. Priset per kubik är 11:75. – Priset speglar våra extra kostnader för att blanda in motsvarande mängd biogas i vårt system. Biogasen köps i huvudsak av företagskunder som är måna om sin miljöprofil, säger Maria Stenström på Fordonsgas. Inte heller hon ser någon anledning att låta gaspriset följa priset på olja. – För naturgasen finns en koppling till oljepriset, därför har vi följsamhet där. Men ju mer biogas vi får in i systemet, desto lösare blir kopplingen, säger hon. Einar Botten på Statoil förklarar den senaste höjningen till 11:05. – Vi måste ha täckning för våra kostnader. Man måste väga in att biogasen har högre energiinnehåll än bensin. Och att priset är lägre än för bensin. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 24118, "headline": "”Dags att överge naiv gudsbild”", "summary": "Han är kristen, men ifrågasätter den kristna gudsbilden och kyrkans anspråk på ”Sanningen”. Den amerikanska biskopen John Shelby Spong vill modernisera kristendomen. Hans tankar både inspirerar och väcker anstöt bland kyrkans folk. Just nu är han på besök i Sverige.", "article": "Kan man ha ett psykologisk tänkande, en naturvetenskaplig grundsyn och tolka världen politiskt – men ändå möta Gud? Kan man intressera sig för Jesusgestalten men vara ointresserad av övernaturliga fenomen och frågor om himmelsfärd och jungfrufödsel? Kan man vara postmodern och kristen? John Shelby Spong är en amerikansk pensionerad biskop på besök i Sverige. Han vill tänja gränsen för vad det innebär att vara kristen i dag. Och han vägrar att lämna sin tro. – Jag är en gudstjänstfirande man, säger han. Jag älskar kyrkan och går i mässan varje söndag. Att tro på Gud kan innebära att leva i en relation till en himmelsk förälder. Att ha någon att samtala med, någon som gör det lättare att stå ut med livets nycker. Men den sortens ”naiva gudsrelation”, som kyrkans uppmuntrat, har skapat omogna människor som okritiskt hukar under kyrkans auktoritet, menar John Shelby Spong. – Det är dags för världens kristna att växa upp, manar han, att lämna detta infantila beroendeförhållande till Gud. John Shelby Spong har varit präst sedan femtiotalet, och biskop i den anglikanska kyrkan i USA sedan 1967. Men han tar avstånd från själva idén om en personlig Gud. Han avvisar också idén om Gud som ett ”väsen” eller en ”kraft” som vi kan kommunicera med och blidka, genom böner och riter. Han tror inte att Jesus gjorde under eller att han uppstod från de döda. Han tror inte att Jesus dog för våra synder. Men han tror att Jesus har en alldeles särskild historia, som kan visa vägen till en gudomlig verklighet. ”En ny kristendom för en ny värld” heter John Shelby Spongs bok som just utkommit på svenska. Och den har orsakat debatt. Boken ges ut av Verbum, Svenska kyrkans förlag, men författaren själv är inte inbjuden till bokmässan i Göteborg och Svenska kyrkans program. ”Spong portad på bokmässan” och ”Överheten är rädd för Spong” har rubrikerna i Kyrkans Tidning lydit. ”Spong är en dålig teolog, hans samtidsanalys är bristfällig och hans anspråk rent löjliga”, menar teologen Ola Sigurdson i Göteborg. ”Han ställer frågor om vad vi egentligen tror på, därför är han så hotfull,” säger en annan teolog, Pelle Söderbäck, i Västerås, en av de som tagit initiativ till Spongs besök i Sverige. John Shelby Spong tycks provocera alternativt inspirera kyrkans folk. Han är så långt i från bokstavstroende som man kan vara. Bibelns berättelser ser han som just berättelser som måste läsas och tolkas utifrån den tid och de sammanhang de skrevs. – Bibeln kom till när man trodde att jorden var platt, när man utförde djuroffer till Gud och när kvinnor och barn saknade mänskliga rättigheter. Att läsa Bibeln måste göras med intelligens och med kännedom om texternas syfte. Annars kan man hamna hur fel som helst. – Det står på flera ställen i Bibeln att man ska slå sina barn. Att homosexuella är sjuka. Men det står också att Gud når bortom vår fattningsförmåga, och att vi ska älska varandra. – Vad som lyfts fram i centrum och vad som hamnar i periferin, är sådant kyrkan hela tiden kämpat med, men alltför ofta har de patriarkala behoven av makt och kontroll fått styra. I dag blottas en spricka mellan å ena sidan fundamentalister som klamrar sig fast vid religiösa dogmer, å andra sidan en växande grupp människor i andlig exil. Människor som inte känner sig hemma i den traditionella kyrkan. Det är till dessa nutida sökare som Spong vill tala. Och han ser med förskräckelse att mycket av det som sägs i gudstjänsterna är helt oförenligt med en modern människas trosuppfattning. – ”Fader vår som är i himlen” – så ber vi i kyrkan. Men vem tror att Gud finns i himlen? Och i vilken mening är Gud man? – Vi säger att ”Jesus ska frälsa oss från våra synder”. Men om vi inte tror att vi är födda i synd utan att ondskan är något människan orsakar och som upprätthålls av orättfärdiga system – vad är det då Jesus frälser oss i från? Han tar fler exempel på primitiva, ”motbjudande rester” i kyrkans ritualer och språk. – När vi döper barn säger vi: ”Gud rädda detta barn från mörkrets makt.” Men jag avvisar bestämt tanken på arvssynden, säger Spong, liksom uppfattningen att de som inte är döpta eller frälsta skulle vara förvisade från Guds gemenskap. John Shelby Spong föddes 1931 i den amerikanska Södern. Tidigt tog han ställning för de svartas kamp för medborgerliga rättigheter. Han har under hela sin yrkesverksamma tid varit drivande i frågan om kvinnors rätt till tjänst i kyrkan och har varit en företrädare för de homosexuellas lika villkor. Han är pensionerad sedan några år, men håller regelbundet föreläsningar vid Harvard och andra universitet, och han har skrivit ett tiotal böcker med titlar som: ”Att leva i synd” och ”Rädda Bibeln från Fundamentalism”. – Vi vet inte vad eller vem Gud är, men vi vet vad det innebär att vara människor. Vi kan dela med oss av våra gudserfarenheter, men vi kan aldrig berätta för någon annan om Gud. – Kyrkan har inte monopol på Gud! Kristna har inte monopol på Gud. Och inte Bibeln. Bibeln berättar om människors gudserfarenheter. Varje sådan berättelse blir i sig en begränsning. Den är ändlig. Men Gud är oändlig! John Shelby Spong är inte alls intresserad av att ta strid med de konservativa väckelsegrupper som samlas kring Jesusupplevelser, abortmotstånd och homofobi. – De kommer att försvinna på grund av sin irrelevans. Jag är på den vinnande sidan. Han är kaxig, och svårplacerad. Hans språk, både i tal och i skrift, är predikantens – han repeterar, ibland är språket otympligt, närmast beskäftigt. Men det är omskakande med en kristen som ifrågasätter hela kristenhetens gudsbild och sanningsanspråk, och i stället förespråkar en tro där vi måste växa upp till människor snarare än förbli Guds barn. Hur ska då kyrkan möta moderna människors behov i en sekulariserad och mångkulturell tid? Hur ser John Shelby Spongs vision ut? På denna fråga har Spong inget entydigt svar. Han förlorar plötsligt sin självsäkerhet och trevar efter orden. Han säger att kärleksbudskapet är det djupaste, det innersta i den kristna förkunnelsen och att Jesus alltid vände sig till de marginaliserade i samhället. Men vad kyrkan konkret bör göra, det kan han inte svara på. – Förändringen måste ske dag för dag, bön för bön. När vi väl börjar ifrågasätta vad vi säger och gör i kyrkan och diskutera vad vi egentligen tror på, då kommer en förändringsprocess att inledas som får reformationen på femtonhundratalet att framstå som rena rama barnkalaset. Anne Sörman insidan@dn.se John Shelby Spong talar i morgon söndag i Sofia kyrka i Stockholm klockan 19. ", "article_category": "other"}
{"id": 24120, "headline": "\"Dags att överge naiv gudsbild\"", "summary": "Han är kristen, men ifrågasätter den kristna gudsbilden och kyrkans anspråk på \"Sanningen\". Den amerikanska biskopen John Shelby Spong vill modernisera kristendomen. Hans tankar både inspirerar och väcker anstöt bland kyrkans folk. Just nu är han på besök i Sverige.", "article": "Kan man ha ett psykologisk tänkande, en naturvetenskaplig grundsyn och tolka världen politiskt - men ändå möta Gud? Kan man intressera sig för Jesusgestalten men vara ointresserad av övernaturliga fenomen och frågor om himmelsfärd och jungfrufödsel? Kan man vara postmodern och kristen? John Shelby Spong är en amerikansk pensionerad biskop på besök i Sverige. Han vill tänja gränsen för vad det innebär att vara kristen i dag. Och han vägrar att lämna sin tro. - Jag är en gudstjänstfirande man, säger han. Jag älskar kyrkan och går i mässan varje söndag. Att tro på Gud kan innebära att leva i en relation till en himmelsk förälder. Att ha någon att samtala med, någon som gör det lättare att stå ut med livets nycker. Men den sortens \"naiva gudsrelation\", som kyrkans uppmuntrat, har skapat omogna människor som okritiskt hukar under kyrkans auktoritet, menar John Shelby Spong. - Det är dags för världens kristna att växa upp, manar han, att lämna detta infantila beroendeförhållande till Gud. John Shelby Spong har varit präst sedan femtiotalet, och biskop i den anglikanska kyrkan i USA sedan 1967. Men han tar avstånd från själva idén om en personlig Gud. Han avvisar också idén om Gud som ett \"väsen\" eller en \"kraft\" som vi kan kommunicera med och blidka, genom böner och riter. Han tror inte att Jesus gjorde under eller att han uppstod från de döda. Han tror inte att Jesus dog för våra synder. Men han tror att Jesus har en alldeles särskild historia, som kan visa vägen till en gudomlig verklighet. \"En ny kristendom för en ny värld\" heter John Shelby Spongs bok som just utkommit på svenska. Och den har orsakat debatt. Boken ges ut av Verbum, Svenska kyrkans förlag, men författaren själv är inte inbjuden till bokmässan i Göteborg och Svenska kyrkans program. \"Spong portad på bokmässan\" och \"Överheten är rädd för Spong\" har rubrikerna i Kyrkans Tidning lydit. \"Spong är en dålig teolog, hans samtidsanalys är bristfällig och hans anspråk rent löjliga\", menar teologen Ola Sigurdson i Göteborg. \"Han ställer frågor om vad vi egentligen tror på, därför är han så hotfull,\" säger en annan teolog, Pelle Söderbäck, i Västerås, en av de som tagit initiativ till Spongs besök i Sverige. John Shelby Spong tycks provocera alternativt inspirera kyrkans folk. Han är så långt i från bokstavstroende som man kan vara. Bibelns berättelser ser han som just berättelser som måste läsas och tolkas utifrån den tid och de sammanhang de skrevs. - Bibeln kom till när man trodde att jorden var platt, när man utförde djuroffer till Gud och när kvinnor och barn saknade mänskliga rättigheter. Att läsa Bibeln måste göras med intelligens och med kännedom om texternas syfte. Annars kan man hamna hur fel som helst. - Det står på flera ställen i Bibeln att man ska slå sina barn. Att homosexuella är sjuka. Men det står också att Gud når bortom vår fattningsförmåga, och att vi ska älska varandra. - Vad som lyfts fram i centrum och vad som hamnar i periferin, är sådant kyrkan hela tiden kämpat med, men alltför ofta har de patriarkala behoven av makt och kontroll fått styra. I dag blottas en spricka mellan å ena sidan fundamentalister som klamrar sig fast vid religiösa dogmer, å andra sidan en växande grupp människor i andlig exil. Människor som inte känner sig hemma i den traditionella kyrkan. Det är till dessa nutida sökare som Spong vill tala. Och han ser med förskräckelse att mycket av det som sägs i gudstjänsterna är helt oförenligt med en modern människas trosuppfattning. - \"Fader vår som är i himlen\" - så ber vi i kyrkan. Men vem tror att Gud finns i himlen? Och i vilken mening är Gud man? - Vi säger att \"Jesus ska frälsa oss från våra synder\". Men om vi inte tror att vi är födda i synd utan att ondskan är något människan orsakar och som upprätthålls av orättfärdiga system - vad är det då Jesus frälser oss i från? Han tar fler exempel på primitiva, \"motbjudande rester\" i kyrkans ritualer och språk. - När vi döper barn säger vi: \"Gud rädda detta barn från mörkrets makt.\" Men jag avvisar bestämt tanken på arvssynden, säger Spong, liksom uppfattningen att de som inte är döpta eller frälsta skulle vara förvisade från Guds gemenskap. John Shelby Spong föddes 1931 i den amerikanska Södern. Tidigt tog han ställning för de svartas kamp för medborgerliga rättigheter. Han har under hela sin yrkesverksamma tid varit drivande i frågan om kvinnors rätt till tjänst i kyrkan och har varit en företrädare för de homosexuellas lika villkor. Han är pensionerad sedan några år, men håller regelbundet föreläsningar vid Harvard och andra universitet, och han har skrivit ett tiotal böcker med titlar som: \"Att leva i synd\" och \"Rädda Bibeln från Fundamentalism\". - Vi vet inte vad eller vem Gud är, men vi vet vad det innebär att vara människor. Vi kan dela med oss av våra gudserfarenheter, men vi kan aldrig berätta för någon annan om Gud. - Kyrkan har inte monopol på Gud! Kristna har inte monopol på Gud. Och inte Bibeln. Bibeln berättar om människors gudserfarenheter. Varje sådan berättelse blir i sig en begränsning. Den är ändlig. Men Gud är oändlig! John Shelby Spong är inte alls intresserad av att ta strid med de konservativa väckelsegrupper som samlas kring Jesusupplevelser, abortmotstånd och homofobi. - De kommer att försvinna på grund av sin irrelevans. Jag är på den vinnande sidan. Han är kaxig, och svårplacerad. Hans språk, både i tal och i skrift, är predikantens - han repeterar, ibland är språket otympligt, närmast beskäftigt. Men det är omskakande med en kristen som ifrågasätter hela kristenhetens gudsbild och sanningsanspråk, och i stället förespråkar en tro där vi måste växa upp till människor snarare än förbli Guds barn. Hur ska då kyrkan möta moderna människors behov i en sekulariserad och mångkulturell tid? Hur ser John Shelby Spongs vision ut? På denna fråga har Spong inget entydigt svar. Han förlorar plötsligt sin självsäkerhet och trevar efter orden. Han säger att kärleksbudskapet är det djupaste, det innersta i den kristna förkunnelsen och att Jesus alltid vände sig till de marginaliserade i samhället. Men vad kyrkan konkret bör göra, det kan han inte svara på. - Förändringen måste ske dag för dag, bön för bön. När vi väl börjar ifrågasätta vad vi säger och gör i kyrkan och diskutera vad vi egentligen tror på, då kommer en förändringsprocess att inledas som får reformationen på femtonhundratalet att framstå som rena rama barnkalaset. ", "article_category": "other"}
{"id": 24132, "headline": "\"Kön viktigare än klass för prestationen i skolan\"", "summary": "Kunskapsglappet mellan flickor och pojkar ökar i Sverige, trots små könsskillnader i övriga Europa, visar ny rapport.. Pojkarna halkar efter i skolan, där flickorna dominerar bland dem som får höga betyg. Skillnaden mellan könen är markant oavsett vilken socialgrupp eleverna tillhör eller var de bor. I dag är flickorna i kraftig majoritet i en del av Stockholms högstatusskolor till följd av betygsskillnader, medan lågstatusskolor blir pojkskolor, skriver Mats Björnsson, som lämnar sin rapport om kön och utbildningsresultat till Myndigheten för skolutveckling i dag.", "article": "Bilden av könsskillnader i skolframgång har förändrats de senaste decennierna. Från att ha varit mer blandad är nu trenden tydlig; flickorna presterar bättre såväl i betyg och prov som i examinationsfrekvens och utbildningsdeltagande. Utvecklingen har konsekvenser som inte går att blunda för. Det finns en internationell tendens till att flickor får bättre skolresultat och ökar sitt deltagande i utbildning jämfört med pojkarna. Den tendensen är särskilt tydlig i de nordiska länderna och några andra utvecklade välfärdsstater. Det går att se detta mönster som en konsekvens av utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle, där kvinnor har etablerat sig på arbetsmarknaden som helhet och i tidigare mansdominerade yrken. Men det finns en annan sida av den här utvecklingen som handlar om pojkarna, varför de presterar sämre och de möjliga konsekvenserna av det. Jag har haft i uppdrag från Myndigheten för skolutveckling att titta på och tolka existerande könsskillnader i utbildningsresultat. Min rapport överlämnas i dag. Jag har definierat utbildningsresultat som kunskapsnivå (betyg samt resultat från olika slags prov och test), genomströmning genom utbildningssystemet och vuxnas deltagande i utbildning. Flickor har både i grundskolan och i gymnasieskolan bättre betyg i alla ämnen utom i idrott och hälsa. På samtliga program och varianter i gymnasieskolan har flickor ett högre medelbetyg. I grundskolan dominerar pojkarna stort i det betygsintervall där betygen är rätt svaga (160-180 meritpoäng) medan flickorna dominerar i de högre betygsintervallen. Flickdominansen är större ju högre upp i betygskalan vi kommer. OECD svarar för stora internationella kunskapsmätningar avseende 15-åringar (PISA). Resultatet i fråga om läsförmåga visar att Sverige liksom Finland, Island och Norge hör till de länder där flickors överlägsenhet är som störst. I matematik och naturvetenskapliga ämnen har pojkarna tidigare haft ett försteg men det har i Sverige utraderats de senaste 20-30 åren. Ett litet udda men inte otypiskt faktum är att i det problemlösningtest som ingick i den senaste PISA-studien så var det tre länder som stack ut. I Norge, Island och Sverige hade flickorna ett signifikant bättre resultat, medan det inte var några större könsskillnader i de övriga 38 länderna. Genomgången visar vidare att kvinnor har snabbare genomströmning genom olika gymnasie- och högskoleutbildningar och att de som studerande dominerar både i vuxenutbildning och högskoleutbildning. Analysen har också omfattat om kön och skolresultat verkligen har ett starkt samband eller om det egentligen främst är sociala eller etniska skillnader. Slutsatsen är att kön som faktor har ett klart samband med utbildningsprestation men att givetvis även föräldrars utbildning och yrke spelar en roll. Om vi ser till exempel på resultaten av det test av läsförmåga som görs inom OECD (PISA 2003) så är, som väntat, resultaten bättre med högre social bakgrund. Men det framgår också att könsskillnaden är lika stor i alla sociala kategorier. Att många pojkar med för studier ogynnsam bakgrund har klart sämre läsförmåga jämfört med motsvarande flickor är kanske inte något nytt, men att detta även gäller pojkar i de övre sociala skikten är värt uppmärksamhet. Analysen visar också att könsskillnaderna är likartade oavsett del av landet och att de är ungefär desamma bland elever med utländsk bakgrund som bland dem med svensk bakgrund. Bilden av könsmönster i klassrummet har tidigare visat att pojkar dominerar och flickorna är mer tysta och har mindre kommunikation med läraren. Hur stämmer det med de sämre resultaten för pojkar? Senare års forskning nyanserar bilden av de dominerande pojkarna. Variationen i interaktionsmönster med läraren är påfallande stor mellan olika klasser och elevgrupper. Det är vanligt att pojkar har mer kontakt med läraren men det är ofta ett fåtal pojkar som har det. Forskning har också visat att lärarens kommunikation med pojkarna inte sällan är av det negativa slaget; tillsägelser och tillrättavisningar. Flickor tar plats på ett annat sätt i klassrummet än tidigare. Flickornas könsidentitet tycks ha förändrats och anpassats; de har tillgång till en större repertoar som inrymmer en framtid med såväl familj som arbete. Uppmuntrade av samhället har de brutit delvis ny mark och breddat sin könsidentitet, något som inte på samma sätt gällt pojkarna. Flickornas förändring har stått på dagordningen men inte pojkarnas. Trots ökad pappaledighet och andra förändringar för en bredare och mer modern maskulinitet, verkar pojkars mansideal ofta vara traditionella och röra sig om sådant som våld, styrka, konkurrens och hierarkier. Pojkars skolvardag handlar till inte så liten del om att hävda sig, söka popularitet och att demonstrera en maskulinitet med så hög status som möjligt. Att vara duktig i skolan är i denna sociala positionering inte något som precis förstärker en pojkes aktier, varken hos de andra pojkarna eller hos flickorna. Tvärtom är beteckningen 'pluggis' ett sätt att utöva tråkningar och mobbning. Pojkar tvingas på det sättet i högre grad än flickor att balansera mellan skolans krav och att vara populär. Trycket att inte vara 'pluggis' tycks försvinna högre upp i åldrarna och vid högre studier. Det finns säkert flera förklaringar till att pojkar tycks sacka efter i skolresultat. Knappast någon existerande forskning finns som tillfredsställande kan förklara de nya könsmönstren när det gäller skolframgång. Hur ska vi då se på den utvecklingen att pojkar tenderar att prestera sämre än flickor: Finns det något problem och för vem i så fall? Är utvecklingen ett framsteg för jämställdheten eller inte och bör skolan göra något? Flickors och kvinnors goda utbildningsprestationer måste självklart ses som en framgång både för dem själva och för utbildningssystemet. Utbildning är en av grunderna för att förverkliga sig, individuellt och samhälleligt-kollektivt senare i livet. Men det finns samtidigt ett problem som är värt uppmärksamhet. Skolan ska värna om likvärdighet och jämställdhet, inte minst när det gäller resultaten, och könsskillnaderna är i flera avseenden växande eller oacceptabelt stora. Det är också tydligt att alltför många pojkar läser alltför dåligt. Var sjätte pojke har i PISA ett mycket svagt läsresultat (nivå 0-1) jämfört med var tolfte flicka. Läsförmågan är helt grundläggande för utbildning och för framtida yrkesliv. Skolan har en oerhört viktig uppgift när det gäller barns språkutveckling och i att få alla elever, även pojkar, att kunna och inte minst vilja läsa. Vi vet från flera undersökningar att pojkar läser klart mindre ofta på fritiden och de anger i betydligt mindre utsträckning en lust att läsa. Många skolor arbetar aktivt med detta men mer behöver uppenbart göras. En annan aspekt av könsskillnaderna är den könssegregering som kan bli följd av betygsskillnaderna. Redan i dag är flickorna i kraftig majoritet i en del av Stockholms stads högstatusskolor till följd av betygsskillnader, medan lågstatusskolor på motsvarande sätt tenderar att bli pojkskolor. Om pojkarnas mer distanserade och kanske till och med negativa inställning till skolarbete har något att göra med en allmänt pojkaktig attityd, så är förstås denna attityd något som skola, föräldrar och andra har att arbeta med i skolvardagen. Anti-pluggkulturer - av olika art och styrka - torde finnas ganska utbrett bland framför allt pojkar, även om dessa kulturer inte alltid hörs och syns bland de vuxna. Och att ta tag i en negativ attityd till att plugga är en fråga inte bara för skolorna i landet utan också för föräldrar, föreningar med flera. Det är också viktigt i det här sammanhanget att jämställdhet inte ses som någon 'gungbräda' där den ena gruppen vinner när den andra förlorar. Det måste gå att diskutera de här frågorna utan att hamna i att en åtgärd är bra bara för det ena könet. MATS BJÖRNSSON Utredare och ämnesråd i Utbildnings- och kulturdepartementet ", "article_category": "other"}
{"id": 24158, "headline": "\"Lärarna hjälplösa inför självmorden bland unga\"", "summary": "Lärarnas Riksförbund angriper folkhälsominister Morgan Johansson: Sänkta krav i skolan löser inte problemen. Aldrig tidigare har den psykiska ohälsan bland eleverna varit mer omfattande. Allt fler pojkar tar livet av sig. Bland flickor ökar självmordsförsöken. Skolan och lärarna står hjälplösa. Särskilt nu med nedbantad skolhälsovård. Skolans bristande möjligheter kan till och med utlösa självmordstankar hos utsatta elever. Vi måste nu återupprätta en fungerande elevvård med skolsköterskor, kuratorer och psykologer. Det skriver ordföranden i Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner.", "article": "Varje år tar 30-40 svenska ungdomar i åldern 15-19 år sina liv och självmordsförsöken bland ungdomar fortsätter att öka. Vi lärare ser denna utveckling som mycket oroande. Vi välkomnar att regeringen vill vidta åtgärder för att minska dessa förskräckande siffror. Det finns dock tyvärr en övertro på skolans möjligheter att lösa svåra problem som ofta uppstått utanför skolan och som speglar samhället. De svårigheter som finns utanför skolan finns också i skolan, och det är fel av folkhälsominister Morgan Johansson att tro att skolans lärare ensamma ska lösa de svåra problem som många elever har.Många lärare, inte minst på gymnasiet, träffar över hundra elever dagligen. För dessa lärare finns ingen möjlighet att identifiera alla de elever som bär på så svåra problem att de kan utlösa ett självmordsförsök. Däremot kan lärare, om elevantalet är sådant att tid för samtal finns med enskilda elever, identifiera elever som finns i riskzonen. Och när väl det är gjort måste det finnas möjlighet för läraren att omedelbart be andra specialister om hjälp att ta hand om eleven. Skolan får inte vara skuld till att elever mår så dåligt att de tar sina liv. Skolan ska ge eleverna allt det stöd som finns för att de ska klara sin skolgång. Kunskaper ger trygghet, brist på kunskaper och känslan av att inte klara skolan resulterar i otrygghet. Lösningen på detta är inte att som Morgan Johansson säga att skolan ställer för stora krav och sänka kraven. Lösningen är att ge skolan, dess lärare och annan personal möjlighet att hjälpa eleverna i deras kunskapsinhämtande så att varje elev når det självklara målet; randen av sin förmåga. Miljön i skolan spelar stor roll för hur eleverna upplever sin skolgång. Därför måste staten ta sitt ansvar och garantera varje barns och elevs rätt att vistas i skolan utan att riskera kränkande behandling, att garantera varje elev rätt att nå målen i skolan och därmed eliminera riskerna för att barn och elever ser självmord som enda lösningen. Genom att ge elever möjlighet att samtala med och ses av vuxna i skolan, lärare och annan personal, kan skolan med rätt bemanning och med professionella utövare vara den rätta platsen för utsatta elever att få en adekvat hjälp. Som lärare vill vi utföra vårt huvuduppdrag; att undervisa och därmed se och bekräfta eleven. Samtidigt ger vi eleven de verktyg och kunskaper som han eller hon behöver för sin egen utveckling. En ökad självkänsla och större självförtroende leder till både bättre psykisk hälsa och bättre studieresultat visar aktuell forskning. Forskning visar också att samma förhållanden som stödjer inlärningsprocessen även motverkar psykisk ohälsa. Regeringskansliet har nyligen givit Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet i uppdrag att genomföra ett nationellt program för självmordsprevention riktat mot barn och ungdomar. Anledningen till detta är den relativt höga frekvens självmord och självmordsförsök bland personer i åldersgruppen 15-24 år. Det är dessutom sedan länge känt att den psykiska ohälsan breder ut sig bland barn och ungdomar, senast bekräftat av Bris årliga rapport, som bland annat visar på ökad självdestruktivitet och självmordsproblematik bland flickor. Psykisk ohälsa är här en betydande riskfaktor för självmord. Lärarnas riksförbund välkomnar detta initiativ men vill bestämt avvisa folkhälsoministerns analys att dessa förfärliga siffror beror på för stora krav i skolan. Däremot kan brist på möjligheter att ge hjälp och stöd i en svår skolsituation säkert utlösa självmordstankar. Begreppet psykisk ohälsa omfattar allt från allvarligare sjukdomstillstånd, som psykoser, till lättare psykiska problem som oro, ångest och sömnproblem. När det gäller skolelever visar klassrumsenkäter att allt fler svenska skolbarn och ungdomar lider av psykiska och psykosomatiska symtom, att allt fler konsumerar psykofarmaka, samt söker barn- och ungdomspsykiatrisk vård. Förklaringar till detta står givetvis att finna i samhället som helhet, inte endast genom en eventuellt försämrad skolmiljö. Dock är utvecklingen i sig alarmerande. Det finns en tendens till ökning av självmord bland unga män (15-24 år) de senaste åren. Självmord är generellt sett vanligare bland män, oavsett ålder. När det gäller självmordsförsök, som är vanligare bland kvinnor, har andelen ökat stadigt bland unga kvinnor sedan början av 1990-talet. Depressioner är fyra gånger så vanliga bland flickor som bland pojkar, och den allvarligaste konsekvensen av depression är just självmord eller självmordsförsök. Vilka faktorer kan då tänkas finnas i skolmiljön som bidragande orsak till denna utveckling? Enligt Socialstyrelsens \"Folkhälsorapport\" 2005 uppger 2-4 procent av eleverna i samtliga åldrar att de har varit utsatta för mobbning minst en gång i veckan. Mobbning har djupgående negativa effekter på den drabbades psykiska hälsa och självbild. Enligt Skolverket uppger så många som en fjärdedel av samtliga elever i skolan att de blivit kränkta vid upprepade tillfällen det senaste året. Det måste råda nolltolerans när det gäller mobbning. Men sådan kan vara subtil, ta sig många uttryck och äga rum både i och utanför skolan och är därför svår att upptäcka. Ge därför lärarna förutsättningar, tid och utbildning för att kunna upptäcka mobbning på ett tidigt stadium. Mobbning måste tas på allra största allvar, både i och utanför skolan. Vidare har samhällsklimatet, generellt sett, blivit hårdare med ökad press på individuella prestationer och framgång, något som även gäller inom skolan. De breda samhällsförändringar som skedde i början av 1990-talet slog särskilt hårt mot barn och ungdomar. Ekonomiska neddragningar, med konsekvenser för verksamheter som skolhälsovård, har minskat möjligheterna till förebyggande insatser mot psykisk ohälsa. Detta är något vi i dag betalar genom bland annat höga sjukskrivningstal. Det psykosociala klimatet i skolan har mätbara effekter på barnens egen uppfattning om sin hälsa. Skolpsykologer talar ofta om vikten av tydliga ramar och regelverk för hur den sociala interaktionen, både i och utanför klassrummet, får gå till. Till det psykosociala klimatet ska läggas undervisningsmetoder som bygger på stor valfrihet som kan verka stressande för vissa grupper av elever. I dagens skola där enskilt arbete av elever är ett mycket vanligt sätt att arbeta försvåras lärares möjlighet att övervaka klassen. Många lärare är i dag starkt bekymrade över ett ökat antal elever, vilket innebär att de får svårare att se varje enskild elev. När allt för många barn och unga har en belastande familjesituation hemma är det oerhört viktigt att skolan inte riskerar att ytterligare öka svårigheterna för de redan utsatta. Det kan till och med vara så att skolan för många elever är en sista utpost för trygghet och lugn och ro. För elever med psykiska besvär till följd av exempelvis trassliga hemförhållanden är tillgång till lärare, kurator, psykolog och skolsköterska särskilt viktig. Elevvården är också en förutsättning för att lärarna ska få möjlighet att ägna sig åt sitt huvudsakliga uppdrag - undervisning. Lärarnas utbildning och kompetens är avgörande. Det är lärarna som varje dag möter eleverna och det är de som först har möjlighet att fånga upp elever med tecken på oro, ångest, depression och liknande. Psykologer och kuratorer har en viktig funktion i skolan för att hjälpa elever med sin specialistkompetens. Hur ser då den skola ut som på bästa sätt främjar elevernas psykiska välbefinnande? Folkhälsoinstitutet slår fast att skolans huvuduppgift består i att skapa en undervisning som ger till resultat att eleven kan använda sina förmågor och inhämta kunskap på bästa sätt. Därmed främjas också elevernas psykiska välbefinnande. Folkhälsoinstitutet hänvisar till två studier om \"framgångsrika skolor\", effective schools (MachBeath 2001 och Teddie 1997). Arbetet på dessa skolor har resulterat i att elevernas skolprestationer förbättrats, reducerat förekomsten av utagerande beteendeproblem och minskat elevernas bruk av alkohol och droger. Studierna är från skolor där barnen har goda prestationer, trots att de kommer från socialt mindre gynnade familjer. Strategin bygger bland annat på ett tydligt pedagogiskt ledarskap. Aldrig tidigare har värdegrundsfrågor diskuterats så mycket i skolan som i dag, och aldrig tidigare har den psykiska ohälsan bland eleverna varit mer omfattande. Det är rätt att se vilken roll skolan och dess olika personalkategorier kan spela för att hjälpa elever att komma till rätta med sina problem. Det är dock fel att ha en övertro på att \"skolan\" kan lösa de problem samhället i övrigt inte kommer till rätta med. Däremot är skolan, dess lärare och övrig personal en ovärderlig del av ett system som kan hjälpa elever att komma till rätta med sina problem. Det förslag till ny skollag som nu föreligger lämnar en del övrigt att önska i detta hänseende, även om vissa initiativ verkar i rätt riktning. Vi kan konstatera att nödvändiga grundvillkor för psykisk hälsa bland eleverna är desamma som för god inlärning. Lärarnas riksförbund föreslår: Klara kunskapsmål. Skolan behöver mindre klasser och flera lärare. Ge den professionella lärarkåren reella förutsättningar för att ta itu med mobbning och kränkningar. Till att börja med måste konflikthantering bli ett obligatoriskt moment inom lärarutbildningen. Att så inte är fallet har Lärarnas riksförbund tidigare kunnat påvisa i vår egen utvärdering av lärarutbildningen. Återupprätta en likvärdig elevvård bestående av tillgängliga skolsköterskor, psykologer och kuratorer. På så vis får lärarna bättre förutsättningar att koncentrera sig på sin egentliga uppgift - undervisningen. Gör en översyn av rättspraxis för att ge lärare bättre skydd vid ingripande för att stoppa mobbning och kränkningar. En skola med fokus på kunskap måste se varje elev för att lyckas med sitt uppdrag. Om skolan lyckas, lyckas också eleverna. Kunskap och hälsa har ett starkt samband. METTA FJELKNER Ordförande, Lärarnas riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 24165, "headline": "”Glapp mellan upplevd och faktisk Sverigebild”", "summary": "Självuppfyllande krisprofetior gynnnar kanske särintressen, men definitivt inte Sverige.Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än här hemma. Det framgår av en rad oberoende utländska statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild. Men när vi allt som oftast av svenska medier och intressegrupper matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt för Sverige, skriver TCO-ekonomen Daniel Lind.", "article": "Under senare tid har allmänheten, via media, fått sig till livs att jobben flyr landet, att allt går åt pipan om vi inte genomför ”de nödvändiga åtgärderna” som är ”bäst för landet”. Avsändarna av dessa – högst tvivelaktiga – ”rapporter” har som syfte att skapa en krisstämning i landet och därmed bana väg för de ideologiskt betingade reformer dessa intressen vill se. Inte förvånande riktas fokus mot lägre skatter, försämrad arbetsrätt, förändrade konfliktregler, lägre löner och ersättningsnivåer samt avregleringar av offentlig verksamhet. Dessa försök – som inte bara innehåller en oklok politik, men som ur ett helhetsperspektiv är väldigt enkelriktade – att göra ett särintresse till ett allmänintresse, är ett utmärkt exempel på hur en aktiv opinionsbildning kan leda till att sanningar etableras i folkmedvetandet utan att de med nödvändighet är sanna. Vägen dit går via en förenklad argumentation som upprepas om och om igen. Som tur är kan den konventionella visdomen ifrågasättas. Hur ser omvärlden på Sverige? För att söka svaret på den frågan är det rimligt att studera oberoende statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild av Sverige. • Sveriges produktivitetstillväxt har, enligt OECD, varit hög under den senaste tioårsperioden, både i absoluta och relativa termer. Detta är mycket positivt eftersom det är produktivitetstillväxten som lägger grunden till en långsiktigt högre materiell välståndsnivå. • Sociala indikatorer visar entydigt att de sociala förhållandena i Sverige är bättre än i nästan alla andra länder i världen. Detta gäller alltifrån FN:s fattigdomsindex till barnadödlighet, barn- och allmän fattigdom, utbildning, år med god hälsa, läskunnighet och levnadslängd. Oavsett vilka indikatorer man väljer rankas Sverige högt. Kring dessa indikatorer är frågan om orsak och verkan central. Leder välfärd till tillväxt eller är välfärden ett resultat av tillväxten? Under de senaste tio åren har forskningen visat att sambandet mellan skattekvot och tillväxt inte är entydigt. Länder med lägre skattekvot kan inte med automatik räkna med högre tillväxt. Orsaken till detta är att skatterna finansierar offentliga utgifter som bidrar till ökad tillväxt och effektivitet, till exempel barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt forskning och utveckling. Detta fick den marknadsliberale kommentatorn på Financial Times, Martin Wolf, att i våras skriva en artikel om att högre offentliga utgifter inte behöver leda till lägre tillväxt. • Internationella forskningsinstitut, med marknadsliberala Världsekonomiskt Forum (VF) i spetsen, visar att den svenska konkurrenskraften är god både på mikro- och makronivån. I VF:s årliga konkurrenskraftsstudie bedöms Sverige vara ett av de länder som är allra bäst rustat för att skapa tillväxt och produktivitet på medellång sikt. Orsaken till denna positiva bedömning är på makronivån framför allt de stabila institutionerna och vår teknologiska mognad. Det senare förklaras av vårt innovativa klimat och vår IT-kapacitet. Professor Xavier Sala-i-Martin – som är en världsledande tillväxtforskare – har fått i uppdrag av VF att utveckla ett nytt index över länders förmåga att förbättra produktiviteten. I detta index rankas Sverige som nummer fem i världen. I VF:s senaste studie över länders förmåga att delta i och dra nytta av IT-utvecklingen rankas Sverige högt. Denna bild bekräftas bland annat av tidskriften Economists utredningsavdelning, som i sitt e-readiness index också rankar Sverige högt, och av IDC, ett världsledande konsultföretag inom IT-och telekom, som i sitt Information society index rankar Sverige som nummer två i världen. När VF studerar länders innovativa kapacitet rankas Sverige återigen högt och i EU-kommissionens innovationsindex rankas Sverige som tvåa (efter Japan, närmast före Finland och USA). Det positiva som lyfts fram är bland annat de höga FoU-utgifterna, den höga andelen forskare, antalet patent och vetenskapliga publiceringar, varav de två sista bedöms vara rimliga indikatorer på resultatet av insatta resurser. När OECD beräknar medlemsländernas totala investeringar i kunskap – summan av FoU, högre utbildning och mjukvaruinvesteringar – visar det sig att Sverige satsar mest. Forskning och kreativitet är två sidor av samma mynt. Professor Richard Florida har i sitt kreativitetsindex jämfört länders kreativa förmåga, där talang, teknologi och tolerans bedöms vara allt viktigare för ett lands konkurrenskraft och framtida tillväxt. I detta index rankas Sverige som mer kreativt än EU15 och USA. • En av USA:s mer konservativa tankesmedjor, Heritage Foundation, utvecklar tillsammans med en lika konservativ tidning, Wall Street Journal, ett index över ekonomisk frihet. Syftet med detta index är inte bara att mäta graden av ekonomisk frihet utan också att identifiera de faktorer som skapar ekonomisk tillväxt: ju högre ekonomisk frihet desto högre ekonomisk tillväxt. Slutsatsen i den senaste analysen är att USA och Sverige är lika ekonomiskt fria. Även OECD och Världsbanken jämför mikroförutsättningarna i olika länder. Världsbanken visar till exempel att i Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, är svårigheterna förknippade med att starta företag mindre än i övriga delar av världen.I en sammantagen analys av sju indikatorer som avspeglar hinder för företagande hamnar Sverige på nionde plats. På ungefär samma sätt bedömer OECD hur olika länders politik stöder eller begränsar den fria konkurrensen. I en sådan jämförelse visar det sig att produktmarknaderna i Sverige är mindre reglerade än OECD-genomsnittet. • Enligt Zürcher Kantonalbank är Sverige det OECD-land som är bäst på social- och miljömässig uthållighet. På miljöområdet bekräftas Sveriges starka ställning av 2005 års Environmental Sustainability Index i vilket Sverige rankas som nummer fyra av 146 länder. VF rankar Sverige som det mest jämställda landet i världen och Capgemini gör bedömningen att kvaliteten på den svenska arbetskraften är den högsta inom EU. Enligt varumärkesexperten Simon Anholt tillhör Sverige den grupp av länder som har det starkaste varumärket och Sverige är enligt honom bättre än sin egen självbild. Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än vad den är här hemma. Av någon anledning skrev UPI:s europeiska chefskorrespondent i våras en analys i Washington Times med titeln ”Why Nordic states lead the world”. Av någon anledning har VF:s chefsekonom, Augusto Lopez-Claros, uttryckt sig på följande sätt: ”The Nordic countries have the best of both worlds”. Lägger man dessutom till det faktum att Sverige alltså är ett av de mest globalt inriktade länderna i världen, har en lönebildning i balans och en vana av att bejaka frihandel och strukturomvandling har vi goda chanser att stärka vår konkurrenskraft ytterligare och därmed bidra till att vi kommer till rätta med samtidens mest akuta och sammansatta utmaning: att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Hur ska vi nå dit? • Utbildningsväsendet måste vässas. Detta gäller alltifrån grundskolan till spetsforskningen. Det livslånga lärandet måste prioriteras ytterligare. • Slopa förmögenhetsskatten. Den dränerar landet på produktivt kapital. • Slopa vinstskatten för nystartade företag om vinsten återinvesteras i verksamheten. Det finns säkert andra förslag som också platsar på listan, men den kanske viktigaste åtgärden är av en helt annan karaktär. Det handlar om att ge människor en balanserad bild av Sverige. Endast 18 procent av svenska folket tror, enligt en Sifomätning som genomförts för TCO:s räkning, att den svenska produktivitetstillväxten har varit högre än genomsnittet i västvärlden under de senaste tio åren (26 procent tror lägre). Endast 15 procent av allmänheten tror att den svenska konkurrenskraften överstiger ett västerländskt genomsnitt (27 procent tror sämre). 37 procent tror att det är svårare att starta företag i Sverige än i de flesta andra länder i västvärlden (18 procent tror lättare). 35 procent tror att marknaderna i Sverige är mer reglerade än i omvärlden (sju procent tror mindre) och endast nio procent tror att hindren för entreprenörskap är lägre i Sverige än för OECD-genomsnittet (28 procent tror högre). Resultaten är värda att reflektera kring. På område efter område finns det ett glapp mellan upplevd och faktisk verklighet (i den mån den går att fånga in), och människors förväntningar och mentala bilder påverkar deras handlande. Vem vill starta företag när det av så många upplevs som så svårt? Vem vill driva företag när hindren för entreprenörskap upplevs som så stora? Vem vill vara verksam på genomreglerade marknader? Vem vill anställa eller investera när Sverige befinner sig i fritt fall? Vem vill satsa på en svåruppnådd dröm när hinder är det enda du ser? När vi allt som oftast matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt. Självuppfyllande profetior – förmedlade till allmänheten via media – gynnar kanske särskilda intressen, men definitivt inte Sverige som nation eller dess invånare. I en ideal värld förmedlar media neutral och balanserad information i syfte att vi som medborgare ska kunna fatta beslut som ligger i linje med våra – högst personliga – intressen. Är det så i dag? DANIEL LIND TCO-ekonom ", "article_category": "other"}
{"id": 24167, "headline": "\"Glapp mellan upplevd och faktisk Sverigebild\"", "summary": "Självuppfyllande krisprofetior gynnnar kanske särintressen, men definitivt inte Sverige. Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än här hemma. Det framgår av en rad oberoende utländska statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild. Men när vi allt som oftast av svenska medier och intressegrupper matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt för Sverige, skriver TCO-ekonomen Daniel Lind.", "article": "Under senare tid har allmänheten, via media, fått sig till livs att jobben flyr landet, att allt går åt pipan om vi inte genomför \"de nödvändiga åtgärderna\" som är \"bäst för landet\". Avsändarna av dessa - högst tvivelaktiga - \"rapporter\" har som syfte att skapa en krisstämning i landet och därmed bana väg för de ideologiskt betingade reformer dessa intressen vill se. Inte förvånande riktas fokus mot lägre skatter, försämrad arbetsrätt, förändrade konfliktregler, lägre löner och ersättningsnivåer samt avregleringar av offentlig verksamhet. Dessa försök - som inte bara innehåller en oklok politik, men som ur ett helhetsperspektiv är väldigt enkelriktad - att göra ett särintresse till ett allmänintresse, är ett utmärkt exempel på hur en aktiv opinionsbildning kan leda till att sanningar etableras i folkmedvetandet utan att de med nödvändighet är sanna. Vägen dit går via en förenklad argumentation som upprepas om och om igen. Som tur är kan den konventionella visdomen ifrågasättas. Hur ser omvärlden på Sverige? För att söka svaret på den frågan är det rimligt att studera oberoende statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild av Sverige. * Sveriges produktivitetstillväxt har, enligt OECD, varit hög under den senaste tioårsperioden, både i absoluta och relativa termer. Detta är mycket positivt eftersom det är produktivitetstillväxten som lägger grunden till en långsiktigt högre materiell välståndsnivå. * Sociala indikatorer visar entydigt att de sociala förhållandena i Sverige är bättre än i nästan alla andra länder i världen. Detta gäller alltifrån FN:s fattigdomsindex till barnadödlighet, barn- och allmän fattigdom, utbildning, år med god hälsa, läskunnighet och levnadslängd. Oavsett vilka indikatorer man väljer rankas Sverige högt. Kring dessa indikatorer är frågan om orsak och verkan central. Leder välfärd till tillväxt eller är välfärden ett resultat av tillväxten? Under de senaste tio åren har forskningen visat att sambandet mellan skattekvot och tillväxt inte är entydigt. Länder med lägre skattekvot kan inte med automatik räkna med högre tillväxt. Orsaken till detta är att skatterna finansierar offentliga utgifter som bidrar till ökad tillväxt och effektivitet, till exempel barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt forskning och utveckling. Detta fick den marknadsliberale kommentatorn på Financial Times, Martin Wolf, att i våras skriva en artikel om att högre offentliga utgifter inte behöver leda till lägre tillväxt. * Internationella forskningsinstitut, med marknadsliberala Världsekonomiskt Forum (VF) i spetsen, visar att den svenska konkurrenskraften är god både på mikro- och makronivån. I VF:s årliga konkurrenskraftsstudie bedöms Sverige vara ett av de länder som är allra bäst rustat för att skapa tillväxt och produktivitet på medellång sikt. Orsaken till denna positiva bedömning är på makronivån framför allt de stabila institutionerna och vår teknologiska mognad. Det senare förklaras av vårt innovativa klimat och vår IT-kapacitet. Professor Xavier Sala-i-Martin - som är en världsledande tillväxtforskare - har fått i uppdrag av VF att utveckla ett nytt index över länders förmåga att förbättra produktiviteten. I detta index rankas Sverige som nummer fem i världen. I VF:s senaste studie över länders förmåga att delta i och dra nytta av IT-utvecklingen rankas Sverige högt. Denna bild bekräftas bland annat av tidskriften Economists utredningsavdelning, som i sitt e-readiness index också rankar Sverige högt, och av IDC, ett världsledande konsultföretag inom IT-och telekom, som i sitt Information society index rankar Sverige som nummer två i världen. När VF studerar länders innovativa kapacitet rankas Sverige återigen högt och i EU-kommissionens innovationsindex rankas Sverige som tvåa (efter Japan, närmast före Finland och USA). Det positiva som lyfts fram är bland annat de höga FoU-utgifterna, den höga andelen forskare, antalet patent och vetenskapliga publiceringar, varav de två sista bedöms vara rimliga indikatorer på resultatet av insatta resurser. När OECD beräknar medlemsländernas totala investeringar i kunskap - summan av FoU, högre utbildning och mjukvaruinvesteringar - visar det sig att Sverige satsar mest. Forskning och kreativitet är två sidor av samma mynt. Professor Richard Florida har i sitt kreativitetsindex jämfört länders kreativa förmåga, där talang, teknologi och tolerans bedöms vara allt viktigare för ett lands konkurrenskraft och framtida tillväxt. I detta index rankas Sverige som mer kreativt än EU15 och USA. * En av USA:s mer konservativa tankesmedjor, Heritage Foundation, utvecklar tillsammans med en lika konservativ tidning, Wall Street Journal, ett index över ekonomisk frihet. Syftet med detta index är inte bara att mäta graden av ekonomisk frihet utan också att identifiera de faktorer som skapar ekonomisk tillväxt: ju högre ekonomisk frihet desto högre ekonomisk tillväxt. Slutsatsen i den senaste analysen är att USA och Sverige är lika ekonomiskt fria. Även OECD och Världsbanken jämför mikroförutsättningarna i olika länder. Världsbanken visar till exempel att i Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, är svårigheterna förknippade med att starta företag mindre än i övriga delar av världen. I en sammantagen analys av sju indikatorer som avspeglar hinder för företagande hamnar Sverige på nionde plats. På ungefär samma sätt bedömer OECD hur olika länders politik stöder eller begränsar den fria konkurrensen. I en sådan jämförelse visar det sig att produktmarknaderna i Sverige är mindre reglerade än OECD-genomsnittet. * Enligt Zürcher Kantonalbank är Sverige det OECD-land som är bäst på social- och miljömässig uthållighet. På miljöområdet bekräftas Sveriges starka ställning av 2005 års Environmental Sustainability Index i vilket Sverige rankas som nummer fyra av 146 länder. VF rankar Sverige som det mest jämställda landet i världen och Capgemini gör bedömningen att kvaliteten på den svenska arbetskraften är den högsta inom EU. Enligt varumärkesexperten Simon Anholt tillhör Sverige den grupp av länder som har det starkaste varumärket och Sverige är enligt honom bättre än sin egen självbild. Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än vad den är här hemma. Av någon anledning skrev UPI:s europeiska chefskorrespondent i våras en analys i Washington Times med titeln \"Why Nordic states lead the world\". Av någon anledning har VF:s chefsekonom, Augusto Lopez-Claros, uttryckt sig på följande sätt: \"The Nordic countries have the best of both worlds\". Lägger man dessutom till det faktum att Sverige allltså är ett av de mest globalt inriktade länderna i världen, har en lönebildning i balans och en vana av att bejaka frihandel och strukturomvandling har vi goda chanser att stärka vår konkurrenskraft ytterligare och därmed bidra till att vi kommer tillrätta med samtidens mest akuta och sammansatta utmaning: att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Hur ska vi nå dit? * Utbildningsväsendet måste vässas. Detta gäller alltifrån grundskolan till spetsforskningen. Det livslånga lärandetmåste prioriteras ytterligare. * Slopa förmögenhetsskatten. Den dränerar landet på produktivt kapital. * Slopa vinstskatten för nystartade företag om vinsten återinvesteras i verksamheten. Det finns säkert andra förslag som också platsar på listan, men den kanske viktigaste åtgärden är av en helt annan karaktär. Det handlar om att ge människor en balanserad bild av Sverige. Endast 18 procent av svenska folket tror, enligt en Sifomätning som genomförts för TCO:s räkning, att den svenska produktivitetstillväxten har varit högre än genomsnittet i västvärlden under de senaste tio åren (26 procent tror lägre). Endast 15 procent av allmänheten tror att den svenska konkurrenskraften överstiger ett västerländskt genomsnitt (27 procent tror sämre). 37 procent tror att det är svårare att starta företag i Sverige än i de flesta andra länder i västvärlden (18 procent tror lättare). 35 procent tror att marknaderna i Sverige är mer reglerade än i omvärlden (sju procent tror mindre) och endast nio procent tror att hindren för entreprenörskap är lägre i Sverige än för OECD-genomsnittet (28 procent tror högre). Resultaten är värda att reflektera kring. På område efter område finns det ett glapp mellan upplevd och faktisk verklighet (i den mån den går att fånga in), och människors förväntningar och mentala bilder påverkar deras handlande. Vem vill starta företag när det av så många upplevs som så svårt? Vem vill driva företag när hindren för entreprenörskap upplevs som så stora? Vem vill vara verksam på genomreglerade marknader? Vem vill anställa eller investera när Sverige befinner sig i fritt fall? Vem vill satsa på en svåruppnådd dröm när hinder är det enda du ser? När vi allt som oftast matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt. Självuppfyllande profetior - förmedlade till allmänheten via media - gynnar kanske särskilda intressen, men definitivt inte Sverige som nation eller dess invånare. I en ideal värld förmedlar media neutral och balanserad information i syfte att vi som medborgare ska kunna fatta beslut som ligger i linje med våra - högst personliga - intressen. Är det så i dag? DANIEL LINDTCO-ekonom ", "article_category": "other"}
{"id": 24173, "headline": "”Kvinnorna måste befrias från obetalt arbete”", "summary": "Med subventioner liknande dem till barnomsorgen kan alla, inte bara de medhöga löner, efterfråga hushållstjänster.Det är dags att äntligen befria kvinnorna från det obetalda hemarbete de så gott som ensamma släpat på sedan de gick ut i arbetslivet på allvar på sjuttiotalet. När man ska befria kvinnorna från delar av det obetalda hemarbetet kan man göra precis som inom barnomsorgen: Professionalisera arbetet, skapa utbildningar, subventionera tjänsterna från samhället så att alla kan efterfråga dem, skriver s-politikern i Stockholms län Kerstin Olsson.", "article": "Jämställdhetsarbetet i Sverige har gått i stå. Kvinnor deltidsarbetar och tar hand om barn och männen jobbar på som vanligt. Så har det sett ut länge nu. I decennier har den politiska strategin gått ut på att männen ska ta ansvar för en större del av hemarbetet, men männen har enligt SCB:s tidsstudier inte tagit mer ansvar för det under hela 1990-talet. Under tiden slits många kvinnor fysiskt och psykiskt av dubbelarbetet med jobb och hemarbete. Förslag om subvention av hushållsnära tjänster har diskuterats som en lösning men har konsekvent fått tummen ner av socialdemokratin därför att dessa tjänster inte kan utnyttjas av de lägst avlönade. Vem ska städa hemma hos städerskan? är frågan som inte fått något svar. Nu är det dags att ta itu med den frågan. Kvinnors försämrade hälsa, den svarta städsektorn och behovet av fler jobb borde vara tillräckliga motiv för att regeringen, när den diskuterar budgetfrågor, ska vara beredd att gå till handling. De jämställdhetspolitiska skälen är starka. Efter sjuttiotalsreformerna om barnomsorg, föräldraförsäkring och särbeskattning har lite hänt på jämställdhetsområdet. Jämställdhetsutredningen som nyligen kom står också och stampar. Den fortsätter diskussionen om kvinnors deltidsarbete, deras försämrade hälsa, deras svagare ställning i arbetslivet, bristen på makt och inflytande och männens bristande del i det obetalda hemarbetet med hushåll och barn. Den fortsätter beskrivningen av det kvinnliga slitet. De första årskullarna kvinnor, 40-talisterna, som förvärvsarbetat (dubbelarbetat) hela sitt liv har börjat nå pensionsåldern och många är helt utslitna. Utslitenheten bland kvinnor härjar vidare och är mätt i sjukskrivning utbredd. Kvinnorna står, enligt utredningen, för två tredjedelar av all sjukskrivning och kvinnor är mer sjukskrivna än män oavsett ålder, utbildning, familjetyp eller bransch. Den politiska strategin för att möta detta har hittills varit att försöka förmå män att ta sin del i hemarbetet och att minska kvinnors och mäns betalda arbete med krav på sex timmars arbetsdag. Lite eller inget har hänt. Småbarnsmammorna lägger enligt SCB:s tidsundersökningar ner dubbelt så mycket tid som småbarnspapporna på hushållsarbete och omsorg om barn. Männen har inte ändrat sitt mönster under hela 1990-talet. Jämställdhetsutredningen konstaterar med tung röst att det sätt på vilket makar/sambor fördelar det obetalda arbetet är segslitet att förändra. Feministiskt initiativ signalerar att man ska göra just kravet på sex timmars arbetsdag till sitt eget. Förhoppningen är att det ska lindra det kvinnliga dubbelarbetet och få männen att börja dammsuga. Fan tro’t. Det är dags att ifrågasätta att fler män kommer att börja göra mer hemma genom arbetstidsförkortning följt av privata förhandlingar vid köksbordet med sin maka/sambo. Att fortsätta den strategin är att privatisera och individualisera den politiska kampen för jämställdhet. Kravet på arbetstidsförkortning riskerar också att cementera fast kvinnor i en sämre position i arbetslivet med sämre löner och fortsatt underordning på alla områden. Det är dags att lyfta upp frågan om det obetalda hemarbetet och göra den till en samhällsfråga och det är dags att skaffa en ny strategi för jämställdheten. I årtionden har kravet varit arbetstidsförkortning för män och kvinnor för att få mer tid med det obetalda hemarbetet. Den strategin har nått vägs ände och den vägen är kantad av sjuka kvinnor. Det är dags att äntligen befria kvinnorna från det obetalda hemarbete de så gott som ensamma släpat på sedan de gick ut i arbetslivet på allvar på sjuttiotalet. Vad som nu krävs är samhällsåtgärder. Regeringen kan gå från vackra ord till handfasta åtgärder och sätta upp frågan på sin dagordning för att öka jämställdheten och skapa fler jobb i tjänstesektorn. Regeringen bör nu ta de första stegen och skissa på en försöksverksamhet. Sjuttiotalets reformarbete med barnomsorgen kan ge vägledning. Införandet av barnomsorg innebar att man professionaliserade en del av det tidigare obetalda hemarbetet. Man skapade utbildningar och yrken som barnskötare och förskollärare. Man subventionerade barnomsorgen kraftigt så att alla skulle kunna efterfråga dessa tjänster. Först ut att sätta barnen på dagis var Saco- och TCO-kvinnorna. I dag, 30 år efter barnomsorgsbeslutet, är dagis en etablerad och respekterad del av samhället och på dagis finns nu barn från alla samhällsklasser. När man ska befria kvinnorna från delar av det obetalda hemarbetet kan man göra precis på samma sätt: Professionalisera arbetet, skapa utbildningar, subventionera tjänsterna från samhället så att alla får möjlighet att efterfråga dem! Här finns en rad arbetsuppgifter som skulle kunna utföras som avlönat arbete i stället för att utföras obetalt av utmattade ensamstående mammor och hårt pressade barnfamiljer: Städning, fönster- och mattvätt, vanlig tvätt, hämtning på dagis och vård av sjuka barn i hemmet. Poängen återigen är att dessa tjänster ska subventioneras så att de blir möjliga att efterfråga för alla, precis som barnomsorgen. Socialdemokratin har med goda skäl varit kallsinnig mot förslagen om subvention av hushållsnära tjänster då dessa tjänster inte blir tillgängliga för alla, till exempel de med låga inkomster. Samtidigt kan bara den som är blind förneka att det finns ett enormt behov av avlastning, framför allt i familjer med små barn, men också bland pensionärer. Detta behov kanaliseras nu i en svart städsektor med arbetskraft som är helt rättslös. Inom socialdemokratin pågår en debatt om detta och många vill bana en väg framåt och få ett genombrott som både gynnar jämställdheten, tar bort en svart städsektor och ger fler jobb. Med en kraftig subvention lik den man ger till barnomsorgen kan man nå målet att hushållsnära tjänster blir möjliga att efterfråga av den som vill ha dem. Då blir svaret på frågan om vem som ska städa hemma hos städerskan/städaren att en annan städerska/städare gör det. Precis som svaret på frågan om vem som tar hand om barnskötarens barn är att en annan barnskötare gör det. Det är hög tid att bryta mönstret med kvinnors dubbelarbete och sämre hälsa. Svaret är inte att kvinnor ska minska sin närvaro på arbetsmarknaden genom sex timmars arbetsdag för att kunna fortsätta ta hand om det obetalda hemarbetet. Kvinnor ska inte backa från sina dyrt tillkämpade positioner i arbetslivet, utan ta steg framåt i stället, och kräva utrymme, kräva lön, kräva makt och hälsa! Det förutsätter en fjärde stor jämställdhetsreform: Befria kvinnorna från det obetalda arbetet. Regeringen har ett gyllene tillfälle nu: Ta ett steg som både bidrar till jämställdheten och som ger fler jobb! KERSTIN oLSSON Ledamot i styrelsen för socialdemokraterna i Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 24174, "headline": "Kvinnorna måste befrias från obetalt arbete\"", "summary": "Med subventioner liknande dem till barnomsorgen kan alla, inte bara de med höga löner, efterfråga hushållstjänster. Det är dags att äntligen befria kvinnorna från det obetalda hemarbete de så gott som ensamma släpat på sedan de gick ut i arbetslivet på allvar på sjuttiotalet. När man ska befria kvinnorna från delar av det obetalda hemarbetet kan man göra precis som inom barnomsorgen: Professionalisera arbetet, skapa utbildningar, subventionera tjänsterna från samhället så att alla kan efterfråga dem, skriver s-politikern i Stockholms län Kerstin Olsson.", "article": "Jämställdhetsarbetet i Sverige har gått i stå. Kvinnor deltidsarbetar och tar hand om barn och männen jobbar på som vanligt. Så har det sett ut länge nu. I decennier har den politiska strategin gått ut på att männen ska ta ansvar för en större del av hemarbetet, men männen har enligt SCB:s tidsstudier inte tagit mer ansvar för det under hela 1990-talet. Under tiden slits många kvinnor fysiskt och psykiskt av dubbelarbetet med jobb och hemarbete. Förslag om subvention av hushållsnära tjänster har diskuterats som en lösning men har konsekvent fått tummen ner av socialdemokratin därför att dessa tjänster inte kan utnyttjas av de lägst avlönade. Vem ska städa hemma hos städerskan? är frågan som inte fått något svar. Nu är det dags att ta itu med den frågan. Kvinnors försämrade hälsa, den svarta städsektorn och behovet av fler jobb borde vara tillräckliga motiv för att regeringen, när den diskuterar budgetfrågor, ska vara beredd att gå till handling. De jämställdhetspolitiska skälen är starka. Efter sjuttiotalsreformerna om barnomsorg, föräldraförsäkring och särbeskattning har lite hänt på jämställdhetsområdet. Jämställdhetsutredningen som nyligen kom står också och stampar. Den fortsätter diskussionen om kvinnors deltidsarbete, deras försämrade hälsa, deras svagare ställning i arbetslivet, bristen på makt och inflytande och männens bristande del i det obetalda hemarbetet med hushåll och barn. Den fortsätter beskrivningen av det kvinnliga slitet. De första årskullarna kvinnor, 40-talisterna, som förvärvsarbetat (dubbelarbetat) hela sitt liv har börjat nå pensionsåldern och många är helt utslitna. Utslitenheten bland kvinnor härjar vidare och är mätt i sjukskrivning utbredd. Kvinnorna står, enligt utredningen, för två tredjedelar av all sjukskrivning och kvinnor är mer sjukskrivna än män oavsett ålder, utbildning, familjetyp eller bransch. Den politiska strategin för att möta detta har hittills varit att försöka förmå män att ta sin del i hemarbetet och att minska kvinnors och mäns betalda arbete med krav på sex timmars arbetsdag. Lite eller inget har hänt. Småbarnsmammorna lägger enligt SCB:s tidsundersökningar ner dubbelt så mycket tid som småbarnspapporna på hushållsarbete och omsorg om barn. Männen har inte ändrat sitt mönster under hela 1990-talet. Jämställdhetsutredningen konstaterar med tung röst att det sätt på vilket makar/sambor fördelar det obetalda arbetet är segslitet att förändra. Feministiskt initiativ signalerar att man ska göra just kravet på sex timmars arbetsdag till sitt eget. Förhoppningen är att det ska lindra det kvinnliga dubbelarbetet och få männen att börja dammsuga. Fan trot. Det är dags att ifrågasätta att fler män kommer att börja göra mer hemma genom arbetstidsförkortning följt av privata förhandlingar vid köksbordet med sin maka/sambo. Att fortsätta den strategin är att privatisera och individualisera den politiska kampen för jämställdhet. Kravet på arbetstidsförkortning riskerar också att cementera fast kvinnor i en sämre position i arbetslivet med sämre löner och fortsatt underordning på alla områden. Det är dags att lyfta upp frågan om det obetalda hemarbetet och göra den till en samhällsfråga och det är dags att skaffa en ny strategi för jämställdheten. I årtionden har kravet varit arbetstidsförkortning för män och kvinnor för att få mer tid med det obetalda hemarbetet. Den strategin har nått vägs ände och den vägen är kantad av sjuka kvinnor. Det är dags att äntligen befria kvinnorna från det obetalda hemarbete de så gott som ensamma släpat på sedan de gick ut i arbetslivet på allvar på sjuttiotalet. Vad som nu krävs är samhällsåtgärder. Regeringen kan gå från vackra ord till handfasta åtgärder och sätta upp frågan på sin dagordning för att öka jämställdheten och skapa fler jobb i tjänstesektorn. Regeringen bör nu ta de första stegen och skissa på en försöksverksamhet. Sjuttiotalets reformarbete med barnomsorgen kan ge vägledning. Införandet av barnomsorg innebar att man professionaliserade en del av det tidigare obetalda hemarbetet. Man skapade utbildningar och yrken som barnskötare och förskollärare. Man subventionerade barnomsorgen kraftigt så att alla skulle kunna efterfråga dessa tjänster. Först ut att sätta barnen på dagis var Saco- och TCO-kvinnorna. I dag, 30 år efter barnomsorgsbeslutet, är dagis en etablerad och respekterad del av samhället och på dagis finns nu barn från alla samhällsklasser. När man ska befria kvinnorna från delar av det obetalda hemarbetet kan man göra precis på samma sätt: Professionalisera arbetet, skapa utbildningar, subventionera tjänsterna från samhället så att alla får möjlighet att efterfråga dem! Här finns en rad arbetsuppgifter som skulle kunna utföras som avlönat arbete i stället för att utföras obetalt av utmattade ensamstående mammor och hårt pressade barnfamiljer: Städning, fönster- och mattvätt, vanlig tvätt, hämtning på dagis och vård av sjuka barn i hemmet. Poängen återigen är att dessa tjänster ska subventioneras så att de blir möjliga att efterfråga för alla, precis som barnomsorgen. Socialdemokratin har med goda skäl varit kallsinnig mot förslagen om subvention av hushållsnära tjänster då dessa tjänster inte blir tillgängliga för alla, till exempel de med låga inkomster. Samtidigt kan bara den som är blind förneka att det finns ett enormt behov av avlastning, framför allt i familjer med små barn, men också bland pensionärer. Detta behov kanaliseras nu i en svart städsektor med arbetskraft som är helt rättslös. Inom socialdemokratin pågår en debatt om detta och många vill bana en väg framåt och få ett genombrott som både gynnar jämställdheten, tar bort en svart städsektor och ger fler jobb. Med en kraftig subvention lik den man ger till barnomsorgen kan man nå målet att hushållsnära tjänster blir möjliga att efterfråga av den som vill ha dem. Då blir svaret på frågan om vem som ska städa hemma hos städerskan/städaren att en annan städerska/städare gör det. Precis som svaret på frågan om vem som tar hand om barnskötarens barn är att en annan barnskötare gör det. Det är hög tid att bryta mönstret med kvinnors dubbelarbete och sämre hälsa. Svaret är inte att kvinnor ska minska sin närvaro på arbetsmarknaden genom sex timmars arbetsdag för att kunna fortsätta ta hand om det obetalda hemarbetet. Kvinnor ska inte backa från sina dyrt tillkämpade positioner i arbetslivet, utan ta steg framåt i stället, och kräva utrymme, kräva lön, kräva makt och hälsa! Det förutsätter en fjärde stor jämställdhetsreform: Befria kvinnorna från det obetalda arbetet. Regeringen har ett gyllene tillfälle nu: Ta ett steg som både bidrar till jämställdheten och som ger fler jobb! KERSTIN oLSSON Ledamot i styrelsen för socialdemokraterna i Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 24191, "headline": "”Israels reträtt ur Gaza bara ett första steg”", "summary": "Att Israel drar sig ur Gaza och fyra bosättningar på Västbanken måste följas av en utveckling som ger hopp om en bestående fred.Israel måste inse att det ligger i landets intresse att tillbakadragandet från Gaza, som inleds i dagarna, följs av ett tillbakadragande från hela Västbanken. På så sätt undermineras de destruktiva krafter som menar att en fred inte är möjlig genom förhandlingar. Då skulle också den politiska dynamiken i Mellanöstern förändras i grunden, skriver utrikesminister Laila Freivalds och biståndsminister Carin Jämtin.", "article": "I dagarna inleds det israeliska tillbakadragandet från Gaza och fyra mindre bosättningar på norra Västbanken. Det är ett välkommet första steg som kan öppna för en återupptagen fredsprocess – men det måste följas av att samtliga ockuperade områden lämnas tillbaka. Om viljan finns kan det leda parterna ut ur den återvändsgränd som de befunnit sig i och skapa en möjlighet att förbättra levnadsvillkoren för palestinierna i de utrymda områdena. Tillbakadragandet är ursprungligen ett initiativ av den israeliske premiärministern Ariel Sharon. Det stöds av en majoritet av israelerna, vilket visar att många inser att en fortsatt ockupation i längden inte leder till den fred som en stor majoritet – både palestinier och israeler – önskar. Samtidigt har dess ensidiga karaktär kritiserats internationellt, bland annat av Sverige och EU. Internt i Israel finns också kritik då vissa motsätter sig att Israel nu lämnar ockuperad mark. Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestinska områdenas luftrum, gränser och vatten. Under dessa förutsättningar kommer Israel att ha fortsatt folkrättsliga skyldigheter som ockupationsmakt. Att nu Israel drar sig ur Gaza och de fyra bosättningarna på Västbanken får således inte bli en isolerad händelse. Tillbakadragandet måste följas av en utveckling som kan ge israeler och palestinier tillbaka det hopp om fred och minskad fattigdom som hos alltför många så tydligt raserats de senaste åren. Om tillbakadragandet kombineras med att kontroll över områdena samtidigt överlämnas på ett samordnat sätt till den palestinska sidan och om det följs av en motsvarande utveckling på Västbanken så kan också de palestinska områdenas folkrättsliga status komma att förändras över tid. Då kan gemensamma lösningar ges utrymme och misstron brytas ned. Det fokus som nu sätts på det israeliska tillbakadragandet från Gaza och fyra mindre bosättningar på Västbanken får inte samtidigt innebära att situationen på övriga Västbanken glöms bort. De israeliska bosättningarna fortsätter att byggas ut och separationsbarriären riskerar att uppfattas alltmer som en ny gränslinje – trots israeliska försäkringar om att barriären enbart är en temporär säkerhetsåtgärd. Farhågorna om etablerandet av en ny gräns understryks av uttalanden från Israels politiska ledning. Sveriges, EU:s och den internationella domstolens uppfattning är entydig: De delar av separationsbarriären som uppförs på ockuperad mark strider mot folkrätten och skall nedmonteras. Den israeliska ockupationens synliga närvaro i form av avspärrningar, utegångsförbud och där separationsbarriären uppförs på palestinsk mark har medfört att en normal ekonomisk verksamhet i de palestinska områdena är omöjlig att bedriva. Särskilt separationsbarriären har förödande konsekvenser. Byar och städer skärs av från varandra. Människor förlorar sina arbeten. Familjer splittras. Tillsammans med det bristande israeliska ansvarstagandet för den ockuperade befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska situation har ett läge skapats som gjort stora delar av de palestinska områdena helt beroende av internationellt bistånd. Världsbankens beräkningar visar på en kraftigt ökad fattigdom på de palestinska områdena. Den försämrade situationen har inneburit att det internationella biståndet, inklusive Sveriges, till stor del har kommit att skifta från mer långsiktigt utvecklingssamarbete till rent katastrofstöd. Utvecklingen är djupt oroväckande och ställer givarsamfundet inför ett svårt dilemma. Nu finansierar bland annat svenska medel en verksamhet som ockupationsmakten Israel, enligt internationell rätt, skall ansvara för. Samtidigt kan vi konstatera att stödet i många fall utgör skillnaden mellan total misär och en möjlighet att klara vardagens nödtorft. Därför kommer Sverige att fortsätta ge bistånd till de palestinska områdena, för att lindra de humanitära effekterna av den pågående konflikten. Det israeliska tillbakadragandet ställer också krav på det internationella samfundet. Vi intensifierar därför vårt arbete inom EU för att tillsammans med FN, USA och Ryssland i den så kallade Kvartetten främja dialog och förhandlingar. Vi kommer också att fortsätta stödja uppbyggnaden av en demokratiskt styrd och oberoende palestinsk stat. EU måste se till att Kvartetten tar ett fortsatt ansvar som sammanhållande kraft för de internationella ansträngningarna och förmår parterna att uppfylla sina åtaganden. Kvartettens särskilda sändebud, före detta världsbankschefen James Wolfensohn, har under de senaste månaderna visat att det är möjligt att sammanföra parterna. USA har ett särskilt ansvar för att visionen om en tvåstatslösning – en vision som president Bush delar – förverkligas. Israel måste inse att det ligger i landets intresse att tillbakadragandet från Gaza följs av ett tillbakadragande från hela Västbanken. På så sätt undermineras de destruktiva krafter som menar att en fred inte är möjlig genom förhandlingar. Då skulle också palestiniernas förtroende för president Abbas stärkas – och därmed hans möjligheter att fullt ut ta itu med korruption, laglöshet, terrorism och extremism. Ett samspel genom ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder och omvärldens stöd kommer att behövas för att en fredsprocess ska kunna komma i gång. Om tillbakadragandet från Gaza blir det första steget mot ett slut på den israeliska ockupationen skulle den politiska dynamiken i Mellanöstern förändras i grunden. Stora positiva förändringar skulle bli möjliga. Det skulle utan tvivel leda till en positiv ekonomisk, social och humanitär utveckling – inte bara för de konfliktdrabbade palestinierna och israelerna utan för hela regionen. En sådan utveckling ligger inte endast i palestiniernas och israelernas intresse, utan är en angelägenhet för omvärlden. Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida – den dagen är världen säkrare för oss alla. LAILA FREIVALDS Utrikesminister CARIN JÄMTIN Biståndsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 24192, "headline": "\"Israels reträtt ur Gaza bara ett första steg\"", "summary": "Att Israel drar sig ur Gaza och fyra bosättningar på Västbanken måste följas av en utveckling som ger hopp om en bestående fred. Israel måste inse att det ligger i landets intresse att tillbakadragandet från Gaza, som inleds i dagarna, följs av ett tillbakadragande från hela Västbanken. På så sätt undermineras de destruktiva krafter som menar att en fred inte är möjlig genom förhandlingar. Då skulle också den politiska dynamiken i Mellanöstern förändras i grunden, skriver utrikesminister Laila Freivalds och biståndsminister Carin Jämtin.", "article": "I dagarna inleds det israeliska tillbakadragandet från Gaza och fyra mindre bosättningar på norra Västbanken. Det är ett välkommet första steg som kan öppna för en återupptagen fredsprocess - men det måste följas av att samtliga ockuperade områden lämnas tillbaka. Om viljan finns kan det leda parterna ut ur den återvändsgränd som de befunnit sig i och skapa en möjlighet att förbättra levnadsvillkoren för palestinierna i de utrymda områdena. Tillbakadragandet är ursprungligen ett initiativ av den israeliske premiärministern Ariel Sharon. Det stöds av en majoritet av israelerna, vilket visar att många inser att en fortsatt ockupation i längden inte leder till den fred som en stor majoritet - både palestinier och israeler - önskar. Samtidigt har dess ensidiga karaktär kritiserats internationellt, bland annat av Sverige och EU. Internt i Israel finns också kritik då vissa motsätter sig att Israel nu lämnar ockuperad mark. Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestinska områdenas luftrum, gränser och vatten. Under dessa förutsättningar kommer Israel att ha fortsatt folkrättsliga skyldigheter som ockupationsmakt. Att nu Israel drar sig ur Gaza och de fyra bosättningarna på Västbanken får således inte bli en isolerad händelse. Tillbakadragandet måste följas av en utveckling som kan ge israeler och palestinier tillbaka det hopp om fred och minskad fattigdom som hos alltför många så tydligt raserats de senaste åren. Om tillbakadragandet kombineras med att kontroll över områdena samtidigt överlämnas på ett samordnat sätt till den palestinska sidan och om det följs av en motsvarande utveckling på Västbanken så kan också de palestinska områdenas folkrättsliga status komma att förändras över tid. Då kan gemensamma lösningar ges utrymme och misstron brytas ned. Det fokus som nu sätts på det israeliska tillbakadragandet från Gaza och fyra mindre bosättningar på Västbanken får inte samtidigt innebära att situationen på övriga Västbanken glöms bort. De israeliska bosättningarna fortsätter att byggas ut och separationsbarriären riskerar att uppfattas alltmer som en ny gränslinje - trots israeliska försäkringar om att barriären enbart är en temporär säkerhetsåtgärd. Farhågorna om etablerandet av en ny gräns understryks av uttalanden från Israels politiska ledning. Sveriges, EU:s och den internationella domstolens uppfattning är entydig: De delar av separationsbarriären som uppförs på ockuperad mark strider mot folkrätten och skall nedmonteras. Den israeliska ockupationens synliga närvaro i form av avspärrningar, utegångsförbud och där separationsbarriären uppförs på palestinsk mark har medfört att en normal ekonomisk verksamhet i de palestinska områdena är omöjlig att bedriva. Särskilt separationsbarriären har förödande konsekvenser. Byar och städer skärs av från varandra. Människor förlorar sina arbeten. Familjer splittras. Tillsammans med det bristande israeliska ansvarstagandet för den ockuperade befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska situation har ett läge skapats som gjort stora delar av de palestinska områdena helt beroende av internationellt bistånd. Världsbankens beräkningar visar på en kraftigt ökad fattigdom på de palestinska områdena. Den försämrade situationen har inneburit att det internationella biståndet, inklusive Sveriges, till stor del har kommit att skifta från mer långsiktigt utvecklingssamarbete till rent katastrofstöd. Utvecklingen är djupt oroväckande och ställer givarsamfundet inför ett svårt dilemma. Nu finansierar bland annat svenska medel en verksamhet som ockupationsmakten Israel, enligt internationell rätt, skall ansvara för. Samtidigt kan vi konstatera att stödet i många fall utgör skillnaden mellan total misär och en möjlighet att klara vardagens nödtorft. Därför kommer Sverige att fortsätta ge bistånd till de palestinska områdena, för att lindra de humanitära effekterna av den pågående konflikten. Det israeliska tillbakadragandet ställer också krav på det internationella samfundet. Vi intensifierar därför vårt arbete inom EU för att tillsammans med FN, USA och Ryssland i den så kallade Kvartetten främja dialog och förhandlingar. Vi kommer också att fortsätta stödja uppbyggnaden av en demokratiskt styrd och oberoende palestinsk stat. EU måste se till att Kvartetten tar ett fortsatt ansvar som sammanhållande kraft för de internationella ansträngningarna och förmår parterna att uppfylla sina åtaganden. Kvartettens särskilda sändebud, före detta världsbankschefen James Wolfensohn, har under de senaste månaderna visat att det är möjligt att sammanföra parterna. USA har ett särskilt ansvar för att visionen om en tvåstatslösning - en vision som president Bush delar - förverkligas. Israel måste inse att det ligger i landets intresse att tillbakadragandet från Gaza följs av ett tillbakadragande från hela Västbanken. På så sätt undermineras de destruktiva krafter som menar att en fred inte är möjlig genom förhandlingar. Då skulle också palestiniernas förtroende för president Abbas stärkas - och därmed hans möjligheter att fullt ut ta itu med korruption, laglöshet, terrorism och extremism. Ett samspel genom ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder och omvärldens stöd kommer att behövas för att en fredsprocess ska kunna komma i gång. Om tillbakadragandet från Gaza blir det första steget mot ett slut på den israeliska ockupationen skulle den politiska dynamiken i Mellanöstern förändras i grunden. Stora positiva förändringar skulle bli möjliga. Det skulle utan tvivel leda till en positiv ekonomisk, social och humanitär utveckling - inte bara för de konfliktdrabbade palestinierna och israelerna utan för hela regionen. En sådan utveckling ligger inte endast i palestiniernas och israelernas intresse, utan är en angelägenhet för omvärlden. Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida - den dagen är världen säkrare för oss alla. LAILA FREIVALDS Utrikesminister CARIN JÄMTIN Biståndsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 24205, "headline": "”En myt att kommunerna inte kan spara pengar”", "summary": "Dags att ge Sveriges kommuner större frihet men också att sätta press på dem att bli effektivare. Den svenska kommunsektorn tar in merparten av inkomstskatterna och levererar de flesta tjänster som ingår i välfärdens kärna. Vi har som medborgare rätt att kräva att kommunerna lever upp till detta stora ansvar och arbetar för att erbjuda oss så kostnadseffektiva och bra tjänster som möjligt. Det går i dag att spara 40 miljarder kronor årligen, skriver vd Robert Gidehag och två sakkunniga på Skattebetalarnas förening.", "article": "De svenska kommunerna står för en stor del av skatteuttaget och administrerar de mest närliggande välfärdstjänsterna. Ändå behandlas de på många sätt med silkesvantar i den politiska debatten. Den förhärskande synen har varit att kommunernas verksamheter lider av stora kvalitetsbrister och att sparpotentialen därför är obefintlig Våra erfarenheter efter att ha rest runt i landets kommuner är att detta är helt felaktigt. Det är en myt att det generellt råder resursbrist i svenska kommuner, det är en myt att det inte går att spara pengar i kommunsektorn och det är en myt att kvaliteten blir lidande om kommunsektorn som helhet i dag skulle minska sina kostnader. Vår analys visar att det finns en effektiviseringspotential på upp till 40 miljarder, vilket motsvarar en skattesänkning på fem hundra kronor i månaden för en genomsnittlig skattebetalare. Hur vägen dit kan anträdas framgår av en rapport, som bygger på omfattande intervjuer vi genomfört med effektiva svenska kommuner, som vi i dag kan presentera. Att granska de svenska kommunernas hantering av skattepengarna är ett av Skattebetalarnas förenings största pågående projekt. Under 2005 har vi besökt ett 25-tal kommuner i ett tiotal olika län. Inför varje sådant besök tar vi fram en rapport där vi jämför kostnaden per brukare i kommunens kärnverksamhet, enligt SCB:s statistik, med motsvarande kostnad för dels genomsnittet i den egna kommungruppen (till exempel större stad, medelstor stad, glesbygdskommun), dels med genomsnittet för de tio näst billigaste kommunerna i Sverige på varje område. Det är med växande förvåning som vi under arbetets gång kunnat konstatera hur stora och till synes omotiverade skillnaderna är för en plats inom de olika verksamheterna – förskola, grundskola, gymnasieskola, barnomsorg samt äldre- och handikappomsorgens ordinära och särskilda boenden. Den samlade effekten av de högre kostnaderna jämfört med andra kommuner handlar ofta om flera hundra miljoner i den enskilda kommunens budget. Om dessa kostnadsskillnader till fullo skulle kunna utjämnas och omvandlas till skattesänkningar finns det 216 kommuner som skulle kunna sänka skatten med mer än 50 öre och 132 stycken som skulle kunna sänka skatten med mer än en krona. Och detta enbart genom att nå genomsnittskostnaden inom den egna kommungruppen på varje område! Låt oss ta Örebro och Västerås som exempel. Två städer med väldigt lika förutsättningar. På område efter område, utom för gymnasieskolan, ligger kostnaderna väsentligt mycket högre i Örebro. Varför – vad gör Örebro på gymnasieskolans område som man inte lyckas med på andra områden? Är verkligen äldreomsorgen i Örebro dubbelt så bra som i Västerås då kostnaden faktiskt är dubbelt så hög? Vi ställer frågorna, men politiker och kommunledning svarar inte utan slår ifrån sig med klyschor om jämförelseproblem och parodiska påpekanden om att vd i Skattebetalarnas förening tidigare skrivit ”nyliberala böcker”. Det är inte ett rimligt förhållningssätt eftersom medborgarna i Örebro skulle kunna få behålla mer än 5 000 kronor mer av sin lön varje år om deras politiker förmådde driva verksamheterna lika effektivt som i andra större städer. I vår granskning har vi även studerat de tio näst billigaste kommunerna på varje område, och beräknat ett genomsnitt för dessa. Hela 284 kommuner skulle kunna sänka skatten med mer än två kronor om kärnverksamheterna blev lika billiga som i lågkostnadskommunerna. 144 kommuner skulle kunna spara pengar motsvarande minst 4 kronor på kommunalskatten. Det motsvarar ett extra barnbidrag i månaden för en normalinkomsttagare. Totalt uppgår sparpotentialen mätt på detta sätt alltså till 40 miljarder i den svenska kommunsektorn. En vanlig attityd hos kommunalpolitiker vi mött är att avfärda de siffror vi presenterar som kända och framhålla de områden där kommunen är billig som ett resultat av sparnit och hushållning med skattebetalarnas pengar samtidigt som de områden där kostnaderna är högre sägs bero på en rad specifika faktorer som långa avstånd, medvetna kvalitetssatsningar med mera. Vi har svårt att tro på detta och gjorde därför ett test. I Göteborg lät vi ringa upp ledamöter i kommunfullmäktige och nådde ett trettiotiotal. Två respektive en fullmäktigeledamot kände till att en grundskoleplats i Göteborg är ungefär 30 procent billigare än i Stockholm samtidigt som en plats i äldreomsorgen är cirka 30 procent dyrare. Resten av svaren representerar breda gissningar över hela skalan i båda fallen. Kort och gott – kommunfullmäktigeledamöterna har inte en aning om kostnadsstrukturen jämfört med andra kommuner. Vi tror inte att detta är unikt för Göteborg. Hur är det då med den vanliga uppfattningen att kvalitet och kostnad hör ihop? Vore det inte så att en kostnadsanpassning nedåt skulle medföra kvalitetsförsämringar? Vi är övertygade om att så inte skulle behöva vara fallet. För det första faller detta på sin egen orimlighet. Om nu äldreomsorgen vore dubbelt så bra i Örebro som i Västerås skulle väl de flesta äldre omedelbart flytta från Västerås till Örebro? Alternativt skulle vi se massiva demonstrationer utanför kommunhuset i Västerås. För det andra visar dagens rapport att sambandet mellan kostnad och kvalitet är mycket svagt. Vi har mätt kvalitet som personaltäthet i grundskolan, i förskolan och i äldreomsorgen. För samtliga Sveriges kommuner har vi studerat korrelationen mellan dessa kvalitetsmått och kostnaden per brukare. Det visar sig att sambanden är mycket svaga. För kommuner med likartad kostnad finns en mycket stor spridning i personaltäthet, oavsett vilken verksamhet vi studerat. I stort sett varje svensk kommun kan alltså hitta ett lämpligt jämförelseobjekt. Metoden vi använt är enkel och rekommenderas för ansvariga runt om i Sveriges kommuner. Vi har lyft luren och intervjuat politiker och tjänstemän i dessa lågkostnadskommuner. Resultaten är mycket intressanta och helt avgörande för hur vi skall se på kommuners ekonomi. Två aspekter är särskilt viktiga att lyfta fram. För det första är en kultur av kostnadsmedvetenhet av stor betydelse. Kommuner där hela organisationen, från kommunalråd till lärare och omsorgspersonal, förstår och lever efter betydelsen av sparsamhet med skattepengar lyckas ofta hålla en lägre kostnadsnivå. Det räcker oftast inte med spardirektiv ovanifrån, utan det krävs att alla kommunens medarbetare sluter upp bakom målet att hålla hårt i skattebetalarnas pengar. För det andra att kommunens sätt att organisera verksamheten har stor betydelse för kostnaderna. Kommuner med små administrativa staber och långtgående decentralisering har i allmänhet lägre kostnader. Utformningen av ersättningsmodellerna – hur pengarna fördelas till de enskilda verksamheterna – har också stor betydelse. Här handlar det om att skapa incitament för sparsamhet och snabba omställningar av organisationen, exempelvis genom system där hela anslaget följer brukaren. Ett annat viktigt område är upphandlingar. Kommuner som under lång tid arbetat med att konkurrensutsätta verksamheten kan i de flesta fall peka på att det bidragit till att hålla tillbaka kostnaderna. Vi tror att en viktig orsak till problemen är att kunskapen om dessa stora skillnader varit dålig. Alltför mycket kraft har ägnats åt att titta in i den egna verksamheten i stället för ut mot andra kommuner för att hämta tips och inspiration. Detta kan i sin tur hänga ihop med riksdagspolitikens oförmåga att sätta positiv press på svenska kommuner att utveckla produktiviteten. I stället har man fokuserat på mer och mer detaljstyrning av verksamheterna kombinerat med ett system för statsbidrag och skatteutjämning som är fruktansvärt komplext. Utifrån myten om resursbrist har man pytsat ut allt mer statliga pengar till liten nytta. Nyligen konstaterades exempelvis (Svd 24/7) att någon kvalitetshöjande effekt av de så kallade ”Wärnerssonpengarna” (10,5 miljarder) inte går att påvisa. Senast under våren i år tävlade partierna om att öka det statliga stödet till kommunerna. Detta samtidigt som behovet av skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare allt mer har börjat uppmärksammas. Men den kanske enklaste metoden att åstadkomma detta tycks bortglömd – att sänka kommunalskatterna. Som sagt – 144 kommuner i Sverige har en potential att sänka skatten med minst fyra kronor om de kunde bedriva kärnverksamheten lika billigt som i landets tio näst billigaste kommuner. Det motsvarar 10 300 kronor per år för en normalinkomsttagare. För övrigt samma storleksordning som moderaternas omtalade förslag baserat på förvärvsavdrag. Här finns alltså möjligheten att fördubbla denna skattesänkning. Den svenska kommunsektorn tar in merparten av inkomstskatterna och levererar de flesta tjänster som ingår i välfärdens kärna. Vi har som medborgare rätt att kräva att kommunerna lever upp till detta stora ansvar och arbetar för att erbjuda oss så kostnadseffektiva och bra tjänster som möjligt. I dag sker inte detta. I stället finns generellt stora och helt oförklarade kostnadsskillnader mellan kommuner och en nästan total ovilja att utreda och åtgärda orsakerna. Mängder av kommunledningar gömmer sig bakom den allmänna synen att kommunsektorn redan är hårt bantad och tar tacksamt emot ytterligare penningregn från staten. Det är dags att vända på detta, ge Sveriges kommuner större frihet men samtidigt också sätt press på dem att öka produktiviteten och realisera den effektiviseringspotential som finns. Robert Gidehag vd Skattebetalarna Svend Dahl utredare Skattebetalarna Helena Olsson chefekonom Skattebetalarna ", "article_category": "other"}
{"id": 24210, "headline": "Resan från barndomens till nutidens Polen", "summary": "Esther Ziv-Wierzbicki var tio år när hon lämnade Polen och flyttade till Israel. När hon i vuxen ålder återvände till barn-domens land och språk var mötet chockartat. Plötsligt kände hon igen det landskap som alltid funnits i drömmarna, men som hon inte kunnat identifiera.", "article": "När Esther Ziv-Wierzbicki lämnade Polen för snart femtio år sedan hade hon inte en tanke på att återvända. Hon var tio år gammal när hennes familj fick chansen att lämna landet och flytta till Israel. Det var 1957 under det kortvariga tövädret i Polen efter Stalins död. Familjen hamnade först i ett barackläger för nykomna immigranter utanför Tiberias i norra Israel. Där bodde ett tjugotal familjer från Polen och Marocko. – Den rådande atmosfären i Israel då var att man skulle lämna sitt förflutna bakom sig och glömma sitt ursprung – vi skulle alla bli fullvärdiga israeler, med ett nytt språk och en ny identitet. Jag lärde mig snabbt att tala hebreiska, men för mina föräldrar var det svårare, så vi fortsatte tala polska hemma. Mamma lärde sig aldrig prata hebreiska på riktigt, berättar Esther som de senaste tjugo åren bott i Jerusalem. Hon beskriver stämningen i sitt hem under den första tiden som ”underjordisk”: – Det kändes som om det var något fel på oss, att vi inte riktigt hörde till fast vi så gärna ville. Jag förbjöd mina föräldrar att tala polska när andra barn kom på besök, jag var livrädd för att någon skulle höra vårt konstiga språk. Mellan oss barn fanns en oskriven regel att aldrig tala om varifrån vi kom. Min dröm var att bli som en riktig sabra, en infödd israel. Tiden i lägret var förvirrande, framför allt för Esthers föräldrar, som hade svårt att förstå sig på sina nya landsmän från Marocko. Deras livsstil var helt annorlunda, och de talade arabiska sinsemellan. – Jag tror att mina föräldrar, precis som många andra europeiska judar, inte hade en aning om att det fanns sefardiska judar, präglade av den orientaliska kulturen. Mittemot oss bodde en man som hade två hustrur. Kvinnornas färggranna klädsel, deras mat och musik – allt var totalt främmande och obegripligt, det kändes inte som om vi hade något gemensamt med dem. Esthers båda föräldrar hade flytt till Sovjetunionen när tyskarna gick in i Polen i början av andra världskriget. När de återvände efter krigsslutet fann de att alla deras släktingar utom två av faderns bröder hade dödats av nazisterna. Deras gamla hem, pappans i Warszawa och mammans i Galicien, hade övertagits av andra familjer. De hamnade i stället, precis som de flesta av återvändarna från Sovjet, i staden Legnica vid tyska gränsen. Den tyska befolkning som tidigare bodde där hade flytt eller fördrivits under kriget. – Huset vi bodde i hade tidigare tillhört en tysk familj. Alla saker som fanns där – möbler, husgeråd, inredning – hade tidigare tillhört en annan, okänd familj. För mig spelade det inte så stor roll, men jag tror det var svårt för min mamma att finna sig tillrätta med det. Esther växte upp bland ruinerna i Legnica, som till stora delar hade förstörts under kriget. Familjens liv präglades även på den tiden av utanförskap och hemlighetsmakeri. – Mina föräldrar var övertygade antikommunister och levde hela tiden i rädsla för att bli avslöjade. Jag minns hur de brukade lyssna på Radio Free Europe bakom fördragna gardiner. De vuxna talade om Stalin som när som helst kunde skicka dem i fängelse. Familjens försörjning var också en källa till ständig oro. Esthers far, som förestod ett varuhus, ägnade en stor del av sin tid åt svartabörshandel. I Legnica fanns en av Röda arméns största baser i Polen, och där fanns ett överflöd av billiga varor som genom mellanhänder slussades ut till den polska svarta marknaden. Pappan var en av dessa mellanhänder, som genom sina kontakter med ryssarna förmedlade eftertraktade varor till polska kunder. Esther blev medveten om denna farliga hemlighet redan vid sex års ålder: – Jag hittade en dag en massa armbandsur i en låda och ropade förtjust till min mamma att jag hittat en skatt. Hon blev mycket arg och rädd och sade att jag fick aldrig berätta det för någon, för då skulle pappa bli skickad till Sibirien. När de polska judarna under general Wladyslaw Gomulkas tid fick möjlighet att lämna Polen valde familjen att starta ett nytt liv i Israel. Och för Esther begravdes barndomens Polen i glömska. Familjen flyttade så småningom till Tel Aviv, och när föräldrarna gick bort på 1970-talet slutade hon helt att tala polska. Hebreiskan blev inte bara hennes nya språk utan också hennes levebröd när hon på 1980-talet började arbeta på tidningen Maariv. När Polen och Israel inledde diplomatiska förbindelser i början av 1980-talet fick israeliska medborgare för första gången möjlighet att besöka Polen. Esther följde med den allra första israeliska delegationen 1983 – det var ett tjugotal journalister, författare och skådespelare. – När jag kom till Polen hände något fullständigt oväntat. Jag kände plötsligt igen det landskap som alltid funnits i mina drömmar, men som jag inte hade kunnat identifiera. Jag har alltid varit medveten om mina drömmar, och jag funderade mycket över varför de utspelade sig i en så speciell miljö. Det var som en chock att inse att Polen hela tiden hade funnits där i mitt undermedvetna, fast jag så omsorgsfullt hade förträngt det. Mötet med språket blev nästa chock: – När jag gick omkring i Warszawa och hörde alla tala polska var det som om något föddes på nytt inom mig. Både språkets ljud och orden träffade mig djupt, det öppnade någonting inom mig som varit inneslutet och undertryck. Jag insåg för första gången att polskan är mitt känslospråk. Jag, som både talar, skriver och undervisar på hebreiska, jag anser mig verkligen behärska det språket, förstod plötsligt att jag inte känner på hebreiska. Jag hade i alla år varit ett slags språklig zombie, utan att inse det. Detta möte med en bortglömd identitet ledde till ett utbrott av kreativitet, berättar Esther: – Jag skrev en bok direkt när jag kom hem, en samling galna noveller. Och sedan flera olika artiklar och berättelser – jag hade ett enormt behov av att formulera denna omvälvande upplevelse. Jag hade plötsligt upptäckt en hemkänsla och tillhörighet som jag aldrig känt i Israel, trots att jag hela mitt vuxna liv har ansett mig höra hemma där till hundra procent. – Men denna återfunna identitet var inte helt smärtfri – min polska är mycket begränsad, en tioårig flickas språk, inte särskilt utvecklat och sofistikerat. Och mitt förhållande till Polen är naturligtvis också präglat av starkt negativa känslor – det var där hela min släkt utplånades utom mina föräldrar som hann fly därifrån. Under detta första besök tog Esther tåget till Legnica, trots reskamraternas enträgna varningar – situationen i Polen var fortfarande osäker. Hon tillbringade två dagar i sin barndoms stad: – Det var också en sorts chock, för ingenting såg ut som jag hade väntat mig. Huset där vi bodde var som ett absurt skämt – vanskött och fult, och mycket mindre än jag mindes det. Och palatset mittemot – det var verkligen inget palats. Det besöket blev en dödsstöt mot min längtan till den barndomsmiljö jag hade föreställt mig i mina drömmar. Esther har varit tillbaka i Legnica ett par gånger till, men nu tänker hon inte åka dit mer: – Senaste gången kände jag – vad gör jag här? Den här platsen berör mig inte längre, den tillhör inte mitt liv. Jag behöver inte verklighetens Legnica, jag vill hellre behålla drömmarna och mina idealiserade minnen därifrån. Min konstiga barndom är egentligen inget att längta tillbaka till – och ändå längtar jag – det är så många motstridiga känslor, min personlighet är som ett pussel av många olika bitar. I mitten av 1990-talet ansökte Esther om polskt medborgarskap. Det var ganska ovanligt på den tiden, men nu är det många israeler som skaffar dubbelt medborgarskap. – I praktiken behöver jag det inte, men jag har ett känslomässigt behov av att få min polska tillhörighet bekräftad. När mina föräldrar lämnade Polen fråntogs de sitt medborgarskap. Jag var inte tillfrågad och hade naturligtvis inget val, och därför kändes det viktigt att få göra det valet nu. Mina förfäder var därifrån. de talade språket och hörde hemma där sedan generationer. Nu har Esther knutit nya band med Polen, genom nya vänner. Hon arbetar tillsammans med sin bror som är silversmed, och sköter hans affärsverksamhet. Hon ordnade förra året en utställning av hans verk, främst judiska rituella föremål i modern utformning, i Krakow. Hon har också börjat importera och sälja en polsk silversmeds arbeten i Jerusalem. – Polen är en del av mitt liv nu, jag älskar att resa runt där på semester och njuta av språket och kulturen. Men nu är det inte barndomens utan nutidens Polen jag längtar till. Hennes bror har inte förrän det senaste året återvänt till Polen – nu är han där för fjärde gången på en rundresa med sin hustru. – Han var bara fyra år när vi flyttade därifrån, så han har inte haft så starka minnen som jag av livet där. Han var från början helt ointresserad och förstod inte vad jag skulle där att göra. Men mina upplevelser har tydligen väckt hans nyfikenhet. Medan vi bläddrar i Esthers fotoalbum med svartvita bilder från hennes barndom kommer hennes son på besök. Han rycker på axlarna när jag frågar om hans relation till Polen – han har aldrig varit där. – Kanske åker jag dit någon gång i framtiden, som turist, eller för att göra affärer. Men det känns inte särskilt viktigt just nu, säger han. Lotta Schüllerqvist lotta.schullerqvist@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 24237, "headline": "\"Att bo utomlands ger en känsla av frihet\"", "summary": "Johanna Larsons tre barn är mer skotska än svenska, men hennes egen identitet är svensk, säger hon. Ibland längtar hon hem till Sverige, men att bo utomlands fascinerar henne. Johanna känner sig hemma, men ser samtidigt omgivningen med en viss distans.", "article": "Flygplanet började tappa höjd inför landningen i Glasgow. Johanna Larson och hennes döttrar Nina och Astrid kunde se det skotska landskapet breda ut sig långt där nedanför. - Flickorna blev ivriga, \"titta, åh, vad fint det är!\", berättar Johanna. Deras hjärtan klappade, de var hemma igen. Jag satt där och kände som jag brukade, att jag lite motvilligt var på väg till mitt främmande land - men deras glädje tröstade mig. Sedan tretton år tillbaka bor Johanna i Glasgow med maken Jimmy, som är uppvuxen där. Äldsta dottern Nina är 16 år, Astrid är 13 och sonen Patrick är 9. Så gott som varje sommar är hela familjen hemma i Sverige på besök, och ibland åker Johanna dit ensam, eller med någon av familjemedlemmarna. I flera år grät hon varenda gång hon lämnade Sverige för att åka tillbaka. - När jag såg Skottland där nere under molnen, då var jag inte glad. \"Visst är det fint, men varför är jag här egentligen?\" Jag hade alltid en liten depression den första tiden när jag var tillbaka i Glasgow. Men den där hemresan med flickorna blev lite av en känslomässig vändpunkt. Johanna kände också igen sig i döttrarnas reaktion. - Nina och Astrid kände precis som jag gör när jag kommer till Sverige. Man tycker allt är vackert, man ser en ful, sprängd bergvägg och tänker \"åh, den fina, svenska berggrunden\". Johanna, som är 45 år, växte upp i Gustavsberg utanför Stockholm. För henne var det hemma, det är där hon har sina rötter, säger hon. Men båda hennes föräldrar hade brutit upp från sina, de kom från andra platser i Sverige. Dessutom var båda konstnärer vilket innebar att de hade friare jobb och en lite annan livsstil än med Johannas kompisars föräldrar. - Jag kände mig hemma, men mina föräldrar hörde inte riktigt hemma i den kulturen. Jag kunde känna mig besviken för att de inte älskade Gustavsberg lika mycket som jag. Det är precis så som det är med mig och mina barn nu. När Johanna, hennes man och barnen åker till Sverige på somrarna är det alltid till Österlen i Skåne, en plats som också är \"hemma\" för Johanna. Under uppväxten tillbringade hon alla sommarlov i familjens sommarhus där. Nu brukar hon och hennes egen familj vara på sommarstället någon månad varje sommar. Där umgås de med Johannas föräldrar och syskon, och med gamla sommarkompisar som också återvänder till barndomens Österlen på semestrarna. Även gamla vänner från Stockholm brukar komma och hälsa på. - Det är ett riktigt sommargäng, säger Johanna. Det känns så bra att mina barn är med i det där också, att deras band till Sverige hålls kvar och att de får en chans att hålla igång sitt svenska språk. Även om Johanna ibland längtar efter Sverige är det något med att bo utomlands som fascinerar henne, säger hon. Så har hon känt ända sedan hon bodde ett år i Kanada som au-pair direkt efter gymnasiet. Det ger en speciell känsla av frihet, menar hon. Man blir inte bedömd av andra lika mycket, och man behöver inte själv bedöma andra, man är lite kulturellt fristående. Man behöver inte heller reta sig på företeelser i samhället på samma sätt som hemma, man har så att säga mindre med saken att göra. Hon kan känna sig hemma i Glasgow nu, men ser fortfarande på allt där med en viss distans. - Man kan känna sig som på resa, fast samtidigt utan resans nackdelar. Man slipper vara osäker för att man inte vet hur saker fungerar, som hur man gör när man ska betala, eller hur mycket ett kvarts pund skinka är, eller hur man uttalar gatunamnet Sauchiehall Street (en känd gata i Glasgow). Man kan känna sig hemma, och samtidigt som på resande fot. \"Mount Florida\" heter stadsdelen i södra Glasgow där Johanna och hennes familj bor, i ett så kallat townhouse, ett på brittiskt vis högt och smalt radhus med många skrymslen och prång. Jimmy jobbar som lärare, Johanna är grafisk designer och har sedan tio år en designbyrå tillsammans med två kompanjoner. - Ja, här är lite av Sverige, säger Johanna när vi stiger in i hennes vardagsrum. Ikea finns i Glasgow numera, förut fick man åka till Newcastle i England. Första gången vi gjorde det var det som att komma till ett slags svenskt tempel, allt kändes precis som i Sverige. Medan Johanna bodde i Sverige retade hon sig på patriotism och nationalromantik. Hon är förvånad över hur \"patriotisk\" hon kan känna sig nu, även den töntigaste reklambild från Stockholm kan sätta känslorna i gungning, och när hon själv kommer dit är varje gata världens vackraste gata. - Men det är klart att jag har en känslomässig bindning till Sverige, den försvinner nog aldrig, även om jag hör hemma mest här nu. Min identitet är ändå svensk. Jag skulle aldrig ha mage att kalla mig skotte - och jag har inte heller någon önskan om att vara mer \"skotsk\" än jag är. Det är skillnad när man är född, eller har växt upp här. Mina barn är skottar, deras identitet är mer skotsk än svensk. Jimmy och Johanna var unga när de träffades i USA, där båda befann sig på långresa. Jimmy hade då redan flyttat ifrån Glasgow och bott en tid i Holland. På nyåret 1982 såg Johanna Glasgow för första gången, på besök hos Jimmys föräldrar. - Jag tyckte det var så trist och fult, det kändes som att jag absolut inte skulle kunna bo här. Det var snöstorm, kallt och deprimerande, hela stan luktade kol och alla hus var svarta. Stålverket höll på att stänga, de ekonomiska problemen var stora. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Jimmy bestämde sig så småningom för att flytta till Stockholm för en tid. Där blev han erbjuden en kockutbildning och fick sedan snabbt jobb. Johanna gick på Konstfack. och 1989 föddes äldsta dottern Nina. - Vi hade ett bra liv som småbarnsfamilj i Stockholm, säger Johanna. Vi fick lägenhet via bostadsförmedlingen, det var som att vinna på lotteri, och vi fick dagisplats. Ändå kändes allt tillfälligt, i bakhuvudet fanns flyttplanerna, vi skulle inte stanna. Framför allt berodde det på att Jimmy inte trivdes, han längtade efter att bo i ett engelskspråkigt land. Han kände sig också begränsad i Sverige, han tyckte att det var opersonligt och svårare att umgås på ett naturligt sätt ute, som på pubar. Jag var lite mer kluven och hade inte så bråttom, men var också inställd på att vi skulle i väg. Vart de skulle flytta var osäkert. Jimmy var bland annat inne på Australien, men Johanna tyckte det var för långt från familj och vänner. När Ninas lillasyster Astrid var två månader lämnade de Sverige och slog sig ned i den lilla staden Largs på Skottlands västkust, där Jimmy jobbade dubbla skift på en restaurang. Där var vackert men isolerat, och ett halvår senare flyttade de dit ingen av dem egentligen hade tänkt sig - till Glasgow. - Då, när vi kom dit, älskade jag Glasgow, säger Johanna. Jag hade känt mig så ensam i Largs. Här fanns liv, affärer, restauranger, och vänliga, intresserade människor som gärna börjar prata med en på gatan. Folk i Glasgow är otroligt toleranta och välkomnande mot främlingar, i alla fall på individplanet - men jag inser att det finns främlingsfientlighet även här, särskilt mot en del större invandrargrupper, fast ändå i mindre utsträckning än i Sverige. Johanna har hållit kontakten med sina nära svenska vänner, även om de inte kan ses så ofta. Med åren har hon också fått riktigt nära vänner i Skottland, bland annat genom barnens lekkamrater i grannskapet. Synen på barn och barnuppfostran skiljer sig ganska mycket mellan Skottland och Sverige. Kraven på barnen är större i Skottland. - Det är tufft att skicka i väg dem till sex timmars skoldag, i skjorta slips och kavaj, när de bara är fyra år, säger Johanna. Disciplinen är ganska hård, de får bara gå på toaletten på rasten och så vidare. Men jag tror inte våra barn har tagit skada. Som jag upplevt det har det ändå funnits kärlek och värme hos de vuxna i skolan. Också i familjerna är disciplinen ofta hård, och man hör många gånger föräldrar skrika på sina barn, \"shut up\" och annat. - Det är obehagligt, säger Johanna. Men numera blir Jimmy och jag också irriterade över att svenska föräldrar inte säger till sina barn alls. Det finns absolut dåliga sidor i synen på barn här, men det finns även positiva sidor. Jag kan känna att man är rakare mot barnen här, man har mer klara regler som barnen mår bra av. Kommunikationssystemen är lite olika, folk i Sverige tyckte nog ofta att vi var för stränga mot våra barn när de var mindre. Det som varit svårast att acceptera i vardagen har kanske varit den ohälsosamma livsstilen, speciellt när det gäller barnen, säger Johanna. Det är skräpigt lite överallt, både barn och vuxna slänger matrester och tomma förpackningar var som helst. Och det är mycket godis, chips och läsk, även i skolan, barnen har med fickpengar för att köpa godis och i utflyktsmatsäckarna finns mest chips och cola. - I början var jag väldigt irriterad, jag ville inte låta mina barn växa upp med en livsstil som jag inte gillar. Det var svårt att ta rollen som ett slags hälsofantast, att vara den präktiga mamman som gav barnen morötter i stället för chips och pratade om hur \"vi gör i Sverige\". Man får bli lite mer tolerant själv, kompromissa. Utåt har Johanna legat lågt. Det är känsligt att kritisera andra föräldrar, fast en gång gjorde hon det. Hon såg en en ung, rar familj med en liten chipsätande dotter i vagn. När flickan ätit upp fick hon bestämda instruktioner om att slänga den tomma påsen - på marken, förstås, berättar Johanna. - Jag gick där bakom dem med Nina och Astrid, och kunde inte tro mina ögon. \"Varför lär ni inte ert barn att slänga påsen i en papperskorg?\" frågade jag. Svaret var ett hatiskt \"din jävla kossa\" med mera. I dag skulle jag inte göra likadant, jag var mer naiv då. Johanna kan längta jättemycket efter Sverige, efter familjen och de svenska vännerna, men det betyder inte att hon helst skulle vilja flytta tillbaka. Hela familjen brukar leka med tanken, berättar hon. Men för barnen skulle det innebära att flytta utomlands, och för Johanna själv att hon måste börja om från början och bygga upp sitt företag. Särskilt Jimmy längtar ibland efter att flytta i väg igen, någon annanstans - och själv få vara den som bor utomlands. De har diskuterat Malmö, med närhet både till Skåne och Köpenhamn. - Jag älskar Stockholm, och efter fem minuter där känns det som att jag bara skulle kunna flytta in igen, som att jag aldrig varit borta. Men om jag verkligen skulle flytta dit, då skulle jag missa den starka känslan jag får när jag kommer dit nu. Varje gång Johanna pratar med någon i Sverige så längtar hon hem dit, berättar hon. Men i våras, när hon varit där, kände hon - kanske för första gången - att hon faktiskt var glad att komma hem till Glasgow. - Då hade vi också röjt bort en massa grejer som vi haft liggande på vinden hos min bror sedan vi flyttade från Stockholm. Det kändes befriande, som att klippa ett band, som att göra upp med tanken att vi ändå ska återvända dit. Fast man vet ju aldrig hur det blir, vi kanske gör det i alla fall en dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 24247, "headline": "”Flyktingamnesti ger det nya systemet en chans att fungera”", "summary": "Nu måste vi se till att lagtiftningen blir mer generös så att fler människor som söker skydd får stanna i Sverige, skriver avgående SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi.För mig som socialdemokrat handlar den här frågan i grund och botten om humanism och solidaritet. Inget mer, inget mindre. Därför förväntar jag mig att Barbro Holmberg ändrar åsikt och att alla socialdemokratiska riksdagsledamöter tar sitt ansvar och röstar för humanism, för solidaritet och för flyktingamnesti den 14 september!", "article": "Den 14 september kommer riksdagen att fatta ett ödesbeslut som avgör framtiden för tusentals människor i Sverige. Det handlar om flyktingamnesti. Men inom socialdemokratin finns fortfarande ett motstånd mot att ge amnesti åt gömda flyktingar. Migrationsminister Barbro Holmberg är en av de socialdemokrater som är motståndare till flyktingamnesti. Därför vill jag nu i en sista ansträngning innan jag avgår som SSU-ordförande försöka att skapa opinion inom det socialdemokratiska partiet så att motståndet mot flyktingamnesti vittrar bort. För mig är det helt uppenbart att motståndet mot flyktingamnesti grundar sig i föreställningar som ligger långt ifrån det som socialdemokratin står för. Grovt räknat finns i Sverige cirka 10 000 människor som håller sig undan från myndigheterna för att slippa skickas tillbaka från de länder som de har flytt ifrån. Cirka 3 000 av dessa är barn. Dessa människor har alla gått igenom den svenska asylprocessen och sedan fått beskedet om att deras skäl till att ha flytt inte håller. Jag tänker inte här uttala mig om enskilda fall, men besluten har tagits av ett system som en riksdagsmajoritet ansett vara så dåligt att man har beslutat att skrota det. Det handlar om att asylsökande inte har kunnat få en riktig juridisk prövning, i stället har enskilda tjänstemän fattat beslut utifrån luddiga regler och ofta baserat sina beslut på en praxis som de senaste åren har blivit allt hårdare. Det är just därför som Utlänningsnämnden läggs ner och läns- och kammarrätt tar över som högre instanser för dessa ärenden. Själva datumet för denna övergång är den 31 mars nästa år. Frågan som kvarstår är hur vi ska se på alla de människ-or som har fått ett negativt besked i det gamla systemet men som fortfarande håller sig kvar i Sverige. Och hur vi ska se på alla de flyktingar som just nu väntar på besked från det gamla systemet. För mig är svaret enkelt: låt dem stanna och ge det nya systemet en chans att fungera. Att skjuta över alla dessa människor på det nya systemet skulle innebära en enorm arbetsbelastning för domstolarna. Ett av de allra största problemen med den svenska asylprocessen har varit att handläggningstiderna varit extremt långa. Det är också därför många människor har hunnit rota sig i Sverige och därmed grips av panik när beskedet om avvisning till slut kommer. Den desperation som då föds leder ofta till tragedier. Att från början bygga in dessa problem i det nya systemet vore en skam. Alla problem med den svenska asyl- och flyktingpolitiken kommer dock inte att lösas när man nu skapar en mer rättssäker asylprocess. Fortfarande kvarstår problemen med den mycket löst hållna och luddiga lagstiftning som ligger till grund för alla prövningar som görs, både i första hand inom Migrationsverket och nu i framtiden i domstolarna. Denna lagstiftning är på väg att förändras. Nu måste vi se till att den blir både tydligare och mer generös så att fler människor som söker skydd får stanna i Sverige. Den kritik som har riktats mot handläggare och enskilda tjänstemän inom bland annat Migrationverket är både okonstruktiv och missar också sitt mål. Dagens lagstiftning lämnar nämligen ett oerhört stort utrymme för tolkningar. Till exempel konstaterade Lagrådet i en översyn att lagstiftningen på detta område var mycket löst hållen och tämligen förvirrande. Bland annat skriver man så här: ”En mångfald av tämligen ospecifika uttryck – såsom synnerliga skäl, särskilda skäl, vägledande skäl, tillräckliga skäl och starka skäl – används på skilda håll i lagen när förutsättningar för en åtgärd eller ett undantag ska anges.” Därför måste lagen skrivas om och den politiska viljan måste vara tydlig i själva lagtexten. På så vis kan vi få en asylprocess som inte får leva ett eget liv utan styrs av klarare riktlinjer. Dessa riktlinjer måste förändra asylprocessen från vad den är i dag. För mig som socialdemokrat kommer det aldrig att vara okej att man skickar tillbaka homosexuella till ett Iran där homosexualitet är belagt med dödsstraff. Det kan heller aldrig vara acceptabelt att helt gå emot UNHCR:s rekommendationer och till exempel skicka tillbaka flyktingar till Bosnien. Något som Sverige har gjort under de senaste åren. För mig som socialdemokrat handlar den här frågan i grund och botten om humanism och solidaritet. Inget mer, inget mindre. Därför förväntar jag mig att Barbro Holmberg ändrar åsikt och att alla socialdemokratiska riksdagsledamöter tar sitt ansvar och röstar för humanism, för solidaritet och för flyktingamnesti den 14 september! Ardalan Shekarabi, förbundsordförande SSU ", "article_category": "other"}
{"id": 24265, "headline": "\"Flytta ansvaret för ungas straff till kriminalvården\"", "summary": "Vi frågar oss hur det är möjligt att femtonåringar redan kan ha inlett en brottskarriär utan att vuxenvärlden gripit in, skriver den borgerliga alliansen. Samhällets reaktioner på ungdomsbrott måste vara tidiga, tydliga och tuffa när barn och ungdomar begår brott. Vi måste ytterligare markera föräldrarnas ansvar. Polisen ska genomföra fler förhör i hemmen och föräldrarna ska vara skyldiga att närvara i domstolen när barn är med i en rättsprocess. Vårdnadshavare kan också göras ekonomiskt ansvariga för skador som ungdomar orsakar, skriver arbetsgruppens Johan Pehrson, Beatrice Ask, Peter Althin och Johan Linander. Arbetsgruppen vill också att man överväger att koppla bort socialtjänsten från den straffande rollen när någon döms till ungdomstjänst. Kriminalvårdens frivård kan ta över det verkställande straffet. I framtiden ska också alla brott utförda av ungdomar under 15 år utredas för att markera allvaret i kriminaliteten.", "article": "Vi är djupt bekymrade över att insatserna mot ungdomars brottslighet präglas av uppgivenhet från den socialdemokratiska regeringen. Gång på gång frågar vi oss hur det är möjligt att femtonåringar redan kan ha inlett en brottskarriär utan att vuxenvärlden gripit in. Socialtjänst och polis saknar både verktyg, resurser och inte minst politiskt ledarskap. S-regeringen har i åratal begravt frågan om unga lagöverträdare i utredningar. Den senaste som kom innehöll med några undantag än mer av fel inställningar i form av till exempel ökat användande av åtalsunderlåtelse vid brott. Att ta itu med kriminaliteten bland barn och ungdomar är för oss en högprioriterad fråga. I grund och botten handlar det om att vi vill skapa en attitydförändring. Vi vill se ett större engagemang för barn och ungdomar där varje signal om att något är på väg att gå snett skall tas på allvar. När en tolvåring skolkar måste skolpersonalen reagera direkt. När en trettonåring påträffas berusad på stan måste föräldrar och socialtjänst agera omedelbart. När en fjortonåring misshandlar och stjäl från sin kamrat ska brottet utredas av polis. Samhällets reaktioner på ungdomsbrott måste vara rättssäkra och inriktade på att stoppa det kriminella beteendet. Det måste, enkelt uttryckt, komma tidiga, tydliga och tuffa åtgärder när barn och ungdomar begår brott. Vi kommer senare presentera en rapport med en rad konkreta förslag som vi vill genomföra om vi får väljarnas förtroende efter valet nästa år. Det är i första hand föräldrars ansvar att unga inte begår brott. Under småbarnsåren grundläggs förmågan att fungera som vuxen individ. En kärleksfull och trygg uppväxtmiljö är det viktigaste vi som föräldrar kan ge våra barn. Föräldrars delaktighet spelar stor roll. Redan i dag är polisen skyldig att underrätta vårdnadshavare när ungdomar under 18 år misstänks för brott. Polisen behöver skärpa rutinerna och exempelvis genomföra fler förhör i hemmen så att föräldrarna både får veta vad som pågår, men också får en verklig möjlighet att stötta sina barn. Föräldrar skall vara skyldiga att närvara i domstolen när barn är med i en rättsprocess, oavsett om det är som tilltalad, målsägande eller vittne. Det finns starka skäl till att ytterligare markera föräldrarnas ansvar. Ett sätt skulle kunna vara att vårdnadshavare görs ekonomiskt ansvariga upp till ett visst maxbelopp för skador som ungdomar orsakar. På så sätt blir det än mer tydligt att föräldrar har ansvar för vad barnen gör och var de befinner sig. Kostnaderna för till exempel skadegörelse skulle då inte enbart belasta brottsoffer, näringsidkare och försäkringsbolag. En sådan lagstiftning finns i Norge. Skolans viktigaste uppgift förblir att förmedla kunskap. Utbildning spelar en nyckelroll för att bryta sociala mönster. Därför är det extra viktigt att skolan håller hög kvalitet i socialt utsatta områden där det finns ökad risk för att ungdomar dras in i kriminalitet. Den svenska skolan brister när det gäller arbetsro. Elever med låg studiemotivation är de största förlorarna när skolan inte fungerar. Allvarliga brott som begås i skolan måste polisanmälas. Ett bra samarbete mellan föräldrar, skola och polis förebygger brott. Alla skolor bör därför ha en kontaktperson hos polisen. Påföljderna för ungdomar måste vara rättssäkra och effektiva. År 1999 infördes påföljden ungdomstjänst. Det innebär att domstolarna får förena överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om att den unga skall utföra exempelvis oavlönat arbete, eller delta i särskild programverksamhet. Detta ligger helt i linje med vårt synsätt att brottet skall resultera i en tydlig reaktion från samhällets sida, samtidigt som den unge måste få möjlighet att ta till sig konsekvenserna av brottet. Under våren 2005 gjorde riksdagens utredningstjänst på uppdrag av oss en kartläggning över kommunernas ungdomstjänst. På frågan om kommunen kan erbjuda både oavlönat arbete och programverksamhet svarade nästan hälften (44 procent) av kommunerna nej. Det är ett oacceptabelt resultat. Tanken med ungdomstjänst, att den unge skall utföra ett arbete som påföljd för ett brott han eller hon begått, är helt riktig. Vi menar att ungdomstjänsten skall vara en självständig påföljd som bör utdömas i kombination med obligatorisk programverksamhet. Det innebär att den dömde både får utföra ett arbete och delta i ett konsekvensprogram som kan innehålla besök på akutmottagning på sjukhus, häkten och fängelser, brottsofferjourer, och andra platser där brottslighetens konsekvenser blir konkreta och verkliga. Efter avslutad ungdomstjänst bör den unges insatser utvärderas tillsammans med föräldrarna. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten innebär antingen att vården genomförs på frivillig väg eller genomförs med tvång. Det kan i praktiken innebära en enstaka kontakt med en socialsekreterare eller placering på institution. De utvärderingar som gjorts av Brottsförebyggande rådet tyder på mycket allvarliga brister i genomförandet. Politiken när det gäller unga lagöverträdare präglas av en missriktad välvilja då sociala insatser har blivit lika med nästan inga insatser. Ett problem som länge diskuterats är socialtjänstens dubbla roller som både \"vårdande\" och \"straffande\". I praktiken förstår varken socialtjänsten eller den unge skillnaden mellan dessa roller. Det kan därför vara nödvändigt att socialtjänsten kopplas bort från den straffande rollen. Vi kommer överväga att överföra ansvaret för verkställandet av straffet till kriminalvården inom ramen för frivården. Dess erfarenheter kan innebära bättre förutsättning att lyckas med bland annat programverksamhet och genomförande av ungdomstjänst. Det sociala arbetet skall dock självklart ligga kvar hos socialtjänsten, men behöver nå en avsevärt högre kvalitet. Alla brott bör utredas. Redan i dag finns möjlighet för polis att utreda brott när gärningsmannen är under 15 år, och i framtiden bör det vara huvudregeln och inte undantaget. På detta sätt markeras allvaret i kriminaliteten, ansvarsfrågorna klarläggs och kraftfulla sociala insatser kan sättas in i tid. Även ur ett brottsofferperspektiv är det viktigt att brott klaras upp. Kriminalitet och drogmissbruk har ett tydligt samband. Det måste därför bli tillåtet att ta urin- och blodprov på ungdomar under 15 år vid allvarlig misstanke om narkotikabruk. I dag är det svårt att ge någon under 15 år tidig hjälp när det finns misstanke om narkotikamissbruk. Upptäckt av missbruk och påföljande stödinsats försvåras av de gällande reglerna om förbud mot så kallad kroppsbesiktning i form av att till exempel lysa med ficklampa i den förmodade missbrukande unges öga. Till sist vill vi peka på det viktiga sambandet att barn och ungdomar som blivit utsatta för brott löper mycket stor risk att själva bli förövare. Därför är det angeläget att unga brottsoffer får stöd och att brotten klaras upp. Det minskar risken för att \"rättvisa\" skipas på stan. Medling, det vill säga att gärningsmannen skall möta sitt offer och konfronteras med det lidande han orsakat i närvaro av en neutral person, kan vara en bra modell som kan användas även när gärningsmannen är under 15 år och inte är straffmyndig. Alla kommuner bör bli skyldiga att erbjuda medling. På flera håll i landet finns särskilda stödcentra för unga brottsoffer, i praktiken finns socialsekreterare placerade hos polisen med uppgift att arbeta med just detta. Vi ser gärna att socialsekreterare placeras på polisstationerna för att konkret arbeta med stöd till barn och ungdomar som blivit utsatta för brott. På så sätt kan onda cirklar brytas. Kampen mot ungas kriminalitet måste bygga på en kristallklar koppling mellan handling och samhällets reaktion. Nuvarande tillkortakommanden hos föräldrar, skola och socialtjänst får inte vara en ursäkt för att inte heller rättsväsendet skall reagera med tydlighet. Passivitet och strutsmentalitet förlorar alla på inte minst den unge på glid in i kriminalitet. Alliansens arbetsgrupp för rättsfrågor Johan Pehrson, fp, ordförande Beatrice Ask, m Peter Althin, kd Johan Linander, c ", "article_category": "other"}
{"id": 24273, "headline": "De älskar dödenmer än livet", "summary": "Två veckor efter den 7 juli slog terrorister återigen till mot London. Men gärningsmännen tycks än en gång ha misslyckats i sina mordiska uppsåt.", "article": "Terroristerna som angrep London den 7 juli uppnådde inte samma förödelse som deras själsfränder i Madrid och New York. Efter attacken mot kollektivtrafiken i den brittiska huvudstaden för två veckor sedan insåg många londonbor att det hade kunnat sluta mycket värre. Fyra samordnade attacker, tre av dem nere i tunnelbanan, tusentals människor på väg till sina arbeten. Så såg förutsättningarna för katastrofen ut. Gårdagens attack mot tre av Londons tunnelbanestationer, Oval, Shepherd’s Bush och Warren Street, samt en buss i Hackneyområdet förde omedelbart tankarna till den 7 juli. Men återigen tycks gärningsmännen ha misslyckats i sina uppsåt. De tidiga rapporterna talade om att blott en person hade skadats. Att de värsta farhågorna inte besannats vid det första juliattentatet – och inte heller nu i det andra – har förklarats med att terroristernas möjligheter att finansiera, planera och utföra sina dåd kraftigt beskurits sedan den 11 september. I den meningen har kampen mot Usama bin Laden och hans följeslagare varit framgångsrik – bara i Storbritannien har polisen och säkerhetstjänsten under de senaste åren lyckats förhindra flera dåd. Detta arbete har fått mindre uppmärksamhet än de utförda terrorhandlingarna. Men det har varit avgörande för att människor ska kunna fortsätta att leva sina liv som vanligt. Samtidigt kan ingen polis, hur effektiv den än är, stoppa varje fanatiker som är beredd att offra sig eget liv för att spränga ett fullsatt tunnelbanetåg eller en dubbeldäckare i luften. Vi vet ännu inte vilka som låg bakom torsdagens försök att döda och lemlästa, men de radikala islamisterna har med sina gärningar och öppet deklarerade ambitioner visat att de är i stånd att utföra sådana attacker. Till skillnad från traditionella terrorgrupper som hemsökt Europa under senare decennier, har jihadisterna inga mål som är politiskt förhandlingsbara. Deras strävan är att göra slut på den västerländska demokratins form och livsstil. Visionen är apokalyptisk, metoderna är mordiska. Mot liberalismen står blodbadets politik. Det är inte en konfrontation mellan den västliga världen och den islamiska. Usama bin Laden och hans anhängare har visserligen muslimska och lokala rötter, men påfallande många av de senaste årens mördare har också en identitet som västerlänningar. Männen från den 11 september levde i Hamburg. Richard Reid, som försökte spränga ett Atlantflyg med en skobomb, föddes som kristen i England. Ahmed Omar Sheikh, som var med och organiserade mordet på Wall Street Journal-reportern Daniel Pearl, är brittiskfödd men har pakistanskt ursprung. Som Paul Berman påpekar i boken ”Terror and Liberalism” studerade Omar vid London School of Economics, skolan där många unga trotskister, maoister och andra vänsterextremister rörde sig i kårkorridorerna för inte så länge sedan. 7 juli-mördarna tycks också ha varit någorlunda välutbildade britter med pakistansk bakgrund. Inte heller de kan göra anspråk på att vara fattiga och förtrycka som i desperation bestämmer sig för att massakrera oskyldiga medborgare. Det är i stället fanatiska idéer som drivit dessa individer mot dödskulten och bomberna. Och deras intentioner begränsar sig inte till civila kristna och judar. Hotet riktas i hög grad mot majoriteten moderata muslimer som inte delar deras förvridna världsbild. Ett hoppingivande tecken är att stödet för självmordsterror och andra våldsdåd i islams namn just nu tycks falla i den muslimska världen. I alla fall om man ska tro en stor Pewmätning som presenterades häromveckan. I Libanon ansåg exempelvis 73 procent av de tillfrågade år 2002 att terror ibland kan vara motiverat. I dag är motsvarande andel 39 procent. Det påminner om att kampen mot terrorn i stor utsträckning är en kamp inom islam. Ytterst är det bara muslimer som kan förhindra att deras religion kidnappas och tas över av män som älskar döden mer än livet. DN 22/7 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 24274, "headline": "\"Gillberg upprörs inte av illdåd\"", "summary": "Göteborgsprofessorn Christopher Gillberg gör sig till en hjälte som försvarar sekretessbelagt material - i stället för att försvara sig mot misstankarna om forskningsfusk, skriver förre professorn Bengt Börjeson.", "article": "Göteborgsprofessorn Christopher Gillberg gör sig till en hjälte som försvarar sekretessbelagt material - i stället för att försvara sig mot misstankarna om forskningsfusk, skriver förre professorn Bengt Börjeson. Christopher Gillberg har blivit dömd till dagsböter och villkorlig dom för sin vägran att från ett psykiatriskt projekt lämna ut journalmaterial om barn med damp/adhd och deras familjer. Han tecknar bilden av sig själv (DN Debatt 13/7) som den som heroiskt försvarar familjernas intresse ända därhän att han själv fälls av domstolen. \"Det inträffade visar att rättssäkerheten inte existerar.\" Det är en sällsynt ohederlig berättelse som Gillberg försöker lura DN-läsarna att tro på. Flera viktiga omständigheter glöms bort. Det är naturligtvis inte vilka privatpersoner som helst som var intresserade av Gillbergs material, utan forskare som misstänkte att Gillberg fifflat med sitt material. Detta är en oerhört stark anklagelse och jag vet mig aldrig ha sett ett övertygande försvar från Gillbergs sida i denna sak. Han omvandlar frågan om forskningsfusk till att vara en fråga om att inte lämna ut sekretessbelagt material. I denna berättelse gör han sig till hjälte. Den andra orimligheten gäller Gillbergs utfästelse att inte lämna ut material till någon annan under några som helst förhållanden. Vad ger honom rätt att ge sådana löften? En grundläggande regel i allt forskningsarbete är att forskarens arbete skall kunna kontrolleras och granskas av andra forskare. Inga utfästelser i världen till medverkande i kliniska studier kan upphäva detta grundläggande villkor. Däremot är givetvis de granskande forskarna underkastade sekretessbestämmelser. Materialet kan aldrig hamna utanför kretsen av forskare och granskande forskare. Till sist: Gillberg utelämnar fantastiskt nog i sin artikel att hela det psykiatriska materialet förstördes av hans medarbetare! Om jag läst tidningarna rätt så hävdade Gillberg att det var under hans utlandsresor som illdådet begicks. Ingen kan nu någonsin kontrollera anklagelserna mot Gillberg. Om jag vore i hans kläder och oskyldig så skulle jag vara oerhört upprörd över medarbetarnas tilltag. De har ju definitivt eliminerat möjligheten för Gillberg att någonsin bevisa sin oskuld. Någon sådan reaktion från hans sida har inte märkts. Något fördömande av medarbetarnas handlande har han inte uttalat. Gillbergs handlande är ett lågvattenmärke för svensk forskning. ", "article_category": "other"}
{"id": 24289, "headline": "\"Ställ högre miljökrav på dieselbilarna i Sverige\"", "summary": "Sverige ställer alltför låga miljökrav på dieselbilarna och riskerar därför att misslyckas med klimatpolitiken, varnar Naturskyddsföreningen. . Dieselbilar går i princip att göra lika rena som bensinbilar. Men utan tvingande lagstiftning och effektiva skattepremier kommer tekniken inte ut på marknaden. Den hejdlösa expansionen av illa renade dieselbilar i Europa är oroande, skriver generalsekreteraren Svante Axelsson och trafikexperten Magnus Nilsson i Svenska naturskyddsföreningen. Både i Sverige och inom EU är man på väg att införa regler om skatterabatt för dieselbilar som släpper ut högst 5 milligram partiklar per kilometer, trots att det finns bilar som klarar sig med ett milligram. Men om Sverige driver fram en modern dieselteknik på hemmamarknaden har regeringen ett trumfkort i förhandlingarna om nya avgasregler inom EU.", "article": "Hur koldioxidutsläppen från den svenska transportsektorn utvecklas avgör om vi kan klara klimatpolitiken. Eftersom en personbil med dieselmotor släpper ut cirka 30 procent mindre koldioxid per kilometer än motsvarande bensinbil skulle en högre andel dieselbilar i den svenska bilparken göra det lättare att nå målen. Problemet är att dieselbilarna orsakar betydligt högre utsläpp av främst partiklar och kväveoxider än bensinbilarna. Priset för en radikal övergång till diesel skulle därför bli ökade hälsorisker och en större belastning på haven, skogarna och andra naturliga ekosystem. Den hejdlösa expansion av illa renade dieselbilar som just nu pågår på kontinenten är mot denna bakgrund mycket oroande. Dieselbilar går i princip att göra lika rena som bensinbilar. Partikelfiltren blir allt mer effektiva. Flera stora biltillverkare, bland annat DaimlerChrysler, har presenterat nya så kallade Nox-katalysatorer som radikalt kan minska utsläppen av kväveoxider utan att dieselns energieffektivitet försämras nämnvärt. Men modern reningsutrustning gör bilarna dyrare, och utan en tvingande lagstiftning eller effektiva skattepremier kommer den moderna tekniken inte ut på marknaden. Det viktigaste hindret för att fullt ut utnyttja dieselteknikens klimatfördelar är paradoxalt nog de alltför svaga avgasreglerna för dieselbilar. Att öka dieselandelen är viktigt för klimatpolitiken, men för detta krävs att avgaskraven för dieselbilar skärps till minst samma nivå som för bensinbilar. Med teknikneutrala avgasregler skulle det dessutom vara möjligt att städa upp i den komplicerade och från miljösynpunkt mycket inkonsekventa beskattningen av personbilar och drivmedel. Till helt nyligen var det nästan omöjligt att köpa en ny dieselbil med partikelfilter. De avgaskrav som trädde i kraft inom EU så sent som den 1 januari 2005 ställer märkligt nog inga sådana krav. I och med att de nya reglerna trädde i kraft blev det dock samtidigt möjligt för enskilda EU-länder att på egen hand införa ekonomiska stimulanser på avgasområdet. Ett antal EU-länder signalerade därför att de ville införa skatteförmåner för dieselbilar med partikelfilter. För att skapa ordning i klassen utfärdade EU-kommissionen i januari en rekommendation att skatterabatterna borde knytas till ett partikelutsläpp på högst 5 milligram/kilometer. I Sverige fick Vägverket i uppdrag att föreslå hur man via en sänkt fordonsskatt för dieselbilar med partikelutsläpp under 5 milligram/kilometer skulle kunna öka dieselandelen. Dessa bilar säljs redan. Under januari och februari 2005 hade cirka 20 procent eller knappt 800 av de dieselpersonbilar som nyregistrerades enligt tillverkarens uppgifter partikelutsläpp under 5 milligram/kilometer. Men för drygt hälften av dessa, över 400, angavs partikelutsläppen till bara 1 milligram/kilometer. Uppgiften visar att nivån 5 milligram/kilometer är en bra bit högre än vad man med befintlig teknik klarar av. På motsvarande sätt finns som nämnts dieselmotorer med radikalt lägre kväveoxidutsläpp. Inför de kommande EU-förhandlingarna om nästa generations avgasregler har den svenska regeringen, bland annat i den miljömålsproposition regeringen lämnade till riksdagen i maj, entydigt ställt sig bakom kravet om teknikneutrala avgasregler. Konkret betyder det främst att partikel- och kväveoxidutsläppen från dieselbilar måste sänkas radikalt, men också att det införs gränsvärden för bensinbilarnas partikelutsläpp. Bilregistrets statistik, kopplad till den utveckling som pågår inom bilindustrin, katalysatortillverkarna med flera, visar att en tuff, teknikneutral avgaslagstiftning är en klart realistisk målsättning för EU-förhandlingarna. Tyvärr sänder både den svenska regeringen och olika myndigheter ut signaler som riskerar att försvaga den svenska förhandlingspositionen. I de förberedande diskussionerna har Naturvårdsverket redovisat förslag som närmar sig teknikneutralitet när det gäller partiklar. När det gäller kväveoxider vill man dock behålla olika krav på bensin- och dieselbilar. En annan statlig myndighet, Vägverket, har på det inhemska planet lanserat förslag som snarast skulle motverka både teknikutvecklingen och arbetet för teknikneutrala regler. Det blir i varje fall resultatet av de bägge förslag om dels skatterabatter för nya dieselbilar med partikelfilter, dels om kriterier för statens upphandling av \"miljöbilar\" som verket de senaste månaderna presenterat. Verket är inte ensamt skyldigt. I det förslag till svensk skatterabatt för bilar med partikelfilter som man lämnat till regeringen lägger man sig således på den nivå på 5 milligram/kilometer som EU-kommissionen rekommenderat, det vill säga på en nivå som redan är på väg att etablera sig på marknaden. Tyvärr begärde regeringen inte förslag vid någon annan, lägre nivå. På kort sikt kan detta motiveras, men för att driva marknaden och den tekniska utvecklingen av dieselbilar till lika låga nivåer som från bensinbilar borde skatterabatten förstärkas för bilar med utsläpp på bara till exempel 2,5 eller 1 milligram/kilometer. På motsvarande sätt borde man föra in en stimulans för dieselbilar som ger lägre kväveutsläpp än vad som är obligatoriskt. I sitt förslag till regler för den statliga upphandlingen av så kallade miljöbilar fullföljer Vägverket den teknikkonserverande linjen. För partikelutsläpp sätts kravet för dieselbilar vid 5 milligram/kilometer. För kväveoxider krävs ingenting utöver EU-normen för att bilen ska definieras som \"miljöbil\"! Det rimliga vore att gifta samman den principiella svenska hållningen av avgasfrågor med de konkreta åtgärderna på hemmaplan. Definitionen av miljöbil och skattestimulansen för renare bilar bör självfallet anknyta till den svenska förhandlingspositionen och stärka den. Genom att på hemmamarknaden etablera den nya tidens dieselteknik kan regeringen skaffa sig ett oöverträffat trumfkort inför förhandlingarna om de nya avgasreglerna. Behovet av en sådan samlad strategi förefaller akut. I förra veckan offentliggjorde EU-kommissionen det utkast till nya avgasregler som de fortsatta förhandlingarna kommer att baseras på. Kommissionens förslag är tyvärr mycket defensivt. När det gäller dieselbilarnas partikelutsläpp rekommenderar kommissionen den nivå som redan är på väg att etableras på marknaden, 5 milligram/kilometer, det vill säga i praktiken ingen skärpning alls. På kvävesidan är förslaget om möjligt ännu svagare - skärpningen från 0,25 gram/kilometer till 0,20 gram/kilometer är kosmetisk och ska jämföras med den norm på 0,08 gram/kilometer som redan gäller för bensinbilar. Om EU-kommissionens förslag går igenom blir det inte möjligt att på många år utnyttja dieseltekniken för att få ned personbilarnas koldioxidutsläpp. Dieseltekniken behöver ett tuffare regelverk för att kunna bli tillgänglig. I vårt land finns både kunskapen och engagemanget att ta ledningen i processen. Men då krävs en sammanhållen, offensiv strategi där myndigheter och regeringen drar i samma riktning så att vi som ett led i förhandlingsstrategin på hemmaplan visar vad som kan uppnås. I det arbetet finns allierade i andra länder och inom industrin. Våra möjligheter att agera försvagas om regeringen följer Vägverkets rekommendationer när det gäller skatterabatter och miljöbilar men också om Naturvårdsverkets preliminära ståndpunkt blir officiell svensk politik. SVANTE AXELSSON MAGNUS NILSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 24328, "headline": "”Terroristerna blottlägger världsledarnas maktlöshet”", "summary": "Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell: London den 7 juli 2005 är en stor seger för terrorismen. Terrorattackerna syftar inte till att tvinga fram politiska förändringar. Det finns därför ingen brygga som leder från våldet till förhandlingsbordet. Terroristerna i London må ha vunnit en stor seger, men segern att styra världen borde de inte få vinna. Men terroristerna blottlade samhällets slutliga skyddslöshet och hur maktlösa världens ledare är. Inga ord, hur välformulerade de än är, kan täcka över dessa gapande hål, skriver freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell.", "article": "När de första tyska bomberna föll mot London 1940 flockades nyfikna kring bränder och kratrar. ”Blitzen” blev, åtminstone i efterhandsperspektivet, en tid av enighet, hjälpsamhet och krigshumor. Hög som låg trängde ihop sig i skyddsrum och tunnelbanestationer. Inte heller när IRA flyttade över sin terrorism från Nordirland till London och andra brittiska storstäder upphörde det dagliga livet; många britter satte en ära i att inte låta sig bekommas. Vad Hitler inte klarat av skulle inte irländska terrorister kunna uppnå. I jämförelse med detta framstod det amerikanska samhällets ständiga fruktan för nya terrorattacker efter World Trade Center som överreaktioner. Men detta var före den 7 juli 2005. Den terrorns ”Blitz” som drabbat London, bokstavligt talat som en bombmatta, förvandlade abstraktioner till obeskrivlig och motbjudande verklighet. Vad alla politiker, experter och media varnat för och beskrivit har inträffat. Kunskapen om att denna typ av angrepp mot en storstads mest sårbara punkter kunde inträffa var till ingen som helst nytta. Gentemot motståndare som är beredda till vilka handlingar som helst, som har privilegiet att kunna välja tid och plats för sina angrepp, ligger London lika öppet som Bagdad. Det effektiva skyddet är en omöjlighet och förvarningen reduceras till en ständigt blinkande röd lampa. För terroristerna är London den 7 juli 2005 i denna mening en stor seger, större än tågattentaten i Madrid 2004. London har ända sedan 11 september 2001 framhållits som nästa troliga terrormål. Sambandet med det pågående G 8-mötet i Skottland förstärker attackernas symboliska effekter. Alla säkerhets- och skyddsåtgärder är verkningslösa också då beredskapen borde vara som högst. Terroristerna blottlägger samhällets slutliga skyddslöshet och världsledarnas maktlöshet. Inga ord, hur välformulerade de än är, kan täcka över dessa gapande hål. Kriget mot terrorismen, den krigsförklaring som 2001 markerade början på ett frontlöst och ändlöst världskrig, har inte varit en framgångsrik strategi. Tvärtom har den på ett förödande sätt spelat hänsynslösa motståndare i händerna. Det världssamfund som efter den 11 september 2001 slöt upp bakom USA står i dag splittrat efter den amerikanska invasionen av Irak 2003, en invasion och ockupation som förmodligen mer än någon annan enskild händelse underlättat rekrytering till islamistiska terrorgrupper och öppnat nya arenor för terrorattacker. Ockupationen av Irak är knappast orsaken till dåden i London, möjligen en förevändning och en del av ett ideologiskt utanverk. Men kriget mot terrorismen, och speciellt den illa planerade Irakoperationen med dess drag av klassiskt kolonialkrig och vietnamisering, har på ett fatalt sätt kommit att spela motståndarna i händerna. Terrorism som stridsmetod är inte sårbar för fysisk bekämpning i militära termer. Man är varken beroende av baser, underhållslinjer eller komplexa tekniska system, inte heller av förband som blir obrukbara om en tillräckligt stor del försatts ur stridbart skick. Självmordsattacker kan aldrig hejdas så länge det finns en rekryteringsbas och ett tillräckligt tydligt överordnat mål. Fler militära eller paramilitära operationer, mer avlyssning och hårdare metoder i förhörscellerna kommer inte att lösa några problem. Tvärtom riskerar världen att sjunka djupare ner i fruktan inför den globala konfrontationens följder, i en förödande växelverkan mellan terrorism och kontraterrorism, en process där terrorns företrädare har visat sig ha alla trumf på hand. ”Blitzen” 1940, den tyska terrorbombningen av London och andra brittiska städer sommaren 1940, markerade övergången till ett totalt krig som fem år senare slutade med Nazityskland fullständiga nederlag och kapitulation. IRA:s terrorkampanjer, som kulminerade i London med sprängningen av en dubbeldäckad buss 1996, kunde inte bekämpas genom att motståndaren krossades militärt. Men det provisoriska IRA var trots allt en politisk separatistorganisation som använde våldet som ett instrument för att främja mål som också kunde uppnås med andra medel. IRA:s terror kunde till sist bekämpas effektivast vid förhandlingsbordet. De skyldiga bakom attackerna mot London tillhör sannolikt inte denna kategori. Terrorattackerna syftar inte till att framtvinga politiska förändringar, det må sedan gälla Israel–Palestina, Saudiarabien eller Irak. Det finns ingen möjlighet att transformera konflikten på traditionellt sätt, ingen brygga över från våldet till förhandlingsbordet. Världen riskerar därför att låsas fast i en förödande konflikt som leder till splittring, konsumerar ofantliga resurser och dränerar det internationella samfundet på kraft att hantera andra och i grunden mer vitala frågor. Terroristerna i London må ha vunnit en seger över terroristbekämpningen, men segern att styra världen borde de inte få vinna. Wilhelm Agrell ", "article_category": "other"}
{"id": 24331, "headline": "DEBATT: \"Terroristerna blottlägger världsledarnas maktlöshet\"", "summary": "Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell: London den 7 juli 2005 är en stor seger för terrorismen. . Terrorattackerna syftar inte till att tvinga fram politiska förändringar. Det finns därför ingen brygga som leder från våldet till förhandlingsbordet. Terroristerna i London må ha vunnit en stor seger, men segern att styra världen borde de inte få vinna. Men terroristerna blottlade samhällets slutliga skyddslöshet och hur maktlösa världens ledare är. Inga ord, hur välformulerade de än är, kan täcka över dessa gapande hål, skriver freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell.", "article": "När de första tyska bomberna föll mot London 1940 flockades nyfikna kring bränder och kratrar. \"Blitzen\" blev, åtminstone i efterhandsperspektivet, en tid av enighet, hjälpsamhet och krigshumor. Hög som låg trängde ihop sig i skyddsrum och tunnelbanestationer. Inte heller när IRA flyttade över sin terrorism från Nordirland till London och andra brittiska storstäder upphörde det dagliga livet; många britter satte en ära i att inte låta sig bekommas. Vad Hitler inte klarat av skulle inte irländska terrorister kunna uppnå. I jämförelse med detta framstod det amerikanska samhällets ständiga fruktan för nya terrorattacker efter World Trade Center som överreaktioner. Men detta var före den 7 juli 2005. Den terrorns \"Blitz\" som drabbat London, bokstavligt talat som en bombmatta, förvandlade abstraktioner till obeskrivlig och motbjudande verklighet. Vad alla politiker, experter och media varnat för och beskrivit har inträffat. Kunskapen om att denna typ av angrepp mot en storstads mest sårbara punkter kunde inträffa var till ingen som helst nytta. Gentemot motståndare som är beredda till vilka handlingar som helst, som har privilegiet att kunna välja tid och plats för sina angrepp, ligger London lika öppet som Bagdad. Det effektiva skyddet är en omöjlighet och förvarningen reduceras till en ständigt blinkande röd lampa. För terroristerna är London den 7 juli 2005 i denna mening en stor seger, större än tågattentaten i Madrid 2004. London har ända sedan 11 september 2001 framhållits som nästa troliga terrormål. Sambandet med det pågående G 8-mötet i Skottland förstärker attackernas symboliska effekter. Alla säkerhets- och skyddsåtgärder är verkningslösa också då beredskapen borde vara som högst. Terroristerna blottlägger samhällets slutliga skyddslöshet och världsledarnas maktlöshet. Inga ord, hur välformulerade de än är, kan täcka över dessa gapande hål. Kriget mot terrorismen, den krigsförklaring som 2001 markerade början på ett frontlöst och ändlöst världskrig, har inte varit en framgångsrik strategi. Tvärtom har den på ett förödande sätt spelat hänsynslösa motståndare i händerna. Det världssamfund som efter den 11 september 2001 slöt upp bakom USA står i dag splittrat efter den amerikanska invasionen av Irak 2003, en invasion och ockupation som förmodligen mer än någon annan enskild händelse underlättat rekrytering till islamistiska terrorgrupper och öppnat nya arenor för terrorattacker. Ockupationen av Irak är knappast orsaken till dåden i London, möjligen en förevändning och en del av ett ideologiskt utanverk. Men kriget mot terrorismen, och speciellt den illa planerade Irakoperationen med dess drag av klassiskt kolonialkrig och vietnamisering, har på ett fatalt sätt kommit att spela motståndarna i händerna. Terrorism som stridsmetod är inte sårbar för fysisk bekämpning i militära termer. Man är varken beroende av baser, underhållslinjer eller komplexa tekniska system, inte heller av förband som blir obrukbara om en tillräckligt stor del försatts ur stridbart skick. Självmordsattacker kan aldrig hejdas så länge det finns en rekryteringsbas och ett tillräckligt tydligt överordnat mål. Fler militära eller paramilitära operationer, mer avlyssning och hårdare metoder i förhörscellerna kommer inte att lösa några problem. Tvärtom riskerar världen att sjunka djupare ner i fruktan inför den globala konfrontationens följder, i en förödande växelverkan mellan terrorism och kontraterrorism, en process där terrorns företrädare har visat sig ha alla trumf på hand. \"Blitzen\" 1940, den tyska terrorbombningen av London och andra brittiska städer sommaren 1940, markerade övergången till ett totalt krig som fem år senare slutade med Nazityskland fullständiga nederlag och kapitulation. IRA:s terrorkampanjer, som kulminerade i London med sprängningen av en dubbeldäckad buss 1996, kunde inte bekämpas genom att motståndaren krossades militärt. Men det provisoriska IRA var trots allt en politisk separatistorganisation som använde våldet som ett instrument för att främja mål som också kunde uppnås med andra medel. IRA:s terror kunde till sist bekämpas effektivast vid förhandlingsbordet. De skyldiga bakom attackerna mot London tillhör sannolikt inte denna kategori. Terrorattackerna syftar inte till att framtvinga politiska förändringar, det må sedan gälla Israel-Palestina, Saudiarabien eller Irak. Det finns ingen möjlighet att transformera konflikten på traditionellt sätt, ingen brygga över från våldet till förhandlingsbordet. Världen riskerar därför att låsas fast i en förödande konflikt som leder till splittring, konsumerar ofantliga resurser och dränerar det internationella samfundet på kraft att hantera andra och i grunden mer vitala frågor. Terroristerna i London må ha vunnit en seger över terroristbekämpningen, men segern att styra världen borde de inte få vinna. Wilhelm Agrell ", "article_category": "other"}
{"id": 24350, "headline": "”Svensk sjukvård klart sämst på att ta hand om patienterna”", "summary": "Stor enkäntundersökning i åtta västländer avslöjar brister i välfärden.I en intervjuenkät av Demoskop med 8 000 tillfrågade i åtta länder med ungefär samma välfärdsnivå hamnar svensk sjukvård sist på samtliga undersökta områden. I Sverige måste 27 procent av patienterna vänta mer än en vecka på att få träffa en läkare. I Danmark är motsvarande siffra 11 procent. Andelen patienter som inte fått tillfredsställande vård är i Sverige 12 procent mot bara 2 procent i Tyskland. Omräknat i antal vårdsökande blev 500 000 svenskar utan bot eller lindring jämfört med 85 000 i Tyskland. Utredningen presenteras av den borgerliga alliansens välfärdsgrupp.", "article": "Hälso- och sjukvården hör till de områden inom välfärden där medborgarna med rätta förväntar sig hög kvalitet och service. Tyvärr har regeringsunderlaget, s, v och mp, tappat fokus på den kanske viktigaste uppgiften, nämligen att skapa en god tillgänglighet och förbättra mötet mellan patient och vårdgivare. I dag, måndag, presenterar Allians för Sveriges välfärdsgrupp, m, fp, kd, c, en rapport, ”Ge patienten makt”. För att sätta vårdens tillgänglighet i internationellt perspektiv har vi låtit opinionsinstitutet Demoskop intervjua 8 000 personer i åtta europeiska länder, däribland våra nordiska grannländer, om deras erfarenheter av sjukvården. Undersökningen påvisar stora skillnader. Sverige placerar sig sist på samtliga undersökta områden. Andelen patienter som tvingas vänta i mer än en vecka på att träffa läkare varierar från 11 procent i Danmark till 27 procent i Sverige. Även när det gäller patienternas uppfattning om innehållet i vården skiljer sig svaren markant. Andelen som besökt läkare det senaste året, men som ändå inte fått besked om orsaken till sina symptom/besvär, varierar från knappt 1 procent i Frankrike till drygt 8 procent i Sverige. Andelen som inte har fått vård som botat eller lindrat besvären varierar från 2 procenti Tyskland till drygt 12 procent i Sverige. I reella tal handlar det om att 500 000 svenskar söker vård utan att få bot eller lindring av besvären. Motsvarande siffra skulle, om Sverige uppnått samma resultat som Tyskland, ha varit 85 000. Om sjukvården fungerat lika bra som i Norge hade antalet uppgått till 170 000. Hur kommer det sig att Sverige sammantaget placerar sig sist bland åtta europeiska länder med ungefär samma välfärdsnivå? Hur går detta ihop med att svensk sjukvård i många andra undersökningar uppvisar goda resultat? Svaret är, enligt vår uppfattning, att svensk sjukvård varit inriktad på att åstadkomma goda resultat medicinskt och tekniskt, men politiken har saknat det patientfokus som finns i många andra länder. I Storbritannien har man exempelvis en särskild tillgänglighetsdirektör på departementsnivå. I Norge, Danmark och flera andra europeiska länder kan man välja en fast läkarkontakt som ansvarar för att lotsa patienten genom vårdkedjan. Står valet verkligen mellan å ena sidan teknisk effektivitet och goda behandlingsresultat och å andra sidan god tillgänglighet och patientnöjdhet? Partierna i Allians för Sverige tror inte att vi måste göra ett sådant val. Med större patientfokus, en starkt förbättrad kvalitetsuppföljning och effektivare ersättningssystem kan sjukvården bli mer patientorienterad utan att detta går ut över den medicinska kvaliteten. Hälso- och sjukvården behöver starkare drivkrafter för att öka tillgängligheten och den patientupplevda kvalitén. Sjukvården måste öppnas för nytänkande och omvandling. De utmaningar som politiken ställs inför när det gäller hälso- och sjukvården kan inte lösas genom ett Alexanderhugg. 1. Patienten ska vara i centrum. Det förs-ta steget är att vidta flera åtgärder som tar sikte på att stärka patientens inflytande, självbestämmande och ställning. Ett stort antal lagar, förordningar och myndighetsregler inverkar på patienträttigheterna i Sverige. Vi föreslår därför att all lagstiftning som rör patienträttigheter samlas i en lag. Syftet är att tillskapa en mer överskådlig, rättssäker och patientfokuserad lagstiftning. Hit förs också nya förslag som rätten till ett verkligt fritt vårdval, vilket innebär rätt att välja vårdgivare och rätt att välja tidpunkt för behandling. Det första läkarbesöket ska vara enkelt att boka och det ska finnas skyldighet för vården att sedan informera om valmöjligheterna vid behandling eller operation, samt väntetider på olika enheter. Ny tid bokas direkt och patienten behöver inte åka hem till en ändlös väntan på remiss. Tiden för behandling kan påverkas utifrån patientens egna önskemål. Det betyder att man aldrig behöver vänta längre än kortaste vårdtiden i landet. Pengarna följer patienten till den vårdgivare han väljer, i egna landstinget, i annat landsting eller hos privat, ideell eller kooperativ entreprenör. Resan dit får patienten bekosta själv. Ett fritt vårdval innebär att sjukvården kan ta ledig kapacitet i anspråk och därmed korta väntetiderna. Det fria vårdvalet innebär att patienten ges verkliga valmöjligheter – dels av vårdgivare, dels av tidpunkten för behandling. På sikt bör det fria vårdvalet även gälla inom Norden och övriga EU. I dagens Sverige är väntetiderna långa. Att skjuta vårdinsatser på framtiden minskar möjligheterna till goda behandlings-resultat och det ökar kostnaderna. Köernas största kostnader syns inte i landstingens ekonomi. Det handlar om det pris som enskilda människor tvingas betala i form av sänkt livskvalitet, sjukskrivning med försämrad privatekonomi och risk för att halka efter i utvecklingen på arbetet. 2. Välkomna en mångfald av vårdgivare. Det andra steget är att riva upp beslutet om regeringens stopplag. Inför i stället en startlag för att stimulera framväxten av ideella, kooperativa och privata utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Sjukvården ska vara offentligt finansierad och ges efter behov. Med en mångfald bland vårdens utförare ges större utrymme för valfrihet och patientmakt. Några av startlagens beståndsdelar är att så kallad intraprenadverksamhet ska stimuleras. Vi vill ge laglig möjlighet till så kallad avknoppning för den vårdpersonal som vill ta över driften av en verksamhet och inrätta ett ”Avknoppningsstöd” som kan användas för kunskapsstöd till personalgrupper som vill ta över en verksamhet. Det behövs en översyn av lagstiftning, regelverk och institutioner så att konkurrensneutralitet skapas mellan vårdens olika aktörer. Låt all den kompetens som finns bland vårdens utövare också få blomma i form av olika verksamhetsidéer och entreprenörskap. 3. Driv på en kvalitets- och effektivitetsutveckling. Det tredje steget är att på ett mer systematiskt sätt ta till vara det goda som finns inom hälso- och sjukvården genom att jämföra relevanta kvalitetsindikatorer på sjukhusnivå och på vårdcentralsnivå. Offentliga kvalitetsjämförelser och rankning av vårdgivare har stor betydelse för att utveckla såväl kvalitet som effektivitet. I dag finns inte för patienten lättillgänglig information om väntetider, om nöjdhet med bemötandet och så vidare. Ett register med sådana uppgifter ska upprättas på nationell basis och vårdgivare ska vara skyldiga att rapportera resultat enligt kriterier som fastställs i överenskommelser mellan beslutsfattare, profession och patienter. Då kan alla jämföra den vård som ges. Därmed kan kvalitetsutvecklingen påverkas av vårdgivarna. Systemet bör göras enkelt också ur rapporteringssynpunkt, så att administrationen inte blir betungande. Vi föreslår att en oberoende enhet vid Socialstyrelsen inrättas med uppgift att bland annat jämföra och ranka vårdens prestationer. Denna enhet ska ha en fristående roll och kunna göra fördjupade analyser på vård-enhetsnivå som också ska offentliggöras. Ersättningssystemen behöver utvecklas och tillämpas på ett sätt som innebär att vårdgivare i större utsträckning får ersättning för faktiskt utförda åtgärder, liksom uppnådda resultat. På så sätt kan bättre kvalitet, högre effektivitet och mer sammanhållna vårdkedjor åstadkommas. 4. Stärk och bygg ut närsjukvården. Antalet allmänläkare och annan specialistkompetens i närsjukvården måste öka. Jämfört med många andra länder är en stor andel av de svenska läkarna verksamma på sjukhusen. Bara drygt 30 procent av läkarna finns utanför sjukhusen. Det är uppenbart att andelen läkare i närsjukvården behöver öka, samt tillföras annan specialistkompetens än allmänläkarens, till exempel geriatriker, psykiatriker och specialister i hjärtkärlsjukdomar. Det teamarbete som har påbörjats på en del håll i landet, där olika professioners kompetens tas tillvara på ett utvecklande sätt, är positivt. Ett stort problem i dagens sjukvård är avsaknaden av ett samlat patientansvar. Människor saknar i praktiken möjlighet att välja en fast läkarkontakt, enligt sin rätt i hälso- och sjukvårdslagen. Rätten att själva välja vårdgivare måste garanteras. Valet av vårdgivare kan ske genom att patienten väljer en fast vårdkontakt som sedan ansvarar för att lotsa patienten genom vårdkedjan. Särskilt för så kallade multisjuka äldre personer kan en lotsfunktion spela en avgörande roll för tillgänglighet och kontinuitet. Men patienten ska också kunna välja vårdgivare i direkt anslutning till själva vårdtillfället. Vid ett maktskifte 2006 är målsättningen för Allians för Sverige att öka tillgängligheten och den patientupplevda kvaliteten. Sverige kan bättre. Vi vill se till att svenska patienter kan nå vården lika enkelt och fort som vårdsöakande i länder i vår närhet kan göra. Genom de reformer vi beskrivit ovan kan patienter se fram emot att lättare och snabbare få vård när de behöver den. Maria Larsson Riksdagsledamot, kd Kristina Axén olin Oppositionsborgarråd, m Birgitta Rydberg Oppositionslandstingsråd, fp Kenneth Johansson Riksdagsledamot, c ", "article_category": "other"}
{"id": 24351, "headline": "\"Svensk sjukvård klart sämst på att ta hand om patienterna\"", "summary": "Stor enkäntundersökning i åtta västländer avslöjar brister i välfärden.. I en intervjuenkät av Demoskop med 8 000 tillfrågade i åtta länder med ungefär samma välfärdsnivå hamnar svensk sjukvård sist på samtliga undersökta områden. I Sverige måste 27 procent av patienterna vänta mer än en vecka på att få träffa en läkare. I Danmark är motsvarande siffra 11 procent. Andelen patienter som inte fått tillfredsställande vård är i Sverige 12 procent mot bara 2 procent i Tyskland. Omräknat i antal vårdsökande blev 500 000 svenskar utan bot eller lindring jämfört med 85 000 i Tyskland. Utredningen presenteras av den borgerliga alliansens välfärdsgrupp.", "article": "Hälso- och sjukvården hör till de områden inom välfärden där medborgarna med rätta förväntar sig hög kvalitet och service. Tyvärr har regeringsunderlaget, s, v och mp, tappat fokus på den kanske viktigaste uppgiften, nämligen att skapa en god tillgänglighet och förbättra mötet mellan patient och vårdgivare. I dag, måndag, presenterar Allians för Sveriges välfärdsgrupp, m, fp, kd, c, en rapport, \"Ge patienten makt\". För att sätta vårdens tillgänglighet i internationellt perspektiv har vi låtit opinionsinstitutet Demoskop intervjua 8 000 personer i åtta europeiska länder, däribland våra nordiska grannländer, om deras erfarenheter av sjukvården. Undersökningen påvisar stora skillnader. Sverige placerar sig sist på samtliga undersökta områden. Andelen patienter som tvingas vänta i mer än en vecka på att träffa läkare varierar från 11 procent i Danmark till 27 procent i Sverige. Även när det gäller patienternas uppfattning om innehållet i vården skiljer sig svaren markant. Andelen som besökt läkare det senaste året, men som ändå inte fått besked om orsaken till sina symptom/besvär, varierar från knappt 1 procent i Frankrike till drygt 8 procent i Sverige. Andelen som inte har fått vård som botat eller lindrat besvären varierar från 2 procenti Tyskland till drygt 12 procent i Sverige. I reella tal handlar det om att 500 000 svenskar söker vård utan att få bot eller lindring av besvären. Motsvarande siffra skulle, om Sverige uppnått samma resultat som Tyskland, ha varit 85 000. Om sjukvården fungerat lika bra som i Norge hade antalet uppgått till 170 000. Hur kommer det sig att Sverige sammantaget placerar sig sist bland åtta europeiska länder med ungefär samma välfärdsnivå? Hur går detta ihop med att svensk sjukvård i många andra undersökningar uppvisar goda resultat? Svaret är, enligt vår uppfattning, att svensk sjukvård varit inriktad på att åstadkomma goda resultat medicinskt och tekniskt, men politiken har saknat det patientfokus som finns i många andra länder. I Storbritannien har man exempelvis en särskild tillgänglighetsdirektör på departementsnivå. I Norge, Danmark och flera andra europeiska länder kan man välja en fast läkarkontakt som ansvarar för att lotsa patienten genom vårdkedjan. Står valet verkligen mellan å ena sidan teknisk effektivitet och goda behandlingsresultat och å andra sidan god tillgänglighet och patientnöjdhet? Partierna i Allians för Sverige tror inte att vi måste göra ett sådant val. Med större patientfokus, en starkt förbättrad kvalitetsuppföljning och effektivare ersättningssystem kan sjukvården bli mer patientorienterad utan att detta går ut över den medicinska kvaliteten. Hälso- och sjukvården behöver starkare drivkrafter för att öka tillgängligheten och den patientupplevda kvalitén. Sjukvården måste öppnas för nytänkande och omvandling. De utmaningar som politiken ställs inför när det gäller hälso- och sjukvården kan inte lösas genom ett Alexanderhugg. 1. Patienten ska vara i centrum. Det förs-ta steget är att vidta flera åtgärder som tar sikte på att stärka patientens inflytande, självbestämmande och ställning. Ett stort antal lagar, förordningar och myndighetsregler inverkar på patienträttigheterna i Sverige. Vi föreslår därför att all lagstiftning som rör patienträttigheter samlas i en lag. Syftet är att tillskapa en mer överskådlig, rättssäker och patientfokuserad lagstiftning. Hit förs också nya förslag som rätten till ett verkligt fritt vårdval, vilket innebär rätt att välja vårdgivare och rätt att välja tidpunkt för behandling. Det första läkarbesöket ska vara enkelt att boka och det ska finnas skyldighet för vården att sedan informera om valmöjligheterna vid behandling eller operation, samt väntetider på olika enheter. Ny tid bokas direkt och patienten behöver inte åka hem till en ändlös väntan på remiss. Tiden för behandling kan påverkas utifrån patientens egna önskemål. Det betyder att man aldrig behöver vänta längre än kortaste vårdtiden i landet. Pengarna följer patienten till den vårdgivare han väljer, i egna landstinget, i annat landsting eller hos privat, ideell eller kooperativ entreprenör. Resan dit får patienten bekosta själv. Ett fritt vårdval innebär att sjukvården kan ta ledig kapacitet i anspråk och därmed korta väntetiderna. Det fria vårdvalet innebär att patienten ges verkliga valmöjligheter - dels av vårdgivare, dels av tidpunkten för behandling. På sikt bör det fria vårdvalet även gälla inom Norden och övriga EU. I dagens Sverige är väntetiderna långa. Att skjuta vårdinsatser på framtiden minskar möjligheterna till goda behandlings-resultat och det ökar kostnaderna. Köernas största kostnader syns inte i landstingens ekonomi. Det handlar om det pris som enskilda människor tvingas betala i form av sänkt livskvalitet, sjukskrivning med försämrad privatekonomi och risk för att halka efter i utvecklingen på arbetet. 2. Välkomna en mångfald av vårdgivare. Det andra steget är att riva upp beslutet om regeringens stopplag. Inför i stället en startlag för att stimulera framväxten av ideella, kooperativa och privata utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Sjukvården ska vara offentligt finansierad och ges efter behov. Med en mångfald bland vårdens utförare ges större utrymme för valfrihet och patientmakt. Några av startlagens beståndsdelar är att så kallad intraprenadverksamhet ska stimuleras. Vi vill ge laglig möjlighet till så kallad avknoppning för den vårdpersonal som vill ta över driften av en verksamhet och inrätta ett \"Avknoppningsstöd\" som kan användas för kunskapsstöd till personalgrupper som vill ta över en verksamhet. Det behövs en översyn av lagstiftning, regelverk och institutioner så att konkurrensneutralitet skapas mellan vårdens olika aktörer. Låt all den kompetens som finns bland vårdens utövare också få blomma i form av olika verksamhetsidéer och entreprenörskap. 3. Driv på en kvalitets- och effektivitetsutveckling. Det tredje steget är att på ett mer systematiskt sätt ta till vara det goda som finns inom hälso- och sjukvården genom att jämföra relevanta kvalitetsindikatorer på sjukhusnivå och på vårdcentralsnivå. Offentliga kvalitetsjämförelser och rankning av vårdgivare har stor betydelse för att utveckla såväl kvalitet som effektivitet. I dag finns inte för patienten lättillgänglig information om väntetider, om nöjdhet med bemötandet och så vidare. Ett register med sådana uppgifter ska upprättas på nationell basis och vårdgivare ska vara skyldiga att rapportera resultat enligt kriterier som fastställs i överenskommelser mellan beslutsfattare, profession och patienter. Då kan alla jämföra den vård som ges. Därmed kan kvalitetsutvecklingen påverkas av vårdgivarna. Systemet bör göras enkelt också ur rapporteringssynpunkt, så att administrationen inte blir betungande. Vi föreslår att en oberoende enhet vid Socialstyrelsen inrättas med uppgift att bland annat jämföra och ranka vårdens prestationer. Denna enhet ska ha en fristående roll och kunna göra fördjupade analyser på vård-enhetsnivå som också ska offentliggöras. Ersättningssystemen behöver utvecklas och tillämpas på ett sätt som innebär att vårdgivare i större utsträckning får ersättning för faktiskt utförda åtgärder, liksom uppnådda resultat. På så sätt kan bättre kvalitet, högre effektivitet och mer sammanhållna vårdkedjor åstadkommas. 4. Stärk och bygg ut närsjukvården. Antalet allmänläkare och annan specialistkompetens i närsjukvården måste öka. Jämfört med många andra länder är en stor andel av de svenska läkarna verksamma på sjukhusen. Bara drygt 30 procent av läkarna finns utanför sjukhusen. Det är uppenbart att andelen läkare i närsjukvården behöver öka, samt tillföras annan specialistkompetens än allmänläkarens, till exempel geriatriker, psykiatriker och specialister i hjärtkärlsjukdomar. Det teamarbete som har påbörjats på en del håll i landet, där olika professioners kompetens tas tillvara på ett utvecklande sätt, är positivt. Ett stort problem i dagens sjukvård är avsaknaden av ett samlat patientansvar. Människor saknar i praktiken möjlighet att välja en fast läkarkontakt, enligt sin rätt i hälso- och sjukvårdslagen. Rätten att själva välja vårdgivare måste garanteras. Valet av vårdgivare kan ske genom att patienten väljer en fast vårdkontakt som sedan ansvarar för att lotsa patienten genom vårdkedjan. Särskilt för så kallade multisjuka äldre personer kan en lotsfunktion spela en avgörande roll för tillgänglighet och kontinuitet. Men patienten ska också kunna välja vårdgivare i direkt anslutning till själva vårdtillfället. Vid ett maktskifte 2006 är målsättningen för Allians för Sverige att öka tillgängligheten och den patientupplevda kvaliteten. Sverige kan bättre. Vi vill se till att svenska patienter kan nå vården lika enkelt och fort som vårdsöakande i länder i vår närhet kan göra. Genom de reformer vi beskrivit ovan kan patienter se fram emot att lättare och snabbare få vård när de behöver den. Maria Larsson Riksdagsledamot, kd Kristina Axén Olin Oppositionsborgarråd, m Birgitta Rydberg Oppositionslandstingsråd, fp Kenneth Johansson Riksdagsledamot, c ", "article_category": "other"}
{"id": 24381, "headline": "”Psykiska ohälsan förvärras mycket bland svenska barn”", "summary": "Stor ökning på varannan mottagning i barnpsykiatrin, visar ny rapport från barnombudsmannen.Minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård har förvärrat den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Varannan mottagning inom barn- och ungdomspsykiatrin svarar att ohälsan ökat mycket och var tredje uppger att ohälsan ökat något. I ett internationellt perspektiv visar allt fler rapporter att den psykiska ohälsan ökar oroväckande mycket, skriver barnombudsmannen Lena Nyberg. Bland annat har försäljningen av antidepressiva medel till 15-19-åringar fördubblats på tre år. Upp till 15 procent av alla barn söker hjälp. 28 procent av flickorna säger att de mår dåligt.", "article": "Den psykiska ohälsan har ökat mycket bland barn och ungdomar de senaste åren. Det anser varannan mottagning inom BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, i rapporten ”Satsa tidigt” från Barnombudsmannen. Ytterligare nästan var tredje säger att den psykiska ohälsan har ökat något. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, har alla barn och unga rätt till bästa möjliga hälsa, samt rätt till relevant sjukvård och rehabilitering. Vi är oroade över de senaste årens utveckling med ökande psykisk ohälsa bland barn och unga. En av de viktigaste aktörerna för att motverka och behandla ohälsan är landets BUP-mottagningar. 2002 visade vi i en rapport att antalet sökande till BUP hade fördubblats på tio år och att väntetiderna för att få stöd och hjälp kunde vara upp till två år. Den uppföljande rapport som nu presenteras bygger på en enkätundersökning som gjorts till landets BUP-enheter vintern 2004. Syftet var att få en ny lägesrapport och en fördjupad kunskap om hur de ser på sitt uppdrag och möjlighet att leva upp till detta. I ett internationellt perspektiv har barn och unga i Sverige god fysisk hälsa, medan allt fler rapporter visar att den psykiska ohälsan ökar oroväckande mycket. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxten. Oro, ångest, depressioner och självdestruktiva beteenden har fortsatt att öka. I vår skrift ”Upp till 18”, som kom 2004, framkom att 10-18-åringar ofta kände sig ledsna. Bland 16-18-åringarna höll 28 procent av flickorna och 11 procent av pojkarna med om påståendet ”Jag känner mig ofta ledsen och nere”. Försäljningen av antidepressiva medel till 15-19-åringar fördubblades mellan 1999 och 2003. Under 2003 såldes så mycket att det skulle räcka till daglig behandling av 0,7 procent av alla män och 1,7 procent av alla kvinnor i åldern 15-19 år. När barn och ungdomar kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin är det oftast föräldrarna som tar initiativ till att söka hjälp. Relationen och anknytningen till föräldrarna eller andra vårdnadshavare är det allra viktigaste för ett barn. Men det behövs också ett stödsystem runt barn och unga som kan träda in och ge relevant stöd och hjälp, såväl förebyggande som akut. Kötiderna till BUP tycks ha minskat något sedan 2002. Under de senaste åren har det gjorts en rad satsningar på psykiatrin och många har arbetat med att minska väntetiderna. 55 procent av mottagningarna anser nu att väntetiderna är godtagbara, medan 45 procent anser att de inte är det. Av 113 mottagningar uppger 90 att de har en väntetid på upp till tre månader för ett första bedömningssamtal. Budskapet från barn- och ungdomspsykiatrin är entydigt. Det är minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård som har lett till att den psykiska ohälsan fortsatt att öka. Problem som inte fångas upp på ett tidigt stadium riskerar att förvärras. På frågan om mottagningarna anser att den psykiska ohälsan har ökat de senaste tre åren svarar hälften att den ökat mycket. Dessutom svarar 30 procent att den ökat, men inte så mycket, och 2 procent svarar att den inte har ökat medan 19 procent svarar att de inte vet om den har ökat. Nästan fyra av fem BUP-mottagningar svarar att de behöver mer resurser för att möta behovet. Enligt rapporten skulle barn- och ungdomspsykiatrin gärna arbeta mer med förebyggande arbete, men att det inte finns tillräckligt med resurser till detta i dagsläget. En viktig aktör för att minska och förebygga psykisk ohälsa är skolan. Skolan ska vara en plats som främjar barns utveckling i sin helhet. Skolan behöver ta större samlat ansvar för detta än vad som sker i dag. Vi har tidigare visat på hur viktigt det är med en väl fungerande elevhälsovård för att förebygga psykisk ohälsa och stödja de barn och ungdomar som har psykiska problem. I den nya skollag som är på väg bör det skrivas in att ”elevhälsan” ska bestå av skolsköterska, skolläkare, skolkurator och skolpsykolog. Det behövs nationella riktlinjer med kvalitetskriterier för elevhälsans uppgifter och omfattning. Det får inte vara alltför stora skillnader i hälsovård beroende på var man bor i Sverige. Det behövs en riksnorm för skolhälsovården för att motverka en fortsatt ökning av den psykiska ohälsan. Barn- och ungdomspsykiatrin har uppmärksammats mycket de senaste åren. På den nationella nivån har politiker och myndigheter på olika sätt arbetat för att frigöra pengar för att minska den psykiska ohälsan. Landstingen har bland annat fått pengar för att korta väntetiderna till behandling och riksdagen har antagit en nationell handlingsplan för att utveckla hälso- och sjukvården. Det positiva är att mycket kreativt tänkande och planerande förs fram och att ambitionerna för att stärka barn- och ungdomspsykiatrin är höga. Hur ser då BUP på sitt uppdrag? 67 procent anser att de har rätt funktion och uppdrag för att arbeta med att minska den psykiska ohälsan. En av fem anser att de inte har rätt roll och funktion. Det finns däremot ett antal gemensamma faktorer som ligger bakom om arbetet ska bli framgångsrikt: Väl förankrade politiska beslut, ledningens entydiga stöd, tydliga, mätbara mål, som följs upp och utvärderas, ekonomiska resurser och ekonomiskt handlingsutrymme, långsiktighet och kontinuitet. BUP anser att andra myndigheter inte i tillräcklig omfattning bidrar till att minska den psykiska ohälsan. 86 procent av dem anser att andra aktörer saknar resurser för arbetet, 56 procent uppger att verksamheter och huvudmän prioriterar olika, 42 procent anser också att de andra aktörerna saknar tydlig styrning för att arbeta med psykisk ohälsa. En lagstiftning som klart och tydligt visar vem som har ansvaret för att motverka den psykiska ohälsan skulle avhjälpa många problem som idag uppstår när kommun och landsting ska samverka. På frågan om de ekonomiska resurserna har ökat eller minskat sedan 2002 uppger nästan hälften av mottagningarna att resurserna är oförändrade, 27 procent att de har fått mer pengar och 24 procent att resurserna har minskat. Rapporten visar att samverkan är viktigt för att nå framgång. I princip alla svarar att de samverkar med socialtjänst, förskola, skola och vuxenpsykiatri. Många anser att det vore bra om man kunde samarbeta ännu mer. Här är föräldrarna en mycket viktig grupp för att behandlingen ska ge resultat. En mottagning formulerar det såhär: ”Bra att familjen själv kontaktar då är de beredda att ta emot hjälp från BUP” och ”Vi eftersträvar att familjerna söker själva eftersom frivillighet och egen motivation har betydelse för arbetsallians och behandlingsresultat”. Alla anser att det är viktigt att behandlingen sker i samråd med barnen och ungdomarna. De flesta uppger glädjande nog att barn och unga kan påverka sin behandling. Det tyder på att de flesta mottagningar till viss del lever upp till de rättigheter som barn och unga har enligt barnkonventionen. En liten andel, 5 procent, uppger att barn och unga själva tar kontakt med BUP. Här vore det viktigt att satsa på mer information till unga om var de kan få hjälp om de mår psykiskt dåligt. Psykiatrisk vård har under många år varit lägre prioriterad än den somatiska vården. Inom psykiatrin har dessutom barn och unga hamnat långt ned på listan över satsningar. BUP-mottagningarna säger att alla inblandade måste bli bättre på att tänka efter före. Särskilt en rejäl satsning på socialtjänst och skolhälsovård kan vända utvecklingen. Barn och ungdomar måste få lika tidig och adekvat hjälp när de mår psykiskt dåligt som när de gör sig fysiskt illa. Det får inte fortsätta vara så stora geografiska skillnader i hur och när man får adekvat hjälp som det fortfarande är. Barn och ungdomar kommer fortfarande i kläm när det är oklart om det är kommunen eller landstingen som bär ansvaret. Lagstiftningen ska tydligt visa vem som har ansvaret för att motverka den psykiska ohälsan. Mer resurser behöver avsättas till skolhälsovård och primärvård för barn. Det behövs resurser till föräldrastöd under barnets hela uppväxttid för att förebygga psykisk ohälsa. En ökad satsning på elevhälsovården. I skollagen bör skrivas in att samtliga yrkesgrupper som skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer ska finnas i alla skolenheter. Det behövs kvalitetskriterier på elevhälsans uppgifter och omfattning. En översyn av skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö behöver göras. Samarbete mellan de olika aktörerna är väsentlig för att motverka den psykiska ohälsan. Här måste det satsas pengar på att göra arbetet möjligt. Uppföljningar behövs för att se om de statliga satsningarna har använts för att motverka psykiska ohälsan och om de har minskat väntetiderna inom BUP. Vi måste bryta utvecklingen nu och verkligen satsa pengarna på förebyggande hälsoarbete. Det sparar mänskligt lidande och blir en besparing för hela samhället. Lena Nyberg ", "article_category": "other"}
{"id": 24382, "headline": "\"Psykiska ohälsan förvärras mycket bland svenska barn\"", "summary": "Stor ökning på varannan mottagning i barnpsykiatrin, visar ny rapport från barnombudsmannen. Minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård har förvärrat den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Varannan mottagning inom barn- och ungdomspsykiatrin svarar att ohälsan ökat mycket och var tredje uppger att ohälsan ökat något. I ett internationellt perspektiv visar allt fler rapporter att den psykiska ohälsan ökar oroväckande mycket, skriver barnombudsmannen Lena Nyberg. Bland annat har försäljningen av antidepressiva medel till 15-19-åringar fördubblats på tre år. Upp till 15 procent av alla barn söker hjälp. 28 procent av flickorna säger att de mår dåligt.", "article": "Den psykiska ohälsan har ökat mycket bland barn och ungdomar de senaste åren. Det anser varannan mottagning inom BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, i rapporten \"Satsa tidigt\" från Barnombudsmannen. Ytterligare nästan var tredje säger att den psykiska ohälsan har ökat något. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, har alla barn och unga rätt till bästa möjliga hälsa, samt rätt till relevant sjukvård och rehabilitering. Vi är oroade över de senaste årens utveckling med ökande psykisk ohälsa bland barn och unga. En av de viktigaste aktörerna för att motverka och behandla ohälsan är landets BUP-mottagningar. 2002 visade vi i en rapport att antalet sökande till BUP hade fördubblats på tio år och att väntetiderna för att få stöd och hjälp kunde vara upp till två år. Den uppföljande rapport som nu presenteras bygger på en enkätundersökning som gjorts till landets BUP-enheter vintern 2004. Syftet var att få en ny lägesrapport och en fördjupad kunskap om hur de ser på sitt uppdrag och möjlighet att leva upp till detta. I ett internationellt perspektiv har barn och unga i Sverige god fysisk hälsa, medan allt fler rapporter visar att den psykiska ohälsan ökar oroväckande mycket. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxten. Oro, ångest, depressioner och självdestruktiva beteenden har fortsatt att öka. I vår skrift \"Upp till 18\", som kom 2004, framkom att 10-18-åringar ofta kände sig ledsna. Bland 16-18-åringarna höll 28 procent av flickorna och 11 procent av pojkarna med om påståendet \"Jag känner mig ofta ledsen och nere\". Försäljningen av antidepressiva medel till 15-19-åringar fördubblades mellan 1999 och 2003. Under 2003 såldes så mycket att det skulle räcka till daglig behandling av 0,7 procent av alla män och 1,7 procent av alla kvinnor i åldern 15-19 år. När barn och ungdomar kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin är det oftast föräldrarna som tar initiativ till att söka hjälp. Relationen och anknytningen till föräldrarna eller andra vårdnadshavare är det allra viktigaste för ett barn. Men det behövs också ett stödsystem runt barn och unga som kan träda in och ge relevant stöd och hjälp, såväl förebyggande som akut. Kötiderna till BUP tycks ha minskat något sedan 2002. Under de senaste åren har det gjorts en rad satsningar på psykiatrin och många har arbetat med att minska väntetiderna. 55 procent av mottagningarna anser nu att väntetiderna är godtagbara, medan 45 procent anser att de inte är det. Av 113 mottagningar uppger 90 att de har en väntetid på upp till tre månader för ett första bedömningssamtal. Budskapet från barn- och ungdomspsykiatrin är entydigt. Det är minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård som har lett till att den psykiska ohälsan fortsatt att öka. Problem som inte fångas upp på ett tidigt stadium riskerar att förvärras. På frågan om mottagningarna anser att den psykiska ohälsan har ökat de senaste tre åren svarar hälften att den ökat mycket. Dessutom svarar 30 procent att den ökat, men inte så mycket, och 2 procent svarar att den inte har ökat medan 19 procent svarar att de inte vet om den har ökat. Nästan fyra av fem BUP-mottagningar svarar att de behöver mer resurser för att möta behovet. Enligt rapporten skulle barn- och ungdomspsykiatrin gärna arbeta mer med förebyggande arbete, men att det inte finns tillräckligt med resurser till detta i dagsläget. En viktig aktör för att minska och förebygga psykisk ohälsa är skolan. Skolan ska vara en plats som främjar barns utveckling i sin helhet. Skolan behöver ta större samlat ansvar för detta än vad som sker i dag. Vi har tidigare visat på hur viktigt det är med en väl fungerande elevhälsovård för att förebygga psykisk ohälsa och stödja de barn och ungdomar som har psykiska problem. I den nya skollag som är på väg bör det skrivas in att \"elevhälsan\" ska bestå av skolsköterska, skolläkare, skolkurator och skolpsykolog. Det behövs nationella riktlinjer med kvalitetskriterier för elevhälsans uppgifter och omfattning. Det får inte vara alltför stora skillnader i hälsovård beroende på var man bor i Sverige. Det behövs en riksnorm för skolhälsovården för att motverka en fortsatt ökning av den psykiska ohälsan. Barn- och ungdomspsykiatrin har uppmärksammats mycket de senaste åren. På den nationella nivån har politiker och myndigheter på olika sätt arbetat för att frigöra pengar för att minska den psykiska ohälsan. Landstingen har bland annat fått pengar för att korta väntetiderna till behandling och riksdagen har antagit en nationell handlingsplan för att utveckla hälso- och sjukvården. Det positiva är att mycket kreativt tänkande och planerande förs fram och att ambitionerna för att stärka barn- och ungdomspsykiatrin är höga. Hur ser då BUP på sitt uppdrag? 67 procent anser att de har rätt funktion och uppdrag för att arbeta med att minska den psykiska ohälsan. En av fem anser att de inte har rätt roll och funktion. Det finns däremot ett antal gemensamma faktorer som ligger bakom om arbetet ska bli framgångsrikt: Väl förankrade politiska beslut, ledningens entydiga stöd, tydliga, mätbara mål, som följs upp och utvärderas, ekonomiska resurser och ekonomiskt handlingsutrymme, långsiktighet och kontinuitet. BUP anser att andra myndigheter inte i tillräcklig omfattning bidrar till att minska den psykiska ohälsan. 86 procent av dem anser att andra aktörer saknar resurser för arbetet, 56 procent uppger att verksamheter och huvudmän prioriterar olika, 42 procent anser också att de andra aktörerna saknar tydlig styrning för att arbeta med psykisk ohälsa. En lagstiftning som klart och tydligt visar vem som har ansvaret för att motverka den psykiska ohälsan skulle avhjälpa många problem som idag uppstår när kommun och landsting ska samverka. På frågan om de ekonomiska resurserna har ökat eller minskat sedan 2002 uppger nästan hälften av mottagningarna att resurserna är oförändrade, 27 procent att de har fått mer pengar och 24 procent att resurserna har minskat. Rapporten visar att samverkan är viktigt för att nå framgång. I princip alla svarar att de samverkar med socialtjänst, förskola, skola och vuxenpsykiatri. Många anser att det vore bra om man kunde samarbeta ännu mer. Här är föräldrarna en mycket viktig grupp för att behandlingen ska ge resultat. En mottagning formulerar det såhär: \"Bra att familjen själv kontaktar då är de beredda att ta emot hjälp från BUP\" och \"Vi eftersträvar att familjerna söker själva eftersom frivillighet och egen motivation har betydelse för arbetsallians och behandlingsresultat\". Alla anser att det är viktigt att behandlingen sker i samråd med barnen och ungdomarna. De flesta uppger glädjande nog att barn och unga kan påverka sin behandling. Det tyder på att de flesta mottagningar till viss del lever upp till de rättigheter som barn och unga har enligt barnkonventionen. En liten andel, 5 procent, uppger att barn och unga själva tar kontakt med BUP. Här vore det viktigt att satsa på mer information till unga om var de kan få hjälp om de mår psykiskt dåligt. Psykiatrisk vård har under många år varit lägre prioriterad än den somatiska vården. Inom psykiatrin har dessutom barn och unga hamnat långt ned på listan över satsningar. BUP-mottagningarna säger att alla inblandade måste bli bättre på att tänka efter före. Särskilt en rejäl satsning på socialtjänst och skolhälsovård kan vända utvecklingen. Barn och ungdomar måste få lika tidig och adekvat hjälp när de mår psykiskt dåligt som när de gör sig fysiskt illa. Det får inte fortsätta vara så stora geografiska skillnader i hur och när man får adekvat hjälp som det fortfarande är. Barn och ungdomar kommer fortfarande i kläm när det är oklart om det är kommunen eller landstingen som bär ansvaret. Lagstiftningen ska tydligt visa vem som har ansvaret för att motverka den psykiska ohälsan. Mer resurser behöver avsättas till skolhälsovård och primärvård för barn. Det behövs resurser till föräldrastöd under barnets hela uppväxttid för att förebygga psykisk ohälsa. En ökad satsning på elevhälsovården. I skollagen bör skrivas in att samtliga yrkesgrupper som skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer ska finnas i alla skolenheter. Det behövs kvalitetskriterier på elevhälsans uppgifter och omfattning. En översyn av skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö behöver göras. Samarbete mellan de olika aktörerna är väsentlig för att motverka den psykiska ohälsan. Här måste det satsas pengar på att göra arbetet möjligt. Uppföljningar behövs för att se om de statliga satsningarna har använts för att motverka psykiska ohälsan och om de har minskat väntetiderna inom BUP. Vi måste bryta utvecklingen nu och verkligen satsa pengarna på förebyggande hälsoarbete. Det sparar mänskligt lidande och blir en besparing för hela samhället. LENA NYBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 24394, "headline": "\"Ge svenska högskolor rätt att införa studentavgifter\"", "summary": "Betalande studenter ger svenska högskolor skarpare profil, skriver professor.. Det är hög tid att pröva avgiftshögskolor även i Sverige. Vi vid handelshögskolan i Jönköping vill vara fria att införa studentavgifter och själva få bestämma avgifternas storlek. Det skriver Internationella handelshögskolans vd professor Rolf A Lundin i Jönköping. Betalande studenter blir en garanti för utbildningens kvalitet och inget hot mot friheten, som man påstått i debatten. Ett sådant nytt system skulle stärka högskolans profil som en internationell handelshögskola, skriver han.", "article": "Avgifter eller inte för studenter har varit en dominerande fråga under ett par år i det svenska högskolesystemet. I Sverige har vi repeterat den debatt som förts och förs i andra europeiska länder. SFS (Sveriges förenade studentkårer) har nu, understödda av Sulf (Universitetslärarförbundet), kommit med ytterligare en kampskrift i frågan, nämligen \"Den förlorade avgiftsfriheten. Hotet om studieavgifter och avgifternas konsekvenser\". Föga överraskande innehåller skriften knappast något som kan förknippas med fördelar av ett avgiftssystem. SFS och Sulf har ju redan tagit ställning mot alla former av avgifter. Skriften innehåller en genomgång av den svenska debatten på området. Det finns en förkrossande övervikt i det som redovisas för ett fortsatt system med avgiftsfria studier för svenskar. De allra flesta av oss är uppenbarligen så tacksamma för den svenska utbildningspolitiken under 1950-talet och framåt och de möjligheter till social rörlighet som den medförde att vi utan att tveka är emot avgifter för svenskar. Den viktiga frågan nu gäller inte det utan frågan om lärosäten i Sverige ska kunna få ta betalt av utomeuropeiska studenter. SFS har som vi andra fått klara besked av nationella politiker att avgifter för icke européer inte är ett första steg mot avgifter för svenskar, men kampen fortsätter trots att segern är vunnen. Och den fortsatta kampen är till förfång för utvecklingen i Sverige. Argumenten tryter och man höjer från SFS:s sida tonläget i sin iver att försvara privilegier som de flesta av oss uppfattar som självklara. Som åskådare vill man nästan i likhet med Bertil Gandemo, tidigare professor i företagsekonomi i Lund, utbrista: \"När vissa personer fattat ståndpunkt, så kan dom inte fatta något annat!\" Om man granskar de olika argument som förs fram mot avgifter för utomeuropeiska studenter så kan de i allt väsentligt sammanfattas i tre punkter: 1) Om avgifter införs för en grupp studenter så får i en framtid alla svenskar också betala avgifter. Argumentet andas naturligtvis en grundläggande misstro mot svenska politiker. Det faktum att den förre utbildningsministern bytte ståndpunkt i frågan om avgifter tas som intäkt för att man inte kan lita på politiker. 2) Ett annat argument är att avgifter för utomeuropeiska studenter skulle ge så litet att intäkterna skulle bli försumbara, så varför införa något som knappt ens kan bära administrationskostnaderna. Med ett dylikt antagande är debatten endast av principiell betydelse. 3) Om avgifter införs så blir utbildning en handelsvara och det är negativt. Argumentet här är att studenterna inte tillägnar sig ett kritiskt tänkande och att dessutom demokratiska värden och bildningsidealen åsidosätts. Beträffande det första argumentet är det naturligtvis så att Sveriges politiker inte kan garantera avgiftsfrihet för all framtid. Den frågan är inte avhängig av den nuvarande diskussionen om avgifter för utomeuropeiska studenter utan av den statsfinansiella utvecklingen. Det tredje argumentet om vådan av att betrakta utbildning som en handelsvara har i alla fall jag svårt att förstå mig på. Jag tror för min del att studenter alltid har varit och alltid kommer att vara garanter för det kritiska tänkandet och fungera som väktare av de demokratiska värdena. Förekomsten av betalande studenter kanske är mer av garant för utbildningens kvalitet än ett hot mot friheten. Så vari ligger felet att betrakta utbildning som en handelsvara? Kvar står det andra argumentet att marknaden är obetydlig eller inte finns och den risken bör man ta på allvar. Det är naturligtvis svårt att i förväg veta hur stor efterfrågan är och hur den kan påverkas. Man kan dock notera att \"utbildningsindustrin\" i till exempel Australien är mycket omfattande och utgör en betydande del av ekonomin där. Farhågan att marknaden är liten kan aldrig vara ett skäl för att inte pröva ett betalsystem! Den nyligen tillsatta avgiftsutredningen skall komma med förslag till ett system med avgifter för utomeuropeiska studenter. Utredningen (enmansutredaren Erland Ringborg), som skall avlämna sitt förslag den 31 januari 2006, följer svensk tradition. Resultatet skall bli bestämmelser att gälla alla oavsett situation och förutsättningar. Hur bör ett avgiftssystem utformas? Vilka avgifter är aktuella? Vilka studenter skall betala avgifter, med mera. Frågan om det verkligen finns en marknad kommer dock sannolikt inte ens att beröras. Den måste därför hanteras i annan ordning. Enligt min mening kan svaret på frågan om hur marknaden ser ut aldrig utredas fram, den måste prövas i praktiken. Så i en situation där man med SFS-skriften kan hysa tvivel om det generella påståendet att det finns en marknad bör man pröva sig fram. I annat fall är det risk för att man utreder bort entreprenörskapet i högskolan. Såväl debattens som utredningens problem är därför att de blivit alldeles för abstrakta. I valet mellan avgifter och icke avgifter borde naturligtvis den kloke välja båda för att få erfarenheter. Vissa högskolor blir avgiftshögskolor medan andra opererar utan avgifter. Utan större svårigheter skulle man kunna peka ut ett antal skolor som har komparativa fördelar gällande att marknadsföra och genomföra utbildningar för icke europeiska studenter. I kraft av sina omfattande erfarenheter av ett väl utbyggt system för studerandeutbyte (fler än 85 procent läser en termin eller mer vid något av partneruniversiteten) skulle Internationella handelshögskolan i Jönköping vara väl lämpad att pröva systemet. Vi kan erbjuda en högklassig internationell studiemiljö inte bara för våra vanliga studenter och för våra utbytesstudenter. Framför allt skulle vi kunna göra det för betalstudenter vid sidan av alla utbytesstudenter från hela världen. Vid Internationella handelshögskolan ser vi positivt på möjligheten att ta emot betalstudenter. Det är ett bra sätt att utöver det vanliga studerandeutbytet ytterligare förstärka den internationaliserade utbildningsmiljön och det är just detta vi vill göra. Vi vill vara fria att: 1) ta emot studenter från länder utanför Europa 2) bestämma avgifternas storlek (det finns flera skäl att i vissa fall inte ta betalt, till exempel pedagogiska) 3) stärka vår profil som en internationell handelshögskola också på andra sätt samt 4) ge stipendier till framstående studenter. Slutsatsen för högskolesystemet som sådant: Det är dags att mer konsekvent tänka i profilerings- och specialiseringstermer vid universitet och högskolor i Sverige. Alla har inte förutsättningar att göra allt man skulle kunna göra vid en högskola utan det måste göras val vid eller för varje högskola. Sverige ligger i nuläget långt efter i den så kallade Bolognaprocessen, som syftar till att harmonisera utbildningarna i Europa. Detta är ett tecken på att vi i Sverige inte bejakar Europa på det sätt vi borde. Ett väl fungerande, differentierat högskolesystem är en väg att stärka den europeiska dimensionen. Utbildningen behöver stärkas och varken generell avgiftsfrihet eller generellt avgiftstvång är vägar att nå framgång. Rolf A Lundin ", "article_category": "other"}
{"id": 24409, "headline": "\"Stor tolerans för olaglig sprithandel\"", "summary": "Var femte svensk tycker att det är okej med olaglig sprithandel, visar en ny Temoundersökning. Samtidigt är 92 procent motståndare till att ungdom kan köpa olaglig sprit. Mer än en tredjedel av all alkohol som dricks i landet kommer från smuggelsprit, hembränt eller privat införsel. För att få stopp på den olagliga spritförsäljningen ska tull och polis samarbeta mer. Det skriver folkhälsominister Morgan Johansson, rikspolischef Stefan Strömberg och generaldirektör Karin Starrin.", "article": "Den olagliga vidareförsäljningen av alkohol som köpts utomlands har ökat kraftigt de senaste åren. Samhället måste nu mobilisera på bred front för att skydda de grupper, särskilt ungdomar, som drabbas hårt när alkohol kan köpas billigt dygnet runt och utan ålderskontroller eller socialt ansvarstagande. Det är oroande att en ny Temoundersökning som Alkoholkommittén låtit göra visar att 21 procent av svenskarna tycker att det är okej med olaglig alkoholhandel. Vuxna som köper olaglig alkohol måste förstå att de bidrar till en verksamhet som innebär att deras barn kan köpa alkohol dygnet runt. En stor del av den alkohol som förs in i Sverige från utlandet - främst från Tyskland och Danmark - säljs vidare illegalt. Privatpersoner, yrkeschaufförer och organiserade ligor tar in godkända kvantiteter alkohol över gränsen, alkohol som sedan säljs vidare inom landet. Därutöver förekommer fortfarande en storskalig och organiserad smuggling av främst sprit och starköl. Den olagliga handeln med sprit och starköl har blivit alltmer tillgänglig och alkoholen säljs från bilar, garage, förråd, kiosker, lägenheter och arbetsplatser. Ett telefonsamtal kan leda till en snabb leverans med flakmoppe eller skåpbil till en ungdomsfest. Den illegala alkoholhanteringen utgör ett reellt hot mot folkhälsan. Det beräknas att en dryg tredjedel, 37 procent, av all alkohol som dricks i Sverige kommer från smuggelsprit, hembränt och privatinförsel. En stor del av den privata införseln säljs vidare illegalt. Mellan 250 000 och 300 000 liter öl körs in över våra gränser varje dag och en tredjedel säljs vidare. Smugglingen beräknas ha fördubblats under de senaste åren. En undersökning från 2004 visar att cirka tio procent av männen i Sverige hade druckit insmugglad öl under den senaste månaden, vilket är en fördubbling jämfört med tre år tidigare. Hela 15 procent av landets niondeklassare har druckit insmugglad sprit och öl den senaste månaden. Alkoholkommittén har låtit opinionsinstitutet Temo fråga 1 000 personer om de för egen del tycker att det är okej att folk köper alkohol som säljs olagligt. Svaren visar på en stor tolerans för den olagliga alkoholhandeln - 21 procent instämde helt eller till viss del i påståendet. Men samtidigt är hela 92 procent motståndare till att ungdomar köper olagligt såld alkohol. Vår slutsats är att många vuxna saknar nödvändiga kunskaper och insikter om den olagliga alkoholhandelns konsekvenser för ungdomar. De vuxna som köper olaglig utlandssprit via en arbetskamrat eller granne bidrar nämligen ofta till en verksamhet som innebär att deras egna barn billigt kan köpa alkohol dygnet runt. Samma nätverk som säljer ölen till de vuxnas midsommarfest förser vanligtvis traktens ungdomar med billig sprit utan frågor. Den största omfattningen av den olagliga alkoholhandeln finns i södra Sverige med dess närhet till Danmark och Tyskland, men även i Norrland finns det nätverk som organiserar transport och vidareförsäljning av utlandssprit till främst ungdomar. En enhällig riksdag har beslutat att från och med den 1 juli i år skärpa straffet för olaglig alkoholhandel. Straffet för grov olovlig försäljning höjs till minst sex månaders och högst sex års fängelse. Dessutom införs ett uttryckligt förbud mot att förvara alkoholdrycker i butiker, i syfte att stoppa den illegala försäljningen under disk. Polisen och tullen utvecklar nu nya metoder och gemensamma insatser mot den olagliga alkoholhandeln över gränserna. I en gemensam handlingsplan redovisar de båda myndigheterna insatser för att minska tillgången på den olagliga alkoholen. Underrättelseutbytet mellan polis och tull ska utvidgas och fördjupas. Spaningssamverkan ska ske mot enskilda personer som systematiskt för in och säljer vidare stora mängder alkohol. När tullen misstänker olovlig vidareförsäljning - men inte har tillräckliga bevis vid gränsen - ska informationen snabbt vidarebefordras till den polismyndighet där försäljningen sannolikt kommer att ske. Gemensamma insatser mot olaglig alkoholhandel i samband med buss- och lastbilstrafik över gränserna ska också kunna genomföras med mycket kort varsel. Samtidigt lanserar i dagarna Alkoholkommittén en stor informationsinsats för att höja kunskaperna hos allmänheten om den olagliga alkoholhandelns konsekvenser. Vi är övertygade om att många vuxna skulle reagera kraftfullt om de såg sambandet mellan vuxnas inköp av olaglig utlandssprit och ungdomars stora tillgång till samma olagliga alkohol. Tull och polis kan inte stå ensamma i kampen mot den olagliga alkoholhandeln. Hela samhället måste mobiliseras om inte fler ungdomar ska riskera att drabbas av alkoholens tragiska baksida: beroende, våldsbrottslighet och svåra fysiska och psykiska skador. Skola, föräldrar och lokala nätverk behöver engageras för att bromsa och vända utvecklingen. Den som köper olagligt införd alkohol stöder en försäljare vars nästa kund kan vara egna barn eller andra ungdomar. Hela samhället måste ta avstånd från den olagliga alkoholhandeln. Morgan Johansson folkhälsominister Stefan Strömberg rikspolischef Karin Starrin generaldirektör ", "article_category": "other"}
{"id": 24416, "headline": "Poppis pickis med hög komfort", "summary": "Nissan lanserar en ny King Cab med automatväxellåda. Motorn i sämsta miljöklass.AGIOS NIKOLAOS.Pickupmarknaden i Europa har fördubblats på tio år. Nya bekväma och lättkörda Nissan King Cab med automatväxellåda har alla möjligheter att elda på försäljningen.", "article": "Låt oss börja med namnet. Nissan Navara heter Europas och Sveriges marknadsledande pickup. Men i Sverige är det namnet på en av hyttversionerna, King Cab (Kungshytten) som etsat sig fast som modellnamn. Fast det är Double cab (Dubbelhytten) som är största hytten. Den har också blivit 60 millimeter större jämfört med föregångaren. Andra biltillverkare brukar kalla denna rymliga hytt med plats för två eller fler passagerare bak för Crew cab (Manskapshytt). Varför inte kalla den för personbilskupé. Så trivsamt, tyst och bekvämt är det faktiskt i Nissan Navara Double cab att den är mer som en personbil än som den lilla lastbil den inregistreras som. Den första riktigt nya Nissan King Cab, ja, ja vi får väl hålla oss till det försvenskade namnet, på 21 år är också lättrattad. Styrningen är mer direkt och det krävs färre varv för att svänga dit man vill. Personbilsliknande styrning alltså. Frågan är hur det går med machostämpeln nu? Pickuper är den amerikanske mannens favoritfordon. Frågan är om det håller på att också bli den europeiska mannens genväg till att omges av en image av händighet och rådighet. I fjol såldes det 160 000 pickuper i Europa. Det var mer än en fördubbling jämfört med 1994, enligt Nissan som tror att många köpare kommer från terrängbilar. Nissan King Cab är marknadsledande med över 44 000 sålda bilar 2004. Inredningen ger ett för pickisar lyxigt intryck. Tänk att det går att välja till navigationsutrustning! Premiär för denna modernitet som började sitt intrång i lyxbilarna. Med Hi Techpaketet för 24 000 kronor fås förutom navigation med färgskärm också handsfree för mobiltelefon och mp3-spelare. Med dubbelhytt finns det bra sittplats både fram och bak. För den som inte är för bred går det också att ta sig en tupplur på soffan. Fjädring/stötdämpning är också mjukare och behagligare än i andra modellvarianter med mindre hytter. Men visst hade ratten kunnat vara ställbar också i djupled. Nissan bjöd in till provkörning på en ö, Kreta, befolkad av pickuper. Tror aldrig att jag sett så många i trafik ens i Texas, USA. Tuffa tag på bergsstigar; ja vägar kan de knappast kallas, gav övertygande bevis på hur lätt den fyrhjulsdrivna bilen tar sig fram. Det krävdes mycket innan fyrhjulsdriften ens behövdes kopplas in. För svårare förhållanden finns också fördelningsväxellåda med lågväxel som när den används också genom en flerskivig lamellkoppling låser kraftfördelningen fifty-fifty mellan fram- och bakaxel. En nyhet är att Nissanpickupen nu kan extrautrustas med en riktig diffspärr för 4 900 kronor som fördelar kraften lika mellan bakhjulen. Den viktigaste nyheten i Nissan King Cab är att den nu också kan utrustas med det som varit värste konkurrenten Mitsubishi L200:s främsta fördel: automatväxellåda. Den kostar 15 000 kronor och erbjuds endast som alternativ i kombination med dubbelhytt. Smidigt och fint växlar den också. Men helt modern är den inte. Fyra växelsteg i kombination med elektronisk överväxel ger totalt fem växlingssteg. Dock, i kombination med den nya fyrcylindriga turbodieseln med laddluftkylare som ger ifrån sig hela 174 hästkrafter och 403 newtonmeter är bilen avsevärt mer lättkörd, särskilt i litet mer hektisk stadstrafik. Motorn är snäll och drar fint också på lägre varv. Det här blir för svårt för L200 att möta med sina 115 hästar under huven. I Mitsubishilägret står hoppet till en efterträdare till L200 under 2006. Frågan är om inte den ivrige King Cab spekulanten också ska hejda sig? Nya Nissandieseln klarar bara miljöklass 2000. Först framåt hösten 2006 väntas en motor som både klarar bästa miljöklass 2005 (Euro 4) och har partikelfilter. Nissan King Cab är syskon med Nissan Pathfinder. Den största skillnaden mellan pickupen och terrängbilen är att King Cab har stel bakaxel medan Pathfinder är individuellt avfjädrad. King Cab kan heller inte utrustas med antisladdsystem eftersom Nissan tror att kunderna, som till största delen är småföretagare, inte vill betala för detta. Säkerheten i King Cab är god enligt Nissan. Bilen är inte krockprovad men Nissan tror att den skulle klara 4 stjärnor hos Euro-Ncap. Två krockkuddar är standardutrustning och det finns möjlighet att köpa till ett Safetypaket för 8 000 kronor med sidokrockkuddar och krockgardiner. Men fortfarande är Nissan King Cab en rambyggd bil som är aggressiv vid kollisioner med mindre bilar. Det finns inte någon neddragen tvärbalk i fronten för att engagera små bilars krockskydd. Det gör ont att krocka med en två ton tung King Cab. Räkna med att bilen med automatväxellådan vill ha omkring en liter dieselolja per mil olastad. När det blir snärjigt ute i terrängen kan det gå åt uppemot 1,5 liter per mil. Nya Nissanpickupen är ett rejält lyft. Också prismässigt. Räkna med att den blir minst tio procent dyrare än föregångaren eller 351 000 kronor för dubbelhytten. Lägg till automatväxellåda, diffspärr, metalliclack, Premiumpaket med läder, elstolar och sollucka samt Hi Techpaket och det står 419 900 kronor på prislappen. För dem som får lyfta momsen återstår ändå nästan 336 000 kronor att betala ur företagets kassa. Till Sverige kommer nya pickisen i augusti. För året räknar Nissan med att sälja 700 bilar. Av dessa är nästan hälften redan beställda. Jacques Wallner jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 24420, "headline": "\"Svenska språket dör ut på landets universitet\"", "summary": "Naturvetare slår larm: Studenterna kan inte längre föra ens en populärvetenskaplig diskussion på svenska. I regeringens proposition om högskolan framstår kunskap i utländska språk som viktigare än kunskap i svenska. Ändå har engelskan redan nu en så stark dominans i vissa ämnen att studenterna inte ens lär sig grundläggande termer på svenska. Utvecklingen är oroande, anser en grupp naturvetare. Utan svenska som vetenskapligt vardagsspråk förtvinar demokratin och folkbildningen. Studier visar att inlärning på engelska fungerar betydligt sämre än utbildning på modersmålet, varnar forskare inom naturvetenskap och teknik.", "article": "Det är lätt att lovsjunga den högre utbildningens internationalisering. Bolognaprocessen leder till att examenskrav och den högre utbildningens struktur blir samma i hela Europa. Detta ökar studenters och lärares rörlighet och förståelsen för andra kulturer och möjliggör en värdefull granskning av högskolans kvalitet. Högskolan måste öppnas mot världen för att säkra den svenska tillväxten. Det ökande bruket av engelska ger studenterna tillgång till goda läroböcker, utbyten och internationell arbetsmarknad. Genom fler uppsatser och avhandlingar på engelska gör sig svensk vetenskap gällande i världen. Ett ökat engelskbruk underlättar rekryteringen av icke-svensktalande studenter och lärare. Men internationaliseringen har hittills också inneburit ett slumpmässigt införande av engelska. Svenskan är i dag död inom vissa sektorer. När högskolepropositionen föreslår en strategi för internationalisering saknas diskussion om en av de viktigaste komponenterna, nämligen språk för kommunikation och inlärning. Vi föreslår att strategin kompletteras med en medveten satsning på svensk-engelsk tvåspråkighet för att därigenom stärka såväl internationaliseringen som den svenska demokratin och högskolans effektivitet. Språket är vårt redskap för att andra skall förstå våra tankar. Spelar det någon roll vilket språk vi använder? Hur påverkar engelskan högskolans verksamhet och kunskapsinhämtande? Det är anmärkningsvärt och oroande att så stora förändringar som språkbyte i mänsklig kommunikation införs storskaligt utan konsekvensanalys. De förslag till skydd av svenska språket som väckts genom betänkandet \"Mål i mun\" bereds nu till en proposition inom samma departement som lagt fram högskolepropositionen. Men i den senare finns inte ens en tanke på att svenska är viktigt för våra studenter, bara främmande språk! Trots att engelskan är på väg att ta över stora delar av högskolan saknas nästan helt forskning om hur inlärning, bearbetning av information och skapande av ny kunskap, så kallade kognitiva aspekter, påverkas av språkvalet. Man utgår från att studenter lär sig lika bra på engelska som på svenska. Undersökningar tyder dock på att kognitiva aspekter blir lidande om studenter inte kan använda sitt modersmål. De få studier som gjorts visar att engelska som främmande språk fungerar signifikant sämre (10-20 procent) som kunskapsmedium än vad modersmålet gör, även för personer med hög utbildning och mycket goda engelskkunskaper. Möjligen har detta att göra med att våra hjärnor använder olika delar för att hantera våra modersmål och språk som lärs in senare. Det behövs mer kunskap om språkets betydelse för inlärning för att kunna vidta åtgärder som både maximerar studenternas studieutbyte och stimulerar internationaliseringen. Eftersom engelskan i dag dominerar vissa sektorer formuleras mycket samhällsviktig verksamhet aldrig på svenska. Använder man inte svenskan utvecklas den inte i takt med att världen förändras och man riskerar att den snart inte kan användas för att beskriva den förändrade världen. En sådan domänförlust (som språkvetarna kallar det) medför betydande demokratiska risker. Därför behöver högskolan både svenska och engelska! Svenskan behövs, förutom för studenternas kunskapsutbyte, också för kontakterna med det omgivande samhället, för folkbildningen och demokratin, för att öka förståelsen av vetenskap och utnyttja forskningsrön i samhället, för att bidra till vuxenutbildning och utbildning av lärare till grundskola och gymnasium. Högskolans roll som skapare och förmedlare av kunskap förutsätter en god språkbehärskning hos dem som skall utveckla, presentera och samtala om kunskaperna. Vårt krav på svensk-engelsk tvåspråkighet handlar om engelskans dominans inom naturvetenskap och teknik (NT). Andra vetenskapsområden kan ha motsatt problem, det förekommer för lite engelska. NT-området är i dag svensk-engelskt tvåspråkigt, men kunskaperna om svenska facktermer har blivit svagare då svenska läroböcker saknas på många områden och då undervisning och seminarier allt oftare sker på engelska. Det har gått så långt att studenter och lärare ibland inte känner till svenska termer ens för grundläggande begrepp. De kan också sakna kunskaper om svenskans allmänvetenskapliga ordförråd och om konstruktions-, meningsbyggnads- och stilmönster för vetenskaplig svenska. Detta leder till att inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan föras på svenska. Högskolan bör inte medverka till en utveckling mot svenska som lågspråk och engelska som högspråk. Den smygande domänförlusten tvingar fram en ännu starkare engelskdominans och detta leder till underutnyttjande av högskolans kapacitet. Det blir svårare för det omgivande samhället att utnyttja den nyvunna kunskapen effektivt. Engelskan är här för att stanna, men ingen vill att den goda internationaliseringen skall leda till att studenterna får sämre kunskaper än de kunnat få på sitt modersmål. Ett symboliskt viktigt exempel på den slumpmässigt införda engelskan återfinns i högskolepropositionen. Nya och ändrade examina föreslås i Bolognaprocessens två första utbildningsnivåer. Svenska examina har ofta tillkommit och ändrat innehåll eller omfattning utan att benämningarna har ändrats - magister var på Esias Tegnérs tid på 1800-talet en doktorsexamen. Nu ändras examina i grundutbildningen, men en av dem ges enbart engelsk benämning. Masterexamen föreslås på svenska (!) som \"ett internationellt välkänt begrepp\". Speciellt olyckligt blir det då vi redan har en finlandssvensk magisterexamen med samma innehåll som den föreslagna svenska masterexamen. Master är inte integrerat i svenskan och följer inte svenska uttalsregler; många vet inte om det heter mastersexamen eller, som propositionen föreslår, masterexamen. Det blir förvirring vid benämning på personer: \"Mastersernas examensarbeten var utmärkta.\" Eller \"masternas\"? \"Mastrarnas\"? Vi bör besparas denna språkliga förvirring. Master har dessutom hittills varit den engelska översättningen på den kortare magisterutbildningen, vilket leder till förvirring också i utlandet. Det hade varit naturligt att benämna den nya tvååriga utbildningen magister. Utländska studenter erbjuds svenska högskoleplatser i ökande omfattning. Det är viktigt att man här gör en avvägning mellan olika studentgruppers behov. Ensidig användning av engelska leder till underutnyttjande av kapaciteten hos majoriteten av lärare och studenter med svenska som modersmål. Såväl skapande som förmedling av kunskap skulle förbättras om svenskan användes mer även i kunskapsframtagandet. Problem kan också uppstå med social snedrekrytering. Studentgrupper med annars goda studieförutsättningar kan utestängas om svenskspråkig undervisning inte erbjuds i tillräcklig omfattning. Internationaliseringen bör mötas av en snabb planläggning av högskolans språkanvändning så att vi styr utvecklingen mot tvåspråkighet i stället för att omedvetet glida i väg mot ren anglifiering. Våra studenter måste få ett genomtänkt stöd för att behärska sina ämnen på både svenska och engelska. Detta kräver att tvåspråkigheten blir en central del i den nationella strategin. Det behövs ett fortlöpande arbete med vetenskaplig svenska, så att orden finns, och fortlöpande användning av svenska inom hela högskolan, så att svenskan håller jämna steg med engelskan och kan användas för att beskriva den föränderliga verkligheten. Då först kan vetenskapen utnyttjas fullt ut i samhället. Eftersom högskolan är en offentlig myndighet borde alla tillsvidareanställda kunna kommunicera med såväl allmänheten som andra myndigheter. Svenskan borde vara självklar vid det inre arbetet och det är av stor vikt att utländska lärare ges möjlighet att snabbt lära sig svenska. Inget av detta fungerar bra. På många svenska högskolor erbjuds ingen svenskundervisning - i stället börjar de svenska lärarna prata svengelska. Högskolans internationalisering bör präglas av framsynthet så att den inte i efterhand tvingas till dyra och svåra åtgärder som inkräktar på kärnverksamheten. Genom att skapa goda möjligheter för anställda och studenter att uttrycka sig på både svenska och engelska kommer högskolan att bidra till en rad positiva förändringar: * Internationalisering; * bättre möjligheter för forskare att delta i samhällsdebatten, inte minst i etiska frågor; * bättre möjligheter att utnyttja forskningsrön i samhället; * större förståelse för vetenskap i samhället; * bättre ämneskunskaper hos studenterna; * ökad förmåga att effektivt förmedla undervisning; Högskolans internationalisering får inte innebära en aningslös anglifiering utan måste ske så att svenska och engelska brukas på ett balanserat sätt till gagn för Sveriges studenter och det svenska samhället. Och självfallet skall den nya tvååriga examen benämnas magister på svenska och master på engelska! CHRISTER KISELMANProfessor i mataematik SVEN HALLDIN Professor i hydrologi ULF DANIELSSON Professor i teoretisk fysik KARIN CARLSSON Bitr professor i mikrobiologi AMALIA MATTSSON Teknologstudent MARTIN RUTBERG Naturvetarstudent ", "article_category": "other"}
{"id": 24426, "headline": "”Två främmande språk krävsför antagning till högskolan”", "summary": "Den borgerliga alliansen presenterar gemensamt program för högre utbildning: Målet att varannan ungdom ska läsa vidare slopas.Krav på godkänt betyg i engelska och ytterligare ett främmande språk för tillträde till merparten av högskolans utbildningar. Högre ersättning till lärosäten med mer krävande utbildningar. Och ett avskaffande av den så kallade 25:4-regeln som ger högskolebehörighet på arbetslivs-meriter. Det är delar i den borgerliga alliansens gemensamma program som betonar vikten av att sätta kvalitet framför kvantitet. Därför slopas också målet att 50 procent av varje årskull ska gå vidare till högskolestudier.", "article": "Högskolan i Sverige har genomgått en omfattande expansion under de senaste 15 åren. Kvantitet har stått i fokus. Det har både handlat om att etablera högskoleutbildningar på fler orter i Sverige och att regeringen har satt upp ett mål att 50 procent av alla ungdomar skall gå vidare till högskolan. Det är självfallet positivt att tillgängligheten har ökat och att fler studenter numera har möjlighet att studera vid högskolor och universitet. Den snabba expansionen har emellertid samtidigt lett till allvarliga problem därför att regeringen inte har tillfört nya resurser i samma takt som antalet studenter har ökats. Antalet studenter har ökat med 86 procent, antalet doktorander med 55 procent medan antalet lärare i högskolan endast ökat med 17 procent. Storföreläsningar har ökat och lärarhandledning minskat. Regeringens svikna löften har nu lett till att allt fler lärosäten drabbas av ekonomiska problem. Två politiska beslut om högskolan framstår som särskilt problematiska. För det första att det uttalade målet att 50 procent av en årskull ska gå i högskolan anses överordnat alla andra mål, till exempel att studenterna ska ha rimliga förkunskaper. För det andra det finansieringssystem för högskolan som en enig riksdag ställde sig bakom i början av 1990-talet. Finansieringssystemet skulle öka ”genomströmningen” av studenter, alltså en rent kvantitativ målsättning, men tog inte hänsyn till studiernas kvalitet. Vi är i dag på väg att få en högskola med stora kvalitetsbrister. Antalet studenter är större än förr. Men studenterna lär sig mindre och mindre. Ensidig fokusering på kvantitet har ersatt kvalitet som politisk målsättning för akademiska studier.Det ansvar som socialdemokraterna måste ta på sig är att i den högskoleproposition som nu har presenterats så görs alldeles för lite för att komma till rätta med kvalitetsproblemen. Högskoleverket påpekar till exempel att det borde vara ett självklart krav att studenterna är godkända i ämnet svenska från gymnasiet för att vara behöriga för universitetsstudier. Hur ska den som inte kan läsa klara av att studera på universitetet? Men regeringen svarar att det inte är bevisat att den som är godkänd i svenska klarar sig bättre än den som är underkänd! De låga antagningskraven för att komma in på högskolan och den sänkta kvaliteten i grundskolan och gymnasiet har lett till att universitet och högskolor ofta måste börja med att repetera gymnasiekurserna. Många studenter vittnar om att första året i högskolan är en repetition. Högskoleverket varnar för att alla repetitiva inslag numera tar tid från fördjupningar. I Högskoleverkets sammanfattande genomgång 2003 konstaterar utländska bedömare att de svenska akademiska grundutbildningarna är kortare och grundare än motsvarande utbildningar i andra länder. Dels gäller det längden på hela den utbildning som leder fram till examen, dels omfånget av studierna i huvudämnet. Ett särskilt allvarligt problemområde är undervisningen i främmande språk, huvudsakligen därför att studenterna inte väljer främmande språk. För att öka rekryteringen erbjuds numera nybörjarkurser i franska, spanska, italienska och tyska. De flesta av oss som i dag är vuxna läste nybörjarkurser i tyska eller franska på högstadiet. Men i dag anses detta vara en uppgift för våra akademiska lärosäten. Eftersom lärosätena får sina resurser efter hur många som är inskrivna och hur många som godkänns, kan alltså en högskola kraftigt öka sina intäkter genom att erbjuda ett enkelt och lätt kursutbud, till exempel nybörjarkurs i tyska. Studenterna å sin sida kan räkna in nybörjartyskan i sina akademiska poäng och i sin kandidatexamen och kan därför välja bort språk i gymnasiet till förmån för något enklare och roligare. Det är orimligt att universiteten erbjuder nybörjarutbildning inom de stora språken. Sådan verksamhet kan inte rimligen förenas med kravet på vetenskaplig förankring. Nybörjarkurser inom franska eller tyska skall eleverna läsa in på grundskolan, gymnasiet eller komvux.Högre kvalitet i den akademiska utbildningen kan inte enkelt kommenderas fram. Men staten förfogar över ett antal effektiva styrinstrument över högskoleväsendet. Dit hör tilldelning av examinationsrätter, vad som skall ingå i olika examina, på vilka grunder de olika lärosätena får sina ekonomiska resurser och vilka förkunskapskrav som ställs för att bli antagen till högre utbildning. I en ny högskolepolitik för Sverige bör statsmakterna utnyttja alla möjligheter att driva på en utveckling mot högre kvalitet. Lärosätena ska genom förändrad ekonomisk tilldelning stimuleras att anordna utbildningar med hög kvalitet och höga krav. Studenterna skall stimuleras att läsa språk och andra nödvändiga förkunskaper redan på gymnasiet i stället för att välja bort språk till förmån för lättare kurser. Beslut om tilldelning av examinationsrätter och universitetsstatus skall fattas på tydliga kvalitativa grunder med tydliga kriterier. Vi vill betona att det skall vara möjligt för elever som lämnar gymnasiet utan att ha uppnått högskolebehörighet att senare läsa upp sina kunskaper och betyg så att man kan börja på högskolan. Vi noterar att regeringen i sin högskole- proposition lägger fram några förslag som går i rätt riktning. Men propositionen saknar fokus på kvalitet i den akademiska utbildningen. Allians för Sverige redovisar därför i dag de väsentliga förändringar som högskolepolitiken kommer att genomgå vid ett regeringsskifte i Sverige. Det är en ny politik för högre kvalitet och högre krav i vår högskola. Kvalitet ersätter kvantitet som överordnat mål. Samtidigt måste arbetet med att bredda rekryteringen till högre utbildning fortsätta. 1. Kvaliteten i den högre utbildningen måste höjas. Först därefter kan utökningar av det totala antalet högskoleplatser bli aktuella. 2.Kurser inom högskolan skall hålla akademisk nivå. Enbart kurser som uppfyller akademisk standard skall ge akademiska poäng och ekonomiska resurser till lärosätet. Det betyder att rena nybörjarkurser i tyska, franska, spanska och italienska samt repetitions- och preparandkurser som är gymnasiala till innehållet inte ska förekomma inom högre utbildning. De resurser som därigenom frigörs skall kvarstanna inom högskoleväsendet och användas till att förstärka kvaliteten. 3. Kurser på högre nivå, det vill säga C- och D-nivå, ska ge högre ekonomisk ersättning till lärosätet än kurser på A- och B-nivån. Lärosätena skall därigenom stimuleras att anordna mer krävande utbildningar. 4.Studenternas val av lärosäte skall väga tungt vid beslut om dimensionering i den högre utbildningen. Det ska vara möjligt att öka resurserna till ett lärosäte om det finns ett starkt tryck av förstahandssökande. Även samhällets och arbetsmarknadens behov av vissa yrkeskategorier, till exempel lärare och sjuksköterskor, måste beaktas vid beslut om dimensionering. 5. Den andel av högskolans anslag som fördelas på basis av hur många studenter som godkänts ska minska kraftigt. Det ska inte löna sig ekonomiskt att erbjuda kurser med låga krav. 6.Vi anser att en mastersexamen skall införas. Regeringens förslag till mastersexamen inkluderar dock inte krav på fördjupning i huvudämnet. Vi anser att krav på ämnesfördjupning måste kvarstå för kandidatexamen och införas som krav för den nya mastersexamen. Annars riskerar forskarutbildningen att förlora i ämnesdjup och kvalitet. 7.Den akademiska halten i kandidatexamen urholkas med regeringens politik. Numera kan en kandidatexamen innehålla endast nybörjarkurser. I kandidatexamen skall ingå krav på kvalificerade kurser på lägst C-nivån. Den nya ”kandidatexamen med bredd” som regeringen infört skall avskaffas. 8. Ett stort problem är att förkunskapskraven för att komma in på högskolan är för låga. Självfallet måste eleverna vara godkända i svenska och engelska för att få tillträde till universitetet. Ett godkänt betyg i ytterligare ett främmande språk utöver engelska bör också krävas för tillträde till merparten av högskolans längre utbildningar. På det sättet blir det inte längre möjligt att välja bort språken på gymnasiet för att sedan kräva att få läsa in nybörjarkurser i de stora språken på universitet. Vi menar att ett system med viktade betyg skall användas vid antagning till högskolan. Det ger tydliga signaler till gymnasieeleverna om vilka förkunskaper som krävs för att klara högskoleutbildningen. För den som söker in på läkarutbildningen är det till exempel rimligt att betygen i naturvetenskap ges högre värde. Regeringens förslag leder fel eftersom de betyg som föreslås ges högre vikt inte kopplas till ämnets relevans för den sökta utbildningen. 9. Den så kallade 25:4-regeln skall avskaffas. Det tillhör det märkligare i svensk högskolepolitik att den som över huvud taget inte gått gymnasiet ändå är behörig att söka in på högskolan under förutsättning att personen är 25 år och har haft ett jobb i fyra år. Däremot ska det självfallet vara möjligt att läsa in gymnasiekompetens för att förbereda sig för högskolestudier. 10.Regeringen är oklar över vilka kriterier som skall gälla för att ett lärosäte utan vetenskapsområde skall tilldelas rätt att utdela mastersexamen. Vi vill understryka vikten av att tilldelningen av såväl examinationsrätter som universitetsstatus sker på basis av tydliga kvalitativa kriterier, gärna på grundval av en kvalificeringstrappa. Beslut om examinationsrätter och universitetsstatus skall fattas av Högskoleverket och inte av regeringen eller något annat politiskt organ. 11. Lärosätenas styrelser skall avpolitiseras. Lärosätets självständighet och integritet skall stärkas. Styrelsen för ett lärosäte skall utses av lärosätet självt. Lärare och forskare utser sina representanter, studenterna sina, och dessa utser sedan representanter för allmänintresset. Styrelsen utser rektor, efter ett valförfarande inom lärosätet. Kvaliteten på den högre utbildningen är av avgörande betydelse för Sveriges framtid, såväl för de enskilda studenterna som för Sveriges framtida förmåga att hävda sig i den globala konkurrensen. Det är vår övertygelse att Sverige kan bättre. Men då krävs en ny högskolepolitik. JAN BJÖRKLUND Skoltalesman (fp) STEN TOLGFORS Riksdagsledamot (m) INGER DAVIDSON Riksdagsledamot (kd) HÅKAN LARSSON Riksdagsledamot (c) ", "article_category": "other"}
{"id": 24442, "headline": "”Sök personal gratis på nätet”", "summary": "SKELLEFTEÅ.På personalsajter lägger man in sin cv medan företag betalar för att söka. Christian Nygren i Skellefteå har startat ett företag som jobbar tvärtom.– Den som söker arbetskraft ska inte behöva betala en spänn, säger han.", "article": "Det var när Christian Nygren flyttade hem till Västerbotten som han ville tala om för arbetsgivarna att han var på väg. Det gick dåligt och slutade med att han startade ett företag där arbetsgivare gratis kan söka personal. – Det ska vara både lätt och gratis att hitta arbetskraft, förklarar Christian Nygren. Han har både registrerat sig och sökt på jobbsajter. – Det är krångligt att skriva in sig och sedan nästan omöjligt att hitta sig själv. På ams.se sökte jag en säljare i Skellefteå. Jag fick då 821 träffar och så många finns det verkligen inte. De allra flesta ville inte jobba i Norrland utan hade för enkelhetens skull valt att söka jobb i hela landet. Det blir en omöjlig sökning för arbetsgivaren. SKILLNADEN MOT många andra bemanningsföretag och jobbsajter är att man där lägger ut cv:n och att den som söker betalar. Här är det tvärtom. Målet, säger han, är att det ska vara lika lätt att hitta en snickare som att hitta en begagnad Audi. Därför har han helt avstått från inloggningsprocedurer. Den som vill jobba betalar för att visa upp sin cv. Man kan vara helt eller delvis anonym och dölja namn, ålder, kön och fotografi. Invandrare kan till exempel ha nytta av att få visa kompetens före ursprung och många har redan ett jobb och vill inte skylta med att de söker sig bort. – Många vill inte visa sin arbetsgivare att de söker andra jobb, därför är anonymitet viktigt. Andra har varit på samma ställe alltför länge och kan tänka sig att byta men orkar eller hinner inte söka aktivt. Frågar du mig så ska man byta arbetsplats vart tredje år. Det vinner både du och din arbetsgivare på, säger Christian Nygren. PERSONALGUIDEN ÄR nystartad och företaget drivs ytterligare en tid med starta eget-bidrag. Det finns drygt 400 arbetssökande som anmält sig och som är beredda att byta jobb, men ingen har fått napp. Nygren förklarar det med att allt är nytt. Hittills under startperioden har det varit gratis att annonsera men det kommer att kosta 99 kronor per månad som man betalar med ett telefonsamtal. – Jag har tittat en del på blocket.se, erkänner Nygren. Sif, Finansförbundet och Metalls Skellefteåavdelning har kontrakt om att deras medlemmar kostnadsfritt ska kunna söka nya jobb på Personalguiden. – Väldigt många upplever att det bästa sättet att nå kompetens och att trygga sin plats på arbetsmarknaden är att byta jobb. Det finns också chefer som ser det som en merit att man rört på sig. Vi uppmanar inte våra 350 000 medlemmar att byta jobb men vi ger dem en möjlighet att hitta nya arbeten utan att lägga ner alltför mycket tid. För studenter borde detta vara särskilt intressant, säger Johannes Hylander på Sif. Anders Boström ekonomi@dn.se 08-738 11 77 ", "article_category": "other"}
{"id": 24450, "headline": "”Freivalds och Persson får underkänt”", "summary": "Regeringen och UD får hård kritik för handläggningen av flodvågskatastrofen, visar undersökning av svenska folkets reaktioner eftertsunamin. Hjälporganisationerna, sjukvården, resebyråerna och kungen, får höga betyg.", "article": "Flodvågskatastrofen i Sydost-asien den 26 december 2004 kommer att prägla Sverige för lång tid framåt. Vårt land drabbades hårt av denna händelse. Antalet döda och saknade svenskar uppgår i dag till flera hundra personer. Ett tröstlöst identifieringsarbete kommer att pågå under lång tid. Dödsannonserna i tidningarna påminner oss om vidden av katastrofen, en av de värsta som drabbat Sverige under efterkrigstiden. Till dessa direkta konsekvenser ska läggas de indirekta effekter på det svenska samhället som handlar om hur våra ledande politiker, politiska institutioner och medier agerade i samband med katastrofen och hur deras agerande uppfattades av allmänheten. Levde regeringen och berörda myndigheter upp till de förväntningar som svenska folket hade i denna situation, eller känner svenska folket att de brast i sin krisberedskap och förmåga att hantera flodvågskatastrofen? Och hur bedömer svenskarna mediernas sätt att bevaka flodvågskatastrofen? Dessa för demokratin så viktiga frågor om svenska folkets åsikter om och förtroende för myndigheter, politiker och medier efter flodvågskatastrofen har granskats i en stor undersökning som Demokratiinstitutet gjort på uppdrag av Krisberedskapsmyndigheten och som presenteras i dag. Det är den första större svenska studien som belyser de opinionsmässiga aspekterna av flodvågskatastrofen. Undersökningen bygger både på telefonintervjuer med 1 001 svenskar och på mer djupgående diskussioner i fokusgrupper där totalt 44 svenskar deltagit. Resultat av båda delstudierna visar att det finns både vinnare och förlorare när det gäller allmänhetens förtroendebedömningar efter flodvågskatastrofen. Riktigt stort förtroende för sättet att hantera flodvågskatastrofen har svenska folket för hjälporganisationerna, sjukvården, Räddningsverket och resebyråerna. Även kungahuset åtnjuter också ett hyfsat förtroende i detta sammanhang. Betydligt mer negativ blir förtroendebilden när det gäller politiker och politiska institutioners agerande. Hela 71 procent anser att det finns mycket eller ganska starka skäl att vara kritisk mot hur svenska myndigheter och organisationer hanterade flodvågskatastrofen, och 26 procent uppger att förtroendet för svenska myndigheter har minskat sedan flodvågskatastrofen. Hårdast är kritiken mot regeringen och utrikesdepartementet samt mot statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds. 81 procent uppger att de har mycket eller ganska litet förtroende för hur utrikesministern hanterade flodvågskatastrofen. Motsvarande andel för statsministern är 63 procent, för regeringen 67 procent och för utrikesdepartementet 74 procent. Av undersökningen framgår samtidigt att det är regeringen som de flesta anser har störst ansvar för bristerna i hanteringen av flodvågskatastrofen. Det allmänheten är kritisk mot handlar både om förmågan och snabbheten att agera, men det man är mest kritisk mot är den bristande snabbheten. Flera personer i fokusgrupperna framhåller också att denna bristande snabbhet tycks bero på en långtgående toppstyrning, där det har blivit svårt för myndigheter att våga agera självständigt. När ledande politiker som statsministern och utrikesministern inte agerar, fungerar därför inte krishanteringen så som den borde. I det aktuella fallet saknades med andra ord det en fokusgrupp kallar ”igångsättningsknappen”, eller snarare någon som tryckte på den tillräckligt snabbt. En slutsats vi kan dra av undersökningen är samtidigt att det generella förtroendet för svenska politiker tycks ha förändrats väldigt lite, jämfört med hur det specifika förtroendet för regeringen, statsministern och utrikesministern har förändrats. Det talar för att människor gör skillnad mellan politiker i allmänhet och, i det här sammanhanget, regeringen, statsministern och utrikesministern. Det styrks av att oppositionen uppfattas ha agerat ansvarsfullt, i de fokusgrupper där oppositionens agerande har diskuterats. Med andra ord tycks den ökade misstron i första hand handla om en specifik misstro, snarare än en generaliserad misstro. Ur demokratiskt perspektiv måste det bedömas vara positivt. Ett annat resultat av undersökningen är att de svenska medierna enligt de flesta anses ha bevakat flodvågskatastrofen på ett i huvudsak bra sätt. Över 70 procent uppger att de har ett mycket eller ganska stort förtroende för mediernas sätt att rapportera om katastrofen, och 72 procent anser att medierna gav en mycket eller ganska allsidig bild. Därmed inte sagt att kritik mot medierna är helt frånvarande.Tvärtom anser en majoritet att medierna rapporterade något för mycket om katastrofen och att de fokuserade något för mycket på de drabbade och deras berättelser. Knappt 40 procent anser också att medierna granskade regeringens ansvar något eller alldeles för lite.Av fokusgrupperna framgår också en kritik mot att medierna fokuserade för mycket på Laila Freivalds samtidigt som Göran Persson upplevs ha kommit för lätt undan. Jämfört med kritiken mot politiker och myndigheter väger dock kritiken mot medierna inte särskilt tungt. Vi vet sedan tidigare att samhälleliga kriser ofta ger den politiska ledningen möjlighet att stärka förtroendet, och att människor i svåra tider mycket väl sluter upp bakom sina ledare. Några sådana effekter kan dock inte spåras i Sverige efter flodvågskatastrofen, och kritiken mot den inledande inaktiviteten och senfärdigheten är hård. Det ligger också nära till hands att tro att just den inledande inaktiviteten motverkade en nationell uppslutning bakom den politiska ledningen, och att den har bidragit till sjunkande förtroende för specifika politiker i stället för ökande eller åtminstone vidmakthållet förtroende. Genom att inte visa handlingskraft befästes med andra ord det existerande opinionsklimatet och den allmänna politikermisstron, samtidigt som misstron mot specifika politiker som Laila Freivalds och Göran Persson ökade. I den meningen kan deras inledande passivitet sägas ligga bakom det bristande förtroendet för dem. I samband med flodvågskatastrofen fanns ett tillfälle för regering och myndigheter att skapa mer förtroende och bli framställda på förtroendeingivande sätt i de för opinionsbildningen så viktiga medierna. Mitt i den nationella krisen kunde positiva förändringar av det svenska samhällsklimatet ha inträffat. Nu skedde inte det under den viktiga första tiden. Som förhållandena utvecklades blev katastrofen i stället en illustration av ett Sverige med förhållandevis lågt förtroende för politiker, med medierna som exklusiva informationsförmedlare och med möjligheter för nya aktörer som resebranschen och kungahuset att dra opinionsmässig nytta av det låga förtroendet för politiken. Vem som egentligen bär ansvar för hur Sverige hanterade flodvågskatastrofen återstår i hög grad att utreda. Att det fanns stora brister och att det nu finns ett mycket stort behov av ansvarsutkrävande, det står emellertid klart. I det är svenska folkets uppfattning enligt vår undersökning entydig. Ett effektivt ansvarsutkrävande kan därmed också vara vägen till återupprättat förtroende för svenska politiker, politiska institutioner och myndigheter. I dagsläget förefaller det vara en absolut förutsättning för att kunna reparera skadorna av den inledande passiviteten i svenska politikers och myndigheters hantering av flodvågskatastrofen. Christina Grandien Lars Nord Jesper Strömbäck Forskare i politisk kommunikation vid Demokratiinstitutet och Mittuniversitetet i Sundsvall ", "article_category": "other"}
{"id": 24459, "headline": "\"Målet är att Victoria aldrig blir drottning\"", "summary": "Förra statsrådet Britta Lejon i stort upprop för republik: Vi riktar in oss på monarkins svagaste punkt.. Monarkins odemokratiska kärna är själva tronföljdsfrågan. Därmed är den också monarkins riktigt svaga punkt. Målet är att formulera en republikansk konstitution för Sverige som ligger klar när denna stund kommer. Vi ska alltså inte avsätta kungen, men se till så att kronprinsessan Victoria aldrig kommer att bestiga tronen. Denna plan för övergång till republik presenteras av 24 svenska riksdagsledamöter, kultur- personligheter och forskare.", "article": "I morgon skriver vi den 6 juni 2005 och Sverige helgar sin första nationaldag. Sannolikt känner ganska få till att det var den dagen år 1523 som Gustav Vasa valdes till kung och nationalstaten Sverige grundlades. Samma datum 286 år senare, den 6 juni 1809, antogs en ny regeringsform som slog fast de medborgerliga fri- och rättigheterna med bland annat religions- och yttrandefrihet. Den 6 juni är alltså i grunden en demokratisk högtidsdag då vi bör högtidlighålla dels ett val av en statschef, dels en viktig milstolpe i den svenska demokratins utveckling. En gång valde vi faktiskt våra kungar. I den Yngre Västgötalagen slogs fast att \"Svear äger att kungar taga och vräka\", vilket också skedde inte mindre än sju gånger från Magnus Ladulås till Gustav Vasa. Gustav Vasa införde arvriket, som vi sedan dess fått dras med. Denna rätt att ärva posten som statschef är oförenlig med demokratin. Det är dags att vi avskaffar monarkin, tackar för den tid som varit och tar steget in i en modern republik. Det finns många argument för republik, men ett är helt överordnat och fundamentalt: Posten som statschef ska tillsättas på meriter, inte ärvas. I en demokrati kan aldrig börd kvalificera till någon som helst ställning eller anställning. Sverige är förvisso i dag en relativt väl fungerande demokrati, men den svenska grundlagen är inte helt och fullt ut förankrad i en demokratisk tradition. Vi har fortfarande en grundlag som är påverkad av gamla monarkers inflytande och intressen. Sveriges grundlag strider i detta avseende mot portalparagrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den stadgar att \"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter\". Det gäller inte i Sverige där en person föds med arvsrätten till posten som statschef. Den svenska grundlagen bryter också mot religionsfriheten eftersom den tvingar statschefen att ha en viss religion - den \"rena evangeliska läran\". Dessutom slås fast att barnen i den kungliga familjen ska uppfostras inom riket i denna troslära. Om inte kronprinsessan Victoria bekänner sig till just denna tro blir hon enligt grundlagen \"från all successionsrätt utesluten\". Vår statschef står dessutom över lagen. I 7 paragrafen i regeringsformen stadgas att \"Konungen kan ej åtalas för sina gärningar\". Vår statschef kan alltså begå grova brott utan att åtalas, men inte konvertera till islam utan att få sparken. Så förvandlas vi alla inför grundlagarna till undersåtar. Vi är inte födda lika i värde, och vi är inte lika inför lagen, inte du, inte jag och inte Göran Persson, rikets statsminister och \"förste undersåte\". Först och främst är det tronföljdsfrågan, det vill säga ärftlighetsprincipen, som utgör monarkins odemokratiska kärna. Därmed är själva successionsögonblicket monarkins riktigt svaga punkt. Nu är det dags att på allvar återuppta diskussionen om monarkins framtid. Målet bör vara att formulera en republikansk konstitution för Sverige som ska ligga klar i god tid före nästa successionstillfälle. Kungen kommer således inte att avsättas, men hertiginnan av Västergötland, Victoria Bernadotte, kommer aldrig att bestiga tronen. Under den tid som monarkins rester lever kvar bör kungens roll ytterligare begränsas och det demokratiska inflytandet över kungahuset skärpas. Kungen öppnar än i dag riksdagen, han är ordförande i utrikesnämnden och presiderar vid den konselj som hålls när det blir regeringsskifte. Denna ordning bör ändras. I regeringsformen sägs det förbluffande lite om statschefens uppgifter, hans förhållande till riksdagen och riksdagens möjligheter att kontrollera att han sköter sina åligganden. Det finns ingen kontrollmakt när det gäller medlemmarna av kungahuset, och kungahuset är därmed den enda del i statsförvaltningen som inte står under riksdagens konstitutionella granskning. Detta bör kunna åtgärdas genom att konstitutionsutskottet tillåts granska hur statschefen sköter sina uppgifter. Den nytillsatta grundlagsutredningen, under ledning av landshövding Lars Engqvist, ska göra en begränsad översyn av regeringsformen. Utredningen ska vara klar den 31 december 2008. I direktiven slås dock fast att \"uppdraget omfattar& inte de grundläggande principer för statsskicket som slås fast i regeringsformens inledande bestämmelser och inte heller det förhållandet att Sverige är en monarki\". Vi menar att utredningen bör få i tilläggsdirektiv att också se över möjligheterna att införa republik i Sverige. I statsbudgeten finner man anslagen till det kungliga hovet på över 80 miljoner kronor (200 000 kr/dag) under rubriken \"Rikets styrelse\". Hur hovet använder dessa pengar ska öppet redovisas när det gäller såväl drift och underhåll som kungafamiljens representation och alla andra utgifter som görs med skattebetalarnas pengar. Monarkin är ett uttryck för det gamla klassamhället. Den omger sig med en etikett och en rangrulla som är hopplöst omodern och auktoritär. Monarkin befäster förlegade värderingar och tilltalsregler. I en monarki uppkommer en anda av undersåtlighet, \"en flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk\", som Vilhelm Moberg skrev i \"Därför är jag republikan\" (1955). Denna undersåtlighet drabbar många. Riksdagsledamöter och direktörer blir nervösa för att säga fel när de ska möta kungen, och det är många republikaner som tackat nej till att skriva under den här artikeln för att de upplever att det kan skada deras rykte, deras affärer eller politiska framtid. Opinionsundersökningar visar att en klar majoritet av svenska folket ännu är för monarki. Bara 16 procent ville avsätta kungen enligt en Sifo-undersökning från förra året. Något annorlunda svar får man dock om man ber människor ta ställning till principen om monarki eller republik. I en ny undersökning (av företaget Easyresearch) om svenskarnas inställning till monarkin svarade 31 procent att de ville tillsätta statschefen genom val. Bara en knapp majoritet (56 procent) uppgav att de föredrog monarki. Samtidigt uppgav 53 procent att de tror att monarkin försvinner inom 50 år. Bland de folkvalda har republikkravet starkt stöd. Hela 273 av 349 riksdagsledamöter föredrar republik framför monarki, enligt en undersökning gjord av SVT:s Rapport 2003. Den demokratiska arbetarrörelsen och stora delar av Förenings-Sverige har tagit ställning för republik. Vi är förvissade om att en öppen och saklig debatt kommer att leda till att Sverige överger monarkin och blir en demokratisk republik, precis som det stora flertalet nationer i vår omvärld. Den dagen ska komma då vi får rösta fram en statschef i ett val där varje svensk medborgare äger rätt att ställa upp och konkurrera på basis av duglighet och kompetens. MICHAEL ALONZO, Creative director, ANDERS BENGTSSON, Riksdagsledamot (s), CINNIKA BEMING, Riksdagsledamot (s), URSULA BERGE, Redaktör Agora, CARL JOHAN DE GEER, Författare, MATS EINARSSON, Riksdagsledamot (v), STEPHEN FARRAN-LEE, Förläggare, GÖRAN FÄRM, Fd Europaparlamentariker (s), JOHAN INGELSKOG, Ungdomsombudsman, LO, LARS JEDERLUND, Kommunikationsrådgivare, ANNETTE KULLENBERG, Författare, BRITTA LEJON, Riksdagsledamot, fd statsråd (s), HILLEVI LARSSON, Riksdagsledamot (s), BETH LAURIN, Konstnär, MARIANNE LINDBERG DE GEER, Konstnär, LOUISE MALMSTRÖM, Riksdagsledamot (s), FREDRIK OLOVSSON, Riksdagsledamot (s), VERONICA PALM, Riksdagsledamot (s), GUDRUN SCHYMAN, Riksdagsledamot (-) , PETER STJERNSTRÖM, Copywriter/författare, SVANTE WEYLER, Förläggare, HANNA ZETTERBERG, Fd riksdagsledamot (v), konsult, LARS ÅNGSTRÖM, Riksdagsledamot (mp), ERIK ÅSARD, Professor statsvetenskap ", "article_category": "other"}
{"id": 24492, "headline": "Europas misslyckandevåren 2005", "summary": "Efter en mycket livlig fransk omröstningkampanj väntas ett nej. Det är inte ett nej till Europa utan för ett annat Europa med mer av gemensam politik.", "article": "Under veckor har Europa laddat för det väntade beskedet – Frankrike skulle säga Non. De sista dagarna av kampanjen har handlat om hur stort detta nej skulle bli. I skrivande stund väntar vi fortfarande. Normalt brukar det första beskedet komma när klockan slagit åtta på kvällen men för att ge så många som möjligt chansen att lägga sin röst stänger vallokalerna i Paris och Lyon först klockan 22. Den som här vädrar en liten baktanke – att stampa fram så många jaröster som möjligt – vädrar inte fel. Det är fler ja i storstäderna. Men också om det blir ett nej och också om det blir ett stort nej är det inget entydigt nej. Till skillnad från vad som gäller i Nederländerna, som röstar på onsdag, är de franska nejröstarna inte EU-kritiska. Sådana finns förvisso på yttersta höger- respektive vänsterkanten men deras hållning är ingen överraskning – och knappast ett politiskt problem. Vad som däremot hänt i denna folkomröstningskampanj är att så många EU-vänner bestämt sig för att säga nej. De säger nej därför att de vill ha ett annat EU, mer av samlad politik, inte mindre. De är visserligen kritiska till utvidgningen men inte i princip utan därför att villkoren är för olika i väst och öst. De vill inte ha det här förslaget till konstitutionellt fördrag, de vill ha ett annat, ett som ska hålla marknadskrafterna tillbaka och värna om den sociala modell som finns. Någon motsvarighet till dessa engagerade nejsägare finns knappast i Sverige. Frankrike är ett annat politiskt landskap. Men precis som delar av svensk EU-opinion föreställer sig de franska nejsägarna till vänster att just deras politiska uppfattning är den rätta för hela Europa. Och de är inte ensamma. De EU-skeptiska britterna eller tjeckerna önskar ett europeiskt samarbete i form av en gemensam marknad därför att de tycker att de nationella intressena är åtskilda och inte ska jämkas samman. Hur ska dessa olika nejopinioner hanteras? Hur ska EU gå vidare? Konkret ska naturligtvis inte beslutet i ett medlemsland bestämma för de andra. Däri har Luxemburgs Jean-Claude Juncker, nuvarande EU-ordföranden, rätt. Men hur meningsfull blir en ratificeringsprocess om eller när flera medlemmar avvisar EU-författningen? Oundvikligen ställs frågan om att avbryta processen, börja om eller ta ut någon del och söka tillämpa den. Klart är att EU-arbetet aldrig kan fortskrida utan att medborgarna finner det riktigt och meningsfullt. DN har skrivit det förr: det vilar ett tungt ansvar på dagens europeiska ledare som behandlar EU-frågor som utrikespolitik i gammal mening. Det vill säga något för regeringar och experter, inte för vanligt folk. EU hålls utanför de heta politiska kampanjerna om regeringsmakten för att sedan presenteras för väljarna vid särskilda tillfällen. Och då dessutom ofta nog i form av tekniskt svåra förslag – övergång till en gemensam valuta, antagande av ett nytt konstitutionellt förslag. Efter den franska omröstningen borde det stå skrivet framför varje pulpet vid nästa EU-möte: Dina väljare ser dig. Det ska inte utläsas som att ministrar i tid och otid ska kräva extra hänsyn till sina politiska svårigheter och sina besvärliga väljare. Utan som en maning att i det dagliga politiska samtalet ha Europaperspektivet. Att förklara inte bara hur man själv resonerat utan hur kollegerna tänker. Och hur deras väljare ser på saken. För trots årtionden av förhandlingar och år av öppen marknad är EU-medborgarna långt från att vara just detta – medborgare i något gemensamt. I detta år då den nya EU-författningen diskuteras sker det i vart land för sig och ofta nog i en anda av misstro mot de andra medborgarnas avsikter. Däri består det europeiska misslyckandet våren 2005. DN 30/5 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 24495, "headline": "Europas misslyckande våren 2005", "summary": "Efter en mycket livlig fransk omröstningskampanj röstade franska folket nej till konstitutionen. Det är inte ett nej till Europa utan för ett annat Europa med mer av gemensam politik.", "article": "UNDER VECKOR HAR EUROPA laddat för det väntade beskedet - Frankrike skulle säga Non. De sista dagarna av kampanjen har handlat om hur stort detta nej skulle bli. Nu vet vi besked: 55 procent förkastade konstitutionsförlaget. Men det är inget entydigt nej. Till skillnad från vad som gäller i Nederländerna, som röstar på onsdag, är de franska nejröstarna inte EU-kritiska. Sådana finns förvisso på yttersta höger- respektive vänsterkanten men deras hållning är ingen överraskning - och knappast ett politiskt problem. VAD SOM DÄREMOT HÄNT i denna folkomröstningskampanj är att så många EU-vänner bestämt sig för att säga nej. De säger nej därför att de vill ha ett annat EU, mer av samlad politik, inte mindre. De är visserligen kritiska till utvidgningen men inte i princip utan därför att villkoren är för olika i väst och öst. De vill inte ha det här förslaget till konstitutionellt fördrag, de vill ha ett annat, ett som ska hålla marknadskrafterna tillbaka och värna om den sociala modell som finns. Någon motsvarighet till dessa engagerade nejsägare finns knappast i Sverige. Frankrike är ett annat politiskt landskap. Men precis som delar av svensk EU-opinion föreställer sig de franska nejsägarna till vänster att just deras politiska uppfattning är den rätta för hela Europa. Och de är inte ensamma. De EU-skeptiska britterna eller tjeckerna önskar ett europeiskt samarbete i form av en gemensam marknad därför att de tycker att de nationella intressena är åtskilda och inte ska jämkas samman. HUR SKA DESSA olika nejopinioner hanteras? Hur ska EU gå vidare? Konkret ska naturligtvis inte beslutet i ett medlemsland bestämma för de andra. Däri har Luxemburgs Jean-Claude Juncker, nuvarande EU-ordföranden, rätt. Men hur meningsfull blir en ratificeringsprocess om eller när flera medlemmar avvisar EU-författningen? Oundvikligen ställs frågan om att avbryta processen, börja om eller ta ut någon del och söka tillämpa den. Klart är att EU-arbetet aldrig kan fortskrida utan att medborgarna finner det riktigt och meningsfullt. DN har skrivit det förr: det vilar ett tungt ansvar på dagens europeiska ledare som behandlar EU-frågor som utrikespolitik i gammal mening. Det vill säga något för regeringar och experter, inte för vanligt folk. EU hålls utanför de heta politiska kampanjerna om regeringsmakten för att sedan presenteras för väljarna vid särskilda tillfällen. Och då dessutom ofta nog i form av tekniskt svåra förslag - övergång till en gemensam valuta, antagande av ett nytt konstitutionellt förslag. Efter den franska omröstningen borde det stå skrivet framför varje pulpet vid nästa EU-möte: Dina väljare ser dig. Det ska inte utläsas som att ministrar i tid och otid ska kräva extra hänsyn till sina politiska svårigheter och sina besvärliga väljare. Utan som en maning att i det dagliga politiska samtalet ha Europaperspektivet. Att förklara inte bara hur man själv resonerat utan hur kollegerna tänker. Och hur deras väljare ser på saken. FÖR TROTS ÅRTIONDEN av förhandlingar och år av öppen marknad är EU-medborgarna långt från att vara just detta - medborgare i något gemensamt. I detta år då den nya EU-författningen diskuteras sker det i vart land för sig och ofta nog i en anda av misstro mot de andra medborgarnas avsikter. Däri består det europeiska misslyckandet våren 2005. ", "article_category": "other"}
{"id": 24510, "headline": "När den inre scenen blir teater", "summary": "Psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány använder teaterns begreppsvärd i sitt arbete med människor, samtidigt som hon själv närmat sig teatern. Senast som föreläsare och samtalspartner i Dramatiska institutets \"Barndomsprojektet\", som spelas nu i veckan.", "article": "Det var i höstas som Suzanne Osten bjöd in henne som föreläsare både inför Unga Klaras \"Kabaret Underordning\" och DI:s barndomsprojekt. Då hade Ann-Sofie Bárány själv tänkt tanken att de modeller hon utvecklat i sitt arbete skulle kunna vara intressanta för dem som arbetar med teater. Ann-Sofie Bárány arbetar både med barn och vuxna, och båda de teman som Unga Klara och DI arbetat med under året är centrala för henne: I \"Kabaret Underordning\" handlar det om den komplicerade utveckling en människa går igenom från totalt beroende spädbarn till någorlunda självständig vuxen. Hur vi hanterar den svåra balansen mellan dominans och underkastelse. I DI:s barndomsprojekt handlar det i år om barn och sexualitet. Vad gäller \"sexualitet\" använder Ann-Sofie Bárány hellre grekiskans begrepp \"Eros\" - livs- och kärleksdrift. Apropå kopplingen mellan teater och psykoanalys talar Ann-Sofie Bárány om den process som utspelar sig i en koncentrerad teaterbesökares inre. Hon skiljer på den yttre scenen, den där föreställningen man kommit för att se utspelar sig, och på den inre scenen där ens egna inre gestalter möter dem man tar del av från scenen. Då uppstår ett nytt drama där åskådaren både drabbas utifrån och själv till viss del regisserar inifrån. Två impulser möts och skapar något nytt. - När jag försöker göra en människa begriplig för mig under en analys letar jag efter centrala uttryck i hans eller hennes språk, liksom betydelsebärande personer, händelser och relationer i berättelsen. Jag söker förtätade symboliska skeenden och teman. Det arbetet har en teatral kvalitet och ska fånga intresset och känslan hos den jag arbetar med. Och när hon skall tydliggöra det sammelsurium av mer eller mindre motstridiga känslor, önskningar och passioner som finns samtidigt i en människas inre så rollbesätter hon dem på \"den inre scenen\". - Vi psykoanalytiker arbetar i dag med en begreppsvärld där man utgår ifrån att varje människa är fylld av en mängd gestalter och gestaltningar av sig själv samtidigt, säger hon. Liksom ett drama. Den samtidigheten var en röd tråd i samtalen runt \"Kabaret Underordning\" som Erik Uddenberg skrev manus till och Suzanne Osten regisserade: redan det mycket lilla barnet slits mellan tryggheten i att vara omhändertagen och längtan efter att klara sig själv. Mellan de polerna balanserar vi hela livet och det är en balansakt som är minerad. Trillar man åt ena hållet lurar underkastelse, i värsta fall utvecklad till ren masochism, trillar man åt andra lurar överlägsenhet, i värsta fall sadism. Vi måste hålla vår längtan efter både beroendet och oberoendet levande inom oss. Vi behöver båda. Ann-Sofie Bárány tycker att det är märkligt att ordet \"beroende\" fått en så negativ laddning, det borde också kunna innebära \"tillhörighet\". - Vad skapar mest livslust? Knappast det totala oberoendet! Jag tror att det är i Eddan det står att \"man är mans gamman\". I den föreläsning hon höll för DI-eleverna inför arbetet med Barndomsprojektet och senare också i samband med deras redovisning av det under Teaterbiennalen i Umeå häromveckan sade hon: - Spänningen mellan vårt beroende av andra och vårt behov av oberoende gentemot andra svävar som en samtidig välsignelse och förbannelse över människans existentiella villkor. Hennes inkännande formuleringar runt barnet och sexualiteten hör inte hemma på samma planet som den porrstämpel hela projektet fick av det absurda mediedrev som uppstod efter ett övertramp i ett klassrum i Nacka, när en av eleverna läste en erotisk novell för en grupp sexåringar. I fråga om porr är Ann-Sofie Bárány mycket tydlig: \"... man bör betrakta pornografi och konkreta sexuella kopieringar som ibland rent destruktiva och aldrig utvecklade\", sade hon i sitt anförande. - Dagligen får jag inre vansinnesutbrott när jag ser hur de barn och ungdomar jag jobbar med formligen drunknar i den framvällande vågen av pornografiskt signalerande medier. - Att reducera sexualiteten till kåthet är som att spela piano med spikklubba. Som motpol till pornografin ställde hon världens och historiens samlande konstnärliga skatt som en outsinlig källa till kunskap, utveckling och njutning. Och barn, ungdomar, alla som växer har behov av mångtydiga, symbolmättade och associationsrika framställningar av de livsfrågor de brottas med. Hon drar en rågång mellan platta konkreta budskap och betydelsemättade och förtätade berättelser. - Ingen jävel tycker att det är kul att bli skriven på näsan. Det är inte konst, det är tillrättavisning. Vad gäller konstnärligt laddade framställningar för unga säger Ann-Sofie Bárány att Suzanne Osten är en pionjär med en ständigt pånyttfödd konstnärlig hållning och att Unga Klara är en självklar själsfrände för en analytiker. I början av DI:s barndomsprojekt bad Ann-Sofie Bárány eleverna att minnas, och det var påfallande hur lätt det var för dem att hitta till den sinnliga barndomen. Det blev en massa barndomsminnen och många berättade om barnets upplevelse av sexualitet: alla barn vill pula ifred med sina hemligheter och ha det mysigt under en filt, i en koja eller bakom en stängd dörr, skyddade i sin intimitet. Någon mindes tydligt känslan av att ligga tillsammans under en glest virkad filt och titta på solljuset som silade genom maskorna samtidigt som de kanske bara petade på varandras fingrar. En djupt erotisk upplevelse, en inre upplevelse så länge den fick försiggå i lugn och avskildhet. Tydligt i studenternas berättelser var att de inre fantasifulla kvaliteterna var viktigast, utforskandet inom en skyddande väv, inte de konkreta handgreppen och pillandet på varandras kroppar. Nästan alla mindes också hur intimiteten slitits sönder när de blivit \"upptäckta\" av någon vuxen, som tolkat - vantolkat - situationen: - Va faan håller ni på med, ungar. Sånt där får ni vänta med tills ni blivit vuxna! Många av eleverna hade också otäcka minnen av upplevelser där styrka och makt tagit över, där våld mot en kropp eller en känsla inte kunnat hindras. Utan att försvara grovheter och hänsynslöshet manar Ann-Sofie Bárány till en gnutta lugn inför sådana utmanande erfarenheter. Människan är inte gjord av glas och alltför stor försiktighet gynnar knappast sökandet efter kunskap och erfarenheter. Utrymmet för en ung människa att få vara i fred och med eftertanke ägna sig åt detta sökande utsätts ständigt för störningar, för att inte säga sabotage. - Vi löper risk att förlora hela generationers utveckling till självständiga individer med känsla för sig själva, sin egen kropp, andras individualitet såväl själsligt som kroppsligt om inte utvecklande och respektfulla alternativ erbjuds, säger Ann-Sofie Bárány med starkt eftertryck. - Att äta rätt och sunt är ju nästan löjligt viktigt för alla och envar i dag men var är samma omsorg om de inre bärande egenskaperna och kvaliteterna? ", "article_category": "other"}
{"id": 24512, "headline": "När den inre scenen blir teater", "summary": "Psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány använder teaterns begreppsvärd i sitt arbete med människor, samtidigt som hon själv närmat sig teatern. Senast som föreläsare och samtalspartner i Dramatiska institutets ”Barndomsprojektet”, som spelas nu i veckan.", "article": "Det var i höstas som Suzanne Osten bjöd in henne som föreläsare både inför Unga Klaras ”Kabaret Underordning” och DI:s barndomsprojekt. Då hade Ann-Sofie Bárány själv tänkt tanken att de modeller hon utvecklat i sitt arbete skulle kunna vara intressanta för dem som arbetar med teater. Ann-Sofie Bárány arbetar både med barn och vuxna, och båda de teman som Unga Klara och DI arbetat med under året är centrala för henne: I ”Kabaret Underordning” handlar det om den komplicerade utveckling en människa går igenom från totalt beroende spädbarn till någorlunda självständig vuxen. Hur vi hanterar den svåra balansen mellan dominans och underkastelse. I DI:s barndomsprojekt handlar det i år om barn och sexualitet. Vad gäller ”sexualitet” använder Ann-Sofie Bárány hellre grekiskans begrepp ”Eros” – livs- och kärleksdrift. Apropå kopplingen mellan teater och psykoanalys talar Ann-Sofie Bárány om den process som utspelar sig i en koncentrerad teaterbesökares inre. Hon skiljer på den yttre scenen, den där föreställningen man kommit för att se utspelar sig, och på den inre scenen där ens egna inre gestalter möter dem man tar del av från scenen. Då uppstår ett nytt drama där åskådaren både drabbas utifrån och själv till viss del regisserar inifrån. Två impulser möts och skapar något nytt. – När jag försöker göra en människa begriplig för mig under en analys letar jag efter centrala uttryck i hans eller hennes språk, liksom betydelsebärande personer, händelser och relationer i berättelsen. Jag söker förtätade symboliska skeenden och teman. Det arbetet har en teatral kvalitet och ska fånga intresset och känslan hos den jag arbetar med. Och när hon skall tydliggöra det sammelsurium av mer eller mindre motstridiga känslor, önskningar och passioner som finns samtidigt i en människas inre så rollbesätter hon dem på ”den inre scenen”. – Vi psykoanalytiker arbetar i dag med en begreppsvärld där man utgår ifrån att varje människa är fylld av en mängd gestalter och gestaltningar av sig själv samtidigt, säger hon. Liksom ett drama. Den samtidigheten var en röd tråd i samtalen runt ”Kabaret Underordning” som Erik Uddenberg skrev manus till och Suzanne Osten regisserade: redan det mycket lilla barnet slits mellan tryggheten i att vara omhändertagen och längtan efter att klara sig själv. Mellan de polerna balanserar vi hela livet och det är en balansakt som är minerad. Trillar man åt ena hållet lurar underkastelse, i värsta fall utvecklad till ren masochism, trillar man åt andra lurar överlägsenhet, i värsta fall sadism. Vi måste hålla vår längtan efter både beroendet och oberoendet levande inom oss. Vi behöver båda. Ann-Sofie Bárány tycker att det är märkligt att ordet ”beroende” fått en så negativ laddning, det borde också kunna innebära ”tillhörighet”. – Vad skapar mest livslust? Knappast det totala oberoendet! Jag tror att det är i Eddan det står att ”man är mans gamman”. I den föreläsning hon höll för DI-eleverna inför arbetet med Barndomsprojektet och senare också i samband med deras redovisning av det under Teaterbiennalen i Umeå häromveckan sade hon: – Spänningen mellan vårt beroende av andra och vårt behov av oberoende gentemot andra svävar som en samtidig välsignelse och förbannelse över människans existentiella villkor. Hennes inkännande formuleringar runt barnet och sexualiteten hör inte hemma på samma planet som den porrstämpel hela projektet fick av det absurda mediedrev som uppstod efter ett övertramp i ett klassrum i Nacka, när en av eleverna läste en erotisk novell för en grupp sexåringar. I fråga om porr är Ann-Sofie Bárány mycket tydlig: ”... man bör betrakta pornografi och konkreta sexuella kopieringar som ibland rent destruktiva och aldrig utvecklade”, sade hon i sitt anförande. – Dagligen får jag inre vansinnesutbrott när jag ser hur de barn och ungdomar jag jobbar med formligen drunknar i den framvällande vågen av pornografiskt signalerande medier. – Att reducera sexualiteten till kåthet är som att spela piano med spikklubba. Som motpol till pornografin ställde hon världens och historiens samlande konstnärliga skatt som en outsinlig källa till kunskap, utveckling och njutning. Och barn, ungdomar, alla som växer har behov av mångtydiga, symbolmättade och associationsrika framställningar av de livsfrågor de brottas med. Hon drar en rågång mellan platta konkreta budskap och betydelsemättade och förtätade berättelser. – Ingen jävel tycker att det är kul att bli skriven på näsan. Det är inte konst, det är tillrättavisning. Vad gäller konstnärligt laddade framställningar för unga säger Ann-Sofie Bárány att Suzanne Osten är en pionjär med en ständigt pånyttfödd konstnärlig hållning och att Unga Klara är en självklar själsfrände för en analytiker. I början av DI:s barndomsprojekt bad Ann-Sofie Bárány eleverna att minnas, och det var påfallande hur lätt det var för dem att hitta till den sinnliga barndomen. Det blev en massa barndomsminnen och många berättade om barnets upplevelse av sexualitet: alla barn vill pula ifred med sina hemligheter och ha det mysigt under en filt, i en koja eller bakom en stängd dörr, skyddade i sin intimitet. Någon mindes tydligt känslan av att ligga tillsammans under en glest virkad filt och titta på solljuset som silade genom maskorna samtidigt som de kanske bara petade på varandras fingrar. En djupt erotisk upplevelse, en inre upplevelse så länge den fick försiggå i lugn och avskildhet. Tydligt i studenternas berättelser var att de inre fantasifulla kvaliteterna var viktigast, utforskandet inom en skyddande väv, inte de konkreta handgreppen och pillandet på varandras kroppar. Nästan alla mindes också hur intimiteten slitits sönder när de blivit ”upptäckta” av någon vuxen, som tolkat – vantolkat – situationen: – Va faan håller ni på med, ungar. Sånt där får ni vänta med tills ni blivit vuxna! Många av eleverna hade också otäcka minnen av upplevelser där styrka och makt tagit över, där våld mot en kropp eller en känsla inte kunnat hindras. Utan att försvara grovheter och hänsynslöshet manar Ann-Sofie Bárány till en gnutta lugn inför sådana utmanande erfarenheter. Människan är inte gjord av glas och alltför stor försiktighet gynnar knappast sökandet efter kunskap och erfarenheter. Utrymmet för en ung människa att få vara i fred och med eftertanke ägna sig åt detta sökande utsätts ständigt för störningar, för att inte säga sabotage. – Vi löper risk att förlora hela generationers utveckling till självständiga individer med känsla för sig själva, sin egen kropp, andras individualitet såväl själsligt som kroppsligt om inte utvecklande och respektfulla alternativ erbjuds, säger Ann-Sofie Bárány med starkt eftertryck. – Att äta rätt och sunt är ju nästan löjligt viktigt för alla och envar i dag men var är samma omsorg om de inre bärande egenskaperna och kvaliteterna? Calle Pauli calle.pauli@dn.se 08-738 21 33 Barndomsprojektet består av fyra korta barnföreställningar, och spelas i DI:s lokaler till och med den 31 maj. Projektet beskrevs även i kulturdelen i gårdagens DN. ", "article_category": "other"}
{"id": 24534, "headline": "Ülkü vill ge kvinnorna hopp", "summary": "Hon kom till Sverige för nästan trettio år sedan. I dag är Ülkü Okur ordförande i en förening för invandrarkvinnor. \"Tillsammans får vi en större självkänsla och blir mer trygga\", säger hon.", "article": "Ena dagen får några kvinnor lära sig att färga textilier. Nästa dag kommer en grupp för att förbättra sina kunskaper i svenska. En annan gång får föreningen besök av föreläsare från olika myndigheter som berättar om hur kvinnor kan söka sina rättigheter i Sverige. - Invandrarkvinnor som talar dålig svenska, har en bristfällig utbildning och saknar arbete tillhör de mest otrygga i vårt samhälle, säger Ülkü Okur. Hon är ordförande i Alby kvinnocenter, en förening som vill bryta invandrarkvinnors sociala isolering genom att bland annat ge dem möjlighet att bli bättre på att tala och skriva svenska. Ett annat mål är att öka förståelsen mellan kvinnor från olika länder. Många av dem som besöker Kvinnocentret har det svårt. De kan inte läsa och skriva svenska, ofta går de utan jobb och det betyder att de lätt blir lätt isolerade i sina lägenheter. - Dessa kvinnor blir oroliga, deprimerade och kan uppleva en stark otrygghet. Hos oss kan de släppa sina bekymmer, umgås med andra kvinnor i samma situation och få en stärkt självkänsla. - Kvinnor är trygga med andra kvinnor. Männen hittar lättare sina platser. Tillsammans med män kan kvinnor lätt känna sig osäkra och blyga. I en grupp med enbart kvinnor är det lättare att bli modig. Ülkü Okur lämnade hemmet i Konya, en av Turkiets större städer, för snart trettio år sedan. Hon hade gift sig med en man som bott en tid här i Sverige. Hon var 17 år den gången. - Till en början var det tufft att ha flyttat så långt bort. Språket, maten, hela kulturen & allt kändes så annorlunda och främmande. Men jag började läsa svenska och fick sedan ett arbete i köket på ett daghem. Ülkü Okur upplever att det var ganska lätt att komma till Sverige som invandrare i mitten av 1970-talet. Nästan alla fick ett arbete och det fanns många nya och fräscha bostäder, framför allt i storstädernas förortsområden. Själv har familjen Okur - mamma Ülkü, hennes man och de tre barnen - blivit trogen lägenheten i Alby i norra Botkyrka strax söder om Stockholm. Den äldsta dottern har nyligen flyttat till Turkiet med sin man. - När jag kom till Sverige kände jag ingen här. Min pappa, min mamma, mina bröder, mina syskon & alla nära var kvar i Turkiet. Men jag kom ändå snart in i min mans familj och släkt, och det gjorde att jag ganska snabbt kände mig trygg och \"hemma\" i mitt nya land. Maken och barnen är hennes stora trygghet i livet. I hemlandet är släkten och familjen viktig, om någon behöver hjälp ställer man upp. En bra start på vuxenlivet är viktigt om man ska klara sig i framtiden. Och att stötta barnen ekonomiskt om de vill läsa vidare efter gymnasiet är en självklarhet för henne, påpekar Ülkü . Mellandottern studerar just nu till sjuksköterska i Eskilstuna. Tidigare bodde hon i en egen lägenhet, men har nu flyttat hem till Alby och familjen igen för att pendla till skolan. Sonen går fortfarande på gymnasiet. - Barnen behöver allt stöd de kan få. Här i Alby har många det svårt i skolan. Därför ordnar vi i kvinnoföreningen särskilda läxläsningsstunder där pojkar och flickor kan få hjälp med sina studier. - De unga är ju samhällets framtid, men jag tycker att det blivit osäkrare och otryggare för barn och ungdomar under senare år. Det är mer bråkigt och stökigt på skolorna, mer stölder och våld. En del av de kvinnor som besöker Kvinnocentret i Alby berättar om ensamhet och otrygghet. Några är ledsna och gråter. - Vi vill ge dem hopp och få dem att inse att det finns en framtid även om det kan kännas svårt för tillfället. Den som är ensam är aldrig stark. Samverkan och samarbete, som i vår förening, är viktigt. Det stärker. När Ülkü Okur kom till Sverige fanns det arbete, en bra social service och den som behövde besöka någon myndighet blev alltid vänligt bemött. Det är hennes bild. I dag, fortsätter hon, har vi en stor arbetslöshet och det är svårt att klara sig på socialbidrag eller a-kassa. Tjänstemännen på arbetsförmedlingen och försäkringskassan upplevs av många som otrevliga och kan inte hjälpa till, även om de skulle vilja det. - Det här drabbar invandrarkvinnorna särskilt hårt. De saknar ofta kunskap om hur det svenska samhället fungerar och hamnar i ett ännu större utanförskap. Själv blev Ülkü Okur arbetslös för åtta år sedan och det var inte lätt att hitta ett nytt jobb. Då bestämde hon sig för att starta Alby kvinnocenter tillsammans med några andra turkiska kvinnor. Målet har från starten varit att stärka kvinnors position i det svenska samhället. Föreningen, som är mångkulturell, är öppen för alla. I dag har den 370 medlemmar och Ülkü Okur är heltidsanställd som ordförande och är ansvarig för verksamheten. Förutom studier i språk och enklare juridik står bland annat data, friskvård och textilfärgning på föreningens program. - Den som är otrygg orkar ofta inte sköta sin hälsa. Många invandrarkvinnor har arbetat som städerskor, det är ett jobb som inte kräver att man kan svenska. Men det är ett tungt arbete som sliter hårt på kroppen. Ülkü Okur talar om hur det är att vara kvinna i ett främmande land, om att inte kunna språket och att kanske inte känna sig riktigt hemma någonstans, vare sig i Turkiet eller i Sverige. - Jag älskar mitt land, Turkiet. Fast jag vet att det skulle vara svårt - kanske omöjligt - att börja om på nytt där. Jag är svensk medborgare och trivs bra här i Alby. Jag försöker ta till mig det bästa av de två länderna. Hon är muslim och möts ibland av fördomar, som att muslimska män är våldsamma och att de förtrycker sina kvinnor. - Enligt islam har både mannen och kvinnan rätt att arbeta, det finns inget förbud för kvinnor att ha ett arbete. Vi ska inte bara vara hemma, laga mat och städa. De flesta turkiska kvinnor i Sverige vill ha ett jobb, fast många har svårt att få någon vettig sysselsättning. Ülkü Okur är trött på att medierna enligt henne ofta ger en ensidig bild av muslimer. Få journalister tycks vilja - eller orka - sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig, säger hon. - Kvinnocentret i Alby bidrar kanske till att öka förståelsen mellan olika kulturer och olika religioner. Vi människor måste stötta och hjälpa varandra oavsett politisk uppfattning och religiös tro. Det går inte längre att lita på att staten eller kommunen klarar allt. Jag försöker så gott jag förmår. Ibland känns det tungt. Behoven är ju så stora. ", "article_category": "other"}
{"id": 24536, "headline": "Ülkü vill ge kvinnorna hopp", "summary": "Hon kom till Sverige för nästan trettio år sedan. I dag är Ülkü Okur ordförande i en förening för invandrarkvinnor. ”Tillsammans får vi en större självkänsla och blir mer trygga”, säger hon.", "article": "Ena dagen får några kvinnor lära sig att färga textilier. Nästa dag kommer en grupp för att förbättra sina kunskaper i svenska. En annan gång får föreningen besök av föreläsare från olika myndigheter som berättar om hur kvinnor kan söka sina rättigheter i Sverige. – Invandrarkvinnor som talar dålig svenska, har en bristfällig utbildning och saknar arbete tillhör de mest otrygga i vårt samhälle, säger Ülkü Okur. Hon är ordförande i Alby kvinnocenter, en förening som vill bryta invandrarkvinnors sociala isolering genom att bland annat ge dem möjlighet att bli bättre på att tala och skriva svenska. Ett annat mål är att öka förståelsen mellan kvinnor från olika länder. Många av dem som besöker Kvinnocentret har det svårt. De kan inte läsa och skriva svenska, ofta går de utan jobb och det betyder att de lätt blir lätt isolerade i sina lägenheter. – Dessa kvinnor blir oroliga, deprimerade och kan uppleva en stark otrygghet. Hos oss kan de släppa sina bekymmer, umgås med andra kvinnor i samma situation och få en stärkt självkänsla. – Kvinnor är trygga med andra kvinnor. Männen hittar lättare sina platser. Tillsammans med män kan kvinnor lätt känna sig osäkra och blyga. I en grupp med enbart kvinnor är det lättare att bli modig. Ülkü Okur lämnade hemmet i Konya, en av Turkiets större städer, för snart trettio år sedan. Hon hade gift sig med en man som bott en tid här i Sverige. Hon var 17 år den gången. – Till en början var det tufft att ha flyttat så långt bort. Språket, maten, hela kulturen … allt kändes så annorlunda och främmande. Men jag började läsa svenska och fick sedan ett arbete i köket på ett daghem. Ülkü Okur upplever att det var ganska lätt att komma till Sverige som invandrare i mitten av 1970-talet. Nästan alla fick ett arbete och det fanns många nya och fräscha bostäder, framför allt i storstädernas förortsområden. Själv har familjen Okur – mamma Ülkü, hennes man och de tre barnen – blivit trogen lägenheten i Alby i norra Botkyrka strax söder om Stockholm. Den äldsta dottern har nyligen flyttat till Turkiet med sin man. – När jag kom till Sverige kände jag ingen här. Min pappa, min mamma, mina bröder, mina syskon … alla nära var kvar i Turkiet. Men jag kom ändå snart in i min mans familj och släkt, och det gjorde att jag ganska snabbt kände mig trygg och ”hemma” i mitt nya land. Maken och barnen är hennes stora trygghet i livet. I hemlandet är släkten och familjen viktig, om någon behöver hjälp ställer man upp. En bra start på vuxenlivet är viktigt om man ska klara sig i framtiden. Och att stötta barnen ekonomiskt om de vill läsa vidare efter gymnasiet är en självklarhet för henne, påpekar Ülkü . Mellandottern studerar just nu till sjuksköterska i Eskilstuna. Tidigare bodde hon i en egen lägenhet, men har nu flyttat hem till Alby och familjen igen för att pendla till skolan. Sonen går fortfarande på gymnasiet. – Barnen behöver allt stöd de kan få. Här i Alby har många det svårt i skolan. Därför ordnar vi i kvinnoföreningen särskilda läxläsningsstunder där pojkar och flickor kan få hjälp med sina studier. – De unga är ju samhällets framtid, men jag tycker att det blivit osäkrare och otryggare för barn och ungdomar under senare år. Det är mer bråkigt och stökigt på skolorna, mer stölder och våld. En del av de kvinnor som besöker Kvinnocentret i Alby berättar om ensamhet och otrygghet. Några är ledsna och gråter. – Vi vill ge dem hopp och få dem att inse att det finns en framtid även om det kan kännas svårt för tillfället. Den som är ensam är aldrig stark. Samverkan och samarbete, som i vår förening, är viktigt. Det stärker. När Ülkü Okur kom till Sverige fanns det arbete, en bra social service och den som behövde besöka någon myndighet blev alltid vänligt bemött. Det är hennes bild. I dag, fortsätter hon, har vi en stor arbetslöshet och det är svårt att klara sig på socialbidrag eller a-kassa. Tjänstemännen på arbetsförmedlingen och försäkringskassan upplevs av många som otrevliga och kan inte hjälpa till, även om de skulle vilja det. – Det här drabbar invandrarkvinnorna särskilt hårt. De saknar ofta kunskap om hur det svenska samhället fungerar och hamnar i ett ännu större utanförskap. Själv blev Ülkü Okur arbetslös för åtta år sedan och det var inte lätt att hitta ett nytt jobb. Då bestämde hon sig för att starta Alby kvinnocenter tillsammans med några andra turkiska kvinnor. Målet har från starten varit att stärka kvinnors position i det svenska samhället. Föreningen, som är mångkulturell, är öppen för alla. I dag har den 370 medlemmar och Ülkü Okur är heltidsanställd som ordförande och är ansvarig för verksamheten. Förutom studier i språk och enklare juridik står bland annat data, friskvård och textilfärgning på föreningens program. – Den som är otrygg orkar ofta inte sköta sin hälsa. Många invandrarkvinnor har arbetat som städerskor, det är ett jobb som inte kräver att man kan svenska. Men det är ett tungt arbete som sliter hårt på kroppen. Ülkü Okur talar om hur det är att vara kvinna i ett främmande land, om att inte kunna språket och att kanske inte känna sig riktigt hemma någonstans, vare sig i Turkiet eller i Sverige. – Jag älskar mitt land, Turkiet. Fast jag vet att det skulle vara svårt – kanske omöjligt – att börja om på nytt där. Jag är svensk medborgare och trivs bra här i Alby. Jag försöker ta till mig det bästa av de två länderna. Hon är muslim och möts ibland av fördomar, som att muslimska män är våldsamma och att de förtrycker sina kvinnor. – Enligt islam har både mannen och kvinnan rätt att arbeta, det finns inget förbud för kvinnor att ha ett arbete. Vi ska inte bara vara hemma, laga mat och städa. De flesta turkiska kvinnor i Sverige vill ha ett jobb, fast många har svårt att få någon vettig sysselsättning. Ülkü Okur är trött på att medierna enligt henne ofta ger en ensidig bild av muslimer. Få journalister tycks vilja – eller orka – sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig, säger hon. – Kvinnocentret i Alby bidrar kanske till att öka förståelsen mellan olika kulturer och olika religioner. Vi människor måste stötta och hjälpa varandra oavsett politisk uppfattning och religiös tro. Det går inte längre att lita på att staten eller kommunen klarar allt. Jag försöker så gott jag förmår. Ibland känns det tungt. Behoven är ju så stora. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 För biskopen är livsmodet allt. ", "article_category": "other"}
{"id": 24537, "headline": "\"Unga skapar sin trygghet själva\"", "summary": "Kerstin Wigzell är ordförande i det nationella råd som bildats till stöd för de drabbade av tsunamikatastrofen, där så många svenskar miste livet. Förändrade flodvågen hennes syn på trygghet?", "article": "Efter jordbävningen och flodvågen i Sydostasien för några månader sedan har Kerstin Wigzell fått ta del av berättelser från både skadade svenskar och anhöriga till omkomna. - Redan tidigare hade jag märkt att synen på trygghet i Sverige förändrats under senare år. Bilden förstärks både av de drabbades berättelser och de mer officiella rapporterna, säger Kerstin Wigzell. Särskilt märks den nya attityden bland unga människor, fortsätter hon. De är inte längre så inriktade på att myndigheter och makthavare ska klara av att ta hand om alla problem. I stället måste de skapa tryggheten på egen hand. - Redan några minuter efter att tsunamivågorna slagit in mot stränderna i Thailand annandag jul i fjol började människor, bland dem ett stort antal svenskar, ordna telefonkedjor och hjälpa till att ta hand om skadade. Därefter började de tillsammans med thailändare att röja upp, många ställde upp som frivilliga på sjukhus och på det svenska konsulatet. Få väntade på någon officiell \"order\". Kerstin Wigzell är ordförande i det råd som regeringen bildade till stöd för de drabbade av flodvågen. Tidigare var hon under många år generaldirektör för Socialstyrelsen, dessförinnan arbetade hon på olika myndigheter och i regeringskansliet och som socialarbetare. I sina olika yrken har hon på olika sätt kommit i kontakt med människor som varit otrygga, som på något vis förlorat säkerheten i tillvaron. Som ung socialarbetare träffade Kerstin Wigzell familjer med knappa ekonomiska resurser och människor som levde under mycket svåra förhållanden. - Gemensamt för alla var att de saknade kontroll över sin egen situation. De var också beroende av socialförvaltningens hjälp och de lösningar vi presenterade. Men ett beroende av en myndighetspersons bedömningar skapar ingen trygghet - man förblir utlämnad åt faktorer som man inte kan påverka. En del av dessa upplevelser bär Kerstin Wigzell fortfarande med sig, och de har fått henne att inse att trygghet inte kan skapas utifrån av aldrig så välvilliga myndigheter eller trygghetssystem. En äkta trygghet kan bara formas inifrån den enskilda individen - som dock ibland behöver hjälp för att uppnå detta. För Kerstin Wigzell handlar trygghet om att inte vara rädd. För henne är det viktigt att lita till sig själv och till de nära i omgivningen - trygghet är att kunna påverka sitt eget öde. För att uppnå trygghet räcker det inte med offentliga försäkringssystem och liknande, menar hon. Hon säger att hon liksom många andra i dag söker sin egen information. I takt med att svenska folket blivit allt mer välutbildat minskar tilltron till yttre auktoriteter. Framför allt unga hyser i dag en skepsis mot vad myndigheter, politiker och andra makthavare för fram. Utvecklingen är på gott och ont, enligt Kerstin Wigzell. - Att människor in absurdum litar på samhällssystemen är aldrig bra. Ungdomar jag möter anser mer och mer att de har ett eget ansvar för sina liv, och därmed sin egen trygghet. Samtidigt kan misstron mot överheten skapa en större otrygghet i samhället. - Men det måste nog alltid finnas några \"sanningar\" som ett folk kan samlas kring. Enligt Kerstin Wigzell lever vi i en tid när en del av de gamla sanningarna inte längre gäller. Hon återknyter till sitt gamla arbete på Socialstyrelsen, som har huvudansvaret för att granska den svenska sjukvården. - Förr var doktorns uppgift att komma med det enda och riktiga svaret, att ordinera den rätta behandlingen och ge tröst. \"Moster Emma ska se att allt ordnar sig, ta nu den här medicinen och vila ett par dagar\". - I dag vet många som söker sig till vården lika mycket som läkaren. De hämtar in information via internet och har själva en rad förslag på vilken åkomma de lider av och hur den bör behandlas. Om de då möter en läkare som lindar in beskedet i luddiga ord eller verkar överdrivet självsäker kan tvivlet och otryggheten snarare öka. För Kerstin Wigzell är trygghet att veta, att ha kunskap. Hon tror att hon skulle bli lugn även av att veta det \"värsta\". En hemsk diagnos är bättre än ovisshet och skulle skänka ett slags trygghet. - Jag vill inte bara höra att man gör allt vad man kan och att det nog ska gå bra. Så går jag in på en hemsida och finner att prognosen för tillfrisknande inte är så god eller att det finns fler alternativa diagnoser. Vad händer då? Jo, jag skulle undra om det finns något mer jag inte vet. Jag skulle inte bli lugnad utan otrygg. Som chef för en statlig myndighet insåg Kerstin Wigzell att det alltid är bäst att erkänna eventuella misstag. Slutna strukturer där sanningen hemlighålls är förödande för tryggheten. - Misstanken om att någon har fel eller att ett fel begåtts leder lätt till att människor uppfinner andra sanningar, som kan vara helt fel. I dag flyttar många företag sin produktion till Östeuropa, Kina och andra asiatiska låglöneländer och jobben försvinner här i Sverige. I Tyskland har facket gått med på lönesänkningar. Hur påverkar detta känslan av trygghet? Tidigare betecknades statens kaka som liten och säker, men i dag är det inte längre så. Ja, vad händer i ett samhälle där tidigare självklara sanningar inte längre visar sig hållbara? Frågorna är fler än svaren. Kerstin Wigzell påpekar att en del människor alltid ser förändringar som en utmaning att skapa något nytt, för andra är de bara ett enda stort hot. Då riskerar otryggheten att bli förlamande. Som ordförande i det nationella råd som bildades efter flodvågen har hon jämfört samhällets agerande med hanteringen av \"Estonia\"-olyckan. Enligt henne har myndigheter och andra uppträtt mer professionellt den här gången, men ändå. - Vi har fått kontakt med människor som behöver snabb hjälp, men de hittar inte alltid in i de psykologiska stödsystem som finns och får vänta månader på hjälp. Vilken trygghet ger samhället dessa allra mest utsatta? Hon gör en koppling till vården av missbrukare. Det finns behandlingshem, öppenvård och socialarbetare - men vem tänker på missbrukaren som tappar fotfästet en lördagseftermiddag klockan fem? Då förmår samhället inte ge trygghet. \"Återkom på måndag när växeln öppnar\", är beskedet. När känner en framgångsrik välbetald statstjänsteman sig otrygg? - Ingen som nått min ålder har gjort det utan att ha drabbats av svårigheter och sorg. Som andra så oroar jag mig alltid för dem jag älskar. ", "article_category": "other"}
{"id": 24576, "headline": "Dansösen fick ta nya steg i livet", "summary": "Joanna Holmgren har dansat så länge hon kan minnas. När hon fick svåra ryggsmärtor började en ökenvandring som till slut ledde till steloperation. I dag orkar hon se framåt igen.", "article": "Allt är möjligt för den som kämpar på. - Det trodde jag ärligt. Att inte lyckas var tecken på svaghet. Det säger Joanna Holmgren, dansare och artist. Vad hon nu ska bli vet hon inte. Joanna är 41 år och hon dansar ännu i sina drömmar. I verkligheten har hon knappt kunnat gå eller sitta, långt mindre dansa de senaste åren. Nyligen opererades hon efter lång kamp för att få rätt vård. Nu orkar hon åter se att det finns en framtid. - Jag har dansat så länge jag kan minnas, sen jag var tre. Varifrån den lusten kom vet jag inte, ingen i släkten dansade. Som för många små flickor var det drömmen att bli \"spunnet-sockerdansös\" som hägrade. - Men det blev aldrig någon tyllballerina av mig. Jag blev tidigt fascinerad av starka kvinnor och kraftfull modern dans à la Martha Graham. Joanna utbildades på Balettakademien och for sedan, 19 år gammal, ensam till New York för att utbilda sig vidare. - Jag gick i en tuff dansskola och försökte samtidigt försörja mig - som servitris, expedit och barnvakt på nätterna... Så småningom fick jag jobb som showdansare på rikemansfester. I ungefär tre år var Joanna i New York. När hon flyttade hem igen märkte hon att det var svårt att försörja sig i Sverige som modern dansare. Joanna breddade sig därför som artist med allt från sång och talroller till reklam. Under en turné 1996 hoppade hon ner i spagat under föreställningarna. Efteråt började hon få allt ondare i ryggen och svårt att sitta i turnébussarna. - Jag åt smärtstillande och fortsatte. Men det blev allt svårare att dansa så jag tog ett jobb som sångerska i stället. Det är det enda jobb jag fått via arbetsförmedlingen - jag turnerade i Europa med ett death metal-band. Strax efteråt var hon en månad i Thailand och gick en kurs för att bli dykinstruktör. - Under ett dyk smällde det till i ryggen så att jag inte kunde gå efteråt. Väl hemma låg jag på Huddinge sjukhus i en vecka. Jag blev bättre där men smärtan kom tillbaka. Den kom allt oftare och blev allt värre. Vid den här tiden hade Joanna också gått en utbildning till stuntman och beskriver sig som mycket vältränad. - Jag tycker om utmaningar och jag hade redan då börjat fundera över vad jag skulle göra efter dansen. De flesta dansare byter yrke i 40-årsåldern. Joanna har haft en stark identitet som dansare och artist, berättar hon. - Dansen har varit mitt sätt att vara och att uttrycka mig. Den var som en passion, som att kunna andas. Än i dag står jag på scen och dansar i drömmarna. Det har varit ett privilegium att få arbeta med något som känts så helgjutet och som har varit en sådan glädje. Under slutet av nittiotalet tog smärtorna över tillvaron mer och mer. - Jag hade svårt både att gå och att sitta och ju mer jag pressade mig, desto värre blev det. Hon sökte hjälp hos en rad olika läkare. - Korsett, cortison och sjukgymnastik var vad de kunde erbjuda. Framför allt skulle smärtan tränas bort. Men jag var ju redan i toppform, jag var bara muskler så vältränad var jag. Hon gjorde sjukgymnastikövningar tills hon kräktes av smärta. Läkarna trodde att hon sjåpade sig. - Men det gör faktiskt inte den som är yrkesdansare. En läkare sa till mig att jag skulle tänka bort smärtan. De ifrågasatte om jag verkligen hade så ont och jag fick höra att det nog var psykiskt. Joanna hade ännnu förhoppningen om att bli bra och i perioder var smärtorna hanterbara. - Det tog mig flera år att inse allvaret i min skada. Under tiden försökte jag testa andra yrken. Hon prövade flera olika vägar - allt från naturfilmning till att bli uppfinnare. - Jag har uppfunnit ett bärbälte, ett bälte som man kan spänna fast hinken i när man plockar bär, säger hon stolt. Joanna kom in på en utbildning för uppfinnare. - Men jag klarade den inte fysiskt. Andra dagen smällde det till i ryggen igen och sedan låg jag på en madrass under föreläsningarna. Därefter gick det bara utför. Hon kunde inte äta middag utan att stå på knä och hon kunde inte sova utan att att ha en stol under knäna i sängen. Hon klarade inte att lyfta en mjölktetra ur kundvagnen. - Det har varit en lång ökenvandring för mig. Framför allt har det varit hemskt jobbigt att inte bli trodd. Smärtan bryter också ner en som människa. Till sist hjälpte inga värktabletter. Jag kände mig utbränd. När man har så ont är det bara här och nu och smärtan som gäller. När hon inte blev bättre började Joanna själv söka information på internet. Hennes skada syns inte på röntgen. Hennes egen teori var att hennes bäcken blivit överrörligt och att ischiasnerven kläms. Detta stöddes av kiropraktorer och sjukgymnaster som hon fått hjälp av, men inte av de läkare hon träffat. - Däremot hittade jag några läkare i USA som har behandlingsmetoder mot min skada. I Sverige görs steloperation efter skador som Joannas i Strängnäs och i Ängelholm. Först fick hon en ram inopererad som fixerade bäckenleden, för att testa om steloperation skulle kunna hjälpa henne. Ramen stack rätt ut ur magen som ett notställ och så gick hon omkring under några veckor. - Och tänk att jag blev nästan helt smärtfri. För några veckor sedan stelopererades Joanna. Nu hoppar hon omkring på kryckor, hon har ännu ont men har snabbt blivit allt bättre. - Jag hoppas bli helt bra, men jag har inte fått några garantier eftersom detta är experimentell kirurgi. Ännu har få operationer av det här slaget gjorts. Förutom att hon haft ont och att hon inte blivit trodd har Joanna under långa perioder haft mycket svårt att klara sig ekonomiskt. - Försäkringskassan stängde av mig, trots att jag utreddes på en rehabklinik som ansåg att jag var till hundra procent icke arbetsför. Fackets rättsskydd driver hennes fall vidare till domstol just nu. - Utan de änglar jag mött på vägen hade jag inte kunnat klara mig. Jag tänker dels på alla vänner som stöttat mig. Men också på dem som i sitt jobb brutit mot olika regler för att hjälpa mig. Det kan rädda liv när någon gör något lite utöver det vanliga just i rätt ögonblick. Det tog åtta år av värk innan Joanna hittade den läkare som trodde på henne och som opererade henne. Åtta år under en period av livet då många andra gör karriär och bildar familj. Hon kan förstås bli arg när hon tänker på det. - Men jag vill inte fastna i bitterhet. Jag känner en stark tillit till livet nu och ser ljust på framtiden. Den är som ett blankt blad - hon har ingen aning om vad hon ska arbeta med. - Jag hoppas få ett normalt liv, få familj och barn och resa ut i världen. Och så håller jag på att göra en hemsida för att visa för andra, som är i liknande situation, vilka vägar som hjälpte mig, säger hon. - Det är som om jag suttit i fängelse i smärtan i många år. Nu har jag fått en andra chans, ett nytt liv. Smärtan har också gjort något med mig. Jag har fått en större ödmjukhet och mjukhet gentemot andra. ", "article_category": "other"}
{"id": 24578, "headline": "”Akuta bråk varje veckai var tredje svensk skola”", "summary": "Sex av tio lärare vet inte hur de får agera mot stökiga elever, visar ny stor undersökning från lärarförbunden.På mer än var tredje svensk skola måste lärarna gå in och lösa akuta svårare konflikter under lektionstid eller på rasterna minst en gång per vecka. Samtidigt har sex av tio lärare hamnat i situationer där de inte vetat vilka befogenheter lagstiftningen ger dem för att lösa dessa bråk. Nu måste skollagen göras tydligare så att varje lärare ska känna trygghet i att kunna sära på elever som slåss utan att riskera polisanmälning för egenmäktigt förfarande. Det skriver ordförandena i Lärarförbundet respektive Lärarnas riksförbund i en gemensam artikel.", "article": "Utan arbetsro är det stor risk att även kunskaperna uteblir. Brist på arbetsro slår alltid hårdast mot de elever som har sämst förutsättningar. För dem är skolans stöd särskilt viktigt. Det kan vara skäl att påminna om detta när debattörer nu kräver radikala förändringar för att lösa skolans problem. Alla elever har rätt till en trygg studiemiljö. Den senaste tidens händelser i Malmö, Kalmar och Töcksfors visar att så inte är fallet. I dagarna pågår förhandlingar mellan s, v och mp om ett förslag till ny skollag. En av de frågor som diskuteras mycket är vilka lagregler som behövs för att garantera arbetsron i skolan. Det är dags att regeringen tillsammans med sina stödpartier lyssnar till lärarna och fattar beslut om en skollag som ger de bästa förutsättningarna att få arbetsro i skolan. Att skapa arbetsro i skolan är vår dagliga möda. I den undersökning som vi presenterar här uppger fler än fyra lärare av tio, 43 procent, att de varje dag måste ägna betydande lektionstid åt att skapa trygghet och studiero. Var sjunde lärare ägnar en betydande del av varje lektion åt att skapa arbetsro. Det handlar inte bara om stökiga pojkar i årskurserna 7–9. Problemen uppstår på allvar även under årskurserna 4–6, men finns redan i årkurserna 1–3. Konsekvensen blir att eleverna förlorar viktig undervisningstid. I en tidigare arbetsmiljöundersökning framkom det att 4 procent av lärarna har blivit utsatta för våld och 8 procent av lärarna blivit utsatta för hot om våld. Elever och lärare har en gemensam arbetsmiljö, en arbetsmiljö som på vissa skolor är fullständigt oacceptabel. Vi vill mynta begreppet nolltolerans inom skolan – ingen elev ska behöva vara rädd för att gå till skolan, ingen lärare ska behöva känna sig osäker inför sin arbetsdag. Detta är alarmerande siffror som bekräftar vad såväl inhemska som internationella undersökningar tidigare visat. Bristande arbetsro är ett större problem i svenska skolor än i jämförbara länders skolor. Undersökningen visar att så många som sex av tio lärare har varit i situationer när de inte varit säkra på vilka befogenheter som lagstiftningen ger dem. Det är en anmärkningsvärt hög siffra som tydligt visar hur ohållbart dagens läge är. Lärarnas osäkerhet minskar inte heller genom de ofta förekommande polisanmälningarna mot lärare som mer eller mindre överlagt ingriper mot stökiga elever. I ett antal fall har lärare i domstol dömts för misshandel när de försökt sära på bråkande elever eller när de försökt få ut elever som vägrat rätta sig efter lärarens uppmaning att lämna klassrummet. I ett aktuellt fall har en 62-årig lärare, som under lång tid utan anmärkningar arbetat som lärare, nu avskedats sedan han provocerats av några elever till att ge en av dem en örfil. Naturligtvis tar vi avstånd från våld. Lärare ska aldrig bruka våld mot en elev och vi kommer aldrig att försvara den som medvetet gör sig skyldig till våldsamma handlingar. Men att arbeta med barn och unga är ofta ett hårt och påfrestande jobb som kräver samhällets – och föräldrarnas – stöd och uppbackning. Samhället kräver att lärare ingriper för att förhindra och motarbeta mobbning och kränkningar. Lärare får aldrig vika undan eller svika sitt uppdrag att fostra. Men lärare som fullgör sitt uppdrag får aldrig känna tvekan om att de har samhällets stöd och förståelse när de ingriper. Lika viktigt är det att lärarna har föräldrarnas stöd. Skolans uppdrag är att vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling – inte tvärtom. Det är lag och förordning som skapar ramverket som tydliggör de befogenheter som lärare och rektorer har för att skapa trygghet och studiero. Utifrån detta ramverk ska man sedan på varje skola – elever, lärare och rektor tillsammans – forma de regler som styr samvaron i skolan. Vi begär att den nya skollagen säkerställer att lärare och rektor har de befogenheter de behöver för att tillförsäkra alla elever studiero och trygghet och för att komma till rätta med störande elevers uppträdande i skolan. Lagar kan inte skrivas utifrån idealsituationen. När allt fungerar, när solen skiner, då spelar det mindre roll vad det står i skollagen. Det är när det går över styr som det behövs tydliga regler. De måste vara så klart uttryckta, både i skollagen och dess förarbeten, att det blir professionella avgöranden på skolnivå och inte domstolspraxis som styr arbetsklimatet i skolan. Vår undersökning, gjord av företaget Exquiro bland 1 200 lärare i grund- och gymnasieskolan, visar att alltför många lärare känner att det är otydligt hur de får agera i konfliktsituationer. Disciplinära åtgärder som att visa ut elever ur klassrummet och kvarsittning behöver kunna användas. Hela 58 procent av lärarna i årskurserna 7–9 har behövt visa ut en elev ur klassrummet det senaste läsåret och 42 procent arbetar på skolor där kvarsittning då och då använts. Lärare och rektorer måste kunna veta att de har rätt att sära på elever som slåss och att tillfälligt omhänderta föremål som är störande eller som utgör en fara för säkerheten utan att riskera en polisanmälning för egenmäktigt förfarande. I dag är det oklart vilka befogenheter som lärare har. En klar majoritet av grund- och gymnasieskolans lärare, 59 procent, har någon gång försatts i en situation där de tvekat om vilka befogenheter de har att agera för att lösa en konflikt. Tvekan är störst bland lärare i skolår 4–6. Samtidigt anser över 90 procent att de är bra på att lösa konflikter, var femte anser sig vara mycket kompetent. De som i högre grad än andra känner sig osäkra är lärarna i gymnasieskolan, vilket troligtvis beror på att denna grupp är den som har fått minst utbildning i konfliktlösning. Som helhet är det alldeles för många lärare, fler än hälften, som saknar utbildning i konflikthantering. Av de 48 procent som har fått någon utbildning i konflikthantering har bara 16 procentenheter fått det under sin lärarutbildning. Samtidigt tycker i stort sett alla, 99 procent, att konflikthantering borde vara obligatoriskt i lärarutbildningen. Här måste lärarutbildningarna skärpa sig. För de redan yrkesverksamma måste arbetsgivarna ta sitt ansvar. Hur ofta måste då lärarna aktivt gå in och lösa konflikter i skolan? På mer än var tredje skola måste lärarna gå in och lösa akuta svårare konflikter, under lektionstid eller på rasterna, minst en gång per vecka. Det är dock stora skillnader mellan skolåren. I de tidigaste skolåren är det 17 procent av lärarna som behöver lösa konflikter varje dag och ytterligare 27 procent varje vecka. I årkurs 4–6 är det 12 procent varje dag och ytterligare 31 procent varje vecka. I årskurs 7–9 är det 9 procent varje dag och ytterligare 29 procent varje vecka. I gymnasieskolan är det omvända förhållanden, 84 procent behöver göra det mer sällan än en gång per månad. En stor majoritet av lärarna anser att de ska kunna omhänderta mobiltelefoner och annan störande utrustning. De som undervisar upp till årskurs 6 anser att man ska kunna beslagta för resten av dagen. De som undervisar i årskurserna 7–9 och i gymnasieskolan anser att man endast ska kunna beslagta för resten av lektionen. Bland gymnasielärarna är däremot mer än var fjärde helt emot att kunna beslagta störande föremål som till exempel mobiltelefoner. Lärarna måste få sina befogenheter tydligt utklarade i skollagen och dess förarbeten och ges professionell frihet att tillsammans med eleverna skapa de ordningsregler som passar just deras skola. Vi uppmanar alla politiska partier att ägna problemen med bristande arbetsro i skolan större uppmärksamhet och mindre åt partipolitiskt taktiserande. Vad skolan minst av allt behöver är populistiska utspel eller nationella ordningsregler lika för alla skolor. Eva-Lis Preisz Ordförande, Lärarförbundet Metta Fjelkner Ordförande, Lärarnas riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 24579, "headline": "\"Akuta bråk varje vecka i var tredje svensk skola\"", "summary": "Sex av tio lärare vet inte hur de får agera mot stökiga elever, visar ny stor undersökning från lärarförbunden.. På mer än var tredje svensk skola måste lärarna gå in och lösa akuta svårare konflikter under lektionstid eller på rasterna minst en gång per vecka. Samtidigt har sex av tio lärare hamnat i situationer där de inte vetat vilka befogenheter lagstiftningen ger dem för att lösa dessa bråk. Nu måste skollagen göras tydligare så att varje lärare ska känna trygghet i att kunna sära på elever som slåss utan att riskera polisanmälning för egenmäktigt förfarande. Det skriver ordförandena i Lärarförbundet respektive Lärarnas riksförbund i en gemensam artikel.", "article": "Utan arbetsro är det stor risk att även kunskaperna uteblir. Brist på arbetsro slår alltid hårdast mot de elever som har sämst förutsättningar. För dem är skolans stöd särskilt viktigt. Det kan vara skäl att påminna om detta när debattörer nu kräver radikala förändringar för att lösa skolans problem. Alla elever har rätt till en trygg studiemiljö. Den senaste tidens händelser i Malmö, Kalmar och Töcksfors visar att så inte är fallet. I dagarna pågår förhandlingar mellan s, v och mp om ett förslag till ny skollag. En av de frågor som diskuteras mycket är vilka lagregler som behövs för att garantera arbetsron i skolan. Det är dags att regeringen tillsammans med sina stödpartier lyssnar till lärarna och fattar beslut om en skollag som ger de bästa förutsättningarna att få arbetsro i skolan. Att skapa arbetsro i skolan är vår dagliga möda. I den undersökning som vi presenterar här uppger fler än fyra lärare av tio, 43 procent, att de varje dag måste ägna betydande lektionstid åt att skapa trygghet och studiero. Var sjunde lärare ägnar en betydande del av varje lektion åt att skapa arbetsro. Det handlar inte bara om stökiga pojkar i årskurserna 7-9. Problemen uppstår på allvar även under årskurserna 4-6, men finns redan i årkurserna 1-3. Konsekvensen blir att eleverna förlorar viktig undervisningstid. I en tidigare arbetsmiljöundersökning framkom det att 4 procent av lärarna har blivit utsatta för våld och 8 procent av lärarna blivit utsatta för hot om våld. Elever och lärare har en gemensam arbetsmiljö, en arbetsmiljö som på vissa skolor är fullständigt oacceptabel. Vi vill mynta begreppet nolltolerans inom skolan - ingen elev ska behöva vara rädd för att gå till skolan, ingen lärare ska behöva känna sig osäker inför sin arbetsdag. Detta är alarmerande siffror som bekräftar vad såväl inhemska som internationella undersökningar tidigare visat. Bristande arbetsro är ett större problem i svenska skolor än i jämförbara länders skolor. Undersökningen visar att så många som sex av tio lärare har varit i situationer när de inte varit säkra på vilka befogenheter som lagstiftningen ger dem. Det är en anmärkningsvärt hög siffra som tydligt visar hur ohållbart dagens läge är. Lärarnas osäkerhet minskar inte heller genom de ofta förekommande polisanmälningarna mot lärare som mer eller mindre överlagt ingriper mot stökiga elever. I ett antal fall har lärare i domstol dömts för misshandel när de försökt sära på bråkande elever eller när de försökt få ut elever som vägrat rätta sig efter lärarens uppmaning att lämna klassrummet. I ett aktuellt fall har en 62-årig lärare, som under lång tid utan anmärkningar arbetat som lärare, nu avskedats sedan han provocerats av några elever till att ge en av dem en örfil. Naturligtvis tar vi avstånd från våld. Lärare ska aldrig bruka våld mot en elev och vi kommer aldrig att försvara den som medvetet gör sig skyldig till våldsamma handlingar. Men att arbeta med barn och unga är ofta ett hårt och påfrestande jobb som kräver samhällets - och föräldrarnas - stöd och uppbackning. Samhället kräver att lärare ingriper för att förhindra och motarbeta mobbning och kränkningar. Lärare får aldrig vika undan eller svika sitt uppdrag att fostra. Men lärare som fullgör sitt uppdrag får aldrig känna tvekan om att de har samhällets stöd och förståelse när de ingriper. Lika viktigt är det att lärarna har föräldrarnas stöd. Skolans uppdrag är att vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling - inte tvärtom. Det är lag och förordning som skapar ramverket som tydliggör de befogenheter som lärare och rektorer har för att skapa trygghet och studiero. Utifrån detta ramverk ska man sedan på varje skola - elever, lärare och rektor tillsammans - forma de regler som styr samvaron i skolan. Vi begär att den nya skollagen säkerställer att lärare och rektor har de befogenheter de behöver för att tillförsäkra alla elever studiero och trygghet och för att komma till rätta med störande elevers uppträdande i skolan. Lagar kan inte skrivas utifrån idealsituationen. När allt fungerar, när solen skiner, då spelar det mindre roll vad det står i skollagen. Det är när det går över styr som det behövs tydliga regler. De måste vara så klart uttryckta, både i skollagen och dess förarbeten, att det blir professionella avgöranden på skolnivå och inte domstolspraxis som styr arbetsklimatet i skolan. Vår undersökning, gjord av företaget Exquiro bland 1 200 lärare i grund- och gymnasieskolan, visar att alltför många lärare känner att det är otydligt hur de får agera i konfliktsituationer. Disciplinära åtgärder som att visa ut elever ur klassrummet och kvarsittning behöver kunna användas. Hela 58 procent av lärarna i årskurserna 7-9 har behövt visa ut en elev ur klassrummet det senaste läsåret och 42 procent arbetar på skolor där kvarsittning då och då använts. Lärare och rektorer måste kunna veta att de har rätt att sära på elever som slåss och att tillfälligt omhänderta föremål som är störande eller som utgör en fara för säkerheten utan att riskera en polisanmälning för egenmäktigt förfarande. I dag är det oklart vilka befogenheter som lärare har. En klar majoritet av grund- och gymnasieskolans lärare, 59 procent, har någon gång försatts i en situation där de tvekat om vilka befogenheter de har att agera för att lösa en konflikt. Tvekan är störst bland lärare i skolår 4-6. Samtidigt anser över 90 procent att de är bra på att lösa konflikter, var femte anser sig vara mycket kompetent. De som i högre grad än andra känner sig osäkra är lärarna i gymnasieskolan, vilket troligtvis beror på att denna grupp är den som har fått minst utbildning i konfliktlösning. Som helhet är det alldeles för många lärare, fler än hälften, som saknar utbildning i konflikthantering. Av de 48 procent som har fått någon utbildning i konflikthantering har bara 16 procentenheter fått det under sin lärarutbildning. Samtidigt tycker i stort sett alla, 99 procent, att konflikthantering borde vara obligatoriskt i lärarutbildningen. Här måste lärarutbildningarna skärpa sig. För de redan yrkesverksamma måste arbetsgivarna ta sitt ansvar. Hur ofta måste då lärarna aktivt gå in och lösa konflikter i skolan? På mer än var tredje skola måste lärarna gå in och lösa akuta svårare konflikter, under lektionstid eller på rasterna, minst en gång per vecka. Det är dock stora skillnader mellan skolåren. I de tidigaste skolåren är det 17 procent av lärarna som behöver lösa konflikter varje dag och ytterligare 27 procent varje vecka. I årkurs 4-6 är det 12 procent varje dag och ytterligare 31 procent varje vecka. I årskurs 7-9 är det 9 procent varje dag och ytterligare 29 procent varje vecka. I gymnasieskolan är det omvända förhållanden, 84 procent behöver göra det mer sällan än en gång per månad. En stor majoritet av lärarna anser att de ska kunna omhänderta mobiltelefoner och annan störande utrustning. De som undervisar upp till årskurs 6 anser att man ska kunna beslagta för resten av dagen. De som undervisar i årskurserna 7-9 och i gymnasieskolan anser att man endast ska kunna beslagta för resten av lektionen. Bland gymnasielärarna är däremot mer än var fjärde helt emot att kunna beslagta störande föremål som till exempel mobiltelefoner. Lärarna måste få sina befogenheter tydligt utklarade i skollagen och dess förarbeten och ges professionell frihet att tillsammans med eleverna skapa de ordningsregler som passar just deras skola. Vi uppmanar alla politiska partier att ägna problemen med bristande arbetsro i skolan större uppmärksamhet och mindre åt partipolitiskt taktiserande. Vad skolan minst av allt behöver är populistiska utspel eller nationella ordningsregler lika för alla skolor. Eva-Lis Preisz Ordförande, Lärarförbundet Metta Fjelkner Ordförande, Lärarnas riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 24615, "headline": "”Klart i dag med trängselskattoch utbyggd kollektivtrafik”", "summary": "Stockholmsförsökets tider och priser spikade. Ett halvår räcker, skrivermiljöministern. Trängselskatten för bilresa in eller ut från centrala Stockholm införs från den 3 januari nästa år . Avgiften tas ut dagtid på vardagar.I rusningstid blir priset 20 kronor. Vidandra tidpunkter 15 eller 10 kronor. Priset blir maximalt 60 kronor per dygn. Vissabilar befrias från skatten. Försöket upphör den 31 juli 2006. Kollektivtrafiken byggs ut från den 22 augusti i år . Försöket utvärderassuccessivt och följs av folkomröstning 2006.Vi tror att effekterna på Stockholmstrafiken ska kunna mätas och utvärderas på etthalvår, skriver bland andra miljöministerLena Sommestad och finansborgarrådetAnnika Billström.", "article": "Regeringen ger i dag klartecken för försöket med miljöavgifter/trängselskatt och utökad kollektivtrafik i Stockholm, det så kallade Stockholmsförsöket. Med hjälp av modern teknik och trafikpolitisk forskning prövar socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet ett nytt sätt att ta ansvar för miljön och behovet av effektiva transporter för människor och näringsliv i Stockholm. Trängseln på Stockholms gator kostar i dag samhället fem–sex miljarder kronor årligen i form av ökade transportkostnader och minskad ekonomisk aktivitet. Dessutom är det förstås en stor frustration för många människor att inte kunna förutse sin restid eller att fastna i långa köer. Rapporter bland annat från Naturvårdsverket och Vägverket visar att framkomligheten i trafiksystemet ökar väsentligt om ett pris sätts på vägutrymmet. Redan om var tionde bilresa ersätts med kollektivtrafikresa, eller sker utanför rusningstid, blir framkomlighetsvinsterna på infartsvägarna stora. Allt större trafikströmmar orsakar allvarliga problem för både miljön och människors hälsa i Stockholm. Luftföroreningar av partiklar och kväveoxider orsakar till exempel astma och cancer. Många människors liv kan förlängas om luftkvaliteten förbättras. Trafiken står för betydande utsläpp av växthusgaser som är det största globala miljöhotet vår generation står inför. Trängseln i trafiken hämmar också såväl stadsutveckling som bostadsbyggande genom det buller och de barriärer som skapas. Stockholmsförsöket startar den 22 augusti med rejäla förstärkningar av kollektivtrafikens vintertidtabell. 200 nya bussar, fler och tätare turer i tunnelbana, pendeltåg och övriga spårlinjer är sammantaget den enskilt största satsningen av Stockholms kollektivtrafik sedan utbyggnaden av tunnelbanan. De nya bussarna som ska trafikera fjorton helt nya busslinjer är anpassade för att ge människor ett snabbt och bekvämt alternativ till bilköerna. Den ökade kollektivtrafiken innebär mer än32 000 nya sittplatser till och från centrala Stockholm i rusningstrafik. Denna förbättring görs utan att biljettpriset höjs. Från och med den 3 januari tas en miljöavgift/trängselskatt ut för bilister vid in- och utpassager från centrala Stockholm. Avgiften tas ut vardagar mellan 6.30 och 18.30 och är högst under rusningstrafik. Att passera med bil i rusningstid kostar 20 kronor och vid andra tidpunkter kostar det 10 eller 15 kronor. Priset är max 60 kronor per dygn. Kvällar och helger är in- och utresa gratis. Miljöbilar som går helt eller delvis på etanol, biogas eller el är undantagna från miljöavgift/trängselskatt. Detta kan öka intresset för miljöbilar. Inte heller bil som tillhör funktionshindrad, utryckningsfordon eller taxibilar betalar för passage. Miljöavgiften/trängselskatten tas ut genom att alla bilar registreras automatiskt vid betalstationer där det också informeras om vilket pris som gäller vid passagen. Betalningen kan ske automatiskt genom att bilen förses med särskild transponder som är kopplade till ett autogirokonto. Det blir även möjligt att betala kontant vid särskilda betalställen. Det är vår ambition att göra betalningssystemet smidigt och tydligt för alla parter. Försöket med miljöavgifter/trängselskatt upphör den 31 juli 2006 och den extra kollektivtrafiksatsningen upphör vid årsskiftet 2006/2007. Det var en stor utmaning när vi beslutade oss för att genomföra ett fullskaleförsök eftersom lagstiftning såväl som nationella erfarenheter saknades. Längden på Stockholmsförsöket har därefter diskuterats mycket. Vi har hela tiden eftersträvat ett försök som är tillräckligt långt för att ge stabila, säkra och mätbara effekter och ambitionen var ett flerårigt försök. Både kollektivtrafikutökning och införandet av trängselskatt/miljöavgift är komplexa verksamheter som tar tid att organisera så att de också fungerar bra. De juridiska turerna kring hur upphandlingslagstiftningen skulle tolkas tog också sin tid. Att Stockholmsförsöket nu innehåller drygt sexton månader kollektivtrafik och sju månader med miljöavgifter/trängselskatt är acceptabelt utifrån de förutsättningarna. Vi tror att tillräckligt säkra effekter kommer att kunna mätas och utvärderas. Staten står för kostnaderna förknippade med försöket och gör därmed Stockholmsförsöket möjligt. De intäkter som överstiger ett års avskrivningskostnader för försöket ska återföras till Stockholms län för ytterligare satsningar på kollektivtrafik. Merparten av satsningarna är knutna till kollektivtrafikåtgärder, infartsparkeringar, utvärderingar och informationsinsatser. Det är viktigt för hela Sverige att boende, arbete och näringsliv fungerar i huvudstaden. Därför är det angeläget att lösa trängseln i trafiksystemet som är en så stor, hämmande faktor för huvudstaden. Stockholmsförsöket kommer att utvärderas löpande och resultaten presenteras för Stockholmarna. Var och en som använder trafiksystemet i Stockholm kommer därigenom att få både egna erfarenheter av systemet och ha tillgång till generella data om huruvida de olika målen uppnås. Även erfarenheter från trafikanter, näringsliv, kollektivresenärer och medborgare kommer att tas till vara för att bidra till utvärderingen. Efter utvärderingen kommer samtliga stockholmare ta ställning till en eventuell fortsättning genom en folkomröstning. Våra partier har förbundit sig att följa folkomröstningens resultat. Om stockholmarna efter folkomröstningen 2006 beslutar sig för att ett mer långsiktigt system med miljöavgifter/trängselskatt och utökad kollektivtrafik är det vår uppfattning att det ska genomföras. Parallellt med en utvärdering av försökets miljö- och trafikmässiga effekter kommer vi därför också att fundera över hur ansvarsfördelningen mellan staten och kommunen bör se ut för en mer långsiktig lösning. Vi företrädare för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är stolta över att nu kunna genomföra åtgärder för att snabbt och effektivt lösa upp Stockholms kroniska trafikproblem. Vi är övertygade om att försöket kommer att visa att vi med hjälp av låga avgifter och utbyggnader av trafiksystemet kan åstadkomma en väl fungerande trafik med mycket bättre framkomlighet och minskad miljöpåverkan. Dessutom bidrar Stockholmsförsöket till friskare människor och trevligare gatumiljö. Vi tror att detta är ett effektivt sätt att uppnå ett långsiktigt hållbart transportsystem i våra storstäder. Lena Sommestad Miljöminister (s) Lars Bäckström Riksdagsledamot (v) Yvonne Ruwaida Riksdagsledamot (mp) Annika Billström Finansborgarråd, Stockholm (s) Ann-Marie Strömberg Fullmäktigeledamot, Stockholm (v) Åsa Romson Fullmäktigeledamot, Stockholm (mp) ", "article_category": "other"}
{"id": 24618, "headline": "Putins Ryssland på farliga vägar", "summary": "Processen mot affärsmannen Michail Chodorkovskij säger mer om tillståndet i Ryssland än presidentens tal till nationen. Och det är inte en uppmuntrande bild.", "article": "I dag avkunnas domen mot den ryske affärsmannen Michail Chodorkovskij. Och vad utgången än må bli är detta en process som satt djupa spår. Chodorkovskij har utan att vara dömd suttit långt över ett år i fängelse. Hans företag det stora oljebolaget Yukos är krossat. Rättssäkerheten har visat sig från sin allra mest bristfälliga sida, och miljarder rubel har skrämts ut ur landet. Affären Chodorkovskij är också ett exempel på hur president Vladimir Putin koncentrerar alltmer makt i sina egna händer, på hur samhällets oberoende filter förhindras att utföra sina uppgifter. En framgångsrik affärsman som Chodorkovskij sätts i fängelse, nationella tv-stationer sänder det budskap som Kreml önskar, de tidigare folkvalda guvernörerna utnämns centralt och det val som gav Putins stödtrupper överväldigande majoritet i parlamentet har av internationella observatörer kallats fritt men inte rättvist. Sammantaget ger detta, tillsammans med kriget i Tjetjenien, en annan bild av tillståndet i Ryssland än den som presidenten ville måla upp i sitt tal till nationen häromdagen. Utvecklingen som ett fritt och demokratiskt land är Rysslands viktigaste uppgift, framhöll presidenten bland annat. Det låter bra, men ord måste motsvaras av handling om de i längden ska bli trodda. Och omvärlden tycker sig ha hört detta förr. Om Putin får bestämma har denna omvärld heller ingen uppgift att spela hur och när den ryska demokratin ska utvecklas är en rysk angelägenhet, säger han. Det kan ses som ett rimligt uttalande från en statschef, men om Ryssland vilket är det önskvärda vill ha en framtid där landet integreras mer i omvärldens demokratiska institutioner, är det en internationell angelägenhet hur den ryska demokratin utvecklas. Det måste gå att ställa krav på Ryssland. Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof, sade Putin i sitt tal. Han uttryckte saknad över något som ingen demokrat kan sakna, och uttalandet sänder rimligen kalla kårar längs ryggraden på många i Rysslands grannländer. Där Sovjetunionens fall medförde frihet, demokrati och, i vissa fall, medlemskap i EU och Nato lär det vara svårt att hitta någon som instämmer i att förtryckarstatens upplösning var en katastrof. Putin riktade sig uppenbarligen till de ryssar som hamnat på fel sida om gränsen, och alla de som upplevt Moskvas maktspråk mot Baltikum i allmänhet och Lettland i synnerhet har all anledning att känna oro. Frågan, och den ställs inte bara i grannskapet, är därför vart Ryssland under Putin egentligen är på väg. Tydligt är att omvärlden inte längre är entusiastisk över vad den ser. Om Putin hållit ett identiskt tal för några år sedan, hade det internationella mottagandet sannolikt varit betydligt mer välkomnande än i dag. Numera hörs uttalad kritik också från USA. Den tilltagande maktkoncentrationen är vad Washington slår ned på, och adressaten är tydlig. Det är presidenten det handlar om. Ända sedan makttillträdet har Putins demokratiska reflexer ifrågasatts. Han är i grunden alltjämt en underrättelseman, sägs det. Han skapade ordning efter Jeltsinårens kaos, men den ordning som finns har skapats med hjälp av inskränkningar av friheten och demokratin. Det är sällan ett recept för en bestående framgång. I intervjuboken Putin direkt (Bokförlaget Samtid) får presidenten frågan när han lämnade kommunistpartiet. Jag lämnade det inte, svarar Putin. Sovjetunionens kommunistparti upphörde att existera. Jag tog min partibok och lade den i skrivbordslådan. Det är ett illustrativt svar. Han valde i och för sig sida efter kuppförsöket 1991, men någon djup demokratisk övertygelse tycks inte ha legat bakom beslutet. Och den övertygelsen har knappast gjort sig mer påmind sedan dess. DN 27/4 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 24620, "headline": "Skräck för tandläkaren går att bota", "summary": "Runt 450.000 svenskar har så svår tandvårdsfobi att de helt eller delvis undviker att besöka tandläkaren. Wedad Hammoudi, tandläkare på Danderyds sjukhus, arbetar efter en speciell modell för att minska den extrema rädslan hos denna utsatta grupp patienter.", "article": "En ung kvinna, 25 år, hade länge haft stora problem med sina tänder. I hennes mun fanns bara några rotrester kvar och hon ville inte visa sig ute bland folk. - Den här kvinnan led av tandvårdsfobi. Ingen fick titta i hennes mun och än mindre göra något åt hennes tänder, berättar tandläkaren Wedad Hammoudi. Hon arbetar på Danderyds sjukhus med patienter som är extremt rädda för att besöka tandläkaren. Många av dem är så skräckslagna att de hellre går med trasiga tänder under flera år - trots den smärta och det lidande detta orsakar. - Men fasan de känner för att hamna i tandläkarstolen är ännu större. Det krävs mycket tålamod och engagemang av båda parter för att de ska bli kvitt sin fobi, fortsätter Wedad Hammoudi. Tandläkarborrens ilskna surrande får nog de flesta att rysa av obehag. Och bedövningssprutan upplevs ibland som ett hotfullt vapen. Många känner obehag för att gå till tandläkaren. Fem av hundra svenskar - cirka 450.000 personer - har så svår fobi att de helt eller delvis undviker tandvården. Den extrema rädslan är störst bland personer mellan tjugo till fyrtio år. Tandvårdsrädsla kan skapa psykologiska och praktiska problem, både för patienten och personalen. Den här gruppen patienter tar längre tid att behandla och missar ofta sina inbokade tider. De värst drabbade får nästan alltid dåliga tänder och har därför en sämre livskvalitet än andra. Följdproblem som magont, spänningshuvudvärk och psykiska besvär förekommer. Många är rädda för att träffa andra människor och drabbas lätt av arbetslöshet. Munnen är symbolladdad för alla människor. Via den får vi i oss dryck och föda. Och munnen används när vi ger och tar emot pussar eller kyssar. Tänderna är också ett skydd, vilket till exempel talesätt som \"du är på hugget\" eller \"man är rustad till tänderna\" visar. - Vidare är munnen ett av våra allra smärtkänsligaste organ. Eftersom munnen sitter nära hjärnan går impulserna mycket snabbt, förklarar Wedad Hammoudi. Intervjuer visar att tandvårdsrädda tidigare ofta har haft traumatiska möten med tandvården, att behandlingen varit smärtsam och att de upplevt ett dåligt bemötande från personalen. Många är också rädda för att tappa kontrollen när de sitter i tandläkarstolen, man blir ju utlämnad till en annan människa. - Att få sina tänder underkända kan vara genant - det ses som kritik av hela personligheten. Ibland upplever patienterna att tandläkaren skuldbelägger dem genom att påstå att det är hans eller hennes fel att tänderna är så usla. Överst på de tandvårdsräddas \"tio-i-topp-lista\" hamnar borrning. Därefter kommer förberedelse av bedövningssprutan, tandutdragning, få sprutan i munen, väntan på behandling, rotfyllning, att se tandläkaren tvätta sina händer... Wedad Hammoudi och några kolleger vid enheten för medicinsk tandvård på Danderyds sjukhus arbetar efter en speciell modell för att ta hand om tandvårdsrädda på ett nytt sätt. Under de senaste fyra åren har nästan 300 personer blivit hjälpta. Modellen bygger på ett nära samarbete mellan psykolog, tandläkare, tandhygienist och annan personal. Mer tid ägnas åt varje patient, som har ett stort inflytande över när och hur behandlingen ska genomföras. Hur ska då en tandläkare vara? Förstående och lyssnande, svarar Wedad Hammoudi. Tandläkaren måste respektera och uppmärksamma patienten, hjälpa till att åtgärda problemen både i ord och handling. Han eller hon ska också undvika att patienten känner smärta. - Det värsta som finns för den här speciella gruppen är hårdhänta tandläkare som kritiserar och tycker att patienter är pjoskig. All upplevelse av smärta är individuell. Även det tryck som en bedövad patient upplever när tandläkaren drar ut en tand kan upplevas som smärtsamt av del, påpekar Wedad Hammoudi. Smärtan är alltid en subjektiv upplevelse och kan aldrig ifrågasättas. - Det är inte möjligt att garantera en fullständigt smärtfri behandling. Därför är det viktigt att lära patienten att hantera sina smärtupplevelser. Patienten måste lära sig att ångest och rädsla gör det svårare att särskilja obehag och tryck från smärta. Behandlingen på Danderyds sjukhus innehåller flera delar, berättar hon. Avslappning, kognitiv behandling, lustgas... syftet är att minska spänningen före, under och efter behandlingen. - Vi vill lära patienterna att hantera sina negativa känslor och få nya beteendemönster. Slutmålet är att de ska klara tandvård på allmänklinker, som till exempel folktandvården, utan att behöva speciella metoder. Wedad Hammoudi kom till Sverige från Irak. Hon hade arbetat som sjukhustandläkare i huvudstaden Bagdad, bland annat med käkkirurgi. I Sverige kompletterade hon sin utbildning och gjorde olika prov innan hon kunde börja arbeta här. - Det finns färre tandvårdsfobiker i Irak. Där är det ju så mycket annat att vara rädd för: Krig, våld, bilbomber med mera. Wedad Hammoudi menar att det ger mycket energi att få andra att komma över sin rädsla. Efter en avslutad och lyckad behandling blir det många kramar. Hur gick det för den unga kvinnan som bara hade några tandrester kvar i munnen? Hon träffade psykologen ett par gånger. När de första tandrötterna skulle tas bort fick hon lugnande medel, sedan räckte det med vanlig bedövning. När allt var klart hade den unga kvinnan fått proteser i överkäken och underkäken. - Snart hade hon vant sig vid dem och började umgås med folk igen. Hon fick ett jobb, kände sig glad och fick ett nytt liv. När jag och mina kolleger får uppleva hur en från början livrädd patient till slut lyckas klara av en besvärlig behandling känns jobbet extra meningsfullt, säger Wedad Hammoudi. Tycker hon själv det är obehagligt om någon \"rotar\" i hennes mun? - Visst känns det obehagligt, men jag liksom många andra går till tandläkaren ändå! Så behandlas tandvårdsrädda På flera ställen i Sverige finns speciella enheter för behandling av tandvårdsrädda. Där samarbetar ofta tandläkarna med psykologer och eller psykiatriker. Efter ett eller flera samtal med psykologen väntar det första besöket hos tandläkaren. Till att börja med gäller det att skapa en lugn atmosfär där patienten bemöts med respekt. Patienten måste bli medveten om sin grundläggande rädsla och att det går att påverka denna. En helt smärtfri behandling kan inte utlovas eftersom upplevelsen av smärta alltid är subjektiv. Men genom olika metoder kan patienterna lära sig att skilja mellan smärta och tryck, och att stå ut med ett viss obehag. Om inte den psykologiska träningen är tillräcklig används ibland lugnande medel inför en undersökning, lustgas kan användas under behandlingen och som en sista utväg ges narkos. Då i första hand vid akuta och svåra ingrepp. Tandläkarna använder olika tekniker för att patienten ska uppleva att han eller hon har en ökad kontroll. Behandlingstiden anges alltid, till exempel att borrningen kommer att ta tio sekunder. Patienterna har rätt att avbryta behandlingen med en handsignal eller med ett \"aaaa\". Ett viktigt inslag i av tandvårdsrädsla är betoningen av patientens eget ansvar för att passa tider. Behandlingen omfattas av ett högkostnadsskydd. ", "article_category": "other"}
{"id": 24623, "headline": "Skräck för tandläkaren går att bota", "summary": "Runt 450 000 svenskar har så svår tandvårdsfobi att de helt eller delvis undviker att besöka tandläkaren. Wedad Hammoudi, tandläkare på Danderyds sjukhus, arbetar efter en speciell modell för att minska den extrema rädslan hos denna utsatta grupp patienter.", "article": "En ung kvinna, 25 år, hade länge haft stora problem med sina tänder. I hennes mun fanns bara några rotrester kvar och hon ville inte visa sig ute bland folk. – Den här kvinnan led av tandvårdsfobi. Ingen fick titta i hennes mun och än mindre göra något åt hennes tänder, berättar tandläkaren Wedad Hammoudi. Hon arbetar på Danderyds sjukhus med patienter som är extremt rädda för att besöka tandläkaren. Många av dem är så skräckslagna att de hellre går med trasiga tänder under flera år – trots den smärta och det lidande detta orsakar. – Men fasan de känner för att hamna i tandläkarstolen är ännu större. Det krävs mycket tålamod och engagemang av båda parter för att de ska bli kvitt sin fobi, fortsätter Wedad Hammoudi. Tandläkarborrens ilskna surrande får nog de flesta att rysa av obehag. Och bedövningssprutan upplevs ibland som ett hotfullt vapen. Många känner obehag för att gå till tandläkaren. Fem av hundra svenskar – cirka 450 000 personer – har så svår fobi att de helt eller delvis undviker tandvården. Den extrema rädslan är störst bland personer mellan tjugo till fyrtio år. Tandvårdsrädsla kan skapa psykologiska och praktiska problem, både för patienten och personalen. Den här gruppen patienter tar längre tid att behandla och missar ofta sina inbokade tider. De värst drabbade får nästan alltid dåliga tänder och har därför en sämre livskvalitet än andra. Följdproblem som magont, spänningshuvudvärk och psykiska besvär förekommer. Många är rädda för att träffa andra människor och drabbas lätt av arbetslöshet. Munnen är symbolladdad för alla människor. Via den får vi i oss dryck och föda. Och munnen används när vi ger och tar emot pussar eller kyssar. Tänderna är också ett skydd, vilket till exempel talesätt som ”du är på hugget” eller ”man är rustad till tänderna” visar. – Vidare är munnen ett av våra allra smärtkänsligaste organ. Eftersom munnen sitter nära hjärnan går impulserna mycket snabbt, förklarar Wedad Hammoudi. Intervjuer visar att tandvårdsrädda tidigare ofta har haft traumatiska möten med tandvården, att behandlingen varit smärtsam och att de upplevt ett dåligt bemötande från personalen. Många är också rädda för att tappa kontrollen när de sitter i tandläkarstolen, man blir ju utlämnad till en annan människa. – Att få sina tänder underkända kan vara genant – det ses som kritik av hela personligheten. Ibland upplever patienterna att tandläkaren skuldbelägger dem genom att påstå att det är hans eller hennes fel att tänderna är så usla. Överst på de tandvårdsräddas ”tio-i-topp-lista” hamnar borrning. Därefter kommer förberedelse av bedövningssprutan, tandutdragning, få sprutan i munen, väntan på behandling, rotfyllning, att se tandläkaren tvätta sina händer ... Wedad Hammoudi och några kolleger vid enheten för medicinsk tandvård på Danderyds sjukhus arbetar efter en speciell modell för att ta hand om tandvårdsrädda på ett nytt sätt. Under de senaste fyra åren har nästan 300 personer blivit hjälpta. Modellen bygger på ett nära samarbete mellan psykolog, tandläkare, tandhygienist och annan personal. Mer tid ägnas åt varje patient, som har ett stort inflytande över när och hur behandlingen ska genomföras. Hur ska då en tandläkare vara? Förstående och lyssnande, svarar Wedad Hammoudi. Tandläkaren måste respektera och uppmärksamma patienten, hjälpa till att åtgärda problemen både i ord och handling. Han eller hon ska också undvika att patienten känner smärta. – Det värsta som finns för den här speciella gruppen är hårdhänta tandläkare som kritiserar och tycker att patienter är pjoskig. All upplevelse av smärta är individuell. Även det tryck som en bedövad patient upplever när tandläkaren drar ut en tand kan upplevas som smärtsamt av del, påpekar Wedad Hammoudi. Smärtan är alltid en subjektiv upplevelse och kan aldrig ifrågasättas. – Det är inte möjligt att garantera en fullständigt smärtfri behandling. Därför är det viktigt att lära patienten att hantera sina smärtupplevelser. Patienten måste lära sig att ångest och rädsla gör det svårare att särskilja obehag och tryck från smärta. Behandlingen på Danderyds sjukhus innehåller flera delar, berättar hon. Avslappning, kognitiv behandling, lustgas ... syftet är att minska spänningen före, under och efter behandlingen. – Vi vill lära patienterna att hantera sina negativa känslor och få nya beteendemönster. Slutmålet är att de ska klara tandvård på allmänklinker, som till exempel folktandvården, utan att behöva speciella metoder. Wedad Hammoudi kom till Sverige från Irak. Hon hade arbetat som sjukhustandläkare i huvudstaden Bagdad, bland annat med käkkirurgi. I Sverige kompletterade hon sin utbildning och gjorde olika prov innan hon kunde börja arbeta här. – Det finns färre tandvårdsfobiker i Irak. Där är det ju så mycket annat att vara rädd för: Krig, våld, bilbomber med mera. Wedad Hammoudi menar att det ger mycket energi att få andra att komma över sin rädsla. Efter en avslutad och lyckad behandling blir det många kramar. Hur gick det för den unga kvinnan som bara hade några tandrester kvar i munnen? Hon träffade psykologen ett par gånger. När de första tandrötterna skulle tas bort fick hon lugnande medel, sedan räckte det med vanlig bedövning. När allt var klart hade den unga kvinnan fått proteser i överkäken och underkäken. – Snart hade hon vant sig vid dem och började umgås med folk igen. Hon fick ett jobb, kände sig glad och fick ett nytt liv. När jag och mina kolleger får uppleva hur en från början livrädd patient till slut lyckas klara av en besvärlig behandling känns jobbet extra meningsfullt, säger Wedad Hammoudi. Tycker hon själv det är obehagligt om någon ”rotar” i hennes mun? – Visst känns det obehagligt, men jag liksom många andra går till tandläkaren ändå! Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 Inom Folktandvården i Stockholms län finns ett liknande program på enheten för medicinsk tandvård vid Huddinge sjukhus. Lennart Kleberg vågade inte gå till tandläkaren på sju år. ", "article_category": "other"}
{"id": 24648, "headline": "\"Onödig pessimism i psykvården\"", "summary": "Många människor med psykiska sjukdomar lär sig leva med sina symtom. En del blir helt återställda. Psykologen Alain Topor har intervjuat trettio före detta patienter som i dag lever ett bra liv, och skrivit en bok om vad det var som hjälpte dem.", "article": "Många som haft svåra psykiska problem har återhämtat sig och lever ett hyggligt liv. Märkligt nog är de en nästan bortglömd grupp, enligt psykologen Alain Topor som intresserat sig för vad som fått de före detta patienterna att må bättre. - Inom den psykiatriska vården tappar vi ofta kontakten med dem som det går bra för. Vi ser mest dem som har det svårt, säger han. Han pekar på en rad vetenskapliga studier där man följt patienter som fått diagnosen schizofreni under en längre tid. De visar att det har gått bra för mellan hälften och två tredjedelar av dem. Det innebär att de kan ha symtom kvar men att de har lärt sig att hantera dem och kan leva ett normalt socialt liv. Det finns också de som har blivit helt återställda. Det går inte att utläsa något statistiskt säkert samband mellan hur de före detta patienterna mår och vilken behandling de har fått. Andelen som återhämtat sig har varit tämligen konstant under hela 1900-talet. Psykiatrisk expertis har tolkat detta som att patienterna spontanläkt eller också att de har varit feldiagnostiserade. - Många av dem som jag har mött och som har återhämtat sig vittnar om att de fråntwas sin historia, säger Alain Topor. Omgivningen tvivlar: \"Kan du verkligen ha varit så sjuk om det gått så bra?\" Men detta handlar om människor som har varit djupt nere i psykiskt lidande. Han trodde att det skulle finnas många studier om vad som hjälpt dem att må bättre. - Men egendomligt nog har få forskat om detta. I stället råder det en pessimism inom den psykiatriska vården, säger Alain Topor. Varför har han inga klara svar på. Men vårdpersonalen möter sällan de patienter som det har gått bra för. Kanske har de svårt att ta till sig forskningsresultat som motsäger deras egna erfarenheter, funderar han. Alain Topor skrev sin doktorsavhandling om återhämtning och nyligen kom hans bok \"Vad hjälper?\" med samma tema. Boken bygger bland annat på omfattande intervjuer med trettio personer som vårdats länge inom sluten psykiatrisk vård, men som har återhämtat sig helt eller delvis. En del av dem har ännu symtom - de kan exempelvis ännu höra röster men nu utan att plågas eller styras av dem. \"Konstigt att ingen har frågat mig tidigare\", sade flera av dem när vi undrade vad som har hjälpt dem och vad de själva har gjort för att må bättre. De går omkring med berättelser som de vill berätta men som ingen frågar efter. Jag tycker att vi inom psykiatrin måste visa mer ödmjukhet inför människors egen förmåga, säger Alain Topor. Det finns en slags hopplöshetsstämpel kring svåra psykiska störningar. Men att till den som är mitt i ett enormt lidande förmedla att hon är en kroniker blir detsamma som att säga att \"resten av ditt liv blir ett helvete\", menar han. Just hoppet om att kunna bli bättre eller rentav bra är en av de starkaste krafterna, en bas för att återhämtning ska vara möjlig. Detta är något som kommer igen i intervjuerna. Att förstå varför man drabbats av psykiskt lidande är viktigt. Eller rättare sagt att man själv skaffat sig en förklaring till vad som hände. - För att en person ska återhämta sig verkar det inte spela någon roll om den förklaring hon tror på är sann eller inte i vetenskaplig bemärkelse, säger Alain Topor. Många verkar först ha nått en botten, då de har mått riktigt dåligt, innan de börjat sin väg till återhämtning. Vändpunkten handlar om att hitta någon slags mening i tillvaron så att hoppet återvänder. Sedan kan allt från andliga upplevelser till kamratstöd, mediciner och terapi hjälpa, vägarna varierar. Att återhämta sig är en process som sällan går spikrakt framåt. Men att tala om återfall när någon blir sämre leder tanken fel, menar Alain Topor. - Det låter ju som om inget har förändrats. I stället för att betrakta \"återfall\" som något som hör till diagnosen bör man ta reda på vad det var som hände just vid det tillfället. - Människor gör mycket själva för att handskas med sina problem, det är bara det att psykiatrin inte alltid ser det, säger Alain Topor. Ett exempel är en kvinna som själv kände när hon började bli psykotisk. Hon var duktig på att ge andra råd - men inte sig själv. Hon läste då in sina egna goda råd på band och det bandet spelade hon sedan upp för sig själv. Då var det lättare för henne att ta till sig råden, eftersom de kom \"utifrån\". Att ha lite mer pengar än nöden kräver, att ha ett någorlunda vettigt liv materiellt sett, underlättar också återhämtning, enligt Alain Topor. - Men människor med psykiska problem tvingas ofta leva i många år på minsta möjliga. Relationer, med anhöriga men också med vårdpersonal, är betydelsefulla. - Vi har sett att det hjälper när det finns någon i personalen som är beredd att göra mer än hon behöver. När någon ser något hos just dig som är värdefullt, ja blir förtjust i dig helt enkelt, säger Alain Topor. - Detta anses ofta som oproffsigt inom den psykiatriska vården där det talas mycket om vikten av att hålla distans och planera. Men tvärtom verkar närhet och spontanitet ibland vara en läkande kraft, säger han. Alain Topor påminner också om att så sent som på 1980-talet kunde det vara förbjudet för vanliga mentalskötare att tala med patienterna, det var något som enbart personal med högre utbildning skulle göra. Väsentligt är att det finns en ömsesidighet i relationen, där den som är psykiskt lidande känner att hon eller han kan ge något tillbaka. Han berättar om en patient, en kvinna med svåra problem, som sällan lämnade sitt hem. Hon nämnde att ett av hennes få intressen i livet hade varit hästar. En mentalskötare tog då med henne till ett stall, trots att skötaren var mycket rädd för hästar. I stallet tog patienten över och hjälpte henne att våga klappa hästarna och berömde. De som arbetar i psykvården blir ofta oroliga och ser det som en försämring om någon drar sig tillbaka och blir passiv. - Men om vi ser det från den psykiskt lidandes horisont kan det i stället vara så att han behöver en time-out, en tid för att orientera sig i sitt liv. För att själv tänka igenom: \"Vad har jag varit med om?\" \"Vad kan hjälpa mig?\" När det sker en förbättring finns en enorm glädje hos patienten själv, hos anhöriga och hos personalen. - Det är ju inte så konstigt. Men risken är att man får alltför bråttom. Det blir som att kräva att någon ska bestiga ett berg hoppandes jämfota, i stället för att sakta säkra fötterna inför varje steg. Alain Topor har fått varierande reaktioner på sin forskning. - Allt från att det är ideologiskt trams till att det är spännande. Det finns ett växande intresse och från brukarna själva har jag fått ett starkt och positivt gensvar. I flera andra länder finns också intresse för att studera återhämtning och exempelvis i Danmark har socialdepartementet betalt en stor återhämtningsstudie. ", "article_category": "other"}
{"id": 24651, "headline": "Epoken Perssonnärmar sig slutet", "summary": "Göran Persson säger nu att han håller frågan om sin avgång öppen till partiets kongress i höst. Frågan är inte längre när han går utan om han gör det före eller efter nästa års val. Om Margot Wallström står fast vid sitt nej väntar Mona Sahlin i kulisserna.", "article": "I filmen ”Man lever bara två gånger” stryker James Bonds evige motståndare Blofeld en katt över ryggen och just den associationen tycks många ha fått under Göran Perssons framträdande i Kristian Luuks kvällsprogram i TV 4. Man minns hamstern i Perssons knä, men just ingenting av vad Persson sade. I det perspektivet finns det knappast något fog för bedömningarna att Margot Wallströms nej till kandidaturen som ny partiledare stagat upp Göran Perssons ställning och gett honom fritt spelrum fram till valet nästa år. Perssons problem är inte att hans politik är omstridd utan att själva bjälklaget under hans personliga ledarskap blivit alltför urgröpt. Det är partiledaren personligen som kritikerna vill komma åt, inte hans politik och hans taktiska upplägg inför valrörelsen. Där är oenigheten – åtminstone än så länge – begränsad till detaljer, inte till politiken i stort. Ironiskt nog är det Perssons egen taktiska blunder som både banat väg för kritiken och gjort den legitim. Hans sätt att beskriva den mördade Anna Lindh som hans självklara efterträdare fungerade inte som förevändning för att skjuta maktskiftet på framtiden, det blev tvärtom en rekyl mot honom själv: Om han redan tänkt avgå vid kongressen i höst, borde han stå fast vid den planen, menade kritikerna. Frågan var inte längre när han skulle gå, utan om han skulle göra det före eller efter nästa års val. Persson underminerade sin egen maktställning, gjorde inte bara sig själv till lovligt byte för kritik utan stärkte också Margot Wallströms ställning som självklar efterträdare till honom själv. Hur skicklig och duktig hon än må vara i sig själv, så är hon i hög grad också en produkt av Perssons lite avoga sätt att behandla henne. Den urgamla vanan att se en vän i sin fiendes fiende har bidragit till den nimbus som nu omger hennes namn. Praktiskt sett är därför Persson redan förbrukad som partiledare och statsminister, ett tyngande sänke även om konjunkturen skulle fortsätta uppåt under nästa år och nya jobb rinna till i samma omfattning som i regeringens prognoser. Persson har hamnat i samma delikata dilemma som den franske presidenten Jacques Chirac inför folkomröstningen om EU:s konstitution: ja-sidans chanser att vinna ökar om Chirac lovar att inte kandidera i ännu ett presidentval och socialdemokratins utsikter till ett hyggligt valresultat ljusnar om Persson tackar för sig. Det är Persson själv också medveten om att döma av hans dämpade och lite sorgsna tonläge efter gårdagens utfrågning i KU. Även om han just nu inte visste hur han skulle göra, skulle han hålla frågan om sin avgång öppen till kongressen i höst. Som en erkänt skicklig makttaktiker har nog Persson insett att hans utspel av Anna Lindh-kortet var ett strategiskt misstag. Blir det då Margot Wallström som tar över? Om hon själv vill är svaret ett självklart ja, men å andra sidan finns ingenting i hennes tidigare karriär som gett intryck av någon vilja att nå vare sig partiledar- eller statsministerposten. Om Wallström står fast vid sitt nej och partiet vill ha en kvinna som ledare, ja, då är Mona Sahlin det enda realistiska alternativet. Dels har hon längre och bredare politisk erfarenhet än alla sina potentiella konkurrenter, dels har hon – till skillnad från dem – redan visat sig beredd att gripa makten. Till detta kommer också hennes starka personliga skäl att ta revansch för den Toblerone-affär, som för elva år sedan fällde henne på tröskeln till Rosenbad. I dag omsusas hon inte längre av popularitet och har sedan länge förlorat sin image av okonventionell nytänkare. I Perssons regeringar har hon inte haft några tyngre politiska uppgifter och därför inte synts särskilt ofta i medierna, men genom alla stormar har hon hela tiden suttit kvar i partiets högsta ledning. Historien rör sig i sina cirklar. Mona Sahlins fall öppnade vägen till makten för Göran Persson och nu väntar Sahlin i kulisserna på att Persson ska falla på sitt eget taktiska missgrepp. Som Neil Young sjunger: Det du älskar mest, det kommer till sist att döda dig. dn 20/4 2005 ", "article_category": "other"}
{"id": 24659, "headline": "\"Kungen och regeringen samarbetar sämre i dag\"", "summary": "Gustaf V var ett starkt stöd för dåtidens socialdemokrati, visar ny biografi.. Socialdemokratin hade under flera årtioenden stor nytta av Gustaf V. Kungen bidrog till att pacificera en antidemokratisk opinion och hjälpte socialdemokratin att bli politiskt salongsfähig i borgerliga kretsar, skriver professor Tommy Möller. Kungens samarbetade nära med olika socialdemokratiska statsministrar. I dag finns dock en brist på närhet mellan kung Carl Gustaf och regeringen Persson. Det har fått negativa effekter, till exempel efter tsunamikatastrofen, skriver Möller.", "article": "Monarkins ställning har fått en alltmer framskjuten plats i debatten. Antalet republikaner i riksdagen tycks vara fler än någonsin, och dessutom aktivare. Men det folkliga stödet för monarkin är starkt. När Stig Hadenius i dag utkommer med en biografi om Gustaf V finns anledning att reflektera över hur detta stöd uppkommit. Det var nämligen under Gustaf V:s långa tid på tronen - han var kung i 43 år - som vårt nuvarande styrelseskick tog form. Gustaf V var en folkkär kung, en symbol för det svenska samförståndet. Men efter hans död 1950 förändrades bilden av kungen genom den så kallade Haijbyaffären. Eftervärldens bild av Gustaf V blev solkig. Genom att fokusera på Gustaf V:s politiska gärning bidrar Stig Hadenius till att ge eftermälet upprättelse. Bokens slutsats är att Gustaf V var den bäste statschef landet kunde ha haft under de kriser och häftiga omvälvningar som inträffade under hans nästan halvsekellånga period på tronen. \"Han förvandlades från borggårdsmajestät till folkhemskung - utan att mista respekten\", summerar Hadenius. Tre omständigheter ter sig särskilt intressanta för den som vill förstå den starka ställning som monarkin har i Sverige: 1. kungens agerande under den turbulenta tid då Sverige just demokratiserats, 2. dennes förtroliga samarbete med de socialdemokratiska statsministrarna samt 3. hur kungamaktens auktoritet vid kritiska tillfällen fungerat som en stöttepelare för de demokratiska institutionerna. Demokratiseringen. När striden om statsskicket intensifierades under 1910-talet fanns en starkt antidemokratisk opinion i högborgerliga kretsar, inte minst inom officerskåren. Det saknades inte inslag av fanatism, och när motsättningarna ökade i samhället trissades stämningen på officersmässarna upp. Konservativa aktivister ville återinföra det kungliga enväldet, men kungen vägrade att ställa sig i spetsen för något som i praktiken var en statskupp. I drottning Victoria såg man dock en pålitlig bundsförvant. Hennes politiska inflytande var betydande. Det har sagts att kungen visserligen regerade över Sverige, men att över kungen regerade Victoria. Tillsammans med Sven Hedin stod hon i främsta ledet i en krets som eftersträvade personlig kungamakt. Den framväxande parlamentarismen betraktade drottningen med avsky. Det fanns en misstro mot kungen bland aktivisterna. Han ansågs svag och viljelös, alltför inställd på att kompromissa med vänstern. Kritiken säger något om hur aktivisterna såg på världen, ty borggårdstalet 1914 vittnade knappast om undfallenhet. Kungen var nära lierad med högerledarna, han gjorde sitt yttersta för att få någon annan statsminister än Karl Staaff efter vänstersegern i 1911 års val, och han ville inget hellre än att bli av med denne förhatlige statsminister. Men Gustaf eftersträvade aldrig en personlig kungamakt av det slag som kretsen kring drottningen förordade. Borggårdsmanifestationen blev också en parentes. Tidsandan och därmed de politiska förutsättningarna förändrades snabbt, och kungen accepterade parlamentarismen. Men det var långtifrån alla som gjorde det. Fyra år efter att den allmänna rösträtten var genomförd talade självaste drottningen med första kammarens talman om \"statskupp\" för att sätta stopp för den socialdemokratiska regeringens försvarspolitik. Någon uppbackning från kungen fanns dock inte att få. Kungen solidariserade sig med den konstitutionella praxis som etablerats och blev i praktiken en personlig garant för den parlamentariska demokratins fortbestånd. Genom kungens agerande pacificerades den antidemokratiska opinionen. Precis som i Spanien 1981, då ett antal beväpnade officerare stormade in i Cortez, kom kungamaktens auktoritet att under denna turbulenta tid fungera som ett stöd för en demokrati som i grunden var ganska fragil. Förhållandet till de socialdemokratiska ministärerna. Det var inte utan tvekan som kungen utsåg Hjalmar Branting till statsminister 1920. För första gången besattes statsministerposten av en republikan. Men samarbetet mellan Branting och kungen, som varit skolkamrater på Beskowska skolan, kom att fungera väl. Kungen anförtroddes hemligheter om socialdemokratins interna svårigheter på ett sätt som vittnade om djup tillit. Näste socialdemokratiske statsminister, Richard Sandler, framhöll efter sin avgång att det mellan kungen och de socialdemokratiska regeringarna hade funnits \"ett gott och anmärkningsvärt friktionsfritt förhållande\". Den misstro som funnits gentemot socialdemokraterna i borgerliga kretsar minskade i takt med att partiet visade prov på pragmatism och regeringsförmåga. Kungen såg socialdemokratiska regeringar som en garanti för att konfrontationen från hans första decennium på tronen inte skulle upprepas. När Per Albin Hansson blivit statsminister och folkhemslinjen besegrat klasskampslinjen inom socialdemokratin fann kungen en bundsförvant i sin strävan att hålla ihop nationen. Mellan Per Albin och honom skedde en förbrödring som ingen av dem försökte dölja. På 80-årsdagen hyllades kungen av sin statsminister med en värme vars äkthet var omöjlig att betvivla: trots att kungens rötter fanns i en helt annan tidsepok var hans personlighet genuint demokratisk, framhöll Per Albin. Tage Erlanders dagböcker ger en indikation på att en vänskap uppstod även mellan honom och gamle kungen. Erlander är ständigt bekymrad över kungens hälsa och uttrycker stor sorg när denne avlider: \"Icke ett ögonblick trodde jag för fyra år sedan att hans bortgång skulle bereda mig någon sorg och saknad. Så är det i alla fall.\" Vad säger oss dessa förtroliga relationer mellan de socialdemokratiska statsministrarna och Gustaf V? Naturligtvis är det inte enbart av rent personliga hänsyn man avstått från att driva kravet på republik; kungen åtnjöt enorm popularitet och det var inte politiskt möjligt att avskaffa monarkin. Vad som emellertid också är värt att uppmärksamma är att kungamakten visade sig vara funktionell i ett vidare politiskt sammanhang: snarare än att försvåra den socialdemokratiska maktutövningen kunde monarkin skänka denna maktutövning en symbolisk legitimitet som inte automatiskt följer av valresultat. Det leder fram till en tredje reflektion. Monarkins auktoritet. Samtidigt som kungen under 20-talet bidrog till att pacificera en antidemokratisk opinion gjorde han också socialdemokratin politiskt salongsfähig i borgerliga kretsar. Men även efter att socialdemokratin etablerat sig som ett statsbärande parti har man vid olika tillfällen kunnat dra fördel av kungamaktens auktoritet. Några ord från tronen har i kritiska situationer visat sig vara politiskt förlösande. Allra tydligast var detta under andra världskriget. Sympatierna med Finland var starka efter det sovjetiska angreppet, och när det avslöjades att regeringen avslagit en finsk begäran om att bistå med trupp vid sidan av de frivilliga insatserna uppkom en hätsk stämning bland Finlandsaktivisterna. När statsministern försökte övertyga genom att redovisa bevekelsegrunderna - en militär intervention ansågs ytterst riskabel - tycktes det bara reta upp aktivisterna än mer. Först efter att kungen gjort ett liknande uttalande dämpades kritiken. När regeringen efter det tyska angreppet på Norge och Danmark försökte förvissa Hitler om att Sverige skulle iaktta fortsatt neutralitet och avvisa varje anfall mot sina gränser (även från England) möttes den av misstro. Hitler frågade: \"Vem är det som säger detta? Är det konungen?\" När chefen för den svenska delegationen svarade att det var \"konungen, landets regering och således svenska folket\" minskade misstänksamheten. Ett sista exempel är det trontal kungen höll i januari 1943 efter att slaget i Stalingrad visat att den tyska krigsmaskinen inte var oövervinnlig. Regeringen oroade sig för att många skulle ta ut freden i förväg, och för att ge största möjliga emfas åt en fortsatt beredskapsanda lät den kungen leverera förmaningar i sitt trontal. I några fall gick dock kungen över gränsen för vad som föreskrevs av konstitutionell praxis. Själv motiverade han det med att kriget innebar en undantagssituation: \"under nu rådande stora världskris har jag ansett det vara min oavvisliga plikt att genom personligt ingripande vid flera tillfällen söka hjälpa landet ur stundens svårigheter\". När Gustaf V föddes var ståndsriksdagen ännu inte avskaffad. Den allmänna rösträtten infördes när han var 63 år. Han skulle leva i nästan ytterligare tre decennier. Gustaf kom därigenom att fungera som en länk mellan det gamla och det nya samhället - på ett symboliskt plan men också mer handfast genom sitt agerande efter det demokratiska genombrottet. Förutsättningarna är naturligtvis andra i dag. Att kungen inte längre ansvarar för regeringsbildningen och därtill är helt frikopplad från regeringsarbetet betyder med nödvändighet att närheten till statsministern och andra i den politiska sfären blir mindre. Vid några tillfällen har vi kunnat bevittna hur det som förefaller vara en brist på närhet fått negativa konsekvenser. Så var till exempel fallet såväl i Bruneiaffären som under tsunamikatastrofen. Samtidigt har vi sett exempel på hur kungamakten alltjämt är i besittning av en auktoritet som kan vara de demokratiska institutionerna till hjälp: när svenskar togs som gisslan i Irak hösten 1990 var det först efter att kungen vädjat till Saddam Hussein som de släpptes. Reaktionerna på kungens tal efter tsunamin visar också vilket genomslag några väl valda ord från tronen kan ha på opinionen. Kungamakten innehar fortfarande en auktoritet av ett slag som folkvalda politiker svårligen tycks kunna uppamma. Det är förbryllande och gåtfullt - vissa skulle säga dystert - men likväl en realitet. Tommy Möller ", "article_category": "other"}
{"id": 24662, "headline": "”Dramatisk minskningav invandrare i industin”", "summary": "Sverige är på väg att cementeras som ett etniskt klassamhälle, varnar Integrationsverket.Ny statistik från Integrationsverket visar att andelen utrikes födda män i industrin minskat från 43 till 25 procent sedan slutet av 1980-talet. Motsvarande minskning för utrikes födda kvinnor är 22 till 10 procent. Strukturomvandlingen i industrin har skapat en dramatisk förändring på arbetsmarknaden. 15 procent av den svenska befolkningen är i dag negativa till invandring. Det är ändå en låg siffra i ett internationellt perspektiv. Det skriver Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren, som samtidigt varnar för följderna av att svartmåla situationen.", "article": "Vad betyder det för Sverige att klyftorna mellan inrikes och utrikes födda består? I en del europeiska länder har det politiska svaret blivit slutenhet. Sverige har möjlighet att välja en helt annan väg. I dag presenterar Integrationsverket ny statistisk som följer upp vår senaste Rapport Integration. Statistiken visar att sysselsättningen för invandrade närmade sig den för inrikes födda i slutet av 90-talet, men sedan konjunkturen har mattats av är klyftan tämligen oförändrad. Lågkonjunkturer drabbar alltid utrikes födda mer än inrikes födda. I vår statistik märks att det främst är invånare som varit kort tid i landet som har drabbats av avmattningen. Avståndet från nyanländas sysselsättningsgrad till den som gäller för inrikes födda ökar. Sysselsättningsgraden totalt är 59 procent för utrikes födda och 75 procent för inrikes födda. Trots avmattningen i konjunkturen är gapet på drygt 15 procentenheter i stort oförändrat under de första åren på 2000-talet. Den strukturomvandling som svenska industrin har genomgått har framför allt märkts för utrikes födda. Andelen som arbetar i industrin har minskat från 43 procent till 25 procent för utrikes födda män och från 22 procent till 10 procent för utrikes födda kvinnor sedan slutet av 80-talet. Minskningen av andelen inrikes födda som arbetar i industrin är i jämförelse närmast marginell. Det har skett en dramatisk förändring av fördelningen på branscher bland sysselsatta utrikes födda. Det är anmärkningsvärt att denna strukturomvandling inte fått än större negativa effekter på den totala sysselsättningen för utrikes födda. Samtidigt pekar statistiken på numera välkända mönster i det svenska samhället. Även om möjligheterna till arbete påverkas starkt av hur länge man varit i Sverige, visar uppföljningen att inte ens invånare som varit i landet i 20 år eller mer har samma sysselsättningsgrad som inrikes födda. Allmänt har faktorer som ålder, civilstånd och utbildning betydelse för möjligheterna på arbetsmarknaden. När vi statistiskt konstanthåller effekterna av detta och jämför enbart det som handlar om att invånare är utrikes födda respektive inrikes födda, så ökar gapet på arbetsmarknaden markant. Med en ytterligare uppdelning efter ursprungsland går det att följa den sortering som sker på arbetsmarknaden, där invånare från Asien och Afrika har allra svårast att få arbete. Den svenska arbetsmarknaden präglas alltså av stora klyftor och är delad efter etniska linjer. Arbetslöshet, tidsbegränsat eller okvalificerat jobb ger för den enskilde låg inkomst eller beroende av bidrag. Mönstret återspeglas i hela samhället, i skolan och i boendet. En allt större andel elever med utländsk bakgrund fullföljer gymnasiet. Dessutom ökar meritvärdet på grundskolan. Trots de positiva förbättringarna består skillnaden mellan elever med svensk och utländsk bakgrund. Skillnaden är givetvis större för elever som vistats kort tid i Sverige, men den är märkbar även när enbart elever som är födda i landet, med inrikes respektive utrikes födda föräldrar, jämförs med var--andra. Allt färre invånare i Sverige bor i bostadsområden som präglas av låg sysselsättning. Det gäller inrikes födda såväl som invandrade. En av tio invånare som invandrat bor i dag i ett område där sysselsättningsgraden understiger 50 procent. 1997 bodde två av tio invandrade i ett område med låg sysselsättning. Den positiva utvecklingen har dock i än högre grad gällt för inrikes födda. Överrepresentationen av utrikes födda i dessa områden har således skärpts. Sammanlagt visar uppföljningen och tidigare årliga integrationsrapporter att Sverige är ett land med höga hinder och strukturell diskriminering. Klyftor i samhället består år efter år – det finns stora risker att ett klassamhälle efter etniska linjer är på väg att cementeras. Runt om i Europa ser vi hur den utvecklingen leder till splittring och i en del fall politiska jordskred. Utvecklingen i Nederländerna och Danmark oroar och skrämmer. Varningen borde vara tydlig: agera tidigt och kraftfullt – innan de opinionsmässiga jordskreden förskjuter det politiska landskapet i en främlingsfientlig riktning. Sverige är absolut inte skyddat mot denna utveckling. Samtidigt har Sverige chans att avvika positivt bland Europas länder. Tre nyligen presenterade internationella jämförelser stärker den bilden. Integrationsverket har vid upprepade tillfällen visat det ihåliga i påståendet att ”Sverige är sämst i Europa på arbetsmarknadsintegration”. Den senaste årliga stati-stiken som OECD publicerade i mars torde helt slå sönder möjligheterna att okritiskt föra det vilseledande påståendet vidare. OECD presenterar nu internationella jämförelser grundade på utrikes födda i stället för på medborgarskap, något som ger en mer rättvis bild av den svenska arbetsmarknadssituationen för invandrade. Sverige har högre andel sysselsatta bland utrikes födda än länder som Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Bland utrikes födda kvinnor är resultatet än mer positivt. Även vad gäller de politiska grunderna har Sverige ett bra utgångsläge. I den rapport som publicerats inom ramen för ”The european civic citizenship and inclusion index” har en metod för att jämföra integrationspolitiken i Europa utvecklats. Enligt jämförelsen är Sverige högt över det genomsnitt som gäller för övriga länder inom EU-15. När forskarna summerar styrkor och svagheter har Sverige den näst bästa sammanlagda politiken för lika möjligheter och inkludering för invandrade. Den svenska opinionen i frågor om integration och mångfald skiljer sig dessutom markant i jämförelse med opinionen i åtskilliga europeiska länder. I mars publicerade EU-organet EUMC resultatet av flera opinionsundersökningar. I Eurobarometern framträder den svenska befolkningen som en av den mest positiva till invandring, integration och mångfald. Rapporten bekräftar tidigare mätningar från EUMC respektive Integrationsverket. 15 procent av svenska befolkningen har utifrån frågorna vägts samman som negativa till invandrare. Det är mindre än hälften så många som den näst mest positiva befolkningen, den irländska. I länder som Storbritannien och Danmark kategoriseras ungefär hälften av befolkningen som negativ i samma sammanställning. Klyftorna mellan utrikes och inrikes födda i Sverige är märkbara och ska tas på allvar. Men det internationella perspektivet och jämförelserna är viktiga. Att ensidigt och vilseledande måla bilden nattsvart riskerar att leda till en handlingsförlamande hopplöshet och undergräver den legitimitet som i dag faktiskt finns för insatser. Sverige har chans att välja en annan väg än flera andra europeiska länder. Sverige har undvikit ett totalt sysselsättningsras hos utrikes födda i samband med avmattningen av konjunkturen, opinionen är ihållande positiv och integrationspolitiken är i ett europeiskt perspektiv stark. Möjligheten att ta en annan väg ligger i att utnyttja dagens läge för handlingskraft; för välbehövliga genomgripande reformer och systematiska insatser som attackerar och bryter klyftorna. Detta läge ger regeringen en plattform för att samla olika samhällsaktörer till en gemensam integrationspolitisk agenda. Integrationsverket har i tidigare Rapport Integration beskrivit möjliga grunddrag i en sådan agenda. Lärdomen från andra länder är inte att gå populism och negativa strömningar till mötes – utan att välja en väg som stärker möjligheterna för invånare att komma in på arbetsmarknaden efter kompetens. Sverige har en chans att ta ledningen och vara en förebild för ett öppet Europa. ANDREAS CARLGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 24669, "headline": "”Polisens insatser mot inbrottfår bottenbetyg i Sverige”", "summary": "Nya europeiska undersökningar visar att svenskarna känner sig mest otrygga i sina hem. Svenskarna är mer oroliga än de flesta andra européer för att deras hem skall utsättas för inbrott. Men bara fem procent kan tänka sig att be polisen om råd om hur man höjer säkerheten i hemmet. För 68 procent av holländarna och 53 procent av britterna är det däremot självklart att rådfråga polisen. Missnöje ligger bakom den låga svenska siffran. Bara 15 procent anser att polisen är bra på att gripa inbrottstjuvar mot genomsnittliga 39 procent i sju europeiska länder. Det visar två stora internationella undersökningar. Samhällets likgiltighet för inbrott gör svenskarna otrygga i sina hem, summerar tre företrädare för säkerhetsbranschen.", "article": "Många svenskar som drabbats av inbrott känner att samhället är likgiltigt inför deras situation. Det kan vara förklaringen till att svenskarna känner sig mer otrygga i sina hem än andra européer, enligt två europeiska undersökningar om hemsäkerhet. Visst pågår det en debatt i medierna i dag om inbrott och om att antalet bostadsinbrott har ökat konstant under fyra års tid. På sistone har somliga påstått att det är baltiska ligor som ligger bakom ökningen. Det händer också att den låga andelen uppklarade bostadsinbrott uppmärksammas – endast i vart tjugonde fall kan tjuven gripas och lagföras. Men det finns en annan aspekt på problemet med bostadsinbrott som ofta förbises. En polisanmälan om inbrott fyller i dag främst en funktion som bilaga till ett försäkringsärende, men det är knappast vad de inbrottsdrabbade förväntar sig. Ett inbrott är en kränkning som ofta innebär att värdefulla ägodelar och minnen har förlorats. Den som drabbats av inbrott är ett brottsoffer som förtjänar respekt och stöd från samhället. En anledning till att de inbrottsdrabbades perspektiv har ignorerats är säkerligen bristande kunskap. Därför vill vi lägga fram våra tankar kring denna fråga utifrån två stora europeiska undersökningar om hemsäkerhet som genomförts det senaste året. Den senaste blev klar nu i dagarna. Resultaten av dessa undersökningar är oroväckande, men de bidrar också med ett nytt och mänskligt perspektiv på den svenska debatten om bostadsinbrotten. Undersökningarna, som kallas Security Point, är initierade av Assa Abloy och bygger på telefonintervjuer med 7 000 personer i sju europeiska länder: Sverige, Tyskland, Polen, Frankrike, Spanien, Storbritannien och Holland. Syftet har i grunden varit kommersiellt och många av frågorna har handlat om låskolvar, säkerhetsdörrar och extranycklar. Men undersökningarna har även haft en mer universell karaktär, med frågor som kan jämföras över alla nationsgränser och kulturella barriärer: Är du rädd för att gå ut? Är du rädd för att drabbas av inbrott? Tycker du att polisen gör ett bra jobb? Och så vidare. Summan av dessa frågor kan beskrivas som ett mellanting mellan en vanlig attitydundersökning och en kvalitativ brottsofferundersökning. Såvitt vi vet har ingen tidigare gjort en liknande undersökning, varken i omfattning eller inriktning. Nu finns en möjligheten att jämföra Sverige med andra länder. Och det visar sig att Sverige utmärker sig kraftigt på flera punkter, både på gott och på ont. Vi börjar med den goda nyheten, som är att det sker något färre bostadsinbrott i Sverige än i många av de andra europeiska länderna, räknat per capita. Därmed bekräftar Security Point det som var känt sedan tidigare. Problemet är i stället en fråga om trygghet. Hälften så många svenskar som genomsnittet i Europa tycker att deras hem är mycket säkra mot inbrott. Omvänt är det 23 procent av svenskarna som är oroliga för att utsättas för inbrott, vilket för övrigt är exakt samma siffra som Statistiska centralbyrån redovisar i sin undersökning av levnadsförhållanden, Ulf. Men där SCB:s undersökning endast redovisar svenska siffror kan Security Point påvisa skillnader mellan europeiska länder. Det framgår då att medelvärdet för de sju länderna i undersökningen är 16 procent oroliga. Endast Polen har mer extrema siffror än Sverige, och då bör man veta att Polen fortfarande genomgår en omvälvande politisk och samhällelig förändring. I Storbritannien och Holland däremot är det tre gånger så vanligt som i Sverige att man upplever sitt hem som säkert mot inbrott, trots att dessa länder har fler inbrott än Sverige. Visst låter det motsägelsefullt, men vi måste försöka titta på förklaringar till dessa kraftiga skillnader. En av flera tänkbara förklaringar kan vara att polisen både i Storbritannien och Holland är känd för att aktivt besöka inbrottsdrabbade och erbjuda dem olika slags hjälp. Myten om ”den gemytlige bobbyn” är verklighet. Polisens roll i dessa två länder bekräftas ytterligare av att britter och holländare gärna vänder sig dit med frågor om hemsäkerhet. Närmare bestämt skulle 68 procent av holländarna och 53 procent av britterna först och främst vända sig till polisen för att få råd om säkerhet i hemmet. Motsvarande siffra i Sverige är 5 procent. Svenskarna utmärker sig i stället med ett slags vilsenhet: 24 procent vet inte vart de ska vända sig med denna typ av frågor. Inget annat land kommer i närheten av Sverige på denna vilsenhetsskala. Under de senaste åren har samhällets kriminalpolitiska strålkastare i allt högre grad riktats mot brottsoffren. Det är en positiv utveckling, men tyvärr har ljuset ännu inte nått dem som drabbats av inbrott. En polisanmälan om ett bostadsinbrott uppfattas fortfarande som ett nödvändigt ont för att försäkringsersättningen ska betalas ut. Ingen räknar med att tjuven ska gripas och ingen räknar med att samhället ska visa någon större förståelse eller sympati för dem som drabbats. Ersättningen för den materiella förlusten, minus självrisken, förutsätts vara nog. Konsekvensen blir att många inbrottsdrabbade i Sverige känner att samhället är likgiltigt inför deras situation. Vi misstänker att denna likgiltighet kan vara förklaringen till att så många svenskar är oroliga för att drabbas av inbrott. Bilden förstärks av svenskarnas mörka syn på brottsutvecklingen i framtiden. Hela 63 procent tror att antalet bostadsinbrott kommer att öka under den kommande tioårsperioden. Endast 6 procent tror på en minskning. Inget annat land i undersökningen kommer ens i närheten av denna mörka framtidssyn. Med tanke på den bild som framträder är det inte överraskande att svenskarna är missnöjda med polisen. Endast 15 procent tycker att polisen är bra på att gripa inbrottstjuvar, vilket kan jämföras med genomsnittet på 39 procent för de sju länderna. De flesta svenskar är också missnöjda med polisens arbete i stort, vilket tyvärr bekräftar bottenbetyget för polisen i den årliga SKI-mätningen av svensk samhällsservice. Sannolikt ligger en del av förklaringen i polisens omtalade ”osynlighet”. Ofta saknas tid och resurser att utreda bostadsinbrott eller göra brottsplatsundersökningar efter ett inbrott. Underbetyg för polisen, alltså, men det visar sig att politikerna får ännu sämre betyg. 76 procent av svenskarna tycker att politikerna är dåliga på att ta itu med brottsligheten. De svenska politikerna får sämre betyg än sina politikerkolleger i Europa. Det är bara de polska politikerna som får ett sämre betyg än de svenska. För första gången har vi nu gjort ett internationellt försök att mäta attityder och känslor förknippade med hemmets säkerhet. Jämförelsen kastar nytt ljus över situationen i Sverige. Det är lite för enkelt att lägga all skuld på politikerna och polisen, eftersom problemet har både strukturella och kulturella förklaringar. Trots detta går missnöjet inte att ta miste på. Vi är rädda för att det bottnar i en legitim oro och en känsla av att samhället inte riktigt bryr sig. Det är också oroväckande att så många inte vet vart de ska vända sig med frågor om hemsäkerhet. Denna bild förstärks av att SOS Alarm ofta får ta emot samtal som inte är akuta. En mycket viktig slutsats är därför att det finns ett starkt behov av någon instans att vända sig till för att få råd. Det är här vi bör rulla upp ärmarna och tillsammans göra något som förbättrar situationen. Ambitionen bör vara att vi svenskar ska bli tryggast i Europa och vi bör arbeta med insikten om att kunskap skapar trygghet. I dag är vi många företag och organisationer som arbetar för att öka kunskapen om hur människor i Sverige ska förbättra sin hemsäkerhet. De undersökningar vi har genomfört visar dock att det arbete vi gjort hittills inte räcker till. Vi svenskar är mer otrygga i våra hem än andra européer. Därför vill vi lägga frågan på bordet, eftersom kunskap är ett viktigt instrument i alla förändringsprocesser. Med en tydligare problemdefinition blir det lättare att samordna de goda krafter som redan finns, och då talar vi inte bara om polisen och politikerna utan även om föreningar, opinionsbildare, försäkringsbolag och företag inom säkerhetsbranschen. Vi måste ta människors oro på allvar, även om den inte alltid syns i statistiken. Bo Dankis Vd Assa Abloy Sven-Runo Bergqvist Vd SOS Alarm, styrelseordförande Swesec Jan Thörner Styrelseordförande Sveriges låssmedsmästares riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 24675, "headline": "Svensk med estniska drömmar", "summary": "Piia Paljak Särlefalk är uppvuxen med den estniska kulturen – i Sverige. Hennes make är svensk och deras två barn går i estniska skolan. Att leva med två kulturer får henne att känna sig hel.", "article": "Piia Paljak Särlefalk talar flera språk men drömmer på två – estniska och svenska. Hon har svårt att säga var det estniska inom henne slutar och det svenska börjar. Häromnatten hade hon ett drömsamtal med sin mamma. – När jag vaknade mindes jag inte exakt vad vi hade pratat om, bara att vi hade talat estniska med varandra. Det kändes naturligt eftersom vi gör det i verkligheten. Med estniska vänner och anhöriga talar jag estniska, med svenskar talar jag svenska, också när jag drömmer. Piia Paljak Särlefalk tycker att det är logiskt eftersom hennes identitet är dubbel, ja nästan trippel; svensk, est och svensk-est. – Det jag är i livet är jag i drömmen. Hel men också sammansatt. Hennes pappa Ivar flydde från Estland till Sverige. Året därpå kom hennes mamma Maret till Sverige. De träffades på ett estniskt scoutläger 1954 och gifte sig två år senare. 1963 föddes Piia som andra barnet. Brodern Peeter är några år äldre. Piia är uppvuxen i ett slags estnisk skuggvärld. För föräldrarna skulle tillvaron i Sverige vara en parentes. Så tänkte de när de var unga. Men efter några år var de inställda på att leva i Sverige. De flesta av föräldrarnas vänner var ester. Hemma talade mamma och pappa alltid estniska. De ville att Piia och hennes bror skulle ha det estniska språket i sig för att inte förlora sina rötter. När Piia Paljak Särlefalk var liten trodde hon att människor bara talade estniska. Men i tre- fyraårsåldern blev hon smärtsamt påmind om att det fanns andra språk, och att man måste tala svenska i Sverige för att bli accepterad och förstådd. En dag knuffade kompisarna ner henne från en bergknalle. Inte för att hon var elak eller såg annorlunda ut. Utan för att de inte förstod henne. Hon avvek genom språket, var en främmande fågel som såg ut som de men lät som något annat. – På gården lärde jag mig svenska den hårda vägen. När jag kunde det fick jag plötsligt många kamrater. Mina föräldrar förstod nog aldrig riktigt hur svårt det var att bli upptagen i den svenska omgivningen. Det estniska arvet har funnits med i allt hon gjort. På scoutlägren, i körerna hon sjungit i, i skolan, i minnena. Det händer att hon bär nationaldräkt. Att tillhöra en tydligt avgränsad grupp skapar gemenskap, inte utanförskap. Hade hon enbart varit svensk hade tillhörigheten varit annorlunda, mera utspädd, tror hon. – Det händer aldrig att jag känner mig mitt emellan. Jag vill vara den jag är – est, svensk och est-svensk – och jag är stolt över det. Jag känner mig hel och speciell. Har hon någon gång skämts över det estniska och önskat att hon vore helsvensk? Aldrig, säger hon, och svarar med en motfråga. – Varför ska man skämmas för sitt ursprung? Man ska bejaka den man är. Vad innebär det att ha flera identiteter? Rikedom, svarar hon direkt. Och en känsla av att vara speciell. Innerst inne vill de flesta vara speciella, tror hon. Vilken del av identiteten är starkast? Frågan går inte att besvara med ett enkelt ”båda”, säger Piia Paljak Särlefalk. Svensk-esterna är ett eget folk, hon är en del av det folket. Sverige är hemma, inte Estland. När hon är utomlands känner hon sig som svensk, även i Estland. Ser hon en landskamp i fotboll mellan Estland och Sverige, väger sympatierna över för Estland. Men det beror på att Estland är det lilla landet. Så där håller det på att växla. Känslan för det estniska har mycket med frihet att göra. Hon är uppvuxen med de fosterländska frihetssångerna. Innehållet, längtan efter ett fritt Estland, har hon med modersmjölken. Sedan flera år sjunger hon i Stockholms estniska blandkör. Och hon älskar sångerna. De är vackra och känslosamma. – För mamma och pappa som tvingades lämna sitt land var friheten nästan överordnad allt annat. Den var deras fosterlandsdröm, deras utopi och en del av drivkraften för att överleva. Deras utopi blev min, deras sånger mina. Jag kan identifiera mig med med mammas och pappas längtan, trots att jag inte har bott i Estland eller skulle vilja göra det. – Rent objektivt borde jag inte känna så starkt. Men jag gör det. I hjärtat. Sovjetunionens ockupation av Estland bidrog till att hålla frihetsdrömmen levande, menar hon. Estland blev fritt 1991. När trycket utifrån inte längre är lika starkt kan sångerna komma att förlora en del av sin känslomässiga laddning, tror hon. Piias söner går i Estniska skolan. De talar estniska och svenska. Hon berättar att hon och barnen använder estniskan som ”ett hemligt” språk. På tunnelbanan till exempel kan de tala estniska med varandra utan att omgivningen förstår. – Det är praktiskt och bra. Gustav, Oskar och jag behöver inget sjörövarspråk. Den enda gången Piia Paljak Särlefalk har känt utanförskap var när familjen vistades i Sierra Leone i Afrika. Hennes pappa arbetade för ett svenskt företag där. Hon var 17 år och nästan alla i staden där de bodde var svarta. Hon kände sig uttittad, inte för att människorna var otrevliga utan för att hon avvek. Den upplevelsen var nyttig. – Här i Stockholm kan ingen människa se utanpå mig att jag är invandrare i andra generationen. Till det yttre avviker jag inte och jag rör mig obehindrat i alla svenska miljöer. Inte heller möts jag av fördomar och främlingsfientlighet som människor med rötter i andra länder. Jag blir aldrig kallad ”svartskalle”, och behöver därför inte ha en ständig försvarsberedskap. – Dessutom står den svenska och estniska kulturen inte emot varandra. Maten och högtiderna är i stort sett desamma. Det som är estniskt är inget hot för svenskarna. Så för mig är det ganska okomplicerat. Piia Paljak Särlefalk är gift med en svensk man. Kärleken valde inte nationell tillhörighet. Är det viktigt att hennes barn gifter sig med ester? Nej, säger hon. Hennes egna föräldrar hade en sådan outtalad önskan som hon och hennes bror kunde känna. – Det vore förstås jätteroligt om pojkarna träffar estniska kvinnor. Men vem de så småningom gifter sig med har jag inga synpunkter på. Huvudsaken är att de blir lyckliga. Piia Paljak Särlefalk är lärare och studierektor på Estniska skolan – Eesti Kool Stockholmis. Hennes morfar Herman Rajamaa var med och grundade skolan 1945. När Piia studerade på Stockholms universitet på 1980-talet startades ett estniskt högstadium. Hon blev erbjuden att undervisa i svenska och engelska. Betänketiden för att svara ja blev kort. Det var, förklarar hon när hon ser sitt val i backspegeln, som ett slags hemkomst. Det mesta var välkänt. Samtidigt var det en känsla av att hamna i en ankdamm. – Ibland kunde jag känna en instängdhet. Därför är det viktigt att ha relationer utanför den egna gruppen. Ju äldre hon har blivit desto viktigare har det blivit att hålla kvar det estniska språket. Esterna är ett litet folk. I Sverige talar kanske 25 000 människor estniska. Språket är kittet och bärare av den estniska kulturen och identiteten. För henne och för de flesta ester. – För varje ny generation tunnas det estniska arvet ut lite. För att hålla den estniska identiteten vid liv måste språket vara levande, säger hon. Jan Kantor jan.kantor@dn.se 08-738 21 59 ", "article_category": "other"}
{"id": 24681, "headline": "”Förtidspensionärerna ökarmest bland 60-talisterna”", "summary": "40-talisterna arbetar allt mer och allt längre, visar Socialförsäkringsutredningen.Den minskande sysselsättningsgraden i Sverige beror inte på att de äldre lämnar arbetslivet för gott vid allt lägre ålder. Tvärtom arbetar 40-talisterna allt mer och allt längre. I stället har det skett en alarmerande ökning av sjukfrånvaron och framför allt förtidspensioneringarna bland 50- och 60-talisterna. Ökningen var nästan 50 procent bland 35–54-åringarna under de tio åren mellan 1994 och 2004. Det visar nya siffror från Socialförsäkringsutredningen. En 35-årig förtidspensionär kan kosta försäkringen fem miljoner kronor. Då är samhällets produktionsförlust oräknad.", "article": "Det behövs fler som arbetar om den offentliga sektorns verksamhet även i framtiden skall kunna finansieras med skattemedel. Men de senaste tio årens utveckling är inte uppmuntrande. Andelen människor i den förvärvsaktiva åldern som är i arbete har inte ökat sedan det svåra krisåret 1994, trots den konjunkturförbättring som ägde rum i slutet av 1990-talet. Och orsaken är inte den gamla trenden, att äldre arbetskraft lämnar arbetslivet för gott vid allt lägre ålder. Tvärtom, de äldre arbetar allt mer. Siffror som tagits fram i Socialförsäkringsutredningen visar att det är de medelålders och yngre, främst i åldern 35–55 år, som har börjat förtidspensioneras i en förskräckande takt. Arbetskraftsdeltagandet i högre åldrar ökar och pensioneringsåldern stiger. År 2004 var genomsnittsåldern för de äldre som lämnade arbetskraften 62,3 år (i genomsnitt för könen), en ökning med tio månader sedan år 2000. För att hitta dem som varit väl förankrade i arbetskraften utgår beräkningen från personer som vid 50 års ålder fanns med i arbetskraften. Människor som genom till exempel förtidspension slutat arbeta före 50 års ålder ingår alltså inte i våra siffror. Detta är huvudorsaken till att de beräkningar som Försäkringskassan gör av den genomsnittliga åldern på nyblivna förtidspensionärer ger betydligt lägre pensionsålder. Där ingår också de som varit förtidspensionerade hela, eller nästan hela, livet. Kvinnornas pensionsålder har aldrig varit högre än nu. Detta speglar ett annorlunda arbetsmarknadsbeteende hos de kvinnogenerationer som nu är i 60-årsåldern jämfört med tidigare generationer. Äldre generationer kvinnor hade inte så väl etablerad anknytning till arbetsmarknaden. De började ofta inte förvärvsarbeta förrän barnen vuxit upp, och de slutade ofta tidigt, till exempel samtidigt med att den äldre maken pensionerades. De senaste årens uppgång även i männens pensionsålder återspeglar delvis att män i 60-årsåldern numera är mer högutbildade än tidigare generationer och att de har en annan yrkesstruktur: mindre av grovarbete som slet ut kroppen och mer av kontorsarbete. Det skedde en utbildningsexplosion på 1960-talet och 40-talisterna tog studenten och gick på högskola i långt högre grad än 30-talisterna. Halvt på skämt kan också kvinnornas ökade pensionsålder vara en orsak. När herrarnas ofta något yngre fruar arbetar, måste herrarna göra det också, om de ska slippa ikläda sig hemmafrurollen. För ”post-fyrtiotalisterna”, 50- och 60-talisterna, är bilden dessvärre en annan. Bland dem har sjukfrånvaron och framför allt förtidspensioneringarna ökat i en förskräckande takt. I åldersgrupperna 35–54 år ökade sjukfrånvaro- och förtidspensionsfrekvensen med nästan 50 procent på de tio åren mellan 1994 och 2004! Förvisso är de flesta förtidspensionärerna alltjämt i 60-årsåldern, men ökningen bland de yngre är alarmerande. Den statsfinansiella konsekvensen är att en 45-årig förtidspensionär ska försörjas av sjukförsäkringssystemet i tjugo år, mot en 60-årig ”bara” i fem. Ökningen i antalet yngre förtidspensionärer märks än så länge inte så mycket i de årliga budgetarna, men den utgör en väldig – och ännu oredovisad – ökning i statens skuldbörda. Det finns sannolikt flera orsaker till denna samhällsekonomiskt skadliga och på det personliga planet säkerligen ofta tragiska utveckling. Ett orosmoment och en möjlig delförklaring är den starkt växande alkoholkonsumtionen. Alkoholskador är det sista kvardröjande tabut i diagnosdiskussionen. Bakom snabbt växande psykiska och diffusa diagnoser kan dölja sig en hel del alkohol. En annan sannolik delförklaring är den långsiktiga konsekvensen av de svåra påfrestningar som drabbade arbetande i samband med lågkonjunkturen i 1990-talets början. Effektivitetskraven skärptes på arbetsplatserna. Hotet om uppsägning hängde i luften för många. Kanske var fyrtiotalisterna redan i början av 1990-talet tillräckligt gamla och garvade för att klara krisen bättre. De satt säkrare i sadeln. Betecknande är att arbetslösheten år 1994 bland 50-åringar bara var drygt hälften så hög som i arbetskraften totalt. Förhoppningsvis är det så att ännu yngre generationer, de som inte upplevt 1990-talet som vuxna, kommer att vara friskare och återgå till högre sysselsättningsgrader. Det är den arbetsmarknad, samhällsekonomi och socialförsäkring som leder dit vi behöver. En 35-årig förtidspensionär kan komma att kosta försäkringen fem miljoner kronor. Då är samhällets produktionsförlust oräknad. Anna Hedborg Ordförande Socialförsäkringsutredningen Hans Olsson Utredningssekreterare ", "article_category": "other"}
{"id": 24683, "headline": "\"Förtidspensionärerna ökar mest bland 60-talisterna\"", "summary": "40-talisterna arbetar allt mer och allt längre, visar Socialförsäkringsutredningen. Den minskande sysselsättningsgraden i Sverige beror inte på att de äldre lämnar arbetslivet för gott vid allt lägre ålder. Tvärtom arbetar 40-talisterna allt mer och allt längre. I stället har det skett en alarmerande ökning av sjukfrånvaron och framför allt förtidspensioneringarna bland 50- och 60-talisterna. Ökningen var nästan 50 procent bland 35-54-åringarna under de tio åren mellan 1994 och 2004. Det visar nya siffror från Socialförsäkringsutredningen. En 35-årig förtidspensionär kan kosta försäkringen fem miljoner kronor. Då är samhällets produktionsförlust oräknad.", "article": "Det behövs fler som arbetar om den offentliga sektorns verksamhet även i framtiden skall kunna finansieras med skattemedel. Men de senaste tio årens utveckling är inte uppmuntrande. Andelen människor i den förvärvsaktiva åldern som är i arbete har inte ökat sedan det svåra krisåret 1994, trots den konjunkturförbättring som ägde rum i slutet av 1990-talet. Och orsaken är inte den gamla trenden, att äldre arbetskraft lämnar arbetslivet för gott vid allt lägre ålder. Tvärtom, de äldre arbetar allt mer. Siffror som tagits fram i Socialförsäkringsutredningen visar att det är de medelålders och yngre, främst i åldern 35-55 år, som har börjat förtidspensioneras i en förskräckande takt. Arbetskraftsdeltagandet i högre åldrar ökar och pensioneringsåldern stiger. År 2004 var genomsnittsåldern för de äldre som lämnade arbetskraften 62,3 år (i genomsnitt för könen), en ökning med tio månader sedan år 2000. För att hitta dem som varit väl förankrade i arbetskraften utgår beräkningen från personer som vid 50 års ålder fanns med i arbetskraften. Människor som genom till exempel förtidspension slutat arbeta före 50 års ålder ingår alltså inte i våra siffror. Detta är huvudorsaken till att de beräkningar som Försäkringskassan gör av den genomsnittliga åldern på nyblivna förtidspensionärer ger betydligt lägre pensionsålder. Där ingår också de som varit förtidspensionerade hela, eller nästan hela, livet. Kvinnornas pensionsålder har aldrig varit högre än nu. Detta speglar ett annorlunda arbetsmarknadsbeteende hos de kvinnogenerationer som nu är i 60-årsåldern jämfört med tidigare generationer. Äldre generationer kvinnor hade inte så väl etablerad anknytning till arbetsmarknaden. De började ofta inte förvärvsarbeta förrän barnen vuxit upp, och de slutade ofta tidigt, till exempel samtidigt med att den äldre maken pensionerades. De senaste årens uppgång även i männens pensionsålder återspeglar delvis att män i 60-årsåldern numera är mer högutbildade än tidigare generationer och att de har en annan yrkesstruktur: mindre av grovarbete som slet ut kroppen och mer av kontorsarbete. Det skedde en utbildningsexplosion på 1960-talet och 40-talisterna tog studenten och gick på högskola i långt högre grad än 30-talisterna. Halvt på skämt kan också kvinnornas ökade pensionsålder vara en orsak. När herrarnas ofta något yngre fruar arbetar, måste herrarna göra det också, om de ska slippa ikläda sig hemmafrurollen. För \"post-fyrtiotalisterna\", 50- och 60-talisterna, är bilden dessvärre en annan. Bland dem har sjukfrånvaron och framför allt förtidspensioneringarna ökat i en förskräckande takt. I åldersgrupperna 35-54 år ökade sjukfrånvaro- och förtidspensionsfrekvensen med nästan 50 procent på de tio åren mellan 1994 och 2004! Förvisso är de flesta förtidspensionärerna alltjämt i 60-årsåldern, men ökningen bland de yngre är alarmerande. Den statsfinansiella konsekvensen är att en 45-årig förtidspensionär ska försörjas av sjukförsäkringssystemet i tjugo år, mot en 60-årig \"bara\" i fem. Ökningen i antalet yngre förtidspensionärer märks än så länge inte så mycket i de årliga budgetarna, men den utgör en väldig - och ännu oredovisad - ökning i statens skuldbörda. Det finns sannolikt flera orsaker till denna samhällsekonomiskt skadliga och på det personliga planet säkerligen ofta tragiska utveckling. Ett orosmoment och en möjlig delförklaring är den starkt växande alkoholkonsumtionen. Alkoholskador är det sista kvardröjande tabut i diagnosdiskussionen. Bakom snabbt växande psykiska och diffusa diagnoser kan dölja sig en hel del alkohol. En annan sannolik delförklaring är den långsiktiga konsekvensen av de svåra påfrestningar som drabbade arbetande i samband med lågkonjunkturen i 1990-talets början. Effektivitetskraven skärptes på arbetsplatserna. Hotet om uppsägning hängde i luften för många. Kanske var fyrtiotalisterna redan i början av 1990-talet tillräckligt gamla och garvade för att klara krisen bättre. De satt säkrare i sadeln. Betecknande är att arbetslösheten år 1994 bland 50-åringar bara var drygt hälften så hög som i arbetskraften totalt. Förhoppningsvis är det så att ännu yngre generationer, de som inte upplevt 1990-talet som vuxna, kommer att vara friskare och återgå till högre sysselsättningsgrader. Det är den arbetsmarknad, samhällsekonomi och socialförsäkring som leder dit vi behöver. En 35-årig förtidspensionär kan komma att kosta försäkringen fem miljoner kronor. Då är samhällets produktionsförlust oräknad. ANNA HEDBORG Ordförande Socialförsäkringsutredningen HANS OLSSON Utredningssekreterare ", "article_category": "other"}
{"id": 24687, "headline": "”Konflikträdsla på arbetetökar risk för sjukskrivning”", "summary": "Ny studie: Nio procent av sjukskrivningarna kan undvikas genom öppnare arbetsklimat.Ungefär nio procent av kvinnornas totala sjukskrivningar och en lika stor andel av männens långtidssjukskrivningar skulle kunna undvikas med ett mer öppet och konstruktivt klimat på arbetsplatserna. Det visar en ny undersökning somforskare från Arbetslivsinstitutet, Folkhälsoinstitutet,Försäkringskassan och Institutet för psykosocial medicin gjort bland 3 191 män och 2 410 kvinnor. Anställda som undviker att påtala missförhållanden och orättvisor på sin arbetsplats löper större risk än andra att bli sjukskrivna. Effekterna skiljer sig mellan könen. Män som undviker problem riskerar att drabbas av högt blodtryck och blir sjukskrivna längre än kvinnorna, visar undersökningen.", "article": "Forskning visar att det finns ett samband mellan människors sätt att hantera besvärliga situationer på jobbet, så kallade copingstrategier, och risken att bli sjukskriven. Sambandet är markant olika för män och kvinnor. Kvinnor använder oftare än män undvikande copingstrategier, och sjukskrivning verkar ingå i dessa men behöver inte leda till långtidssjukskrivning. Män som använder undvikande copingstrategier löper däremot större risk än andra män både att utveckla högt blodtryck och att bli långtidssjukskrivna. Ett undvikande hanteringssätt, så kallad dold coping, i besvärliga situationer har samband med hur öppet klimatet är på arbetsplatsen. Genom att skapa ett öppnare klimat på våra arbetsplatser skulle vi alltså kunna minska sjukskrivningen. Ett samarbete mellan Arbetslivsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Försäkringskassan (tidigare Riksförsäkringsverket) och Institutet för psykosocial medicin – kallat Safir – har resulterat i två böcker om sjukskrivning. Den första boken kom 2004 och den andra presenteras i dag. I förra årets Safirbok visade Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, på att en svårfångad faktor som kan ha betydelse för sjukskrivningsmönstret är öppenheten i arbetslivet. Det har påpekats att det under 1990-talet blev svårare att påtala missförhållanden i arbetslivet i Sverige. Detta har i sin tur samband med den ökande känsla av bristande kontrollmöjligheter i arbetet som framför allt kvinnor anställda i kommuner och landsting upplevde under andra hälften av 1990-talet – enligt de arbetsmiljöundersökningar som Statistiska centralbyråns genomfört vartannat år. Den ”ökade tystnaden i arbetslivet” skulle kunna vara en av de många diffusa faktorerna bakom den höga långtidssjukfrånvaron. Förra året redogjorde vi för uppgifter om att långtidssjukskrivningen ökade kraftigt bland anställda som upplevde en stark känsla av dåliga kontrollmöjligheter eller dåligt handlingsutrymme i sitt arbete. Anna Hedborg har liksom Maciej Zaremba – den senare i en artikelserie baserad på observationer ute i arbetslivet – ställt frågan om hög långtidssjukskrivning ibland beror på att man på vissa arbetsplatser inte kan lösa konflikter på något annat sätt än att sjukskriva och underförstått att man inte öppet tar itu med konflikterna på ett konstruktivt sätt. I 2005 års Safirvolym har vi gått ett steg längre för att på individnivå undersöka om individer med det vi kallar dold coping i arbetet har högre risk för sjukdom och sjukskrivning än andra. Dold coping innebär att man har vad vi kallar ett undvikande beteende. Ett centralt mönster är alltså undvikande, som innebär att man låter bli att göra något åt ett problem – på grund av rädsla eller för att man upplever hopplöshet och inte ser handlingsmöjligheter. Vi ser copingmönstret som något som har att göra dels med individen själv och hans eller hennes tidigare erfarenheter, dels med öppenheten på arbetsplatserna. Människor är olika men det är också så att en arbetsplats som uppmuntrar sina anställda att diskutera missförhållanden och som visar att man vill ta hänsyn till synpunkterna får ett öppnare klimat som kan göra att individerna blir mera benägna att ta upp problem och inte gömma dem. Vi använde ett frågebatteri om detta i en undersökning av 3 191 män och 2 410 kvinnor, alla yrkesarbetande i Stockholm. Dessa deltog i mitten av 1990-talet i en undersökning om risk för hjärtkärlsjukdom (Wolf). De hade fått en fråga om hur de brukar reagera när de blir orättvist behandlade eller råkar i konflikt med en arbetsledare/chef eller en arbetskamrat: om man låter saker passera utan att säga något, går därifrån eller mår dåligt och blir sur och vresig hemma efter en sådan situation får man en hög poäng för dold coping. Ett sådant svarsmönster hade samband med små kontrollmöjligheter/litet handlingsutrymme hos både män och kvinnor. Vi noterade också att dold coping var betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Hade dold coping något samband med sjukskrivning? Ja, det fanns tydliga samband och dessa var olika för män och kvinnor. Hos kvinnorna ökade dold coping risken för sjukfrånvaro redan under undersökningsåret. Hos män var sambandet mera fördröjt och gällde längre perioder av sjukfrånvaro – män med dold coping hade i jämförelse med andra män förhöjd risk för minst 60 dagars sjukfrånvaro under de två år som följde på undersökningsåret. Högt blodtryck hade samband med dold coping hos män i åldern 45–54 år medan detta samband inte var framträdande hos kvinnorna. Ett copingmönster som innebär att man går undan när det är konflikter och som leder till ökad sjukskrivning kan också medföra att det uppstår en ”skadlig cirkel”. Individen väljer och arbetsgivaren accepte-rar sjukskrivning som en lösning på ett problem som upplevs av individen och som delvis eller helt har en arbetsplatsrelaterad orsak. Problemet är potentiellt stort eftersom 58 procent av de sjukskrivna i undersökningar uppger att deras sjukfrånvaro beror på förhållanden på arbetsplatsen. Den friskaste lösningen för en individ som upplever stress till följd av arbetsplatsrelaterade problem är att orsaken blir känd så tidigt som möjligt och diskussioner om vad som kan göras för att lösa problemet uppstår direkt. Sjukfrånvaron i sig löser inte arbetsplatsrelaterade problem och sjukvården lindrar reaktionssymtomen men löser inte problemet. I värsta fall bidrar dold coping till att skapa en ännu starkare känsla av att vara utanför arbetsgemenskapen, med ännu längre sjukfrånvaro och utanförskap som resultat. Den sammanlagda bilden av detta säger oss alltså att dold coping kan förklara en del av den totala sjukfrånvaron hos kvinnor och en del av långtidssjukfrånvaron hos män. Mekanismerna verkar vara mera fördröjda hos männen med dold coping. Resultaten pekar på att arbetsplatser som aktivt försöker skapa ett öppet och konstruktivt klimat kan minska sin sjukfrånvaro. I sina ansträngningar att förstå den höga sjukskrivningen i Sverige tittar forskarna på problemen från flera håll. Samhällsdebatten blir ofta moraliserande och förenklande, vilket inte är bra när man har att göra med ett mycket komplext fenomen. Vissa aspekter som har betydelse, till exempel ekonomiska incitament och rent fusk, betonas kraftigt. Samtidigt kommer andra viktiga och självklara aspekter bort i debatten – som att vissa grupper under nedskärningsperioder minskar sin sjukskrivning trots att detta inte är nyttigt för deras hälsa i ett längre perspektiv. Det gäller exempelvis kvinnor med många riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom. Det är välkänt att människor normalt kan arbeta en viss tid utan ventiler – men att ventiler behövs. Det är möjligt att beräkna hur många fall av långtidssjukfrånvaro hos männen respektive hos kvinnorna som skulle kunna undvikas om vi kunde skapa ett öppnare klimat. Sådana beräkningar som görs inom epidemiologisk forskning ska ta hänsyn både till hur vanligt det är med dold coping och till hur stor överrisken är. Den aktuella studien pekar på att ungefär 9 procent av kvinnors totala sjukskrivning och männens långtidssjukskrivning skulle kunna undvikas om arbetsklimatet var öppnare. I Sverige är vi mindre bra på att tidigt identifiera arbetsplatsrelaterade orsaker till dålig hälsa och som en självklar följd starta aktiv rehabilitering redan från första början av ett fall. Över huvud taget tycks vi ha utvecklat ett system som är ineffektivt när det gäller att ta hand om sjukskrivningar. I Sverige saknas en omedelbar koppling mellan läkaren, arbetsplatsen och försäkringskassan. I länder där denna koppling finns och är stark lyckas man med att förhindra och förebygga längre arbetsplatsrelaterad sjukfrånvaro samtidigt som försäkringen kan ge en hög ersättning. Detta är forskarna i Safir överens om. Våra slutsatser om huvudorsakerna till den höga sjukfrånvaron pekar på arbetslivsfaktorer som mest avgörande, till exempel kraven på optimal arbetsförmåga och dold coping. Andra viktiga orsaker är att de arbetande blivit äldre, särskilt inom offentlig sektor på grund av rationaliseringar och administrativa brister hos de överbelastade försäkringskassorna. Flexibla arbetsplatser som kan anpassa sina krav på en anställd som har en sjukdom eller en som inte längre orkar lika mycket som de yngre, hanterar sjukskrivningsproblemet bättre än andra. Töres Theorell Professor Institutet för psykosocial medicin Staffan Marklund Professor Arbetslivsinstitutet Christer Hogstedt Professor Statens folkhälsoinstitut Edward Palmer Professor Försäkringskassan och Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 24688, "headline": "\"Konflikträdsla på arbetet ökar risk för sjukskrivning\"", "summary": "Ny studie: Nio procent av sjukskrivningarna kan undvikas genom öppnare arbetsklimat. Ungefär nio procent av kvinnornas totala sjukskrivningar och en lika stor andel av männens långtidssjukskrivningar skulle kunna undvikas med ett mer öppet och konstruktivt klimat på arbetsplatserna. Det visar en ny undersökning som forskare från Arbetslivsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Försäkringskassan och Institutet för psykosocial medicin gjort bland 3 191 män och 2 410 kvinnor. Anställda som undviker att påtala missförhållanden och orättvisor på sin arbetsplats löper större risk än andra att bli sjukskrivna. Effekterna skiljer sig mellan könen. Män som undviker problem riskerar att drabbas av högt blodtryck och blir sjukskrivna längre än kvinnorna, visar undersökningen.", "article": "Forskning visar att det finns ett samband mellan människors sätt att hantera besvärliga situationer på jobbet, så kallade copingstrategier, och risken att bli sjukskriven. Sambandet är markant olika för män och kvinnor. Kvinnor använder oftare än män undvikande copingstrategier, och sjukskrivning verkar ingå i dessa men behöver inte leda till långtidssjukskrivning. Män som använder undvikande copingstrategier löper däremot större risk än andra män både att utveckla högt blodtryck och att bli långtidssjukskrivna. Ett undvikande hanteringssätt, så kallad dold coping, i besvärliga situationer har samband med hur öppet klimatet är på arbetsplatsen. Genom att skapa ett öppnare klimat på våra arbetsplatser skulle vi alltså kunna minska sjukskrivningen. Ett samarbete mellan Arbetslivsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Försäkringskassan (tidigare Riksförsäkringsverket) och Institutet för psykosocial medicin kallat Safir har resulterat i två böcker om sjukskrivning. Den första boken kom 2004 och den andra presenteras i dag. I förra årets Safirbok visade Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, på att en svårfångad faktor som kan ha betydelse för sjukskrivningsmönstret är öppenheten i arbetslivet. Det har påpekats att det under 1990-talet blev svårare att påtala missförhållanden i arbetslivet i Sverige. Detta har i sin tur samband med den ökande känsla av bristande kontrollmöjligheter i arbetet som framför allt kvinnor anställda i kommuner och landsting upplevde under andra hälften av 1990-talet enligt de arbetsmiljöundersökningar som Statistiska centralbyråns genomfört vartannat år. Den ökade tystnaden i arbetslivet skulle kunna vara en av de många diffusa faktorerna bakom den höga långtidssjukfrånvaron. Förra året redogjorde vi för uppgifter om att långtidssjukskrivningen ökade kraftigt bland anställda som upplevde en stark känsla av dåliga kontrollmöjligheter eller dåligt handlingsutrymme i sitt arbete. Anna Hedborg har liksom Maciej Zaremba den senare i en artikelserie baserad på observationer ute i arbetslivet ställt frågan om hög långtidssjukskrivning ibland beror på att man på vissa arbetsplatser inte kan lösa konflikter på något annat sätt än att sjukskriva och underförstått att man inte öppet tar itu med konflikterna på ett konstruktivt sätt. I 2005 års Safirvolym har vi gått ett steg längre för att på individnivå undersöka om individer med det vi kallar dold coping i arbetet har högre risk för sjukdom och sjukskrivning än andra. Dold coping innebär att man har vad vi kallar ett undvikande beteende. Ett centralt mönster är alltså undvikande, som innebär att man låter bli att göra något åt ett problem på grund av rädsla eller för att man upplever hopplöshet och inte ser handlingsmöjligheter. Vi ser copingmönstret som något som har att göra dels med individen själv och hans eller hennes tidigare erfarenheter, dels med öppenheten på arbetsplatserna. Människor är olika men det är också så att en arbetsplats som uppmuntrar sina anställda att diskutera missförhållanden och som visar att man vill ta hänsyn till synpunkterna får ett öppnare klimat som kan göra att individerna blir mera benägna att ta upp problem och inte gömma dem. Vi använde ett frågebatteri om detta i en undersökning av 3 191 män och 2 410 kvinnor, alla yrkesarbetande i Stockholm. Dessa deltog i mitten av 1990-talet i en undersökning om risk för hjärtkärlsjukdom (Wolf). De hade fått en fråga om hur de brukar reagera när de blir orättvist behandlade eller råkar i konflikt med en arbetsledare/chef eller en arbetskamrat: om man låter saker passera utan att säga något, går därifrån eller mår dåligt och blir sur och vresig hemma efter en sådan situation får man en hög poäng för dold coping. Ett sådant svarsmönster hade samband med små kontrollmöjligheter/litet handlingsutrymme hos både män och kvinnor. Vi noterade också att dold coping var betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Hade dold coping något samband med sjukskrivning? Ja, det fanns tydliga samband och dessa var olika för män och kvinnor. Hos kvinnorna ökade dold coping risken för sjukfrånvaro redan under undersökningsåret. Hos män var sambandet mera fördröjt och gällde längre perioder av sjukfrånvaro män med dold coping hade i jämförelse med andra män förhöjd risk för minst 60 dagars sjukfrånvaro under de två år som följde på undersökningsåret. Högt blodtryck hade samband med dold coping hos män i åldern 4554 år medan detta samband inte var framträdande hos kvinnorna. Ett copingmönster som innebär att man går undan när det är konflikter och som leder till ökad sjukskrivning kan också medföra att det uppstår en skadlig cirkel. Individen väljer och arbetsgivaren accepterar sjukskrivning som en lösning på ett problem som upplevs av individen och som delvis eller helt har en arbetsplatsrelaterad orsak. Problemet är potentiellt stort eftersom 58 procent av de sjukskrivna i undersökningar uppger att deras sjukfrånvaro beror på förhållanden på arbetsplatsen. Den friskaste lösningen för en individ som upplever stress till följd av arbetsplatsrelaterade problem är att orsaken blir känd så tidigt som möjligt och diskussioner om vad som kan göras för att lösa problemet uppstår direkt. Sjukfrånvaron i sig löser inte arbetsplatsrelaterade problem och sjukvården lindrar reaktionssymtomen men löser inte problemet. I värsta fall bidrar dold coping till att skapa en ännu starkare känsla av att vara utanför arbetsgemenskapen, med ännu längre sjukfrånvaro och utanförskap som resultat. Den sammanlagda bilden av detta säger oss alltså att dold coping kan förklara en del av den totala sjukfrånvaron hos kvinnor och en del av långtidssjukfrånvaron hos män. Mekanismerna verkar vara mera fördröjda hos männen med dold coping. Resultaten pekar på att arbetsplatser som aktivt försöker skapa ett öppet och konstruktivt klimat kan minska sin sjukfrånvaro. I sina ansträngningar att förstå den höga sjukskrivningen i Sverige tittar forskarna på problemen från flera håll. Samhällsdebatten blir ofta moraliserande och förenklande, vilket inte är bra när man har att göra med ett mycket komplext fenomen. Vissa aspekter som har betydelse, till exempel ekonomiska incitament och rent fusk, betonas kraftigt. Samtidigt kommer andra viktiga och självklara aspekter bort i debatten som att vissa grupper under nedskärningsperioder minskar sin sjukskrivning trots att detta inte är nyttigt för deras hälsa i ett längre perspektiv. Det gäller exempelvis kvinnor med många riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom. Det är välkänt att människor normalt kan arbeta en viss tid utan ventiler men att ventiler behövs. Det är möjligt att beräkna hur många fall av långtidssjukfrånvaro hos männen respektive hos kvinnorna som skulle kunna undvikas om vi kunde skapa ett öppnare klimat. Sådana beräkningar som görs inom epidemiologisk forskning ska ta hänsyn både till hur vanligt det är med dold coping och till hur stor överrisken är. Den aktuella studien pekar på att ungefär 9 procent av kvinnors totala sjukskrivning och männens långtidssjukskrivning skulle kunna undvikas om arbetsklimatet var öppnare. I Sverige är vi mindre bra på att tidigt identifiera arbetsplatsrelaterade orsaker till dålig hälsa och som en självklar följd starta aktiv rehabilitering redan från första början av ett fall. Över huvud taget tycks vi ha utvecklat ett system som är ineffektivt när det gäller att ta hand om sjukskrivningar. I Sverige saknas en omedelbar koppling mellan läkaren, arbetsplatsen och försäkringskassan. I länder där denna koppling finns och är stark lyckas man med att förhindra och förebygga längre arbetsplatsrelaterade sjukfrånvaro samtidigt som försäkringen kan ge en hög ersättning. Detta är forskarna i Safir överens om. Våra slutsatser om huvudorsakerna till den höga sjukfrånvaron pekar på arbetslivsfaktorer som mest avgörande, till exempel kraven på optimal arbetsförmåga och dold coping. Andra viktiga orsaker är att de arbetande blivit äldre, särskilt inom offentlig sektor på grund av rationaliseringar och administrativa brister hos de överbelastade försäkringskassorna. Flexibla arbetsplatser som kan anpassa sina krav på en anställd som har en sjukdom eller en som inte längre orkar lika mycket som de yngre, hanterar sjukskrivningsproblemet bättre än andra. Töres Theorell Professor Institutet för psykosocial medicin Staffan Marklund Professor Arbetslivsinstitutet Christer Hogstedt Professor Statens folkhälsoinstitut Edward Palmer Professor Försäkringskassan och Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 24690, "headline": "Skammen förstärker förnekandet", "summary": "Alkoholisten lovar - och sviker. Det ter sig helt obegripligt, främst för de anhöriga - som om det bara är en fråga om att vilja tillräckligt mycket. \"Att låta missbrukaren själv ta ansvar för supandets konsekvenser kan vara det mest medmänskliga\", säger Hans Lundberg från Alfastiftelsen.", "article": "En man har lovat sin fru att han ska hålla sig nykter på middagen hos hennes nya arbetskompisar, för hennes skull, för att visa att hon betyder mer än spriten. Ändå står han där i hallen och raglar och sluddrar när kvällen är slut. En farmor har föresatt sig att aldrig mer dricka så att hennes älskade barn och barnbarn märker det. Ändå kommer hon berusad till femåringens födelsedagskalas. Hur kan man bara bete sig så? De anhöriga förtvivlar, förbannar, förlåter. Alkoholisten ångrar sig, har ångest och lovar igen. Det är svårt att förstå, och att erkänna, att man inte har kontroll över alkoholen och sitt drickande. För den som själv inte har sådana problem är det nästan omöjligt att begripa att det kan vara så för någon annan. Både alkoholisten själv och de anhöriga tror i det längsta att det är en fråga om att vilja tillräckligt mycket. För de närstående blir de ständiga upplevelserna av svek och besvikelser förgörande - samtidigt som de skäms inför omgivningen och försöker hålla skenet uppe. - Det finns en bisarr dimension i alkoholismen, på något sätt verkar beteendet obegripligt. Många gånger även för alkoholisten själv, säger Hans Lundberg, nykter alkoholist och grundare av Alfastiftelsen som startade den första behandlingen i Sverige enligt Minnesotamodellen. Alkoholism har funnits i oändliga tider och är ett mycket vanligt tillstånd. Ändå har vi inte lärt oss vad det handlar om, menar Hans Lundberg. - Det är fortfarande vanligast att man försöker åtgärda allting runt omkring alkoholisten. Man tror att det där med alkoholen ska fixa sig på köpet om omgivningen förändras, eller om man pratar ut om relationsproblem eller det förflutna. Men så är det inte. Det är själva alkoholproblemen som måste åtgärdas i första hand. Redan på 1960-talet klassade det amerikanska läkarsällskapet alkoholism som en sjukdom. I dag är den vanligaste uppfattningen bland forskare att alkoholism utvecklas genom ett samspel mellan genetiska faktorer och omgivningsfaktorer, där arvet spelar en viktig roll. Stress tros kunna påskynda eller förvärra beroende, men missbruket i sig skapar också stress genom att det leder till problem med det mesta i livet, som relationer, jobb, ekonomi och hälsa och har också direkta, negativa verkningar på psyke och känsloliv. Den så kallade Minnesotabehandlingen, liksom Anonyma alkoholisters självhjälpsverksamhet, baserar sig på synen på alkoholism som en sjukdom, där det första steget mot tillfrisknande är förståelse för tillståndet och för att man inte har kontroll över sitt alkoholbeteende. Anhöriga involveras i behandlingen. I en ny bok som Hans Lundblad skrivit tillsammans med läkaren Orla Lehmann beskrivs bland annat hur ett missbruk växer fram och utvecklas från alkoholisten Peters perspektiv, samtidigt får läsaren veta hur samma utveckling ter sig ur Peters fru Annas synvinkel. Två viktiga delar i alkoholismen är förnekande och kontrollförlust. Båda spelar stor roll när det gäller alkoholistens förhållande till omgivningen. Ofta kan både missbrukaren och de anhöriga helt enkelt bortförklara missbruket, \"det är ändå inte så farligt\", \"alkoholism, det är något helt annat\". Man blundar och hoppas att det ska bli bättre. Ibland kan alkoholisten gå med på att problemen finns, \"javisst, jag förstår att jag måste sluta dricka\". Men i praktiken blir det ändå inte så. Att \"med känslan\" besluta sig för att lämna alkoholen för gott tycks omöjligt - samtidigt är man livrädd att förlora sina nära relationer, och lovar sig själv att \"aldrig mer ...\" - Både alkoholisten och de anhöriga vill ha ett normalt och bra familjeliv, säger Hans Lundblad. Men alkoholberoendet gör att alkoholisten beter sig på ett sätt som förstör relationerna till andra, och därför måste försöka tona ner alkoholens betydelse i sammanhanget för att kunna fortsätta dricka. Alkoholisten vill inte \"välja\" alkoholen, men inte heller välja bort den helt ur livet. Man tänker att man ska hålla sig nykter, bara dricka lite ibland ... men så är man där igen. En alkoholist har inte kontroll över när, eller hur mycket, han eller hon dricker, känner inte som andra att \"nu räcker det\". - Det blir en splittring mellan förnuft och känsla. Man vet och man vill, men man kan inte. Många har upplevt att de inte vet hur det går till, \"plötsligt stod jag bara där med ett glas i handen\". Att en missbrukares närstående i allra högsta grad påverkas, och ofta ofrivilligt \"hjälper\" sin anhörige att fortsätta missbruka, har varit omtalat länge och på 1980-talet började man tala om \"medberoende\". De anhöriga styrs mer och mer av alkoholistens känslor och beteende, och ökar gradvis sin \"toleransnivå\". Genom att liksom missbrukaren förneka allvaret, och genom att ta hand om alla olika problem som missbruket för med sig, gör den anhörige det möjligt för alkoholisten att fortsätta dricka. - Det är först när smärtan blir större än belöningen som alkoholisten verkligen kommer att försöka göra något åt missbruket, säger Hans Lundberg. \"Förståelse\" kan vara livsfarligt! Fast det är otroligt känslomässigt svårt för anhöriga att så att säga vända missbrukaren ryggen, att låta henne eller honom själva ta ansvaret för supandet och dess konsekvenser. De känner det som att de överger personen. Men att vända ryggen till kan faktiskt vara det mest medmänskliga i den situationen, säger Hans Lundberg. Missbrukaren måste nå botten för att komma till en vändpunkt. Precis som alkoholisten behöver kunnigt stöd för att bli nykter behöver de anhöriga stöd för att kunna sluta ta ansvar för missbruket, i form av behandling eller frivilligverksamhet av något slag. Det krävs förståelse för missbrukets mekanismer, och dessutom känslomässigt stöd, inte minst från andra i samma situation. - Eftersom familjer där det finns missbruk ofta isolerar sig för att ingen ska förstå vad som pågår, är det vanligt att familjemedlemmarna känner sig väldigt ensamma, säger Hans Lundberg. Anhöriga ska inte söka hjälp för alkoholistens skull, utan för sin egen skull, betonar han. De lever ofta i ett känslomässigt kaos, och tar inte sällan på sig skulden för förälderns, partnerns eller det vuxna barnets missbruk. Även om missbrukaren fortsätter att dricka måste de anhöriga kunna fortsätta sina liv. - Alkoholism är en sjukdom som inte är någons fel. Alkoholisten har inte ansvar för att ha blivit missbrukare, ingen börjar dricka med den avsikten. Men alkoholisten måste själv ta ansvar för sitt supande och sitt tillfrisknande. De anhöriga kan bara förändra sig själva, inte alkoholisten. Det kan nog vara lika svårt för dem att acceptera det, som det är för alkoholisten själv att acceptera sin brist på kontroll över alkoholen. Den skam och den skuld som är förknippad med alkoholism känner både missbrukaren och de anhöriga av. Det förstärker förnekandet och gör att många drar sig för att söka hjälp. - Om det kunde avdramatiseras - alkoholism är ju lika vanligt som förkylning - då skulle fler kunna få hjälp tidigare och ha en bättre prognos. Jag tror att det är möjligt, så har det ju varit med många andra tillstånd, som psykiska besvär till exempel. Men för att vi ska bli av med skammen måste kunskapsnivån när det gäller alkoholism höjas, säger Hans Lundberg. Stöd och råd för anhöriga till missbrukare Alanon är en frivillig stödorganisation för anhöriga och vänner till alkoholister, baserad på tolvstegsprogrammen: www.al-anon.se/ Alateen fungerar som Alanon men vänder sig speciellt till tonåringar, och nås via samma webbadress. FMN, Föräldraföreningen mot narkotika, för anhöriga till narkotikamissbrukare: www.fmn.org.se/ Ersta vändpunkten i Stockholm vänder sig till anhöriga och andra närstående till alkoholister. Speciella program för barn och tonåringar: www.ersta.se/social_verksamhet/vandpunkten/ Vårdcentraler och företagshälsovård ska kunna ge stöd och rådgivning och tips om hur man kan gå vidare. Lästips \"Tolv steg tillbaka till livet. Om familjesjukdomen alkoholism.\" Hans Lundberg, Gothia 2005. \"Anhörig.\" Katarina Janouch, Piratförlaget 2004. \"Alkohol alkovråål\", Elisabeth Hagborg, Alfabeta 1999. Vänder sig till barn från fem år. \"Ensammast i världen: fem tonåringars berättelser om att växa upp i familj med missbruk.\" Maria Leijonhielm, Gothia 1997. ", "article_category": "other"}
{"id": 24697, "headline": "”Höj körkortskraven för husvagn”", "summary": "Sveriges största intresseorganisation för dem som kör med husvagn, Caravan Club, vill att det ska krävas E-körkort för att dra släp tyngre än 750 kilo.", "article": "Caravan Club har skrivit till regeringen och begärt att det införs nya regler. I dag får den som endast har B-körkort köra fordonskombinationer (personbil+släpvagn) med en maximal totalvikt om 3,5 ton. Detta är möjligt eftersom det finns en undantagsregel från huvudregeln. Caravan Club vill att huvudregeln följs i framtiden. Den föreskriver att för att dra tunga släp, sådana med mer än 750 kilos totalvikt, krävs E-körkort. Caravan Club vill ha en mjuk övergång. Kravet på E-körkort ska bara gälla nytagna körkort. De som redan har B-körkort skulle undantas. Retoriskt frågar sig föreningen i brevet vad som vinns med förslaget och svarar: ”… detta skall förhoppningsvis ge resultat som visar på färre olyckor där släpvagnar är inblandade.” Längre ned i brevet står: ”… många förare är inte tillräckligt kompetenta att klara av att köra sina ekipage.” Sven-Gunnar Wallin, trafiksäkerhetsansvarig hos Caravan Club, understryker att förslaget är för att ”värna trafiksäkerheten”. – Vi vill hjälpa till att minska dödsolyckorna. Har det varit många olyckor? – Nej, det är inte direkt så att det varit så många olyckor. Finns det inte risk för att ni får färre medlemmar i framtiden om de också ska behöva köra upp för E-körkort? – Risken finns. Caravan Club har cirka 19 000 familjer som medlemmar. I personer räknat så uppger Sven-Gunnar Wallin att det handlar om närmare 60 000 medlemmar. – Men är det inte konstigt att vilja köra de här stora ekipagen utan utbildning? frågar Sven-Gunnar Wallin. Han beräknar att Caravan Club internt utbildar närmare 300 förare om året så att de kan ta E-körkort. Sker det ideellt inom föreningen så handlar det om 700 kronor plus uppkörningskostnaden om 1 370 kronor. I körskolor blir det dyrare. Grönlunds Trafikskola uppger att det vanligtvis kostar omkring 6 700 kronor för den som har B-körkort att också erövra E-behörigheten. Har det skett en ökning av olyckorna med husvagnar? Thomas Lekander, trafiksäkerhetsanalytiker hos Vägverket, säger att det inte skett någon förändring av skadefrekvensen. – Jag vet inte vad de har fått det här ifrån. Hos husvagnsbranschen är också förvåningen stor. Särskilt som EU-parlamentet som sliter med det tredje körkortsdirektivet är inne på att låta den som har B-körkort inom några år framföra fordonskombinationer med 4,5 tons sammanlagd totalvikt. Alf Ekström, vd för Kabe, som är landets största husvagnstillverkare, berättar att personbilarna blir allt tyngre eftersom de får allt mer säkerhetsutrustning och att husvagnarna också blir allt tyngre i takt med att kunderna vill ha allt fler apparater och annan utrustning. Med dagens regler så används ofta för små bilar att dra med. Idealet för att komma under 3,5-tonsgränsen är en liten bil med hög dragvikt men låg totalvikt för att dra stora husvagnar. Det är en olämplig kombination. Bättre vore om EU-förslaget går igenom så att det blir tillåtet att använda stora stabila dragbilar utan att för den skull behöva ta ett nytt körkort, anser Alf Ekström. – Vi kan inte ha några speciella regler i Sverige, säger han. Kabes vd ställer sig frågande till Caravan Clubs förslag som går i motsatt riktning: – Det fyller ingen funktion. Det är meningslöst. Kommer Caravan Clubs förslag att vinna gehör? – Nej, hela husvagnsbranschen i Europa står bakom EU-förslaget till höjning, avslutar Alf Ekström. För husbilarna föreslår Caravan Club i brevet att också 4,25 ton tunga husbilar ska få köras på B-körkort. I dag krävs det C-körkort om husbilen har en totalvikt som överstiger 3,5 ton. EU-parlamentet och husbilstillverkarna är överens om att också låta 4,5 ton tunga husbilar framföras av den som endast har B-körkort. Jacques Wallner jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 24700, "headline": "”Ny lagstiftning ska säkravillkor enligt kollektivavtal”", "summary": "Regeringen: Offentliga upphandlare måste få rätt att ställa krav på rättvisa arbetsvillkor.Stat, kommuner och landsting upphandlar varje år varor och tjänster för 400 miljarder kronor. Ett rättmätigt krav är att samhället endast anlitar seriösa företag som följer spel-reglerna på den svenska arbetsmarknaden. Mot bakgrund av Vaxholmskonflikten ska regeringen undersöka om Sverige kan ratificera en ILO-konvention som i praktiken innebär att krav på villkor i enlighet med kollektivavtal ska kunna ställas vid offentlig upphandling. Skulle rättsläget stoppa detta är vi beredda att ändra lagstiftningen, skriver statsråden Sven-Erik Österberg och Hans Karlsson.", "article": "Byggkonflikten i Vaxholm handlade som bekant inte enbart om de lettiska arbetarnas löner, utan också om principfrågan – ska svenska kollektivavtal tillämpas på svenska arbetsplatser, oavsett företagets ursprungsland? Regeringens hållning står fast: Utför man arbete i Sverige har den svenska fackliga organisationen rätt att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram avtal. Gällande EG-rätt innebär dessutom att arbetstagare som kommer hit från andra EU-länder under inga omständigheter får diskrimineras i förhållande till svenska arbetstagare. Det innebär en skyldighet för oss att se till att utländsk arbetskraft inte får sämre villkor än svenskar. En berättigad fråga att ställa är om Vaxholmskonflikten hade kunnat undvikas om offentliga uppdragsgivare får möjlighet att kräva villkor som inte är mindre gynnsamma än de som exempelvis gäller för kollektivavtal. En sådan diskussion pågår inom många kommuner, framför allt i Stockholmsregionen. Frågan är inte enbart viktig för den kommunala sektorn utan även för myndigheter och andra offentliga organ. Kollektivavtalen är grunden till att anställda blir rättvist behandlade på den svenska arbetsmarknaden. Stat, kommun och landsting upphandlar varje år varor och tjänster för 400 miljarder kronor. Ett rättmätigt krav att ställa är att offentliga upphandlare endast anlitar seriösa företag som följer de spelregler som gäller för svensk arbetsmarknad. Skattepengar ska under inga omständigheter användas för att subventionera dåliga arbetsvillkor, dålig arbetsmiljö eller miljöskadlig verksamhet. De offentliga upphandlarna ska se till att anbudsgivaren garanterar de villkor som är gängse på arbetsmarknaden. Internationella arbetsorganisationen (ILO) är en trepartsorganisation där representanter för arbetstagare och arbetsgivare tillsammans med regeringarnas representanter arbetar för social rättvisa och bättre levnadsförhållanden i alla länder. ILO utarbetar internationella arbetsrättsliga dokument i form av konventioner och rekommendationer. ILO-konventionen nr 94 om arbetsklausuler i kontrakt där en offentlig myndighet är part innebär i korthet att samhället ska ställa sociala krav på sina leverantörer av varor och tjänster. Pengar får inte vara den enda grunden för beslut om offentliga inköp. Möjligen går det inte att kräva kollektivavtal, men ett alternativ är att formulera regelverket annorlunda, till exempel att företaget ska garantera socialt acceptab-la villkor. Det handlar om att tillförsäkra arbetstagare lön och andra arbetsvillkor som inte är mindre gynnsamma än de som fastställts i kollektivavtal eller nationell lagstiftning. Sverige har inte ratificerat konventionen. När frågan kom upp första gången 1950 konstaterades att den saknade intresse för Sveriges del eftersom de villkor och bestämmelser som anges i konventionen vanligen regleras i kollektivavtal. Frågan blev åter igen aktuell under 90-talet med anledning av det svenska EU-medlemskapet men hänvisades då till pågående diskussioner inom EU, bland annat med anledning av ett nytt direktiv om utstationering av arbetstagare. Under 2004 antog rådet och parlamentet nya direktiv om offentlig upphandling och för en tid sedan presenterade Upphandlingsutredningen 2004 förslag på hur direktiven ska införlivas i svensk lag. I dag kommer regeringen även att fatta beslut om tilläggsdirektiv till utredningen. Tilläggsdirektivet innehåller bland annat ett uppdrag att undersöka om huruvida ILO:s konvention 94 är förenlig med de nya EG-direktiven om offentlig upphandling. Om konventionen är förenlig med direktiven kommer regeringen att se över möjligheterna att ratificera konventionen. I praktiken innebär det att kommuner och andra offentliga organ ska kunna ställa krav på villkor i enlighet med kollektivavtal vid offentlig upphandling. Offentliga upphandlingar där kommuner i sitt förfrågningsunderlag ställer krav i enlighet med kollektivavtal hos leverantörer kan under tiden med stor sannolikhet utsättas för överprövningar. Det blir då en fråga för domstolarna att ta ställning till om dessa krav är tillåtna. Om det visar sig att det nuvarande rättsläget inte medger sådana krav i förfrågningsunderlaget är vi beredda att ändra lagstiftningen. Detta förutsätter naturligtvis en acceptans inom EU. Om det visar sig nödvändigt kommer vi även att agera på EU-nivå för rättigheten att ställa krav i enlighet med kollektivavtal vid offentlig upphandling. Vår uppfattning är att skyddet på arbetsmarknaden måste stärkas, både av omsorg för de anställda men också för de många företag som lägger stort engagemang och stora arbetsinsatser för att vara goda företagare. Konkurrensen snedvrids om vissa företag kan pressa priserna på sina varor och tjänster genom att erbjuda undermåliga anställningsvillkor och icke avtalsmässiga löner. Sven-Erik Österberg Kommun- och finansmarknadsminister med ansvar för offentlig upphandling Hans Karlsson Arbetslivsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 24702, "headline": "”Kom till mina föreläsningar, Elvander”", "summary": "Demokratin är ofullständig om de politiska institutionerna domineras av män. Det anser alla typer av feminister, inte bara radikalfeminister. Nils Elvanders synsätt fövånar mig, skriver Drude Dahlerup.", "article": "ETT SPÖKE GÅR GENOM SVERIGE: Radikalfeminismen! I alla fall enligt professor emeritus Nils Elvander, som på DN Debatt 4/4 försöker sig på en jämförande analys av ”marxismen” och ”radikalfeminismen”. Något förvånande daterar Nils Elvander, som annars åtnjuter respekt för sina historiska kunskaper, radikalfeminismen till slutet av 1990-talet. Mot detta skulle klassiska radikalfeminister som Kate Millet, Adrienne Rich och, i Sverige, Elin Wägner protestera, tillsammans med de radikalsocialistiska rödstrumporna från 70-talet. Utan denna nödvändiga precisering blir debatten tyvärr diffus, Nils Elvander. ”Den ’sanna’ demokratin är inte möjlig så länge männen har makten – det är radikalfeminismens demokratisyn i ett nötskal”, skriver Elvander. Menar Elvander på fullt allvar att ett samhälle där endast män har makten kan betecknas som demokrati? Han tycks bortse från att uppfattningen att demokratin är ofullständig om de politiska institutionerna domineras av (vita) män i dag delas av alla typer av feminism, också liberalfeminismen och den socialdemokratiska feminismen, ja även av regering och riksdag i Sverige. ETT PARLAMENT med 90–100 procent män och en regering med endast manliga ministrar, kunde kanske så sent som i 1950-talets Norden betraktas som demokratins ”sanna” representanter, men i dag har en ren mansförsamling förlorat sin demokratiska legitimitet och möts av stark kritik. Detta är naturligtvis ett stort framsteg. Jag är förvånad över Elvanders synsätt. Skulle Elvander på motsvarande sätt hävda att Sydafrika var en ”sann demokrati” då landet var en fl erpartistat med ”allmän” rösträtt – dock endast för vita? Skulle Elvander kalla ANC för ”vithatande rasister”? Jag bjuder härmed in Nils Elvander till mina föreläsningar i feminismens idéhistoria på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Bo Rothstein får gärna följa med. DRUDE DAHLERUP Professor i statsvetenskap, Stockholm universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 24705, "headline": "\"Ny lagstiftning ska säkra villkor enligt kollektivavtal\"", "summary": "Regeringen: Offentliga upphandlare måste få rätt att ställa krav på rättvisa arbetsvillkor. Stat, kommuner och landsting upphandlar varje år varor och tjänster för 400 miljarder kronor. Ett rättmätigt krav är att samhället endast anlitar seriösa företag som följer spel- reglerna på den svenska arbetsmarknaden. Mot bakgrund av Vaxholmskonflikten ska regeringen undersöka om Sverige kan ratificera en ILO-konvention som i praktiken innebär att krav på villkor i enlighet med kollektivavtal ska kunna ställas vid offentlig upphandling. Skulle rättsläget stoppa detta är vi beredda att ändra lagstiftningen, skriver statsråden Sven-Erik Österberg och Hans Karlsson.", "article": "Byggkonflikten i Vaxholm handlade som bekant inte enbart om de lettiska arbetarnas löner, utan också om principfrågan - ska svenska kollektivavtal tillämpas på svenska arbetsplatser, oavsett företagets ursprungsland? Regeringens hållning står fast: Utför man arbete i Sverige har den svenska fackliga organisationen rätt att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram avtal. Gällande EG-rätt innebär dessutom att arbetstagare som kommer hit från andra EU-länder under inga omständigheter får diskrimineras i förhållande till svenska arbetstagare. Det innebär en skyldighet för oss att se till att utländsk arbetskraft inte får sämre villkor än svenskar. En berättigad fråga att ställa är om Vaxholmskonflikten hade kunnat undvikas om offentliga uppdragsgivare får möjlighet att kräva villkor som inte är mindre gynnsamma än de som exempelvis gäller för kollektivavtal. En sådan diskussion pågår inom många kommuner, framför allt i Stockholmsregionen. Frågan är inte enbart viktig för den kommunala sektorn utan även för myndigheter och andra offentliga organ. Kollektivavtalen är grunden till att anställda blir rättvist behandlade på den svenska arbetsmarknaden. Stat, kommun och landsting upphandlar varje år varor och tjänster för 400 miljarder kronor. Ett rättmätigt krav att ställa är att offentliga upphandlare endast anlitar seriösa företag som följer de spelregler som gäller för svensk arbetsmarknad. Skattepengar ska under inga omständigheter användas för att subventionera dåliga arbetsvillkor, dålig arbetsmiljö eller miljöskadlig verksamhet. De offentliga upphandlarna ska se till att anbudsgivaren garanterar de villkor som är gängse på arbetsmarknaden. Internationella arbetsorganisationen (ILO) är en trepartsorganisation där representanter för arbetstagare och arbetsgivare tillsammans med regeringarnas representanter arbetar för social rättvisa och bättre levnadsförhållanden i alla länder. ILO utarbetar internationella arbetsrättsliga dokument i form av konventioner och rekommendationer. ILO-konventionen nr 94 om arbetsklausuler i kontrakt där en offentlig myndighet är part innebär i korthet att samhället ska ställa sociala krav på sina leverantörer av varor och tjänster. Pengar får inte vara den enda grunden för beslut om offentliga inköp. Möjligen går det inte att kräva kollektivavtal, men ett alternativ är att formulera regelverket annorlunda, till exempel att företaget ska garantera socialt acceptab-la villkor. Det handlar om att tillförsäkra arbetstagare lön och andra arbetsvillkor som inte är mindre gynnsamma än de som fastställts i kollektivavtal eller nationell lagstiftning. Sverige har inte ratificerat konventionen. När frågan kom upp första gången 1950 konstaterades att den saknade intresse för Sveriges del eftersom de villkor och bestämmelser som anges i konventionen vanligen regleras i kollektivavtal. Frågan blev åter igen aktuell under 90-talet med anledning av det svenska EU-medlemskapet men hänvisades då till pågående diskussioner inom EU, bland annat med anledning av ett nytt direktiv om utstationering av arbetstagare. Under 2004 antog rådet och parlamentet nya direktiv om offentlig upphandling och för en tid sedan presenterade Upphandlingsutredningen 2004 förslag på hur direktiven ska införlivas i svensk lag. I dag kommer regeringen även att fatta beslut om tilläggsdirektiv till utredningen. Tilläggsdirektivet innehåller bland annat ett uppdrag att undersöka om huruvida ILO:s konvention 94 är förenlig med de nya EG-direktiven om offentlig upphandling. Om konventionen är förenlig med direktiven kommer regeringen att se över möjligheterna att ratificera konventionen. I praktiken innebär det att kommuner och andra offentliga organ ska kunna ställa krav på villkor i enlighet med kollektivavtal vid offentlig upphandling. Offentliga upphandlingar där kommuner i sitt förfrågningsunderlag ställer krav i enlighet med kollektivavtal hos leverantörer kan under tiden med stor sannolikhet utsättas för överprövningar. Det blir då en fråga för domstolarna att ta ställning till om dessa krav är tillåtna. Om det visar sig att det nuvarande rättsläget inte medger sådana krav i förfrågningsunderlaget är vi beredda att ändra lagstiftningen. Detta förutsätter naturligtvis en acceptans inom EU. Om det visar sig nödvändigt kommer vi även att agera på EU-nivå för rättigheten att ställa krav i enlighet med kollektivavtal vid offentlig upphandling. Vår uppfattning är att skyddet på arbetsmarknaden måste stärkas, både av omsorg för de anställda men också för de många företag som lägger stort engagemang och stora arbetsinsatser för att vara goda företagare. Konkurrensen snedvrids om vissa företag kan pressa priserna på sina varor och tjänster genom att erbjuda undermåliga anställningsvillkor och icke avtalsmässiga löner. SVEN-ERIK ÖSTERBERG Kommun- och finansmarknadsminister med ansvar för offentlig upphandling HANS KARLSSON Arbetslivsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 24708, "headline": "Vi vill ge spetsforskningen två miljarder kronor mer", "summary": "De fyra borgerliga partierna har för första gången enats om forskningspolitiken.. Regeringens förslag nyligen om mer pengar till forskningen räcker inte. Den nedrustning som alltför länge pågått av svensk grundforskning kommer i längden att vara förödande. Vi vill ge forskningssektorn ytterligare två miljarder kronor under en femårsperiod. Pengarna skall fördelas som fakultetsanslag direkt till universiteten och högskolorna. Sverige måste våga prioritera så att forskningsresurserna hamnar där spetsen finns, nationellt och internationellt. Det föreslår den borgerliga alliansens utbildningsgrupp. Det är första gången som de fyra partierna har enats om forskningspolitiken.", "article": "De fyra borgerliga partierna har för första gången enats om forskningspolitiken. Regeringens förslag nyligen om mer pengar till forskningen räcker inte. Den nedrustning som alltför länge pågått av svensk grundforskning kommer i längden att vara förödande. Vi vill ge forskningssektorn ytterligare två miljarder kronor under en femårsperiod. Pengarna skall fördelas som fakultetsanslag direkt till universiteten och högskolorna. Sverige måste våga prioritera så att forskningsresurserna hamnar där spetsen finns, nationellt och internationellt. Det föreslår den borgerliga alliansens utbildningsgrupp. Det är första gången som de fyra partierna har enats om forskningspolitiken. Om Albert Einstein skickat in en ansökan om pengar till de svenska myndigheter som fördelar forskningsanslag för att forska fram en relativitetsteori, hur hade han då bemötts? Einsteins samtid förstod inte nyttan av relativitetsteorin. I dag är den grunden för modern högteknologi, till exempel gps och mobiltelefoni. I dag står svensk forskning inför ett antal utmaningar som ligger väl i linje med exemplet ovan. En av de viktigaste är att få politiker att avstå från att detaljstyra och lägga till rätta. Vi skall i stället lägga fast ramar och riktlinjer. Det gör det till exempel naturligt att föreslå kraftsamling och fokusering kring forskningsområden som biovetenskap, bioteknik, bioinformatik, nanoteknik och IT. Däremot är det direkt olämpligt att regering och riksdag detaljstyr denna typ av satsningar ner på enstaka miljoner. Ett stort problem inom forskningspolitiken är emellertid att många inte förstår nyttan av annat än kortsiktig tillämpad och näringslivsanknuten forskning. Värdet av att utveckla en ny bilmodell, en ny mobiltelefon, ett nytt läkemedel eller miljövänlig teknik kan alla ta till sig. Grundläggande forskning är däremot ofta svår att omedelbart se nyttan av. När George Boole utvecklade algebran lade han grunden för det moderna IT-samhället. Crick, Watson och Wilkins upptäckt av DNA-molekylen lade grunden för närmast osannolika framsteg, till exempel tillväxthormoner så att barn slipper dvärgväxt. Marie Curie kunde knappast ana radioaktivitetens betydelse för behandling av cancer. Men forskningens uppgift är större än att enbart åstadkomma nyttiga produkter. Vi vill ha svar på livsgåtorna. Svar som gör våra liv rikare och mer fascinerande och underlättar vår strävan att bygga ett gott samhälle i vid mening. Forskningens uppgift är att utmana vår världsbild och tillfredsställa vår nyfikenhet. Även ett modernt högteknologiskt samhälle måste ha historiska och kulturella förankringar. Det duger inte att bara kunna surfa, zappa och sms:a. Kunskap inom humaniora är en resonansbotten till vårt samhälles värdegrund. I vår globaliserade värld blir det centralt med frågor om identitet och att kunna möta andra kulturer Det finns en påtaglig oförståelse i den socialdemokratiska tankevärlden för den mer långsiktigt viktiga grundforskningen och den fria forskning som inte omedelbart har en kommersiellt gångbar produkt i sikte. Humaniora och samhällsvetenskap, men även naturvetenskap, är forskningsområden som nu får vidkännas nedskärningar. Den struktur som håller uppe svensk forskning inom många viktiga vetenskapsområden håller i själva verket långsamt på att eroderas. Thomas Östros talade under sina sex år som forskningsminister mycket om nya och stora ekonomiska satsningar på forskning. Sanningen är att forskningsanslagen successivt har urholkats under hans tid. De förslag som nyligen lagts fram av regeringen om vissa förstärkningar av forskningsbudgetarna inom teknik och medicin är motiverade. Men enligt vår mening är regeringens förslag helt otillräckliga. Det krävs ytterligare stora ökningar av de svenska forskningsanslagen. Nya anslag bör i allt väsentligt fördelas som fakultetsanslag, som ger långsiktighet och stadga åt forskningen. Utvecklingen mot att en allt större andel av statens forskningsbudget fördelas efter projektansökningar och att forskarnas löner betalas med dessa fördelade resurser, innebär att forskare vid universitet i dag har ett av Sveriges mest otrygga yrkesarbeten. Enligt Universitetslärarförbundet saknar närmare hälften av alla forskare och lärare vid våra lärosäten fast anställning. De hankar sig fram på olika projektansökningar. För en forskare är genomsnittstiden sju år med otrygga anställningsformer innan en fast anställning blir aktuell. Att många kunniga och innovativa personer väljer forskarbanan är av yttersta vikt för vårt lands tillväxt och välstånd. Men de villkor som följer med arbetet som forskare är långt ifrån attraktiva; 45 procent av doktoranderna saknar helt den sociala trygghet som en anställning innebär. De får helt enkelt inte bli sjuka, gravida eller arbetslösa, för då finns inget socialt trygghetsnät som fångar upp dem. Ska Sverige åter kunna bli en ledande forskningsnation krävs det att staten är beredd att satsa. Ska man satsa på forskning måste man också satsa på forskarna. Det går inte att rekrytera de mest begåvade forskarna på hög akademisk nivå om den ersättning de får ligger betydligt under vad en nyutexaminerad gymnasist har i snittlön, samtidigt som forskarna också saknar basal social trygghet. Inom stora delar av arbetslivet vore det otänkbart med så otrygga anställningsformer som forskarna vid våra lärosäten har. Om det gällt kollektivanställda inom LO hade regeringen för länge sedan agerat, men nu handlar det om en grupp som är liten och inte organiseras inom någon av socialdemokraternas stödorganisationer. En alltför långt gången utveckling, där varje forskare ständigt skall fylla i ansökningar till olika myndigheter och motivera sin forskning för att få ekonomiska anslag, leder dessutom till att forskare tvingas anstränga sig för att formulera forskningsprojekt som är politiskt korrekta och följer de statliga riktlinjerna. Det är viktigt att komma ihåg att om inte den fria, långsiktiga forskningen är livskraftig, kommer även den mera behovsinriktade forskningen att utarmas. Därför får forskare och doktorander inte vara i alltför stark beroendeställning av tillfälliga projektpengar. Det är bra att regeringen ökar anslagen till medicinsk forskning. Vi anser dock, till skillnad från regeringen, att breda satsningar snarare än statlig detaljstyrning är ett effektivt sätt att åstadkomma nytta. Därför vill vi utveckla det nuvarande ämnesrådet för medicin till en svensk motsvarighet till USA:s National Institute of Health, kallad Nationellt institut för hälsa och medicin. Syftet är att kraftsamla kring strategiska områden såsom exempelvis bioteknik med medicinsk inriktning, bioinformatik, kilnisk forskning och IT inom hälso- och sjukvården. Till detta institut anslår vi därutöver 400 miljoner, det vill säga motsvarande ökning av resurserna som regeringen öronmärker till olika områden inom medicinsk forskning i propositionen. Det räcker inte med att ge mer pengar. Om vi i Sverige säger ja till en verklig satsning på högklassiga forskningsmiljöer måste vi våga prioritera. Mer måste satsas på de forskningsmiljöer som visar nationell och internationell excellens. Resurser i form av anslag och forskare, nationellt och internationellt, måste hamna där spetsen finns. Vetenskaplig framgång kommer hela nationen till del. Internationell erfarenhet visar att det behövs forskningsmiljöer där det är möjligt att etablera en kritisk massa av forskare. De fyra partierna inom Allians för Sverige har hittills haft olika synsätt och prioriteringar när det gäller forskningspolitikens huvudinriktningar. Vi har även gjort olika bedömningar om behovet att tillföra nya resurser till forskningssektorn. Vi har emellertid inom ramen för alliansen gemensamt gjort bedömningen att en kraftfull satsning på forskning är av strategisk vikt för vårt land. Vi har arbetat fram en gemensam forskningspolitisk strategi, som i dag presenteras i en motion till riksdagen.  I ett första steg tillförs svensk forskning ytterligare två miljarder kronor under en femårsperiod, utöver regeringens förslag. Den utökade forskningssatsningen skall genom fakultetsanslagen fördelas direkt till universiteten och högskolorna.  Såväl Vetenskapsrådet, de statliga forskningsråden, styrelserna för forskningsstiftelserna som styrelserna för enskilda universitet och högskolor skall bestå av personer som utses av vetenskapssamhället.  En större andel av doktoranderna skall erbjudas doktorandtjänster, så att de får del av en basal social trygghet. Den enskilde forskaren ska kunna finansiera sin forskning på olika sätt, men de akademiska institutionerna ska inrätta fler doktorandtjänster.  Fler forskarassistenttjänster måste inrättas för personer som har disputerat. Det är vår uppfattning att ett lyft för svensk forskning är av strategisk betydelse för vårt lands framtid. Den nedrustning som alltför länge har pågått av svensk grundforskning kommer i längden att vara förödande. Det är möjligt att inte ens våra förslag i längden visar sig tillräckliga, men de är en god början. Jan Björklund Förste vice partiordförande, skoltalesman (fp) Sten Tolgfors Riksdagsledamot (m) Inger Davidson Riksdagsledamot (kd) Sofia Larsen Riksdagsledamot (c) Ulf Nilsson Riksdagsledamot (fp) Tobias Billström Riksdagsledamot (m) Olle Sandahl Riksdagsledamot (kd) Håkan Larsson Riksdagsledamot (c) ", "article_category": "other"}
{"id": 24716, "headline": "”Fler pappamånaderhjälper inte kvinnorna”", "summary": "JämO Claes Borgström gör tummen ned för Thorwaldssons förslag om föräldraförsäkringen.Regeringens utredare Karl-Petter Thorwaldsson väntas föreslå att en tredjedel av föräldraförsäkringen ska reserveras för vardera föräldern och den sista tredjedelen fördelas fritt mellan föräldrarna. I de flesta fall innebär det att mamman tar ut två tredjedelar av försäkringen och pappan en tredjedel. Förslaget sätter inte stopp för diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. I stället fullföljs den politiska tanketradition där kvinnor förutsätts ta större ansvar för barn och hem och där män betraktas som en mer fullvärdig arbetskraft än kvinnor. Min slutsats är att en individualisering av föräldraförsäkringen är nödvändig, skriver JämO Claes Borgström.", "article": "I höst ska regeringens utredare Karl-Petter Thorwaldsson presentera sina förslag om hur uttaget av föräldrapenning ska bli jämnare mellan pappor och mammor. En bakgrund till utredningen är att kvinnor alltjämt diskrimineras på arbetsmarknaden och att denna diskriminering har ett tydligt samband med att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för barnen. Men det förslag som utredningen tycks luta åt – en föräldraförsäkring där en tredjedel reserveras för vardera föräldern och den sista tredjedelen kan fördelas fritt mellan de båda föräldrarna – kommer inte att innebära något avgörande steg bort från diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. I stället fullföljer det förslaget den politiska tanketradition där kvinnor förutsätts ta ett större ansvar för barn och hem och där män i förlängningen betraktas som en mer fullvärdig arbetskraft än kvinnor. Till jämställdhetsombudsmannen (JämO) kommer dagligen nya anmälningar och rapporter om hur kvinnor missgynnas vid rekrytering, lönesättning och när det gäller utvecklingsmöjligheter på jobbet. Inkomststatistiken talar också sitt tydliga språk: Under arbetslivets första år följs mäns och kvinnors inkomster hyggligt åt, även om männen redan då ligger något högre. Men strax före 30 års ålder, just i den ålder då människor ofta blir föräldrar, växer ett stort inkomstgap fram genom att männen får högre inkomstökningar än kvinnor. Inkomstgapet består sedan fram till pensioneringen och resten av livet. Män tar endast ut 19 procent av det totala antalet föräldrapenningdagar och 60 procent av männen tar inte ut någon egen föräldraledighet alls under barnets första år. Många arbetsgivare utgår därför från att kvinnor i barnafödande ålder tar huvudansvaret för barnen i form av långa frånvaroperioder från arbetet under barnens första levnadsår. Förväntningarna på att kvinnor ofta är frånvarande som arbetskraft gäller även åren därefter i form av dagishämtningar och frånvaro för vård av sjukt barn. Mycket riktigt får också kvinnor ofta vid anställningsintervjun frågor om huruvida de tänker skaffa barn de närmaste åren. Till männen i samma åldersgrupp kopplas helt andra förväntningar när det gäller arbetstider och närvaro på arbetsplatsen. Den högsta faktiska arbetstiden någonsin under en pappas hela arbetsliv infaller vanligen under just de år då han har hemmavarande småbarn. Diskrimineringen uppstår när dessa olika förväntningar kopplade till kön ger utslag i alla kvinnors liv i form av löneskillnader, rekryteringsbeslut till kvinnors nackdel och kvinnors sämre utvecklingsmöjligheter i arbetet. Könsdiskriminering är en kränkning av mänskliga rättigheter. Därför måste samhället ta alla rapporter om könsdiskriminering på mycket stort allvar – och vidta åtgärder som står i proportion därefter. Min slutsats är att en individualisering av föräldraförsäkringen är nödvändig. En individualisering innebär att föräldraförsäkringen blir en försäkring för individen, föräldern, och att rätten till ersättning inte kan överlåtas till någon annan, lika lite som rätten till a-kassa, sjukersättning eller pension kan överlåtas till andra. Regeringens utredare av föräldraförsäkringen, Karl-Petter Thorwaldsson, har dock den senaste tiden gjort klart att han lutar åt att föreslå fler pappamånader, men att en individualisering inte är aktuell. Ett ofta förekommande förslag är en tredelad försäkring, där en tredjedel reserveras för vardera föräldern och den sista tredjedelen kan fördelas fritt mellan de båda föräldrarna Vilka effekter skulle en sådan reform få? För det första tror jag att man ska vara klar över att det i de allra flesta fall innebär att mamman tar ut två tredjedelar av försäkringen och att pappan tar ut en tredjedel av försäkringen. Orsaken är givetvis de rådande attityderna och normerna hos arbetsgivarna, omgivningen och föräldrarna själva. Pappornas andel av föräldrapenningen skulle alltså öka från dagens 18 procent till gissningsvis drygt 30 procent. Ur ett arbetsgivarperspektiv förändras alltså prognosen för en gravid kvinna så att hon kan tänkas vara borta från jobbet i gissningsvis ett år i stället för 15 månader, medan motsvarande gissning för en man som ska bli pappa handlar om högst ett halvår i stället för tre månader. Därmed kommer huvudansvaret för barnen även fortsättningsvis att ligga på kvinnor. Min bedömning är att den förändringen bara skulle få marginella effekter på de mekanismer som gör att arbetsgivare i dag diskriminerar kvinnor. Fler pappamånader löser alltså inte problemet med diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden. Endast en radikal förändring av mäns och kvinnors frånvaromönster kopplat till föräldraskap skulle kunna bidra till en sådan lösning. Genom en individualisering skulle samhället sluta att med skattemedel sponsra en ordning där män inte förväntas ta det hela och fulla ansvaret för de barn de sätter till världen. I debatten hörs ofta invändningen att småbarnsföräldrarna själva inte vill veta av någon ytterligare kvotering av försäkringen. Det anses svårt eller omöjligt för politikerna att gå emot en så stark opinion. Det är sant att opinionsstödet är svagt för en individualisering. Men samtidigt finns det ett mycket starkt opinionsstöd för att något radikalt måste göras för att stoppa diskrimineringen av kvinnor. Hur man ska värdera de två opinionerna i förhållande till varandra kan bara politikerna själva svara på, men jag vill peka på att det inte bara finns en opinionsyttring att förhålla sig till, utan flera. Utredaren Karl-Petter Thorwaldsson har signalerat att ett skäl för honom att inte föreslå en individualisering är just det svaga stödet i opinionen. Enligt min uppfattning vore det bättre om Thorwaldsson lämnar ett förslag som vilar på en saklig och självständig analys. Hur man ska ta hänsyn till olika opinioner är en fråga för de förtroendevalda politikerna. Karl-Petter Thorwaldssons viktigaste argument för att inte individualisera föräldraförsäkringen tycks dock vara att han är rädd att det skulle leda till att barn skulle få börja på dagis tidigare om papporna inte tar ut hela sin del av försäkringen. ”Hade det inte varit för att barnen kan fara illa av det hade jag personligen kunnat tänka mig att kvotera rakt av.” Så uttryckte Karl-Petter Thorwaldsson sig till TT i slutet av februari i år. Det synsättet blundar helt för effekterna av dagens situation där många pappor är frånvarande mer än närvarande under sina barns uppväxt. Förutom den uppenbara fördelen att barnen skulle få bättre relationer till sina pappor innebär också ett delat ansvarstagande en nyckel till ett mer jämställt samhälle på alla plan. Många politiker och myndigheter lägger just nu ner åtskilligt med tankemöda åt att hitta nya vägar till ett jämställt samhälle inom utbildning, arbetsliv, ekonomi och politik. Det är ett bra och nödvändigt arbete, men det naturliga vore självklart att börja med barnen. Barn gör inte som du säger utan som du gör, brukar det heta. Den uppväxande generationen förtjänar både närvarande pappor och en självbild som inte begränsas av stereotypa könsroller. Karl-Petter Thorwaldssons uttalande om att barn skulle kunna fara illa avslöjar dessutom tydligt vilka premisser dagens föräldraförsäkring bygger på. Samhället utgår helt enkelt från att kvinnor ska ta ut mer än hälften av föräldraförsäkringen, eftersom pappor inte förväntas ta sin hälft. I grunden ligger en föreställning om föräldraskapet som i första hand kvinnors ansvar. Baksidan av det myntet är att kvinnor inte ses som fullvärdiga deltagare på arbetsmarknaden – i alla fall inte lika fullvärdiga som de män vars föräldraskap antas vara något som utövas på fritid och semestrar. Kopplingen till lönefrågan, där arbete värderas olika beroende på könet hos den anställda, är uppenbar. Här kanske många invänder att det ju handlar om realiteter: kvinnor tar de facto större ansvar än män för barnen. Visst kan man hävda det och låta den insikten vara styrande i utformandet av föräldraförsäkringen. Men då ska man också erkänna att uttalandet samtidigt säger något om att män de facto är mer närvarande på jobbet. Liksom kvinnors ansvarstagande för barn tillåts styra föräldraförsäkringens konstruktion vet vi att mäns högre närvaro på jobbet tillåts styra lönens storlek. Ett förslag om ett fåtal fler pappamånader som grundas i tron att kvinnor är bättre föräldrar och män är bättre anställda löser inga jämställdhetsproblem på arbetsmarknaden. Och den opinion som otåligt väntar på att lönegapet ska minska och att könsdiskrimineringen ska upphöra får fortsätta att vänta. Claes Borgström Jämställdhetsombudsman ", "article_category": "other"}
{"id": 24725, "headline": "Hon vill öppna ögonen på makthavarna", "summary": "Nahid Perssonär dokumentärfilmare från Uppsala. Hennes film ”Prostitution bakom slöjan” sågs av en halv miljon människor i svensk tv och har just börjat sitt segertåg över världen. Men Nahid Persson anklagas också av en del iranier för att ha skadat Irans anseende. Cecilia Jacobssonhar träffat henne.", "article": "Ien ljusgrön villa utanför Uppsala bor en djärv kvinna som har vågat skildra kvinnoförtrycket och dubbelmoralen i dagens Iran. Filmen har redan fått flera pris. Nahid Persson uppvaktas av medierna som vill intervjua henne. Hon är omtumlad över sin plötsliga berömmelse, men också rädd. – Jag har fått några hemska brev och mejl, och det sägs underliga saker om mig på många hemsidor. Sådant som att hon har tjänat elva miljoner på att svartmåla Iran i sin film, att filmen skulle vara gjord för USA-dollar och hon själv ett lydigt redskap för president Bush. Det skulle egentligen ha blivit en helt annan film när hon for till sitt gamla hemland för två år sedan, en humoristisk historia om två äldre kvinnor som bor ihop i Teheran. Men säkerhetspolisen intresserade sig för filmandet på ett så närgånget sätt att de gamla damerna backade ur. Nahid Persson kunde ha lagt ner hela projektet och umgåtts med sina föräldrar den tid som var kvar av hennes vistelse. Men hon ville hellre filma. Hon träffade en man som sålde spådomar. För en slant plockade hans undulat fram en lapp med en förutsägelse om mycket pengar eller ett möte med drömprinsen. Hon fick följa med mannen hem och på hans bakgård fann hon Fariba och Mina, två småbarnsmammor som skaffade sig mat för dagen och finansierade sitt drogmissbruk med att gå på gatan. I den timslånga filmen finns många upprörande scener. Det värsta är att kvinnorna har barnen med sig ut när de träffar de olika männen. Faribas pojke stretar tydligt emot när han måste hoppa in i en bil med sin mamma. Minas flicka är för liten för att protestera, men det är obehagligt att se en manlig kund hålla i henne medan en annan går in i ett annat rum med mamman. – Jag vet, det är hemskt! Jag ville kidnappa barnen, det tänkte jag flera gånger, berättar Nahid Persson när vi träffas i hennes hem utanför Uppsala. – Men Mina och Fariba kände också ett slags stolthet över att de aldrig lämnade bort sina barn. Det kan vara farligt för en kvinna att gå ensam i de södra delarna av Iran, så Nahid Persson brukade anlita en chaufför som också fick agera livvakt. Men när hon filmar är det bara hon och kameran. På så vis har hon lättare att komma folk inpå livet. Hon börjar mjukt, låtsas inte veta och kunna allt. Hon är inte främmande för att gråta med, och krama om sina medverkare, som hon kallar dem. En av sexkunderna låter henne följa med i bilen när han plockar upp Fariba. ”Han sade att det är lika bra att omvärlden får se vad som har hänt med Iran.” Nahid Persson lovade kvinnorna att filmen aldrig skulle visas i Iran. Nu har hon förstått att det är en sak hon inte kan råda över. Filmen kopieras, hyrs ut och läggs ut på nätet utan att hon kan göra ett dugg för att förhindra det. Hon vet att scener ur filmen har visats i Iran. – Jag har ingen makt över mitt material, säger hon. Det är livsfarligt det de håller på med. Det finns ingen moral. I Sverige debatteras filmen livligt i iraniernas alla radiokanaler. Nahid Persson anklagas av somliga för att förstöra för alla iranier genom att lyfta fram så solkiga öden. Hon skulle ha gjort en positiv film i stället, och visat hur vackert det är i Iran. – Jag förnekar inte att Iran är ett vackert land, men det här är en politisk film om kvinnoförtryck. Många kvinnor är välutbildade, faktiskt bättre utbildade än männen, och kämpar hårt för varje uns av frihet. Nahid Persson hade hoppats att filmen skulle bidra till att kyla ned Sveriges vänskapliga hållning till Iran. – Jag gjorde inte filmen för att den skulle uppmärksammas bara bland iranier. Det viktigaste var egentligen att svenska makthavare och även makthavare i andra länder ska öppna ögonen och inse hur främst kvinnor och barn har det. Människohandel och sexuellt utnyttjande tillhör vardagen, och minderåriga flickor som haft sex utanför äktenskapet hamnar i fängelse. Där får de sitta och vänta på sin 18-årsdag och i födelsedagspresent blir de avrättade. I filmen skildras det groteska system som gör utnyttjandet av kvinnor möjligt i ett extremt religiöst land. ”Sighe” heter det, ett slags tillfälliga äktenskap som män kan ingå med mullornas välsignelse. När mannen tröttnar _ efter ett par timmar eller åtskilliga år _ upplöses förbindelsen och kvinnan står där med skammen. Den unga Nahid flydde från ayatolla Khomeinis Iran för tjugo år sedan. Hon var politiskt aktiv i en kommunistisk organisation i hemstaden Shiraz. En natt knackade det på dörren. Khomeinis polis grep två av hennes bröder. Han som var 17 år avrättades, 15-åringen fick livstid. (Han benådades så småningom och bor i USA nu.) Nahid plågades länge av dåligt samvete för all den oro och ångest som hon utsatte föräldrarna för genom att vara politiskt aktiv. – Mitt engagemang har inte precis fört något gott med sig, konstaterar hon torrt. – Jag var med och gjorde revolution mot schahen, och det var en god sak att bli kvitt den regimen, men kvinnorna fick det ännu värre bakom slöjan. I Sverige fick politiken stå på sparlåga. Hon skilde sig från sin iranske man som hon har två barn med, träffade biologen Torbjörn Persson, gifte om sig och fick Natali som är åtta år i dag. Hennes knackiga svenska gjorde att hon inte kunde arbeta som journalist i början, som hon ville. Hon läste mikrobiologi i stället, och jobbade ett tag med det, men trivdes inte. Så småningom lyckades hon utbilda sig till filmare och arbetade för utbildningsradion och SVT. När det hade gått en tid kunde hon återvända till Iran och hälsa på föräldrarna. Bristen på utveckling gör henne beklämd, och inför kvinnornas situation känner hon vanmakt och raseri. Hon har inte stort hopp om förändring. – Vi var friska när vi gjorde revolution. Nu är det så många som är prostituerade och drogade. REgimen vill ha det så. Men nu när filmen har visats har hon uppmärksammats på att det finns många grupper av iranier i exil som arbetar för förändring. Dokumentärfilmarens ansvar är inget hon tar lätt på. När hon gjorde en film om hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar, ”Åt helvete med det gamla”, ledde det till att huvudpersonen Daniella flyttade hem till familjen Persson i villan. Hon har även försökt hålla kontakten med Fariba och Mina, och hjälper fortfarande Fariba med pengar till hennes utbildning. Fariba är drogfri nu, lever ihop med en äldre man och försöker studera. Mina lämnade sin flicka till en släkting och har nyligen flyttat till Kuwait. Och nej, pengarna till filmen kom inte från USA. Det tog ett helt år att hitta finansiärer. SVT ställde upp, men inte Svenska Filminstitutet. Det ångrar de förmodligen nu, när filmen får det ena priset efter det andra men kallas dansk eftersom producenten kommer därifrån. Nahid Persson är ledsen för att hon inte kommer att kunna åka till Iran på länge och träffa sina föräldrar. ”Det har jag själv ställt till med, med den här filmen.” Cecilia Jacobsson cecilia.jacobsson@dn.se 08-738 11 63 ”Prostitution bakom slöjan” visas i repris i SVT den 11 och 17 april. ", "article_category": "other"}
{"id": 24728, "headline": "”Riksbanken måste avvikafrån sitt eget inflationsmål”", "summary": "Förre riksgäldschefen: Större tolerans för avvikelser minskar risken för att penningpolitiken skapar problem.Det är dags för en mindre stelbent penningpolitik. Riks-banken har bakbundit sig själv genom inflationsmålet på 2 procent. Varje avvikelse, om så bara tiondelar, räknas i debatten om sysselsättningen. Riksbanken måste ta ett tydligare ansvar för sin grundläggande uppgift att avgöra vilken inflationstakt som är lämplig för ekonomin. Den bör öppet ange att inflationstakten kan ligga en bit under 2 procent de närmaste åren. Större tolerans för avvikelser minskar risken för att penningpolitiken skapar problem på sikt, skriver förre riksgäldschefen Thomas Franzén och chefsekonomen Barbro Wickman-Parak.", "article": "De som försvarar Riksbankens politik med oförändrad ränta trots arbetslösheten utgår från en bredare analys än vad som ryms i ett stelt tolkat inflationsmål på 2 procent. De som kräver räntesänkningar pekar på att inflationen hamnar under inflationsmålet. De är paradoxalt nog lika stelt knutna till inflationsmålet som Riksbanken. Det är dags att banken tar ett bredare ansvar för prisstabiliteten. När inflationsmålet på 2 procent lanserades i början av 1990-talet hade vi haft hög inflationstakt under en lång period och målet föreföll orealistiskt. Riksbanken fick arbeta i stark uppförsbacke; ekonomin var i djup kris och misstroendet mot den ekonomiska politiken i allmänhet var utbrett. Nu vet vi att inflationstakten sjönk tillbaka ordentligt från mitten av 1990-talet. Det berodde inte bara på Riksbanken. Lika viktigt var att förtroendet för finanspolitiken och därmed den samlade ekonomiska politiken stärktes. Ytterligare en faktor var att den internationella inflationstakten sjönk. Marknadens aktörer började tro att prisstabilitet var möjlig att uppnå. Lönekraven dämpades och företagen anpassade sin prissättning. Nu blev Riksbanken ifrågasatt på helt and-ra grunder. Inflationen blev ”för låg”, den hamnade under det nedre toleransintervallet på 1 procent. Snart sagt varje yttrande från Riksbanken handlade om den överraskande låga inflationen. Trots att räntan sänktes och kronan försvagades kom inte det vanliga genomslaget i prisnivån. Riksbanken underströk att en inflationstakt under det nedre intervallet var lika problematisk som en inflation över ”taket” på 3 procent. Man deklarerade att det var inflationen på två års sikt man styrde efter. Formuleringarna gav intryck av ett mycket strikt fasthållande vid tvåårsperspektivet, att också väga in faktorer som kunde verka bortom den tidshorisonten verkade över huvud taget inte vara aktuellt. Men ekonomin växte kraftigt och vi var på väg rakt in i det som visade sig bli en aktiebubbla. Riksbanken fortsatte att sänka räntan. Röster – om än få – bland and-ra Erik Thedéens (DN Debatt 9/9 2000), höjdes för att man inte borde kämpa för att höja inflationen. Kritiken gick inte ut på att Riksbanken borde knäcka aktiebubblan; svensk räntepolitik biter inte på det i en internationaliserad aktiemarknad. Utgångspunkten var att den låga inflationstakten inte skadade ekonomin och att den till stor del kunde förklaras av avregleringar och förbättrad konkurrens. En lägre ränta kunde onödigtvis elda på ekonomin, inflationen, utlåningen och tillgångspriserna. När aktiebubblan sprack befann sig Riksbanken i en omvänd situation; räntan började höjas när ekonomin försvagades. Inflationen steg mer än väntat 2001. I efter-hand kan man ställa sig frågan om inte räntan var för låg åren 1998–2000. I dag kritiseras Riksbanken åter för att räntan är för hög. Till exempel skrev Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson i ett inlägg på DN Debatt 28/12 2004 att det finns en uppenbar risk att Riksbanken åter överskattar inflationstrycket och att reporäntan därmed riskerar att bli högre än vad som krävs för att ”säkerställa” 2 procents inflation”. KI:s egen prognos var då att den underliggande inflationen om två år skulle ligga på 1,7 procent, det vill säga under målet 2 procent. Han har fått vatten på sin kvarn; de tre senaste månaderna har inflationen legat betydligt under Riksbankens prognos från december. Men frågan är vad man ska dra för slutsatser om reporäntan på grund av det. I olika forskningsrapporter har frågan om den lägre inflationsbenägenheten tagits upp och resultaten tyder på att inflationen reagerar allt långsammare och mindre på räntesänkningar. Slutsatsen av detta är att variationen i räntan måste bli mycket kraftigare om målet för inflationen är oförändrat. Detta kan bland annat innebära större kast i växelkursen. Erfarenheten av penningpolitiken kan tolkas som att inflationen inte kan styras med den precision som vi var vana med då priserna reagerade snabbare på räntesänkningar, bland annat via försvagningar i kronan. Om vi försöker styra inflationen med samma tidshorisont och precision som då, kan det bidra till överdrivna rörelser i de finansiella marknaderna. Den underliggande inflationen kan mycket väl komma att ligga under det ned-re toleransintervallet en stor del av 2005. I slutet av 2007 kan den fortfarande ligga några tiondelar, eller mer, under 2 procent. När den globala konkurrensen utövar prispress på det ena produktområdet efter det andra kan inflationstakten parkera under 2 procent även i ett längre tidsperspektiv än två år. Den låga inflationen beror på en ”utbudschock” som beror på ökad internationell konkurrens och ökad produktivitet. En mekanisk tillämpning av Riksbankens ”enkla handlingsregel” skulle alltså utlösa ytterligare räntesänkningar. Men penningpolitiken är redan starkt expansiv. Reallönerna stiger, utlåningen till hushållen slår rekord, den realränta låntagarna räknar med ligger mycket lågt och allt fler slutar att amortera. Företagens investeringar kunde gärna ha varit högre, men de hålls tillbaka av avkastningskrav som ligger långt över Riksbankens styrränta. Den relevanta frågan att ställa är om den låga inflationen kan vara skadlig på annat sätt; hotar en deflationsspiral? Den tar fart när hushåll och företag börjar förvänta sig fallande priser och därför skjuter upp konsumtions- och investeringsbeslut. Hushållens inflationsförväntningar har visserligen glidit ner men det är prisökningar man väntar sig. Enligt Prosperas senaste undersökning bland arbetsgivare, arbetstagare, industrins inköpschefer med flera ligger inflationsförväntningarna ganska väl samlade kring 2 procent på ett par års sikt. Det är inte tecken som tyder på att ekonomin hotar dras in i en deflationistisk spiral. Vi har vant oss vid en låg och förhållandevis stabil inflation. Tillgångspriserna har däremot varit allt annat än stabila. Vi behöver bara nämna aktiebörsens stora och dramatiska svängningar sedan 1995. Det pågår en intressant diskussion om penningpolitiken ska ha ett vidare mål som omfattar tillgångspriser som aktiekurser och fastighetspriser. Tillåts en bubbla utvecklas får detta konsekvenser på den reala ekonomin och inflationen när den briserar. Ska penningpolitiken försöka hindra det eller bara städa upp i spillrorna? Alla inser att det är svårt att fastställa när en bubbla är på väg att utvecklas. Aktiebörsen styrs dessutom nästan helt av rörelserna internationellt. Det skulle kräva orimliga ränteförändringar om Riksbanken som enskild centralbank skulle försöka stoppa en aktiebubbla. För fastighetspriser förhåller det sig annorlunda; Riksbankens politik har effekt. En ytterligare sänkt ränta, eller en långt utdragen period med dagens låga räntenivå, kan mycket väl leda till att en bubbla utvecklas. Det känns ibland som om Riksbanken bakbundits genom att målet om 2 procents inflationstakt lades fast för tolv år sedan. Varje avvikelse, om så i tiondelar, räknas i debatten om i sysselsättning. Enligt lag ska Riksbanken verka för ett stabilt penningvärde. Direktionen har delegerats uppgiften att besluta vad det skall betyda i termer av inflation. Inflationsmålet på 2 procent bestäms alltså av direktionen som också bestämmer om man under perioder ska inrikta räntestyrningen så att inflationen ligger under eller över detta mål. Den viktigaste och svåraste uppgiften är att avgöra vilken inflationstakt som är bra för ekonomin. Tanken är att målet skall vara förenligt med en god ekonomisk utveckling, det vill säga tillväxt och sysselsättning, på sikt. Riksbanken har nu deklarerat att man kan utsträcka tidsperspektivet till tre år för att kunna ta hänsyn till tillfälliga faktorer. Men man håller fast vid att tidsperspektivet normalt skall vara två år. Det vi kan utläsa är att Riksbankens förlängning av tidsperspektivet mer har tekniska eller pedagogiska syften. Det anser vi inte är det väsentliga. Det vi ser i Sverige är att den penningpolitiska diskussionen blir mer mogen. Vi anser att det är dags att Riksbanken tar ett tydligare ansvar för det grundläggande uppgift som ålagts den, nämligen den att avgöra vilken inflationstakt som är lämplig. När det som i dag främst är utbudsfaktorer som pressar ner inflationen anser vi att det är rimligt att Riksbanken öppet anger att inflationstakten kan ligga en bit under 2 procent under de närmast kommande åren (på samma sätt som man i ett omvänt läge ska kunna ange att inflationstakten kan ligga över toleransintervallet). Annars riskerar hushållen att ledas in i ett beteende som gör att en ränteuppgång slår hårt inte bara på huspriser utan också på framtida konsumtion när bubblan spricker. En längre tidshorisont, större tolerans för avvikelser och mindre tonvikt på tiondelar minskar risken för att penningpolitiken skapar problem på sikt, både på tillgångsmarknaderna och i ekonomin i stort. Thomas Franzén Tidigare chef för Riksgäldskontoret Barbro Wickman-Parak Chefsekonom SBAB ", "article_category": "other"}
{"id": 24729, "headline": "\"Riksbanken måste avvika från sitt eget inflationsmål\"", "summary": "Förre riksgäldschefen: Större tolerans för avvikelser minskar risken för att penningpolitiken skapar problem. Det är dags för en mindre stelbent penningpolitik. Riks- banken har bakbundit sig själv genom inflationsmålet på 2 procent. Varje avvikelse, om så bara tiondelar, räknas i debatten om sysselsättningen. Riksbanken måste ta ett tydligare ansvar för sin grundläggande uppgift att avgöra vilken inflationstakt som är lämplig för ekonomin. Den bör öppet ange att inflationstakten kan ligga en bit under 2 procent de närmaste åren. Större tolerans för avvikelser minskar risken för att penningpolitiken skapar problem på sikt, skriver förre riksgäldschefen Thomas Franzén och chefsekonomen Barbro Wickman-Parak.", "article": "De som försvarar Riksbankens politik med oförändrad ränta trots arbetslösheten utgår från en bredare analys än vad som ryms i ett stelt tolkat inflationsmål på 2 procent. De som kräver räntesänkningar pekar på att inflationen hamnar under inflationsmålet. De är paradoxalt nog lika stelt knutna till inflationsmålet som Riksbanken. Det är dags att banken tar ett bredare ansvar för prisstabiliteten. När inflationsmålet på 2 procent lanserades i början av 1990-talet hade vi haft hög inflationstakt under en lång period och målet föreföll orealistiskt. Riksbanken fick arbeta i stark uppförsbacke; ekonomin var i djup kris och misstroendet mot den ekonomiska politiken i allmänhet var utbrett. Nu vet vi att inflationstakten sjönk tillbaka ordentligt från mitten av 1990-talet. Det berodde inte bara på Riksbanken. Lika viktigt var att förtroendet för finanspolitiken och därmed den samlade ekonomiska politiken stärktes. Ytterligare en faktor var att den internationella inflationstakten sjönk. Marknadens aktörer började tro att prisstabilitet var möjlig att uppnå. Lönekraven dämpades och företagen anpassade sin prissättning. Nu blev Riksbanken ifrågasatt på helt andra grunder. Inflationen blev \"för låg\", den hamnade under det nedre toleransintervallet på 1 procent. Snart sagt varje yttrande från Riksbanken handlade om den överraskande låga inflationen. Trots att räntan sänktes och kronan försvagades kom inte det vanliga genomslaget i prisnivån. Riksbanken underströk att en inflationstakt under det nedre intervallet var lika problematisk som en inflation över \"taket\" på 3 procent. Man deklarerade att det var inflationen på två års sikt man styrde efter. Formuleringarna gav intryck av ett mycket strikt fasthållande vid tvåårsperspektivet, att också väga in faktorer som kunde verka bortom den tidshorisonten verkade över huvud taget inte vara aktuellt. Men ekonomin växte kraftigt och vi var på väg rakt in i det som visade sig bli en aktiebubbla. Riksbanken fortsatte att sänka räntan. Röster - om än få - bland and- ra Erik Thedéens (DN Debatt 9/9 2000), höjdes för att man inte borde kämpa för att höja inflationen. Kritiken gick inte ut på att Riksbanken borde knäcka aktiebubblan; svensk räntepolitik biter inte på det i en internationaliserad aktiemarknad. Utgångspunkten var att den låga inflationstakten inte skadade ekonomin och att den till stor del kunde förklaras av avregleringar och förbättrad konkurrens. En lägre ränta kunde onödigtvis elda på ekonomin, inflationen, utlåningen och tillgångspriserna. När aktiebubblan sprack befann sig Riksbanken i en omvänd situation; räntan började höjas när ekonomin försvagades. Inflationen steg mer än väntat 2001. I efter-hand kan man ställa sig frågan om inte räntan var för låg åren 1998-2000. I dag kritiseras Riksbanken åter för att räntan är för hög. Till exempel skrev Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson i ett inlägg på DN Debatt 28/12 2004 att det finns en uppenbar risk att Riksbanken åter överskattar inflationstrycket och att reporäntan därmed riskerar att bli högre än vad som krävs för att \"säkerställa\" 2 procents inflation\". KI:s egen prognos var då att den underliggande inflationen om två år skulle ligga på 1,7 procent, det vill säga under målet 2 procent. Han har fått vatten på sin kvarn; de tre senaste månaderna har inflationen legat betydligt under Riksbankens prognos från december. Men frågan är vad man ska dra för slutsatser om reporäntan på grund av det. I olika forskningsrapporter har frågan om den lägre inflationsbenägenheten tagits upp och resultaten tyder på att inflationen reagerar allt långsammare och mindre på räntesänkningar. Slutsatsen av detta är att variationen i räntan måste bli mycket kraftigare om målet för inflationen är oförändrat. Detta kan bland annat innebära större kast i växelkursen. Erfarenheten av penningpolitiken kan tolkas som att inflationen inte kan styras med den precision som vi var vana med då priserna reagerade snabbare på räntesänkningar, bland annat via försvagningar i kronan. Om vi försöker styra inflationen med samma tidshorisont och precision som då, kan det bidra till överdrivna rörelser i de finansiella marknaderna. Den underliggande inflationen kan mycket väl komma att ligga under det ned-re toleransintervallet en stor del av 2005. I slutet av 2007 kan den fortfarande ligga några tiondelar, eller mer, under 2 procent. När den globala konkurrensen utövar prispress på det ena produktområdet efter det andra kan inflationstakten parkera under 2 procent även i ett längre tidsperspektiv än två år. Den låga inflationen beror på en \"utbudschock\" som beror på ökad internationell konkurrens och ökad produktivitet. En mekanisk tillämpning av Riksbankens \"enkla handlingsregel\" skulle alltså utlösa ytterligare räntesänkningar. Men penningpolitiken är redan starkt expansiv. Reallönerna stiger, utlåningen till hushållen slår rekord, den realränta låntagarna räknar med ligger mycket lågt och allt fler slutar att amortera. Företagens investeringar kunde gärna ha varit högre, men de hålls tillbaka av avkastningskrav som ligger långt över Riksbankens styrränta. Den relevanta frågan att ställa är om den låga inflationen kan vara skadlig på annat sätt; hotar en deflationsspiral? Den tar fart när hushåll och företag börjar förvänta sig fallande priser och därför skjuter upp konsumtions- och investeringsbeslut. Hushållens inflationsförväntningar har visserligen glidit ner men det är prisökningar man väntar sig. Enligt Prosperas senaste undersökning bland arbetsgivare, arbetstagare, industrins inköpschefer med flera ligger inflationsförväntningarna ganska väl samlade kring 2 procent på ett par års sikt. Det är inte tecken som tyder på att ekonomin hotar dras in i en deflationistisk spiral. Vi har vant oss vid en låg och förhållandevis stabil inflation. Tillgångspriserna har däremot varit allt annat än stabila. Vi behöver bara nämna aktiebörsens stora och dramatiska svängningar sedan 1995. Det pågår en intressant diskussion om penningpolitiken ska ha ett vidare mål som omfattar tillgångspriser som aktiekurser och fastighetspriser. Tillåts en bubbla utvecklas får detta konsekvenser på den reala ekonomin och inflationen när den briserar. Ska penningpolitiken försöka hindra det eller bara städa upp i spillrorna? Alla inser att det är svårt att fastställa när en bubbla är på väg att utvecklas. Aktiebörsen styrs dessutom nästan helt av rörelserna internationellt. Det skulle kräva orimliga ränteförändringar om Riksbanken som enskild centralbank skulle försöka stoppa en aktiebubbla. För fastighetspriser förhåller det sig annorlunda; Riksbankens politik har effekt. En ytterligare sänkt ränta, eller en långt utdragen period med dagens låga räntenivå, kan mycket väl leda till att en bubbla utvecklas. Det känns ibland som om Riksbanken bakbundits genom att målet om 2 procents inflationstakt lades fast för tolv år sedan. Varje avvikelse, om så i tiondelar, räknas i debatten om i sysselsättning. Enligt lag ska Riksbanken verka för ett stabilt penningvärde. Direktionen har delegerats uppgiften att besluta vad det skall betyda i termer av inflation. Inflationsmålet på 2 procent bestäms alltså av direktionen som också bestämmer om man under perioder ska inrikta räntestyrningen så att inflationen ligger under eller över detta mål. Den viktigaste och svåraste uppgiften är att avgöra vilken inflationstakt som är bra för ekonomin. Tanken är att målet skall vara förenligt med en god ekonomisk utveckling, det vill säga tillväxt och sysselsättning, på sikt. Riksbanken har nu deklarerat att man kan utsträcka tidsperspektivet till tre år för att kunna ta hänsyn till tillfälliga faktorer. Men man håller fast vid att tidsperspektivet normalt skall vara två år. Det vi kan utläsa är att Riksbankens förlängning av tidsperspektivet mer har tekniska eller pedagogiska syften. Det anser vi inte är det väsentliga. Det vi ser i Sverige är att den penningpolitiska diskussionen blir mer mogen. Vi anser att det är dags att Riksbanken tar ett tydligare ansvar för det grundläggande uppgift som ålagts den, nämligen den att avgöra vilken inflationstakt som är lämplig. När det som i dag främst är utbudsfaktorer som pressar ner inflationen anser vi att det är rimligt att Riksbanken öppet anger att inflationstakten kan ligga en bit under 2 procent under de närmast kommande åren (på samma sätt som man i ett omvänt läge ska kunna ange att inflationstakten kan ligga över toleransintervallet). Annars riskerar hushållen att ledas in i ett beteende som gör att en ränteuppgång slår hårt inte bara på huspriser utan också på framtida konsumtion när bubblan spricker. En längre tidshorisont, större tolerans för avvikelser och mindre tonvikt på tiondelar minskar risken för att penningpolitiken skapar problem på sikt, både på tillgångsmarknaderna och i ekonomin i stort. THOMAS FRANZÉN ", "article_category": "other"}
{"id": 24738, "headline": "\"Allt var nedkletat - då bara brast det\"", "summary": "En dag upptäckte förskolläraren att Agnes, tre år, hade stora blåmärken på ena överarmen. Hur hade hon kunnat slå sig så illa? Så avslöjades hemligheten som hennes mamma Karin burit ensam i flera månader.", "article": "Karin hade legat sjuk några dagar i influensa. Hon hade inte råd att stanna hemma längre och tvingade sig i väg till jobbet, fast hon inte var riktigt frisk. Efter två dagar med sprängande huvudvärk hämtade hon lilla Agnes, som just fyllt tre år, på förskolan, lagade korv med snabbmos och stupade i säng. Utmattad slumrade hon till och när hon vaknade hörde hon ett förnöjt fnitter från köket: \"Mamma, jag lagar mat. Dukti, jättedukti\". Karin sprang upp ur sängen. När hon kom ut i köket fann hon att golvet, diskbänken och spisen var nedkletade med mjöl, socker, kakao, hallonkräm och krossade ägg. Då brast det. I dag beskriver hon det som en stor explosion inne i huvudet. Karin tappade kontrollen. Hon rusade fram till Agnes, drog upp henne från golvet och slog henne flera gånger på armarna och på ryggen, hon gav henne flera kraftig örfilar. Sedan slängde hon bryskt sin älskade dotter i hennes säng, släckte lampan och stängde dörren. - Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag skulle kunna slå mitt eget barn, att jag skulle kunna misshandla mitt eget kött och blod. Det var en fasansfull upplevelse att jag kunde vara så våldsam. Efter att hennes sambo, Agnes pappa, lämnat henne för en annan kvinna hade Karin ensam tagit hand om Agnes, som var ett år vid separationen. Karin arbetade på ett lager där det ständigt fattades folk. Lyften var många och tunga. - Det gick åt så mycket energi på jobbet. När jag kom hem fanns det inte mycket kraft kvar. Jag oroade mig jämt för om pengarna skulle räcka, och om jag var hemma en dag raserades hela ekonomin. Normala dagar gick det väl sådär, men om jag var det minsta sjuk orkade jag inte med Agnes. I efterhand har Karin förstått att hon efter separationen hela tiden levde nära den yttersta gränsen för vad hon klarade av. Hon hade ingen i sin närhet som kunde avlasta henne ibland, och även om hon älskade sin dotter mest av allt i hela värden blev det stundtals för mycket. - För ett litet barn finns det alltid nya saker att upptäcka och att ensam svara upp mot alla krav och behov är svårt. Det är kämpigt för alla, men nog ännu värre för den som också har det kämpigt ekonomiskt. Senare har jag förstått att det inte är ovanligt att just ensamstående mammor tappar kontrollen och gör sina barn illa. En stund efter att Karin stängt in sin dotter på hennes rum insåg hon vad hon gjort, hon mådde illa och kände en stor klump i magen. Vad hade hänt? Hur kunde hon? - Jag gick in till Agnes. Hon låg på sängen och kramade sitt gosedjur. När hon vände sig om var ögonen röda - och tomma. När jag försökte krama henne vände hon sig bort. Jag berättade att mamma varit sjuk, att jag inte visste vad jag gjorde och att jag lovade att det aldrig skulle hända igen. Det gick ett par veckor. Karin gjorde allt för Agnes, men märkte att dottern förändrats. Hon var inte lika glad hemma, började kissa på sig igen och satt mest i sängen och lekte med gosedjuret. Hon krånglade när de skulle äta, lekte med maten och kastade den på golvet. På förskolan var Agnes dock som tidigare. - Men min relation till henne urartade fullständigt. När hon krånglade blev jag urförbannad, flera gånger klämde jag henne alldeles för hårt i armen och några gånger slog jag henne i baken eller på ryggen. Ganska hårt. Hur kunde du göra din dotter illa? - Jaaa, jag fattar inte hur det kunde gå så långt. Det var som om en spärr släppte inom mig den där gången hon stökade ned så dant i köket. Jag blev som en annan människa. Karin har funderat mycket på om något i generna kan förklara hennes agerande, hon har försökt ta reda på om någon i släkten varit aggressiv och våldsam. En moster som bor i norra Sverige berättade att hennes mamma, Karins mormor, kunde få oväntade utbrott ibland och att hon också slog sina barn. Det hände ofta när hennes man var borta och hon själv fick ta hand om de nio pojkarna och flickorna. Karins mamma, som inte är i livet längre, berättade aldrig något om sin barndom. - Jag har kommit fram till att det nog finns något i generna som gjorde att min spärr brast. Men jag var under en oerhörd press då, hade inte blivit frisk efter sjukdomen och insåg att ekonomin nästa månad skulle totalkollapsa. Efteråt har jag insett att jag kände mig instängd i en trång bur och att jag inte fick tillräckligt med luft. En dag, det hade gått ett år efter de första slagen, frågade en förskollärare varför Agnes hade så stora blåmärken på ena överarmen. Karin stod alldeles tyst, hon kände sig yr och plötsligt började hon storgråta. Förskolläraren tog med henne in i ett rum där det inte fanns några barn eller andra vuxna. Orden bara forsade ur Karin. Efter att ha levt ensam med sin hemlighet i flera månader började hon berätta. Om hur det var på jobbet, om hur trött hon kände sig, om att hon gjort Agnes illa och så vidare. - Hon lyssnade och tog mina händer i sina. Hon ställde några frågor och lyssnade igen. Hon var inte fördömande eller anklagade utan satt bara där mitt emot mig. Det var första gången sedan min sambo stack som jag talade om känslor med en vuxen människa. Förskolläraren tog kontakt med socialtjänsten. Karin fick träffa både en psykolog och en kurator. De ordnade snabbt fram en stödfamilj som lovade att hand om Agnes då och då för att Karin skulle få tid för sig själv. - Både förskolläraren och de sociala myndigheterna borde ha polisanmält mig. Barnmisshandel är ju ett allvarligt brott, men jag vet inte varför de struntade i det. Jag har ännu inte vågat fråga. Jag tänker också på vad som hade hänt om jag varit man, om det varit en pappa som slagit sin dotter. I dag har det gått tre år sedan Karin gav sig på sin oskyldiga dotter, orden \"gav sig på\" och \"oskyldiga\" är hennes egna ord. För ett litet treårigt barn är aldrig \"skyldigt\" - inte ens om det grisat ned fullständigt i köket ... - Vi lever ganska bra nu. Jag var med i en samtalsgrupp där mammor som gjort sina barn illa samtalade om sina erfarenheter. Det tog lång tid innan Agnes litade på mig igen. Hur många gånger har jag inte tvingat mig att hålla igen när hon provocerar mig. - Som när hon med ett belåtet flin slänger potatisen på golvet och ler. I förra månaden tänkte jag att det är ett sätt för henne att bevisa att jag är hennes mamma. En mamma blir sur om man slänger maten på golvet, men hon slår inte sitt eget barn. När jag tänkt den tanken slängde jag själv en potatis på golvet. Insikten om att hon gjort Agnes illa får Karin ändå leva med resten av sitt liv. Några röster från barn och ungdomar Bris har en särskild telefonlinje dit barn och ungdomar kan ringa. Under år 2004 kontaktade 1.500 barn och ungdomar organisationen för att berätta om fysisk eller psykisk misshandel. Många av samtalen dokumenterades. Nedanstånde exempel från Bris hjälptelefon redovisades i den statliga utredning om barnmisshandel som presenterades 2001. En tioårig pojke berättar att mamma är snäll, men att hon blir dum då hon dricker sprit. Hon slår då sonen och överger hemmet på kvällen. Detta har pågått sedan pojken var fem år. En 17-årig pojke berättar att fadern, familjens överhuvud, slår både honom och mamma när han dricker. En 13-årig flicka berättar att både mamman och den nye styvpappan ger sig på henne. Mamman har försökt strypa henne med ett par jeans. En tolvårig flicka berättar att mamman och hennes pojkvän dricker. Pojkvännen slår både mamman och flickan. Därefter slår mamman flickan. En 13-årig pojke blir inlåst av sina föräldrar på sitt rum efter att båda föräldrarna slagit honom. En tolvårig flicka berättar att hon i uppfostrande syfte blir slagen av båda sina föräldrar med örfilar, rapp på baken, ibland med ett tillhygge när hon är \"olydig\". En 15-årig flicka har blivit slagen av pappan i tre år. Vid ett tillfälle kräktes hon. Hon vågar inte kontakta socialtjänsten. En 15-årig flicka berättar om att hennes psykiskt sjuke pappa slår henne. Flickan har skurit sig tidigare, rymt hemifrån och haft självmordstankar. En 15-årig flicka berättar om att hennes mamma förlöjligar henne och drar henne i håret. Pappan har sparkat henne i magen med motiveringen att hon inte skulle vara hans dotter. Två tonårsflickor är oroliga för sin kamrat som bor med sina föräldrar och en lillebror. De vet att flickan blir trakasserad av sin mamma som också gett henne en örfil inför hennes kamrater. På senare tid har de observerat blåmärken och tror att hon blir slagen. En pojke, elva år, berättar att båda föräldrarna låtsats att inte se honom när det passar dem att göra så. Han får ofta höra att han inte duger mycket till, att hans utseende lämnar övrigt att önska. En 13-årig flicka talar om att mamma och hennes nye pojkvän aldrig är hemma. På helgerna far de i väg och säger att \"det bästa sättet att bli vuxen är att uppfostra sig själv\". ", "article_category": "other"}
{"id": 24739, "headline": "”Fyra av tio våldsdömda får delad vårdnad av barn”", "summary": "Ny undersökning från BO: Domstolar försummar att göra riskbedömningar i vårdnadstvister.Gemensam vårdnad av barn har blivit en för stark huvudregel efter vårdnadsreformen 1998. Det visar en undersökning som barnombudsmannen Lena Nyberg gjort. I 43 procent av de tvistemål som undersökts dömde tingsrätten till gemensam vårdnad, trots att den ena föräldern hade fällts för våldsbrott inom familjen. I hela 56 procent av de fall som gällde umgänge tilldömdes den förälder som gjort sig skyldig till våld oövervakat umgänge med barnen. Domstolar och socialtjänst har skyldighet att göra en bedömning av risken för barn att fara illa hos en förälder som dömts för våld. Men det har gjorts i mindre än vart tredje fall.", "article": "Ett barn som lever i en familj där det förekommer eller har förekommit våld är mycket utsatt. Barnets trygghet står på spel. Barnet måste förhålla sig till att ha en eller två föräldrar som är våldsamma. Ett barn är ofta lojalt mot sina föräldrar och kan hamna i en livssituation där han eller hon tvingas att hantera motstridiga känslor och svåra upplevelser. Barnombudsmannen får många brev och telefonsamtal som rör tvister i samband med separationer och skilsmässor. Föräldrarna kan vara oense om det mesta som rör barnet och ofta förekommer uppgifter om våld i dessa komplicerade vårdnadstvister. Varje år upplever cirka 50 000 barn att deras föräldrar separerar. De flesta föräldrar kan enas om var barnet ska bo och hur vårdnaden och umgänget ska se ut när föräldrarna flyttar isär. Den vårdnadsreform som genomfördes 1998 betonar hur viktigt det är med samförstånd mellan föräldrar som separerar. Men den innebär också att en domstol kan döma till gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig detta. Kritikerna befarade att den nya lagen skulle leda till att föräldrar som gjort sig skyldiga till våld mot någon i familjen därmed skulle kunna få gemensam vårdnad om det gemensamma barnet. Förarbetena till lagen tar upp det faktum att det finns föräldrar som är olämpliga vårdnadshavare. De kan ha misshandlat, trakasserat eller begått andra övergrepp mot någon inom familjen. En annan omständighet som kan leda till ensam vårdnad kan vara att föräldrarnas konflikt är så djup att de inte kan samarbeta om barnet. I de flesta fall är det bäst för barnet om föräldrarna har gemensam vårdnad. Det är också en rättighet som finns inskriven både i föräldrabalken och i barnkonventionen. Men i de mycket komplicerade tvister där barnet kan utsättas för risk att skadas och där konflikterna går vidare till domstol får det inte schablonmässigt dömas till gemensam vårdnad. Barnombudsmannens studie ”När tryggheten står på spel” visar på brister i hur domstolarna tillämpar lagen. I studien analyseras om domstolar dömer till gemensam vårdnad när det förekommer uppgifter om våld inom familjen. Studien avser enbart mål där uppgifter om våld förs fram och omfattar 258 mål i tingsrätter från 2002 med tillhörande utredningar från socialtjänsten. 408 barn mellan 1 och 17 år berörs. Vi har undersökt vilka konsekvenser det får för domslutet om det finns en fällande dom mot någon när det gäller våldsbrott inom familjen. I 42 av de 258 fallen är föräldrarna oense om vårdnaden samtidigt som det finns en fällande dom i brottmål mot en förälder för våld inom familjen. I 18 fall (43 procent) dömdes det till gemensam vårdnad om barnet eller barnen trots att den ene föräldern var dömd för brott mot någon inom familjen. I 23 fall (55 procent) fick mamman ensam vårdnad och i ett fall fick pappan ensam vårdnad. En viktig utgångspunkt ska vara att ensam vårdnad är det bästa för barnet när det har förekommit våld inom familjen. Barnet kan på så vis skyddas från den våldsamme förälderns beteende. En förälder som har ensam vårdnad kan fatta beslut i frågor som har avgörande betydelse för barnets uppväxt. Vid gemensam vårdnad kan en förälder till exempel motsätta sig att barnet får psykiatrisk hjälp för att bearbeta traumatiska upplevelser. Ett stort antal barn som utsätts för fysiskt våld blir det i hemmet av en annan inom familjen. Det är inte ovanligt att våld drabbar mer än en familjemedlem. Brottsförebyggande rådet (Brå) har visat att i 35 procent av det totala antalet anmälda misshandelsfall i hemmet har ytterligare en person utsatts för brott av en familjemedlem. Vi vet från andra undersökningar att av de kvinnor som blivit slagna av sina män har mer än hälften uppgivit att barnen sett eller hört mannen vara våldsam. Vi har undersökt vad det får för konsekvenser för domstolens bedömning att en förälder fällts för våldsbrott mot en familjemedlem. I de 139 fall som rör umgänge är den ena föräldern dömd för brott mot en familjemedlem i 41 fall (29 procent).När det finns en fällande dom i brottmål mot en av föräldrarna döms det till umgänge i sällskap med en kontaktperson i 15 av 41 fall (37 procent), men i hela 56 procent av fallen döms det till oövervakat umgänge. Endast i tre fall (7 procent) döms inget umgänge ut med den förälder som har gjort sig skyldig till våld. Domstolen ska göra en bedömning av risken för att barnet kan komma att fara illa hos en förälder som gjort sig skyldig till våld. Först när den bedömningen är gjord kan domstolen avgöra umgängesfrågan. Lagen innebär att det inte behöver vara ställt utom allt rimligt tvivel att barnet ska fara illa för att det ska få betydelse för en dom om vårdnad, boende och umgänge. I mindre än vart tredje fall har domstolarna gjort riskbedömningar. Socialtjänsten har i nästan lika liten utsträckning gjort de riskbedömningar som de har skyldighet till, visar vår studie. En riskbedömning ska göras av domstolen för att utreda om barnet riskerar att fara illa. Det ska alltid ske när uppgifter om våld förekommer i tvister om vårdnad, boende och umgänge. Domstolen är skyldig att göra en grundlig utredning av om barnet riskerar att fara illa vid exempelvis umgänge med en förälder. Det måste också vägas in om det är den ena föräldern som har utsatts för våld eller riskerar att utsättas för våld. Barn som bevittnar våld mot en förälder är utsatta för psykiskt våld, vilket för barnet kan vara mycket traumatiskt. Barnet kan vara rädd för den våldsamme föräldern, oavsett om barnet själv utsätts för fysiskt våld eller inte. Det är mycket viktigt att redovisa att det har gjorts riskbedömningar. I vissa fall kan det av hänsyn till barnet vara viktigt att undvika att redovisa hela bedömningen. Här måste domstolar och socialtjänst formulera sig väl så att barnet inte kränks av det som sägs i en dom eller en utredning. Vårdnadsreformen verkar ha medfört att det oftare döms till gemensam vårdnad i mål där det förekommer uppgifter om våld inom familjen än vad som avsågs med den nya lagstiftningen 1998. Gemensam vårdnad tycks ha blivit en för stark huvudregel och riskbedömningar om barnet kan komma att fara illa hamnar ibland i skymundan. Domstol och socialtjänst måste tydligare än i dag visa varför de anser att gemensam vårdnad är bäst för det enskilda barnet även när våld har förekommit inom familjen. Vi menar vidare att det tydligt måste framgå på vilket sätt ett barn gynnas av att bo tillsammans med en förälder som har använt våld mot en familjemedlem. När det beslutas om umgänge ska det framgå varför domstolen i förekommande fall anser att ett umgänge är till barnets bästa och hur barnet ska skyddas om det finns risk för att det kan komma att fara illa. Barnets egna åsikter måste givetvis också komma fram. Syftet med en risk-bedömning är enligt vår tolkning att väga barnets behov av och rätt till skydd mot barnets behov av och rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Det är också viktigt att ta reda på vad som ligger bakom att en förälder för fram ogrundade uppgifter om våld. Den som medvetet för fram sådana ogrundade uppgifter kan vara olämplig som vårdnadshavare. En förälders rädsla för att ett barn ska fara illa kan vara verklig men ogrundad. Socialtjänstens utredare och domstolarna har, enligt vår uppfattning, generellt sett inte tillräcklig kunskap om sambandet mellan våld mot en förälder och risken att barnet far illa av detta. Alla barn ska ha möjlighet att träffa båda sina föräldrar under sin uppväxt. En förälder som är eller har varit våldsam måste få en möjlighet att ändra sitt beteende och på sikt kunna finnas med i barnets liv. Ett sätt att lösa detta är att införa tidsbegränsade domar i mål om vårdnad, boende och umgänge för att barnet inte ska berövas en av sina föräldrar för alltid. Om det har förekommit våld inom familjen kan det vara bra för barnet att under en period inte umgås med en förälder som har varit våldsam. Utgångspunkten ska alltid vara att garantera barnets trygghet. Vår studie ”När tryggheten står på spel” visar att socialtjänstens utredare och domstolarna inte har tillräcklig kunskap om att barn kan fara illa av att umgås med en förälder som har varit våldsam mot en annan familjemedlem. Det saknas tillräcklig kunskap om att ett barn kan fara illa av att föräldrarna har gemensam vårdnad. Socialstyrelsen och Domstolsverket bör få i uppdrag att utarbeta rutiner för ett bättre samarbete i dessa frågor. De som arbetar med dessa mål ska erbjudas relevant utbildning om barns rättigheter och behov. FN:s barnrättskommitté påpekade nyligen att domares specialistkompetens när det gäller barn behöver stärkas. De domare som avgör frågor om vårdnad, boende och umgänge har sällan sådana specialistkunskaper i dag. Barnets trygghet måste sättas främst. Riskbedömningar måste göras när det förekommer uppgifter om våld inom familjen. Tidsbegränsade domar i vårdnads-, boende- och umgängestvister kan vara en lösning för att barnet på sikt ska kunna ha kontakt med båda sina föräldrar. Den vårdnadskommitté som just nu ser över föräldrabalken bör ta våra förslag på allvar. Lena Nyberg ", "article_category": "other"}
{"id": 24770, "headline": "\"Lägg ned Lärarhögskolan och satsa på universiteten\"", "summary": "Folkpartiet kräver en total reformering av den svenska lärarutbildningen.. Lärarutbildningen har i dag för låg kvalitet och för låg status. Utbildningen av lärare måste integreras med den ämnesvisa utbildningen vid universiteten. Lärarhögskolan i Stockholm bör därmed avvecklas som eget lärosäte. Det föreslår folkpartiet i ett nytt utbildningspolitiskt program. De tekniska universiteten kan utbilda ämneslärare i matematik och naturorienterande ämnen, Handelshögskolan i ekonomi. En särskild mastersexamen inrättas för gymnasielärare. I grundskolan återinförs riktiga låg- och mellanstadielärare. Krav bör ställas på friskolorna att endast anställa behöriga lärare.", "article": "Lärarutbildningen i Sverige har för låg kvalitet och för låg status. Det är mycket allvarligt. Ska vi kunna förbättra resultaten i svenskt skolväsende är en högt kvalificerad lärarutbildning en nyckel. Dagens lärarutbildning är dock snarare en del av problemen än en del av lösningen. Lärarutbildningen har genomgått stora reformer i Sverige under senare årtionden. Dessa har varit starkt ideologiskt präglade. Tankegångarna bakom reformerna har varit att förstärka skolans sociala roll och tona ned kunskapsinriktningen i läraryrket. Detta har lett till att ämneskunskaperna har betonats mindre och förmågan att kunna \"lite om mycket\" betonats mer. På 1980-talet avskaffades stadielärarna i utbildningen och ersattes av grundskollärare med två olika inriktningar: årskurserna 1-7 och årskurserna 4-9. Indelningen i just dessa årskurser är för de flesta helt obegriplig. En gymnasielärare läste tidigare in ämnen som motsvarar minst 140 poäng på universiteten. Ämneskunskaperna skulle vara desamma som andra akademiker läste in. Numera har ämneskunskapernas omfattning reducerats kraftigt. Blivande lärare läser särskilda ämneskurser, annorlunda än andra universitetsstudenters. Det har således blivit svårare än tidigare för andra akademiker att växla in på lärarbanan. Det anmärkningsvärda med svenska lärarutbildningsreformer är att de nästan aldrig utgått från vad som är bäst för att eleverna ska uppnå skolans kunskapsmål, utan att helt andra syften ständigt stått i fokus. Olika undersökningar och utvärderingar relativt nyligen bekräftar bilden av en lärarutbildning med stora brister. Lärarnas riksförbund redovisade i november 2004 en enkät där bara 36 procent av nya lärare för små barn anser att de fått tillräcklig träning i att utbilda elever i läsning, skrivning och räkning - skolans viktigaste uppdrag. Universitetskansler Sigbrit Franke redovisade för ett par år sedan en studie över bristande effektivitet i lärarutbildningen. Hennes slutsats var att lärarutbildningen skulle kunna förkortas med cirka 30 procent om studenterna läste i samma tempo som övriga svenska högskolestuderande. Vårt grannland Finland har behållit en hög ämnesinriktning i sin lärarutbildning. Den äger självklart rum på universiteten och inte på särskilda lärarhögskolor. Man kräver magisterexamen i ämnen för att bli lärare. I Finland finns det tio förstahandssökande till varje plats på klasslärarutbildningen. Där kan man välja och vraka bland de sökande. Läraryrket har hög status och lärarutbildningen är mycket attraktiv på arbetsmarknaden i övrigt. Finland når väsentligt högre resultat i sitt skolväsende än Sverige. I takt med att den svenska lärarutbildningen försämrats har det uppfattats som mindre dramatiskt att anställa obehöriga lärare. \"Måste alla som är på skolan vara utbildade lärare?\" frågade exempelvis Kommunförbundets skolchef i en DN-intervju vid skolstarten 2003. Att dela upp lärarna i behöriga och obehöriga tyckte hon var \"smaklöst\". Emellanåt föreslås att kommunerna själva skall få större frihet att bestämma vem man vill anställa som lärare. Kraven måste uppfattas så att man vill öppna för att i större utsträckning anställa obehöriga lärare. Enligt folkpartiets uppfattning vore det totalt fel väg att gå att möta sänkt kvalitet i lärarutbildningen med sänkta eller borttagna behörighetskrav i skolväsendet. Det kan ju tyckas som en motsättning att först döma ut lärarutbildningen för att i nästa andetag kräva att endast utbildade lärare skall få anställas. Vi menar dock att skärpta behörighetskrav i skollagen bör genomföras när riksdagen har fattat beslut om en omfattande reform som kraftigt höjer kvaliteten i svensk lärarutbildning. I dag får kommunerna anställa obehöriga lärare om det inte finns några behöriga sökande. För att spara pengar och kringgå behörighetskraven kan kommunen då se till att det inte finns några behöriga sökande genom att inte annonsera eller genom att annonsera ut kombinationstjänster mellan olika ämnen som få lärare behärskar. I skollagen finns heller inget krav att fristående skolor skall ha behöriga lärare. När huvuddelen av friskolorna i dag har en allmän inriktning, som konkurrerar med den kommunala skolan, är det inte orimligt att samma legala ramverk skall gälla för kommunala skolor och fristående skolor. I debatten framförs ibland synpunkten att personer med hög akademisk utbildning, till exempel civilingenjörer, borde kunna anställas som lärare i svensk skola. Det är en uppfattning som vi delar. Ett särskilt utbildningsspår bör därför införas, som innebär att den som redan har tillgodogjort sig ämneskunskaper i en annan utbildning enbart behöver komplettera med en kortare kurs inom lärarutbildningen för att uppnå behörighet. F olkpartiets utbildningspolitiska programgrupp offentliggör i morgon det programförslag, \"Återupprätta bildningsskolan\", som skall föreläggas folkpartiets landsmöte i augusti. En av de viktigare strukturreformerna en ny regering måste driva igenom är en total reformering av den svenska lärarutbildningen. Hörnstenarna i en sådan reform bör i allt väsentligt vara följande: 1. Att helt avskaffa de båda nuvarande utbildningsspåren \"tidigarelärare\" för årskurserna 1-7 och \"senarelärare\" för 4-9. 2. Att i stället inrätta lågstadielärare och mellanstadielärare, med kompetens att vara klasslärare i samtliga teoretiska ämnen på respektive stadium. Särskild tonvikt skall läggas på lågstadielärarnas förmåga att lära ut läsning, skrivning och räkning. 3. Att införa ämneslärarutbildning för lärarbehörighet på högstadium och gymnasium. 4. Att förskollärar- och fritidspedagogutbildning åter ges en egen identitet. 5. Att det skall krävas en akademisk kandidatexamen i max två ämnen för att utbildas till ämneslärare på grundskolans högstadium. 6. Att det skall krävas en akademisk magisterexamen i max två ämnen för att utbildas till ämneslärare i gymnasiet. Efter godkänd lärarutbildning och praktik skall en mastersexamen utfärdas. 7. Att ämnet den teoretiska pedagogiken och allmän skolkunskap med betygsättning omfattar 20 poäng. 8. Att praktiken omfattar minst 20 poäng och skall vara handledd av erfarna metodiklärare från lärarutbildningen och av kompetenta handledare från praktikskolan. Dagens situation där handledningen överlåts åt kommunerna har resulterat i kaos. 9. Att ämneslärare i matematik, naturorienterande ämnen och teknikämnen ska utbildas vid våra tekniska universitet. Kungliga Tekniska högskolan, Chalmers i Göteborg med flera skall således ges examinationsrätt för lärare i dessa ämnen. 10. På motsvarande sätt bör till exempel Handelshögskolan kunna ges examinationsrätt för lärare i ekonomi och Karolins-ka institutet för lärare inom biologi och kemi. 11. Att en lärarutbildning alltid skall vara integrerad med den ämnesvisa utbildningen vid universiteten. Lärarhögskolan i Stockholm bör därmed avvecklas som eget lärosäte. Lärarutbildningarna i Stockholm integreras i stället i Stockholms universitet, KTH, Karolinska, Handelshögskolan och Södertörns högskola. När riksdagen har beslutat om en lärarutbildningsreform som på detta sätt har hög kvalitet i fokus, är det dags att skärpa behörighetskraven för skolhuvudmännen i svenskt skolväsende. 12. Kommunerna tillåts inte längre att fastanställa obehöriga lärare. 13. En obehörig lärare med ämneskompetens kan komplettera med 20 poäng pedagogik för att uppnå behörighet. En person som har ämneskompetens behöver läsa in 20 poäng pedagogik och 20 poäng praktik. 14. När lärarutbildningsreformen är genomförd införs även ett krav i skollagen om att samma behörighetskrav som gäller kommunala skolor skall gälla för fristående skolor. 15. På sikt ersätts behörighetsbegreppet med en lärarlegitimation av motsvarande typ som gäller för läkare. Legitimeringen skall ske av Statens skolverk och får inte utvecklas till något fackligt styrt skråväsende. Vi inser att genomförandet av ny stor lärarutbildningsreform i Sverige innebär ytterligare en omvälvande omstrukturering i ett skolväsende som redan är sönderreformerat. De problem vi nu ser med sjunkande resultat i svensk skola och med en alltför låg attraktionskraft till läraryrket är emellertid inget Sverige kan stå likgiltigt inför. Det är dags att erkänna att svensk utbildningspolitik i många avseenden varit inne på fel spår. Lars Leijonborg Partiledare (fp) Jan Björklund Skoltalesman (fp) Ulf Nilsson Riksdagsledamot (fp), 2:e vice ordförande utbildningsutskottet ", "article_category": "other"}
{"id": 24771, "headline": "”Lägg ned Lärarhögskolan och satsa på universiteten”", "summary": "Folkpartiet kräver en total reformering av den svenska lärarutbildningen. Lärarutbildningen har i dag för låg kvalitet och för låg status. Utbildningen av lärare måste integreras med den ämnesvisa utbildningen vid universiteten. Lärarhögskolan i Stockholm bör därmed avvecklas som eget lärosäte. Det föreslår folkpartiet i ett nytt utbildningspolitiskt program. De tekniska universiteten kan utbilda ämneslärare i matematik och naturorienterande ämnen, Handelshögskolan i ekonomi. En särskild mastersexamen inrättas för gymnasielärare. I grundskolan återinförs riktiga låg- och mellanstadielärare. Krav bör ställas på friskolorna att endast anställa behöriga lärare.", "article": "Lärarutbildningen i Sverige har för låg kvalitet och för låg status. Det är mycket allvarligt. Ska vi kunna förbättra resultaten i svenskt skolväsende är en högt kvalificerad lärarutbildning en nyckel. Dagens lärarutbildning är dock snarare en del av problemen än en del av lösningen. Lärarutbildningen har genomgått stora reformer i Sverige under senare årtionden. Dessa har varit starkt ideologiskt präglade. Tankegångarna bakom reformerna har varit att förstärka skolans sociala roll och tona ned kunskapsinriktningen i läraryrket. Detta har lett till att ämneskunskaperna har betonats mindre och förmågan att kunna ”lite om mycket” betonats mer. På 1980-talet avskaffades stadielärarna i utbildningen och ersattes av grundskollärare med två olika inriktningar: årskurserna 1–7 och årskurserna 4–9. Indelningen i just dessa årskurser är för de flesta helt obegriplig. En gymnasielärare läste tidigare in ämnen som motsvarar minst 140 poäng på universiteten. Ämneskunskaperna skulle vara desamma som andra akademiker läste in. Numera har ämneskunskapernas omfattning reducerats kraftigt. Blivande lärare läser särskilda ämneskurser, annorlunda än andra universitetsstudenters. Det har således blivit svårare än tidigare för andra akademiker att växla in på lärarbanan. Det anmärkningsvärda med svenska lärarutbildningsreformer är att de nästan aldrig utgått från vad som är bäst för att eleverna ska uppnå skolans kunskapsmål, utan att helt andra syften ständigt stått i fokus. Olika undersökningar och utvärderingar relativt nyligen bekräftar bilden av en lärarutbildning med stora brister. Lärarnas riksförbund redovisade i november 2004 en enkät där bara 36 procent av nya lärare för små barn anser att de fått tillräcklig träning i att utbilda elever i läsning, skrivning och räkning – skolans viktigaste uppdrag. Universitetskansler Sigbrit Franke redovisade för ett par år sedan en studie över bristande effektivitet i lärarutbildningen. Hennes slutsats var att lärarutbildningen skulle kunna förkortas med cirka 30 procent om studenterna läste i samma tempo som övriga svenska högskolestuderande. Vårt grannland Finland har behållit en hög ämnesinriktning i sin lärarutbildning. Den äger självklart rum på universiteten och inte på särskilda lärarhögskolor. Man kräver magisterexamen i ämnen för att bli lärare. I Finland finns det tio förstahandssökande till varje plats på klasslärarutbildningen. Där kan man välja och vraka bland de sökande. Läraryrket har hög status och lärarutbildningen är mycket attraktiv på arbetsmarknaden i övrigt. Finland når väsentligt högre resultat i sitt skolväsende än Sverige. I takt med att den svenska lärarutbildningen försämrats har det uppfattats som mindre dramatiskt att anställa obehöriga lärare. ”Måste alla som är på skolan vara utbildade lärare?” frågade exempelvis Kommunförbundets skolchef i en DN-intervju vid skolstarten 2003. Att dela upp lärarna i behöriga och obehöriga tyckte hon var ”smaklöst”. Emellanåt föreslås att kommunerna själva skall få större frihet att bestämma vem man vill anställa som lärare. Kraven måste uppfattas så att man vill öppna för att i större utsträckning anställa obehöriga lärare. Enligt folkpartiets uppfattning vore det totalt fel väg att gå att möta sänkt kvalitet i lärarutbildningen med sänkta eller borttagna behörighetskrav i skolväsendet. Det kan ju tyckas som en motsättning att först döma ut lärarutbildningen för att i nästa andetag kräva att endast utbildade lärare skall få anställas. Vi menar dock att skärpta behörighetskrav i skollagen bör genomföras när riksdagen har fattat beslut om en omfattande reform som kraftigt höjer kvaliteten i svensk lärarutbildning. I dag får kommunerna anställa obehöriga lärare om det inte finns några behöriga sökande. För att spara pengar och kringgå behörighetskraven kan kommunen då se till att det inte finns några behöriga sökande genom att inte annonsera eller genom att annonsera ut kombinationstjänster mellan olika ämnen som få lärare behärskar. I skollagen finns heller inget krav att fristående skolor skall ha behöriga lärare. När huvuddelen av friskolorna i dag har en allmän inriktning, som konkurrerar med den kommunala skolan, är det inte orimligt att samma legala ramverk skall gälla för kommunala skolor och fristående skolor. I debatten framförs ibland synpunkten att personer med hög akademisk utbildning, till exempel civilingenjörer, borde kunna anställas som lärare i svensk skola. Det är en uppfattning som vi delar. Ett särskilt utbildningsspår bör därför införas, som innebär att den som redan har tillgodogjort sig ämneskunskaper i en annan utbildning enbart behöver komplettera med en kortare kurs inom lärarutbildningen för att uppnå behörighet. F olkpartiets utbildningspolitiska programgrupp offentliggör i morgon det programförslag, ”Återupprätta bildningsskolan”, som skall föreläggas folkpartiets landsmöte i augusti. En av de viktigare strukturreformerna en ny regering måste driva igenom är en total reformering av den svenska lärarutbildningen. Hörnstenarna i en sådan reform bör i allt väsentligt vara följande: 1. Att helt avskaffa de båda nuvarande utbildningsspåren ”tidigarelärare” för årskurserna 1–7 och ”senarelärare” för 4–9. 2. Att i stället inrätta lågstadielärare och mellanstadielärare, med kompetens att vara klasslärare i samtliga teoretiska ämnen på respektive stadium. Särskild tonvikt skall läggas på lågstadielärarnas förmåga att lära ut läsning, skrivning och räkning. 3. Att införa ämneslärarutbildning för lärarbehörighet på högstadium och gymnasium. 4. Att förskollärar- och fritidspedagogutbildning åter ges en egen identitet. 5. Att det skall krävas en akademisk kandidatexamen i max två ämnen för att utbildas till ämneslärare på grundskolans högstadium. 6. Att det skall krävas en akademisk magisterexamen i max två ämnen för att utbildas till ämneslärare i gymnasiet. Efter godkänd lärarutbildning och praktik skall en mastersexamen utfärdas. 7. Att ämnet den teoretiska pedagogiken och allmän skolkunskap med betygsättning omfattar 20 poäng. 8. Att praktiken omfattar minst 20 poäng och skall vara handledd av erfarna metodiklärare från lärarutbildningen och av kompetenta handledare från praktikskolan. Dagens situation där handledningen överlåts åt kommunerna har resulterat i kaos. 9. Att ämneslärare i matematik, naturorienterande ämnen och teknikämnen ska utbildas vid våra tekniska universitet. Kungliga Tekniska högskolan, Chalmers i Göteborg med flera skall således ges examinationsrätt för lärare i dessa ämnen. 10. På motsvarande sätt bör till exempel Handelshögskolan kunna ges examinationsrätt för lärare i ekonomi och Karolins-ka institutet för lärare inom biologi och kemi. 11. Att en lärarutbildning alltid skall vara integrerad med den ämnesvisa utbildningen vid universiteten. Lärarhögskolan i Stockholm bör därmed avvecklas som eget lärosäte. Lärarutbildningarna i Stockholm integreras i stället i Stockholms universitet, KTH, Karolinska, Handelshögskolan och Södertörns högskola. När riksdagen har beslutat om en lärarutbildningsreform som på detta sätt har hög kvalitet i fokus, är det dags att skärpa behörighetskraven för skolhuvudmännen i svenskt skolväsende. 12. Kommunerna tillåts inte längre att fastanställa obehöriga lärare. 13. En obehörig lärare med ämneskompetens kan komplettera med 20 poäng pedagogik för att uppnå behörighet. En person som har ämneskompetens behöver läsa in 20 poäng pedagogik och 20 poäng praktik. 14. När lärarutbildningsreformen är genomförd införs även ett krav i skollagen om att samma behörighetskrav som gäller kommunala skolor skall gälla för fristående skolor. 15. På sikt ersätts behörighetsbegreppet med en lärarlegitimation av motsvarande typ som gäller för läkare. Legitimeringen skall ske av Statens skolverk och får inte utvecklas till något fackligt styrt skråväsende. Vi inser att genomförandet av ny stor lärarutbildningsreform i Sverige innebär ytterligare en omvälvande omstrukturering i ett skolväsende som redan är sönderreformerat. De problem vi nu ser med sjunkande resultat i svensk skola och med en alltför låg attraktionskraft till läraryrket är emellertid inget Sverige kan stå likgiltigt inför. Det är dags att erkänna att svensk utbildningspolitik i många avseenden varit inne på fel spår. Lars Leijonborg Partiledare (fp) Jan Björklund Skoltalesman (fp) Ulf Nilsson Riksdagsledamot (fp), 2:e vice ordförande utbildningsutskottet ", "article_category": "other"}
{"id": 24787, "headline": "”Presstödet gynnar främst lönsam borgerlig press”", "summary": "Det statliga stödet till pressen får paradoxala effekter. Syftet med presstödet var att upprätthålla mångfald, men i stället tilltar ägarkoncentrationen bland landsortstidningarna. Konkurrensen minskar. Borgerliga förstatidningar har genom fusioner tagit kontroll över flera socialdemokratiska andratidningar. På så sätt får lönsamma borgerliga tidningskoncerner 95 av de 148 miljoner kronor som 2004 betalades till socialdemokratisk landsortspress, skriver fyra forskare vid JMK på Stockholms universitet.", "article": "I oktober 2004 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdraget att utreda det statliga stödet till dagspressen. Ett av direktiven till kommittén är att analysera de samarbeten och sammanslagningar som har skett på dagstidningsområdet. Redan i direktivens ordalydelse har alltså regeringen valt att försöka skyla över den koncentrationsprocess som har pågått de senaste fem åren. Det som kallas för samarbeten och sammanslagningar borde ha beskrivits med sitt verkliga namn – skapandet av lokala annonsmonopol. Enligt utbildnings- och kulturdepartementet bör statens direkta insatser verka för att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Vad som menas med mångfald har skiftat över tid, från att ursprungligen innebära många oberoende tidningsföretag till att i dag snarast innebära att många röster ska finnas representerade i tidningarna. I den mediepolitiska debatten har dagstidningarna kommit i bakvattnet – presstödets existens har fungerat som något av ett blocköverskridande alibi för att mångfalden upprätthålls. I stället har fokus i debatten varit å ena sidan familjen Bonniers växande medieägande, å andra sidan tv-marknadens framtida struktur. Detta är beklagligt, eftersom dagstidningarna har en särskilt stark ställning i Sverige. I synnerhet gäller det landsortstidningarna, vilka står för ungefär en fjärdedel av reklamkakan i landet och dessutom utgör den kanske viktigaste källan till nyhetsinhämtning för stora delar av befolkningen. Landsortstidningen är i många fall också den enda tillgängliga källan för lokala nyheter. Vår forskning vid JMK på Stockholms universitet om mediestrukturella skiften i Sverige har koncentrerat sig på området utanför storstadsregionerna – ett område som ofta har varit förbisett i debatten. Vi har kartlagt förändringar i den politiska och ekonomiska strukturen på marknaden för prenumererade landsortstidningar med utgivning minst tre dagar i veckan. Vi har alltså inte studerat storstadstidningar eller landsortstidningar med fådagarsutgivning. Som helhet dominerar i dag de 87 tidningar som ingår i vår kartläggning i så mycket som 243 av landets 289 kommuner – ett område som berör 5,7 miljoner av landets invånare. Totalt fördelas presstöd i form av allmänt driftstöd om 160 miljoner kronor till landsortstidningar som är verksamma inom dessa områden. Dessutom utbetalas distributionsstöd för samutdelning av tidningar och tillfälligt utvecklingsstöd för att möjliggöra investeringar i driftsstödsberoende dagstidningar. Den prenumererade dagstidningen som medium stöds också generellt genom lägre moms och rabatt på reklamskatten. Ovanpå detta håller nu på att etableras en paradoxal konsekvens av det allmänna driftstödets tillämpning – lokala annonsmonopol för tidningsföretagen. Vår historiskt inriktade undersökning visar att ägarkoncentrationen bland landsortstidningarna har tilltagit steg för steg under de senaste 25 åren. Läget i dag är särskilt allvarligt. Sex tidningskoncerner – Gota Media, Nya Wermlands-Tidningen, Mitt Media, Centertidningar, Norrköpings Tidningar samt Herenco – kontrollerar redan mer än hälften av den totala landsortsupplagan på knappt två miljoner exemplar. Dessa koncerner är mycket lönsamma och har på aggregerad nivå gått med vinst i över två decennier, oberoende av konjunkturläge. Enligt de senaste boksluten har de sex koncernerna samlat på sig omkring två miljarder kronor i likvida vinstmedel, vilket kan jämföras med exempelvis Bonnier AB:s likvida medel på 427 miljoner kronor vid samma tidpunkt. Till detta skall läggas ett liberalt kluster med korsägande, där ytterligare sex kontrollerande ägare kan identifieras. Dessa står för ytterligare drygt 20 procent av den totala upplagan för flerdagarsutgivna landsortstidningar. Länge fusionerades bara tidningar med samma politiska tendens. Under de senaste fem åren har det skett ett tydligt trendbrott mot denna regel, då åtta fusioner över den politiska blockgränsen har observerats. Borgerliga förstatidningar har i samtliga fall tagit kontrollen över socialdemokratiska andratidningar. Detta har skapat en struktur som närmast kan liknas vid lokala annonsmonopol i Visby, Norrköping, Umeå, Eskils-tuna, Örebro, Sundsvall och Gävle. Det färskaste exemplet kommer från Karlskrona, där Gota Media, som äger förstatidningen Blekinge Läns Tidning, tillsammans med en partner i december tog över kontrollen av den socialdemokratiska andratidningen Sydöstran. Tydligt är att ekonomiska orsaker har varit mest drivande bakom fusionerna; den säljande arbetarrörelsen har hittills fått behålla rätten att utse politisk chefredaktör. Fusioner av denna typ medför tydliga ekonomiska skalfördelar, eftersom det gemensamma företaget vid sidan av redaktionerna kan slå samman samtliga övriga verksamhetsgrenar – som tryckeri, annonsförsäljning och kundtjänst. Det paradoxala är att de socialdemokratiska tidningarna fortsätter att få presstöd, i form av allmänt driftstöd, trots de påtagliga rationaliseringsvinster som tidningskoncernerna gör. På detta sätt erhåller kraftigt vinstgivande borgerliga tidningskoncerner redan en majoritet av det presstöd – 95 av 148 miljoner kronor – som riktas till flerdagarsutgivna landsortstidningar med socialdemokratiska ledarsidor (se tabell). Mycket talar för att återstående socialdemokratiska tidningar – Dala-Demokraten, Värmlands Folkblad samt Östran/Nyheterna – också på sikt kommer att gå samman med sina borgerliga huvudkonkurrenter, dels för att kunna klara framtida investeringar, dels för att presstödet tillsammans med den avsevärda rationaliseringspotentialen gör fusioner ekonomiskt mycket gynnsamma. Presstödet i sin nuvarande utformning och tillämpning skapar alltså incitament för minskad konkurrens och ökad ägarkoncentration på det lokala planet, tvärtemot den ursprungliga idén om ökad konkurrens och mångfald. Därmed motverkas i ägarledet den mångfald av pressröster och mediekanaler som både läsare och annonsörer i medierna behöver. De senaste årens konsolidering genom ägarkoncentration har bidragit till att allt fler kommuner har fått allt färre oberoende tidningsröster. I dag råder verklig konkurrens, med två oberoende tidningar som är någorlunda jämnstarka gällande hushållstäckning, endast i var tionde svensk kommun utanför storstadsregionerna. Mer än 5,3 av 5,7 miljoner svenskar i det undersökta området saknar verklig konkurrens på tidningsmarknaden. För annonsörerna innebär lokala annonsmonopol ofrånkomligen högre priser på sikt. Också för läsarna är utvecklingen skadlig, eftersom redaktionerna inte längre behöver anstränga sig lika mycket för att få fram konkurrenskraftiga och intressanta nyheter. Ännu så länge lever samtliga fusionerade tidningar vidare med separata åsikts- och nyhetsredaktioner. Trots detta riskerar ägarkoncentrationen att ge upphov till en växande grad av tolkningsgemenskap i stället för konkurrens på nyhetsplats, inte minst genom att samma ägare utser ansvarig utgivare för båda tidningarna. Redan har det i Umeå pågått diskussioner om en sammanslagning av nyhetsredaktionerna på Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. I Gävle skapade Gävle Dagblad och Arbetarbladet i samband med fusionen en gemensam sportredaktion. En analys av presstödets effekter på mångfalden ger alltså vid handen att den offentliga konkurrens-stimulans om 160 miljoner kronor, som det selektiva presstödet till flerdagarsutgivna landsortstidningar syftar till, möjligen kan sägas skapa en mångfald av åsikter och samhälls-opinioner genom att socialdemokratiska ledarsidor tills vidare överlever. I övrigt får presstödet i sin nuvarande utformning en negativ eller i bästa fall neutral inverkan på mångfalden. Utvecklingen mot en ökad ägarkoncentration och tolkningsgemenskap är troligen oåterkallelig bland den stora grupp inom landsortspressen som vi studerat. Merparten av presstödet till flerdagarsutgivna landsortstidningar tillfaller nu koncerner med lokala annonsmonopol. Presstödsutredningen har bevisbördan, om man vill rättfärdiga presstödets nuvarande form och tillämpning. Den som betyder att presstödet i många fall gynnar en stärkt ägarkoncentration och hotar att missgynna mångfalden av röster. HÅKAN LINDHOFF JACOB JONMYREN TOMAS JOHANSSON NIKLAS TRIEB ", "article_category": "other"}
{"id": 24796, "headline": "\"Nära hälften av v-väljarna beredda rösta på Schyman\"", "summary": "Ett nytt parti lett av Gudrun Schyman skulle inte bli ett brett feministiskt parti utan snarare ett feministiskt alternativ till vänsterpartiet. Hela 44,2 procent av vänsterpartiets väljare uppger att de troligen skulle rösta på en Schymanlista i nästa val. Det visar en ny undersökning från Demoskop av partiernas chanser att locka väljare. Junilistan är till största delen borgerlig, även om dess starkaste potential finns bland miljöpartister, 18,8 procent. Junilistan skulle kunna bli vågmästare i riksdagen efter valet om dagens partisympatier står sig, skriver Demoskops chef Markus Uvell.", "article": "Det är länge sedan den inrikespolitiska situationen var så spännande som nu. Inte nog med att rörligheten mellan partier och block är ovanligt stor, två nya partier överväger dessutom att kandidera till riksdagen. Diskussionen om dessa två partier - Gudrun Schymans eventuella feministparti och EU-parlamentsvalets stora skräll Junilistan - blir lätt överdriven. Var femte väljare kan tänka sig att rösta på de nya partierna, har det till exempel konstaterats. Nu säger just detta inte särskilt mycket. En stor del av väljarkåren \"kan tänka sig\" att rösta på något annat parti, utan att de på allvar överväger att göra det. Men även vid en mer försiktig bedömning av partiernas potential är det uppenbart att de skulle kunna få dramatiska följder för svensk politik. Demoskop har i två omgångar, 26/1-2/2 och 23/2-2/3, undersökt svenska folkets attityder i denna fråga. Den fråga som ställts till sammanlagt 2.005 personer lyder: \"Hur troligt är det att du skulle rösta på ett feministiskt parti lett av Gudrun Schyman om ett sådant parti ställde upp i riksdagsvalet?\" - och motsvarande för Junilistan. En sådan frågeformulering lägger ribban högre än frågor om vad väljarna \"kan tänka sig\". Inte heller denna, hårdare, formulering ger någon bild av ett framtida valresultat. Det är alltför tidigt för att göra någon prognos. Däremot ger formuleringen sannolikt en mer rättvisande bild av vilken potential dessa partier egentligen har i dag. Enligt vår frågeställning är Schymanlistans potential cirka 11 procent av väljarna, medan Junilistans är 14,5 procent. Det är andra nivåer än i de mest dramatiska rubrikerna, men fortfarande en betydande potential. De båda partiernas profiler ser mycket olika ut. Schymanlistan förefaller i dagsläget främst vara ett parti för missnöjda vänsterpartister. Potentialen bland vänsterpartiets väljare uppgår till hela 44,2 procent, bland miljöpartister 14,5 och bland socialdemokrater 12,8 procent. Intressant är också att Marita Ulvskogs initiativ att starta ett eget feministnätverk inte förefaller att nämnvärt ha minskat Schymanlistans dragningskraft på socialdemokratiska väljare. Tvärtom var Schymanlistans potential bland s-väljare större i den senare mätningen än i den första - 13,1 respektive 12,6 procent. Återstår att se vad nätverket Feminista kan åstadkomma i detta avseende, nu när det formellt har presenterats. Bland de borgerliga partierna är intresset för Schymanlistan av naturliga skäl svalare. Allra minst lockade är kristdemokratiska väljare, där potentialen är endast 3,3 procent. Det är således inte fråga om något brett feministiskt parti, snarare om ett slags feministiskt alternativ till vänsterpartiet. Schymanlistans tydliga ideologiska hemvist står i skarp kontrast till Junilistan, som har en relativt stor potential i så gott som alla partier. Junilistans svårklassificerade inriktning illustreras av det faktum att medan den har allra starkast potential bland miljöpartister (18,8 procent) är centerpartistiska väljare dess näst starkaste och moderata väljare dess tredje starkaste fäste (17 respektive 16,3 procent). Över lag är Junilistan i opinionen ett till övervägande del borgerligt parti, men dessutom med stor potential bland miljöpartister. Av den socialdemokratiska profilen hos vissa av partiets företrädare syns inte mycket. Samtidigt har Junilistan särskilt stor potential bland dem som annars planerar att rösta blankt. De är även starka i den grupp som inte vet vad de ska rösta på samt bland dem som uppger \"annat parti\". Även om Junilistan i sin framtoning på många sätt skiljer sig från till exempel Ny demokrati, är basen i stor utsträckning det traditionella missnöjespartiets. Kärnväljarna är de som inte tycker sig höra hemma hos något av de etablerade partierna. Junilistans breda bas ser ut som en styrka, men är nog i praktiken en svaghet. I valet till EU-parlamentet fungerade den tvärpolitiska kritiken mot EU-systemet mycket väl. Men vilket blir det inrikespolitiska uttrycket för detta? På vad ska partiet bygga sin argumentation i en tänkt valrörelse 2006? Knappast på EU-frågan igen, där är det folkliga intresset sannolikt alltför svagt. Och även om partiet skulle försöka fokusera på EU även 2006, vilken är egentligen den gemensamma nämnaren för miljöpartistisk och moderat EU-kritik? Nej, i grunden kommer partiet att behöva bygga en tydligare inrikespolitisk identitet. Frågan är bara hur? Vilken inrikespolitik ska man egentligen driva? Det finns säkert ett svar på detta, för den händelse Junilistan väljer att kandidera. Men det blir knappast ett svar som gör det möjligt att behålla hela den breda basen. En inrikespolitik som förenar miljöpartister, centerpartister, moderater och allmänna missnöjesväljare är svår att se framför sig. Och för varje steg i riktning mot en tydligare inrikespolitisk profil Junilistan tar, riskerar den att förlora delar av bredden i sin bas. I denna mening är Junilistans framtid ett mycket osäkert kort, medan Schymanlistans politiska roll är lätt att förstå. Vad skulle då detta kunna betyda parlamentariskt? Det är givetvis alltför tidigt att sia om detta, en prognos för valresultatet är omöjlig att göra i det här läget. Men låt oss ändå - för diskussionens skull - göra en enkel räkneövning. Anta att det nuvarande opinionsläget skulle slå igenom i valet 2006. Hur skulle det påverka de andra partierna? I räkneövningen antar vi att de som i vår undersökning svarat att de \"helt säkert\" ska rösta på Schymanlistan eller Junilistan tas på orden och betraktas som säkra väljare. Detsamma gäller hälften av dem som svarat \"troligen\". Övriga antas i slutänden välja andra partier. Dessa antaganden kan naturligtvis ifrågasättas, men klart är i alla fall att inte alla som svarat \"troligen\" kan uppfattas som säkra väljare. Om vi i vårt hypotetiska exempel nu bortser från den dynamik som en valrörelse alltid innebär, och de \"säkra\" alternativens tendens att vinna i valspurten, är det uppenbart att de båda nya partierna skulle kunna ställa till stor parlamentarisk oreda. Om dagens opinionsläge, baserat på nämnda antaganden, faktiskt blev valresultatet skulle Schymanlistan få 6,3 procent och Junilistan 9 procent av rösterna. Ett sådant utfall skulle vidare ge moderaterna 25,5 procent, folkpartiet 11,4, kristdemokraterna 4,1 och centern 4,6 procent. Sammantaget skulle de fyra borgerliga partierna bara uppnå 45,6 procent, vilket rent teoretiskt skulle göra dem beroende av Junilistan för att kunna få majoritet i riksdagen. På andra sidan blockgränsen skulle den parlamentariska grunden bli ännu skakigare. Socialdemokraterna skulle i vår räkneövning få 28,6 procent, vänsterpartiet 4,3 och miljöpartiet 4,5 procent. För att uppnå majoritet skulle således socialdemokraterna behöva stöd från fyra småpartier: vänsterpartiet, miljöpartiet samt både Schymanlistan och Junilistan. Noteras kan också att ett sådant resultat skulle placera alla nuvarande partier, utom socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet, farligt nära fyraprocentsspärren. Nu kommer just detta med all sannolikhet inte att bli valresultatet. Erfarenhetsmässigt faller stödet för nya partier ofta ju närmare valdagen kommer. De eventuella nya partierna är dessutom ännu alltför okända för att väljarna ska kunna förhålla sig till dem. Dessutom är det ju fortfarande oklart om det alls blir någon feministlista och Junilistans inrikespolitiska roll är ett oskrivet blad. Samtidigt visar detta hypotetiska resonemang att de båda partier som överväger att kandidera har en reell potential i väljarkåren. Och givet det instabila politiska läget i stort skulle en kandidatur från deras sida kunna få dramatiska följder. Många väljare lockas uppenbarligen av dessa partier, delvis av missnöje med de valalternativ som i dag erbjuds. Det har de etablerade partierna alla skäl att ta på stort allvar. ", "article_category": "other"}
{"id": 24817, "headline": "\"Göran Persson bromskloss i arbetet för jämställdhet\"", "summary": "Statsminister Göran Persson är oförmögen att aktivt och personligt driva en tydlig jämställdhetspolitik. Och han omger sig med idel män som heller inte profilerat sig på området. Persson körde förra året personligen över dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin och fördröjde starten för en utredning om könskvotering till bolagsstyrelserna. Perssons högra hand Pär Nuder stoppade i sista stund det anslag som förra jämställdhetsministern Margareta Winberg ville ge till Gudrun Schymans nya nätverk för feminister. Det avslöjar Zoran Alagic, tidigare pressekreterare hos Winberg.", "article": "Det finns en bild av Göran Persson som ojämställd, en person som motarbetar kvinnor. Den fick nytt liv i debatten efter nyheten om att Margot Wallström stannar i Bryssel under nästa års valrörelse. Men egentligen är bilden av Göran Persson lite märklig, eftersom han leder en formellt jämställd regering som dessutom är uttalat feministisk. Troligtvis har den sin grund i att han som statsminister uppvisat en märklig kombination av framsynthet och medvetenhet men också okunskap och ointresse för jämställdhetspolitiken. Han både gasar och bromsar. Har Göran Persson tillräcklig insikt för att kunna driva en progressiv jämställdhetspolitik grundad på genustänkande och medvetenhet om den diskriminerande könsmaktsstrukturen? Har han ens den rätta viljan? Att det socialdemokratiska partiet blev feministiskt 2001 har inte förändrat hur politiken presenteras av partiordföranden i någon högre grad. Visserligen har Göran Persson de kommunalanställda kvinnorna i fokus. En satsning på den offentliga sektorn är den politik som gynnar flest kvinnor i landet och är av fundamental vikt för deras ställning i arbetslivet. Men i dag räcker det inte med ett tydligt klassperspektiv. Det måste kompletteras med ett könsperspektiv. För att övertyga de många kvinnor och män som vill se ett mer jämställt samhälle krävs både en konkret politik och drivande symbolfrågor, som fler kvinnor i näringslivstoppen eller en kvinnlig partiledarkandidat som efterträdare. Kvoteringsfrågan är ett exempel på hur Göran Persson gasat och bromsat samtidigt inom jämställdhetspolitiken. Enligt 121-punktprogrammet, som regeringen lagt fast med vänstern och miljöpartiet, ska kvotering till näringslivets styrelser utredas. Men vid ett regeringssammanträde den 10 juni 2004 stoppade Persson tillfälligt tillsättandet av en utredning om och hur man skulle kunna genomföra en lagstiftad kvotering i börsbolagens styrelser. Det föredragande statsrådet, dåvarande jämställdhetsminister Mona Sahlin, samt hennes kollegor dåvarande näringsminister Leif Pagrotsky och justitieminister Thomas Bodström var överens. De var eniga om hur en sådan utredning kunde utformas. Statsministerns inhopp ledde till att försena processen när det gäller att utreda en kvoteringslagstiftning. Ett halvår senare, i januari 2005, tillsatte så regeringen en utredning om kvinnors representation i bolagsstyrelser. Den ska fundera på hur en lagstiftning ska se ut, vilka sanktioner man ska ha, om det ska bli en egen lag eller om det krävs en ändring av bolagslagen. Det är både förvånande och bekymmersamt att statsministern personligen fördröjt tillsättandet av denna utredning. Trycket i frågan mattas av, och näringslivets män tror sig förstå, att regeringen inte menar allvar med kravet på mer jämställdhet i näringslivets topp. Säkert var det en eller annan direktör som andades ut. Att statsministern har stora kunskapsluckor i fråga om feministisk historia och genusteori visade sig i februari 2003 då han deltog i en jämställdhetsutbildning som anordnades på Rosenbad. Under utbildningsdagen sa Göran Persson uttryckligen att det är kvinnorna i Kommunalarbetareförbundet som är viktiga, inte kvinnorna i näringslivet. Han hade svårt att ta till sig tanken att strukturell diskriminering berör alla kvinnor. Men de kommunalanställda kvinnorna är inte bara förtryckta på grund av sin klass, utan också på grund av sitt kön. Han kan inte se att orättvisorna måste motarbetas på alla plan samtidigt. Detta beskriver jag i ett bidrag i den kommande boken \"Makten framför allt - en antologi om statsminister Göran Persson\". Ur jämställdhetspolitisk synvinkel är det intressant att titta på vilka personer Göran Persson omger sig med. Det är män som Pär Nuder, numera finansminister men Perssons skugga under många år; Jan Larsson, som varit Perssons presschef och sedan blivit statssekreterare på Statsrådsberedningen; Lars Danielsson, statssekreterare på Statsrådsberedningen och ansvarig för internationella frågor; Sten Olsson, numera statssekreterare på finansdepartementet. Idel män som knappast profilerat sig inom jämställdhetens område. De kallas av partifolket för \"grabbarna runt Persson\". Sanningen är att de som omgett Persson, \"bunkergänget\", helt enkelt inte kan särskilt mycket om jämställdhetspolitik och genustänkande. Bland några av dessa rådgivare och makthavare kunde man märka en irritation åren 2002-2003, då vice statsministern hette Margareta Winberg, över kravet på ett tydligare könsmaktsperspektiv i regeringspolitiken. Det uppfattades som om jämställdhetspolitiken drogs alltför nära en radikal feminism med krav på reella maktförskjutningar. Men om feminismen tas på allvar innebär den en utmaning av de rådande maktförhållandena som inte rimmar särskilt väl med en koncentration på det politiska spelet framför målsättningarna om att förändra samhället. Margareta Winberg ville, när hon var jämställdhetsminister, anslå medel till Gudrun Schymans initiativ till en feministisk plattform. Detta hade kunnat göra socialdemokraterna till en viktig part i detta nätverk av feminister. Men anslagen stoppades i sista sekund av ingen mindre än Göran Perssons högra hand, Pär Nuder. Detta trots att statsministern gjort upp om, och givit klartecken till, att Schymans projekt skulle stödjas. I stället försöker man nu sent omsider kontra mot Gudrun Schyman med ett eget nätverk - Feministas. Det vore definitivt mer konstruktivt om alla goda krafter arbetade tillsammans i den här frågan. När man talar med dem som känner privatpersonen Göran Persson växer en bild fram av en man som delvis lever med en slags otidsenlig gentlemannasyn på kvinnor: \"Han är inte riktigt hemma i sin egen generation, han påminner faktiskt mer om min morfar\", säger en person som känner Persson mycket väl. Vår statsminister är en man som när han talar om att medborgarna ska få det bättre ställt, beskriver en framtid där \"mannen har råd att köpa en ny cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun\". Det är som en fläkt av 50-talet. Denna chevalereska syn blir märklig i ett land där kvinnor i dag sedan lång tid tillbaka sköter sina kappinköp på egen hand. Det blir då svårt för en man som Göran Persson att driva, eller stödja, den viktiga frågan om en ny, förändrad mansroll. Mäns delaktighet i arbetet för ett jämställt samhälle är avgörande för att jämställdhetspolitiken ska kunna ta nya steg framåt. För personer som känner honom, och även följer hans agerande på nära håll, är det tydligt att han inte ser den strukturella maktobalansen mellan könen på livets alla områden. Jämställdheten är ingen hjärtefråga. Framstegen har gjorts på grund av att det ändå funnits andra som drivit frågorna. Det är tydligt att Göran Persson själv inte drivit på sina statsråd i jämställdhetsfrågor när det har behövts. Hans okunnighet är i mina ögon ett större problem än påståenden om eventuell mobbning av kvinnliga politiska motståndare. Problemet med politikern Göran Persson är att han inte drivs av en ideologi utan av en stark pragmatism. Han är en taktiker som i varje ögonblick funderar på vilka nya utspel och politiska satsningar som är rätt för att hålla sig kvar vid makten i partiet och i landet. Att då tala om jämställdhet och feminism har bedömts som gångbart - inom vissa gränser. Jämställdheten är inget som motarbetas, men den drivs inte heller framåt som man kunde önska. Det går möjligen att se Göran Perssons jämställdhetspolitik som hans övriga politiska gärning: han för jämställdhetsfrågorna som vore det tangodans. Ett steg framåt, två steg bakåt. Det är en lång färd där politiken flyger kors och tvärs utan utstakad kurs. Målet är någon slags \"lagom\" jämställdhet som inte innebär för mycket av reell maktförskjutning. Men hos de partiarbetare som driver jämställdhetsfrågorna finns det en känsla av uppgivenhet inför det som man uppfattar som en läpparnas bekännelse mer än ett brinnande engagemang. På grund av att statsministern och hans stab inte själva integrerat jämställdhetstänkandet i sin strategiska analys, får socialdemokraterna inte fullt ut något erkännande för det breda arbete som ändå görs inom jämställdhetens område. Politiken må vara bra, men Persson stödjer den inte så att man tror på den. Och det kan visa sig vara ett ödesdigert politiskt misstag. Den som analyserar de senaste riksdagsvalen vet att dit kvinnorna går, dit går också makten. Och den som möter kvinnor i dag vet också att tålamodet börjar tryta. Ett mer trovärdigt engagerat förhållningssätt till jämställdhetspolitiken skulle betyda mycket, under förutsättning att den bygger på en stabil grund. Om det socialdemokratiska partiets jämställdhetspolitik inte blir tydligare framlyft av partiledaren skadas också tilltron till partiet och uppfattningen sprids att den socialdemokratiska regeringen inte menar allvar med sin feminism. Många med mig är övertygade om att det är bättre för Sveriges kvinnor och män om en socialdemokratisk regering sitter kvar även efter 2006. Men då krävs det att partiets jämställdhetspolitik tydligare visar sig i ord och handling - även hos statsministern. Jag vill ogärna ge vatten på de borgerligas klagokvarn där allt ska lösas med mer marknad. Fortfarande är det största hotet mot jämställdheten att det blir en borgerlig valseger 2006. Men tyvärr gör oförmågan från partiledaren att aktivt och personligt driva en tydlig jämställdhetspolitik också att risken för ett regeringsskifte blivit alltmer överhängande. Göran Persson behöver fler lektioner och en fördjupad utbildning i genustänkande och feminism. Utan kunskap - och vilja - kan man inte driva jämställdheten framåt. ", "article_category": "other"}
{"id": 24818, "headline": "”Göran Persson bromskloss i arbetet för jämställdhet”", "summary": "Tidigare regeringsmedarbetare avslöjar dragkampen i Rosenbad om den feministiska politiken.Statsminister Göran Persson är oförmögen att aktivt och personligt driva en tydlig jämställdhetspolitik. Och han omger sig med idel män som heller inte profilerat sig på området. Persson körde förra året personligen över dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin och fördröjde starten för en utredning om könskvotering till bolagsstyrelserna. Perssons högra hand Pär Nuder stoppade i sista stund det anslag som förra jämställdhetsministern Margareta Winberg ville ge till Gudrun Schymans nya nätverk för feminister. Det avslöjar Zoran Alagic, tidigare pressekreterare hos Winberg.", "article": "Det finns en bild av Göran Persson som ojämställd, en person som motarbetar kvinnor. Den fick nytt liv i debatten efter nyheten om att Margot Wallström stannar i Bryssel under nästa års valrörelse. Men egentligen är bilden av Göran Persson lite märklig, eftersom han leder en formellt jämställd regering som dessutom är uttalat feministisk. Troligtvis har den sin grund i att han som statsminister uppvisat en märklig kombination av framsynthet och medvetenhet men också okunskap och ointresse för jämställdhetspolitiken. Han både gasar och bromsar. Har Göran Persson tillräcklig insikt för att kunna driva en progressiv jämställdhetspolitik grundad på genustänkande och medvetenhet om den diskriminerande könsmaktsstrukturen? Har han ens den rätta viljan? Att det socialdemokratiska partiet blev feministiskt 2001 har inte förändrat hur politiken presenteras av partiordföranden i någon högre grad. Visserligen har Göran Persson de kommunalanställda kvinnorna i fokus. En satsning på den offentliga sektorn är den politik som gynnar flest kvinnor i landet och är av fundamental vikt för deras ställning i arbetslivet. Men i dag räcker det inte med ett tydligt klassperspektiv. Det måste kompletteras med ett könsperspektiv. För att övertyga de många kvinnor och män som vill se ett mer jämställt samhälle krävs både en konkret politik och drivande symbolfrågor, som fler kvinnor i näringslivstoppen eller en kvinnlig partiledarkandidat som efterträdare. Kvoteringsfrågan är ett exempel på hur Göran Persson gasat och bromsat samtidigt inom jämställdhetspolitiken. Enligt 121-punktprogrammet, som regeringen lagt fast med vänstern och miljöpartiet, ska kvotering till näringslivets styrelser utredas. Men vid ett regeringssammanträde den 10 juni 2004 stoppade Persson tillfälligt tillsättandet av en utredning om och hur man skulle kunna genomföra en lagstiftad kvotering i börsbolagens styrelser. Det föredragande statsrådet, dåvarande jämställdhetsminister Mona Sahlin, samt hennes kolleger dåvarande näringsminister Leif Pagrotsky och justitieminister Thomas Bodström var överens. De var eniga om hur en sådan utredning kunde utformas. Statsministerns inhopp ledde till att försena processen när det gäller att utreda en kvoteringslagstiftning. Ett halvår senare, i januari 2005, tillsatte så regeringen en utredning om kvinnors representation i bolagsstyrelser. Den ska fundera på hur en lagstiftning ska se ut, vilka sanktioner man ska ha, om det ska bli en egen lag eller om det krävs en ändring av bolagslagen. Det är både förvånande och bekymmersamt att statsministern personligen fördröjt tillsättandet av denna utredning. Trycket i frågan mattas av, och näringslivets män tror sig förstå, att regeringen inte menar allvar med kravet på mer jämställdhet i näringslivets topp. Säkert var det en eller annan direktör som andades ut. Att statsministern har stora kunskapsluckor i fråga om feministisk historia och genusteori visade sig i februari 2003 då han deltog i en jämställdhetsutbildning som anordnades på Rosenbad. Under utbildningsdagen sa Göran Persson uttryckligen att det är kvinnorna i Kommunalarbetareförbundet som är viktiga, inte kvinnorna i näringslivet. Han hade svårt att ta till sig tanken att strukturell diskriminering berör alla kvinnor. Men de kommunalanställda kvinnorna är inte bara förtryckta på grund av sin klass, utan också på grund av sitt kön. Han kan inte se att orättvisorna måste motarbetas på alla plan samtidigt. Detta beskriver jag i ett bidrag i den kommande boken ”Makten framför allt – en antologi om statsminister Göran Persson”. Ur jämställdhetspolitisk synvinkel är det intressant att titta på vilka personer Göran Persson omger sig med. Det är män som Pär Nuder, numera finansminister men Perssons skugga under många år; Jan Larsson, som varit Perssons presschef och sedan blivit statssekreterare på Statsrådsberedningen; Lars Danielsson, statssekreterare på Statsrådsberedningen och ansvarig för internationella frågor; Sten Olsson, numera statssekreterare på finansdepartementet. Idel män som knappast profilerat sig inom jämställdhetens område. De kallas av partifolket för ”grabbarna runt Persson”. Sanningen är att de som omgett Persson, ”bunkergänget”, helt enkelt inte kan särskilt mycket om jämställdhetspolitik och genustänkande. Bland några av dessa rådgivare och makthavare kunde man märka en irritation åren 2002–2003, då vice statsministern hette Margareta Winberg, över kravet på ett tydligare könsmaktsperspektiv i regeringspolitiken. Det uppfattades som om jämställdhetspolitiken drogs alltför nära en radikal feminism med krav på reella maktförskjutningar. Men om feminismen tas på allvar innebär den en utmaning av de rådande maktförhållandena som inte rimmar särskilt väl med en koncentration på det politiska spelet framför målsättningarna om att förändra samhället. Margareta Winberg ville, när hon var jämställdhetsminister, anslå medel till Gudrun Schymans initiativ till en feministisk plattform. Detta hade kunnat göra socialdemokraterna till en viktig part i detta nätverk av feminister. Men anslagen stoppades i sista sekund av ingen mindre än Göran Perssons högra hand, Pär Nuder. Detta trots att statsministern gjort upp om, och givit klartecken till, att Schymans projekt skulle stödjas. I stället försöker man nu sent omsider kontra mot Gudrun Schyman med ett eget nätverk – Feministas. Det vore definitivt mer konstruktivt om alla goda krafter arbetade tillsammans i den här frågan. När man talar med dem som känner privatpersonen Göran Persson växer en bild fram av en man som delvis lever med en slags otidsenlig gentlemannasyn på kvinnor: ”Han är inte riktigt hemma i sin egen generation, han påminner faktiskt mer om min morfar”, säger en person som känner Persson mycket väl. Vår statsminister är en man som när han talar om att medborgarna ska få det bättre ställt, beskriver en framtid där ”mannen har råd att köpa en ny cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun”. Det är som en fläkt av 50-talet. Denna chevalereska syn blir märklig i ett land där kvinnor i dag sedan lång tid tillbaka sköter sina kappinköp på egen hand. Det blir då svårt för en man som Göran Persson att driva, eller stödja, den viktiga frågan om en ny, förändrad mansroll. Mäns delaktighet i arbetet för ett jämställt samhälle är avgörande för att jämställdhetspolitiken ska kunna ta nya steg framåt. För personer som känner honom, och även följer hans agerande på nära håll, är det tydligt att han inte ser den strukturella maktobalansen mellan könen på livets alla områden. Jämställdheten är ingen hjärtefråga. Framstegen har gjorts på grund av att det ändå funnits andra som drivit frågorna. Det är tydligt att Göran Persson själv inte drivit på sina statsråd i jämställdhetsfrågor när det har behövts. Hans okunnighet är i mina ögon ett större problem än påståenden om eventuell mobbning av kvinnliga politiska motståndare. Problemet med politikern Göran Persson är att han inte drivs av en ideologi utan av en stark pragmatism. Han är en taktiker som i varje ögonblick funderar på vilka nya utspel och politiska satsningar som är rätt för att hålla sig kvar vid makten i partiet och i landet. Att då tala om jämställdhet och feminism har bedömts som gångbart – inom vissa gränser. Jämställdheten är inget som motarbetas, men den drivs inte heller framåt som man kunde önska. Det går möjligen att se Göran Perssons jämställdhetspolitik som hans övriga politiska gärning: han för jämställdhetsfrågorna som vore det tangodans. Ett steg framåt, två steg bakåt. Det är en lång färd där politiken flyger kors och tvärs utan utstakad kurs. Målet är någon slags ”lagom” jämställdhet som inte innebär för mycket av reell maktförskjutning. Men hos de partiarbetare som driver jämställdhetsfrågorna finns det en känsla av uppgivenhet inför det som man uppfattar som en läpparnas bekännelse mer än ett brinnande engagemang. På grund av att statsministern och hans stab inte själva integrerat jämställdhetstänkandet i sin strategiska analys, får socialdemokraterna inte fullt ut något erkännande för det breda arbete som ändå görs inom jämställdhetens område. Politiken må vara bra, men Persson stödjer den inte så att man tror på den. Och det kan visa sig vara ett ödesdigert politiskt misstag. Den som analyserar de senaste riksdagsvalen vet att dit kvinnorna går, dit går också makten. Och den som möter kvinnor i dag vet också att tålamodet börjar tryta. Ett mer trovärdigt engagerat förhållningssätt till jämställdhetspolitiken skulle betyda mycket, under förutsättning att den bygger på en stabil grund. Om det socialdemokratiska partiets jämställdhetspolitik inte blir tydligare framlyft av partiledaren skadas också tilltron till partiet och uppfattningen sprids att den socialdemokratiska regeringen inte menar allvar med sin feminism. Många med mig är övertygade om att det är bättre för Sveriges kvinnor och män om en socialdemo kratisk regering sitter kvar även efter 2006. Men då krävs det att partiets jämställdhetspolitik tydligare visar sig i ord och handling – även hos statsministern. Jag vill ogärna ge vatten på de borgerligas klagokvarn där allt ska lösas med mer marknad. Fortfarande är det största hotet mot jämställdheten att det blir en borgerlig valseger 2006. Men tyvärr gör oförmågan från partiledaren att aktivt och personligt driva en tydlig jämställdhetspolitik också att risken för ett regeringsskifte blivit alltmer överhängande. Göran Persson behöver fler lektioner och en fördjupad utbildning i genustänkande och feminism. Utan kunskap – och vilja – kan man inte driva jämställdheten framåt. Zoran Alagic ", "article_category": "other"}
{"id": 24837, "headline": "Kompetensutveckling för Han Som Bestämmer", "summary": "Göran Perssons tal om att höja skatten får kritik av partiets kommunpolitiker. Stockholms finansborgarråd Annika Billström säger nej. Men det finns fler som tänker som hon.", "article": "Socialdemokraten Annika Billström är kommunpolitiker i Stockholm. Hon jobbar nära den vård, skola och omsorg som Göran Persson pratar om i tv. När hon säger att det är en förhastad slutsats att höja kommunalskatten för att säkra kvaliteten i den \"gemensamma sektorn\", då utmanar hon sin partiordförande som hävdat motsatsen. Såväl Göran Persson som Pär Nuder har den senaste tiden upprepat att det kan bli aktuellt med skattehöjningar för att klara välfärden. Persson har talat om höjd kommunalskatt och Nuder har antytt att den så kallade värnskatten ska ersättas av en vårdskatt. Nu får de mothugg av en partikamrat i Stockholms stadshus. Det är intressant men inte helt oväntat. Annika Billström har aldrig varit populär i Rosenbad. Hon blev överkörd efter valet 2002 när regeringen gjorde upp med miljöpartiet om biltullarna, och efter gårdagens skatteutspel på DN Debatt lär hennes aktier inte stärkas. Men Billströms syfte är i första hand inte att bli omtyckt av Persson. Hon vill bli återvald av stockholmarna och deras röster vinner man inte med löften om höjd skatt. Socialdemokraterna har haft svårt nog att förklara varför både landstings- och kommunalskatten stigit efter valet 2002. Moderaten Kristina Axén Olin var inte sen att på torsdagen påminna om att Billström \"sitter på två stolar samtidigt\": först en rekordstor skattechock och sedan prat om effektiviseringar och eventuella sänkningar. I huvudstaden är det politiska klimatet mer liberalt, mer positivt till privatiseringar, mer öppet för att pröva andra modeller än den socialdemokratiska. Den politiska retorik som fungerar i andra delar av landet går inte hem i Stockholm. Det socialdemokratiska partiet vill gärna vara framgångsrikt bland storstadsmänniskorna, men har i sin praktiska politik allt mer fjärmat sig från dem. \"Varje felanvänd skattekrona är en stöld av folket\", skriver Annika Billström på DN Debatt och citerar den gamle socialministern Gustav Möller. Men hur ska hon då förklara att stockholmarnas skattekraft försvinner i ineffektivt regionalstöd? Och hur försvarar hon att hennes kolleger i Rosenbad använder allt mer skattemiljarder till sjukskrivningar och förtidspensioner? Mitt i Stockholms innerstad, på Sveavägen, ligger ett av arbetsförmedlingens kontor. Skyltfönstren är numera väldekorerade med plakat som frågar den förbipasserande om det inte är dags för ett friår. Det säger mycket om tidsandan och det vägval som socialdemokraterna står inför. Ska partiet förespråka arbetslinjen eller bidragslinjen? Ska de som kan arbeta göra det eller ska det vara möjligt att leva på andras människors bekostnad? Den kommunala ekonomin, som är Annika Billströms vardag, är pressad från två håll. Dels från medborgarnas växande krav, dels från ett krympande skatteunderlag. I takt med att befolkningen åldras försörjer allt färre allt fler. Att betala unga, friska människor för att inte arbeta innebär därför ett oansvarigt slöseri med skattemedel. Det vet de flesta socialdemokratiska kommunpolitiker, men ändå har de låtit partiledningen hållas. I stället för att tydligt markera att det är de offentliga verksamheterna - vård, skola, omsorg - som ska prioriteras, har man tyst accepterat miljardströmmarna till bidragssystemen. Nu tvingas man ta ställning till Göran Perssons idéer om att höja kommunalskatten. Föga förvånande är reaktionen negativ. Annika Billström är den första som offentligt säger emot partiordföranden, men ute i landet finns det fler som tänker i samma banor. Vi ser fram emot deras klarspråk. ", "article_category": "other"}
{"id": 24840, "headline": "Dansen får gamla kroppar att minnas", "summary": "Efva Lilja, professor och koreograf, leder ett treårigt konstnärligt dansprojekt tillsammans med forskare i ekonomi, sociologi och geriatrik. Maj Grönkvist är en av deltagarna. Hon gör sin dansdebut vid 89 års ålder tillsammans med andra äldre amatörer.", "article": "- Det är så jäkla kul. Jag förstår inte hur hon gör, men det är som om hon målar en tavla när hon sätter ihop allas våra rörelser. Maj Grönkvist, 89 år, är lyrisk. I hela sitt liv har hon velat dansa, men det har liksom aldrig blivit av. Men nu står hon i Efva Liljas dansstudio i Stockholm, tillsammans med sexton män och kvinnor, alla i åldrarna 65 år och äldre, och övar till en föreställning som ska ha premiär på Kulturhuset i Stockholm i april i år. Det var i höstas som Maj Grönkvist fick syn på en annons i tidningen där professorn och koreografen Efva Lilja sökte män och kvinnor i åldern 65+ till projektet \"Rörelsen som kroppens minne\". Det är ett treårigt konstnärligt forskningsarbete i samverkan mellan Danshögskolan och Efva Liljas dansstudio och med bland andra sociologer, ekonomer, filosofer och pensionerade dansare och operasångare. Ett hundratal kvinnor och män lockades av annonsen, drygt hälften blev kallade och sjutton av dem har nu gått vidare - sex män och elva kvinnor. Maj Grönkvist är en av dem och den äldsta i gruppen. I mitten av januari träffades alla deltagarna för första gången. De kände inte varandra och presenterade sig som pensionerad förskollärare, förläggare, psykoterapeut, sjukgymnast, biståndsarbetare, banktjänsteman, gynekolog, skådespelare, statsanställd, designer, socialsekreterare, jurist, högläsare, kemist, administratör, konsult med flera yrken. Bara genom att se deras sätt att röra sig, under de första övningarna som alla fick delta i, lyckades Efva Lilja få den blandning av personliga erfarenheter som hon önskade sig för det fortsatta arbetet. Det praktiska arbetet är i full gång. Efva Lilja ber deltagarna att tänka på ett minne och sedan försöka gestalta det i olika kroppsrörelser. Maj Grönkvist är koncentrerad. Hon försöker återge den njutning hon brukade känna, när hon som ung tog på sig skidorna och hade en härlig utförslöpa framför sig. I samma stund som hon hittar de rätta rörelserna kan man ana den härliga känslan av vit snö och frihet som hon den gången kände. Det är en sak att dansa till musik, men en helt annan att försöka forma rörelser efter historier man vill berätta, förklarar Efva Lilja. Och Maj Grönkvist kan inte annat än att hålla med henne. - Det är något helt annat än dansen på \"russindisco\", säger hon, och syftar på de traditionella danserna för pensionärer. Det var lite stelt och trevande i början, men de hämningar och den blyghet som fanns då existerar inte längre, berättar Efva Lilja. Männen rör sig med en grace som man sällan ser dem göra i vardagslivet; mjuka armar som svänger fram och åter och fötter som tassar fram över golvet som om de beträdde en äng av blommor som de inte vill skada. Och några kvinnorna vågar leva ut i mer kraftfulla gester: Kom inte nära mig för då hugger jag. man brukar säga att den är gammal som inte längre orkar göra det den har lust till. Enligt den definitionen är det ingen i den här gruppen som är gammal. De har både ork, lust och nyfikenhet på hur de egna erfarenheterna har satt spår i deras sätt att röra sig. - Första övningen som Efva bad oss göra var \"trötthet\". Men då sa jag ifrån. Det är väl inget kul att debutera som dansare vid 89 års ålder och behöva visa trötthet. Trött är jag ju varje dag. Jag vill bara se det sköna, känna njutning av livet, säger Maj Grönkvist. Maj Grönkvist har otroligt roligt, säger hon, men hon har svårt att förstå vad Efva Lilja ska få ut av henne och de andra i gruppen. - Det är kanske bra att vi inte vet det, för då gör man sig inte till. Å andra sidan så bryr vi oss inte så mycket om vad andra tycker i vår ålder. Det finns en skönhet i det obekanta, i de oskolade rörelserna, tycker Efva Lilja, när hon ser hur hennes adepter dansar fram sina minnen och berättelser. Av dessa spontana rörelser ska hon sedan sätta ihop en föreställning - det som Maj Grönkvist beskriver som att Efva Lilja målar en tavla. - Jag kan inte tänka mig ett mer behagligt sätt att förlänga livet på. Jag har ju lite brådis eftersom jag fyller 90 år i vår. Den här chansen vill jag absolut hinna med innan jag dör, säger Maj Grönkvist. Maj Grönkvist hör till förra seklets gymnastikgeneration, Idlaflickorna, som bland annat gymnastiserade med bollar och ringar, och Sagagymnasterna som var dåtidens \"friskis och svettis\". Hon har alltid varit lite sportig av sig, säger hon, men dansen hann hon aldrig med. - Jag tror faktiskt att de här rörelserna som jag gör triggar upp mitt minne och får mig att återuppleva mina goda stunder i livet. Alla medverkande dansamatörer skriver i sina egna dagböcker om vad och hur de gör och utvecklas. Det är påtagligt, säger Maj Grönkvist, hur mycket lättare det är att komma ihåg de rörelser som hon själv har skapat, än de Efva Lilja sätter ihop åt dem. - De här övningarna får mig också att börja fundera på varför jag gör vissa gester, som viftar på armarna när jag pratar, eller varför jag går som jag gör. Danskonsten är av tradition fokuserad på den unga människans kropp och uttryck. Konst ses ofta som ett verktyg för att förstå världen. I den finns det plats för drömmar, längtan, igenkännande och ifrågasättande. Men vilken roll har den gamla människan i konsten? Vad i konsten visar på deras lust, sexualitet, ångest, glädje, tankar och reflektioner? Och hur kan en gammal människas erfarenheter och minnen befrukta det konstnärliga arbetet? frågar sig Efva Lilja. - Att äldre människor som publik ser yngre på scen är en självklarhet för många. Men vad händer när vi skiftar perspektiv? När yngre får se äldre på scenen. Det är hög tid att se åldrandet som en samlad klokskap, tycker Efva Lilja. Det tycker också Lars Göran Karlsson, sociolog och forskare vid Umeå universitet, som är en av de akademiker som engagerar sig i \"Rörelsen som kroppens minne\". - Det är inte så vanligt att samhällsvetare engagerar sig i dans, men jag vill undersöka om man i kroppsrörelserna kan se vad en människa bär med sig rent kulturellt. Förhoppningsvis kommer jag att bättre förstå vad till exempel författaren och feministen Simon de Beauvoir menar när hon hävdar att kroppen inte är ett ting, utan en situation, inte en sak, utan vårt sätt att greppa världen. Och vad betyder det egentligen när den franske sociologen och kulturantropologen Pierre Bourdieu säger att kroppen är en erfarenhetsbaserad minnesväckare? undrar han. Lars Andersson, professor i socialgerontologi och forskningsansvarig vid Äldrecentrum i Stockholm, blev kontaktad av Efva Lilja som ville ha med en expert på åldrande. - Dans var ett helt okänt område för mig - om man bortser från mina egna aktiviteter på nattklubbsgolvet i yngre dagar, säger han. Nyfikenheten på något helt nytt inom hans eget forskningsområde fick honom att engagera sig. - Jag funderar på om vi skulle kunna dra nytta av de äldre deltagarnas erfarenheter och upplevelser i ett annat projekt som jag och en kollega redan arbetar med, och som handlar om äldres identitet. Det är först på senare år som geriatrikforskarna har fått ett mer komplext synsätt på kroppen, berättar han. - Att förmedla hur erfarenheter och minnen lagras i rörelse är en nyskapande verksamhet och av stort intresse för oss som forskar om den åldrande människan och hennes villkor i samhället, berättar han. Geriatriken har alltid haft starkt fokus på kroppen, eftersom geriatrik handlar om sjukdomar i hög ålder. - Jag tycker att projektet är ett fantastiskt tillfälle att dels kunna erbjuda publiken en mångdimensionell upplevelse av den åldrade människans förkroppsligade erfarenhet, dels kunna ge nya infallsvinklar åt en annars ganska eftersatt forskning, säger Lars Andersson. Emma Stenström, doktor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och styrelseledamot i Statens kulturråd samt Stiftelsen Dansens Hus, nappade också på projektet. Hon forskar redan om \"Kroppen som estetik och ekonomi\" och intresserar sig för vårt förhållningssätt till kroppen; om kroppen som företag och kapital, som konstprojekt och konstinstitution. - Jag tror att det här projektet kan ge mig en fördjupad förståelse och förhoppningsvis kan jag också bidra med kunskap. Jag tror starkt på mötet mellan konst och vetenskap, och den samtida dansen ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Under arbetet med de äldre amatörerna skapar Efva Lilja också dans med pensionerade professionella dansare och operasångare. Amatörerna bjuds på proffsuppvisning och proffsen bjuds på amatörernas frimodighet. Tanken är att det ska ske en korsbefruktning av idéer och rörelser. Jan Abramsson är 68 år och fortfarande aktiv dansare. Som professionell dansare agerar han utifrån en färdig koreografi. Sedan några år arbetar han tillsammans med Efva Lilja. - Det är fascinerande att se med vilket allvar dessa amatörer ger sig hän och hur de förfinar sina rörelser under arbetets gång. De uttrycker en äldre människas sätt att röra sig, som en yngre människa aldrig kan göra. Och amatörerna får njuta av att se Jan Abramsson tillsammans med pensionärskollegerna Kari Sylwan, Conny Borg och Hervor Sjöstrand från operabaletten. Och med operasångarna Erik Saedén och Margareta Hallin som nu också gör debut som dansare. - Att se dem är som poesi, tycker Maj Grönkvist. För Maj Grönkvist är dansen inte bara ett sätt att göra sin sista tid i livet så lustfylld som möjligt. Dansen har också gjort henne smärtfri. - Kan du förstå, sedan jag började med det här har jag inte behövt ta en enda smärtlindrande spruta för min onda rygg. Jag känner mig som en ny människa, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 24844, "headline": "\"Poliser måste ha en hög moral\"", "summary": "Alla poliser borde få chansen att reflektera över sitt arbetssätt och utöva självkritik på arbetstid. Det anser Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm. \"Det finns stråk i poliskulturen som handlar om fördomar och dåliga attityder, och sådant måste vi bli bättre på att motverka\", säger hon.", "article": "Polisens organisationskultur är stark och svår att rucka. Detta välkända faktum har en rad polisforskare bekräftat, senast Henric Stenmark i Umeå. Många poliser gör alltså såsom de alltid har gjort, vad ledningen än säger. - Att förändra poliskulturen är som att vända en atlantångare, säger Carin Götblad. Hon är högsta chef för Stockholmspolisen, och hon ser ett stort behov av att utveckla polisens sätt att arbeta. - Absolut! Hela mitt uppdrag går ut på att se till att vi blir bättre och skickligare poliser, och då tänker jag i synnerhet på vårt sätt att bemöta vanliga medborgare. I de allra flesta fall ingriper poliser med respekt, vänlighet och stort tålamod. Men det är ändå viktigt att vi granskas kritiskt, och det finns en del som vi måste förbättra. Hon berättar att hon blev väldigt ledsen när hon läste DN:s artikelserie om polisernas yrkeskultur. - Intervjuerna beskrev den utsatthet som många människor känner i kontakten med polisen. Artiklarna handlade också om polisens svåra och många gånger otacksamma uppgifter. Detta är allvarliga saker som jag verkligen bryr mig om. Många av Carin Götblads underlydande reagerade i stället med vrede. En polisman skrev att DN hade \"hängt ut polisen kollektivt som ett gäng veritabla våldsverkare och lögnhalsar\". En annan kallade DN:s reporter \"polishatare\" på en av Polisförbundets hemsidor. - Poliser blir allt mer utsatta i samhället, säger Carin Götblad. Sådant stärker vi-känslan. De allra flesta tar dessutom väldigt illa vid sig av berättelser om andra polisers övergrepp. Vi känner oss kollektivt anklagade och går i försvar. Det är ett problem. Risken är att vi inte lyssnar på kritik som vi borde ta till oss. En central del av artikelserien var polisforskaren Rolf Granérs analys av poliskulturen. Han beskriver följande ytterligheter när det gäller polisers sätt att arbeta: Den ständigt lagtrogna bokstavskonstapeln kontra den i förhållande till lagboken autonomt tänkande polisen som anser att ändamålet helgar medlen och tar sig olagligt stora friheter för att störa, jaga och fånga in \"buset\". Den mjuka socialpolisen mot den tuffa actionpolisen som skaffar sig respekt genom att skrämma människor och ser pistolen, batongen, handklovarna och musklerna som de viktigaste verktygen i kampen mot buset. Den intellektuella polisen, som ogillar fördomar, kontra den anti-intellektuella polisen, delar in människor i enkla kategorier: vi mot dom, de skötsamma mot de kriminella, Svensson mot buset; en gång buse alltid buse, och en sådan kan straffas genom hårda tag direkt på gatan. - Jag känner igen en del av detta, säger Carin Götblad, även om beskrivningen är starkt överdriven. De autonoma, de tuffa och de anti-intellektuella poliserna - de finns. Men min uppfattning är ändå att de är få, och jag vill hävda att de blir allt färre. De allra flesta poliser är oerhört seriösa. Hon erkänner att det finns strömningar i poliskulturen som medför att poliser kan bete sig självsvåldigt i förhållande till lagen. - Det handlar om ambitiösa individualister som tar stort ansvar för uppgiften. Avarten är att de ibland bryter mot en lagparagraf. Men mitt intryck är att detta är en liten grupp. Hon känner också igen den utpräglat tuffa polistypen som är snabb att ta till våld för att få raska resultat. - Det är inte den sortens poliser jag vill ha, säger hon. Vi måste ha poliser som vågar agera och ingripa - men dessa poliser måste ha en väldigt hög moral. Och det har de allra flesta. Carin Götblad ser det som en mycket viktig uppgift att motverka det fördomsfulla vi och domw-tänkandet. - Detta tänkande finns ju i hela samhället. Men det är också en del av polisens yrkeskultur. Vi måste ständigt bekämpa det - och det gör vi, bland annat inom ramen för polisernas vidareutbildning. Dessutom samarbetar vi med olika minoritetsgrupper. En moralisk utförsbacke finns inbyggd i poliskulturen, enligt samstämmiga polisforskare. Unga poliser kan bli deformerade av de dåliga kulturdragen; äldre poliser som tänker autonomt, anti-intellektuellt och tufft lär upp aspiranter till att bli mer självsvåldiga, fördomsfulla och brutala än de var när de kom. - Det är fel att beskriva saken så grovt och dramatiskt, säger Carin Götblad. Vi har ingen moralisk utförsbacke inom polisen numera. Däremot kan ju vissa individer ha sådana problem. Och vi arbetar väldigt aktivt för att motverka dåliga subkulturer. Vi har utbildade handledare för aspiranterna, och vi diskuterar ständigt etik i vår personaltidning och vid våra interna kurser. Och den beryktade kårandan, då? Den som dels får poliser att låta bli att vittna mot kolleger som kränker människor eller använder övervåld, dels får dem att frysa ut arbetskamrater som faktiskt står upp för sanningen? - Jag tror att denna dåliga sida av kårandan finns kvar, och det är fullkomligt oacceptabelt. Strukturen sitter i väggarna, och den är inte så lätt att bryta, särskilt inte när miljön där ute blir allt tuffare och kollegan är ens livförsäkring. Men det är betydligt bättre nu än för tio år sedan. När en polisman ändå avslöjas, åtalas och döms för misshandel - då blir han utstött och stämplad som rötägg av kolleger och chefer. I det läget är det få inom polisen som talar om brister i poliskulturen. - Till ett repressivt yrke som polisens söker sig även människor som inte bara har goda drivkrafter, säger Carin Götblad. Vi måste bli duktigare på att upptäcka det och agera tidigare. Men det finns också stråk i poliskulturen som handlar om fördomar och dåliga attityder, och sådant måste vi bli bättre på att motverka. Den benhårda kårandan är delvis en följd av det faktum att en polis som har dömts för misshandel eller något annat allvarligt lagbrott inte bara straffas av domstolen; han eller hon får dessutom sparken. Så måste det nog gå till även i framtiden, enligt Carin Götblad. Men i mindre allvarliga fall kan hon tänka sig två nya metoder för att hjälpa den felande polisen till rätta: dels tillfällig indragning av polislegitimationen och order om inre tjänst under ett par år, dels psykologhjälp. Carin Götblad vill också försöka motverka de dåliga stråken i poliskulturen och göra polisen till en mer reflekterande organisation genom att testa en ny modell som innebär att varje polis får regelbunden handledning i jobbet. - Vi har börjat införa gruppsamtal som pågår ett par timmar var fjortonde dag under ledning av en utbildad handledare. Varje deltagare får träna sig i att ge och ta kritik och reflektera över sina egna arbetsinsatser. Jag tror att många poliser ofta känner frustration och osäkerhet i jobbet. Om de får möjlighet att tala ut med sina kolleger och förbereda sig på svåra situationer, minskar risken att de till sist tappar tålamodet och använder övervåld. Hon vill dessutom pröva ett nytt sätt att hantera de klagomål på poliser som gäller dåligt bemötande: - Jag funderar på att helt enkelt bjuda in båda parter till ett samtal om vad som hände. I vissa fall finns det en rimlig förklaring till att polisen agerade bryskt eller otrevligt. I andra fall är det högst på sin plats att han eller hon ber om ursäkt. ", "article_category": "other"}
{"id": 24849, "headline": "”Poliser måste ha en hög moral”", "summary": "Alla poliser borde få chansen att reflektera över sitt arbetssätt och utöva självkritik på arbetstid. Det anser Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm. ”Det finns stråk i poliskulturen som handlar om fördomar och dåliga attityder, och sådant måste vi bli bättre på att motverka”, säger hon.", "article": "Polisens organisationskultur är stark och svår att rucka. Detta välkända faktum har en rad polisforskare bekräftat, senast Henric Stenmark i Umeå. Många poliser gör alltså såsom de alltid har gjort, vad ledningen än säger. – Att förändra poliskulturen är som att vända en atlantångare, säger Carin Götblad. Hon är högsta chef för Stockholmspolisen, och hon ser ett stort behov av att utveckla polisens sätt att arbeta. – Absolut! Hela mitt uppdrag går ut på att se till att vi blir bättre och skickligare poliser, och då tänker jag i synnerhet på vårt sätt att bemöta vanliga medborgare. I de allra flesta fall ingriper poliser med respekt, vänlighet och stort tålamod. Men det är ändå viktigt att vi granskas kritiskt, och det finns en del som vi måste förbättra. Hon berättar att hon blev väldigt ledsen när hon läste DN:s artikelserie om polisernas yrkeskultur. – Intervjuerna beskrev den utsatthet som många människor känner i kontakten med polisen. Artiklarna handlade också om polisens svåra och många gånger otacksamma uppgifter. Detta är allvarliga saker som jag verkligen bryr mig om. Många av Carin Götblads underlydande reagerade i stället med vrede. En polisman skrev att DN hade ”hängt ut polisen kollektivt som ett gäng veritabla våldsverkare och lögnhalsar”. En annan kallade DN:s reporter ”polishatare” på en av Polisförbundets hemsidor. – Poliser blir allt mer utsatta i samhället, säger Carin Götblad. Sådant stärker vi-känslan. De allra flesta tar dessutom väldigt illa vid sig av berättelser om andra polisers övergrepp. Vi känner oss kollektivt anklagade och går i försvar. Det är ett problem. Risken är att vi inte lyssnar på kritik som vi borde ta till oss. En central del av artikelserien var polisforskaren Rolf Granérs analys av poliskulturen. Han beskriver följande ytterligheter när det gäller polisers sätt att arbeta: • Den ständigt lagtrogna bokstavskonstapeln kontra den i förhållande till lagboken autonomt tänkande polisen som anser att ändamålet helgar medlen och tar sig olagligt stora friheter för att störa, jaga och fånga in ”buset”. • Den mjuka socialpolisen mot den tuffa actionpolisen som skaffar sig respekt genom att skrämma människor och ser pistolen, batongen, handklovarna och musklerna som de viktigaste verktygen i kampen mot buset. • Den intellektuella polisen, som ogillar fördomar, kontra den anti-intellektuella polisen, delar in människor i enkla kategorier: vi mot dom, de skötsamma mot de kriminella, Svensson mot buset; en gång buse alltid buse, och en sådan kan straffas genom hårda tag direkt på gatan. – Jag känner igen en del av detta, säger Carin Götblad, även om beskrivningen är starkt överdriven. De autonoma, de tuffa och de anti-intellektuella poliserna – de finns. Men min uppfattning är ändå att de är få, och jag vill hävda att de blir allt färre. De allra flesta poliser är oerhört seriösa. Hon erkänner att det finns strömningar i poliskulturen som medför att poliser kan bete sig självsvåldigt i förhållande till lagen. – Det handlar om ambitiösa individualister som tar stort ansvar för uppgiften. Avarten är att de ibland bryter mot en lagparagraf. Men mitt intryck är att detta är en liten grupp. Hon känner också igen den utpräglat tuffa polistypen som är snabb att ta till våld för att få raska resultat. – Det är inte den sortens poliser jag vill ha, säger hon. Vi måste ha poliser som vågar agera och ingripa – men dessa poliser måste ha en väldigt hög moral. Och det har de allra flesta. Carin Götblad ser det som en mycket viktig uppgift att motverka det fördomsfulla vi och domw-tänkandet. – Detta tänkande finns ju i hela samhället. Men det är också en del av polisens yrkeskultur. Vi måste ständigt bekämpa det – och det gör vi, bland annat inom ramen för polisernas vidareutbildning. Dessutom samarbetar vi med olika minoritetsgrupper. En moralisk utförsbacke finns inbyggd i poliskulturen, enligt samstämmiga polisforskare. Unga poliser kan bli deformerade av de dåliga kulturdragen; äldre poliser som tänker autonomt, anti-intellektuellt och tufft lär upp aspiranter till att bli mer självsvåldiga, fördomsfulla och brutala än de var när de kom. – Det är fel att beskriva saken så grovt och dramatiskt, säger Carin Götblad. Vi har ingen moralisk utförsbacke inom polisen numera. Däremot kan ju vissa individer ha sådana problem. Och vi arbetar väldigt aktivt för att motverka dåliga subkulturer. Vi har utbildade handledare för aspiranterna, och vi diskuterar ständigt etik i vår personaltidning och vid våra interna kurser. Och den beryktade kårandan, då? Den som dels får poliser att låta bli att vittna mot kolleger som kränker människor eller använder övervåld, dels får dem att frysa ut arbetskamrater som faktiskt står upp för sanningen? – Jag tror att denna dåliga sida av kårandan finns kvar, och det är fullkomligt oacceptabelt. Strukturen sitter i väggarna, och den är inte så lätt att bryta, särskilt inte när miljön där ute blir allt tuffare och kollegan är ens livförsäkring. Men det är betydligt bättre nu än för tio år sedan. När en polisman ändå avslöjas, åtalas och döms för misshandel – då blir han utstött och stämplad som rötägg av kolleger och chefer. I det läget är det få inom polisen som talar om brister i poliskulturen. – Till ett repressivt yrke som polisens söker sig även människor som inte bara har goda drivkrafter, säger Carin Götblad. Vi måste bli duktigare på att upptäcka det och agera tidigare. Men det finns också stråk i poliskulturen som handlar om fördomar och dåliga attityder, och sådant måste vi bli bättre på att motverka. Den benhårda kårandan är delvis en följd av det faktum att en polis som har dömts för misshandel eller något annat allvarligt lagbrott inte bara straffas av domstolen; han eller hon får dessutom sparken. Så måste det nog gå till även i framtiden, enligt Carin Götblad. Men i mindre allvarliga fall kan hon tänka sig två nya metoder för att hjälpa den felande polisen till rätta: dels tillfällig indragning av polislegitimationen och order om inre tjänst under ett par år, dels psykologhjälp. Carin Götblad vill också försöka motverka de dåliga stråken i poliskulturen och göra polisen till en mer reflekterande organisation genom att testa en ny modell som innebär att varje polis får regelbunden handledning i jobbet. – Vi har börjat införa gruppsamtal som pågår ett par timmar var fjortonde dag under ledning av en utbildad handledare. Varje deltagare får träna sig i att ge och ta kritik och reflektera över sina egna arbetsinsatser. Jag tror att många poliser ofta känner frustration och osäkerhet i jobbet. Om de får möjlighet att tala ut med sina kolleger och förbereda sig på svåra situationer, minskar risken att de till sist tappar tålamodet och använder övervåld. Hon vill dessutom pröva ett nytt sätt att hantera de klagomål på poliser som gäller dåligt bemötande: – Jag funderar på att helt enkelt bjuda in båda parter till ett samtal om vad som hände. I vissa fall finns det en rimlig förklaring till att polisen agerade bryskt eller otrevligt. I andra fall är det högst på sin plats att han eller hon ber om ursäkt. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 ", "article_category": "other"}
{"id": 24873, "headline": "\"Andras olycka blev vår lycka\"", "summary": "Linda Chadell och hennes man Åke har adopterat två barn från Sydafrika. Hon känner tacksamhet men även vemod när hon tänker på barnens biologiska mammor.", "article": "Insikten om vad det innebär för en kvinna att avstå från sitt barn har kommit successivt för Linda Chadell. Den första gången var när hon övervägde att adoptera. I samband med besöken i Sydafrika konfronterades hon och hennes man på allvar med frågan. - Först när man har barnet i sina armar inser man på riktigt att det finns en kvinna någonstans som längtar och sörjer. För jag tror att mina barns biologiska mammor sörjer, även om de naturligtvis hoppas att barnet har det bra och får en bättre framtid i Sverige än i Sydafrika. Linda Chadell är föräldraledig och hemma med sin dotter Lykke, 8 månader. Sonen Eric, 3 år, är också adopterad från Sydafrika. Han går på dagis. Linda Chadell träffade sin man Åke ganska sent i livet. De försökte få barn på naturlig väg och med hjälp av provrörsbefruktning. Men det ville sig inte, som hon säger. - För mig fanns adoption som ett alternativ redan tidigt. Vi ville verkligen ha barn och bli en stor familj. Sättet vi fick barn på spelade mindre roll. Jag har alltid tänkt att den själ som ska vara hos oss inte behöver födas genom oss. Det viktiga är kärleken till barnet. Linda Chadell säger att hon inte har haft behov av en stor mage för att känna sig som kvinna eller mamma. Efterhandsrationalisering? Nej, det tror hon inte. Men när längtan efter att bli förälder inte möts av ett barn uppstår tomhet. Så kunde hon känna vid de misslyckade försöken att få barn. Något fattades. Nu är tomheten borta. Men det finns stråk av vemod i mammaglädjen. Barnens biologiska mammor har av olika skäl tvingats lämna bort de barn som de har burit. - Jag känner stor tacksamhet mot dessa två kvinnor. Och samhörighet med dem. De anförtrodde oss det finaste de hade. - Man måste vara ärlig. Vår lycka baseras på deras sorg och smärta över att de inte kunde behålla sina barn. Att adoptera bort ett barn är ett trauma för alla kvinnor, vare sig de lever i Sverige, Sydafrika, Kina eller i något annat land, tror Linda Chadell. Få gör det utan tvingande skäl. Hon tänker inte på barnens biologiska mammor varje dag, men av och till dyker tankarna upp. Det kan vara i samband med en födelsedag, en större helg eller när något speciellt händer i barnens liv. Och som nu i helgen när Lykke döptes. Det var en betydelsefull dag i familjen Chadells liv. Mitt i all värme och lycka fanns ett vemod hos Linda Chadell. Inte särskilt påtagligt just då, men det fanns där. Hon tänkte på Lykkes biologiska mamma som inte fick uppleva det ögonblicket. Linda och Åke Chadell hämtade sin son Eric i Pretoria för nästan tre år sedan. Lykke fick de för några månader sedan. De har en hel del information om barnens biologiska mammor. När barnen blir stora nog ska de få ta del av denna information. Den är barnens \"egendom\", ingen annans, så därför vill hon inte gå in närmare på barnens bakgrund. - Vår uppgift är att berätta för Eric och Lykke på ett så bra sätt som möjligt varför deras mammor gjorde som de gjorde. Hur de levde, tänkte och kände. Vi får förklara så gott det går, men det är omöjligt att veta hur barnen kommer att reagera. Teoretiskt kan Linda Chadell sätta sig in i dessa sydafrikanska kvinnors sorg. Men deras smärta kan hon inte känna, den är bara deras. Linda Chadell har inte dåligt samvete för att hon blivit mamma till två andra kvinnors barn. Eller för att hon har haft turen att få leva i ett land med materiellt välstånd. Hon och de biologiska mammorna, säger hon, har fattat var sitt beslut. Förutsättningarna har varit helt olika, graden av frivillighet väsensskild. - Situationen är komplicerad och ojämlik. Inte minst med tanke på hur samhället i Sydafrika och Sverige ser ut och kvinnornas ställning och möjligheter. - Det handlar om rättvisa och orättvisa, om rikedom och fattigdom. Men man kanske också kan se det så här: två kvinnor har valt att adoptera bort sina barn i stället för att göra abort. Hos oss får de möjlighet till ett annorlunda liv. - För mig är dessa kvinnors beslut baserade på kärlek. I adoptionsakterna om mammorna står beskrivet den väg de har haft fram till beslutet att lämna bort sina barn. Någon har gått i samtalsterapi, en annan har haft andra former av stöd och rådgivning. Processen är lång för dem liksom för de flesta. I samband med adoptionerna träffade Linda och Åke Chadell ett av barnens biologiska mamma. Det blev ett möte med starka känslor. Men de många frågor Linda Chadell hade haft inför mötet förbyttes i en mycket positiv upplevelse. - Jag kan bara hoppas att mötet blev en del i läkandet för den biologiska mamman. Ingen utom hon kan veta om det verkligen blev på det viset. ", "article_category": "other"}
{"id": 24877, "headline": "Hanna adopterade bort sin lille son", "summary": "För fyra år sedan födde Hanna en son. Hon trodde inte att hon kunde bli en \"riktig\" mamma. I dag ångrar hon att hon lämnade bort sitt barn.", "article": "Sandro är en pojke på fyra år. Livlig, vetgirig och ganska stor för sin ålder. Han finns, och samtidigt finns han inte för den kvinna som har fött honom. Sandro är bortadopterad och bor hos sina nya föräldrar i ett annat land. Hans biologiska mamma, Hanna, längtar mycket efter honom. - Jag tror att han har det bra hos sina adoptivföräldrar, säger Hanna. De ville gärna ha ett barn och kunde inte få egna. Men när det är som värst ibland känns det som att han lika gärna skulle kunna var död för mig. Jag vet att jag aldrig kommer att få tillgång till honom, känna den lilla kroppen intill min, svara på hans frågor, spela fotboll och boccia med honom, natta honom. Hon talar om en sorg som inte kommer att ta slut. Hon sörjer men kan inte sörja färdigt. Hanna är 27 år, nyss utbildad gymnasielärare och har precis tillträtt ett vikariat i Göteborg. För drygt fyra år sedan gjorde hon något av det svåraste en mamma kan göra. Hon beslutade att lämna ifrån sig sitt då ofödda barn. Hanna var ung, pluggade musikvetenskap i universitetsstaden Peruggia i Italien och tog ibland tillfälliga jobb för att bättra på ekonomin. Tempot var högt. Efter en tid träffade hon David, som var något äldre, och de blev förälskade i varandra. Så småningom flyttade de ihop. - Vi levde för dagen. Var ute mycket, reste och hade det fint på alla sätt. Ändå visste jag att det var något tillfälligt över den tillvaron, och den riktiga tilliten mellan oss uppstod aldrig. Innerst inne visste jag att jag skulle flytta tillbaka till Sverige och skaffa mig en riktig utbildning. Gifta mig, få familj och leva borgerligt. Vi är uppfostrade så, jag och mina syskon, säger hon. Trots att Hanna åt p-piller blev hon gravid. Hon upptäckte det först i andra månaden, då hon i samband med en lunginflammation besökte en läkare. Magen hade gjort lite ont men hon satte det i samband med lunginflammationen. Hon förnekade att hon var med barn samtidigt som hon naturligtvis visste det. - Förnekandet var ett sätt att hantera situationen, tror jag. Jag var 23 år. Intellektuellt visste jag ju att man kan bli med barn när man älskar med en man. Men hur konstigt det än låter tänkte jag inte så. Inte då. Jag ville inte vara med barn. Sakta sjönk insikten in att ett liv växte i hennes kropp. Då kom också en uttdraget chocktillstånd. \"Jag är inte redo, jag är inte redo\", upprepade hon som ett mantra när hon besökte mödravården. Hon såg sig inte som en blivande mamma. Den första tanken var att göra abort. David sade att det var upp till henne att besluta. - Jag ville att han skulle säga att vi skulle behålla barnet, men det sa han inte. Allt låg på mig. Det var inte rättvist, säger Hanna. Ultraljudet och de andra kontrollerna på mödravården visade att barnet inom henne växte och mådde bra. Det gjorde valet mellan abort och fortsatt graviditet än svårare. Hanna befann sig i en existentiell kris. Sakta insåg hon att det som växte i henne var en del av henne själv. - Jag är inte religiös eller abortmotståndare eller moralist. I många fall är abort motiverat. Men jag kände att det som fanns i mig inte bara gick att skrapa ur, att kirurgiskt avlägsna. Det var mera en känsla i kroppen än i huvudet. Jag har alltid haft en vördnad mot livet, att det är okränkbart. Det kanske har att göra med att jag har ganska många syskon. - Även om jag famlade i ovisshet och vånda bestämde jag mig. Både att föda barnet, men också att inte behålla det. Det fanns inte på min karta att bli ensamstående mamma. Det var bäst om barnet fick nya föräldrar resonerade jag, säger Hanna. Hon tog kontakt med olika adoptionsförmedlingar och fastnade till slut för en ickekatolsk. Hon fick välja ut ett par och träffade dem när hon var i slutet av sjunde månaden. De verkade trevliga, kärleksfulla och hade intressen som liknade Hannas, bland annat musik och dans. Att de hade det materiellt bra var också viktigt. Hon ville att barnet skulle få en mamma och en pappa, riktiga mor- och farföräldrar och en riktig släkt. Trygghet. Kärlek. Omsorg. Hon kunde föda sitt barn men inte ge det allt det andra. Så tänkte hon. Hon uppfattade sitt beslut som rationellt. - På ett plan ville jag att de skulle likna mig själv, men adoptivföräldrana kunde erbjuda något som jag inte kunde. Psykologiskt levde jag bara i nuet. Jag hade inget perspektiv bortom nionde månaden och kunde inte föreställa mig tiden efter förlossningen. - Efteråt har jag förstått att jag levde i misär. Jag låg och grät mig igenom nätterna. Innan hon mötte de blivande adoptivföräldrarna, hade hon berättat för sin mamma att hon var gravid. Mamman visade mest ointresse och likgiltighet. I stället för ett \"jaså\" hade Hanna velat höra mamman säga att allt skulle ordna sig, att hon skulle hjälpa Hanna, att hon var glad för hennes skull, att det fanns tusentals ensamma lyckliga mammor. - I min familj talar man inte om känslor, och vi är vana vid att klara oss på egen hand. Jag skulle kunna beskriva mammas inställning som ett stort svek. Men jag vet inte, hon är en produkt av en strängt religiös uppfostran och rår kanske inte för sin oförmåga. - Samtidigt är jag hennes barn, även om jag var en vuxen kvinna som levde mitt eget liv. Hanna reser sig upp och hämtar två små fotoalbum. I dem finns några polaroidbilder på Sandro tagna av en sjuksköterska vid förlossningen. Det finns också fotografier med Hanna, Sandro och den nya mamman från den enda gången hon har besökt adoptivfamiljen i Italien. Dessa tiotal bilder är det hon har av sin son. Hon tar ofta fram fotografierna och tittar på dem. Under några veckor efter förlossningen var Sandro placerad i fosterhem. Hanna var där en eller två gånger i veckan. Hon kunde fortfarande ändra sig. Men hon fortsatte adoptionsprocessen. Hon menade att det var bäst för barnet, samtidigt som hon kände att hon kanske gjorde något som hon skulle få sota för, som hon säger. Hon kände - och känner - sig som en amputerad. Hon funderar på om beslutet verkligen var oundvikligt. - På något underligt sätt ville jag skydda Sandro från min egen utsatthet. Hans liv skulle bli bättre utan mig, fick jag för mig. I dag, fyra år efter det att hon lämnade ifrån sig Sandro, ångrar hon sig. Hon känner ångest och ånger över det oåterkalleliga i beslutet samtidigt som hon vet att ångern saknar realism. Det som är gjort kan inte vara ogjort, adoptionen kan inte hävas. - Inte ens om det vore möjligt är det säkert att jag skulle vilja bryta adoptionen. Varken för min sons skull eller parets som är hans föräldrar. Han har det bra hos dem och han har sin släkt omkring sig. Livet i Italien är hans liv, adoptivmodern är hans mamma. - Men det blev inte så lätt som jag trodde att gå vidare, säger hon. Sorgen har inte gått över och hon har inte bara kunnat fortsätta med sitt liv. En bit av henne har fallit bort. När hon var yngre kunde hon vara engagerad och stridbar, inte minst när det gällde orättvisor. Hon har inte samma glöd längre. Hon känner sig \"utslätad\" på något sätt och äldre än sina 27 år. Under hela adoptionsprocessen har Hanna haft lätt för att sätta sig in i andra människors situation; sonens, adoptivföräldrarnas, Davids, sin egen mammas. Kanske har hon sett för lite till egna sina behov och för mycket till andras. Hanna har inte dåligt samvete för sitt beslut. Men hon har många frågor: För vems skull lämnade hon bort sitt barn? Har Sandro det bättre hos sina båda nya föräldrar än han hade haft hos henne? Tyckte hon inte att hon var värd att vara mamma? Har hon straffat sig själv? Eftersom det har gått nästan tre år sedan Hanna såg Sandro har hon många fantasier. Hon tänker på hur det går på dagis, om han har lekkompisar, hur han leker, om han är skärpt, om han fått hennes temperament. Och hon funderar på hur det ska bli för honom i framtiden. När han blir äldre, när föräldrarna berättar. För det vill hon att de gör. - Min önskan är att de ska berätta, och att Sandro ska få veta att han har en mamma och en släkt och rötter här i Sverige. Och en pappa. Samtidigt är jag rädd för hur jag en dag ska kunna förklara mitt beslut. Går det? Hur kommer Sandro att reagera när jag säger att jag ångrade mig? Med anklagelse? Förståelse? Sorg? Ointresse? - Jag vill att han ska förstå att det jag gjorde var mitt livs svåraste beslut. Men att jag gjorde det för att jag älskade honom. Hur ser Hannas kärlek till sonen ut? I hennes fantasi, och i den inre monolog hon ofta för med sig själv, leker och skrattar de tillsammans. De dansar, för Hanna älskar dans. Hon stöttar Sandro i allt, har honom nära sig, och Sandro frågar en massa saker. Men det är fantasier och en ensidig - obesvarad - mammakärlek på avstånd. Kontakterna med Sandro och hans familj har blivit allt mer sporadiska. De sker via en socialassistent i Italien. Till jular och födelsedagar brukar Hanna skicka paket; ett par vantar, en mössa, en leksak, en barnbok på svenska. Hon planerar att resa till Italien nu i påsk och hoppas att få träffa sin son. - Jag har inga juridiska rättigheter utan är utlämnad till socialassistenten och föräldrarna. Och det accepterar jag. Så är det när man adopterar bort ett barn. Man frånsäger sig en självklar rättighet. Man avstår. Hanna beskriver sig som en person som står med fötterna stadigt på jorden. Hon hoppas att hon en gång ska få ett nytt barn, att hon ska få en egen familj. Hon vill inte straffa sig själv. ", "article_category": "other"}
{"id": 24878, "headline": "Hanna adopterade bort sin lille son", "summary": "För fyra år sedan födde Hanna en son. Hon trodde inte att hon kunde bli en ”riktig” mamma. I dag ångrar hon att hon lämnade bort sitt barn.", "article": "Sandro är en pojke på fyra år. Livlig, vetgirig och ganska stor för sin ålder. Han finns, och samtidigt finns han inte, för den kvinna som har fött honom. Sandro är bortadopterad och bor hos sina nya föräldrar i ett annat land. Hans biologiska mamma Hanna längtar mycket efter honom. – Jag tror att han har det bra hos sina adoptivföräldrar, säger Hanna. De ville gärna ha ett barn och kunde inte få egna. Men när det är som värst ibland känns det som att han lika gärna skulle kunna var död för mig. Jag vet att jag aldrig kommer att få tillgång till honom, känna den lilla kroppen intill min, svara på hans frågor, spela fotboll och boccia med honom, natta honom. Hon talar om en sorg som inte kommer att ta slut. Hon sörjer men kan inte sörja färdigt. Hanna är 27 år, nyss utbildad gymnasielärare och har precis tillträtt ett vikariat i Göteborg. För drygt fyra år sedan gjorde hon något av det svåraste en mamma kan göra. Hon beslutade att lämna ifrån sig sitt då ofödda barn. Hanna var ung, pluggade musikvetenskap i universitetsstaden Perugia i Italien och tog ibland tillfälliga jobb för att bättra på ekonomin. Tempot var högt. Efter en tid träffade hon David, som var något äldre, och de blev förälskade i varandra. Så småningom flyttade de ihop. – Vi levde för dagen. Var ute mycket, reste och hade det fint på alla sätt. Ändå visste jag att det var något tillfälligt över den tillvaron, och den riktiga tilliten mellan oss uppstod aldrig. Innerst inne visste jag att jag skulle flytta tillbaka till Sverige och skaffa mig en riktig utbildning. Gifta mig, få familj och leva borgerligt. Vi är uppfostrade så, jag och mina syskon, säger hon. Trots att Hanna åt p-piller blev hon gravid. Hon upptäckte det först i andra månaden, då hon i samband med en lunginflammation besökte en läkare. Magen hade gjort lite ont, men hon satte det i samband med lunginflammationen. Hon förnekade att hon var med barn samtidigt som hon naturligtvis visste det. – Förnekandet var ett sätt att hantera situationen, tror jag. Jag var 23 år. Intellektuellt visste jag ju att man kan bli med barn när man älskar med en man. Men hur konstigt det än låter tänkte jag inte så. Inte då. Jag ville inte vara med barn. Sakta sjönk insikten in att ett liv växte i hennes kropp. Då kom också ett utdraget chocktillstånd. ”Jag är inte redo, jag är inte redo”, upprepade hon som ett mantra när hon besökte mödravården. Hon såg sig inte som en blivande mamma. Den första tanken var att göra abort. David sade att det var upp till henne att besluta. – Jag ville att han skulle säga att vi skulle behålla barnet, men det sa han inte. Allt låg på mig. Det var inte rättvist, säger Hanna. Ultraljudet och de andra kontrollerna på mödravården visade att barnet inom henne växte och mådde bra. Det gjorde valet mellan abort och fortsatt graviditet än svårare. Hanna befann sig i en existentiell kris. Sakta insåg hon att det som växte i henne var en del av henne själv. – Jag är inte religiös eller abortmotståndare eller moralist. I många fall är abort motiverat. Men jag kände att det som fanns i mig inte bara gick att skrapa ur, att kirurgiskt avlägsna. Det var mera en känsla i kroppen än i huvudet. Jag har alltid haft en vördnad för livet, att det är okränkbart. Det kanske har att göra med att jag har ganska många syskon. – Även om jag famlade i ovisshet och vånda bestämde jag mig. Både att föda barnet, men också att inte behålla det. Det fanns inte på min karta att bli ensamstående mamma. Det var bäst om barnet fick nya föräldrar resonerade jag, säger Hanna. Hon tog kontakt med olika adoptionsförmedlingar och fastnade till slut för en ickekatolsk. Hon fick välja ut ett par och träffade dem när hon var i slutet av sjunde månaden. De verkade trevliga, kärleksfulla och hade intressen som liknade Hannas, bland annat musik och dans. Att de hade det materiellt bra var också viktigt. Hon ville att barnet skulle få en mamma och en pappa, riktiga mor- och farföräldrar och en riktig släkt. Trygghet. Kärlek. Omsorg. Hon kunde föda sitt barn men inte ge det allt det andra. Så tänkte hon. Hon uppfattade sitt beslut som rationellt. – På ett plan ville jag att de skulle likna mig själv, men adoptivföräldrarna kunde erbjuda något som jag inte kunde. Psykologiskt levde jag bara i nuet. Jag hade inget perspektiv bortom nionde månaden och kunde inte föreställa mig tiden efter förlossningen. – Efteråt har jag förstått att jag levde i misär. Jag låg och grät mig igenom nätterna. Innan hon mötte de blivande adoptivföräldrarna hade hon berättat för sin mamma att hon var gravid. Mamman visade mest ointresse och likgiltighet. I stället för ett ”jaså” hade Hanna velat höra mamman säga att allt skulle ordna sig, att hon skulle hjälpa Hanna, att hon var glad för hennes skull, att det fanns tusentals ensamma lyckliga mammor. – I min familj talar man inte om känslor, och vi är vana vid att klara oss på egen hand. Jag skulle kunna beskriva mammas inställning som ett stort svek. Men jag vet inte, hon är en produkt av en strängt religiös uppfostran och rår kanske inte för sin oförmåga. – Samtidigt är jag hennes barn, även om jag var en vuxen kvinna som levde mitt eget liv. Hanna reser sig upp och hämtar två små fotoalbum. I dem finns några polaroidbilder på Sandro tagna av en sjuksköterska vid förlossningen. Det finns också fotografier med Hanna, Sandro och den nya mamman från den enda gången hon har besökt adoptivfamiljen i Italien. Dessa tiotal bilder är det hon har av sin son. Hon tar ofta fram fotografierna och tittar på dem. Under några veckor efter förlossningen var Sandro placerad i fosterhem. Hanna var där en eller två gånger i veckan. Hon kunde fortfarande ändra sig. Men hon fortsatte adoptionsprocessen. Hon menade att det var bäst för barnet, samtidigt som hon kände att hon kanske gjorde något som hon skulle få sota för, som hon säger. Hon kände – och känner – sig som en amputerad. Hon funderar på om beslutet verkligen var oundvikligt. – På något underligt sätt ville jag skydda Sandro mot min egen utsatthet. Hans liv skulle bli bättre utan mig, fick jag för mig. I dag, fyra år efter det att hon lämnade ifrån sig Sandro, ångrar hon sig. Hon känner ångest och ånger över det oåterkalleliga i beslutet samtidigt som hon vet att ångern saknar realism. Det som är gjort kan inte vara ogjort, adoptionen kan inte hävas. – Inte ens om det vore möjligt är det säkert att jag skulle vilja bryta adoptionen. Varken för min sons skull eller parets som är hans föräldrar. Han har det bra hos dem och han har sin släkt omkring sig. Livet i Italien är hans liv, adoptivmodern är hans mamma. – Men det blev inte så lätt som jag trodde att gå vidare, säger hon. Sorgen har inte gått över och hon har inte bara kunnat fortsätta med sitt liv. En bit av henne har fallit bort. När hon var yngre kunde hon vara engagerad och stridbar, inte minst när det gällde orättvisor. Hon har inte samma glöd längre. Hon känner sig ”utslätad” på något sätt och äldre än sina 27 år. Under hela adoptionsprocessen har Hanna haft lätt för att sätta sig in i andra människors situation; sonens, adoptivföräldrarnas, Davids, sin egen mammas. Kanske har hon sett för lite till sina egna behov och för mycket till andras. Hanna har inte dåligt samvete för sitt beslut. Men hon har många frågor: För vems skull lämnade hon bort sitt barn? Har Sandro det bättre hos sina båda nya föräldrar än han hade haft hos henne? Tyckte hon inte att hon var värd att vara mamma? Har hon straffat sig själv? Eftersom det har gått nästan tre år sedan Hanna såg Sandro har hon många fantasier. Hon tänker på hur det går på dagis, om han har lekkompisar, hur han leker, om han är skärpt, om han fått hennes temperament. Och hon funderar på hur det ska bli för honom i framtiden. När han blir äldre, när föräldrarna berättar. För det vill hon att de gör. – Min önskan är att de ska berätta och att Sandro ska få veta att han har en mamma och en släkt och rötter här i Sverige. Och en pappa. Samtidigt är jag rädd för hur jag en dag ska kunna förklara mitt beslut. Går det? Hur kommer Sandro att reagera när jag säger att jag ångrade mig? Med anklagelse? Förståelse? Sorg? Ointresse? – Jag vill att han ska förstå att det jag gjorde var mitt livs svåraste beslut. Men att jag gjorde det för att jag älskade honom. Hur ser Hannas kärlek till sonen ut? I hennes fantasi och i den inre monolog hon ofta för med sig själv leker och skrattar de tillsammans. De dansar, för Hanna älskar dans. Hon stöttar Sandro i allt, har honom nära sig, och Sandro frågar en massa saker. Men det är fantasier och en ensidig – obesvarad – mammakärlek på avstånd. Kontakterna med Sandro och hans familj har blivit alltmer sporadiska. De sker genom en socialassistent i Italien. Till jular och födelsedagar brukar Hanna skicka paket; ett par vantar, en mössa, en leksak, en barnbok på svenska. Hon planerar att resa till Italien nu i påsk och hoppas att få träffa sin son. – Jag har inga juridiska rättigheter utan är utlämnad till socialassistenten och föräldrarna. Och det accepterar jag. Så är det när man adopterar bort ett barn. Man frånsäger sig en självklar rättighet. Man avstår. Hanna beskriver sig som en person som står med fötterna stadigt på jorden. Hon hoppas att hon en gång ska få ett nytt barn, att hon ska få en egen familj. Hon vill inte straffa sig själv. Jan Kantor jan.kantor@dn.se 08-738 21 59 Personerna som förekommer i texten heter egentligen något annat. Adoptivmamman som funderar över sina barns biologiska mödrar. ", "article_category": "other"}
{"id": 24879, "headline": "Falsk färg döljer hälsorisk", "summary": "Nyfångad tonfisk har en klar röd färg. Är tonfiskköttet grått är det inte färskt. Om man behandlar tonfiskköttet med gas behåller fisken sin röda färg längre. Men behandlingen kan orsaka histaminförgiftning hos konsumenter.", "article": "Tonfisk äter vi inte bara konserverad i burk utan även färsk. Den är god i många varmrätter med fisk, vi får den även rå på sushirestaurangen. Det är en dyr färsk fisk, kilopriset är högt. Om den klara röda färgen på köttet kan bevaras längre än vad som är naturligt, kan konsumenten fås att tro att fisken är färskare än den egentligen är. - Den röda färgen upplevs som attraktiv, som ett mått på hur färsk fisken är, säger Pontus Elvingsson, statsinspektör på Livsmedelsverket. Tonfiskkött som blir liggande, oxiderar och blir gråaktigt, precis som vanligt däggdjurskött. När det gäller vanligt kött känner vi på lukt och smak om köttet har blivit dåligt. - Men hos tonfisken går bakteriernas nedbrytning så snabbt att tonfisken hinner bli dålig innan vi känner någon smakförändring. Hållbarhetstiden är kort. Histaminbildningen går snabbt. En röd färg på fisken, som åstadkommits genom kolmonoxid kan göra att fisken är till salu för länge. För en vanlig konsument är det svårt att se. Värmebehandling tar inte bort histaminet. Histaminförgiftning kan ge en reaktion som liknar en allergisk reaktion. I lindrigare fall blir man lite röd runt läpparna och i ansiktet, man kan få klåda och huvudvärk. I allvarligare fall kan man drabbas av kraftiga kräkningar, hjärtklappning och andningssvårigheter. Livsmedelsverket har uppmärksammat att det under flera år har kommit in färsk tonfisk som behandlats med gasen kolmonoxid för att den röda färgen på köttet ska bevaras. Men eftersom gasen inte har någon effekt på fiskens bakterieflora, utan enbart på den röda färgen, betraktar Livsmedelsverket i likhet med EU-kommissionen kolmonoxiden som en otillåten tillsats. För att komma förbi reglerna om tillsatser och ändå bevara den röda färgen har man kunnat röka fisken utan att ge den en \"rökt\" smak. Tekniken kallas \"clean smoke\" eller \"clear smoke\". Röken renas så att enbart de förbränningsgaser - bland annat kolmonoxid - som bildas vid ofullständig förbränning återstår. Nu finns ett beslut från EU-kommissionen att även clear smoke tekniken ska betraktas som en otillåten tillsats. Livsmedelsverket har gått ut till miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna och påtalat detta. Hur många fall av histaminförgiftning som orsakats av tonfisk har Livsmedelverket inga uppgifter om. Hösten 2000 uppmanade verket till skärpt importkontroll av färsk tonfisk sedan flera fall av akut matförgiftning rapporterats från en lunchrestaurang i Stockholm. Lunchgästerna fick symtom redan efter en halvtimme. Miljöförvaltningen tog ett antal prover på tonfisk hos grossister. Flera av proven innehöll för höga halter histamin. Fredrik Karner arbetar på miljöförvaltningen i Göteborg. Där har man nyligen informerat grossisterna om att tonfisk som behandlats med \"clear smoke\" inte får importeras och att den är förbjuden i hela EU. - Om vi påträffar sådan tonfisk kan vi förlägga den med saluförbud. Tonfisk importeras vanligen från Thailand, Indonesien eller Sri Lanka. Antingen köps den in direkt till svenska grossister eller via ett annat EU-land. Rökning med clear smoke-tekniken förekommer enligt uppgift i Holland, varifrån fisken säljs vidare. Inga risker med tonfisk på burk Tonfisk som säljs djupfryst har givetvis inte samma problem med histamintillväxt. Inte heller tonfisk som säljs som burkkonserv. Här har skett en stor kvalitetsförbättring under senare år, enligt Livsmedelsverket. Fiskebåtarna har en helt annat nedkylningsteknik än vad de hade för bara tio år sedan. När fisken processas i fabriker i exempelvis Thailand har man betydligt bättre kontroll i dag. Den konserverade tonfisken är steril och då finns ju inga bakterier som kan bidra till utveckling av histamin. Det är inte bara tonfisk som kan orsaka de här problemen. Det gäller även makrill och nya arter i våra fiskdiskar, som escolarfiskar, ibland slarvigt kallad smörfisk. ", "article_category": "other"}
{"id": 24913, "headline": "Två krafter kämpar inom varje polis", "summary": "För många poliser är det viktigare att uppnå resultat än att följa lagarna. Detta tänkande är vanligt inom poliskulturen, enligt polisforskaren Rolf Granér. \"Vissa tar sig dessutom rätten att uppfostra eller straffa 'buset' genom att använda onödigt våld\", säger han.", "article": "Somliga poliser är noga med att följa de lagar som gäller för deras arbete. Andra är mindre nogräknade. Enligt psykologen Rolf Granér kämpar två krafter om herraväldet inom varje enskild polis. Dessa krafter är kopplade till två helt olika ideal inom polisernas yrkeskultur: det legalistiska och det autonoma. - Båda sätten att tänka finns hos de flesta patrullerande poliser, säger Rolf Granér, men jag bedömer att de flesta väger över åt det autonoma hållet. De har en självständig hållning till de lagar och regler som ska styra polisarbetet. De försöker följa lagen i vardagen, men det händer att de skaffar sig ett handlingsutrymme i jobbet som är större än vad lagboken egentligen tillåter. Rolf Granér är lärare i polispsykologi vid polisutbildningen i Växjö. Han har nyligen doktorerat på en avhandling med titeln \"Patrullerande polisers yrkeskultur\". Han har följt polispatruller under ett tjugotal arbetspass och gjort 25 djupintervjuer med yrkesverksamma poliser. Dessutom har han genomfört en serie tidigare studier som har resulterat i två böcker om polisetik. Det finns stora skillnader mellan den utpräglat legalistiska polisen och den som är autonom i sitt tänkande, enligt Rolf Granér. Den förstnämnda ser sig som det politiska systemets, rättsväsendets och polisorganisationens förlängda arm. Inget polisingripande får ske utan lagstöd. Varje polisman ska lojalt lyda överhetens order utan att låta de egna värderingarna spela in. - De poliser som har ett starkt legalistiskt perspektiv är ganska få och illa tålda av kollegerna. De kallas föraktfullt \"bokstavspoliser\" eller \"paragrafryttare\", berättar Rolf Granér. Den utpräglat autonomt tänkande polisen är av en helt annan sort. Han snarast föraktar sina chefer; de saknar kontakt med verkligheten, anser han. Han vill helst inte alls underordna sig överheten, utan ser sig som en självständig samhällskraft som utifrån sin egen och kollegernas uppfattning om folkets behov ska upprätthålla moral, lag och ordning. Han tycker inte att lagarna måste följas i varje läge. Han avgör själv vad som är rätt och vad som är fel med det \"sunda förnuftet\" som ledstjärna. I det ena ärendet kan han låta bli att agera, trots att han är skyldig att göra det. I det andra kan han ta sig olagligt stora friheter för att störa, jaga och fånga in \"buset\" - det är \"riktigt polisarbete\", enligt det autonoma synsättet. Det kan handla om olaga husrannsakan, att utnyttja lagar på annat sätt än vad lagstiftaren avsåg eller att hota eller uppträda onödigt kränkande. En polis kan också vara \"hungrig\" eller \"trött\", enligt polisjargongen. Det innebär att han eller hon antingen är ambitiös och ihärdig eller desillusionerad och passiv i arbetet. Alla de poliser Rolf Granér intervjuade hävdade att antalet trötta kolleger har ökat på senare år. Flera håller med om det kontroversiella påstående som professor Leif G W Persson gick ut med i tidningarna för några år sedan: omkring var fjärde polis i Sverige har gjort \"patron ur\" på jobbet, främst på grund av den tröga och ineffektiva polisorganisationen. En polis kan vidare, enligt Rolf Granér, vara intellektuellt reflekterande i synen på sin egen roll och på samhället, respektfull inför andra yrkesgruppers kompetens och villig att förändra sitt eget sätt att arbeta när ny kunskap dyker upp. Den andra ytterligheten är den antiintellektuella och fördomsfulla polisen som håller sig med en svartvit världsbild, som hävdar att poliser alltid vet bäst och som ser drastisk handling som den bästa lösningen på nästan varje problem. Somliga poliser understryker att alla människor har samma värde och att även en misstänkt brottsling eller en drogmissbrukare har rätt att bli värdigt bemött. Det är människors handlingar som är onda eller goda - inte människorna själva. Andra poliser har en helt annan människosyn. De delar in medborgarna i kategorier: de skötsamma och de kriminella, \"Svensson\" och buset. Vissa människor har bra karaktär, andra dålig; en gång buse, alltid buse. I detta perspektiv är det bara de hyfsat normala och välartade medborgarna som förtjänar ett respektfullt bemötande från polisens sida. \"Buset\" kan i polisjargongen även kallas \"skubb\" eller \"kolingar\", \"drufs\" eller \"schattar\". Till denna grupp hör i första hand män som gång på gång gör sig skyldiga till lagbrott som rån eller inbrott, misshandel eller narkotikabrott, bilstöld eller snatteri. Dit hör också busarnas kompisar och flickvänner. - En buse är automatiskt skyldig, enligt de autonomt tänkande poliserna. Han kan behandlas efter polisens eget gottfinnande, förklarar Rolf Granér. Många poliser betraktar också en rad andra grupper i samhället på liknande sätt: alkoholisterna och drogmissbrukarna, \"yrkesdemonstranterna\" och invandrargängen, uteliggarna och de prostituerade. - Alla dessa människor är \"police property\" i det autonoma perspektivet. De anses hota allmänhetens trygghet och bör snarast stuvas undan ur stadsbilden, säger Rolf Granér. Ett sätt att lagvidrigt undanröja eller straffa någon man inte gillar är att \"lobba\" honom. Enligt lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) har nämligen polisen rätt att gripa och låsa in den som har druckit så mycket att han \"inte kan ta hand om sig själv\" eller \"utgör en fara för sig själv eller för någon annan\". - Det är en välkänd metod bland poliser att utnyttja denna eller andra gummilagar för att straffa dem som anses kaxiga, säger Rolf Granér. De behöver inte vara särskilt berusade för att bli lobbade, det kan räcka med att de är uppkäftiga. En polis kan dessutom vara mjuk eller tuff, enligt Rolf Granérs analys. Den som är mjuk undviker våld och försöker lösa konflikter genom förhandlingar och tålmodiga samtal. Han eller hon ser de sociala faktorerna bakom kriminaliteten, vill i första hand arbeta med förebyggande brottsbekämpning, betonar polisens hjälpande roll och får därmed tåla att bli kallad \"socialpolis\" eller \"velourpolis\" av sina kolleger. Den tuffa polisen gör tvärtom. Han säger till en eller möjligen två gånger, sedan tar han i med hårdhandskarna. Han gillar biljakter och actionvåld, vill ha snabba resultat och skaffar sig respekt genom att skrämma människor. För honom är pistolen, batongen, handklovarna och musklerna de viktigaste verktygen i kampen mot buset, och han tycker sig bära hela samhället på sina vältränade axlar; utan honom skulle kaos och allmän laglöshet råda. Och ändamålen helgar medlen. Så här ser en bra arbetsdag ut, enligt en av de tuffa och autonomt tänkande poliser som Rolf Granér citerar i sin avhandling: \"En blåljuskörning, en biljakt och ett gripande.\" - Den sortens poliser leker fortfarande tjuv och polis, säger Rolf Granér, och man behöver ju inte vara psykoanalytiker för att inse batongens symbolvärde. De flesta är yngre män som har valt att jobba i tungt brottsbelastade storstadsdistrikt. Det vore en överdrift att påstå att alla yngre storstadspoliser tänker tufft och autonomt. Men det är ofta bland dem man finner de notoriskt våldsamma poliserna som återkommande gör sig skyldiga till övergrepp. Så här har tuffa poliser förklarat sitt våld inför Rolf Granér: \"Det här är ju det enda straff de får.\" \"Buset ska uppfostras!\" \"Polisens auktoritet måste försvaras!\" \"Jag var så förbannad. Jag var tvungen att avreagera mig.\" Mest omtyckt av kollegerna är den balanserade polisen som går en medelväg i alla dessa avseenden. Som är solidarisk och arbetsvillig, som använder sitt goda omdöme och undviker hårda tag om det går. Socialpolisen är enligt många kolleger en mes som aldrig får något gjort och som är för svag i farliga situationer. Men den tuffa och starkt autonomt inriktade polisen är inte heller så omtyckt. Han är visserligen bra att ha med sig vid inbrytningar eller våldsamma gatuslagsmål, men han kan få hård intern kritik när han har använt onödigt våldsamma metoder. - Grov misshandel är numera knappast en accepterad del av poliskulturen, säger Rolf Granér. Men måttligt övervåld i syfte att uppfostra och straffa buset - det bryr sig ingen om. Visserligen finns det ett ideal som handlar om att en polis ska kunna besinna sig. Men många poliser har stor förståelse för kolleger som använder övervåld när de har blivit provocerade. Och den beryktade kårandan då, den som får poliser att blunda eller ljuga för att skydda kolleger som har gjort sig skyldiga till övergrepp? Är den \"på utdöende\", vilket bland andra Birgitta Fröberg, biträdande chef för Stockholmspolisens enhet för interna utredningar, hävdar? - Den är möjligen i avtagande, men visst finns den kvar, säger Rolf Granér. Så här citerar han en polis i sin avhandling: \"Om vi räknar på tusen poliser så skulle jag gissa att det max är en - inte ens det - som skulle anmäla en kollega i dag. Fast vi diskuterar det, ska det otroligt mycket till för att göra det.\" ", "article_category": "other"}
{"id": 24915, "headline": "Två krafter kämpar inom varje polis", "summary": "För många poliser är det viktigare att uppnå resultat än att följa lagarna. Detta tänkande är vanligt inom poliskulturen, enligt polisforskaren Rolf Granér. ”Vissa tar sig dessutom rätten att uppfostra eller straffa ’buset’ genom att använda onödigt våld”, säger han.", "article": "Somliga poliser är noga med att följa de lagar som gäller för deras arbete. Andra är mindre nogräknade. Enligt psykologen Rolf Granér kämpar två krafter om herraväldet inom varje enskild polis. Dessa krafter är kopplade till två helt olika ideal inom polisernas yrkeskultur: det legalistiska och det autonoma. – Båda sätten att tänka finns hos de flesta patrullerande poliser, säger Rolf Granér, men jag bedömer att de flesta väger över åt det autonoma hållet. De har en självständig hållning till de lagar och regler som ska styra polisarbetet. De försöker följa lagen i vardagen, men det händer att de skaffar sig ett handlingsutrymme i jobbet som är större än vad lagboken egentligen tillåter. Rolf Granér är lärare i polispsykologi vid polisutbildningen i Växjö. Han har nyligen doktorerat på en avhandling med titeln ”Patrullerande polisers yrkeskultur”. Han har följt polispatruller under ett tjugotal arbetspass och gjort 25 djupintervjuer med yrkesverksamma poliser. Dessutom har han genomfört en serie tidigare studier som har resulterat i två böcker om polisetik. Det finns stora skillnader mellan den utpräglat legalistiska polisen och den som är autonom i sitt tänkande, enligt Rolf Granér. Den förstnämnda ser sig som det politiska systemets, rättsväsendets och polisorganisationens förlängda arm. Inget polisingripande får ske utan lagstöd. Varje polisman ska lojalt lyda överhetens order utan att låta de egna värderingarna spela in. – De poliser som har ett starkt legalistiskt perspektiv är ganska få och illa tålda av kollegerna. De kallas föraktfullt ”bokstavspoliser” eller ”paragrafryttare”, berättar Rolf Granér. Den utpräglat autonomt tänkande polisen är av en helt annan sort. Han snarast föraktar sina chefer; de saknar kontakt med verkligheten, anser han. Han vill helst inte alls underordna sig överheten, utan ser sig som en självständig samhällskraft som utifrån sin egen och kollegernas uppfattning om folkets behov ska upprätthålla moral, lag och ordning. Han tycker inte att lagarna måste följas i varje läge. Han avgör själv vad som är rätt och vad som är fel med det ”sunda förnuftet” som ledstjärna. I det ena ärendet kan han låta bli att agera, trots att han är skyldig att göra det. I det andra kan han ta sig olagligt stora friheter för att störa, jaga och fånga in ”buset” – det är ”riktigt polisarbete”, enligt det autonoma synsättet. Det kan handla om olaga husrannsakan, att utnyttja lagar på annat sätt än vad lagstiftaren avsåg eller att hota eller uppträda onödigt kränkande. En polis kan också vara ”hungrig” eller ”trött”, enligt polisjargongen. Det innebär att han eller hon antingen är ambitiös och ihärdig eller desillusionerad och passiv i arbetet. Alla de poliser Rolf Granér intervjuade hävdade att antalet trötta kolleger har ökat på senare år. Flera håller med om det kontroversiella påstående som professor Leif G W Persson gick ut med i tidningarna för några år sedan: omkring var fjärde polis i Sverige har gjort ”patron ur” på jobbet, främst på grund av den tröga och ineffektiva polisorganisationen. En polis kan vidare, enligt Rolf Granér, vara intellektuellt reflekterande i synen på sin egen roll och på samhället, respektfull inför andra yrkesgruppers kompetens och villig att förändra sitt eget sätt att arbeta när ny kunskap dyker upp. Den andra ytterligheten är den antiintellektuella och fördomsfulla polisen som håller sig med en svartvit världsbild, som hävdar att poliser alltid vet bäst och som ser drastisk handling som den bästa lösningen på nästan varje problem. Somliga poliser understryker att alla människor har samma värde och att även en misstänkt brottsling eller en drogmissbrukare har rätt att bli värdigt bemött. Det är människors handlingar som är onda eller goda – inte människorna själva. Andra poliser har en helt annan människosyn. De delar in medborgarna i kategorier: de skötsamma och de kriminella, ”Svensson” och buset. Vissa människor har bra karaktär, andra dålig; en gång buse, alltid buse. I detta perspektiv är det bara de hyfsat normala och välartade medborgarna som förtjänar ett respektfullt bemötande från polisens sida. ”Buset” kan i polisjargongen även kallas ”skubb” eller ”kolingar”, ”drufs” eller ”schattar”. Till denna grupp hör i första hand män som gång på gång gör sig skyldiga till lagbrott som rån eller inbrott, misshandel eller narkotikabrott, bilstöld eller snatteri. Dit hör också busarnas kompisar och flickvänner. – En buse är automatiskt skyldig, enligt de autonomt tänkande poliserna. Han kan behandlas efter polisens eget gottfinnande, förklarar Rolf Granér. Många poliser betraktar också en rad andra grupper i samhället på liknande sätt: alkoholisterna och drogmissbrukarna, ”yrkesdemonstranterna” och invandrargängen, uteliggarna och de prostituerade. – Alla dessa människor är ”police property” i det autonoma perspektivet. De anses hota allmänhetens trygghet och bör snarast stuvas undan ur stadsbilden, säger Rolf Granér. Ett sätt att lagvidrigt undanröja eller straffa någon man inte gillar är att ”lobba” honom. Enligt lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) har nämligen polisen rätt att gripa och låsa in den som har druckit så mycket att han ”inte kan ta hand om sig själv” eller ”utgör en fara för sig själv eller för någon annan”. – Det är en välkänd metod bland poliser att utnyttja denna eller andra gummilagar för att straffa dem som anses kaxiga, säger Rolf Granér. De behöver inte vara särskilt berusade för att bli lobbade, det kan räcka med att de är uppkäftiga. En polis kan dessutom vara mjuk eller tuff, enligt Rolf Granérs analys. Den som är mjuk undviker våld och försöker lösa konflikter genom förhandlingar och tålmodiga samtal. Han eller hon ser de sociala faktorerna bakom kriminaliteten, vill i första hand arbeta med förebyggande brottsbekämpning, betonar polisens hjälpande roll och får därmed tåla att bli kallad ”socialpolis” eller ”velourpolis” av sina kolleger. Den tuffa polisen gör tvärtom. Han säger till en eller möjligen två gånger, sedan tar han i med hårdhandskarna. Han gillar biljakter och actionvåld, vill ha snabba resultat och skaffar sig respekt genom att skrämma människor. För honom är pistolen, batongen, handklovarna och musklerna de viktigaste verktygen i kampen mot buset, och han tycker sig bära hela samhället på sina vältränade axlar; utan honom skulle kaos och allmän laglöshet råda. Och ändamålen helgar medlen. Så här ser en bra arbetsdag ut, enligt en av de tuffa och autonomt tänkande poliser som Rolf Granér citerar i sin avhandling: ”En blåljuskörning, en biljakt och ett gripande.” – Den sortens poliser leker fortfarande tjuv och polis, säger Rolf Granér, och man behöver ju inte vara psykoanalytiker för att inse batongens symbolvärde. De flesta är yngre män som har valt att jobba i tungt brottsbelastade storstadsdistrikt. Det vore en överdrift att påstå att alla yngre storstadspoliser tänker tufft och autonomt. Men det är ofta bland dem man finner de notoriskt våldsamma poliserna som återkommande gör sig skyldiga till övergrepp. Så här har tuffa poliser förklarat sitt våld inför Rolf Granér: ”Det här är ju det enda straff de får.” ”Buset ska uppfostras!” ”Polisens auktoritet måste försvaras!” ”Jag var så förbannad. Jag var tvungen att avreagera mig.” Mest omtyckt av kollegerna är den balanserade polisen som går en medelväg i alla dessa avseenden. Som är solidarisk och arbetsvillig, som använder sitt goda omdöme och undviker hårda tag om det går. Socialpolisen är enligt många kolleger en mes som aldrig får något gjort och som är för svag i farliga situationer. Men den tuffa och starkt autonomt inriktade polisen är inte heller så omtyckt. Han är visserligen bra att ha med sig vid inbrytningar eller våldsamma gatuslagsmål, men han kan få hård intern kritik när han har använt onödigt våldsamma metoder. – Grov misshandel är numera knappast en accepterad del av poliskulturen, säger Rolf Granér. Men måttligt övervåld i syfte att uppfostra och straffa buset – det bryr sig ingen om. Visserligen finns det ett ideal som handlar om att en polis ska kunna besinna sig. Men många poliser har stor förståelse för kolleger som använder övervåld när de har blivit provocerade. Och den beryktade kårandan då, den som får poliser att blunda eller ljuga för att skydda kolleger som har gjort sig skyldiga till övergrepp? Är den ”på utdöende”, vilket bland andra Birgitta Fröberg, biträdande chef för Stockholmspolisens enhet för interna utredningar, hävdar? – Den är möjligen i avtagande, men visst finns den kvar, säger Rolf Granér. Så här citerar han en polis i sin avhandling: ”Om vi räknar på tusen poliser så skulle jag gissa att det max är en – inte ens det – som skulle anmäla en kollega i dag. Fast vi diskuterar det, ska det otroligt mycket till för att göra det.” Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 ", "article_category": "other"}
{"id": 24931, "headline": "\"Jag skolades till hårding\"", "summary": "Michael Lundh var känd som en av hårdingarna inom piketen vid Norrmalmspolisen i Stockholm. \"Vi betraktade buset som sopor och använde ofta alldeles för mycket våld. Jag var förblindad av grupptrycket och av den brutala poliskultur jag skolades in i.\"", "article": "Michael Lundh älskade sin morfar. Han följde med honom till Länkarnas sommarhem i Östergötland, och roligast var det när de gav sig ut i båten för att tjuvfiska. - Han hade sina perioder med spriten. Polisen hade tagit honom för fylla flera gånger. Men han var en av dem som gav mig mest kärlek under uppväxten. Och jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur jag har behandlat människor som han under min tid som polis i Stockholm. Under sina första nio tjänsteår blev Michael Lundh anmäld för övervåld, kränkningar eller tjänstefel tolv gånger. Men han åkte aldrig dit. - Jag borde ha blivit anmäld flera hundra gånger. Jag gjorde mig skyldig till misshandel, olaga frihetsberövande och osant intygande gång på gång. Det var så jag och många andra inom Norrmalmspolisen jobbade. Om vi hade blivit dömda för alla övergrepp - då hade vi fått sitta i fängelse i många år! Morfadern låg för döden när Michael Lundh kom in på Polishögskolan i Solna. Året var 1979. Den gamle mannen skröt i sjuksängen om att grabben hans skulle bli polis, men hans känslor var dubbla; han hade själv blivit så illa behandlad av ordningsmakten att han i grunden ogillade poliser. Och det var en kluven värld grabben kom till. De stora ämnena var straffrätt och ordningspolistjänst. Poliseleverna drillades i att alltid ha lagstöd för varje tänkbar tjänsteåtgärd; uppgiften var att skydda, hjälpa och ställa till rätta. - Men de praktiska övningarna leddes av instruktörer från Norrmalmspolisen, och de talade nedlåtande om \"buset\", kallade oss \"kungens pojkar\" och lät oss förstå att vi stod över andra i samhället. En av dem sade åt oss att vända på batongen, för på så vis skulle vi få bättre effekt mot buset, berättar Michael Lundh. Han sög i sig de tuffa instruktörernas elitistiska vi-och-dom-tänkande. Polisernas värld blev den enda som existerade för honom. Han umgicks enbart med andra poliselever, och drömmen var att få jobba inom piketen på Norrmalm. - Jag gömde mitt jag i en polisgestalt. Jag snaggade håret och var till hundra procent polis. När jag gick på krogen hade jag polisens emblem på bältet, på slipsnålen och på manschettknapparna. Michael Lundh var läraktig; som godkänd polis blev han faktiskt värvad just till piketen på Norrmalm. Han kom att tillhöra B-turen, ett arbetslag som var beryktat för sin hårdhet och sin machoanda. Många byggde muskler på fritiden, och de kvinnliga kollegerna kallades attrapper. Under ett av sina första arbetspass på Sergels torg blev han förevisad det så kallade avvisiteringsrummet vid T-Centralen Norra. Där hade en man nyligen fått mjälten spräckt i närkontakt med polisen; det var där man \"spöade buset\", enligt den polisjargong som nu kom att tillhöra Michael Lundhs vardag. En av kollegerna erbjöd sig att demonstrera hur ett \"trumsolo\" gick till. - Han hämtade en narkoman som stod och hängde i biljetthallen och tog in honom för kroppsvisitation. Mannen fick klä av sig och sära på sina skinkor för att visa att han inte hade \"stoppat upp något där\". Sedan började kollegan slå honom på hans mjukdelar med batongen, och han slog hårt. \"Det här är ett trumsolo!\" sade han. Michael Lundh föll in i mönstret. Han började visitera människor utan att ha stöd för detta i lagen, och han var hårdhänt. - Jag blev snabbt både cynisk och avtrubbad. Jag skolades in i ett föraktfullt och våldsamt beteende, och det skedde med chefernas tysta stöd. \"Samhället daltar med buset\", så lät det när B-turen tog en fika. - Vi tog oss rätt att på egen hand straffa dem vi uppfattade som kriminella. Vi utgick bara från att de var skyldiga och verkställde straffet direkt. De var sopor som skulle rensas bort från samhällskroppen, och vi var renhållningsarbetarna. Den \"buse\" som inte genast lydde och var underdånig blev utsatt för \"polisiering\": - Vi tog vi in honom i bussen eller avvisiteringsrummet, och där stressade vi honom med kränkande förolämpningar så att han skulle bli förbannad. Ibland gav man killen ett snabbt knytnävsslag i mellangärdet eller slog honom med batongen på mjukdelarna. Även om han inte var märkbart berusad kunde vi sy in honom över natten för fylla. Och när vi kom till arresten klädde vi av honom, ofta utan lagstöd, bara för att förnedra honom. Vi hittade alltid något svepskäl. En gång gick hela piketen in i en bokhandel, på led, i marschkängor. Var och en köpte ett exemplar av boken \"Tredje rikets uppgång och fall\". - Ordet rasister är för starkt, säger Michael Lundh. Men min tid i piketen gav mig starka fördomar om invandrare. Vi såg dem som lägre stående människor som ständigt gjorde sig skyldiga till lagbrott. De sociala faktorerna bakom statistiken diskuterade vi aldrig. Den som ville göra det blev föraktad och kallad \"sossepolis\". Att anmäla en kollega för övervåld eller kränkningar - det var fullständigt otänkbart. - Vi lärde oss snabbt konsten att skriva oss fria, berättar Michael Lundh. Vi anpassade alltså våra rapporter efter vad lagarna krävde. Sanningen var mindre viktig. Om någon blev anmäld, då snackade vi ihop oss och lade fram en samstämmig men falsk historia. Jag - och många med mig - ljög inför internutredarna och vittnade falskt inför domstolen. Det var rutin. Vändningen kom när Michael Lundh hade blivit pappa. - Min son gav mig helt nya insikter om vad som är viktigt i livet. Jag började jobba som närpolis, fick personlig kontakt med ungdomar och med socialt utsatta människor och började ändra mina värderingar. Jag insåg mer och mer att det just är de sociala faktorerna som ligger bakom kriminaliteten, att det svartvita vi-och-dom-tänkande som dominerar inom polisen inte håller. Tillsammans med en kollega sökte han närkontakt med kriminella ungdomsgäng från socialt belastade förorter, åkte på läger med killarna, försökte förstå hur de tänkte - och kände igen sig. - Jag såg samma mekanismer i de där gängen som i polispiketen. Killarna såg upp till den tuffa ledaren, ingen vågade sticka ut och gruppens regler var viktigare än landets lagar. Under slutet av 1990-talet utvecklades Michael Lundh till en allt mer känd och oppositionellt sinnad \"sossepolis\". Han hade täta kontakter med invandrarorganisationerna, han värvades till regeringens ungdomsdelegation och hävdade offentligt att polisledningen använde sina resurser fel. I december 2000 skrev han i Expressen att polisen \"diskriminerar ekonomiskt och socialt utsatta människor, invandrare och medborgare långt ner på samhällsskalan, främst i storstädernas förorter där sällan samhällets toppar bor eller sätter sin fot\". - Jag begick ett karriärmässigt självmord, säger han. Mina kolleger mötte mig med hat eller isande tystnad, och cheferna försökte sätta munkavle på mig. I måndags lämnade han in sin avskedsansökan. Den dåliga poliskultur som han skolades in i - den finns kvar, hävdar han: - Närpolisreformen har kapsejsat. Allt färre poliser jobbar i nära kontakt med folket, allt fler gömmer sig i sina bilar och i sina militariserade uniformer. Jag hoppas och tror att polisvåldet har minskat. Men många av de hårdingar jag jobbade med är ju chefer nu. De anger tonen för de nya polisaspiranterna. ", "article_category": "other"}
{"id": 24966, "headline": "Phuket redo för turisterna", "summary": "De första svenska charterturisterna efter tsunamin möts av jungfruliga stränder - och de är efterlängtade. Thailändarna jobbar dygnet runt för att röja upp och renovera efter naturkatastrofen.", "article": "Tusentals thailändare miste sina kära i naturkatastrofen. De som också förlorat sin inkomst är dubbelt drabbade. Thailändaren på gatan, de som jobbar i turistnäringen, guvenörer, ministrar och munkar - alla vädjar de om att turisterna ska komma tillbaka. Många här arbetar dag och natt för att anhöriga ska få hem sina döda, med röjning av stränderna, rivning av husrester, reparationer och nybyggen. De materiella skadorna på bebyggelsen och naturen är mindre än den regionala turistmyndigheten befarade. I de hårdast drabbade provinserna, Phang Nga, Krabi och Phuket, är det sammanlagt \"bara\" 20 procent av hotellrummen som antingen är borta eller obrukbara. Samtidigt har beläggningen sjunkit som en sten, från 85 till 15 procent. För att anpassa sig till marknaden planerar branschen särskilda paket för nya grupper av besökare: Guidade turer till de mest olycksdrabbade kuststräckorna kan verka stötande, men erbjudandet riktar sig inte i första hand till nyfikna \"katastrofturister\". Det finns många som har goda skäl att söka upp de drabbade områdena: Anhöriga till offren är en grupp. Många kanske kommer till Thailand för första gången och behöver hjälp för att ta sig till platserna där de förlorade sina kära, resonerar man. Svenska räddningsverket och generalkonsulatet i Phuket förbereder sig nu för att kunna möta behoven hos ett betydligt större antal anhöriga än de som hittills fått hjälp på plats. - När det gäller de första charterplanen från Sverige, vet vi att de flesta bokningar gjorts efter tsunamin. Därför har vi anledning att tro att många anhöriga finns bland resenärerna, säger Lars Georgsson, presstalesman på svenska generalkonsulatet i Phuket. En annan ny målgrupp är utländska volontärer som behöver billiga lösningar för att kunna vistas en längre tid på orter där möjligheterna till inkvartering är få. Men de stora thailändska kampanjerna riktar sig till den vanliga charterresenären. De tar fasta på den thailändska gästfriheten som fått stor publicitet i västmedierna under den kaotiska veckan efter tsunamin när sjukvårdspersonalen och befolkningen gjorde allt för att hjälpa drabbade turister. Nya argument i marknadsföringen av resmål som var hårt exploaterade före tsunamin, är att stränderna nu fått tillbaka något av sin \"jungfrulighet\". Och visst ser stränderna på Phuket ut som om klockan vridits tillbaka minst tio år. Sanden är vitare och horisonten obruten. Det är sparsamt med solstolar och parasoll på de stränder dit de första svenska charterturisterna anländer på onsdag. Men ännu några dagar har de lekande barnen Rebecka Ekdahl och Hanna Wilson från Malmö hela stranden för sig själva. - Vi var på Surin beach för några dagar sedan, men Kata är absolut den bästa stranden för barn, säger Hannas pappa Per Ekdahl. Strandrestaurangerna ligger öde, trots att det är lunchtid. Vattenskootrarna ligger som strandade delfiner i vattenbrynet. Av larmet och trängseln från solstekta turister hörs ingenting längre. Bara den gulnäbbade trastens skönsång och så syrsorna som börjar sina serenader exakt klockan 18.30 varje kväll när mörkret sänker sig över Andamankusten. Naturen har återtagit sin dominans. På Kata Beach finns inga elefantförare kvar och de stora djuren trampar otåligt i stallet. Inga turister köper längre frukt för att mata elefanterna, ingen rastar djur med tomma sadelkorgar. På Patong beach har en stor del av affärerna som sveptes bort av flodvågen öppnat igen. Det enda som saknas är kunder. Många anställda har blivit avskedade eller tillfälligt permitterade efter tsunamin. Sexhandeln var den \"näringsgren\" som snabbast kom på fötter efter tsunamin. Men nu har myndigheterna tagit tillfället i akt att rensa upp bland näringsidkarna på stranden. Här ska affärsdelen inte bara renoveras utan också \"rehabiliteras\". Vad det innebär i praktiken är osäkert men intentionen är i alla fall uttalad från myndigheternas sida. Själva stranden ska indelas i zoner, för att myndigheterna ska få bättre kontroll och kunna ta ut skatt på verksamheten. Ett femtiotal uthyrare ska få vara kvar, men om de inte följer de nya reglerna åker de ut. Varje kväll ska stranden rensas från parasoll och stolar. Och den som drar på sig klagomål från turister som känner sig ansatta av försäljare, hotas av näringsförbud. ", "article_category": "other"}
{"id": 24985, "headline": "Vi är släkt när vi känner för det", "summary": "I Sverige har vi sedan århundraden levt i små familjer. Släkten träffar vi mest vid festliga tillfällen. Vi har många fler släktingar i livet än tidigare generationer. Vi använder släkten för att få umgänge, beröm och uppmärksamhet.", "article": "Vi umgås med våra släktingar vid speciella tillfällen, som på julafton, bemärkelsedagar och vid särskilda släktträffar. Släkten är inte särskilt betydelsefull i den svenska kulturen, enligt etnologen Åke Daun: - Det är det gamla bondesamhället som lever vidare. På den svenska landsbygden hade gårdarna stora avstånd mellan sig, och folk umgicks mest med dem som ingick i det egna hushållet. Från slutet av 1500-talet fram till det sena 1800-talet bestod ett hushåll oftast av två vuxna, deras barn och ibland en piga eller en dräng. Familjen hade i genomsnitt fyra eller fem medlemmar. Den äldste sonen tog vanligen över gården när föräldrarna blev gamla. De äldre brukade då flytta ut till en särskild undantagsstuga på gården, och i utbyte fick de rätt till exempelvis mjölk, tjänster eller pengar. \"Särboendet\" inom familjen var unikt för Sverige och det lever kvar än i dag, menar Åke Daun. - Det återspeglas i att många trivs med att vara för sig själva. Sommarstugan ska ligga så avsides som möjligt och ungdomar flyttar hemifrån tidigt. Tvärtemot människor i många andra kulturer är vi inte vana att dagligen umgås med våra släktingar. Släktträffen blir i stället mötespunkten, men det mötet kan bli jobbigt eftersom en grupp människor som inte valt att vara vänner då plötsligt förs samman. Svärmor har synpunkter på maten och sonen lider av att fortfarande bli betraktad som son, inte som jämlik. Vännerna väljer vi, men släkten är given, den finns där och vi kan inte göra något för att ändra på det. - Om två syskon bor på samma ort och deras barn växer upp tillsammans blir släktskapet en viktig relation från början. Men släkten betyder inte automatiskt mycket, man måste verka för att det ska vara så, säger Åke Daun. I boken \"Familjeliv i Norden\" skriver David Gaunt om två former av släktkontakter i modern tid: den vardagliga och den festliga. Mor, mormor och barnbarn kan ha en nära, intim och intensiv kontakt, medan den bredare, mer avlägsna släkten träffas vid släktträffar och via släktföreningar. Vi \"använder\" släkten i första hand för att få vänskap och umgänge, och för att få beröm och uppmärksamhet vid olika förändringar i vårt liv. När en människa fyller 50 anses det innebära en personlig statusförändring, och festen vid det tillfället är mycket viktig, skriver David Gaunt. Det är naturligt att samla släkten på födelsedagen, eftersom man också firar att släkten åldras och därmed lever vidare. Den rena släktträffen är mer sällsynt. Den är svår att genomföra och går att likna vid en pilgrimsfärd i sökandet efter något mystiskt och obestämt som kallas \"rötter\", skriver David Gaunt vidare. Deltagarna blir främst \"informatörer om de egna rötterna\" i stället för tänkbara vänner. En höjdpunkt är när man efteråt kan tala om hur många som var där och om att flera faktiskt aldrig hade träffats förut. Mötet blir ett sätt att tillfredsställa den egna nyfikenheten, en \"symbolisk länk mellan familjens förflutna och framtid\". Men hur mycket vi träffar släkten är individuellt och varierar dessutom mellan olika grupper. Inte bara kön och etnisk bakgrund spelar in, även klasstillhörighet. Ivar Lo-Johansson berättar i sina memoarer om hur han fick en släkttavla med anor tillbaka till 1700-talet: \"Tidigare hade jag inte vetat mer om min släkt än några obetydliga detaljer... Själv hade jag inte haft någon släktkänsla. I den miljön där jag växt upp var det bara adel och storbönder som räknade sig ha släkter.\" I början av 1900-talet, när Ivar Lo-Johansson var barn, spelade släktförhålladen bland jordbruks- och fabriksarbetare en underordnad roll. Men släkten hade en större betydelse för bönder än för arbetare, eftersom arv av jord stod på spel. Att pengarna fortfarande är viktiga i sammanhanget blir tydligt i arvstvister även i modern tid, säger socialantropologen Ann-Kristin Ekman vid Högskolan Dalarna. Enligt henne har släkten olika stor betydelse i olika samhällssfärer. - Vid arv har blodsbanden en juridisk och ekonomisk betydelse. I sociala sammanhang har vi en annan valfrihet, vi kan säga \"du, vi är faktiskt släkt\" när det passar oss. Ann-Kristin Ekman har gjort studier i Norrlands inland och Bergslagen och fann att det kan vara situationen som avgör när vi talar om \"släkt\", \"vänner\" eller \"arbetskamrater\". Det finns inga givna strukturer, menar hon, släktskapet kan \"konstrueras\" och förhandlas kring. - Två kusiner som jobbar ihop kan i första hand kalla sig arbetskamrater, inte släkt. När det är julafton kan samma personer framhäva att de är släkt. Synen på familj och släkt förändras också genom nya familjebildningar, exempelvis homoäktenskap och dubbla familjer - där en eller båda föräldrarna har gift om sig efter skilsmässa, påpekar Ann-Kristin Ekman. Numera är det till exempel vanligt att ett barn har två \"mormödrar\". Släktens betydelse tycks öka med åldern. Fram till 40 års ålder umgås vi i första hand med vännerna, därefter med släkten. Det är främst äldre kvinnor som träffar sina nära anhöriga, enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån. Ungefär hälften av alla vuxna träffar någon nära släkting utanför det egna hushållet varje vecka. Det handlar om syskon, föräldrar eller utflyttade barn. De flesta av oss tror att människor i Sverige förr levde mitt bland många släktingar, men det är en tankekonstruktion, menar David Gaunt. Förmodligen har vi fler släktingar i livet, och fler regelbundna kontakter med dem, i dag än någonsin tidigare, tror han. År 2000 hade en 65-åring tio till fjorton släktingar i livet, sekelskiftet dessförinnan hade en lika gammal person bara mellan åtta och tio släktingar i livet. Under 1800-talet och början av 1900-talet var livslängden kort, sällan levde fler än två generationer samtidigt. Folk flyttade omkring i samband med industrialiseringen och några stora släkter hann aldrig byggas upp. Efter första världskriget och fram till 1940-talet minskade genomströmningen av folk i industriorterna. Folk hann slå rot och barnen fick jobb på samma arbetsplatser som föräldrarna. Lägger man till att både utvandringen och spädbarnsdödligheten har minskat, och att kommunikationerna har förbättrats, inser man att vi har fler tillfällen att umgås med släkten i dag, menar David Gaunt. Det är få som är stolta över släkten, enligt uppgifter som samlats in av Nordiska museet. Av de över 300 personer som skickade in svar på frågor om släktens betydelse var de flesta kvinnor över 50 år, och de flesta samhällsskikt var representerade. \"Stolthet har jag inte känt över släkten, däremot beundran och respekt för min mormor\", var en typisk kommentar. Man beundrar enskilda personer i stället för helheten. De som var stolta över sin släkt utmärkte sig genom att se släkten som ett kollektivt block, \"en fin släkt\". I materialet framgick också att det är kvinnorna som vårdar släktförbindelserna. Om de är gifta sköter de även kontakterna med mannens släkt. Kvinnorna planerar och organiserar mötena med släkten, och de strävar efter att inkludera alla, även när en relation inte är så bra. ", "article_category": "other"}
{"id": 25011, "headline": "Sverige blåste sönder och regeringen hade tur", "summary": "Stormen över södra Sverige för en vecka sedan är en verklig naturkatastrof. El- och teleförbindelserna är ännu långt ifrån återställda. Människor har förlorat livet, egendom av stora värden har förstörts. Beredskapen har inte räckt till.", "article": "Regeringen har haft tur, stor tur. Och för det kan den tacka tsunamin. Verkar påståendet ogrundat? Befinner sig inte den socialdemokratiska regeringen och dess chef i en djup förtroendekris, en kris där grundbulten _ socialdemokratins överlägsna regeringsförmåga _ ifrågasätts? Förvisso är det så. Men om vi försöker bortse från alla egenartade och omotiverade bortförklaringar från stats- och utrikesministrarna och tänker oss att de hade talat rakt på sak ungefär som kungen, så hade de haft ett hyggligt läge. Det är trots allt första gången i historien som en svensk befolkning stor som den i en mindre stad drabbas av jordbävning och flodvåg av jätteformat. Det är förståeligt _ eller borde ha gått att göra förståeligt _ att svenska myndigheter inte var beredda och att ledande personer hade svårt att genast inse vad som hänt och följderna av det. Det där försökte de sig aldrig på i Rosenbad och nu har tsunamin blivit ett tungt politiskt problem. Utredningar, KU-förhör, nya direktiv till myndigheter _ i efterhand kommer alla att göra sitt bästa. De började för övrigt redan i går på Folk och försvars årliga Sälenkonferens dit beredskapsfolket på högsta nivå begivit sig. Under tiden sitter mer än fyrtio tusen människor i södra Sverige utan el sedan mer än en vecka, nästan lika många saknar fasta telefonförbindelser. Två veckor efter jordbävningen i Indiska oceanen drabbades Sverige av en orkanlik storm vars skador är av ett slag som bara kan beskrivas som katastrofala. Olyckor och förluster är svåra att jämföra _ döda och skadade kan räknas, fällda träd och förstörda hus likaså _ men upplevelsen av fasa och smärta låter sig inte så enkelt graderas. Men låt oss försöka tänka bort bilderna och berättelserna från Thailand, Sri Lanka och Indonesien, nog hade vi varit våldsamt upprörda och förfärade över vad stormen gjort i Småland, Skåne och Halland. Och nog hade vi rasat mot en regering som ordnat det så illa att gamla suttit i utkylda hus i dagar, att småbarnsfamiljer inte kunde laga välling, att människor i förtvivlan givit upp sitt liv? Lita på att siffran över omkomna _ sju under själva stormdygnet och senare sannolikt fler _ hade hamrat mot statsministern. Nu är det inte så. I stället får vi dagliga rapporter om en hyggligt väl fungerande räddningstjänst på kommunal nivå. Med jämnmod noteras de återkommande siffrorna över antalet strömlösa. Och med tålamod hugger sig människor ut från sina blockerade hemman. Regeringen har tur. För stormen var ingalunda något som ingen kunde tänka sig skulle inträffa. Tvärtom, det är just den sortens naturens krafter som angriper oss här i Sverige. Det har hänt förr, 1969 svepte ett oväder av samma styrka över Sverige och nästan varje vinter kommer en hård storm och knäcker träd, bryter ström och lämnar människor isolerade. Ändå får tusentals hushåll år 2005 vänta på ström i flera veckor, ändå tycks statsmakterna oförberedda på att svensk skogsnäring nu till stor del är förödd. Men är det då inte el- och telebolagens ansvar, är det inte skogsägarnas och LRF:s sak? Jovisst, på samma sätt som reseföretagen har ansvar för sina resenärer. Men det finns situationer som inget företag och ingen enskild klarar av. Det finns olyckor och skador som är så dramatiska och omfattande att de kräver statliga insatser. Och _ inte minst viktigt _ det är statens uppgift att kräva beredskap av företag och enskilda. Både el och tele var länge självklara statliga uppgifter. Så är det inte längre _ och det har vi nytta av till vardags. Men bara staten kan tvinga fram beredskap för ytterlighetslägen. Det har den inte gjort, om det vittnar katastrofläget i södra Sverige. Någon gång måste regeringen bära ansvaret också för det. Någon gång tar dess \"stormtur\" slut. ", "article_category": "other"}
{"id": 25159, "headline": "Herrens pekfinger gjorde henne till biskop", "summary": "Hon är Sveriges första kvinnliga biskop och har varit präst i över 50 år. Vid 80 bistår Christina Odenberg fortfarande kyrkan men som pensionär unnar hon sig lugn och ro till morgonkaffet.", "article": "Manliga miljöer har aldrig avskräckt Christina Odenberg. Hon blev den första kvinnliga prästen i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Sedan blev hon Sveriges första kvinnliga biskop. Hon har alltid hållit på med idrott och kapplöpningshästar och varit både löpningsryttare, tränare och uppfödare. Hon tog tre ryttarinnechampionat under 1950- och 1970-talen. Präst var från början inget drömyrke. Christina Odenberg läste i Uppsala och skulle bli lärare. Historia, svenska och kristendom var hennes ämnen. En dag fick hon och några kurskamrater från teologistudierna för sig att åka ut till Katharinastiftelsen för att tentamensläsa. Där träffade de Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga präst. Christina fångades av stämningen på Katharinastiftelsen, där livsfrågor diskuterades öppet och fördjupande med människor från olika delar av samhället. Hon började jobba hos Margit jämsides med studierna och under tiden växte insikten fram – präst var det hon skulle bli. Hon prästvigdes 1967 och blev kyrkoadjunkt i Österåkers församling norr om Stockholm. Där blev hon kvar på olika poster tills Lunds stift kallade. – Det var ingen speciell glädjedag. Jag var ute med min hund i skogen och satte mig på en sten och grät och sa: ”Nej, det här vill jag inte!” Varför ville du inte? – Jag älskade min församling, bodde bra och tyckte att livet var jättebra. Det blev ju ett uppbrott och jag kände inte till mycket av Lunds stiftstraditioner. Allting var nytt för mig. Det var spännande men också lite skrämmande. En biskopstjänst söker man inte, man blir tillfrågad och utsedd. Sedan är det bara att ta tag i arbetet. Å andra sidan finns goda möjligheter att påverka uppgiften. Christinas företrädare var KG Hammar, hennes efterträdare var Antje Jackelén. De var båda intellektuella akademiker, men Christina kom med sin erfarenhet som församlingspräst. Hon ville möta församlingar, anställda och förtroendevalda, lyssna, samtala och stötta. – Och det behövde Lunds stift just då, säger hon och fortsätter: – Kyrkan behöver olika biskopar och ledare, beroende på hur det ser ut i våra stift. Där tror jag att vår herre har ett litet pekfinger med och petar in rätt person. Hade det betydelse att du som kvinna blev biskop? – Att det var jag personligen var ointressant, men att det blev en kvinna var jätteviktigt. Det vet jag, det är så många som har vittnat om det. Hon växte upp i en borgerlig familj på Gärdet i Stockholm. Det fanns inte mycket pengar men gott om trygghet för Christina och hennes syskon. Man fick uttrycka sig, vara engagerad och formulera sina ståndpunkter. – Man fick tycka vad man ville men man skulle stå för det, säger Christina, och konstaterar att det nog påverkade både henne och lillebror Mikael som sedermera blev försvarsminister i Fredrik Reinfeldts regering. Som pensionerad biskop har hon fortfarande ett engagemang i kyrkan, men numera sker det på hennes villkor. Inga fler åtaganden under tidiga morgnar, då vill hon äntligen få dricka sitt kaffe över tidningarna i lugn och ro. Rider gör hon inte längre men hon är delägare i en kapplöpningshäst. Christina Odenberg satt länge i styrelsen för Jockeyklubben och när Svensk Damtidning bevakar klubbens champagnemingel kan denna biskop emerita fastna på bild i galoppvärldens speciella miljö, som befolkas av både kungliga och kriminella. – I kapplöpningsvärlden bryr sig ingen om titlar, studier och bakgrund. Alla umgås omkring det som är det stora intresset, hästarna. Det är fascinerande. Sport har varit ett stort intresse alltsedan hon lirade fotboll med grabbarna på Gärdet som barn. Numera bor hon i ett seniorboende i Lund och har gått med i biljardlaget. – Det är jätteskoj att spela biljard. Har du aldrig gjort det så pröva, det är vansinnigt roligt. Christina Odenberg Gratuleras till: Fyller 80 år den 26 mars. Gör: Biskop emerita. Sveriges första kvinnliga biskop. Bor: Thulehem i Lund. Familj: Syskon, syskonbarn. ”Och min lille sambo Sky, ett treårigt, fyrbent busfrö”. Så firar jag födelsedagen: ”Jag ska samla några vänner och att äta middag tillsammans med dem.” Om att fylla 80: ”Det är fantastiskt att man får bli gammal. Samtidigt är det trist, tiden rinner ut.” Favorithemmasyssla: ”Jag läser och tittar på tv-sporten.” Så rensar jag tankarna: Genom att ut och gå med hunden i skogen. Gör mig arg: ”När folk bluffar. Att inte kunna vara rak och våga stå för vad man säger. Det tycker jag är tråkigt.” Kuriosa: Önskade sig 50 cyklar av Lunds stift när hon fyllde 60 år. Dessa delades ut till prästerna i vänstiftet i Lui i Sydsudan, för att underlätta deras transporter i bushen. ", "article_category": "other"}
{"id": 25161, "headline": "Erik Helmerson: Coronakrisen är politikens misslyckande, inte marknadens", "summary": "Sveriges bristande kapacitet inför coronakrisen är inget ”marknadsmisslyckande” utan resultatet av politiska prioriteringar. Då är inte lösningen att ge mer pengar och makt åt de politiker som prioriterat så fel.", "article": "Det sprids en bild av att det är nyliberalism och privatiseringar som orsakat den kris vi nu ser i det nya coronavirusets spår. Det är begripligt eftersom det ser så enkelt ut: Liberaler vill minska statens makt och öka marknadens. Marknaden kan inte lösa krisen. Vilket skulle bevisas. ”För oss socialdemokrater är det självklart att vi alltid behöver en stark stat, inte bara när det krisar”, skriver till exempel riksdagsledamoten Magnus Manhammar på Expressen Debatt och tillägger med sedvanlig S-ödmjukhet: ”Krisen har visat att vi socialdemokrater haft rätt hela tiden.” Men bara för att ett samband är lättbegripligt måste det inte vara sant. Problemet är inte att politikernas makt är för liten och ”marknadens” för stor. Det svenska skattetrycket är fortfarande världens fjärde högsta och ligger skyhögt över OECD-snittet. Svenska politiker har fjällhöga staplar med pengar att leka med. Problemet är att de glatt spenderar dem på fel saker. Det svenska totalförsvaret och krisberedskapen avskaffades snabbt av såväl borgerliga som S-regeringar. Det var såvitt jag minns få nyliberaler som gastade ut särskilt skarpa krav om den saken. Det finns heller ingen som helst motsättning mellan krisberedskap och privata inslag i sjukvården – allt handlar om politisk vilja. Staten kan, till exempel, utan problem välja att upprätthålla ett beredskapslager för medicin även om Apotekets monopol upphävts. Det går förstås utmärkt att lägga pengar på en offentlig sjukvård i världsklass utan att därför stänga de privata vårdcentraler som tar emot så många människor i landet. Som enkelt belägg för detta är det bara att blicka några mil österut. På måndagen fattade Finland ett historiskt beslut och öppnade sina beredskapslager, som innehåller bland annat andningsskydd, läkemedel och andra medicinska redskap samt livsmedel. Ändå har Finland inte monopol på vare sig apotek eller sjukvård. Vad de har är förtänksamma och försiktiga beslutsfattare. Den som ropar på mer makt, och mer pengar, åt politikerna bör till att börja med betänka vad dessa gör med resurserna som de redan har. Sjuksköterskelöner? Tja, men också myndigheter som Barn- och elevombudet som ägnar sig åt att kräva skadestånd av skolor vars lärare säger åt eleverna för skarpt. Respiratorer? Visst, men även organ som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, vars syfte är att pumpa ut skattemiljoner till diverse föreningar som blivit proffs på just att mjölka staten på dessa medel. Man kan lätt få misstanken att ju mer pengar i den offentliga sektorn, desto knäppare myndigheter. Förmodligen är det en välfärdssjukdom. Vissa politiker är som hundvalpar: de vill sällan illa, men man måste ha dem under uppsikt så att de inte skuttar i väg och ställer till tokigheter. Alldeles nyligen släppte Johan Gustafsson, den så kallade Slöseriombudsmannen SlösO, en ny bok med tokstolleprojekt som våra beslutsfattare glatt trummat igenom för andras pengar. Så lyckades till exempel Naturvårdsverket göra av med 470 000 kronor på att spela in fyra poddavsnitt om klimatet. Så kostade det första spadtaget till ett trygghetsboende i Huvudsta 117 500 kronor, eftersom man hade 35 ”särskilt inbjudna gäster”. Och så skär Tibro kommun ner på skolan för att ha råd med sitt kommunala mini-zoo: ”En kommun kan inte bara ha skola, vård och omsorg. Det måste finnas något annat”, som kommunalrådet Rolf Eriksson, för övrigt partikamrat med Magnus Manhammar, förklarar saken för lokalpressen. Tycker ni att exemplen är för anekdotiska och orepresentativa finns cirka 270 andra i SlösO:s bok att flanera bland. Ytterst få liberaler vill avskaffa staten. Däremot vill vi inte ha en stat som är större än nödvändigt. Till nödvändigheterna hör definitivt beredskap för pandemier, dock ej mini-zoon och myndigheter av BEO-typ. Men ger man politiker för mycket makt, och för mycket pengar, är risken stor att just ytterligare mini-zoon blir resultatet. Det finns alltid ett hål att fylla, en utredare som kräver fler myndigheter, en kommun att sätta på kartan med en ishall med inbyggd lasershow. Vissa politiker vill gå till historien, och det gör de genom att anlägga Karl-Göran Holmlunds Arena, inte genom att se till att anställa mer personal på äldreboendet. Alltså: Sveriges bristande kapacitet inför pandemin är inget ”marknadsmisslyckande”. Det är resultatet av politiska beslut, politiska prioriteringar. ", "article_category": "other"}
{"id": 25171, "headline": "”Att bara fördöma utan att förstå är ingen framkomlig väg”", "summary": "Anna-Lena Joners-Larsson blev nazist – men lämnade sedan den högerextrema rörelsen. I dag försöker hon ta debatten med främlingsfientliga och rasister. – Mycket av hatet i dagens samhälle har sin grund i okunskap och i en växande ensamhet, säger hon.", "article": "På andra våningen i biblioteket i Bollnäs hjälper några pensionärer unga flyktingar med läxorna. Vid ett bord sitter Raey och Zahra, två tjejer med rötterna i Eritrea och Afghanistan. De försöker förstå vad en sjöbris är för något och vad som orsakar väderfenomenet. En av dem bär blå slöja. En bit bort samtalar vi med Anna-Lena Joners om hennes tid i en nazistisk rörelse, men framför allt om vad hon tycker om utvecklingen i det svenska samhället i dag. När vi upplever en allt större polarisering och allt fler verkar dela in personer som bor här i landet i ”vi svenskar” och ”de där invandrarna”. – För några år sedan hade jag tyckt att de två tjejerna här, och alla andra mörkhyade invandrare, borde kastas ut ur landet. Vad har de här att göra? Åtminstone borde kvinnor och unga flickor tvingas att ta av slöjan. Så idiotiskt tänkte jag då, säger Anna-Lena Joners-Larsson och tittar mot Raey och Zahra. För fyra år sedan berättade hon i ett uppmärksammat reportage i DN om sin bakgrund, om hur hon kastade de nazistiska idéerna på sophögen. Då väntade hon också ivrigt på att hennes bok ”Nazibruden” skulle komma ut. I dag bor hon kvar i Bollnäs med sina två barn. – Jag är fortfarande aktiv i sociala medier, men nu på den ”andra” sidan, och försöker ta debatten med främlingsfientliga och rasister. Sedan föreläser jag i skolor, församlingar och i andra sammanhang. Jag gör min röst hörd och tycker att det är mitt ansvar med tanke på mitt tidigare liv, säger Anna-Lena. Anna-Lena Joners-Larsson Ålder: 42 år. Bor: Lägenhet i Bollnäs. Familj: Två barn, sex och sju år. Bakgrund: Avhoppare från en högerextrem rörelse. Skrev boken ”Nazibruden” (HarperCollins Nordic) som kom ut 2017. Gör: Arbetar som undersköterska och föreläsare. Hon tycker att klimatet på nätet är hårt i dag, brutalt. Det sprids så mycket falska uppgifter och kränkande kommentarer på sociala medier och på högerextrema sajter som Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Det skrämmer henne att människor delas in efter sin hudfärg och sin religiösa tillhörighet. – Det är svårt att i dagens polariserade debattklimat föra en seriös diskussion. Så många vill inte lyssna och ta till sig fakta. Jag vet hur det kan vara av egen erfarenhet. Under flera år var jag själv inte mottaglig för andras argument utan fast i övertygelsen om att allt ont var invandrarnas fel. I DN-artikeln berättade Anna-Lena om att hennes politiska engagemang började när hon 2009 träffade och blev tillsammans med sångaren i ett av Europas största vit-maktband. Men det var inte förrän under sin första graviditet som hon blev en del av den nynazistiska rörelsens innersta cirkel. Anna-Lena såg sig till en början sig inte som rasist och upprepade länge som ett inre mantra att hon inte delade pojkvännens politiska åsikter. Men i samband med graviditeten hände något. – Jag nekades sjukpenning och plötsligt blev det som jag kunde läsa om på Avpixlat sant. Som att invandrare överöstes med bidrag och direkt fick jobb, medan vi äkta svenskar inte fick något alls. Så blev jag en flitig debattör på olika högerextrema sajter. – Att känna sig hemma i en grupp med liknande värderingar känns ofta bra. Och ju mer man umgås med likasinnade, desto mer blir man övertygad om de ”rätta” värderingarna. När Anna-Lenas yngsta barn 2013 bara var några månader blev hon plötsligt lämnad av sin sambo. Det blev början till ett uppvaknande. Sakta, sakta kunde hon frigöra sig från gruppens grepp. Men det tog två innan hon hoppade av definitivt. – Under mina föreläsningar brukar jag berätta om den bubbla jag levde i under flera år. Rörelsen var min trygghet och där fanns mina dåvarande vänner. Vi var förenade i ett hat mot samhället och då särskilt mot mörkhyade invandrare. Anna-Lena talar om att så många i dag lever i liknande bubblor på nätet. Livet kretsar kring sociala medier där det delas klipp och kommentarer. Den verklighet jag själv så länge tog till mig var den som skildrades på Avpixlat och liknande. – Jag tycker att klyftan mellan ”vi” och ”dem” har ökat. Och det som var omöjligt att säga för några år sedan ingår i dag i de etablerade politiska partiernas språkbruk, det är inte bara Sverigedemokraterna som indirekt legitimerar rasism och främlingsfientlighet. I augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett uppmärksammat tal på Norrmalmstorg i centrala Stockholm. Då hade allt fler flyktingar sökt sig till Europa, bland annat i båtar över Medelhavet. Så här sa Reinfeldt bland annat: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress, med hot mot det egna livet, som flyr mot Europa.” Året därpå kom över hundra tusen flyktingar till Sverige. En del av dem hamnade i Bollnäs. Många av ortens invånare deltog i klädinsamlingar eller var med på språkcaféer för att hjälpa nyanlända att lära sig svenska. – Men engagemanget har trappats av, och i dag är de bara ett fåtal kvar. Jag undrar var som skulle hända om vi får uppleva en ny flyktingskris. Kommer folk att ställa upp i samma utsträckning då? Eller kommer den främlingsfientliga retoriken att göra att de flesta blir än mer passiva? Efter att ha lämnat den nazistiska rörelsen fick Anna-Lena möjlighet att verka som diakoniassistent i Svenska kyrkan. Senare fick hon arbeta med integrationsfrågor för Bollnäs kommun och är i dag undersköterska på ortens sjukhus. Är det en form av ”botgöring” för ditt nazistiska förflutna? – Ja, i en mening. Men innan jag fastnade i den nazistiska ”smeten” var jag en ganska vanlig person, som dock kunde vara ganska impulsiv och gärna hoppade på nya saker som jag ville testa. I dag är jag lite lugnare, berättar Anna-Lena. Vid sidan om föreläsningarna är hon alltså fortfarande aktiv på nätet. Hon kommenterar rasistiska inlägg och försöker ta debatten mot dem som omfattar de idéer hon själv tidigare trodde så starkt på. Har det någon effekt? – Jag får både negativ och positiv respons. Anna-Lena berättar om en man som tidigare varit aktiv i den nazistiska rörelsen. Han hade blivit dömd för att ha medverkat i kravaller i Göteborg. Två månader senare hörde han av sig och berättade att han läst hennes bok. – Han berättade att den gett honom nya perspektiv och att han ifrågasatte mycket av det han tidigare trott på. Vi hade sporadisk kontakt och jag var inte helt övertygad om hans ärlighet. Men till slut insåg jag att han menade allvar. – Då hade jag också frågat hur han egentligen mådde. Just den frågan är viktig. Vi kan kalla folk för rasister eller jävla nazister, men det leder sällan till något bra. Snarare förstärks bara de snedvridna åsikterna. I stället, menar Anna-Lena, gäller det att tränga in under den mur eller det skal som den person som man vill övertyga byggt upp kring sig - och att leta efter orsaken till att någon väljer att söka sig till en extrem miljö. Det kan handla om religiösa och politiska sekter. – Många av dem jag mötte i den högerextrema rörelsen kom från trasiga familjeförhållanden, kanske med föräldrar som missbrukade. Ofta fanns en frånvarande pappa med i bilden. – Att bara fördöma utan att förstå är ingen framkomlig väg. I DN-intervjun från 2016 sa Anna-Lena så här: ”Jag ser inte längre olika färger eller religioner som ett hinder eller något fel. Vi är alla människor med samma värde”. – Lika sant i dag som då. Jag har mött många som säger ”de ska ut” om invandrare, men det gäller absolut inte pizzabagaren på hörnet. För han är ””jättetrevlig” och måste få stanna. Men vi är alla människor med samma värde och rättigheter. Samtalet i biblioteket närmar sig sitt slut. Anna-Lena går fram till flickorna som sliter med att förklara vad en sjöbris är för något. Hon hälsar på Raey, som visar sig vara dotter till en tidigare kollega på kommunen. – Jag har sett din bok hemma, säger Raye. Min pappa har läst den, den handlar om att du var nazist. Eller hur? Anna-Lena nickar och ber Raey hälsa till sin pappa. Så säger hon: – Många medelålders och äldre som tidigare fick sin information genom att läsa tidningar sitter i dag hemma framför datorn, och skapar sin världsbild utifrån mer eller mindre suspekta hemsidor. Mycket av hatet i dagens samhälle har sin grund i okunskap och i en växande ensamhet, tror jag. – Det är ungdomarna som är hoppet. När jag föreläser möts jag av många frågor från unga killar och tjejer, de är nyfikna och vill veta. De är inte alls lika präglade av den inskränkthet som jag möter hos många äldre. Ungdomen är framtiden. Läs mer: Anna-Lena Joners Larsson – nazisten som bytte sida ", "article_category": "other"}
{"id": 25200, "headline": "”Många i den äldre generationen har svårt att se sig själva som ’de äldre’”", "summary": "– Om jag tvingas isolera mig har jag inget att leva för, säger en äldre kvinna till The Guardian om att människor över 70 år uppmanas undvika sociala kontakter under en period. I sociala medier diskuterar många hur de ska få sina äldre släktingar att förstå vikten av att dra sig undan för att inte drabbas av det nya coronaviruset. Men varför är det svårt för många äldre att få råd från sina barn och barnbarn? Och hur påverkar isolering dem?", "article": "– Jag tänker inte isolera mig. Siw Malmkvist är tydlig när hon intervjuas av Expressen. Hon vill fortsätta repetera för Let's Dance som hon 83 år gammal är aktuell i. Vara försiktig, visst: – Men jag kan ju inte undvika människan, det tycker jag låter fruktansvärt, fortsätter hon. Siw Malmkvist är inte den enda äldre personen som under de senaste dagarna har uttalat sig kring känslorna inför de restriktioner som Folkhälsomyndigheten gått ut med, där de som är över 70 uppmanas att inte ha kontakt med andra människor. (En dag efter intervjun i Expressen bestämmer TV4 i samråd med Siw Malmkvist att hon är välkommen att delta i nästa säsong av Let's Dance på grund av Folkhälsomyndighetens riktlinjer). Flera av dem har sagt att de inte vill upphöra med det liv de lever. Andra har beskrivit känslan av att plötsligt ses som en samhällets belastning. Som 70-åriga Karin Thunberg skriver i SvD: ”Från att ha sett mig som en självständig individ förvandlades jag till en gammal tacka i en fårskock. Som ska avskärmas.” Och 76-åriga Barbro Hedvall i DN, som skriver om känslan av att tvingas till isolering när man redan känner att man inte har så lång tid kvar: ”Men en sak skiljer oss äldre från de yngre, aktiva – det är faktiskt just åren. Åren och månaderna vi har kvar.” De åldrande medborgarnas syn på sin frihet, och rädslan som uttryckts för social isolering, har lett till stora diskussioner. Det är yngre som undrar hur de ska förmå sina åldrande släktingar att stanna hemma. Och människor som menar att de äldre är ansvarslösa då de inte tar myndigheternas råd på allvar. Någon skriver i sociala medier att äldre som inte vill isolera sig helt bör skriva på ett ansvarsfrihetsintyg där de avsäger sig vård vid sjukdom. På Twitter har vissa använt ordet ”boomer remover” som ett sätt att säga att det nya corona-viruset kommer att ”ta bort” ”baby boom”-generationen, den som i höstas hånades med tillmälet ”ok, boomer”. Megan Gerhardt är professor vid universitetet i Miami, Ohio, och har myntat termen ”gentillegence” om hur olika generationer kan förstå varandra. Hon säger att samma dynamik som i Sverige också just nu pågår i USA. Där verkar det som att ”generation x” (födda 1965–1979) tar situationen på allvar - medan de yngre vuxna generationerna, tillsammans med baby boom-generationen (som delvis tillhör riskgruppen) tenderar att tänka på ett annat sätt kring riskerna. För de yngsta handlar det om att de inte vill inskränka sina egna liv, eftersom de inte tror att sjukdomen kommer att påverka dem nämnvärt. Men för baby boom-generationen finns en annan aspekt. – De har uppnått en ålder där de tycker att de förtjänat rätten att besluta om sina egna liv. När de får råd, eller tjat, från barn och barnbarn så känner de att rollerna blir ombytta: att barnen blir föräldrar. Och detta skapar konflikt - de uppskattar inte rollförskjutningen, säger Megan Gerhardt. En annan aspekt är att många människor i sjuttioårsåldern är friska och aktiva personer, och att de därför har svårt att se sig själv som en riskgrupp och därmed ta beslut utifrån den parametern. – ”De äldre” är ju en relativ grupp. Jag tror att många i ”baby boom”-generationen har svårt att se sig själva som ”de äldre”. De tänker att det gäller deras egna föräldrar eller människor på ålderdomshem. Det finns en diskrepans mellan hur de uppfattar sig själva och deras ålder. Att en konfliktyta uppstår kan ha att göra med de spänningar som redan har synts under de senaste åren mellan de olika generationerna. Under hösten 2019 blev ”ok, boomer”-uttrycket ett sätt för unga att säga att de äldre inte förstår deras problem. Men i det här läget är det inte läge för att hamna i konflikter mellan generationerna, utan för att arbeta tillsammans för hela samhället. – Vi har en tendens att hamna i tankesätt om ”vi och dom”. Men det handlar inte om det nu, det här är ingen tävling om överlevnad, auktoritet eller om vem som fattar besluten. Även om jag känner mig immun på grund av min höga eller låga ålder så handlar det om att förstå att de handlingar jag gör, och de beslut jag tar, i dag inte bara kan ha en negativ påverkan på mig själv. Det finns ett större ”vi” här och ett socialt ansvar. Megan Gerhardt säger att det för barn och barnbarn till äldre alltid är svårt att ta diskussioner om den äldre personens hälsa. Det blir en statusförskjutning, där den äldre traditionellt sett har mer auktoritet, och kan känna att denna förloras. Och i det här fallet kan diskussionerna bli ännu svårare: – För här handlar det om mer än individen, det handlar om ansvar för samhället. Om rollerna var ombytta, och det visade sig att ett virus kunde ha större påverkan på yngre generationer, tror Megan Gerhardt att människor skulle göra andra typer av val. Äldre människor skulle ha lättare att vara försiktiga om något kunde drabba deras barn eller barnbarn. – Jag tror att det skulle spela roll. För det finns en altruistisk tanke att en förälders jobb är att skydda sina barn, och jag tror att de äldre skulle agera snabbt. Men det finns ytterligare en aspekt av att be äldre människor om att isolera sig. När myndigheterna i Storbritannien förklarade att man inom några veckor kommer att be människor över 70 år att stanna hemma i upp till fyra månader rapporterade The Guardian om flera mor- och farföräldrar som planerade stora ”hejdå-kalas” med släkten inför isoleringen. En av dem var John Richards, 88 år gammal, som tillsammans med sin jämnåriga fru samlat sina barn och barnbarn för att ses. – Jag tänker inte gå i karantän i fyra månader utan att ha träffat dem en sista gång, sade han. En annan kvinna, 79-åriga Dulcie Williams, samlade också fyra generationer av sina familjemedlemmar - för det mest brittiska man kan göra: en ”cream tea”. Hon berättade att hon var osäker på om hon skulle kunna självisolera fullständigt: – Jag kanske finner att livet inte är värt att leva om jag inte får träffa mina nära och kära. Ingeborg Nilsson är professor i arbetsterapi vid Umeå universitet, och forskar om aktiviteters roll och betydelse för hälsa hos den äldre människan. – Det här är en väldigt speciell situation vi har hamnat i, där rekommendationerna är både för den enskildes bästa och för samhällets bästa. Man kan tänka att om äldre rekommenderas att minska och minimera sina sociala relationer så kommer det att få konsekvenser, säger hon. Forskning har visat att isolering och ensamhet får faktiska hälsokonsekvenser, framför allt för äldre. Många äldre lever också ensamma och möjligheter till sociala kontakter ökar då markant genom aktiviteter ordnade av organisationer och olika mötesplatser. Möjligheter som tas bort om de ska isolera sig. – Det har en grundläggande betydelse för oss att träffa andra för att få möjlighet att se saker från andra perspektiv. Bara det här med oron för viruset, och allt det som det medför, kan man spegla sig själv i om man har människor att prata med, säger Ingeborg Nilsson. Dessutom kan mötesplatser och aktiviteter skapa struktur under dagar där man inte har någon annan social kontext, som till exempel ett arbete - även om det utförs på distans. – Vet man att man ska vara någonstans klockan elva så går man upp, man äter frukost och klär på sig. Andra kanske tycker det kan vara härligt att gå runt i mysbyxor och jobba hemma, men om man inte har några kontaktytor eller väldigt få sådana så hamnar man i en speciell situation där det blir upp till var och en att behålla dygnsrytmen, säger Ingeborg Nilsson. Ingeborg Nilsson menar att man bör förstå äldre släktingars oro, men också att man som medmänniska har ett ansvar att öka möjligheterna till en bra vardag och att fortsätta ha social kontakt med de äldre, även om man inte kan ses. – Ring och prata med personerna: Använd Facetime, ät middag tillsammans på distans. De kan leka med barnbarnen eller berätta sagor och vara involverade fast på andra sätt än tidigare. Även samhällsaktörer har ett ansvar för att människor inte ska känna sig isolerade: – Rigga aktiviteter för att kunna nå den här gruppen nu när de inte kan röra sig i samhället. Även om man inte kan nå alla så kan man nå många fler. Även för äldre på äldreboenden gäller det för personalen att hitta sätt att stimulera och aktivera personer även om de inte kan ta in besökare. Vad kan en sådan här isolering få för konsekvenser på sikt? – Vi vet ju inte hur länge den här situationen kommer att fortgå, och därför är det svårt att se vad det kommer få för konsekvenser. Men forskning visar att social isolering och ensamhet påverkar både sjuklighet och dödlighet på lång sikt. Det är också individbaserat hur mycket man påverkas. Barbro Hedvall: Därför vill vi över 70 inte stanna inne ", "article_category": "other"}
{"id": 25216, "headline": "”Det här är inte den sista viruspandemin”", "summary": "DN DEBATT 20/3. Fyra virusforskare: Trots att vi kämpar med akuta nödåtgärder bör vi redan nu förbereda oss på liknande situationer i en snar framtid. WHO har varnat för risken för en pandemi orsakad av ett okänt virus – sjukdom tio. Ändå har vi missat tåget för att effektivt bekämpa den. Sedan 2018 har WHO uppmanat världens länder, forskningsråd och företag att prioritera virusorsakade infektioner. Nu måste vi agera så att vi lyckas bättre med sjukdom elva, tolv, och tretton.", "article": "WHO har under de senaste elva åren utlyst globalt nödläge vid sex tillfällen. Varje sådant nödläge har orsakats av ett virus. För att uppmärksamma problemet listade WHO år 2018 tio infektionssjukdomar som utgjorde allvarliga hot mot folkhälsan på grund av avsaknad av läkemedel. Nio av tio orsakades av virus. Den tionde infektionssjukdomen kallades ”disease X” (sjukdom tio), som orsakades av ett smittämne som då var okänt men som skulle kunna orsaka en pandemi. Två år senare har vi namnet på sjukdom tio: covid-19, som orsakas av ett virus som fått namnet sars-coronavirus 2. Vi är nu mitt inne i en kamp som främst handlar om akuta nödåtgärder. Ändå bör vi redan nu förbereda oss på att nya, liknande situationer kan uppstå inom en snar framtid. När kan vi förvänta oss att sjukdom elva, tolv och tretton dyker upp? Framtidens pandemier behöver inte orsakas av influensavirus eller coronavirus. Raden av nya möjliga smittämnen är närmast oändlig och skulle kunna inkludera mässlingsvirus eller poliovirus, som förändrats så att befintliga vacciner inte fungerar. Med stor sannolikhet väntar även spridning mellan människor av helt nya virus från djurvärlden. Vi har en bristfällig kunskap om sådana smittämnen i naturen och vi saknar antivirala medel mot nästan alla virus. Beredskapen mot framtida virus-orsakade pandemier är därför mycket begränsad. Hur kan vi förbereda oss så att vi inte behöver återuppleva det som nu drabbar världen? Övervakning av virus som cirkulerar hos djur i olika ekologiska miljöer är av stor vikt. Internationella nätverk av bland annat biologer, veterinärer och läkare behövs för att stringent och långsiktigt inventera kända virusgrupper och även för att leta efter nya virus som skulle kunna orsaka pandemier. När förekomsten av sådana virus ökar hos någon djurart, inklusive hos människa, skulle smittförebyggande åtgärder snabbt kunna sättas in. Preventiva åtgärder blir alltid långt billigare än att motverka effekterna av en pandemi. Vacciner, som hittills varit vårt bästa vapen för att förhindra virusinfektioner, tar ofta många år att få fram till användarledet och fungerar bara mot virus som redan är kända. Det går således inte att förvänta sig att vacciner ska finnas tillgängliga mot virus som vi inte ännu känner till. Som komplement till vacciner vill vi därför bidra till utveckling av nya antivirala läkemedel som kan användas i förebyggande syfte och för att behandla infekterade patienter. Tjugo år innan svininfluensan bröt ut upptäcktes en ny typ av läkemedel mot influensavirus, så kallade neuraminidashämmare. Om läkemedlet ges tidigt vid en infektion bromsas sjukdomsutvecklingen och smittsamheten minskar. Sådana antivirala läkemedel kan, förutom att rädda livet på människor som tillhör riskgrupper för allvarlig infektion, också fungera som profylax hos de som är smittade men ännu inte insjuknat. Tillgången till antivirala läkemedel bidrog till att göra svininfluensan till en mindre allvarlig infektion än vad som först befarades. Vad kan vi dra för lärdom av den aktuella pandemin inför framtiden? Virus som liknar varandra, till exempel olika typer av coronavirus, har ofta en gemensam angreppspunkt. Om vi hade haft tillgång till en arsenal av antivirala läkemedel mot de vanliga typer av coronavirus som orsakar förkylningsepidemier under vinterhalvåret hade flera av dessa läkemedel troligen också fungerat mot det nya coronaviruset. Utbrottet hade därmed kunnat kvävas i sin linda, och allvarliga effekter av infektionen hade kunnat förhindras. Och, i förlängningen: om vi får tillgång till läkemedel mot andra ”vanliga” mänskliga virus, så skulle de med stor sannolikhet även fungera mot sina okända släktingar, det vill säga sjukdom elva, tolv, tretton ... Den 1 februari skrev vi en artikel på DN Debatt med rubriken: ”Svensk satsning på forskning om virus kan förändra världen”, med uppmaningen om att vi, i linje med WHO:s rekommendationer, bör öka beredskapen mot vanliga och allvarliga virusinfektioner som inte kan förebyggas eller behandlas. Undertecknade höll dessförinnan (november 2019) ett seminarium för sällskapet riksdagsledamöter och forskare (Rifo), med rubriken: ”Virusinfektioner – ett ökande hot mot samhället”. Vi informerade om ohälsa och dödlighet och om den börda som virusinfektioner utgör för sjukvården och för det övriga samhället. Regeringen beslutade för några dagar sedan att sjösätta ett omfattande stödpaket om 300 miljarder kronor för att ”rädda svenska företag” från följderna av den pågående viruspandemin. Tillgång till effektiva antivirala läkemedel hade med stor säkerhet kraftigt minskat samhällets kostnader för den nu aktuella pandemin såväl som för kommande pandemier. Under föregående sekler har bakterier dominerat som infektiösa hot mot folkhälsan. Utvecklingen av antibiotika under andra halvan av 1900-talet tillhör mänsklighetens stora medicinska landvinningar. Tidigare regeringar har på goda grunder initierat genomtänkta satsningar på forskning om antibiotikaresistens för att säkerställa att dessa läkemedel fungerar även i fortsättningen. Antibiotika fungerar inte mot virusinfektioner, men satsningen kan genom sin långsiktighet tjäna som förebild för andra, liknande strategier för infektionsbekämpning. Ett sådant mål är att utveckla en heltäckande uppsättning av antivirala läkemedel, för att kunna bekämpa virus lika effektivt som vi i dag behandlar bakteriella infektioner. Panoramat av infektioner har under senare år förändrats till förmån för snabb och global spridning av virus. Bidragande orsaker är med stor sannolikhet ökad urbanisering och en exponentiellt ökande flygtrafik. Virussjukdom elva, tolv, och tretton kan stå på tröskeln vilken dag som helst. Men det finns ändå skäl till optimism – forskning under de senaste decennierna har lett till omfattande kunskap om hur virus fungerar och hur de kan bekämpas. Därmed har vi goda förutsättningar att utveckla effektiva läkemedel mot framtida virusinfektioner. Läkemedelsutveckling, såväl mot virus som mot andra hälsohot, kräver uthållighet, långsiktighet och samarbete mellan flera aktörer såsom forskare, forskningsfinansiärer och läkemedelsindustri. WHO har sedan 2018 uppmanat världens länder, forskningsråd och företag att prioritera virusorsakade infektioner. Det är dags att agera i WHOs anda – vi har redan förlorat nog med tid. Virusnödlägen WHO har under de tio senaste åren utlyst globalt nödläge sex gånger. Samtliga har orsakats av virusinfektioner: • influensavirus (2009) • ebolavirus (2013–2016 samt 2019) • poliovirus (2014) • zikavirus (2016) • Sars-coronavirus 2 (2020) WHO listade år 2018 tio infektionssjukdomar ”to prioritize for research and development in public health emergency context”. Nio av dessa sjukdomar orsakas av virus. Den tionde kallas ”disease X” och utgörs av ”a pathogen currently unknown to cause human disease”.  ", "article_category": "other"}
{"id": 25244, "headline": "Så skapar du struktur för ditt barn om skolan håller stängt", "summary": "I Sverige finns i dagsläget inget beslut om att stänga skolor, men en del skolor har ändå beslutat att hålla stängt, samtidigt som en del barn fått stanna hemma i karantän. Hur ska man agera som förälder om ens barn måste vara hemma? – Se till att behålla någon form av dygnsrytm och struktur i tillvaron, säger Martin Karlberg, universitetslektor i didaktik vid Uppsala universitet.", "article": "I Norge och Danmark har man bestämt sig för att stänga skolor för att motverka smittspridningen av det nya coronaviruset. I Sverige finns inget sådant beslut i nuläget. Ändå har en del skolor beslutat att hålla stängt under perioder och en del barn har fått stanna hemma från skolan på grund av karantän. Så hur kan man som förälder hantera om ens barn av någon anledning inte kan gå till skolan i nuläget - eller om skolan rentav stänger under en period? Martin Karlberg är universitetslektor i didaktik vid Uppsala universitet. Han säger att det inte spelar jättestor roll hur mycket eller lite en elev pluggar om det är så att skolan stänger under en kortare period. Men det kan ändå vara bra att se till att ens barn gör en del skolarbete. – Då handlar det mer om att få dem att plugga för att behålla någon form av dygnsrytm eller struktur i tillvaron. Att ha kvar rutiner under en sådan period kan även vara viktigt ifall barnet blir oroligt på grund av viruset. – Det första steget är att ta det lugnt. Blås inte upp det här till för stora proportioner. Det gör bara att barnen blir rädda, och då kommer de inte kunna lära sig någonting ändå. Så hur gör man då för att skapa en struktur i hemmet? Martin Karlberg säger att man kan se till att gå upp vid samma tid varje dag. Och att planera in ett eller två arbetspass på förmiddagen, och samma sak på eftermiddagen. – Ha en start- och stopptid för det här, så det inte blir så att man inte får något gjort och så plötsligt har hela dagen gått. Då blir det i värsta fall osämja och stress. Han menar att det bästa är att se till att barnen vid senast tre på eftermiddagen är klara med skolarbetet och kan ha schemalagd fritid under resten av dagen. – Det tror jag är det som skapar trygghet i den här situationen, för då kommer de att känna igen sig i vardagen - och även känna att de faktiskt är lediga under delar av dagen. Men Martin Karlberg menar att barnet inte kommer få några större kunskapsluckor så länge skolor inte är stängda under en längre period. – På kort sikt är det snarare fokus på omsorg, trygghet och strukturer så att inte gränserna mellan natt och dag och arbete och fritid suddas ut. Vad gör man om ens barn blir stressade över att de kommer missa utbildning? Martin Karlberg säger att det beror på vilken årskurs de går i. Om man är hemma i några veckor så utgör det förvisso en period när man inte har möjlighet att visa de färdigheter och förmågor som är betygsgrundande. – Men betyget ska inte stå och falla med vad man presterar under några veckor under våren, utan vara en sammanvägning över tid. Så det ska inte behöva ha någon avgörande betydelse, säger Martin Karlberg. Om en skola tvingas vara stängd under en längre tid så är det upp till huvudmännen för skolan att tillgodose elevernas behov. – Då måste de planera så att reglerna om skolplikt och rätt till utbildning kan fullföljas. I sådana fall måste man väga in hur länge skolan måste vara stängd och hur eleverna kan få det stöd de behöver för att ha möjligheten att nå kunskapskraven. Det måste de alltid, men det här blir ju en exceptionell situation, säger Ulrika Jonasson, rättschef på Skolverket. Hon säger att skolan också kan kompensera elever som inte får del av utbildningen på en kortare sikt. Det kan innebära utökade stödmöjligheter som läxhjälp - eller att man använder studiedagar och planeringsdagar för undervisning. – Så man kompenserar eleverna på det sättet så de får stöd att ta igen den undervisning som de inte har fått när de inte har kunnat vara i skolan, säger Ulrika Jonasson. Så man behöver inte vara orolig över att en elev missar skolan under en kortare period? – Nej, då har skolan ett ansvar. Och då är det också viktigt att man har en dialog med vårdnadshavare och elev för att komma fram till ett upplägg som är lämpligt för just den eleven. Läs mer: Det här gäller om du blir sjuk Läs mer: Det får du göra – och inte göra – om du sitter i hemkarantän ", "article_category": "other"}
{"id": 25255, "headline": "Hur kan man hantera svår oro för det nya coronaviruset?", "summary": "Många människor känner helt naturligt en stark oro för det nya coronaviruset. Osäkerheten kring hur smittsamt och hur farligt viruset egentligen är ökar rädslan. Och för dem som sedan tidigare lider av hälsoångest kan oron bli extra svår. Vad kan man göra för att hantera rädslan om den blir så stark att den börjar påverka hela ens liv?", "article": "Uppemot fem procent av befolkningen beräknas lida av hälsoångest, det vill säga en stark och återkommande oro för att ha, eller komma att få, allvarlig sjukdom – en oro som är överdriven i förhållande till den verkliga risken. Hälsoångest är ett ångestsyndrom som kan innebära mycket lidande för de drabbade, och vara hindrande i vardagen. Men precis som vid andra ångestsyndrom handlar det ofta om ”för mycket” av vanliga rädslor som finns hos de flesta människor. – I det här sammanhanget är det viktigt att säga att oro för hälsan är en del av livet. Det är naturligt att människor tänker på sin hälsa, och så ska det vara. Det säger Erland Axelsson, psykolog vid Karolinska institutet, som doktorerade på en avhandling om hälsoångest och som har behandlat många patienter med problemet. Hos personer med diagnosen hälsoångest handlar det om att oron är så stark att man har svårt att hantera den i det dagliga livet, säger Erland Axelsson. Men oro för allvarlig sjukdom är inte något som är svart eller vitt, påpekar han. Det finns en glidande skala. – Vår upptagenhet med hälsan kan vara mer eller mindre tätt återkommande, mer eller mindre intensiv, och pågå olika länge. Det finns situationer där oron är helt och hållet befogad, och andra situationer där oron för hälsan bara är ett hinder. Graden av oro varierar inte bara mellan olika personer, utan kan också variera radikalt över tid för en och samma person. Ett naturligt skäl till att människors oro för sjukdom blossar upp och blir kraftigare är exempelvis spridningen av en ny, smittsam och potentiellt allvarlig sjukdom, säger Erland Axelsson. När det gäller det nya coronaviruset, covid-19, är det fortfarande mycket som är okänt, det kommer nya uppgifter varje dag och viruset sprider sig allt mer i Sverige och många andra länder. – I en sådan situation är det förstås särskilt svårt att avgöra om ens oro är på en rimlig nivå eller om den har blivit ett problem, säger Erland Axelsson. Om man har hälsoångest reagerar man troligen starkare på situationen än vad de flesta gör. Om man har en överdriven och återkommande oro för allvarlig sjukdom kan det vara viktigt att ha strategier för att hantera svåra situationer, menar Erland Axelsson. Vid diagnosen hälsoångest där rädslan är överdriven eller orimlig handlar behandlingen mycket om att träna sig på att hantera situationer som väcker ångesten (se faktaruta). Om det till exempel gäller en överdriven rädsla för smitta kan man träna på att vistas i folksamlingar och våga ta andra i hand utan att tvätta händerna efteråt. Men nu när det handlar om en allmän risk för att smittas av det nya coronaviruset är det förstås ingen lämplig strategi för att minska sin oro. – Vi bör givetvis följa folkhälsomyndighetens rekommendationer och inte utsätta oss för situationer som uppenbart ökar risken för coronasmitta, säger Erland Axelsson. – Men inom de ramarna är det också viktigt att inte tumma för mycket på det som är viktigt i livet, utan hitta sätt att fortsätta att göra sådant som gör livet värt att leva. Det är ju individuellt vad det handlar om, det kan till exempel vara att man upprätthåller viktiga relationer i stället för att lägga tiden på att läsa om sjukdomar och hälsa. Ett viktigt perspektiv är att även under coronautbrottet prioritera sådant som känns mest meningsfullt, och inte låta oron ta mer plats än nödvändigt, menar Erland Axelsson. – Allltså, vet man med sig att man lätt överskattar hälsorisker kan man försöka träna på att leva med en viss osäkerhet. Med det sagt är det normalt att känna osäkerhet på grund av covid-19, och i regel behöver man absolut inte söka professionell hjälp för en sådan reaktion. Det är först om oron biter sig fast, och utvecklas till att bli tydligt överdriven, som det kan vara aktuellt att tänka på hälsoångest och psykologisk behandling, framhåller Erland Axelsson. Lisa Clefberg är legitimerad psykolog och psykoterapeut och har tidigare varit knuten till Karolinska institutet. Hon har arbetat med ångest, oro och rädsla i över 20 år, både med forskning och med patienter. Hon bodde och arbetade i New York under 2001 då terrorattacken inträffade där och i Chile under den stora jordbävningen 2010. Människor vill ha förutsägbarhet och trygghet, och mår bra av att kunna upprätta handlingsplaner, säger Lisa Clefberg. När någon form av hot rubbar den möjligheten blir vi lätt rädda och oroliga. –I den här situationen bombarderas vi med information om viruset, det dyker upp nya sjukdomsfall, experter och myndigheter uttalar sig, man varnas för att besöka platser med mycket folk och skolor kan stängas. Det kan lätt bli så att människor drabbas av en undergångskänsla, säger hon. – Om man börjar känna så tror jag att det kan vara viktigt att fundera över vad man har mest oro eller ångest över. Handlar det om en rädsla för att man själv ska bli sjuk, för att de anhöriga ska bli det, eller är man orolig för ekonomin? Att försöka identifiera specfikt vad man är rädd för kan göra det lättare att hantera och bemöta känslorna. Det är också bra att tänka på att råden från myndigheter och experter främst handlar om att begränsa spridningen, tycker Lisa Clefberg. – Många människor kan uppleva råd och åtgärder som att ”jag är utsatt för livsfara”, man blir ännu räddare och kan också bli arg för att man upplever att det inte görs tillräckligt från samhällets sida. Bland de riskgrupper som har nämnts finns framför allt äldre, men också personer med sjukdomar som högt blodtryck och andra hjärt- och kärlsjukdomar samt lungsjukdomar. Högt blodtryck är en folksjukdom som drabbar en tredjedel av befolkningen. Och ungefär en tredjedel av befolkningen är 65 år eller äldre. Hur kan man tänka om man tillhör någon av riskgrupperna? – Om man känner sig osäker och orolig kan det vara bra att kontakta sin läkare, för att få bättre koll på hur realistisk ens oro är, säger Lisa Clefberg. Det går inte att klumpa ihop alla i riskgrupperna utan det handlar många gånger om individuella bedömningar. En del väljer kanske också att hålla sig mer hemma. För personer som håller sig hemma, kanske stannar hemma från jobbet, är det viktigt att gå ut och röra sig i friska luften och försöka att aktivera sig och motionera på olika sätt, och inte bara följa rapporteringen om corona, säger Lisa Clefberg. – Risken är annars att hela ens vardag börjar kretsa kring viruset, och att oron och rädslan ökar. – Man kan också försöka tänka på att de allra flesta får milda eller måttliga symtom, och på att detta inte är domedagen - längre fram kommer det förhoppningsvis att finnas ett vaccin, och då får man hoppas att det här viruset kommer att räknas som ett av alla virus som har cirkulerat bland människorna. Det kanske även kan hjälpa att titta på Kina, menar Lisa Clefberg. –Där har man börjat lätta på restriktionerna och det verkar som om man nu fått en mycket stor nedgång i antalet nya fall jämfört för någon månad sedan. Hälsoångest Hälsoångest är en stark och ihållande oro för sjukdom som är överdriven i förhållande till den verkliga risken eller de symtom man upplever. Oron ska i regel ha pågått minst ett halvår för att diagnostiseras som hälsoångest. Oron kan väckas av många olika saker, som att läsa om, eller se ett tv-program, om sjukdomar Olika diffusa signaler från kroppen kan också tolkas som tecken på allvarlig sjukdom. Många använder strategier för att minska ångesten, som att kontrollera kroppen, söka information om sjukdomar, be närstående om ”försäkran” om att det inte är farligt. Vissa söker ofta läkare, andra gör tvärtom och undviker det. Hälsoångest kan leda till stora problem med bland annat koncentration och relationer. På sikt kan ångesten leda till nedstämdhet, passivitet och sämre livskvalitet. Kbt, kognitiv beteendeterapi, har ofta god effekt vid hälsoångest. Enligt studier blir ungefär två av tre förbättrade eller mycket förbättrade. En central del av behandlingen är att stegvis utsätta sig dels för ångestframkallande kroppsliga reaktioner, dels ångestframkallande yttre situationer – det kan exempelvis handla om att läsa skrämmande texter om sjukdomar. Internetpsykiatrin i Region Stockholm har nätbaserad kbt-behandling för bland annat hälsoångest. Personer från hela landet kan vända sig dit. Läs mer på internetpsykiatri.se Även ssri-läkemedel (selektiva serotoninåterupptagshämmare, i dagligt tal ofta kallade ”antidepressiva”) verkar kunna ha bra effekt vid hälsoångest, men det finns få studier som jämfört effekten av ssri med kbt. Källor: internetpsykiatri.se; Erland Axelsson ", "article_category": "other"}
{"id": 25281, "headline": "”Matsvinnet ska halveras inom tio år”", "summary": "DN DEBATT 12/3. Tretton aktörer inom livsmedelsbranschen: Varje år slängs över 1,3 miljoner ton matavfall i Sverige. Det är ett ohållbart slöseri med resurser. Nu lanseras en nationell överenskommelse mellan aktörer inom livsmedelsindustrin och berörda myndigheter som ska halvera matsvinnet genom hela kedjan till 2030.", "article": "Varje år uppstår preliminärt över 1,3 miljoner ton matavfall i Sverige. Det motsvarar i genomsnitt 133 kilo per person. Det är ohållbart att resursslöseriet fortsätter. Den 12 mars lanseras därför en nationell överenskommelse mellan aktörer i livsmedelskedjan och berörda myndigheter med syfte att minska läckaget av mat i samhället. Initiativet ska bidra till FN:s hållbarhetsmål – att halvera det globala matsvinnet och minska förlusterna i hela kedjan till 2030. Produktion och konsumtion av livsmedel har stor påverkan på klimat och miljö. Så mycket som 20–25 procent av Sveriges totala klimatpåverkan kommer från livsmedelshanteringen. Sektorn är också en av de mest vattenkrävande och ligger bakom runt hälften av övergödningen. Det är därför ett enormt slöseri att vi kastar mat som borde ätas. Mycket av matsvinnet uppstår i glappet mellan de olika länkarna i livsmedelskedjan samt hos hushållen och är svårt att komma åt för en ensam aktör. Därför går nu företag längs hela livsmedelskedjan, från jord till bord, ihop i kampen mot resursslöseriet. Vi har alla arbetat med frågan enskilt med gott resultat, men nu är det dags för nästa steg. Därför startar vi nu en svensk överenskommelse inom vilken vi – tillsammans med berörda myndigheter och departement – ska arbeta för att minska förluster och svinn från hela kedjan. I överenskommelsen samlas aktörer i hela landet, från produktion till handel, och på så sätt kan vi minska matsvinnet från alla håll. Tillsammans kan vi komma så mycket längre än var för sig. Som parter i överenskommelsen förbinder vi oss sig att: • I enlighet med FN:s hållbarhetsmål 12.3 halvera matsvinnet och minska förlusterna i hela kedjan till 2030. • Mäta och rapportera våra egna förluster och matsvinn. Detta för att identifiera var det uppstår och kunna sätta in åtgärder. • Delta i överenskommelsens samarbetsforum. Detta ger en möjlighet till nära samarbete med andra aktörer i branschen, berörda myndigheter och departement. Anknutna arbetsgrupper kommer att genomföra mer riktade och branschövergripande projekt för att minska matsvinnet. • Kommunikation och kunskapsspridning kring frågan. Överenskommelsen bidrar till att uppnå FN:s globala hållbarhetsmål 12.3 för hållbar konsumtion och produktion och det är därför den lanseras just den 12/3. Den 21 februari lämnade också Naturvårdsverket ett förslag på svenskt etappmål kopplat till förluster, svinn och avfall i livsmedelskedjan. Genom överenskommelsen går vi tillsammans från ord och ambition till handling och resultat. Det kan vi naturligtvis inte vara ensamma om att göra. Vi förutsätter därför att beslutsfattare ska fortsätta prioritera frågan lika högt som vi, för det här är ett arbete som måste göras hos alla, även myndigheter och politiker. Matsvinnet är ett samhällsproblem och ska behandlas som ett sådant. Det kommer att krävas resurser för att åstadkomma den nödvändiga förändringen mot en mer resurseffektiv livsmedelskedja. Att ge myndigheterna ett fortsatt uppdrag och mer resurser är ett bra första steg men det kommer att krävas mer. Inte minst om vi ska komma åt matsvinnet hos konsumenter, där alla har ett ansvar men begränsad möjlighet att påverka var för sig. Vidare så understryker vi vikten av att Sverige från regeringens sida: • Antar det förslaget till etappmål som levererats av Naturvårdsverket. • Arbetar för att i EU-sammanhang fortsatt prioritera frågan. • Arbetar aktivt för att stödja aktiviteter som genomförs gentemot konsumentled. Vi vill också uppmana andra kommersiella aktörer i hela livsmedelskedjan att ansluta sig till överenskommelsen och arbeta mer aktivt för att minska matsvinnet både i sin egen verksamhet och som sin del av livsmedelskedjan. Flera europeiska länder har redan infört liknande överenskommelser med gott resultat. I både Storbritannien och Norge har matavfallet minskat betydligt sedan införandet av liknande överenskommelser. Det finns även ekonomiska incitament till att arbeta med att minska matsvinnet. För varje investerad krona kan man räkna med att få tillbaka 14 gånger värdet av investeringen. Det kommer krävas en del arbete från oss som deltar men det kommer vi, samhället och miljön få igen mångfalt. ", "article_category": "other"}
{"id": 25334, "headline": "”Löfvens feministiska regering har missgynnat kvinnorna”", "summary": "DN DEBATT 6/3. Ebba Hermansson (SD) och Linda Lindberg (SD): Vi har granskat regeringen Löfvens feministiska politik. Av vår granskning framgår tydligt att regeringen misslyckats kapitalt med den feministiska politiken i det budgetpolitiska samarbetet, trygghetsfrågorna, utrikespolitiken och asyl- och migrationspolitiken. Alltför länge har retorik och luftslott tillåtits dominera den svenska debatten.", "article": "I regeringsförklaringen 2014 meddelade Stefan Löfven att ”Sveriges nya regering är en feministisk regering. Hämmande könsroller och strukturer ska bekämpas. Kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina liv. Bara så kan vårt samhälle och varje enskild människa nå sin fulla potential.” Frågorna var många, innebar en feministisk regering någon egentlig skillnad jämfört med andra regeringar? Efter 1981 dagar av en feministisk regering är det således hög tid att utvärdera resultaten. Tyvärr är det en dyster bild som växer fram när regeringens faktiska politik granskas. I Sverigedemokraternas granskning ”1981 dagar – En granskning av regeringen Löfvens feministiska politik” framgår det tydligt att regeringens ambition misslyckats kapitalt på flera stora områden. Vi granskar regeringens politik inom fyra av de viktigaste områdena för jämställdhet: det budgetpolitiska samarbetet, utvecklingen inom trygghetsfrågor och utsatthet för brott, utrikespolitiken samt asyl- och migrationspolitiken. 1 Ekonomisk politik – en miljard till männen. Riksdagens utredningstjänst har i en ny undersökning tittat på de fördelningspolitiska effekterna av regeringens samtliga reformer inom den ekonomiska politiken. Resultatet av regeringens samlade reformer sedan 2014 är att männens disponibla inkomst ökar med 1,25 miljarder mer årligen än för kvinnor. Män med höga inkomster är de stora vinnarna på regeringens politik. Regeringens spretiga ekonomiska politik är ett resultat av den politiska kohandeln för att sitta kvar vid makten. Det är Socialdemokraternas förklaring – inte en ursäkt. I slutändan är det kvinnorna som fått betala priset för regeringens politik och de ökade klyftorna i samhället. 2 Trygghet och utsatthet för brott – ökad otrygghet för kvinnor. Den nationella trygghetsundersökningen, NTU, som presenteras årligen, visar att utsattheten för brott bland kvinnor är på fortsatt historiskt höga nivåer – trots regeringens ”insatser”. Under senare år har det skett en ökning bland kvinnor som uppger att de utsatts för brott. Fler än var fjärde kvinna uppgav 2018 att de utsatts för brott. Det inbegriper, bland annat, sexualbrott, misshandel, personrån och trakasserier. Nästan var tionde kvinna i åldrarna 16–84 år uppger att de utsattes för sexualbrott under 2018, en marginell minskning från tidigare år, men fortfarande långt över det normala. Sedan 2012 har det skett en dramatisk ökning av antalet sexualbrott. En stor andel kvinnor uppger i undersökningen att de känner sig otrygga. Här finns en tydlig skillnad mellan könen. Bland kvinnor uppger hela 36 procent att de känner sig otrygga och var tionde kvinna undviker numera att gå ut ensam. Motsvarande siffra för män är 19 procent respektive 2 procent. När kvinnor inte längre vågar röra sig fritt i samhället är något allvarligt fel. 3 Utrikespolitiken – ett luftslott. När Stefan Löfvens regering tillträdde i september 2014 tillkännagavs att Sverige skulle bli det första landet i världen att bedriva en feministisk utrikespolitik. Vad detta innebär i praktiken är fortfarande höljt i dunkel. I en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut framgår att Sverige saknar en sammanhängande strategi och i stället förlitar sig på uttalanden och kampanjer. Målen har beskrivits som ”ambitiösa” i regeringens handlingsplan för en feministisk utrikespolitik. Att rösta in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission utgör tydligen en del av planen, likväl att bjuda in Irans utrikesminister under pågående protester hösten 2019. I en skrivelse från oktober 2019 hävdas att stödet för kvinnliga parlamentariker ökat och att klimatarbetet numera tar större hänsyn till mäns och kvinnors olika behov. Samtliga områden i skrivelsen är dock sådana som varken kan mätas eller utvärderas. Det finns inte heller särskilt avsatta medel för feministiska satsningar. Det framstår som att den feministiska utrikespolitiken inte är annat än ett luftslott. 4 Migrationspolitiken – fler män, färre kvinnor. Stefan Löfven har inom migrationspolitiken visat på samma förvirring som präglat resterande delar av Socialdemokraternas politik. Totalt oförmögen att se konsekvenser av den egna politiken kombinerat med policyförslag som i bästa fall inhämtats på Twitter. Asylmigrationen till Sverige har bestått av en överväldigande majoritet män. Mellan åren 2015–2019 beviljades 650.000 uppehållstillstånd, 64 procent av dessa tilldelades män. Det är totalt 130.000 fler män än kvinnor – anmärkningsvärda siffror för en feministisk regering. Samtidigt har tusentals kvinnor och barn lämnats kvar i misär. När det kommer till ensamkommande barn är siffrorna än mer slående. I denna grupp utgör pojkar hela 84 procent av antalet beviljade ansökningar. Könsbalansen bland unga är nu 120 män per 100 kvinnor i 20-årsåldern. Regeringens skeva könsfördelning har påverkat könsbalansen så till den grad att Sveriges befolkning för första gången sedan 1700-talet numera består av fler män än kvinnor. Sammanfattningsvis kan vi efter vår genomgång av den feministiska regeringens arbete snabbt konstatera följande: • På område efter område har regeringen misslyckats med sina egna målsättningar. • I vissa fall har regeringen lyckats bibehålla status quo – inom andra områden har vi sett en drastisk försämring när det kommer till kvinnors fri– och rättigheter. • Samarbetet mellan Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har bidragit till ökad ojämlikhet mellan könen. • Regeringens resultat inom många områden är omöjligt att utvärdera – om detta är avsiktligt kan vi bara spekulera kring. • Vi är efter 1981 dagar av en feministisk regering längre ifrån de mål som Stefan Löfven presenterade 2014. Sverigedemokraterna kommer inte låta regeringen slippa undan ansvar. Vi kommer att ställa ansvariga företrädare till svars för deras politik. Alltför länge har retorik och luftslott tillåtits dominera den svenska debatten. Regeringen har tillåtits undkomma med svepande förklaringar och plattityder. Vi är här för att diskutera sakpolitik, satsningar som hjälper människor på riktigt. Rapporten visar med all önskvärd tydlighet att regeringens politik inte är annat än ett stort misslyckande. Om man påstår sig vara världens första feministiska regering ska man också leva upp till det. Att använda feminismen som täckmantel för sin katastrofala politik är inget annat än propaganda avsedd att lura det svenska folket. ", "article_category": "other"}
{"id": 25361, "headline": "”Trafikverket måste sätta klimatet före bilismen”", "summary": "INSÄNDARE. Politikerna måste bli tydligare med att klimatmålet är överordnat biltrafiken för Trafikverket. Om vi inte klarar att rädda klimatet lär världen bli så förändrad att eventuella nya bilvägar inte är särskilt meningsfulla, skriver Ingela Björck.", "article": "Trafikverket är en schizofren myndighet. En del av verket, den största, agerar utifrån sina trafikprognoser. Dessa tyder på att biltrafiken ska växa med över 30 procent mellan 2014 och 2040. Då behövs många nya vägar, tycker Trafikverket, och stödjer en rad utbyggnadsprojekt runt om i landet. En annan del av verket är inriktad på det så kallade hänsynsmålet, där hänsyn ska tas till klimat, hälsa och lokal miljö. Då blir det inte alls självklart att bygga ut, utan då bör i stället biltrafiken minska med upp till 40 procent per person för att klimatmålen ska kunna nås. Varför är inte klimatmålen överordnade? Om vi inte klarar att rädda klimatet lär världen bli så förändrad att eventuella nya bilvägar inte är särskilt meningsfulla. Möjligen inser Trafikverket detta, men uppdraget är luddigt. Det står till exempel på ett ställe att ”funktions- och hänsynsmålen är jämbördiga”, det vill säga att det är lika viktigt att tillgodose bilismens som klimatets intressen, trots att dessa mål är motstridiga. Här måste politikerna bli tydligare och med kraft hävda Sveriges klimatmål. Vi medborgare måste acceptera att biltrafiken ska minska. Även om det är bekvämt och praktiskt att åka bil, vad är i slutändan viktigast – att ha det bekvämt och praktiskt ett tag, eller att se till att det samhälle vi är vana vid kan klara sig in i framtiden? ", "article_category": "other"}
{"id": 25364, "headline": "”Coronaviruset kan få globaliseringen att backa”", "summary": "DN DEBATT 3/3. Klas Eklund: En omfattande epidemi med karantäner och stoppade transporter kan i ett känsligt läge för världsekonomin ytterligare bromsa. Företagen kortar produktionskedjorna och globaliseringen börjar backa. Efter ett antal år kan totalkostnaderna bli betydande: för världen som helhet blir inkomsterna blir lägre och fattigdomen biter sig fast längre.", "article": "Det nya coronaviruset sprider sig. Det kan verka cyniskt att diskutera dess ekonomiska effekter medan människor dör. Icke desto mindre bör vi göra det. Viruset kan ge långtgående effekter på världsekonomin. Epidemier är inget nytt. Bara under senare år har vi sett sars, ebola och svininfluensa. Den vanliga synen bland ekonomer är att epidemier slår mot produktion och handel under ett par kvartal, men att återhämtningen normalt går snabbt när spridningen stoppats och produktionen kommer i gång. Ibland blir återhämtningen till och med starkare än nedgången, när förlorad mark tas igen. Produktionskurvan kommer då att se ut som ett V, där den högra uppåtgående skänkeln når över den vänstra nedåtgående. Till att börja med trodde många att vi även denna gång skulle få se ett V-format förlopp, som vid sarsepidemin för 17 år sedan. Vi kan emellertid nu konstatera att de ekonomiska effekterna blir allvarligare. Det blir inget V, snarare ett U – och risken är att återhämtningen blir än svårare och mer långdragen än så. Ett skäl är att Kinas ekonomi nu är mycket större och mer integrerad i världsekonomin. Det medför allvarliga ekonomiska avbräck, samtidigt som både sjukdom och ekonomiska problem snabbt kan sprida sig till andra länder. Ett annat skäl är att det nya coronaviruset slagit till vid en känslig tidpunkt, då globaliseringen redan befinner sig på reträtt och ekonomierna är sårbara. Vad gäller de förstnämnda, direkta effekterna ser vi att smittspridningen nu bromsar in i Kina. Fabriker som varit stängda börjar öppnas, men det tar tid att få i gång produktionen eftersom miljontals arbetare på grund av karantän och stoppade transporter fortfarande befinner sig i hembyarna, långt från sina arbetsplatser. Statistik över produktionsbortfallet har börjat trilla in. Den visar på en abrupt nedgång. Transportsektorn har den gångna månaden haft 80 procent lägre beläggning än normalt. 200 miljoner färre människor har kommit tillbaka till städerna efter det kinesiska nyåret. Biobesöken har fallit med över 99 procent. Elproduktionen minskar. Kolanvändningen har halverats. Många företag rapporterar att de går med förlust och att de kan hålla ut högst ett par månader innan de måste lägga ner. Investeringsplanerna har störtdykt. Fastighetsmarknadens omsättning är bara en tredjedel av den normala. Så kallade sentimentsindikatorer – som visar framtidstron – har rasat till den lägsta nivån någonsin. Och detta gäller för hela Kina, inte bara den hårdast drabbade Hubeiprovinsen. Sammantaget medför detta att Kinas bnp-tillväxt under första kvartalet blir negativ. Kinas ekonomi krymper; kanske med ett par procent, kanske mer. Det ska jämföras med en tillväxt på 5–6 procent i normala fall. Eftersom Kina utgör en femtedel av världsekonomin betyder bara detta att världens tillväxt under första kvartalet dämpas med cirka 1,5 procentenheter; en effekt långt större än vid sars. Och då har vi ännu knappt ens börjat se effekterna i andra länder. Epidemin har hittills nått över 50 länder och fått rejält fäste i Sydkorea, Italien, Japan och Iran. Dessa fyra står för nästan 10 procent av den globala ekonomin. Tillsammans med Kina är med andra ord redan en tredjedel av världens bnp direkt påverkad. Karantänsbestämmelser, produktionsnedskärningar och minskade transporter även i dessa länder kommer att ge direkta effekter på global bnp även under andra kvartalet. Till detta kommer de indirekta effekterna i andra länder av att produktionsenheter hålls stängda och transporter ställs in. Världens företag är hopknutna i ett nät av underleverantörer och produktionsenheter i många länder. Kina är världens största exportör av industrivaror och halvfabrikat. Om detta system skadas, påverkas produktionen negativt även i länder dit det nya coronaviruset inte nått. Företag i Sverige kan få brist på insatsvaror, inte för att viruset sprids i Sverige utan för att det har spritts i länder där underleverantörerna finns och där produktionen stoppats av karantänsbestämmelser. Psykologi är ännu en faktor som ger negativa effekter. Medierna rapporterar och vi blir rädda. Vi ställer in resor, konferenser, jobbar hemifrån, shoppar mindre – vilket kan vara berömvärt, men sänker produktionen. Allt detta påverkar också finansmarknaderna. Börserna skräms av produktionsminskningar och framtida vinstfall – varvid placerare passar på att ta hem vinsterna efter en tidigare uppgång. Så faller börserna, och pessimismen tar ett varv till. Sammantaget medför alla dessa direkta och indirekta konsekvenser att världsekonomin som helhet kommer att växa långsammare i år än vad prognosmakarna tidigare trott – med följdeffekter på arbetslöshet och inkomster. Riktigt obehagligt kan det bli om smittan får fäste i USA och Tyskland – stora ekonomier med omfattande handel – och i Afrika, med dess stora och växande befolkning och sämre möjligheter att stoppa smittspridning. Men viruset – och virusbekämpningen – kan ge ännu vidare effekter. Det senaste kvartsseklet har kännetecknats av globalisering. Världshandeln har ökat, liksom investeringar över gränserna. Många varor produceras i globala ”produktionskedjor” med komponenter från flera tillverkare i olika länder. Det har gett högre produktivitet och bidragit till att fattigdomen i världen fallit markant. De senaste åren har den här processen hotats. Brexit skapar nya handelshinder. Handelskriget mellan Kina och USA har höjt tullar på många varor. Rivaliteten mellan stormakterna om vem som ska styra framtidens AI och 5G riskerar att driva fram en klyvning av världsekonomin, där inte minst europeiska företag kan komma i kläm. Tullar och handelshinder fördyrar och försvårar internationell arbetsfördelning. Följden är att många företag ser över sina produktionskedjor för att göra dem mindre sårbara. Man omlokaliserar produktion till vad som uppfattas som säkrare områden. Världshandeln växer numera bara hälften så snabbt som före finanskrisen. En omfattande epidemi med åtföljande karantäner och stoppade transporter kan i detta känsliga läge ytterligare bromsa handel och investeringar. Företagen kortar produktionskedjorna en vända till. Globaliseringen börjar backa. Den utvecklingen lär ge långsammare produktivitetstillväxt. Efter ett antal år kan de ackumulerade kostnaderna bli betydande: för världen som helhet blir inkomsterna blir lägre, fattigdomen biter sig fast längre. De ekonomiska viruseffekterna kan alltså bli klart mer långsiktiga och obehagliga än vad de flesta räknar med. ", "article_category": "other"}
{"id": 25368, "headline": "De vill återta ordet ”tjock”", "summary": "”Fat front” är dokumentärfilmen om tjocka som gjort succé i Danmark. Pauline Lindborg från Lund är en av de kvinnor som filmen följer i vardagen. ”Redan som liten blev jag retad för min kropp”, säger hon.", "article": "Fyra skandinaviska kvinnor – Helene, Marte, Pauline och Wilde – är huvudpersoner i den danska dokumentärfilmen ”Fat front”. De har fått nog av självhat och skam och vill reclaima ordet tjock, och ge det en positiv laddning. Nu visas den kommande helg, den 7 och 8 mars, på Tempo dokumentärfestival i Stockholm. – Jag har mått dåligt i min kropp under större delen av mitt liv. Men för ungefär tre år sedan började jag ta små steg för att acceptera hur jag ser ut. Jag publicerade en bild på Instagram och fick många fina kommentarer – och så fortsatte det, berättar Pauline. Hon heter Lindborg i efternamn, är 22 år och bor i Lund. Där studerar hon modevetenskap på universitetet och drömmen är att i framtiden starta en egen firma och sälja kläder till tjocka. – Jag använder medvetet ordet tjock och talar inte om övervikt, fortsätter Pauline. Hon berättar att hon tidigt blev mobbad av kamraterna för sitt utseende. Hon var längre än alla andra i klassen, hade 42 i skostorlek redan i tvåan och kroppen var större än alla andras. Läs mer: ”Trots våra normalkroppar kände vi oss feta” – Det var alltifrån menande gester till ord som ”äckel”, ”fetto”, ”tjockis” och liknande. Så fanns där hela tiden bilderna i reklam och i andra sammanhang av hur en normal kropp ska se ut. – Normen för hur vi ska se ut är så fast etablerad i hela samhället att vi som sticker ut aldrig får känna att vi duger som vi är. ”Fat Front” har beskrivits som en varm och livsbejakande film om frigörelse, gemenskap och revolution. Den mötte ett stort intresse när den i fjol visades på biografer runt om i Danmark. Nu är turen kommen till Sverige. Hur kommer det sig att du är med i ”Fat front”? – Regissörerna till filmen tog kontakt med mig på Instagram och genom mejl, svarar Pauline. Först var jag lite skeptisk eftersom jag inte visste vad de ville med sin film. Men de kom hem till mig och det kändes rätt från första stund. I filmen varvas intervjuer med Pauline och de tre övriga huvudpersonerna med bilder från deras vardag. Vi får också följa hur de genom föreläsningar, demonstrationer och på sociala medier vill spränga snäva skönhetsnormer och nå ut till ännu fler kvinnor. – Vi tjocka har så länge matats med bilden av att tjockhet är något förkastligt och att vi måste ändra oss och tvingas in den rådande kroppsnormen. Ta ”Biggest loser” till exempel, där titeln redan från börjar pekar ut oss tjocka som förlorare. Pauline säger att begreppet tjock är laddat med så mycket negativt; den som är tjock är lat, lever ohälsosamt, tränar för lite och äter för mycket. – Det är som om vi skulle bli smala bara vi ville tillräckligt mycket. Jag och andra kroppsaktivister försöker förändra den bilden, säger Pauline. Paulines föräldrar och hennes två äldre systrar stöttar henne i dag i hennes engagemang i den kroppspositivistiska rörelsen. Men som så många andra var de tidigare kanske mer präglade av idealet att smalhet är något att sträva efter. – Alla föräldrar vill alltid sina barn väl och att det ska gå bra för dem. Fast det kan vara svårt att stå emot gällande normer om hur man ska se ut. Pauline berättar att puberteten var en jobbig tid i hennes liv. Hon säger att hon inte fick samma uppmärksamhet från killar som sina tjejkompisar och att känslan av att ”du är helt fel” blev allt starkare. I takt med att Pauline accepterade sin kropp blev hon också mer säker på sig själv och vågade ta större plats – och det med mycket stolthet. Hon har nu en pojkvän som älskar henne för den hon är. – Han skrev till mig på Instagram. Normalt brukar jag blocka alla män som söker kontakt den vägen eftersom de ofta bara är ute för att kränka och komma med snuskiga kommentarer. Men han skrev så fint ... och nu är vi ihop. Till sist, varför är ”Fat front” en viktig film enligt dig? – Den borde ses av alla, tjocka som smala. Alla kan lära sig något av den. Smala, så att de beter sig annorlunda mot tjocka vänner. Tjocka för att de kanske kan få ett bättre självförtroende. På Instagram finns Paulie under: @Paulielindborg Här kan du se ”Fat front” ”Fat front” är en av filmerna som går att se under Tempo Dokumentärfestival som äger rum mellan den 2 och 8 mars i Stockholm. Visningar: Lördagen den 7 mars klockan 15.00 på Filmstaden Söder i Stockholm. Söndagen den 8 mars klockan 16.45 på Skärisbion i Skärholmen. Efter visningen på Skärisbion deltar Louise Detlefsen (regissör), Louise Unmack Kjeldsen (regissör) och Pauline Lindborg (medverkande) i ett 30 minuter långt samtal. Filmen kommer även att visas på bio runt om i landet genom Doc Lounge och senare visas på SVT (datum inte klart). Läs mer: ”Vi blir sedda som dumma, lata och karaktärslösa” Därför går vi lättare upp i vikt när vi blir äldre Bukfetma farligare för kvinnor ", "article_category": "other"}
{"id": 25373, "headline": "Gunnar Jonsson: Boris Johnsons ”frihet\" riskerar att låsa in brexitförhandlingarna i en bur", "summary": "Brexitförhandlingarna startar på måndagen, och framgång kräver förtroende mellan EU och Storbritannien. Det är inte Boris Johnsons bästa gren.", "article": "Säga vad man vill om brexit, det skapar i alla fall arbetstillfällen på sina håll. Det brittiska näringslivet kommer att behöva uppemot 50.000 nyanställda för att hantera en fyrdubbling av antalet nödvändiga tulldeklarationer. Och det kan bli fler. Siffran gäller om EU och Storbritannien faktiskt kommer överens om ett frihandelsavtal. Förhandlingsbuden lades fram förra veckan, samtalen startar i Bryssel på måndagen och på förhand råder stora motsättningar. Dessutom har premiärminister Boris Johnson uteslutit en förlängning av övergångsperioden efter nyår, och hotar att lämna bordet redan i sommar om han inte får som han vill. Stötesten nummer ett är EU:s krav på gemensamma spelregler. Britterna får inte dumpa marknaden genom slappare miljökrav, försämrad arbetsrätt eller ohemult statligt stöd till konkursbon. EU-domstolen ska vara kung. Nonsens, säger Johnson, vi tänker bestämma själva, vi vill bara ha ett avtal som liknar Kanadas och där finns inget sådant trams. EU invänder att den geografiska närheten och sammanflätningen av ekonomierna gör Storbritannien till ett helt annat fall. Dessutom stod villkoren redan i den politiska deklaration som skrevs under samtidigt med utträdesavtalet. Därutöver finns ett antal pyrande bränder. Britterna vill ta kontroll över sina fiskevatten, franska och spanska fiskare laddar harpunerna. Londons mäktiga finanssektor kräver vederbörlig respekt, EU erbjuder den status som tillkommer icke-medlemmar. Framgång i förhandlingarna bygger på förtroende. Och då är det mindre lyckat att Johnson inte längre vill låtsas om att en gräns uppstår på Irländska sjön eftersom Nordirland i praktiken ska stanna kvar i EU:s tullområde. Det är innebörden av utträdesavtalet. Framhärdar den brittiska regeringen blir i stället en hård gräns på den irländska ön oundgänglig, något som till varje pris skulle undvikas. Risken finns att våldet mellan katoliker och protestanter i Nordirland får ny fart. Vad Johnson menar går aldrig så noga att veta. Han hade en minst sagt lös relation till sanningen under folkomröstningskampanjen 2016, och han kläcker ofta ur sig saker som inte ens han själv kan tro på. Frihet var ju hela poängen med brexit! utropar han nu, alltså behöver britterna inte fortsätta leva under Bryssels diktat. Tja, självständighet kan förstås upplevas som ett värde i sig. Men Johnson har också hela tiden försökt lura i det brittiska folket att ett EU-utträde inte skulle kosta något. I verkligheten går det naturligtvis inte att lämna unionen och ändå behålla allt man gillar. Om Johnsons ord ska tas på allvar går färden, trots all möda, ned i det avtalslösa tillståndets dike. Tänkbart är att premiärministerns plan i höstas var att lova de eftergifter som krävdes för att nå en uppgörelse med EU, vinna det brittiska valet, lämna unionen på utsatt datum den 31 januari – för att sedan kunna göra som han vill. Ifall nationens ekonomi drabbas, synd. Troligare är att Johnson helst vill ha ett handelsavtal, och att han inbillar sig ha så starka kort att EU säkert backar. Friskt vågat, allt vunnet. Där har han med all säkerhet fel. Den enade EU-fronten har hittills inte vacklat, trots att britterna flera gånger förut trott att det bara är en tidsfråga. Frankrike tänker inte ge London några förmåner. Tyskland är noga med regler och vill inte rucka på den inre marknadens fundament, eller riskera att det eroderas av en fribytare. Kolumnisten Tony Barber påpekar också i Financial Times att EU är väl rustat för den här typen av tekniska förhandlingar och dessutom bättre på försvarsstrider än stora integrationsprojekt. Det fungerade när euron skulle räddas. Nu ska den inre marknaden skyddas. Oddsen talar ändå för en överenskommelse. Båda sidor har för mycket att förlora på en krasch, även om det vore klart värst för den brittiska ekonomin. Någonstans emellan Dover Calais borde det vara möjligt att närma sig varandra. ", "article_category": "other"}
{"id": 25399, "headline": "Martin Liby Troein: Unga gillar socialism – de minns inte hur det gick förra gången", "summary": "För många yngre väljare innebör Corbyns och Sanders socialism endast ett vagt löfte om ”förändring”.", "article": "Det var intressant att lyssna på hur Ekots korrespondent Daniel Alling förklarade Sinn Féins framgångar i det irländska valet häromveckan. Det handlade om de unga. ”De tänker inte på dess... vad ska man säga... kontroversiella förflutna”, noterade han, närmast klentroget. Det var nog en riktig analys. Sinn Féin vann drygt 20 procent av rösterna. Bland väljare 18–24 år gamla var stödet 10 procentenheter högre. Till skillnad från äldre irländare kopplade de inte ihop Mary Lou McDonalds parti med IRA:s terrorism. För dem stod Sinn Féin för det mer obestämda ”förändring”. Dynamiken var snarlik när britterna röstade i december. För äldre väljare, inte minst i Labours traditionella fästen i norra England, var Jeremy Corbyns oförblommerade socialism ett rött skynke. Tankarna gick till såväl diktaturerna i öst som 1970-talets kvävande stat och ekonomiska nedgång på hemmaplan. För en yngre generation betydde Corbyns socialism ”förändring”, en förhoppning om något nytt. Partiet åkte på storstryk i valet. Men i åldersgruppen 18–24 vann Labour 56 procent, mot 21 för de konservativa. Samma typ av generationsgap skymtar också på andra sidan Atlanten. Där bär unga väljare fram Bernie Sanders mot rollen som Demokraternas officiella kandidat. För dem verkar senatorns socialism mest utgöra ett löfte om, just det, ”förändring”. Många äldre tänker i stället på Sovjetunionen – och på politiker som vill lägga vantarna på både deras surt intjänade slantar och deras privata sjukförsäkring. Kommer Sanders socialism att resultera i irländsk succé eller brittiskt fiasko? Irlands mer proportionella system ger större avtryck för en entusiastisk minoritet än de vinnaren-tar-allt-konstruktioner som Storbritannien och USA använder sig av. Uppemot 70 procent av de amerikanska väljarna säger att de inte kan tänka sig att rösta på en socialist. Det är rätt sannolikt att en Sandersnominering innebär att Donald Trump får fyra år till i Vita huset. Men det är uppenbart att för en yngre generation till vänster betyder socialism någonting nytt. Något liknande sker för övrigt till höger i politiken, även om generationsklyftan kanske inte är lika tydlig. Tankefigurer och begrepp som historien förkastat plockas upp, borstas av och återanvänds – ofta just med löftet om ett vagt formulerat ”förändring”. Exakt vilket nytt innehåll de ideologiska kärlen till slut fylls med är inte självklart. Men risken är att det till slut blir snarlikt det gamla, och att det endast är minnet av hur det gick förra gången som går förlorat. ", "article_category": "other"}
{"id": 25407, "headline": "”Drivor av skräp förstör Göteborg”", "summary": "INSÄNDARE. Drivor av skräp förstör Göteborg och kommunen tar inget ansvar. Ingenting kan ersätta en renhållningsarbetare som håller i kvasten, böjer sig ner och rensar rabatter från fimpar och övrigt skräp, skriver Jasmina Karlsson.", "article": "Drivor av skräp sprider sig i Göteborg. Cigarettfimpar hamnar i dagvattnet som förgiftas. Det finns ingen renhållningsorganisation i kommunen som har ett övergripande ansvar. Är det rimligt att vi medborgare ska ansvara för detta? Nej. Ibland känns det som att vi lever i en Kafkaroman som vi snart ska vakna upp ur i en fin och fungerande stad. När man skriver till tjänstemännen om läget påstår de att de inte delar vår bild av läget utan att alla deras mätningar som ”Håll Sverige rent” håller i visar att nedskräpningen minskar i Göteborg. Man tappar hakan. Att tjänstemän lutar sig tillbaka och nöjer sig med fina siffror från ”Håll Sverige rent” visar hur mycket de har att lära. Ingenting kan ersätta en renhållningsarbetare som håller i kvasten, böjer sig ner och rensar rabatter från fimpar och övrigt skräp, som sopar gatan där sopmaskinen inte kan nå och som känner ansvar och stolthet över sitt område. Satsa på de metoder som fungerar för renhållning. Hitta inte på några projekt och lösningar som bara fungerar i tjänstemännens huvud. 27 februari 2020 kl 12 Insändare Jasmina Karlsson: ”Drivor av skräp förstör Göteborg” Svar Lena Jakobsson, Ulrika Barkman och Stefan Risedal: ”Vårstädningen har inte kommit igång” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25418, "headline": "”Starkt folkligt stöd för rätt till familjeåterförening”", "summary": "DN DEBATT 27/2. Svenska kyrkan, Rädda barnen och Röda korset: Den parlamentariska migrationskommittén måste se bortom kortsiktiga politiska intressen. Vår nya undersökning visar att det finns ett starkt stöd både för rätten till familjeåterförening och för att personer med humanitära skäl ska kunna stanna i Sverige.", "article": "”Under århundradena har vi långsamt erövrat en humanism i vårt land. Ibland är den skymd, ibland djupt nedgrävd. Men den finns där som en guldreserv.” Dessa ord kommer från författaren Kerstin Ekman. Sverige har genom historien visat att det finns en stark medmänsklighet och vilja att hjälpa utsatta människor, oavsett var de råkar vara födda. I år är det 75 år sedan överlevare från Förintelsen fick komma till Sverige med Röda korsets vita bussar vid andra världskrigets slut. Politiska flyktingar från Chile på 70-talet och människor på flykt från Balkankriget på 90-talet har fått en möjlighet att bygga sin framtid i Sverige. Sverige ses som en humanitär förebild på många håll i världen, inte minst tack vare vårt långvariga arbete med biståndsverksamhet. Vi som skriver den här artikeln ser varje dag att denna medmänsklighet i allra högsta grad lever också i dag. Tusentals frivilliga från våra organisationer jobbar på gräsrotsnivå för att hjälpa samhällets mest utsatta. Det ordnas språkkaféer för nyanlända, boendelösningar för människor som saknar tak över huvudet och det samlas in stora summor pengar för att hjälpa människor i nöd ute i världen. Vi ser också hur olika lagar och politiska beslut påverkar människor på ett högst konkret sätt i deras vardag. Vi möter dagligen människor som kämpar för att lära sig svenska, utbilda sig och så småningom få ett jobb. Civilsamhället kan göra mycket, men i slutändan är det våra politiska beslutsfattare som sätter ramarna vi har att arbeta inom. Våra erfarenheter säger oss att familjen är det mest centrala för de allra flesta. Att som förälder tvingas leva åtskild från sina barn skapar en stark oro som gör det svårt att finna en meningsfull tillvaro och planera för framtiden. De hårdare regler för familjeåterförening som införts i Sverige med den tillfälliga utlänningslagen har orsakat ett stort lidande för många familjer samtidigt som det också har försvårat integrationen av de som är här. Det är svårt att lära sig ett nytt språk och utbilda sig om man tvingas leva utan sina barn. Vi ser också hur den tillfälliga lagen har drabbat barn särskilt hårt. Tidigare fanns en möjlighet för barn med humanitära skäl, exempelvis svårt sjuka, att få stanna i Sverige. Det fanns också möjlighet för barn som vistats en längre period och rotat sig i det svenska samhället att få stanna. Denna humanitära grund stramades åt kraftigt med den tillfälliga lagen, med följden att barn som kanske för första gången fått hopp om livet i stället tvingas leva i rädsla för att bli utvisade. Vi har svårt att se hur denna begränsning är förenlig med FN:s barnkonvention. Just nu pågår samtal mellan samtliga riksdagspartier om framtidens migrationslagstiftning i en parlamentarisk kommitté. Vi har låtit undersökningsföretaget Novus fråga den svenska allmänheten hur man ställer sig till tre centrala frågor som kommittén diskuterar. Resultatet visar att det finns ett starkt stöd både för rätten till familjeåterförening och för att personer med humanitära skäl ska kunna stanna i Sverige: 73 procent instämmer (helt eller delvis) i att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige. 13 procent tar avstånd från det (helt eller delvis). 62 procent instämmer (helt eller delvis) i att personer med humanitära skäl, till exempel svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige. 19 procent tar avstånd från det (helt eller delvis). 59 procent instämmer (helt eller delvis) i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige. 23 procent tar avstånd från det (helt eller delvis). Det finns en majoritet för dessa uppfattningar i samtliga inkomstgrupper och i städer såväl som på landsbygden. Den humanitära guldreserven i Sverige tycks vara intakt, men i den politiska debatten låter det ofta annorlunda. Sedan 2015 har politiken kännetecknats av ett stort antal förändringar som genomförts i syfte att åstadkomma snabba effekter för att minska antalet asylsökande, utan att man hunnit titta på de humanitära såväl som de samhälleliga konsekvenserna. På senare tid har olika förslag presenterats som på olika sätt syftar till att minska antalet personer som söker sig till Sverige, utan att man tagit hänsyn till effekterna för den enskilde eller för samhället i stort. Konsekvenserna av den tillfälliga lagen har varit mycket negativa både för människors psykiska välmående och för deras möjligheter att integreras i samhället. Men effekterna har också varit förödande för tilltron till rättssystemet i stort. Om den parlamentariska kommittén tar fram en ny lagstiftning där familjer fortsättningsvis tvingas leva splittrade eller där barnets bästa inte prioriteras tydligare ser vi en överhängande risk både att människor far illa och att tilltron till rättssystemet kommer fortsätta skadas. En sådan lagstiftning kommer inte att vinna respekt hos svenska folket. Risken är stor att systemet kommer behöva fortsätta lappas och lagas under kommande år. Vi uppmanar den parlamentariska migrationskommittén och samtliga riksdagspartier att lyfta blicken och värna Sveriges humanitära grundsyn. Vi anser att: • Rätten till familjeåterförening måste säkerställas, både för flyktingar och för alternativt skyddsbehövande. Man ska inte tillämpa försörjningskrav som i praktiken omöjliggör familjeåterförening. • Återinför bestämmelsen om att uppehållstillstånd kan beviljas om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter, eller särskilt ömmande omständigheter för barn. • Sverige behöver nu en human, rättssäker och långsiktigt hållbar migrationslagstiftning som låter familjer leva tillsammans och som med tydlighet värnar barnets rättigheter. Majoriteten av Sveriges befolkning verkar tycka likadant. ", "article_category": "other"}
{"id": 25421, "headline": "”Ändrat pensionssystem ger mer än slutlön”", "summary": "INSÄNDARE. Låt det allmänna pensionssystemet bygga helt på sparande. Det skulle ge alla pensioner som är högre än slutlönen, skriver Erik Dahlén.", "article": "Under en längre tid har röster höjts för att pensionerna är för låga, vilket stämmer. Lika länge har ett antal förslag lagts fram för hur vi skulle kunna förbättra systemet. Bland andra har Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, föreslagit att vi borde övergå till ett rent inkomstpensionssystem som garanterar alla 70 procent av slutlönen. Ett annat sätt som redan genomförts är höjd pensionsålder. Men det finns ett betydligt bättre sätt. Det är att stegvis låta hela pensionen bli premiebaserad. Fördelen är att man slipper höja pensionsåldern och att pensionärer ändå får väldigt bra pensioner. Det är möjligt att ha ett pensionssystem som gör att den som arbetar mellan 25 och 65 års ålder får mer än 100 procent av slutlönen, även om man skulle vara arbetslös, sjukskriven eller föräldraledig under cirka tre år av arbetslivet. Det låter kanske för bra för att vara sant, men detta är fullt möjligt med ett renodlat premiebaserat system som baseras på insättningar i fonder. Vi skulle då få ett system som inte krävde att man arbetar in i graven, samtidigt som man skulle få högre pension än slutlönen. Ett exempel: En person som går in på en inkomst på 15.000 kronor vid 25 års ålder och får 2,5 procent löneökning per år får en slutlön på 37.400 kronor. Då skulle pensionen med ett helt premiebaserat system mest troligt ligga någonstans mellan 42.000 och 45.000 kronor, alltså betydligt högre än slutlönen, om man räknar med en genomsnittlig avkastning på mellan 6 procent och 8 procent per år. Snittavkastningen på Stockholmsbörsen har, som en jämförelse, varit strax över 9 procent per år från år 1870 till 2019. Ett sådant system skulle skapa bra pensioner, där skattebetalarna inte skulle behöva subventionera dem. (Gå in på följande länk för att läsa hur uträkningen gått till.) Självklart kan vi inte i ett slag överge inkomstpensionssystemet eftersom dagens pensionärer behöver det. Men det enda sättet vi kan få ett bättre pensionssystem är att vi erkänner bristerna med dagens system och börjar bygga upp ett bättre. Mitt förslag är att sakta men säkert övergå till ett premiebaserat pensionssystem. I dag går 16 procent av lönen till inkomstpensionen och 2,5 procent till pensionspremier. Om vi varje år låter ytterligare 0,1 procentenheter gå från inkomstpensionen till premiepensionen skulle vi om ett år ha 15,9 procent till inkomstpensionen och 2,6 procent till pensionspremien. På så sätt skulle vi sakta under en 160-årsperiod övergå till ett bättre pensionssystem. Alla förslag som går ut på att lappa och laga det nuvarande pensionssystemet kommer enbart att hjälpa på marginalen. Vi måste inse att det är dags för något helt nytt. 26 februari 2020 kl 15 Insändare Erik Dahlén: ”Ändrat pensionssystem ger mer än slutlön” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25426, "headline": "”Skandal att vin saknar innehållsdeklaration”", "summary": "INSÄNDARE. Det är skandal att Systembolaget inte låter oss konsumenter få veta vad vin innehåller. En innehållsdeklaration skulle avslöja att vanligt vin innehåller både bekämpningsmedel och tillsatser, skriver vinimportören Rudolf Sillén.", "article": "På Systembolaget kan du få veta alkoholhalten i vin och att det kan innehålla sulfiter. På hylletiketten redovisas ibland sockerhalten. Det är allt. När du besöker en restaurang står det oftast bara namn, årgång och pris. Varför får vi inte veta vad vin innehåller? Svaret är att det är förbjudet att ha innehållsförteckningar. Anledningen är påtryckningar från producenter och handelspolitiska skäl. Ingen skulle köpa ett vin om man fick veta att det innehöll rester av cancerframkallande och hormonstörande bekämpningsmedel, så kallade pesticider, i halter 200 gånger högre vad som är tillåtet för dricksvatten och att fem hälsovådliga ämnen använts för att manipulera smak och arom. Dessutom får 51 olika kemikalier användas. Ekologiskt certifierade viner har ett grönt märke som ett löv på etiketten. Dessa är tillverkade utan pesticider. Antalet kemikalier är begränsade till 36 och sulfithalten måste vara lägre än i vanliga viner. Producenter av naturviner och biodynamiska viner har gått ett steg längre. Vinerna måste vara gjorda av ekologiskt odlade druvor. Inga kemikalier används förutom smärre tillsatser av sulfiter för hållbarhetens skull. Det är skandal att Systembolaget inte låter oss konsumenter få veta vad vin innehåller. 26 februari 2020 kl 05 Insändare Rudolf Sillén: ”Skandal att vin saknar innehållsdeklaration” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25435, "headline": "”Fotbollen borde lära av ishockeyn”", "summary": "INSÄNDARE. Fotbollen borde lära av ishockeyn för att bli mer attraktiv för publiken. Bland annat borde utvisningar på två och fem minuter införas och spel bakom målen tillåtas, skriver Bernt Jakobson.", "article": "För att göra fotbollen mer attraktiv, intensiv och fartfylld bör man ta efter ishockeyns erfarenheter. • Öppna upp området och tillåt spel bakom fotbollsmålet, precis som ishockeyn. • Utvisa spelare på två eller fem minuter som i ishockey. • Avskaffa inkast och döm i stället frispark, så slipper vi fotbollsnördar se ständiga destruktiva inkast som inte leder någonstans. • Avgör alla matcher som slutat 0–0 i ”sudden death” i högst tio minuter och därefter straffläggning tills ett avgörande skett. Om dessa förslag införs skulle fotbollen bli mer attraktiv, spännande och lustfylld. Med fler vakter och poliser kommer fler kvinnor och unga att gå på matcherna och stämningen blir mer positiv för alla aktörer, spelare, publik och sponsorer. 25 februari 2020 kl 16 Insändare Bernt Jakobson: ”Fotbollen borde lära av ishockeyn” Svar Urban Lundin: ”Med färre spelare skulle fotbollen bli roligare” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25446, "headline": "”Oroande tystnad från M och KD om public service”", "summary": "INSÄNDARE. Tystnaden från Moderaterna och Kristdemokraterna efter Sverigedemokraternas försök att kalla public service-chefer till riksdagen är oroande. Jag får intrycket av att KD och M inte vill stöta sig med SD, skriver Håkan Persson.", "article": "Vad jag har kunnat utläsa så har vare sig Kristdemokraterna eller Moderaterna medialt utryckt någon synpunkt på att Sverigedemokraterna förra veckan ville kalla cheferna på Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion till riksdagens kulturutskott. Det är ytterst anmärkningsvärt och förvånande att de inte kommenterar en sådan ytterst viktig fråga, ett fortsatt oberoende public service, utan politisk styrning. Jag får intrycket av att KD och M inte vill stöta sig med SD utan att man lydigt väljer att tyst stödja SD i denna fråga. Man kan som ”På Spåret” undra: ”Vart är vi på väg?” Vad är det för samhälle som M och KD vill medverka i under SD:s ledning? 24 februari 2020 kl 09 Insändare Håkan Persson: ”Oroande tystnad från M och KD om public service” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25450, "headline": "Peter Wolodarski: Sluta skyll på teknik. Det går att köra tåg till Europa", "summary": "När broarna över Öresund och Stora Bält byggdes upphörde tågtrafiken från Sverige till Tyskland över Danmark. Det borde ha blivit tvärtom.", "article": "När jag reste till kontinenten som barn på 1980-talet var det tåg och färja som gällde. Flyg var ett alldeles för dyrt alternativ. På 1990-talet byggdes två broar över Öresund respektive Stora Bält som gjorde det möjligt för svenskar att resa landvägen till Tyskland, utan byte. Men mitt i denna historiska förändring inträffade ett annat skifte, som i dag framstår som obegripligt. Ty samtidigt som avståndet till Centraleuropa krympte, tack vare broar och tunnlar, så upphörde all persontågstrafik direkt mellan Sverige och Tyskland. De nya förbindelserna borde så klart ha underlättat för järnvägstransporter mot kontinenten. Men i stället blev det tvärtom. Inte ett enda persontåg har de senaste decennierna kört denna väg. Vi byggde modern infrastruktur. Men svenska tågresenärer som ville ta sig längre än till Danmark fick det sämre. Det finns två huvudsakliga förklaringar till att det blev så här. För det första sammanföll bygget av de nya broarna med att flygtrafiken i Europa avreglerades. Det blev i ett slag mycket billigare att flyga, och därmed fick järnvägen det rejält svårt att konkurrera. Tåget, som tidigare var ”billigt”, upplevdes nu som dyrt i förhållande till flyget, vars bränsle inte ens är beskattat vid internationella resor. För det andra ledde avregleringar och framväxten av en inre marknad i Europa till att de tidigare statliga monopolbolagen inom järnvägen förlorade intresse för internationell trafik. Tvärtemot vad många förväntade sig blev tågtrafiken mer nationell. Varför? Jo, en paradoxal effekt av avregleringen blev att aktörer som SJ, danska DSB, och tyska DB mer fokuserade på sin ”hemmamarknad” – som ingen utomstående skulle komma och störa. Det var som om det fanns en outtalad överenskommelse om att alla skulle hålla sig på sin kant, för att minska konkurrensen. Bolagsintresset gick före samhällsintresset. I takt med att klimatkrisen tilltagit har en stor grupp svenskar undrat varför det inte går att åka till kontinenten utan att behöva genomföra tre till fyra tågbyten. Det är en bisarr tillbakagång i utvecklingen. Vi har ofta fått höra att förklaringen till detta är teknisk. I Danmark använder järnvägen en annan spänning än i Sverige och Tyskland, och därför är det komplicerat för svenska tåg att ta sig hela vägen från Sverige till Tyskland. SJ:s vagnar är också något bredare än vagnar i resten av Europa. Så brukar det heta. Vad de som skyller på teknik sällan nämner är att det körs godståg flera gånger varje dag mellan Sverige och kontinenten. Så har det varit ända sedan broarna byggdes. Några problem med strömförsörjningen existerar inte. Dessa tåg åker ofta hela vägen från norra Sverige långt ned i Tyskland. Godståg passerar ständigt broarna och tunnlarna i Danmark, utan svårigheter. Skillnader i spänning hindrar inte dessa transporter. Så varför kan inte människor färdas på samma sätt? Förklaringen stavas byråkrati, politik och ekonomi. Inget av de före detta statliga monopolbolagen har varit intresserade av att driva denna internationella trafik, som kräver moderna lok som klarar spänningsbytet mellan Danmark och övriga länder. Det hade varit möjligt att ordna. Om man velat och varit beredd att göra vissa mindre investeringar. När vi på DN för något år sedan drog igång vår egen satsning på läsar- och konferensresor med tåg till kontinenten – vi kallar projektet för ”journalistik på räls” – visade det sig snabbt att tekniken för att genomföra dessa turer existerar. Det som behövs, förutom lok och vagnar, är en licens för att köra genom de långa tunnlarna under Öresund och Stora Bält. Brandsäkerheten där är strikt. Det tog sex månader av pappersarbete att få tillstånd, men i onsdags gav danska myndigheter DN:s järnvägspartner Hector Rail grönt ljus. Och i helgen har vårt tåg tagit 350 prenumeranter från Stockholm hela vägen över broarna till Alperna. Alternativet hade varit att transporteras med färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. DN-tåget är det första passagerartåg som kört hela vägen från Sverige till Tyskland över Danmark. Varför har vi som tidning engagerat oss i detta? Först och främst har många läsare frågat om vi inte kan ordna resor med tåg och föredrag ombord, precis som vi länge arrangerat författarkryssningar. Men den viktigaste drivkraften har varit att visa att det ”omöjliga” inte alls är omöjligt. Att det med ganska enkla medel och begränsade investeringar går att få bort existerande hinder. Det är fullt möjligt att köra persontåg från Sverige hela vägen till Medelhavet. Det som krävs är inte ny teknologi utan vilja. Det är alltid enkelt att hitta problem och säga att saker och ting inte går att lösa. Felfinnare finns i överflöd. Vad vi behöver inom politik och näringsliv är ledare som pekar på möjligheter och tar sig förbi de hinder som i dag står i vägen för utvecklingen. Politiken i många länder är just nu paralyserad av bristande framtidstro. Ledarskapet famlar. Det saknas en riktning framåt. Om tågtrafiken ska ta fart nationellt och internationellt behöver vi tänka lite större, och agera – precis som i samhället i stort. På 1990-talet fick vi broarna över Öresund och Stora Bält. Om tio år har Danmark och Tyskland kopplats ihop med en 18 kilometer lång tunnel under Fehmarn Bält. Då kortas avståndet till kontinenten ytterligare. Sverige skulle kunna komma mycket närmare Tyskland via höghastighetsbanor för tåg, som radikalt får ned restiderna. Men om detta ska ske behöver initiativ tas nu. Investeringskapital är rekordbilligt, det som saknas är politisk vilja. Väntar vi upprepas de gamla misstagen. I ett kvartssekel har vi stått utan attraktiv internationell tågtrafik. Görs inget riskerar vi att få vänta i ett kvartssekel till. ", "article_category": "other"}
{"id": 25465, "headline": "Barbro Hedvall: Det nya coronaviruset kan utlösa sjukdomar i ekonomin", "summary": "Tidigare har det varit USA som dragit med sig andra länder ner i lågkonjunktur. Frågan är om det nu är Kinas tur.", "article": "Virusepidemin från Kina sprider sig, skyddsåtgärder vidtas över hela världen. När människor är sjuka kan de inte arbeta, det är en trivial sanning. Arbetsplatser läggs öde också av att människor måste hållas isolerade från varandra. Först kom nyhetstelegrammen om insjuknade, sedan uppgifter om stängda tillverkningar, brist på delar till motorindustrin – relativt snabbt måste den sydkoreanska biltillverkaren Hyundai stänga och svenskkinesiska Volvo har uttalat att man fruktar att fordonsindustrin får svårigheter inom kort. Stora konsumentmärken kan inte sälja i Kina eftersom handeln krympt till ett minimum. Också deras fabriker får dra ner. Turismen är den ekonomiska gren som påverkades snabbt och definitivt: Inga kineser reser, från andra delar av världen uteblir besökare. Den kinesiska regimens oförmåga att ge öppna och klara besked förstärker oron. Ingen utom möjligen president Xi och hans närmaste omgivning vet med säkerhet hur epidemin sprider sig, hur omfattande den varit och beräknas bli. Visselblåsare som försvinner bekräftar omvärldens misstänksamhet. Den amerikanska affärstidningen Wall Street Journals medarbetare utvisas efter en oväntad tolkning av en rubrik, därmed stängs en möjlighet för omvärlden att få kunskap. Det är därför befogat att ställa frågan om det nya coronaviruset rentav kommer att utlösa den lågkonjunktur som man länge väntat. Oron är märkbar liksom nyfikenheten hos prognosmakare och kommentatorer. Nyfikenheten – därför att det skulle vara ett nytt fenomen att se en nedgång i världsekonomin som utlöses i Kina. Tidigare har det varit USA – med börskrascher och bolånebubblor – som dragit andra länders ekonomier med sig. Men sedan den senaste finanskraschen har den kinesiska ekonomin vuxit mycket starkt, även om dess statistik inte är lika öppen som de västliga ekonomiernas går det att konstatera att den är imponerande stor, en femtedel av världens bnp. En långvarig nedstängning kommer därför att bli mycket märkbar världen över. Och vi kan påminna oss den gamla historien om den där fjärilen som fladdrar i regnskogen och utlöser jordskred på andra sidan de stora haven. Ännu är det en fråga om ett hack i en kurva, inte ett rakt streck neråt. En sak är dock säker: det nya coronaviruset har visat världen den kinesiska regimens slutenhet och brutalitet. Att handla med Kina sågs länge som oproblematiskt, inte nu längre. Bakom varje kontraktsslutande part finns alltid den manipulativa kommunistregimen. Och där vågar vi inte hoppas på ett tillfrisknande. ", "article_category": "other"}
{"id": 25486, "headline": "”Stoppa utvisningar av unga till Afghanistan”", "summary": "INSÄNDARE. Stoppa utvisningar av unga till Afghanistan. Det är orimligt att utvisa någon dit samtidigt som flyktingströmmarna därifrån fortsätter, skriver Kerstin Öhrner.", "article": "Att fly är ingen lek, inget sökande efter äventyr. Flykt är en nödvändighet som handlar om liv och död. Asylrätten är okränkbar, ingenting som kan lagstiftas bort. Det faktum att unga människor hellre flyr vidare eller går under jorden och lever i papperslöshetens ångestfyllda utsatthet än låter sig tvingas tillbaka till sitt hemland borde räcka för att bevisa att det finns giltiga asylskäl alternativt särskilda skyddsskäl. Utvisningarna till Afghanistan är inhumana och ovärdiga ett civiliserat samhälle. Det är orimligt att utvisa någon dit samtidigt som flyktingströmmarna därifrån fortsätter. 19 februari 2020 kl 14 Insändare Kerstin Öhrner: ”Stoppa utvisningar av unga till Afghanistan” Svar Signe Andersson: ”Kvinnor lider mer än män i Afghanistan” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25503, "headline": "Här är Sveriges restauranger med nya Michelinstjärnor", "summary": "Restaurang Etoile i Stockholm var en av de nordiska restauranger som fick en stjärna när Guide Michelin avslöjade årets nyheter på måndagskvällen. En ny svensk tvåstjärnig krog och ökat fokus på hållbarhet presenterades också vid en ceremoni i norska Trondheim.", "article": "När Guide Michelin avslöjade årets nyheter på måndagskvällen stod hållbarhet i fokus. Förutom de stjärnor som delades ut lanserade man också en ny märkning, förutom de stjärnor, gafflar och bib gourmand (den symbol, som indikerar bra och prisvärd mat) finns numera också ett löv som indikerar att restaurangen har ett hållbarhetsfokus. En hållbarhetsutmärkelse delades också ut, i år gick den till Magnus Ek på Stockholmsrestaurangen Oaxen krog som tog emot priset tillsammans med sin partner Agneta Green. Han fick priset för att de arbetat hållbart lång tid, och inte bara haft fokus på råvaror utan även sådant som personalfrågor. Redan på förhand stod det klart att Sverige skulle förlora åtminstone fyra stjärnor eftersom tvåstjärniga Fäviken Magasinet har stängt, liksom den enstjärniga fine dining-matsalen på Upper House i Göteborg och Stockholmskrogen Volt. Under kvällen stod det också klart att Bloom in the Park i Malmö och Mathias Dahlgren Matbaren förlorade sina stjärnor. Men nya tillkom. Restaurang Etoile i Stockholm fick en, Aloë i södra Stockholm som nyöppnade i våras med det uttalade målet att få tre stjärnor nådde en bit på vägen och fick ytterligare en, och har nu alltså två. Svenska stjärnor i Guide Michelin 2020 Svenska stjärnor i 2020 års upplaga av Guide Michelins nordiska restaurangguide ”Nordic Countries 2020”. Tre stjärnor: Frantzén, Stockholm Två stjärnor: Vollmers, Malmö Daniel Berlin, Skåne Tranås Aloë, Stockholm Gastrologik, Stockholm Oaxen Krog, Stockholm En stjärna: Bhoga, Göteborg Koka, Göteborg SK Mat & Människor, Göteborg Thörnströms Kök, Göteborg 28+, Göteborg Sav, Malmö Agrikultur, Stockholm Ekstedt, Stockholm Etoile, Stockholm Operakällaren, Stockholm Sushi Sho, Stockholm PM & Vänner, Växjö Det delades dessutom ut ytterligare utmärkelser, en för framstående service som gick till Tina Kragh Vildgaard, på restaurang Jordnær i Köpenhamn. I Köpenhamn hamnade också utmärkelsen för årets mentor, till Rasmus Kofoed på trestjärniga Geranium, en kock som bland annat vunnit Bocuse d'Or. Hajpade Köpenhamnsrestaurangen Alchemist, vars avsmakningsmeny innehåller ett 50-tal rätter, var en av de nordiska restauranger som fick två. Däremot var det ingen ny restaurang som fick tre. Totalt finns det därmed 62 stjärnrestauranger i de nordiska länderna. Guide Michelin är en serie guideböcker för resenärer och restauranggäster som getts ut sedan 1900 i Frankrike. De bästa restaurangerna i guiden har en, två eller tre stjärnor. Sverige fick sina första Michelinstjärnor 1984, och ingick fram till 2014 i guiden ”Main Cities of Europe”. 2015 lanserades en upplaga som enbart fokuserade på de nordiska länderna och året därpå började man även bedöma restauranger utanför storstadsregionerna. Läs mer: DN:s Krogkommission testar Etoile Här är vinnarna av Gulddraken 2020 Anrik krog tappar stjärna efter 55 år Förra årets svenska stjärnor i Guide Michelin Svenska stjärnor i 2019 års upplaga av Guide Michelins nordiska restaurangguide ”Nordic Countries 2019”. Tre stjärnor: Frantzén, Stockholm Två stjärnor: Fäviken Magasinet, Järpen (har stängt) Vollmers, Malmö Daniel Berlin, Skåne Tranås Gastrologik, Stockholm Oaxen Krog, Stockholm En stjärna: Bhoga, Göteborg Koka, Göteborg SK Mat & Människor, Göteborg Thörnströms Kök, Göteborg 28+, Göteborg Upper House, Göteborg (Fine dining-delen har stängt) Bloom in the Park, Malmö Sav, Malmö Agrikultur, Stockholm Aloë, Stockholm Ekstedt, Stockholm Mathias Dahlgren-Matbaren, Stockholm Operakällaren, Stockholm Sushi Sho, Stockholm Volt, Stockholm (har stängt) PM & Vänner, Växjö ", "article_category": "other"}
{"id": 25505, "headline": "Möt våren i Amsterdam", "summary": "Det finns ett Amsterdam för alla. Genom stadens mångsidighet väntar tusen små överraskningar. Blandningen av det förutsägbara och det mer oväntade gör Amsterdam till en spännande stad att återvända till, gång på gång. Anders Pihl har varit där.", "article": "Gå dit näsan pekar, då hamnar man oftast rätt i Amsterdam. Det är få städer som är mer belönande att ströva omkring i. Oavsett vilken väg du väljer vandrar du fram genom en av världens mest fascinerande stadsmiljöer med idel 1600-talshus, trädkantade kanaler, charmiga kaféer och rader av husbåtar. Risken att gå vilse är minimal. Centrala Amsterdams hästskoformade layout med kanaler i återkommande ringar gör staden förvånansvärt kompakt och lätt att hitta i. De flesta sevärdheter ligger en alldeles lagom lång promenad bort. Så fortsätt att gå och håll ögonen öppna. I Amsterdam dyker det alltid upp någonting, oftast bakom nästa hörn. Det förutsägbara och välordnade möter ständigt det mer oväntade. Överallt finns kultur och livsbejakelse, överallt skikt av historia och spännande nutid. Amsterdam är alltid något mer än man tror att det är. Bortom uppenbara klichéer, som tulpaner och marijuanaplantor, gömmer sig en innovativ och mångsidig stad med tusen små överraskningar. Här finns fler museum per kvadratmeter än någon annanstans. De spänner från världsberömda Rijksmuseum och van Gogh till minimala utrymmen som privatpersoner själva öppnat. Det är svårt att hitta en gata utan något litet konstgalleri, en ovanlig designaffär eller specialbutik vars nisch man knappt kunde föreställa sig existera, än mindre vara kommersiellt gångbar. I Amsterdams luft finns något värdefullt, en atmosfär av öppenhet och tolerans. Gör vad du vill så länge du inte skadar andra. Det är ett klassiskt och oemotståndligt budskap som Amsterdam lockar med. Staden har alltid försvarat individens frihet och välkomnat minoriteter och fritänkare. Redan under medeltiden upptäckte man att det gör samhället starkare i längden. Till exempel skyddades homosexuellas rättigheter i lag 1813, först i världshistorien. I dag bidrar stadens stora gayrörelse till att berika det dynamiska nöjeslivet. Amsterdam älskar fest och festivaler och dansar sig genom året. Det sägs att staden har lika många barer som broar. Antalet broar är för övrigt 1.753 stycken. En fara är uppenbar: att Amsterdam blir sönderälskat. Stadens myndigheter har ju till och med officiellt sagt att de inte vill ha fler turister, utan helst färre. De menar att dagens 18 miljoner besökare redan är för många. År 2030 beräknas 29 miljoner komma. Amsterdam får i någon mån skylla sig självt. Om du har en unikt välbevarad stadskärna med ett inofficiellt europarekord i romantisk stämning och kombinerar denna miljö med att vara lättillgänglig och västvärldens mest liberala lagar då får du en vibrerande turistmagnet, en stad alla vill åka till av olika skäl. Under de mest populära månaderna juli och augusti gäller det att gilla läget här. I kvarteren kring centralstationen svävar ett tjockt moln av marijuanarök och att ta ett enda steg i trottoarernas människoströmmar utan att bli trampad på hälarna och få tårna överkörda av resväskor kräver full uppmärksamhet. Stadens famösa Red Light District, även under resten av året en bisarr turistattraktion, blir under högsäsong än mer absurd då busslaster av turister i alla åldrar (och kön) trängs som under rusningstid för att få se en glimt av de prostituerade. Nåväl, gå bara vidare som sagt. Ett trevligare Amsterdam väntar inte långt bort. Eftersom kanalringen får dig att vandra i cirklar kommer du förr eller senare fram till stadsdelen Jordaan och då är du enligt min mening framme. I Jordaans låga bebyggelse finner man lugn och skönhet i mängder. Särskilt nordöstra halvan av stadsdelen har tonvis med charm i småstadslika kvarter med lokala krogar och kaféer som ofta leder in till stillsamma innergårdar. Eller varför inte göra en avstickare till Noord? Det vidsträckta och hajpade området norr om Ij-floden brukar kallas Amsterdams framtid. Från kajerna bakom centralstationen går det gratisfärjor till Noord var tionde minut, ibland oftare. I Noord tätnar nybyggena med spännande arkitektur alltmer. Omtalat är NDSM-varvet med sin gigantiska hangar fylld med kreativa verksamheter. Kring NDSM lockar mycket annat, som tre helt olika slags hotell: Doubletree Hilton, med modigt läge för att vara Hilton, Crane Hotel Faralda, lyxhotellet i toppen av en hamnkran, samt Botel, originellt budgethotell i ett stort fartyg. För den som söker händelsernas absoluta centrum finns andra inspirerande områden. Under det senaste decenniet har luggslitna bohemdistriktet De Pijp söder om kanalgatorna blivit allt trendigare. Inte för inte hittar man stadens roligaste loppmarknad Albert Cuyp Market mitt inne i De Pijp. De som vill ligga i framkant pratar förstås hellre om Oost, den gröna vidsträckta stadsdelen österut där en lång rad nya barer, takterrasser och hippa hotell har etablerat sig. Oavsett var man hamnar på sina promenader i Amsterdam har man kommit rätt. Stadens generösa och energigivande atmosfär finns överallt. Guide. 11 tips till Amsterdam SE & GÖRA 1. Mäktiga vyer från stans högsta gunga A’dam Toren Den 100 meter höga skyskrapan med krogar, musikförlag, gym och nattklubb känns som själva portalen till nya stadsdelen Noord. Utsikten från toppen, som du kan avnjuta från Europas högst belägna gunga, brukar anses som stadens bästa. Overhoeksplein 1 (Gratis färjor från Centralstationen) www.adamtoren.nl 2. Amsterdams hjärta Jordaan Missa inte Jordaan, stadsdelen som känns som Amsterdams hjärta. Det gäller det kända shoppingdistriktet Negen Straatjes (Nio små gator) men också det betydligt mer sällan besökta nordvästra Jordaan. Hitta dit: Jordaan ligger mellan kanalerna Singelgracht och Prinsengracht, avgränsat i norr av Brouwersgracht och i söder av Leidsegracht. www.de9straatjes.nl 3. Paradis för vetgiriga Nemo Science Museum Ett paradis för vetgiriga och leksugna barn, som vill förstå hur världen fungerar. Den sluttande takterrassen ovanpå är paradisisk även för vuxna en solig dag. Oosterdok 2 www.nemosciencemuseum.nl ÄTA & DRICKA 4. Nykomling som sticker ut Bluespoon Restaurant & Bar Hippa hotellet Andaz har ett Alice i Underlandet-tema skapat av kända designern Marcel Wanders, vars djärva nytänkande präglar även dess smått sagolika Bluespoon Restaurant & Bar. Hotel Andaz, Prinsengracht 587 www.bluespoon-restaurant.nl 5. Förstklassig hemlighet 1e Klas I de före detta väntsalarna för förstaklass-passagerare på centralstationen gömmer sig denna oväntade oas av förfining och stil från förrförra seklet. Enorm skillnad från stressen en trappa ner. Både krog och kafé. Centralstationen ovan perrong 2B, Oosterdokstraat 150. www.restaurant1eklas.nl 6. Utökat avokado-imperium Avokado Show Succérestaurangen Avokado Show har en meny som helt utgår från avokado. Nu har en ny restaurang öppnat centralt. Keizergracht 449 (6a på kartan) Daniël Starpertstraat 61 HS (6b på kartan) www.theavocadoshow.com BO BRA 7. Mondän lyx i kanalhus Pulitzer Amsterdam Ovanlig och mondän lyx i 25 sammanbyggda kanalhus. Hotellets nyöppnade kafé Pause erbjuder en av Amsterdams bästa frukost-bruncher, värd att besöka även som icke-gäst. Prinsengracht 323 www.pulitzeramsterdam.com 8. Bo inuti en bokstav Amstel Botel Unikt budgethotell i Noord som ryms i ett fartyg på vars tak bokstäverna BOTEL i själva verket är smarta rum. Vilken bokstav bor du helst i? botel.nl SHOPPING & NÖJEN 9. Ny mat i vackraste gallerian Magna Plaza Stans vackraste shoppinggalleria ryms i en magnifik neo-gotisk byggnad från 1899. Restaurangplanet Food Department ger möjlighet att äta gott med skön utsikt. Nieuwezijds Voorburgwal 182 www.magnaplaza.nl 10. Stilfull bar mitt i city Super Lyan Bar som kombinerar kvalitet och finess med ett mycket centralt läge. Skapad av teamet bakom London-baren Dandelyan, utsedd till världens bästa bar 2018. Nieuwezijds Voorburgwal 3 www.superlyan.com 11. Party kring pingisbordet Chin Chin Club Chin Chin håller ställningarna som en av stans roligaste klubbar. God asiatisk mat och en varm stämning både kring pingisbordet och på dansgolvet. Rozengracht 133 www.chinchinclub.nl  Amsterdam Resa hit: Tåg: Stockholm–Amsterdam cirka 4 byten. Flyg: Flera bolag flyger direkt från Stockholm till Amsterdam. Koldioxidutsläpp: Flyg Stockholm–Amsterdam cirka 367 kg per person, tur och retur, inklusive höghöjdseffekt. (För beräkningsmetod se www.klimatsmartsemester.se) Tidsskillnad: Ingen. Valuta: Euro. Språk: Nederländska. I en kosmopolitisk stad som Amsterdam talar nära nog 100 procent av befolkningen viss engelska. Prisnivå: Mycket snarlik Sveriges priser. Alkohol är något billigare här, liksom mat i affärer och på enklare restauranger. Ta dig runt: Hyr cykel i cyklarnas stad! Eller ta spårvagnen runt stan. Självklart ska du också testa en kanalkryssning. Till stadsdelen Noord går gratis färjor från Centralstationen i tät trafik större delen av dygnet. Läs mer: www.iamsterdam.com Böcker: Det är givetvis svårt att inte bli berörd av ”Anne Franks dagbok”. Den judiska flickan som gömde sig i ett hus på Prinsengracht under andra världskriget tills nazisterna hittade henne, har fängslat en hel värld och huset är i dag en av Amsterdams mest besökta adresser. Läs mer: I Amsterdam blir katten konst Läs mer om Amsterdam Läs mer om resor här ", "article_category": "other"}
{"id": 25507, "headline": "Många självmord är kopplade till alkohol – forskare ska undersöka sambandet", "summary": "Varje år tar runt 1.500 människor sitt liv i Sverige. Många av självmorden är alkoholrelaterade. Nu ska forskaren Lotfi Khemiri titta mer på sambandet mellan beroendesjukdom och självmord, med hjälp av en donation från organisationen Suicide Zero.", "article": "Fyra personer tar dagligen sitt liv i Sverige, på ett år blir det 1.500 självmord. Bakom statistiken finns också föräldrar, syskon, barn, grannar, kollegor och vänner. Varje år får tiotusentals människor beskedet att någon de känner har tagit sitt liv. Enligt bland andra Beroendecentrum i Stockholm är hälften av alla självmord i Sverige alkoholrelaterade. Risken att drabbas av exempelvis depressionssjukdomar ökar starkt vid hög alkoholkonsumtion, berusning kan också i sig minska impulskontrollen. Enligt Folkhälsomyndigheten visar en internationell forskningsöversikt och uppföljningsstudier på en markant högre suicidrisk hos dem som diagnostiserats med alkoholberoende, liksom på stor andel beroendesjukdom bland dem som tagit sitt liv. Folkhälsomyndigheten har också tittat på sambandet mellan totalkonsumtion av alkohol i befolkningen och antalet självmord. I internationell forskning ses ett samband som är starkare i länder med mer berusningsdrickande, och bland yngre jämfört med äldre. Även annat drogberoende är en betydande riskfaktor för självmord. Men psykiatriker och andra läkare har ändå svårt att identifiera vilka beroendesjuka som är mest självmordbenägna och hur de ska kunna stoppas från att ta sitt liv. Forskaren och läkaren Lotfi Khemiri har länge varit intresserad av sambandet mellan droger, psykisk ohälsa och risk för självmord. Han arbetar i dag på Beroendecentrum i Stockholm och på Karolinska institutet. – Att bedöma suicidrisker, det vill säga risken att någon ska försöka att ta sitt liv, är bland det vanligaste och samtidigt svåraste som vi inom psykiatrin ställs inför. Det finns mycket forskning om olika riskfaktorer för självmord, men i det konkreta patientmötet är det ändå en stor klinisk utmaning där vi behöver mer kunskap för att förbättra våra bedömningar, säger Lotfi Khemiri. Den ideella organisationen Suicide Zero beslutade att donera 600.000 kronor till forskning för att förebygga självmord. Fyra projekt får nu anslag via Psykiatrifonden, där Martin Schalling, professor i medicinsk genetik, är ordförande. – Projekten kommer att bidra med viktig kunskap som kan användas för att förebygga psykisk ohälsa och självmord. Det är otroligt glädjande att vi tillsammans med Suicide Zero kan stödja den suicidpreventiva forskningen på det här sättet, säger han. Lotfi Khemiri, som alltså är knuten till Karolinska institutet, är en av dem som får del av de nya forskningspengarna. Genom att studera svenska register kommer han att undersöka självmordsrisken hos personer med så kallat substansberoende, samtidig annan psykisk sjukdom samt betydelsen av genetiska faktorer. En av hans delstudier berör olika kognitiva testers och frågeformulärs förmåga att identifiera självmordsrisk hos patienter med beroendesjukdom. – Förhoppningen är att hitta olika mer specifika riskfaktorer som kan hjälpa oss läkare att snabbare bättre kunna identifiera patienter som har en särskilt ökad suicidrisk, säger Lotfi Khemiri. På Suicide Zero är Rickard Bracken generalsekreterare. Han anser att det satsas alldeles för lite pengar på forskning om hur självmord och självmordsförsök kan förebyggas. – Vi kan jämföra med nollvisionen i trafiken där stora resurser går till att minska antalet dödade och skadade på våra vägar. Därför behövs det att privata intressenter och offentliga institutioner går in med mer pengar i suicidforskningen så att antalet självmord kan minska. Varför satsas det så lite? Både Rickard Bracken och Lotfi Khemiri tycker att forskning om psykisk ohälsa generellt sett är satt på undantag i Sverige. – Det är egentligen svårt att förstå, säger Lotfi Khemiri. Psykisk sjukdom orsakar ett oerhört lidande hos de drabbade – men även hos anhöriga, vänner och kollegor. Jag är glad över att jag genom mitt forskningsprojekt nu kanske kan öka förståelsen om sambandet mellan substansberoende och självmord. – Det finns en föreställning att självmord inte går att förebygga, säger Rickard Bracken. Men det stämmer inte med den forskning som trots allt finns inom området. Att förebygga självmord är komplext och kräver insatser på olika nivåer och från olika håll. I dag sker det till exempel ingen uppföljning där hela händelsekedjan fram till ett självmord analyseras, påpekar Rickard Bracken. Ofta har vården, polisen, räddningstjänsten, sociala myndigheter och andra varit inblandade på något sätt. – Men samordningen mellan dem visar sig ofta ha brister och att närmare studera dessa kan leda till att framtida självmord kan undvikas. Det handlar inte att skuldbelägga någon eller några utan om att lära sig av det som hänt. Rickard Bracken efterlyser ett större politiskt engagemang i de här frågorna. Det finns en nationell handlingsplan för att få ned självmordstalen, men i praktiken händer väldigt lite, konstaterar han. – Nu krävs det mer resurser och mer forskning. Psykiatrifonden Psykiatrifonden är en nationell, ideell skattebefriad fond. Fonden grundades 1993 för att öka kunskap inom hela det psykiatriska och psykologiska fältet. Syftet är också att minska fördomar om psykisk ohälsa. Fonden samlar in medel och delar årligen ut anslag till forskning inom det psykiatriska och psykologiska området i Sverige. Årligen delar fonden ut Fördomspriset för en verksamhet, organisation eller person som arbetar för ökad öppenhet och minskat stigma genom att informera om psykisk ohälsa. Mer information: www.psykiatrifonden.se  Suicide Zero Suicide Zero är en ideell organisation som sedan 2013 arbetar för att radikalt minska självmorden. Det finns fortfarande mycket tabu, okunskap, rädsla och stigma kring självmord och psykisk ohälsa. Visionen är ett samhälle utan självmord. Arbetar för att öka kunskapen hos politiker, journalister, personal inom vård och skola samt allmänheten. Mer information: www.suicidezero.se  De här forskarna får också stöd De forskare som får bidrag från Psykiatrifonden tack vare donationen från Suicide Zero är: Lotfi Khemiri (se artikeln). Cécile Grudet, doktorand vid Lunds universitet, ska genomföra den tredje studien i ett avhandlingsarbete. Tidigare studier har bland annat visat att självmordsbenägna patienter har lägre D-vitaminnivåer än icke-suicidala deprimerade patienter samt friska personer. Sofie Westling, överläkare och forskare vid Lunds universitet, ska undersöka patientsäkerhet och kostnadseffektivitet vid självvalda, brukarstyrda inläggningar för personer med långvarig överhängande suicidrisk och livshotande självskadebeteende. Inga Dennhag, leg psykolog och leg psykoterapeut, Umeå universitet, kommer bland annat att studera hur online-trakasserier och mobbning på nätet påverkar ungdomars depressionssymtom och självmordstankar. Källa: Suicide Zero och Psykiatrifonden Läs mer: ”Kan självmordsförsök smitta av sig?” Läs mer: Ideella hjälplinjer får tillskott av regeringen för att förebygga självmord ", "article_category": "other"}
{"id": 25513, "headline": "Gunnar Jonsson: Macron blir inte säkrare med Putin", "summary": "Donald Trump gör världen osäker. Men Europa blir inte tryggare av Emmanuel Macrons flört med Ryssland.", "article": "Sprickan mellan Europa och USA gick inte att ta miste på under helgens stora säkerhetspolitiska konferens i München. Gnisslet är ingen nyhet, det har varit skärande sedan Donald Trump flyttade in i Vita huset. Mötets tema, ”Westlessness”, var också en engelsk ordlek med västvärldens oro över sig själv. Utrikesminister Michael Pompeo avfärdade de europeiska klagomålen på USA:s självförhärligande, soloräder mot internationella ordningsregler och hot om handelssanktioner mot allierade. Han har så klart en poäng i att Nato med amerikansk hjälp har rustat upp flanken i Baltikum och Polen. Men han har lika svårt som sin chef att inse att en partner, inte en släpvagn, behövs i drabbningen med Kina. Emmanuel Macron slog för sin del ett nytt slag för europeisk självständighet. Och det är hedervärt att vilja vara mer än ett bihang till USA. Men mycket i den franske presidentens teser är också bekymmersamt. Dels har Macron själv ingen större respekt för strategier som inte utgår från Paris. Han erbjuder ett slags franskt kärnvapenparaply för Europa, men tänker givetvis själv bestämma över det. På samma sätt struntar han just nu i vad andra EU-länder må tycka om vilken sida som har rätt i inbördeskrigets Libyen. Dels vill Macron bjuda in Vladimir Putin i gemenskapen. Sanktionerna mot Ryssland fungerar inte, förklarar Macron, och tycks redo att förlåta invasionerna på Krim och i östra Ukraina. Närmare dialog, kallas alternativet, men vad det skulle pratas om är osäkert. Den egna övertalningsförmågan har inte övertygat när det gäller ryska terrorbombningar i Syrien eller Kremls hackande av västliga valkampanjer. Ett oberäkneligt USA är något Europa måste räkna med så länge Trump regerar. Men EU är knappast moget att bli en geopolitisk koloss av egen kraft. Och Ryssland måste först ändra sitt uppförande för att kunna bli en del av vänkretsen. ", "article_category": "other"}
{"id": 25514, "headline": "”Avgift på Essingeleden ökar trafiken i stan”", "summary": "INSÄNDARE. Trängselavgiften på Essingeleden ökar trafiken i Stockholms innerstad. Nu måste reglerna ändras så att man inte behöver betala fyra avgifter för att ta sig till jobbet, skriver bilisten Filip Bjurling.", "article": "När trängselskatten i Stockholm infördes var jag en av få stockholmare som var för att den skulle införas. När skatten på Essingeleden infördes för fyra år sedan tyckte jag att även den vid en första anblick fyllde en bra funktion. Egentligen skulle jag likt Liberalerna vilja att skatten var dyrare vid den värsta trängseln och billigare vid lågtrafik, men det är detaljer. Det jag verkligen tycker är dåligt och det som i stället ökar trafiken i Stockholms innerstad är att man betalar dubbla trängselskatter om man kör ut ur innerstan, upp på Essingeleden, och sedan passerar tullarna på Essingeleden som finns på Kungsholmen. Detta innebär att jag, när jag ska åka söderut från Vasastan, i stället väljer att köra genom stan för att ta mig söderut så att jag bara behöver betala för en trängselavgift i stället för att köra upp på Essingeleden och betala för två. Och så här gör alla jag har pratat med. Folk kör inne i stan och trängs bara för att det känns dumt (och dyrt) att behöva betala för fyra passager bara för att ta sig söder om stan och tillbaka. Om man arbetar söder om stan och kör Essingeleden till jobbet varje dag blir det upp emot 3000 kronor i månaden nu när maxtaxan höjts. Detta ökar trafiken och gör det krångligt för innerstadsbor att ta sig runt. Eftersom man, om man vill, kan köra runt denna station borde det läggas in en regel som säger att om man nyss kört ut ur innerstan och strax efter passerar Essingeledens station och vice versa borde bara innerstadsavgiften tas ut. Allt annat känns som ett feltänk. 16 februari 2020 kl 15 Insändare Filip Bjurling: ”Avgift på Essingeleden ökar trafik i stan” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25530, "headline": "”Svenskhet är vår unika mix av utländska influenser”", "summary": "DN DEBATT 15/2. Herman Lindqvist: I SAS reklamfilm hävdas att allt svenskt är kopior från utlandet. De förstår inte att vår mix av erfarenheter är unik. Vartenda land på jorden är summan av just det landets erfarenheter. Det som gör oss svenskar och Sverige unikt i världen är att bara vi har vår egen mix, den svenska mixen.", "article": "Det finns ingen svensk kultur, ingenting genuint svenskt. Allt vad vi kallar svenskt kommer från utlandet som julgranen, Sankta Lucia och kåldolmar. Så brukar det hävdas på tidningarnas kultursidor i synnerhet dagarna före jul men också före nationaldagen den 6 juni. Ett pinsamt exempel på detta självhat utgör reklamfilmen från flygbolaget SAS där man hävdar att ingenting är skandinaviskt, allt är kopior från utlandet. Många av dessa debattörer brukar citera 1800-talsbiskopen och diktaren Esaias Tegnér som i ett tal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 5 april 1836 sa: ”All bildning står på ofri grund till slutet, Blott Barbariet var en gång fosterländskt.” Dessa Sverigeförnekares slutkläm blir att vi ingenting har att fira eller yvas över. De har fullständigt fel och har inte förstått vad ett lands historia är. De tillerkänner Frankrike, Norge, Japan och alla andra länder på jorden unika egenskaper. Bara vi svenskar framstår som unika i vår brist på originalitet och den ständiga förnekelsen av vår egenart. Sverigeförnekarna har inte förstått att vartenda land på jorden är summan av just det landets erfarenheter. Tegnér förklarar själv då han i de följande raderna, som aldrig citeras, av sitt tal diktar: ”men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, och sången stämd och livet mänskligt njutet, och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.” Det som gör oss svenskar och Sverige unika i världen och som skiljer oss från alla andra länder är att bara vi har vår egen mix, den svenska mixen. Svenskarna var invandrare från början, vårt urspråk kom utifrån precis som våra religioner, våra politiska idéer och en stor andel av den elit som styrde landet under århundraden, liksom de flesta av våra kungliga dynastier och ett 60-tal av våra drottningar. På samma sätt har varje frö, planta, fågel i skyn och djur på marken i Sverige en gång kommit till oss utifrån. Allt det utländska har slagit rot och blandat sig med det som redan kommit in. Så uppstod den svenska mixen. Bara vi har just denna egna mix där människor, språk, religioner, teknik, politiska idéer, musik, mat och mode kommit till oss i just de doserna och vid de tidpunkter som vi har. Allt har blandats och resultatet är typisk svensk kultur, som Lucia till exempel. Ett katolskt helgon, född på Sicilien, men firad som Sankta Lucia med ljus i håret bara i Sverige och i de svensktalande delarna av Finland. Så har även ursvensk musik uppstått, som visor av Evert Taube, där tonerna ofta är knyckta från Sydamerika och texten diktad av en man vars familj en gång kom från Baltikum. Men inblandat i den svenska mixen blir det genuint svenskt. Lika svenskt som Carl Michael Bellmans musik. Bellman, vars farfar kom från Tyskland och som ofta tog musiken från Frankrike och bilderna och allegorierna i texterna från antikens Grekland, men sammanfört i Sverige blev det så svenskt det kan bli. Vår svenska midsommarstång kom från Tyskland, men som den ser ut i dag, med de sånger vi sjunger runt den och med de traditioner som firas till exempel i Dalarna, är midsommaren det svenskaste vi har i den svenska mixen. Även adventskalendern och adventsljusstaken kom från Tyskland, men blev svenska då ingen svensk jul är en riktig jul utan dessa föremål. Under medeltiden kallades tyskar till Sverige för att bygga städer. De gav oss många tusen ord från tyska språket, ord som nu är svenska som: stad, borgmästare, bagare, slaktare och köpman. Tyskarna blev så många att en särskild lag måste stiftas på 1400-talet för att svenska stockholmare skulle få lika mycket makt i stadshuset som tyskarna hade. Ibland blev det våldsamma kravaller med mord och överfall. Vi kallade in flera tusen valloner från dagens Belgien för att dra i gång bergshanteringen. De flesta stannade kvar och blev svenskar. Under 1700-talet var det franska inflytandet starkt, och vi fick många hundra franska ord i vårt språk; ord som opinion, parti, teater, fåtölj, elektricitet och så vidare. I dag kommer de nya svenska orden från det engelska språket. Samerna, deras språk och kultur förföljdes och förtrycktes i flera sekler. De finsktalande skolbarnen i Norrbotten förbjöds att tala sitt eget språk med varandra på rasterna. Dagens sydsvenska landskap var danska och tvångsförsvenskades med etnisk rensning och mycket våld. I dag ingår både samer, skåningar och norrlänningar i den svenska mixen. En nation är som en flod. Den har samma namn i hundratals år och flyter fram genom landskapet, men den badande stiger aldrig ner i samma vatten. På samma sätt förändras den svenska mixen varje dag genom att nya människor kommer in och med dem nya idéer, ord, seder och bruk. Nya namn dyker upp på dörrarna. Nya matdofter sprids i trapphusen. Det är inte samma land som för tjugo, femtio eller åttio år sedan. Astrid Lindgrens Bullerby hade upphört redan innan hon skrev sina böcker. Sverige förändras med varje ny stor grupp som kommer, arbetskraftsinvandrare från Italien och Finland, politiska flyktingar från militärjuntans Grekland, från krigets Balkan, från svält, krig och diktaturer i Afrika och Mellanöstern. Enligt SCB fanns det 15 muslimer i Sverige år 1930. I dag finns det över en miljon, kanske en tredjedel av dem är praktiserande muslimer som fyller de över 20 moskéerna. Sverige har en större andel muslimer av befolkningen än något annat västeuropeiskt land. Den svenska mixen är i konstant förändring. Invandrare från 206 länder har gjort mixen mer kryddad, men också mer laddad. I dag har drygt 24 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Den svenska floden blir mer strid, den ändrar sitt förlopp men den svenska mixen går inte att hejda, den pågår dygnet runt. Politiker kan påverka och styra, men de kan aldrig ta ut det som redan kommit in i den svenska blandningen. Vi kan aldrig gå tillbaka till det som var. Den svenska mixen har aldrig varit och kommer aldrig att vara helt problemfri. Historien lär oss att integrering och anpassning tar generationer, det är en långsam, ibland smärtsam men ständigt pågående process. Det tog flera tusen år innan jägarstenålderns olika invandrarfolk hade blandats med bondestenålderns invandrare till ett folk som bildar stommen i den svenska folkmixen. Mycket av det gamla finns kvar, men nytt kommer till hela tiden och blir så småningom gammalt även det. Det är så som Sverige har överlevt, utvecklats och gått framåt i 14.000 år, genom förnyelse och förändring. Den som stelnar och vägrar förändras, den dör i inavel och kvävning. Den svenska mixen är unik för Sverige och därför det svenskaste som finns. ", "article_category": "other"}
{"id": 25539, "headline": "”Alla äldre ska kunna lämna sin bostad”", "summary": "INSÄNDARE. I Stockholm ska det vara självklart att alla äldre har tillgång till bostäder som är anpassade till deras rörelsemönster. Den grönblå majoriteten genomför nu flera åtgärder för att komma till rätta med problemet, skriver borgarråden Dennis Wedin (M) och Erik Slottner (KD).", "article": "Att vara fånge i sitt eget hem är en upplevelse som alldeles för många äldre i Stockholms stad tvingas genomlida. Om du kan gå hjälpligt med rullator, men om hiss saknas – vilket ofta är fallet i det äldre beståndet av trevåningshus – drabbas din rörelsefrihet. Även i ett flerfamiljshus med hiss kan det finnas en halvtrappa innanför porten som gör det omöjligt att få ut rullatorn. En rapport från Äldrecentrum daterad juni 2017 visade att en stor andel av de äldre var beroende av hjälpmedel – nästan en tredjedel av dem inomhus och 40 procent av dem utomhus. Hälften var tvungna att gå i trappor för att lämna bostaden. Tre procent uppgav att de inte alls kunde komma ut, vilket gjorde att de hade svårt att delta i olika sociala sammanhang. Svårigheterna att förflytta sig medförde att flera kände sig ensamma och isolerade. Det var också den vanligaste orsaken till att vilja flytta. I Stockholm ska det vara självklart att alla äldre har tillgång till bostäder som är anpassade till deras rörelsemönster. Under den förra mandatperioden ignorerades dessvärre frågan, och problematiken sköts på framtiden. Den grönblå majoriteten genomför nu tre skarpa åtgärder för att komma till rätta med problemet. • För det första ska bostadsbolagen och berörda förvaltningar ta fram en stadsgemensam definition av vad en tillgänglig bostad är. Vi är måna om att såväl själva bostaden som villkoren för att ta sig in i och ut ur den uppmärksammas. Äldrenämnden och socialnämnden ska tillsammans säkerställa att aktuell forskning och nationella riktlinjer beaktas. • För det andra ska stadens bostads- och fastighetsbolag göra en inventering av bostadsbeståndet utifrån den framtagna definitionen för att skaffa sig kunskap om vilka bostäder som kan betraktas som tillgängliga. Vi vet i dagsläget för lite om våra bostäder, till exempel huruvida det saknas trappsteg till sopsorteringsrum eller om det finns breda hallar, rullatoranpassade kök eller tillgänglighetsanpassade utegårdar. Då arbetet väntas bli omfattande bör det påbörjas snarast möjligt – Stockholms stads allmännyttiga bostadsbolag förvaltar tillsammans drygt 75 000 lägenheter. • För det tredje ges bostadsbolagen och bostadsförmedlingen i uppdrag att digitalisera resultaten av inventeringen och göra dem sökbara. Vi vet att många äldre av oro för ett större miljöombyte väljer att stanna kvar i sina befintliga bostäder, trots problem med rörelseförmåga, hörsel eller syn. Detta trots att närmaste tillgängliga bostad kan ligga mycket nära. Med tillgänglighet som sökkriterium kommer kunskapen om tillgängliga bostäder stadens invånare till del. Med dessa åtgärder vill vi att alla i Stockholm ska känna sig trygga med stadens bostäder och vara säkra på att de behåller sin rörelsefrihet när de åldras. Stockholms stad kan därmed tjäna som ett föredöme för andra kommuner när det gäller anpassade bostäder för äldre. 13 februari 2020 kl 12 Insändare Dennis Wedin och Erik Slottner: ”Alla äldre ska kunna lämna sin bostad” Svar Clara Lindblom: ”Tunt med egna idéer i blågrön äldrepolitik” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25540, "headline": "”Medelhavsmaten håller i alla lägen”", "summary": "Det ska vara lätt att laga god mat. Det har varit Anna Bergenströms ledstjärna under alla år som matskribent och kokboksförfattare. Nu skriver hon igen, men den här gången blir det ingen kokbok.", "article": "Den första utgåvan av ”Annas mat” kom 1981 och boken har därefter givits ut i flera nya upplagor. Sannolikheten att du träffar på den i ett svenskt kök är ganska hög. – Jag använder den själv ibland. Det är väldigt roligt att den står sig än, säger Anna Bergenström. Hon älskar fortfarande att laga mat, men gör det kanske inte lika ofta som förr. Därför brukar hon se till att få rester över att lägga i frysen, för att kunna ta fram och värma. Som matskribent har hon velat visa att det inte behöver vara svårt att laga god mat. Det har också varit viktigt att alla hennes recept är omsorgsfullt testade – av henne själv. – Jag fick en bra uppfostran på KF:s provkök, som var mitt första jobb. Jag hade en sträng chef som krävde att alla recept vi publicerade i KF:s tidning Vi skulle vara noggrant utprovade. Anna Bergenström har alltid experimenterat med nya rätter och gör det fortfarande. Det brukar börja med en vag idé, en fantasi. Sedan gör hon ett försök, och blir det inte bra första gången försöker hon igen. Och igen om det behövs. Hon influeras gärna av smaker och råvaror från andra länder och har ständigt återkommit till Medelhavsmaten. – Den håller i alla lägen. Vi åt mycket sådan mat i min barndom. Det både lagades och pratades mycket mat när hon var liten. Hennes far- och morföräldrar bodde i Frankrike och det var där hennes mamma och pappa träffades. På så sätt kom den franska kokkonsten in i familjen. Anna präglades också mycket av tiden då hon bodde hos sin mormor i Skåne. Hon födde upp höns och ankor och var matskribent i tidningen Vecko-Journalen. Annas mamma Pernilla Tunberger skrev om mat i Dagens Nyheter. – Men hon jobbade väldigt mycket, så vi åt med hembiträdet. Så var det på den tiden. Det fanns uppenbarligen en familjetradition att fullfölja, om Anna ville. Det var bara det att hon inte ville. I stället drömde hon om att bli barnsjuksköterska, ”på rent trots”. Men vid 19 års ålder gifte hon sig och fick barn. Det blev ingen tid över till att utbilda sig. Hon arbetade som volontär på en tidning och började experimentera hemma i köket. – Så när jag sedan började skriva om mat byggde det på egna erfarenheter. Vardagssituationen med småbarn och heltidsjobb gjorde henne ”köks-lat” som hon kallar det. Det fick inte vara för komplicerat. Efter 26 år som matskribent på Dagens Nyheter fick hon en kollega i dottern Fanny Bergenström. Mor och dotter har gjort ett flertal böcker ihop. Titeln på den senaste boken ”Det goda enkla” sammanfattar deras matlagningsideal i tre ord. – Vi har ett sommarställe på Gotland tillsammans där vi lagar mat och äter ihop. Och pratar mat. Det där med ”ju fler kockar desto sämre soppa” håller jag inte med om. Jag tycker det är trevligt att umgås i köket och alla måste ju inte röra i samma gryta. Även om Anna Bergenström inte har någon ny kokbok på gång fortsätter hon att skriva. – Nu har det inte med mat att göra och kommer nog inte att publiceras. Det är en novellsamling. Jag har gått en kurs i skönlitterärt skrivande och tycker det är roligt att försöka skriva på ett nytt sätt. Jag målar lite akvarell också fast jag inte alls kan, men det gör inget. Det är kul att kludda lite. Och så läser hon. Allt möjligt. Skönlitteratur som Elena Ferrante och Olga Tokarczuk men också skildringar som Matilda Gustavssons ”Klubben” om Svenska Akademien. Hon är med i en läsgrupp som träffas varje månad och diskuterar en vald bok. Det låter som att du är nöjd med livet? – Ja, det är jag. Men jag går som en kratta på grund av ett fästingbett 1986. Behandlingen kom i gång sent så det hann sätta sig på gångapparaten. Men jag går med stavar! När hon inte går sitter hon gärna hemma i Bromma och lyssnar på P1 och stickar raggsockor. – Jag har säkert 20 par nu som jag måste prångla ut, säger Anna Bergenström. Anna Bergenström. Gratuleras till: Fyller 80 år den 15 februari 2020. Firar: Med familj och vänner. Bor: Lägenhet i Bromma. Familj: Sonen Martin, dottern Fanny, bonusdöttrarna Charlotta och Pernilla Oljelund samt åtta barnbarn och bonusbarnbarn. Bakgrund: Matskribent, först i tidningen Vi, sedan under 26 år i Dagens Nyheter. Har skrivit flera kokböcker, bland annat ”Annas mat”. Om att fylla 80: ”Jag säger att jag ska fylla åtta. Jag har alltid varit yngst. Men det är slut med det nu.” Ett oväntat samtal: 2002 ringde dåvarande kulturministern Marita Ulvskog och berättade att Anna Bergenström hade utnämnts till professor. ”Jag trodde någon skojade med mig. Men det var allvar. Det var den vardagliga maten och folkbildandet jag belönades för.” ", "article_category": "other"}
{"id": 25553, "headline": "”Nobelcenter byggs utan skattebetalarnas pengar”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Nobelcenter ska byggas vid Slussen utan att det kostar skattebetalarna några pengar. I stället för ett kontorshus som var planerat får platsen nu ett öppet hus med en bred publik verksamhet, skriver Nobelstiftelsens presschef Rebecka Oxelström.", "article": "I förra veckan gick Nobelstiftelsen och Stockholms stad ut med den glädjande nyheten att man efter ett omfattande arbete hittat en ny plats för Nobelcenter vid Slussen. Projektet får en efterlängtad nystart på en ny plats med en ny form. Sverige får ett kultur- och vetenskapshus mitt i centrala Stockholm. I underlaget som presenterades i fredags framgick hur det finansiella upplägget ser ut. Stockholms stad ställer marken till förfogande för Nobelcenter mot en årlig tomträttsavgäld. Nobelstiftelsen har åtagit sig att finansiera byggnationen av huset via donationer. Det var för övrigt samma upplägg som för projektet på Blasieholmen då Nobelstiftelsen samlade in över 1 miljard kronor. Det är alltså inte skattebetalarnas pengar som används för att förverkliga detta projekt. Jan Humlekil undrar i en insändare på DN Åsikt (11 februari 2020) hur det ska få plats en byggnad på en smal kajkant. Nobelcenter är dock inget nytt projekt som ska klämmas in vid Slussen. På den aktuella platsen finns redan en lagakraftvunnen detaljplan som tar hänsyn till omkringliggande bebyggelse och den viktiga miljön längs den i framtiden breddade Stadsgårdskajen. Men i stället för det kontorshus som var planerat får platsen nu ett öppet hus med en bred publik verksamhet dit stockholmare, turister och skolbarn kan komma alla dagar i veckan året om. Humlekil anser att lägen som det där Nobelcenter ska placeras borde reserveras för användning som ”kommer de vanliga människorna, ibland kallade ’stockholmarna’, till nytta och glädje”. Det är precis det som är avsikten. Husets utställningar, skolprogram, föreläsningar och samtal om framtidens stora frågor kommer att vara öppna för alla, inte minst för oss som bor i Stockholm. 11 februari 2020 kl 05 Insändare Jan Humlekil: ”Nobelcenter vid Slussen blir ett nytt fiasko” Svar Rebecka Oxelström: ”Nobelcenter byggs utan skattebetalarnas pengar” Nils-Gunnar Orlander: ”Bygg Nobelcenter på Lilla Essingen” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25558, "headline": "”Låt sjukskrivna på halvtid studera på halvtid”", "summary": "INSÄNDARE. Ändra lagen och låt de som har sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension, på halvtid studera på halvtid. Bara för att jag vill studera i stället för att jobba så blir jag ju inte mirakulöst frisk, skriver Lotten Nyström.", "article": "I juli 2019, några dagar innan jag skulle fylla 30 år, beviljade Försäkringskassan mig sjukersättning på halvtid. Resterande 50 procent är jag anställd. Halvåret som har gått sedan dess har jag funderat mycket på framtiden och vad jag vill göra. En dröm som har lagts på is på grund av ohälsa är vidare studier för att få en högskoleexamen. Nu när sjukersättningen är stadigvarande fram till pensionen och jag hälsomässigt arbetat mig tillbaka efter en rejäl svacka känner jag att det kanske redan till hösten är dags att göra dröm till verklighet och byta min halvtidstjänst mot studier. Men när jag surfar in på Försäkringskassans hemsida möts jag av den här informationen: ”När du har haft sjukersättning i minst ett år kan den vara vilande under tiden du studerar. Det innebär att den inte betalas ut men att du har kvar rätten till sjukersättning om du skulle bli sjuk igen. Om du studerar blir hela din ersättning vilande oavsett om du studerar på heltid eller deltid. Din sjukersättning kan vara vilande i högst två år. När du studerar kan du söka studiemedel eller annat studiestöd från CSN.” Jag läser texten flera gånger för att förvissa mig om att jag verkligen förstått rätt. Ändå inte helt övertygad ställer jag även frågan i forum på Facebook till andra med sjukersättning. Svaren är entydiga. Jag har inte missuppfattat det som står. Min dröm om vidare studier kan bara bli verklighet om lagen ändras. Som reglerna ser ut är det omöjligt både tidsmässigt och ekonomiskt att studera vidare. I och med att jag vill studera på halvtid har jag bara rätt till halva studiebidraget och studielånet, vilket i princip bara täcker hyran och inget mer. Notera att sjukersättningen pausas i två år och inte betalas ut, men att jag har rätt till ersättning om jag skulle bli sjuk igen. Bara för att jag vill studera på halvtid i stället för mitt halvtidsjobb blir jag ju inte mirakulöst frisk. Om man har oturen att drabbas av ohälsa har man alltså inte samma rättigheter eller möjligheter att plugga på högskola. Hade jag däremot varit äldre och blivit beviljad stadigvarande sjukersättning före den 1 juli 2008 vore förutsättningarna annorlunda. Då hade jag fått studera på samma villkor som andra. Varför ska man bli straffad för att du haft oturen att bli sjuk? Jag tycker att studier och arbete ska vara till för alla, oavsett vilken nivå man hälsomässigt befinner sig. Jag blev sjuk 2010, året efter att jag tog studenten. Ska jag då inte ha möjlighet att utbilda mig till det jag vill nu när jag har jobbat mig tillbaka till en hälsomässigt stabil grund och vet vad jag vill göra? Jag vill lyfta frågan, belysa problemet, peka på orättvisan och göra den här svårigheten allmänt känd. Ensam är inte stark och därför skriver jag för att fler ska få veta hur det fungerar, eller snarare att det inte fungerar. 12 februari 2020 kl 05 Insändare Lotten Nyström: ”Låt sjukskrivna på halvtid studera på halvtid” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25569, "headline": "Expertens fem grundprinciper: Så är en bra förälder", "summary": "Alla vill vi vara ”bra” föräldrar. Men hur snäll ska man vara mot sitt barn? Och vad gör man om man blivit för arg? Professor Malin Broberg sammanfattar fem grundprinciper för att bygga en så bra relation som möjligt till sina barn.", "article": "Den här artikeln publicerades först i Vi föräldrar Trygghet och säkerhet kommer först, säger Malin Broberg, professor i psykologi vid Göteborgs universitet. – En förälders allra viktigaste uppgift är att se till barnets säkerhet och trygghet. Ett barn som är tryggt förvissat om att föräldern finns där och är snäll, det barnet vågar oftast – utifrån sina förutsättningar – utforska världen och utvecklas, säger hon. Bra föräldraskap kan egentligen sammanfattas i fem punkter, menar Malin Broberg. Alla punkter handlar om att på olika sätt hjälpa barnet att känna trygghet: 1. En bra förälder ser det från barnets perspektiv Malin Broberg: ”En bra förälder är en som lyssnar på barnets behov. Som försöker se situationen ur dess perspektiv: Vad är det barnet vill säga med sina signaler? Det handlar bland annat om att inte automatiskt avfärda barnets signaler som trots. Om att man försöker förstå vad barnet vill, även om man kanske har bråttom till förskolan. Om man till exempel kan förstå ’Det är klart att det är mysigt att sitta här hemma och bläddra i en bok’ är det bra att bekräfta det. Det betyder inte att man alltid ska göra som barnet vill. Men kanske kan man avsluta läsandet mer i lugn och ro om man på ett tydligt sätt har försökt förbereda barnet på att det snart är dags att gå till förskolan. På kvällen, när det är läggdags, kanske man som förälder tycker att det är viktigt att hålla på rutinerna: ’Nej, nu gör vi så här, det har vi ju bestämt!’ Om barnet inte riktigt är med på noterna är det bra om man kan tänka ’Varför vill inte barnet? Tänker barnet på ett annat sätt än jag?’. Kanske kommer man då fram till: Aha, barnet tänker nog att ’Nu tar den här mysiga stunden med mamma eller pappa slut, det vill inte jag! Eller ’Jag vill inte att lampan släcks, för då blir det så mörkt och läskigt!’ Allt handlar egentligen om att som förälder inte tänka ’Du gör bara tvärtemot hela tiden!’. Och om att bekräfta för barnet att man förstår vad det säger eller signalerar. När man kommunicerar på det sättet visar man respekt. Det lär barnet empati och ger en förmåga att förstå och respektera andra, vilket är viktigt för att fungera ihop med kompisar.” 2. En bra förälder är tydlig men snäll – väldigt snäll Malin Broberg: ”Som förälder ska man vara lite som Bamse, tänker jag. När man är större, starkare och klokare måste man också vara snäll. Vuxna bestämmer väldigt mycket i vardagen för små barn – vem som ska ta hand om dem, när de ska äta, när de ska sova, när man ska gå ut och så vidare. Det behöver vi göra för att livet ska funka. Men det är viktigt att inse att det också betyder att barn bestämmer väldigt lite – även om vi vuxna ibland upplever att de styr hela tillvaron. Vi vuxna behöver vara trygga med att ta ansvar och sätta gränser när det behövs, men också fundera på hur och när vi måste sätta gränser. Det handlar om förhållningssätt – om hur man tolkar barnet, och om att låta barnet bestämma när det är möjligt. Det är bra om man kan vara den här vänliga och tillåtande personen som är nyfiken på vad barnet tänker och vill, och om man kan tänka att barnet i de flesta fall inte gör saker av illvilja utan för att det vill uttrycka något. Det snälla handlar mycket om hur man reagerar vid olyckshändelser. Att man förstår att olyckor, som att välta ut ett glas mjölk eller kissa på sig, händer ibland, och att man då försöker hantera den frustration man kanske ändå känner utan att låta den gå ut över barnet. Man behöver vara så trygg i sin vuxenroll att man kan vara väldigt snäll och samtidigt styra när barnen gör något som inte är bra för dem – till exempel om de är på väg att springa rakt ut i gatan. Det är också bra att komma ihåg att barn är olika. En del är mer försiktiga och känsliga. De behöver en extra mjuk och uppmuntrande förälder för att våga utforska och vara nyfikna. Andra är mer impulsiva och utsätter sig kanske för farliga situationer. De kanske behöver tydligare gränser. Min poäng är att man som förälder bör fundera på vad man tycker att barnet kan få vara med och bestämma om och vad som inte är förhandlingsbart. Och att de gränser man sätter sätts på ett tydligt men vänligt sätt.” 3. En bra förälder sätter ord på barnets känslor Malin Broberg: ”Barn behöver mycket hjälp med att organisera sina känslor, som vi psykologer säger. De behöver hjälp att förstå sina känslor, förstå varför de kommer – och att hantera dem. Annars kan känslorna bli helt överväldigande. Vi föräldrar hjälper våra barn med detta i vardagspratandet: ’Oj, är du hungrig?’. Eller ’Nu ska vi se, nu byter vi blöja så känns det bättre sedan’. Vi pratar ofta så. När vi gör det signalerar vi, med både ord och tonfall, att vi försöker förstå. Och ibland lyckas vi förstå. 4. En bra förälder har roligt tillsammans med sitt barn Malin Broberg: ”Barn- och föräldrarelationen är ömsesidig. Barnet behöver känna att ’du kan njuta av att vara tillsammans med mig och jag njuter av att vara tillsammans med dig’. Och föräldrar behöver känna och förstå hur viktiga de är för sina barn. Att de inte är utbytbara. Att ha roligt med varandra är grunden till det kitt vi har ihop, vi och våra barn. Det handlar inte om stora saker som att gå på Liseberg. Det handlar om att hitta stunder i vardagen för att till exempel leka tittut, läsa en bok, bygga lego eller spela boll på ett roligt sätt. Att känna att man är nära, helst en stund varje dag. Att känna att relationen i grunden bygger på glädje över att vara tillsammans. Goda stunder tillsammans är bra på flera sätt. Till exempel minskar det antalet konflikter.” 5. En bra förälder rättar till det som blir fel Malin Broberg: ”En bra förälder är en som kan reparera det som blir tokigt. För det finns ingen perfekt förälder, inte om vi inte vill uppfostra som programmerade robotar. Livet har sina fel och brister. Ödmjukheten inför det är viktig, både inför oss själva och med tanke på våra barn. Alla föräldrar gör misstag. Det är helt okej. Det viktiga är att man kan fånga upp det som har blivit fel och försöka göra något åt det. Då gör man något som barn växer av. Man kanske har tänkt ’Har man en gång sagt nej är det alltid nej’. Eller man kanske har blivit för arg på barnet. Då är det bra om man kan fånga upp barnets känslor, liksom sätta sig själv i barnets situation och reparera. Rätta till. Kanske man säger: ’Nej men oj, där blev jag för arg, förlåt. Skrämde jag dig?’. Eller så kanske man tänker, efter att ha sagt nej till något: ’Fast varför inte egentligen? Kanske kan det vara okej ändå?’. Då är det bra att kunna bortse från sin prestige och säga: ’Det var tokigt av mig att säga nej. Du har ju rätt. Nu gör vi som du vill istället.’” Den här artikeln publicerades först i Vi föräldrar ", "article_category": "other"}
{"id": 25570, "headline": "”Nobelcenter vid Slussen blir ett nytt fiasko”", "summary": "INSÄNDARE. Nobelcenter vid Slussen blir ett nytt fiasko i likhet med det skrotade förslaget på Blasieholmen. Det borde finnas outnyttjade lokaler som skulle bli betydligt billigare för skattebetalarna i Stockholm, skriver Jan Humlekil.", "article": "Så har det då bestämts: Nobelcenter ska uppföras på Stadsgårdskajen vid Slussen i Stockholm. Hur byggnaden kommer att gestaltas är ännu inte klart. Oavsett hur kan det dock redan nu fastslås att detta syns bli ett nytt fiasko, något i stil med det sällsynt illa utformade förslaget bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. Hur man ska få plats med en byggnad med bortåt 20.000 kvadratmeter bruttoarea på en smal kajkant, som också ska härbärgera ett stort antal bussar (till Nacka och Värmdö) är obegripligt, särskilt också som de sedvanliga ”politikermutorna” är med när något stort, dyrt och fult ska byggas. ”Förutom centret ska det byggas ett hotell och anläggas en park i anslutning”, säger stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (M). Och bortsett från det trånga läget, varför envisas man med att placera administrativa byggnader som denna på attraktiva strandtomter? Dessa lägen borde reserveras för användning som kommer de vanliga människorna, ibland kallade ”stockholmarna”, till nytta och glädje. Visst förstår man lockelsen hos Nobeldirektörer och borgarråd att glänsa med saxen när skrytbygget vid Slussen ska invigas och champagneflaskorna öppnas. Joakim Larsson tror det hela blir bra och ser bygget som en ”fortsatt utveckling av Slussen som en kulturplats”. Och Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten säger: ”Det är en plats med många fördelar för stockholmare, turister och skolbarn. Det känns väldigt, väldigt bra.” Och lägger till, med sin besynnerliga analysförmåga, att ”tillgängligheten blir bättre än på Blasieholmen”. Den som har en något större respekt för skattebetalarnas pengar skulle också kunna fundera på ett mindre flärdfullt projekt på billigare mark. Det kanske rent av finns outnyttjade lokaler som, med ett betydligt blygsammare angrepp i skattebetalarnas plånböcker, skulle kunna användas för ändamålet? Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien har i dagarna presenterat rapporten ”Lokaldelning som norm”, i vilken uppges att kontorslokaler utnyttjas endast 10 procent av den totala tiden. Kanske det påpekandet kan ge någon ny idé om Nobelcenters utformning och placering? 11 februari 2020 kl 05 Insändare Jan Humlekil: ”Nobelcenter vid Slussen blir ett nytt fiasko” Svar Rebecka Oxelström: ”Nobelcenter byggs utan skattebetalarnas pengar” Nils-Gunnar Orlander: ”Bygg Nobelcenter på Lilla Essingen” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25573, "headline": "”Orimligt att ge potentiella terrorister fristad i Sverige”", "summary": "DN DEBATT 11/2. Mikael Ribbenvik, generaldirektör på Migrationsverket: Trots utvisningsbeslut blir de ofta kvar i landet på ungefär samma villkor som alla andra i samhället. Dagens regelverk är orimligt och djupt stötande för de flesta. Det är viktigt att vi så snart som möjligt får ett nytt regelverk på plats som tydligt signalerar att Sverige inte är en säker hamn för krigsförbrytare och potentiella terrorister.", "article": "Ska potentiella terrorister och krigsförbrytare som fått beslut om utvisning kunna vistas i Sverige på samma villkor som de människor som fått skydd här? Svaret på den frågan borde vara ett tydligt nej. Men i dag har vi ett regelverk som innebär att de i många fall kan bo kvar i Sverige på ungefär samma villkor som andra och dessutom röra sig fritt in och ut ur landet. Jag ser det som angeläget att snarast införa regler som ger myndigheterna bättre verktyg i arbetet med att hantera säkerhetshot i migrationen och skydda Sverige mot potentiella terrorister. Bland dem som söker asyl eller uppehållstillstånd i Sverige upptäcker Migrationsverket ibland misstänkta säkerhetshot. Det kan vara personer som misstänks ha kopplingar till internationell terrorism eller som kan ha begått krigsbrott. Då lämnar Migrationsverket över informationen till Säkerhetspolisen och ibland till polisen för utredning. I de flesta fall bedömer Säpo att personen inte utgör ett omedelbart hot mot Sverige men i vissa fall bedöms säkerhetshotet som så stort att ansökan bör avslås. I fjol rörde det sig om 122 individer, vilket är fler än någonsin och en markant ökning jämfört med tidigare år. Men trots de beslut om utvisning som Migrationsverket fattar i de här ärendena blir personerna ofta kvar i landet. Det beror på att det som regel inte går att verkställa besluten eftersom ingen får utvisas till ett land där han eller hon riskerar dödsstraff, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling. Det kallas principen om non-refoulment och den gäller även grova brottslingar och personer som utgör säkerhetshot. En potentiell terrorist som löper risk i hemlandet kan vägras asyl men inte skickas tillbaka i strid med internationella konventioner. Frågan är på vilka villkor personerna då ska få vistas i Sverige. När andra asylsökande nekas uppehållstillstånd förlorar de rätten till boende och stöd om de inte reser ut frivilligt inom lagstadgad tid, såvida det inte rör sig om en familj med barn. Men personer som på god grund kan antas vara krigsförbrytare eller säkerhetshot och som inte kan resa hem på grund av förhållanden i ursprungslandet löper ingen risk att hamna på gatan. I enlighet med den lagstiftning och praxis som sedan länge gäller i Sverige får dessa personer som regel i stället ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på ett år. Det innebär att de får ungefär samma sorts tillstånd som krigsdrabbade och andra asylsökande som enligt den tillfälliga lagen beviljats tillstånd i 13 månader som alternativt skyddsbehövande. Med tillståndet som grund kan de sedan få alla de rättigheter när det gäller sjukvård, utbildning, socialförsäkring och andra förmåner som följer med bosättning i Sverige. De kan få bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning. De har rätt att arbeta och på det sättet etablera sig i Sverige. De kan kort sagt leva på ungefär samma villkor som alla andra i samhället. Dessutom kan de få ett svenskt id-kort och ibland ett främlingspass vilket ger möjlighet att resa inom Schengen och till andra länder. Med tanke på Sveriges åtaganden när det gäller säkerhetssamarbetet i Europa är det direkt olämpligt att potentiella terrorister kan resa omkring på det sättet. Eftersom de har ett giltigt uppehållstillstånd kan de dessutom inte registreras i det system där Schengenländerna samlar information om individer som kan vara farliga. Allt detta är för de flesta orimligt och djupt stötande. 2017 prövade Migrationsverket att etablera en ny praxis genom att sluta bevilja tillstånd och i stället låta ärendet stå i vänteläge, alltså inhibera verkställigheten, tills det går att genomföra utvisningen. På det sättet försvinner tillgången till förmåner liksom möjligheten att resa. Dessutom kan utvisningen genomföras snabbare om verkställighetshindren upphör. Besluten att göra så överklagades upp till högsta instans där Migrationsöverdomstolen sa nej efter att förvaltningsrätten hade gått på Migrationsverkets linje. I sitt beslut framhåller Migrationsöverdomstolen, som bildar prejudikat för hur lagen ska tolkas, att det finns goda grunder för de invändningar som Migrationsverket och Säpo fört fram mot att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Men enligt domstolen saknas uttryckligt stöd i lagen för att inhibera verkställigheten, när det inte är möjligt att förutse när utresan går att genomföra. Då ska personen i stället beviljas ett tillfälligt uppehållstillstånd. I de här ärendena sker prövningen enligt utlänningslagen. De ska inte förväxlas med de säkerhetshot som hanteras enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som exempelvis de uppmärksammade fallen med imamer som togs i förvar och fick sina permanenta uppehållstillstånd indragna i avvaktan på utvisning. För den kategorin säkerhetsärenden ser regelverket annorlunda ut och möjligheterna till kontroll är större. Men även de bestämmelserna behöver ses över och utvecklas. Mot bakgrund av det behov av tydligare och effektivare regler som bland annat Migrationsverket och Säpo fört fram tillsatte regeringen 2018 en utredning för att se över regelverket för utlänningsärenden med säkerhetsaspekter. Den utredningen går nu in i sitt slutskede och från Migrationsverkets sida vill vi därför på nytt peka på de effekter vi ser av dagens regelverk och lyfta fram de förändringar vi anser är nödvändiga. I en promemoria som lämnats över till utredningen lämnar vi förslag på lämpliga ändringar. Det är viktigt att vi så snart som möjligt får ett regelverk på plats som tydligt signalerar att Sverige inte är en säker hamn för personer som av allvarliga skäl kan antas vara krigsförbrytare eller potentiella terrorister. ", "article_category": "other"}
{"id": 25577, "headline": "”Regionerna borde bojkotta stafettläkare”", "summary": "INSÄNDARE. Alla landets regioner borde gå samman och bojkotta stafettläkare. Ännu bättre vore att förbjuda detta vansinne, skriver patienten Mats Hemmingsson som träffade 18 olika läkare under tre år.", "article": "En stafettläkare kostar tre till fyra gånger så mycket som en ordinarie läkare. Dessa flyttar dessutom omkring dit de bäst behövs. Därmed får vi som patienter heller inte träffa samma läkare vid våra besök och måste återigen berätta vår historia. Exempelvis så träffade jag 18 olika läkare under en treårsperiod. Det är inget annat än vansinne. Min lösning är att alla landets regioner går samman och bojkottar stafettläkare och stafettsköterskor så att man får råd med mer personal. Eller ännu bättre: förbjud detta vansinne – det är faktiskt farligt för samhället. 10 februari 2020 kl 16 Insändare Mats Hemmingsson: ”Regionerna borde bojkotta stafettläkare” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25589, "headline": "”Stor okunskap om dyslexi bland lärare”", "summary": "INSÄNDARE. Varför är det inte obligatoriskt på lärarutbildningen att lära sig om dyslexi och språkstörningar? Att vi som föräldrar ofta har mer kunskap än många lärare kring detta gör en väldigt frustrerad, skriver Madeleine Tapper.", "article": "Jag var på Dyslexiförbundets föreläsning om dyslexi. Vi som var där fick en djupare förståelse för vad dyslexi och språkstörning är, och hur det påverkar barn i skolan. Tyvärr fick vi även en större förståelse för hur illa det är ställt i skolan med lärarnas okunskap om dyslexi och språkstörning. Att vi som föräldrar ofta har mer kunskap än många lärare kring detta gör en väldigt frustrerad och bedrövad. Vi föräldrar litar på att lärare ska besitta kunskap om hur dyslexi och språkstörning fungerar. De ska kunna omsätta den kunskapen i praktiken för att på bästa sätt hjälpa våra barn att kunna utvecklas och nå målen med samma förutsättningar som övriga elever. Att veta hur ens barn lyckas i skolan är nästintill helt beroende på om barnet har lärare som faktiskt kan det som de borde för att i undervisningen kunna ge barnet de verktyg och den vägledning som krävs. Att få reda på att många lärare inte besitter den kunskapen är hjärtslitande. Vi har krigat för vårt barn i många år, och ständigt blivit motarbetade av skolan. Främst på grund av okunskap men även brist på tid och resurser. Det kan inte enbart vara de stökiga eleverna som får extra hjälp bara för att de syns mer och tar mer plats. Det skrivs åtgärdsprogram och framställs som att det ges tid och resurser. Men om lärarna inte förstår vad de faktiskt ska göra i praktiken för att nå fram till barn med dyslexi och språkstörning spelar det inte någon roll vad som står i ett åtgärdsprogram. Barnet får ändå inte det stöd som det har rätt till enligt skollagen. Varför är det inte obligatoriskt på lärarutbildningen att lära sig om dyslexi och språkstörningar? Vi krigar för vårt barn varje dag, för att upplysa och sprida kunskap. Men vad händer med alla dessa barn som av olika anledningar inte har föräldrar som kan kriga för dem? 9 februari 2020 kl 15 Insändare Madeleine Svalander: ”Stor okunskap om dyslexi bland lärare” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25623, "headline": "Delad eller gemensam ekonomi – påverkar det relationen?", "summary": "Spelar det någon roll om man som par väljer att ha en delad eller gemensam ekonomi? – Den form av ekonomi som ett par väljer påverkar relationen, oavsett ålder, säger forskaren Linda Kridahl. Dessutom verkar det ha ett samband med hur man mår i sitt förhållande.", "article": "Den här texten publicerades först i Vi föräldrar. Delad eller gemensam ekonomi har inte bara med pengar och rättvisa att göra. Det verkar också ha ett samband med hur man har det i sin relation. I princip allt som har med ekonomi att göra påverkar parrelationen, berättar Linda Kridahl, demograf och forskare vid sociologiska institutionen, Stockholms universitet. De som är nöjda med hur ekonomin organiseras är ofta också nöjda med sin relation, medan de som är missnöjda med organiseringen av ekonomin ofta har störst anledning att vara missnöjda med relationen. Linda Kridahl arbetar just nu med flera studier om det här. De är i huvudsak gjorda på äldre personer, 60+, men det ingår par från 20 år. – Och den form av ekonomi som ett par väljer påverkar relationen, oavsett ålder, säger hon. Om man undantar problem med kommunikation och oenighet om hushållsaktiviteter, som städning och diskning, är bråk om ekonomin en av de största orsakerna till skilsmässa och separation. Bråk om ekonomin påverkar dessutom hälsan, och sämre hälsa kan påverka relationen, säger Linda Kridahl. Kan man utifrån den kunskapen dra någon slutsats om hur par bör hantera ekonomin för att ha det bra i sin relation? – Kanske att man bör kommunicera? Tidigare forskning har visat att om man kommunicerar med sin partner om ekonomin så blir man mer nöjd med relationen. För par med barn är gemensam ekonomi det vanligaste, enligt forskning. – Forskningen är visserligen från 1997 och det har hänt mycket sedan dess, men mellan 61 och 64 procent av paren med skolbarn eller små barn har gemensam ekonomi. Bland par utan barn är det 33 procent som har gemensam ekonomi, säger Linda Kridahl. Vet man om delad respektive gemensam ekonomi ger några psykologiska effekter för paret och/eller individerna? – Man kan anta att man känner sig mer trygg om man har gemensam ekonomi, för om till exempel någon i relationen blir arbetslös har man ändå alltid del av den andras lön. Om man hade haft delad ekonomi kanske man istället hade behövt låna pengar av sin partner. På det sättet skapar gemensam ekonomi trygghet. Förmodligen är det så, tror Linda Kridahl, att par med gemensam ekonomi generellt sett är mer tillsammans; är mer ”par” än de som har delad ekonomi. Det kan i så fall delvis bero på att de är i den del av livet när man oftare är sambos eller gifta med barn. – Men de tänker nog inte att de ska skilja sig eller separera i första taget, och att det därför inte finns någon anledning att ha delad ekonomi. De har en hög togetherness eller coupleness, som man säger inom internationell forskning. Det här gäller förstås inte alla par med gemensam ekonomi, och även par med delad ekonomi kan uppleva hög togetherness, påpekar Linda Kridahl. – Det finns till exempel studier som visar att par med bonusbarn oftare har delad ekonomi. Det beror på att de är ”två familjer” med olika behov, och att bonusföräldrar bidrar olika mycket ekonomiskt till sina bonusbarn. Men det behöver inte betyda att par med bonusbarn är mindre ”par”. Om en kompis skulle fråga dig hur man ska tänka kring delad eller gemensam ekonomi; hur man ska veta vad som passar en själv och ens partner bäst nu när man ska få, eller redan har, barn – vad skulle du svara då? – Då skulle jag nog svara att gemensam ekonomi är bäst. Det är bäst för levnadsstandarden, man kan göra mer gemensamma saker, man behöver inte tänka på att ens partner kanske har det sämre ställt och man behöver inte fundera på olika budgetar utan man vet direkt om man har råd att åka på den där resan eller gå ut och äta, säger Linda Kridahl. Men då ska också båda individerna i paret ha rätt till alla pengar, tycker hon. Det ska vara gemensam ekonomi med betoning på gemensam, där man inte tycker en massa saker om vad den andra gör med pengarna. – Det bästa är egentligen att helt skippa ”mitt” och ”ditt”. Det ska till exempel inte vara så att den ena känner att den måste shoppa för en mindre andel av inkomsten för att ha rätt att shoppa, om den personen tjänar mindre. Det kan tyckas som bäddat för konflikt, men Linda Kridahl tror inte att det behöver bli så. – Dyra inköp brukar de flesta par bestämma tillsammans. Och de flesta vet sina gränser. Det behöver inte bli jämlikt, så att till exempel båda i paret får exakt lika mycket pengar att använda till fritidsintressen, men man kan gärna ha lite känsla för att det ska vara rättvist. Om en i paret köper en vanlig cykel och den andra en elcykel, så kan de, trots att elcykeln är dyrare, anse att det är rättvist eftersom båda fick vad de ville ha. – Fast, å andra sidan: Om man planerar att leva ihop länge spelar kanske inte sådant någon roll i slutändan, säger Linda Kridahl. När det pratas om privatekonomi i parrelationer och familjer kan man få uppfattningen att det bara handlar om pengar och om att det ska vara rättvist i kronor och ören. Malin Bergström, psykolog och forskare, tror att det sätt ett par hanterar sin ekonomi kan få större effekter än så, att det rent konkret kan påverka relationen. Hon associerar till hur det kan vara när man väntar barn och bygger ett gemensamt föräldraskap tillsammans med någon: – Att då få se och uppleva att ens partner är precis lika uppfylld av det som man själv är kan ha en sjukt stor betydelse. Det bygger en fin gemenskap. Och det finns något i det som är ett behov, tror jag, ett behov av att känna att det här är allt för oss båda, för både mig och dig. Och jag tror att pengar kan vara ett konkret uttryckt för det. – Om jag märker att du, som ska bli min medförälder, prioriterar dina IT-grejer eller dyra handväskor på bekostnad av vårt barn, då skulle jag tolka det som att du liksom fortfarande var ego. Att du inte satte vårt barn framför allt. För om jag ska få barn med dig, då förväntar jag mig att barnet ska komma först även för dig och att du ska bli nummer 2 i ditt liv – för det behöver jag för att kunna vara riktigt trygg med dig. Det här behöver inte ha med delad eller gemensam ekonomi att göra, säger Malin Bergström. – Jag vet bara att jag har höjt på ögonbrynen över folk med barn som har delad ekonomi, för jag personligen har tolkat det som att man då inte riktigt tror på det gemensamma föräldraskapet och sin familj. Det kanske är helt fel och gammaldags. Man kan förstås vara väldigt oense om vad man ska lägga pengar på och vad ens barn ska ha utan att det på något sätt behöver handla om att man inte sätter barnet främst. Men jag tror ändå att den bakomliggande psykologin kan störa relationen. Att ha gemensam ekonomi kan manifestera att man är ett team, menar hon. Att man är ett par som månar om varandra, på alla plan. – Jag tror att det har att göra med den omsorg om varandra som man känner ett större behov av när man blir föräldrar: Vad jag än tycker om dig i stunden så måste jag vara rädd om dig, för du är ju mitt barns förälder. De flesta par med barn väljer att ha gemensam ekonomi, även om det varierar exakt hur man löser det. Bland en del andra grupper – yngre par utan barn, par som inte har varit ihop så länge och par som inte är gifta – är det större sannolikhet för delad ekonomi ju högre inkomst båda parter har. – Det är alltså inte bara ideologi som styr utan även var i livet vi är, säger, Linda Kridahl. Det val vi gör grundar sig till stor del på könrsoller; på att män och kvinnor har, och framför allt har haft, olika förutsättningar. För hundra år sedan hade männen kontroll över ekonomin och gav hushållspengar till sina fruar (om man utgår från heterosexuella par, som det har forskats mest kring). När kvinnor i Sverige kom ut på arbetsmarknaden i samma utsträckning som män blev det vanligare med gemensamma bankkonton. Och när kvinnor så småningom tjänade mer pengar blev det vanligare med delad ekonomi i stället för gemensam. Även om det har hänt mycket på hundra år visar forskning att vi fortfarande styrs mycket av sådana sociala och strukturella omständigheter och sammanhang. – Men det sker ofta omedvetet, säger Linda Kridahl. Båda parterna i ett par bidrar med sina upplevelser från barndomen och sina erfarenheter av hur föräldrarna hanterade ekonomi, yrke och utbildning. Så det är alltså inte enbart könet i sig som avgör. Och eftersom man inte är riktigt medveten om det här agerandet är det taskigt att säga att det är mannen som styr i förhållandet, för på något sätt har det bara blivit så. Det bygger på ett större strukturellt, institutionellt och historiskt problem. Ett sätt att förstå varför vi, på ett omedvetet plan, fortfarande tycks styras av gamla normer och attityder, är att kvinnor ofta inte känner samma rätt till pengar som män, säger Linda Kridahl. – Generellt sett tjänar kvinnor mindre, och de pengar de har går oftare till barn och hem, även om man har gemensam ekonomi. Om jag som kvinna har pengar över vill jag kanske inte använda dem till att köpa något till mig. Män tänker annorlunda, generellt sett. Om en man vill ha en cykel köper han en cykel om han får pengar över. Sådant kan bidra till hur man ser på ekonomin. – Man kanske vill kunna göra egna, fria inköp utan att bli kritiserad. Oftast är det kvinnan som inte anser sig ha rätten att köpa det hon vill, men det behöver inte betyda att mannen ens har antytt det utan det kan vara en känsla som ligger hos henne. Å andra sidan kan man förlora mycket om man har delad ekonomi istället för gemensam. Till exempel ger gemensam ekonomi högre levnadsstandard. Läs också: Så delar ni upp ekonomin som sambos Den här texten publicerades först i Vi föräldrar. Gemensam ekonomi och delad ekonomi – så definieras det Gemensam respektive delad ekonomi kan definieras på lite olika sätt. Varje par avgör förstås själva hur de vill definiera just sitt sätt, men generellt sett brukar forskningen dela upp det så här, enligt demografen Linda Kridahl: Gemensam ekonomi Gemensam ekonomi kallas det när man som par stoppar in båda sina inkomster till en gemensam hushållskassa. I praktiken kan det se ut på olika sätt. Man kan ha varsitt konto eller ett gemensamt, men i praktiken har sådant ingen betydelse. Om det blir några pengar över när alla räkningar är betalda finns det i huvudsak tre sätt att hantera det på: Man har gemensamma fickpengar – inom rimliga gränser och under förutsättningen att man kan lita på sin partner och hantera det, till exempel inte köpa något jättedyrt utan att fråga sin partner först. Man delar 50/50 på det som blir över. Man delar proportionellt på det som blir över – om till exempel en part har dragit in 60 procent av hushållskassan så tar hen också 60 procent av det som blir över. Delvis gemensam ekonomi Vid delvis gemensam ekonomi bestämmer paret tillsammans hur mycket av deras löner som ska gå till ett gemensamt konto. Resten spenderar de hur de vill/har på ett eget konto. Hur mycket de ska sätta in på sitt gemensamma konto kan bestämmas som en procentuell andel av lönen, till exempel 60 procent, eller som en fast summa, till exempel 12000 kronor var. Delad ekonomi/separat ekonomi Delad ekonomi, eller separat ekonomi, kallas det när båda parterna i ett par behåller sina inkomster. Man bestämmer vem som ska betala vad, till exempel att båda ska betala hälften av hyran och kanske hälften av annat som också är för båda. I praktiken organiseras det ofta som att en part betalar allt man kommit överens om och får hälften av den summan av den andra parten. ", "article_category": "other"}
{"id": 25629, "headline": "”Vårdtillgången måste bli bättre”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Bengt Järhult har rätt i att den offentliga vården ska styras efter principen jämlik vård som ges efter behov. För att säkra detta måste tillgängligheten till den offentligt finansierade vården bli bättre, skriver Heidi Stensmyren, ordförande i Sveriges läkarförbund.", "article": "Svar på Bengt Järhults insändare ”Läkare som låter patienter gå före bryter mot etiken” (29/1): Den huvudsakliga orsaken bakom ökningen av privata sjukvårdsförsäkringar är att den offentliga vården inte säkerställer tillräckligt bra tillgång till vård. När vården inte klarar sina åtaganden vänder sig många till andra alternativ. I det läget behöver ansvariga politiker och tjänstemän se till att den offentliga vården får rätt förutsättningar. Nej, Läkarförbundet driver inte förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar, eller andra försäkringar, men vi erbjuder inte privata sjukvårdsförsäkringar till våra medlemmar. I Sverige har vi en tydlig, och av riksdagen fastställd, prioriteringsordning. Den måste beaktas i utformningen av styrsystemen så att ingen får går före i kön eller tränger ut vård som andra patienter väntar på. Det gäller självklart också om det finns privata försäkringslösningar. Sverige har dock redan stora problem med ojämlik vård över landet, försäkringar eller inte. Bengt Järhult har rätt i att den offentliga vården ska styras efter principen jämlik vård som ges efter behov, precis som det står i hälso- och sjukvårdslagen. Detta för Läkarförbundet ständigt fram till ansvariga. För att säkra detta måste tillgängligheten till den offentligt finansierade vården bli bättre. Ett sätt att åstadkomma det som varit framgångsrikt i våra grannländer är listning på läkare med listningstak, för att varje patient ska få rimlig tid med sin läkare. Det betyder att medborgarna är skrivna på en av dem själva vald läkare som har helhetsansvaret för patienten. Dessa olika varianter av ”husläkare” har i de flesta andra jämförbara länder lett till just minskade köer, en avsevärt bättre tillgänglighet och mycket god kontinuitet. För de flesta länder som har klarat av att bygga ut sin primärvård har komponenterna listning på läkare och att vårdcentralerna driftas av professionen varit avgörande. Listning på läkare är dock en reform som måste ledsagas av andra beslut. Mer resurser krävs för att finansiera fler specialister i allmänmedicin. Andra specialister måste få incitament för att gå över till primärvården. Listningstak behövs för en rimlig arbetsmiljö för läkare och för patienternas säkerhet. Det behövs också en mångfald av vårdgivare. Sverige har – till skillnad från många andra länder – få små privata läkarkliniker. Det är en brist som måste åtgärdas. Rätt incitament och rätt utformade nationella vårdval med långsiktiga förutsättningar kan uppmuntra och bidra till att fler etablerar sig på landsbygd och i glesbygd. Lösningarna ligger alltså i att stärka våra gemensamma välfärdssystem. Privata försäkringar finns därför att de efterfrågas. Men de får aldrig bidra till att principen om jämlik vård eftersätts. Lösningen på problemet är dock inte en återgång till en situation som fanns före 1990-talet. Problemen i svensk hälso- och sjukvård är en dålig tillgänglighet och usel kontinuitet. Det är problem som primärvården har dragits med betydligt längre än vad offentligt finansierade privata alternativ har funnits i vården. Problemen är inte ägarfrågan för en vårdcentral eller ett sjukhus. Ser vi till sjukhus vet vi att exempelvis St. Görans sjukhus i Stockholm alltid kommer bra eller bäst ut i olika jämförelser med andra sjukhus. Ägarfrågan är ingen genväg för att lösa vårdens problem utan snarare en återvändsgränd. Lyckas vi med en nationell primärvårdsreform med listning på fast läkare, fler specialister i primärvården, listningstak, många små privata vårdgivare och mer resurser till öppen vård kan det ge oss – precis som i andra länder – ökad tillgänglighet och bättre kontinuitet för patienterna. Då kan alla invånare, oberoende av bostadsort och socioekonomisk status, erbjudas sjukvård i tid och med bättre kontinuitet. Så upprätthålls förtroendet för välfärden och de bärande offentligfinansierade systemen. 29 januari 2020 kl 05 Insändare Bengt Järhult: ”Läkare som låter patienter gå före bryter mot etiken” Svar Heidi Stensmyren: ”Vårdtillgången måste bli bättre” Bengt Järhult: ”Varför har ledningen inte agerat tidigare?” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25631, "headline": "”Vore nyttigt för politikerna att själva förnedras”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Man önskar ibland att politikerna själva råkar ut för något så att de får uppleva hur det är att ligga på ”långvården”. Men privatiseringar är absolut inte lösningen, skriver sjuksköterskan Eva Karlberg.", "article": "Svar på Clara Karlssons insändare ”Min offentliga uppsägning till vårdsektorn” (4/2): Tack så mycket för din sanna verklighetsbeskrivning av situationen inom vården. Jag hoppas att många läser texten. Du är endast 26 år men har redan råkat ut för ”förfallet”. Man önskar ibland att politikerna själva råkar ut för något så att de får uppleva hur det är att ligga på ”långvården”, hur det är att ligga i sin egen avföring och tvingas vänta på att någon kommer och hjälper dem. Låter det förnedrande? Det är precis vad det innebär att vara i en sådan utsatt situation. Mänskliga rättigheter kan inte köpas med pengar, så privatiseringar är absolut inte lösningen. Hur många gånger har jag själv inte tänkt och ibland sagt till patienter: ”jag önskar att jag kunde klona mig”. 3 februari 2020 kl 05 Insändare Clara Karlsson: ”Min offentliga uppsägning till vårdsektorn” Svar Eva Karlberg: ”Vore nyttigt för politikerna att själva förnedras” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25633, "headline": "Många får sena komplikationer efter barncancer", "summary": "Sju av tio barn som överlever en cancersjukdom får mer eller mindre allvarliga komplikationer senare i livet. Men den gruppen var länge bortglömd inom vården, menar cancerläkaren Marianne Jarfelt.", "article": "I dag finns det runt 10.000 vuxna personer i Sverige som haft cancer i barndomen. Och antalet växer år från år eftersom behandlingsmetoderna blivit mycket bättre, vilket innebär att fler överlever sin sjukdom. Många av de drabbade får dock sena komplikationer eller följdsjukdomar någon gång längre fram i livet. För en del är de lindriga, för andra betydligt svårare. När ett barn blivit friskförklarat från sin cancersjukdom och lämnat barnsjukvården tappades de tidigare ofta bort. Några regelbundna uppföljningar i vuxen ålder ägde sällan rum. Överläkaren och docenten Marianne Jarfelt har arbetat med barnonkologi sedan mitten av 1990-talet. Tidigt intresserade hon sig för sena biverkningar hos dem som överlever en cancerbehandling i unga år. Varför glömdes den här gruppen patienter bort? – De behandlades ju inom barnonkologin och där fungerade det oftast bra. När de fyllt 18 skulle vuxenvården ta över ansvaret, fast de flesta var ju friskförklarade och ingen tänkte på eventuella kommande problem, svarar Marianne Jarfelt. Kunskapen i vården om denna speciella grupp är fortfarande bristfällig, påpekar hon. Därför är också behovet stort av mer information om vilka biverkningar behandling av cancer i barndomen kan leda till. Vilka problem kan då barncanceröverlevare drabbas av som vuxna? – Det kan handla om att få en sekundär tumörsjukdom, det vill säga annan form av cancer än den ursprungliga. Eller så drabbas till exempel hjärtat, njurarna eller lungorna. De som haft en hjärntumör kan få kognitiva svårigheter, med bland annat minnesproblem och koncentrationsvårigheter. Marianne Jarfelt och andra läkare i en grupp för långtidsuppföljning efter barncancer pekade redan 2007 på behovet av att följa upp personer som har haft en cancersjukdom i barndomen. Men deras rapport väckte inte något större intresse. Först nästan tio år senare, 2016, fick gruppen möjlighet att publicera ett vårdprogram för området. Det ledde till ett ökat intresse bland politiker och inom vården. I dag finns särskilda mottagningar i Stockholm, Uppsala, Umeå, Lund och Göteborg för vuxna som har haft barncancer. En sådan är också på gång i Linköping. Marianne Jarfelt är ansvarig för verksamheten i Göteborg. – Vi söker bland annat upp alla som finns med i barncancerregistret och erbjuder dem ett besök hos oss. Då går vi igenom vilken cancer de hade och vilken behandling de fick. – Det är information som de inte kunde ta till sig som barn. Vi berättar också om vilka sena biverkningar som kan uppstå och vad man kanske regelbundet behöver kolla upp. Alla får också med sig ett utförligt dokument där allt det här finns med. – De patienter som har många biverkningar behöver ofta fler besök och hjälp med samordning av vårdkontakter. Vi tar även kontakt med försäkringskassan och arbetsförmedlingen vid behov. Hur ser framtiden ut? – Det vi vet är att den här gruppen kommer att öka och därmed behovet av uppföljning i vuxen ålder. Vi vet att de som tidigt behandlades med strålning har en stor risk för sena komplikationer, men kunskapen om påverkan av dagens behandling är otillräcklig, säger Marianne Jarfelt. – Minskad användning av strålbehandling och lägre doser av vissa cytostatika kommer förhoppningsvis att leda till färre allvarliga biverkningar. Under 2019 beslutade regeringen om en extra satsning på barncancervård. Uppföljningen av dem som nu är vuxna är organiserad under vuxenvården, oftast onkologi eller rehabilitering. – Det är av stor vikt att även dessa mottagningar får möjlighet att ta del av satsningen. De flesta av dem är underfinansierade och har inte kapacitet att ta emot alla patienter som är i behov av uppföljning, säger Marianne Jarfelt. Fakta om barncanceröverlevare Det är mycket ovanligt att barn får cancer. Av de cirka 1,6 miljoner barn som finns i Sverige drabbas cirka 300 av cancer varje år. På 1950-talet botades bara enstaka barn med cancer, men i dag kan cirka 85 procent botas, tack vare förbättrade behandlingsmetoder. Men behandlingarna i sig kan leda till olika besvär senare i livet, och mycket forskning återstår för att hitta effektiva behandlingar med så få sidoeffekter som möjligt. I dag i Sverige finns cirka 11.000 barncanceröverlevare, och gruppen ökar för varje år som går. Sju av tio barncanceröverlevare drabbas av någon form av sen komplikation, det vill säga ett försämrat hälsotillstånd som uppkommer till följd av antingen cancern i sig eller av behandlingen. Ungefär tre av tio av dessa får komplikationer som är allvarliga, till och med potentiellt livshotande, som till exempel en ny cancersjukdom, hjärtsvikt eller stroke. På många håll inom vården, men även i samhället i övrigt, råder stor brist på kunskap om vuxna barncanceröverlevares speciella behov och förutsättning. Källa: Barncancerfonden Läs mer: Ny teknik i operationssalen gav Valdemar livet åter Läs mer: Brist på stöd till familjen när barn drabbas av cancer ", "article_category": "other"}
{"id": 25639, "headline": "”Så ska petroleumbranschen bli klimatneutral till 2045”", "summary": "DN DEBATT 5/2. Branschföreträdare med Fossilfritt Sverige: Vår färdplan innebär att de fossila utsläppen ska minska med minst 85 procent till 2045. Resten tas bort genom koldioxidinfångning och kompletterande åtgärder. Detta är den största omställningen för vår industri någonsin.", "article": "De globala klimatförändringarna påverkar planeten på ett mycket oroande sätt. Den svenska petroleum- och biodrivmedelsbranschen har under lång tid varit världsledande i att finna nya, hållbara lösningar, effektivisera raffinaderier och anläggningar och att ersätta fossilt med förnybart där det är möjligt, men nu måste tempot öka. Koldioxidutsläppen från branschens processer och från produkter som säljs till konsumenter och företag i Sverige uppgår till 25 miljoner ton, vilket är cirka 50 procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Under lång tid har vi gradvis ökat volymen förnybara produkter och bidragit till att reducera dessa utsläpp. Vi har tagit stora steg och är bäst i världen, men det räcker inte. Vi vill bli ännu bättre. Petroleum- och biodrivmedelsbranschen har därför tagit fram en färdplan för klimatneutral konkurrenskraft inom ramen för regeringens initiativ Fossilfritt Sverige, där vi visar hur branschen blir klimatneutral 2045. Det innebär att de fossila utsläppen ska minska med minst 85 procent och resten tas bort genom koldioxidinfångning (CCUS) och kompletterande åtgärder. Detta är den största omställningen för industrin någonsin och färdplanen speglar den förändring som redan är påbörjad och som kommer att accelerera. Petroleum- och biodrivmedelsbranschen utgör själva hjärtat när det gäller tillgänglighet och mobilitet i hela samhället. Allt från försvaret, räddningstjänst, polis och andra samhällsviktiga funktioner till företag, industrier och privatpersoner är beroende av infrastruktur och drivmedel. Denna historiska omställning är bara möjlig genom samverkan mellan politiken och hela värdekedjan. Glädjande nog förtydligas den europeiska och svenska klimatpolitiken vilket minskar den ekonomiska risken. EU-kommissionen säger i ”New green deal” att EU ska bli världens första klimatneutrala region 2050. Svenska politiker har uttalat en ambition att Sverige ska bli ett föregångsland för modern teknik, och nå nettonoll utsläpp av växthusgaser senast 2045. Drygt 20 branschfärdplaner som tas fram inom Fossilfritt Sverige visar att ambitionen har ett starkt stöd inom näringslivet, förutsatt att konkurrenskraften behålls eller stärks. För vår bransch ger det nya möjligheter i form av ökad produktion av hållbara drivmedel och produkter nödvändiga för infrastrukturbygge, export av teknik och utveckling av en lönsam industri som leder till ökad sysselsättning. Även EU kräver att koldioxidutsläppen ska minska kraftigt till 2030 och efterfrågan av fossila drivmedel kommer att minska. Det innebär en försämrad lönsamhet att producera fossila drivmedel och leder till en överkapacitet av raffinaderier i EU. Därför är det oerhört viktigt för våra svenska företag att ligga i framkant och i ökad omfattning ställa om produktion och försäljning av de produkter som förbränns i motorer, till fossilfria eller klimatneutrala produkter. Men hur ska denna omställning gå till? 1 Ett steg är reduktionsplikten. Redan i dag är drygt 20 procent av alla drivmedel som tankas på våra marknadsplatser runt om i landet fossilfria. Och i takt med att reduktionsplikten skärps, kommer utsläppen att minska samtidigt som det ger starka incitament att investera i bioraffinaderier med existerande och nya innovativa hållbara råvaror. Reduktionsplikten reglerar i praktiken hur stor andel fossila drivmedel det går att sälja i Sverige och i takt med ökad elektrifiering kommer den totala konsumtionen, enligt Energimyndigheten, att minska. En ökad låginblandning av förnybara drivmedel i vanlig bensin och diesel tillsammans med helt fossilfria drivmedel är nödvändigt för att Sverige ska nå delmålet om minskade utsläpp från inrikes transporter med 70 procent till år 2030. Petroleum- och biodrivmedelsbranschen välkomnar elektrifieringsutvecklingen och ser att den är en avgörande del av lösningen för att nå 70-procentsmålet, men inte hela lösningen. Förnybara drivmedel som till exempel etanol och HVO behöver de rätta politiska förutsättningarna för att både EU:s och Sveriges klimatmål ska kunna uppnås. 2 Ett annat steg gäller utsläppen från tillverkningsprocessen och här krävs stora investeringar i infångning, lagring och samt användning av koldioxid (CCS/CCU). Detta kommer vara en viktig del för flera branschers utsläppsminskningar och för vår bransch är ambitionen fullskaliga anläggningar inom några få år, men potentialen på längre sikt är större än så. 3 Ett tredje steg är ökad återanvändning av branschens produkter som inte förbränns. Det handlar om transformatoroljor som möjliggör samhällets ökade elektrifiering. Bitumen som bygger Sveriges vägar, hamnar, flygplatser och möjliggör innovativa vägbeläggningar som reducerar drivmedelsförbrukningen. För att petroleum- och biodrivmedelsbranschen ska bli klimatneutral krävs politisk uppbackning. Här är fem krav på viktiga åtgärder: • Sverige behöver en biodrivmedelskommission för att säkra att vi når klimatmålen med bibehållen konkurrenskraft och försörjningstrygghet. • Förenkla regelverk och korta tiden för tillståndsärenden vid ut- och/eller ombyggnad av anläggningar. Ökad produktion och användning av hållbara biodrivmedel kommer att utgöra en kritisk faktor. Övriga produkter som inte förbränns, såsom bitumen och specialoljor bidrar också till klimatmålen, och måste ges rätt förutsättningar. Därför måste tillståndsprocesserna gå snabbare. • Skapa tydliga riktlinjer för näringslivets roll, och specifikt branschens uppgift i Sveriges totalförsvar. Vi måste kunna underhålla och bygga upp en infrastruktur i ett konkurrensneutralt sammanhang för att säkerställa försörjning av hela landet i vardag och beredskap. Branschen vill ha ett tydligare samarbete och en stärkt dialog med både politiken och myndigheter. • Regeringen måste ännu mer stå upp för hållbara biodrivmedel och råvaror i Europa. Länders olika möjligheter måste kunna tillvaratas om klimatmålen ska kunna nås med bibehållen eller stärkt välfärd och konkurrenskraft. • Regeringen måste nu lägga fast i vilken takt koldioxidutsläppen ska minska i bensin respektive diesel. Kontinuerliga kontrollstationer är viktiga för att analysera effekten på klimatet och den svenska konkurrenskraften relativt vår omvärld. Vi står inför den största omställningen i petroleum- och biodrivmedelsbranschens historia. Vi är stolta över vad som åstadkommits, men vi är inte nöjda. Genom samverkan i hela värdekedjan kommer nya affärsidéer att utvecklas. Vi vill fortsätta vara ledande i världen, men det kräver ett långsiktigt och tydligt stöd från politiken. Först då kan vi bli klimatneutrala till 2045 i både våra produktionsanläggningar och i de produkter som hela Sveriges näringsliv och befolkning använder. ", "article_category": "other"}
{"id": 25645, "headline": "”Misstaget kan fortfarande rättas till”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. ”The village Stockholm” är fortfarande så nytt att misstaget att inte bygga tillgängliga och barnanpassade cykelrum kan rättas till. Jag är redo för en dialog, skriver Anna Forsmark.", "article": "Svar till Mikael Weine på Skanska (31/1): Vad roligt att Skanska delar bilden av hur vi bör planera våra nya framväxande kvarter och stadsdelar i en hållbar riktning. ”The village Stockholm” är fortfarande så nytt att misstaget att inte bygga tillgängliga och barnanpassade cykelrum kan rättas till. Skanska har fortfarande möjlighet att fatta beslut om anpassning genom deltagande i den byggande styrelsen. Detta strategiska beslut bör inte lämnas till kommande BRF-styrelse. Jag välkomnar en dialog om hur vi kan möjliggöra även för mina och grannarnas barn att kunna cykla utan att behöva leta lediga platser, varken i andra cykelrum eller på andra våningen i ett otillgängligt förråd. Jag finns här på Heliosgatan, redo för dialog i syfte att ta det nya fina kvarteret in i framtiden tillsammans med er. 29 januari 2019 kl 15 Insändare Anna Forsmark: ”Cykelrummen måste bli betydligt större” Svar Mikael Weine: ”Vi vill se färre parkeringsplatser” Anna Forsmark: ”Misstaget kan fortfarande rättas till” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25649, "headline": "”Sverige måste ta coronaviruset på allvar”", "summary": "INSÄNDARE. Många länder har tagit hotet från nya coronaviruset på stort allvar och gjort väldigt mycket för att minska spridningsvägar. Svenska myndigheter behandlar det mer likt en vanlig säsongsinfluensa, skriver förskolläraren Katarina Gerdes.", "article": "Det nya coronaviruset sprids över världen, och Sveriges regering har ännu en gång med all tydlighet visat att de inte bryr sig om sina medborgares hälsa, till skillnad från många andra länders ledare som väljer att ta det säkra före det osäkra och isolerar potentiella smittbärare. Svensk sjukvård är i kris – vi har inte tillräckligt med vårdplatser, människor med livshotande sjukdomar tvingas vänta på behandling och det kan ta upp till en månad att få tid hos sin husläkare. Och på detta riskerar vi nu att få flera fall av detta nya virus att hantera. Ett virus som det tycks ta rätt lång tid att bli frisk från om man väl insjuknar, och som dessutom verkar skörda dödsoffer även utanför riskgrupperna. Många länder har tagit hotet från detta virus på stort allvar och gjort väldigt mycket för att minska spridningsvägar. Svenska myndigheter behandlar det mer likt en vanlig säsongsinfluensa. De har klassat det nya coronaviruset som samhällsfarligt men gör ingenting för att minimera de risker som följer med potentiella smittbärare. De utgår ifrån att det krävs symptom för att sjukdomen ska smitta, men tänk om så inte är fallet. Tänk om detta virus likt många andra virus och bakterier kan smitta bara genom att man bär på det. Tänk om det kan sprida sig på samma sätt som streptokocker kan göra i en barngrupp. Där kan ett symptomfritt barn gång på gång smitta andra med sina bakterier utan att själv vara sjuk eller medveten om det. Att lägga över ansvaret för att minska smittorisk på de olyckliga som eventuellt kan bära på smittan är inte rätt mot dem. Det är oansvarigt och omdömeslöst. Hur kan vår regering förespråka ett sådant förfaringssätt? Som förskollärare och dessutom mamma till tre barn, varav två tillhör riskgrupperna, skrämmer den nonchalans som våra regeringsföreträdare uppvisar. Smittorisker måste behandlas på ett objektivt sätt och ska inte styras av subjektiva bedömningar på individnivå som framför allt kommer styras av den enskilda personens intresse och förmåga till att ta in kunskap och fakta. Tänk på hur det kommer att påverka riskgrupperna. Grupperna har många vårdkontakter och vistas ofta i olika vårdmiljöer. Många gånger sitter dessa patienter och väntar på att få vård på en helt vanlig akutmottagning, dit alla kan söka sig. Mot detta virus finns det inget vaccin ännu. När och om det kommer så är jag inte så säker på att svenska folket kommer att vara lika solidariska med att vaccinera sig som de var i samband med svininfluensan, med tanke på de komplikationer som vissa drabbades av och hur illa det sedan sköttes. Många som tillhör en riskgrupp kan inte vaccinera sig till följd av grundsjukdomen. Här hemma har jag en tolvårig son som dagligen oroar sig för det nya coronaviruset då han tillhör riskgrupperna på grund av en organtransplantation. Jag har en dotter som oroar sig för sina syskon och far- och morföräldrar som oroar sig för sina barnbarn. Vår situation kan omöjligt vara unik, jag tänker på alla andra transplanterade, cancersjuka, lungsjuka, hjärtsjuka, njursjuka, leversjuka och äldre som även de tillhör riskgrupperna. Om de drabbas av viruset kommer de antingen kräva omfattande vård –och därmed vårdplatser som vi redan i dag har alldeles för få av – eller dö. 4 februari 2020 kl 05 Insändare Katarina Gerdes: ”Sverige måste ta coronaviruset på allvar” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25652, "headline": "”Lågt medlemsantal ett hot mot demokratin”", "summary": "INSÄNDARE. Antalet svenskar som är medlem i ett politiskt parti blir allt färre. Detta innebär att urvalet av kandidater vid våra allmänna val har minskat vilket i längden hotar den demokratiska processen, skriver Åke Karlsson.", "article": "I demokratiska länder såsom i Sverige styrs samhällsorganen av valda företrädare från de politiska partierna. Det som oroar är hur medlemskapet i våra politiska partier har minskat från att 1960 legat på uppemot 20 procent av landets röstberättigade invånare till att i dag ligga på runt 2,5 procent. Antalet partimedlemmar var 1960 cirka 1.1 miljoner och var 2018 nere i drygt 250 000. Detta innebär: • att urvalet av antalet kandidater vid allmänna val har minskat, • att den information, kunskap och beslutsförmåga som erhålls genom partiarbetet nu tillförs allt färre medborgare, • att dialogen mellan politiker och övriga medlemmar i regioner och kommuner nästan har upphört, • att valrörelserna numera sker på riksnivå, där utspel, anklagelser och överdrivna hotbilder blivit dominerande inslag och som gynnat nationalistiska strömningar. Partierna fungerade tidigare i högre grad som en kanal mellan medborgarna och samhället. Det gav en trygghet i det civila samhället. Politikeruppdraget har vidgats allt eftersom samhällets uppgifter vuxit ut. Uppdragen är numera i större utsträckning årsarvoderade och därmed också mer attraktiva, vilket kan vara ett hinder för rörligheten och risk för inväxt i förvaltningsorganisationen. Den fina välfärd vi har i Sverige och hur den ska utvecklas samt viktiga samhällsfrågor som klimatet och internet måste engagera fler medborgare om demokratin helt ska återvinnas. Vi måste få bort attityden ”det där får politikerna sköta”. Som medborgare har du inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Till sist ett tack till dagens politiker, som utför sina uppdrag i en miljö med allt fler påhopp och hotelser. 3 februari 2020 kl 16 Insändare Åke Karlsson: ”Lågt medlemsantal ett hot mot demokratin” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25664, "headline": "”Börja ta bisexuella kvinnor på allvar”", "summary": "INSÄNDARE. Bisexuella kvinnor har överlag sämre psykiskt välbefinnande än både homo- och heterosexuella män och kvinnor. Vi tillhör också regnbågsflaggan och HBTQI-plattformen, men hur stor plats får vi egentligen? skriver Louice Granholm.", "article": "De senaste åren har många insatser gjorts för HBTQI-samhället (samlingsbegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queerpersoner och intersexuella) för att vi ska få det både bättre och ha en säkrare plats i samhället. Problematiken är att det ibland glöms bort att det faktiskt är olika grupper inom begreppet HBTQI, med individer som inte definierar sig på samma sätt. Det som inte heller synliggörs är att det inom ”communityt” finns en hierarki där homosexuella män står högst i rang. Transexuella personer har i samhället en låg status men inom HBTQI-världen står ”male-to-female” högt. De har pondus, stolthet och syns i olika medier. Under Pride-veckan ser vi färgglada kläder, läderbögar och drugor på sociala medier. Men glömmer vi inte något nu? Flatorna? Female-to-male? Ickebinära och alla andra förutom just homosexuella män och male-to-female. De tillhör också regnbågsflaggan och HBTQI-plattformen, men hur stor plats får de egentligen? Det är inte många sidor de får i exempelvis tidningen QX, eller i andra sociala medier som behandlar HBTQ-samhället. De får stå på sidan och heja på, samtidigt som de utsätts för minst lika mycket trakasserier och våld. Den grupp som framför allt aldrig lyfts eller informeras om är de bisexuella kvinnorna. Dessa individer lider av dubbel utsatthet, dels är de kvinnor men är också utanför heteronormen. Den bisexuella identiteten hos unga kvinnor ifrågasätts ofta och ses som en omogen fas innan de hittar en ordentlig kille att ligga med, eller att de är för fega för att komma ut ur garderoben ordentligt. Det tycks vara som att en bisexuell kvinna som är tillsammans med en annan kvinna på något sätt inte tas seriöst. En stor anledning till detta är förmodligen pornografi, som ofta visar på att bisexuella kvinnor ses som något som är till för män, för deras fantasier och önskningar. Det uppskattas att minst 48 procent av bisexuella kvinnor har utsatts för trakasserier och kränkningar på allmänna platser, medan siffran för hetero- och homosexuella är 24 procent respektive 38 procent. Många bisexuella kvinnor upplever att det framför allt (läs enbart) är män som ger oönskade kommentarer och fysiska handlingar gentemot dem. Tjat om att de missar något om de inte ligger med just honom. Krogen är en djungel för vilken kvinna och transperson som helst, men för en bisexuell kvinna är det många gånger en kamp om sin egen kropp då män antar att de är till för deras njutning. Bisexuella kvinnor saknar i högre grad trygga platser att vara på jämfört med homo- och heterosexuella kvinnor. De saknar ofta sociala sammanhang de känner en tillhörighet till då det anses som att bisexuella kvinnor inte är lika självklart identitetsskapande som den homosexuella. På många sätt tillhör inte den bisexuella kvinnan någon grupp, de passar inte riktigt in i de homosexuella kvinnornas värld men inte heller i heteronormen. De är varken eller samtidigt som både och. Just detta är en riskfaktor som kan skapa dålig självkänsla, ångest och oro. Tron på att den bisexuella kvinnan lever i den bästa av två världar är en enda stor lögn. Av de grupper av unga kvinnor i samhället som lider av mest självmordstankar är bisexuella kvinnor. I en enkät från Folkhälsoinstitutet framkommer det att 25 procent av de svarande hade haft självmordstankar de senaste tolv månaderna. Samma siffra för heterosexuella kvinnor var 5,5 procent och för homosexuella kvinnor 14 procent. Däremot saknades siffror för transpersoner. Enligt samma enkät visar det sig att bisexuella kvinnor har överlag sämre psykiskt välbefinnande än både homo- och heterosexuella män och kvinnor. Ångest och oro är värst (34 procent) bland bisexuella kvinnor. Jämförande siffror är låga. Det handlar inte bara om trakasserier och psykisk ohälsa, bisexuella kvinnor blir i större grad utsatta för våld och hot om våld än vad cis-män och -kvinnor blir. Det gäller dock även homosexuella män och kvinnor. Självfallet vet jag att transpersoner är värst utsatta och det sker misshandel och diskriminering i större omfattning. Men transpersoners utsatthet har lyfts flertalet gånger i samhället och är uppe på tapeten hos politiker. Det tycker jag självfallet är bra. Men varför jag skriver denna insändare är för att det sällan pratas om bisexuella kvinnors utsatthet och dåliga hälsa. Det görs heller inga insatser för dem trots att de med stor marginal mår sämre och blir sämre behandlade än hetero- och homosexuella personer. Det är inte konstigt att bisexuella unga kvinnor känner låg eller ingen alls tillit till andra personer, myndigheter eller hälso- och sjukvården. Det finns ett stort behov av insatser på samhällsnivå för att åtgärda den osynliga diskrimineringen som sker och trakasserierna som inte ens diskuteras. Bisexuella kvinnor förväntas svälja kränkningarna. De åtgärder som väl görs är inriktade på HBTQI-samhället vilket gör att bisexuella kvinnor ändå hamnar i skuggan av andra grupper som står högre i hierarkin eller som låter mer. Börja ta bisexuella unga kvinnor på allvar, uppmärksamma dem och börja lyssna till deras tysta rop på hjälp. Vi är inga objekt som män kan tafsa och ragga på, vi är inte till för att ge män njutning. Vi är kvinnor som råkar attraheras av både män och kvinnor, därmed inte sagt att vi attraheras av alla män och alla kvinnor vi ser. Respektera oss som personer och sluta tro att vi är bisexuella för uppmärksamhetens skull, vi är inte kvinnor som egentligen är lesbiska. Vi är inte heller kvinnor som finns till för att män ska kunna bete sig hur de vill. 1 februari 2020 kl 15 Insändare Louice Granholm: ”Börja ta bisexuella kvinnor på allvar” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25680, "headline": "”Hijab på barn en religiös indoktrinering”", "summary": "INSÄNDARE. Hijab på barn handlar inte om religionsfrihet utan är i själva verket en fanatisk form av religiös indoktrinering och sexualisering. Alla barn har rätt till en skolgång fri från religiösa påtryckningar, skriver Faw Azzat.", "article": "Ytterligare ett ”hijab-upprop” är planerat att hållas i Umeå på World Hijab Day den 1 februari, som en motreaktion till hijabförbudet för elever och lärare i de kommunala förskolor och skolor som röstades igenom i skånska Skurups kommunfullmäktige. En av arrangörerna är Mariam Salem, miljöpartistisk kommunpolitiker i Umeå. Hon anser att beslutet inskränker religionsfriheten samt att det grundar sig på islamofobi. Hijab på barn handlar inte om religionsfrihet utan är i själva verket en fanatisk form av religiös indoktrinering och sexualisering, som den svenska skolan måste skydda barnen från. Att gradera föräldrarnas religionsfrihet och värdera den högre än barnets bästa är att sluta ögonen för de barn som faller offer för den ultrakonservativa salafismen. Att det råder religionsfrihet i Sverige ska värnas och är en av grundbultarna i en fungerande demokrati. Men det Mariam Salem (MP) bör lära sig om religionsfrihet är att det inte innebär att religiösa uttryck, som står i konflikt med värderingar om jämställdhet mellan pojkar och flickor, har rätt att undgå kritik och i detta fall förbud. Det är dessutom både skadligt och direkt felaktigt att förknippa hijab på barn med alla muslimer. De flesta muslimer delar inte åsikten att hijab på barn är något normalt och som exempel kan nämnas Egypten. Omar Makram, som själv är uppvuxen i Egypten, menar att det endast är salafister – bokstavstrogna sunnimuslimer som hängivet underkastar sig sharialagen – som sätter hijab på sina döttrar, medan den muslimska majoriteten i samhället anser detta vara både extremt och fel. Även om vi är kritiska till hijab som symbol, då den förminskar kvinnan till endast sitt kön och därjämte ett sexobjekt som inte ska väcka lustar hos män, har vi respekt för vuxna kvinnors vilja att underkasta sig gudarnas eller mäns vilja med att bära hijab. Samtidigt vill en del arbetsgivare att deras arbetsplatser ska framstå som neutrala och på liknande sätt måste även det respekteras. De anställda är i själva verket representanter för sina företag och arbetsplatser. I den offentliga sektorn, som skolan de facto är en del av, är neutraliteten synnerligen viktig av den orsaken att de anställda företräder kommun, landsting och stat. Den svenska staten, kommunerna och landstingen är sekulära, alltså icke-religiösa och de anställda bör därför inte favorisera någon religiös grupp. Alla barn har rätt till en objektiv, jämställd och neutral skolgång, fri från religiösa påtryckningar. 31 januari 2020 kl 05 Insändare Faw Azzat: ”Hijab på barn en religiös indoktrinering” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25682, "headline": "”Försvarssatsningen slår hårt mot välfärden”", "summary": "INSÄNDARE. Sverige satsar miljarder på att rusta upp försvaret. Detta i stället för att tillföra nödvändiga resurser till viktiga områden som sjukvård och skola, skriver Lars Jonsson.", "article": "Det råder stor politisk enighet om att skolan behöver fler och bättre utbildade lärare och att sjukvården och äldreomsorgen behöver sjuksköterskor och läkare. För att minska brottsligheten behövs fler poliser och domare. Men i stället för att tillföra nödvändiga resurser till ovanstående områden prioriteras den största upprustningen av försvaret sedan 1950-talet. Om vi lägger dessa pengar på rättsväsendet och skola, vård och omsorg skulle många av Sveriges problem vara lösta. 30 januari 2020 kl 16 Insändare Lars Jonsson: ”Försvarssatsningen slår hårt mot välfärden” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25690, "headline": "”Jag tvingas betala för tv-kanaler jag inte vill ha”", "summary": "INSÄNDARE. Tv-bolagens kanalpaket erbjuder innehåller en mängd kanaler som jag inte har något intresse av. Valfrihet existerar inte över huvud taget, skriver Camilla Brolin.", "article": "För att kunna se den sport på tv som jag vill se är jag nu tvungen att skaffa play-kanaler. För att se filmer som inte är gamla repriser måste jag ha play-kanaler. Jag tvingas till ytterligare kostnader för att se den tv som alla borde ha tillgång till, utan extra kostnad! De kanalpaket som de olika tv-bolagen erbjuder innehåller en mängd kanaler som jag inte har något intresse av. Jag är pensionär och inte ett dugg intresserad av barnprogram till exempel. Valfrihet existerar inte över huvud taget. Vi tvingas betala för diverse kanaler som inte är intressanta. Den utveckling som nu pågår är orättvis och ger tittare med resurser och teknikkunnande stora fördelar. Jag känner mig väldigt lurad. 29 januari 2019 kl 17 Insändare Camilla Brolin: ”Jag tvingas betala för tv-kanaler jag inte vill ha” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25692, "headline": "”Engelskspråkiga skolor ett hot mot svenskan”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Skolor som har engelskspråkig undervisning som affärsidé kommer på sikt att hota utvecklingen av det svenska språket. Är det meningen att vi ska införa engelska som modersmål? skriver C-G Pernbring.", "article": "Svar på Max Anderssons insändare angående Internationella Engelska Skolan/IES och International Baccalaureate/IB (26/1): Både på IES och IB bedrivs undervisningen huvudsakligen på engelska. Engelska är, märkligt nog, huvudspråk på båda skolor. Vårt modersmål, svenska, har av någon anledning här ersatts av engelska. Varför denna fokusering på engelska? Dessutom är engelska ännu inte ett officiellt språk i Sverige. Storbritannien är ju på väg ut ur EU via brexit. Då kommer det engelska språket säkert att förlora lite av sin betydelse i Europa/EU. Jag menar att skolor som har engelskspråkig undervisning som affärsidé på sikt kommer att hota utvecklingen av vårt modersmål. Det handlar inte främst om enstaka uttryck eller ”språkpolisfrågor” utan om att Sverige även i fortsättningen behöver välutbildade unga människor som kan förstå och uttrycka sig väl på avancerad svenska. Detta gäller till exempel inom alla yrkesområden där språket ska användas i kontakter med allmänheten. Det är mycket illa att skolors val av undervisningsspråk inte har reglerats bättre inom det skolväsendet och skolsystemet. Dessa frågor har debatterats i mer än tio år och det är nu verkligen på tiden att vakna i denna språkpolitiska fråga. Medborgarna har inte heller tillfrågats i denna viktiga skolfråga, vilket innebär ett smygande språkbyte i landet från svenska till engelska som samhällsbärande språk. Anser Max Andersson och våra skolpolitiker att engelska ska bli officiellt språk i Sverige i framtiden? Och ska vi till slut införa engelska som modersmål? 20 januari 2020 kl 05 Insändare Olle Käll: ”Alla skolor måste använda svenska språket” Svar Max Andersson: ”Undervisning på engelska gynnar elever” C-G Pernbring: \"Engelskspråkiga skolor ett hot mot svenskan\" Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25712, "headline": "Så hjälper du ditt barn att använda digitala medier balanserat", "summary": "Många är oroliga över hur deras barn påverkas av digitala medier. Enligt en ny rapport från Mind kan föräldrar nog andas ut en smula. Men vissa barn är känsligare än andra. Här tipsar forskarna om hur man kan hjälpa barn och unga till ett mer balanserat digitalt användande.", "article": "På tio år har utbredningen av smarta telefoner bland ungdomar mellan 13 och 18 år ökat mycket kraftigt. I Sverige, liksom i Finland, använder två av fem unga mobilen mer än fyra timmar per dag – eller mer än en fjärdel av dygnets vakna timmar. Allt fler unga uppger samtidigt att de har psykiska besvär. De konsumerar mer läkemedel mot ångest och depression och söker oftare upp sjukvården än tidigare generationer. Men vad är hönan och vad är ägget, finns det något orsakssamband? Kanske finns det andra faktorer än användande av digitala medier som förklarar den rapporterade psykiska ohälsan - typ minskad sömn, mindre motion och minskad tid till skolarbete. Ökningen kan också ha att göra med att benägenheten att prata om och rapportera psykiska symtom och problem är större än förr. Exakt hur den digitala världen påverkar ungas välbefinnande är inte särskilt utforskat. För att kartlägga detta unga forskningsfält och ge en tydligare bild av kunskapsläget har rapporten ”Mår unga sämre i en digital värld?” tagits fram av den ideella föreningen Mind. Författarna, hjärnforskaren Sissela Nutley och psykologen Siri Helle, har gått igenom de olika studier som trots allt finns inom området. – Många, särskilt föräldrar, är oroliga över hur deras barn använder digitala medier och det har kommit flera mer eller mindre alarmistiska rapporter. Vi vill nyansera bilden lite grand. Den digitala världen rymmer både möjligheter och risker, säger Minds generalsekreterare Karin Schulz. Rapportens viktigaste slutsatser är dessa: 1. Digitala medier utgör i dag en central del av livet för barn och unga. 2. Det behövs mer klargörande forskning om orsak och verkan, det vill säga om och i så fall hur en omfattande användning av digitala medier påverkar ungas psykiska välbefinnande. 3. Påverkan av digitala medier beror på vem man är, samt på vilket sätt och hur mycket man använder sig av dem. 4. Det finns en särskild sårbarhet hos de yngsta användarna och hos barn med särskilda utmaningar, som neuropsykiatriska funktionsvariationer, låg självkänsla, nedstämdhet och utsatthet. – Vi vet att en omfattande användning av digitala medier tränger ut viktiga behov i barns och inga liv. Som tillräckligt med sömn och fysisk aktivitet. Och vi vet att brist på sömn och motion är riskfaktorer för ett sämre psykiskt välmående, säger Karin Schulz. Rapportens författare Sissela Nutley och Siri Helle konstaterar att vuxna som använder sociala medier mer passivt – det vill säga mest tittar och läser – kan bli mer avundsjuka på andra och mer nedstämda. Aktiva användare däremot kan uppleva att deras relationer till andra blir stärkta. Troligen gäller detta även barn och unga. – Just att scrolla passivt tycks kunna vara negativt, till skillnad från om man mer aktivt använder den digitala världens möjligheter, säger Karin Schulz. Unga som lider av psykisk ohälsa kan ha hjälp av att använda sociala medier för att söka stöd, information och dela erfarenheter. Det finns dock en risk att de hamnar i ett sammanhang som normaliserar ohälsa och får råd som är direkt skadliga, vilket i sin tur kan förvärra exempelvis självskadebeteende, enligt rapporten från Mind Det verkar finnas flera bakomliggande faktorer som spelar in för hur man påverkas av sociala medier. Användare som är av kvinnligt kön, har låg självkänsla, jämför sig mycket med andra eller redan känner sig nedstämda, påverkas mer negativt än andra. När det gäller ungas datorspelande har forskningen mest fokuserat på andra effekter än spelarens psykiska välbefinnande. Exempelvis hur de kognitiva, tankemässiga, förmågorna påverkas, liksom våldsbenägenheten. I sin granskning har Sissela Nutley och Siri Helle inte kunnat se någon koppling mellan datorspelande och psykiskt välbefinnande. Men det finns vissa indikationer på att barn under elva år kan påverkas negativt. För de flesta är både digitala och andra former av spel annars förknippade med positiva aspekter som underhållning, utmaning och som en uppskattad umgängesform. Men hur spelandet påverkar verkar delvis kunna förklaras av användarens motiv. ”De som spelar för att undvika livsproblem och svåra känslor kan visserligen känna en kortvarig lindring, men forskning pekar mot att spelandet då innebär en förhöjd risk för att bli problematiskt och kan på sikt ge negativa konsekvenser”, konstateras i Minds rapport. En minoritet av spelarna utvecklar så kallad gaming disorder, där man tappar kontrollen över sitt spelande och fortsätter spela trots att det ger betydande negativa konsekvenser på andra livsområden som relationer, skola och sömn. Risken är större om man har flera sårbarhetsfaktorer som svårt med känslohantering, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, problem i skolan, är socialt exkluderad och eller har bristande föräldrastöd. Enligt Minds rapport visar den sammantagna forskningen hittills att digitala medier kan ha olika påverkan beroende på vem man är, hur man använder det, hur mycket man använder det och hur livet ser ut i övrigt. Man talar om balans, innehåll, etik och säkerhet: 1. Barn och unga behöver lära sig att använda digitala medier på ett balanserat sätt så att det finns utrymme för annat i livet. 2. Teknikutvecklare och leverantörer av digitala tjänster måste ta ett större ansvar för både tidsanvändning och innehåll. 3. Det behövs en etisk debatt om hur vi uttrycker oss på nätet. Trakasserier och kränkningar blir allt vanligare. 4. Säkerheten på nätet måste förbättras för att bland annat förhindra brott. Det behövs både lagstiftning och att teknikutvecklare tar fram säkrare system och tjänster.  Karin Schulz berättar att Mind under våren kommer att bjuda in politiska beslutsfattare och teknikutvecklare till samtal om innehållet i den nya rapporten. Hon lanserar ett förslag om en frivillig oberoende ”granskning/certifiering”. – Den skulle kunna intyga hur teknikutvecklare och leverantörer av olika digitala tjänster arbetar med säkerheten och etiken på nätet. Men även hur de bidrar till att tiden på nätet inte skenar iväg okontrollerat. Vi behöver säkerställa att barn och unga befinner sig i trygga digitala miljöer, som främjar deras psykiska välbefinnande. Minds nya rapport är delvis finansierad av Facebook. Men den digitala jätten har enligt Karin Schulz inte kunnat påverka innehållet och resultatet. – Vi vände oss till dem eftersom Facebook har ett ansvar för att minska riskerna med digitala medier, till exempel genom att inte sprida osunda skönhetsideal, och för att vi ville ha en dialog. Rapporten presenteras onsdagen den 29 januari. Läs mer: Psykolog: Det är dags att vi slutar prata om skärmtid Forskare: Skärmar kan göra att små barn missar annat som är viktigt för deras utveckling Så kan du stötta ditt barn kring digitala medier Begränsa små barns tid framför skärmar. Små barn under två års ålder behöver huvudsakligen mänsklig interaktion för att utvecklas optimalt där både den vuxnes och barnets skärmanvändande kan komma emellan. Mänsklig kontakt viktigast. Se till att barnet får tillräckligt med mänsklig stimulans, rörelse, uppmärksamhet, trygghet och språkträning och att skärmanvändning inte går ut över andra betydelsefulla aktiviteter. Balans. Uppmuntra till digital balans. Stötta barnet i att skapa digitala vanor och förhållningssätt som tillgodoser barnets alla behov. Det handlar om hur man kombinerar digitala aktiviteter med att exempelvis få sina rekommenderade 8–10 timmars sömn, tid till läxläsning och minst 60 minuter fysisk aktivitet per dag. Stötta barnet i att hitta rutiner för att undvika långa perioder av stillasittande, exempelvis genom att resa sig upp och byta aktivitet mellan spelomgångar. Kom överens. Gör överenskommelser hemma. Prata ihop er och sätt upp gemensamma förhållningsregler kring användning av digitala medier. Hur gör ni vid måltider, sänggående och gemensamma aktiviteter? Om ni vill kan ni sätta upp en provperiod på ett par veckor och därefter utvärdera överenskommelsen. Reagera. Om du märker att de digitala aktiviteterna börjar gå ut över andra viktiga behov, ta upp det med barnet. Vad tänker hen kring sitt användande? Om problemen förvärras trots upprepade försök att stötta och om problemen går ut över barnets hälsa, ta kontakt med vården. Förebild. Var en förebild. Barn gör inte som du säger utan som du gör. Se över ditt eget användande av digitala medier. Fundera över vilka vanor och beteenden du lär ditt barn. Tänk även igenom vilka bilder och annan information om ditt barn som du delar i sociala medier. Källa: ”Mår unga sämre i en digital värld?” (Mind) ", "article_category": "other"}
{"id": 25713, "headline": "”Kampsporter har ingen plats i vårt samhälle”", "summary": "INSÄNDARE. I kampsporten MMA premieras man om man skadar sin motståndare. Sporten har ingen plats i ett civiliserat samhälle, skriver Torbjörn Sidenbladh.", "article": "Det är obegripligt att ett civiliserat samhälle tillåter sporter vars syfte går ut på att skada motparten. Ett exempel är MMA (Mixed Martial Arts), som är brutalare än boxning eftersom den tillåter slag med armar, fötter och knän. Jag har tänkt på detta då min fru för en tid sedan ramlade och slog i huvudet och förlorade medvetandet en kort stund. Vi åkte då till sjukhuset och jag blev lite överraskad över hur allvarligt man tog på det hela. Det var ändå en lättare smäll. I exempelvis boxning och MMA är skador vardagsmat. Alla som är insatta vet att smällar mot huvudet är farliga. Framför allt skadas man inom proffsboxningen. Kampsportens anhängare argumenterar ofta att andra sporter som till exempel ishockey eller ridsport är farligare. Men då bortser man ifrån att det handlar om skador som inträffar vid olyckor eller regelbrott. I MMA premieras man däremot om man skadar sin motståndare. Det argumenteras också att det är de tävlandes ensak om de skadas. De ställer ju upp frivilligt, men hur är det med deras familjer? De drabbas ju också om någon skadas allvarligt. 27 januari 2020 kl 15 Insändare Torbjörn Sidenbladh: ”Kampsporter har ingen plats i vårt samhälle” Svar Marcus Storm: ”MMA bygger självförtroende, disciplin och fysik” Anna Löfgren: \"Unga hittar sin identitet inom kampsport\" Torbjörn Sidenbladh: ”Upprepade slag mot huvudet är skadligt” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25726, "headline": "”Tondöva politiker bakom SD:s framgång”", "summary": "INSÄNDARE. Åsiktsdriven journalistik och tondöva politiker ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna. Trots att nästan varannan svensk sedan 1990 ansett att Sverige borde ta emot färre flyktingar har invandringen fortsatt, skriver läkaren Henrik Waldenström.", "article": "Sverigedemokraternas extrema framgång är kanske det gångna decenniets största inrikespolitiska händelse. Särskilt vi som känner oro för denna utveckling är skyldiga att fråga oss – hur kunde det bli så här? När det gäller svenska folkets inställning till flyktingpolitiken hänvisas ofta till SOM-institutets årliga opinionsmätningar om politiska åsikter. Sedan 1990 anger nästan hälften av de tillfrågade att Sverige borde ta emot färre flyktingar. Sverige har dock fortsatt haft ett högt flyktingmottagande och de senaste tio åren mycket högt relativt andra västländer. Här ligger förstås en delförklaring till SD:s framgång. En stor del av befolkningen vill minska invandringen. Inget annat parti har drivit den frågan, utan invandringen har i stället ökat. När dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) 2013 menade att Sverige måste diskutera volymerna på vår invandring så blev han offentligt tillrättavisad av den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M), trots att det är ett faktum att en välfärdsstat inte kan ta in hur många som helst utifrån och samtidigt leva upp till sina åtaganden. Men eventuella negativa konsekvenser av invandring var ett icke-ämne. Den liberala eliten – journalister, partiledningarna och den urbana medelklassen – var alla rörande överens. Den som gick emot löpte stor risk att räknas ut som en sämre människa och i värsta fall rasist. I dag är tanken något friare, men medierna förmår fortfarande inte bevaka invandringen som vilken annan viktig samhällsfråga som helst. Självklara frågor som invandringens kostnader, hur kommunerna ska gå runt med allt fler äldre och allt större utgifter för socialbidrag, borde stötas och blötas på varje redaktion. De politiker som nyligen beslutade om att underlätta anhöriginvandring borde peppras med frågor som dessa och krävas på svar, men så sker inte. Alla sidor av invandringen blir inte belysta och det är rimligen ett medvetet journalistiskt val. De traditionella partierna har alltså under många år missat att fånga upp en omfattande invandringskritisk opinion. Samtalsklimatet i samhället i stort har varit fördömande mot kritiska röster. Ovanpå det har vi en journalistkår som ständigt tampas med sin oro över hur nyheter ska tas emot och alltför ofta låter sina egna åsikter färga rapporteringen, vilket har medfört att en betydande del av befolkningen inte längre litar på de stora medierna utan vänder sig till alternativa kanaler som inte sällan är onyanserade och sprider fördomar. Allt detta har skett under en tid med rekordstor invandring till Sverige. Där har ni den perfekta storm som blåst upp SD till 25 procent i opinionsmätningarna. 26 januari 2020 kl 21 Insändare Henrik Waldenström: ”Tondöv politik bakom SD:s framgång” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25728, "headline": "”Undervisning på engelska gynnar elever”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Undervisning på engelska i stället för svenska kan innebära en förbättrad utbildningskvalitet. Det gynnar elever om det finns utbildningar med hög kvalitet på engelska, skriver eleven Max Andersson.", "article": "Olle Käll föreslår i en insändare (DN Åsikt 20 januari 2020) att alla skolor i Sverige ska ha svenska som huvudsakligt undervisningsspråk. Det skulle innebära att International Baccalaureate (IB), det program jag går, försvinner från svenska grund- och gymnasieskolor eftersom programmets undervisning endast får bedrivas på engelska, franska och spanska. Det är djupt olyckligt att Olle Käll beskriver engelskspråkiga skolor som en ”giftcocktail” för det svenska samhället. International Baccalaureate är en högkvalitativ utbildning som saknar motstycke inom det nationella skolväsendet. Programmet förbereder eleverna väl för fortsatta studier. Det finns flera internationella studier som visar att elever med IB-examen i högre grad påbörjar och fullbordar universitetsutbildningar. Givetvis är det möjligt för elever på IB-skolor i Sverige att läsa svenska inom ramen för programmet. I ett examensarbete vid Malmö universitet konstateras att den struktur och det fokus som finns i svenskundervisningen på IB-programmet efterfrågas inom den nationella gymnasieskolan. Olle Käll hävdar vidare att svenskan måste ha första prioritet i skolan eftersom att vi annars inte kan ta del i samhällsdebatten. Jag, som går på IB-programmet och i huvudsak undervisas på engelska, hämmas bevisligen inte från att delta i samhällsdebatten. Att väcka den här frågan är att belysa ett icke-problem i stället för att ta tag i de verkliga problem som finns i svensk skola. 20 januari 2020 kl 05 Insändare Olle Käll: ”Alla skolor måste använda svenska språket” Svar Max Andersson: ”Undervisning på engelska gynnar elever” C-G Pernbring: \"Engelskspråkiga skolor ett hot mot svenskan\" Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25735, "headline": "Skilsmässor: Finns det en ålder som är skonsammare för barnen?", "summary": "Uppbrott, växelvis boende och nya rutiner. Skilsmässor kan vara tuffa för barn i alla åldrar. Men finns det någon ålder när det är mer skonsamt för barnet att vara med om en skilsmässa? Barnpsykolog Malin Bergström ger sina bästa tips för att hantera separationer och barn – från spädbarn upp till tonåringar.", "article": "Den här artikeln publicerades först i Vi föräldrar. Vad behöver barn vid en separation? Vad kan man förvänta sig för reaktioner? Och hur pratar man med barn om att föräldrarna ska skiljas? Barnpsykolog Malin Bergström berättar och ger tips, ålder för ålder. – Spontant tror jag inte att barnets ålder är avgörande, säger Malin Bergström, barnpsykolog som har forskat om hur barn påverkas av föräldrars skilsmässa eller separation. Hur ska man tänka när det gäller separation och barns ålder? – Jag kan inte, på ett övergripande plan, se några egentliga skillnader utifrån ålder i våra forskningsresultat. Det finns massor med forskning om barn och skilsmässa, men utifrån den kan jag inte säga att någon viss ålder är bäst, utan budskapet jag skulle vilja ge är: Det här klarar barnen! Om vi föräldrar orkar ha fokus på barnen så snart vi bara kan, och om vi vuxna löser saker mellan oss, klarar barn sådana saker. Om inte åldern är viktig för hur det blir för barn vid en separation – vad är då viktigt? – Två saker. Det ena är att barnet, efter den virvelvind som en skilsmässa innebär, får landa i en vardag som är trygg och förutsägbar. Det andra är att jag som förälder bygger ett föräldrateam med min medförälder. Det vi tar bort är vår parrelation, vår kärleksrelation. Det är något annat än föräldraskapet. Det gemensamma föräldraskapet finns kvar. – De här två sakerna är avgörande för att barn ska ha det bra. De sitter aldrig som en smäck i början, men det är dit man ska. Att vänta med att skilja sig för barnens skull, är det bra eller dåligt? – Dåligt. Varför? – Därför att barn är känsliga för känslostämningar hemma. Och det är ganska tråkigt att låta dem växa upp i ett klimat där man som förälder inte är sitt bästa jag. Det går åt mycket energi till att leva i en riktigt dålig relation, och den energin hade man istället kunnat lägga på att ha ett riktigt bra föräldraskap till sina barn. Dessutom är den relation man har till sin medförälder barnets första modell av en parrelation, och man vill inte att den modellen ska vara frostig. Man kan gärna påminna sig om att barn inte bara påverkas negativt av regelrätta bråk mellan föräldrarna, utan också av en kylig och kall stämning i hemmet, tycker Malin Bergström. – Att leva i en pågående föräldrakonflikt förgiftar barns liv och innebär risker för dem, till exempel i form av psykisk ohälsa och dåliga skolresultat.  Barn påverkas inte bara negativt av bråk mellan föräldrarna, utan också av en kylig och kall stämning i hemmet. Hur perfekt måste ens relation vara för att den inte ska innebära risker för barnet? Om man till exempel har en relation som i grunden är bra men som i perioder är sämre och kanske mer tjafsig – innebär det risker för barnet? – Det mest grundläggande jag har lärt mig som barnpsykolog är att perfekta föräldrar är livsfarliga för barn, eftersom barn med perfekta föräldrar inte lär sig någonting. Av oss föräldrar ska barn lära sig allt det grundläggande mänskliga. Om ett barn växer upp i ett kliniskt rent hem utan konflikter och friktion men i ständig glädje skulle det innebära att barnet inte lär sig någonting om människorna och världen. Barn behöver liv och stök, människor och kärlek. Om föräldrarna ska separera samtidigt som något annat i barnets liv är skakigt; kanske barnet just har börjat i förskola, är sjukt eller är i en period när det tänker mycket på att föräldrarna kan dö – påverkar det? Och bör man i så fall vänta med att separera tills allt är mer som vanligt igen för barnet? – Sådant påverkar föräldern. Föräldrar är experter på att skjuta upp att prata om svåra saker. Att också skjuta upp en separation kan ibland vara vettigt. Min erfarenhet är att man bara separerar som förälder om man måste, och att det kan krävas många turer för att komma fram till det. Men jag tror att livet erbjuder ett pärlband av olika händelser som kan göra barnets liv mer skakigt, man kan inte undvika det. Så man ska inte styras av sådant? – Nej. Men samtidigt: Det gör man ju ändå, för om man inte pallar att skilja sig, eller att berätta något svårt för barnet, då gör man ju inte det. Det är ett jäkligt stort beslut att separera när man har barn med någon. Det är mänskligt och förståeligt att det är svårt, och då håller man på med sådana här ursäkter. Barn under ett år För barn under 1 år behöver det inte spela så stor roll att föräldrarna inte längre bor ihop. För dem är det annat som är viktigt. Barn under 1 år behöver få bygga upp sina relationer till båda föräldrarna. Ur barnets perspektiv handlar det om att de behöver träffa båda sina föräldrar, bli omhändertaget av båda sina föräldrar, och att bli det ofta. Varför behöver barn under 1 år träffa båda föräldrarna ofta? – För att barnet ännu inte känner föräldrarna, och för att föräldrarna ännu inte känner barnet. Och som förälder har man under de första två åren en extra stor känslighet för att lära känna sitt barn. Därför är det gynnsamt om barnet får bilda de här relationerna, anknytningsrelationerna, till båda föräldrarna tidigt. Pappor som har tagit hand om sina barn har i forskningsintervjuer beskrivit det som att det ”sa klick” mellan dem och deras barn, berättar Malin Bergström: – Klicket gjorde att papporna blev rädda för att inte få vara tillsammans med sina barn efter en separation. Så det där klicket är viktigt. Det gör något med en som förälder. Men för att klicket mellan barn och förälder ska uppstå behöver barnet just tas omhand av föräldern. Att som förälder bara stå och kolla bakom axeln när den andra föräldern tar hand om barnet, gör inget för relation mellan mig och mitt barn. Om båda föräldrarna tar hand om barnet ökar däremot chansen för att det ska säga klick i relationen till båda, kan man säga. För barnets del brukar inte det faktum att föräldrarna inte bor ihop spela någon roll för så här små barn, åtminstone inte om barnet ändå får vara tillsammans med båda föräldrarna, säger Malin Bergström. Innebär det att det bästa är att separera när barnet är under ett år? – Jag tycker snarare, när jag pratar med föräldrar, att det verkar vara svårast i den här åldern. Det är ofta praktiskt knöligt att tillmötesgå barnets behov av att träffa båda föräldrarna så ofta. Men ett tips om man separerat när barnet är under 1 år är att absolut dela på föräldraledigheten, och att gärna varva den i början; att till exempel ta halva dagar eller varannan dag. Det är också bra att se till att barnet träffar den andra föräldern på kvällen – att man träffas ofta, helt enkelt. I den här åldern kan barn vara väldigt ”föräldriga”; det vill säga mammiga eller pappiga. Det kan göra att barnet reagerar starkt vid överlämningarna mellan föräldrarna. Men generellt sett spelar det ingen stor roll för barnet att föräldrarna inte längre bor ihop. – Barnet har ju ännu inte så stor vana vid att vardagen ska vara på ett visst sätt, säger Malin Bergström. Pratar man med barn under ett år om separationen? – Nej. Själva separationen kommer att vara ett naturtillstånd i den här åldern, säger Malin Bergström. Däremot säger man ”Å, där kommer pappa!”, eller ”Nu säger mamma hejdå”, eller ”Vi ses i morgon bitti!” . På så sätt bygger man på sikt upp en vana hos barnet om att man möts och skiljs åt i anknytningsrelationerna, och det hjälper så småningom barnet till en rytm, en dygns- och veckorytm. Finns det annat som är viktigt att tänka på? – Ja, mycket brukar handla om praktiska saker, säger Malin Bergström. Särskilt när man har barn under 1 år kan det bli jättekrångligt för en som förälder, just eftersom barnet behöver träffa båda föräldrarna ofta. Det kan vara svårt att få till det när man har separerat. Om barnet ammas kan det till exempel bli svårt för den förälder som inte ammar att ta hand om barnet, åtminstone under första halvåret. Under den här perioden brukar båda föräldrarna vara lite extra känsliga i föräldraskapet. – Om man inte har delat på föräldraledigheten från början kan den som är föräldraledig först känna oerhört starka känslor, nästan skräck, inför tanken på att vara ifrån barnet. Och den andra föräldern kan ha nästan lika starka känslor av skräck för att inte få ta hand om sitt eget barn. Det är jättebra om man redan från början kan samverka, säger Malin Bergström; om man kan gå in för att bygga upp en ömsesidig tillit till varandra, och försöka vara prestigelös och kunna ta emot lite tips från varandra som föräldrar. – Man ska ju få snurr på hela livet, hela tillvaron för barnet på ett nytt sätt. Särskilt i början kan det vara svårt att enas som ett föräldrateam. Om den ena föräldern hittills har tagit hand om bebisen mer än den andra behöver barnet gradvis vänjas vid att bli omhändertaget även av den andra föräldern – och föräldern behöver träna på att ta hand om barnet. Om stämningen mellan föräldrarna är spänd kan det underlätta om den förälder som är mest van vid föräldraskapet är i ett annat rum under tiden, tipsar Malin Bergström. Så småningom, kanske efter några månader, kanske den andra föräldern kan vara ensam med bebisen längre stunder. Barn 1-3 år Barn mellan 1 och 3 år behöver väldig konkret information vid en separation: ”Här ska jag sova, här ska du sova”. När föräldrar separerar behöver ett litet barn hjälp med framför allt tre saker, säger Malin Bergström: • Att hantera övergångarna mellan flytten från den ena föräldern till den andra • Att få fungerande rutiner i den nya tillvaron • Att få känna trygghet – Barnet blir hjälpt av väldigt konkret information: Ett kort samtal om att föräldrarna ska separera, att man försöker förklara vad det betyder och att man i handling visar hur det nya livet ser ut. Allra mest behöver barnet hjälp med att landa i sin nya vardag; i den nya och annorlunda rytmen, i de nya rutinerna. Under själva separationen har man det ofta ganska rörigt omkring sig. – Men det är ändå bra att tillfälligt ordna så att det finns en trygg plats för barnet, även om det bara är ett gosedjur eller ett speciellt örngott i ens egen säng. Om man kan skapa rutiner som hjälper barnet att ”landa” hos den förälder det just flyttat till för stunden så är det bra, tycker Malin Bergström. – Jag brukar rekommendera att man inte har något socialt uppbokat den dag barnet kommer till en, utan att man då är hemma med sina rutiner. Rutinerna kan till exempel handla om att ett speciellt gosedjur hälsar barnet välkommet, att man badar med en särskild badanka, att man äter en viss maträtt eller att man har TV-mys. – Sådant kan hjälpa barnet med övergången mellan föräldrarna, säger Malin Bergström. Barnet kommer att ha perioder när humöret är helt upp och ner. Som förälder är det lätt att tolka humörsvängningar och trots som något som har med separationen att göra. – Men man ska komma ihåg att det är så här för alla barn i den här åldern, oavsett hur familjen ser ut, säger Malin Bergström. Hur pratar man med barn mellan 1 och 3 år om separationen? – Man berättar man på barnets nivå, och gärna så konkret som möjligt, säger Malin Bergström. – Man visar barnet att ”Här är din säng hos mamma”, ”Här är din säng hos pappa”, om föräldrarna nu är en mamma och en pappa. Man är väldigt konkret. Man kan inte säga ”Nu ska mamma flytta”, för barn vet inte vad ”flytta är. Istället visar man: ”Nu ska jag bo här, och här ska du sova”. Finns det annat som är viktigt att tänka på? – Ja, det är bra att se till barnets personlighet. Vad är det här för person? Är det ett frimodigt, kavat och inte så rutinbundet barn? Eller är det en ömtålig själ som behöver mer rutiner? Generellt är barn väldigt tåliga i att klara olika miljöer, säger Malin Bergström. – Men för känsliga barn är det extra viktigt att man samordnar sig som föräldrar. Och om det är svårt, kanske för att man är jäkligt osams, kan man mejla i stället för att prata när man behöver byta information om till exempel blöjor eller rutiner för mat. Vissa saker, som att barnet sover i förälderns säng hos en förälder och i eget rum hos den andra, brukar inte vara något problem, enligt Malin Bergströms erfarenhet. – Däremot kan det vara bra att samordna vissa rutiner, som till exempel läggtider. För många barn med separerade föräldrar sker övergången mellan föräldrarna via förskolan: Den förälder som barnet ska flytta från lämnar på förskolan på morgonen, den förälder som barnet ska flytta till hämtar på eftermiddagen. – Det är ofta bra, säger Malin Bergström. Då blir förskolan som en buffertzon mellan barnets övergångar. Ibland kan man behöva involvera förskolepersonalen så att de är med på noterna. – Det är bra om förskolan har ett schema över vem som ska hämta och lämna. Man kan också prata med personalen om att det ur barnets perspektiv är bra om de är beredda på att det kan vara lite skakigt för 2- eller 3-åringen som just har sagt hejdå till en förälder som den inte ska träffa på ett par dagar. Kanske personalen kan se till att barnet får sitta i famnen lite extra, och på det sättet hjälpa barnet med övergångarna. Om man vill kan man som förälder hjälpa barnet ytterligare genom att fästa en snodd i en viss färg i barnets byxhälla, tipsar Malin Bergström: – En röd snodd kan till exempel betyda att idag är det mamma som hämtar. Ibland är det bra för barn att ha digital kontakt via Skype eller Facetime med den förälder det inte bor hos för stunden. Men det passar inte alla, säger Malin Bergström. – Om man ska ha en sådan kontakt får i första hand avgöras av hur barnet reagerar, om barnet mår bra av det eller inte. Är det lätt och positivt för barnet är det förstås fint att höras, att kanske säga god natt varje kväll. Men om barnet blir upprört och börjar längta efter den andra föräldern är det bättre att låta bli. Man ska också väga in hur det blir för föräldrarna, tycker hon. – Det är den förälder som barnet är hos som får avgöra vad som passar och gynnar barnet. Barn 3-6 år Nattningen på kvällen är ett bra tillfälle att samla upp barnets tankar och känslor kring skilsmässan. I den här åldern kan en separation mellan föräldrarna bli en större omställning för barnet. – Nu är barnet mer vant vid att livet är på ett visst sätt, så man får lägga lite mer kraft på att prata om separationen, säger Malin Bergström. När man har ett sådant samtal är det viktigt att man som förälder förstår att det här bara är ett av hundra liknande samtal man kommer att ha, poängterar hon. – Så, när barnet kommer tillbaka med frågor: Var där. Svara på frågorna och ta de samtalen med barnet. Hos barn som är mellan 3 och 6 år kan man förvänta sig mer reaktioner, fler frågor och ett större behov av samtal och förklaringar. – Men många föräldrar vittnar också om att deras barn reagerar väldigt lite. De föräldrarna kan undra om något är fel, om barnet har ”stängt av”, eftersom andra barn kan reagera jättestarkt och bli väldigt sorgsna och oroliga, säger Malin Bergström. Hur barnet reagerar är till stor del en personlighetsfråga. Men oavsett barnets reaktion blir nattningen ofta en stund där man som förälder kan passa på att fånga upp barnets känslor och funderingar. Hur pratar man med barn mellan 3 och 6 år om separationen? – Innan man berättar om separationen är det bra att tänka ut hur man ska göra efter samtalet, säger Malin Bergström. Det är jättebra om man kan göra något tillsammans då, barnet och båda föräldrarna: något som man vet funkar. Eller så kanske man säger till barnet att: ”Nu kommer mamma att gå”, men att man då också har förberett något – kanske en sväng till favoritparken – som gör att barnet får hjälp att återgå till vardagen. Det är viktigt att man som förälder fortsätter att prata med barnet om den förändring man går igenom, poängterar hon. – Man behöver göra det som är allra mest smärtsamt, det vill säga ta fram bilderna i mobilen, säga att ”Ser du, förra året firade vi jul tillsammans allihop, men nu kommer du att fira jul här hos mig, och sedan, dagen efter, kommer du att fira jul hos pappa”. Sådant är väldigt smärtsamt, men barnet behöver den hjälpen för att få ihop sin historia. Att få ihop ”sin historia” är något som vi alla behöver göra för att må bra. – Vi som är vuxna har oftast en förmåga att ha perspektiv på saker och ting, bortsett från i akuta kriser – och det är det som gör att vi mår så jäkla dåligt i kriser: vi tappar den här historien om oss själva. Men efter krisen ägnar vi ganska mycket tid åt att få ihop våra historier, bland annat med hjälp av samtal med andra. Vikten av att få ihop historien om sig själv är giltig även för barn. – Det är en del av barnets identitetsbyggande, och det är viktigt att vi hjälper barnet med det. Mycket handlar om att barnet inte ska behöva bära sina tankar själv utan att det får hjälp med det av vuxna – för att istället kunna koncentrera sig på att leka, utvecklas och tränas i sociala relationer med andra barn. Genom att prata med barn om svåra saker lyfter man det svåra från deras axlar. Det är viktigt. Om barnet inte vill prata? – Jag tror att man ändå ska krafsa lite i såret i så fall. Att man gör sina försök, visar att ”jag finns här”. Man kan kan lägga det utanför barnet, göra det till en saga om hur det var förut när alla bodde tillsammans, kanske berätta om hur det är nu när lilla kaninen bor på två ställen, är ledsen ibland och saknar någon men sedan blir glad och leker. Eller man kan prata om sig själv, säga: ”Nu kommer jag inte att gå på ditt luciatåg för pappa ska gå, och det blir så stelt om vi går båda två. Jag tycker att det är jättetråkigt, men du och jag kan baka pepparkakor efteråt” . Man behöver hitta sätt att prata om det – utan att lägga sina vuxenproblem på barnet, det är också viktigt. Om den ena föräldern försvinner för barnet i och med separationen? – Då ligger det mycket på den förälder som är kvar att prata om det, och det är jäkligt tungt. Man kan ju själv vara väldigt ledsen och besviken, men man måste prata om det med barnet ändå – inte baktala, men det får inte bli tyst runt barnet. Barn behöver förstå, på sin nivå, varför de inte träffar den andra föräldern. De behöver bland annat förstå det för att inte få fantasier om att det är på grund av dem som det har blivit så. – Men man måste utgå från vad som är viktigt för barnet att förstå. Man ska inte berätta bara för att det känns skönt för en själv att berätta. Att berätta ärligt, även om vad man själv känner, är svårt. Det kan kännas som att man måste vara lojal mot den andra föräldern. – Men om barnet far illa av hur någon beter sig tycker jag att man främst ska vara lojal med barnet, säger Malin Bergström. Finns det annat som är viktigt att tänka på? – Ja, att det kan vara bra att pröva sig fram när det gäller hur barnet ska bo. Ofta är det mycket praktiska omständigheter som avgör. Kanske behöver man ta hänsyn till syskon, jobb eller andra åtaganden, men det är ändå bra att pröva sig fram. En del barn mår bäst av att byta boende ofta, för andra blir det mindre hattigt att bo hela veckor hos en och samma förälder, så det är bra att vara öppen för att pröva olika modeller. När man funderar på barnets boende handlar mycket också om hur det har sett ut tidigare. – Om man har haft en uppdelning där mest den ena föräldern har varit föräldraledig och skolat in i förskolan, och den andra har varit mycket mindre engagerad, behöver barnets trygghet etableras upp även med den andra föräldern. – Och det kan vara bra, ur barnets perspektiv. Det kan leda till kompromisser, även om det ibland blir jäkligt bråkiga kompromisser. I den processen brukar ofta den ena föräldern gasa och den andra bromsa, är Malin Bergströms erfarenhet. Den som inte är van vid att, till exempel, ta hand om barnet på nätterna måste få göra det för att lära sig, poängterar Malin Bergström. Om den andra föräldern är orolig för hur det ska gå har hon ett tips: – Be den andra föräldern att skicka bilder! Om jag som förälder är jätteorolig för att släppa mitt barn till min medförälder som inte har tagit hand om barnet så mycket, kan medföräldern messa mig bilder där jag ser att barnet sover lugnt eller äter glatt. Det kan betyda jättemycket att få se sådant. Ibland reagerar barnet starkt vid övergången mellan föräldrarna. Då tycker inte Malin Bergström att man i första hand ska börja justera i schemat över hur länge barnet ska bo på hos varje förälder. – Man ska hellre se till att man skapar trygghet och rutiner vid överlämningarna mellan föräldrarna. Överlämningen kanske till exempel kan ske utan stress via förskolan, att den förälder som barnet flyttar ifrån lämnar och att den förälder som barnet ska flytta till hämtar, eller i samband med att barnet har lekt hos kompisar. – Det är också bra att se till att ha en lugn första kväll hos den förälder barnet kommer till, utan sociala åtaganden. För en del barn är det en bra hjälp att via Facetime eller Skype få ha digital kontakt med den förälder som barnet inte bor hos för stunden. Barn 7-12 år  För barn mellan 7 och 12 år kan det ha stor betydelse att vid en skilsmässa få behålla sådant som är viktigt i deras liv. När föräldrarna skiljer sig, vad behöver barn som är 7–12 år? – I den här åldern är barn fortfarande väldigt beroende av sina familjer, säger Malin Bergström. Jämfört med föräldrar i andra länder har svenska föräldrar stor insikt i vikten av att till exempel försöka ordna det så att man som föräldrar bor hyfsat nära varandra, berättar hon. – Och det är bra, för när vi ska separera är det ut barnets perspektiv väldigt viktigt hur det blir med sådant som skola och kompisar. Det kommer att uppstå många frågor kring hur barnet ska kunna vara med sina kompisar, komma till sin träning och så vidare. Sådant behöver man tänka igenom som förälder, så att barnen kan behålla det som är viktigt för dem i deras liv. Att man som förälder orkar hjälpa barnet med logistiken kring det spelar stor roll. På ett generellt plan kan man förvänta sig mer reaktioner hos barn i den här åldern, säger Malin Bergström. – Nu har familjen en annan betydelse för barnet än tidigare, men hur barnet reagerar kan vara olika. För en del kan det vara en lättnad att föräldrarna ska skilja sig. För andra kan det kännas som om en epok går i graven, och det kan barnet sörja. Med lite större barn kan man nästan räkna med att få frågor som är jobbiga på ett annat sätt än de frågor man kan få från yngre barn. – Man kan få frågor som: ”Vems fel var det?” ”Har mamma träffat en annan?” Som förälder kan man känna: ”Ska jag svara på det här eller inte?”eller ” Ska jag lägga band på mig för att inte visa barnen hur besviken jag är över min partner har träffat en annan?” – och man skiljer sig ju faktiskt inte på grund av att någon har träffat en annan, man skiljer sig på grund av vad som hände i relationen innan dess, vad som föregick att en av oss träffade en annan. Ibland kan barn i den här åldern, särskilt i den övre delen av åldersspannet, vända sig mot en förälder. – Barnet kanske bestämmer sig för att ”det här är mammas fel”, att det är mamman som är skurken. I så fall är det viktigt att man som föräldrar säger att: ”Det här är vårt gemensamma beslut. Det kanske var mamma som ville, men vi bestämde båda två att göra så här”. – Det är väldigt viktigt att inte göra barnet till en del av vuxenrelationen utan att istället jobba på sin lojalitet med medföräldern; en lojalitet där man samtidigt är ärlig och ser saker ur barnets perspektiv – och det är något annat än att upprätthålla en fasad. Hur pratar man med barn 7-12 år om separationen? – Man behöver vara beredd på att barnet kommer att reagera, säger Malin Bergström. – Om barnet drar sig undan och kanske blir ledset eller argt: Håll dig nära även om du blir avvisad. Visa att du finns tillgänglig, fiska och krafsa lite i såret även om barnet inte vill. För barn i den här åldern är det en större risk att de lämnas mer åt sig själva; att man som förälder inte riktigt är nära och pratar med dem om förändringen. – Men det behöver man bita ihop och göra, på samma sätt som man behöver göra det med de yngre. Man behöver också lyssna på sitt barn, betonar Malin Bergström. – Och att lyssna på barn är något helt annat än att låta barn bära ansvar för sina liv. Det ska de inte göra. Men de har rätt att vara delaktiga och att bli lyssnade till i hur de vill ha det, och de har rätt till att deras åsikter får vara med och påverka de beslut som tas. Föräldrar bestämmer, men om man som förälder inte tar hänsyn till vad barnet tycker behöver man förklara varför man inte har gjort det, säger Malin Bergström. – Man ska inte låtsas som om man inte hörde utan faktiskt se till att ha argument för varför man inte gör som barnet vill – och det gäller även yngre barn som själva vill påverka hur de ska bo. Finns det annat som är viktigt att tänka på? – Ja, nu är det ännu mer relevant än tidigare att fejstajma och skajpa. För barnet kan det underlätta otroligt mycket att kunna säga god natt varje kväll även till den förälder man inte bor hos just då, säger Malin Bergström. För föräldrarna är skajpandet eller fejstajmandet kanske inte alltid enbart positivt. – Det kan kännas jäkligt rörigt om ens medförälder hör av sig till barnet hela tiden, och om barnet kanske dessutom ständigt vänder sig till den andra föräldern i första hand. Det bästa är därför om man kan komma överens om hur sådant ska hanteras. Det blir inte bra för barnet annars. Ibland har man en medförälder som av någon anledning inte funkar i sitt föräldraskap. – Medföräldern kanske är allmänt opålitlig eller förmår inte att ha ett barnperspektiv. I så fall är det en jäkla utmaning att bekräfta barnet i det, men man måste. Om man låtsas som om det regnar gör man barnet en otjänst. Då är det bättre att säga till exempel: ”Mamma har väldigt jobbigt med att hålla överenskommelser: Hon vill träffa er, men så dyker hon inte upp” – och gärna lägga till: ”Och det gör både dig och mig oroliga och ledsna. Vill du att vi ska hitta på något tillsammans, så att det känns mindre jobbigt?” eller något liknande. Tonåring Föräldrar till tonåringar behöver, även efter en separation, skapa som ett gemensamt ”skyddsnät” kring tonåringen, tycker psykolog Malin Bergström. Om föräldrarna separerar, vad behöver tonåringar? – Tonåringar håller ju på med en hel del riskbeteenden, säger Malin Bergström. De överskrider gränser åt alla håll, så det är väldig bra om tonåringen kan fortsätta ha ett slags skyddsnät kring sig även när föräldrarna har separerat – ett skyddsnät som föräldrarna tillsammans kan hålla runt tonåringen. I och med att föräldrarna separerar kan tonåringar passa på att glida genom hålen i det där skyddsnätet, har man sett i studier. – Därför krävs det ett samarbete mellan föräldrarna kring det här – ramar och kramar, som man ibland brukar säga. Eller kärlek och gränser. Vi som är föräldrar kan ibland uppfatta tonåringar som äldre än de är. – Men vi ska komma ihåg att inte heller en tonåring är färdigutvecklad, att även en tonåring har behov av vuxenstöd, och att det inte bara är hos mindre barn som man som förälder behöver fånga upp tankar och känslor. Malin Bergström har ett tips: Att man som tonårsförälder flyttar sig närmare tonåringen: – Erbjud dig att skjutsa. Gör efterrätt en vardagskväll, gärna tillsammans med tonåringen om det är möjligt. Om barnet är riktigt grinigt: Ställ dig utanför den låsta dörren och prata. Och hjälp tonåringen att flytta till den andra föräldern när det är dags: skjutsa eller åk med på bussen, visa att ”Jag hjälper dig om du behöver det, jag prata med någon i skolan om det är svårt att koncentrera sig”. Det är det som är kärlek. – Och glöm inte att också se till att det finns logistik kring sådant som datorladdare, idrottsutrustningar, läger som tonåringen kanske ska på … Hjälp till med det, för det är sådant som tonårshjärnor inte klarar av. Det kan hända att föräldrarnas separation inte ser ut att betyda någonting för tonåringen – kanske för att hen är så upptagen med andra saker, eller/och för att vi föräldrar löser allt så smidigt. Men tonåringar kan också få starka reaktioner, ibland väldigt starka. – Ofta kan man faktiskt nästan räkna med att det blir problem, säger Malin Bergström. Det kan bli problem i skolan, sömnstrul, koncentrationsproblem eller humörsvängningar – och i så fall är det jätteviktigt att inte tänka att: ”Det här hör till åldern” eller att :”Ja ja, det är normalt att tonåringar har aggressionsutbrott”. För tonåringar kan föräldrarnas separation innebära en mycket större omställning än den gör för mindre barn. – För tonåringen kan det också vara äckligt att tänka på sin förälder med en ny partner, äckligt att se en förälder piffa till sig och börja köpa motorcyklar eller klackskor och försöka verka attraktiv. I tonåren kan man räkna med en högre grad av obehagliga frågor som man behöver förbereda sig att svara på, säger Malin Bergström. – Man får också räkna med att tonåringen själv kommer att ha känslor och kanske reagera genom att storma mot en åt olika håll. Det gör lojaliteten mellan föräldrarna viktigare än någonsin. Det är väsentligt att man är ett föräldrateam, att man är två som backar varandra och jobbar på tilliten till varandra. Finns det annat som är viktigt att tänka på? – Jag tycker att man som förälder ska tänka: ”Det här kan leda till en riktig kris för mitt barn. Jag har varit otrogen och orsakat skilsmässa, det kommer att fresta på just nu – men det här tar vi oss igenom”, säger Malin Bergström. En av föräldraskapets viktigaste uppgifter är att hantera svårigheter och sedan komma igen, menar hon. – Det är inte kul medan det pågår, innan man har nått fram dit man ska. Men vi föräldrar ska ge barn hopp. Och tonåringar har kort livserfarenhet jämfört med oss vuxna. De behöver få höra att ”Just nu vet vi inte, men det kommer att ordna sig. Vi kommer att komma ut på andra sidan och jag och pappa kommer att visa att det är okej”. Även om man inte känner sig kapabel till det behöver man säga det , för det är vårt ansvar som vuxna att ordna upp sådant. Det brukar också vara bra att ha ett öppet hem där kompisar är välkomna, enligt Malin Bergströms erfarenhet. – Det underlättar om jag som förälder lär mig kompisarnas namn, kanske till och med lär känna kompisarnas föräldrar, och på det viset kan vara en förälder i tonåringens vardag. Läs mer: Så påverkas din ekonomi om du skiljer dig Skilsmässor och barn År 2018 var 64 000 barn i Sverige med om att deras föräldrar separerade, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). De 64 000 barn som var med om en separation motsvarar 3,7 procent av de barn under 18 år som vid årets början bodde tillsammans med två föräldrar. Andelen barn som var med om en separation var lägst bland barn under 1 år (3,1 procent). Andelen barn som var med om en separation var högst bland 3-åringar och 5-åringar (4,2 procent). Det är vanligare att barn som bor tillsammans med en ursprunglig förälder och en styvförälder är med om en separation (11,4 procent) än att barn som bor tillsammans med båda sina ursprungliga föräldrar är det (3,0 procent). Källa: SCB Den här artikeln publicerades först i Vi föräldrar. ", "article_category": "other"}
{"id": 25742, "headline": "Tuff omställning för Christian Olsson", "summary": "Idrotten var hans enda dröm, så när karriären tog slut uppstod ett tomrum. I dag jobbar den tidigare trestegshopparen Christian Olsson för att andra idrottare inte ska gå i samma fälla.", "article": "OS i Aten 2004. Christian Olsson tar sats i trestegsfinalen. Han är i fin form, allt går hans väg och han känner att han kan hoppa nästan hur långt som helst. Därför lägger han extra krut i uthoppet. Det skulle han inte ha gjort. – Jag tog i för kung och fosterland. I mitt första steg hoppade jag två fot längre än jag brukade och då small det till. Han kunde ändå tävla vidare och tog med sig både en guldmedalj och ett svenskt utomhusrekord på 17,79 hem, ett rekord som fortfarande står sig. Men skadan gjorde sig påmind efter säsongen då han fick sämre rörlighet i fotleden. Skadorna avlöste varandra under de följande åren och 2012 bestämde sig Christian Olsson för att sluta tävla. På ett sätt var beslutet enkelt. – Min fot sa stopp efter sju operationer. Jag tog beslutet inom 48 timmar efter att jag inte längre kunde utföra nödvändiga moment på träningen. Nu hade han en svår omställning framför sig. Vad skulle han ägna sig åt? Vad kunde han? – Jag hade aldrig haft någon andra dröm utan drivits av mina idrottsliga drömmar. Det gick ju bra. Jag lurade mig själv att allt annat låg så långt in i framtiden att jag inte behövde tänka på det. Det var rätt tufft för mig att gå vidare. I dag arbetar han halvtid som manager för andra elitidrottare, bland andra simmaren Sarah Sjöström som han är huvudansvarig för. Christian sköter allt som inte gäller ren tävling och träning, som till exempel mediekontakter, sponsring och kontraktsfrågor. – Jag försöker få de yngre att inte gå i samma fällor som jag gjorde. Jag lät till exempel min manager ta hand om alla kontakter. Hade jag varit mer aktiv så skulle jag ha haft ett bättre kontaktnät. Christian Olsson försöker få sina unga idrottare att tänka åtminstone lite på framtiden. Alla kommer inte att kunna försörja sig på det de tjänat under karriären, så det kan vara klokt att till exempel studera på deltid. Hade han inte själv satsat på friidrotten skulle han säkert ha studerat vidare. Han gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och gillade matematik och fysik. Ett tag drömde han om att bli astronom. – Det är väl inte aktuellt längre, säger han med ett skratt. Men det är aldrig för sent att börja med något nytt. Jag kan tänka mig att läsa juridik eller ekonomi. Jag är ju intresserad av affärer och skulle gärna sätta mig djupare in i det. Vid sidan av arbetet med att stötta unga idrottare jobbar han med sitt eget varumärke, bland annat som föreläsare. Annat är på gång, men det är ännu hemligt. – Jag lägger mycket tid på mina barn, det är det bästa jag kan göra. De är bara barn en gång; när de blir äldre vill de nog hellre umgås med jämnåriga. Sin fru Gordana träffade han redan på gymnasiet då de var tillsammans en period. Efter några år fann de varandra på nytt och nu har de hållit ihop i 18 år. Gordana är larmoperatör på SOS Alarm och Christian kan beundra hur hon klarar av att höra om så mycket elände. – Hon har ju tystnadsplikt så jag får inga detaljer. Men hon får hantera mycket från den mörka sidan av samhället. Jag hade aldrig klarat det. Christian Olsson tycker att han är på en bra plats i livet, både åldersmässigt och i övrigt. Någon 40-årskris känner han inte av. – Näe, jag har inte beställt någon cabriolet än, ha ha. Som den bilfantast han ändå är drömde han förr om en Porsche. Men vem skulle han ta med sig i en bil med bara två säten? Nej, numera tittar han hellre på familjebilar. En annan sak han gärna tittar på är sport på tv. Amerikansk fotboll, vintersport, ishockey – Christian Olsson är allätare i det avseendet. Om du ska lyfta fram en höjdpunkt ur din egen idrottskarriär? – Det är ju speciellt när man slår igenom. För mig var det på Kreta 2001. Christian Olsson kom från anonymiteten och hoppade sig in i världseliten med sina 17,49, då också nytt svenskt rekord. – Jag blev plötsligt tvåa på listan över världsårsbästa. Men det var först dagen därpå när jag klev av flyget i Sverige som jag fattade hur stort det blivit. Telefonen ringde oavbrutet. Vad säger du till dina barn om de vill bli elitidrottare? – Kör på. Det är så mycket mera än det idrottsliga. Man uppfostras, och det finns en enorm gemenskap i idrotten. Christian Olsson Gratuleras till: Fyller 40 år den 25 januari 2020. Gör: Idrottslig manager åt bland andra simmaren Sarah Sjöström. Bor: Lindome söder om Göteborg. Familj: Gift med Gordana, barnen Elliot, 9 år, och Celine, 5 år. Några meriter: Slog igenom internationellt 2001 då han bland annat kom tvåa i VM i Edmonton. Vann ett VM-guld 2003 i Paris och ett OS-guld i Aten 2004. Så firar han födelsedagen: ”Kanske ett kalas. Eller så flyr vi bara. Inget är planerat.” Om att bo i Monaco: ”Vi flyttade dit 2002. Det var som att leva i en bubbla. Jag ville att mina barn skulle kunna gå till kompisar och spela boll som jag hade gjort. Så vi flyttade hem igen 2011.” ", "article_category": "other"}
{"id": 25765, "headline": "”Föräldrar måste ta ansvar för sina barn”", "summary": "INSÄNDARE. Föräldrar måste ta ansvar för sina barn. Vissa barn som inte får rätt uppfostran kan välja att strunta i regler och samhällets normer, skriver Jens Glaveby.", "article": "Alla föräldrar har ett ansvar för sina barns uppfostran. Alla föräldrar måste ge sina barn grundläggande kunskap om samhällets värderingar, regler och normer. Det finns tyvärr alltför många som inte tar sitt föräldraansvar på allvar. Förskola, skola, idrottsföreningar eller andra organisationer utanför hemmet kan inte ensamma svara för barnens grundläggande värderingar. Inte heller kan skolan kompensera för bristande uppfostran från föräldrar. Uppfostran hemma och utanför hemmet blir bara effektiv och funktionell om båda dessa fungerar och samverkar. I dag fungerar exempelvis våra skolor överlag bra. Alla elever får i stort samma möjligheter i skolan. Men de elever som inte fått något stöd eller bra uppfostran hemma kan tyvärr inte fullt ut tillgodogöra sig skolans utbud. Följden blir att ett antal elever väljer att strunta i regler och samhällets normer. Detta kan leda till kriminalitet och ett liv utan egentliga möjligheter. Föräldrar ska och måste stå till svars för vad som sker och händer med sina barn. 22 januari 2020 kl 12 Insändare Jens Glaveby: ”Föräldrar måste ta ansvar för sina barn” Svar Johanna Sandberg: ”Alla måste ta ansvar för våra barn” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25766, "headline": "”Katten var ensam om att ta ett sista farväl”", "summary": "INSÄNDARE. Katten som släpptes in på begravningen var den enda som kom för att ta farväl av den ensamme mannen som älskade djur. När jag begraver en ensam människa brukar jag anstränga mig lite extra. Den här gången fick jag hjälp med det, skriver prästen Katarina Wolf.", "article": "För några år sedan begravde jag en man som saknade anhöriga och vänner. Det enda jag visste om mannen var att han älskade djur. Personalen på boendet berättade att på väggarna i hans rum fanns bilder på djur. Tiden kom för begravningen. Jag, organisten, begravningsentreprenören och kistan med den döde var på plats. Ingen annan. Begravningsentreprenören sade: ”Jag går ut och kollar så att det inte sitter någon okänd släkting där ute.” Hon kom tillbaka och sade: ”Vi har en gäst ...”. På bänken utanför kapellet satt en katt. Jag och begravningsentreprenören såg på varandra och på den fyrbenta gästen. ”Ska vi?” Vi öppnade de ståtliga portarna till kapellet och katten vandrade in och la sig under altaret. Vi började begravningsgudstjänsten. När jag höll mitt griftetal (som handlade om djurens betydelse) hoppade katten upp på katafalken och gick långsamt runt kistan. Så sjöng vi den andra av de två psalmerna. Då promenerade katten till organisten Birgitta. Efter psalmen lade den sig på bänken framför begravningsentreprenören som tog fotot. När begravningen var slut öppnade vi kapellets portar och katten tågade ut till tonerna av den avslutande orgelmusiken. När jag begraver en ensam människa brukar jag anstränga mig lite extra. Den här gången fick jag hjälp med det. Läs mer: Mannen som låg död i tre år har begravts 22 januari 2020 kl 15 Insändare ”Katten var ensam om att ta ett sista farväl” Svar Bo Törnström: ”Katten Ville var ett ljus för sörjande” Christina Lindhagen: ”Katten Ville följde med i husköpet” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25776, "headline": "”Regeringsnej till EU-direktiv gör Säpos arbete svårare”", "summary": "DN DEBATT 22/1. Ett nytt EU-direktiv gör det möjligt för polisen att få tillgång till information från meddelandetjänster i appar och sociala medier. Men regeringen förbereder nu ett förslag som undantar dessa meddelandetjänster från lagringsskyldighet i Sverige. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för svensk brottsbekämpning, skriver säkerhetpolischefen Klas Friberg.", "article": "Ett nytt EU-direktiv ger medlemsstaterna möjlighet att låta brottsbekämpande myndigheter få tillgång till information från meddelandetjänster i appar och sociala medier. Men ett förslag som bereds i Regeringskansliet innebär att Sverige nu avstår från den möjligheten. Konsekvensen blir att svenska brottsbekämpande myndigheter kommer att sakna viktiga och moderna verktyg för att hantera terroristbrott, spioneri och annan allvarlig brottslighet. Regeringen måste nu skyndsamt utreda frågan. Trafik- och lokaliseringsuppgifter har med tiden blivit ett allt viktigare verktyg i brottsbekämpningen. Dessa uppgifter är ofta den första och enda ingången i ärenden som rör terrorism, spioneri och andra grova brott. I många fall är uppgifterna också helt avgörande för att utredningarna ska nå det stadium där andra insatser kan sättas in. Men de senaste åren har brottsbekämpningen tappat mark i förhållande till brottsligheten. Samtidigt som teknikutvecklingen gått framåt har lagstiftningen släpat efter. Möjligheterna att ta reda på vem som har varit i kontakt med vem, när detta skett och var är i dag kraftigt begränsade. En orsak är att flera av operatörerna i Sverige har minskat och i vissa fall helt stoppat lagringen av trafik- och lokaliseringsuppgifter till följd av en dom i EU-domstolen i december 2016. Den 1 oktober 2019 infördes nya regler om datalagring i Sverige. Regleringen innebär en fortsatt begränsning av datalagringen och har lett till att de brottsbekämpande myndigheternas förmåga att förebygga, förhindra och utreda brott är fortsatt försämrad jämfört med tidigare. I sammanhanget bör sägas att datalagring inte handlar om att spara innehållet i kommunikationen. Det handlar om att kunna se vilka individer som har kommunicerat med varandra samt när och var det skedde, vid de tillfällen det finns misstankar om allvarlig brottslighet. En annan orsak till att brottsbekämpningen tappat mark i förhållande till brottsligheten är att alltmer kommunikation sker via krypterade meddelandetjänster i appar och sociala medier. I princip i varje ärende som Säkerhetspolisen hanterar sker kommunikationen mellan de inblandade på detta sätt. Facebook Messenger, Whatsapp och Snapchat är exempel på appar som dagligen har miljarder användare världen över. Och till skillnad från operatörer för traditionella kommunikationstjänster har företagen bakom sociala medier i dagsläget ingen skyldighet att lagra trafik- och lokaliseringsuppgifter eller lämna ut uppgifter om kommunikationen. Att inte få tillgång till dessa uppgifter har redan fått allvarliga konsekvenser för Säkerhetspolisens arbete. Det har blivit svårare för oss att upptäcka och förhindra terroristbrott. Även kontakterna med andra länder blir lidande, eftersom vi inte kan bistå med att hitta svenska kopplingar till internationell terrorism. Det har också fått konsekvenser när det gäller att utreda främmande makts illegala verksamhet mot Sverige, spioner kan alltså få lättare att verka på svensk mark och vi får svårare att spåra dataintrång mot svenska skyddsvärda verksamheter. Ett exempel från Säkerhetspolisens verksamhet: Säkerhetspolisen hanterar i sitt underrättelseflöde information om att en aktör har planerat ett attentat tillsammans med en person bosatt i annat europeiskt land. Eftersom de kommunicerar via meddelandetjänster i appar och sociala medier kan vi inte ens bevisa att de båda har haft kontakt. Samtidigt finns en lösning på en del av problematiken. Ett EU-direktiv som bland annat innebär att medlemsstaterna kan införa en reglering som medför att meddelandetjänster i sociala medier ges samma skyldigheter att bistå brottsbekämpande myndigheter som traditionella operatörer. Men i ett förslag som bereds i Regeringskansliet undantas sådana meddelandetjänster från lagringsskyldighet i Sverige. Detta samtidigt som teknikutvecklingen fortsätter att gå framåt, en utveckling som brottslingarna självklart använder. Säkerhetspolisen anser att förslaget kommer att få allvarliga konsekvenser för svensk brottsbekämpning. Regeringen måste därför skyndsamt utreda och införa lagringsskyldighet. Det går inte att mäta hur utvecklingen av den grova kriminaliteten och den brottslighet som riktar sig mot Sveriges säkerhet har påverkats av att brottsbekämpningen under flera år fått försämrade möjligheter. Teknikutvecklingen har medfört att viktiga verktyg som samhället under lång tid bedömt att brottsbekämpande myndigheter behöver ha tillgång till, blivit mer eller mindre verkningslösa. Samtidigt som brottsbekämpningen har förlorat viktiga verktyg så har extremistmiljöerna vuxit, underrättelsehotet ökat och andra grova brott har blivit fler. Genom att möjliggöra för de brottsbekämpande myndigheterna att vid misstankar om allvarliga brott inhämta uppgifter om vem som har kommunicerat med vem via meddelandetjänster i appar och sociala medier, skulle en del av den brottsbekämpande förmågan som gått förlorad under senare år kunna återfås. En möjlighet som det nu föreslås att Sverige skjuter på framtiden. För brottsbekämpningen i Sverige är detta mycket allvarligt. Vi har här en möjlighet att återta delar av det försprång som tekniken gett brottsligheten, men får alltså inte den möjligheten. Detta måste åtgärdas. Säkerhetspolisen anser att det även i svensk lagstiftning snarast behöver införas ett sådant lagringskrav. Meddelandetjänster i sociala medier bör omfattas av samma skyldigheter som traditionella operatörer. I april i år föreslås en ny lag om hemlig dataavläsning träda i kraft. Det är bra, men den lagen löser inte problematiken som vi här beskriver. Dessutom riskerar effekterna av lagen att reduceras om det förslag som nu bereds blir verklighet. Säkerhetspolisen arbetar varje dag för ett säkrare Sverige. Samtidigt står vi inför en verklighet där den grova brottsligheten ständigt bryter ny mark, extremistmiljöerna är större än någon gång tidigare och underrättelsehotet mot Sverige fortsätter att öka. För Sveriges säkerhet är det avgörande att lagstiftningen anpassas efter såväl samhällsutvecklingen som den tekniska utvecklingen. Nya lagar • EU:s direktiv 2018/1972 Genom direktivet inrättas ett ramverk för bland annat elektroniska kommunikationsnät och tjänster. En nyhet är att definitionen av elektroniska kommunikationstjänster utvidgas till att även omfatta nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, exempelvis meddelandetjänster i appar eller tjänster knutna till sociala medier. Det ska vara implementerat i svensk lagstiftning senast den 21 december 2020. • Datalagringslagen oktober 2019 Trädde i kraft den 1 oktober 2019 och innebär att teleoperatörer är skyldiga att lagra uppgifter om elektronisk kommunikation i mellan två och tio månader. Syftet är att ge brottsbekämpande myndigheter tillgång till uppgifterna vid allvarlig brottslighet. Innehållet i kommunikationen omfattas inte av datalagringskyldigheten. Det handlar i stället om att kunna se vilka som har kommunicerat samt när och var det skedde. • Förslag om hemlig dataavläsning Regeringen föreslår i en proposition den 11 december 2019 att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att använda ett nytt hemligt tvångsmedel vid misstankar om allvarlig brottslighet, hemlig dataavläsning. Syftet är att skapa större möjligheter för brottsbekämpningen att komma åt elektroniska uppgifter som i dag är krypterade. Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2020. Källa: Säkerhetspolisen  22 januari 2020 Debattartikel Klas Friberg, säkerhetspolischef: ”Regeringsnej till EU-direktiv gör Säpos arbete svårare” ", "article_category": "other"}
{"id": 25782, "headline": "”Bra att SVT ger en annan bild av Clark Olofsson”", "summary": "INSÄNDARE. Det är bra att Sveriges Television (SVT) ger en annan bild av bankrånaren Clark Olofsson. Den kritiserade dokumentär som visades nyligen visar en alkoholiserad föredetting som svikit sina barn gång på gång, skriver Love Bergström.", "article": "För ett par veckor sedan visade SVT en dokumentär om landets kanske mest omskrivne kåkfarare, Clark Olofsson. Han har genom bankrån, knarklangning och inte minst som en av huvudpersonerna i Norrmalmstorgsdramat gjort djupa avtryck. Dokumentären fokuserar på den nyligen frigivne Clark som på ålderns höst försöker blicka framåt trots ett liv bakom lås och bom. En rad krönikörer – däribland Expressens Fredrik Sjöshult, DN:s Johan Croneman och Janne Josefsson – sågar filmen jäms med fotknölarna. De använder ord som ”idolporträtt”, ”motbjudande” och frågar sig hur ansvariga på SVT tänkte när de beslutade att sända den. Jag undrar om vi sett samma film. Där dessa herrar ser ett porträtt om en godhjärtad Robin Hood-karaktär som får framställa sig själv i god dager utan motfrågor ser jag en sorglig åldring som i sitt sökande efter frihet kan se tillbaka på ett liv i finkan. En alkoholiserad föredetting med magproblem som bor i sin bil och som svikit sina barn gång på gång. En journalists uppgift är väl att försöka ge en hyfsat rättvis bild av verkligheten? Att ställa sig på brottsoffrens sida är absolut inget måste för att utföra denna uppgift. Filmen ger en annan bild av denne man som mer än någon annan prytt kvällstidningarnas löpsedlar genom åren. 22 januari 2020 kl 14 Insändare Love Bergström: ”Bra att SVT ger en annan bild av Clark Olofsson” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25784, "headline": "”Kärnkraftens avfallsfråga måste lösas”", "summary": "INSÄNDARE. Kärnkraftens avfallsfråga måste lösas. Vi kan inte fortsätta producera radioaktivt avfall och låtsas som om det inte finns, skriver Ewa Ekstrand.", "article": "I snart 50 år har vi haft kärnkraft i Sverige. Vi har ännu inte lyckats slutförvara något av det radioaktiva avfallet. Nu hävdar Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna på fullt allvar att kärnkraft ska ha en fortsatt roll i svensk energiförsörjning. Ett absolut minimikrav för att diskutera fortsatt kärnkraft är väl ändå att vi har löst avfallsfrågan. Vi kan inte fortsätta producera radioaktivt avfall och låtsas som om det inte finns. 21 januari 2020 kl 13 Insändare Ewa Ekstrand: ”Avfallsfrågan måste lösas” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25786, "headline": "”Vindkraft och solkraft bättre än kärnkraft”", "summary": "INSÄNDARE. Vindkraft och solkraft är bättre än kärnkraft för att skapa en fossilfri framtid. En kombination av vindkraft, vattenkraft och solkraft kan garantera en trygg och säker elförsörjning i Sverige, skriver Peter Fritzson, professor emeritus i teknisk fysik.", "article": "Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna försöker slå i svenska folket att man kan driva gamla kärnkraftverk som Ringhals 1 och 2 hur länge som helst. Men alla tekniska system har begränsad livslängd. Vattenfall har av ekonomiska skäl beslutat att lägga ner de minsta och äldsta Ringhalsreaktorerna. Vattenfalls vd hävdar bestämt att det saknas förutsättningar att driva dem vidare. Om Ringhalsreaktorerna ändå skulle få fortsätta som SD med flera vill skulle vi behöva subventionera kärnkraften ännu mer (den är redan starkt subventionerad eftersom staten bland annat står för försäkringskostnaden). Bland annat måste miljardbelopp av säkerhetsskäl investeras i separata nödkylsystem och en ny bottenplåt för att ersätta den gamla som är rostig. Detta skulle innebära ett gigantiskt slöseri med skattemedel och ta åratal av ombyggnader. Även ny kärnkraft är mycket dyr. Vid det nya finska kärnkraftverk som håller på att byggas, redan drygt tio år försenat, kommer elen att kosta närmare 2 kronor per kilowattimme (kWh). Det kan jämföras med moderna vindkraftsanläggningar som Vattenfall planerar att satsa på som kan byggas för en produktionskostnad motsvarande cirka 30 öre per kWh. En rapport från Svenska kraftnät redovisar beräkningar av det svenska elsystemet som visar att en kombination av vindkraft, vattenkraft och solkraft kan garantera en trygg och säker elförsörjning i Sverige. Tvärtemot vad SD påstår är också utvecklingen i Tyskland positiv – den förnybara elkraften ökar och kolkraft samt kärnkraft minskar. I fjol blev förnybar energi större än kolkraft i Tyskland. Vindkraften ökar nu kraftigt även i Sverige i en takt motsvarande en halv kärnkraftreaktor per år och kan utan svårighet möta framtida behov. Fortsätt satsa på vindkraft och solkraft för en klimatsmart framtid! 21 februari 2019 kl 06 Insändare Peter Fritzson: ”Vindkraft och solkraft är bättre än kärnkraft” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25791, "headline": "”Det är investeringar - inte teknik - som saknas för energiomställningen”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 16/1. Att hävda att ”målet att göra Europa klimatneutralt till 2050 är orealistiskt” för att det saknas teknik är märkligt. Det är inte avsaknad av teknik som hindrar omställningen, utan att få fram nödvändiga investeringar i dessa tekniker, skriver Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem.", "article": "Lino Guzzella, Juergen Hambrecht och Lars G Josefsson (GHJ) skriver att EU:s radikala klimatplan ”European Green Deal” är en farlig utopi. De har rätt i att det är en stor utmaning för EU och världen att möta klimatmålen och att EU bör göra allt som går för att få med sig andra regioner som Kina och Indien i omställningen av energisystemen, inklusive att få till stånd en global prissättning av koldioxidutsläpp till exempel i form av ett minimipris på koldioxid. Men att som GHJ hävda att ”målet att göra Europa klimatneutralt till 2050 är orealistiskt” för att det saknas teknik är märkligt. Det är inte avsaknad av tekniker som hindrar omställningen, utan att få fram nödvändiga investeringar i dessa tekniker. Det är en mycket stor utmaning att uppnå klimatneutralitet till år 2050. Omställningen måste accelerera och detta kräver kraftfulla och tydliga styrmedel. Då kan man exempelvis ta till vara den stora potentialen att på ett effektivt sätt integrera vind- och solenergi i energisystemet, genom att skapa användarflexibilitet och lagra elen i form av andra energibärare såsom vätgas. Här kan EU gå före och utveckla tekniker och system som också kan tillämpas i andra länder, inte minst i Kina och Indien. Stora delar av energi- och industrisystemen kommer oavsett scenario behöva bytas ut till år 2050 och det finns inget som pekar på att ett system med stora mängder förnybar el från vind- och solkraft är dyrare än andra alternativ som skulle kunna leda till klimatneutralitet. Tvärtom sjunker kostnaden för dessa elproduktionsslag mycket snabbt. Att som GHJ utgå från att det skulle vara orealistiskt att möta utsläppsmål som är i linje med vad klimatvetenskapen visar, är knappast en bra strategi. Menar författarna att vi ska ge upp? Tvärtom bör vi vara tacksamma över att det inte är teknikerna som är begränsningen, utan den hittillsvarande politiken där styrmedel och andra ekonomiska satsningar hittills har varit för svaga. Man kan anta att det är precis detta som ”European Green Deal” avser komma till rätta med. Det pågår också betydande initiativ i flera industrier och i den finansiella sektorn för att styra om till gröna investeringar. Påståendet att ”det på lång sikt är en omöjlighet att skapa en utsläppsfri och tillförlitlig energiförsörjning till konkurrenskraftiga priser för alla elanvändare i Europa” är också märkligt. På lång sikt är det ganska självklart att detta kan åstadkommas. GHJ pekar på kärnkraft som en garant för att målen ska kunna mötas. Samtidigt skriver de att ”En konkurrenskraftig utsläppsfri elförsörjning innebär ett elpris på omkring 50 öre per kilowattimme”. Det går inte ihop. En av de få elproduktionstekniker som garanterat ger högre elproduktionskostnad än 50 öre per kilowattimme är ny kärnkraft. I en nyligen utkommen studie av MIT slår ett antal kärnkraftforskare – som samtliga får sägas vara mycket positiva till kärnkraft – fast att ny kärnkraft i Europa och USA dras med alldeles för höga kostnader och långa byggtider. Kanske menar GHJ att vi ska vänta och hoppas på att kostnaden för kärnkraften ska gå ned så att problemet kan lösas? Det verkar förvisso vettigt att satsa på forskning och utveckling av ny kärnkraftteknik, inte minst för att lösa avfallsfrågan, men det är inte troligt att en sådan strategi leder till att dess kostnader och den därtill hörande finansiella risken minskar inom överskådlig tid. Däremot kan det mycket väl komma att visa sig önskvärt att om cirka 20 år förlänga driftstiden för de (snart) återstående sex reaktorerna i Sverige, om det är ekonomiskt rimligt och reaktorerna fortfarande uppfyller säkerhetskraven. En klok klimatpolitik inom EU prissätter utsläpp av koldioxid tillräckligt högt så att nödvändiga investeringar genomförs, samt ger teknikstöd till tekniker som också resten av världen kan ta efter. Då kan EU och resten av världen gemensamt åstadkomma den nödvändiga klimatomställningen. 16 januari 2020 Debattartikel Lino Guzzella, forskare och tidigare rektor för ETH i Zurich, Juergen Hambrecht, ordförande för tyska BASF och Lars G Josefsson, tidigare vd för Vattenfall: ”EU:s klimatpolitik är blind för att mycket mer el krävs” Repliker Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem, Chalmers tekniska högskola: ”Det är investeringar - inte teknik - som saknas för energiomställningen” Fredrick Federley (C), Europaparlamentariker: ”Målet att göra EU klimatneutralt till 2050 är nödvändigt - inte populistiskt” ", "article_category": "other"}
{"id": 25794, "headline": "”Civilkurage måste uppmuntras mer”", "summary": "Jenny Burman hindrade en man från att ta sitt liv och startade podden ”Slumpens hjältar”. Nu har hon grundat Civilkuragebyrån för att sprida kunskap om hur viktigt det är att folk vågar säga ifrån och gripa in när det behövs.", "article": "Civilkurage. Del 4 En artikelserie om varför vissa vågar protestera mot övergrepp och orättvisor – eller gripa in när någon medmänniska råkar illa ut. Del 1: Zaida Cataláns mor och syster om känslorna efter mordet Del 2: Liten flicka misshandlades – hon var den enda som ingrep och Vad avgör om vi ingriper för att hjälpa andra? Del 3: ”När någon vågar protestera kan det få stora följder” När Jenny Burman en kväll för tio år sedan var på väg över Västerbron i Stockholm såg hon en man som klättrade upp på räcket på andra sidan. När hon korsat de fyra körbanorna satt mannen med fötterna ut mot vattnet. Jenny försökte så lugnt som möjligt förmå mannen att komma ned, vilket till slut lyckades. När polisen kom till platsen satt han lutad mot räcket. I en intervju för ett år sedan i DN berättade Jenny hur djupt den här händelsen påverkat henne. Hon talade också om den nystartade podden ”Slumpens hjältar”, där människor som gripit in på olika sätt för att rädda andra kommer till tals. Nu har Jenny dragit igång Civilkuragebyrån, som arbetar med att inspirera och bidra till kunskap så att fler människor vill och vågar och ingripa i olika situationer. En annan viktig del i arbetet är att upplysa om värdet av civilkurage. – Det är något som behöver integreras i allt arbete för mer trygghet och säkerhet, säger hon. Jenny Burman ser en risk för att ett hårdnande samhällsklimat påverkar viljan att gripa in för att rädda och skydda medmänniskor i vardagen. Hon menar att tillit är grundläggande för ett starkt civilkurage, både den tillit som finns mellan människor och den som vi har till våra samhällsinstitutioner. – I dag finns stora trender som är negativa för tilliten i samhället. Till exempel ökar de ekonomiska klyftorna vilket drar isär folk. Dessutom är sociala medier en primär nyhetskälla för många, där fake news och algoritmer styr vår verklighetsuppfattning och bidrar till polarisering. Jag kan känna en oro för hur civilkuraget utvecklas på sikt om tilliten minskar, säger Jenny. Hon påpekar att civilkurage traditionellt har en stark ställning i Sverige och bidrar till tryggheten i samhället. Folk är ofta villiga att hjälpa till och gripa in. Men hur säkerställer vi att civilkurage även i framtiden står sig starkt? – Den frågan kommer sällan, jag skulle vilja säga aldrig, upp i samhällsdebatten kring trygghet. Politiker från de flesta partierna talar om fler poliser, kameraövervakning och hårdare straff. Det är jättebra åtgärder, men är det verkligen lösningen på allt? – Enligt min mening behöver vi en nationell strategi för hur vi ska uppmuntra civilkurage framöver, vid sidan av det arbete som ideella organisationer redan gör i dag. I Jennys podd kommer flera vardagshjältar till tals. Där finns mannen som hjälpte en pappa och en liten flicka som var fastklämda efter en bilolycka. Liksom två tonårstjejer som lyckades rädda en berusad kille som ramlat ned på tunnelbanespåret. – En gemensam nämnare i alla berättelser är att de intervjuade som kunde ha vänt sig åt ett annat håll i stället har tagit ansvar och gripit in. Som kvinnan som avstyrde ett våldtäktsförsök genom att ge en av förövarna en rejäl spark mellan benen, säger Jenny Burman. Vid sidan av sin podcast Slumpens hjältar håller hon föreläsningar om civilkurage. För Jenny tog det en tid att återhämta sig efter den omskakande upplevelsen på Västerbron. – Jag vet inte hur det gick för mannen som jag försökte stötta den där dagen, men fortfarande funderar jag ibland på hur det gick för honom. När jag stod där på bron var mitt adrenalinpåslag enormt och jag var själv chockad. När Jenny började intervjua alla människor till podden gick rädslan och utsattheten som en röd tråd genom berättelserna. – Jag kunde känna igen mig i den känslan och i osäkerheten på att man gjort rätt. Dessutom är det svårt att få överblick över situationen man har varit med i, det blir som ett tunnelseende av adrenalinpåslaget. Enligt Jenny är det väldigt sällan personer som gripit in får något stöd i form av återkoppling på händelsen eller på sin insats. – Jämför bara med uppbackningen som personer får vid arbetsplatsolyckor, större olyckor eller nationella trauman. Vi borde utveckla stödet även för personer som till exempel räddat någon från att skadas i en olycka. I över tio år har Kristdemokraterna har drivit frågan om att det behövs en särskild civilkuragelag. Men Jenny Burman är tveksam eftersom utredningar har visat en sådan lagstiftning skulle få begränsad effekt, säger hon. – I stället behöver fler förstå att civilkurage bygger på det personliga ansvaret. Jag tror att politiker och myndigheter behöver uppmuntra och stötta personer som griper in för sina medmänniskor. Först då uppnår vi en verklig förändring. – Företag och organisationer borde också bli bättre på civilkurage. Strukturer för att anmäla oro eller säga ifrån på jobbet är något de flesta anställda vill ha. Jag tror att allt fler företag kommer att inse värdet av att ”civilkuragesäkra” sina arbetsplatser.  Lär dig ingripa! 1. Uppmärksamma din omgivning: Lägg undan telefonen och ta lurarna ur öronen. Om du märker något som inte verkar stå rätt till – våga gå fram, ta kontakt och ställ frågor. Visa att du bryr dig. 2. Om skarpt läge uppstår, gör en bedömning av situationen. Finns det risk för din egen säkerhet? Kan du i så fall ta hjälp av någon i din närhet eller är det bäst att larma polisen? Utsätt dig inte för onödig fara. 3. Börja konsumera civilkurage: Läs, lyssna och kolla klipp om människor som gör gott och som agerar. Ju mer vi pratar om civilkurage, desto mer ökar chansen att vi själva kommer att våga och vilja ingripa. 4. Gå en kurs i livräddning: Övning ger färdighet när det väl gäller. 5. Var medveten om åskådareffekten: Den innebär att ju större antal åskådare, desto mindre är sannolikheten att någon kommer att hjälpa. Däremot brukar civilkurage smitta, så om du vågar säga ifrån är det stor chans att andra hakar på. Källa: Jenny Burman  Jenny Burman Ålder: 43 år. Familj: Sambo och fyra barn. Bor: Söder i Stockholm. Bakgrund: Har arbetat länge med pr och kommunikation. Gör: Kommunkationskonsult som driver civlkuragefrågan. Driver dokumentärpodden ”Slumpens hjältar”, där personer som visat prov på civilkurage blir intervjuade. Finns på Itunes och Spotify. ", "article_category": "other"}
{"id": 25838, "headline": "”EU:s klimatpolitik är blind för att mycket mer el krävs”", "summary": "DN DEBATT 16/1. EU:s radikala klimatplan ”New green deal” är en farlig utopi. För att ersätta det fossila bränslet krävs ny teknik som kan ge oss mycket mer elektricitet. Och den som seriöst sätter sig in i realistiska scenarier inser att vi i Europa inte kommer att klara oss utan kärnkraftsenergi, skriver Lino Guzzella, Juergen Hambrecht och Lars G Josefsson.", "article": "På sin resa ”Jorden runt på 80 dagar” tar Phileas Fogg till radikala medel. För den sista etappen till Europa använder han en segelhjulångare – tyvärr ligger vinden fel och under resan tar kolet slut. Jules Verne låter sin romanfigur kasta allt som inte är absolut nödvändigt överbord, och han använder fartygets överbyggnad som bränsle. Fogg kommer fram med nöd och näppe, men av fartyget återstår bara ett vrak. Europas ”New green deal” riskerar att gå samma öde till mötes. EU vill att hela kontinenten ska uppnå klimatneutralitet till år 2050 och därmed genomgå en radikal omvandling på bara 30 år, en plan som kan förstöra EU:s konkurrenskraft och därmed grunden för vårt välstånd. Att Europa går sin egen energipolitiska väg är fatalt och kommer inte att hjälpa klimatet. Utan Kina, USA och Indien löser vi inte det globala problemet med jordens uppvärmning. Faktum är att klimatförändringen är ett av de mest komplexa globala problem som mänskligheten hittills har varit tvungen att lösa. Jordens snabbt växande befolkning har genom tekniska framsteg under de senaste 150 åren uppnått ett aldrig tidigare skådat välstånd. Detta på bekostnad av vår planet. Utvinningen av energi ur fossila bränslen för transporter, bostäder och industriell produktion har orsakat en enorm ökning av växthusgaser – en ond cirkel som måste brytas. Att bara avstå och spara kommer på långa vägar inte att räcka. Vi måste tänka om fundamentalt. Framför allt behövs ny teknik som gör det fossila bränslet överflödigt. En grundförutsättning är att vi framför allt behöver mer elektricitet, mycket mer elektricitet. Och försörjningen måste vara tillgänglig överallt, hela tiden. Det behövs för att elektrifiera industriella produktionsprocesser, för e-mobilitet, för värmepumpar, för produktionen av vätgas och inte minst för digitaliseringen självt. Internets elförbrukning orsakar redan lika mycket utsläpp som den globala flygtrafiken. Klimatproblemet kräver att elen kommer från utsläppsfria källor. Den tyska kemiindustrin har beräknat att för att bli klimatneutral kommer den att behöva mer än tio gånger så mycket elektricitet som i dag. Detta skulle motsvara lejonparten av den totala el som genereras från vind och sol i Tyskland. Politiken har hittills vägrat att acceptera denna realitet. Den tyska regeringen räknar med att elförbrukningen minskar fram till 2030. Men enligt de senaste beräkningarna från universitetet i Köln kommer den tyska bruttoelförbrukningen att öka med cirka 25 procent under denna tid. Liknande beräkningar görs av mindre länder; enligt Schweiz energistrategi kommer elförbrukningen att minska med 13 procent per person fram till 2035, trots att det är svårt att uppnå ytterligare effektiviseringsvinster. Italien, Spanien, Frankrike och många andra EU-länder planerar förvisso att bygga ut produktionen av förnybar energi i avsevärd utsträckning men detta kommer inte att tillgodose Europas behov. Utbyggnaden av landbaserad vindenergi har överskattats i hela Europa. En stor del av de nya vindanläggningarna behövs för att ersätta gamla. Omkring 70 procent av Frankrikes elförsörjning kommer från kärnkraftverk, varav många närmar sig en ålder på 40 år. Liknande gäller för Schweiz, där man har beslutat sig för en glidande utfasning av kärnkraften. Östra Europas elförsörjning är fortfarande till stor del baserad på kol. Sveriges och hela Skandinaviens el kommer från kärnkraft och förnybara källor. Dessa kan visserligen byggas ut men problemet med nätkapaciteten växer. Liksom i Tyskland går utbyggnaden av kraftnäten för långsamt. De som fattar besluten i dag kommer inte längre att ansvara för konsekvenserna år 2050. Den nuvarande formen av politisk klimatpopulism är lika bekväm som fel. Det är hög tid för en obekväm sanning: målet att göra Europa klimatneutralt till 2050 är orealistiskt. Det är på lång sikt en omöjlighet att skapa en utsläppsfri och tillförlitlig energiförsörjning till konkurrenskraftiga priser för alla elanvändare i Europa. Det krävs mer tid för att utveckla ny teknik. Den som verkligen tar nästa generation på allvar måste inse denna realitet i stället för att hänge sig åt känslostyrda politiska utopier. Allt annat kommer i längden att leda till lägre förtroende för politiker och slöseri med knappa finansiella resurser. Om vi verkligen vill ta klimatfrågan på allvar måste vi avskaffa tankeförbud och utan ideologiska skygglappar kunna diskutera användningen av kärnkraft. Den som seriöst sätter sig in i realistiska scenarier för att ersätta fossila bränslen måste erkänna för sig själv att vi i Europa inte kommer förbi kärnkraftsenergi. En gång var Europa ledande inom detta område, i dag äger forskning och utveckling rum i USA, Kina och Ryssland. Teknisk kompetens, inom till exempel dual fluid reactor (DFR) måste därför fortsätta att främjas. Dessutom måste vi fortsätta driva utvecklingen inom lagringsteknologi och jobba på avskiljning, lagring och vidareförädling av koldioxid. Vi behöver moderna gaskraftverk med kraftvärme och – där det är geologiskt möjligt – geotermisk energi. Vi behöver vätgas som energibärare och syntetiska bränslen. Bara så kan stora energimängder från sommaren användas på vintern. En konkurrenskraftig utsläppsfri elförsörjning innebär ett elpris på omkring 50 öre per kilowattimme. Endast så skapar vi nya möjligheter för europeisk industri på den globala marknaden. Det kan behövas tillfälligt stöd till särskilt drabbade industrier. Huvudlinjen måste dock vara att målet ska uppnås på en öppen och konkurrensutsatt marknad. Den subventionering och skuldfinansiering som EU planerar skapar bara nya konflikter mellan generationerna. På politisk nivå måste EU ta ett omtag och arbeta för ett globalt rättvist ansvarstagande för klimatpolitiken. Det skulle vara fel av EU att avskärma sig med en mur av tullar och handelsrestriktioner och låta resten av världen gå fri från ansvar. Här kan man tänka sig en global handel med utsläppsrätter och ett globalt koldioxidpris. Vi måste vara medvetna om att detta, sett ur dagens internationella perspektiv, kommer bli en ytterst svår process, men den är långsiktigt nödvändig, för att vi ska nå framgång. Vi, författarna bakom denna artikel, är djupt oroade över de politiska planerna och dess konsekvenser för Europas framtid. Vi bjuder därför in alla som är intresserade till en diskussion kring klimatpolitikens miljömässiga, ekonomiska och sociala följder. Problemet med klimatförändringarna kräver rationalitet snarare än panik, noggrann analys i stället för post-faktiska debatter, och ett generationsövergripande tänkande i stället för att moralisera och ägna sig åt inbördes beskyllningar. Nu är det hög tid för en konstruktiv dialog. 16 januari 2020 Debattartikel Lino Guzzella, forskare och tidigare rektor för ETH i Zurich, Juergen Hambrecht, ordförande för tyska BASF och Lars G Josefsson, tidigare vd för Vattenfall: ”EU:s klimatpolitik är blind för att mycket mer el krävs” Repliker Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem, Chalmers tekniska högskola: ”Det är investeringar - inte teknik - som saknas för energiomställningen” Fredrick Federley (C), Europaparlamentariker: ”Målet att göra EU klimatneutralt till 2050 är nödvändigt - inte populistiskt” ", "article_category": "other"}
{"id": 25851, "headline": "”Inrikta svensk klimatpolitik på globala utsläppsminskningar”", "summary": "DN DEBATT 15/1. Hur politiken ska utformas för att bromsa, och till slut stoppa, klimatförändringarna är helt avgörande, men har hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet, såväl i Sverige och som internationellt. Det fokuserar vi på i vår rapport. Vi menar också att globala utsläppsminskningar måste vara politikens överordnade mål, skriver nio forskare.", "article": "I dag onsdag, en månad efter att FN:s klimatkonferens COP25 i Madrid avslutades med ett magert resultat, presenterar vi ”SNS Konjunkturrådsrapport 2020: Svensk politik för globalt klimat”. Vi som har skrivit rapporten är nio forskare inom nationalekonomi, juridik, naturvetenskap och ingenjörsvetenskap. Utifrån etablerad forskning beskriver vi hur det globala klimatsystemet fungerar, hur det hänger ihop med världsekonomin och hur olika typer av klimatpolitik påverkar utsläppen. Vårt fokus är inte om det behövs en klimatpolitik eller hur mycket olika delar av världen ska tillåtas att släppa ut. I stället fokuserar vi på hur politiken ska utformas för att bromsa, och till slut stoppa, klimatförändringarna. Frågan om hur detta ska ske är helt avgörande men har hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet, både i Sverige och i de internationella förhandlingarna. Det internationella perspektivet måste tydligare genomsyra all svensk klimatpolitik och globala utsläppsminskningar måste vara politikens överordnade mål. De svenska utsläppen är små jämfört med de globala men vi kan påverka de senare på många sätt, vilket vi konkretiserar i våra förslag och rekommendationer. 1 Låt kolet stanna i marken. Kolet är det centrala klimathotet, inte konventionell olja. Merparten av världens kolreserver måste stanna kvar i marken. Om klimatförändringarna ska kunna hejdas måste Kina bli av med sitt kolberoende. Indien och Afrika kan inte heller följa Kinas kolkraftsbaserade utvecklingsstrategi. 2 Kräv ett globalt minimipris på utsläpp och slopade fossilsubventioner. För enskilda individer och företag är det svårt eller omöjligt att avgöra var deras ansträngningar gör mest klimatnytta. Ett pris ger då den signal som behövs för att marknadskrafterna ska kunna användas i klimatpolitikens tjänst. Ett pris på utsläpp gör kolkraft olönsam om den inte subventioneras. Därför är ett pris på utsläpp och avskaffade fossilsubventioner en nödvändig del i klimatpolitiken. Detta måste diskuteras på FN:s nästa stora klimatkonferens COP26 i Glasgow. 3 Tro inte att gröna subventioner räcker. För att grön energiteknik radikalt ska minska de globala utsläppen behöver den konkurrera ut kolet. Vind- och solkraft finns inte alltid tillgänglig där och när den som mest behövs. Det räcker därför inte att grön energi är billigare per producerad kilowattimme för att den ska konkurrera ut kolkraften. Utan ett pris på utsläpp riskerar subventioner av grön energi leda till en ökning av den totala energikonsumtionen utan att kolet konkurreras ut. 4 Bidra till andra länders omställning. Sverige bör finansiera utsläppsminskningar i andra länder. Inom EU finns exempelvis mekanismer för att göra detta inom de sektorer som inte ingår i EU:s utsläppshandelssystem. Klokt och välavvägt klimatbistånd är också både möjligt och önskvärt. Även Sverige måste bli klimatneutralt, ett ökat klimatbistånd bör därför inte minska de svenska klimatambitionerna. 5 Verka för att klimatklubbar blir tillåtna. Omsorg om världens klimat ska vara ett fullgott motiv för att ha tullar mot länder som inte har en acceptabel nivå på utsläppspriset. Sådana åtgärder har föreslagits av den nya EU-kommissionen och bör stödjas av Sverige. En modell är så kallade klimatklubbar där länder går ihop och sätter ett enhetligt utsläppspris. Import från länder som inte deltar i klubben beläggs med en tull. 6 Exportera fossilfri el. Under en övergångstid kan svensk fossilfri elexport minska utsläppen inom EU om den pressar undan kolkraft där sådan fortfarande används. På grund av de förändringar som genomförts av EU:s utsläppshandelssystem kommer sådana minskningar inte automatiskt att leda till att utsläppen flyttar någon annanstans inom systemet. 7 Finansiera avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) med lagringspeng. Nästan hälften av Sveriges koldioxidutsläpp kan tas bort om sådan CCS-teknik införs på de 27 svenska industrianläggningarna med störst utsläpp av fossil och biogen koldioxid. Detta är mer än utsläppen från hela den svenska vägtrafiken. Den årliga kostnaden för detta skulle bli ungefär lika stor som intäkterna från koldioxidskatten, 23 miljarder kronor eller drygt 2 000 kronor per svensk. Tekniken är användbar i andra länder och Sverige kan här bli ett föregångsland. Det krävs dock en statlig finansiering som bör utformas som en ersättning per ton insamlad och säkert lagrad koldioxid. Ett globalt minimipris på utsläpp fordrar en internationell bindande överenskommelse för att länder inte ska frestas att åka snålskjuts på andras klimatinsatser. Det sägs ibland att en sådan överenskommelse är en utopi. Vi delar inte den uppfattningen. Seriösa internationella förhandlingar om ett minimipris på utsläpp har aldrig förts. Sveriges koldioxidskatt visar att ett pris på utsläpp inte hotar tillväxt och välfärd. Klimatpolitiken i enskilda länder måste innehålla mer än ett pris på utsläpp. Inte minst kan nationell fördelningspolitik behövas för att göra omställningen rättvis och politiskt acceptabel. Kring detta behövs inga internationella överenskommelser. Vem som får intäkterna från prissättningen, och om den åstadkoms genom en skatt eller via handel med utsläppsrätter kan också bestämmas av varje land. Sverige kan påverka omvärldens klimatåtgärder. Ett exempel är det som inom EU har kallats ”The Swedish proposal”. Sveriges regering och några svenska EU-parlamentariker var avgörande i reformerna av EU:s utsläppshandelssystem 2018. Dessa beräknas minska de över tid samlade utsläppen inom EU med 50–100 gånger Sveriges årliga utsläpp – antagligen Sveriges största klimatpolitiska framgång någonsin! Trots mycket forskning finns en mycket stor osäkerhet om växthusgasernas effekt på klimatet. Vi kan inte på vetenskapliga grunder utesluta att klimatets känslighet för utsläpp är så låg att det inte alls är akut att minska utsläppen. Vi kan lika lite utesluta att känsligheten är så hög att de utsläpp vi redan gjort leder till en uppvärmning över 1,5 grader. Uppfattningen att det snart är ”för sent” att göra något, eftersom vi är nära en punkt där klimatförändringarna blir skenande och utom kontroll, har begränsat vetenskapligt stöd men kan inte heller uteslutas. Det vore dock helt fel att ta osäkerheten som intäkt för att vänta och se, i hopp om att den snart skingras. Inte mycket talar för att så kommer att ske i närtid. Vår rapport visar också att de negativa konsekvenserna av en global klimatpolitik som i efterhand visar sig vara otillräcklig är mycket större än konsekvenserna av en alltför kraftfull politik. En smart och ambitiös klimatpolitik är en billig försäkring mot de stora risker som ett fortsatt globalt fossilberoende innebär. Klimatförändringarna går att hejda och med en politik grundad på våra förslag behöver det inte bli oöverstigligt dyrt. Det finns mycket att göra och Sverige kan visa vägen. 15 januari 2020 Debattartikel Nio forskare som skrivit ”SNS Konjunkturrådsrapport 2020: Svensk politik för globalt klimat”: ”Inrikta svensk klimatpolitik på globala utsläppsminskningar” ", "article_category": "other"}
{"id": 25855, "headline": "”Inget stöd från forskning och marknad för kärnkraftsräddning”", "summary": "DN DEBATT 14/1. SD:s inspel i den svenska energidebatten saknar stöd från både forskning och marknad, det är alltså SD själva som gjort kärnkraften till en symbolfråga, skriver Lorentz Tovatt (MP).", "article": "Att Sverigedemokraterna inte vill prata om vår tids egentliga energipolitiska utmaningar är föga förvånande. Genom att försöka kidnappa energidebatten tror sig SD plocka politiska poäng för att kompensera för sin brist på politik. Deras dogmatiska upprepningar av gamla myter – gång på gång dementerade av både vetenskap och marknad – visar hur bristfällig deras argumentation faktiskt är. Marknaden och vetenskapen står eniga: Kärnkraften får inte en andra chans – framtiden är förnybar. SD har beslutat sig för att försöka ”rädda Ringhals” – trots att dess ägare, Vattenfall och Uniper, båda motsätter sig omprövningen av beslutet om nedstängning. SD:s inspel i den svenska energidebatten saknar stöd från både forskning och marknad, det är alltså SD själva som gjort kärnkraften till en symbolfråga. I sin artikel skriver Åkesson och Johansson att transportsektorns elektrifiering kräver svensk kärnkraft – något som gör SD:s bristande kompetens i energifrågor tydlig. Det stämmer att transportsektorns elektrifiering kommer ställa ökade krav på elnätens kapacitet, men att nätkapaciteten skulle stärkas av mer eller mindre kärnkraft i Ringhals är helt enkelt inte sant, vilket bland annat slagits fast av KTH-professorn Lennart Söder. Såvida Sverigedemokraterna inte vill bygga nya reaktorer inne i svenska städer, det vill säga. Att ”rättvisa villkor för konkurrens mellan de fossilfria kraftslagen” skulle vara till kärnkraftens fördel är ytterligare ett av kärnkraftsvurmarnas argument som gång på gång motbevisats. Kärnkraften är, och har alltid varit, kraftigt subventionerad. Så sent som för några dagar sedan rapporterades av Sveriges Radio att kärnkraftsbolagens skyldighet att försäkra sig för att klara ett skadestånd vid en olycka är kraftigt underskattat. Nyproducerad kärnkraft är i dag mer än dubbelt så dyr som den från vind och de senaste exemplen på nybyggnation är närmast fiaskoartade. I Finland började man bygga en ny reaktor i Olkiluoto år 2005. Den står fortfarande inte klar för att tas i drift, och förväntas bli mer än 12 år försenad. Reaktorn blir mer än tre gånger så dyr som planerat. Kostnaden – 9 miljarder euro – innebär att Olkiluoto är den näst dyraste byggnaden i världshistorien. Liknande erfarenheter från Japan, Storbritannien och nu senast Frankrike visar tydligt att kärnkraften är dyr, farlig och onödig. Investeringsflödet mot 100 procent förnybart överträffar gång på gång de uppskattningar som görs av exempelvis International Energy Agency. Svensk vindkraft slog alla tidigare produktionsrekord första veckan 2020. Solenergin ökar exponentiellt. Det innebär även att Sverige framöver kommer kunna exportera mer klimatsmart el. SD:s påstående om att exporten kommer minska motbevisas av beräkningar från både Svenska Kraftnät och Energimyndigheten. Allt detta verkar ha gått Sverigedemokraterna obemärkt förbi, vilket skulle förklara varför man hävdar att Sveriges energipolitik 2020 skulle agera på samma villkor som Tysklands gjorde 2010. De har också helt fel i sak om de tyska utsläppen, de minskar just nu i rask takt. SD:s försök att rädda Ringhals håller den egentliga politiska debatten gisslan. Vi står nämligen inför stora utmaningar vad gäller underhåll, utbyggnad och anpassning av det svenska elnätet – som, oavsett om SD vill det eller ej, kommer domineras av sol, vind och vatten. Låt oss inte ödsla tid och politiskt kapital på frågor som marknaden och forskningen redan avgjort åt oss. Framtiden är förnybar. 14 januari 2020 Debattartikel Jimmie Åkesson (SD) och Mattias Bäckström Johansson (SD): ”SD leder oppositionen i ett försök att rädda Ringhals” Repliker Lorentz Tovatt (MP), energipolitisk talesperson: ”Inget stöd från forskning och marknad för kärnkraftsräddning” Christian Azar, professor, energi och miljö, Chalmers: ”Nej, koldioxidutsläppen i Tyskland har inte ökat” Per Kågeson, fil dr i energi- och miljösystemanalys: ”Ökande risker om 40 år gamla reaktorer drivs vidare” Slutreplik från Mattias Bäckström Johansson (SD): ”Ekonomiskt, miljömässigt och energipolitiskt sunt att bevara Ringhals 1 och 2” ", "article_category": "other"}
{"id": 25859, "headline": "”Gatorna i Stockholm städas inte ordentligt”", "summary": "INSÄNDARE. Gatorna i Stockholm städas inte ordentligt. Städfordon svischar förbi mitt i gatan där det alltid är rent, men lämnar trottoarer och rännsten utan åtgärd, skriver Jerry Hellström.", "article": "Bilarna har pliktskyldigast lämnat gatan, inga andra hinder finns. Det är natten då gatan ska städas och jag har längtat efter att promenera på rena gator. Det har sett bedrövligt ut sedan länge. Kvällen innan är det en intensiv jakt efter parkeringsplatser på andra gator. Den som händelsevis glömmer att flytta bilen får böta 1 100 kronor. Bötfällningen sköts exemplariskt, tro inte att du kommer undan! Städningen däremot sköts inte alls. Jag har sett städfordon svischa förbi mitt i gatan där det alltid är rent, men lämna trottoarer och rännsten utan åtgärd. Och så ser det ut vecka efter vecka, månad efter månad. Jag känner igen skräpet. I Simrishamn där jag ofta vistas på fritiden ser jag då och då hur trottoarer och rännsten dammsugs. Där finns rena gator, där känns det fräscht att promenera. Stockholm har en del att lära av Simrishamn. 14 januari 2020 kl 16 Insändare Jerry Hellström: ”Gatorna i Stockholm städas inte ordentligt” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25871, "headline": "”Språket är ett effektivt verktyg för att förändra normer”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 12/1. För den som vill förändra normer i samhället är språket ett effektivt verktyg. Det är inte nödvändigtvis nya ord i sig som gör den stora skillnaden, utan de diskussioner som orden är en del av, där inövade tankar och mönster prövas mot andras sätt att tänka, skriver åtta språkforskare.", "article": "Lars Melin skriver om det som han kallar ”trakasserier från språkaktivister”. Vi aktiva språkforskare som på olika sätt forskar om inkludering, exkludering och diskriminering skulle snarare kalla det språklig förändring med ideologiska förtecken. Genom språket förhandlar vi om hur samhället ser ut, hur vi uppfattar människor, vilka som syns eller osynliggörs, vad som räknas som ”normalt”, och vad som ses som avvikande. Kort sagt: samhälleliga normer samverkar med språket. Vi vet inte vilka ”vanliga svenskar” Melin avser, men i vår forskning efterfrågar många språkbrukare ord för nya betydelser och för att benämna människor på ett respektfullt sätt, inte minst i vardagsspråket. Tillgängliga ord kan ha en nedsättande bibetydelse, eller mest användas i kliniska eller administrativa sammanhang. De språkförslag som Melin tar upp, till exempel cis-person, har en ambition att förändra eller problematisera den sociala norm som själva fenomenet bedöms efter. Man strävar alltså efter en förändrad uppfattning på sikt. Huruvida språkbrukarnas emotioner, kognitioner, politiska medvetenhet eller något annat faktiskt förändras, eller på vilket sätt, har forskningen inte kunnat besvara på ett entydigt sätt, men mycket forskning visar att tanke och språk hänger samman (se till exempel Emanuel Bylunds forskning). En del av orden, till exempel funktionsvariation, är omstridda, även inom rörelserna, vissa accepteras snabbt och andra försvinner, liksom många andra förslag till politisk förändring. (Språk)forskningens roll är här att spåra ordens (ideologiska) ursprung, och följa upp hur de sprids och vilka konsekvenser det i så fall får, både när det gäller reaktioner i offentlig debatt och den faktiska användningen. Vår uppgift är inte att förfasa oss över de politiska ambitioner som exempelvis hbtq- eller funktionsrörelsen har eller att genast bejaka eller avfärda språkliga förslag genom resonemang om språk och kognition. Det är inte Lars Melins sak att säga hur någon ska benämnas, ej heller vår. Melin har rätt i att vissa språkförslag är otympliga eller vaga och därför har svårt att få genomslag. Men lösningen är inte att behålla gamla benämningar som är fyllda av negativa konnotationer för berörda grupper och som bär på en historia av diskriminering. I stället behövs mer samarbete mellan diskriminerade grupper och språkvårdare. Språkvårdare har stort kunnande om hur nya ord placerar sig i ett befintligt ordförråd och vad som krävs för att ord ska få spridning, och diskriminerade grupper har erfarenhet av hur ord kan missleda, såra eller bevara fördomar. Utmärkande för den här typen av språklig förändring är att den bedrivs inom samhällsområden som är i förändring. Så hänger språk och samhälle nämligen samman. Där språket inte diskuteras är sällan förändring på gång. Den som ingen förändring vill ha behöver inte driva på språklig utveckling. Det står alltså Melin och andra fritt att använda de ord man finner lämpliga. Var och en måste ta ansvar för vilken världsbild man vill ge eller vilken hänsyn man vill ta till människors upplevelser av diskriminering. Men för den som vill förändra normer i samhället är språket ett effektivt verktyg. Det är inte nödvändigtvis nya ord i sig som gör den stora skillnaden, utan de diskussioner som orden är en del av, där inövade tankar och mönster prövas mot andras sätt att tänka. Genom dessa diskussioner flyttas positionerna fram. 12 januari 2020 Debattartikel Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig skribent: ”När man inte får säga vissa ord blir språket oklart” Repliker Företrädare för Språkrådet: ”Tolerans och öppenhet inför språklig variation är vår rekommendation” Sven-Göran Malmgren, professor i svenska språket, huvudredaktör för SAOL 14: ”Nej, vi gav inte efter för påtryckningar” Språkforskarna Stina Ericsson, Rickard Jonsson, Mats Landqvist, Lena Lind Palicki, Tommaso Milani och Karin Milles: ”Språket är ett effektivt verktyg för att förändra normer” Ken Gammelgård, förbundssekreterare, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet: ”Det är inte språkpoliserna som får oss välja nya uttryckssätt” Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen: ”Anständiga medborgare måste vara beredda att lära om” Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige: ”Visst besitter språket en egen politisk kraft” Don Kulick, professor i antropologi, Uppsala universitet: ”Att rätta politiskt inkorrekt språk kan bli ett substitut för handling” Slutreplik från Lars Melin: ”Språkpoliserna gör ingen nytta men mycken skada” ", "article_category": "other"}
{"id": 25894, "headline": "”Sjuka måste vara rika för att kunna åka utomlands”", "summary": "INSÄNDARE. Sjuka måste vara rika för att kunna åka till ett annat EU-land. Om man behöver bloddialys kan man behöva lägga ut 60.000 kronor i förväg innan man får pengar tillbaka från Försäkringskassan, skriver Krister Svensson.", "article": "Sedan 2019 har Försäkringskassan tagit över hanteringen av bloddialys när man åker till ett EU-land. Nu måste man ansöka om att få ersättning innan man reser. Man ska betala i förväg och begära tillbaka pengarna från Försäkringskassan. Jag har betalt 60.000 kronor för min dialys i Spanien. När jag kommer hem får jag ansöka om att få tillbaka pengarna. Det tog en månad innan alla dokument godkändes. Ska vi ha det så här – att man måste vara rik för att vara sjuk? 9 januari 2020 kl 22 Insändare Krister Svensson: ”Sjuka måste vara rika för att kunna åka utomlands” Svar Ulrich Heiduck: ”Vård inom EU kan alla få till samma kostnad” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25904, "headline": "”Fel att stänga diskussionen om public service-uppdraget”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 4/1. Medieombudsmannen (MO) Ola Sigvardsson presenterar ett försvarstal för ”traditionella medier” trots att MO:s jobb inte är att försvara medierna, utan att försvara allmänheten mot medierna. Om han vill stänga diskussionen om det svenska public service-uppdraget så gör han det medieetiska systemet en otjänst, skriver Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut.", "article": "Den programförklaring som Medieombudsmannen (MO) Ola Sigvardsson berör i sin artikel på DN Debatt innehåller delar som väcker frågor. Han låter delvis som om han vore en av alla de tondöva mediechefer som varnar för Ungern så fort frågan om det svenska public service-uppdraget kommer på tal. Ola Sigvardsson lägger ut texten om hoten mot journalistiken och avfärdar den mediekritik som förekommer i ”alternativa medier”, och även den diskussion som pågår om public service-företagens uppdrag. Och han sätter likhetstecken mellan skärpt granskning av medier och ”statlig kontroll av alla medier”. Han presenterar kort och gott ett försvarstal för ”traditionella medier” trots att MO:s jobb inte är att försvara medierna, utan att försvara allmänheten mot medierna. Därav ordet ”Allmänhetens”. Eller innebär den nya MO-rollen något nytt som inte framkommit i förarbetet? ”Vi och dom” – retoriken som kategoriskt dömer ut ”alternativa medier” är en fördummande förenkling, som mest känns som ett sätt att försöka fula ut nya konkurrenter, som i vissa fall erbjuder bättre journalistik än vad Sigvardssons traditionella medier gör. Långt ifrån alla, förstås. Förvisso är behovet av tydliga medieetiska regler och effektiv uppföljning av efterlevnaden avgörande för mediernas ställning. Och i förlängningen för deras roll i demokratin. Men om MO vill bidra till att stänga diskussionen om det svenska public service-uppdraget så gör han det medieetiska systemet en otjänst. Ola Sigvardsson borde i stället sätta trovärdigheten för det medieetiska systemet främst. Sedan många år ingår flera ”alternativa medier”, som Ola Sigvardsson nu kritiserar, i det medieetiska systemet som Ola Sigvardsson ansvarar för. Det enda som krävs för att få vara med är utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Jag kan för min egen del konstatera att MO och tidigare PO accepterat den publikation som jag ansvarar för (www.naringslivets-medieinstitut.se) som fullvärdig medlem i det medieetiska systemet, trots att vi ihärdigt kritiserat exempelvis Sveriges Television och Sveriges Radio för politisk partiskhet och att vi dessutom välkomnat en diskussion om public service-uppdragets avgränsningar. Bland annat för att värna tidningarna. För att inte tala om att vi skulle vilja se skärpta medieetiska regler. Allt det här måste kunna diskuteras utan att MO ifrågasätter legitimiteten. Vår utgångspunkt är att medier också är makthavare som behöver granskas, och att det gör dem bättre. Bra mediekritik stärker också demokratin. På MO:s webbsida finns en lista på ytterligare 42 mer eller mindre alternativa medier som MO accepterat, varav några är mycket omdebatterade. MO:s dom över dessa bör basera sig på hur väl de följer MO:s eget regelverk, och hur ofta de fälls, inget annat. Det är ändå positivt att MO nu kommit på plats, trots hemlighetsmakeriet med handlingar, och trots en onödig retorisk piruett. PO är död, leve MO. 4 januari 2020 Debattartikel Ola Sigvardsson, Allmänhetens medieombudsman (MO): ”Nu stärks skyddet för den enskilde i medierna” Repliker Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut: ”Fel att stänga diskussionen om public service-uppdraget” ", "article_category": "other"}
{"id": 25930, "headline": "”Inför kortare skolgång för elever som gett upp”", "summary": "INSÄNDARE. Låt invandrarbarn som kan hitta jobb tidigt avsluta grundskolan i förtid. De är troligen mer betjänta av godkänt i en kortare miniexamen än underkänt i den vanliga svenska grundskolan, skriver Bertil Friman.", "article": "Problemen med gängkriminalitet bland invandrarbarn visar i blixtbelysning att den svenska skolan inte förmår hjälpa dessa barn till en plats i det svenska samhället. Många av dem ger troligen upp tidigt eftersom deras svenska är för dålig för att de ska förstå undervisningen, och för att deras föräldrar inte heller kan hjälpa dem hemma. Med underkänt i grundskolan är vägen stängd till gymnasiet stängd, och det är inte konstigt att en känsla av hopplöshet inträder. Många av dessa barn, även med skötsamma föräldrar, tar chansen att jobba för kriminella gäng, eftersom ingen annan vill ha dem. Vore det inte bättre att man öppnade en väg in i samhället som inte går via skolan? Föreställningen att man blir bättre på arbetsplatsen ju längre man går i skolan stämmer inte. Forskning visar att yrkeskompetens är något man tillägnar sig på jobbet och som inte ens är möjligt att lära ut i skolan. Se exempelvis Professor Gunnar Eliassons debattartikel (DN Debatt 7 september 2018) i detta ämne. Själv jobbar jag som ingenjör och uppskattar att 90 procent eller mer av min yrkeskunskap är utvecklad på arbetsplatsen. Några menar att det inte finns jobb för unga människor utan examen. Men låt i så fall de invandrarbarn som kan hitta jobb tidigt avsluta grundskolan med bara rudimentära kunskaper i läsning, skrivning i sitt eget språk, samt svensk historia och kultur. De är troligen mer betjänta av godkänt i en kortare miniexamen än underkänt i den vanliga svenska grundskolan. Då har de chans att bli skötsamma medborgare i stället för att förstöra sina egna och andras liv i kriminella gäng. Om de får lust kan de ges möjlighet att komplettera sin examen senare. 6 januari 2020 kl 05 Insändare Bertil Friman: ”Inför kortare grundskola för invandrarbarn” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25948, "headline": "”Olika sorters biogas ska få olika sorters stöd”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 18/12. Företrädare för Svenskt förgasningscentrum (SFC) menar i en replik (19/12) att biogas producerad genom den teknik de själva företräder ska få stöd på samma villkor som rötad biogas. Men det finns flera skäl till att ha olika stödsystem, skriver regeringens utredare Åsa Westlund.", "article": "Biogas kan i betydande utsträckning bidra till att Sverige når klimatmålen. Därför föreslår jag i Biogasmarknadsutredningens slutbetänkande (SOU 2019:63), som presenterades på DN Debatt (18/12), att staten ska stötta biogasproduktion motsvarande 10 TWh till år 2030. SFC har rätt i att jag föreslår ett stödsystem för rötad biogas och ett annat stödsystem för biogas och annan förnybar gas som tas fram med andra tekniker, däribland förgasning. Det finns flera skäl till detta. Låt mig kort redovisa några av dem. Görs inget nu riskerar biogasproduktionen i Sverige – där matavfall, gödsel och slam rötas – att bli olönsam och upphöra. Det vore högst olyckligt. Det finns inget bättre sätt att ta tillvara på detta avfall än att tillverka just biogas. Danmark stöttar i dag sin biogasproduktion på ett sätt som gör att svenska producenter får mycket ojämlika konkurrensvillkor. Det är bakgrunden till att Biogasmarknadsutredningen tillsattes. Som SFC skriver kan dessa omständigheter ändras i framtiden, men stödet kan då justeras vid de kontrollstationer som ingår i mitt förslag. Förgasad biogas konkurrerar i större omfattning om samma råvara, till exempel skogsrester, som produktion av flytande biodrivmedel. För att ändå ta hänsyn till konkurrensen om skogsrester har jag föreslagit ett auktionsbaserat förfarande. Det gör det enklare för staten att kontrollera utbyggnadstakten och stödets totala kostnad. Att ett auktionsbaserat förfarande förordas är också skälet till att en konkret stödnivå inte kan anges på förhand. Den samhällsekonomiska nyttan per satsad skattekrona bör vara vägledande. Den samhällsekonomiska nyttan är som beskrivs i betänkandet generellt större med rötad biogas än för gas som produceras genom förgasning av biomassa. Biogas har en viktig roll att spela för att underlätta Sveriges klimatomställning. Det gäller även när förgasningsteknik används. Därför har jag föreslagit att staten så fort som möjligt inför ett system som stöttar också sådan produktion. Men som i alla situationer bör det ske på ett så kostnadseffektivt, ändamålsenligt och samhällsekonomiskt sätt som möjligt. 18 december 2019 Debattartikel Åsa Westlund, särskild utredare, Biogasmarknadsutredningen: ”Så kan svensk produktion av biogas öka sju gånger” Repliker Företrädare för Svenskt förgasningscentrum (SFC): ”Förgasning av skogsrester har större potential än rötgas” Åsa Westlund, särskild utredare, Biogasmarknadsutredningen: ”Olika sorters biogas ska få olika sorters stöd” ", "article_category": "other"}
{"id": 25957, "headline": "”Anta utmaning att äta veganskt under januari”", "summary": "INSÄNDARE. Så många som möjligt borde anta utmaningen att äta veganskt under januari. Det bästa vore att lova att aldrig mer äta djur, skriver Jonas Norberg.", "article": "”Veganuary” är kampanjen som fått över 250.000 personer runt om i världen att äta veganskt under januari. Antar du utmaningen? Över 100 miljoner djur dödas årligen på svenska slakterier, enligt organisationen Djurens rätt. Hela 96 procent av däggdjurens biomassa utgörs globalt av människan och våra lantbruksdjur, enligt en rapport av Världsnaturfonden. Bara 4 procent av biomassan utgörs av vilda däggdjur. Vi har förvandlat vår klot till ett helvete. Det som pågår inom djurindustrin är en form av tortyr. Vi stänger in dem på en extremt liten yta, tvingar dem till underkastelse och dödar och äter upp dem. Så behöver det inte vara. Ring, klocka, ring in djurvänlig, klimatsmart, nyttig och växtbaserad mat i hela Sverige. Ring ut köttnormen till historiens eviga skräphög. Lova högtidligt i nyårsnatten att aldrig mer äta djur! 1 januari 2020 kl 11 Insändare Jonas Norberg: ”Anta utmaning att äta veganskt under januari” Svar Martin Månsson: ”Beklämmande se veganer kämpa mot köttätande” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 25969, "headline": "”Regeringen måste lämna den borgerliga tvångströjan”", "summary": "Många föräldrar har inte råd med ny vinterjacka till barnen och många äldre tvingas leva på en för låg pension. Sverige har blivit ett land med stora klyftor. Regeringen har inte velat göra något åt det här, men vi kommer att arbeta enträget för att minska orättvisorna, skriver partiledaren Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V).", "article": "Sveriges ekonomi går bra, men det är långt ifrån alla som får ta del av det. Under lång tid har klyftorna ökat. Trots det är den här regeringen inte beredd att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar minska orättvisorna och få ett samhälle som fungerar bättre för alla. I vårt land ska människor känna sig delaktiga. Vi ska leva i ett samhälle där vi tar tillvara på varandra och där vi kan lita på att vi får det stöd och den service vi behöver för att kunna leva fria liv under anständiga villkor. Vi vill att alla människor i Sverige ska kunna vara stolta över att leva i ett land byggt på solidaritet och jämlikhet. Där är vi inte i dag. Även om det är mycket som går bra i Sverige, är vi inte i ett läge där vi har en ekonomisk politik för alla. Vi har ett skattesystem som är riggat för de rika. Det har aldrig funnits fler svenska miljardärer än i dag och de är dessutom rikare än någonsin. Samtidigt är det många, många pensionärer som tvingas leva på en för låg pension. Alldeles för många föräldrar har inte råd med någon ny vinterjacka till barnen trots att den gamla är för liten. Sverige har blivit ett land med stora klyftor. Ett land där de rikaste drar ifrån oss andra. Det är ett allvarligt problem. Jämlikhet har ett egenvärde. Det skapar ett stabilare samhälle med färre problem. Det finns decennier av forskning och fakta som visar det väldigt tydligt: ekonomisk jämlikhet påverkar sammanhållningen i samhället, tilltron till demokratin, hälsa, kriminalitet. Så utvecklingen med minskad jämlikhet är oroande. Ökade inkomstskillnader verkar även generellt leda till lägre ekonomisk tillväxt, till exempel för att det leder till att personer med lägre inkomster underinvesterar i utbildning. Den borgerliga teorin om att rika människor investerar i sådant som i längden är bra för alla har däremot inte så mycket täckning i verkligheten. Snarare ser vi hur ökad ojämlikhet och för lite skatteinbetalningar från dem som har mest, leder till att samhällets infrastruktur inte utvecklas så bra som den borde. En majoritet av befolkningen ser också negativt på att klyftorna ökar. Trots det så ligger inte Sverige långt efter USA när det gäller den översta tiondelens andel av den samlade förmögenheten. LO:s färska rapport ”Den ekonomiska ojämlikheten” visar hur ojämlikheten ser ut och vilka konsekvenser det får. LO har bestämt sig för att ta sig an ojämlikheten. Det välkomnar vi.   Under de senaste 30 åren har de som har allra störst inkomster dragit ifrån resten av befolkningen. Detta verkar främst bero på att kapitalinkomsterna blivit större och mer koncentrerade till den rikaste delen av befolkningen. De flesta löntagare får förlita sig på just sin lön (eller ersättningar baserade på tidigare lön) medan de rika har både lön och ägande som ger dem ytterligare inkomster. Det handlar om sådant som utdelningar, ränta, kapitalvinster, hyra och avkastning från annat ägande. Inkomstfördelningen avgör i hög grad vad Sverige kommer att producera och konsumera. Det påverkar därför oss alla och vår gemensamma utveckling och framtid. Därför finns det några områden där vi ser att ordentliga steg måste tas. Bostäderna I dag gynnas den som äger sin bostad på en rad olika sätt. I praktiken kan man säga att den som bor i hyresrätt är med och betalar för ägda villor och bostadsrätter. Det måste bli ett slut på att boende i Danderyd och Lidingö gör enorma ränteavdrag på sina stora villor och samtidigt lyfter ytterligare avdrag för nykaklade kök, byte av bubbelbadkar och gräsklippning. Hyresgästerna drabbas samtidigt av dyra lyxrenoveringar och högre hyror. Tryggheten Under en lång rad år har den ekonomiska tryggheten minskat genom att den som behöver våra försäkringssystem har fått allt lägre ersättning jämfört med utvecklingen av priser och löner. Den som blir sjuk eller arbetslös halkar också efter eftersom de inte fick ta del av jobbskatteavdragen som de borgliga partierna införde. Om man drabbas av sjukdom och inte kan arbeta, eller om man förlorar jobbet för att företaget man jobbar på flyttar verksamheten utomlands, då ska man inte också straffas med en högre skatt. Välfärden De fyra högerpartierna sänkte skatten med 140 miljarder under sin tid i regeringsställning. Därför har vi en välfärd som efter år av urholkning i dag på många sätt går på knäna. Ska vi kunna finansiera den välfärd som behövs för ett jämlikt och rättvist samhälle där medborgarna känner sig trygga behövs mer än fagra löften. Det kommer i längden inte att gå att bedriva en solidarisk politik med ett osolidariskt skattesystem. Det behövs finansiering i form av högre skatter för de som har allra mest. Skattesystemet I dag gynnas den som har egendomar och inkomster från annat än arbete. Det är helt skattefritt att ärva, att få gåvor och att äga dyra saker. Vi vill ha ett skattesystem som är bra för alla, inte bara de rikaste. Det måste också bli ett slut på att Electrolux och Volvo betalar mindre i bolagsskatt mätt i kronor än vad blomsterhandeln på hörnet gör. Alla avdragsmöjligheter i bolagsskatten har gjort att småföretagen bidrar mer till vårt samhälle än vad storföretagen gör. Så kan vi inte ha det. Tyvärr har regeringen inte velat göra något åt det här på riktigt. Det putsas i kanterna och varje liten uns av förflyttning som innebär att de med högst inkomster ska få bidra något mer är en kamp i varje budgetförhandling. Regeringen har drivit på för att rut ska byggas ut. De rikastes ränteavdrag ska tillåtas vara hur stora som helst. Att ens tro att förmögenheter skulle kunna beskattas mer än i dag verkar inte finnas i tankevärlden. Men det kan väl ändå inte vara meningen att en socialdemokratiskt ledd regering ska anse att borgarna har bättre skattepolitiska värderingar än de själva – och att man ska låsa hela sin ekonomiska politik genom att acceptera den tvångströjan? Om man vill skapa jämlikhet och trygghet kan man helt enkelt inte låta ”lagt kort ligga”. Det här är fullt realistiska målsättningar i ett rikt land som Sverige. Därför kommer vi enträget, i och mellan varje budgetförhandling med regeringen, göra vad vi kan för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnader. Och därför hoppas vi att så många fler ska trycka på så att vi bryter ned det motstånd som finns hos regeringspartierna mot att beskatta kapital och höga inkomster. Det här landet kan så mycket bättre. 30 DECEMBER Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 25976, "headline": "Moralisk drivkraft styr våra val i vardagen", "summary": "De flesta människor har en särskild, moralisk drivkraft som stått sig under evolutionen. Det menar ekonomiforskarna Jörgen Weibull och Ingela Alger. Nu utvecklar de teorin om ”homo moralis”.", "article": "I mitten av 1700-talet publicerade nationalekonomins fader Adam Smith sitt standardverk ”Nationernas välstånd”. Ända sedan dess har forskare inom detta område ofta antagit att människor i grunden är rent själviska, tänker på egennyttan. Men under senare år har det stått alltmer klart att människors motivation är betydligt mer komplex – och att drivkrafter som rättvisa, omsorg om andra med mera också spelar en stor roll. Nu kommer de två svenska ekonomerna Jörgen Weibull och Ingela Alger med nya infallsvinklar i ämnet. Jörgen Weibull är professor vid Handelshögskolan i Stockholm, medan Ingela Alger bland annat är professor vid Institute for Advanced Study i Toulouse i Frankrike. I flera år har de tillsammans forskat kring om det finns ett samband mellan ekonomiska beteenden och den evolutionära grunden för själviskhet, altruism och moralitet. Läs mer: Därför hjälper vi varandra Genom avancerade matematiska ekvationer och formler har Weibull och Alger försökt förstå orsaken till varför människor inte bara drivs av en trångsynt egoism. De har också haft kontakt med ledande evolutionsbiologer. Sedan början av 1990-talet har bland andra ekonomer försökt förklara varför människor inte alltid är själviska utan ofta beter sig i strid med gällande ekonomiska teorier. Till sin hjälp har de bland annat tagit psykologin. – Man har antagit att människors motivation att agera på ett visst sätt kan bero på empati och altruism, på att de tänker på andras välbefinnande. Eller på att de kanske ogillar ett samhälle präglat av olikheter och förespråkar jämlikhet, förklarar Ingela Alger. Men hon och Jörgen Weibull menar nu att det kan finnas en speciell moralisk dimension som styr människors beteende, en vilja att göra det rätta och det man önskar alla skulle göra i den givna situationen. Detta är något som nationalekonomer tidigare inte tagit någon hänsyn till, kanske inte ens räknat med. – Människan tycks sliten mellan olika mål: att själviskt sträva efter största möjliga egennytta eller att agera alltigenom moraliskt. Ofta väljer vi nog något mitt emellan, säger Ingela Alger. Hon och Jörgen Weibull fann under sin forskning lite av en slump en dittills okänd grupp motiv för mänskligt beteende. – Och motiven visade sig vara evolutionärt stabila, motståndskraftiga mot mutationer och migrationsrörelser, berättar Jörgen Weibull. Han och Ingela Alger talar om Homo moralis, där en ytterlighet är ren egoism (Homo oeconomicus). Den andra handlar om en rent kantiansk moral (Homo kantientis). Det senare namnet kommer sig av den tyske filosofen Immanuel Kant. Han menade att vi bör handla endast efter en maxim som vi anser att alla bör följa – och som vi tycker skulle kunna upphöjas till en allmän lag. – De evolutionärt stabila varianterna ligger någonstans mellan de två ovan nämnda ytterligheterna. Vår teori förutsäger vilken grad av moral som är evolutionärt stabil i en given samhällsstruktur, förklarar Jörgen Weibull. Just nu förbereder han och Ingela Alger laboratorieexperiment för att se om begreppet Homo moralis är användbart för att förstå försökspersoners beteende när det till exempel gäller samarbete. Jörgen Weibull berättat att preliminära resultat från ett försök utfört i Zürich i Schweiz visar att en moralisk dimension var med och förklarade cirka åttio procent av de ekonomiska beteendena i försöket. – Vi går nu förhoppningsvis vidare med nya försök under våren i samarbete med en holländsk forskare, säger Jörgen Weibull. Han och Ingela Alger nämner ett konkret exempel på hur den moraliska dimensionen kan ha en inverkan på människans val i vardagen. Vi tänker oss en person som på morgonen tvekar om hen ska ta bilen eller cykeln till jobbet och tänker: ”Bilen är ju bekväm. Så om jag enbart tänker på min egennytta så lämnar jag nog cykeln hemma i dag. Men på andra sidan medför ju bilåkande negativa miljökonsekvenser. Fast om jag tar bilen har det inte så stor betydelse i sammanhanget. Miljön påverkas ju inte av min lilla biltur”. Med en moralisk dimension kan resonemanget låta så här: ”Vad skulle hända om alla människor resonerade som jag och dagligen tog bilen till jobbet? Då blir konsekvenserna för miljön väldigt stora, Nej, jag tar cykeln trots att det skulle vara skönt att ta bilen.” Ingela Alger är särskilt intresserad av vilka drivkrafter som kan förklara altruistiska beteenden liksom beteenden inom familjen. – Jag har länge funderat över varför familjebanden ser olika ut i olika delar av världen. I våra studier fann vi att det kunde vara fruktbart att sätta ihop ekonomiska och biologiska teorier. Kommer vi att ha någon praktisk nytta av er forskning? – Ju mer ekonomer vet om människors motivation, desto bättre analyser och rekommendationer kan de ge. Om politiker till exempel vill införa en ny miljöskatt är det värdefullt att veta hur människor reagerar så att resultatet inte blir fel. Då kan det vara viktigt att ha med den moraliska dimension vi pekar på, menar Jörgen Weibull och Ingela Alger. Fotnot. Altruism är medmänsklighet, oegennytta och, osjälviskhet utan att önska något i motprestation. Vi och domDel 6I dag avslutas Insidans Vi och dom Del 6 I dag avslutas Insidans serie om varför vi samarbetar – även när vi inte tjänar på det. Tidigare delar publicerade 29/11, 30/11, 1/12, 7/12 och 8/12. Ekonomiforskare. Ingela Alger är som professor knuten till Toulouse School of Economics och Institute for Advanced Study i Toulouse. Jörgen Weibull är förutom professor vid Handelshögskolan bland annat ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. ", "article_category": "other"}
{"id": 25991, "headline": "”?Östlig led i Stockholm omöjlig med klimatmål”", "summary": "Bygger på trafikökning vi inte ska ha. Det är märkligt och stötande att Trafikverket fortsätter att utreda Östlig förbindelse utan seriös klimatanalys. Som ansvarig politiker i Stockholms stad är jag inte beredd att medfinansiera projektet Östlig förbindelse inom ramen för Sverigeförhandlingen, skriver trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP).", "article": "Förra året, 2015, var första gången sedan länge som biltrafiken åter ökade i Stockholm. Det går tvärt emot det politiska målet som säger att biltrafiken måste minska. Orsaken till trafikökningen berodde framför allt på att bensinpriset sjönk och att stadsmotorvägen Norra länken öppnade. Ännu en gång bevisades det som forskare så länge konstaterat – mer vägar ger mer biltrafik. För att Sverige ska klara de internationella klimatåtagandena måste biltrafiken minska. Det fastslår den nationella transportmyndigheten Trafikverket. Biltrafiken måste minska med tio procent i landet – från nu. I Stockholms stad har vi som övergripande mål att biltrafiken ska minska i syfte att klara klimatmålen och en strategi för ett fossilfritt Stockholm till 2040 är beslutad. Men samtidigt som denna ambitiösa och mycket nödvändiga strategi ska genomföras planeras det för en ny trafikled öster om Stockholm, den så kallade Östlig förbindelse. Hur en ny motorväg skulle kunna bidra till att klara de nationella och lokala klimatmålen är oklart. Däremot är det tydligt att Trafikverket sitter på flera stolar samtidigt. Av underlagsrapporten till Trafikverkets klimatscenario för trafikområdet framgår att Stockholm, Göteborg och Malmö måste minska sin biltrafik med 30 procent fram till 2030 räknat på nivåerna för 2010. Detta är mycket viktiga siffror och 30 procent betyder att vi måste ställa om våra städer rejält. I Trafikverkets rapport Östlig förbindelse Trafikanalys och nyttor menar myndigheten att motorleden behövs för att klara kommande låsningar i trafiksystemet, då trafiken i Stockholmsregionen väntas öka med 50 procent till 2030. För att motorleden ska vara samhällsekonomiskt lönsam behövs dessutom en 50-procentig trafiktillväxt, enligt samma verk. Vid 21 procents trafiktillväxt är leden på gränsen till olönsam och en överkapacitet skapas. Vid noll eller minus trafiktillväxt blir leden samhällsekonomiskt mycket olönsam och en kraftig överkapacitet i trafiksystemet skapas. Det hela blir ett moment 22. Leden ska byggas för en trafikökning som vi inte ska ha. Om leden byggs samtidigt som både Stockholms stad och Trafikverket lyckats hålla tillbaka trafiken i regionen, enligt regeringens beslutade klimatmål, byggs inte bara en mycket olönsam väg utan vi skapar ett så kraftigt kapacitetsöverskott i trafiksystemet att mängden ny trafik som leden genererar kommer omkullkasta klimatarbetet. Jag finner det både märkligt och stötande att Trafikverket fortsätter utreda Östlig förbindelse utan att göra en seriös klimatanalys. Jag undrar vart statens ansvar tagit vägen? Och hur kan det komma sig att regeringen låter projektet fortgå utan att några fullvärdiga klimatanalyser görs? Om det finns någon form av klimatärlighet i regeringen måste dessa analyser fram. Som ansvarig politiker i Stockholms stad är jag inte beredd att medfinansiera projektet Östlig förbindelse inom ramen för Sverigeförhandlingen. Detta är motiverat med att staten inte har kunnat visa hur detta projekt ska kunna vara förenligt med nationella och kommunala klimat- och miljömål, att vi i Stockholms stad valt att prioritera satsningar inom kollektivtrafik i förhandlingen och att projektet är en statlig angelägenhet som om den skulle byggas bör bekostas av staten. Stora infrastrukturprojekt ska bidra till att klara klimatmålen och det är något som staten tydligt behöver redovisa i samband med beslut om statliga infrastrukturprojekt. Östlig förbindelse innebär enligt Trafikverket att biltrafiken i regionen totalt ökar, vilket går emot klimatmål både lokalt och nationellt. Ponera att Östlig förbindelse byggs. Med vilka redskap ska vi då styra trafiken i länet så att den inte ger den förväntande trafikökningen, räknat från dagens nivåer? Vi vet redan nu att alla trafikstyrande redskap som finns måste till för att klarar de internationella, nationella och lokala trafik- och klimatmålen. Vilka nya ännu inte prövade trafikstyrningar krävs? Hur ska vi motivera för resten av landet att Trafikverket bygger en motorled för statliga 20 miljarder i Stockholm, en väg som ser ut att vara samhällsekonomiskt katastrofal. Hur förklarar vi att vi inte ens utrett ett rent kollektivtrafikalternativ? Vi måste kraftigt bygga ut kollektivtrafiken, cykelinfrastrukturen och skapa ett transportsnålt samhälle där vi bygger täta städer. Vi klarar helt enkelt inte omställningen med enbart snålare bilar och nya drivmedel. Vi måste bygga våra städer annorlunda. Vi måste även se över den planering och de projekt på trafikområdet som det tidigare beslutats om. Går de ihop med klimatmålen? Detta är vårt ansvar. I Stockholm har vi börjat omställningen. Vi inför nya parkeringsregler för bättre framkomlighet. Med 40 kilometer i timmen som ny bashastighet sänker vi farten i staden. Det ökar trafiksäkerheten och minskar bullret. Gatuutrymmet prioriteras för gång, cykel, kollektivtrafik och nyttotrafik. En miljard satsas på cykel. I stadens parkeringsgarage kan man snabbt och smidigt ladda sin elbil och i vår invigs våra första laddgator med flera laddplatser för allmänheten. Dubbdäcksförbudet är utökat vilket förbättrar stockholmarnas hälsa när andelen farliga partiklar minskar i luften. Vi har projekt för samlastning och tysta godsleverenser nattetid. Vi vill utveckla ett levande Stockholm med ökat stadsliv, trivsammare miljöer med mänskliga möten på gator och torg. Det ska vara enkelt att förflytta sig i Stockholm på ett ansvarsfullt sätt. Alla klimatsmarta transporter underlättas. De som kan välja att gå, cykla eller åka kollektivt ska få plats och känna sig prioriterade i dagens och framtidens stad. En modern, medmänsklig och miljövänlig stad. Vi i Stockholms stad vill ta vårt ansvar för att uppnå målen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 och en stad fri från fossila bränslen till år 2040. Som enskild kommun har vi flera av de styrmedel som är avgörande för att uppnå målen, men det kräver även i all väsentlighet att den nationella transportplaneringen tar sitt ansvar. Jag förväntar mig att Trafikverket gör en seriös klimatanalys av trafikpolitiken i Stockholm där Östlig förbindelse sätts i sitt sammanhang. Och förstår Trafikverket inte vilken uppgift den har måste självklart regeringen genast uppdra åt verket att göra denna analys och svara hur de får ihop ekvationen. Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd Stockholms stad Om leden byggs samtidigt som både Stockholms stad och Trafikverket lyckats hålla tillbaka trafiken i regionen, enligt regeringens beslutade klimatmål, byggs inte bara en mycket olönsam väg utan vi skapar ett så kraftigt kapacitetsöverskott i trafiksystemet att mängden ny trafik som leden genererar kommer omkullkasta klimatarbetet. ", "article_category": "other"}
{"id": 26025, "headline": "”Vi har ett brett perspektiv”", "summary": "SLUTREPLIK: Delmi har i sin strategi för 2014-2017 gjort en snarlik analys som Oscar Larsson gör i sin replik. Vi har valt att inte bara rikta fokus mot utlandsföddas arbetsmarknadsdeltagande, trots att integrationsbegreppet, i det dagliga talet så väl som i den politiska debatten, i stor utsträckning har kommit att handla om arbete och egen försörjning, skriver Joakim Palme och Kristof Tamas.", "article": "”Utmaningarna och åtgärderna för en lyckad integrationspolitik är många och komplexa och återfinns även bortanför arbetsmarknaden” poängterar fil dr Oscar Larsson i sin replik till Delmis artikel på DN Debatt (18/12). Några av de områden Larsson lyfter fram som centrala för en lyckad integrationspolitik är förutsättningarna för utlandsföddas sociala och politiska deltagande, betydelsen av lokal samverkan, men också den främlingsfientlighet och rasism som påverkar möjligheten till ett likvärdigt deltagande på så väl arbetsmarknad som i samhället i övrigt. Delmi har i sin strategi för 2014-2017 gjort en snarlik analys som Larsson och har, genom val av studier, valt att inte bara rikta fokus mot utlandsföddas arbetsmarknadsdeltagande. Detta trots att integrationsbegreppet, i det dagliga talet så väl som i den politiska debatten, i stor utsträckning har kommit att handla om arbete och egen försörjning. Delmi har för närvarande ytterligare 20 rapporter under produktion och flera av dem undersöker just de områden som efterfrågas i repliken. En av våra tidigare studier – en nordisk jämförelse av hur integrationen av nyanlända påverkas av regler för medborgaskap – belägger en ökad integration på arbetsmarknaden bland migranter som fått svenskt medborgarskap. Under 2017 kommer Delmi att ge ut en antologi om invandrares politiska deltagande, som bland annat redogör för valdeltagande, representation och relationen mellan föreningsaktivitet och deltagande i det politiska livet. Boendesegregationen och betydelsen av första bostadsort för sysselsättningen är också ett område som undersöks i en kommande Delmi-rapport. Vad gäller den andra aspekten som Larson lyfter fram, främlingsfientlighet och rasism i majoritetssamhället, så vill vi framhålla att det inte är frågor som ligger centralt i vårt uppdrag. Därmed inte sagt att det är ämnen som vi undviker. I början av nästa år släpps en kunskapsöversikt om hatbrott mot etniska minoriteter. Om frågor som rör högerpopulism och invandrarfientliga partier kommer Delmi att inom kort ha publicerat tre rapporter. Eftersom Delmi har som uppgift att bredda och fördjupa underlaget för migrationspolitiska avgöranden, samt bidra till samhällsdebatten, initierade vi ett projekt redan 2014 om relationen mellan värderingar och verklighetsuppfattningar. Syftet med den studien är att förstå hur människor tillägnar sig, tolkar eller värderar fakta och etablerad kunskap kontra allmänt tyckande i sociala forum och alternativa medier. En parallell attitydundersökning vi genomför tyder på relativt bristande kunskaper om vilka som invandrar till Sverige. Under den senaste tiden har ett fenomen som kan kallas för ”faktaresistens” dykt upp, inte minst i samband med det amerikanska presidentvalet. Attityder i majoritetssamhället kan vara avgörande för både social och politisk integration, inklusive på den lokala nivån. Därför behövs denna forskning och mer därtill. Men forskningsresultaten måste också nå ut till beslutsfattarna och i debatten. 18 december 2016 Debattartikel Joakim Palme, ordförande Delmi och Kristof Tamas, kanslichef Delmi: ”Åtta viktiga frågor i den migrationspolitiska debatten” Repliker Oscar Larsson, filosofie doktor i statsvetenskap, Uppsala Universitet: ”Socialt och politiskt deltagande också viktigt” Slutreplik från Joakim Palme och Kristof Tamas: ”Vi har ett brett perspektiv” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26051, "headline": "Samsyn i skolan ger bra resultat", "summary": "Enligt den senaste Pisa-undersökningen ökar klyftorna i Sverige mellan olika skolor och olika elevgrupper. Skolornas arbetssätt kan ha större betydelse än elevernas bakgrund, visar ny forskning från Göteborgs universitet.", "article": "I den senaste Pisaundersökningen hade svenska skolan gjort framsteg på flera områden. Från att 2012 ha legat under OECD-genomsnittet ligger Sverige nu över genomsnittet i läsförståelse och på genomsnittet i matematik och naturvetenskap. Men på ett område har de svenska resultaten rasat i undersökningen. Det handlar om likvärdigheten mellan skolorna – familjebakgrund har fått större betydelse för skolresultaten jämfört med förra Pisaundersökningen. Av de sju mätta likvärdighetsfaktorerna i skolsystemet har fem blivit sämre. Ingen har förbättrats. Den svenska skolan har alltså blivit sämre på att kompensera för elevernas olika sociala bakgrund. När de första Pisa-undersökningarna gjordes år 2000 var Sverige ett av de länder som hade högst likvärdighet. I debatten förs ofta fram att det är elevernas bakgrund som gör att de når bättre eller sämre resultat i skolan. För att få bukt med detta förs ofta fram att skolor i utsatta områden måste få mer resurser för att möta de ojämlika förutsättningarna för att uppnå bra skolresultat. En pågående forskningsstudie vid Göteborgs universitet visar att skolornas organisation och personalens arbetssätt är minst lika viktigt. Forskargruppen i Göteborg har valt ut åtta skolor som skilde sig åt vad gäller elevernas resultatutveckling men där eleverna har ungefär likvärdig bakgrund och förutsättningar. Samtliga skolor är väl fungerande skolor där alla gör ett bra jobb, ändå uppnår fyra av skolorna ett märkbart bättre resultat än de övriga fyra. För att komma fram till vad som gjorde att skolorna trots likartade förutsättningar uppnådde så olika resultat började man titta på hur skolorna organiserat sitt arbete. – De väl fungerande skolorna visade sig ha en stabilitet och en samsyn på vad som är viktigt, säger Maria Jarl, statsvetare och universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik på Göteborgs universitet och en av tre forskare i gruppen. Hon pekar på att det fanns en tydlig uppsättning värderingar och normer hos både rektor och lärare på dessa skolor om hur man skulle utveckla undervisningen och göra det bättre för eleverna. – Dessa tankesätt har utvecklats över tid i små steg. Grundläggande är att man måste tro på att det man gör i skolan gör skillnad, säger Maria Jarl. Ofta är det någon specifik händelse som satt i gång samverkansprocessen. Ibland har det varit en rektor som haft en tydlig idé och sedan lyckats genomföra och hålla i den. Ibland har det varit en mindre grupp särskilt engagerade lärare som tagit initiativet. – Gemensamt för de framgångsrika skolorna i studien är att vi där ser tydliga exempel på samarbete mellan dem som arbetar på skolan, och på att man delar med sig av sina erfarenheter. Dessa skolor söker också aktivt efter lärare som vill arbeta på det sättet, säger Maria Jarl. Utmärkande för dessa skolor är också att samarbetet sker över alla gränser på skolan, till exempel mellan olika stadier. På de mindre framgångsrika skolorna kan det också finnas samarbeten, men då i mindre grupper. Maria Jarl understryker att det inte går att peka ut någon särskilt viktig person som avgörande för att detta arbetssätt bedrivs och lyckas. – Nej det är ett komplext system där både lärare, rektor och kommun ingår. I de mindre framgångsrika skolorna sker skolpersonalens arbete mer individuellt utan några tydliga gemensamma värderingar att utgå ifrån. Målen handlar inte heller i lika stor utsträckning om resultat. Personalens egna förklaringar till varför resultaten ser ut som de gör riktar in sig på elevernas förmågor och elevsammansättningen på skolan. Men enligt den pågående forskningen i Göteborg så kan det snarare vara så att de sämre resultaten beror på en bristande kontinuitet och arbetsledning. Till exempel hade samtliga fyra skolor i studien med sämre resultat bytt rektor vid flera tillfällen under den period som studien gjordes. De hade också gått igenom omorganisationer som ibland initierats från den kommunala förvaltningen. – Det finns också berättelser om rektorer som kommit in med nya idéer, men som inte lyckats få gehör för dessa och därefter slutat på skolan. Då handlar det mycket om arbetsklimatet på skolan och skolans historia, säger Maria Jarl. Enligt forskargruppen är en viktig aspekt att alla skolor ser över sitt interna arbete och skapar en långsiktig strategi med tydliga värderingar, och inför arbetssätt som bygger på gemenskap och kollegialt utbyte mellan lärare och skolledning. – Men man måste också inse att förändring tar tid, säger Maria Jarl. I vår kommer forskargruppen att presentera sitt resultat i en bok. Maria Jarl hoppas att den kommer att kunna påverka debatten om hur skolan kan utvecklas. – Jag ser det som en viktig uppgift för oss som forskare att kunna göra skillnad. Däremot är det inte vår roll att ge handfasta rekommendationer för hur problemen ska lösas. Likvärdighet I Sverige har alla elever enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var man än bor i landet och oavsett vilka sociala och ekonomiska hemförhållanden man har ska utbildningen ha en hög kvalitet. Skolan ska kompensera för elevers olika bakgrund och andra förutsättningar som skiljer sig åt mellan eleverna. Vid den senaste Pisaundersökningen, som presenterades den 6 december, visade det sig att likvärdigheten mellan elever på olika skolor har försämrats på fem av sju mätta områden. På övriga två har inte någon förbättring synts till. Pisa är ett OECD-projekt och är världens största elevstudie. Källa: Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 26052, "headline": "Utsläppsfritt flyg – en realistisk klimatvision", "summary": "Hållbara flygresor i ett globalt perspektiv förverkligas ingalunda med minskat flygande. Liksom på de flesta andra områden är det inte avveckling utan utveckling som är det bättre miljöalternativet!", "article": "Debattören Jan-Olof Blomberg med flera menar att flygbranschen borde ta ett större globalt klimatansvar genom att verka för mindre flygande. De nämner inte att om mindre flygande alls skall ha någon klimatbetydelse måste det ske globalt. Vi talar då om att sprida en förändring av livsstilen i hela världen - ett önsketänkande utan dess like. Det som däremot kan spridas är klimatsmarta tekniklösningar, något som har bra grogrund i Sverige och liknande industriländer. Andra tror att man kan utveckla tekniken och samtidigt minska flygandet. Tyvärr betyder minskat flygande sämre ekonomi och mindre resurser i branschen, och då avmattas teknikutvecklingen. Det är inte bara biobränsle det handlar om utan också om flyglogistik, smarta kabinlösningar och flygplanens energisnålhet. Ytterligare ett utvecklingsspår är eldrift så som i bilbranschen. Flygplanstillverkaren Airbus och Siemens är exempel på två starka aktörer som samarbetar i en satsning på eldrift. De första eldrivna planen är redan i luften. En ny utvecklingsera har inletts där eldrivna reguljära passagerarplan kan vara verklighet inom ett par decennier, enligt Boeing. Utsläppsfritt flygande är möjligt att uppnå inom rimlig tid genom teknologisk evolution. Men, hållbara flygresor i ett globalt perspektiv förverkligas ingalunda med minskat flygande. Liksom på de flesta andra områden är det inte avveckling utan utveckling som är det bättre miljöalternativet. ", "article_category": "other"}
{"id": 26067, "headline": "”Med ett integrerande urval kan vi behålla skolvalet”", "summary": "Dags att förändra. Lösningen på ojämlikheten i skolan bör inte vara att avskaffa skolvalet. Att kunna välja skola är i sig en bra idé. Men får inte ske på bekostnad av likvärdigheten. Vi föreslår därför att urvalsprincipen för grundskolan ska vara att varje skolenhet ska ha en så blandad elevsammansättning som möjligt, skriver Philip Botström, SSU.", "article": "?Om det finns något vi i Sverige har anledning att vara stolta över så är det vår idé om en jämlik skola. Tidigt slogs idealet fast: arbetarens och direktörens respektive barn ska få samma möjligheter i livet. Men klyftorna har ökat kraftigt. I dag är Sverige inte bättre än genomsnittet gällande likvärdighet i skolan. Alla elever får helt enkelt inte samma förutsättningar att klara skolgången. Och det är den svenska skolans främsta utmaning. Föräldrars utbildningsbakgrund eller etniska bakgrund har blivit avgörande för elevers chanser i skolan. I slutändan handlar det om att vissa barn och unga inte får möjlighet att nå sin fulla potential. Det drabbar enskilda elever och det drabbar samhället som riskerar att dras isär. För att bryta ojämlikheten behövs ett systemskifte för skolan. Socialdemokraterna behöver våga göra upp med centrala delar i utbildningssystemet, genom att göra om det marknadsanpassade skolvalet så att det bidrar till jämlikhet och motverkar segregation samt genom att förändra systemet med skolpeng. Skollagen fastslår att en av skolans viktigaste funktioner är att kompensera för barns olika uppväxtvillkor och ge alla elever likvärdig utbildning. I verkligheten ser det dock inte ut så. Trots ett positivt trendbrott när det gäller de generella kunskaperna visar den senaste Pisa-mätningen att klyftorna i svensk skola är stora och har ökat kraftigt. Skillnaderna mellan elever som har föräldrar med låg utbildningsnivå och elever med bättre förutsättningar hemifrån ökar. Bland elever med lågutbildade föräldrar är det över 40 procent som inte når grundläggande behörighet till gymnasiet. Skillnaderna mellan elever med utländsk bakgrund och andra elever ökar också. Om du kämpar hårt i skolan ska du lyckas, oavsett var dina föräldrar kommer från eller hur många högskolepoäng de har. En människas bakgrund ska inte vara viktigare än hennes mål och ambitioner. Det måste vara grundprincipen för socialdemokratisk utbildningspolitik. Mycket av det Socialdemokraterna och regeringen gör är bra men otillräckligt för att komma åt problemets grund. Fler lärare, högre lärarlöner, mer matematik och mindre klasser är bra reformer – men de räcker inte för att möta och bryta skolsegregationen. Ingen enskild lärare kan på egen hand kompensera en situation som har sin grund i ett systemfel. Oavsett hur många kollegor eller hur bra lön läraren har. För att ge alla barn och unga lika chanser i livet behöver vi en skola som ökar jämlikheten och bryter segregationen. Därför behövs följande systemförändringar: 1 Inför ett integrerande skolval. I dag har Sverige världens mest marknadsliberala skolvalsystem. Det har skapat problem som politikerna som införde skolvalsmodellen inte såg framför sig. En del vill möta det genom att avskaffa skolvalet helt och hållet. Andra väljer att blunda för verkligheten och ger därmed sitt tysta medgivande till segregation och ojämlikhet. Men lösningen är inte att gå från en extrem till en annan. Att ha makt över sin egen utbildning genom att kunna välja skola är i sig en bra idé. Men det ska inte få ske på bekostnad av likvärdigheten. Kommunala skolor ska i dag ta hänsyn till föräldrarnas val, men om det är fler sökande än platser tillämpas närhetsprincipen i regel. Fristående grundskolor kan välja mellan ett antal urvalskriterier, bland annat kötid och familjeförtur. Det nuvarande systemet segregerar genom valsituationen och de kriterier som används när elever ska placeras på en grundskola. OECD, som genomför Pisa-undersökningarna, var tydliga när de presenterade resultaten för Sverige: skolvalet spär på segregationen och bör förändras. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har påvisat att skolvalet på grundskolenivå bidrar till segregation. Sju av tio rektorer från kommunala och fristående vill att skolvalet ska förändras, enligt en undersökning från SVT. Rektorerna pekade på att blandade klasser vad gäller socioekonomisk och etnisk bakgrund skulle innebära att fler elever når kunskapsmålen. För att minska segregationen behöver urvalssystemet förändras. SSU föreslår att den övergripande urvalsprincipen för grundskolan ska vara att varje skolenhet ska ha en så blandad elevsammansättning som möjligt. Närhetsprincip och familjeförtur blir sekundära urvalskriterier. I ett system med integrerande skolval får föräldrar och elever precis som i dag rangordna ett antal skolor. Tilldelningen sker dock på ett sätt som integrerar. Alla skolor får ett elevunderlag som speglar samhället. Gräddfilen för friskolor avskaffas – alla skolor som tar del av offentlig finansiering ska ha samma urvalsprinciper – och ansökningsprocessen ska vara gemensam. 2Inför en statligt styrd och starkt socialt viktad skolpeng. En förutsättning för att likvärdigheten ska öka är att skolan och lärarna får praktiska möjligheter att kompensera för elevers olika förutsättningar. Det är inte alltid mer resurser som behövs, lika viktigt är att fördela befintliga resurser på ett bra sätt. I dag säger skollagen att kommuner ska fördela resurser utifrån barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Skollagen ger dock inget stöd till kommunerna hur fördelningen ska ske. Staten behöver ta ett större ansvar för styrningen av skolans resurser. För att öka möjligheten för skolan att arbeta kompensatoriskt behöver Skolverket därför få direktiv att ta fram riktlinjer för hur stor social viktning av resurserna till skolan en kommun behöver göra vid resursfördelningen. Friskolor ska finansieras enligt samma modell som kommunala – istället för ett genomsnitt som i dagsläget allt för ofta snedfördelar resurser dit de inte gör som mest nytta. Detta är nödvändigt för att finansieringen av skolan ska utgå från elevernas behov. Dagens skola hindrar unga som har föräldrar med låg utbildningsnivå från att nå sin fulla potential. Ett ojämlikt skolsystem kommer förr eller senare slita isär Sverige. Klassamhället år 2016 handlar i stor grad om tillgång till och möjlighet att ta till sig utbildning. Dagens skolsystem förstärker en ojämlikhet som redan sätter djupa spår genom utanförskap, arbetslöshet och bristande framtidsutsikter. Att den utvecklingen förstärks genom ett ojämlikt utbildningssystem drabbar enskilda människor och är farligt för Sverige. Socialdemokraterna behöver därför utveckla sin utbildningspolitik så att segregationen bryts på riktigt. Inför partiets kongress i vår kommer detta vara en av SSU:s viktigaste frågor. Socialdemokraterna kan inte ducka bakom Skolkommissionens kommande utredning. På kongressen krävs svar på hur skolvalet och skolans finansiering ska göras om. Det räcker inte att prata om en jämlik skola – nu är det dags att förändra systemen som skapar ojämlikheten. Philip Botström, förbundsordförande SSU Staten behöver ta ett större ansvar för styrningen av skolans resurser. För att öka möjligheten för skolan att arbeta kompensatoriskt behöver Skolverket därför få direktiv att ta fram riktlinjer för hur stor social viktning av resurserna till skolan en kommun behöver göra vid resursfördelningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 26070, "headline": "”Med ett integrerande urval kan vi behålla skolvalet”", "summary": "Dags att förändra. Lösningen på ojämlikheten i skolan bör inte vara att avskaffa skolvalet. Att kunna välja skola är i sig en bra idé. Men det får inte ske på bekostnad av likvärdigheten. Vi föreslår därför att urvalsprincipen för grundskolan ska vara att varje skolenhet ska ha en så blandad elevsammansättning som möjligt, skriver Philip Botström, SSU.", "article": "Om det finns något vi i Sverige har anledning att vara stolta över så är det vår idé om en jämlik skola. Tidigt slogs idealet fast: arbetarens och direktörens respektive barn ska få samma möjligheter i livet. Men klyftorna har ökat kraftigt. I dag är Sverige inte bättre än genomsnittet gällande likvärdighet i skolan. Alla elever får helt enkelt inte samma förutsättningar att klara skolgången. Och det är den svenska skolans främsta utmaning. Föräldrars utbildningsbakgrund eller etniska bakgrund har blivit avgörande för elevers chanser i skolan. I slutändan handlar det om att vissa barn och unga inte får möjlighet att nå sin fulla potential. Det drabbar enskilda elever och det drabbar samhället som riskerar att dras isär. För att bryta ojämlikheten behövs ett systemskifte för skolan. Socialdemokraterna behöver våga göra upp med centrala delar i utbildningssystemet, genom att göra om det marknadsanpassade skolvalet så att det bidrar till jämlikhet och motverkar segregation samt genom att förändra systemet med skolpeng. Skollagen fastslår att en av skolans viktigaste funktioner är att kompensera för barns olika uppväxtvillkor och ge alla elever likvärdig utbildning. I verkligheten ser det dock inte ut så. Trots ett positivt trendbrott när det gäller de generella kunskaperna visar den senaste Pisa-mätningen att klyftorna i svensk skola är stora och har ökat kraftigt. Skillnaderna mellan elever som har föräldrar med låg utbildningsnivå och elever med bättre förutsättningar hemifrån ökar. Bland elever med lågutbildade föräldrar är det över 40 procent som inte når grundläggande behörighet till gymnasiet. Skillnaderna mellan elever med utländsk bakgrund och andra elever ökar också. Om du kämpar hårt i skolan ska du lyckas, oavsett var dina föräldrar kommer från eller hur många högskolepoäng de har. En människas bakgrund ska inte vara viktigare än hennes mål och ambitioner. Det måste vara grundprincipen för socialdemokratisk utbildningspolitik. Mycket av det Socialdemokraterna och regeringen gör är bra men otillräckligt för att komma åt problemets grund. Fler lärare, högre lärarlöner, mer matematik och mindre klasser är bra reformer – men de räcker inte för att möta och bryta skolsegregationen. Ingen enskild lärare kan på egen hand kompensera en situation som har sin grund i ett systemfel. Oavsett hur många kollegor eller hur bra lön läraren har. För att ge alla barn och unga lika chanser i livet behöver vi en skola som ökar jämlikheten och bryter segregationen. Därför behövs följande systemförändringar: Inför ett integrerande skolval. I dag har Sverige världens mest marknadsliberala skolvalsystem. Det har skapat problem som politikerna som införde skolvalsmodellen inte såg framför sig. En del vill möta det genom att avskaffa skolvalet helt och hållet. Andra väljer att blunda för verkligheten och ger därmed sitt tysta medgivande till segregation och ojämlikhet. Men lösningen är inte att gå från en extrem till en annan. Att ha makt över sin egen utbildning genom att kunna välja skola är i sig en bra idé. Men det ska inte få ske på bekostnad av likvärdigheten. Kommunala skolor ska i dag ta hänsyn till föräldrarnas val, men om det är fler sökande än platser tillämpas närhetsprincipen i regel. Fristående grundskolor kan välja mellan ett antal urvalskriterier, bland annat kötid och familjeförtur. Det nuvarande systemet segregerar genom valsituationen och de kriterier som används när elever ska placeras på en grundskola. OECD, som genomför Pisa-undersökningarna, var tydliga när de presenterade resultaten för Sverige: skolvalet spär på segregationen och bör förändras. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har påvisat att skolvalet på grundskolenivå bidrar till segregation. Sju av tio rektorer från kommunala och fristående vill att skolvalet ska förändras, enligt en undersökning från SVT. Rektorerna pekade på att blandade klasser vad gäller socioekonomisk och etnisk bakgrund skulle innebära att fler elever når kunskapsmålen. För att minska segregationen behöver urvalssystemet förändras. SSU föreslår att den övergripande urvalsprincipen för grundskolan ska vara att varje skolenhet ska ha en så blandad elevsammansättning som möjligt. Närhetsprincip och familjeförtur blir sekundära urvalskriterier. I ett system med integrerande skolval får föräldrar och elever precis som i dag rangordna ett antal skolor. Tilldelningen sker dock på ett sätt som integrerar. Alla skolor får ett elevunderlag som speglar samhället. Gräddfilen för friskolor avskaffas – alla skolor som tar del av offentlig finansiering ska ha samma urvalsprinciper – och ansökningsprocessen ska vara gemensam. Inför en statligt styrd och starkt socialt viktad skolpeng. En förutsättning för att likvärdigheten ska öka är att skolan och lärarna får praktiska möjligheter att kompensera för elevers olika förutsättningar. Det är inte alltid mer resurser som behövs, lika viktigt är att fördela befintliga resurser på ett bra sätt. I dag säger skollagen att kommuner ska fördela resurser utifrån barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Skollagen ger dock inget stöd till kommunerna hur fördelningen ska ske. Staten behöver ta ett större ansvar för styrningen av skolans resurser. För att öka möjligheten för skolan att arbeta kompensatoriskt behöver Skolverket därför få direktiv att ta fram riktlinjer för hur stor social viktning av resurserna till skolan en kommun behöver göra vid resursfördelningen. Friskolor ska finansieras enligt samma modell som kommunala – istället för ett genomsnitt som i dagsläget allt för ofta snedfördelar resurser dit de inte gör som mest nytta. Detta är nödvändigt för att finansieringen av skolan ska utgå från elevernas behov. Dagens skola hindrar unga som har föräldrar med låg utbildningsnivå från att nå sin fulla potential. Ett ojämlikt skolsystem kommer förr eller senare slita isär Sverige. Klassamhället år 2016 handlar i stor grad om tillgång till och möjlighet att ta till sig utbildning. Dagens skolsystem förstärker en ojämlikhet som redan sätter djupa spår genom utanförskap, arbetslöshet och bristande framtidsutsikter. Att den utvecklingen förstärks genom ett ojämlikt utbildningssystem drabbar enskilda människor och är farligt för Sverige. Socialdemokraterna behöver därför utveckla sin utbildningspolitik så att segregationen bryts på riktigt. Inför partiets kongress i vår kommer detta vara en av SSU:s viktigaste frågor. Socialdemokraterna kan inte ducka bakom Skolkommissionens kommande utredning. På kongressen krävs svar på hur skolvalet och skolans finansiering ska göras om. Det räcker inte att prata om en jämlik skola – nu är det dags att förändra systemen som skapar ojämlikheten. 19 december 2016 Debattartikel Philip Botström, förbundsordförande SSU: ”Med ett integrerande urval kan vi behålla skolvalet” Repliker Bengt Sandblad (S) och Boel Vallgårda: ”Obligatorisk skolval ökar skolsegregationen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26088, "headline": "”Rymdministerns vacklande visar på behovet av strategi”", "summary": "SLUTREPLIK. Det saknas framtidsidéer och entreprenörskapsanda i svensk politik. Vi behöver lyfta blicken, se möjligheter och jobba för att nå dessa. En rymdminister borde inte stå med båda fötterna på marken. Sverige kan ha flera astronauter, rymdturister och vi kan skicka en svensk till Mars, skriver Liberaler och rymdintressenter.", "article": "Vi föreslog på DN Debatt (9/12) att Sverige borde jobba för att få fler astronauter, göra det möjligt för företag att etablera rymdturism från svensk mark och ett mål om en svensk till Mars på 2030-talet. Detta avfärdar rymdminister Helene Hellmark Knutsson som för ”spektakulärt” och vill istället ha en ”rymdpolitik med fötterna på jorden.” Vi är av uppfattningen att våra förslag just är bra för oss på jorden. Vilka skulle de annars vara bra för? Astronauter utför viktig forskning och utveckling i rymden, som vi använder på jorden, och är dessutom en stor inspirationskälla för oss alla, men inte minst ungdomar, att intressera sig för rymd, forskning, naturvetenskap och teknik. Gymnasieeleven Eleonora Svanberg berättade förra veckan att hon vid sju års ålder blivit inspirerad när Christer Fuglesang blev förste svensk i rymden och att hon nu vill bli förste svensk på Mars, för att kunna inspirera andra. Rymdturism handlar om något så jordnära som jobb och tillväxt. Det är en affärsmöjlighet för Sverige som stimulerar teknikutveckling, etableringar och startups samt banar väg för hållbara spetsupplevelser, forskningsmiljöer och tekniköverföring på jorden. Något som rymdutredningen lyfter fram. Är verkligen fler svenska astronauter och rymdresor från Sverige för spektakulärt för Sverige och rymdministern? Att skicka en svensk till Mars är förstås spektakulärt. Det är en del av poängen. Spektakulärt är i vår värld inte något automatiskt negativt. Ibland verkar inte heller rymdministern tycka det. I en intervju i Populär Astronomis decembernummer säger Helene Hellmark Knutsson: ”Bara idén att vi ska vara på Mars får en att stretcha tanken. Jag tror att vi behöver sätta upp den typen av mål för att våga stretcha ännu mer. Jag tror det inspirerar alla.” Vi håller med, och förstår inte varför samma minister några dagar senare avfärdar just ett sådant mål. Är det för att det kom från ett annat parti? Från rymden ser man inga partigränser. Detta fram och tillbaka av regeringen visar på behovet av en nedskriven och av riksdagen beslutad rymdstrategi. Tyvärr får vi inte ens besked om det kommer någon sådan, än mindre vad den i så fall skulle innehålla. Sverige är ett bra rymdland, vi har lång erfarenhet och mycket på plats som andra länder saknar. Med en tydlig riktning på rymdpolitiken kan Sverige bli ett riktigt starkt land för den snabbt växande rymdbranschen. Det sker nu ett skifte där företag börjar göra det endast supermakter gjorde tidigare. Om Sverige uppdaterar lagar och visar förståelse och ambitioner så kommer dessa företag etablera sig och växa här. Det krävs inte ens att staten satsar mer pengar på området. Det saknas framtidsidéer och entreprenörskapsanda i svensk politik. Vi behöver lyfta blicken, se möjligheter och jobba för att nå dessa. En rymdminister borde inte stå med båda fötterna på marken. Sverige kan ha flera astronauter, rymdturister och vi kan skicka en svensk till Mars. Siktar man mot stjärnorna, når man ibland en planet. 9 december 2016 Debattartikel Jennifer Andersson, ordförande Astronomisk Ungdom; Christer Fuglesang, astronaut, adjungerad professor i rymdfysik, KTH; Karin Nilsdotter, vd, Spaceport Sweden, utvecklingsbolag för kommersiell bemannad rymdfart; Mathias Sundin (L), riksdagsledamot och Maria Weimer (L), riksdagsledamot: ”Sätt målet att en svensk ska landa på Mars på 2030-talet” Repliker Rymdminister Helene Hellmark Knutsson (S): ”?Bättre rymdpolitik med fötterna på jorden” Slutreplik från fem debattörer: ”Rymdministerns vacklande visar på behovet av strategi” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26090, "headline": "Assanges agerande är barockt", "summary": "Svenska åklagare följer rättssamhällets principer kring lagföring av misstänkta och när USA inte begärt Assange utlämnad från Storbritannien finns ingen anledning att tro att de hellre skulle välja Sverige, tvärtom. Assange är misstänkt för våldtäkt och ska hanteras på samma vis som alla andra misstänkta i vårt rättssamhälle.", "article": "Rolf Söderberg skriver på DN.Åsikt att hanteringen av Assange är barock. Men i själva verket är det tvärtom. Det är Assanges förväntan att undslippa åtal bara för att han tagit till flykt, som är barock, helt barock. Sverige är ett rättssamhälle. Som sådant har våra myndigheter och myndighetsutövare en plikt att följa och upprätthålla lag och ordning. Med det följer att misstänkta personer skall efterlysas, förhöras, anhållas, häktas och åtalas. Har den misstänkte tur kan misstankarna avskrivas i ett tidigt skede, kanske till följd av den misstänktes egna vilja till samarbete. Söderberg hävdar att svenska åklagare ”gör allt för att fördröja att lagföra” Assange. Men i själva verket är det Assange som ”har gjort allt” för att fördröja en lagföring. Svenska åklagare har tvärtom gjort allt i deras makt just för att lagföra Assange, i enlighet med de lagar och regler som finns. Om svenska åklagare helt plötsligt skall börja med eftergifter åt misstänkta våldtäktsmän, för att de flyr och vägrar samarbeta enligt de rättsprinciper vi har i vårat samhälle, var ska det då sluta? Fly till något obskyrt lands ambassad och lås in dig, så slipper du åtal. Vad skulle det skicka för signaler till andra våldtäktsmän, mördare med flera? Om vi börjar anklaga våra rättsvårdande myndigheter för att de inte underlåter sig att lagföra brottsmisstänkta på flykt, då kan vi snacka om barockt agerande! Svenska åklagare arbetar för USA, skriver Söderberg. Men förklarar på inget vis varför det är just ifrån Sverige som Assange måste utlämnas till USA. Söderberg tycks helt ha missat det faktum att Storbritannien är en av USA:s allra närmaste allierade sedan urminnes tider, och det finns många kopplingar länderna emellan. Därtill har Assange suttit i husarrest i Storbritannien. Då fanns alla möjligheter för USA att begära Assange utlämnad från England, en av sina närmaste allierade. Fallet Assange är väldigt enkelt, och lika naturligt som det är enkelt. Den som tar till flykt är på flykt, och att vara på flykt är ingen grund för åtalsunderlåtelse. Om den nu i medierna aktuelle lasermannen hade flytt till en ambassad i utlandet och där fått beskydd, hade det då varit helt ok att lägga ner alla misstankar mot honom? Eller är det bara våldtäkter som är ok? Det finns ingenting barockt med svensk åklagares hantering av fallet Assange. Tvärtom, alla skall vara lika inför lagen, så också Julian Assange! ", "article_category": "other"}
{"id": 26106, "headline": "”?Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik”", "summary": "Sverige behöver ett nytt projekt. Många LO-medlemmar vi träffar tycker att utvecklingen i vårt land går åt fel håll. En del av det som gått fel beror på att vi hade en högerregering. Men arbetarrörelsen är medskyldig till de växande klyftorna. Vi måste nu lyssna, erkänna problemen och erbjuda konkreta lösningar, skriver LO:s ledning.", "article": "LO:s medlemmar har något att berätta. Det är berättelsen om ett annat Sverige än det som brukar synas i mediedebatten, där avdrag för hemstädning uppmärksammas mer än otrygga anställningar, delade turer och visstider. Där ett snöoväder i Stockholms innerstad behandlas som en riksnyhet. Många LO-medlemmar vi träffar tycker att utvecklingen i vårt land går åt fel håll. Vi kan försöka övertyga dem om motsatsen, med siffror och statistik, men det räcker inte. Vi måste göra det i handling. Att bara säga ”det går bra för Sverige” blir en örfil för dem på landsbygden som upplevt att polisstation, post och annan service försvunnit. För dem som varje dag lever med otryggheten i arbetslivet, som ser sina vuxna barn sakna bostad och sina gamla föräldrar svikas av en urholkad äldreomsorg. Detta samtidigt som skattepengar försvinner till riskkapitalbolag. En del av det som gått fel beror på att vi hade en högerregering som hellre sänkte skatten än investerade i välfärd och trygghet. Men vi ska inte skylla allt på dem. Klyftorna i Sverige började växa redan under 80- och 90-talen. Arbetarrörelsen är medskyldig. Vi ser nu över hela världen hur människors oro utnyttjas av mörka krafter vi felaktigt trott tillhörde historien. Donald Trumps valseger i USA är det senaste exemplet. I vårt eget land är ett parti med nazistiska rötter riksdagens tredje största och har också stöd bland LO-förbundens medlemmar. Det är givetvis ett misslyckande. Rasister och högerpopulister har aldrig haft några lösningar. Arbetarrörelsen måste nu på allvar svara på de frågor människor ställer, annars kommer helt andra krafter att göra det. Vi måste lyssna, erkänna problemen och erbjuda konkreta lösningar. Vi i LO:s nya ledning vill lyfta fram några områden där vi tror det är nödvändigt att ändra riktning för att bygga Sverige starkare. 1 Bygg Sverige starkare med en skola där alla barn ges samma möjligheter. Den senaste Pisa-mätningen visar att kunskapsresultaten sakta börjat vända uppåt. Läget är dock fortfarande allvarligt, framför allt fortsätter klyftorna mellan barn att växa. Det hotar både vår tillväxt och unga människors möjligheter i livet. Skolkrisen sammanfaller också med att vi utsatts för ett internationellt unikt marknadsexperiment, där företag kan öka sina vinster genom att locka till sig de ”lättaste” eleverna och spara på personal, lokaler och utrustning. Enligt OECD har friskolor sämre resultat än kommunala skolor om man räknar in socioekonomiska förhållanden. Nu krävs ett målmedvetet arbete för att höja kunskaperna och ge alla barn samma chans. Skolan måste få mer resurser. Skolpeng och skolval måste reformeras för att motverka segregationen. Vi måste få ett totalstopp för vinstuttag liksom för religiösa friskolor. Även ett förstatligande av skolan bör övervägas. 2 Bygg Sverige starkare med en reglerad och solidarisk invandringspolitik. Enbart år 2015 tog Sverige ensamt emot över 160 000 asylsökande. På lång sikt är det inte hållbart att fortsätta så. Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för. Hela EU måste dela ansvaret för människor på flykt. Just nu måste vi i Sverige fokusera på att få de nyanlända som redan befinner sig här, in på arbetsmarknaden. Om vi ska klara detta måste vi också strama upp reglerna för arbetskraftsinvandring. Det är orimligt att människor från länder utanför EU fritt kan komma och arbeta i Sverige samtidigt som hundratusentals människor som redan finns här står utanför arbetsmarknaden. Arbetskraftsinvandringen måste styras till branscher med arbetskraftsbrist. Vi måste ha ett system som gynnar dem som arbetar i vårt land, inte arbetsgivare som vill dumpa löner. 3 Bygg Sverige starkare med en riktig arbetsmarknadspolitik. Här har fackföreningsrörelsen en viktig roll att spela. Vi är beredda att ta ett stort ansvar och hitta kreativa och konstruktiva lösningar tillsammans med staten och arbetsgivarna för att få in de nyanlända på arbetsmarknaden. Men lösningen kan aldrig vara en utveckling med lägre löner och sämre anställningsvillkor. Det måste vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Alla ska kunna försörja sig på ett heltidsjobb. Av dem som sökte sig till Sverige förra året är de flesta 20 till 34 år och har ett långt yrkesliv framför sig. Det skapar stora möjligheter för hela Sverige eftersom det i flera branscher saknas arbetskraft, inte minst inom välfärden. Vi måste bygga ut Kunskapslyftet, höja statusen på gymnasiets yrkesprogram och öppna fler vägar till utbildning. Vi måste också ha en arbetsförmedling som arbetar närmare den lokala och regionala verkligheten. 4 Bygg Sverige starkare genom kamp mot klassamhället. Klyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land. Alltför många halkar efter medan en liten grupp välbeställda drar ifrån. En av förklaringarna är ökade kapitalinkomster och att skatten på arbetsfria inkomster är lägre än skatten på arbete. Vi vill öka skatterna på kapital och därmed göra det möjligt att minska skatten på arbete, det vill säga någon form av skatteväxling. Samtidigt krävs rejäla förstärkningar för grupper som halkat efter, exempelvis kraftigt höjda barnbidrag och en större satsning på pensionärerna. När det gäller pensionerna måste målet vara att alla garanteras minst 70 procent av sin lön i pension. Vi måste också en gång för alla få bort inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Det är orimligt att vi i ett modernt land fortsätter att sätta lön efter kön. Över hela världen växer nu högerpopulism, främlingsfientlighet och osund nationalism. Många människor upplever att makthavare inte lyssnar, eller ens bryr sig om dem. De känslorna utnyttjas av de reaktionära krafterna. Där hämtar de sin näring. Fackföreningsrörelsen är fortfarande Sveriges starkaste folkrörelse. Men vi har inte gjort tillräckligt för att använda den styrkan och bli den förändrande kraft vi skulle kunna vara. Nu ändrar vi på det. Nästa år ska vi i LO:s ledning lägga annat åt sidan och i ännu högre grad än tidigare besöka arbetsplatser över hela Sverige, på landsbygd, i städer och förorter. Överallt där våra medlemmar finns. Det handlar om att på allvar ringa in medlemmarnas viktigaste frågor och skapa förändring i deras vardag. Framtiden är inte ödesbestämd; det går att förändra samhället och öka jämlikheten. Men då måste vi sluta begränsa oss och börja tro på politikens möjligheter igen. Våga tänka nytt och stort. Vi är övertygade om att Sverige behöver ett nytt projekt, en idé om vart vi tillsammans ska ta oss. Den resan börjar nu. Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande Therese Guovelin, LO:s förste vice ordförande Berit Müllerström, LO:s andre vice ordförande Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare I vårt eget land är ett parti med nazistiska rötter riksdagens tredje största och har också stöd bland LO-förbundens medlemmar. Det är givetvis ett misslyckande. Rasister och högerpopulister har aldrig haft några lösningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 26140, "headline": "Få lockas av jobb inom stat och kommun", "summary": "Göteborg. Ingenjörsbristen i offentliga sektorn består. Samtidigt finns det 8 000 nyanlända med ingenjörskompetens som går arbetslösa eller har låglönejobb. – Kommunerna borde vara mer offensiva när det gäller att rekrytera bland dessa personer, säger Peter Larsson på Sveriges ingenjörer.", "article": "Många erfarna ingenjörer inom den offentliga sektorn har gått i pension de senaste åren. Det har skapat en akut brist på teknisk kompetens i landets kommuner och landsting. För samtidigt som de tekniska utmaningarna i den offentliga sektorn blir större fortsätter ingenjörerna att föredra att arbeta inom näringslivet. I en undersökning från 2014 konstaterades att bristen är stor och att kommuner och landsting fram till 2022 behöver rekrytera 12 000 ingenjörer. – Situationen har inte förbättrats. Många ingenjörer väljer fortfarande bort offentliga sektorn, säger Peter Larsson, samhällspolitisk direktör på fackförbundet Sveriges ingenjörer. Han ser löneskillnaden som en tydlig orsak, men menar att det offentliga borde bli bättre på att marknadsföra de stora utvecklingsuppdrag som finns. – Det jag tycker att man underskattar från kommunalt håll är ingenjörer med erfarenhet från näringslivet och stora processer. Där har man varit dåliga på att rekrytera, säger Larsson, som även menar att det finns en dold resurs i det svenska samhället. Enligt Sveriges ingenjörer finns det cirka 8 000 personer bland nyanlända till Sverige som besitter ingenjörskompetens, men som går arbetslösa eller har låglönejobb, vilket enligt Larsson motsvarar en och en halv årskull av nyutexaminerade ingenjörer från högskolan. Han säger att man från fackligt håll vidtagit en rad åtgärder, bland annat genom projektet Jobbsprånget, för att underlätta för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Det kan handla om att skapa praktikplatser för att utländska ingenjörer ska kunna validera sin kompetens. – Vi tror ofta att folk startar från ruta noll när de kommer hit, men det bär ofta på väldigt mycket kompetens, säger Larsson, som menar att om offentliga sektorn inte klarar att lösa ingenjörsbristen kommer till exempel en rad infrastrukturprojekt i landet att bli försenade. Caroline Olsson på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) bekräftar bilden av att det fortfarande är svårt att locka ingenjörer och hänvisar till SCB:s arbetsmarknadsbarometer från 2015. I den hävdade 60 procent av landets kommuner att man hade svårt att rekrytera ingenjörer. Hon påpekar att hela branschen skriker efter arbetskraft, även i näringslivet, och att ingenjörer på grund av den breda arbetsmarknaden är eftertraktade generellt. – Det är hård konkurrens om den här gruppen och de har många arbetsgivare och olika yrken att välja mellan, säger Olsson. Hon tror att den offentliga sektorn måste kunna visa på sina fördelar. – Många gånger kan det finnas förutfattade meningar om bilden av jobben i det offentliga. Den är inte sällan felaktig för det finns otroligt spännande arbetsuppgifter, till exempel inom samhällsbyggnadssektorn, där man kan arbeta på ett brett sätt som man kanske inte får om man till exempel arbetar som konsult, säger Olsson. ", "article_category": "other"}
{"id": 26148, "headline": "Om Sverige vore en storstad", "summary": "Tänker man på Sverige som en storstad på tio miljoner invånare i stället för ett land med dess illusion av överblickbarhet, framstår varje försök att strypa de utanförståendes rättigheter som den omöjlighet det är.", "article": "Låt oss för ett ögonblick tänka att Sverige är en brusande storstad på tio miljoner invånare på liten yta i stället för ett vidsträckt land med samma befolkning. Såsom är fallet med storstäder blir det i samma stund geografiskt överblickbart men mentalt oöverskådligt. Landet Sverige upplevs på rakt motsatt sätt. Det är en illusion med påtaglig kraft. I storstaden Sverige skulle invånarna inte slösa tanketid och debattutrymme på att söka och finna problemen som uppstått på grund av vilka som felaktigt släppts in i staden. Ytterst få skulle anse det tillåtet och acceptabelt att sortera vilka som fick bosätta sig där. Ingen skulle få för sig att hindra någons anhörig från att flytta in i staden; för på vilken grund skulle sådant bestämmas? I urbaniteten av i dag är småttiga tankar av det slaget så konstiga att den som hyser dem skäms eller betraktas som en stolle. Det urbana livet flyter på. Man irriterar sig på parkeringsregler, trafikkaos och uppgrävningar av gatan, men tanken slår en inte att det är någon särskild grupp som orsakar eländet. Man förstår att man själv är med och bildar trängseln. Och varje dag kommer alla hem till sin boning trots trafiken, och en ny dag randas. För den moderna storstaden finns inga föreställningar om en enhetlig anda som kan gå förlorad av att nya människor anländer till platsen; man märker inte ens rörelsen som pågår. Något kluster av urskiljbara värderingar som hör just denna storstad till och som måste bevakas och kringgärdas föreligger inte. De som redan bor i staden fortsätter att hålla på med sitt medan de nyss anlända med sina förhoppningar och förutsättningar sugs upp av stadens rytmer och möjligheter för att också de få ägna sig åt sitt. I en sant urban miljö uppstår naturligt en fungerande marknad för bostäder av olika pris och standard och ett byggande som inte tyngs av monopol och orimliga regleringar. Allt blir inte bra för dem som nyss kommit till staden. Några ska bittert ångra att de lämnade sin by långt borta, en del känna sig alienerade, illa behandlade av sin hyresvärd, utnyttjade av sin arbetsköpare, rasande på livets orättvisa villkor. Men stadens portar var åtminstone öppna. Ty städer är numera öppna medan länder är slutna; detta eftersom omsorgen om de egna, om tanken på landet och dess folk ger både rätt och plikt att fatta ”omdömesgilla beslut” med tanke på vad landet klarar att ”ta emot”. I en stad heter det inte att man tar emot inflyttande. Där finns ej värd och främling. Ett land är en by, samtidigt en storvulen abstraktion. Storstaden är alltid konkret och fylld av ett vardagsliv som inte frammanar drömmar om enhetlighet och utestängning. Ingen missunnar någon annan att bo i staden, möjligen i kvarteret och huset, men inte i staden. Ingen har kollektiv besittningsrätt över den. Med länder förhåller det sig annorlunda. De utgör ett mentalt väsen med en essentiell kärna och idéer om vad som inte ingår i kärnan. Så blir landet överblickbart och möjligt att styra och kontrollera. Storstaden saknar detta drag av tankeväsen. Där finns ingen föreställning om att dess framtid är för invånarna att råda över genom offensiv politik och stängda stadsportar. Länder är en sorts dröm, en tankens abstraktion så stark att den utgör en av de oförstörbara eviga formerna, en produkt av föreställningsförmågan där den lever oanfrätt av tidens skiften. Därför blir länder men aldrig städer en bas för folkstammen. Staden går inte att tänka på som ett enhetligt väsen vars förändring eller brist därpå någon är herre över. Vi har inte fostrats i tanken att storstaden är styrbar såsom landet tycks vara genom att majoriteten besegrar minoriteten och sedan firar möjligheten att köra över de besegrade. I storstaden framlever man sitt liv utan att tänka på helheten och på konsekvenserna av vem som bor där. Man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med. Man styr över det lilla och överblickbara genom beslut och förhandling i vardagen, men ingen äger staden. Den tycks äga sig själv men låta de självägande stadsborna disponera den för sina syften. I motsats till nationen och landet saknar staden metafysik. Den är sina gator och hus, parker och torg, saker och ting, butiker och varor och människorna som befolkar den – kort sagt, sin fysiska materialitet. Ingen lyfter på gardinen och undrar vad någon gör eller när de ska åka hem. Staden är byns antites, och därmed nationens. Det är inte en fråga om olika sorters människor som tänker på olika sätt, stad mot landsbygd, upplysta mot obildade, utan om samma individer som inne i sig tänker på olika sätt om de två enheterna. Vi har tillgång till båda förhållningssätten. Den som oroar sig för att Sverige inte har plats och att landet eroderar av invandring, kan därför pröva att tänka på Sverige som en dynamisk storstad med tio miljoner invånare, och notera hur annorlunda saken genast ter sig. Med ens blir det orimligt, obehagligt och direkt besynnerligt att ta sig rätten att villkora somligas frihet och ställa upp vakter vid stadsporten. Ett land är en by, samtidigt en storvulen abstraktion. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 26149, "headline": "”Hoten mot vår värld måste bekämpas med kunskap”", "summary": "Nobels idéer giltiga i dag. Det finns mörka moln på himlen: klimatet, konflikter och terror. Men vår världs utveckling är inte ödesbestämd. Så vad kan vi göra? Vi kan gå till de idéer Nobelpriset står för. Mot dogmatism och extremism ställer vi kunskap, nyskapande och det fria ordet, skriver Carl-Henrik Heldin, ordförande i Nobelstiftelsens styrelse.", "article": "På Nobeldagen hedrar vi årets Nobelpristagare för deras insatser inom vetenskap, litteratur och fred. Vi hyllar och försvarar också de värden Nobelpriset står för – upplysning, humanism och samexistens utan våld och förtryck. Det är värden som framstår som mer angelägna än någonsin. Vi lever i en värld där grundläggande mänskliga värden trampas på och där hot om våld är påtagliga. Missuppfattningar, falsarier och spekulationer tycks ibland vinna mark på den välgrundade kunskapens bekostnad. Nobelprisets grundvärden går tillbaka till Alfred Nobels tankar som tog sig uttryck i hans testamente. I all sin korthet är testamentet ett uttryck för en idé om mänsklig utveckling – om tron på internationell gemenskap, respekt för kunskap och tron på möjligheten att förändra. Internationalismen är en grundsten i Nobelprisets idé. Säkerligen är den grundad i hans bakgrund med uppväxt i Stockholm och Sankt Petersburg, bostäder i Hamburg, Paris och San Remo och ständiga resor i Europa. Han talade fem språk och samarbetade med människor från olika kulturer och med olika religiös bakgrund. I Nobels testamente fick hans internationalistiska inställning ett tydligt uttryck i att inget avseende skulle fästas vid någon nationstillhörighet – att den mest värdiga skulle erhålla priset. I en tid präglad av nationalistiska strömningar var Nobels inställning radikal. Under åtskilliga decennier har utvecklingen i många avseenden kännetecknats av ökat internationellt utbyte. Miljarder människor har lyfts ur fattigdom genom globalisering och internationell handel. Men i den tid vi just nu befinner oss är internationellt samarbete, rörlighet mellan länder och öppenhet ifrågasatt. Nobelpriset fortsätter att försvara den internationella gemenskapen och stå utan bindningar till stater, grupper eller enskilda intressen. Nobels tid präglades av framtidstro och tilltro till vetenskapens och teknikens omvälvande kraft. Denna optimism delade Nobel. Framtidstron manifesterades bland annat i återkommande världsutställningar, där Nobel själv ibland medverkade. Det var också en era av stark ekonomisk utveckling där miljoner människor togs ur fattigdom tack vare industrialisering och entreprenörskap. Nobels uppfinningar fick en betydelsefull roll i denna utveckling. Med nitroglycerin och dynamit bröts kol och stål till industrierna och järnvägar och kanaler kunde dras fram. Kommunikationerna växte och världen blev mindre. I vår tid har digitala hjälpmedel har ökat möjligheterna att föra omvärlden ännu närmare. Information och kunskap sprids fortare lättare och bredare än någonsin. Det öppnar möjligheter för en mer upplyst värld. Ändå framstår det som allt tydligare att vi måste vara på vår vakt mot spridning av myter, missuppfattningar och lögner. Den bistra sanningen är att vi inte längre kan ta tron på vetenskap, fakta och kunskap för given. Att ta konsekvenserna av det vi vet är ofta svårt. ”En obehaglig sanning” är titeln på fredspristagaren Al Gores bok om klimatfrågan. Tio år har gått sedan den kom ut och nödvändigheten av att låta vetskapen omsättas i handling är tydlig. Ändå är klimatfrågan ett exempel på en fråga där ledande politiker både i Europa och USA vinner väljare genom att tona ned och förneka vetenskapligt grundad kunskap. Populismen härjar och skördar stora politiska framgångar. Oron för livsmiljön på vår planet går längre tillbaka än klimatfrågan. En strof ur en dikt av litteraturpristagaren Harry Martinson från 1971 talar lika starkt till oss i dag: ”Det finns bland alla bör och borde ett måste för alla. Alla måste lära att sörja för världen.” Vid sidan om hoten mot vår miljö finns andra mörka moln på världshimlen. Vi ser en tilltagande oro för att krig och konflikter ska prägla vår närmaste framtid. I den värld Alfred Nobel levde fanns pyrande konflikter och militära hot. Men där fanns också en framväxande fredsrörelse som Alfred Nobel engagerade sig i. För många av dess förkämpar var tanken om världsfred inte en orealistisk dröm utan en fullt tänkbar möjlighet. Drömmen om fred skulle få ett svårt avbräck av första världskriget. Men kampen för fred skulle överleva. Trots alla skillnader mellan Alfred Nobels värld och vår egen har lösningarna Nobel såg framför sig stor relevans även i dag. För att undvika ödeläggande krig krävs internationellt samarbete i stället för isolering, nedrustning i stället för kapprustning och förhandlingar i stället för väpnad konflikt. Terrordåd har satt prägel på vår tid. Under Alfred Nobels tid spred anarkister och andra extremister fasa, en del av dem med hjälp av hans uppfinningar. ”Dynamitard” blev ett fruktat begrepp och inverkade negativt på bilden av Nobel. I dag har terrorismen fått en kraft och omfattning världen tidigare inte upplevt. Så vad kan vi göra? Återigen kan vi gå till de idéer Nobelpriset och Nobelpristagarnas insatser står för. Mot dogmatism, extremism och våld ställer vi kunskap, förnuft, nyskapande och det fria ordet. För att bryta hopplöshet, uppgivenhet och frustration måste vi genom förnuftiga övervägande och samtal skapa en rättvisare värld. En värld med möjligheter att utvecklas genom utbildning och meningsfullt kreativt arbete. Kunskap är en nyckel till en utveckling mot det bättre. Kunskapen måste växa och utvecklas. Kritiskt undersökande och vid behov omprövning är en oundgänglig del av vetenskapens väsen. Utan nytänkande ingen utveckling. Här har rader av Nobelpristagare visat vägen. Alfred Nobel förstod exemplets kraft. Goda förebilder visar i ord och handling att det är möjligt att förstå världen och förbättra den. De bekräftar att det går att ta sig an vår tids största utmaningar. För det krävs kreativa och modiga människor som är beredda att gå före, som finner lösningar och som vidgar vårt vetande. Det är sådana människor som i dag belönas med Nobelpriset. Vår världs utveckling är inte ödesbestämd. Människor världen över adresserar de stora utmaningar mänskligheten står inför. Det ligger i våra händer att påverka hur vår tid ska komma att beskrivas. Som den blivande fredspristagaren Malala Yousafzai sade i ett tal till Förenta Nationerna: “One child, one teacher, one book, one pen can change the world.” De institutioner som Alfred Nobel gav uppdraget att dela ut Nobelpris har ett viktigt arv att förvalta. Nobelstiftelsen vill även på andra sätt – genom utställningar, digitala kanaler, pedagogiska aktiviteter, och inspirerande möten – sprida det budskap som Alfred Nobel och Nobelpristagarna står för: Människan kan göra vår värld till en bättre plats. Carl-Henrik Heldin, professor, ordförande i Nobelstiftelsens styrelse Klimatfrågan är ett exempel på en fråga där ledande politiker både i Europa och USA vinner väljare genom att tona ned och förneka vetenskapligt grundad kunskap. ", "article_category": "other"}
{"id": 26162, "headline": "Så hjälper du kollegan som dricker för mycket", "summary": "Vad gör man när kollegan alltid blir för full på personalfesten? Av hundra anställda beräknas runt 15 ha alkoholproblem, men det kan finnas en rädsla för att ingripa. Lär dig av experten hur ni på arbetsplatsen kan agera.", "article": "– Medarbetare är oftast oroliga för att kollegan blir av med jobbet om de säger något. Därför är det viktigt att man som arbetsgivare har riktlinjer när det gäller beroendeproblematik, säger Magnus Nyqvist, rådgivare och områdesansvarig på Alna, arbetsmarknadsparternas gemensamma organisation för beroendefrågor. December är en alkoholintensiv månad på många arbetsplatser med julbord, glöggfester och luciamingel. Men alla klarar inte att hantera spriten som bjuds. Rent statistiskt uppskattas 2–3 procent av alla vuxna i arbetslivet ha ett alkoholberoende och 10–15 procent har ett riskbruk eller skadligt intag, enligt Alna. – Det innebär att av hundra anställda är det femton som har en relativt problematisk situation. Och då pratar vi bara alkohol, säger Magnus Nyqvist. Alkoholmissbruk kan pågå under en lång tid innan det blir uppmärksammat på jobbet. Oftast är arbetskamraterna de första som märker att något är fel även om personen försöker dölja sitt drickande. – Det är inte säkert att problemet blir så uppenbart att man är påverkad på jobbet förrän efter väldigt många år. I vissa fall kan det börja som ett riskbruk och sedan händer det något i ens liv som man hanterar med att konsumera alkohol och faller igenom, säger Magnus Nyqvist. Tidiga signaler kan vara prestations- och beteendeförändringar, som att personen blir mer lättretlig, drar sig undan eller slarvar. Ibland förekommer korttidsfrånvaro. Beroendeproblematik är komplext och det kan finnas en rädsla för att ingripa från kolleger eller arbetsledare. Men arbetsgivaren har en skyldighet att se till att arbetsplatsen fungerar och missbruk är ett arbetsmiljöproblem, säger Magnus Nyqvist. Som kollega kan man ta upp den oro man känner med såväl den anställda som sin chef. – Man kan alltid bry sig om sin kollega utifrån hur personen mår och prata om att drickandet ger konsekvenser på jobbet. Det är också jätteviktigt att prata med sin chef om att man känner oro så att chefen kan bilda sig en egen uppfattning och agera utifrån det, säger Magnus Nyqvist. Är det chefen som dricker för mycket kan man vända sig till dennes chef, HR-avdelningen eller facket. Som arbetsgivare kan man få rådgivning och stöd av Alna. De tar emot 150–200 ärenden per år, varav de flesta resulterar i en insats. – Vi har psykologer som utreder och behandlar medarbetare med missbruksproblem för att kunna ge rätt hjälp till varje individ, säger Ingela Eriksson, informationsansvarig på Alna. Den anställda förnekar oftast problemet vid en konfrontation i rädsla att bli av med jobbet. Men vid en konstaterad beroendesjukdom är anställningsskyddet stärkt och arbetsgivaren ska kunna erbjuda rehabilitering. Tackar man nej och sedan missköter arbetet som ett led i missbruket kan det vara skäl till uppsägning. Vad händer om personen trots rehabilitering får ett återfall? – Det är inget skäl till uppsägning. Ofta är det en del i en tillfrisknandeprocess, säger Magnus Nyqvist. På vissa arbetsplatser kan det finnas ett grupptryck och en förväntan att det ska serveras alkohol på personalsammankomster som kan vara svårt att stå emot. Men att alltid tacka nej till sociala tillfällen är inte en långsiktig lösning för att slippa dricka. I stället anser Magnus Nyqvist att arbetsgivaren bör se över sin alkoholpolicy. – Man bör fundera över när och varför man bjuder på alkohol, om det finns alkoholfria alternativ, och jobba med kulturen i organisationen, säger han. Tecken på att någon dricker för mycket Förändrat beteende – rastlöshet, nervositet, håglöshet, nedstämdhet, retlighet eller tendens att isolera sig. Försämrad arbetsprestation – sämre koncentration, gör fler misstag, glömmer saker. Ökad frånvaro – tänjer på flextiden. Kommer för sent, går tidigt och tar längre raster. Är ofta sjukfrånvarande i samband med helger och löneutbetalning. Skapar oro och irritation – frånvaron och humörsvängningarna påverkar arbetet och gör det svårt att samarbeta. Gör bort sig på personalfester, kurser eller liknande på grund av fylla. Luktar ofta sprit eller bakfylla som döljs med halstabletter eller annat. Så kan du agera som medarbetare Visa att du bryr dig om din kollega. Berätta vad du ser, men var konkret och håll dig till fakta. Föreslå personen att söka hjälp. Fråga om personen har tagit upp frågan med sin chef eller facket, kanske kan du vara med som stöd vid ett samtal. Prata med din chef som kanske inte har märkt något. Hur mycket alkohol kan man dricka? Riskkonsumtion för män är att dricka över 14 standardglas i veckan (cirka tre flaskor vin eller 53 cl starksprit). För kvinnor är det att dricka över nio standardglas i veckan (cirka två flaskor vin eller 34 cl starksprit). Ett standardglas motsvarar ett glas vin eller en flaska starköl. Så kan du agera som chef Missbruk är ett arbetsmiljöproblem och som chef har du ett formellt ansvar att agera. Vänta inte med att ta upp problemet, men undvik konfrontation. Redogör problemet utifrån fakta, ta till exempel ut frånvarostatistik och fråga vad det beror på. Erbjud medarbetaren möjlighet till rehabilitering. Ta hjälp av experter och interna resurser, som HR-avdelningen. Alkoholbrukssyndrom Beroende kallas i dag för alkoholbrukssyndrom och delas i tre stadier: milt, måttligt och svårt. Det räcker med att två av kriterierna är uppfyllda under en tolvmånadersperiod för att få den milda diagnosen. Dricker mer än vad som avsågs. Misslyckade försök att minska intaget. Betydande del av livet ägnas åt att konsumera och återhämta sig. Sug eller starkt begär att använda alkohol. Misslyckas att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet. Återkommande sociala problem orsakade av berusning. Viktiga aktiviteter försummas. Alkoholbruket leder till riskfyllda situationer, exempelvis vid bilkörning. Fortsatt drickande trots att fysiska eller psykiska besvär förvärras. Ökad tolerans. Abstinensbesvär. Alkoholbrukets stadier RISKBRUK. Man dricker alkohol på ett sätt som medför en ökad risk att utveckla hälsomässiga problem över tid. 14 procent av kvinnorna och 22 procent av männen i yrkeslivet har ett riskbruk. SKADLIGT BRUK. Personens höga alkoholkonsumtion får konsekvenser på hälsan, socialt, ekonomiskt och på arbetsplatsen. BEROENDE. Har svårt för att sluta dricka alkohol och har utvecklat ett beroende. Källor: Alna, Prevent, Folkhälsomyndigheten, CAN ", "article_category": "other"}
{"id": 26163, "headline": "”Rösta nej till avtalet mellan EU och Kuba”", "summary": "Förtrycket ökar. Sedan EU avslutade förhandlingarna i mars och Barack Obama besökte Havanna någon vecka senare, har den kubanska regeringen känt sig säker på de nya relationerna. Men det har inte lett till öppningar från kubanernas sida. Det främsta resultatet är tydligt värre förtryck, skriver företrädare för Civil Rights Defenders.", "article": "Den 12 december undertecknar EU:s utrikesministerråd ett brett avtal om politisk dialog, bistånd och handel med den kubanska regeringen. Avtalet går sedan vidare till Europaparlamentet för godkännande. Förhandlingarna om avtalet inleddes på våren 2014 och är en del av den demokratiska världens förändrade syn på Kuba de senaste åren. Frågan om vad som händer när Fidel Castro är borta har varit en del av debatten om Kuba i decennier. Och snart ställs frågan om vad som händer när Raúl Castro dör. Men nu måste fokus flyttas bort från den revolutionära elit som styrt landet sedan i januari 1959, och till de medborgare som arbetar för demokratisk förändring och mänskliga rättigheter. När Sverige, EU, USA och många andra förändrat politiken gentemot Kuba de senaste åren har man dock gjort tvärtom. Istället för att involvera civilsamhället, oppositionen och människorättsförsvararna i en diskussion om vilken politik omvärlden borde föra, har man stängt dörren för dem för att få prata direkt med den kubanska regeringen. Sedan EU avslutade förhandlingarna om avtalet i mars och Barack Obama besökte Havanna någon vecka senare, har den kubanska regeringen känt sig säker på att de nya relationerna kommer att bestå. Dessa har däremot inte lett till öppningar från den kubanska regeringens sida. Det främsta resultatet är tydligt värre förtryck. Vid Kommunistpartiets kongress i april antogs flera centrala politiska program som tydligt förklarar att det inte finns några planer på förändringar av det politiska systemet. Raúl Castro kommenterade krav på flerpartidemokrati med att ”om de lyckas splittra oss är det början på slutet för fäderneslandet, Revolutionen, socialismen och det nationella oberoendet.” Sedan dess placeras också hundratals poliser utanför demokratiaktivisters hus på helgerna för att de inte ska kunna samlas till protester. Antalet politiska fångar har ökat, aktivister som bjuds in till konferenser utomlands arresteras så att de inte kan resa, och journalister och människorättsförsvarare i organisationer som Cubalex, Hablemos Press, Periodismo de Barrio trakasseras, fängslas och blir av med datorer och annat så att de inte längre kan arbeta. Civil Rights Defenders publicerar därför en rapport om EU:s avtal med Kuba. Vår kritik kan sammanfattas i fyra punkter: 1 EU:s tidigare politik gentemot Kuba vilade på en ”gemensam ståndpunkt” från 1996 som förklarade att EU:s mål var att ”uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Det nya EU-avtalet har inga sådana tydliga målbeskrivningar. Det innebär att den kubanska regeringen kan följa avtalet till punkt och pricka utan att förändra något. 2 Målbeskrivningarna från den tidigare politiken har i det nya avtalet ersatts av ett antal principer om demokrati och mänskliga rättigheter. Men redan i inledningen tydliggörs att alla aktiviteter inom avtalet ska genomföras i enlighet med parternas konstitutionella principer, lagstiftning och internationella åtaganden. Det innebär att alla de människorättsproblem som finns i konstitutionen och lagstiftningen inte kan behandlas. Och eftersom Kuba inte har ratificerat de internationella människorättskonventionerna så kan samarbetet inte heller handla om hur dessa ska implementeras. Dessutom ska båda parter godkänna alla aktiviteter inom avtalet, en säkerhetsbroms som den kubanska regeringen använt i många internationella sammanhang. Man skriver under på höga principer men ser till att inget kan göras för att dessa ska förverkligas. 3 Det kubanska civila samhället är uteslutet ur avtalet. Det fick inte vara med i processen när avtalet förhandlades, och har ingen formell roll implementeringen. Flera kubanska människorättsorganisationer har vid upprepade tillfällen i kontakter med EU:s utrikestjänst och med Sveriges utrikesdepartement, bland annat med Civil Rights Defenders stöd, tagit upp betydelsen av att det kubanska civila samhället får vara en del av förhandlingen och genomförandet av avtalet för att det ska leda till något bra. Svaret har alltid varit nej. När kubanska människorättsförsvarare bjuds in är det bara för ett dricka kaffe och prata allmänt om det politiska läget. Om EU:s och Sveriges samarbete med Kuba ska leda till förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter måste de ge människorättsförsvarare den legitimitet och betydelse de är värda. 4 I rapporten har vi också jämfört Kuba-avtalet med EU:s avtal med de sex länderna i Centralamerika som slöts 2012. Till skillnad från avtalet med Kuba, har det mycket tydliga målformuleringar om att samarbetet ska leda till att förverkliga den demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som finns i ländernas lagstiftningar och internationella åtaganden. Där litar parterna också på varandras intentioner, och det finns inga begränsningar i vilka aktiviteter EU kan finansiera eller genomföra. Det civila samhället hade en aktiv och formell roll i förhandlingsarbetet inför att avtalet slöts, och har även en formell roll i övervakningen av implementeringen av avtalet. Detta innebär att EU ställer mycket högre krav på regeringar i länder som redan är demokratier, än på auktoritära regeringar i högst odemokratiska länder. Rimligen borde det vara tvärtom. För att få ett fint avtal, borde den kubanska regeringen förstås först visa att man är villig att förändra det politiska systemet i demokratisk riktning, och reformera konstitutionen och lagarna så att dessa respekterar mänskliga rättigheter. Vår bild är att EU i avtalet med Kuba istället bistår den åldrade revolutionära eliten att genomföra det generationsskifte vid makten som alla vet behövs. Raúl Castro kan nu överlämna ett politiskt system som vunnit omvärldens legitimitet och acceptans, till en ny generation kubanska politiker som är fostrade i kommunistpartiet och som noga studerat hur auktoritära regeringar i Etiopien, Kina, Rwanda, Vietnam med flera omvandlat ekonomierna med omvärldens stöd men samtidigt behållit den politiska makten och privilegierna i de egna händerna. Vår förhoppning är därför att Sveriges Europaparlamentariker röstar emot avtalet. Robert Hårdh, chef, Civil Rights Defenders Erik Jennische, programchef Latinamerika, Civil Rights Defenders Vår bild är att EU i avtalet med Kuba bistår den åldrade revolutionära eliten med att genomföra det generationsskifte vid makten som alla vet behövs. Raúl Castro kan nu överlämna ett politiskt system som vunnit omvärldens legitimitet och acceptans, till en ny generation kubanska politiker som är fostrade i kommunistpartiet. EU och Kuba undertecknar den 12 december ett så kallat Political Dialogue and Cooperation Agreement, ett avtal som består av tre kapitel om politisk dialog, bistånd och handel. Avtalet är det första som tecknas mellan EU och Kuba, och ersätter den gemensamma ståndpunkt som styrt relationerna sedan 1996. Civil Rights Defenders rapport publiceras den 8 december och granskar avtalet utifrån fyra huvudsakliga perspektiv. ", "article_category": "other"}
{"id": 26183, "headline": "Absurd kampanj mot förslaget om flygskatt", "summary": "Svenskt näringsliv är mer bekymrade över att ishotellet i Jukkasjärvi ska få färre flyggäster än att polarisarna smälter. Svenska företag som driver ett seriöst miljöarbete bör fråga sig varför man låter sig representeras av en så okunnig och cynisk organisation.", "article": "Absurditeten når nya höjder. Temperaturen på Arktis under hösten har uppmätts till 20 grader varmare än normalt. Det är långt över vad de mest pessimistiska klimatmodeller har visat. Sakkunniga talar om allvarliga risker för självförstärkande effekter som ligger bortom människans kontroll. Samtidigt driver Svenskt Näringsliv en kampanj mot regeringens förslag om en skatt för att minska flygets utsläpp av växthusgaser. Men det slutar inte där. Som ett exempel på hur hemsk denna skatt är, lyfter Svenskt Näringsliv fram den som ett hot mot ishotellet i Jukkasjärvi. Färre turister kommer att flyga dit. Det är alltså inte att världens isar smälter i en allt snabbare takt som är ett hot mot ishotellet. Det är att ishotellet inte får lika många flyggäster. Det verkar som om Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, inte ens förstår ironin i deras eget budskap, som om hon inte förstår vad växthuseffekten är för något. Det vanligaste argumentet mot flygskatten är att den måste vara internationell för att ha effekt. Men Svenskt Näringsliv visar tydligt med sitt lobbyingarbete att man även kommer att motarbeta en internationell överenskommelse. Det kommer ju inte gå fler flyg till ishotellet för att det blir dyrare att flyga även inom och mellan andra länder. En färsk undersökning visar att en majoritet av svenskarna är positiva till flygskatten. Vi är många som gillar att resa, men till skillnad från Sveriges största arbetsgivarorganisation ser en majoritet också det ohållbara i att flyget fortsätter att öka sin utsläppsandel av växthusgaserna. Frågan jag ställer mig är varför svenska företag med ett seriöst miljöarbete låter sig representeras av några som bara kan beskrivas på två sätt okunniga klimatförnekare eller totalt cyniska. Ikea, Coop, Ica, Arla med flera, kan ni inte se att ert medlemskap i Svenskt Näringsliv är den svagaste länken i det miljöarbete ni bedriver? Vad ser ni för mening med att skicka era varor med tåg istället för lastbil när ni samtidigt betalar ett lobbyarbete som driver att rekordvärme på Arktis är ett mindre problem än några få förlorade flyggäster till ishotellets 10 000-kronorsrum? ", "article_category": "other"}
{"id": 26185, "headline": "”Elevers ovana vid informativ text kan förklara Pisa-raset”", "summary": "Två skilda läsarter. I skolan har balansen tippat över till fördel för det prestigefyllda skönlitterära läsandet. Vi kommer att få se fortsatt svaga Pisa-resultat om inte informationslitteraturens status höjs, bruket av läromedel i skolans alla ämnen ökar och lärartid medvetet styrs mot samtal kring informativ text, skriver docent Lars Melin.", "article": "I dag, den 6 december, släpper Skolverket resultaten från den senaste Pisa-undersökningen av svenska femtonåringars läsförmåga. Prognosen är dyster, och få ser det underliggande problemet. Pisa mäter elevernas förmåga att läsa informativ text, men skolan är helt fixerad vid skönlitteratur. Denna obalans är ganska ny, precis som de dåliga läsresultaten. De flesta tror att det finns en läsförmåga, trots att vi i vår vardag hanterar inköpslistan, brukanvisningen, nyhetsflashen, och rysaren helt olika. Vi kollar av, lär in, skummar, och sträckläser, allt med olika syften, ögonrörelser, medvetandegrad och minnesbehållning. Med en grov förenkling kan man se läsandet som två huvudstrategier, att processa information respektive att få underhållning, det vill säga informationsläsning respektive skönlitteratur. Det är en värld som skiljer dem åt. Och Pisa bryr sig bara om informationsläsningen därför att det är den som avgör hur eleverna klarar sig i utbildning, i yrkesliv och i privatlivets djungel av avtal, manualer, nyheter och information. Med en lika grov förenkling kan man säga att vi har en huvudsakligen emotiv och en huvudsakligen intellektuell form av läsning. Skönlitteraturen får oss att identifiera oss med en huvudperson och gå in i en ny miljö för att där låta oss förföras, mystifieras och ryckas med. Informationstexten vill att vi stillar vår nyfikenhet eller täpper till en kunskapslucka, att vi integrerar läst information med det vi redan visste och att vi värderar den information vi får och ser hur vi kan använda den. Naturligtvis, det finns hybridformer mellan skön- och facklitteratur, och det finns oändligt många sorters skönlitteratur och ännu fler slag av informationslitteratur. Men huvudtendensen är ändå att den ena vädjar till känslan och den andra till intellektet. En gång i tiden upprätthöll skolan en balans mellan dessa två likaberättigade läsvärldar. Svensklärarna introducerade klassikerna (dagsfärsk litteratur läste eleverna ändå) och visade på skönhetsvärden och tolkningsmöjligheter samtidigt som allt placerades in i en kulturhistorisk ram. Informationslitteraturen hanterades med ännu större energi och ambition. På den klassiska förmedlingspedagogikens tid fanns en ganska fast rutin i många skolämnen: 1) Läraren gjorde en introducerande genomgång, 2) eleverna läste läxan hemma, och 3) läraren genomförde ett kommenterande läxförhör. Detta upplägg var förstås främst inriktat på texternas sakliga innehåll, men det hade också en fördel som få var medvetna om då och ännu färre tänker på i dag: det var en perfekt inskolning i läsande av informationstext, och inte vilken informationstext som helst utan relevanta, åldersanpassade och lätt tillängliga läroböcker. Lärarens introduktion gav förkunskap, läxläsningen gav övning i att ta in både fakta och mönster för faktapresentation, och läxförhöret blev testet på att allt var rätt uppfattat. Ingen uppfattade detta som lästräning, men det var just vad det var. Och så länge denna tradition levde låg Sverige på åttonde plats i internationella mätningar. All denna läx-/texthantering var nödvändig, för informationsprosa behöver ingalunda vara mindre komplex än Hamlet eller Brott och straff. Det finns oftast ett intrikat nätverk av fakta och värderingar, centrum och periferi, huvudsak och bisak, logiska relationer som långtifrån alltid är explicit markerade, argument och motargument, orsak och verkan, kontraster, prioriteringar, då-nu-sedankedjor och mycket annat. Dessutom finns det oftast olika ”röster” i form av citat, referat och perspektivskiften. Utrymmet för feltolkningar är stort och behovet av korrektion är ännu större. Elever måste få prata om texter under sakkunnig ledning. Det skedde i gamla tiders läxförhör. Men nu är denna rutin borta, och den har inte ersatts av något annat lika effektivt. Tvärtom minskar läroboksanvändningen utan att detta kompenseras av ökat bruk av digital information. Här är den stora utmaningen att finna en modern form för inskolning i läsning av informativ text. Men för den pedagogiskt innovative finns allt faktiskt på plats: läroböcker, ett skriande lästräningsbehov och ämneslärare som gärna vill prata om sitt ämne. Go for it! Att beslutsfattare i skolan är totalt omedvetna om denna obalans visas av rad initiativ som syftar till att med ännu mer skönlitterär läsning bota de brister i förståelsen av informativ text som Pisa visat på, vilket är ungefär lika begåvat som att låta ett dåligt ishockeylag träna isdans. För de två textslagen är verkligen olika. Test visar att det inte behövs mer än rad för att vuxna försökspersoner med stor säkerhet ska identifiera en något så när vanlig textgenre, även om alla tydliga innehållsord maskerats. Likaså visar andra test att förtrogenheten med texttypens konventioner (alltså exakt de språkliga mönster med vilkas hjälp försökspersoner identifierade genrer) är en av de faktorer som pålitligast ökar läshastighet och minnesbehållning hos försökspersoner i alla åldrar. Skolelever behöver stor förtrogenhet med båda texttyperna. För en rimlig slutsats av test som dessa är att stor läsrutin för den ena testtypen inte kompenserar för brister när det gäller den andra. En sammanfattning finns här: http://spraktidningen.se/artiklar/2009/02/en-rad-racker-att-fatta-vilken-typ-du-ar. Men balansen är rubbad också på annat sätt. Det är det skönlitterära läsandet som har prestige i kraft av svensklärare, kulturinstitutioner och bildningstradition (Se den brittiske forskaren och författaren C P Snows begrepp ”de två kulturerna”) medan allt för många egentligen inte ser de otroliga mängder av informationsprosa som finns överallt som läsning alls; de betraktar sådana texter som jobb, plugg, plikt och annat trist. Skolan tycks leva i en textvärld som mer har sina rötter mer i romantiken än i upplysningen, och skolan tycks värdera upplevelse högre än vetande, det subjektiva högre än det objektiva och det mystiska högre än det klara och sätter geniet högre än experten samtidigt som den tillskriver skönlitteraturen instrumentella förmågor den inte har. Innan man gjort något åt obalanserna, det vill säga höjt informationslitteraturens status, ökat bruket av läromedel i skolans alla ämnen och medvetet styrt lärartid mot samtal kring informativ text, kommer vi att få se fortsatt svaga Pisa-resultat. Lars Melin, docent i svenska med inriktning mot psykolingvistik samt populärvetenskaplig författare Att beslutsfattare i skolan är totalt omedvetna om denna obalans visas av rad initiativ som syftar till att med ännu mer skönlitterär läsning bota de brister i förståelsen av informativ text som Pisa visat på, vilket är ungefär lika begåvat som att låta ett dåligt ishockeylag träna isdans. ", "article_category": "other"}
{"id": 26192, "headline": "”Utvecklingen bromsas av det digitala utanförskapet”", "summary": "REPLIK. Vi är övertygade om att de nu aviserade satsningarna (DN Debatt 2/12) är ett bra och viktigt steg på vägen till att återta platsen som ledande inom digitalisering. Men för att lyckas fullt ut måste regeringskansliet se till att alla ges en möjlighet att vara en del av det framtida digitala samhälle som Ardalan Shekarabi målar upp i sin debattartikel, skriver Mikael Ek, Svenska Stadsnätsföreningen.", "article": "Regeringen ska växla upp sitt digitaliseringsarbete och återta sin position som världsledande inom området, skriver civilminister Ardalan Shekarabi på DN Debatt (2/12). Det är en viktig nyhet som Svenska Stadsnätsföreningen välkomnar. Men civilministern riskerar att glömma en viktig sak när har presenterar regeringens planer för den fortsatta digitaliseringen. Svenska Stadsnätsföreningen presenterade nyligen en studie som visar att cirka en miljon svenskar befinner sig i digitalt utanförskap, det vill säga har svårt att exempelvis uträtta ärenden digitalt hos myndigheter eller ta del av viktig samhällsinformation. Hur ska det gå för dessa när exempelvis brevpost från kommuner och landsting styrs om till digitala brevlådor? För att vara tydlig pratar vi inte om ett självvalt digitalt utanförskap utan ett påtvingat, alltså personer som vill vara en del av digitaliseringen men som av olika orsaker inte kan. Vår studie identifierar fem faktorer som utgör ett hinder för detta: tillgång till bredband, utbildning, motivation och förmåga hos användaren samt själva tillgången till exempelvis dator eller surfplatta. De största förlorarna på det digitala utanförskapen är givetvis de enskilda individerna. Men även samhället skulle tjäna på att få med alla som vill på digitaliseringståget. Statistiken pekar nämligen på att den miljon svenskar som befinner sig i digitalt utanförskap behöver mer kontakt med samhällets funktioner än genomsnittet. Men trots detta bedrivs det ännu inte ett tillräckligt aktivt eller koordinerat arbete för att stärka deras digitala förmåga. Nedan följer några förslag på ett antal aktiviteter som alla syftar till att öka den digitala förmågan: • Det behövs mer kunskap om de som befinner sig i digitalt utanförskap. Detta är en förutsättning för att kunna starta arbetet med att inkludera alla som vill i framtidens digitala samhälle. • Blås nytt liv i grundläggande IT-utbildningar motsvarande de som var populära i mitten av 90-talet när både internet och datorerna på allvar kom in i våra hem. Här behövs också särskilt riktade utbildningsinsatser till nyanlända då vi vet att en stor del av de som kommit till Sverige under de senaste åren kommer från länder med låg digitaliseringsgrad. • Anpassa försörjningsstödet så att alla hushåll kan få tillgång till både internet och hårdvara, som exempelvis surfplatta eller dator. Precis som beskrivs i artikeln så tappar Sverige placeringar i de topplistor som rankar länders digitaliseringsförmåga. Vi är övertygade om att de nu aviserade satsningarna är ett bra och viktigt steg på vägen till att återta platsen som ledande inom digitalisering. Men för att lyckas fullt ut måste regeringskansliet se till att alla ges en möjlighet att vara en del av det framtida digitala samhälle som Ardalan Shekarabi målar upp i sin debattartikel. 2 december 2016 Debattartikel Ardalan Shekarabi (S), civilminister: ”Digitaliseringen av offentlig sektor ska nu snabbas på” Repliker Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas riksförbund: ”Glöm inte skolans digitalisering” Mikael Ek, vd på Svenska Stadsnätsföreningen: ”Utvecklingen bromsas av det digitala utanförskapet” Christian Ekström, vd Skattebetalarnas förening: ”Öppna data viktigt i den digitala staten” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26225, "headline": "För att ta ansvar måste vi också få fakta", "summary": "Vi väljare har ett ansvar, men för att kunna ta det måste vi ha ett bra beslutsunderlag. Det kräver att såväl politiker som media sakligt diskuterar de faktiska förslagen och vad de innebär och inte koncentrerar sig på vilka väljare partiernas valfläsk kommer att tilltala hur det påverkar opinionen.", "article": "Jag håller med Jörgen Dyssvold om att vi väljare också har ett ansvar för vad vi väljer. En förutsättning för att vi skall kunna ta det ansvaret och välja något förnuftigt är att vi får ett hederligt och rimligt heltäckande beslutsunderlag. Att få fram detta beslutsunderlag måste primärt vara politikernas, det vill säga de politiska partiernas uppgift. De skall ge oss väljare någorlunda heltäckande förslag att välja mellan. Jag upplever att vi idag bara får lösryckta förslag, som i huvudsak har som uppgift att locka väljare i sådana grupper som partierna bedömt som viktiga för dem. Några mer heltäckande bilder av vart de olika partierna vill föra landet och hur det skall gå till och varför man tror att det skall fungera och leda till målet ser vi aldrig. Här brister de politiska partierna grovt. De ger inte ett rimligt beslutsunderlag till oss väljare. De verkar mer intresserade av att dela ut valfläsk till så kallade nyckelgrupper. En annan viktig del i besluts- och valprocessen är granskningen av förslagen. Detta är en ganska komplicerad process. De olika bilderna som partierna målar upp och de förlag till lösningar de föreslår blir ofta ganska komplicerade. Det är därför oftast omöjligt för en enskild individ att genomskåda konsekvenser och risker med förslagen. Här är det dels de andra partiernas, men även mediernas, uppgift att hjälpa oss att bena ut vad de olika partiernas önskebilder av samhället och förslag för att komma dit får för konsekvenser och vilka risker de medför. Dessa granskningar och diskussioner skall inte vara att anklaga de andra för att vilja illa eller att ge motståndarna invektiv för att avskräcka. Det skall vara en saklig diskussion om förslagen, deras önskade och icke önskade konsekvenser, liksom risker för att det blir fel. För att detta skall fungera måste även medierna intressera sig för förslagens konsekvenser och risker och inte som nu i huvudsak för hur partiernas valfläsk kommer att påverka opinionen och vilka väljare de kommer att locka. Om demokratin (=folkväldet) skall fungera måste diskussionen gå över till att behandla sakfrågor och släppa anklagelser om illvilja och hur det senaste valfläsket kommer att påverka partiernas väljarstöd. ", "article_category": "other"}
{"id": 26226, "headline": "Menar Wanngård att förskolorna har en dold kappsäck?", "summary": "När Socialdemokraterna i Stockholm den 12 december går till beslut om rätt till heltid i förskolan, verkar det vara utan att ha läst eller begripit det egna förslaget. Det är oroande eftersom det går ut över barn, elever och föräldrar.", "article": "När Socialdemokraterna den 12 december går till slutgiltigt beslut om den hårt kritiserade reformen om heltid i förskolan, gör de det med den fasta intentionen att driva igenom förändringen. Sedan förslaget presenterades i augusti har det mötts av i princip samfälld kritik från förskolepersonal och stadsdelar men också från föräldrar. Många argument har förts fram. Det har alltså funnits gott om tid för (S) att lyssna på synpunkterna, värdera dem, sätta sig in i vad förslaget innebär och vad det faktiskt är man beslutar om. Tyvärr verkar det som att man inte ens de sista dagarna innan förskolorna får detta nya, stora uppdrag, som de förväntas utföra utan en krona i ökade resurser, begriper vad det är som står i det förslag man själv har presenterat. Karin Wanngård skriver att ”Det som förslaget de facto innebär är att de barn som idag har rätt till 40 timmar i veckan fortsatt kommer att ha det om de får ett syskon. Föräldrar kommer– precis som idag – att själva kunna välja hur mycket deras barn ska gå på förskolan.” Det är bara ett problem. Heltid i förskolan innebär inte att barnet får gå där 40 timmar. Någon sådan gräns finns inte. Heltid innebär att barnet är där så länge att en förälder hinner lämna, åka till sitt eget heltidsarbete, äta lunch, jobba klart, åka tillbaka till förskolan, och hämta barnet. Det kan handla om en längre tidsperiod än 40 timmar i veckan. Och så behöver det naturligtvis vara för en kanske ensamstående förälder som jobbar heltid. Men att genom ett penndrag, och som sagt utan att tillföra några pengar, helt ändra förskolans planeringsförutsättningar utan att läsa det egna förslaget och begripa skillnaden, reser allvarliga frågor kring Socialdemokraternas förmåga att styra. Karin Wanngård menar att förskolorna redan i dag har pengar för att ge sina deltidsbarn förskola på heltid. Hon menar alltså att förskolorna har en dold kappsäck där de förvarar pengar de inte behöver använda. Det är ett hårresande besked till de förskolor och förskollärare som naturligtvis använder den budget som är dem given till att hålla högsta möjliga kvalitet i verksamheten för alla stockholmare. Socialdemokraterna i Stockholm har problem. Deras politik har retat upp lärarorganisationerna till den grad att facket står utanför Stadshuset och demonstrerar för en bättre förskole- och skolbudget. De satsar inte på skolan: påslagen per elev är de lägsta på tolv år. De satsar inte på lärarnas löner eller arbetsvillkor. De prioriterar ned förskollärartätheten. Det enda vallöfte de uppfyllt på detta område är att de har höjt skatten – och det mångdubbelt mer än vad beskedet var före valet. De gör detta när Stockholm verkligen behöver en bra skolpolitik för att kunna ge alla barn och elever de kunskaper och den framtidstro de förtjänar. Men att de dessutom inte verkar begripa vad det är de gör när de gör allt detta, det är kanske ändå mer oroande. Karin Wanngård: Vi har valt en annan prioritering ", "article_category": "other"}
{"id": 26231, "headline": "”Digitaliseringen av offentlig sektor ska nu snabbas på”", "summary": "Sverige har halkat efter. Vi kommer nu att driva igenom ett digitaliseringspaket för alla Sveriges myndigheter och i samarbete med kommuner och landsting. Målet är att Sverige ska återta sin position som världsledande. Flera miljarder kan frigöras genom att vi nu växlar upp digitaliseringsarbetet, skriver Ardalan Shekarabi (S).", "article": "?I offentlig sektor läggs upp emot 45 miljarder kronor på it varje år. Samtidigt visar granskning efter granskning att vi borde få ut mer av dessa investeringar. Detta bekräftas i Riksrevisionens senaste rapport om digital förvaltning i Sverige. Det finns miljarder att spara genom ökad effektivisering. Det är resurser som behövs till välfärdens verksamheter. Sverige har en väl fungerande offentlig sektor som de flesta av oss har ett stort förtroende för – med all rätt. Sverige har väl fungerande myndigheter, kommuner och landsting. Även i digitaliseringen var vi tidigt ute, med världsunika databaser och säkra IT-system. Många myndigheter har i dag en imponerande mängd e-tjänster. Men vi har halkat efter kraftigt de senaste tio åren. Sverige är enligt EU:s nyligen publicerade jämförande studie av digital förvaltning sämst i Norden på områden där vi är vana att vara i världsklass; när det gäller användarvänlighet, hur transparenta vi är och hur säkra e-tjänster vi har. En annan undersökning visar att bara 2 av 10 medborgare är nöjda med hur kommunerna lever upp till förväntningarna på digital service. Detta kostar både i form av frustration för medborgaren och onödiga skattepengar. Skillnaderna är dessutom stora beroende på var du bor i landet och vilken myndighet du möter. Vänder vi inte den här utvecklingen riskerar vi att inom en nära framtid stå inför en förtroendekris. Vi behöver säkra likvärdig service för alla medborgare i vårt land, oavsett om du bor i storstad eller på landsbygd. Därför genomförs nu på kort tid en rad reformer för att öka takten i digitaliseringen av offentlig sektor. För första gången i svensk politik kommer vi att driva igenom ett digitaliseringspaket för alla Sveriges myndigheter och i samarbete med kommuner och landsting. Målsättningen är tydlig: Sverige ska återta sin position som världsledande inom digitalisering. 1 En nationell digital infrastruktur. Vi har i dagsläget en otillräcklig nationell samordning av den digitala infrastrukturen för offentlig sektor. Skattebetalarna betalar i dag för liknande it-lösningar i 347 myndigheter, 290 kommuner och 20 landsting. Det är inte ändamålsenligt att betala flera gånger för information som ägs av en annan del av förvaltningen, myndigheterna måste tala med en röst gentemot medborgare och företag. Vi ska inte ha ett system där det som en gång finansierats av skattemedel inte återanvänds. Från och med 2017 finanseras därför prioriterade nationella digitala tjänster och grunddata centralt. Ambitionen är att den digitala tjänsten ”Mina meddelanden” ska införas i alla myndigheter samt att kommuner och landsting ska ges möjlighet att ansluta sig. Målet är att myndighetsbrev per post därmed ska fasas ut. Det gör att medborgaren enklare kan hantera sin myndighetspost på ett ställe. Nästa steg är att se över hur fler nationella digitala tjänster kan utvecklas för hela den offentliga sektorn. Vi ser också att uppgifter endast ska behöva lämnas en gång. Har man som företagare en gång lämnat in en uppgift till exempelvis Skatteverket så ska Bolagsverket kunna hämta uppgifterna därifrån. Det ska vara enkelt att ha kontakt med det offentliga Sverige, och så långt det är möjligt, ska man som medborgare och företag inte behöva lämna samma uppgift flera gånger. 2 Ökad digital mognad. Vi köper it i staten för 15 miljarder varje år samtidigt som vi ser att it-projekten i staten drar över budget med flera hundra miljoner varje år och att det då och då sker större misslyckanden. Alla delar av det offentliga Sverige behöver öka sin digitala mognad. Mellan 1-2 miljarder läggs uppskattningsvis i onödan på it-drift. Pengar som istället behövs i välfärdens verksamheter. Det behövs en ökad digital kompetens på alla nivåer i offentlig sektor genom ökad samordning och höjd beställarkompetens. Vi kommer därför se över behovet av en central funktion som ska vara till stöd för alla myndigheter. Regeringen har för första gången gett Ekonomistyrningsverket i uppgift att kartlägga och jämföra it-kostnader mellan olika myndigheter i syfte att få en bild över de samlade utgifter som finns inom it. Nästa steg är att se över hur vi kan samordna it-driften i staten. 3 Digital innovationsförmåga. I ett informationssamhälle är data själva kärnan i ekonomin och Sveriges offentliga sektor har en närmast unik mängd data. Våra myndigheter var tidigt ute med att skapa statistik och register, allt från folkbokföring, fastighetsregister till vägtrafikregister. Trots att vi är ett av världens mest transparenta och öppna länder är data en underutnyttjad tillgång. Det är i dag inte tillräckligt enkelt för företag eller andra organisationer att hitta eller använda offentlig data. Öppen data handlar i grunden om att ge andra aktörer möjligheten att komma med lösningar på våra gemensamma problem. Staten har ett ansvar att tillgängliggöra öppen data och ge medborgarna rätt förutsättningar att kunna använda sig av den. Regeringen har därför gett Riksarkivet i uppdrag att leda arbetet med att öka tillgängligheten av öppen data väsentligt i hela myndighetssverige. 4 Röja juridiska hinder för ökad digitalisering. Lagstiftningen behöver uppdateras så att den ger ett tillräckligt stöd för digital utveckling och samverkan inom offentlig sektor. Lagar och förordningar är grunden till ett rättssäkert samhälle, samtidigt som de måste vara förenliga med den snabba utveckling som vi nu ser inom digital förvaltning. Många myndigheter, kommuner och landsting har länge påpekat att det finns stora hinder. Därför har regeringen i veckan tillsatt en utredning som ska kartlägga och föreslå ändringar i den lagstiftning som i onödan försvårar för digitalisering av offentlig sektor. 5 En myndighet med samlat ansvar. Den svenska förvaltningsmodellen med fristående myndigheter har tjänat oss väl. Men nu måste vi sätta individen i centrum istället för organisationen. För att till exempel eleven, föräldern eller patienten ska känna sig trygg och få den service som den är berättigad till, var i landet man än bor, behöver det offentliga Sverige samverka i större utsträckning. För att driva på den digitala utvecklingen behövs ett samlat ansvar på en myndighet som håller ihop landet. Därför har regeringen beslutat utreda möjligheterna att samla ansvaret för digitaliseringsfrågorna i en myndighet. Något som redan finns i till exempel Danmark, Norge och Finland. Flera miljarder kan frigöras i offentlig förvaltning genom att vi nu växlar upp arbetet med digitaliseringen av svensk förvaltning. En rättssäker och effektiv förvaltning stärker demokratin. En väl fungerande förvaltning är grundläggande för ett samhälle som håller samman. Ett samhälle där vi kan hindra överutnyttjande av välfärdssystemen samtidigt som vi förbättrar den offentliga servicen för företag och privatpersoner. Nu tar vi ett samlat grepp och genomför de förändringar som behövs för att Sverige ska påbörja resan mot en modern offentlig förvaltning i världsklass. Ardalan Shekarabi (S), civilminister För att driva på den digitala utvecklingen behövs ett samlat ansvar på en myndighet som håller ihop landet. Därför har regeringen beslutat utreda möjligheterna att samla ansvaret för digitaliseringsfrågorna i en myndighet. ", "article_category": "other"}
{"id": 26254, "headline": "Matilda Molander: Nu får det faktiskt vara slut på den långa kvinnokampen", "summary": "Regeringen vill i sin nya forskningsproposition att hälften av de nyrekryterade professorerna ska vara kvinnor år 2030. En löjligt låg målsättning.", "article": "Jag är född efter Berlinmurens fall och apartheids kollaps. Redan innan jag började skolan hade Sverige fått sin första jämställda regering, internet och EU-medlemskap. På historielektionerna läste vi om kvinnorättskamp och kände att manegen var mer eller mindre krattad för oss. Flickor har bättre resultat än pojkar i skolan och är i majoritet bland universitets- och högskolestudenter. För två år sedan fick vi dessutom en uttalat feministisk regering som lovat att göra jämställdhet till ett av sina mest prioriterade områden. På måndagen lanserade den sin forskningsproposition med det \"storslagna\" målet om 50 procent kvinnor bland de nyrekryterade professorerna år 2030. Ja, ni läste rätt, år 2030. Alltså om 14 år. Jämställdhet är något som kommer underifrån, såtillvida att det måste finnas kompetenta kandidater att befordra. För att inte tumma på kvaliteten bör det alltså först råda jämställdhet på lägre nivåer innan det går att få en jämställd rekrytering av professorer. Det har länge varit en någorlunda giltig förklaring till den sneda könsfördelningen i kunskapens högborg. Men den håller inte längre. Anställningskategorin under professor kallas för lektor. Det är ofta bland dem som nya professorer rekryteras. År 2015 var 47 procent av lektorerna kvinnor, enligt Statistiska centralbyrån. Det skulle också kunna tänkas att bristen på kvinnor i toppen beror på att många av dem väljer att lämna akademin innan de blir professorer. Men inte heller det stämmer längre. En rapport från Vetenskapliga rådet visar att kvinnor tvärtom stannar inom akademin i högre grad än män. Av de som blir professorer i dag har den dryga tredjedel som utgörs av kvinnor i allmänhet längre erfarenhet. Att mot bakgrund av det ha som mål att hälften av alla nyrekryterade professorer ska vara kvinnor först år 2030 är pinsamt slappt. Tidigare generationers kvinnor har fått utkämpa långa strider för att nå jämställdhet inom olika områden, men nu får det faktiskt vara slut med det. Den här frågan måste förpassas till historien innan mina eventuella framtida barn har börjat skolan, helst innan de är födda. ", "article_category": "other"}
{"id": 26297, "headline": "”1 000 svenskar dör varje år i cancer orsakad av alkohol”", "summary": "Ny forskning. Alkohol orsakar betydligt fler cancerfall i Sverige än som tidigare varit känt. Dessa dödsfall har ökat med 7,3 procent sedan 2001. Och nästan 30 procent av dödsfallen orsakas av måttlig eller låg alkoholkonsumtion – det finns ingen riskfri alkoholkonsumtion ur cancersynpunkt, skriver Sven Andréasson och Frida Dangardt.", "article": "?I morgon måndag presenteras nya uppgifter om sambandet mellan alkohol och cancer i Sverige. Det står nu klart att alkohol orsakar betydligt fler cancerfall än som tidigare varit känt. Mellan 800 och 1 000 svenskar dör varje år på grund av alkoholorsakad cancer. Dessa dödsfall har ökat med 7,3 procent sedan 2001. Vad som också är nytt är att nästan 30 procent av dessa dödsfall orsakas av måttlig eller låg alkoholkonsumtion. Det finns ingen riskfri alkoholkonsumtion ur cancersynpunkt. Ju mer man dricker, desto större är risken. Kopplingen mellan alkohol och cancer är starkast när det handlar om cancer i munhåla, svalg, struphuvud, matstrupe, mage, lever, tjock- och ändtarm och bröst hos kvinnor. Mer än tio procent av alla dödsfall i bröstcancer i Sverige orsakas av alkohol. För män är tjock-och ändtarmscancer den största alkoholorsakade cancersjukdomen. Därtill ses nu starka belägg för att alkohol också ökar risken för prostatcancer, vilket misstänkts sedan några år men där förbättrade analysmetoder nu ger säkrare kunskap. Sannolikt kommer förbättrad analysmetodik snart att påvisa samband med fler cancersjukdomar än de hittills identifierade. En förklaring till detta är bättre granskning av kontrollgrupperna i denna forskning. Alkohol orsakar cancer genom flera mekanismer. Viktigast är acetaldehyd som bildas då alkohol bryts ner i kroppen. Acetaldehyd är giftigt och skadar celler och orsakar brott och mutationer på DNA. Senare års forskning visar att alkohol inte bara kan leda till att tumörer bildas, utan kan också främja tillväxten av existerande tumörer. En annan mekanism är att alkohol kan påverka effekten av andra ämnen så att deras cancerframkallande effekt ökar. Det här kan ske direkt i olika vävnader men kanske främst genom att alkoholen försämrar leverns förmåga att ta hand om de giftiga ämnena, vilket ökar skadorna på DNA och uppkomsten av tumörer. Alkohol kan i sig själv främja tillväxt av och orsaka elakartade egenskaper hos tumörer. Att uppskatta alkoholens roll för cancer innebär en viss osäkerhet, med flera felkällor, som ofta är fallet vid vetenskapliga undersökningar. Vad som nu står klart är att studier som lyckas undvika några av dessa felkällor finner att effekten av alkohol är större än vad som tidigare rapporteras. Det är därför troligt att våra uppskattningar av alkoholens andel av dödsfall och sjukhusvård av cancer hittills varit underskattningar. Världshälsoorganisationen har jämfört andelen dödsfall i cancer orsakade av alkohol för sju cancersjukdomar (mun, svalg, struphuvud, matstrupe, lever, tjock- och ändtarm och bröst för kvinnor) år 2013. I Sverige svarade alkoholorsakad cancer för 8,2 dödsfall per 100 000 personer. Andelen var ungefär lika stor i Finland, högre i Sverige än i Norge och Island men lägre än i Danmark, där alkoholkonsumtionen i genomsnitt per person är högst. Andelen dödsfall i cancer orsakad av alkohol följer i stort sett alkoholkonsumtionen i genomsnitt i de nordiska länderna. I internationell forskning råder nu samstämmighet om alkoholens cancerökande effekt. Detta slås fast bland annat i rapporter från IARC, Världshälsoorganisationens cancerforskningsorgan, och från Europeiska kommissionens kodex mot cancer. I den senare klargörs det på följande sätt: ”Begränsa ditt intag av alkohol, oavsett typ. För att förebygga cancer, undvik helst alkohol helt.” Kunskapen om detta är dock dåligt spridd i Sverige. Kostnaden för sjukhusvård av cancer i Sverige orsakad av alkohol kostade mer än 320 miljoner kronor år 2014. Trots dessa kostnader och att alkohol näst rökning är den största riskfaktorn för cancer, är även sjukvårdspersonal till stor del omedvetna om alkoholens roll som orsak till cancer. Dessa uppgifter aktualiserar och stärker behovet av alkoholpolitiska åtgärder som minskar alkoholskadorna i Sverige. Regeringen har alltsedan den tillträdde 2014 varit förvånansvärt passiv i alkoholfrågan. Det saknas inte kunskap om vilka åtgärder som har effekt. Dessa framhålls bland annat i en rapport från OECD som lyfter fram de positiva hälsoeffekterna av höjd alkoholbeskattning, begränsad reklam och förstärkta insatser inom sjukvården. Vi föreslår följande åtgärder: 1. I likhet med vad som görs på tobaksområdet bör varningstexter införas på alla alkoholförpackningar med budskapet att alkohol orsakar cancer. 2. Förbjud all reklam för alkohol. Flera länder i Europa har mer långtgående restriktioner för reklamen än Sverige. 3. Höj alkoholskatterna i takt med köpkraften och inför ett system med minimipriser. 4. För att värna Systembolagets alkoholmonopol bör allt kommersiellt främjande av distanshandel med alkohol via internet förbjudas. 5. Ge Folkhälsomyndigheten skarpare uppdrag som syftar till minskat drickande och alkoholskador. För att begränsa dagens omfattande alkoholskador behöver regeringens uppdrag till berörda myndigheter, framför allt till folkhälsomyndigheten, skärpas. Det saknas exempelvis riktlinjer för riskbruk av alkohol. I flera länder omprövas nu gränserna för riskbruk, till stor del som en följd av nya kunskaper om sambandet med cancer. Sven Andréasson, professor socialmedicin, Karolinska institutet Frida Dangardt, medicine doktor, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet Författarna representerar en internationell forskargrupp med forskare från USA, Kanada och Australien som arbetat på uppdrag av Svenska läkaresällskapet och IOGT-NTO. En mer utförlig rapport finns tillgänglig på www.sls.se och www.iogt.se Mer än tio procent av alla dödsfall i bröstcancer i Sverige orsakas av alkohol. För män är tjock-och ändtarmscancer den största alkoholorsakade cancersjukdomen. Därtill ses nu starka belägg för att alkohol också ökar risken för prostatacancer. ", "article_category": "other"}
{"id": 26309, "headline": "Framgångsrik, städad och till synes fläckfri", "summary": "I valkampanjen var hon en populär motkraft till sin burduse far. Nu kan Donald Trumps äldsta dotter Ivanka Trump få en nyckelroll i Vita huset.", "article": "För drygt tjugo år sedan, i juli 1996, omnämndes Ivanka Trump för första gången i svensk press. Fastighetsmagnaten Donald Trumps äldsta dotter hade vid den tiden ännu inte fyllt femton år. Ivanka Trump förekom på en tio-i-topplista över ”världens rikaste döttrar” där hon, med en uppskattad förmögenhet på motsvarande 234 miljoner kronor, hamnade sexa. Listan toppades av ”de brittiska kungabarnen”. De kommande åren fanns Ivanka Trump allt oftare med i spalterna, alltid på skvaller-sidorna. Ivanka, ”lilla Ivana” på tjeckiska, gick i sin Tjeckoslovakienfödda mamma Ivanas fotspår som fotomodell. Redan som 16-åring hade Ivanka varit på omslaget till månadstidningar som Elle och Glamour, deltagit i modevisningar i Paris och gjort reklam för designermärken som Versace och Tommy Hilfiger. Framgångens pris var ett ständigt tissel om att hon skulle ha varit chanslös i modellkarriären utan sin stormrika pappas kontakter. Ivanka Trump tycktes förutbestämd för en plats i den halvvärld av unga celebriteter som mest är kända för att vara kända: en Paris Hilton, en Tori Spelling, en Kim Kardashian. Men om vi förflyttar oss till nutid ser bilden helt annorlunda ut. Ivanka Trump har hunnit bli 35 år och fått tre barn. Visst är hon ex-modell och arvprinsessa och hon nämns fortfarande så gott som alltid i samma andetag som sin far Donald. Hon har avancerat till vice styrelseordförande i familjeföretaget Trump Organization och är huvudansvarig för företagets utrikesaffärer. Men Ivanka Trump driver också sitt eget affärs-imperium. Och när Donald Trump nu efter århundradets valsensation kommer att bli president i Amerikas förenta stater och därmed världens mäktigaste man är det många politiska bedömare som tillskriver dottern en god del av framgången. Under Republikanernas konvent i Cleveland i somras, där partiet skulle enas bakom den omstridde Trump, stal dottern Ivanka showen. Hon höll ett tal där hon kallade sin far ”färgblind och könsneutral”, en man som står upp för migranter och kvinnors rättigheter. Alla åhörare köpte väl inte bilden av Trump som kvinnoförkämpe, men Ivanka Trumps övertygelse verkade i alla fall genuin. I valkampanjens slutspurt skrev Ivanka Trump ett debattinlägg i makthavarnas favoritorgan Wall Street Journal där hon pläderade för sex veckors betald mammaledighet och skatterabatter för barnpassning. Kritikerna kontrade snabbt med att Trumplägret inte förklarat hur reformen skulle finansieras och att förslaget bara omfattade mödrar, inte fäder. Men Trumps kampanj nådde ändå den avsedda effekten – att sätta familjepolitiken på agendan, ett område där konkurrenten Hillary Clinton dittills haft försprång. När Trump i förra veckan hade sitt första möte med en utländsk ledare sedan han valdes till president, Japans premiärminister Shinzo Abe, fanns Ivanka vid hans sida. Donald Trumps söner Donald junior och Eric har även de ledande poster inom Trump Organization och de har också engagerat sig i pappans valkampanj. Precis som Ivanka ingår de i det ”övergångsråd” som ska göra Donald Trumps tillträde på presidentposten den 20 januari nästa år så smidigt som möjligt. Donald Trump är också far till Tiffany, 23, som han fick tillsammans med skådespelaren Marla Maples, och sonen Barron, tio år, som är hans enda barn med Melania Trump. Men det är ingen tvekan om att Ivanka är det av barnen som står fadern närmast – brodern Donald junior kallar henne offentligt för ”pappas lilla flicka”. Hur blev pappas lilla flicka presidentmakare? Det är en fråga som ivrigt sysselsätter medierna just nu. Fram växer bilden av en dotter som under hela uppväxten varit lojal med sin far, trots hans omstridda affärsuppgörelser och hans otrohetsskandaler som detaljerat redovisats i pressen. Efter föräldrarnas skilsmässa år 1990 flyttade den då nioåriga Ivanka och hennes bröder, den fyra år äldre Donald och lillebror Eric, tre år yngre, med sin mamma Ivana till ett eget våningsplan i skyskrapan Trump Tower på Femte Avenyn i New York. Under den såriga skilsmässoprocessen anklagade Ivana Trump sin make för att ”strunta i att träffa sina barn under flera veckor”. Men i en intervju med New York Magazine år 2004 sade Ivanka Trump att hon kom närmare sin far efter föräldrarnas separation. ”Varje morgon innan skolan ringde vi på hos pappa och gav honom en puss och en kram”. Skolåren tillbringade Ivanka Trump på flickskolan The Chapin på Manhattan och senare på internatskolan Choate Rosemary Hall i Connecticut, där bland andra John F Kennedy varit elev. År 2004 tog hon sin universitetsexamen i företagsekonomi vid prestigefyllda Wharton Business School i Pennsylvania. Året efter började hon arbeta i familjeföretaget. Då var Donald Trump på väg in i sitt tredje äktenskap, denna gång med den 24 år yngre slovenska före detta fotomodellen Melanija (senare Melania) Knavs. Han hade inlett en karriär som dokusåpastjärna i tv-programmet ”The Apprentice” (”Lärlingen”), där förhoppningsfulla entreprenörer tävlar mot varandra och blir vidlyftigt uppläxade av Trump himself. Men det vräkiga och vulgära som genomsyrar Donald Trumps hela tillvaro fick aldrig riktigt fäste på dottern Ivanka Trump. Pappa Donalds incestuöst färgade kommentar om Ivanka (”jag skulle gärna dejta henne om hon inte vore min dotter”) solkade ned honom, men inte henne. Något år tidigare hade Ivanka Trump medverkat i dokumentärfilmen ”Born rich” (”Född rik”) om hur det är att växa upp med vetskapen om att man kommer att ärva miljarders miljarder. Filmen regisserades av Jamie Johnson som själv är arvtagare till läkemedelsjätten Johnson & Johnson, ett av USA:s största företag. Recensenterna var överens om att Ivanka Trump var en av de få medverkande som föreföll oförstörd av sin rikedom. Parallellt med arbetet i pappas företag började Ivanka Trump utveckla sin egen affärsverksamhet, fokuserad på egendesignade kläder, skor och smycken. Hon började sällskapa med Jared Kushner, också han arvtagare till ett fastighetsimperium. Paret Trump och Kushner rör sig i en liten socitetsbubbla på Manhattan dit bara de riktigt rika eller de riktigt mäktiga har tillträde: Chelsea Clinton, Bill och Hillary Clintons dotter, är en gammal väninna till Ivanka, liksom Wendi Deng, tidigare maka till mediemogulen Rupert Murdoch. Hösten 2009 debuterade Ivanka Trump som författare med ”Trump card”, ett slags mix av memoarer och självhjälp med undertiteln ”en affärsrelaterad bok för unga kvinnor om hur framgång vinns på vilket område som helst”. Då var Ivanka Trump nygift med sin Jared och omvänd till judendomen, eftersom maken tillhör en ortodox judisk familj. De äkta makarna Trump/Kushner berättar ofta att de alltid firar shabbat, den judiska vilodagen som börjar vid mörkrets inbrott på fredagskvällen och sträcker sig ett dygn framåt. Mobiltelefoner och teknisk apparatur stängs av och familjeumgänget sätts i första rummet. Paret har nu tre barn: femåriga Arabella Rose som går på judisk förskola, treårige Joseph Frederick och lille Theodore James, som i dagarna fyller åtta månader. Ivanka Trump har inget emot att släppa in veckotidningsjournalister i sitt hem. Hon har förklarat att hon betraktar publiciteten som ”varumärkesstärkande”: ett varumärke som står för sundhet, strävsamhet, hård karriärfokusering kombinerat med kärlek till familjen och hemmet. Hur går Ivankas till synes fläck- och skandalfria tillvaro ihop med Donald Trumps kampanjande, som ju kantats av rasistiska tillmälen och verbala påhopp på kvinnor? Jo, alldeles utmärkt – eller åtminstone tillräckligt bra, har det visat sig. Det är ju inget ovanligt att presidentkandidater tar hjälp av sina barn för att vinna väljare: George W Bush arbetade för sin pappa George Bush den äldre. I valrörelsen 2012 följdes Republikanernas Mitt Romney av sina fem söner. För att inte tala om Chelsea Clinton, som oförtröttligt stöttat sin mor Hillary både i nomineringsracet mot Barack Obama år 2008 och i årets presidentvalskampanj. Men i alla ovan nämnda exempel är barnen ett slags hejaklack, en fond för förälderns ambitioner. Relationen mellan Donald Trump och dottern Ivanka skapade en alldeles egen dynamik, där pappa Donalds bufflighet och grottmannakonservatism kontrasterades mot Ivankas mer städade och politiskt progressiva framtoning. Anne Helene Petersen är professor i mass-mediekunskap, numera kolumnist på nyhetssajten Buzzfeed. Hon punktmarkerade Trumpkampanjen under en stor del av valrörelsen. Snart nog upptäckte hon ett intressant mönster på kampanjmötena: – I bakgrunden fanns det alltid kvinnor i yngre medelåldern. De hade inte spökat ut sig i tröjor och hattar, de skrek och tjoade inte och de viftade inte med några plakat. När jag pratade med dem var de tydliga med att det finns saker i Trumps budskap som de inte håller med om. De är definitivt inte rasister. Men de stödde Donald Trump. Det avgörande för dessa kvinnor var att Ivanka fanns med på scenen, säger Anne Helene Petersen till DN. I en kolumn publicerad en knapp vecka innan valet döpte hon fenomenet till ”Ivanka voters”, ”Ivankaröstarna”. Och med facit i hand har det visat sig att den betydelsefulla väljargrupp som Hillary Clinton per automatik räknat med – yrkesverksamma kvinnor i städer – i stor utsträckning lade sin röst på Donald Trump. – Det blev ett drömläge för Trump. Han behövde inte fjäska för sina marginalväljare eller anpassa sitt budskap just för dem. De kom ju till honom ändå – övertygade om att han ”med en sådan dotter inte kunde vara så dålig som det sägs”. Men när valsegern nu är bärgad, kommer Ivanka Trump att leva upp till sin roll som en motkraft till sin burduse far? Anne Helene Petersen är inte så säker på det: – När det handlar om politiken, ideologin, finns Ivanka Trump med i sin pappas maktsfär helt och hållet på hans villkor. Det är han som tjänar på att ha med henne, inte tvärtom. Men för den egna ekonomin är det naturligtvis en god affär för Ivanka Trump och hennes familj att vara lierad med mannen som snart blir världens mäktigaste. Ivanka Trumps modeföretag beräknas i dag vara värt motsvarande 800 miljoner kronor, och under det senaste året har försäljningen av kläder, väskor och smycken ökat med närmare hundra miljoner kronor. Ivanka Trump har också oblygt använt kampanjarbetet för att marknadsföra sina varor: via sociala medier har hon meddelat var de kläder hon bär finns att köpa. Ivankas ”look” är till salu och vinsten håvar hon in själv. När familjen Trump efter valsegern intervjuades i tv-bolaget CBS nyhetsmagasin ”60 minutes” pryddes Ivankas ena handled av ett massivt guldarmband. Dagen efter skickade hennes pr-stab ut ett pressmeddelande: armbandet var Ivankas favorit, och modellen finns till salu för det facila priset av 10 800 dollar (100 000 kronor). Ivanka Trumps modekollektion marknadsförs med reklamfrasen ”Women who work” – ”Kvinnor som arbetar” och själv kallar hon sig feminist. Ivankas Trumps make Jared Kushner sögs tidigt in i svärfaderns kampanjarbete, och när denne nu formerar sin presidentstab har den 35-årige politiskt helt oprövade Kushner fått en oomstridd nyckelroll. Det har spekulerats i att Ivanka Trump skulle kunna få en mer officiell post i den kommande presidentadministrationen. Men det tror inte Anne Helene Petersen kommer att ske. Ivanka blir snarare ett slags ”USA:s första dam”, en ersättare för Donald Trumps hustru Melania som uppenbarligen ingen räknar med i dessa sammanhang. – Visserligen har Trump själv sagt att Ivanka mycket väl skulle kunna bli en del av administrationen, och många av de kvinnor jag talat med tror starkt på henne i rollen som politisk beslutsfattare. Men när det kommer till kritan tror jag inte att Ivanka Trump vill själv. Hon kommer med en ny bok i vår och hennes egen affärsverksamhet växer snabbt. Däremot är det ju inget som hindrar att hon fortsätter ha en mer informell roll som rådgivare till presidenten, säger Anne Helene Petersen. ", "article_category": "other"}
{"id": 26312, "headline": "MP:s kris är en rödgrön kris", "summary": "DN 26/11 2016. En akut flyktingkris fanns inte med i beräkningarna när S och MP slogs ihop till en koalition 2014. Det var den som öppnade det mörka gapet mellan regeringspartierna. Men fortsättningen på Miljöpartiets egen kris, som nu utspelar sig inför öppen ridå och som för utomstående börjar se ut som en partisprängning, är självförvållad.", "article": "En akut flyktingkris fanns inte med i beräkningarna när S och MP slogs ihop till en koalition 2014. Det var den som öppnade det mörka gapet mellan regeringspartierna. Men fortsättningen på Miljöpartiets egen kris, som nu utspelar sig inför öppen ridå och som för utomstående börjar se ut som en partisprängning, är självförvållad. Ett internt uppror tog sin början i våras, när riksdagsledamöterna Valter Mutt och Carl Schlyter petades från sina partiuppdrag. Mutt hade röstat emot sin egen regerings värdlandsavtal med Nato. Han fick kliva av posten som Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson. Efter att ha motsatt sig försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet petades Schlyter i sin tur som ordförande i riksdagens EU-nämnd. Diktaturfasoner och krav på blind lydnad? Nja. Snarare ett regeringspartis högst rimliga förväntan att viktiga företrädare ska företräda och inte öppet angripa partiet. Schlyter och Mutt gjorde inte sina jobb. De borde ha själva ha klivit åt sidan. Men partiledningen ingrep och det fick två riksdagsledamöter, Jabar Amin och Annika Lillemets, att göra gemensam sak med rebellerna. Så blev de fyra. De gröna upprorsmakarna – MP har totalt 25 mandat i riksdagen, så myteriet känns – deltar nu bara halvhjärtat i de gemensamma partisysslorna. De håller egna möten och har en ilsken proteströrelse bakom sig, \"Grön omstart\", med en lång lista klagomål på partitoppen. \"Lågt i tak\" är en vanlig anklagelse. Språkröret Gustav Fridolins föregångare Peter Eriksson satte på fredagen hårt mot hårt: \"Jag tycker att antingen är man med eller så får man lämna partiet\", sa han till SVT. Kriget tycks utspelas mellan två generationer miljöpartister. Ungdomsförbundet och partiledningen står på ena sidan. På den andra: Bland andra grundaren Per Gahrton och sju gamla språkrör som i en artikel på fredagens DN Debatt uttryckte oro för partiets \"framtid och utveckling\". Dels för att Stefan Löfven så ofta och så brutalt kör över partiet. Dels för att språkrören vägrar att lyssna på den interna kritiken. \"Situationen försvåras av den socialdemokratiska ledningens oförmåga – eller snarare ovilja – att värna sin regeringskollegas självbild\", skrev de åtta MP-veteranerna. Den gröna självbilden är partiets eget problem, men de har också en poäng. Socialdemokraterna begriper sig inte på sin partner. Ett ännu värre bekymmer är att socialdemokrater fortfarande tror att de fick 40 procent i det senaste valet. Irritationen lär samtidigt vara ömsesidig. Miljöpartiet har självt varit fast i en gammal roll. Även språkrören har velat ha och äta regeringskakan. De har drivit egna linjer utåt och opponerat mot kollektiva beslut i Rosenbad. Rebellerna lär dock aldrig bli nöjda. I en artikel i Aftonbladet (24/10) undrade Jabar Amin och Annika Lillemets nostalgiskt vad som hade hänt med deras \"hippt moderna parti\". De drog paralleller till brittiska Labours partiledare Jeremy Corbyn – en kolgruvekramare, för övrigt – som skulle föreställa en föregångsman. Allt talar dock för att han skulle vara omöjlig i en regering, särskilt i en koalition. Både gamla fundamentalister och unga pragmatiker i Miljöpartiet lär också ha missbedömt vad som är heligt hos Socialdemokraterna. Varför skulle Stefan Löfven plötsligt förvandlas till en tillväxtfientlig pacifist? Ja, hur förlikar man egentligen det gamla arbetarpartiets traditioner och instinkter med den gröna rörelsens reflexer? Svaret har saknats, den grundläggande politiska gemenskapen är tunn. Problemet är alltså ett omaka par. Det S och MP har gemensamt att de inte har brytt sig om att lära känna den de regerar med. Den svagare parten har fått plikta dyrt, med nederlag i flyktingpolitiken och beslut om Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, Vattenfall och Natoavtal. Plussidan, skydd av Gotlands Ojnareskog och nej till vapenhandel med Saudiarabien, smäller inte särskilt högt. Miljöpartiet har också betalat för regeringsmakten med två viktiga företrädare, varav ett språkrör, och med ett ras i opinionen. I DN/Ipsos nya mätning som redovisades i fredagstidningen ligger partiet kring 4 procent. Vart leder det? Kanske, på sikt, ger det belöning i form av en starkare och mer trovärdig position som maktparti. Den strategin framstår nu alltmer som önsketänkande. 26 november 2016 Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 26320, "headline": "”MP har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”", "summary": "Vi är oroliga. Språkrör och partiledning slår reflexmässigt ifrån sig kritik, man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång. De som värnar värderingar, partiprogram och kongressbeslut anses vara motståndare. Partiet står inför ett vägval: sudda ut särarten allt mer eller dynamiskt driva den gröna visionen, skriver åtta tidigare MP-ledare.", "article": "?Vi är oroliga för utvecklingen inom Miljöpartiet. Konflikten mellan partiledningen och de som anser att partiet måste få ut mer grön politik, än vad som hittills blivit fallet, ligger i öppen dag. Opinionsundersökningar visar inte bara att partiet tappar sympatisörer utan också att antalet kärnväljare minskat till dramatiskt låga nivåer. Samtidigt finns berättigad kritik om att interndebatten i partiet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Kort sagt: partiet befinner sig under stress, på gränsen till en akut krissituation. Både partiledning och riksdagsgrupp försöker såväl hantera som kontrollera situationen under hård press. Vilket naturligtvis inte är lätt. Situationen försvåras av den socialdemokratiska ledningens oförmåga – eller snarare ovilja – att värna sin regeringskollegas självbild. I stället fortsätter man att utsätta Miljöpartiet för hård press med krav att anpassa sig till en politik som på många sätt går stick i stäv med vad partiet egentligen står för. Detta är djupt olyckligt. Inte minst därför att vi befinner oss i ett historiskt skede där hotet mot klimat, miljö och demokratiska värderingar kräver mer av politiken än vad som presteras. Vi som skriver detta har alla varit språkrör eller, som det hette innan begreppet språkrör infördes i partiets stadgar, ”sammankallande i politiska utskottet”. Flera av oss var med och bildade partiet 1981 och var aktiva vid riksdagsinträdet sju år senare. Vi har levt med partiet, arbetat med partiprogram och ideologi – och upplevt glädje och sorg. Framgång och bakslag. Haft meningsskiljaktigheter. Men vi har aldrig någonsin varit så eniga i vår oro för partiets framtid och utveckling som vi är nu. Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande. Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl ”tramsar” som bedriver ”plakatpolitik”. En av Miljöpartiets grundbultar är det som kallas deltagande demokrati. Denna grundbult innebar att partiet byggdes upp på det sätt som skedde. Medlemmars röster skulle höras, klyftor mellan medlemmar och ledningsgrupper skulle vara små, språkrör skulle vara partiets företrädare utåt men ödmjuka inåt. Vi ser inte mycket av detta just nu. Tvärtom. Partipiskan viner även när det inte behövs för vare sig riksdagsgruppens, regeringens eller riksdagens möjlighet att fatta beslut. De som värnar värderingar, partiprogram och kongressbeslut anses vara motståndare. I stället för att ses som en tillgång, som en styrka som sätter tyngd bakom krav när man förhandlar med Socialdemokraterna. Tyvärr har språkrörens och gruppledares agerande gentemot kritiska röster snarare stärkt Socialdemokraternas förhandlingsposition. Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt. Det är en av orsakerna till att Miljöpartiet fått en svag förhandlingsposition. Vi inser givetvis att en regering utan Miljöpartiet hade kunnat vara ett sämre alternativ. Men det är inget försvar för att Miljöpartiet låtit vika ned sig så mycket som skett – utan att tillnärmelsevis få tillbaka i politisk valuta – i tunga strategiska frågor som låser den politiska utvecklingen på ett sätt som motverkar grön politik under lång tid. Vi tänker bland annat på brunkolet, värdlandsavtalet med Nato och effektskattens borttagande för att rädda kvar kärnkraften. Vi tänker också på familjesplittrande flyktingpolitik. För att nämna fyra beslut som berör själva kärnan i grön politik. Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta. Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren. Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana. Partiledningens behandling av medlemmar som uttrycker kritik, och dess behov av närmast räddhågsen lojalitet, förstärker den bilden. Det är olyckligt ur många aspekter. Inte minst därför att Miljöpartiets totala motsats, Sverigedemokraterna, av många upplevs som det enda parti som erbjuder ett alternativ till dagens visionslösa politik. Ett visionärt och tydligt grönt parti skulle, enligt vår uppfattning, kunna motverka dessa växande internationella strömningar. Också ur detta perspektiv finns all anledning för MP-ledningen att ta medlemmars kritik på allvar genom att använda den för att sätta press på regeringspartnern. Vi gröna beskrev oss tidigare som alternativet i svensk politik. Och vi uppfattades så. Det alternativet behövs mer än någonsin. Och vi vet att många, såväl aktiva som passiva, partimedlemmar längtar efter en stark grön röst i samhällsdebatten. Vi menar att partiet står inför ett viktigt vägval och har att välja mellan: Att sudda ut sin särart allt mer med målet att bli ett av de andra systembevarande partierna, vilket medför att partiet blir utbytbart. Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen. Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande. Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker. Eva Bovin (MP), sammankallande 1981 Ralph Monö (MP), sammankallande 1982 Per Gahrton (MP), språkrör 1984–1985 Eva Goës (MP), språkrör 1985–1988 Fiona Björling (MP), språkrör 1988–1990 Jan Axelsson (MP), språkrör 1990–1992 Birger Schlaug (MP), språkrör 1985–1988, 1992–2000 Lotta Hedström (MP), språkrör 1999–2002 Situationen försvåras av den socialdemokratiska ledningens oförmåga – eller snarare ovilja – att värna sin regeringskollegas självbild. I stället fortsätter man att utsätta Miljöpartiet för hård press. ", "article_category": "other"}
{"id": 26350, "headline": "”?En tunn fernissa av självkritik”", "summary": "REPLIK. På grund av de höga kostnaderna och det mindre antalet vårdplatser kommer Nya Karolinska Solna att få kraftiga undanträngningseffekter för den övriga Stockholmsvården. Trots det kan de styrande allianspolitikernas debattartikel (DN Debatt 21/11) bara tolkas som att de skulle välja samma pris och upplägg igen om de skulle fatta NKS-besluten idag. Det är häpnadsväckande, skriver Erika Ullberg (S) och Susanne Nordling (MP), landstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting.", "article": "Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockholms läns landsting har aldrig tvivlat på att Nya Karolinska Solna (NKS), på lång sikt, kommer att bli ett fint sjukhus för de patienter, läkare och forskare som finns där. Dessa medicinska aspekter lyfts förstås också fram i det moderatledda landstingsstyrets debattartikel. Vår kritik har istället rört de skyhöga kostnaderna, den avtalsmodell med offentlig-privat samverkan (OPS) som vi röstade nej till 2008, den bristande konkurrensen i det långa och dyra underhållsavtal som sträcker sig till 2040 och de undanträngningseffekter som NKS kommer att få i vården i Stockholm i övrigt. Dessa aspekter lyser nästan helt med sin frånvaro i artikeln. En tunn fernissa av självkritik kan skönjas: man borde ha varit ”tydligare i kommunikationen” om den totala prislappen för sjukhuset för att ”undvika en del av de spekulationer som nu förekommer”. I övrigt tycks man vara belåten med affären. ”I relation till vad patienterna i Stockholm och Sverige får i utbyte är kostnaden fullt rimlig”, skriver man. Det kan inte tolkas på annat sätt än att de styrande allianspolitikerna skulle välja samma pris och upplägg igen om de skulle fatta NKS-besluten idag. Det är häpnadsväckande. På grund av NKS är landstingets ekonomi ytterst ansträngd. I sin egen budget för 2017 tvingades alliansen konstatera att utrymme saknas för ambitionshöjande investeringar med driftsättning före år 2021. I samma budget sköt man upp planerna på att bygga ett nytt akutsjukhus söder om Södermalm i tio år. Utgifterna för alla angelägna investeringar befanns vara större än landstingets ekonomiska resurser medger. Detta i det landsting som har de bästa ekonomiska förutsättningarna och den högsta landstingsskatten i landet. Vi är också oroade över de många patienter som inte kommer att få plats på NKS. Det är inte bara så att NKS-projektet lämnar mindre pengar över till vårdcentraler, närakuter, förlossningsplatser, äldrevård och jourläkarbilar än vad som annars skulle ha varit fallet. När det gäller den akuta vården är NKS dessutom betydligt mindre än gamla Karolinska sjukhuset i Solna. När akutflödet styrs om därifrån, vid årsskiftet 2017-2018, är det därför 58 000 akutbesök om året som inte överförs till NKS. Dessa ska istället tas om hand av bland annat Danderyds sjukhus och Södersjukhuset. Men eftersom det moderatledda landstingsstyret inte insåg detta behov direkt då de beställde NKS ligger anpassningarna av Danderyd och SöS efter tidtabellen. De kommer att vara redo att ta emot fler akutbesök först december 2018 respektive maj 2019. Det innebär att det finns ett kapacitetsglapp på nästan ett år som den övriga Stockholmsvården är dåligt rustad att möta. Låt oss vara tydliga. Vi anser inte att kostnaderna för NKS är rimliga. Det gäller om man betraktar sjukhuset enskilt, men det gäller i synnerhet om man väger in dess effekter på Stockholmsvården. NKS är en gökunge som både ekonomiskt och fysiskt tränger ut annan vård. • Vi kräver därför att avtalet mellan Stockholms läns landsting och projektbolaget SHP omförhandlas, och vi utesluter inte att häva det om det visar sig vara det bästa för länets skattebetalare. • Vi kräver också svar från det moderatledda landstingsstyret: när genomförs den externa utvärdering av hela NKS-affären som ni efter envist motstånd till sist gick med på? • Mot bakgrund av avslöjanden i radioprogrammet Kaliber nyligen kräver vi dessutom en förklaring av hur konsulter kommit att få en så central roll i införandet av så kallad ”värdebaserad vård” vid NKS. Är höga konsultkostnader också ”fullt rimliga” – är de också en del av den anda i vilken alliansen styrt Stockholms läns landsting de senaste tio åren? 21 november 2016 Debattartikel Företrädare för alliansen i Stockholms läns landsting: ”Vi borde varit tydligare med att sjukhuset skulle bli dyrare” Repliker Erika Ullberg (S) och Susanne Nordling (MP), landstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting: ”?En tunn fernissa av självkritik” Företrädare för Stockholms och Karolinskas läkarföreningar: ”?En managementteori som inte tål verkligheten” Slutreplik från företrädare för alliansen i Stockholms läns landsting: ”S och MP sprider oro och halvsanningar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26358, "headline": "”Regeringen underskattar de offentliga utgifterna”", "summary": "Budgetgranskning. Regeringen underskattar de offentliga utgifterna fram till 2020 och överskattar då den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna. Regeringen bortser därmed hur förändringar i befolkningens storlek och ålderssammansättning påverkar kommunernas utgifter för vård, skola, och omsorg, skriver Riksrevisionen.", "article": "Riksrevisionen har sedan 2008 årligen granskat hur regeringen tillämpar det finanspolitiska ramverket i budgetpropositionerna. I år publiceras granskningen för första gången innan beslutet om nästa års budget tas i riksdagen. Riksrevisionen har i granskningen av budgetpropositionen för 2017 som publiceras i dag gjort följande iakttagelser: 1. Regeringen underskattar de offentliga utgifterna fram till 2020: Regeringen förutsätter i sin prognos att kommunerna i enlighet med det finanspolitiska ramverket efterlever kravet på budget i balans. Vidare förutsätter regeringen att de kommunala skattesatserna är oförändrade och att statens bidrag till kommunerna ligger fast. Ingen hänsyn tas därmed till hur förändringar i befolkningsstorleken och dess sammansättning i olika åldersgrupper kommer att påverka kommunernas utgifter för vård, skola och omsorg fram till 2020. Om regeringens prognos skulle realiseras kommer det att kräva betydande neddragningar i den kommunala välfärden fram till 2020. Om kommunernas utgifter i stället ska kunna svara mot hur befolkningsstorleken och ålderssammansättningen förändras behöver de öka med 50 miljarder kronor utöver vad som ligger i regeringens prognos fram till 2020. Riksrevisionen menar inte att regeringens prognos är formellt felaktig eftersom den i enlighet med budgetprocessens riktlinjer ska utgå från de regler och beslut som nu gäller samt förslagen i budgetpropositionen. Däremot menar Riksrevisionen att den demografiska utvecklingen pekar på så stora utmaningar och behov av prioriteringar de närmsta åren att dessa borde ha redovisats tydligt i budgetpropositionen. Om ambitionen är att kommunerna ska kunna behålla dagens välfärdsnivå 2020 så krävs en höjning av kommunalskattesatsen med i genomsnitt 2 procentenheter. Alternativt måste statsbidragen till kommunerna höjas med 50 miljarder kronor. 2. Svårt att hitta stöd för ofinansierade åtgärder 2017: I budgetpropositionen föreslår regeringen åtgärder motsvarande 17 miljarder kronor som inte är finansierade. Det finanspolitiska ramverket ger inget stöd för den försvagning av det offentliga sparandet som dessa skapar. Regeringen använder det så kallade strukturella sparandet som en indikator på om överskottsmålet nås. I regeringens prognos ligger det strukturella sparandet 2017 under både nuvarande överskottsmål på 1 procent av BNP och det nya föreslagna målet på 1/3 procent av BNP. Samtidigt bedömer regeringen att konjunkturläget 2017 är något starkare än normalt. Utifrån riktlinjerna i det finanspolitiska ramverket bör regeringen i en sådan situation normalt vidta åtgärder som stärker och inte försvagar det strukturella sparandet. Även om de fortsatt temporärt höga migrationskostnaderna räknas bort, vilket är rimligt, sjunker det strukturella sparandet 2017. 3. Utgiftstaken stödjer inte överskottsmålet: Ett syfte med utgiftstaken, som är en del av det finanspolitiska ramverket, är att de ska bidra till en utgiftsutveckling som är förenlig med överskottsmålet. Marginalerna upp till utgiftstaken är mycket stora de kommande åren. Regeringen skriver i budgetpropositionen att taken ska ge en anvisning om vad regeringen anser vara en välavvägd utgiftsnivå på sikt. Samtidigt anförs att taken inte ska ses som utgiftsmål. Riksrevisionen menar att detta förhållningssätt skapar otydlighet i finanspolitiken. Om marginalerna inte används för att öka utgifterna innebär det att taken är så högt satta att de helt tappar sin styrande verkan. Om marginalerna i stället tas i anspråk för att till exempel motverka den välfärdsänkning eller kommunala skattehöjning som förändringen i befolkningen och dess ålderssammansättning annars medför uppstår ett behov av statliga skattehöjningar. Om hela den tillåtna marginalen används fram till 2019 krävs 45 miljarder kronor i ökade skatteintäkter om det nya föreslagna överskottsmålet ska nås. Riksrevisionen lägger ingen värdering på utgiftstakens nivåer. Det är en politisk fråga. Däremot bör regeringen motivera utgiftstakens nivåer bättre genom att redovisa hur olika strategier för marginalernas användande påverkar bland annat möjligheten att möta den kommunala utgiftsökning som befolkningsökningen och dess förändrade ålderssammansättning medför samt konsekvenserna för skattepolitiken. 4. Regeringen överskattar finanspolitikens långsiktiga hållbarhet: Regeringen bedömer att finanspolitiken är långsiktigt hållbar även när man blickar flera decennier framåt i tiden och tar hänsyn till hur demografin förändras. Dagens standard i det offentliga åtagandet kan enligt regeringen upprätthållas långt fram i tiden vid oförändrade skatteregler. Riksrevisionens granskning av regeringens hållbarhetsberäkning visar dock att den förutsätter en väsentlig försämring i den kommunala välfärden fram till 2020 till följd av förändringar i befolkningsstorleken och dess ålderssammansättning. Den förutsätter dessutom att olika bidrag sjunker i förhållande till den allmänna lönenivån fram till 2020. Konjunkturinstitutet och EU-kommissionen utgår i stället i sina kalkyler från att just dagens välfärd ska upprätthållas i framtiden utan höjda skatter och kom i våras tvärtemot regeringen fram till att finanspolitiken inte är långsiktigt hållbar. Det offentliga sparandet har stärkts väsentligt sedan dessa bedömningar gjordes bland annat till följd av nya regler på migrationsområdet. Men det faktum att regeringen inte utgår från dagens välfärdsnivå utan den i prognosen försämrade välfärdsnivå som gäller från och med 2020 gör att regeringen överskattar finanspolitikens hållbarhet. 5. Stora offentligfinansiella risker omgärdar finanspolitiken: Riksrevisionen menar att budgetpropositionen och även vårpropositionen borde innehålla ett särskilt avsnitt som tar upp aktuella större risker som omgärdar finanspolitiken i ett 10–15-årsperspektiv och som om de realiseras kan bidra till offentligfinansiella problem. Exempel på sådana är: ökad efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster, personalförsörjningsproblem inom framför allt kommun- och landstingssektorn men även inom försvaret, asylmottagning, behov av integrationsinsatser, det säkerhetspolitiska läget, ökande sjukskrivningar, fallande pensioner, ökande antal personer med garantipension eller äldreförsörjningsstöd, bostadssituationen och det finansiella stabilitetsläget med historiskt höga skulder och bostadspriser. Det är angeläget att regeringen beaktar dessa med avseende på vad de kan komma att kräva i behov av buffertar i de offentliga finanserna, prioriteringar och finansiering. Margareta Åberg, Riksrevisor Robert Boije, chefsekonom, Riksrevisionen Erik Höglin, chef för offentliga finanser, Riksrevisionen Krister Jensevik, revisionsdirektör, Riksrevisionen Om ambitionen är att kommunerna ska kunna behålla dagens välfärdsnivå 2020 så krävs en höjning av kommunalskattesatsen med i genomsnitt 2 procentenheter. Alternativt måste statsbidragen till kommunerna höjas med 50 miljarder kronor. Det offentliga sparandet är skillnaden mellan den offentliga sektorns inkomster och utgifter. Det strukturella sparandet är det offentliga sparandet vid ett tänkt normalt konjunkturläge, alltså när konjunkturens inverkan på de offentliga inkomsterna och utgifterna har räknats bort. Källa: Riksrevisionen. ", "article_category": "other"}
{"id": 26363, "headline": "”Regeringen underskattar de offentliga utgifterna”", "summary": "Regeringen underskattar de offentliga utgifterna fram till 2020 och överskattar då den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna. Regeringen bortser därmed hur förändringar i befolkningens storlek och ålderssammansättning påverkar kommunernas utgifter för vård, skola, och omsorg, skriver Riksrevisionen.", "article": "Riksrevisionen har sedan 2008 årligen granskat hur regeringen tillämpar det finanspolitiska ramverket i budgetpropositionerna. I år publiceras granskningen för första gången innan beslutet om nästa års budget tas i riksdagen. Riksrevisionen har i granskningen av budgetpropositionen för 2017 som publiceras i dag gjort följande iakttagelser: 1. Regeringen underskattar de offentliga utgifterna fram till 2020. Regeringen förutsätter i sin prognos att kommunerna i enlighet med det finanspolitiska ramverket efterlever kravet på budget i balans. Vidare förutsätter regeringen att de kommunala skattesatserna är oförändrade och att statens bidrag till kommunerna ligger fast. Ingen hänsyn tas därmed till hur förändringar i befolkningsstorleken och dess sammansättning i olika åldersgrupper kommer att påverka kommunernas utgifter för vård, skola och omsorg fram till 2020. Om regeringens prognos skulle realiseras kommer det att kräva betydande neddragningar i den kommunala välfärden fram till 2020. Om kommunernas utgifter i stället ska kunna svara mot hur befolkningsstorleken och ålderssammansättningen förändras behöver de öka med 50 miljarder kronor utöver vad som ligger i regeringens prognos fram till 2020.   Riksrevisionen menar inte att regeringens prognos är formellt felaktig eftersom den i enlighet med budgetprocessens riktlinjer ska utgå från de regler och beslut som nu gäller samt förslagen i budgetpropositionen. Däremot menar Riksrevisionen att den demografiska utvecklingen pekar på så stora utmaningar och behov av prioriteringar de närmsta åren att dessa borde ha redovisats tydligt i budgetpropositionen. Om ambitionen är att kommunerna ska kunna behålla dagens välfärdsnivå 2020 så krävs en höjning av kommunalskattesatsen med i genomsnitt 2 procentenheter. Alternativt måste statsbidragen till kommunerna höjas med 50 miljarder kronor. 2. Svårt att hitta stöd för ofinansierade åtgärder 2017. I budgetpropositionen föreslår regeringen åtgärder motsvarande 17 miljarder kronor som inte är finansierade. Det finanspolitiska ramverket ger inget stöd för den försvagning av det offentliga sparandet som dessa skapar. Regeringen använder det så kallade strukturella sparandet som en indikator på om överskottsmålet nås. I regeringens prognos ligger det strukturella sparandet 2017 under både nuvarande överskottsmål på 1 procent av BNP och det nya föreslagna målet på 1/3 procent av BNP. Samtidigt bedömer regeringen att konjunkturläget 2017 är något starkare än normalt. Utifrån riktlinjerna i det finanspolitiska ramverket bör regeringen i en sådan situation normalt vidta åtgärder som stärker och inte försvagar det strukturella sparandet. Även om de fortsatt temporärt höga migrationskostnaderna räknas bort, vilket är rimligt, sjunker det strukturella sparandet 2017. 3. Utgiftstaken stödjer inte överskottsmålet. Ett syfte med utgiftstaken, som är en del av det finanspolitiska ramverket, är att de ska bidra till en utgiftsutveckling som är förenlig med överskottsmålet. Marginalerna upp till utgiftstaken är mycket stora de kommande åren. Regeringen skriver i budgetpropositionen att taken ska ge en anvisning om vad regeringen anser vara en välavvägd utgiftsnivå på sikt. Samtidigt anförs att taken inte ska ses som utgiftsmål. Riksrevisionen menar att detta förhållningssätt skapar otydlighet i finanspolitiken. Om marginalerna inte används för att öka utgifterna innebär det att taken är så högt satta att de helt tappar sin styrande verkan. Om marginalerna i stället tas i anspråk för att till exempel motverka den välfärdsänkning eller kommunala skattehöjning som förändringen i befolkningen och dess ålderssammansättning annars medför uppstår ett behov av statliga skattehöjningar. Om hela den tillåtna marginalen används fram till 2019 krävs 45 miljarder kronor i ökade skatteintäkter om det nya föreslagna överskottsmålet ska nås. Riksrevisionen lägger ingen värdering på utgiftstakens nivåer. Det är en politisk fråga. Däremot bör regeringen motivera utgiftstakens nivåer bättre genom att redovisa hur olika strategier för marginalernas användande påverkar bland annat möjligheten att möta den kommunala utgiftsökning som befolkningsökningen och dess förändrade ålderssammansättning medför samt konsekvenserna för skattepolitiken. 4. Regeringen överskattar finanspolitikens långsiktiga hållbarhet. Regeringen bedömer att finanspolitiken är långsiktigt hållbar även när man blickar flera decennier framåt i tiden och tar hänsyn till hur demografin förändras. Dagens standard i det offentliga åtagandet kan enligt regeringen upprätthållas långt fram i tiden vid oförändrade skatteregler. Riksrevisionens granskning av regeringens hållbarhetsberäkning visar dock att den förutsätter en väsentlig försämring i den kommunala välfärden fram till 2020 till följd av förändringar i befolkningsstorleken och dess ålderssammansättning. Den förutsätter dessutom att olika bidrag sjunker i förhållande till den allmänna lönenivån fram till 2020. Konjunkturinstitutet och EU-kommissionen utgår i stället i sina kalkyler från att just dagens välfärd ska upprätthållas i framtiden utan höjda skatter och kom i våras tvärtemot regeringen fram till att finanspolitiken inte är långsiktigt hållbar. Det offentliga sparandet har stärkts väsentligt sedan dessa bedömningar gjordes bland annat till följd av nya regler på migrationsområdet. Men det faktum att regeringen inte utgår från dagens välfärdsnivå utan den i prognosen försämrade välfärdsnivå som gäller från och med 2020 gör att regeringen överskattar finanspolitikens hållbarhet. 5. Stora offentligfinansiella risker omgärdar finanspolitiken. Riksrevisionen menar att budgetpropositionen och även vårpropositionen borde innehålla ett särskilt avsnitt som tar upp aktuella större risker som omgärdar finanspolitiken i ett 10–15-årsperspektiv och som om de realiseras kan bidra till offentligfinansiella problem. Exempel på sådana är: ökad efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster, personalförsörjningsproblem inom framför allt kommun- och landstingssektorn men även inom försvaret, asylmottagning, behov av integrationsinsatser, det säkerhetspolitiska läget, ökande sjukskrivningar, fallande pensioner, ökande antal personer med garantipension eller äldreförsörjningsstöd, bostadssituationen och det finansiella stabilitetsläget med historiskt höga skulder och bostadspriser. Det är angeläget att regeringen beaktar dessa med avseende på vad de kan komma att kräva i behov av buffertar i de offentliga finanserna, prioriteringar och finansiering. Definition. Sparande Det offentliga sparandet är skillnaden mellan den offentliga sektorns inkomster och utgifter. Det strukturella sparandet är det offentliga sparandet vid ett tänkt normalt konjunkturläge, alltså när konjunkturens inverkan på de offentliga inkomsterna och utgifterna har räknats bort. Källa: Riksrevisionen. 22 november 2016 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26377, "headline": "Bostadsminister Erikssons nya ABC", "summary": "DN 21/11 2016. Splitternya svenska städer, byggda på hållbarhetens grund – det låter väl som en pigg idé för att lösa bostadsbristen? I förra veckan avslöjade bostadsminister Peter Eriksson (MP) regeringens planer för att förverkliga den nya visionen.", "article": "Splitternya svenska städer, byggda på hållbarhetens grund – det låter väl som en pigg idé för att lösa bostadsbristen? I förra veckan avslöjade bostadsminister Peter Eriksson (MP) regeringens planer för att förverkliga den nya visionen. Men det var något som också klingade illvarslande bekant när ministern utvecklade sina tankar om projektet på en presskonferens. Något nytt Brasilia i Norrlands inland blir det inte, försäkrade han visserligen. Tur det. Saken gäller främst storstadsregionerna, där bostadskön ringlar lång och budgivningen på villor och bostadsrätter fortsätter att klättra mot skyn. Platser längs Svealandsbanan sades vara särskilt intressanta. Tanken är att bygga nya orter som motsvarar en mindre kommun, vilket lär betyda 10 000–20 000 invånare. Bostäder såväl som arbetstillfällen ska enligt ministern finnas på plats. Den nya samordnaren Johan Edstav har fått uppdraget att sondera terrängen, prata med kommunerna och rapportera tillbaka till regeringen nästa sommar. Han tillade att de nya städerna också ska ha ordentlig service. Ja: Arbete, bostad, centrum, alltså. Regeringens nybyggarvision påminner faktiskt om den funktionalistiska utopin – abc-staden – som har satt avtryck i många av Stockholms förorter men som nästan aldrig har förverkligats. Bostäderna från projekten står kvar, men jobben och centrumlivet rättade sig aldrig efter politikernas och arkitekternas order. Resultatet – det var också del av motivet – blev en utglesning av den verkliga staden som senare generationer har fått lida av. Peter Eriksson bedyrar att man ska bygga nya samhällen snarare än förorter, men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Dagens Industri (18/11) rapporterar att samordnaren bland annat ska titta på Läggesta, en tågstation och parkeringsplats i Strängnäs kommun. Exemplet bådar inte gott. Visst finns här plats. Men med regionaltåget tar det 40 minuter till Stockholms central. Nuvarande avgångar är glesa. Lilla Mariefred ligger närmast, men det är långt till annan service. Bara på mycket lång sikt går det – kanske – att förverkliga visionen om en fungerande stad med allt vad det innebär av människor, kommunikationer och samhällsfunktioner på en sådan plats. Att Metropolen Läggesta skulle vara svaret på bostadsbristen är önsketänkande. Inte ens om regeringens alla samordnare hjälps åt kan de lösa koordineringsproblemen som det medför att försöka etablera en ny stad i den sörmländska skogen: Många ska vilja flytta dit ungefär samtidigt, service som skola behöver tajmas. Många flaskhalsar måste öppnas parallellt med varandra. Historiskt är det staten som har fått stå för den överhängande risken att lägenheter står tomma. Abc-byggen och senare miljonprojekt i Stockholm är inga uppmuntrande erfarenheter i det avseendet. På bostadsminister Eriksson lät det nästan som att nya städer är en gratislunch, men det är det knappast. Vari det ”hållbara och innovativa” ligger i miljöpartistens plan är dessutom inte uppenbart. Den moderna forskningen betonar att man ska bygga tätt och i stora enheter för att uppnå grön effektivitet. Ungefär 50 000 invånare krävs för att bilda en ”hållbar” ort. Framtidens eventuella Läggestabor riskerar att bli starkt beroende av bil, fast trängseln i Stockholmsregionen behöver minska. Enligt Boverket aktuella prognos behöver det byggas 710 000 nya bostäder de kommande tio åren. Åtskilliga Linköping och Lund, alltså. Ett riktigt miljonprojekt om man ser till numerären. Den uppgiften behöver partierna ta på allvar, men gamla misstag måste undvikas. Behöver vi nya städer i Sverige? Sannolikt inte. Det går att bygga nära de befintliga stadskärnorna. Göteborg kan definitivt förtätas, och även Stockholm kan tränga ihop sig. Marken finns, fast det krävs politiskt mod att använda den. Ett trovärdigt miljonprojekt för 2000-talet handlar om att stärka storstäderna, inte att skapa satelliter runt dem. Ut på en vindpinad slätt, suckade stockholmarna när delar av innerstaden revs och människor tvingades längre ut på tunnelbanelinjerna. Då var idealet en gles stad. Det är det inte längre. Bostadspolitiken handlar om skatterna, hyresregleringen och marken. Staten behöver ta ett kliv fram i planeringen och fortsätta se över lagstiftningen. Men att etablera nya städer framstår som ett stickspår. 21 november 2016 Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 26379, "headline": "Klassisk vintersport i norska Geilo", "summary": "Ta tåget till norska Geilo för en vintervecka. En färd längs anrika Bergensbanan leder rakt in i två alpina skidområden, på gränsen till Hardangervidda. Här väntar utmanande pister och avkopplande turåkning.", "article": "Det bästa sättet att närma sig skidorten Geilo i norska Hallingdal är med tåg. Efter drygt tre timmar längs Bergensbanan från Oslo är det dags att kliva av, för att hamna mitt i två alpina skidområden som gränsar till varsin nationalpark. Den anrika tågsträckan har i mer än hundra års tid transporterat turister till den populära skiddestinationen. Geilo passar perfekt för barnfamiljen som vill göra lite av varje under en intensiv skidvecka eller långweekend. Här finns mer än 35 km pist och mängder av väl preparerade längdskidspår högt upp i fjällterrängen. Orkar du ta morgontåget från Oslo kan du stå på skidorna redan vid lunchtid. Ta Geiloheisen upp på Geilohovdas topp, och glid sedan vidare till de soldränkta pisterna allra längst i väster, med vida vyer över Hardangerviddas oändliga fjällplatå. Marie Pay från Laholm åker snowboard i en av branterna. Hon är på väg att flytta hit just för skidåkningens skull. – Förra året arbetade jag som skidlärare här och blev så pass förtjust att jag nu bestämt mig för att bli kvar. Det är naturen och den varierade skidåkningen som drar. Och så förstås närheten till nationalparkerna Hardangervidda och Hallingskarvet. – Dessutom är tempot lugnt i Geilo. Inte samma partyröj som i Hemsedal. Här går friluftslivet i första hand. Men det är inte bara skidåkning i fokus för henne. Marie nämner även aktiviteter som snowkiting, fjällcykling och hundspann. Fränz Siebenaller och Loic Schweicher från Luxemburg testar att köra hundspann. De ägnar en förlängd weekend åt att nosa på Hardangervidda med både skidor och snöskor. – Men hundspann har vi aldrig tidigare provat på. Kul att få köra själv dessutom, hojtar Fränz där han står beredd bakom sitt koppel av skällande Alaskan huskys och med Loic i släden. Hundskallen tystnar när vi väl är i rörelse och nu gäller det som förare att hålla koll på både spår och spann. Med sex hundar vardera går det undan. – Rena muskelpaketen, konstaterar killarna från Luxemburg när vi några timmar senare är tillbaka. Nästa morgon beger jag mig till Hallingskarvets nationalpark för längdskidåkning. När liftarna väl öppnat är vi flera entusiastiska turglidare som tar Fjellheisen upp på närmare 1.200 meter höga Havsdalshovda. Från toppen utgår mer än 20 mil skidspår kring mäktiga Hallingskarvet, som mäter 1 933 meter över havet. (Med hundspann i vilda Skurdalen. Foto: Cenneth Sparby) Det går att göra både längre och kortare skidutflykter, med egen matsäck i ryggsäcken. Men det går också att äta lunch eller fika vid någon av de bemannade raststugorna längs spåren. Tydliga informationstavlor anger både riktning och längd. Varje dag pistas dessutom spåren både för skejt och klassisk åkning. – Vi gillar att kombinera alpint och längd, säger Anna och Ann-Kristin Josefsson från Göteborg som ska ta en förmiddagstur i Havsdalen för att efter lunch ägna sig åt pisterna. Det bästa med Geilo är just variationen, menar de båda. Att kunna åka slalom på bägge sidor av dalgången och även nyttja liftarna för att snabbt nå längdskidspåren. – Dessutom liknar ju Geilo mer en genuin alpby, med flera mysiga krogar och kaféer. Det är en hel del hurtfriska norrmän på glid denna soliga morgon, med klassisk anorak, hemstickade toppluvor och knickers. Jannike och Karl-Erik Foss, som haft stuga i Geilo i mer än 50 år, tar oftast tåget hit från Bergen. Även om de åker en hel del alpint fortfarande är det uteslutande turåkning som gäller under vårvintern. – I dag blir det en kortare sväng på ett par mil, för vi tänker gräva en solgrop och bara njuta ett par timmar efter lunchen. Det självklara afterskistället för många är Havsdalskroa. Här möts både alpinåkare och längdfantaster efter skiddagen. En lagom stillsam tillställning under vardagarna, med eftermiddagssol och ibland livemusik från utomhusscenen. Den mer stilfulla varianten svarar Dr Holms för nere i byn, där man lockar med champagnebar och jakttroféer på väggarna. Geilo utmärker sig också som kulinarisk by med en handfull riktigt bra och prisvärda restauranger. Två som sticker ut lite extra är Hallingstuene och EKTE. Den förstnämnda finns dessutom med i 2016 års upplaga av White Guide Nordic. På Hallingstuene är det förfinad ”kortrest” mat som gäller. De tre rummen är inredda med allmogemöbler från Hallingdal, som mer ger en känsla av ombonad fjällstuga. Maten har klart vildmarksprägel där den örtbakade öringen och det grillade ripbröstet sticker ut lite extra. Men börja gärna i vinbaren en trappa ner. Här är chansen stor att du träffar krögaren Frode Aga som mer än gärna bjuder in dig på en titt och ett smakprov i den omfångsrika vinkällaren. Läs mer: Schladming – en skidortsklassiker som blir bättre med åren Geilo Geilo, på gränsen till nationalparkerna Hardangervidda och Hallingskarvet, är en av Norges äldsta skidorter. Byn har två alpina skidcenter, med totalt 39 pister, 17 liftar samt flera barnområden och terrängparker. Höjdskillnaden ligger på närmare 400 meter. Ett liftkort för 6–8 dagar kostar 1 830 kr för vuxna. Barn 7–15 år samt senior 62–79 år 1 435 kr. I regionen finns 50 mil av preparerade spår, för både klassiskt och skejt. För att åka längd i spårsystemet behövs inget spårkort. Det är gratis. Resa hit Res med tåg från Stockholm och Göteborg till Oslo, för vidare färd med Bergensbanen till Geilo. Reser du från Malmö är det smidigast att flyga från Köpenhamn. Norwegian och SAS har t/r-biljetter från dryga tusenlappen. Fortsätt sedan med tåg från flygplatsen (byte på Oslo Central) eller hyrbil. Resan från Oslo tar drygt fyra timmar. Tågresan mellan Stockholm-Geilo, alternativt Göteborg-Geilo kostar från drygt 800 kr t/r. Bo Det finns ett stort urval av olika boenden, från enklare bed-and-breakfast och campingstugor via lägenheter och fjällhus till större, resortliknande hotell. Lyx Dr Holms Hotel Anrikt boende med bästa läge. Gångavstånd från tåg och liftar. Stilfull after-ski, bowling och stor spaavdelning med asiatisk touch. Dubbelrum med frukost från 900 kr per person. www.drholms.no Mellan Vestlia Resort vid Geilo skisenter är mer av en resort, med både stor familjebadanläggning och spacenter. Här finns både hotellrum och lägenheter. Helgerbjudanden från 2 500 kr per person, med boende i dubbelrum fre–sön och halvpension för två personer. Åldrarna 5–15 år från 1 100 kr per person. Fri entré till äventyrsbad och lekland. www.vestlia.no Budget Ustedalen hotel och resort, med ski in-ski out, ligger nära både pister och spår. 800 meter till centrum. Här finns även kafé, restaurang, simbassäng och bastu. Nyrenoverade dubbelrum och även nybyggda lägenheter med eget kök från 950 kr för två pers, 1 200 kr för fyra personer. www.ustedalen.no Äta Lyx Hallingstuene Finns med i White Guide Nordic, och satsar på ”kortrest” mat i stilfull tappning. Ren, röding och strandkrabba är några av delikatesserna. www.hallingstuene.no Mellan EKTE Restaurant och Smakeri Ligger mitt i centrum och lockar med vilda rätter som älgcarpaccio och renhamburgare på menyn. Omfattande ölsortiment från norska mikrobryggerier. www.ekterestaurant.no Budget Havsdalskroa Här serveras Geilos bästa pizza. Vedugnsgräddad, och med både älg, ren och lokal ost som ”pålägg”. Perfekt för lunch. Ligger mitt i pistriket. www.geiloholiday.no/skisenter/spisesteder/havdalskroa Mer att göra I Geilo finns tre spahotell – på Vestlia, Dr Holms och Highland Hotel. Dessutom kan du ägna dig åt hundspannskörning, vintercykling, snowkiting, kälkåkning och slädturer med häst. www.geilo.no Direktbuss från Gardemoen Passa på att kombinera Geilo-äventyret med ett par dagar i Hemsedal. Det tar drygt en timme med bil till den alpina skidorten, som vid flera tillfällen blivit utsedd till Norges mest kompletta vinterdestination. Du åker skidor från tre branta fjälltoppar med en handfull mjölksyrestinna svarta pister, liksom en drös familjevänliga glidarbackar. 20 liftar, närmare 50 pister och en fallhöjd på hela 810 meter borgar för intensiva skiddagar i högalpin miljö. Anläggningen har också Norges största barnskidområde. För längdskidåkaren finns goda turmöjligheter, med mer än 20 mil spår i området. Familjen Ekehage har rest hit från Trollhättan för en kortsemester. – Vi föredrar Hemsedal framför våra Sälenfjäll, främst för den högalpina känslan. Det är ju dessutom klart närmare för oss, konstaterar Sverker Ekehage. – Dessutom är pisterna långa och varierade, säger hustrun Marie och får nickande medhåll av döttrarna Alice och Tindra. De tipsar också om Gröndalen, och Solheisen Skisenter, en mil väster om Hemsedal. Den familjevänliga anläggningen har tre liftar och fyra långa cruisingpister med eftermiddagssol. Liftkortet för Hemsedal gäller även här. Cenneth Sparby Ett liftkort 6–8 dagar kostar 2 026 kr för vuxna 16–64 år, ungdom 7–15 samt 65 år och uppåt 1 613 kr. Vill du veta mer om vad som finns att göra i Hemsedal med omnejd kika in på www.hemsedal.com www.skistar.com Stilfullt boende finner du på www.harahorn.no samt www.skarsnutenhotel.no Resa dit: Direktbuss från Gardemoens flygplats tar drygt tre timmar. För priser se www.nettbus.no ", "article_category": "other"}
{"id": 26387, "headline": "En offentlighet utan kropp", "summary": "Tidningar lästes en gång i tiden på kaféer bland människor som samtalade med varandra. Men det som i gårdagens Europa var konkret riskerar i dag att lösas upp, rentav utplånas. Det gäller även fakta.", "article": "I Wien sitter jag ofta på kafé med mina tidningar, medveten om att tillsammans med likasinnade delta i en ritual som inte längre har någon betydelse. Ja – fortfarande en privat, men inte längre en samhällelig. Ändå är den tid inte så avlägsen då publiken i en sådan lokal med kaffe och in- och utländska tidningar var en viktig del av just samhällets offentlighet. Inte bara i Wien utan i hela Europa. Men så är inte längre fallet; visserligen kan jag vid borden i Sperl eller Jelinek upptäcka en eller annan tidningsläsare som är känd från det österrikiska offentliga samtalet, men ett kafé är inte längre en självklar del av denna offentlighet. Finns den fortfarande, finns den någon annanstans. I gårdagens Europa hade kaféet – och salongen – avgörande betydelse för framväxten av denna offentlighet. Här fanns första början till ett modernt civilsamhälle; en institution (ordet är inte för starkt) som vid sidan av parlamentet bidrog till att demokratisera samhället. Dess viktigaste förutsättning var tidningen. I den redovisades från en dag till en annan vad som hänt och vad som var nytt. Nästan alla europeiska tidningar av någon betydelse och ålder bär fortfarande med sina namn vittnesbörd om detta gemensamma ursprung: Dagens Nyheter är ett särskilt talande exempel. Dessa tidningar innehöll först och främst fakta utan hänsyn till om de var obehagliga eller ej. Uppgiften var att dokumentera världen som den var, inte som den borde vara. Fast också åsikter redovisades; dock på begränsat utrymme och klart deklarerade som just åsikter. Den outtalade, men underförstådda pakten mellan tidning och läsare var att läsarna skulle dra sina egna slutsatser av det faktaunderlag de försågs med. Ty offentligheten bestod långt mer i att dessa läsare bildade sig egna åsikter än i att tidningen skrev dem sina på näsan. När tidningen så småningom växte ut ur kaféet innebar det en dramatisk breddning och kvalitativ fördjupning av samhällets offentlighet. Hemmet ersatte tidningsläsarens kafé. Av de förra fanns oändligt fler än av de senare. Den prenumererade tidningen nådde varje hushåll som ville och hade råd, och stärkte sannolikt demokratin lika mycket som de lagar som antogs i parlamentet. Dunsen i brevlådan eller mot golvet – ofta klockan fem på morgonen, ibland ännu tidigare – blev ett ljud av samma betydelse för civilsamhället som ringande kyrkklockor för kristenheten. Det är ingen överdrift att påstå att dagen inte kunde börjas utan att tidningen först blivit någorlunda läst, oftast vid köksbordet, av den i familjen som först hade att skynda till jobbet. I en diktatur blir samma köksbord till offentlighetens sista barrikad. Ett eller annat kafé finns kanske kvar, men med vare sig tidningar eller kaffe värda namnet. Kring köksborden i Moskva, Prag eller Bukarest försvarades de sista resterna av det civila samhället, fakta i stället för ideologi, och i familje- eller vänkretsen röstades politbyråns dekret och den så kallade partilinjen ner. En svår, nära nog heroisk uppgift. Denna radikalt beskurna offentlighet var hänvisad till information ur tidningar fulla av lögner och av vanställda eller ur sitt sammanhang lösryckta fakta. Fanns här någon sanning, så enbart i form av fragment eller vad som råkade stå mellan raderna. Bara mödosamt kunde sådant fogas samman till vad som i bästa fall kanske någorlunda liknade världen. Men vid sådana köksbord överlevde ändå hoppet om den. I dag påstås att offentligheten flyttat ut på nätet. Kanske det. Säkert är väl bara att något slags offentlighet håller på att etablera sig där och som löst sig från det handgripliga rummet; kafé och kök har blivit till virtuell cyberrymd, en offentlighet så att säga utan kropp. Det fysiska mötet människor emellan har avskaffats och ersatts med ett anonymt tillstånd där ofta inte ens ett namn krävs för att kunna delta i samtalet. Vad som förr var konkret riskerar att upplösas, rentav utplånas, och detta gäller långt mer än kaffe och tidningar: också de fakta som förr var offentlighetens arbetsinstrument är hotade. Det handlar då inte längre om konventionell relativisering av fakta utan om deras förvandling till ingenting, till ett slags icke-fakta, motsvarande den kommunistiska diktaturens icke-personer, som när en dissident som Vaclav Havel behandlades som om han inte existerade. Men så öppnas samtidigt det offentliga rummet upp för en störtflod av åsikter, för en emotionalisering där hån, hat och mobbning förstör varje försök till samtal. Ingalunda vill jag idealisera mina för varje offentlighet numera betydelselösa kafésamtal i Wien. Men någon shit storm ägnar vi oss inte åt. Tålmodigt väntar jag på att grannen vid bordet bredvid ska bli färdig med Le Monde så att jag får ta över. Sedan växlar vi några kritiska meningar om hur också våra europeiska kvalitetstidningar störtat sig i en hysterisk inflation av spekulationer om vad Donald Trump kommer eller inte kommer att göra innan han ens fått chansen att göra någonting över huvud taget. Och enas om att den som lever får se. Dunsen i brevlådan blev ett ljud av samma betydelse för civilsamhället som ringande kyrkklockor för kristenheten. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 26388, "headline": "Susanne Ljung:Punkens tydligaste symbol dyker upp som ett solidaritetstecken", "summary": "Att fästa en säkerhetsnål på kavajen eller tröjan har blivit ett sätt att visa stöd och sympati med de extra utsatta efter Brexitomröstningen och valet av Donald Trump.", "article": "Säkerhetsnålen är en av modets mest multifunktionella detaljer. Den kan inte bara fästa ihop plagg som bokstavligen håller på att gå upp i sömmarna, den kan också symbolisera både revolt och respekt. Det senare är något nytt. Från att ha varit punkens tydligaste symbol för att visa på viljan att sticka hål på gamla ideal, har säkerhetsnålen i dag i stället seglat fram som ett tecken på solidaritet. Att fästa en liten diskret säkerhetsnål som en sorts brosch på kavajslaget eller tröjan har blivit ett sätt att visa stöd och sympati med de människor som i dag är extra utsatta efter de politiska val som skett, i både Storbritannien och USA. Trenden började efter Brexit, då Storbritannien valde att lämna EU. Kort därefter skedde ett flertal attacker, både våldsamma och verbala, mot invandrare och färgade i landet. Rädslan växte. Det gjorde också empatin. Men hur skulle man visa den? En kvinna, som kallar sig för Alison och är bosatt i London, fick en idé. Varför inte använda sig av något enkelt och billigt som de flesta redan har hemma för att signalera att man är av det rätta virket, och redo att hjälpa till. På Twitter skrev hon: ”Jag gillar tanken på att fästa en säkerhetsnål, tom på innehåll, på kappan. En bokstavlig SÄKER nål!” Hashtaggen ”safetypin” spreds snabbt. Det gjorde också de sarkastiska kommentarerna. Många ansåg det larvigt, ett sätt för vita människor att försöka bli av med sina skuldkänslor. Det har emellertid inte hindrat säkerhets-nålarna från att nu dyka upp i USA. Att fästa en säkerhetsnål på kläderna är en protest mot valutgången, och en subtil signal om att man stöder dem som kommer att bli extra utsatta för Donald Trumps politik. Där lyder hashtaggen ”safetypinUSA”. Att säkerhetsnålen nu laddas med ett sympatiskt symbolvärde skulle säkert upphovsmannen till säkerhetsnålen, Walter Hunt, ha gillat. Han var en amerikansk uppfinnare, och en av de första som konstruerade en fungerande symaskin i mitten av 1800-talet. Men tanken på att denna effektiva maskin skulle komma att göra hundratals sömmerskor arbetslösa fick honom att överge idén. I stället kom en man vid namn Isaac Merritt Singer att kort därefter finslipa symaskinen, och göra sig en förmögenhet på densamma. Det gick rätt bra för Walter Hunt ändå. Han försörjde sig som fastighetsmäklare, och förbättrade en mängd befintliga saker, som spisar, pennor och skjutvapen på sin fritid. Kanske kan man beskriva honom som en sorts obetald Oppfinnarjocke. Men så hamnade han i ekonomisk knipa. Han blev tvungen att skaffa fram stålar snabbt. Medan han tänkte på hur det skulle gå till tvinnade han på en stråltråd – och tre timmar senare var säkerhetsnålen född. Den 10 april 1849 lämnade han in en patentansökan i New York om något nytt, en ”dress pin”. Det var en sorts dubbelnål med en spiralfjäder och ett litet knäppe som hindrade den från att glida iväg i klänningstyget. Till skillnad från liknande varianter var denna nål gjord i ett enda stycke av stål. En stadig konstruktion. Nålen böjde sig inte mot tyget. Patentet på sin säkerhetsnål sålde han för 400 dollar, det vill säga ungefär 100 000 kronor i dagens penningvärde, varefter företaget A. Meyers & Sons Corporation började tillverka den typ av små billiga säkerhetsnålar som vi använder oss av än i dag, på olika sätt. Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Den amerikanske musikern Richard Hell började i mitten av 1970-talet bära trasiga plagg som hölls ihop av säkerhetsnålar, och håret i spretiga testar. En distinkt och annorlunda look som inspirerade Malcolm McLaren till att, tillsammans med Vivienne Westwood, skapa den karakteristiskt trasiga stil som blev förknippad med Sex Pistols, och punkrörelsen i allmänhet. En av de säkerhetsnålar som Walter Hunt själv tvinnade av ståltråd finns i samlingarna på Museum of Modern Art i New York. Säkerhetsnålar har även använts inom konst. På den sista tavlan som den franske konstnären Marcel Duchamp gjorde, 1918, målade han en reva – en trompe l’œileffekt – som han sedan fäste tre riktiga säkerhetsnålar på. Han sade sig hata måleri. Därefter ville han bara spela schack. ", "article_category": "other"}
{"id": 26391, "headline": "Marine Le Pen: Vi står inför ett val mellan olika civilisationer", "summary": "Marine Le Pen jublade efter Donald Trumps seger i USA: ”Folket kan, om folket vill”. Hon vill bli Frankrike president 2017, men får svårt att nå ända fram. Marine Le Pen leder Nationella fronten, ett parti som är en symbol för Europas allra mörkaste hjärta. DN:s intervjuar Marine Le Pen i Strasbourg och lyssnar på henne under möten i Frankrike och Belgien. Hon möter en målmedveten politisk ledare med siktet inställt bortom nästa års val. På vägen dit bryter Marine Le Pen med sin far, partiets grundare, och det gamla gardet.", "article": "Strasbourg, oktober 2016 Marine Le Pen sträcker fram handen. – Välkomna, säger hon och spricker upp i det där leendet som gör att Nationella frontens ledare kan se ut som en vänlig, men något distanserad, granne som hälsar på väg till bussen eller Ica. Hon tar emot på sjunde våningen i EU-parlamentets palats i Strasbourg, en pampig men samtidigt ranglig byggnad i glas. Kontoret är mörkt och minimalt, Marine Le Pen är lång och hennes gestalt dominerar genast hela rummet. Det är en av många fysiska likheter som hon har med sin far, Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen. När hon slår sig ned bakom skrivbordet är det ett par veckor kvar till presidentvalet i USA. Marine Le Pen hoppas, men räknar inte med, att Donald Trump ska vinna. För egen del är hon väl förberedd. – Ja, absolut. Min för-kampanj har inletts och i samma stund som vi vet vilka våra motståndare är så – paff! – sätter vi i gång på allvar. Marine Le Pen trycker tummen i skrivbordet för att visa vad som händer om knappt tre månader. Motståndarnas kandidater i presidentvalet 2017 är inte ens utsedda. I slutet av november väljer de borgerliga franska Republikanerna sin kandidat i ett primärval. Socialisterna gör sitt val i januari nästa år. I början av februari trycker Marine Le Pen på knappen. Paff! Hon betraktar det som sedan ska hända, kampanjen inför presidentvalet, som något mycket speciellt. – Presidentvalet upprättar en nästan magisk relation mellan folket och kandidaten, förklarar Marine Le Pen. Det var så general de Gaulle ville ha det. – Det handlar inte i första hand om en kamp mellan politiska partier. Därför tror jag att Republikanerna och Socialisterna gör ett stort misstag när de utser sina kandidater som de gör. De bryter mot själva idén bakom presidentvalet. De andra partiernas primärval förmedlar känslan av att presidentkandidat, det kan många bli, anser Marine Le Pen. Hon känner sig utvald på annat sätt. Kommer hon att lyckas bättre än sin far? Det är den stora frågan inför valet 2017. Den politiska marken skakade i Frankrike 2002 när Jean-Marie Le Pen lyckades ta sig till andra omgången i presidentvalet. Han slog ut Lionel Jospin, Socialistpartiets ledare och landets dåvarande premiärminister. Ett förnedrande nederlag som Socialistpartiet knappt har hämtat sig från än. När sedan den borgerliga kandidaten Jacques Chirac ställdes mot Jean-Marie Le Pen i andra omgången, svalde Socialistpartiet stoltheten och uppmanade sina anhängare att rösta på Chirac, som vann stort. Nu vill Marine Le Pen inte bara få marken att skälva. Hon hoppas sätta i gång en politisk jordbävning. I de senaste opinionsmätningarna får hon mellan 25 och 30 procents stöd. Det innebär att hon kommer att ta sig till andra omgången. Den avgörande omgången blir svårare att vinna. I valet mellan Marine Le Pen och antingen Republikanernas eller Socialisternas kandidat är det fortfarande inte särskilt troligt att hon får en majoritet av de franska väljarna bakom sig. Mycket kan förstås hända fram till valet, och en hel del beror på vilka kandidater som övriga partier utser. Att USA har valt en president som står bakom många av Marine Le Pens idéer kan ge henne en skjuts framåt. Hon hoppas dessutom att den gamla motsättningen mellan höger eller vänster är på väg att försvinna, vilket möjligen stärker hennes position. – Den verkliga skiljelinjen går inte mellan höger och vänster, utan mellan de nationella och de som har en post-nationell vision. På ena sidan står de som anser att nationen är demokratins grund, på den andra de som tycker att det inte behövs nationer eller gränser och att vi ska ha ett överstatligt internationellt system av europeisk typ, hävdar hon. Marine Le Pen vill bli en ledare för hela det franska folket. Det kräver samtidigt att hon bryter med den person som hon alltid verkar ha stått nära. Sin far. Paris, november 1976 Marine Le Pen är präglad av en annorlunda uppväxt. Särskilt en dramatisk händelse tycks ha satt djupa spår. – Det som skedde var helt avgörande, tror Sophie Pedder, chef för tidskriften The Economists Pariskontor. Förra hösten fick Sophie Pedder en ovanlig möjlighet att följa Marine Le Pen på nära håll under flera månader. Resultatet blev ett djup-lodande porträtt som publicerades i våras. Det Sophie Pedder tror starkt bidrog till att Marine Le Pen långt senare gav sig in i politiken, och 2011 blev sin fars efterträdare som parti-ledare för Nationella fronten, skedde under natten till den 1 november för fyrtio år sedan. Plötsligt exploderade huset där den då åttaåriga Marine Le Pen bodde tillsammans med sin pappa, mamma och två äldre systrar. En kraftig sprängladdning smulade sönder stora delar av familjens bostad, men mirakulöst nog blev ingen skadad. Vem som låg bakom attentatet har aldrig klarlagts. – Den natten begrep hon att hennes far inte var som andra. Det innebar en stor chock, tror Sophie Pedder. Livet förändrades efter attentatet. Familjen flyttade till ett storslaget men mörkt gammalt palats som donerats till Jean-Marie Le Pen av en förmögen högerextremist. Skolflickan Marine Le Pen växte upp med en känsla av att vara utanför. Hon blev aldrig bjuden hem till kamraterna, eftersom deras föräldrar inte ville ha Jean-Marie Le Pens dotter i huset. Sophie Pedders intryck är att Marine Le Pen allt sedan dess har drivits av den ilskna energi som utmärker en ”verklig outsider”. Det är samtidigt paradoxalt. Hon har en mängd inflytelserika vänner och hör till en familj som ingår i den politiska klassen i Frankrike. – Det där intresserar mig verkligen. Marine Le Pen är en del av etablissemanget, men upplever sig som en outsider och hon har definitivt lidit av det. – Hon döljer inte heller att viljan att få revansch har varit och är en viktig kraft för henne i politiken, berättar Sophie Pedder. I tonåren fick Marine Le Pen vara med om nästa stora omvälvning. Mamman gav sig i väg med en annan man. Pappan hämnades genom att inte ge sin tidigare hustru en enda franc och hon gav i sin tur igen genom att låta sig fotograferas naken. De tre döttrarna ställde sig offentligt på pappas sida. Sophie Pedder beskriver en komplicerad men samtidigt nära relation mellan Jean-Marie och Marine Le Pen. – De är mycket lika. Mamman sa till mig: Marine är en kopia av sin far. Var det svårt för henne att bryta med honom? – Mitt intryck är att det var enormt smärtsamt. Det finns de som hävdar att brytningen var en del av en sedan länge utarbetad plan, men jag tror att det var mycket svårt. Marine Le Pen beundrar sin far. Ändå valde hon att sparka ut honom. Den 20 augusti 2015, efter ett fler timmar långt möte, meddelade Nationella frontens exekutivkommitté att Jean-Marie Le Pen, partiets grundare och hedersordförande, hade uteslutits. Partiordföranden var inte med på mötet, men det var definitivt Marine Le Pen som låg bakom beslutet. Bakgrunden var att Jean-Marie Le Pen hade gjort flera utspel som riktades mot dottern. Han hade bland annat upprepat att nazisternas gaskamrar bara var en ”detalj” i andra världskrigets historia, ett uttalande som han tidigare dömts för, eftersom det är förbjudet att förneka Förintelsen i Frankrike, och som dottern flera gånger tagit avstånd från. Jean-Marie Le Pen var djupt missnöjd med den nya väg som stakades ut för partiet han en gång var med om att starta. Han provocerade och utmanade sin dotter. Därför måste han bort. Brachay, september 2016 Ingen i Nationella fronten har glömt det som hände. Ett år efter brytningen präglas partiet fortfarande av uppgörelsen mellan far och dotter Le Pen, även om det inte talas särskilt öppet om sprickan. Det blir tydligt den här sommarvarma lördagen i början av september, när partiets ledare ska komma till byn Brachay i nordöstra Frankrike. Byn ligger i en dalgång mellan magnifika bokskogar och böljande franska åkrar. Omgivningarna ger ett sömnigt intryck, men den franska landsbygden är samtidigt mer levande än det mesta norr om Hässleholm. Byarna ligger tätt och det är inte svårt att hitta en öppen affär. I Brachay har dock det sista kaféet stängt. Här bor bara 57 människor, varav 46 är inskrivna i röstlängden. I takt med mjölkprisernas väg mot botten och allt annat som gör invånarna upprörda har Brachay förvandlats till Nationella frontens mest lojala fäste i Frankrike. I regionalvalet för ett år sedan röstade över 80 procent på Le Pens parti och i dag ska Nationella frontens ledare komma till byn. Hela Brachay har spärrats av. Polisbilarnas blåljus blinkar och det osar bränt fett av grillad korv över långborden som ställts upp vid bytorget. Michel Dissonnet står och väntar på att få lyssna på Nationella frontens ledare. – Marine är den enda vi kan lita på. Alla andra ljuger och bedrar oss. Hon har uteslutit sin far ur partiet. Är det rätt? – Ja… Det behövdes nog. Ta det här med homosexualitet. Vi bryr oss väl inte om vem som är tillsammans med vem? Äktenskapet är för man och kvinna, men i övrigt får människor älska vem de vill, säger Michel Dissonnet efter en stunds inledande tvekan. En bit bort från torget blir det samtidigt viss uppståndelse. Franska tv-team flockas kring ett äldre par som är på väg mot scenen där Marine Le Pen ska tala. Mannen och kvinnan bär på Nationella frontens fana. Den pryds med symbolen som har funnits med sedan partiet grundades 1972: En vriden flamma i rött, vitt och blått. Det italienska fascistpartiet MSI hade ett likadant emblem i italienska färger. De franska journalisterna frågar om paret protesterar mot Marine Le Pen, som inte vill ha med flamman i kampanjen inför 2017 års presidentval. – Är den förbjuden? undrar mannen som ser förvirrad och lätt omtumlad ut. Mumlet och leendena avslöjar att de flesta vet att Nationella frontens symboler inte längre är önskvärda. På valaffischerna inför presidentvalet 2017 finns varken flamman, familjenamnet Le Pen eller partiets namn. Bara en bild på en leende Marine som lovar ”La France apaisée”, att det ska bli lugn och ro i Frankrike under hennes ledning. Inte bara Marine Le Pens pappa ska bort, utan alla som inte hänger med i de nya svängarna. Gamla partiföreträdare rensas ut. Under sommaren 2016 fick fyrtio av Nationella frontens regionala avdelningar besök av partistyrelsens utsända. Sedan byttes tjugoen av de regionala partisekreterarna ut. Marine Le Pen vill ha lojala medarbetare. Nu kommer hon. Något försenad, men under stort jubel, stiger hon upp på scenen vid torget i Brachay och publiken skanderar. – Marine, Marine, Marine! Hon tar emot ovationerna och håller sedan ett ovanligt nedtonat tal. Hon kallar sig folkets advokat och förklarar att ingen – ingen! – ska få styra henne. Som Frankrikes president ska hon vara fri i förhållandet till alla: Bankerna, företagen, medierna och allt det som hon kallar för etablissemang. Hon ska till och med vara fri i förhållandet till sitt eget parti, lovar hon. Helt fri, utom i relationen till folket. Åhörarna applåderar, gång på gång. Den här gången talar Marine Le Pen också ovanligt mycket om kvinnors rättigheter. – Kvinnor har samma rättigheter som män. På gatan, på stränderna, överallt! Det blir stormande bifall. Utan att hon ens nämner burkinin, den omtvistade heltäckande baddräkten, förstår alla som lyssnar vad Marine Le Pens tal om kvinnors rättigheter handlar om. Bland alla vita kvinnor och män som samlats i Brachay står också två svarta män. De verkar vara lika entusiastiska som alla andra. En av dem heter Guy Deballe och han berättar att han tidigare var aktiv i Socialistpartiet. – Jag blev så besviken. Det var bara höjdarna som bestämde och Socialistpartiet har helt misslyckats med de stora utmaningar som Frankrike står inför. Det är bara Nationella fronten som på allvar försöker göra något åt allt som har gått snett. Men Nationella fronten grundades på uttalad rasism? – Ja, men alla har sin historia. Marine Le Pen har utvecklat Nationella fronten och i dag är det ett parti för alla franska medborgare, oavsett hudfärg. Vi vill alla försvara vårt land, vår nation, vår republik, säger Guy Deballe. Känner ni er hemma i partiet? – Absolut. Ni ser ju att jag är här med vänner. Det finns naturligtvis rasister i Nationella fronten, men de finns i alla partier. Lille, december 2015 Marine Le Pens plan för att förändra Nationella fronten handlar också om människor. Målmedvetet har hon försökt locka till sig personer som hon känner och litar på. – Hon vet definitivt vad hon vill, säger Eric Dillies. Han tar emot DN i Lille i december 2015. Eric Dillies leder kampanjen för Nationella fronten inför valet till den regionala församlingen i norra Frankrike och han är ungdomsvän med Marine Le Pen. – Jag har känt henne sedan hon var sexton år, berättar han. På den tiden trodde Eric Dillies verkligen inte att Marine Le Pen skulle ta över Nationella fronten. Hon verkade inte särskilt intresserad av politik, utan läste juridik efter gymnasiet och siktade på en karriär som advokat. Redan då var Eric Dillies aktiv i Nationella fronten, men lämnade partiet tio år senare. – Omkring 2007 höll partiet på att falla ihop. Jag tyckte inte att det kändes meningsfullt att vara kvar. Men Marine Le Pen hade bestämt sig för att satsa på politiken och hon övertalade mig att komma tillbaka. Varför gjorde hon det? – Hon ville bryta med det gamla gardet. Hon lyckades locka tillbaka mig och flera andra som ville förändra och göra Nationella fronten till ett mer modernt parti. På vilket sätt skulle det ske? – Marine har samma ståndpunkt som sin far i grundläggande frågor. När det gäller nationen och inställningen till republiken finns inga skiljaktigheter. Men handlar det om till exempel abort och homosexualitet hör hon till en annan generation, säger Eric Dillies. När Nationella fronten bildades 1972 var det ett extremt parti, längst ut på den nationalistiska högerkanten. Jean-Marie Le Pen var partiets första ordförande. Bland de sex ledamöterna i första styrelsen fanns flera framträdande franska antisemiter som hade samarbetat med nazisterna under and-ra världskriget och tidigare aktivister i OAS, den underjordiska organisation som hade försökt att stoppa Algeriets självständighet med metoder som terror, mord och attentat. I styrelsen ingick bland andra Pierre Bousquet, som deltagit i strider för division Charlemagne, den franska delen av tyska Waffen-SS, och journalisten Roger Holeindre, som varit aktiv i OAS. Marine Le Pen försöker nu kapa banden med den delen av partiets historia. Den uttalade rasismen och antisemitismen har suddats bort och ersatts av ren nationalism. Själv kallar hon sig patriot. Den franska sekulära republiken hyllas, och Marine Le Pen har dragit dess grundsatser allt längre. Franska medborgare ska – i princip – behandlas lika, oavsett hudfärg. Samtidigt ska multikulturalism i alla dess former bort. I Frankrike ska människor följa samma lagar och den sekulära franska statens budord – la laïcité – ska gälla alla. På offentlig plats ska inte bara burka vara förbjudet, utan också judisk kippa och stora kors, vilket upprör en hel del av partiets många katoliker. Hittills håller flertalet ändå tyst om det. Invandringen ska minska ”drastiskt”, heter det i partiprogrammet. Frankrike ska lämna euron, EU och försvarsalliansen Natos gemensamma befäl. Om Marine Le Pen väljs till president ska invånarna folkomrösta om EU – precis som britterna – inom sex månader. Jean-Marie Le Pen hyllade Ronald Reagans liberala ekonomiska politik. Dottern lyfter fram socialpolitiken. En lång rad reformer utlovas till fattigpensionärer och barnfamiljer – ”när statens finanser tillåter det”. Ett slags föräldralön ska till exempel införas och pensionsåldern sänkas för kvinnor som har fött minst tre barn. Nationella fronten säger fortfarande nej till samkönade äktenskap, men vill ha en lag för partnerskap. Partiets vice ordförande och Marine Le Pens nära förtrogna, Florian Philippot, döljer inte att han är homosexuell. Allt detta bidrar till att ge Nationella fronten en mer modern politisk profil än tidigare. Det är också en av förklaringarna till att regionalvalet 2015 blev en framgång. Då kom Nationella fronten först av alla partier i Nord-Pas-de-Calais, där Lille är centralort, och i ytterligare fem av landets tretton regioner. I den andra och avgörande omgången förlorade sedan partiet förstaplatsen överallt. Socialistpartiet uppmanade sina väljare att rösta på motståndarna, de borgerliga kandidaterna, i de regioner där Nationella fronten stod mot Repub-likanerna. Marine Le Pen nosade på makten i Lille. Nu vill hon nå ända fram, och inte bara i Frankrike – utan i hela Europa. Bryssel, september 2015 Terrorattentat i Paris, Bryssel och Nice. Strömmen av flyktingar som vandrade genom Europa för ett år sedan. Det senaste årets dramatiska händelser har utan tvivel stärkt Marine Le Pen och politiker som delar hennes övertygelser. Anhängare och sympatisörer tolkar utvecklingen som en bekräftelse på att Nationella fronten har haft rätt hela tiden. – Nu är jag här! Marine Le Pen får stormande applåder i Bryssel. Det är i början av september 2015 och Nationella frontens ledare har bjudits till den belgiska huvudstaden av Vlaams belang, ett systerparti som är en hängiven och trogen partner. Bänkarna i det flamländska parlamentets stora sal i Bryssel är proppfulla. Stämningen är laddad. Mötets budskap är svårt att missförstå. Banderoller i gult och svart, belgiska Flanderns färger, tapetserar salen: Stoppa massinvandringen. Upplös Schengen. Upprätta gränskontroller. Det mullrar i lokalen. Åhörarna stampar i golvet när Marine Le Pen börjar tala. – När Angela Merkel säger välkommen till 800 000 flyktingar innebär det inte att de kommer att stanna i Tyskland. De kommer att ta sig vidare. De kommer hit till er i Flandern! Den okontrollerade invasionen hotar vår frihet, vår suveränitet, vår självständighet. Publiken buar instämmande. När Marine Le Pen fortsätter låter hon nästan som en vänsterpolitiker. – Att flyktingarna kommer hit är inte individernas fel, många söker bara ett bättre liv. De ansvariga och skyldiga är politikerna! De som bombade Libyen. De som nu sätter vapen i händerna på dem som strider i Syrien! De har skapat en värld som har blivit en mardröm. Sedan ger hon sig in på ett rätt teoretiskt resonemang. – De vill få oss att tro att gränser aldrig har funnits. Men gränser är ett filter som skyddar våra länder från upplösning; de skyddar vår identitet, frihet och suveränitet. Frihet kan inte finnas utan nationell självständighet. Och nationell självständighet kan inte finnas utan frihet. Mötet i Bryssel markerar ytterligare en politisk framgång. Marine Le Pen har till slut fått tillräckligt många högerpopulistiska och högerextrema partier att gå samman i en grupp i EU-parlamentet. Hon har försökt länge, men det dröjde fram till sommaren 2015 innan hon lyckades. Det berodde delvis på Sverigedemokraterna. Fram till EU-valet 2014 var Sverigedemokraterna med i samma europeiska parti som Nationella fronten i EU-parlamentet. Efter valet hoppade Sverigedemokraterna av EAF, European Alliance for Freedom, och gick med i en partigrupp som domineras av Ukip, det brittiska EU-kritiska partiet. Marine Le Pen blev ursinnig. Sverigedemokraternas avhopp innebar att hon inte kunde bilda den grupp i EU-parlamentet som hon planerat, eftersom det krävdes fler ledamöter. Sommaren 2015 gjorde hon ett nytt försök – som lyckades. I dag samarbetar Nationella fronten i EU-parlamentet med bland andra nederländska Geert Wilders PVV, österrikiska FPÖ, belgiska Vlaams belang och italienska Lega Nord. En av tyska AFD:s ledamöter har också valt att gå med i Le Pens grupp. För inte särskilt länge sedan ansågs dessa partier vara så extrema att övriga inte riktigt tog dem på allvar. I dag går flera av dem starkt framåt. I Österrike kan högerpopulistiska FPÖ:s Norbert Hofer vinna presidentvalet i december. Några månader senare går Frankrike till val. Strasbourg, oktober 2016 Marine Le Pen verkar uppriktig när hon fortsätter att svara på DN:s frågor. Ni vill alltså förändra Frankrike, men också Europa... – Nej, inte förändra, rädda! Ni applåderar Brexit och vill att Frankrike ska lämna EU. Men om ni tittar framåt, vad ska ersätta EU, har ni en vision för Europa? – Självklart. Det är nationernas Europa. Det är det enda Europa som någonsin har fungerat. – Europa kan ha gemensamma projekt där varje nation väljer om de vill delta, men det ska inte vara möjligt att tvinga ett folk att vara med på något som utmanar dess identitet och säkerhet. – Det är faktiskt EU som är Europas värsta fiende, eftersom den är vad den är: En totalitär struktur. Europas folk vänder sig i dag mot EU eftersom det är ett perverst och i grunden totalt odemokratiskt system. Man tvingar oss att montera ned våra gränser, man utsätter oss därmed för fara, man rubbar också den ekonomiska balansen i länderna. – Ideologin går före allt, även om ideologin för varje dag som går visar hur förödande den är. Påminner inte detta er om någonting? Det påminner mig om något. Kommunismen fungerade inte, alltså behövdes det mer kommunism. I dag fungerar inte EU och då heter det att det behövs mer EU. Men nu ska ett stort land lämna EU. Det visar väl att EU kan förändras? Det är möjligt att lämna EU. – Det verkar inte så. Alla hot som nu riktas mot Storbritannien påminner om mannen som vädjar till kvinnan, som vill lämna honom, att hon ska stanna. Som försäkrar henne att han älskar henne, men som hotar att döda henne när hon vidhåller att hon vill skiljas. Det är inte kärlek. Där visar han sitt rätta ansikte och nu har EU visat sitt rätta ansikte. – Men det är sant att Brexit har visat att när ett folk vill något, då kan inget hindra det att återfå sin frihet. Den ideologi som ni anser förstör Europa, det var en fransman, Jean Monnet, som uppfann den metod för överstatligt samarbete som ligger till grund för EU? – Ja, ursäkta. ( gapskratt) – Vi vet ju mycket väl att Monnet ville ha ett federalt Europa. Det är kanske det bästa exemplet på att de som betraktar Monnet som ett slags Gud, de hycklar. Han ville ha ett Europa där folkens självständighet skulle försvinna. – För mig är Monnet en person som introducerade en vision som har blivit helt förödande för nationerna, och därmed också för Europa. Så om ni blir president, skulle ni låta Jean Monnets aska ligga kvar i Panthéon i Paris, där han i dag vilar som en av Frankrikes hjältar? (skratt igen) – Nej, jag vill ju inte… Det är kanske det som skiljer oss från andra. Jag vill inte ge mig på människor som är döda, det är meningslöst. Om man vill styra Frankrike måste man också omfamna historien. Man kan inte bara plocka fram de goda delarna, men för mig är det framtiden som är viktigast. Ni har lyckats bilda en grupp här i EU-parlamentet tillsammans med Geert Wilders och andra, men Sverigedemokraterna sade nej. Hade ni räknat med Sverigedemokraterna? – Ja, för mig är det fortfarande….ett mycket stort frågetecken. – Vi har haft en relation med Sverigedemokraterna! Vi bjöds till Sverige av deras ordförande, vi var tillsammans med i ett europeiskt politiskt parti och under förra mandatperioden hade vi en mycket bra relation med deras ledare. – Den enda förklaring jag kan se är att den svartmålning som de utsätts för, och som jag förstår väldigt väl vad den innebär eftersom vi har fått vår beskärda del av svartmålning, har varit så allvarlig att de trodde att det skulle förvärras av att sitta bredvid Marine Le Pen. Det är den enda förklaring jag kan se. – Jag tycker att det var ett misstag. Vi har samma ståndpunkter, naturligtvis inte rörande allt, alla partier har sin historia och sin kultur och sitt sätt att driva politik, men när det gäller de stora, principiella frågorna har vi samma uppfattning. – Men man vet aldrig vad som händer. Kan hända kommer alla vi som försvarar nationen att lyckas komma överens om ett stort gemensamt projekt för att försvara våra folk. Skulle Sverigedemokraterna vara välkomna i så fall? – Absolut. Jag är inte hämndlysten, jag tänker på våra länders och våra respektive folks intressen. Patrioter måste vara beredda att sätta sig över besvikelser och ta sig an framtiden. Ni vill ha närmare samarbete med Ryssland. I Sverige ser många Ryssland under president Putin som ett potentiellt hot mot vårt lands säkerhet. Varför tycker ni att de har fel? – Frankrike har en mycket lång relation med Ryssland. Det har kanske inte Sverige, men det har Frankrike. – Jag anser att Frankrike behöver utveckla goda diplomatiska och andra fredliga relationer med Ryssland. Varje land försvarar framför allt sina egna intressen. – Jag har alltid ansett att den största faran med Ryssland vore att kasta landet i armarna på Kina. Det skulle bli ett block som vi skulle beklaga. – Det är ju uppenbart att det starka trycket mot Ryssland beror på underkastelse gentemot USA. Jag tror inte att det ligger i Europas intresse. Vi, DN:s fotograf Anders Hansson och jag, lyssnade på er i Brachay tidigare i höstas. Ni talade mycket om kvinnors rättigheter och i samtal med era sympatisörer var det många som tyckte att det var nytt och intressant. Tror ni att kvinnors rättigheter blir en viktig valfråga? – Ja, det tror jag. Kvinnans ställning är ett kulturellt kännetecken i våra samhällen. – Vi står inför ett val mellan olika civilisationer där det grundläggande ifrågasätts och där det i sin förlängning handlar om kvinnorna. Ska vi fortsätta att försvara, som vi alltid har gjort, den fria viljan? I så fall måste man till exempel erkänna att tvångsäktenskap inte är tillåtet i Frankrike. Försvarar vi jämlikheten mellan människor, och därmed också mellan män och kvinnor? – Vi står inför sådana civilisatoriska frågor och andra kulturer, som kan vara respektabla på annat sätt, har inte gjort de valen. Det gäller att försvara kvinnans ställning i våra samhällen. Jag tror att den frågan är helt avgörande när det gäller att bevara vår kultur, vår identitet och vår civilisation. Men ni är inte feminist? – Jag vet inte vad feminism är. Det jag ser är att de som kallar sig för feminister står helt utanför planen. De ägnar sig åt strider som kanske kan vara berättigade, men som inte alls handlar om de enorma bakslag som sker framför deras ögon när det gäller kvinnors rättigheter, åt allt det som är ett resultat av den framväxande fundamentalistiska islamismen. – Diskussionen om burkinin, som bemöts med skratt i andra länder, ska man inte alls skratta åt. För när fransmännen reser sig mot burkinin så reser de sig mot att kvinnor nedgraderas och att kvinnors rättsliga ställning nedgraderas. Det är kvinnans roll i samhället som står på spel. Vi talade med många i Brachay som sade att Nationella fronten har förändrats under ert ordförandeskap. Vad har ni gjort? – Ja, vi har förändrat Nationella fronten och förklaringen är bland annat att politiska partier, enligt min åsikt, liknar sina ledare. – Jean-Marie Le Pens Nationella front är en historisk realitet som grundades för att vara en motkraft mot kommunismen, som på den tiden sågs som det stora hotet mot fransmännens frihet och välstånd. – I dag är det uppenbart att det är ultraliberalismen som är den stora faran, det är den som hotar vår säkerhet genom att helt öppna våra gränser. Självklart måste Nationella fronten anpassa politiken efter de faror som hotar fransmännen i dag. – Det är uppenbart att det parti som leds av Marine Le Pen inte är detsamma som det som leddes av Jean-Marie Le Pen. Vi har inte samma referenser, vi har inte varit med om samma saker och vi gör kanske inte samma prioriteringar. – Voilà! Så är det. Er far har startat ett nytt parti, Comités Jeanne. Tror ni att det partiet kan utmana Nationella fronten i valet till nationalförsamlingen nästa år? – Inte alls. Nej, det tror jag inte alls. Jag tror att vi har nått en sådan nivå i vårt väljarstöd att konkurrens från sådant håll inte påverkar. Talar ni med er far? – Nej, jag talar inte med honom, svarar Marine Le Pen. Det är första och enda gången under intervjun som hon tittar ned i bordet. Efter en mikropaus fortsätter hon förklara varför hon inte kan ha någon kontakt med sin pappa. – Han vill utmana mig politiskt och jag har sagt att jag inte längre vill ha något med honom att göra när det gäller politik. Så är det med det! – Eftersom jag inte tänker ge mig kanske inte han heller tänker ge sig, men var och en står för sina ståndpunkter. Det påverkar det privata, naturligtvis, men vad ska jag göra åt det? – Så är det. Sådant händer. ”När det gäller de stora, principiella frågorna har vi samma uppfattning.” \"Det är faktiskt EU som är Europas värs-ta fiende, eftersom den är vad den är: En totalitär struktur.\" Föddes 1968. Är den yngsta av Jean-Marie Le Pens tre döttrar. Är utbildad advokat. Har varit gift två gånger, har tre barn. Ledamot i EU-parlamentet sedan 2004. Valdes till Nationella frontens ordförande 2011. Systerdottern Marion Maréchal-Le Pen företräder partiet i franska nationalförsamlingen. Marine Le Pen skulle få 26–28,5 procent i första omgången, enligt TNS Sofres som gör den största mätningen. Republikanernas kandidat utses i primärval den 20 och 27 november. Sju kandidater ställer upp. Läget i opinionsmätningarna en vecka före valet: Alain Juppé 36% Nicolas Sarkozy 30% Francois Fillon 18% Socialistpartiets François Hollande har mycket lågt stöd i opinionen och har ännu inte meddelat om han ställer upp för ytterligare en mandatperiod. Annars utses Socialistpartiets kandidat i ett primiärval i januari 2017. Frankrikes president väljs i direktval vart femte år och valet sker i två omgångar. Den första omgången av det franska presidentvalet kommer att hållas den 23 april 2017, den andra omgången den 7 maj. Frankrikes nuvarande president, Socialistpartiets François Hollande, valdes 2012. För fem år sedan vann Hollande över Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy, som i dag är borgerliga Republikanernas ordförande. I valets första omgång 2012 fick Hollande drygt 28 av rösterna, Sarkozy knappt 28 procent och Nationella frontens Marine Le Pen knappt 18 procent. Frankrikes statschef har mer makt än många andra presidenter i Europa. Presidenten… … utser landets premiärminister. … är Frankrikes överbefälhavare och den enda som får använda landets kärnvapen. … utfärdar lagar som beslutats i parlamentet. … kan upplösa Nationalförsamlingen och utlysa nyval. … kan benåda fångar. ", "article_category": "other"}
{"id": 26410, "headline": "”?Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”", "summary": "Ny undersökning. Att etablerade svenska ledarsidor förhållit sig väldigt kritiska till SD tycks ha spelat liten roll för partiets stöd. De svenska tidningarna har haft en betydligt mer negativ ton än andra nordiska länders ledarsidor när dessa skrivit om radikala högerpopulistiska partier, skriver Anders Hellström och Anna-Lena Lodenius.", "article": "Att den amerikanska pressen och dess ledarskribenter var emot Trump tycks inte ha påverkat hans chanser i presidentvalet på något negativt sätt. Det väcker frågan: Vad spelar det för roll att svenska ledarsidor oftast framställer Sverigedemokraterna i sämsta möjliga dager? Vi har i en rapport för Delegationen för migrationsstudier, Delmi, jämfört de nordiska ländernas ledarsidor med fokus på gestaltningen av radikala högerpopulistiska partier, som fått en allt starkare maktposition i vår del av Europa. I rapporten ”Invandring, mediebilder och radikala högerpopulistiska partier i Norden” har vi undersökt hur Radikala högerpopulistiska partier (på forskarspråk RHP) har framställts på ledarplats i väletablerade tidningar i respektive land under åren 2009-2012. Avsikten med undersökningen är att förstå samtida politiska strömningar och åsiktsbildning, genom att studera hur media och då särskilt opinionsbildare framställer tidigare marginella partier, vilka kännetecknas bland annat av sin starka invandringskritik. Av de studerade partierna sitter Norska Fremskrittspartiet och Sannfinländarna i regeringsställning, medan Dansk Folkeparti är inne på ännu en mandatperiod som stödparti åt en sittande borgerlig regering. Undantaget är Sverige, där Sverigedemokraterna står och stampar i farstun till finrummet, trots att partiet mer än fördubblade sin andel av rösterna i det förra riksdagsvalet. En slutsats av undersökningen är att svenska opinionsartiklar generellt hade en betydligt mer negativ ton i texter om Sverigedemokraterna jämfört med motsvarande inlägg om radikala högerpopulistiska partier i de andra nordiska länderna. Samtliga svenska ledarsidor (Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet) som ingått i undersökningen hade en mer kritisk inställning till SD, och allra mest negativa var de som publicerades i Aftonbladet. De svenska ledarskribenternas negativa bild av SD hänger delvis samman med partiets historia. SD uppstod i nazistiskt och fascistiskt präglade miljöer, medan norska Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti snarare växte fram som protestpartier mot skatter och statens uppfattade kränkningar av individen. Även om de andra RHP-partierna i Norden också gjort en resa från periferin mot att bli mer accepterade har de egentligen aldrig haft samma isolerade position som SD fortfarande har inom den svenska politiken. I Danmark, Finland och Norge finns flera tidningar som skriver om det nationella RHP-partiet på ett sätt som mer liknar hur de framställer andra partier. Här utmärker sig framför allt Helsingin Sanomat och danska BT som hanterat Sannfinländarna respektive Dansk Folkeparti på ett nästintill neutralt sätt i sina ledarstick. Det kan självklart finnas fog för att skildra partierna på olika sätt utifrån hur de agerar, vilket inte varit ämne för undersökningen. Dock kan det påpekas att politiska skandaler kring RHP-partier är vanliga även i våra nordiska grannländer, liksom att enskilda högerpopulistiska partiföreträdare uttalar sig långt mer extremt än den officiella partilinjen. Skulle det bara hänga på opinionsbildningen på ledarsidor framstår SD:s exempellösa framgångar hos väljarna som obegripliga. Men frågan är om SD:s väljare bryr sig särskilt mycket om vilka åsikter som uttrycks av landets ledarskribenter. Misstänksamheten mot etablerade medier är omvittnat stor bland partiets väljare, och det kan till och med vara så att den negativa bilden i ledarartiklarna förstärker det budskap som partiet vill få ut: att SD är ett bojkottat parti som för fram obekväma sanningar ur folkdjupet och därför stöts ut. För att förstå samtida politiska strömningar och åsiktsbildning behöver vi därför även ta hänsyn till dagens mer sammansatta offentlighet där allt fler människor ratar etablerade medier och använder nya sociala medier och olika web-platser på nätet som huvudsaklig informationskälla. Vi studerar i den aktuella Delmi-rapporten därför också den välbesökta, och till Sverigedemokraterna närstående, sajten Avpixlat, som är ett exempel på en sådan arena. På Avpixlat finns texter med en tydlig motberättelse där det är SD som står för visioner om en ny framtid. Men denna framtidsvision har starkt nostalgiska inslag och blickar på många områden tillbaka mot 1950-talets trygga folkhem och ett mer religiöst och etniskt homogent samhälle. I artikelserien ”Från sjuklövern till SD” berättar personer som tidigare röstat på andra partier varför de övergått till att lägga sin röst på SD. De vittnar om en personlig utvecklingskurva där de tidigare misstrott partiet, men efter en mognadsprocess kommit till insikt om att en röst på SD är det enda möjliga. Att den här typen av sajter arbetar med att bygga upp ett igenkännande är sannolikt viktigt för läsarna. I och med analysen av Avpixlat lyckas vi fånga upp den åsiktsbildning som inte riktigt återfinns på de etablerade tidningarnas ledarsidor. Hur inställningen till SD och andra RHP-partier kommer att se ut framöver är alltid svårt att sia om. Eftersom vårt material bygger på data från 2009-2012 ska det också sägas att de svenska ledarsidornas gestaltning av SD möjligen kan ha ändrats något, inte minst efter flyktingsituationen 2015. I ljuset av vår studie kan vi dock dra två viktiga slutsatser: 1. Åsiktsbildning har inte entydigt skett uppifrån och ned. Att etablerade svenska ledarsidor förhållit sig väldigt kritiska till partiet tycks hittills spelat liten roll för SD:s stöd. Ledarskribenters roll är att subjektivt driva opinion och vi har ingen åsikt om vilka teser de driver. Men från en forskningshorisont är det ändå intressant att konstatera att den kritik som ledarsidorna framfört ofta på sätt och vis bekräftar SD:s egen berättelse om att etablissemanget är emot dem och därmed rentav stärker partiets stöd. Detta betyder dock inte att SD:s stöd nödvändigtvis skulle gå ned om ledarsidorna ändrade inställning. 2. Försöken att förstå och förutspå väljaropinionen har misslyckats rejält både inför Brexit-valet i somras och inför förra veckans presidentval i USA. Vår studie visar att åsiktsbildning sker på en mängd arenor – inte bara i mainstreammedia utan också i alternativa forum på Internet. Detta är en faktor som är särskilt viktig att beakta när det handlar om anti-etablissemangspartier, och utan att närstudera dessa forum kommer förutsägelser om väljaropinion att slå fel. Anders Hellström, fil dr i statsvetenskap, lektor vid Malmö högskola Anna-Lena Lodenius, journalist och författare Även om de andra RHP-partierna i Norden också gjort en resa från periferin mot att bli mer accepterade har de egentligen aldrig haft samma isolerade position som SD fortfarande har inom den svenska politiken. Rapporten ”Invandring, mediebilder och radikala högerpopulistiska partier i Norden” kan laddas ner på www.delmi.se. Rapporten bygger på data från 2009-2012. Delegationen för migrationsstudier är en oberoende kommitté under regeringskansliet, med uppdrag att ta fram och sprida forskning om migration. ", "article_category": "other"}
{"id": 26444, "headline": "Barnen har för stort fokus på sig själva", "summary": "Individualiseringen i skolan har fått förödande konsekvenser för barnen. Vi har fått våra barn att tro att allt handlar om dem, individuellt, och att de kan strunta i andras åsikter och behov.", "article": "Eleverna ska vara delaktiga i sin egen inlärning i skolan, där läraren ska finnas i bakgrunden som handledare. Detta beslut var ett snedsteg som nu fått långtgående konsekvenser. Tänk att du som vuxen ska ta ansvar för något du aldrig hört talas om, du ska bara kunna det. Hur du förvärvar kunskapen är upp till dig. Vänta dig heller inget stöd av arbetskamraterna. De är upptagna med sitt och bryr sig inte särskilt. Vänd dig inte till chefen för han/hon kan inte tala om vad du ska göra, då är du ju inte delaktig. Den sitsen har vi försatt våra barn i. Barnen har fått ett för stort fokus på sig själva (implementerat av vuxna) och ingen förståelse för andras behov, vilket genererar utanförskap och mobbning. Hur ska en elev kunna veta vad den behöver lära sig? Hur kan vi lägga ett sådant ansvar på barnen? Vad signalerar vi? Att barnen vet bäst själva, vad de behöver och de har rätt till att få det tillgodosett. Undrar varför intoleransen sprider sig? Det vi gjort är att få våra barn att tro att allt handlar om dem. Vi skapar en oro och ängslan i barnen när de ska axla för stort ansvar. Det för stora ansvaret tillsammans med fokus på enbart egna behov bäddar för utanförskap och mobbning. När detta sker kommer sedan debatten om utanförskap, intolerans och mobbning och skolans oförmåga att ta tag i detta. Då ska det arbetas med värdegrunden. Den ska genomsyra allt man gör i skolan. Hur? En veckas tema per termin som handlar om vänskap? Skriva snälla ord till varandra? Utse veckans kompis? Ha vänskapsgrupper? Göra olika separata övningar då och då. Lär det barnen tolerans? Teoretiskt ja, i praktiken nej. Den här värdegrunden är inget som införlivas i deras sätt att vara mot varandra generellt. Visa hänsyn, tolerans och att vara en god vän är ju egentligen självklart, men nu ska värdegrunden arbetas med separat som en tårtbit. Värdegrunden är ingen tårtbit. Det är botten på tårtan, som allt det andra vilar på. Läraren bör se hela gruppen som en resurs i att bygga upp en kamratgrupp där alla trivs och känner sig trygga. När du som pedagog hittar och uppmärksammar det positiva i alla, gör barnen också det efter hand. Diskutera hur man kan peppa den som behöver det och gör det själv så barnen ser att du gör som du lär. Var rak, ärlig och öppen med det som finns/sker i klassen. Det finns nästan alltid barn i klassen som på ett eller annat sätt inte fungerar. I stället för att lägga ett negativt fokus på de eleverna kan man tillsammans i gruppen arbeta fram ett tillåtande klimat med förståelse där alla har samma värde. Alla är ju olik på något sätt! När man fått gruppen att acceptera och fungera ihop som en grupp växer alla. De som är ”inom ramen” stärker sin självkänsla när de är delaktiga i att få de ”utanför ramen” att känna sig värdefulla och duktiga. De ”utanför ramen” känner att andra är positivt inställda till dem, stöttar och peppar och självbilden ändras från negativ till mer positiv. Det är tabu att peka ut barn som avvikande. Vad menas med att peka ut? Det syns och hörs när de till exempel ett barn med adhd springer runt i klassrummet, kanske bär sig illa åt mot kompisar. Bekräfta att det är så, men det gör inte den kompisen mindre värd. Hur ska vi kunna underlätta för det barnet att känna sig accepterad och likvärdiga i gruppen? Döm eller skuldbelägg ALDRIG! Vad är vårt mål? Jo, att få en tolerant, fungerande grupp som kan fokusera på inlärning. Inte att hitta en syndabock till oron i klassen. Samma sak som vid konflikter. Rätt ställda frågor, där både ordval, betoning och kroppsspråk visar att det du är intresserad av är vad som hänt och hur de kan gå vidare. Inte vem som är skyldig. Båda parter har oftast gjort något. Med detta förhållningssätt kan du få hela gruppen att dra åt samma håll. Gruppen, inte individen. Eleven med adhd känner sig trygg med sina kompisar och bara det skapar ett lugn. Övriga i klassen accepterar att kompisen har bekymmer, så de behöver inte bry sig när det går snett, utan uppmuntrar när det funkar bra. De stöttar sin kompis för det är naturligt att vi är olika, somliga mer än andra. ", "article_category": "other"}
{"id": 26475, "headline": "Susanne Ljung: Megyn Kelly lyser som en stjärna på mediehimlen med sin moderna powerdressing", "summary": "Med sin nya look, hämtad från Claire Underwood i ”House of cards”, fortsätter tv-ankaret Megyn Kelly oförtrutet att lyfta fram hur maktens män betraktar kvinnor.", "article": "Den amerikanska valkampanjen 2016 innebar inte bara politisk pajkastning av sällan skådat slag. Den förde även fram en ny stilbildare i fråga om modern powerdressing, det amerikanska tv-ankaret Megyn Kelly. Sedan 2013 kan man se henne leda ”The Kelly File”, ett dagligt nyhetsprogram i den amerikanska kabel tv-kanalen Fox News som blivit allt mer uppmärksammat. Eller, det är snarare Megyn Kelly själv som susat fram som en strålande mediestjärna det senaste året. Somliga vill till och med lyfta fram henne som en ny och modern feministförebild. Det har en hel del med hennes nya look att göra. Megyn Kelly är nämligen en blond och ståtlig kvinna som medvetet, och med framgång, snott både klädstil och frisyr från Claire Underwood i tv-serien ”House of cards”, det vill säga den kalkylerande hustrun till seriens sluge politiker Frank Underwood. Rollen som Claire Underwood spelas av den lika blonda och ståtliga Robin Wright, som låter karaktärens kylskåpskalla intellekt matchas av hennes sparsmakade garderob i neutral färgskala. Det är snäva kjolar, tajt skurna kavajer och klänningar och (märkes)skor med höga klackar. Accessoarerna är få. Allt sitter perfekt. Håret är blont och kortklippt. Det är en look som signalerar sexig självsäkerhet och effektivitet. ”Snälla Robin Wright, kan jag få hela din garderob, och en gnutta av din skoningslöshet?”, som ett fan av serien twittrade. Det skulle ha kunna ha varit Megyn Kelly. Skoningslös har hon förvisso alltid varit, i synnerhet mot manliga politiker. Till skillnad från Fox News uttalat konservativa manliga nyhetsankare, som Bill O’Reilly och Sean Hannity, har Megyn Kelly oförtrutet lyft fram frågor om hur maktens män betraktar kvinnor. Men hon har gjort det i den uniform som Fox News uppmuntrar sina kvinnliga medarbetare att bära – djupa urringningar, korta kjolar, bara ben och gärna långt blont hår. Det var så hon var klädd då hon förra året blev den första tv-journalisten som ifrågasatte Donald Trumps kvinnosyn genom att, under den första republikanska debatten, lugnt läsa upp nedvärderande saker han kallat kvinnor för, och be om ett svar på varför. Det fick honom att efteråt twittra att hon sannolikt ”blödde”. Därefter klippte hon av sig håret och skaffade sig en ny garderob. I januari i år var hon på omslaget av månadstidningen Vanity Fair, fotograferad av den välkände modefotografen Patrick Demarchelier och visade påtagliga likheter med just Claire Underwood/Robin Wright i fråga om stil. Klädd i en svart långärmad klänning av designern Oscar de la Renta, som lämnar axlarna bara, lutar hon huvudet mot högerhanden. Blicken är fast, men ögonen glittrar. Ett spefullt leende kan anas i mungipan. Rubriken var: ”Don’t mess with Megyn Kelly, Fox News’s brightest toughest star”. Sedan dess har hennes stjärna stigit allt högre. Nyligen väckte hon stor uppmärksamhet igen genom en intervju med den republikanske före detta kongressledamoten och talmannen Newt Gingrich. Han ville avfärda prat om politikers olämpliga tafsande på kvinnor och hävdade att Megyn Kelly var ”fascinerad av sex”, på vilket hon svarade att det var hon inte. Däremot var hon intresserad av att ta tillvara kvinnors intressen, och få reda på vilken typ av män som är intresserade av att styra landet. Newt Gingrich blev allt argare medan Megyn Kelly behöll sitt lugn. Diskret höjde hon på ögonbrynen, sade tack och tipsade om att han borde arbeta på sin svårighet med att tygla sin ilska. Claire Underwood kunde inte ha gjort det elegantare. Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Fox News har fler tuffa kvinnor, eller hade. Ett tidigare nyhetsankare, Gretchen Carlsen, har stämt förre ordföranden och medgrundaren av företaget, Roger Ailes, för sexuella trakasserier. En mängd kvinnor har därefter trätt fram och berättat om en sexualiserad företagskultur. Megyn Kelly är en av dem. Det råder ingen tvekan om att Megyn Kelly satsar på att bli ännu mer känd. Nästa vecka publiceras hennes bok, ”Settle for more”, i vilken hon berättar om sin karriär, från advokat till tv-journalist. Och tre barn har hon också. Självklart har Megyn Kelly även en stylist, hon heter Dana Perriello och ser till att klä henne i välskräddade klänningar från modehus som Dior och Alexander McQueen. Målet är en look som är feminin och vacker, men som signalerar ”tjafsa inte med mig”. ", "article_category": "other"}
{"id": 26493, "headline": "Tillfälligt underskott behöver inte vara förlust", "summary": "Erik Oscarsson förenklar debatten när han menar att förluster som uppstår inledningsvis måste få balanseras med \"vinst\".", "article": "Erik Oscarsson förenklar debatten när han menar att förluster som uppstår inledningsvis måste få balanseras med ”vinst”. Sådana kostnader kallas ”investeringar”, och dessa samt andra rörelsekostnader får dras från inkomsterna. ”Vinst” eller ”förlust” infaller först efter att satsade pengar och kostnader har räknats bort. Debatten handlar om hur mycket vinst som är skälig, inte om man har rätt att ha inkomster i företaget.  ", "article_category": "other"}
{"id": 26494, "headline": "Rätt man vann (tror jag)", "summary": "Vi är många i Sverige som också är trötta på politiker som säger att \"vi bygger inga murar\" för att det låter så fint. Och som sedan konstruerar murar så fort verkligheten kommer fram. Om Trump är en början på en väg bort från denna politik även i Sverige så är jag för Trump.", "article": "Rätt man vann. Den som får flest röster i ett demokratiskt val är rätt man, svårare är det inte. Är det sedan inte ens egen favorit så får man bita ihop, och kanske använda de kommande fyra åren till att argumentera för vem man vill ha istället. Det är den som inte accepterar Trump som president som visar förakt för grundläggande demokratiska värderingar. Men tänk om han hans tal inte bara handlar om retorik – utan att han faktiskt står för det han säger? Ja, tänk. Mer än 50 miljoner amerikaner har lagt sin röst på Donald Trump. Man kan som Anders Saldner förutsätta att de är dumskallar som inte genomskådar honom. Eller så kan man försöka uppbåda lite respekt för andras åsikter. Många USA-väljare är trötta på den tom, dygdig och fina retorik. USA-väljarna vill se förändring. Jag vet inte om Donald Trump kommer att bygga en mur mot Mexiko som han sagt. De kommande fyra åren får utvisa om han är en bra president eller inte, jag ska via medierna hålla ett noggrant öga på honom. Men vi är många i Sverige som också är trötta på politiker som säger att ”vi bygger inga murar” för att det låter så fint. Och som sedan konstruerar murar så fort verkligheten kommer fram. Om Trump är en början på en väg bort från denna förljugna politik även i Sverige så är jag för Trump. ", "article_category": "other"}
{"id": 26530, "headline": "Tänk om Donald Trump verkligen menar det han säger?", "summary": "Donald Trump har under valrörelsen ogenerat visat förakt för grundläggande demokratiska värderingar. Tänk om han det inte bara handlar om retorik – utan att han faktiskt står för det han säger? Då går vi en kall framtid till mötes.", "article": "Västvärldens viktigaste demokrati håller val. Vanligtvis är det något som övriga fria världen följer med intresse och tacksamhet. Tacksamhet över att ett av världens mäktigaste länder är en stark och pålitlig demokrati som vilar på mänskliga rättigheter. Det är något vi har tagit för givet och något som knappast kan överskattas. Inför detta val gungar marken betänkligt och frågorna hopar sig. Hur kan det fria demokratiska USA så fullkomligt tappa bort de värden som byggts upp under decennier? Hur kan en presidentkandidat som öppet visar sådant förakt för grundläggande demokratiska värderingar komma så långt? Ju fler demokrati- och människofientliga uttalanden som Trump gör, desto fler verkar otroligt nog ge honom sitt stöd. Jag fattar ingenting. Räcker det verkligen för att få majoritet att en högröstad narcissist mullrar fram ett valprogram där han själv, inte hans politik, omedelbart på en gång ska fixa arbetslöshet, terrorism, fattigdom och i stort sätt alla andra problem man kan komma på. Forskning, erfarenhet och dialog är onödigt trams i Donald Trumps världsbild. Lyssnar man på vad denne man faktiskt säger är det Donald Trump som själv är svaret på alla existerande problem. Alla som kritiserar inte bara dumförklaras utan stäms på löpande band och rena förbannelser uttalas över de otrogna i denna Trumpreligion. Politiskt oliktänkande vill han helst skicka i fängelse. Jag hörde till och med ett uttalande i ett tal där han menade att det egentligen vore smidigare att strunta i valet och ge makten till Trump direkt… När ska ett barn, likt i ”Kejsarens nya kläder” avslöja den uppenbara sanningen – Trump har ju inga kläder. Hur kan folk gå på denna galenskap 2016? Att det hänt historiskt det vet vi men hur kan ett stort demokratiskt välfärdsland rösta fram en ren diktator? Man tröstar sig med att det bara är retorik, förmåga att spela på folks rädsla och maximalt utnyttja medierna. Det är bara ett medel för att komma till makten. Det är inte på riktigt. Men långsamt infinner sig en skräck. Tänk om han vinner och tänk om han menar allvar. Tänk om denne man verkligen blir Amerikas nästa president och tänk om han menar vad han säger. Att ha en maktgalen rustande Putin som ledare i öst och en uppenbart demokratifientlig narcissist och populist i Vita huset. Det blåser snålt för demokrati och frihet. Det blir en kall höst. ", "article_category": "other"}
{"id": 26542, "headline": "Vi har släckt i huset när det är Halloween", "summary": "Halloween i USA och i Sverige är två olika saker. I Sverige vill jag helst slippa det.", "article": "Jag bodde några år i USA, närmare bestämt i Lexington strax utanför Boston i Massachusetts. Vi laddade alltid upp med godis. Det kom många barn till oss men aldrig några halvvuxna tonåringar. Barnen sa trick or treat och man gav dem en godisbit. Om godiset tog slut, förklarade man det. Buset bestod ofta att ungen sa bu. Aldrig några dumma saker. Nu hör det till saken att en del vridna personer preparerade godis med allt från rakbladsbitar till småspik eller glasbitar. Det gick så långt att sjukhusen erbjöd sig att röntga misstänkt godis för att undvika skador. Många av godisföretagen tillverkade specialgodis inför Halloween. Godis som man kunde se om ett sigill hade brutits. Hamburgerkedjorna sålde checkar som man kunde ge barnen i stället för godis. Så flyttade vi tillbaka till Sverige 1993. Vi blev oerhört förvånade av att Halloween kommit till Sverige. Ok, vi köpte godis, godiset tog slut. Så kom det några tonåringar, genom fönstret viftade jag bort dem. Morgonen därpå upptäckte jag att dessa tonåringar hade kastat två ägg på fasaden. Efter detta har vi alltid släckt i hela huset när det är Halloween. När vi bodde i USA fick jag frågan om vi firade Halloween i Sverige. Svaret jag gav var att vi smyckade våra släktingars gravar, tände ljus gick i kyrkan för att minnas våra döda släktingar. Det är svensk \"Halloween\". Nej, Halloween vill jag slippa i Sverige!  ", "article_category": "other"}
{"id": 26556, "headline": "Skräddarsydd utbildning löser sömmerskebrist", "summary": "Det är brist på sömmerskor i Sverige då en stor del av textilproduktionen har flyttat utomlands. Klädtillverkaren Woolpower vill behålla sin produktion i Östersund och har därför startat en sömmerskeutbildning.", "article": "Många svenska textilföretag har sin produktion utanför landets gränser. Woolpower sticker ut eftersom företaget, som grundades 1969, har behållit sin tillverkning i Östersund. – Vi vill att våra anställda ska ha samma förutsättningar och villkor som vi själva vill ha. Vi vill att de ska ha drägliga arbetstider, försäkringar, pension och kunna starta en familj samtidigt som de jobbar. Om vi skulle hålla produktionen utomlands skulle vi ha svårare att kontrollera detta, säger Linus Flodin, vd på Woolpower. Enligt Cecilia Tall, generalsekreterare för branschorganisationen TEKO, Sveriges textil- och modeföretag, gör pressen på låga klädpriser det svårt för klädtillverkare att leva upp till de svenska lönekraven. En stor del av den svenska textilindustris produktion sker därför i länder där lönerna kan sänkas, till exempel i länder i Asien. – En annan anledning är att produktionen har flyttat utomlands är att det finns en stor brist på sömmerskor i Sverige. Det utbildas bara omkring 200 sömmerskor på gymnasienivå och 50 till på eftergymnasial nivå. Alla får jobb efter utbildningen utan problem, säger Cecilia Tall. Woolpower har märkt av bristen på sömmerskor och startade därför i samarbete med arbetsförmedlingen en sömmerskeutbildning. Under ett halvår får sex sömmerskor lära sig bland annat fiberkunskap, mönsterkonstruktion och att sy olika typer av sömmar på symaskin. – Den här utbildningen är nyckeln för att Woolpower ska kunna växa mer. Man kan inte få tag på industrisömmerskor längre. Det finns utbildningar inom design och skräddare men det finns inte utbildningar för den slags textilproduktionssömmerskor vi behöver, säger Linus Flodin. En av sömmerskorna i utbildningen är Susanne Manfredsson. Hon har ingen erfarenhet av att jobba som sömmerska utan har jobbat inom elektronikbranschen med att montera kretskort. – Jag tyckte att utbildningen lät väldigt intressant. Jag är van vid att jobba med händerna så det kändes rätt för mig att fortsätta göra det. Hemma har jag sytt och tyckt att det varit roligt men har inte kunnat så mycket, säger Susanne Manfredsson. Hon trivs bra på utbildningen och har redan hunnit lära sig mycket. – Jag har lärt mig göra balaclava-huvor med hål för ögon och mun, tränat på att sy med symaskiner och fått se hur det går till när det blir fel. Vissa klädesplagg är väldigt svåra att sy. Men jag tycker att det är jättekul. Vi är en sådan himla grupp på kursen där vi kan prata om allt med varandra, säger hon. Susanne Manfredsson hoppas få jobba som sömmerska efter utbildningen. Enligt Joakim Nordvall, arbetsgivarservice på Arbetsförmedlingen i Östersund, är tanken att eleverna efter utbildningen ska få möjlighet att få jobb som sömmerskor på Wooolpower, men även andra företag. –  Även om de inte får jobb hos Woolpower hoppas vi att de får en bra erfarenhet och en bra merit. Utbildningen är en öppning. Dels för arbetssökande men också för arbetsgivare att fylla det behov som de behöver för att fortsätta växa. Enligt honom blir det mer och mer vanligt att arbetsförmedlingen samarbetar med företag på det här viset. – Vi jobbar stenhårt med att vara ute på fältet och snappa upp behoven som finns för att möta efterfrågan som arbetsgivarna har. Vi kan hjälpa dem att bygga på deras ryggsäck när vi vet behovet, säger Joakim Nordvall. Enligt Linus Flodin har Woolpower investerat i maskiner och lärare till utbildningen. En ekonomisk utgift som han tror kommer löna sig. Han menar att det är en konkurrensfördel att behålla produktion i Sverige. – Vi ser att konsumenterna blir mer och mer medvetna om hur kläder produceras. Vi hoppas att de i framtiden kommer att bli ännu mer medvetna och att vi då kan erbjuda det som andra företag inte kan erbjuda, säger Linus Flodin. Startår: 1969. Ort: Östersund. Antal anställda: 85. Omsättning: 83 miljoner 2015. ", "article_category": "other"}
{"id": 26577, "headline": "Susanne Ljung: Som ”first gentleman” måste Bill Clinton klä sig och bete sig på ett sätt som inspirerar", "summary": "Om Hillary Clinton blir president kommer maken Bill att synas i sömmarna. Hans val av kläder kan generera intresse och inkomster för det amerikanskt designade och producerade modet.", "article": "Om Hillary Clinton tar hem segern i nästa veckas amerikanska presidentval finns viss anledning till oro. Kommer hennes man att palla trycket? Kommer Bill Clinton, i rollen som ”first gentleman”, klara av att bokstavligen bli synad i sömmarna, på samma skoningslösa vis som tidigare ”first Ladies” blivit? Man kan alltid hoppas. På de amerikanska demokraternas partikonvent i somras väckte nämligen Bill Clintons klädstil viss uppmärksamhet. Han bar en välskräddad marinblå kostym med matchande ljusblå slips. Det silverfärgade håret var ovanligt välkammat. Ansiktet var lätt solbränt och syntes stråla av hälsa. Han såg mycket elegant ut. Professionell, men diskret. Kläderna gav ett hum om hur han skulle kunna te sig som stöd till USA:s första kvinnliga president. Korrekt, men med snits. Till skillnad från den blå klänning som presidenthustrun Michelle Obama bar vid samma tillfälle, fick Bill Clintons outfit inte tillnärmelsevis lika många kommentarer i press, eller på sociala medier. Inläggen som gjordes hade en lätt sarkastisk ton. ”Ska vi börja bedöma hans kläder nu”. Ja, det bör man faktiskt göra. Om inte annat med tanke på att modeindustrin är en mångmiljardbusiness, inte minst i USA. Å andra sidan fanns inga uppgifter om vem som designat Bill Clintons kostym att tillgå. Kom den från herrklädesmärket Hart Schaffner Marx från Chicago? Eller från ett liknande i New York, Hickey Freeman? Det är ett par anrika amerikanska klädmärken som Bill Clinton synts bära under åren. Ingen visste, och ingen berättade. Det råder emellertid ingen tvekan om att Bill Clinton är väl medveten om vikten av att bära amerikanska märken, producerade i USA. På hans handled syns i dag en klocka av märket Shinola, producerad i Detroit. Under ett besök i staden 2014 köpte han mer än ett dussin klockor av märket. Så man kan alltid hoppas att informationen om Bill Clintons kommande garderob blir generösare med tiden, om han blir rikets förste gentleman. Rätt skött kan hans val av kläder – och accessoarer – generera lika stort intresse – och inkomster– för amerikanskt mode som den nuvarande presidenthustrun Michelle Obama har gjort. Med sina väl valda plagg har hon kommunicerat att mode inte står i motsats till smartness. Hennes garderob har också öppnat ögonen för att USA är ett land med en mängd olika typer av designer, av olika ursprung och bakgrund, men med en gemensam känsla för något som kanske kan kallas för modern amerikansk stil. Det är kanske ingenting man kan förvänta sig av Bill Clinton. Men det han behöver göra nu är att bevisa att han kan spela andrafiolen, utan att gnälla, eller gnistra mer än sin fru. Och det har han jobbat på. Under sin hustrus presidentvalskampanj har han framställt sig som en helt vanlig kille. Han har burit rutiga flanellskjortor och stickade tröjor med amerikanska flaggan på bröstet. Ofta har han synts i en olycklig kombination av sportig pikétröja, blazer och chinos. Plagg som, i likhet med dem som många amerikanska män i en viss ålder bär, varit en storlek för stora. Men i rollen som ”first gentleman” behövs bättre kläder. Det är förvisso ett obetalt jobb. Ingen regelbok vad denna roll innebär finns. Men outtalat är att rollen som partner till landets president kräver att man både klär sig och beter sig på ett sätt som inte provocerar, utan inspirerar. Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Till skillnad från USA håller de äkta makarna till världens mäktigaste kvinnor i Europa sig i bakgrunden. Joachim Sauer, som är gift med den tyska förbundskanslerns Angela Merkel, ogillar publicitet. Han dök inte ens upp då hon svor eden, 2005. Han är emellertid alltid korrekt klädd, inte sällan med fluga i halsen, då han måste vara med. Vid den brittiska premiärministern Margaret Thatchers sida stod däremot ofta hennes make, Denis Thatcher. En man som ofta syntes leende, ledigt klädd i cardigan. Han blev favorit bland brittiska journalister. Självfallet kommer Hillary Clintons kläder att granskas, om hon blir president. Hon är redo. Till sin kampanj bar hon specialdesignade plagg av den amerikanske designern Ralph Lauren. Det kommer hon säkert att fortsätta med. ", "article_category": "other"}
{"id": 26588, "headline": "”Goda bakterier kommer att bli framtidens medicin”", "summary": "Bakterier spelar en avgörande roll för vår hälsa. Nu kommer allt fler larm om att vår ”hygieniska” livsstil kan orsaka fetma, allergi, diabetes och inflammatoriska sjukdomar. Också hjärnan kan påverkas, tror forskaren Martin Blaser.", "article": "När vi ligger i mammas mage bär vi inte på några bakterier alls. Det är vid förlossningen och strax därefter som vi invaderas av miljoner bakterier och svampceller. Det är också vid födseln och under de kommande första åren som det livsviktiga samspelet mellan våra mikroorganismer och vårt immunsystem grundläggs. Det säger Martin Blaser som är en av de världsledande forskarna när det handlar om det mänskliga ”mikrobiomet” och dess betydelse för vår hälsa och kognition. Förra veckan var han i Stockholm för att prata om sin nya bok ”Maktlös medicin – antibiotikaresistens och vår hotade överlevnad”. Vi träffar honom på förlaget Fri tanke i Gamla stan. Dagen efter ska han medverka vid en vetenskaplig konferens vid Karolinska institutet och prata om varför vi i dag står inför ett hot mot kroppens mikroorganismer som saknar motstycke i vår historia. Mikrobernas historia har tidigare framför allt handlat om upptäckterna av de farliga sorterna. Det är naturligtvis fantastiska upptäckter som har hjälpt oss att bekämpa farliga sjukdomar. Men nu kommer allt mer information som handlar om de goda bakterierna och deras livsviktiga funktion. – Det är relativt ny kunskap. Det har skett en enorm inhämtning när det gäller bakteriernas betydelse och hur de påverkas negativt av vår moderna livsstil. Den stora boven i dramat är överanvändningen av antibiotika. – Eftersom den så effektivt har skyddat oss mot sjukdomar som tidigare kunde döda oss, används den i dag som ett skyddande paraply så snart det finns minsta lilla risk om att det kan komma en regnskur. Riskerna med det handlar inte bara om antibiotikaresistens, menar Martin Blaser. Fler och fler människor drabbas av fetma och diabetes. Allt fler får astma och allergi, glutenintolerans och inflammatoriska tarmsjukdomar ökar hela tiden, säger han. – Det är tillstånd som har ökat parallellt sedan andra världskriget och det finns i dag mycket som tyder på att de kan vara orsakade av förändringar i vårt mikrobiom. 1977 var han nybliven docent i infektionssjukdomar och såg att de bakterier som lever i oss använder olika redskap för att komma undan vårt immunförsvar. För att de ska kunna bedriva sin egen verksamhet kan de både skada och skydda oss, beroende på omständigheterna. Ett exempel är magbakterien helicobacter pylori som kom att tillhöra Martin Blasers främsta forskningsområde. Det finns studier som tyder på att människan har varit bärare av den ända sedan urminnes tider. – Tills den i början av åttiotalet kunde kopplas till magsår och läkare började utrota den, säger Martin Blaser. I mitten av 90-talet kom det sedan studier som visade att det är en bakterie som kan göra nytta hos barn. Ända sedan dess har Marin Blasers team försökt utröna om förlusten av denna uråldriga bakterie kan ligga bakom några av de ökande sjukdomar som vi ser i dag. Forskningsläget är fortfarande så oklart, för att inte säga kontroversiellt, att Martin Blaser säger att det finns läkare som har slutat lyssna på vad han säger. – Men jag tror att jag har tiden på min sida, säger han och skrattar. Det finns mycket som tyder på att helicobacter pylori är både en bra och en dålig bakterie, säger han. Och det finns studier som tyder på att den kan skydda barn mot bland annat astma och vissa infektioner. – Hos äldre verkar det däremot som om den ökar risken för magcancer. En av de förändringar som oroar många forskare är att antalet fall av glutenintolerans, celiaki, har mer än fyrdubblats sedan 1950. Delvis kan ökningen förklaras med att vi i dag är mer medvetna och diagnostiserar mer. Men Martin Blaser berättar om studier som tyder på att det kan finnas ett samband med högt intag av antibiotika. Enligt honom finns det i dag också en hel del som tyder på att mikroberna som vi erhåller vid födseln, och sedan bygger upp, påverkar hjärnan och kognitionen. Särskilt under de första åren i livet när hjärnan utvecklas som mest. – Vi vet att det finns en koppling mellan kemiska reaktioner som händer i magen och det som händer i hjärnan. Bland annat talar mikroberna om för cellerna i magen att tillverka eller inte tillverka signalsubstansen serotonin. Serotonin påverkar hjärnan och hjälper till att reglera inlärning, sinnesstämning och sömn. – Så mycket som åttio procent av signalsubstansen serotonin som finns i kroppen kommer från celler i magen, säger Martin Blaser. Om överanvändningen av antibiotika ligger etta på listan med orsaker till förändringarna i vårt mikrobiom, så placerar han det ökande antalet kejsarsnitt som en god tvåa på listan. Enligt Martin Blaser tyder en samlad bedömning av den vetenskapliga litteraturen på att barn som fötts med kejsarsnitt löper en ökad risk för att drabbas av fetma, diabetes, allergi, celiaki och astma. Han förklarar varför det är så fördelaktigt att födas den vanliga vägen: I mammas mage har vi alltså inga bakterier i oss eller kring oss. När vattnet går strömmar den sterila vätskan ut genom slidan och sveper med sig bakterier därifrån och ut på mammans kropp. När barnet passerar slidan förses det med bakterier. Fostret vrids sedan så att barnets mun passerar mammans analöppning och tar upp mikrober från hennes tarm. – Fram till ganska nyligen gjorde alla människor den resan. Vi plockade upp mikrober från mamman, som plockat upp dem från sin mamma som plockat dem från sin och så vidare, förklarar Martin Blaser. När barnet är ute sätter det sin mun, som är full av bakterier, mot mammans bröstvårta och börjar suga. Det gör att bakterier hamnar i den första bröstmjölken som barnet får i sig. Bröstmjölken har beståndsdelar som favoriserar vissa bakterier före andra. – Som art har människan utvecklats för att samarbeta med dessa ”good guys”, som i gengäld hjälper oss genom att programmera vårt immunsystem och ämnesomsättning. Martin Blaser är övertygad om att läkare i framtiden inte bara kommer att undersöka barnen, utan också det som finns i deras blöjor. För att ta reda på vilka mikrober som finns där, och vilka som eventuellt saknas och som kan behöva ersättas. – Jag hoppas att det hinner hända under min livstid. Min far firade just sin 99:e födelsedag, så jag har gott hopp om det, säger han och skrattar. Men först måste vi veta mer exakt vilka de goda bakterierna är. I dag vet vi vilka några av dem är, men långt ifrån alla, säger han. – När vi vet mer så kommer de att bli framtidens medicin. Jag tror inte att de sorter av probiotika som finns på hyllorna till försäljning i dag är särskilt adekvata och verksamma, säger Martin Blaser. Han menar också att det är fel att som en del tro att immunförsvaret hos barn kan stimuleras enkelt till exempel genom att låta dem ha kontakt med husdjur eller vistas i lantbruksmiljö. – Då kommer de i kontakt med bakterier som hör hemma hos andra djurarter och inte har någon djupare förankring i människans utvecklingshistoria. I stället bör vi se till de mikrober som har livnärt sig i och på just våra mänskliga kroppar under årtusenden, säger han. Föräldrar måste lära sig att förstå vilka nackdelar som finns med att ge barn antibiotika, särskilt under de första tre åren när barnets mikrobiom utvecklas och formas, menar Martin Blaser. Även om det är den tidiga perioden i livet som är mest känslig, så kan det finnas risker med att skriva ut antibiotika till vuxna, varnar han och berättar om två stora studier som har kommit de senaste åren, med omkring en miljon vuxna. Personer som hade utvecklat diabetes hade i större utsträckning fått antibiotika i anslutning till insjuknandet. Martin Blaser menar att vi bara har sett början. För trettio år sedan vara det inte många som kände till klimathotet. Men kunskaperna har ökat och nu har vi börjat agera. – På samma sätt måste vi minska användningen av antibiotika och kejsarsnitt. Det vi har gjort mot vår planet, gör vi nu mot våra kroppar. Martin Blaser är professor i mikrobiologi vid New York University School of Medicine. Han är en av världens främsta experter på antibiotikaresistens och har precis kommit ut med boken ”Maktlös medicin. Antibiotikaresistens och vår hotade överlevnad” (Fri tanke förlag). Martin Blaser har forskat på bakteriernas påverkan på vår hälsa i över 30 år, och är i dag chef för the Human Microbiome Program vid New York University. 1. Minska överförskrivningen av antibiotika. Särskilt när det gäller barn måste man tänka sig för. Lindriga infektioner hos barn går för det mesta över av sig själva. 2. Undvik kejsarsnitt om det är möjligt. Om det är nödvändigt, överväg att använda ”gasvävsmetoden”. Då stoppas en kompress i mammans slida, där den suger upp bakteriefullt sekret, som sedan stryks över barnets hud och mun. Metoden innebär en viss infektionsrisk men Martin Blaser tror ändå att den kan bli standardförfarande om några år. 3. Använd tvål och vatten i stället för bakteriedödande medel som handsprit till vardags, särskilt när det gäller barn. Risken är att du tar bort för mycket av de nyttiga bakterier som kan hjälpa dig att bekämpa de farliga. Avstå från rengöringsmedel med bakteriedödande verkan. När vi föds och strax därefter så invaderas vi av biljontals mikroorganismer. De utgör ett skiftande ekosystem som har utvecklats i samspel med vår art under årtusendena. Då startar det livsviktiga samspelet mellan mikroorganismerna och immunsystemet. De påverkar också ämnesomsättningen och den kognitiva utvecklingen. En vuxen människas kropp fungerar som värd för 100 biljoner bakterier och svampceller som livnär sig i och på våra kroppar. De finns överallt på huden, i munnen, näsan och öronen, i matstrupen, i magen och framför allt i tarmen. Tillsammans väger de 1,5 kilo och rymmer kanske 10 000 olika arter. Vi har alla en egen kombination, som en mikrobiell signatur. Om vi kysser någon eller har samlag invaderas vi av mängder av mikroorganismer. Men efter bara några minuter är vi oss själva igen vad beträffar sammansättningen. Inte heller omläggning av kosten påverkar sammansättningen mycket. ", "article_category": "other"}
{"id": 26597, "headline": "Varför ska bilar stå gratis på allmän mark?", "summary": "Det är inte en rättighet att en enskild bilist ska ta allmän mark till sin egen fördel. Ska man använda allmän dyrbar mark ska man betala för den som för allt annat. Bilen är inte det enda som ska få plats på våra gator.", "article": "Är det en rättighet att ta allmän mark för egen del? Bilen nämns ofta som ett dominerande inslag i vår vardag, att det är en frihet att kunna ta sig, att vardagen ska kunna gå ihop, att det är bekvämt, kollektivtrafiken är översvämmad, man ska kunna handla med barn. Det finns många skäl till att bilen är användbar och omtyckt. Men det finns även andra åsikter om bilen: den tar plats, den belamrar våra gator, den släpper ut avgaser, den bidrar till dålig luftkvalitet. Det känns rimligt att lägga en avgift på parkering och höja avgifterna för parkering. Varför har det blivit en rättighet att ta allmän mark? Vanligtvis när man använder allmän mark söker man tillstånd och det betalas en avgift under en viss period för en viss kvadratmeter. Alla uteserveringar, alla event, alla byggfirmor, oavsett vem, betalar när allmän mark ska användas. Varför behöver inte en enskild individ betala när den parkerar på allmän mark? Cecilia Brinck (M), oppositionsborgarråd samt vice ordförande i Trafiknämnden, har tidigare skrivit att ”Många stockholmare är beroende av sin bil för att få vardagen att gå ihop, inte minst i ytterstaden. Det är utsläppen som ska bekämpas inte bilarna”. Vad säger att vardagen inte går ihop för att det läggs en avgift på parkering. Självklart blir det dyrare, men det är ingen rättighet att andra ska få betala för att ens vardagsliv ska gå ihop. Lorenz Berglund ställer frågan på DN åsikt ”Våra bilar måste parkeras i stan, var ska vi annars ställa dem?” Svaret är enkelt; vi ställer de på samma plats, men betalar för oss. Många vill parkera i staden. Är efterfrågan hög, ökar priset. Varför ska staden ge bort fri mark till enskilda bilägare, det är inte rimligt. Cykel, buss och bil ska få plats på våra gator, varför ska någon som åker en buss lida för att bussen inte kommer fram på grund av parkerade bilar eller varför ska en cyklist tvingas ut i körfält i blandtrafik för att en remsa parkerade bilar ska få plats, när en cykelbana istället kunde fått plats. Tio parkerade bilar är långt mer mycket egoistiskt tänkande än 100 cyklister som vill komma fram, eller 0,18 m2 per stående i en buss. ", "article_category": "other"}
{"id": 26609, "headline": "Nej till socialdemokraternas parkeringspolitik", "summary": "Moderaterna anser att den socialdemokratiskt ledda majoritetens parkeringspolitik försvårar och fördyrar för stockholmarna. De måste stå till svars för sitt bristfälliga ledarskap som låter stockholmarna stå för nota genom höjda parkeringsavgifter.", "article": "Den nya parkeringsplan som den socialdemokratiskt ledda majoriteten röstade igenom i kommunfullmäktige i juni innebar bland annat att kostnaden för boendeparkering höjs, att tiderna utökas och att boendeparkering införs i nya områden. Dessutom beslutade man om nya regler för funktionshindrade och för MC/moped. Vi moderater delar Lorenz Berglunds uppfattning om att de nya parkeringsreglerna som drabbar stockholmarna inte är acceptabla. Däremot delar vi inte uppfattningen att förslaget drivits igenom utan större protester. Flera manifestationer har arrangerats, bland annat av handikapporganisationer och MC-organisationer. Vi moderater har också varit mycket tydliga i vår kritik, ända sedan förslaget först presenterades för ungefär ett år sedan. Vi är överens med majoriteten om framkomligheten i staden. Kapacitetsstarka trafikslag (kollektivtrafik, cykel) ska prioriteras, rörlig trafik ska prioriteras framför stillastående trafik. Men till skillnad från majoriteten inser vi att även människor som bor i Stockholms innerstad kan ha behov av att äga och köra bil. Vår uppgift som politiker är inte att försvåra och fördyra människors tillvaro. I ett uttalande tidigare under hösten har även trafikborgarrådet öppnat för att skrota boendeparkeringen helt och hållet. Det skulle innebära att parkeringsavgifterna höjs kraftigt, utöver den höjning som redan beslutats. En parkering i vissa lägen i innerstan skulle kunna kosta över 14 000 kronor i månaden, något vi är starkt kritiska till. Vi undrar om Socialdemokraterna enbart ser detta som ett sätt att lägga vantarna på ännu mer av stockholmarnas pengar och därigenom öka stadens intäkter? Den socialdemokratiskt ledda majoriteten har på väldigt kort tid höjt avgifter och dessutom höjt skatten. Deras ambition verkar vara att avskräcka människor från att bo och leva i Stockholm. För många stockholmare är bilen nödvändig för att vardagen ska gå ihop, de kör bil för att de måste – inte för att de tycker det är roligt. Vi anser att det ska vara enkelt att bo och leva i Stockholm oavsett vilka olika behov varje enskild stockholmare har. Stockholm ska vara en stad som präglas av mångfald. Det är stadens styrka, därför ser vi med stor skräck på politiker som istället fokuserar på att stockholmarnas behov och levnadsmönster ska begränsas och se lika ut. Majoriteten har valt att strunta i stockholmarnas behov av fungerande lösningar på vardagslogistiken. Vi tycker inte heller det är rimligt att införa boendeparkering i delar av ytterstaden där det inte finns någon trängsel. Det finns områden i ytterstaden där boendeparkering är motiverat, områden i närförort där det i dag är svårt att hitta parkeringsplats. Men den s-ledda majoritetens parkeringspolitik går mycket längre än så. Det är bara klåfingrigt, och ett rätt oblygt sätt att kraftigt öka stadens parkeringsintäkter. Nu får stockholmarna betala för socialdemokraternas bristfälliga ledarskap. Det är inte acceptabelt att låta stockholmarna stå för notan, varken med plånböckerna eller genom att få ett krångligare vardagsliv. Det ska vara enkelt att vara stockholmare. ", "article_category": "other"}
{"id": 26611, "headline": "Nej, du kan inte bli precis vad du vill", "summary": "Alla drömmar kan inte gå i uppfyllelse, hur gärna vi än vill och hur hårt vi än jobbar. Våra chanser att nå framgång och lycka avgörs till stora delar av faktorer som vi inte kan påverka själva.", "article": "”If you can dream it, you can do it”. “Det enda som står mellan dig och framgång är din egen vilja att lyckas.” Flödena i sociala medier svämmar över av snärtiga sägningar om hur ingenting är omöjligt, att vi är ”masters of our own destiny” och att med hårt arbete kan vem som helst lyckas med vad som helst. I kvällstidningarnas helgbilagor får vi tips på hur vi kan affirmera oss själva till nya personliga rekord i precis vad som helst, samt insikter om hur världens mest framgångsrika människor lyckats bli sådär in i vassen framgångsrika. Det enda som begränsar oss är vår egen fantasi, och med rätt inställning finns inga motgångar som vi inte kan vända till möjligheter. Steve jobs sa en gång, att: ”Everything around you that you call life was made up by people that were no smarter than you. And you can change it, you can influence it, you can build your own things that other people can use.” Och det är verkligen ett fantastiskt citat. Tankeväckande, inspirerande och fascinerande på alla sätt och vis. Tyvärr dock, så är det inte sant. Åtminstone inte för de flesta av oss. För sanningen är den att hur gärna vi än vill, hur mycket vi än kämpar, hur positiv attityd vi än har och hur många Steve Jobs-citat vi än lär oss utantill – så kommer sannolikheten att våra drömmar ska gå i uppfyllelse att till stor del avgöras av faktorer som vi inte har någon som helst chans att själva påverka. Faktorer som t.ex. var vi föds, vilka som är våra föräldrar, eller kanske vilka som var våra lärare och klasskamrater i skolan. För att inte tala om våra gener, talanger och i vilken utsträckning vi får behålla vår fysiska och psykiska hälsa. Och så klart – vilka drömmar vi har. För det faktum att de stora drömmarna (som att bli fotbollsproffs, rockstjärna, best seller-författare eller Nobelpristagare) är förunnat endast ett begränsat fåtal, kan de flesta skriva under på och acceptera. Men även den mest alldagliga ambition – som många kanske skulle ta för givet – kan samtidigt vara hopplöst ouppnåeligt från någon annan. Som till exempel att få bli förälder, att bli frisk från en sjukdom, att ha tak över huvudet eller att få leva ett liv fritt från våld, förtryck och fattigdom. Så vad vill jag säga med allt detta? Att vi ska lägga oss ned platta och sluta kämpa, eftersom vi ändå inte är något annat än ohjälpliga offer för omständigheter och tillfälligheter? Nej, så klart inte. Vi ska självklart kämpa hårt, efter vår egen bästa förmåga. Vi ska alltid sträva efter att vara den bästa version av oss själva vi bara kan och inte vara rädda för att följa vårt hjärta och våra passioner. Men – vi behöver förstå och acceptera det faktum att vi lever i en i många avseenden orättvis värld, där någon föds frisk och någon annan sjuk. Där någon är stor och någon är liten. Någon upptäcker en gudabenådad talang och hamnar i ett sammanhang där hen kan utveckla den och bli bäst i världen, och någon annan hinner inte med mer än att efter bästa förmåga göra rätt för sig, och förhoppningsvis få ihop till räkningarna i slutet av månaden. Och en tredje kanske inte ens har möjlighet att på egen hand skaffa tillräckligt med mat för dagen för att slippa gå hungrig. Med en ödmjuk inställning till allas våra olika förutsättningar och talanger – och en insikt om slumpens påverkan på dessa förutsättningar – så kommer vi i mycket större utsträckning att kunna acceptera och respektera varandras olikheter. Vi kommer att kunna förlåta varandras tillkortakommanden och sluta attackera dem som vi inte tycker lever upp till våra egna ideal. Och vi kommer att kunna glädjas åt våra egna och andras framgångar, utan att känna ett behov av att anklaga eller beskylla någon – vare sig oss själva eller andra människor i vår närhet – varje gång det inte blir riktigt sådär alldeles fantastiskt som vi hade drömt om. ", "article_category": "other"}
{"id": 26615, "headline": "Bortgifta barn överges", "summary": "Socialtjänsten hjälper vuxna män att behålla greppet om barn som de gift sig med. Det hade varit otänkbart om barnen fötts i Sverige.", "article": "Hur många gånger kan man säga att man tar ett problem på allvar utan att göra någonting åt det? Det är inte längre någon nyhet att barnäktenskap accepteras av svenska kommuner och myndigheter. Migrationsverkets egen utredning har visat att asylsökande barn har bemötts som ena halvan av ett gift par, snarare än som barn med rättigheter. På samma sätt har socialtjänsten i flera kommuner valt att placera barn i samma bostad som hennes inte sällan vuxne man – trots att barnäktenskap är olagligt. Men till skillnad från Migrationsverket, som har påbörjat ett arbete för att förbättra rutinerna kring de här barnen, fortsätter socialtjänsten att lämna bortgifta barn hos deras män. En förklaring finns i Socialstyrelsens onödigt diffusa riktlinjer, vilket riksdagsledamoten Tina Ghasemi (M) och Stockholms oppositionsborgarråd Anna König Jerlmyr (M) påpekade i SvD tidigare i veckan. Den som tar del av Socialstyrelsens instruktioner ser att ”barnets bästa ska vara avgörande” när det beslutas var det ska bo, och att det ska ske ”en bedömning i varje enskild situation”. Bedömningen ska grundas på en rad olika frågor, däribland om paret har gemensamma barn, hur ”omständigheterna” ser ut – vad man nu väljer att tolka in i det – och vad barnet själv vill. Riktlinjerna är inte bara lite luddiga, de är så diffusa att de går att använda för att fatta helt olika beslut. Socialtjänsten i Jönköping har tolkat det som att flickan i regel ska placeras med maken, medan ansvariga i Göteborg har dragit slutsatsen att barnet ska separeras från sin man. Så vilken bedömning är då korrekt utifrån riktlinjerna? Det förblir oklart även det. Besluten har nämligen inte stött på patrull – alldeles oavsett hur de har sett ut. Den myndighet som ansvarar för tillsynen är Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. Men Ivo saknar statistik på hur många fall som tidigare har granskats. Eva Kågström, nationell samordnare för barnfrågor på myndigheten, känner inte till ett enda. Däremot pågår just nu tre ärenden, berättar hon. Att granskningarna fram till nu har varit obefintliga, och att det även efter årets avslöjanden fortfarande är så få, beror på att granskningar inleds efter att en anmälan har kommit in. Trots de stora skillnaderna inom landet har ingen tillsyn av gruppen som helhet skett. Vissa samhällsproblem kan framstå som mer eller mindre olösliga. Men detta hör inte dit. Socialtjänsten behöver varken sanktionera barnäktenskap eller hjälpa vuxna män att behålla greppet om bortgifta barn när de kommer till Sverige. Det borde vara en självklarhet. Medvetna politiska ställningstaganden och myndighetsbeslut har lett fram till dagens situation. Bristande riktlinjer, godtyckligt fattade beslut och minimal uppföljning har lagt grunden för en situation som aldrig skulle ha accepterats om barnen var födda i Sverige. Var är ansvariga politikers engagemang för de här barnen? Att regeringen inte agerar för att säkerställa att de här mycket utsatta barnen behandlas bättre är en skandal. Det är inte längre någon nyhet att barnäktenskap accepteras av svenska kommuner och myndigheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 26621, "headline": "Susanne Ljung: Hillary Clintons grindvakt och ”extradotter” vet hur man klär sig personligt", "summary": "Med sin självsäkra och djärva stil är Hillary Clintons assistent Huma Abedin en av de mest välklädda kvinnorna i maktens Washington.", "article": "Bakom varje mäktig kvinna står en ännu mäktigare assistent. I Hillary Clintons fall heter denna assistent Huma Abedin och betraktas inte bara som ett under av effektivitet när det gäller att fungera som den amerikanska presidentkandidatens grindvakt och alltiallo, hon anses även vara en av Washingtons mest välklädda kvinnor. Till skillnad från många andra, som i tysthet verkar bakom de politiska kulisserna i Washington DC, är Huma Abedin inte rädd för att synas i kläder som väcker uppmärksamhet. Hon klär sig gärna i starka färger och djärva mönster och har aldrig stuckit under stol med att hon hellre bär plagg från modehus som Prada, Vera Wang och Alexander McQueen, än konventionella kontorskläder från klädkedjor. Hon har ett stort antal väskor från kända märken. Men framför allt kan hon konsten att kombinera plagg, oavsett prislapp, med färgstarka accessoarer som ger en personlig prägel. Det är en mycket modern stil. Det är ingen tillfällighet att två av de få intervjuer Huma Abedin har gjort under åren har varit för amerikanska Vogue. Tidningens chefredaktör Anna Wintour är en av hennes stora supportrar. Uppskattningen är ömsesidig. ”Hon får det omöjliga att se lätt ut”, som Huma Abedin sade i den amerikanska podcasten ”Call your girlfriend” i våras. Det är många som säger detsamma om henne. Inte minst efter dokumentären ”Weiner”, en film som följer hennes dåvarande make, den före detta kongressledamoten Anthony Weiner, under hans kampanj för att bli New Yorks borgmästare 2013. Staden var då redo att ge honom en andra chans, efter att han två år tidigare ertappats med att ha skickat bilder på det resliga innehållet i sina kalsonger till unga kvinnor via sin telefon. Men under kampanjens – och filmens – gång gör han det igen. Huma Abedin behåller fattningen på ett imponerande sätt, oklanderligt klädd och med rödmålade läppar. Hennes svarta hår blänker. Ryggen är rak. ”Hon är magnifik, hon strålar av elegans och förnuft”, som The New York Review of Books beskrev henne. Hennes arbetsgivare, Hillary Clinton, är inne på samma spår. ”Ingen har kommit nära hennes grace, intellekt och ödmjukhet under de tjugo år som jag sett henne utvecklas från praktikant, hjälpreda och rådgivare till att bli en i toppen av min presidentkampanj”. De har arbetat tillsammans sedan 1996 då en drygt 20-årig Huma Abedin sökte, och fick, ett oavlönat praktikantjobb i Vita huset som en av assistenterna till Hillary Clinton, som då var presidenthustru. Sedan dess har hon inte lämnat hennes sida. Många har kallat henne för Hillary Clintons extradotter. Kaliforniens guvernör Gavin Newsom har däremot beskrivit henne som ”en politisk schweizisk armékniv”. Han imponeras av hur hon har örat mot marken, drar smarta slutsatser, jobbar snabbt och kommunicerar så folk begriper. Men så är Huma Abedin också drillad sedan barnsben i att klara av alla sorters situationer. Hon är uppvuxen med akademiska föräldrar med rötter i Indien och Pakistan. När hon var liten flyttade familjen från Michigan till Jeddah i Saudiarabien, där hon gick i brittiska internationella skolor. På George Washington University i USA läste hon journalistik. Hon talar flera språk flytande. Själv säger Huma Abedin att hon ofta har funderat på vad hon skulle jobba med om hon inte hamnat inom politiken. För de som imponerats av hennes självsäkra stil är svaret förstås inte överraskande: ”jag skulle nog ha arbetat med mode”, säger hon. Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Samtidigt som Huma Abedin fick en praktikplats hos presidenthustrun Hillary Clinton i Vita husets östra flygel 1996, så fick en annan praktikant i uppgift att jobba för president Bill Clinton i den västra. Hon hette Monica Lewinsky. Den amerikanske modeskaparen Oscar de la Renta designade brudklänningen då Huma Abedin 2010 gifte sig med Anthony Weiner. Han fick fria händer. I Boken ”Oscar de la Renta: His Legendary World of Style” kallar hon den för: ”det mest utsökta konstverk jag har burit i hela mitt liv”. Vogue är inte den ena modetidning som omfamnat Huma Abedin. 2013 skrev hon en artikel i amerikanska Harper’s Bazaar där hon försvarade sin dåvarande man Anthony Weiner. Rubriken? ”The Good Wife”. I augusti år tog hon ut skilsmässa. ", "article_category": "other"}
{"id": 26622, "headline": "”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik”", "summary": "Annan demokratisyn. Skillnaden mellan vårt demokratiska system och USA:s är avgrundsdjup. Här väljer vi en riksdag som ska avspegla folkviljan. Där får folket i val endast bestämma vem som ska leda det. Inte så konstigt då att kandidaterna inte pratar politik med varandra utan i stället går till angrepp på person, skriver Torbjörn Tännsjö.", "article": "Många svenska kommentatorer har ställt sig undrande till personangreppen i den amerikanska presidentkampanjen. Varför kastar de bara skit på varandra? Varför diskuterar de inte politik? Denna undran bygger på ett missförstånd. Det är inte meningen att de ska diskutera politik. Det amerikanska politiska systemet är radikalt annorlunda än det svenska. Här kan vi förvänta oss politiska ställningstaganden från de som kandiderar i allmänna val. I USA har politiken en minst sagt underordnad roll. Det är så deras politiska system är konstruerat. Högtidstal till demokratins försvar undanskymmer de viktiga skillnaderna mellan olika politiska system, som brukar klumpas samman som demokratiska. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan det system vi tillämpar i Sverige och det man tillämpar i USA. Denna skillnad är skapad och upprätthålls med stöd av olika politiska institutioner vilka vilar på radikalt olika demokratiska ideal. Jag ska här koncentrera intresset till idealen. Demokratin i Sverige, liksom i stora delar av det kontinentala Europa, bygger på vad man kunde kalla en populistisk tanke om det demokratiska politiska systemet. Systemet är så utformat att det ska möjliggöra för folket att genom parlament och regering styra sig självt. Man kan säga att den representativa demokrati vi tillämpar är ett försök att efterlikna en radikal direkt demokrati. Blir vi för många i en stat kan vi inte, som filosofen Rousseau tänkte sig demokratin, mötas under ekarna, resonera, framställa förslag för att sedan rösta om dem. Men genom att rösta på politiska partier, vilka företräder olika politiska ideologier, kan folket välja en riksdag, som representerar det. Partierna tillkännager sina ståndpunkter i valkampanjen och diskuterar dessa ståndpunkter med varandra. En riksdag väljs som är hyggligt representativ för hur folk i gemen tänker i politikens huvudfrågor. Det proportionella valsystemet borgar för att så sker. Notera att riksdagen ger plats också för minoriteter. Denna riksdag utser en regering, ansvarig för sin politik inför riksdagen, vilken företräder folket. Det blir då rimligt att säga att all offentlig makt utgår från folket. Visst, det kan uppstå ett glapp mellan representanter och folk. Ibland är detta helt oskyldigt. De vi utser att företräda oss får tid och tillfälle att tänka djupare på de frågor de ställs inför. Det kan få dem att inta genomtänkta uppfattningar som avviker ifrån våra ogenomtänkta. Men man kan då förmoda att vi skulle tänka som de, om vi fick tid och hade lust att ägna frågorna den uppmärksamhet de gör. Glappet mellan folk och representanter kan vara av mera elakartad natur. Det kan ha att göra med att representanterna lämnar folkets vardagliga verklighet, skaffar sig privilegier och åsikter förknippade med särintressen. Men då detta händer kan ju vi, folket, i princip engagera oss i partierna och ersätta dessa representanter med andra. Den nordamerikanska demokratin har andra ideologiska rötter. Det finns framför allt en tänkare, som lyckats artikulera denna ideologi väl, den österrikiske ekonomen och politiske tänkare Joseph Schumpeter. Han skrev om saken i boken ”Capitalism, Socialism, and Democracy” (1943). Många statsvetare i USA har arbetat i hans efterföljd. Schumpeter insisterade på att tanken om demokrati som folkstyrelse är konfys. Det är varken önskvärt eller möjligt för folket att styra sig självt genom de politiska institutionerna. Folkets uppgift i en demokrati är endast att bestämma vem som ska leda det. Mellan valen bör det inte förekomma någon ”political back seat driving”, som han uttrycker saken. Schumpeters kritik mot tanken om demokrati som folkstyre är komplex. Han menar att idén om en folkvilja är metafysiskt nonsens. Men framför allt är det ett problem att människor, även om begreppet om en folkvilja vore begripligt, inte har några politiska uppfattningar. I folkets breda lager härskar apati och politisk okunnighet. Det gör inget, säger Schumpeter, om vi bara inte inbillar oss att vanligt folk ska sköta politiken. Vi är bra på att sköta våra egna privata angelägenheter, men illa funtade att tänka kring politikens huvudfrågor. Ett bra politiskt system besvärar oss alltså inte med sådant. Men är i så fall demokrati över huvud taget möjlig? Jo, i en devalverad, man kunde säga nordamerikansk, mening: demokrati råder om folket i ett system av någorlunda öppen konkurrens utser sin ledare, varken mer eller mindre. Detta är alltså vad som händer framför våra ögon i USA just nu. Men då ligger det i sakens natur att ledaren inte väljs på grundval av några politiska meriter. Det vore ju också besynnerligt om politikens alla komplexa frågor kunde reduceras till ett binärt val mellan två individer. Så är det alltså inte heller tänkt. Det är verkligen personerna som står, och som bör stå, i centrum i en amerikansk presidentvalskampanj. Schumpeter noterar cyniskt att det är rimligt att förvänta sig att kandidaterna ska vaskas fram ur ett snävt socioekonomiskt skikt. Många har sett det som ett problem att kandidaterna i ett amerikanskt presidentval tillhör samma privilegierade skikt. Schumpeter ser detta som en dygd hos systemet. Han tycks tänka sig att inom detta skikt finns dugliga ledare. Och då en ledare efter en period tvingas möta väljarna på nytt hålls hon vital och styr kompetent – eller byts ut mot någon annan ur samma skikt. Det finns, menar jag, en djup paradox i Schumpeters tankegång. Om folket inte duger till att styra sig självt politiskt, varför ska det då betros med uppgiften av välja vem som ska styra det? Här lurar den stora faran, tänker jag, med en politisk tradition som den amerikanska, där ”vanligt folk” inte betros med uppgiften att styra sig självt. Amerikanerna förlorar då också förmågan att klokt välja sina ledare. Ja, många ids ju inte ens möta upp vid valurnorna, då uppdraget begränsats till ett val mellan två personer. Vi bör vara glada att vi inte har den amerikanska formen av demokrati i vårt land. Och vi må bäva för hur det amerikanska valet ska utfalla. Men hur vi än tänker om detta bör vi sluta förundra oss över att kandidaterna inte pratar politik med varandra. Om de hade gjort det, snarare än att gå till angrepp på person, skulle de helt ha missuppfattat sin roll i systemet. Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet Schumpeters kritik mot tanken om demokrati som folkstyre är komplex. Han menar att idén om en folkvilja är metafysiskt nonsens. Men framför allt är det ett problem att människor, även om begreppet om en folkvilja vore begripligt, inte har några politiska uppfattningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 26628, "headline": "Vården fokuserar på mammor: ”Pappor känner sig utanför och osynliga”", "summary": "Många män känner sig uteslutna i samband med graviditet och förlossning, visar forskning. Om papporna blev mer delaktiga skulle det ha positiva effekter på både barnets, mammans och deras egen hälsa, säger forskaren Michael Wells.", "article": "I Sverige uppmuntras pappor att ha en viktig roll i sina barns födelse och uppfostran och ta ut en större del av föräldraledigheten. – I verkligheten ser det inte ut så. Många pappor känner sig exkluderade samband med graviditet och förlossning, säger Michael Wells, forskare vid institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet. Michael Wells har granskat 62 studier som gjorts i Sverige mellan 2000 och 2015 och konstaterar att många män bara känner sig symboliskt inkluderade i samband med att de ska bli pappor. – En stor minoritet, mellan en tredjedel till hälften, beroende på undersökning, känner sig inte inkluderade i samband med graviditeten och sina barns födelse, säger Michael Wells. Den samlade bilden i studierna är att även mammornas negativa upplevelser i första hand handlar om hur pappan behandlats i samband med hennes graviditet och förlossning. – Den främsta orsaken till att kvinnor byter barnmorska är att pappan negligerats, säger Michael Wells. Han menar att detta börjar inom mödravården innan barnet föds och fortsätter hela vägen genom förlossning och eftervård på BB och åren därefter på barnavårdscentralen. En av de senare studierna om pappors upplevelser har gjorts av Margareta Johansson, barnmorska sedan 20 år och forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska institutet. Hon har vid fyra olika tillfällen låtit fäder svara på frågor om sina upplevelser under graviditet, förlossning och det första året som förälder. Hon kan bekräfta den samlade bilden att många pappor känner sig utanför och tycker att mödravården måste bli bättre på att inkludera medföräldern. – Det har betydelse för både barnets och mammans hälsa. Och det behövs inte så mycket för att medföräldern ska känna sig delaktig. Det kan handla om att barnmorskan tänker på det tonfall, ansiktsuttryck och ögonkontakt som hon använder i mötet, säger Margareta Johansson. Enligt Michael Wells är vissa äldre sjuksköterskor och barnmorskor väldigt traditionella och ser graviditet och barnafödande som en värld för kvinnor. – Visst är det kvinnan som föder, men båda ska bli föräldrar, säger Michael Wells. Pappor upplever ofta att de ställs utanför. De får inga frågor, och känner sig osynliggjorda. Hela familjen har allt att vinna på att pappan blir mer involverad, menar Michael Wells.   Till exempel har det visat sig att om pappan är positiv till amning eller negativ till rökning så ammar mamman längre och har en mindre benägenhet att röka. – Men det är bara mamman de pratar med om rökning, snus och alkohol. En pappa som har ett alkoholberoende eller röker hemma påverkar barnets liv och hälsa minst lika mycket. På BB reagerar papporna – och mammorna – enligt forskningen på att pappan inte får övernatta efter förlossningen. I stället lämnas mamman ensam kvar utan det stöd hon skulle behöva från sin partner. Läs mer: Nyblivna fäder kan också bli deprimerade Margareta Johansson säger att det är viktigt att medföräldern får vara huvudperson för sin partner vid förlossningen och känna en trygghet i den uppgiften. Om pappan är lugn och trygg så underlättar det anknytningen till barnet. I sin forskning har hon bland annat tittat på vad nyblivna fäder är oroliga för. – En tredjedel av papporna är oroliga för hur de ska kunna ge sitt barn en god uppfostran, hur föräldraskapet kommer att påverka parrelationen och hur de ska hantera att få mindre fritid. Ekonomin vållar också en stor oro, säger Margareta Johansson. Michael Wells menar att pappornas negativa upplevelser i samband med graviditet och förlossning får konsekvenser för relationerna i familjen och jämställdheten i hela samhället. – Problemet är att de tar det som ett tecken på att de ska ta ett steg tillbaka och inte vara så engagerade i sina barn. Då kommer de i förlängningen att ta ut mindre föräldraledighet, vabba mer sällan och låta mamman bli ”experten” på barnen, säger Michael Wells. Har du någon personlig erfarenhet av det som papporna berättar i studierna? – Första gången vi mötte en barnmorska hälsade hon inte ens på mig! Efter 45 minuter sade hon plötsligt att detta inte är något ställe för män och att blivande pappor bara följer med för att kontrollera sin partner. Forskning är en sak, att uppleva verkligheten är något helt annat. Men den barnmorska vi fick sedan var fantastisk. Det ser mycket olika ut, säger Michael Wells. ", "article_category": "other"}
{"id": 26640, "headline": "Vi är vallokalens amatörer", "summary": "DN 27/10 2016. Svenska val har en slapphet i regelverk och genomförande som inte är värdigt en utvecklad demokrati. Vi har mycket att lära av våra grannländer.", "article": "Är det något vi svenskar är bra på så är det att vara bäst. På jämställdhet, miljövård och inte minst demokrati. Tror vi i alla fall. Cirka 70 procent av den svenska befolkningen hade år 2014 ganska eller mycket stort förtroende för Valmyndigheten, enligt SOM-institutets undersökning. Det rimmar väl med bilden av vårt land som ett demokratiskt föredöme. I vår regeringsform slås fast att riksdagen väljs genom fria, hemliga och direkta val. Och för att vi fritt ska kunna välja vad vi vill rösta på är just valhemligheten, alltså att ingen annan vet vad vi röstar på, en grundförutsättning. Valet 2014. Foto: TT Inte undra på att den tyske läkaren Christian Dworeck blev förvånad när han år 2014 för första gången skulle rösta i Sverige, och upptäckte att vem som helst kunde se vilka valsedlar han plockade med sig in i båset. Han valde att skriva till EU-kommissionen, som först inte ville tro att det var sant. Men det är inte bara Dworeck som upprörts över hur val går till i Sverige. Internationella valövervakare har kritiserat systemet, och 2014 rapporterade Aftonbladet att nazister trängt sig in i flera vallokaler, filmat personer som tog valsedlar och stulit andra partiers valsedlar. Kritikerna pekar också på mindre dramatiska saker, som att par går in i röstbåset tillsammans, och att väljare fotograferar vad de gör där inne för att lägga upp på sociala medier. Det förefaller kanske vara harmlösa trevligheter, men kan lika gärna vara resultatet av tvång och köpta röster. Kritiken mot det svenska valsystemet ledde till att regeringen förra hösten tillsatte en utredning som ska se över hur valsedlar tillhandahålls samt föreslå nya regler till valet 2018. Utredningen som presenteras inom kort förväntas föreslå att valsedlarna flyttas in i röstbåsen. På så sätt kan man plocka de man vill utan andras nyfikna blickar. Det vore en välkommen förändring, men tar inte bort risken för att enskilda partiers valsedlar stjäls. Tvärtom skulle den typen av sabotage bli svårare att upptäcka, såvida man inte låter någon ansvarig kontrollera att alla valsedlar finns på plats varje gång någon har varit i båset. Ett sådant förfarande verkar väl omständligt. Bristen på valhemlighet är emellertid inte det enda problemet med vårt nuvarande system. Något som uppmärksammades på onsdagens DN Debatt av statsvetaren Johan Karlsson Schaffer, verksam vid Göteborgs universitet och Universitetet i Oslo.   Inför varje svenskt val produceras ett stort antal valsedlar. 2014 var siffran över 560 miljoner. Det är ett stort slöseri med både pengar och resurser, men som Karlsson Schaffer lyfter fram också ett säkerhetsproblem. Ju fler valsedlar som cirkulerar, desto större risk att någon extra hamnar i urnan. Det finns en slapphet i regelverket och genomförandet av det svenska valet som inte är värdigt en utvecklad demokrati. Visst ska valet kännas tillgängligt för alla, men det betyder inte att det ska vara vardagligt. Val är demokratins högtidsstund, och bör behandlas som sådan. Karlsson Schaffer visar i sin artikel att vi inte behöver åka längre än till andra sidan Östersjön för att hitta bättre sätt att förrätta val. I Finland finns information om partiernas kandidater anslagen inne i båsen, och medborgaren behöver bara notera en siffra på valsedeln. I Litauen finns alla partier i stället på samma valsedel och väljaren kryssar för det hen vill rösta på. Personröster avläggs genom att väljaren anger numret för den önskade kandidaten.   Men valhemligheten behöver även skyddas på andra sätt. I Storbritannien är det förbjudet både att publicera bilder på när man röstar och att diskutera politik med andra människor i vallokalen. För den som vill skydda valhemligheten framstår dessa regler som självklara. Jämfört med Sverige är de dock stränga. Den svenska bristen på regler är en svaghet i vårt system, men att vi inte tycker oss behöva dem är samtidigt ett tecken på hur stabil vår demokrati är. För de allra flesta av oss är det så självklart att svenska val är fria, att vi inte funderar så mycket över formerna. För att så ska fortsätta vara fallet måste vi emellertid se till att valsystemet är det bästa möjliga. Det måste garantera frihet från andras påverkan för alla röstberättigade. Något som inte är en självklarhet ens i Sverige, även om vi gärna vill tro det. 27 oktober 2016 Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 26648, "headline": "Det är dags kunna rösta via internet", "summary": "Sverige behöver ett nytt digitaliserat system för att hantera våra allmänna val. Låt Sverige fortsätta att stå på framkanten när det gäller digitalisering.", "article": "Det återstår nu knappt två år till nästa val och det börjar bli dags att fundera över de rutiner som understödjer att Sverige kan hålla allmänna val och folkomröstningar. Slående är att hela grunden för hur allmänna val går till, bygger på manuella rutiner. Jag har själv suttit som valförrättare i de senaste två valen och en av de vanligaste frågor man fick i vallokalen var : Kan man rösta på nätet? Nej, det kan man inte. Varför? Ja, det kan man undra. Ett av de stora problemen i dag är hanteringen är alla förtidsröster (tidigare kallat poströsterna). Under årens lopp har förtidsröstningen växt till en tung administrativ böra för valförrättarna. För även förtidsrösterna tas om hand under valdagen - av den vallokal som den röstande tillhör. Det är en kamp mot klockan att försöka hinna hantera förtidsrösterna under dagen. Förtidsrösterna skapar onödig byråkrati. Svenska folket har ändrat sin attityd till valdagen. Valsöndagen är inte längre helig, utan röstandet är något man vill få undanstökat så snabbt som möjligt innan valdagen. Förtidsröstandet är bekvämare och man kan använda söndagen till något annat. Att Sverige som en ledande IT-nation i världen har ett manuellt pappersbaserat valsystem kan tyckas vara något beklämmande i vår så annars digitaliserade värld. Varför nu inte göra något åt det? Troligtvis behöver detta göras stegvis, varför det nu finns en ypperlig möjlighet att ta första steget mot ett digitaliserat valsystem till riksdagsvalet 2018. Hur konstruerar man då ett digitaliserat valsystem som också skulle kunna tillåta röstning över nätet? Det kräver en genomtänkt struktur med höga säkerhetskrav och behov av kryptering. En sådan lösning går att konstruera med hjälp av den teknik som ligger bakom internetvalutan Bitcoins. Tekniken kallas för Blockkedjor. Praktiskt skulle det kunna fungera på ett sådant sätt att de som önskar rösta digitalt tankar ner en ”Valplånbok”. I denna finns då de val som medborgaren har rätt att deltaga i. När sedan röstningen genomförs, överförs rösterna i de olika valen till Valmyndigheten, säkrad via krypteringsnycklar. Tekniskt sker detta över nätet, men vill man sedan av demokratiskäl behålla röstning på vallokaler och andra neutrala platser, kan man givetvis göra det. En digital plattform för genomförande av val, har många fördelar, bland annat följande: Ett snabbare valresultat. Säkrare hantering av röstlängder och felaktigheter i samband med avprickning. Färre ej godkända valsedlar på grund av exempelvis dubbla valsedlar i kuvert. Förenklat arbete för valarbetarna. Kunna nå utlandsboende svenskar på ett enklare sätt. Ökad demokrati genom att även kunna distribuera valsedlar för mindre partier. Enklare kunna administrerar andra val som till exempel lokala folkomröstningar som inte nödvändigtvis måste ske samtidigt med allmänna val. Högre kostnadseffektivitet i genomförande av valet. Det finns givetvis skäl också att ifrågasätta det digitala med tanke på vad man brukar kalla för det digitala utanförskapet. De medborgare som inte klarar av den digitala tekniken. Över tiden kommer kunskapen att förändras och i valet 2018 kommer de första ”millennials” att rösta, det vill säga personer som är födda på 2000-talet. Denna generation har en helt annan syn på att använda digitala hjälpmedel. Ett rätt infört nytt valsystem sker stegvis och använder det digitala och det manuella i kombination. ", "article_category": "other"}
{"id": 26650, "headline": "”?Valsedelssystemet äventyrar inte bara rösthemligheten”", "summary": "Förslag inom kort. Vi kommer snart att slippa ta valsedlar när andra ser på. Men det svenska valsedelssystemet har fler problem. Det är dyrt, det leder till stort svinn, mängden sedlar ökar risken för fusk och små partier riskerar att missgynnas. Vi borde titta på våra grannländer som har bättre system, skriver forskaren Johan Karlsson Schaffer.", "article": "I valet 2018 kommer svenska väljare att få välja valsedlar i avskildhet, eftersom valsedlarna kommer att placeras inne i valbåset, enligt ett förslag som regeringens utredare lär lägga fram inom kort. Att stärka valhemligheten är lovvärt, men risken finns att Sverige försitter en chans att åtgärda flera allvarliga brister i det svenska valsedelssystemet. Valhemligheten är central i den svenska demokratin. Den slås fast i Regeringsformen (3:1) och i internationella människorättsavtal som Sverige ratificerat. Om demokratin ska kunna förverkliga folkviljan, måste väljarna kunna uttrycka sin vilja fritt, utan att behöva frukta otillbörlig påverkan. Rösthemligheten skyddar också mot korruption, genom att väljarens röst inte kan knytas till belöning eller bestraffning. Men det har varit dåligt beställt med rösthemligheten i svenska val på grund av hur valsedelshanteringen ser ut. I vallokalen förväntas väljaren i full öppenhet botanisera bland partiernas valsedlar. I valet 2014 trängde sig nazister in i en vallokal i Stockholm och filmade väljare som plockade åt sig valsedlar, i en annan vallokal stal de samtliga andra partiers valsedlar. Det är bara extrema exempel på hur det svenska valsedelssystemet bjuder in till missbruk och misstag. Internationella valövervakare har kritiserat systemet. EU-kommissionen krävde förra året att Sveriges regering förklarar hur valhemligheten säkerställs, sedan väljare klagat över bristen på valhemlighet i Europaparlamentsvalet 2014. Väljaren ska inte själv behöva se till att rösten förblir hemlig; det är myndigheternas skyldighet att garantera valens hemlighet. Som ett svar på kritiken lär alltså regeringens utredare nu föreslå att Sverige ska införa valbås av den typ som används vid val i Norge, där valsedlarna återfinns inne i själva röstbåset. Förslaget skulle lösa de mest graverande bristerna i valhemligheten i svenska val. Det kan dessutom leda till mer ordning och reda i vallokalen, eftersom det rationaliserar bort ett moment – där väljaren plockar åt sig valsedlar – i röstningsprocessen. Men det finns andra problem som nya valbås inte skulle lösa. 1. För det första är det dyrt att anskaffa nya valbås. I valet 2014 hade Sverige 5 837 vallokaler och 3 095 röstningslokaler för förtidsröstning. Dessutom kunde svenska medborgare rösta på ett antal svenska ambassader och konsulat i utlandet. Om var och en av drygt niotusen lokaler ska ha fyra till sex valbås, som lär kosta cirka 5 000 kronor styck, landar notan enbart för inköpen på mellan 180 och 270 miljoner kronor. 2. För det andra medför det svenska valsedelssystemet också ett oförsvarligt svinn. I valet 2014 var drygt 7,5 miljoner röstberättigade i vart och ett av de tre valen (riksdag, landsting, kommun). Totalt trycktes det upp över 560 miljoner valsedlar, eller i snitt drygt 25 valsedlar per röstberättigad – 538 miljoner fler valsedlar än röster som skulle avläggas. Svinnet är inte bara en ekonomisk fråga. Med så många valsedlar i omlopp ökar också risken att de hamnar på avvägar. Hur skyddar vi oss mot faran att några av de 538 miljonerna överflödiga valsedlar hamnar i valurnan? I de flesta demokratier betraktas valsedeln som en värdehandling, där varje vallokal inte mottar fler valsedlar än vad de har väljare i röstlängden. När valsedlar bokstavligen behandlas som pappersskräp riskerar också valhandlingen att förlora i symboliskt värde. 3. För det tredje löser inte nya valbås problemet med att valsedlar försvinner, tar slut eller inte distribueras som de ska. I valet 2014 förekom en mängd sådana missöden på val- och röstningslokaler runt om i landet, och de tycks ha drabbat samtliga partier. Partierna förväntas nämligen själva förse vallokalerna med namnvalsedlar, och små partier förväntas själva distribuera även partivalsedlar. Väljare har också vittnat om hur valförrättare felaktigt uppgett att de får nöja sig med att rösta på något annat parti när det saknats valsedlar för det parti de avsett rösta på. En grupp väljare som drabbats av det svenska valsedelssystemet är den växande gruppen utlandsröstande. I riksdagsvalet 2014 var totalt 136 130 röstberättigade folkbokförda i utlandet och cirka 50 000 av dessa röstberättigade lär ha avgivit röster. Den som röstar i utlandet har vanligen ingen möjlighet att rösta på person, eftersom det åligger partierna att distribuera namnvalsedlar till röstningslokaler i utlandet, utan förväntas i så fall själv beställa namnvalsedlar från partierna. Att partierna åläggs att distribuera namnvalsedlar (och små partier partivalsedlar) begränsar både friheten i valet, eftersom väljarens tillgång till valsedlar beror på partiernas resurser och organisation, och likheten i valet, eftersom väljarna inte tillförsäkras en likvärdig möjlighet att avlägga personröst. Det är därför beklagligt om Sverige inte bara skulle försitta ett tillfälle att förbättra valsedelssystemet, utan också bygga in sig i ett system som vidareför andra allvarliga brister. Så vad är alternativen? Om vi istället ser till våra grannländer finns där valsedelssystem som både säkrar valhemligheten och som undgår flera problem med det svenska systemet. Danmark har enhetsvalsedlar, där samtliga partier och kandidater finns på en förtryckt valsedel. I Finland finns informationen om partiernas kandidater anslagen inne i valbåset, så att väljaren bara behöver notera en siffra på sin valsedel. I Litauen, som nyligen gick till val, kryssar väljaren för ett parti på valsedeln och skriver därefter upp numret för de kandidater hen vill personrösta på. Valde Sverige en sådan lösning skulle vi troligen slippa investera i nya valbås. Vi skulle också spara in kostnaden för att i varje val trycka upp mer än 500 miljoner fler valsedlar än vad som ska avges. Men framför allt skulle vi garantera att valsedelssystemet inte underminerar den hemliga och fria röstningen och att alla röstberättigade har lika möjlighet att rösta på både parti och person. Något annat anstår inte ett land som gör anspråk på att vara ett av världens mest demokratiska. Johan Karlsson Schaffer, docent i statsvetenskap och universitetslektor, Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet samt forskare vid Norsk senter for menneskerettigheter, Universitetet i Oslo Väljare har också vittnat om hur valförrättare felaktigt uppgett att de får nöja sig med att rösta på något annat parti när det saknats valsedlar för det parti de avsett rösta på. ", "article_category": "other"}
{"id": 26656, "headline": "”Släpp tanken på att dela in Sverige i storregioner”", "summary": "Felaktiga utgångspunkter. Man kan inte utgå från att all offentlig förvaltning på regional nivå kan stöpas i samma form. I stället bör två skilda utredningar göras. Dels bör man söka en bra organisation för sjukvården. Och dels utreda hur den statliga förvaltningen på regional nivå lämpligen bör organiseras, skriver fyra fd landshövdingar.", "article": "Så länge vi kan minnas har frågan om länsindelningen och organisationen av den offentliga förvaltningen på regional nivå diskuterats. Utredning efter utredning har lagts fram, resultaten har till slut blivit några halvmesyrer. Resten har lagts åt sidan. Nu är ett nytt förslag ute på remiss. Där buntas länen ihop utan, tycks det, annan tanke än att varje region ska ha ungefär samma folkmängd. Det är en egendomlig tanke. Också detta förslag bör därför läggas till handlingarna utan åtgärd. De direktiv som legat till grund för alla dessa utredningar har haft felaktiga utgångspunkter. Man kan inte och bör inte utgå från att all offentlig förvaltning på regional nivå kan stöpas i samma form. Nästa försök bör därför delas upp i två ansatser. Dels en utredning som uteslutande tar fasta på att hitta en bra organisation för sjukvården och dels en som tar sig an hur den statliga förvaltningen på regional nivå lämpligen bör organiseras. Det finns åtminstone fyra skäl för ett omtag: 1 Sjukvårdens organisation. Det är uppenbart att befolkningsunderlaget i ett antal landsting är för litet för den mest avancerade sjukvården. Det har länge varit ett sakligt skäl bakom förslagen om ändrad länsindelning och därmed också gränsdragning för de landsting som är huvudmän för sjukvården. Men det som är bra organisation för sjukvården är inte självklart optimal ordning för all regional förvaltning. De båda frågorna bör därför hållas isär. Vad som är optimal organisation för sjukvården är inte självklart. Mycket talar emellertid för att staten bör bära huvudansvaret för den högre sjukvården medan kommunerna eller kommunalförbund görs till huvudman för primärvården. Man behöver inte dela åsikten om statens ansvar för att ändå inse att frågan om regionindelning bör börja med att finna en rationell organisation för sjukvården. 2 Spridd statlig förvaltning. Ett genomförande av det nu aktuella förslaget med sex storregioner innebär en stark koncentration av statliga myndigheter. Det är i själva verket en centralisering av gigantiska mått. Det strider helt mot idén om decentraliserad statlig förvaltning, som varit en vägledande princip under lång tid och omfattats av en bred politisk majoritet. Det nu aktuella förslaget innebär att 15 län försvinner. Femton residensstäder blir av med sin länsstyrelse. Det rör direkt tusentals sysselsatta och indirekt många fler och det reducerar dessa städers förmåga att attrahera annan sysselsättning. Om den föreslagna nedläggningen skulle bli av kommer därför omedelbart krav resas på kompensation av annan statlig verksamhet. Det är i så fall centrala ämbetsverk eller delar av dem som kan komma i fråga. Eller att vissa av länsstyrelsernas arbetsuppgifter får ligga kvar i de övergivna residensstäderna. Vad har man då uppnått? Inget annat än stor oreda. 3 Närhet, rättssäkerhet och identitet. En bärande idé för all offentlig förvaltning bör vara att beslut ska tas så nära berörda människor som möjligt. Kravet på närhet måste självfallet vägas mot kravet på sparsamhet, rationalitet och kompetens. Inget av dessa krav tillgodoses i det aktuella förslaget där till exempel människor i Sörmlands skärgård och i norra Dalarnas fjällvärld förs samman i samma län. Det gör det naturligtvis omöjligt för en förvaltning att ha kännedom om lokala förhållanden. För varje frågeområde finns en ”kritisk massa” som behöver uppnås för att förena dessa krav. Den är olika stor för olika frågeställningar. Att hitta avvägningen mellan kraven på rättssäkerhet, sparsamhet och en sådan närhet till medborgarna som ger kännedom om lokala förhållanden är grannlaga. En lösning på dilemmat är samarbete över länsgränser när ett frågeområde blir för litet för att upprätthålla kompetens och ekonomisk rationalitet. En ofta förbisedd fråga när administrativa gränser diskuteras är hänsynen till näringsgeografisk och kulturhistorisk identitet. Man bör ha respekt för människors behov av att känna samhörighet med den landsända man bebor. Landskapen, vars gränser aldrig beslutats av någon politisk instans, har till exempel i århundranden gett människor sådan identitet. Att bortse från kulturhistoriska band och spontan näringsgeografisk samverkan när administrativa gränser dras kan motverka sitt syfte. Behovet av sådan hemortskänsla är viktigare i dag än någonsin. 4 Håll Sverige samman. Överordnat allt detta är frågan hur en offentlig förvaltning idag bör se ut som har att effektuera de demokratiska instansernas beslut. Den ska väga samman lokala, nationella och globala hänsyn och intressen. Tre nivåer är givna: Kommunerna bör handha beslut och genomförande så långt det är försvarbart med hänsyn till ekonomi och kompetens. Riksdag och regering krävs för att hålla samman gemensamma svenska intressen. EU och FN-organ blir allt viktigare för att lösa frågor där nationen är för liten. Till dessa tre nivåer bör medborgarna kunna välja sina företrädare och kunna utkräva ansvar för fattade beslut. Hur ansvaret bör fördelas mellan dessa nivåer kan inte låsas fast en gång för alla. Det får avgöras från tid till annan. Det är emellertid angeläget att Sveriges företrädare i internationella organ kan tala med kraft för hela nationen. Det finns därför gränser för hur mycket beslutsmakt staten bör överföra till lägre respektive högre nivå. Det är möjligt att en översyn av kommungränserna behöver ske för att också de minsta kommunerna ska klara av sina uppgifter. Ett överförande av befogenheter till sex regionala parlament och förvaltningar skulle successivt omvandla Sverige till en federation av delstater. Det skulle splittra nationen och lämna stora delar av landet utan närvaro av statlig förvaltning. Det finns inte något som talar för att den ekonomiska utvecklingen i landet skulle påskyndas av en sådan reform. Och det finns inte heller något som tyder på att den skulle vara efterlängtad hos den stora allmänheten. Vårt entydiga råd är därför att lägga också det nu aktuella utredningsförslaget till handlingarna och börja om med den begränsade men stora frågan hur svensk sjukvård skall kunna ges en betryggande organisation. Ingemar Eliasson, fd statsråd och landshövding Per-Ola Eriksson, fd riksdagsman, generaldirektör och landshövding Birgit Friggebo, fd statsråd och landshövding Björn Rosengren, fd statsråd och landshövding Ett överförande av befogenheter till sex regionala parlament och förvaltningar skulle successivt omvandla Sverige till en federation av delstater. Det skulle splittra nationen och lämna stora delar av landet utan närvaro av statlig förvaltning. ", "article_category": "other"}
{"id": 26674, "headline": "Så smakar nya svala Australien", "summary": "Nya världens viner är i förändring. I Australien görs allt mindre av de runda, fylliga och fruktsöta viner som vi har vant oss vid.", "article": "När vinlandet Australien slog igenom i Europa under 1980 och -90-talet var det två druvor som dominerade exporten: shiraz och chardonnay. ”Aussiestilen” var betydligt rundare, fylligare och sötare än vinerna vi var vana vid. Chardonnay från Australien var lätt att plocka ut i en provning tack vare sin smöriga ekfatskaraktär, tropiska frukt och blygsamma syra. Shiraz, eller blandningar där druvan var med, osade av eukalyptus, mörk choklad och björnbärssylt. Det var tydligt att dessa viner kom från soliga breddgrader och det var troligtvis också därför vi omfamnade dem. Under de senaste tio åren har den globala trenden långsamt vänt. Vi dricker svalare viner med lägre alkohol, lägre fruktsötma och mindre ekfatskänsla vilket har fått många producenter att tänka om. – De gamla varianterna av aussie shiraz och chardonnay har faktiskt blivit svåra att få tag på. Särskilt bland mindre producenter är det tydligt att man vill göra viner i en svalare och mer syradriven stil, säger Mark Davidson från Australian Wines vid ett utbildningsbesök i Sverige. Det finns flera sätt att ändra stilen på vin, både i vingården och i produktionen. Genom att skörda druvorna tidigare blir sockerhalten lägre och för att göra det stramare kan man pressa hela druvklasar, så kallade ”whole bunches”. Användandet av ekfat eller ekchips fungerar både som smak- och syresättare. Ju hårdare rostning av faten desto mer smak av choklad, kaffe och rök i vinet. I Australien är det dessutom tillåtet att tillsätta syra och socker för att justera smakbalansen. – Visst händer det att viner justeras för att få en bra balans, men det är framför allt bland större producenter och deras stormarknadsviner, säger Mark Davidson och understryker att seriösa vinmakare undviker detta för att de hellre visar upp en årgångsförändring än döljer den. Den bild vi svenskar har av Australien som vinland beror i högsta grad på Systembolagets inköpare. Endast en bråkdel av landets viner och dess 65 vinregioner når hit. Drew Lambert, vinskribent för Winewankers.com, flyttade nyligen till Sverige och följer utvecklingen här med stort intresse. – Det är tufft att ta sig in på den svenska marknaden. I England har de nya coola vinerna från Australien redan slagit igenom stort och om du frågar mig, har vi som vinland otroligt mycket mer att erbjuda, särskilt bland prisvärda viner. Hemma exploderar matscenen just nu. Och då kommer den här typen av elegantare viner verkligen till sin rätt. Under det senaste halvåret har en bråkdel av det nya Australien börja dyka upp i beställningssortimentet. Några av mina favoriter hittar du i grafiken här intill. ", "article_category": "other"}
{"id": 26675, "headline": "Norge storsatsar på el med vätgas", "summary": "Oslo. 50 000 vätgasbilar inom tio år och förbud mot försäljningar av nya bensin- och dieselfordon 2025. De norska världsmästarna på elbilar har satt upp nya mål. – Det handlar om politisk vilja och någon måste ta täten, säger Ola Elvestuen.", "article": "Det är en hektisk eftermiddag för ordföranden i Stortingets miljö- och energiutskott när han låter sig fotograferas vid en laddstolpe inte långt från Oslos paradgata Karl Johan. Det är samma dag som Norges konservativa regering lagt sin budget. De presenterade utsläppsmålen är inte till Ola Elvestuens belåtenhet. Liberala Venstre, där han är vice partiledare, har länge kämpat i miljöfrågor och kan ta åt sig del av äran för att Norge utnämnts till inofficiell världsmästare i elbil. Efter en liten nedgång ökar försäljningen igen och nästan var femte ny bil som säljs i landet är en elbil. Stortinget har satt upp mål om att inga nya privatbilar som säljs 2025 ska drivas av bensin eller diesel. Om tio år ska det finnas 50 000 vätgasdrivna fordon på norska vägar och 100 mackar för tankning. Statliga Enova, som stöttar smarta energi- och miljölösningar, har i dagarna gett 20 miljoner i bidrag till mackkedjan Uno-X för att fortsätta utbyggnaden. Ola Elvestuen poängterar att vätgas inte bara handlar om personbilar och att utvecklingen av bränsleceller kommer att leda till ett allt bredare användningsområde. – Många menar ju att personbilarna främst kommer att vara batteridrivna medan vätgasen främst kommer att finnas i tunga transporter och då talar vi inte bara lastbilar utan även sjöfart, ett spännande område, säger Elvestuen. Per Wassén, vd på Powercell, som utvecklar bränsleceller, sade nyligen i en DN-intervju att batterielbilar bara är en parentes. Det tror inte Elvestuen. – Jag ser ingen motsättning mellan batterier och bränsleceller. Det finns plats för båda lösningarna och det kommer att ske mycket utveckling på de här områdena under den gröna omställning som måste genomföras, säger han. Det mesta som har med bil att göra i Norge är dyrt. Den tidiga satsningen runt sekelskiftet på statliga subventioner har gjort elbilen överkomlig i pris. Fri parkering, slopad vägtull och tillåtelse att köra i kollektivfil är andra fördelar. Men det var först efter 2007 när utbyggnaden av laddstolpar tog fart som även försäljningen av elbilar gjorde det. I fjol passerade antalet sålda elbilar 50 000. Andelen laddbara personbilar 2015 var 22,4 procent av nybilsförsäljningen, den överlägset högsta siffran i världen. I Sverige låg den på 2,5 procent. Norska elbilsföreningen har som uttalat mål att antalet elbilar 2020 ska vara en kvarts miljon. Elvestuen säger att det hela tiden varit privatbilister som drivit på utvecklingen i Norge och att man lyckats nå utanför den mest miljömedvetna kundkretsen. Det beror på att fördelarna med miljöbilen alltid varit stora. Han tror att det bara är en tidsfråga innan försäljningen tar fart även i andra länder. – Det är inte längre nischprodukter, nu är det huvudprodukter. När vi får in de stora aktörerna kommer utvecklingen ta fart, säger Elvestuen. Kritikerna menar att kostnaden för miljöbilssubventionerna inte motsvarar nyttan. Elvestuen tycker att de missar poängen. – Ser man till antalet ton i minskade utsläpp gör det kanske inte det, men det handlar om att ta första steget på en väg som alla förr eller senare måste ta, en total förändring på ett av det svåraste området när det gäller att reducera utsläpp. Varför tror du att Norge lyckats bättre med det här än Sverige? – Det handlar om politisk vilja, säger han och tillägger att det kanske också kan vara av betydelse att Sverige har en stor biltillverkare som inte förrän förra året bestämde sig för att ha eldrift som alternativ i hela modellprogrammet. Medan vi vandrar tillbaka till Stortinget passerar vi den ena elbilen efter den andra. De känns igen för att deras registreringsnummer börjar med EL. I rusningstrafiken börjar det bli trångt i Oslos kollektivfiler. Elvestuen tycker att det är ett mindre problem. Han förklarar att elbilisternas fördelar inte kan vara för evigt, men att det bör vara kvar ett tag till för att inte tappa tempo i teknikskiftet. Själv då, är det el, laddhybrid eller vätgas som gäller? Miljöbilens förkämpe skakar på huvudet. – Jag äger ingen bil. Jag går, cyklar och åker kollektivt, säger han. Jag ser ingen motsättning mellan batterier och bränsleceller. Ola Elvestuen Det finns cirka 2,5 miljoner registrerade fordon i Norge. Andelen elbilar är 2,5 procent och ökar snabbt. Några förmåner för elbilsägare i Norge: Ingen registreringsavgift. Kraftigt reducerad årsavgift. 50 procent rabatt på tjänstebilsbeskattning. Gratis parkering på de flesta kommunala p-platser. Gratis passering vid vägtullar. Ingen avgift på vägfärjor (som Norge har många av). Får köra i kollektivfilen. ", "article_category": "other"}
{"id": 26676, "headline": "”Ologiska slutsatser om negativa utsläpp”", "summary": "REPLIK. Att vi, som ?Ulf Danielsson med flera föreslår (DN Debatt 21/10), skulle avstå från att satsa på att utveckla teknik för att avskilja och lagra koldioxid från biogena utsläpp är att spela med klimatet. Med största sannolikhet kommer vi att behöva åstadkomma negativa utsläpp, skriver Filip Johnsson, Chalmers.", "article": "Ulf Danielsson med flera skriver (DN Debatt 21/10) att vi inte kan förlita oss på negativa utsläpp för att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader i enlighet med Parisöverenskommelsen. Författarna tar upp det akuta i klimatfrågan och de stora utmaningar som finns för att få ner utsläppen, samtidigt som de varnar för att förlita sig på att använda metodik där kol binds i marken. Det går att hålla med om mycket av det som skrivs i artikeln: Det är oklart hur mycket biomassa som kan förväntas tillföras jordens globala energisystem och dessutom hur det kan säkerställas att biomassasystemen består över tid, då det skulle krävas enorma mängder biomassa. Det finns också en risk att man förlitar sig på negativa utsläpp i framtiden och tar detta som en intäkt att göra mindre nu. Artikeln är dock ologisk i sina slutsatser: Att vi inte ska förlita oss på negativa utsläpp och att det enda försvarbara är att man omedelbart börjar minska utsläppen i snabbare takt än vad som hittills planerats. För det första är det knappast fråga om att förlita sig på negativa utsläpp utan istället att alla åtgärder behövs och det snabbt – minskad energianvändning, mer förnybart, ändrad markanvändning samt avskiljning och lagring av koldioxid från fossila (CCS) och biogena (BECCS) utsläpp (och kanske kärnkraft om ekonomi och acceptans tillåter det). Trots en glädjande utveckling under de senaste decennierna med kraftig tillväxt av energi från förnybara resurser i vissa regioner runt om i världen så har den fossila andelen av den globala primärkonsumtionen av energi inte minskat någonting, utan är fortfarande över 80%. Här pekar allt på att såväl CCS som BECCS behövs, annars måste det mycket snabbt till en global överenskommelse att lämna de fossila bränslena outnyttjade i de länder som sitter på stora resurser av dessa. I praktiken innebär detta att det måste till en kostnad att släppa ut koldioxid som är tillräckligt hög så att fossilrika länder antingen väljer att lämna sina fossila resurser i backen eller tillämpar CCS och att man dessutom utnyttjar möjligheten till avskiljning från biogena utsläpp med BECCS där detta är en möjlighet. Det är naturligtvis lätt att hålla med om att man omedelbart ska börja minska utsläppen i snabbare takt än vad som hittills planerats. Men en sådan ståndpunkt riskerar att bli ett slag i luften, speciellt när det kommer från svenskt håll. Minskningen har inte ens börjat globalt sett och i Sverige har vi inga fossila resurser. Däremot finns det i storleksordningen 30 miljoner ton biogena utsläpp i Sverige som skulle kunna avskiljas med BECCS, vilket kan jämföras med Sveriges totala fossila utsläpp på ungefär 55 miljoner ton. Utveckling av BECCS tekniken bör därför vara en möjlighet för Sverige, där Sverige dessutom skulle kunna bidra till teknikutveckling och tekniköverföring till andra länder, i ett framtida samhälle som förhoppningsvis utvecklas i enlighet med Parisöverenskommelsen, och där det är mycket troligt att det på sikt behövs netto negativa utsläpp. Att – som författarna föreslår - inte satsa på att utveckla BECCS tekniken - är verkligen att spela med klimatet då vi alltså med största sannolikhet kommer behöva åstadkomma negativa utsläpp. Författarna kallar BECCS för geoengineering vilket känns vilseledande. Den stora geoengineeringen är det som vi håller på med här och nu, när koldioxiden släpps ut rakt ut i atmosfären. 21 oktober 2016 Debattartikel Sju forskare: ”Oansvarigt välja oprövad teknik för att rädda klimatet” Repliker Filip Johnsson, professor Uthålliga energisystem, Chalmers: ”Ologiska slutsatser om negativa utsläpp” Peter Sylwan, vetenskapsjournalist: ”Nytt sätt att odla kan fånga koldioxid” Anders Lyngfelt, professor, Energi och miljö, Chalmers: ”Respektlös argumentation utan kunskaper” Henrik Karlsson, Biorecro: ”Sverige måste börja nu med negativa utsläpp” Slutreplik från sju forskare: ”Ansvarslöst fördröja omställningen till fossilfritt” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26704, "headline": "Viktigast är att skydda Sverige", "summary": "DN 20/10 2016. Det är dumt att fnysa åt åtgärder för att hjälpa terrorresenärer tillbaka till samhället. De är inte till för terroristen utan för Sverige.", "article": "Många har reagerat sedan Sveriges Radios \"P1-morgon\" nyligen hade ett inslag om svenska återvändare från terrorsekten IS. I programmet uttalade sig Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon resonerade kring hur kommunen bör förhålla sig till människor som vill lämna IS och andra terrororganisationer. Man har en arbetsgrupp som utreder eventuella stödinsatser för avhopparen: \"Det skulle kunna vara boendesituationen, ekonomin, skolgången, det handlar om att utreda och titta på vad den individen behöver för att kunna lämna\", säger hon. Och ja, att det svenska samhället ska hjälpa exterrorister med ekonomi, bostad och jobb låter onekligen mycket stötande. Man får en bild av hur Ali valsar bort mot kommunhuset direkt från Mosul, slänger sin kalasjnikov i återvinningsstationen vid entrén – lådan för metall – och omedelbart skriver kontrakt på en tvåa med gångavstånd till moskén. Tack och lov är det inte riktigt så det går till. För det första görs det klart och tydligt att ingen ska få hjälp innan rättvisan haft sin gång. Med andra ord: om det finns brottsmisstanke ska den utredas och personen eventuellt åtalas, dömas och avtjäna sitt straff. Först därefter ska stöd kunna sättas in. Numera är det tack och lov straffbart att resa från Sverige till ett annat land för att begå terrorhandlingar, och att ge eller ta emot terroristutbildning. Det går alltså att döma återvändare om man kan bevisa koppling till terror i till exempel Syrien och Irak. Lunds beslut innebär att man ska arbeta på samma sätt vid terroravhopp som när någon lämnar till exempel ett kriminellt mc-gäng eller en nazistisk grupp. Likadant arbetar man i Stockholm, Malmö, Borlänge och Örebro. Det är inte en orimlig metodik. Visst är det A och O att brottslingar måste sona sina brott. Men lika viktigt måste ändå vara vad som bäst gynnar samhället på sikt, vad som är allra mest effektivt för att skydda Sverige och övriga världen mot fortsatt terror. För åtgärderna vidtas inte för terroristens (eller terrorsympatisörens) skull utan för det svenska samhällets. Att i alla lägen tillämpa mer repression riskerar bara att skapa än mer oförsonlighet, än värre brottslighet. Så har alla rasat helt i onödan mot den svenska mjäkigheten gentemot terrorister? Tyvärr inte. Samordnaren i Lund uttalar sig med ett ordval som indikerar att Myndighets-Sverige ännu inte tar rörelser som IS på tillräckligt stort allvar. Man ska \"våga avdramatisera och tänka, här är ju Kalle som har den problematiken och vad behöver Kalle för att må bra och för att inte vara i den här miljön?\", säger hon. Hon förklarar vidare: \"Vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle.\" Det vore tvärtom galenskap att avdramatisera svenskars deltagande i extrema terrorgrupper. Att resa till Syrien och på något sätt, direkt eller indirekt, medverka till krigsbrott, sexslaveri och upprättandet av en medeltida teokrati är inget \"felaktigt val\" på samma sätt som att i 16-årsåldern vara med och råna en tobaksaffär. De som begått brott under IS eller andra gruppers namn är inte oskyldiga offer för ungdomligt oförstånd. De har av egen fri vilja anslutit sig till det kanske värsta mördarband som världen skådat sedan nazistiska SS dagar. I Danmark dömdes i somras en man till 7 års fängelse för att ha anslutit sig till IS. Domen ansågs historisk eftersom det inte fanns något bevis för att han faktiskt hade deltagit på organisationens sida i stridshandlingar – bara att han \"låtit sig värvas\" och försökt åka ner för att hjälpa gruppen. En terrorexpert som kommenterar ärendet i Jyllands-Posten kallar det \"en win-win för Danmark\" och syftar på dels att den kan bli prejudikat för fler domar, dels att den kan avskräcka andra terrorresenärer från att komma hem. Den sista tankegången känns osvensk men är högst rimlig. Det är ren pragmatism. Alla stater har rätt att skydda sig, ju färre IS-krigare som reser tillbaka från Syrien och Irak desto bättre. Förhoppningsvis blir slutresultatet färre terrordåd. Ur den aspekten är det svenska straffet – max två år för att resa från Sverige med syftet att begå terrorhandlingar – alldeles för lågt. Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som inte kan bindas vid brott? Och dem som har suttit av straffen? Även här bör vi vara pragmatiska. Då är det dumt att fnysa åt åtgärder för rehabilitering tillbaka till samhället. Inte för terroristens skull. För Sveriges. ", "article_category": "other"}
{"id": 26712, "headline": "Män som inte frågar kvinnor frågar inte heller män", "summary": "Män är inte bara dåliga på att ställa frågor till kvinnor, de är dåliga på att ställa frågor också till andra män.", "article": "Jag har med stort intresse läst om män som inte lyssnar på kvinnor – och framför allt aldrig eller nästan aldrig ställer några frågor till kvinnor. Min reflektion är att jag tror att denna typ av män inte ställer särskilt många frågor till andra män heller. De är helt enkelt uppfyllda av sig själva, och det finns nog betydligt fler egenkära män än kvinnor. Jag tror alltså att den typen av män som är ointresserade av att prata med sin kvinnliga partner, kollega eller vän är inte särskilt intresserad av att prata med sin manliga partner, kollega eller vän heller. Men denna egenskap ligger inte i den manliga kromosomen – utan det finns män som ställer frågor till andra människor, alltså till både män och kvinnor. Jag anser mig själv tillhöra kategorin som ställer frågor. Är dock värdelös på kallprat och mingel, utan ställer frågor och följdfrågor till de som jag kommer lite närmare, eller till dem som jag finner intressanta. Många män verkar vara dåliga på att diskutera, filosofera, fundera högt, tänka högt och reflektera högt. Det blir mer påståenden och korta frågor som man redan vet att det finns enkla korta svar på. Kanske en del frågor egentligen mer ställs för att markera att man redan vet svaret. Mäns brist på förmåga att uttrycka sig verbalt ställer till det på flera och djupare plan än att man inte visar kvinnor respekt genom att konversera dem. I slutändan kan denna brist på förmåga att uttrycka sig leda till våld mot kvinnor, barn och andra män. Verkligt tragiskt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26718, "headline": "Vad kan vi lära av Trump?", "summary": "I bästa fall är Donald Trump en engångshändelse, en reaktion på den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. I värsta fall förebådar han ett systemskifte.", "article": "Som så många andra följer jag med växande förvåning presidentvalskampanjen i USA. Den är som en extremversion av ”House of cards” där varje nytt avsnitt är mer chockerande än det föregående. Valkampanjen är så långt ifrån den debatt man vill se som går att tänka sig. Den handlar mycket lite om politiska sakfrågor och nästan uteslutande om person. Donald Trump framstår med alla normala måttstockar som ovanligt osympatisk och olämplig för presidentposten. Det gäller förstås synen på kvinnor, minoriteter och immigranter men också bristen på utrikes- och säkerhetspolitiska kunskaper, beundran av auktoritära ledare, frånvaron av en sammanhängande politik samt oförmågan att välja goda rådgivare och att samarbeta ens med sitt eget parti. Till det kommer de hätska personangreppen. Därför är det relevant att fokusera på Trumps egen person. Tyvärr leder det ännu längre bort från sakfrågorna och legitimerar därmed en debatt om person just på Trumps egen låga nivå. Trump kan sannolikt inte längre vinna. Men frågan som måste ställas är hur han kunde bli presidentkandidat och hur han fortfarande kan ha 35–40 procents stöd. Vad kan vi lära av det? Den främsta lärdomen är hur viktig en väl fungerande ekonomisk politik är. Roten till Trumps framgång är ekonomisk-politiska misslyckanden. Ett sådant är den låne- och fastighetsprisbubbla i USA som ledde fram till den finansiella härdsmältan 2007–2008. Under den efterföljande ”stora recessionen” steg arbetslösheten till tvåsiffriga tal och många tvingades från sina hem. Ett annat misslyckande är den långsiktiga trenden i USA mot mycket större inkomstojämlikhet. Trump har pekat ut globalisering och frihandelsavtal som orsaken till förlorade jobb. Det ligger en del i det. Enligt etablerad handelsteori tjänar ett land som helhet på frihandel men vinsterna fördelas ojämnt: vissa grupper blir vinnare, andra förlorare om de inte kompenseras. Fast det främsta skälet till den svaga inkomstutvecklingen för lågkvalificerade i USA är inte globaliseringen utan teknologiska förändringar som tycks ha förskjutit efterfrågan från denna grupp till högre utbildade. Handelshinder är dock inte något effektivt sätt att få tillbaka jobb för lågutbildade och att minska inkomstskillnaderna. Mer generösa sociala skyddsnät samt bättre möjligheter till utbildning för ungdomar och omskolning för äldre är långt bättre metoder. Trumps förslag om skattesänkningar för främst höginkomsttagare skulle inte minska, utan öka, inkomstolikheterna. Det mest oroande med presidentvalsdebatten är hur Trump kommer undan med uppenbara osanningar och faktafel. Ibland avser de hans egna uttalanden och handlingar men lika ofta frågor som brottsutveckling och klimatförsämring eller de makroekonomiska konsekvenserna av hans politikförslag. Det har lett till en diskussion om huruvida vi fått en ny typ av post-truth politics där fakta inte spelar så stor roll utan det väsentliga är om påståendena ”känns” riktiga eller inte. Om detta skulle vara en allmän tendens, riskerar politiken att i allt mindre grad vägledas av evidensbaserade val mellan olika alternativ. Det vidgar utrymmet för populism. I USA har den politiska opinionen blivit alltmer polariserad. Medielogiken kan göra en sådan utveckling självförstärkande. Det blir lönsamt för olika medier att vända sig till olika avnämargrupper och att anpassa budskapet till dessas förutfattade meningar, eftersom människor på grund av ”kognitiv lättja” tenderar att föredra sådan information. Det har hävdats att den ökade betydelsen för sociala medier bidrar till polariseringen därför att alltmer information sprids inom nätverk av likasinnade. Googles och Facebooks sökalgoritmer har också anklagats för att styra utbudet av ny information mot sådant som man tidigare ”gillat”. Man kan också se fenomenet Trump som en följd av hur gränsen mellan underhållning och politik luckrats upp. Kanske har den ökade tillgången på underhållning och nöjen via internet och så vidare höjt kraven även på politikens underhållningsvärde, vilket skapar en efterfrågan också på ”politiska underhållare” (om än herostratiska sådana) av Trumps typ. I bästa fall är Trump, liksom Brexitkampanjen och Marine Le Pens framgångar i Frankrike, engångshändelser efter den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. I värsta fall förebådar de ett systemskifte. Man bör då vara mindre orolig för att uppenbart olämpliga personer som Trump ska komma till makten än att mer slipade personer – med mer impulskontroll men med samma förakt för fakta – ska göra det. Vad kan göras för att bekämpa post-truth politics? Det gäller att se till att kostnaden i form av förlorat anseende för den som inte respekterar fakta är hög. ”Normala” politiker kan ge sitt bidrag genom att föra sin debatt på en saklig nivå (vilket Republikanerna inte har gjort). Det kan behövas mer av engagerade frivilligorganisationer med kompetens – och anseende – för oberoende och opartisk kontroll av fakta och evidens som politiker använder: kanske ett Amnesty International för saklighet i den politiska debatten. Handelshinder är inte något effektivt sätt att få tillbaka jobb för lågutbildade och att minska inkomstskillnaderna. är professor emeritus i internationell ekonomi, forskare vid IFN och ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet. ", "article_category": "other"}
{"id": 26722, "headline": "”Vi driver på för ändrade regler”", "summary": "REPLIK. Stefan Alvén skriver att Svenska Basketbollförbundet, SBBF, förbjudit slöja och att det inte hör hemma i svensk idrott (DN Debatt 18/10). Jag håller med om mycket i Stefan Alvéns artikel, men vi har inte förbjudit någon att spela utan vi följer det internationella regelverket, skriver Mats Carlson, Svenska basketbollförbundet.", "article": "Basketen är bäst på att engagera tjejer med utländsk bakgrund av alla idrotter i Sverige. Vi når en grupp ungdomar som i många andra sammanhang inte hittar in i det svenska samhället. Svensk idrott och svensk basket ska vara öppen för alla. Det är en av våra grundläggande värderingar. Det innebär att alla som vill ska kunna vara med utifrån sina förutsättningar. Alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet. Det arbetar vi och våra föreningar med varje dag. Precis som Stefan Alvén skriver är det tillåtet att täcka sitt hår i alla barn- och ungdomsserier och distriktsserier förutom Basketettan och Basketligan, förbundsserier där vi är skyldiga att följa det internationella basketbollförbundets (FIBA) regler. Idrotten har en rad regler som är till för att spelet ska fungera på bra sätt. I det ingår regler kring klädsel och utrustning. En del handlar om att spelare och domare enkelt ska kunna skilja lagen åt och att regelbrott ska kunna upptäckas. En annan del handlar om säkerhet. I flera idrotter finns regler som inte tillåter löst hängande plagg eller att man ska ha hjälm för att skydda huvudet. Säkerheten måste alltid gå först, det är vårt ansvar som arrangör av idrotten. Som Stefan Alvén påpekar finns det specialdesignade idrotts-hijab utan fästanordningar och som är av åtsittande stretchmaterial som är vanligt vid idrottsaktiviteter vilket gör att det av säkerhetsskäl inte finns några skäl att inte tillåta hijab. Idrottens och basketens styrka är att den är global. Basket är en världsidrott med 450 miljoner spelare i 213 länder. Reglerna är samma i Sverige, USA, Afghanistan och Vietnam. Reglernas gemensamma språk gör idrotten till en oslagbar integrationskatalysator. Därför är det viktigt att SBBF tillsammans med de andra 212 medlemsförbunden i internationella Basketbollförbundet, FIBA, är överens om hur basket ska spelas. Vi har alltså inte som Stefan Alvén säger, förbjudit någon att spela utan vi följer vår gemensamma regelverk. Med detta globala samarbete som är unikt för idrotten kommer också utmaningar. Internationella matcher och turneringar är fantastiska mötesplatser över gränser. Men för att de ska kunna spelas måste vi vara överens om reglerna för de lag som spelar eller kan komma att spela i internationella turneringar, i Sverige våra landslag och de två högsta serierna för damer och herrar. En sådan regel är att spelarna inte får täcka sitt hår. SBBF:s styrelse kommer att vidare diskutera hur man ska påverka FIBA för att underlätta spel med huvudbonad. En fråga som FIBA just nu utvärderar för eventuella förändringar i regelverket. Vi är säkra på att svensk basket och Sverige blir bättre av mångfald. Svensk basket genomsyras av inkludering. Vi är en jämställd idrott, vi har 48 procent tjejer och 52 procent killar som spelar. Vi är den idrott som är bäst på att locka killar och tjejer med olika bakgrund. En studie från Ung Livsstil visar att basketsporten är den idrott som bäst når upp till RFs mål om jämställdhet och jämlikhet. Vi finns i så kallade socialt utsatta bostadsområden där få andra föreningar verkar. Under 2016 har fler än 20 föreningar arbetat för att ge nyanlända ge snabbare väg in i det svenska samhället. Genom idrotten och basketen bygger vi starka individer som mår bättre, har fler kompisar, upplever möten över gränser. Hos oss växer ungdomar och lär sig att fatta egna beslut – både på basketplanen och i livet. Svensk idrott och svensk basket bygger framtidens Sverige. 18 oktober 2016 Debattartikel Stefan Alvén, advokat och Noha Berhans ombud: ”?Förbud mot slöja hör inte hemma i svensk idrott” Repliker Mats Carlson, ordförande Svenska Basketbollförbundet: ”Vi driver på för ändrade regler” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26729, "headline": "”?Förbud mot slöja hör inte hemma i svensk idrott”", "summary": "Religionsfrihet. Svenska Basketbollförbundet förbjuder 18-åriga Noha Berhan att spela basket i hijab. Beslutet strider mot såväl idrottens regelverk som svensk lagstiftning och bör därför ändras. Noha Berhan är inte muslim eller idrottskvinna, hon är muslim och idrottskvinna, skriver Stefan Alvén, advokat och spelarens ombud.", "article": "En grundpelare i svensk idrott är allas rätt att delta. Enligt Riksidrottsförbundets stadgar, som kan sägas vara idrottens grundlag, ska alla som vill vara med i en idrottsförening känna sig välkomna, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning. Stadgarna är tvingande regler för svenska idrottsförbund och de tävlingsbestämmelser som antas måste således vara förenliga med dessa. Noha Berhan representerar Huddinge Basket i Basketettan och spelar av religiösa motiv i hijab, en sorts täckande slöja. Men Svenska Basketbollförbundet har nu beslutat att förbjuda spel i hijab i de två högsta basketserierna och Noha kan inte längre vara med och spela. Som skäl för beslutet anges att det Internationella Basketbollförbundet, FIBA, inte tillåter spel i huvudbonad och att Svenska Basketbollförbundet är skyldigt att efterfölja dessa regler även på nationell nivå. Beslutet har mötts av förvåning, dels för att spel i hijab redan är tillåtet på ungdoms- och distriktsnivå i Sverige, dels på grund av att Svenska Basketbollförbundet uppenbarligen anser att man inte behöver följa Riksidrottsförbundets stadgar och övrig lagstiftning. En del är av uppfattningen att idrottens regelsystem står över samhällets rättsliga system, men det är snarare tvärtom. Riksidrottsnämnden som är idrottens högsta domstol har slagit fast att det inte kan komma i fråga att idrottens regelsystem, i ett för demokratin grundläggande avseende, ges en tillämpning som avviker från det som antagits av samhällets lagstiftande församling. Som exempel på detta kan nämnas Svenska Fotbollförbundets beslut år 2009 att inom ramen för yttrandefriheten tillåta en banderoll med texten ”Frige Dawit Isaak”, trots att texten gav uttryck för en politisk manifestation som var förbjuden enligt fotbollens internationella regelverk. Svenska Basketbollförbundet måste alltså i första hand följa svensk grundlag och därefter rätta sig efter idrottens regelverk. I Sverige har vi religionsfrihet, en frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Denna frihet framgår av regeringsformen och är absolut. Detta får bland annat till följd att diskriminering på grund av religion är förbjudet, något som även idrotten måste förhålla sig till. Exempelvis vann Diskrimineringsombudsmannen för ett par år sedan ett mål där domstolen slog fast att en ideell idrottsförening som förbjuder träning i huvudbonad gör sig skyldig till indirekt diskriminering. Sverige är också enligt lag bundet av Europakonventionen, som föreskriver att religionsfriheten endast får inskränkas i den omfattning det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och endast om inskränkningen är proportionell till sitt syfte. Liknande bedömningar görs även inom idrotten och i ett antal avgöranden har idrotten accepterat att idrottsliga regler prövas mot ett proportionalitetskrav och underkänns om de är oproportionerliga. Idrotten bör således hämta ledning från Europakonventionen i frågor som rör religionsfrihet. Ju mer ingripande en åtgärd är i en enskilds rättighet desto mer underbyggd och säkrare måste den vara, annars riskerar åtgärden att vara oproportionell till sitt syfte. När det gäller förbud mot hijab inom basketen har det ursprungligen motiverats av säkerhetsskäl eftersom att skador skulle kunna uppstå med vassa spännen, säkerhetsnålar och långa sjalar som är hårt åtdragna i halsen etcetera. Dagens specialdesignade ”idrotts-hijab” har dock inga fästanordningar och är av åtsittande stretchmaterial som är vanligt vid idrottsaktiviteter. Det är troligtvis därför som så många idrottsförbund numera tillåter hijab. Handboll, fotboll och rugby är några exempel på sådana sporter. Spel i hijab tilläts även i rullstolsbasketen under sommarens Paralympics i Rio och det är dessutom tillåtet i alla svenska basketserier förutom i de två högsta. Att hijab är tillåtet på ungdoms- och distriktsnivå men är förbjudet i Basketligan och Basketettan är svårt att förstå ur ett säkerhetsperspektiv. Antingen är hijab en säkerhetsrisk eller inte, rimligen oberoende av vilken serie man deltar i. Allt detta sammantaget talar med visst fog för att säkerhetsrisken med spel i hijab bedöms vara låg. Mot denna bakgrund och i ljuset av svensk lagstiftning bör det kunna fastställas att förbudet mot hijab i de två högsta basketserierna är en oproportionell och lagstridig inskränkning av den svenska grundlagsskyddade religionsfriheten. Svenska Basketbollförbundet har således inte bara en möjlighet att tillåta spel i hijab, utan snarare en skyldighet utifrån svensk rätt. Sveriges idrottsrörelse utgör kanske den bästa plattformen för integration i vårt samhälle och Svenska Basketbollförbundet är i många sammanhang en förebild i detta avseende. Det finns inte många andra idrottsförbund som engagerar sig så hårt i mångfald- och integrationsfrågor, vilket kanske förklarar varför frågan om slöja på elitnivå kommer upp just inom basketen. Mot bakgrund av den öppenhet och tolerans som vanligtvis finns inom svensk basket vore det välkommet att förbundet tar tydlig ställning för att tillåta spel i hijab, och inte bara hänvisar till FIBA:s regelverk. För detta är en fråga om idrottens grundläggande värderingar och samhällets lagar om mänskliga rättigheter. Oavsett trosuppfattning, och även om vi tycker att slöja manifesterar ett kvinnoförtryck, måste vi stå upp för demokratins grundvalar. För ett angrepp mot en speciell religiös övertygelse är ett angrepp mot allas rätt till religiös övertygelse. Jag uppmanar därför Svenska Basketbollförbundet att snarast ompröva sitt beslut att förbjuda spel i hijab. Det kan göras genom att Förbundsstyrelsen, som högsta beslutande organ då årsmötet inte är samlat, ger en generell dispens. Förbundet bör också aktivt påverka FIBA för en snabbare ändring av deras internationella tävlingsbestämmelser. För svensk idrotts vidkommande bör Riksidrottsstyrelsen kontrollera att beslutet ändras och om inte påkalla ändring av basketens svenska regelverk jämlikt 11 kap 2 § Riksidrottsförbundets stadgar. 18-åriga Noha Berhan tränar fyra till fem gånger i veckan, hon är utbildad basketdomare och drömmer om att bli professionell basketspelare i USA. Trots att basketen är en stor del av Nohas liv hävdar vissa att hon måste välja mellan sin idrott och sin religion, att hon som muslim inte får idrotta med hijab. Men enligt min uppfattning ger både Riksidrottsförbundets stadgar och svensk lagstiftning henne rätt att spela basket i hijab. Noha Berhan behöver alltså inte välja identitet. Hon är inte muslim eller idrottskvinna, hon är muslim och idrottskvinna. Svensk idrott har därför en skyldighet att rätta till beslutet så att Noha Berhan känner sig välkommen igen. Stefan Alvén, advokat och Noha Berhans ombud Spel i hijab tilläts även i rullstolsbasketen under sommarens Paralympics i Rio och det är dessutom tillåtet i alla svenska basketserier förutom i de två högsta. ", "article_category": "other"}
{"id": 26746, "headline": "Rasismen förgiftade Gloria Ray Karlmarks skolgång: ”Varje dag blev vi spottade på, slagna och hotade av de andra eleverna”", "summary": "Gloria Ray Karlmark var 14 år när hon slungades in i den amerikanska nationens strålkastarljus – som en av nio svarta elever i Little Rock Nine. I dag fortsätter medborgarrättsstriden i ett land där relationen mellan svarta och vita är sårigare än på länge.", "article": "Hon leker med kaffemuggen som har fått en rosa rand från hennes läppstift och flyttar locket mellan händerna. I tanken befinner sig Gloria Ray Karlmark i den amerikanska södern på 1950-talet. Bakom den 74-åriga damen går en skarp solkant över stengolvet och ibland ler hon som om hon nästan inte tror på detaljer i sin egen berättelse. – Varje dag blev vi spottade på, slagna och hotade av de andra eleverna, säger hon. Trots att vi hade en soldat med oss som eskort kastade de saker från håll. Soldaterna rapporterade allt men rektorn gjorde ingenting åt saken. Gloria Ray Karlmark har svart hår med grå stänk, guldörhängen och cremefärgad skinnjacka. Människor passerar hela tiden omkring oss – ingen verkar ha någon aning om vem hon är. Som en del av Little Rock Nine – som 1957 skulle bli de första svarta studenterna i helt vita Central high school i Little Rock, Arkansas – har hon på nära håll sett det amerikanska samhällets rasistiska baksida. I dag bor Gloria Ray Karlmark sedan länge i Sverige, är gift med formgivaren Krister Karlmark och har två barn. – Jag var en naiv 14-åring, berättar hon om första skoldagen. Jag trodde att nu när Högsta domstolen hade fattat beslutet så skulle vi få börja skolan bara. Men jag gick dit och möttes av en stor soldat med gevär som sa att jag inte skulle få sätta min fot på skolans mark... Ofattbart. HD-beslutet är det kända rättsfallet Brown v. Board of Education (Brown mot skolstyrelsen) från 1954. Målet fick sitt namn efter svetsaren Oliver Brown, som tvingades se sin då nioåriga dotter Linda promenera sex kvarter för att ta bussen till Monroe elementary, trots att den vita skolan Sumner elementary låg sju kvarter bort. Som så mycket annat under dessa år leddes striden av medborgarrättsrörelsen NAACP (National Association for the Advancement of Colored People), som 1951 instruerade ett antal svarta föräldrar att försöka skriva in sina barn i vita skolor i Topeka, Kansas. Föräldrarna fick som väntat nej och NAACP kunde därmed ta frågan vidare juridiskt. Högsta domstolen, under ledning av chefsdomaren Earl Warren, kom med röstsiffrorna 9–0 fram till att segregerade skolor var grundlagsvidriga – ett kontroversiellt beslut. Man behöver förstå den tid i vilket detta avgjordes. USA var ett omsorgsfullt uppdelat land och inbördeskriget som helt avskaffade slaveriet avslutades så sent som 1865. Förbittringen mellan svarta och vita var stor och svarta medborgare var nästan alltid fattiga och saknade en ansenlig del av sina lagliga rättigheter. De fick inte äta på samma restauranger, se film i samma salonger eller använda samma toaletter som vita. Medborgarrättsorganisationer och många andra kämpade ständigt för att komma framåt – mer ofta än sällan drabbades de av våld, öppet förakt och hot. Människor mördades. Detta USA föddes Gloria Ray Karlmark i, även om hon beskriver barndomen som relativt skyddad med välutbildade medelklassföräldrar. – I mitt område bodde entreprenörer och bildade människor och svarta och vita barn lekte tillsammans, förklarar hon. Men vi gick i olika skolor och var aldrig hemma hos varandra. Så var det bara. I april 1957, tre år efter HD-beslutet, anmälde sig Gloria Ray Karlmark frivilligt till att börja i vita Central high school. Det var en vacker skola med bra lärare och tanken gjorde henne pirrig men glad. Den sommaren längtade hon efter att lovet skulle ta slut och när skolorna öppnade satte hon sig i sin bil tillsammans med väninnan Carlotta Walls LaNier, som också ingick i den grupp som skulle kallas Little Rock Nine, och körde – trots att hon inte hade körkort än – till Central high school för att registrera sig. Hon parkerade mittemot skolans huvudentré och de klev in i byggnaden. Alla tittade. Ingen sa något. – Men i tidningen stod det: Svarta planerar att börja i Little Rock high school. Det var kanske så alla fick veta att några svarta elever trodde att de skulle få gå i den vita skolan. Och det var då problemen började. I juli i år publicerade Washington Post en undersökning tillsammans med ABC News, där 63 procent av 1003 tillfrågade svarade att de ansåg att relationen mellan svarta och vita (”race relations”) generellt är dålig. När Pew research under februari–maj ställde samma fråga, höll 48 procent med om påståendet. Uppgången tillskrivs vita republikaner och oberoende väljare, enligt Washington Post. I samma undersökning svarade 8 av 10 att de ”vill att nästa president ska fokusera på att förbättra ’rasrelationer’”. Clayborne Carson vid Stanford University i Kalifornien är professor i amerikansk historia och har länge studerat medborgarrättsrörelsen. Som han ser det ger siffrorna inte uttryck för en ny attityd i USA, utan är ett resultat av att sammanslutningar som Black lives matter syns mer när svarta medborgare skjuts ihjäl av polisen och protester och upplopp följer i dessa avslöjandens spår. Många vita amerikaner blir helt enkelt mer rädda – många svarta mer medvetna. – Vi skulle ha fått samma resultat om undersökningen gjordes under 1960-talet, men när vi tittar tillbaka i dag så betraktar vi det som medborgarrättsrörelsens guldår. Historiskt vet vi att förändring endast sker genom intensiva påtryckningar och det är en störande process. Vita amerikaner vaknade inte en dag och sa ”vi måste göra något åt det som pågår i vårt land”, för att sedan införa medborgerliga rättigheter. Det krävdes demonstrationer och folk som mobiliserade, säger Clayborne Carson. Varför framträder denna rädsla så starkt nu? – Synlighet. Fram till 1960-talet hade vi lynchningar, dödandet av obeväpnade svarta, repressiva villkor på grund av segregationen, sämre skolor. För första gången kunde nationen se vad som fortgick. I dag har vi massfängslande av svarta, vilket jag tycker är den vidare kontexten av polisskjutningarna mot svarta män. Inget av det här hade hänt om det inte var för den typen av polisarbete som vi nästan tar för given. Det är resultatet av kriget mot droger och den nolltolerans vi ser riktad mot det svarta samhället. Är det som pågår en förlängning av dåtidens medborgarrättsrörelse, som när Little Rock Nine klev in på Central high school? – Ja, men jag har under ett antal år argumenterat emot den termen. Jag ser det hellre som en frihetskamp som har pågått väldigt länge. Då skrevs en lag om att svarta studenter inte får stängas ute från skolor, men ingen lag som sa att alla har rätt till en likvärdig utbildning. Det här är en kraftmätning som kommer att pågå de närmaste 100 åren. Eller längre. Professor Carson ser en tydlig koppling mellan 1960-talets framsteg och årets presidentval mellan Hillary Clinton och Donald Trump – det är samma sträcka av händelser. – Vita amerikaner ser tillbaka på gyllene år då de inte behövde göra en massa saker själva och slapp hantera hur USA blev mindre vitt. På Trumps valmöten pratar de om att ”ta tillbaka vårt land” – från vilka? Och ”make America great again”. För vem? För svarta amerikaner har det aldrig varit så bra som det är nu. Har Trumps framgångar något att göra med att USA fick en svart president 2008? – Det är underförstått i allt som har med Trump att göra. Han blev ett namn politiskt för att han attackerade Barack Obamas legitimitet. Obama symboliserar allt som Trumps supportrar anser är fel med det här landet. När Obama blev president pratade folk om att det var en ny era i relationen mellan svarta och vita, men jag tittade på siffrorna och endast 43 procent av det vita USA röstade på honom. I vissa områden röstade 80–90 procent emot honom. Sverige igen, Nacka. Vi befinner oss i en modern, ljus skollokal där ett stort antal ungdomar från YBC-gymnasiet har samlats för att höra Gloria Ray Karlmark beskriva dagarna på Central high school. Ute lägger höstsolen ett glödande sken över husen och rummet är koncentrerat när hon på sin amerikanskt brutna svenska sätter bilden. På en karta pekar hon ut Mason-Dixon-linjen, nedanför vilken slaveriet fortfarande pågick i sydstaterna. Hon skildrar hur svarta soldater kom hem från Europa efter andra världskriget och fortfarande behandlades som andra klassens medborgare. Och påminner om Emmett Till, 14-åringen som lynchades efter att ha försökt imponera på sina svarta kamrater genom att lägga in en stöt på en vit kvinna. – Mina föräldrar hade lärt mig hur jag skulle bete mig för att inte få problem, förklarar hon för eleverna och berättar om den där första skoldagen, den 4 september 1957. Den var en varm sensommardag när Little Rock Nine samlades hemma hos Daisy Bates, talesperson för gruppen och NAACP:s president i Arkansas. Elizabeth Eckford, vars familj inte hade telefon, var den enda som inte var på plats. Visst förstod de att det skulle bli protester, men exakt hur uppblåst frågan hade blivit insåg de inte förrän de anlände till skolan. De möttes av en stor mängd arga och högljudda demonstranter, massor av journalister – och Arkansas nationalgarde. Det var chockartat. Guvernör Orval Faubus, som motsatte sig avsegregeringen av skolorna, hade beordrat ut militären för att stoppa de svarta eleverna. En av de ikoniska bilderna från den här dagen visar Little Rock Nines förvånade ansikten när soldaterna hindrar dem från att komma in på skolans område. Ett fotografi fångar Elizabeth Eckfords sorg – ensam möttes hon av en hotfull mobb som skrek saker som ”vi vill inte ha dig här, nigger!” – Jag såg också hatet i deras ögon. Det var som att jorden höll på att gå under. Eckford bär mörka solglasögon och ser ut som att hon ska börja gråta. – Hon har blivit förstörd för livet och har det fortfarande svårt på grund av den händelsen, säger Gloria Ray Karlmark. Little Rock Nine tvingades därifrån. Elizabeth Eckford kunde ta sig till en busshållplats där hon satte sig, med rinnande tårar. Hon omringades av demonstranter men fick också sällskap av journalisten Benjamin Fine, som försökte trösta henne. Sedan fick hon hjälp ombord på en buss av den vita medborgarrättsaktivisten Grace Lorch. I tre veckor tvingades Little Rock Nine stanna hemma medan förhandlingar pågick mellan guvernör Faubus och president Dwight D. Eisenhower. När Eisenhower trodde att de var överens åkte Faubus hem och ersatte nationalgardet med den lokala polisen. Det var fredagen den 20 september 1957 och på måndagen kunde Gloria Ray Karlmark och hennes kamrater vara inne i skolan ett par timmar, men demonstranter tog sig in i lokalerna och hotade dem. Little Rock Nine fick köras ut i bilar, duckande så att de inte syntes genom fönstren. Samma dag, den 23 september, utfärdade presidenten ”tillkännagivande 3204” och krävde att de som stod i vägen för lagen skulle skingra sig, men fick inget gehör. Till slut återstod bara att – motvilligt – ta kontroll över nationalgardet och beordra dem att i stället hjälpa till med integrationen av Arkansas skolor. För att lägga vikt vid sina ord skickade Eisenhower 1 000 soldater ur fruktade 101st Airborne division, utan sina svarta rekryter, till Little Rock. Med skjuts och beskydd från dem kunde Gloria Ray Karlmark och Little Rock Nine äntligen börja i skolan på riktigt, där nästa helvete tog fart. – Rektorn ville inte att vi skulle vara där och vi placerades i olika klasser, berättar hon för eleverna i Nacka. Vi var aldrig i samma klassrum och vårt enda sällskap i korridorerna var den soldat som eskorterade oss. Vi blev trakasserade varje dag, killarna värre än tjejerna. Vissa lärare var öppet fientliga mot oss. Utanför skolan fortsatte protesterna. – De enda svarta vi såg jobbade i skolmatsalen. Vi klagade inte över hur vi behandlades och försökte hålla det inom gruppen. Sa ingenting till våra föräldrar, som redan var oroliga nog. Min mamma fick flera gånger samtal om att jag var död. Jag höll inne sorgen och min rädsla för mitt liv, ända till 1990-talet. När hon är klar får hon smattrande applåder. Många vita vill inte kännas vid något ansvar för slaveriåren, segregationen, problemen för svarta elever som Little Rock Nine och att det skulle ha lett till dagens situation – andra är övertygade om att så är fallet. Katrina Browne är en medelålders kvinna med rötter i New England, dit de så kallade puritanerna kom från England 1620 ombord Mayflower – en berättelse som är en central del av amerikansk historia. Hon var i sena 20-årsåldern när hon insåg att hennes släkt, DeWolfs, var den största slavhandlarfamiljen i USA:s historia och kunde inte släppa saken. I nio år arbetade hon med dokumentärfilmen ”Traces of the trade” som utkom 2008, där hon följer i släktens spår. – Innan vi ens påbörjade resan fick jag höra av andra vita människor: ”Känn dig inte skyldig!”, som om de kände sig skyldiga, berättar Browne över Skype från sitt hem i Washington DC. – Jag förklarar att jag inte känner personlig skuld, men ett ansvar. Jag är väl medveten om att vår historia har skapat en situation där jag lättare kan nå framgång och att jag har massa privilegier, till och med mer än andra vita. Jag ville förstå hur vi har fått den här relationen mellan svarta och vita. För Katrina Browne är det uppenbart att det går en rak linje mellan USA:s rasistiska historia och de politiska och kulturella strider som i dag utspelar sig: – Vår och även Europas ekonomi byggdes på svarta slavars ryggar och andra människor över hela världen genom kolonialismen. Vår blomstrande ekonomi var skälet till att européer kom till USA och fick ett försprång. Så när vågor av migranter kommer till Europa eller USA från forna kolonier, och samma gäller afroamerikaner, har de all rätt att ta del av fördelarna. Vi har blivit rika på deras förfäders blod och svett. Det finns definitivt en skuld. – Donald Trump sår split och pekar ut syndabockar i stället för att fundera över hur vi kan bygga samhällen som är bra för alla, med hänsyn till historien. Om jag vaknar den 9 november och Donald Trump är president kommer jag att vara rädd, konstaterar Katrina Browne. I Little Rock, Arkansas, såg den sorgsna tonåringen Gloria Ray fram emot lektionerna i engelska. Visserligen fick hon utstå agg från sin lärare men där fanns också hennes enda vita vän, Becky. – Jag började skriva på en liten bit papper som jag räckte till henne och så skrev hon på baksidan. Sedan tog hon en bit ur sitt block och fortsatte. Jag såg henne i korridorerna men visste inte om hon ville att jag skulle hälsa på henne, för de som var vänliga mot oss blev också illa behandlade. – Jag frågade om jag kunde säga hej men hon svarade: ”Gör inte det!” Hon skrev att White citizens’ councils hade spioner överallt och hon ville inte försätta sin familj i fara. Vad betydde Becky för dig? – Hon var ljuset i slutet av tunneln. Jag såg fram emot att gå till den lektionen. Där var det någon som såg mig. Jag var inte den onda, den hemska. Jag fick vara en 14-årig flicka. – I slutet av året stod jag med min årsbok, men vågade inte fråga någon av de andra eleverna om de ville skriva i den. Men Becky skrev i min bok och när andra såg att hon hade gjort det kom de också. Gloria Ray Karlmark har med sig den tummade årsboken till skolan i Nacka och pekar på Beckys ord. Vi bläddrar tillsammans igenom en betydelsefull del modern historia och läser hennes anteckningar, hur hon på en mängd olika elever och lärare har noterat mean eller nice. Hon skrattar. Vad känner du för det som pågår i USA nu? – Jag blir ledsen och orolig. Donald Trump ljuger hela tiden och jag tror att han kommer undan med det för att vi har ett misslyckat utbildningssystem. Historien upprepar sig, det finns en hel del människor som inte kan acceptera att de inte är bättre än någon annan. Jag tror på vår grundlag och det som står i den. Jag tror på mänskliga rättigheter, att allt är möjligt. – USA har alltid strävat efter att bli bättre. Så känner jag inte längre. Det går bakåt. Jag vill lämna en bättre värld till våra barn än den vi föddes i. Trump visar om och om igen att han inte kan ta det ansvaret. Hon tittar upp från årsboken. – Från den här sidan Atlanten har jag trott att USA har öppnats upp, att samhället är avsegregerat. Men det verkar ha grott en misstro mellan svarta och vita. Det har inte blivit mindre vitt och svart. Folk jobbar tillsammans men går sedan tillbaka till sina egna. Svarta behandlas annorlunda inom sjukvården, av polisen. Vi kanske behöver som något slags äktenskapsrådgivning för att komma igenom det här, för att kunna öppna ögonen och bygga förtroende för varandra. Ingen ska behöva gå igenom det som vi gick igenom i Little Rock. USA har alltid strävat efter att bli bättre. Så känner jag inte längre. Det går bakåt. Jag vill lämna en bättre värld till våra barn än den vi föddes i. Trump visar om och om igen att han inte kan ta det ansvaret. Gloria Ray Karlmark Född: 26 september 1942 i Little Rock, Arkansas. Familj: Gift med Krister Karlmark, barnen Mats, 44, och Elin, 42. Bor: Stora Essingen i Stockholm. Bakgrund: Medborgarrättskämpe och patentingenjör. Har fått en rad utmärkelser, bland annat Kongressens guldmedalj, Lincoln Leadership Prize och Père Marquette Discovery Award. De första svarta studenterna som 1957 skulle börja i Central high school i Little Rock, Arkansas, var Melba Pattillo Beals, Minnijean Brown, Elizabeth Eckford, Ernest Green, Gloria Ray Karlmark, Carlotta Walls LaNier, Thelma Mothershed, Terrence Roberts och Jefferson Thomas. Dåvarande guvernören, demokraten Orval Faubus, satte in Arkansas nationalgarde för att stoppa eleverna från att börja i skolan och kom på kollisionskurs med republikanske presidenten Dwight D. Eisenhower. De första afrikanska slavarna såldes till kolonister i Virginia år 1619. 1863. President Abraham Lincoln kungör genom Emancipationsproklamationen slavars frihet, något som verkställs efter det amerikanska inbördeskriget (1861–1865). 1868. Fjortonde tillägget till USA:s konstitution, som ger afroamerikaner medborgarskap och samma teoretiska rättigheter inför lagen, ratificeras. 1963. Marschen till Washington för arbete och frihet samlar mellan 200 000 och 300 000 människor som får lyssna till Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal. 1964. Martin Luther King tilldelas Nobels fredspris. 1965. 26-åriga Jimmie Lee Jackson misshandlas och skjuts ihjäl av polisen i Alabama under en fredlig demonstration. Detta leder till protestmarschen mellan Selma och Montgomery i Alabama som bland annat åstadkom 1965 års rösträttslag, som förbjöd diskriminering. Malcolm X mördas. 1967. Thurgood Marshall blir den första svarta domaren i Högsta domstolen. 1968. Martin Luther King mördas vilket leder till upplopp i ett hundratal städer i USA. Shirley Chisholm (demokrat) blir den första svarta kvinnan i kongressen. Källa: Civilrights.org, Wikipedia. ", "article_category": "other"}
{"id": 26749, "headline": "”Låt haverikommission utreda porrens skadliga verkningar”", "summary": "Porr är inte sex. Att porrens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda är oacceptabelt. En haverikommission måste granska hur samhället har kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar, skriver en rad företrädare för organisationer och politiska partier", "article": "Porr är inte sex. Att porr är lika med sex är den ultimata lögnen och porrindustrins största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins påverkan på oss alla och hur porren förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet genom att utge sig för att skildra sex och lust. Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin säljer in våldet under parollen ”this is what real men want”. När våra barn nyfiket googlar ”bröst” eller ”sex” är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter. Att vuxenvärlden lämnar dem ensamma med den här parallellvärlden är ett stort svek. Att detta våld är vad ”riktiga män vill ha” är ytterligare en av porrindustrins lögner. Våld är inte vad de flesta män vill ha, det är en falsk, förödmjukande och avhumaniserande syn på män. Vi tror mer om män än så. Ett av de vanligaste argumenten som används för att tysta diskussionen om porr är att vi som vill synliggöra porrens påverkan och dra ut den i ljuset kallas för moralister, ”får inte vuxna göra som de vill i sängen?” Detta är ett missriktat och oväsentligt ifrågasättande. Porr är inte sex. Porr är en mångmiljardindustri som samarbetar med multinationella storföretag för att kunna fortsätta prångla ut kvinnoförakt och rasism. Porren visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde. Omfattningen och spridningen av kommersiell porr, framför allt på internet, har ökat lavinartat under flera decennier, samtidigt har porren blivit alltmer våldsam. Forskning och vetenskapliga studier om porr visar att porren utgör katalysator och inspiration till mäns sexuella aggressioner. Unizon har tagit fram rapporten ”Porr och prostitution” som samlar forskning och redovisar en sammanfattning av kunskapsläget. Dagens porr finns tillgänglig i allas mobiler, paddor och datorer dygnet runt, var du än befinner dig. Samhällets insatser för att förebygga mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är verkningslösa om vi samtidigt tillåter att porren med sitt motsatta budskap finns tillgänglig två klick bort i varje mobiltelefon. Hur ska en 12-åring förhålla sig till budskapet att riktiga män vill spotta på, ta stryptag på och kalla kvinnor för horor? Ett annat vanligt argument är att det finns ”bra porr” och ”dålig porr”. Men världen är inte jämställd och den så kallade feministiska eller jämställda porren existerar knappt i någon mätbar utsträckning eftersom den inte säljer. Framför allt är det inte den porren som din 12-åring möter på internet. Återigen är detta en dimridå som omöjliggör en diskussion om den riktiga frågan: Våra barns framtid och deras och vår rätt till en värld fri från våld och förtryck. Att detta får fortgå är inget annat än ett haveri. Haverikommission. Den 28 september visades filmen ”Pornland – How the Porn Industry Has Hijacked Our Sexuality” i riksdagen. Vi rekommenderar alla att se den. Seminariet var fullsatt och reaktionerna från politiker, föräldrar, poliser, fältassistenter med fler visar att tiden är mogen för att prata om elefanten i rummet. Runt om i världen växer en rörelse för att stoppa porrkulturen. Vi vill ha en haverikommission som har verkligheten som utgångspunkt. Porren sexualiserar våld mot kvinnor och visar bilder av grova övergrepp och förnedring av tjejer och kvinnor. Det är oacceptabelt att porrens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda trots officiella politiska mål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och alla människors lika värde. En haverikommission måste granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar. Opt in- opt out. Flera andra länder har påbörjat ett arbete för att åtminstone begränsa spridningen av pornografi på nätet. I England har man infört ett ”opt in/opt out”-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr. Om det finns barn skrivna på adressen så skulle det även kunna vara obligatoriskt att ansvariga vuxna ska motivera hur de ska förhindra att barnen får tillgång till porren. Vi förespråkar ett ”opt in/opt out”-system som ett av alla nödvändiga steg för att stoppa porren men det krävs mycket mer än så. Sverige har tagit ledningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga. Det var många som sade att det var omöjligt. Men vi gjorde det. Vi har visat vägen för jämställdhet, kvinnofrid och barnfrid. Den världsbilden ska vi fortsätta förmedla till barn, unga och vuxna. Porrindustrin står för det totalt motsatta. Låt inte den industrin och dess förespråkare få fortsätta stå i vägen för ett jämställt samhälle fritt från våld. Allan Wade, Ph D, Center for response based practice, Kanada Barbro Sjöqvist, advokat, Advokatbyrå Barbro Sjöqvist AB Beatrice Ask (M), riksdagsledamot och ordförande i justitieutskottet Börje Svensson, leg psykoterapeut Carina Ohlsson (S), ordförande S-kvinnor Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot och jurist Clara Berglund, generalsekreterare Sveriges kvinnolobby Gertrud Åström, ordförande Wonsa Josephine och Anna, grundare Talita Lennart Gabrielsson (L), fd kommunalråd Marie-Louise Forslund Mustaniemi, förbundsordförande KDK Mikael Thörn, huvudsekreterare, Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, Regeringskansliet Monica Green, ordförande UN Women Nationell kommitté Sverige Musse Hasselvall, programledare Nina Rung, kriminolog och barnrättsexpert Olga Persson, generalsekreterare Unizon Olof Risberg, leg psykolog och psykoterapeut Pojkmottagningen Peter Svensson, grundare Huskurage Peter Söderström, sociolog och jämställdhetsexpert, Gender equality vision Ulric Jansson, talesperson Fotbollssupportrar mot homofobi Zandra Kanakaris, ordförande Unizon Ida Östensson, grundare stiftelsen Make equal Zozan Inci, ordförande Roks Åsa Landberg, leg psykolog och psykoterapeut Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. ", "article_category": "other"}
{"id": 26750, "headline": "”Låt haverikommission utreda porrens skadliga verkningar”", "summary": "Porr är inte sex. Att porrens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda är oacceptabelt. En haverikommission måste granska hur samhället har kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar, skriver en rad företrädare för organisationer och politiska partier.", "article": "Porr är inte sex. Att porr är lika med sex är den ultimata lögnen och porrindustrins största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins påverkan på oss alla och hur porren förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet genom att utge sig för att skildra sex och lust. Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin säljer in våldet under parollen ”this is what real men want”. När våra barn nyfiket googlar ”bröst” eller ”sex” är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter. Att vuxenvärlden lämnar dem ensamma med den här parallellvärlden är ett stort svek. Att detta våld är vad ”riktiga män vill ha” är ytterligare en av porrindustrins lögner. Våld är inte vad de flesta män vill ha, det är en falsk, förödmjukande och avhumaniserande syn på män. Vi tror mer om män än så. Ett av de vanligaste argumenten som används för att tysta diskussionen om porr är att vi som vill synliggöra porrens påverkan och dra ut den i ljuset kallas för moralister, ”får inte vuxna göra som de vill i sängen?” Detta är ett missriktat och oväsentligt ifrågasättande. Porr är inte sex. Porr är en mångmiljardindustri som samarbetar med multinationella storföretag för att kunna fortsätta prångla ut kvinnoförakt och rasism. Porren visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde. Omfattningen och spridningen av kommersiell porr, framför allt på internet, har ökat lavinartat under flera decennier, samtidigt har porren blivit alltmer våldsam. Forskning och vetenskapliga studier om porr visar att porren utgör katalysator och inspiration till mäns sexuella aggressioner. Unizon har tagit fram rapporten ”Porr och prostitution” som samlar forskning och redovisar en sammanfattning av kunskapsläget. Dagens porr finns tillgänglig i allas mobiler, paddor och datorer dygnet runt, var du än befinner dig. Samhällets insatser för att förebygga mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är verkningslösa om vi samtidigt tillåter att porren med sitt motsatta budskap finns tillgänglig två klick bort i varje mobiltelefon. Hur ska en 12-åring förhålla sig till budskapet att riktiga män vill spotta på, ta stryptag på och kalla kvinnor för horor? Ett annat vanligt argument är att det finns ”bra porr” och ”dålig porr”. Men världen är inte jämställd och den så kallade feministiska eller jämställda porren existerar knappt i någon mätbar utsträckning eftersom den inte säljer. Framför allt är det inte den porren som din 12-åring möter på internet. Återigen är detta en dimridå som omöjliggör en diskussion om den riktiga frågan: Våra barns framtid och deras och vår rätt till en värld fri från våld och förtryck. Att detta får fortgå är inget annat än ett haveri. Haverikommission. Den 28 september visades filmen ”Pornland – How the Porn Industry Has Hijacked Our Sexuality” i riksdagen. Vi rekommenderar alla att se den. Seminariet var fullsatt och reaktionerna från politiker, föräldrar, poliser, fältassistenter med fler visar att tiden är mogen för att prata om elefanten i rummet. Runt om i världen växer en rörelse för att stoppa porrkulturen. Vi vill ha en haverikommission som har verkligheten som utgångspunkt. Porren sexualiserar våld mot kvinnor och visar bilder av grova övergrepp och förnedring av tjejer och kvinnor. Det är oacceptabelt att porrens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda trots officiella politiska mål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och alla människors lika värde. En haverikommission måste granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar. Opt in- opt out. Flera andra länder har påbörjat ett arbete för att åtminstone begränsa spridningen av pornografi på nätet. I England har man infört ett ”opt in/opt out”-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr. Om det finns barn skrivna på adressen så skulle det även kunna vara obligatoriskt att ansvariga vuxna ska motivera hur de ska förhindra att barnen får tillgång till porren. Vi förespråkar ett ”opt in/opt out”-system som ett av alla nödvändiga steg för att stoppa porren men det krävs mycket mer än så. Sverige har tagit ledningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga. Det var många som sade att det var omöjligt. Men vi gjorde det. Vi har visat vägen för jämställdhet, kvinnofrid och barnfrid. Den världsbilden ska vi fortsätta förmedla till barn, unga och vuxna. Porrindustrin står för det totalt motsatta. Låt inte den industrin och dess förespråkare få fortsätta stå i vägen för ett jämställt samhälle fritt från våld. 15 oktober 2016 Debattartikel Företrädare för organisationer och politiska partier: ”Låt haverikommission utreda porrens skadliga verkningar” Repliker Carl Johan Rehbinder, sexpedagog och relationscoach: ”Det sexfientliga samhället är problemet” Lotta Cewers: ”Förlegad bild av kvinnors sexualitet” Slutreplik från företrädare för organisationer och politiska partier: ”Forskning visar porrens skadeverkningar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26751, "headline": "”Dåligt vetenskapligt stöd för låglönepolitik”", "summary": "SLUTREPLIK. Vår jämförelse tyder på att svensk lönebildning och arbetsmarknadspolitik trots sina brister står sig ganska väl i integrationshänseende. Och vi menar att det är högst rimligt att i förväg undersöka om en immigrationspolitik med lägre löner fungerar innan den införs i Sverige, skriver Hans Lööf och Gustav Martinsson.", "article": "I vår artikel (DN Debatt 8/10) ifrågasätter vi jobb med låga löner som en massåtgärd för att skapa fler jobb till flyktingar, vilket ivrigt förespråkas av bland annat Centerpartiet. Vi ifrågasätter också Annie Lööfs påstående att Sverige är sämst i Europa på integration. Tre centerpartister och en forskare från Linnéuniversitet i Växjö har replikerat med argument om svårigheten att jämföra immigranter på den svenska arbetsmarknaden med situationen i andra länder. I vårt debattinlägg väljer vi att försöka ge perspektiv på det stora svenska sysselsättnings- och arbetslöshetsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda i allmänhet och flyktinginvandrare i synnerhet, med att primärt jämföra Sverige med Storbritannien. Men för att svara på debattinläggen från främst de två centerpartisterna, Ådahl och Källström, och Hammarstedt tar vi vår utgångspunkt i grundfrågan, nämligen sambandet låga lägstalöner och sysselsättning. Leder lägre löner verkligen till fler jobb? Om en månad går det demokratiska partiet i USA till val med löftet om en kraftig ökning av de federala minimilönerna (den föreslagna ökningen är på över 60 procent). Det gäller naturligtvis både inrikes- och utrikesfödda liksom flyktinginvandrare. Hillary Clinton vill höja lägsta lönen till 12 dollar och verka för att delstaterna fortsätter till 15 dollar, trots att det ena lägret av arbetsmarknadsforskarna hävdar att det leder till lägre sysselsättning och högre arbetslöshet. Två av de mera profilerade företrädarna för denna ståndpunkt är David Neumark och William Wascher. Det är också till dessa forskare som de svenska anhängarna av låga löner och enkla jobb för immigranter vanligtvis refererar när de söker vetenskapligt stöd för sina förslag. Men demokraterna i USA kan falla tillbaka på en omfattande forskning med helt andra slutsatser än Neumark-Wascher lägret. I denna gruppering återfinns bland annat MIT-ekonomen Joshua Angrist, som var en av förhandsfavoriterna till årets Nobelpris i ekonomi och de internationellt topprankade Princeton-ekonomerna David Card och Alan Kreuger. År 1993 publicerade Card och Kreuger sin numera klassiska studie av hur ökade lägstalöner påverkade sysselsättningen bland snabbmatskedjor i delstaten New Jersey. Året innan hade lägstalönenivån i New Jersey ökat från 65 kr till 78 kr, uttryckt i dagens svenska penningvärde. För att utvärdera sysselsättningseffekten undersökte man 410 snabbmatsrestauranger i New Jersey samt i Pennsylvania, där lägstalönen låg kvar på 65-kronorsnivån. Tvärtemot den förväntade effekten enligt reformens många skaptiker fann man inte att någon försämrad sysselsättningen i New Jersey jämfört med Pennsylvania. Studiens slutsatser kritiserades av bland annat Neumark och Wascher. Huvudargumenten gick ut på att urvalet var alltför begränsat i antal och geografisk omfattning, samt att man bortsåg från långsiktiga effekter. Men i en replikerande artikel i American Economic Review samma år visade Card och Kreuger att kritiken inte var relevant för slutsatserna i deras artikel. Detta förtydligades än mer av den fortsatta forskningen. I en mycket omfattande tidsseriestudie över en 17-årsperiod baserad på statistik för hela USA nedbrutet på kommunnivå inklusive en stor mängd kontrollvariabler kunde forskarna Dube, Lester, och Reich verifiera Card och Kreugers resultat. Joshua Angrist går så långt i sin samlade bedömning av forskningen kring lägstalöner att han menar att bevisbördan i dag ligger på förespråkarna för låga löner som metod att öka sysselsättningen. Inte de som ifrågasätter den. I linje med Angrist slutsats bytte tidskriften The Economist ståndpunkt förra året och sade att man haft fel när man tidigare hävdat att införande av nationella minimilöner i vårt jämförelseland Storbritannien skulle drabba sysselsättningen. Men de svenska förespråkarna för radikal omstöpning av både lönebildning och arbetsmarknadspolitik hävdar att Sverige är ett särfall. Ekvationen med höga minimilöner, en stor andel flyktinginvandrare och integrationen på arbetsmarknaden går inte ihop, menar de. Den internationella forskningens slutsatser är huvudsakligen inte tillämpliga på Sverige, och det finns ingen bra statistik att jämföra Sverige med andra länder. Bättre är då att med enbart svensk statistik jämföra immigranter med inrikesfödda. Är detta en korrekt och rättvis ansats? Givetvis inte. I vår debattartikel redovisas att Sverige är ett europeiskt genomsnittsland när det gäller flyktinginvandrares sysselsättning de första nio åren och klart bättre än genomsnittet därefter trots att vi proportionellt sett tar emot fler flyktingar än andra länder. Och när det gäller de höga svenska lägstalönerna kan man konstatera att tunga amerikanska ekonomer förespråkar nivåer för USA som rör sig mot våra låglönebranscher. I ett brev riktat till den samlade amerikanska politikerkåren uppmanar 600 nationalekonomer verksamma vid amerikanska universitet, inklusive sju stycken Nobelpristagare, att höja lägstalönen i USA. Vi hittar ingen vetenskaplig litteratur som stödjer argumenten att låga löner för immigranter i ett land med en lönestruktur som den svenska leder till ökad sysselsättning. Det bevis som gång efter gång förs fram i den inhemska debatten, exempelvis i Hammarstedts replik är ett arbetspapper av Per Lundborg och Per Skedinger från år 2014. Denna studie är inte vetenskapligt publicerad och innehåller en mängd oklarheter som försvårar möjligheten att bedöma dess relevans. Avslutningsvis kommenterar vi här några av argumenten från de tre replikerna. Danielsson är skeptisk till sysselsättningsgradssiffrorna från Eurostat. Han menar att måttet sysselsättningsgrad inte beaktar hel- eller deltidsarbetstid. Visst, det är ett problem, men inget skäl att anta att detta vare sig överskattar eller underskattar sysselsättningsnivån i Sverige jämfört med andra länder. Ådahl och Källström hävdar att såväl Eurostats data som de rapporter vi refererar till är osäkra eller irrelevanta. När det gäller statistiken är vårt svar att Eurostat är den enda tillgängliga datakälla för länderjämförelser av sysselsättningen för flyktingar. Vi bemöter deras mer detaljerade kommentarer här. De båda centerpartisterna tycker också att OECD:s, EU-kommissionens, UNHCR:s och Europarlamentets översiktsrapporter om integration inte tillför något eftersom de saknar en diskussion om enkla jobb. Men det intressanta är just det faktum att idén att skapa enkla jobb till för flyktinginvandrare saknas i rapporterna. Denna form av integrationspolitik politik har inte slagit rot utanför vårt land. Ådahl och Källström tycker även att en jämförelse med Tyskland eller Danmark är mer relevant än Storbritannien. Tyskland har dock inga data vad gäller sysselsättning för flyktingar utefter vistelsetid i landet. Men den totala sysselsättningsgraden för flyktingar är identisk mellan Sverige och Tyskland när man bortser från vistelsetid. Danmark finns inte med i Eurostats data. Hammarstedt, å den andra sidan, menar att det över huvud taget inte går att jämföra integrationen i Sverige med ett annat land, och då i synnerhet inte med Storbritannien. I konsekvensens namn borde han då också underkänna Annie Lööfs påstående om Sverige har Europas sämsta integrationspolitik. Men i stort sett alla internationella jämförelser har brister vare sig det handlar om BNP, inflation eller arbetslöshet. De hindrar dock inte att de är en viktig informationskälla för näringsliv, politik och forskning. Vårt val av jämförelseland beror på att Storbritanniens arbetsmarknad kännetecknas av egenskaper som många vill införa i Sverige. Här är andelen enkla jobb klart större och enligt OECD har man EU:s mest flexibla arbetsmarknad. Det är högst rimligt att i förväg undersöka om Centerpartiets immigrationspolitik fungerar i Storbritannien innan den införs i Sverige. Vår jämförelse tyder på att svensk lönebildning och arbetsmarknadspolitik trots sina brister står sig ganska väl i integrationshänseende. De stora insatserna kan göras på annat håll såsom tidig språkträning, tillgång till arbetsmarknaden under asyltiden, individualiserade integrationsplaner, boendeplacering efter tillgång till arbete, och antidiskrimineringsåtgärder. Man bör akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. 8 oktober 2016 Debattartikel KTH-forskarna Hans Lööf och Gustav Martinsson: ”Enkla jobb med låga löner ger inte fler jobb för flyktingar” Repliker Staffan Danielsson (C): ”Forskarna räknar med glädjesiffror” Martin Ådahl (C) och Emil Källström (C): ”Bakläxa för Lööf och Martinsson” Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linneuniversitetet: ”Ovarsam hantering av offentlig statistik” Slutreplik från Hans Lööf och Gustav Martinsson: ”Dåligt vetenskapligt stöd för låglönepolitik” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26762, "headline": "Carl Johan von Seth: Skyll inte på utvandrarna", "summary": "Greklands regering oroas över \"brain drain\" i krisens spår. Men utlandsgrekerna kan bli landets räddning.", "article": "Aten. Precis som ordet kris kommer glosan diaspora härifrån. Och i Grekland har man upplevt hur det förra fenomenet kan orsaka det senare. När regeringspartiet Syrizas talespersoner möter en grupp svenskar som är på besök i Aten med organisationen Folk och försvar ser de visserligen ljuset i tunneln. Snart klarar vi oss själva, berättar de sorglöst. Nya skattepengar rullar in. Tillväxten väntar, enligt regeringens prognoser, alldeles runt hörnet. Ett scenario som skulle kunna oroa men som uppges vara helt uteslutet är att Grekland behöver begära mer hjälp av långivarna. Reformprogrammet – som vänsterledaren och premiärministern Alexis Tsipras accepterade efter en brutal kovändning förra sensommaren – sägs fungera. Ett bekymmer som regeringen nu upplever är att så många har lämnat landet. Hundratusentals greker, ofta unga och välutbildade, har röstat med fötterna och spridits i resten av EU. Biträdande utrikesminister Dimitris Mardas sa det i DN i förra veckan: \"Vi har sugits ut på kunskap och vi måste få slut på det.\" Men att utvandrarna skulle vara Greklands största problem är nys. Inget tyder på att arbetsmarknaden har problem med flaskhalsar. Och snarare än ett långsiktigt ekonomiskt hot kan det bli landets räddning att så många har haft möjligheten att ge sig av under krisen. Det effektivaste sättet att förstöra humankapital är nämligen att låta människor slå dank. EU:s fria rörlighet har tillåtit grekiska läkare, ingenjörer, kemister och ekonomer att arbeta. Det är inte \"brain drain\". I fallet Grekland är det snarare brain save. Alternativet för många i den unga generationen hade kanske varit att hanka sig fram i turistindustrin. Eller möjligen försöka ta värvning i den bysantinska byråkratin. Trots de åtgärder som Syriza och tidigare regeringar säger sig ha genomfört växer inga avancerade näringar här. Industrin står och stampar. Investeringar? Vilka investeringar? undrar en ekonom som vi träffar. Lågnivåkorruptionen har visserligen strypts de senaste åren, men Syriza har förstärkt gamla klientsystem i staten. Europagrekerna ska inte ha ett dugg dåligt samvete för att de lämnade en ungdomsarbetslöshet kring 50 procent bakom sig. Landets hopp står till att de kräver meningsfulla politiska och ekonomiska reformer, och att partierna lyssnar. En del kan i sinom tid återvända med kunskap och nya idéer som ger landet tillväxt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26768, "headline": "Rekordmånga reser bort i vinter", "summary": "Så många som 38 procent av svenskarna uppger att de ska åka utomlands i vinter. De flesta reser till Spanien och Thailand.", "article": "Det är Ticket som presenterar sin årliga undersökning om svenskarnas semesterresande under vinterhalvåret, dels baserad på de resor som bokats hos bolaget och dels på en Sifoundersökning. Som DN Resor tidigare har berättat, påverkar oron resenärerna som i år väljer kända resmål. Däremot minskar de inte sitt resande. 33 procent uppger att de gör två eller fler resor per år. Hela 38 procent säger att de ska åka utomlands i vinter. Motsvarande siffra förra året var 33 procent. Det land som ökar mest i popularitet är Storbritannien. Bokningarna till Storbritannien har ökat med 107 procent, till London med 111 procent. – Det är shoppingen som lockar, men framför allt Zlataneffekten. Manchester ökar med 144 procent! säger Karin Starkman Ahlstedt, kommunikationsansvarig på Ticket. Reguljärflyget ökar mer än charter. Snittpriserna på reguljärflygbiljetter har minskat med 5 procent och priserna är lägre än på väldigt länge. Anledningen är konkurrensen mellan flygbolagen och en överetablering i Skandinavien. Och varför reser så många bort? Hälften av de som reser gör det för att få sol och värme, svarar de i Sifoundersökningen. Spanien, som toppade listan över populära resmål förra året, ökade ändå med 11 procent fler bokningar i vinter. Thailand ligger kvar på ungefär samma höga nivå. Tio-i-topplista på de populäraste länderna 1. Spanien (1) 2. Thailand (2) 3. USA (3) 4. Storbritannien (6) 5. Mexiko (5) 6. Italien (8) 7. Australien (ny) 8. Förenade arabemiraten (7) 9. Tyskland (4) 10. Portugal (10) Tio-i-topplista på de populäraste resmålen 1. Gran Canaria (1) 2. Bangkok (2) 3. Phuket (3) 4. Teneriffa (4) 5. London (8) 6. Miami (6) 7. Krabi (5) 8. New York (9) 9. Malaga (ny) 10. Cancún (7) Tio-i-topplista på de populäraste städerna 1. Bangkok (1) 2. Phuket (2) 3. London (5) 4. Miami (3) 5. New York (6) 6. Malaga (8) 7. Las Palmas (7) Inom parentes står förra årets placering. Undersökningen Ticket collection är baserad på bokade resor hos Ticket (som bokar både charter och reguljärflyg) fram till 29 september, samt en Sifoundersökning där 1005 personer deltog. ", "article_category": "other"}
{"id": 26785, "headline": "”Som ung bedöms man mer utifrån sitt utseende”", "summary": "Artistbranschen är ovanligt tillåtande och accepterande – på ett sätt ålderslös, tycker Lill Lindfors. Men den diskriminering av äldre som hon ser i samhället, inte minst i vården, gör henne irriterad.", "article": "Borträknad? En serie om ålderism Del 1. Sverige är ett dåligt land att åldras i, säger vissa. Äldre respekteras inte och deras kunskaper tas inte till vara. Stämmer det? ”Vad händer med herrar när de blir äldre – de blir stiliga äldre herrar, medan kvinnor blir gamla kärringar”, säger Lill Lindfors och citerar ett av sina revynummer från 70-talet. – Som kvinna kan man åldras som skådespelerska eller jazzsångerska. Där kan man vara gammal och erfaren. Samtidigt betonar hon att detta är en sanning med modifikation. Många kvinnliga skådespelare vittnar om att det saknas roller mellan 40 och 60. – Men de som håller sig kvar kan få ett nytt liv betydligt senare – som tanter. Titta på Meta Welander och Yvonne Lombard! Lill Lindfors har sedan många år engagerat sig i frågan om diskriminering av äldre. Sedan starten ingår hon till exempel i 1,6 miljonerklubbens kärntrupp. Klubben arbetar med hälsofrågor för kvinnor över 45 år. Hon tycker att artistbranschen ofta legat före och är ovanligt tillåtande och fri från fördomar. Här ryms alla typer av människor – och alla är accepterade, menar hon. – Artistbranschen är öppen för människor som av samhället i övrigt betraktas som avvikande. Den är ålderslös på ett sätt, säger hon. Men visst ser det olika ut inom olika delar av nöjesbranschen och det finns några områden där det inte är lika lätt att åldras. Pop och rock är också förknippad med ungdomen, även om det finns många gubbar som fortfarande håller fanan högt. På omvägar har Lill Lindfors vid något tillfälle fått höra att hon valts bort för att hon ”är för gammal”, men ingen har sagt det direkt. Annars har hon inte mött någon åldersdiskriminering som artist. – Visserligen är jag inte lika het som när jag var yngre, men jag tycker att jag fortfarande möter både respekt och stor uppskattning, säger hon. Det var tidigt på hösten 1961 som Lill Lindfors debuterade på de stora scenerna i Karl Gerhards revy ”Ursäkta handsken” på Idéonteatern i Stockholm. I år firar hon 55 år som professionell artist. Vi träffar henne på gården på norra Öland där hon bor sedan nästan 20 år tillbaka. Lill bjuder på maken Anders havtornssaft. I våras fyllde Lill Lindfors 76 år och kalendern är fortfarande fulltecknad, även om det är ”lite mindre än tidigare”. När vi ses har hon precis kommit hem från några arbetsmöten i Stockholm och ett uppträdande på Ekerö. Nästa vecka fortsätter inspelningarna av den dokumentärfilm om hennes artistliv som ska visas i SVT i jul. – ”Håller du på fortfarande”? Det är den vanligaste frågan jag får, säger hon. Hon skrattar när hon berättar det, fast bakom skrattet finns också ett allvar. Tycker de att hon hållit på för länge? Som artist finns ingen pensionsgräns. Man bestämmer själv – förutsatt att det finns en efterfrågan. Ingen talar om för en att man borde sluta. Hur tänker du själv – hur länge ska du hålla på? – Jag vet inte. Vad ska jag göra annars? Processen att repetera med duktiga musiker, den musikaliska lekfullheten, är så otroligt upplyftande. Det som tar mest på krafterna är resandet, säger hon. Men även publikkontakten är naturligtvis viktig. – Jag är så tacksam att jag fått vara med så många år. De som kommer på mina konserter känner mig sedan länge. Förra året stod Lill Lindfors på Stockholms stadsteaters scen, när hon spelade fräulein Schneider i musikalen ”Cabaret”. – Det var bland det roligaste jag gjort! Det var en intressant roll att göra med en stor spännvidd. Jag och Johan Rabaéus hittade bra ton mellan oss som gav det där lilla extra. Lill Lindfors har samarbetat med yngre artister vid flera tillfällen och ser gärna att hennes långa erfarenhet skulle kunna komma andra artister till del. Hon tänker något slags mentorskap för yngre artister. Men det är aldrig någon som frågat. Själv är Lill Lindfors mycket klar över att hon inte längre är 30 år när hon lägger upp sina konserter och andra framträdanden. – För mig handlar det om att välja material som skapar trovärdighet. Jag är medveten om att jag inte är så ung längre och skämtar gärna om mig själv och min ålder. Men jag har inga problem att sjunga mina tidigare låtar som ”En sån karl” eller ”En man i byrålådan” heller. Publiken vill ju ha dem. Jag gör dem oftast som extranummer, säger hon. – Samtidigt är jag egentligen inte särskilt upptagen av min egen ålder. Yrkesmässigt vet man naturligtvis att jag är äldre, men med förvåning har jag upptäckt att jag känner mig piggare än någonsin. Helst vill jag naturligtvis bli bedömd utifrån uttrycket, inte hur gammal jag är. Som ung bedöms man mycket mer utifrån sitt utseende. För att hålla hjärnan i gång läser hon böcker, löser korsord och lär sig nya texter. Hon tycker att det är viktigt att inte låta sig nedgöras över den ålderism som ofta finns i form av negativa och kanske till och med diskriminerande attityder i omgivningen. – Om man bara tänker på sin ålder och att åldras så känner man sig nog äldre. Jag försöker tänka tvärtom: att ge sig ut och ta del av den nya tekniken, att inte ta avstånd utan i stället se vilka möjligheter den ger, säger hon och tar fram mobilen där hon visar en vacker bild över havet från morgonpromenaden med hunden. Själv ser hon sällan på sig själv som äldre. Kroppen förändras, en knäskada från ungdomen gör sig påmind igen, hon är inte lika stresstålig, det tar lite längre tid att lära in nya texter, men inom sig har hon alla åldrar på samma gång, säger hon. – Det är klart att man kan känna en sorg över att ens ungdomliga spänst passerat, men å andra sidan så tar den spänsten i stället plats i hjärnan, i bästa fall. När Lill Lindfors skulle uppträda på ett äldreboende nyligen så funderade hon på hur hon skulle anpassa repertoaren efter den ”gamla” publiken. – Så kom jag på att de är i samma ålder som jag själv! Men runt omkring sig i samhället ser hon en ålderdiskriminering som gör henne irriterad. Ett exempel hon tar upp är ”Jätteproppen Orvar”. Det var ett namn som fick fäste på den stora generation som föddes på 40-talet och som kritiserades för att vara en propp som hindrade ungdomarna från att få jobb. Lill Lindfors tillhör själv den generationen och har stört sig på vilket genomslag ett sådant uttryck, använt i all hast på en debatt, kunde få. – Till slut blir begreppet en sanning. Jag reagerade på det redan då. Det känns lite förnedrande. Jag tror på riktigt att det skapat ett motstånd mot oss 40-talister. Visst är vi många, men vi har byggt upp mycket också, säger hon. Själv stör hon sig mest på ålderdiskrimineringen inom vården, att äldre inte tas riktigt på allvar. Det har både hon själv och flera av hennes vänner erfarenhet av. Å andra sidan tror hon att det oftast inte behöver finnas någon illvilja bakom ålderismen bland folk i gemen. – Jag tror att det är ett mänskligt behov av att dela in människor i grupper, att etikettera, till exempel efter ålder. Reptilhjärnan behöver veta: de där är min sort. – Men vi har ett intellekt också. Vi kan besluta oss för att varje människa är värd att mötas fördomsfritt och med respekt. Finns det någon särskild ålder som du känner dig särskilt hemma i när du tänker tillbaka på ditt eget liv? – Jag skulle nog säga 56. I den åldern är barnen oftast utflugna, man vet mycket, har dragit på sig erfarenheter och ingen vet exakt hur gammal man är. hans.arbman@dn.se Helst vill jag naturligtvis bli bedömd utifrån uttrycket, inte hur gammal jag är. Lill Lindfors Ålderism Begreppet innebär att människor särbehandlas på grund av sin ålder. I morgon intervjuas forskaren Lars Andersson som introducerade uttrycket i Sverige. Ålder: 76 Familj: Make Anders Byström, dottern Petronella, barnbarnet Tindra, bonusbarn och bonusbarnbarn. Bor: Bläsinge på Norra Öland Karriär: Sångerska, komiker och skådespelerska. Debuterade som professionell artist 1961. Hennes album ”Du är den ende” släpptes 1967 och blev en diamantskiva. Kom tillsammans med Svante Thuresson på andra plats i Eurovision song contest med ”Nygammal vals” 1966. Under 70-talet och 80-talet medverkade Lill Lindfors i flera shower tv-produktioner, barnprogram, långfilmer. År 1985 tappade hon medvetet kjolen i tv som värd för Eurovision song contest. Belönades 1997 med Konungens medalj av 8:e storleken. Medverkade i 2013 års upplaga av ”Så mycket bättre” i TV4. Fick årets hederspris på Grammisgalan 2015. 2015–2016 gjorde hon rollen som fräulein Schneider i Stockholms Stadsteaters uppsättning av musikalen ”Cabaret”. ", "article_category": "other"}
{"id": 26788, "headline": "”Sverige måste kraftsamla för att stoppa barnfetman”", "summary": "Ökar kraftigt. I Sverige uppskattas 17 procent av barnen i åldrarna sju till nio år vara överviktiga. FN:s barnkonvention är tydlig: Barn har rätt att växa upp i en miljö utan risk att drabbas av den övervikt och fetma som kan ge upphov till livslånga sjukdomar. Sverige behöver nu en nationell strategi mot barnfetma, skriver åtta forskare.", "article": "Under de senaste årtiondena har övervikt och fetma hos barn världen över ökat i en aldrig tidigare skådad omfattning. I Sverige uppskattas 17 procent av barnen i åldrarna sju till nio år vara överviktiga och tre procent av barnen till och med feta. De drabbade löper en avsevärt större risk än sina jämnåriga att senare i livet, eller redan som barn, drabbas av sjukdomar som typ 2 diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Framför allt är barn i socioekonomiskt svaga grupper drabbade. Detta står i starkt motsats till FN:s Barnkonvention som Sverige tillsammans med 195 andra länder antagit. Barnkonventionen är tydlig: Alla barn har ”rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa”. Vi menar att Sverige, likt flera andra länder, nu måste samla aktörer från hela samhället, utveckla en nationell strategi och vidta åtgärder på flera plan för att motverka barnfetma. En sådan strategi måste bygga på tillgänglig evidens och omfatta konkreta insatser från olika samhällsaktörer och politikområden samt kontinuerligt utvärderas. Vi samlar i dag den 11 oktober, på World Obesity Day, beslutsfattare och experter från hela världen i Uppsala för att utveckla konkreta förslag till handling. Barn väljer inte själva övervikt och fetma. Ett barns hälsa påverkas av många krafter på familje- och på samhällsnivå. Barnet har inte möjlighet att självt ansvara för de val som påverkar dess hälsa. Barnkonventionen är tydlig: Barn har rätt att växa upp i en miljö utan risk att drabbas av den övervikt och fetma som kan ge upphov till livslånga sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa cancerformer. Gör vi inget för att motverka barns övervikt och fetma kommer kostnaderna för sjukvård att öka lavinartat, här i Sverige liksom i övriga delar av världen. Hur ska en redan ansträngd vårdbudget finansieras i framtiden? Kunskap saknas inte. Vi representerar forskning inom ett flertal olika discipliner och vi vill att den kunskap och erfarenhet som utvecklas i Sverige och globalt om hur vi kan stävja barnfetmaepidemin nu kommer till nytta lokalt, regionalt och nationellt. Kunskap saknas inte, men konkreta åtgärder liksom uppföljning av dessa. Vi välkomnar regeringens uppdrag till Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket att ta fram underlag för hälsofrämjande åtgärder relaterade till matvanor och fysisk aktivitet för befolkningen. Vi vill lyfta fram att barns situation är speciell. En nationell strategi måste ha särskilt fokus på utsatta barn och utgå från barnets rätt till en hälsosam uppväxtmiljö, oavsett kön, ursprung och föräldrarnas utbildningsnivåer. En nationell strategi måste utgå från att Sveriges befolkningsstruktur ser helt annorlunda ut i dag än tidigare: Ursprung, genus, åldersstruktur, sociala klyftor påverkar vilka åtgärder som behövs. Sockerskatter efterfrågas av många. Effekterna av en sådan skatt beror på en rad faktorer, till exempel hur känslig efterfrågan är för prisökningar och om vi konsumenter i stället väljer andra onyttiga produkter. Även när en skatt har avsedd effekt, löser den inte allt. Koordinerade insatser behövs. Forskning och erfarenhet visar att insatser som ska främja barns rätt till en hälsosam uppväxt måste bygga på koordinerade insatser från olika aktörer vars verksamhet påverkar barnens uppväxtmiljö. Goda exempel på koordinerade insatser finns i bland annat Finland. Seinäjoki, en timme sydost om Vasa i Finland, är ett exempel där en tydlig vision och omfattande samverkan med barns hälsa i fokus lett till häpnadsväckande resultat. När arbetet startade för sju år sedan var vart femte barn under fem år överviktigt, alltså ungefär samma situation som i Sverige. I dag är den siffran halverad. Andra studier har visat att insatser som stärker familjers möjlighet och förmåga att ta makt över sina egna vanor, ”empowerment”, kan bidra till en långsiktigt hälsosam livsstil. I ett just avslutat forskningsprojekt har barn fått leka sig fram till kunskap om hälsosam mat. Deras nyvunna kunskap påverkar hela familjens matvanor i positiv riktning. Bjud in brett till samtal. Livsmedelsindustrin, dagligvaruhandeln och restauranger sitter på mycket kunskap och många möjligheter att påverka barns matmiljö. Hur kan produkter, förpackningar, marknadsföring och tjänster utvecklas på ett sätt som främjar barns hälsa och utan att företagens lönsamhet minskar? Det finns intressanta exempel från näraliggande områden där man lyckats. I Danmark har motsvarigheterna till Livsmedelsverket, Cancerfonden, Hjärt- och Diabetesföreningarna gått samman med företag och andra organisationer och bildat ett ”Fuldkornspartnerskab”. Målet är att höja danskarnas fullkornsintag. Mellan 2009 och 2016 ökade utbudet av antalet produkter med fullkorn från 150 till 684, och danskarnas fullkornskonsumtion nästan fördubblades. På vilka andra sätt kan vi stimulera efterfrågan på hälsosamma innovationer inom livsmedelsområdet? Det är också viktigt att utnyttja erfarenheter från teknikutveckling av till exempel appar som stimulerar till goda matvanor och fysisk aktivitet, liksom av erfarenheter från forskning kring användardriven teknikutveckling. Utvärdera, följ upp och lär. En nationell strategi och åtgärdspaket måste grundas på bästa tillgängliga kunskap. De måste utvärderas, och uppdateras med erfarenheter som görs, här och på andra håll i världen. Därför måste målen formuleras och insatser planeras och genomföras så att de går att utvärdera. Det är positivt att regeringen i sitt uppdrag bett om en översyn av hur även Sverige ska samla in uppgifter om barns längd och vikt på nationell nivå, precis som övriga WHO-länder. I dag sammanställs inte de mätningar som görs i skolor och på barnavårdscentralerna. Det har inte gjorts på länge. Men ännu viktigare är att vi kan följa upp hur insatser resulterar i mer hälsosamma matvanor och i att barns fysiska aktivitet i vardagen ökar. En nationell strategi måste värna om att barn som drabbas av övervikt och fetma aldrig stigmatiseras, liksom den måste värna om att aldrig skuldbelägga barnet. Fungerande lösningar på barnfetmaproblematiken involverar många aktörer runt barnen, lokalt och nationellt. Ett övergripande ansvar för att initiera lösningar utifrån barnens rätt till en hälsosam uppväxtmiljö ligger på våra politiker. Alla förbättringar kan inte ske genom politiska beslut, men vi efterlyser det politiska ledarskap som kan lägga grund för gemensamma insatser för att erbjuda våra barn den uppväxtmiljö de har rätt till. Uppsala Health Summits programråd: Peter Bergsten, professor, Uppsala universitet Linley Chiwona-Karltun, forskare, Sveriges lantbruksuniversitet Meena Daivadanam, universitetslektor, Uppsala universitet Erik Grönqvist, forskare, Uppsala universitet Kostas Karantininis, professor Sveriges lantbruksuniversitet Rikard Landberg, professor, Chalmers tekniska högskola och Sveriges lantbruksuniversitet Anna Karin Lindroos, forskare, Livsmedelsverket och Göteborgs universitet Per Sandin, universitetslektor, Sveriges lantbruksuniversitet Goda exempel på koordinerade insatser finns i bland annat Finland. Seinäjoki, en timme sydost om Vasa i Finland, är ett exempel där en tydlig vision och omfattande samverkan med barns hälsa i fokus lett till häpnadsväckande resultat. ", "article_category": "other"}
{"id": 26794, "headline": "”Forskarna räknar med glädjesiffror”", "summary": "REPLIK. Ekonomerna Hans Lööf och Gustav Martinsson hävdar (DN Debatt 8/10) att sysselsättningsgraden för flyktingar som varit mer än 9 år i Sverige är nästan 70 procent. Detta är dock ”glädjesiffror” eftersom alla som en viss vecka arbetat mer än 1 timme inräknas, skriver Staffan Danielsson (C).", "article": "De säkert mycket kunniga ekonomerna professor Hans Lööf och lektor Gustav Martinsson hävdar (DN Debatt 8/10) att fler enklare jobb knappast gör att fler flyktingar kommer i arbete. De påstår att i Sverige är sysselsättningsgraden för flyktingar som varit mer än 9 år i Sverige nästan 70 procent, medan den i Storbritannien är under 60 procent. Deras slutsats blir att eftersom det finns fler enklare jobb i Storbritannien men ändå har fler flyktingar jobb i Sverige så ger inte fler enkla jobb i Sverige fler jobb åt flyktingar. Jag är inte ekonom utan agronom med rätt mycket ekonomi, men jag vill ändå starkt ifrågasätta att sysselsättningsgraden för flyktingar med mer än 9 år i Sverige är 70 procent. Jag bygger detta på den utredning som Riksdagens utredningstjänst (RUT) gjort åt mig i samarbete med SCB. Den handlade om sysselsättningsgrad i så mån att jag ville ha svar på frågan om hur lång tid det tar för flyktingar att få ett arbete på heltid utan lönebidrag. Det som vanligen anges utifrån SCB:s arbetskraftsundersökningar är att det tar 7-8 år för hälften av flyktingarna att komma i arbete och att efter 15 år är uppåt 70 procent i arbete. Detta är dock ”glädjesiffror” eftersom alla som en viss vecka arbetat mer än 1 timme inräknas inklusive tillfälliga jobb, projektjobb och deltidsjobb med få timmar. RUT med hjälp av SCB lyckades få fram utvecklingen över tid när flyktingar har ett helårsarbete på heltid eller deltid, inklusive de jobb som i stor utsträckning finansieras med lönebidrag. Jag fann siffrorna alarmerande låga, och att de vittnar om den mycket stora utmaning som finns för att få många fler i arbete. Efter 8 år, enligt RUT-rapporten, har 25 procent av flyktingarna helårsarbeten på hel- eller deltid och efter 15 år har siffran ökat till 34 procent. Det innebär att 66 procent efter 15 år och mer i Sverige inte har helårsarbete på hel- eller deltid. Nu ställer Hans Lööf och Gustav Martinsson sysselsättningsgraden för flyktingar med mer än 9 år i Sverige på påstådda nära 70 procent mot motsvarande siffra i Storbritannien på påstådda nära 60 procent. Mina frågor till författarna är nu: 1. Är den relevanta sysselsättningsgraden efter 15 år och mer i Sverige, det vill säga när man kan försörja sig på ett arbete, 34 procent eller är den långt över 70 procent (eftersom ni anser att snittet för de med över 9 år i Sverige är nära 70 procent)? 2. Den siffra som ni anger för Storbritannien efter 9 år i landet, nära 60 procent, inkluderar den tillfälliga jobb på mer än 1 timme i veckan eller är den mera jämförbar med den svenska siffran på 34 procent efter 15 år i landet? 8 oktober 2016 Debattartikel KTH-forskarna Hans Lööf och Gustav Martinsson: ”Enkla jobb med låga löner ger inte fler jobb för flyktingar” Repliker Staffan Danielsson (C): ”Forskarna räknar med glädjesiffror” Martin Ådahl (C) och Emil Källström (C): ”Bakläxa för Lööf och Martinsson” Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linneuniversitetet: ”Ovarsam hantering av offentlig statistik” Slutreplik från Hans Lööf och Gustav Martinsson: ”Dåligt vetenskapligt stöd för låglönepolitik” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26817, "headline": "Så hamnade de högerextrema i centrum av Trumps kampanj", "summary": "Tycker du att Donald Trump är extrem? Då har du inte träffat Richard Spencer. Han är ledare för alternativhögern – som sprider judehat, kvinnohat och hat mot svarta. Rörelsen har på kort tid klättrat upp i toppen av Trumps kampanj. Det sker samtidigt som Demokraterna försöker få den första svarta presidenten att efterträdas av den första kvinnliga presidenten. Det är ingen slump.", "article": "Richard Spencer dricker en mint julep-cocktail på Pennsylvania Avenue i Washington DC. Vi sitter i den anrika lobbybaren på Willard Hotel, platsen där begreppet lobbyism myntades. Det var i den här lobbyn som politiker, näringsliv och ideologiska intressegrupper etablerade vanan att mötas för informella samtal om politiska affärer. Nu vill Richard Spencer bli en av de mäktigaste lobbyisterna i Washington. Han har etablerat sig som en ledare för en vit nationalistisk rörelse som kallas alt right, alternativhögern, i USA. Spencer beskriver sig själv som en intellektuell pionjär för en ny nationalkonservativ våg, där det slutgiltiga målet är att bevara den vita majoritetskulturen i USA. – För allas bästa måste vi få ett slut på hela det här misslyckade projektet med multikultur och mångfald, säger Spencer. För Spencer har 2016 varit ett overkligt år. För tio månader sedan var det ingen som brydde sig särskilt mycket om den här excentriska, välartikulerade högerextremisten. Men sedan det blev klart att Donald Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat har intresset för Spencer och alt right-rörelsen i USA exploderat. Nu känner Spencer vinden i ryggen. – Trump är en bekräftelse på hur populära våra idéer är när de väl får komma till tals, säger Spencer. Richard Spencer är 38 år gammal och passar inte riktigt in i den konventionella mediebilden av en Trumpanhängare, som oftast framställs som lågutbildade män från landsbygden. Spencer har examen från University of Chicago och University of Virginia, två av USA:s anrika akademiska institutioner. Han är uppvuxen i en välbärgad familj utanför Boston, ”av tysk och brittisk härkomst”, påpekar han. Varje gång jag träffat honom under det senaste året har han haft på sig samma oxblodsfärgade skinnloafers, eleganta men lätt nötta, som en akademiker som investerar i kvalitetsskor någon gång var tionde år. En tweedkavaj, randig slips, jeans och så hans berömda frisyr, med rakat på sidorna, och en lugg som hänger ner lite i pannan. Han kallar det själv lite skämtsamt för en ”fashy haircut”, en fascistfrisyr. För sex år sedan startade Richard Spencer debattsajten AlternativeRight.com och myntade därmed ”alt right” som samlingsnamn för en ny politisk rörelse. Snart användes ”alt right” frekvent på nationalistiska webbforum på Reddit och 4chan, samt som en behändig hashtag på Twitter, som blev en ovärderlig plattform för alternativhögern. Många av de unga män jag träffat på alternativhögerns evenemang under det senaste året har sagt att de upptäckte rörelsen genom Twitter. Spencer befann sig länge i den amerikanska politikens yttersta periferi. Men i dag har alternativhögern klättrat hela vägen upp till toppen av Donald Trumps presidentkampanj. Steve Bannon, som tillträdde som kampanjledare för Trump i augusti, låg tidigare bakom högersajten Breitbart, som länge har fungerat som en brygga mellan den öppet främlingsfientliga alternativhögern och den konservativa mainstreamdebatten. Donald Trumps son, Donald Trump Junior, har i sin tur tagit på sig en roll som Trumpkampanjens inofficiella alt right-ambassadör. Han delar entusiastiskt deras mem på Twitter och har helt anammat deras ordval och retorik. Men det är framför allt hos Trump själv man märker hur idéer som formulerats av alternativhögern omfamnas av presidentkandidaten. På Trumps twitterkonto, som har 12 miljoner följare, delar han regelbundet med sig av bilder och främlingsfientliga skämt som kommer från alternativhögerns nätverk av debattörer och internetpersonligheter. En färsk granskning av medieanalytikern Marshall Kirkpatrick visade att drygt hälften av de twittermeddelanden som Trump delat kommer från högerextremister i alternativhögern. I slutet av augusti kulminerade intresset för alternativhögern, när Hillary Clinton attackerade Trumps kopplingar till rörelsen i ett uppmärksammat tal. Veckan efter Clintons tal ökade Google-sökningarna på ”alt right” tiofaldigt. Som inofficiell talesperson för den spretiga alt right-rörelsen har Richard Spencer därmed blivit en av de mest eftertraktade personerna i presidentvalet. – Jag har inte ens tid att svara på alla intervjuförfrågningar längre, säger han. Han ser sig dels som en intellektuell idéperson som står högt ovanför det dagliga politiska käbblandet i USA, men samtidigt som en relativt ung medlem i en ny högerrörelse som främst är verksam i en digital sfär där tonläget ofta är grovt, plumpt och lättsamt. När han pratar kastar han sig också mellan humor och allvar. Ena stunden citerar han Heidegger och Carl Schmitts teorier om politisk maktutövning, i nästa ögonblick beskriver han sig själv som ett ”internettroll”. Sedan en tid tillbaka delar han sin tid mellan en hyrd lägenhet i Washington DC och ett större hus i Whitefish, Montana. Det är en av de mest natursköna platserna i USA, med det vidunderligt vackra bergsmassivet Glacier National Park som permanent kuliss. I Montanas stillsamhet och friska luft kan han andas ut ordentligt från själva samtiden och Obamas Amerika, säger han. Montana är en av USA:s vitaste delstater och Spencer hör till en växande falang av vita nationalister i USA som drömmer om att skapa en egen nation, för enbart vita, just där i nordvästra USA. Han är övertygad om att svarta och etniska minoriteter egentligen inte vill leva bland vita, lika ogärna som vita vill leva bland svarta. Titta bara på amerikanska bostadsområden, påpekar Spencer. Han tar en klunk av sin tredje cocktail den här eftermiddagen och säger med ett brett leende. – Niggers just want to be niggers. Sedan skrattar han, som om det han sade var lite på skämt, som om han vet hur illa det låter att använda n-ordet. Men han menar det han säger. Det är själva kärnan i alternativhögerns berättelse om USA. Richard Spencer ser Donald Trump som den första presidentkandidaten i hans livstid som förstått detta. – Trump är den första presidentkandidaten som specifikt arbetar för vita amerikaners intressen, säger han. Det finns en bekväm berättelse om Donald Trumps anhängare. Det är en berättelse om att Trumps väljarstöd egentligen inte bottnar i främlingsfientlighet, eller rasistisk och sexistisk vrede, utan att anhängarna först och främst reagerar på ekonomisk otrygghet. Den högljudda ilskan och den djupa frustrationen vi möter bland Trumps väljare har varit den stora gåtan i presidentvalet. Tusentals reportrar från hela världen har rest runt i USA under det senaste året och försökt förstå dessa människor. Svaret har ofta varit att Trump-väljaren är arg över den stagnerade löneutvecklingen och känslan av att ekonomin går åt fel håll. Vi får höra att de är frustrerade över amerikansk handelspolitik, som inte tycks ha gynnat dem. Men efter mer än ett års forskning av Trumps väljarsympatier ser vi allt tydligare att den enskilda faktor som avgör om någon stöder Donald Trump är tendensen att sympatisera med just främlingsfientliga åsikter. Philip Klinkner, statsvetare på Hamilton College, konstaterade efter intervjuer med 1 200 Trump-väljare att ”ekonomisk status har lite att göra med stödet för Trump. Däremot har de som uttrycker mer förakt för afroamerikaner, de som tycker att ’våldsam’ är ett bra ord för att beskriva muslimer och de som tror att Obama är muslim, mycket mer positiva åsikter om Trump”. 8 av 10 Trump-väljare säger att det är vita, snarare än svarta, amerikaner som utsätts för mest diskriminering, enligt en studie av Brookings Institution. Det är bördig grogrund för en presidentkampanj som mer än något annat präglas av en ny form av vit identitetspolitik. Visst finns det gott om ”frustration” bland Trumps väljare, men den tycks ofta vara förankrad i just främlingsfientlighet, snarare än i ekonomisk utsatthet. I somras gjorde Gallup den mest omfattande undersökningen hittills av Donald Trumps väljare, med 87 000 intervjuer. Där konstaterade man att Trump-väljarna inte alls hade drabbats oproportionerligt av handelsavtal och arbetskraftsinvandring. De har inte heller lägre inkomster än det amerikanska genomsnittet. Tvärtom tjänar de betydligt mer än medelamerikanen. Ett Trumphushåll tjänar i snitt 71 000 dollar om året (cirka 600 000 kronor), vilket är drygt 20 procent mer än de hushåll som röstade på Bernie Sanders eller Hillary Clinton i primärvalet, enligt en analys av Nate Silver på analysbloggen Five Thirty Eight. Inte heller är de oftare arbetslösa än amerikaner överlag. En färsk analys av Washington Post visar ett tydligt samband mellan rasism och en negativ uppfattning om USA:s ekonomi bland Trumps väljare. Men det är inte den personliga ekonomiska situationen som verkar skapa främlingsfientlighet, utan tvärtom är det främlingsfientliga sympatier som gör att en väljare säger att de är mer pessimistiska även gällande ekonomin, oavsett egentlig ekonomisk status. Efter att ha gått igenom liknande forskning konstaterar Ryan Lizza i The New Yorker: ”Om detta stämmer kan dessa väljare inte vinnas tillbaka enbart genom att höja löner och få tillbaka fabriksjobben från Mexiko.” Det finns gott om ekonomisk förtvivlan och desperation i USA i dag, men det är knappast något nytt. Det har alltid varit fruktansvärt svårt att vara fattig i USA. Lågutbildade, vita män har haft en kris i flera decennier. Det var nästan 20 år sedan Susan Faludi skrev reportageboken ”Stiffed”, där hon gjorde en odyssé genom det sena 1990-talets vita manliga misär i USA:s fabriksstäder och lägre medelklass. Där konstaterade Faludi att vita amerikanska män har ”förlorat sin kompass i världen”. De kände sig ”mindre triumfatoriska och mer maktlösa” än tidigare och många gav uttryck för en djup oro över att kunna försörja sina familjer. När journalisten Michael Lewis skildrade republikanernas primärval inför valet 1996 beskrev han folksamlingar av vita män som led av en ”panikartad känsla av maktlöshet”. Under den här presidentvalskampanjen har tusentals journalister tålmodigt lyssnat på Trumpväljare som beskriver sitt missnöje med den ekonomiska utvecklingen – jag har själv gjort dussintals sådana intervjuer – men det betyder inte att det är den nya, unika berättelsen om valet 2016. USA har gått igenom ekonomiska kriser förut, utan att rasistiska demagoger har vunnit presidentval. Det som är genuint nytt i det här valet är däremot att USA för första gången i landets historia har haft en svart president i åtta år. Det som är nytt är att debatten om svarta amerikaners rättigheter och svarta rättighetsrörelser som Black Lives Matter klivit ut ur periferin och tagit plats mitt i det nationella samtalet, på omslaget till Time magazine och på nyhetskanalerna så gott som varje kväll. Det som är genuint nytt i det här valet är att Demokraterna nu försöker få den första svarta presidenten någonsin att efterträdas av den första kvinnliga presidenten någonsin. Det unika med vår tid är de symboliska framstegen för svarta, etniska minoriteter och kvinnor. Att svart politisk makt har blivit synligare. En stor del av framgångarna för Donald Trumps nationalkonservativa populister och den alternativhöger som Richard Spencer representerar, bottnar inte i ekonomiska omständigheter utan i en bred reaktion mot just tolerans och antirasism. Ser man tillbaka på den amerikanska historien är det knappast förvånande att Barack Obamas två presidentvalsegrar skulle få just en sådan här reaktion. Det har sällan varit perioder av ekonomisk turbulens som skapat de stora främlingsfientliga vågorna i USA, däremot har det varit just perioder av sociala framsteg för svarta och etniska minoriteter. Två av USA:s mest inflytelserika rasistiska demagoger på 1900-talet, demokraten George Wallace och Strom Thurmond (som först var demokrat, sedan republikan), fick sina politiska genombrott på 50- och 60-talen, en tid då den ekonomiska tryggheten, jämlikheten och sociala rörligheten var som allra starkast i USA. Det var just den gyllene era för vita i USA som många republikaner än i dag så nostalgiskt längtar tillbaka till. Men det var förstås också en tid då svarta gjorde historiska framsteg i USA. Högsta domstolen förbjöd segregerade skolor 1957, i ett domslut som ofta anses ha varit 1900-talets mest politiskt betydelsefulla. Medborgarrättslagarna röstades igenom 1964 och 1965. Tre år senare fick George Wallace, som öppet förespråkade att återinföra segregation i Södern, tio miljoner röster i presidentvalet. Thurmonds och Wallaces anhängare reagerade inte på ekonomisk misär, utan de reagerade just på svarta amerikaners ökade status. När man reser runt i den amerikanska Södern i dag ser man fortfarande mängder av symboler för sydstaternas rasistiska förflutna. Men alla monument över sydstaternas generaler, alla symbolerna för Söderns forna stolthet, är inte kvarlevor från 1860-talet. De är betydligt modernare än så. Den berömda och kontroversiella sydstatsflaggan som så sent som förra sommaren fladdrade över South Carolinas delstatsbyggnad hissades inte 1861, när inbördeskriget började, utan 1961, då medborgarrättsrörelsen började göra stora framsteg i Södern. Poängen var att markera mot svarta att det fortfarande är den vita majoriteten som bestämmer i Södern. Efter att segregationen i Södern förbjudits gick de vita rasisterna inte hem och ryckte på axlarna och hittade en annan hobby. De beväpnade sig, organiserade sig och gick ut och trakasserade svarta. Efter Rosa Parks berömda protest mot segregationen i Södern 1955, när hon slog sig ner i den ”vita” delen av en buss i Montgomery, Alabama, gick vita män ut till busshållplatserna i Montgomery och sköt 12 svarta män till döds. Rasism har alltid varit det största och djupaste såret i den amerikanska historien. Varje gång optimisterna säger att det nu har läkt en gång för alla så har det oftast visat sig vara precis tvärtom. När Barack Obama valdes till USA:s första svarta president trodde optimisterna att rasismen i USA skulle vara ett färdigskrivet kapitel. I stället innebar hans valseger början på en ny period där rasism och främlingsfientlighet har varit de centrala frågorna i amerikansk politik. Att framstegen för tolerans skapar motreaktioner förutsåg statsvetaren Karen Stenner i boken ”The authoritarian dynamic”. Där skrev hon att främlingsfientlighet och auktoritära sympatier ofta växer fram just som protester mot tolerans och mångfald. ”Intoleransen tillhör inte det förflutna. Den tillhör framtiden,” skriver Stenner. Boken gavs ut 2005, i en tid då högerpopulismen var relativt svag globalt. Sedan dess har högerpopulistiska nationalistpartier tredubblat sitt väljarstöd i Europa. I USA har den invandringsvänliga falangen av högern, som senast leddes av president Bush och John McCain, helt kapitulerat för främlingsfientliga populister. Donald Trump, den mest öppet främlingsfientliga presidentkandidaten sedan George Wallace, har chans att bli nästa president. – Black Lives Matter är det bästa som hänt oss, säger Richard Spencer. Vi är kvar på baren på Willard Hotel. Spencer har beställt in sin fjärde cocktail. En Manhattan – whiskey, vermouth, angostura. Han börjar komma i gång ordentligt när han pratar om svarta i USA. – Ju mer vänstern pratar om rasfrågor, desto bättre för oss, för det gör att vita också blir mer medvetna om sin ras och mer benägna att utforska sina rötter och känna behovet av att försvara den egna kulturen och det egna arvet. Det är därför jag är så optimistisk över vår framtid. Jag kan inte se att vänstern kommer sluta prata om de här frågorna, och det kommer leda till att vi får se fler och fler vita som börjar ifrågasätta varför alla andra grupper tillåts värna om sin kultur, utom just de? Då kommer de att söka sig till alt right. Det är vanligt att se främlingsfientlig populism som en kvarleva från 1900-talet. Den nya nationalkonservativa vågen kan därmed avfärdas som ett sista rop på relevans från en långsamt utdöende grupp av åldrande farbröder som stretar emot tidens gång. Men alternativhögerns nätsoldater består nästan uteslutande av unga män. Det är inte fabriksarbetare som blivit förbisprungna av den ekonomiska utvecklingen, utan det är oftare välutbildade unga män, som Spencer själv, som jobbar i industrier med goda framtidsutsikter. De oroar sig inte särskilt mycket över ekonomisk förändring, utan de är mer bekymrade över kulturell förändring. Richard Spencer säger att den vanligaste gruppen som kontaktar honom numera är ”unga män som jobbar i tekniksektorn”. – Det är arga unga män. Väldigt många programmerare och IT-killar. Det har förmodligen med intelligens att göra. Eller att folk i webb-industrin är mer individualistiska. De är inte zombies som jobbar på storföretag och gör som alla säger. De jobbar för sig själva och de är väldigt aktiva på internet och vet hur man tar reda på riktiga nyheter, i stället för att bara läsa New York Times. Alt right uppstod på många sätt som en amerikansk motsvarighet till Europas unga nyhöger, som franska Generation Identitaire och Sverigedemokratisk Ungdom. En av ironierna med alternativhögern är att det har blivit en internationell rörelse för nationalister – ett globalt nätverk mot globalisering. De är bekymrade över att idén om nationalstaten vattnats ur, men har själva dragit fördelar just av att kunna resa fritt och utbyta idéer på båda kontinenter. När Spencer ordnar konferenser här i Washington kommer det ofta gäster från hela världen. Men Spencers målsättning är att vinna inflytande här i USA. Ordet ”alternativ” speglar att man vill vara ett alternativ till den höger som dominerade i USA under Bushåren, då republikanerna hade en internationell vision, en aggressiv utrikespolitik och var generellt positiva till ökad invandring. Alternativhögern vill återupprätta nationalismen som en hörnsten i amerikansk konservatism, och kraftigt minska antalet militära ingrepp, såväl som stödet för staten Israel. Det är ingen slump att alternativhögern lockat till sig stora mängder antisemiter. I de flesta alt right-manifest som i dag cirkulerar på nätet finns några punkter om att stoppa ”den judiska kontrollen av medier” eller motarbeta ”den judiska eliten” – klassiska antisemitiska bilder. På nyhetssajten Breitbart, som tidigare leddes av Trumps kampanjchef Steve Bannon, finns det gott om antisemitiska rubriker. Nyligen kunde man exempelvis läsa en attack på journalisten Anne Applebaum som en ”polsk, judisk, amerikansk elitist”. Den republikanske tidningsredaktören Bill Kristol kallades nyligen ”republikansk spoiler och judisk svikare”. När den brittiske provokatören Milo Yiannapoulos, som är ett av alternativhögerns mest kända ansikten, tidigare i år skrev en utförlig genomgång av alternativhögerns olika falanger inkluderade han även nynazister i familjen. Före Donald Trumps presidentkampanj avfärdades alternativhögern i USA just som perifera extremister. I dag har de blivit en viktig maktfaktor, utan att de filtrerat bort någon extremism. Stuart Stevens, Mitt Romneys gamla kampanjchef, skrev nyligen: ”Det finns ingen alternativhöger. Det är bara rasism med nytt varumärke. Det är som att kalla slavar för ’jordbrukspraktikanter’”. Den brittiska skribenten Laurie Penny skrev, efter att ha besökt alternativhögerns stora fest på republikanernas partikonvent i Cleveland, att det handlade om en normalisering av ”professionella troll”. Det anmärkningsvärda är att alternativhögern lyckats hitta en estetik och ett vokabulär där de kan sprida rasistiska idéer till människor som inte kallar sig rasister. När Donald Trump och Hillary Clinton möttes för presidentvalets första debatt i Hempstead i slutet av september fylldes gatorna utanför av tusentals unga studenter från närliggande universitet och bostadsområden. Där mötte jag dussintals olika sällskap av unga män som viftade med skyltar och banderoller där man anammat alternativhögerns memes och ordval. En grupp på sju unga killar, hängivna Trumpanhängare från en småstad på Long Island, hade skrivit Trumps inofficiella kampanjslogan ”Bygg muren!” på skyltar där man även ritat Pepe The Frog, en animerad liten grön groda som helt ofrivilligt blivit alternativhögerns inofficiella maskot. Tusentals twitterkonton med olika nivåer av sympati för alternativhögern har den lilla Pepe-grodan som avatar, oftast iklädd Donald Trumps röda keps med texten ”Make America great again”. Anti-Defamation League, en amerikansk organisation som bekämpar antisemitism, utsåg nyligen grodan till en hatsymbol. Det kan verka absurt för den som inte är bekant med främlingsfientlig internetkultur, men den lilla animerade grodan har på två år förvandlats från en oförarglig internet-meme till en symbol för Trump och alternativhögerns mest öppet rasistiska medlemmar. Alternativhögerns ansikten utåt är en väldigt liten klick. Jag har besökt deras evenemang de senaste åren och möter förvånansvärt ofta samma personer. Det verkar vara ett par hundra män som dyker upp på konferenser och är aktiva i de här organisationerna. Att offentligt komma ut som alt right-sympatisör innebar tidigare att de kunde glömma en politisk karriär i mainstreamhögerns institutioner. Men det håller på att förändras nu, menar Spencer. I takt med att Trumps kampanj så ivrigt attraherat alternativhögerns röster och idéer har gränserna börjat suddas ut mellan extremister och vanliga republikaner. Republikanernas partikonvent i Cleveland i somras blev ett slags debut för Richard Spencer i det politiska etablissemanget. När jag träffade honom där sken han av entusiasm och beskrev konventveckan som ”ett enda stort cocktailparty”, där han fick träffa kongressledamöter och framstående europeiska högerpopulister som Nederländernas Geert Wilders. Via Donald Trumps delegater fick han dessutom biljetter till konventet varje dag. – Det var första gången somalternativhögern var på ett partikonvent. Det hade inte varit någon poäng för oss att åka förut, för ingen skulle ha lyssnat på oss eller tagit oss på allvar. Men med Trump är allt annorlunda. Det har verkligen förändrats. Richard Spencer har noggrant studerat hur vänstern åstadkommit långsiktig politisk förändring på 1900-talet. Han säger att han lärt sig mer av Stalin och Trotskij än av någon i dagens konservativa etablissemang i USA. – Det alternativhögern gör är att bryta ny mark för resten av högern. Vi etablerar idéer och synsätt som sedan tränger sig in i partiets mittfåra. Som förebild ser han Putins Ryssland, ”det enda landet som just nu förespråkar vit nationalism”, som han säger. Om det tar ett tag innan USA kommer dit så får han acceptera det. Han är relativt ung och har ingen brådska. Om Donald Trump förlorar presidentvalet är det inte hela världen. Han tror ändå att han har tiden på sin sida. – Jag intresserar mig inte särskilt mycket för politiska val. Jag är inte ute efter att vinna politiska ämbeten, utan jag vill i första hand vinna inflytande. Alternativhögerns mål är att förändra själva kulturen. Och det tar tid. Det tar alltid tid. Men mitt mål är att om tio, tjugo år så ska allt det jag säger till dig här, allt det som medier i USA tycker är kontroversiellt eller extremt, vara sådana självklarheter att folk nästan blir uttråkade när de hör en politiker säga det. Det har sällan varit perioder av ekonomisk turbulens som skapat de stora främlingsfientliga vågorna i USA, däremot har det varit just perioder av sociala framsteg för svarta och etniska minoriteter. Det som är genuint nytt i det här valet är att Demokraterna nu försöker få den första svarta presidenten någonsin att efterträdas av den första kvinnliga presidenten någonsin. Före Donald Trumps presidentkampanj avfärdades alternativhögern i USA just som perifera extremister. I dag har de blivit en viktig maktfaktor, utan att de filtrerat bort någon extremism. Det är arga unga män. Väldigt många programmerare och IT-killar. Det har förmodligen med intelligens att göra. Eller att folk i webbindustrin är individualistiska. Richard Spencer Ingen skulle ha lyssnat på oss eller tagit oss på allvar. Men med Trump är allt annorlunda. Richard Spencer Många av de digitala plattformar som alternativhögern använder reglerar eller förbjuder rasistiska ord. På Twitter och Facebook kan man bli bannlyst om man regelbundet använder rasistiska och nedsättande termer. Ett sätt att komma undan det är att använda symboler och kodord. 2014 började många i alternativhögern exempelvis sätta trippla parenteser kring judiska namn, i stället för att använda antisemitiska skällsord. Nyligen avslöjade journalisten Alex Goldman att de mest extrema rösterna i alternativhögern använder en lista med kodord för olika folkgrupper. Latinamerikaner kallas “Yahoo”, svarta “Google”, judar kallas “Skype” och muslimer kallas “Skittles”, efter att Donald Trump Junior jämfört muslimsk invandring med en påse Skittles-godis där några av karamellerna är förgiftade. Den kristna högern. Minskar i inflytande men är ändå den största gruppen i partiet. Starkast i Södern och på landsbygden. (Ted Cruz, Ben Carson, Donald Trump) Det moderata etablissemanget. En mycket mindre grupp än folk tror, men överrpersenterade i storstäder och media. Vill att partiet ska gå mot mitten i framför allt sociala frågor. (John Kasich, Carly Fiorina, Chris Christie) Populisterna. Starkast i solbältet längs mexikanska gränsen, men även i villaförorterna i norr. Kombinerar ekonomisk populism med främlingsfientlighet. (Donald Trump) Neokonservativa. Fokus på utrikespolitiken och en stark militär. Har haft uppförsbacke efter Bush-åren. (Marco Rubio, Jeb Bush) Libertarianerna. En mindre klick intellektuella samt en större grupp i västra USA och delstater som New Hampshire och Maine. Låga skatter och vapenrättigheter. (Rand Paul) Alternativhögern. Främst unga främlingsfientliga aktivister som tidigare stått utanför partipolitiken, men i det här valet ser de Trump som en bro till partiets etablissemang. (Donald Trump) Mem är ett begrepp, myntat av författaren Richard Dawkins, för en viss sorts skämt (ofta en bild med bildtext) som sprids i sociala medier. ", "article_category": "other"}
{"id": 26819, "headline": "Ett spöke går genom västvärlden", "summary": "En gång var kommunismen spöket som grasserade i Europa. I dag är det globaliseringen. Många har fått det bättre, men förändringen har också ett pris.", "article": "Ett spöke går genom Europa, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i sitt manifest från 1848. Spöket var kommunismen. Den skulle ha skrämt slag på det gamla Europa vars undergång de båda författarna önskade sig, och de visste hur: proletärer i alla länder, förena er! Också i dag spökar det. Men kommunismen har ersatts av globaliseringen och av Europa har blivit hela västvärlden. Allt oftare uppfattas den hos oss som en fara och reaktionen är på båda sidorna av Atlanten densamma: hissa upp vindbryggan, rädda sig den som kan! Tonfallet kan variera från det orbánska gälla, nästan desperata, bort till det trumpska bullrande och hotfulla. I sak är skillnaderna dock små. Trump står för isolationism, är emot frihandel och internationellt samarbete, vill bygga en mur mot Mexiko och har skjutit in sig på Kina som vore landet spöket självt, globaliseringens banerförare och onda genius. Orbán är europeiskt provinsiell och mindre storvulen. Men också intellektuellt mer sofistikerad, därför den globaliseringsmotståndare som bäst formulerat vad det egentligen handlar om och som trots skillnader i övrigt förenar dem alla. Ty hans krav på en ”illiberal” demokrati är ett direkt angrepp på den världsordning som efter det kommunistiska spökets död behärskar världen. Globaliseringen bygger på samma principer som det europeiska samarbetet: den fria rörligheten för människor, kapital, varor och tjänster. Fast av EU:s inre marknad har då blivit världsmarknaden; vår värld har dramatiskt krympt och snart sagt alla länder blivit del av den. Och det är just världsmarknaden – inte u-hjälp, allmosor eller revolutioner – som lyft länder som Kina, Indien, Brasilien och Indonesien ur fattigdom och fått oss att se dem som någonting annat än eviga exempel på underutveckling och exotisk folklore. En rapport nyligen från Världsbanken visar att 10 procent av världens befolkning i dag lever i extrem fattigdom (strax under 2 dollar per person och dag), men att tendensen är raskt fallande. Så sent som 1981 rörde det sig om 44 procent och FN räknar med att den extrema fattigdomen är helt utrotad år 2030. I flera asiatiska samhällen finns i dag en spirande medelklass där för någon generation sedan bara fanns analfabetiska bönder. Ingenting har bidragit mer till detta än just världsmarknaden, själva sinnebilden för globaliseringen. Hur kan det då komma sig att den i vår del av världen håller på att bli till ett spöke? Det enkla svaret: därför att vad som i grunden förändrar hela världen inte är gratis; förändringen har ett pris som huvudsakligen måste betalas av oss här i västvärlden. Ingen är emot att andra får det bättre, fast bara om det inte sker på vår bekostnad. Men det är just vad som verkar ske när globaliseringen blir till förlorade jobb och en jättelik folkvandring som väller in över oss européer och amerikaner. Den fria rörligheten för kapital, varor och tjänster kan verka ganska abstrakt. Människor däremot är av kött och blod. Och utan att vara ombedda kommer de hit till oss i avsikt att stanna, de flesta av dem inte på flykt undan krig utan på jakt efter ett bättre liv. Så var det inte tänkt. Men just så har globaliseringen fått ett ansikte, och allt fler i västvärlden uppfattar det som främmande eller rentav skrämmande, inte minst de som befinner sig vid globaliseringens front: de outbildade, låginkomsttagarna, de orörliga och stationära, de i fasta traditioner och mönster rotade, som nu fruktar inte bara för sitt jobb utan också att förlora sin kultur och identitet. Ty att migranterna skulle ta seden dit de kommer vill man inte lita på. Globaliseringen har oåterkalleligen krympt världen och vid fronten konfronteras man med den rent fysiskt, en front som går genom förorten eller på landsbygden, inte i storstaden. Skulle invandrarna vara lika fysiskt påtagliga och närvarande i Stockholm som ute i landet hade SD förmodligen redan varit Sveriges största parti. Denna globalisering är självfallet ingenting nytt. Redan för drygt hundra år sedan gick den fram över stora delar av klotet, men kom av sig på grund av två världskrig, depression och efter att stora delar av världen förirrat sig in i den kommunistiska återvändsgränden. Först därefter tog den fart igen och gjorde det möjligt för stater och nationer också bortom västvärlden att bli del av världsmarknaden, och över den en liberal ordning, åtminstone i dess ansatser. Och låt oss tala klartext: det är Amerika som garanterat den, samma Amerika som dolt bakom Vita husets beslöjande retorik befinner sig på reträtt ur världen. Sakta men (oroande) säkert. Ett tomrum som fylls av dem som profiterar på globaliseringens möjligheter, men som inte kommer att uppträda som garanter för dess grundvärderingar. Tvärtom. Och det verkligt skrämmande är att de har mäktiga – kanske ofrivilliga eller omedvetna – bundsförvanter hos oss. De är, som Trump eller Orbán, i färd med att bekämpa vad de uppfattar som elaka symtom på globaliseringen, i själva verket den liberala ordning som ligger till grund för västvärlden. Illa nog. Och ännu värre att de redan har ett stort folkligt stöd, på frammarsch överallt i både Amerika och här hos oss i Europa. richard.swartz@chello.at Orbáns krav på en ”illiberal” demokrati är ett direkt angrepp på den världsordning som behärskar världen. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 26829, "headline": "”EU:s asylförslag riskerar människors rätt till skydd”", "summary": "Måste omprövas. EU-kommissionen vill att den europeiska asyl- och flyktingpolitiken ska harmoniseras. Det skulle betyda att de svenska asylreglerna förändras i grunden. I dag fredag tas förslagen upp i riksdagens EU-nämnd. Vi uppmanar nu regering och riksdag att stå upp för en rättssäker asylprocess, skriver Melker Måbeck, Röda korset.", "article": "?Väsentliga delar av Sveriges tillfälliga lagstiftning på migrationsområdet löper stor risk att bli permanenta snabbare än vi tror. Det blir konsekvensen om en harmonisering av den europeiska asyl- och flyktingpolitiken genomförs enligt nya förslag från EU- kommissionen. Dessa förslag till asylprocedurförordning, skyddsgrundsförordning och mottagandedirektiv ligger på bordet vid dagens möte i EU-nämnden och de kommer att innebära en grundläggande förändring av de svenska asylreglerna och den svenska asylprocessen. På flera områden föreslås tidigare direktiv bli bindande förordningar vilket kommer att hindra vissa medlemsstater att ha gynnsammare villkor för asylsökande än andra. Förslagen som nu diskuteras och som nyligen varit ute på remiss syftar i grunden till en ökad harmonisering mellan EU:s medlemsstater när det gäller mottagandet av asylsökande, bedömningar av asylansökningar och utformningen av det skydd som beviljas. De nuvarande direktiven som möjliggör för medlemsstater att ha mer förmånliga bestämmelser tas alltså bort. Förslagen kommer i en tid när de humanitära behoven är större än någonsin. Fler än 125 miljoner människor beräknas vara i behov av humanitärt stöd för sin överlevnad. 65 miljoner är på flykt undan förföljelse på grund av väpnade konflikter och andra kriser. Det mänskliga lidande vi möter i exempelvis den syriska staden Aleppo, de avskyvärda bilder vi alla ser borde motivera till krafttag av Europas länder till att visa humanitet och inte lägga hela ansvaret för mottagandet på länder i flyktingars närområde. Vi delar EU-kommissionens bild av att ökad harmonisering är önskvärd, i syfte att erbjuda en rättssäker och human asylprocess i hela unionen och i förlängningen kunna bistå fler människor som är i behov av internationellt skydd. Dessutom finns fortfarande stora skillnader mellan de olika asylsystemen inom EU och en ojämn ansvarsfördelning. Men harmonisering måste ske utan att underminera de grundläggande garantierna för rätten att söka asyl och den måste respektera rättigheter och behov för de barn, kvinnor och män som tvingats fly förföljelse, förtryck, krig och konflikt. Det finns en uppenbar risk att förslagen i nuvarande form kommer att urholka rätten till internationellt skydd. Graden av skyddsbehov och principen om ”non-refoulement”, det vill säga skydd för flyktingar mot utvisning eller avvisning när deras liv eller frihet är i fara, måste vara grunden för EU:s asylpolitik. Förslagen bör omprövas på flera punkter: 1. Ett av EU-kommissionens förslag går ut på att lista så kallade ”säkra länder” vilket omfattar såväl ”säkra tredje länder” som ”säkra ursprungsländer” och tillämpningen av begreppen ska vara obligatorisk för medlemsstaterna. Vi ser med oro på en sådan ordning, inte bara för att en lista över säkra länder snabbt blir inaktuell och därmed oanvändbar, men framför allt för att detta skulle åsidosätta den individuella asylprövningen och riskera stå i strid med Flyktingkonventionen, FN:s tortyrkonvention, Europakonventionen samt Sveriges och andra medlemsländers förpliktelser i övrigt. Färre kommer att få tillträde till asylprocesser i EU och pressen kommer att öka ytterligare på EU:s grannländer. Detta tillsammans med fortsatt brist på lagliga vägar för att söka skydd i EU kommer att orsaka än mer humanitärt lidande för enskilda. Röda Korset har arbetat med asylsökande och asylärenden i mer än 30 år och vi vet med bestämdhet att det kan finnas individuella skyddsbehov hos asylsökande vilka kommer från länder som EU betraktar som säkra och där en individuell prövning är absolut fundamental. 2. Med EU-kommissionens förslag försvinner möjligheten för medlemsländerna att direkt kunna utfärda permanenta uppehållstillstånd när en asylsökande anses vara i behov av internationellt skydd. I stället kommer bara tidsbegränsade uppehållstillstånd att beviljas för flyktingar och alternativt skyddsbehövande, med obligatorisk omprövning efter tre respektive ett år. Det betyder att Sverige inte kommer att kunna bevilja permanenta uppehållstillstånd efter det att den tillfälliga lagen om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd slutat gälla. Vi ser uppenbara problem med tillfälliga uppehållstillstånd då de skapar betydande otrygghet för individer och grupper. Den trygghet som är fundamental för att uppnå en framgångsrik integration. De asylsökande som söker skydd idag kommer oftast från länder och situationer där den flyktinggrundande orsaken inte kommer att förändras i närtid. Röda k orsets arbete med behandling av krigsskadade och torterade flyktingar och asylsökande visar dessutom att ständig oro kan bidra till svår psykisk ohälsa. 3. Förslagen innebär också en ökad användning av så kallade ”snabbprocesser” utan juridiskt biträde, både inom EU och vid gränserna. Vi befarar att detta kommer att medföra sämre rättssäkerhet för den som flytt. Det blir svårare för särskilt utsatta grupper såsom barn eller personer med erfarenhet av tortyr och trauma då det krävs både tid och trygghet för att man ska kunna berätta sin historia och åberopa sina skäl för skydd. 4. Enligt förslagen ska det också bli möjligt för medlemsstaterna att rikta kraftfullare sanktioner mot den asylsökande som åsidosätter skyldigheterna enligt förordningen och det kan få allvarliga och oproportionerliga konsekvenser för personen i fråga och i förlängningen bryta mot principen om ”non-refoulement”. Att direktiv föreslås bli förordningar innebär inte bara materiella förändringar utan kommer även att bidra till att förordningen och därmed bestämmelserna blir direkt tillämpliga i nationell lag. Det får till följd att medlemsländerna inte kommer att kunna gå utöver vad bestämmelserna i förordningen anger. Vi menar att harmonisering i betydelsen gemensamma miniminivåer är önskvärd men den får absurda konsekvenser om det samtidigt skapas ett gemensamt tak för politikens utformning. Harmoniseringen bör vara ett sätt att säkerställa att asylsökandes skyddsbehov tillgodoses i större utsträckning än i dag och inte ett mål i sig självt. EU:s asylsystem måste på bästa sätt bistå så många människor som möjligt i behov av internationellt skydd. I anslutning till dagens möte i EU-nämnden uppmanar därför Svenska Röda korset regeringen och riksdagen att vara en stark röst för en rättssäker asylprocess som värnar rätten till skydd, och att tydligt driva linjen att dessa bestämmelser även fortsättningsvis ska regleras genom direktiv. Det handlar i slutänden om att Sverige och övriga medlemsländer i EU måste stå upp för sina folkrättsliga förpliktelser vad gäller människor som har behov av och rätt till skydd. Melker Måbeck, tf generalsekreterare för Svenska Röda korset Sverige kommer inte att kunna bevilja permanenta uppehållstillstånd efter det att den tillfälliga lagen om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd slutat gälla. ", "article_category": "other"}
{"id": 26856, "headline": "Vem definierar Laget Sverige?", "summary": "Försäkringskassans nya kampanj Laget Sverige väcker starka känslor. Vem ingår i laget och är det verkligen Försäkringskassan som ska definiera det? Solrosuppropet.se försöker reda ut vad Försäkringskassan faktiskt säger med kampanjen och vad det är i budskapet som får många att reagera.", "article": "Laget Sverige. Så heter Försäkringskassans nya kampanj som handlar om att sjukskrivning ”inte är svart eller vitt” och som syftar till att uppmärksamma ”att alla behövs och kan delta efter förmåga”. På DN.Åsikt skriver Gunilla Bengtsson ett svar på kampanjen, hon berättar om sin erfarenhet av att vara sjukskriven för tredje gången för sitt utmattningssyndrom: ”I ‘Laget Sverige’ sitter jag på avbytarbänken, ingen frågar om jag vill delta.” Gunilla har ingen arbetsgivare längre eftersom hon blev uppsagd under sin provanställning när hon blev sjuk. Gunilla har inte fått den vård och det stöd hon behöver för att kunna delta i laget igen. Gunilla vill spela med i Laget Sverige men sedan hon blev sjuk så är hon inte längre önskad. ”Laget Sverige” som metafor är bra på många sätt. Men vad signalerar den egentligen, vad är det som avses? Kampanjen har väckt mycket känslor. För att försöka förstå varför kan vi titta närmare på metaforens två delar. Vi börjar med den första delen: ”Laget”. Idén om att vi alla har någonting att bidra med, att sjukdom inte behöver betyda att man ställs utanför arbetsmarknaden, att det handlar om gemenskap och en grupp med samma mål, är i grunden sympatisk. Den andra delen, att det gäller just laget ”Sverige”, är svår att tolka på annat sätt än att laget handlar om oss som medborgare. Medborgare i välfärdsstaten Sverige. Vad är det då folk har reagerat på när det gäller den här kampanjen? För det första, att den är dyr; budgeten är på 25 miljoner kr och kampanjen har hittills kostat 23 miljoner. Försäkringskassans reklam ett hån mot sjukskrivna, tycker Zandra Hedlund i ett blogginlägg som har fått spridning via sociala medier. Jonna Garphult menar i Expressen att Försäkringskassan i sin kampanj utgår ifrån att den som är sjuk inte vill tillhöra Laget Sverige. Av alla de sjuka Jonna har haft kontakt med genom åren finner hon inte en enda som inte hellre skulle jobba och ”göra rätt för sig”. Ingen vill stå utanför samhället. Ingen vill vara till last. Ingen vill gå hemma hellre än att jobba. På Försäkringskassans egen facebooksida hittar man också många upprörda kommentarer. På Twitter har människor påpekat att idén om Laget Sverige bara inkluderar de som kan arbeta i någon omfattning. Den som inte kan återgå i arbete efter sin sjukdom eller skada är helt enkelt inte en del av laget. ”Laget” som metafor kompliceras av de här invändningarna. I Försäkringskassans kampanj är det tydligt att laget består av de som kan bidra och återgå i arbete. Men har de verkligen rätt att definiera Laget Sverige utifrån en sådan princip? Visst kan man säga att det bara är en metafor i en informationskampanj, men Försäkringskassan finns till för alla medborgare och inte bara för den arbetande delen av befolkningen. Liksom med alla kampanjer är själva syftet att påverka människor genom ett visst urval av ord och bilder. Försäkringskassan har svarat Gunilla Bengtsson men de kommenterar inte med ett ord definitionen av Laget Sverige som så många har reagerat på. I regleringsbrevet för 2016, som är regeringens uppdrag till Försäkringskassan, står det att: ”Försäkringskassan ska verka för en väl fungerande sjukförsäkring. Rätt ersättning ska ges till rätt person. Rätt åtgärder ska ges i rätt tid så att kvinnor och män ges förutsättningar att försörja sig genom förvärvsarbete. Därigenom ska Försäkringskassan, i samverkan med berörda aktörer, bidra till att uppfylla det övergripande målet om att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå.” Försäkringskassan ska alltså arbeta för att frånvaron från arbete ska ligga på en låg nivå. Gott så, vi önskar nog alla att den som kan arbeta ska ges möjlighet att göra det. Men Försäkringskassan ska också garantera att ”rätt ersättning ges till rätt person”. Rätt ersättning till rätt person kan förstås innebära sjukpenning på heltid. Den som är för sjuk för att arbeta alls är också en del av ”laget”, enligt regleringsbrevet. För Försäkringskassan jobbar för oss alla som medborgare, inte bara för den del av befolkningen som (för tillfället) är i arbete. Vi har sociala rättigheter och omfattas av sjukförsäkringen som medborgare, inte som produktiva medborgare. Ja, Försäkringskassan ska verka för att hålla sjukfrånvaron låg. Men man ska också verka för alla medborgare. De två målen kan inte utesluta varandra. Jag finner helt enkelt inget stöd för en definition av ”laget” där arbete blir nyckeln till medborgarskap i Försäkringskassans uppdrag. Som myndighet ska Försäkringskassan verka i medborgarnas tjänst, och även den som är för sjuk för att arbeta måste få vara en del av Laget Sverige. Kampanjen väcker också frågor som handlar om den bakomliggande politiken som reglerar och ska manifesteras i Försäkringskassans arbete. Många människor förlorar sin hälsa på grund av ett arbetsliv där kroppar slits ut och där ”slitaget” är ojämnt fördelat och drabbar vissa kroppar oftare än andra. Som tur är har vi inte längre kvar den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen som utförsäkrade sjuka; för varför är det den som blir fälld under matchen som ska bli ”utvisad”? Men vad händer med oss som redan har blivit ”utvisade”? Vi som utförsäkrades och som fortfarande sitter kvar på avbytarbänken eftersom vi har förlorat hela eller delar av vår SGI (den sjukpenninggrundande inkomsten)? När släpps vi in i matchen igen? Någonstans måste man bestämma sig: är Laget Sverige till för alla eller bara för de som har turen att ha en arbets- eller funktionsförmåga som anses vara produktiv? Låt oss fortsätta med sportmetaforerna och ta ett tips från en riktig expert. Pia Sundhage har beskrivit sin syn på hur man skapar ett vinnande lag så här: ”Vi är varandras miljö och vi gör varandra bra”. Det om något är ett tips från coachen som är värt att följa. För att kunna bli det bästa laget vi kan vara krävs en hållbar (arbets-) miljö där alla får den support (vård, rehabilitering, ekonomisk ersättning) de behöver. Först då kan vi tala om en laganda på riktigt där alla får vara med. ", "article_category": "other"}
{"id": 26858, "headline": "”Sverige kan lära av USA:s tillnyktrade trafikpolitik”", "summary": "Fyra förslag. Den tillnyktring som pågår i nationell amerikansk trafikpolitik borde Sverige ta efter. De stora trafikleder som skapats genom svenska städer har, precis som i USA, bidragit till ökade klimatproblem, fler skadade i trafiken och till att skära av utsatta stadsdelar, skriver Björn Sundin (S), kommunalråd i Örebro.", "article": "?Det är inte så ofta svensk stads- och trafikplanering bör lära av USA, men den tydlighet och tillnyktring som pågår i nationell amerikansk trafikpolitik borde Sverige ta efter. De stora trafikleder som skapats genom svenska städer har, precis som i USA, bidragit till ökade klimatproblem, fler skadade i trafiken och till att skära av hela stadsdelar – i allmänhet de stadsdelar som redan var mest utsatta. Att regeringen borde ge tydligare direktiv till Trafikverket, och andra statliga myndigheter, om att motverka denna typ av bilanpassade samhällen handlar alltså inte ”bara” om att rädda världen och skapa mer attraktiva städer. Det handlar om att rädda människor från det växande hotet från ”livsstilssjukdomar” och från brinnande bilar och uppgivenhet i utsatta stadsdelar. De utgångspunkter som präglade USA:s gigantiska utrullning av motorvägar och stora trafikleder handlade om en oändlig tilltro till bilen som instrument för frihet och tillväxt, men det var också ett sätt att medvetet bryta sönder och isolera delar av de stora amerikanska städerna. USA:s transportminister, Anthony Foxx, har berättat om den stadsdel där han växte upp, som tidigare hade lokal service eftersom gatorna förband området med den omgivande staden. Efter de gigantiska satsningarna på ett nationellt motorvägsprogram bröts sambanden och både affärerna och restaurangerna försvann. Delvis var detta medvetet: chefsideolog bakom satsningarna var Robert Moses, som såg vägbyggena som ett sätt att ta död på områden som var ”dåliga”. Rasism och förakt för fattigdom parades med vad som då var modernt: en naiv och hämningslös tilltro till bilens välsignelser. Att skapa mer och fler och större motorvägar blev symboler för framgången och sågs som lösningen på de flesta trafik- och transportproblem. I dag vet vi vad det ledde till. Av de totala koldioxidutsläppen i Sverige kommer cirka 30 procent från vägtransportsektorn, bilberoendet är ett miljöproblem i alla länder. I hela världen har vi, i varierande utsträckning, vant oss vid att människor varje dag dör eller skadas allvarligt i trafiken och att vi inte längre kan utforma gator så att barn kan leka på dem. Vårt ohälsosamma bilberoende gör också att både barn och vuxna rör sig för lite och eftersom vi vet att stillasittande är ”det nya sockret” och ett allvarligt hot mot folkhälsan kommer bilberoendet att kosta oss skrämmande mycket i mänskligt lidande och i ökade kostnader för vården. Dessutom skapade vägsatsningarna alltså isolerade stadsdelar och drev fram ett ännu större bilberoende och ännu större orättvisor. Det är ju nämligen inte nog med att de fattiga inte har råd att köpa bil, samhällets bilberoende gör att de inte bara pekas ut som misslyckade utan också att de får ännu svårare att ta sig ur fattigdomen eftersom en större del av deras tid och resurser går till att lösa de vardagliga behoven (följa barn till skolan, åka långt till mataffären och så vidare). Och även om vi i Sverige inte byggde motorvägar för att separera områden, så har det i många städer ändå fått liknande konsekvenser. Att motorvägen i Örebro skär av stadens västra delar är inte orsaken till att de största – och mest utsatta – stadsdelarna finns där, men det försvårar arbetet med att vända de trender som vi i dag ser i form av oroligheter, barnfattigdom, utslagning och våld. I Stockholm skär de stora infartslederna av stadens mest utpekade områden. I Göteborg kämpar man nu med att bygga ihop en stad som blivit extremt utglesad på grund av trafikleder. I Malmö omringas exempelvis Rosengård av flerfiliga vägar som försvårar naturliga förbindelser. I Uppsala byggs nya jätteområden nära stadskärnan, men längre bort avskiljs 60-talets miljonprogram av stora trafikleder. Och på samma sätt är det i nästan alla större städer i Sverige: när Linköping, Västerås, Örebro, Helsingborg, Norrköping, Jönköping och andra växer handlar det å ena sidan om att utnyttja attraktiva lägen nära befintlig infrastruktur i form av vägar och järnvägsförbindelser, å andra sidan om att hantera närheten till samma infrastruktur när det gäller buller, säkerhetsavstånd och annat. Den stadsplanering som skulle kunna bryta isolering och segregation hindras på många sätt av den statliga, och ibland kommunala, infrastruktur som vi är så beroende av. Om de ambitiösa målen för ökat bostadsbyggande ska bli verklighet krävs dock mycket mer. Det krävs större summor för infrastrukturinvesteringar, tillsammans med en högre grad av samplanering mellan stat och kommuner så att den nybyggda infrastrukturen inte skapar de problem som satsningarna på 60- och 70-talet gjorde. I dag har vi insett att den storskaliga planering som dominerade en alltför stor del av 1900-talet skapade omfattande problem. Men att rätta till problemen är, som alltid, svårare än att göra rätt från början. Ett stort hinder handlar om hur den nationella infrastrukturplaneringen alltför ofta bortser från städernas behov, även om upplägget för Sverigeförhandlingen på sätt och vis skulle kunna få positiva effekter just på det området. Förslag som skulle kunna vända på perspektivet finns redan. Här är några: 1. Låt kommunerna införa ”trängselavgifter” utan beslut i riksdagen. Det skulle både styra valet av trafikslag och skapa resurser för nödvändiga ombyggnader i Sveriges stora städer. 2. Ge Trafikverket i direktiv att förse såväl motorvägar som järnväg med skyddsanordningar skulle underlätta byggande i närheten. 3. Ändra direktivet till Trafikverket så att planeringen bygger på vilja (att nå till exempel klimatmål), istället för prognoser (som alltid pekar på ökad biltrafik) ökar takten på omställning till mer hållbara trafikval. 4. Öppna alla statliga bidrag till trafiksystem i landets kommuner för såväl investeringar i ökat cyklande som i ökad kollektivtrafik. Det skulle i många av landets större kommuner vara ett mer effektivt sätt att minska bilåkandet än miljardsatsningar på kollektivtrafik. Attraktiva stadskärnor kan inte i första hand vara byggda för bilen. När vi behöver använda bilen ska det vara möjligt, men det ska inte vara det enda alternativet för att förflytta sig effektivt. Med stadskärnor som är anpassade för både gående, cyklande, bilåkande och kollektivtrafikanter mår vi inte bara bättre: ekonomin växer också snabbare då. Vi vet att attraktiva stadskärnor är avgörande för tillväxt och kreativitet; en blandad innerstad där entreprenören kan möta investeraren eller forskaren på kaféet på hörnet bidrar mer till den långsiktiga tillväxten än tusen nya gigantiska köpcenter. Även på det sättet är en mer hållbar trafikpolitik en avgörande tillväxtsatsning om Sverige även i framtiden ska kunna ligga i framkant. Ingen uppfinning har någonsin blivit verklighet i ett externt köpcentrum. Björn Sundin, kommunalråd (S) och ordförande i Programnämnd samhällsbyggnad i Örebro I Stockholm skär de stora infartslederna av stadens mest utpekade områden. I Göteborg kämpar man nu med att bygga ihop en stad som blivit extremt utglesad på grund av trafikleder. I Malmö omringas exempelvis Rosengård av flerfiliga vägar som försvårar naturliga förbindelser. ", "article_category": "other"}
{"id": 26882, "headline": "Erdogans ödesdigra vägval", "summary": "Kuppförsöket gav Turkiets president ett sällsynt tillfälle att överbrygga motsättningar. Alla partier och en bred majoritet av medborgarna slöt upp bakom demokratin. Men Erdogan lät paranoian styra.", "article": "Ända sedan president Erdogan i Turkiet vann sitt första parlamentsval 2002 har han varit besatt av oro för en statskupp. Han hade goda skäl för sin oro redan då. Turkiets ultrasekularistiska etablissemang, förankrat i rättsväsendets och militärens högsta kretsar, dolde inte sin antipati mot Erdogan och hans politiska allierade. Erdogan hade själv dömts till fängelse för att ha reciterat religiös poesi och kunde inte genast tillträda när hans parti AKP bildade regering i november 2002. Fem år senare tillkännagav militären att de inte godtog AKP:s kandidat till presidentposten. Och 2008 var det på ett hår när att partiet förbjöds av landets högsta domstol för ”antisekulär verksamhet”. Det gamla gardets bemödanden ökade bara Erdogans popularitet. Hans allt hårdare grepp om makten kunde ha mildrat honom, men hans dåvarande allierade, gülenisterna – trogna den landsflyktige imamen Fethullah Gülen – piskade tvärtom upp Erdogans besatthet till förföljelsemani. Gülenister i polisen, domstolsväsendet och medierna diktade mellan 2008 och 2013 ihop en rad fiktiva sammansvärjningar och intriger mot Erdogan, den ena blodigare än den andra. De höll skenrättegångar mot officerare, journalister, frivilligorganisationer, professorer och kurdiska politiker. Erdogan trodde kanske inte på alla anklagelser – en högt uppsatt militär som han samarbetat nära med hörde till de fängslade – men åtalen tjänade sitt syfte. De dämpade Erdogans rädsla för att störtas och suddade ut spåren av den sekulära regimen från den militära och civila byråkratin. Nu kunde gülenisterna placera sina egna på de höga poster som deras skenrättegångar lämnat tomma. De hade i decennier infiltrerat militären men aldrig upp till toppen. Här hade de sin chans. Det ironiska med kuppförsöket i somras var att det inte var ett verk av sekularisterna. De som låg bakom var i stället de Gülentrogna officerare som med Erdogans eget tillstånd hade befordrats i deras ställe. I slutet av 2013 rådde öppet krig mellan Erdogan och gülenisterna. Med den gemensamma fienden, det sekularistiska gamla gardet, besegrad fanns det inget som höll ihop alliansen. Erdogan stängde gülenistiska skolor och företag och rensade ut i statsförvaltningen. Militären stod på tur, och det tycks ha fått de gülenistiska officerarna att försöka föregripa utrensningen. Kuppförsöket har befäst Erdogans förföljelsemani, och det förklarar varför han har slagit till så hänsynslöst och brett mot gülenister och andra motståndare. Närmare 4 000 officerare har avskedats, 85 000 statstjänstemän har fått gå sedan den 15 juli och 17 000 sitter i fängelse. Tjogtals journalister är häktade av vilka många står helt utanför Gülenrörelsen. Alla likheter med rättsstatens principer och lagenliga rättsprocesser är borta. En stor ledare hade reagerat annorlunda. Kuppförsöket gav ett sällsynt tillfälle till nationell enighet. Alla partier, även det kurdiska HDP, fördömde det, liksom den stora majoriteten vanliga medborgare, oavsett politisk inställning. Erdogan kunde ha gripit chansen att höja sig över islamistiska, liberala, sekulära och kurdiska identiteter och byggt politiskt samförstånd kring demokratiska normer. Han hade kunnat bli en demokratisk enande kraft. I stället har han fördjupat splittringen inom landet och undergrävt rättsstaten ännu mer. Han har avskedat och fängslat många fler än som varit aktiva i kuppen. Marxistiska universitetslärare, kurdiska journalister och liberala kommentatorer har buntats ihop med gülenister. Erdogan fortsätter att behandla HDP som paria och verkar njuta av att kriget mot kurderna är i gång på nytt. Tyvärr är det en segerrik strategi som håller hans bas stridsberedd och neutraliserar de två stora oppositionspartierna. Båda är starkt nationalistiska och därmed pålitliga allierade i kriget mot kurderna. Erdogans offensiv mot Gülen och hans rörelse verkar drivas mer av politisk opportunism än av en önskan att ställa kuppens organisatörer inför rätta. Erdogan och hans ministrar dundrar oavbrutet om att USA inte vill utlämna Gülen. Ändå har de två månader efter kuppen inte formellt lagt fram bevis för USA på Gülens skuld. USA-fientlig retorik slår an i Turkiet och Erdogan utnyttjar den. Arméns högste general har vittnat inför domstol om att kuppmakarna genast erbjöd sig att sätta honom i förbindelse med Gülen. Det är det starkaste beviset för att Gülen själv var direkt inblandad. En ledare som vill övertyga världen om Gülens skuld hade låtit sin högst uppsatte militär inför medierna berätta vad som hände på kuppkvällen. Men generalen har inte blivit ombedd – eller tillåten – att yttra sig offentligt, och det eldar på spekulationerna om hans egen roll i kuppförsöket. Erdogan begår samma tragiska misstag som 2009–2010: han använder sin enorma popularitet till att försvaga demokratin och rättsstaten och hindrar därmed moderation och försoning i framtiden. Två gånger har Erdogan haft chansen att uppträda som en statsman. Till stor skada för sitt anseende och till ännu större skada för Turkiet har han försuttit den båda gångerna. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Offensiven mot Gülen och hans rörelse verkar drivas mer av politisk opportunism än av en önskan att ställa kuppens organisatörer inför rätta. Dani Rodrik är turkisk ekonom och professor vid John F Kennedy School of Government vid Harvard. ", "article_category": "other"}
{"id": 26920, "headline": "Så startade DN Debatt", "summary": "Göran Beckérus anställdes som debattredaktör på DN 1976 och var den som skapade DN Debatt. Han insåg att debattartiklar måste ha ett nyhetsinnehåll och att de måste säljas in, i den egna tidningen och till andra tidningar. Beckérus idé håller än i dag och på många sätt kan han sägas vara en föregångare inom opinionsjournalistiken. Jag träffade honom för ett samtal sommaren 2015.", "article": "Göran Beckérus anställdes som debattredaktör på Dagens Nyheters ledarredaktion hösten 1976. Det var en nyinrättad tjänst. DN hade sedan 1960 publicerat debattinlägg längst upp till höger på ledarsidan som internt kallades för hörnartiklar. Det var ett nästan dagligt inslag på sidan, men det fanns ingen särskild redaktör, ledarskribenterna svarade för urval och redigering. Men nu skulle man satsa mer på debatten. Konkurrenten Svenska Dagbladet hade 1974 startat Brännpunkt – en ny sida för samhällsdebatt, med generöst utrymme och egen redaktör. Dagens Nyheters chefredaktör Sven-Erik Larsson föreslog att en tjänst som debattredaktör skulle inrättas på DN och hans idé var att folkpartiets dåvarande partisekreterare Carl Tham skulle få jobbet. Men den fackligt starka redaktionen motsatte sig förslaget och menade att redaktören borde vara journalist och inte politiker. Tham drog sig ur och idén föll. Två år senare var tiden mogen för en redaktör med journalistbakgrund. Göran Beckérus kom från Saco-tidningen där han varit chefredaktör. Dessförinnan hade han varit andreredaktör på facktidningen Fri Köpenskap. Den uttalade uppgiften var att konkurrera ut Brännpunkt. Göran Beckérus tog med sig sina journalistiska erfarenheter och hade idéer om hur jobbet skulle skötas: - Problemet med hörnartiklarna var sättet att välja ut dem. En artikel antogs aldrig utan att den diskuterats på ett stormöte med alla på redaktionen. Så som de gjorde på kulturredaktionen. Resultatet av det blev att det inte fanns något kvar av artikeln. Den var helt sönderdiskuterad. Tidningens tanke var nu att det skulle tillsättas en grupp av ledarredaktörer som tillsammans med Göran Beckérus skulle bestämma vilka hörnartiklar som skulle publiceras. Men för honom var det självklart att det var han som redaktör som skulle bestämma och han struntade omedelbart i direktivet. - Självklart skulle jag ta råd av andra. Men det skulle aldrig falla mig in att ha ett stormöte om artiklarna. Några av hörnartiklarnas skribenter var mer eller mindre kolumnister, som Bertil Ohlin, och Göran Beckérus skulle nu börja refusera dem. - En dag kom Bertil Ohlin upp på redaktionen, han visste då inte om min inställning. Jag blev fascinerad av hur vänlig och intelligent han var - han hade ju alltid på fötter när han skrev. Men det störde mig ändå att han hade ett garanterat utrymme på sidan utan att vara ledarskribent. Efter ett drygt halvår, 17 maj 1977, fick hörnartiklarna vinjetten DN Debatt och inleddes nu med en redaktionell ingress. - Jag hittade på namnet, men fick mycket kritik för det. Det ansågs fantasilöst. Men det fungerade bra. Den princip Göran Beckérus använde för att välja ut artiklar var att se till nyhetsvärdet i texten: - Är det här något nytt? Tillför det aspekter på ett problem som inte har setts tidigare? Hajar man till litet? Är det intressant så publicerar vi. Från jobbet som redaktör för den fackliga Saco-tidningen hade han också med sig erfarenheter av opinionsbildning. - Jag insåg för det första att jag var tvungen att satsa på exklusivt material. Var det inte exklusivt så gick det inte. Även om åsikten bara kommit ut i en liten blaska tidigare så refuserade jag. För det andra var massmedial exponering i andra medier viktigt för artiklarna. Och för att nå ut i andra tidningar var det viktigt att debattartiklarna presenterades på ett bra sätt på DN:s förstasida. - Det var svårt att få förstasidesredaktörerna att tända. Så till slut blev det så att jag själv skrev alla förstasidespuffar. Jag hade lärt mig från min tid som praktikant på Expressen hur man skulle göra, vad det var som gjorde avtryck. Det tredje som var viktigt var den massmediala multiplikatoreffekten. Det gällde att få presskollegerna att citera, inte bara skriva ”NN skriver i en debattartikel…” utan att verkligen skriva ”skriver NN på DN Debatt”. - Det jobbade jag stenhårt med. Varje gång de inte angivit källan var jag på dem. Efter ett tag så gjorde de det. Det ligger ju i ryggmärgen på journalister att man ska ange källan. Man kan inte bara ta in artiklar, man måste profilera dem utåt också. Göran Beckérus krävde också att det inte fick ske någon uppföljning av debattartiklarna i samma nummer av DN där artikeln publicerades. Det var en viktig del i idén, att debattören skulle få tala oemotsagd den första dagen. - Jag tyckte det var roligt att DN:s läsare fick nyheten samtidigt som politikerna. Men nyhetsinriktningen kritiserades också framförallt för att debattören fick stå oemotsagd, utan följdfrågor. - Jag måste vara den enda journalist som kritiserats för att jag publicerat för mycket nyheter. Men en intressant artikel blir kommenterad på många sätt så det är inget demokratiskt problem. Tanken var att DN Debatt en gång i veckan skulle få ett extra stort utrymme på ledarsidan, en femspaltare. - Jag fick ju bra grejer så till slut fick jag en femspaltare om artikeln var bra. Karl Ahlenius som då var redaktionschef sa: du är som en cancer på ledarsidan. Men det skulle dröja ända till 23 maj 1984 innan DN Debatt fick en egen sida i tidningen, tio år efter konkurrenten. År 1989 anställdes en biträdande redaktör, Mats Bergstrand. - Jag orkade helt enkelt inte med pressen. Jag läste fem-sex tidningar om dagen och tog del av allt i etermedierna. - Bergstrand hade precis rätt inställning för jobbet och var väldigt bra på rubriksättning. Men ledarskribenterna tyckte inte om att han då var sportskribent, men till slut fick jag igenom det. Mats Bergstrand kom så småningom att efterträda Göran Beckérus och jobbade som redaktör i tjugo år, fram till 2009. Insåg du själv att DN Debatt var en uppfinning, att sättet att välja var nytt? - Jag insåg att det var nytt. Min uttalade uppgift var ju att konkurrera ut Svenska Dagbladets Brännpunkt. - Det gäller att inte publicera meningslösa artiklar. Jag ville till exempel aldrig ha två sidor, det skulle ha riskerat exklusiviteten, det är viktigt att inte devalvera värdet. - Mitt största problem var att jag kände mig tvungen att ta in repliker i papperstidningen. De gav sällan något nytt. Så jag tycker det är mycket bra att ni nu har dem på nätet. I hur stor utsträckning uppmanade du folk att skriva? - Det varierade. När vi blivit etablerade kom det tillräckligt många texter för att vi skulle slippa be folk skriva. Å andra sidan gjorde jag det ibland när jag ville att flera skulle skriva en gemensam artikel. Jag kanske beställde ett tjugotal artiklar om året. Du måste ha refuserat många artiklar? - Jag räknade ut att jag under min tid på DN refuserat 60 000 artiklar. Mitt bästa refuseringsbrev var detta: \"Broder, till skillnad mot dig ska jag hålla mig kort. Artikeln är för lång.\" Vart tog du vägen sedan du slutat 1992? - Jag fick ett fantastiskt bra avgångsvederlag. Det berodde på att jag gick direkt till direktören, Bengt Braun. Men jag var 56 år så arbetsmarknaden var kanske inte så god. - Men på en fest hemma hos Bo Södersten, som skrev många artiklar för debattsidan, träffade jag vd:n för SBC, en bostadsrättsorganisation. Hon hade jobbat på Saco tidigare så hon kände till mig. Hon frågade om jag kunde tänka mig att bli informationschef på SBC. Jag tog jobbet och blev kvar där i sju år. - En av mina stora insatser där var att bedriva ett kampanjarbete med Skattebetalarna. Vi samlade alla bostadsorganisationer i en protest mot fastighetsskatten. Jag samlade dem kring en debattartikel. Den publicerades på DN Debatt. Och så småningom togs ju fastighetsskatten bort. I september 2016 fyllde Göran Beckérus 80 år. Då publicerades en annan version av denna intervju med honom på DN:s familjesidor. Årtal i DN Debatts historia 12 januari 1960: DN börjar publicera debattartiklar Så snart den mer oförsonlige Herbert Tingsten slutat på tidningen, den sista december 1959, breddas debatten på DN:s ledarsida och artiklar från skribenter som \"ofta kommer att företräda åsikter som ej delas av tidningen\" börjar publiceras. Internt kallades texterna hörnartiklar eftersom de placerades uppe till höger på broadsheetsidan. Första ut att skriva var folkpartiledaren Bertil Ohlin, som tidigare främst publicerat sig i Stockholmstidningen, om frihandelsavtal mellan USA och Europa. Hösten 1976: En tjänst som debattredaktör inrättas Göran Beckérus anställs som redaktör för debattartiklarna. 17 Maj 1977: Vinjetten DN Debatt införs ”Hörnartiklarna” börjar vinjetteras ”DN Debatt” och de har nu en redaktionell ingress. 23 maj 1984: DN Debatt får en egen sida i tidningen Journalisten Anders Hasselbohm inledde med en artikel som ifrågasatte om det verkligen fanns några ubåtar i skärgården. - Det var ju hög tid att ge DN Debatt en egen sida, tio år efter Brännpunkt. Men det förutsatte att nyheterna fick maka på sig, alltså flyttas ett uppslag bakåt i tidningen. Christina Jutterström gillade upplägget, som också innebar att vi återgick till osignerade ledare, och vi kom överens om den nya ordningen, säger Svante Nycander, som var chefredaktör för ledarsidan då. 1990: Maktutredningen undersöker DN Debatts påverkan på politiken Vice statsminister Ingvar Carlsson tillsatte 1985 den statliga Maktutredningen med statsvetaren Olof Petterson som ordförande. Maktutredningen mediedel undersökte särskilt hur DN Debatt fungerade. Boken \"Makten över tanken\" av Olof Peterson och Ingrid Carlberg låg till grund det avsnittet i maktutredningen. Ur utredningen: \"Det är i första hand det officiella Sverige som kommer till tals på debattsidorna. De publicerade författarna är oftast politiker, chefer, ordförande eller andra företrädare för stora institutioner. Däremot publiceras ytterst få artiklar från privatpersoner. Över 80 procent av artikelförfattarna utgjordes av män.\" Januari 1992: Beckerus lämnar efter schism - Mats Bergstrand ny redaktör Göran Beckerus lämnar debattsidan efter en schism med chefredaktören Svante Nycander. Han ersätts av Mats Bergstrand. 31 maj 2009: Bo G Andersson tar över som debattredaktör Mats Bergstrand slutar som redaktör för DN Debatt. Ny redaktör för DN Debatt blir nyhetsjournalisten Bo G Andersson. 1 maj 2012: Nils Öhman tar över som debattredaktör Ny redaktör för DN Debatt blir Nils Öhman, tidigare biträdande redaktionschef på tidningen. 25 september 2014: DN Debatt slår Twitterrekord DN Debatt, som har i särklass flest följare av alla svenska medier på Twitter, passerar rekordnivån 100 000 följare. På Twitter publiceras länkar till alla debattartiklar. Sedan något år tillbaka publiceras allt fler repliker på DN Debatts sida på nätet och de läses och delas i allt högre utsträckning. När detta skrivs, i augusti 2016, har DN Debatt 212 000 följare. Om DN Debatt Aktuell information om DN Debatt Frågor och Svar om DN Debatt. Information och tips till skribenter och läsare. Så skriver du en artikel och skickar in den. Så skriver du repliker. Så arbetar redaktionen. Så skickar du artikelförslag till andra delar av DN. Översiktligt om hur du skickar debattartiklar, insändare, med mera till Dagens Nyheter. DN Debatts historia Så startade DN Debatt. Intervju med Göran Beckérus, som var den redaktör som startade DN Debatt. Artiklar på DN Debatt som gav eko. Några av de artiklar på DN Debatt som under åren fått stort genomslag. ", "article_category": "other"}
{"id": 26922, "headline": "Carolina Klüft: ”Det är viktigt att leken alltid finns med i livet”", "summary": "Carolina Klüft vann guld på guld under sin karriär som sjukampare. I en ny bok berättar hon om hur idrotten blev en trygg frizon under en jobbig tonårstid.", "article": "Carolina Klüft gick där i skolan med glasögon och handleder så smala att hon var rädd att andra skulle tycka att de var äckliga. Några år tidigare hade klasskamrater retat henne för att hon såg ut som ett benrangel. Och nu skulle hon också få tandställning. – Jag var fjorton–femton år och ville vara snygg, duktig och omtyckt. Tonåren är en känslig tid för de flesta. För mig blev idrotten en plats där ingen värderade mig för hur jag såg ut utan för vem jag var, säger Carolina Klüft. Vi träffar henne för ett samtal om den nya boken ”Sjukamp” (Norstedts). En av världens bästa friidrottare genom tiderna borde kanske berätta om segrar och guldmedaljer. I stället handlar boken till stor del om hennes tankar och känslor inför de stora existentiella livsfrågorna. – Min resa har som för så många andra varit upp och ned, berättar Carolina Klüft. Sakta men säkert har jag hittat redskap att hantera mina känslor och mina tankar. Också jag har varit nervös, haft ont i magen, upplevt prestationsångest, tvivlat och känt mig svag – som det är för de flesta av oss. Mitt i årskurs sex flyttade Carolina Klüft med sin familj in till Växjö från byn Furuby. Miljöbytet blev en chock för henne. Hon kom från en liten skola där alla lekte med alla. Där fanns tydliga regler för vad som var accepterat och vad som inte tolererades. Carolina upplevde att alla elever visste var gränsen gick för hur de kunde uppträda mot kamraterna. Nu blev det annorlunda. – Klimatet på den nya skolan var betydligt tuffare, allt verkade ha släppts fritt. Nästan direkt blev jag retad för att jag var så smal. I början stod jag på mig, tog fighten och knuffades tillbaka. Men ganska snart blev jag väldigt ledsen och de följande månaderna var kämpiga, säger Carolina Klüft. I sjuan bytte hon skola i Växjö och började i en klass med sina kamrater från landet.   Upplevelsen av mobbning är alltid individuell och går inte att värdera, fortsätter Carolina. Det som är kränkande för någon behöver inte vara det för ett annat barn, tänker hon. Den personliga läggningen och tidigare erfarenheter spelar roll för hur den psykiska hälsan påverkas. – Vuxna måste därför alltid lyssna till den som känner sig utsatt och alla har vi rätt till vår berättelse. Mina föräldrar hade tid för mig. Ofta tänker jag på de barn som varken har föräldrar eller andra vuxna som ser dem, hur ensamma de måste känna sig. Även början av högstadiet var en ganska tuff tid, fortsätter Carolina Klüft. Erfarenheten att ha blivit retad satt kvar i tankar, känslor och i kroppen. Så vågade hon till exempel inte visa sina handleder för kamraterna. De var ju så tunna, så tunna. På en bild från när hon var ung tonåring syns en tjej med glasögon och tätt hoppressade läppar. Hon hade fått den stora tandställningen – något den som är i högstadieåldern knappast drömmer om. – I tonåren vill alla bli bekräftade och känna sig värdefulla. Tyvärr fokuserar många på att ha snygga och vackra kroppar, bra betyg och att tillhöra innegänget. Så var det för mig. Jag ville vara tuff, duktig, snygg och omtyckt – och så fick jag gå med den där tandställningen, glasögonen och min taniga kropp. Men idrotten fanns där som en trygg frizon. Carolina Klüft säger att hon är mycket tacksam för allt hon fick uppleva där. Hon tänker då i första hand inte på segrarna, guldmedaljerna och publikens hyllningar. Nej, för henne var idrotten tidigt mycket mer än resultaten. – Visst var jag tävlingsinriktad och det skulle vara fel att inte förneka att jag var sugen på att vinna, särskilt över mig själv. Men det allra viktigaste för mig har ändå hela tiden varit det sociala samspelet med andra i ett team eller ett lag. När Carolina tränade som mest intensivt i Växjö var det runt femton friidrottare i gruppen. Några siktade på att försöka bli bäst i Sverige, andra höll på för att det var roligt – och Carolina siktade på världstoppen. – Vi var en grupp som hade roligt tillsammans. Vi älskade att tävlingshetsa, men gjorde det alltid med respekt för varandra. Glädjen och leken fanns också alltid där. Så lutar Carolina sig fram ur fåtöljen, skakar på huvudet och har en längre utläggning om att barn som idrottar tidigt sorteras. Elitgrupper bland unga pojkar och flickor har inget som helst stöd i den vetenskapliga forskningen, påpekar hon. Att hon är engagerad i frågan märks tydligt. – Idrotten skjuter sig själv i foten med dagens elitfokusering. Jag har själv upplevt att det finns så många andra sätt att stimulera dem som vill tävla och dem som har idrotten som den där frizonen där de kan vara sig själva. Mamman och pappan, bägge har själva en bakgrund som elitidrottare, poängterade ofta att deras barn inte skulle identifiera sig med framgångarna – oavsett var de uppnåddes. De menade i stället att viktigast av allt är att finna en inre trygghet som bygger på en sund självbild. Även Carolinas tränare Agne Bergwall hade samma inställning. Han upprepade gång på gång att en människa inte är sina prestationer. – Han lärde mig att även om jag misslyckas på en tävling, så är jag inte en misslyckad som person. Vädret kunde ha varit dåligt när jag skulle springa, hoppa eller kasta. Jag kunde ha haft mens eller varit dålig i magen … det är mycket som kan spela in. – Synen på idrotten spred sig till mitt övriga liv. Ok, jag är smal, men jag duger. Jag bestämde mig också för att vara schyst mot mig själv, att inte vara missnöjd och klanka ned på den som faktiskt är jag. Jag lärde mig att kunna säga förlåt till mig själv – och därmed också till andra. Förutom föräldrarna, de tre systrarna och tränaren har två personer betytt mycket för Carolinas personliga utveckling. Efter gymnasiet satt ofta hon och vännen Anna i timmar för att vrida och vända på det här med självkänsla, självförtroende, självbilder, självkritik och hur de skulle förhålla sig till alla yttre krav. De tränade helt enkelt på att stötta varandra. Den andra personen är Patrik, mannen hon är gift med och pappa till hennes dotter. – Han valde mig trots mina fel och brister, precis som den jag är. Sedan vi träffades har jag inte känt samma behov av att vara supersnygg eller superduktig för att bli omtyckt. – Samtidigt är Patrik ibland lite väl målinriktad och resultatfokuserad. För mig är det viktigt att leken alltid finns med i livet, att även kunna ”lattja” och ha skoj. Men allt tidigare i åldrarna tycks leken försvinna, konstaterar Carolina Klüft. Behovet av bekräftelse har alltid funnits, men har nu fått en ny dimension med de sociala mediernas framväxt. – Den här bekräftelsehysterin finns i vuxenvärlden på ett annat sätt än när jag växte upp. Nu ska alla kunna laga exklusiv mat, vara proffs på heminredning, ha vackra och vältränade kroppar och vara genier – allt för att få så många likes som möjligt på Facebook. Jag minns inte att mina föräldrar och deras vänner var så fokuserade på yttre attribut. Carolina Klüft är världsmästare, Europamästare och har vunnit guld i de olympiska spelen. I mars 2008, bara några månader innan OS i Peking, meddelade hon att hon inte längre skulle tävla i sjukamp utan i stället satsa på längdhopp och tresteg. Aftonbladets krönikör Mats Wennerholm sammanfattade vad många uttryckte i följande: ”Det är unikt att någon skänker bort ett så gott som givet OS-guld, för att vandra ut på helt okänd mark.”. Men Carolina Klüft menade kort att det är viktigare att ha roligt än att vinna ännu ett guld. Under sin aktiva tid var hon ett hett intervjuobjekt bland sportjournalister. I dag är hon med i Naturskyddsföreningens riksstyrelse, är goodwill-ambassadör för svenska FN-förbundet och var programledare under senaste OS-sändningarna från Rio de Janerio. – Jag tänker att jag kanske kan använda erfarenheten från åren på idrottsarenorna till att hjälpa andra. Min bok handlar delvis om detta. Jag försöker belysa min väg till att bli vuxen. Kanske kan någon eller några inspireras av den resan. – För mig finns det sällan några snabba lösningar. Livet är inte enkelt, inte svart eller vitt. Därför är quick-fix inget jag lyfter fram, säger Carolina Klüft. Tanketips. Sju målbilder i Carolina Klüfts huvud Carolina Klüft är ”lite allergisk” mot alla tips om hur man ska bli lyckligare och må bättre, alla har ju olika erfarenheter och förutsättningar. Men här är sju ”målbilder” som hon kom fram till under sina idrottsår: 1 Vägen. Vad är viktigt att uppnå på jobbet, i privatlivet och på fritiden? Och är det värt att försöka nå målet oavsett vad som händer på vägen? En livsresa innehåller överraskningar, lärdomar och erfarenheter, ibland är det lätt att glömma vad de vill säga oss. 2 Fokusknappen. Ett viktigt verktyg för att kunna skifta mellan vem du är och vad du gör. En bra självkänsla bör finnas i ”bara vara-läget” och inte vara beroende av mer eller mindre tillfälliga prestationer. 3 Kartan. En nödvändighet för att hitta och välja rätt väg. Vänner, arbetslaget, familjen, idrottsgruppen kan hjälpa till att vägleda. 4 Kompassen. Den inre kompassen skapas av reflektion som i sin tur leder till perspektiv. Det är viktigt att vara fokuserad på personlig utveckling, men då gäller det att inte hamna i en ”ego-bubbla”. 5 Skyddsnät. Alla är vi rädda någon gång. Rädslan kan vara förlamande, men måste utmanas ibland. Då är det viktigt med en inre trygghet, men också med familj och vänner som kan ge perspektiv. 6 Ösiga Örjan och Lugna Lasse. Ibland behövs en paus för återhämtning (Lugna Lasse) och ibland gäller det att ösa på (Ösiga Örjan). Det krävs en balans mellan hjärtat och hjärnan, annars är det lätt att bli endera överanalytisk eller överkänslig. 7 Lustiga huset. För att orka hela vägen krävs envishet och uthållighet. Livet kan liknas vid en massa rum i ett stort hus. Entusiasm och lekfullhet krävs för att utforska ett rum och sedan gå vidare till nästa. Carolina Klüft Ålder: 33 år. Familj: Maken Patrik och dottern Laleh (snart två år). Bor: Haninge, söder om Stockholm. Bakgrund: En av världens bästa friidrottare genom tiderna. Har vunnit OS-guld, VM-guld och EM-guld. Gör: Föreläser. Är goodwill-ambassadör för svenska FN-förbundet, sitter med i Naturskyddsföreningens riksstyrelse. Projektledare på halvtid för Genpep, en icke vinstdrivande organisation som arbetar för att sprida kunskap och skapa engagemang kring barn och ungdomars hälsa. Aktuell: Med boken ”Livet är en sjukamp” (Norstedts). ", "article_category": "other"}
{"id": 26923, "headline": "Fortbildning är en förutsättning för att vi ska kunna ”rädda skolan”", "summary": "Att måla en bild av att lärare som vill fortbilda sig är lite arbetsskygga till skillnad från de som gnatar på i invanda fotspår är farligt. Lärare behöver fortbildas kontinuerligt för att skolan ska kunna hålla en hög nivå i framtiden, och det ligger i varje lärares tjänst att hålla sig uppdaterad. Skolans problem löser vi inte genom att plocka bort fortbildning, det vore tvärtom direkt kontraproduktivt.", "article": "Jag håller med Lotta Cederqvist om att det finns många olika problem som den svenska skolan brottas med, och som vi behöver komma tillrätta med för att återigen hamna i topp i de olika undersökningar (PISA och OECD) som genomförs med jämna mellanrum. Naturligtvis är det problematiskt i de fall som föräldrar inte tar sina barns uppförande i skolan på allvar, men jag tror att det går att komma tillrätta med ifall skolan har en tydligt plan för hur detta ska hanteras. När det nu ser ut som det gör med lärarnas auktoritet på ett generellt plan blir det viktigt att skolledningen snabbt blir delaktig i den här typen av problematik, och där tycker jag mig ha märkt en förändring de senaste åren. Jag tycker även att bilden av rektorerna som rena företagsledare (eller snarare marionetter enligt den beskrivning som Cederqvist ger) är förenklad. Säkert finns det olämpliga rektorer på skolor, precis som vi hittar olämpliga personer lite varstans i samhället, men de rektorer jag känner gör ofta ett otroligt bra jobb med tanke på de förutsättningar som ges. Min bild är inte att de är ovetande om vad som försiggår i klassrum och lärarrum som skribenten insinuerar, och jag tror att det finns en fara i att måla fram den bilden. Det jag vänder mig mest emot i inlägget är synen på lärare som fortbildar sig jämfört med lärare som gör det i mindre utsträckning. Lotta Cederqvist skriver: ”En del lärare går på kurs. De utvecklar sina kunskaper och skaffar kanske ny kunskap. De fortbildar sig. Skolledningen gillar dessa lärare! Det ger skolan en bra profil att ha lärare som fortbildar sig. Dessa lärare är självklart borta från jobbet då och då. Vissa dagar kan de bara fokusera på sig själva och på att äta lunch i lugn och ro med andra vuxna. De får en stund på avstånd från stressen och mår ganska bra av det.” Vidare pekar hon på att skolledningen ofta premierar dessa lärare och ser de lärare som inte fortbildar sig för ”stofiler”. I varje lärares tjänst ligger ett visst antal timmar vikta för just fortbildning. Detta för att det är nödvändigt att kontinuerligt uppdatera sig kring vad som händer i inom ens ämne och inom pedagogiken i stort. Att inte fortbilda sig torde ses som tjänstefel. Att sedan, som skribenten gör, insinuera att lärare gör detta för att få en stunds avkoppling är direkt provocerande. Att vara intresserad av att hitta nya vägar i sin undervisning är inte att vara arbetsskygg enligt mig, tvärtom visar det på en vilja att förbättra sin praktik och i slutändan även elevernas resultat. Jag menar, sannolikheten att jag, utan kontakt och diskussion med andra lärare, skulle sitta på de allra bästa metoderna och tillvägagångssätten är inte särskilt stor. Det är just i diskussionen med andra som vi kan komma vidare i vår praktik. Att dessa lärare i högre utsträckning skulle bli förstelärare vet jag inget om – men nog verkar det rimligt att en som håller sig uppdaterad med forskning genom kontinuerlig fortbildning av den anledningen lättare matchar vad som efterfrågas när förstelärartjänsterna tillsätts, men det är nog långt ifrån alla som brinner för att på sitt sätt bidra till skolutvecklingen som premieras med förstelärartitlar. Jag tror att svensk skola har en ljusnande framtid. Jag håller med Lotta Cederqvist om att vi måste låta lärarna ägna sig åt sitt huvuduppdrag – att undervisa. Men jag tycker också att det är naivt att tro att den utbildning man får vid lärarhögskolorna i Sverige skulle vara tillräcklig för ett helt yrkesliv. Naturligtvis behöver alla lärare fylla på med den aktuella forskning som finns, både inom pedagogik och didaktik i stort, men även inom de egna ämnena. Huruvida förstelärarreformen och lärarlönelyftet är rätt väg att gå när det gäller att ena skolans lärare låter jag vara osagt, men fortbildning ska alla få – precis som arbetstagare inom de flesta andra sektorer får. Fortbildning ska varken vara valbart eller några få förunnat. Intresset för fortbildning har dessutom växt – se bara till alla de grupper som skapats av och för lärare på olika sociala medier. Tillsammans kan vi vända det här, och viljan finns hos väldigt många personer. Nu gäller det bara att skapa så goda förutsättningar som möjligt för detta, och ett sätt att göra det är att se till att alla lärare har tid att koppla av på sin lunch, även de dagar då de inte är på kurs. Och för att göra det möjligt behövs nog tydliga direktiv från högre instanser. Men det är en annan diskussion. Huvudinlägg: Lotta Cederqvist: Det krävs en mastig manöver för att rädda skolan Repliker: Gunnar Bergström: Ta intryck från andra länder Tomas Hultquist: Olikvärdigheten skolans största problem Staffan Lindskog: Skola är skola – men vilken kunskap talar vi egentligen om? Arne Gustav Söderqvist: Lärarnas roll har förändrats i skolan  ", "article_category": "other"}
{"id": 26925, "headline": "Ta intryck från andra länder", "summary": "Hög tid för 'verkstad' i svensk skola - på riktigt. Det borde vara slutdiskuterat om problemen i den svenska skolan. Det är sannerligen dags att göra om och att göra rätt - och att mena allvar med detta.", "article": "Helt rätt Lotta Cederqvist, svensk skola behöver gå igenom ekluten – på riktigt. Allt som skrivs i inlägget är på pricken korrekt. Jag vet eftersom jag jobbat som lärarvikarie i 50 olika svenska skolor sedan 2005, och jag är för närvarande lärare i engelska i en skola i Sörmland. Åren 2012-2016 jobbade jag som engelskalärare i Saigon/Vietnam. Som sagt, allt i artikeln stämmer bra och är ett utmärkt underlag för ett förnyelsearbete. Men synpunkterna har beskrivits förr, hundratals gånger. Och det borde vara slutdiskuterat vid det här laget. Tid för verkstad alltså. Och en bra lösning ser ut som följer: Ledande skolpolitiker, lärarnas fack samt skolföretagen (inklusive kommunerna) borde snarast invitera en 'task force' från platser i världen där skolarbetet tas på största allvar. Så mitt förslag blir: Bjud in erfarna skolledare från Singapore, Sydkorea och Japan. Låt dessa kloka personer gå igenom och diskutera läget med sina svenska kollegor om utmaningarna och problemen i den svenska skolan. Låt sedan synpunkterna från dessa kloka bli rättesnöret för hur prioriteringarna ska se ut. Och jag menar inte bara att ”samla intryck” från till exempel Singapore, utan jag menar att verkligen följa råden och erfarenheterna som presenteras. Med ett öppet sinne och med viljan att förbättra den svenska skolan – på riktigt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26929, "headline": "”Bra att akademiernas ledarskap börjar diskuteras”", "summary": "SLUTREPLIK. Det är viktigt att även röster utanför akademierna kommer till tals när det gäller akademiernas ledarskapsfrågor. Röster som vill universiteten väl och som ser våra högre lärosäten som livsviktiga för Sveriges framtida välstånd. Vi verkar ha lyckats initiera en sådan diskussion. Det är en bra början, skriver Näringslivets forskningsberedning.", "article": "Sveriges akademiska ledarskap förtjänar en bred diskussion. Hur närmare 70 miljarder kronor till våra lärosäten används berör fler än de som direkt påverkas av anslagen. Hur vår välfärdsutveckling står sig i förhållande till omvärlden påverkar oss alla. Därför är vi glada att vår artikel på DN Debatt (18/9) tycks ha nått en bred publik. Många, också utanför universitetsvärlden, har hört av sig och tackat för att vi påpekat vikten av att även lärosäten – precis som de flesta samhälleliga institutioner – låter maktbefogenheter och ansvarsutkrävande följas åt, att vi pekat på svagheten med ett system där starka kandidater till en rektorstjänst inte ser möjligheter att söka på grund av själva tillsättningsprocessen. Kort sagt att vi varnat för en situation där våra högre lärosäten inte får tillgång till de för uppdraget mest kvalificerade ledarna. Inom dessa lärosäten finns däremot uppenbarligen olika meningar kring detta, att döma av replikerna på DN Debatt dagarna efter vår artikel. Vi tror att det delvis beror på ett missförstånd, men inser förstås att även andra aspekter döljer sig bakom de ibland oförsonliga formuleringarna. Missförståndet är att vi inte skulle se någon roll för kollegialt inflytande och insyn vid de högre lärosätena. De universitetsanställda sitter naturligtvis på en mycket viktig kompetens om vad universitet behöver och denna kompetens bör användas på ett helt annat sätt än vad som görs i dag i hörandeförsamlingar. Vi ser exempelvis gärna kollegialt tillsatta rekryteringsgrupper som är med och tar fram lämpliga rektorskandidater som styrelsen sedan skall besluta om. Detta måste göras utan att alla kandidater som söker eller blir kontaktade av rekryteringsgruppen tvingas skylta med sina namn offentligt. Då skulle fler kompetenta personer som i dag sitter på poster som förhindrar dem att gå ut offentligt med en ansökan våga söka rektorstjänster med följden att universiteten fick tillgång till en bredare grupp att rekrytera sina ledare från. Vi ser med fördel också en vidgad kollegialitet så att företrädare från andra lärosäten kan höras i rekryteringsärenden. Det vi vill bort ifrån är en ordning där en hörandeförsamling förvandlas till en beslutandeförsamling, vilket i dag tyvärr är fallet. De som inte vill ändra på detta har att förklara varför en grupp som inte har något ansvar för en rekrytering ska vara den som i realiteten fattar beslutet. Informella osynliga maktstrukturer i och inom olika hörandeförsamlingar gagnar knappast universitetens uppgift att söka ny kunskap. Utgångspunkten måste vara att skapa en struktur som maximerar möjligheten att till rektor rekrytera den för uppgiften starkaste och mest kompetenta personen. Attityden att ”Stockholms universitet läggs trots allt inte ner även om en inkompetent rektor får härja fritt ett antal år” - som framfördes av två forskare i stiftelsen Academic Rights Watchs – finner vi skrämmande. Den akademiska friheten ska värnas. Den avser den enskilde forskarens frihet i sin forskning, inte rätten att tillsätta rektor. När det gäller ledarskapsfrågorna menar vi att det är viktigt att även röster utanför akademierna kommer till tals. Röster som vill universiteten väl och som ser våra högre lärosäten som livsviktiga för Sveriges framtida välstånd. Näringslivets forskningsberedning verkar ha lyckats initiera en sådan diskussion. Det är en bra början. 18 september 2016 Debattartikel Näringslivets forskningsberedning: ”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar” Repliker Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet: ”Ett universitet är något annat än ett företag” Ulf Ekenberg, pensionerad docent i fysik: ”?Toppstyre motverkar kvalitet och akademisk frihet” Företrädare för Academic Rights Watch: ”?Näringslivets förslag ett utslag av hybris” Shirin Ahlbäck Öberg, Gustaf Arrhenius, Li Bennich-Björkman och Ulf Danielsson: ”Svenskt näringsliv bör ta avstånd från rapporten” Mats Ulfendahl, professor vid Karolinska institutet: ”Våga välj ett starkare akademiskt ledarskap” Slutreplik från Näringslivets forskningsberedning: ”Bra att akademiernas ledarskap börjar diskuteras” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 26947, "headline": "Vissa kan arbeta utan att kunna svenska – men samhället är större än en arbetsplats", "summary": "Att medborgarna kan kommunicera med varandra är avgörande socialt i ett bostadsområde, avgörande för samhällsutvecklingen, för att undvika segregation och utanförskap. Men det finns ingen anledning att hindra nysvenskar att söka jobb innan de lärt sig svenska – utan hellre satsa på att de hittar ett arbete redan innan de är klara med SFI, för ett arbete är avgörande för att undvika utanförskap lika mycket som svenska språket är det.", "article": "I de flesta yrken måste du kunna kommunicera med kunderna i en butik eller i telefon. Du måste kunna ta instruktioner löpande, av kollegor och kunder, och ditt arbetslag är inte isolerat från omvärlden: Kunden meddelar att hen lägger nyckeln under mattan, bilreparatörens kund berättar att motorn låter lite knasigt, sotarens kund berättar att det droppar in lite vatten och hemtjänstbrukaren meddelar att hen vill ha morgondagens lunch lite tidigare. Det kan i vissa fall ske genom kollegor men då måste kollegorna kunna ditt språk och alltid finnas med. I många yrken kommunicerar du med andra på en så hög nivå att du inte bara måste kunna göra dig förstådd utan även kunna nyansera ditt språk till exempel med elever och patienter. Ett fenomen som blivit allt viktigare på senare år är kvalitetssäkring. I bland annat livsmedelsbranschen, hygienbranschen och offentligfinansierad vård och skola måste alla medarbetare kunna göra egenkontroll och föreslå kvalitetsförbättringar för att företaget över huvud taget ska få myndigheternas tillåtelse att leverera. Men enkla jobb då? Ja, men det finns många enkla jobb som innebär att man arbetar ensam. Då är man utlämnad till sig själv och sin möjlighet att kommunicera med omgivningen. ”Tecken och miner” skulle varken arbetsgivare eller kund acceptera i dag. Nu pratar jag inte om de som kan engelska eftersom det är ett språk som är obligatoriskt i svensk skola. Men, det finns plats på arbetsmarknaden för nysvenskar som inte hunnit lära sig svenska. Det kan räcka med att du har en arbetsledare som tolkar och alltid finns tillgänglig. Det kan arbetsgivaren organisera. Antingen för att få tillgång till arbetskraft, i branscher med brist på personal, eller som ett sätt att skola in ny arbetskraft i en bransch som ser vinster med det. Ett företag kanske vill specialisera sig på polsktalande personal och löser det med att erbjuda kunderna ett team där det alltid finns minst en tolk. Det hävdas av experter att vi kan återfinna eller uppfinna de enkla jobben. Då är det klart att vissa av dem går att utföra utan att kunna svenska. Det är bara att peka och så bär nysvensken resväskan till rummet. Rita en skiss och så klipper nysvensken gräsmattan eller snickrar ihop en altan. ”Enkla jobb” kan vara ett värdefullt verktyg för ett samhälle som behöver hitta vägar till integration av nysvenskar. Men livet innebär mer än bara ett jobb. Du är i ett nytt land, kanske med helt ny kultur. Du har kanske familj. Du träffar grannar, vill köpa och köra bil eller få en kulturupplevelse. Du vill komplettera med en kurs på Komvux. Och det uppstår livshändelser då du vill bevaka dina medborgerliga rättigheter. Att medborgarna kan kommunicera med varandra är avgörande socialt i ett bostadsområde, avgörande för samhällsutvecklingen, för att undvika segregation och utanförskap. Att människor saknar förståelse för varandra är redan en orsak till den sociala oro vi ser här och där. Därför är det fel att skicka signaler till nysvenskar att det är onödigt att lära sig svenska. Men det finns heller ingen anledning att hindra nysvenskar att söka jobb innan de lärt sig svenska, utan hellre satsa på att de hittar ett arbete redan innan de är klara med SFI, för ett arbete är avgörande för att undvika utanförskap lika mycket som svenska språket är det. SFI går att genomföra förmiddagar, eftermiddagar, kvällar eller helger. Varken föräldraledighet eller ett arbete får vara ett hinder för att lära sig svenska. SFI är en självklarhet för alla som inte hunnit lära sig svenska på grundskolenivå. Punkt. Huvudinlägg: Jonas Jäthing: Invandrare måste inte kunna svenska Repliker: Jonas Larsson: Språket är dörren in till samhället Max Lösche: Språket ett måste för integrationen, inte bara på jobbe  ", "article_category": "other"}
{"id": 26948, "headline": "”Att göra forskning tillgänglig för alla kräver mer stöd”", "summary": "Kan motverka forskningsfusk. Resultaten från offentligt finansierad forskning ska ska bli tillgängliga för alla. Publicering av resultat måste på sikt ske till en lägre kostnad utan att det påverkar kvalitetsgranskningen. För att nå dit i Sverige måste flera aktörer agera, skriver Sven Stafström, Vetenskapsrådet och Gunilla Herdenberg, Kungliga biblioteket.", "article": "?Vetenskapsrådet och Kungliga biblioteket tillgängliggör nu tillsammans med Sveriges lärosäten tusentals vetenskapliga artiklar publicerade av svenska forskare. Satsningen är ett led i att fritt på internet tillgängliggöra resultat från forskning som är finansierad med offentliga medel. EU-ländernas regeringar har enats om att gå över till ett öppet system, men det finns hinder på vägen. Den vetenskapliga publiceringen måste inte bara ske med öppen tillgång, så kallad open access, utan också till en lägre kostnad utan att det påverkar kvalitetsgranskningen. För att nå dit i Sverige måste flera aktörer agera. Att publicera sina resultat i tidskrifter eller i bokform har en lång tradition och är centralt i vetenskapligt arbete. Vetenskaplig publicering med öppen tillgång har utvecklats av engagerade forskare, bibliotekarier och förläggare med flera. Motiven är att utnyttja internet och ny teknik för kommunikation mellan forskare och det omgivande samhället, att utveckla forskningen genom att frigöra resultaten för alla forskare och att göra det till rimliga kostnader på ett område som i dag präglas av ett fåtal stora kommersiella förlags monopolpriser. Öppenhet bidrar till kunskapstillväxt och konkurrenskraft samt inte minst delaktighet, engagemang och intresse för forskning. Med större tillgänglighet till vetenskapliga resultat ges också ökade möjligheter att reproducera resultaten och därmed förutsättningar för att motverka forskningsfusk. Strategier för och krav på öppen tillgång till forskningsresultat ställs både på nationell, europeisk och internationell nivå av forskare, universitet och högskolor, forskningsfinansiärer och myndigheter. Samtidigt som resultaten ska vara öppna att ta del av måste publiceringen fungera som en kvalitetssäkring av forskningen och belasta forskningsbudgeten så lite som möjligt. Detta är ingen lätt uppgift, olika intressen står emot varandra och vi är långt ifrån en hållbar modell. I dag är de flesta vetenskapliga publikationer inte öppet tillgängliga. De vetenskapliga artiklar som forskarna skickar in till tidskrifterna granskas av andra forskare som bedömer den vetenskapliga kvaliteten. Artiklarna som accepteras för publicering i en viss tidskrift blir sedan tillgängliga för de som prenumererar. Biblioteken på våra universitet och högskolor är de största prenumeranterna men kan inte prenumerera på allt och tvingas att prioritera hårt eftersom avgifterna ökar betydligt mer än konsumentprisindex. De grupper som befinner sig utanför kretsen av prenumeranter måste betala för att läsa artiklar. Det betyder till exempel att läkare, lärare, beslutsfattare och andra för samhället viktiga funktioner riskerar att inte kunna ta del av de senaste forskningsresultaten. Speciellt olyckligt är detta för forskning som bekostas av skattemedel och vars resultat naturligtvis borde vara öppet tillgängliga för offentlig verksamhet. Om en artikel i en prenumerationsbaserad tidskrift ska göras öppet tillgänglig kräver många förlag ytterligare en avgift. Forskningssystemet får alltså betala två gånger, först för prenumerationerna, och ovanpå det en avgift för att artikeln ska kunna läsas av alla. Det är ett naturligt agerande från en kommersiell aktör men givetvis i längden ohållbart för forskningssystemet. Vi vill se en övergång till en affärsmodell som istället för prenumerationsavgifter bygger på publiceringsavgifter och där artiklar och böcker blir öppet tillgängliga - det vill säga gratis att läsa och ladda ner - direkt vid publicering. Det finns redan i dag ett antal förlag som bedriver sin verksamhet på det sättet. Som regel är den sammanlagda kostnaden för publicering betydligt lägre i dessa öppet tillgängliga tidskrifter än i de traditionella prenumerationsbaserade tidskrifterna men här finns en annan problematik som forskningssystemet måste hantera. Den kvalitetsbedömning som de vetenskapliga tidskrifterna står för spelar en mycket viktig roll i dagens forskningssystem, dels för kvalitetssäkringen av de forskningsresultat som publiceras men också för forskningsfinansiärer, universitet och högskolor som utnyttjar tidskrifternas kvalitetsbedömning när man bedömer forskarens meriter. Artiklar eller böcker som accepteras av tidskrifter eller förlag som refuserar en hög andel av det som skickas in uppfattas i regel stå för högre vetenskaplig kvalitet än de med hög acceptansgrad. Eftersom många öppet tillgängliga tidskrifter är relativt nyetablerade, och oftast inte har samma renommé som många etablerade prenumerationsbaserade tidskrifter, riskerar en forskare som publicerar i en sådan öppet tillgänglig tidskrift att bedömas som mindre meriterad när denne söker bidrag eller anställning. Hur forskningsfinansiärer och ledningar och anställningsnämnder vid våra universitet och högskolor väljer att se på meritering, hur forskare väljer att publicera, vilken strategi universitets- och högskoleledningar väljer för sina bibliotek och hur förlagens affärsmodeller utvecklas kommer att bli avgörande för framtidens öppna publiceringssystem. Vetenskapsrådet och Kungliga biblioteket vill se följande utveckling på kort sikt: Inför den kommande forskningspropositionen måste regeringen under en övergångsperiod räkna med ökade kostnader för öppen tillgång. Vetenskapsrådet satsar nu åtta miljoner kronor under drygt två år för att artiklar ska kunna laddas ner och läsas utan extra kostnader för forskarna och för allmänheten. Bidraget går till ett svenskt konsortium som förhandlar om prenumerationerna med tidskriftsförlagen. Forskningsfinansiärer, universitet och högskolor måste aktivt och samordnat arbeta för lägre publikationskostnader och stimulera forskare till ökad publicering i öppet tillgängliga tidskrifter. Vetenskapsrådet bör få ett uppdrag att utreda hur kvalitetssäkringen vid publicering av forskningsresultat kan upprätthållas på längre sikt. För att långsiktigt kunna följa upp övergången till ett öppet publiceringssystem behövs en vidareutveckling av den nationella databasen SwePub. Kungliga biblioteket bör ges resurser för detta. Forskningsfinansiärer, universitet och högskolor måste hitta alternativa och kompletterande sätt att bedöma enskilda forskares meriter. På lång sikt kommer alternativa sätt att sprida vetenskapliga resultat att bli allt vanligare. Speciella databaser, publiceringsplattformar, arkiv och sociala medier används redan i dag. Oavsett hur det kommer att se ut i framtiden, måste målet vara att vetenskaplig publicering inte bara är öppet tillgänglig utan också görs till lägre kostnad, med effektivare metoder och med bibehållen eller höjd kvalitet i granskningen av forskningsresultaten. Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet Gunilla Herdenberg, riksbibliotekarie och chef för Kungliga biblioteket Vetenskapsrådet satsar nu åtta miljoner kronor under drygt två år för att artiklar ska kunna laddas ner och läsas utan extra kostnader för forskarna och för allmänheten. Vetenskapsrådet har i samråd med Kungliga biblioteket tidigare tagit fram ett förslag på riktlinjer för öppen tillgång som överlämnats till regeringen inför den kommande forskningspropositionen och driver tillsammans med andra forskningsfinansiärer utvecklingen genom att ha regler för forskarna som får forskningsbidrag. Kungliga biblioteket är huvudman för programmet OpenAcess.se och kommer att få ett nationellt samordningsuppdrag för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 26989, "headline": "En farlig språklig glidning", "summary": "Socialstyrelsen ska göra skelettundersökningar för att jämföra ”etniska svenskar” med andra personer som är födda här i landet. Språket vrids tillbaka till en äldre tids syn på svenskarna.", "article": "Det är i språket det händer. Orden smyger sig på en och påverkar tankarna. Utan att man ens märker, kan ens sätt att se på världen förändras. Ungefär som när man vrider zoomlinsen på kameran. En lätt förskjutning av skärpan och bilden i sökaren blir en annan. Partiledare har i sommar pratat om ”svenska värderingar” och gärna visat upp sig med blågula flaggor. I fredags stötte jag på uttrycket ”etnisk svensk” igen. Men nu i ett oväntat sammanhang. Radions vetenskapsredaktion rapporterade i Ekot att Socialstyrelsen ska göra skelettundersökningar för att jämföra ”etniska svenskar” med andra personer som är födda här och lever här i landet. Etnisk. Ordet brukar handla om kultur, om att höra hemma och identifiera sig. I Nationalencyklopedin läser jag att definitionen visserligen har skiftat över tid, men att det är en term inom samhälls- och kulturvetenskaperna. Själv uppfattar jag ”etnisk svensk” ungefär som att ha sina ungar på dagis och få en tår i ögat av att höra ”Idas sommarvisa”. Men jag anar att det pågår en glidning i språket. För Socialstyrelsens talesperson använder ordet som om det gällde biologi. ”Etnisk svensk” är i den planerade undersökningen någon vars båda föräldrar är födda här. Hm. Den som inte har sådant påbrå kan alltså, i så fall, inte vara etnisk svensk. Detta är inget nyspråk. Snarare ett språk som vrids tillbaka. Vem vet, kanske kontrollerade den medicinskt sakkunnige docenten på Socialstyrelsen, inför intervjun i vetenskapsradion, sin användning av ordet i Svenska Akademiens ordbok. Det är lätt gjort för SAOB finns på internet. Genom en enkel knapptryckning kan man få veta att ”etnisk” enligt den gamla ordboken syftar på det som är utmärkande för en folkstam eller en människoras. Det vill säga folkstammens eller människorasens karakteristiska egenskaper. Internet är bedrägligt. SAOB började definiera svenska språket med ord på A år 1893. För ungefär hundra år sedan hade man hunnit fram till bokstaven E. Så volymen där man slog fast betydelsen av ordet ”etnisk” blev tryckt år 1922. Det vill säga samtidigt som riksdagen inrättade Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Den som i dag talar om etnicitet som om det vore ett fast begrepp inom biologin – som om man inte kan bli etnisk svensk på kulturell väg utan bara vara det biologiskt, och som om det bara handlar om förfäder – rör sig långt ifrån modern kunskap. Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har grundligt visat att etniska gruppers identitet är dynamisk, föränderlig, och att den hela tiden påverkas av ekonomi, politik och kulturella förhållanden. Skälet till att Socialstyrelsen vill göra denna undersökning är att kritiker hävdat att man vet för lite om skillnaderna mellan olika etniska grupper, och hur knäleder, fotleder och handleder utvecklas i olika åldrar. Man har hävdat att vissa grupper riskerar att felklassas när de söker asyl i Sverige. Så med hjälp av magnetkamera ska skelettutvecklingen nu kartläggas hos hundratals personer. Sedan ska man jämföra dem som har föräldrar som är födda utomlands med dem som inte har det. När reportern frågar om det inte är etiskt problematiskt att kartlägga kroppsdelar efter etnicitet, svarar Socialstyrelsens medicinske expert att det självklart är ett bekymmer men: ”Nu har vi hypotesen att det inte finns etniska genetiska skillnader, då ska det inte synas. Syftet är att det ska bli så rätt som möjligt.” Det kan låta betryggande först. Men spetsar man öronen hör man att det inom denna forskning, som initieras av Socialstyrelsen, görs en uppdelning mellan ”etniska, genetiska svenskar” och alla andra som är födda och bor här i landet. Vem är egentligen etnisk svensk enligt myndigheten? Forskare bör vara försiktiga med hur de använder orden. Det verkar pågå en dragkamp om orden nu. Allt oftare hör man liknande språkliga glidningar. Naturvetare, inte minst inom humanbiologi och dna-forskning, använder gärna kulturella och historiska begrepp när de ska förklara mycket komplicerade matematiska och statistiska beräkningar. Konfronterade kan de svara: vi pratar om svenskt, danskt och polskt stenålders-dna för att det blir enklast så. Visserligen fanns inga nationer som Sverige, Danmark och Polen för tusentals år sedan. Men vi vet vad vi menar. Slarvar man med språket så händer det något med tankarna. När blickens fokus förskjuts kan det verka som om världen förändras. Så låt oss vara försiktiga. I stället för att säga att man gör naturvetenskapliga undersökningar på ”etniska svenskar” kan man tala om att man undersöker befolkningen i Sverige eller olika populationer. Krångla inte till det med uttryck som ”etnisk, genetisk svensk”. Det är onödigt och farligt. Det riskerar att väcka gamla rasbiologiska tankemönster till liv igen om en biologisk etnicitet. Vem är egentligen etnisk svensk enligt myndigheten? Forskare bör vara försiktiga med hur de använder orden. är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 26993, "headline": "”Ett universitet är något annat än ett företag”", "summary": "REPLIK. Vad är det näringsliv, fack och politik har att tillföra universiteten, som tidigare saknats? Universitetens mål är inte att förverkliga regeringens politik som andra myndigheter eller att tillgodose ägarnas lönsamhetskrav som privata företag. Uppgiften är i stället att söka ny kunskap och lära studenterna hur man söker ny kunskap. Det kan bara ske i intim kontakt med den internationella forskningen, skriver Leif Lewin.", "article": "Under de senaste femtio åren har det inträffat större förändringar i universitetens ledningsfunktion än under de föregående tusen år det funnits universitet i modern mening. Den akademiska självstyrelsen har avskaffats till förmån för så kallad linjestyrning, varvid professorerna i universitetsstyrelserna bytts ut mot representanter för näringsliv, fack och politik. I sin artikel på DN Debatt 18/9) vill Håkan Mogren och andra representanter för Näringslivets forskningsberedning ge ytterligare en knuff i denna riktning: ”vi talar om ökad linjestyrning.” Två ting är slående i Mogrens med fleras artikel. Det första är bristen på idéhistoriskt perspektiv. Det andra är bristen på argument för de däremot mycket klart framförda ståndpunkterna. Vad är det näringsliv, fack och politik har att tillföra universiteten, som tidigare saknats? Historiskt har universiteten var annorlunda organiserade än andra samhällsinstitutioner, därför att det är något speciellt med universiteten. Universitetens mål är inte att förverkliga regeringens politik som andra myndigheter eller att tillgodose ägarnas lönsamhetskrav som privata företag. Uppgiften är i stället att söka ny kunskap och lära studenterna hur man söker ny kunskap och det kan bara ske i intim kontakt med den internationella forskningen. Utan förtrogenhet med den normbildning som finns i de stora forskningsnationerna blir forskningsprioriteringarna provinsiella, kortsiktiga, förment ”samhällsnyttiga” och ängsligt PK. Debattörerna har rätt i att allt ingalunda är bra vid universiteten. 68-revolten hade som ett av sina syften att ”krossa professorsväldet!” och var i det avseendet framgångsrik, de detroniserade professorerna gick i inre exil och lämnade fältet fritt för näringsliv, fack och politik. Man kan säga att professorerna svek sitt ledarskapsansvar och tänkte bara på sin egen forskning. Vid ungefär samma tid lanserades en ny förvaltningspolitik (”new public management”), där den förordade linjestyrningen har sina rötter – men spåren förskräcka. I skola, sjukvård, socialtjänst, polis och i stigande utsträckning också vid universiteten ser vi hur redovisningsbranschens mentalitet med inriktning mot ekonomiska och kvantitativa indikatorer koloniserar verksamheten och tränger ut professionella överväganden. Universitetsrektorer försöker uppträda som handlingskraftiga vd:ar med snabba beslut, ”elitrekrytering” och förakt för det långsamma och noggranna sakkunnigförfarande, som i århundraden varit universitetens skyddsvärn mot politisering. Den frihet och kreativitet som varit framstegens motor återfinns i dag utanför universiteten, i kunskapsföretag som Google, Facebook och Yahoo. När jag hör Håkan Mogren ropa på mera linjestyrning vid universiteten, kommer jag att tänka på de skeppsbrutna som efter många dygn på räddningsflotten äntligen fick se ett stort skepp närma sig, och utropade: - Vi är räddade! Titanic kommer. 18 september 2016 Debattartikel Näringslivets forskningsberedning: ”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar” Repliker Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet: ”Ett universitet är något annat än ett företag” Ulf Ekenberg, pensionerad docent i fysik: ”?Toppstyre motverkar kvalitet och akademisk frihet” Företrädare för Academic Rights Watch: ”?Näringslivets förslag ett utslag av hybris” Shirin Ahlbäck Öberg, Gustaf Arrhenius, Li Bennich-Björkman och Ulf Danielsson: ”Svenskt näringsliv bör ta avstånd från rapporten” Mats Ulfendahl, professor vid Karolinska institutet: ”Våga välj ett starkare akademiskt ledarskap” Slutreplik från Näringslivets forskningsberedning: ”Bra att akademiernas ledarskap börjar diskuteras” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27003, "headline": "”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar”", "summary": "Högskolans ledarskapsproblem. Sveriges universitet och högskolor lider av ett ledarskapsproblem. Det har påverkat verksamheten negativt långt före den så kallade Macchiariniskandalen. En slutsats i vår nya rapport är att sättet att tillsätta rektorer måste ändras, skriver företrädare för Näringslivets forskningsberedning.", "article": "?Sveriges universitet och högskolor lider av ett ledarskapsproblem. Det är ett strukturellt problem som påverkat verksamheten långt innan den så kallade Macchiariniskandalen blev ett känt begrepp och det har egentligen ganska lite att göra med de scener som nu utspelar sig inför öppen ridå. Vi har undersökt detta ledarskapsproblem med helt andra utgångspunkter. Vi menar nämligen att ett alltför snävt fokus på Karolinska institutet och hanteringen av en enskild forskare med atypiska personlighetsdrag riskerar att skapa dimridåer snarare än klarhet kring vilka problemen är och vilka lösningar som egentligen krävs. Istället måste vi höja blicken och titta på de övergripande beslutsstrukturerna på våra högre lärosäten. Våra universitet och högskolor riskerar alla, på grund av systemets vaghet, att vid varje enskilt tillfälle fatta felaktiga beslut om nya chefer och spetsforskare. Och varje gång det sker åderlåts svensk forskning och devalveras svensk högre utbildning med långvariga konsekvenser för vår konkurrenskraft och välståndsutveckling. Det enskilda och spektakulära fäster här allmänhetens ögon på ett problem som egentligen är allmänt, brett och dolt. Vi talar inte bara om hur statens medel till lärosätenas verksamhet används, ansenliga 66,7 miljarder per år, utan om vilken levnadsstandard våra barn kommer att ha i relation till andra länder i vår omvärld. Det är denna bredare problematik som ligger till grund för Näringslivets forskningsberednings nya rapport, den tredje i ordningen, som redan i sin titel markerar behovet av ett generellt vetenskapligt ansvar på ett generellt forskningsproblem: ”Forskningspolitikens glömda fråga: Sveriges akademiska ledarskap”. Här finns lärdomar att dra som alla högre lärosäten nu har en skyldighet att med öppna ögon förhålla sig till. Våra slutsatser är kontroversiella men nödvändiga: 1 Studenternas och de universitetsanställdas reella beslutandemakt över rektorstillsättningarna måste strypas. 2 Transparensen vid chefstillsättningar måste minska. 3 Möjligheterna att avsätta svaga rektorer måste öka. Tillsättningarna. I dag tillsätts rektorer i realiteten av en så kallad hörandeförsamling bestående av representanter för universitetslärare och studenter, administrativ personal och fack. I denna församling hörs två eller flera tilltänkta rektorskandidater. Hörandeförsamlingen beslutar sig sedan i en omröstning för vilken rektor den vill ha. Ett beslut som offentliggörs. Efter detta är det mycket svårt för en styrelse att gå emot hörandeförsamlingen och lika svårt för en av hörandeförsamlingen ratad rektorskandidat att fungera i rollen som rektor. Detta om styrelsen skulle våga yppa en gentemot hörandeförsamlingen avvikande uppfattning, något som i praktiken aldrig händer. För hörandeförsamlingen utgör förändringsbenägna och starka chefer ofta ett hot. Likt den fjärde franska republikens tendens att till president välja ”den dummaste” finns här alltid en uppenbar risk att man till rektor väljer ”den svagaste”. Gruppdynamiken i hörandeförsamlingarna är en stark men osund kraft som måste brytas. Där finns en av det så kallade kollegiala systemets stora svagheter. Det andra och starkaste argumentet mot rådande ordning är att denna hörandeförsamling aldrig kan eller behöver ställas till ansvar för följderna av de rekryteringar som görs. Den styrelseordförande som ställs till ansvar för att ha utsett en svag rektor måste också ha den faktiska makten. Samma sak med rektorn när det gäller strategiska forskartjänster. Samtal med initierade universitetslärare och studenter kan föras ändå. Men det faktiska beslutet om ny rektor ska tas av styrelsen – formellt regeringen – och hörandeförsamlingens roll begränsas till en möjlighet att fråga ut en kvarvarande kandidat. Den ändringen är viktig och dess motståndare har att förklara varför maktbefogenheter och ansvar inte ska följas åt på våra högre lärosäten när denna ordning är självklar i alla andra delar av samhället. Transparensen. Alla ropar i dag på ökad transparens som en quick fix för olika uppkomna problem. Men just när det gäller rektorstillsättningarna bidrar systemet tvärtom till att skapa problem. En modell där flera kandidater ska ställa upp i öppen kamp om utnämningen gör att ingen som redan sitter på en tung post i samhället är beredd att offra den för utsikten att kanske i nästa led bli ratad av en hörandeförsamling. De bästa kandidaterna blir inte tillgängliga. Genomskinligheten förvandlas till ett rött skynke. Processen förfelas. Låt oss våga säga och inse att ”ökad transparens” inte är något universalverktyg. Utvärderingen. Lika svårt som det är att locka de bästa akademiska ledarna till rektorsposten, lika svårt verkar det vara att sedan göra sig av med dem som av olika anledningar inte levererar resultat. Det ska inte behövas några mediala skandaler för att flytta på en svag rektor. Tvärtom bör dylika utvärderingar ske med viss automatik. Efter första rektorsperioden – normalt tre år – bör styrelsen genomföra en grundlig utvärdering av rektorns arbete och lyfta bort densamme om utfallet inte är till styrelsens belåtenhet. På så sätt tillförs ytterligare förändringskraft i systemet; en struktur skapas där starka ledare belönas. I summering behövs alltså en förändrad och förbättrad styrning av svenska högskolor och universitet. Vi talar om ökad linjestyrning. Där ingår också en rakare och snabbare beslutsordning för tillsättning av internationellt gångbara forskare. Att beslutsvägarna är snabba betyder inte att granskningen ska försvagas, tvärtom. Problemet i dag är att processerna är för komplicerade, otydliga och osynkroniserade. Där bär Macchiariniaffären syn för sägen. Därför måste en linjestyrning införas vid svenska högre lärosäten så att de som fattar besluten är samma personer som sedan får ta ansvaret om besluten visar sig ha varit felaktiga. Nu är det upp till hela det högre utbildningssystemet att ta ansvar för att processerna förbättras med förstärkt satsning på excellens vid tillsättningarna – inte tvärtom, vilket vissa oroande signaler från det politiska ritbordet inför forskningspropositionen nu tyder på. Näringslivets forskningsberedning: Håkan Mogren, ordförande, tidigare vd Astra ?Jan-Olof Jacke, vd AstraZeneca Sverige Karin Markides, tidigare rektor Chalmers tekniska högskola Lena Olving, vd Mycronic Maria Strømme, professor i nanoteknologi och vice preses IVA Johan Söderström, vd ABB Sverige Näringslivets forskningsberedning finansieras av Svenskt Näringsliv, men beredningen har arbetat fristående och ledamöterna står själva för rapporten och dess innehåll. ?Likt den fjärde franska republikens tendens att till president välja ”den dummaste” finns här alltid en uppenbar risk att man till rektor väljer ”den svagaste”. Gruppdynamiken i hörandeförsamlingarna är en stark men osund kraft som måste brytas. ", "article_category": "other"}
{"id": 27005, "headline": "Planera för nästa smäll", "summary": "Riksbanken grubblar över inflationsmålet. Även politikerna i riksdagen går i räntefunderingar. Men de stora frågorna riskerar att bli obesvarade.", "article": "Fyrkantiga procentryttare. Ungefär så löd en del av kritiken mot riksbanksdirektionen när de två internationella experterna Marvin Goodfriend och Mervyn King i våras lade fram sin granskning av de senaste årens svenska räntepolitik. I veckan flaggade Riksbanken för att justera det svenska inflationsmålet, och huvudfrågan gällde just en del av direktionens flexibilitet. Dagens mål för prisökningarna är 2 procent, varken mer eller mindre. Ett rörligare alternativ som banken nu dryftar är att återinföra det så kallade toleransintervallet. En smärre felmarginal skulle alltså accepteras, men skillnaden från dagens ordning är verkligen marginell. Riksbanken bestraffar ju inte sig själv när den bommar målet. Ett mer drastiskt skifte, som nämns i den kortfattade studie som har släppts, vore att införa ett spann mellan 1 och 3 procent. Somliga av Riksbankens kritiker vill se att målet görs ännu mer tänjbart. Sådana dilemman hamnar också på riksdagens bord när partierna snart påbörjar en genomgång av penningpolitikens mål och ramar. Nyligen togs initiativ till en parlamentarisk utredning. Även om en ny debatt om styrningen och ansvarsutkrävandet i Riksbanken är högst välkommen ser det hela ut som prologen till en ganska poänglös process. Riksbankens bekymmer är inte att den har varit för målfokuserad. Snarare att Stefan Ingves och hans kollegor var svävande under den lågkonjunktur som blommade ut i samband med eurokrisen. De höjde styrräntan för snabbt, och utan att motiven gjordes begripliga för omgivningen. Att Riksbanken sedan har missat sitt mål är delvis ett resultat av den egna otydligheten. Och konsekvensen – en inflation som har bitit sig fast under 2 procent – är ett problem som den behöver ägna all kraft åt under åren framöver. De viktiga inflationsförväntningarna har inte börjat stiga förrän helt nyligen. Att sänka ambitionsnivån nu skulle sätta trovärdigheten på spel, inflationsmålet får inte justeras bara för att Stefan Ingves jobb ska bli enklare. Om de internationella experternas utvärdering är tänkt att fungera som diskussionsunderlag i riksdagen fattas också viktiga punkter på agendan. Särskilt den stora, långsiktiga fråga som svävar över penningpolitiken riskerar att bli obesvarad. Hur ska centralbankerna agera i nästa lågkonjunktur? Ekonomer över hela världen undrar. Chefen för amerikanska Fed, Janet Yellen, lade ut texten häromveckan. Hon tror att dagens recept – inflationsmål runt 2 procent, styrränta och kvantitativa lättnader – kommer att bota patienten i framtiden. Hennes föregångare Ben Bernanke når ungefär samma slutsats i en färsk rapport för tankesmedjan Brookings institution. Det finns samtidigt skäl att tvivla. Centralbankernas verktygslåda är anpassad för ett annat ekonomiskt utgångsläge. En åldrande befolkning, låg tillväxt och andra trender har pressat räntorna i världen till en rekordlåg jämviktsnivå. Därför krävs flera procent minus i styrränta för att parera en nedgång. En lösning vore, vilket kan tyckas motsägelsefullt, att höja ländernas inflationsmål. Men förmodligen behövs också nya politiska stimulansmedel för att klara nästa smäll. Vilka då? Och vem ska fatta besluten? Det är det som riksdag och regering borde försöka reda ut. Inflationsmålet får inte justeras bara för att Stefan Ingves jobb ska bli enklare. ", "article_category": "other"}
{"id": 27007, "headline": "”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar”", "summary": "Högskolans ledarskapsproblem. Sveriges universitet och högskolor lider av ett ledarskapsproblem. Det har påverkat verksamheten negativt långt innan den så kallade Macchiariniskandalen. En slutsats i vår nya rapport är att sättet att tillsätta rektorer måste ändras, skriver Näringslivets forskningsberedning.", "article": "Sveriges universitet och högskolor lider av ett ledarskapsproblem. Det är ett strukturellt problem som påverkat verksamheten långt innan den så kallade Macchiariniskandalen blev ett känt begrepp och det har egentligen ganska lite att göra med de scener som nu utspelar sig inför öppen ridå. Vi har undersökt detta ledarskapsproblem med helt andra utgångspunkter. Vi menar nämligen att ett alltför snävt fokus på Karolinska institutet och hanteringen av en enskild forskare med atypiska personlighetsdrag riskerar att skapa dimridåer snarare än klarhet kring vilka problemen är och vilka lösningar som egentligen krävs. Istället måste vi höja blicken och titta på de övergripande beslutsstrukturerna på våra högre lärosäten. Våra universitet och högskolor riskerar alla, på grund av systemets vaghet, att vid varje enskilt tillfälle fatta felaktiga beslut om nya chefer och spetsforskare. Och varje gång det sker åderlåts svensk forskning och devalveras svensk högre utbildning med långvariga konsekvenser för vår konkurrenskraft och välståndsutveckling. Det enskilda och spektakulära fäster här allmänhetens ögon på ett problem som egentligen är allmänt, brett och dolt. Vi talar inte bara om hur statens medel till lärosätenas verksamhet används, ansenliga 66,7 miljarder per år, utan om vilken levnadsstandard våra barn kommer att ha i relation till andra länder i vår omvärld. Det är denna bredare problematik som ligger till grund för Näringslivets forskningsberednings nya rapport, den tredje i ordningen, som redan i sin titel markerar behovet av ett generellt vetenskapligt ansvar på ett generellt forskningsproblem: ”Forskningspolitikens glömda fråga: Sveriges akademiska ledarskap”. Här finns lärdomar att dra som alla högre lärosäten nu har en skyldighet att med öppna ögon förhålla sig till. Våra slutsatser är kontroversiella men nödvändiga: 1 Studenternas och de universitetsanställdas reella beslutandemakt över rektorstillsättningarna måste strypas. 2 Transparensen vid chefstillsättningar måste minska. 3 Möjligheterna att avsätta svaga rektorer måste öka. Tillsättningarna. I dag tillsätts rektorer i realiteten av en så kallad hörandeförsamling bestående av representanter för universitetslärare och studenter, administrativ personal och fack. I denna församling hörs två eller flera tilltänkta rektorskandidater. Hörandeförsamlingen beslutar sig sedan i en omröstning för vilken rektor den vill ha. Ett beslut som offentliggörs. Efter detta är det mycket svårt för en styrelse att gå emot hörandeförsamlingen och lika svårt för en av hörandeförsamlingen ratad rektorskandidat att fungera i rollen som rektor. Detta om styrelsen skulle våga yppa en gentemot hörandeförsamlingen avvikande uppfattning, något som i praktiken aldrig händer. För hörandeförsamlingen utgör förändringsbenägna och starka chefer ofta ett hot. Likt den fjärde franska republikens tendens att till president välja ”den dummaste” finns här alltid en uppenbar risk att man till rektor väljer ”den svagaste”. Gruppdynamiken i hörandeförsamlingarna är en stark men osund kraft som måste brytas. Där finns en av det så kallade kollegiala systemets stora svagheter. Det andra och starkaste argumentet mot rådande ordning är att denna hörandeförsamling aldrig kan eller behöver ställas till ansvar för följderna av de rekryteringar som görs. Den styrelseordförande som ställs till ansvar för att ha utsett en svag rektor måste också ha den faktiska makten. Samma sak med rektorn när det gäller strategiska forskartjänster. Samtal med initierade universitetslärare och studenter kan föras ändå. Men det faktiska beslutet om ny rektor ska tas av styrelsen – formellt regeringen – och hörandeförsamlingens roll begränsas till en möjlighet att fråga ut en kvarvarande kandidat. Den ändringen är viktig och dess motståndare har att förklara varför maktbefogenheter och ansvar inte ska följas åt på våra högre lärosäten när denna ordning är självklar i alla andra delar av samhället. Transparensen. Alla ropar i dag på ökad transparens som en quick fix för olika uppkomna problem. Men just när det gäller rektorstillsättningarna bidrar systemet tvärtom till att skapa problem. En modell där flera kandidater ska ställa upp i öppen kamp om utnämningen gör att ingen som redan sitter på en tung post i samhället är beredd att offra den för utsikten att kanske i nästa led bli ratad av en hörandeförsamling. De bästa kandidaterna blir inte tillgängliga. Genomskinligheten förvandlas till ett rött skynke. Processen förfelas. Låt oss våga säga och inse att ”ökad transparens” inte är något universalverktyg. Utvärderingen. Lika svårt som det är att locka de bästa akademiska ledarna till rektorsposten, lika svårt verkar det vara att sedan göra sig av med dem som av olika anledningar inte levererar resultat. Det ska inte behövas några mediala skandaler för att flytta på en svag rektor. Tvärtom bör dylika utvärderingar ske med viss automatik. Efter första rektorsperioden – normalt tre år – bör styrelsen genomföra en grundlig utvärdering av rektorns arbete och lyfta bort densamme om utfallet inte är till styrelsens belåtenhet. På så sätt tillförs ytterligare förändringskraft i systemet; en struktur skapas där starka ledare belönas. I summering behövs alltså en förändrad och förbättrad styrning av svenska högskolor och universitet. Vi talar om ökad linjestyrning. Där ingår också en rakare och snabbare beslutsordning för tillsättning av internationellt gångbara forskare. Att beslutsvägarna är snabba betyder inte att granskningen ska försvagas, tvärtom. Problemet i dag är att processerna är för komplicerade, otydliga och osynkroniserade. Där bär Macchiariniaffären syn för sägen. Därför måste en linjestyrning införas vid svenska högre lärosäten så att de som fattar besluten är samma personer som sedan får ta ansvaret om besluten visar sig ha varit felaktiga. Nu är det upp till hela det högre utbildningssystemet att ta ansvar för att processerna förbättras med förstärkt satsning på excellens vid tillsättningarna – inte tvärtom, vilket vissa oroande signaler från det politiska ritbordet inför forskningspropositionen nu tyder på. 18 september 2016 Debattartikel Näringslivets forskningsberedning: ”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar” Repliker Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet: ”Ett universitet är något annat än ett företag” Ulf Ekenberg, pensionerad docent i fysik: ”?Toppstyre motverkar kvalitet och akademisk frihet” Företrädare för Academic Rights Watch: ”?Näringslivets förslag ett utslag av hybris” Shirin Ahlbäck Öberg, Gustaf Arrhenius, Li Bennich-Björkman och Ulf Danielsson: ”Svenskt näringsliv bör ta avstånd från rapporten” Mats Ulfendahl, professor vid Karolinska institutet: ”Våga välj ett starkare akademiskt ledarskap” Slutreplik från Näringslivets forskningsberedning: ”Bra att akademiernas ledarskap börjar diskuteras” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27019, "headline": "I valet mellan Merkel och Putin", "summary": "Vissa ledare blir symboler för ett sätt att se på samhället och politiken. En gång stod Mussolini mot Lenin. Vår tids motpoler är Angela Merkel och Vladimir Putin.", "article": "I vår globala kultur, där enkla modeller används för att skapa reda bland så många invecklade ting, förkroppsligar Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Rysslands president Vladimir Putin motsatta arketyper av nationellt ledarskap. Sådana ikoner kan ofta ses i par med en kontrasterande bild – yin och yang. Tillsammans erbjuder de ett tydligt val mellan skilda världsåskådningar. Så har det varit under föregående perioder av politiska och ekonomiska påfrestningar. Otaliga människor vände blicken mot antingen Benito Mussolini i Italien eller Vladimir Lenin i Ryssland för att utforma framtiden efter första världskriget då demokratiska politiska system föll sönder. På 1920-talet intalade Mussolini många som betraktade landet utifrån att han hade konstruerat det bästa sättet att organisera samhället, ett som övervunnit anarkin och självförstörelsen som ligger latent i den traditionella liberalismen. Under Mussolini var Italien ändå integrerat i världsekonomin, och korporatismen med sina anspråk på att skapa harmoni mellan arbete och kapital tycktes förebåda en framtid utan klasskonflikter och hårda politiska strider. Mussolinis fascistiska internationalism imiterades överallt, från Oswald Mosleys Brittiska fascisters förbund till Corneliu Zelea Codreanus Järngarde i Rumänien. I Kina försökte kadetterna vid Whampoas militärakademi lansera en kinesisk rörelse, ”Blå skjortorna”, besläktad med Mussolinis Svartskjortor och Hitlers paramilitära Brunskjortor. Mussolinis motsats var Lenin, den internationella vänsterns ledstjärna. I hela världen definierade sig vänsterns folk efter hur mycket de beundrade eller ogillade den sovjetiske ledarens hänsynslöshet. Liksom Mussolini påstod sig Lenin bygga ett klasslöst samhälle där politiska konflikter tillhörde det förflutna. Dagens ledare brottas med globaliseringens politik, och i den debatten står Merkel och Putin för två vägar framåt: öppenhet respektive slutenhet. I Europa definierar sig politiska ledare efter sin inställning till det ena eller det andra. Ungern och Turkiet är båda sårbara för ryska geopolitiska manövrar, men regeringschefen Orbán och president Erdogan har gått med i Internationella Putinsällskapet. Marine Le Pen har i Frankrike etablerat sig som Merkels motsats. Hon leder högerpopulistiska Nationella fronten och tar sig antagligen till den andra omgången i nästa års presidentval. Le Pen anser att Merkel utnyttjar EU till att påtvinga resten av Europa sin vilja, inte minst Frankrike och dess olycklige president Hollande. Tysklands generösa flyktingpolitik sägs vara en ursäkt för att importera ”slavar”. I Storbritannien hävdar Nigel Farage att Merkel är ett större hot mot Europas fred än Putin. Premiärminister Theresa May däremot följer Merkels exempel, åtminstone i sin förhandlingsstil. Hennes första stora politiska tal snuddade bara vid folkomröstningen om Brexit som förde henne till makten, och hon lovade att arbeta för ”medbestämmande” – personal i företagens styrelse – som är en avgörande del av Tysklands samhällskontrakt. Putin och Merkel är fixpunkter inte bara i Europas kompass. Donald Trump stämplade nyligen Hillary Clinton som ”Amerikas Merkel”, och i en hashtag på Twitter satte han likhetstecken mellan Merkel och Clinton. Liksom Le Pen och Ukip placerar han Merkels invandringspolitik i den politiska debattens centrum. Merkel vill föra en ”feminin” och inkluderande diplomati, Putin vill ha ”maskulin” konkurrens och konfrontation. Putin står för längtan efter ett idealiserat förflutet, Merkel för tron på att världen kan förbättras med effektiv politisk ledning. Putin vill se ett Eurasien enat kring social konservatism, auktoritärt styre och ortodox religion. Han hyllar en lätt moderniserad version av 1800-talsfilosofen Konstantin Pobedonostsevs tredelade politiska recept: ortodoxi, autokrati och nationalitet. Merkel framträdde som en tydlig global ledare under skuldkrisen i euroområdet, när hon sågs som en ganska nationalistisk försvarare av tyska ekonomiska intressen. Hon tog plats på nytt när hon sommaren 2015 bemötte protester mot sin invandringspolitik med att Tyskland var ”ett starkt land” som skulle ”klara det”. Men egentligen är denna ”nya” Merkel inte alls ny. 2009 kritiserade hon öppet påve Benedictus för att ha ämnat upphäva nattvardsförbudet för en biskop som förnekade Förintelsen, och 2007 tog hon emot Dalai Lama trots officiella protester från Kina. Merkel och Putin framträder som politiska ikoner just när globaliseringen står vid ett vägskäl. Putin vill ha ett alternativ till globaliseringen, Merkel vill rädda den med starkt ledarskap, kompetent hantering och engagemang för universella värderingar och mänskliga rättigheter. 1920-talets globala ledargestalter inspirerade till rop på våldsam politisk förändring. Sådant språk aktar man sig för i dag. Men valet mellan inkluderande integration och exkluderade upplösning slipper vi inte undan. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Putin står för längtan efter ett idealiserat förflutet, Merkel för tron på att världen kan förbättras med effektiv politisk ledning.  ", "article_category": "other"}
{"id": 27021, "headline": "Så kan du förebygga vanliga magproblem", "summary": "För mycket kaffe och en snabblunch framför datorn. Stress kan förvärra problem med magen, men inte orsaka dem, säger överläkaren Marie Carlson.", "article": "Marie Carlson är överläkare på mag- och tarmmottagningen på Akademiska sjukhuset och ordförande för Svensk gastroenterologisk förening. Hon pekar på att det finns några enkla knep för att förebygga vanliga magproblem. Det viktigaste är att äta regelbundet och varierat. – Frukost, lunch, middag och gärna mellanmål däremellan om man är hungrig. Men inte för stor middag på kvällen, då hinner inte kroppen bryta ned maten innan det är sovdags, säger Marie Carlson. Har du lätt för att få sura uppstötningar bör du även undvika fet mat, choklad och alkohol på kvällen eftersom dessa ämnen öppnar den övre magmunnen som bidrar till problemet. Måltiderna ska helst intas på samma tider varje dag. – Det är vanligt att hoppa över lunchen när man är stressad, men undvik det. Det är också viktigt att ge sig tid att sova ordentligt. – Vila är viktigt för hela kroppen. Är man stressad och därför inte sover ordentligt ökar nivån av stresshormoner som påverkar både immunförsvaret och magen negativt, säger Marie Carlson. Rökning, fet mat och mycket alkohol är dåligt för magen. I övrigt tycker Marie Carlson inte att livsmedel ska undvikas i förebyggande syfte. – Då kan man i stället få brister. Det är bättre att känna efter hur just du reagerar på olika livsmedel. Är du till exempel ofta gasig kan du fundera på vad du ätit som satt i gång det och dra ner på just det. Lök och kål ger ofta mycket gas. Därför är rekommendationen att äta fiberfattigt och fettsnålt vid problem med gasig mage. Det är individuellt hur vi reagerar på olika livsmedel och det varierar också efter hur vi mår i övrigt. I vissa perioder kan magen därför vara extra känslig. – Stress orsakar till exempel inte magproblemen, men det förvärrar dem, säger Marie Carlson. Det kan vara bra att ta hjälp av en dietist för att reda ut vilka livsmedel som försätter magen i uppror, menar hon. En varierad kost bidrar till en god bakterieflora i tarmen. För att snabba på tillförseln av goda bakterier är probiotika bra. Det finns i mjölkprodukter som fil och yoghurt och mjölksyrade grönsaker och går också att köpa som kapslar. – Vi har miljontals bakterier i tarmarna som ska skydda oss men ibland hamnar de i obalans, till exempel efter en antibiotikakur, och då är det bra att på ett eller annat sätt återföra de goda bakterierna. För den som inte har problem med magen är det däremot mer osäkert om probiotika har någon större effekt. Vid problem med förstoppning ska man äta mycket fibrer. – Katrinplommon får fart på magen. Det kan både vuxna och barn äta. Messmör är också bra, det kan blandas i välling till små barn. Det finns också preparat mot förstoppning som säljs receptfritt på apoteken. Men om inget av det hjälper tycker Marie Carlson att man ska vända sig till en läkare för att få hjälp. Vill det sig riktigt illa och du drabbas av en matförgiftning är du i första hand tvungen att genomlida förloppet och vänta på att magen rensat ut sig själv. För personer som i övrigt är friska brukar det gå över på två tre dagar. Går det inte över, eller om du just har varit utomlands, bör du kontakta din vårdcentral för att ta prover. Då kan en antibiotikakur behövas. – I övrigt är det viktigaste att ersätta den vätska man förlorar. Antingen genom att koka egen vätskeersättning eller köpa det som brustabletter på apoteket, säger Marie Carlson. De flesta magproblem är ofarliga. Men ibland är det nödvändigt att söka professionell hjälp för att utesluta att en sjukdom eller inflammation i magen orsakar symtomen. Det kan vara om avföringen innehåller slem eller blod eller om en diarré inte ger med sig. Det finns inga entydiga resultat som pekar på om kaffe är bra eller dåligt för magen. Olika studier ger olika svar. – Där måste man känna efter själv. Studier visar att kaffe är bra för vissa saker i kroppen och dåligt för andra. Men det är vanligt att folk besväras av sura uppstötningar av för mycket kaffe, säger Marie Carlson. Du bör kontakta din vårdcentral för dina magproblem om du har: blod i avföringen. feber i samband med diarré. mycket ont i magen. slem i avföringen. avföring som är svart. fler än tre diarréer per dag i fyra veckor. matförgiftning och just har varit utomlands. ofrivilligt gått ned mycket i vikt. en förstoppning som inte går över trots försök med fibrer och receptfria preparat. Källa: Vårdguiden ", "article_category": "other"}
{"id": 27045, "headline": "”Höghastighetsbanan riskerar bli en gökunge”", "summary": "REPLIK. Jag delar SJ:s ambition (DN Debatt 11/9) om att få till ett fungerande tågsystem i Sverige till etthundra procent. Men om de uppenbara kapacitetsbristerna som finns i dag inte blir lösta så riskerar höghastighetstågen att bli en gökunge som tränger undan andra viktiga satsningar eller befintlig trafik, skriver Gustav Hemming, miljö- och regionplaneringslandstingsråd i Stockholms läns landsting.", "article": "Vi behöver en bred och djuplodande debatt om framtidens infrastruktur och hur den ska finansieras, därför är SJ:s inlägg på DN Debatt välkommet. Sverige behöver en rejäl utbyggnad av järnvägens kapacitet. Jag är övertygad om att infrastrukturen i hela landet behöver utvecklas och moderniseras för att klara av att ställa om till ett utsläppsfritt samhälle och möjliggöra tillväxt och livsmöjligheter oavsett bostadsort. När nya larmrapporter om eftersatt underhåll och sänkta hastigheter på järnvägen har kommit i dagarna så kan vi dock inte stirra oss blinda på utredningar och tänkta restider. Ett nytt tågsystem måste också fungera i verkligheten och ta hänsyn till där det verkliga behovet finns och inte bara hos långväga pendlare. Det är långt fler människor som reser med SL:s pendeltåg än som dagligen pendlar mellan storstadsregionerna. Det förslag på höghastighetsbanor som diskuteras bortser helt från att det redan är trångt på spåren i Stockholm- och Mälardalsregionen. Att få in höghastighetståg på befintliga spår närmast regionkärnorna i Stockholm, Göteborg, Malmö skulle försvåra arbetet med att bygga ut den regionala pendeltågstrafiken markant. Om höghastighetstågen ska bli något som över huvud taget går att acceptera så måste det till nya pengar och fungerande lösningar för pendeltågstrafiken i Mälardalen och Mellansverige. Att SJ helt bortser från detta är beklagligt och jag hade förväntat mig ett större och tydligare samhällsansvar från ett statligt bolag. Förutom det regionala perspektivet så förtjänar det internationella perspektivet att tas upp. Stockholm är, som en attraktiv storstadsregion med ICT- och life science-kluster beroende av bra internationell tillgänglighet. Att kopplingen till Arlanda med nya spår helt saknas är en allvarlig brist. Likaså att alternativa projekt som exempelvis en ny stambana till Oslo eller fyrspår för pendeltåg till Uppsala inte har övervägts. Regionförstoring är bra, men om de uppenbara kapacitetsbristerna som finns inte blir lösta så riskerar höghastighetstågen att bli en gökunge som tränger undan andra viktiga satsningar eller befintlig trafik. Oavsett hur eller om höghastighetstågen genomförs så behövs det investeringar för att bygga bort flaskhalsar och bättre trimma och underhålla befintliga spår. Problemen i dagens tågtrafik löses inte genom satsningar som blir klara tiotals år framåt i tiden. Miljöargumenten förtjänar även de att diskuteras. Det är väl känt att bara koldioxidutsläppen av byggandet av en helt ny höghastighetsjärnväg skulle överstiga miljövinsterna nästan oavsett hur man beräknar förflyttning av transporter från bil och flyg till tåg. Krafttag för att höja kollektivtrafikresandet i Sveriges större städer skulle förmodligen lösa fler problem med utsläpp, trängsel och andra miljöproblem än vad höghastighetstågen förväntas göra. Det är ingen som är emot höghastighetstågen av princip. Ett genomförande måste dock präglas av seriositet och lösningar som inte hindrar Stockholms eller andra storstadsregioners konkurrenskraft och förutsättningar att utvecklas. Att SJ förespråkar en lösning i kraftigt behov av kompletteringar och utan att ens nämna mångmiljardbeloppen som det skulle kosta att bygga höghastighetsbanan gör att deras debattinlägg tyvärr andas mer av naivitet och önsketänkande än välbeprövad realism. 11 september 2016 Debattartikel Jan Sundling, styrelseordförande SJ och Crister Fritzson, vd SJ: ”?Tåg kan gå var sjätte minut mot Malmö eller Göteborg” Repliker Maria Bratt-Börjesson, docent, KTH; Harry Flam, professor emeritus, Stockholms universitet; Lars Hultkrantz, professor, Örebro universitet; Per Kågeson, pensionerad professor, KTH och Jan-Eric Nilsson, professor, VTI: ”Jättestor nytta, men ännu större kostnad” Gustav Hemming, miljö- och regionplaneringslandstingsråd i Stockholms läns landsting: ”Höghastighetsbanan riskerar bli en gökunge” Fredrik Larsson, expert inom järnvägscertifiering, medlem i Den skandinaviska magnettågsgruppen: ”Så korta restider är inte möjliga” Slutreplik från Jan Sundling och Crister Fritzson: ”Samhällsnytta svårfångad med kalkyler” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27068, "headline": "”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”", "summary": "Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?", "article": "Fråga: Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om? Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat! Svar: Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska. Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss. Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska. Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma. Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden. Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar. Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel. Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet. Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka. Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig. Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla: Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen? Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den. Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara. Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om. Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver. Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap. Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar). Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten. Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. ", "article_category": "other"}
{"id": 27073, "headline": "”Vi vill sätta stopp för fler religiösa friskolor i Sverige”", "summary": "Vi kommer att föreslå Liberalernas landsmöte att ta ställning för ett stopp för religiösa friskolor i Sverige. Det betyder att tillstånd till nya sådana skolor inte får ges. Befintliga konfessionella skolor ska inte heller ges tillstånd att utöka antalet elever, skriver företrädare för Liberalerna.", "article": "Sverige upplever den största flyktinginvandringen sedan andra världskriget. Vårt land har tagit ett stort ansvar för att ge människor en fristad. Flera kommuner är nu hårt ansatta och många familjer förpassas till storstädernas förorter, där barn växer upp i trångboddhet, utan att se vuxna gå till jobbet, där bidragsberoendet är stort och där flertalet inte talar svenska. Några förorter har blivit enklaver präglade av religiös fundamentalism och där liberala värderingar trängs undan. I Sverige har jämställdhetskampen pågått i över 100 år, varje reform sedan rösträtten har handlat om att ge mer av samma rättigheter och möjligheter till kvinnor som män. Många nyanlända kommer från länder som har en helt annan syn på jämställdhet, som vuxit upp i hederskulturer där patriarkala värderingar styr och där mannen anses överordnad kvinnan. Det skapar utmaningar. Segregationen är i dag påtaglig och riskerar att öka. Utvecklingen sätter fingret på att integration är den centrala frågan för Sverige under överskådlig tid. Integrationen börjar i skolan. Det är i skolan som barn, oavsett sin bakgrund, ska ges möjligheter och livschanser. Skolans kompensatoriska uppdrag innebär att ge alla barn en likvärdig utbildning och jämna ut förutsättningar. I skolan ska barnen rustas för en framtid som ansvarstagande medborgare med de rättigheter och skyldigheter som det innebär att leva i ett demokratiskt land. Den svenska skolans värdegrund, som tydliggörs i läroplanen, vilar på värden som individens frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Skolans värdegrund speglar de liberala värderingar som kittar samman vårt samhälle. Friskolereformen från början av 90-talet ökade både mångfalden av skolor och valfriheten för föräldrar. Det är en av de största frihetsreformerna i modern tid. Reformen har möjliggjort för invandrade barn i utsatta områden att välja skola på annan ort, vilket i sig skapat livschanser som dessa barn annars varit utan. Liberalerna kommer att ta strid för valfriheten som nu hotas när den rödgröna regeringen och Vänsterpartiet avser att kraftigt begränsa möjligheten för företag att driva välfärd. Utredaren Ilmar Reepalu har flaggat för ett mycket långtgående förslag som kan komma att slå undan benen för en hel sektor. Vi anser att företag ska få bidra till att utveckla svensk välfärd, däremot ska det ske en ägarprövning för att utesluta både oseriösa och kortsiktiga ägare inom skolan. Med friskolereformen ökade också antalet religiösa friskolor, i dag har Sverige drygt 60 så kallade konfessionella friskolor. Inför kommande år har Skolinspektionen att ta ställning till flera ansökningar om nyetableringar. Tyvärr riskerar de religiösa friskolorna att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället. De kommer under sin skolgång att möta färre elever med svenska som modersmål än vad de gjort på en icke-konfessionell skola. Istället för att bli en brygga in i det svenska samhället riskerar skolan att bli en enklav som isolerar de barn som mest av alla behöver integreras i det svenska samhället. Vår uppgift i en tid när integration behövs mer än någonsin är att ge dessa barn fler möjligheter att bli en del av det svenska samhället. Då är skolan avgörande. En liberal utgångspunkt är att skolan ska vara fri från religiös påverkan, principen om att alla barn har rätt till en allsidig kunskap baserad på vetenskaplig grund är viktig. Enligt gällande lagstiftning måste även de religiösa friskolorna följa den svenska läroplanens värdegrund. Dilemmat är dock att många föräldrar väljer dessa skolor just för att de vill ge sina barn en kulturell och religiös värdegrund. Det är svårt att med inspektioner motarbeta otillåten religiös påverkan. Hur värderingar förmedlas låter sig inte lätt inspekteras. Det går att granska lokaler, jämföra resultat på matteprov och räkna antalet behöriga lärare, men det är svårt att inspektera vilka värderingar som finns bakom en verksamhet. Därför är det viktigt vem som äger och driver en friskola. Det är rimligt att anta att aktörer som har en religiös värdegrund också ofta har en drivkraft att inte bara ge barnen kunskap utan också främja en speciell religiös och kulturell livsåskådning. För att ge barnen möjlighet att integreras och på riktigt få ta del av den värdegrund som den svenska läroplanen tydliggör så kan vi inte blunda för de riskmoment som gör att barn istället hamnar i utanförskap. Vi kan inte stillasittande se på när barn riskerar att få en allt längre startsträcka in i det svenska samhället. Skolan får aldrig bli en förlängning av föräldrarnas kulturella och religiösa uppfattningar – den svenska skolan ska vara en fristad från just detta. Integrationen börjar i klassrummet i mötet mellan nyanlända elever och det svenska samhället. Framtidens utmaningar för vårt land och behovet av att stävja utanförskap och segregation och ge fler barn livschanser och möjligheter i det svenska samhället gör att vi nu omprövar vår politik. Vi kommer att föreslå Liberalernas landsmöte att ta ställning för ett stopp för religiösa friskolor i Sverige. Det betyder att nya tillstånd till nya sådana skolor inte får ges. Det måste också innebära att befintliga konfessionella skolor inte ges tillstånd att utöka antalet elever. Sverige står inför den största integrationsutmaningen någonsin. Därmed blir skolans kompensatoriska uppdrag, att utjämna våra barns olika förutsättningar, än viktigare. Det handlar om barns rätt till utbildning och att garantera att alla barn tar del av de liberala värden som den svenska läroplanen vilar på. Skolan kommer ha en avgörande roll för att ge nyanlända barn en plats i samhället och skapa möjligheter och livschanser också för dem. 12 september 2016 Debattartikel Jan Björklund (L), partiledare; Gulan Avci (L), ordförande för Liberala Kvinnor; Fredrik Malm (L), integrationspolitisk talesperson och Christer Nylander (L), gruppledare och vice ordförande i Utbildningsutskottet: ”Vi vill sätta stopp för fler religiösa friskolor i Sverige” Repliker Birgitta Ohlsson (L): ”Straffa inte Hillelskolan för att andra missköter sig” Företrädare för Kristna friskolerådet: ”Vill Liberalerna förkasta Europakonventionen?” Företrädare för kristna friskolor: ”Kristna skolor bryter segregationen” Slutreplik från Liberalerna: ”Alla barn har rätt till objektiv utbildning” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27079, "headline": "”?Tåg kan gå var sjätte minut mot Malmö eller Göteborg”", "summary": "Gör södra Sverige till en storregion. En höghastighetsjärnväg som gör det möjligt att resa Stockholm–Göteborg på 2 timmar och Stockholm–Malmö på 2,5 är avgörande för hur många som kommer att välja tåget. Med längre restider blir överflyttningen av resenärer för liten, vilket gör att klimatmålen inte nås, skriver företrädare för SJ.", "article": "Höghastighetsjärnväg kan ge oss en restid på två och en halv timme Stockholm-Malmö och två timmar Stockholm-Göteborg. I rusningstid skulle det gå ett höghastighetståg var sjätte minut från Stockholm mot Malmö eller Göteborg. I motsatt riktning blir det en avgång var tolfte minut mot Stockholm från både Malmö och Göteborg. För de större städerna längs sträckan - exempelvis Norrköping, Linköping och Jönköping - innebär detta en avgång var femtonde minut – i vardera riktningen. Med kraftigt kortade restider och högfrekvent tidtabell blir det en storregional pendling, ett nytt resande som i praktiken innebär en sammansmältning av regionerna i södra delen av Sverige och gör att internationella storföretag vill förlägga sina huvudkontor här istället för exempelvis Berlin, München, Bryssel eller Manchester. Enligt SCB:s prognoser kommer Sveriges befolkning att öka till närmare 12 miljoner invånare 2035. Det ställer stora krav på att Sveriges infrastruktur utvecklas. Sveriges miljö- och klimatmål förutsätter mer järnväg. Sverige har höga ambitioner när det gäller miljö och klimat och är internationellt pådrivande. Regeringens vision är att Sverige år 2050 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären och en prioritering om att fordonsflottan ska vara fossiloberoende 2030. Hela 78 procent av den svenska oljeimporten går till transportsektorn. Om Sverige ska uppnå såväl nationella som globala klimatmål behöver utsläppen från transportsektorn sänkas betydligt och här är järnvägens roll avgörande. Effektivt och klimatsmart. Järnvägen har en unik förmåga att hjälpa många människor att förflytta sig. Ett dubbelspår har samma kapacitet som en bilväg med femton filer. På ett av dessa spår kan i storleksordningen 1 000 personer var tredje minut nå samma destination. I våra stadskärnor där transportbehovet är som störst är detta inte fysiskt möjligt med något annat transportslag. Järnvägen bidrar till att utveckla samhällen och gör dessa mer tillgängliga, i meningen kortare restider mellan hem, arbete, studier, fritid, släkt och vänner. Ur var och ens perspektiv, ett väsentligt bidrag till ökad livskvalitet. Regioner förstoras, ekonomisk tillväxt stimuleras och både den enskildes och samhällets välstånd ökar. Höghastighetsbanorna är lösningen. Som både Trafikverket och den tidigare och nuvarande regeringen konstaterat finns såväl ett omedelbart som ett framtida behov av mer järnvägskapacitet. Länge har järnvägens kapacitet varit oförändrad samtidigt som gods- men främst persontransporterna har ökat dramatiskt, bara sedan början av 2000 med över 80 procent. Kostymen är för länge sedan urvuxen. En höghastighetsjärnväg skulle ha tillräckligt stor kapacitet för att både klara av att betydligt fler väljer tåget framför andra trafikslag och de ökade resbehov som följer av befolkningstillväxten. När de långväga personresorna flyttar över till höghastighetståg, frigörs kapacitet på befintliga stambanor. Det handlar sammanlagt om en möjlig tredubbling av godstrafiken på järnväg och - inte minst viktigt - en ökad och i flera avseenden utvecklade regionala och lokala trafiksystem för persontrafik på dessa banor. Dessutom blir det avsevärt enklare att nå uppsatta mål om att få tåg att gå i tid om vi kan undvika att blanda olika tågtyper som har olika hastigheter. Restidens längd är avgörande för hur många som väljer tåget. All internationell erfarenhet visar entydigt att vid 2,5 timmars restid blir tåget det självklara resesättet och vid 2 timmars restid blir tåget helt dominerande. Målsättningen för ett svenskt höghastighetssystem med 2,5 timmes restid Stockholm – Malmö och två timmars restid Stockholm – Göteborg ligger helt i linje med detta. För att nå dessa restidsmål krävs att tågen kan köras i 320 km/h. Om vi i Sverige skulle nöja oss med 250 km/h blir restiden mellan Stockholm och Malmö i stället cirka 3,5 timmar. Betydligt fler kommer då att välja andra sätt att resa. Överflyttningen av resenärer blir för liten, effekten uteblir och klimatmålen blir inte möjliga att nå. Ett tåg var sjätte minut. För att möta så kraftiga resandeökningar som 2 timmars restid Stockholm-Göteborg och 2,5 timmars restid Stockholm-Malmö skulle ge räknar SJ med att det i rusningstid avgår ett höghastighetståg var sjätte minut från Stockholm till Göteborg eller Malmö. Från Göteborg respektive Malmö blir det en avgång var tolfte minut mot Stockholm. För de större städerna längs sträckan – exempelvis Norrköping, Linköping och Jönköping – innebär detta en avgång var femtonde minut, i vardera riktningen. Linköpingsbon kommer till både Göteborg och Stockholm på en timme. Bor man i Jönköping tar det 40 minuter till Göteborg och en timme och tio minuter till Malmö. Östra, västra och södra Sverige kommer i praktiken att växa ihop till en arbetsmarknadsregion och ökningen i konkurrenskraft kommer vara avsevärd. Istället för att storstäder och tätortsregioner i södra Sverige konkurrerar med varandra så kan de som en gemensam storregion konkurrera med andra starka regioner såsom Berlin, München, Bryssel och Manchester. Vi har sett tydliga exempel på denna utveckling tidigare. I Mälardalen har restiden mellan arbete och hemmet i de flesta fall kunnat reduceras till en timme eller kortare, vilket gjort att fler valt att pendla. Restiden har konkret förändrat tiotusentals människors och familjers liv. Stad eller landsbygd, vid kust eller skogsgläntor, möjligheterna ökar och i gengäld har kommunerna visat att de klarar av att leverera den service som efterfrågas. Överallt växer det och nya bostäder byggs i alla ändar av regionen. Arbetsmarknaderna finns i Linköping, Gävle, Norrköping, Västerås eller Uppsala, och pendlingen ökar i alla riktningar, inte bara mot huvudorterna. Öresundsbron är ett annat exempel hur effektiva kommunikationer har förändrat förutsättningar till det bättre i en hel landsända. Två stora regionala arbetsmarknader har kunnat sammanföras med enorma möjligheter för alla som bor där. Regionförstoring handlar i praktiken om att kortare restider skapar dynamik, nya mönster, möten, samarbeten, tillväxt och välstånd. Höghastighetsjärnvägar är rätt för Sverige. Sverige behöver en transportinfrastruktur som stödjer en fortsatt positiv utveckling av landet och dess internationella konkurrenskraft. Vi anser att en investering i höghastighetsjärnvägar som möjliggör en restid på 2 timmar Stockholm-Göteborg och 2,5 timmar Stockholm-Malmö är avgörande för att säkerställa att infrastrukturen möter framtida transportbehov. Den kommer också att starkt bidra till realiseringen av de ambitiösa klimatmålen och knyta samman regionerna i den södra delen av landet till en storregion. En hög tillgänglighet av snabba och bekväma resor bidrar till en fortsatt positiv utveckling av landets konkurrenskraft, samtidig som var och en får ökad livskvalitet. Vi har sett tydliga exempel på denna utveckling tidigare. I Mälardalen har restiden mellan arbete och hemmet i de flesta fall kunnat reduceras till en timme eller kortare, vilket gjort att fler valt att pendla. Jan Sundling, styrelseordförande SJ Crister Fritzson, vd SJ ", "article_category": "other"}
{"id": 27087, "headline": "Hur ska jag få en bättre relation till min dotter?", "summary": "Mamman älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation? Här svarar psykologen Liria Ortiz på DN-läsarens frågor.", "article": "Fråga: Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om? Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat! Svar: Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska. Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss. Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska. Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma. Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden. Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar. Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel. Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet. Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka. Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig. Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla: Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen? Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den. Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara. Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om. Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver. Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap. Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar). Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten. Här hittar du fler råd från psykologerna Liria Ortiz och Martin Forster ", "article_category": "other"}
{"id": 27108, "headline": "”Inte aktuellt ändra svenska säkerhetspolitiska doktrinen”", "summary": "Militär alliansfrihet. Att förändra den svenska säkerhetspolitiska doktrinen skulle uppfattas som dramatiskt och omvälvande. Därför är det inte aktuellt med några tvära kast i den svenska säkerhetspolitiken. Sveriges militära alliansfrihet bidrar till stabiliteten i vårt närområde, skriver statsråden Margot Wallström och Peter Hultqvist.", "article": "?I dag presenterar regeringens särskilde utredare Krister Bringéus expertrapporten om Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitiken. Expertrapporten var en del av den försvarsöverenskommelse som gjordes mellan regeringen och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Regeringen kommer att fullfölja de riktlinjer som riksdagen fastställde i samband med det försvarspolitiska inriktningsbeslutet våren 2015. Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet. Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna uppnå målen för vår säkerhet. Vi ska verka för att förebygga krig och konflikter samt skydda svensk handlingsfrihet vid politisk, militär eller annan påtryckning. Samhällets funktionalitet ska skyddas. Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Vår strategi bygger i huvudsak på tre delar: 1Militär alliansfrihet. Genom vår militära alliansfrihet så klargörs en i grunden defensiv profil. Vårt mål är att våra gränser ska respekteras och att bidra till avspänning i vår del av Europa. Vi vill på ett tydligt sätt bidra till att skapa stabilitet och förutsägbarhet, också geopolitiskt. Att förändra den svenska säkerhetspolitiska doktrinen skulle självfallet uppfattas som dramatiskt och omvälvande. Det skulle ha en direkt effekt på det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa. Därför är det inte aktuellt med några tvära kast i den svenska säkerhetspolitiken. Sveriges militära alliansfrihet bidrar i positiv mening till den säkerhetspolitiska stabiliteten i vårt närområde. 2Uppgradering av den svenska militära förmågan. Mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget är det nödvändigt att stärka den svenska försvarsförmågan. Därför ökar den militära övningsverksamhet och ny och uppdaterad materiel tillförs Försvarsmakten. Den breda uppslutningen i Sveriges riksdag kring försvarsbeslutet för perioden 2016 till 2020 är en mycket viktig plattform att bygga på. Särskilt viktig är etableringen av en stridsgrupp på Gotland som har en strategisk betydelse för säkerheten och stabiliteten i Östersjön. En höjd svensk militär förmåga är nödvändig för att höja försvarströskeln, men också för att ge en tydlig signal till omvärlden att vårt land tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. 3Fördjupade internationella samarbeten. De allt bredare bilaterala och multilaterala samarbeten som Sverige bedriver har en stabiliserande effekt i vårt närområde. Samarbetet med Finland, där vi också påbörjat en operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden, är ett sätt att ta ett bredare ansvar för säkerheten. Detta är ett samarbete som noterats internationellt som ett nytt sätt att i vår del av Europa möta säkerhetsutmaningarna. Samarbetsavtalet med Danmark liksom fördjupade samarbeten med de baltiska länderna, Polen, Storbritannien och USA bidrar till att stärka säkerhetssamarbetet kring Östersjön, men också att göra den nödvändiga transatlantiska länken mycket tydlig. Sveriges och Finlands engagemang inom Natos partnerskap är något som bidrar till vår säkerhet men också till en höjd militär förmåga. Det nordiska samarbetet (NORDEFCO) skapar ett nordiskt nätverk som genom åren genomfört över 100 samarbetsprojekt. Vårt syfte är att från en militärt alliansfri position bygga ett säkerhetsnätverk kring Sverige. För att bygga detta nätverk starkt och hållfast behöver vi också använda oss av hela bredden av våra säkerhetspolitiska instrument, som diplomati, medling och förtroendeskapande åtgärder, i syfte att bidra till avspänning och stabilitet i Europa och i vårt närområde. Den Europeiska unionen är den viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska plattformen för Sverige. Ett enat och starkt EU, med en principfast och handlingskraftig utrikespolitik, är av grundläggande betydelse för Sveriges säkerhet. EU:s nya globala strategi, som Sverige varit pådrivande för och hjälpt till att forma, visar att medlemstaterna i ljuset av det försämrade säkerhetsläget är beredda att stärka sitt samarbete om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Sverige ska vara aktivt i detta arbete. Vårt agerande ska vara förutsägbart och metodiskt. Det är det bästa sättet att från svensk sida gagna stabiliteten i vår del av Europa. Men det är inte detsamma som om vi ska vara passiva. Den ryska aggressionen mot Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim, i strid mot folkrätten, har rubbat den europeiska säkerhetsordningen. Det finns inget acceptabelt försvar eller motiv för det ryska agerandet och det måste hållas i minnet när vi bedömer vilka mått och steg som ska vidtas i framtiden. Den ryska ledningen har visat att man på ett oberäkneligt sätt är beredd att använda militär makt för att nå sina politiska syften. Ryssland är det enda land i vårt närområde som visat att man med militära medel är beredd att ändra ett grannlands gränser. I denna säkerhetspolitiska miljö är det viktigt att manövrera på ett sätt som förenar politiska grundvärderingar och respekt för internationell rätt med tydlighet och beslutsamhet. För Sverige är värnandet av de normer, principer och åtaganden som utgör den europeiska säkerhetsordningen viktiga säkerhetspolitiska frågor och en förutsättning för att kunna bygga långsiktig fred, stabilitet och säkerhet i Europa. Vårt engagemang inom FN, där vår plats i säkerhetsrådet kommer att ge oss ytterligare en plattform, samt inom ramen för den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE, är viktiga delar i detta arbete. Det vi gör måste ha en trovärdighet och vara väl avvägt och balanserat i sin helhet. Sverige ska vara ett land som tydligt uppfattas ta det nya säkerhetspolitiska läget på allvar. En förändring av Sveriges säkerhetspolitiska linje i sig skulle leda till instabilitet och osäkerhet i vår del av Europa. Under de borgerliga regeringsåren tonade den yttersta politiska ledningen ned de säkerhetspolitiska utmaningarna i vårt närområde. Man ville inte ta till sig den djupare innebörden av den nationalistiska retoriken, den ökade övningsverksamheten eller satsningarna på rustning intill den dag som den ryska annekteringen av Krim var ett faktum. De borgerligas uppvaknande blev brutalt och yrvaket. Det finns anledning att hålla detta i minnet när nu borgerliga företrädare argumenterar för Natomedlemskap och försöker rehabilitera sig genom högstämda tonlägen. Ett medlemskap i Nato kan inte ersätta effekterna av den minskade militära förmåga som i många år präglade politiken. Här finns en hemläxa att göra och där är det försvarspolitiska beslutet grunden för att bygga trovärdighet. I den tid vi nu lever i så handlar det om att hitta dagens förnuftiga balanser. Kombinationen av militär alliansfrihet, höjd nationell försvarsförmåga och fördjupade samarbeten är vårt sätt att hantera utmaningarna vi står inför utan att bidra till ökad spänning i vårt närområde. Ett medlemskap i Nato kan inte ersätta effekterna av den minskade militära förmåga som i många år präglade politiken. Här finns en hemläxa att göra och där är det försvarspolitiska beslutet grunden för att bygga trovärdighet. Margot Wallström (S), utrikesminister Peter Hultqvist (S), försvarsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 27112, "headline": "Carl Johan von Seth: Gjutjärn möter Trump-teflon i omöjlig valdebatt", "summary": "Hillary Clinton förbereder nu den första tv-duellen mot Donald Trump. Och hon borde bäva. I alla fall om onsdagens tandemutfrågning med de båda presidentkandidaterna erbjöd en försmak av den debattserie som inleds inom kort.", "article": "Kvällens ämne var säkerhetspolitik. Åhörarna var en samling veteraner, och förloraren blev nog främst NBC-ankaret Matt Lauer som inte lyckades särskilt väl med uppgiften att blottlägga de två världar som USA måste välja mellan. Däremot blev det ännu tydligare vad kandidaterna är gjorda av, i en annan bemärkelse. Donald Trumps teflonpersonlighet är fortfarande vinnande. På de befängda uttalandens topplista återfinns flera från Trump inom just utrikes- och försvarspolitiken. Men inget fastnar. Och inget blev heller utrett under tv-utfrågningen. Hans plan för att besegra IS sades fortfarande vara topphemlig. Nu talar Trump samtidigt om att be 30 generaler att skissera en strategi åt honom. Presidentkandidaten hoppades: kanske får rådgivarna en snilleblixt. Men den egna visdomen och kunskapen bedömer han trots allt vara överlägsen. Väljarna serveras ömsom rena lögner – som att Trump var emot Irakinvasionen när George W Bush inledde den – och ömsom galna idéer. Till exempel att USA borde konfiskera andra länders oljereserver. Han upprepade att Putin är en bättre ledare än Obama, men utfrågaren lyckades inte bita sig fast. För Hillary Clintons del tog onsdagens grillning sin början i hennes mejlaffär. Samtidigt fortsätter följetongen om Clintonfamiljens välgörenhetsstiftelse, fastän det som rapporteras på sin höjd är indicier om ruttenhet. Episoder i det förflutna har bränt fast som på det strävaste gjutjärn. Minsta lilla frågetecken tycks häfta vid Hillary Clinton, och de omger hennes kampanj med ett os. I en ny mätning av CNN anser fler väljare att Donald Trump är en ärlig och tillförlitlig person. Är det mediernas fel? Förklarar sexism hennes bekymmer? Eller den egna oförmågan att bemöta misstro mot hennes person? Säkert en kombination. Valdebatten blir i vilket fall en ryslig historia. Kvällens ämne var säkerhetspolitik. Åhörarna var en samling veteraner, och förloraren blev nog främst NBC-ankaret Matt Lauer som inte lyckades särskilt väl med uppgiften att blottlägga de två världar som USA måste välja mellan. Däremot blev det ännu tydligare vad kandidaterna är gjorda av, i en annan bemärkelse. Donald Trumps? teflonpersonlighet är fortfarande vinnande. På de befängda uttalandens topplista återfinns flera från Trump inom just utrikes- och försvarspolitiken. Men inget fastnar. Och inget blev heller utrett under tv-utfrågningen. Hans plan för att besegra IS sades fortfarande vara topphemlig. Nu talar Trump samtidigt om att be 30 generaler att skissera en strategi åt honom. Presidentkandidaten hoppades: kanske får rådgivarna en snilleblixt. Men den egna visdomen och kunskapen bedömer han trots allt vara överlägsen. Väljarna serveras ömsom rena lögner – som att Trump var emot Irakinvasionen när George W Bush inledde den – och ömsom galna idéer. Till exempel att USA borde konfiskera andra länders oljereserver. Han upprepade att Putin är en bättre ledare än Obama, men utfrågaren lyckades inte bita sig fast. För Hillary Clintons? del tog onsdagens grillning sin början i hennes mejlaffär. Samtidigt fortsätter följetongen om Clintonfamiljens välgörenhetsstiftelse, fastän det som rapporteras på sin höjd är indicier om ruttenhet. Episoder i det förflutna har bränt fast som på det strävaste gjutjärn. Minsta lilla frågetecken tycks häfta vid Hillary Clinton, och de omger hennes kampanj med ett os. I en ny mätning av CNN anser fler väljare att Donald Trump är en ärlig och tillförlitlig person. Är det mediernas fel? Förklarar sexism hennes bekymmer? Eller den egna oförmågan att bemöta misstro? Säkert en kombination. Valdebatten blir i vilket fall en ryslig historia.Hillary Clinton förbereder nu den första tv-duellen mot Donald Trump. Och hon borde bäva. I alla fall om onsdagens tandemutfrågning med de båda presidentkandidaterna erbjöd en försmak av den debattserie som inleds inom kort. Kvällens ämne var säkerhetspolitik. Åhörarna var en samling veteraner, och förloraren blev nog främst NBC-ankaret Matt Lauer som inte lyckades särskilt väl med uppgiften att blottlägga de två världar som USA måste välja mellan. Däremot blev det ännu tydligare vad kandidaterna är gjorda av, i en annan bemärkelse. Donald Trumps? teflonpersonlighet är fortfarande vinnande. På de befängda uttalandens topplista återfinns flera från Trump inom just utrikes- och försvarspolitiken. Men inget fastnar. Och inget blev heller utrett under tv-utfrågningen. Hans plan för att besegra IS sades fortfarande vara topphemlig. Nu talar Trump samtidigt om att be 30 generaler att skissera en strategi åt honom. Presidentkandidaten hoppades: kanske får rådgivarna en snilleblixt. Men den egna visdomen och kunskapen bedömer han trots allt vara överlägsen. Väljarna serveras ömsom rena lögner – som att Trump var emot Irakinvasionen när George W Bush inledde den – och ömsom galna idéer. Till exempel att USA borde konfiskera andra länders oljereserver. Han upprepade att Putin är en bättre ledare än Obama, men utfrågaren lyckades inte bita sig fast. För Hillary Clintons? del tog onsdagens grillning sin början i hennes mejlaffär. Samtidigt fortsätter följetongen om Clintonfamiljens välgörenhetsstiftelse, fastän det som rapporteras på sin höjd är indicier om ruttenhet. Episoder i det förflutna har bränt fast som på det strävaste gjutjärn. Minsta lilla frågetecken tycks häfta vid Hillary Clinton, och de omger hennes kampanj med ett os. I en ny mätning av CNN anser fler väljare att Donald Trump är en ärlig och tillförlitlig person. Är det mediernas fel? Förklarar sexism hennes bekymmer? Eller den egna oförmågan att bemöta misstro? Säkert en kombination. Valdebatten blir i vilket fall en ryslig hi ", "article_category": "other"}
{"id": 27113, "headline": "”?Wallbergs sandlådeargument imponerar inte”", "summary": "REPLIK. Det är tråkigt att ärendet Macchiarini, utöver allvarliga konsekvenser för patienter och anhöriga, medfört obehag och nesa för Harriet Wallberg. Hon tycks inte se att det beror på att hon har ett ansvar, skriver Sten Heckscher.", "article": "Förutvarande rektor vid Karolinska institutet (KI) Harriet Wallberg är nog den som får hårdast kritik i den granskning av KI och Macchiarini som vi presenterade i måndags. Kritiken har också fått långt gående följder för henne. Det är därför förståeligt att hon vill komma till tals. Hon gör det i form av ett våldsamt angrepp på mig personligen. Men låt mig börja med sakfrågan. Wallberg var den som hösten 2009 fångade upp Macchiarini och drev på för att han skulle knytas till KI som gästprofessor. Underlydande uppfattade det som att beslutet redan var fattat och bara skulle expedieras. Kärnan i kritiken mot Wallberg är att hon, trots mycket tydliga varningssignaler som bevisligen nådde henne, lät rekryteringen tuffa på, inte önskade någon redovisning av det uppseendeväckande material om Macchiarini som redan fanns på KI och inte heller begärde den ordentliga utredning av ärendet som varje ansvarsfull chef skulle ha beställt. Allt detta är noggrant och otvetydigt dokumenterat i vår rapport. Några exempel från ett mail till Wallberg: ”Fram tonar en komplex och blandad bild”. Det finns positiva omdömen från London (där han aldrig varit anställd) men negativa från Florens och Barcelona (där han arbetat). Svårigheter till samarbete, särpräglad personlighet, svårt att acceptera motgångar och åsikter som inte sammanfaller med hans egna och svårt att värdera åsikterna om hans moraliska vandel och om att hans ”indikationsställningar” var för riskfyllda. Allt detta borde ha väckt Wallbergs nyfikenhet och lett till en önskan att få veta mer. Då hade hon direkt fått ytterligare information om Macchiarini som redan fanns på KI: Ovarsamhet vad gäller att handskas med sanningen, avsaknad av kollegialitet, dåligt hänsynstagande till patienter och anhöriga, bristande respekt för både faktiska och moraliska regler. Hon skulle fått veta att riktigheten av hans cv hade satts i fråga och att ”om hans forskning vet vi egentligen ingenting” förutom vad som fanns förtecknat. Hon skulle också ha fått veta bland annat att Macchiarini nyligen hade bedömts icke kompetent för en professur i Florens, att han uppgavs sakna omdöme och inte bryr sig om etiska tillstånd. Det står också klart att Wallberg, trots att hon påstår motsatsen, aktivt verkade för att Macchiarini efter de första åren skulle bli kvar på KI, helst i en fast professur. Detta dokumenteras noga i vår rapport som Wallberg alltså knappast kan ha läst eftersom hennes artikel också på den punkten är så missvisande. Wallberg hänger upp sitt resonemang på att vanorna vid KI inte nämnvärt avviker från de vid andra lärosäten, bland annat ett där jag varit ordförande i styrelsen. Inte heller detta sandlådeargument har någon vidare bärkraft. Enligt vad vi redovisar i vår rapport är det vanliga att kräva sakkunnigutlåtanden, om den tänkte gästen inte i närtid har varit anställd som professor eller har sakkunnigprövats vid ett trovärdigt lärosäte. Så var inte fallet med Macchiarini som så vitt vi vet aldrig hade haft någon fast professur eller över huvud taget någon fast akademisk anställning någonstans. På oklara grunder sakkunnigbedömdes han inte heller vid KI. En sådan situation avviker dramatiskt från andra rekryteringar av gästprofessurer vid svenska lärosäten. Med den oroande information KI och Wallberg redan hade om Macchiarini kan rekryteringen knappast avfärdas som det enkla rutinärende Wallberg tycks vilja se det som. Det är tråkigt att ärendet Macchiarini, utöver allvarliga konsekvenser för patienter och anhöriga, medfört obehag och nesa för Harriet Wallberg. Hon tycks inte se att det beror på att hon har ett ansvar. 8 september 2016 Debattartikel Harriet Wallberg, tidigare rektor vid KI: ”??Heckschers rapport är missvisande och undermålig” Repliker Sten Heckscher, har lett den externa granskning som gjorts av Macchiarini-ärendet på uppdrag av Karolinska Institutets styrelse: ”?Wallbergs sandlådeargument imponerar inte” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27117, "headline": "Alla presidentens små män", "summary": "Det är storstädning i Kreml. Ut åker de som har kunnat tala med president Putin som jämlikar. In kommer yngre funktionärer som har honom att tacka för allt. Ryssland träder in i förbindelseofficerarnas tid.", "article": "Rysslands president Vladimir Putin har metodiskt rensat ut sina närmaste och långvarigaste medarbetare. Det senaste, men säkerligen inte sista, offret är Sergej Ivanov, före detta försvarsminister och tidigare KGB-tjänsteman (som Putin själv), som just har tvingats avgå som Kremls stabschef. Ivanov har haft ganska stort inflytande över utformningen av politiken men ersätts av en tandlös trotjänare, protokollchefen Anton Vaino. Den reformsinnade utbildnings- och forskningsministern Dmitrij Livanov har fått lämna plats åt Olga Vasiljeva, en ansiktslös apparattjik och en av få kvinnor på en sådan post. Hon är känd endast för sina stalinistiska åsikter (ungefär som om Frankrikes president skulle ge en funktionär på mellannivå i Nationella fronten ett viktigt ministerium). Som vanligt kommer Putin inte med någon förklaring till dessa förändringar och ger kremlologerna – som har fått nytt liv under honom – ett tydligt mönster men föga annat att arbeta med: De som tidigare talade med presidenten som jämlikar får gå och de som han har skapat och som har honom att tacka för sin karriär stiger in. Varför just nu? Enligt en medlem av Putins inre krets under de första åren av hans regim är den senaste utrensningen bara ett uttryck för presidentens uppfattning om effektiv styrning. Vid ett möte på den tiden med presidentens regionala vakthundar – med uppdrag att hålla ett öga på regionguvernörerna – frågade någon hur Putin ville beskriva dessa sändebuds roll. ”De ska vara en sorts … förbindelseofficerare”, blev svaret. Putins underlydande ska vara lojala, lyda order som soldater och effektivt föra suveränens vilja vidare ner i befälskedjan. Det förklarar det nya gardets sammansättning – teknokrater och officerare från militären och säkerhetsetablissemanget, så kallade siloviki – som Putin trimmar in att bli den nya ryska eliten efter presidentvalet 2018. Och ingen ska låta lura sig: att Putins nya elit är relativt ung betyder inte att den blir mer liberal. Ingen enda av de nyutnämnda hyser något som ens tillnärmelsevis liknar en liberal åskådning. De har över huvud taget inga ideologiska engagemang eller strävanden. De är bara vad den Kremltrogne tjetjenske krigsherren Ramzan Kadyrov kallar ”Putins soldater”. De gamla medarbetarna avlägsnas under olika förevändningar och på olika sätt. Ivanov, som många för tio år sedan trodde skulle efterträda Putin, fick en ny tjänst som ”Presidentens specielle representant för miljövård, ekologi och transport”. Chefen för Federala tullmyndigheten Andrej Beljaninov lämnade sitt ämbete i skam och nesa sedan polisen gjort en razzia i hans överdådiga privatbostad och gått därifrån med skokartonger fulla av sedlar. Putin vet att hans gamla stallbröder är trötta, ineffektiva, ofta omåttligt rika och ogenerat korrumperade, och det är inte vad han behöver för en ny presidentperiod. Det han behöver är sina lite yngre ”förbindelseofficerare” som verkställer hans order utan att ställa frågor. De ser redan sig själva som lojala underlydande, och till skillnad från det gamla gardet väntar de sig inte att presidenten ska vara deras vän. Ingen vet vad det blir av resten i det gamla gardet. Några, som Sergej Tjemezov, vd i det statliga högteknologi- och försvarsföretaget Rostec, och Kremls ”grå eminens” Igor Setjin, arbetande ordförande i det statliga oljebolaget Rosneft – sitter kvar i maktpositioner och visar inga tecken på att ämna avgå självmant. Men Putin har gott om tid att driva sin vilja igenom: det är 18 månader till presidentvalet och så följer ännu en sexårsperiod. Till dess utser han en ärkekonservativ utbildningsminister och kompletterar på så vis sitt militärpräglade nya garde med tjänstemän i medelhög ställning med orubbligt isolationistiska och imperialistiska åsikter. Detta äventyrar inte bara de få liberaliseringar som dröjer sig kvar sedan Boris Jeltsins ämbetstid utan också de få sociala förbättringar som har skett under hans eget välde. Putins sluga självbevarelseinstinkt tycks vara det enda som hindrar honom från att avskeda de få lojala liberaler som alltjämt har viktiga ekonomiska poster i hans regering. Där återfinns ministern för ekonomisk utveckling Alexej Uljukajev, finansminister Anton Siluanov och centralbankschefen Elvira Nabiullina. Även om dessa personer blir kvar under Putins nästa presidentperiod kommer han inte att utse en framträdande liberal, till exempel den förre finansministern Aleksej Kudrin, till Dmitrij Medvedevs efterträdare som regeringschef. Den personalpolitik han nu bedriver tyder på att han väljer en anemisk underhuggare – någon som Vaino. En sak är säker: vi får inte se Rysslands utrikes- och inrikespolitik förändras på länge än, och den bestäms enbart och uteslutande av Putin. Presidentämbetet är den enda institution i Ryssland i dag som inte har urholkats, så det är presidenten som kommer att fatta samtliga viktiga politiska beslut. Alla andra är bara förbindelseofficerare. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate En sak är säker: vi får inte se Rysslands utrikes- och inrikespolitik förändras på länge än. Andrej Kolesnikov är rysk journalist och författare, verksam vid tankesmedjan The Carnegie Moscow Center. ", "article_category": "other"}
{"id": 27122, "headline": "Rätt prioriteringar behövs i förskolan", "summary": "Förskolan i Stockholms stad står inför många utmaningar. Dessa frågor måste prioriteras före en utökning av antalet timmar i förskolan för barn till föräldralediga.", "article": "Förutom att antalet barn i förskoleålder väntas öka med 10.000 barn de kommande åtta åren så är bristen på utbildade förskollärare och lokaler påtaglig. Att i det läget prioritera alla barns, inklusive barn till föräldralediga, rätt till heltid på förskolan slår fel. Den S-ledda majoriteten bör istället fokusera på att stärka förskolan utifrån befintliga förutsättningar. För Moderaterna är minskade barngrupper, fler pedagoger och ökad kvalitet det väsentliga inom förskolan. Självklart ska barn till föräldralediga kunna nyttja förskolan, men Stockholms stad har redan i dag generösa regler med 30 timmars förskola per vecka, jämfört med de nationella riktlinjerna på 15 timmar. Samtidigt är det många förskolor och verksamheter som inte når upp till målen om barngruppernas storlek och förskolor som tvingas stänga när de vräks eller när byggloven för fastigheterna går ut. Trots detta har den S-ledda majoriteten inte presenterat en plan för hur man avser komma tillrätta med dessa utmaningar. Reformen som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) nu förespråkar beräknas i runda slängar kosta 100 miljoner kronor, beräknat på beslut i andra närliggande kommuner, vilket är en väsentlig kostnad. Det är provocerande att Karin Wanngård dessutom deklarerat att personalfrågan inte kommer att bli ett problem då Stockholms stad helt enkelt får anställa lite fler förskollärare. Detta visar på en stor okunskap kring hur situationen på förskolorna ser ut i dag, bara Stockholms stad behöver anställa 600 förskollärare per år för att klara av att vidhålla samma nivåer som i dag, det motsvarar samtliga förskollärare som utbildas per år i hela Stockholmsregionen. Moderaterna tycker att Stockholms stad istället ska prioritera frågan fler utbildningsplatser för förskollärare och i samband med det utreda möjligheten för staden att i samarbete med universiteten verka för en uppdragsutbildning av förskollärare. En viktig faktor för att stärka förskolläraryrkets attraktivitet är att införa karriärslärartjänster även inom förskolan, vi har därför prioriterat denna fråga i vår budgetreservation. Vidare bör långsiktig planering för förskoleutbyggnaden, vilket inkluderar dimensionering för att klara de växande barnkullarna men också för hur man ska hantera de paviljongetableringar med tillfälliga bygglov som finns runt om i Stockholm och som riskerar att behöva lägga ner inom kort, prioriteras. Detta är alla frågor som måste prioriteras före en utökning av antalet timmar i förskolan för barn till föräldralediga. ", "article_category": "other"}
{"id": 27131, "headline": "Nortons filosofiska memoarer: Håkan Nesser om sina djurs särdrag", "summary": "För några år sedan dog Håkan Nessers älskade hund Norton. Nu har husse skrivit Nortons memoarer. ”Få saker överraskade honom. Jag inbillar mig att han var filosofiskt lagd”, säger Håkan Nesser.", "article": "Hunden Norton, en rhodesian ridgeback, dog för några år sedan. Hans husse, författaren Håkan Nesser, skrev om Nortons upplevelser i New York och England i en antologi som hette ”Tio hundar och en katt” som gavs ut 2009. Några år senare fick förlaget veta att Norton hade dött och bad Håkan Nesser att skriva en fortsättning, eftersom hans text i antologin hade lyckats röra så många läsare. Han lät sig övertalas och skrev en fortsättning som nu ges ut som egen bok med titeln ”Nortons filosofiska memoarer” på Brombergs förlag. Det som skiljer den från andra hundböcker är att författaren har försökt se tillvaron ur hundens perspektiv. Berättaren är alltså Norton. – På något sätt var det intressantare att skriva om honom på det sättet, säger Håkan Nesser på telefon från Gotland, där han bor tillsammans med sin familj samt en ny hund som heter Hudson. De har också en katt och flera hästar, höns och ankor. – Vi människor har ju en tendens att förmänskliga våra djur genom att projicera våra egna förväntningar och önskningar på dem. De stämmer naturligtvis inte med verkligheten, säger Håkan Nesser. Men tar genast tillbaka vad han just har sagt. Egentligen kan vi ju inte veta så mycket om detta. En människa kan vara lika främmande för en annan människa som för en hund, resonerar han. – Jag förutsätter ju på något sätt att ”det som är botten i dig är botten också i andra”, som Ekelöf skriver. Men det går ju inte att kolla hur mycket vi egentligen förstår varandra. Håkan Nesser vet ju inte vad hans hund Norton hade för tankar. Men ändå förstod de varandra. Kanske lika mycket, eller till och med mer, än vissa människor förstår varandra ur vissa aspekter.   Håkan Nesser skrev Nortons filosofiska memoarer eftersom han tyckte att hunden hade lyckats förmedla något om sitt inre liv till honom. – Det fanns något som man kan kalla förståelse. Vi var överens eller inte överens om vissa saker. I de tassemarkerna gick det att skriva utifrån hans synvinkel, inbillar jag mig. Att Norton skulle vara filosofiskt lagd menar Håkan stod skrivet i hans uppträdande. Han utstrålade en sorts stoiskt lugn och hetsade sällan upp sig. I stället tänkte han efter, eller låg och funderade, innan han bestämde sig för att ”okej, jag går väl med på det här”. Hunden som han har nu heter Hudson och är en kanaanhund, efter det historiska landet i nuvarande Mellanöstern. Hudson ser ut litet som en långbent räv. När han blir glad så går svansen i snabba cirklar som på en väderkvarn, berättar Håkan. Norton kunde lyfta på ett ögonbryn och slå ett slag med svansen för att visa att något var ”okej”. Men han var inte den som gick till överdrift. I stället sände han signaler om att han hade förstått världen och att det var få saker som kunde överraska honom. – Därför inbillar jag mig att han var filosofisk, för att han var tillfreds och tyckte att man skulle ta saker med ro. Hade han kunnat röka pipa så hade han gjort det. Det var inte bara Håkan och hans familj som tyckte att Norton utstrålade världsvana. Det var många som påpekade att han verkade avspänd i alla möjliga lägen. Aldrig någonsin var han aggressiv. Nortons lugn gjorde också att han blev väldigt berest. Håkan kunde ta med honom på bokturnéer i främmande länder utan att han visade det minsta missnöje. Håkan Nesser bor på Gotland men har också en liten lägenhet i Gamla stan i Stockholm. Hans nuvarande hund Hudson tycker att det är bedrövligt att vara i stan. Det visar han genom att stoppa svansen mellan benen och gny för minsta lilla. Norton däremot fann sig i vilka miljöer som helst. Han bodde i Uppsala i två år innan familjen flyttade till New York, där de bodde i två år innan de byggde ett hus på Gotland. – De säger ju att New York inte är någon stad att ha hund i. Men vi promenerade i Central Park på morgnarna. Det tyckte han var kul. Norton var också nöjd när de bodde i London i flera år samt i Exmoor i sydvästra England med sina vidsträckta hedar, berättar Håkan. De reste mycket med bil genom Europa. Norton var på bokturnéer i Holland och Tyskland och hade inga problem med att bo på hotell. Om Håkan skulle hålla i något evenemang så lade sig Norton bara på sängen tills husse kom tillbaka och tog ut honom på en kort kvällspromenad. – Norton lade sig lika gärna i en skinnsoffa som ute på en äng, kändes det som. När han kom upp i åttioårsåldern fick han alltmer krämpor. Han hade svårt att gå i trappor och till slut hade han svårt att resa sig upp. Det förfärliga med att ha hund är att man nästan alltid måste bestämma när den ska dö, eftersom det är väldigt få hundar som dör naturligt, enligt Håkan. – Ibland är det en av anledningarna till att vissa hundägare inte orkar skaffa någon ny, för att de inte orkar ta det beslutet igen. Till slut bestämde de sig för att kalla på veterinären. Norton var lugn och mådde bra när veterinären kom och gav honom först två lugnande sprutor och sedan den dödliga. – Jag och min fru höll om Norton när han somnade in. Men sedan är ju kroppen kvar. Då ska man bära ut den till veterinärens bil. Och sedan gå tillbaka till lägenheten. – Jag har aldrig haft panikångest. Men så vitt jag förstår så var det nära den gången. Den känslan gick nästan inte att hantera. Den trofasthet som har byggts upp under åren. Hunden litar på en till hundra procent. Så gör man det här. – Jag vet ju att det är min egen projicering. Åldrande och död är naturligt för en hund. En del av sorgearbetet för mig blev att skriva om honom. Håkan Nesser berättar också om en av sina hästar, Safir, som han tycker är extra intressant. Medan de andra hästarna går och betar nere vid stranden, kan Safir ställa sig och titta ut mot havet i en timme. – Han är vad som brukar kallas för en ”introvert” häst. Det ser man i vissa detaljer. Han kan till exempel frysa och låsa sig på det här viset, som för att stänga ute vissa saker och fundera. Då flyttar Safir öronen på ett visst sätt. Han blinkar nästan inte men han kan titta åt olika håll. Och munnen rör sig. Då vet man att han är alert i skallen och upplever någonting, enligt Håkan. Han kanske bara viftar bort flugor? – Ja, kanske står han där för att det blåser från havet och doftar på ett speciellt sätt. Det kan göra att han slipper flugorna, så klart. Att kalla en häst för introvert är inget som Håkan Nesser är ensam om. För att kunna närma sig en häst på rätt sätt, är det viktigt att veta att djuren fungerar väldigt olika. – En extrovert häst kommer gärna fram och nosar och är nyfiken, ibland så mycket att du måste hålla bort den. En introvert däremot kommer inte fram lika gärna. Vissa hästar är också mer känslomässiga medan andra är mer reflekterande och analytiska, säger Håkan. De förstnämnda analyserar inte lika mycket och har en starkare flykttendens. Det här är skillnader som Håkan också ser mellan Norton och hans efterföljare Hudson. – Man kan ju tro att en häst är en häst. Men de beter sig väldigt olika sinsemellan, på samma sätt som hundar, säger Håkan Nesser. Tanken har föresvävat honom att kanske en dag även skriva hästen Safirs memoarer. Håkan Nesser Bor: Mest på Gotland, Furillen, samt i Gamla stan i Stockholm. Djur: Hunden Hudson och katten Elliott. Sex hästar: tre islänningar och tre föl, av olika slag. En skock höns och några ankor. ”Min fru kan namnen på dem alla, men tyvärr inte jag.” Läs mer!”Människans bästa vän Läs mer! ”Människans bästa vän förstår mer än du tror.” Forskaren Per Jensen berättar om hur du med några enkla trick kan lära känna din hund på djupet. dn.se/insidan ", "article_category": "other"}
{"id": 27133, "headline": "Att vara heltid på förskolan gynnar inte barnen", "summary": "Syskon till föräldralediga behöver inte heltid på förskolan. Låt föräldrarna ha en större del än förskolan av barnets vakna tid.", "article": "Häromdagen var Karin Wanngård med i SVT och berättade att föräldralediga mammor och pappor ska få rätt att lämna syskon i förskolan på heltid. Varför då? Kan en förälder bara förälder till ett barn i taget? Barnen till föräldralediga i Stockholm får redan gå i förskola i snitt sex timmar per dag/trettio timmar i veckan. Varför ska dessa barn vistas i förskolan fler timmar? Det måste väl vara kvaliteten på vistelsen, inte antalet timmar, som är det viktiga? Eller? Att vistas fler timmar på förskolan minskar naturligtvis barnets samvaro med den hemmavarande föräldern och det nya syskonet. När ska dessa knyta an? När barnen sover? Jag tycker det är väldigt bra att barnen har möjlighet till dessa trettio timmar med pedagogisk verksamhet och social samvaro. Det är timmar med intensiv samvaro med andra, barn och vuxna, med många tillfällen till skratt, glädje och nya insikter, liksom konflikter och tårar. Vem påstår/tror att barnen utvecklas mer av att utöka denna sociala tid? När ska barnen få tid till återhämtning och reflektion, kunna bjuda hem en kompis på tu man hand, odla nära relationer till några få? När de nu har förmånen att ha en förälder hemma, då är det väl sådant vi ska uppmuntra. Detta finns det också forskning om! Nu föreslår ni att våra yngsta medborgare (1-6-åringar) i Stockholm ska få \"förmånen\" att vistas längre tid i sina redan stora barngrupper (runt 20 st +personal). Jag frågar igen: varför då? Vad är det för forskning som påstår att barn mår och utvecklas bättre av att vistas längre än de gör i dag, samtidigt som en förälder är hemma med ett annat syskon? Vad är själva idén? Och vad grundar den sig på? Att förskolan är bättre än föräldrarna? Var tog tanken med att förskolan och hemmet kompletterar varandra vägen? Varför ska förskolan ha/ta en större del av barnens vakna tid än tiden med föräldrarna, när det inte behövs? Vänd på steken och tala om för föräldrar hur viktiga de är istället! Vi som arbetar i förskoleverksamheten vet att barnen inte behöver fler timmar i förskolan. Vi arbetar inte från kl 6.30 till kl 18 allihop! Vi går på schema. Färre personal när det är färre barn, fler personal när det är flest bar - vilket just nu är mellan kl 9-15. Fler barn utanför dena tidsrymd är lika med färre personal per barn, eller hur!? I mina öron låter det inte alls som att förslaget har barnens bästa för ögonen. Men möjligtvis framtida väljare, eller? Detta är inte ett bra förslag! Det gynnar inte barnen! Lägg pengarna på det som är nödvändigt i stället: mindre barngrupper och fler pedagoger. ", "article_category": "other"}
{"id": 27146, "headline": "Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?", "summary": "Hon är 1,5 år gammal och ska börja förskolan i höst. Men hon är mycket reserverad mot andra vuxna. Hon panikskriker, och går inte att trösta, så fort föräldrarna är borta en halv minut. Finns det några tips inför inskolningen?", "article": "Fråga: Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldraledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra. Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här. Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill. Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst. Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro. Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna. Svar: Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra. På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra. Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar. Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna. Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild. Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro. Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar. Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern. Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon. Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen. Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer. Martin Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. På www.forster.se/referenser160905 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret. ", "article_category": "other"}
{"id": 27156, "headline": "”Högtekniska ångmaskiner är en förbisedd energikälla”", "summary": "Inte bara sol och vind. Moderna ångmaskiner som producerar el och värme med hög verkningsgrad kan vara en del i ett fossilfritt Sverige. Det är en lösning som kan passa vårt skogrika men solfattiga land. Sverige borde bygga demoanläggningar med denna småskaliga och billiga el- och värmeenergilösning, skriver forskaren Per Frankelius.", "article": "Intresset för nya energilösningar har exploderat efter att klimatmötet i Paris förra året satte målet om fossilfrihet. Sverige har dessutom bestämt sig för att bli ett föregångsland inom fossilfrihet. Sol och vind har fått stor uppmärksamhet i debatten. En hel del positiv utveckling har också skett. Energimyndigheten har visat att antalet installerade solceller har ökat kraftigt under senare år. Men man kommer inte ifrån att energikällor såsom sol och vind är väderberoende, kan förfula landskapet och har vacklande ekonomiska kalkyler (mot bakgrund av exempelvis senaste skattehöjningen på solel). Att solel bara står för 0,1 procent av Sveriges energianvändning är måhända ett tecken på att det inte är den enda vägen att vandra. I exempelvis södra Tyskland lyser solen betydligt mer. I andra länder såsom Norge viner vinden mer än i Sverige och där finns dessutom bättre platser för vindkraftverk än vad vi har. I Sverige finns också stor vilja att värna kulturlandskapets estetik, och att bespara exempelvis naturskön skärgård från vindkraftsparker. Så var landar vi? Med tanke på att vårt land har och att vinden inte alltid blåser, finns anledning att formulera just vårt lands mål i termer av fossilfria och samtidigt väderoberoende energilösningar. Därutöver vill många undvika att vara i händerna på de stora energiföretagen. När Rusta nyligen byggde sitt centrallager i Norrköping installerade de 125 bergvärmepumpar sannolikt för att slippa bli beroende av elleverantören. Målbilden för svensk energi kan alltså kompletteras med småskaliga lösningar. Monopol och oligopol är sällan positivt för samhällets utveckling. En rad koncept finns när det gäller att lokalt få fram fossilfri värme men då utan krav på att få fram el. Utöver bergvärme finns exempelvis högeffektiva värmepannor som eldas med träpellets eller halm. På transportsidan har fossilfria transporter fått genomslag tack vare pionjärer såsom Energifabriken. Här handlar det om att använda fossilfria bränslen som etanol eller biodiesel. Men om målet är att lokalt och väderoberoende samtidigt producera fossilfri värme och elenergi behövs andra lösningar. Märkligt nog diskuteras inte så många sådana lösningar. Men de finns faktiskt: biogasreaktorer såsom pluggflödesreaktorer i kombination med små gasturbiner, biodieseldrivna motorer kopplade till generatorer och ångturbiner i miniformat (mikroturbiner). Den första av dessa tre lösningar har företaget ED Biogas nyligen installerat i Finspång och det ser ut att vara mycket framgångsrikt. Man skulle till listan ovan kunna lägga till sol- och vindkraft i kombination med batteripaket av en typ som det amerikanska företaget Tesla tillverkar, men sådana lösningar är dyra och bara delvis väderoberoende. ?Ytterligare ett alternativ är att ta hand om restvärme. Men denna metod kan inte sägas vara fossilfri om energin för att producera substratet inte var fossilfri från början. I debatten hörs också röster som hävdar att vi redan har fungerande fjärrvärme. Det ger värme, men dock ingen el. Det finns också kritik mot att stora delar av svensk fjärrvärme baseras på import av sopor från andra länder – som alltså eldas upp här. Vilket knappast rimmar med hållbarhet. I en kommande rapport från forskningsprojektet Grönovation vid Linköpings universitet konstateras att det skulle vara möjligt att lösa energiknuten på ett helt annat sätt, nämligen genom att återuppliva självaste ångmaskinen. Det handlar då inte om den gamla sortens maskiner utan nya högteknologiska varianter. Kanske ler någon när man börja föreslå ångmaskiner. Visst, ångmaskinteknologi har nackdelen att det ger lägre verkningsgrad än många andra koncept. Ångpannor är alltid förenade med viss risk och måste också ha en del tillsyn. Dessa och andra skäl gjorde att ångmaskinen dog ut i mitten av 1900-talet. Så varför föreslå ångmaskiner år 2016? Man brukar säga att verkningsgraden för en ångmaskin endast ligger kring 8 procent. Men den slutsatsen baseras på idén om energiåtgång för uppvärmning av ångan i förhållande till vilken mekanisk kraft man får ut. Om man däremot tar vara på både värmen och arbetet blir verkningsgraden hela 90 procent. Plötsligt blir det gamla konceptet ångmaskin intressant igen, inte minst i ljuset av fossilfrihetsdebatten som inte existerade vid den tid då ångmaskinen dog ut. När det gäller mindre ångturbiner kunde det vara ett alternativ. Men de kan i många fall vara en dyrare lösning än kolvångmaskiner. Nya mikroturbiner är dock under utveckling, exempelvis den från företaget Againity i Östergötand. Internationellt har flera företag utvecklat moderna ångmaskiner. Ett exempel är tyska Conpower, som visade sin maskin på Agritechnica i Hannover 2013. Andra är Spilling, Terrajoule och Cyclone Power Technologies. Det håller på att hända en hel del i världen inom området men Sverige synes helt missat detta i sin omvärldsbevakning. Vilket bränsle skulle man då använda till ångmaskiner? Lantbrukets produkter är sannolikt fel väg, eftersom halm behöver återföras till åkermarken och spannmål behövs till fordonsdrivmedel, mat och foder. Lösningen finns i Sveriges skogar. Exempelvis visade Bengt Nilsson i en uppsats från Växjö universitet att det finns grot (kvistar, grenar, rötter och barr) motsvarande 500 000 ton inom en radie på bara 10 mil runt Värnamo. I svenska skogar finns en skogstillväxt på cirka 110 miljoner kubikmeter per år medan vi bara tar tillvara cirka 80 miljoner kubikmeter. En hel del av det blir dessutom kvar i skogen som grot. Högt uppsatta personer i svensk skogsindustri jag talat med är försiktigt positiva till idén. Ett problem som framförs är transportkostnaden för att få fram träråvaran. Men detta problem behöver inte lösas genom att man etablerar nya bostäder eller småindustrier nära skogsbestånd. En sådan satsning kunde vara en intressant väg för det skogsrika landet Sverige om målet nu är småskalig, fossilfri och väderoberoende energi. Det skulle också gynna landsbygdens utveckling. Varför fastna i paradigmet sol, vind och vatten? Ett så skogsrikt men solfattigt land som Sverige borde bygga demoanläggningar för att visa och utveckla olika sätt att skapa fossilfri, väderoberoende, småskalig och billig el- och värmeenergi. Hur ska vi annars uppnå visionen om att bli ett föregångsland som fossilfritt samhälle? Plötsligt blir det gamla konceptet ångmaskin intressant igen, inte minst i ljuset av fossilfrihetsdebatten som inte existerade vid den tid då ångmaskinen dog ut Per Frankelius, forskare vid institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 27167, "headline": "”?Landstingen slarvar bort gratis glasögon till barn”", "summary": "Lag från 1 mars. Glasögonreformen har fått ett uselt genomslag. Bara i Kalmar län har man gjort en upphandling med ett antal optiker så att alla barn i regionen slipper betala för sina glasögon. Övriga landsting har misslyckats med att genomföra reformen på ett effektivt och rimligt sätt, skriver Lena Holm, Majblommans riksförbund.", "article": "Den 1 mars i år trädde en lagändring i kraft, i syfte att ge alla barn med synnedsättning kostnadsfria glasögon. Majblommans volontärer och barnfamiljer i hela landet jublade. Äntligen skulle barn slippa se dåligt och halka efter i skolan, av den sorgliga anledningen att mammas pengar inte räcker. Reformen bygger på att regeringen öronmärkt 120 miljoner kronor per år för barnglasögon, och det åligger landstingen att ge bidrag på det sätt som anses mest ändamålsenligt. En självklar åtgärd vore att göra en upphandling. Då skulle de 800 kronor per barn som landstingen får från staten förslå. En enkel uppgift för förvaltningsapparater som dagligen jobbar med upphandling, kan tyckas. Glasögonreformen har dessvärre visat sig få uselt genomslag. Endast i Kalmar län har man gjort en upphandling med ett antal optiker enligt LOV, så att alla barn i regionen slipper betala för sina glasögon. Övriga landsting har misslyckats med att genomföra reformen på ett effektivt och rimligt sätt. Barnkonventionen skrivningar om varje barns rätt till hälsa och utveckling lyser med sin frånvaro. En ny kartläggning som Majblommans Riksförbund genomfört visar som sagt att endast en region har gjort en upphandling, så att barn kan erbjudas helt kostnadsfria glasögon. Övriga landsting tycks slentrianmässigt ha betraktat glasögonbidraget som ett administrativt uppdrag att genomföra med minsta möjliga motstånd. ?Men priset för glasögon och synundersökning överskrider ofta bidraget. Majoriteten av regionerna låter alltså optiker fakturera 800 kronor och barnfamiljer betala överskjutande belopp. En mindre grupp landsting kräver att familjerna lägger ut pengar, för att sedan betala ut bidraget mot kvitto. Båda uppläggen utgör i sig trösklar som stänger ute ekonomiskt utsatta barn med synnedsättning. De löper stor risk att bli sittande i skolbänken, utan glasögon. Detta är uppenbart för alla med baskunskaper om barns villkor i familjer utan ekonomiska marginaler. Sedan 2006 har samtliga regioner självständigt förbättrat sina regelverk med olika subventionssystem, mot bakgrund av rapporter från såväl Majblomman som Socialstyrelsen. Problemet har varit att rätten till hjälpmedel enligt hälso- och sjukvårdslagen har tolkats olika från landsting till landsting. Beloppen som medgetts barn har varierat, och få regioner har erbjudit helt kostnadsfria glasögon till och med 18 år. Barn med synnedsättning har i praktiken hamnat i ett lotteri där ålder och folkbokföringsort avgjort vilket stöd de fått. Rätt genomförd hade glasögonreformen raderat ut denna brist på jämlikhet. Strikt sett skulle man visserligen kunna säga att regionerna har lyckats härvidlag. Alla barnfamiljer har i dag lika svårt att få 800 kronor att räcka till glas, bågar och synundersökning. Men avsikten med lagändringen har givetvis inte varit att alla barn skulle få lika otillfredsställande villkor, utan att alla landsting äntligen skulle leva upp till hälso- och sjukvårdslagen och Barnkonventionen. Den utlovade förbättringen har inte bara förvandlats till en stor besvikelse för alla pressade barnfamiljer utan också för våra volontärer, som räknat med att samhället äntligen skulle ta sitt fulla ansvar. Av nämnda regelverk framgår tydligt att den som har en funktionsnedsättning också har rätt till hjälpmedel. Majblommans 650 lokalföreningar tar fortfarande emot ansökan på ansökan om bidrag till barnglasögon. Våra volontärer har sedan i våras larmat om att det kommer in ansökningar om bidrag till det överskjutande beloppet. Självklart fortsätter vi att stötta så många barn som möjligt, men konstaterar samtidigt att den nya ordningen gör det dyrare än när barn direkt får glasögon genom Majblommans egen upphandling. På grund av landstingens oförmåga att erbjuda alla barn glasögon, har vi i många år tagit ansvar genom ett samarbete med en optikerkedja. Villkoren i detta avtal bekräftar att det statliga bidraget om 800 kronor skulle räcka till så väl syndundersökning som glas och valfria bågar. Givetvis skulle även landstingen kunna förhandla fram bra glasögonpaket för barn med synnedsättning. Att upphandling med 800 kronor är fullt möjligt för landstingen är också uppenbart med tanke på att svenska regioner sedan länge har gedigna glasögonavtal för sin personal, enligt arbetsmiljölagen. Att som landstingen i dag, bara pytsa ut standardbidraget mot faktura är ineffektivt, och gynnar i princip bara näringsidkare som säljer glasögon. Det torde varken ha varit regeringens eller landstingens avsikt att gynna optikerbranschen. Det borde dessutom ligga i alla seriösa optikers intresse att förhandla fram riktigt bra glasögonavtal med landstingen. En nedslående aspekt av den hittills misslyckade reformen är att många landsting raserar vad de faktiskt har byggt upp under flera år. Att man samtidigt struntar i att förvalta reformen på ett ansvarsfullt sätt är mycket anmärkningsvärt. Landstingen bör omgående vidta rejäla åtgärder så att reformen får förverkligas så som det är tänkt. Om ett landsting har lyckats handla upp ett bra avtal så borde övriga regioner tämligen enkelt kunna följa efter. Priset för landstingens passivitet betalas i detta nu av barn som precis börjat skolan, men inte kan se att läsa ordentligt. Lärarna försöker hjälpa till genom att låta alla som ser dåligt sitta långt fram i klassrummet. Skolsköterskor berättar för Majblomman att de tvingas dela ut huvudvärkstabletter till elever med överansträngda ögon, varje dag. Det är under all kritik att sådana ”lösningar” fortfarande förekommer. Skolpolitiskt sett är det vansinne att barn förväntas tillgodogöra sig stora delar av sin grundskoleutbildning utan nödvändiga hjälpmedel. För individen som drabbas är det mycket frustrerande och många gånger rent förödande. Att kunna få glasögon utan kostnad handlar ytterst om alla barns rätt till god hälsa och utveckling. Med detta i minnet borde det vara självklart för landstingen att tänka om, och göra ordentliga upphandlingar som omfattar synundersökning och synhjälpmedel, per omgående. Skolsköterskor berättar för Majblomman att de tvingas dela ut huvudvärkstabletter till elever med överansträngda ögon, varje dag. Det är under all kritik att sådana ”lösningar” fortfarande förekommer. Majblommans riksförbund arbetar för att förbättra barns villkor i Sverige. Insamlingen bygger på att närmare 80 000 barn säljer majblommor. Majblommans 650 lokalföreningar arbetar med bidrag till barn. För tio år sedan slog de larm om ett ökat antal ansökningar om glasögon. Lena Holm, generalsekreterare Majblommans riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 27170, "headline": "”?Landstingen slarvar bort gratis glasögon till barn”", "summary": "Glasögonreformen som kom 1 mars i år har fått ett uselt genomslag. Bara i Kalmar län har man gjort en upphandling med ett antal optiker så att alla barn i regionen slipper betala för sina glasögon. Övriga landsting har misslyckats med att genomföra reformen på ett effektivt och rimligt sätt, skriver Lena Holm, Majblommans riksförbund.", "article": "Den 1 mars i år trädde en lagändring i kraft, i syfte att ge alla barn med synnedsättning kostnadsfria glasögon. Majblommans volontärer och barnfamiljer i hela landet jublade. Äntligen skulle barn slippa se dåligt och halka efter i skolan, av den sorgliga anledningen att mammas pengar inte räcker. Reformen bygger på att regeringen öronmärkt 120 miljoner kronor per år för barnglasögon, och det åligger landstingen att ge bidrag på det sätt som anses mest ändamålsenligt. En självklar åtgärd vore att göra en upphandling. Då skulle de 800 kronor per barn som landstingen får från staten förslå. En enkel uppgift för förvaltningsapparater som dagligen jobbar med upphandling, kan tyckas. Glasögonreformen har dessvärre visat sig få uselt genomslag. Endast i Kalmar län har man gjort en upphandling med ett antal optiker enligt LOV, så att alla barn i regionen slipper betala för sina glasögon. Övriga landsting har misslyckats med att genomföra reformen på ett effektivt och rimligt sätt. Barnkonventionen skrivningar om varje barns rätt till hälsa och utveckling lyser med sin frånvaro. En ny kartläggning som Majblommans Riksförbund genomfört visar som sagt att endast en region har gjort en upphandling, så att barn kan erbjudas helt kostnadsfria glasögon. Övriga landsting tycks slentrianmässigt ha betraktat glasögonbidraget som ett administrativt uppdrag att genomföra med minsta möjliga motstånd. ?Men priset för glasögon och synundersökning överskrider ofta bidraget.   Majoriteten av regionerna låter alltså optiker fakturera 800 kronor och barnfamiljer betala överskjutande belopp. En mindre grupp landsting kräver att familjerna lägger ut pengar, för att sedan betala ut bidraget mot kvitto. Båda uppläggen utgör i sig trösklar som stänger ute ekonomiskt utsatta barn med synnedsättning. De löper stor risk att bli sittande i skolbänken, utan glasögon. Detta är uppenbart för alla med baskunskaper om barns villkor i familjer utan ekonomiska marginaler. Sedan 2006 har samtliga regioner självständigt förbättrat sina regelverk med olika subventionssystem, mot bakgrund av rapporter från såväl Majblomman som Socialstyrelsen. Problemet har varit att rätten till hjälpmedel enligt hälso- och sjukvårdslagen har tolkats olika från landsting till landsting. Beloppen som medgetts barn har varierat, och få regioner har erbjudit helt kostnadsfria glasögon till och med 18 år. Barn med synnedsättning har i praktiken hamnat i ett lotteri där ålder och folkbokföringsort avgjort vilket stöd de fått. Rätt genomförd hade glasögonreformen raderat ut denna brist på jämlikhet. Strikt sett skulle man visserligen kunna säga att regionerna har lyckats härvidlag. Alla barnfamiljer har i dag lika svårt att få 800 kronor att räcka till glas, bågar och synundersökning. Men avsikten med lagändringen har givetvis inte varit att alla barn skulle få lika otillfredsställande villkor, utan att alla landsting äntligen skulle leva upp till hälso- och sjukvårdslagen och Barnkonventionen. Den utlovade förbättringen har inte bara förvandlats till en stor besvikelse för alla pressade barnfamiljer utan också för våra volontärer, som räknat med att samhället äntligen skulle ta sitt fulla ansvar. Av nämnda regelverk framgår tydligt att den som har en funktionsnedsättning också har rätt till hjälpmedel. Majblommans 650 lokalföreningar tar fortfarande emot ansökan på ansökan om bidrag till barnglasögon. Våra volontärer har sedan i våras larmat om att det kommer in ansökningar om bidrag till det överskjutande beloppet. Självklart fortsätter vi att stötta så många barn som möjligt, men konstaterar samtidigt att den nya ordningen gör det dyrare än när barn direkt får glasögon genom Majblommans egen upphandling. På grund av landstingens oförmåga att erbjuda alla barn glasögon, har vi i många år tagit ansvar genom ett samarbete med en optikerkedja. Villkoren i detta avtal bekräftar att det statliga bidraget om 800 kronor skulle räcka till så väl syndundersökning som glas och valfria bågar. Givetvis skulle även landstingen kunna förhandla fram bra glasögonpaket för barn med synnedsättning. Att upphandling med 800 kronor är fullt möjligt för landstingen är också uppenbart med tanke på att svenska regioner sedan länge har gedigna glasögonavtal för sin personal, enligt arbetsmiljölagen. Att som landstingen i dag, bara pytsa ut standardbidraget mot faktura är ineffektivt, och gynnar i princip bara näringsidkare som säljer glasögon. Det torde varken ha varit regeringens eller landstingens avsikt att gynna optikerbranschen. Det borde dessutom ligga i alla seriösa optikers intresse att förhandla fram riktigt bra glasögonavtal med landstingen. En nedslående aspekt av den hittills misslyckade reformen är att många landsting raserar vad de faktiskt har byggt upp under flera år. Att man samtidigt struntar i att förvalta reformen på ett ansvarsfullt sätt är mycket anmärkningsvärt. Landstingen bör omgående vidta rejäla åtgärder så att reformen får förverkligas så som det är tänkt. Om ett landsting har lyckats handla upp ett bra avtal så borde övriga regioner tämligen enkelt kunna följa efter. Priset för landstingens passivitet betalas i detta nu av barn som precis börjat skolan, men inte kan se att läsa ordentligt. Lärarna försöker hjälpa till genom att låta alla som ser dåligt sitta långt fram i klassrummet. Skolsköterskor berättar för Majblomman att de tvingas dela ut huvudvärkstabletter till elever med överansträngda ögon, varje dag. Det är under all kritik att sådana ”lösningar” fortfarande förekommer. Skolpolitiskt sett är det vansinne att barn förväntas tillgodogöra sig stora delar av sin grundskoleutbildning utan nödvändiga hjälpmedel. För individen som drabbas är det mycket frustrerande och många gånger rent förödande. Att kunna få glasögon utan kostnad handlar ytterst om alla barns rätt till god hälsa och utveckling. Med detta i minnet borde det vara självklart för landstingen att tänka om, och göra ordentliga upphandlingar som omfattar synundersökning och synhjälpmedel, per omgående. Majblomman Majblommans riksförbund arbetar för att förbättra barns villkor i Sverige. Insamlingen bygger på att närmare 80 000 barn säljer majblommor. Majblommans 650 lokalföreningar arbetar med bidrag till barn. För tio år sedan slog de larm om ett ökat antal ansökningar om glasögon. 2 september 2016 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27177, "headline": "Jag har aldrig förhört ungdomar om sexualitet", "summary": "Jag har aldrig suttit i enskilt samtal med en minderårig och ”förhört” dem om deras sexualitet, jag anser att det vore ett grovt tjänstefel att göra det.", "article": "När Erica Hindborg skriver med stora bokstäver ”DU HAR INTE NÅGOT MED BARNETS SEXUALITET ATT GÖRA” eller ”kyrkan skall inte ge barn sexuell vägledning” vill jag fråga henne om hon har haft samma råd till RFSU? Jag vill fråga henne om hon anser att det är fel att en organisation undervisar ungdomar att ta avstånd från pornografi, att lära sig impulskontroll och sexuell behärskning, att respektera det motsatta könet och lära sig sunda principer kring sexualitet, att deras värde ligger i deras karaktär och självförtroende och inte i deras kroppar. Men jag förstår att din poäng egentligen handlar om ”det enskilda samtalet” och jag har gjort ett försök i tidigare inlägg att förklara att mitt utövande som biskop alltid har varit att hjälpa ungdomarna bekämpa skuldkänslor när de infunnit och respektera deras rätt till integritet. Jag har aldrig suttit i enskilt samtal med en minderårig och ”förhört” dem om deras sexualitet, jag anser att det vore ett grovt tjänstefel att göra det... Och skulle jag ha gjort det så vill jag här och nu be mitt yttersta om ursäkt till vem det än skulle kunna vara. Så vår erfarenhet här skiljer sig markant. Tittar vi 20-30 år bakåt så kan jag inte svara på hur det var, men ALLT var annorlunda också! Detta skriver jag för allmänheten i en tidning och exponerar mig med namn för granskning av mitt påstående från de ungdomar jag har haft att göra med. Det finns dock ett undantag och det är den så kallade tempelintervjun (förmodligen vad Erica syftar på), i vilket ungdomar som önskar utföra religiösa ceremonier ombedes att svara på frågan om de anser sig vara värdiga, det vill säga lever efter den livsstil som Mormonkyrka står för. Dessa ceremonier är frivilliga och ingen TVINGAS hålla en standard för att delta i dem, den som vill och inser fördelen i att anstränga sig utöver det vanliga för att uppnå ett andligt mål är villig att redovisa för sitt goda leverne och kyskhetslagen är bara en liten del av det. Inte där heller bör intervjun gå in i detaljer och bli en pinsam stund. Berättelsen om ”hundratals före detta medlemmar som har upplevt samma sak som mig” är subjektiv, varför inte ta upp berättelsen om de tusentals som har upplevt det utan trauma och välsignats med ett gott liv? När var det sist förresten du läste om en avhoppare som hade nåt gott att berätta om den organisation de lämnade? Tills sist, varje gång en person går ut i tidningar för att berätta om sin subjektiva upplevelse riskerar jag som medlem att bli misstänkliggjord i mitt jobb, mina förtroendeuppdrag, bland mina icke-medlemmars vänner och så vidare och måste inta en försvarsställning för att förklara att det de läser en bara en persons åsikt och att det finns 15 miljoner medlemmar i världen som har andra uppfattningar också. ", "article_category": "other"}
{"id": 27180, "headline": "Är dagens unga vuxna bortskämda?", "summary": "Är dagens unga vuxna bortskämda och vana att få allt de pekar på? I en uppmärksammad intern rapport vid Migrationsverket skyllde man effektivitetsproblem på ”curlade 80-talister”. ”Självklart finns det en grund för detta”, säger forskaren Anders Parment.", "article": "Nyligen skyllde en intern revisionsrapport Migrationsverkets sjunkande effektivitet på att asylbesluten fattas av ”curlade 80-talister”. Det skulle finnas en kulturskillnad mellan äldre och senare anställda, där de yngre ”vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och att få allt de pekar på”, enligt rapporten som bygger på intervjuer med 34 chefer och andra medarbetare. Både ledningen för Migrationsverket och fackförbundet ST, som organiserar många av de anställda på verket, vände sig kraftigt emot rapportens slutsatser. Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket, sade i ett uttalande att det var ”anmärkningsvärt” att använda 80-talisters påstådda ”bortskämdhet och oförmåga” för att förklara sämre effektivitet. HR-chefen Marie-Louise Koskinen sade att verket lidit av växtverk och haft svårt att introducera alla nyanställda. Fackförbundet ST:s ordförande Britta Lejon sade till SVT att ”de nyanställda har minst ansvar för situationen” och menade att anklagelsen var djupt orättvis. Men finns det någon grund för att tala om en ”curlad” och bortskämd ung generation? Ja delvis, tycker Anders Parment, ekonom och forskare som precis har kommit ut med en bok om 90-talister och som tidigare skrivit boken ”Generation Y” om 80-talisterna. – Självklart finns det en grund för detta. Men det är en kontinuerlig och gradvis utveckling att föräldrar är mer tillsammans med sina barn, vilket ju är positivt. Jag som 70-talist är mer curlad än en 60-talist. Han menar att det är många små pusselbitar som gjort att barn blivit allt mer ”curlade”. 80-talisterna blev det inte bara av föräldrar utan av samhället i stort, säger han. Valfriheten hade slagit igenom på allvar under deras uppväxt. De har fått välja skola och har haft många skolprogram att välja mellan. Men Anders Parment tycker att analysen i Migrationsverkets rapport är felvriden och vill nyansera bilden av 80-talisterna. Han menar att det finns många olika delar som påverkar en organisations effektivitet, inte minst ledarskapet och vad företaget har för policyer. – Att lägga skulden på medarbetarna känns lite torftigt. Problemen kan knappast bara ha med 80-talisterna att göra. I min värld är 80-talister ganska bra på att tänka nytt och kreativt. Jag tror inte att Migrationsverket har varit så bra på att fånga upp 80-talisternas positiva egenskaper, säger Anders Parment. Han tar också upp att de unga medarbetarnas empati ”går för långt”, enligt vissa som intervjuats i internrapporten. – De har fått kritik för att de är för blödiga, men i det finns ju en sympatisk sida av det. Jag tycker att det är naturligt att en tänkande människa har svårt att fatta ett avvisningsbeslut. Foto: Alamy Ända sedan han skrev boken ”Generation Y” 2008 har Anders Parment försvarat 80-talisterna i många olika sammanhang. Han tycker att debatten har kommit att handla väl mycket om bortskämda egoister. – 80-talisterna tänker som grupp mer utanför boxen, är lite mer fria i förhållande till organisationens idéer och använder sina sociala nätverk för att hitta lösningar på olika problem. De tar intryck från många håll och gör inte enbart som chefen säger. På många sätt en annorlunda generation som organisationen kan ha nytta av, säger han. Organisationspsykologen Marika Ronthy, som arbetar med handledning av chefer och har skrivit flera böcker om ledarskap, hävdar att ledarskapet måste anpassas till de yngre medarbetarna. – De vill inte låta sig styras. De vill bidra men de vill också få sitt liv att fungera utanför jobbet. Dagens chefer måste ha en annan inställning till vad ledarskap handlar om. Det är att styra och kontrollera mindre och leda mer – och inte minst att ha en tilltro till, och vilja att lösa problem tillsammans med, de unga, säger hon. Marika Ronthy menar att dagens ledarskap över lag är mycket omedvetet, och att cheferna skulle vinna mycket på att bjuda in sina medarbetare till dialog. – Det är den demokratiska, coachande ledaren, som inte styr i detaljerna, som lyckas bäst med dessa åldersgrupper, säger hon. Anders Parment tycker att man ska vara försiktig med att uttala sig för tidigt om olika ”generationer” och vad de står för. – Vissa sträcker bara upp ett finger i luften och påstår saker utifrån det. Sedan får de ta tillbaka vissa påståenden. Han tycker att det är olyckligt när sådana tidiga omdömen satt sig i det allmänna medvetandet och blivit en ”sanning”. Därför har han skrivit sin bok om 90-talister först nu, när de börjat växa upp och kommer ut på arbetsmarknaden. – Enligt vår generationsforskning händer det mycket i utvecklingen mellan 17 och 23 års ålder ungefär. Det är under den perioden vi grundar vår musiksmak, klädstil med mera. Sedan är vi inte lika påverkbara. Men kan man verkligen tala om olika ”egenskaper” i olika åldersgrupper? – Självklart finns det en massa pusselbitar som skapar en individ: växer man upp i Norrlands inland eller på Manhattan, har man bittra föräldrar eller föräldrar som ser livet som ett smörgårdsbord av möjligheter, har man syskon eller inte? Där ska man vara ödmjuk. Men det hindrar inte att man tittar på generationsmönstren också, säger han. Generation Y Generation Y är efterföljaren till Generation X som är födda på 60- och 70-talet. Y är även det engelska uttalet för ordet ”why” och hänvisar till en ifrågasättande generation. Tidsmässigt har generation Y olika definitioner. Vissa talar om människor födda 1982–1990, andra sträcker sig ända fram till 1990-talet och till och med fram till 2002 och ytterligare andra räknar in människor födda i slutet av 70-talet. Egenskaper som brukar tillskrivas Generation Y är att de är ifrågasättande, individualister, otåliga, kräsna, motivationsstyrda, egensinniga, bortskämda, nonchalanta, empatiska, krävande, orädda och illojala mot sina arbetsgivare. ", "article_category": "other"}
{"id": 27181, "headline": "Biologiskt kön måste kunna ses som en tillgång", "summary": "Den normkritiska pedagogik som just nu lanseras i Sveriges skola och förskola är en återvändsgränd. Som människor behöver vi få se vårt biologiska kön som en tillgång snarare än ett problem.", "article": "Det har knappast undgått någon inom svensk förskola och skola att det är normkritiken som är det stora nya i Sveriges skolväsende. Normkritiken kan beskrivas som en maktkritisk metod, som handlar om att ge alla individer i en grupp samma rättigheter och möjligheter. I hela vårt land erbjuds kurser och anordnas temadagar om normkritisk pedagogik, och till de pådrivande hör lobbyorganisationer som RFSL och RFSU – men också statliga myndigheter som Skolverket, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, DO och Forum för levande historia. Normkritik i sig är förstås ett neutralt begrepp. Vem har inte behov av att ifrågasätta en och annan norm? Men den pedagogik vi möter hos dessa aktörer har sina ideologiska rötter inom queerrörelsen. Den betraktar könet och identiteten som något flytande, och motsätter sig allt tal om normalt och onormalt. Inte minst tanken att huvuddelen av mänskligheten kan och bör delas in i två kön utsätts för hårdföra angrepp. I DO:s dokument Lika rättigheter i förskolan får vi exempelvis ta del av tips och råd kring hur man som förskolepedagog ska undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten”. Samma tongångar hörs längre upp i åldrarna. I lathunden Det öppna klassrummet uppmanar Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening sina blivande kolleger att sluta använda ord som ”grabbar”, ”tjejer”, ”mamma” och ”pappa” i klassrummet. Detta för att ”alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön”. Denna strategi är dock på flera sätt problematisk. De flesta människor ser trots allt sitt biologiska kön som en tillgång i det egna identitetsbyggandet, och detta bekräftas även av traditionell utvecklingspsykologi. Därmed blir det orimligt att en så pass liten minoritet ska få ta ifrån majoriteten denna tillgång. Dessutom väcks frågan hur vi ska kunna identifiera diskriminering på grund av kön om vi inte längre får använda begrepp som kvinnor och män, manligt och kvinnligt. Är inte risken stor att de som förlorar mest på denna ideologi är samma grupp som enligt feminismen blir förlorare på könsmaktsordningen – nämligen kvinnorna? Till vår tids paradoxer hör att det samtidigt som queertänkandet breder ut sig talas allt mer högljutt om kraven på kvotering, bland annat av kvinnor i olika bolagsstyrelser. Men hur ska denna typ av kvotering hanteras, när man samtidigt driver på om att var och en ska definiera sitt eget kön – utan att konsultera vare sig medicinsk eller psykologisk expertis? Flera hbtq-organisationer har redan fått dispens från kravet att redovisa sina medlemmars biologiska kön, och att ställa annorlunda krav på våra börsnoterade bolag blir ju ett uppenbart fall av dubbla måttstockar. Jag tror att den queerinspirerade normkritiken är en återvändsgränd. Drömmen om ett samhälle bortom tvåkönsnormen skapar helt enkelt en ny uppsättning problem. Därför är det allvarligt om denna på ett okritiskt sätt implementeras på våra förskolor och skolor. ", "article_category": "other"}
{"id": 27210, "headline": "Peter Wolodarski: Strandbråket är en gudasänd gåva till IS.", "summary": "Söndagskrönikan. Burkinin är inte en burka. Att förbjuda den gör det svårare för muslimer att leva i Europa, samtidigt som radikala islamister stärks.", "article": "En kvinna på stranden. Poliser som omringar henne, kräver att hon ska byta klädsel. Tumult uppstår. Personer i närheten försvarar kvinnan, säger att hon inte stör någon. Andra strandgäster skriker: ”Åk hem”, ”vi vill inte ha er här”. Detta är inte Iran eller Saudiarabien. Detta är Frankrike, sensommaren 2016. Efter terror och rädsla för mer terror svarar delar av det franska samhället med att rusa i just den riktning som IS önskar: genom att göra det svårare för muslimer att leva i Europa. Rapporterna från den franska rivieran denna vecka är sorgliga, i första hand för att de visar hur ordningsmakten i ett demokratiskt land kränker en enskild. Men händelsen är också djupt problematisk, därför att den gör hela Europas kamp mot den radikala islamismen så mycket svårare. Från Frankrike sprids bilder över världen på hur en muslim kan bli behandlad i det demokratiska Europa, bilder som med säkerhet kommer att användas av jihadister för att locka till sig nya anhängare. ”Titta, vad var det vi sa. De hatar er, de hatar islam, de respekterar inte er tro.” Det krävs inte mycket fantasi för att formulera propagandan. Genom att angripa en fredlig medborgares klädval gör sig den franska republiken paradoxalt nog till en inverterad variant av den rörelse man säger sig vilja bekämpa: den religiösa extremismen.   I Iran är kvinnors klädsel reglerad i lag. Kvinnor som inte är muslimer är påkallade att klä sig ”anständigt”. I Saudiarabien är den religiösa polisen, muttawa, på sin vakt – och systemet omfattar även män. Med hänvisning till sharialagen kan den som bryter mot klädreglerna anhållas. Besökare varnas innan de anländer. På sin hemsida uppmanar Finlands Riyadhambassad den finländske mannen att vara ”rätt klädd” för att undvika ”tråkigheter”. ”Så länge du kommer ihåg att dina kläder inte är för åtsittande, har korta ben eller helt saknar ärmar, kommer du att klara dig hur bra som helst i Saudiarabien”, skriver ambassaden i positiv anda. Återstår att se vad Saudiarabiens Parisambassad kommer att behöva skriva på sin hemsida. I Frankrike säger sig myndigheterna vilja upprätthålla samhällets ordning och motverka religiös extremism. Men de bryska metoderna för osökt tankarna någon annanstans. Få torde ifrågasätta att radikal islamism är ett dödligt hot mot våra samhällen. Men i denna historia är det demokratin som står för den extrema åtgärden när staten börjar tala om för kvinnor – som inte döljer sitt ansikte – hur de ska klä sig. Lyckligtvis upphävde Frankrikes högsta förvaltningsdomstol i fredags tillfälligt det lokala klädförbudet, som riktar sig mot den så kallade burkinin, men skadan är redan skedd. Mycket talar för att detta kommer att bli en fråga i presidentvalet 2017, där förbudsivrarna redan är högljudda. Plagget i centrum för kontroversen – burkinin – påstås vara en förtryckande symbol, som utmanar de sekulära värden som den franska republiken vilar på. En mer hårdkokt analys är att burkinin är tacksam för politiker som försöker exploatera rädsla och allmän misstro mot muslimer. I brittiska The Guardian berättar burkinins skapare om hur plagget blev till 2004. Det var – tvärtemot vad de lokala franska borgmästarna gjort gällande – ett försök att ge kvinnor mer frihet, inte att beskära den. ”Min systerdotter ville spela basket, men det var svårt att få med henne i laget – hon bar ju hijab. Min syster kämpade för att få dottern att spela, hon var tvungen att debattera och fråga, varför ska hennes blygsamhet hindra henne från att spela?” skriver Aheda Zanetti. Hon förklarar att hon försökte designa ett plagg som gjorde det möjligt för muslimska kvinnor att anamma västerländska kläder och fritidsaktiviteter. Burkinin var inte i första hand tänkt som ett utryck för islam, utan som en symbol för fritid, glädje, träning och hälsa. Tack vare plagget har muslimska kvinnor fått mer frihet, konstaterar Aheda Zanetti och avslutar retoriskt: ”Så vem är bättre, talibanerna eller de franska politikerna?” I Frankrike har debatten laddat burkinin med värden som är frikopplade från Aheda Zanettis idéer. Vad som inte var tänkt som en förtryckande symbol målas ut som det – vilket naturligtvis kan bidra till att plagget också börjar används så. Ju mer politikerna skruvar upp retoriken, desto mer flyttar sig konflikten från själva ursprungsfrågan. Och det blir svårare för muslimska kvinnor att delta i samhällslivet. De tvingas fly från stranden till källaren. Frankrike är skakat av terror och oro för fler urskillningslösa attacker. Landet är i krig mot IS, deklarerade president Hollande redan förra året. Det är nödvändigt och rättfärdigt att bekämpa hotet från den radikala islamismen. Men den kampen kan bara nå framgång om den bedrivs tillsammans med det muslimska majoritetssamhället. 2014 dödades ungefär 30 000 människor runt om i världen i terrorattacker. De flesta gärningsmän var muslimer, men det var också de flesta offer, påminde Fareed Zakaria i helgen i sitt CNN-program. Islamistiska terrorister hatar inte bara den västerländska världen, de hatar alla muslimer som försöker leva i ett modernt samhälle. Om politiker som svar på terrorn svartmålar en hel religion, gör det svårare att fungera som muslim i vardagen och bidrar till motsättningar mellan islam och kristendom, då kan vi vara säkra på att IS kommer att ha stor lycka i sina rekryteringsförsök i Europa. Det som börjar som ett strandbråk slutar inte där. Peter Wolodarski Strandbråket är en gudasänd gåva till IS Burkinin är inte en burka. Att förbjuda den gör det svårare för muslimer att leva i Europa, samtidigt som radikala islamister stärks. Clinton är den duktiga eleven som vill lite för mycket Förr eller lenare snubblar alla politiker på något. Hillary Clinton är inget undantag. Det är så här demagoger underminerar demokratin Hot om våld, beskrivningar av det politiska systemet som genomruttet och återkommande karaktärsmord. Donald Trumps hatretorik pekar i en tydlig riktning. Bästa hoppet är att Trump fullföljer galenskapen Donald Trump har hittills räknat med att all publicitet är bra publicitet. Möjligen gäller inte längre det för honom. ", "article_category": "other"}
{"id": 27230, "headline": "”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”", "summary": "Bakom läraryrkets låga status. Nittiotalets pedagogiska idéer ledde inte till en bättre skola. Trots det är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren. Det vore kanske på sin plats att vi gjorde avbön. Det skulle vara ett väsentligt bidrag till att höja läraryrkets status i Sverige, skriver professor Jonas Linderoth.", "article": "Terminsstarten har i år har solkats av dystra rapporter om den svenska skolans lärarbrist. Utbildade lärare söker sig bort från yrket och allt för få väljer att utbilda sig till lärare. Rektorer letar med ljus och lykta efter någon som är villig att ta sig an ett klassrum. Situationen är mycket oroande. Inom några år kommer det att saknas tusentals behöriga lärare i den svenska skolan. Från politiskt håll är patentlösningen ekonomistyrning. Mer flexibel, tillika ojämlik, lönesättning skall höja lärarnas status och locka fler personer till yrket. Vad som helt förbises i debatten är hur de senaste tjugo årens skolreformer (såsom kommunalisering, målstyrning, organisation i arbetslag, F-9 skolor, friskolornas etablering, det fria skolvalet etcetera) även i grunden förändrat berättelsen om vem den goda läraren är. Märkligt nog lanserades nämligen nittiotalets reformer i den svenska skolan – närmast systematiskt – med pedagogiska, snarare än ekonomiska argument. Såväl skoldebattörer, pedagogikforskare, tjänstemän, fackförbund, lärarutbildare och politiker förde en argumentation om den goda skolan som underminerade den befintliga lärarkåren. Den tidlösa undervisningsform där den som kan en sak berättar denna för den som inte kan, kom att förknippas med maktmissbruk och kadaverdisciplin. Istället skulle den goda läraren stödja elevens självständiga lärande, klassrumsarbetet skulle utgå från elevens naturliga motivation, gränser mellan olika ämnen skulle lösas upp och skolans fysiska rum skulle utformas för att snarare stödja elevens eget arbete än lärarens berättande. Lärare som inte anammade det pedagogiska nytänkandet sades ha en problematisk kunskapssyn, förespråka kadaverdisciplin och njuta av att sätta låga betyg. I min egen lärarutbildning på nittiotalet liknades dessa lärare vid den fiktive, sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs film Hets. Vi studenter skulle inte bli som dessa lärare. Vi skulle bli något annat som i grunden transformerade den svenska skolan. År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara ”en vis person stod på en scen” utan en ”en guide som följer vid sidan” (The sage on the stage to a guide on the side). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt. Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att ”undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning”. I Sverige hade dessa tankar formaliserats redan 1992, då den kommitté som hade i uppdrag att arbeta fram en ny svensk läroplan levererat sitt huvudbetänkande, Skola för bildning (SOU 1992:94). Nyckelorden för att beskriva elevens aktivitet var: undersöka och upptäcka. Lärarens uppgifter var att stimulera, stödja och handleda. Betänkandet nämner nästan inte alls en elevroll som lyssnar och förstår, eller en lärarroll som berättar, förklarar och instruerar. Bit för bit demonteras läraryrkets historiska identitet och status. Jag har själv i oförstånd bidragit till att på detta sätt försvaga lärarkåren. Som ny doktorand talade jag på en konferens i Stockholm. Under temat ”Upplevelse för kunskap” rev jag på Kulturhusets lilla scen av anekdoter av typen: ”Jag har lärt mig mer engelska genom mitt musikintresse än i skolan”. Alltihop inleddes med att jag visade bilder på lekande barn samtidigt som jag spelade upp Pink Floyds låt Another brick in the wall (Part 2), känd för textraden ”We don’t need no education”. I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning. Instruerande, berättande och visande lärare var alltså en förutsättning för att jag kunde stå och sprida mitt undervisningsfientliga budskap. I dag kan vi se resultatet av nittiotalets pedagogiska ”upplysning”. Undersökningar som PISA och TIMSS ger klara besked, den svenska skolan har försämrats på ett sätt som saknar motstycke i internationella mätningar. Forskarna Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos skriver i sin rapport Policyidéer för svensk skola att det finns anledning att tro att ”undervisningsformer som i stor utsträckning sätter eleverna i eget arbete leder till sämre resultat än undervisning där läraren tar ett mer aktivt ansvar”. John Hattie, pedagogikprofessorn bakom en av de senaste årens mest uppmärksammade metastudier kring elevresultat, menar att den undervisningsform där läraren blir en handledare – som med minimal intervention skall se till att eleven förvärvar kunskap genom sin egen aktivitet – närmast står i direkt motsats till vad som utgör framgångsrika pedagogiska metoder. Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola. Trots detta, eller kanske på grund av det, är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren. Det vore kanske på sin plats att vi rannsakade oss själva och den skoldebatt vi fört under de senaste tjugo åren. En sådan avbön från nittiotalets idéer om den goda läraren skulle vara ett väsentligt bidrag till att höja läraryrkets status i Sverige. Det skulle kunna läka sår mellan professionen och lärarutbildningen. Det skulle kunna återupprätta de lärare som lyckats göra motstånd mot de pedagogiska trender där en handledande lärarroll framhålls. Det skulle innebära att lärare igen med stolthet kunde se den egna yrkesidentiteten i ett historiskt perspektiv. För mitt tilltag på Kulturhusets scen är jag själv djupt ångerfull och vill be den svenska lärarkåren om ursäkt. I detta hoppas jag föregå med gott exempel och väntar nu spänt på att fler kollegor ska ta ansvar för det pedagogiska klimat de varit med om att skapa. Författarna bakom Skola för bildning SOU 1992:94 får gärna börja. I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning. Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, tidigare ämneslärare i bild och religion. Författare till ”Lärarens återkomst – Från förvirring till upprättelse”. ", "article_category": "other"}
{"id": 27238, "headline": "”Tragisk kamp mot väderkvarnar”", "summary": "REPLIK. Stopp för privatisering av universitetssjukhus är ett i stort sett meningslöst förslag (DN Debatt 23/8). Ingen i svensk sjukvårdspolitik har föreslagit att privata vårdgivare skulle ta över något av våra universitetssjukhus, skriver Anna Starbrink (L).", "article": "Ska vårdens, patienternas och personalens bästa vara utgångspunkten för svensk hälso- och sjukvård? Eller ska vi begränsas av ideologiska skygglappar? Den allt viktigare skiljelinjen i svensk sjukvårdspolitik går mellan oss som tror på patienternas valfrihet och värdet av en mångfald av vårdgivare – och de som vill skrota mångfalden och stoppa fristående alternativ. Socialdemokraterna har länge försökt balansera på den gränsen men den senaste tidens utspel visar att man lutar alltmer åt valfrihetens motståndare. Sjukvårdsministerns artikel tillsammans med Vänsterpartiet tydliggör än en gång hur regeringen nu väljer att samarbeta med ett parti vars agenda innebär socialisering. Vänstern vill stoppa valfriheten och förbjuda privata välfärdsföretag. Tillsammans med Socialdemokraternas traditionella tro på storskaliga lösningar skulle vara förödande för svensk sjukvårds utveckling. Vi behöver innovation, inte likriktning. Det finns flera problem med S-V-utspelet om (mot) privat sjukvård. Det största problemet är inte själva förslagen – som i praktiken är två kraftfulla slag i luften. Privata sjukvårdsförsäkringar finns och tecknas i dag av allt från privatpersoner till företag och fackföreningar, men redan i dag är det självklart i offentlig vård att den enskildes vårdbehov ska avgöra. Ingen privat försäkringspatient får gå före någon med större vårdbehov. Stopp för privatisering av universitetssjukhus är likaså ett i stort sett meningslöst förslag. Ingen i svensk sjukvårdspolitik har föreslagit att privata vårdgivare skulle ta över något av våra universitetssjukhus. I Stockholm vet vi av erfarenhet hur mångfalden av vårdgivare och patientens valfrihet har hjälpt oss att utveckla vården. Vårdköer har kapats, till stor del tack var privata vårdgivare. Vårdvalen har kapat månader av väntan, för patienter med utslitna höft- och knäleder, för barn med språksvårigheter som behöver logopedhjälp, och många andra. Men vårdvalen är också hotade, även om Wikströms och Rågsjös partikamrater i vårt landsting fortfarande inte har svarat på vilka patienter det är som i så fall inte ska få vård, vilka som åter ska tvingas till in i månads- eller årslånga socialistiska vårdköer. I Stockholm har vi också föreslagit upphandling av ytterligare ett akutsjukhus, vilket S och V tar upp som ett skräckinjagande exempel. Vad som är så förfärligt med en vårdgivare som kan bidra till högre kvalitet, effektivitet och nöjdare patienter och personal, har de dock svårt att svara på. Eller tänker S som konsekvens gå ihop med V och avskaffa populära, framgångsrika S:t Görans sjukhus? Sjukvårdsministerns Don Quijoteska kamp mot väderkvarnar, påhejad av V:s Sancho Panza, kunde vara en komedi, men liknar snarare en tragedi. Det största problemet med S-V-utspelet är dess ohederliga, vi kan kalla det oridderliga, retorik. Tomma men hotfulla förslag, ovanpå åratal av svartmålning av privata vårdgivare, riskerar att skada förtroendet för såväl svensk sjukvård som svensk sjukvårdspolitik. Det är allvarligt. Ord har betydelse. 23 augusti Debattartikel Gabriel Wikström (S), sjukvårdsminister och Karin Rågsjö (V), vårdpolitisk talesperson: ”Universitetssjukhusen ska vara kvar i gemensam ägo” Repliker Anders W Jonsson (C), gruppledare och talesperson i välfärdsfrågor: ”Pajkastning i stället för samförstånd” Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd Stockholms län, ordförande i Liberalernas välfärdskommission: ”Tragisk kamp mot väderkvarnar” John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet: ”?Halvmesyr om privata sjukvårdsförsäkringar” Företrädare för Svenska läkaresällskapet: ”Allvarliga brister på universitetssjukhus måste åtgärdas” Slutreplik från Gabriel Wikström (S) och Karin Rågsjö (V): ”Vi vill inte begränsa patienternas valfrihet” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27244, "headline": "”Egentligen vansinnigt att jag blev musiker”", "summary": "Hans pappa, den legendariske sångaren och musikern, blev Cornelis med hela svenska folket. För sonen Jack Vreeswijk var det inte lätt att stå i sin pappas skugga. Sakta men säkert har han skapat sig en egen karriär som artist.", "article": "För Jack Vreeswijk var det inget självklart val att bli sångare och musiker. Pappa Cornelis skugga var stor och svår att ta sig ur. I dag känner han sig trygg med att han blir uppskattad för det han gör – och inte för att han är son till en legendarisk artist. – Som ung grabb borde jag aldrig ha börjat med musiken. Det är ju nästan yrkesmässigt självmord med en sådan farsa. Men jag började lira i källarband och punkband trots at det egentligen var vansinnigt att bli musiker med min bakgrund, säger Jack. Han berättar att pappa Cornelis inte direkt uppskattade sonens musiksmak, punken var ju inte riktigt hans stil. – Fast pappa tyckte att jag både sjöng och spelade bra, men också att jag måste ha en reservplan om jag inte skulle kunna försörja mig på musiken. – Pappa var inte så närvarande i mitt liv, men jag insåg att han var en otroligt skicklig artist. Tvekade du att satsa på musiken? – Nej, det gjorde jag nog aldrig. Inte då, när jag var ung, i alla fall. Snarare inspirerade pappa nog mig att förkovra mig och bli ännu duktigare. Jag förstod att jag inte kunde bli lika bra på det som han gjorde, men kanske bra på det han inte kunde. Lärde han dig att spela gitarr? – Nej, han satt aldrig med mig för att lära ut ackord och så vidare. Jag lärde mig grunderna själv och lyssnade sedan och tittade på hur han gjorde. Senare, som tonåring, lärde jag mycket av pappas musiker. En av dem var Conny Söderlund, en fantastisk gitarrist. Så här beskrev Jack tonåren på sin gamla hemsida för några år sedan: ”Under den tiden så började en annan spela i garageband. Inte för att göra uppror mot föräldrar eller nå’t sånt krafs. Det brukar vara förbehållet övremedelklassungar som bor ute i Äppelviken och beklagar sig över att de måste bo i en tiorumsvilla med sina mossiga föräldrar. I alla fall så hette första bandet Ful i Hufvet”. – Jag kände aldrig något behov av att revoltera mot mina föräldrar, och inte heller av att protestera mot min fars musik, säger Jack i dag. Hans pappa Cornelis Vreeswijk blev något av en svensk nationaltrubadur under sin femtioåriga levnad. Han var en skicklig låtskrivare och poet, med en samhällskritisk underton i många av sina texter. Cornelis föddes 1937 och dog i november 1987. Då hade Jack fått lite fart på sin egen karriär med ett skivkontrakt som dock frös inne sedan skivbolaget gått i konkurs. Men efter faderns död fick han avsmak för musikbranschen och medievärlden. – Jag tyckte att många profiterade på min pappa som dött utfattig med stora skulder. Så kom det sig att Jack la av helt och hållet med musiken. Han berättar att året före sin död hade Cornelis vänt sig till flera skivbolag för att spela in några nya låtar, men fått nobben. Så fick han på nåder spela in skivan ”I elfte timmen” och så ”Fatumeh” som blev klar strax innan han avled i levercancer. – När pappa var död fylldes tidningarna med minnestexter. Alla verkade ha känt honom och ha något att säga. Och skivbolagen gav ut gamla plattor på nytt. Det blev bara för mycket. Jag ville inte vara med i cirkusen kring honom. Jack säger att han redan när han började sjunga och spela ville duga i sin pappas ögon och öron. Han kände ett inre krav att vara duktig, samtidigt som han älskade musiken. Efter Cornelis död var Jack i princip tyst i flera år. Så fick han 1994 ett erbjudande om att vara med på en visturné. Och året efter väntade ett skivkontrakt på hans signatur. – Man kan säga att jag gjorde en sen debut. Jag hade ingen tanke på att bli en ”Lill-Cornelis” utan ville skapa mig en egen profil på scenen. Jack säger att han tror att publiken jämför honom med hans pappa, i alla fall de som minns honom. – Men det stör mig inte. Jämförelsen sker ofta på ett schyst sätt, man anar ett släktdrag när jag sjunger och spelar – utan att för den skull få för sig att jag försöker imitera pappa. I dag försöker Jack tolka sin pappas enorma låtskatt på sitt eget sätt och förmedla den till dagens publik. Han säger att om han sjunger och spelar som sin far skulle han bara bli som ”en enda stor jukebox”. – Jag har mina rötter i punken och det avspeglas i mina tolkningar. På konserterna brukar jag ofta berätta om hur och var pappas låtar kom till, samt varför han skrev dem. Du profiterar inte på hans namn? – Tanken kommer då och då. Men jag har slitit och arbetat hårt för att nå dit jag är i dag. Jag har knegat mig till min framgång. Folk är inte dumma i huvudet och tror inte att jag lirar pappas låtar för att bli en rik man. Genom åren har Jack sett många artister förstöra sina liv med droger och alkohol. Cornelis var en av dem. – Jag vet att det blev mycket för pappa, både före och efter hans uppträdanden. Det var en del av traditionen då. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle leva på ett annat sätt. I dag bor Jack tillsammans med hustrun Anneli i ett hus de byggt på landet några mil utanför Uddevalla. Efter spelningar i södra Sverige försöker han alltid åka hem direkt med bilen. – Så det finns ingen möjlighet för mig att korka upp en back bira när jag lirat klart. Mitt val är ett annat än det som pappa gjorde. För sex år sedan visades filmen ”Cornelis” på landets biografer, med den norske sångaren och låtskrivaren Hans-Erik Dyvik Husby i huvudrollen. Musiken till filmen är komponerad av Jack Vreeswijk och det melankoliska temat återkommer gång på gång. Jacks mamma Ingalill har berättat att Cornelis var en oerhört skör person. På scen och i studion hade han full kontroll, men i övriga livet var självförtroende ganska dåligt. Ibland funderar Jack över hur det varit om hans pappa inte varit så känd och uppskattad. Hade det varit lättare att gå i hans fotspår då, med färre förväntningar och krav? – Fast det kanske är så att alla som tar över något efter en förälder känner ett krav på att prestera minst lika bra eller bättre. Med jämna mellanrum stöter Jack på artister och skådespelare som också har välkända föräldrar. Ibland brukar de tala om sina gemensamma erfarenheter. – Skådespelare verkar ha lättare att hantera den situationen, och att med självförtroende skapa sig egen karriär. Jag vet inte vad det beror på. Om du sammanfattar ditt förhållande till din pappa? – Han var så känd. Min musikaliska resa har medialt sett varit ganska tuff. Jag har alltid jämförts med pappa och det har varit tufft att leva upp till hans standard. – Men det har samtidigt varit nyttigt att känna omgivningens krav. De har gjort att jag också höjt de egna kraven på mig, gjort att jag ansträngt mig som jag kanske inte skulle ha gjort annars. Jack har tre barn och en bonusdotter. Ingen av dem har valt ett yrke med koppling till musikbranschen. Någon jobbar med medier, en annan är civilingenjör. – Kanske har de blivit avskräckta av mig och pappa, säger Jack. Fast nej, så tror jag inte det är. Alla har vi våra intressen och kvaliteter. Det viktiga är att inte tvinga in barnen i en yrkesbana som inte passar dem och som de inte vill beträda. Född: 1964. Familj: Hustrun Anneli, tre söner och en bonusdotter. Bor: Hus på landet utanför Uddevalla. Gör: Är svensk vissångare, sångtextförfattare och kompositör. Bakgrund: Son till trubaduren Cornelis Vreeswijk. Har släppt fyra egna album och sjunger ofta sin fars visor. Komponerade musiken till filmen om Cornelis Vreeswijks liv (2010). Har bland annat arbetat som slaktare och på ett autismcenter när han inte hållit på med musik. Levde mellan 1937 och 1987. Var en nederländsk-svensk trubadur, kompositör, poet och skådespelare. Räknas som en av Sveriges största trubadurer tillsammans med Carl Michael Bellman och Evert Taube. Flyttade med familjen till Sverige som tolvåring. Slog igenom under 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare. Utöver sina egna låtar spelade han bland annat in tolkningar av Carl Michael Bellman, Victor Jara, Povel Ramel, Evert Taube och Lars Forssell. Gav många konserter och levde ett hårt turnéliv, även privatlivet var periodvis stormigt. Cornelis Vreeswijk blev aldrig svensk medborgare. Del 1 Var tionde svensk ”ärver” sin mammas eller pappas yrke. En del gör det med glädje, andra mer motvilligt. Insidan har träffat fyra personer som går i sina föräldrars fotspår. ", "article_category": "other"}
{"id": 27259, "headline": "”Vi har färre brister än kommunala skolor”", "summary": "Det är med djup förvåning vi på DN Debatt (19/8) får läsa Daniel Suhonen och Sten Svenssons, Idéinstitutets Katalys, debattartikel \"Skandal att de oseriösa gymnasierna får fortsätta”. Andelen elever som tog examen från Yrkesgymnasiet i våras var 81,2 procent jämfört med Skolinspektionens senaste mätning för riket som låg på 69,4 procent. Det tyder på att vi har en god och kvalitetsfylld undervisning som bara ökar från år till år, skriver Raja Thorén, vd Thorengruppen.", "article": "Artikeln bygger på deras rapport \"En granskning av oseriösa vinstdrivande aktörer inom gymnasieskolans yrkesprogram\". Debattörerna slår sig för bröstet och påstår sig på ett raljant sätt kunna visa på uppenbara och systematiska kvalitetsbrister i en viktig och skör del av den svenska gymnasieskolan. Det är en ideologisk rapport byggt på antaganden, påståenden och rena spekulationer. Det är alarmerande, trist och oseriöst att en rapport så lättvindigt får spridning utan förankring i fakta. Thorengruppen är ett familjeföretag och vi återinvesterar största delen av våra vinster i verksamheten. Att bedriva skolor är ett samhällsansvar och vårt åtagande är långsiktigt. Vi har funnits i över 17 år och växer för varje år, det hade vi inte kunnat göra utan mycket nöjda elever och föräldrar. Vi vill utveckla och utmana den traditionella synen på utbildning och prövar gärna nya väger. Ibland gör vi fel, men då rättar vi alltid till det på en gång. För oss är resultatet för våra elever det allra viktigaste. Vi bedriver bland annat lärlingsutbildningar inom Yrkesgymnasiet på 12 orter runt om i landet därför att vi är övertygade att det är bästa sättet att lära sig ett yrke. Våra elever verkar i dag inom drygt 1 000 olika företag runt om i Sverige där inte mindre än 96,6 procent av eleverna har lärlingsplatser. Men det viktigaste resultatet för oss är att 83 procent får jobb direkt efter studenten inom sitt yrke. Vägen dit har inte varit enkel, men för oss är lärlingsplatser vägen till verkligt resultat. Andelen elever som tog examen från Yrkesgymnasiet i våras var 81,2 procent jämfört med Skolinspektionens senaste mätning för riket som låg på 69,4 procent. Det tyder på att vi har en god och kvalitetsfylld undervisning som bara ökar från år till år. Om vi inte hade nöjda elever så skulle vi inte ständigt öka antal sökanden till våra lärlingsutbildningar. Brist på insyn gör det lätt att fuska och strunta i de regler som finns. Vi har i dag ett system där Skolinspektionen har full insynsrätt och så ska det vara. De är professionella. Vi har fått kritik som de allra flesta kommunala skolor. Det är till och med så att vi har färre brister än en genomsnittlig kommunal skola. Skolinspektionens statistik visar att endast 22 procent klarat sig helt utan anmärkning medan vi ligger på 45 procent. Men det allra viktigaste är att gör vi fel så åtgärdar vi det. Vi har alltid haft en god dialog med Skolinspektionen. Därför är vi extra stolta och glada över att vi strax innan sommaren fick svart på vitt att samtliga våra skolor inom Yrkesgymnasiet uppfyller de krav som krävs för att upprätthålla en kvalitativ gymnasieutbildning. Vi ser myndighetens granskningar som positiva för att kunna utveckla vår verksamhet. Låt oss slå fast att vi är och förblir en långsiktig seriös aktör på den svenska skolmarknaden där resultaten för våra elever är det viktigaste. Ni är varmt välkomna att besöka våra skolor. 19 augusti 2016 Debattartikel Daniel Suhonen och Sten Svensson, Katalys: ”Skandal att de oseriösa gymnasierna får fortsätta” Repliker Raja Thorén, vd Thorengruppen: ”Vi har färre brister än kommunala skolor” Jarl Uggla, vd för Praktiska gymnasiet: ”Vi arbetar med ständig förbättring” Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning: ”Oseriösa gymnasier ska stoppas” Slutreplik från Daniel Suhonen och Sten Svensson, Katalys: ”Regeringen måste göra det som krävs” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27266, "headline": "Träningen hjälper Stuart att klara vardagen bättre", "summary": "En personlig tränare – är det något för äldre att satsa på? Stuart Imeson, 68 år, verkar ha hoppat på en ny trend där även de som kommit upp i åren väljer att träna på gym.", "article": "Allt fler äldre tränar på gym och många av dem anlitar en personlig tränare för att få hjälp att förbättra styrkan och konditionen. Men priserna varierar kraftigt. Sedan i våras har Stuart Imeson, 68, en egen tränare. Gymmet som han besöker ligger nära Stockholms stadion på Östermalm i Stockholm, i ett välbärgat område. – En personlig tränare kostar en del. Men jag tycker att det är värt pengarna att lära sig att träna på ett sätt som verkligen bygger upp kroppen. Stuart har fått lära sig en rad nya övningar som gör att han blir starkare. Han säger att han inte tävlar mot sig själv eller mot andra och inte heller ”bygger” muskler. – Min träning är ett sätt att klara vardagen på ett bättre sätt, förklarar Stuart. Hans personliga tränare heter Felipe Ramirez Ghiglione och har arbetat på gymmet sedan tidigt i våras. Tidigare hjälpte han fotbollsspelare och några privatpersoner i Stockholmsområdet att träna på rätt sätt. – Jag ser en tydlig trend att fler äldre anlitar en personlig tränare. De har upptäckt att med åren slits kroppen och att regelbunden träning kan förhindra skador och förbättra allmäntillståndet. Felipe har läst tränarprogrammet på Gymnastik- och idrottshögskolan, och som fotbollsspelare lärde han sig mycket om hur övningar kan läggas upp för att stärka bland annat muskler och leder. – De som tränar på gym är ofta så fokuserade på maskiner och apparater. Jag strävar efter att låta kroppen arbeta även med andra övningar som gör att man orkar med vardagslivet, fortsätter Felipe. En personlig tränare kan kosta ganska mycket? – Det stämmer. Men jag märker att många tycker det är värt att satsa en del för att behålla en god hälsa upp i åren. För många som har råd är det naturligt att köpa kläder och god mat, resa och satsa på sitt boende och så vidare. Jag ser det som en billig investering att också satsa på att kroppen ska må bra, säger Felipe Ramirez Ghiglione. När vi besöker gymmet är det första gången som Felipe och Stuart ses efter sommaren. Stuart arbetar fortfarande som lärare i bland annat engelska på Stadsmissionens folkhögskola. – Jag vill jobba så länge jag orkar och så länge arbetsgivaren vill ha mig kvar. Då är det bra att ha bra kondition och en kropp som fungerar. Stuart märker också att allt fler äldre tycks engagera en personlig tränare för att få råd och tips.   – Jag arbetar deltid och kan träna på dagtid. Under mina pass på gymmet ser jag allt fler äldre, både män och kvinnor. Om det är en allmän trend kan jag inte uttala mig om. Stuart har alltid ”gjort något” för att försöka hålla kroppen i gång. Fram till 16-årsåldern tränade och tävlade han i gymnastik. – Sedan började jag jobba och slutade med gymnastiken. Jag hade flera olika jobb och på en del av dem fick jag använda kroppen. Jag tror att jag fick en god grundfysik under de åren. Så började Stuart springa och kände att han mådde bra av att röra sig. Men när han fått barn var det svårare att upprätthålla träningen. – Det var hämtning och lämning på förskolan och matlagning och städning... och allt det andra. Genom åren har Stuart tränat regelbundet, även om det förekommit uppehåll med jämna mellanrum. Ett tag tränade han på ett gym, men tyckte till slut att det blev för enformigt. – Jag började springa igen. Ofta blev det en längre tur på måndagen då jag gick igenom och planerade arbetsveckan, en mindre tur mitt i veckan och så en längre tur på fredagen. – Då gick jag igenom vad som hänt under veckan. För mig är löpning något meditativt som håller både kroppen och hjärnan i trim. Men ju äldre Stuart blev, desto jobbigare blev det att springa. Bland annat fick han problem med knäna, och för fyra-fem år slutade han att springa. I stället började han träna på gym, och började fundera på det här med en personlig tränare. – Jag tänkte att jag kanske inte gjort rätt övningar, och på att testa ett år med en tränare som utformar övningar speciellt för mig. Och det har varit över förväntan. Redan efter kort tid kände jag mig starkare, särskilt i ryggen. Stuart tänker träna två gånger i veckan på gymmet. Exakt hur ofta han kommer att få hjälp av Felipe är oklart. – Jag har fått ett program som jag kan köra själv, säger Stuart. Och det finns övningar som jag kan göra hemma utan hjälp av en massa träningsmaskiner och apparater. Stuart tillägger att han och hans hustru ofta går långa promenader och vandringar, och att träning inte bara betyder att man ska ”hänga” på ett gym. – Träning får aldrig blir ett krav eller ett måste. För mig är det viktigt att röra på mig även när jag inte är på gymmet, som att gräva i potatislandet vid sommarhuset. – Men en personlig tränare kan hjälpa till att hitta övningar och rörelser som verkligen fungerar och inte motverkar sitt syfte eller till och med skadar muskler och leder. Träningstips Stuarts tips Hitta inte på ursäkter för att slippa träna eller röra på dig. Rör på dig i vardagen. Gå till affären, ta promenader och så vidare. Våga besöka ett gym även om du inte gjort det tidigare. Ganska snabbt kommer du att märka resultat, både om du tränar utan eller med en personlig tränare. Regelbunden träning stimulerar både kroppen och hjärnan, enligt min erfarenhet. Om du har råd – ta hjälp av en personlig tränare Felipes tips Satsa på något du tycker verkar roligt. Ett gym består inte bara av maskiner och apparater. Härma inte vad andra gör, då tröttnar du snabbt. Tro inte på allt du läser i tidningarna om ”snabba” träningsfix. Alla har inte möjlighet att betala en personlig tränare. Men det är alltid gratis att fråga dem och andra som tränar om råd och tips. Det finns olika träningsappar att ladda ned från nätet med övningar som du kan göra hemma. Jag rekommenderar att man tränar två gånger i veckan med fyrtioåtta timmar mellan varje pass så att kroppen hinner återhämta sig. Dyrt med personlig tränare Kostnaden för en personlig tränare är ganska hög. En timme kan gå på mellan 500 kronor upp till 1000 kronor. Det blir ofta billigare om man bokar flera tillfällen på samma gång. På nätet går det att hitta många gym som erbjuder möjlighet till personlig träning. ", "article_category": "other"}
{"id": 27279, "headline": "Påstå inte att det fria skolvalet är enkelt", "summary": "DN 18/8 2016. Det finns en konflikt mellan å ena sidan de kommunala skolornas närhetsprincip och friskolornas kösystem, och å andra sidan skolväsendets kompensatoriska uppdrag och allas rätt att likvärdigt kunna använda det fria skolvalet. Därför borde det inte vara helt otänkbart att låta föräldrarna fylla i sina önskemål, för att därefter lotta ut platserna.", "article": "Skolstarten är här. Det är nu den ambitiösa invandrarflickan som har sett att det finns en bra skola längre bort ska sätta sig på bussen och resa mot en framtid långt från förorten. Och det är inget fel med det. Det fria skolvalet är här för att stanna, vilket inte är minst viktigt för dem som blivit mobbade eller har kommit in i en negativ spiral och behöver byta miljö. Däremot får ett skolval aldrig vara avgörande för en elevs framtid. Dels för att inga grundskolor får ligga under en fastställd lägstanivå. Dels för att en del elever går i den skola som var föräldrarnas förstahandsval, medan andra inte får sina önskemål tillgodosedda och en tredje kategori inte bryr sig. Det är inte riktigt så situationen målas upp i den offentliga debatten. Där framstår rätten att välja skola inte sällan som synonym med rätten att gå i en viss skola. Det pratas ofta just om den duktiga invandrarflickan, trots att en person som kommit till Sverige som sexåring inte har en chans att komma in i en skola med fyra års kö, vilket en del friskolor har. Dessutom talas det i regel ganska tyst om varför hon inte skulle kunna få de utmaningar hon söker i skolan närmast hemmet, vilket ger intrycket av att det fria valet handlar om de studiemotiverade elevernas rätt att gå i elitskolor. Detta trots att urvalet till de olika grundskolorna inte får utgå från tidigare studieresultat eller en elevs ambitionsnivå. Kommunala grundskolor använder i allmänhet närhetsprincipen, ibland i kombination med syskonförtur, medan fristående skolor för det mesta använder kötid i kombination med syskonförtur. Är det självklart att det är enligt dessa principer urvalet ska göras? Ett barn väljer inte sin adress eller sina föräldrar och kan alltså varken bestämma hur nära en viss skola det ska bo eller huruvida det ska ställas i kö vid ett års ålder. Här drar många slutsatsen att det fria skolvalet bör avskaffas, vilket är en tankevurpa. En stor del av skolsegregationen beror på boendesegregationen, så det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till en tid när alla gick i skolan närmast hemmet. Dels för att alla inte gjorde det. Dels för att föräldrar som hade möjlighet flyttade till områden med bra skolor, vilket många fortfarande gör. Därför är inte frågan om föräldrar ska ha rätt att önska i vilken grundskola deras barn ska gå. Frågan är vilka urvalskriterier som ska gälla om det finns fler sökande än platser. Och här är det viktigt att komma ihåg att så länge alla inte får sina förstahandsval tillgodosedda så kommer elever att ställas mot varandra. Finns det 50 platser och 100 sökande kommer 50 att komma in på övriga 50:s bekostnad. Till gymnasiet och högre utbildningar sker urvalet genom betyg, ibland kombinerat med intagningsprov, vilket är helt i sin ordning. Med grundskolan är det en annan sak. Vid antagningen får vare sig barnets ansträngningar eller begåvning spela någon roll, bortsett från vid vissa inriktningar inom idrott och estetik. Därför bör vi fråga oss hur det fria skolvalet ska kunna bli så rättvist och likvärdigt som möjligt. Här är ett första steg att erbjuda mer bussning mellan områden så att föräldrar utan bil kan välja skolor längre bort. Vidare krävs bättre och tydligare information om skolornas kvalitet, gärna enligt en betygsskala som i England. Sist men inte minst måste vi erkänna att det finns en konflikt mellan å ena sidan de kommunala skolornas närhetsprincip och friskolornas kösystem, och å andra sidan skolväsendets kompensatoriska uppdrag och allas rätt att likvärdigt kunna använda det fria skolvalet. De populärare skolorna kommer, som sagt, alltid att erbjuda vissa elever plats på andra elevers bekostnad. Med det i bakhuvudet borde det inte vara helt otänkbart att låta föräldrarna fylla i sina önskemål, för att därefter lotta ut platserna bland barnen, givetvis med en fastställd gräns för hur långt från hemmet en grundskoleelev kan placeras. Optimalt? Knappast. Men det är inte dagens system heller. Det gynnar barn med socioekonomiskt starka föräldrar, som kan bosätta sig nära attraktiva skolor eller har kunskap nog att ställa barnen i kö innan de har firat sin första födelsedag. Det är något de som värnar det fria skolvalet bör ta med i beräkningarna. I alla fall om de bryr sig om den ambitiösa invandrarflickan. ", "article_category": "other"}
{"id": 27296, "headline": "Från öppna till stängda hjärtan", "summary": "DN 16/8 2016. Det är två år sedan Fredrik Reinfeldt uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan. Sedan dess har migrationspolitiken svängt. Är det så vi ska ha det?", "article": "På tisdagen är det två år sedan Fredrik Reinfeldt (M) uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan. Ett sommartal som antagligen inte hade gått till historien, om den dåvarande statsministern inte hade fällt de bevingade orden. För det var ett kärvt tal, som finns på internet för den som är nostalgiskt lagd. Det handlade om flit och plikt, högre krav i skolan och absolut inga ofinansierade reformer. Men det var också ett tal fullt av framtidstro. Känslan som spred sig där på Norrmalmstorg i Stockholm var att vi var på väg framåt. Inte minst när Reinfeldt blickade ut mot omvärlden och kallade Sverige för humanitär stormakt. Sedan dess har politikerna slutit sig inåt. Under Almedalsveckan i juli tävlade partiledarna i att uttrycka sin kärlek till nationen och många underströk vikten av ”svenska värderingar”. Moderaternas sommarutspel var inte i närheten av några öppna hjärtan, utan gick ut på att införa ett bidragstak, vilket motiverades med den ökade flyktingmottagningen. Parallellt vill Sverigedemokraterna låsa in asylsökande och Ebba Busch Thor (KD) står långt ifrån sin företrädare Göran Hägglund i migrationsfrågan. Inget av detta sker i vakuum. Tongångarna hårdnar samtidigt som Sverige har genomfört en total omställning i migrationspolitiken. Från att under flera år ha haft EU:s mest generösa asyllagstiftning ligger vi i dag på EU:s miniminivå, med gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och begränsade möjligheter till familjeåterförening. Så här i efterhand är det lätt att glömma hur fort svängningen gick. I september 2015, när bilderna på treåriga Alan Kurdis döda kropp spreds över världen, höll statsminister Stefan Löfven (S) ett uppmärksammat tal om att ”mitt Europa bygger inte murar”. I november lanserade han ”ett andrum för svenskt flyktingmottagande” bredvid en gråtande Åsa Romson (MP). Däremellan höll Moderaterna partistämma, varpå Fredrik Reinfeldts nya moderater, med SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silbersteins ord, föll ihop som ett korthus. Men det är inte bara Moderaterna som faller. Ord spelar roll och dagens hårda retorik gör oss avtrubbade. Pratet om andrum och ordning och reda i migrationspolitiken målar upp bilden av att flyktingmottagande är en kran som enkelt kan skruvas av och på, utan hänsyn till vilka konsekvenser det får för dem som blir kvar på andra sidan. Det skapar en mental åtskillnad mellan oss och dem, vilket minskar viljan att förstå och vara solidarisk. Det märks inte minst genom att diskussionen förr handlade om hur vi på bästa sätt skulle kunna ta vårt ansvar och hjälpa så många flyende som möjligt. I dag anses ansvar snarare vara synonymt med att strama åt så att färre kommer hit. Men, inflikar vän av ordning, var det inte ohållbart att Sverige tog emot 160 000 asylsökande förra året? Våra system var ju uppenbarligen inte byggda för det. Jo, men det är ingen ursäkt för att låta retoriken skena i väg eller för att okritiskt acceptera vilka restriktiva åtgärder som helst. Gränskontrollerna är skadliga för hela Malmö-Köpenhamn-regionen och att inte veta om man får stanna i ett land främjar knappast integrationen. Dessutom befinner sig Turkiet, som EU har slutit en flyktingöverenskommelse med, i fritt fall. Regimen har planer på att legalisera dödsstraff och tillåta sex med tolvåringar. Vidare har tiotusentals offentliganställda fängslats och avsatts, flyktingar har beskjutits vid gränsen och Turkiet har redan blivit ett land som människor flyr från – inte bara till – vilket betyder att flyktingöverenskommelsen sannolikt snart är passé. Frågan är vad vi gör då. Oroligheterna och konflikterna i Mellanöstern och den allt större afrikanska befolkningen innebär att folkvandringarnas tid troligtvis bara har börjat. Människan har en inre drivkraft som gör att hon rör sig mot områden där hon tänker att hon ska få det bättre och dessa platser kommer i många fall att ligga i Europa. Som Fredrik Reinfeldt sa till SVT för snart ett år sedan är detta något vi kommer att behöva förhålla oss till: ”Vad vill vi? Är det taggtråd eller är det tilltro till ett öppet samhälle?” (Aktuellt 1/9 -15). Hans eget svar var givet: ”Jag tror att det öppna samhället är det bästa svar mänskligheten har”. Frågan är alltså: Hur öppna är våra hjärtan? ", "article_category": "other"}
{"id": 27351, "headline": "”Sveriges små kommuner halkar efter i digitalisering”", "summary": "Kommunenkät. Digitaliseringen är det som på allvar kan mota urbaniseringen. Långt från närmsta stad kan företag verka, patienter få vård och medborgare få samhällsservice. Därför är det alarmerande att landets mindre kommuner inte lyckas hänga med i digitaliseringen, skriver Mikael Ek, Svenska stadsnätsföreningen och Peter Lindroth, Småkom.", "article": "Digitaliseringen sägs sudda ut geografiska gränser. Vi kan i dag presentera siffror som visar på motsatsen. Medan hela det svenska samhället digitaliseras i hög fart halkar de små kommunerna efter. Säg det samhällsområde där digitaliseringsdebatten inte går het. Näringsliv, kulturliv och den offentliga sektorn befinner sig just nu i det som sannolikt är vår tids största samhällsförändring. I början av juli presenterade organisationen World Economic Forum en rapport där Sverige utsågs till världens tredje bästa land på digitalisering. Internetanvändning, digital infrastruktur, konsumentpriser, företagsvillkor, kompetenstillgång och e-förvaltningstjänster är några av de områden som påverkar placeringen. Det svenska näringslivet var tidigt ute med att anpassa sina verksamheter. Såväl handel som bankväsende skapade tidigt digitala lösningar som effektiviserade bolagens verksamheter till nytta för både kunden och dem själva. Det offentliga låg länge efter men under det senaste året har digitaliseringssatsningarna duggat tätt. När vi mäter digitaliseringsprocesserna ute hos landets kommuner får vi däremot fram oroväckande statistik: I Svenska stadsnätsföreningens enkät riktad till landets ledande kommunpolitiker och tjänstemän visar det sig att skillnaderna är stora mellan landets stora och små kommuner. Medan 9 av 10 kommuner med fler än 50 000 invånare uppger att de erbjuder digitala välfärdstjänster, är motsvarande siffra i landets små kommuner, med färre än 11 000 invånare, 4 av 10. Synen på stöd från regeringen och dess myndigheter skiljer sig också stort. Dubbelt så många av de större kommunerna, 49 procent, anser att det är upp till varje kommun att själv lösa digitaliseringen av välfärden. Motsvarande siffra hos de mindre kommunerna är 26 procent. Sverige är som bekant ett till ytan stort land och förutsättningarna för landets kommuner skiljer sig åt. Det som däremot förenar dem är behovet av att effektivisera sina verksamheter. Att offentliga instanser, som myndigheter, landsting och kommuner digitaliseras har flera fördelar för såväl verksamheterna i sig som för invånarna. Effektiviseringar inom exempelvis äldrevården möjliggörs så att personalen lägga mer tid på de sysslor där den sociala samvaron är viktig. Många offentliga verksamheter lider dessutom av resursbrist. Svårigheter att hitta såväl skolpersonal som handläggartjänster är ett stort problem på flera håll runt om i landet, inte minst i de mindre kommunerna. Den viktigaste aspekten med digitalisering är möjligheten till ökad service. För kortare handläggningstider i exempelvis bygglovsärenden eller möjlighet att välja så kallad nattkamera framför besök av hemtjänstpersonal på natten gynnar medborgaren i betydligt större utsträckning än kommunen. Digitaliseringen skapar också unika möjligheter. Det är det kanske starkaste verktyget för att motverka urbaniseringen: företag kan med digitaliseringen verka lika bra oavsett om det är 20 eller 2 mil till närmaste stad. Patienterna i glesbefolkade kommuner kan i många fall ges lika bra vård med hjälp av digitala verktyg som det tidigare krävts långa resor för att få del av. Just därför är det alarmerande när vi ser hur landets mindre kommuner inte lyckas hänga med i utvecklingen. Målet för regeringens IT-politik är att Sverige ska vara bäst i världen på att tillvarata digitaliseringens möjligheter. Vi förutsätter att man här syftar på hela vårt land. Då måste de mindre kommunerna få stöd i den omställningsprocess som nu präglar vårt samhälle. Sedan någon månad tillbaka har civilminister Ardalan Shekarabi ansvar för de frågor som rör det offentligas digitalisering. Det innebär att den ministerportfölj som har det övergripande ansvaret för det offentliga Sverige nu också ansvarar för dess digitalisering. Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Men Ardalan Shekarabi kommer inte till ett dukat bord. Såväl regeringens Digitaliseringskommission som Riksrevisionen flaggar för att det offentliga Sverige halkar efter våra grannländer i övriga Europa. Det är med andra ord hög tid för konkreta åtgärder som möjliggör ökad digitalisering i så väl landets små och stora kommuner. För att lyckas med detta efterfrågar vi och landets ledande kommunföreträdare: 1 En digital agenda för landets kommuner. I vår enkät svarar 8 av 10 ledande kommunföreträdare att de efterfrågar en tydligare beskrivning över vilka digitala tjänster och lösningar som regeringen förväntar sig att kommunerna ska erbjuda sina invånare. 2 Det är hög tid för mer än bara kloka ord. Sedan regeringen tillträdde för två år sedan har ett antal råd och kommissioner tillsatts med syfte att främja samhällets digitalisering. 8 av 10 ledande kommunföreträdare efterfrågar konkreta handlingsplaner och verktyg som är möjliga att använda som underlag i den egna kommunens digitaliseringsarbete. 3 Det måste bli enklare för landets kommuner att samarbeta kring digitalisering och bredbandsutbyggnad. I dag finns ett antal regler, exempelvis lokaliseringsprincipen, som hämmar samarbeten eller kräver onödig byråkrati för att kringgås. 9 av 10 ledande kommunföreträdare efterfrågar regelförändringar som gör det möjligt för kommunerna att samverka över kommungränserna i större utsträckning än i dag. 4 Jordbruksverkets regelverk kring stöd för bredbandsutbyggnad måste ses över. Av de kommunföreträdare som inte anser att regeringen gör tillräckligt för bredbandsutbyggnaden uppger åtta av tio att regelverket kring Jordbruksverkets stöd för bredbandsutbyggnad behöver förenklas. Det är orimligt att utbyggnaden av samhällskritisk infrastruktur ska präglas av snåriga regelverk och ideella insatser. 5 En förutsättning för att lyckas med en kommuns digitalisering är att invånarna kan ta del av tjänsterna. Fortfarande saknar 4 av 10 svenska hushåll tillgång till fiberbredband. På landsbygden, som ofta präglar landets små kommuner, är 8 av 10 hushåll fortfarande utan en snabb och modern uppkoppling. Detta gap måste slutas så att även invånarna utanför storstäderna ges möjlighet att ta del av digitaliseringens möjligheter. Sveriges kommuner var, med sina stadsnät, tidigt ute med att bygga ut det svenska bredbandsnätet. Tack vare dem har vi i dag både ett av världens mest utbyggda bredbandsnät och bland de lägsta slutkundspriserna. Med andra ord har vi rätt förutsättningar för att ligga i framkant inom offentlig digitalisering. Trots det halkar vi efter. Nu krävs krafttag för att invånarna i landets kommuner, såväl stora som små ges rätt förutsättningar att ta del av digitaliseringens möjligheter. Mikael Ek, vd, Svenska Stadsnätsföreningen Peter Lindroth, ordförande i Småkom, de små kommunernas samverkansorganisation samt kommunstyrelsens ordförande i Karlsborgs kommun Medan 9 av 10 kommuner med fler än 50 000 invånare uppger att de erbjuder digitala välfärdstjänster, är motsvarande siffra i landets små kommuner, med färre än 11 000 invånare, 4 av 10. ", "article_category": "other"}
{"id": 27383, "headline": "”Ingen tog mina problem med huden på allvar”", "summary": "Michael Carlsen hade så många och stora bölder på skinkorna att han inte kunde sitta eller ligga utan att ha ont. Ändå dröjde det mer än sju år innan han fick diagnosen hidradenitis suppurativa och hjälp.", "article": "I dag är Michael Carlsens problem mycket bättre, men när de var som värst hade han 30–40 bölder på rumpan. De kunde spricka och läcka vätska. När det var som värst kunde han inte sitta eller sova ordentligt och han var sjukskriven i flera omgångar. – När det var som allra värst var jag rädd för att bli bortbjuden. Det första jag funderade på var vilken typ av soffa de hade, om det var en skinnsoffa eller en soffa i ljust tyg. Min fru brukade packa ned en sittdyna och en handduk. Samtidigt var det svårt att berätta även för mina närmsta vänner att jag hade bölder som kunde spricka. Michael Carlsen är 59 år och bor i Lund. Han har den inflammatoriska hudsjukdomen hidradenitis suppurativa, HS. Det är en långvarig sjukdom som kan ge bölder i bland annat armhålor, ljumskar, underliv, på rumpan och baksidan av låren. Bölderna kan spricka och ge ifrån sig en illaluktande vätska. Men sjukdomen varierar väldigt mycket i svårighetsgrad. Många får någon enstaka böld någon gång och sedan kan det dröja flera år innan de får en till. De patienterna kanske aldrig får någon diagnos eftersom de inte behöver söka specialistvård. Men Michael har den allvarligaste varianten, grad tre. Trots att han fick symtomen för runt sju-åtta år sedan var det först för drygt ett år sedan han fick träffa en hudläkare. Innan dess hade han träffat läkare, sjuksköterskor och kirurger, men utan att få mer än tillfällig hjälp med till exempel antibiotikabehandlingar. – Ingen tog det riktigt på allvar, kan man säga. Tills en distriktssköterska remitterade mig till en hudspecialist som sedan skickade mig till hudkliniken på Lunds universitetssjukhus. Efter bara tio sekunder konstaterade läkarna där att jag hade hudsjukdomen HS. Det kändes underbart att äntligen få en diagnos. Men dessförinnan hade jag kämpat med det här i 7–8 år, säger han. Lennart Emtestam är professor vid Karolinska institutet och överläkare vid hud- och venkliniken vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Han berättar att det i snitt brukar dröja lite mer än sju år för en person att få diagnosen HS. – För de patienter som har de svårare formerna kan det vara invalidiserande, man pratar ogärna om att man har bölder i underlivet som rinner, säger han och berättar att han har mött patienter med HS som varit tvungna att ha blöja eftersom bölderna runnit så mycket. Så kan det vara för dem som har en allvarlig variant av sjukdomen. Bölderna kan skapa fistlar, gångar under huden, och det är från dem som det läcker vätska som bland annat består av bakterier och celler. – För många börjar det som en böld, som ser ut som vilken böld som helst och som läker efter några veckor. Sjukdomen kommer i skov. Men för somliga patienter blir det värre och med tiden får de ärrbildningar och fistlar. För en del är det begränsat medan det för andra blir ganska stora områden som är berörda, säger Lennart Emtestam. Hidradenitis suppurativa uppskattas drabba runt en procent av befolkningen, men mörkertalet är stort. Nästan två tredjedelar av alla som drabbas är kvinnor. Sjukdomen brukar debutera i puberteten och sedan kan den försvinna eller minska när kvinnorna hamnar i klimakteriet. Männen kan däremot ha en mer livslång sjukdom. Men exakt vad det är som orsakar sjukdomen är inte helt klarlagt, inte heller varför fler kvinnor än män drabbas. – Något hormonellt är det, men exakt vad är inte klarlagt. Det blir stopp i de apokrina körtlarna. I samband med skov hos patienter med svårare problem kan man se en ökad inflammation i kroppen, säger Lennart Emtestam. Det vanligaste är att patienter får börja med lokalbehandling i form av antibiotikasalva eller milda aknemedel. Om det inte hjälper, eller om problemen är värre, kan HS-patienter behöva antibiotika som tablettbehandling. Ibland ges antibiotika i flera olika kombinationer och ibland under flera månader. – Det bästa är om man kan operera bort bölderna kirurgiskt. Men det är inte möjligt om det är stora områden, säger Lennart Emtestam. För ett år sedan godkändes det första biologiska läkemedlet mot sjukdomen, Humira, adalimumab. Det ingår i läkemedelsklassen TNF-hämmare och är ett inflammationsdämpande läkemedel. Det är sedan tidigare godkänt för att behandla andra inflammationssjukdomar som psoriasis och reumatoid artrit. Fast det är bara de allvarligaste fallen som behöver den typen av läkemedelsbehandling. Det finns alltid en liten risk för andra infektioner när man dämpar immunsystemet. Michael var en av de första i Sverige som fick testa läkemedelsbehandlingen, som ges som injektion. Efter bara två veckor märkte han en stor skillnad och i dag är sjukdomen mycket bättre. Han kan leva som vanligt igen. – Problemen är inte helt borta, men det har blivit otroligt mycket bättre. Jag jobbar igen, sover bra om nätterna och har inga problem med smärtor längre. Jag är otroligt tacksam för vården i Lund. De har verkligen ställt upp för mig till hundra procent, säger han. ", "article_category": "other"}
{"id": 27403, "headline": "Johannes Åman: Se på Ostlänken med andra ögon", "summary": "Kostnaderna för Ostlänken, de nya spåren mellan Järna och Linköping, måste pressas. Men framför allt måste man sluta önsketänka och acceptera att Sverige är för litet för höghastighetsbanor ända till Göteborg och Malmö.", "article": "På ett år har den beräknade kostnaden för järnvägsprojektet Ostlänken fördubblats, från 35 till 70 miljarder kronor (Ekonomiekot 3/8). Det är tyvärr inte särskilt överraskande. Vägen från vision till beslut går ofta via underskattade kostnader och överdriven nytta. Särskilt tydligt är detta mönster inom järnvägspolitiken. Ostlänken från Järna till Linköping är tänkt att bli den första etappen av de nya höghastighetsbanorna från Stockholm till Göteborg och Malmö. Kalkylerna för projektet som helhet har svajat betänkligt. Efter att den beräknade kostnaden kommit upp i över 300 miljarder kronor har Trafikverket gjort nya beräkningar som hamnat lägre. Men alla investeringar som behöver göras för att man ska få ut den fulla nyttan av de nya banorna finns inte med i kalkylerna. Därför är det osannolikt att den slutgiltiga prislappen för fungerade höghastighetsbanor skulle hamna under 300 miljarder kronor. Om landet och dess storstäder varit mycket större skulle investeringen ha kunnat vara rimlig. Men Sverige är inte Frankrike och Stockholm inte Paris. En satsning på flera hundra miljarder kronor skulle bli en gökunge i svensk järnvägspolitik. Mindre investeringar med potential att ge mycket mer för pengarna riskerar att trängas undan. Spårtrafikens verkliga styrka ligger i att snabbt förflytta många människor inom tättbebyggda områden. Ostlänken kan vara ett rimligt projekt som en del av en politik för att göra Stockholms arbetsmarknad tillgänglig för fler. Men i så fall måste för det första kostnaderna hållas under kontroll. För det andra måste man sluta önsketänka och acceptera att Sverige är för litet för höghastighetsbanor ända till Göteborg och Malmö. I någon mån kan de två villkoren hänga ihop. För det är inte självklart att Ostlänken behöver bli lika dyr om den utformas som en del av den regionala tågtrafiken snarare än som en etapp mot fjärran mål. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) borde snarast tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram förslag till ett sådant mer begränsat projekt för att skapa snabbare förbindelser mellan Stockholm och Linköping. ", "article_category": "other"}
{"id": 27422, "headline": "”Inte läge att tacka nej till något jobb”", "summary": "REPLIK. Sverige har utsatts för en utbudschock av lågutbildad arbetskraft. Tolkar man LO:s rapport välvilligt kommer det nu att leda till en automatisk ökning av antalet enkla jobb. Tyvärr är detta långt ifrån säkert, skriver Jonas Frycklund, Svenskt Näringsliv.", "article": "LO:s motvilja mot enkla jobb har nu tagit sig uttryck i att man torgför att befolkningens kunskaper försämras om de får jobb (DN Debatt 31/7). Det är självklart så att utbildning är viktig i en högutvecklad ekonomi som den svenska. Men det innebär inte att kunskaper inte också utvecklas på arbetsplatsen när man jobbar. Det vi definitivt vet är att det allra värsta är arbetslösheten, när den blir långvarig tappar människor inte bara orken utan också sitt humankapital. LO:s slutsatser om behovet av att lyfta den svenska skolans resultat och att få till ett långsiktigt hållbart flyktingmottagande är så klart korrekta. Fler enkla jobb är i sig inget självändamål, men det går inte att tänka bort den verklighet vi befinner oss i just nu. Det borde inte vara möjligt att skriva debattartiklar om jobben utan att nämna att vi under de två senaste åren har tagit emot en kvarts miljon asylsökande och att många av dem har låg utbildning. Att vi för framtiden får ett hållbart flyktingmottagande är väsentligt, men vi måste samtidigt hantera den uppkomna situationen. Även efter Migrationsverkets senaste nedrevidering befinner sig det svenska flyktingmottagandet i år över det historiska snittet. Samtidigt som alla som kom 2014 och 2015 också måste hanteras. Man hade hoppats att vi hade kommit bort ifrån att använda enkla korrelationer som slagträn i debatten. En samvariation mellan två variabler bevisar som bekant inte att det finns ett orsakssamband. Här visar LO:s ekonomer återigen upp sin bristande analysförmåga i allmän dager. Att fler enkla jobb skulle leda till att kunskaperna försämras bevisas inte av statistik om att länder med många enkla jobb också har lägre utbildningsnivå. Det är rimligare att tänka sig att sambandet går i andra riktningen. Nämligen att det skapas fler enkla jobb i länder med låg utbildningsnivå. Specifikt för Sverige är att vi har utsatts för en utbudschock av lågutbildad arbetskraft. Tolkar man LO:s rapport välvilligt kommer det nu att leda till en automatisk ökning av antalet enkla jobb. Tyvärr är detta långt ifrån säkert med tanke på hur vår arbetsmarknad fungerar. Höga skattekilar, konstruktionen av bidragssystemen och höga ingångslöner sätter effektiva spärrar för jobbskapande. I praktiken utestängs många flyktinginvandrare från arbetsmarknaden. Det är inte långsiktigt hållbart. Ingen har föreslagit att enkla jobb ska ersätta kvalificerade jobb. Men för att få ned arbetslösheten har vi inte råd att tacka nej till var sig det ena eller andra. 31 juli 2016 Debattartikeln Linda Grape, Torbjörn Hållö och Ola Pettersson, LO: ”Fler enkla jobb försämrar befolkningens kunskaper” Repliker Martin Ådahl, chefsekonom, Centerpartiet: ”Sverige sticker tydligt ut åt fel håll” Mats Persson (L), ekonomisk-politisk talesperson: ”Lägre ingångslön bättre än bidragsberoende” Jonas Frycklund, Svenskt Näringsliv: ”Inte läge att tacka nej till något jobb” Slutreplik från LO: ”?Utan bra skola riskeras den svenska modellen” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27440, "headline": "”Nu gör vi första studien av svenskars sexvanor på 20 år”", "summary": "Hälsofrämjande insatser. Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är lustfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen. Därför genomför vi en ny befolkningsstudie som ska ge oss bättre kunskap om vilka insatser som behövs, skriver folkhälsoministern Gabriel Wikström (S).", "article": "?Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet. Den visionen är Elise Ottesen-Jensens och formulerades i en tid när det mesta rörande sexuell och reproduktiv hälsa fortfarande var ogjort. Ändå är visionen högst relevant än i dag och resan mot ett samhälle där den är uppfylld är fortfarande lång. Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle. Lösningarna är samtidigt flera och komplexa. Ändå går det inte att komma ifrån att om vi på allvar vill uppnå Ottesen-Jensens vision så måste utgångspunkten för debatten och våra insatser förändras. Den grundläggande paradoxen är nämligen att samtidigt som hela vårt samhällsliv tycks genomsyrat av sex, i allt från reklam och sociala medier till en stor del av det dagliga umgängeslivet, så är ämnet fortfarande skambelagt och omgärdat av strikta normer. Förmodligen är det också därför som ämnet, trots sin centrala betydelse i människors liv, är märkligt frånvarande i den politiska debatten. När det väl diskuteras görs det ofta utifrån väldefinierade problem som måste lösas: könssjukdomar, oönskade graviditeter, våldtäkter. Problemet är dock att så länge vi bara fokuserar på de negativa aspekterna utan att samtidigt lyfta fram det positiva och lustfyllda med sex så kommer vi aldrig på allvar att kunna lösa problemen. Hur ska vi kunna förhindra en skev kvinnosyn – som ofta förmedlas via kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer – och med den sexuella trakasserier eller våldtäkter om vi inte kan presentera alternativa bilder av hur sex och förhållandet mellan människor skulle kunna vara? Hur ska vi kunna förändra attityder, normer och värderingar när så många människor, alltifrån föräldrar och lärare till ledande företrädare, är så uppenbart obekväma med att prata om sex över huvud taget? Regeringen har satt upp målet om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Det är ett oerhört ambitiöst mål inte minst eftersom de faktorer som påverkar hälsan är många och i stor utsträckning samvarierar. Sex är en av de faktorer som både påverkar vår hälsa och påverkas av den. Dels handlar det naturligtvis om könssjukdomar eller graviditeter, men sex, intimitet och närhet kan också vara viktiga aspekter av människans psykiska välbefinnande. Därför kan sexuell problematik i sig leda till sämre psykisk hälsa. Trots att psykisk ohälsa i dag är ett av våra största folkhälsoproblem är sex och samlevnad sällan någonting som lyfts när vi diskuterar psykisk ohälsa. Vi vet också att psykisk och fysisk ohälsa är vanligare och inte sällan allvarligare hos hbtq-personer än hos den övriga befolkningen. Nedsatt psykiskt välbefinnande är dubbelt så vanligt och självmordsförsök förekommer betydligt oftare än hos unga heterosexuella. Det finns givetvis många anledningar till detta, men rätten till sexualitet på lika villkor som alla andra är en grundläggande faktor. Ändå är detta grupper vilkas specifika situation långt ifrån alltid lyfts fram i debatten och därför är kunskapsluckorna stora. Trots att vi lever i ett av väldens mest jämställda länder har en stor del av alla tjejer och unga kvinnor utsatts för objektifiering, sexistiska kommentarer och sexuellt våld. För många kvinnor är rätten till kroppslig integritet och sexuellt självbestämmande därmed långt ifrån självklar. Regeringen har tagit flera initiativ på det sexualpolitiska området, alltifrån fria preventivmedel under 21 års ålder till mer resurser till landets ungdomsmottagningar. Sexualpolitiken får dock inte bara handla om specifika insatser mot specifika problem. Den måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex. För att kunna forma en sådan politik måste vi få bättre kunskap om hur det faktiskt ser ut på det här området. Det är 20 år sedan den senaste befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sin sexualitet genomfördes. Det vi har att förlita oss på därefter är studier genomförda av kvällstidningar. Det är orimligt. Dessa mindre studier pekar dessutom på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat. Det är viktigt att utröna om så är fallet, och vad det i så fall beror på. Om det skulle vara så att de samhälleliga förutsättningarna för ett gott sexliv – exempelvis genom stress eller andra ohälsofaktorer – har försämrats så är det också ett politiskt problem. På torsdagen fattade regeringen därför beslut om att ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra en ny befolkningsstudie på detta område. Syftet med studien är att skapa bättre förutsättningar för ett effektivt folkhälsoarbete och ge oss kunskapen för att kunna diskutera sex i ett politiskt perspektiv på ett mer positivt och otvunget sätt. Utifrån resultaten ska Folkhälsomyndigheten göra fördjupade studier inom de områden eller på de grupper som visar på särskild utsatthet i  sexualitet och sexuell ohälsa vad gäller levnadsvanor eller livsvillkor. För att vi inte ska hamna i en situation igen där det går 20 år tills nästa studie genomförs ska Folkhälsomyndigheten även ge förslag på hur myndigheten kan göra en fortlöpande uppföljning utifrån utvalda indikatorer inom ramen för befolkningsstudien. Det här är ett område som rör stora delar av samhället. I genomförandet av studien ska Folkhälsomyndigheten därför samråda med relevanta myndigheter och civilsamhällesorganisationer. Resultaten från studien ska också redovisas på regional, och när det är möjligt också kommunal, nivå. Att få kunskap om hur situationen ser ut på ett lokalt och regionalt plan underlättar arbetet med att bedriva ett systematiskt, kunskapsbaserat och effektivt hälsofrämjande arbete. Uppdraget ska delredovisas i maj 2018 och slutrapporteras i juni 2019. En undersökning av människors sexvanor löser inte problemen i sig men det är en viktig del i att få bättre kunskap om vilka insatser som behövs och gör skillnad. Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet. Sex är också en fråga om människors hälsa och ur det perspektivet en politisk fråga. För att skapa en jämlik hälsa behöver vi också en jämlik sexuell hälsa. Ökad kunskap kan både ta oss närmare det målet och uppfylla den vision som Elise Ottesen-Jensen en gång ställde upp. Gabriel Wikström (S), folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Hur ska vi kunna förändra attityder, normer och värderingar när så många människor, alltifrån föräldrar och lärare till ledande företrädare, är så uppenbart obekväma med att prata om sex över huvud taget? ", "article_category": "other"}
{"id": 27458, "headline": "”?Inför ett snabbspår för flyktingar till högskolan”", "summary": "Väg till integration. Med de nya reglerna måste asylsökande efter ett år kunna visa att de kan försörja sig för att få stanna i Sverige. Högskolan blir då ett omöjligt alternativ för många. Reglerna måste ändras så att flyktingar kan få studera i väntan på uppehållstillstånd, skriver ?Harriet Wallberg och Annika Pontén vid Universitetskanslersämbetet.", "article": "Sverige har allt att vinna på att ge flyktingar tillträde till högre utbildning. I dag finns det fler hinder än möjligheter för flyktingar att starta sina nya liv med att skaffa sig en bra utbildning. Den internationalisering som vi så ofta efterlyser inom högre utbildning ligger närmare till hands än vad vi verkar vilja se. Åtgärder för att underlätta för flyktingar bör kunna rymmas inom det vi gör för att öka internationaliseringen inom högre utbildning. Det görs många insatser för de flyktingar som kommer hit och redan har en påbörjad utbildning eller examen, till exempel satsningar på olika arbetsmarknadsåtgärder, validering och kompletterande utbildningar. Det är mycket värdefullt, men vi har också en stor grupp som kommer utan utbildning och som vill få en chans att lägga grunden för ett bra arbete och därmed en bättre framtid. För att kunna börja studera vid svenska universitet och högskolor krävs uppehållstillstånd. En studiemotiverad flykting kan få vänta flera år på sitt uppehållstillstånd. Den bortslösade tiden hade i stället kunnat tillbringas på högskolan – en utmärkt miljö där man stärker sitt självförtroende, lär sig språk, knyter kontakter och får kunskaper så att man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Oavsett i vilket land man kommer att bo i framtiden. De nya asylreglerna som trädde i kraft den 20  juli försvårar ytterligare för den som vill skaffa sig en högskoleutbildning. De asylsökande måste efter ett år ha ett arbete och kunna visa att de kan försörja sig själva för att få stanna i Sverige. I praktiken innebär det att ensamkommande barn kan tvingas sluta skolan och börja jobba för att visa att de har en försörjning när de fyller 18 år. Det gör det i princip omöjligt för dessa ungdomar att över huvud taget se högskolan som ett alternativ. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ser tre områden som snarast behöver ses över: • Inrätta ett snabbspår in i högskolan. Regeländringar behövs så att flyktingar kan få studera i väntan på beslut om uppehållstillstånd. I försörjningskravet bör högskolestudier likställas med arbete. Flera svenska lärosäten har initierat olika beundransvärda projekt och samarbeten för att underlätta för nyanlända, framför allt för att korta vägen till arbetsmarknaden. Men flyktingar som väntar på uppehållstillstånd hamnar utanför. Former kommer att behöva utvecklas för att bedöma att de som antas till högre utbildning har nödvändiga kvalifikationer och seriösa ambitioner med sina studier. Det tror vi inte är några problem, men det krävs politiska beslut som lättar upp reglerna för universitetens och högskolornas arbete. • Tillsätt en nationell samordning. Lärosätena agerar nu var för sig med olika initiativ och det är svårt att få en överblick vad som görs. Det saknas en nationell samordning av alla projekt som pågår. Tyskland, som likt Sverige tagit emot många flyktingar, har hittat en intressant lösning. Där finns en särskild myndighet som står för samordningen, Deutscher Akademischer Austauschdienst (DAAD). Ministeriet för utbildning och forskning har anslagit 100 miljoner euro till lärosätena fram till 2019 och DAAD kommer att administrera insatserna. Många positiva insatser sker på de svenska lärosätena men slumpen var man råkar bo ska inte avgöra hur mycket hjälp man får. • Utnyttja MOOC-kurser. Öppna kostnadsfria nätbaserade kurser, så kallade MOOC-kurser, är ett flexibelt sätt att erbjuda utbildning till flyktingar. UKÄ har nyligen föreslagit till regeringen att universitet och högskolor ska få tillåtelse att ge MOOC-kurser som en särskild utbildningsform och att svenska staten ska avsätta pengar för dessa kurser och för utveckling av digital högskolepedagogik. Ett exempel som Sverige bör inspireras av är Kiron University i Berlin. Det är inget officiellt universitet men ett initiativ som startade i oktober förra året med enda syfte att ge flyktingar gratis högskoleutbildning utan långa väntetider, byråkratiska hinder eller behörighetskrav. De första två åren läser studenterna MOOC-kurser online. Under det tredje året får de möjlighet att studera på campus vid etablerade universitet. Kiron University erbjuder också bland annat språkkurser, bärbara datorer och psykologisk rådgivning till sina studenter. Kiron accepterar varje flykting oavsett om han eller hon kan presentera dokument. Att erbjuda högskoleutbildning är inte bara en fråga om integration. Sverige ska fortsatt vara en kunskapsnation och här kan flyktingarna verkligen bidra. Sverige är ett litet land och vi är helt beroende av utbildning och forskning för att kunna konkurrera i en global värld. En utbildad befolkning är en förutsättning för välfärden. Det är även en långsiktig investering eftersom barn till högutbildade söker sig till högskolestudier i högre grad än befolkningen i  genomsnitt. Nya siffror, publicerade i UKÄ:s årsrapport, visar att få ungdomar som invandrat till Sverige efter skolstarten börjar studera på högskolan. De senaste åren har andelen dessutom minskat drastiskt. Tittar man i stället på dem som invandrat före sju års ålder, det vill säga före skolstarten, är bilden helt annorlunda. Nästan varannan har börjat studera på högskolan, vilket till och med är en något högre andel än ungdomar med svensk bakgrund. Många som kommit till Sverige i flyktingströmmen det senaste året är över sju år. Det är angeläget att den gruppen ungdomar får så goda förutsättningar för högskolestudier som möjligt. Flyktingar som redan är akademiker är också en stor resurs som Sverige behöver. Med de nya asylreglerna drivs i stället högutbildade flyktingar att söka sig till enklare jobb när arbete är enda vägen till permanent uppehållstillstånd. Många arbetsgivare är i stort behov av högskoleutbildad personal, till exempel inom vård och skola. Det är oroväckande att dagens regelverk snarare försvårar än underlättar för dem som vill börja studera i väntan på beslut om uppehållstillstånd. Det är hög tid att få bort onödig byråkrati, bromsklossar och långa väntetider för dem som har flytt till Sverige. Gör det så enkelt och flexibelt som möjligt att studera på högskolan. Inte bara för flyktingarnas skull utan för att hela samhället vinner på detta. Harriet Wallberg, universitetskansler, UKÄ Annika Pontén, avdelningschef, UKÄ Kiron University erbjuder språkkurser, bärbara datorer och psykologisk rådgivning till sina studenter. Kiron accepterar varje flykting oavsett om han eller hon kan presentera dokument. ?Universitetskanslersämbetet (UKÄ) granskar kvaliteten på högskoleutbildningar och har ansvar för statistik om högre utbildning. Myndigheten analyserar och följer upp utvecklingen inom högskolesektorn samt bevakar studenternas rättssäkerhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 27461, "headline": "Amanda Sokolnicki: Nej, Bert Karlsson, det är inte censur", "summary": "Bert Karlsson har rätt att säga vad han vill, men P1 är inte skyldig att sända det. Det som Karlsson nu beskriver som censur kallas för redaktörskap, skriver Amanda Sokolnicki.", "article": "Man vet att det fria ordet mår bra när människor börjar kalla det censur att inte få säga vad de vill och när de vill – i ett av Sveriges största radioprogram. En knapp vecka har gått sedan gastronomen Edward Blom inför ”Sommar i P1” berättade att Sveriges Radio hade ringt ”och ville censurera det inspelade programmet” – dagen innan det skulle sändas. Dramat slutade med att han fick spela in några extra formuleringar som både han och producenten var nöjda med. Inför onsdagens avsnitt har nästa sommarvärd reagerat. ”Det är en jävla censur”, säger mångsysslaren Bert Karlsson till GT (24/7). I tidningen kan man läsa varför sommarprataren är så upprörd: Redaktionen har kommenterat hans manus. ”Långsint och bittert”, står det till exempel vid stycket som Karlsson vill tillägna en man som han hävdar förstörde affärerna på 90-talet. Så den som för en stund blev orolig kan andas ut. Edward Blom och Bert Karlsson har inte drabbats av censur. De har drabbats av en redaktör. Ingen kan stoppa mig från att skriva arga lappar där jag recenserar Bert Karlssons sommarprat. Jag är fri att stå på gator och torg och berätta varför just min syn på invandring är den rätta. Men – och det här är en invändning som verkar gå många förbi – jag har inte rätt att tvinga någon annan att lyssna. Inte heller att avkräva medier att sända mina budskap. ”Det är synd att man är så rädd hela tiden”, tycker Bert Karlsson och antyder att synpunkterna på hans manus är en fråga om ängslighet. Men tänk om det är så enkelt att någon har gjort sitt jobb som redaktör, nämligen att göra Karlssons sommarprat relevant och intressant för lyssnarna? Sverige Radio har ett uppdrag. Kerstin Brunnberg Jonsäter, som är producent till onsdagens sommarprat, påminner i GT: ”Det här programmet ska som alla andra program följa Sveriges Radios programregler om opartiskhet, saklighet och icke gynnande.” Att Edward Blom får ett samtal bara något dygn innan sändning är förstås irriterande. Men om det är någonting som SR ska anklagas för är det väl i så fall dålig planering? För det är inte censur. Både han och Bert Karlsson har givetvis rätt att säga vad de vill. Men P1 är inte skyldig att sända. ", "article_category": "other"}
{"id": 27488, "headline": "Höj rösten för Gui Minhai", "summary": "DN 24/7 2016. Fallet med den svenske förläggaren Gui Minhai som utan rättegång hålls fängslad i Kina har fått mycket uppmärksamhet i Hongkong och i internationell press. Men i Sverige – och framför allt från den svenska regeringen – är det tyst.", "article": "Det har gått 280 dagar sedan den svenske Hongkongbaserade förläggaren Gui Minhai plötsligt fängslades av kinesiska myndigheter. Och fem månader har passerat sedan svensk ambassadpersonal i Peking – för första och hittills enda gången – fick träffa honom. Gui Minhai invandrade till Sverige på 1980-talet och blev svensk medborgare. Sedan ett drygt decennium lever han i Hongkong där han driver ett förlag som trycker böcker med udden riktad mot Kinas politiska elit – och särskilt deras privata leverne. Den svenska förläggaren försvann under mystiska omständigheter den 17 oktober förra året under en vistelse i Thailand. Och den 17 januari visade den kinesiska statstelevisionen en video där Gui Minhai erkände en rad brott och förklarade att han återvänt till Kina av fri vilja och ville avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Försvinnandet sammanföll med en rad andra. Lee Bo, Lui Bo, Cheung Jiping och Lam Wing-kee, samtliga involverade i Gui Minhais förlagsverksamhet, fördes alla bort under senhösten 2015 och tvingades till tv-sända erkännanden under vintern och våren. Fallen har fått stor uppmärksamhet i Hongkong och internationella medier. De betraktas som ett led i Pekings urgröpning av Hongkongs unika status, med press- och yttrandefrihet, samtidigt som greppet stärks kring den före detta brittiska kolonin. Bortförandena ses dessutom som en del av den mer repressiva politik som den kinesiska regeringen fört sedan Xi Jinping utnämndes till president 2013. Kontrollen och förföljelsen av civilsamhällsorganisationer, och särskilt de med kopplingar till andra länder, har ökat. Under de månader som Gui Minhai och de andra bokförläggarna fördes bort fängslades också Peter Dahlin, även han svensk medborgare. Han har sedan 2009 drivit en organisation som bland annat utbildat kinesiska undersökande journalister i hur landets – mycket begränsade – offentlighetslagstiftning fungerar. Även Peter Dahlin tvingades till ett videoerkännande i kinesisk tv. Men efter det, den 25 januari, släpptes han och flögs till Sverige. Under våren frigavs även Lee Bo, Lui Bo, Cheung Jiping och Lam Wing-kee. Att de tv-sända erkännandena var framtvingade är uppenbart. I en intervju i New York Times (9/7) förklarar Peter Dahlin att myndigheterna inför inspelningen försedde honom med både de frågor och svar han skulle ge och att han endast genomförde erkännandet för att snabba på sin, och sin flickväns, frigivning. Lam Wing-kee, som frigavs i juni, berättar i Hongkongtidningen South China Morning Post (17/6) att också hans erkännande följde ett manus och att han genomförde det efter ”mental tortyr”. Men medan Gui Minhais kollegor samt Peter Dahlin släppts efter sina framtvingade erkännanden är den svenske förläggaren alltstå fortfarande fängslad. Och sedan i februari har varken den svenska ambassaden eller hans närmaste familj fått träffa honom. I maj vittnade hans dotter, Angela Gui, inför den amerikanska kongressen: ”Jag har fortfarande inte fått veta var min far är, hur han behandlas och vad hans juridiska status är. Det är särskilt chockerande i ljuset av att min far är svensk medborgare. Och endast svensk medborgare.” Trots detta, att Gui Minhai är medborgare endast i Sverige, har den svenska regeringen varit förbluffande tyst. I januari förklarade utrikesminister Margot Wallström att hon var orolig över Peter Dahlins och Gui Minhais situation. UD noterade att det pågick diskussioner på hög nivå med kinesiska myndigheter. Men efter att Peter Dahlin släpptes har inga uttalanden över huvud taget gjorts från den svenska utrikesministern. Och UD:s presstjänst kan för DN inte bekräfta mer än att ambassaden i Peking gör regelbundna påstötningar för att få träffa Gui Minhai igen. Om det är ”tyst diplomati” den svenska regeringen sysslar med är den onekligen ljudlös. Att volymsänkningen inträffar efter att den blonda svensken med det svenskklingande namnet släppts sänder inga förtroendeingivande signaler. Framför allt är frågan vad konsekvenserna blir för chanserna att få Gui Minhai frigiven. Peking vill att han ska avsäga sig sitt svenska medborgarskap och menar att han är kines. De måste förstå att Sverige bryr sig lika mycket om alla sina medborgare. Fler måste höja rösten. 24 juli 2016 Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 27500, "headline": "Elizabeth Drew: Barack Obamas sista strid", "summary": "President Obamas ökade popularitet avspeglar delvis bristerna hos Clinton och Trump. Men han kvarstår som landets populäraste politiker tills han avgår, och kommer att bli saknad.", "article": "Barack Obama hade just fått lite trevligt. Han hade längtat efter att kasta sig in i presidentvalskampanjen och göra vad han kunde för att Donald Trump inte skulle efterträda honom som Förenta staternas president. Det stod klart från första början att han stödde sin förra utrikesminister Hillary Clinton, men han fick vänta med att gå ut offentligt tills det var säkert att senator Bernie Sanders inte skulle kunna besegra henne på konventet. Han gick in i kampanjen vid en tidpunkt då 56 procent av befolkningen stod bakom honom – den högsta nivån på länge. År 2014 sjönk förtroendet för honom ända till 40 procent på grund av allmänhetens missnöje med ekonomin och IS framgångar i Irak och Syrien. Demokrater som ställde upp för omval det året undvek att framträda offentligt med honom. Nu slåss de om hans närvaro på valmötena. Det första planerade kampanjmötet med Obama och Clinton tillsammans sköts upp efter massakern på en gayklubb i Orlando. Det flyttades till den 5 juli, som råkade vara den dag då FBI:s chef James Comey oväntat höll en presskonferens tidigt på förmiddagen om byråns utredning av Clintons sätt att sköta utrikesdepartementets mejl på sin privata server. Clinton hade visserligen varit ”utomordentligt vårdslös” i hanteringen av hemligt material men bevisen för uppsåt räckte inte för ett åtal, framhöll Comey. Det tar flera dagar att ordna ett framträdande av presidenten, men konspirationsteoretikerna – och Donald Trump, kanske samtidens ledande konspirationsteoretiker – gottade sig omåttligt. Obama påstods delta i en invecklad intrig – några övertygande bevis finns inte – för att låta Clinton slippa undan åtal, och att han talade vid valmötet skulle dra uppmärksamheten från Comeys bistra kommentarer. Vid valmötet i Charlotte i North Carolina var Obama glad, avspänd och rolig. Och varför inte? Han blir snart befriad från presidentämbetets börda. (Hur tung den bördan är syns på Obamas hår, som har blivit nästan helt grått sedan 2008.) Och nu när han gör sig redo att lämna Vita huset är hans förtroendesiffror en rejäl uppsträckning för Republikanerna, som har försökt blockera honom vid varje tillfälle de senaste åtta åren. En vecka senare fick Obama göra sin elfte resa som president till en amerikansk storstad, denna gång Dallas, för att lugna ett samhälle skakat av vapenvåld och raskonflikter. Mordet på fem poliser där skedde under en demonstration – en av många över hela landet – mot att två svarta män skjutits till döds av poliser efter att ha gripits för obetydliga överträdelser. Polisvåldet mot afroamerikaner har varit vanligt, men med det utbredda bruket av smarta telefoner, som filmar med hög upplösning, är sådana episoder plötsligt ofta förekommande inslag i nyhetsflödet. Dallas har en mönstergill poliskår som reformerats efter att ha varit en av de mest självsvåldiga i landet, och morden, som utfördes av en ensam före detta soldat med uppenbara mentala störningar, ägde rum medan poliserna obesvärat rörde sig bland demonstranterna. Obama har måst kämpa mot USA:s rasmotsättningar, och mot att oskyldiga afroamerikaner blir skjutna, nästan sedan början av sin tid i Vita huset. Han visste redan som ung pojke att han inte fick ge intryck av att vara en ”arg svart man” ens inför sin vita mor. Efter att den välkände Harvardprofessorn Henry Louis Gates Jr. gripits när han var på väg in i sitt eget hus slog Obamas kritik av polisen tillbaka mot honom själv. Många protesterade också när han visade sin medkänsla med föräldrarna till Trayvon Martin, tonåringen som sköts till döds av en självutnämnd nattväktare i Florida. Under sin tid som president har Obama sökt sig fram till rätt ton i fråga om etniska spänningar och massmord och hållit ett par av sina mest gripande tal. Hans sorg – efter huvudsakligen vita skolbarn som mejats ner i sitt klassrum i Connecticut av en störd vit yngling, eller efter en skara afroamerikaner som mördats i sin kyrka i Charleston av en vit nynazist – har varit påtagligt äkta. Och hans frustration över att inte kunna förmå kongressen att införa meningsfulla lagar som begränsar rätten att inneha vapen – till följd av det obevekliga motståndet från den mäktiga National Rifle Association och dess mestadels republikanska medlemmar – har varit lika tydlig som förståelig. Att Obama numera uppskattas alltmer avspeglar väl bristerna hos Clinton och Trump, de sämst omtyckta presidentkandidaterna i USA:s historia. Men under hela sin ämbetstid har Obama också uppträtt med självförtroende, värdighet och elegant kvickhet. Han har inte generat sina landsmän. Det har inte funnits ett enda tondövt ögonblick under hans båda ämbetsperioder. Medan presidentkampanjen närmar sig valet i november kommer Republikanerna naturligtvis att gå vidare med sina attacker på Obama. Men om inget oförutsett inträffar är det mycket möjligt att han kvarstår som landets populäraste politiker tills han avgår. Och sedan blir han saknad. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate Elizabeth Drew är amerikansk journalist Elizabeth Drew är amerikansk journalist och författare. ", "article_category": "other"}
{"id": 27526, "headline": "Hon vill göra musik för alla", "summary": "Sara Söderberg jobbar med att göra musik till en gemensam upplevelse och stämning, där alla kan delta. I dag har hon namnsdag, som den första i ”fruntimmersveckan”.", "article": "När Sara Söderberg var liten var hennes förnamn ganska ovanligt bland flickor och unga kvinnor. Hon heter Maria också, och i  skolan fick hon heta Sara-Maria, hemma var det bara Sara. Med tiden upptäckte hon att det faktiskt inte fanns något bindestreck mellan hennes förnamn. Men i dag, när namnet Sara har blivit vanligare bland unga, heter hon ofta Sara-Maria igen. – Genom musiken umgås jag mycket med unga människor, och då passar det bra så att man vet vilken Sara man talar om, säger Sara Söderberg. Hon har hållit på med musik hela livet. Hennes mamma är vissångerskan Margareta Söderberg, som bland annat framträdde på vispråmen Storken på 1960-talet, och som blev en del av den svenska proggrörelsen på 1960- och 70-talen. – Mamma läste ”Hjortronlandet” när hon väntade mig, och jag är döpt efter Sara Lidman. Det är jag stolt över, hon har verkligen varit en idol för mig, säger Sara. Själv spelar hon bland annat sax, fiol och gitarr, och brukar vara med ”i folkmusiksammanhang”. Men hon har framför allt ägnat sitt musikaliska liv åt musik där många deltar, inte åt att själv stå på scenen, säger hon. Sedan 25 år arbetar Sara heltid med personer med funktionsnedsättningar och musik i studieförbundet Vuxenskolans regi. – Det låter kanske som en klyscha, men genom musiken hamnar man på samma plattform. Ibland mår man bra av att bara få vara människa, och inte ha sina vanliga roller. När jag jobbar är det viktigt att alla i rummet deltar i musiken, även personal, personliga assistenter och anhöriga, säger Sara. – Man måste inte göra något, men man är med och deltar i en gemensam upplevelse och stämning. Alla känslor smittar, inte bara glädje, framhåller hon. – Om man är fysiskt närvarande men tänker på annat funkar det inte, och det påverkar de andra deltagarna. Saras uppgift är att göra musikstunden bekväm för alla som är med, att ”loosa upp” folk, säger hon. Och att fördela ordet, se till att alla får komma till tals. En del personer som Sara arbetar med har omfattande funktionshinder och kan kanske inte röra sig eller tala. – Där behöver jag jobba mycket med att hjälpa dem att ändå kunna vara delaktiga. Jag är säker på att när man är med i musiken upplever man att man kan sjunga, även om andra inte hör det, säger Sara. Hon ligger också bakom konceptet ”Upplevelsemusik” för personer med mycket omfattande funktionsnedsättningar, också hos Vuxenskolan, där hon nu arbetar tillsammans med sina döttrar Martina och Anna-Klara Aggeklint. – I princip handlar det om att man ger en konsertupplevelse som inte bara innebär att lyssna. Det bygger på de olika sinnena, vi jobbar med ljus och mörker, rinnande vatten, olika ljudeffekter. Även om Sara arbetar med att ge andra musikaliska upplevelser får hon själv mycket musikalisk inspiration tillbaka från deltagarna, säger hon. Både från låtar som de gör själva och från låtar som de gör tillsammans med henne. – Jag får också så många bra uppslag till låtar, sådant som jag aldrig skulle ha kommit på utan dem. Det är en riktig getingsommar, berättar Sara som har hört statistik från Anticimex. Insekterna surrar runt oss vid trädgårdsbordet och vi flyr in i torpet djupt inne i Sörmlandsskogen, där Sara tillbringar mycket tid under sitt långa sommarlov. – Mitt jobb är väldigt givande, men det blir också väldigt mycket tunnelbaneresande när jag åker runt mellan olika dagliga verksamheter och jag behöver göra andra saker ett tag. Bland annat skriver hon brev. Hon tröttnade på att skriva dagbok, det är tråkigt att inte få respons, och skaffade sig en brevvän i stället. – Just nu diskuterar vi vad man egentligen menar när man säger att någon är ”levande”. Handlar det om personer som visar sina känslor mer än andra? Jag håller på att fundera över det. Genom musiken hamnar man på samma plattform. Gör: Är musikpedagog, från början hantverkspedagog, och arbetar med personer med funktionsnedsättning. Ålder: 57 år. Familj: Maken Jörgen Aggeklint, musiker och teaterproducent. Sönerna Simon, 33, och Johannes, 31, döttrarna Martina 23, och Anna-Klara, 18. Barnbarnen Ella, 6, och Edith, 4. Bor: På Södermalm i Stockholm. Växte upp: På Söder och i kollektiv i Danderyd. ”Mamma kom med i proggrörelsen och jag hakade på. Nu brukar vi ha spelfester hemma, med linssoppa precis som förr, och då är barnen och deras kompisar också med.” Brukar du firas på Saradagen? ”Ja, med tårta. Fast den får jag göra själv numera, eftersom jag äter LCHF.” ", "article_category": "other"}
{"id": 27527, "headline": "”Digitaliserad socialtjänst kan lösa framtidens behov”", "summary": "Nytt projekt i Helsingborg. ?I vår digitala verklighet knyter många sina kontakter via sociala medier. Skulle även en del av mötena inom socialtjänsten kunna flytta ut på nätet? För att svara på den frågan startar vi ett projekt för att undersöka en delvis digitaliserad socialtjänst, skriver representanter för bland annat Helsingborgs stad.", "article": "Vi som jobbar inom socialtjänsten är ibland besvärande traditionella och arbetar gärna, som vi alltid har gjort, med det mänskliga mötet i fokus. Inget fel i det, men vi måste också våga prova nya former som möter nya generationers behov. Det sociala arbetet efterfrågas mer än någonsin, samtidigt som många av oss har en pressad arbetssituation och ibland svårt att räcka till. En del kallar det kris, men vi väljer att se situationen som en källa till utveckling och vi har massor av idéer. För att skapa värde för de människor vi möter behöver vi hitta nya lösningar tillsammans med våra klienter. En del nya lösningar finns inom området digitalisering, vilket väl speglar den vision regeringen och Sveriges Kommuner och landsting (SKL) enats om. En vision som utgår från att Sverige år 2025 ska vara bäst i världen på att ta tillvara digitaliseringens möjligheter för att främja en jämlik hälsa och välfärd, liksom delaktighet och att ta tillvara enskilda resurser. Därför planerar socialförvaltningen i Helsingborgs stad att – tillsammans med FoU Helsingborg samt forskare vid Lunds universitets internetinstitut (LUii) och socialhögskolan vid Lunds universitet – driva ett projekt som innebär att vi på sikt också ska kunna erbjuda våra klienter digital kontakt – alltså att ge dem service utan att träffa dem vid fysiska möten. I dagens digitala verklighet knyter och underhåller såväl barn och ungdomar som vuxna många av sina kontakter via sociala medier. Inom socialtjänsten ställer vi oss därför frågan: hur ska en digital socialtjänst utformas för att uppfylla lagens intentioner och samtidigt göra nytta för dem vi är till för? Vår huvuduppgift är att skapa nytta för människor i behov av vårt stöd. I vår strävan mot att ta reda på om vårt arbete skapar nytta riskerar vi ibland att gå vilse bland mätetal, organisationsstruktur och färdiga ”boxar”, vilket också människor vi möter i våra verksamheter berättar att de upplever. Ett sätt att underlätta människors kontakt med oss kan vara att också erbjuda digitala möten. Dessutom ser vi digitala mötesformer vid sidan av de traditionella, som en chans att hitta nya, mer värdeskapande, sätt att organisera det sociala arbetet på. För att hitta dessa nya arbetsformer och digitala tjänster måste vi dock arbeta tillsammans med våra klienter och medarbetare. Under hösten kommer en projektgrupp med forskare, klienter och medarbetare därför att undersöka hur klienter upplever kontakten med socialförvaltningen i dag, för att utifrån det diskutera alternativa lösningar på hur arbetet kan organiseras och vilka digitala verktyg som behövs. I ett nästa steg kommer socialarbetare rekryteras till ett så kallat it-team, som sedan formar det digitala sociala arbetet. Detta team ska, så långt det är möjligt, jobba helt digitalt med klienterna. I dag innebär vårt arbete en mängd möten mellan en klient och en rad olika socialsekreterare, under förhandsbedömningen, utredningen, vård- och behandlingsinsatsen och uppföljningen. Alla möten syftar till att hjälpa klienten att få ett bra liv. Vi gör en del hembesök men de flesta mötena sker på socialkontoret. De frågor vi i vårt projekt vill hitta svaret på är om samtliga eller delar av dessa möten skulle kunna ske via nätet, och om det rent av påverkar själva arbetsflödet, som kanske inte tvunget måste se ut som det gör i dag? Går det att genomföra utan att äventyra den sociala relationen? Eller kan det till om med vara så att den sociala relationen är enklare att både etablera och underhålla med hjälp av digital teknik? Eftersom projektet utgår från klienters och medarbetares behov och skapas tillsammans med dem, vet vi i dag inte exakt vilka digitala verktyg vi kommer att använda. Vi utgår dock från att det handlar om allt från videosamtal och sociala medier till chatt, sms och e-tjänster. Det finns också en efterfrågan på lättillgänglig, möjligen interaktiv, information på webben. Tydligt är också att behoven och förutsättningarna ser olika ut hos de barn, unga och vuxna vi möter. Därför kommer vi att behöva jobba tätt tillsammans med våra målgrupper för att hitta lösningar som passar dem. Förhoppningen är att en framtida klient enklare, och oftare, ska kunna kommunicera med sin socialsekreterare i realtid, genom att själv kunna boka tider, välja lämplig digital kanal, eller ta del av dokumentation. På så vis får klienten också möjlighet att bli mer aktiv i  sin egen vård och behandling. Digitalisering medför naturligtvis både potential och utmaningar på fler sätt än gällande kommunikationsformat. Ytterst handlar det om att organisationsutveckla i takt med att samhället som helhet digitaliseras, vilket kräver både lyhördhet och vision på samma gång. Med digitalisering följer exempelvis mätbarhet och lagring av stora mängder data, vilket både ger goda möjligheter till kvantitativa och analytiska uppföljningar. Samtidigt kan detta utmana traditionella regleringar och förhållningssätt kring både arbetsmiljö och integritet. Att använda digitala verktyg kräver att nya relationer skapas, och det kräver att vi som offentlig aktör förhåller oss till hur vi ska hantera den data som produceras. Och hur balanserar man till exempel bäst nyttan mot eventuella risker i en digitaliserad socialtjänst? Vi har inte alla svaren men vi ser att frågorna måste ställas, och det i en praktisk kontext. Att den digitala socialarbetaren och organisationen rent tekniskt går att skapa råder det ingen tvekan om, och bland klienterna har vi definitivt de som är redo och som redan är vana användare av digitala verktyg. Frågan som kvarstår är om Sveriges socialarbetarkår är redo att våga utmana traditionella sätt att bedriva socialt arbete? Vi i Helsingborg är det. Dinah Åbinger, socialdirektör, Helsingborg stad Anna-Karin Bergman, FoU-chef, FoU Helsingborg Stefan Larsson, forskare, Lunds universitets internetinstitut (LUii) i Landskrona Lupita Svensson, forskare, Socialhögskolan, Lunds universitet Med digitalisering följer exempelvis mätbarhet och lagring av stora mängder data, vilket både ger goda möjligheter till kvantitativa och analytiska uppföljningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 27533, "headline": "”Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet”", "summary": "Läskunnigheten minskar. Det är bra om unga i Sverige läser de klassiska romanerna, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Skolans svenskämne kan splittras på två: ett för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter, skriver läsforskaren Lars Melin.", "article": "Pisaundersökningarna av svenska skolbarns läskunnighet har skakat nationens självbild. Vi är inte längre bäst; vi ligger under OECD-snittet. Spekulationerna om orsakerna spretar från luddigheter som tidsandan till politiskt önsketänkande eller ren teknikfientlighet (ökad skärmtid). Men om boten råder desto mer enhet: mer skönlitteratur. Och det kommer ofta andra larmrapporter: Pojkar läser inte böcker, män tittar bara på filmer, föräldrar läser inte för sina barn, datorspelen konkurrerar ut bokläsning. Allt handlar om skönlitteratur. Och självklart bildas föreningar och görs utredningar. Läsrörelsen och Litteraturutredningen (”Läsandets kultur”, 2012) har något gemensamt: När de använder ordet litteratur menar de skönlitteratur, och när de talar om tidskrifter menar de kulturtidskrifter. Så ser den svenska opinionen ut eftersom den svenska traditionen är sådan. Skolans svenskämne har alltid haft skönlitteraturen i centrum. Svenska Akademien är prestigeinstitutionen inte så mycket för snille och smak utan för Nobelpriset i litteratur – nationens stolthet. Och akademien väljer att så gott som uteslutande belöna skönlitterära författare, faktiskt i strid med instiftarens testamente. Det finns mängder av litterära pris och utmärkelser, men bara ett för faktaböcker. Vi tänker gärna på böcker som klassikerna eller kioskvältarna. Men den långsiktiga kassakon i branschen är ”Körkortsboken” (nu i två varianter). Statistiken är numera svåråtkomlig, men nätbokhandlarnas topplistor ger viss vägledning. ”Charmen med tarmen” och ”Lär dig leva – mindre stress” är dagens topptitlar. Samma fenomen finns i tidningsbranschen. Nyhetsdrakarna är top of mind, men på Pressbyrån finns säkert hundra magasin om fitness, mat, smartphones, hälsa, motorsport, kungahuset och så vidare. Läsning är väsentligt bredare än skönlitteratur och nyheter. Det är inte heller så att läsning främst är en fritidssyssla. De allra flesta har skrivna arbetsinstruktioner, får sina uppdrag via datorskärmar och måste följa skrivna normer, anvisningar och standarder. Och i ganska många yrken är textbearbetning huvudsysslan. Texter på jobbet är viktigare, vanligare och mer krävande än fritidsläsningen. Man kan begrunda denna helt sanna bild: En långtradare som lämnar fabriken i Södertälje kan inte på långa vägar lasta in all den skriftliga dokumentation som finns om den: pm, anbudsförfrågan, kravspecifikationer, offerter, arbetsbeskrivningar, besiktningsdokument, beslutsunderlag, materialbeskrivningar, säljdokumentation, användarhandledningar, reparationsmanualer, beställningar till underleverantörer, förhandlingsprotokoll i all oändlighet. Yrkeslivets texter har bara blivit fler och viktigare samtidigt som skönlitteraturen delvis ersatts av andra medier, till exempel filmer som aktiverar fler sinnen än läsningen och interaktiva datorspel som har fördelen att konsumenten får spela huvudrollen. Och vi är bara i början. Snart är VR (virtual reality) och AR (augmented reality) kommersiella produkter. Läsning som fritidssyssla får alltmer konkurrens, och det är en utveckling som bara är av godo: Skönlitteraturen får koncentrera sig på det den är bäst på, det vill säga berättande och verbal ekvilibrism, och släppa action, slapstick och porr. Ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men den är bara ett av flera underhållningsmedier, och dominerar inte längre (om det någonsin varit så) vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Däremot måste det vara skolans uppgift att förmedla skönlitteraturens estetiska, emotionella och kulturella värden vidare till nya generationer. Men denna kulturinsats hjälper knappast upp några Pisaresultat. Mycket i debatten om läsning är missuppfattningar, men inte den hårda kärnan. Förmågan att tillgodogöra sig skriven information har minskat under decennier, den minskar fortfarande, och detta är så oroande att man måste ha rätt utgångspunkter för debatten. Mest missuppfattat är det självklaraste av allt. Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Det är också denna förmåga som Pisa mäter. Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer. Skönlitteratur fokuserar på det mänskliga, ofta relationella medan sakprosan fokuserar på det sakliga och på orsak-verkansamband. I  skönlitteratur är det outsagda eller det antydda ett plusvärde, men i sakprosa är klarhet och precision de stora dygderna. I skönlitteraturen är detaljerna dekorativa eller symboliska, i fackprosan är de led i resonemang. Det handlar om olika slags läskompetens. Det är inte bara skönlitteraturen som kan ge ett rikt språk, men det är bara faktalitteraturen som kan ge ett användbart språk. För livets läsande ställer ännu högre krav än Pisa. Det som står på papperet (eller skärmen) ska integreras med det som tidigare finns i laterala cortex: alltså tidigare kunskap ska kompletteras, jämföras och troligen problematiseras med hjälp av ny information. Denna information måste värderas: Vad finns det för återstående luckor i det nya vetandet? Och – framför allt – what’s in it for me? Allt sådant är självklart för den som kan det, men den som inte kan det kan bara lära sig genom att läsa många olika faktatexter. Jag har inte de pedagogiska eller de skolorganisatoriska lösningarna. Men Sverige behöver ett nytt tänkesätt, en realistisk bild av vad läsning är och innebär. Med detta för ögonen vore det kanske klokt att splittra skolans svenskämne på två: ett för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter. Det vore också på sin plats att sakprosa fick mer prestige: Varför inte ett inval av goda yrkesskribenter i Svenska Akademien och ett Nobelpris lite då och då till förtjänt sakprosa, fler litterära pris till non-fiction-skribenter och mer uppmärksamhet i medier för föredömlig text. Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer. Skönlitteratur fokuserar på det mänskliga, ofta relationella medan sakprosan fokuserar på det sakliga och på orsak-verkansamband. ", "article_category": "other"}
{"id": 27557, "headline": "”?Inför nationell vårdgaranti för behandling hos psykolog”", "summary": "Alarmerande brist inom primärvården. Var tredje patient som kommer till vårdcentralen söker för psykisk ohälsa. Men alla garanteras inte behandling hos en legitimerad psykolog. Vi föreslår därför obligatoriska nationella avtal för primärvården och en nationell vårdgaranti, skriver Sveriges kliniska psykologers förening.", "article": "Den senaste tidens mediala uppmärksamhet kring psykisk ohälsa inom primärvården sätter fingret på en ojämlik vård och mycket stora patientsäkerhetsbrister. Den nationella kostnaden för psykisk ohälsa beräknas till 70 miljarder kronor årligen och är ett av vår tids stora folkhälsoproblem. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer ska psykologisk behandling erbjudas som förstahandsval vid ångest- och depressionsdiagnoser. Men det är ett ansvar Sveriges vårdcentraler hittills inte kunnat leva upp till. Det handlar framför allt om kunskapsbrist och en skriande brist på psykologer i primärvården. Var tredje patient som kommer till vårdcentralen söker för psykisk ohälsa. Enbart hälften av dessa identifieras ha psykiska problem och ännu färre erbjuds behandling. Ångest- och depressionsproblematik är den näst vanligaste anledningen att söka allmänläkare. Dessa saknar normalt fördjupad utbildning och kunskap om psykisk ohälsa, men ställs trots det dagligen inför en svår och övermäktig arbetsuppgift. Rekommendationen när det gäller att behandla okomplicerad depression och ångest är vanligen KBT (kognitiv beteendeterapi), men även vissa andra psykologiska metoder har ett gott vetenskapligt stöd för sådan behandling. Men om du som patient söker för ångest, stress eller depression på vårdcentralen är du i dag tyvärr inte garanterad att få den rekommenderade och effektivaste behandlingen. Den stora bristen på psykologer inom primärvården är alarmerande. Enligt undersökningar från Psykologförbundet uppger åtta av tio vårdcentraler i Sverige att de har andra yrkeskategorier än psykologer som arbetar med psykisk ohälsa. En tredjedel av vårdcentralerna saknade 2015 helt tillgång till psykolog och i  vissa delar av landet har enbart en tredjedel av vårdcentralerna tillgång till psykolog. En aktuell studie inom primärvården i Stockholm visar att var femte patient fick medicinsk hjälp (psykofarmaka) för psykisk ohälsa. Bara 7 procent av patienterna fick en diagnos och enbart 3 procent fick träffa psykosocialt skolad personal, exempelvis psykolog. Psykisk ohälsa är ett kliniskt område som präglas av diagnostiska svårigheter. Som exempel kan nämnas generaliserat ångestsyndrom (GAD), som är den vanligaste ångestdiagnosen inom primärvården. Vården fångar endast upp en tredjedel av de patienter som lider av GAD. Ett annat aktuellt exempel är flyktingar med traumatiska erfarenheter bakom sig – en patientgrupp som primärvården i dag inte klarar av att diagnosticera och behandla. Cirka var tionde flykting som kommer till Sverige har posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). PTSD är en svår ångestproblematik som dock är fullt behandlingsbar om man erbjuds rätt hjälp. Med psykologisk evidensbaserad behandling (vetenskapligt baserad) blir 8 av 10 patienter med PTSD botade. Trots Socialstyrelsens riktlinjer är det vanligt att patienter som söker för psykisk ohälsa i  samband med sjukskrivning endast erbjuds antidepressiv medicinering eller ”stödsamtal”. Stödsamtal har inte någon tillfredsställande effekt vid psykisk ohälsa. I kliniska studier brukar stödsamtal ofta ingå som kontroll (”sockerpiller”). I flertalet slumpmässigt kontrollerade studier har det visat sig att evidensbaserade psykologiska behandlingar är överlägsna stödsamtal när det gäller behandling av psykisk ohälsa. Antidepressiva mediciner har heller ingen effekt vid lättare eller måttlig depression. Då dessa preparat i studier jämförts med ”sockerpiller” finns ingen skillnad förutom vid allvarlig depressionsgrad, som vanligen faller under psykiatrins behandlingsansvar. I Sverige har förskrivningen av antidepressiva mediciner fördubblats de senaste tio åren. OECD varnar nu i en aktuell rapport för en överförskrivning vid diagnoser som i första hand ska behandlas med psykologiska metoder. Den psykiska ohälsan fortsätter att öka i Sverige och så även sjukskrivningarna. Nästan hälften av de patienter som sjukskrivs längre än 60 dagar sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa. Den nationella kostnaden för psykisk ohälsa beräknas till 70 miljarder kronor årligen. Vad är då lösningen? På vårdcentraler där psykologer arbetar med systematisk utredning och psykologisk behandling visar det sig att graden av psykisk ohälsa, behovet av sjukskrivningar, medicinering och läkarkontakt minskar. Samarbetet mellan läkare och psykologer beskrivs som tillfredsställande och på samhällsnivå görs en ekonomisk vinst. Forskning visar att psykologisk behandling, framför allt KBT, är mest effektiv då kliniska psykologer ger behandlingen. Psykologer har en bred och omfattande grundutbildning och de ökar patientsäkerheten genom handledning, utbildning, forskning och behandlingsutvärdering. Deras specifika utbildning i  fördjupad och komplex psykiatrisk diagnostik gör att psykologer bör genomföra mentala hälsokontroller på alla patienter på vårdcentralerna, på samma sätt som läkare gör hälsokontroller. De nationellt riktade åtgärder som hittills gjorts, det vill säga rehabiliteringsgarantin eller ökad ersättning för besök hos psykolog, har inte gett någon tillfredsställande effekt på antalet psykologtjänster på vårdcentralerna. Anledningen är att primärvården i huvudsak styrs av bindande upphandlade avtal att, med hot om vite, tillhandahålla exempelvis läkarinsatser. Några sådana avtal existerar inte för psykologer eller psykologisk behandling. På många vårdcentraler blir psykologinsatser därför en ”frivillig’” insats att ta ställning till i  raden av ekonomiska prioriteringar. Det gör att stora grupper patienter dagligen undanhålls den rekommenderade och effektivaste behandlingen för psykisk ohälsa. På vårdcentralerna är det i dag lättare att få remiss till högspecialiserad kroppslig vård som omfattas av vårdgarantin än att få påbörja behandling hos psykolog som inte omfattas av vårdgarantin. Rätt insatser skulle innebära enorma vinster för samhället. Vi föreslår därför: • Att man instiftar obligatoriska nationella avtal för primärvården, där patienter garanteras utredning och behandling hos psykolog på sin vårdcentral inom en månad. Detta skulle innebära en viss kostnadsökning kortsiktigt. Men på samhällelig nivå skulle det innebära enorma vinster i form av minskat lidande och bättre funktionsnivå hos befolkningen i stort, samt minskade kostnader för sjukskrivning, inadekvat medicinering och övriga vårdkostnader. Vi föreslår tills vidare: • Att en nationell vårdgaranti om psykologisk behandling för psykisk ohälsa snarast införs inom primärvården. Om en patient inte erbjuds en av Socialstyrelsen rekommenderad psykologisk behandling hos psykolog på den vårdcentral där hen söker vård inom en månads tid bör patienten få motsvarande behandling hos en privatpraktiserande legitimerad psykolog, finansierat av vårdcentralen. Denna mer akuta lösning finns redan lokalt i vissa delar av landet och innebär att tillgången till psykologisk behandling säkerställs. Då behöver enskilda patienter inte fortsätta falla offer för de strukturella nationella patientsäkerhetsbrister som finns inom primärvården. Sveriges kliniska psykologers förenings styrelse: Olof Molander, legitimerad psykolog Erik Andersson, legitimerad psykolog, med dr Pia Faller, legitimerad psykolog Linda Gjertsson, legitimerad psykolog, specialist i neuropsykologi Gustav Jonsson, psykologstudent Martina Nilsson, legitimerad psykolog En aktuell studie inom primärvården i Stockholm visar att var femte patient fick medicinsk hjälp (psykofarmaka) för psykisk ohälsa. Bara 7 procent av patienterna fick en diagnos och enbart 3 procent fick träffa psykosocialt skolad personal, exempelvis psykolog. ", "article_category": "other"}
{"id": 27574, "headline": "Städning efter Cameron", "summary": "DN 13/7 2016. Theresa Mays första uppgift som ny premiärminister blir att föra Storbritannien ut ur EU. Det försvåras av avsaknaden av ett personligt mandat och en opposition i kaos.", "article": "Ett av David Camerons huvudargument i förra årets valrörelse var att han, till skillnad från Labours Ed Milliband, skulle leverera stabilitet. Med det har han misslyckats kapitalt. Brexit har genererat en nivå av politisk och ekonomisk osäkerhet som saknar motstycke i brittisk efterkrigstidshistoria. Camerons efterträdare Theresa May, som under onsdagen förväntas bli ny premiärminister, står därför inför en mindre avundsvärd uppgift. May seglade omedelbart upp som en av favoriterna till att ta över när Cameron dagen efter folkomröstningen meddelade att han skulle stiga åt sidan. Hon är erfaren, har ett brett stöd i partiet och hade även om hon stödde stannasidan en tillbakadragen profil under Brexitkampanjen. Det gjorde att många trodde att hon skulle ha goda förutsättningar att hela det delade partiet. Resan till 10 Downing Street har dock gått snabbare än väntat. Enligt Torypartiets valprocedur skulle parlamentsledamöterna först skaka fram två kandidater som medlemmarna sedan skulle få välja mellan i en poströstning. Först i september skulle en ny partiledare och premiärminister vara på plats. Men efter att de ledande Brexitförespråkarna Michael Gove och Boris Johnson satt knivarna i varandra och energiministern Andrea Leadsom utsetts till motkandidat gick det snabbt. Under måndagen drog Leadsom tillbaka sin kandidatur efter att ha fällt ett antal grodor under helgen, samtidigt som det blivit tydligt att hon hade ett mycket svagt stöd bland partiets parlamentsledamöter. Därefter utsågs May omedelbart, som enda kvarvarande kandidat, till partiledare. Och Cameron meddelade att det inte fanns någon anledning för honom att fortsätta som regeringschef till september när valprocessen nu var avklarad. Det ligger nära till hands att jämföra Theresa May med Margaret Thatcher. Liksom järnladyn beskrivs hon som rak, resultatinriktad och kompetent. Som inrikesminister stakade May dessutom ut en tuff kurs i invandrings- och rättsfrågor, vilket har bidragit till hennes hårda profil. Samtidigt är May, till skillnad från sin forna motkandidat Andrea Leadsom som anger just Thatcher som sin förebild, relativt mitteninriktad. Hon spelade en viktig roll när den konservativa regeringen baxade homoäktenskapslagstiftningen genom parlamentet och hon har uttryckt tveksamhet kring att fortsätta åtstramningspolitiken. I sin programförklaring häromdagen fokuserade hon på hur statliga investeringar kan bidra till tillväxt och social rörlighet. Dessutom föregick May, och stödde sedan, Cameron i hans försök att tvätta bort Torypartiets hårda högerstämpel, vilket sågs som en grundförutsättning för valvinsterna 2010 och 2015. Mittenorienterad eller ej, för May lär allt fokus hamna på Brexit och att städa upp den röra Cameron lämnar efter sig. Hittills har hon slagit fast att det inte är någon brådska att utlösa EU-fördragets artikel 50, vilken aktiverar utträdesförhandlingarna, och att det sannolikt inte kommer att göras förrän nästa år. Men May har också lämnat flera nyckelfrågor obesvarade. Framför allt har hon inte satt ner foten i valet mellan att bevara tillträde till den inre marknaden och att återta kontroll över migrationspolitiken. Storbritannien kan inte få båda, Brexitkampanjens påståenden till trots, bäst fångat av Boris Johnsons konstaterande att hans kakpolicy är ”för att äta, för att ha kvar”. Mays situation kompliceras dessutom av att hon ärver, snarare än själv vinner, premiärministerposten och att det är kaos i oppositionen. Det blir svårt att föra Storbritannien ut ur EU utan antingen ett eget mandat från väljarna för den överrenskommelse hennes regering förhandlar fram eller med stöd från Labour. Samtidigt har May avfärdat nyval och så länge Labour dras med Jeremy Corbyn som ledare är en partiöverskridande uppgörelse knappast möjlig. Om inte Labour är ombord eller May har vunnit sitt eget mandat är risken överhängande att debatten om utträdet och dess förutsättningar öppnas upp igen i samband med det ordinarie parlamentsvalet 2020. Samt att Storbritanniens förhandlingsposition gentemot EU försvagas ytterligare. När May meddelade sin kandidatur till partiledar- och premiärministersposten härom veckan lovade hon att Brexit ska ske och att det ska bli en succé. Det är betydligt lättare sagt än gjort. 13 juli 2016 Läs fler ledare. Till DN:s ledarsida. ", "article_category": "other"}
{"id": 27579, "headline": "”Satsning på solceller kan göra Sverige helt förnybart 2020”", "summary": "Bra för ekonomin. I dag presenterar vi nya beräkningar som visar att Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020. Framför allt krävs en satsning på solceller samtidigt som utbyggnaden av vindkraft och biokraft fortsätter i samma takt som i dag, skriver fyra forskare och experter inom förnybar energi.", "article": "Nyligen presenterades den blocköverskridande energiöverenskommelsen om att Sverige ska ha 100 procent förnybar el till 2040. Våra beräkningar visar att vi skulle kunna nå målet redan 2020. Det är tekniskt genomförbart och kostnaden för elproduktion från nya anläggningar för sol- och vindkraft är eller kommer snart att vara den billigaste nya energin. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till de så kallade externa kostnaderna för klimatpåverkan och miljö som andra energislag ger. Genom fortsatt energieffektivisering, utbyggnad av elproduktion från vind och sol kan Sverige nå miljömål och samtidigt skapa tusentals nya arbeten i grön sektor. På uppdrag av Världsnaturfonden WWF Sverige, Naturskyddsföreningen, Greenpeace och organisationen 100 procent förnybart har vi räknat på tre olika scenarier för hur Sverige skulle kunna få ett 100 procent förnybart elsystem: 2020, 2025 och 2030. De olika scenarierna innebär olika ambitionsnivåer för förnybart, men alla är fullt genomförbara och dessutom medför de en rad andra fördelar för omställningen av energisystemet i stort och för arbetet med att nå Sveriges miljömål. En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder. Ett 100 procent förnybart elsystem säkrar industrins konkurrenskraft och skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling i hela landet. År 2015 levererade kärnkraft 54,4 TWh och fossilkraft 2,5 TWh samtidigt som Sverige hade ett nettoöverskott på 22,6 TWh el som exporterades. Vi har beräknat hur ett förnybart elsystem och effektiviseringar kan täcka ett produktionsbortfall i storleksordningen 42 TWh om det blir ett normalår för vind- och vattenkraft. Scenario 2020. I detta scenario fortsätter vindkraften att byggas ut med ytterligare 28  TWh från dagens nivåer. Vi har utgått från normalårsproduktionen 2015 samt räknat med att den installerade effekten ökar med 18  procent per år. De senaste nio åren ökade de årliga installationerna med 27 procent. Vi får en avsevärt lägre ökningstakt än de senaste åren. Förutom landsbaserad vindkraft finns också flera parker till havs med tillstånd klara. Någon skulle kunna byggas på ett par år. Vi räknar med att en ny havspark kan ge ett tillskott på 3 TWh 2020. Utbyggnaden av solceller ökar med 4 TWh under denna period. Takten på utbyggnad av solkraft kan jämföras med de länder där det införts nettodebitering eller inmatningstariffer, såsom Tyskland, Italien, Spanien och Nederländerna som tydligt svarat med en ökning av installationer på införandet av styrsystem. När det gäller energieffektiviseringsåtgärder räknar vi med att de utvecklas i samma takt som de senaste fem åren vilket innebär besparingar på 5 TWh. El från bioenergi som genereras i  ombyggda eller bättre utnyttjade kraftvärmeanläggningar kommer att kunna ge 5 TWh mer el. Scenario 2025. I detta scenario ser vi i stort sett samma utvecklingstakt som de senaste åren. Effektiviseringarna minskar elenergibehovet (7 TWh) och det blir utrymme för ökning av elenergiförbrukningen, till exempel inom transportsektorn. Solenergin utvecklas i  lugnare takt med 7 TWh. Den årliga utvecklingstakten för vind 28 TWh och biokraft 5 TWh blir också lägre, det går långsammare än vad som är möjligt. Scenario 2030. Att vänta till 2030 med att ställa om till ett helt förnybart elsystem innebär en rejäl inbromsning av utbyggnadstakten för förnybart (10 TWh solenergi, 28 TWh vind, 5  TWh biokraft) och energieffektiviseringarna (8 TWh). I scenariot finns det möjlighet att bygga mer ny produktion än vad som behövs inom landet och överskottet av förnybart producerad elenergi kan exporteras till våra grannländer för att där ersätta fossilkraft och kärnkraft. Sverige har utmärkta förutsättningar för förnybar energi med en lång och blåsig kuststräcka, bra höjdskillnader och riklig nederbörd för vattenkraften och är glest befolkat med stora landarealer. Sveriges solinstrålning kan faktiskt mäta sig med Tysklands, världstvåan i solel vars installerade effekt för närvarande är 300 gånger större än Sveriges (som en följd av mer generösa stödsystem). Utöver de rent naturliga förutsättningarna har Sverige också ett industriellt kunnande. Med statens försorg har detta i ett energihistoriskt perspektiv bidragit till bildandet av flera samarbeten mellan myndigheter och företag som har bidragit till effektiv elförsörjning och främjat industriell utveckling och exportframgångar. Med energiöverenskommelsens planer att öka förnybar elproduktion med endast 18 TWh till år 2030, genom ett förlängt och utökat elcertifikatssystem, är risken stor att Sverige helt och hållet missar målet till år 2040. Våra scenarier visar att åtminstone dubbelt upp, 36 TWh ny förnybar eltillförsel, behövs för att upprätthålla elbalansen samtidigt som eleffektivisering utgör en kraftfull energiresurs för slutanvändarna. Vi ser framför allt tre fördelar med ett 100 procent förnybart elsystem: 1. Det är det mest kostnadseffektiva sättet att trygga framtidens elförsörjning samt uppnå miljö- och klimatmål. 2. Vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar att klara effektbalansen med en hög andel förnybar energi. 3. En omställning till ett förnybart elsystem tryggar framtiden för den elintensiva industrin och skapar dessutom fler arbetstillfällen i  hela landet. Utbyggnaden av ett helt förnybart elsystem leder till ekonomisk verksamhet med ökade beställningar till industri, projekterings- och anläggningsföretag. De investeringar som krävs kommer att omsättas inom landet. Som föregångare får vi en expansiv utveckling och en förbättrad energiförsörjning med mindre miljöpåverkan för en långsiktigt hållbar utveckling. Jonny Hylander, professor i energiteknik vid Högskolan i Halmstad Göran Sidén, universitetslektor, elkraftteknik vid Högskolan i Halmstad Christian Stenqvist, dr i miljö- och energisystem från Lunds tekniska högskola, energianalytiker och utvärderingskonsult vid EvalPart Charlotta Winkler, solenergiexpert och konsult för energiteknik vid WSP Sverige Med energiöverenskommelsens planer att öka förnybar elproduktion med endast 18 TWh till år 2030 är risken stor att Sverige helt och hållet missar målet. ", "article_category": "other"}
{"id": 27593, "headline": "Erik Helmerson: Pinsamt kryperi för Zlatan", "summary": "Svenskar gillar att peka förfärat på de internationella förbunden Fifa och Uefa. Dessa mutkolvar! Men när det kommer avslöjanden om SvFF blir det tystare, skriver Erik Helmerson.", "article": "Det är slående, skriver Olof Lundh, när man får hela kulturen upprullad, sida för sida och i det närmaste muta för muta. Boken som han beskriver ovan heter ”Fult spel: sanningen om fifflet inom Fifa”. Men orden passar precis lika bra på Lundhs egen nya bok, ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” (Albert Bonniers förlag). Efter läsningen har jag stor respekt för Olof Lundh. Dels gillar jag sättet på vilket han skriver: lugnt, metodiskt, med en sorts sorgset tålamod oavsett vad som faller över honom – en härskarfras av Zlatan, en hysterisk utskällning från förre fotbollsbasen Lars-Åke Lagrell eller tystnaden som uppstår när Lundh ställer frågor om bygget av Friends Arena. Dels uppskattar jag hans mod. Olof Lundh är en av ytterst få svenska fotbollsjournalister som verkligen vågat kritisera Zlatan Ibrahimovic, hans mobbningstendenser och inte minst det kryperi för Zlatan som präglat svensk fotboll de senaste åren. ”Vad jag pratar om...” är just hela kulturen upprullad. Lundh beskriver hur SvFF, Svenska fotbollförbundet, byggt en kuddmur kring guldgåsen Zlatan och låtit honom värpa sina ägg på helt egna villkor. Han avhandlar epoken Lagrell som enligt Lundh präglades av centralstyre, ja-sägeri och machiavelliskt maktspråk. Han pekar ut dubbelmoral, skumraskfigurer och sexism. Vad kan ledas i bevis? Inte mycket. SvFF omfattas inte av någon offentlighetsprincip, rädslans och tystnadens kultur tycks utbredd. De som talar gör det anonymt. Svenskar gillar att peka förfärat på de internationella förbunden Fifa och Uefa. Dessa mutkolvar! Men när det kommer avslöjanden om SvFF blir det tystare. Varför? Kanske är de som är intresserade av skandaler inte så intresserade av fotboll, och vice versa. Kanske tas förbundet, och den svenska fotbollen, inte på särskilt stort allvar. Den är en underhållningsindustri som levererar sporadiska vinster och ett och annat skönt Zlatancitat – vem orkar då bry sig om korruption, överkörda småklubbar, skrupelfria agenter och en organisationskultur som tycks hämtad från en inkrökt S-kommun cirka 1964? ”SvFF – fotbollsmördare”, är en ramsa som sjungs på allt fler läktare. Jag har tyckt att den är rätt överdriven och supportrarna lättkränkta. Men efter läsningen av ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” kommer jag om inte sjunga med så i alla fall diskret stampa takten. ", "article_category": "other"}
{"id": 27615, "headline": "Matilda Molander: Solen gick upp i Hatets stad", "summary": "Ilskan och hatet som polisens skjutningar av afroamerikaner föder är lätt att förstå. Men som president Obama sa: Det finns inget sätt att rättfärdiga de här händelserna.", "article": "Under torsdagskvällen samlades människor över hela USA till demonstrationer mot att polisen ännu en gång skjutit ihjäl oskyldiga afroamerikanska män. För de knappt tusen personer som fredligt marscherade genom Dallas var manifestationen nästan över när prickskyttar plötsligt började skjuta mot de poliser som var utstationerade för att garantera deltagarnas säkerhet. Gärningsmännen hade positionerat sig i ett bakhåll och besköt enligt uppgift poliserna från flera olika håll. När detta skrivs har fem poliser dött. Sex poliser och två civila är skadade. En gärningsman har dödats av polis. Det är ännu för tidigt att säga något säkert om motivet, men en av de misstänkta ska ha skrikit att slutet är nära och att han vill döda vita och särskilt poliser. Det ligger nära till hands att misstänka att det finns en koppling till de senaste dagarnas uppmärksammade dödsskjutningar av afroamerikanska män i Mississippi och Louisiana. Ilskan och hatet som den typen av övervåld föder är lätt att förstå. Men som president Obama sa: ”Det finns inget sätt att rättfärdiga de här händelserna. Rättvisa kommer att skipas.” Philando Castile som sköts av polis i onsdags hade både flickvän och familj som nu fått sina hjärtan krossade. Det hade de skjutna poliserna också. ”Black lives matter” för att ”all lives matter”. Polisens skjutningar av afroamerikaner och torsdagsnattens attacker mot polisen är båda oerhörda tragedier. Människor är våldsamma, människor känner hat och människor har fördomar. Det är en potentiellt dödlig kombination även utan skjutvapen. Texas har en av USA:s mest tillåtande vapenlagar och sedan januari är det tillåtet att bära skarpladdade vapen synliga på allmän plats. President Obama har länge fört en kamp för striktare vapenlagar, men motståndet är stort från vapenlobbyn. I sitt första uttalande efter attackerna sa Obama: ”Vi vet att när folk är beväpnade med kraftfulla vapen blir sådana här attacker ännu farligare och mer dödliga. Och det är något vi kommer att återvända till de kommande dagarna.” Tragiska skjutningar har i USA dock en tendens att leda till krav på mer vapen i samhället, snarare än mindre. ”Så att man kan försvara sig.” Varje dag skjuts omkring 80 personer ihjäl. Kanske är det här inte vändpunkten men låt oss hoppas att demonstranterna i Dallas får rätt. ”Hatet kommer inte att vinna.” ", "article_category": "other"}
{"id": 27626, "headline": "”Nu delar Uber uppgifter direkt med Skatteverket”", "summary": "Anpassning inför nya lagen. Stora taxibolag har hävdat att Uberförare smiter från sin skatteplikt och att det bidrar till Ubers framgång. Vi delar inte den bilden. I dag offentliggör vi att Uber tar nya steg för att genom tekniska lösningar förenkla för våra förare att rapportera in uppgifter till Skatteverket, skriver Alok Alström, Sverigechef Uber.", "article": "När Uber grundades 2009 var det för att lösa ett till synes enkelt problem: Hur kan man få skjuts genom ett knapptryck var man än är i världen? Vid den tiden var smartphonen en förhållandevis ung innovation och idén att tjänster som Uber skulle kunna växa fram var långt ifrån självklar. Sedan dess har avsevärda förbättringar för förare, passagerare och städer kunnat genomföras tack vare ny teknik som Uber har utvecklat. Bland passagerare och förare har Uber varit mycket populärt medan stora taxibolag och deras lobbyorganisationer har varit högljudda kritiker. Man har hävdat att förare smiter från sin skatteplikt och att Ubers framgång inte bygger på en förbättrad användarupplevelse för både passagerare och förare eller för den delen en innovativ affärsmodell. Det är inte en verklighetsbeskrivning vi delar. Vi är engagerade i att hjälpa partnerförare att uppfylla deras skattskyldighet och vi tror att vår teknik kan bidra. Redan i dag har varje förare tillgång till sin affärsdata digitalt som visar alla resor de har genomfört när de använt Ubers plattform. Veckovis får de en sammanställning av denna data. Men smart ny teknik kan åstadkomma mer än så. Vi tror att samma teknik som får Ubers tjänst att fungera också kan underlätta förares skyldigheter att rapportera in nödvändiga uppgifter till Skatteverket. Vi arbetar därför aktivt för att erbjuda förare nya tekniska lösningar för att enklare kunna betala skatt och sköta sin ekonomiska redovisning. Det är därför vi i dag aktiverar och offentliggör en ny funktion i Ubers app som alla partnerförare ?i Sverige kan använda. Den nya funktionen möjliggör för en partnerförare att trycka på en knapp i appen och därigenom låta Uber dela nödvändiga inkomstuppgifter på deras körningar direkt med Skatteverket. Detta kommer att tillhandahållas digitalt på ett säkert och automatiserat sätt. Detta görs som ett förberedande steg inför 2017 då alla förare som i dag kör uberX, UberBLACK och UberLUX i taxiregistrerade bilar med taxameter med taxilegitimation – i enlighet med den nya lagen om redovisningscentraler – måste rapportera in skattegrundande inkomstuppgifter till Skatteverket via särskilt ackrediterade redovisningscentraler. Vi välkomnar det som ytterligare ett bra steg för att göra svenska transport- och taxisektorn – som historiskt brottats med utbrett skattefusk till följd av stor kontanthantering – mer städad. I dag trycker tiotusentals personer varje vecka på en knapp för att få skjuts i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala – också i de områden som traditionellt sett inte haft god tillgång till kollektivtrafik eller taxi. Ubers teknik kan också öka säkerheten, till exempel genom att ta bort anonymiteten för taxi och spåra varje resa via GPS. Samtidigt som Uber blivit ifrågasatt i debatten sedan lanseringen i  Sverige 2013 står det klart att tjänsten är väldigt populär bland svenskar: Under de tre senaste månaderna har 171 000 svenskar tagit en resa med Uber. Också förare har omfamnat Uber. I stället för att vara låsta vid dagliga scheman har de nu friheten att själva bestämma när de ska jobba och vara lediga. Då förarna är självständiga egenföretagare är de sina egna chefer – något som 22 procent av svenskarna skulle vilja vara om de fick välja, även om bara 9 procent är det i  dag (Eurostat). Runt 3 000 partnerförare har genomfört fyra eller fler resor under den senaste månaden. Kritiker har misstänksamt frågat sig hur Uber kan vara billigare än taxi – det enkla svaret är att Ubers teknik är mer effektiv i  att matcha utbudet och efterfrågan än taxis beställningscentraler. När förare kan ha flera betalande passagerare i bilen större andel av varje körd timme – så kan priset vara lägre per resenär. Forskning från Princeton University (2016) har bekräftat detta: Studien jämförde data mellan taxi och Uber i fem amerikanska städer och kom fram till att förare som använder Uber konsekvent hade en betalande passagerare i  bilen en större del av tiden och en längre del av körsträckan än vanliga taxiförare. På så sätt bidrar en mer effektiv användning av partnerförarnas tid till lägre priser, vilket i sig genererar fler passagerare i  en positiv spiral. Men vår målsättning är inte begränsad till att enbart förbättra effektiviteten och kvaliteten inom den professionella, licensierade taxiindustrin. Vårt mål är även att låsa upp den vilande potential för transporter som finns i Sverige och globalt i form av underutnyttjade fordon och undersysselsatta förare genom appbaserad samåkning mellan privatpersoner, som i Sverige blev känt med tjänsten uberPOP som vi erbjöd under en pilot september 2014 till maj 2016. Just nu pågår en statlig utredning om taxi och samåkning som ska presentera sina förslag den 1  december i år. Vi hoppas att utredningen landar i  framtidsinriktade reformförslag som kommer att uppdatera Sveriges förlegade regelverk för taxi- och samåkningstjänster. I ljuset av detta hoppas vi att vår datadelningspilot kan fungera som exempel på hur ny teknik kan bidra till att lösa gamla regulatoriska utmaningar såsom skattekontroll. Smartphoneteknologi har transformerat sättet som människor säkert och enkelt kan resa i  världens städer – i dag kan människor trycka på en knapp och få en bil bara minuter senare, vilket skapar ekonomiska möjligheter för miljoner människor globalt – och teknologi kan också göra det enkelt att rapportera inkomster. Vi kommer fortsätta att vara drivande i att innovera på det här området, till fördel inte bara för förare på vår plattform och för taxi- och transportbranschen, utan också för vårt samhälle i stort. Alok Alström, Sverigechef Uber Vårt mål är även att låsa upp den vilande potential för transporter som finns i  Sverige och globalt i form av underutnyttjade fordon och undersysselsatta förare genom appbaserad samåkning mellan privatpersoner. ", "article_category": "other"}
{"id": 27676, "headline": "”Tro inte att den akuta migrationskrisen är över”", "summary": "Blunda inte. De problem som följer av flyktinginvandringen sätter ramarna för svensk politik det kommande decenniet. Vi kommer att tvingas fatta fler svåra beslut där valet står mellan olika dåliga alternativ. Omfattningen av den omställning som Sverige måste gå igenom har inte sjunkit in på allvar, skriver förre M-samordnaren Mikael Sandström.", "article": "Den tillfälliga utlänningslagen, som riksdagen just beslutat, ska göra det svårare att få asyl i Sverige. Flera andra restriktiva åtgärder har vidtagits. Dessa åtgärder initierades under förra hösten då som mest 10 000 personer sökte asyl i Sverige på en vecka. Har vi nu hanterat den akuta delen av migrationskrisen? Många hoppas att så är fallet. Risken är stor att svaret är nej. Jag tror att den stora faran vore om vi slår oss till ro och tror att de svåra besluten nu är fattade. Från 2012 till 2022 kommer Sveriges befolkning att ha ökat med en och en kvarts miljon personer. Det beror till övervägande del på asylinvandringen och är den största befolkningsökning Sverige upplevt under en så kort tidsperiod sedan den första folkräkningen genomfördes 1749. Sverige har haft kraftig invandring förr, men inte i denna omfattning. Förra året sökte 160 000 personer asyl. Det är nästan dubbelt så många som det tidigare toppåret, 1992. Nästan lika många sökte asyl under 2015 som under hela första halvan av 1990-talet. Den exceptionella situationen 2015 kommer efter flera år av stor asylinvandringen. Under alla de tre åren 2012, 2013 och 2014 var asylinvandringen större än någon gång sedan 1992. Inget annat demokratiskt välfärdsland har tagit emot så stor invandring under en så kort period, undantaget Israel, som på 1990-talet tog emot en miljon invandrare från forna Sovjet. Sverige har plats för stor invandring, men att på kort tid ta emot så många innebär påfrestningar. Antalet asylsökande har minskat drastiskt sedan förra hösten men nivåerna är fortfarande höga. Hittills i år har ungefär samma antal asylsökande kommit till Sverige som motsvarande period 2012. Skulle Migrationsverkets prognos slå in 60 000 asylsökande så hamnar även 2016 på fem-i-topp-listan. Även om det skulle bli hälften, så skulle det vara många. Det årliga genomsnittet före 2012 var 24 000 asylsökande per år. Migrationskrisen leder till problem på fem nivåer: 1. Den första nivån är hanteringen av de ankommande. Myndigheter, frivilliga och kommuner gjorde förra hösten nästan övermänskliga ansträngningar. Ändå kunde Migrationsverket inte ge alla tak över huvudet. Så illa är det inte nu, men systemet är ansträngt över bristningsgränsen. Säkerheten brister på asylboenden. Ensamkommande barn och vuxna blandas i boenden. Det hårda trycket på socialtjänst och skola gör att kvaliteten blir lidande. Den stora efterfrågan på boende har lett till ökade kostnader och sänkt kvalitet. 2. Den andra problemnivån är hur vi ska kunna påverka hur många migranter som söker sig till Sverige. Även om betydligt färre migranter kommer till Sverige nu, så måste vi ställa oss frågan om Sverige under de kommande åren kan ta emot fler migranter. Vi vet inte hur migrationsläget kommer att utvecklas. Antalet migranter till Europa via den östliga rutten över Medelhavet har minskat, men inflödet längs den centrala rutten ligger hittills i år på samma nivå som förra året. Vad händer nu, när det blir varmare och lättare att korsa Medelhavet? Kommer EU:s inre gränskontroller att fungera? Kommer EU:s avtal med Turkiet att hålla? Vad händer med de oregistrerade flyktingarna i Tyskland? Vad blir följden av Tysklands skärpta asylpolitik? Vi kan hoppas att en migrationsvåg liknande den som sköljde över oss förra året inte slår in över Sverige även i år, men om så sker beror i stor utsträckning på händelser och beslut bortom vår kontroll. Vi vet inte om gränskontroller, id-kontroller, den tillfälliga utlänningslagen och andra restriktiva åtgärder som vi själva har vidtagit kommer att räcka. 3. Den tredje nivån av problem är asylprövningen. Vid årets ingång fanns 180 000 personer i Migrationsverkets mottagningssystem av vilka 150 000 hade öppna asylärenden. Förra året avgjordes 60 000 ärenden av Migrationsverket. Nu räknar verket med att fördubbla kapaciteten, men inte ens det kommer att räcka för att beta av kön. De genomsnittliga handläggningstiderna har ökat från runt 4 månader till 9 månader, och beräknas öka till 12 månader. Många får vänta på besked långt över ett år. Under väntetiden blir människor passiviserade, demoraliserade och frustrerade. 4. Den fjärde nivån av problem rör återvändandet. Förra året bifölls 55 procent av de prövade asylansökningarna. Av de 150 000 personer som hade öppna asylansökningar vid årsskiftet kommer, med samma bifallsfrekvens, omkring 70 000 att få nej. Av de 60 000 som beräknas komma i år kommer kanske 25000 att få nej. Till detta kommer alla de människor som vistas utan tillstånd i Sverige, personer som antingen fått avslag på sin asylansökan men ändå stannar i landet eller som aldrig sökt uppehållstillstånd. Ingen vet hur många dessa är: jag tror att de är över 100 000. Ett mycket stort antal personer kommer alltså att behöva av- eller utvisas under de kommande åren, många av dem med tvång. Vem vet hur det ska gå till? Efter dessa fyra, jämförelsevis enkla problem, kommer vi till den femte nivån av problem: 5. Hur ska vi kunna integrera en och en kvarts miljon människor på ett decennium? I dag uppgår andelen helårsanställda inklusive företagare bland flyktingar och flyktinganhöriga till 25 procent efter 8 år och till 34 procent efter 15 år. För hela befolkningen är motsvarande siffra 69 procent. Hur ska vi ändra Sverige för att fler invandrare ska få jobb? Hur får vi fram bostäder? Hur ska skolan som redan präglas av lärarbrist hantera tillflödet av nya elever? Hur ska sjukvården som också lider av personalbrist klara ännu fler patienter? Hur ska påfrestningen på de offentliga finanserna hanteras? Vi kan länge diskutera om invandring på sikt är lönsam för samhället: på kort sikt innebär den tveklöst kostnader, vilket tillskottet på 30 miljarder till utgiftsområdet för migrationspolitik på vårens ändringsbudget illustrerar. Det är bara början. Successivt kommer kostnader att uppstå inom andra delar av den offentliga sektorn, inte minst i landets kommuner. Den akuta migrationskrisen är inte över. De problem som följer av flyktinginvandringen sätter ramarna för svensk politik det kommande decenniet. Vi kommer att tvingas fatta fler svåra beslut där valet står mellan olika dåliga alternativ. Omfattningen av den omställning som Sverige måste gå igenom har inte sjunkit in på allvar. Svaret får inte bli populism och främlingsfientligt. Svaret kan inte heller bygga på verklighetsflykt och önsketänkande. Vi hittar inte svaret på de frågor vi behöver ställa oss om vi blundar för de problem vi står inför. ?Mikael Sandström, tidigare samordningschef på Moderaterna och statssekreterare (M) i Statsrådsberedningen 2006-2014 Svaret får inte bli populism och främlingsfientligt. Svaret kan inte heller bygga på verklighetsflykt och önsketänkande. Vi hittar inte svaret på de frågor vi behöver ställa oss om vi blundar för de problem vi står inför. 23 oktober 2015: Regeringen och allianspartierna presenterar en överenskommelse om migrationspolitiken. 24 november 2015: På en presskonferens på Rosenbad presenterar Stefan Löfven och Åsa Romson ytterligare åtstramningar i migrationspolitiken. 21 juni 2016: Riksdagen röstar ja till en tillfällig skärpning av asylpolitiken från 20 juli 2016. ", "article_category": "other"}
{"id": 27681, "headline": "Föräldrar agerar modell för barnens skärmanvändande", "summary": "I den pågående debatten om barns skärmanvändande förbises den väsentliga frågan: Hur förhåller du som förälder dig till ditt eget skärmanvändande? Föräldrar verkar ha glömt att de är föredömen och att ”barn inte gör som vuxna säger – utan som de gör”.", "article": "Barn skärmdebuterar i allt yngre åldrar och många föräldrar känner sig maktlösa inför sina barns skärmanvändande. Föräldrar hör av sig till psykologer för att få råd om hur de ska bryta sitt barns överdrivna spelande. Det finns i dag behandlingshem som erbjuder behandling till spelberoende barn från elva års ålder. Vad finns det för råd till hjälplösa föräldrar? Experternas råd handlar om att föräldrar ska se varningstecken i tid och införa gränser för hur ofta och hur länge barnen får spela. En väsentlig fråga som förbises i dessa expertråd är emellertid hur du som förälder förhåller dig till ditt eget skärmanvändande. Alla känner till uttrycket ”barn gör inte som vuxna säger utan som de gör”. Det är därför relevant att fråga sig varför inte detta är mer uppmärksammat i den pågående diskussionen om barns skärmanvändande? Barns spelande kan betraktas utifrån psykologiska teorier om inlärning och motivation. Socialpsykologen Albert Banduras teorier om modellinlärning beskriver hur vi lär oss genom att observera andras beteende och vilka konsekvenser beteendet får. Du som förälder agerar modell och föredöme för ditt barn. Om ditt barn ser att du föredrar skärmen framför andra aktiviteter är det fullt naturligt att ditt barn gör likadant. Inlärningsteori handlar vidare om hur belöningar och bestraffningar fungerar på beteenden. Intermittenta belöningar, som kommer ibland men inte varje gång, motiverar oss och förstärker vårt beteende. En anledning till att så många roas av datorspel är just jakten på belöningar. Barn blir underhållna och belönade av att spela – de blir därmed sämre på att roa sig själva. Är det då rimligt att hålla föräldrar ansvariga för barns skärmanvändande då vi överallt exponeras för teknik? Som förälder och blivande psykolog menar jag att det är fullt rimligt att ansvaret vilar på föräldrarna. Skärmanvändande är roligt och bra men ska inte ersätta aktiviteter som att bygga lego, vara i skogen, rita, gunga, läsa böcker osv. Dessa aktiviteter är naturliga förstärkare vilket inom inlärningsteori förklaras med att de i sig upplevs belönande och därmed tenderar att upprepas. Motivationsteori menar att belöningar för beteenden som innehåller naturliga förstärkare kan ha motsatt effekt – man bör alltså inte belöna eller locka barnet med skärmtid för att de gör någon av aktiviteterna ovan. Ansvaret är ditt, förälder, att engagera ditt barn i aktiviteter som ni båda tycker är meningsfulla och roliga! Att tro att ditt barn ska roa sig själv i lekparken medan du sitter och surfar på din telefon är att begå självbedrägeri. Psykologiska teorier om inlärning och motivation talar sitt tydliga språk: Barn gör som du gör - inte som du säger! ", "article_category": "other"}
{"id": 27695, "headline": "”?Så ska Sverige göra skillnad i säkerhetsrådet”", "summary": "Sverige inröstat. Platsen i FN:s säkerhetsråd är en stor seger för svensk utrikespolitik och svensk diplomati. Vi är förvissade om att det ligger i vårt intresse att som ett litet, öppet och omvärldsberoende land bidra till och slå vakt om den internationella ordning där FN och dess säkerhetsråd är kärnan, skriver utrikesminister Margot Wallström (S).", "article": "Sverige valdes i går in i FN:s säkerhetsråd. För ett halvår sen ansågs vi uträknade. I dag har vi en plats i säkerhetsrådet. Det är en stor seger för svensk utrikespolitik och svensk diplomati. För en regering som står för solidaritet och samarbete är säkerhetsrådsplatsen ett kvitto på att en global politik för hållbar fred och utveckling lönar sig. För FN innebär det att en av dess största bidragsgivare tar med sig engagemang och idéer men också krav på reformer och förändring, in i organisationens innersta rum. Nu ska vi, under två år, ta vår del av det ansvar för internationell fred och säkerhet som ett medlemskap innebär. När vi den 1 januari 2017 tar plats vid det bord som kommit att bli en symbol för världspolitiken gör vi det dessutom som ordförandeland, samtidigt som FN:s nästa generalsekreterare tillträder. Sveriges kandidatur drevs utifrån sakfrågor och med en tilltro till dialog och diplomati som verktyg. Fördjupade kontakter med många av världens länder har gett oss en bättre bild av hur dagens utmaningar uppfattas och upplevs, men också en grund för att föra fram vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och utveckling. Så ska Sverige arbeta också som medlem: lyssna till dem som berörs, försvara dem som behöver det och stå upp för det vi tror på. Vi har en tydlig och ambitiös dagordning att utveckla i samråd med riksdagens partier och svenska organisationer, med andra rådsmedlemmar och det civila samhället som bärare av kunskap, med de länder som står på säkerhetsrådets dagordning och de som bidrar med personal till dess fredsinsatser: 1. Sverige avser bidra till säkerhetsrådets huvuduppgift: att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det handlar om att föra en engagerad och initierad politik i de många frågor som står på rådets dagordning, men också om att ha beredskap att ta sig an nya kriser och konfliktorsaker. Rådet bestämmer mandaten för ett tjugofemtal fredsinsatser i så gott som alla världsdelar, antar sanktioner för att förhindra vapentillförsel till konflikter och ställer krav på nolltolerans för sexuella övergrepp begångna av fredsbevarare. Efter nordkoreanska provsprängningar, terroristattacker i Paris eller grymheter i Syrien vänder sig världen mot säkerhetsrådet, på samma sätt som den gör när fredsavtal sluts och behöver övervakas, såsom i Colombia. Framsteg följs ibland av låsningar, men det får aldrig tas till intäkt för att inte försöka. Besluten är bindande för samtliga 193 medlemsländer. Under de kommande två åren är det vår roll att bidra till att de blir så bra och effektiva som möjligt. 2. Konflikterna måste bli färre och freden mer hållbar. Förra årets hållbara utvecklingsmål och nya klimatavtal ingöt välbehövligt mod i det internationella samarbetet och stakade ut vägen mot en mer välmående värld. Nu behövs samma genombrott för arbetet för fred och säkerhet. FN måste samla sig för att på ett betydligt bättre sätt förebygga och hindra återfall i konflikter, inkludera kvinnor i fredsprocesser samt se sambanden mellan säkerhet, utveckling, klimat och jämställdhet. För Sverige är detta en självklar dagordning, som vi länge drivit och som vi tar med oss in i säkerhetsrådet. Förmågan att agera i tid måste skärpas och samarbetet med FN:s fredsbyggandekommission, där vi har ett djupt engagemang, måste förbättras. Världen har inte råd med något annat än att satsa på fred. 3. Mer öppenhet – som både mål och medel. Ökad transparens, representativitet och effektivitet är en målsättning för svensk FN-politik. Det var ett nyckelbudskap i vår kandidatur och blir en viktig dimension av vår tid som medlem. Vi vill se ett reformerat säkerhetsråd som begränsar användningen av vetot och som är lyhört för, och samarbetar med, andra utan att för den skull avsäga sig sitt ansvar. Också vårt eget arbetssätt ska präglas av transparens, på ett sätt som bidrar till både förankring och förtroende. Det behövs mer öppenhet, för att det är viktigt i sig, för att det bidrar till rådets legitimitet och, inte minst, för att vi tror att det gagnar resultatet. 4. Medlemskapet ska präglas av våra värderingar och principer. Svensk utrikespolitik vilar på en stadig grund av folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och en bred syn på säkerhet och utveckling. Det ska också säkerhetsrådstiden göra. 5. Sverige har en utrikespolitik, som bedrivs på flera arenor: EU främst, men också i FN. Vår Mellanösternpolitik är en politik för en fredsprocess som leder till en tvåstatslösning och för ett slut på Daesh hänsynslösa härjanden. Vår Ukrainapolitik står fast i sin övertygelse om genomförande av Minsköverenskommelserna, respekten för den europeiska säkerhetsordningen och kritiken mot överträdelser av internationell rätt inklusive FN-stadgan. Vår Malipolitik tar sig uttryck i trupp i FN-insatsen Minusma och poliser i EU:s insats för träning av säkerhetsstyrkor. I dessa och andra konflikter och kriser verkar FN och EU sida vid sida. Sverige ska fortsätta att bidra till båda och vi ska stärka samarbetet dem emellan. Ett starkt FN mår bra av ett starkt EU – och vice versa. Det måste bli slut på den artificiella diskussionen om att det skulle handla om antingen eller. Om sex månader inleder vi vårt säkerhetsrådsmedlemskap. Vi gör det i en tid då osäkerhet och otrygghet sliter i människor runt om i världen, och där behovet av att gemensamt bygga hållbar fred och motståndskraftiga samhällen är tydligare än någonsin. Vi gör det, eftersom vi är förvissade om att det ligger i vårt intresse att som ett litet, öppet och omvärldsberoende land bidra till och slå vakt om den internationella ordning där FN och dess säkerhetsråd är kärnan. Och vi gör det för att vi tror på att vi kan göra skillnad – genom vår politik, våra värderingar och vårt engagemang. ?Margot Wallström (S), utrikesminister Ett starkt FN mår bra av ett starkt EU – och vice versa. Det måste bli slut på den artificiella diskussionen om att det skulle handla om antingen eller. ", "article_category": "other"}
{"id": 27733, "headline": "”Konsensus om EU-frågor ger risk för ökad misstro”", "summary": "DN Debatt 25/6 2016. Debatt saknas. Frågor på EU-nivån berör allas vardag och borde leda till politiska konflikter. Men EU-frågor anses kräva konsensus i Sverige och debatten blir tam. Kommer vi inte tillrätta med det, är risken stor att medborgare vänder sig mot det politiska systemet, skriver statsvetarna ?Torbjörn Bergman och Magnus Blomgren.", "article": "Omröstningen i Storbritannien är över. Debatten har varit het och långt ifrån nyanserad, men det finns reella problem bakom Storbritanniens utträde som gäller också i Sverige. Den nationalism och populism som nu sprider sig i Europa har många bottnar och en av dessa är de legitimitetsproblem som präglar EU-samarbetet. Det har blivit uppenbart under den nu avgjorda folkomröstningen. För att detta inte ska sprida sig så måste det komma till stånd en debatt om Europas framtid och EU: s roll och funktion i relation till medlemsländerna. Sverige behöver inte en ny ”Ja eller Nej till EU”-kampanj. Däremot behövs en bred och offentlig diskussion om grunderna för den svenska demokratin såsom medlemsstat i EU. En utgångspunkt för denna debatt kan vara den nyligen avslutade men typiskt nog inte särskilt uppmärksammade utredningen (SOU 2016: 10), ”EU på hemmaplan”. I utredningen konstateras att det råder bristfälliga kunskaper samt ett utbrett ointresse för frågor som rör hur EU fungerar. Detta gäller mer eller mindre på samhällets alla områden. Problembilden innefattar inte minst grupper som politiker, journalister och lärare – grupper från vilka vi borde förvänta oss ett större engagemang. Dessutom förefaller det som att ointresset förstärks snarare än minskar över tid. Den forskning vi själva bedriver i olika sammanhang pekar i samma riktning. Vi menar att det finns åtminstone två sätt att komma närmare en förändring. Medlemsstaten Sverige är sammanlänkat med EU i ett politiskt system, således behövs ett samlat grepp om alla frågor som rör Sverige i EU och EU i Sverige. Det andra är att de politiska partierna måste diskutera frågor som beslutas i EU i termer av opposition och meningsskiljaktigheter. Vi ska kort utveckla dessa två punkter. Riksdagen har svårt att integrera EU-frågor i vardagsarbetet. Detta har påtalats i en rad utredningar, och går som en röd tråd i Sveriges relation till EU under hela medlemskapet. Ett försök att motverka detta var en gång riksdagskommitténs förslag 2005/06:RS3, ”Riksdagen i en ny tid”, som la grunden för den nuvarande hanteringen av ”EU-frågor” i riksdagen. Tyvärr togs utredningen också som intäkt för att undvika frågor om regeringens roll och Sveriges roll i EU. I sina direktiv till den dåvarande Grundlagsutredningen (Dir. 2004:96) diskuterade regeringen den ovan nämnda riksdagskommittén som den utredning som skulle lösa frågan om hur Sveriges relation till EU bör hanteras. När väl Riksdagskommittén la fram sina slutsatser saknas dock förslag som rör regeringens arbete med EU-frågor – den var ju fokuserad på riksdagen. Således hamnar avgörande frågor kring det politiska systemets sammantagna (EU och Sverige) funktionssätt regelbundet på undantag. Den föreliggande utredningen, SOU 2016:10, har på ett likande sätt inte heller haft i uppdrag att diskutera både regeringens och riksdagens arbete. Inte heller fick utredningen lämna förslag gällande ”förändringar av EU:s regelverk och dess institutioners arbetssätt”. Återigen illustreras det övergripande problemet – den strikta indelningen i skilda politiska och konstitutionella revir omöjliggör ett helhetsgrepp. Det som skulle behövas är en samlad analys över hur hela det svenska demokratiska systemet kan och bör hantera EU-frågor samt en diskussion om EU:s regler och institutioner och möjliga reformer av dessa. Enligt vår mening skulle ett sådant helhetsgrepp visa att det allvarligaste demokratiska problemet med Sverige som medlemsstat i EU är att de politiska partierna inte för en levande diskussion om de beslut som fattas på EU-nivån. Precis som föreliggande utredning (SOU 2016:10) hävdar går inte en sådan livligare EU-debatt att kommendera fram. Istället förespråkas åtgärder på tre områden som ska kunna bidra till en aktivare samhällsdebatt: kunskap kring EU bör öka, insyn och delaktighet bör främjas, samt informationstillgången förbättras. Vi ser inga problem med någon av dessa åtgärder, tvärtom är de önskvärda och nödvändiga. Däremot är vi inte övertygade om att de kommer att göra diskussionen kring frågor som hanteras på EU-nivå mer livlig. Som vi ser det är ett grundproblem de politiska partiernas oförmåga eller ovilja att lyfta fram motsättningar i EU-frågor inför bredare allmänhet. Partierna förmår inte koppla ihop de två nivåerna. Representanter på EU-nivån i Europaparlamentet är dåligt förankrade i de nationella partiorganisationerna. De är svagt kopplade till den interna partiorganisationen och partiernas riksdagsgrupper använder inte europaparlamentarikernas kompetens. Vår forskning tyder också på att under tjugo år av medlemskap har denna grupp snarare blivit mer isolerad från den nationella arenan än tvärtom. Detta innebär att de motsättningar som utspelar sig i Europaparlamentet inte diskuteras på nationell nivå, åtminstone inte inför en bredare allmänhet eller ens (troligen) med en större grupp partimedlemmar. I stället, för det andra, anses EU-frågor kräva konsensus mellan partierna i Sverige. Ungefär så som utrikespolitik traditionellt betraktats. Detta motsvaras också av arbetet i EU-nämnden vars själva syfte är att finna en så stor samsyn som möjligt och därmed stärka regeringens förhandlingsposition. Problemet är att frågor som hanteras på EU-nivån berör allas vår vardag och som rimligen borde förorsaka motsvarande politiska/ideologiska konflikter som traditionell inrikespolitik. I kölvattnet uppstår ett demokratiskt problem. Konsensus i för många frågor inskränker den politiska debatten och i så måtto upphör parlamentet att utgöra den arena för granskning och kritik av regeringens politik som är ett av dess grundläggande syften. I praktiken försvårar detta påtagligt möjligheten till ansvarsutkrävande för de fattade politiska besluten, vilket är svårt när det gäller EU-beslut i allmänhet, men som i Sverige med sitt sätt att hantera EU-frågor försvåras ytterligare. Dessa grundläggande problem leder till att debatten inför de allmänna valen och mellan valen blir väldigt tam. Kommer vi inte tillrätta med dessa problem är risken stor att än fler medborgare vänder sig mot det politiska systemet och dess beslut. I det läget är Brexit bara en försmak av vad som kan komma i fråga om misstro mot det sammanlänkade statsskicket. 25 juni 2016 Mer debatt på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27737, "headline": "”Det viktigaste är att ta dagen som den kommer”", "summary": "Del 3 i serien”Partner med diagnos” Camilla och sonen Isak, 8 år, förstår varandra utan att de behöver säga så mycket. Isak tycker att det händer mycket kul när man har adhd. Men han säger också att man måste lära sig att bromsa ibland.", "article": "Funktionsvarianter som adhd och Aspergers syndrom blir som mest tydliga i relationer med andra. Vi har träffat några familjer för att prata om vad man gör för att få kärleken att hålla och vardagen att fungera. Det här är sista artikeln i serien. De tidigare var införda 21 och 22/6. Camilla Engstrand har adhd precis som sin son Isak som är åtta år och går i tvåan. Han har dessutom en autismdiagnos. Vi träffar dem hemma i familjens radhus i Haninge för att ta en fika och prata om hur de får vardagen att gå ihop. – Det är faktiskt ganska häftigt att vara förälder till ett barn som har samma diagnos som man själv har. Det gör att vi kan förstå varandra utan att behöva säga så mycket. Vi har liknande svårigheter och styrkor och vi upplever liknande saker, säger Camilla. Det är mest hon som pratar. Isak är glad. Men han tycker inte om att ha ögonkontakt och han är inte mycket för att kallprata. I stället leker han med små starwars-figurer och rymdskepp på köksbordet. Efter någon timme blir han alltmer aktiv och pratsam. Det är för att hans adhd-medicin har börjat sluta att verka, upplyser oss hans mamma om. Isak kryper in och ut ur kojan som står i vardagsrummet och när han får visa sitt rum så kastar han sig i dubbelsängen och hoppar upp och ned som barn brukar göra. Eftersom han har så svåra problem med att sova så sover de här tillsammans. När de lägger sig vid åtta varje kväll så tar han en melatonintablett som stabiliserar dygnsrytmen. Han säger att det känns som om det brinner i kroppen när han ska sova. Han vaknar också med jämna mellanrum. – Sova bredvid maken i rummet intill får jag göra i sinom tid, resonerar Camilla. Det var när Isak var åtta månader gammal som föräldrarna började förstå att det var något särskilt med honom. Han pratade tidigt och kunde säga ”mamma komma” eller ”Isak gå ut”. Han lekte också på ett strukturerat sätt och radade upp leksakerna i färgordning på golvet, när jämnåriga barn kunde sitta och bita på dem. När han var ett år förstod han redan en del engelska ord som ”cat”, ”dog”, ”mummy”, ”umbrella”. När Isak var fem år så kom hans lillasyster Alice till världen. Under samma period gjordes det en utredning på bup som konstaterade att Isak hade adhd. Det var först när han började medicinera mot adhd som de autistiska dragen kom fram alltmer. – Han blev lugn men också mer ”stängd”, säger Camilla. I samma veva blev pressen i vardagen för stor för Camilla som blev utbränd och sjukskriven. Vårdcentralen gav henne en remiss för utredning vilket ledde till att hon också fick diagnosen adhd. Det är inte bara Camilla som förstår hur Isak fungerar. Även Isak förstår att det kan bli för mycket intryck och stress för hans mamma. Häromdagen sa han till henne att ”du kanske har litet väl många projekt i gång samtidigt”. – Det är min hyperaktivitet som ställer till det. Om jag redan håller på med något så kan jag plötsligt får för mig att samtidigt sätta en deg. Om någon då sätter på musik så kanske jag tycker att det ska dansas, säger Camilla. En annan gång sa Isak: ”Det är bra att vi har adhd eftersom det händer så mycket som är kul. Men det betyder också att vi måste lära oss att bromsa ibland”. Det var kloka ord från någon som bara är åtta år? – Ja, det har att göra med hans autismdiagnos. Han väldigt lillgammal och kan sätta ord på mycket, säger Camilla. Trots att hon verkar vara så beslutsam och systematisk när det kommer till att sköta Isaks rutiner, så har hon behov av boendestöd från kommunen. Det betyder att någon kommer och hjälper henne att styra upp olika bestyr i vardagen en gång i veckan. Läs mer: ”Tidigare pojkvänner försökte ändra på mig” – Jag klarar av att stödja Isaks strukturer bättre än mina egna. Eftersom det är mitt barn så låter jag mina behov komma i andra hand. I hallen har de hängt en tavla med de viktigaste hålltiderna. Framför allt är det i situationer när något ska göras effektivt under tidspress som det brukar tjorva till sig. Morgonen är en klassiker. På tavlan står det att Isak först ska ta sin medicin. Därefter klä på sig, äta frukost och sedan borsta tänderna - innan det är dags att åka till skolan. På morgonen råder det totalförbud mot att spela på mobilen eftersom det triggar Isaks hjärna på nolltid. Särskilt om han glömmer att ta medicin eller om den inte har börjat verka. – Om jag kommer ned och ser att han sitter och spelar i soffan - då vet jag att vi väldigt lätt hamnar i ett kaosläge. Säger jag till honom litet för häftigt att lägga ifrån sig mobilen så kan han bli ”adhd-arg”. Det är en sådan ilska som inte går att beskriva och som kan göra att hela morgonen blir förstörd, förklarar Camilla. Det gör att hon i så fall försöker portionera insatserna i olika steg. Det är inte alltid det lättaste för Camilla som har sin egen adhd att hålla koll på. Särskilt svårt blir det om dessutom maken och barn nummer två har kommit ned i köket. Då blir det ännu svårare för Camilla att hålla fokus på Isak. För att underlätta morgonbestyren och ta bort det brus som finns så har de laddat kaffebryggaren redan kvällen före. De har lagt fram alla kläder som de ska ha på sig. Då är det lättare att handskas med oförutsedda händelser. Kan du säga till Isak att ”nu blir du så där adhd-arg”? – Ja, det gör jag, eftersom han blir lugnare av att veta att jag förstår. Det bästa sättet att få utbrottet att klinga av är att använda sig av ett lågaffektivt bemötande. Det betyder att Camilla backar. Hon ställer sig en bit bort och säger: ”Nu ser jag att du är så där arg. Därför pausar vi ett tag. Lägg bort mobilen så får du vara ifred”. Sedan kommer hon tillbaka tio minuter senare och då kramas de. Ett problem är att lillasyster Alice ofta måste stå tillbaka. Hon får inte alltid sina behov tillgodosedda eftersom Isak får så mycket uppmärksamhet. Det gör att föräldrarna försöker schemalägga tid med henne så att hon får vara ensam med dem ibland. Alice är tre år och utvecklas på ett sätt som följer ett mer normalt mönster. När det kommer till vissa motoriska färdigheter, som penngrepp, befinner hon sig på samma nivå som Isak, trots att hon är hans lillasyster. Hon testar sina föräldrar på ett annat sätt än Isak. – Med Isak måste jag hela tiden tänka på saker som jag har lärt mig på utbildningar, som socialt samspel, turtagning, att säga hej och titta i ögonen. Det är sådant som Alice lärde sig tidigt på egen hand. Isak har aldrig varit trotsig på samma sätt. Hon har frigjort sig på ett helt annat vis. När Camilla och Isak har visat sitt rum på övervåningen så sätter de sig för att spela Othello. Eftersom det är Isaks favoritspel så vinner han lätt mot mamma. När vi säger att han är duktig så ler han samtidigt som han skakar litet lätt på huvudet. Han gillar inte beröm, det är inte viktigt för honom att vara ”bäst”, enligt Camilla. Läs mer: ”Vi behöver strukturer för att kärleken ska hålla” Ibland tycker han om att gå ut och leka. I skolan brukar han snurra på lekställningarna. Då tycker han att det är roligare att vara för sig själv. En gång i veckan tränar Isak judo. Camilla trodde inte att kontaktsport skulle fungera så bra eftersom han tycker om att leka ensam. Men det visade sig att judo utövas i en miljö som passar honom väldigt bra. – Dels behöver man inte tävla om man inte vill. Det finns också en tydlig struktur för hur man ska umgås med de andra i dojon. Man fokuserar mycket på motorik och när man tränar så håller man varandra nere genom att ligga på den andra. Det är en väldigt bra träning för Isak. Det finns många olika aspekter av att ha funktionsvarianter i en familj, tycker Camilla. En positiv sida är att det blir väldigt tolerant och högt i tak mot det som är avvikande. – Det enda som betyder något är att man försöker ta dagen som den kommer. Allt beror på hur Isak mår och vilket humör han är på. Mestadels är han ett stort leende och ger oss massor av energi. Camilla Engstrand och Isak Sundin Ålder: 39 respektive 8 år. Gör: Camilla är receptionist. Isak går i andra klass. Bor: Vendelsö i Haninge kommun, söder om Stockholm Familj: Camilla är gift med Mattias och har barnen Isak, 8 år, och Alice, 3 år. Mattias har sedan tidigare Robin, 19 år och Emma, 20 år. Isak växelbor hos sin biologiska pappa. I familjen ingår även katten Bliss som ofta hjälper Isak att gå ned i varv bara genom att vara i närheten. Hon ger honom också omedelbar respons. Om han är för häftig mot henne så sticker hon bara från honom. Diagnoser: Camilla och Isak har adhd. Isak har även en autismdiagnos. Partner med diagnos del 3 Funktionsvarianter som adhd och Asperger blir som mest tydliga i relationer med andra. Vi har träffat några par för att prata om vad man gör för att få kärleken att hålla. Läs del 1 i serien: ”Vi behöver strukturer för att kärleken ska hålla” Läs del 2 i serien: ”Tidigare pojkvänner försökte ändra på mig” ", "article_category": "other"}
{"id": 27744, "headline": "Att ha ”vita perioder” kan vara en varningssignal", "summary": "Varje år uppmärksammas det: Sommaren är en tid då många dricker mer alkohol än vanligt. Att ”kunna” dricka mycket utan att känna sig påverkad är en varningssignal, säger beroendeforskaren Markus Heilig.", "article": "Hälften av svenskarna dricker mer under semestern, enligt en undersökning som Sifo gjort i samarbete med Systembolagets dotterbolag IQ. Och inför midsommar sker en topp i Systembolagets försäljning. En del kompenserar sommarens ökade konsumtion med en ”vit period” framåt hösten. Är vita perioder bra, eller innebär det bara att man ”tar igen det” och dricker ännu mer sedan? – Det kan förstås vara bra på ett sätt, eftersom de inre organen kan få återhämta sig, säger Markus Heilig, psykiatriprofessor i Linköping och internationellt känd hjärn- och beroendeforskare. Samtidigt är det så att många som tar vita perioder gör det för att de känner att de håller på att få problem med alkoholen. Och det är en signal som man ska ta på allvar, tycker Markus Heilig. – Man kanske inte börjar dricka mer än tidigare efter en vit period, utan går tillbaka till en konsumtion som man känner egentligen är för hög. Då ska man kanske försöka hitta mer långsiktiga lösningar, och hitta sätt att dricka mindre framöver. Det finns ett annat krux med vita perioder också, säger Markus Heilig. Det handlar om hur alkohol påverkar hjärnan. Om man dricker mycket alkohol under en längre tid kan man få bestående förändringar i hjärnan, förändringar som bland annat ökar hjärnans stresskänslighet och risken för att man ska dricka ännu mer. – Att dricka mycket i cykler, varvat med vita perioder, har faktiskt visat sig kunna driva på en utveckling mot svåra alkoholproblem. Det är lite som att hårdbanta, efteråt går man lätt upp igen. Ibland hör man rådet att aldrig dricka flera dagar i rad, ligger det något i det? – Det är ett ganska bra råd, när man dricker flera dagar i sträck börjar man utveckla tolerans, säger Markus Heilig. Det är bra att hålla vissa dagar helt fria från alkohol. –  Det gammaldags ”helgdrickandet” som funnits i bland annat Sverige, där man druckit mycket i helgen men inget på vardagarna, hade sina avigsidor. Men det förde inte med sig toleransutveckling. Om man dricker mycket och ofta utvecklar man tolerans, vilket innebär att man behöver mer och mer för att känna sig påverkad. Att ”kunna” dricka mycket innan man känner av det är en varningssignal, säger Markus Heilig. Vet man med sig att det lätt blir för mycket alkohol, kan man börja med att hålla reda på hur mycket man egentligen dricker, menar han. Man kan utgå från antalet ”standardglas”. Ett standardglas motsvarar exempelvis 15 cl vin, en liten starköl eller 4 cl starksprit. För män innebär det enligt Folkhälsomyndigheten i Sverige en riskkonsumtion att dricka mer än 14 standardglas i veckan, för kvinnor mer än 9. Som riskkonsumtion räknas också att berusningsdricka (5 eller fler standardglas för män, 4 eller fler för kvinnor). – Att kvinnor är mycket känsligare är viktigt att komma ihåg, säger Markus Heilig. Det handlar inte bara om att de ofta väger mindre. Kvinnor får högre alkoholkoncentration i blodet och blir känsligare för skador. Man kan säga att kvinnor bör dricka ungefär hälften så mycket som män. Det finns många välkända råd om hur man kan hålla igen. Som att inte dricka på fastande mage, att varva med vatten eller annat alkoholfritt, att sippa i stället för att klunka i sig. Vettigt alltihop, tycker Markus Heilig. Men om man själv försöker reglera sin konsumtion utan att lyckas, vad ska man göra då? – Har man försökt en tid utan att det har fungerat, då har man ett ganska handfast kvitto på att man inte har kontroll. Då är det bäst att sluta helt och hållet, menar Markus Heilig. En kontroversiell fråga är om den som en gång har utvecklat allvarliga alkoholproblem kan ”gå tillbaka” och börja dricka måttligt. – Det finns absolut vissa som kan det. Problemet är att ingen kan säga på förhand vilka de är. Så jag råder dem som är i den situationen att satsa på att avstå helt. I dag finns också läkemedel som ska minska ”suget” efter mer om man tar ett glas, men effekterna varierar, säger Markus Heilig. För den som inte är redo för helnykterhet kan det vara ett alternativ att prova. Det finns även psykologisk behandling som KBT och motiverande samtal för den som vill dra ner eller sluta dricka. Som hjärn- och beroendeforskare vet Markus Heilig att alkoholberoende är en kronisk och livshotande sjukdom som inte har med moral eller ”vilja” att göra. Fast termen ”beroende” är lite missvisande eftersom man kan ha stora problem med alkohol utan att få abstinenssymtom när man inte dricker, påpekar han. – Majoriteten har inte problem med alkohol, men det handlar om en stor minoritet och det är viktigt att få bort stigmat kring sjukdomen. Det är synd att råd som ska förhindra skador ibland kan ta sig uttryck i moraliserande, säger Markus Heilig. Läs mer: Har du koll på hur mycket alkohol du dricker? ", "article_category": "other"}
{"id": 27755, "headline": "”Det viktigaste är att ta dagen som den kommer”", "summary": "Camilla och sonen Isak, 8 år, förstår varandra utan att de behöver säga så mycket. Isak tycker att det händer mycket kul när man har adhd. Men han säger också att man måste lära sig att bromsa ibland.", "article": "Partner med diagnos Del 3 Funktionsvarianter som adhd och Aspergers syndrom blir som mest tydliga i relationer med andra. Vi har träffat några familjer för att prata om vad man gör för att få kärleken att hålla och vardagen att fungera. Det här är sista artikeln i serien. De tidigare var införda 21 och 22/6. Camilla Engstrand har adhd precis som sin son Isak som är åtta år och går i tvåan. Han har dessutom en autismdiagnos. Vi träffar dem hemma i familjens radhus i Haninge för att ta en fika och prata om hur de får vardagen att gå ihop. – Det är faktiskt ganska häftigt att vara förälder till ett barn som har samma diagnos som man själv har. Det gör att vi kan förstå varandra utan att behöva säga så mycket. Vi har liknande svårigheter och styrkor och vi upplever liknande saker, säger Camilla. Det är mest hon som pratar. Isak är glad. Men han tycker inte om att ha ögonkontakt och han är inte mycket för att kallprata. I stället leker han med små starwars-figurer och rymdskepp på köksbordet. Efter någon timme blir han alltmer aktiv och pratsam. Det är för att hans adhd-medicin har börjat sluta att verka, upplyser oss hans mamma om. Isak kryper in och ut ur kojan som står i vardagsrummet och när han får visa sitt rum så kastar han sig i dubbelsängen och hoppar upp och ned som barn brukar göra. Eftersom han har så svåra problem med att sova så sover de här tillsammans. När de lägger sig vid åtta varje kväll så tar han en melatonintablett som stabiliserar dygnsrytmen. Han säger att det känns som om det brinner i kroppen när han ska sova. Han vaknar också med jämna mellanrum. – Sova bredvid maken i rummet intill får jag göra i sinom tid, resonerar Camilla. Det var när Isak var åtta månader gammal som föräldrarna började förstå att det var något särskilt med honom. Han pratade tidigt och kunde säga ”mamma komma” eller ”Isak gå ut”. Han lekte också på ett strukturerat sätt och radade upp leksakerna i färgordning på golvet, när jämnåriga barn kunde sitta och bita på dem. När han var ett år förstod han redan en del engelska ord som ”cat”, ”dog”, ”mummy”, ”umbrella”. När Isak var fem år så kom hans lillasyster Alice till världen. Under samma period gjordes det en utredning på bup som konstaterade att Isak hade adhd. Det var först när han började medicinera mot adhd som de autistiska dragen kom fram alltmer. – Han blev lugn men också mer ”stängd”, säger Camilla. I samma veva blev pressen i vardagen för stor för Camilla som blev utbränd och sjukskriven. Vårdcentralen gav henne en remiss för utredning vilket ledde till att hon också fick diagnosen adhd. Det är inte bara Camilla som förstår hur Isak fungerar. Även Isak förstår att det kan bli för mycket intryck och stress för hans mamma. Häromdagen sa han till henne att ”du kanske har litet väl många projekt i gång samtidigt”. – Det är min hyperaktivitet som ställer till det. Om jag redan håller på med något så kan jag plötsligt får för mig att samtidigt sätta en deg. Om någon då sätter på musik så kanske jag tycker att det ska dansas, säger Camilla. En annan gång sa Isak: ”Det är bra att vi har adhd eftersom det händer så mycket som är kul. Men det betyder också att vi måste lära oss att bromsa ibland”. Det var kloka ord från någon som bara är åtta år? – Ja, det har att göra med hans autismdiagnos. Han väldigt lillgammal och kan sätta ord på mycket, säger Camilla. Trots att hon verkar vara så beslutsam och systematisk när det kommer till att sköta Isaks rutiner, så har hon behov av boendestöd från kommunen. Det betyder att någon kommer och hjälper henne att styra upp olika bestyr i vardagen en gång i veckan. – Jag klarar av att stödja Isaks strukturer bättre än mina egna. Eftersom det är mitt barn så låter jag mina behov komma i andra hand. I hallen har de hängt en tavla med de viktigaste hålltiderna. Framför allt är det i situationer när något ska göras effektivt under tidspress som det brukar tjorva till sig. Morgonen är en klassiker. På tavlan står det att Isak först ska ta sin medicin. Därefter klä på sig, äta frukost och sedan borsta tänderna - innan det är dags att åka till skolan. På morgonen råder det totalförbud mot att spela på mobilen eftersom det triggar Isaks hjärna på nolltid. Särskilt om han glömmer att ta medicin eller om den inte har börjat verka. – Om jag kommer ned och ser att han sitter och spelar i soffan - då vet jag att vi väldigt lätt hamnar i ett kaosläge. Säger jag till honom litet för häftigt att lägga ifrån sig mobilen så kan han bli ”adhd-arg”. Det är en sådan ilska som inte går att beskriva och som kan göra att hela morgonen blir förstörd, förklarar Camilla. Det gör att hon i så fall försöker portionera insatserna i olika steg. Det är inte alltid det lättaste för Camilla som har sin egen adhd att hålla koll på. Särskilt svårt blir det om dessutom maken och barn nummer två har kommit ned i köket. Då blir det ännu svårare för Camilla att hålla fokus på Isak. För att underlätta morgonbestyren och ta bort det brus som finns så har de laddat kaffebryggaren redan kvällen före. De har lagt fram alla kläder som de ska ha på sig. Då är det lättare att handskas med oförutsedda händelser. Kan du säga till Isak att ”nu blir du så där adhd-arg”? – Ja, det gör jag, eftersom han blir lugnare av att veta att jag förstår. Det bästa sättet att få utbrottet att klinga av är att använda sig av ett lågaffektivt bemötande. Det betyder att Camilla backar. Hon ställer sig en bit bort och säger: ”Nu ser jag att du är så där arg. Därför pausar vi ett tag. Lägg bort mobilen så får du vara ifred”. Sedan kommer hon tillbaka tio minuter senare och då kramas de. Ett problem är att lillasyster Alice ofta måste stå tillbaka. Hon får inte alltid sina behov tillgodosedda eftersom Isak får så mycket uppmärksamhet. Det gör att föräldrarna försöker schemalägga tid med henne så att hon får vara ensam med dem ibland. Alice är tre år och utvecklas på ett sätt som följer ett mer normalt mönster. När det kommer till vissa motoriska färdigheter, som penngrepp, befinner hon sig på samma nivå som Isak, trots att hon är hans lillasyster. Hon testar sina föräldrar på ett annat sätt än Isak. – Med Isak måste jag hela tiden tänka på saker som jag har lärt mig på utbildningar, som socialt samspel, turtagning, att säga hej och titta i ögonen. Det är sådant som Alice lärde sig tidigt på egen hand. Isak har aldrig varit trotsig på samma sätt. Hon har frigjort sig på ett helt annat vis. När Camilla och Isak har visat sitt rum på övervåningen så sätter de sig för att spela Othello. Eftersom det är Isaks favoritspel så vinner han lätt mot mamma. När vi säger att han är duktig så ler han samtidigt som han skakar litet lätt på huvudet. Han gillar inte beröm, det är inte viktigt för honom att vara ”bäst”, enligt Camilla. Ibland tycker han om att gå ut och leka. I skolan brukar han snurra på lekställningarna. Då tycker han att det är roligare att vara för sig själv. En gång i veckan tränar Isak judo. Camilla trodde inte att kontaktsport skulle fungera så bra eftersom han tycker om att leka ensam. Men det visade sig att judo utövas i en miljö som passar honom väldigt bra. – Dels behöver man inte tävla om man inte vill. Det finns också en tydlig struktur för hur man ska umgås med de andra i dojon. Man fokuserar mycket på motorik och när man tränar så håller man varandra nere genom att ligga på den andra. Det är en väldigt bra träning för Isak. Det finns många olika aspekter av att ha funktionsvarianter i en familj, tycker Camilla. En positiv sida är att det blir väldigt tolerant och högt i tak mot det som är avvikande. – Det enda som betyder något är att man försöker ta dagen som den kommer. Allt beror på hur Isak mår och vilket humör han är på. Mestadels är han ett stort leende och ger oss massor av energi. Det är häftigt att vara förälder till ett barn som har samma diagnos som man själv. Camilla, mamma till Isak Ålder: 39 respektive 8 år. Gör: Camilla är receptionist. Isak går i andra klass. Bor: Vendelsö i Haninge kommun, söder om Stockholm Familj: Camilla är gift med Mattias och har barnen Isak, 8 år, och Alice, 3 år. Mattias har sedan tidigare Robin, 19 år och Emma, 20 år. Isak växelbor hos sin biologiska pappa. I familjen ingår även katten Bliss som ofta hjälper Isak att gå ned i varv bara genom att vara i närheten. Hon ger honom också omedelbar respons. Om han är för häftig mot henne så sticker hon bara från honom. Diagnoser: Camilla och Isak har adhd. Isak har även en autismdiagnos. ", "article_category": "other"}
{"id": 27759, "headline": "Starkare tillsammans", "summary": "23/6 2016. Marginalerna är små men insatserna höga när britterna i dag röstar om sitt EU-medlemskap. En Brexit skulle innebära ett fattigare, mindre inflytelserikt och mer splittrat Storbritannien. Och ett svagare EU.", "article": "Den senaste veckan har pundet stärkts och Londonbörsen stigit till följd av marknadernas ökade tilltro till att britterna ska välja att stanna kvar i EU. Opinionsanalytiker pekar på tidigare folkomröstningar då väljare som bestämt sig sent röstat för status quo. Ändå visar de flesta undersökningarna fortfarande på ett dött lopp. Enligt BBC:s sammanvägning säger 45 procent nej till Brexit och 44 procent ja, medan Financial Times motsvarighet ger omvända siffror. Marginalerna må vara små, men insatserna är höga när britterna går till valurnorna i dag. Ett utträde ur unionen skulle få allvarliga konsekvenser för både Storbritannien och EU. Brexitförespråkarna hävdar att deras EU-motstånd bygger på ekonomi och demokrati. De menar att den tungrodda Brysselbyråkratin har blivit en black om foten för frihandelsvänliga britter och gröpt ur landets suveränitet. Utanför unionen skulle Storbritannien kunna förhandla fram bättre handelsavtal och fler beslut skulle fattas av parlamentsledamöter i London i stället för av byråkrater i Bryssel. Det är svaga argument. EU:s inre marknad med mer än 500 miljoner konsumenter är mer attraktiv än dess betydligt mindre brittiska motsvarighet, vilket ger en starkare förhandlingsposition. Och under sitt besök i maj gjorde president Obama klart att Storbritannien skulle få vänta på sin tur: USA prioriterar den typ av regionala avtal som just nu förhandlas med EU. Dessutom har EU-motståndarna intagit en hokus pokus-inställning till nationalekonomi. IMF, Världsbanken, det brittiska finansdepartementet har samtliga producerat genomarbetade rapporter som visat att ett utträde ur unionen skulle få betydande negativa effekter på landets ekonomin. Långsiktiga ekonomiska prognoser är alltid behäftade med osäkerhet. Men att som justitieministern Michael Gove och förre Londonborgmästaren Boris Johnson, galjonsfigurer för Brexitkampanjen, avfärda samtliga rapporter med att professionella ekonomer inte lyckats förutse finanskrisen är inte seriöst. Att makt flyttats från London till Bryssel är så klart riktigt. På samma vis som det är riktigt att makt har flyttats från enskilda svenskar till riksdagen. Stater, liksom individer, väljer ibland att ge upp delar av sin frihet för att nå kollektivt fördelaktiga utfall. Men att den brittiska suveräniteten skulle vara urgröpt är humbug. Det understryks av det faktum att Storbritannien håller en folkomröstning om sitt medlemskap i, och snart kan lämna, EU. Britterna är fortfarande i allra högsta grad herrar över sitt eget öde. Etter värre är att Brexitkampanjen genomsyrats av ett motstånd mot invandring, ibland med rasistiska undertoner. En Ukipaffisch med orden ”Breaking Point” (brytpunkt) visar en lång rad av flyktingar vid EU:s gräns och antyder att om landet inte lämnar unionen kommer det att kollapsa under inflödet av människor från andra länder. Den presenterades samma dag som det tragiska mordet på Labourledamoten Jo Cox och utgör ett obehagligt exempel på den typ av kampanjmakeri som bidragit till en stundtals hysterisk debatt. Faktum är dessutom att om något hotar Storbritanniens nationella integritet så är det ett utträde ur unionen. Då lär skotsk självständighet åter bli aktuell. Och, som de före detta premiärministrarna Tony Blair och John Major varnat, sdå riskerar också den bräckliga freden i Nordirland att undergrävas. Sannolikt skulle en Brexit alltså innebära ett fattigare, svagare och mer splittrat Storbritannien. Även för EU skulle konsekvenserna bli negativa. Britterna tillhör de mest konsekventa förespråkarna av frihandel inom unionen. Och som det största av länderna utanför euron utgör Storbritannien en viktig röst för deras intressen. Ett utträde skulle dessutom ge skjuts åt EU-kritiska röster i andra länder, som i Frankrike där Marine Le Pen redan lovat en omröstning om en ”Frexit” om hon vinner presidentvalet nästa år. Storbritannien och EU behöver varandra. Nu kan man bara hoppas att även de brittiska väljarna kommer till den slutsatsen. 23 juni 2016 Läs fler ledare. Till DN:s ledarsida. ", "article_category": "other"}
{"id": 27798, "headline": "”?Svensk-finska samarbetet om försvaret ska fördjupas”", "summary": "Osäkrare omvärld. Vi är stolta över hur det svensk-finska militära samarbetet har utvecklats. Det är viktigt för båda våra länder och för säkerheten i Östersjön. Nu pågår en process för att fördjupa vårt samarbete till att omfatta planering för scenarier bortom fredstid, skriver försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö.", "article": "En allt osäkrare omvärld kräver närmare samarbete med andra länder och organisationer. Det svensk-finska försvarssamarbetet skapar en handlingsfrihet att agera gemensamt vilket bidrar till stabilitet och förutsägbarhet i vårt närområde. Att öva tillsammans är en viktig del i att stärka vår gemensamma försvarsförmåga och visa på vår vilja att gemensamt ta ansvar för säkerheten i Östersjön. Under maj månad genomförs en gemensam svensk-finsk marin övning i vattnen kring Gotland. En viktig komponent i övningen är ubåtsjaktförmåga. Denna förmåga har en central betydelse för den samlade tröskeleffekten i Östersjön. Östersjön är i dag i en betydligt högre grad än tidigare en säkerhetspolitisk frontzon. Oannonserade övningar och provokativa aktioner på internationellt vatten och i internationellt luftrum har blivit ett vanligt inslag i vår vardag. Mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde har det fördjupade svensk-finska försvarssamarbetet fått allt större betydelse. Det svensk-finska försvarssamarbetet innefattar samtliga stridskrafter, samt säker kommunikation, materiel och logistik. Samarbetet omfattar även gemensam planering för kris och krig vilket ökar båda ländernas handlingsfrihet i olika scenarier. Därmed inte sagt att Sverige och Finland ingått en militär allians – vi är två militärt alliansfria länder. För att våra länder ska agera tillsammans behöver naturligtvis nödvändiga politiska beslut fortfarande fattas nationellt. En avgörande komponent för att föra samarbetet framåt är att vi övar tillsammans. Finland och Sverige har sedan tidigare ett omfattande övningssamarbete och i takt med att vår relation fördjupas ökar även övningsutbytet. Den 24 maj genomförde vi bilaterala överläggningar i Karlskrona. Besöket utgör en del i att följa verksamheten och se de konkreta resultaten av samarbetet på militär nivå. Samtidigt som besöket genomfördes ägde den stora svensk-finska marina samövningen Swefinex rum i vattnen kring Gotland. Gotland är av särskild betydelse. I övningen ingår ubåtar, ytstridsfartyg, minröjningsfartyg och stödfartyg, samt helikoptrar, spanings- och jaktflyg från flertalet av marinens och flygvapnets förband. Övningen går ut på att samträna den svensk-finska marina stridsgruppen med målet att från och med 2017 ha en initial förmåga att verka tillsammans. Slutmålet är att uppnå en maritim stridsgrupp (Naval task group) som kan användas i olika situationer, bland annat för att skydda sjöfarten. I framtiden ska stridsgruppen kunna användas även i händelse av kris eller konfliktsituationer. Denna ambition ligger i linje med den pågående processen att fördjupa vårt samarbete till att omfatta planering för scenarier bortom fredstid. Övningar som Swefinex sänder tydliga säkerhetspolitiska signaler, vittnar om omfattningen av vårt försvarssamarbete och utgör ett led i att höja vår militära förmåga. Sverige och Finland tar enskilt och tillsammans sin del av ansvaret för säkerheten i närområdet vilket bidrar till en stabiliserande tröskeleffekt. I anslutning till överläggningarna i Karlskrona besökte vi ubåten ”Uppland”. Besöket innefattade en genomgång av funktioner ombord och gav en god bild av hur ubåtarna verkar och opererar i Östersjön. Den särpräglade operationsmiljön i Östersjön ställer särskilda krav och ubåtsjaktsförmågan är viktig för att upprätthålla den territoriella integriteten. Ubåtar har en unik förmåga att uppträda dolt i komplexa hotmiljöer. Dessutom kan ubåtarna inhämta underrättelser och bekämpa sjömål respektive vara en plattform för militära kapaciteter i den marina miljön. Mot bakgrund av bland annat det ökade antalet incidenter på internationellt och territoriella vatten har ubåtsvapnets strategiska betydelse ökat. Undervattensförmågan är av central betydelse för den samlade tröskelförmågan i Östersjön och verkar konfliktdämpande. Vi är stolta över hur det svensk-finska militära samarbetet har fördjupats de senaste åren och vi ser fram emot att följa ytterligare framsteg framöver. Samarbetet är viktigt för båda våra länder och för säkerheten i Östersjön. Mot bakgrund av bland annat det ökade antalet incidenter på internationellt och territoriella vatten har ubåtsvapnets strategiska betydelse ökat. ?Det fördjupade svensk-finska försvarssamarbetet presenterades i februari 2015. Till grund för samarbetet låg en gemensam rapport från respektive lands försvarsmakt i vilken ett flertal förslag till fördjupning listades. Samarbetet omfattar både marinen, armén och flygvapnet samt materiel och logistik. Sedan februari 2015 har säker kommunikation upprättats på politisk och militär nivå. Därtill har utbytestjänstgöring initierats mellan departementen i bägge länder. Implementering av ett flertal av försvarsmakternas förslag har initierats, såsom användandet av varandras flygbaser och hamnar. I anslutning till presentationen av försvarsmakternas rapport offentliggjordes även att samarbetet ska omfatta det som kallas operativ planering och förberedelser för gemensamt användande av resurser i flera olika scenarier, inklusive kris- och konfliktsituationer. Operativ planering för gemensamt uppträdande ska vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär inte ömsesidiga förpliktelser och agerande kräver politiska beslut av respektive lands regering. Ett praktiskt exempel på det nära samarbetet mellan Finland och Sverige är övningen Swefinex som är en årligen återkommande marin samövning mellan den svenska och den finländska försvarsmakten. Den marina övningen leds vartannat år av Sverige och vartannat år av Finland. Swefinex 2016 genomfördes under perioden 16–26 maj i Östersjön med fokus på vattnen kring Gotland. Totalt deltog Sverige med cirka 600 och Finland med cirka 250 personer. Övningen syftar ytterst till att samöva den gemensamma marina stridsgruppen, Swedish Finnish naval task group (SFNTG). Källa: Artikelförfattarna ?Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister Jussi Niinistö, Finlands försvarsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 27800, "headline": "Bråkige Bali", "summary": "Han delar ut örfilar på Twitter medan anhängarna piskar på. Är den petade Hanif Bali Moderaternas starkaste kort eller svagaste länk?", "article": "Det är typ femte gången som det händer: Hanif Bali har glömt minneskortet till kameran, så han får ringa partiets kommunikationsavdelning och be flickvännen som jobbar där om en supertjänst. Tack! Puss! Han kan hämta ett kort direkt och ladda för avsnitt 59 av Youtubeprogrammet #Käbbel. Det är en spenslig 29-åring i kolsvart helskägg som tar plats framför kameran. Ja, om man nu ska skriva om politikers utseende. Det är dagens ämne för Hanif Bali och rumskompisen och riksdagskollegan Ida Drougge. – Det blir känsligt när man kommer med synpunkter. Om du vill ge ett tips gör du det väl privat, säger han. I Moderaterna blev det stor kalabalik när Per Schlingmann gick ut och pratade om att tänka på vad man hade på sig, påpekar hon. – Jag har aldrig varit orolig över det. Jag är alltid nedklädd, replikerar han. I förra programmet handlade diskussionen om partipiskor och beskedet att Moderaternas gruppledning flyttat Hanif Bali från arbetsmarknadsutskottet till näringsutskottet, som en konsekvens av att han brutit mot partilinjen i en omröstning i riksdagen. ”Partiet not happy”, löd hans summering på Youtube. Han är en politiker som skapar rubriker och väcker känslor. Inuti Moderaterna. Utanför Moderaterna. På bloggen. På Youtube. Bland 24 775 följare på Facebook, och bland 23 500 följare på Twitter. I sociala medier är han ett fenomen. – Det är många som har fler följare, men om man räknar interaktioner, alltså hur många som skriver om mig och retweetar vad jag säger, är jag etta bland alla politiker, säger han. Det finns ett samspel mellan olika medier, men publiken skiljer sig åt. – På Twitter är det lite hetsigare. Det är ganska roligt när man får till en örfil på 140 tecken och den andra personen inte ens fattade att det var en örfil, säger han. Åtskilliga gånger går budskapet hem. Under våren har debattörer på vänsterkanten pekat ut Hanif Bali som en ledande dyngspridare inom Moderaterna. Mycket på grund av tonläget på Twitter, där han kan avfärda motståndare som sinnesslöa och idioter. – Det är två grupper mot varandra. Och kritiken är ju tunn. Det är min ton som man har synpunkter på. Det är alldeles uppenbart att det är någonting i mig som stör dem, säger han. Vad är det som stör? – Jag är inte rädd för dem. De brukade vara de coola grabbarna. Raljanstwittrarna mot högern. Och så försöker de med mig och mitt svar är bara typ ”käften, batikhäxa”. Då tappar de sin coolhet. Det fanns en tid när han försökte lägga band på sig. Under förra mandatperioden tog Hanif Bali till och med en paus från Twitter. Nu tycker han att han blev för tillrättalagd, och att Sverigedemokraterna fick ta allt utrymme i debatten mot vänstern. – Jag var inte mig själv. Och vi var i konstant försvarssituation. Vi hade en fajt om ansvarstagande mot Socialdemokraterna, vi hade en fajt mot raljansen och vi hade en fajt att ta med Sverigedemokraterna. Det blev för många fronter, och det gällde att pusha tillbaka någon. Då bestämde jag mig för att göra så att folk blir arga på mig. Hur länge tänker du innan du skickar i väg en tweet? – Ganska länge. Nu för tiden. Och då kan det ändå bli att du kallar någon för sinnesslö? – Absolut. Det var en person som hade reducerat mig till husblatte. Varför ska jag visa henne någon form av ton och respekt? Funderar du själv över var tonen i samhällsdebatten ska ligga? – Jag tror inte att du hittar något anförande eller någon debattartikel där folk tycker att jag går över gränsen. Men på Twitter är jag mänsklig och visar känslor. Efter Moderaternas Sverigemöte i slutet av maj twittrade Hanif Bali: ”Nu fått storyn bakom DN:s ’M vill samarbeta med MP’-artikel, tydligen har de fiskat efter detta länge, sen lyckades få tag på någon som på kommunal nivå samarbetar med MP, och sen ställt lättsamma frågor för att leda in på detta. Fult. ’Agendajournalistik’ in action.” Det var en nyhet för mig som reporter att jag kört ett fult spel mot moderater för att få citat om Miljöpartiet. Det blir en nyhet för Hanif Bali att jag var med och skrev artikeln. – Jag frågade på alla håll om vi har öppnat upp mot MP nu. Och alla sa ”nej, nej, nej”. Jag fick svaret att DN verkar ha varit ute efter den vinkeln. Vi bygger upp trovärdighet i migrationsfrågan. Då är MP-frågan känslig, säger han. Och då skriver du till 23 500 följare att vi lurar folk i intervjuer? – Jag spelade på en mem som fanns. Vad är en mem? – Mem är ett koncept som folk redan känner till som man pitchar lite och ändrar lite, så att det hjälper spridningen av något annat. DN:s agendajournalistik är en mem. En bild som finns på nätet. Då ansluter jag mitt budskap till det, och då får jag större reproduktion. Det blir bästa möjliga sätt att få stopp på spekulationen om ett regeringssamarbete med MP. Budskapet gick fram. ”Lita aldrig på DN”, summerade en följare. Det har förekommit betydligt hetsigare konversationer i Hanif Balis Twitterflöde. När Ekot nu i juni larmade om vuxna på boenden för barn, krävde han ursäkter och rannsakan från politiska motståndare som kritiserat åldersbedömningar av ensamkommande. Då twittrade en följare en bild där Rädda barnets logga försetts med skägg. En annan skrev att ”vuxna asylsökande på HVB-hem innebär tydligen enl vänstern per automatik barnvåldtäkt?”. En tredje pekade ut en S-debattör som ”avskyvärt svin”. Politisms chefredaktör Eric Rosén hävdar att den som har en konflikt med Hanif Bali hamnar i ett hav av hat. – Jag diskuterar med nästan vem som helst men varje gång som Hanif Bali skrev var det 30–40 personer till som började vråla. Så av hänsyn till min arbetsdag fick jag blockera honom. Jag tror att Moderaterna riskerar att göra samma misstag som Republikanerna i USA. Man släppte fram den vrålaggressiva och konservativa Tea Party-rörelsen och nu står man med baksmällan Donald Trump. Hanif Bali säger att han lärt sig allt om att skapa en hejaklack av opinionsbildarna inom vänstern. – De har absolut en svans som skriver att de vill slå mig på käften och sånt. Oacceptabla hot. Men på vänsterkanten är man en etablerad debattör med en applådkör och ett stöd. Medan jag beskrivs som ett troll som har en svans. Det är ganska bisarrt. Nu när jag skriver den här texten, om det är något som du inte gillar, kommer jag då att … – Om det är något som jag verkligen inte håller med om kommer jag att skriva om det och så kommer en massa människor att hålla med mig och så kan nån absolut säga ”jäkla DN”. Men jag kan inte ägna mig åt självcensur för att någon av de 20 000 som följer mig kan skriva något dumt. När man beskriver dig som en del av trumpifieringen av Sverige, vad tänker du då? – Trump har grova rasistiska och gravt kollektiviserande nedsättande kommentarer om människor. Jag är inte sådan. Men däremot är det trumpifiering i form av att det som jag säger blir viralt. Ja. Donald Trump växte upp i ett välbärgat hem i USA. Hanif Bali var tre år när hans biologiska föräldrar från Iran skickade i väg honom med en ficklampa och en liten grå väska med kläder. De var medlemmar av Folkets Mujahedin, då terrorstämplad iransk oppositionsgrupp på vänsterkanten. De överlät åt organisationen att se till att sonen kom i säkerhet. ”Vi syns snart”, sa de. Det var inte sant. Barn som Hanif Bali skickades till länder där organisationen hade många medlemmar. I det här fallet Sverige. Efter en sväng hos Folkets Mujahedin i Mörby och två iranska fosterhem i Göteborgstrakten, ett svenskt familjehem i västgötska Gråbo, hamnade Hanif Bali hos en iransk familj i Akalla och Husby i nordvästra Stockholm. – Jag saknade min morsa väldigt mycket i början. Men det betydde inte så mycket jämfört med att jag sedan flyttades runt så mycket i Sverige. Det formade mig långt mer, säger han. Familjen i Husby gick på socialbidrag och pappan kunde ingen svenska. Allt var inte elände, men tillräckligt mycket, så efter några år flyttades Hanif till ett barnhem. Där kom han i kontakt med en iransk familj som ville få distans till Folkets Mujahedin och bli en del av det svenska samhället. De tog honom till Upplands Väsby. – Jag var den enda svartskallen på min skola. Resten var pursvenskt. Jag var ju tio gånger grövre än resten. När någon sa ”dumma dej” sa jag tio gånger värre saker tillbaka. Så jag var lite utanför. Det var under Spice Girls-eran och jag lyssnade på Tupac. Men det löste sig. Även de tidigare fosterföräldrarna från Husby lyckades så småningom bryta upp från förorten och Folkets Mujahedin. Hanif Bali förblev en son och storebror. I Väsby fick han ytterligare fem fostersyskon och en ny mamma som ställde krav. – Hennes grej var att hon hade så extremt höga förväntningar. Hon gjorde klart att det inte var okej med dåliga betyg. Det var i gymnasiet som Hanif Bali värvades till Muf. Sedan gick han vidare med att värva en stor del av skolan i Upplands Väsby. Han hade kontakter med alla: Medelklassungarna, invandrarna, knegarna. – Jag har aldrig varit med om att min etnicitet eller hudfärg eller hårfärg eller bakgrund har varit till min nackdel. Däremot var den en fördel när jag var en social kameleont som kunde värva från tre olika gäng, säger han. På första Mufutbildningen möttes han av ungdomar med bakåtslickat hår och kavaj och skakade hand. Då kände han sig faktiskt som en utomjording. – Men folk var extremt snälla och välkomnande. Sedan tog Niklas Wykman över Muf och det blev mindre handskakningar och mer kramar. Man dök upp i t-shirts. Inte skjorta som man dragit en kampanjtröja över. Efter gymnasiet började Hanif Bali jobba med programmering. Han skapade ett script för att kolla var han hade råd att köpa en lägenhet nära en tunnelbana. Solna, blev svaret. Där fanns äldre politiker som ville släppa fram ungdomar och Hanif Bali placerades högt på 2010 års riksdagslista för Moderaterna i Stockholms län. – När jag hamnade nia visste jag rationellt att jag var inne. Men jag fattade det aldrig på riktigt förrän jag stod i riksdagens kammare och kungen höll tal, berättar han. Det finns en blå linje i Hanif Balis liv, och vi följer den. Först till Husby, där han guidar runt bland fosterhemsadresserna. På Fridtjof Nansengången stannar han och pekar ned på bilvägen nedanför. Ser vi stigarna som trampats upp i gräset? Han tycker att de visar hur idén om planskildhet för bilar och människor i miljonprogrammet havererat. – Man hade det här nästan fascistiska tänket. Nu ska vi tämja människan. Men människor vill naturligt gå där det rör sig, säger han. På Twitter är Hanif Bali främst känd för påhopp på 140 tecken. I verkligheten flödar orden utan begränsning, om myten att förorten förslummas, om att det är utformningen av höghusen som är problemet, och att man borde riva i stället för att rusta upp. Han svänger in på Yas konditori, ett klassiskt hak som blev känt långt utanför Husby när ekonomen Tino Sanandaji och norska NRK attackerades av arga, unga män. Den här förmiddagen är det mest uppseendeväckande som händer att den tidigare ministern Mehmet Kaplan går förbi. Hanif Bali tar en kaffe och fortsätter resonera om Husby. Husen ser ut som för tjugo år sedan. Människorna har blivit fattigare. – Många i högern avfärdar detta med relativ fattigdom, men jag gör inte det. Fattigdom är också ett stort psykologiskt fenomen. När jag bodde i Husby levde jag i relativ rikedom. Vi levde på socialbidrag, men det gjorde alla andra också. Ingen annan hade Playstation. Nu när vi har ett öppnare samhälle tror jag att den som växer upp i Husby är mycket väl medveten om hur kidsen inne i stan har det. Och då växer avståndet. Vad gör den känslan med folk? – Om fattigdomen förklaras av hårfärg och hudfärg, blir människor otroligt hatiskt inställda. Kidsen tror att det är kört på förhand. Jag fick alltid höra att detta är möjligheternas land. Det var ingen ursäkt att jag var invandrare. Berättelsen nu är att du är passivt offer för ett strukturellt förtryck och din hårfärg och hudfärg är modus operandi. Så får du den negativa spiralen. Kidsen bär inte skulden för det, men de är de enda som kan ta ansvar för att komma ur det. Hanif Balis blå linje fortsätter till Solna. Han går ut på bron vid motorvägen utanför Arenastaden och pekar på ett höghusområde. Det är Blåkulla. – I valstugereportagen 2002 sa en moderat att man skulle hålla sig därifrån. Det var ett värdelöst råd. Nu är hälften bostadsrätter, och vilken affär folk gjorde, säger han. Valstugereportaget i SVT blottlade rasism bland lokala partiarbetare, bidrog till katastrofvalet 2002, och banade väg för Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna. – När jag gick med i Muf 2003 fick jag frågan ”va, är inte Moderaterna rasister?”. Det jobbade Fredrik bort. Men man trodde inte att det var möjligt att förändra migrationspolitiken och samtidigt hålla rent mot rasism, säger Hanif Bali. När dåvarande migrationsministern Tobias Billström gjorde ett försök att prata om volymer 2013, kom en åthutning från Reinfeldt. Även Hanif Bali, som nu fått ansvar för integrationsfrågor i arbetsmarknadsutskottet, var avvisande till volymsnacket. – Volymer var ett jävligt laddat ord då. Och det fanns också från min sida en rädsla, säger han. Var du strategiskt försiktig? – Absolut, absolut. Det finns vissa som går in i migrationsdebatten och så tar de i från tårna och går kanske över gränsen också. Och så blir det en självuppfyllande profetia att man inte får prata om de här frågorna. Med volymerna blev det så där att ”vi kan ha hur många som helst”. Tills vi stötte huvudet mot väggen i höstas. Varför tappade Moderaterna integrationsfrågan? – För att man bestämde sig för att det inte var en debatt som vi kunde vinna. Vad ska man säga om den analysen? – Den var väldigt obegåvad. Det blev en valrörelse där man försökte undvika frågorna och till slut gick det inte. Fredrik Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” blev en sekund av öppen ärlighet. En snöig januaridag för ett och ett halvt år sedan fick Hanif Bali ta sig till Arenastaden för att följa valet av Anna Kinberg Batra till ny partiordförande för Moderaterna. Samma dag fick han frågan om att sitta i partiets nya arbetsgrupp om integration. Där fick han spela en aktiv roll i Moderaternas omsvängning mot en mer restriktiv asylpolitik. Det var arbetsgruppen som lade fram förslaget om att göra tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel för personer som beviljats asyl i Sverige. Efter migrationsuppgörelsen i höstas är det även regeringens politik. – Det satt djupt inne hos partiet. Men om vi vill övergå till ett system med kvotflyktingar, som är mycket mer humanitärt, måste det vara en skillnad mellan de som tar sig hit irreguljärt och reguljärt, säger Hanif Bali. Partiledningen beskrev de tillfälliga uppehållstillstånden som en drivkraft för integration. För Hanif Bali är syftet att sänka volymen. – Men jag vill öka andelen kvotflyktingar och ha en politiskt bestämd kvot. Jag tror att det efterfrågas från väljarna. Han har – frivilligt eller ofrivilligt – blivit en symbol för hur Moderaterna och Sverigedemokraterna närmat sig varandra efter valet 2014. – I detta extrema läge tror jag att de avgörande skillnaderna mellan M och SD är mindre. Men långsiktigt kommer det nog att börja skilja sig. Vi har allt att vinna på en diskussion om vad vi vill göra efter flyktingpausen, säger han. Den moderata strategin 2016 går ut på att locka Sverigedemokraternas väljare, men hålla avståndet till partiets företrädare. – Jag skulle ha svårt att övertyga min egen bror att rösta på mig om Sverigedemokraterna satt i regeringen eller var aktivt stödparti, säger Hanif Bali. Vad skulle din egen bror säga då? – Att jag suttit bredvid dem hela livet. Att jag vet exakt vad det handlar om. Det är i grund och botten ett främlingsfientligt parti som rationaliserat sig. Himlen över Söders höjder är lämpligt ljusblå när de moderata partitopparna samlas på Mosebacketerrassen för att lyssna på partiledaren. De får två flaggor att vifta med, en för Sverige och en för partiet. Anna Kinberg Batra sommartalar om Sverige och värderingar. – Det var rätt tema. Men det märks att svenska politiker är ovana vid att tala om de här frågorna, säger Hanif Bali efteråt. Han får en kram av Elisabeth Svantesson från partiledningen. En ung tjej ger en komplimang till den mintgröna skjortan. En medelålders kvinna kommer fram och tackar för alla inlägg på Facebook. Hon hoppas att Hanif Bali får upprättelse. – Det är faktiskt inte så farligt, replikerar han. Det var i början av maj som riksdagen tog ställning till en motion om att erkänna IS massmord som ett folkmord på kristna och andra minoriteter i Mellanöstern. Moderaterna röstade nej, men tre ledamöter bröt partilinjen: Hanif Bali, den skattepolitiska talespersonen Niklas Wykman och Finn Bengtsson. Den 24 maj meddelade Moderaternas gruppledning att Wykman petats från sin post i skatteutskottet, och att Hanif Bali skulle flyttas till näringsutskottet. – Jag hade förväntat mig konsekvenser men inte att man skulle ta ifrån mig den rollen som jag har byggt upp, säger Hanif Bali. Vad tänkte du när det hände? – Jag tror att hela händelseförloppet var på en timme. Jag blev arg. Sedan blev jag ledsen. Sedan blev jag besviken. Sedan … Plötsligt händer det. Hanif Bali sänker tonläget. – Man vinner ingenting på att skjuta på partiet. Jag vill få inflytande för min politik. Jag köper det som hänt. Det är en del av det politiska spelet, säger han. Internt i partiet bubblar det om den gamla Mufstriden mellan ”pojkarna” och ”flickorna”, eftersom ”pojkarna” Wykman och Bali fått en knäpp på näsan. Gräsrötter på Twitter och Facebook tolkar snarare gruppledningens beslut som att Hanif Bali gått för långt i sina utspel om invandring. Det är en version som tillbakavisas av högt uppsatta moderater. På Moderaternas Sverigemöte i maj fick Hanif Bali undervisa partikamrater om sociala medier. – Hanif är en av våra starkaste opinionsbildare i sociala medier. Han har lyckats bygga upp ett imponerande nätverk som är en stor tillgång för Moderaterna. Han balanserar ofta på gränsen i tonläge, men han gör ofta mer rätt än fel, och det är han själv medveten om, säger partisekreteraren Tomas Tobé. Det är många som beskriver Hanif Bali som en ”frisk fläkt” i Moderaterna. Men alla är inte bekväma med hur han sköter invandringsdebatten i sociala medier. – Han är ju väldigt kommunikativ och kan få 4 000 likes på Facebook när som helst. Det får ju ingen annan politiker. Men om man tittar på vilka som retweetar honom så är det ju inga moderater utan snarare SD-svansen, säger en partikamrat. Det sägs internt att det största hotet mot Hanif Bali är Hanif Bali själv. Huvudpersonen instämmer. – Man jag tycker att jag har hittat en rimlig balans. Och i stor utsträckning är partiledningen tacksam att någon tar fajten, säger han. Men blir du lite alibi – så länge det funkar får du hålla på, men faller du så faller du själv? – Så är alla politiska uppdrag. Går det bra så är det jättebra. Går det åt skogen får du ta det själv. Varför gick du emot partiledningen just om folkmordet? – För att folk håller på att mördas i massiv skala. Och den frågan är ju väldigt symboliskt laddad för mig. Varje generation har sina frihetsfrågor. På 90-talet och början av 2000-talet handlade det om hbt-frågorna. För mig är detta också en frihetsfråga, med befrielsen från den här nyfascistiska totalitära ideologin som växer fram. Det bottnar i min uppväxt. Det är ditt arv från Folkets Mujahedin? – Anhängarna till Folkets Mujahedin var sekulära även om organisationen inte var det. Vi är uppvuxna med att det finns en konflikt mellan det öppna fria sekulära samhället och det totalitära religiösa, och det är ett reellt hot. Nya svenskar har inte synpunkter på försvaret, flaggan och nationalsången. Det är kommunala batikhäxan som gått multikultikurs som tror det.” Så twittrade Hanif Bali förra året om att Försvarsmakten uteslutits från nationaldagsfirande. Det är ett av hans mest omdiskuterade och kritiserade inlägg. ”Vem är den kommunala batikhäxan?”, står det i mitt anteckningsblock. När Hanif Bali fyllt 18 kontaktades han av några representanter för Folkets Mujahedin. – De hade spelat in en kvarts intervju med min farsa. Eller, han fick prata rakt in i kameran. Min biologiska farsa. Jag hade knappt pratat med honom och det var första gången som jag såg honom sedan jag kom till Sverige. Och de bara ”kom igen, packa dina saker, vi bara besöker honom, bara besöker …”. Det var ett rekryteringsförsök. Hanif Bali hade precis fyllt 18 år. Han hade varit med i Muf i två år. Ändå tvekade han. – Det är så sjukt nu när jag tänker på det. Jag avskydde ju organisationen. Men i just den sekunden var jag osäker. En moster från Väsby var med och såg till att de kom därifrån. Samma år begärde han ut alla handlingar om sitt eget ärende från socialförvaltningen. Då kunde han se hur svenska myndigheter resonerade när de till exempel flyttade honom från Gråbo till den iranska familjen som levde på försörjningsstöd i Akalla. – De flyttade mig för att förenkla familjeåterföreningen. Man sitter där på soc och säger att de biologiska föräldrarna är barnets bästa, så det bästa för mig är att återförenas med min mamma som är militär i Irak. Jag ska bibehålla min religiösa, kulturella och etniska identitet. Jag tänker på din formulering om den kommunala batikhäxan. – Det är hon! Jag vill inte klaga på socialförvaltningarna, för jäklar vilket hästjobb som de gör nu. Men när jag skrev den tweeten så var det kanske den arketypen som jag tänkte på. Hon sitter där på socialförvaltningen i Göteborg och tycker att den här ungen ska flyttas till familjen i Akalla som lever på socialbidrag, på grund av kultur och etnicitet. Så den tweeten grundlades i det som hänt dig. – Absolut. Det har ju gått jättebra för mig och jag har fått så mycket stöd och hjälp. Men om det är något som jag är arg på så är det detta. Det är också en förklaring till att jag slutligen landade i Moderaterna. Just den kollektiviseringen och hur socialen skötte det och hur jag skulle tas hand om på ett väldigt destruktivt sätt trots att de hade de allra bästa av intentioner. Även Folkets mujahedin var socialism i kvadrat. Jag kan inte peka på en enda person som var en elak person. Men tillsammans blev de ett exempel på hur goda människor kollektivt kan göra riktigt elaka saker. ”Bali mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat väg för honom”, skrev en vänsterdebattör. Andra har kallat honom för försvenskad, husblatte och till och med rasförrädare. – Vilket kollektiv har banat väg för mig? Folkets Mujahedin? När folk skriver så tar man ifrån mig mitt aktiva val. Har det någonsin slagit dem att jag tycker så här? Trots hårfärg och bakgrund kan jag resonera mig fram med min kognitiva apparat till att jag inte är vänster, utan höger, säger Hanif Bali. Vad minns du av dina flyttar? – Man lärde sig ganska snabbt att släppa. Jag är ganska ickesentimental. Om någonting sker och jag inte kan göra något åt det, då släpper jag det. Jag sitter inte och grämer mig. I vilken mån har du farit illa eller skadats? – Jag har kanske inte så mycket struktur. Nu är det kanske superpersonligt. Men tidigare har jag alltid gått vidare snabbt när mina förhållanden tog slut. Nästan som i serie. Hur har du inte kunnat bli skadad? – Jag gick till en psykolog en gång. Partiet hjälpte mig med det. En ledarskapspsykolog. Då gjorde hon personlighetstester och sedan sa hon att det var ett under att jag fungerade. Jag räddades av att jag fick högt betyg i det logiska testet. Min logiska intelligens. Det är så många konflikter i ditt liv. Du är i strid med vänstern. Med islamisterna. Du är hotad av rasister. Vad är det som gör du orkar? – Jag tycker inte att det är jobbigt. Det jobbiga är det politiska hantverket och att åstadkomma policyförändringar. Att tycka saker och få mothugg, det är det roliga. Jag skulle tycka att det var riktigt jobbigt om jag var en slätstruken stolvärmare i riksdagen. För två år sedan fick Hanif Bali ett samtal från Migrationsverket. Hans mamma var på väg. Först fattade han inte. Vilken av dem? Sedan insåg han att det handlade om hans biologiska mamma, och för ett ögonblick kunde han inte komma på hennes namn, trots att de hörts per telefon någon gång varje år. Hon skulle komma till Sverige om tre dagar som kvotflykting, berättade tjänstemannen på Migrationsverket. Ville han ta ansvar för henne? Det var frågan som myndigheten ställde. – Då kände jag att nej, det ville jag inte. Jag var äntligen någonstans i livet där jag hade befriat mig från min bakgrund. Jag stod på egna ben och hade en rimligt bra framtid och kände inte längre att jag hade ett handikapp, säger han. Första mötet med den biologiska mamman blev stelt och ovant. – Nu har vår relation normaliserats. Hon har försökt starta sitt liv här. Hon hade placerats ute på vischan och det var väldigt tufft för henne, så jag köpte en lägenhet till henne i Väsby, säger Hanif Bali. Då tog du ansvar. – Ja, det gjorde jag. Men jag ville inte ha det. Jag ville hjälpa till i den mån som jag kan välja det. Han har ingen närvarade pappa – en är död, en är i Irak och en gled iväg efter en skilsmässa – men tre mödrar. Hanif Balis enda kollektiv. – För min biologiska mamma är det ganska jobbigt. Hon har alltid haft mig, medan jag gick ju vidare. Det kan bli gnissel mellan henne och mig när hon vill framhäva sitt moderskap och poängterar det biologiska. Jag känner ju att det var de andra mammorna som slet för mig. Kallar du henne mamma? – Jaja. Allihop. På vänsterkanten är man en etablerad debattör med en applådkör och ett stöd. Medan jag beskrivs som ett troll som har en svans. Det är bisarrt. Jag var den enda svartskallen på min skola. Resten var pursvenskt. När någon sa ”dumma dej” sa jag tio gånger värre saker tillbaka. Jag skulle ha svårt att övertyga min egen bror att rösta på mig om Sverigedemokraterna satt i regeringen eller var aktivt stödparti. En ledarskapspsykolog sa att det var ett under att jag fungerade. Jag räddades av att jag fick högt betyg i det logiska testet. Det här är Hanif Bali Född: I Iran. Uppvuxen: I olika fosterhem i Göteborg, Gråbo och Stockholmsområdet. Familj: Tre mammor samt sju syskon från två fosterfamiljer. Gör: Webbutvecklare och moderat riksdagsledamot. Nyligen förflyttad till näringsutskottet. Bor: I Solna med sin flickvän. 5 röster om Hanif Bali 1 Tayebeh Ershad Sarabi, lärare och fostermamma i Upplands Väsby: – Hanif kom till oss när han var nio år, när det var stökigt. Vi kunde också ha långa konversationer, som två vuxna, fast han var så liten. Jag tyckte att det var bra att han började med politiken så han kunde få ut sin höga energi där. Jag har varit hans rådgivare och ställt krav. Vi har fortfarande bra kontakt. 2 Eric Rosén, chefredaktör, Politism: – Han är en ganska säregen moderatpolitiker som sticker ut väldigt mycket. Han står i centrum enbart på sin aggressivitet och att han är otrevlig mot politiska motståndare. Han har anpassat sig till ett nytt politiskt landskap där samtalet förs i hånfull ton. Om man kritiserar honom får man en trollarmé mot sig. 3 Christian Holm Barenfeld, moderat riksdagsledamot: – Jag var politisk sekreterare för Moderaterna i Upplands Väsby när vi värvade Hanif Bali. Det var en ung kille med ett stort engagemang som blev väldigt bra på att driva kampanjer och värva folk. Som riksdagsledamot är han påläst och duktig och skicklig på att opinionsbilda i sociala medier. 4 Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö: – Hanif Bali är en frisk fläkt i Moderaterna. Han har ju genom sitt ursprung vågat säga saker som andra inte vågat. Han har ju genom sin bakgrund kanske mer legitimitet än andra när han har pekat på brister i flyktingmottagandet och hur vi måste gå från bidrag till arbete. Sedan är han trevlig också. 5 Brit Stakston, mediestrateg och författare: – För mig representerar han precis var det offentliga samtalet befinner sig i dag. Det är tondövt och polariserat. För varje tweet gräver han ned sig själv längre i gyttjan. Han pratar som om han stod på krogen mitt i natten. Den stora tysta massan tänker ”herregud och det här är de som styr vårt land”. 5 tweets av Hanif Bali Hanif Bali @hanifbali Var är ursäkten från @raddabarnen? Skammen hos @anderslindberg, rannsakan hos @PolitismSE? Skäms ni inte? Om Ekots larm om vuxna på asylboenden för barn Hanif Bali @hanifbali Peak retard 2016: Bernie Sanders anhängare börjar misshandla varandra innan de inser att de alla hejar på Bernie. Om ett slagsmål på ett valmöte i USA Hanif Bali @hanifbali Är @strandhall så dum att hon tror att det är alliansen gjort hotbildsanalys o kommenderat ut poliser lr har hon bara otur när hon tänker? Om att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll lagt ut en bild på att alliansen var omringad av poliser vid ett besök i förorten Hanif Bali @hanifbali Jämför nu noga den mediala reaktionen mellan det ”satiriska” angreppet på @aliesbati och ”satiriska” angreppet på mig och @alicemedce Om ännu en ”husblatte”-diskussion i P3 Hanif Bali @hanifbali Kul att Yasri Khans kompetenser kom Margot Wallström till del när hon träffade Irans utrikesminister. Om en bild där utrikesministern hälsar på sin iranske kollega med händerna framför bröstet 3 frågor till Marie Grusell 1Vad betyder Twitter för svensk politik? – Det stora genombrottet för Twitter kom 2012. Men sedan ett par år tillbaka står utvecklingen still, och det kommer inte så många nya medlemmar. Svenska Twittersfären är tydligt grupperad med kluster med olika teman, från medienördar till politik. De kommer sällan i kontakt med varandra. 2Hur fungerar politikklustret? – Det finns ett samspel mellan politiker och journalister, och mellan Twitter och gammelmedia. Partierna uppger själva att de använder Twitter för att nå opinionsbildare medan man når partilojala med Facebook. Twitter är ett forum där man väljer sida. Det är svårt att vara balanserad på 140 tecken. Twitter är också ett väldigt manligt forum. 3Hur är tonläget i svensk politik i dag? – Det är öppet och mer försiktigt på samma gång. Rummet för politiker är tufft i dag. Du blir hela tiden granskad i sociala medier. Tonen i politiken blir tuffare rent generellt. Även om USA är ett helt annorlunda land blir presidentvalet en fingervisning. Vi har fler problem i dag än för tio år sedan, och vi har frågor som skapar mer känslor och diskussioner. 206 Fakta siffra 2 rader fet ingång 03 Bröd notis mager utan indrag.drag. d notis mager utan indrag. d notis mager utan indrag. d notis mager utan indrag. d notis mager utdrag. d notis mager utan indrag. d notis mautan indrag. d notis mager utdrag. d notis mager utan indrag. d notis mager utan indrag. d notis mager utan indrag. d notis mager ut 306 Fakta siffra 2 rader fet ingång 03 Bröd notis mager utan indrag.ghdxf.gh dxlfkuv dxkfuvh dxkfuhv xkfhv h,hv hv bm n drag. d notis mager utan indrag. notis mager utan indrag. d notis mager ut Namn Efternamn ", "article_category": "other"}
{"id": 27806, "headline": "”?Sverige behöver tydliga mål för eldrivna fordon”", "summary": "Vi välkomnar Miljömålberedningens förslag om att utsläppen för inrikes transporter år 2030 behöver vara minst 70 procent lägre (DN Debatt 17/6). Nu är tiden inne för Sverige att ta steget fullt ut och ta del av alla fördelar med elektrifiering av fordonsflottan, skriver företrädare för Volvo Bussar, Vattenfall och ABB.", "article": "Sveriges näringsliv, kommuner, regioner och medborgarna har en stor potential att minska koldioxidutsläppen från inrikestransporter som i dag står för hälften av utsläppen utanför handelssystemet och inte alls minskade under 2015. Vi välkomnar därför Miljömålberedningens förslag (DN Debatt 17/6) om att utsläppen för inrikes transporter år 2030 behöver vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå. Med den snabba tekniska utvecklingen som nu sker är en sådan utsläppsminskning möjlig med rätt utformade styrmedel. Vattenfall, ABB och Volvo Bussar har en lång historia av industriellt samarbete för att stärka svensk export till Europa och världen. Sedan flera år är det helt uppenbart för oss att elektrifiering av personbilar och stadsbussar är framtiden. Elfordon är inte bara ett viktigt bidrag till en fossilfri fordonsflotta utan även en revolutionerande teknik för att skapa utsläppsfria och tystare städer. Vinsterna för det svenska samhället ligger inte bara i 13 miljoner ton i form av minskade koldioxidutsläpp, utan även i att klara EU:s luftkvalitetsmål. De samhällsekonomiska årliga kostnaderna för buller i Sverige uppskattas till cirka 16 miljarder enligt Trafikverkets kalkyler från 2010. Elfordon kan bidra till att kraftigt minska dessa kostnader. Som industriföretag på en konkurrensutsatt marknad deltar vi tillsammans i många forsknings- och utvecklingsprojekt om laddinfrastruktur och eldrift av tunga transporter. Därför välkomnar vi särskilt långsiktigt stabila förutsättningar för en snabb ökning av nyförsäljningen av bilar med mycket låga koldioxidutsläpp, framför allt olika typer av elbilar. På samma sätt hoppas vi att Miljömålsberedningen föreslår likande mål för distributionslastbilar och stadsbussar. Tydliga mål för hela Sverige visar inriktningen och vi är övertygade om att det leder till att både privata och offentliga verksamheter vågar ta beslut och satsa på både fordon och infrastruktur. Med konkreta etappmål kan Sverige år 2030 nå ambitionen om minst 1 miljon elbilar och 50-80 procent elbussar i våra städer. Fler och fler länder världen över etablerar klimatmål utifrån Parisavtalet. Ett större antal städer har antagit klimatmål som drastiskt kommer att förändra trafikens påverkan på staden och dess invånare. En stor utmaning för våra stadsplanerare kommer att vara hur man tillvaratar de positiva förändringar detta kommer att innebära. Dessutom innebär besluten att i stor skala satsa på elfordon att det öppnas en enorm exportpotential. Lägg till det att svenskt näringsliv och universitet ligger i framkant när det gäller forskning och utveckling av elbussar, elvägar och laddinfrastruktur. Nu är tiden inne för Sverige att ta steget fullt ut och ta del av alla fördelar med elektrifiering av fordonsflottan. Vi välkomnar en bred politisk överenskommelse om en Klimat- och luftvårdsstrategi för en fossilfri och hållbar utveckling i Sverige. 17 juni 2016 Debattartikel 6 av 7 partier i Miljömålsberedningen: ”Minska utsläppen från inrikes transporter kraftigt” Repliker Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av Miljömålsberedningen: ”??Vi bidrar inte till sänkta ambitionsnivåer” Håkan Agnevall, vd Volvo Bussar AB; Magnus Hall, vd och koncernchef Vattenfall AB och Johan Söderström, vd ABB Sverige: ”?Sverige behöver tydliga mål för eldrivna fordon” Björn O. Gillberg, vd Värmlandsmetanol AB: ”?Löfven bör ta strid med EU om biobränsleskatten” Adam Leckius, Klimatsvaret – CCL Sverige: ”Lägg stigande koldioxidavgift på alla bränslen” Företrädare för 12 organisationer: ”?Miljömålsberedningen missar konsumtionsutsläppen” Företrädare för Tågoperatörer och Järnvägsindustrin: ”Järnvägssatsningar krävs för att nå miljömålen” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 27840, "headline": "?”Avskaffad statlig inkomstskatt skulle öka skatteintäkterna”", "summary": "Ny rapport. Avskaffad statlig inkomstskatt skulle göra Sverige bättre rustat och skapa fler enkla jobb. Det kan öka skatteintäkterna med 10 miljarder per år. Sverige behöver sänka marginalskatterna igen – 25 år efter århundradets skattereform. Det skriver Timbros chefekonom Jesper Ahlgren och doktoranden Jacob Lundberg.", "article": "För 25 år sedan genomdrev Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform” och reformerade ett skattesystem som beskrevs som perverst. En central del var att sänka den högsta marginalskatten. Men med tiden har marginalskatterna krupit uppåt igen på grund av värnskatt och höjda kommunalskatter och att jobbskatteavdraget nu trappas av. Den högsta marginalskatten är i dag 60 procent – världens högsta. Lägger man till arbetsgivaravgift, moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 procent. I dag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden får betala mer än tre fjärdedelar av en löneökning i skatt. De kommande åren kommer kostnadstrycket i kommunerna att öka kraftigt på grund av åldrande befolkning, bristande integration och stora barngrupper. Samtidigt är det svenska skattesystemet konstruerat så att de personer som betalar mest i kommunalskatt – de med högre inkomster – har svagast drivkrafter att arbeta mer. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som vi släpper i dag, menar vi att den statliga inkomstskatten bör avskaffas. Marginalskatterna för inkomster över 37 000 kronor i månaden skulle därmed sänkas med mellan 20 och 28 procentenheter och Sverige skulle få platt skatt på arbetsinkomster, om vi bortser från effekterna av jobbskatteavdraget. Det finns fyra starka skäl för sänkningen: 1. Högre skatteintäkter. Forskningen visar att höga skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om mindre arbetstid, mer skattefusk och avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna. Vi bedömer att avskaffad statlig skatt därför kommer att leda till ökade intäkter för statskassan i storleksordningen 10 miljarder. 2. Högre studiepremie. Sänkta marginalskatter ökar avkastningen på utbildning. I ett läge där kunskapsnivån i världen blir allt högre skadar det tillväxten att Sverige är det land där utbildning lönar sig minst. 3. Fler enkla jobb. Sänkta marginalskatter innebär lägre skattekilar vid köp av enklare tjänster, en nyckel för att kunna skapa jobb för nyanlända med låg utbildning. Rutavdraget är en åtgärd för att komma runt de höga skattekilar som världens högsta marginalskatter skapar. Lägre marginalskatter skulle underlätta för fler enkla jobb. 4. Ett rättvisare skattesystem. Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Anställda med samma lön har inte den möjligheten. Med rimliga antaganden om hur mycket mer människor kommer att arbeta och på andra sätt ändra sitt beteende kommer självfinansieringsgraden av en avskaffad statlig skatt att vara 130 procent. Större intäkter från kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och moms kompenserar för skattebortfallet och ger sannolikt ett nettoplus till statskassan. I kalkylen har vi inte räknat in långsiktigt positiva effekter på utbildnings- och yrkesval. Metoden vi använder bygger på att man utvärderar hur tidigare skattereformer har påverkat skattebetalarnas taxerade inkomst. Beräkningssättet har tidigare använts i en statlig expertrapport av Peter Birch Sørensen (2010) för att visa att avskaffad värnskatt i Sverige med stor sannolikhet leder till högre skatteintäkter. Vår analys är den första gången metoden används för att beräkna effekten av att avskaffa hela den statliga inkomstskatten. En sänkning skulle åtminstone delvis behöva finansieras, men även århundradets skattereform finansierades med dynamiska effekter och utvärderingar visar att de positiva effekterna var större än vad regeringen räknade med. Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter brukar illustreras med den så kallade Lafferkurvan. Lafferkurvan visar att vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar minskar skatteintäkterna. Det beror på att ju högre en skatt är, desto svagare är drivkrafterna att arbeta och betala skatt. Vår rapport visar att Sverige med största sannolikhet har passerat Lafferkurvans topp när det gäller höga arbetsinkomster (men inte när det gäller låga). Ett motiv till de höga marginalskatterna på höga inkomster är att den statliga inkomstskatten skulle vara viktig för att öka den ekonomiska jämlikheten. Den statliga skatten har dock relativt liten betydelse för skattesystemets utjämnande roll. En genomsnittlig höginkomsttagares skatt skulle bara falla från 63 till 59 procent om den statliga inkomstskatten avskaffades. Välfärdsstatens finansiering vilar i stället huvudsakligen på de platta skatterna arbetsgivaravgift, kommunalskatt och moms. De löntagare som ligger över brytpunkten för statlig inkomstskatt betalar totalt nästan 500 miljarder i arbetsgivaravgift, kommunalskatt och konsumtionsskatter. Höga marginaleffekter på grund av den statliga inkomstskatten minskar intäkterna från dessa skatter. Svenska marginalskatter tas också ut på jämförelsevis låga inkomster. Brytpunkten för statlig skatt är 37 000 kronor i månaden. Snittlönen för de som betalar statlig inkomstskatt är 54 000 kronor. Som en jämförelse börjar den högsta marginalskatten i USA gälla för månadslöner över 300 000 kronor. Ett givet år betalar en miljon löntagare i Sverige statlig inkomstskatt. Betydligt fler än så skulle gynnas av ett avskaffande. Av personer i 40-årsåldern lever ungefär var tredje i ett hushåll där någon betalar statlig inkomstskatt och var fjärde betalar själv statlig skatt ett visst år. Vid pension har en majoritet av svenskarna någon gång under arbetslivet betalat statlig inkomstskatt, visar vår analys. Sänkta marginalskatter skulle öka människors drivkrafter att arbeta, utbilda sig och anstränga sig på jobbet. Detta är särskilt viktigt för de som vill kunna finansiera en välfärdsstat av nuvarande omfattning, inte minst när Sverige står inför en situation där utgifterna kommer att öka kraftigt framöver. Socialdemokraterna förstod för 25 år sedan att det är svårt att kombinera höga marginalskatter med en stor välfärdsstat. Då hade man också mod att sänka skatterna på höga inkomster. Det är dags att göra det igen. Jesper Ahlgren, chefekonom, Timbro Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, fellow på Timbro och författare till rapporten ”Platt skatt för högre intäkter” Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Den statliga inkomstskatten är 20 procent av den del av inkomsten som överstiger 37 000 kronor per månad. Tjänar man mer än 53 000 kronor i månaden betalar man 5 procent till – detta kallas värnskatt. 1,2 miljoner svenskar betalar statlig inkomstskatt, varav 1 miljon är löntagare. Med genomsnittlig kommunalskatt på 32 procent och utfasning av jobbskatteavdraget på 3 procent blir marginalskatten – skatten på den sist intjänade kronan – 60 procent för höginkomsttagare. Källa: Artikelförfattarna ", "article_category": "other"}
{"id": 27842, "headline": "Gunnar Jonsson: Trump har inget svar på terrorn", "summary": "Terrordådet i Orlando i USA är avslöjande för Donald Trump. Han vill låta ”hård” men avslöjar hur fundamentalt olämplig han vore som president, skriver Gunnar Jonsson.", "article": "Massakern på nattklubben i Orlando kan vara terrorism motiverad av islamistisk extremism eller hat mot homosexuella – eller båda. De olika politiska reaktionerna säger hur som helst något om vådan av att uttala sig om okända faktorer. Republikanernas presidentkandidat Donald Trump har bara en växel, att låta ”hård”. Det han gör är att avslöja hur fundamentalt olämplig han är för det jobb han vill ha. Gärningsmannen Omar Mateen har utretts två gånger av FBI för misstänkta jihadistkopplingar, men det har inte gett något. Han ska ha ringt ett larmnummer och svurit trohet till IS. Terrorrörelsen har uppmanat sympatisörer världen över att göra just det han gjorde, men några bevis för ett direkt samband finns hittills inte. Ensamvargar som utvecklar extremistiska böjelser är det mycket svårt att skydda sig mot. Efter terrordådet i San Bernardino i december krävde Trump att alla muslimer skulle portas från USA. Det hade inte hjälpt mot Mateen, som var född i USA. Men det kanske finns ett nästa steg, att spärra in eller utvisa alla muslimer? Trump har också lovat att deportera 11 miljoner papperslösa, vilket inte låter sig göras utan en polisstat. Den skulle kanske komma väl till pass även när det gäller islam. Trump talar svepande om tuffhet, men har bara skott från höften blandade med rasism att erbjuda. Han är som vanligt mest upptagen av sig själv, och skryter med att han ”hade rätt”. Han kräver att president Barack Obama och Demokraternas kandidat Hillary Clinton ska använda begreppet ”radikal islamisk terrorism”, som om det skulle få våldsverkarna att försvinna. USA behöver muslimska allierade i kampen mot terrorn, men Trump gör sitt yttersta för att stöta bort dem. Vad han heller inte klarar är att säga något till stöd för offren, för han saknar den typen av medkänsla. Han talar bara om islamistisk terror, inte om att måltavlan var homosexuella, för det intresserar honom inte. En president måste hitta de rätta orden i en kris eller efter en tragedi, något som manar till nationell samling. Clinton försökte, Trump begriper inte ens poängen. Terrorister dödar få amerikaner, men rädslan kan vara nog så verklig. Varje dåd tenderar att öka den redan sjukliga försäljningen av vapen till privatpersoner. Det är fortfarande långt till valet, och hur Orlando inverkar på kampanjen återstår att se. Trump har i alla fall tydligt visat hur platt hans budskap är. Läs mer om hat- och terrordådet i Orlando • De mördades i USA:s värsta masskjutning • Vittnen: Han var på Pulse många gånger • Så gick gärningsmannen till väga • Analys: Trump och IS jublar ikapp • Gelin: Värsta men långt från första hbtq-attentatet • Hilton: Inga vapen kan stoppa oss • Detta vet vi om Orlando-dådet ", "article_category": "other"}
{"id": 27843, "headline": "”Missvisande om Sidas Afrika-stöd”", "summary": "REPLIK. År 2015 var Sidas stöd till Afrika söder om Sahara nästan 5 miljarder svenska kronor och största delen gick via bilaterala strategier. Att som We Effect (DN Debatt 10/6) läsa vår strategi för det regionala stödet, som utgör en liten del av vår verksamhet, och utifrån det dra slutsatser om allt Sidas bistånd i regionen blir därför missvisande, skriver Torbjörn Pettersson, Sida.", "article": "Ett utvecklat jordbruk är en av de viktigaste faktorerna för fattigdomsminskning i Afrika söder om Sahara. Och det är en utveckling som måste ske utan att miljö eller människor tar skada, och därför är Sidas ansträngningar för att utveckla ett hållbart jordbruk omfattande. 2015 var vårt stöd till Afrika söder om Sahara nästan 5 miljarder svenska kronor. 90 procent av det stödet går via våra bilaterala strategier, som alltså handlar om vad vi gör i respektive land. Att som We Effect läsa vår strategi för det regionala stödet, som utgör tio procent av vår verksamhet, och utifrån det dra slutsatser om allt Sidas bistånd i regionen blir därför missvisande. Sidas arbete för ett långsiktigt hållbart jordbruk utgår från att vi ser till hela värdekedjan, och vi har gått från att stödja produktion av råvaror till att också satsa på förädling av råvaror och möjligheterna att sälja dem vidare på olika marknader. Detta genererar mer inkomster och fler arbetstillfällen som kommer länderna till del. Ett exempel på en sådan insats är projektet Musika i Zambia som har uppmuntrat företag att även erbjuda varor och tjänster till småbrukare. Det har lett till att 260.000 bönder fått bättre tillgång till insatsvaror och ökade inkomster och 40.000 småjordbrukare tillgång till finansiella tjänster som skördeförsäkringar. Förändringen från att stödja råvaruproduktion till hela värdekedjan märks också i hur vi rubricerar vårt stöd- förut kunde allt kategoriseras som just ”jordbruk”, nu återfinns det här stödet under namn som marknadsutveckling, handel, innovativ finansiering. Det är därför We Effect drar den felaktiga slutsatsen att vårt jordbruksstöd har minskat avsevärt sedan 1992. Något som däremot stämmer i We Effects analys är att satsningar på jordbruket också är satsningar på kvinnor eftersom de står för en stor del av produktionen. Det här har vi på Sida alltid med oss och förutom att vi ständigt analyserar vår verksamhet utifrån ett jämställdhetsperspektiv så har vi också särskilda insatser som fokuserar enbart på kvinnor. Till exempel ett program i Mocambique, Tanzania, Rwanda, Zambia som ökar möjligheterna för kvinnor och ungdomar att spara och låna pengar och använda mobiler för pengatransaktioner, vilka alla är viktiga förutsättningar för att kunna utveckla jordbrukssektorn. De klimatförändringarna som vi märker av över hela jorden slår hårt mot det afrikanska jordbruket eftersom det redan är sårbart. Sida arbetar därför allt mer med att stärka motståndskraften mot de återkommande matkriser som är en följd av det ändrade klimatet. I det torra Sahel blir bevattnad småskalig odling allt viktigare i takt med att det traditionella jordbruket oftare slår fel på grund av allt mer oregelbundna regn. En lösning på det är att som vi finansiera renoveringar av dammar på bynivå så att man har bra förutsättningar för att lagra regnet när det väl faller. Utmaningarna för det afrikanska jordbruket är många, men det är även utvecklingsmöjligheterna. 10 juni 2016 Debattartikel Anneli Rogeman och Alarik Sandrup på biståndsorganisationen We effect: ”Torkans offer behöver satsningar på jordbruket” Repliker Torbjörn Pettersson, chef för Sidas Afrikaavdelning; ”Missvisande om Sidas Afrika-stöd” Slutreplik från Anneli Rogeman och Alarik Sandrup: ”Viktigt satsa på jordbruksbistånd i södra Afrika” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27846, "headline": "Förbjud könsdiskrimeringen", "summary": "Ta bort skillnaden mellan kvinnors och mäns utbetalade pensionsbelopp per månad. Det finns inget hållbart argument för just denna uppdelning.", "article": "Angående Michael Ländins inlägg den 8 juni: Jag trodde att man för några år sedan förbjöd skillnad mellan kvinnors och mäns utbetalade pensionsbelopp per månad. Om skillnaden kvarstår bör den tas bort. Att grovt dela upp försäkringstagarna och ge dem olika villkor är ren diskriminering. Dessutom finns inget hållbart argument för just denna uppdelning. Det hänvisas till ”Skillnad i förväntad livslängd” mellan män och kvinnor, men skillnaden är mycket liten. Skillnaden i livslängd skiljer sig mellan könen av flera skäl. Fler pojkar än flickor dör under spädbarnsåren, fler pojkar än flickor dör under tonåren (mer riskfyllda aktiviteter), fler män än kvinnor dör mellan 18- och 25- årsålder (trafikolyckor), fler män än kvinnor dör i medelåldern på grund av större drogmissbruk, kriminalitet och mer fysiskt farliga yrken. Detta har INGEN RELEVANS för skillnader i utbetalade pensionsbelopp! Om man jämför den förväntade återstående livslängden mellan män och kvinnor som fyllt 65 år är skillnaden liten. Om man nu vill skilja ut grupper som har märkbart kortare genomsnittlig livslängd måste man titta på sjukdomar och livsstil. Hur kommer det sig att man inte istället delar upp pensionärerna i rökare/icke-rökare? Där är det verkligen skillnad! Låt rökarna kvittera ut gigantiska månadsbelopp, och ge oss andra små (men sinsemellan lika) belopp. En sådan uppdelning vore inte mer grotesk än den mellan män och kvinnor som sker i dag. Den enda juridiskt och moraliskt motiverade fördelningen av pensionsutbetalningarna är att beräkna en genomsnittlig förväntad återstående livslängd för alla svenskar som uppnått pensionsålder, och sen betala ut enligt denna till samtliga mottagare. Då sammansättningen av mottagare sannolikt är väldigt lik den för hela landet, kommer det av försäkringsbolaget förvaltade totalbeloppet då att gå jämnt upp med det totala utbetalade beloppet. ", "article_category": "other"}
{"id": 27850, "headline": "”Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?”", "summary": "På många sätt har de det bra, men i familjen uppstår mönster med konflikter och negativ uppmärksamhet runt äldsta dottern, tolv år. Flickan har dålig självkänsla och låga tankar om sig själv, tror föräldrarna. Hur kan de förändra mönstren och hjälpa henne?", "article": "Fråga: Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra. Vårt äldsta barn hamnar ofta i lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se. Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster. Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt. Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt. Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv. Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet. Tacksam för alla tips och råd Svar: Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest. Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter. En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation). Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner. Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer. En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv. Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande. En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern. Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje? När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst. Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor. Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever. Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever. ", "article_category": "other"}
{"id": 27876, "headline": "”Regeringen har tagit över en fragmenterad skola efter alliansen”", "summary": "Den borgerliga regeringen var ansvarig för Sveriges skola när kunskapsresultaten sjönk snabbast i hela OECD. Under åtta år prioriterade de borgerliga partierna 140 miljarder i skattesänkningar i stället för investeringar i skolan, skriver Aida Hadzialic (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister.", "article": "På DN Debatt den 8 juni skrev Jan Björklund (L) och Christer Nylander (L) om gymnasieskolan. Att fler partier börjar inse allvaret svensk skola står inför är bra – samtidigt hade det varit önskvärt om Liberalerna hade vaknat när de satt på Utbildningsdepartementet. Som talesättet gör gällande, sent ska syndaren vakna. Sverige ska vara ett av världens mest konkurrenskraftiga och rika länder. Ekonomin, utbildningen, välfärden och levnadsstandarden ska vara i världsklass. För det krävs att alla som kan jobba, ska jobba. Det krävs också att alla skolor är bra skolor, att vi vänder kunskapsresultaten till det bättre och att utbildning leder till jobb. Den svenska skolan ska vara en jämlik kunskapsskola i världsklass där inte en enda elev lämnas efter eller hålls tillbaka. Skolan ska vara den starkast lysande stjärnan i den svenska modellen. Att investera i skolan och kunskapsresultaten är att investera i vår framtid. Genom gemensamma satsningar ger skolan stora möjligheter för eleven, men det kräver även att alla tillsammans tar ansvar för de möjligheter som ges. En skola i världsklass stärker arbetsmarknadens och näringslivets kompetensförsörjning och skapar tillväxt i ekonomin och nya jobb. På så sätt kan vi fortsätta göra nödvändiga investeringar för att fortsätta stärka den svenska modellen. Det är däremot ingen enkel uppgift regeringen står inför. Efter åtta år av borgerlig politik har regeringen tagit över en fragmenterad skola. Vi har alla sett effekterna av borgerlig utbildningspolitik och varje vår åker studentflak med banderoller om Jan Björklunds skolexperiment runt på Sveriges gator. Den borgerliga regeringen var ansvarig för Sveriges skola när kunskapsresultaten sjönk snabbast i hela OECD. Under åtta år prioriterade de borgerliga partierna 140 miljarder i skattesänkningar i stället för investeringar i skolan. Den borgerliga regeringen var ansvarig för en ökad segregation i skolan där några få elever prioriterades i stället för satsningar på alla elever. Under borgerligt styre minskade behörigheten till gymnasieskolan med 25 procent. Listan kan enkelt göras längre men trots det har de fortfarande inte vaknat helt. Fortfarande talar de borgerliga partierna om vikten av vinster i skolan i stället för att följa regeringens linje att prioritera och investera i människors kunskap och utbildning. Debattartikeln är ett tecken på ett sakta uppvaknande hos Liberalerna, men mer behövs för att komma till rätta med våra stora problem i gymnasieskolan. För Sveriges elever och framtid hoppas jag Liberalerna kan ansluta sig till regeringens utbildningspolitik. För ökad jämlikhet där alla elever ska ges förutsättningar att klara skolan. Där inte en enda elev lämnas efter, eller hålls tillbaka. Med ett betygssystem som ställer höga krav, är likvärdigt och som belönar elever i stället för att bestraffa dem. Med högre status på yrkesprogram och den yrkesskicklighet utbildningarna ger, där varje år framöver är yrkesutbildningarnas år. Det är med regeringens politik med grund i forskning och profession vi kan fokusera på kunskapsresultaten och jämlika förutsättningar för en skola i världsklass. 8 juni 2016 Debattartikeln Jan Björklund, partiledare (L), och Christer Nylander (L): ”Inför timplan och nationella examensprov på gymnasiet” Repliker Aida Hadzialic (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister: ”Regeringen har tagit över en fragmenterad skola efter alliansen” Christer Nylander (L): ”Vi gjorde mycket, men vi borde gjort mer” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27878, "headline": "Nyblivna sköterskor får flera tusen mer i lön hos kommunen", "summary": "Sara Both hade aldrig tänkt sig att arbeta för en kommun. När hon blev klar sjuksköterska var akutsjukvård på ett storsjukhus målet. Men det blev Ånge kommun i stället – där hon fick betydligt högre lön än vid Östersunds sjukhus.", "article": "Det är stora skillnader i lön för nyblivna sjuksköterskor beroende på vilken arbetsgivare de väljer. I genomsnitt betalar kommunerna 2 000 kronor mer i månadslön än landstingen för nyutexaminerade sjuksköterskor. Det visar en kartläggning som Vårdförbundets tidning, Vårdfokus, gjort. För Sara Both var skillnaden ännu större när hon blev klar med sin examen för två år sedan. – Jag ville jobba i akutsjukvården. Många har en bra bild av den, kanske från olika tv-program, berättar hon. Hon sökte och erbjöds plats på Östersunds sjukhus, men det blev i stället sjuksköterska på ett äldreboende för dementa i Ånge. – Lönen avgjorde, konstaterar Sara Both. Hon fick 3 500 kronor mer i Ånge än vad Jämtlands läns landsting kunder erbjuda. För Sara Both är det ingen liten skillnad. Hon värdesätter både sin utbildning och de kunskaper hon får genom arbetet. Och hon sätter en ribba för hur lågt hon kan gå i löneförhandlingar. – Jag älskar att löneförhandla, utbrister Sara Both. Erfarenheten från Ånge, där hon också kom att arbeta på en vårdcentral, gjorde att hon ändrade uppfattning om var det var bäst att arbeta. Och då handlar det inte enbart om att kommuner betalar bättre. I arbetet med dementa äldre fick hon handfast handledning och stöd från äldre kolleger. – På en vårdavdelning kan det vara så att du handleds av sjuksköterskor som inte alls har så lång erfarenhet, säger Sara Both. Varför är det så stor skillnad i lön beroende på om arbetsgivaren är ett landsting eller en kommun? – Bra fråga. Det finns olika teorier, säger hon En teori är att det anses ha högre status att arbeta på en vårdavdelning, något som Sara Both också tyckte – innan hon började arbeta kommunalt. Kommunerna måste helt enkelt erbjuda mer för att få sjuksköterskor – och behålla dem. Nu anser Sara Both att det är i kommunerna och i primärvården som framtiden kommer att märkas först. Allt mer av sjukvården kommer att bedrivas där och mycket av forskningen som ligger i framkant kommer också att märkas där, tror hon. När hon sedan flyttade till Stockholm erbjöds hon arbeta på Karolinska sjukhuset (KS). Hon hade nått en lön på 30 000 kronor i Västernorrland och den ville hon att KS skulle matcha. – Jag såg hur de ryggade tillbaka och sade: Tyvärr, det kan vi inte kunna erbjuda här. Sara Both fick erbjudanden på mellan 24 500 och 26 000 kronor. Att bo i en dyr storstadsregion och förväntas gå ned mellan 4 000 och 6 500 kronor i lön var inte aktuellt. I stället blev hon studenthandläggare på Vårdförbundet där hon coachar studenter inför framtidens yrkesliv. Hon skulle kunna ta en sådan löneminskning om arbetsgivaren kunde presentera en karriärstege att se fram emot. Sara Both vill nämligen göra karriär, hon vill bli en ledare som är med och formar framtidens sjukvård. Det betyder både vidareutbildning och kanske även forskning. Det vill hon göra samtidigt som hon arbetar. – Och då är det viktigt för mig att ha en arbetsgivare som sporrar mig, lägger hon till. Och när det gäller lönen har hon ett mål: – Jag vill tjäna 40 000 i månaden innan jag fyllt 30, säger hon och ler. Ålder: 27 Familj: Sambo Yrke: Sjuksköterska, men jobbar just nu som studenthandläggare hos Vårdförbundet. Lön: 29 000 kronor i månaden. (Hon fick visserligen gå ned en tusenlapp i lön, vilket var ”surt”. Å andra sidan gillar hon jobbet starkt.) En kartläggning som Vårdförbundets tidning Vårdfokus gjort visar att ingångslönen för nyutexaminerade sjuksköterskor i genomsnitt är 2 000 kronor högre hos kommuner, jämfört med landsting och regioner. Källa: Vårdfokus ", "article_category": "other"}
{"id": 27887, "headline": "Män och kvinnor måste få jämlika pensioner", "summary": "Speciellt män tror att vi lever i ett jämställt samhälle, men så är det inte. Vårt pensionsystem är uppbyggt så att många kvinnor har svårt att leva på vad de får ut varje månad. Detta måste ändras.", "article": "I Sverige i dag finns över 200.000 pensionärer som får ut så lite pension att de hamnar under EU:s fattigdomsgräns. Detta trots att de jobbat och slitit ett helt arbetsliv. Vårt nya pensionssystem har gjort det oerhört svårt för framför allt kvinnor som jobbar en del av livet deltid att få ut en pension som går att leva på. Tidigare räknades pensionen på de 15 bästa åren. Många hamnar på en pension mellan 5.000–10.000 kronor per månad. Vem kan leva på det? Dessutom betalar 1,9 miljoner pensionärer efter Alliansregeringens år vid makten mer i skatt än vad vanliga löntagare gör. Den rödgröna regeringen har visserligen täppt igen hålet något men det är långt ifrån tillfredsställande. Många pensionärshushåll har under åren 2007–13 betalat 100 000 kronor i skatt mer än ett förvärvsarbetande hushåll med samma inkomster. Kvinnor dubbelbestraffas också genom att de förväntas leva längre. Då får de mindre pension per månad än vad männen får. En helt horribel lösning. Till sist är den stora orättvisan att kvinnors inkomster bara är 81 % av männens (SCB 2013). Det blir visserligen bättre men går det i den här takten tar det över 50 år innan lönerna närmar sig varandra. Speciellt vi män tror att vi lever i jämlikt samhälle men alla de här sakerna pekar istället på en klar bild av ett oerhört ojämlikt och orättvist samhälle. Det är nu dags att lyfta de här frågorna upp på dagordning och verkligen sätta fart. 1. Se över pensionssystemet och se till att alla får en pension man kan leva på och som ger män och kvinnor lika pension utan hänsyn till hur länge man lever. 2. Ta bort “pensionärsskatten” direkt. Pension är uppskjuten lön och ska beskattas som sådan. 3. Tillsätt en kriskommission som gör en nationell handlingsplan och tar bort skillnader i lön mellan könen. Med tanke på hur länge det sett ut så här så är lösningarna säkert inte lätta. Ibland kommer de att kosta. Kanske måste skatten höjas? Kanske måste vi män avstå vårt utrymme till förmån för kvinnorna? Det viktiga är dessa frågor nu blir konkreta och åtgärdas. Det går om man bara vill och “politik är att vilja”. ", "article_category": "other"}
{"id": 27893, "headline": "”Akut med snabba åtgärder i pensionssystemet”", "summary": "Meningen med det allmänna pensionssystemet är att det ska ge pensioner som det går att leva på, men i dag klarar systemet inte av det ens efter ett helt arbetsliv, skriver Christina Rogestam.", "article": "Håkan Svärdman, Folksam, tar på ett förtjänstfullt sätt upp flera allvarliga brister i pensionssystemet (DN Debatt 3/6), som de sjunkande pensionsnivåerna för både dagens och framtidens pensionärer. Folksams reformförslag täcker stora delar av systemet, vilket i sig understryker behovet av en större systemförändring. Det är bra, från SPF Seniorerna vill vi gå ännu längre och se en utvärdering av hela pensionssystemet. Vad som däremot är mindre bra är att ansvariga politiker i riksdag och regering vare sig vill erkänna bristerna eller har några som helst förslag för att komma till rätta med dessa. Grundproblemet är att pensionssystemet är underfinansierat och inte klarar av att betala ut rimliga pensioner. Om inget görs kommer begreppet fattigpensionärer, som hör till det förra seklets början, att återigen bli alltför gängse. För att få in mer pengar i systemet behövs bland annat, som Folksam också föreslår, höjda pensionsavgifter och en stegvist höjd pensionsålder som åtföljs av höjda åldersgränser i socialförsäkringen och las. Men systemförändringar tar tid – detta skulle få effekt först om en generation eller senare. Samtidigt är situationen akut för dagens äldre och för dem som går i pension de närmaste 10-15 åren – de drabbas hårt av pensioner som det knappt går att leva på. De senaste 10 åren har lönerna ökat med närmare 20 procent, och bostadspriserna med liknande tal, medan pensionerna stått helt still räknat i dagens penningvärde. I dag ligger den totala genomsnittspensionen på cirka 16 300 kronor brutto, eller runt 12 600 kronor netto. Samtidigt ligger EU:s gräns för risk för fattigdom på 11 800 kronor netto. Under denna gräns lever i dag över 300 000 svenska pensionärer enligt Eurostat – ungefär var sjätte pensionär. Den som arbetat heltid i 40 år med snittinkomst ”belönas” alltså av pensionssystemet med en nettoinkomst bara strax över gränsen för fattigdom. Den som jobbat lika många år men med lägre lön hamnar på fattigdomsstrecket, och pensionen måste då stöttas upp av grundskyddet i form av garantipension och bostadstillägg. Detta är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. Långsiktiga åtgärder behövs – hela systemet måste utvärderas och det måste in mer pengar i systemet. Men det brådskar med förändringar på kort sikt för dagens och de kommande årens pensionärer. Folksam föreslår till exempel att den kortaste uttagsperioden för tjänstepensioner bör höjas, vilket vi instämmer i. Därutöver menar SPF Seniorerna att följande skulle få snabb effekt: • Ordentliga skattesänkningar på pensionsinkomster. • Kraftigt höjt tak i bostadstillägget. • Ta bort bromsens negativa effekter så att bördorna delas lika mellan generationerna. • En engångshöjning av nivåerna i både inkomst- och garantipensionen Själva meningen med ett allmänt pensionssystem är att det ska ge pensioner som det går att leva på. I dag klarar inte systemet av att betala ut rimliga pensioner ens efter ett helt arbetsliv. 3 juni 2016 Debattartikeln Håkan Svärdman, Folksam: ”Tio förslag för att rädda de sjunkande pensionerna” Replik Christina Rogestam, SPF Seniorerna: ”Akut med snabba åtgärder i pensionssystemet” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 27909, "headline": "Peter Wolodarski: Vi uppskattar våra ledare först när de avgått.", "summary": "För den som tittar på ekonomisk statistik framstår Sverige som en framgångssaga. Men i väljarkåren råder andra stämningar.", "article": "Arbetslösheten sjunker, varför är ni ledsna? frågade statsminister Stefan Löfven i förra söndagens direktsända partiledardebatt i SVT. Statistiken ger stöd för hans påstående. I april var 51 000 färre personer arbetslösa jämfört med året innan. Arbetslösheten låg på 7,3 procent, en minskning med 1 procentenhet. Det är en ganska imponerande prestation, med tanke på att regeringen Löfven knappt har fått bedriva någon ekonomisk politik sedan den tillträdde. Men som statsministern påpekade: Varför vara besviken? Den svenska arbetsmarknaden har utvecklats väl de senaste tio åren, trots finanskrisen. Sedan 2006 arbetar ungefär 600 000 fler personer i Sverige. Jo, vi har haft befolkningstillväxt under samma period. Men utvecklingen ser även god ut när man mäter antalet sysselsatta som andel av befolkningen, särskilt i ett internationellt perspektiv. Få motsvarande länder kan uppvisa något liknande, vilket speglar en stark underliggande ekonomi. Förra året steg BNP i Sverige med hela 4,2 procent. Jag besökte Finland i förra veckan, och från andra sidan Östersjön märks kontrasten tydligt. Finländarna har faktiskt skäl att vara lite ledsna, för att tala löfvenska. Den finska ekonomin har inte ens återhämtat sig sedan finanskrisen 2008–2009. BNP ligger ännu under de gamla toppåren och tillväxten fortsätter att vara svag. Arbetslösheten låg i april på 9,8 procent, samtidigt som Finland det senaste decenniet inte behövt hantera någon omfattande invandring. Det har Sverige gjort. I det korta perspektivet försämrar det jämförelsen för svensk del, eftersom det tar tid för flyktingar att träda in på arbetsmarknaden. Ändå har vår ekonomi klarat sig mycket bättre. Tur eller skicklighet? De borgerligas eller socialdemokraternas förtjänst? Det mest rättvisande svaret på bägge frågor är det tråkiga ”både och”. Bra lag brukar ha tur – såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt hade exempelvis tur som inte fick sin vilja igenom i eurofolkomröstningen 2003. Att Sverige till skillnad från Finland behöll den egna valutan gynnande vår exportindustri när vi navigerade oss igenom finanskrisen. Finland har de senaste åren också påverkats negativt av närheten till Ryssland, vars ekonomi tyngts av västliga sanktioner och fallande olje- och gaspriser. Men i det långa perspektivet avgör inte kortsiktiga svängningar på valutamarknaden nationers välstånd. Vad Vladimir Putin får för infall har betydelse om man handlar mycket med Ryssland. Men i det långa loppet bestäms inte ekonomins och arbetsmarknadens styrka av Kremls nycker. I stället gäller den gamla sanningen att mödosamt slit lönar sig i längden. De senaste 25 åren har socialdemokratiska och borgerliga regeringar ägnat sig åt ett växelvis reformarbete. I debatten har konfrontationen ofta varit hård, men sett i backspegeln är det mer som förenat än som skiljt de två blocken åt. Avregleringar, budgetsaneringar, nya spelregler för den ekonomiska politiken, arbetsmarknadsreformer – ingen enskild förändring förklarar varför Sverige gått bra. Men de sammantagna åtgärderna har gett resultat. Och framgången har många fäder. När Fredrik Reinfeldt vill missionera om sin arbetslinje i Europa, vilket han i veckan berättade i en DN-intervju, har han skäl att vara lite mallig, även om alliansregeringen begick vissa misstag och lämnade en del reformarbete ogjort – inte minst på integrationsområdet. Siffrorna hade inte sett så bra ut i dag om det inte varit för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ekonomiska politik. Inte heller hade utgångsläget för de båda varit så gott om inte Göran Persson sanerat statsfinanserna i slutet av 1990-talet och Carl Bildts regering på sin tid liberaliserat delar av den tidigare hårt regleringstyngda svenska ekonomin. I Finland ser man med avund på hur svensk arbetsmarknad fungerar. Vad är det man betraktar som ett föredöme? Vissa skulle peka på hur arbetsmarknadens parter för 20 år sedan kom överens om det stora industriavtalet, som sedan dess utgjort normen för svensk lönebildning. Det har gett Sverige en stadga och utrymme för lokal flexibilitet som Finland saknar. Lönesättningen är mindre politiserad. Andra skulle peka på att Sverige öppnat upp för arbetskraftsinvandring, vilket varit till stor nytta för många snabbväxande företag i storstäderna. Internationaliseringen av svensk ekonomi har tilltagit. Finland har å sin sida fastnat i en gammal industristruktur och inte lyckats ta sig ur sitt beroende av Nokia, som i dag är en spillra av sitt forna jag. Inför valet 2014 gjorde Socialdemokraterna gällande att Sverige hade gått sönder. Inför valet 2006 lyckades alliansen etablera bilden att det mesta i Göran Perssons rike gick åt fel håll. Såväl Reinfeldt som Persson tvingades lämna statsministerrollen under viss bitterhet. Båda kände sig missförstådda; det är maktens lott. Men bakom valpropagandan fanns en mer nyanserad verklighet. Varför är ni ledsna? frågar Löfven. Ja, kanske därför att känslan nu är att mycket står stilla, samtidigt som problemen växer. Regering och riksdag låser varandra, det saknas majoritet för någon tydlig politik. Under Göran Perssons sista tid växte sysselsättningen rejält, men väljarna bekymrade sig ändå för utanförskapet på arbetsmarknaden. Under Fredrik Reinfeldts sista år började arbetslinjen ge riktigt goda resultat, men tröttheten med alliansen tilltog. Politik är inte en objektiv tävlan i offentlig statistik. Om väljarna känner sig ledsna beror det på att regeringen har misslyckats med att inge dem hopp. Peter Wolodarski Peter Wolodarski: Vi uppskattar våra ledare först när de avgått. För den som tittar på ekonomisk statistik framstår Sverige som en framgångssaga. Men i väljarkåren råder andra stämningar. Peter Wolodarski: Bitter eftersmak när det skålas för svensk tryckfrihet. 2016 riskerar bli året då västra Sverige i ett slag förlorar sina morgontidningar. Det hade inte behövt bli så här. Peter Wolodarski: Varningslamporna blinkar ännu en gång från Wien. I dag riskerar en högernationalist att väljas till president i Österrike. Det är ett tydligt tecken i tiden. ", "article_category": "other"}
{"id": 27918, "headline": "Richard Swartz: Ärans och hjältarnas språk", "summary": "Jag ser ut från bussen och häpnar: Barristaan, Treat, Sandys Fridays, Bull & Bear, Lagerhaus, Coop. Svenska språket har försvunnit – och språkvetarnas tal om utveckling gör mig bara mer fundersam.", "article": "Då och då sitter jag på bussen mellan Norrtull och Stureplan och eftersom jag är den sista fria människan – alltså utan mobiltelefon – har jag gott om tid att vara där jag är i stället för virtuellt någon annanstans. Som nästan den ende i bussen kan jag i lugn och ro ägna mig åt att beundra det vackra Stockholm. Vad jag ser är jag nöjd med. I vad som är långt mer än ett halvt århundrade har min barndomsstad längs denna sträcka förblivit nära nog oförändrad. Byggnader, gatornas sträckning, den majestätiska Engelbrektskyrkan i sin osannolika höjd, också flera träd där jag som slyngel ristade något i barken. Bara stadens människor från då är borta eller böjda och skrumpna till oigenkännlighet, men inget att göra något åt då ett människoliv är försvinnande kort jämfört med vad en stad kan hoppas på. Och ändå är det något som inte är som förr och det tog mig tid att upptäcka vad det var. Det handlar om hur Stockholm uttrycker sig i skrift: i skyltar, i sin ljusreklam eller affischering. Det svenska språket är borta. Det har nästan utplånats. Eller borde jag skriva förträngts? Jag ser ut från bussen och häpnar över vad jag ser och läser.   Håll i er nu! Barristaan, Treat, Sandys Fridays, Bull & Bear, Lagerhaus, Coop (låt vara med Konsum på sladden), Hair Style Education, Zara Home, Subito, Love all. Serve all, Brot, La Taberna, Harlyday, Café Nestro, Pub the Doors, Caffè Bar Cucina, Berg Gallery, Nice frozen Cocktail, Nikon, Peak Performance, Savanahs, Coffehouse by George, plötsligt en språklig hybrid som Lilla Garden (indisk restaurang) eller rena mystifikationer som Via Vai, Go Choo eller Nam Kang. Jag skulle kunna fortsätta länge till, ett och annat har jag dessutom kanske inte återgivit helt korrekt, men en anständig tidning ägnar sig inte åt textreklam. Slående är att Wasa Rör AB, Herrekipering, Tehuset Java eller Dahlbergs Bilskola 80 år (dessa 80 år – i många år – som neonreklam) framstår som språkliga artefakter från en annan tid. Men i vår verkar det inte längre finnas någon plats för det språk i vilket de hör hemma. Spetsar jag öronen och försöker lyssna till samtalen – inte i bussen utan mellan passagerarna och deras mobiltelefoner – kan jag höra hur ett främmande språk, som alltid tycks vara engelska, har nästlat sig in i svenskan. Inte bara enstaka ord utan hela fraser och vändningar, av mitt öra uppfattade som organiskt inbäddade i modersmålet. Det gör mig fundersam. Där jag bor vore något liknande otänkbart. I Wien håller det lokala språket stånd mot engelskan. Någon invänder att tyskan är ett så mycket större språk än svenskan. Men just detta är min poäng. Ty kan ett litet språk som vårt tillåta sig att så sorg- och aningslöst umgås med andra och större? Utan att riskera att just själv försvinna, i bästa fall reduceras till folkloristiskt idiom eller ornament på någon fasad? Ibland hör eller läser jag vad våra språkvetare har att säga om saken. Det gör mig ännu mer fundersam. I stället för om risken att försvinna talar de om språkets utveckling. Varje förändring, språkliga fusioner eller nyskapelser, presenteras nästan alltid som berikande, som den kreativitet eller fantasi som bör bejakas. Dialekter och rinkebysvenska skulle demonstrera att vårt modersmål lever och har hälsan. För egen del tror jag det är en förenkling av vad som är långt mer motsägelsefullt och problematiskt än så. Ty små språk – och svenskan är ett mycket litet språk – dör ofta ut. Ideligen. I en globaliserad värld sker det nästan dagligen, som på Nya Guinea. Ibland tar det längre tid, som med svenskan i Finland. Men eftersom språk sällan försvinner per dekret eller för att vi får tungan skuren ur munnen lägger vi sällan märke till det förrän det är för sent. Större delen av mitt liv har jag levt långt bort från den svenska som är det enda språk jag någorlunda behärskar och som med åren blir allt sämre. Hemma i Wien får jag nöja mig med att läsa och skriva svenska; modersmålet har jag i ögat och i handen, nästan aldrig i munnen eller i örat. Det är inte särskilt mycket. Följaktligen blir min svenska allt stelare, alltmer blodfattig och benägen till minnesförlust. Och ändå är denna svenska det enda språk jag har. Min tyska är säkert långt bättre än den engelska mina svenska medpassagerare på bussen tror sig tala, men den räcker inte till; den låter mig inte bli mer än ett slags evig gäst i den tyska (eller österrikiska) verkligheten. Det är också anledningen till att jag personligen oroar mig över den svenska i Sverige som blir alltmer lös i köttet, uppblandad och approximativ. Ty det är det enda instrumentarium jag besitter för verklig förståelse och för gemenskap med mina medmänniskor, något som förutsätter den klarhet och precision som tillåter oss att mena samma sak med vad vi säger eller skriver. Vill vi inte slå vakt om sådant kan vi lika gärna helt byta språk. Men det är förstås bara en lek med ord. Dagens svenskar skulle inte ens kunna börja sin egen vardag med engelska. Vad heter gräddfil på engelska? Eller nagelfil? För att nu inte tala om de begrepp som ligger till grund för vår moderna civilisation och som vi väl litet till mans tvekar om också på ärans och hjältarnas språk. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. richard.swartz@chello.at ", "article_category": "other"}
{"id": 27920, "headline": "”Förbjud surrogathandel med barn köpta i utlandet”", "summary": "Växande miljardindustri. ?Det räcker inte att säga att surrogatmödraskap inte ska tillåtas i Sverige. Argumenten mot är mycket starka. För att leva upp till internationella åtaganden måste Sverige införa ett förbud mot surrogathandel som också gäller barn köpta i utlandet, skriver fem forskare och jurister.", "article": "?Det räcker inte att säga att surrogatmödraskap inte ska tillåtas i Sverige. För att leva upp till internationella åtaganden måste Sverige införa ett förbud mot surrogathandel som även ska gälla barn köpta i utlandet. Lagstiftning är det bästa sättet att motverka efterfrågan av surrogatarrangemang och på detta sätt säkra såväl kvinnors som barnens rättigheter. Utredningen om utökade möjligheter till behandling av ofrivilligt barnlösa presenterar i sitt slutbetänkande SOU 2016:11 en gedigen analys av så kallat surrogatmoderskap. Surrogatmoderskap, som innebär att en kvinna upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att hon efter födseln ska lämna barnet ifrån sig, ges här en ordentlig genomgång. Utredningens slutsats är att surrogatmoderskap inte ska tillåtas i Sverige. Slutsatsen är den logiska konsekvensen av genomgången av argument för och emot. Skaderiskerna som påvisas är mycket stora, både för den kvinna som utnyttjas för graviditet och förlossning och för det barn som kommer till under dessa omständigheter. Båda är att se som offer när denna nu tillgängliga teknik får bestämma gränserna för en ny människas tillkomst. Det finns alltså mycket goda skäl för utredningens ståndpunkt. I själva verket är de så goda och så starka att slutsatsen – att verksamheten inte ska tillåtas – inte är tillräcklig. Slutsatsen måste bli att surrogatarrangemang ska förbjudas. Utredningen har inte haft direktiv att överväga om surrogatarrangemang ska göras brottsliga. I betänkandet tas detta ändå upp. Utredningen stannar vid att de inte bör straffbeläggas, alltså inte förbjudas. Den ståndpunkten är, menar vi, inte försvarlig med hänsyn till vad som är känt om verksamheten. Surrogatmoderskap är en växande global och kommersiell industri som omsätter miljardbelopp. Surrogatkliniker och olika associerade företag försöker ständigt etablera sig i nya och framför allt fattiga länder för att finna surrogatmödrar. När vissa länder stänger sina marknader för utländska köpare på grund av korruption och den exploatering av kvinnor och barn som uppstått, till exempel i Indien och Thailand, har industrin flyttat till andra ofta ännu fattigare och mer korrupta länder där en marknad med kvinnor och barn går att etablera. Parallellt med detta försöker surrogatkliniker och olika associerade företag i växande grad etablera sig för att hitta köpare i Sverige och andra västländer. I april 2016 öppnade till exempel den första utländska förmedlingen av kommersiellt surrogatmödraskap i Stockholm. Det finns stora pengar att tjäna på detta. För att avgöra hur Sverige ska agera måste resonemangen tas i rätt ordning. Det går inte, som ofta sker, att som argument mot ett förbud anföra att det ju förekommer och kommer att förekomma även om det aktivt förbjuds. Om detta vore ett acceptabelt argument skulle rimligen hela vår brottskatalog kunna skrotas. Straffbud uppställs för att vi inser att ett visst förfarande är så skadligt att det måste förbjudas vid straffhot, inget annat räcker. Så har vi i Sverige resonerat på område efter område. Det avgörande är att hålla fast vid att detta är en riskfylld och gravt skadegörande verksamhet. De medicinska och psykologiska skaderiskerna är väl dokumenterade. Risken att kvinnor utnyttjas är uppenbar. Surrogatmoderskap är i sin grundläggande form en fråga om människohandel. Ett stort antal internationella instrument, som Sverige åtagit sig att följa, uppställer sådana krav på oss att vi är skyldiga att aktivt motverka surrogatarrangemang. Att köpa eller ”hyra” en annan människas organ är oförenligt med människovärdet. Att inte förbjuda köp av ett blivande barn är helt ologiskt när enligt svensk lag en adoption av ett framfött barn mot ersättning är förbjuden (4 kap. 6 § Föräldrabalken). För så kallade altruistiskt surrogatmoderskap gäller att det aldrig kan säkerställas att ingen ersättning utgått. Avsikten med en reglering är att tydligt signalera att surrogatarrangemang aldrig är en lösning på efterfrågan på barn. Ett förbud ska utformas utifrån detta. Att det krävs ett straffansvar är klart. I italiensk lag (12 art. 6 § lag nr. 40, 19 februari 2004), statueras fängelsestraff och skadeståndansvar för var och en som i någon form främjar surrogatarrangemang. Liksom i den svenska bestämmelsen om sexköp måste det här klargöras att kvinnan som utnyttjas inte är brottslig. Hon är ett brottsoffer. Straffansvar ska däremot träffa alla som främjar ett surrogatarrangemang: beställare, organisatörer av verksamheten, personer som tillhandahåller könsceller och embryon etc. Ett straffbud kan placeras i Brottsbalkens sjunde kapitel, Om brott mot familj. Där finns nu bland annat brotten förvanskande av familjeställning och obehörigt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn. Straffskalan bör inte innehålla böter då ett bötesstraff lätt kan bli betraktat som endast ännu en kostnad för beställarna. Det nya brottet kan rubriceras främjande av surrogatmoderskap. Det ska inte krävas så kallat dubbel straffbarhet, alltså att förfarandet också är ett brott i det land där det begås. Konflikter som uppstår när barn kommer till i surrogatarrangemang måste lösas. Bestämmelserna i Föräldrabalken ska här ge stöd för den ordning som måste upprätthållas. En kvinna som bär och föder ett barn ska rättsligt vara barnets moder. En särskild regel om att det är så moderskapet bestäms infördes i Föräldrabalken (1 kap 7 §) när äggdonation blev tillåten år 2003. Så ska det också vara om kvinnan använts som surrogat. Att enbart inrikta sig på att lösa de uppkomma situationerna riskerar att underlätta surrogatverksamhet. Då lever Sverige definitivt inte upp till FN:s Barnkonvention som kräver av oss att verka för barnets bästa. När nu Barnkonventionen ska bli svensk lag måste en lagreglering som förbjuder surrogatarrangemang snabbt tas fram. Något annat vore ett svek mot barn och mot de allt fler kvinnor som är offer för denna moderna form av människohandel. Claes Gustafsson, professor emeritus i industriell ekonomi och organisation, KTH Yvonne Hirdman, professor emerita i historia, Stockholms universitet Tobias Hübinette, docent och lektor i interkulturella studier, Karlstads universitet Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, Stockholms universitet Barbro Sjöqvist, advokat, Advokatbyrå Barbro Sjöqvist AB I april 2016 öppnade till exempel den första utländska förmedlingen av kommersiellt surrogatmödraskap i Stockholm. Det finns stora pengar att tjäna på detta. ", "article_category": "other"}
{"id": 27942, "headline": "Miljörörelsens krav är i högsta grad realistiska", "summary": "Sverige bör fortsätta ta miljöansvar och utifrån tyska statens premisser medverka till en gradvis omställning av energinätet till förnyelsebart, istället för att genomföra en försäljning till ett företag som vill storsatsa på ny kolkraft och som helt saknar miljöpolicy. Det finns hållbarare alternativ än kolkraft och det behövs politisk handlingskraft för att utvidga dessa för att kunna täcka samhällets energibehov.", "article": "Jag skulle vilja klargöra några saker som jag uppfattar att Simon Grunditz missförstått. Jag är också mycket medveten om att många länder är beroende av fossila bränslen och att en ögonblicklig nedsläckning givetvis skulle få stora praktiska konsekvenser. Men ingen har heller förespråkat att kolkraften ska stängas över en natt. Det önskvärda scenariot är tvärtom en gradvis avveckling av kolkraften parallellt med en utökning av hållbar energiframställning kompletterat med energieffektivisering i samhällets alla sektorer för att minska det totala energibehovet. På detta sätt är det ingen som plötsligt blir arbetslös och ingen som står utan el, utan det sker en gradvis omställning till hållbarhet. Däremot behöver detta arbete skyndas på, och detta är en av poängerna i våra protester; det krävs politisk handlingskraft för att nå hållbarhet innan vi tänjt på planetens gränser så att de spricker. Sen så är ju en nedsläckning av nuvarande kolkraft inte vad som diskuteras just nu. Det som diskuteras är huruvida Vattenfall ska sälja verksamhet till ett företag som vill utvidga och öppna ännu fler gruvor (vilka skulle ge upphov till motsvarande Sveriges övriga utsläpp under 25 år) eller om Sverige ska ta klimatansvar och se till att detta kol stannar i marken – Vattenfall har nämligen beslutat att inte öppna fler gruvor än redan existerande. Vad som händer med den verksamhet som redan finns är en senare fråga. Att det är upp till tyska folket vad som händer i Tyskland är såklart sant. Men att Sverige undviker en försäljning till ett företag som faktiskt helt saknar miljöpolicys utan helt enkelt fortsätter driva verksamheten som förut, utifrån tysk politiks spelregler, ser jag faktiskt inga problem med. Jag tror att Vattenfall har större kapacitet att ta ansvar för vår gemensamma miljö än ett företag utan miljöpolicys, därför bör vi i detta skede behålla kolkraften. Sen är det upp till tyska folket att bestämma vilken typ av energipolitik man vill föra och vi som ägare i kraftverk får rätta oss efter de reglerna. Om tyskarna bestämmer att de vill att den kol vi nu äger och vill hålla kvar i marken ska brytas blir detta en situation vi får ta ställning till då (detta är dock osannolikt då tyska staten inte gett uttryck för att vilja utvidga verksamheten på det sätt som EPH vill). En viktig poäng är också att vi delar på samma planet och utsläpp som råkar ske på den yta som kallas Tyskland också påverkar alla som lever på jorden. Jag delar absolut inte heller bilden av att miljörörelsen på något sätt skulle vara oinsatt i problematiken kring hållbarhetsmålens praktiska utförande. Det finns helt klart massor kvar att göra, och detta är lite min poäng: Det som krävs är politisk handlingskraft, för som Grunditz påpekar har vi i dagsläget inte tillräcklig kapacitet i det förnybara energisystemet – men vi ser också ett kraftigt uppsving i exempelvis vindkraften. Att politiker tar fasta på den potential som finns och arbetar för att inrikta energinätet på förnyelsebart är inte bara nödvändigt, det är också i högsta grad ett realistiskt krav. Något jag inte heller förstår är vad som menas med att miljörörelsen skulle använda sig av känsloargument för att få människor att genomföra så kallade meningslösa handlingar. Vilka argument som skulle vara dessa så kallade känsloargument mottar jag gärna en förklaring på. Och att genomföra protester som denna som vänder hela Sveriges blickar mot regeringshuset i detta viktiga beslut är allt annat än meningslöst – det är jätteviktigt att människor vet vad som pågår. ", "article_category": "other"}
{"id": 27945, "headline": "”Hjärnan belönar ofta ett girigt beteende”", "summary": "Girighet, del 2. Vad är det som får vissa personer att ta så stora risker även när vinsten är liten? Det förvånade reportern Tobias Hammar, som har upplevt många drev mot giriga makthavare. Han gav sig ut på en resa i ”girighetens landskap” och skrev en bok.", "article": "Panamabrev, fackpampar som festar för medlemmarnas pengar, förmånliga fallskärmar och enorma bonusar - många tycker att girigheten har ökat i Sverige. Stämmer det? Om en före detta politiker visar tecken på att roffa åt sig lite extra pension vaknar rovdjursinstinkten bland landets journalister. Likaså om direktörer utformar förmånliga bonusprogram åt sig själva eller om fackliga företrädare förlustar sig för medlemmarnas pengar. När någon visar tecken på en uppseendeväckande girighet drar jakten i gång. Journalisten Tobias Hammar har på olika tidningsreaktioner följt en rad olika drev när direktörer, politiker och fackpampar skott sig på andra människor. I flera år funderade han över begreppet girighet och till slut skrev han en bok i ämnet. – Innan jag skrev min bok blev jag många gånger förvånad över att människor i samhällets toppskikt riskerade så mycket juridiskt och socialt för så lite. Hur tänkte de egentligen? Ta försäkringsbolaget Skandia som exempel, säger Tobias Hammar. Där utformade direktörerna ett bonusprogram som var värt cirka två miljarder. – Så låter samma direktörer arbetsgivaren betala för renoveringen av sina privata lägenheter för några tiotals miljoner, en blygsam summa i det stora sammanhanget. Blev de fartblinda? Kanske kulturen som de var en del av fördunklade deras omdöme, säger Tobias Hammar. Hans bok har titeln ”Girighet. Vetenskapliga perspektiv på varför mycket vill ha mer” (Studentlitteratur). Den är en undersökning av vad som driver människors habegär. Till sin hjälp tog Tobias experter på neurologi, teologi, evolutionsbiologi och filosofi. Hittade ni något svar på vad som styr att en del blir giriga? – Jag upptäckte att den bild jag bar med mig ofta var grovt förenklad, en bild formad av dramaturgin i medierna. Så menar till exempel sociologen Oskar Engdal vid Göteborgs universitet att personer som begår ekonomiska brott ofta bara försöker upprätthålla en yttre fasad som de egentligen inte har råd med. – Det är inte vinsten som lockar den ”girige” menar Oskar Engdal, utan risken att mista det man redan har och förlora sitt sociala anseende, påpekar Tobias Hammar. Vad är då girighet? – Girighet är ett svårfångat begrepp där svaret ofta bara står för ens personliga uppfattning. Det finns till exempel ingen forskning om vad girighet egentligen är. Men om vi ändå försöker borra lite djupare i ämnet? – Då skulle jag vilja svara att girighet handlar om ett överdrivet självintresse, ett överdrivet habegär eller en överdriven självhävdelse. Man kan tala om ”pro-self” i stället för ”pro-social”, det vill säga att man tänker för mycket på sig själv och för lite på andra. Tobias Hammar gjorde två iakttagelser i samband med sina studier om girighet. Den girige måste för det första passera en moralisk gräns för vad som anses acceptabelt. – Den här gränsen är flytande beroende på vilka normer som för tillfället gäller i samhället eller i den subkultur, den grupp, som man tillhör. Girigheten ska också inverka negativt på andra människor, fortsätter Tobias Hammar. Den ekonomiska vinningen ska medföra att andra människor blir lidande. Var kommer då girigheten ifrån? – Svaret är som så många gånger när det gäller oss människor: arv och miljö, natur och kultur. Vi har en biologisk disposition att vara både egoistiska och altruistiska, änglar och demoner. Vad vi blir styrs av generna, uppväxten och kulturen – Alla kan vi bli giriga i andras ögon, men inte i allas ögon och särskilt inte i våra egna. Hur tänker du då? –  Ett exempel är direktörerna som låter bolaget renovera sina lägenheter, eller beviljar sig själva enorma bonusar eller pensionsavtal, utan att se det som särskilt märkligt. Eliten i ett samhälle jämför sig med andra elitskikt, inte med vanligt folk. Och det kan leda till en moralisk uppluckring. Under sin resa för att utforska girigheten träffade Tobias Hammar neuroekonomen Christan Ruff vid ett universitet i Zürich i Schweiz. Han menar att girighet uppstår när hjärnan ensidigt fokuserar på den egna nyttan av ett beslut – och glömmer eller bortser från alla andra konsekvenser. En viktig roll för den här typen av tunnelseende spelar hjärnans belöningssystem. När vi får en oväntad belöning känner vi lust och tillfredsställelse. Om detta upprepas trubbas belöningssystemet av och vi behöver mer av samma belöning för att nå samma starka känslor på nytt. – Detta är bakgrunden till det som kallas ”hedonistisk adaption”, att vi snabbt vänjer oss vid en viss livsstil. Vi hamnar i ett starkt begär efter mer, ett begär som kan liknas vid ett kemiskt beroende. I sin bok fokuserar inte Tobias Hammar på detaljerna i olika drev. Han nämner landshövdingen som manipulerade sina representationskvitton, partiledaren som skattefuskade, mutkulturen som växte fram i Göteborg och en rad andra fall – men syftet är inte att rota i de enskilda affärerna.   Tobias Hammar har upplevt den uppjagade stämningen som uppstår på en redaktion i samband med ett drev. Han liknar den vid en form av girighet. – Det finns en rad exempel på reportrar som varit beredda att gå väldigt långt för att nå framgång, få den kick som ett scoop kan innebära. Några har till och med fabricerat fakta och hela berättelser för att bli uppmärksammade. Journalister, både i Sverige och i andra länder, har gjort karriär efter att ha avslöjat giriga politikers, topptjänstemäns eller direktörers agerande. Ibland har det resulterat i Stora Journalistpriset, Guldspaden för årets bästa grävande reportage eller andra utmärkelser. – Samtidigt utgör medierna en viktig vakthund för att stävja giriga beteenden vid sidan av den allmänna moral som råder i ett samhälle. Men påverkar mediernas rapportering synen på girighet? – Vanliga mediekonsumenter tror jag påverkas och drar sig för att utnyttja andra människor för egen vinnings skull. Men bland eliten tror jag att rapporteringen har begränsad effekt. Bland en del direktörer tror jag att det till och med kan vara en fjäder i hatten att bli uppmärksammad i de här sammanhangen. Vart är vi då på väg? – I ett längre tidsperspektiv har toleransen mot girighet minskat. Någon Caligula eller Djingis Khan dyker inte upp på den internationella scenen. Men under det senaste decenniet tycker jag mig märka en uppluckring i det typiska svenska normsystemet och synen på girighet. Vad kan det bero på? – Vi lever i ett samhälle som så tydligt premierar konsumtion, perfektionism och prestationer. Många gör allt för att motsvara de normerna, och passerar då gränsen och blir giriga. Efter att ha skrivit bok tänkte Tobias Hammar en del på sina egna drivkrafter. Han funderade över i vilka situationer han känner lust och hur hans eget belöningssystem fungerar. Och så undrade han om det finns det en risk för att hans egen moraliska kompass ska sluta fungera. Är du själv girig? – Ja, jag har det nog i mig. Men mina inkomster är för små för att jag ska kunna använda dem för att roffa åt mig från andra. Däremot kan jag ibland känna lust att fuskåka med spåvagnen hemma i Göteborg för att tjäna några extra kronor. Men då hör jag en röst, den moraliska vakthunden, viska i mitt öra att belöningen inte är värd risken. Girighet Panamabrev, fackpampar som festar för medlemmarnas pengar, förmånliga fallskärmar och enorma bonusar - många tycker att girigheten har ökat i Sverige. Stämmer det? Tidigare delar: Del 1. ”Jag tror ingen skulle hävda att jag är girig” Björn Rosengren är sossen som gick över till näringslivet och blev beskylld för att vara just girig. Del 2. \"Hjärnan belönar ofta ett girigt beteende\" Vad är det som får vissa personer att ta så stora risker även när vinsten är liten? Det förvånade reportern Tobias Hammar, som har upplevt många drev mot giriga makthavare. Tobias Hammar Har arbetat som reporter på Finanstidningen, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och DN. I dag är han copywriter på en reklambyrå. ", "article_category": "other"}
{"id": 27956, "headline": "”?Ta människors oro på allvar”", "summary": "REPLIK. Jan-Eric Jansson, kristdemokratiskt kommunalråd i Nacka skriver på DN Debatt (29/5) om Nacka-bornas oro över upprättandet av ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. En oro som han saknar förståelse för och menar är obefogad. Vi anser att det är ansvariga politikers uppgift att i första hand skydda den egna ortsbefolkningen från kriminalitet i alla dess former, skriver David Bergquist, gruppledare för Sverigedemokraterna i Nacka.", "article": "Jan-Eric Jansson, kristdemokratiskt kommunalråd i Nacka, skriver på DN (29/5) en artikel där han beskriver hur invånare i Nacka kommun oroas över upprättandet av HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Han beskriver invånarnas kritiska reaktioner som \"ociviliserat uppträdande\" och ser det som att \"flyktingbarn får svenskar att förlora sin värdighet\". Han frågar sig vidare var den \"stora rädslan från vanliga svenskar över att bli granne med ensamkommande flyktingbarn\" kommer ifrån. Senare i artikeln besvarar han själv delvis samma fråga genom att ta upp det uppmärksammade knivmordet på västkusten. Men i övrigt saknar Jan Eric Jansson förståelse för invånarnas rädsla och menar istället att den är obefogad. Han hänvisar till sina egna besök på olika HVB-hem i kommunen som enligt Jansson själv ger en betydligt tryggare bild av situationen. Han hänvisar även till att det saknas statistik som visar på att ensamkommande flyktingbarn är mer brottsligt belastade än övriga grupper i samhället. Jan Eric Jansson visar hursomhelst inte upp några egentliga fakta om brottslighet vad gäller ensamkommande flyktingbarn. En stor del av de som trakasserade unga svenska flickor under ungdomsfestivalen i Kungsträdgården förra året var enligt vittnen just ensamkommande flyktingbarn. Det har framkommit trovärdiga uppgifter om stölder i Stockholms stadskärna där ensamkommande flyktingbarn varit delaktiga. Det är dock svårt att få fram tillförlitlig statistik angående brottsbenägenheten för ovanstående grupp eftersom att enskilda polismän och sociala myndighetsutövare mm blivit alltmer restriktiva i att informera om de misstänktas etniska bakgrund av rädsla för att bli anklagade för rasism. Efter det så kallade \"zigenarregistret\" är polisen och andra myndigheter rädda för anklagelser om att \"gå rasisternas ärenden\" om de rapporterar sanningsenligt om den verkliga situationen i ovanstående fråga. Benägenheten att anmäla brott har minskat drastiskt sedan 1960-talet. Det finns säkerligen ett mörkertal vad gäller antalet begångna brott. Noterbart är att det tog flera månader innan svensk media rapporterade om de sexuella trakasserierna mot svenska flickor i Kungsträdgården 2015 (till stor del utförda av ensamkommande flyktingbarn). Det var först efter avslöjandet om de sexuella trakasserierna i Köln nyårsnatten 2015/2016 som händelserna i Kungsträdgården uppmärksammades. Med det resonemang som Jan-Eric Jansson för i sin debattartikel så hade dessa övergrepp inte ägt rum i och med att ytterst få anmälningar inkommit till polisen och andra myndigheter. Jan-Eric Jansson menar också att \"Vi vågar ju resa utomlands och möta dessa pojkar på gatorna i främmande städer\" och att vårt välstånd här i Sverige till stor del är uppbyggt genom handel med främmande och annorlunda kulturer. Vilka gator i främmande städer är det egentligen som Jan-Eric Jansson vandrar på frågar vi oss oroligt. Sverige bygger sitt välstånd på handel med i huvudsak USA och länder inom Europa samtidigt som en bojkott från Mellanöstern och Nordafrika knappast är ett troligt resultat av en restriktivare politik beträffande ensamkommande flyktingbarn från dessa områden. Jan-Eric Jansson tillhör den del av kristdemokraterna som har lagt den kristet orienterade värdekonservatismen åt sidan. Istället argumenteras det för kulturmarxistiska visioner och floskler. Är det att undra över att kristdemokraterna inte får något lyft i väljaropinionen? Sverigedemokraterna i Nacka, till skillnad från kristdemokraten Jan-Eric Jansson, tar människors rädsla på allvar. Vi mörkar inte medvetet och vi anser att det är ansvariga politikers uppgift att i första hand skydda den egna ortsbefolkningen från kriminalitet i alla dess former. Vi tar folkviljan på allvar! 29 maj 2016 Debattartikel Jan-Eric Jansson (KD), kommunalråd i Nacka: ”?Flyktingbarn får svenskar att förlora sin värdighet” Repliker David Bergquist, gruppledare för Sverigedemokraterna i Nacka: ”?Ta människors oro på allvar” Slutreplik från Jan-Eric Jansson: ”Ni bygger en mur av rädslans stenar” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 27964, "headline": "Lag om sommardäck kan rädda liv", "summary": "Upp emot en kvarts miljon bilar körs på dubbfria vinterdäck året om, trots larmrapporter om hur mycket sämre de fungerar på sommarvarma vägar. Vinterdäckslagen infördes för att rädda liv. Nu är det dags för en lag om sommardäck på sommaren.", "article": "Nollvisionen för döda och svårt skadade på våra vägar är viktig för svenskt trafiksäkerhetsarbete. Varje allvarlig olycka måste betraktas som ett misslyckande. Samtidigt är det viktigt att ta hänsyn till vår miljö. Allt fler svenskar väljer numera dubbfria vinterdäck, helt i linje med myndigheternas önskemål. Dubbfria vinterdäck är ett trafiksäkert alternativ på vintern. Dessvärre visar undersökningar att upp emot en kvarts miljon svenska bilar får behålla vinterdäcken på över sommaren. Kanske för att ägarna vill spara pengar, eller tror att däcken fungerar lika bra året runt. Trenden är ökande. Det är helt lagligt – men farligt. Studier indikerar att odubbade vinterdäck är överrepresenterade i olycksstatistiken sommartid. Vinterdäck har sämre grepp och sämre stabilitet vid en undanmanöver på sommarvarma vägbanor. En nyligen publicerad studie från VTI, Statens Väg- och Transportforskningsinstitut, visar att vinterdäck ger en mellan 15 och 20 procent längre bromssträcka vid sommarväglag, jämfört med sommardäck av motsvarande kvalitet. Detta gäller både på torr och våt vägbana. Andra, fristående inbromsningstester indikerar att skillnaden på bromssträcka mellan vinterdäck och sommardäck på sommaren är ännu större, uppåt 40 procent. Teknikens Värld rapporterade tidigare i år dessutom om ett test där en bil med sommardäck klarar 73,6 km/h innan vattenplaning uppstår, att jämföra med dubbfria vinterdäck, då det blir vattenplaning redan vid 59,5 km/h. Under de senaste tolv månaderna (april 2015–mars 2016) omkom 266 personer i trafiken i Sverige. Under föregående tolvmånadersperiod omkom 258 personer, men över tid har dödsolyckorna minskat rejält: På 50 år har antalet trafikdödade blivit cirka 80 procent färre, trots att antalet bilar flerfaldigats. 1999, två år efter det att riksdagen antagit Nollvisionen om döda och svårt skadade i trafiken, infördes Vinterdäckslagen. Enligt VTI sparades sju till nio liv per år, och ungefär 60 personer färre skadades allvarligt per år, när lagen kom. Nu är det dags att ta nästa steg i trafiksäkerhetsarbetet, och lagstifta om sommardäck, som en självklar åtgärd i arbetet med att lyfta Nollvisionen. Förslagsvis införs förbud mot vinterdäck mellan den 1 juni och den 30 september, om inte vinterväglag råder. ", "article_category": "other"}
{"id": 27971, "headline": "Effektivare vård när robotar och personalen samarbetar", "summary": "På Karolinska universitetssjukhuset testas nästa generation robotar som kan arbeta nära människor. Genom att låta en robot ta över vissa arbetsmoment ska sjukvårdspersonal kunna lägga mer tid på patientnära vård.", "article": "Robotar används sedan en tid tillbaka i tillverkningsindustrin, men inom sjukvården lyser de fortfarande med sin frånvaro. Men det kan komma att förändras inom kort. ”Automed – Automation inom specialistsjukvård” är ett projekt som genomförs just nu på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Tillsammans med partners från industrin och medarbetare från olika verksamheter på sjukhuset ska man titta på hur man kan använda nästa generationen robotar – som är mer flexibla, enklare att programmera och säkrare – för att effektivisera framtidens sjukvård. – Rent generellt är sjukvården en manuell bransch. Syftet med projektet är att titta på hur robotarna kan ta över vissa moment i en arbetskedja som kan vara tunga, farliga och tidsödande för människor att utföra. Det kan exempelvis handla om hanteringen av cytostatika, som används i cancerbehandlingar, och radioaktiva ämnen, säger Annika Thoresson på Innovationsplatsen vid Karolinska universitetssjukhuset. En robot som testas i projektet är Yumi, utvecklad av Abb. Roboten har en kropp som påminner om en människas torso och två armar med griphänder. Noggrannheten är så stor att roboten till och med kan trä sytråd på en nål. Det som gör Yumi unik är att den kan arbeta nära människor. Roboten är försedd med beröringskänslig teknik och vadderade armar, och behöver därför inte stå i en skyddsbur, till skillnad från många industrirobotar. – Att personalen kan jobba nära den utan att det är farligt är en mycket viktig aspekt. Det handlar inte om att robotar ska sköta alla delar i en arbetsprocess. Men genom att den kan ta över vissa moment – exempelvis att rengöra känsliga instrument – kan vi göra hela arbetsflödet mer effektivt. Kritiker menar att automation handlar om att kunna skära ner när på personalen. Hur ser ni på det? – Det är en berättigad fråga. Men ett problem i dag är att vi har mycket personal som gör saker de inte är utbildade till. Det kan röra sig om att sjuksköterskor och läkare måste utförare enklare arbetsuppgifter som exempelvis rapportering. Ett av målen med detta projekt är att se om robotar kan ta över vissa av dessa uppgifter, vilket i sin tur frigör tid för sjukvårdspersonal. Den tiden skulle i stället kunna användas för mer patientnära vård. En annan fördel med dessa robotar är att de är enkla att programmera. Personalen kan ”lära” Yumi enklare rörelser genom att trycka på en knapp och flytta armen i önskad riktning, vilket roboten sedan kommer ihåg. Man håller även på att utveckla ett användargränssnitt som ska kunna göra att sjuksköterskor eller läkare exempelvis kan använda en surfplatta för att skicka instruktioner till Yumi när det gäller mer avancerade rörelser. – Vill man få en större spridning på den här sortens lösningar i framtiden måste det vara enkelt att använda den. Ju mer krångel och högre trösklar, ju högre blir inlärningsbarriären bland personalen. Utföra visst arbete på nattetid när sjukvårdspersonalen gått hem. Ta över okvalificerade uppgifter i exempelvis labbmiljö – exempelvis hanteringen av provrör. Hjälpa med tunga lyft på sjukhus. ", "article_category": "other"}
{"id": 27991, "headline": "”Försäkringsbolag säger nej till barn utan individprövning”", "summary": "Stärk konsumenterna. Alla som vill teckna en personförsäkring, till exempel en barnförsäkring eller en sjukförsäkring, ska enligt lagen få en individuell bedömning av sin ansökan. Av min kartläggning framgår att försäkringsbolagen i vissa fall nekar ansökningar utan att göra detta. Konsumenternas ställning behöver stärkas, skriver Gunnar Larsson.", "article": "För tio år sedan infördes lagstiftning som förbjuder försäkringsbolag att neka någon en personförsäkring om det inte finns särskilda skäl för det – en så kallad kontraheringsplikt. Kontraheringsplikten gäller för alla individuella personförsäkringar, det vill säga sjuk-, olycksfalls- och livförsäkringar. Lagstiftningen innebär att försäkringsbolagen ska göra en individuell bedömning av varje ansökan och bara får neka försäkring, eller bevilja en försäkring med någon form av inskränkning eller till en högre premie än normalt, om individens hälsotillstånd motiverar det. Syftet med kontraheringsplikten är att underlätta för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt hälsa att kunna teckna en personförsäkring till rimliga villkor. Nu, tio år senare, har jag på regeringens uppdrag följt upp hur försäkringsbolagen tillämpar kontraheringsplikten i praktiken. Min utredning ”Rätten till en personförsäkring – ett stärkt konsumentskydd” visar att försäkringsbolagen är måna om att leva upp till kontraheringsplikten, och att de flesta som ansöker om en personförsäkring får teckna en sådan. Särskilt när det gäller barnförsäkring beviljas en mycket hög andel av alla ansökningar. Samtidigt har utredningen också kunnat konstatera att försäkringsbolagen inte fullt ut lever upp till lagens krav i sin praktiska hantering av försäkringsansökningar. Min kartläggning visar också att det finns konsumentgrupper som fortfarande kan ha svårt att få teckna en personförsäkring till normala villkor, eller att alls få teckna en personförsäkring. Grupper som kan nämnas är personer, särskilt barn, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (till exempel autism och adhd), barn som har fötts mycket för tidigt och personer med psykisk sjukdom. Jag har mot den här bakgrunden bedömt att konsumentskyddet när det gäller rätten till en personförsäkring behöver stärkas. Av utredningens kartläggning framgår att försäkringsbolagen i vissa fall nekar ansökningar utan att göra den individuella bedömning som lagen kräver. Särskilt i de fall där försäkring beviljas till villkor som är mer inskränkta än de normala, har jag bedömt att försäkringsbolagen ibland brister när det gäller att ta reda på all den information om sökandens hälsa som kan ha betydelse för bedömningen av ansökan. Det förekommer också att den som har nekats en personförsäkring inte får en tillräckligt tydlig motivering till varför. Särskilt när ansökningar om barnförsäkring för barn som har fötts för tidigt nekas, har jag bedömt att försäkringsbolagen ofta ger otillräckliga motiveringar till varför försäkring inte kan beviljas i det enskilda fallet. Dessutom har jag bedömt att det krävs en ökad medvetenhet hos försäkringsbolagen att beslut att neka någon en personförsäkring måste baseras på ett beslutsunderlag som håller hög kvalitet. Det är viktigt att alla försäkringsbolag arbetar aktivt för att hålla sina riktlinjer för riskbedömning uppdaterade när det gäller exempelvis aktuell medicinsk vetenskaplig forskning. När en konsument nekats att teckna en personförsäkring är konsumenten i dag hänvisad till att väcka talan i domstol för att få en objektiv prövning av försäkringsbolagets beslut. Detta är inte en helt tillfredsställande situation, eftersom det är ett stort steg för en konsument att driva ett ärende om rätten till en personförsäkring vidare mot ett försäkringsbolag i domstol. Sedan 2006 har inte heller ett enda ärende prövats rättsligt. Jag föreslår nu lagändringar och andra åtgärder för att stärka konsumenternas ställning på personförsäkringsmarknaden. 1Lagstiftningen rörande rätten till en personförsäkring ska förtydligas. Att försäkringsbolagen inte fullt ut lever upp till lagens krav beror delvis på att gällande reglering i vissa delar är oklar. Därför föreslår jag lagändringar som förtydligar att ett beslut att neka någon en personförsäkring måste baseras på en individuell bedömning av hälsotillståndet hos den som ska försäkras, och att det är försäkringsbolagets ansvar att ta reda på de hälsouppgifter som behövs för en sådan individuell prövning. Det ska också bli tydligare i lagstiftningen att ett försäkringsbolag som nekar någon en personförsäkring måste kunna visa att det finns medicinskt vetenskapligt stöd för de bedömningar som bolaget har baserat sitt beslut på. 2Försäkringsbolagen ska motivera sina beslut. Min utredning visar att vissa försäkringsbolag i dag inte lämnar tillräckligt tydliga motiveringar till personer som har nekats att teckna en personförsäkring. Jag föreslår därför att det i lag införs en skyldighet för försäkringsbolagen att lämna tydliga och begripliga motiveringar när en ansökan nekas eller bara beviljas till annat än normala villkor. Det är en viktig åtgärd för att säkerställa att den som har nekats en personförsäkring ska kunna bedöma förutsättningarna för att driva frågan vidare i förhållande till försäkringsbolaget. 3Tvistlösning i och utanför domstol. Det skulle vara önskvärt om konsumenter, som ett alternativ till att vända sig till domstol, också hade möjlighet att få en enklare, men ändå objektiv och rättssäker, prövning utanför domstol av tvister rörande rätten till en personförsäkring. Jag har därför rekommenderat att Personförsäkringsnämnden, ett tvistlösningsorgan som drivs av försäkringsbolagens branschorganisation Svensk Försäkring, öppnas för tvister rörande rätten till en personförsäkring. Nämndens objektivitet och opartiskhet säkerställs genom dess sammansättning – en ordförande som är jurist med stor domarerfarenhet och ledamöter som till lika delar representerar konsument- och försäkringsintressen. Dessutom föreslår jag att det blir en lagstadgad skyldighet för försäkringsbolagen att informera den som har nekats en personförsäkring om de olika möjligheter som finns att få saken prövad i och utanför domstol. De lagändringar och andra åtgärder som jag föreslår kommer att underlätta för den som vill teckna en personförsäkring att bedöma och ta tillvara sina rättigheter. Regleringen angående rätten till en personförsäkring kommer också att bli mer lättillämpad för försäkringsbolagen. En tydligare och mer lättillämpad reglering avseende kontraheringsplikten för personförsäkring kommer därmed att stärka konsumenternas ställning på personförsäkringsmarknaden. Särskilt konsumentgrupper som kan ha svårigheter att få teckna en personförsäkring kommer med mina förslag att få en stärkt ställning i förhållande till försäkringsbolagen. ?Gunnar Larsson, regeringens särskilde utredare, generaldirektör Kammarkollegiet och fd Konsumentombudsman Det är ett stort steg för en konsument att driva ett ärende om rätten till en personförsäkring vidare mot ett försäkringsbolag i domstol. Sedan 2006 har inte heller ett enda ärende prövats rättsligt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28010, "headline": "”Jag känner lärare som blivit fysiskt hotade”", "summary": "Föräldrar som försöker påverka sina barns lärare är ett stort problem i betygstider, enligt skolpersonal som DN talat med. Privilegierade föräldrar pekas ut som det största problemet. ”Jag känner folk som blivit fysiskt hotade”, säger läraren och skyddsombudet Mikael Bruér.", "article": "Det finns en seriestrip som sprids på nätet i betygstider. I den första rutan, daterad 1960, skäller två upprörda föräldrar på sitt barn, ”De här betygen är fruktansvärda!”. I rutan bredvid, daterad nutid, skriker föräldrar och barn istället tillsammans på läraren, ”De här betygen är fruktansvärda!”. Satirteckningen sammanfattar tydligt hur många uppfattar lärarnas kontakt med föräldrar när det är dags att sätta betyg. I en undersökning som Lärarnas riksförbund gjorde 2014 svarade sju av tio lärare att föräldrar försökt påverka deras undervisning, och hälften av lärarna uppgav att föräldrar hotat dem med att byta skola, eller gå vidare till rektor eller Skolinspektionen, om de inte fick som de ville. Över hälften av lärarna som utsatts tyckte att hoten ökat över tid. En av dem som upplevt föräldrarnas vrede är SO-läraren Mikael Bruér, som undervisar högstadieelever på en skola i Växjö. Första gången han kontaktades av en förälder som ville påverka hans bedömning var 2011. I dag säger han att det är mer regel än undantag, och att i stort sett alla hans kolleger har varit med om det. Han säger att problemen ökar när sommaren närmar sig och betygen ska sättas. – De flesta föräldrar är jättevettiga och ganska medvetna om sina barns styrkor och svagheter. Men det finns en liten klick som reagerar väldigt kraftigt om deras barn får underkänt. Jag har själv blivit uppringd kvart i fem en morgon och utskälld för ett betyg, säger Mikael Bruér. Han är skyddsombud på skolan och säger att han ofta pratar med lärare som blir utsatta av föräldrar. – Jag känner folk som blivit fysiskt hotade. Som har blivit mer eller mindre uppsökta, eller som mött föräldrar som blockerar vägen i matbutiken. Det är en oacceptabel psykosocial arbetssituation, säger han. De upprörda föräldrar som hör av sig tycker ofta att de inte fått någon förvarning om att betygen är i fara, och kräver att barnet ska få komplettera. – Det kan bli ett oöverstigligt berg för läraren när många föräldrar kräver att deras barn ska få komplettera. Men ska inte föräldrar informeras i tid så att man har möjligheten att rädda betygen? – Jo, det ska ske kontinuerligt, men ibland kan det vara en fysisk omöjlighet. Som i mitt eget fall, jag har 440 betyg att sätta. Om jag ska ha en kontinuerlig kontakt med föräldrar så finns det inte tid till annat. Förra året skrev han och skolpersonal från andra delar av landet en debattartikel i Svenska Dagbladet där de varnade för att Skolinspektionen används som hot mot lärare. Det säger även flera andra lärare och rektorer som DN talat med. Foto: TT Anmälningarna till Skolinspektionen har visserligen fyrdubblats de senaste tio åren, men ökningen tillskrivs främst en ökad medvetenhet om att det går att anmäla. Under 2015 kom det in totalt 4.035 anmälningar, varav 108 rörde utvecklingssamtal, utvecklingsplaner och betyg och 239 gällde samarbete mellan skola och hemmet. – Vi kan inte se att det är många föräldrar som anmäler för att de är missnöjda med sina barns betyg. Men det kan ändå vara så att de hotar med det, säger myndighetens presschef Carina Larsson. Enligt Mikael Bruér är det tillräckligt allvarligt. – Jag har själv hotats med anmälan, det är nog så jobbigt. Det leder till att vi dokumenterar saker in absurdum för att hålla ryggen fri. Men bilden av hur hotfulla föräldrar är varierar över landet. I Boden arbetar gymnasieläraren Ann-Christine Norman som aldrig varit med om aggressiva påhopp, och som inte heller hört det från sina kolleger i kommunen. – Vi är å andra sidan Bodens enda gymnasieskola. Det finns inte så mycket att hota med, kanske att flytta till Luleå. Hon tror att föräldrars påtryckningar i hög grad beror på vilken bakgrund de själva har, och att det kanske är vanligare i Stockholms innerstad och andra områden med resursstarka och högutbildade föräldrar. Men hon är orolig att den attityden ska spridas. – Det är viktigt att markera mot. Ska man orka arbeta så länge som jag gjort, i 30 år, så är det viktigt att föräldrarna hjälper och stöttar läraren. Jan Jönsson är rektor på den kommunala Karsby international school i Botkyrka. Även han tycker att det är en stor skillnad på vilka föräldrar som utöver påtryckningar. – Vår skola ligger i ett socioekonomiskt utsatt område. Våra föräldrar skulle i många fall faktiskt ha lagen på sin sida för att kräva mer stöd eller överklaga åtgärdsprogram. Men det gör de i princip aldrig. Sedan har vi den andra, rikare delen av Botkyrka där man överklagar allt möjligt. Det leder till att skolmyndigheterna ägnar mycket tid och resurser åt skolor och elever som kanske inte behöver det, säger Jan Jönsson. Han är politiskt aktiv i Liberalerna och sitter i Stockholms utbildningsnämnd. Även där märker han av skillnaderna i hur föräldrar upplever sin möjlighet att påverka. – Det är inte så att det är från de utsatta områdena som det väller in mejl. Där kan en hel skola läggas ned utan att någon hör av sig. Men om man ska göra om en kulturklass i innerstan, då är det flera sidor långa brev från upprörda föräldrar. Bilden av privilegierade, aggressiva föräldrar går inte att styrka utifrån Skolinspektionens årliga statistik. Men den återkommer i samtal med flera lärare, och i boken ”Djursholm – Sveriges ledarsamhälle” av Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi. I den framgår att föräldrar i det rika området ser lärare som ”servicepersonal” som förväntas ge eleverna höga betyg. DN ringer Tommy Lindström, ordförande i Föräldraalliansen i Stockholms Stad (FISS), för att höra om bilden av Stockholmsbarnens föräldrar stämmer. Organisationen säger att de samlar ett 40-tal föräldragrupper i Stockholm, och arbetar för att stärka föräldrars inflytande i skolan. Är ni Stockholmsföräldrar värre än andra? – Det är olyckligt att det framställs så. Det här är inget jättestort problem, det är bara ett litet antal föräldrar som ställer till det. Problemet är att de är högljudda och ofta resursstarka, säger Tommy Lindström. Hans yngsta son går snart ut gymnasiet, och Tommy Lindström berättar att han själv varit mycket delaktig i kontakten med skolan. Han anser att problemet med övernitiska föräldrar överdrivs. – Lärarfacken har använt den här debatten för att få en bättre situation i skolan och stärka sin status. De säger att de förlorat makten till föräldrar och elever. Men det är inte sant, i den övervägande delen av skolan så fungerar det här bra. Han påpekar att flera undersökningar visar att majoriteten av alla föräldrar är nöjda med sina barns skolor, och att de flesta problemen går att undvika med kontinuerlig kontakt mellan lärare och föräldrar. – Betygstider kan vara första gången som föräldrarna pratar med en lärare. Då kan det bli en spänd situation om föräldrarna inte fått varningssignaler tidigare. Lärarna säger att de inte hinner med det. – Det kan jag ha förståelse för, men då är det en ledningsfråga. Enligt skollagen ska man ha en samverkan med föräldrarna. Jag tror att det är ett större problem om föräldrarna har för lite, än för mycket, kontakt med skolan. Foto i text: Hans Alm, Katarzyna Korza/TT Så säger skollagen om inflytande ”Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem.” Skollagen, 4 kap, 9§. ”Vårdnadshavare för barn i förskolan och för elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan och fritidshemmet ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen.” Skollagen, 4 kap, 12§. ”Kvalitetsarbetet på enhetsnivå ska genomföras under medverkan av lärare, förskollärare, övrig personal och elever. Barn i förskolan, deras vårdnadshavare och elevernas vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta i arbetet.” Skollagen, 4 kap, 4§. ”Om det vid uppföljning, genom klagomål eller på annat sätt kommer fram att det finns brister i verksamheten, ska huvudmannen se till att nödvändiga åtgärder vidtas.” Skollagen, 4 kap, 7§. ", "article_category": "other"}
{"id": 28036, "headline": "Vi måste inse att tågtrafiken havererat", "summary": "Min resa från Malmö till Stockholm med snabbtåg tog nästan tio timmar. Var finns krisberedskapen när en sådan här sak händer? Det känns inte längre säkert att åka med tåg i Sverige.", "article": "Vad krävs för vi ska inse att tågtrafiken havererat och är allmänfarlig? Är det först när det inträffar en allvarlig olycka? Förmodligen. Jag blev i går sittandes i fem timmar då ett elfel inträffat strax utanför Flen. Elfelet följdes av signalfel. Dörrarna öppnades till slut som tur var så att vi kunde få lite luft. Personalen sprang i mörkret mellan vagnarna för att försöka informera – högtalarna fungerade ju inte heller – men informationen var knapphändig. Lokföraren stod i telefonkö (!) till Trafikverket. Resan från Malmö till Stockholm med snabbtåget tog nästan tio timmar. Vi anlände efter klockan tre på natten. Första timmen gick ganska bra, alla satt lugnt och väntade. Med tiden följde otålighet och vi började röra på oss i vagnarna. När lösningarna inte fanns började vi hitta dem själva. ”Ser ni bron därborta?” Någon lös med en ficklampa. ”Vi borde kunna ta oss dit och så får SJ ordna med bussar.” En gravid kvinna fick panik och började gråta. ”Jag vill hem. Ta mig härifrån. Jag mår inte bra.” Då jag rest många gånger denna sträcka så är jag van vid stopp. Detta var dock rekord. Jag insåg att det inte bara handlar om tiden man förlorar utan också om att tåget inte känns säkert. Var finns krisberedskapen? Vad händer om det som hände oss sker i en tunnel och alla får panik. Två tågvärdar ska då plötsligt ha hand om flera hundra människor. Det vi passagerare i vagnen där jag satt snabbt blev överens om var att det är dags att sätta punkt. Kör inte tågen längre! Inse att gränsen är nådd! Vi kan inte lappa och laga och låtsas att allt är bra bara för att tågen till slut anländer stationen. Till politiker som har svårt att inse detta och till Trafikverket och SJ som skyller på varandra kan jag bara säga: Testa att sitta inlåst i ett tåg i mörker. Gärna ni alla tillsammans. Det föder nämligen andra tankar. Jag lovar. ", "article_category": "other"}
{"id": 28043, "headline": "Alla vill ha nattåg men ingen vill betala", "summary": "Europas nattåg försvinner. Senast är det franska SNCF som vill sluta med nattåg från Paris. I april lade SJ ned de reguljära nattågen till Jämtlandsfjällen. 35 000 personer har skrivit på en protestlista.", "article": "I april avgick SJ:s sista reguljära nattåg till Jämtlandsfjällen. Turistföretagen i Jämtland har gjort allt för att få SJ att omprova sitt beslut, utan resultat. På Svenska turistföreningen är man mycket bekymrade och har startat en namninsamling för nattågen, som man menar är ”miljösmarta, tidseffektiva och jobbskapande”. – Nattågen går som en pulsåder genom besöksnäringen i Jämtland. Många av STF:s vandrarhem och fjällstationer ligger längs järnvägen, och jag vet att våra medlemmar har en hög medvetenhet vad gäller miljö och hållbarhet, säger STF:s generalsekreterare Magnus Ling. På kort tid har man fått in över 35 000 namnunderskrifter. – Responsen på kampanjen har varit väldigt positiv, och överraskande stor. Jag tror att det är många som har gått och misströstat över att det dras ned på nattågen till Jämtland, säger STF:s generalsekreterare Magnus Ling. Ni har skrivit till både infrastrukturministern, miljöministern och näringsministern. Vad har ni fått för respons? – Ännu så länge bara en talande tystnad. Nattågen till Jämtland och är bara ett exempel på nedmonteringen av Europas nattågslinjer. Nyligen meddelade tidningen Guardian att franska statens tågbolag SNCF aviserar att lägga ned nästan all sin nattågstrafik från Paris. Den anses inte längre lönsam. För ett par år sedan försvann linjerna Paris–Rom, Paris–Milano, Paris–Madrid, Paris–Barcelona och Barcelona–Zürich. I december 2014 gick de sista nattågen på sträckorna Hamburg–Paris, Berlin–Paris, Berlin–München, Paris, München samt Amsterdam–Prag–Warszawa. Månaden innan försvann City Night Line från Köpenhamn med sovvagnar till Amsterdam, Hamburg, Berlin, Köln München och Prag. Nattåg är ett utmärkt sätt att resa längre sträckor. Man utnyttjar helt enkelt sömnen till att resa. Dessutom slipper man oftast kompletterande transferresor eftersom tåget oftast stannar mitt i byn. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det ett säkert och klimatsmart sätt att ta sig fram. Många företag har också riktlinjer för ett hållbart resande. Ändå ser framtiden så mörk ut för dessa nattliga förbindelser. Vad beror det på? Det finns två huvudförklaringar. Den första är konkurrensen från lågprisflyget. När flyget blivit billigare än nattåget väljer många flyget. Den andra förklaringen är EU:s regler om att konkurrensutsätta järnvägstrafiken i alla medlemsländer. Av tradition har järnvägarna i Europa varit samhällets ansvar. Staten i respektive land bestämde vart tågen ska gå och lät helt enkelt sina egna tågbolag köra dit. Nu får de statliga järnvägsbolagen inte längre ha monopol på tågtrafiken, enligt EU:s regler. De ska vara ett tågbolag bland andra och bedriva sin trafik på kommersiell basis. Och då ligger nattågen illa till. De kostar mer att köra än dagtåg, vagnarna kan enbart användas en gång per dygn. Sittvagnar kan göra flera turer varje dag. Dessutom har nattågen högre kostnader för bäddning, tvätt av lakan och städning. Men det finns också ytterligare en förklaring. Turistbranschen i Jämtland har ofta pekat på att SJ inte har velat satsa på nattågen. Besöksnäringen i Jämtland har ökat i flera år, samtidigt som beläggningen på nattågen minskat. Bokningen av nattåg har fungerat dåligt i flera år, vagnarna är gamla och slitna och nytänkandet lyser med sin frånvaro. Många menar helt enkelt att SJ erbjuder en alldeles för dålig produkt. Och när Trafikverket ska bedöma om nattågstrafiken behövs finns inte miljöaspekten alls med bland de faktorer som vägs in. Den frågan verkar inte heller särskilt avgörande för regeringen där tågkramarna i Miljöpartiet har uppdraget som ordförande i trafikutskottet och fram tills nyligen miljöministerposten. Infrastrukturministern Anna Johansson (S) svär sig också fri och säger att regeringen inte ska lägga sig i hur tågbolagen vill köra sina tåg. Alla tycks vilja ha nattåg, men ingen vill ta ansvaret för det. Möten på nattåg: En resa i sovkupé med främmande människor är ett minne för livet. Här möts Marilyn Monroe och Jack Lemmon i filmen ”I hetaste laget”, Albert Finney och John Gielgud i ”Mordet på Orientexpressen” samt The Beatles på Europaresa. ", "article_category": "other"}
{"id": 28047, "headline": "Manliga bibliotekarier bäst på att ta ut föräldradagarna", "summary": "Föräldrar i akademikeryrken delar mest lika på föräldrapenningdagarna och manliga bibliotekarier tar ut dubbelt så många dagar som genomsnittet visar ny statistik från Försäkringskassan. – För mig var det en självklarhet att vara föräldraledig, säger bibliotekarien Gustav Nygren.", "article": "Bibliotekarier och civilingenjörer är yrken där kvinnor och män delar mest lika på föräldrapenningdagarna, visar statistik från Försäkringskassan över uttaget av föräldrapenning till dess att barnet fyllt två år. Män i kvinnodominerade yrken tar även ut fler dagar än genomsnittet medan män i mansdominerade yrken tar ut färre. I genomsnitt tar en manlig bibliotekarie ut 137 dagar, medan snittet för männen i Sverige är 69 dagar. Gustav Nygren är bibliotekarie på Tranströmerbiblioteket vid Medborgarplatsen. Trots att det var några år sedan han var föräldraledig var det en självklarhet att han och hans fru skulle dela lika på föräldradagarna. – Det var aldrig någon diskussion då vi båda ville vara lediga så mycket som möjligt med barnen. Ekonomin kom i andra hand, och vi såg till att leva så billigt som möjligt. Jag skulle verkligen känna mig blåst om jag hade tänkt att jag skulle förlora något på det karriärmässigt. Varför tror du att just bibliotekarier toppar listan? – Det är ett kvinnodominerat yrke och barn är ständigt på agendan då ett av våra uppdrag är att vara läsfrämjande för barn och ungdomar. Med många kvinnor i yrket finns frågan om föräldraledighet naturligt i jobbet och uppmuntras av ledningen. Det är heller inget höglöneyrke så löneskillnaderna motiverar inte på samma sätt att man skulle skippa att vara hemma för att vi har en hög lön. Gustav Nygren förklarar att det aldrig har varit några problem att vara föräldraledig, trots att han och hans fru valde ett lite annorlunda upplägg när första barnet kom. – Vi var lediga varannan vecka då det passade med min frus jobb. Det gjorde att vi fick samma erfarenheter och förståelse för varandra då man insåg vad det innebar att vara hemma. Sen upprätthölls även kontakten med jobbet på ett annat sätt. Trots att fler par väljer att dela lika på föräldraledigheten går utvecklingen långsamt, enligt Niklas Löfgren på Försäkringskassan. Färre än hälften av alla pappor tar ut fler än de 60 reserverade dagarna fram till barnen fyllt två år och kvinnor står fortfarande för den stora delen av uttaget. Antalet uttagna föräldradagar för kvinnor och män skiljer sig även åt mellan olika yrken, och beror framför allt på utbildningsnivå. – Kvinnor med eftergymnasial utbildning tar i genomsnitt ut färre dagar än kvinnor utan eftergymnasial utbildning. För män är förhållandet det motsatta. Varför delar akademiker mer lika? – Generellt går det mot ett jämlikt uttag inom alla grupper men att det går snabbare bland akademiker kan bero på att de är mer förändringsbenägna, säger Niklas Löfgren. Att män i kvinnodominerade yrken tar ut fler dagar tror han beror på arbetsgivarens attityd och att det finns en större öppenhet på vissa arbetsplatser. – På en kvinnodominerad arbetsplats, som i offentlig sektor, är det nog mer accepterat än i en mansdominerad och privat arbetsplats. En jämställd föräldraledighet tenderar även att smitta av sig på uttaget av den tillfälliga föräldrapenningen, vilket Niklas Löfgren tror beror på att det är en naturlig fortsättning på den jämställda vägen. Hur påverkar de statliga pappamånaderna? – Vi kan se att de här reformerna har snabbat på utvecklingen mot ett mer jämställt uttag då statistiken alltid tar ett hopp när de införs. I de flesta yrkeskategorierna är förhållandet mellan uttaget av föräldrapenning det motsatta för kvinnor och män: tar kvinnorna ut färre dagar så tar männen ut fler, och tvärtom. Yrken med högre utbildning, som fysiker, kemister, civilingenjörer och arkitekter delar föräldrar mest lika. Fysiker och kemister är den grupp där kvinnor tagit ut minst dagar och arkivarier och bibliotekarier är yrken där män tagit ut flest dagar. Män och kvinnor inom ledningsarbete tar i genomsnitt ut få dagar. Bland de män som är verkställande direktörer och verkschefer har i genomsnitt 46 procent tagit ut mindre än fem dagar när barn födda 2013 fyllt två år. Att dela lika är i statistiken definierat som att föräldrarna har tagit ut 40–60 procent av de utbetalda dagarna när barnet fyllt två år. Källa: Försäkringskassan ", "article_category": "other"}
{"id": 28066, "headline": "På Lenas gård får djuren leva för sin egen skull", "summary": "Lena Areskog driver Gotlands djurfristad där djur får leva utan att producera något åt människan. Nu vill hon att människor ska bli medvetna om vad som händer med tuppkycklingar i värphönsindustrin.", "article": "Hon var sjuksköterska, men det var i ett annat liv. Nu driver Lena Areskog Gotlands djurfristad och har som livsmål att djurindustrin ska upphöra. Hon berättar att hon vill ”ge tuppkycklingen ett ansikte”. Därför köpte hon fjorton tuppkycklingar från ett äggkläckeri strax innan påsk. – Vi här på djurfristaden vill ge djuren ett gott liv och vi vill att de ska ses som de unika individer de är. Vi vill också att djuren här ska bli ett slags ambassadörer för alla de djur som lever i djurindustrin. Min förhoppning är att om människor ser de här tupparna så ska de känna att ”det här att betala med en tuppkycklings liv för att jag ska kunna äta ägg, det är inte ok”, säger hon. Lena Areskog driver en djurfristad på Gotland. Foton: Elisabeth Ubbe För Lena Areskog har det sedan hon var liten varit självklart att värna om dem som är mindre och svagare men det var när 51 får som fanns i hennes närhet skulle skickas till slakt som hon gjorde ett nytt livsval. – Det kom så nära och när jag insåg att jag faktiskt kunde göra någonting så kände jag att jag var tvungen, säger hon. Hon köpte de 51 fåren och 2012 flyttade hon från Stockholm till Gotland. Fler djur har kommit till och Lena Areskog har ett personligt förhållande till vart och ett av dem men den praktiska verkligheten är både tung och kostsam. – Jag hade ingen aning om att det var så svårt att ha lantbruksdjur som husdjur, det är som att hela systemet motverkar det. Vi har haft svårt att få tillgång till betesmark och till och med nekats att köpa foder. Vi blir inte accepterade eftersom vi inte använder djuren som andra gör. • Läs mer: Över fem miljoner nykläckta tuppkycklingar avlivas årligen i värphönsindustrin Gården på östra Gotland är närmast fallfärdig med en söndervittrande yttertrappa, krånglande elektricitet, trasiga vattenledningar och kraterstora hål i ladans tak. Grisen Albert är döpt efter Albert Einstein, eftersom han är så klok. Det finns inte pengar och kraft till att renovera huset och för Lena Areskog är det primära att djuren har det bra. Och om bekvämligheter för människorna lämnar mycket i övrigt att önska så ser djuren välmående ut. Lena Areskog lyfter upp en av de gula dunbollarna. – Det här är Sigge, han är lite extra social, lite extra känslig och väldigt ömhetstörstande, säger hon. Sigge skuttar iväg och ansluter sig till de andra tuppkycklingarna som har tagit plats på och runt labradoren Dennis. – De här tuppkycklingarna är utvecklade för att leva ihop med en mamma, men varken värphönskycklingar eller tuppkycklingar får någonsin uppleva det, säger Lena Areskog. Men på djurfristaden har tuppkycklingarna fått adoptivföräldrar, en av dem är Dennis som godmodigt låter de små kycklingarna klättra omkring på sin rygg och sitt huvud. Lena Areskog berättar vad hon menar med att ge tuppkycklingen ett ansikte.   Det handlar om att hon vill belysa en industriell produktion av värphöns där 15.000 tuppkycklingar varje dag avlivas eftersom de inte fyller någon funktion i äggbranschen. – Ju mindre djur är och ju mer olika oss, desto svårare har vi människor att skapa ett band till dem. Visserligen tycker människor om små, söta djur men det blir ändå lättare accepterat att man dödar väldigt många individer när de är små. Skulle någon döda 15.000 kattungar varje dag så skulle det bli ramaskri, säger Lena Areskog. Skymningen faller och Lena Areskog släpper in kycklingarna i huset och tar en tur runt gården. När hon klappat om grisen Albert och gett hästarna hö klättrar hon över staketet till fårhagen. Hon omringas av får som verkar längta efter en härlig ryggmassage. Det är de vana vid att få när hon kommer och i kväll är det Ramses och Solveig som får en stunds massage innan det är sovdags för alla på gården. Foton i text: Elisabeth Ubbe Gotlands djurfristad Gotlands djurfristad är en ideell förening som startades år 2013 av Lena Areskog, Hugo af Morgenstierna och Linnea Hedblom. Verksamheten finansieras av donationer och genom fadderskap. På gården finns 137 får, fyra hästar, fyra grisar, hundar, katter och höns. Hästar och grisar bor i en nybyggd stallbyggnad. Djurfristaden fick häromdagen utmärkelsen Guldråttan som delas ut av organisationen Djurens rätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28068, "headline": "”?Fel om SCB och den digitala omställningen”", "summary": "REPLIK. Ekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster pekar på de utmaningar det innebär när den digitala produktionen och konsumtionen ska mätas – i den ekonomiska statistiken i allmänhet och i BNP i synnerhet (DN Debatt 8/5). Men artikeln ger en felaktig bild av att SCB och andra statistikmyndigheter har blivit tagna på sängen och inte alls mäter den digitala konsumtionen och produktionen, skriver Ylva Hedén Westerdahl och Michael Wolf, SCB.", "article": "Världen är mitt inne i en digital omställning som påverkar alla sektorer i samhället. Vi ser film på Netflix, hyr semesterboende med Air BnB och har tillgång till all världens musik via Spotify. I en artikel på DN debatt den 8 maj pekar ekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster på de utmaningar det innebär när den digitala produktionen och konsumtionen ska mätas, i den ekonomiska statistiken i allmänhet och i BNP i synnerhet. Fölster och Felländer pekar i sin artikel på hur viktigt det är för Sveriges ekonomiska politik att vi lyckas beskriva den ekonomiska aktiviteten i Sverige på ett verklighetstroget sätt. Det är absolut så. Men artikeln ger en felaktig bild av att SCB och andra statistikmyndigheter har blivit tagna på sängen och inte alls mäter den digitala konsumtionen och produktionen. Så är naturligtvis inte fallet. I själva verket handlar en av de livligaste diskussionerna inom det internationella statistiksamfundet just nu om hur företeelser, som digitalisering och delningsekonomi ska redovisas och mätas i ekonomisk statistik och i BNP-måttet. Problemet med de digitala plattformarna är tudelat, dels vad av allt detta som ska ingå i BNP och dels hur det ska fångas och värderas i statistiken. BNP mäter det samlade värdet av varor och tjänster som produceras och utbyts mellan olika aktörer i ekonomin, till exempel de varor och tjänster som hushållen konsumerar. Digitala tjänster som Spotify och Netflix ingår i BNP. De värderas då, precis som andra varor, till tjänsternas marknadspris. Delningstjänster som Air BnB och liknande ingår också även om det finns problem med att uppskatta värdet i vissa fall. BNP är främst ett mått på volymförändringen i den ekonomiska aktiviteten. Med volym menas även prestanda. Det innebär att en mikroprocessor som kan göra 10 miljoner räkneoperationer per minut har dubbla volymen jämfört med en som bara klarar av fem miljoner. I den ekonomiska statistiken ska de här kvalitetsförbättringarna fångas upp med hjälp av prisindex. En högre kvalitet ska, allt annat lika, leda till att prisindex sjunker och därmed till att volymen ökar. Ofta går det bra att göra sådana här värderingar av kvaliteten. Men ibland är det mycket svårt att på ett objektivt sätt göra en explicit värdering av kvalitetsskillnader. Ett exempel är övergången från en egen skivsamling till att utnyttja en tjänst som Spotify. Problemet vi då står inför som statistiker är att väga samman alla skillnaderna mellan gammal och ny teknik till ett tal som anger hur mycket högre nytta för konsumenterna (prestanda) t.ex. Spotify ger, jämfört med att äga skivor. Jämförelsen är särskilt svår när de olika produkternas egenskaper är väsensskilda trots att de fyller samma behov. I dessa lägen är det i praktiken omöjligt att för en statistikmyndighet ge ifrån sig en objektivt explicit uppskattning av skillnaden i kvalitet. Kvalitetsskillnaden uppskattas då indirekt genom att mäta prispressen nedåt på den gamla tekniken när den nya introduceras på marknaden. När båda produkterna handlas samtidigt så bör detta, i en fungerande ekonomi, spegla hur konsumenterna värderar skillnaden i kvalitet. I fallet med smartphones som Fölster och Felländer nämner handlar det om att uppskatta förändringar i befintliga varor och tjänster över tid, till exempel då en gammal modell ersätts med en ny. I det fallet är det lättare, men ändå inte oproblematiskt, att värdera de olika egenskaper som skiljer en ny mot en äldre modell. Det är faktiskt så att mycket av kvalitetsutvecklingen när det gäller mobiltelefoner de senaste åren har kommit in som volymförändring i BNP. Det har under 2000-talet skett ett dramatiskt prisfall på mobiltelefoner genom att kvalitetsförbättringar har gett konsumenterna avsevärt mer för pengarna (se bilden ovan). För den bredare produktgruppen telekomutrustning i BNP motsvarar det en årlig genomsnittlig kvalitetsförbättring med cirka 14 procent. Det innebär att kvalitetsförbättringen av telekomutrustning ökar BNP i genomsnitt med knappt 0,1 procent per år under denna tidsperiod. Mobiltelefonerna, som Felländer och Fölster tar upp i sin artikel är egentligen ett dåligt exempel på det författarna vill framhålla, eftersom SCB här faktiskt gjort stora kvalitetsjusteringar. Det går förmodligen att hitta andra produkter där påståendet att kvalitetsförändringar inte fångas fullt ut stämmer bättre. På SCB är vi angelägna om att ge en rättvisande beskrivning av den ekonomiska utvecklingen. Att mäta det digitala paradigmskiftet är av största betydelse. I vårt ansvar ligger även att väga statistikens kostnader mot den användarnytta som uppnås. Kvaliteten i BNP måttet har liksom mycket annat i vår värld ett pris och där är nog vi och Felländer och Fölster eniga om betydelsen av att denna utmaning måste tas på stort allvar. 8 maj 2016 Debattartikel Stefan Fölster, Chef för Reforminstitutet och adjungerad professor i nationalekonomi vid KTH och Anna Felländer, Digitaliserings- och framtidsekonom, Swedbank: ”?Det digitala paradigmskiftet kräver ny ekonomisk politik” Repliker Ylva Hedén Westerdahl, avdelningschef och Michael Wolf, senior advisor, Nationalräkenskaperna, SCB: ”?Fel om SCB och den digitala omställningen” Maja Fjaestad, statssekreterare på statsrådsberedningen, leder Socialdemokraternas grupp för digital politikutveckling och Darja Isaksson, digital strateg, ledamot av regeringens innovationsråd: ”Använd digitaliseringen för hållbar utveckling” Slutreplik från Stefan Fölster och Anna Felländer: ”Levnadsstandarden ökar också med nollpriser och samarbeten” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28074, "headline": "Låt skolomogna leka vidare", "summary": "Barn födda i december klarar sig sämre i skolan och i livet än ungar födda på andra sidan nyårsafton. Det visar en ny studie av Försäkringskassan. Måste det vara så?", "article": "Skolmognadsproven skrotades i mitten av 1970-talet. I stället skulle skolan utformas utifrån det enskilda barnets förutsättningar. Ja, tjenare. Verkligheten blev, som många föräldrar vet, en annan. DN har i en artikelserie beskrivit svårigheterna för särbegåvade barn att få sina speciella behov tillgodosedda. Så värst mycket lättare är det sannerligen inte för barn som inte är redo för klassrumssituation eller gängse kursplan. Det visar Försäkringskassan i den nya studien ”Barns relativa ålder och funktionsnedsättning”. Två grupper födda på var sin sida av ett årsskifte granskades utifrån sin användning av fyra förmåner i socialförsäkringen kopplade till funktionshinder: vårdbidrag (som utgår till föräldrar), aktivitetsersättning som utbetalas för att barn som kan behöva längre tid för att fullgöra sin skolgång, förtidspension (som numera också heter aktivitetsersättning) samt assistansersättning. Resultatet visade att decemberbarnen hade en statistiskt signifikant ökad risk för att få ersättning från alla fyra systemen jämfört med de barn som föddes en månad senare. Överrisken varierar mellan 12 och 20 procent. Förklaringen är lika enkel som beklämmande. De barn som kläms ned i en skolbänk innan de är redo löper en stor risk att halka efter. Långt ifrån alla lyckas hämta in klasskamraternas försprång. Den som inte klarar skolan kommer heller inte att vara särskilt efterfrågad på arbetsmarknaden. Eller som Försäkringskassan krasst konstaterar i diskussionsavsnittet: ”Ett antal individer kommer varje år på grund av sitt födelsedatum att riskera ett livslångt utanförskap och en relativ fattigdom.” Så skulle det inte behöva vara. Det finns givetvis ingenting som säger att barn födda i december har sämre kognitiv förmåga än januaribarnen. Låt dem som behöver leka ett år till så att de får en chans att klara av skolan. Varför erbjuds inte den möjligheten oftare? Gissningsvis för att det kostar och för att alla kommuner stretar för att få sin budget att gå ihop. Men de slantar som kommunen sparar på att förvägra skolomogna ett extra år i förskolan riskerar man att få betala i extrastöd. Åtminstone om behoven kläds i lämplig diagnosdräkt. För ännu en dyster konsekvens av förändringen från 1970-talet är att kommunen så långt det är möjligt blundar för det enskilda barnets förutsättningar. Med rätt diagnos kan däremot kommunens skattkista dyrkas upp. På något annat sätt kan man inte förstå Försäkringskassans siffror. För vad kan det finns för medicinska förklaringar till att decemberbarnen tycks så hårt drabbade av adhd, autism och psykisk utvecklingsstörning? Försäkringskassan skriver: ”Nyttan av en diagnos för att få tillgång till stöd i skolan innebär att svårigheterna kan komma att medikaliseras, vilket i nästa steg kan öka sannolikheten för att söka och motta ersättning från socialförsäkringarna. Den relativa åldern vid skolstart har visats ha betydelse för såväl diagnosticering som för behandling av adhd.” Jag ifrågasätter inte diagnosen. Och jag vet att det finns många, både barn och vuxna, som blivit hjälpta av behandling med amfetaminliknande läkemedel. Men om det används som ett alternativ till att vänta ett år med skolan är det något som är galet. Mycket galet. Den som har en historik av ersättning från socialförsäkringarna kan i nästa steg löpa en ökad risk att bli kvar i systemet, skriver Försäkringskassan. Genom att tvinga skolomogna barn till klassrummen sviker vi inte bara de enskilda ungarna, utan vi krattar också manegen för livslångt bidragsberoende. Även den som bara ser till siffror måste inse att detta är hål i huvudet. Därtill står det i strid med skolans uttalade ambition att utjämna skillnader, inte förstärka eller permanenta dem. Alla decemberbarn borde givetvis inte få sin skolstart förskjuten med ett år. Och alla januaribarn borde inte nödvändigtvis börja ”rätt” kalenderår. Men alla barn borde, precis som sägs i alla högtravande högtidstal, behandlas utifrån sina individuella förutsättningar. För vissa kan det betyda något extra lekår, för andra ett lekår mindre eller en lärobok ytterligare. Men det kan rimligtvis inte betyda att barn födda sent på året ska leva sina liv med en psykiatrisk diagnos tryckt i pannan. Skolmognadstest måste vara bättre än att sjukförklara fullt friska barn. Genom att tvinga skolomogna barn till klassrummen krattar vi manegen för livslångt bidragsberoende. ", "article_category": "other"}
{"id": 28084, "headline": "”Intelligens hjälper ofta barn att klara av svårigheter”", "summary": "Det finns en felaktig föreställning om att särbegåvade barn skulle må dåligt på grund av sin intelligens. Det menar skolpsykologen Nina Elfström som tycker att det är viktigt att ta reda på om barnens problem beror på något annat, som adhd eller autism.", "article": "För smart för skolan? Del 8 Begåvade människor har alltid fascinerat och de lyfts ofta fram som föredömen. Men det finns en annan sida av myntet. Tidigare artiklar publicerades 26, 27, 28/4 samt 3, 5, 10 och 11/5. Det här är sista artikeln i serien. Särbegåvning beskrivs ofta som ett problem som gör att barn far illa i skolan. Man förutsätter ibland att det är deras högre intelligens som är själva orsaken till att de mår dåligt och har problem i sina relationer till lärare och jämnåriga. Skolpsykologen Nina Elfström tycker att man ofta beskriver problem som inte behöver ha med särbegåvningen att göra. I stället kan problemen vara relaterade till psykisk ohälsa och andra svårigheter, till exempel neuropsykiatriska funktionsvarianter som autism eller adhd. – En hög begåvning är en skyddande faktor, och inte en försvårande. Intelligens gör ofta att barn kan klara av eller kompensera för svårigheter som de ställs inför, säger Nina Elfström. Hon bjuder på kaffe i familjens kedjehus i Sundbyberg och säger att hon var tvungen att muta barnen med fika för att de skulle gå med på att bli intervjuade om sin särbegåvning. Äldste sonen Noah är tolv år. Han går i femman men befinner sig på en sextonårings nivå rent intellektuellt. Det är något som hans lärare försöker ta hänsyn till på lektionerna. Teknik läser han med årskursen över, sexorna. – Jag och hans pappa försöker också berika honom genom att låta honom gå kurser i teknik och vetenskap på fritiden. När skolan inte mäktar med att ge honom ytterligare utmaningar, säger Nina. Noah visar oss sina robotar som han nyligen byggde på en robotbyggarkurs vid Studiefrämjandet. Han säger att det är kul i skolan, även om han tycker att lektionerna går alldeles för långsamt. – När läraren pratar brukar jag göra alla uppgifterna som finns i boken. De som behöver mer tid får alltid den tid som de behöver. Men vi som blir klara snabbare måste vänta. Det är då jag börjar snacka, när jag är färdig med allt, säger Noah. För att han inte ska börja klättra på väggarna brukar läraren sticka åt honom extrauppgifter med större utmaningar. När han är färdig med dem går han ibland runt och hjälper de andra tillsammans med en klasskompis som också brukar bli färdig snabbare. Det märks att det är Noah som är den otåliga av syskonen. När fotografen ska ta bilder frågar han ganska snart om vi inte är klara någon gång så att han kan försvinna in på sitt rum och sätta sig vid datorn. Nina berättar att det är vanligt att särbegåvade är understimulerade och uppvisar symptom som ibland kan förväxlas med neuropsykiatriska funktionsvarianter som adhd eller autism. En del särbegåvade hittar också strategier för att dölja en funktionsvariant. För tre år sedan misstänkte Nina att Noah hade någon form av skrivsvårigheter och såg till att det gjordes en utredning – som visade att han har dyslexi. – Det gör att han har svårt för vissa saker, till exempel att komma ihåg namn på städer. Eftersom han har haft så extremt lätt för sig i vissa fall är han inte van vid att behöva plugga, så det kan ställa till det för honom på ett prov. Noahs lillasyster Livia är nio år och uppvisar det för flickor så vanliga beteendet - att försöka smälta in genom att dölja sin särbegåvning. – Tidigare ville hon inte att vi skulle prata så mycket om det. Det har man sett är mer typiskt för flickor, att vara duktiga men tysta och inte sticka ut bland kamraterna, säger Nina. När vi kommer in i Livias rum visar hon oss några av de böcker som hon läser, bland annat ”Odjuret vaknar” av Ola Lindholm. – I skolan så får jag litet svårare uppgifter än de andra i svenska, säger hon. Om de andra varje vecka ska lära sig tio nya ord som de sedan ska kunna förklara betydelsen av i ett förhör, så får Livia skriva en saga där de orden ingår. Både Noah och Livia har många kompisar. Noah blir ofta den som leder och organiserar lekarna. Nyligen samlade han ihop ungarna på gården och lekte ”Hungerspelen”. Livia berättar att hon tycker mest om att klättra i träd och göra olika fantasilekar med sina tjejkompisar. Hon brukar låtsas att hon är en älva. Att särbegåvade av olika anledningar skulle tycka illa om sociala aktiviteter och vara mer introverta än genomsnittet, är ett ganska utbrett missförstånd, enligt Nina. – Det beror på att man så ofta blandar ihop särbegåvning med andra faktorer. Att vara introvert är ett personlighetsdrag som finns i samma utsträckning hos särbegåvade som hos andra. Forskning visar att särbegåvade barn oftare än andra blir ledare på dagis och i skolan. De brukar vara bättre än genomsnittet på att skapa relationer med andra eftersom de kan överblicka och analysera situationer på ett bra sätt, menar Nina. – De är också bättre på vad vi kallar ”mentalisering” som betyder att man kan sätta sig in i och förstå hur andra tänker. Det gör att de ofta kan leka väldigt bra. Nina jobbade tidigare inom Barn- och ungdomspsykiatrin där hon bland annat gjorde neuropsykiatriska utredningar. I dag gör hon begåvningsutredningar, framför allt för att se om barn har en lägre intelligens och därför har rätt att gå i särskola. Men också för att utreda om de är särbegåvade. – Det är viktigt att göra en begåvningstest för att se om barnets frustration i skolan beror på särbegåvning eller något annat. Och att man inte bara försöker gissa sig till om ett barn är särbegåvat. Nina säger att det finns studier som visar att endast hälften av alla barn som är särbegåvade blir upptäckta om läraren bara går efter sitt ett eget tyckande. Det bästa sättet att hitta de särbegåvade är att läraren använder sig av skattningsskalor och sedan kompletterar med ett begåvningstest. Testet som används kallas för WISC-IV. Det tar cirka två timmar att genomföra och består av tio deltester som mäter bland annat verbal förmåga, språklig förståelse, förmåga att se mönster, arbetsminne, snabbhet. Om barnet har ett IQ-värde över 125 så tyder det på särbegåvning. Enligt Skolverket gäller det omkring 5 procent av alla barn i den svenska skolan. En del barn presterar generellt bra över hela spannet, medan andra har en mer specifik särbegåvning inom vissa områden. – Begåvning kan se väldigt olika ut. Det är inte alltid som en särbegåvad elev är kognitivt snabb i alla deltester och har ett arbetsminne som matchar övriga förmågor. De kan vara noggranna i stället. Och då får de sämre resultat på vissa deltester, säger Nina. Därför är det viktigt att identifiera inom vilket område skolan ska höja taket och sätta in insatserna. En del kanske behöver accelerera i språk. Andra kanske har ett svagare arbetsminne och behöver ha stödstrategier som stöttar just det – för att de ska få större tillgång till sin förmåga. En hög begåvning är en skyddande faktor, och inte en försvårande. Nina Elfström, skolpsykolog och trebarnsförälder. Yrke: Skolpsykolog Bor: Sundbyberg Familj: Man och tre barn: Noah, 12 år, Livia 9 år och Theo, 2 år. Läs hela serien på DN.se Vad tycker du? Har du erfarenheter av särbegåvning, egen eller andras? Skriv till oss på insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 28108, "headline": "Hillary Clinton", "summary": "Chanel Silva är udda som demokrat i sydvästra Texas. Men när hon kommer in på sin idol Hillary Clintons gamla universitet finns det en som betraktas som coolare av unga radikala studenter: Bernie Sanders. Lördagsmagasinet publicerar ett utdrag ur Martin Gelins nya bok ”Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten\".", "article": "I januari 2015 har Chanel Silva precis börjat sista terminen på high school i El Paso, i sydvästra Texas. Hon är den duktigaste eleven i sin klass på Harmony Science Academy, en skola för särskilt begåvade elever. På eftermiddagarna är hon aktiv i en elevorganisation och två politiska klubbar. Hon har även skaffat sig en praktikplats hos kongressledamoten Beto O’Rourke, en stigande politisk stjärna och en av de få progressiva demokraterna här i hjärtat av det konservativa USA. Chanel Silva vill också bli politiker. Hennes förebild är Hillary Clinton. På sitt Instagram-konto lägger hon så gott som varje dag upp Hillary Clinton-bilder som hon hittat på nätet. Hon vet samtidigt att oddsen för att göra nationell politisk karriär inte är de bästa för en ung, latinamerikansk kvinna från El Paso. Chanel Silva har vuxit upp i en av USA:s fattigaste städer, där bara en av tio ungdomar går ut college. Snittinkomsten för kvinnor här är 18 000 dollar om året, mindre än hälften av det nationella genomsnittet. Socioekonomiskt påminner El Paso mer om en relativt välbärgad mexikansk stad än en modern amerikansk stad. El Paso ligger så nära den mexikanska gränsen att staden bokstavligen löper hela vägen längs det höga metallstaket som skiljer USA från Mexiko. På andra sidan staketet ligger Ciudad Juarez, som är en av världens mest våldsamma och brottshärjade städer och knytpunkt för mycket av drogindustrin i Mexiko. Det vanligaste språket i El Paso är spanska, vilket även är det språk man talar hemma hos familjen Silva. 13 procent av tonårstjejerna i El Paso blir gravida innan de fyllt 17. Var tionde kvinna har fått barn när de fyllt 19. Men Chanel Silva har andra planer. Hennes betyg är så bra att hon siktar på att gå på college utanför Texas, i någon av elitskolorna i New England, som hon dittills aldrig har besökt. Redan på vintern har hon fått brev från Bard College och Brandeis University, två anrika institutioner som erbjudit henne plats, med generöst subventionerade kostnader, eftersom hon kommer från en familj med låga inkomster. Men hon har redan bestämt sig för var hon vill gå på college: Wellesley i Massachussetts, där Hillary Clinton, eller Hillary Rodham som hon hette då, tog examen 1969. Chanel har aldrig varit i Massachusetts, eller någonstans i närheten av storstäderna och universiteten i nordöstra USA. Utöver en bilresa till granndelstaterna New Mexico och Arizona har hon knappt lämnat El Paso, där hon bor i ett litet trähus med sin pappa, som är polis, och mamma, som varit hemma och tagit hand om Chanel under större delen av uppväxten. På Harmony Science Academy är hon känd för två saker, utöver att hon är relativt kortväxt och oftast har ett exceptionellt muntert humör. Dels vet alla att hon är den smartaste eleven i sin årskurs. Men framför allt är hon känd som den mest politiskt aktiva studenten på skolan. I skolkorridorerna brukar de andra eleverna viska efter henne, ”Kolla, där går demokraten”. På eftermiddagarna, när skolan är slut och läxorna är gjorda, sätter hon sig vid familjens gemensamma dator och surfar politiska nyhetssajter. Huffington Post, Time, Politico, Washington Post. Hon följer demokrater på Twitter och Facebook och klickar på länkarna de delar med sig av. Hon ser politiska debatter och tal av Barack Obama och Hillary Clinton på Youtube. När hon får beskriva sin politiska ideologi säger hon: ”Sekulär. Liberal. Vänster”. Hon insåg tidigt att hon sympatiserade med den mest progressiva vingen av demokraterna, snarare än med de konservativa och ofta djupt religiösa republikaner som annars dominerade lokalpolitiken i Texas. – Republikanerna vill att allt ska vara som det brukade vara. Deras politik går ut på att de som alltid har haft makten ska behålla makten, säger hon. Hennes släkt har djupa rötter i det mexikanska Texas, sedan fyra–fem generationer tillbaka. Ingen i släkten har gått på college tidigare. – Min mamma var alltid hemma och tog hand om mig. Hon försökte jobba en gång, när jag gick i lågstadiet. Men det fanns inga fritidsprogram där vi bodde, så pappa fick hämta mig efter skolan, lämna mig hemma och sedan var jag ensam i flera timmar. Mamma fick dåligt samvete för det, så hon sade upp sig och tog hand om mig i stället. Föräldrarna insåg tidigt att Chanel var ovanligt begåvad. Bakom hennes timida personlighet döljer sig en skarp intelligens. Mer än 3 000 elever ansöker varje år för 700 platser på Wellesley college, så Chanel förstod att hon var tvungen att sticka ut för att ha en chans att komma in. Det hjälpte att hon redan hade perfekta betyg och att hon kom från enkla omständigheter, eftersom Wellesley har en särskild kvot för exceptionellt begåvade barn som vuxit upp i fattiga familjer. Det hjälpte också, för en av de första gångerna i livet, att hon var latinamerikansk och spansktalande, då Wellesley aktivt försöker öka andelen studenter som inte är vita. Hennes ansökan bestod även av en uppsats, där hon valde att skriva om Wellesley Colleges mest berömda student: Hillary Rodham. Chanel skriver: ”Som en kvinna som älskar politik blir jag djupt upprörd när jag får höra att enbart män ska få politiska ämbeten. Hillary Clinton har motbevisat den myten genom att visa sin mentala skärpa och politiska expertis som senator och utrikesminister. Hillary är min förebild, eftersom hon är en sann ledare och jag vill följa i hennes fotspår. Hon får mig att känna mig starkare och hon ger mig hopp om att amerikansk politik håller på att bli mer inkluderande för kvinnor. Att Hillary Clinton utbildades på Wellesley är ett av de skäl som ursprungligen fick mig att attraheras dit.” En ljummen våreftermiddag i början av 2015 loggar hon in på Wellesley Colleges hemsida tillsammans med sin mamma och går igenom listan över antagna studenter. – Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, säger hon. ··· När vi ses ett halvår senare på ett studentkafé på Wellesleys vackra campus har hösten precis anlänt till Massachusetts. Chanel har börjat slå sig till ro, efter ett par månader då hon kände sig lite vilsen bland de mer världsvana klasskamraterna. Utanför de stora fönsterrutorna glittrar Lake Waban i höstsolen, den stillsamma sjön där Hillary Rodham brukade simma, trots att det var emot skolans regler. Så här års ser Wellesley ut som vykortsversionen av ett elitcollege i New England: gotiska torn som skymtar mellan gyllenbruna trädkronor; böljande kullar med gräsmattor där studenter i rutiga halsdukar sitter och läser i skuggan från höstsolen. På landsvägen ned till Wellesleys lilla huvudgata cyklar klungor av studenter som sjunger Adeles senaste hit. Wellesley College är en av USA:s sju anrika college för kvinnor, som en gång i tiden var kända som ”The seven sisters”. Det är en rad elitskolor i nordöstra USA, som var unga kvinnors motsvarighet till de anrika Ivy League-universiteten där bara män var välkomna till långt in på 1900-talet. Medan manliga college och universitet hade som ändamål att skapa nästa generationer av framstående forskare, jurister, bankdirektörer, politiska ledare, näringslivsmoguler, filantroper och uppfinnare, så hade dessa sju kvinnocollege långt in på 1900-talet en annan ambition: ”Det här var en fabrik för att skapa perfekta fruar”, säger Julie Matthei, som undervisat här sedan 1980. I dag är det nya tider på Wellesley. Vid bordet bakom Chanel i studentkaféet sitter tre andra studenter och diskuterar vem av de republikanska presidentkandidaterna de tycker är värst. Det enas till slut om att det är Ted Cruz. Nästan alla studenter här är demokrater, säger Chanel. Det är en viss kontrast till invånarna som bor längs oljefälten och den karga ökenterrängen i västra Texas, där Chanel växte upp. – Folk är definitivt lite annorlunda häruppe. Jag vill inte kalla dem snobbiga, men de är lite mer reserverade och tillbakadragna. Det är inget fel med det. Men det är stor skillnad mot Texas! Under första veckan här var jag väldigt blyg och hade lite svårt att hitta folk att umgås med men nu är jag med i ett par studentorganisationer där jag träffat bra människor. Jag trodde att jag var väldigt liberal i Texas, men här inser jag att många andra står långt till vänster om mig. Alla här är så smarta och politiskt engagerade. ··· Den resa som Chanel Silva nu påbörjat, från den fattiga ökenstaden El Paso till New Englands akademiska elit, brukar ses som en typiskt amerikansk resa. Men på 2000-talet har den sociala rörligheten, det vi starkast förknippar med den amerikanska drömmen som begrepp, stannat av i USA. Det sker färre klassresor här än i de flesta länder i Västeuropa och avsevärt färre än i skandinaviska länder. Chanels prestation är sällsynt i ett USA där de geografiska, kulturella och ekonomiska klyftorna växer sig allt större. Det är delvis därför hon är så mån om att använda sin talang, och de möjligheter som öppnar sig med tillträdet till ett prestigefullt college, till att arbeta med just politik. Vi pratar om hennes framtid vid två tillfällen, med ett halvårs mellanrum. Båda gångerna säger hon samma sak. Efter college ska hon studera juridik, precis som Hillary Clinton gjorde. Förhoppningsvis på University of Texas i Austin, eller på något av de bättre universiteten i New England. Sedan tänker hon flytta tillbaka till El Paso för att ”jobba med min community” och kanske ge sig in i lokalpolitiken. Sommaren innan Chanel började på Wellesley ägnade hon åt att praktisera hos Beto O’Rourke, en progressiv demokrat som är kongressledamot för ett distrikt som omfattar El Paso och västra Texas. Hennes dröm är att efterträda Beto O’Rourke som kongressledamot och sedan förhoppningsvis bli den första latinamerikanska kvinnliga senatorn från Texas, någonsin. Men att vinna politiska val i sig är inte det viktigaste, säger hon. Det väsentliga är att få hjälpa familjer och barn hemma i El Paso. Att se till att andra begåvade barn, som växer upp i radhus med hemmafrumamma och polispappa, kan få en chans att gå på college och verkställa sina högsta drömmar. – En av de frågor jag bryr mig allra mest om är aborträttigheterna och El Paso är en av de städer som drabbats hårdast av att republikanerna stängt så många abortkliniker i Texas. I ett land med skralt finansierad barnomsorg sticker Texas ut som en av de delstater där det är allra svårast för föräldrar som tjänar dåligt att balansera arbete och familj. Hillary Clinton skulle kunna förändra det, hoppas Chanel Silva. Med hennes politiska förslag skulle Chanels mamma och pappa ha kunnat jobba båda två, med barnen på dagis eller fritids. När jag ber henne förklara vad hon gillar med Hillary Clinton räknar hon upp en lång lista på specifika, sakpolitiska förslag som Clinton föreslagit: betald föräldraledighet, avgiftsfri collegeutbildning, expansion av allmän sjukvård, höjd minimilön, starkare aborträttigheter, hårdare vapenlagar, en omfattande invandringspolitisk reform som skulle leda till medborgarskap för många av de miljontals papperslösa i USA, färre deporteringar och färre splittrade familjer och allt hon vill göra för rättsystemet och det fängelsesystem som drabbar så många svarta och latinamerikaner. För Chanel Silva är Hillary Clintons karriär som ett fyrtorn i fjärran som lyser upp en färdväg till ett liv av andra möjligheter än de som erbjöds för de flesta mexikansk-amerikanska tonårstjejer i El Paso. – För mig är det viktigt att Hillary vinner valet, eftersom det är så få kvinnor i kongressen och Washington överlag. Jag tror att det vore väldigt inspirerande för flickor och unga kvinnor att se henne som president. Kolla på Kanada, där de har 50 procent kvinnor i regeringen nu. Om USA ska tas på allvar i framtiden behöver vi steppa upp och visa att vi också bryr oss om kvinnor. ··· De berättelser som har kommit från USA de senaste åren har ofta handlat om landets mest reaktionära impulser. Donald Trumps högerpopulistiska massrörelse. Polisvåldet mot svarta. Den kristna högerns abortmotstånd och homofobi. Republikanerna i kongressen som envist stoppar president Obama från att göra någonting över huvud taget. Men samtidigt som den radikala högern skapar sina nyhetsrubriker har det pågått en smärre revolution bland unga amerikaner. Chanel Silva och hennes klasskamrater på Wellesley är en del av en generation amerikaner som är mer politiskt aktiva och mer progressiva än någon annan generation sedan just Hillary Clintons årskurs på Wellesley, i slutet av 1960-talet. Bland unga amerikaner i dag är det 72 procent som är för samkönade äktenskap, 80 procent som vill se kraftiga åtgärder mot klimatkrisen, 80 procent som vill bevara statliga välfärdsprogram som Social Security och två av tre som vill expandera Obamas sjukvårdsreform, snarare än att upphäva den. Till och med unga republikaner är liberala när det gäller livstilsfrågor: en majoritet av republikaner under 30 är för homoäktenskap. Inför presidentvalet i höst slits USA därmed mellan två motpoler. Å ena sidan Donald Trumps reaktionära högerpopulism. Å andra sidan en idealistisk, ung, vänsterrörelse, som tagit form just på universitet och college som Wellesley. När jag besöker amerikanska college och universitet inför valkampanjerna, från Massachusetts till Iowa och Kalifornien, möter jag ständigt samma ivriga politiska förändringsvilja. Överallt anordnas demonstrationer för svartas rättigheter och Black Lives Matter-rörelsen, för hbt-rättigheter och aborträtten, för en radikalt annorlunda klimatpolitik, för hårdare reglering av Wall Street, en mer rättvis fördelning av frukterna av den moderna ekonomin, och radikala reformer för att begränsa näringslivets makt över politiken. Progressiva ekonomer som Paul Krugman, Thomas Piketty och Joseph Stiglitz betrakatas som ett slags intellektuella rockstjärnor i de här miljöerna. Anslagstavlorna fylls av flygblad om radikala upprop och politiska möten. Det här är en generation som drivs av samma politiska otålighet som Hillary Rodhams generation på 1960-talet. Det är också möjligt att den period som USA går igenom just nu kan leda till de mest omfattande förändringarna här sedan just 1960-talets politiska turbulens. ··· När den 17-åriga Hillary Rodham anlände till Wellesley College sommaren 1965 förknippades skolan främst med den konservativa eliten i New England. Det var ett college där målet för de unga kvinnorna ”inte var att göra karriär, utan att gifta sig med en man som gjorde karriär”, som Wellesley-studenten Nora Ephron sammanfattade det långt senare. I filmen ”Mona Lisas leende” flyttar den frisinnade, bohemiska konstläraren Katherine (Julia Roberts) från Kalifornien till Wellesley för att lära de unga studenterna att det är okej för en ung kvinna att sträva efter en livsbejakande karriär och självständighet. Det är sent 1950-tal. När hon kliver av tåget i Wellesley säger filmens berättarröst dramatiskt: ”Hon hade anlänt till USA:s mest konservativa college. Wellesley.” På den tiden var ett av skolans inofficiella motton ”A ring before spring”. Studenterna förväntades hitta en man att gifta sig med, helst någon från Harvard, före den sista vårterminens examensceremoni. Men de här traditionella värderingarna skulle förändras under de fyra år då Hillary Rodham studerade där. Hon var själv en av de bidragande personerna bakom den förändringen. När Hillary tog examen från Wellesley College, 1969, arbetade bara 30 procent av amerikanska mammor. När hon flyttade in i Vita Huset som presidenthustru, 23 år senare, arbetade dubbelt så många: drygt 60 procent. Den enorma förändringen som ägde rum i det amerikanska samhället under de här decennierna påbörjades just under de fyra år då hon studerade vid Wellesley. Om Wellesley var USA:s mest konservativa college då, i mitten av 1960-talet, så är det i dag sannolikt USA:s mest progressiva och feministiska college. Vill man förstå vart USA:s unga och progressiva är på väg är det här en bra plats att börja på. ··· I slutet av maj är det examensceremoni på Wellesley. Det är en strålande försommardag, med solsken som strilar ner genom de pampiga ekarnas trädkronor. Redan hundratals meter från Wellesleys campus hör jag stråkarna, bastuborna och den återhållna trumpetorkestern som spelar den stillsamma barockmusik som förknippas med examensceremonier på amerikanska college. Det doftar som en försommarmorgon i New England. Fläder, kaprifol och sirenbuskar. Överallt bländvita leenden och optimism. Stolta föräldrar med selfie-pinnar som fotograferar sina döttrar i svarta kåpor och examenshattar som blänker i solskenet. Årets hedersgäst är den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie. Det är ett val som signalerar ett större skifte som ägt rum här på Wellesley, och på många andra av USA:s anrika utbildningsinstitutioner de senaste decennierna: mot en mer inkluderande mångfald, där skolorna inte bara attraherar det gamla etablissemanget av protestantisk elit, utan de mest begåvade studenterna från hela världen, oavsett etnisk härkomst. På Hillary Clintons tid här på Wellesley gick det att räkna antalet svarta studenter på ena handens fingrar. I dag är etniska minoriteter 40 procent av eleverna. Chimamanda Ngozi Adichie har blivit globalt berömd för sina kritikerhyllade romaner, men hon har också etablerat sig som en samhällsdebattör och offentlig intellektuell som ofta uttrycker sig i jämställdhetfrågor. I boken ”Alla borde vara feminister” riktar hon sin kritik mot en gammaldags feminism som inte hade ambitioner att nå utanför en exkluderande akademisk elit av vit övre medelklass. Wellesleys collegeadministration har, som överraskning för Chimamanda, försett alla examensstudenterna med ett exemplar av boken, så när hon kliver upp på scenen för att hålla sitt tal möts hon av ett helt publikhav av unga examensstudenter som stolt viftar med varsitt ex av denna bok. På Wellesleys skolgård bildas det för en stund ett hav av små mörkblå böcker där man kan läsa den senapsgula rubriken flera hundra gånger om: ”Alla borde vara feminister”. Hennes tal är, precis som boken, en vädjan för en mer inkluderande feminism. – Det är strålande att feminism nu omfamnas av en ny generation, men jag är förvånad över hur många akademiker som påstår att det här är oroväckande, som vill att feminism ska fortsätta vara en hobby för en liten lärd elit. Feminismen måste vara för alla! Jag lärde mig mer om kvinnors rättigheter genom att studera gatumarknaden i Lagos än av att läsa alla den europeiska feminismens manifest. Hon avslutar med en hyllning till Wellesley Colleges mest berömda student: – Jag håller tummarna för att det här är det college som kommer att producera USA:s första kvinnliga president. ··· Under Hillary Rodhams fyra år som student här, i slutet av 1960-talet, gjorde hon gradvis uppror mot sin kristna, konservativa uppväxt. När hon tog examen hade hon förvandlats till en progressiv rebell som engagerade sig i medborgarrättsrörelsen, för nya feministiska frågor och ekonomisk ojämlikhet, samtidigt som hon behöll vad hon själv kallade ett ”konservativt temperament”. Men sedan dess har det varit en klyscha att Wellesley, och många andra anrika utbildningsinstitutionerna i New England, förvandlar konservativa studenter till progressiva radikaler. För Chanel Silva, som vuxit upp som den mest progressiva demokraten i El Paso, blev det också naturligt att söka sig längre ut till vänster här på Wellesley. Under hösten, hennes första termin här, blev hon aktiv i Hillary Clintons volontärorganisation på Wellesley, där ett hundratal studenter samlas ett par gånger i veckan för att hjälpa Clintons presidentkampanj. Men samtidigt märkte hon hur Bernie Sanders kampanj växte sig nästan lika stor som Clintons kampanj bland studenterna här. Alla de coola tjejerna på Wellesley verkade vara nere med Bernie. Hillary-volontärerna satte tappert upp sina ”I’m with her”-affischer på skolans anslagstavlor, men de blev snart övertapetserade av en kompakt pappersmassa av Bernie-affischer, som utropade: ”Feel the Bern!” Chanel funderade själv under en tid på att ansluta sig till den växande Bernie-rörelsen på skolan. Hon gick på Bernie-möten. Satt uppe på kvällarna och läste artiklar om kampanjfinanslagarna i USA, om Wall Street och finanskrisen och kände en växande avsky mot Washingtons korrupta elit. Under hösten inför primärvalet höll vi kontakt via mejl, där hon beskrev sina egna funderingar om det politiska läget i USA. Hon tvivlade aldrig på sitt stöd för Hillary Clinton, men under en tid grubblade hon över om inte Bernie Sanders ändå skulle kunna åstadkomma en mer omfattande förändring i Washington. När vi träffas på Wellesley, i slutet av oktober 2015, funderar hon seriöst på att rösta på Sanders. – Jag har faktiskt inte bestämt mig än. Jag gillar både Bernie och Hillary. Jag tror att många känner att Bernie tilltalar deras hjärtan, men att det vore mer praktiskt att rösta på Hillary. Bernie är verkligen en folkets kandidat. Han är så genuin. Medier framställer honom som en ilsken farbror, men det är ju befogat! Folk är extremt arga över att en procent av amerikaner har all makt och all förmögenhet. Bernie har varit väldigt bra på att mobilisera unga. Men jag kan fortfarande tänka mig att rösta på Hillary. För unga demokrater var Bernies budskap mer lockande. I nationella opinionsmätningar vid årsskiftet hade Bernie Sanders stöd av ungefär 70 procent av demokrater under 24, medan Hillary Clinton fick nöja sig med 30 procent. Men Chanel Silva var inte övertygad om att Bernie Sanders verkligen kunde åstadkomma alla de där förändringarna han utlovade. Ju närmare vi kom själva starten av primärvalet, med nomineringsmötet i Iowa den 1 februari 2016, desto mer övertygad blev hon om att Hillary Clinton trots allt var den bästa kandidaten. I ett mejl i början av januari skriver hon att hon, efter djupa grubblerier, har fattat sitt beslut. ”Jag har till slut bestämt mig för att rösta på Hillary Clinton, av många skäl. Jag gillar fortfarande Bernie Sanders och skulle hellre se honom som president än någon av republikanerna. Men jag känner att Hillary generellt är bättre lämpad att bli president.” Många av hennes jämnåriga var dock inte alls lika förtjusta i Hillary Clinton. Inför de första primärvalen hade Bernie Sanders ett gigantiskt stöd bland unga väljare i Iowa och New Hampshire, medan Clintons stöd var koncentrerat bland äldre. Åtta av tio collegestudenter i Iowa och New Hampshire röstade på Bernie i demokraternas val. Hillary vann däremot pensionärerna. Trots att Hillary-kampanjen så tydligt lärt sig av sina misstag från 2008 och nästan verkade överkompensera för att försöka få henne att nå ut till unga idealister, collegedemokrater och vänsterhipsters, så försvann en stor majoritet av unga progressiva till Bernies kampanj. Äldre politiska journalister gnuggade sig förvirrat i ögonen. Hur kan 23-åringar falla för en ilsken gammal farbror, med tovigt vitt hår, som kallar sig socialist? Det var lika häpnadsväckande som att unga väljare, åtta år tidigare, föredragit den oerfarne optimisten Obama framför etablerade Hillary Clinton. Ezra Klein, chefredaktör på nyhetssajten Vox, förklarade att en del av unga amerikaners entusiasm för Bernie beror på att de har en helt annan syn på vad ordet socialism betyder. För äldre amerikaner förknippas det med Kalla kriget, Sovjet, totalitära diktaturer och röda fanor. Men för unga förknippas det i stället med Danmark och Kanada, med harmoniska nordeuropeiska demokratier, gratis sjukvård, avgiftsfri collegeutbildning, pappaledighet och söta spårvagnar. I en opinionsmätning från 2015 svarade 64 procent av amerikaner under 30 att de kunde tänka sig att rösta på en socialistisk presidentkandidat. Det var en ny tid i USA. Hillary-kampanjen förstod det, och hade gjort sitt bästa för att anpassa sig till det, men Clinton fick ändå kämpa för att entusiasmera den här nya vänstern. Clinton var ingen självklar budbärare för dessa idéer. Under just de år då USA:s unga började mobilisera sig i en reaktion mot finanskrisen, genom att delta i Occupy Wall Street-möten, dela med sig av Elizabeth Warren-tal på Facebook, eller läsa Thomas Pikettys ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”, så var Hillary Clinton, som Bernie-kampanjen aldrig tröttnade på att påpeka, upptagen med att föreläsa hos Goldman Sachs, för 675 000 dollar per tal. Samtidigt verkar hennes presidentkampanj 2016 till stor del handla om att kompensera för just detta. Hon har omfamnat den mest progressiva sakpolitiska plattform hos en demokratisk presidentkandidat sedan 1970-talet. Om hon vill vinna unga väljare i november och om hon vill ha en chans att nå samma höga valdeltagande bland unga som Obama lyckades åstadkomma i de senaste två valen, då har hon inga andra alternativ än att helhjärtat ställa sig bakom hela den nya vänsterrörelse som har formats under de senaste åtta åren i USA. Den liberala skribenten Peter Beinart förklarar i en optimistisk essä i The Atlantic att USA:s unga står så tydligt på demokraternas sida att de oundvikligt kommer att flytta USA åt vänster under de kommande åren. ··· Under de snart åtta år då Obama varit president har vi nått en rad tydliga brytpunkter i det amerikanska samhällets utveckling. 2009 var det för första gången färre kvinnor i USA som var gifta än som var ogifta. 2011 föddes det för första gången fler barn i USA som inte är vita, än det föddes vita. 2012 var det för första gången fler som var för än emot samkönade äktenskap i USA. 2013 var det för första gången fler kvinnor än män som tog examen från college. 2014 blev amerikaner som kallar sig ”vita och kristna” för första gången mindre än 50 procent av befolkningen. I opinionsmätningar rör sig USA i en tydlig riktning mot ett mer liberalt, sekulärt, urbant samhälle, med mer etnisk mångfald, mer sexuell tolerans och mer progressiva värderingar i kulturella frågor. Gallup rapporterade sommaren 2015 att det amerikanska folket har rört sig till vänster i samtliga av de 16 viktigaste frågorna som rör livsstil och kultur. – Det mesta tyder på att republikanerna förlorat stora delar av det som brukade kallas kulturkriget. I synnerhet när det gäller synen på homosexuellas rättigheter. När det gäller abort har de inte förlorat kriget, men det har inte heller skett någon förändring i folkopinionen åt deras håll. De har bara varit mer politiskt effektiva än den andra sidan. Det väsentliga är att demokraterna brukade befinna sig på defensiven i de här frågorna, men nu gör de inte det längre. Och det beror uppenbarligen på att unga är på deras sida nu, säger historikern Michael Kazin. På 2010-talet går USA därmed igenom en fas av politisk och kulturell turbulens som saknar motstycke sedan 1960-talet. Internet har släppt lös nya demokratiska krafter och gjort det lättare för ytterlighetsrörelser att organiseras politiskt. Den ekonomiska krisen, som skapade en ny period av extrem otrygghet och växande klyftor. Dessutom har Barack Obama varit president, samtidigt som USA går igenom dessa enorma, kulturella förändringar. För de progressiva är det därmed inte konstigt att man känner medvind och optimism. Men det är dessutom bördig grogrund för en rejäl backlash från den upproriska högern och de reaktionära, främlingsfientliga och kvinnofientliga rösterna i den konservativa rörelsen. ··· Hillary Clintons presidentkampanj, som nu är på väg in i sin mest intensiva fas, kommer att bli ett prisma för att beskåda all denna politiska och kulturella turbulens; de progressiva förhoppningarna och de konservativa reaktionerna; ett episkt slag om rättigheterna och maktfördelningen i USA. Hennes politiska ideologi formades av den explosion av politiskt medvetande som ägde rum på 1960-talet. Ett uppvaknande då amerikaner insåg vilka djupa orättvisor som präglade landet. Efter det blev landet aldrig riktigt sig likt igen. Just nu går USA igenom en liknande period av politiska revolutioner. Men precis som då är det inget som tyder på att det kommer att sluta i en ensidig triumf för liberala och progressiva aktivister. Hillary Clinton har alltid speglat, snarare än format, samtidens värderingar i USA. Om rasismen har varit det stora öppna såret i amerikansk politik det senaste halvseklet, så är de konflikter som rör maktbalansen mellan män och kvinnor minst lika explosiva. På samma sätt som en ny debatt om rasism hamnat i fokus under Obamas år som president är det också sannolikt att en debatt om jämställdhet och feminism kommer att hamna i fokus om Hillary Clinton blir president. De stormiga protester vi sett kring exempelvis Black Lives Matter-rörelsen under Obama-åren kan då sannolikt få en motsvarighet när det gäller exempelvis striden om aborträtten, kampen för lika löner för män och kvinnor, rätten till föräldraledighet, bra dagis och skolor och rättsväsendets hantering av brott som rör sexuellt våld. Alla dessa politiska konflikter kommer att aktualiseras av Hillary Clintons presidentkampanj. De kommer också att utgöra slag i det större kriget om USA:s identitet och framtid. Omständigheterna har sällan varit bättre för en omfattande våg av progressiva förändringar på alla dessa områden. Men om man sneglar på den amerikanska historien inser man att vi lika gärna kan hamna i en enorm backlash mot feminism och kvinnors rättigheter. Till skillnad från i valkampanjen 2008 har Hillary Clinton den här gången gjort det tydligt att hon kommer att ge sig rakt ut på slagfältet när det gäller dessa frågor. Det här presidentvalet kommer att avgöras av hennes förmåga att navigera i denna snåriga terräng. ··· När jag återvänder till Wellesley en sista gång, mot slutet av höstterminen 2015, har Chanel Silva bestämt sig för att läsa statsvetenskap, precis som Hillary gjorde. Hon har klippt håret kortare sedan hon började här, men annars märks inga uppenbara tecken på att Wellesley förändrat henne. Veckan innan vi ses har hon precis röstats in till sitt första politiska ämbete, som ”college government senator”. Hon påpekar att titeln låter malligare än uppdraget. – Det innebär i praktiken att jag bestämmer över min studentkorridor. Vi har möte en gång i veckan här, med de andra senatorerna, och diskuterar frågor som rör den lokala skolmiljön. Det är ofta väldigt starka åsikter, men debatten är civiliserad och vi kan oftast hitta en kompromiss. Inte som i kongressen! Hon ser belåten ut och jag anar en glimt av ett nytt självförtroende, som inte riktigt fanns där första gången jag pratade med henne. Som om hon vet att allt kommer att ordna sig från och med nu. – Det är första gången jag vunnit ett politiskt val. Om man inte räknar när jag var elevrådsordförande i grundskolan. Martin Gelins bok ””Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten\" (Natur & kultur). ”Jag trodde att jag var väldigt liberal i Texas, men här inser jag att många andra står långt till vänster om mig. Alla här är så smarta och politiskt engagerade.” Chanel Silva om Hillary Clintons gamla college Wellesley ”Jag håller tummarna för att det här är det college som kommer att producera USA:s första kvinnliga president.” Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie i sitt tal på Wellesley college Fredag den 27 maj Martin Gelins nya bok ””Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten\"” finns i handeln. Reportaget är rättat. I en tidigare version angavs fel titel till Martin Gelins bok. Rätt är ”Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten\". ", "article_category": "other"}
{"id": 28109, "headline": "”Stora subventioner för tjänstebilar skadar klimatet”", "summary": "Förmånsbilarna ökar snabbt. Förmånsbilar är kraftigt subventionerade. Det leder till större bilar och högre bilanvändning och ger inte några incitament för förmånsbilister att byta till kollektivtrafik och cykel. Samtidigt försvåras utvecklingen av nya tjänster som bilpooler. Regeringen behöver reformera systemet, skriver tre miljöforskare.", "article": "Förmånsbilarna ökar mer än bilförsäljningen i övrigt. De senaste tio åren (2005 – 2015) har antalet förmånsbilar ökat med 30 procent jämfört med fordonsflottan som helhet som ökat med 13 procent. Eftersom förmånsbilssystemet är kraftigt subventionerat leder detta till större bilar och högre bilanvändning. Det ger inte heller några incitament för förmånsbilister att byta till kollektivtrafik och cykel samtidigt som nya mobilitetstjänsters tillväxt försvåras. Regeringen behöver nu reformera systemet. Nyligen presenterades ett bonus-malus system av regeringens utredare. Energisnåla bilar får en supermiljöbonus på upp till 60 000 kronor vid inköpet medan bilar som är bränsletörstiga i stället får en extra fordonskattekostnad under flera år. Bonus-malus systemet är en efterlängtad reform, men den kommer främst att ge effekt för privata bilinköp samtidigt som hälften av alla nya bilar köps av företag som så kallade förmånsbilar eller tjänstebilar. Och då gäller helt andra regler. Bedömningar som gjorts visar att förmånsbilssystemet är kraftigt subventionerat jämfört med privat bilägande. Subventionsgraden uppskattades 2013 till 40-68 procent jämfört med privat bilägande och sedan dess har det blivit ännu billigare. En anledning är att statslåneräntan sjunkit och därmed också förmånsvärdet som beror på räntan. För en bil som kostar 250 000 kronor innebär det ett minskat förmånsvärde med drygt 6 000 kronor per år. Nya beräkningar från tjänstebilskonsulten Ynnor visar nu att subventionsgraden har ökat ytterligare och kan gå över 70 procent för en vanlig bil i Stockholm. En bilist som bor i Täby och har en representativ dieselkombi och pendlar till centrala Stockholm betalar i dag cirka 8 250 kronor i månaden jämfört med förmånsbilisten som bara har en kostnad på cirka 2 400 kronor, det vill säga 3,4 gånger högre kostnad för privatbilisten. Om Täbybilisten i stället arbetar mindre centralt i Stockholm och inte behöver betala trängselskatt och parkering blir månadskostnaden i stället 5 300 kronor eller mer än den dubbla jämfört med en förmånsbilägare. En jämförelse som också är relevant på andra håll i landet där man inte har trängselskatt och parkeringsavgifter. Lägre kostnader för förmånsbilar jämfört med privat bilägande och bilkörande innebär miljömässiga problem. Enligt Copenhagen Economics beror detta både på att subventionen får folk att välja större och mer bränslekrävande bilar än nödvändigt, och dessutom kör dem mer än de skulle göra om skattesubventionerna saknades. Subventionerade förmånsbilar kan även bidra till en inlåsningseffekt, där förmånsbilägare med låga marginalkostnader för bilkörning har mycket små ekonomiska incitament att välja andra transportmedel som kollektivtrafik och cykel. Nuvarande förmånsbilsystem försvårar därför för introduktion av nya, innovativa mobilitetstjänster som till exempel bilpooler – ett område som är speciellt priorierat av EU-kommissionen. Subventioner av förmånsbilar är inte bara svenskt, utan ett fenomen som finns i flera länder. En studie av 27 OECD-länder inklusive Sydafrika visar att förmånsbilar generellt är subventionerade med i snitt cirka 15 000 kronor per år. Sämst i klassen är Belgien med en subvention på cirka 28 000 kronor. Det låga förmånsvärdet gör att förmånsbilägare i vissa länder har körsträckor upp till tre gånger längre jämfört med privat bilägande. Subventioneringen av förmånsbilar beräknas enligt OECD leda till ökade kostnader för klimat, hälsa, trängsel och olyckor på cirka 270 miljarder kronor per år. Enligt OECD har också flera länder för dålig eller ingen styrning gällande låga koldioxidutsläpp kopplade till förmånsbilbeskattningen. Ett vanligt argument för att behålla dagens system är att det underlättar introduktionen av miljöfordon. För el- och gasfordon är förmånsvärdet därför extra lågt, vilket för en laddhybrid innebär att det månatliga förmånsvärdet är drygt 1 000 kronor vilket är något mer än ett månadskort på SL. Men om vi i stor skala ska introducera miljöfordon kan vi inte enbart förlita oss på stora subventioner av bilägande och bilkörning som till synes enkel lösning. Vi måste i stället klara av att gynna ny teknik samtidigt som vi stimulerar cykling och kollektivtrafik. I Sverige har också en variant av förmånsbil blivit populärt. Upplägget kallas ibland för ”personalbil” för att skilja ut det från vanliga förmåns- och tjänstebilsupplägg. Upplägget med personalbil baseras på kostnadsneutralitet för arbetsgivaren och alla kostnader för leasing och service förs över till den anställde genom löneavdrag. Den anställde kan ändå dra nytta av förmånliga förmånsbilsskatteregler för olika bilmodeller genom att systemet i sig är subventionerat. Resultatet blir att även personalbilsupplägg kan leda till mer bilåkande och inköp av större bilar. Givetvis kommer inte alla att utnyttja det subventionerade bilägandet till att köra mer. En del väljer helt enkelt en nyare bil än de annars skulle ha gjort. Men nettoeffekten hos hela gruppen anställda kan medföra ett ökat bilägande och en ökad bilanvändning. Regeringen behöver därför se över förmånsskattesystemet och minska subventionsgraden. Det är motiverat att ha nedsatt förmånsvärde för att gynna försäljningen av de miljömässigt bästa fordonen som till exempel el- och energieffektiva gasfordon, förutsatt att mindre miljöbra förmånsbilar får ökade kostnader – ett bonus-malus system för förmånsbilar. Ett sådant system skulle också kunna utformas utifrån bilarnas koldioxidutsläpp som man gjort i England. Det finns dock mindre, men ur miljösynpunkt viktiga, förändringar som kan genomföras relativt skyndsamt. Ett sådant är att ta bort möjligheten för arbetsgivaren att betala drivmedlet för den anställde – den så kallade komplementregeln. En annan angelägen förändring är att värdet av fri parkering och trängselskatt inte ska få ingå i förmånsvärdet som i dag. Det är uppenbart att värdet av dessa förmåner är betydligt större för en förmånsbilförare i Stockholms innerstad jämfört med en mindre stad. Ändå är förmånsvärdet detsamma oavsett var i landet bilen används. Även företag och offentliga arbetsgivare bör ur miljösynpunkt se över bilförmåner som personalbil i de fall där de anställda har alternativ till bilkörning till och från arbete och i tjänsten, vilket är fallet för många arbetsgivare i större städer där de flesta förmånsbilar också används. Rasmus Parsmo, forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet Anders Roth, mobilitetsexpert, IVL Svenska Miljöinstitutet Philip Thörn, chef politik/ekonomi IVL, Svenska Miljöinstitutet En bilist som bor i Täby och har en representativ dieselkombi och pendlar till centrala Stockholm betalar i dag cirka 8 250 kronor i månaden jämfört med förmånsbilisten som bara har en kostnad på cirka 2 400 kronor, det vill säga 3,4 gånger högre kostnad för privatbilisten. ", "article_category": "other"}
{"id": 28111, "headline": "Petra Mede: Jag behöver bekräftelsen mindre och mindre", "summary": "Drygt 200 miljoner människor har sett henne ledaEurovision Song Contest i Stockholm när lördagensfinal är över. Men nu är Petra Mede trött på komiken. Hon vill bli en seriös skådespelare.", "article": "Hon står mitt på ett pr-kontor i Stockholm och föreställningen är redan i gång. Petra Mede är lång även utan sina klackar, välklädd i en dräkt som för tankarna till en affärskvinna snarare än till en underhållare och talar med en stämma som ljuder av bildning och världsvana, den där rösten som otvetydigt är hennes. Är detta den autentiska Petra Mede? Nja, hennes scenpersona snarare. En tillskruvad Petra Mede, den offentliga versionen. Det är hon som i kväll programleder finalen av Eurovision Song Contest. Totalt, med semifinalerna, har omkring 200 miljoner tittare sett henne under veckan. I det lilla konferensrummet blir de första tjugo minuterna av samtalet ett sammelsurium av saknade glasögon, diskussioner med sminkösen om hon kan gå hem eller inte, funderingar kring kläder och därefter anklagelser om att undertecknad inte är särskilt förtjust i melodifestivaler. – Du är en sådan där vänsterintellektuell som koketterar med det och så har ni säkert någon samling där ni träffas – en antifestival, upplyser Petra Mede. Ja, ni förstår. Scen-Petra är snabb i skallen och ”associativ”, ordet hon själv använder för att beskriva sin hjärnas vindlingar och vrår, och slutar inte prata – i synnerhet inte om hon blir nervös. – Jag tror att det var Kerstin Ekman som sa det, att all form av självbeskrivning är självbedrägeri. Det tror jag också. Jag tror att jag är den som är sämst på att tala om hur jag är faktiskt, för jag tror att man omedvetet vill försköna. Så vem är du? – På riktigt? Okej. Om jag får välja skulle jag nog gärna vilja kalla mig stockholmare. Mitt förhållande till Göteborg är komplext. Jag har hela min barndom där och jag har pratat väldigt stark göteborgska, men jag blev liksom aldrig upptagen i den heliga Göteborgskretsen. Till exempel gick jag på en halvprivat skola som hette Göteborgs högre samskola där barnen var skeppsredare i fjärde generationen. Det var liksom ingen idé. Jag åkte till Stockholm på nästan alla lov och blev kallad ”stockholmaren”. Som ung vuxen fick du återvända till din hemstad? – Så kan man nästan säga. Jag hängde kvar i Göteborg lite från och till, för att jag gick på Balettakademien, och var inte riktigt tillbaka förrän jag var 20–21. Men det var som att komma hem, tycker jag. Jag har inte kontakt med en enda person från Göteborg nu. Men vem är du? – Ja, Gud – vad är en människa? Jag kan försöka. Då är jag väl en ganska typisk medelålders storstadsmänniska med hyfsat stort kontrollbehov och ganska mycket existentiell ångest. ··· Den unga Petra Mede, stockholmaren som växte upp i Göteborg för att hennes pappa startade upp Volvofinans, älskade att dansa och tränade nästan varje dag. Hon stod på randen till ett genombrott – när ryggen gick sönder och allt föll samman. Hon var 20 år gammal och hade ingen aning om vad hon skulle göra med sitt liv. De första åren var hon så påverkad av smärtan att hon inte var kapabel att göra någonting alls. Hon försöker beskriva de många år som följde: – Jag var sjukskriven och pluggade och lyckades till slut fullfölja min Komvuxutbildning. I den mån jag orkade gick jag och mamma på kurser på Folkuniversitetet. Jag gick bland annat en kurs om svenskt glas som var rolig. Med tiden skulle hon vid Stockholms universitet ta en kandidatexamen i konsthistoria, franska, historia och lingvistik – det sistnämnda var så roligt att hon kunde tänka sig att forska i det. Men det var tunga år. För att orka fick hon göra tentorna i två delar. Kompisar hjälpte henne att göra anteckningar. Ibland kunde hon inte ens sitta för att det gjorde så ont. Det skulle kräva mycket träning och terapi innan hon började hamna rätt. Frågan var dock vad hon eventuellt kunde arbeta med. Hon sökte sig till guideyrket, för det sociala och möjligheten att prata olika språk, men också mycket för att jobbet skulle ge henne en möjlighet att vila mellan passen. Hon har än i dag ont i ryggen. En lång process nådde i mål bland annat tack vare stöd från en handläggare på Försäkringskassan, Kerstin Wikström Falk. Petra var omkring 35 när hon blev auktoriserad guide. – Jag hade extremt lite pengar att röra mig med och fick hjälp av mina föräldrar. Nu lever jag i en värld där ingen som jag umgås med någonsin ifrågasätter om man har råd att gå ut och äta. Man vänjer sig ganska snabbt, konstaterar hon. Hur minns du den 15-åriga Petra, dansaren? – Hon var också en ganska ångestladdad person, men väldigt bestämd och visste precis vart hon skulle, var väldigt elitistisk, tävlingsinriktad och väldigt, väldigt högpresterande. Var hon lycklig? – Nja, fast ordet ”lycklig” tycker jag verkligen är överanvänt. Hur många går omkring och är lyckliga? Det är någon känsla som kommer då och då. Jag kan minnas att den absolut gladaste perioden i mitt liv var mellan nio och tolv ungefär och jag var medveten om det. Vi gjorde en flera dagars cykelutflykt till Kinnekulle och så satt vi där, min klasskompis Magnus och jag, och drack choklad och åt prickigkorvmacka. Och jag sa: ”Det här är nog den lyckligaste dagen i mitt liv.” Det var så mycket lek då. – Sedan blir man 13 och kommer in i puberteten – för vem är det en lycklig period? Jag var en så kallad tönt, men jag tyckte att det var en befrielse att ha dansen. I dag rör hon sig inte särskilt mycket alls, proklamerar hon: – Jag tog på mig en stegräknare och gissa hur många steg jag gick på en dag? Under 500. Det är nästan svårt. Jag har bil hela tiden och så sitter jag här och sedan sitter jag i sminket. Det är verkligen inte bra. ··· Fast det är inte som snabbtungad guide på Stockholms gator vi känner Petra Mede, utan som en ibland väldigt elak komiker som utan att darra på manschetten skämtar om att förre Centerledaren Maud Olofsson sväljer när man runkar henne i munnen och att komikerkollegan Soran Ismails kurdiska ansikte påminner henne om att hon behöver skaffa städhjälp. Att hon slog sig in på komikens bana var en halv slump, för att kompisen Madde bad henne följa med på en ståupptävling. En tisdagskväll 2005 befann de sig på Tre Remmares ljusfattiga undervåning på Vasagatan i Stockholm. I publiken satt ”åtta nio överförfriskade män i 75-årsåldern”. Hon hade satt på sig slips och kavaj, möjligen för att hon inte ville vara ”för behagfull med kvinnliga attribut”. I övrigt var hon ganska oförberedd. – Som jag minns det gick jag runt bland borden och pratade med gubbarna och det blev väldigt roligt. Jag kommer inte ihåg något skämt, bara vad jag slutade med. Jag ställde mig så här, säger hon och visar, sittande i soffan, med överkroppen och armarna: – Så sa jag, med en övertygelse som jag bara önskar att jag kunde ha nuförtiden: ”Jag heter Petra Mede. Glöm. Aldrig. Det.” Det gick jag ut på. Hon tystnar nöjt. Petra Mede kom tvåa i den deltävlingen men vann finalen och hastigt och lustigt var hon komiker – trots att hon inte var riktigt redo. När hon en tid senare uppträdde på Tivoli i Stockholm, vilket var förstapriset, garvade ingen. Även denna gång kom hon utan att ha förberett sig och tillbringade tjugo minuter med att prata om sig själv. – Det gick jättejättedåligt, konstaterar hon. Jag hade inte förstått vad humor handlar om. En karriär blev det ändå. Efterhand förstod hon att hon hade varit kul hela tiden utan att någonsin tänka tanken att det är något man kan livnära sig på. Har du blivit roligare sedan 2005? – Nej, jag var roligare då. Jag var fullkomligt anarkistisk. Det var när jag hade ett manus och släppte det. Jag sa precis vad som helst som föll mig in och jag var ofta ganska nedlåtande. Jag roastade publiken. Om man pratar om att gå över gränser och så – då gjorde jag det hela tiden. Det var också villkoret för att det ibland skulle kunna bli väldigt, väldigt roligt. Kan du komma tillbaka till det? – Nej. Man förändras av livet och allt sådant där och det hade kunnat uppfattas som omoget om jag inte hade förändrat mig på något sätt, men visst kan jag tycka att det är jobbigt att nu behöva väga vartenda ord på guldvåg. Censurerar du dig själv? – Ja och det är kontextuellt också. På en standupklubb kan man skämta om vad som helst, men det är skillnad om man leder Melodifestivalen, som nästan är ett barnprogram. Vid ett tillfälle hade jag något skämt om diabetes som jag tyckte var roligt men då fick jag ett brev från en mamma vars son har diabetes. Han hade inte förstått skämtet, bara hört ”diabetes” och så skrattade 10 000 människor på det. Hon kan känna en längtan efter ståuppscenen – efter den överenskommelse med publiken som innebär att gränserna för vad som är okej att skoja om upplöses. Hon tycker att hon fick för mycket uppmärksamhet för tidigt och hamnade på scener som var för stora. Folk förväntade sig att hon skulle dra ned skratt från start till mål, något som hon inte klarade. Det dödade hennes självförtroende. – Men sedan fick jag mycket tv-erbjudanden och har gjort mycket livesändningar och galor och där kan jag nog säga att jag är ganska trygg. Däremot är jag förberedd, att vara oförberedd var inte något jag höll fast vid. Är din självkänsla stabil? – Hyfsat. I början sket jag blankt i vad folk tyckte. När jag sedan blev mer känd kom det en period då jag blev mer ängslig och den försöker jag nog komma ifrån igen. När man är underdog kan man köra på hur som helst, men så fort man blir etablerad så har man ju någonting att förlora. ··· Någon vecka senare, på Urban Deli vid Nytorget i Stockholm, möter jag en mer återhållsam Petra Mede – vardags-Petra? Hon närmast smyger in. Hon funderar en stund innan hon beställer in råbiff och läsk. Vi diskuterar huruvida man får skoja om allt och hon hävdar att hon inte ångrar några skämt. Jag undrar specifikt om humor om kvinnor, som framför allt i en internationell kontext ofta handlar om att de är strippor, horor eller liknande. Är det verkligen roligt fortfarande? Hon tycker inte att ämnet i sig är problematiskt. – Egentligen är det bara en spegling av vårt ojämställda samhälle, säger hon. Man kan bli trött på att det är så könsstereotypt, men jag kan inte säga att det är något fel på skämten i sig. Jag är ganska liberal. I Sverige är det i dag mycket igenkänningshumor, som jag kanske inte tycker är det roligaste. Jag tyckte att det var roligare för ett par år sedan när det var mer bitskt och elakt. Vi får inte bli för rädda för att skämta om saker, det är inte bra om en komiker själv börjar moralisera över humorn. Kallar du dig feminist? – Ibland tänker jag att jag inte kan vara med i någon ism alls. Jag kanske inte ens är feminist längre. Allting går att vrida... Det kan jag tycka är lite svenskt. Man har en känsla av att man alltid har de rätta åsikterna och att man är en god människa. Jag är alltid så rädd för människor som tycker att de är goda eller ödmjuka. Hon ger sig ut i en utläggning om en P1-debatt hon lyssnade till, om rätten till kvinnokroppen. – Först var det en person som hade genomgått en könskorrigering och då frågade journalisten: ”Ja, hur är det nu att ha en kvinnokropp?” Då svarade den här personen: ”Men könet är bara en konstruktion”. Jaha? Men ändå var det viktigt att operera sig till den här konstruktionen? Sedan kom nästa person och sa: ”Kvinnokroppen blir bara objektifierad.” Sedan kom en tredje person: ”Vi måste älska våra kroppar, vi måste få sminka oss och smycka oss och dansa.” Det blev helt rörigt! – Så tycker jag att så många offentliga samtal är. Alla sådana diskussioner, det känns som att de bara havererar så fort vi försöker gruppera eller kategorisera saker. Vi är ute på väldigt djupt vatten hela tiden. Du som person, är du för sällan allvarlig? – Ja, det kan man nog säga. Mindre och mindre hoppas jag, men absolut. Lika klyschigt som jag tycker att allt som har med att bli mamma att göra är – att det är så fantastiskt och meningen med allt, lika klyschig är jag när det gäller uttrycket att clownen gråter bakom sminket. Jag har mött få komiker som är så där jätteharmoniska. Blir man verkligen komiker om man är harmonisk? – Nej, därför är det nog mycket ett förhållningssätt. Man håller på och skämtar ända tills tomheten kommer ikapp en. Det kan hända flera gånger per dygn. Är det den existentiella ångesten du pratade om förra gången vi sågs? – Ja, det är det. Den ligger och pockar hela tiden. Jag lyssnade på en intervju med underbara Barbro Lindgren, det är ju bara att se på livets uppbyggnad. Det går inte åt något annat håll än utför och sedan är det slut, själva upplägget är inte särskilt schyst och ganska ångestskapande tycker jag. Tycker hon att hon gör något viktigt? Verkligen inte, svarar hon. Är hon missnöjd med det? Ibland. – Jag pratade om skrattet med Aron Flam, en av mina närmaste vänner och en av Sveriges bästa komiker. Vi hade läst en text som handlade om hur Nietzsche och Kierkegaard såg på skrattet. Om jag förstod Nietzsche rätt så menade han att om man inser hur meningslöst allting är så kan man lika gärna gapskratta åt det som att sätta sig ned och gråta. Och då bör man i princip kunna skratta åt allting, eftersom ingenting har något värde. Jag har eventuellt den inställningen också. Hon tänker en del på det, att hon är otroligt lite engagerad i politik och nämner specifikt den flyktingtragedi som har utspelat sig i Europa det senaste året. Hon pratar om en bild av en familj med spädbarn som inte fick komma in i Ungern, som hade täppt till sina gränser. – Då stänger jag bara av, för jag klarar inte av att se det. Sedan agerar jag inte utan försöker tänka på något annat. Antingen är det för att jag bryr mig för mycket eller så är det för att jag tänker att allt är så meningslöst. Men jag kan inte säga att jag är så stolt över någon livsgärning. Vill du göra något annat? – Nej, jag kan inte säga att jag vill göra något ädlare. Det kan jag också skämmas för. ··· I framtiden är det i skådespeleriet Petra Mede vill lägga sin energi och det är inte i humorroller hon ser sin stjärna stiga, hon planerar att bli en seriös skådespelare. Redan som 10-åring sökte hon rollen som Ronja Rövardotter i Tage Danielssons filmatisering av Astrid Lindgrens bok med samma namn. Hon gick inte vidare, men fick åtminstone vara med i Aktuellt. – De valde ut mig bland alla hundra tjejer och frågade: ”Varför tror du att du ska få rollen?” Jag kommer ihåg att jag sa (med Göteborgsdialekt): ”För jag kan rida.” Hon skrattar. – Mina riktiga idoler är Lena Nyman och Margaretha Krook, de som var på tv på 70-talet. Det var regissören Colin Nutley som gav henne chansen att återbesöka drömmen om skådespelarkarriären när han erbjöd henne rollen som den homosexuella grannen i ”Medicinen” med bland andra Helena Bergström. Hon njöt av att laborera med andra sidor av sig själv. – Det är väldigt, väldigt roligt. Och nu får jag spela en stor roll i Felix Herngrens nya dramaserie ”Bonusfamiljen”. Jag kollade på ett avsnitt i går och det var verkligen inte fy skam kan jag säga. Jag var duktig. Var det i ”Medicinen” du för första gången inte spelade Petra Mede? – Exakt! Och det var väldigt roligt. Det negativa var att man fick mycket mindre bekräftelse. Man spelar in och så kanske det sänds ett år senare och i stunden blir det lite tomt. Med publik får man direktbekräftelse. Den här tomheten, behöver du fylla den på något sätt? – Jag behöver bekräftelsen mindre och mindre. Samtidigt leder du det mest sedda programmet i Europa. – Sant, sant. Jag är bortskämd med direktbekräftelsen. Om den skulle försvinna helt skulle jag säkert... Jag kanske känner att jag inte har något att berätta. Jag är så cynisk att jag tänker: det finns ingen åsikt att ha, det finns ingen slutsats att dra. Privat är det framför allt treåriga dottern Adeline som upptar hennes tid. Hon pratar gärna om vilken förändring i hennes liv detta älskade barn har varit – det roligaste ”någonsin”. – Om jag hade tillräckligt med pengar så skulle jag – jag vet inte om jag menar det men jag tror att jag menar det – nog sluta jobba och bara vara mamma. Jag blev mamma väldigt sent i livet och är en person som plötsligt blev medveten om vad jag höll på att missa. Den mest meningsfulla känsla jag har upplevt är i samband med min dotter. Hade jag vetat att det var så roligt hade jag börjat producera barn när jag var 20 och fått fem sex stycken. Då hade du suttit här och sagt ”jag ångrar att jag skaffade barn så tidigt”... – Så är det. Så är det. Det kom aldrig någon biologisk klocka till mig. Riktiga beslut behöver inte tas förrän det finns en deadline. Så kom det en deadline. Och då hade jag turen att kunna få barn när jag var så gammal. Det är jättesvårt, har jag förstått. Men det slår allt. Tycker Adeline att du är rolig? – Hon tycker att jag är jobbig. I morse stod jag och dansade framför henne och skrattade väldigt högt, men hon bara tittade på mig. Hon tycker att hon själv är väldigt rolig, det har hon ärvt efter mig. ”  Sedan blir man 13 och kommer in i puberteten – för vem är det en lycklig period? Jag var en så kallad tönt men jag tyckte att det var en befrielse att ha dansen.” ”Om man inser hur meningslöst allting är så kan man lika gärna gapskratta åt det som att sätta sig ned och gråta. Och då bör man i princip kunna skratta åt allting.” Född: 7 mars 1970 i Stockholm. Familj: Dottern Adeline, 3 år. Bor: Bromma. Bakgrund: Vann ståupptävling 2005 och kom på så sätt in på komiken. Har varit med i bland annat ”Parlamentet” i TV4 och ”Roast på Berns” i Kanal 5. Aktuell: Leder Eurovision Song Contest tillsammans med Måns Zelmerlöw, semifinalerna den 10 och 12 maj samt finalen den 14 maj. SVT räknar med att omkring 200 miljoner kommer att se programmen totalt. Sveriges bidrag heter ”If I were sorry” och sjungs av Frans. Lördag den 14 maj Petra Mede är tillsammans med Måns Zelmerlöw värd för finalen av Eurovision Song Contest i Globen i Stockholm. ", "article_category": "other"}
{"id": 28113, "headline": "”Stora subventioner för tjänstebilar skadar klimatet”", "summary": "Förmånsbilarna ökar snabbt. Förmånsbilar är kraftigt subventionerade. Det leder till större bilar och högre bilanvändning och ger inte några incitament för förmånsbilister att byta till kollektivtrafik och cykel. Samtidigt försvåras utvecklingen av nya tjänster som bilpooler. Regeringen behöver reformera systemet, skriver tre miljöexperter.", "article": "Förmånsbilarna ökar mer än bilförsäljningen i övrigt. De senaste tio åren (2005–2015) har antalet förmånsbilar ökat med 30 procent jämfört med fordonsflottan som helhet som ökat med 13 procent. Eftersom förmånsbilssystemet är kraftigt subventionerat leder detta till större bilar och högre bilanvändning. Det ger inte heller några incitament för förmånsbilister att byta till kollektivtrafik och cykel samtidigt som nya mobilitetstjänsters tillväxt försvåras. Regeringen behöver nu reformera systemet. Nyligen presenterades ett bonus-malussystem av regeringens utredare. Energisnåla bilar får en supermiljöbonus på upp till 60 000 kronor vid inköpet medan bilar som är bränsletörstiga i stället får en extra fordonskattekostnad under flera år. Bonus-malussystemet är en efterlängtad reform, men den kommer främst att ge effekt för privata bilinköp samtidigt som hälften av alla nya bilar köps av företag som så kallade förmånsbilar eller tjänstebilar. Och då gäller helt andra regler. Bedömningar som gjorts visar att förmånsbilssystemet är kraftigt subventionerat jämfört med privat bilägande. Subventionsgraden uppskattades 2013 till 40-68 procent jämfört med privat bilägande och sedan dess har det blivit ännu billigare. En anledning är att statslåneräntan sjunkit och därmed också förmånsvärdet som beror på räntan. För en bil som kostar 250 000 kronor innebär det ett minskat förmånsvärde med drygt 6 000 kronor per år. Nya beräkningar från tjänstebilskonsulten Ynnor visar nu att subventionsgraden har ökat ytterligare och kan gå över 70 procent för en vanlig bil i Stockholm. En bilist som bor i Täby och har en representativ dieselkombi och pendlar till centrala Stockholm betalar i dag cirka 8 250 kronor i månaden jämfört med förmånsbilisten som bara har en kostnad på cirka 2 400 kronor, det vill säga 3,4 gånger högre kostnad för privatbilisten. Om Täbybilisten i stället arbetar mindre centralt i Stockholm och inte behöver betala trängselskatt och parkering blir månadskostnaden i stället 5 300 kronor eller mer än den dubbla jämfört med en förmånsbilägare. En jämförelse som också är relevant på andra håll i landet där man inte har trängselskatt och parkeringsavgifter. Lägre kostnader för förmånsbilar jämfört med privat bilägande och bilkörande innebär miljömässiga problem. Enligt Copenhagen Economics beror detta både på att subventionen får folk att välja större och mer bränslekrävande bilar än nödvändigt, och dessutom kör dem mer än de skulle göra om skattesubventionerna saknades. Subventionerade förmånsbilar kan även bidra till en inlåsningseffekt, där förmånsbilägare med låga marginalkostnader för bilkörning har mycket små ekonomiska incitament att välja andra transportmedel som kollektivtrafik och cykel. Nuvarande förmånsbilsystem försvårar därför för introduktion av nya, innovativa mobilitetstjänster som till exempel bilpooler – ett område som är speciellt priorierat av EU-kommissionen. Subventioner av förmånsbilar är inte bara svenskt, utan ett fenomen som finns i flera länder. En studie av 27 OECD-länder inklusive Sydafrika visar att förmånsbilar generellt är subventionerade med i snitt cirka 15 000 kronor per år. Sämst i klassen är Belgien med en subvention på cirka 28 000 kronor. Det låga förmånsvärdet gör att förmånsbilägare i vissa länder har körsträckor upp till tre gånger längre jämfört med privat bilägande. Subventioneringen av förmånsbilar beräknas enligt OECD leda till ökade kostnader för klimat, hälsa, trängsel och olyckor på cirka 270 miljarder kronor per år. Enligt OECD har också flera länder för dålig eller ingen styrning gällande låga koldioxidutsläpp kopplade till förmånsbilbeskattningen. Ett vanligt argument för att behålla dagens system är att det underlättar introduktionen av miljöfordon. För el- och gasfordon är förmånsvärdet därför extra lågt, vilket för en laddhybrid innebär att det månatliga förmånsvärdet är drygt 1 000 kronor vilket är något mer än ett månadskort på SL. Men om vi i stor skala ska introducera miljöfordon kan vi inte enbart förlita oss på stora subventioner av bilägande och bilkörning som till synes enkel lösning. Vi måste i stället klara av att gynna ny teknik samtidigt som vi stimulerar cykling och kollektivtrafik. I Sverige har också en variant av förmånsbil blivit populärt. Upplägget kallas ibland för ”personalbil” för att skilja ut det från vanliga förmåns- och tjänstebilsupplägg. Upplägget med personalbil baseras på kostnadsneutralitet för arbetsgivaren och alla kostnader för leasing och service förs över till den anställde genom löneavdrag. Den anställde kan ändå dra nytta av förmånliga förmånsbilsskatteregler för olika bilmodeller genom att systemet i sig är subventionerat. Resultatet blir att även personalbilsupplägg kan leda till mer bilåkande och inköp av större bilar. Givetvis kommer inte alla att utnyttja det subventionerade bilägandet till att köra mer. En del väljer helt enkelt en nyare bil än de annars skulle ha gjort. Men nettoeffekten hos hela gruppen anställda kan medföra ett ökat bilägande och en ökad bilanvändning. Regeringen behöver därför se över förmånsskattesystemet och minska subventionsgraden. Det är motiverat att ha nedsatt förmånsvärde för att gynna försäljningen av de miljömässigt bästa fordonen som till exempel el- och energieffektiva gasfordon, förutsatt att mindre miljöbra förmånsbilar får ökade kostnader – ett bonus-malussystem för förmånsbilar. Ett sådant system skulle också kunna utformas utifrån bilarnas koldioxidutsläpp som man gjort i England. Det finns dock mindre, men ur miljösynpunkt viktiga, förändringar som kan genomföras relativt skyndsamt. Ett sådant är att ta bort möjligheten för arbetsgivaren att betala drivmedlet för den anställde – den så kallade komplementregeln. En annan angelägen förändring är att värdet av fri parkering och trängselskatt inte ska få ingå i förmånsvärdet som i dag. Det är uppenbart att värdet av dessa förmåner är betydligt större för en förmånsbilförare i Stockholms innerstad jämfört med en mindre stad. Ändå är förmånsvärdet detsamma oavsett var i landet bilen används. Även företag och offentliga arbetsgivare bör ur miljösynpunkt se över bilförmåner som personalbil i de fall där de anställda har alternativ till bilkörning till och från arbete och i tjänsten, vilket är fallet för många arbetsgivare i större städer där de flesta förmånsbilar också används. Rasmus Parsmo, forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet Anders Roth, mobilitetsexpert, IVL Svenska Miljöinstitutet Philip Thörn, chef politik/ekonomi IVL, Svenska Miljöinstitutet 14 maj 2016 Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28122, "headline": "Experternas bästa tips: Så får du ditt barn att sova", "summary": "Tiotusenkronorsfrågan för trötta föräldrar – hur får man barnen att sova hela natten? DN har frågat en barnpsykolog, en barnläkare och en BVC-sköterska.", "article": "Första åren som förälder upplevs ofta genom ett brus av ständig sömnbrist. Därför är det föga överraskande att de vanligaste frågorna föräldrar ställer till BVC handlar om sömn: hur ska den uppnås och framför allt bibehållas hela natten? På detta finns lika många svar som det finns föräldrar, men en sak är DN:s experter i alla fall överens om: i de allra flesta fall så börjar barnen sova lugnt, det är bara vägen dit som kan se annorlunda ut. DN tog hjälp av ett antal föräldrar till barn mellan tre månader och tre år och ställde deras frågor till en barnläkare, en barnpsykolog och en barnhälsovårdsutvecklare samt tidigare BVC-sköterska. Svaren visade sig i flera fall vara väldigt olika – så det gäller helt enkelt att välja vems råd man vill ta till sig. Malin Bergström, barnpsykolog på barnhälsovården i Stockholm: ”Det är ingen idé att vara sträng mot bebisar” Hur tycker du att man ska tänka när det gäller bebisar och sömn? – I dag tänker jag att tjafset barn håller på med på natten, att de behöver äta eller krångla, det är ett sätt för dem att bli trygga på sina relationer och på något vis erövra självständighet. Även om man som förälder är less på det är det för barnen en nödvändighet att processen ska pågå, vilket kan vara bra att tänka på. Vad finns det för knep för att få bebisar att sova bättre? – Visste man det skulle man ha varit miljonär. Man ska skita i metoderna som lanseras och göra sin egen metod. Vad tycker du om de olika sömnmetoder som brukar förespråkas, som femminutersmetoden? – Femminutersmetoden tycker jag är helt fel. Man ska absolut avstå från sådant tills barn är i alla fall 1-1,5 år. Inte ens då ska man göra det om man inte är helt uttröttad. Det är inte bara för att det är taskigt mot barn, men också för att det finns otroligt få föräldrar som fixar att låta barn skrika utan att trösta. Varför tror du många svenska BVC fortfarande tipsar om femminutersmetoden? – Jag förstår inte det. Att det skulle vara önskvärt att barn lär sig sova genom att gråta, det är inhumant. Jag jobbar för barnhälsovården och för något år sedan fick vi nya riktlinjer från Socialstyrelsen för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Av någon anledning var det som sipprade ut att barnen inte ska ligga i samma säng som föräldrarna under de första tre månaderna, men att barn enligt riktlinjerna ska sova i samma rum som föräldrarna, det glömde vi informera om. Jag tror det handlar om någon medicinsk tradition om att uppfostra lite. Foto: Alamy När kan man börja samsova riskfritt och hur går man tillväga? – I dag diskuterar man det vetenskapliga underlaget för att man inte ska samsova, den rekommendationen är under diskussion. Barnen får inte hamna under tjocka bolster eller utsättas för att man själv rullar på dem, men i övrigt är det inte farligt att samsova. Behöver barn lära sig att somna ensamma? – Varför skulle det vara bra för barn att lära sig somna om själva, ur barnets perspektiv? Det är ingen idé att vara sträng mot bebisar, det kommer nya utvecklingsfaser hela tiden. Det är mycket bättre att göra det som passar här och nu. Om man är förälder i Sverige kan man ställa in sig på att ungen kommer fortsätta komma tassande på natten även under lågstadiet. Det ser jag som ett gott betyg, att barnen är tillgivna. Från ett anknytningsperspektiv är man som mest sårbar på natten. Det är viktigt att veta att någon finns där för en om man haft en mardröm och är rädd. Vad gör man när barnet bara vill ha den ena föräldern om det vaknar på natten? – Man måste på något sätt tänka ”är det värt att ta fighten?” Om man orkar bara acceptera läget, så byter de flesta barn från mammig till pappig efter ett tag, eller så går perioden över. Alternativt så får man vara tydlig. I det fallet är det enklast om nummer ett, favoriten, håller sig borta. Problemet brukar ofta vända när man byter föräldraledighet. Hur slutar man med välling eller annan mat på natten? – Det är enklare för en själv att sluta i perioder när det är lugnare. Att exempelvis sluta med välling när trotsåldern blommar känns inte som ett bra läge. Det är som att sluta med napp när man har fått syskon precis. Bättre att lägga ner och vänta med att ta sådana konflikter. Hur ska man göra när det väl är läge då? – Jag tycker man ska göra en egen metod där man tar små, små steg. Det kan handla om att gradvis vänja barnet vid att sova själv. Sitta hos dem på kvällen, men sluta ligga bredvid och krama. Kanske sitta på en stol intill sängen som ett första steg. Så tänker jag mig med välling också, ta det piano. Minska mängden successivt. Lena Frenzel, tidigare BVC-sköterska, nu vårdutvecklare för barnhälsovården: ”Barnet kanske behöver få lära sig att sova av egen kraft.” Hur tycker du att man ska tänka när det gäller bebisar och sömn? – Man kan ha väldigt mycket förväntningar och idéer om hur det ska vara att bli förälder och om hur den första tiden ska vara. Sitter man fast i dem tror jag att det kan bli rätt tufft med tanke på hur situationen kan utvecklas. Är man däremot som person lite mer lugn och tänker att man får ta det som det kommer och har inställningen att försöka sova när barnet sover, då tror jag att man har en stor fördel som förälder. Varför får BVC så många frågor om sömn? – Jag jobbade på BVC för sju år sedan och då i ett mångkulturellt område. Där var det inte så mycket frågor om sömn. Det är mer frågor om det i innerstan, från väletablerade föräldrar som är vana att styra sina liv själva. Sömn är ett viktigt frågeområde på BVC och vi har fått indikationer på att det är ett område vi behöver utbilda om. Femminutersmetoden är inte riktigt fungerande längre. Vad finns det för knep för att få bebisar att sova bättre? – Barnet kanske behöver få lära sig att sova av egen kraft. Somnar barnet vid bröstet är det vanligt att det blir ledset när det vaknar till och ligger någon annanstans. Det är viktigt med en egen plats att sova, det kan vara ett babynest eller en spjälsäng intill föräldrarnas säng, men man kan störa varandra om man sover i samma säng. Vad tycker du om de olika sömnmetoder som brukar förespråkas, som femminutersmetoden? – Om det handlar om lite äldre barn, 7-8 månader, då måste man kunna visa barnet att nu är det sömn som gäller. Där kommer varianter av femminutersmetoden in. Men det rådet kan man inte ge generellt om inte föräldern är där mentalt än. Först måste man ha en allmän diskussion om barnets grundrutiner för att kunna rusta barnet att sova hela natten och vara mätt och nöjd. Att inte rutinmässigt ta upp barnet, utan klappa den på baken och se till att det är mörkt i rummet. Foto: Alamy Varför tror du många svenska BVC fortfarande tipsar om femminutersmetoden? – Generellt sett står barnhälsovården inte bakom femminutersmetoden som en allena saliggörande metod. Det handlar om familjen. Hur vill föräldrarna ha det och hur ska vi komma dit. Jag vet av erfarenhet att när vi på BVC har diskuterat olika förhållningssätt så brukar sömnen bli bättre efter några veckor, om föräldrarna gemensamt hittar sätt att få barnet att somna av egen kraft och lyckas låta bli att barnet lyfts upp varje gång det gråter. Hur slutar man med välling eller annan mat på natten? – Grundregeln är att barn inte ska behöva äta på natten annat än första halvåret. Man bör ta den fighten. Det blir lätt en ond cirkel, det är mycket näring i välling och på natten förbrukar man inte så mycket energi, därför behöver maten komma på dagen. Jag skulle åtminstone råda att låta bli att ge välling, utan i stället möjligen ge vatten i en liten nappflaska. Om föräldrarna är tydliga mot barnet blir det mycket lättare för barnet att bryta vanan. När brukar barn börja sova hela natten? – Det går inte att säga någon ålder, men för de flesta löser det sig när barnen börjar förskolan. När de är invanda och bekväma där är det mycket som löser sig. Lars H Gustafsson, barnläkare, författare och åttabarnspappa: ”Det är kontraproduktivt att göra sömn till en konfliktfråga” Hur tycker du att man ska tänka när det gäller bebisar och sömn? – Det jag brukar säga är att ett barn som ligger i magen ligger i mörker och har svårt att uppfatta dygnsrytm. Sen kommer det ut dit där det är mörkt halva dygnet och ljust halva dygnet. Det kommer då att ta ett tag för barnet att hitta sin dygnsrytm. Börja med att ge barnet tre månader, under den tiden kommer de allra flesta att hitta rätt. Fram till dess får man ha tålamod och vara vaken när barnet är vaken och tvärtom. Det blir upp- och nervänt ett tag, men det är därför man är föräldraledig. Vad finns det för knep för att få bebisar att sova bättre? – Min grundinställning är att de allra flesta hittar det här av sig själva, man behöver inte ha så mycket knep för sig. Det handlar mer om tolerans och tålamod, om att vänta in barnet och inte stressa upp sig. Risken om man börjar försöka styra och ställa är att det bara resulterar i oro och stress och så känner man sig misslyckad. Det är bättre med lugn och ro, acceptans, att hjälpas åt och att följa bebisen. Vad tycker du om de olika sömnmetoder som brukar förespråkas, som femminutersmetoden? – Den tycker jag inte alls om. Jag är en barnläkare som har varit med länge och det är ett nytt fenomen att man söker hjälp för sömnproblem hos barnen eller vill ha en sömnmetod. Jag har funderat över metodtänkandet och vad det egentligen står för. En del av det handlar väl om föräldrastress, att man måste få sova själv och inte klarar av att barnen vaknar. Sedan tror jag det handlar om idéer om barns självständighet. Varför tror du många svenska BVC fortfarande tipsar om femminutersmetoden? – Det är svårt för mig att förstå. Det finns ny stressforskning som visar att man kan få barn att sluta skrika, men stressnivåerna är höga fastän de har tystnat. För mig är det här ett sätt att disciplinera barn som utifrån barnets perspektiv inte är okej. Sömn är alltid en förhandlingsfråga när barn blir äldre, det finns gränser när man måste säga ifrån. Men att tro att man gör barnet något gott när man tvingar det att sova i egen säng eller eget rum, det tror jag inte på. Det finns bara en regel som gäller i småbarnsfamiljer och det är att alla ska få sova så mycket som möjligt. Foto: Alamy Och om alla inte får det, måste man ta fighten då? – Det är kontraproduktivt att göra sömn till en konfliktfråga, sömn är precis som mat ett grundläggande behov. Jag tror att sömnbehovet grundläggs under dagen och gynnas av att barnet får vara ute mycket, av att man lugnar ner tempot fram emot kvällen och hittar en bra kvällsritual som ser likadan ut varje dag. Det gäller att hitta en rytm för det här som är naturlig och positiv. Vissa barn sover bäst i egen säng intill föräldrarnas, andra i stor familjebädd på golvet. Är man öppen för att samsova och inte så fast i olika principer så brukar det ordna sig. När kan man börja samsova riskfritt och hur går man tillväga? – Om barnet ligger i ett babynest är risken väldigt liten att det ska hända något. Det enda man behöver tänka på är risken för plötslig spädbarnsdöd och följa rekommendationerna som finns; att inte låta barnet ligga oskyddad i sängen under de första månaderna. I övrigt ser jag inga problem med samsovning. Vad ska man göra om barn vill äta på natten? – En vanlig anledning till att lägga ner amningen är att barnet vill ha mat jämt, även på natten. Ofta är det lika mycket närheten som barnet är sugen på, som på själva maten. Sedan finns det större barn som vaknar mitt i natten och vill ha mat. Då finns det anledning att tala med barnet och bestämma tillsammans att ”vi kan inte hålla på och äta på natten”. Där får man så småningom ta en konflikt, annars kan det bli en vana. Det finns ju även vuxna med vana att vakna på natten och söka sig till kylskåpet. Du har själv åtta barn. Hur har de sovit? – Många barn kommer in i perioder när de sover dåligt. De är rädda för att somna, rädda för mörkret, vill att föräldern ska vara där. Det har jag upplevt själv. Det ingår i föräldraskapet att ha marginal för sådant här. Att man förstår att det handlar om en period som nästan alltid är övergående. Man får försöka förstå varför det händer och inte se det som att barnet jäklas, för det är aldrig så, utan det finns förklaringar. Förstår man förklaringarna kan man hitta lösningar, som förstås blir individuella. Så mycket sömn behöver ditt barn 0–3 månader: 15–18 timmar per dygn, men i den här åldern är det väldigt stor skillnad mellan olika barn. Sömnen styrs framför allt av hunger och mättnad. 3–12 månader: Upp till 17 timmar per dygn (9–12 på natten, 2–5 på dagen). 1–3 år: 12–13 timmar per dygn. 3–6 år: 11–12 timmar per dygn. 6–12 år: 10–11 timmar per dygn. 12 år och uppåt: 8–9 timmar per dygn, men vissa barn behöver mer sömn i puberteten. Källa: Vårdguiden ”Femminutersmetoden” Femminutersmetoden utvecklades av barnläkaren Berndt Eckerberg och barnpsykologen Britta Eckerberg under 1970- och 80-talet. Metoden går ut på att man lägger barnet, som ska vara minst fem månader gammalt, i sängen och lämnar rummet. Om barnet protesterar går man in till barnet ungefär var femte minut och visar att man inte har övergett det. Man ska ”vara stödjande och uppmuntrande, men bör undvika mycket kroppskontakt och ett alltför tröstande beteende”. Syftet är att visa att det inte är farligt att somna själv, och att barnet inte är övergivet. Enligt förespråkarna gråter barnet mindre och mindre för varje natt och somnar sedan utan problem. Enligt kritikerna till metoden beror detta på att barnet ”ger upp” och lär sig att ingen förälder kommer att komma. Studier har visat att en situation där det lilla barnet lämnas att gråta skapar ett påslag av stresshormoner i barnets hjärna. Vad återkommande påslag som dessa kan leda till på längre sikt är ännu outforskat. ", "article_category": "other"}
{"id": 28130, "headline": "Svårt inse att ens barn mobbar", "summary": "Ett stort problem med mobbning är föräldrar som vägrar inse sina egna barns roll i trakasserierna. Myten om att barn som mobbar är barn med stora problem kan var en orsak. – Men föräldrarna måste vara lyhörda för att vara med och bryta beteendet, säger psykologen Zelma Fors.", "article": "En brittisk studie som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Lancet Psychiatry förra året visar att personer som blivit mobbade under skoltiden löper mycket högre risk att lida av psykiska problem som ångest, depression och självmordstankar, jämfört med andra. Enligt studien får mobbning till och med större långsiktiga konsekvenser än om en person blivit misshandlad under barndomen. För föräldrar kan det komma som en chock när de inser att deras egna barn utsätter andra för mobbning. Barn som i hemmet kan vara välfungerande och snälla men som av skolpersonalen beskrivs som klasskamraternas skräck. Insikten kan leda till skamkänslor, ilska och vanmakt enligt experter som DN pratat med. Men det går att bryta barnets destruktiva beteende. – Det viktigaste är att först och främst skilja mellan barnet och det som barnet gör. Det destruktiva beteendet får man inte acceptera, men den villkorslösa kärleken till barnet måste fortfarande finnas där, säger psykologen Christer Olsson som arbetat med mobbning i över 30 år. Föräldrar till både barn som mobbar och som blir mobbade kan ofta vilja lösa situationen genom att själva ta kontakt med de andra barnen och deras föräldrar. Men det avråder experterna unisont ifrån. Lars Arrhenius, tidigare Barn- och elevombud på Skolinspektionen och nu generalsekreterare på Friends, säger att det kan leda till fler problem. – Det är nog ofta den spontana reaktionen att man vill lösa det själv. Men jag har sett hur det kan leda till konflikter mellan de olika föräldrarna. I stället bör man sträva efter att få en bra relation till skolan som kan ordna ett möte. Har inte skolan signalerat att det finns problem är det föräldern som måste ta upp det med skolpersonalen, även om det innebär att ”ange” sitt eget barn. – Det är klart att det är svårt att göra. Men barnet får inte fastna i rollen som mobbare. Det vill man inte som förälder, och det är inget som barnet mår bra av långsiktigt. Enligt Brottsförebyggande rådets rapport från 2009 hade 60 procent av de före detta mobbarna dömts för minst en kriminell handling vid 24 års ålder. Statistiken bygger på psykologiprofessorn Dan Olweus forskning och avser endast pojkar. Psykologen Zelma Fors har skrivit flera böcker och artiklar om mobbning och maktstrukturer i skolan. Enligt henne kan det vara svårt för föräldrar att se hur deras egna barn agerar. – Ett barn som är en driven maktspelare kan vara hur ”enkel” som helst i förhållande till sina föräldrar. Det är skolans uppgift att se hur maktspelet ser ut och vilka elever som är involverade. Föräldrarna måste vara lyhörda inför det för att kunna hjälpa till att bryta beteendet. Även Christer Olsson och Lars Arrhenius känner igen problemet med föräldrar som inte vill inse sitt egna barns roll i trakasserierna. Ofta beror det på att de vuxna inte förstår att även barn med trygg uppväxt och gott självförtroende kan bli mobbare. – Det är en myt att barnet som utsätter andra är ett barn med stora problem. Så behöver det inte alls vara. Även barn som inte har visat några tendenser till det tidigare kan begå oacceptabla handlingar mot andra, säger Lars Arrhenius. Det kan därför vara svårt för föräldrar att förstå varför deras barn mobbar andra. På det finns inga enkla svar, men forskningen har gått från att fokusera på egenskaperna hos en enskild individ till att se hur en grupp barn samspelar. Zelma Fors säger att det är svårt att bryta det destruktiva beteende om barnet får bekräftelse från sina kamrater, men att det går. – Det måste finnas tillit mellan föräldern, skolpersonalen och barnet. Tillsammans kan man ge barnet verktyg att hantera destruktiva situationer, eller när kamraterna försöker få med det på något. Föräldrar som får höra att deras barn antingen mobbar eller blir mobbade blir ofta frustrerade och förbannade. Zelma Fors säger att det är viktigt att inte låta den ilskan ta överhanden. – Om barnet äntligen börjar berätta om situationen så kan det skrämma ungen om man blir förbannad och börja prata om vad man ska säga till skolan. Det viktiga är att lyssna lugnt och bygga den tilliten så att barnet vågar fortsätta berätta. För många kan det vara svårt att hantera den vreden? – Ja, absolut. Jag skulle bli mer rädd för en förälder som inte reagerar med ilska än en som gör det. Men för att få utlopp för det får man vända sig till sitt eget närmsta nätverk och inte till barnet. Det kanske finns någon annan man kan snacka med, och ”ladda av” sin ilska. Ett barn som är en driven maktspelare kan vara hur ”enkel” som helst i förhållande till sina föräldrar. Var en god förebild Ha kontinuerliga samtal med barnen om allas lika värde och vikten av att bete sig snällt mot andra. Var en god förebild i vardagen, tänk på vad du skriker på fotbollsmatchen, muttrar bakom ratten eller skriver på internet. Larma skolan Skolan ska omedelbart få vetskap om situationen, även om det är mot barnets vilja. Försök inte lösa situationen själv. Om inte barnets lärare agerar tillräckligt snabbt ska du gå till rektor, eller hela vägen till skolans huvudman. Lyssna på skolpersonalen Lärarna träffar barnet flera timmar om dagen och har större kännedom om resten av barngruppen och hur den fungerar. Det är skolpersonalen som är utbildad att upptäcka och förhindra att barnen far illa. Skilj på handling och individ Var tydlig med att även om en del handlingar är helt oacceptabla så är barnet fortfarande älskat. Om barnet inte känner sig tryggt kan det stänga ute föräldrarna och sluta berätta om situationen. Då blir den mycket svår att lösa. Hantera dina egna negativa känslor Föräldrar till barn som blir utsatta eller som utsätter andra kan uppleva det som att de själva misslyckats skydda eller uppfostra barnet. Men det är viktigt att inte ta ut de negativa känslorna på, eller inför, barnet. För att få utlopp för känslorna, prata med partner, vänner eller professionell personal. ", "article_category": "other"}
{"id": 28139, "headline": "Särbegåvade barn behöver stimulans från första skoldagen", "summary": "Kommentar. I Sverige finns inte särskilda klasser för särbegåvade barn på samma sätt som det gör i Danmark och på andra håll i Europa.", "article": "Trots att forskning visar att de utvecklas bättre känslomässigt och socialt om de går tillsammans med andra barn som också har en högre intellektuell kapacitet. Det beror på att vi i Sverige har ett djupt motstånd mot tanken att vissa barn skulle behandlas på ett annat sätt i så kallade ”elitskolor”. I Danmark finns det skolor som först testar eleverna för att se hur de presterar intellektuellt. För att sedan låta dem som får högst resultat gå i samma klass. På så vis får de en undervisning som breddas, fördjupas och skrider fram i en snabbare takt än den gör i en vanlig klass. I Sverige är det bara tillåtet att göra så när det handlar om konstnärliga och idrottsliga ämnen. Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm är ett exempel. Däremot finns det svenska skolor som jobbar aktivt för att anpassa den ordinarie undervisningen så att även de intellektuellt särbegåvade eleverna ska utvecklas. En av dem är Skuru skola i Nacka som vi skrev om i går. Men trots att det står i skollagen att alla elever har rätt att utvecklas och att nå sin fulla potential i skolan, varierar kunskaperna om hur man hjälper särbegåvade barn att utvecklas stort mellan olika kommuner. En del har ingen beredskap alls, säger en bedömare som vi har talat med. Den förra regeringen gjorde ett halvhjärtat försök att ändra på detta genom att inleda en försöksverksamhet. Ett tjugotal spetsutbildningar i teoretiska ämnen som matte och naturvetenskap startades på olika håll i landet. Men de första utvärderingarna har visat att det inte har gått särskilt bra. Läs även: Hon vill visa att det är okej att vara annorlunda Det största problemet är att de har startat först i sjunde klass och uppåt. Särbegåvade barn behöver stimuleras redan från första skoldagen. Annars är risken stor att de börjar tycka illa om skolan. Att de slutar bry sig och börjar underprestera. Att räkna med att de ska försöka stå ut i sex eller nio år innan de – kanske – får börja på en spetsutbildning har inte fungerat särskilt bra. Att intagningen sedan har baserats på prestation och betyg har inte gjort saken bättre, eftersom de som tidigt har förlorat intresset för skolan inte har så stora chanser att komma in. Utvärderingar visar också att bara hälften av de sammanlagt 1.800 platserna har varit tillsatta. Och av dem som ändå började har en av fyra valt att senare hoppa av. En del föräldrar har hört av sig till Sten Collander på Mensa. Han är verksamhetsansvarig för föreningens ”Gifted children program” och berättar att de har sagt att spetsutbildningarna inte har varit tillräckligt utmanande för deras barn. Man har alltså bara gått med på att anpassa undervisningen till en viss gräns, och inte haft någon beredskap för att vissa elever behöver ännu mer utmaningar. Flexibiliteten har med andra ord inte varit tillräckligt stor inom programmet. När vi intervjuade den amerikanska psykologen Linda Silverman tidigare i den här serien, berättade hon att forskning visar att den absolut bästa åtgärden är att låta särbegåvade barn gå i särskilda klasser tillsammans med andra särbegåvade redan från början, när de är små och börjar skolan. Det har hon sett under de trettio år som hon har arbetat med och följt särbegåvade barn vid Gifted development center i Denver, Colorado. Då har de störst chanser att utvecklas på samma villkor som andra barn i skolan. Men hon vet att det inte är möjligt i Sverige. Hennes råd till svenska föräldrar som har särbegåvade barn är därför att låta dem vara tillsammans med andra särbegåvade i särskilda eftermiddags- eller sommarprogram. Även om det sker utanför den ordinarie skoltiden. Då klarar sig barnen bättre, har hon sett, både i skolan och senare i livet. Om särbegåvning Begåvade människor har alltid fascinerat och de lyfts ofta fram som föredömen. Här följer artiklar publicerade på Insidan, den 26 april–23 maj 2016: Johan svarade läraren med att rabbla 70 decimaler Tonårstiden särskilt utmanande Treårig flicka ritade en clown Linda Silverman: Nätet nya skolan för begåvade ”Socialt svårt att vara sig själv” Här får särbegåvade elever lov att utvecklas Rektor: De behöver en anpassad undervisning Särbegåvade behöver stimulans från första skoldagen Hon skrev barnbok om att vara annorlunda ”Intelligens hjälper ofta barn att klara av svårigheter” IQ och intelligens: Vad är ”begåvning” egentligen? ", "article_category": "other"}
{"id": 28150, "headline": "Kvinnorna V glömde", "summary": "DN 10/5 2016. Vänsterpartiet relativiserar inte förtryck och kompromissar inte när det kommer till feminism, sade Jonas Sjöstedt (V) på söndagen. Det är inte sant.", "article": "Miljöpartiet har fått förödande kritik efter att ha avslöjats med att knappt ha reflekterat över olika värderingskrockar. En så enkel sak som att en person med hänvisning till sin religion inte vill ta en person av det andra könet i hand har skapat tumult. Men om Miljöpartiet inte har tänkt klart, är Vänsterpartiets problem snarare vilka slutsatser man har kommit fram till. ”Vi kompromissar inte om feminismen”, sade Jonas Sjöstedt (V) i söndagens ”Agenda”: ”Vi ska aldrig relativisera kvinnoförtryck”. Ändå är det just vad partiledningen har gjort. Sjöstedt låtsas inte om den infekterade konflikt som funnits i partiet det senaste året. Förra sommaren väcktes en debatt av vänsterkvinnor som bor i olika förorter om det tilltagande problemet med sedlighetspoliser som begränsar flickors och kvinnors liv. En av dem var Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh. I Expressen (22/6) skrev hon att ”kvinnoförtrycket i Husby och många stadsdelar i Järvaområdet är alltmer kvävande, det finns ingen frihet här längre”. Hon pekade ut fler förorter med samma typ av problem, och precis som de andra kvinnorna som hade höjt rösten beskrev hon ett vardagsförtryck: ”Kvinnor är inte längre välkomna på en del kaféer. Unga tjejer kan inte vistas ute efter middagstid på vissa platser. Kvinnor kan inte klä sig hur de vill.” En patriarkal kultur begränsar kvinnor mer och mer, löd alltså budskapet. Man skulle kunna tro att ett parti som gärna talar om patriarkala strukturer i teorin också agerade – eller åtminstone reagerade – när kvinnor i praktiken drabbades av dem. Men Vänsterpartiets ledning tänkte annorlunda. Några dagar efter att V-ledamotens debattartikel hade publicerats tog man högljutt avstånd från hennes budskap.   Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca gick i Aftonbladet (3/7) till angrepp mot ”vänsterdebattörer som anammar” högerns budskap. Trion meddelade att den inte var ”beredd att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Det hade ingen heller påstått. Men uttala bara den magiska ordkombinationen ”förtryck” och ”förort” och du får en lång harang av V-ledningen – om andra problem. Jonas Sjöstedt upprepade förutsägbart samma visa i ”Agenda”. Han ser andra typer av dilemman. Det finns rasism inbakat i en del av det påstådda engagemanget, konstaterade han.  Och det är sant. Men rasisters plötsliga feministiska patos gör inte de faktiska problemen för förortens kvinnor mindre viktiga. Vilka andra förtryck tror vänsterpartisterna att man bäst bekämpar genom att tala om andra saker? Och vilka andra vittnesmål från kvinnor är de beredda att avfärda som ”ryktesspridning”? V utger sig för att stå upp för de förtryckta, men när kvinnor höjer rösten och ber om politikers hjälp blir de misstänkliggjorda. Kakabaveh har sedan dess tyvärr gjort det lättare för partiledningen att ta avstånd från hennes budskap om hedersförtryck. Expo kunde nyligen berätta att hon visat det dåliga omdömet att dela en rasistisk film i sociala medier. Hennes ursäkt tycks inte ha räckt, och hon har nu tvingats till timeout. V-ledningen måste se misstaget som en skänk från ovan: ett praktiskt sätt att göra sig av med en obekväm röst. Men oavsett hur partiledningen väljer att behandla den enskilda ledamoten kvarstår problemet. Kvinnor förtrycks i svenska förorter. Kakabaveh är också ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad, som har presenterat en undersökning som satte siffror på förtrycket. Av de 1 100 ungdomar som tillfrågades uppgav nästan var tredje flicka att hon kontrolleras ”mycket hårt” av sina föräldrar och manliga släktingar. För åtta av tio är killkompisar inte ett alternativ. Miljöpartiets kris är en påminnelse om att olika typer av tolerans kan kollidera. Det finns många, ibland svåra, avvägningar att göra för den som strävar efter jämställdhet. Men om man ska lyssna på förtryckta individer – även om de bor i landets förorter – är inte en av dem. Det borde inte ens vara en fråga för ett parti som säger sig värna de utsatta. 10 maj 2016 Signerat. Carl Johan von Seth: MP slösar bort sin kris Isabella Lövin kan bli en starkare företrädare för Miljöpartiet än Åsa Romson. Men partiets bekymmer handlade aldrig om personfrågan. Signerat. Erik Helmerson: SVT borde visa terrorfilmen SVT har medfinansierat \"Watching the moon at night\" men vill inte visa den. Är det för att den kopplar ihop antisemitism, jihadism och terror? undrar Erik Helmerson. Signerat. Gunnar Jonsson: Elände utan ände i Grekland Greklands långivare är inte överens om hur de fortsatta krisåtgärderna ska se ut. Ännu en halvmesyr ser mer sannolik än ett alexanderhugg. Alla ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 28207, "headline": "”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”", "summary": "Miljön först. Efter 1,5 år i regeringen är åtta av tio punkter om miljö och klimat i vårt valmanifest på väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn. Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i resultaten som uppnås som jag hämtar mitt mandat, skriver Åsa Romson (MP).", "article": "?Miljöpartiet de gröna bildades för att stoppa miljöförstöringen och öka solidariteten mellan människor och generationer. När vi klev in i regering var kraven på oss att leverera inom miljöpolitiken mycket höga. Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills. Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent. Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat. När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn. Nedan följer en kort sammanfattning; nuläget och vad vi jobbar för vidare. 1Klimatpolitiskt ramverk. När jag 2012 stack ut hakan och föreslog en klimatlag möttes det med kritik. Sedan dess har vi arbetat målmedvetet för att få med andra partier på idén att stärka klimatmålen, uppföljningen och analyserna av klimatpolitiken. Regeringen gav Miljömålsberedningen i uppdrag att utforma förslaget som nyligen antogs i enighet mellan sju partier. Förslaget till nytt klimatmål är ett av världens mest ambitiösa. Nu är det dags att säkerställa de långsiktiga villkoren för klimatpolitiken. Ambitionen är att det skärpta klimatmålet, klimatlagen och ett oberoende klimatråd av experter ska bli verklighet så snart som möjligt. Denna utveckling möjliggör tydliga synergieffekter mellan politiken och den kraft som finns i näringslivet. 2100 procent förnybar energi. I 35 år har Miljöpartiet kämpat mot kärnkraften. I den första regeringen där Miljöpartiet ingår är två mål centrala: 100 procent förnybar energi samt Ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Energibolagen har det senaste året aviserat att fyra kärnkraftsreaktorer stängs till år 2020. Regeringens samhällsbygge prioriterar satsningar på energi från skogen, solen och vinden. Det blir nu lättare och billigare för privatpersoner att sätta solceller på taken. Framöver är det viktigt att utvecklingen av smarta elnät och lagring tar fart. 3Enklare att resa klimatsmart. Miljöpartiets mål är att fördubbla kollektivtrafikandelen. För att nå detta mål krävs satsningar på den lokala och regionala kollektivtrafiken. Regeringen har ökat satsningarna på järnvägsunderhåll med över en miljard kronor årligen, och har genom stadsmiljöavtal som gynnar både fler bostäder och bättre kollektivtrafik medfinansierat projekt i Lund, Luleå, Östersund, Karlstad, Gävle och Helsingborg. Regeringen har höjt bensinskatten, har medfinansierat en fördubbling av antalet laddstolpar för elbilar och ökad produktion av biogas, förbereder en vägslitageavgift för tung trafik, förbereder en flygskatt, är på gång att införa ett bonus malus-system som gynnar mer klimatsmarta bilar, har lanserat en elbusspremie och genomför en ny strategi för bättre cykeltrafik. Men mer behöver göras för att nå målen. Avgörande är också att riksdagens partier kan enas om en utbyggnad av det nationella järnvägsnätet och nya banor som klarar riktigt snabba tåg. 4-5Bryt Sveriges oljeberoende och flytta godstransporterna från väg och flyg till tåg och sjöfart. Dessa två punkter i valmanifestet kräver betydligt mer före 2018 för att kunna anses vara på väg att uppfyllas. Även om andelen förnybara bränslen ökar så går utvecklingen för långsamt. Den långsiktiga infrastrukturplaneringen måste styra tydligare så att klimatmålen kan nås. Sverige behöver ett skifte så att långväga godstransporter kan gå på järnväg och med sjöfart istället för med långtradare. 6Mer ekologisk mat. Rekordmånga konsumenter väljer de ekologiska alternativen i matbutiken. I många skolor och på många sjukhus tänker man i dag på att maten ska vara både god och hälsosam. Genom krav på mer ekologisk mat ges lantbruket förutsättningar att minska kemikalieanvändning och fossilt gödsel. Svenska lantbrukare behöver få bättre stöd att ställa om till ekologisk produktion som kan matcha den ökade efterfrågan. 7Förbjud farliga kemikalier. ?I Sverige ska man kunna vara trygg med barnens hälsa och vår miljö. Regeringen prioriterar särskilt giftfria förskolor och tar strid i EU för skärpt kemikalielagstiftning. Vi vidtar kraftfulla åtgärder mot plastskräp i haven, mikroplaster i kosmetika samt mot hormonstörande ämnen i byggprodukter, brandskum och dricksvatten. En kemikalieskatt införs och ska gynna de producenter och konsumenter som väljer bort farliga kemikalier. 8Utöka skyddet för den biologiska mångfalden. Regeringen har gjort den största ökningen av satsningar på skydd och skötsel för värdefull skog och marina områden på minst 20 år. Senast häromveckan beslutade Naturvårdsverket om 41 nya naturreservat, mycket tack vare dessa pengar. Det stärker alla naturvänner som gillar att plocka bär, jaga eller ta en springtur på mjuka stigar. Målet är att ännu fler hittar ut i naturen till vardags och på semestern. Fler ska få uppleva vår vackra natur. 9Skärpt djurskydd. Regeringen tydliggör upphandlingsreglerna så att miljö- och djurskyddskrav kan ställas. Att restauranger skriver ut varifrån köttet kommer är också en viktig utveckling. Detta gynnar svenska lantbrukare med höga krav på god djurhållning och liten antibiotikaanvändning. 10 Minska avfallet och öka återanvändningen. Ett smart och modernt samhälle återanvänder och återvinner. Regeringen har tagit ett helhetsgrepp för bättre avfallshantering. Skatten på reparation av cyklar, skor, kläder och vitvaror sänks. Regeringen tar fram en strategi för hållbar konsumtion. Framöver måste delandets ekonomi få växa. Miljöpartiet har efter 1,5 år i regering levererat mycket bra miljöpolitik. Över halva mandatperioden återstår och mycket mer är på gång. Min ledande princip är att det ska bli lättare och billigare att vara miljövän. Jag vill visa hur ett grönt samhälle är modernare, lönsammare, hälsosammare och skönare. Detta hållbara samhälle byggs nu steg för steg, av medborgare, företagare och politiker i samverkan. Åsa Romson (MP), språkrör Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent. ", "article_category": "other"}
{"id": 28214, "headline": "Grönsaker är alldeles för dyrt", "summary": "Grönsaker kan kosta upp till 200 kronor kilot. En falukorv får du för 30 kronor. Ska vi äta mer varierad vegetarisk mat för klimatet och miljön så måste grönsakspriserna sänkas.", "article": "Köttkonsumtionen har ökat lavinartat i Sverige. Vi äter i dag 40 procent mer kött än vi gjorde 1995. På ett år stoppar vi i oss drygt 87 kilo kött per person, enligt uppgifter från Jordbruksverket. Ställer man detta i jämförelse med resten av världen så äter vi dubbelt så mycket. Grisköttet dominerar och det är bara Nordamerika och Australien som slår oss – med skrämmande 120 kilo kött per person och år. Svenskarnas konsumtion står i relation till köttpriset som sjönk när vi gick med i EU 1995. Det är förståeligt att man väljer köttprodukter om man inte har det så gott ställt. Man får helt enkelt mer för pengarna. Grönsaker är inte billigt. Som jämförelse så kostar falukorv cirka 36 kronor kilot medan broccoli kostar runt 50-lappen per kilo. Och du måste äta ganska mycket mer broccoli för att bli mätt. Svensk nötfärs kostar omkring 70 kronor kilot. Är du prismedveten så kan du hitta det betydligt billigare. Linser och bönor kostar mellan 40 och 70 kronor kilot. Fläskytterfile, kotletter och kassler hittar du för under hundralappen. Jämfört med grönsakernas rolls-royce paprikan som kostar runt 80 kronor kilot och sugersnaps, sparris och färdigskuren grönsallad i påse som du hittar för hisnande 200 kronor kilot. Och det är lågt räknat. Priserna är dessutom räknat på konventionellt odlat. Inte ekologiskt. Vitkål och morötter hör till de billiga grönsakerna. Men ärligt – det blir inte kul i längden att gnaga på morötter varenda dag. Det är inte att äta varierat. Grönsakspriserna måste sänkas för att gemene man ska lägga mer grönsaker på sin tallrik och minska köttkonsumtionen. För en sak vet man – vi människor gör inget förrän en katastrof är i antågande. Och knappt ens då. Att motivera folk att lägga mer grönt på tallriken kommer inte att hända förrän det är försent. Drivkraften är här och nu. Och då pratar vi pengar. Om det blir billigare med frukt och grönt och dyrare med kött och socker så väljer vi med plånboken. Storbritannien går i bräschen för detta. De inför en sockerskatt och pengarna ska läggas på att öka antalet idrottslektioner i skolan. Det är riktigt bra. Men för klimatet och miljön så anser jag att Sverige bör införa en liknande skatt – men där pengarna går till att sänka priset på grönt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28229, "headline": "Bröstcancer: ”Kvinnor borde få mer information om nackdelarna”", "summary": "Mammografiscreening har inte enbart fördelar. Svenska kvinnor borde få veta mer om risken för överdiagnostik och överbehandling, tycker överläkaren Sophia Zackrisson.", "article": "En stor oberoende granskning av studier i Storbritannien visar att risken att dö i bröstcancer minskar med 20 procent för kvinnor som erbjuds regelbundna mammografikontroller. Men att det också finns nackdelar med screeningen får svenska kvinnor inte tillräcklig information om, anser Sophia Zackrisson, docent och överläkare i radiologi, vid verksamhetsområde Bild- och funktion, Skånes universitetssjukhus i Malmö. – Vissa tumörer som hittas vid mammografin växer så långsamt att de aldrig skulle ha upptäckts på annat sätt eller gett kvinnan några hälsoproblem eller lett till döden. Problemet är att man inte på förhand kan veta vilka tumörer som kommer att bli farliga. Alla tumörer och förstadier som hittas vid mammografin opereras därför bort och en del strålas och behandlas med cellgifter. En del kvinnor kommer därför att få en allvarlig diagnos och behandlas i onödan. Överdiagnostiken har beräknats genom studier där man jämfört bröstcancer som upptäckts vid mammografi med diagnoser hos kontrollgrupper där kvinnorna aldrig screenats. – Kvinnor bör få tydligare information om risken för överdiagnostik och överbehandling, anser Sophia Zackrisson. Att en gång i livet få en cancerdiagnos är en allvarlig sak. Den finns med en hela livet även om man senare blir friskförklarad. Mammografin kan också ge en falsk känsla av trygghet. Mer än en tredjedel av alla bröstcancrar är så kallade intervallcancrar, som upptäcks mellan kontrollerna. Fram till förra året innehöll inbjudan ingen information alls om nackdelar. Det har kritiserats av Socialstyrelsen. – Nu får kvinnor viss information när de kallas till sin första mammografikontroll, men bara då. I senare kallelser hänvisas till 1177 Vårdguiden där texten lyder: ”Men bröstcancerscreening med mammografi är inte alltid en helt pålitlig metod. Ibland syns inte bröstcancer på bilderna. Det finns också cancer som växer så långsamt att den aldrig kommer att ge några besvär. Det är svårt att i förväg veta vilka långsamt växande cancertumörer som inte kommer att orsaka problem. Därför behandlas all bröstcancer som om den vore farlig. Det betyder att några personer får behandling i onödan. ” Sophia Zackrisson anser att informationen bör ge ett tydligt svar i siffror på frågan: Hur stor är risken att det upptäcks en tumör som jag annars inte hade behövt känna till? Hon jämför med den information som ges till brittiska kvinnor på National Healths informationssida på nätet. Där finns både en grafisk illustration och lättfattlig information om fördelar och risker i siffror, som sammanfattas: ”För varje kvinna som räddas till livet med mammografiscreening, får tre diagnos på en cancer som aldrig skulle blivit livshotande.” – Varför ska svenska kvinnor inte få den informationen? Det är friska kvinnor man bjuder in, inte kvinnor med symtom, säger Sophia Zackrisson. – Visst finns en viss risk att färre väljer att gå på mammografi men jag anser att det är viktigare att kvinnor får fatta egna välgrundade beslut. ", "article_category": "other"}
{"id": 28240, "headline": "”Organisatoriska förändringar löser inte problemen”", "summary": "REPLIK. Det finns få belägg för att en fakultetsorganisation för lärarutbildningen skulle kunna påverka framväxten av olika aktörers kompetensutvecklingssatsningar för lärare och skolledare, skriver Hans Adolfsson, Stockholms universitet.", "article": "Företrädare för Skolforskningsinstitutet, Lärarförbundet, Sveriges Skolledarförbund och SKL vill säkra lärarutbildningens vetenskapliga grund och föreslår inrättandet av professionsfakulteter som inbegriper skolans huvudmän (DN Debatt 26/4). Detta för att garantera professionsorienteringen i utbildningen. Artikelförfattarna hoppas att denna organisatoriska förändring ska säkerställa professionsutvecklande forskning likväl som lärares fortbildning. Lärarutbildningarnas vetenskapliga förankring är mycket riktigt viktig. Att relatera det vetenskapliga innehållet till yrkespraktiken är nödvändigt för att ge studenterna den förståelse och de teoretiska verktyg som behövs för att synliggöra, följa och främja barns och ungdomars lärande. Men organisatoriska förändringar löser inte problemet med den vetenskapliga förankringen i utbildningen. Vid Stockholms universitet har vi valt bort fakultetsorganisationen för våra lärarutbildningar. Vi vill tvärtom stärka kopplingen mellan utbildningsvetenskapen och ämnesinnehållet just genom att integrera lärarutbildningen bland universitetets befintliga utbildningar. Det innebär att ämnes- och ämnesdidaktisk forskning och utbildning kan bedrivas i nära samverkan, vilket stärker studenterna inom lärarutbildningarna och skapar möjligheter för en kontinuerlig professionell kompetensutveckling av yrkesverksamma lärare. Få belägg finns också för debattörernas argument att en fakultetsorganisation för lärarutbildningen skulle kunna påverka framväxten av olika aktörers kompetensutvecklingssatsningar för lärare och skolledare. Från lärosätenas sida behövs en genomtänkt och långsiktig strategi för att garantera kontinuerlig utveckling av forskningsanknuten kompetens för verksamma lärare och skolledare, något som bara kan genomföras i samverkan med skolsektorn. Stockholms universitet bedriver redan i dag en nära samverkan med skolhuvudmän kring hur olika kompetenshöjande insatser kan genomföras på skolans villkor och utifrån skolans behov. Verksamheten inkluderar forskare med kompetenser inom såväl enskilda skolämnen som inom utbildningsvetenskap – en bredd som är svår att uppnå genom skapandet av en professionsfakultet. Universitetets nuvarande organisation hjälper snarare än stjälper arbetet med att forskningsanknyta lärares kompetensutveckling till ämne såväl som profession. Sedan borde det vara en självklarhet att lärare, liksom redan skolledare genom rektorsutbildningen, kan erbjudas kompetenshöjande kurser inom ramen för sin arbetstid. Där kan lärosätenas organisation föga påverka lärarnas reglerade arbetstid. Vi delar debattörernas förväntningar på kommande forskningsproposition. Satsningarna på en utbyggd lärarutbildning måste följas av motsvarande satsningar på utbildningsvetenskaplig och ämnesdidaktisk forskning. Forskande lärarutbildare, liksom forskande lärare från skolan, fyller en viktig funktion för att förankra utbildningen både vetenskapligt och i relation till professionen. Tillsammans bidrar de till ny kunskap som utvecklar både lärare, lärarstudenter och skolverksamhet. 26 april 2016 Debattartikel Företrädare för lärare, skolledare, forskare och kommuner: ”Lärarutbildningen behöver ges en vetenskaplig grund” Repliker Företrädare för föreningen Lärardriven forskning och utveckling: ”Svårt hitta former för praktiknära forskning” Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning: ”Skolan kommer att beröras i forskningspropositionen” Hans Adolfsson, prorektor vid Stockholms universitet: ”Organisatoriska förändringar löser inte problemen” Anders Linde-Laursen och Bim Riddersporre vid fakulteten för lärande och samhälle, Malmö högskola: ”Lärarutbildningen är gravt underfinansierad” Företrädare för Göteborgs universitet: ”?Integrerad vetenskaplig grund bättre än särlösning” Ulf Danielsson, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss: ”?Bevara skolan från pseudovetenskaplig utbildningsvetenskap” Slutreplik från företrädare för lärare, skolledare, forskare och kommuner: ”Låt utbildningsvetenskap bli eget vetenskapsområde” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28260, "headline": "Amanda Sokolnicki: Erdogans tentakler når svenska redaktioner", "summary": "Erdogans censurambitioner når långt utanför Turkiets gränser. I helgen försökte turkiska ambassaden stoppa TV4 från att sända en dokumentär om folkmordet 1915, skriver Amanda Sokolnicki.", "article": "Att turkiska journalister lever farligt är ingen nyhet. Den senaste tiden har medieföretag konfiskerats, chefredaktörer fängslats och journalister pressats efter att ha publicerat nyheter som inte faller president Erdogan i smaken. Men flyktingkrisen har gett Turkiet makt. Och med den har de turkiska censurambitionerna vidgats. Efter att satirikern Jan Böhmermann i tysk tv gett åtskilliga exempel på vad man inte får säga om president Erdogan, rotade Turkiet fram en gammal paragraf. Enligt den kan en person som \"förolämpar utländska statschefer\" dömas till upp till fem års fängelse. Kränkningarna kommer, eftersom Angela Merkel har godkänt ärendet, att bli en fråga för rätten. President Erdogan nöjer sig kort sagt inte med att kuva de egna medierna längre. I helgen greps en kolumnist i nederländska Metro i sitt semesterhus i Turkiet för att ha förolämpat presidenten. Samtidigt rapporterade tyska Die Welt att Turkiet har försökt att få EU-kommissionen att dra in bidraget till Dresdens symfoniorkester. Anledningen? En konsert där temat är folkmordet som skedde 1915 på armenier, syrianer/assyrier, kaldéer och pontiska greker – och som Turkiet fortfarande förnekar. På söndagen meddelade också TV4 att turkiska ambassaden utövat påtryckningar för att stoppa en dokumentär om folkmordet. ”De uppmanar oss att ’tänka över vårt beslut’ att i kväll sända den tablålagda dokumentären 'Seyfo 1915 – Det assyriska folkmordet’”, berättar Viveka Hansson, programdirektör för nyheter och samhälle, på kanalens blogg. Att EU på grund av flyktingkrisen gjort sig beroende av Turkiet är olyckligt. Likaså är det dystert att dammiga tyska paragrafer kan användas i Turkiets nedtystande. Men när Erdogans anspråk gör sig påminda på svenska redaktioner finns bara ett svar: här har han ingenting att hämta. Det var också TV4:s budskap. Dokumentären sändes som planerat på söndagen. Och för den som vill lära sig om vad Turkiet är så månt om att glömma, finns den att se på TV4 Play. ", "article_category": "other"}
{"id": 28268, "headline": "Visum till utpressaren", "summary": "Utan visumfrihet till EU faller flyktinguppgörelsen, hotar Turkiet, som inte klarar villkoren. Men unionen kan inte bara kapitulera inför utpressaren.", "article": "EU har en ömtålig flyktinguppgörelse att vårda, Angela Merkels speciella skötebarn. Således reste förbundskanslern till Turkiet i helgen, för tredje gången på ett halvår. Läger skulle besiktigas i sällskap med premiärminister Ahmet Davutoglu och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Vitsen med avtalet från i mars är att stänga EU:s gräns i Egeiska havet. Helst ska flyktingarna stoppas på land i Turkiet, men de som ändå tar sig över till Grekland skickas tillbaka. För varje sådan migrant ska unionen ta emot en syrisk flykting direkt från Turkiet. Ur ett krasst perspektiv är pakten en succé. Förra hösten kom flera tusen människor per dag till de grekiska öarna, nu handlar det om några dussin. Om arrangemanget är förenligt med asylrätten är ytterst tveksamt, men små siffror tenderar att ge mindre kritik. Turkiet ställer dock inte upp gratis. Bistånd är utlovat på totalt 6 miljarder euro till läger och service för flyktingarna i landet. Medlemsförhandlingarna med EU skulle också återupptas, även om ingen tar det på allvar. Nyckeln är i stället EU:s löfte om visumfrihet till Schengenområdet för de 75 miljoner turkarna, redan från juni. Alla andra kandidatländer har det, och kommissionen föreslog i veckan att även Ukraina sätts upp på listan. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan skulle inkassera inhemskt stöd, inte bara bland affärsmän utan även hos alla som vill hälsa på släktingar eller se om det går att hitta ett jobb. Redan här skär det sig. Frankrike med flera EU-medlemmar vill absolut inte välkomna x antal turkar. Främlingsfientliga partier skulle tacksamt ta chansen att hetsa mot farliga muslimer.   Premiärminister Davutoglu har dock slagit fast att om visumfriheten inte införs i juni har Turkiet inget skäl att hålla sin del av flyktingavtalet. Alltså, turkarna kan åter vrida på kranen och titta bort när båtarna lämnar stranden. Det som hände förra sommaren kan ske igen. Kruxet är att det finns 72 villkor som Turkiet ska uppfylla. De rör både tekniska och politiska ting. Passen ska bli säkra, information utbytas, gränser övervakas effektivt så att inte fel sorts folk tar sig vidare till EU. Eftersläpningen av asylansökningar måste rättas till, organiserad brottslighet bekämpas. Och så handlar det om grundläggande rättigheter, åtgärder mot diskriminering, rättvisa domstolar och yttrandefrihet. Deadline är på fredag, och den 4 maj ska EU-kommissionen presentera sin utvärdering. Ordföranden Jean-Claude Juncker har försäkrat att alla 72 punkterna måste bockas av. Men generöst räknat klarar landet i dag inte ens hälften. Frågan väcker oro. Medlemsländerna diskuterar specialklausuler, tak för antalet visum, begränsning till företagare och studenter. Oacceptabelt, har Turkiet förklarat, spelreglerna kan inte ändras. EU har två sätt att ta sig ur knipan: att urvattna kriterierna eller skönmåla Turkiet. Konstgrepp har använts förr. I höstas fördröjdes kommissionens rapport om mänskliga rättigheter i landet för att kritiken inte skulle störa Erdogans parti i nyvalet. Men alldeles oavsett hur bra passhanteringen fungerar finns det ingen hedersam möjlighet att påstå att Turkiet klarar den demokratiska ribban. Stats-tv är en ren propagandakanal för Erdogan och regeringen, som snart också får monopol i tidningsbranschen i takt med att medieföretagen konfiskeras. Rättegången fortsätter mot en chefredaktör och en känd reporter, som hotas av livstids fängelse för spioneri för att ha avslöjat en vapenleverans till syriska extremister. Regeringen har krossat rättsväsendets oberoende. Efter en stor korruptionsskandal i Erdogans närmaste krets rensades tusentals domare, åklagare och poliser ut. Kritik mot presidenten leder till åtal. Dessutom är terrorlagstiftningen så svepande att den kan användas för att skicka vem som helst i fängelse. I sydöst pågår ett allt blodigare krig mot kurdgerillan PKK. Förra veckan kom ett lagsförslag som skulle upphäva immuniteten för parlamentsledamöter i det kurdiska partiet HDP. De råkar också stå i vägen för Erdogans plan att skriva om författningen och bli närmast allsmäktig. Flyktingkrisen fick Schengenunionen att i princip kollapsa. Splittringen hotar att bryta isär hela EU. Men om avtalet med Erdogan är viktigare än allt annat, hur långt i auktoritär riktning får Turkiet i så fall gå? Ett EU som kapitulerar inför den som stryper demokratin är inte mycket till fredsprojekt. 24 april 2016 Signerat. Amanda Björkman: Åkesson hycklar om extremismen SD kräver att Kaplan ska ta avstånd från extremister, men betalar miljonbelopp för att kunna behålla sina egna. Det skriver Amanda Björkman. Fler ledare. Till DN:s ledarsida ", "article_category": "other"}
{"id": 28278, "headline": "Netflixsuccé dödar Medellíns uppgång", "summary": "Knarkbaronen Pablo Escobars colombianska tillhåll har förvandlats från världens farligaste stad till ett socialt föredöme i Latinamerika. Men nu hotas ”Miraklet i Medellín”. Tv-serien ”Narcos”, som spelar in sin andra säsong, lockar Escobarturister som vill snorta kokain.", "article": "Den övergivna fastigheten ligger i ett av Medellíns bästa bostadsområden och bevakas dygnet runt av polis. Kokainkungen Pablo Escobar byggde det sju våningar höga huset åt sig själv och sina släktingar och gömde dollarbuntarna i väggarna. När vår guide närmar sig de låsta grindarna till Edificio Mónaco vänder han sig om. – I dag har vi tur. Jag känner polismannen som vaktar, säger Carlos Palau och tar upp några sedlar ur fickan. Polismannen låser upp grinden och vår guide visar oss ned till källaren som Pablo Escobar använde för att döda sina konkurrenter från Calikartellen. I rummet bredvid står ett dammigt jacuzzibad. – Det brukade han fylla med frätande soda och slänga ned liken i, säger guiden. Den amerikanska turisten Elizabeth Wilke, 34, tar sig för munnen. – Oh my God! Efter att tv-serien ”Narcos” gjort succé världen över strömmar tiotusentals turister till den colombianska miljonmetropolen Medellín för att vandra i Pablo Escobars fotspår. Turisterna struntar i att staden äntligen skakat av sig det våld som för femton år sedan gjorde Medellín till världens farligaste stad. Turisterna kommer för att frossa i det förflutna. – Jag har sett alla ”Narcos”-avsnitten och ville se staden i verkligheten. Detta är min första resa till Sydamerika, säger Elizabeth Wilke, från San Diego. Guiden tar oss uppför trapporna till Escobars penthouse-våning och här och där har någon borrat decimeterstora hål i trapphuset för att leta efter de sedelbuntar som sägs vara gömda i väggarna. Det är för att undvika den plundringen som polisen har i uppgift att inte släppa in någon i fastigheten. I hallen till Escobars lägenhet står en sliten bardisk och bredvid utgången till takterrassen har någon slagit sönder väggen. Inuti finns ett hålrum som gömde hundratusentals dollarsedlar. Det var yrkesmördaren Popeye, den siste överlevande från Medellínkartellen, som hittade skatten. Efter 23 år i fängelse är han ute igen. – Popeye visste var pengarna fanns och kom hit en kväll med en slägga, förklarar guiden. Bredvid sovrummet står kassavalvsdörren öppen. Valvet är tomt. Det enda som genererar pengar i Escobars namn nu är turismen. – Jag skäms inte. Jag var polis i Medellín i början av 1990-talet. Flera gånger försökte Pablos killar döda mig. Nu tjänar jag pengar på honom. Det är inte mer än rätt, säger den 44-årige guiden. Medellín ligger i en grön dal som är hjärtat i Colombias exportindustri. Här finns textilindustrierna och läderfabrikerna som gjort provinsen Antioquia, där Medellín är huvudstad, till en av landets rikaste. Affärsmännen mellanlandar inte längre i huvudstaden Bogotá på vägen hit utan tar direktflyg från New York, Madrid eller Panama City. Det väntade fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan gör att många utländska företag funderar på att etablera sig i Medellín där det finns tillgång till både billig och välutbildad arbetskraft. I Latinamerika är Medellín ett föredöme som varje år tar emot borgmästare från hela kontinenten som vill lära sig hur man vänder en stads utveckling. I stället för att tänka bort de hundratusentals invånare som bor i kåkstäderna på kullarna har kommunen byggt ett kollektivtrafiksystem av linbanor som går ned till tunnelbanan i dalgången. Det innovativa systemet gör att arbetarna kommer snabbare till jobbet än chefen som oftast fastnar i bilköerna. I stadsdelen Comuna 13 har kommunen även installerat rostfria rulltrappor som gör att arbetarna inte behöver slita i trapporna med matkassarna efter jobbet. Transformeringen kallas ”Miraklet i Medellín”, men utanför Latinamerika är miraklet inte lika känt. När den 22-åriga svenskan Julia Wendt inte hade hört av sig på en dryg vecka i mars i år blev hennes mamma orolig och larmade utrikesdepartementet i Stockholm. Om Julia hade varit i Barcelona, Bangkok eller Buenos Aires hade UD troligtvis inte gjort något väsen av det, men eftersom dottern befann sig i Medellín drogs en procedur i gång. Den svenska ambassaden efterlyste henne och på sociala medier delades hennes bild av tiotusentals. När Julia Wendt väl hittades efter tio dagar visade det sig att hon hade varit på ett yogacenter i bergen utan tillgång till internet. Julio Casadiego är 36 år och driver en resebyrå i Medellín. Han värjer sig mot bilden av Medellín som våldets stad och menar att ”Narcos” drar ned hans stad i smutsen igen. – Människan är simpel. Hon vill ha det som kittlar. Det ska vara farligt, men inte för farligt. Denna glorifiering av Pablo Escobar får mig att må illa. Vi får aldrig glömma att Escobar var en dålig man. En mycket dålig man, säger han. Julio Casadiego har startat Don’t mention that name-tour som vänder sig mot alla dessa varianter av Escobar tours som dykt upp i staden. Han brukar inleda sin guidning på torget framför två voluminösa bronsfåglar som konstnären Fernando Botero gjort. Den ena bronsfågeln sprängdes några dagar efter avtäckningen av en gerillagrupp och dödade 23 människor. När borgmästaren bad Botero att göra en ny fågel satte han som villkor att den sprängda fågeln skulle stå kvar bredvid och påminna staden om vad den gått igenom. – För mig beskriver dessa två bronsfåglar Medellín på bästa sätt. Det är dåtid och nutid på samma gång, säger han och tittar på den nya bronsfågeln som glänser i solskenet. Julio Casadiego brukar även ta turisterna till Casa de la memoria som är ett modernt museum över den konflikt som drabbade Medellín till följd av kokainindustrin som föddes här. Museet invigdes för några år sedan och bearbetar minnet från den tid då staden hade den högsta mordfrekvensen i världen. Under 1991, när kriget mellan Pablo Escobar och staten var som värst, låg mordstatistiken på 381 döda per 100 000 invånare. Sexton år senare hade morden minskat med 1 400 procent och kommit ned i nivå med många nordamerikanska storstäder. En annan plats som han tar turisterna till är Parque Biblioteca som byggts på en kulle i stadsdelen Comuna 13, där många av stadens kåkstäder breder ut sig. När kommunen försökte minska våldet förstod borgmästaren att han var tvungen att erbjuda något i utbyte. För tio år sedan lät han bygga detta multimediabibliotek som förändrat livet för ungdomarna i stadsdelen. Här har de tillgång till wifi, kan se vilka filmer de vill och läsa magasin och böcker. Ovanför biblioteket håller ett ökänt kvinnofängelse på att göras om till vuxenutbildning. – Ska man förändra något på djupet är kultur och utbildning de bästa verktygen, säger Julio Casadiego. En stor del av världens kokain hanteras fortfarande av olika gäng i Medellín och ungdomarna behöver ett alternativ när de får frågan om att gå med i gängen. – Problemet är att det rör sig om så mycket pengar. När Medellínkartellen tjänade som mest köpte de gummiband till sedelbuntarna för 16 000 kronor i veckan. Fattar du hur mycket gummiband man får för 16 000 kronor?! Just nu spelas nya avsnitt av ”Narcos” in i Colombia. Julio Casadiego tycker att serien försöker framställa Pablo Escobar som den ”gode banditen”. – Det finns en myt om att han tog från de rika och gav till de fattiga. I helsike heller. Det enda han gjorde var att bygga några hus åt fattiga. Det gör honom inte till en hjälte. För honom var det en struntsumma. En av de platser som Julio inte tar sina besökare till är begravningsplatsen Jardines de Montesacro. I stället åker jag dit tillsammans med guiden Carlos Palau och ett par amerikanska turister. Begravningsplatsen är en stor lummig park med blommor och träd, men den enda plats där det finns folk är i ena hörnet. Det är här Pablo Escobar vilar. Två mexikanska turister sitter på bänken framför gravstenen. – När vi gick förbi kyrkogården kände jag igen namnet och tänkte: Ska vi besöka graven? Vi är ju ändå i Medellín, säger Naib Tapia, 23. Hon läser kriminologi vid universitetet i Kalifornien och är starkt kritisk till den myt som byggts upp kring Pablo Escobar. Hon menar att samma sak håller på att hända i Mexiko där kokainkungen, Joaquín ”El Chapo” Guzman, som greps tidigare i år, blivit en ny Escobar. Han har intervjuats av den amerikanske skådespelaren Sean Penn och fascinerar den mexikanska kändiseliten. När han rymde från säkerhetsfängelset i Mexiko förra året väckte det beundran bland kriminella. – Det skulle inte förvåna mig om det snart görs en tv-serie om honom också. Han och Escobar är väldigt lika varandra. De köper sig beundrare som bygger deras varumärke, men i grund och botten är de bara kriminella män, säger Naib Tapia. Hennes väninna värjer sig också mot mytbildningen. – Jag har redan sett hur de har börjat sälja El Chapo-tröjor i Mexiko. Det är osmakligt, säger Yanira Osuna, 23. När turistgrupperna skingrar sig dyker en äldre colombiansk dam och hennes svägerska upp. De köper glass av försäljaren och ställer sig framför Escobars grav. De ber en bön och gör korstecknet. Jag blir nyfiken och undrar varför de kommit till graven i dag. – Det var länge sedan vi var här. Vi vill bara tacka för huset som han gav oss. Det förändrade vårt liv, säger Irene Medina, 61. Innan Pablo Escobar industrialiserade kokainexporten till USA bodde Irene Medina på en soptipp i Medellín och levde på att sälja saker hon hittade. När Escobar tjänade så mycket pengar att dollarbuntarna möglade bort i det tropiska klimatet bestämde han sig för att hjälpa familjerna på soptippen. Han köpte en enorm tomt på en av de jordtäckta sluttningarna i Medellín och lät bygga 443 radhus med vågigt eternittak. För att inte spilla tid på att kolla om radhusen blev ordentligt gjorda bad han sin mamma att administrera byggandet av den nya stadsdelen som döptes till Barrio Pablo Escobar. – Vi har honom att tacka för mycket, säger Irene Medina. Även hennes svägerska, som knappt var född när Escobar sköts ihjäl, hedrar honom. – Jag vet att han gjorde många dåliga saker också, men för mig var han en god katolik. Han gjorde inget utan Guds tillåtelse, säger Dayana Garcia, 25. Guiden öppnar passagerardörren till sin VW Golf och det amerikanska turistparet sätter sig i baksätet. Jag hoppar in i framsätet och under tiden vi kör till nästa punkt på guideturen undrar jag hur det var att arbeta som polis i Medellín i början av 1990-talet. Precis som de flesta andra poliser ställdes han inför Medellínkartellens ordspråk plata o plomo (stålar eller skott). Den som inte accepterade att bli korrupt löpte risk att bli skjuten. Carlos Palau var 20 år när han bevakade en av ingångarna till flygplatsen och en man erbjöd honom en miljon pesos om han lämnade sin vaktposition i fem minuter. Carlos Palau tackade ja. – På fem minuter tjänade jag mer än vad jag gjort på ett helt år som polis. Det var klart att jag fortsatte. Carlos Palau blev en av de hundratals poliser som hamnade på Medellínkartellens avlöningslista. När han senare försökte lämna kartellen fick han ett pris på sitt huvud. En dag på väg hem från jobbet såg han hur en motorcykel gled upp bakom honom. Killen på pallen drog fram ett maskingevär och Carlos Palau fattade genast vad det handlade om. – Jag tvärnitade och sköt mot dem bakifrån. Jag tror jag träffade den ena killen, berättar han. Carlos Palau begärde förflyttning till Bogotá och fick i uppd rag att patrullera gatan utanför den amerikanska ambassaden. Han kände sig fortfarande hotad och fick via personalen på ambassaden visum till USA. I nio år bodde han i Rhode Island och rev lägenheter. Det är engelskan som han lärde sig där som gör att han nu kan tjäna bra som Escobarguide. – Snart kan jag köpa en ny bil, säger han och ler. Hans slitna VW Golf kränger i kurvorna medan han tar oss till ett prydligt villaområde. För att undvika den amerikanska underrättelsetjänsten som hjälpte den colombianska armén att hitta Pablo Escobar sov världens mest jagade kokainkung endast en natt på varje plats. Även Calikartellen och en frilansande kriminell organisation bistod militärerna med hjälp i sökandet. Den 2 december 1993 ringde Escobar flera samtal från villan som han dröjt kvar i en hel vecka. Det sista samtalet var till hans 16-årige son. – Amerikanerna spårade upp honom och polisen började leta i vilket rum han gömde sig, säger Carlos Palau och bromsar in framför villan. – Jag är inte säker på att vi kan ta oss in, men jag ska försöka. Klockan är två på eftermiddagen och en glad man i 40-årsåldern öppnar dörren och erbjuder oss att stiga på mot att guiden ger honom några sedlar. I vardagsrummet breder en stor bar ut sig bredvid en bekväm soffgrupp. På ett bord står ett akvarium med exotiska fiskar och på väggen hänger ett porträtt av Escobar utstyrd till den mexikanske revolutionsikonen Emiliano Zapata. På övervåningen finns det sju rum med veckade handdukar på lakanen och ovanför varje sänggavel hänger ett Escobar-porträtt. Det här är ingen villa. Detta är en bordell. Carlos Palau öppnar dörren till vad som var Escobars sovrum och kliver själv in i dramat. – Här pratade Pablo med sin son i telefon när han fick syn på en polisman på gatan. Pablo drog undan gardinen och polismannen fick genast syn på honom. Bara någon minut senare sparkade en annan polis in ytterdörren och sköt livvakten i hallen och rusade uppför trapporna. Vad skulle Pablo göra? Han sprang ut på taket här, säger guiden. Han drar undan gardinerna och det amerikanska turistparet följer honom med blicken när han pekar på takpannorna utanför. – Här träffades han av polisernas kulor från gatan och föll ned. Guiden tar en konstpaus. – Det sägs att den sista, dödande, kulan gav han sig själv. I trappan ned till bottenvåningen möter vi en annan turistgrupp med ett par från Frankrike och två kvinnor från London. – Vad är det för ställe de har tagit oss till? säger en av kvinnorna. Jag beställer en mineralvatten i baren och bordellägaren berättar att han köpte villan för tre månader sedan. Han har döpt stället till Dreams. – Här ska turisterna få allt de kan drömma om, menar han och ger mig den inplastade prislistan. En timmes sex med en av bordellens tjejer kostar 250 kronor. Två tjejer kostar 380 kronor. Han undrar om jag är intresserad av att komma tillbaka i kväll när de öppnar. Jag ger honom en fokuserad blick och skakar på huvudet. – Vi har killar också, om du hellre vill ha det, svarar bordellägaren. När vi sätter oss i bilen för färd tillbaka till hotellet berättar Carlos Palau om fyra brittiska killar som avslutade sin Escobartur med att komma tillbaka till Dreams på kvällen. – De köpte kokain och knullade hela natten. Dagen efter tar jag bussen uppför sluttningen till kåkstaden Barrio Pablo Escobar. Passagerarna synar mig som om jag vore ännu en Escobarturist och jag känner att jag har inget att sätta emot. Kanske bidrar även mitt reportage till att sprida Escobarturismen? Bussen passerar en osynlig gräns och vi är inne i den omtalade kåkstaden. På en vägg har någon skrivit ”Välkommen till Barrio Pablo Escobar. Här härskar lugnet!” Jämfört med Brasiliens favelor känns det väldigt säkert. Inga ungdomar med walkie talkies i gatuhörnen, inga beväpnade gäng i gränderna och inga budbärare på motorcykel. Inte någonstans syns det att stadsdelen med 16 000 invånare styrs av ett gäng som sköter en del av stadens kokainhantering. Längs de långa trapporna uppför kåkstaden ligger radhusen som Pablo Escobar lät bygga. Endast ett par av husen är i originalskick. De flesta har fått en andra eller tredje våning. – Här har alla det bra, säger Wberney Miranda, 43. Han är ordförande i stadsdelsföreningen och har bara en arm. Den andra amputerades efter en skottskada han fick i den colombianska armén när de gick till anfall mot ett Farc-läger i djungeln. Sedan dess är han förtidspensionerad och ägnar sin tid åt att administrera kåkstaden. Nu håller han på att ringa runt och hitta någon som vill ta sig an uppgiften att döma kåkstadens fotbollsmästerskap. Domaren som skulle ha dömt morgondagens fotbollsturnering har hoppat av. – Det kan lätt bli lite tjafs när de spelar. Det gäller att ha någon som vågar bestämma, säger Wberney Miranda. På ett altare i vardagsrummet har han satt några ljus runt ett porträtt av Pablo Escobar. Jag förstår inte hur man kan behandla Escobar, som beordrade tusentals mord, som ett helgon. Ordförande i kåkstaden tittar på mig som om jag vore dum. – Vad många utomstående inte förstår är att Pablo tog hand om de fattiga. Han gav oss ett värde. Jag menar att det enda Escobar gjorde var att ge pengar till att bygga husen. – Det kvittar väl. Han är ändå bättre än alla politiker vi haft. Säg mig en politiker som gett bostäder till fattiga. Ingen! Jag undrar vad han tycker om Escobarturismen. – Den är bra, säger han utan att dröja. Även som död strör Pablo pengar över Medellín. Det enda Wberney Miranda stör sig på är att i ”Narcos” spelas Pablo Escobar av en brasiliansk skådespelare som inte lärt sig den släpiga spanska paisa-dialekten som pratas i Medellín. Han föredrar den colombianska tv-serien ”El Patrón del Mal” (Ondskans boss) från 2012. – Den är mycket mer verklighetsförankrad, menar han. Min sista kväll i Medellín går jag ut i bardistriktet Parque Lleras i överklasstadsdelen El Poblado. Här bor de europeiska kokainturisterna på hostel och håller sig vakna till eftermiddagarna. Var tionde meter erbjuder en försäljare mig rent och billigt kokain. Jag drar upp till takbaren på The Charlee Hotel för att få vara i fred. Från det sexton våningar höga designhotellet har jag utsikt över hela dalen som trasades sönder av kokainkriget. I dag har den konflikten flyttat till Mexiko och Medellín har behållit den fridfulla biten. Det är på nattklubbarna i Parque Lleras som kokainets pengar tvättas. Två killar från Schweiz frågar om de får slå sig ned bredvid mig och beställer in den dyraste vodkaflaskan. De är båda ingenjörer i 40-årsåldern och var på semester i Costa Rica när de insåg hur lätt det var att flyga därifrån till Medellín. – Vi har sett vartenda avsnitt av ”Narcos” och tänkte att vi måste bara hit. Hans kompis häller upp en rejäl vodka. – Hotellet har fixat en Escobar Tour till oss i morgon. I slutet på turen ska vi få träffa Pablos bror! Fattar du?! Att få ta en bild med den 69-årige Roberto Escobar, som också var medlem av Medellínkartellen, kostar 400 kronor per person. – Det är ju ingenting, säger schweizarna i kör. Sedan sänker killarna rösten och häller upp en rejäl vodka även till mig. – Vi har aldrig provat, men när vi ändå är här så måste vi bara. Du vet möjligtvis inte var vi skulle kunna köpa lite kokain? – Och få tag på några brudar, fyller den andre killen i. Att deras behov går att tillfredsställa i villan där Pablo Escobar dödades berättar jag inte. I stället pekar jag ned mot torget. – Där nere hittar ni säkert allt det ni söker. ”Jag skäms inte. Jag var polis i Medellín i början av 1990-talet. Flera gånger försökte Pablos killar döda mig. Nu tjänar jag pengar på honom. Det är inte mer än rätt.”Guiden Carlos Palau om Pablo Escobar ”Det finns en myt om att han tog från de rika och gav till de fattiga. I helsike heller. Det enda han gjorde var att bygga några hus åt fattiga. Det gör honom inte till en hjälte. För honom var det en struntsumma.”Guiden Julio Casadiego om Pablo Escobar ”Vad många utomstående inte förstår är att Pablo tog hand om de fattiga. Han är bättre än alla politiker vi haft. Säg mig en politiker som gett bostäder till fattiga. Ingen!”Wberney Miranda om Pablo Escobar Escobar, ”Narcos” och turismen Pablo Escobar (1949– 1993) var ledare för narkotikasyndikatet Medellínkartellen, uppkallat efter hans hemstad i Colombia. Escobar kontrollerade landets illegala kokainhandel och blev en av världens rikaste. ”Narcos” är en Netflixserie om Pablo Escobars brottsimperium.De nya avsnitten har premiär till hösten och handlar om jakten som utmynnade i Pablo Escobars död. Regissör är brasilianaren José Padilha. En Escobar Tour kostar mellan 300 och 400 kronor per person och tar mellan tre och fyra timmar. Vill man träffa Pablo Escobars bror kostar det ytterligare 400 kronor. ”Don’t mention that name-tour” finns som ett alternativ. I reportaget uppgavs fel procentsats för hur stadens mordstatistik har förändrats. Den har minskat med 92 procent sedan rekordåret 1991 och inget annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 28288, "headline": "Persson kan bli mästare igen", "summary": "Det dröjde länge innan pingisvärldsmästaren Jörgen Persson blev aktuell för ”Mästarnas mästare”. Han slutade ju aldrig. Men nu är karriären över efter ett 30-årigt proffsliv och i dag fyller den gänglige gentlemannen 50.", "article": "För vissa elitidrottare tar den aktiva karriären abrupt slut. För Jörgen Persson blev det en långt utdragen process med två comebacker. Än i dag har han svårt att släppa bordtennisen, tre år efter att han slutat spela på toppnivå. – Jag har landat hyfsat, men abstinensen slår till ibland, säger han. – Det har inte varit helt lätt att sluta med pingisen. Jag var proffs i 30 år och har spelat sedan jag var liten. Som pojkspelare var det tävlingar från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Morsan skickade med sex mackor och sportdryck. Det var allt man åt på hela dagen, minns han. Det händer att Jörgen Persson åker ner till träningshallen i Halmstad med en packad pingisväska – utan att spela. – Jag sparrar några av landslagsspelarna som bor i Halmstad. Men ibland åker jag bara dit och snackar lite, tar en dusch och åker hem. Killarna har rätt kul åt det, säger han med ett skratt. Det är Halland som är hemma för Jörgen Persson. Men efter att ha bott i Kina, Japan, Qatar, Tyskland och Norge – och varit proffs i Frankrike och Ungern – har han svårt att hålla sig på hemmaplan särskilt länge. Och det tycks inte råda någon brist på sysselsättning i hans nya liv. Jörgen är privattränare åt tyske Europamästaren Dimitrij Ovtcharov, vilket betyder omkring 75 resdagar på ett år. Han har även en del uppdrag för ett tyskt pingismärke i Kina. – När jag har varit hemma en period i Halmstad vill jag gärna ut igen. ”Tickan” (Ulf Carlsson, förbundskapten för herrlandslaget) brukar säga: ”Kan du inte bara sitta still och ta det lugnt?” – Jag skulle aldrig kunna vara anställd på ett kontor. Jag vill behålla den frihet jag hade under 30 år som proffs. Det Persson brinner mest för just nu är – mjölk. Han håller tillsammans med en kompanjon på att lansera ett företag i Kina. – Jag har ju varit i Kina många gånger genom pingisen och upptäckte att det inte fanns några svenska mjölkmärken i hyllorna. Därför bestämde vi oss för att satsa i Kina. Mormor och morfar hade en liten bondgård, så jag har en bakgrund i branschen kan man säga. 1991 blev Jörgen Persson världsmästare i japanska Chiba och han har även fyra VM-guld i lag. Han avgjorde på egen hand VM-finalen 2000, den senaste gången Kina förlorade en lagmatch. Persson fick under karriären ändå stå i skuggan av jämnårige Jan-Ove Waldner som anses varaden främste pingisspelaren genom tiderna. – Jag accepterade det och vande mig vid det, och vi har ju varandra att tacka för våra karriärer. Men ibland kände jag kanske att jag inte fick så stor uppskattning som jag borde ha fått. Jag förlorade till exempel aldrig en match i någon av de sex EM-finalerna vi spelade i lag. En bilolycka 1994 tvingade Jörgen till ett uppehåll från pingisen och än i dag känner han av en skada i en disk i nacken. – Olyckan i sig var inte bra, men det förlängde nog min karriär. Jag fick ett break och när jag sedan kom tillbaka var det kul att spela igen. I pingishagen var Jörgen Persson känd för sin sportslighet och uppmärksammades stort i England när han rättade domaren och gav bort en poäng till motståndaren i en viktig OS-kvalmatch. För det fick han Riksidrottsförbundets Fair play-pris 1997. Han deltog i sju OS, lika många som skytten Ragnar Skanåker och fäktaren Kerstin Palm. Och det kunde faktiskt ha blivit ett åttonde. – På hösten 2014 hade jag allvarliga planer på att satsa för ett OS till. Jag hade nog kunnat kvala in till Rio, men jag insåg att jag inte hade haft något där att göra, säger Persson som sitter med i Sveriges Olympiska Kommittés styrelse som de aktivas representant. Just nu är Persson aktuell i ”Mästarnas mästare” i SVT. Tillsammans med hockeylegendaren Peter Forsberg och kickboxaren Caroline Ek är han klar för final från den första gruppen av deltagare. Vinnaren koras den 8 maj. – Jag trodde att jag skulle få svårt i de fysiskt krävande grenarna. Jag är överraskad, säger han om finalplatsen. Jag skulle aldrig kunna vara anställd på ett kontor. Gratuleras till: Fyller 50 år den 22 april. Bor: Halmstad. Familj: Sonen Oliver, 23, bor i Bangkok, dottern Emily, 21, bor i Oslo hos sin mor. Meriter: Världsmästare i bordtennis i singel 1991, fyra VM-guld i lag, ett EM-guld i singel, sex EM-guld i lag. Bragdguldet 1989. ”Jag är en av få som har plus på J-O Waldner, 53–49 i inbördes möten”. Läser: Musiktidningarna Uncut och Sonic, Hallandsposten. Lyssnar på: Ramones, Wilmer X, Jason Isbell. Så firar jag: Med den närmaste familjen på restaurang. Det blir en större fest i Halmstad senare i sommar, när stan är som bäst. Det känns lite ovant att fira födelsedagen hemma, jag brukade alltid vara på ett stort mästerskap i slutet av april. ", "article_category": "other"}
{"id": 28299, "headline": "Här råder totalförbud mot mobiltelefoner på arbetstid", "summary": "Få företag har tydliga regler för mobilanvändning på jobbet. Men bland Stockholms busschaufförer råder det nolltolerans mot smsande, surfande och telefonsamtal under arbetstid. – Reglerna känns inte som en begränsning utan det är bra att de finns. Bussarna är ofta fulla, och då är det vårt yttersta ansvar att tänka på säkerheten, säger busschauffören Manuel Lopez.", "article": "Smarta mobiler har i dag fått en självklar plats på de flesta jobb. Men det är få arbetsplatser som faktiskt har regler för hur mycket och när det är okej att använda sin mobil under arbetstid. – Att det saknas tydliga bestämmelser leder ofta till att gränserna mellan jobb och fritid blir otydligare, att folk känner sig mer stressade och blir mindre effektiva på arbetet, menar Sven Rollenhagen, socionom och författare till boken ”Mobikett”. – Det finns nästan alltid styrdokument när det gäller exempelvis alkholholförtäring och diskriminering på jobbet. Men när det gäller mobilanvändning utgår många arbetsgivare från att personalen själva ska reglera användningen, vilket inte alltid sker. Om det finns tydliga regler är det lättare för anställda att veta vad som faktiskt gäller, vilket ofta upplevs som ett stöd. Ett exempel på ett yrke där man infört bestämmelser kring mobilanvändningen är busschaufförer. – Hos oss råder det totalförbud för mobilanvändning under körning och övrig tid som chaufförerna är i tjänst. Det innebär att man inte får prata i telefon, inte ens med handsfree, eller sms:a när man är ute och kör på linjen. Bryter man mot de reglerna leder det till konsekvenser, säger Terese Kalinski, säkerhetschef hos Keolis, som bland annat kör SL:s bussar i Stockholm. Hur jobbar ni med att informera busschaufförerna om reglerna? – Vi har en utmaning när det gäller att nå fram till våra anställda, men genomför kontinuerliga informationskampanjer ute på depåerna och via intranätet, till exempel. Vi försöker vara så tydliga som möjlighet med att cheferna måste informera övrig personal om detta. Det handlar bland annat om att poängtera att chaufförerna har ett serviceyrke. Upptäcker man som passagerare att chauffören sitter med mobilen under körningen ska man rapportera det till SL Kundtjänst. Även hos trafikoperatörerna Arriva och Nobina finns det regler som sätter stopp för mobilsurfandet under körningar. – Som busschaufför hos oss får du varken ringa eller svara i telefonen under en körning. Händer det en olycka, och chauffören måste ringa, måste bussen stannas. Våra regler är tydliga och enkla att förstå, säger Henrik Birath, planeringsansvarig hos Nobina. – Arrivas regler säger att förare bara ska använda mobilen i en nödsituation eller när ordinarie kommunikationsradio inte kan användas. Bussen ska stå stilla när telefonen används. Det är också förbjudet att lyssna på musik i hörlurar, skicka sms eller surfa på internet under körning, säger Jenny Egeland, kommunikatör på Arriva. Manuel Lopez, busschaufför hos Keolis i Stockholm, är positiv till den nolltolerans som råder mot mobilanvändning under arbetstid. – Reglerna känns inte som en begränsning utan det är bra att de finns. Bussarna är ofta fulla, och då är det vårt yttersta ansvar att tänka på säkerheten. Hur går snacket bland kollegorna – är folk irriterade över reglerna? – Visst diskuteras det. Bland de som har jobbat lite längre och är äldre känns reglerna självklara. Men de som är yngre, och håller på mycket med sociala medier, kan tycka att det är lite överdrivet, säger Manuel Lopez. Att införa totalförbud för mobilanvändning på jobbet är sällan den bästa lösningen, menar författaren Sven Rollenhagen. I stället är det viktigt att få till en diskussion mellan arbetsgivare och anställda om vilka regler som ska gälla. Sven Rollenhagen har tagit fram en modell hur man kan begränsa mobilanvändningen under vissa moment eller platser på jobbet: Grön zon: Här är det fritt fram för de anställda att ringa, smsa och använda telefonen till annat. Det kan exempelvis vara på platser där man inte har direktkontakt med kunder. Gul zon: Här är det fortfarande okej att använda jobbmobilen, men med vissa begränsningar. Exempelvis går det bra att svara på mejl på bussen, men inte ringa jobbsamtal. Röd zon: Här är det helt förbjudet med telefoner. Till exempel ska inte butiks- eller kassapersonal svara i mobilen när man träffar kunder. Källa: Mobikett: Handbok för mobilzombies ", "article_category": "other"}
{"id": 28323, "headline": "Viktiga sociala skillnader i sjukvården", "summary": "Kvinnor med arytmi tenderar att få sämre sjukvård än män. Det finns däremot inget vetenskapligt bevis som tyder på att detta grundar sig i någon illvilja gentemot kvinnor i sjukvården. Dessutom finns det andra viktiga sociala skillnader inom vården som borde lyftas fram.", "article": "Malin Lindström har rätt i att kvinnor med arytmi tenderar att få sämre sjukvård än män. De får generellt senare och mindre effektiv behandling. Det finns däremot inget vetenskapligt bevis som tyder på att detta grundar sig i någon illvilja gentemot kvinnor i sjukvården. Istället beror detta snarare på att de flesta vetenskapliga studier är gjorda på män. Detta eftersom man inte var medveten om att både sjukdomsförlopp och vissa läkemedel verkar annorlunda på respektive kön. Faktum är att man bara för några decennier sedan trodde att hjärt-kärlsjukdomar bara drabbade män. Det kommer därför tyvärr att ta tid innan kvinnor kan få likvärdig vård inom detta område. Det bör dock också framkomma att det även finns andra viktiga sociala skillnader inom vården och att det inte alltid är kvinnor som får sämre behandling. Exempelvis är risken för att dö före 65 års ålder mer än dubbelt så hög bland personer med enbart grundskoleutbildning jämfört med dem med eftergymnasial utbildning. Detta gäller både kvinnor och män. Motsvarande skillnader finns också mellan utlandsfödda och svenskfödda personer. Män och utlandsfödda har till exempel högre dödlighet i behandlingsbara sjukdomar jämfört med kvinnor och svenskfödda. I det avseendet tillhör Malin Lindström det mest privilegierade samhällsgruppen i Sverige. Källor: https://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=14870 https://www.arytmia.se/site/page/formaksflimmer-skillnader-mellan-kvinnor-och-man https://www.socialstyrelsen.se/lists/Artikelkatalog/Attachments/18546/2011-12-30.pdf ", "article_category": "other"}
{"id": 28330, "headline": "Sjuksköterskor utsätts för hot", "summary": "Sjuksköterskor i traumasjukvården blir utsatta för hot och våld, visar en ny studie. Ibland blir konsekvensen att andra patienter måste vänta. – Rädslan för en konflikt kan göra att vissa patienter får gå före, säger forskaren Karin Avander.", "article": "Sjuksköterskor har varje dag en nära kontakt med människor. Deras arbete går ut på att se till att patienter får den vård de behöver. Men den nära kontakten med människor gör också att sjuksköterskor är en utsatt yrkesgrupp när det gäller risken att utsättas för hot och våld, och även för sexuella kränkningar. Enligt en ny studie från Sahlgrenska akademin upplever sjuksköterskor i traumavården hotfulla situationer på jobbet. – Det handlar oftast om subtila hot och en aggressiv attityd hos patienterna. Det har hänt att patienter kastat glas mot personalen. Ofta blir sjuksköterskorna kallade för otrevliga saker, säger Karin Avander (bilden), specialistsjuksköterska och forskare vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. – Ibland rör det sig om underliggande hot som exempelvis ”hoppas det går bra nu”. Karin Avander har tillsammans med Anna Heikki, även hon specialistsjuksköterska och forskare vid Sahlgrenska akademin, gjort en studie som baseras på intervjuer med 14 sjuksköterskor. Samtliga arbetar inom traumasjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Förutom förekomsten av hot och våld visar studien att rädslan inte slutar på jobbet, oron följer också med hem. Flera sjuksköterskor uppger att de är rädda för att de ska möta någon av patienterna utanför jobbet. – Och om något allvarligt skulle hända på sjukhuset är några oroliga över att de skulle behöva ställa upp i en rättegång och tvingas vittna, säger Karin Avander. Den negativa stressen fick flera av sjuksköterskorna i studien att överväga att byta till en arbetsplats med mindre risk för hot och våld. När det gällde att undvika konflikter förespråkade sjuksköterskorna en god kommunikation. Oftast fungerade det bäst att prata med en lugn och mjuk ton, men för vissa patientgrupper fungerade det bättre med en bestämd, kort och konkret ton, enligt sjuksköterskorna. Inom traumasjukvården behandlas personer som fått allvarliga skador. Det kan vara personer som varit med om olyckor, exempelvis i trafiken, men också patienter som utsatts för misshandel eller fått skottskador. De kan både ha blivit utsatta för fysiskt våld och själva ha utsatt andra för våld – det, och beroendeproblematik, är faktorer som ökar risken för att man ska uppträda hotfullt eller våldsamt mot andra, enligt forskarna. Men hot och våld är ett problem inom fler delar av sjukvården. Drygt 60 procent av sjuksköterskor inom olika områden ska någon gång ha blivit utsatta för någon typ av våld eller hot i sitt arbete, enligt en magisteruppsats i omvårdnadsvetenskap vid Örebro universitet, skriver Vårdförbundets tidning Vårdfokus. Där framkom också att en anledning till att just sjuksköterskor ofta blir utsatta för hotfulla situationer inom vården är att läkare ofta har en högre auktoritet i både patientens och de anhörigas ögon. Monika Djurner har arbetat som sjuksköterska i tolv år, bland annat på medicinavdelning, och har också bevittnat våld, hot och även sexuella trakasserier genom åren. – Kvinnliga sjuksköterskor har exempelvis blivit utsatta för sexuella kränkningar genom att någon tafsat på dem, säger hon. Sjuksköterskor måste behandla alla patienter och det spelar ingen roll vad patienten har för bakgrund, framhåller Monika Djurner. Och ibland kan det vara personer med en kriminell bakgrund som kommer in till vårdavdelningen. Flera sjuksköterskor i den nya studien om traumavård har uppgett att de omprioriterat sina omvårdnadshandlingar på grund av att de varit rädda för en patient, säger Karin Avander. – Vissa patienter kanske har mer krav än andra, och då vågar personalen ibland inte säga nej även när det vore rimligt. Också Monika Djurner menar att detta kan vara ett problem inom vården. – Det har nog hänt att sjuksköterskor prioriterat någon bara för att slippa bli hotade av en patient eller anhöriga. Men det går emot allting vi står för. Vi ska alltid vårda den som är i mest behov först. Men visst finns det alltid en oro. Jag vet inte alltid vem personen är som jag vårdar, det kan vara en mördare jag vårdar, säger hon. Vad behöver vården göra? – Säkerheten har förbättrats inom traumasjukvården i Göteborg med exempelvis låsta dörrar på enheten där studien gjordes, och sjuksköterskorna har larm på sig. Samtidigt behövs mer utbildning om hur man ska uppträda i utsatta situationer, säger Karin Avander. Man behöver också våga prata mer om problemet i personalgruppen, tycker Monika Djurner. – Det kan hända att man skuldbelägger sig själv och tänker att jag borde sagt ifrån tidigare, och kanske inte anmäler för att man skäms, säger hon. – Som sjuksköterskor har vi ett ansvar gentemot patienten som är sjuk och i en krissituation. Vi behöver prata mer med kollegor för att synliggöra problemet. Samtidigt får man inte glömma att det har blivit mycket bättre, menar Monika Djurner. – För tio år sedan pratade man inte om exempelvis sexuella trakasserier, men det gör vi i dag. Studie om hot i vården I en ny studie har sjuksköterskor inom traumasjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset intervjuats om sina erfarenheter av hot och våld. Studien visar att det behövs kunskap och beredskap när det gäller hotfulla situationer, och strategier för hur hot och våld kan undvikas genom hela vårdkedjan, enligt forskarna. Tidigare forskning har visat att våld på arbetsplatser ökar globalt och även i Sverige. Sjuksköterskor är en utsatt grupp om man jämför med andra yrkesgrupper när det gäller risken att utsättas för våld och hot, både fysiskt och mentalt. Källa: Sahlgrenska akademin ", "article_category": "other"}
{"id": 28331, "headline": "”Nobel Centers motståndare bryr sig inte om sanningen”", "summary": "Bara nej förenar dem. En brokig skara nejsägare tillåts skapa opinion mot Nobel Center på falska premisser. Det bör vara en nyttig läxa för oss alla till nästa stora, framtidsinriktade projekt kommer upp på dagordningen i Stockholm. Att fakta får allt svårare att tränga fram och att myter frodas är ingen bra utveckling, skriver Lars Heikensten.", "article": "Stockholms stad tar snart det slutgiltiga beslutet att bygga Nobel Center. Skälen är goda och många. Sverige får en ny plats för kultur och vetenskap, byggt kring Nobelpriset, ett av världens starkaste och mest respekterade varumärken. Stockholm får en mötesplats i hjärtat av staden. Besöksnäringen får nya intäkter. För Nobelstiftelsen innebär Nobel Center utökade möjligheter att verka för Alfred Nobels vision. Medan argumenten för Nobel Center är tydliga och lätta att förstå, är motståndarna mot beslutet en högst blandad skara, som uppvisar de mest disparata skäl att säga nej. Det visar de senaste månadernas debatt. Vissa motståndare kopplar Nobel Center till Nobelpriset, som de är emot, för att det leder till en ”destruktiv belöningskultur”. Andra ömmar tvärtom för Nobelprisets ställning i världen och Nobelstiftelsens ekonomi och är därför emot Nobel Center. Andra åter har starka egna intressen av platsen. De kan ha verkstäder och båtplatser på Blasieholmen, som de tror är hotade, eller är bara vana att parkera sina bilar på platsen. En liten grupp kopplad till Nationalmuseum har länge sett den aktuella tomten som ”sin” och är orolig för att möjligheterna att bygga ut i framtiden går förlorad. Någon vill faktiskt inte annat än att ha kvar sjöutsikten från sitt eget kontor. Det finns också de som inte gillar att finansieringen av projektet sker med privata medel, andra oroas för att projektet ska finansieras med allmänna medel. Ytterligare andra tycker att huset är stort och kanske också fult. Vissa motståndare är Sverigedemokrater. Andra tillhör Liberalerna. Så här kan man fortsätta. Vad det visar är att de som är emot Nobel Center är väldigt oense om skälen. Det är bara själva ”nejet” som förenar. Världens enklaste ord. Men det är en bräcklig grund för att utveckla en stad. Nu behöver visserligen en nejsida inte vara samlad, inte ens sansad, men den bör vara sanningsenlig. Också där har det brustit rejält under en längre tid. Jag är inte orolig för processen. Det hus som ska byggas har valts ut efter en omsorgsfull arkitekttävling med 145 av världens ledande arkitekter som deltagare. Det är viktigt med öppenhet och jag har tillsammans med andra företrädare för projektet vid flera tillfällen fört en dialog med motståndarna. Den politiska hanteringen har också följt sin normala gång för projekt av det här slaget; beslut i exploateringsnämnd och stadsbyggnadsnämnd i flera omgångar med däremellan liggande utställningar i staden, remissomgångar, bearbetningar av förslaget, beredning och till och med ett allmänt val. Inte heller är jag orolig inför beslutet om detaljplan i kommunfullmäktige. Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern stöder projektet. Det skapar en tydlig majoritet. Nej, jag har under den här processen blivit mer orolig för ett debattklimat där en brokig skara nejsägare inte bara försöker utan också tillåts skapa opinion på falska premisser. Björn Tarras-Wahlberg som är en av motståndarnas företrädare har gång på gång spridit förvanskade bilder av huset i syfte att lura opinionen. Manipulerade bilder har använts på de affischer som tapetserat främst Östermalm, och ofta också tagits in i annonser i medierna. Det har till och med gått så långt att en företrädare för detta nätverk helt utan grund anmält mig för mutbrott och sedan använt sin egen anmälan som belägg för påståenden om att oegentligheter utreds. Att anmälan snabbt avskrevs har nätverket underlåtit att meddela. Felaktigt och utan att korrigeras har det även hävdats att Susanne Lindh haft två parallella arbeten i Stockholms stad och Nobelhuset. Allt för att misstänkliggöra beslutsprocessen. Inte heller är de ständigt upprepade påståendena att båttrafiken skulle upphöra eller ta allvarlig skada av planerna korrekta. Helt fel är också att Nationalmuseum inte skulle kunna byggas ut på grund av Nobel Center. Det räcker med att titta på en enklare plankarta över Blasieholmen för att förvissa sig om detta. Tullhuset har ett visst kulturvärde men är ingalunda K-märkt som ofta hävdas. Lika märkliga är många av de återkommande ifrågasättandena av Nobel Center-projektets ekonomi. Inget är i dag särskilt oroande när det gäller utvecklingen av verksamheten i det nya Nobel Center eller projektets ekonomi, vilket den som vill lätt kan sätta sig in i genom att följa vårt arbete på nätet eller helt enkelt ta ett samtal med oss. Turismen ökar och museibranschen lockar allt fler, i Sverige såväl som utomlands. Det nuvarande Nobelmuseet växer ur sina lokaler och Nobelpriset har en närmast fabulös dragningskraft. Det är viktigt att gå varligt fram med om- och tillbyggnader i Stockholm. Själv tillhörde jag dem som under några intensiva veckor på våren 1971 tillbringade många timmar både dag- och nattetid under almarna i Kungsträdgården. Men utvecklingen får heller inte stanna upp. De invändningar som kan finnas mot nya projekt måste förstås få uppmärksamhet. Anpassningar bör ske med hänsyn till miljön – i vårt fall har exempelvis byggnadens storlek minskats med över 20 procent. Det har gett oss ett än mer effektivt hus anpassat till platsen och den verksamhet som ska bedrivas. Men möjligheterna måste också få uppmärksamhet. För Nobel Centers del handlar det exempelvis om samarbeten med världens främsta museer för att utveckla centrets utställningar. Det handlar också om den breda skolverksamheten som planeras och om en unik vetenskaplig nod i Nobelprisets anda. Inte minst handlar det om möten om tidens stora frågor där vi stockholmare kommer att kunna dela erfarenheter med Nobelpristagare och andra av världens ledande tänkare. Kanske är det så att risken för övertramp är större när motståndarna mot ett beslut består av så disparata grupper. När nejet är allt som förenar riskerar argumentationen att tappa sansen. Det borde vara en nyttig läxa för oss alla till nästa stora, framtidsinriktade projekt kommer upp på dagordningen i Stockholm. Fakta får allt svårare att tränga fram. Myterna frodas. Det är ingen bra utveckling. Om detta kan man vara bekymrad även om ett mycket viktigt och efterlängtat projekt – Nobel Center – nu äntligen ser ut att bli av. Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen 18 april 2016 Debattartikel Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen: ”Nobel Centers motståndare bryr sig inte om sanningen” Repliker Lotta Edholm (L), oppositionsborgarråd och Björn Ljung (L), gruppledare i stadsbyggnadsnämnden: ”Bra idé, men byggnaden fungerar inte” Anna von Koch, arkitekt i Stockholm: ”Osakligt utmåla motståndarna som romantiska hippies” Olle Neckman, Stockholms sjögård: ”Kritiker är nästan alltid en brokig skara” Bo Lagerqvist, Karl-Gunnar Norén och Björn Tarras-Wahlberg: ”Heikensten vilseleder” Slutreplik från Lars Heikensten: ”Bäst för Stockholm på sikt” Tidigare artiklar på DN Debatt Mats Persson, ledamot i kommittén för Ekonomipriset: ”?Behöver Nobelstiftelsen nya huset på Blasieholmen?” Ordföranden och vd:n för Nobelstiftelsen: ”?Därför bygger vi ett hus för Nobelpriset” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28334, "headline": "”Skolans språkkris riskerar Sveriges konkurrenskraft”", "summary": "Ny undersökning. Andelen elever som läser moderna språk minskar i grund- och gymnasieskolan. Dessutom utbildar sig mycket få till språklärare trots en väntad stor brist de närmaste åren. För att rädda flerspråkigheten i Sverige bör det bli obligatoriskt med moderna språk i högstadiet, skriver Bo Jansson, Lärarnas riksförbund.", "article": "Vi lever i en internationell och globaliserad värld. Vikten av att kunna flera språk ökar. Om Sverige ska vara konkurrenskraftigt, om företagen ska växa, om vi ska bygga broar mellan människor från olika kulturer och öka vår förståelse för andra nationer, räcker det inte enbart med engelska. Paradoxalt nog tycks utvecklingen av språkkunskaperna i Sverige gå åt rakt motsatt håll – mot färre språk. Förutom i engelska, sjunker språkkunskaperna och språkens status i den svenska skolan och andelen elever som läser andra främmande språk än engelska minskar i allt snabbare takt. Samtidigt finns det oerhört få som vill utbilda sig till lärare i moderna språk och mer än varannan yrkesverksam språklärare har övervägt att lämna yrket. Detta visar en ny undersökning från Lärarnas Riksförbund ”Språk – så mycket mer än engelska” som har gjorts bland landets yrkesverksamma språklärare samt svenska företag. Andelen elever som läser moderna språk minskar i grund- och gymnasieskolan. Var tredje niondeklassare läser inte moderna språk. Visserligen väljer nästan 80 procent av eleverna ett moderna språk i årskurs 7 men av dessa elever hoppar alltför många senare av sitt språkval. Det har också blivit ovanligt att läsa högre språkkurser i franska, tyska och spanska i gymnasieskolan. Språkens ställning upplevs inte heller som särskilt stark i skolan. Över hälften av gymnasielärarna uppger att språkutbudet på den egna skolan har minskat då det ofta är språk som får ge vika inför skolornas nedskärningar. Höstterminen 2015 fanns det sammanlagt 16 personer som var antagna till ämneslärarutbildningen år 7–9 i något av språken tyska, spanska och franska samtidigt som det behövs cirka 5 700 lärare de närmaste 13 åren. Om söktrycket inte ökar drastiskt saknar vi alltså ett stort antal lärare i moderna språk. Antal antagna till ämneslärarutbildning mot gymnasieskolan är något högre men räcker knappt att täcka behovet i själva gymnasieskolan. Över 60 procent av de tillfrågade lärarna som undervisar i moderna språk i dag har övervägt att lämna läraryrket under de senaste tre åren. De är missnöjda med lönen, hög arbetsbelastning samt brist på fortbildning. 85 procent säger att de har behov av ökad fortbildning i sitt språk för att kunna känna sig tillfreds med sin undervisning. Mer än varannan lärare ställs inför absurda undervisningssituationer då de behöver undervisa grupper där det finns elever från olika steg, nivåer eller årskurser vilket försvårar undervisningen, påverkar lärarnas arbetsbelastning och givetvis själva språkinlärningen. Undervisningstiden räcker heller inte alltid till. Över hälften av gymnasielärarna uppger att de fått för få antal timmar i sitt ämne i förhållande till de mål som eleverna ska uppnå under kursen. Men moderna språk behövs på den svenska arbetsmarknaden. Företagen blir allt mer internationella och Sveriges ekonomi allt mer exportberoende. Nära 30 procent av de intervjuade medelstora och stora företagen uppger att de har tjänster där språkkunskaper utöver svenska och engelska är ett krav vid rekryteringen. Företagen anser att det är svårt att rekrytera personer med rätt språkkompetens. Tyskland, Frankrike, Belgien med flera är viktiga för våra exportföretag. Dessa länder står för en tredjedel av den samlade exporten. Vill vi titta framåt behöver vi vara beredda på Afrikas frammarsch. Givetvis sker inte språkundervisning i skolan bara för exporten och företagens intresse. Språk berikar livet. Men det är argument som inte tyvärr räcker för att statsmakterna och näringslivet ska bry sig. Kanske bryr de sig när de inser att vi håller på att gräva vår egen grav med allt snävare utblick och mindre språkkunskaper? Frågan som behöver väckas är om det inte borde bli obligatoriskt att läsa ytterligare ett främmande språk i skolan – och dessutom börja tidigare. Något radikalt annorlunda måste göras om vi vill rädda flerspråkigheten i Sverige. För att vi ska kunna vända utvecklingen föreslår Lärarnas Riksförbund följande: Moderna språk bör göras obligatoriskt i högstadiet och möjligheten att komma i kontakt med moderna språk bör ges redan från årskurs 4. Dels för att förmågan att lära sig nya språk är mycket hög fram till puberteten och dels för att det blir en naturlig övergång till språkstudier på högstadiet. Det som skiljer moderna språk från alla andra ämnen i grundskolan är att eleven kan välja bort dessa studier till förmån för andra alternativ och att eleven i princip när som helst har rätt att avbryta sina språkstudier. Ett obligatoriskt språkval kräver att lärare får rätt förutsättningar i sitt uppdrag och kan anpassa undervisningen efter elevernas olika behov. Det är angeläget att insatser och stöd i språk sätts in i mycket tidigare skede än i dag så att alla elever kan läsa moderna språk samtidigt som de kan nå målen i svenska och engelska. Språklärarnas fortbildning måste garanteras. Staten måste ta övergripande ansvar för språklärarnas fortbildning. ?Varje språklärare måste garanteras fortbildning som delvis ska ske i målspråkslandet, vilket är en förutsättning för att upprätthålla ett språk. Samtliga huvudmän måste uppvärdera lärarlönerna om språkläraryrket ska stå sig i konkurrensen. Även staten kan bidra genom att ge förmånligare studiefinansiering, till exempel i form av särskilda utbildningsbidrag, avskrivning av studielån med mera. Gymnasieskolan bör återgå till en reglering som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme, det vill säga en 100 poängskurs ska motsvara 100 undervisningstimmar. Elevernas rätt till kunskap måste garanteras. Meritvärdessystemet bör utvärderas. Meritpoängen i dagens system verkar inte tillräckligt främja lärandet av fler moderna språk eller studier på mer avancerad nivå. Det är därför angeläget att göra en utvärdering för att se över meritvärdessystemet. Kräv ytterligare främmande språk som behörighet. Många kvalificerade utbildningar förutsätter att studenter kan fler främmande språk än engelska. Det meritvärdessystem som infördes för att främja studier på avancerad nivå på gymnasiet har inte haft tillräcklig effekt. Det vore därför rimligt att för ett antal kvalificerade utbildningar kräva ytterligare språk än engelska som behörighetskrav. Bo Jansson, ordförande, Lärarnas Riksförbund 17 april 2016 Läs fler debattartiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28337, "headline": "”Miljarderna ger välfärden helt nya förutsättningar”", "summary": "10 000 nya jobb i kommuner och landsting, kanske dubbelt så många, kan bli resultatet av vårbudgetens 10 extra miljarder till välfärden. Fler offentliganställda ska också kunna få heltidsjobb och tillsvidareanställningar, hoppas regeringen.", "article": "Statsbidragen finansierar en femtedel av den kommunala välfärden. Den permanenta höjningen med 10 miljarder är den största sedan det nuvarande statsbidragssystemet infördes på 1990-talet. Enligt regeringen ska de extra 10 miljarderna öka möjligheterna att fastanställa personal och utveckla välfärden, till exempel med mer tid för varje barn inom skola och förskola, och större möjligheter för anställda i hemtjänsten att sitta ned och prata med de äldre. Vänsterpartiet har tidigare räknat ut att pengarna skulle kunna ge 23 000 nya jobb till lärare, socialsekreterare och undersköterskor. Samtidigt är det denna gång upp till varje kommun- och landstingsledning att avgöra vad pengarna ska gå till, eftersom statsbidragen inte är öronmärkta. De får själva utifrån sina lokala förutsättningar avgöra om de vill satsa på personal eller exempelvis nya skolor och förskolor. Dock ska tillskottet de första åren främst gå till de kommuner som tagit emot många asylsökande och nyanlända. Fackförbundet Kommunal drar förstås en lans för mer personal. – Regeringen höjer ambitionerna för välfärden, det skapar helt nya förutsättningar för att öka bemanningen, säger Kommunals chef för den samhällspolitiska avdelningen, Kristina Mårtensson. Applåder kommer också från arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och landsting, SKL. – En permanent höjning med 10 miljarder per år ökar våra möjligheter att rekrytera i bristyrken som socialsekreterare, lärare och stödpersonal till skolorna, konstaterar SKL:s chefsekonom Bettina Kashefi. Kommunerna och landstingen har de senaste åren känt av en allt svårare brist på lärare, socionomer och sjuksköterskor. Många i dessa yrken har flytt till mer välbetalda jobb med bättre arbetstider och villkor hos privata arbetsgivare, inte sällan bemanningsföretag som sedan hyrt ut dem dyrt till kommunerna. – För att kunna konkurrera om personalen måste vi som arbetsgivare kunna erbjuda goda villkor och tillsvidareanställningar, konstaterar Bettina Kashefi. Men kan tillskottet leda till mer stabila jobb även för vårdbiträden och hemtjänstpersonal? – Många inom vård och omsorg är frivilligt deltidsanställda. Men de som vill jobba heltid och tills vidare får också ökade möjligheter genom det här. Lite mindre entusiastiska till regeringens vårbudget är den privata sektorns fack och arbetsgivare. Privattjänstemännen i Unionen tycker att budgeten visar goda ambitioner men också ”stora brister i långsiktig strategi och prioriteringar”. Unionen saknar satsningar på den psykosociala arbetsmiljön och konkreta reformer för att stärka näringslivets internationella konkurrenskraft. Även tjänstemännens fackliga centralorganisation TCO saknar ett tydligt jobbperspektiv i budgeten, och efterlyser bland annat moderna beredskapsjobb och mer utbildning för nyanlända. Svenskt Näringsliv saknar också aktiv näringspolitik och en ”uthållig jobbpolitik som tar tag i Sveriges strukturella problem”. – I stället straffas de som skapar jobben, säger Svenskt Näringslivs tf chefsekonom Jonas Frycklund. Kommuner och landsting får från 2017 en permanent och historiskt stor höjning av sina statsbidrag med 10 miljarder kronor. Enligt regeringen och Vänsterpartiet kan pengarna ge mellan 10 000 och drygt 20 000 nya jobb, och/eller fler heltider och tillsvidareanställningar. Tillskottet är dock inte öronmärkt, så kommunerna och landstingen får göra vad de vill för att förbättra välfärden. Till exempel satsa på nya skolor och förskolor. ", "article_category": "other"}
{"id": 28367, "headline": "”Oacceptabelt med en miljon i utanförskap”", "summary": "REPLIK. Att regeringen blundar för Sveriges utmaningar visar sig även när vårpropositionen för 2016 nu har presenterats. Magdalena Andersson med flera (DN Debatt 13/4) är oroväckande nöjda över läget, trots att regeringen själva prognostiserar att närmare en miljon människor kommer att vara i utanförskap år 2020, skriver Ulf Kristersson (M).", "article": "Sverige är på väg åt fel håll. Allt för många står utanför arbetsmarknaden. Särskilt unga och utrikes födda begränsas av det nya utanförskapet. Ett utanförskap som kommer att växa sig starkare om Sverige inte fokuserar på jobb och integration. Därtill är flyktingkrisen inte över. Allt detta innebär prövningar för vårt samhälle. Det kräver ansvarstagande. Sverige ska fungera. Stefan Löfven sade nyligen att han är förvånad över att människor inte är nöjdare i Sverige. Det är att blunda för de problem vårt land står inför och det människor funderar och oroas över. Att regeringen blundar för Sveriges utmaningar visar sig även när vårpropositionen för 2016 nu har presenterats. Magdalena Andersson med flera är oroväckande nöjda över läget när de presenterar budgeten på DN Debatt. Retoriken överensstämmer däremot inte med verkligheten. Nya siffror från Riksdagens utredningstjänst visar att bara var fjärde flykting och anhöriginvandrare är självförsörjande efter åtta år i Sverige; och endast var tredje efter 15 år. Redan nästa år vänder arbetslösheten uppåt. Enligt regeringens egen vårproposition kommer närmare en miljon människor att vara i utanförskap år 2020. Det är oacceptabelt. Framför allt för alla som inte ges en chans att arbeta, visa vad de kan och växa. Men det är också oacceptabelt för Sverige. Det bryter mot att vi alla ska göra rätt för oss och mot kraven på att alla ska bidra. Det bryter mot att Sverige ska vara starkt och sammanhållet. Det riskerar att människor i stället börjar tro på enkla lösningar. Om inte fler jobbar mer, kan försörja sig själva och bidra, så utmanas hela grunden för välfärdslandet Sverige. I det läget lägger regeringen fram en budget som leder mot ökat utanförskap och kraftiga bidragshöjningar. Mellan 2015-2020 ökar utgifterna för bidrag och transfereringar med 77 miljarder kronor. I Socialdemokraternas Sverige ska det vara lätt att få bidrag, men svårt att få jobb. Den samlade jobb- och integrationspolitiken i vårpropositionen uppgår till endast två procent av de totala utgiftsökningarna. Svensk ekonomi växer nu snabbare än i många andra länder. Det är ett resultat av tidigare strukturreformer och ansvarsfull hantering av finanskrisen. Även om det går bra nu så riskerar utvecklingen att försvagas snabbt i en osäker omvärld. Det gäller särskilt för ett litet land som lever på export. Det kräver en ekonomisk politik som ser till att vi har resurser kvar när allt ser mörkt ut. Regeringen väljer i stället att släppa greppet om de offentliga finanserna. Underskotten biter sig fast under hela mandatperioden och uppgår till 30 miljarder kronor nästa år. Löpande utgifter finansieras inte. Välfärden byggs på lån. Välfärd ska i stället byggas på arbete. Därför behövs reformer för fler vägar till arbetsmarknaden, ökade krav på att gå från bidrag till egen försörjning, att det ska löna sig att arbeta och en bättre skola. Sverige är ett fantastiskt land och vi har löst svåra problem förut, men då går det inte att som Stefan Löfven och Magdalena Andersson föredra att stoppa huvudet i sanden och föra politik som förvärrar läget rejält. 13 april Debattartikel Magdalena Andersson (S), Per Bolund (MP) och Ulla Andersson (V): ”Vi satsar 500 miljoner på nyanländas etablering” Repliker Ulf Kristersson, Ekonomisk-politisk talesperson (M): ”Oacceptabelt med en miljon i utanförskap” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28382, "headline": "”Dramatisk minskning av nya doktorander i Sverige”", "summary": "Färre forskarutbildas. Villkoren för svenska doktorander är bland de generösaste i världen: de är dyra att anställa. Nya utredningsförslag ökar kostnaderna ytterligare vilket riskerar leda till ännu färre forskarutbildade. Det är inte förenligt med målet att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, skriver Rikard Forslid och Jonas Häckner.", "article": "?Antagningen av nya doktorander minskar nu mycket kraftigt vid Sveriges universitet. Grafiken till höger visar antalet antagna doktorander vid fyra av de fem största svenska universiteten de senaste fem åren. I genomsnitt har antalet nya doktorander vid dessa lärosäten minskat med över 30 procent under perioden 2011–2015. Minskningen beror knappast på att det är oattraktivt att vara doktorand i Sverige. Villkoren för doktorander i vårt land har länge varit bland de mest generösa i världen. På de flesta andra håll betalar doktorander terminsavgifter och bekostar sitt eget uppehälle. Förklaringen är i stället att skattehöjningar och villkorsförbättringar har gjort det dyrare för universiteten att anställa doktorander. Exempelvis har kostnaden per doktorand och år för den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet (där artikelförfattarna är verksamma) ökat med 40 procent (från 604 799 kronor till 845 562 kronor) under motsvarande period. Vid Lunds universitet har totalkostnaden för en färdig doktor ökat med närmare 70 procent. I en ny utredning, Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden (SOU 2016:29), föreslås nu ytterligare åtgärder som gör det dyrare att finansiera doktorander. Bland annat vill man begränsa möjligheten att finansiera doktorander med externa stipendier och på sikt föreslås att denna finansieringsform helt ska försvinna. Detta kommer att förvärra situationen med ytterligare nerdragningar i forskarutbildningarna som följd. Det är svårt att se hur den dramatiska minskningen av forskarutbildningarna i Sverige är förenlig med målet att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation i framtiden. Sveriges export karakteriseras allt mer av avancerade tjänster och varor med högt kunskapsinnehåll. Detta gör det möjligt att kombinera höga löner och en god internationell konkurrenskraft. En minskning av forskarutbildningarna kommer på sikt att göra Sverige mindre lämpat för högteknologisk produktion, och vi kommer då att tvingas återgå till mindre kvalificerad produktion med lägre löner. Det kan förstås vara motiverat att förbättra doktorandernas villkor. Men om kostnaderna för att utbilda doktorer höjs kraftigt kommer oundvikligen antalet nya doktorer att minska om inte universiteten i motsvarande grad tillförs ökade anslag för utbildning på forskarnivå. De förändringar som hittills varit speciellt kostsamma för universiteten är att man på de flesta håll, efter önskemål från studentkårerna, frivilligt beslutat sig för att avskaffa de så kallade utbildningsbidragen, en finansieringsform som inte belastas av sociala avgifter. I utredningen föreslås nu att denna finansieringsform helt ska försvinna. Vilka argument för då utredningen fram till stöd för förslagen? 1 Doktorander bör ha samma sociala skyddsnät. Här kan man konstatera att det sociala skyddsnätet är relativt väl utbyggt också för de som har stipendier och utbildningsbidrag. Stipendiater skyddas av en försäkring hos Kammarkollegiet vid sjukdom och föräldraledighet. För doktorander med utbildningsbidrag agerar heminstitutionen försäkringsbolag i och med att sjukdom och föräldraledighet ger rätt till förlängning av finansieringen. 2 Stipendier och utbildningsbidrag är inte pensionsgrundande. I princip vore det förstås bra om alla doktorander hade en pensionsgrundande inkomst, men man ska komma ihåg att utbildning på forskarnivå är en utbildning och inte ett arbete. Studenter på lägre nivåer har till exempel inte någon pensionsgrundande inkomst. En doktorsexamen leder också typiskt sett till bättre karriärmöjligheter och högre inkomster i framtiden. 3 Stipendiater har inte samma möjligheter att meritera sig genom undervisning. Detta argument är svårt att förstå eftersom alla stipendiefinansiärer normalt sett tillåter upp till 20 procent undervisning mot lön. 4 Stipendiefinansiärer har för stort inflytande på vilka doktorander som antas. Också detta argument är svårt att förstå. Samma kritik måste i så fall riktas mot all extern finansiering av doktorander oavsett finansieringsform. 5 Kvaliteten främjas av likvärdiga villkor. Det är i sig önskvärt med rättvisa och goda villkor. Problemet är bara att det i det här fallet blir väldigt dyrt att uppnå identiska villkor. Dessutom skulle en regel om en lägsta tillåten nivå på stipendierna ta hand om den allra viktigaste potentiella källan till orättvisa mellan olika finansieringsformer. Det är som sagt en lovvärd ambition att sträva mot likvärdiga och rättvisa villkor bland doktoranderna. Vår poäng är att priset för en i praktiken ganska blygsam förändring av villkoren kan komma att bli mycket högt för Sverige som framstående forskningsnation. Universiteten lyder under samma ekonomiska verklighet som annan verksamhet. Om kostnaderna för en verksamhet höjs samtidigt som intäkterna är oförändrade måste verksamheten minska i omfång. Man kan också diskutera det rättvisa i att begränsa kommande generationers möjligheter att skaffa sig en doktorsexamen. Ingen för talan för de som i framtiden stängs ute från forskarutbildningen. Utredningens förslag innebär att stora resurser avsedda för forskning i framtiden kommer att hamna i statskassan genom beskattning, men inget antyds om hur de ska slussas tillbaka till universiteten igen. Om vi ska kunna vända den nedåtgående trenden när det gäller utbildning av doktorer i stället för att ytterligare förvärra läget krävs en av två saker. Antingen måste staten skjuta till stora ytterligare resurser till utbildning på forskarnivå. Eller så måste utredningens förslag om att avskaffa stipendiefinansiering och utbildningsbidrag slängas i papperskorgen och universiteten återigen börja använda sig av utbildningsbidrag. Rikard Forslid, Professor i nationalekonomi, Stockholms universitet Jonas Häckner, Professor i nationalekonomi, Stockholms universitet En minskning av forskarutbildningarna kommer på sikt att göra Sverige mindre lämpat för högteknologisk produktion, och vi kommer då att tvingas återgå till mindre kvalificerad produktion med lägre löner. ", "article_category": "other"}
{"id": 28383, "headline": "”Det finns ingen cykelkultur i Stockholm”", "summary": "Vilka cyklister är värst? Medelålders män i lycra eller orutinerade kvinnor som kör sakta? På debattforum, insändarsidor och i sociala medier är debatten het. Vi följde med två cykelpoliser i Stockholm för att höra vad de tycker.", "article": "Cykelvärstingar Del 1 Män i lycra som far fram på racercyklar (Memils) eller medelålders kvinnor som utan uppsikt trampar fram på cykelbanorna (Mekits) – vilka är värst? I några artiklar skildrar Insidan livet på två hjul. På kort tid sveper tusentals cyklister förbi. De kommer på superlätta racercyklar, damcyklar med korg och rostiga gamla hojar som sett bättre tider. Många – men inte alla – bär hjälm. Platsen är Skeppsbron i Stockholm. Från Slussen väller tusentals cyklister ned. Med hjälp av cykelpoliserna Fredrik Hellgren och Krister Drakeklint ska vi kontrollera hur de som far fram på två hjul sköter sig. De två poliserna tycker att spelplanen på Stockholms gator har ändrats under de senaste fem åren. I dag är det många fler cyklister ute och bilarna har fått maka på sig lite, samtidigt har det blivit fler fotgängare. – Det gör att det blir hetsigt mellan cyklister och bilister, mellan cyklister och cyklister och mellan cyklister och dem som går. Ofta uppstår bråk och konflikter, säger Krister Drakeklint. Kollegan Fredrik Hellgren menar att bristande trafikvett är ett växande problem. Vi kan ta cykelpendlarna som ett exempel, säger han. – De kör fort i förorten där det finns breda cykelbanor och cyklisterna inte tvingas samsas på en liten yta. Men så fortsätter de i samma fart när de kommer in i stan. Som här på Skeppsbron, säger Fredrik Hellgren. Han tycker att det verkar som om den här gruppen cyklister inte bryr sig särskilt mycket om att det finns andra trafikanter. Och ofta blir det som en tävlan att ta sig fram så fort som möjligt, menar han. – Och då är rödljus inte något att bry sig om. I samma sekund kör en ung kvinna med ett litet barn i cykelsitsen mot rött. Sekunden senare korsar hon bilvägen mot alla gällande regler. – Det finns ingen cykelkultur i Stockholm. Många skapar sina egna regler och cyklar lite hur som helst, säger Krister Drakeklint. Där kör en cyklist på en racercykel ut i gatan, sveper förbi alla andra cyklister och kastar sig sedan in på cykelbanan precis framför en äldre dam som ilsket och kanske lite rädd ropar till. Den snabbåkande cyklisten vänder sig om och pekar finger. När våren nalkas blommar blåsippor och tussilago. Och cyklar plockas fram ur garaget eller får nya sommardäck – och så kommer den obligatoriska kritiken mot cyklister som kör för fort, struntar i rödljus och trafikregler. På DN Åsikt, vårt nya debattforum på nätet, diskuterades nyligen vilka cyklister som utgör den största faran i trafiken. Är det medelålders män i lycra på racerhojar eller medelålders kvinnor på damcyklar? Debatten tog fart sedan Niklas Thelning skrivit att han efter att som cyklist ”tampats med naturens krafter” under vinterhalvåret möter ännu värre fiender när våren och solvärmen kommer. Han kallade dem för ”mekits”. Det handlar enligt honom om orutinerade cyklister, företrädesvis medelålders kvinnor. De är ”klädda i tyg” och cyklar utan närvaro, uppsikt, kontroll eller hänsyn – vilket medför stor fara för medtrafikanter. Vad säger cykelpoliserna Krister och Fredrik om debatten? Ligger det något i den? Eller handlar det bara om kverulans och ogrundat tyckande? – Jag håller nog med båda sidor, svarar Fredrik Hellgren. Allt fler cyklar och allt fler bryter mot reglerna, oavsett hur de är klädda. De skriker och hojtar på varandra, beter sig allmänt illa. Krister Drakeklint instämmer. Både han och Fredrik cykelpendlar till sin arbetsplats på Söder i Stockholm. För fyra år sedan började de prata om att poliser som patrullerar på cykel kanske skulle skapa lite mer lugn i trafiken. De fick gehör för sin idé och utbildade sig sedan i holländska Amsterdam, där ett system med särskilda cykelpoliser visat sig fungera alldeles utmärkt. – Det är ett helt annat cykeltempo i Holland. I Amsterdam sker i dag till exempel över hälften av alla persontransporter med cykel. Där tar cyklisterna hänsyn till varandra, det är tryggare och mindre riskfyllt. I dag arbetar ett trettiotal cykelpoliser på Södermalm och Norrmalm i Stockholm. De kan utföra de flesta uppgifter som kollegorna i bil kan utföra – utom att omhänderta folk och föra dem till häktet. Deras cyklar är specialdesignade. Krister och Fredrik hjälper oss med att kommentera cyklisternas beteende under morgontimmen på Skeppsbron. Sedan tänker de fortsätta att patrullera på två hjul fram till lunch. – Ni ser att de flesta använder hjälm och det skyddar verkligen, säger Fredrik Hellgren. Men om beteendet är tokigt inträffar olyckor. Det är ett litet gatuutrymme som ska delas av många. Brister koncentrationen ett ögonblick kan det snabbt gå illa. Där spelar farten så klart in. Krister skakar på huvudet och undrar hur de ”fartdårar” tänker som kör i full fart på till exempel Skeppsbron på en racerhoj som kanske kostat hundra tusen kronor. – Vi skulle aldrig tillåta att en snabb sportbil vrålar fram i högsta fart här, men den här gruppen cyklister tycker det är helt okej att fara fram som blådårar. Jag förstår det inte. Fredrik säger att om det är femtio kilometer i timmen i hastighetsbegränsning på en gata håller de flesta bilister den farten – eller kör något fortare. Få kör extremt snabbt och lika få kryper fram. – Men cyklister kan köra både fort och sakta på samma cykelbana och det leder till konflikter och problem, konstaterar Fredrik. Han ber Krister berätta om en hastighetskontroll de gjorde i Götgatsbacken på andra sidan Slussen. Det är ett så kallat gångfartsområde, vilket innebär att ingen får köra fortare än vad en fortgängare kan gå – eller sju kilometer i timmen. – Hur fort körde han som vi stoppade, var det 28 kilometer i timmen? undrar Fredrik. – Nej, svarar Krister. Han klockades för 34 kilometer i timmen. Det är som om en bilist kört i 200 kilometer i timmen på en 50-väg. Jag behöver inte säga mer. Den värsta morgonrusningen har lagt sig. Fortfarande kommer cyklister i en strid ström nedför backen mot Skeppsbron. Innan Krister och Fredrik ger sig av frågar vi om de själva brutit mot några cykelregler. De tittar på varandra och skakar på huvudet. – Det går att cykla fort utan att köra mot rött och fara fram som en vettvilling, svarar Krister. Jag följer reglerna. – Som cykelpolis skulle jag inte vara trovärdig om någon såg mig korsa en heldragen linje eller cykla vårdslöst, svarar Fredrik. Efter att vi lämnat dem krokar tre cyklister i varandra. En ung kvinna utan hjälm på en enkel cykel, en kvinna med hjälm på en racerhoj, och en medelålders kvinna på en vanlig damcykel med korg längst fram. De lyckas hålla balansen, men tittar irriterat på varandra. Det kunde ha gått illa. Fotnot: ”Mekits” står för medelålders kvinnor (eller orutinerade cyklister) i tyg. ”Memils” betyder medelålders män i lycra. Sagt om cykling: Allt är inte svart eller vitt på cykelbanan. Jonas Björk Skylta mer om vilka regler som faktiskt gäller. Marianne Berglund Skyll inte på varandra. Det är politikerna som bär ansvaret. Kristin Svenson Året runt cyklar jag till mitt arbete i Stockholms centrum. Men varje vår, när människor som inte cyklar annars kommer fram och stör den ömsesidiga respekten, har jag lust att kasta in handduken. Niklas Thelning Det är farten som krossar och skadar, och det är den som kör på som är problemet. Roland Karlsson Det blir hetsigt mellan cyklister och bilister, mellan cyklister och cyklister och mellan cyklister och dem som går Cykelpolisen Krister Drakeklint ", "article_category": "other"}
{"id": 28425, "headline": "Sluta behandla cyklisterna som människor", "summary": "Det vanligaste påståendet inom stadscyklingdebatten är att man ska planera för människan snarare än bilen. Man tillskriver trafikantgruppen cyklisterna samma egenskaper som trafikantgruppen fotgängarna. Genom att istället betrakta cyklisterna som en förening mellan människa och maskin kan lösningarna utformas som blir säkrare för de tre trafikantgrupperna som lider mest av det infrastrukturella liktänkandet.", "article": "Som infrastrukturingenjör, cykelbloggare och lika delar cyklist som bilist håller jag koll på vad som skrivs och sägs och tycks om infrastrukturen. Det vanligaste – och förstås rakt igenom välmenande – påståendet är att man ska se/prioritera/planera för människan snarare än bilen. På sätt och vis är det ju rätt. Det är vi människor som tillsammans utgör samhället och staden. Men tillåt mig märka ord. När man pratar bilar pratar man maskiner. När man pratar cyklister pratar man människor. Vad är det för fel med det (och då bortser vi från att man på gott och ont omänskliggör bilförarna)? Man tillskriver trafikantgruppen cyklisterna samma egenskaper som trafikantgruppen fotgängarna som ju faktiskt är de enda i stadens komplexa trafiksystem som är renodlade människor. Trafikantgruppen cyklisterna är en grupp bestående av lika delar människor som maskiner. Utan sin cykel är cyklisten inte längre en cyklist utan den övergår till att bli en del av trafikantgruppen fotgängare. Men så länge cyklisten färdas på sin cykel är den en förening mellan människa (cyklisten) och maskin (cykeln). På precis samma sätt som en bilist är en förening mellan människa (föraren) och maskin (bilen). Men vad är det för viktigt med det konstaterandet? Jo. Så fort en människa inte längre färdas av sin egen kraft med sin egen kropp som det enda att styra över – alltså övergår till att styra över en maskin men också styras av denna maskins egenskaper – så ingår den föreningen i trafikantgruppen som bör tilldelas ett särskilt utrymme i gaturummet. Ett utrymme som inte enbart utgår från förarens mänskliga egenskaper så som smidighetsgraden, synlighetsgraden, siktmöjligheterna, hastigheten, hälsotillståndet mm utan som utgår från egenskaperna som erhålls först när föreningen av människa och maskin (i detta fall cykel) kommer till. På samma sätt som vi vet att föreningen av människa och bil ger en gemensam hastighet som överstiger en fotgängares hastighet med massor med km/h bör vi tänka på att föreningen av människa och maskinen cykel tillför egenskaper som inte längre kan tillskrivas enbart människan som använder cykeln. Det är först när man redan i beslutsfattandet och planeringen börjar behandla cyklisterna som föreningar av människa och maskin, oskiljaktiga ifrån varandra så länge de cyklar, som cyklismen kan börja behandlas på samma villkor som bilismen och den övriga motortrafiken. Och trots att det (inte minst tack vare smått sensationssökande filmer och dylika reportage) tar emot att tillskriva cyklismen samma egenskaper som motortrafiken så är steget inte speciellt stort – även om den mänskliga kraften som utgör ”cykelmotorn” inte skadar miljön på samma sätt som det gängse bilbränslet. Märk väl att det var cykelns intåg som en gång i tiden banade vägen för bilismen. Genom att ständigt förenkla det komplexa systemet som utgörs av föreningen människa och maskin i synkroniserad, men ändå av de yttre faktorerna beroende, rörelse ger man inte trafikantgruppen cyklisterna den statusen som den gruppen förtjänar för att kunna färdas säkert både för sin egen och omgivningens (t ex fotgängarna, rullstolsburna, bilisterna m fl trafikgrupper) skull. Jämför med till exempel gruppen rullstolsburna. Ingen trappbyggare skulle väl få för sig att behandla en person i rullstol som en fotgängare! Istället jobbar man med att utforma lösningen för lika delar rullstolsförare som maskinen rullstolen. Det är alltså inte människorna kontra bilar – inte ens cyklar kontra bilar, som i den populära filmen Bikes vs. Cars, vars rena titel spär på den onödiga spänningen de olika trafikantgrupperna emellan. Det är gående människor, människor på cyklar, människor i bilar, människor i permobil, människor på moped med flera trafikantgrupper det bör handla om och planeras för. Jag tror det är bra om vi tänker på det när vi tänker trafikplanering. Annars kan viktiga pusselbitar falla bort. Sätt människan i fokus och inte maskinen, påpekas det ofta när det pratas infrastruktur. Tillåt mig komma med en liten justering: Sätt människan i fokus tillsammans med maskinen. Oavsett om maskinen är en bil, en cykel eller en rullstol.  ", "article_category": "other"}
{"id": 28434, "headline": "”Fibernät lika viktigt som elnät”", "summary": "REPLIK. Den parlamentariska landsbygdskommittén skriver att snabbt bredband i hela Sverige är en grundläggande fråga för att främja svensk landsbygd (DN Debatt 31/3). Vi vill gå längre och hävdar att staten ska se på utbyggnaden av fibernätet på samma sätt som man i dag ser det som fullständigt självklart att alla hushåll i Sverige har elektricitet, skriver företrädare för Småkom.", "article": "Den parlamentariska landsbygdskommittén beskriver föredömligt vad den anser behövs för främjande av Sveriges landsbygd. Snabbt bredband i hela Sverige är en grundläggande fråga. I ställningstagande nummer två i debattartikeln skriver kommittén att regeringen bör formulera ett mål om att hela befolkningen ska ha tillgång till bredband med hög överföringshastighet senast 2025. Ett bra och fullt realistiskt förslag. Vi tycker att kommittén har kommit en god bit på väg i sitt arbete, men vi vill gå längre och framåt med kraftigare tag. Vi hävdar att staten ska se på utbyggnaden av fibernätet på samma sätt som man i dag ser det som fullständigt självklart att alla hushåll i Sverige har elektricitet. Vi föreslår därför följande: • En heltäckande fiberutbyggnad prioriteras i statsbudgeten genom att förslagsvis tio miljarder kronor avsätts per år under fem år. • Post- och telestyrelsen (PTS) får ett tidsbestämt uppdrag att kartlägga fiberkabeltillgången i Sverige. • En stark styrning av statliga verk och bolag måste komma till stånd för att åstadkomma ett effektivt utnyttjande av våra gemensamma fiberresurser. • Ett samlat ansvar för all statlig fiberinfrastruktur samlas till ett verk, ett departement och med en ansvarig minister. Regeringen har haft ambitionen att se över möjligheterna att effektivisera användningen av de statligt ägda bredbandsnäten. I utredningen ”Statens bredbandsinfrastruktur som resurs” analyseras de fyra statliga aktörerna Vattenfall AB, Affärsverket Svenska Kraftnät, Teracom AB och Trafikverket. Det är en häpnadsväckande studie. Utredningen har inte lyckats få fram hur mycket fiberkabel Vattenfall AB har, var den finns eller vilken ekonomisk omfattning verksamheten har. Affärsverket Svenska Kraftnät har länge haft som mål att binda samman alla kommuner i ett landsomfattande fibernät. Utredningen konstaterar att man inte nått målet, men redovisar inte hur läget är i dag. Teracom AB är inte öppna med storleken på sin bredbandsverksamhet. Inte heller Trafikverkets nät av fiberkabel har gått att kartlägga. De fyra aktörerna har försökt att samverka på frivillig basis, men ”uttrycker en mycket stark önskan att fortsätta hantera sin bredbandsinfrastruktur i egen regi utan inblandning av någon annan part”, skriver utredaren. Om staten lyckas kartlägga och samordna våra gemensamma tillgångar till bredbandsinfrastruktur, kommer fler än idag att få snabbt bredband. Det är ett stort samhällsekonomiskt resursslöseri, när vi i dag bygger ut parallell infrastruktur, alltmedan många vita fläckar förblir obyggda. På samma sätt som alla får köra på våra fysiska motorvägar, bör den samhällsägda bredbandsinfrastrukturen erbjudas alla aktörer. Här behövs stark samordnad statlig styrning under en ansvarig minister. Därutöver krävs budgeterade medel och en politisk enighet om att ett snabbt bredband är en grundläggande samhällelig rättighet för alla, värd att prioritera. ”Ett Sverige som håller ihop” är regeringens ambition. Med våra förslag har regeringen chansen att se till att sluta de digitala klyftorna i landet inom några år. Först då håller Sverige ihop på riktigt. 31 mars 2016 Debattartikel Parlamentariska landsbygdskommittén: ”Statens snabba reträtt från landsbygden måste bromsas” Repliker Åsa Odell, vice ordförande LRF: ”Det räcker inte med fina ord och löften” Mikael Ek, vd för Svenska stadsnätsföreningen: ”Utred var de som saknar snabbt bredband finns” Eva Nordmark, ordförande TCO: ”Utbildningsmöjligheter behövs i hela landet” Företrädare för Småkom, 68 små kommuner i samverkan: ”Fibernät lika viktigt som elnät” Leo Granberg, professor i landsbygdsforskning vid Helsingfors universitet: ”Svar saknas om varför hela Sverige måste leva” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28440, "headline": "Erik Helmerson: Vägra välja team Ebba eller team Horace", "summary": "Tjafset om vad som är \"sant\" eller inte i Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms böcker är helt ointressant, skriver Erik Helmerson.", "article": "Spaning: Kvinnor hejar på Ebba, män på Horace. Det finns undantag, men när man läser igenom vad som skrivits om de två litterära giganternas mediala tvekamp är mönstret tydligt. Eller snarare: Män låter Horace Engdahl hållas, kvinnor problematiserar honom. Vad gäller Ebba Witt-Brattström uteblir ofta problematiseringen. ”Beter sig verkligen Horace så svinaktigt som gestalten i Witt-Brattströms bok?” är en vanlig reaktion. Få har ställt sig frågan om verklighetens Witt-Brattström gjort exakt samma saker som berättarens ”ex” i Engdahls nya. Och det senare är ett sundhetstecken. Litteratur är litteratur. Hur noga man än dekonstruerar en människa av kött och blod kan man aldrig reducera henne till bokstäver på en sida. Detta faktum gör tjafset om vad som är ”sant” helt ointressant. I det som är på riktigt, intervjuerna kring boken, har Horace Engdahl helt avhållit sig från att kommentera det privata bråket. Det tycker jag hedrar honom stort. Böcker kan tala själva, de behöver inte tolkas ens – kanske allra minst – av sin upphovsperson. I mina ögon är den bästa boken i sammanhanget varken ”Århundradets kärlekskrig” eller ”Den sista grisen”. Det är Witt-Brattströms ”Kulturmannen och andra texter” från i februari. Denna bok andas mer könsförsoning än kärlekskrig. Som alla feminister kallas Witt-Brattström förstås för manshatare – men hennes angrepp på konceptet Kulturman består inte i att hon vill att vi ska läsa kvinnliga författare i stället för manliga. Däremot bör vi läsa både och. Ebba Witt-Brattström lyfter fram ett pärlband av kvinnliga kulturskapare och motiverar med stor kraft varför vi borde lyfta in dem och placera dem stadigt i vår konstnärliga kanon. ”Var finns den teaterchef som har modet att sätta upp Strindberg jämte (Alfhild) Agrell och (Anne Charlotte) Leffler, låta replikerna hagla korsvis i salongen så vi får ducka när fadren får svar på tal av modren?” skriver hon med sedvanlig topspin i formuleringen. ”Det optimala biblioteket” innehåller i Ebba Witt-Brattströms värld ”såväl manliga som kvinnliga snillen”. Så vägra välja team Ebba eller team Horace. Läs dem korsvis. ", "article_category": "other"}
{"id": 28450, "headline": "Att äta kakan och plocka russinen ur jämställdheten", "summary": "För att uppnå jämställdhet måste kvinnor kunna dela med sig av barnets första viktiga tid i livet till sin partner. Att hävda att män är sämre lämpade för att ta hand om barn under barnets första tid i livet är lika illa som att påstå att kvinnor är sämre lämpade att vara chefer.", "article": "Är man förälder och vill att ens barn ska växa upp i ett jämställt samhälle så måste man kunna ta ansvar för att leva jämställt själv, även om man hellre skulle behålla privilegierna för sig själv. För att kunna uppnå jämställdhet måste kvinnor och män kunna dela på allt som är väsentligt i livet – och vad är väsentligt om inte våra barn? Hanna Löfström undrar varför mammor ska stressas ut i arbetslivet. Man skulle kunna formulera den frågan på ett annat sätt: Varför ska mammor avstå från det privilegium det innebär att bli den första och enda anknytningen i början av det lilla barnets liv? Svaret är mycket enkelt och återfinns i själva begreppets definition: ”Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet”. Löfström menar att mammor är bättre lämpade att ta hand om barnet under dess första tid i livet. Problemet med den formuleringen är att den samtidigt innebär att kvinnor och män har förutbestämda egenskaper som gäller för alla individer. Samma argument har använts genom historien för att förtrycka kvinnor. ”Kvinnor är inte lämpade att vara chefer” hörde jag helt nyligen. Nu använder Löfström samma typ av argument för att förtrycka män i deras föräldraroll genom att hävda att de inte är lika lämpade för rollen under den första tiden. Vad är det egentligen för skillnad på att säga ”Män är bättre lämpade att vara chefer” och ”Kvinnor är bättre lämpade att vara föräldrar”? När vi säger detta blir det också sant. Då ser vi bara sådant som bekräftar vår teori och inte alla tusentals ”undantag”. Att som Löfström säga ”jag vill ha jämställdhet” men sedan inte göra jämställdhet är precis som att säga att man vill ha en hälsosam och sund kropp men sedan lägga sig på soffan och äta praliner för att det är vad man vill ”just nu”. Barn gör som vi gör och inte som vi säger. Att ta ansvar för sina barns framtid vad gäller jämställdhet är att göra jämställdhet i praktiken på alla livets områden. Det innebär att barnet får tillgång till båda sina föräldrar i början av livet. Men om mamman verkligen VILL vara hemma en längre tid med barnet då? Löfström har hittat russinen i jämställdhetens kaka och VILL behålla dem alla för sig själv. Om hon inte får det så har jämställdheten ”gått för långt”. Men jämställdhet innebär att båda föräldrarna ska kunna ta del i barnets första tid i livet utan att betraktas som ”sämre”. Jämställdhet innebär också att en kvinna ska kunna tjäna lika mycket som en man även om han VILL tjäna mer. Men sedan har vi detta med det eventuella ekonomiska bortfall som blir då pappan är hemma, vilket ju jämställdhetsbonusen syftar till att minska. Föräldraledigheten ersätts ”bara” med 80 % av lönen. Men tänk om man kunde se bortfallet som en kostnad för en värdefull investering i sitt barns liv och inte som ”förlorade pengar” för familjen? De flesta barnfamiljer investerar gladeligen i dyra produkter för ”barnens bästa”, men är oförmögna att investera i barnets första tid genom ett bortfall av inkomst under en kortare tid. En jämnare fördelning av föräldradagar kan leda till att både kvinnor och män upplevs av arbetsgivare som potentiellt ansvarsfulla föräldrar som måste prioritera barnen i perioder istället för arbetet. Det kommer på sikt påverka löneskillnaden mellan kvinnor och män. När så skett har jämställdhetsbonusen spelat ut sin roll. Kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Kvinnor har många russin att vinna på att få halva kakan men det har männen också, för hur värdefulla och väsentliga är inte de russin som utgörs av våra barn? ", "article_category": "other"}
{"id": 28451, "headline": "”?Förläng skolplikten för nyanlända elever till 20 år”", "summary": "Stor utmaning för svenska skolan. Nyanlända ungdomar som kommer i mellanstadieåldern och senare till Sverige bör omfattas av en förlängd skolplikt, kunna studera enligt en prioriterad timplan och få ett kortare sommarlov för att kunna nå behörighet till gymnasiet, skriver Jan Björklund och Christer Nylander (L).", "article": "Den svenska skolan står inför stora utmaningar, vilket blir än mer påtagligt när antalet nyanlända elever ökar starkt samtidigt som skolresultaten sjunker. Hur ska asylsökande och nyanlända elever kunna tas emot på bästa sätt och hur lyfter vi kunskapsresultaten? Många föräldrar frågar sig hur detta kommer att påverka deras barn och den skola de går i. Det är en oro som måste tas på allvar. Det stora antalet barn som anlänt till Sverige på senare år, inte minst under 2015, är en stor utmaning även utifrån undervisningssynpunkt. Den stora mängden ensamkommande flyktingbarn är en extra utmaning för hela skolväsendet. Dessa är i praktiken ofta i övre tonåren och befinner sig i den ålder där svenska ungdomar vanligen slutar den obligatoriska grundskolan. Liberalerna presenterar i dag fyra konkreta förslag för hur svensk skola bättre ska kunna möta dessa utmaningar och se till att alla elever når kunskapsmålen. Skolplikten för nyanlända ska kunna förlängas upp till 20 års ålder. De nyanlända som kommer till Sverige i förskole- och lågstadieåldern klarar sig ofta förhållandevis bra och bör ha goda förutsättningar att uppnå grundskolans kunskapsmål. Detta oavsett vilka sociala och ekonomiska förhållanden de kommer ifrån. De lär sig snabbt svenska när de befinner sig i skolan och får möjlighet att umgås med jämnåriga kamrater. För de nyanlända som kommer till Sverige i mellanstadie- och högstadieåldern är förutsättningarna betydligt sämre. De får en alltför kort tid i skolan och hinner därmed kanske inte nå kunskapsmålen i grundskolan. Många av dem har en besvärlig skolgång bakom sig i hemlandet eller i flyktingläger. Några har aldrig gått i skolan och är analfabeter. För elever i grundskolan upphör skolplikten vid vårterminens slut det nionde året efter skolstarten, vilket vanligtvis sker när eleven fyllt 16 år eller tidigare om de uppnått kunskapsmålen. För att ge nyanlända elever samma chans att nå kunskapsmålen är det rimligt att förlänga skolplikten för dessa eftersom tiden är en så betydelsefull inlärningsfaktor. För de som är i mellanstadieåldern när de kommer till Sverige bör skolplikten förlängas till 18 års ålder och för de som är i högstadieåldern och övre tonåren bör skolplikten förlängas till 20 års ålder. Skolplikten bör dock upphöra om eleven dessförinnan uppnått de centrala kunskapskraven i grundskolans läroplan. Undervisningen för ungdomar med förlängd skolplikt i åldern 17–20 år ska ske på grundskolenivå, men bör sannolikt ofta av sociala skäl förläggas till gymnasiets eller vuxenutbildningens lokaler. Prioriterad timplan för nyanlända. För nyanlända elever i tonåren blir den totala skolgången ofta för kort för att hinna uppnå målen i grundskolans alla sjutton ämnen. Rektor ska därför ges långtgående befogenheter att för dessa elever prioritera om i timplanen så att målen i första hand nås i de viktigaste basämnena. Halvera sommarlovet för nyanlända elever. De nyanlända elever som kommer till Sverige i sen ålder och precis startat sina studier i svenska i grundskolan riskerar att få svårt att upprätthålla sina svenskkunskaper under ett långt sommarlov utan kontakt med skolan och kamrater i skolan. Det kan därför finnas goda skäl att halvera sommarlovet för nyanlända elever för att ge dem tid att fortsätta sin undervisning i svenska under sommaren. Fler förstelärare i skolor i utanförskapsområdena. För elever i skolor i utanförskapsområden – områden där arbetslösheten är hög och utbildningsnivån låg - är utmaningarna extra stora. De elever som har de sämsta förutsättningarna ska ha mer ekonomiska resurser, men också möta de skickligaste lärarna och rektorerna. För att uppmuntra lärare och rektorer att söka sig till tjänster i skolor i utanförskapsområden ska dessa ges bättre löne- och arbetsvillkor. För att göra läraryrket mer attraktivt och möjligheter att utvecklas i yrket införde alliansregeringen ett särskilt statsbidrag som ger en löneökning på 5.000 kronor per månad till särskilt skickliga lärare med en karriärtjänst som förstelärare. Den nuvarande regeringen har sänkt ambitionen och valt att inte fortsätta att bygga ut karriärtjänstreformen. Liberalerna vill nu höja ambitionsnivån och gå tillbaka till den utbyggnadstakt som gällde under alliansregeringen och vi vill därutöver göra en särskild satsning på särskilda karriärtjänster i utanförskapsområdena. För att lära sig ett språk snabbt och korrekt är det viktigt att ständigt utöva det. Det är därför angeläget att civilsamhället i form av föreningar och studieförbund ges möjlighet att tillsammans med de nyanlända eleverna konversera och träna sig i det nya språket. I Migrationsöverenskommelsen finns statliga pengar avsatta för att civilsamhället ska kunna bidra till en god introduktion i det svenska språket och i samhällsorientering. Detta bör permanentas och utvecklas ytterligare. Den svenska skolan står inför kanske sin största utmaning på mycket länge. Ett stort antal nyanlända kommer att på kort tid slussas in i det svenska skolväsendet samtidigt som det är viktigt att vända det pågående kunskapstappet i svensk skola. Att kunna det svenska språket är en nyckelfaktor för att lyckas i Sverige. De nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige ska ges en möjlighet att uppnå kunskapsmålen i svensk grundskola. De bör därför omfattas av en förlängd skolplikt till 18 respektive 20 år, kunna studera enligt en prioriterad timplan och få ett kortare sommarlov för att nå behörighet till gymnasiet. 4 april 2016 Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28457, "headline": "”Flyktingelever brinner för att lära sig mer”", "summary": "Antalet nyanlända elever slår alla tidigare rekord. Nu utlovar regeringen nya satsningar på deras skolgång. I Rinkeby har man till exempel återanställt pensionerade lärare som ska undervisa ensamkommande barn.", "article": "Under den senaste tiden har antalet asylsökande i Sverige ökat betydligt, varav många är barn som har rätt att gå i skola och förskola. Ensamkommande barn utgör en stor grupp bland dessa elever, enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Flera parter – däribland Lärarförbundet och Skolverket – har pekat på att det behövs insatser för att nyanlända elever ska få bättre möjligheter att nå goda skolresultat. Nu lovar regeringen att det ska göras nya satsningar för de nyanländas skolgång. – Alldeles för många nyanlända får för lite tid i skolan för att klara målen, sade Gustav Fridolin i en kommentar till DN i början av mars. Ett exempel på en satsning som genomförs just nu är ett projekt i Rinkeby, där lärarbristen har fått Stockholm stad att återanställa erfarna pensionerade lärare. På den färska arbetsplatsen i Rinkeby finns nu fem tidigare pensionerade lärare. Deras uppgift är att lära ensamkommande barn allt från svenska till engelska och matte – helst på fyra månader. – Det är häftigt. De brinner för kunskap, säger deras nyanställda lärare Alf Karlsson, 68 år. Eleverna, ett tjugotal afghanska tonåringar, är placerade hos familjer på Järvafältet och är sedan några månader tillbaka i skolbänken. – Framsteg sker varje dag, säger Peter Emsheimer, 70 år. – De är små juveler och förbannat hövliga. Nivån är olika. Någon är närmast analfabet och andra kan allt, understryker Peter Hougner, 71 år, och med 45 års lärarerfarenhet. – Det som krävs för att jobba med sådant här är sunt förnuft och pedagogisk förmåga, säger Alf Karlsson. – I Jordbro arbetade jag för länge sedan med elever från forna Jugoslavien och Turkiet som alla tyckte var annorlunda då. Men här räcker det inte bara med att vara lärare. Vi måste också lita på eleverna och deras kunskapssug, säger Peter Hougner. Hur kommunicerar ni? – När vår tolk inte är här kommunicerar vi med kroppen som skådespelare och en del kan lite engelska, säger Peter Emsheimer. Behöver ni vara så många? – Vi jobbar bara halvtid och så snart vi kommer innanför dörren finns det inte en sekund ledig tid, säger Alf Karlsson. – Vår huvuduppgift är ju att eleverna ska lära sig svenska, men sedan trycker vi in samhällsinformation som svenska värderingar, lagar, vad saker kostar, jämställdhet och likaberättigande. Ämnet kan vara matte men det handlar om Sverige, säger Peter Hougner. Utöver riktade satsningar finns det också förslag på hur nyanlända elever ska kunna fördelas på fler skolor. En granskning som DN gjorde 2015 visade att det är fyra procent av Sveriges grundskolor som tar emot en tredjedel av de nyanlända eleverna. Ett av förslagen från regeringens utredare är att kommuner ska ha möjlighet att göra undantag från det fria skolvalet, och på så sätt kringgå närhetsprincipen genom att sätta elever på andra skolor än de närliggande. Men förslaget har kritiserats, och man har ännu inte kunnat enas om en ny lagstiftning kring de nyanlända eleverna. – Utredarens förslag har fått en del kritik, nu tittar vi på hur vi ska lösa det. Alla är överens om att fler skolor måste hjälpa till, sade Gustav Fridolin till DN i mars. De flesta elever gör sitt skolval under våren, och enligt Fridolin kommer de nya lagarna inte ha hunnit träda i kraft tills dess: – Det ursprungliga förslaget var att lagen skulle träda i kraft i mitten av sommaren. Så även om de problem som nu uppstått innebär att den försenas, så är förutsättningarna ändå desamma. Under 2015 kom totalt 40 000 nyanlända ungdomar i åldern 13–18 år. Barnen i åldern 1–12 är färre, knappt 31 000. Antalet nyanlända barn i åldrarna 1–12 år motsvarar omkring två procent av eleverna i förskolan, förskoleklassen och i årkurs 1–6 i grundskolan. I åldern 13–15 år motsvarar antalet nyanlända drygt fem procent av alla elever i årskurs 7–9. I åldern 16–18 år motsvarar de nyanlända ungdomarna nästan åtta procent av befolkningen i samma åldersgrupp. ", "article_category": "other"}
{"id": 28459, "headline": "Hennes pedagogik gör Knutbyskolan till en förebild", "summary": "För 15 år sedan klarade mindre än hälften av Knutbyskolans elever nationella proven i svenska som andraspråk. Då revolutionerade skolan sitt pedagogiska upplägg från grunden. I dag har andelen godkända elever lyft till över 90 procent.", "article": "Vid millennieskiftet hade Britt Johansson, lärare i svenska och svenska som andraspråk på Knutbyskolan i Rinkeby, ägnat två decennier åt hitta ett pedagogiskt grepp för att vända den negativa trend som skolan befann sig i. När det såg som sämst ut klarade knappt hälften av skolans elever nationella provet i svenska som andraspråk. Då, under en kurs för lärare i svenska som andraspråk, hittade hon genrepedagogiken. – Den skiljde sig så väldigt mycket från allt annat jag tidigare hade kommit i kontakt med, så jag bestämde mig för att testa den. Efter några års inkörningssträcka har elevernas resultatkurva pekat spikrakt uppåt. I dag klarar över 90 procent av Knutbyskolans elever de nationella proven i svenska som andraspråk och skolan får ofta ta emot studiebesök från andra skolor ute i landet som är nyfikna på hur man arbetar. Innan Britt Johansson – som i dag är utbildningsansvarig på skolan – upptäckte genrepedagogik brukade hon i vanlig ordning skriva ned det hon gick igenom under lektionen på tavlan. När lektionen var slut suddades det ut. Numera är förklaringar av viktiga ämnesspecifika begrepp närvarande i undervisningen hela tiden, oavsett ämne. I en biologisal kan begrepp som livscykel, klassificering och föda sitta uppklistrade på tavlan eller längs med väggarna. – När jag föreläser för rektorer brukar jag säga: Om era lärare arbetar med genrepedagogik måste ni när ni kommer in i klassrummet kunna se vilket ämnesområde de jobbar med. Men det är inta bara förklaringar av ämnesspecifika facktermer som ges stort utrymme i undervisningen. Att eleverna förstår innebörden av bindeord som för, kan och i jämförelse med tas inte för givet. – Man säger till klassen att vi kan se en film på fredag och förklarar veckans dagar. Sedan kommer fredagen, det blir ingen film och eleverna tycker att man har ljugit, för att man inte har brytt sig om att förklara det viktiga ordet kan. – Plötsligt kunde jag se varför saker och ting inte blivit bra tidigare Monica Andersson, forskare på institutionen för språkdidaktik på Stockholms universitet fick upp ögonen för Knutbyskolan när hon var föreståndare på Stockholm stads språkforskningsinstitut 2009. – Det man gör på skolan är att inte lämna eleverna ensamma med ämnestexterna i samhällskunskap, religion, historia och naturvetenskap. I stället går man in och packar upp texterna och förklarar hur de är konstruerade. – Det har visat sig – och det är här genrepedagogiken kommer in – att det finns väldigt tydliga textstrukturer i förklaringar och beskrivningar i skolans olika ämnen som man måste bena upp. Trots att genrepedagogiken i dag har vunnit mark även utanför Knutbyskolan, tror forskaren Monica Axelsson att skolan fortfarande är unik i sitt sätt arbeta. – När man kommer ut på skolor som forskare är det inte ovanligt att någon eller några lärare är fullkomligt fantastiska. Men sedan kan andra lärare vara mil ifrån samma förståelse för hur språk och kunskapsutveckling går till. På Knutbyskolan jobbar man med samma mål och medel på hela skolan. Läraren Britt Johansson tror att Knutbyskolans stora andel av elever med ett annat modersmål än svenska är en betydande anledning till att skolan haft så stor effekt av att arbeta genrepedagogiskt. Men samtidigt har hon sett att fler än barn med svenska som andraspråk kan dra nytta av den genrepedagogiska undervisningen. – Jag hade en kurs för ett antal år sedan nere i Torsås utanför Kalmar, där alla barn utom två hade svenska som förstaspråk. De var i regel barn från familjer med en låg utbildningsnivå, som hade samma låga resultat som vi hade i början av 2000-talet. Forskaren Monica Axelsson tror att det mest grundläggande inom genrepedagogiken – att lära eleverna att avkoda det formella skolboksspråket i alla ämnen – kan vara en nyckel till att lyfta den svenska skolans låga Pisa-resultat. – För flerspråkiga elever med svenska som andraspråk är det nödvändigt att bearbeta språket i alla skolans ämnen. Men när man frågar lärare hur många elever som klarar av att läsa lärobokstext alldeles själva visar det sig att det ofta är under hälften eller ännu färre som kan göra det, oavsett klass och skola. – Man behöver visa på skillnaden mellan informellt talspråk och det skrivna skolspråket. Det kan man bara lära sig om man får undervisning i det. Den pedagogiska modellen kommer ursprungligen från Australien och utvecklades till en början för elever med ett annat modersmål än engelska. Knutbyskolan i Rinkeby var tidigt ute i Sverige när man började till- lämpa modellen i början på 00-talet. Mycket av undervisningen går ut på att visa eleverna hur det formella skrivna språket skiljer sig från informellt talspråk, samt skillnaden mellan texter i olika ämnen. ", "article_category": "other"}
{"id": 28467, "headline": "”Föräldrar viktigare än de tror”", "summary": "Många vuxna tror att de ska backa och inte bry sig om hur deras tonåringar beter sig på nätet. Men enligt Friends vill unga att deras föräldrar ska bry sig mer än vad de gör.", "article": "När Friends frågade barn och unga om deras föräldrar testade samma sociala medier och spel som de själva använde, svarade bara var femte att de upplevde att föräldrarna faktiskt gjorde det. Samtidigt visar forskning att barn och unga faktiskt vill att deras föräldrar engagerar sig i livet på nätet. Det säger Olle Cox, beteendevetare och ansvarig för Friends arbete mot mobbning och kränkningar på nätet. – Det är viktigare än många tror att föräldrarna engagerar sig i sina barns nätanvändande. Men gång på gång underskattar vuxna hur viktiga de är för hur deras barn beter sig på nätet, menar Olle Cox. Särskilt när det gäller tonåringar. Många tror att de vill att man som förälder ska backa och inte vara så närvarande i deras göranden, enligt honom. Problemet är att det inte kommer naturligt för oss i dagens föräldrageneration. Eftersom vi har växt upp i en tid när internet inte fanns så glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet. När Friends frågade trettonåringar hur mycket föräldrar och andra påverkar hur de beter sig mot andra på nätet så visade det sig att mamma och pappa betydde mest. – Vi frågade hur viktigt det är vad olika personer tycker om vad de gör mot andra på nätet. Sedan frågade man dem hur arga eller irriterade de trodde att olika personer skulle bli om de kränkte någon på nätet. Till exempel vad deras pappa skulle tycka om de skrev ”idiot”, på en skala på ett till fem. Då visade det sig att föräldrarna betyder mycket mer än de själva tror. – Ofta pratar man om normer som något begränsande och negativt. Men i det här sammanhanget talar vi om normsystem som något möjliggörande och positivt, som talar om vad som är okej att göra mot andra och inte, säger Olle. Den viktigaste faktorn för att förebygga mobbning och kränkningar på nätet är att föräldern pratar om livet på nätet i det vardagliga samtalet, menar han. – På samma sätt som man pratar om träningen, hur det var i skolan, vem de lekte eller umgicks med, vad de åt till lunch, om de fick läxor. Det enda som behövs är några enkla följdfrågor som ”jaha, ni hade bild, vad gjorde ni då?” Eller ”okej, på lördag är det match, vill du att jag följer med?” – Alla dessa frågor som man ställer i det vanliga samtalet behöver man också ställa om det som händer på nätet: ”Vem umgås du med där?” ”Vad går spelet ut på och vilka tävlar du mot?”. Olle menar inte att föräldrar generellt struntar i vad deras barn gör på nätet. Tvärtom är de väldigt måna om att barnen har det bra även i den sfären, säger han. – Problemet är att det inte kommer naturligt för oss i dagens föräldrageneration. Vi ställer samma frågebatteri som våra föräldrar ställde till oss. Och eftersom vi har växt upp i en tid när internet inte fanns så glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet. Olle Cox. Foto: Friends Olle tycker att det är glädjande att fler och fler tonåringar i åldersgruppen 13–16 år väljer att prata med en vuxen hemma om det som händer på nätet, enligt svaren på Friends frågor. – Det är jätteroligt eftersom det är det starkaste skyddsnätet för barn och unga, att det finns närvarande vuxna som man känner att man kan prata med om något händer. Vuxna har ett ansvar att finnas där och stötta om det sker kränkningar på nätet, menar han. Hur kan man då göra för att få igång det här viktiga pratet? För det första tycker Olle att man behöver skaffa sig litet grundläggande kunskaper, till exempel genom att googla. – Om man inte känner till något om till exempel ”Call of duty” eller ”Kik” så skaffar man sig litet grundläggande information, kanske från Wikipedia. För det andra föreslår han att man helt enkelt börjar genom att ställa frågor. Be tonåringarna att visa dig, och var intresserad när de gör det. Olle har pratat med vuxna som har sagt att när de väl har satt sig bredvid sina barn och tittat på när de spelar ”World och warcraft”, så har de plötsligt förstått vad det handlar om. – Ofta krävs det väldigt litet tid för att man ska få väldigt mycket mer kunskap. Och när man har den kunskapen så leder den till en annan typ av samtal. För det tredje så ska man erbjuda sitt stöd om något händer. Det är inte svårare än att man lovar att lyssna och finnas där, och att inte bli arg. Händer det ofta att föräldrar blir arga? – Ja, det är ganska vanligt, till exempel om ens barn har skickat en mindre lämplig bild som har spridits. Egentligen kanske man inte blir arg utan mer ledsen. Men sorgen kommer ut som ilska. Att bli arg motverkar sitt syfte, visar forskning. – Som förälder kanske man bara har ett enda fönster. Barnet berättar för dig vad som har hänt en gång. Och om du i det läget reagerar med ilska är risken att du inte får veta något mer. Särskilt om barnet redan från början har en känsla av att ha gjort något som hen inte borde ha gjort. – Barnet kanske också skäms och tänker att det är dess eget fel att det har blivit utsatt. Då är det inte bra om den som man väljer att anförtro sig till blir arg. Det blir en bekräftelse på att man har gjort fel och att man borde ha gjort annorlunda. Mamma påverkar mest Friends har låtit TNS/Sifo fråga unga vem som påverkar deras nätbeteende. Så här blev resultatet när ungdomarna själva rankade alternativen: Mamma, pappa, vänner, partner, syskon/kusiner/mor- och farföräldrar, lärare. 52 procent av de svarande i åldern 13–16 år uppgav att de pratar med en vuxen hemma om det som händer på nätet, mot 39 procent förra året. Resultatet bygger på webbaserade enkäter där 1 015 barn mellan 10 och 16 år svarat. Barnens föräldrar är medlemmar i TNS/Sifos så kallade webbpanel. Läs mer om Friends: friends.se Läs mer om webbbaserade undersökningar på Statistiska centralbyråns sida: scb.se ", "article_category": "other"}
{"id": 28470, "headline": "Erik Helmerson: FN är ute och cyklar", "summary": "Sverige tycker att FN:s märkliga rapport om mänskliga rättigheter var bra. Då är det väl bara att göra som den säger, menar Erik Helmerson", "article": "Sverige får kritik av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Dess rapport tycks få ytterligare tyngd av att åsikterna delas av människo- rättsorganisationen Civil Rights Defenders (CRD): ”Vi är väldigt positiva till rapporten”, säger organisationens chefsjurist Johan Stauffer. Men kanske förtas udden något av att just CRD står för en viktig del av underlaget till FN:s rapport. I februari skickade man in en skrift där 18 svenska intresseorganisationer gav sin syn på hur Sverige behandlar just deras grupp. Oftare än inte var svaret: mycket illa. Efter att ha tagit hänsyn till CRD konstaterar FN bland annat att i Sverige råder ”en konstant negativ skildring av muslimer i medierna”. Här hänvisar CRD till en studie från DO, som dock var så vetenskapligt svag att ombudsmannen själv kallade den ”inte en statistiskt fastställd och allmängiltig sanning”. Ändå dyker den alltså upp i en FN-rapport, vilket visar hur dålig forskning riskerar att föda dålig politik.   Det finns gott om andra märkligheter i FN-texten. Sverige förväntas vidta ”alla tänkbara åtgärder” för att alla romer från andra EU-länder som vistas här ska få full tillgång till jobb, utbildning, bostad och hälso- och sjukvård. Samt underlätta för dem att få del av alla sociala förmåner. Våra terrorlagar får kritik för att ”orättvist peka ut muslimer” och Sverige bör se till att organisationer som FRA och Underrättelsedomstolen blir mer transparenta. Kanske är man nyfiken på hur staten ställer sig till granskningen, det handlar ändå om rätt allvarliga anklagelser. Tja, så här säger enligt TT Per Olsson Fridh, statssekreterare på kulturdepartementet: ”Den utgör en viktig del i vårt arbete för att säkerställa full respekt för våra åtaganden om mänskliga rättigheter”. Är det bara jag som får bilden av en masochist som bugar och säger ”Tack för bestraffningen”? Vad statssekreteraren inte gör är att besvara kritiken. Varför har till exempel inte alla EU:s romer full tillgång till den svenska välfärden, mitt i flyktingkrisen? Hur ska terrorlagarna bli rättvisa mot muslimer? Varför är FRA inte mer transparent? Nu måste väl staten göra som den blivit tillsagd. Allt annat är ett erkännande av att detta är en rätt meningslös skrift. ", "article_category": "other"}
{"id": 28473, "headline": "”Närhet till naturen viktigt bostadsvärde”", "summary": "REPLIK. Björn Sundins skriver (DN Debatt 29/3) att det går utmärkt att kombinera bostäder och naturskydd. Men hans påståenden om Stockholmsområdena Kymlinge och Gärdet bidrar till att förstärka en märklig och felaktig bild av problemen. Konflikten mellan naturreservat och bostadsbyggande är konstruerad, skriver företrädare för Naturskyddsföreningen.", "article": "Det behövs såväl bostäder och arbetsplatser som infrastruktur – och grönområden för ett bra liv. Naturen gör staden attraktiv. Det finns många kommuner – även i Storstockholm – som galant klarar att satsa på både boende och naturområden. I debatten används nu exempel som Kymlinge för att skapa en problembild som är medialt gångbar, men bostadsbyggandets hinder gömmer sig inte i naturreservatens grönska. Björn Sundins (S) skriver i sin debattartikel att det går utmärkt att kombinera bostäder och naturskydd, som man framgångsrikt gjort i bland annat Örebro. Men Sundins påståenden om Stockholmsområdena Kymlinge och Gärdet bidrar till att förstärka en märklig och felaktig bild av problemen. Det är en konstruerad konflikt mellan naturreservat och bostadsbyggande som florerar för tillfället. Förutom i Örebro, finns fler goda exempel på motsatsen. Växjö är ett exempel, men även i Storstockholm, där kommuner som Stockholm, Nacka och Huddinge visar att där det byggs mest, planeras det för och skyddas också flest reservat och grönområden. För att få en tydligare bild av att marktillgången för bostäder inte är en konflikt om naturreservat, kan man titta på diagram 21 på sid 139 i den regionala utvecklingsplanen för Stockholms län, RUFS 2010. Sammanställningen där visar att det finns mycket gott om plats att bygga på i Storstockholm. Det är mark som inte omfattar befintliga och planerade naturreservat och värdekärnor i de gröna kilarna och som inte - i vart fall av det skälet - riskerar att hamna i långdragna processer med protester. Samhällsplanering är att jämka samman intressen och göra kloka, långsiktiga val för mark och vatten, för bostäder arbetsplatser – och människors livskvalitet och grundläggande behov av natur, ren luft och grönska. Närhet till naturen är viktig för hälsa och livskvalitet. Enligt bolåneföretaget SBAB:s undersökning ”Bostaden och läget” är kommunikationer och närhet till naturen till och med de viktigaste faktorerna i omgivningen när man söker bostad. I Stockholm är de ”gröna kilarna” landskapsavsnitt där många olika värden ännu finns kvar. I RUFS 2010 beskrivs hur dessa grönområden bidrar till ”regionens attraktivitet, fungerar som utflyktsområden, beskriver historiska skeenden, rymmer kärnområden för biologisk mångfald med mera”. Tillsammans med den stora tillgången till stränder i regionen gör de Storstockholm till en attraktiv boendemiljö. När dessa levande naturområden bebyggs försvinner värden som inte kan återskapas. Besluten går inte att ångra. De bostadspolitiska samtalen på riksnivå borde ägnas åt att ta tag i de verkliga problemen med bristen på bostäder som bristen på bra kollektivtrafik, långsamma byggprocesser, dålig konkurrens inom byggsektorn och en kostnadsutveckling inom byggandet som rejält överstiger Konsumentprisindex. För byggmaterial har kostnaden ökat med 90 procent sedan 1998. Den allmänna kostnadsutvecklingen var drygt 20 procent under samma period. Det behövs fler bostäder, i Stockholm och på många håll i landet. Det behövs också boendemiljöer med natur och grönska. De är investeringar för framtiden. 29 mars 2016 Debattartikel Björn Sundin, kommunalråd (S), ansvarig för samhällsbyggnadsfrågor i Örebro: ”Vi kan hjälpa Stockholm att bygga tätt och grönt” Repliker Tomas Eriksson (MP), gruppledare Stockholms läns landsting: ”Bättre förtäta än bygga i de gröna kilarna” Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges arkitekter: ”?Med planering får vi både grönska och bostäder” Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen & Mårten Wallberg, ordförande för Naturskyddsföreningen i Stockholms län: ”Närhet till naturen viktigt bostadsvärde” Företrädare för Sundbybergs kommun: ”?Vi bygger bostäder tar vårt ansvar för regionen” Slutreplik från Björn Sundin: ”Polariserade debatten om byggandet ett problem” Relaterade nyhetsartiklar Så vill regeringen snabba på bostadsbyggandet. Trög byråkrati kring byggprojekt pekas ut som ett skäl till bostadsbristen. Nu vill regeringen förenkla processen. Här stryps tillväxten av lågt byggande. I 46 av de 50 snabbast växande kommuner har bostadsbyggandet sackat efter befolkningsökningen visar DN:s granskning. Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28499, "headline": "”Bättre förtäta än bygga i de gröna kilarna”", "summary": "REPLIK. Stockholmsregionen kan bygga den mängd bostäder som krävs utan att bebygga de gröna kilarna om nyproduktionen istället fokuseras till att förtäta befintlig bebyggelse. Det finns alltså ingen motsättning mellan att bevara de gröna kilarna och att klara av att bygga de bostäder som framtiden och länets invånare behöver, skriver Tomas Eriksson (MP).", "article": "Björn Sundin, S-märkt kommunalråd i Örebro, skriver på DN Debatt (29/3) om att han vill hjälpa Stockholm samt kringliggande kommuner att bygga bostäder i grönområden. Detta utspel kommer som en i raden av en serie utspel. I förra veckan släppte även Stockholms Handelskammare en rapport där de hävdar att lösningen på bostadsbristen är att bebygga länets gröna kilar. Nyligen var också moderaterna ute och krävde stopp för fler naturreservat. Det behöver byggas många bostäder i Stockholm. I Boverkets senaste rapport säger man att det kommer behövas byggas 18 700 bostäder per år i Stockholm fram till 2025. Miljöpartiet vill bygga det som krävs och vi vet att man kan göra det utan att bygga bort länets viktiga gröna kilar. Nyligen skickade Stockholms läns landsting ut ett samrådsförslag för en ny utvecklingsplan för länet. Planen har som ett av sina huvudteman hur vi ska utveckla bebyggelsen i regionen. Landstinget har som en del av samrådet låtit konsultföretaget WSP göra en konsekvensanalys av förslaget. Rapporten visar tydligt att Stockholmsregionen kan bygga den mängd bostäder som krävs utan att bebygga de gröna kilarna om nyproduktionen istället fokuseras till att förtäta befintlig bebyggelse. Det finns alltså ingen motsättning mellan att bevara de gröna kilarna och att klara av att bygga de bostäder som framtiden och länets invånare behöver. Utmaningen ligger istället i att skapa mer byggbar mark på platser i länet där det är attraktivt att bygga och bo. För Miljöpartiet är det uppenbart att lösningen på den utmaningen handlar om två saker. För det första måste vi bygga ut kollektivtrafiken och koncentrera byggandet till kollektivtrafiknära lägen. Det är avgörande för att skapa attraktiva bostäder men också för att kunna öka byggtakten i ett område. Därför är det viktigt att Stockholms läns landsting, tillsammans med staten och kommunerna, säkerställer ett gynnsamt utfall av Sverigeförhandlingen med utbyggnad av ny tunnelbana, förlängning av Roslagsbanan samt byggande av spårväg syd. Utöver det vill Miljöpartiet i Stockholms läns landsting att staten tar ansvar för en utbyggnad av spårkapaciteten på sträckan Stockholm Uppsala. Det skulle enligt Handelskammaren kunna generera uppemot 100.000 nya bostäder. Landstinget måste också se till att de projekt för kollektivtrafikutbyggnad som de själva planerat blir av och inte skjuts på framtiden. Den andra avgörande faktorn handlar om att förtäta i befintliga bostadsområden och här krävs förändrad lagstiftning. Erfarenheterna från exempelvis USA där man låtit städer växa genom fler och expanderande villamattor avskräcker. Istället måste vi hitta vägar för hur villaområden kan omvandlas till bostadsområden med flerfamiljshus. Jag är glad för att det äntligen kommit igång samtal mellan regeringen och oppositionen när det gäller bostadspolitiken. Tyvärr har dessa samtal ännu inte lett fram till några konkreta tydliga förslag kring hur och på vilket sätt lagstiftningen ska förändras. För Miljöpartiet är bostadsbyggandet en av de viktigaste frågorna som måste lösas om Stockholm ska fortsätta vara en utvecklingsmotor för Sverige. Samtliga kommuner i Stockholms län, landstinget och näringsliv måste bidra i arbetet med att bygga fler bostäder om vi ska kunna möta denna utmaning. Samtidigt visar all tillgänglig forskning att sammanhängande grönområden är nödvändiga för att bevara både ekosystemtjänster och biologisk mångfald. De har dessutom en bevisat positiv inverkan på människors hälsa. Därför är det är djupt olyckligt att Moderaterna med stöd av Handelskammaren och nu tydligen även S i Örebro försöker skapa en motsättning, som inte finns, mellan att bygga bostäder och att bevara länets gröna kilar. Skapandet av en modern storstadsregion handlar om att låta det gröna gå hand i hand med nya bostäder. Det handlar inte om att välja mellan det ena eller andra. 29 mars 2016 Debattartikel Björn Sundin, kommunalråd (S), ansvarig för samhällsbyggnadsfrågor i Örebro: ”Vi kan hjälpa Stockholm att bygga tätt och grönt” Repliker Tomas Eriksson (MP), gruppledare Stockholms läns landsting: ”Bättre förtäta än bygga i de gröna kilarna” Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges arkitekter: ”?Med planering får vi både grönska och bostäder” Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen & Mårten Wallberg, ordförande för Naturskyddsföreningen i Stockholms län: ”Närhet till naturen viktigt bostadsvärde” Företrädare för Sundbybergs kommun: ”?Vi bygger bostäder tar vårt ansvar för regionen” Slutreplik från Björn Sundin: ”Polariserade debatten om byggandet ett problem” Relaterade nyhetsartiklar Så vill regeringen snabba på bostadsbyggandet. Trög byråkrati kring byggprojekt pekas ut som ett skäl till bostadsbristen. Nu vill regeringen förenkla processen. Här stryps tillväxten av lågt byggande. I 46 av de 50 snabbast växande kommuner har bostadsbyggandet sackat efter befolkningsökningen visar DN:s granskning. Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28503, "headline": "”Vi kan hjälpa Stockholm att bygga tätt och grönt”", "summary": "Kompromisser krävs. I Örebro kompenserar vi för grönytor som påverkas av byggande. I många fall är resultatet att naturvärdena ökar. Men även om Örebros tillväxt är hög och byggandet på rekordnivå så är vår utveckling beroende av Stockholm. Vi hjälper gärna Stockholm med lösningar, skriver Björn Sundin (S), kommunalråd i Örebro.", "article": "Om man följer debatten om bostadsbyggande i Stockholmsregionen kan man få bilden att den verkliga frågan är om det ska bli fler eller färre naturreservat. Lite hårdraget: ska stockholmarna tvingas sova utomhus i parker och grönområden eller ska bostäder byggas där grönskan tidigare var? Det må verka lite fräckt att som ”lantis” komma med synpunkter på detta, men debatten väcker fler frågor än svar. Självklart går det att kombinera utveckling och bevarande av naturområden med kraftigt byggande. Örebro är en av de kommuner som bygger mest i landet samtidigt som vi är en av de mest framgångsrika i att satsa på naturvård och friluftsliv. Så i all ödmjukhet kan jag tänka mig att tjänstemän från Örebro besöker både Sundbyberg, Stockholm och Statens fastighetsverk/Kungliga Djurgårdens Förvaltning (som äger/förvaltar Gärdet) och hjälper till. Örebro är nämligen beroende av att Stockholmsområdet växer. För även om Örebros tillväxt är hög och byggandet på rekordnivåer så är vår utveckling, liksom resten av Mälardalen, beroende av att Stockholm och kringliggande kommuner fortsätter utvecklas och fortsätter växa. Därför berör Kymlinge, Gärdet och andra områden i Stockholm även oss. Alla vet att närhet till grönytor, parker och naturområden är avgörande för livskvalitet, hälsa och utveckling. Samtidigt har vi en akut bostadsbrist som gör att höga naturvärden kan komma att hotas när behoven av byggande är så stort. Det är nämligen ingen tvekan om vilka värden som kommer att få stryka på foten om de låsta positionerna fortsätter. Risken är att vi om några år undrar hur vi tänkte när vi byggde bort en för stor del av dagens grönytor och lekytor. Idag brottas många av Sveriges kommuner med konsekvenserna av att volym och snabba lösningar innebar att andra värden tonades ner i miljonprogrammet 1965-1975. Byggandet då var rätt och nödvändigt, men i dag kan man önska att det skett med lite större omsorg om detaljerna. Nu behöver vi nämligen återupprepa det.   Prognoserna säger att Sverige behöver 700 000 nya bostäder fram till 2025, men dessvärre är byggtakten för låg i många delar av landet för att det ska vara möjligt. Regeringens inbjudan till oppositionspartierna om att skapa breda lösningar för ökat bostadsbyggande kommer förhoppningsvis att lösa en del av de hinder som finns i dag: exempelvis för liten rörlighet på bostadsmarknaden, långa överklagandeprocesser, statliga myndigheter som motarbetar nybyggnation och kommuner som vägrar släppa fram nybyggnation. De allvarliga problemen med att det byggs för få lägenheter med överkomliga hyror och att för få barnfamiljer kan efterfråga villor, radhus eller rymliga lägenheter kräver andra lösningar – det kommer sannolikt inte lösas i samtalen mellan regering och opposition. Att lösa bostadsbristen kommer att kräva konstruktiva kompromisser. När en del på allvar påstår att bostadsbyggande runt den befintliga (men stängda) tunnelbanestationen i Kymlinge skulle hota viktiga naturvärden och göra att sundbybergare och andra går miste om närheten till naturen visar det bara att Stockholmsdebatten behöver mindre polarisering, och mer konstruktiva lösningar. Om nej-sägarna och de kompromisslösa fortsätter hävda sin linje kommer det till slut resultera i att naturvärden på allvar hotas – det är inte naturvården som kommer att vinna om den ställs i motsats till bostadsbyggande. Det bästa vi som värnar om natur- och friluftsliv kan göra är att vara konstruktiva, kompromissvilliga och föreslå bra kompensation för de grönytor som måste försvinna när Sverige ska lösa bostadsbristen. Örebro är den av Sveriges större kommuner (de 18 kommuner över 80 000 invånare) som byggt mest per capita de senaste åren. Samtidigt har vi utsetts till Årets Friluftskommun 2012, 2013, 2014 (tvåa 2015, på samma poäng som ettan), till stor del tack vare vårt arbete med att göra naturen mer nära och mer tillgänglig för örebroarna. Det går alltså alldeles utmärkt att kombinera en hög takt i byggandet med höga ambitioner för friluftsliv och naturvård. Att vi är snabba när det gäller byggprocesser är en förutsättning för den höga takten i bostadsbyggandet, men också en viktig förklaring till att företagen i Örebro växer så snabbt och att så många nya företag etablerar sig här. Örebro är en tät stad, där hälften av befolkningen bor mindre än 3 kilometer från Örebro slott, 3 av 4 bor inom 5 kilometer från slottet. Nybyggnationen sker huvudsakligen inom 5 kilometers-radien. Att värna (och utvidga) grönytor är en förutsättning för täthet och tillväxt, dessutom är det ett viktigt säljargument för mäklare och fastighetsägare. Jag skulle inte ha något emot om Örebros stadsbyggnadschef lånade (eller hyrde) ut ett team till Sundbybergs stad för att hitta en bra kompromisslösning för bostadsbyggande runt Kymlinge station. Jag är säker på att någon av de framgångsrika tjänstemännen på naturvården tillsammans med någon av våra duktiga planarkitekter (bland de mest produktiva i landet) och någon av våra exploateringsingenjörer (som är vana vid en av Sveriges snabbaste marktilldelningsprocesser) kan hjälpa till så att några tusen nya bostäder kan byggas i Kymlinge samtidigt som kvarvarande (väl tilltagna) delar av grönskan får högre värden. Det är nämligen så vi brukar göra i Örebro: vi ser till att kompensera rejält för de grönytor som påverkas av byggande. I rätt många fall är resultatet att naturvärdena ökar – samtidigt som grönområdena blir mer tillgängliga. Tillväxt står inte i motsats till grönska. När tjänstemännen ändå är i Stockholmsregionen för att diskutera Kymlinge skulle de för övrigt kunna ta en sväng förbi Gärdet också. Om staten (genom kungahuset och överklagandeinstanser) slutade motarbeta förändring runt Gärdet skulle bostäder kunna byggas i utkanterna utan att områdets gröna kvaliteter hotades. Nu behöver nämligen alla hjälpas åt för att skapa förutsättningar på en fortsatt hög tillväxt i Sverige. Och bostadsbristen är ett av de största hoten, både mot Stockholm och mot resten av Mälardalen. Foto i text: Ulla-Carin Ekblom 29 mars 2016 Debattartikel Björn Sundin, kommunalråd (S), ansvarig för samhällsbyggnadsfrågor i Örebro: ”Vi kan hjälpa Stockholm att bygga tätt och grönt” Repliker Tomas Eriksson (MP), gruppledare Stockholms läns landsting: ”Bättre förtäta än bygga i de gröna kilarna” Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges arkitekter: ”?Med planering får vi både grönska och bostäder” Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen & Mårten Wallberg, ordförande för Naturskyddsföreningen i Stockholms län: ”Närhet till naturen viktigt bostadsvärde” Företrädare för Sundbybergs kommun: ”?Vi bygger bostäder tar vårt ansvar för regionen” Slutreplik från Björn Sundin: ”Polariserade debatten om byggandet ett problem” Relaterade nyhetsartiklar Så vill regeringen snabba på bostadsbyggandet. Trög byråkrati kring byggprojekt pekas ut som ett skäl till bostadsbristen. Nu vill regeringen förenkla processen. Här stryps tillväxten av lågt byggande. I 46 av de 50 snabbast växande kommuner har bostadsbyggandet sackat efter befolkningsökningen visar DN:s granskning. Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28531, "headline": "”När vi ser en möjlighet där vi kan skapa värde så tar vi den.”", "summary": "Stockholm är en internationell techhubb medbolag som Klarna, Spotify och Truecaller. Men här finns också okända miljardbyggen. Från sitt kontor på Stureplan styr entreprenörerna Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya över en grupp bolag värda uppemot fyra miljarder kronor.", "article": "Efter Silicon Valley har den svenska huvudstaden skapat flest globala techföretag i förhållande till sin befolkningsmängd. Inom en radie av någon kilometer från Stureplan i Stockholm finns betaltjänsten Klarna, musiktjänsten Spotify och mobiltjänsten Truecaller. För att nämna några. Men det finns också stora miljardbolag som är okända för den breda allmänheten. Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya har under dussinet år lett sin grupp av bolag från kontoret på Stureplan. Bägge är visserligen kända inom finansvärlden och entreprenörskretsar – de har börsnoterat flera av sina bolag. Men utanför Stureplan är det få som känner till deras bolagsgrupp Serendipity, som bygger upp företag baserade på nya idéer. – Min förebild är typ Applied Materials, de bygger maskinerna åt företagen som tillverkar processorer. Inte många känner till dem. Det är skönt att inte bli igenkänd, säger Ashkan Pouya. De träffar ofta grundarna av Klarna, Spotify och andra bolag som Izettle, Mojang och Truecaller. Och de reser ihop ett par gånger om året. Hur reser de? Privatjet? – Det är lite blandat, säger Saeid Esmaeilzadeh och skrattar. Men det är då vi verkligen hinner prata med varandra. Ashkan Pouya är orolig för hur det hela låter, särskilt mot bakgrund av skandalen i skogsbolaget SCA där direktörer gjorde nöjesresor i privatjet på företagets räkning. – Det sticker folk i ögonen att man flyger privatjet, säger Ashkan Pouya. Även om vi betalar för det privat. Men ibland kan det finnas en poäng att hinna besöka två länder på samma dag. Det är torsdagskväll och kontorets belysning har dämpats. Saeid Esmaeilzadeh går igenom lokalerna som egentligen sträcker sig över två fastigheter. Han övertygade fastighetsägarna vid Stureplan i centrala Stockholm om att få riva väggen som skilde husen åt – numera kan man gå fritt emellan. Han går in i ett av de större rummen där ett antal anställda samlats. Öl, vin och snacks är framdukat och en slushmaskin är i gång med drinkblandning. Fyra–fem gånger om året anordnas ett mingel för bolagens personal och affärsbekanta. Inbjudningarna går också ut till entreprenörer i deras nätverk och andra de vill lära känna. Saeid Esmaeilzadeh erbjuder ett glas jordgubbsslush. Iskall krossad jordgubbe och en udd av möjligen ljus rom. – Det blir så när kemister blandar drinkar, säger Saeid Esmaeilzadeh och skrattar. Kemister, ingenjörer, jurister och en rad andra specialister finns bland de 50 på kontoret. Saeid Esmaeilzadeh är själv kemist, och 28 år gammal blev han Sveriges yngste kemidocent. Han lämnade den akademiska världen för att bli entreprenör och starta bolag som bygger på innovationer och avancerade tekniker. Nu försvinner han in till ett kontorsrum med vita skrivbord i rader. Ashkan Pouya kommer efter. De bär bägge likadana kläder. Ljus skjorta, mörk slips och en svart jeansjacka. På jackryggen bolagsnamnet: ”SERENDIPITY”. Det betyder lyckosamt sammanträffande. Duon står bakom en grupp av cirka 15 bolag som sysselsätter runt 1 000 personer. De har fabriker i Tjeckien, Storbritannien och Sverige, och försäljning i Europa och USA. Saeid Esmaeilzadeh är 41 och Ashkan Pouya fyller 40 i år. Ashkan Pouya rättar till sin slips. – Det är snyggt när man har slips till jackan. Det känns rätt formellt, säger han. Saeid Esmaeilzadeh instämmer. De gör så, faller in i varandras tankebanor. Lika snabbt kan de plocka upp en oavslutad diskussion de pausade några timmar tidigare – då diskuterades ett möjligt bolagsköp. Innan de beger sig ut i minglet säger Saeid Esmaeilzadeh att förhandlingar bör inledas snarast. – Vi borde kolla hur mycket de vill ha för bolaget, säger han. Jag intervjuade duon första gången 2009. Då låg kontoret vid Stockholms universitet. Av aktieägare, finansfolk och journalistkolleger har jag återkommande fått frågor på samma tema: Är det något skumt med dem? Underförstått: det går lite för bra för bolagen, de får det att se så lätt ut att bygga och börsnotera bolag. Vad har de förstått som andra inte förstår? Det var över schackbrädet vännerna möttes för första gången i Sverige. De är bägge födda i Iran och kom hit på 1980-talet. Ashkan Pouyas familj är från Shiraz i sydvästra Iran. Den islamiska revolutionen 1979 innebar att den USA-stödda shahen ersattes av ett shiamuslimskt prästvälde. Många flydde landet då, inklusive Ashkan Pouyas familj som hamnade i Gävle. Saeid Esmaeilzadehs familj är från huvudstaden Teheran. I vinterkyla fördes familjen av människosmugglare över bergen till Turkiet. De ville egentligen till Paris, men hamnade i Stockholmsförorten Husby. I Sverige träffades Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh genom det stora nätverket av iranska familjer och förenades i intresset för schack och kampsport. Saeid Esmaeilzadeh läste kemi på Stockholms universitet och Ashkan Pouya internationell ekonomi i Uppsala samtidigt som han skördade idrottsframgångar. År 2000 blev han världsmästare i combat jujutsu. Saeid Esmaeilzadeh å sin sida, i ett lyckosamt sammanträffande – en serendipitet, ett ord ursprungligen från en persisk saga – skapade i sitt laboratorium ett hårt glas med närmast diamantegenskaper. Han insåg att upptäckten kunde kommersialiseras och vände sig till barndomsvännen Ashkan Pouya, som var färdig med sin utbildning och drömde om att bli entreprenör. De bildade ett investmentbolag, som heter Serendipity Ixora. Investmentbolaget grundar, driver och äger bolag med olika innovativa produkter. Till exempel medicinteknikbolaget Episurf som tillverkar knäledsimplantat, Voff Science som tillverkar ett speciellt foder för husdjur och Diamorph som bildades för Saeid Esmaeilzadehs hårda glas och i vilket man i dag tillverkar andra tekniskt avancerade material. På Stureplan pågår styrelsemöte i Diamorph. Det är mitt på dagen och solen skiner in i lokalerna. Utanför konferensrummet passerar Amin Omrani, en långvägare i bolagsgruppen som avancerat till vd för Serendipity Ixora. Jag frågar honom om detta inte är samma lokaler som förr tillhörde Weaving Capital, fondförvaltaren som för ett antal år sedan förskingrade fyra miljarder kronor av sina investerares pengar. Den svenske grundaren sitter av 13 år i brittiskt fängelse. – Jo, säger Amin Omrani. Men dra inte upp det med Ashkan. Han är så vidskeplig och tror att det sitter i väggarna. Några timmar senare frågar jag ändå Ashkan Pouya om Weaving Capital och vidskepligheten. – Är det Amin som sagt det, undrar han. Askhan Pouya menar att han inte är vidskeplig på det sättet, utan faran ligger i att sätta upp vissa mål, utan att veta varför. – Det är snarare att så att jag är orolig när folk bygger monument över sig. Man ska vara uppmärksam på det. Till slut öppnas dörren till styrelserummet och Diamorphs ledamöter kommer ut. Tony Moore är en äldre britt med hög röst, lika högt skratt. Han sålde sitt bolag till Diamorph för ett antal år sedan. – De är riktiga karaktärer. Väldigt annorlunda mot alla andra jag mött i affärslivet, säger Tony Moore om Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya. Vad betyder det? – Att de fäster väldigt stor vikt vid personliga kontakter. Såg du inte björnkramarna vi fick på slutet av mötet? säger han. – De är lite casual, inte så byråkratiska – det är en familjär stämning, säger han och sveper med handen mot skrivborden där personalen sitter. En annan styrelseledamot är Anders Mörck. Till vardags finanschef i Latour, ett stort börsnoterat investmentbolag grundat av finansmannen Gustaf Douglas. Anders Mörck träffade Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh för fyra år sedan och föll för dem direkt. Tre veckor efter första mötet gick Latour in som näst största ägare i Diamorph. Anders Mörck menar att företagets innovativa produkter lockade. – Vi var snabba med att tycka att det passade oss. Det kändes bra och känns fortfarande bra. Varför? – Långsiktighet, säger Anders Mörck. Vi går in i bolag som vi vill äga för evigt. Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh står utanför mötesrummet och flera i personalen försöker fånga deras uppmärksamhet, för att ställa snabba frågor eller boka möten. De har inga assistenter. Alla kan boka möten i deras kalendrar, men att hitta en lucka är desto svårare. – Jag försöker ta så få beslut som möjligt, säger Ashkan Pouya om sin ledarstil. Han menar att de anställda bör agera självständigt. Hans ambition har också fått konsekvenser för garderoben. – Jag har mestadels svarta kläder, för att jag ska slippa tänka på vad jag ska bära, säger han, för dagen klädd i svart kostym och slips; klädsel för en styrelseordförande. Under de timmar och dagar jag följer Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya diskuteras ständigt affärer och transaktioner. Beloppen nämns i termer av tiotal: 30, 40 eller 50. Miljoner vill säga. Gruppen av bolag som de kontrollerar värderas till mellan 3,5 och 4 miljarder kronor. De siffrorna bygger på värderingar som gjorts när man tagit in nytt kapital. Bolagsgruppen är tio gånger större än vid min första intervju. Men de är inte nöjda. – Saeid sade i en intervju 2010 att vi ska ha ett marknadsvärde på 10 miljarder kronor år 2020. Jag tror att vi kan nå det, säger Ashkan Pouya och tillägger att det inte innebär att de slutar då. – Om man vill tjäna pengar för att sluta jobba, då uppfattar man jobbet som tungt. Men om man i stället kan jobba med saker som utvecklar en och världen, då är det kul på ett helt annat sätt. Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh äger ungefär halva bolagsgruppen. De äger aktier för cirka en miljard kronor var. Vid ett senare tillfälle frågar jag Saeid Esmaeilzadeh om de som affärspartner nöjt sig att komma överens med en handskakning. – Nej, vi har aktieägaravtal, säger Saeid Esmaeilzadeh. Sådant är inte kul, men det är det inte att skriva testamente heller. Det är ändå bra att ha gjort det, säger han och tillägger att de också är överens om att hålla ihop. – Vi har sagt att vi ska fokusera på detta, och inte köra något annat. Underförstått: inte satsa i andra entreprenörsprojekt. Plötsligt störtar Saeid Esmaeilzadeh in i rummet, går snabbt fram med sin Ipad i handen och pekar på dess skärm: – Har du snackat med Daniel och sagt att vi inte var intresserade av köpa bolaget? – Ja, de är väldigt lönsamma, säger Ashkan Pouya. Daniel sa att det kommer bli ett högt pris. – Vet du for a fact? Sade han vilket pris? – Nej, vi kan snacka vidare med honom. Saeid Esmaeilzadeh lämnar rummet. Ashkan Pouya förklarar deras metod för att skapa nya bolag. – En väldigt viktig poäng är att vara flexibel och inte låsa sig fast. Affärsidén är snarare en arbetshypotes. Och vi jobbar med människor som är bra på vad vi kallar en kreativ dans, att ta fram en bra affärsidé. Saeid Esmaeilzadeh stiger in i rummet igen. Han är otålig, den som alltid vill ha sällskap runt sig. – Ska vi åka till Xbrane? Annars tar jag ett möte nu, säger Saeid Esmaeilzadeh. – Vi ska åka, jag ringer Siavash på en gång, säger Ashkan Pouya. Oj, han har visst ringt. Låt oss åka nu. Xbrane blev i februari deras färskaste bolag att gå till börsen. Bolaget har tagit fram en ny teknik som gör att vissa proteinbaserade läkemedel kan tillverkas billigare. Börsen är inte något mål i sig, enligt grundarduon. Dit går de bara om kapital ska tas in eller om det finns många aktieägare som vill öka eller minska sitt aktieinnehav. Utanför Stureplan hoppar de in i en taxi. En Mercedes som Ashkan Pouya bokat via en mobilapp. I bilen berättar Saeid Esmaeilzadeh att den stora prövningen för Serendipity kom i samband med eurokrisen då nästan all verksamhet på finansmarknaden stannade upp. Vid tiden ville få banker låna ut pengar till företag, samtidigt hade de inlett förhandlingar med Tony Moore, den högröstade britten vi träffade utanför styrelserummet. Men hans bolag var flerfalt större och Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya behövde skaka fram över 700 miljoner kronor för köpet. De gav ut en företagsobligation. Investerare som köpte andelar i den blev lovade en procentuell avkastning för pengarna de lånat ut. Det var också då Latour valde att investera. Men det var på håret. – Vi var tvungna att själva stoppa in de sista 20 miljoner kronorna, säger Saeid Esmaeilzadeh. Affären gick i hamn. Nu, flera år senare, är Diamorph i ett annat läge. Bolaget omsätter runt en halv miljard och tjänar runt 150 miljoner kronor. Saeid Esmaeilzadeh poängterar att det känns bra att bolagsgruppens finansiella ställning är så pass god att man kan sätta bolagens bästa främst. – Nu kan vi själva bestämma och tvingas inte till vissa beslut, säger Saeid Esmaeilzadeh och konstaterar att grundarduon blev ekonomiskt oberoende i ungefär samma veva, år 2009. Taxibilen stannar utanför Arrheniuslaboratoriet vid Stockholms universitet, där Xbrane har sitt forskningslabb. Det var här deras resa började för tolv år sedan. – Det var jättelänge sedan jag var här, säger Ashkan Pouya och börjar fotografera med mobilen. Men vad har Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya för roll egentligen? De har ju bolag verksamma inom allt från service av hissar, personalrekrytering, allergimedel för husdjur och keramiska industriprodukter. – Vår kärnkompetens är dynamiken i hur man bygger upp bolag baserade på nya idéer, säger Ashkan Pouya. När vi börjar med ett bolag så gör vi allt. Då finns ingen personal, bara en idé. En person som följt bolagsgrupperna länge, men inte vill framträda med namn, säger att bolagsgruppens storlek gör att affärsriskerna sjunkit. – Förr var det nog mer risker, men nu är det så stort och diversifierat. Det har de gjort bra. Om man skulle hitta någon risk så står den antagligen för bara en liten del av hela bolagsgruppens verksamhet. En annan person som känner grundarduon anser att bolagsgruppens svaghet historiskt sett har varit otydligheten. – Jag tänker på deras kommunikation. De har varit inkubator, riskkapitalbolag, investeringsfirma och nu investmentbolag. Investerarna har nog haft svårt att begripa allt. Grundarna menar att deras styrka har varit deras bredd. Enligt Ashkan Pouya väljer en del entreprenörer att fokusera på en bransch, vilket gör att de får skygglappar och inte märker att världen förändras. – Jag läste en bok om Kamprad, att han försökte bygga en komplicerad struktur för Ikea för att förhindra insyn. Det har inte vi gjort. Vi har inga skatteoptimerande strukturer utanför Sverige. Allt är här. Xbranes verksamhetschef i Sverige, Siavash Bashiri, tar emot och för dem genom långa korridorer. I ett av rummen sitter forskaren som tagit fram innovationen bakom Xbrane, professor Jan-Willem de Gier. Ashkan Pouya gömmer sig bakom hans dörr och slänger sig med ett vrål in i hans rum. Jan-Willem de Gier hoppar till och skrattar. Han samlar sig snart och klickar ned en aktiegraf i webbläsarfönstret. – Jag höll faktiskt på att kolla på Xbranes aktiekurs, säger den leende professorn. Väl inne i labbet får duon en uppdatering av forskarna. Det handlar om temperaturskillnader och hur proteiner förändras. Vad ser kemisten Saeid Esmaeilzadeh som en icke-kemist inte ser? Han förklarar vad några apparater används till. – Men det var många år sedan jag stod i ett labb, säger Saeid Esmaeilzadeh. Han konstaterar att frånvaron gör att han inte har helt bra koll på hur man gör nu för tiden och att det skulle ta ett tag innan han blev varm i kläderna igen. Trots att han lämnat labbet har Saeid Esmaeilzadehs bakgrund och kontaktnät i den akademiska världen varit till hjälp för att bygga Serendipity. Ashkan Pouya vill gärna prata om risker. Han menar att satsningarna är många och att de fruktsamma bolagen är så pass lönsamma att de kompenserar för förlustbolagen. – Vi har inte haft ett enda förlustår, men ändå haft bolag som gått under. Med åren har Serendipity byggt upp ett gott anseende i forskarvärlden och i entreprenörskretsar, och har även en stor skara supportrar som köper aktier. De har alltså tagit rygg på Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh. – Totalt antal aktieägare? Det är väl några tusen, säger Saeid Esmaeilzadeh. – På våra bolagsstämmor kommer några hundra av dem, säger Ashkan Pouya. Sedan vänder sig Ashkan Pouya till Saeid Esmaeilzadeh och säger att taxin snart är här. Det är dags att röra på sig om de ska hinna med kvällens mingel på Stureplanskontoret. Det har hunnit bli kväll och jordgubbsdrinkar serveras från slushmaskinen. Ashkan Pouya dricker inget. Han tar i stället stora nävar med popcorn som han hivar i sig med en enorm aptit. Mellan tuggorna säger han att han funderat och har nu ett svar om vilket som är den största utmaningen inom bolagsgruppen. Han nämner Premune, hälsoföretaget inriktat på husdjur. – Vi hade en jättestudie, 200 hundar testades på olika ställen i Norden. Vi hoppades knäcka koden bakom den gen som aktiveras och leder till att djur och människor får allergier. Nyligen fick de forskningsresultatet i ett kuvert. – Och så kom resultatet: totalflopp! Kostade bolaget 100 miljoner kronor. 100 miljoner? – Nja, det var snarare runt 90 miljoner. Det var många involverade och sedan alla regelverk som skulle uppfyllas. Det är dyrt att forska. Vad ska ni göra nu? – Det finns lite pengar kvar. Men det är bättre att misslyckas ordentligt än att göra det halvt. Blir det halvlyckat så kan man luras till att fortsätta med något som senare visar sig inte funka. Bättre med ett ordentligt misslyckande. Varför är de så rastlösa? – Vi är opportunister, säger Ashkan Pouya. När vi ser en möjlighet där vi kan skapa värde, så tar vi den. Saeid Esmaeilzadeh lyfter blicken och konstaterar att det finns något annat som hela tiden tvingar honom framåt. – Prestationsångesten. Den är både min piska och min morot. – Jag tror att det är viktigt att ha en stark drivkraft. Hellre vara en människa med stark drivkraft än en utan. För om du har fel så kommer världen att sålla bort dig till slut, säger Ashkan Pouya. De refererar till ett samtal de hade häromdagen, om vad som gör livet värt att leva. – Nya erfarenheter, det är att leva livet – eller snarare när man befinner sig i en resa mellan två olika stadier, säger Saeid Esmaeilzadeh. Det är som ”Greven av Monte Cristo”, om man ska sitta i en cell hela livet och inte kunna uppleva saker, även om man lever 200 år, så är det ett ganska värdelöst liv. Jag lever hellre ett kortare liv, men lär mig, upplever och förstår många olika saker. Ashkan Pouya konstaterar att livet som entreprenör inte per automatik gör en lycklig. – Jag tycker inte att lycka i sig är ett självändamål. För jag vet att jag skulle kunna vara lycklig varje dag, om jag inte utsatte mig för potentiellt negativa saker. Men som entreprenör kan man inte undvika det. Saeid Esmaeilzadeh funderar om inte detta är hemligheten till deras framgång, att de delar på bördorna. – Det är därför jag är lite lyckligare med Saeid än utan honom, säger Ashkan Pouya och tittar på Saeid Esmaeilzadeh. Jag frågar om inte deras driv kan förklaras med att de vill se hur långt de kan gå, särskilt eftersom de började i en ekonomiskt begränsad tillvaro, för trettiotalet år sedan. – Jo, det finns mycket revanschlystnad. Men den är mer en morot, säger Saeid Esmaeilzadeh. – Däremot prestationsångesten, den är mörk när den slår in, och har en helt annan sida. Det är för att undvika det som jag gör detta. ”Det är bättre att misslyckas ordentligt än att göra det halvt. Blir det halvlyckat så kan man luras till att fortsätta med något som senare visar sig inte funka.” Ashkan Pouya ”En väldigt viktig poäng är att vara flexibel och inte låsa sig fast. Affärsidén är snarare en arbetshypotes.” Ashkan Pouya ”Prestationsångesten är mörk när den slår in. Det är för att undvika det som jag gör detta.” Saeid Esmaeilzadeh Serendipity Ixora Investmentbolag som investerar i innovationsbolag och företag med avancerade tekniker. I portföljen finns bland annatDiamorph, Episurf, liksom företagen Premune,IRRAS, Xbrane och Swecure som alla arbetar med läkemedel på olika sätt. Sdiptech Fokuserar på stabila och mogna verksamheter. Äger ett antal hisservicebolag, samt är verksamt inom servicetjänster såsom personalrekrytering, bemanning, juridik och pr. Ashkan Pouya Född: 1976. Bor: Djursholm. Familj: Hustrun Emma, två barn. Saeid Esmaeilzadeh Född 1974. Bor Östermalm, Stockholm. Familj Hustrun Katja. Fyra katter. ", "article_category": "other"}
{"id": 28533, "headline": "Såren efter Srebrenica", "summary": "DN 26/3 2016. Den bosnienserbiske ex-ledaren Radovan Karadzic har förklarats skyldig till folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Mycket svartare än så blir inte ett brotts-cv.", "article": "Den bosnienserbiske ex-ledaren Radovan Karadzic förklarades på onsdagen skyldig till folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten av FN:s krigsbrottstribunal för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag. Mycket svartare än så blir inte ett brotts-cv. Men hur svårt det är att skipa rättvisa och att nå försoning visade sig vid en efterföljande radiodebatt i ”Studio ett”. Armin Hadzic, svenskbosnier som flydde till Sverige 1992, berättade där att han kände besvikelse för att inte Karadzic fälldes för folkrättsbrott vid fler illdåd än massakern i Srebrenica. Glädjen solkades också av att processen tagit lång tid. Samt av det faktum att Karadzic av många fortfarande ses som en nationalhjälte. Mark Klamberg, docent i folkrätt vid Stockholms universitet, intog föga förvånande en mer juridisk hållning. Han förklarade att krigsbrott och brott mot mänskligheten också var mycket allvarliga brott. Och att det för att dömas för folkmord inte räcker med att skada eller döda många ur en grupp utan också kräver uppsåt att förinta ett visst folk. I det avseendet sticker Srebrenica ut. Under några få dagar massakrerades 8.000 muslimska män och pojkar. Det utmärker sig som en av de grymmaste händelserna i Europa sedan andra världskriget. Också när man har att göra med systematiska slaktare av historiskt snitt är det viktigt att den civiliserade världen, och inte minst rättsmaskineriet, svarar civiliserat. Och det gör man genom att inte töja på brottsrekvisit och viktiga rättsprinciper. Skyldiga ska dömas. Och de ska dömas hårt. Men de ska också dömas rättvist.   Tiden så. Sex års rättsprocess är onekligen en lång tid. Men brotten är svåra och eftersom domstolen förutom att döma också har till uppgift att klarlägga ett historiskt skeende så måste det få ta tid. Det man däremot kan uppröras över är hur Karadzic, liksom krigsförbrytaren Ratko Mladic, med stöd av president Slobodan Milosevic under mer än ett decennium kunde hålla sig undan rättvisan. Men det är dessvärre inte unikt för personer som begåtts krigsbrott under Bosnienkriget. Åtskilliga blodbesudlade krigsherrar från den afrikanska kontinenten har också fått hjälp att gömma sig. Ur ett moraliskt perspektiv är de ”lösningar” som nu diskuteras i Syrienkonflikten långt mer svårsmälta. På hög internationell nivå talas om att massmördaren Assad under någon form av tänkt övergångsperiod ska sitta kvar vid makten i stället för att skaka galler i en cell. Det är stötande. Men det är också alternativet: att mördandet ska fortgå och kosta ännu fler människoliv. Viss tröst är ändå att rättvisan till sist ofta hinner i kapp förövarna. Slobodan Milosevic fick förvisso inte någon dom. Men han hann åtalas innan han dog. Och han tillbringade flera år i sin häktescell. Det var nog ett mindre ärofullt slut än han hade tänkt sig. Under årens lopp har vi sett såväl nazistförbrytare som Kambodjas röda khmerer stappla in i rättssalar. De har mer sett ut som personer som rullas ned till tisdagsbingon i dagrummet på långvården än som massmördare. Det går förstås att invända att processen är dyr, att krigsbrotten ligger långt bak i tiden och att man straffar någon som ändå snart kommer att dö. Men värdet av att det inte heller informellt finns någon preskriptionstid, att krigsförbrytare aldrig kan andas ut, ska inte underskattas. Karadzic dömdes till 40 års fängelse. Eftersom han redan är 70 år kommer han inte att kunna sitta av hela straffet. Också det fann Armin Hadzic stötande. Men i praktiken har Karadzic dömts till livstids fängelse. Och något hårdare straff finns inte – och ska heller inte finnas – i Europa. En rättsprocess av detta slag läker inte alla sår. Men det gör faktiskt inte heller alternativa processer, som sanningskommissioner. För läkning behövs tid, demokratisk utveckling och insatser från civilsamhället. Men ett juridiskt avslut är i alla fall en början. Kanske till och med en förutsättning för vidare utveckling. Att nationalismen fortfarande spirar i Europa är en tragedi. Men det kan inte krigsbrottstribunalen göra något åt. Också där måste lösningen sökas bland nuvarande politiska ledare och i civilsamhället. Så att domstolen inte löst alla problem är inget skäl att underkänna domen. Rätten har löst ett. Och mer än så kan man inte begära. 10 april 2016 Signerat. Amanda Björkman: Malmö stads arrogans är ett svek mot IS offer Malmös agerande är under all kritik. Stockholm, Göteborg, Örebro och Borlänge meddelade i slutet av förra året att de kommer att inrätta så kallade kunskapshus, för att säkerställa kvalitet i arbetet med extremister av olika slag. Alla ledare. Till DN:s ledarsida. ", "article_category": "other"}
{"id": 28579, "headline": "”?Sverige bör ha en nollvision för växthusgasutsläpp”", "summary": "Oroande debatt. Parisavtalet förde med sig positiva resultat, men man missade tillfället att peka ut inriktningen för hur målet ska nås. Det vore önskvärt med en tydlig svensk vision om att det ska ske genom ett fossilfritt Sverige – inte genom att vi förlitar oss på framtida negativa utsläpp genom ännu oprövad teknik, skriver fem klimatforskare.", "article": "Regeringen bör konkretisera visionen om ett fossilfritt Sverige utan att förlita sig på framtida negativa utsläpp. De senaste veckornas debatt kring Sveriges klimatmål sätter fingret på bristande kunskapsunderlag om konsekvenserna av att förlita sig på framtida teknik för att i efterhand avlägsna växthusgaser ur atmosfären. Parisavtalet förde med sig många positiva resultat. Den största överraskningen var att de mest sårbara länderna fick gehör för sina krav på tuffare temperaturmål. Världens länder beslöt att begränsa uppvärmningen till väl under två grader, jämfört med förindustriella nivåer, och sträva efter att begränsa den till max 1,5 grader. Men beslutsfattarna missade ett gyllene tillfälle att peka ut inriktningen för hur vi ska nå målet. Tre dagar innan förhandlingarna avslutades fanns skrivningar om en samhällsomställning med fokus på dekarbonisering. En sådan formulering skulle markerat att det handlar om att ställa om samhällen från fossilbränsleberoendet till renare och effektivare teknik och livsstilar. Avtalet hänvisar istället till en vag formulering om balans mellan växthusgasutsläpp och -sänkor mellan år 2050 och 2099. Avtalet har fått förespråkare för olika geoengineering-tekniker att vädra morgonluft. Dessa går ut på att antingen avlägsna koldioxid från atmosfären eller begränsa solinstrålningen. I dag publicerar vi vid Linköpings universitet en rapport som kartlägger forskningsläget kring geoengineering. Vi visar att teknikerna ännu är i sin linda och att de är behäftade med stora osäkerheter och miljörisker. Det går inte att förlita sig på dess framtida potential. Man kan återta redan gjorda utsläpp från atmosfären genom att förbränna biomassa och samtidigt avskilja och sedan deponera den koldioxid som frigörs samt plantera motsvarande mängd ny biomassa (BECCS eller Bio-CCS), permanent öka skogsarealer, göda haven eller på teknisk väg fånga in koldioxid ur atmosfären och sedan deponera den. Nettonegativa utsläpp innebär att vi återtar mer växthusgaser än vi släpper ut. Det skulle göra det möjligt för världens samhällen att uppnå en viss utsläppsbudget på lång sikt, även om man grovt överskrider den de närmaste decennierna. För att kostnadseffektivt begränsa uppvärmning till väl under två grader förutsätter de flesta scenarier sammanställda av FN:s klimatpanel, storskalig användning av BECCS. Forskningen menar att det kan kräva landarealer motsvarande mellan en till tre gånger Indiens storlek. BECCS har dock ännu bara prövats i liten skala. Flera helt avgörande frågor är olösta, såsom deponeringskapacitet, läckage, hot mot biologisk mångfald, vattenåtgång, tillgång på mark för att odla biomassa och inverkan på möjligheterna att föda en växande världsbefolkning. Vi menar att BECCS i mindre skala mycket väl kan ha en roll i framtida klimatpolitik, men att denna är högst osäker. Eventuella negativa utsläpp från BECCS bör i dagsläget inte planeras in som åtgärd för att nå svenska klimatmål. Kunskapsläget är helt enkelt för osäkert. Däremot är en forskningsstrategi för BECCS motiverad. En klimatstrategi som bygger på storskaliga nettonegativa utsläpp är oroande av fem anledningar: 1 En förhoppning på framtida negativa utsläpp riskerar att fördröja utsläppsminskningarna och därmed öka kostnaderna för temperaturmålet, om det visar sig att de negativa utsläppsteknikerna inte kan leverera som planerat. 2 Teknikerna är oprövade i stor skala och det finns en stor osäkerhet om det är tekniskt och biofysiskt möjligt att uppnå tillräckliga permanenta negativa utsläpp. 3 De leder sannolikt till oönskade ekologiska, sociala och försörjningsmässiga konsekvenser. 4 Vi går miste om de positiva effekterna av att fasa ut fossilbränslebaserad energi, till exempel positiva hälsoeffekter, energieffektivisering, ökad energisäkerhet och modernisering av städer. 5 Om storskalig BECCS visar sig ogenomförbart så finns det risk att mer oönskade och riskfyllda tekniker för geoengineering kan bli aktuella som en nödbroms. Diskussionerna kring framtida nettonegativa utsläpp kommer att kunna ha stor betydelse när ländernas klimatbidrag skall utvärderas och successivt skalas upp vart femte år från 2020. Regering och riksdag måste därför noga bedöma konsekvenserna och signalvärdet av svenska strategier för nettonegativa utsläpp. Miljömålsberedningen vill tidigarelägga målet om noll nettoutsläpp till 2045. Men det är problematiskt att de redan nu öppnar för att kompensera 15 procent av utsläppsminskningen jämfört med 1990 års nivå genom negativa utsläpp, bland annat BECCS (DN Debatt 10/2 2016 och SOU 2016:21). Vi menar att man bör gå ett steg längre och inte förutsätta att Sveriges nollutsläpp skall nås med negativa utsläpp. En sådan politisk linje kan tyckas verklighetsfrämmande, då vi i dag har växthusgasutsläpp från jordbruk och järn- och stålindustrin, som vi i nuläget inte har alternativ för. Men det finns en viktig funktion med att sätta upp mål som med dagens teknik är utopiska. Istället för att utgå från att vi behöver kompensera för framtida stålframställning behövs en storskalig forskningssatsning kring masugnsteknik. Vi kan jämföra med den svenska nollvisionen för trafikdöda som har fått spott och spe för att vara utopisk. Men trafikforskarna Matts-Åke Belin, Evert Vedung med flera har visat att det kan vara en gynnsam politisk åtgärd i sig att sätta upp synbart orealistiska mål. Det kan till exempel öka allmänhetens inblick i problemens art, synliggöra omfattningen av åtgärder som behövs samt sätta press på aktörerna att öka sina ansträngningar. Det vore därför önskvärt med en tydlig svensk vision om att temperaturmålet ska uppnås genom en samhällsomställning mot ett fossilfritt Sverige samtidigt som vår klimatpåverkan utomlands minimeras. Ambitionen bör vara att svenska nettonegativa utsläpp, till exempel småskalig BECCS eller beskogning, inte räknas av mot Sveriges utsläppsbudget, utan blir vårt bonusbidrag till de globala ansträngningarna att nå temperaturmålen. Det skulle signalera ett tydligt ledarskap för dekarbonisering. Björn-Ola Linnér, professor vid Centrum för klimatpolitisk forskning och Tema Miljöförändring Jonas Anshelm, professor vid Tema Teknik och social förändring Mathias Fridahl, doktor vid Centrum för klimatpolitisk forskning och Tema Miljöförändring Anders Hansson, docent vid Tema Teknik och social förändring Victoria Wibeck, biträdande professor vid Centrum för klimatpolitisk forskning och Tema Miljöförändring Samtliga författare är verksamma vid Linköpings universitet. I dag publicerar vi vid Linköpings universitet en rapport som kartlägger forskningsläget kring geoengineering. Vi visar att teknikerna ännu är i sin linda och att de är behäftade med stora osäkerheter och miljörisker. Det går inte att förlita sig på dess framtida potential. ", "article_category": "other"}
{"id": 28603, "headline": "Inför fri arbetstid där det fungerar", "summary": "Åtta timmars arbetsdag är normen för hur länge en anställd bör vara på jobbet varje dag. Men är det inte dags att ändra på det nu? Utgå från de uppgifter som ska göras på en arbetsdag – och låt arbetstagarna gå hem när det är klart.", "article": "Redan på morgonen checkar vi in i ekorrhjulet, kastar i oss frukost, organiserar barnens förflyttning till skolan, klappar katten, matar hunden och går även ut med den sistnämnde. Sedan ska vi pendla med tåg, buss, tunnelbana, cykel, bil eller apostlahästarna. Allt ska ske i ett rasande tempo bara för att vi ska infinna oss på en arbetsplats vid ett visst klockslag. Väl framme på jobbet så ska vi sitta gisslan till eftermiddagen. Inte alltför sällan är arbetsdagens slut preciserat på minuten, till exempel kl 16:18. Varför jobbar vi på det här viset? Vid industrialismens intåg byggdes fabriker. Fabrikörerna ville tjäna så mycket pengar som möjligt för att få företaget att överleva. Således användes dygnets alla timmar för arbete. Fabriksarbetarna behövde aldrig ta hänsyn till väder och vind som jordbrukarna, utan det gick att producera dygnets alla timmar. 8-timmars arbetsdag har därför sedan i början av 1800-talet varit normen för hur länge en arbetsdag ska vara. Hur ser det ut i dag 2016? Tack vare effektivare hjälpmedel som datorer, telefoner och olika maskiner arbetar vi oändligt mycket snabbare i dag jämfört med för bara tjugo år sedan. Men ändå kan vi inte släppa tanken att ett visst antal arbetstimmar är lika med ”få mycket gjort på jobbet”. Men har produktivitet och leverans på jobbet alltid har att göra med hur många timmar du avsätter till arbete? I de flesta yrken kan vi korta arbetstiden och samtidigt ha kvar samma arbetsresultat samt även öka resultatet. Samhället tjänar på att vi först ser till att den så kallade fritiden (riktigare benämning livet) fungerar innan tid läggs på arbete. Barn ska tas om hand, aktiveras och umgås med. Relationer ska vårdas. Kroppen ska hållas i trim. Det ska handlas och lagas mat för att vi ska överleva. Vi behöver dessutom vila och avkoppling. Och samtidigt ska vi pendla till arbetet och helst arbeta heltid minst 8 timmar per dag. Det går inte ihop! Utbrändhet och sjukfrånvaro skjuter i höjden i dag. Kommuner, företag och organisationer lägger stor tid och mycket pengar på att hitta lösningen på detta. Lean-projekt, kvalitetssäkringar, olika system för att följa upp sjukfrånvaro, dyra föreläsare som kommer och pep-talkar personalen. Blir det bättre? Tyvärr inte. Det handlar i stället om att låta människan bli fri. Utgå från att uppgifter ska göras. Hur lång tid som krävs för att lösa uppgifterna är helt ointressant. Har du gjort det du förutsatt dig under en dag så är du färdig efter utförd arbetsuppgift. En dag tar det tio timmar en annan bara 2 timmar. Det är inte fel att åka hem och lata sig, ta hand om familjen eller bara dig själv. Alla tjänar på det. Varför gör vi inte bara rätt? Fri arbetstid där det fungerar och kortare pass vid monotona arbetsuppgifter. Jo, vi är så förtvivlat rädda för att orsaka ojämlikhet och orättvisa att vi hellre schemalägger folks fysiska närvaro än att frigöra och visa förtroende. Ett politiskt part föreslog nyligen att skoldagen inte ska börja så tidigt på dagen. Om man senarelägger skoldagens start så hinner tonåringarna vakna till och lärarna hinner ta sig till jobbet utan att stressa ihjäl sig. Bra så! Men så kom slutklämmen att självklart ska skoldagen förlängas motsvarande tid som försvinner på morgonen. Inte bra! Timplanen för grundskolan bör därför ses över. Dagens elever är så mycket snabbare att söka kunskap i dag än för tjugo år sedan. Eleverna ska inte behöva sitta av en massa skoltid där de tappar fokus och bygger på statistiken över disciplinära åtgärder. Jag vill uppmana arbetsgivare att våga tro på sina medarbetare. Lita på att de förstått uppdraget och låt dem arbeta när de vill och var de vill, om det är möjligt. Så slipper vi sitta vi fast i åtta timmars arbetsdag, såväl vuxna som barn och ungdomar. ", "article_category": "other"}
{"id": 28622, "headline": "”Viktigt uppmärksamma alla övergrepp mot barn”", "summary": "Retorikexperten Elaine Eksvärds nya bok har väckt stor uppmärksamhet. I den anklagar hon sin pappa för sexuella övergrepp. Själv nekar han till alla anklagelser om att ha gjort något otillbörligt och vill att boken dras in.", "article": "När Elaine Eksvärd blev mamma mindes hon sin egen utsatta uppväxt och insåg hur den har format hennes liv. Nu har hon skrivit en bok som hon menar är ett försvarstal för barnets rätt. Elaine Eksvärd är en av landets mer kända retoriker och brukar i tidningar, radio och tv till exempel kommentera partiledarnas insatser under valdebatterna. Böckerna ”Härskartekniker” och ”Vardagsmakt” har nått många läsare. I den nu aktuella boken ”Medan han lever” (Forum) skriver hon om sexuella övergrepp. Boken handlar inte om grova våldtäkter eller om fysisk misshandel och den är ingen hämnd, menar Elaine Eksvärd. Snarare handlar den om ett litet barns villkorslösa kärlek till sin pappa – och vad som händer när han i hennes ögon sviker. – I varje skolklass finns det enligt Rädda barnen två flickor och en pojke som blir sexuellt utnyttjade på något sätt. Jag skriver för dem och för att vuxna ska få upp ögonen för det här problemet. Ingen ska behöva uppleva det jag fick göra, säger Elaine Eksvärd. Barn som i vuxen ålder skildrar sina tidiga år i dystra ord är inget nytt. Författaren Felicia Feldt uttryckte i boken ”Felicia försvann” sin ilska och besvikelse över uppväxten hos mamman Anna Wahlgren, och kritiserade moderns livsstil och uppfostringsmetoder. För tre år sedan skrev Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström, boken ”Om man håller sig i solen”. I den skildrar hon en svår uppväxt. Ofta står ord mot ord i de här sammanhangen, särskilt om någon anklagas för att ha begått ett brott eller någon form av övergrepp. I ”Medan han lever” skriver Elaine Eksvärd att hennes pappa tvingade henne att titta på porrfilmer när hon var liten. Och på kvällarna placerade han handen under hennes trosor, berättar hon. – Länge tänkte jag att det var normalt för en liten flicka att titta på porrfilm tillsammans med en förälder på det här sättet. Jag trodde att alla barn hade det som jag, säger Elaine Eksvärd. Enligt Elaine var hon utsatt mellan två och tio års ålder. Då förstod hon inte att det hon säger att pappan gjorde var fel – och hon säger att det som hände kom att påverka hennes syn på sexualitet långt upp i åren. Först när Elaine Eksvärd var tjugo år tog hon under en bilfärd upp sina minnesbilder. Hon säger att pappan blev chockad och förnekade allting, något han fortfarande gör. – Jag blev så förbannad att jag började slå honom och till slut hoppade jag ut ur bilen. Han hotade mig och vi har bara setts ett par gånger sedan dess. Den nu bortgångne brittiske pedofilen och BBC-programledaren Jimmy Savile misstänktes för att ha förgripit sig på fler än 300 minderåriga flickor och några pojkar. Han anmäldes åtta gånger, men varje fall lades ned i brist på bevis. Många som utsätter barn för sexuella övergrepp anmäls först långt efter själva händelserna – och då kan de till och med ha avlidit. När det blev känt vad Jimmy Savile gjort trädde flera pensionerade BBC-medarbetare fram och erkände att de känt till vad som pågått. – De, liksom många anhöriga, tittar bort och tar inte de sexuellt utnyttjade barnen på allvar. För många utsatta står valet mellan att fortsätta att vara tysta livet igenom eller att berätta sanningen och kanske stå där ensamma. Jag valde att berätta. Hur reagerade omgivningen? – Först när jag var tjugo år berättade jag för släkten och några vänner. Nästan alla har stöttat mig. Som liten sov Elaine Eksvärd ofta över hos sin pappa. De gick till videobutiken. Han hyrde porrfilmer och hon oftast ”My little pony”, berättar hon. – På morgnarna satt jag ofta framför teven. Men jag tittade inte på Kalle Anka utan på porrfilmerna. Ibland tittade vi tillsammans bakom stängda persienner så att grannarna inte skulle se. – Jag fick lova att inte berätta för någon om de här filmerna. Om jag skvallrade skulle jag aldrig få träffa pappa igen. Då förstod jag inte varför, men eftersom jag ville träffa honom höll jag tyst. Elaine Eksvärd säger att sexuella övergrepp inte bara orsakar psykiskt och fysiskt lidande hos den utsatta. Även beteendet, vad som anses normalt och inte normalt, kan bli snedvridet. I mitten av 1980-talet var Elaine och pappan bjudna på en nyårsfest, berättar hon. Den ägde rum hos två av hans nyfunna vänner, ett par. Elaine berättar att hon tyckte att mannen var så snygg. Han såg ut som prinsen i Askungen. Hon ville leka med honom och sökte sig till honom, kramades och pratade. – Så hamnade vi i ett rum och jag stängde snabbt dörren. Jag ville leka flygplan och sa att på dagis skulle den vuxne ligga på golvet och så flyger barnet över. Till slut hamnade Elaine gränsle över ”prinsens” bröstkorg och började gnugga sig frenetiskt mot den. – Han undrade generat vad det här var för en flygplanslek, men verkade inse vad jag sysslade med. Så han lyfte snabbt bort mig och skrek ”nej”, reste sig och sa ganska snart att vi måste gå. Vi träffade aldrig prinsen eller hans flickvän någon mer gång. Hur reagerade andra vuxna, till exempel din mamma och förskolepersonalen, på ditt beteende? – Jag tror att en del anade att allt inte var som det skulle. Mamma frågade flera gånger om pappa gjorde något tokigt med mig, men jag nekade och sa att allt var som det skulle. – En gång kom hon plötsligt in i mitt rum och då hann jag inte ta bort det gosedjur jag stoppat innanför trosorna. Mamma tittade bekymrat på mig. Efteråt skämdes jag. Mamman kämpade för att Elaine inte skulle behöva träffa sin pappa, säger Elaine. Och när Elaine var tio år blev hon och föräldrarna, de levde då inte ihop, kallade till ett möte hos socialtjänsten. Efter mötet blev beslutet att Elaine bara fick träffa sin pappa när kontaktmannen Gunnar var närvarande, och aldrig vara ensam med honom i ett rum. – När jag började gymnasiet upphörde min kontakt med pappa. Vi har setts någon gång då och då sedan dess, som på begravningar. Men så i februari för två år sedan kom det en porrfilm till min mobil via en app. Elaine Eksvärd gjorde en polisanmälan och hennes pappa dömdes senare för ofredande. En anmälan hon gjort några år tidigare om sexuella övergrepp hade inte föranlett någon åtgärd eftersom flera av de påstådda brotten preskriberats. Många sexuella övergrepp sker inom familjen eller den nära bekantskapskretsen. Men även i skolan och förskolan händer det att barn och unga råkar illa ut, säger Elaine och berättar om en lärare hon hade i fyran. På en resa fick eleverna tävla om att lägga den längsta linjen med sina kläder. Alla började klä av sig och placerade ut kläderna på marken. Läraren hejade på och uppmanade tjejerna som redan kommit i puberteten att ta av sig sina behåar. – Till slut satt vi där i trosor och kalsonger. Då tog läraren bilder av oss. Senare delade han ut dem till oss. När det kom fram att läraren nakenbadat med de populäraste tjejerna i klassen fick han sluta. Elaine Eksvärd säger att det alltid blir stor uppmärksamhet när en pedofilhärva avslöjats, men hon vill rikta ljuset mot ”vardagsövergreppen”. – De är ofta lika allvarliga och kan skada ett barn på djupet. Själv har jag gått i terapi i flera år. I dag mår jag bra, är gift och har två underbara barn. Nyligen var Elaine och förre höjdhopparstjärnan Patrik Sjöberg på samma tillställning. För några år sedan berättade han om att hans förre tränare och styvfar utsatt honom för sexuella övergrepp. Avslöjandet fick stor uppmärksamhet. Elaine gick fram till Patrik och bad om att få några minuter för att höra om hans erfarenheter av och tankar kring sexuella övergrepp. – Vi samtalade en timme och han vittnade om den tystnadskultur och den rädsla som omger den är typen av brott. – Kanske kan min bok öppna ögonen hos anhöriga, personal inom skola och förskola och andra som kommer i kontakt med barn. Det är i alla fall en stilla förhoppning. Fotnot. En social distriktsnämnd beslutade 1992 att en kontaktperson skulle närvara vid umgänget mellan Elaine Eksvärd och hennes pappa. För två år sedan dömdes han för att ha ofredat henne. Pappan är inte dömd för att ha förgripit sig på henne. Läs även: ”Pappan: Anklagelserna är gripna ur luften” Hjälp och stöd vid sexuella övergrepp. Rädda Barnen. I till exempel handboken #nätsmart finns tips och råd för hur vuxna kan förebygga sexuella övergrepp mot barn på nätet. Mer info: raddabarnen.se Barnombudsmannen. Går att nå på telefon. Mer info: barn ombudsmannen.se Barnens rätt i samhället (BRIS). Telefonjour och chatt. Mer info: bris.se Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Hit går det att ringa eller få en remiss från till exempel skolkurator. Det går att mejla om man inte vill ringa. Mer info: bup.nu ”1000 möjligheter”. En tjej- och killjour i Stockholm. Chattjour. Mer info: 1000mojligheter.se Novahuset. Vänder sig till killar och tjejer som utsatts för någon form av sexuella övergrepp, kränkningar eller behöver någon att prata med. Mer info: novahuset.com Tjejouren. Webbplats där alla som känner sig som tjej kan chatta med, ställa frågor i frågelådan eller läsa i Tjejguiden. Mer info: tjejjouren.se ”Killfrågor”. En webbplats där alla som känner sig som killar (i åldrarna 10–18 år) kan diskutera och chatta. Mer info: killfragor.se Ungdomsmottagning på nätet. Hit kan alla unga mellan 12 och 25 år vända sig. Mer info: umo.se Elaine Eksvärd Ålder: 34 år. Familj: Man och två barn, fyra och ett år. Bor: Stockholm. Bakgrund: Uppväxt i Stockholms förorter. Gör: Retoriker och språkexpert. Föreläser, håller kurser och skriver böcker. Aktuell: Med boken ”Medan han lever” (Forum). Den handlar om sexuella övergrepp under barndomen. ", "article_category": "other"}
{"id": 28635, "headline": "”?Omgivningen ser inte våldet mot äldre kvinnor”", "summary": "Rapport i dag. Tusentals äldre kvinnor utsätts för våld i nära relationer varje år. Förutfattade meningar och generaliseringar, som att sexuellt våld upphör med åldern, försvårar för utsatta kvinnor att få den hjälp de har rätt till. Att fortsätta blunda för problemet är ett svek, skriver Gun Heimer, Madelene Sundström och Barbro Westerholm.", "article": "Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet presenterar i dag tisdag en forsknings- och kunskapsöversikt om våld mot äldre kvinnor på ett seminarium vid riksdagen tillsammans med Barbro Westerholm. Kvinnor utsätts oftare för våld av en nuvarande eller tidigare partner och det kan handla om flera olika typer av våld. Män utsätts oftare för fysiskt våld från en för dem okänd man. Det våld som drabbar kvinnorna kan således se annorlunda ut och därför är det viktigt att uppmärksamma skillnaderna mellan könen. Att det ser ut på det sättet generellt finns det i dag en relativt stor medvetenhet om. Kännedomen om våld mot yngre och medelålders kvinnor har ökat på senare år. Samma sak gäller dock inte äldre kvinnor. Samtidigt som de äldre i vårt samhälle blir allt fler, väljer omgivningen ofta att blunda för de olika former av våld som drabbar äldre kvinnor. Det kan handla om kvinnor som levt i destruktiva förhållanden under lång tid, ibland mer än 20 år, där våldet fortsätter även efter pensionsåldern. En man som utövar våld mot sin partner upphör inte med det bara för att hon fyller 65 år. Andra kvinnor utsätts först på äldre dagar när de befinner sig i en särskilt sårbar position. Precis som för yngre kvinnor är förövaren ofta den som kvinnan delar sitt liv med. Men det kan också röra sig om vård- och omsorgspersonal, eller vuxna barn. Ibland handlar det om fysiskt våld som slag och knuffar. Ibland om psykiskt våld som nedsättande kommentarer och hot. I andra fall utövas makt och kontroll genom att kvinnan nekas tillgång till pengar, hjälpmedel, medicin eller den omvårdnad hon är i behov av. Men det förekommer även sexuellt våld. Befolkningsundersökningen Våld och hälsa som NCK presenterade 2014 visade att 0,7 procent av kvinnorna i åldern 65–74 år hade utsatts för sexuellt våld det senaste året. Omräknat till befolkningsnivå kan det vara mer än 3.500 kvinnor som drabbas av sexuella övergrepp med inslag av våld eller hot om våld årligen. För fysiskt våld rör det sig om mer än 5.000 kvinnor i åldersgruppen och för upprepat och systematiskt psykiskt våld fler än 7.000.  Svårt att upptäcka. Men mycket sällan upptäcks det som sker innanför hemmets väggar eller på äldreboendet. Äldre kvinnor kan också ha särskilt svårt att bryta upp ur en relation. Ibland finns det en uppgivenhet över situationen och en känsla av att ”det i alla fall är för sent”. Det händer också att äldre kvinnor som utsätts för våld av sin partner, i högre grad än yngre, upplever att det är skamligt att prata med utomstående om det som sker. De gånger de faktiskt vågar berätta finns en risk att de inte blir trodda eller sedda av sin omgivning. Särskilt äldre kvinnor som bor kvar i hemmet kan vara mycket isolerade och vård- och omsorgspersonal utgör emellanåt enda kontakten med omvärlden. Samtidigt brister kunskapen om våld i nära relationer bland yrkesverksamma inom äldreomsorgen. Utbildning krävs. Här krävs det utbildningsinsatser som lyfter fram att det inte alltid är sämre hälsa eller funktionsnedsättning som gör äldre kvinnor särskilt sårbara för våld, utan att det kan handla om ojämlikheter och diskriminering. Direkt felaktiga föreställningar, som att äldre kvinnor inte utsätts för våld och särskilt inte sexuellt våld, motarbetas bäst genom just information och kunskapsspridning. Hälso- och sjukvården har en viktig roll att spela och äldre kvinnor och män bör alltid få frågan om de utsatts för våld när de söker vård. Det behövs också mer forskning om våld mot äldre kvinnor och män. I dag har forskare som studerat våld mot äldre ofta analyserat resultaten för kvinnor och män gemensamt. I studier som istället handlar om våld mot kvinnor är det vanligt att fokus legat på yngre och medelålders medan äldre kvinnor exkluderats. Lyft upp i ljuset. För att bidra till ökad kunskap på området presenterar Nationellt centrum för kvinnofrid nu rapporten ”Våld mot äldre kvinnor – en forsknings- och kunskapsöversikt”. Det är vår förhoppning att rapportens slutsatser ska göra verklig skillnad för det växande antalet äldre kvinnor i Sverige i dag. Vi måste sluta generalisera och börja se äldre kvinnor som individer med olika förutsättningar och behov. Det borde vara en självklarhet att alla har rätt till stöd och hjälp om de utsätts för våld och hot – oavsett ålder – och det är samhällets ansvar att se till att den hjälpen finns att tillgå. Vissa initiativ har tagits på senare år och våld mot äldre har lyfts i FN. I Sverige har Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen gjort en utbildning om våld mot äldre. Men mer måste ske och politiker och myndigheter måste se till att åtgärder får konkret betydelse för dem som utsätts. Åldersdiskriminering är tyvärr vanligt förekommande och att inte ta våld och övergrepp mot äldre kvinnor och män på allvar är en form av åldersdiskriminering. Att fortsätta blunda för problemet är dessutom ett svek mot de tusentals äldre kvinnor som utsätts. Rapporten Den forsknings- och kunskapsöversikt om våld mot äldre kvinnor som Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet nu presenterar visar att: Forskning om våld mot äldre kvinnor, både i Sverige och internationellt, är begränsad. Olika definitioner av våld och åldersgränser för vilka som tillfrågas i studier gör det svårt att få en klar bild av situationen för äldre kvinnor specifikt. Såväl internationella som svenska studier visar dock att äldre kvinnor utsätts för både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. Våld i nära relationer, till exempel utövat av en partner, upphör inte med automatik för att kvinnorna blir äldre. Kunskapen om våld i nära relationer brister bland annat hos yrkesverksamma inom äldreomsorgen som ofta kommer i kontakt med äldre kvinnor och har en möjlighet att upptäcka våldet. Förutfattade meningar och generaliseringar om äldre kan försvåra för utsatta kvinnor när de söker hjälp eller försöker bryta upp ur en relation där våld förekommer. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) är ett kunskaps- och resurscentrum vid Uppsala universitet. NCK arbetar på regeringens uppdrag med att höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. NCK driver även Kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon för utsatta kvinnor och deras anhöriga. ", "article_category": "other"}
{"id": 28651, "headline": "”Man behöver gå in i natten”", "summary": "Innan poeten Willy Granqvist tog livet av sig skrev han en lång inre monolog som fick titeln ”Natten”. Nu har regissören Richard Dinter gjort film av nattmonologen.", "article": "1987 utkom en tunn svart bok som rymde en enda lång dikt eller monolog som handlade om natten. Den var skriven av poeten Willy Granqvist. Två år innan den gavs ut hade han lämnat sin tjänst på Sveriges radio i Stockholm för att flytta till Malmö. Men någonting hände och han tog livet av sig, 37 år gammal. Vännerna fick aldrig reda på varför han valde att avsluta sitt liv. Men efter hans död hittades alltså ett manus. Det överlämnades till hans vän, poeten och kritikern Magnus Ringgren, som såg till att det gavs ut under titeln ”Natten”. Nu har regissören Richard Dinter gjort film av diktboken som egentligen är en enda lång inre monolog. Den visas i morgon på Tempo dokumentärfestival i Stockholm och har tidigare visats på Göteborgs filmfestival. Snart kommer den också i SVT. – Ja, du kan ju tänka dig att det fanns många fallgropar när jag skulle göra den här filmen: En poet som tar sitt liv och lämnar efter sig ett manus som heter ”Natten”, säger Richard Dinter. Han har velat göra en film som inte handlar så mycket om personen Willy Granqvist som om själva dikten. – Det är hela tiden så många porträtt på tv och i filmer om olika konstnärer och personer. Därför har jag försökt att undersöka vad själva dikten har att säga. Först tänkte Richard Dinter att han var fel person att göra filmen eftersom han i hela sitt liv har varit en sådan extrem morgonmänniska. – Jag är pigg när jag vaknar, det säger pling i hjärnan, och det kan verkligen reta folk till galenskap, till exempel min fru. När hon klagar säger jag att det är något som jag inte kan rå för. – Det är som med ett barn, man vill att det ska sova så att man själv kan ligga och dra sig. Men det går verkligen inte för mig. Richard berättar att han fick idén att göra filmen för något år sedan när han under period trots allt inte kunde sova och trodde att han skulle bli knäpp. Det gjorde att han tog nattliga promenader i Hammarbyområdet i Stockholm. Vid ett tillfälle när han kom hem från en promenad drog han med fingrarna över bokryggarna i hallen. – Plötsligt stod jag där med ”Natten” i min hand. Jag hade fått den av Magnus Ringgren (som medverkar i filmen) när den kom ut 1987. Men jag hade låtit den stå kvar i bokhyllan. Det var något mörkt med boken som han hade ryggat för. Men att han råkat dra ut den ur bokhyllan såg han som ett tecken, blev nyfiken och började läsa. Han upptäckte att det är ett sorts inre mörker som träder fram i boken, som inte handlar så mycket om själva natten. En inre monolog som ger intrycket av att vara skriven under en enda lång natt eftersom det aldrig blir gryning. Även om den förmodligen är skriven under flera nätter, och dagar. Richard Dinter menar att boken erbjuder oss ett språk för det som är skuggsidorna i livet, verktyg som gör att läsaren kan gå in och ut i mörkret och bli vän med det. Filmen varvar läsningar ur boken med samtal med andra poeter och läsare om vad som är nattens väsen. Läkaren och poeten Eva Ström säger att om dagen är klarhet och upplysning så är natten den mörka grunden mednärhet till skräck men också till erotik och sexualitet. Hon säger också att det i världsalltet eller kosmos råder natt hela tiden. Det är bara vi människor på jorden som upplever att det är dag under några timmar eftersom solen lyser på oss. Eva Ström berättar också om sina erfarenheter av att jobba natt på ett sjukhus. I vårdsalarna förstoras ofta kritiska tillstånd upp under natten. Många tror att de ska dö. Men när dagen och ljuset kommer tillbaka så visar det sig ofta att allt är bra och som vanligt igen. – När man tar fram trollen i ljuset så spricker de, säger Eva Ström som skrev sina första diktsamlingar när hon kom hem från att ha jobbat natt på sjukhus. Hon befann sig då i ett tillstånd av stark koncentration trots att hon inte hade sovit, samtidigt som hon kände att associationerna kunde löpa på ett sätt som de inte gjorde annars. På natten kan det kännas som om man uppgår i en sorts större gemenskap med de döda, som att man är med i deras ”kollektiv”, menar hon. Konstnären Jan Håfström, som var vän med Willy Granqvist, säger att natten erbjuder en möjlighet att uppgå i en sorts tidens malström där man kan ta sin tillflykt utanför det mänskliga. Det erbjuder en trygghet som gör att man kan känna sig mindre utsatt. I dikten nämns Mozart flera gånger. Willy Granqvist skriver att ”Mozart sörplar i sig av mörkret”. Det blir till en sorts besvärjelse som för ett ögonblick gör även oss andra fria från ångesten och det monster som finns i natten, enligt bibliotekarien Christer Broberg, som lyfter fram en förtvivlan men också en lust som finns i natten. När en konstnär går in i ett sådant här ämne, kan det på något sätt befria alla oss andra från rädslan eftersom vi då får ett gemensamt språk, menar han. Richard Dinter berättar att det blev alldeles stilla i salongen när filmen visades för ett fyrtiotal åskådare på en jätteduk på Göteborgs filmfestival. Han tänkte att filmen kanske skulle ge publiken ångest. I stället uppstod ett lugn i salongen. – Efteråt berättade några som sett filmen att den gav dem en känsla av att mörkret inte är så farligt. Det verkar som om man behöver gå in i natten och spegla sig i andras upplevelser av den. Filmen ”Natten” Richard Dinters film ”Natten” bygger på poeten och radioproducenten Willy Granqvists långdikt med samma namn. Willy Granqvist dog 1985 och långdikten ”Natten” gavs ut 1987 av Författarförlaget, två år efter hans död. Filmen har visats på Göteborgs filmfestival och visas på Tempo dokumentärfestival i Stockholm i morgon den 12 mars. Den 18 mars visas den i SVT:s ”K special”. Inspelningen har skett nattetid. Med hjälp av några personer undersöker filmaren vad det är för natt som Willy Granqvist skriver om. Insidans artikelserie ”På natten” publicerades den 16, 17, 18, 22, 24 och 26 februari samt den 1 och 2 mars. Läs artiklarna på dn.se/insidan På natten De flesta sover bort dygnets mörka timmar. Andra arbetar eller skapar på nätterna – eller så har de otäcka mardrömmar. Här är alla delar i DN:s artikelserie På natten: Tidigare artiklar: Del 8: ”Natten är som ett eget rum mellan dagarna” Charlotta har jobbat på nätterna i  tio år, det har blivit en livsväg för henne. Del 7. ”Naturligt att vi är så besatta av månen” För astronomen Marie Rådbo är natten en naturupplevelse. Helst tycker hon att den ska upplevas utan kikare. Del 6. ”På natten tog lumparkompisen skydd när fienden tagit sig in i sovsalen” DN:s Peter Letmark minns att många ofrivilligt ”kom ut” som sömngångare när det var allmän militärtjänst i Sverige. Del 5. ”På nätterna har man tid att fundera över livet” John Ditmeyer arbetar ensam under sina långa pass som nattvakt, men är inte orolig. Del 4.”Sömngångarna skäms ofta för sitt beteende” Sömngångare har fascinerat människor sedan urminnes tider. En del blir skrämda av att möta någon i ett frånvarande tillstånd nattetid. Del 3.”Natten finns överallt men ingenstans” De flesta sover bort dygnets mörka timmar. Andra arbetar eller skapar på nätterna – eller så har de otäcka mardrömmar. Del 2.”Natten vänder upp och ned på samhällsordningen” Att klubblivet bara fungerar på natten beror på att det är knutet till så mycket av de dolda sidorna i vår identitet. Det menar musikern och författaren Petter Wallenberg. Del 1.”Natten är full av jävelskap – men rymmer också stillhet” Varje fredagsnatt beger sig Elise Lindqvist och några andra volontärer till Malmskillnadsgatan. Där möter de prostituerade som är rädda och vill förändra sitt liv. ”För dem är natten verkligen mörk”, säger Elise Lindqvist. ", "article_category": "other"}
{"id": 28667, "headline": "Så klistrar du ihop din egen högskoleutbildning", "summary": "Det är inte alltid lätt att hitta ett program som man känner sig helt tillfreds med. En fristående kurs kan vara ett bra alternativ för dem som vill testa på hur det är att läsa på högskolan.", "article": "Att läsa på högskola för första gången kan bli en stor omställning för studenter som kommer direkt från gymnasiet. Fristående kurser ger en möjlighet att själv upptäcka vad man är intresserad av. – Du kan alltid prova på att läsa en enstaka kurs, för att känna på hur det är att läsa på högskola. Det kan ju också vara ett alternativ om man inte kommer in på programmet man vill, säger Helena Palm, studievägledare på Södertörns högskola. Man kan också sätta ihop flera enstaka kurser till en egen utbildning. Det finns dock några saker om kan vara bra att tänka på. – Till exempel vad man vill använda utbildningen till och välja ett huvudområde som man skulle vilja arbeta med, säger Helena Palm. En kandidatexamen är 180 högskolepoäng, vilket motsvarar tre års heltidsstudier. En termins heltidsstudier ger alltså 30 poäng. För att få ut en egen examen behöver man läsa ett ämne i minst tre terminer. Man kan exempelvis läsa statsvetenskap i tre terminer för att sedan komplettera med andra kurser resterande tid för att få ut sin kandidatexamen. Väljer man att söka en enstaka kurs är det oftast inga problem att komma in, om det inte är en väldigt populär kurs. En kurs på 30 högskolepoäng är också indelad i delkurser som brukar vara antingen 15 eller 7,5 poäng. Dessa kurser kan ofta även sökas fristående. Helena Palms råd är att titta brett och läsa på om olika utbildningar. En bra början är att gå in på sajten studera.nu. – Ju mer research man gör, desto mer mitt i prick kommer man. Försök att leta så mycket information du kan, säger hon. Känner man sig säker på vad man vill kan ett program ge en annan typ av trygghet, då man slipper söka in på nytt varje termin. Programmen är också sammansatta för att underlätta för studenten och ge en ungefärlig inriktning på vad man vill arbeta med. Förutom tydliga inriktningar som läkarprogrammet finns också inriktningar som kan kännas lite mer diffusa och inte är direkt inriktat på ett specifikt yrke. Exempel på ett sådant program är samhällsvetarprogrammet, som kan kräva en vidareutbildning på masternivå efter avslutat kandidatprogram. En del utbildningar såsom läkare och psykolog kräver att man läser ett program. De går inte att ”klistra ihop” om man läser fristående kurser. Vardagens mysterier förklarade A (7,5 hp), Umeå universitet. Här kan man enligt kursbeskrivningen få svar på svåra frågor som: ”Varför är det svårt att öppna frysen andra gången?, ”varför byter höger och vänster plats i spegeln men inte upp och ner?” Livets mening (15 hp), Högskolan i Skövde: Högskolan i Skövde är första högskola att erbjuda svaret på frågan vi alla någon gång ställt oss. Och det räcker alltså med 15 högskolepoäng för att få svar på frågan. Stort söktryck väntas. Ölets kultur och vetenskap (7,5 hp) ges vid vid Södertörns universitet. ”Huvudsyftet med kursen är att öka kunskapen om öl inom yrken som sysslar med ölproduktion och försäljning”, står det i kursbeskrivningen. Dinosauriernas tidsålder (7,5 hp) Vem gillar inte dinosaurier? Fornpersiska (7,5 hp), Uppsala universitet. Lär dig ett språk som garanterat ingen av dina vänner kan. ", "article_category": "other"}
{"id": 28670, "headline": "Sverigedemokrater litar mindre på andra", "summary": "Sverigedemokrater tror oftare än andra att människor innerst inne är egoister och de litar mer sällan på andra människor. Det framgår av en unik forskningsrapport om varför vi föredrar ett visst parti.", "article": "De som gillar Sverigedemokraterna litar mindre på andra och har ofta en mer negativ människosyn. Miljöpartister däremot har en hög grad av tillit och en positiv människosyn. Det visar en forskningsrapport från Södertörns högskola om varför vi föredrar ett särskilt parti. Den aktuella rapporten handlar om hur värderingar, människosyn och andra psykologiska faktorer påverkar hur svenskar röstar. Den ingår i ett större projekt där den gamla demokratin Sverige studeras tillsammans med Lettland, som har en kortare demokratisk tradition. – Vi kan visa att människosynen, graden av tillit och grundläggande värderingar har stor betydelse för hur svenska väljare röstar. Och det är något nytt i forskningssammanhang. Kopplingen politik och psykologi är inte särskilt utforskad, säger Maria Sandgren. Hon är lektor i psykologi vid Södertörns högskola och leder det forskningsprojekt som har tagit fram den aktuella rapporten. Enligt den har svenskar i allmänhet ganska stor tillit till andra människor, men ett partis sympatisörer bryter av mot den bilden och sticker ut. – Av vår rapport framgår att sverigedemokrater som grupp har en lägre grad av tillit till människor i allmänhet, till politiker och till riksdagen. De tycker inte heller att det är lika viktigt att leva i en demokrati som andra partiers väljare, säger Maria Sandgren. Hon säger att Sverigedemokraternas sympatisörer är socialt mer konservativa än andra, de vill hålla på normer och traditioner. Och de tycker att människor ska lösa sina problem på egen hand. – De tror också oftare att människor innerst inne är egoister, samt att det finns fler onda än goda människor. Människosynen är därmed mindre humanistisk än bland sympatisörer till andra partier, säger Maria Sandgren. En humanistisk människosyn innebär att man ser positivt på andra människor och tror att de innerst inne är goda. Samtidigt tycker man att medmänniskorna bör behandlas med respekt och få hjälp när de behöver det. – De som sympatiserar med Miljöpartiet har den mest positiva människosynen av alla enligt vår rapport. För den gruppen är den viktigt att uppmärksamma och stötta sina medmänniskor, säger Maria Sandgren. Hur hon och hennes forskningskollegor närmat sig ämnet är ganska nytt – även i internationella sammanhang. Tillit, människosyn och hur vi ser på varandra är frågor som forskning om väljarnas politiska orientering inte brukar beröra. Enligt rapporten från Södertörns högskola finns det tre nästan jämnstora block när det gäller hur svenska väljare tänker i politiska sammanhang: Rödgröna sympatisörer, särskilt miljöpartister, ser positivt på människor och tror att människor innerst inne är goda. De sätter värde på att kunna bortse från sig själva och sina egna behov i högre utsträckning än vad borgerliga väljare gör. Borgerliga sympatisörer ser också positivt på andra människor. Men att kunna styra över sig själv och att njuta värderas högre av den här gruppen. Till dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna ska också läggas gruppen ”övriga”, det vill säga de som röstar på ett litet parti eller inte röstar alls. Denna grupp ligger nära Sverigedemokraterna i sina åsikter. Detsamma gäller också en del som brukar rösta på moderaterna, socialdemokraterna och Kristdemokraterna. – Sammanlagt närmare en tredjedel av alla väljare lutar åt Sverigedemokraterna i sitt tänkande, även om de inte röstar på eller i dag kan tänka sig att rösta på partiet, säger Maria Sandgren. Kan en slutsats vara att Sverigedemokraterna maximalt borde kunna få högst runt trettio procent av rösterna i ett val? – Ja, det är ett sätt att tolka våra resultat, svarar Maria Sandgren. Den aktuella forskningsrapporten bygger på drygt 1 300 besvarade enkäter från förra sommaren. De svarandes politiska sympatier stämmer väl överens med Statistiska centralbyråns partiundersökning från maj 2015. Varför väljare föredrar ett visst parti brukar ofta förklaras med social bakgrund, utbildning och inkomstens storlek. Henry Montgomery är professor emeritus i psykologi vid Stockholms universitet och ingår i det aktuella forskningsprojektet. – Den sociala bakgrunden spelar en viss roll för hur folk röstar. Men till skillnad mot vad många tror är den inte avgörande. Kanske kan den sociala bakgrunden förklara folks partisympatier till runt 20 procent, säger Henry Montgomery. Han är specialiserad på kognitiva processer, och särskilt intresserad av varför vi tänker som vi gör i politiska och ekonomiska sammanhang. – Jag är överraskad över att människosynen har så stor betydelse för vilket parti vi föredrar. Men det finns ju väldigt lite forskning om det här både i Sverige och internationellt. Under de senaste åren har stödet för Sverigedemokraterna ökat markant. Kanske har en relativt stor grupp väljare med en mer negativ syn på människor och det politiska etablissemanget funnit ett parti som de känner sig hemma i, säger Henry Montgomery. Samtidigt konstaterar han att det nu också tycks ha blivit mer socialt acceptabelt att sympatisera med Sverigedemokraterna. – De som föredrar Sverigedemokraterna har som grupp en restriktiv syn på flyktingar och är mer främlingsfientliga. Kanske finns det en rasistisk syn hos en del av partiets sympatisörer, men grundbulten är ändå en negativ människosyn och en bristande tillit till andra. Är det därför fel att påstå att alla sverigedemokrater är ”rasister”? – Det finns en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti och att kraven på en minskad invandring är det enda som lockar väljare att rösta på partiet. – Men jag skulle vilja hävda att Sverigedemokraterna lyckats fånga upp en stor grupp som utmärks av just en bristande tillit till andra och av en relativt negativ människosyn. Den nya studien om varför väljare röstar som de gör ingår i forskningsprojektet Polor. I det undersöks människors värderingar och människosyn i relation till bland annat deras partisympatier i Sverige och i Lettland. De lettiska resultaten presenteras senare. De som föredrar det ”blå-gröna” blocket (M+L+C+KD) kännetecknas av: Har en positiv människosyn och en hög grad av tillit. Betonar fri företagsamhet och accepterar mer ekonomisk ojämlikhet. Riktar mer fokus på individens möjligheter och egen utveckling. De som föredrar det ”röd-gröna blocket” (S+MP+V+FI) kännetecknas av: Har en positiv människosyn och hög grad av tillit till andra. Tycker att alla människor bör hjälpas mer villkorslöst. Betonar jämlikhet och individens rättigheter mer än normer och traditioner. De som föredrar det ”gula blocket” (SD + de som inte röstar och de som röstar på annat parti) kännetecknas av: Har socialt konservativa värderingar och håller på normer och traditioner. Har en mer negativ människosyn och litar i lägre grad på andra. Är mer patriotiska och mer restriktiva till invandring. Källa: ”Varför röstar vi som vi gör? – forskningsrapport från Södertörns högskola En positiv människosyn (humanism): Alla har ett inneboende värde, är i grunden, goda, snälla och hjälpsamma. Alla bör alltid behandlas med respekt och är värda att älskas. En negativ människosyn (normativism): Man bryr sig inte om vad som händer andra. Goda gärningar sker oftast utifrån en förväntan att få något i gengäld. Det finns fler onda än goda människor. Källa: Projektet Polor Forskningsprojektet Polor undersöker människors värderingar och människosyn i relation till bland annat deras partisympatier i Sverige och Lettland. Enligt rapporten har de flesta människor i Sverige en positiv bild av andra och sätter stort värde på värderingar som innebär att andra människor än de själva uppmärksammas. Samtidigt spelar variationer i individernas uppfattningar om människan, samhället och om hur man bör leva stor roll för deras partisympatier. Mer info om Polorprojektet: www.sh.se/polor ", "article_category": "other"}
{"id": 28680, "headline": "Är bilmärket avgörande för hur man beter sig i trafiken?", "summary": "Förare med bilar av typ BMW, Mercedes, Audi och vissa modeller av Volvo verkar ha andra trafikregler att förhålla sig till än oss övriga. Eller finns det ett samband mellan motorstarka bilar och dåligt omdöme?", "article": "Pensionär som jag är åker jag inte särskilt mycket bil nu för tiden. Det blir mest i Stockholmstrafiken som vid de tider jag åker flyter förvånansvärt bra. Men under den senaste tiden har jag vid några tillfällen färdats på motorvägarna kring Stockholm – på väg till Norrtälje, Nyköping eller Strängnäs för att ta några exempel. Högsta hastighet är 110 km/tim eller vid några ställen 120 km. Jag håller hastigheten, men förvånas över att många andra inte gör det och det är inte fråga om måttliga överträdelser. Det är naturligtvis svårt att bedöma omkörande bilars fart men i många fall är den betydande. Dyra motorstarka bilar som BMW, Audi, Mercedes och vissa modeller av Volvo är klart överrepresenterade. Är det hastighetsmätarna som det är fel på? Jag skrev och frågade BMW. Så här löd mitt brev: ”Nu har jag sålt villan och fått pengar så jag kan köpa en BMW. Nu kör jag omkring i en gammal Volvo och det ska bli skönt att byta upp sig. Men det är en sak jag undrar över. När jag är ute på vägarna och respekterar gällande hastighetsgränser blir jag rätt ofta omkörd av bilister med BMW. Vad beror det på? Är det något fel på hastighetsmätarna? Jag vill ju inte gärna köpa en dyr bil med sådana brister. Tacksam för svar.” BMW svarade: ”Hej Hans, tack för ditt mejl, det är mycket trevligt att höra att du skall köra BMW från och med nu! Som svar på din fråga så har mycket svårt att se att någon BMW förare skulle köra över hastighetsbegränsningen, det är förmodligen bara en synvilla eftersom bilarna rör sig så bra på vägen. Hastighetsmätarna är det inget fel på. Jag önskar dig många trevliga mil i din framtida BMW! Med vänlig hälsning Jonna” Det är alltså inte hastighetsmätarna det är fel på och det känns ju bra att få det utrett. Men vad är det då fel på? Finns det ett samband mellan motorstarka bilar och dåligt omdöme? Jag är benägen att tro det. Är det bara på motorvägarna man kan se detta beteende? Det är det tyvärr inte, för enligt forskning visar det sig att förare av dyrare bilar stannar i mindre utsträckning vid övergångsställen än andra. Dessutom är de överrepresenterade i olycksfallsstatistiken genom sin aggressiva körstil. I en studie från Folksam baserad på alla polisrapporterade olyckor i Sverige sedan 2003 konstateras: ”Bilförare i BMW är tio gånger oftare involverade i singelolyckor jämfört med bilförare i Toyota.” Men vi andra som kör laglydigt, ska vi acceptera att det finns dårar på landsvägarna? Naturligtvis inte. Dags för Trafikverket att ingripa! Under tiden får vi andra fortsätta att konstatera att det för BMW och andra motorstarka bilar tycks gälla andra trafikregler. Replik: Pelle Forsberg: Egoismen driver bilister att strunta i trafikreglerna Jan Vänman: Du har både rätt och fel Dag Levander: BMW buskör! Sören Wixeldahl: Alltid blir man omkörd av någon ", "article_category": "other"}
{"id": 28684, "headline": "Merkel stänger porten", "summary": "DN 9/3 2016. EU:s samarbete med Turkiet ska stoppa flyktingarna vid Greklands dörr. Angela Merkel är motorn bakom den nya restriktiva politiken. Men den inger obehag.", "article": "Tyskland tog emot en miljon flyktingar i fjol. Den välkomnande inställningen väckte beundran vida omkring. ”Vi klarar det”, sa förbundskansler Angela Merkel. Den inhemska pressen har dock ökat. Kraven har växt på bommar vid gränsen och mottagningstak, även i hennes kristdemokratiska CDU. Merkel har verkat stå emot, och fortsatt kritisera Österrike och andra som har infört ensidiga åtgärder för att bromsa vågen. I själva verket har Merkel redan bytt linje, till förmån för en mycket restriktiv kurs. EU:s toppmöte med Turkiet i Bryssel blev ett försök att stänga dörren för flyktingarna – men inte vid Tysklands gräns, utan vid Greklands gräns mot Turkiet. Genom att baxa in EU på en gemensam linje hoppas förbundskanslern rädda hela unionen. Men det kostar. Nyckeln i ramuppgörelsen är att så många flyktingar som möjligt ska stoppas på land i Turkiet eller på vägen över Egeiska havet. Alla som ändå tar sig till de grekiska öarna ska tillbaka till Turkiet, inklusive syrier som flyr inbördeskriget. För varje syrier som tvingas vända lovar EU i sin tur att ta emot en syrisk flykting direkt från något turkiskt läger. ”Den oreglerade invandringens tid är över”, sa Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Merkel var än tydligare: ”De som når de grekiska öarna på olaglig väg kommer säkert inte att bli de första som tillåts bosätta sig i EU.” Nej, de hamnar sist i kön och får aldrig chansen. Hon fick meningen ”Västra Balkanrutten är nu stängd” struken ur EU:s mötesuttalande, för att den hade kunnat rättfärdiga egenmäktiga beslut à la Österrike. Men alla ska hädanefter veta att det inte är någon mening att ta sig till Grekland, vindbryggan är uppfälld. Om avskräckningseffekten verkar behövs heller inga bytesaffärer med Turkiet.   Det är sagt att EU ändå ska ta emot syriska flyktingar från Turkiet, men inte hur många eller hur de ska portioneras ut. Gällande omfördelningssystem är ett fiasko, och inte ens Sverige har sagt ja till att delta i det nya. Ungern har utlovat veto mot allomfattande kvoter. Men Merkel kan välkomna ett par hundra tusen och ändå visa upp ett kraftigt minskat inflöde. Hon hävdar att hela planen härstammar från Ankara, men det är ingen tvekan om att hon är motorn bakom. De drastiska förslagen tog övriga EU-ledare på sängen vid toppmötet. Statsminister Stefan Löfven talar om fördelen av mindre riskfyllda resor för flyktingarna. Fast signalpolitiken är förstås poängen: ”kom inte hit alls”. EU träffade tvivelaktiga avtal även med Libyens diktator Khaddafi. Nästan inga flyktingar når Spanien, på grund av polissamverkan och gemensam patrullering med exempelvis Marocko. Överenskommelsen med Turkiet ger ändå en stark känsla av obehag. Inte bara FN:s flyktingorgan frågar vad som hände med asylrätten. Syrier har en formell möjlighet till skydd i Turkiet, inga andra. Att tvinga folk tillbaka från Grekland kommer inte att vara okomplicerat, praktiskt eller juridiskt. Smugglarna torde hitta andra, ännu farligare vägar till EU. Därtill blir EU beroende av Turkiets auktoritäre president Erdogan. Hans despotiska styre innefattar brott mot mänskliga rättigheter, tidningar som tas över av staten, fängslade regeringskritiker och kriget mot kurderna. EU mumlar eller håller tyst, och det är en del av Turkiets pris. Visumfrihet ska börja gälla redan i juni, vilket skulle glädja Erdogans väljare, och EU kanske kan tänka sig att tumma på några av de 72 villkoren. Fart ska dessutom sättas på de turkiska medlemskapsförhandlingarna, och händelsevis är Turkiet angeläget om att öppna kapitlet om spelregler för medierna. Därmed räknar Erdogan med att åtminstone slippa gnället. Flyktingkrisen har satt EU på svåra prov. Splittringen har varit uppenbar, till skillnad från solidariteten. Schengenunionen är nära att kollapsa, och den värnar Merkel av både principiella och ekonomiska skäl. Missnöje med asylpolitiken har utnyttjats av populistiska partier, nu även i Tyskland. Inför tre viktiga delstatsval på söndag har CDU stadigt tappat mark. Röster har förlorats till det främlingsfientliga Alternativ för Tyskland. Merkel spelar högt, hon lär på kort sikt få svårt att övertyga väljarna om det turkiska spåret. Men 2017 är det förbundsdagsval. Det är långt ifrån säkert att uppgörelsen blir av. Åtskilliga EU-länder har invändningar. Turkiet kan dra sig ur, eller kräva ännu mer i utbyte. Kanske räddas Schengen och hela EU. I bakgrunden anas en unken lukt. 10 april 2016 Signerat. Amanda Björkman: Malmö stads arrogans är ett svek mot IS offer Malmös agerande är under all kritik. Stockholm, Göteborg, Örebro och Borlänge meddelade i slutet av förra året att de kommer att inrätta så kallade kunskapshus, för att säkerställa kvalitet i arbetet med extremister av olika slag. Alla ledare. Till DN:s ledarsida. ", "article_category": "other"}
{"id": 28702, "headline": "Stoppa självmorden och olycksfallen i Stockholms tunnelbana", "summary": "Varje år dör ett 10-tal personer och många skadas allvarligt genom påkörningar i Storstockholms tunnelbanenät. Plattformsbarriärer kan förhindra alla dessa onödiga döds- och olycksfall. Politiker, ta ett beslut om detta nu – det är det enda som fattas.", "article": "Storstockholms tunnelbana är mycket olycksdrabbad. I genomsnitt blir ett par personer påkörda varje månad efter att av olika anledningar ha hamnat på spåret. Under den senaste 10-årsperioden har årligen, med vissa variationer upp och ner, ett 10-tal personer avlidit på grund av påkörningar i tunnelbanan. Ett något mindre antal har blivit allvarligt skadade. Merparten av dessa olycksfall är självmords-händelser där en psykiskt drabbad människa kastat sig från perrongen framför ett inkommande tåg. I några fall handlar det om ”vanliga” olyckshändelser där människor av misstag hamnat på spåret. SL och trafikutövaren MTR har under senare år intensifierat sitt arbete med att ingripa mot personer som uppvisat suicidala eller andra riskbeteenden på perronger och i stationshallar. Ett 50-tal sådana ingripanden gjordes från januari till oktober månad i fjol. Trots detta ökade antalet påkörningar under år 2015. Något drastiskt måste göras för att stoppa den oroande ökningen av dödsfall och skador som tunnelbanetrafiken förorsakar. Tunnelbanemiljön innebär också ständiga faror för personer som har en synnedsättning eller ett rörelsehinder, för äldre och för andra som har en nedsatt fysisk eller psykisk förmåga att orientera sig och röra sig på platser med stor persongenomströmning och trängsel. De oskyddade plattformskanterna gör att många undviker dessa miljöer vilket medför en kraftig begränsning av rörelsefriheten och livskvalitén. I en nyligen gjord SIFO-undersökning säger mer än 40 procent av Synskadades Riksförbunds medlemmar att de aldrig åker kollektivt på egen hand, bland annat på grund av denna typ av risker. Vi som har undertecknat denna debattartikel har, från lite olika utgångspunkter, ett gemensamt intresse av att kraftfulla åtgärder vidtas för att säkra upp den farliga och olycksdrabbade tunnelbanemiljön. Det är därför med stor tillfredsställelse som vi nu kan notera att det även finns starka samhällsekonomiska argument för att göra tunnelbanan säkrare. I dagarna har SL:s ”Utredningsrapport helautomatisk drift på röda linjen” blivit offentlig. Rapporten ger en allsidig beskrivning av förutsättningarna för att införa helautomatiska tåg på tunnelbanans röda linje. Den konstaterar bland annat att säkerhetskrav förutsätter att man vid helautomatisk drift använder sig av plattformsbarriärer, förstärkt instängsling längs med utomhussträckningar, detektionssystem utmed linjerna och utökad kameraövervakning. Utredningsrapporten visar vidare att det finns en teknik för plattformsbarriärer som med stor sannolikhet går att använda med den blandade vagnpark som används i Storstockholms tunnelbanenät. Lösningen som förespråkas är kostnadseffektiv i jämförelse med de plattformsbarriärer som tidigare varit uppe till diskussion. Investeringskostnaden för de säkerhetshöjande åtgärderna är hög men återbetalar sig snabbt, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den intressanta slutsatsen i rapporten är, att det är fullt möjligt och dessutom lönsamt för samhället att på sikt förse hela Stockholmsregionens tunnelbanenät med plattformsbarriärer i kombination med övriga säkerhetsåtgärder. Detta oavsett om helautomatisk drift införs eller inte. Med plattformsbarriär avses en skyddsvägg vid plattformskanten som är nedfälld/stängd i normalläget och öppnas när tåget stannat för av- och påstigning. I dag saknas det konkreta politiska beslut för att processen med dessa säkerhetshöjande åtgärder ska komma vidare. Men nu finns ett underlag för politikerna att ta ställning till. Vi vädjar därför till samtliga politiker i Stockholms läns landsting: Det är dags att handla nu. Fatta de beslut som krävs för att Storstockholms tunnelbanenät ska bli ett av de säkraste i världen! SPES – Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd Pirjo Stråte, Ordförande i Stockholmskretsen och vice ordf. i Riksförbundet SPES SRF – Synskadades Riksförbund Håkan Thomsson, Förbundsordförande Synskadades Riksförbund NASP – Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa Britta Alin Åkerman, PhD, professor i pedagogik, leg psykolog och psykoterapeut Suicide Zero Alfred Skogberg, Generalsekreterare, journalist och författare SPF – Svenska psykiatriska föreningen Ullakarin Nyberg, Överläkare och vice ordförande i Sv. psykiatriska föreningen  ", "article_category": "other"}
{"id": 28719, "headline": "Kroppen mer än sexuellt objekt", "summary": "Vi har svårt att se en naken kropp utan att bedöma den som ett sexuellt objekt. Det försöker koreografen Sasha Waltz ändra på i dansföreställningen ”Körper” som just nu framförs på Operan i Stockholm.", "article": "I en vecka till går det att se dansföreställningen ”Körper” på Kungliga Operan i Stockholm. Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som har satt upp föreställningen som undersöker vårt förhållande till kroppen och rummet. Verket hade premiär i Berlin år 2000 och det är första gången som hon låter ett annat danskompani framföra det. Titeln ”Körper”, som betyder kropp, säger en del om vad det handlar om. Men ändå inte, eftersom detta är ett verk som undersöker hur kroppen förhåller sig till och påverkas av tomrum och den arkitektur som den verkar inom. Meningen är att vi ska försöka se föreställningen och betrakta dansarnas kroppar med en objektiv och distanserad blick, som om vi var läkare eller forskare som undersökte deras möjligheter och begränsningar i rummet. För att vi ska kunna göra det har Sasha försökt skala bort de estetiska kopplingarna till traditionen. I den klassiska dansen menar hon att man försöker dölja kanter och att man ibland glömmer att det är riktiga människokroppar som rör sig över scenen. Dansarna har därför fått instruktioner om att de inte ska ”förföra” publiken på klassiskt manér och försöka få sina kroppar att framstå som vackra objekt. Som dansare är de vana vid att arbeta utifrån ett sådant narcissistiskt perspektiv, menar Sasha Waltz. – Det handlar inte om hur de uppträder enligt de klassiska reglerna på scenen, utan om vad vi kan se när vi försöker titta in i deras ”själ”, säger hon i ett panelsamtal i samband med premiären på Kungliga Operan i Stockholm förra fredagen. Meningen är att de under vissa delar av föreställningen ska vara nakna. När vi besöker en läkare tar vi ju av oss kläderna utan att tveka, helt enkelt för att det krävs för att vi ska kunna bli undersökta ordentligt. Eller för att en forskare ska kunna ta reda på vem man är, vad det är för kropp som man har, hur den fungerar och vilka möjligheter och begränsningar den har, enligt Sasha Waltz. Men det har varit svårt att få en del av dansarna att släppa rädslan för att klä av sig nakna. Balettchefen Johannes Öhman berättade att det kunde upplevas som ganska dramatiskt för en del dansare som inte var vana att uppträda utan kläder. Det gör att en del av dem bär hudfärgade kläder eller tygbitar som skyler vissa kroppsdelar i föreställningen. Sasha menar att problemet med nakenhet är att vi har alldeles för lätt för att se kroppen som ett sexuellt objekt, något som hon tycker är orättvist och som hon inte är intresserad av i det här verket. – Jag vill att man ska kunna betrakta kroppen utan sexuell åtrå, eller på ett sätt där den inte blir ”orättvist” bedömd som den blir när vi ser på den som ett sexuellt objekt. Framför allt är det skelettet och kroppens benstruktur som intresserar henne. Det gör att dansarna kan slänga kroppen och dess olika delar mot betonggolvet på scenen. Benen fungerar då som ett slags instrument mot golvet och ibland uppstår det så pass brutala ljud att publiken drar efter andan. Sasha menar att skelettet är den arkitektur som bär upp oss och som finns kvar när resten av kroppen har multnat bort. Hon undersöker också nerver och blodomlopp och hud på olika sätt i föreställningen, till exempel genom att låta dansarna dra omkring varandra i skinnet. Det finns en tydlig koppling mellan dansarnas egen upplevelse av sin kropp och hur de använder den i rummet, menar hon. – Vissa av dansarna har lättare för att känna sig hemma i de mer ”flytande” scenerna. En del har svårigheter att arbeta med huden, medan andra är mer hemmastadda i den. Ett tema i föreställningen är Förintelsen. Det har gått 27 år sedan Berlinmuren föll och pjäsen försöker undersöka vad som har hänt sedan dess. När den revs uppstod ett stort tomrum i det delade Berlin, enligt Sasha Waltz. Hon menar att det skapade ett sår som är en förutsättning för att kunna bearbeta det som hände vid Förintelsen. Sashas far var arkitekt och hon är särskilt intresserad av det judiska museet i Berlin som i både form och struktur för tankarna till Förintelsens tragedi. I en scen pressar dansarnas kroppar in i en låda med en glasvägg mot publiken. Det gör att de hela tiden tvingas vara på sin vakt och vara medvetna om sina kroppar, vilken plats de har och vad som finns runt omkring dem. Det trånga utrymmet upplevs olika beroende på vilken dansare som man talar med. En tycker att det känns som i mammas mage. Andra tycker att det känns klaustrofobiskt. Scenen gestaltar också något som har dött, människor som inte finns längre men som hade kunnat ha en annan plats i historien om de hade levt vidare, och förändrat samtiden om de hade funnits kvar. Sasha Waltz intervjuades i DN den 12 november 2015 inför uppsättningen på Operan. Föreställningen recenserades i DN den 22 februari i år. Sasha Waltz Sasha Waltz är född 1963 och är en tysk koreograf. Hon började dansa redan som femåring. Hon var nybliven mamma när hon satte upp ”Körper” första gången år 2000. Med föreställningen försöker hon se på kroppen som en vetenskapsman, objektivt och utan att ha en sexuell eller dömande blick. Efter ”Körper” har hon gått vidare i sina efterforskningar och skapat ytterligare verk som utforskar kroppen: ”S” som handlar om sexualiteten och ”Nobody” om det som kommer sedan: döden och ”själen”. ", "article_category": "other"}
{"id": 28724, "headline": "Barn i skolan behöver mer idrott på schemat", "summary": "Sverige är ett av de länder som har minst antal idrottstimmar i Europa. Samtidigt som nästan tjugo procent av Sveriges barn och ungdomar är överviktiga. Att öka rörelsen i skolan skulle gynna alla.", "article": "Svenska skolor bör ha fler idrottstimmar i skolan varje vecka. Enligt en artikel i Skolvärlden har Sverige färre idrottstimmar än resten av Europa. Vad ska behövas för att Sveriges politiker ska ändra på det? Alla barn och ungdomar inte har möjlighet till att utöva idrott på fritiden. Det kan till exempel bero på att familjerna helt enkelt inte har råd att låta sina barn gå på sporter som fotboll eller ishockey, för att nämna några. Speciellt inte familjer med ett flertal barn. Dessutom kan det handla om tidsbrist eftersom att mycket tid går till just studier; då syftar jag specifikt på ungdomar som går på högstadiet eller gymnasiet. Då skolan tar mycket tid, även av fritiden, så är det viktigt att man prioriterar mer tid till rörelse under skoldagen. Att införa mer idrott i skolan gynnar även barn och ungdomar som är överviktiga eller som har andra problem knutna till hälsa, då cirka tjugo procent av Sveriges barn och ungdomar är överviktiga. Den obligatoriska skolidrotten skulle få alla barn och ungdomar att röra på sig, för deras eget bästa. Dessutom visar en studie som Sveriges Television tagit del av, att barn ända från lågstadiet, bör röra på sig minst en timme varje dag. Det framgår även att man ska vara svettig av rörelse minst tre gånger per vecka för att kroppen ska må bra. Många hävdar dock att det redan är tillräckligt med press från skolan. Men faktum är att det inte behöver röra sig om extra betygsbedömda idrottslektioner, som följer läroplanen till punkt och pricka. Det är egentligen minst lika bra att till exempel gå ut på en gemensam promenad, eller kanske gå ut på skolgården och spela fotboll mellan lektionerna. Det resulterar alltså i att man får röra på sig och att man får en paus i skolarbetet. Enligt forskare vid Sahlgrenska akademin så gav mer idrott på schemat förbättrade resultat i skolan. Politikerna borde se till att lägga in mer tid för rörelse under skoltid. I form av korta pauser mellan lektionerna, eller om det finns resurser och tid, extra idrottslektioner. Det skulle resultera i mindre övervikt, bättre prestationer och en roligare vardag för både elever och lärare. Ökad rörelse - ökade resultat, både när det gäller studierna och hälsan. ", "article_category": "other"}
{"id": 28738, "headline": "\"Natten är som ett eget rum mellan dagarna\"", "summary": "För Charlotta har natten alltid varit en trygghet. Ibland funderar hon på om hennes dragning till natten gör henne annorlunda. – Att jobba natt blev en livsväg för mig. Det gör att jag kanske vågar vara lite mer egen, säger hon.", "article": "Klockan är nio på kvällen när Charlotta kommer till jobbet på gruppboendet. Tio timmar senare är arbetspasset över. Då har hon inte sovit något alls. Valet att enbart jobba natt är medvetet. – På natten är jag mer öppen och mina sinnen skärps. Saker blir extra tydliga för mig. Natten ger tid till egna tankar. Jag kan reflektera och fundera över mitt liv, säger Charlotta. För henne hänger beslutet att arbeta på nätterna även samman med att hon behöver mer tid på dagen för att syssla med det hon vill, bland annat sitt konstskapande och att vara med familjen. Charlotta har jobbat på nätterna i  tio år, tidigare blandat med dagtid. Åtta nätter i månaden är hon nu på ett gruppboende för funktionshindrade. Hon går ronder, tittar till de boende, dokumenterar det som händer. – Ibland finns det tid att läsa lite och till lite handarbete. Annars är det ganska fullt upp. Charlottas bror Daniel arbetade tidigare skift, men i dag har även han en nattjänst där han är ensam på plats. – Han och jag har kommit fram till att det handlar om att ”vaka över” saker och människor när de flesta andra sover. Alla vi som jobbar natt är i en mening väktare som ser till att allt är i ordning när samhället framåt morgonen vaknar till en ny dag, säger Charlotta. Från jobbet skickade Daniel nyligen ett sms till sin syster där han skrev att på natten sover världen, tiden står stilla och inte ens kvällstidningarna uppdaterar nyheterna. – Så känns det också för mig, säger Charlotta. Natten är på något sätt ett mellanrum, ett alldeles eget rum mellan dagarna. Natten ger den där extra tiden till egna reflektioner, de kommer på ett sätt som jag inte upplever under dagen. Kanske är det ensamheten som skapar det där mellanrummet mellan vardagens alla måsten och inrutade aktiviteter? – Jag har jobbat med andra på natten. Då blir man en i gruppen, där är man ”natten” och jobbet skiljer sig inte så mycket från hur det är under dagtid. Man fikar, pratar med kollegorna, äter tillsammans … så visst har ensamheten en betydelse. Charlotta tänker att nattarbete i  en mening innebär ett utanförskap. De som jobbar på nätterna är ju vakna när andra sover och sover när andra är vakna. Men för många är arbete på natten också en väg att medvetet ställa sig lite vid sidan av. – Jag tycker att det är härligt att ibland få vara på ett avstånd från andra, slippa identifieras med en grupp. Kanske är jag något fjär av mig och vill se på världen på lite håll. Kollegor som jag arbetat med kan tycka att jag är lite försiktig, lite ”hemlig”. Charlotta har alltid arbetat inom omsorg eller vård. En period arbetade hon natt på Stockholms sjukhem, då i grupp med flera kollegor. – Då blev det som dag på natten. Jag kände alltmer att jag ville komma åt nattens alldeles egna stämning. Natten är en stark trygghet för Charlotta. Hon har alltid känt så. Hon tycker om att vila i mörkret, att försvinna in i det utan att förlora sig själv. – Jag är skörare på natten, tror jag. Det kan vara både bra och dåligt. Mår jag bra kan jag bli euforisk under ett nattpass, är jag däremot lite låg kan jag känna mig dyster. Charlotta använder sina erfarenheter under natten i sitt konstnärliga skapande som hon ägnar allt mer tid åt. Hon och maken Tobias har sex barn, två bor kvar hemma. – Att jag valde att jobba natt berodde också på att jag ville vara hemma när barnen kom från skolan. Det gav dem en trygghet. I dag när de är större kan de säga att det är tråkigt att jag måste iväg till jobbet och att det är synd om mig. Men så känner jag det inte alls. Charlotta påpekar att för henne är det viktigt att behålla en någorlunda normal dygnsrytm. Hon vill inte vända på dygnet och göra natt till dag och tvärtom. Därför äter hon inget efter klockan elva på kvällen när hon arbetar. Under natten blir det bara örtteer. – När jag slutat mitt pass åker jag hem direkt och sover sedan till klockan ett eller strax efter ett. Jag har märkt att det är betydligt lättare att somna nu sedan jag slutat äta under natten. Före ett nattpass brukar hon sova någon timme innan hon ger sig av. Gruppboendet där Charlotta arbetar ligger nära hemmet. Hon skulle kunna gå dit, men väljer nästan alltid att ta bilen. – Då är jag hemma på några minuter och kan lägga mig i sängen direkt. Om jag skulle gå eller cykla hinner jag vakna till och skulle få betydligt svårare att somna in. Var femte anställd i Sverige har i  dag någon form av skiftarbete, där det kan ingå tjänstgöring på natten. Inom vård, handel och industri är skiftarbete ännu vanligare. Nattarbete sägs försämra hälsan. Hur är det för dig? – Jag har inte märkt av det. Kanske är det värre för dem som arbetar skift, då hinner kroppen aldrig vänja sig. För mig är dygnsrytmen ändå väldigt viktig. För dem som jobbar morgon ena veckan, dag nästa och natt den tredje kan det noga vara ganska besvärligt. Har du någon gång varit rädd för natten? – Nej, aldrig. Jag har aldrig varit mörkrädd eller så. Natten symboliserar som sagt en trygghet för mig. En del säger att fullmånen påverkar deras nattsömn. Har du märkt något sådant? – Jag har noterat att andra säger att till exempel de boende här blir mer oroliga och får mer kramper när det är fullmåne. Själv har jag funderat på om det stämmer. Kanske är det bara så att man ser det man vill se. Vad är egna önskningar och vad är faktisk påverkan? – Tidigare kanske jag trodde mer på månens kraft. Men efter at ha läst lite teologi försvinner jag inte lika lätt i sådana tankar. Ser du på skräckfilmer? – Sällan, men jag gillade Edgar Allan Poe när jag var ung. Men jag har aldrig blandat ihop den typen av ”skräckvärld” med den verkliga världen. I dag verkar det ligga i tiden med spöken, onaturliga varsel och liknande. Men det mesta går att förklara. Ibland funderar Charlotta på om hon är annorlunda eftersom hon känner sig dragen till natten. – Det här med att tillhöra en särskild grupp och att arbeta med andra är inte viktigt för mig. Jag har försökt hitta mina livsvägar. Att jobba natt blev en sådan. Då hittar jag något i mig som är svårare att finna under dagen. Det gör att jag kanske vågar vara lite mer egen – både när jag målar och i mitt övriga liv. Charlotta vill att vi bara nämner hennes förnamn i den här texten. Efternamnet är ovanligt, men den viktigaste orsaken är det hon talat om tidigare. – Jag vill verka lite vid sidan av, på min kant. Det är nog därför jag trivs så bra att jobba i natten, i mörkret som kan te sig så poetiskt och inte alls skrämmande. Jag har aldrig varit mörkrädd eller så. Natten symboliserar en trygghet för mig. På natten, del 8 De flesta sover bort dygnets mörka timmar. Andra arbetar eller skapar på nätterna – eller så har de otäcka mardrömmar. Det här är sista delen i serien. Tidigare artiklar var införda 16, 17, 18 22, 24 och 26 februari samt 1 mars. ", "article_category": "other"}
{"id": 28743, "headline": "Sportlov på Tekniska museet: ”Vem som helst kan göra film”", "summary": "Stockholms filmfestival junior ordnar filmverkstad för barn på Tekniska museet. – Vi vill att intresset för film ska öka bland de unga, säger Valentina Bender, producent för filmfestivalen.", "article": "Fantasin flödar inne på Tekniska museet. Filmpedagoger och barn sitter i grupper och jobbar på ett manus. I dag får barnen dyka in i filmskapandets värld och lära sig hur man producerar och redigerar sin egen film. Under sportlovet ordnar Stockholms filmfestival junior filmverkstäder på Tekniska museet och Naturhistoriska riksmuseet. – Vi vill lära barn att det är lätt att göra film. Tanken är att de ska fortsätta göra film även när de är hemma, säger Valentina Bender, producent för Stockholms filmfestival junior. Filmerna som de skapar under sportlovets filmverkstad går vidare till den nationella kortfilmstävlingen 1 minut film. Kändisjuryn som består av Amy Deasismont, Alexandra-Therese Keining och Ahmed Abdullahi kommer att utse tre vinnare den 16 april på biograf Skandia i Stockholm. Vinnarna kommer bland annat få en heldag med filmproffs, en filmkamera och även få sin film visad på en riktig biograf i Stockholm. Vinnarna kommer även att få gå på röda mattan på festivalens prisutdelning. – Det ska vara filmer till barn gjorda av barn. Det finns en roll för alla, man behöver inte bli skådespelare eller regissör. Vissa är kanske mer intresserade av att redigera, säger Rebecca Thonander, producent för Stockholms filmfestival junior. När barnen känner sig nöjda med sina manus så är det dags att leta fram passande kostymer till filminspelningen. När kläderna väl sitter på plats börjar de unga filmskaparna att filma. Amelia Granlund och hennes grupp spelar in en vampyrfilm. – Jag vill bli regissör när jag är stor. I denna film spelar jag en vampyr och en staty. Själen går ut ur statyn och då blir jag ett spöke. Jag är ett konstigt väsen, säger Amelia Granlund. Producenterna Valentina och Rebecca tycker att intresset för att göra film är lika bland killar och tjejer när de är yngre. Men när de börjar komma upp i ungefär tolvårsåldern så är andelen tjejer mindre som kommer till filmverkstäderna. – Jag tror det handlar om vilka förebilder tjejer har. Många tjejer har lärt sig att tänka att de ska bli skådespelerskor och killar att de ska vara mer intresserade av teknik. På våra filmverkstäder får de prova på alla delar av filmskapandet och vi hoppas att det kommer att öka intresset hos både tjejer och killar att jobba med film. säger Valentina Bender. Stockholms filmfestival junior har filmfest i april och då kommer de att visa filmer från hela världen som vanligtvis inte visas på biografen, hemmen eller skolorna. – Många biografer dör ut och vi tycker att det är viktigt att barn och unga -ändå får en chans att besöka de fina biografer som finns kvar. Det är viktigt att barn får se filmer från olika kulturer och på olika språk, säger Rebecca Thonander. Efter att barnen spelat in det material de vill ha, så är det dags att börja redigera filmen. Stockholms filmfestival junior vill uppmana barn att det är enkelt att skapa film hela vägen från manusskrivandet till filmning och redigering. – Vem som helst kan göra film! Det behöver inte vara någon avancerad teknik utan det går att spela in film på sin mobiltelefon, säger Valentina Bender. ", "article_category": "other"}
{"id": 28800, "headline": "”Nya polisorganisationen klarar inte de lokala brotten”", "summary": "Låt kommuner anställa poliser. Den allt starkare centralstyrningen av polisen är raka motsatsen till vad ett alltmer uppdelat Sverige kräver. Det som kallas mängdbrott, eller vardagsbrott, är lokala företeelser som i hög utsträckning hänger samman med lokala omständigheter, skriver Krister Thelin och Johan Ingerö.", "article": "Den svenska polisen genomgår nu sin största omorganisation sedan den förstatligades för femtio år sedan. Under lång tid har trenden varit att flytta allt mer av beslutsfattandet uppåt i hierarkin. Polisens indelning beskriver trenden väl. Från 500 polisdistrikt till 119, från 119 till 21. Nu, i och med den senaste reformen, har polisen blivit en enda myndighet. Rikspolisstyrelsen har avskaffats och rikspolischefen har för första gången getts operativa befogenheter. I dag släpper Timbro en rapport, ”Med polisen i centrum – Varför polisreformen kommer att slå fel och vad vi borde göra istället”, som granskar omorganisationen och studerar de utmaningar som polisen står inför. Vår slutsats är att den allt starkare centralstyrningen av polisen är raka motsatsen till vad ett alltmer uppdelat Sverige kräver. Det som kallas mängdbrott, eller vardagsbrott, är lokala företeelser som i hög utsträckning hänger samman med lokala omständigheter. För att hantera den sortens brottslighet måste polisen ha hög lokal kompetens, uthållighet och flexibilitet, något som bland andra Brottsförebyggande rådet visat. Låt oss ta bara ett konkret exempel. Intensiv bevakning av ett litet men avgörande brottsbelastat område kräver inte bara preventiva insatser utan också snabba beslut, till exempel när det gäller bemannings- och arbetstidsfrågor. I en stor och centralstyrd organisation finns ingen sådan flexibilitet. Lokala omständigheter försvinner lätt på en för stor karta. Det här är ett problem som ökar i takt med att Sverige blir alltmer segregerat. Flera rapporter från rikskriminalpolisen och den nya polismyndigheten pekar på samma sak. Redan hösten 2014 identifierades 55 områden i 22 kommuner där polisen anser att lokala kriminella nätverk har en negativ påverkan på lokalsamhället. Slutsatsen är att den polisiära oförmågan i dessa områden riskerar att skapa parallellsamhällen som domineras av grov brottslighet. I den nya polisorganisationen är det tänkt att de lokala frågorna ska lösas inom ramen för så kallade medborgarlöften. Dessa beskrivs som ett slags löpande dialog som även ska involvera näringslivet, civilsamhället, idrottsrörelsen och andra aktörer. Modellen med medborgarlöften behöver inte i sig vara dålig, men den riskerar att bli otillräcklig. Särskilt om den inte bottnar i verkliga polisiära insikter om de rådande omständigheterna i ett visst område. Inom polisen finns dessutom viss skepsis mot medborgarlöftena, och företrädare för Polisförbundet har betecknat dem som ett jippo. Det råder det ingen tvekan om att medborgarlöftena, oavsett goda avsikter, saknar formell rättskraft. Det innebär på ren svenska att polisen kan strunta i dem utan att kommunerna kan göra något åt saken.  Sammanfattningsvis finns skäl till oro. Vi vet att lokalt brottsförebyggande arbete är ett mycket viktigt brottsbekämpande verktyg, men att det kräver en uthållig och konstant polisnärvaro för att fungera. Särskilt i brottsbelastade utanförskapsområden. Trots detta sker styrning och ledning av den nya polisen centralt och regionalt. Lokalsamhället får nöja sig med dialogfora utan formell makt. Så vad bör göras istället? Vår slutsats är att stora delar av omorganisation är feltänkt. Samtidigt är det varken möjligt eller önskvärt att rulla tillbaka utvecklingen flera decennier i tiden. Varken vi eller någon annan seriös bedömare vill återkommunalisera polisen. Den gamla kommunala polisen hade stora problem med samarbete över kommungränser och skillnader i kvalitet och utrustning. Att upprätthålla lag och ordning är i grunden en statlig kärnuppgift. Däremot finns inga egentliga skäl till varför staten ska ha monopol på att anställa poliser. Kommuner har i dag stort behov av privata vaktbolag, liksom av egna anställda trafikvakter, för att svara för lokal ordning och säkerhet. Det vore minst lika rimligt att bryta upp statens polismonopol och ge kommuner rätt – inte skyldighet utan just rätt – att vid behov anställa poliser. Det skulle betona vikten av det lokala polisarbetet, och det vore dessutom klart praktiskt. Alla inser rimligen att både utmaningar och behov ser olika ut beroende på om man befinner sig i Danderyd eller Södertälje. Vårt förslag löser även ett annat problem, nämligen den obefintliga kontaktytan mellan medborgarna och dem som har den politiska makten över ordningsfrågorna. En invånare i Malmö som inte kan känna sig trygg på sin egen gata har ingen egentlig beslutsfattare att vända sig till. Justitieministern och ledamöterna i riksdagens justitieutskott har inte (och bör naturligtvis inte ha) operativa befogenheter. Men att kommunpolitikerna saknar praktiskt inflytande är ett problem. Det framgångsexempel som vanligtvis lyfts i debatten är New York, där nolltoleranspolitiken starkt bidrog till att den under decennier svårt problemtyngda och brottsbelastade metropolen i dag hör till världens säkraste. En av de viktigaste framgångsfaktorerna var att det polisära och politiska förändringsarbetet initierades och bedrevs lokalt. Borgmästare Rudy Giuliani stod som politisk garant för att arbetet skulle fortsätta, och det var till honom polischefen William J Bratton rapporterade. Här finns läxor att lära, även om Sverige inte har något New York. I vår modell är den lokala polischefen jämförbar med andra kommunala förvaltningschefer och svarar inför kommunstyrelsen. Därmed skapas en tydlig kedja mellan berörda medborgare, lokala omständigheter, lokal poliskompetens och folkvalda politiker. Dessutom kapas de byråkratiska avstånden, vilket möjliggör snabbare uppföljning och underlättar beslutsfattande i kritiska situationer. Inget av det vi beskriver här vore omöjligt att genomföra, utan är tvärtom etablerad praxis i andra länder. Sveriges situation blir alltmer speciell, i takt med att brottslighet och utanförskap koncentreras till alltfler områden, samtidigt som polisen utvecklas i exakt motsatt riktning. Den centralisering som pågår inom Sveriges polisväsende är inte lösningen på våra problem, den förvärrar problemet. Vår slutsats är att ett rejält omtag måste göras i motsatt riktning, mot en verkligt lokal polis. Och att den stora polisreformen löper mycket stor risk att slå fullkomligt fel. Rapporten Rapporten ”Med polisen i centrum – Varför polisreformen kommer att slå fel och vad vi borde göra istället” publiceras i dag av Timbro. Den granskar polisens omorganisation och studerar de utmaningar som polisen står inför. Författare är Krister Thelin. Projektledare har Johan Ingerö varit. 24 februari 2016 Debattartikel Krister Thelin & Johan Ingerö, Timbro: ”Nya polisorganisationen klarar inte de lokala brotten” Repliker Rikspolischefen Dan Eliasson: ”Inte problemfritt fördela om polisens resurser” Slutreplik från Krister Thelin & Johan Ingerö, Timbro: ”Polisens medborgarlöften saknar rättskraft” Läs fler artiklar på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 28851, "headline": "”Överprövningen av min granskning var ytlig och slarvig”", "summary": "Sakkunniggranskning. Min slutsats var att Paolo Macchiarini fuskat i sin forskning. KI:s rektor, hans rådgivare och dekanen för forskning friade honom i augusti 2015. De vill nu inte medge att det var fel att fria då utan hänvisar i stället till nya uppgifter, skriver Bengt Gerdin.", "article": "?De senaste veckorna har medierna fyllts av artiklar om skandalen på Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset som till slut innebar att rektor Anders Hamsten valde att avgå. Skandalen som rör kirurgen Paolo Macchiarini och hans verksamhet har innehållit ett ormbo av mörkläggningar, felbedömningar och lögner. En av kärnfrågorna där KI slingrat sig är den om Paolo Macchiarini fuskat med sin forskning om konstgjord luftstrupe eller, på formellt språk, uppvisat vetenskaplig oredlighet. Jag fick för lite mer än ett år sedan i uppdrag från KI att vara sakkunnig för att bedöma detta och inlämna ett ”särskilt yttrande”. Hanteringen av processen efter detta är märklig, högst oprofessionell och speglar en anmärkningsvärd syn på sakkunnigrollen. I maj 2015 blev mitt yttrande klart. Det visade att Paolo Macchiarini fuskat i sin forskning. Tre månader senare, i augusti, valde KI representerat av sin rektor Anders Hamsten, rektors rådgivare Jan Carlstedt-Duke samt den som är högst ansvarig för forskningen på KI, dekanen för forskning Hans-Gustaf Ljunggren, att stick i stäv med min bedömning fria Macchiarini från anklagelsen. Detta gjordes utan att på en enda punkt visa att jag hade fel. Först när medierna i form av tre SVT-dokumentärer i januari visade vad som hänt backade KI och sade från ledningshåll att utredningen om fusk skall tas upp igen. Man gjorde detta utan att medge att beslutet i augusti var felaktigt. I stället anger man att nytt material kommit fram som motiverar det nya beslutet. Vad detta nya material består i är inte klarlagt. Det har sagts vara det bildunderlag som visats i SVT-dokumentärerna, nytt material från Island där en patient bodde, resultatet från opublicerade råttförsök, eller nu sist, manipulerade bilder. Även om det tillkommit nytt material så är sanningen att allt som visades i de tre SVT-dokumentärerna som gällde fusket fanns i det material som jag fick från KI för mer än ett år sedan. Det kan bara tolkas som att KI fortfarande inte anser att de felaktigheter jag påpekat speglar forskningsfusk, eller att man nu försöker skyla över att man fattade fel beslut i augusti 2015. För att i någon mån försöka belysa vad KI inte anser vara forskningsfusk väljer jag att kort ge tre exempel. 1 Macchiarini säger att ytan på en inopererad luftstrupe började täckas med epitelceller redan efter en vecka, något som skulle vara ett verkligt gott tecken. Jag lyckades inte påträffa något underlag som visade att man ens hade undersökt detta. Macchiarini sade i sitt svar att resultat från undersökningen fanns i hans forskningslaboratorium. Hamsten och medarbetare valde att tro på detta osett. Om resultatet av undersökningen hade kunnat påträffas och hade visat vad som påstås hade allt varit väl. Nu har inte ens Macchiarini själv lyckats hitta resultatet och kan därför inte stödja sitt påstående. 2 Macchiarini säger att en inopererad luftstrupe börjat täckas med epitelceller, att blodkärl börjat växa in och att det inte fanns någon infektion vid undersökning efter två månader. I verkligheten fanns inga tecken på att detta var sant, och dessutom fanns det både bakterier och svamp i det prov man undersökt. Det bör påpekas att detta är viktigt eftersom lyckosamheten i operationen bland annat kräver att blodkärl skall växa in i luftstrupen, och att den inte skall infekteras med bakterier eller svamp. 3 Macchiarini skriver att luftvägen är i det närmaste normal 12 månader efter inoperation av en konstgjord luftstrupe. I verkligheten var det inte sant. Den ena lungans luftrör var närmast totalt förträngt och måste hållas öppet med ett metallnät för att luft skulle komma ned, och dessutom fanns ett hål, ett läckage, från en av skarvarna till omgivningen. De som anmälde fusket hade visat detta, jag har fått filmer från KI som visade detta, och det är beskrivet i journalen. KI bedömde trots detta att det inte var oredligt att ge en sådan förskönad beskrivning av vad som i själva verket var ett komplett misslyckande. Till yttermera visso sades från KI efter SVT-dokumentärerna att detta var något de inte hade kännedom om. De tre nämnda exemplen som är tagna från min utredning är alla nämnda i de aktuella SVT-dokumentärerna, men är inte exempel på forskningsfusk, enligt KI:s ledning i form av Hamsten, Carlstedt-Duke och Ljunggren, samtidigt som de händelsevis utgör viktiga hörnstenar när Paolo Macchiarini argumenterar för att han av det aktuella plastmaterialet lyckats tillverka och använda luftstrupar som fungerar på människor. Självklart kan en sakkunnig ha fel. Det har hänt förr och kommer att hända. Men ett överprövande av en sakkunnigs bedömning kräver extra stor omsorg, och måste kunna motiveras. Så har inte varit fallet här. KI redovisar således inte på någon enda punkt hur det kommer sig att man anser att det jag bedömt vara fusk trots allt inte är fusk. Skillnaden i bedömning är så stor att det är osannolikt att KI-trojkan över huvud taget detaljgranskat samma material som jag innan de fattade sitt beslut att fria Paolo Macchiarini. Detta är vad som oroar mig: En överprövning av sakkunnigbedömningen utförs på ett helt ytligt sätt utan kontroll av underlaget och presenteras på ett sätt som ger intryck av att vara avsiktligt. Slarvigheten i överprövningen styrks bland annat av påståenden från KI-ledningen att delar av vad jag nämnt här är nyheter, och inte blev uppenbara förrän de visades i SVT-dokumentärerna. Ansvaret för en sådan tendentiös, ofullkomlig och rättsosäker process har förstås de tre som internt gjort bedömningen, rektor Hamsten, rådgivaren Carlstedt-Duke och dekanen Ljunggren. Hamsten har redan visat sig ha kurage och mod att erkänna att han har gjort en närmast total felbedömning och fattat sitt personliga beslut baserat på detta. Har de övriga två som gett honom råd, och därmed är minst lika ansvariga för beslutet, samma kurage? Så länge dessa två finns kvar i ledande befattningar måste även ”det goda KI” acceptera att det är svårt att återfå förtroendet för KI. Alla universitet använder sig av sakkunniga i olika sammanhang. Ett sakkunniguppdrag avseende forskningsfusk är ett otacksamt uppdrag. Vid ett tidigare ärende på KI hotades sakkunniga med miljonbelopp och flera som tidigare varit sakkunniga vid utredningar om forskningsfusk säger till mig: ”Aldrig mer”. Den viktigaste bevekelsegrunden för att tacka ja till ett sakkunniguppdrag avseende forskningsfusk är altruism och tron på att uppdraget är viktigt. Ersättningen är låg och arbetet är tidskrävande och besvärligt. När sakkunnigrollen behandlas som skett här, och den sakkunniges bedömning körs över utan minsta motivering utmanas verkligen altruismen och frågan uppstår: vilket råd skall jag ge den något yngre kollega som tillfrågas av KI när frågan om forskningsfusk uppstår nästa gång? Den som får frågan kan ringa mig. Bengt Gerdin, professor emeritus Har de övriga två som gett Hamsten råd, och därmed är minst lika ansvariga för beslutet, samma kurage? ", "article_category": "other"}
{"id": 28863, "headline": "”Kött-eliten driver svenska köttbönder ur marknaden”", "summary": "SLUTREPLIK. På en fri marknad inom EU bör Sverige inte ha ett nationellt perspektiv utan bör arbeta för högre krav för alla producenter och alla djur. Sverige bör inte nationellt avvika annat än möjligen helt marginellt vad gäller regler som höjer böndernas och livsmedelsindustrins kostnadsläge över EU-omvärldens, skriver Carl B Hamilton.", "article": "”Djurskydd ska baseras på fakta och inte på känslor och tyckande” sa Marit Paulsson år 2010. Jag vill tillägga: Vi bör erkänna erfarenheten från två decennier som EU-medlem, nämligen att svensk konsumtion och produktion av kött huvudsakligen styrs av pris och kostnader. Eftersom svenska köttbönders produktionskostnader är högre än i övriga EU (17-20 procent för gris), och Sverige ligger där det ligger på EU:s inre fria marknad för kött, så förlorar svenska köttbönder i konkurrenskraft till bönder i Danmark och övriga EU. Resultatet är en ekonomisk självklarhet: en sedan 20 år minskad inhemsk köttproduktion och ökad köttimport. Detta beskrivs i en en klargörande artikel på DN Debatt från oktober 2014. Den svenska kött-eliten – som mina kritiker nog får sägas tillhöra – är ungefär lika litet som hipsters på Södermalm representativ för den gigantiskt stora gruppen genomsnittskonsumenter av kött. Mina kritiker tycks tro att svenska konsumenter skulle köpa mera och dyrare svenskt kött bara de matas med fler beskrivningar av svensk köttproduktion som mera etisk, mera klimat- och miljövänlig, salmonellasmittfri, med mindre antibiotika i djurstallarna, och med knorr på svansen. Och importerat kött som hälsovådligt, äckligt, och framställt av fuskande djurplågare under vidriga omständigheter. Jag menar att svenska konsumenter är klokare än så och har genomskådat vår nationalistiska kött-elit. Svenska konsumenterna förutsätter att allt sålt kött – inklusive det importerade – normalt är av god kvalitet, är rätt etiketterat, och är tjänligt för människor. Denna insikt räcker gott för mig, säger sig tydligen den stora gruppen vardagshandlande myndiga svenska kvinnor och män. Det finns knappast heller i branschens ekonomiska statistik belägg för att så kallade ”svenska mervärden” skulle medföra att svenskt kött kan säljas till ett signifikant högre pris än importen. Det är precis därför som inhemsk, kostsam, köttproduktion minskar! Kött-eliten lever i en drömvärld byggd på Sifomätningar – som Åsa Domeij i sin replik - där de tillfrågade vet hur de bör svara för att vara dagspolitiskt korrekta. Men stående framför köttdisken tar de importerat kött. Sitt budskap om ”svenska mervärden” har kött-eliten predikat i 20 år, men den verkar dessvärre oförmögen att ta in att motsatsen gäller i affären: att efterfrågan på inhemskt kött fortsätter att minska, trots alla skräckhistorier om importerat kött. Varför tror ni annars svenska slakterier läggs ned, att antalet djur minskar, liksom antalet köttbönder? Det räcker nu! Kött-eliten diskuterar dessvärre inte produktion, import och export av kött i ekonomiska termer. Jag menar, däremot, att det är både tragiskt och vilseledande att utelämna de avgörande ekonomiska argumenten. Jag noterar att inte heller LRF:s ordförande Helena Jonsson eller förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (2006-14) vill diskutera ekonomi i sina repliker. Men det är dags att göra upp med detta självbedrägeri. Sluta att ständigt stigmatisera köttimporten och skärskåda istället det egna fögderiet! Kött-elitens känslor och tyckande om mervärden av en särskilt högtstående svensk köttproduktion driver svenska köttbönder ur marknaden! Att svenskt kött förlorat marknadsandelar i Sverige under två decennier till förmån för importerat kött beror naturligtvis inte på okunniga konsumenter eller brist på ursprungsmärkning, som dessutom numera är synnerligen vanlig. (Och det är helt okey för min del. Däremot inte nuvarande landsbygdsministerns förslag om ny lagstiftning.) Det är synnerligen viktigt att notera att resultatet av ”Sverige ska gå före”-idén hos mina kritiker har blivit rakt motsatt det som kött-eliten egentligen vill: Sveriges högre och kostsammare djurskyddskrav, exempelvis, gör att importen av kött ökar från länder med lägre, EU-minimala djurskyddskrav. På grund av kött-elitens nationella krav produceras en allt större andel av svensk köttkonsumtion i dag utomlands under EU-villkor som kött-eliten helst vill förbjuda i Sverige. Därtill kommer att en allt större andel av EU:s djur framlever sina liv i länder med EU:s normala djurskyddsregler istället för att leva i Sverige. Kött-eliten fokuserar enbart på svenska konsumenter och producenters förhållanden, trots att svenskt jordbruk sedan 1995 konkurrerar på en fri EU-marknad. Det är kött-elitens analytiska grundproblem. Ett nationellt tänkande leder fel, när verkligheten är produktion och konsumtion på EU-marknaden med dess priser, kostnader och frihandel. På en fri marknad inom EU bör Sverige inte ha ett nationellt perspektiv utan bör arbeta för högre krav för alla producenter och alla djur. Sverige bör inte nationellt avvika annat än möjligen helt marginellt vad gäller regler som höjer böndernas och livsmedelsindustrins kostnadsläge över EU-omvärldens. Om inte: då kommer det kött som konsumeras i Sverige att produceras utomlands, både Sveriges köttbönder och deras djur försvinner, liksom deras bidrag till ett öppet svenskt landskap med betande djur och biologisk mångfald. 8 februari 2016 Debattartikel Carl B Hamilton, ekonomiprofessor och tidigare Liberal riksdagsledamot: ”Gör upp med den svenska köttprotektionismen” Repliker Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood med kedjor som Willys och Hemköp: ”Konsumenterna vill veta köttets ursprung” Eskil Erlandsson, riksdagsledamot (C), fd landsbygdsminister: ”Djurhållning, miljö och antibiotikaresistens viktiga aspekter” Helena Jonsson, förbundsordförande LRF: ”Sverige borde producera större del av världens kött” Johan Beck-Friis, leg veterinär, informationschef Sveriges veterinärförbund: ”Hamiltons osmakliga ironi” Inge Gerremo, konsult i globala livsmedelsfrågor: ”Sverige behöver en livsmedelsstrategi” Ulf Magnusson, professor och veterinär, SLU: ”Hamilton har svårt för oberoende forskare” Forskare och studenter vid SLU: ”?Det är skillnad på kött och kött” Slutreplik från Carl B Hamilton: ”Kött-eliten driver svenska köttbönder ur marknaden” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28889, "headline": "Naimakka är inte världens centrum", "summary": "Norrland är inte i något avseende styvmoderligt behandlat. Bor för övrigt inte de flesta norrlänningar i Stockholm?", "article": "Norrland är en mycket stor del av Sverige. Det har en yta på ca 242 700 km², vilket utgör 59,6 procent av Sveriges yta. Den fastboende befolkningen uppgår till 1 163 255 invånare (2014), vilket endast utgör cirka 12 procent av Sveriges befolkning. En bra uppfattning av proportionerna får man om man tittar på en karta. I Blekinge, Skåne och Halland, bor sammanlagt ungefär dubbelt så många människor som i övre halvan av Sverige. Väderleksrapportörer i radion glömmer aldrig att tala om för oss alla att i Naimakka är det t.ex. -34°. I Naimakka bor 1 (en) person. Hen blir säker förbannad om vi slopar Naimakka från rapporteringen. Det finns många norrlandsdialekter. Att kalla dem alla för norrländska är inte mer generaliserande än att kalla alla skånedialekter för skånska. Halländska låter inte lika i Kungsbacka som i Laholm. Med småländska är det samma sak. Om man i en dagstidning i södra Sverige skriver om något som hänt i Örträsk, vet ingen av läsaren var det ligger. Lika ovetande är norrländska läsare om var t.ex Skånings Åsaka ligger. Det ligger i Västergötland och där talas västgötska på ett helt annat sätt än i Svenljunga. Norrland är inte i något avseende styvmoderligt behandlat. Bor för övrigt inte de flesta norrlänningar i Stockholm? ", "article_category": "other"}
{"id": 28927, "headline": "”Gör upp med den svenska köttprotektionismen”", "summary": "Stigmatiserat kött. Det är dags att göra upp med den svenska köttprotektionismen. När kött är farligt, giftigt eller felmärkt ska det förbjudas. I andra fall ska vi välkomna såväl svenskt som importerat kött. Importerat kött är ofta billigare och bättre än svenskt. Vi ska tillämpa samma regler för allt kött, skriver ekonomiprofessorn Carl B Hamilton.", "article": "Just importerat kött beskrivs allt oftare som hälsovådligt och skadligt på olika sätt. Ändå förbjuds det inte av våra ansvariga myndigheter. Det verkar konstigt, eller hur? Ett DN-reportage den 30/1 är illustrativt. Kött producerat och importerat från Holland och Tyskland beskrivs i vämjeliga ordalag och produktionen sägs av WHO vara klassat som ”ett av de största hoten mot mänsklighetens hälsa” på grund av sitt antibiotikainnehåll. Intervjuade beskriver att köttet ”känns konstigt som svamp” och väcker ”äckel”. ?Men om köttet inte skulle uppfylla Sveriges och EU:s livmedelsbestämmelser, utan hade varit otjänligt som människoföda, giftigt eller hot mot folkhälsan skulle det naturligtvis ha varit förbjudet. Men så är inte alls fallet, utan köttet är helt tillåtet att sälja och godkänt för människor att äta. Det som står är ett tydligt exempel på protektionistiskt krypskytte på fullt godkänd livsmedelsimport! Av det skälet kommer landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att köra huvudet i väggen med sitt kaxiga förslag om nationell svensk lagstiftning (DN 31/1): ”Vi [regeringen] överväger lagstiftning … om inte restaurangerna börjar med frivillig [ursprungs]märkning”, och ny lag bör beslutas inom denna mandatperiod, enligt Bucht. Men, att lagstifta för att i praktiken göra det mindre attraktivt för konsumenter att välja produkter från andra EU-länder är förbjudet. Både andra EU-länder och EU-kommissionen skulle komma att klaga, och Buchts lag skulle sluta med konflikt, en stämning av Sverige inför EU-domstolen, och sannolikt skulle Sverige förlora om några år. Stigmatiseringen av importerade livsmedel är inget nytt. I DN-fallet underblåses den genom en intervju med forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna (SLU), den svenska jordbruksprotektionismens stamort sedan decennier. Det nya är att den regelmässigt stöds av landets matskribenter och av statsrådet Buchts regering. Självklart får ingen vilseleda eller ljuga på till exempel etiketter. Men reportagen i svenska medier som skräms om utländskt kött fungerar som en tydlig uppmaning till svensk protektionism. DN är ingalunda ensamt. SVT rapporterade nyligen om en köttskandal. ”Utländskt kött” har sålts som svenskt (26/1). En invandrad veterinär försäkrar på god svenska – som dock textas av SVT – att ”köttet är inte farligt”. Men kan man verkligen lita på en utländsk veterinär? Frågan hängde kvar i luften vid övergången till nästa inslag. Köttet i SVT-fallet kom från andra EU-länder, som lyder under EU-gemensamma regler vad beträffar livsmedel. Producenter i fattigare EU-länder har sedan de blev medlemmar investerat hundratals miljoner euro i nya slakterier och livsmedelshygien för att med sin export kunna delta i EU:s interna handel med bland annat kött. Bör det stoppas? Nej, naturligtvis inte. Tvärtom är jordbruksproduktion för export en väg till minskad fattigdom bland annat i Central- och Sydeuropa (tänk till exempel Rumänien). Den möjligheten ska inte motarbetas!   Vårt land är sedan 1995 del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den har många nackdelar, men den innebär också fri handel inom EU med jordbruksprodukter och färdiga livsmedel. Det är därför som inget land tillåts ha en lag som positivt särbehandlar det egna landets matvaror i restauranger eller butiker. Å andra sidan, om svenska livsmedelsproducenter är konkurrenskraftiga breder det ut sig en marknad med cirka 500 miljoner EU-konsumenter, det vill säga nära 490 miljoner fler än i Sverige. Ta vara på den rättigheten, och utnyttja den, är min uppmaning till svenska livsmedelsproducenter! Många svenska köttproducenter tycks dessvärre inte klara konkurrensen med de regelmässigt ärliga producenterna i övriga EU. Eller skall vi slentrianmässigt som fuskare och skurkar betrakta grisbönderna i Danmark, nötproducenterna i Spanien, och dem som gör läckra charkuterier i Italien och Frankrike? När svenskar turistar utomlands och äter lokalt producerad mat, brukar de då anse att den smakar illa och brukar den medföra förgiftning? Nej, hundratusentals svenskar brukar smacka av förtjusning när de smakar på de ”utländska” läckerheterna, bland annat i Tyskland och klassiska matlandet Holland. LRF torde jubla vid snart sagt varje reportage. Men motstånd mot import är skadligt för enskilda och för Sverige, eftersom det innebär högre priser för alla – särskilt barnfamiljer med stort matintag – och inte sällan lägre matkvalitet. När Europas bästa pastejer och patéer tillverkas på kontinenten, köper man råvaran från Sverige? Nej. När parmaskinka och Serranoskinka tillverkas, kommer råvaran från Sverige? Nej, den är lokalt producerad. Alltså: vi bör välkomna istället för att tanklöst svälja stigmatiseringen av importerade livsmedel. Men det är värre än så med uppmuntrad livsmedelsprotektionism. EU:s gemensamma jordbrukspolitik avskärmar oss konsumenter från import av billiga och bra livsmedel från hela övriga världen. Den håller därmed människorna bland annat i potentiellt exporterande u-länder i fattigdom. Människor som i dag flyr till EU skulle i många fall ha kunnat bo kvar hemma, i till exempel Nordafrika, om de kunnat leva hemma på att odla till exempel grönsaker, eller kunnat försörja sig på export av olika slags kött. Men sådan export möts vid EU:s gräns av mycket höga tullar och kvantitativa importbegränsningar. Om vi håller oss till nötkött, möts fruset importerat nötkött av gränshinder motsvarande en genomsnittlig tull på 93 procent, och med en topp för benfritt fruset nötkött på hela 126 procent! För till exempel vakuumförpackat kött gäller cirka 60 procents tull. Europas gränshinder för produkter från fattiga länder medför att EU istället vid gränsen får möta fler ekonomiska migranter och flyktingar. En given slutsats är att EU måste öppna sig mera för import av livsmedel och andra varor från sin fattiga omvärld om man vill minska antalet människor som söker sig till EU. Kravet på frihandel, och sambandet mellan frihandel och migration, bör Sverige omgående uppmärksamma och aktualisera i EU-politiken. 8 februari 2016 Debattartikel Carl B Hamilton, ekonomiprofessor och tidigare Liberal riksdagsledamot: ”Gör upp med den svenska köttprotektionismen” Repliker Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood med kedjor som Willys och Hemköp: ”Konsumenterna vill veta köttets ursprung” Eskil Erlandsson, riksdagsledamot (C), fd landsbygdsminister: ”Djurhållning, miljö och antibiotikaresistens viktiga aspekter” Helena Jonsson, förbundsordförande LRF: ”Sverige borde producera större del av världens kött” Johan Beck-Friis, leg veterinär, informationschef Sveriges veterinärförbund: ”Hamiltons osmakliga ironi” Inge Gerremo, konsult i globala livsmedelsfrågor: ”Sverige behöver en livsmedelsstrategi” Ulf Magnusson, professor och veterinär, SLU: ”Hamilton har svårt för oberoende forskare” Forskare och studenter vid SLU: ”?Det är skillnad på kött och kött” Slutreplik från Carl B Hamilton: ”Kött-eliten driver svenska köttbönder ur marknaden” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 28928, "headline": "”Jag är rädd för att min farfars sorg ska gå över i depression”", "summary": "Hennes farmor gick bort efter kort tids sjukdom. Nu är hon orolig för hur farfar ska klara av sorgen och ensamheten. Hur kan hon stötta honom på ett bra sätt? Psykolog Liria Ortiz svarar.", "article": "Fråga: Jag skulle behöva råd angående hur jag kan hjälpa min farfar. Min farmor gick plötsligt bort efter en väldigt kort tids sjukdom. Detta kom som en chock för alla i släkten men speciellt orolig är jag nu för min farfar som är ensam kvar. De var gifta sedan unga år och han var inte alls förberedd på att plötsligt bli lämnad ensam. Han har ändå hanterat det hela bättre än vad jag föreställde mig. Men jag är rädd för att den värsta sorgen, saknaden och framför allt ensamheten kommer att drabba honom snart – nu när den första tiden, då han har varit omgiven av släkt och vänner och till stora delar fokuserat på begravning och liknande saker, snart är slut. Jag vill försöka hjälpa honom så mycket som jag kan och kommer förhoppningsvis att ha tid att tillbringa mycket tid med honom i vår. Jag kommer såklart att prata med honom om vilken typ av stöd han vill ha av oss, men är ändå orolig. Jag har själv gått igenom depressioner och även om sorg självklart är en del av livet som inte går att undvika är jag rädd för att han kommer att bli deprimerad. Jag vet att han led av depression i unga år men eftersom vården inte såg ut som i dag så fick han ingen vård för det. Så jag undrar om du kan ge några råd om hur jag ska stötta honom. Ibland kan det vara svårt att veta själv vad man behöver för typ av stöd. Finns det något man kan tänka på för att förebygga depressioner hos äldre och undvika att sorg går över i mer långvarig depression? Svar: Hej! Vilken fin sondotter du är! Du visar verkligen omsorg, och empati med den förlust som drabbat din farfar. Jag vill berätta för dig om depression hos äldre som inte alltid visar sig på samma sätt som hos unga och medelålders, och vad du kanske med tanke på det ska vara särskilt uppmärksam på. Det är en stor och svår förändring i din farfars liv att ha blivit änkling efter ett så långt äktenskap. En förlust av det slaget kan vara mycket smärtsam, och bli början på en livskris. Oro och nedstämdhet, men också rädsla och ilska, är vanliga känslor under den första tiden. Samtidigt som vår förmåga att komma igenom kriser och få tillbaka tilliten till livet oftast är större än vad vi själva och vår omgivning är benägna att tro. Det är viktigt att vi inte bara ser sorgen utan också styrkor hos den drabbade. Även de starkaste känslor ebbar ut efter ett tag, och efter ytterligare ett tag är man tillbaka i vardagen. Studier visar att så är förloppet för de flesta. Vi männi- skor verkar till vår natur vara ganska starka och ha en förmåga att på egen hand reparera oss själva känslomässigt. Kanske är det så att din farfar har en viss sårbarhet för att bli deprimerad. Hans depressiva period som ung är förstås något att väga in som en riskfaktor. Men det kanske är så att han har lärt sig att hantera sin sårbarhet för depression under årens gång. Å andra sidan vet vi att äldre personer oftare drabbas av depressioner än befolkningen i övrigt. Ensamhet och dålig hälsa verkar spela en stor roll, men också att den åldrade hjärnan verkar ha något mindre marginaler att hantera de utmaningar som livet som äldre ibland innebär. Du undrar hur du kan hjälpa din farfar att förebygga att naturlig sorg övergår i depression. Det kan vara till stöd för honom att du är uppmärksam på tidiga tecken på att han kanske har blivit eller är på väg att bli deprimerad. Tecknen på depression hos äldre skiljer sig till del från hur det ser ut hos yngre personer. Äldre kan vara deprimerade utan att verka vara påtagligt oroliga och nedstämda, eller på andra sätt motsvara den typiska bilden vid depression, som att till exempel ha sömnproblem och aptitförlust. Även om de här symtomen förstås kan finnas. I stället kan det som märks hos äldre vara att de är irriterade, på ett sätt som omgivningen inte är van vid, och berättar om en stark trötthet och kanske också om smärta från olika delar av kroppen. De här något annorlunda symtomen gör att depressioner hos äldre ibland missas. Om din farfar allt efter hand börjar återhämta sig, vara mindre ledsen och börjar återuppta sitt vardagliga liv, så gläd dig åt det. Och det är kanske ändå det troligaste förloppet. Men blir det inte så, om han är olycklig och kanske också visar symtom på depression, så är mitt råd att du berättar för honom vad du ser och varsamt föreslår honom att träffa sin läkare för att få resonera om vad som händer och få hjälp. Du kan också uppmuntra honom att ta reda på mer om depression och äldre, till exempel på Vårdguiden på nätet. Det krävs ofta särskild kompetens för att behandla depression hos äldre. Antidepressiva mediciner fungerar sämre på äldre samtidigt som biverkningarna blir fler. Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsmetod som är mest effektiv vid behandling av depression, och som även förebygger återfall. Men tyvärr finns det en benägenhet att inte vilja erbjuda psykoterapi till äldre personer. Vad kan då din farfar göra på egen hand för att hand om sig i det här läget? För att förebygga att ensamheten kanske blir ett stort problem för honom? Några grundläggande saker är att hålla sig fysiskt i god form och få tillräckligt med sömn, motion och mat. Regelbundna tider och rutiner har också visat sig viktigt. Allt detta kan beskrivas som att det skapar ramar och trygghet i det nya och svåra läget som man hamnat i. Men det finns också ny och intressant forskning om vad som verkar vara till särskild hjälp för äldre. Ett sådant fynd är att när ensamma äldre fick datorer, och lärde sig mejla och umgås på sociala medier, så minskade det påtagligt ensamhetskänslorna. Något annat som har visat sig vara av stort värde är att få uppleva att andra bryr sig om vad man kan och att få bidra. Äldre som deltar i sammanhang där deras erfarenheter och kunskaper efterfrågas, eller som arbetar som volontärer, känner sig betydligt mindre ensamma än andra äldre som också bor ensamma. Vi får ofta höra att äldre som blivit ensamma behöver ha tät kontakt med sina barn och barnbarn. Så enkelt är det faktiskt inte. I en stor europeisk studie frågade man äldre hur ofta de träffade sin familj. I Italien var det 71 procent som hade daglig kontakt, i Grekland 65 procent, och i Spanien 61 procent. I Sverige var det 32 procent. Tvärtemot vad man kunde tro visade det sig att andelen äldre som kände sig ensamma ökade ju längre söderut i Europa man kom. Hur ofta man träffar sin familj verkar alltså inte vara avgörande. Det har visat sig att kontakt med barnen förstås inte är betydelselös, men att vännerna generellt sett är viktigare. Vänner som man delar livsstil, värderingar och intressen med. Kanske är detta också något som du kan göra din farfar uppmärksam på, och stötta honom att ge plats för. Även om det förstås är din farfar som ska avgöra om detta stämmer i hans fall. En annan sak som du kan göra är att ge honom uppmärksamhet när han mår bra och inte bara när han mår dåligt. Be honom att berätta om sitt liv, och sina minnen eller något annat meningsfullt för honom. Har du inte så mycket tid att träffas så kan du ringa, eller till exempel använda Skype en stund då och då. Liria Tecknen på depression hos äldre skiljer sig till del från hur det ser ut hos yngre personer. ", "article_category": "other"}
{"id": 28941, "headline": "”Max Tegmark: ” Vi måste vinna tävlingen mellan tekniken och visdomen om hur vi använder den.”", "summary": "Hela universum blir meningslöst om vi utplånar oss själva, menar Max Tegmark, en av världens främsta kosmologer. Han tror på många parallella världar men gör allt för att rädda vår egen. Han vill utforska universum utanför oss och inne i våra huvuden, ogillar dystopier och menar att allt egentligen bara är matematik.", "article": "Max Tegmark pekar på fotografens kamera. – Om du klipper av en sladd inne i den där slutar den att fungera. Men skulle du ta ut en av mina 100 miljarder neuroner i hjärnan skulle jag inte märka någon skillnad alls. Vi sitter högst upp på läktaren till Aula Medica, den stora hörsalen på Karolinska institutet. Nere på scenen plockar tv-teamet ihop efter intervjun de just gjort med honom. Max Tegmark är professor i fysik vid MIT, Massachusetts Institute of Technology i USA, och en av världens mest citerade forskare. När han är hemma på besök i Sverige är det många som vill träffa honom. Han drivs av nyfikenhet på de stora frågorna, säger han. De som har följt mänskligheten i tusentals år. – De två största har alltid varit om universum där ute och universum här inne, säger han och knackar sig i huvudet. – Vad finns där ute egentligen? Vad är vi egentligen? Det är den första frågan, om universum utanför oss, som Max Tegmark mest förknippas med. Hans forskning i kosmologi handlar bland annat om den kosmiska bakgrundsstrålningen och vad som hände under den stora ursmällen Big bang. Han har också gjort sig känd för att ha kontroversiella idéer. Boken ”Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten” som kom ut för två år sedan handlar om två av dem: att det finns oändligt många parallella universum och att allt är matematik. – Du ser den där kudden i soffan. Kudden har en massa egenskaper, som alla beror på atomerna den består av. Atomerna består i sin tur av elektroner och kvarkar. Ta en elektron. Elektronen har egenskaper som vi kallar för laddning, spin och leptontal, men egentligen är de bara en lista med tal: -1, 1/2, +1 … Så elektronen är ett rent matematiskt objekt. Och det är kvarkarna också. Så all materia byggs upp av saker som egentligen bara är matematik. Ingenting tyder på att inte allt i vårt universum är matematiskt, säger han. Han tycker om att vara konkret och ta hjälp av sakerna omkring sig, som kameran och soffkudden, för att förklara vad han menar. Och han vill undersöka det som är outforskat. Max Tegmarks forskargrupp på MIT deltar i bygget av ett stort radioteleskop i Sydafrika. – Vi ska göra den största kartan av universum i tre dimensioner, säger han. Radioteleskopet ska titta långt bak i tiden, så långt tillbaka att det ännu inte hade hunnit bildas några galaxer. – Ljusteleskop kan bara se saker som lyser. Men när det inte fanns några galaxer finns det heller ingen ljus att titta på. Däremot fanns det vätgas, som senare bildade galaxerna. Och vätgas sänder alltid ut 21 centimeter långa radiovågor. – Vågorna tänjs ut på vägen hit av universums expansion. Genom att mäta hur långa de har blivit kan vi mäta avståndet och få fram den tredimensionella kartan vi är ute efter, säger Max Tegmark. Tiden radioteleskopet ska kartlägga är en tid vi inte vet mycket om: mellan att den kosmiska bakgrundsstrålningen skickades ut 400 000 år efter Big bang tills att galaxerna började bildas nästan 200 miljoner år senare. – Vi ska fylla i den saknade delen av vår historia: universums ”dark ages”. Det låter inte lika bra på svenska: universums medeltid. Men vi kan kalla det vår kosmiska gryning. De två stora frågorna som intresserar Max Tegmark – vad som finns där ute i universum och hur våra hjärnor fungerar – har båda snabbt kommit mycket närmare sin lösning. – På senare år har det skett en riktig revolution med fantastiska mätdata på båda områdena, säger han. – Vilken otrolig skillnad det är inom kosmologin, med tredimensionella kartor och babybilder på universum. Vi har gått från att gräla om ifall universum är 10 miljarder år eller 20 miljarder år gammalt till att gräla om ifall det är 13,7 eller 13,8 miljarder år. Inom hjärnforskningen pågår en liknande revolution, men den började mycket mer nyligen. – Man brukar säga att man aldrig kan förstå hur något fungerar förrän man kan bygga det. Men att bygga maskiner som fungerar som våra hjärnor har gått knaggligt, säger han. – Först lyckades man bygga miniräknare som var mycket bättre än våra hjärnor på att multiplicera siffror snabbt. Sedan, gradvis, efter lång tid, lyckades vi göra datorer som kan spöa oss i schack. Men de allra senaste åren har det gått väldigt snabbt. Nu kan datorer köra bil bättre än vi, du kan prata med din telefon och ha en dator som kan titta på en bild och skriva en vettig bildtext: ”Elefanter som betar på en äng” eller vad det kan vara. – Vissa saker får en att haja till lite, som datorer som kan lära sig att spela datorspel utan instruktioner, precis som ett barn som lär sig bara genom att spela en massa gånger. Även om den artificiella intelligensen fortfarande ligger långt efter vad vi människor kan göra är det enorma framsteg, säger Max Tegmark. Samtidigt har utvecklingen inom hjärnforskningen också gått framåt. – Man kan till exempel sätta dig i en maskin som mäter magnetfältet utanför huvudet och be dig tänka på något, som kameran där eller en apelsin, och kan sedan med ganska stor noggrannhet tala om för dig vad du tänker på. Vi börjar få ut mer och mer information Det är jättespännande att förstå vad som egentligen händer. Max Tegmark berättar om en forskarkollega som undersöker patienter med epilepsi. För att ta reda på var anfallen börjar får patienterna gå med 100 elektroder på huvudet under en veckas tid. – Han upptäckte att en person hade en grupp neuroner som alltid reagerade på Jennifer Aniston. Visade man en bild på henne så reagerade de, pratade man om henne så reagerade de, såg han en film med henne så reagerade de, sa man något om att hon varit gift med Brad Pitt så reagerade de. Det var alltid samma signal! På det här sättet får vi fler och fler fascinerande ledtrådar om hur hjärnan fungerar, säger han. Även forskningen om artificiell intelligens lär oss mer om våra egna hjärnor. – De största framstegen, som att det nu är möjligt att prata med sin telefon, de kommer inte från metoder som någon klurig gubbe har programmerat in. Istället har datorerna lärt sig själva, med så kallad deep learning. Det är ungefär som när vi själva lärde oss att prata som barn. Vi vet inte själva vad vi gör, men det fungerar. Och vi blir bättre och bättre ju mer vi övar oss, säger Max Tegmark. Nu finns datorer som är nästan lika bra som vi på att känna igen gatskyltar eller identifiera bilder, något som vi själva gör utan att reflektera över hur det går till. Max Tegmark tar fotografens kamera som exempel igen. Vi behöver bara kasta en snabb blick på den för att se att det är en kamera. – Det känns lätt, men det är jättesvårt. En fjärdedel av din hjärna är inblandad, och därför känns det lätt. Men vårt system för bildbehandling är otroligt komplicerat. I datorerna som känner igen bilder har vi i stort sett upptäckt samma metod som hjärnan använder. Han berättar om en tävling som hölls nyligen mellan olika program för att känna igen gatskyltar. I systemet som vann matas informationen in i ena ändan och går igenom sju olika lager innan resultatet kommer ut. – Det fascinerande är att vår hjärna också använder ungefär sju lager: först näthinnan, sedan thalamus i mitten av hjärnan, och så till syncentrum i bakhuvudet, i flera lager, och så kan vi säga: ”det där är en kamera!” eller ”det där är ju mamma!”. Fast just så blir det aldrig, medger han, eftersom att känna igen en kamera och att känna igen sin mamma är två helt olika processer i hjärnan. – ”Mamma” och ”kamera” ligger aldrig på samma ställe. Ansikten är så viktiga för oss, så evolutionen har gett oss en helt egen del i hjärnan för ansiktsigenkänning, säger han. Fortfarande vet vi mycket lite om hur hjärnan fungerar. Men det vi förstår bäst är de områden där utvecklingen av artificiell intelligens också kommit längst: vad som sker när vi tar emot sinnesintryck och hur hjärnan skickar ut order till kroppens muskler för att tala om hur vi ska agera. – Vår hjärna är listig, och har hittat smarta metoder som det har tagit forskarna väldigt lång tid att hitta på, säger Max Tegmark. Kanske kan vi aldrig förstå hur saker fungerar förrän vi kan bygga dem. Å andra sidan har vi nu lyckats bygga saker som fungerar utan att vi förstår hur. En dator kan lära sig att identifiera bilder om vi ger den tillräckligt många bilder att träna upp sig på, men hur det egentligen går till vet vi inte. – Det är som när dina barn lär sig skillnaden på katt och hund. Det vet du ju inte heller hur det går till. Men fördelen med maskinen är att du efteråt kan gå in och undersöka vad som händer, och var varje gnutta information hamnar. Inom fysiken finns många spännande metoder som vi kan använda för att förstå hjärnan bättre, menar Max Tegmark. – Fysiken handlar väldigt mycket om att se den dolda enkelheten - du vet, när man inte ser skogen för alla träd. Tänk dig att du rör om i din kaffekopp och ser virvlarna som bildas, och tänker att det där kommer vi aldrig att kunna förstå om vi inte räknar ut vad alla hundra kvadriljoner atomer håller på med. Det verkar ju helt hopplöst. Men då missar du den dolda enkelheten. Du kan faktiskt få fram en matematisk lösning: vågekvationen. Den beskriver perfekt allt som har med vågor att göra utan att ens veta vad vågorna rör sig i. Det spelar ingen roll om det är kaffe eller vatten eller bensin, eller ljudvågor i luften, säger han. – Det är en typisk fysikgrej. Vi tar något som verkar jättekrångligt, och ser att det verkar finnas ett fenomen här som verkar leva sitt eget liv över allt det komplicerade. Det kan vara samma sak med hjärnan, menar Max Tegmark. – Jag tror att vi inte behöver förstå varenda liten detalj om hur alla neuroner reagerar för att förstå ganska många intressanta saker om helhetsbilden. – Det är kontroversiellt. Det finns många som menar att det är omöjligt. Men det är värt att försöka, tycker jag. I fotografens kamera måste vi förstå alla detaljer, och den fungerar inte längre om vi klipper av sladden. Men hjärnan fortsätter som förut även utan neuronen vi tog bort. – Vår hjärna är väldigt robust. Det är spännande hur neuronerna samverkar med varandra. Min gissning är att det går att förstå till viss del även innan vi kan alla detaljer, till exempel hur informationen flödar. – Sånt fascinerar mig. Att leta efter den dolda enkelheten. Hur hinner du med alla olika forskningsprojekt? – Man får ta sig tid. Man hinner alltid med saker som man tycker är jätteroligt. Jag tycker det är otroligt spännande, och därför har jag tid. – Men jag har också en otrolig tur. När man börjar inom nytt område så hjälper det att samarbeta med experter. På MIT och på Harvarduniversitetet som ligger alldeles intill finns folk som kan väldigt mycket och dessutom är otroligt välkomnande och tycker det är kul att samarbeta med fysiker. De delar med sig av sina mätdata och resultat till mig och mina studenter så att vi kan testa våra teorier med en gång, så det inte bara blir flum. Det finns ytterligare en stor fråga Max Tegmark tar sig tid att ägna sig åt: mänsklighetens framtid. – Vi lever i en intressant tid. Teknikutvecklingen går snabbare och snabbare, och jag tycker mer än någonsin att vi har kommit till ett vägskäl. Efter 13,8 miljarder år har vårt universum vaknat och blivit medvetet om sig självt. Vi är nu på vippen att skapa teknik som antingen kan utplåna livet eller skapa en ännu mer fantastisk framtid än vi någonsin har kunnat drömma om. I stort sett alla problem vi har i dag finns det en teknisk lösning till som vi antagligen kan komma på om vi skärper oss. Men vi kan också totalt schabbla bort den fantastiska möjligheten vi fått, säger han. – Det är otroligt viktigt att vi inte känner oss små och betydelselösa, utan verkligen tänker långsiktigt. Vad vill vi göra, vad är rätt val? Det måste vi prata om. Men det är det alldeles för få som gör, menar han. – Tittar på nyheterna, eller lyssna på valkampanjerna. Där pratar man aldrig om att livet kan utplånas inom de närmaste 100 åren. Det är inget som folk diskuterar. Och därför gör vi så slarviga val. Klimathotet tar folk i alla fall på allvar, i alla fall i vissa länder, som Sverige. Det är precis det tänket vi behöver mer av när vi tittar framåt. – Tekniken är alltid är ett tveeggat svärd. Det är viktigt att vi alltid vinner tävlingen mellan tekniken och den visdom med vilken vi använder den. Tillsammans med sin fru Meia Chita-Tegmark och några till har Max Tegmark grundat Future of Life Institute. – Vi vill att livets framtid ska existera. Vi tycker det vore ganska synd om vi tog kål på oss själva och livet tog slut. Det behövde de inte oroa sig så mycket för på stenåldern, för de hade inte tillräckligt kraftfull teknik ens om de hade velat. Men det har vi nu. Därför är det jätteviktigt att planera i förväg vad vi faktiskt vill göra med vår teknik, säger han. Problemet är att vi inte inser vilka faror den nya tekniken för med sig. Vi är vana vid att först bygga saker och sedan lära oss att hantera dem. Men nu måste vi tänka annorlunda eftersom den nya tekniken är mycket mer kraftfull än något vi haft tillgång till tidigare under historien, menar Max Tegmark. – När vi lärde oss använda elden gick det bra att lära sig av sina misstag. Efter ett tag uppfann vi brandsläckaren och så var allt bra. Men vi kan inte lära av våra misstag när det handlar om kärnvapen eller bioteknik, eller att skapa nya livsformer, eller en framtida art som är smartare än vi. Vi vill hellre göra rätt från början genom att verkligen tänka igenom saker. Han betonar att han verkligen tycker om teknik. Det är den vi har att tacka för allt som gör 2016 bättre än stenåldern. Han kallar sig också för framtidsoptimist, och tror att vi har alla möjligheter att skapa en bra framtid och vi bara tänker igenom ordentligt vad vi gör. – Men det är viktigt att inte invaggas i falsk säkerhet. En del har en nästan religiöst fanatisk tro på att allt allting slutar väl med teknik, en fanatisk framtidsoptimism. Jag tycker att det är naivt att tro att det kommer att hända automatiskt, att ingen startar kärnvapenkrig av misstag, att det inte sker några klimatförändringar, och att allt bara kommer att bli bra. Under 1900-talet förstod fysiker, kemister och biologer vilka riskerna kunde vara. Det första uppvaknandet kom inom fysiken med atombomben. – Många av fysikerna trodde att när de väl hade byggt bomben skulle folk lyssna på dem och vad de tyckte om hur den skulle användas. Men det var inte de som fick bestämma. Kemisterna vaknade upp efter koncentrationslägren. – Jag har aldrig någonsin träffat en kemist som drömde om att bygga kemvapen. De vill använda kemi till godo, för att göra saker bättre. Det är på samma sätt med biologer. De vill rädda liv och göra bättre mediciner. På 1970-talet hölls en konferens i Asilomar där biologer för första gången pratade om vad det fanns för risker och vad de ville undvika. – Det ledde fram till ett moratorium. Mycket riktigt har vi inte haft några stora biologiska vapen sedan dess, och fått internationella avtal. Nu måste artificiell intelligens-forskarna göra samma sak, menar Max Tegmark. – De har länge bara inriktat sig på att få saker att funka, och det har gått jättedåligt. Men nu fungerar det rätt bra, och kommer ut i samhället, och börjar påverka saker och eliminerar många jobb. Future of Life Institute ordnade den första konferensen om artificiell intelligens-säkerhet i januari 2015 i Puerto Rico. – Vi ville samla de världsledande forskarna, och inte bara prata om hur vi bygger mer intelligenta maskiner utan vad målet egentligen är: att se till att det får positiv inverkan för mänskligheten. Nästan 100 personer kom, både ledande akademiker och företagare. – Alla var rörande överens. De är idealister som vill förbättra för mänskligheten. Konferensen ledde till ett öppet brev som fler än 150 forskare skrev under, däribland kosmologen Stephen Hawking och entreprenören Elon Musk, som bland annat grundat betaltjänsten Paypal och elbilsföretaget Tesla. – Vi brainstormade om konkreta saker vi kan göra nu för att öka chansen att det går bra framöver. Sista dagen reste sig Elon Musk och sa: ”Jag hör att ni har en massa projekt ni vill forska om. Låt mig ge er 10 miljoner anledningar att göra det”, och gav en väldigt generös gåva till institutet. Max Tegmark och hans medarbetare använde pengarna till en idétävling för forskningsprojekt om att undvika risker och få artificiell intelligens att fungera bra för oss människor. Gensvaret var mycket större än de hade vågar hoppas: hela 300 forskargrupper från hela världen sökte anslag. Av dem valde institutet ut 37 vinnare. – Ett projekt handlar om att få robotar att förklara varför de gör som de gör. Tänk att kunna fråga din dator när den kraschar: Varför gjorde du så där för? Då skulle vi få mer inblick i hur de fungerar, om vi kan få dem att förklara på ett språk som vi begriper i stället för att ge ”felkod 103” eller visa en snurrande liten boll. Flera andra projekt handlar om att få datorer och robotar att förstå vad vi egentligen vill. – Det är mycket svårare än man kan tro. Det är som när man har barn: ibland vill de inte göra vad vi vill, men ofta är det bara missförstånd. Problemet har mänskligheten känt till mycket länge, och det finns många gamla sagor på temat. – Kommer du ihåg Kung Midas? Han fick en önskan, och tyckte att det verkade så bra om allt han rörde blev till guld. Problemet var att han fick precis som han ville. När han åt middag förvandlades den till guld, när han kramade sin dotter förvandlades hon till guld … Om du hade en självkörande bil som du kunde prata med, och sa: ta mig till Arlanda så snabbt som möjligt! Då skulle du komma till Arlanda täckt av spyor och jagad av polishelikoptrar. Ett datasystem eller en robot kan ha mycket makt över oss. Därför får den inte tolka oss bokstavligt, utan den måste förstå hur vi tänker, vilka referensramar vi har och vad som är viktigt och inte viktigt för oss. – Vi människor är ganska oprecisa. Det finns många varianter på sagor om en ande som kommer ur en flaska och ger tre önskningar, men nästan alla slutar på samma sätt. Den tredje önskningen är alltid att man ber om att få ta tillbaka de första två, för att det gick åt skogen på något sätt. Problemet är svårt, men inte omöjligt att lösa, menar Max Tegmark. – Om en gammal dam i Japan vill ha en hemhjälpsrobot är det bra om den kan lära sig vad hon egentligen värderar genom att titta på henne. Den kan till exempel se att hon bryr sig mycket mer om sin katt än sitt glas om hon alltid prioriterar katten när hon tappar den ena eller den andra. Det är ju så våra barn lär sig vad våra värderingar är. Inte genom att vi läxar upp dem utan att genom att titta på oss. Vad händer om vi utplånar oss själva? – Det vore ganska synd, tycker du inte? En del människor har tittat för mycket på ”Star Trek”, och tar för givet att det finns fullt av andra civilisationer som flyger runt i sina rymdskepp, och tycker inte att det spelar så stor roll om vi försvinner. Men vi vet faktiskt inte om det är så. I alla fall i den del av rymden som vi kan se verkar vi vara de enda som faktiskt kommit så långt att vi har uppfunnit ett teleskop. Och därför har vi ett otroligt ansvar. Om vi tittar på alla de vackra galaxerna, då är de vackra för att vi är medvetna om dem och kan se dem. Om vi försvann och inte kunde titta på dem längre i våra teleskop, då skulle de inte vara vackra längre. Då skulle de bara vara ett gigantiskt slöseri med plats. – Det är inte universum som ger mening till oss, det är vi som ger mening till universum. Om vi utplånar oss själva har hela universum blivit meningslöst. Det vore lite synd. Men det finns ju andra universum? – Även om de uppfunnit penicillin i ett annat universum och räddat massa liv där gör det skillnad om man faktiskt uppfinner det här också. Oavsett om det finns andra universum eller inte ska vi ta tillvara det vi har. Vad tycker du om framtidsskildringarna i science fiction? – Jag tycker väldigt mycket om filmer som vågar föreställa sig en optimistisk framtid. Nästan alla filmer och böcker på sistone har varit dystopier, där allt går åt skogen på ett eller annat sätt. – Det kommer ofta in studenter på mitt kontor och ber om råd för sin karriär. Då börjar jag alltid med att fråga: var vill du vara om 20 år? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Då kan det komma en tjej och säga: om 20 år kanske jag har fått cancer, eller blivit överkörd av en buss. Det är ett otroligt dåligt sätt att planera sin karriär – att göra en lista över allt som kan gå åt skogen, och ägna sitt liv åt att springa och försöka undvika riskerna. Man måste vända på det och börja föreställa sig något positivt: det här drömmer jag om, och sedan börja tänka strategiskt: hur ska jag nå dit, vilka saker kan gå snett, hur kan jag undvika det? Så måste vi tänka som mänsklighet. – Men vi gör precis tvärtom. Många filmer är precis som den här tjejen, som funderar på alla sätt som kan gå åt skogen. Om vi inte ens kan föreställa oss en framtid som vi vill ha, då är det mindre sannolikt att vi får den. Det vill jag uppmana alla som läser DN att fråga sig själva: vilken sorts framtid vill de ha? Vilken framtid vill du ha? – En väldigt bra fråga. Min fru och jag brukar ha oändliga samtal om sånt här. Först och främst vill jag att det ska finnas en framtid, och att livet inte ska dö ut. Men jag vill inte pracka på folk en massa svar. Det är viktigast att ställa frågan. Ju mer diskussion vi har om detta, desto bättre. Vad håller du själv på med om 20 år? – Själv tycker jag väldigt mycket om det öppna samhälle där jag lever nu, där man inte behöver vara rädd hela tiden för att bli kastad i fängelse för något man har sagt, och skulle gärna ha det kvar. Men det är inget man kan ta för givet. – Jag tror att ju mer avancerad teknik vi får, desto viktigare är det att titta på det stora perspektivet. Ta internet, till exempel. Det kan både berika individen och förstöra mycket. Det ger dig tillgång till hela värdens information på Wikipedia, gratis, från badstranden. Å andra sidan får vi en värld där vi aldrig pratar personligen utan bara stirrar ned i våra fyrkanter, och det är väldigt negativt. All teknik är så. Ju mer dialog vi har om den, desto större är chansen att vi får det vi vill ha. – Det är fel att fråga: vad tror du kommer att hända? Framtiden är inte något som kommer att hända oss. Den är något vi själva skapar. Vi lämnar Aula Medica och går ut i solskenet utanför. Max Tegmark vill få oss att tänka på vad vi skapar. Vi som lever nu kan avgöra om universum kan förverkliga sin potential eller om allt intelligent liv för evigt upphör att existera, skriver han i sin bok. Den slutar med orden: ”Hjälp till att ta vara på den chans vi har fått!” ”All materia byggs upp av saker som egentligen bara är matematik. Ingenting tyder på att inte allt i vårt universum är matematiskt.” ”Vi har ett otroligt ansvar. Om vi försvann och inte kunde titta på galaxerna längre i våra teleskop, då skulle de inte vara vackra. Då skulle de bara vara ett gigantiskt slöseri med plats.” Född 1967 och uppvuxen i Bromma. Hette Max Shapiro som barn, bytte till sin mors efternamn Tegmark vid flytt till USA. Läste till civilingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, i Stockholm. Doktorerade vid Californiauniversitetet i Berkeley, USA. Professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, i USA. En av världens mest citerade forskare. Grundade Future of Life Institute 2014 tillsammans med Jaan Tallinn (medgrundare till Skype), Viktoriya Krakovna, Meia Chita-Tegmark och Anthony Aguirre. I styrelsen sitter bland andra biologen George Church, kosmologen Stephen Hawking, Nobelpristagarna Saul Perlmutter och Frank Wilczek, entreprenören Elon Musk och skådespelarna och vetenskapskommunikatörerna Alan Alda och Morgan Freeman som rådgivare. ", "article_category": "other"}
{"id": 28949, "headline": "”Inga rasistiska attacker i Ungern”", "summary": "REPLIK. I Ungern har asylsökande eller flyktinganläggningar inte utsatts för våldsamma rasistiska attacker liknande dem som ägt rum i Sverige, trots att ungrarna inte är vana vid att hundratusentals migranter marscherar genom deras ängar och skogar. Ungern har också tagit flera initiativ och har också bidragit med finansiering av flyktingmottagandet i Syriens grannländer, skriver Lilla Makkay, Ungerns ambassadör i Stockholm.", "article": "På DN Debatt (2/2) skriver tio debattörer att Migrationsverket inte borde överföra de asylsökanden som inte beviljas flyktingstatus i Sverige till Ungern eftersom vissa internationella och ungerska bedömare menar att det finns brister i den ungerska asylproceduren vad gäller mottagningskapacitet, boendevillkor med mera. Det är talande att svenska debattörer nu ser det som brådskande att peka på brist på ”adekvata betingelser för behandling av en torterad person” samt ”Frånvaron av ett tillförlitligt system för att identifiera sårbara asylsökande” i ungerska asylanläggningar, särskilt med tanke på de senaste månadernas anlagda bränder, knivmord och så vidare på svenska asylboenden samt ett rasistiskt angrepp av maskerade män på nordafrikanska gatubarn i centrala Stockholm den 29 januari. I Ungern har asylsökande eller flyktinganläggningar inte utsatts för liknande våldsamma rasistiska attacker, trots att ungrarna inte är vana vid att hundratusentals migranter marscherar genom deras ängar och skogar. Det må vara att de ungerska asylboendena inte har samma standard som deras svenska motparter, men Ungern med sin genomsnittliga månadslön motsvarande 7.000 svenska kronor skulle aldrig kunna spendera 5-6.000 per dygn på placeringen av ett enda ensamkommande flyktingbarn. Kanske därför ville praktiskt taget alla 390.000 migranter som passerat Ungern 2015 (varav 179.000 registrerat sig som asylsökande i Ungern) fortsätta sin flykt till mer välbärgade länder som till exempel Tyskland, Sverige, Finland och Norge. Man kan naturligtvis fråga sig hur alla personer som enligt någon civilorganisation ska ha hållits i \"fängelseliknande förvar” ändå lyckats lämna Ungern fritt och resa vidare. I Ungern tycker vi att våra pengar skulle hjälpa fler människor i nöd om resurserna användes i de områden där de flesta flyktingarna befinner sig, till exempel i flyktingläger eller på andra platser i Syriens närområde där FN-organen ifjol var tvungna att på grund av akut pengabrist dra ner på utgifterna. Det innebar bland annat att FN:s mathjälp till miljoner av syriska flyktingar halverades, vilket också bidragit till uppkomsten av de största flyktingströmmarna i Europa sedan det andra världskriget. Eller för att på ett effektivt sätt hjälpa de kris- och konfliktdrabbade länder vars instabilitet, fattigdom och dåligt fungerande stat utgör en push factor som gör att den del av befolkningen som har råd att betala för människosmugglarnas tjänster tar sig till Europas rikare länder. Det finns många fattiga och bräckliga stater i världen som väldigt ofta också drabbas av krig, förföljelser, konflikter mellan olika klaner och sekter, en del av dem har dessutom en redan stor och snabbt ökande befolkning. Det är alltså ytterst tveksamt att alla deras problem skulle kunna lösas genom en generös flyktingpolitik i Europa, vare sig i spartanska asylförvaringscentra i Ungern eller i fina svenska asylboenden utrustade med golfbana och med speciella behandlingscentra för traumatiserade människor. Ungern har tagit flera initiativ och har också bidragit med finansiering av flyktingmottagandet i Syriens grannländer. När det gäller asylmottagningens aktuella förhållanden i Ungern, så finns det en stor mängd av olika rapporter att lyfta ut delar av. Låt mig citera ur den senaste migrationsrapporten av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (Monthly data collection on the current migration situation in the EU, December 2015): \"Around 330 asylum seekers were accommodated in the open reception centres of Vámosszabadi, Bicske and Nagyfa on 17 December 2015. This is well below the total capacity of the three reception centres (980 beds), therefore reception conditions are adequate, and asylum seekers have access to proper food, potable water and heating. [...] Civil society organisations provide psychiatric care on a regular basis as they often find mental breakdown of the detained people due to the shock they experienced in their home countries or during their journey to Europe. [...] In the transit zones of Röszke and Tompa along the Serbian borders, the Hungarian authorities identify vulnerable persons among the new arrivals and they grant priority access to the transit zones to children, pregnant women, families and people living with disability. [...] In case the person who committed the crime of unauthorised border fence crossing is a woman or a child (under 18 years old), alien police detention is executed in a detention facility of the Office of Immigration and Nationality and not in a penal institutions. [...] Several civil society organisations provide counselling and psychiatric care to the victims of human smuggling and trafficking, and the authorities notify these organisations about such cases.” Ungern var inte det första EU-landet flyktingarna kom till på sin väg från Mellanöstern genom Turkiet och Grekland och ännu mindre den första trygga anhalten på deras flyktrutt. Ändå gjorde vi ansträngningar att leva upp till EU:s bestämmelser i Dublinförordningen och försökte registrera asylsökanden som dök upp vid våra södra gränser. Men det betyder inte att vårt land är redo att ta emot alla av dem som inte beviljas flyktingstatus i andra EU-länder dit de fortsatte sin färd ifjol i hopp om ett tryggare och bättre liv. Det är omänskligt att bolla med människor, familjer som riskerat sitt liv för att komma till länder som fortfarande i oktober 2015 lockade med generöst och välkomnande mottagande. Samtidigt behöver Europa en flyktingpolitik som bättre tar hänsyn till de olika medlemsländernas förhållanden förutsättningar och förmåga att ta emot och integrera större mängder flyktingar från andra världsdelar. 2 februari 2016 Debattartikel Tio debattörer: ”Omänskligt att avvisa asylsökande till Ungern” Repliker Lilla Makkay, Ungerns ambassadör i Stockholm: ”Inga rasistiska attacker i Ungern” Slutreplik: ”Katastrofal framtid väntar dem som skickas till Ungern” Läs fler artiklar på DN:s debattsida ", "article_category": "other"}
{"id": 28957, "headline": "Rapport från en skoldag i helvetet", "summary": "Det är hjärtskärande att elever tvingas tillbringa dagarna på platser som Ross Tensta gymnasium.", "article": "Ross Tensta gymnasium i Stockholm läggs ned, rapporterade DN i måndags. Skolborgarrådet Olle Burell (S) berättar att den kommunala skolan ska avvecklas. Skolinspektionen har flera gånger varit där och observerat lokaler och lektioner. Rapporten som inspektionen författat är hjärtskärande läsning. Det talas om allvarliga brister på ett otal områden. Lärares rädsla för att hotas av elever. En fullständigt släpphänt syn på frånvaro. Trakasserier och våld. Det är outhärdligt att tänka på hur vardagen måste ha sett ut för skolans skötsamma elever, de som ställer det absurt höga kravet på det svenska skolsystemet att kunna sitta i lugn och ro och få en utbildning. Av någon anledning misstänker jag att dessa i något högre grad är flickor. Vill man att läsningen av Skolinspektionens rapport ska smärta ännu mer i bröstet kan man kontrastera den med den digitala broschyr där Ross Tensta gymnasium gör reklam för sig självt. Där utlovas: Ämnesintegrerad undervisning där historisk tillbakablick, modern teknik och ett vetenskapligt förhållningssätt kombineras för att skapa förutsättningar för ett livslångt lärande. Skolinspektionen beskriver verkligheten: ”(Det råder) total avsaknad av studiero och lärarna ingriper sällan... På vissa lektioner har inspektörerna svårt att förstå innehållet i lektionen på grund av de omfattande ordningsstörningarna.” Broschyren igen: Enligt skolans elever är det den trivsamma skolmiljön, gemenskapen bland eleverna och skickliga lärare som utmärker skolan. Skolinspektionen: ”Många elever kommer och går som de själva önskar ... Lärarna (har) i vissa fall gett upp försöken att säga till elever vid ordningsstörande beteenden. Lärarna berättar i intervjuer att de uppfattar att samhällets lagar inte gäller på skolan. I stället är det elevernas lagar som gäller, vilket bland annat medför att eleverna kan kränka varandra utan att lärarna ingriper ... Anledningen till detta är, enligt lärarna, att de är rädda för att bli hotade av dessa elever.” Ett av de mest anmärkningsvärda områdena i rapporten rör elevernas närvaro, eller snarare frånvaro. De är inte där – men får ändå närvaro markerad av lärarna. Varför? Jo, eleverna vill ha sitt studiebidrag, alltså kommer de till skolan ibland. Men väl där är de så störande att lärarna låter dem gå igen. Då är det enklare att bara markera närvaro även om de är frånvarande. Tror ni jag överdriver? Så här skriver Skolinspektionen: ”Enligt rektorn är det för dessa elever en prestation i sig att de kommer till skolan och därför har dessa elever, enligt henne, tillåtelse att komma och gå som de önskar.” Kommen så här långt i läsningen går mina tankar en bit bort från just denna skola. Jag tänker på dussintals intervjuer som jag läst med flyktingar som kommit till Sverige det senaste året. En utsaga förenar många av dem. Ett ord går igen. De ensamkommande drömmer om att fortsätta den utbildning som de en gång påbörjat. Föräldrar talar om att deras barn äntligen ska få utbildning. Nu är det ju så att många nyanlända tenderar att hamna i områden där det redan bor andra med flyktingbakgrund. Det är ingen djärv gissning att en stor del av dem kommer att hamna i Tensta, eller områden som liknar det. Och att de då kommer att tvingas lägga sina barns framtid i händerna på skolor som liknar Ross Tensta gymnasium. Med kaos, kränkningar och ”total avsaknad av studiero”. De måste ju tro att vi är galna här uppe. Att vi alla har halkat på isen och slagit vårt huvud mycket hårt. Och hur barnen sedan ska integreras i detta land, där disciplin och studiero i skolan ofta ses som skällsord eller utopi och där arbetsmarknaden i princip bara efterfrågar utbildat folk, saknar åtminstone denne skribent svar på. Skolan ska kompensera de barn som fötts med sämre förutsättningar – ändå är det gång på gång just de som sviks när studieron är obefintlig. Det har under dagarna skrivits en del om gymnasiet i Tensta. Någon använder det som belägg för att skolvalet slår hårt mot utsatta områden, flera klandrar den speciella Ross-pedagogiken som tillämpats. Själv tycker jag att kärnproblemet är betydligt större än denna skola. Händelserna som beskrivs går igen på flera håll – simhallar, festivaler – i ett samhälle där vuxenvärlden går till reträtt och gängmentaliteten kommer in i dess ställe. Den ”djungelns lag” som lärare talar om i rapporten är inte bara ett problem för Ross Tensta gymnasium. De nyanlända måste ju tro att vi är galna. Att vi halkat på isen och slagit vårt huvud mycket hårt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28959, "headline": "”Nej, vi vill inte sänka ingångslönerna”", "summary": "SLUTREPLIK. ?Svensk Handel föreslår inte en sänkning av ingångslönerna (DN Debatt 27/1). Vi säger nej till en höjning. Med en frysning av ingångslönerna skulle ingen som har ett jobb i handeln få sänkt lön. Ingen skulle heller få en fryst lön. Ingångslönen berör den som går in på arbetsmarknaden – som får ett jobb, skriver Karin Johansson, vd Svensk handel.", "article": "När man väl har ett jobb får man del av den kollektivavtalade löneökning som Svensk handel och Handelsanställdas förbund kommer överens om. Om det i dag är en bra nivå för en oerfaren 19-åring att gå in i handeln med en grundlön på 19.739 kronor exklusive ob-ersättning, varför är det inte en bra nivå i maj eller juni? Eftersom Sverige inte har någon inflation har det inte blivit dyrare att leva på den lönen. Svensk handel har yrkat på en frysning av ingångslönerna under nästa avtalsperiod. Det är överord att hävda att det skulle leda till en lönesänkning för hela branschen. Att dra paralleller till ingångslönenivån för 16 år sedan som Handels gör i sin replik blir orimligt och är irrelevant i sammanhanget. Varför inte jämföra med nivån på 1800-talet i så fall? Det är ingen som påstår att det vore rimliga nivåer i handeln i dag eller för den delen att ingångslönerna bör frysas för all framtid. Men i stället för att varje år pressa upp nivåerna och därmed höja tröskeln för dem som står utanför är det nu dags att vi parter på arbetsmarknaden använder de medel vi har för att underlätta för människor att få jobb. Såväl Handelsanställdas förbund som Sandro Scocco argumenterar som om Svensk Handel har föreslagit en sänkning av ingångslönerna, när det är en frysning vi talar om. Frågan är i stället varför det just nu är läge att höja ingångslönerna ytterligare? Handeln har redan bland de högsta ingångslönenivåerna i Sverige. Sverige har de högsta ingångslönerna i EU. Ingen av debattörerna har hävdat att det blir fler jobb av att höja nivån. Det blir det nämligen inte. Den forskning som finns på området visar att höga ingångslöner leder till färre jobb och inte minst drabbar utrikes födda och ungdomar som får svårare att få jobb och särskilt i vissa branscher, som till exempel detaljhandeln. I varje avtalsrörelse frågar vi oss vilket utrymme som finns för löneökningar. Sedan förhandlar vi och våra fackliga motparter. Så även denna gång. Men anser vi att denna avtalsrörelse är vilken som helst? Anser vi att det nu är \"business as usual\" i Sverige? Eller är det så att det finns anledning att vända på alla stenar och försöka hitta de vägar som finns för att hjälpa fler människor in i jobb? För Svensk handels del är svaret enkelt. Vi vill göra vad vi kan för att anställa fler, men det krävs också villkor som gör att arbetsgivare kan och vågar anställa. Över 60 procent av handelsföretagen uppgav i december att de skulle anställa fler om kostnaderna var lägre. Det är positivt att Handelsanställdas förbund vill kroka arm med Svensk handel om arbetsmarknads- och utbildningsinsatser. Men det vore bra om man också såg att kostnaden för att anställa spelar roll. DN Debatt 27 januari 2016 Debattartikeln Karin Johansson, vd, Svensk handel: ”Frys ingångslönerna för att kunna ge fler nyanlända jobb” Repliker Susanna Gideonsson, Handels: ”Frysta lägstalöner leder inte till fler jobb” Chefsekonom Sandro Scocco: ”Sverige bra på att höja kunskapsnivån för flyktingar” Slutreplik från Karin Johansson, Svensk handel: ”Nej, vi vill inte sänka ingångslönerna” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28960, "headline": "Den som har hälsan tiger still", "summary": "Svensk sjukvård fungerar dåligt. Familjeläkarsystemet fungerar inte om man hela tiden får träffa olika läkare. Många patienter fastnar i systemet. De skickas från familjeläkaren till specialister och sedan tillbaka igen utan att få vare sig diagnos eller vård. Detta skickande mellan olika läkare kan pågå i flera år. Helhetssynen på patienten saknas.", "article": "När jag var frisk hade jag inga synpunkter på svensk sjukvård. När jag nu har varit sjuk sedan våren 2013, träffat många läkare och pratat med många andra sjuka personer, vet jag att svensk sjukvård fungerar dåligt. Jag lägger inte skulden på läkarna. De är kompetenta personer som gör sitt jobb, mer eller mindre bra, som alla andra yrkesverksamma. Jag beundrar sjukvårdspersonalen som, för låg lön, jobbar för patienternas bästa. Svensk sjukvård lider dock av systemfel som gör att patienter hamnar i onödiga vårdköer och i vissa fall inte får någon hjälp alls. Om man inte själv orkar att ”stå på sig” för att få hjälp så får man ingen eller fastnar någonstans i systemet. Låt mig ta en liknelse med en trasig bil. En trasig bil kommer in till specialisten, mekanikern, på verkstaden. Mekanikern kontrollerar tändstiften och skickar sedan ut bilen ur verkstaden med kommentaren: ”Det är inte något fel på tändstiften!” Precis så går det till i sjukvården då en familjeläkare skriver en remiss till en specialist. Specialisten undersöker patienten för en enda sak och skickar sedan tillbaks patienten till familjeläkaren med ett remissvar, t ex: ”Det är inget fel på balansnerven”. Sedan måste familjeläkaren fundera på en annan sjukdom, skriva en ny remiss och skicka patienten till en ny specialist. Detta förfarande kan upprepas hur många gånger som helst. Patienten ”studsar” upp och ned mellan primär- och specialistvård. Detta måste vara ett systemfel och resursslöseri. Bilmekanikern undersöker givetvis hela bilen och om han inte hittar några fel så finns det ytterligare experter på verkstaden att konsultera. Bilmekanikern behöver inte heller oroa sig för att ställa diagnos och åtgärda felet på en kvart till tjugo minuter. Reparationen får ta den tid som krävs. En familjeläkare däremot kan aldrig ägna varje patient den tid som behövs om patienten själv inte kan redogöra för sina symptom. Detta leder till att massor av patienter lämnar sina läkare med ett recept på till exempel en värkmedicin och en känsla av att de inte fått någon hjälp. Jag har talat med många patienter som förtvivlat frågat sig: ”Vart skall jag vända mig nu?”. Att söka hjälp via akuten fungerar bara om man är allvarligt sjuk. Hjärtinfarkt, stroke och liknande behandlas kompetent och snabbt. Andra typer av patienter skickas i allmänhet tillbaks till familjeläkaren. I bästa fall läggs patienten in för observation några dagar. Patienten övervakas och prover tas, men läkarkonsultationen inskränker sig till fem minuter när läkarna ”går ronden”. Efter några dagar skrivs patienten ut och skickas åter till familjeläkaren. Kanske skickar läkarna på avdelningen in en remiss till en annan specialist men sedan är patienten tillbaka ”på ruta ett”, det vill säga hos familjeläkaren. För de stackars patienter som får träffa olika familjeläkare vid nästan varje besök är systemfelet katastrofalt. De har ingen läkare som tar det övergripande ansvaret för deras diagnostisering och behandling. Patienterna skickas fram och tillbaka, upp och ner. Det kan gå flera år utan att patienterna ens får en fastställd diagnos. Att patienten själv kan skriva en remiss till specialistvård löser inga problem. Det förutsätter ju att patienten är kunnigare än sin familjeläkare och det är inte särskilt troligt. Är det så här det svenska sjukvårdssystemet är tänkt att fungera? Hur skall systemet förändras för att det skall bli lättare för patienterna att få den vård de har rätt till? ", "article_category": "other"}
{"id": 28966, "headline": "”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”", "summary": "Att tillåta dödshjälp är att ge sig in på ett sluttande plan, menar läkaren Johan Frostegård. Han tycker att debatten borde handla om äldrevårdens brister, som kan leda till att äldre känner att det är meningslöst att leva vidare.", "article": "Texten har tillfogats en rättelse. Läkaren och professorn Johan Frostegård har i många år varit motståndare till dödshjälp. Den senaste utvecklingen på det medicinska området har stärkt honom i hans uppfattning. – Sjukdom och lidande är en del av livet. Men i dag kan läkare ge en mycket effektiv smärtlindring och medvetandenivån kan med olika läkemedel sänkas hos patienter med svåra plågor, påpekar Johan Frostegård. Han säger att ett system med aktiv dödshjälp och så kallade läkarassisterade självmord har stora risker. Särskilt i en tid när ekonomin inom vården tycks bli viktigare än själva omhändertagandet av patienterna. – Med dagens ersättningssystem skulle en vårdcentral eller en klinik i framtiden kunna få mer betalt för att hjälpa till att ta livet av en patient eller medverka till ett självmord. För mig är det en absurd tanke, fortsätter Johan Frostegård. Han frågar sig vad som händer när vården alltmer styrs av anonyma multinationella vårdbolag eller landstingsägda sjukhus som arbetar efter ”New public management”, det vill säga av ett system som präglas av ”köp och sälj”. – Risken är att dödshjälp blir en lönsam affär där vårdinstitutioner samtidigt blir av med svårt sjuka och vårdkrävande patienter. Vi är långt ifrån där nu, men om porten öppnas på glänt... Johan Frostegård är professor vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet (KI) i Solna. Sedan mitten av 1990-talet har han debatterat mot alla former av dödshjälp. Engagemanget väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tydligt tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet. – Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård. Han menar att en läkares uppgift alltid är att försöka rädda liv, att aktiv dödshjälp då är helt uteslutet. När det gäller läkarassisterade självmord, där en läkare skriver ut en dödlig drog som patienten själv intar, är situationen delvis annorlunda. – Men jag är tveksam även till det senare. En sak som dödshjälpsanhängare aldrig tar upp är frågan om hur det känns för den som ska skriva ut receptet på en ”dödsdrog” och därmed medverka till att någon tar sitt liv. – Att räkna med ”samvetsfrihet” när det gäller dödshjälp, det vill säga att man som läkare eller sjuksköterska kan få slippa medverka, går inte. Det blir personal som i en stressig vardag ska fatta beslutet och avgöra vem som har rätt att dö. Jag tror inte på den idén. Hur skulle du själv vilja ha det om du till exempel drabbas av den fruktade neurologiska sjukdomen ALS? – Jag vet inte vad jag skulle tänka i den situationen. Men eftersom jag vet att det finns behandling som lindrar smärta och minskar ångest tror jag att jag skulle få en bra död när tiden är inne. Johan Frostegård pekar på det system som sedan några år tillämpas i Nederländerna. Där har antalet fall av dödshjälp ökat kraftigt och kontinuerligt. Det tycks handla om ett ”sluttande plan” där dementa, psykiskt sjuka, deprimerade friska åldringar och även barn får dödshjälp. Många som bett om detta har upplevt att de ligger samhället och andra till last, säger Johan Frostegård. Han framhåller också att flera studier visar att många som velat ha och krävt att få dödshjälp ångrar sig när det verkligen blir aktuellt.   På Insidan i går intervjuades författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio. I sin nya bok ”Den sista friheten” (Fri Tanke förlag) argumenterar hon för att vi borde införa ett system med självvald dödshjälp i Sverige. Efter sin svåra cancersjukdom började Inga-Lisa Sangregorio fundera allt mer på döden. Hon fasar för en tillvaro fylld med plågor och vill ha rätt att själv bestämma över när livet ska vara slut. – Jag har full förståelse för hennes och andra sjukas och äldres oro, säger Johan Frostegård. Men han återkommer till att dagens behandlingar fungerar bättre än bara för några år sedan. Och så kallad terminal sedering, där patienten sövs ned, är ett fungerande alternativ. – Man sover sig in i döden, vilket är en stod skillnad mot även läkarassisterad dödshjälp. Jag tycker att debatten nu borde handla om att vården av äldre har så stora brister. Vilket i sin tur kan leda till att många tycker att det känns meningslöst att leva vidare. Enligt Johan Frostegård är de äldres kost ofta usel, gamla och sjuka kan få ligga många timmar och även tillbringa natten på britsar i korridorer. Samtidigt får cancerpatienter vänta orimligt länge på sin behandling. Det är en ovärdig vård, enligt honom. Under senare år har Johan Frostegård märkt att mötet mellan läkare och patient kommer på undantag när ekonomin hamnar i fokus. Redan från början är en patient i ett visst underläge när han eller hon sitter framför ”doktorn, påpekar han. – När jag utbildade mig var den etiska utgångspunkten alltid att den sjuke skulle behandlas väl och inte skadas. Nu har vi en industriell flödesprocess inom vården där läkaryrket avprofessionaliseras. – Samtidigt har den etiska skolningen bland vårdpersonal brister. För mig är det viktigt att se frågan om dödshjälp i ett större sammanhang – och inte bara föra ett abstrakt filosofiskt resonemang. I alla tider har plågande patienter bett läkare om hjälp att dö. Men redan i antikens Grekland tog Hippokrates, ansedd som läkekonstens fader, avstånd från sådana tankar. Många kristna och andra religiösa har också avfärdat all diskussion om eventuell dödshjälp. Johan Frostegård är inte troende och hans motstånd mot dödshjälp har inga religiösa motiv även om han har respekt för dessa. – För mig handlar det mer om läkarrollen, patientsäkerhet och vilket framtida samhälle vi vill leva i. Studier visar att sju av tio svenskar har en tillåtande attityd till läkarassisterade självmord, medan tre av tio läkare har samma uppfattning. – Den här typen av undersökningar kan vara svåra att genomföra, och svaren beror ofta på hur frågorna ställs. Jag har märkt att personer som när de varit friska varit tydliga med att de inte vill ”plågas och lida”, men när de drabbats av en svår sjukdom har de ändå tyckt att livet är värt att leva. Enligt Johan Frostegård finns det en uppenbar risk att vi kommer att sända en signal till de svagaste i samhället. Att de sjukas och funktionshindrades liv egentligen inte betyder någonting. – Jag vet att en del tycker att jag överdriver, men vi måste se längre fram än till nästa år. Hur ser vårt samhälle ut om ett par decennier? Vi måste ha ett system där ingen känner sig tvingad att ta sitt liv och där makthavare inte kan förklara vissa människor för icke-önskvärda. Johan Frostegård har även en universitetsexamen i ekonomisk historia. Han har skrivit flera böcker, bland annat två romaner och nu senast ”Den ekonomiska människans fall”. I den senare diskuterar han bland annat hur svensk sjukvård ska organiseras och styras. På Karolinska institutet forskar Johan Frostegård bland annat om immunsystemets betydelse för åderförkalkning och hjärtkärlsjukdom. Även gåtan bakom reumatiska sjukdomar och andra kroniskt inflammatoriska sjukdomar intresserar honom. Just nu är Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset i fokus för massmediernas intresse efter kirurgen Paolo Macchiarinis operationer med konstgjorda luftstrupar. – Det som hänt här visar hur lätt det är att bortse från etiska riktlinjer och börja tumma på reglerna och läkaretiken om denna inte står i centrum för sjukvården. Foto i text: Hilda Arneback Dödshjälp — mänsklig rättighet eller oetiskt och riskabelt? Del 1. ”Jag vill avgöra själv när mitt underbara liv är slut”. Redan tidigt tyckte journalisten och debattören Inga-Lisa Sangregorio att det måste vara en mänsklig rättighet att ha makten över den egna kroppen – även när det gäller att bestämma över sin död. Del 2. ”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”. Att tillåta dödshjälp är att ge sig in på ett sluttande plan, menar läkaren Johan Frostegård. Han tycker att debatten borde handla om äldrevårdens brister, som kan leda till att äldre känner att det är meningslöst att leva vidare. Vård i livets slutskede Varje år dör omkring 90 000 personer i Sverige. Åtta av tio behöver palliativ vård före döden, enligt Socialstyrelsen. Men den palliativa vården i livets slutskede erbjuds långtifrån alla. Döende patienter åker in och ut på sjukhus, och riskerar att inte få smärtlindring och hjälp att hantera sin ångest. För att säkra tillgång till palliativ vård på lika villkor över hela landet presenterade Socialstyrelsen för snart tre år sedan ett dokument med rekommendationer och vägledning. Det innebär bland annat: Kommuner och landsting bör erbjuda all personal som möter patienter i livets slutskede vidareutbildning inom palliativ vård. Sjukvården bör regelbundet bedöma patienternas smärta med hjälp av beprövade skattningsinstrument, till exempel frågeformulär. Även andra vanliga symtom som ångest, illamående och förvirring bör bedömas regelbundet. Läkare bör kontinuerligt erbjuda samtal om vårdens innehåll och inriktning, så kallade brytpunktssamtal. Såväl patienten som de närstående behöver få information om vad som händer för att förebygga oro och missförstånd. Alla patienter i livets slutskede bör få möjlighet att samtala om existentiella frågor. Vård- och omsorgspersonalen måste våga prioritera existentiella aspekter, likväl som medicinska. Dödshjälpsdebatten I slutet av 1970-talet fick journalisten Berit Hedeby stor uppmärksamhet sedan hon avslöjat att hon hjälpt en ms-sjuk kollega att ta sitt liv. Några år tidigare hade Hedeby startat föreningen Rätten till vår död. Både Berit Hedeby och läkaren som försett henne med tabletter, insulin och injektionssprutor åtalades. Själva ansåg de dock inte att de hade begått något brott utan endast uppfyllt en människas önskan om att begå självmord. Den ms-sjuke kollegan hade skrivit ett ”dödstestamente” och även i flera tidningsartiklar uttryckt en stark vilja om att få dö. Tingsrätten dömde Berit Hedeby för dråp till fängelse i åtta månader. Hon överklagade domen till hovrätten som skärpte straffet till ett års fängelse. Läkaren som hjälpt till att skaffa fram sprutor och läkemedel dömdes till åtta månaders fängelse för medhjälp till dråp. Hans legitimation drogs in och en vecka senare tog han sitt liv. Sedan slutet av 1970-talet har debatten om dödshjälp blossat upp med jämna mellanrum. Nu senast argumenterade författaren och läkaren P C Jersild tillsammans med nöjesprofilen Björn Ulvaeus, professor emeritus Georg Klein och biskop emerita Tuulikki Koivunen Bylund för dödshjälp på lördagens DN Debatt (30/1). Man brukar skilja mellan två former av dödshjälp. Ingen av dessa är tillåtna i svensk sjukvård. Aktiv dödshjälp: En läkare ger en dödlig dos läkemedel till en patient på patientens uttryckliga och frivilliga begäran. Läkarassisterat självmord: En läkare förser en patient, på hens uttryckliga och frivilliga begäran, med en dödlig dos läkemedel i syfte att möjliggöra för patienten att själv avsluta sitt liv. Den nuvarande svenska regeringen har inga planer på att ändra lagen som säger nej till dödshjälp eller utreda frågan på nytt. ", "article_category": "other"}
{"id": 28977, "headline": "”Jag vill avgöra själv när mitt underbara liv är slut”", "summary": "Inga-Lisa Sangregorio fick cancer för fyra år sedan och vill inte dö, tvärtom, säger hon. – Men jag fasar för en tillvaro med plågor. Om det blir så illa vill jag kunna bestämma själv om jag vill fortsätta leva.", "article": "Redan tidigt tyckte journalisten och debattören Inga-Lisa Sangregorio att det måste vara en mänsklig rättighet att ha makten över den egna kroppen – även när det gäller att bestämma över sin död. Men det var först när hon för fyra år sedan själv drabbades av en svår cancersjukdom som hon på allvar började sätta sig in i denna existentiella och svåra fråga. – Först när vi är mycket sjuka och döden är oundviklig berövas vi rätten att besluta om den tid som återstår av vårt liv. Självklart bör Sverige införa ett system med självvald dödshjälp, säger Inga-Lisa Sangregorio. Hon påpekar att alla svenska riksdagspartier är eniga om att det bör vara en mänsklig rättighet att bestämma över sin egen kropp. Men denna rättighet är selektiv och har en viktig begränsning. – Om det är ett liv som mot en kvinnas vilja växer i hennes buk har hon rätt till abort med samhällets stöd och välsignelse. Men om det i stället är en obotlig cancer som växer i kvinnan mage har hon inte rätt att slippa den sista tidens lidande. På 1970-talet var Inga-Lisa Sangregorio aktiv i den feministiska organisationen ”Grupp 8”. Ett viktigt krav var just fri abort och kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. – Jag känner mig därför fri att göra jämförelsen med rätten att bestämma över sin egen död i livets slutskede, säger hon. I sin nya bok ”Den sista friheten – om rätten till vår död” (Fri Tanke förlag) argumenterar hon för att Sverige bör införa självald dödshjälp. Ända sedan hon vaknade upp efter sin första operation och det visade sig att det förmodade ärrbråcket var en stor cancertumör har hon funderat mycket över hur hon skulle kunna ta sitt liv om behandlingarna misslyckades. – Inte för att jag vill dö, tvärtom. Min förhoppning är att jag får leva länge till. Men jag fasar för en tillvaro med de plågor som många cancersjukdomar kan föra med sig. Illamående, andnöd, diarréer ... att tappa kontrollen över sin kropp och kanske sitt intellekt. Om det blir så illa vill Inga-Lisa Sangregorio själv bestämma om hon ska fortsätta att leva. – Men samtidigt inser jag att jag inte i dag, som relativt frisk, vet vad jag kommer att vara beredd att stå ut med när döden närmar sig. Kanske kommer jag att acceptera sådant som i dag förefaller outhärdligt. Det kan bara jag själv avgöra, då och inte nu. För fyra år sedan misstänkte Inga-Lisa Sangregorios husläkare att hon kunde ha en tumör i magen. Fyra stora bukoperationer och en cellgiftsbehandling följde, men i dag är hon i förvånansvärt god fysisk form. – När jag låg på sjukhuset hände det hela tiden så mycket att jag inte hade tid att fundera över framtiden. Hemma blev det jobbigare. Jag var nedstämd och ledsen, nästan på väg in i en depression. Redan tidigare hade Inga-Lisa Sangregorio på ett intellektuellt plan tyckt att varje människa borde ha rätten till sin egen död. Vi väljer fritt partner, jobb, var vi ska bo och så mycket annat i våra liv, säger hon. – Men när vi kommer till döden är det stopp. Inga-Lisa Sangregorio återkom i tankarna gång på gång till vad som skulle hända om hon blev riktigt sjuk, med svåra smärtor och ett stort lidande. De läkemedel som står till buds i vardagen – som sömnmedel eller smärtstillande – räcker nog inte för att ta livet av en, säger hon. Snarare är risken stor att man får skadar hjärnan eller andra organ vid en överdos. – Att hoppa framför ett tåg var heller inget alternativ för mig, det skulle vara hemskt för både anhöriga och lokföraren. Kanske skulle jag åka ut med en båt och hoppa i vattnet för att drunkna? Ja, sådana tankar levde inom mig. När Inga-Lisa vilade upp sig efter sin första operation mindes hon vännen Kerstin. För snart tjugo år sedan fick Kerstin beskedet att de problem hon lidit av, svårigheter att svälja och en förlust av talförmågan, berodde på att hon drabbats av ALS. Tolv månader senare var vännen död i den obotliga sjukdomen. I en bok som skildrar den sista tiden skriver Kerstins make att ”klarsynt insåg hon att själva döendet skulle vara förenat med ett skräckfyllt, okontrollerat kaos”. Men Kerstins läkare kunde eller ville inte lova henne att hon skulle slippa kvävas till döds. Därmed blev inte bara den allra sista tiden utan också den tid som skulle ha kunnat vara relativt dräglig svårare än nödvändigt, säger Inga-Lisa Sangregorio. – Vi som vill ha rätten att själva avgöra när vi vill avsluta ett liv som innebär ett outhärdligt lidande önskar inte alls att dö. Och vi vill absolut inte dö för tidigt. Men detta är något som de som är emot självvald dödshjälp inte förstår. I dag kan patienter med starka smärtor och svår oro få så kallad palliativ sedering i livets slutskede. Då handlar det om att medvetandenivån sänks med hjälp av läkemedel. Metoden används i ett fåtal fall när patienten är döende och när annan smärtlindring eller ångestdämpande medicin inte hjälper. Är inte palliativ sedering ett vettigt alternativ? – Sedering är ett alternativ i det allra sista skedet och borde användas mer. Men det är inte ett alternativ till den typ av dödshjälp som den sjuke själv styr över. – Jag kan inte begripa varför det är tillåtet att söva ner en människa och ta bort tillförseln av näring och vätska, men inte att skriva ut ett effektivt medel som den dödssjuka människan själv kan inta om, när och var hon vill. Frågan om dödshjälp har debatterats i årtionden. De som är för en legalisering brukar anföra att individen måste få välja själv samt påpeka att alla borde ha rätt till en värdig död. Och att det inte är någon skillnad mellan passiv och aktiv dödshjälp så länge döden är frivillig. Motståndarna befarar att om det blir lagligt med frivillig dödshjälp skulle även ofrivillig dödshjälp börja praktiseras. En legalisering av dödshjälp skulle också kunna leda till att vissa patienter pressas till självmord. – Jag delar inte den senare farhågan. För mig handlar det om att en lidande patient som bara önskar att få dö inte ska behöva utsättas för onödiga plågor. Jag vill att vi ska börja där, säger Inga-Lisa Sangregorio. Hon avvisar alla paralleller med nazi-Tyskland där läkare hjälpte till att döda homosexuella, psykiskt sjuka och funktionshindrade. Den jämförelsen har ingen bäring på dagens debatt här i Sverige, säger hon. – Jag vill inte att vem som helst ska ha rätt till dödshjälp. Det jag eftersträvar är ett system med rätten till en självvald död under speciella förhållanden, påpekar Inga-Lisa Sangregorio. Enligt henne borde lagen om dödshjälp som finns i den amerikanska delstaten Oregon kunna införas i Sverige utan att behöva utredas ytterligare. Lagen, som tillämpats sedan 1997, gäller människor som befinner sig i slutstadiet av en dödlig sjukdom. Dessa patienter kan få ett medel som snabbt leder till döden utskrivet av läkare. Medlet måste den sjuke själv inta. Däremot är det förbjudet med eutanasi, det vill säga att en läkare eller någon annan person utför den dödande handlingen. – En sådan modell riskerar inte att leda till missbruk eller till att patienter pressas att begå självmord. För övrigt är termen självmord missvisande. Lagen kallas ”Death with dignity”, en värdig död på svenska, och i lagtexten framhålls att det inte handlar om självmord. Så ser Inga-Lisa Sangregorio det också. Och hon håller med om en utvärdering som enligt henne säger att det viktigaste resultatet av lagen i Oregon är den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den, men som vet att den finns som en möjlig utväg. – Om jag hamnar i en situation med ett outhärdligt lidande vill jag själv avgöra när det underbara och långa liv jag levt ska få ett slut. Lagen ”Death with dignity act” infördes i delstaten Oregon i USA 1997. Enligt den kan Oregonbor som befinner sig i slutskedet av en dödlig sjukdom få ett medel utskrivet som de själva intar och som snabbt leder till döden. För att få ett recept utskrivet måste patienten vara över 18 år, psykiskt frisk och i stånd att besluta om sin egen vård, och ha en diagnostiserad sjukdom som bedöms leda till döden inom sex månader. Antalet som använder sig av medlet har ökat stadigt sedan lagen infördes. År 1998 skrevs det ut 24 recept och 16 personer använde medlet för att dö. 2014 var antalet 155 respektive 105. Källa: The Oregon death with dignity act Debatten om dödshjälp har pågått länge i Sverige. Senast argumenterade P C Jersild och tre andra personer för dödshjälp på lördagens DN Debatt (30/1). Man brukar skilja mellan två former av dödshjälp. Ingen av dessa är tillåtna i svensk sjukvård. Aktiv dödshjälp: En läkare administrerar en dödlig dos läkemedel till en patient på patientens uttryckliga och frivilliga begäran. Detta är endast tillåtet i Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Läkarassisterat självmord: En läkare förser en patient, på hens uttryckliga och frivilliga begäran, med en dödlig dos läkemedel i syfte att möjliggöra för patienten att avsluta sitt liv. Detta är endast tillåtet i Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Schweiz samt i de amerikanska delstaterna Oregon, Montana och Washington. Socialstyrelsen presenterade 2011 nya föreskrifter om vad en läkare måste försäkra sig om innan hen kan tillgodose en patients begäran om att inte ta emot livsuppehållande behandling. Något en del kallar passiv dödhjälp. Föreskrifterna reglerar även vad läkare måste göra i samband med ett eget ställningstagande. Det handlar bland annat om att bedöma patientens psykiska status, om att säkerställa att patienten förstått informationen och konsekvenserna av olika behandlingsalternativ. Läkaren ska också rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Källa: Tidskriften Medicinsk Vetenskap och Socialstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 28984, "headline": "Förslag till åtgärder för att slippa tvångsseparation vid ansökan av uppehållstillstånd", "summary": "Personer som söker uppehållstillstånd i Sverige för att flytta ihop med sin svenska kärlek, borde - om alla handlingar är korrekt inlämnade, identiteten känd och boende och försörjning tillfredsställande ordnat - få vistas i Sverige medan uppehållstillståndsansökan handläggs.", "article": "Janne Ullander skriver på DN.Åsikt ett inlägg om hur konstiga regler och Migrationsverkets långa handläggningstider, håller förälskade par med seriösa avsikter och ordnade förhållanden tvångseparerade under ett till två år. Jag har bekanta i samma situation, och jag vet att tusentals människor i Sverige är förtvivlade över detta. Problemet är i korthet att om en svensk medborgare blir förälskad i någon från ett annat land utanför EU, och dessa vill flytta ihop i Sverige, erfordras uppehållstillstånd för den som skall flytta hit. Så långt är det bra. MEN: medan ansökan om uppehållstillstånd handläggs, får personen som söker inte vistas i Sverige. Det spelar ingen roll att den sökande har klar identitet, alla handlingar inlämnade enligt krav, anhörigas intyg på att förhållandet är seriöst, ordnat boende hos sin partner och försörjningen fixad. Eftersom den totala handläggningstiden – med nuvarande arbetsbelastning på Migrationsverket – uppgår till mellan ett och ett halvt till två år, är detta ett svårt problem för de inblandade, på alla sätt. Detta är inhumant och väldigt svårt att förstå - precis som Janne Ullander påpekar i sitt inlägg. Jag har två förslag till en lösning på detta problem. Åtminstone på kort sikt. Enklast och viktigast: Tillåt den som ansöker om uppehållstillstånd under ovanstående villkor att uppehålla sig i Sverige under handläggningstiden. Identiteten och bostadsadressen är ju kända. Inför en regelbunden anmälningsplikt till lämplig myndighet, om detta anses behövligt. Låt den sökande kunna genomföra sin kompletterande ansökningsintervju i Sverige, och inte som nu i hemlandet på en svensk ambassad. Skilj på administrationen av ”vanliga” ansökningar av uppehållstillstånd där alla handlingar finns tillgängliga, och på asylansökningar. Detta är kanske svårare med den arbetsbelastning som Migrationsverket har för tillfället, men det kan inte vara rimligt att väldokumenterade rutinärenden skall drunkna i flyktingströmmens mer komplexa handläggningar. Jag skulle önska att Migrationsministeriet kunde uppmärksamma detta problem och införa ändringar i rutinerna - åtminstone under begränsad tid. ", "article_category": "other"}
{"id": 28985, "headline": "Forskning om förskolans effekt på barn saknas", "summary": "Det saknas information i förskoledebatten om att forskning saknas under de senaste 30 åren om vilken effekt förskolan i Sverige har på barn. Samtidigt vet vi enligt forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi vad små barn behöver. En checklista visar snabbt att förskolan många gånger inte klarar av att leverera det, vilket kan ge många negativa sidoeffekter. Om vi vill få mer välmående barn så behöver vi en ny modern familjepolitik utgår från barnet men som också tar hänsyn till att barn är olika.", "article": "En mycket viktig aspekt som hela tiden utelämnas i förskoledebatten är att det under de senaste 30 åren saknats forskning i Sverige om vilken effekt förskolan har på barn. Trots att det saknas forskning om förskolans effekt, så får föräldrar regelbundet information som till exempel säger saker som ”förskolebarn blir duktigare i skolan”. Problemet är bara att det inte stämmer med de resultat vi ser. Vid varje mätning av svenska elevers kunskaper i OECD Pisa – så sjunker kunskapsnivån. Även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Om nu förskolan skulle vara en garant för att barn blir duktiga i skolan så borde det ju synas i Pisa-mätningarna. Och att hänvisa till utländska studier som vissa forskare ofta gör fungerar inte eftersom de inte säger något om svenska förhållanden och därför saknar relevans. Andra saker som ofta serveras som en sanning till föräldrar är att förskolebarn blir socialt välfungerande per automatik när de går i förskolan. Då ska man vara medveten om att under det senaste decenniet så har vi sett en explosion i inköp av skolbaserade program till förskolor och skolor. Program som SET, social och emotionell träning. Om nu miljön i förskolan anses göra barn socialt välfungerande – varför måste de då ”programmeras om” och varför är det kaos i så många skolor. Något brister uppenbarligen. Enligt den forskning som finns inom anknytningsteori, neurobiologi och utvecklingspsykologi så vet vi vad små barn behöver för att utvecklas optimalt: God anknytning, närhet, kärlek, god omvårdnad och socialt samspel med en vuxen. Sedan är det bara att ta sig en funderare över om den förskola vi ser i dag med stora barngrupper och få personal, kan klara av att leverera vad små barn behöver. I boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont” konstaterar författarna att: ”Situationen för barnen i förskolan är mycket bekymmersam. Barn socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling”. Och negativa konsekvenser är ju just vad vi ser i dag när barnen uppvisar allt sämre kunskaper i skolan och har alltmer problem med det sociala samspelet. Maxtaxa, allmän förskola, förskola till föräldralediga, mer förskola men inte mer pengar – har skapat omöjliga arbetsvillkor för personalen. Tipset är därför att ta ett helhetsgrepp och ta fram en ny och modern familjepolitik med ett barnperspektiv. Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken men den kan inte vara den enda. Barn är olika – familjer är olika. Därför behöver föräldrar många olika alternativ att välja mellan: Förskola, familjedaghem, flerfamiljssystem och även någon form av subvention till de som vill ha sin omsorg i hemmet. Endast så kan vi vända trenden och få mer välmående barn. ", "article_category": "other"}
{"id": 29009, "headline": "Förskolan utgör inget institutionsliv", "summary": "Säkert kan även kritik riktas mot allt större barngrupper samt längre vistelser på förskolan men att jämföra dessa barn med barnhemsbarn blir fullständigt barockt. Endast någon som aldrig besökt ett barnhem eller sett ett föräldralöst barn i ögat kan skriva något sådant. Att beskriva föräldrars beteende som ociviliserat när de gör det ända möjliga, det vill säga lämnar bort sina barn till avsedd verksamhet för att själva kunna arbeta, är ett lika märkligt förhållningssätt.", "article": "Skribenterna Bjuvgård och Cederholm målar upp en påfallande onyanserad bild av förskoleverksamheten i Sverige. De beskriver en vardag för barnen som kan jämföras med ett barnhemsbarns vardag. Ett liv, till större delen institutionaliserat, då dessa dagisbarn får spendera mer av sin vakna tid på förskola än hemma, menar Bjuvgård och Cederholm. Det är i grunden ett ociviliserat beteende att lämna bort de gråtande barnen, menar dem. Vi talar då om en verksamhet som bedrivs av utbildade pedagoger med vana av att ta hand om barn och som arbetar utefter framtagna riktlinjer och med barnens bästa för ögonen. Det är till denna verksamhet som det skulle vara så hemskt att anförtro sina barn åtta timmar eller mer om dagen. Det må vara hänt att barn får stanna längre och längre på förskolan, men i andra vågskålen ska dåliga hemförhållanden och sönderstressade föräldrar läggas. Det är inte alla barn som har det så bra hemma. Och så har vi också de föräldrar som stressar till förskolan för att stilla sitt dåliga samvete och sedan släpar med barnen till ICA istället för att göra inköpen först och hämta barnen en timme senare istället. Jag tror dessutom att de flesta föräldrar kan vittna om att hur ledsna barnen än är på morgonen är det få som har bråttom när det är dags att gå hem. Säkert kan även kritik riktas mot allt större barngrupper, men att jämföra dessa barn med barnhemsbarn blir fullständigt barockt. Endast någon som aldrig besökt ett barnhem eller sett ett föräldralöst barn i ögat kan skriva något sådant. Att beskriva föräldrars beteende som ociviliserat när de gör det ända möjliga, det vill säga lämnar bort sina barn till avsedd verksamhet för att själva kunna arbeta, är ett lika märkligt förhållningssätt. Ett barn som har det bra hemma, vet att föräldrarna kommer tillbaka även om det skulle dröja och det är själva poängen med min replik. Det är just det faktumet att föräldrarna kommer tillbaka som gör barnet tryggt. Ett barnhemsbarn som blivit lämnat av sina föräldrar för alltid saknar glöd i ögonen så mycket kan jag säga med min erfarenhet från barnhemsbarn. Den glöden kan även saknas i andra barns ögon, men då av helt andra skäl. Otrygga barn finns även bland dem som har sina föräldrar men då troligtvis på grund av att samspelet mellan föräldrarna och barnet inte fungerar, inte för att barnen får vara för länge på förskolan. Likaså finns trygga barn på barnhem. De som hittat andra större barn att knyta an till. För på ett barnhem är det inte reglerna fem barn på en pedagog som gäller utan kanske 100 barn på fem barnskötare. Och ingen förälder som kommer och hämtar när dagen är slut. Helt andra livsvillkor alltså, där det oftast är lättare att hitta ett större barn att söka tröst hos än en vuxen. Detta är de verkliga villkoren för barn som lever på institution. De ska inte förväxlas med villkoren på svensk förskola. Att göra detta är en skymf mot förskoleverksamheten och inte minst mot alla de barn världen över som lever under dessa villkor. ", "article_category": "other"}
{"id": 29011, "headline": "”Polisen måste agera mot antiziganistiska hatbrott”", "summary": "Ny rapport. Anlagda bränder, stenkastning, sparkar och spottloskor. Många av hatbrotten mot romer anmäls aldrig och ytterst få går till åtal. I många fall har det lett till att barnen inte vågar vistas utanför hemmet. Polisen har en nyckelroll för att få stopp på kränkningarna, skriver Kommissionen mot antiziganism.", "article": "Hatbrott är en del av många romers vardag och påfallande ofta är det barn som drabbas. Med tanke på omfattningen av antiziganistiska hatbrott har hittills vidtagna åtgärder visat sig vara otillräckliga. Polisen måste nu ta hatbrotten på större allvar och genomföra åtgärder så att fler romer kan få upprättelse, menar Kommissionen mot antiziganism, som i dag offentliggör en rapport om hatbrott mot romer. Anlagda bränder mot tältläger. Sparkar och spottloskor. Barn som inte vågar leka på gården för att grannen skriker ”jävla zigenarungar” efter dem. Det är händelser som är en del av många romers vardag i Sverige. Många av dessa hatbrott anmäls aldrig och statistik från Brottsförebyggande rådet visar att de som faktiskt anmäls sällan får en konkret uppföljning. Endast runt 3 procent av anmälningarna om antiziganistiska hatbrott leder till åtal. Sverige har mot denna bakgrund fått återkommande kritik från FN-organ som bevakar respekten för mänskliga rättigheter. I dag publicerar Kommissionen mot antiziganism rapporten ”Agera mot antiziganistiska hatbrott” som baseras på två studier som kommissionen har tagit initiativ till. Studierna visar att antiziganistiska hatbrott ofta sker i allmänna miljöer och i vardagssituationer, där de flesta människor normalt känner sig trygga och säkra. Aktiviteter som för majoritetsbefolkningen är vardagliga rutiner, till exempel att gå och handla, tanka bilen eller ta bussen, innebär för många romer en risk att utsättas för kränkningar.   Kommissionen noterar med oro att antiziganistiska hatbrott i hög utsträckning drabbar barn i deras närmiljö. I 15 procent av anmälningarna är barn målsägande. Det rör sig ofta om hot och ofredande från grannar. I flera anmälningar uppges barnen vara så rädda att de inte vågar vistas utanför hemmet. För utsatta EU-medborgare, många av dem romer, är våldet ett återkommande inslag i deras liv i Sverige och attackerna förefaller bli allt grövre. Vardagen präglas av ständig rädsla och oro för våld och kränkningar. Det kan handla om att grupper eller enskilda kastar stenar på dem, skär sönder deras tält, försöker sätta eld på deras tillhörigheter, spottar på dem eller hotar att döda dem. Trots att antalet anmälningar om antiziganistiska hatbrott ökar är det uppenbart att mörkertalet är mycket stort. Många romer drar sig för att anmäla kränkningar till polisen. Utsatta EU-medborgares anmälningsbenägenhet är näst intill obefintlig. Benägenheten att anmäla kan förstås mot bakgrund av att många romers förtroende för polisen är lågt. Det har sin grund i en antiziganistisk historia där polismyndigheter ofta har haft en roll i att fördriva romer. Skånepolisens olagliga massregistrering av romer som avslöjades av Dagens Nyheter hösten 2013, har ytterligare förvärrat situationen. Att så få anmälningar leder till konsekvenser påverkar naturligtvis också anmälningsbenägenheten. Hatbrott är kriminella handlingar med fientliga eller hatiska motiv mot vissa individer och grupper. Omsorgen om minoriteters rättigheter kräver därför särskild vaksamhet mot dessa brott. De drabbar enskilda men tenderar dessutom att skapa rädsla hos en hel grupp människor. Av kommissionens rapport framgår att det svenska juridiska regelverket för att bekämpa hatbrott i stort sett är adekvat. Det är det praktiska arbetet när det gäller att tillämpa regelverket för att lagföra brott som inte är tillfredsställande. Polisen har här ett särskilt ansvar. Prioritera hatbrott högre Både tidigare och nuvarande regering har betonat att arbetet mot hatbrott är prioriterat. Samtidigt visar kommissionens information snarare det motsatta: många anmälningar om hatbrott med antiziganistiska motiv har en oförklarligt låg uppklarningsnivå. Exempelvis ledde enbart 1 procent av anmälningarna om olaga hot eller ofredande med antiziganistiska motiv till åtal 2012–2013 – motsvarande siffra för olaga hot generellt var 12 procent. Polisledningen bör nu tydliggöra att hatbrott prioriteras på allvar inom myndigheten. Ledningen bör också ställa krav på konkreta och mätbara resultat för uppföljningen. Öka kunskapen om antiziganism Kommissionens studie visar att i över hälften av de analyserade anmälningarna hade polisen inte förmått att identifiera hatbrottsmotiv. Det påverkar givetvis vilka utredningsåtgärder som vidtas. För att identifiera motivet krävs kunskap om antiziganism, något som romer påpekar saknas hos polisen. Polisen bör därför vidta omfattande utbildningsinsatser på alla nivåer inom organisationen. Etablera förtroendeskapande arbetssätt För att den som utsätts för ett hatbrott ska anmäla detta och senare delta i förundersökningen, krävs att polisen har ett förtroendeingivande bemötande. Att polisen anställer personer med romsk språk- och kulturkompetens är ett sätt som kan bidra till att säkerställa detta. Ett annat är att öka polisens tillgänglighet genom att införa särskilda telefonlinjer, ”hot lines”. Redovisa kön och ålder i statistiken Under en kvinnokonferens som kommissionen anordnade framkom att många romska kvinnor upplever att hatbrott riktas särskilt mot dem. Att barn i så stor utsträckning utsätts för hatbrott är också ytterst oroande. Polisen bör i sin dialog med romer därför träffa kvinnor och ungdomar för att ta del av deras särskilda erfarenheter. Kommissionen anser också att polisen bör redovisa kön och ålder i sin statistik över hatbrott. Att synliggöra mönster av detta slag är viktigt för att kunna identifiera och vidta relevanta och effektiva åtgärder. Säkerställ EU-medborgares rättigheter Utsatta EU-medborgares vardag i Sverige präglas av våld och hot om våld. Deras erfarenheter i hemländerna har underminerat deras förtroende för polismakten. Med hänsyn till de besökande EU-medborgarnas utsatta position, som ofta utmärks av en osäker boendesituation och rädsla för avhysning, ställs det särskilda krav på att polisen agerar korrekt och förtroendeingivande mot dem som drabbas av hatbrott. Inte minst viktigt är att polisen har ett gott samarbete med de frivilligorganisationer som verkar för och med besökande EU-medborgare. Sverige har en mörk antiziganistisk historia. Det är bara genom ett kraftfullt och tydligt agerande mot antiziganism som den onda kontinuiteten av diskriminering och kränkningar kan brytas. För detta har vi alla ett ansvar och polismakten en nyckelroll. Fakta. Med hatbrott med antiromska (antiziganistiska) motiv menas enligt Brå ”brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot romer och som aktiverar en reaktion mot romer, deras egendom, institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, romer eller representanter för romer”. År 2014 var antalet anmälningar 290. 29 januari 2016 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29015, "headline": "”Det handlar inte alltid bara om männens hållning”", "summary": "Stavanger. Det är farligt att blunda för kulturella orsaker bakom sexuellt våld. Risken är att man inte kommer åt alla orsaker och våldet blir svårare att förebygga. Det menar den norska psykologen Jannicke Stav som utvärderat kurserna för flyktingar i Norge.", "article": "Psykologen Jannicke Stav har just blivit klar med en utvärdering av de våldsförebyggande kurser som hållits vid ett hundratal asylmottagningar i Norge. För tre år sedan fick organisationen ”Alternativ til vold” uppdraget att organisera kurser om våld för dem som sökte asyl i Norge. Metoden som organisationen använder går ut på att utbilda människor som är knutna till asylmottagningarna så att de kan leda gruppdiskussioner om våld, i synnerhet sexuellt våld. Det huvudsakliga syftet är att stärka säkerheten för de kvinnor som befinner sig i asylprocessen. Därför pratar man mycket om våld mot kvinnor och jämställdhet. Men mycket går också ut på att öka tryggheten för barnen. – Det gör att vi informerar om hur förbudet mot barnaga ser ut i Norge, eftersom det skiljer sig så radikalt från hur det ser ut i stora delar av världen, säger psykologen Jannicke Stav som är specialiserad på våld. Läs tidigare delar i serien ”Kultur som riskfaktor?”: Del 1: Flyktingar diskuterar sexuellt våld och gränssättning Del 2: Flyktingar berättar om kursen Vi träffar henne på organisationens högkvarter som huserar i ett litet trähus i centrala Stavanger, inte långt från de stora oljepråmarna i hamnen. Hit kommer mestadels norska män för att få behandling för sitt våldsamma beteende. Men även vuxna och barn som har fallit offer för våld. Jannicke har just överlämnat rapporten ”Dialoggrupper om våld” till myndigheten Utlendingsdirektoratet. Den är en utvärdering av det arbete som har gjorts under litet mer än ett år på mer än hundra asylmottagningar över hela Norge. Hon räknar ut att några tusental män måste ha deltagit i kurserna som startade hösten 2013. Utvärderingen bygger på deltagarnas egna uppfattningar om arbetet. – De säger att de har blivit mer uppmärksamma på riskbeteenden och de har blivit bättre på att diskutera hur man ska agera om man bevittnar något, till exempel våld mot barn. Sådana saker som inte norrmännen själva alltid vågar prata med varandra om. Varje kurstillfälle inleds med en informationsdel. Sedan får deltagarna en uppgift som de ska tänka på och svara på själva för att sedan diskutera med de andra, till exempel hur man kan göra om man upptäcker att ens dotter lever i ett äktenskap där hon blir misshandlad. – Det är en uppgift som brukar ge upphov till livliga diskussioner eftersom det finns olika ingångar i ämnet. Ett annat tema kan handla om hur det är att leva med maktlöshet, i en situation där man inte vet vart ens liv är på väg. Det skapar en osäkerhet som är en riskfaktor när det kommer till utövandet av våld. Därför pratar man ofta om olika strategier som man kan behöva för att klara av att leva i mottagningssystemet under en lång tid, vad man kan göra för att hålla sig psykiskt stabil. Det kan handla om handfasta regler som att äta bra och motionera – då sover man också bättre. – Det är också viktigt att inte isolera sig utan att försöka umgås med andra så att man bygger upp ett socialt nätverk. Det kan fungera som en stötdämpare när det blir jobbigt, säger Jannicke Stav. Den som drömmer mardrömmar eller är orolig och ledsen blir ofta hjälpt av att få veta att det är helt normalt i den situation som hon eller han befinner sig i. – Om man får hjälp att prata om och förstå sina egna psykiska reaktioner så upplevs det ofta som lugnande. Det uppstår en positiv spiral där man blir bättre på att uttrycka sig. En del har sagt att de har börjat prata med varandra på en annan nivå än tidigare. En diskussion kan utgå ifrån hur man kan vara en bra förebild som pappa. En annan kan utgå från frågan: ”Om din dotter blev utsatt för ett övergrepp eller en våldtäkt, vad önskar du skulle hända då?” Därefter kan man diskutera vad som är en våldtäkt enligt lagen, och vad våldtäkten kan betyda för den som blir våldtagen och för andra närstående. Och om det skulle vara annorlunda om det var ens son som hade blivit våldtagen. – Ofta måste man klargöra vad som är otillåtet i Norge och varför. Men huvuduppgiften för den som leder kursen är att skapa ett tillåtande samtalsklimat. Meningen är inte att deltagarna ska komma fram till rätt svar, utan att de börjar samtala. Det kan man göra genom att fråga vad de andra tycker om det som någon säger. Då öppnas diskussionen i stället för att stängas. Det är en beprövad metod som finns med i FN:s rekommendationer för hur ett förebyggande arbete mot våld bör bedrivas. – Hur är det där du kommer ifrån? Och vad tänker du om vårt sätt att leva? Med sådana frågor kommer kunskapen in samtidigt som det skapas en dialog och en känsla av respekt. Enligt rapporten har deltagarna sagt att de har fått tajtare relationer med varandra och att deras vardag på asylboendena blivit lugnare eftersom de blivit bättre på att sätta sig ned och prata igenom konflikter i stället för att skrika åt varandra, eller bara dra sig undan som de flesta gör – vilket enligt Jannicke är en riskfaktor. Eftersom kurserna pausades för att utvärderas har man ännu inte hunnit diskutera händelserna i exempelvis Köln, där grupper av unga asylsökande män sägs ha ofredat, förgripit sig på och rånat kvinnor. – Det vi har diskuterat är hedersrelaterat våld som är näraliggande. Som exempelvis vad som kan hända om en kvinna går ut och pratar med män på gatan utan att täcka sig. Frågan är också vad man kan göra om man misstänker att något kan hända henne. Om man har flytt från ett land där man har levt med krig och övergrepp under lång tid, är det inte alltid självklart att man känner att man kan påverka den typen av händelser, menar Jannicke. – Det som hände i Köln handlade om ett mindre antal immigranter. De andra, som är bra människor, behöver känna att de med sin gemensamma kraft kan förhindra våldet. Då kan det uppstå en positiv spiral som får fler att vilja bidra. – I Norge handlar mäns våld mot kvinnor mycket om en hållning som finns hos vissa män. När man jobbar med flyktingar så handlar det inte alltid bara om mäns hållning. Det kan röra sig om större grupper eller om samhällen som helhet. Jannicke berättar om undersökningar som har visat att det i vissa länder, till exempel i Nigeria, Kenya och Uganda, ibland är fler kvinnor än män som tycker att en man ska få slå sin fru, till exempel om hon missköter hushållet. – Så det handlar inte alltid bara om männens hållning, utan om olika samhällens olika syn på våld. Precis som det har sett väldigt olika ut i det norska samhället under historiens gång. En del menar att våldet i Köln bara handlar om kön och ålder på männen, att det inte har med kultur eller ursprungsland att göra. Det anser Jannicke Stav är en farlig syn som ökar risken för att något liknande ska hända igen. – Man måste arbeta med attityder och sådant som kan finnas i personers bagage. Annars blir det förebyggande arbetet sämre. Ni har ju redan haft en diskussion om detta i Sverige, efter att Fadime Sahindal blev mördad av sin pappa. För att förebygga det sexuella våldet behövs en sammansatt plan, säger Jannicke och ritar upp en triangel på ett blädderblock. Underst i triangeln befinner sig alla de som inte är våldsamma. Ovanför den stora gruppen befinner sig en mindre riskgrupp och överst den ännu mindre gruppen som redan har begått övergrepp. – Man måste använda många åtgärder för att komma åt problemet. I norska skolor pratar man till exempel med tonåringarna om huruvida de tycker att det är okej att en pojk- eller flickvän kollar igenom ens telefon på grund av svartsjuka. – Det gör vi tidigt, redan innan de har hunnit träffat någon, eftersom vi tror att det kan förebygga och minska risken för våld i en nära relation senare. Jannicke jämför med ett hälsoförebyggande arbete som inte bara bör handla om att utveckla mediciner, utan lika mycket om att tvätta händerna för att inte få influensa, och använda kondom för att inte få sexuellt överförbara sjukdomar. Därför får man heller inte vara rädd för att prata om kultur och tradition, menar hon. – Vi vet ju att de som utövar våld ofta har vuxit upp med våld och att det är en riskfaktor, även om en del av dem går en annan väg när de blir vuxna. Därför talar vi om för de asylsökande att de ingår i en riskgrupp. Det förstår de ofta själva. – Vi diskuterar ju riskfaktorer hela tiden när det gäller norrmän: här på mottagningen, i mödravården, på skolorna och i medierna. Asylmottagningarna måste också vara en arena där man pratar om våld. Tidigare delar i serien ”Kultur som riskfaktor?” Insidan har rest till den lilla oljemetropolen Stavanger i sydvästra Norge där asylsökande deltar i kurser som ska förebygga sexuellt våld. Del 1: Flyktingar diskuterar sexuellt våld och gränssättning Del 2: Flyktingar berättar om kursen Organisationen Alternativ till vold Jannicke Stav är specialpsykolog vid organisationen ”Alternativ til vold” (ATV) som är ett kompetens- och behandlingscenter med särskilt fokus på våld i nära relationer. Hon är också ansvarig för den utvärdering som organisationen just har lämnats till den norska myndigheten ”Utlendingsdirektoratet” (UDI). UDI har finansierat ATV:s utbildningsverksamhet som drog igång 2013 och som går ut på att utbilda personer som är knutna till asylmottagningar i Norge så att de kan initiera och leda förebyggande samtal och kurser om våld. Gensvaret har enligt Jannicke varit positivt. Framför allt har deltagarna varit positiva till att de har fått lära sig hur det norska rättssystemet fungerar. De har sagt att de känner sig säkrare i vardagen på asylboendet och att de har fått en större tillit till myndigheter och polis. ", "article_category": "other"}
{"id": 29024, "headline": "”Frys ingångslönerna för att kunna ge fler nyanlända jobb”", "summary": "Inför avtalsrörelsen. Förra året ansökte 160 000 människor om asyl i Sverige. Många kommer att få stanna, men det tar för lång tid för nyanlända att få arbete. Därutöver finns det många unga som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är dags att frysa ingångslönerna för att ge fler en chans att få jobb, skriver Karin Johansson, Svensk Handel.", "article": "Den avtalsrörelse som nu pågår handlar lika mycket om alla som står utanför arbetsmarknaden som alla som har ett jobb. Tyvärr tycks inte alla parter se det så och i diskussionen om avtalsrörelsen glöms de som står utanför ofta bort. I dag växlar vi, Svensk Handel, och vår motpart Handelsanställdas förbund krav inför avtalsrörelsen. Ett av våra krav kommer att vara att ingångslönerna ska frysas under kommande avtalsperiod. Det innebär inte sänkt lön för en enda medarbetare i handeln. Däremot innebär det att vi underlättar för alla som står utanför arbetsmarknaden att få in en fot. Konkurrenskraften för svenska företag måste vara en grundläggande utgångspunkt i avtalsrörelsen. Löneökningar som överstiger vad den exportberoende industrin tål vore direkt skadliga också för handeln. Därför är det viktigt att industrin går före och sätter nivån för löneökningarna. Men det finns också andra frågor som är viktiga, inte bara för handeln, utan också för att Sverige långsiktigt ska hålla ihop. Ingångslönerna är en sådan fråga. Under 2015 ansökte över 160 000 människor om asyl i Sverige. Många av dem kommer att få uppehållstillstånd och ska hitta jobb, bostad och lära sig svenska. En del har utbildning från sitt hemland, men många saknar utbildning som är gångbar på den svenska arbetsmarknaden. Sverige har sedan tidigare stora integrationsutmaningar. Det tar för lång tid för nyanlända att få ett arbete och skillnaden i sysselsättning och arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är alldeles för hög. Därutöver finns ett stort antal unga som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och många som har stått utanför under lång tid. Hur alla dessa ska kunna få jobb är en stor utmaning som staten, kommunerna och alla parter på arbetsmarknaden har ett gemensamt ansvar för att hitta lösningar på. Då kan inte svaret vara att just nu göra det dyrare och svårare att anställa just dem som har svårast att få ett jobb. Om vi inte gemensamt tar ansvar för den situation Sverige är i, riskerar vi att få stora grupper som fastnar i permanent utanförskap. Då är det fel att gömma sig bakom ideologiska skygglappar och gamla sanningar. Det behövs en bred palett av åtgärder såsom utbildningssatsningar, bättre validering av kunskaper, förbättrad svenskundervisning med mera. Men det går inte att blunda för att svensk arbetsmarknad i dag stänger ute många som skulle kunna få jobb om villkoren var annorlunda. Här kan regering och riksdag göra mycket när det gäller exempelvis skatter och arbetsgivaravgifter. Det är olyckligt att man politiskt valt att göra det dyrare att anställa genom att höja arbetsgivaravgifterna för unga. Höjningen motsvarar en löneökning på 2,3 procent för handeln. De frågor vi parter på arbetsmarknaden har makt över måste vi också ta ansvar för. Därför är det dags att på allvar diskutera nivån på ingångslönerna. Handeln i Sverige sysselsätter en halv miljon människor i såväl detalj- och partihandel som e-handel. Handeln står för 11 procent av BNP och 11 procent av alla skatteintäkter. Branschen genomgår en strukturomvandling som beror på digitalisering och internationalisering. Det pressar branschen och många företag har små marginaler. Samtidigt medför utvecklingen nya möjligheter och bättre service för konsumenten. Varje år nyanställer handeln 120 000 personer. Det skulle kunna vara fler om villkoren var annorlunda. På tio år har ingångslönerna i handeln för en oerfaren 19-åring höjts från 15 100 till 19 739 kronor i månaden, (justerat för inflation). Det är nu dags att slå in på en ny kurs och frysa ingångslönerna. ? För att fler människor utan relevant erfarenhet och utbildning ska ha en chans att komma in på svensk arbetsmarknad behövs fler jobb. Sverige har i dag den lägsta andelen jobb utan krav på erfarenhet och utbildning i hela EU. Samtidigt som vi 2015 tog emot flest asylsökande i hela EU efter Tyskland. Det är inte hållbart. Den höga ingångslönenivån har starkt bidragit till att det finns få enkla jobb. Handeln är en inkörsport till arbetsmarknaden. Var fjärde svensk hade sitt första jobb inom handeln. Många stannar kvar och går vidare inom handeln, medan andra rör sig till andra branscher och har med sig värdefulla erfarenheter. Handeln skulle kunna anställa många fler om kostnaderna inte var så höga. • Sedan de nuvarande kollektivavtalen tecknades 2013 har Sverige inte haft någon inflation. Det har alltså inte blivit svårare att leva på sin lön. Den nivå som facket tyckte var bra då borde därför också vara lika bra i dag. • Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, IMF och en rad andra tunga bedömare har bland annat påpekat att höga ingångslöner leder till färre jobb och att det främst drabbar dem som saknar erfarenhet eller utbildning. Anpassade ingångslöner skulle kunna höja sysselsättningen bland dessa grupper. När alla ser problemet blir bevisbördan tung för den som vill gå i motsatt riktning. • Det är i dag svårt att göra lönekarriär i handeln. Den som börjar i handeln direkt efter gymnasiet tjänar obetydligt mindre än den som jobbat i handeln i många år. Detta till följd av höga ingångslöner. Om ingångslönerna inte hela tiden ökade skulle lönespridningen i branschen kunna öka. På så sätt skulle den som har mer erfarenhet och kunskap också kunna få en högre lön. Det skulle öka attraktiviteten för handeln som bransch. Facket brukar hävda att frysta ingångslöner leder till ”ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden” eller till fattigdom. Förutom att ingen får sänkt lön med en frysning så är det för oss självklart att den största klyftan finns mellan dem som har jobb och dem som inte har det. Och att den som löper risk för fattigdom är den som saknar en lön att leva på. Från Svensk Handels sida driver vi inte att ingångslönenivån ska sänkas i den här avtalsrörelsen utan i stället att nivån ska ligga still. Om vi möts av krav på höjning av nivån måste Handelsanställdas förbund svara på frågan hur en höjning leder till fler jobb för dem som står utanför. Varför vi ska göra det ännu svårare än det redan är för dem som står utanför att få sitt första jobb och komma in på arbetsmarknaden? Nu är inte tid för skrämselretorik och ideologiska låsningar. Låt oss tillsammans göra en ansträngning för att få in fler i arbetsgemenskapen. Vi lovar att anställa fler – men då måste tröskeln sänkas. DN Debatt 27 januari 2016 Debattartikeln Karin Johansson, vd, Svensk handel: ”Frys ingångslönerna för att kunna ge fler nyanlända jobb” Repliker Susanna Gideonsson, Handels: ”Frysta lägstalöner leder inte till fler jobb” Chefsekonom Sandro Scocco: ”Sverige bra på att höja kunskapsnivån för flyktingar” Slutreplik från Karin Johansson, Svensk handel: ”Nej, vi vill inte sänka ingångslönerna” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29029, "headline": "Flyktingar diskuterar sexuellt våld och gränssättning", "summary": "I Norge håller man kurser om gränser och sexuellt våld för nyanlända flyktingar. Tanken är att informera och göra det tydligt vad som förväntas av alla som bor i landet, säger Linda Hagen, en av kursledarna. DN inleder en serie under vinjetten ”Kultur som riskfaktor?”", "article": "Vad är det för skillnad mellan förälskelse, kärlek och sex? Det är en av många frågor som tjugo asylsökande män från Syrien ska diskutera med varandra under ledning av Linda Hagen. Hon är kursledare på Hero Norge som driver Hå mottagningscenter några mil utanför Stavanger. Hero Norge ordnar regelbundet kurser som ska förebygga sexuellt våld, runt om i Norge. Kursen är fem timmar lång och ingår som en del av all information som de nyanlända får. Kursen riktar sig även till kvinnor eftersom man tycker att alla nykomlingar har lika stor nytta av att förstå vilka gränsdragningar som gäller i det norska samhället. Hero Norge startade kurserna i Stavanger för fem år sedan efter att det hade inträffat en rad våldtäkter i den lilla oljemetropolen på Norges sydvästkust. Det fanns uppgifter om att det fanns en del kopplingar till de asylsökande som fanns i området. Plötsligt ansågs det viktigt att informera nyanlända om vad som gäller i Norge när det kommer till jämställdhet och sexualbrott. – Men vi tänker i stället att vi vill informera och göra tydligt vad det är som förväntas av alla som bor i Norge och vilka gränser som finns. För att man själv inte ska passera gränsen och för att man ska kunna se när andra gör det, säger Linda Hagen. Målen med kursen är inte att ”förändra” människor. – Men det är viktigt att diskutera situationer som kan vara svåra att tolka för personer som kommer från kulturer där synen på kvinnor och män är mera ”statisk”, säger Linda Hagen. Efter att hon har ställt den första frågan om vad som är skillnaden mellan förälskelse, kärlek och sex så delar hon in kursdeltagarna i mindre grupper. De börjar genast surra med varandra. – En del tror att vi araber bara tänker på sex. Men vi skulle vilja säga att vi tänker mer på förälskelse och kärlek än vad många tror. Sex kommer senare, säger en av männen. Linda säger att det inte handlar om att komma fram till ett svar som är ”rätt” eller ”fel”, utan att det viktiga är att få i gång en diskussion. Framför allt är det viktigt att prata om gråzonerna. – I Norge kan du träffa en kvinna som ger dig en blick. Vi ska prata om hur man kan tolka en sådan situation och vad den kan betyda, säger hon och visar en bild på en kvinna som spelar fiol. Hon bär kjol och har ett linne som visar axlar och armar. – I Norge är det vanligt att en kvinna klär sig på det här viset. Det gör att vissa kan få särskilda ”associationer”. – En del tycker att flickor ska få klä sig hur de vill. Andra tycker inte det, att de inte ska klä sig som ”horor”. Men Norge är ett fritt land där vi inte kan bestämma hur andra ska få klä sig. Den efterföljande diskussionen kan sammanfattas med att i stora delar av Syrien kan kvinnor klä sig som de vill, men det finns områden och framför allt byar där kvinnor måste täcka sig för att inte bli bestraffade. – Det är därför vi vill informera om att det kan uppstå vissa situationer när en norsk kvinna är klädd på det här viset. Hon kanske vill dricka alkohol och gå ut på stan ensam. Då kan någon tro att hon är ”tillgänglig”. Och att hon själv bär ansvaret om hon skulle råka illa ut. Men kvinnor vill också kunna flirta och leva livet. Det är därför vi använder den här tiden i dag till att diskutera de här sakerna med er, säger Linda. Senare pratar man om maktutövning och om vilka det är som kan tänkas begå våldtäkt. Linda säger att en av tio kvinnor i Norge uppger att de har utsatts för våldtäkt och att det i vissa fall har rört sig om män som har verkat helt normala utåt. – Många våldtäktsmän har problem med aggressivitet och impulskontroll. De saknar empatisk förmåga och förstår inte alltid vad andra känner. Det finns också situationer som inte är så lätta att tolka, säger Linda och visar en kortare film som även visas i skolorna och diskuteras bland norska tonåringar. Den handlar om en kvinna och en man i tjugoårsåldern som dansar och är litet allmänt flirtiga mot varandra. Plötsligt övertalar han henne att gå in i ett sovrum, låser dörren och lyckas få av henne trosorna, trots att det är tydligt att hon inte vill. Han förgriper sig på henne samtidigt som hon vänder bort ansiktet och viskar nej flera gånger. – Hur man tolkar en sådan här situation kan ha med kulturen man kommer ifrån att göra, eftersom killen och tjejen har en sådan dålig kommunikation, säger en av männen. – Han missförstår medvetet vad hon vill och tänker inte på konsekvenserna för henne, säger en annan. Linda berättar om den norska lagen och att det är brottsligt att ha sex med någon som inte förstår vad som händer, till exempel på grund av berusning. Sedan pratar hon om att män kan bli våldtagna. Någon av männen säger att en våldtagen man kan tycka att det är svårt att gå till polisen eftersom han riskerar att bli betraktad som homosexuell. Linda berättar att homosexualitet ses som normalt i Norge och att män ska kunna gifta sig och leva tillsammans utan att behöva diskrimineras eller få problem. Att det ibland blir offret och inte förövaren som får leva med skammen efter en våldtäkt kan bero på att muslimer i vissa lokalsamhällen fördömer offren, säger en av männen. Det uppstår en diskussion och någon säger att det mest handlar om tradition och kultur och inte så mycket om religion. ”Å andra sidan finns ju sharia”, säger någon. – I Norge tog det lång tid innan våldtagna kvinnor vågade prata om det offentligt. Det var länge väldigt känsligt även här, trots att det ju inte är offret som har gjort fel, säger Linda. På lunchrasten säger samtliga som vi pratar med att de tycker att kursen är väldigt bra. En anledning är att kursen utgår från att deltagarna ska föreställa sig att de är ”vittnen” och inte ”förövare”, vilket gör att ingen känner sig utpekad. Meningen är i stället att bli uppmärksam på signaler hos andra som kan tyda på riskbeteenden. Issam Al Hlabi, som är 52 år och kommer från Aleppo i Syrien, tycker att det var särskilt givande att få sitta ned och prata om de här sakerna tillsammans med andra. – Syrien var mycket öppet när det kom till sådant här före kriget. Vi hade många olika sorters religioner, fransk kultur och så vidare. Jag kommer från en stad där kvinnor klär sig på samma sätt som här i Norge. Vi ser också samma typer av program och filmer på tv som ni gör här. Så vi är vana och det är inget fel med vår kvinnosyn generellt. Men han berättar att kvinnornas situation har försämrats. I vissa delar av landet, särskilt i byarna, är det otänkbart att en kvinna går ut ensam och utan täckande kläder. – Min dotter kan inte gå ut hur som helst överallt. Ibland måste man som pappa hålla koll så att hon inte råkar illa ut. I debatten har det ibland sagts att ovisshet och stress, som många flyktingar känner när de väntar på besked i ett nytt land, kan öka risken för att de ska begå brott. Issam tror att det kan leda till att någon bryter mot regler och lagar på ett sätt som han eller hon inte hade gjort i en tryggare livssituation. – Men en anledning till att den här kursen är så bra, är att man inte försöker skylla det som hände i Köln på oss andra asylsökande. Vi avskyr det som hände lika mycket som ni. Det finns dåliga människor överallt. Kan det vara bra att fler går en sådan här kurs? – Det kan vara en bit på vägen, säger Issam. Men egentligen tror han att den bästa preventiva åtgärden vore att europeisk politik i stället riktade in sig på att förbättra integrationen. Den som känner sig trygg och får delta i det nya landet fullt ut känner sig också mer solidarisk. Risken är annars att det uppstår en stress som kan vara skadlig för individen. – Det är synd, men vi känner oss isolerade här i Stavanger eftersom ingen vill ha med oss att göra, säger Issam och berättar hur bra det kändes när en jämnårig norsk man plötsligt gav honom en kram. – Det kändes nästan som om han var min bror. Att vi kom från så olika länder spelade ingen roll. Jag blev bara så väldigt glad i hela kroppen när jag kände den gemenskapen. Nu startar kurser även i Sverige Redan nu i veckan startar utbildningsföretaget Hero kurser i Sverige efter samma modell som i Norge. Hero Norge är ett privat utbildningsföretag som driver ett sjuttiotal asylboenden i Norge. Sedan 2010 håller man dialogbaserade kurser som heter ”Sammen for sikkerhet” (tillsammans för säkerhet) vars mål är att förebygga sexuellt våld. Hero Kompetens Sverige planerar att genomföra liknande kurser på sina 12 asylboenden i Sverige med start i veckan på ett boende för ensamkommande barn mellan 13 och 18 år på Lidingö. ", "article_category": "other"}
{"id": 29035, "headline": "Flyktingar diskuterar sexuellt våld och gränssättning", "summary": "I Norge håller man kurser om gränser och sexuellt våld för nyanlända flyktingar. Tanken är att informera och göra det tydligt vad som förväntas av alla som bor i landet, säger Linda Hagen, en av kursledarna.", "article": "Vad är det för skillnad mellan förälskelse, kärlek och sex? Det är en av många frågor som tjugo asylsökande män från Syrien ska diskutera med varandra under ledning av Linda Hagen. Hon är kursledare på Hero Norge som driver Hå mottagningscenter några mil utanför Stavanger. Hero Norge ordnar regelbundet kurser som ska förebygga sexuellt våld, runt om i Norge. Kursen är fem timmar lång och ingår som en del av all information som de nyanlända får. Kursen riktar sig även till kvinnor eftersom man tycker att alla nykomlingar har lika stor nytta av att förstå vilka gränsdragningar som gäller i det norska samhället. Hero Norge startade kurserna i Stavanger för fem år sedan efter att det hade inträffat en rad våldtäkter i den lilla oljemetropolen på Norges sydvästkust. Det fanns uppgifter om att det fanns en del kopplingar till de asylsökande som fanns i området. Plötsligt ansågs det viktigt att informera nyanlända om vad som gäller i Norge när det kommer till jämställdhet och sexualbrott. – Men vi tänker i stället att vi vill informera och göra tydligt vad det är som förväntas av alla som bor i Norge och vilka gränser som finns. För att man själv inte ska passera gränsen och för att man ska kunna se när andra gör det, säger Linda Hagen. Målen med kursen är inte att ”förändra” människor. – Men det är viktigt att diskutera situationer som kan vara svåra att tolka för personer som kommer från kulturer där synen på kvinnor och män är mera ”statisk”, säger Linda Hagen. Efter att hon har ställt den första frågan om vad som är skillnaden mellan förälskelse, kärlek och sex så delar hon in kursdeltagarna i mindre grupper. De börjar genast surra med varandra. – En del tror att vi araber bara tänker på sex. Men vi skulle vilja säga att vi tänker mer på förälskelse och kärlek än vad många tror. Sex kommer senare, säger en av männen. Linda säger att det inte handlar om att komma fram till ett svar som är ”rätt” eller ”fel”, utan att det viktiga är att få i gång en diskussion. Framför allt är det viktigt att prata om gråzonerna. – I Norge kan du träffa en kvinna som ger dig en blick. Vi ska prata om hur man kan tolka en sådan situation och vad den kan betyda, säger hon och visar en bild på en kvinna som spelar fiol. Hon bär kjol och har ett linne som visar axlar och armar. – I Norge är det vanligt att en kvinna klär sig på det här viset. Det gör att vissa kan få särskilda ”associationer”. – En del tycker att flickor ska få klä sig hur de vill. Andra tycker inte det, att de inte ska klä sig som ”horor”. Men Norge är ett fritt land där vi inte kan bestämma hur andra ska få klä sig. Den efterföljande diskussionen kan sammanfattas med att i stora delar av Syrien kan kvinnor klä sig som de vill, men det finns områden och framför allt byar där kvinnor måste täcka sig för att inte bli bestraffade. – Det är därför vi vill informera om att det kan uppstå vissa situationer när en norsk kvinna är klädd på det här viset. Hon kanske vill dricka alkohol och gå ut på stan ensam. Då kan någon tro att hon är ”tillgänglig”. Och att hon själv bär ansvaret om hon skulle råka illa ut. Men kvinnor vill också kunna flirta och leva livet. Det är därför vi använder den här tiden i dag till att diskutera de här sakerna med er, säger Linda. Senare pratar man om maktutövning och om vilka det är som kan tänkas begå våldtäkt. Linda säger att en av tio kvinnor i Norge uppger att de har utsatts för våldtäkt och att det i vissa fall har rört sig om män som har verkat helt normala utåt. – Många våldtäktsmän har problem med aggressivitet och impulskontroll. De saknar empatisk förmåga och förstår inte alltid vad andra känner. Det finns också situationer som inte är så lätta att tolka, säger Linda och visar en kortare film som även visas i skolorna och diskuteras bland norska tonåringar. Den handlar om en kvinna och en man i tjugoårsåldern som dansar och är litet allmänt flirtiga mot varandra. Plötsligt övertalar han henne att gå in i ett sovrum, låser dörren och lyckas få av henne trosorna, trots att det är tydligt att hon inte vill. Han förgriper sig på henne samtidigt som hon vänder bort ansiktet och viskar nej flera gånger. – Hur man tolkar en sådan här situation kan ha med kulturen man kommer ifrån att göra, eftersom killen och tjejen har en sådan dålig kommunikation, säger en av männen. – Han missförstår medvetet vad hon vill och tänker inte på konsekvenserna för henne, säger en annan. Linda berättar om den norska lagen och att det är brottsligt att ha sex med någon som inte förstår vad som händer, till exempel på grund av berusning. Sedan pratar hon om att män kan bli våldtagna. Någon av männen säger att en våldtagen man kan tycka att det är svårt att gå till polisen eftersom han riskerar att bli betraktad som homosexuell. Linda berättar att homosexualitet ses som normalt i Norge och att män ska kunna gifta sig och leva tillsammans utan att behöva diskrimineras eller få problem. Att det ibland blir offret och inte förövaren som får leva med skammen efter en våldtäkt kan bero på att muslimer i vissa lokalsamhällen fördömer offren, säger en av männen. Det uppstår en diskussion och någon säger att det mest handlar om tradition och kultur och inte så mycket om religion. ”Å andra sidan finns ju sharia”, säger någon. – I Norge tog det lång tid innan våldtagna kvinnor vågade prata om det offentligt. Det var länge väldigt känsligt även här, trots att det ju inte är offret som har gjort fel, säger Linda. På lunchrasten säger samtliga som vi pratar med att de tycker att kursen är väldigt bra. En anledning är att kursen utgår från att deltagarna ska föreställa sig att de är ”vittnen” och inte ”förövare”, vilket gör att ingen känner sig utpekad. Meningen är i stället att bli uppmärksam på signaler hos andra som kan tyda på riskbeteenden. Issam Al Hlabi, som är 52 år och kommer från Aleppo i Syrien, tycker att det var särskilt givande att få sitta ned och prata om de här sakerna tillsammans med andra. – Syrien var mycket öppet när det kom till sådant här före kriget. Vi hade många olika sorters religioner, fransk kultur och så vidare. Jag kommer från en stad där kvinnor klär sig på samma sätt som här i Norge. Vi ser också samma typer av program och filmer på tv som ni gör här. Så vi är vana och det är inget fel med vår kvinnosyn generellt. Men han berättar att kvinnornas situation har försämrats. I vissa delar av landet, särskilt i byarna, är det otänkbart att en kvinna går ut ensam och utan täckande kläder. – Min dotter kan inte gå ut hur som helst överallt. Ibland måste man som pappa hålla koll så att hon inte råkar illa ut. I debatten har det ibland sagts att ovisshet och stress, som många flyktingar känner när de väntar på besked i ett nytt land, kan öka risken för att de ska begå brott. Issam tror att det kan leda till att någon bryter mot regler och lagar på ett sätt som han eller hon inte hade gjort i en tryggare livssituation. – Men en anledning till att den här kursen är så bra, är att man inte försöker skylla det som hände i Köln på oss andra asylsökande. Vi avskyr det som hände lika mycket som ni. Det finns dåliga människor överallt. Kan det vara bra att fler går en sådan här kurs? – Det kan vara en bit på vägen, säger Issam. Men egentligen tror han att den bästa preventiva åtgärden vore att europeisk politik i stället riktade in sig på att förbättra integrationen. Den som känner sig trygg och får delta i det nya landet fullt ut känner sig också mer solidarisk. Risken är annars att det uppstår en stress som kan vara skadlig för individen. – Det är synd, men vi känner oss isolerade här i Stavanger eftersom ingen vill ha med oss att göra, säger Issam och berättar hur bra det kändes när en jämnårig norsk man plötsligt gav honom en kram. – Det kändes nästan som om han var min bror. Att vi kom från så olika länder spelade ingen roll. Jag blev bara så väldigt glad i hela kroppen när jag kände den gemenskapen. Vi avskyr det som hände i Köln lika mycket som ni. Det finns dåliga människor överallt. Issam Al Hlabi, kursdeltagare ", "article_category": "other"}
{"id": 29040, "headline": "Här diskuterar nyanlända kärlek, sex och gränser", "summary": "Del 1. I Norge håller man kurser om gränser och sexuellt våld för nyanlända flyktingar. Tanken är att informera och göra det tydligt vad som förväntas av alla som bor i landet, säger Linda Hagen, en av kursledarna.", "article": "Vad är det för skillnad mellan förälskelse, kärlek och sex? Det är en av många frågor som tjugo asylsökande män från Syrien ska diskutera med varandra under ledning av Linda Hagen. Hon är kursledare på Hero Norge som driver Hå mottagningscenter några mil utanför Stavanger. Hero Norge ordnar regelbundet kurser som ska förebygga sexuellt våld, runt om i Norge. Kursen är fem timmar lång och ingår som en del av all information som de nyanlända får. Kursen riktar sig även till kvinnor eftersom man tycker att alla nykomlingar har lika stor nytta av att förstå vilka gränsdragningar som gäller i det norska samhället. Hero Norge startade kurserna i Stavanger för fem år sedan efter att det hade inträffat en rad våldtäkter i den lilla oljemetropolen på Norges sydvästkust. Det fanns uppgifter om att det fanns en del kopplingar till de asylsökande som fanns i området. Plötsligt ansågs det viktigt att informera nyanlända om vad som gäller i Norge när det kommer till jämställdhet och sexualbrott. – Men vi tänker i stället att vi vill informera och göra tydligt vad det är som förväntas av alla som bor i Norge och vilka gränser som finns. För att man inte själv ska passera över gränsen och för att man ska kunna se när andra gör det, säger Linda Hagen. Målen med kursen är inte att \"förändra\" människor. – Men det är viktigt att diskutera situationer som kan vara svåra att tolka för personer som kommer från kulturer där synen på kvinnor och män är mera \"statisk\", säger Linda Hagen. Efter att hon har ställt den första frågan om vad som är skillnaden mellan förälskelse, kärlek och sex så delar hon in kursdeltagarna i mindre grupper. De börjar genast surra med varandra. – En del tror att vi araber bara tänker på sex. Men vi skulle vilja säga att vi tänker mer på förälskelse och kärlek än vad många tror. Sex kommer senare, säger en av männen. Linda säger att det inte handlar om att komma fram till ett svar som är \"rätt\" eller \"fel\", utan att det viktiga är att få igång en diskussion. Framför allt är det viktigt att prata om gråzonerna. – I Norge kan du träffa en kvinna som ger dig en blick. Vi ska prata om hur man kan tolka en sådan situation och vad den kan betyda, säger hon och visar en bild på en kvinna som spelar fiol. Hon bär kjol och har ett linne som visar axlar och armar. – I Norge är det vanligt att en kvinna klär sig på det här viset. Det gör att vissa kan få särskilda \"associationer\". – En del tycker att flickor ska få klä sig hur de vill. Andra tycker inte det, att de inte ska klä sig som \"horor\". Men Norge är ett fritt land där vi inte kan bestämma hur andra ska få klä sig. Den efterföljande diskussionen kan sammanfattas med att i stora delar av Syrien kan kvinnor klä sig som de vill, men det finns områden och framför allt byar där kvinnor måste täcka sig för att inte bli bestraffade. – Det är därför vi vill informera om att det kan uppstå vissa situationer när en norsk kvinna är klädd på det här viset. Hon kanske vill dricka alkohol och gå ut på stan ensam. Då kan någon tro att hon är \"tillgänglig\". Och att hon själv bär ansvaret om hon skulle råka illa ut. Men kvinnor vill också kunna flirta och leva livet. Det är därför vi använder den här tiden i dag till att diskutera de här sakerna med er, säger Linda. Senare pratar man om maktutövning och om vilka det är som kan tänkas begå våldtäkt. Linda säger att en av tio kvinnor i Norge uppger att de har utsatts för våldtäkt och att det i vissa fall har rört sig om män som har verkat helt normala utåt. – Många våldtäktsmän har problem med aggressivitet och impulskontroll. De saknar empatisk förmåga och förstår inte alltid vad andra känner. Det finns också situationer som inte är så lätta att tolka, säger Linda och visar en kortare film som även visas i skolorna och diskuteras bland norska tonåringar. Linda Hagen och tolken Callas Moustafa håller i kursen. Foto: Jonas Lindstedt Den handlar om en kvinna och en man i tjugoårsåldern som dansar och är litet allmänt flirtiga mot varandra. Plötsligt övertalar han henne att gå in i ett sovrum, låser dörren och lyckas få av henne trosorna, trots att det är tydligt att hon inte vill. Han förgriper sig på henne samtidigt som hon vänder bort ansiktet och viskar nej flera gånger. – Hur man tolkar en sådan här situation kan ha med kulturen man kommer ifrån att göra, eftersom killen och tjejen har en sådan dålig kommunikation, säger en av männen. – Han missförstår medvetet vad hon vill och tänker inte på konsekvenserna för henne, säger en annan. Linda berättar om den norska lagen och att det är brottsligt att ha sex med någon som inte förstår vad som händer, till exempel på grund av berusning. Sedan pratar hon om att män kan bli våldtagna. Någon av männen säger att en våldtagen man kan tycka att det är svårt att gå till polisen eftersom han riskerar att bli betraktad som homosexuell. Linda berättar att homosexualitet ses som normalt i Norge och att män ska kunna gifta sig och leva tillsammans utan att behöva diskrimineras eller få problem. Att det ibland blir offret och inte förövaren som får leva med skammen efter en våldtäkt kan bero på att muslimer i vissa lokalsamhällen fördömer offren, säger en av männen. Det uppstår en diskussion och någon säger att det mest handlar om tradition och kultur och inte så mycket om religion. \"Å andra sidan finns ju sharia\", säger någon. – I Norge tog det lång tid innan våldtagna kvinnor vågade prata om det offentligt. Det var länge väldigt känsligt även här, trots att det ju inte är offret som har gjort fel, säger Linda. På lunchrasten säger samtliga som vi pratar med att de tycker att kursen är väldigt bra. En anledning är att kursen utgår från att deltagarna ska föreställa sig att de är ”vittnen” och inte ”förövare” vilket gör att ingen känner sig utpekad. Meningen är i stället att göra sig uppmärksam på signaler hos andra som kan tyda på riskbeteenden.   Issam Al Hlabi, som är 52 år och kommer från Aleppo i Syrien, tycker att det var särskilt givande att få sitta ned och prata om de här sakerna tillsammans med andra. – Syrien var mycket öppet när det kom till sådant här före kriget. Vi hade många olika sorters religioner, fransk kultur och så vidare. Jag kommer från en stad där kvinnor klär sig på samma sätt som här i Norge. Vi ser också samma typer av program och filmer på tv som ni gör här. Så vi är vana och det är inget fel med vår kvinnosyn generellt. Men han berättar att kvinnornas situation har försämrats och att det i vissa delar av landet, särskilt i byarna, nu är otänkbart att en kvinna går ut ensam och utan täckande kläder. – Min dotter kan inte gå ut hur som helst överallt. Ibland måste man som pappa hålla koll så att hon inte råkar illa ut. I debatten har det ibland sagts att ovisshet och stress, som många flyktingar känner när de väntar på besked i ett nytt land, kan öka risken för att de ska begå brott. Issam tror att det kan leda till att någon bryter mot regler och lagar på ett sätt som han eller hon inte hade gjort i en tryggare livssituation. – Men en anledning till att den här kursen är så bra, är att man inte försöker skylla det som hände i Köln på oss andra asylsökande. Vi avskyr det som hände lika mycket som ni. Det finns dåliga människor överallt, säger han. Kan det vara bra att fler går en sådan här kurs? – Det kan vara en bit på vägen, säger han. Men egentligen tror han att den bästa preventiva åtgärden vore att europeisk politik i stället riktade in sig på att förbättra integrationen. Den som känner sig trygg och får delta i det nya landet fullt ut känner sig också mer solidarisk. Risken är annars att det uppstår en stress som kan vara skadlig för individen. – Det är synd, men vi känner oss isolerade här i Stavanger eftersom ingen vill ha med oss att göra, säger Issam och berättar hur bra det kändes när en jämnårig norsk man plötsligt gav honom en kram. – Det kändes nästan som om han var min bror. Att vi kom från så olika länder spelade ingen roll. Jag blev bara så väldigt glad i hela kroppen när jag kände den gemenskapen. Foto i text: Jonas Lindstedt Peter Letmark peter.letmark@dn.se  Nu startar kurser även i Sverige Foto: Jonas Lindstedt Redan nu i veckan startar utbildningsföretaget Hero kurser i Sverige efter samma modell som i Norge. Den första hålls på ett asylboende för ensamkommande unga på Lidingö. Hero Norge är ett privat utbildningsföretag som driver ett sjuttiotal asylboenden i Norge. Sedan 2010 håller man dialogbaserade kurser som heter \"Sammen for sikkerhet\" (tillsammans för säkerhet) vars mål är att förebygga sexuellt våld. De riktar sig till både kvinnliga och manliga asylsökande. Kurserna är uppbyggda så att deltagarna får försöka föreställa sig att de är vittnen till olika situationer där det förekommer eller finns risk för ett otillbörligt sexuellt beteende. De ska alltså inte föreställa sig själva som förövare eller offer. Tillsammans med kursledaren diskuterar deltagarna gränssättning, normer, kvinnofrid, kulturella koder samt olika former av sexuellt våld och vilka konsekvenser sådant kan leda till för förövare och offer. Målet är att förebygga och minska risken för att asylsökande ska begå eller falla offer för sexuella övergrepp. Tanken är också att stärka deras uppmärksamhet och på så sätt få dem att bli en resurs i det egna lokalsamhället. Det kan få dem att bry sig mer om den egna gruppens rykte och göra den säkrare. Det är inte bara Hero Norge som håller kurser av det här slaget. Organisationen \"Alternativ till våld\" har hållit kurser där man har lärt upp anställda på flyktingboenden i kommunerna att leda samtal om våld i grupper. Vi skriver mer om detta i morgondagens tidning. Hero Kompetens Sverige planerar att genomföra likande kurser i Sverige med start den här veckan på ett asylboende för ensamkommande barn mellan 13 och 18 år på Lidingö. Innehållet är anpassat för deras åldersgrupp, enligt Ranya Said, vd för Hero Kompetens Sverige. Hon säger att de inom kort ska hålla kurser på de tolv boenden som företaget har i Sverige. Det är också viktigt att jobba för inkludering av de asylsökande i lokalsamhället så tidigt som möjligt, enligt Ranya Said, som berättar att de i Sollefteå har lyckats få ett samarbete med den lokala fotbollsklubben. – Man måste arbeta på olika fronter för att inkludera nykomlingar i samhället och inte bara peka på riskerna för våld. Kärlek, sex och gränser Del 1. Insidan har rest till den lilla oljemetropolen Stavanger i sydvästra Norge för att vara med när asylsökande deltar i kurser som ska förebygga sexuellt våld. Del 2. \"Kursen kan få folk att förstå samhället som de har kommit till och hur allvarligt man ser på det som hände i Köln\", säger kursdeltagaren Hani Salloum. ", "article_category": "other"}
{"id": 29045, "headline": "”Anställ fler yrkeskategorier för att klara lärarbristen”", "summary": "Fyra förslag. Flyktingvågen förra året innebar att det blev 71 000 fler elever i svenska skolor och enligt regeringen behövs ytterligare 17 000 nya lärare. Lärarbehovet i Sverige är omöjligt att klara på kort sikt. Lösningen är att ta in andra yrkeskategorier, som kan avlasta lärarna, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.", "article": "Nyligen presenterade regeringen nya siffror över lärarbehovet. I takt med att de nyanlända barnen och ungdomarna blir fler kommer ytterligare 17 000 lärare behövas. Sverige är nu i ett läge där lärarbehovet omöjligt kan mötas i närtid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många lärare att anställa och att utbilda nya tar tid. Lösningen är att ta in fler yrkeskategorier i skolan – som kan avlasta lärarna och höja kvaliteten i det arbete som inte hör direkt till undervisningen. Lärarförbundet har i åratal varnat för den eskalerande lärarbristen och när legitimationsreformen trädde i full kraft i höstas blev läget på många håll akut. Från hela landet rapporterades om vakanta tjänster och tillfälliga lösningar. SCB:s statistisk har visat att 65 000 lärare kommer att saknas 2025. När nu antalet elever ökar späs lärarbristen på ytterligare. Med flyktingsituationen ökar angelägenheten att hitta lösningar. Problemet är självklart inte de nyanlända barnen – problemet är att läraryrket under decennier har blivit nedprioriterat och felvärderat. Flyktingmottagandet innebar 71 000 fler elever under 2015. Det är ungefär lika många som två tredjedels årskull. Förutom att lärarna ska räcka till åt fler elever, ställs de också inför helt nya situationer i det dagliga arbetet. Många lärare har aldrig undervisat elever med annat modersmål och har inte fått någon kompetensutveckling i språkutvecklande arbetssätt. Det finns anledning att känna oro för lärarnas arbetssituation. Lärarna toppar sedan länge statistiken över stress och hög arbetsbelastning. Det nya läget riskerar att förvärra situationen – vilket i förlängningen kan göra att fler flyr yrket och den negativa spiralen fortsätter. Spiralen behöver tvärtom vändas – så att fler unga väljer lärarutbildningen, fler akademiker byter bransch och många ur den lärarreserv på 38 000 som har lämnat yrket väljer att komma tillbaka. Att det finns lärare är en grundförutsättning för en bättre kunskapsutveckling och för att integrationen av nyanlända elever ska fungera. Därför måste ett mer attraktivt läraryrke vara en röd tråd i all utbildningspolitik. Men efter årtionden av slapp lärarpolitik tar det tid att täppa igen gapet mellan tillgång och behov. Det behövs lärare nu. Lärare som inte finns. De satsningar på skolan och läraryrket som regeringen och den förra regeringen hittills har gjort är viktiga, men kommer sannolikt inte att räcka för att möta lärarbehovet och återupprätta Sverige som kunskapsnation. Nu är det viktigt att fortsätta på den inslagna vägen med höjda löner och bättre arbetsvillkor. Men Lärarförbundet ser också att andra typer av lösningar måste till, både för att klara läget här och nu och för att bygga skolan stark på sikt. Lärarnas uppdrag måste renodlas mot det som hör undervisningen till och därför behöver fler tjänstekategorier ta plats i skolan. Den sämsta tänkbara utvecklingen vore att minska kraven på lärarna och göra läraryrket till ett ”utföraryrke”. OECD har visat att lärarkårens autonomitet är en nyckelfaktor för ett framgångsrikt utbildningssystem. Politiker och huvudmän får inte falla för frestelsen att ”fylla på” med outbildade som ska undervisa. Det skulle äventyra kvaliteten i undervisningen och riskera att ytterligare undergräva läraryrket. Undervisningen är kärnan i lärandet – och måste så långt som möjligt skötas av behöriga och legitimerade lärare. Men det finns mycket annat i skolan som lärare och skolledare i dag gör, som andra skulle kunna göra i stället. Vi vill att huvudmännen möjliggör för skolledare att, i dialog med lärare, se över vilka funktioner och sysslor som kan skötas av andra än lärare, antingen på respektive skola eller på förvaltnings-/företagsnivå. Vi har identifierat fyra förslag som skulle kunna göra skillnad i skolans vardag. 1 Skapa mer tid för det pedagogiska ledarskapet genom bättre centralt stöd. Huvudmännen behöver se till att det på förvaltnings-/företagsnivå finns ett bra stöd för skolledarna när det gäller exempelvis ekonomihantering, fastighetsärenden, personalfrågor och juridisk hjälp. 2 Avlasta lärarna i arbetet med sociala frågor genom att anställa socialpedagoger. Socialpedagoger kan arbeta med elevernas sociala utveckling och spela en viktig roll i samarbetet mellan lärare och elevhälsoteam. I högstadiet och på gymnasiet finns i dag ingen som tar ett särskilt ansvar för de sociala lärmiljöerna. Socialpedagoger kan tillsammans med skolvärdar finnas ute bland eleverna under raster och under större delen av skoldagen och förebygga och följa upp situationer och konflikter. Socialpedagogerna kan vara stödmentorer och delta i arbetslagens arbete. 3 Använd lärarkompetensen klokt och se över möjligheten att inrätta en ny befattning: lärarassistenter. Lärarassistenter kan avlasta lärarna genom att ta hand om praktiska göromål som till exempel blankett- och informationshantering, kopiering och iordningställande av teknik. De kan vara en länk mellan lärarna och administrationen på skolan och även bidra i samarbeten kring frilufts- och temadagar med planering, praktisk organisation och utförande. 4 Förbättra elevhälsoarbetet med centralt anställda skolteam. Alla kommuner bör ha särskilda skolteam med anställda från utbildningsförvaltningen och socialförvaltningen. Skolteamen ska genomföra förebyggande insatser tillsammans med skolornas elevhälsa och ta hand om situationer där socialförvaltningen finns med. Utöver detta finns det mer att göra för att förbättra lärarnas arbetssituation. Alla känner nog igen sig i frustrationen över opålitliga datorer och krångliga it-system. Det finns en stor potential när det kommer till lärarnas digitala förutsättningar. Huvudmännen måste upphandla digitala system utifrån lärares och skolpersonals behov och all skolpersonal bör dessutom, självklart, ha en egen jobbdator eller den digitala utrustning som krävs. Alla elever skulle vinna på att lärare och skolledare får fokusera på sitt kärnuppdrag: lärandet. Välfungerande it-system, avlastning i det sociala arbetet och i praktiska frågor, och bättre fungerande centralt stöd kan både leda till bättre undervisning och högre kvalitet i skolans övriga arbete. Det måste vara möjligt att bygga skolan stark långsiktigt samtidigt som akuta problem kan hanteras här och nu. Lärarbristen är ett faktum som måste lösas, på kort och lång sikt. De åtgärder som vidtas måste bromsa lärarbristen och samtidigt skapa bättre förutsättningar för lärare och elever – oavsett om de kommer från Damaskus eller Danderyd. 25 januari 2016 Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29046, "headline": "”Digitala klyftor riskerar att öka orättvisorna”", "summary": "Sextio procent av världens befolkning saknar internet. Nu varnar Världsbanken för att den digitala ojämlikheten riskerar att öka klyftorna mellan rika länder och utvecklingsländer, skriver Jens Karberg på Sida.", "article": "När världens ledare förra veckan samlades i Davos pratades det mycket om alla de möjligheter som den uppkopplade världen för med sig. Men möjligheten är inte till för alla - fyra miljarder människor saknar tillgång till internet och för att nå de globala målen måste vi se till att den så kallade fjärde industriella revolutionen blir något som ökar alla människors möjligheter i stället för att öka de globala klyftorna. I dag lanserar Världsbanken sin årliga rapport i Stockholm om den globala utvecklingen och temat är ”digital utväxling”. Banken konstaterar att den globala it-tekniken inte har inneburit den positiva utveckling för fattiga länder som många hade hoppats. FN satte till exempel 2011 målet att 60 procent av jordens befolkning skulle vara uppkopplade 2015. I stället står vi här 2016 med 60 procent som inte har tillgång till internet. Den här utvecklingen gör att Världsbanken varnar för att alla de fördelar som internet för med sig riskerar att öka skillnaderna mellan rika länder och utvecklingsländer, mellan de som är uppkopplade och de som inte är det. Som biståndsaktör vet vi att informationsteknologi har en enorm potential för att nå de Globala målen för hållbar utveckling. Redan idag kan jordbrukare snabbt och enkelt få väderprognoser eller ta reda på marknadspriset för sina grödor och lärare som bor i svårtillgängliga områden kan kompetensutvecklas på distans. Mobiltelefoner används för att överföra pengar och betala varor och patienter får medicinsk rådgivning via telefon och påminns om att ta sina hiv-mediciner via appar. Med hjälp av internet kan medborgare också upptäcka och larma om misstänkta fall av korruption. Världsbanken föreslår i sin rapport två åtgärder för att de här enskilda framgångshistorierna ska bli så många att vi får en global revolution som kommer alla till nytta. Dels handlar det om infrastrukturen, att göra internet universellt, tillgängligt till överkomligt pris, öppet och säkert. Dels att stärka lagstiftning, möjliggöra affärsmässig konkurrens, utbilda arbetskraft och stärka institutioner. Sida arbetar redan idag utifrån en sådan strategi. Å ena sidan verkar vi för att så många som möjligt ska få tillgång till ett öppet, fritt och säkert internet. Vi är bland annat en del av Alliance for an affordable Internet som samlar civilsamhälle, teknikföretag och regeringar runt om i världen och arbetar för att erbjuda internet till dem som i dag inte har råd. Och å andra sidan arbetar vi med till exempel utbildningsprojekt så att fler människor kan läsa och skriva - färdigheter som är grundläggande för att ta del av en uppkopplad värld. Men internet handlar lika mycket om rättighetsfrågor som om möjligheter. Av de som faktiskt är uppkopplade är det många som inte kan, får eller vågar använda internet så som de önskar. I vissa länder finns olika typer av censurfilter som gör delar av internet oåtkomligt. Vi vet också att kvinnor och flickor runt om i världen utsätts för näthot, -hat och -kränkningar till den grad att de tvingas välja bort internet. Därför ger Sida stöd till internetanvändare och försvararna av de mänskliga rättigheterna i några av världens mest ofria länder. Informationsteknologin har verkligen möjligheten att skapa en värld med bättre möjligheter för alla. Men vi måste agera nu för att de digitala klyftorna, och därmed orättvisorna, inte ska växa sig större. 2030 är året då de globala målen för hållbar utveckling ska vara uppnådda. Tidigare har vi målen för det internationella samarbetet varit otydliga, och vi har inte heller vetat vilka verktyg vi har till hands. Nu har vi det. Informationsteknologin kan bli ett av de viktigaste verktygen för att nå en hållbar utveckling och därför måste vi tillsammans arbeta för att alla inkluderas i den digitala revolutionen. ", "article_category": "other"}
{"id": 29082, "headline": "”Moderaterna vill avskaffa den generella välfärden”", "summary": "Den svenska välfärdsstaten har hittills inte gjort skillnad på huruvida personer bosatta i Sverige har medborgarskap eller uppehållstillstånd. Men nu vill moderaterna skapa en underkategori vars rättigheter ska inskränkas skriver Gudrun Schyman och Meriam Chatty, Feministiskt initiativ.", "article": "Moderaterna meddelar på DN Debatt (20/1) att de vill göra stora nedskärningar i välfärden och samtidigt stänga ut nyanlända att ta del av densamma. Hela förslaget får Feministiskt initiativ att undra om Moderaterna överhuvudtaget känner till vad människovärde är. Anna Kindberg Batra och Ulf Kristersson säger att de vill ha en principiell diskussion ”om hur man tar sig in i de svenska välfärdssystemen”. Vad vi ser är att de vill avskaffa den generella välfärden. Bland annat föreslår moderaterna att personer med tillfälligt uppehållstillstånd, det vill säga i princip alla nyanlända, inte ska få ”automatisk tillgång till välfärdstjänster och ersättningar”. Detta eftersom de inte anser att dessa människor har ”kvalificerat sig till vårt välfärdssystem”. Ännu en gång kommer ett förslag från Moderaterna som sätter mänskliga rättigheter på undantag. Vidare vill partiet införa ytterligare en karensdag och den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen ska återinföras. Vi vet att dessa två förslag slår särskilt hårt mot kvinnor och lågavlönade. Förslag som feminister aldrig kan acceptera. Moderaternas förslag handlar om att göra Sverige till ett land där rättigheter är kopplade till arbete, ett mer renodlat workfare-system i stället för den svenska välfärden. Ett avgörande steg var migrationsöverenskommelsen där permanenta uppehållstillstånd omvandlades till tillfälliga, och där tillståndsbedömningar blev avhängiga av arbete. Att den S-ledda regeringen gick med på att arbetsvillkora flyktingars möjlighet att få uppehållstillstånd och på svensk mark återförenas med sina familjer kommer få oöverskådliga konsekvenser för människors möjligheter och rättigheter att bli del av vårt samhälle. Samtidigt undergrävs arbetares rättssäkerhet. Det är helt obegripligt att Socialdemokraterna, som säger sig värna den svenska modellen, kunde säga ja till yrkesintroduktionsanställningar utan kollektivavtal i höstas. Spikrak moderat politik. Moderaterna tar nu nästa steg genom att föreslå ytterligare en försämring av arbetsrätten, när flyktingar tvingas bort från vår ordinarie arbetsmarknad som en form av rasifierad arbetskraftsreserv. Nu är det oerhört viktigt att socialdemokratin inte följer moderaterna i deras fotspår. Den svenska välfärdsstaten har hittills inte gjort skillnad på huruvida personer bosatta i Sverige har medborgarskap eller uppehållstillstånd. Däremot har papperslösa fallit ur välfärdssystemet vilket Sverige fått kraftig kritik från FN för. En kritik som ledde till att alla asylsökande och papperslösa nu har rätt till vård och tandvård som inte kan anstå, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, läkemedel förskrivs i samband med ovanstående vård samt hälsoundersökning. Papperslösa barn har även rätt till utbildning här. Men nu vill moderaterna skapa ännu en underkategori vars rättigheter ska inskränkas. När Ulf Kristersson ska exemplifiera undantagen från välfärden nämner han icke-akut sjukvård. Ska vi låta människor, kvinnor, barn, gamla, unga, dö kroniska sjukdomar eller i cancer? Det är ett mycket oroväckande förslag som vi nu ser. Därför uppmanar Feministiskt initiativ S-MP regeringen att tydligt ta ställning emot moderaterna i frågan. Som feminister tar vi stort avstånd från denna utveckling. Icke-diskriminering är en grundläggande princip för mänskliga rättigheter. Feministiskt initiativ kommer alltid värna en välfärd för alla. 20 januari 2016 Debattartikeln Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson (M): ”Begränsa välfärden för de med tillfälliga uppehållstillstånd” Repliker Emil Bustos och Elis G Örjes, Socialdemokratiska ekonomklubben: ”Stupstocken skapar onödigt mänskligt lidande” Philip Botström, SSU: ”Moderaterna vill montera ned välfärden” Gudrun Schyman och Meriam Chatty, Feministiskt initiativ: ”Moderaterna vill avskaffa den generella välfärden” Gustaf Vahlne och Eliot Wieslander, Läkare i världen: ”Vård och hälsa är en mänsklig rättighet” Niklas Karlsson (S): ”Oansvarigt att föreslå ytterligare besparingar på välfärden” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29097, "headline": "”Sverige måste bli bättre på att locka investerare”", "summary": "Sverige ska inte bara satsa på att öka exporten, vi måste också förstå vikten av att vara ett attraktivt land att investera i, skriver Magnus Huss och Nils Hannerz på Innovations- och kemiindustrierna.", "article": "Det är glädjande att närings- och innovationsministern Mikael Damberg skriver i DN söndagen den 17/1 med anledning av regeringens nyindustrialiseringsstrategi och att han där erkänner industrins betydelse för svensk tillväxt. Som företrädare för en viktig del av svensk innovationsindustri måste vi dock invända mot att denna syn inte verkar vara dominerande i regeringen i övrigt samt att det trots många bra punkter i Dambergs text saknas viktiga perspektiv. Sverige ska inte bara satsa på att öka vår export, vi måste förstå vikten av att även vara ett attraktivt land att investera i. Mer utländska investeringar i fler svenska innovationer kommer kräva ett mer aktivt arbete från regeringen, både med att uppvakta utländska investerare samt med att jobba på grundförutsättningarna för att driva företag i vårt land. Det är riktigt att vi är inne i en oerhört intressant och omvälvande tid av snabb utveckling och omprövning av gamla system och affärsmodeller, även för den svenska industrin. Det är för närvarande trendigt att tala om digital omställning och att göra statliga satsningar på densamma. Problemet med denna trend är att den är byggd på en skakig grund vad gäller regeringens insikt i näringslivets behov i stort. Både innovation och framgångsrik export förutsätter investeringar. Inför den nya industrialiseringsstrategin borde Damberg läsa en ny tysk studie, ”Paving the way for innovation”, utförd på uppdrag av den tyska kemiindustrins branschorganisation, där tyska företag fått gradera vilka länder de anser har ett bra regelverk för innovation. De ger Sverige en osmickrande näst sista plats. Bara Frankrike anses ha ett sämre regelverk för att främja innovation. Grundförutsättningarna snarare än trendkänsligheten är problemet. Det finns en rad frågor som skapar sådana positiva grundförutsättningar för investering och innovation som regeringen och Damberg missar i sin artikel. För svensk industri är exempelvis en säker tillgång på energi till ett förutsägbart pris en viktig faktor som nu hotas av straffbeskattningen av kärnkraften. Centralt är även frågan om regelverk, som miljölagstiftningen, viktig. För våra medlemsföretag inom kemi och innovation, där det just nu finns en rad intressanta initiativ för att utveckla nya produkter, är regelverken ständigt aktuella. Vilka är villkoren för det företag som omvandlar livsmedelsavfall till energi jämfört med om man använder det som råvara till en ny typ av plast? Möjligheter bromsas av att regelverken inte hänger med. Regelverk, skattenivåer, energitillgång och liknande är alltså viktiga frågor, men en annan aspekt som inte får förbises är den egna politiska inställningen. I stenhård global konkurrens måste varje land arbeta politiskt för att övertyga företag att satsa på nya investeringar hos just oss. Politikerna måste lyssna på företagens behov och önskemål, och skapa förutsättningar där efter, för att sedan ha starka argument för varför internationella bolag ska investera i just Sverige. Vi önskar att ansvaret för att locka hit investeringar tydliggörs, för att politikerna ska se det som sitt uppdrag. Dambergs positiva utsagor om svensk industri är lovande, men våra företag behöver goda grundförutsättningar och aktivt arbete från regeringen med att locka investeringar. När nya undersökningar visar att företag inte tycker Sverige är ett attraktivt land att investera i är det ett problem som borde stå högt på agendan för den nya investeringsstrategin. 17 januari 2016 Debattartikeln Mikael Damberg (S), närings och innovationsminister: ”Ökad industriproduktion viktigt för fortsatt tillväxt” Repliker Anders Källström, ordförande i tankesmedjan Sustainability circle: ”Kunskap om underhåll kan utveckla industrin” Magnus Huss och Nils Hannerz på Innovations- och kemiindustrierna: ”Sverige måste bli bättre på att locka investerare” Anna-Karin Hatt och Ulf Lindberg, Almega: ”Missriktad strategi för tillväxt och jobb” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29100, "headline": "Eleverna har rätt till en mobilfri skola", "summary": "Argumenten för att tillåta mobiltelefoner i skolan är inte hållbara. Mobiltelefonerna stör undervisningen och försämrar lärandet. De kan innebära ett arbetsmiljöproblem för både lärare och elever. Nu är det dags att skolan slutar lägga ansvaret på eleverna själva och vågar säga nej.", "article": "Ni silar mygg och sväljer kameler, sa Jesus till de religiösa ledare som ägnade sådan omsorg om detaljerna att de helt missade att se det större sammanhanget. Hans liknelse blir återigen aktuell när man lyssnar till argumenten för att tillåta mobiltelefoner i klassrummen. För visst finns det enstaka tillfällen då en mobiltelefon kan komma till användning i undervisningen, men satt i relation till den negativa inverkan som elevernas mobilanvändande har på lärandet i klassrummen och den otrygghet som många elever kan känna så blir det uppenbart att argumenten inte håller. Istället måste vi våga lita på att lärarna klarar av att förmedla den kunskap och utveckla de förmågor som eleverna behöver för att nå sina mål. Till detta kan mobiltelefonerna varken bli ett komplement eller en ersättning. Michael Ländin menar på DN.Åsikt att mobiler, datorer och surfplattor måste tillåtas i skolan för att eleverna redan i tidig ålder ska vänja sig vid dem. Han ger flera exempel på när mobilen kan vara bra att ha, till exempel när man ska skriva upp läxor, använda miniräknare eller kolla kalendern. Det säger jag inte emot. Men hans resonemang innehåller flera allvarliga brister och bortser fullständigt från den verklighet som lärare och elever möter varje dag i skolan. Det blir tydligt då han skriver att ”För ungdomarna handlar det också att lära sig koncentration och fokus. Det är deras ansvar.” Det här är helt enkelt inte sant. Ungdomarna går inte i skolan för att lära sig fokusera. Däremot måste de kunna fokusera för att tillgodogöra sig undervisningen. Då är det skolans och lärarnas ansvar, inte elevernas, att skapa en miljö som gör det möjligt för eleverna att fokusera på rätt saker. I en inkluderande skola, där även elever med koncentrationssvårigheter ska få plats, kan vi helt enkelt inte lägga över vårt vuxenansvar på eleverna. Det är heller inte sant, som Ländin hävdar, att mobilen ger omedelbar tillgång till all världens kunskap. Att googla fram fakta ger ingen kunskap om eleverna inte samtidigt klarar av att sätta den i rätt sammanhang och skapa en större förståelse för hur saker hänger ihop. För att klara detta och för att klara av att sålla bland informationen på internet så krävs skickliga lärare som kan undervisa sina elever. Och det krävs elever som hänger med i undervisningen och inte blir störda av sina egna eller andras mobiltelefoner. Här är Ländins förslag att man sätter upp regler för hur mobilerna får användas. Men tro mig, det har testats. Det enda det leder till är ständiga diskussioner och konflikter. Det är enkelt att skriva regler, men att upprätthålla dem kommer ta ännu mer tid och fokus från undervisningen. Ett annat stort problem i många skolor är att mobiler används till att fota och filma lärare och elever utan att de vet om det. Detta skapar otrygghet, elever som inte vågar prata för att de är rädda att bli inspelade, elever som inte vågar byta om efter idrotten. Det är omöjligt för lärare att helt kontrollera vad eleverna gör med sina mobiler. Barns och ungdomars arbetsmiljö är inte mindre viktig än vuxnas. Mobiltelefoner är förbjudna på alla arbetsplatser där de anses göra mer skada än nytta. Bussförare, butiksbiträden och kriminalvårdare är bara några yrkesgrupper som i de flesta fall är förbjudna att använda mobil när de jobbar. Det är inte för att deras arbetsgivare är teknikhatare, som Ländin antyder, utan för att trygghet, säkerhet och effektivitet är högre värden än tekniken i sig. Att bejaka ny teknik i skolan innebär att vi lär eleverna hur den kan användas och när den ska användas. Eleverna måste behärska tekniken, inte behärskas av den. Därför bör mobiltelefonerna lämnas hemma. Huvudinlägg: Michael Ländin: Självklart ska ungarna ha mobiler i skolan Repliker: Wiwi Ahlberg: Digitaliseringen riskerar bli ett gigantiskt misslyckande Kent Berg: Överdriven tro på surfplattor kan faktiskt vara teknikfientligt Johanna Parikka Altenstedt: Skolan lät teknologin bli auktoritet istället för att tygla den ", "article_category": "other"}
{"id": 29110, "headline": "”Läget är akut – utvecklingen hotas av bostadsbristen”", "summary": "Bostadsbyggandet måste komma i gång på allvar om Stockholmsregionen ska behålla sin goda tillväxt och fortsätta att vara en tillväxtmotor för Sverige. Det krävs åtgärder på såväl statlig, regional som kommunal nivå, skriver sex S-politiker.", "article": "Stockholm är Europas snabbast växande huvudstad. Samtidigt befinner sig regionen mitt i en bostadskris, det behöver byggas upp emot 400 000 nya bostäder fram till 2030. Det är därför hög tid att gemensamt vidta konkreta åtgärder. För att Stockholmsregionen ska behålla sin goda tillväxt och fortsatt vara en tillväxtmotor för Sverige måste bostadsbyggandet komma i gång på allvar. Företagen märker tydligt av bostadskrisen. Hälften av de tillfrågade företagarna uppger i undersökningar att bostadsbristen försämrar möjligheten till rekrytering. Under 2014 dämpades tillväxttakten i regionen för första gången på flera år. Läget är allvarligt. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu aviserar en rad åtgärder för att öka bostadsbyggandet samt bjuder in till blocköverskridande samtal. Vi ser fram emot en förhandling med konkreta resultat om hur staten kan stimulera ett kostnadseffektivt byggande, ökad rörlighet på bostadsmarknaden och möjliggöra för fler att köpa eller hyra sin bostad. I dag tar det 26 år att spara ihop till insatsen för en genomsnittlig etta i Stockholmsområdet, om man har möjlighet att spara 1 000 kronor i månaden, ett exempel där regelverket skapar tydliga insiders och outsiders. Ansvarsfulla riksdagspartier måste lägga alla frågor på bordet och diskutera bland annat kontantinsatsen, ränteavdrag, reavinster och skatter inom bostadssektorn, för ökad tillgänglighet, rörlighet och utbud av lägenheter på bostadsmarknaden. För att komma till rätta med bostadsbristen krävs åtgärder på såväl statlig, regional och kommunal nivå. Det är avgörande att alla kommuner tar sitt ansvar och bidrar till ett ökat bostadsbyggande, vissa gör det, andra kommuner i länet blockerar medvetet omfattande bostadsproduktion. Kommunsektorn sitter på ett antal nycklar som kan snabba på bostadsbyggandet. Många bostadsföretag efterfrågar bättre förutsägbarhet och mer likartade regler och processer i arbetet med att ta fram byggbar mark. Vi kommer därför att ta initiativ till att gemensamt med alla länets kommuner se över hur vi kan skapa en bättre förutsägbarhet i planprocessen som snabbar på bostadsbyggandet. Det kan handla om att samarbeta kring typhus, generella detaljplaner och att göra större markanvisningar. För att underlätta och snabba på bostadsbyggandet och genomförandet av den regionala utvecklingsplanen för Stockholms län vill vi inrätta ett regionalt bostadsbyggnadskansli. Det ger möjligheter att: • Samordna processer mellan kommuner, länsstyrelse och landsting för att på så sätt undvika långa överklagandeprocesser. • Underlätta samplanering mellan markägare och en eller flera kommuner för exploatering. • Samverka med byggsektorn för att skapa stordriftsfördelar i syfte att minska produktionskostnader och öka volymen. Genom att reformera bostadspolitiken på statlig, kommunal och regional nivå kan vi öka bostadsbyggandet och bygga en hållbar region som skapar förutsättningar för stärkt social sammanhållning och jämlika livsförutsättningar i Stockholmsregionen. 13 januari 2016 (1) Debattartikel Stefan Löfven (S), statsminister, Magdalena Andersson (S), finansminister, Mehmet Kaplan (MP), bostads- och stadsutvecklingsminister: ”Vi vill samarbeta om ökat bostadsbyggande” Repliker Jakob Eliasson, samhällspolitisk chef Villaägarnas riksförbund: ”Fattiga barnfamiljer drabbas om ränteavdragen sänks” Marie Linder, ordförande Hyresgästföreningen Riksförbundet och Kurt Eliasson, vd bransch- och intresseorganisationen Sabo: ”Hyresförhandlingar bättre än statlig styrning” Ola Månsson, vd Sveriges byggindustrier: ”Resursbrist i kommunerna fördröjer byggplaner” Gustav Hemming (C), miljö- och regionplanelandstingsråd i Stockholms läns landsting och Karin Ernlund (C), gruppledare i Stockholms stad: ”?Systemfel i byggpolitiken” Sex S-politiker i Stockholmsregionen: ”Läget är akut – utvecklingen hotas av bostadsbristen” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 29114, "headline": "Vanligaste felet vuxna gör med bråkiga barn", "summary": "Hur gör man när ens ”vanliga” barn bråkar? Det låter som en fråga som är lätt att besvara. Ändå visar det sig att vuxna gör samma fel gång på gång. Psykologen Bo Hejlskov Elvén berättar vad det vanligaste misstaget är – och hur man kommer tillrätta med det.", "article": "Hur gör man när ens ”vanliga” barn bråkar? Det låter som en fråga som är lätt att besvara. Men psykologen Bo Hejlskov Elvén får den ganska ofta när han hjälper föräldrar som har barn med särskilda behov. Ofta upptäcker de att samma råd funkar även med deras andra barn. Det gjorde att han skrev boken ”Barn som bråkar, att hantera känslostarka barn i vardagen” (Natur och kultur) tillsammans med författaren och journalisten Tina Wiman. Han berättar att en chef en gång påpekade att han försörjer sig på folks maktlöshet. – Det kanske låter respektlöst, säger han och skrattar, men det är faktiskt det jag gör. Vilka är då de vanligaste felen som vuxna gör? – Utskällningar, säger han utan att tveka. En del menar att barn behöver lära sig att ta emot en ordentlig tillrättavisning. Då brukar Bo ställa en motfråga: ”Tycker du att det behövs en rejäl utskällning i ett äktenskap också?” – Då brukar de förstå vad jag menar, säger Bo och hänvisar till modern forskning som visar att utskällningar motverkar sitt syfte. Barn är ju inte lika självständigt tänkande som vuxna. De har dessutom omogna hjärnor. Därför tycker en del vuxna att de måste göra en kraftig markering ibland. – Men just för att det rör sig om barn måste du anpassa åtgärden ännu mer och inse att det inte hjälper att skrika. Det handlar alltså om förstå vad barnet har förmåga till. En utskällning gör bara att det känner sig utsatt, enligt Bo. En del skulle säga att föräldrar har blivit flatare, men han hänvisar till studier som visar att vi skäller mer på barnen i dag än för trettio år sedan. – Förr var det vanligare att vi tog tag i barnet. Men för vissa barn kan det faktiskt vara värre med en utskällning än med en fysisk intervention. Men den som snor en kaka kanske lär sig att inte göra om det? Utskällningen kan väl avskräcka och få slut på beteendet? Nej, tvärtom visar forskningen att den som får en utskällning snor fler kakor men blir bättre på att dölja det, enligt Bo Hejlskov Elvén. Okej, nästa kardinalfel som vi gör? – Tron att en jobbig insats i stunden får effekt i framtiden. Vi kanske tjatar på ungarna att de måste äta. Det beror på att vi tror att det blir bättre nästa gång. Men det blir bara ännu jobbigare. Matbordet är bland de sämsta ställena att ställa till med en scen vid, menar Bo Hejlskov Elvén. I stället ska man försöka få alla att känna att det är lustfyllt att sitta där. Annars förvandlas det till en plats för olust, där vuxna lätt överför mycket av sin egen ångest kring barnets ätande. Så vad gör man när barnet inte äter? – De allra flesta barn äter nästa gång. Om barnet är underviktigt så gör man en plan för vad barnet ska äta och när. Bo berättar att han själv nyligen gjorde sig skyldig till att utlösa och förstärka en konflikt vid bordet. Det var hans ettåriga barnbarn som sjöng högt när de var på restaurang. När han sa åt henne att sluta så slängde hon glaset i golvet. En ettåring kan inte hålla tillbaka den typen av beteende i den situationen. – Det visste ju jag. Hon blev glad och uttryckte sin glädje. Och så kommer den där jäkla morfarn och förstör alltihop. Jag borde i stället ha försökt avleda uppmärksamheten. Om det hade varit ett litet äldre barn kanske någon hade försökt tvinga honom eller henne att städa upp själv. Men då handlar det mest om att demonstrera sin makt, menar Bo Hejlskov Elvén. – Det har ingen effekt, att tvinga barnet att städa kommer inte att öka tilliten eller göra att beteendet upphör. Barn lär sig nämligen inte genom att misslyckas, utan genom att lyckas. Vad gör man, då? – Man städar och snackar inte så mycket. Sedan försöker man ändra förhållandena så att situationen inte inträffar igen. Bo Hejlskov Elvén vill understryka att det inte rör sig om ”curling”, eller ”tassande”, som han hellre kallar det. – Tassande handlar om att man i alla situationer försöker undvika att barnet ska bli ledset. Det gör att vi blir osäkra, oförutsägbara och otydliga. Det viktigaste är att man försöker anpassa styrningen efter vad barnet har en chans att klara av, vilket är motsatsen till tassande. Det tredje stora felet som många gör är att upprepa något som inte fungerar. När vi börjar skälla och ser att det inte får effekt så ska vi inte skrika ännu högre. Då hamnar vi lätt i en ännu värre konflikt. Det hör ihop med att vi vill att vi ska vinna och att barnet ska förlora. – Det är konstigt eftersom vi egentligen vill fostra självständiga barn. I stället ska man försöka jobba med och inte emot barnet, enligt Bo. Om du säger till barnet att borsta tänderna och lägga sig och det vägrar och säger att det ska spela klart en bana i dataspelet. Då fortsätter du kanske bara att tjata tills du till slut måste dra ut sladden till datorn. Barnet säger fula ord och konflikten stegras. – Du kan i stället säga ”okej, spela klart banan”. Sedan sätter du dig bredvid ungen tills banan är färdigspelad. Då undviker du att barnet börjar spela ett nytt spel vilket lätt inträffar eftersom barn är omogna. På så sätt går man alltså tillsammans mot målet. Det fjärde kardinalfelet som vi gör oss skyldiga till är att inte skilja den egna känslan från barnets. Barnet blir argt och vi blir arga tillbaka, i stället för att backa för att inte låta sig ”smittas” av barnets känslor, enligt Bo. Som vuxen har man det ansvaret, menar Bo och tar ett exempel från trafiken: Om någon ger dig fingret i en rondell så ger du inte fingret tillbaka. – Du kanske skakar på huvudet och tänker att den personen måste vara litet speciell och så kör du vidare. Om du stannar och försöker fostra någon så kan du hamna i en onödig konflikt. Det handlar om att se vad som är min och vad som är din reaktion, att kunna känna med någon – utan att fångas av samma känsla. I boken skriver han att den som får sladd på bilen gör klokt i att inte kasta sig på bromsen. I stället ska man frikoppla, försöka vara följsam och styra med bilen. På samma sätt gör man om barnet vägrar att plocka in i diskmaskinen för att det ska se något program som börjar. Då säger man ”okej, gå och se programmet och kom tillbaka senare och plocka in disken”. – Det gäller att hitta en utväg som hjälper barnet. Du måste gå med innan du kan hjälpa tillbaka. Bo tar exemplet med det ryska planet som sköts ned av Turkiet. Det var en ganska aggressiv handling som gjorde att Ryssland reagerade starkt. Men i stället för att bygga upp en konflikt genom att svara med samma mynt, tar man reda på vad man kan göra för att det inte ska hända nästa gång. – I ett sådant fall är det ingen som ifrågasätter ett flexibelt agerande eller kallar det för ”curling”. Det handlar om att vara pragmatisk i  stället för att hela tiden göra motstånd. Bo Hejlskov Elvén Bo Hejlskov Elvén är legitimerad psykolog och författare. Han har lång erfarenhet av att handleda och utbilda pedagoger i hantering av problemskapande beteende utifrån lågaffektiva metoder, vilket bland annat innebär att skapa lugn och undvika att dras med i starka affekter. Tidigare böcker av Bo Hejlskov Elvén har handlat om problembeteenden inom bland annat skola, äldrevård och psykiatri, och vid utvecklingsmässiga funktionshinder. ", "article_category": "other"}
{"id": 29117, "headline": "”Utskällning gör det bara värre”", "summary": "Det vanligaste felet som vuxna gör med ”bråkiga” barn är att skälla på dem, enligt psykologen Bo Hejlskov Elvén. Det gäller att utgå ifrån barnets förmåga – inte att visa vem det är som bestämmer.", "article": "Hur gör man när ens ”vanliga” barn bråkar? Det låter som en fråga som är lätt att besvara. Men psykologen Bo Hejlskov Elvén får den ganska ofta när han hjälper föräldrar som har barn med särskilda behov. Ofta upptäcker de att samma råd funkar även med deras andra barn. Det gjorde att han skrev boken ”Barn som bråkar, att hantera känslostarka barn i vardagen” (Natur och kultur) tillsammans med författaren och journalisten Tina Wiman. Han berättar att en chef en gång påpekade att han försörjer sig på folks maktlöshet. – Det kanske låter respektlöst, säger han och skrattar, men det är faktiskt det jag gör. Vilka är då de vanligaste felen som vuxna gör? – Utskällningar, säger han utan att tveka. En del menar att barn behöver lära sig att ta emot en ordentlig tillrättavisning. Då brukar Bo ställa en motfråga: ”Tycker du att det behövs en rejäl utskällning i ett äktenskap också?” – Då brukar de förstå vad jag menar, säger Bo och hänvisar till modern forskning som visar att utskällningar motverkar sitt syfte. Barn är ju inte lika självständigt tänkande som vuxna. De har dessutom omogna hjärnor. Därför tycker en del vuxna att de måste göra en kraftig markering ibland. – Men just för att det rör sig om barn måste du anpassa åtgärden ännu mer och inse att det inte hjälper att skrika. Det handlar alltså om förstå vad barnet har förmåga till. En utskällning gör bara att det känner sig utsatt, enligt Bo. En del skulle säga att föräldrar har blivit flatare, men han hänvisar till studier som visar att vi skäller mer på barnen i dag än för trettio år sedan. – Förr var det vanligare att vi tog tag i barnet. Men för vissa barn kan det faktiskt vara värre med en utskällning än med en fysisk intervention. Men den som snor en kaka kanske lär sig att inte göra om det? Utskällningen kan väl avskräcka och få slut på beteendet? Nej, tvärtom visar forskningen att den som får en utskällning snor fler kakor men blir bättre på att dölja det, enligt Bo Hejlskov Elvén. Okej, nästa kardinalfel som vi gör? – Tron att en jobbig insats i stunden får effekt i framtiden. Vi kanske tjatar på ungarna att de måste äta. Det beror på att vi tror att det blir bättre nästa gång. Men det blir bara ännu jobbigare. Matbordet är bland de sämsta ställena att ställa till med en scen vid, menar Bo Hejlskov Elvén. I stället ska man försöka få alla att känna att det är lustfyllt att sitta där. Annars förvandlas det till en plats för olust, där vuxna lätt överför mycket av sin egen ångest kring barnets ätande. Så vad gör man när barnet inte äter? – De allra flesta barn äter nästa gång. Om barnet är underviktigt så gör man en plan för vad barnet ska äta och när. Bo berättar att han själv nyligen gjorde sig skyldig till att utlösa och förstärka en konflikt vid bordet. Det var hans ettåriga barnbarn som sjöng högt när de var på restaurang. När han sa åt henne att sluta så slängde hon glaset i golvet. En ettåring kan inte hålla tillbaka den typen av beteende i den situationen. – Det visste ju jag. Hon blev glad och uttryckte sin glädje. Och så kommer den där jäkla morfarn och förstör alltihop. Jag borde i stället ha försökt avleda uppmärksamheten. Om det hade varit ett litet äldre barn kanske någon hade försökt tvinga honom eller henne att städa upp själv. Men då handlar det mest om att demonstrera sin makt, menar Bo Hejlskov Elvén. – Det har ingen effekt, att tvinga barnet att städa kommer inte att öka tilliten eller göra att beteendet upphör. Barn lär sig nämligen inte genom att misslyckas, utan genom att lyckas. Vad gör man, då? – Man städar och snackar inte så mycket. Sedan försöker man ändra förhållandena så att situationen inte inträffar igen. Bo Hejlskov Elvén vill understryka att det inte rör sig om ”curling”, eller ”tassande”, som han hellre kallar det. – Tassande handlar om att man i alla situationer försöker undvika att barnet ska bli ledset. Det gör att vi blir osäkra, oförutsägbara och otydliga. Det viktigaste är att man försöker anpassa styrningen efter vad barnet har en chans att klara av, vilket är motsatsen till tassande. Det tredje stora felet som många gör är att upprepa något som inte fungerar. När vi börjar skälla och ser att det inte får effekt så ska vi inte skrika ännu högre. Då hamnar vi lätt i en ännu värre konflikt. Det hör ihop med att vi vill att vi ska vinna och att barnet ska förlora. – Det är konstigt eftersom vi egentligen vill fostra självständiga barn. I stället ska man försöka jobba med och inte emot barnet, enligt Bo. Om du säger till barnet att borsta tänderna och lägga sig och det vägrar och säger att det ska spela klart en bana i dataspelet. Då fortsätter du kanske bara att tjata tills du till slut måste dra ut sladden till datorn. Barnet säger fula ord och konflikten stegras. – Du kan i stället säga ”okej, spela klart banan”. Sedan sätter du dig bredvid ungen tills banan är färdigspelad. Då undviker du att barnet börjar spela ett nytt spel vilket lätt inträffar eftersom barn är omogna. På så sätt går man alltså tillsammans mot målet. Det fjärde kardinalfelet som vi gör oss skyldiga till är att inte skilja den egna känslan från barnets. Barnet blir argt och vi blir arga tillbaka, i stället för att backa för att inte låta sig ”smittas” av barnets känslor, enligt Bo. Som vuxen har man det ansvaret, menar Bo och tar ett exempel från trafiken: Om någon ger dig fingret i en rondell så ger du inte fingret tillbaka. – Du kanske skakar på huvudet och tänker att den personen måste vara litet speciell och så kör du vidare. Om du stannar och försöker fostra någon så kan du hamna i en onödig konflikt. Det handlar om att se vad som är min och vad som är din reaktion, att kunna känna med någon – utan att fångas av samma känsla. I boken skriver han att den som får sladd på bilen gör klokt i att inte kasta sig på bromsen. I stället ska man frikoppla, försöka vara följsam och styra med bilen. På samma sätt gör man om barnet vägrar att plocka in i diskmaskinen för att det ska se något program som börjar. Då säger man ”okej, gå och se programmet och kom tillbaka senare och plocka in disken”. – Det gäller att hitta en utväg som hjälper barnet. Du måste gå med innan du kan hjälpa tillbaka. Bo tar exemplet med det ryska planet som sköts ned av Turkiet. Det var en ganska aggressiv handling som gjorde att Ryssland reagerade starkt. Men i stället för att bygga upp en konflikt genom att svara med samma mynt, tar man reda på vad man kan göra för att det inte ska hända nästa gång. – I ett sådant fall är det ingen som ifrågasätter ett flexibelt agerande eller kallar det för ”curling”. Det handlar om att vara pragmatisk i  stället för att hela tiden göra motstånd. Det gäller att hitta en utväg som hjälper barnet. Bo Hejlskov Elvén är legitimerad psykolog och författare. Han har lång erfarenhet av att handleda och utbilda pedagoger i hantering av problemskapande beteende utifrån lågaffektiva metoder, vilket bland annat innebär att skapa lugn och undvika att dras med i starka affekter. Tidigare böcker av Bo Hejlskov Elvén har handlat om problembeteenden inom bland annat skola, äldrevård och psykiatri, och vid utvecklingsmässiga funktionshinder. ", "article_category": "other"}
{"id": 29119, "headline": "”Ökad industriproduktion viktigt för fortsatt tillväxt”", "summary": "Nyindustrialisering. Antalet anställda i kärnan av den svenska industriproduktionen minskar. På sikt riskerar vi att förlora fler delar av industrin. Tillverkning i Sverige är avgörande för jobben och den ekonomiska utvecklingen. Inom kort presenterar regeringen en nyindustrialiseringsstrategi, skriver näringsminister Mikael Damberg (S).", "article": "Stora delar av svensk industrin går nu starkt framåt. Allt oftare kommer besked om nya investeringar, nya försäljningsrekord och nyanställningar. Men vi är också mitt uppe i den fjärde industriella revolutionen där digitalisering och automatisering radikalt förändrar förutsättningarna för industriell produktion. Sverige har en lång och framgångsrik industritradition. Samtidigt finns det en bild av att Sverige inte längre är en industrination och att tillverkning i Sverige tillhör det förflutna. Att detta var den borgerliga regeringens syn på industrin blev inte minst tydligt när Fredrik Reinfeldt deltog vid World economic forum i Davos och dömde ut svensk industri som ”basically gone”. Inget kunde vara mer fel. Det är sant att tillverkningens andel av BNP har minskat. Men industrin är större än tillverkningen. För att förstå industrins betydelse för Sverige måste man också inkludera de industrinära tjänsterna och då står industrin för en femtedel av landets ekonomi och sysselsätter omkring en miljon människor. Industrin står också för 77 procent av det samlade exportvärdet. Sverige är kort sagt en modern industrination där industrins utveckling och konkurrenskraft är helt avgörande för jobben i hela Sverige och för vår gemensamma välfärd. Därför är det allvarligt för Sverige att svensk industri förlorade många högproduktiva och konkurrenskraftiga jobb under finanskrisen och att återhämtningen har dröjt samtidigt som vi möter en allt hårdare konkurrens från omvärlden. Tillväxtekonomierna i Asien satsar offensivt och vi ser ett globalt skifte i världsekonomi och kunskapsbas österut. Därför kommer regeringen senare i veckan att lägga fram en nyindustrialiseringsstrategi för Sverige. Syftet är att göra Sverige ännu mer attraktivt för nya investeringar, att svensk industri ska klara av den allt snabbare tekniska utvecklingen och att antalet högkvalificerade jobb ska öka.   Vi har identifierat fyra utmaningar som den svenska industrin står inför: 1 Digitalisering. Just nu pågår en snabb strukturomvandling där inbäddade och uppkopplade fabriker och produkter revolutionerar industrin. Men många svenska industriföretag hänger inte med och riskerar därför att konkurreras ut i onödan. 2 Hållbarhet. Delar av den svenska industrin är inte tillräckligt resurseffektiv. Hållbar produktion och produkter kan vara en svensk styrka även framöver. Men svensk industri bör flytta fram sina positioner ytterligare. 3 Kompetens. Svensk industri får allt svårare att rekrytera den kompetens som behövs för att konkurrera på världsmarknaden. Var femte rekrytering misslyckas helt. Utbildningars kvalitet och relevans är ofta för låg och omställningen från gamla till nya jobb behöver underlättas. 4 Innovationskraft. Svenska forsknings- och innovationsmiljöer möter hård konkurrens. I motsats till de flesta jämförbara konkurrentänder har företagens FoU-investeringar som andel av BNP sjunkit kraftigt i Sverige. Dessa fyra utmaningar måste hanteras för att svensk industri ska få bästa möjliga förutsättningar att öka sina marknadsandelar på en växande världsmarknad. Därför fokuserar vi särskilt på dem i den kommande strategin. Regeringen arbetar naturligtvis också vidare med en lång rad andra frågor som är centrala för ett konkurrenskraftigt företagsklimat. Det behövs en brett förankrad och långsiktig energipolitik som säkrar en fungerande energiförsörjning och som ger industrin stabila spelregler. Den industriella produktionen sker i regel i globala värdekedjor som kan delas in i tre produktionssteg: ”för-produktionsaktiviteter”, ”produktionsaktiviteter” och ”efter-produktionsaktiviteter”. För-produktionsaktiviteter är exempelvis forskning och utveckling och design. Produktionsaktiviteter är själva tillverkningsprocessen. Efter-produktionsaktiviter är marknadsföring, försäljning och andra tjänster. Dessa tre produktionssteg äger rum i olika delar av världen och sammanfogas till en produkt till konsumenten. Volvo XC90 är ett bra exempel på Sverige roll i de globala värdekedjorna. Som ett av få länder i världen finns här en kompetens att utveckla och tillverka en bil från idé till färdig produkt. Men även om bilen utvecklats och byggts ihop på Hisingen i Göteborg består den av uppemot 10 000 delar från leverantörer i ett hundratal länder. Vi kan i dag redovisa nya siffror från näringsdepartementets analysavdelning som visar de tre produktionsfaserna i svensk industri och där framgår att antalet anställda har sjunkit i såväl produktionsfasen som i efterproduktionsfasen – med 16 respektive 17 procent sedan finanskrisen 2008. Antalet anställda i förproduktionsfasen har inte minskat, men endast ökat med tre procent. För- och efterproduktionsaktiviteter visar i redovisningen ofta högre förädlingsvärde än själva produktionsaktiviteten vilket har gjort att tillverkningen ofta har underskattats. I själva verket är ofta närhet mellan de olika delarna av produktionen en nyckel till framgång då konkurrensen ökar. Utan kärnverksamheten – tillverkningen – riskerar vi på sikt att förlora de övriga produktionsstegen och då minskar möjligheten att ”koppla på” aktiviteter med högre förädlingsvärden – såsom forskning och utveckling i förproduktionsfasen och exempelvis datahantering, marknadsföring och service i efterproduktionsfasen. Slutsatsen är att tillverkning i Sverige är avgörande för jobben och den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Samtidigt har de ekonomiska förutsättningarna för industriell produktion i Sverige stärkts under senare år. Produktionstekniken har också utvecklats snabbt och med en allt högre grad av automatisering i tillverkningen blir lönekostnaden i produktionsfasen mindre avgörande. Tillsammans skapar ett fönster för nyindustrialisering i Sverige. Inom kort presenterar jag regeringens nyindustrialiseringsstrategi. Då startar jag också direkt arbetet med en handlingsplan med konkreta åtgärder för att underlätta industrins omställning i dialog med industrins företag, fack och branschorganisationer. Regeringen har satt ett mål för jobben. Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så att Sverige har lägst arbetslöshet i EU år 2020. En konkurrenskraftig och stark industri är en viktig förutsättning för att målet nås och därmed en prioritering för regeringen. 17 januari 2016 Debattartikeln Mikael Damberg (S), närings och innovationsminister: ”Ökad industriproduktion viktigt för fortsatt tillväxt” Repliker Anders Källström, ordförande i tankesmedjan Sustainability circle: ”Kunskap om underhåll kan utveckla industrin” Magnus Huss och Nils Hannerz på Innovations- och kemiindustrierna: ”Sverige måste bli bättre på att locka investerare” Anna-Karin Hatt och Ulf Lindberg, Almega: ”Missriktad strategi för tillväxt och jobb” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29120, "headline": "Kö i stan? Han har pejl på läget", "summary": "Köer, förseningar och trafikolyckor – som reporter på Radio Stockholms trafikredaktion är det Patrik Larsons uppgift att ge lyssnarna senaste nytt om läget på vägarna.", "article": "”Det har börjat lugna ner sig i morgontrafiken. Köerna på Essingeleden har nästan försvunnit, men trafiken är fortfarande långsam mellan Fredhällstunneln och Tomtebodakurvan …” För dem som har som vana att lyssna på Sveriges Radio om morgnarna hör meddelande som detta till vardagen, men få har ett ansikte att matcha till trafikrapporterna. Patrik Larson är en av de stadiga rösterna som informerar om läget på vägarna och i kollektivtrafiken i Stockholmsområdet. När DN är på besök vid niotiden en morgon i januari har han redan varit på jobbet i drygt fyra timmar. – Just i dag har det varit lugnt, lite halt på vägarna och tre fyra olyckor. En ganska normal vintermorgon. Andra dagar kan det vara uppemot 50 olyckor på morgonkvisten. Då är det rätt hektiskt här på redaktionen. Det råder en varm men koncentrerad stämning på Radio Stockholms trafikredaktion i Radiohuset. På Patrik Larsons skrivbord står tre rejäla skärmar där han skannar av senaste nytt inför nästa sändning. Telefonen ringer i stort sett hela tiden – ibland är det Trafikverket, annars ofta lyssnare som vill tipsa om köer, trafikolyckor och annat som gäller läget ute på vägarna. – Jobbet handlar mycket om att informera allmänheten. Till exempel är det vår uppgift att berätta att det inte har hänt något på vägarna, vilket annan media aldrig skulle göra. Ett vanligt arbetspass gör Patrik ett 20-tal sändningar vid fasta tidpunkter. Men beroende på vad som sker i trafiken just den dagen kan lyssnarna få höra hans röst betydligt oftare än så. Mitt under DN:s intervju ringer en av Patriks kollegor för att berätta om en olycka i närheten av Uppsala. – Den fick vi inte med i sändningen, konstaterar Patrik, sätter på sina hörlurar och tar kontakt med P4:s programledare. De kommer överens om att han ska köra en så kallad ”akutare” efter låten som spelas just då. Patriks väg i yrket skedde mest av en slump. Han utbildade sig till journalist på 90-talet och har sedan dess bland annat jobbat på SVT och Mitt i. En dag såg han att Mix Megapol sökte en trafikreporter och bestämde sig för att söka jobbet. Efter att ha varit där ett tag hamnade Patrik sedan på Sveriges Radio, där han nu jobbat i sex år. Förutom att vara journalist har Patrik också hunnit med att arbeta som busschaufför i ett 20-tal år – ett jobb som förberedde honom väl inför vardagen som trafikreporter. – Jag har något slags pervers dragning som gör att jag tycker att det är rätt kul med trafik, säger han och skrattar. Vad är svårast med jobbet, tycker du? – Det kan kännas riktigt tufft att avbryta ett underhållningsprogram på P4 för att berätta om en svår trafikolycka. Att behöva svänga från glädje till allvar på två sekunder mitt i en sändning. Kontakten med lyssnarna är oerhört viktig. Redaktionen har två tipsnummer med tio ingående linjer, och en stressig morgon kan Patrik få ta emot uppemot 200 samtal. – Vi lyssnar på alla som ringer in. Det är otroligt få som bluffar eller försöker vara roliga. Till exempel hör en person av sig varje morgon och berättar hur lång tid det tagit att köra från Salem till Sollentuna. Även om jag inte tar med det i sändningarna är det ovärderlig information som ger en bild av hur trafikläget ser ut. Namn: Patrik Larson. Ålder: 48 år. Tidigare jobb: Har arbetat som busschaufför och journalist på bland annat Mitt i, TT och SVT. Utbildning: Journalistprogrammet på JMK, Stockholms universitet. Bästa med att jobba som trafikreporter: Det är pulsen – och att känna att man faktiskt gör nytta. Tips till andra som vill ha yrket: Se till att plugga media och att lära dig att hitta i trafiken. ", "article_category": "other"}
{"id": 29134, "headline": "Befria Kinasvenskarna", "summary": "Peter Dahlin och Gui Minhai har på var sitt håll förargat den kinesiska regimen och försvunnit. Regeringen måste protestera högt.", "article": "Människorättsaktivisten Peter Dahlin befinner sig definitivt i förvar hos de kinesiska myndigheterna. Var Gui Minhai, förläggare med verksamhet i Hongkong, anträffas är däremot inte känt. Högst sannolikt är att de båda svenska medborgarna har fallit offer för regimens nya kampanj mot oppositionella. Startdatum för Kommunistpartiets pågående jakt var sommaren 2015, då hundratals advokater sveptes med i en våg av gripanden. Somliga tvingades att framträda på bästa sändningstid för att berätta om sina försyndelser mot enpartistaten. Andra har inte synts till över huvud taget. Human Rights Watch har en lång lista på advokater som sitter bakom lås och bom. De erbjuds inga möjligheter att försvara sig mot anklagelserna: Vållande till bråk, framkallande av hat, omstörtande av statens makt. Myndigheterna kokar alltid ihop något. Svensken Peter Dahlin har sedan flera år arbetat i Peking med utbildning av advokater, stöd i rättsfall och övervakning av människorättsfrågor. Han greps strax efter nyår, misstänkt för att utgöra ett hot mot landets säkerhet. Den som drömmer om en kinesisk rättsstat lever förstås alltid farligt. Det är inget nytt att regimen tystar obekväma röster. Men kampanjen mot advokaterna är ett led i president Xi Jinpings stärkta grepp om hela det kinesiska samhällslivet. ”Kampen mot korruptionen”, ett annars populärt politiskt projekt, är en behändig förevändning. Händelsevis hamnar allt större makt i händerna på presidenten i takt med att politruker rensas ut. De inofficiella arbetarorganisationerna utgör också en av myndigheternas mål- tavlor. Tidigare har aktivisterna tolererats – i varje fall har varningar utfärdats när de har riskerat att genera regimen. I Xi Jinpings Kina utgör dock alla organisationer utanför partiets kontroll ett hot. Att arbetare ställer till med besvär och reser krav är en skymf mot Kommunistpartiet. Och i fjol bestämde sig presidenten för att bryta trenden med allt fler strejker.   Så sent som i förra veckan fängslades följaktligen fyra ledare i Guangdongprovinsen. Tidningen New York Times rapporterade om den hårdaste striden mot arbetarorganen på två decennier. Landets företagsledare är inte längre immuna mot myndigheternas nycker. Den senaste tiden har chefer för stora företag plötsligt försvunnit. Ofta heter det att de medverkar i någon angelägen utredning. Efter några dagar på hemlig ort har de dykt upp. Budskapet är tydligt: Även direktörerna gör bäst i att rätta in sig i  ledet. Allmänheten bör avhålla sig från att ställa frågor. En faktor bakom regimens upptrappade repression är landets tilltagande ekonomiska bryderier. Tillväxtmotorn hackar betänkligt, marknader och produktion måste ställas om. Vad innebär det för ”den kinesiska drömmen”? Vad ska folket säga om den snabba ekonomiska utvecklingen tar en förskräckande vändning? Hot mot Stabiliteten måste förekommas. Ställd inför all denna ovisshet tycks det som att Kommunistpartiet har fallit tillbaka i totalitära vanor. Hongkong är ett huvudbry i sig. Den tidigare ledaren Deng Xiaoping löste dilemmat med parollen ”ett land, två system”, men ambivalensen lever kvar. Den gamla brittiska kolonin har sina demokratiska dissidenter och paraplyrevolutionärer, och snart vankas allmänna val. Den kinesiskfödde svenske medborgaren Gui Minhai äger ett förlag i det delvis självstyrande Hongkong och publicerar skrifter som besvärar makten i Peking. Han försvann i oktober under en resa i Thailand, samtidigt som ett par andra bokhandlare i  Hongkong gick upp i rök. Senare har en brittisk medborgare i samma krets sannolikt förts bort av kinesisk polis. Regimens medier har anklagat de fyra för att utöva ett ”ondskefullt inflytande” över Kina. Och i en ledare i tidningen Global Times har man argumenterat för att myndigheterna inte kan se mellan fingrarna när subversiva skrifter bjuds ut i Hongkong. Det är illavarslande, men omvärlden har varit tyst om kränkningarna. Beskedet på torsdagen var att svensk ambassadpersonal ska få träffa den fängslade Peter Dahlin. Vad säger utrikesminister Margot Wallström? Regeringen måste ta upp fallet och göra en hård markering: Släpp Kinasvenskarna fria! 15 januari 2016 Kommunal visar inte medlemmarna respekt Kommunals ledning verkar inte dra sig för att använda medlemmarnas pengar till att förverkliga hobbyprojekt och semesterplaner, skriver Amanda Björkman. Trollfest efter Kungsträdgården Sedan i lördags har DN publicerat en lång rad artiklar om de sexuella ofredanden som unga kvinnor utsatts för vid festivalen We Are Sthlm i Kungsträdgården. Men i nätets undervegetation sprids en helt annan historia, skriver Hanne Kjöller. Alla DN:s ledare ", "article_category": "other"}
{"id": 29136, "headline": "Walter Kurtsson är evigt ung", "summary": "Figuren Walter Kurtsson uppstod 1972 som en pseudonym, när Peter Torsén på skämt skickade in några låtar till P3. Som Walter får Peter utlopp för många av sina kreativa sidor.", "article": "Musikern och komikern Peter Torsén blir 60 år. Men hans alter ego Walter Kurtsson, en sorts kvarleva från folkhemmet med Domuskasse i hand, vinklad överläpp och försedd med en självupptagen syn på tillvaron, är för evigt 47 år. Och det är Walter som får vara med om de stora upplevelserna. När Peter släpper in mig i arbetslokalen i Eskilstuna, som han förstås delar med Walter, är en manshög bild av kungen och Walter tillsammans det första jag ser. – Kungens adjutant hade sett Walter uppträda på en 40-årsfest och gillade vad han såg. Han ringde senare och bokade Walter till en privat fest för kungen och drottningen. Han fick sjunga duett med Silvia bland annat. En Walter Kurtsson-låt förstås, berättar Peter. Låten var ”Kan du tänka dej en sommar utan sol och bad” som i mångt och mycket är upphovet till figuren Walter Kurtsson. Peter Torsén var redan som tonåring i full gång med att skriva och sjunga egen musik som han spelade in på rullbandspelare. – Jag hade skickat in flera av mina låtar till Sveriges Radio för att få dem spelade i P3:s ”Bandet går”, ett program med lyssnarnas egen musik. Inget hände. Jag började bli ganska arg, folk som knappt kunde stämma gitarren fick vara med, men inte jag. – Då bestämde jag mig för att göra mitt allra sämsta och improviserade två låtar. Den ena var ”Kan du tänka dej en sommar utan sol och bad” som lät helt förfärligt och som jag skickade in under pseudonymen Walter Kurtsson. Och döm om Peters förvåning när han hör Kjell Alinge påannonsera de båda låtarna med Walter Kurtsson i ”Pop i sommarnatt” 1972, där Walter får dela eterutrymme med storheter som Sly and the Family Stone och Hawkwind. Vad tror du Alinge tänkte om Walter Kurtsson? Förstod han att det var ett skämt? – Jag vet inte, säger Peter och skrattar. Jag har inte pratat med honom om det, men jag skrev ett följebrev där jag hittade på Walter Kurtssons historia och hans värld. Tror Alinge gillade det. Peter höll fast vid Walter Kurtsson och han och hans medmusikanter fortsatte att skicka in ”riktiga” låtar. Och nu gick det plötsligt bättre. – Walter Kurtsson var med i ”Bandet går” omkring 30 gånger och han fick även egen fanclub. Peter Torsén var en mycket aktiv tonåring som gjorde serieteckningar, bildade en musikförening, arrangerade konserter, startade både ett musikfanzine där han bland andra intervjuade Iggy Pop och en skoltidning på läroverket. Men hans egen musik var ändå viktigast. Han var med i ett Eskilstunaband som hette Heartbreak Hotel (senare kortat till Heartbreak) som fick skivkontrakt med Sonet och släppte första skivan 1978. – Vi gjorde tre popskivor under några år och tokhyllades faktiskt av bland andra Mats Olsson i Expressen. Vi turnerade intensivt i folkparkerna på somrarna, men när Carola slog igenom 1983 var det slut med intresset för grupper som lät som vi. Vi fick inga spelningar längre så vi la av. Artistnamnet Walter Kurtsson, som Peter hade lagt åt sidan och på skivorna med Heartbreak ersatt med ett annat, Peter Fatale, återuppstod under andra halvan av 80-talet. Nu även som en fysisk gestalt som Peter Torsén skapade. – Walter är en typ av svensk som man skulle kunna träffa på i verkligheten. Han och Ove i ”En man som heter Ove” och Ove i ”Solsidan” har en del gemensamt. Och som Walter får Peter utlopp för många av sina kreativa sidor. Walter finns som seriefigur, ritad av Peter, Walter gör skivomslag, han har haft en konstutställning, han gör korta filmsketcher och han gör musik. På Spotify finns bland annat ett 20-tal varianter av hans ”Kan du tänka dej en sommar...”. Walter har till och med ett eget folköl, Walter Kurtssons Tåbira. – Han är kändis i Eskilstuna, men jag reser land och rike runt som Walter, både ensam och med mitt band. Min viktigaste tanke med Walter är att publiken aldrig ska ha varit med om någonting liknande. Walter är en typ av svensk som man skulle kunna träffa på i verkligheten. Gratuleras till: Blir 60 den 17 januari. Gör: Komiker och musiker. Bor: Eskilstuna. Familj: Hustrun Lotta, två vuxna barn, Sofia och Anton. Om framtiden: ”Så länge jag orkar ska jag fortsätta göra Walter Kurtsson.” På gång 1: Skriver en bok om musikåret 1967 ihop med tv-journalisten Rolf Hammarlund. På gång 2: En bilderbok med Walter Kurtsson ska ges ut även på engelska. Förebilder: David Bowie, Velvet Underground, Robban Broberg som han hade personlig kontakt med under många år. Så firar han födelsedagen: ”Det blir en kryssning med nära och kära. Senare blir det en sorts öppet hus för vänner och bekanta på Biografbaren här i stan.” ", "article_category": "other"}
{"id": 29172, "headline": "”Pseudoteorier jämställs med etablerad vetenskap”", "summary": "Relativistisk kunskapssyn. I Skolverkets kommentarer till läroplanen för grundskolan framställs naturvetenskapen som en ideologi bland andra. En relativistisk kunskapssyn har fått fotfäste i skolvärlden och den lämnar skoleleverna skyddslösa. Skolan måste vara tydlig med vad vetenskapen säger, skriver fyra forskare och debattörer.", "article": "Skolan har övergivit den vetenskapliga metoden, och jämställer pseudoteorier med etablerad vetenskap. Märkligt nog har detta olycksbådande vägval i stort sett fått ske utan uppmärksamhet. Nu är det angeläget att lagstiftare, skolledare och lärare engagerar sig i denna helt centrala framtidsfråga och gör begreppet kunskapsskola till mer än bara ett slagord. Nyligen deltog ett par av oss som föreläsare på en inspirationsdag för lärare i Skolverkets och Kungliga Vetenskapsakademins regi med temat Naturvetenskapen och livets mening. I samband med en fråga om hur man bemöter barn och ungdomar som uppfostrats i kreationistisk anda inträffade något märkligt. Ett par lärare började argumentera för att den vetenskapliga synen på livets utveckling kan ställas bredvid den kreationistiska och att man som lärare inte behöver övertyga eleverna om vilken som är rätt. Det vore till och med direkt fel att göra det och ”i strid med en god lärargärning”. Dessutom är det ju ett välkänt faktum, hävdade lärarna, att vetenskapen inte representerar någon absolut sanning. Panelen hamnade efter dessa inlägg i chock och inspirationsdagen avslutades i förvirring. Är detta enbart en anekdot? Dessvärre utgör detta ett exempel på hur skolan fungerar i ett land som också delar ut världens främsta vetenskapliga pris, Nobelpriset, och därmed borde ha förutsättningar att veta bättre. I USA har kreationismen gjort framgångsrika framstötar i utbildningsväsendet. Där handlar det om hur religiösa rörelser gör bruk av sanningsrelativism för att smyga in kreationismen i skolan. I Sverige handlar det snarare om en relativistisk kunskapssyn som fått fotfäste i skolvärlden och som lämnar skoleleverna skyddslösa. I sin avhandling ”Den förhandlade makten” (2011) intervjuar statsvetaren Fredrik Sjögren lärare vid vanliga svenska skolor om hur de hanterar värdekonflikter runt ämnen som demokrati och sexualitet. Till sin förvåning finner han att evolutionen hör till dessa konfliktämnen. Flera av lärarna berättar hur de försöker uppmuntra eleverna att bilda sig en egen uppfattning om livets utveckling på jorden. Sjögren beskriver detta som att lärarna vill erbjuda ett ”smörgåsbord” av teorier att välja från. Man betraktar vetenskaplig kunskap som ofullständig och omöjlig att belägga och anser det vara ”gammaldags, stelt och småskuret” att förespråka en teori framför en annan. En lärare säger att ”de olika skapelsemyterna eller olika religioners förklaringar är inte fel utan bara olika sätt att se på saken”. Enligt läroplanen för grundskolan, LGR 11 (beslutad av riksdagen 2009, uppdaterad 2015), framstår lärarnas handlande som föredömligt. Här kan man läsa att biologiundervisningen ska skapa förutsättningar för eleverna att kunna skilja mellan naturvetenskapliga och andra sätt att skildra världen och ge dem inblick i naturvetenskapens världsbild med evolutionsteorin som grund. Detta påstående utvecklas i ett särskilt dokument med kommentarer till Läroplanen (vilket också återfinns på Skolverkets hemsida): \"Genom att diskutera vad som utmärker naturvetenskapen kan eleverna få förståelse för hur naturvetenskap förhåller sig till andra sätt att veta och tro. Kursplanen avser inte att lyfta fram naturvetenskapen framför andra sätt att beskriva världen. Det handlar i stället om att belysa i vilka sammanhang och situationer naturvetenskapliga kunskaper är användbara.\" Det är häpnadsväckande att detta står i ett offentligt styrdokument för den svenska skolan. Visst finns det olika sätt att beskriva världen, men endast de som vilar på goda grunder utgör seriösa teorier. Evolutionsteorin hör dit, kreationismen gör det inte. Att inte förespråka evolutionsteorin är i strid med skollagen som tydligt anger att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Läroplanen betonar också att naturvetenskapen påverkas av de människor som verkar inom den och att den därför är föränderlig och inte slutgiltig. Givetvis är det korrekt att naturvetenskapliga teorier utvecklas och att eleverna bör göras medvetna om att det de lär sig inte i varje detalj utgör sista ordet. Men detta innebär inte att sofistikerade och välgrundade vetenskapliga teorier kan jämställas med pseudoteorier. På flera ställen i LGR 11 framhålls betydelsen av att eleverna lär sig att ’föra kritiska resonemang’ och ’formulera egna argument’. Men för att det inte bara ska bli löst tyckande krävs en fast kunskapsgrund och att man förstår skillnaden mellan vetenskaplig metod och spekulation. Medvetna försök görs att undergräva väletablerad kunskap, särskilt när det gäller omdiskuterade frågor som global uppvärmning, vaccin och flyktingsituationen. Det är helt avgörande att lärarna får de redskap som behövs för att träna eleverna att skilja det som vilar på god vetenskaplig grund från spekulationer och desinformation. Är kommentarerna till läroplanen i biologi ett desperat försök att hantera den religiösa laddningen kring evolutionen? Det verkar inte så. Samma kommentar återfinns också för kemi och fysik. När det gäller fysik kan man dessutom läsa: \"Existentiella frågor om universums uppkomst och utveckling behandlas inom såväl modern kosmologi som olika religioner. Genom undervisningen i fysik kan eleverna utveckla förståelse för att skillnaden mellan naturvetenskap och religion inte ligger i vad som beskrivs, utan främst i vilka frågor man ställer och vilka metoder som används för att besvara dem. På så sätt får de möjlighet att väga samman värderingar och sakförhållanden, föra kritiska resonemang och förhålla sig till vad forskare och naturvetenskapens kritiker påstår.\" Ja, ni läser rätt: naturvetenskapen framställs som en ideologi bland andra. Man kan också undra vad det innebär att ’väga samman värderingar och sakförhållanden’ i detta sammanhang? En naturvetenskaplig teori har sitt värde i att den, baserad på rigorösa metoder, är ämnad att beskriva hur världen är, inte hur den borde vara. Vi lever i ett samhälle där det blir allt svårare att urskilja vad vi vet ur den flod av information som sköljer över oss. Medvetna försök görs att undergräva väletablerad kunskap, särskilt när det gäller omdiskuterade frågor som global uppvärmning, vaccin och flyktingsituationen. Det är helt avgörande att lärarna får de redskap som behövs för att träna eleverna att skilja det som vilar på god vetenskaplig grund från spekulationer och desinformation. Alla, inklusive eleverna i skolan, har rätt att tro vad de vill och givetvis finns det frågor, till exempel vad gäller värderingar, som naturvetenskapen inte kan besvara. Men skolan kan och måste vara tydlig med vad vetenskapen säger, vad som är byggt på god evidens och vad som inte är det. Det är hög tid att lagstiftare, skolledare och lärare engagerar sig i denna helt centrala framtidsfråga och gör begreppet kunskapsskola till mer än bara ett slagord. 11 januari 2016 Debattartikel Fyra forskare och debattörer: ”Pseudoteorier jämställs med etablerad vetenskap” Repliker Göran Schmidt, skapelseföreningen Genesis: ”Låt eleverna diskutera livets uppkomst” Ulrika Lundqvist och Olof Andersson från Skolverket: ”Skolverket skriver om kommentarerna till kursplanerna” Slutreplik Ulf Danielsson, Christina Moberg, Christer Sturmark, och Åsa Wikforss: ”?Skolverket har djupa problem” Läs fler artiklar på DN Debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 29186, "headline": "Kunskap om rymden lockar", "summary": "Trots att Einsteins teorier har blivit en del i populärkulturen är det få som riktigt förstår vad de går ut på. Astrofysikern Jeffrey Bennett försöker förklara för barn, ungdomar och vuxna.", "article": "Intresset för rymden ser ut att växa i de breda lagren. I alla fall om man ska tro den amerikanske författaren och astrofysikern Jeffrey Bennett. Han föreläser om Albert Einsteins relativitetsteori för barn och unga, men även för vuxna. Under året som gått har Jeffrey turnerat och besökt 25 olika städer i USA för att tala om relativitet. Då har han stött på alla sorters människor i publiken. – Det spelar ingen roll vilken ålder eller bakgrund man har. Det verkar som om alla kan vara intresserade av att försöka förstå vad vi i dag, tack vare Einstein, vet om rummet och tiden. På samma sätt som alla kan gilla en bra bok eller film, säger Jeffrey Bennett när jag ringer upp honom i hans hem i New York. På sina föreläsningar brukar han säga att rummet, tiden och gravitationen egentligen är det enda som finns, och att det ligger till grund för i stort sett allt i vår moderna förståelse av universum. När han har sagt det så brukar han få många olika frågor: Vad är det som universum expanderar in i? Varför finns det inget centrum och inga gränser? Vad är ett svart hål? – För att kunna förstå svaren på dessa frågor måste man först ha en grundläggande förståelse för relativitetsteorin, svarar han då. Hans senaste bok på svenska har mycket riktigt fått titeln ”Relativitet”, med undertiteln ”teorin som förändrade vår syn på universum” (Fri tanke förlag, översättning Pär Svensson). Trots att Einsteins teorier har blivit en del i populärkulturen, så är det ändå få som riktigt vet vad de går ut på. En startsignal för den här boken var när Jeffrey Bennetts dotter, som då gick i högstadiet, en morgon vid frukostbordet sa: ”Det är ju coolt att tänka sig att svarta hål suger.” Jeffrey blev litet imponerad men insåg samtidigt att det som hon hade sagt inte riktigt stämde. I boken förklarar han varför. Jordens bana skulle faktiskt inte påverkas om solen förvandlades till ett svart hål och ett rymdskepp kan väja för ett svart hål på samma sätt som för en planet. Den som närmar sig ett svart hål blir däremot vittne till omfattande förändringar av rummet och tiden. Jeffrey Bennett säger att han ofta tar hjälp av sina barn när han skriver sina böcker. Förutom dottern, som i dag är 14 år, har han en son som är 17 år och som även han droppar reflektioner vid frukostbordet. Sonen gick i åttan när Jeffrey skrev det första utkastet till ”Relativitet”. – Han gillade att läsa det, men pekade också ut de ställen som han inte fattade så att jag kunde fixa till det. Jeffrey själv växte upp under ”Apolloeran” när månlandning var en stor grej. Dessutom satt han klistrad framför tv-showen ”Cosmos”, med astronomen Carl Sagan, som var extremt populär i USA och även visades i många andra delar av världen. Ibland kan det vara enklare för en ung människa att förstå Einsteins teorier, menar Jeffrey. Egentligen handlar det om att bli hemmastadd i ett nytt sätt att tänka. Innan man tagit del av Einsteins teorier kanske man tänker att ”upp och ned” är något absolut. Men när man tänker på att jorden snurrar så inser man att det är en fråga om perspektiv. De som befinner sig på andra sidan jorden faller inte ”ned”. – Det kan verka knasigt, men när du tänker på universum som helhet blir det fullt logiskt. Så universum blir mer begripligt med hjälp av relativitetstänkandet än utan det. Enligt Jeffrey tänkte Albert Einstein i de här banorna redan när han var liten. Även om han är ett klassiskt exempel på vad vi kallar ett geni, så tror inte Jeffrey att han så olika de flesta av oss. – Det tror jag inte att han trodde själv i alla fall. När han tänkte vidare på de här sakerna så förstod han att det var något med vårt vardagliga sätt att tänka om tiden och rummet som helt enkelt inte kunde stämma. Efter hand förstod han att vår vardagliga uppfattning om tiden och rummet inte speglar universum särskilt väl, att det vi kallar ”sunt förnuft” i själva verket inte alltid är särskilt logiskt. Det här är sådant som filmmakarna som har gjort ”Star trek” och ”Star wars” håller reda på, antagligen för att de vet att vissa saker inte skulle gå hem hos publiken. Ett exempel på det är att de inte låter någon färdas snabbare än ljuset. – Men eftersom de vet att publiken inte gillar att det finns en gräns för vad man kan göra i rymden, så har de i ”Star wars” löst problemet genom att låta skeppen lämna universum och vår vanliga tredimensionella värld genom att hoppa över till ”hyperspace” där de inte behöver ta hänsyn till universums lagar. I ”Star trek” löser de problemet genom att böja eller vrida rymden för att sammanföra avlägsna punkter. Det finns mängder av litteratur och film som använder sig av relativitet. Förra årets prisbelönade och kritikerrosade film ”Interstellar” handlar om gravitation, maskhål och andra hypoteser. Relativitetsteorin Albert Einstein gav ut relativitetsteorin i två delar. • Den första publicerades 1905 och kallas för den speciella relativitetsteorin. Den säger att tiden går olika snabbt om man färdas i olika hastigheter och att inget kan färdas snabbare än ljuset. Det ledde fram till den berömda ekvationen E=mc2. • Tio år senare publicerade Einstein en mer fullständig teori, som vi kallar den allmänna relativitetsteorin. Den speciella är en underavdelning till den allmänna. Den allmänna relativitetsteorin som beskriver gravitationen och ligger till grund för vår moderna förståelse av universum. ", "article_category": "other"}
{"id": 29188, "headline": "”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato”", "summary": "Svenska intressen ska styra. Ett svenskt Natomedlemskap skulle medföra rysk irritation eftersom det minskar de ryska möjligheterna att militärt dominera grannländer. Men det är befängt att tro att det skulle betyda en reellt ökad krigsrisk. Ett Sverige i Nato skulle stärka säkerheten i Östersjöområdet, skriver 25 försvarsdebattörer.", "article": "?Sverige måste bestämma sin säkerhetspolitik utifrån sina egna nationella intressen. I dagens situation främjas dessa bäst genom att tillsammans med demokratiska stater, inklusive Finland, bygga säkerhet och solidaritet i det nordisk-baltiska området. Om det nordisk-baltiska området är säkert, trovärdigt militärt försvarat och fredligt gynnar detta inte bara Sverige utan hela Europa. För Sverige innebär detta att ett svenskt Nato-medlemskap är nödvändigt. Som Natomedlem skulle Sverige bli militärt integrerat i världens starkaste och historiens hittills kanske mest framgångsrika allians, i vilken i stort sett alla de länder som är viktigast för oss ingår. Vi skulle få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss, och vi skulle äntligen framgångsrikt kunna genomföra det som den nuvarande regeringen redan vill: ett djupgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete med de nordisk-baltiska länderna och USA. Till skillnad från vad som nu planeras skulle detta samarbete även gälla kris- och krigstid, vilket är en avgörande skillnad till det bättre. Det är inget fel på fredstida samarbeten, men de kan inte stanna vid önsketänkande vad gäller ofred och konflikter. Integrerad försvarsplanering och gemensam militär förmåga i Östersjöområdet, inom Natos ram och med Sverige och Finland som alliansmedlemmar, vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i detta område. Ett Sverige i Nato skulle alltså stärka säkerheten i Östersjöområdet, medan ett Sverige utanför alliansen ökar osäkerheten. Även om den ryske presidenten Putin just nu har fokus på Mellanöstern fortsätter hans försök att destabilisera grannarna, i synnerhet de f d Sovjetrepublikerna. ”Sovjetunionens sönderfall var seklets stora geopolitiska katastrof”, yttrade han 2005. Historien visar att det är klokt att ta auktoritära och aggressiva ledare på orden. Det gör de baltiska staterna och Nato som efter Georgienkriget 2008 började planera för att kunna möta olika militära hot mot Baltikum. Detta angår Sverige i allra högsta grad. ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”, sägs i Solidaritetsförklaringen i försvarsbeslutet 2009 och upprepas i regeringens utrikesdeklaration varje år. Kriser eller krigshandlingar i Östersjöområdet skulle omedelbart och oundvikligen dra in Sverige. Det bekräftas tydligt av det ryska miltära agerandet på senare år. Förutom stora invasionsövningar, som inger balterna oro, har vi sett alarmerande flygverksamhet, synbarligen övning av insatser mot svenskt territorium. Ett krigsscenario i Baltikum är sannolikt det enda läge som skulle kunna innebära ett hot mot Sverige under överskådlig tid. Ett svenskt Nato-medlemskap är nödvändigt också för att avvärja ett sådant hot – och för att skapa en stabilitet som förebygger krig. Vår säkerhet är oupplösligt förenad med övriga Östersjöstaters säkerhet. Förvisso är de baltiska staternas Natomedlemskap i dag en återhållande faktor mot öppen militär aggression. Men tvärsäkra profetior om att militärt våld kan uteslutas hörde vi även före Krimannekteringen och kriget i östra Ukraina. De baltiska staterna känner sig inte helt säkra enbart med garantin enligt Natostadgans artikel 5, den ömsesidiga säkerhetsgarantin. De inser att det finns alltför många tänkbara situationer då frestelsen för ett ryskt angrepp blir övermäktig. De ser att Putins makt alltmer bygger på att han kan vidmakthålla en krigsstämning och måla upp en bild av hot mot ryska minoriteter. Balterna känner att de måste ha konkreta militära möjligheter att stå emot aggression. Deras egna försvarsmakter räcker inte till detta. Det behövs Natoförstärkningar som snabbt kan flygas in eller skeppas in i händelse av en kris. Detta övas nu tämligen frekvent. Men en kedja är inte starkare än den svagaste länken. Och den är i dag Sverige. Förstärkningar måste flygas in över oss, flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd. Vare sig vi vill eller inte kommer vi att dras in i en väpnad konflikt. Fortsättningen på Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.” För att ett sådant stöd skall vara verkningsfullt och avskräckande, och för att våra soldater inte ska utsättas för onödiga risker, måste aktionerna förberedas och övas. Det kräver Natomedlemskap. Medlemskapet är emellertid inget surrogat för ett nationellt försvar. Självklart måste vi också förstärka detta. Det är också förutsättningen för att vi själva ska kunna få den hjälp som vi ”förväntar oss”. Hur välgrundade är dessa förväntningar? Kommer Nato till vår hjälp såsom vi hoppades under det kalla kriget, trots att vi stod utanför alliansen, på grund av västs strategiska intresse av att vi skulle överleva? Det är inte omöjligt, men problemet är att som icke-medlemmar kommer vi inte att ha något att säga till om vare sig vad gäller hjälpens art, eller hur den gagnar våra nationella intressen. Och har den inte förberetts kan den också komma för sent. Som icke-medlemmar i alliansen kan vi hur som helst aldrig räkna med den. Det vanligaste argumentet mot svenskt Nato-medlemskap är att det skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Det är alldeles sant om man med ökad spänning menar rysk irritation och hotfullt ryskt propagandakrig. Så har reaktionen varit mot varje Natoutvidgning. Den ryska regimen och dess apologeter i väst hävdar att Ryssland känner sig hotat militärt. Vad det handlar om är i stället att Natos utvidgning minskar de ryska möjligheterna att militärt dominera grannländer, tidigare delar av Sovjetimperiet eller dess satellitsfär. Om man däremot med ökad spänning menar reellt ökad krigsrisk är argumentet befängt. Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Natomedlemmar i över ett decennium utan att krig utbrutit. Samma debattörer som varnar för ökad spänning brukar hävda att Ryssland aldrig skulle angripa ett Natoland. Varför skulle just ett svenskt Nato-inträde utlösa det otänkbara kriget? Den ”rysskräcken”, rädslan att provocera Ryssland, kan vi lägga åt sidan och i stället handla efter svenska intressen. Senare års händelser har visat att det som provocerar Putin att bruka våld är offrens svaghet. Frank Belfrage, ambassadör, kab. sekr. 2006–2014 Tomas Bertelman, ambassadör Staffan Carlsson, ambassadör Lars Grundberg, ambassadör Bengt Gustafsson, general, ÖB 1986–1994 Catherine von Heidenstam, ambassadör Ulf Henricsson, överste 1. graden Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent Bo Hugemark, överste Diana Janse, ambassadör Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert Anders Milton, f d ordf Röda korset, Folk & försvar Johan Molander, ambassadör Karlis Neretnieks, generalmajor, fd rektor FHS Stefan Olsson, fil dr Sven-Olof Petersson, ambassadör Tomas Ries, lektor FHS Erik Rossander, generalmajor, fd chef Must Henrik Salander, ambassadör Björn Skala, ambassadör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld Johan Tunberger, säk pol analytiker Fredrik Vahlquist, ambassadör Mike Winnerstig, fil dr Manne Wängborg, ambassadör Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Nato-medlemmar i över ett decennium utan att krig utbrutit. Samma debattörer som varnar för ökad spänning brukar hävda att Ryssland aldrig skulle angripa ett Nato-land. Varför skulle just ett svenskt Nato-inträde utlösa det otänkbara kriget? ", "article_category": "other"}
{"id": 29198, "headline": "”?Skydda barn och unga mot riskerna med e-cigaretterna”", "summary": "Brådskande. Forskning tyder på att e-cigaretter riskerar hälsan. Innan vi vet säkert hur hälsofarliga de är måste barn och unga skyddas fullt ut. Hade vi från början vetat hur farligt tobak är, hade det varit förbjudet i dag. Låt oss slippa en repris, skriver ? Marcus Nilsson, Smart ungdom och Helen Stjerna, Non smoking generation.", "article": "Allt fler unga röker e-cigaretter som än så länge är helt oreglerade och får marknadsföras och säljas fritt till barn och ungdomar. Utöver det faktum att de innehåller både nikotin och andra gifter så utgör de med största sannolikhet en inkörsport till både vanliga cigaretter och andra droger. Tobaksrökningen minskar bland barn och unga i Sverige. Det visar den nyligen publicerade årsrapporten om skolelevers drogvanor från CAN, Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning. Det är glädjande. Oroande är däremot uppgifterna om att allt fler unga röker e-cigaretter. Det är en internationell trend som nu nått Sverige. Vissa menar att e-cigaretter är ett viktigt hjälpmedel för de som vill sluta röka. Dock riktas marknadsföringen av e-cigaretter direkt till unga människor med smaker som ananas, björnbär och apelsin. Det är lätt att tro att det snarare är godis det handlar om och med påståenden som ”frihet att röka överallt” och ”mindre farligt än vanliga cigaretter” löper ungdomar större risk att testa e-cigaretter. Är nikotinnivåerna så ofarliga som industrin påstår? Det finns varierande nikotinnivåer i e-cigaretterna att välja på men nikotin i sig är mycket toxiskt och dessutom är nikotinnivåerna inte alltid desamma som tillkännagivits på förpackningarna för e-cigaretter, visar flera undersökningar. Hur farligt är det? Röken från en e-cigarett innehåller formaldehyd (används bland annat som bekämpningsmedel, desinficerings- och konserveringsmedel), acetaldehyd, akrolein (giftigt och är starkt irriterande för hud, ögon och näsgångarna), glyoxal och methylglyoxal. Den innehåller också partiklar av tenn, silver, järn, nickel, aluminium, silikat och nanopartiklar av tenn, krom och nickel. Nio av elva ämnen förekommer i samma utsträckning eller mer än i vanliga cigaretter.   E-cigaretter kan orsaka illamående, kräkningar, yrsel, kvävning, brännskador, respirationsirritation, torrhosta, torrhet i ögon och slemhinnor, utsläpp av cytokiner som är inflammationsframkallande, genförändring/mutationer i andningsorganen (mutationer kan leda till cancertumörer) och höjd risk för lungcancer. Vi som arbetar för barn och ungdomars rätt till ett liv utan droger kräver att Sveriges politiska beslutsfattare snarast inför regler som förhindrar minderårigas inköp av e-cigaretter. Motstridiga uppgifter om e-cigaretternas hälsorisker förs fram, men innan oberoende forskare hunnit fastställa hur hälsofarliga de kan vara måste barn och unga skyddas fullt ut. Låt oss slippa en repris av tobaksbrukets hälsoeffekter. Hade vi från början vetat hur hälsofarligt det är hade tobak varit förbjudet i dag. E-rökare i Malaysia. Foto: AP Det här är de åtgärder som måste genomföras snarast: 1 Inför åldersgräns. Det finns för närvarande ingen åldersgräns vid köp av e-cigaretter. Det är alltså fullt möjligt för barn och unga under 18 år att köpa och bruka en produkt som innehåller nikotin som riskerar att leda till ett livslångt beroende. Enligt CAN:s rapport uppger flera unga att de provat e-cigaretter därför att de inte fått tag på vanliga cigaretter eller snus därför att de var för unga. Vi är rädda att e-cigaretten blir en inkörsport inte bara till tobak, utan även till andra droger som cannabis. Därför är det viktigt att åldersgränsen för tobaksköp även gäller för e-cigaretter. 2 Inför förbud för smaktillsatser. För att göra e-cigaretterna mindre lockande måste också de nya reglerna om förbud för karakteristiska smaktillsatser, som gäller vanliga cigaretter och rulltobak, även omfatta e-cigaretterna. Förbudet mot smaktillsatser kommer att gälla från maj 2016 när EU:s tobaksproduktdirektiv ska vara genomfört. Vi kräver att denna skärpning av tobakslagen omfattar även e-cigaretterna. 3 Stoppa marknadsföringen. Det är nödvändigt att marknadsföringen av e-cigaretter till barn och ungdomar stoppas. Att tobaksbolagen inriktar sin marknadsföring på barn och unga för att värva nya konsumenter av sina produkter är ett välkänt faktum som senast belagts i en stor studie av WHO, Världshälsoorganisationen, i 16 länder. Det är oacceptabelt att bolagen som säljer e-cigaretter marknadsför dem till minderåriga. I Sverige kan inte någon form av marknadsföring för e-cigaretterna accepteras. 4 Inkludera e-cigaretter i samtliga rökförbud. Inte minst viktigt är att hålla e-cigaretterna borta från alla miljöer där rökförbud råder, såväl ute som inomhus. Ett fritt rökande med e-cigaretter i sådana miljöer skulle luckra upp det hittills effektiva tobaksförebyggande arbetet i Sverige och åter normalisera själva rökandet. Enligt CAN är det de rökfria miljöerna i bland annat serveringar som bidragit till skolelevernas minskade cigarettrökning. En utveckling vi kan vara stolta över. Låt inte e-cigaretterna ändra på den. Forskning - Paul Truman Harrell, Ph.D.,1 Vani Nath Simmons, Ph.D et al. Electronic Nicotine Delivery Systems (“E-Cigarettes”): Review of Safety and Smoking Cessation Efficacy. Otolaryngol Head Neck Surg. 2014:Sep;151(3): 381-393 - Callahan-Lyon P. Electronic cigarettes: human health effects. Tob Control. 2014 May; 23(Suppl 2): ii36–ii40 - S.A. MEO, S.A. AL ASIR, Department of Physiology. Effects of electronic cigarette smoking on human health: European Review for Medical and Pharmacological Sciences: 2014; 18: 3315-3319 6 januari 2016 Debattartikel Marcus Nilsson, Smart ungdom och Helen Stjerna, Non smoking generation: ”?Skydda barn och unga mot riskerna med e-cigaretterna” Repliker Ubbe Strihagen, vd för Vapoteket AB: ”?Reglera e-cigaretter på rätt sätt” Läs fler artiklar på DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29219, "headline": "Forskare med koll på slantarna", "summary": "Cecilia Hermansson har rört sig från det stora till det lilla, från att vara övergripande till att bli djupborrande. Förut var hon Swedbanks chefsekonom, nu forskar hon om relationen mellan kund och bank.", "article": "För Dagens Nyheters läsare är Cecilia Hermansson nog mest känd som den pedagogiska bankekonomen, som utan sidoblickar förklarar hur olika saker och ting hänger ihop. Hon var länge på Swedbank, men fick sitt genombrott som nybliven chefsekonom under finanskrisen 2008–2009. Men hennes intresse för forskning hade väckts redan tidigare, även om det inte kunde få fullt utlopp på banken. Men under sin tid där fick hon möjlighet att samla ihop ett unikt datamaterial: en omfattande enkät om bankrådgivning som skickades ut till 90 000 kunder, varav drygt 16 000 svarade. – Det låter som ett stort bortfall, men som forskare lär man sig metoder att hantera sådant. I datamaterialet kunde jag se svarsfrekvensen hos olika kategorier: män och kvinnor, hög- och låginkomsttagare, storstad och landsbygd, och så vidare, säger Cecilia Hermansson. Med detta i bagaget lämnade hon för drygt två år sedan posten som chefsekonom och slog in på en ny bana. Planen var att bli forskare, mer eller mindre på heltid, och att avsluta de påbörjade doktorandstudierna. Platsen blev Kungliga Tekniska högskolan, KTH, där det finns ett centrum för bank och finans. I våras blev Cecilia Hermansson klar med sin doktorsavhandling, vars ämne är relationerna mellan bankerna och deras kunder när det gäller finansiell rådgivning och hur denna inverkar på sparbeteendet. – Jag har försökt förstå hur relationen till banken påverkar kundernas beslut. Det gäller dels sådana kunder som behöver hjälp och aktivt söker rådgivning, dels de kunder som redan är informerade och köper bankens produkter utifrån pris och kvalitet. Men skillnaderna mellan de två grupperna är inte alltid som man skulle tro, förklarar hon. Datamaterialet ger möjlighet till mycket mer forskning och Cecilia Hermansson har åtskilliga idéer om hur hon vill gå vidare. Det gäller bland annat hushållens balansräkningar och finansiella förmåga, liksom deras riskprofiler och hur de påverkar sparbeteendet. En viktig framtidsfråga blir också hur digital rådgivning påverkar, jämfört med personlig. Problemet var pengarna: det behövs någon som är beredd att under längre tid finansiera arbetet, utan att ställa andra villkor än krav på forskningskvalitet. Wallanderstipendiet på 1,6 miljoner kronor blev nyligen svaret. Det är uppkallat efter Handelsbankens tidigare vd och styrelseordförande Jan Wallander och delas ut till nyblivna doktorers fortsatta forskning inom ekonomiska ämnen. – Det är väldigt skönt att ha fått dessa pengar som räcker till tre års forskning. Under den tiden vill jag skriva artiklar för internationella tidskrifter, vilket är mycket arbetskrävande, och sedan kunna få dem publicerade i bokform. Det blir min möjlighet att senare söka docentur och kunna fortsätta som forskare, framhåller Cecilia Hermansson. Helt har hon dock inte gått in i det lilla för att djupborra där. Hennes intresse för de stora och övergripande frågorna består, men numera som viktiga sidouppdrag. Till dem hör att vara ordförande i Industrins ekonomiska råd, som på uppdrag av både arbetsgivare och fack analyserar förutsättningarna inför avtalsrörelsen. En uppmärksammad rapport presenterades i höstas, innan parterna inom industrin skulle bestämma sina lönebud. Ett annat, relativt färskt, uppdrag för Cecilia Hermansson är att ingå i Finanspolitiska rådet som utvärderar regeringens finanspolitik. Hon deltar också i tidningen Dagens Industris skuggdirektion, som strax före varje räntemöte i Riksbanken lägger fram sin uppfattning om vad som borde göras med reporäntan. Hur hinner du? – Sedan tiden som chefsekonom är jag van att hålla många bollar i luften och beredd att ha en arbetstid som kan överstiga 100 procent. – Men svaret är också att uppdragen vid sidan om forskningen inte kräver mina insatser hela tiden, utan dessa brukar kunna koncentreras till kortare perioder under delar av året. En viktig framtidsfråga blir också hur digital rådgivning påverkar, jämfört med personlig. Gratuleras till: Ha fått Wallanderstipendium på 1,6 miljoner kronor för nydisputerade doktorer. Det ska finansiera hennes forskning i tre år framåt. Gör: Forskare vid KTH, seniorekonom vid Swedbank där hon tidigare var chefsekonom. Ålder: 53 år. Bor: I Stockholm, har särbo. Fritidsintressen: Tränar för att åka halvvasan. Annars mat och dryck, liksom umgås med vänner. Målar i olja ibland, när det hinns med. ", "article_category": "other"}
{"id": 29240, "headline": "”Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande”", "summary": "Kapitulation utan villkor. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så har Alliansen nu förbundit sig att inte stoppa dem i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker dessutom Vänsterpartiets inflytande över regeringens ekonomiska politik. Det är konsekvensen av en illa skött regeringsbildning skriver Mikael Odenberg (M), tidigare gruppledare i riksdagen.", "article": "Ledarskribenter, kolumnister och politiska förståsigpåare analyserar nu som bäst vilka som vinner och förlorar på lördagens decemberöverenskommelse. Många bedömare tycks så här långt mena att partierna äntligen har tagit samhällsansvar och gemensamt lyckats lösa en allvarlig politisk kris. Den beskrivningen är långt ifrån invändningsfri. Ett alternativt, och enligt min mening mer korrekt, sätt att beskriva decemberöverenskommelsen är som ett demokratiskt och parlamentariskt nederlag. Den innebär att partierna offrar viktiga parlamentariska principer och snuvar väljarna på möjligheten att ånyo få komma till tals i fria val. För mig är det heller inte uppenbart att ett politiskt system som framkallar ett nyval vart femtionde år ska beskrivas som ett system i kris. Regeringsbildningen efter höstens val sköttes illa. Stefan Löfven sonderade aldrig förutsättningarna för att regera, utan bara för att bilda regering. Inte heller tänkte en plötsligt ledarlös allians längre än till själva regeringsbildningen. Man förklarade sig villig att släppa fram Löfven som regeringsbildare men hade ingen uppfattning om villkoren för att tolerera hans regeringsutövning. När Sverigedemokraterna sedan valde att utnyttja alla sina parlamentariska möjligheter maximalt blev resultatet att regeringen inte längre kunde fullfölja sin ekonomiska politik. Om partierna i ett sådant läge inte är beredda att gå in i förhandlingar om de politiska sakfrågorna är extraval inte ett nederlag för demokratin, utan den logiska utväg som grundlagarna anvisar. Det finns förvisso inget som talade för att ett extraval i mars skulle ha skapat förutsättningar för att bilda en majoritetsregering. Sverigedemokraterna hade sannolikt behållit och kanske till och med förstärkt sin vågmästarställning. Icke desto mindre skulle ett extraval ha kunnat skapa den nödvändiga dynamiken för att få fram en fungerande regering. Även ett status quo hade – om partierna menar allvar med att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna – framtvingat politiska förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Och för den händelse att Alliansen i stället blivit större än de rödgröna skulle Anna Kinberg Batra ha tillträtt som ny statsminister. Den möjligheten har alliansen nu frivilligt avstått ifrån. En ny alliansregering i minoritet hade inte fått någon lätt resa. Men till skillnad från vad många föreställer sig hade det gått att regera landet, precis som det gjorde under den gångna mandatperioden 2010–2014. En alliansregering hade fått igenom sin budgetproposition nästa höst. Den hade nämligen aldrig ställts mot något enat rödgrönt alternativ. Sverigedemokraternas löfte att fälla alla budgetförslag som inte går deras väg hade därför varit ett tomt hot. Därtill kommer att det för varje regeringskris som ett parti skapar också blir allt svårare att utlösa nästa. Decemberöverenskommelsen innehåller viktiga, om än till intet förpliktande, punkter om överläggningar kring försvaret, energipolitiken och pensionerna. Det är bra. De är alla områden i behov av breda lösningar. Överenskommelsens övriga punkter är desto mer betänkliga. Den första är utfästelsen att det minsta blocket efter ett val ska lägga ner sina röster i omröstningen om ny statsminister. Detta utmålas som en seger för alliansen, eftersom Socialdemokraterna tidigare inte velat lova att släppa fram Alliansens statsministerkandidat om Alliansen blir större än de rödgröna. Att företrädaren för det största blocket kallas till regeringsbildare följer emellertid redan av politisk logik och parlamentarisk aritmetik. Så skedde följaktligen också i höstas. Men som de fortsatta händelserna visade så räcker inte detta långt om regeringsbildaren sedan inte förmår att också skapa majoriteter i parlamentet till grund för sin regeringsutövning. Varje regeringsbildning är unik. Därför är det inte ansvarsfullt att partierna på den ”förlorande” sidan i förväg avsvär sig möjligheterna att delta i processen och påverka regeringsbildningen. Oavsett hur och med vem statsministerkandidaten avser att bilda sin regering så lovar oppositionen nu att förbli passiva åskådare, utan några egna synpunkter. Så hade våra grundlagsfäder inte tänkt sig att en regeringsbildning skulle gå till. Än mer anmärkningsvärd är den del av överenskommelsen som stadgar att en minoritetsregering alltid ska kunna få igenom sin budget, även om det inte finns stöd för den i riksdagen. I stället för en parlamentarisk process där regeringen tvingas söka sig fram till lösningar som kan vinna majoritet, så få vi en ordning där oppositionen lovar att inte störa genom att rösta på sina egna förslag. Det är förvisso viktigt med samsyn om parlamentariska spelregler och gemensam praxis. Och det är bra att man blivit överens om att inte tänja på riksdagsordningen genom att exempelvis bryta ut enskildheter i ett redan fattat rambeslut och ändra det med hjälp av utskottsinitiativ, såsom skedde härom året med brytpunkten i den statliga skatteskalan. Därifrån är dock steget mycket långt till att hitta på olika regler, vars yttersta syfte är att förhindra att en faktisk majoritet i riksdagen får komma till uttryck i riksdagens beslut. Syftet med allt detta sägs vara att förhindra att Sverigedemokraterna får någon makt. I själva verket är det Alliansens eget inflytande för resten av innevarande mandatperiod som man ger upp. Den kapitulationen är dessutom helt villkorslös. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så förbinder sig Alliansen att inte stoppa dem i riksdagen. Om så löntagarfonderna ska återinföras eller bankerna förstatligas så kommer Alliansen inte att stoppa förslagen, i vart fall inte så länge de ryms inom ramen för budgetpolitiken. Till detta kommer att man med decemberöverenskommelsen ytterligare stärker Vänsterpartiets inflytande över regeringens ekonomiska politik. Alliansens förhoppning är naturligtvis att man genom överenskommelsen ska förhindra att blockpolitiken bryts upp, att Vänsterpartiet tydligt länkas till socialdemokraterna i ett rödgrönt block och att man därmed stärker sina möjligheter att vinna 2018 års val samt förbättrar möjligheterna att därefter regera i minoritet. Den kvarstående frågan är dock varför någon ska rösta på partier som tecknar överenskommelser om att inte arbeta i riksdagen för att få genomslag för sin politik, utan som i stället lovar att lägga ner sina röster om man riskerar att få stöd för den. ", "article_category": "other"}
{"id": 29241, "headline": "Doktor på skog som njutning", "summary": "Skogsområden i tätorters utkanter är viktiga och välbesökta, men utbudet varierar över landet. Sämst är tillgängligheten i socioekonomiskt utsatta områden. Det visar Olof Olsson i sin avhandling.", "article": "Olof Olsson har studerat skogens betydelse, men han har inte fokuserat på ekonomiska värden utan på sociala. Han har tittat på skogens betydelse för rekreation och friluftsliv. Detta är, menar han, en frågeställning som är eftersatt i både forskningen och debatten. Och skogen är viktig. – Vi använder skogen för mental och fysisk hälsa. Vi vistas i skogen för att må bra, helt enkelt. Vi är kanske där för att röra på oss, uppleva tystnad, slappna av eller bara njuta av naturen, förklarar han. En av slutsatserna han kommit fram till i avhandlingen ”Out in the wild – Studies on the forest as a recreational resource for urban residents” är att denna möjlighet att vistas ute i naturen är sämre i socialt utsatta områden. – Detta kan vara ett problem. Skogen är ju, till skillnad från exempelvis ett gym, helt gratis, säger han. Olof Olssons forskning visar dessutom att de socioekonomiska förhållandena inte är avgörande för hur viktigt en person tycker det är med tätortsnära skog. Det avgörande är i stället vilka personliga värderingar man har när det gäller miljö och natur. Behovet av en naturupplevelse är, för att uttrycka det annorlunda, oberoende av inkomst, ålder eller utbildning. Den tätortsnära skogen är betydelsefull, inte minst med tanke på att över hälften av alla skogsbesök sker just där. Skogen erbjuder något som den anlagda och planerade parken inte kan göra. Därför måste skogen vara tillgänglig. – Poängen är inte utbudet utan kvaliteten och tillgängligheten, i alla fall när det gäller rekreation, säger han. Med tanke på hur många som faktiskt visats i skogen kan det tyckas anmärkningsvärt att allmänheten visar ett lågt engagemang i den här typen av frågor. Den kommunägda skogen är en angelägenhet som alla kan påverka men Olof Olssons forskning visar att det är ett ytterst litet fåtal som utnyttjar denna möjlighet. Han talar om att trots att Sverige är ett av Europas skogsrikaste länder så saknas lokalt inflytande över hur en stor del av skogen bör användas för att maximera människors tillgång till attraktiva rekreationsområden. I sin studie intervjuade han ett antal samhällsplanerare och fick tydligt klart för sig att allmänheten sällan deltar i samråd som berör skötsel och planering av skogen. – De flesta som hör av sig gör det för att de vill få bort ett träd eller ett buskage som skymmer utsikten. Det är främst representanter för olika organisationer som Friluftsfrämjandet som deltar i samråden, säger han. Enligt Olof Olsson ligger framtiden för ett bättre utnyttjande av skogen i ett utökat samarbete mellan kommunerna och privata skogsägare. – Vi har mycket privatägd skog i Sverige. Jag ifrågasätter inte äganderätten, och många privata skogsägare gör mycket bra, men jag skulle vilja se ett ökat samarbete. Frågan är hur man kan sköta skogen så att den blir viktig för både produktion och rekreation, och då måste man dra in privata skogsägare, menar han. Olof Olsson är nybliven doktor vid institutionen för geografi och ekonomisk historia vid Umeå universitet. Disputationen gick utmärkt. Han fick svåra frågor men det var inget läxförhör, och när spänningarna släppte blev det en bra diskussion. På kvällen väntade en stor fest, något han egentligen var mer nervös för än försvaret av avhandlingen. Men även då gick allt bra. – Vi höll på halva natten. Opponenten ville aldrig gå hem, säger han. Olof Olsson Gratuleras till: Nybliven doktor vid institutionen för geografi och ekonomisk historia vid Umeå universitet. Bor: Umeå. Familj: Singel, men har stor familj i Norrköping. Det gör jag helst i skogen: ”Jag tar nog helst en promenad eller springer. Jag plockar inte svamp och åker knappt skidor.” Favoritskog: ”Jag gillar en tallhed. Det ska vara en ganska gles skog med mjukt underlag och varierande terräng.” ", "article_category": "other"}
{"id": 29243, "headline": "”Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande”", "summary": "Kapitulation utan villkor. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så har alliansen nu förbundit sig att inte stoppa dem i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker dessutom vänsterpartiets inflytande över regeringens ekonomiska politik. Det är konsekvensen av en illa skött regeringsbildning skriver Mikael Odenberg (M), tidigare gruppledare i riksdagen.", "article": "Ledarskribenter, kolumnister och politiska förståsigpåare analyserar nu som bäst vilka som vinner och förlorar på lördagens decemberöverenskommelse. Många bedömare tycks så här långt mena att partierna äntligen har tagit samhällsansvar och gemensamt lyckats lösa en allvarlig politisk kris. Den beskrivningen är långt ifrån invändningsfri. Ett alternativt, och enligt min mening mer korrekt, sätt att beskriva decemberöverenskommelsen är som ett demokratiskt och parlamentariskt nederlag. Den innebär att partierna offrar viktiga parlamentariska principer och snuvar väljarna på möjligheten att ånyo få komma till tals i fria val. För mig är det heller inte uppenbart att ett politiskt system som framkallar ett nyval vart femtionde år ska beskrivas som ett system i kris. Regeringsbildningen efter höstens val sköttes illa. Stefan Löfven sonderade aldrig förutsättningarna för att regera, utan bara för att bilda regering. Inte heller tänkte en plötsligt ledarlös allians längre än till själva regeringsbildningen. Man förklarade sig villig att släppa fram Löfven som regeringsbildare men hade ingen uppfattning om villkoren för att tolerera hans regeringsutövning. När Sverigedemokraterna sedan valde att utnyttja alla sina parlamentariska möjligheter maximalt blev resultatet att regeringen inte längre kunde fullfölja sin ekonomiska politik. Om partierna i ett sådant läge inte är beredda att gå in i förhandlingar om de politiska sakfrågorna är extraval inte ett nederlag för demokratin, utan den logiska utväg som grundlagarna anvisar. Det finns förvisso inget som talade för att ett extraval i mars skulle ha skapat förutsättningar för att bilda en majoritetsregering. Sverigedemokraterna hade sannolikt behållit och kanske till och med förstärkt sin vågmästarställning. Icke desto mindre skulle ett extraval ha kunnat skapa den nödvändiga dynamiken för att få fram en fungerande regering. Även ett status quo hade – om partierna menar allvar med att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna – framtvingat politiska förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Och för den händelse att Alliansen i stället blivit större än de rödgröna skulle Anna Kinberg Batra ha tillträtt som ny statsminister. Den möjligheten har alliansen nu frivilligt avstått ifrån. En ny alliansregering i minoritet hade inte fått någon lätt resa. Men till skillnad från vad många föreställer sig hade det gått att regera landet, precis som det gjorde under den gångna mandatperioden 2010–2014. En alliansregering hade fått igenom sin budgetproposition nästa höst. Den hade nämligen aldrig ställts mot något enat rödgrönt alternativ. Sverigedemokraternas löfte att fälla alla budgetförslag som inte går deras väg hade därför varit ett tomt hot. Därtill kommer att det för varje regeringskris som ett parti skapar också blir allt svårare att utlösa nästa. Decemberöverenskommelsen innehåller viktiga, om än till intet förpliktande, punkter om överläggningar kring försvaret, energipolitiken och pensionerna. Det är bra. De är alla områden i behov av breda lösningar. Överenskommelsens övriga punkter är desto mer betänkliga. Den första är utfästelsen att det minsta blocket efter ett val ska lägga ner sina röster i omröstningen om ny statsminister. Detta utmålas som en seger för alliansen, eftersom Socialdemokraterna tidigare inte velat lova att släppa fram Alliansens statsministerkandidat om Alliansen blir större än de rödgröna. Att företrädaren för det största blocket kallas till regeringsbildare följer emellertid redan av politisk logik och parlamentarisk aritmetik. Så skedde följaktligen också i höstas. Men som de fortsatta händelserna visade så räcker inte detta långt om regeringsbildaren sedan inte förmår att också skapa majoriteter i parlamentet till grund för sin regeringsutövning. Varje regeringsbildning är unik. Därför är det inte ansvarsfullt att partierna på den ”förlorande” sidan i förväg avsvär sig möjligheterna att delta i processen och påverka regeringsbildningen. Oavsett hur och med vem statsministerkandidaten avser att bilda sin regering så lovar oppositionen nu att förbli passiva åskådare, utan några egna synpunkter. Så hade våra grundlagsfäder inte tänkt sig att en regeringsbildning skulle gå till. Än mer anmärkningsvärd är den del av överenskommelsen som stadgar att en minoritetsregering alltid ska kunna få igenom sin budget, även om det inte finns stöd för den i riksdagen. I stället för en parlamentarisk process där regeringen tvingas söka sig fram till lösningar som kan vinna majoritet, så få vi en ordning där oppositionen lovar att inte störa genom att rösta på sina egna förslag. Det är förvisso viktigt med samsyn om parlamentariska spelregler och gemensam praxis. Och det är bra att man blivit överens om att inte tänja på riksdagsordningen genom att exempelvis bryta ut enskildheter i ett redan fattat rambeslut och ändra det med hjälp av utskottsinitiativ, såsom skedde härom året med brytpunkten i den statliga skatteskalan. Därifrån är dock steget mycket långt till att hitta på olika regler, vars yttersta syfte är att förhindra att en faktisk majoritet i riksdagen får komma till uttryck i riksdagens beslut. Syftet med allt detta sägs vara att förhindra att Sverigedemokraterna får någon makt. I själva verket är det Alliansens eget inflytande för resten av innevarande mandatperiod som man ger upp. Den kapitulationen är dessutom helt villkorslös. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så förbinder sig Alliansen att inte stoppa dem i riksdagen. Om så löntagarfonderna ska återinföras eller bankerna förstatligas så kommer Alliansen inte att stoppa förslagen, i vart fall inte så länge de ryms inom ramen för budgetpolitiken. Till detta kommer att man med decemberöverenskommelsen ytterligare stärker Vänsterpartiets inflytande över regeringens ekonomiska politik. Alliansens förhoppning är naturligtvis att man genom överenskommelsen ska förhindra att blockpolitiken bryts upp, att Vänsterpartiet tydligt länkas till socialdemokraterna i ett rödgrönt block och att man därmed stärker sina möjligheter att vinna 2018 års val samt förbättrar möjligheterna att därefter regera i minoritet. Den kvarstående frågan är dock varför någon ska rösta på partier som tecknar överenskommelser om att inte arbeta i riksdagen för att få genomslag för sin politik, utan som i stället lovar att lägga ner sina röster om man riskerar att få stöd för den. Om så löntagarfonderna ska återinföras eller bankerna förstatligas så kommer alliansen inte att stoppa förslagen, i vart fall inte så länge de ryms inom ramen för budgetpolitiken.  ", "article_category": "other"}
{"id": 29245, "headline": "”Låt alla nyfödda barn vara med sin familj dygnet runt”", "summary": "Närhet är det normala. Tiden när vi lämnade våra sjuka fyra- eller åttaåringar ensamma på sjukhus är förbi. Tiden när vi slutar göra detta mot våra nyfödda barn är inne nu. Kuvösen är inte det bästa alternativet ens för mycket för tidigt födda barn, skriver Uwe Ewald, professor i neonatalogi, och Sara Johansson, beteendevetare.", "article": "I dag separeras de allra flesta nyfödda barn som föds sjuka eller för tidigt i Sverige från sina föräldrar. Detta sker omedelbart efter förlossningen och sedan en stor andel av dygnet för de allra sjukaste och svagaste. Äldre barn har fått en självklar rätt till sina föräldrar vid sjukhusvård, men när de gäller de nyfödda barnen lever vi fortfarande kvar i föreställningen att de inte behöver sina föräldrar. Problemet är att all modern forskning visar att nyföddhetsperioden inte är någon undantagsperiod, utan i stället den tid i livet då vi är som allra mest känsliga och påverkbara. För tidigt födda barn som placeras på förälderns bröst i stället för ensamma i säng eller i kuvös, lugnas snabbare, andas bättre, går bättre upp i vikt och kan vårdas på sjukhus färre dygn. Anledningarna är två: kvinnans bröst är bättre på att reglera temperaturen än en kuvös – till och med när två tvillingar har olika temperatur kan hennes kropp värma den ena tvillingen medan den andra svalkas till en normal kroppstemperatur, samtidigt. Den andra förklaringen är att människan är ett däggdjur och genetiskt programmerad att omedelbart efter födseln ta sig till bröstet och vara fysiskt nära föräldern. Alternativet har evolutionärt varit död. Utebliven kroppskontakt utlöser en genetiskt betingad stressrespons och har således inte bara emotionella aspekter, utan även medicinska. I dag vet vi att kuvösen inte är det bästa alternativet ens för barn födda så tidigt som i graviditetsvecka 23. Men trots detta tillåts inte betydligt äldre nyfödda vara hos föräldern mer än några timmar per dag när de behöver sjukhusvård. I stället vårdas de i salar där flera andra svårt sjuka barn befinner sig. Det ökar inte bara risken för att infektioner överförs mellan barnen. Det ger familjen, föräldrar och syskon, mycket lite eller inget utrymme till vila och avskildhet. Ofta sägs samma sjukvård vara ”familjecentrerad”. Men sjukvården kan förstås inte utgå från familjens behov, när familjen inte ens fysiskt kan vara där. En förklaring som ofta förs fram till att man fortfarande separerar små barn från sina föräldrar när de blir sjuka eller föds för tidigt är ”att lokalerna inte är anpassade” för att föräldern ska kunna sova över med sitt barn. Detta har nu tillåtits vara en förklaring under flera decennier. Och det är de allra yngsta barnen som förväntas stå ut. För på ett annat våningsplan, eller lite längre bort i korridoren, finns fyraåringen eller åttaåringen med en fraktur eller blindtarmsinflammation. Och här är det sedan länge otänkbart att man skulle anse att barnet lika gärna kan vara utan föräldern större delen av dygnet eftersom ”lokalerna tyvärr inte är anpassade”. När sjukvårdens resurser är begränsade, ska de utgå från vem som har störst behov. Svaret handlar inte om lokaler utan om förställningar om nyfödda barn och om okunskap. Ett barn har inte mindre behov av sin familj för att det är nyfött och livshotande sjukt. Det är i stället vid dessa tillfällen som närhet och vila behövs som allra mest. Vi människor tänker ofta i termer av att ett nyfött barn börjar uppleva närhet till föräldern först i ögonblicket när barnet föds. Men faktum är att barnet känt en annan människas röst, hjärtslag och kropp, hela tiden inne i livmodern. Närhet är det normala för ett nyfött barn. Barnet har aldrig tidigare i livet upplevt någon som helst separation. Att vara nära föräldern är inte bara viktigt eftersom det är så som barnet får hjälp att hålla sin kroppstemperatur. Det är först nära föräldern som barnet får de specifika sinnesintryck som är avgörande för den växande hjärnan: ljudet av förälderns hjärtslag, ögonkontakt på ett tittvänligt avstånd, en annan människas kroppsrörelser och doften av den som barnet känner igen. Tidigt i livet som hjärnan är som allra rikast på nervceller. Just under denna period sker en snabb omstrukturering från mängd till smidig funktionalitet. De nervceller som stimuleras kopplas samman i nätverk, de som inte används, rensas ut och dör genom celldöd. De celler som stimuleras kan signalera stress, smärta och överlevnad, eller närhet, trygghet och utforskande. Nu finns fantastiska möjligheter att med förhållandevis små medel påverka människors framtida liv på helt avgörande sätt. Nära föräldern får barnet del av förälderns bakterieflora, ett fenomen vi bara är i början av att förstå. Förälderns flora jämfört med sjukhusets minskar risken för allvarliga infektioner hos dessa sköra barn. Ny forskning talar också för att det finns kommunikation mellan den bakterieflora vi koloniseras av och värden som härbärgera dem som kan påverka funktion, utveckling och välbefinnande. Nyfödda barn behöver närhet och omfamning. De behöver skyddas från smärta, starkt ljus och ljud. Men inte från föräldern. Vi kan använda modern neurovetenskap för att förklara varför det nyfödda barnet måste vårdas tillsammans med sin familj. Vi kan förklara att satsningar på vården av nyfödda och deras familjer är bland det mest lönsamma ett samhälle kan företa sig – nyfödda barn blir nämligen så småningom till skolbarn och vuxna. Vi kan också bara bestämma oss för att nyfödda barn är barn. De har samma ovillkorliga rätt till sina föräldrar och till sina syskon, som vi för länge sedan tillskrivit de äldre barnen. Nyfödda barn är inte mindre känsliga för smärta eller för separation än vad ett äldre barn eller en vuxen är. De är mer känsliga. De påverkas på sätt vi förstår i dag, och på sätt vi bara kan ana oss till genom att lära av historien. Tiden när vi lämnade våra sjuka fyra- och åttaåringar ensamma på sjukhus är förbi. Tiden när vi slutar göra detta mot våra nyfödda barn är inne nu. Ingen intervention, inget läkemedel i världen kan eller kommer någonsin ersätta det som föräldern och som barnets familj kan ge. ", "article_category": "other"}
{"id": 29286, "headline": "”Konkurrens mellan lärosäten ger högre forskningskvalitet”", "summary": "Förslag i dag, fredag. ?Höjd kvalitet, bättre information och bättre överblick. Det är målet med den nya, jämförande kvalitetsgranskning av forskningen vid svenska lärosäten som Vetenskapsrådet nu föreslår till regeringen. Utvärderingen ska också få styra en del av resursfördelningen, skriver Lars Anell och Sven Stafström, Vetenskapsrådet.", "article": "Vetenskapsrådet lämnar nu, efter att ha inhämtat värdefulla synpunkter från ansvariga för andra länders utvärderingssystem, det svenska forskarsamhället och andra nationella intressenter, sitt förslag till regeringen om en modell för att utvärdera forskningen vid Sveriges universitet och högskolor: Fokus (Forskningskvalitetsutvärdering i Sverige). Vi är övertygade om att Fokus är betydligt bättre än dagens system för att höja kvaliteten i svensk forskning och skapa bättre förutsättningar för forskningsgenombrott som kan bidra till samhällets utveckling. Fokus innebär att det var sjätte år görs en utvärdering av forskningens kvalitet vid Sveriges samtliga lärosäten. Utvärderingen ska också påverka fördelningen av de medel som staten tilldelar lärosätena för forskning och forskarutbildning. Huvudsyftet med Fokus är ökad kvalitet i svensk forskning – inte omfördelning av pengar. Om alla lärosäten höjer sin forskningskvalitet lika mycket är målet nått utan att någon omfördelning skett. Utgångspunkten i Vetenskapsrådets förslag är att konkurrens driver kvalitet och genom att låta internationella sakkunniga, så kallade peers, granska svensk forskning så skapas förutsättningar för en rättvisande jämförelse. I dagens modell för fördelning av medel till forskning är denna jämförelse baserad på indikatorer som inte täcker alla forskningsområden och som exkluderar till exempel forskningens påverkan på samhället. Vi ser Fokus som en kraftfull investering i framtidens forskningspolitik. Kostnaden för att genomföra Fokus är cirka 0,2 procent av det totala anslaget till lärosätena under en sexårsperiod. Det är rimligt att anta att vinsten, i form av höjd forskningskvalitet och förbättrad information och överblick över den svenska forskningen och dess resultat, är betydligt större. Att göra utvärderingar på nationell nivå är också klart mer resurseffektivt för forskningssystemet i stort än om alla lärosäten genomför sina egna utvärderingar. Låt oss redovisa sex styrkor med Fokus: 1 Fokus främjar långsiktig planering på lärosätena och skapar incitament för universitet och högskolor att göra prioriteringar i sin verksamhet. Fokus ger, till skillnad från utvärderingar på enskilda lärosäten, ett underlag för nationell och ämnesmässig överblick och jämförelser. Det är endast en sådan jämförelse som skapar den konkurrenssituation som är kärnan i drivkraften mot ökad kvalitet. 2 Fokus innebär att forskningens kvalitet granskas och utvärderas av sakkunniga forskare, s.k. peer review. Det är den internationellt vedertagna metoden för att värdera forskning och den som visat sig vara den bästa för att identifiera forskning av högsta vetenskapliga kvalitet. De sakkunniga samlas i bedömarpaneler med i huvudsak internationell sammansättning. Det ger också möjlighet till utvärdering och kvalitetssäkring ur ett internationellt perspektiv. 3 Fokus inkluderar, till skillnad från dagens modell, alla forskningsområden. Utvärderingarna utgår från ett gemensamt ramverk, men anpassas utifrån vilken metod som är bäst lämpad för att utvärdera respektive område. 4 Genom Fokus kan god forskningskvalitet identifieras och premieras oavsett inriktning och volym. Till skillnad från dagens modell tar Fokus hänsyn till att lärosäten har olika förutsättningar och ger möjlighet för alla lärosäten att visa upp sina styrkor på ett bättre sätt. 5 Fokus innehåller en bedömning av hur forskningsresultaten påverkat samhället. Det kommer ske genom fallstudier där sociala, ekonomiska, miljömässiga eller kulturella effekter identifieras – något som vi menar är viktigt att utvärdera men svårt att visa eller bedöma med hjälp av enkla indikatorer. 6 Fokus ska vara så resurseffektiv som möjligt för att minimera kostnader och arbetsbelastning för forskare. Till skillnad från till exempel Research Excellence Framework i Storbritannien, bygger datainsamlingen inom Fokus på att de data som används för panelernas bedömning i så hög grad som möjligt hämtas in från befintliga källor, till exempel underlag från den nationella publikationsdatabasen SwePub. Vi menar att ett utvärderingssystem baserat på sakkunniggranskning har stor potential att undvika och motverka negativa effekter som kan finnas i dagens rent indikatorstyrda resurstilldelningssystem. I diskussionen om fördelning av resurser till forskning lyfts till exempel brister i hantering av tvärvetenskap, hur man undviker att systemet missgynnar nytänkande och risktagande och att forskningen inte premieras på bekostnad av forskarutbildning och grundutbildning. Dessa effekter är dock inte på något vis kopplade till just kvalitetsutvärdering med sakkunniggranskning, snarare tvärtom! Vi föreslår regeringen att vissa delar av vår modell prövas under år 2016 innan den införs i full skala. Sådana tester ger möjlighet att praktiskt prova utvärderingsmetodens olika delar, men kan också ge underlag för förbättringar av modellen som sådan. Fokus skapar förutsättningar för ökad kvalitet av svensk forskning och för ökat genomslag för forskningen i samhället. Vår förhoppning är att regeringen nu ger Vetenskapsrådet klartecken att förbereda denna viktiga investering i framtidens forskning. Det nya kvalitetsmåttet Den 14 mars 2013 gav regeringen Vetenskapsrådet i uppdrag att i samråd med forskningsråden Forte, Formas och Vinnova utreda och lämna förslag till en modell för resursfördelning till universitet och högskolor som innefattar sakkunniggranskning av forskningens kvalitet och relevans. Modellen ska ersätta dagens prestationsbaserade modell som fördelar 20 procent av basanslaget för forskning och forskarutbildning på basis av två indikatorer: publikationer och citeringar samt externa medel. Vetenskapsrådet lämnar nu sitt förslag till regeringen på modellen, som fått namnet Fokus. Till skillnad från dagens indikatorbaserade modell kan FOKUS värdera även forskningens innehåll och framtida potential. Genom sakkunniggranskning ges också större möjligheter till återkoppling som kan användas i lärosätenas eget kvalitetsutvecklande arbete. ", "article_category": "other"}
{"id": 29287, "headline": "”Konkurrens mellan lärosäten ger högre forskningskvalitet”", "summary": "Förslag i dag. ?Höjd kvalitet, bättre information och bättre överblick. Det är målet med den nya, jämförande kvalitetsgranskning av forskningen vid svenska lärosäten som Vetenskapsrådet nu föreslår till regeringen. Utvärderingen ska också få styra en del av resursfördelningen, skriver Lars Anell och Sven Stafström, Vetenskapsrådet.", "article": "Vetenskapsrådet lämnar nu, efter att ha inhämtat värdefulla synpunkter från ansvariga för andra länders utvärderingssystem, det svenska forskarsamhället och andra nationella intressenter, sitt förslag till regeringen om en modell för att utvärdera forskningen vid Sveriges universitet och högskolor: Fokus (Forskningskvalitetsutvärdering i Sverige). Vi är övertygade om att Fokus är betydligt bättre än dagens system för att höja kvaliteten i svensk forskning och skapa bättre förutsättningar för forskningsgenombrott som kan bidra till samhällets utveckling. Fokus innebär att det var sjätte år görs en utvärdering av forskningens kvalitet vid Sveriges samtliga lärosäten. Utvärderingen ska också påverka fördelningen av de medel som staten tilldelar lärosätena för forskning och forskarutbildning. Huvudsyftet med Fokus är ökad kvalitet i svensk forskning – inte omfördelning av pengar. Om alla lärosäten höjer sin forskningskvalitet lika mycket är målet nått utan att någon omfördelning skett. Utgångspunkten i Vetenskapsrådets förslag är att konkurrens driver kvalitet och genom att låta internationella sakkunniga, så kallade peers, granska svensk forskning så skapas förutsättningar för en rättvisande jämförelse. I dagens modell för fördelning av medel till forskning är denna jämförelse baserad på indikatorer som inte täcker alla forskningsområden och som exkluderar till exempel forskningens påverkan på samhället. Vi ser Fokus som en kraftfull investering i framtidens forskningspolitik. Kostnaden för att genomföra Fokus är cirka 0,2 procent av det totala anslaget till lärosätena under en sexårsperiod. Det är rimligt att anta att vinsten, i form av höjd forskningskvalitet och förbättrad information och överblick över den svenska forskningen och dess resultat, är betydligt större. Att göra utvärderingar på nationell nivå är också klart mer resurseffektivt för forskningssystemet i stort än om alla lärosäten genomför sina egna utvärderingar. Låt oss redovisa sex styrkor med Fokus: 1 Fokus främjar långsiktig planering på lärosätena och skapar incitament för universitet och högskolor att göra prioriteringar i sin verksamhet. Fokus ger, till skillnad från utvärderingar på enskilda lärosäten, ett underlag för nationell och ämnesmässig överblick och jämförelser. Det är endast en sådan jämförelse som skapar den konkurrenssituation som är kärnan i drivkraften mot ökad kvalitet. 2 Fokus innebär att forskningens kvalitet granskas och utvärderas av sakkunniga forskare, s.k. peer review. Det är den internationellt vedertagna metoden för att värdera forskning och den som visat sig vara den bästa för att identifiera forskning av högsta vetenskapliga kvalitet. De sakkunniga samlas i bedömarpaneler med i huvudsak internationell sammansättning. Det ger också möjlighet till utvärdering och kvalitetssäkring ur ett internationellt perspektiv. 3 Fokus inkluderar, till skillnad från dagens modell, alla forskningsområden. Utvärderingarna utgår från ett gemensamt ramverk, men anpassas utifrån vilken metod som är bäst lämpad för att utvärdera respektive område. 4 Genom Fokus kan god forskningskvalitet identifieras och premieras oavsett inriktning och volym. Till skillnad från dagens modell tar Fokus hänsyn till att lärosäten har olika förutsättningar och ger möjlighet för alla lärosäten att visa upp sina styrkor på ett bättre sätt. 5 Fokus innehåller en bedömning av hur forskningsresultaten påverkat samhället. Det kommer ske genom fallstudier där sociala, ekonomiska, miljömässiga eller kulturella effekter identifieras – något som vi menar är viktigt att utvärdera men svårt att visa eller bedöma med hjälp av enkla indikatorer. 6 Fokus ska vara så resurseffektiv som möjligt för att minimera kostnader och arbetsbelastning för forskare. Till skillnad från till exempel Research Excellence Framework i Storbritannien, bygger datainsamlingen inom Fokus på att de data som används för panelernas bedömning i så hög grad som möjligt hämtas in från befintliga källor, till exempel underlag från den nationella publikationsdatabasen SwePub. Vi menar at t ett utvärderingssystem baserat på sakkunniggranskning har stor potential att undvika och motverka negativa effekter som kan finnas i dagens rent indikatorstyrda resurstilldelningssystem. I diskussionen om fördelning av resurser till forskning lyfts till exempel brister i hantering av tvärvetenskap, hur man undviker att systemet missgynnar nytänkande och risktagande och att forskningen inte premieras på bekostnad av forskarutbildning och grundutbildning. Dessa effekter är dock inte på något vis kopplade till just kvalitetsutvärdering med sakkunniggranskning, snarare tvärtom! Vi föreslår regeringen att vissa delar av vår modell prövas under år 2016 innan den införs i full skala. Sådana tester ger möjlighet att praktiskt prova utvärderingsmetodens olika delar, men kan också ge underlag för förbättringar av modellen som sådan. Fokus skapar förutsättningar för ökad kvalitet av svensk forskning och för ökat genomslag för forskningen i samhället. Vår förhoppning är att regeringen nu ger Vetenskapsrådet klartecken att förbereda denna viktiga investering i framtidens forskning. Vi menar att ett utvärderingssystem baserat på sakkunnig granskning har större potential att undvika och motverka sådana negativa effekter än dagens rent indikatorstyrda resurstilldelnings system. Den 14 mars 2013 gav regeringen Vetenskapsrådet i uppdrag att i samråd med forskningsråden Forte, Formas och Vinnova utreda och lämna förslag till en modell för resursfördelning till universitet och högskolor som innefattar sakkunniggranskning av forskningens kvalitet och relevans. Modellen ska ersätta dagens prestationsbaserade modell som fördelar 20 procent av basanslaget för forskning och forskarutbildning på basis av två indikatorer: publikationer och citeringar samt externa medel. Vetenskapsrådet lämnar nu sitt förslag till regeringen på modellen, som fått namnet Fokus. Till skillnad från dagens indikatorbaserade modell kan FOKUS värdera även forskningens innehåll och framtida potential. Genom sakkunniggranskning ges också större möjligheter till återkoppling som kan användas i lärosätenas eget kvalitetsutvecklande arbete. ", "article_category": "other"}
{"id": 29337, "headline": "”Sverige satsar 1,6 miljarder på vattenfrågor”", "summary": "Sveriges multilaterala bistånd riktat mot vattenfrågor kommer att uppgå till nära 1 600 miljoner kronor fram till 2017, skriver biståndsminister Isabella Lövin som just kommit hem från en resa i Bangladesh.", "article": "Christina Jutterström och Cecilia Chatterjee-Martinsen från Wateraid skriver på DN Debatt (18/11) om vikten av att inte glömma vatten- och sanitetsfrågorna i den svenska biståndspolitiken. Jag kan inte hålla med mera. Tillgången på rent vatten kommer bli en än viktigare fråga som en följd av klimatförändringarna, något som diskuteras under det pågående klimattoppmötet i Lima. Jag kom nyligen hem från min första resa som biståndsminister till Bangladesh, ett av de länder i världen som är värst drabbade av den globala uppvärmningen och där bristen på rent vatten är högst påtaglig. Där fick jag möjligheten att besöka ett slumområde i Dhaka där WaterAid tillsammans med lokala organisationer gjort ett fantastiskt jobb för att förbättra tillgången till rent vatten och skapa bättre förutsättningar för hälsa och hygien. Nya toaletter och handfat på skolor gör att eleverna kan gå på toa, tvätta händer och hålla god hygien vilket naturligtvis minskar risken för ohälsa. Vi pratade med kvinnor som var med i planeringen av var nya toaletter och vattenbehållare ska placeras så att de kan sköta sin hygien i fred. Något som också ökar säkerheten och minskar risken för övergrepp och kränkningar som annars skett när det saknats belysning och ordentliga inrättningar. Arbetet stärker kvinnors inflytande i samhället och är viktigt för att främja jämställdheten liksom kvinnors och flickors hälsa. Rent vatten och sanitet är en grundläggande hörnsten i fattigdomsbekämpningen. Därför satsar Sverige också stort. Sida lägger till exempel runt 410 miljoner kronor mellan 2014–2017 på det så kallade WASH-programmet (Water Sanitation and Hygien), där man särskilt riktar sig till kvinnors och barns tillgång till vatten, sanitet och hygien. Sveriges multilaterala bistånd riktat mot vattenfrågor kommer uppgå till nära 1 600 miljoner kronor fram till 2017, pengar som går bland annat till UNICEF, Världsbanken och WaterAid. Vattenfrågan är akut. Den globala uppvärmningen leder till översvämningar, höjda vattennivåer och torka vilket ökar behoven och jakten på rent vatten. I Bangladesh har många av invånarna i Dhakas slum flytt kustområdena just på grunda av klimatförändringarna. Enligt FN:s beräkningar kommer en femtedel av Bangladesh yta vara under vatten 2050 och tvinga miljontals människor att fly sina hem. Ännu fler kommer ta sig till Dhaka i hopp om arbete och en bättre framtid vilket även ökar trycket på grundvattnet som nu sjunker. Bangladesh är inte ensamt, liknande scenarior ser vi runt om i världen. Rent vatten är kort sagt livsavgörande och jag kommer givetvis fortsättningsvis att hålla frågan högt på dagordningen. ", "article_category": "other"}
{"id": 29399, "headline": "”Hur kan jag hjälpa min sjuåring att bli lugnare?”", "summary": "Sjuåringen är en livlig pojke som ofta ”låter mycket”. Han är för det mesta glad, men är också känslosam och blir lätt ledsen eller arg. Han har egentligen inga större problem, men hans mamma vill ha råd om hur hon ibland ska kunna lugna ner sonen – och hålla sig själv lugn, så att hon kan ge honom det stöd han behöver.", "article": "Jag skriver för att jag har en pojke, nyss fyllda sju år, som har mycket energi och känslor. Han har svårt att sitta stilla om det inte är något intressant som han kan fokusera på. Det låter som drag som en normal sjuåring har. Det är bara det att jag som mamma blir så trött i huvudet av detta. Han sjunger ofta, gärna högt och samma text om och om igen. Han är oftast glad, men är en känslosam person och blir lätt ledsen eller arg. Han har en två år yngre bror som är rätt busig och de leker gärna, men ofta blir det rätt högljutt. Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljudvolymen. Vi har gått coping-kurs och jag tycker verkligen att den var bra. Det hjälper att fokusera på det positiva och så. Men kan jag få min pojke lite lugnare? Han kan koncentrera sig om det är tillräckligt intressant, gärna med tv-spel eller faktaprogram på tv. Han trivs bra i skolan och har bra med vänner. Han kämpar med läsningen, sitter och vänder sig i stolen och grejar med händerna, blir ledsen eller arg när det inte går bra att forma orden. Men han håller ut om han har sällskap. Jag känner att han är en pojke som behöver mycket stöd och jag vill gärna vara det stödet. Men om inte mitt humör klarar hans rörighet och höga ljudnivå är det inte så lätt. Tack för ditt fina brev. Du sätter fingret på något viktigt i din kärleksfulla beskrivning av sonen. Han mår bra, har kompisar, trivs i skolan och verkar inte vara bråkigare än barn i allmänhet. Enda problemet är att han kan bli för högljudd och intensiv. Jag tror att man kan förbise och förklara bort detta problem ibland – ett barn som bara är livligt gör ju inget ont. Eller: så länge det inte hindrar honom från att hänga med i skolan eller i relationer till kamrater är det ingen fara. Men problemet med för mycket spring i benen är att det med tiden kan leda till andra problem. När omgivningen inte orkar längre börjar de reagera irriterat eller tappar humöret fullständigt. En till synes ganska oskyldig livlighet kan därmed bli grund för återkommande motsättningar och konflikter. Eller, precis som du skriver i ditt brev, hur ska du orka vara det stöd du vill vara? Hur kan du lugna ned din son? Vissa förskolor och skolor har på senare år börjat med yoga, avslappningsövningar, mindfulness och massage på schemat. Många upplever att det bidrar till en lugnare stämning på flera sätt. Men stämmer det? Det finns en del forskning som tyder på att barnen bland annat blir lugnare och mindre överaktiva, men studierna är ganska små, visar inte på dramatiska effekter och håller varierad kvalitet. Det är alltså osäkert hur mycket hjälp detta skulle innebära för er, men kan vara värt ett försök. En annan sak som du kan göra är förstås att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för fler lugna stunder i vardagen. Det gör du säkert redan, men det brukar vara värdefullt att noga tänka igenom vilka omständigheter som gör att problemen lättar eller tilltar. Gör lite dagboksanteckningar och notera hur sömn, kost, olika aktiviteter, sällskap, miljöer eller leksaker påverkar sonen (och dig). Poängen är att leta efter mönster och försöka att skapa goda rutiner. Du kanske blir medveten om att det är vissa situationer som brukar bli särskilt påfrestande. Vad kan du i så fall göra för att underlätta i just dessa situationer? Sedan återst år frågan vad du ska göra i stunden, när han stojar och hojtar som värst. Det är ofta svårt att finna på råd när man står mitt i stormen. Särskilt om det händer när han leker med sin bror eller kompisar, eftersom barnen förstås trissar upp varandra. Det finns också baksidor med att försöka dämpa i stunden, även när man gör det på ett lugnt sätt. Risken är att man lägger lock på glädjen och entusiasmen, fast man egentligen bara vill sänka tempot eller volymen. Och har man tappat humöret lurar det dåliga samvetet runt hörnet: ”Varför röt jag till så hårt när han bara stojade och faktiskt inte gjorde någon skada?” Jag menar inte att du aldrig ska försöka be honom att lugna sig, men mina första råd om att förebygga brukar ge mer. Det som också brukar vara fruktbart är förstås att jobba med sig själv och sin egen förmåga att stå ut med kaos. Vad kan du göra för att lugna ner dig själv? Precis som man har prövat att hjälpa barn att finna lugn med hjälp av mindfulness eller liknande insatser, har man gjort det med föräldrar i flera studier. Ibland har enbart föräldrarna varit aktiva och ibland har både barn och föräldrar fått genomföra parallella övningar. Återigen handlar det om ganska få studier av varierad kvalitet, men med lovande resultat. Ett alternativ är alltså att du prövar mindfulness eller liknande tillsammans med sonen. Det finns flera böcker och appar med övningar både för barn och vuxna. Samtidigt finns det kanske en poäng med att du börjar göra det själv. Mind- fulness för föräldrar går framför allt ut på att hjälpa dem att acceptera och förhålla sig till omständigheter som inte går att förändra. Att släppa kampen som handlar om att förändra barnet och i stället fokusera på hur man själv kan förhålla sig. Jag gissar att du har tänkt i dessa banor, att döma av hur du formulerar dig i ditt brev, men ofta krävs det övning för att kunna acceptera och luta sig tillbaka när det väl gäller. Jag tror att det kan vara bra om du försöker sortera bland situationerna som blir påfrestande. Finns det situationer då du kan avstå helt från att ingripa, där det är möjligt att låta stojandet pågå? Där ingen kommer till skada (utom dina trumhinnor)? Det är bra tillfällen för övning – att skifta fokus från oljudet till potatisskalningen eller vad du nu håller på med. Gör något aktivt om du för tillfället är sysslolös, och lämna rummet om det är nödvändigt att ta en paus. När du däremot måste ingripa, som till exempel när det blir slagsmål mellan bröderna, är det förstås svårare att behålla lugnet och försöka acceptera läget. I de situationerna gissar jag att du, förutom att försöka acceptera, också får öva på att dämpa dig själv. Till exempel på att sänka din röst, att ha ett lugnare kroppsspråk och att använda färre ord. Du nämner att ljudvolymen är en av de största utmaningarna. Jag vill därför avsluta med ett löjligt råd: öronproppar. Det funkar inte i alla lägen, men jag har träffat flera föräldrar som ändå har använt det. Om du till exempel ska laga mat en halvtimme kanske du kan sänka volymen den stunden. Samtidigt kan det vara fel väg om du vill jobba med att acceptera oljud och stök. Om man gör allt för att dämpa oljudet kan man bli alltför upptagen av det. Ungefär som när man hör en mygga i sovrummet som man till varje pris måste utplåna innan man kan komma till ro. Då gäller det att dra ur öronpropparna och bara försöka vara i kaoset. En beskare men kanske starkare medicin. Referenser till forskning som nämns i svaret: www.forster.se/referenser141201 Försök sortera bland situationerna som blir påfrestande. Finns det situationer då du kan avstå helt från att ingripa, där det är möjligt att låta stojandet pågå? Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 29411, "headline": "”Låt inte fientligheten mot näringslivet styra politiken”", "summary": "Ett vägval för Sverige. Regeringen Löfvens politik präglas av en misstänksamhet mot företagande som sträcker sig långt bortom frågan om vinst i välfärden. Svenska företag har under flera decennier haft en fantastisk utveckling. De nya signalerna skapar stor osäkerhet om vart Sverige är på väg, skriver fyra av Sveriges mest kända företagare.", "article": "För många av oss som verkar i svenska företag har de senaste veckornas politiska turbulens inneburit ett brutalt uppvaknande. På område efter område uppvisas ett lättsinne, en kortsiktighet och en tondövhet inför företagandets villkor, som är häpnadsväckande. Förstår regeringen vilka konsekvenser det kortsiktiga politiska spelet kan få för Sveriges förmåga att tackla våra långsiktiga utmaningar? Företagsamheten har under hösten drabbats av en kalldusch som nog ingen trodde var möjlig. Sverige har de senaste decennierna upplevt en fantastisk utveckling. Från 1970-talets stagnation och 1990-talets kris har vårt land utvecklats på snart sagt alla områden. Oftast beskrivs detta i ekonomiska termer. Sedan krisen har vårt land klättrat i den internationella välståndsligan och är nu åter bland topp 10. Realinkomsterna har ökat med 55 procent de senaste tjugo åren. På miljöområdet är Sverige ett internationellt föredöme, som visar att det går att förena högre tillväxt med minskade utsläpp. Vårt land har tagit enorma kliv framåt när det gäller det som brukar kallas toleransfrågor, genom att människor får komma till sin rätt oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg eller bakgrund. Svenska idrottare presterar i världsklass, liksom svenska kulturskapare. Många svenska företag – såväl sekelgamla industriföretag som unga startups – är i dag världsledande. Ingenting är naturligtvis perfekt. Men vi har anledning att känna stolthet över svenskt företagande. En viktig orsak till dessa svenska framgångar är den grundläggande friheten att få lyckas. Under de senaste decennierna har politiska satsningar på en stark ekonomi kombinerats med långsiktiga spelregler och pragmatiska lösningar. Denna realistiska politik inleddes av Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar och har fortsatt under Fredrik Reinfeldts regeringar. Krisen lärde oss alla – medborgare, företag, myndigheter och politiker – att i en världsomfattande ekonomi kan vi inte leva på gamla meriter. Som företagare måste vi ständigt utveckla oss för att möta den globala konkurrensen. Vi har haft stor glädje av att svenska fackförbund, till skillnad från i många andra länder, visat stor insikt i företagandets betydelse. Pragmatiska politiker som förstår företagandets villkor har haft en avgörande betydelse för vårt lands välstånd. I grunden strävar människor efter en bättre tillvaro – för sig själva, för sina nära och kära och för det samhälle man lever och verkar i. Denna drivkraft har i öppna, demokratiska, marknadsekonomiska samhällen gett fantastiska resultat. Det gäller alltifrån den dramatiska minskningen av fattigdom i världen till de senaste decenniernas utveckling av nya läkemedel, innovativ teknologi mm. Företagens möjlighet till vinst är en avgörande del i att denna nyskapande och ofta riskfyllda utveckling kommer till stånd. Det skapar därmed förutsättningen för vår välfärd. Den politiska omsvängningen den senaste tiden är dramatisk. Stefan Löfven har plötsligt låtit ett litet ytterkantsparti diktera regeringens agenda vad gäller till exempel vinster i välfärden. Och detta utan att svenska folket i val har gett regeringen något mandat att gå i den riktningen. Uppfattningar som före valet ansågs extrema har Löfven nu accepterat. Det politiska priset för att bokstavligen stampa på äganderätten, schyssta spelregler och friheten att starta och driva sitt eget företag är helt uppenbart inte tillräckligt högt. Kortsiktigheten och oförutsebarheten i politiken är häpnadsväckande. I ena stunden har Bromma flygplats tillstånd till år 2038 och investerar för fullt. I nästa ska flygplatsen avvecklas. I ena stunden sätts spaden i marken för miljardinvesteringar i infrastruktur. I nästa stoppas Förbifart Stockholm till en kostnad för skattebetalarna om fyra miljoner om dagen. I regeringens uppgörelse med vänsterpartiet om vinster i välfärden märks en generell misstänksamhet mot företagande, som sträcker sig långt utanför välfärdssektorn. Det talas om hur ”kommersialiseringen får negativa följder vad gäller likvärdighet, kvalitet, effektivitet, behovsstyrning och öppenhet”. Regeringens agerande uttrycker en motvilja mot privat företagande och mot kommersiell utveckling. Det riskerar att bli en framtida hämsko för hela vårt samhälle. Företagare möter kundernas krav i öppen konkurrens med andra företag genom att ständigt bli bättre. Går verksamheten med överskott är det ett bevis på att vi lyckats. Vinsten är en förutsättning för att företaget ska utvecklas. Den gynnar medarbetarna i form av löner, tryggade jobb och skatteintäkter till stat och kommun. Då kan ägarna fortsätta investera, ta risker och utveckla verksamheten. Detta blir värdeskapande för hela samhället. Företag som går med förlust överlever inte. Näringslivet har inte alltid tagit relevant kritik på tillräckligt stort allvar. Lika lite som någon annan del av samhället är näringslivet fritt från lycksökare, missgrepp och skandaler. Seriösa branscher och företag arbetar aktivt med att säkerställa kvalitet och god etik. Marknadsekonomin sorterar ut avarterna om konkurrensen tillåts verka. Regeringens politiska utspel har gjort att Sverige i dag står vid ett vägskäl. Ska svensk politik präglas av misstro och konspirationsteorier mot företagares och entreprenörers drivkrafter? Ska företagande, kommersiella drivkrafter och dynamisk utveckling utmålas som ett stort samhällsproblem? Eller ska vi välja den historiskt så framgångsrika samarbetsvägen – där entreprenörskap, innovationer, konkurrens, kunskapsutveckling och välståndsskapande går hand i hand med samhällets krav? De nya signalerna skapar stor osäkerhet. Ska Sverige gilla eller ogilla ekonomiska drivkrafter för näringslivets utveckling? Ska Sverige verkligen styras av två små partier med utpräglat näringslivsfientlig politik? Två partier, som i valet fick ett minskat stöd och som tillsammans endast samlade cirka 12 procent av valmanskåren. Stefan Löfven måste ge besked om han fortfarande tror på näringslivets och entreprenörskapets förmåga till värdeskapande. Endast då kan de samhällsbyggande krafterna i politiken, näringslivet och övriga samhället tillsammans rusta Sverige för att möta framtidens utmaningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 29413, "headline": "Susan Faludi \"Feminismen har blivit ett projekt för ett fåtal\"", "summary": "Feministkonen Susan Faludi väckte med sin ”Backlash” liv i den diskussion om kvinnors ställning som förnöjsamt somnat in efter 70-talets framgångar. Nu arbetar hon med en ny bok – och hon är fortfarande arg.", "article": "Kom in, den här vägen är det.” En dörr i den korta förbindelsen mellan huset och garaget öppnas på glänt och Susan Faludi sticker ut näsan. – Ingen använder huvudentréerna här, jag vet faktiskt inte varför. En del hus har inte ens trappan kvar till dörren på framsidan. Alla går in på sidan. Var parkerade ni förresten, vid vägkanten? På den breda, kav lugna gatan i Brunswick, Maine, är parkeringsvakterna nitiska så det är bättre att använda garageuppfarten, förklarar hon välkomnande. I vardagsrummet är allt prydligt. Där står en cello och ett notställ som är sambons, och där ligger en urgammal katt och sover på en stol. Hon heter Hedda och drar sig tillbaka efter en stund. Vi pratar väl för mycket. – Jag har ägnat mycket tid åt att begrunda förhållandet mellan feminism och kapitalism, säger Susan Faludi om sitt nästa bokprojekt. Susan Faludi var 32 år gammal när det smällde till. Tryckvågorna från hennes genombrottsbok ”Backlash. Kriget mot kvinnorna” nådde ut över världen och lyfte upp Faludi till den stjärnhimmel varifrån feministiska förkämpar blickar ned på vardagshjulens ekorrar. Susan Faludi blev en ikon. I boken gjorde hon upp med det bakslag för kvinnors rätt och rörelse som hon tyckte sig se under 1980-talet och det begynnande 90-talet, efter de tidigare decenniernas högljudda framsteg. Hon menade att starka konservativa rörelser understödda av mäktiga medieindustrier försökte trycka tillbaka amerikanska kvinnor till hemmen, bland annat genom att etablera negativa stereotyper av karriärinriktade kvinnor. Hennes argumentation och bevisning blev en ögonöppnare och en chock för många. Det kanske var en illusion att det gick att luta sig tillbaka? I förberedelserna inför vårt möte ser jag en intervju med henne från 1992, där hon frågas ut i en timme i CSPAN, en kanal som i första hand direktsänder politiska debatter. Faludis klara, lugna svar är slående. Hon är också mycket tydlig med att vad hon iakttagit var en medveten strategi riktad mot kvinnor, ingenting som bara hände. När vi möts i Maine är marken våt av fällda höstlöv och nattens nysmälta snö. Här och i kvarteren omkring är husen av trä, en del är jättestora – pampiga vitmålade villor, alla olika, många med stora fönster men ingen takfot. Susan Faludis hus är inte så stort och ljusgrått. Det tillhör Bowdoin college, lärosätet där hon undervisar sedan ett par år tillbaka och som ligger några minuter härifrån. De är ganska nya i huset och har fått ordna en del för att få det prydligt. Där inne kliver man först upp för en liten trappa och sedan in i ett kök, där vi stannar en stund medan Susan Faludi förhandlar med espressomaskinen, som till slut bestämmer sig för att fungera, och lägger upp stora scones på ett fat. Hon är tunn. Hon brukade springa miltals, innan knäna satte stopp, och hon får i stället ägna sig åt cykling eller – gud förbjude – åt gymmet, som hon tycker är urtrist men har den fördelen att man kan läsa samtidigt som man tränar. Hon säger att hon trivs förvånansvärt bra i Maine, trots att hon egentligen är en storstadsmänniska. Folk här åker långfärdsskidor och motionerar med snöskor på fötterna. Åtta år efter att den feministiskt argumenterande ”Backlash” prisats och skakat om debatten om kvinnors situation, hade hon vänt på problematiken i uppföljaren ”Ställd. Förräderiet mot mannen”. Boken gick ut på att många män inte alls tillhör en grupp med makt och medel, utan tvärtom desillusionerade hamnar utanför – ett ämne som har tagits upp många gånger sedan dess. I sin tredje bok, ”Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna ”, som kom 2007, försökte hon visa hur terrorattackerna i september 2001 också medförde en tillbakagång till primitiva, machoinspirerade tendenser i USA som tog sig uttryck i såväl politisk retorik som i hur män och kvinnor plötsligt förväntades reagera på terrorangreppet, framför allt genom en återgång till traditionella roller av stridande män och födande kvinnor. En del kritiker menade att Faludi gjorde det lätt för sig och även om boken på sina håll hyllades fick den över lag ett svalare mottagande än de tidigare. Sedan dess för hon en mer tillbakadragen tillvaro. Men feminismen har aldrig släppt henne. Hon skriver vetenskapligt och journalistiskt, undervisar och föreläser. Under några timmar är vi i hennes hem, hon är egentligen pressad av en deadline för en bok som hon inte kan berätta något om, men hon kör inte iväg oss. Jag vill veta hur hon ser på feminismen i USA i dag – ett land där föräldraförsäkring inte finns, där barnomsorg kostar skjortan, där det finns delstater där abort är så gott som förbjudet och där andelen kvinnliga politiker är låg (i den mäktiga senaten är bara 20 av 100 senatorer kvinnor) – men där det också finns kvinnor på mycket höga positioner, inte minst i näringslivet. – En del menar att om det inte vore för kapitalismen skulle vi leva i ett feministiskt Mecka, fast det är mer komplicerat än vad man kan tro. Feminismens framväxt är ohjälpligt innesluten i kapitalismen. Den korta versionen är att kvinnorörelsen uppkom i samband med den industriella revolutionen … Förlåt, nu börjar jag föreläsa, säger hon och skrattar ursäktande. Hon vet vart hon vill komma och är snart framme vid sociala mediers ibland förrädiska genomslag. Fast först säger hon att en växande arbetsmarknad och ekonomisk självständighet blev hävstänger för kvinnorörelsen vid det förrförra sekelskiftet då ett fackligt engagemang för rimliga arbetsvillkor organiserade många kvinnor. – Men! … Med ett utrop och en konstpaus annonserar hon en vändpunkt där kapitalismen inte längre gynnade kvinnors initiativ. En framväxande bredare konsumtion bar med sig en möjlighet att göra affärer av kvinnors utseende och drömmar om berömmelse och banade väg för den kroppsfixering som inte har släppt taget sedan dess och som är stapelvara för alla kvinnor (och män, men det säger inte Susan Faludi). I USA har feminismen, fortsätter hon, alltsedan dess utvecklats längs ett marknadsmässigt mönster. Men i landet, som är lika fixerat vid individen som vid den fria marknaden, är också feminismen i hög grad inriktad på individen. Det är en variant som passar väl in i den amerikanska drömmen, även om klassresan har blivit verklighet för allt färre på senare år. Det är också en trend som har blivit allt starkare. – Jag skulle gärna vilja höra vad du har att säga om det, säger Susan Faludi och lutar sig framåt. Jag säger något om att diskussionen om kvinnor och män i Sverige är ganska olik den i USA, i alla fall så som jag har uppfattat den, och att skillnaden intresserar mig. Skillnaden handlar bland annat om den amerikanska frånvaron av en debatt om jämställdhet som ett mål för både kvinnor och män och allvarligt menade förslag på lösningar för att nå dit (The New York Times stort uppslagna reportage om en pappagrupp häromveckan hör till ovanligheterna, och bär också på en doft av exotism). Men också om en amerikansk förkärlek för biologistiska förklaringar om enzymer och synapser (en syn som är allt mindre vanlig i Sverige) – och om något som i USA går under begreppet ”corporate feminism” eller kanske ”nätverksfeminism” eller ”karriärfeminism”. Jag hinner inte fråga om den innan samtalet ändå hamnar där. För Susan Faludi är arg. Särskilt arg är hon på Sheryl Sandberg, en 45-årig Harvardutbildad ekonom som tillhör chefstoppen på Facebook men som blivit megakänd för boken ”Lean in” som kom 2013. Där berättar hon om sin väg till framgång, hög lön och balans i livet. Boken (som finns på svenska) har sålts i miljontals exemplar och gett upphov till en rörelse av ”Lean in”-cirklar över hela USA. För Faludi är Sheryl Sandberg ett exempel på hur feminismen har annekterats av en klick välbeställda kvinnor som uppmanar andra att undanröja inre blockeringar och med hjälp av lika delar yoga och jävlar anamma bli glada och rika. – Här i USA har feminismen kommit att bli ett projekt för ett fåtal, där mycket handlar om glastaket och om att fylla styrelserummen. De som är kvar på golvet glöms bort. Hon menar att jämställdhetsfrågan inte längre handlar om alla kvinnor, utan om kvinnor som delar samma sociala och ekonomiska situation. För i takt med att inkomstskillnaderna i USA har ökat under lång tid (och i dag är lika stora som för hundra år sedan), har också skillnaderna mellan kvinnor ökat. – De som befinner sig högst upp på stegen har inte längre någon kontakt med det stora flertalet. På botten finns en grupp fattiga som har blivit allt fattigare, varav över hälften är kvinnor, liksom två tredjedelar av de som arbetar för minimilöner. 30 procent av de ensamstående mödrarna tillhör en grupp som inte vet varifrån nästa mål mat kommer, säger Faludi. Medan de mest privilegierade kvinnorna har fått det mycket bra har situationen på många sätt blivit värre i skalans andra ände. Och listan över de vanligaste arbetena bland kvinnor innehåller samma okvalificerade yrken nu som på 1950-talet. – Feministiska rörelser på fabriksgolven finns på många håll, men vi ser ingen samlad rörelse och varför inte? Det är tiotusenkronorsfrågan. Kvinnor har traditionellt varit offer och ingen vill väl liera sig med en förlorare. I USA identifierar sig alla uppåt. Men i ett läge där situationen är katastrofal för många ägnar sig de högst uppsatta åt ”inre ro” och löneförhandlingar. Det är inte klokt. – De kunde använda en del av sina tillgångar – inte bara i form av kontanter utan även i form av medialt utrymme, nätverk, inflytande och makt – till att rikta ljus mot de som saknar samma resurser. Vad som provocerar henne, förtydligar hon sedan, är inte att kvinnor vill klättra högre än någon gjort, krossa glaset, utan att de i så hög grad är koncentrerade på sig själva, samtidigt som klyftorna sedan krisen 2008 växer fortare än någonsin och detta särskilt drabbar kvinnor. – Inkomstskillnaderna borde vara den främsta frågan för feministerna – i synnerhet nu. Hon frågar vad jag tycker om Arianna Huffington, grundaren av webbtidningen Huffington Post och författare till ett flertal böcker på det kvinnopsykologiska livsstilstemat och som Faludi har sett att jag har intervjuat för Lördagsmagasinet (3/5 2014). Arianna Huffington började sin karriär som konservativ politiker, och skrev som mycket ung ”The Female Woman”, en bok som i princip sågade allt vad feminism heter. Så småningom gjorde Huffington en u-sväng, bytte politiskt parti men också ståndpunkt i en rad frågor (Huffington Post har i dag underflikar för både ”skilsmässor” och ”föräldrar”). I dag kombinerar hon bolagsledning med att propagera för att ge kvinnor större kontroll över sitt liv (exempelvis genom att sova bättre). Susan Faludi är skeptisk mot folk som byter åsikt. Jag säger att jag respekterar folk som vågar ändra sig. Det är en enkel utväg, menar Susan Faludi. Hon är inte ensam om att kritisera kvinnor som Huffington och Sandberg, som emellertid brukar försvara sig med att deras metoder och livsstilstekniker går att tillämpa på alla nivåer och inte alls förutsätter att man är privilegierad. Susan Faludi säger att det är skillnad på att liksom känna inom sig att man har makt och att verkligen ha det. Hon slår ut med händerna och säger torrt att om Sheryl Sandberg skänkte inkomsterna från bokförsäljningen till de handelsanställdas fackförbund skulle det göra enorm skillnad. Inkomstskillnaderna började öka i USA redan på 1980-talet, under Ronald Reagans tid som president och under samma decennium som fick Susan Faludi att skriva ”Backlash”. Hon hade då tagit examen från Harvard (precis tio år före den lika mycket yngre Sheryl Sandberg) och arbetat som journalist, skrivit i tidningar som The New York Times, Harvard Crimson, Miami Herald, San Jose Mercury News och som anställd reporter på den konservativt flaggade Wall Street Journal. Ett reportage hon gjorde där om missförhållanden på snabbköpskedjan Safeway belönades med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Under hela 80-talet, även på WSJ, skrev hon också om feminism och kvinnofrågor men råddes av sin redaktör att ägna sig åt andra ämnen. Hon löpte risk att hamna i ett fack. Det struntade hon i. – Jag antar att genomslaget för ”Backlash” förändrade mitt liv, men det är inte otroligt att jag ändå hade fortsatt skriva om feminism. När boken kom hade jag väntat mig att bli slaktad från högerhåll, vilket jag också blev, men 90 procent av de brev jag fick kom från kvinnor som trodde att de var de enda som kände som jag. Det var fantastiskt att få en sådan respons. Men det gjorde också att jag kom att tro att ”okej, om man skriver om något man känner starkt inför, med alla fakta och argument på plats och får ut det, så kan det leda till förändring”. Men så var det ju inte. Det hände aldrig igen. Det var frustrerande. Kanske hade hon ändå fortsatt att skriva om feminism, hon hade börjat med det redan på mellanstadiet och insett att hon med block och penna fick viss auktoritet som inte bara dolde hennes blyghet utan också kunde skrämma en och annan lärare. Hon säger med viss syra i rösten att skådespelaren Emma Watsons uppmärksammade tal i FN tidigare i höst, där hon propagerade för mäns engagemang i jämställdhetsfrågan, var ungefär vad hon själv skrev i ”Ställd” för femton år sedan. – Det var saker som feminister har sagt i åratal. Dörren till hallen öppnas och efter någon minut syns Susan Faludis sambo Russ Rymer i öppningen till vardagsrummet. Han är författare och byter några meningar om något hemelektriskt med Susan. Sedan går han. De har varit ett par i över tjugo år och träffades strax efter det att ”Backlash” kommit ut. I en intervju med dem båda 1999 säger han att han var nära att vända på klacken när han presenterades för henne av deras gemensamma förläggare. Hon var samma vecka på omslaget till Time och hade minst sagt rört upp med sina vassa omdömen. Fast han vände inte och de har varit ihop sedan dess. Och när Susan Faludi sommaren 1995 blev inbjuden att skriva för Expressens kulturredaktion (under dess dåvarande kulturchef Maria Schottenius, medarbetare i DN sedan många år) följde Russ Rymer med. Det var kanske tur, faktum är att han skrev nog så många artiklar i Expressen som hon, som var fullt upptagen med förarbetet inför ”Ställd” och helst ville intervjua svenska män om hur de hade det och vad de tänkte. Hon tycker mycket om Sverige, säger hon, och ställer frågor om Feministiskt initiativ och om vad som hände med Stödstrumpornas viktigaste garntrådar, namn som Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström, Agneta Stark. Hon har varit i Sverige många gånger sedan 1995 och pratar lite avundsjukt om svensk föräldraförsäkring och ”the pappa leave”. Men mest pratar vi om USA. Susan Faludi säger att måltavlorna för den antifeministiska våg hon beskrev i ”Backlash” under 1980-talet var den växande gruppen av unga, välutbildade kvinnor. Attackerna gick ofta ut på att de aldrig skulle gifta sig, och en artikel i tidskriften Newsweek som Faludi ofta hänvisar till hävdade att ”sannolikheten att dödas av en terrorist var större än att ingå äktenskap”. Nu menar Faludi att det i hög grad är just dessa kvinnor som i dag bidrar till att göra feminismen till något som i första hand angår individen, inte samhället, och som går att förändra med tankekraft. Hon använder fraser som ”de har glömt sina systrar”. Huruvida det är rimligt att lägga ansvar för att tala för alla kvinnors börda på ett fåtal kvinnor (som i regel själva har kämpat för att nå sina positioner, och vill dela med sig av sina erfarenheter) blir inte riktigt klart – men hon medger att det finns många goda exempel. Jag säger något om att man kan ha många identiteter och i ett så diversifierat, uppdelat och individcentrerat land som USA har kanske ”kvinna” också hamnat så långt ned att det inte längre utgör tillräcklig grund för gemenskap. Identiteter baserade på nationalitet, yrke, klass, politisk hemvist, ras, grannskap, fotbollsklubb, musiksmak eller gud vet vad kan vara betydligt starkare. Hon nickar tveksamt. Sedan säger hon att det inte går att prata om kollektiva lösningar – som barnomsorg – i ett land ”där tre personer i samma rum misstänkt påminner om socialism”. Nätverksfeminismen eller ”the corporate feminism” är lömsk, varnar hon, eftersom den är osolidarisk och till intet förpliktigande. Man surfar runt på nätet lite grand och passar på att ”gilla” feminism eller avlägger något slags ”löfte” om att ”stötta kvinnor”. Men inte heller de stora bolag som ”gillar” feminism ville diskutera, än mindre lämna ut information eller statistik över sitt interna arbete med kvinnofrågorna när Susan Faludi skrev en artikel om fenomenet för kulturtidskriften The Baffler. Andra som skröt utåt använde svepskäl när de pressades om varför bolaget inte erbjöd barnomsorg (en central fråga för många amerikanska kvinnor). Susan Faludi tar en klunk te, men rör inte brödet. På fötterna har hon svarta sockor i tyg av bambu. Om feministiska rörelser i USA inte längre rullar några stora vågor, har strömmarna med globaliseringens hjälp färdats vidare. – Det har också skett med kapitalismens hjälp. Många av de länder som i dag tillverkar våra kläder går igenom vad som skedde här under industrialiseringen, för hundra år sedan eller mer. Förhållandena är ofta usla på fabrikerna, som de var här en gång, men vi har också outsourcat eller exporterat feminismen och i Bangladesh, Egypten, Kambodja organiserar sig kvinnliga textilarbetare för bättre villkor. Många av ledarna där är kvinnor och vad de åstadkommer kan vi skriva någon artikel om – ibland. Solen letar sig in genom fönstret. Himlen är väldigt blå därute. – Har du sett tröjorna där det står ”Så här ser en feminist ut”? I en artikel häromdagen läste jag att de tröjorna sys av kvinnor i fabriker i Asien där arbetsförhållandena är usla. För mig ligger det stor symbolik i det. Jag önskar att vi kunde hjälpa de svaga kvinnor, som på många håll kämpar för minimilöner och arbetsvillkor – men här riktas allt ljus på de starka kvinnornas självhjälpsberättelser. Feminismen framställs som något man kan välja, konsumera, liksom man kan välja allting annat. Som om man kunde välja sitt självförtroende eller jobba med sina inre motsättningar, kanske skaffa sig en yogamatta. Susan Faludi lägger upp ena benet i fåtöljen. Hon byter spår och kommer in på andra förklaringar till den haltande feminismen. En sådan handlar om svårigheten för kvinnorörelsen att förvalta ett arv – den frågan ägnade hon över ett år, som gästforskare på lärosätet Radcliffe i Boston. Faludi jämför växlingen mellan äldre och yngre generationer feminister med en mor–dotter-relation, där den yngre revolterar mot den äldre. Den frihetsutlevande kvinnans dotter gifter sig, om man ska hårdra det. Hon låter frustrerad när hon talar om det – varför kan vi aldrig lära oss? I en essä i Harper’s Magazine från 2010 skriver hon om 1900-talets vågor av feminister, 1920-talets unga slog tillbaka mot sina mödrar – som efter en lång, hård kamp hade lyckats få igenom rösträtten. Något liknande skedde på 1960-talet, fortsätter hon, där radikala feminister tog avstånd från allt vad präktigt hemmafruliv innebar, och manifesterade revolten mot mödrarna med en demonstrativt fri sexualitet. Deras barn, å sin sida, förkastade det kollektiva och öppnade dörren för ett kroppsligt uttryck där smink och högklackat kan vara självvalt – i protest mot den foträta mamman. I USA gav det också mot slutet av 1970-talet en het debatt om synen på pornografi (en debatt som kom till Sverige med tio, femton års fördröjning). Gång efter annan har de yngre sett med förakt på de äldre och velat göra på sitt sätt – medan de äldre ser sig utmotade, om inte annat så för att de är gamla, och häpnar över sina otacksamma döttrar. De här motsättningarna, menar Faludi, har orsakat feminismen många skador. Kanske inser Susan Faludi att hon låter lite negativ, eller så tycker hon verkligen så: för hon är noga med att säga att vågorna mellan olika generationer feminister tycks bli kortare och mycket tyder på att de yngsta, medvetna kvinnorna, äntligen är annorlunda – och friare i förhållande till sina föregångare och mödrar. Jag nämner kvinnor som den 18-åriga Tavi Gevinson, som från sitt flickrum i Chicago sedan flera år driver den feministiska webbtidningen Rookie (men som nu har flyttat hemifrån och spelar teater i New York), och hennes vän, den feministiskt mer kontroversiella skådespelaren Lena Dunham, mest känd för att ha skapat tv-serien ”Girls”. Faludi blir förtjust: jo, hon och hennes studenter förljer inte bara Gevinson utan även många andra bloggar och webbinlägg – inte minst inom de sociala medier som Faludi nyss kritiserade– som visar på en ny frisk inriktning. Och hon märker ett ökande intresse för genusfrågor också på college, även om hon glatt erkänner att hon mest träffar dem som sökt upp hennes seminarier. Häromkvällen var hon på möte hos Rat-C, ”Radical alternatives to capitalism”. Hon säger muntert att det var kul och att de pratade feminism. Många studenter driver kampanjer mot sexuella trakasserier. – Det svåra är att få något som består, en rörelse som har längre livstid än en fruktfluga. Se på Occupy Wall Street, som startade som en protest under finanskrisen och som var så stark – var är den i dag? Den höll någon säsong. Men med alla skillnader grundar sig motståndet mot kvinnors rätt i dag, som för 30 år sedan, i ekonomi. ”It’s the economy, stupid”, citerar Faludi den förre presidenten Bill Clintons första kampanjslogan, en välanvänd, långlivad fras. – Allt handlar om ekonomi. Jag tror att det också förklarar att vi i dag ser en snabb acceptans av samkönade äktenskap i USA – plötsligt, bara, får homosexuella gifta sig i delstat efter delstat – och amerikaner som nyss var så homofoba?! Det beror på att ingen fundamental ekonomisk balans rubbas genom en sådan förändring. Ingen behöver betala, tvärtom jublar bröllopsindustrin, särskilt som andra gifter sig i allt mindre grad. Men ska vi ha barnomsorg rubbas den jämvikten. Samma sak gäller abortfrågan som inte alls handlar om embryons rätt att leva utan om kontroll över kvinnor. Abortmotståndet är i USA aktivt och en rad delstater har kraftigt försvårat för kvinnor att göra abort. Motståndet mot de som hävdar kvinnors rätt är mer försåtligt i dag, menar Susan Faludi, och påminner sällan om de öppet fientliga strömningar som hon såg på 1980-talet, med raka attacker i både politiska och populärkulturella sammanhang. ”Du kommer aldrig mer att få se en ensamstående mor koka en kanin”, säger hon med ett flin och en hänvisning till Glenn Closes rollprestation i 80-talsfilmen ”Farlig förbindelse”. I dag är motståndet mer rumsrent och inte lika uppenbart eller plumpt, och därmed svårare att bemöta. För Hillary Clinton, till exempel. – Förra gången var det ganska hemskt. Ställer hon upp som presidentkandidat en andra gång slipper hon säkert kommentarer om att hon inte bakar kakor, men det finns fortfarande ett stort hat mot Clintons i det här landet. Hur kampanjerna kommer att bedrivas återstår att se, men det är osannolikt att Clinton inte kommer att få höra att hon är kvinna, på något sätt. Sedan länge har Republikanerna försökt nagla sig fast vid katastrofen i Benghazi, Libyen, då en amerikansk diplomat dödades under Hillary Clintons tid som utrikesminister – men också den gamla Lewinskyskandalen har fått nytt liv, då maken Bill Clintons älskarinna Monica Lewinsky själv har givit ett par uppmärksammade intervjuer. Men det skådespelet tror Susan Faludi kan gynna Hillary Clinton, som har en traditionellt kvinnlig roll som offer. Men vad vet man om hennes förmåga att locka kvinnliga väljare? Den feministiska författaren Courtney Martin, som Susan Faludi citerar i Harper’s Magazine, bloggviskade då, 2008, som en hemlis, att hon inte kunde tänka sig att rösta på Hillary – ”och det beror i alla fall delvis på att hon påminner mig om hur jag blev utskälld av min mamma”. Susan Faludi börjar se lite nervös ut nu, kanske är det boken hon ska skriva. Vi börjar plocka ihop, fotografen arbetar, Susan Faludi ser in i kameran. Sedan går vi ut. På baksidan av huset finns en trädgård som är helt täckt av gula löv. Hon säger att de tillbringar hela somrarna därute, men nu värmer solen inte längre och hon sveper en svart ullkappa runt kroppen. Grillen har presenning. Susan Faludi säger att hon är trött på att alla hus är så vita här, helst skulle hon måla sitt eget falurött. ”Kvinnor har traditionellt varit offer och ingen vill liera sig med en förlorare. I USA identifierar sig alla uppåt. Men i ett läge där situationen är katastrofal för många ägnar sig de högst uppsatta åt ’inre ro’ och löneförhandlingar. Det är inte klokt.” ”När boken kom hade jag väntat mig att bli slaktad från högerhåll, vilket jag också blev, men 90 procent av de brev jag fick kom från kvinnor som trodde att de var de enda som kände som jag.” ”I en artikel häromdagen läste jag att tröjor med texten ’Så här ser en feminist ut’ sys av kvinnor i fabriker i Asien där arbetsförhållandena är usla. För mig ligger det stor symbolik i det.” Forskare och författare som belönats med Pulitzerpriset Susan Faludi är amerikansk feminist, forskare och författare. Hon är född 1959 i New York, uppvuxen i Queens.Hennes mor var journalist men slutade arbeta när barnen kom. Fadern var fotograf och kom till USA från Ungern i samband med andra världskrigets slut. Efter examen från Harvard 1981 arbetade hon som journalist på 1980-talet, på flera stora amerikanska tidningar. Hon belönades med Pulitzerpriset för en artikelserie i Wall Street Journal. Susan Faludi har skrivit tre böcker: ”Backlash. Kriget mot kvinnorna” (1991), om hur kvinnorörelsen motarbetats under 1980-talet, ”Ställd. Förräderiet mot mannen” (1999) och ”Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna” (2007). Faludi om … … städer: ”Jag saknar städerna ibland. Jag ska till mina föräldrar i New York över Thanksgiving, men New York har förändrats mycket sedan jag bodde där. Jag kan sakna Kalifornien, vi bodde länge i San Francisco och Los Angeles, som jag egentligen tycker bättre om, fast man måste ha bil där.” … böcker: ”Jag har snart läst ut första delen i ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård. Den är en verklig bladvändare, men nu mot slutet har jag börjat tröttna. Okej, liksom, jag fattar vad han försöker göra. Jag har också nyligen läst Elena Ferrante, henne tycker jag mycket om, men jag läser inte så mycket nyutgivet, mest gamla böcker. Men jag tycker mycket om skandinaviska författare. Som PO Enquist.” … förebilder: ”Jag tycker inte om det ordet, har aldrig fattat vad det betyder. Finns det personer som jag har beundrat? Absolut. Har jag försökt bli som de? Absolut inte.” ", "article_category": "other"}
{"id": 29434, "headline": "”Miljöpartiet hotar stabiliteten i svenska pensionssystemet”", "summary": "Undergräv inte samarbetet. Stefan Löfven och Socialdemokraterna vill ha med Miljöpartiet i riksdagens pensionsgrupp. Men ett parti som kämpat för mindre arbete, högre sjukersättningar och som ställt sig skeptiskt till tillväxt är inte moget att ta ansvar för svenskarnas framtida pensioner, skriver allianspartiernas gruppledare.", "article": "På torsdag träffas för första gången efter höstens val den parlamentariska pensionsgruppen som har till uppgift att vårda och utveckla det svenska pensionssystemet. Sedan den stora pensionsöverenskommelsen träffades mellan alliansens fyra partier och Socialdemokraterna på 1990-talet har också pensionsgruppen bestått av ledamöter från dessa fem partier. I regeringsförklaringen deklarerade statsministern att arbetet i pensionsgruppen fortsätter, eftersom den ”är en förutsättning för ett tryggat pensionssystem”. Nu meddelas att Miljöpartiet vill ingå i pensionsgruppen, en fråga som med stor sannolikhet kommer upp på torsdagens dagordning. Men vi ifrågasätter hur Miljöpartiets medverkan skulle kunna trygga pensionssystemet. Vi ser framför allt fyra skäl för att vara mycket tveksamma till att ge Miljöpartiet inflytande över framtidens pensioner: 1. Pensionsgruppen tillkom som ett resultat av en överenskommelse om ett stabilt och hållbart pensionssystem, som blev nödvändig när allt fler insåg att det gamla ATP-systemet inte skulle överleva. Miljöpartiet har – liksom Vänsterpartiet – hela tiden varit djupt skeptiskt till de bärande principerna bakom det nya pensionssystemet. I sitt valmanifest ifrågasatte Miljöpartiet till exempel ekonomisk tillväxt. Vi ställer oss tvekande till att de verkligen i grunden har bytt åsikt om grunderna för pensionerna och misstänker att det snarare handlar om att inte vilja stå bredvid när regeringspartnern Socialdemokraterna förhandlar om dessa frågor. 2. Ålderspensioner bygger på arbete och att ju mer man arbetar desto högre blir pensionen. Arbetslinjen har inte någon gång varit bärande i Miljöpartiets politiska tänkande – tvärtom gick de till val på att vi skulle arbeta mindre. Möjligheten att nå kompromisser om framtida reformer förutsätter att man åtminstone är överens om värdet av arbete. Alternativet till mer arbete för den som vill ha högre pension är att inteckna framtidens välfärd och höja pensionerna ändå. Den vägen har vi i pensionsgruppen varit eniga om att inte gå. Att Miljöpartiet under lång tid systematiskt har drivit på för mindre arbete för arbetsföra är därför djupt problematiskt. Friår, arbetstidsförkortningar och återgång till tiden före reformerna i till exempel sjukförsäkringssystemet, skulle drabba statens finanser direkt men också vara helt förödande för pensionssystemet. Det skulle inte bara urholka värdet av genomförda köpkraftsförbättringar och sänka pensionsnivåerna för pensionärer med redan små marginaler, det skulle också kunna hota själva stabiliteten i pensionssystemet, med potentiellt svåra ekonomiska konsekvenser som följd. Om utanförskapet exempelvis skulle återgå till nivåerna före 2006 skulle uppemot 150 000 fler personer ha sjuk- och aktivitetsersättning, i stället för att komma i arbete eller få det stöd som behövs för att kunna göra det. Det skulle dessutom, enligt beräkningar från Riksdagens utredningstjänst, öka statens kostnader för systemet med i storleksordningen 20 miljarder kronor som då riskerar att tränga ut andra viktiga reformer. 3. Det svenska pensionssystemet är ett av de mest politiskt stabila i världen. Att äventyra det kan komma att bli förödande. Alla pensionssystem rymmer ekonomiska risker, exempelvis vid lågkonjunktur och arbetslöshet, eller demografiska förändringar, som gör det svårare att finansiera pensionerna. Till detta kommer de politiska riskerna. Förutsättningarna behöver därför vara mycket långsiktiga och stabila så att människor vet vad de kan förvänta sig om framtiden och anpassa sitt sparande och sin konsumtion efter det. Förutsättningarna måste också kunna gälla vid olika påfrestningar och situationer vi i dag inte kan förutse, såsom olika typer av ekonomiska kriser. Dessutom gäller det att pensionssystemet klarar av att leverera vad det lovat utan att skicka en skuld till kommande generationer. Hittills har detta också hållit över flera olika regeringsskiften. Men vad kan Miljöpartiet lova på lång sikt, även om de inte längre skulle ingå i regeringsunderlaget? Att avsiktligt äventyra den politiska stabiliteten i den 20 år gamla pensionsöverenskommelsen vore ett stort misstag inför kommande år. Pensionsgruppen är i stället själva garanten och symbolen för den stabilitet som har gällt sedan pensionsöverenskommelsen gjordes. 4. Det fjärde skälet är kanske allra viktigast. Spelreglerna i pensionsöverenskommelsen är glasklara. Det handlar inte bara om att acceptera det som redan har skett, utan om att vara en fullvärdig part – med vetorätt – för alla framtida förhandlingar. Alla partier inom överenskommelsen och Pensionsgruppen måste vara överens till sista kommatecknet, annars blir det inga nya överenskommelser och inga ytterligare förändringar. En sådan situation med politiska blockeringar, samtidigt som vi lever allt längre och tillbringar fler år som pensionärer, skulle vara ett direkt hot mot hela pensionssystemets hållbarhet. Mot bakgrund av dessa fyra skäl ifrågasätter vi om Miljöpartiet är moget att ingå i pensionsgruppen. Tidpunkten för att ens diskutera Miljöpartiets eventuella deltagande är dessutom osedvanligt illa vald. Flera fördjupade diskussioner om framtida förändringar förs i detta nu efter de omfattande utredningar av pensionssystemet som genomfördes under förra regeringen. Till de viktigaste hör just frågan om hur fler ska kunna, vilja och tillåtas jobba högre upp i åldrarna och därmed etablera en högre pensionsålder. Till sist: Även själva frågan om vilka partier som ska vara med i överenskommelsen och därmed i pensionsgruppen kräver enighet. Socialdemokraterna kan alltså inte i kraft av största regeringsparti ensidigt bjuda in Miljöpartiet till gruppens arbete. Vi är förvånade över att Socialdemokraterna försöker lyfta in Miljöpartiet i pensionsgruppen utan att förankra det med oss övriga. Än en gång visar tyvärr Stefan Löfven att han talar om viljan till samarbete, men agerar på ett sätt som inte vårdar tidigare ingångna överenskommelser. Vi förutsätter att Socialdemokraterna fortsätter att ta sin del av ansvaret för pensionssystemet och respekterar ingångna avtal. En regering som kallar sig samarbetsregering kan inte inleda sitt ansvar för pensionssystemet med att riskera att undergräva det. Pensionsgruppen Gruppen består av företrädare för de partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. De partier som ingått hittills är Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Pensionsgruppen ska samråda om frågor som gäller pensionsreformen och om det behövs ta initiativ till justeringar i pensionssystemet. Det finns ingen sluttidpunkt för gruppens arbete utan uppdraget gäller så länge som pensionsöverenskommelsen står fast. Källa: Regeringskansliet ", "article_category": "other"}
{"id": 29439, "headline": "Här är Sveriges bästa skidort", "summary": "Åre har blivit utsedd till Sveriges bästa skidort. Bäst i hela världen är franska Val Thorens, enligt World Ski Awards.", "article": "För andra året i rad tog Åre och Trysil hem förstpriset i sina respektive land när World Ski Awards delades ut bland världens aktörer inom skidturism, uppger resesajten Travelnews.se. Båda anläggningarna drivs av Skistar. – Vi är naturligtvis stolta och glada över att även i år kamma hem första pris för både Åre och Trysil som är två fantastiska skidorter. Vi arbetar kontinuerligt för att ge gästerna härliga skidupplevelser och utmärkelser av den här typen är en bra motivation för att fortsätta och bli ännu bättre i framtiden, säger Skistars tekniska direktör Bo Halvardsson enligt Travelnews.se. Juryn tycker att den franska skidorten Val Thorens är bäst i hela världen. ", "article_category": "other"}
{"id": 29500, "headline": "» Ljuset kommer från djupt mörker«", "summary": "Hon lämnade Sverige som artonåring för ett nytt liv i Västindien. I dag är hon känd som Yogagirl och har 1,3 miljoner följare på Instagram. Men livet har inte alltid varit en yogastund i solen för Rachel Bråthén.", "article": "På Blue hotel på Lidingö sitter Rachel med en skål yoghurt, färska bär och frön. Snart dyker Ringo upp. Han är en certifierad globetrotter som bott på otaliga hotell och gått på restauranger världen över. Ringo har cirka 70 000 följare på Instagram. Det är inte vilken hund som helst. Hans matte Rachel Bråthen, numera världsberömda, Yogagirl, har nämligen mer än 1,3 miljoner följare. Och det är inte vilka följare som helst utan människor redo att korsa Atlanten för att ledas av Rachels röst in i helande hundpositioner och handstående. Rachels nyblivne make Dennis Schoneveld ansluter i surfbyxor och t-shirt. Det är andra dagen på Rachels första retreat i Sverige. Hon är tillbaka på sin hemö Lidingö som hon lämnade när hon som artonåring ville mer. Då sålde hon moppen hon fått av pappa och köpte en flygbiljett till Costa Rica tillsammans med två kompisar. Det som för väninnorna var en backpackerresa blev för Rachel början på ett nytt liv. Hon lämnade pojkvännen sedan fyra år per telefon, (vilket hon nu bett om ursäkt för) och slog ned sina bopålar i ett hostel med kackerlackor och vägglöss. – Jag insåg direkt att detta var min väg. Att jag var på rätt plats. Hela livet hade varit en uppförsbacke. Allt utom skolan hade varit svårt. Rachel var två år när föräldrarna skilde sig. Hos pappa bodde hon ett par veckor om året eftersom han pendlade mellan Spanien och Lettland. Om livet med en ensamstående flerbarnsmamma präglades av brist och asketism, präglades papparesorna av överflöd. Men Yogagirls tonår var allt annat än yogiskt harmoniska. – Jag var destruktiv. Som 15-åring hade jag falskt leg som det stod 21 år på. Jag rökte ett paket cigaretter om dagen trots astma. Jag söp och ville mest vara snygg och hänga på coola Stureplansklubbar. Var det en mognadsprocess eller en ungdomsrevolt? – Det fanns många oläkta sår i familjen. Det fanns så mycket smärta. Det var skilsmässor och uppbrott och mammas fästman dog före bröllopet och mamma kämpade för att få ihop livet och försörja sex barn. Hur vände det? – Med min mammas spirituella uppvaknande. Hon insåg att hon aldrig bearbetat sorgen efter allt som hänt och åkte till ett retreat. Sedan tvingade mamma mig att tillbringa en vecka på samma meditationscentrum i Dalarna, där vi höll på med allt från traumahealing till meditationer i en vecka. Du kan ju förstå ångesten – från stökiga Stureplansnätter till total tystnad. Men tillbaka till Costa Rica. Eller den veckolånga familjesemestern på västindiska ön Aruba där hon sprang på surfaren Dennis. En månad senare hade hon flyttat ihop med mannen hon skulle gifta sig med på ön där solen alltid skiner och det står ”One Happy Island” på alla registreringsskyltar. Du blev en stjärna genom sociala medier. Men hur föddes fenomenet Yogagirl? – Jag jobbade som yogainstruktör på ett hotell i Aruba och för att hitta de kända yogalärarna internationellt sökte jag på sociala medier. Snabbt lärde jag mig hur man kunde få en Facebook-sida att växa. 2012 startade jag även ett eget Instagramkonto. Men sociala medier är så filtrerade och ytliga och jag ville skriva viktiga saker: om yogan som botat min skolios, som balanserat mitt liv och dämpat dramat, om glädjen och tacksamheten. Jag vill inte bara vara ännu en blondin i bikini. Rachel delade det som kom till henne under morgonmeditationerna. I början uppdaterade hon fem–sex gånger om dagen. När hon efter bara ett par månader hade 50 000 följare reste hon och Dennis till Florida. Inför resan googlade hon fram en liten yogastudio i en förort. Hon postade på Instagram: ”Är du i Miami och vill ta en klass med mig är du välkommen”. – Det bara vällde in folk. En tjej körde sex timmar i bil för att komma dit. Förra året gjorde vi 36 städer på amerikanska västkusten. Ringo skaffade vi på den turnén. En tjej flög från Paris till LA för att ta en enda klass, sedan flög hon hem igen direkt. Nu bokar vi en USA-turné via Instagram i 25 städer som börjar med Coachella i Los Angeles. Du har lyckats designa ditt drömliv. Mycket tack vare att du lyckats knäcka koden för sociala medier. Har du några framgångstips? Vad vill människor ha? – Det ska vara genuint. Autentiskt. Jag har laddat upp bilder på när jag var onykter efter några tequilarundor. Det kan få stort genomslag bara för att jag säger att det är okej att vara mänsklig. Sedan måste man uppdatera regelbundet. Försvinn inte en vecka. Du måste finnas där för dina följare. – Det finns knep, folk går ihop och taggar varandra. Men det känns fejk. Själv är jag en tyst följare som mest scrollar igenom surfares bilder. Nästan aldrig andra yogamänniskor. Mina sociala medier är sammankopplade och jag är mobilfri morgon och kväll. Du lever i ständigt solsken och tropisk natur, lyckligt leende i en vacker, vig kropp, i ett kärleksfyllt äktenskap. Kan det vara provocerande? – Det är en hårfin skillnad mellan att inspirera och väcka avund. Du kan få människor att känna sig otillräckliga. Därför blottar jag både celluliter och magfett. Unga tjejer som skriver att de vill vara som jag får veta att inget hos mig är perfekt. Därför drog jag i gång kampanjen ”love your body love your soul – #myrealbody”. Och livet är givetvis inte bara solsken. – När jag gjorde omslaget till tidningen Wellness fick de lova att inte retuschera bort mina ärr från blindtarmen som brast samtidigt som min bästa vän omkom i en bilolycka i en annan del av världen. Under min sorgeprocess tappade jag 100 000 följare – de som bara ville se en blondin i bikini. Det var som att mina följare slängdes in i en tvättmaskin. Vissa kom visserligen tillbaka. Men jag är inte redo att retuschera mitt liv. När vissa undrar hur jag kan vara så lyckligt leende hela tiden förklarar jag att det där ljuset kommer från djupt mörker. Nu får du gåvor från hela världen, astronomiska sponsorerbjudanden, du har fem assistenter och agenter i två länder. Hur är ditt förhållande till pengar? – Pappa hade väldigt gott ställt medan vi knappt fick någon månadspeng hos mamma som försörjde sex barn. Så jag har en ganska skev syn på pengar. Antingen kom det för fort, för lätt och för mycket eller inget alls. Jag vet hur det är att leva både med och utan. – I Costa Rica var jag så fattig att jag var tvungen att välja om jag eller min hund Quila skulle få äta. Jag bodde i en hydda med fladdermöss utan el och varmvatten. Jag tjänade en dollar i timmen som servitris. Men jag var så lycklig. Ibland kan pengar förhindra mer än förenkla. De skapar så mycket energi och väcker omättligt ha-begär”. Som barn drömde Rachel om att arbeta med ”Läkare utan gränser”. Att hjälpa andra. Det började med en resa till Indien med pappa. – Där mötte jag fattigdom för första gången. När vi kom till vårt fina hotell och åt god mat förstod jag inte varför jämnåriga barn stod utanför och tiggde. När vi åkte till Sydafrika med skolan valde vissa att spela cricket medan jag arbetade på ett barnhem. Jag grät mig till sömns varje natt. Barnen dog nästan i den där misären medan chefen körde Porsche. Sedan Rachels Instagramkonto exploderade på bara några månader följer fansen henne överallt. Och med följarna kommer finansiella framgångar: – Vi har förlorat så mycket pengar och blivit så utnyttjade. Men nu vet jag vilken makt det innebär med 1,3 miljoner följare. Jag skulle kunna göra kampanjer och tjäna hur mycket som helst på att sälja saker, men marknadsför i princip ingenting. Jag vill inte vara kommersiell. Jag vill helst bara att folk kommer och yogar. Mitt Instagramkonto är mer en community. Folk flyger inte från Paris till LA för att yoga med dig för att du säljer krimskrams. Det rasar dagligen in mejl från sponsorer. Rachel och hennes assistenter svarar nästan alltid: Tack men nej tack. – Vi tackar nej till Nike och andra giganter. Ett av USA:s största klädmärken erbjöd mig den största summa pengar jag någonsin sett på papper för att jag skulle bära deras kläder. Men nästa år kommer vi att samarbeta med ett stort företag, säger Rachel. Gåvor får de dock ändå. Från ekologiska soyavaxljus till böcker, smycken, ayurvediska oljor och kläder. Det mesta ger Rachel bort men funderar på att starta en egen online-shop där intäkterna ska investeras i välgörenhet. – Vi bor på jättefina hotell, flyger fint, vi skulle om några år kunna fylla Globen men Dennis vill helst vara hemma i en liten hydda vid havet och surfa hela dagarna. Jag vill skapa en rörelse. Jag älskar klasser och retreats och hittills har jag haft 50 egna. I LA ledde jag en klass för 650 personer. Det tog mig 3,5 timmar att krama dem alla efteråt. Men retreats handlar mycket om individen. Rachel vill gärna kombinera individualismen med idealismen genom sociala projekt som gör världen bättre. Nu kommer hennes första livsstils- och inspirationsbok. – Det är en resa genom min spirituella värld. Det jag kämpat med. Och recept, säger Rachel som blev ostätande vegan i Costa Rica. – Jag var allergisk mot allt – rök, pollen, pälsdjur. Alla mina allergier försvann. Efter bara tre veckor som vegan provade jag till och med nötter för första gången i mitt liv. Mjölkprodukter är det man helst ska undvika, säger Rachel som älskar choklad och gärna dricker vin. I den svartmålade yogasalen på Blue hotel har ett sjuttiotal yogautövare från olika länder rullat ut sina färgglada mattor. Mantran på sanskrit och healingmusik fyller rummet. På ett litet podium sitter Rachel i lotusställning. Dennis och Ringo sitter på första raden. – Vi ska öppna hjärtat i dag, säger Rachel. Hon talar om gamla sorger som blockerar kroppen. Om vikten av att låta hjärtat leda oss och utmana rädslan. – Varje gång vi flyr sorg och rädsla kommer de i kapp oss. Det manifesteras. Mitt i passet avbryter vi praktiken för en skrivövning. Vi ska besvara frågan: Vad skulle jag göra om rädslan inte stod i vägen? Själv skulle Rachel aldrig sminka sig, raka benen eller se sig själv i spegeln, erkänner hon. – Inte för att jag är rädd för att bli lämnad utan för att det är så djupt rotat i oss att vi måste tänka på hur vi ser ut för att bli accepterade. Om vi inte var rädda skulle samhället vara mindre utseendefixerat. Sen får Dennis demonstrera en brygga på den lilla scenen. Ringo gosar in sig mellan paret. Rachel tackar sin man och sin hund med var sin puss. Hennes resa med miljoner medresenärer har bara börjat. Det slår mig att framgångssagan fångas tydligast av hittehunden Quila som varit med Rachel sen första tiden på Costa Rica. De har varit hungriga ihop, de har sovit i hyddor, tagit sig igenom ödsliga regnsäsonger och sorger. – I dag är Quila så tjock att ingen skulle känna igen henne, säger Rachel innan hon börjar krama sina yogisar. Rachel Bråthén Ålder: 26 år. Bor: Aruba Familj: Gift med Dennis Schoneveld, 3 hundar Quila, Ringo och Laika. Växte upp med mamma, sex syskon och halvsyskon i Uppsala och på Lidingö. Gör: Internationell yogainstruktör och inspiratör. Aktuell med: Över 1, 3 miljoner följare på sociala medier. En inspirationsbok om bland annat yoga. Den engelska utgåvan kommer i vår och är redan såld till flera länder. Instagram @yoga_girl Yogagirl på Instagram 1 ,3 miljoner människor följer Yogagirl på Instagram. DN TV. Vakna upp med Yogagirl. Se Lotta Härdelins film. Rachel Bråthéns tips för framgång på sociala medier är att man ska vara ärlig och uppdatera regelbundet. Bilderna till höger är från Yogagirls Instagramflöde. ", "article_category": "other"}
{"id": 29549, "headline": "”Förlusten för svenskan är större än statens besparing”", "summary": "Rädda Terminologicentrum. Med nedläggningen av TNC sätter regeringen in stöten där det svenska språket är som allra känsligast: uppkomsten av nya tekniska termer. Besparingen på fyra miljoner kronor står inte i proportion till den stora förlusten för språket, skriver Svenska Akademiens ledamöter.", "article": "För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag. Det finns ett tredje förslag i den senaste budgetpropositionen, som på samma vis som de två nyss nämnda kan ses som ännu en ogenomtänkt idé, där syftet uppenbarligen är att göra en mycket liten besparing, men där den fiskala vinsten (i det här fallet knappt 4 miljoner) ej står i någon som helst proportion till den skada som kommer att uppstå, inte minst i det långa loppet. Det handlar om nedläggningen av Terminologicentrum (även kallat TNC – ursprungligen Tekniska nomenklaturcentralen). Det arbete som utförs av det lilla Terminologicentrum kan verka oglamoröst, men är av stor vikt. Vilket visas av att det i någon form har pågått ända sedan mitten av 1930-talet, då det som så småningom skulle bli denna institution startades av Ingenjörsvetenskapsakademien. Så vad sysslar man med? I den mån man inte själv tar fram svenska facktermer, samlar man ihop nya termer och definitioner från en rad olika håll, bearbetar dem och gör dem tillgängliga för alla. Från allra första början fanns det ett rent praktiskt behov i bakgrunden: att inom olika branscher och verksamheter kunna bruka en terminologi som är klar, likformig och entydig. Men det är inte bara de som i dag arbetar inom vården, it-sektorn, bygg och industri et cetera som behöver de där nya termerna och definitionerna. Vi behöver dem alla för att det svenska språket ska kunna utvecklas, och leva. Alla kan dagligen och stundligen se hur det engelska språket breder ut sig, och ingenstans är denna utveckling så tydlig som just vad gäller olika typer av fackspråklig terminologi. Det är här som svenskans reträtt på olika områden är som allra tydligast – detta fenomen som språkvetare kallar ”domänförlust”. Så om man önskade driva på den olyckliga utveckling som innebär att svenskan tappar mark till engelskan, skulle man knappast kunna tänka sig en bättre åtgärd än att just lägga ned det lilla Terminologicentrum. Man sätter in stöten där vårt språk är känsligast: uppkomsten av nya tekniska termer. Inte för att detta skulle vara syftet. Men det kommer att få den effekten. Det verkliga skälet är insvept i luddig byråkratprosa: ”för att finansiera prioriterade satsningar”. I stället är det tänkt att denna verksamhet ska leva på intäkter från undervisning och konsultverksamhet. Det är en ”principsak” för regeringen. Om denna princip kan tre saker sägas. För det första skulle man kunna begripa om den myntats av en högerregering av Margaret Thatchers snitt. I den världen finns som bekant ingen gemensam nytta, utan man betalar som kund när man nyttjar en viss tillgång. Man bortser då från att en av de saker som gör oss till ett samhälle är att vi gemensamt betalar för en viss infrastruktur, oavsett hur eller när vi utnyttjar den. Och Terminologicentrum är en viktig del av vår språkliga infrastruktur, utan vilken vi alla blir långt fattigare än de sparade 4 miljonerna gör staten rikare. Men frågan är: hur kan detta vara en princip för en socialdemokratisk regering? För det andra är principen helt ny, en uppenbar tjänstemannakonstruktion. När Terminologicentrum fick sin nuvarande form år 2000 – som aktiebolag utan vinstuttag – var det för att den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville ha det just så. Och man gav då ekonomiskt stöd utan förbehåll. Stödet fortsatte sedan utan reservationer under den borgerliga regeringen. Vilket också måste ses i relation till språklagens tolfte paragraf, där det sägs: ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.” Vilket för oss till den tredje iakttagelsen. Om Terminologicentrum reduceras till en privat konsultfirma – vilket ingalunda garanterar dess fortlevnad, inte ens i starkt förkrympt form – skulle man få sälja sina tjänster till företag som kräver äganderätt till det beställda materialet. Resultaten skulle inte, som nu, kunna läggas in i Rikstermbanken, där all ny terminologi samlas, för vem som helst att bruka. Och Rikstermbanken skulle snabbt förfalla. Terminologicentrum kommer alltså att gå mot avveckling därför att dess allmännyttiga språkverksamhet inte är tillräckligt lönsam. Den är till hälften beroende av statligt stöd. Budgetförslaget är ett förräderi mot den roll som denna institution spelar sedan mer än sju decennier. Terminologicentrum har förvisso inte legat på latsidan när det gällt att finna extern finansiering, utöver statsbidraget. Men det är ingen lätt uppgift, särskilt som alla har glädje av resultatet men få är beredda att betala – ett ej okänt fenomen vad gäller allmännyttiga tillgångar. Branschorganisationer och myndigheter är naturliga samarbetspartner, men de måste liksom alla andra prioritera i sin verksamhet. Terminologiarbete ger inga snabba vinster, och ska heller inte göra det. Det är en långsiktig verksamhet. Och det är ett av skälen till att det ända sedan slutet av 1940-talet har skänkts statlig hjälp. Att försvara Terminologicentrums fortsatta existens med bibehållet statligt stöd är, sammanfattningsvis, att försvara en verksamhet som oegennyttigt och utan vinstutdelning arbetar på att i språklagens anda utveckla, tillgängliggöra, ja möjliggöra svensk terminologi. Som språkvårdande institution befinner sig Svenska Akademien i den ovanliga men uppfordrande situationen att vid sidan av Terminologicentrums övriga delägare rikta en allvarlig men också hoppfull maning till regeringen att ompröva sin inställning och inte – i syfte att spara några få miljoner – tvinga en väl inarbetad och omvittnat allmännyttig verksamhet att upphöra. Den socialdemokratiska regering som för fjorton år sedan gav Terminologicentrum dess uppdrag att ”genom terminologiarbete verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället” är i dag en förebild att ha för ögonen. ", "article_category": "other"}
{"id": 29573, "headline": "”Screening av lungcancer kan rädda 500 liv per år”", "summary": "Tidig diagnos avgörande. Lungcancer är den cancerform som dödar flest i Sverige. Med screening av lungcancer hos riskgrupper i USA har dödsfallen reducerats med 20 procent. Screening skulle årligen kunna rädda 500 liv i Sverige. Utred möjligheten, skriver representanter för cancerläkare och patienter.", "article": "Cancer är en folksjukdom som drabbar var tredje människa i Sverige. Många fler patienter botas i dag och lever med god livskvalitet. Sverige ligger på många sätt väl framme när det gäller cancervård. Samtidigt är kritiken mot vården ibland hård och berättigad, inte minst vad gäller tidig diagnostik och väntetider. Det finns även en bristande rättvisa mellan starkare och svagare patientgrupper. Vi vet i dag, bland annat från Socialstyrelsens studie ”Öppna jämförelser”, att det föreligger omotiverade skillnader i vården vad gäller överlevnad och behandling mellan olika landsting, olika sjukdomar och mellan socioekonomiska grupper. Patienter drabbade av lungcancer kommer många gånger på undantag med långa väntetider och sen diagnos, vilket minskar möjligheten till bot. En bristande behandlingseffektivitet, förenad med att lungcancerpatienter själva anses vara orsaken till sin sjukdom, bidrar till att skapa en osäkerhet bland beslutsfattare och vårdprofession om hur denna grupp av medborgare på bästa sätt ska bemötas av samhället och vården. Lungcancerpatienter blir därför en svag röst i den allmänna debatten. Lungcancer är den cancersjukdom som orsakar flest människors död i Sverige, nära tio patienter per dag i Sverige. Lungcancer ökar särskilt bland kvinnor: fler kvinnor dör numera i lungcancer än i bröstcancer i Sverige. Inom EU dör någon i lungcancer varannan minut. Globalt dör cirka 1 100.000 människor varje år i lungcancer. Lungcancer drabbar huvudsakligen rökare, vilka framför allt finns bland socioekonomiskt svagare grupper. Dessvärre ser vi i dag även allt fler ungdomar och studenter som röker, särskilt synbart bland unga kvinnor. Och så länge inte ett totalt rökstopp införs i samhället, så länge EU fortsätter att stödja tobaksodlarna i Sydeuropa, kan man inte förvänta sig en nedgång i frekvensen av sjukdomen i framtiden. En ny trend är också att sjukdomen går ner i åldrarna och dessutom allt oftare upptäcks hos ickerökare eller människor som slutade röka för länge sedan. Så vad kan göras för att rädda fler liv bland patienter med lungcancer? En tidig diagnos är direkt avgörande. Då kan det finnas stora möjligheter till framgångsrik behandling och bot bland annat tack vare nya bättre behandlingsmetoder. De behandlingsmöjligheter som finns i dag för lungcancerpatienter med sen diagnos har dessvärre bara effekt på små grupper patienter. Mer än hälften av patienterna som diagnostiseras i tidig fas lever efter fem år, medan femårsöverlevnaden för den stora majoriteten med sen diagnos och avancerad sjukdom bara är fyra procent. Möjligheten att upptäcka lungcancer tidigt har dock varit begränsad, eftersom sjukdomen sällan ger symtom förrän i avancerat stadium. För många är det mer eller mindre slumpen som fått avgöra om sjukdomen upptäcks tidigt; sjukdomen upptäcks i samband med undersökning av något annat, som efter en olycka eller donationsundersökning. Screening för lungcancer har varit en kontroversiell fråga som ifrågasatts länge. Man har inte haft tillräckliga vetenskapliga bevis och metoderna har varit undermåliga för att ge säkra resultat. Men nu har pendeln svängt internationellt till följd av ny teknik och nya forskningsresultat. Numera rekommenderas screening av lungcancer i USA till riskgrupper som rökare och tidigare rökare. Rekommendationen, som ges av The American Cancer Society och American Lung Association, baseras på en stor amerikansk undersökning (NLST) på mer än 50.000 individer. Den nya tekniken innebär att screening ges med låg dos datortomografi vilken ger större känslighet för tumörer än traditionella undersökningar. Därmed har man kunnat reducera antalet dödsfall med 20 procent eftersom man upptäckt sjukdomen i tidigare stadium. Det är långt bättre resultat än någon av de medicinska åtgärder som vi i dag kan erbjuda våra cirka 3.700 nya lungcancerpatienter varje år i Sverige. Screening av rökare och tidigare rökare skulle kunna rädda mellan 400–500 liv från att dö i lungcancer. Effekten är jämförbar med vad vi ser för andra i dag screenade sjukdomar. Mammografi av kvinnor beräknas rädda cirka 400 kvinnor i Sverige från att dö i bröstcancer; screening av tjocktarmscancer kan rädda cirka 500 liv per år; screening av livmoderhalscancer räddar 200 liv varje år. Skulle screening öka kostnaderna? Nej, kostnaden för att genomföra screening och efterföljande botande behandling är lägre än kostnaden för behandling av en patient drabbad av avancerad lungcancer, vilket sällan medger bot. Ett totalt rökstopp i samhället skulle givetvis rädda fler liv. Men en kallelse till röntgen av lungorna skulle även stimulera fler att sluta röka. Screening av lungcancer skulle dessutom inte bara öka överlevnaden bland patienterna utan också bidra till att minska omotiverade skillnader (”orättvisor”) som vi ser i dag. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen, mot bakgrund om de nya rön och den nya teknik som föreligger, utreder förutsättningar för att införa screening av lungcancer i Sverige. Varför inte i formen av en klinisk studie på samma sätt som nu startar för tjocktarmscancer? ", "article_category": "other"}
{"id": 29605, "headline": "”Alexander har lärt mig att se världen med andra ögon”", "summary": "Hur är det att leva med ett funktionshindrat barn? Ståupparen Eric Löwenthal valde att göra en komisk show om att vara pappa till Alexander, som inte har ett talat språk fast han är 23 år. ”Min sons liv är ingen snyfthistoria. Det finns både glädje och sorg hos alla människor”, säger Eric.", "article": "Eric Löwenthal är pappa till en son som är annorlunda. Alexander kan inte tala och ingen kan veta vad han innerst inne tänker och känner – trots att han nyligen fyllde tjugotre år. Nu har Eric skrivit ståuppshowen ”Fadern” om livet med Alexander. Han hoppas att publiken ska uppskatta hans försök att visa både de ljusa och de mörka sidorna med att vara pappa till en son med en mycket grav funktionsnedsättning. Men ”ståuppa” om ett så här allvarligt ämne? – På ytan är det en komisk föreställning om ett allvarligt ämne. Jag vill inte skapa en snyfthistoria, utan vill visa att det glada och sorgliga lever sida vid sida i varje människas liv. Jag gömmer inte undan ljuset utan vill berätta om allt positivt som Alexander också ger vid sidan av det som kan kännas jobbigt, svarar Eric Löwenthal. Han kallar sin föreställning för ”Fadern” eftersom det är hans egen berättelse om hur det är att vara pappa till Alexander. Det är alltså inte ”Alexander, the true story”. – Men om inte jag försöker berätta min och min sons historia, vem gör det då? Alexander tillhör en grupp som inte har någon egen röst i vårt samhälle. Det är så lätt för politiker, kommuner och myndigheter som Försäkringskassan att sätta sig på försvarslösa människor. Eric Löwenthals föreställning har undertiteln ”I Faderns, sonens och Försäkringskassans namn”. Den berättar om en pappas glädjeämnen och vedermödor – men är också en attack mot myndigheter och politiker som gör allt för att spara in pengar på försvarslösa människor som inte kan tala för sig. – Alexander har personliga assistenter dygnet runt. Men ibland tar kommunen in jurister för att minimera det stöd han har rätt till. Det gör mig upprörd och arg. Eric Löwenthal och Alexanders mamma har aldrig levt tillsammans. Under många år bodde han i Göteborg och hon i Stockholm. Eric fungerade då som pappa under helger och lov. Sedan fyra år bor nu Alexander med Eric och hans hustru i Skarpnäck i södra Stockholm. – Min son är mycket speciell. Han ser ut att vara tio–tolv år, talar över huvud taget inte och vill ofta stoppa saker i munnen precis som småbarn. Ja, han är verkligen speciell. Vi har inte fått någon heltäckande förklaring till hans grava funktionsnedsättningar, men en liten kromosomstörning kan vara en bidragande orsak. Alexander har inget ”intellektuellt” språk som omgivningen kan begripa. Men han förstår på andra sätt, till exempel att man kommer att gå ut om man sätter på sig en jacka. – Fast att han kan tänka ”jacka” och ”gå ut” är inte särskilt troligt. Och vi måste anpassa efter hur han uppfattar det vi gör. – Om jag exempelvis kommer hem med en ny jacka som han ska prova tror han att vi ska gå ut, vilket vi inte alls ska göra just då. Därför måste vi prova den när vi faktiskt ska lämna huset, annars blir det helt fel för honom. Vardagen är full av saker som vi ”normala” tar för självklara men där alla som umgås med Alexander måste fundera över vad det betyder just för honom. När Eric fick veta att han skulle bli pappa blev han först förskräckt. Han var tjugofem år och kände sig inte på långa vägar mogen att axla föräldrarollen. – När Alexander föddes och det så småningom visade sig att hade en allvarlig utvecklingsstörning blev jag därför inte chockad. Den stora omställningen för mig var att över huvud taget bli pappa och när min son väl kommit till världen reagerade jag inte alls över att han inte är som andra. Jag blev varken förskräckt eller förstummad. Det låter kanske märkligt för en del, men så var det. För tio år sedan förslog standupkollegan Jesper Odelberg, som är cp-skadad, att Eric skulle göra en föreställning om sitt liv med Alexander. – Men då var jag ny som komiker, och det kändes också som ett alldeles för svårt ämne att ta upp på scenen. – Nu är jag mogen att berätta min och Alexanders historia. Ämnet är ömtåligt. Publiken får ju inte uppleva det som lyteskomik. I min föreställning driver jag med byråkratin, skrivbordsprofeterna och andra som vet allt om hur Alexander ska bemötas, undervisas och behandlas – utan att ens ha träffat Alexander eller frågat sig vad han själv vill eller tycker. Men jag driver också med mig själv. Du tvekade inte att göra en komisk show om dig och Alexander? – Jo, kanske till en början. Men jag kom fram till att publiken nog inser att det finns ett allvar bakom skratten. Vad har Alexander lärt dig? – Att se på världen med andra ögon än mina egna. Att förstå att objektivt sett finns det egentligen inget som är helt självklart. Jag tycker därför alltid att det är berikande att vara med barn, för dem är inte världen så statisk och ”färdig” som den är för oss äldre. Med Alexander tvingas jag att lämna normaliteten och tänka nytt, plus att jag får leka mer, förstås. Har du någon gång önskat att Alexander inte var annorlunda? – Nej, jag har egentligen aldrig önskat att han skulle vara som alla andra. Om han var ”normal”, pratade och var intellektuell, skulle han ju vara en helt annan person. Och jag älskar ju honom precis som han är, med sina egenheter. Precis som man älskar andra människor med alla deras egenheter. – Däremot skulle det förstås vara enklare för honom utan funktionsnedsättningarna. De är egentligen inget problem i sig. Men eftersom vi har ett samhälle med brister i kunskap och bemötande blir de till stora problem för honom. Eric brukar också tänka att hans son inte blivit ”socialiserad” som de flesta barn, han har inte lärt sig de koder som finns i samhället för hur man ska uppträda och inte uppträda, hur man får tänka och inte får tänka. – Därmed har Alexander inte övertagit rådande värderingar och inte blivit likriktad. – Vi lever i en tid då alla strävar efter att vara unika. Alexander ligger bra till på den skalan. När han reagerar på något han ser eller känner måste jag fundera över hur han upplever verkligheten. För mig är det nyttigt, både som människa och artist. Eric säger att varje dag passerar hundratusentals människor Stockholms central. Men hur många kan beskriva hur taket ser ut, hur det är uppbyggt och vad det består av? Vi springer förbi så mycket med näsan riktad rakt fram, fortsätter han. – Alexander skulle mycket väl kunna slänga sig ned på golvet och förtjust titta uppåt och om jag följer hans blick ser jag att stationstaket består av ett hundratal glasrutor, att det är välvt och så vidare. Alexander tycker om att vara ute på stan, när det är liv och rörelse omkring honom. Folk som han och Eric möter brukar titta och i en del fall stirra. – Några verkar sucka och beklaga att jag måste axla en så hemsk börda, andra tycks fatta att här är en pappa som faktiskt uppskattar att vara på en utflykt med sin son. De flesta av oss går med skygglappar genom livet, ser bara en sida av verkligheten – Jag brukar säga att funktionsnedsättningen oftast inte är ett problem för den som är funktionsnedsatt. Snarare är det ett problem för samhället som inte vill eller orkar anpassa sig efter alla människors behov och egenheter. Fotnot: ”Fadern” visas på Södra Teatern i Stockholm i morgon kväll, den 29 oktober. Eric Löwenthal Ålder: 48. Bor: Skarpnäck i södra Stockholm. Familj: Hustrun Anna, hennes vuxna barn och barnbarn. Egna sonen Alexander. Gör: Har jobbat med humor sedan 1998. Uppträder landets ståuppklubbar och humorfestivaler. Coachar professionella talare för att de ska bli roligare. Håller workshops i stand-up. Mer info: standup.se Aktuell: Med ståuppföreställningen ”Fadern – I faderns, sonens och försäkringskassans namn”. Föreställningen hade nyligen premiär i Göteborg och visas under hösten i Stockholm, Gävle, Linköping, Malmö, Norrköping och Visby. ", "article_category": "other"}
{"id": 29615, "headline": "”Ukrainarna gör Europas just nu viktigaste vägval”", "summary": "Avgörande för säkerhet och ställning. Trots utblottad ekonomi, korruption och en krigsliknande situation arrangerar Ukraina i morgon söndag val till parlamentet. Orädda valförrättare anstränger sig för att värna demokratin. Det är på många sätt Europas viktigaste val, skriver OSSE:s valkoordinator Kent Härstedt.", "article": "Medan medieskugga fallit över Ukraina och vårt fokus riktats mot IS, ebola och underrättelseoperation i Stockholms skärgård förbereder sig den ukrainska befolkningen för att gå till val på söndag. Det är i närtid på många sätt Europas viktigaste val. Det är svårt att tänka sig ett val med större svårigheter än det som nu skall äga rum. Tänk dig att arrangera ett parlamentsval vid den mest avgörande tidpunkten i ditt lands moderna historia, ett val som blir avgörande för ditt lands säkerhet och ställning i världen. Tänk dig att arrangera detta val trots allvarliga och konkreta säkerhetshot såväl inifrån som utifrån, med en utblottad ekonomi, utbredd korruption, en krigsliknande situation i Donbass i öst, Krim illegalt ockuperat av Ryssland. Till detta hundratusentals internflyktingar, stora flyktingströmmar till grannländerna, en utbredd politiktrötthet och samtidigt ett tryck och en förväntan från den egna befolkningen såväl som från omvärlden på reformer. Tänk dig att göra det på ett fritt, demokratiskt sätt – två gånger. Tänk dig Ukraina. Jag var där i maj då ukrainarna gick till val för att välja president. I min kapacitet som OSSE-parlamentariker hade jag då redan gjort ett förvalsbesök till länen Dnipropetrovsk och Zaporizjzja, och under själva valdagen ledde jag valövervakningen i Odessa. Platsen var i sig en påminnelse om hur våld och konflikt finns nära och kan blossa upp utan större förvarning. På den så kallade svarta fredagen bara tre veckor innan valet dödades här 48 personer och drygt 200 skadades i våldsamma motsättningar och i en fackföreningsbyggnad som sattes i brand. Trots extraordinära omständigheter levde såväl institutioner som ukrainarna i stort upp till förväntningarna på valdagen. De gav president Porosjenko ett starkt mandat att börja genomföra nödvändiga reformer. Dessa reformer är så klart långt ifrån fullbordade, och rätt eller orätt lägger många skulden på parlamentet för ovilja och konfrontationspolitik när landet i stället behöver ett kraftfullt agerande. Att frustrationen finns där, lika mycket som viljan att realisera idealen från demonstrationerna på Majdan för åtta månader sedan, är ett verkligt hälsotecken för landet. Det aktiva och dynamiska civilsamhället ger stort hopp för framtiden. Vissa av dess främsta unga företrädare är nu också kandidater i valet. Förväntningarna från landets befolkning såväl som från partner i omvärlden är att det på söndag kväll nyvalda parlamentet skall arbeta kraftfullt för att bekämpa korruptionen och modernisera stora delar av samhällsapparaten och samtidigt svara upp mot medborgarnas fri- och rättigheter i alla delar av landet. Ett nytt parlament måste också undersöka ansvaret för alla döda och skadade som denna konflikt genererat. Men först måste det till ett val, och det kommer inte att vara en mindre utmaning än senast. Därför är jag tillbaka i Ukraina. Denna gång som OSSE:s specielle koordinator, utsedd av OSSE:s ordförande för att leda cirka 700 korttidsobservatörer från drygt 30 länder som kommer att placeras ut över hela landet för att söndagen den 26 oktober övervaka att valen går rätt till. Många av dem är som jag, parlamentariker från något av OSSE:s medlemsländer och vars röster och engagemang långt efter avklarat val i Ukraina kommer att vara viktiga för att uppbringa nödvändigt internationellt stöd till landet för att kunna infria de stora förväntningar som finns. I förra veckan genomförde jag ett veckolångt förvalsbesök under vilket jag träffade regeringsföreträdare, den centrala valkommissionen, kandidater och representanter för civilsamhället, UNHCR, säkerhetstjänsten och OSSE-observatörer. Jag hade möten i Kiev och Charkiv innan jag fortsatte till Luhansk län där jag mötte lokala valförrättare. I mitt möte i Kiev med den centrala valkommissionens ordförande Myhailo Ochendovskyj blev det klart hur man resonerar när det gäller den speciella situation landet befinner sig i. På Krim kommer man av uppenbara skäl inte att kunna genomföra ett val. Därför kommer Krims och Sevastopols 12 platser att stå tomma i det nya parlamentet, likaså för området Luhansk och Donetsk där man bedömer att val inte kommer att kunna hållas i 15 av 32 valdistrikt. Preliminärt innebär detta att sammanlagt 27 av parlamentets 450 platser kommer att lämnas obesatta till det tillfälle då fyllnadsval kan hållas. Det kan dock noteras att det ser ut som om val nu kommer att kunna hållas i fler valdistrikt i Luhansk och Donetsk än i presidentvalet. I Charkiv blev säkerhetsfrågorna mycket konkreta. Redan hade man vid tio tillfällen lagt beslag på vapen som olika grupper planerat att använda för att störa valprocessen, och samma dag som jag hade mitt möte med guvernören Ihor Baluta och representanter för säkerhetstjänsten förberedde man sig för att slå till mot tre misstänkta terrorgrupperingar. Nu dagarna innan valet har premiärminister Arsenij Jatsenjuk uttryckt sin oro för provokationer och attentat inför valet. I Luhansk län blev det än mer allvarligt. Trots att omvärldens medier sedan länge dragit ned sin bevakning av konflikten, bland annat som en konsekvens av den vapenvila som etablerades den 5 september, fortsätter listan på döda och skadade att dagligen växa. I Donbass rådde vid mitt besök väpnade konfrontationer i ett 20-tal orter. Nytränade och väl utrustade separatister bussas i strid ström fram till fronten där krigföringen just nu tycks vara som intensivast, som vid Donetsk flygplats, Debaltseva och områden kring Mariupol. På den ukrainska sidan försöker man svara med nyrekrytering och dåligt utrustade frivilliga. Den dåliga ekonomin sätter sina spår även här. Trots detta anstränger sig orädda valförrättare för att under extraordinära omständigheter förbereda val i ett läge där ”fronten” tycks bölja fram och tillbaka. Bristen på el, transporter och ibland oförmågan att samla all nödvändig materiel och personal på grund av säkerhetsläget är bara några av de svårigheter som är vardag här. Valet på söndag blir avgörande för om Ukraina skall förmå att få nödvändig kraft att ta sig ur den svåra politiska, ekonomiska, säkerhetspolitiska och institutionella kris landet befinner sig i. Under förutsättning att söndagens val genomförs på ett demokratiskt och transparent vis och utan inblandning av någon ”tredje hand” som många uttrycker sig här, öppnar sig möjligheter att vända Ukrainas utveckling mot något positivt och att med internationellt stöd ta till vara landets potential. ", "article_category": "other"}
{"id": 29621, "headline": "”Polisens dödsskjutning i Varberg borde överklagas”", "summary": "?Olyckligt att åklagaren avstår. Dödsskjutningar vid polisingripanden ökar. I Varbergsfallet 2013 fanns unik bevisning, men tingsrätten kunde inte bedöma den självständigt. Bristerna i insatsen tolkades till polisens förmån. En utredning måste slå fast vad som gäller för polisers vapenbruk, skriver Civil Rights Defenders.", "article": "För två veckor sedan meddelade Varbergs tingsrätt att den polis som sommaren 2013 sköt ihjäl en person på öppen gata i Varberg agerat i nödvärn och därför inte gjort sig skyldig till brott. Nu har åklagaren meddelat att han inte tänker överklaga den friande domen. Civil Rights Defenders, som följt fallet och även närvarat vid rättegången, ser brister i tingsrättens resonemang och bevisvärdering och frågar sig vad som egentligen krävs för fällande dom i den här typen av fall. När nu högre rätt inte kommer att klargöra rättsläget den här gången heller måste regeringen tillsätta en utredning som slår fast vad som gäller för polisers vapenanvändning och hur reglerna om nödvärn ska tolkas. Under lång tid låg antalet dödsskjutningar av polisen i snitt kring en per år i Sverige. De senaste två åren har vi sett en markant ökning: Sedan 2013 har sammanlagt sju personer skjutits ihjäl i samband med polisingripanden. Denna utveckling är oroande, särskilt mot bakgrund av att åklagare regelmässigt har bedömt att de inblandade poliserna agerat i nödvärn. I de få fall där åtal väckts har domstolen nästan uteslutande gjort samma bedömning. Nu har Varbergs tingsrätt sällat sig till dessa instanser och ännu en gång lämnas en rad frågor obesvarade. Att åklagaren sedan väljer att inte överklaga, vilket framgick i Hallandsposten häromdagen, är olyckligt. I sitt åtal hävdade åklagaren att den skjutande polisen gjort sig skyldig till vållande till annans död alternativt tjänstefel när han avlossade ett femte skott mot den angripande mannen. Detta sista skott avlossades när mannen redan träffats, fallit till marken och allvarligt skadad långsamt hasade sig framåt. Det sista skottet avlossades 15 sekunder efter det tidigare skottet som fällde mannen. Åklagaren menade då att dessa omständigheter innebar att polisen inte agerade i en nödvärnssituation. Fallet är unikt eftersom hela skeendet har fångats på film. Polisens vittnesmål och andra vittnens redogörelser kan därför mätas mot stark teknisk bevisning, som i andra fall saknas. Under rättegången lyckades dock inte åklagaren att fullt ut dra nytta av denna omständighet: Tekniken brast, rättens ledamöter fick inte händelseförloppet förklarat för sig och en utlovad andra visning av filmen uteblev. Detta kan ha bidragit till att tingsrätten inte gjorde en självständig bedömning av filmen och dess bevisvärde, vilket är allvarligt eftersom det rimligen påverkade utgången i målet. Tingsrätten hörde samtliga poliser som var på plats. Deras vittnesuppgifter var samstämmiga men skiljde sig både från övriga vittnesmål och, vilket är anmärkningsvärt, står också i strid med vad som framgår av filmen. Rätten problematiserar dock inte detta utan söker psykologiska förklaringar till att poliserna ”minns fel”: att de befann sig under stress och upplevde tunnelseende. Andra möjliga förklaringsmodeller, som att poliserna kan ha pratat ihop sig, berörs inte. I sina slutsatser tycks tingsrätten bortse från den tunga tekniska bevisningen och drar i stället den tvivelaktiga slutsatsen att ord står mot ord och att det inte går att utröna vilket skott som varit det dödande. Tingsrätten kommer också till slutsatsen att den skjutande polisen befunnit sig i en situation där han haft rätt att använda sig av nödvärn. Bedömningen görs bland annat mot bakgrund av att det var för första gången polisen hade rollen som insatschef, vilket ”ökade på stressen och pressen”, att poliserna visste att mannen tidigare attackerat med kniv, att jakten på mannen pågick en längre tid och att poliserna inte hade tid att planera sitt agerande när han oväntat dök upp. Även det faktum att mannen med största sannolikhet led av en psykos använder tingsrätten för att rättfärdiga polisernas upplevelse av hot och användning av dödligt våld – i stället för att understryka att poliser ska ha särskild beredskap att hantera psykiskt sjuka individer. Vidare underlåter rätten att göra en djupare analys av vad kravet på nödvändighet, som krävs för rätt till nödvärn, innebär i den aktuella situationen – en relevant fråga är exempelvis om en mindre grad av våld hade räckt för att oskadliggöra mannen. Domstolen förhåller sig därigenom inte till Europakonventionens krav, som är del av svensk rätt, samtidigt som bristerna i polisinsatsen tolkas till förmån för polisens agerande. Utifrån tingsrättens resonemang och bedömningar är det svårt att se hur poliser över huvud taget ska kunna hållas ansvariga för dödsskjutningar. Därför måste rättsläget klargöras. Mot bakgrund av det unika bevisläget i Varbergsfallet borde det ha varit en självklarhet att högre instans gavs möjlighet att granska fallet. Men åklagaren accepterar tingsrättens resonemang om nödvärn, trots att han i sitt åtal menade att sådant inte förelåg. När rättsväsendets aktörer väjer för frågan måste nu regeringen klargöra vad som gäller. Civil Rights Defenders kräver därför att regeringen omgående tillsätter en utredning som får i uppgift att tydligt definiera var gränsen går för polisens legitima våldsanvändning. Vidare måste en sådan utredning klargöra hur polisers nödvärnsrätt ska tolkas och hur människorättsprinciper om nödvändighet och proportionalitet ska införlivas i svensk rätt i förhållande till polisens skjutvapenanvändning. Tingsrätten hörde samtliga poliser som var på plats. Deras vittnesuppgifter var samstämmiga men skiljde sig både från övriga vittnesmål och, vilket är anmärkningsvärt, står också i strid med vad som framgår av filmen. Dödsskjutningar vid polisingripanden 1995: 1 1996: 0 1997: 0 1998: 1 1999: 3 2000: 2 2001: 1 2002: 1 2003: 1 2004: 1 2005: 1 2006: 1 2007: 0 2008: 0 2009: 1 2010: 0 2011: 1 2012: 0 2013: 4 2014: 3 Källa: TT, Polisen, Civil Rights Defenders ", "article_category": "other"}
{"id": 29632, "headline": "”Beslagta inte feminismen, Egnell”", "summary": "Vi vänder oss emot hur feminism och kvinnor beslagtas för högre säkerhetspolitiska syften. Kvinnor kan inte göras ensamt ansvariga för att uppnå jämställdhet, fred och en hållbar utveckling. Vi stöder däremot tanken om en feministisk politik för säkerhet som börjar med att identifiera de grundläggande orsakerna till krig och våld, skriver Sigrid Aliki, Maud Eduards och Maria Jansson.", "article": "Feminism handlar om att peka på maktstrukturer, på hur könsrelationer är sammanvävda med klass och kolonialism samt hur dessa kan förändras och möjliggöra för kvinnor att själva forma samhället och ta kontroll över sina liv. Krig, fred och säkerhet är mångtydiga företeelser, som hakar i djupgående ekonomisk-politiska ordningar. En utrikes- och säkerhetspolitik som tar detta på allvar kräver att makt omfördelas. Robert Egnells artikel ”Feministisk utrikespolitik effektivaste vägen mot fred” (DN 15 okt) handlar om att använda kvinnor och feminism för helt andra syften. Feministiska säkerhetsstudier har lyft fram en rad principiella invändningar mot den idéströmning som Egnell företräder. Kritiken handlar om hur kvinnorepresentation och jämställdhet skrivs fram som svaret på en rad komplexa problem, som inte har några enkla lösningar. Orsakerna till katastrofer, religiösa spänningar, miljöhot, bristande tillväxt, sexuellt våld och politiskt förtryck diskuteras inte i Egnells artikel (bara när det gäller IS). I stället beskriver han hur kvinnors deltagande är lösningen på samtliga problem. Kvinnorepresentation ”ökar effektiviteten i vår strävan efter att uppnå andra mål” och ”maximerar de positiva effekterna av våra insatser för nationell och internationell säkerhet”. Jämställdhet är således medlet, inte målet. Artikeln diskuterar inte heller det problematiska i att kvinnor är tänkta att verka inom befintliga strukturer för konflikthantering. Militära och polisiära institutioner, som under lång tid byggts upp enligt patriarkala normer, bidrar själva till våld och mänsklig osäkerhet, inte minst sexuellt våld mot kvinnor. Det är alltså inom dessa ramar som Egnell menar att fred ska skapas. I denna tanketradition används också kvinnorepresentation och kvinnors speciella kompetens för att legitimera vita, goda, västerländska värden. De ”humanitära interventioner” som förs i jämställdhetens namn, exempelvis insatsen i Afghanistan, fortsätter att dominera de tidigare kolonierna, fast denna gång dolt under ett fredsbudskap som tvingas på dem med militära medel och villkorade ekonomiska bidrag. Vi vänder oss emot hur feminism och kvinnor beslagtas för högre säkerhetspolitiska syften. Kvinnor kan inte göras ensamt ansvariga för att uppnå jämställdhet, fred och en hållbar utveckling. Vi stöder däremot tanken om en feministisk politik för säkerhet som börjar med att identifiera de grundläggande orsakerna till krig och våld. En analys som omfattar hur kön, klass och rasism exkluderar människor från att delta i det internationella samtalet om fred och rättvisa. ", "article_category": "other"}
{"id": 29642, "headline": "”En selektiv tolkning av folkrätten”", "summary": "Ove Bring, Said Mahmodi och Pål Wrange gör sin egen subjektiva tolkning av folkrätten. Deras huvudtes är att palestinierna skulle ha haft en effektiv statsbildning om det inte varit för Israels ockupation. Men att döma av hur det gått med Gaza, Sinai och södra Libanon, områden som Israel lämnat och i dag inte ockuperar enligt folkrättslig mening, är det inte troligt, skriver Martin Blecher.", "article": "Den 25 juli svarade jag på Anne Rambergs inlägg på DN Debatt om Israel-Palestina och folkrättsprincipen. Min huvudkritik var att de argument som fördes fram utifrån internationell rätt endast skedde utifrån en teoretisk vetenskapssyn och inte praktisk. Samma invändningar kan riktas mot Ove Brings artikel den 20/10. Ove Bring är något av en guru i svensk folkrättshistoria. Med all rätt. Få besitter den kunskap och erfarenhet som Ove Bring har förskaffat sig under årens lopp. Men det innebär naturligtvis inte att han har tolkningsföreträde om folkrätten. Ove Bring var exempelvis bland de första som kallade Israels blockad av Gaza för felaktig och olaglig. Sedermera slog Palmekommissionen fast Israels rätt att upprätta en marinblockad. Ove Bring med flera hävdar att det finns folkrättslig grund att erkänna staten Palestina. Brings huvudtes utgår från att palestinierna skulle ha haft en effektiv statsbildning om det inte varit för Israels ockupation. Det är att förenkla det som faktiskt händer på marken och att endast inta folkrätten från en teoretisk och inte praktisk utgångspunkt. För om det vore så enkelt att Palestinas statsbildning skulle fungera utan israelisk ockupation, hur är det då med Gaza, Sinai och södra Libanon? Dessa är alla områden som Israel lämnat, som man inte ockuperar enligt folkrättslig mening. Enligt artikelns resonemang skulle dessa områden således stå under effektiv statskontroll. Låt oss titta på dessa tre exempel. Gaza: Israel utrymde Gaza 2005. Inte en civil eller militär befolkning finns på plats. Området kännetecknas av våld mot oliktänkande, anarki och palestinska miliser och klaner som slåss mot varandra. Libanon: Samma som ovan. Området är väldigt oroligt, och grupperingar som Nusrafronten är i öppet krig mot Hizbollah. Sinai: Även här gäller anarki. al-Sisis militär försöker ta kontroll över området och har i nuläget delvis kontroll, men egyptiska soldater är ständiga måltavlor. Om man utifrån dessa tre exempel frågar sig om en palestinsk stat skulle haft en effektiv statsbildning om det inte varit för israelisk ockupation blir svaret nej. När jag svarade på Anne Rambergs inlägg i somras om Gazakriget menade jag att skribenten inte har tolkningsföreträde angående folkrätten. Samma princip går att applicera på Ove Bring. Professorn vid centrum för Mellanösternstudier i Lund går exempelvis emot Ove Brings tolkning av folkrätten. Sedan läser jag med förvåning hur Ove Bring och Said Mahmoudi gör sin egen tolkning av resolution 242, där man menar att Israel inte har någon rätt till de områden som togs i förvar 1967. Även här gör man en subjektiv tolkning av folkrätten. När resolution 242 antogs av säkerhetsrådet förklarade dåvarande ambassadör Arthur Goldberg resolutionens utgångspunkt. Resolutionen som sådan specificerar inte hur mycket territorium Israel ska återlämna. Konstigt att Ove Bring har en annan syn på resolution 242 än dåvarande ambassadör Goldberg, som skrev den från början. Ovanstående exempel belyser hur Ove Bring, Said Mahmodi och Pål Wrange gör sin egen subjektiva tolkning av folkrätten. ", "article_category": "other"}
{"id": 29660, "headline": "”Vi höll på att svälta ihjäl”", "summary": "Tolv år gammal var hon på väg att dö i svält. Då bestämde sig hennes mamma för att fly från misärens Nordkorea. Eunju Kims bok om de nio år det tog att komma bort från helvetet finns nu på svenska.", "article": "Eunju Kim kröp ihop på golvet i den nästan helt tomma lägenheten. Hon hade inte fått mat på nästan en vecka. Sex dagar tidigare hade hennes mamma och storasyster gett sig av för att hitta något att äta, nu kände Eunju att krafterna sinade. Så hörde hon hur ytterdörren öppnades och där stod mamman och storasystern – tomhänta. Alla tre var övertygade om att de inte skulle klara ännu en natt och somnade tätt intill varandra på betonggolvet. Nästa dag vaknade de som vanligt, fast ännu hungrigare. Då tog mamman ned porträtten på härskarna Kim Il Sung och Kim Jong Il, som styrde Nordkorea i så många år. Hon tog loss bilderna från ramarna och vacklade ut genom ytterdörren. Så bytte hon bilderna mot lite mat, och när hon återvände till lägenheten hade hon bestämt sig. – Mamma sa att vi måste fly. Vi skulle inte överleva många dagar. Jag var tolv år den gången och senare har jag förstått att 1998 dog hundratusentals människor i den hungersnöd som drabbade stora delar av Nordkorea, berättar Eunju Kim när DN träffar henne under ett besök i Stockholm. Nyligen kom hennes bok ”Nordkorea – nio år på flykt från helvetet” ut på svenska. Under författarnamnet Eusun Kim beskriver hon kampen för att skapa sig ett nytt liv. – Jag skildrar livet i Eundeok, en stad som ligger i nordöstra Nordkorea på gränsen till Kina och hur vi till slut hamnar i Sydkorea. Mamma, jag och min storasyster drevs inte av en vilja att göra uppror mot regimen. Vi ville bara överleva, inte dö som flugor. Först senare insåg jag vidden av regimens grymhet. Eunju, mamman och systern försökte korsa gränsfloden mellan Nordkorea och Kina. Första gången misslyckades de, men andra gången kom de lyckligt över på andra sidan. Till slut hamnade de hos en fattig kinesisk bonde. Även där blev tillvaron ganska tuff – även om det fanns mat på bordet. – Mamma kände sig tvingad att gifta sig med bonden och de fick min lillebror. Så berättade någon för myndigheterna att vi var illegala flyktingar, och vi blev gripna och överlämnades till den nordkoreanska gränspolisen. I Nordkorea ville ingen befatta sig med oss. Genom flykten hade vi ju kränkt vårt fosterland och vår ledare. Mamma kände att det enda alternativet var att försöka fly igen. I sin bok berättar Eunju om hur de återvänder till Kina och via Mongoliet kommer till Sydkorea. Sedan åtta år bor familjen i huvudstaden Seoul, pappan dog av svält före flykten. Eunju arbetar två dagar i veckan på ett centrum som kämpar för mänskliga rättigheter i Nordkorea. Hon förbereder samtidigt sina masterstudier på universitetet för att kunna bli barnpsykolog. – Livet i Seoul skiljer sig så mycket från hur det var när jag växte upp. I Nordkorea fanns det inte plats för några drömmar eftersom de aldrig kunde bli verklighet. Här i Sydkorea kan jag ha drömmar, försöka förverkliga dem och kanske lyckas. Om jag misslyckas är det bara att göra ett nytt försök. Här finns en frihet. Eunju skrattar lite och säger att det tog tid innan hon vande sig vid friheten och vid att folk får säga vad de vill. – Jag reagerade över att många klagade över småsaker. I Nordkorea får ingen komma med den minsta kritik mot dem som styr. Ja, det var en omställning. Eunju Kim har inte sett sin hemstad på många år. Hon undrar hur det ser ut där och vad som hänt hennes barndomsvänner. Hur ser hon då på framtiden? Kommer Nordkorea att bli demokratiskt någon gång? – Ja, det är jag säker på. Men det kommer att ta tid. Militären och regimen har ännu ett totalt grepp om befolkningen. Fast de som är yngre blir allt mer kritiska och vet trots allt lite mer om vad som sker i omvärlden. När jag växte upp visste jag att USA och Sydkorea var våra fiender och Kuba en vän, inget mer. Eunju Kim vill ha hjälp att förverkliga en dröm. Den handlar om att få se sina nordkoreanska landsmän frigöra sig från en diktatur som gjort dem till slavar i årtionden, som tvingar dem att leva i misär. – Men om det ska bli verklighet måste omvärlden ännu tydligare reagera mot den fasansfulla värld Nordkoreas folk lever i. Min bok är ett försök att väcka världsopinionen. Eunju Kim (Eunsun Kim) Ålder: 28 år Bor: Seoul i Sydkorea. Familj: Mamma, storasyster och en lillebor som bor i Kina. Gör: Arbetar på centrum som kämpar för ökade mänskliga rättigheter i Nordkorea. Vill bli barnpsykolog. Aktuell: Med boken ”Nordkorea - nio år på flykt från helvetet” (Libris förlag, översättning Maria Store). Boken är skriven under författarnamnet Eusun Kim. Förra året medverkade hon i ”Skavlan” i SVT. Nordkorea Nordkorea bildades 1948 och är ett av världens mest isolerade länder med cirka 24 miljoner invånare. Konflikten mellan Nordkorea och Sydkorea ledde till Koreakriget (1950–1953) som formellt ännu inte är avslutat med ett fredsavtal. Landet är en diktatur med en omfattande personkult av först av Kim Il Sung och därefter av sonen Kim Jung Il. I dag styrs landet av den sistnämndes son Kim Jong Un. Det förekommer spekulationer om att militären tagit makten. ", "article_category": "other"}
{"id": 29670, "headline": "”Det måste gå att leva på svensk animalieproduktion”", "summary": "Vi är stolta över att Sverige har den lägsta antibiotikaförbrukningen inom EU. Det är en position vi vill behålla. Men för att kunna omsätta vår ambition i praktiken måste det också gå att leva på svensk animalieproduktion. Även om andra EU-länder skulle följa de gemensamma djurskyddsreglerna till fullo skulle svenska producenter ha högre kostnader eftersom svensk djurskyddslagstiftning är strängare än EU:s, skriver LRF:s ordförande Helena Jonsson.", "article": "Åke Rutegård och Martin Wierup skriver i ett debattinlägg om den svenska köttproduktionens problem att konkurrera med andra EU-länder på en marknad där reglerna är olika. Deras övergripande analys stämmer tyvärr väl överens med verkligheten. Det är naturligtvis många faktorer som påverkar ett högt kostnadsläge för svensk animalieproduktion, men det svenska djurskyddsregelverket är en viktig komponent. Att som enskilt land ha avsevärt högre kostnader på en gemensam marknad är inte möjligt, hur bra vi än är på att marknadsföra våra produkter. Det är bara att konstatera att den svenska animalieproduktionen har minskat avsevärt sedan EU-inträdet och att varannan tugga i dag är import. På bekostnad av svensk produktion och hög djuromsorg importerar vi kött från djur uppfödda med metoder som vi förbjuder. LRF har hög ambition när det gäller djuromsorg och djurhälsa. Och vi är stolta över att vi i Sverige har den lägsta antibiotikaförbrukningen inom EU, en position som vi vill behålla. Men för att kunna omsätta vår ambition i praktiken måste det också gå att leva på svensk animalieproduktion. Svenska företagare med djurhållning måste ha sådana produktionsförutsättningar att de kan vara konkurrenskraftiga och utvecklas. Det är också bra för djurskyddet. Som Rutegård och Wierup beskriver är konkurrensen snedvriden. Därför arbetar vi näringspolitiskt för att gemensamma EU-regler ska uppfyllas av samtliga medlemsstater och för att djurskyddet ska höjas inom EU. Men även om andra EU-länder skulle följa de gemensamma djurskyddsreglerna till fullo skulle svenska producenter ha högre kostnader eftersom svensk djurskyddslagstiftning är strängare än EU:s. Vi arbetar för att den svenska djurskyddslagstiftningen ska moderniseras och i högre utsträckning anpassas till dagens förutsättningar. Det handlar bland annat om förbättrade och förenklade regler där god djuromsorg går hand i hand med hög konkurrenskraft. Och att få till en tydlig ursprungsmärkning för att underlätta för konsumenter att göra ett aktivt val och välja svenskt. Inom LRF arbetar vi också aktivt med att kommunicera mervärdena i svenska livsmedel och svensk livsmedelsproduktion. Både genom egna aktiviteter och i samarbete med olika marknadsaktörer. Och vi kan glädjande notera att det finns en allt större efterfrågan på svenskproducerad mat både från konsumenter och olika kunder. Om vi ska lyckas vända den negativa trenden och skapa tillväxt i svensk animalieproduktion med god djuromsorg är det nödvändigt att alla parter som är för ett gott djurskydd samverkar. ", "article_category": "other"}
{"id": 29684, "headline": "En reva i världsordningen", "summary": "Med den första krigshöstens dimma anlände 30.000 indier. Undersåtarna från kolonierna mötte inte bara krigets vansinne, utan också de rasläror som präglade Europa.", "article": "De här veckorna hösten 1914 pågick intensiva strider i västra Flandern i Belgien. Det blodiga ställningskriget höll på att ta sin början. Tyskarna grävde skyttegravar i leran, för att skydda sina soldater och hästar mot kulsprutornas eld. Fransmän och britter försökte ta sig runt tyskarnas försvar och angripa dem bakifrån. Men misslyckades och grävde ner sig, de också, för att komma undan beskjutning. Båda sidor ville manövrera sig förbi fienden på flanken, men i stället blev försvarslinjerna bara längre. Vi känner igen första världskriget. Hundraårsminnet av krigsutbrottet har den här sommaren kantats av minneshögtider, nya utställningar, böcker. Man skulle tro att det inte finns så mycket att tillägga. Men den brittisk-nigerianske historikern David Olusoga har skruvat på kikarsiktet i den intressanta dokumentärserien ”Hela världens krig” för BBC History som sänts nu i höst. Och när skärpan flyttas bara en aning, syns plötsligt något nytt. Hur kriget mitt i Europa bidrar till att riva ned en gammal världsordning. Det börjar redan den här första krigshösten, i oktober 1914 när dimmorna och kylan kommer krypande. Många kvinnor fick börja jobba i männens ställe under kriget, det vet vi alla. Men maktordningen sätts i gungning även på annat sätt. Det är myten om vit överhöghet som börjar knaka i fogarna. Kriget slukade liv. Miljontals soldater dör eller lemlästas och det behövs ständigt fler stridande. Detta får Europas kolonialmakter att bryta mot imperialismens fundamenta. Färgade soldater, som egentligen är beväpnade av sina kolonialherrar för att slå ned uppror hemmavid, transporteras i stället till Europa. Västfronten blir, ju längre kriget pågår, en alltmer multietnisk blandning av stridande från olika världsdelar. Redan första krigshösten anländer 30.000 indier med båt till Marseille. De har aldrig förut varit bortom sina lantliga byar. Ingen har heller berättat för dem vart de ska eller varför. Men deras vita, brittiska officerare är skolade i rasteorier om folkslagens olika krigsduglighet. Så de förklarar för trupperna att de är utvalda för sitt mod, för att de tillhör så kallade krigarraser: sikher, jater, pashtuner och gurkhas. I tropiska uniformer och turbaner förflyttas de norrut till Flandern där de blir bland de första att utsättas för industriellt skyttegravskrig, kulsprutor, taggtråd, spränggranater och gas, och de lider fruktansvärda förluster. Men ur generalernas synvinkel är konceptet framgångsrikt. Den indiska hären håller ställningarna, enligt order, och bidrar därmed till att hejda tysk framryckning i första slaget vid Ypres. Undersåtarna från kolonierna konfronterades inte bara med krigets vansinne, utan också med de rasläror som präglade Europa. I nordöstra Kina rekryterar britterna fattiga bönder, men ger dem andra uppgifter än utvalda indier. Deras resa till andra sidan jorden tar flera månader, och när de anländer utmattade och desorienterade, sätts de på riktiga skitjobb: gräva skyttegravar, begrava kroppar och bära ammunition. Men snart lär de sig bemästra avancerad teknologi, och skaffar sig en nyckelroll i kriget genom att ta hand om underhållet av de monsterlika stridsvagnar som vältrar fram över slagfältens djupa leriga diken mot fienden. Fransmännen går ännu längre. De utbildar svarta, subsahariska afrikaner från Franska Västafrika till gevärsskyttar. Därmed bryter de mot själva grundprincipen om vit överordning. De beordrar svarta afrikaner att döda vita européer. Fransk militär använder, precis som britterna, rasläror för att avgöra vilka som ska rekryteras. Wolof-folket anses vara ett krigarfolk. Så i deras byar plockar man ut de som ska tas med till Europa, för att med stor sannolikhet dödas. Men att rekrytera svarta anser många är att gå för långt. USA vägrar att låta svarta amerikanska soldater delta i strid. De placerades i segregerade arbetsbataljoner bakom stridslinjerna i stället. Britter ville inte heller utbilda svarta i skyttegravskrig. Men fransmännen har redan västafrikaner i sin armé, så hos dem är även afroamerikaner välkomna. USA förmanar den franska armén att inte skämma bort dem, inte äta med dem, inte skaka hand med dem. Och absolut inte berömma dem i vita amerikaners närvaro. Men fransmännen har lite annat att tänka på vid fronten än att upprätthålla amerikanska rasbarriärer. Så tar kriget slut. Världen ska bli som vanligt igen. Kvinnorna ska motas tillbaka in i hemmen. Till soldaterna från kolonierna säger man: Låt oss glömma att detta har hänt. Minnet av kriget blir mest en europeisk historia. Men inget vill ändå riktigt bli som förut. Något har förändrats, redan de där kalla och dimmiga höstveckorna i Flandern för hundra år sedan, när den indiska hären kom till Europa. Till USA återvänder svarta soldater efter kriget stolt bärande franska medaljer. Några lynchas i Sydstaterna för att de vägrar ta av uniformen. Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 29687, "headline": "En reva i världsordningen", "summary": "Med den första krigshöstens dimma anlände 30 000 indier. Undersåtarna från kolonierna mötte inte bara krigets vansinne, utan också de rasläror som präglade Europa.", "article": "De här veckorna hösten 1914 pågick intensiva strider i västra Flandern i Belgien. Det blodiga ställningskriget höll på att ta sin början. Tyskarna grävde skyttegravar i leran, för att skydda sina soldater och hästar mot kulsprutornas eld. Fransmän och britter försökte ta sig runt tyskarnas försvar och angripa dem bakifrån. Men misslyckades och grävde ner sig, de också, för att komma undan beskjutning. Båda sidor ville manövrera sig förbi fienden på flanken, men i stället blev försvarslinjerna bara längre. Vi känner igen första världskriget. Hundraårsminnet av krigsutbrottet har den här sommaren kantats av minneshögtider, nya utställningar, böcker. Man skulle tro att det inte finns så mycket att tillägga. Men den brittisk-nigerianske historikern David Olusoga har skruvat på kikarsiktet i den intressanta dokumentärserien ”Hela världens krig” för BBC History som sänts nu i höst. Och när skärpan flyttas bara en aning, syns plötsligt något nytt. Hur kriget mitt i Europa bidrar till att riva ned en gammal världsordning. Det börjar redan den här första krigshösten, i oktober 1914 när dimmorna och kylan kommer krypande. Många kvinnor fick börja jobba i männens ställe under kriget, det vet vi alla. Men maktordningen sätts i gungning även på annat sätt. Det är myten om vit överhöghet som börjar knaka i fogarna. Kriget slukade liv. Miljontals soldater dör eller lemlästas och det behövs ständigt fler stridande. Detta får Europas kolonialmakter att bryta mot imperialismens fundamenta. Färgade soldater, som egentligen är beväpnade av sina kolonialherrar för att slå ned uppror hemmavid, transporteras i stället till Europa. Västfronten blir, ju längre kriget pågår, en alltmer multietnisk blandning av stridande från olika världsdelar. Redan första krigshösten anländer 30 000 indier med båt till Marseille. De har aldrig förut varit bortom sina lantliga byar. Ingen har heller berättat för dem vart de ska eller varför. Men deras vita, brittiska officerare är skolade i rasteorier om folkslagens olika krigsduglighet. Så de förklarar för trupperna att de är utvalda för sitt mod, för att de tillhör så kallade krigarraser: sikher, jater, pashtuner och gurkhas. I tropiska uniformer och turbaner förflyttas de norrut till Flandern där de blir bland de första att utsättas för industriellt skyttegravskrig, kulsprutor, taggtråd, spränggranater och gas, och de lider fruktansvärda förluster. Men ur generalernas synvinkel är konceptet framgångsrikt. Den indiska hären håller ställningarna, enligt order, och bidrar därmed till att hejda tysk framryckning i första slaget vid Ypres. Undersåtarna från kolonierna konfronterades inte bara med krigets vansinne, utan också med de rasläror som präglade Europa. I nordöstra Kina rekryterar britterna fattiga bönder, men ger dem andra uppgifter än utvalda indier. Deras resa till andra sidan jorden tar flera månader, och när de anländer utmattade och desorienterade, sätts de på riktiga skitjobb: gräva skyttegravar, begrava kroppar och bära ammunition. Men snart lär de sig bemästra avancerad teknologi, och skaffar sig en nyckelroll i kriget genom att ta hand om underhållet av de monsterlika stridsvagnar som vältrar fram över slagfältens djupa leriga diken mot fienden. Fransmännen går ännu längre. De utbildar svarta, subsahariska afrikaner från Franska Västafrika till gevärsskyttar. Därmed bryter de mot själva grundprincipen om vit överordning. De beordrar svarta afrikaner att döda vita européer. Fransk militär använder, precis som britterna, rasläror för att avgöra vilka som ska rekryteras. Wolof-folket anses vara ett krigarfolk. Så i deras byar plockar man ut de som ska tas med till Europa, för att med stor sannolikhet dödas. Men att rekrytera svarta anser många är att gå för långt. USA vägrar att låta svarta amerikanska soldater delta i strid. De placerades i segregerade arbetsbataljoner bakom stridslinjerna i stället. Britter ville inte heller utbilda svarta i skyttegravskrig. Men fransmännen har redan västafrikaner i sin armé, så hos dem är även afroamerikaner välkomna. USA förmanar den franska armén att inte skämma bort dem, inte äta med dem, inte skaka hand med dem. Och absolut inte berömma dem i vita amerikaners närvaro. Men fransmännen har lite annat att tänka på vid fronten än att upprätthålla amerikanska rasbarriärer. Så tar kriget slut. Världen ska bli som vanligt igen. Kvinnorna ska motas tillbaka in i hemmen. Till soldaterna från kolonierna säger man: Låt oss glömma att detta har hänt. Minnet av kriget blir mest en europeisk historia. Men inget vill ändå riktigt bli som förut. Något har förändrats, redan de där kalla och dimmiga höstveckorna i Flandern för hundra år sedan, när den indiska hären kom till Europa. Till USA återvänder svarta soldater efter kriget stolt bärande franska medaljer. Några lynchas i Sydstaterna för att de vägrar ta av uniformen. Maja Hagerman Västfronten blir, ju längre kriget pågår, en alltmer multietnisk blandning av stridande från olika världsdelar. ", "article_category": "other"}
{"id": 29689, "headline": "”Insikter om djurvälfärd svensk köttproduktions framtid”", "summary": "Åke Rutegård och Martin Wierup påstår i sitt DN Debattinlägg att de svenska reglerna för djurvälfärd inte baseras på fakta och riskvärdering. Men de har fel i sak. Dessutom nämner de inte att djurhållningen i Danmark, Tyskland och många andra länder är så undermålig att den kräver stora mängder antibiotika för att hålla djuren någorlunda krya. Bristande lönsamhet i Sverige beror på snedvriden konkurrens, där de grisuppfödare som svenska grisbönder konkurrerar med systematiskt bryter mot gällande EU-bestämmelser, skriver 17 djurskyddsintressenter.", "article": "Veterinärerna Åke Rutegård och Martin Wierup skriver i en debattartikel i DN den 12/10 att djurskydd in absurdum har skadat möjligheterna för svensk djuruppfödning att överleva. Man menar att dyra djurskyddskrav belastat den svenska livsmedelsproduktionen så att den konkurreras ut av importerat kött. Detta påstår man när färska rapporter från Jordbruksverket visar att andelen svenskt kött ökar i butikerna och importen minskar. I en rapport från 2011 konstaterade Jordbruksverket att kostnaden för svenskt fläsk var cirka 0,75 kronor högre per kilo kött än i Danmark, vilket är betydligt lägre än de beräkningar som Rutegård och Wierup hänvisar till. I rapporten drogs dessutom följande slutsats: ”Den genomgång som gjorts här rörande de ekonomiska verkningarna av olika skötselkrav visar att det finns både fördelar och nackdelar med den delvis högre svenska ambitionsnivån. Det går inte, med ledning av den analysen, att påstå att nackdelarna är större än fördelarna eller vice versa. Andra analyser med ledning av räkenskapsunderlag för faktiska företag visar att de rörliga kostnadernas andel av intäkterna är på samma nivå i Sverige som i Danmark och Tyskland. Denna analys tyder således snarast på att olika regleringar inte ger skillnad i kostnad per kilo griskött mellan Sverige och jämförelseländerna Danmark och Tyskland.” I sitt inlägg påstår Rutegård och Wierup att regler för djurvälfärd inte baseras på fakta och riskvärdering. Men de har fel i sak: Svenska myndigheter använder EFSA:s (EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, djurhälsa och djurvälfärd) riskanalyser vid sina bedömningar, och den statliga djurskyddskontrollen är i hög grad riskbaserad, så som EU:s regelverk föreskriver. Nyligen publicerades ett examensarbete från SLU som visar att 17 av 28 medlemsländer, bland dem Danmark och Tyskland, inte lever upp till förbudet att knipsa svansar av grisar i stället för att ge dem halm eller liknande för att hindra dem att i sin frustration över att inte ha något att göra bita svansarna av varandra. Man producerar billigt fläskkött i för djuren undermåliga miljöer där svanskupering är nödvändig för att undvika svansbitning. Men studien visar också att myndigheterna i dessa medlemsstater inte tar frågan på allvar genom kraftfulla åtgärder för att hindra fuskandet och hävda tillämpningen av gemensamma regler. Rutegård och Wierup nämner inte med ett ord att den djurhållning som vi ser i Danmark, Tyskland och många andra länder är så undermålig att den kräver stora mängder antibiotika för att hålla djuren någorlunda krya tills de kan slaktas. I vårt grannland Danmark växer däremot insikten om att den kraftigt ökande förekomsten av motståndskraftiga så kallade meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA) är på väg att skapa hälsoproblem av tidigare ej skådad omfattning. Den ökande antibiotikaresistensen orsakas bland annat av den stora mängd antibiotika som används för att stötta en undermålig djurhållning. Köttproduktion i undermåliga djurmiljöer är således ett växande hot mot folkhälsan. Rutegård och Wierup drar den tvivelaktiga slutsatsen att den dåliga lönsamheten beror på ett för dyrt regelverk som de dessutom antyder skapats utan vetenskaplig grund och mest tillfredsställer någon sorts ospecifikt tyckande. Vi (och EU-kommissionen) drar i stället slutsatsen att den bristande lönsamheten beror på en snedvriden konkurrenssituation, där de grisuppfödare som svenska grisbönder konkurrerar med systematiskt bryter mot gällande EU-bestämmelser. Problemet ligger således i att få till stånd en efterlevnad av gemensamma EU-bestämmelser, något som betonas i den djurskyddsstrategi som EU-kommissionen presenterade 2012. Slutligen bör påpekas något som Rutegård och Wierup inte heller nämner i sitt inlägg. Enligt FAO konsumerades 2011 globalt 42 kilo kött per capita. I Sverige konsumerades 82 kilo. Den nya forskning på området kött och hälsa som nu bedrivs pekar i allt fler rapporter på att en köttkonsumtion över cirka 25 kilo per capita ökar risken för ohälsa i form av hjärt- och kärlsjukdom och vissa former av cancer. Vi konstaterar att Rutegårds och Wierups oro för Sveriges bristande självförsörjningsgrad är nonsens, då vi med stor sannolikhet skulle minska risken för ohälsa om vi reducerade vår köttkonsumtion till hälften av vad den är i dag. Till detta kommer den minskade klimatpåverkan och sötvattensförbrukning som en lägre köttproduktion skulle bidra till. Lösningen på våra problem är inte att göra köttet ännu billigare genom försämringar för djuren. Lösningen ligger i stället i att producera kött på ett för både djuren och folkhälsan gynnsamt sätt. Flertalet konsumenter skulle må utmärkt av något mindre mängder kött av bättre kvalitet från djur som inte fått antibiotika i onödan och som behandlats väl. På det sättet kan vi minska klimatpåverkan, öka sötvattenstillgångarna, förbättra folkhälsan och uppnå en anständig djurvälfärd. ", "article_category": "other"}
{"id": 29695, "headline": "”Förbifarten värdelös för att binda samman busslinjer”", "summary": "Lokalpolitiker och Tredje AP-fonden målar upp en bild där superbussar på Förbifarten knyter samman regioncentrum och spårtrafik. Men Förbifartens dragning är inte gjord för att nå de regioncentrum som utpekas i den regionala utvecklingsplanen. Förbifarten är helt och hållet planerad för bil- och lastbilstrafik, vilket innebär att av- och påfarterna ligger utanför stadsnoderna. Förbifarten är helt enkelt värdelös för att binda samman nya busslinjer med befintliga spår, skriver Mikael Sundström, grundare av resenärsföreningen Kollektivtrafikant Sthlm.", "article": "Lokalpolitiker i Botkyrka och Haningen lyfter tillsammans med Tredje AP-fonden ett förslag att utveckla kollektivtrafiken på Förbifart Stockholm (DN Debatt 9 oktober). Det är spännande att lokalpolitiker nu vaknar när det gäller den kollektivtrafik som planeras på Förbifarten. Redan 2010 uppmärksammade resenärsföreningen Kollektivtrafikant Sthlm frågan. Vi lät trafikkonsultbolaget Trivector titta på de lösningar som fanns för kollektivtrafiken på Förbifarten. I korthet visade resultatet att Trafikverket grovt ignorerat kollektivtrafiken när det planerade Förbifarten. Andelen SL-resenärer på Förbifarten beräknades till 6–7 procent, jämfört med 38 procent i hela länet. Att resa på Förbifarten med buss beräknades ta upp till en halvtimme längre tid än att resa med bil. Endast en bussramp planerades och överhuvudtaget inga speciella körfält för SL-trafiken. Samtidigt visade trafikberäkningarna både då och i dag att Förbifarten kommer att ha nått sitt kapacitetstak redan åtta år efter invigningen, vilket enligt Trafikverkets dåvarande projektledare kunde innebära genomsnittshastigheter i tunnlarna på under 20 km/h i rusningstid, samtidigt som man tvingas signalreglera påfarterna. Risken finns alltså att SL-bussarna inte ens kommer ner i Förbifartens tunnlar. Eftersom Trafikverket fortfarande inte har tagit tag i dessa problem är det positivt att det nu ställs politiska krav på åtminstone egna busskörfält i Förbifartens tunnlar. Men om man tror att det är så enkelt som föreslås i Skanskas och Scanias underlag till debattartikeln, att anslå busskörfält där superbussar kan gå i skytteltrafik, missar man ett grundläggande problem. Artikelförfattarna målar upp en bild där bussarna på Förbifarten knyter samman regioncentrum och spårtrafik. Men Förbifartens dragning är inte gjord för att nå de regioncentrum som utpekas i den regionala utvecklingsplanen. Förbifarten är helt och hållet planerad för bil- och lastbilstrafik, vilket innebär att av- och påfarterna ligger utanför stadsnoderna. Förbifarten är helt enkelt värdelös för att binda samman nya busslinjer med befintliga spår. Om det ska vara möjligt att utnyttja Förbifarten för att skapa effektiva bytespunkter mellan buss och spårtrafik krävs att bussfilerna viker av och får egna tunnlar som dras fram till aktuella tunnelbane- och pendeltågsstationer. Det är naturligtvis radikala förslag, men vill vi få ut något av mer av Förbifarten än att vara en backup vid olyckor på Essingeleden måste den kunna utnyttjas av kollektivtrafiken så att superbussar, spårvagnar, automatbanor eller vad det än är som ska binda samman befintliga spår når dessa direkt. Den tidsödande processen då bussarna ska snirkla sig fram och tillbaka till av- och påfarter tar helt enkelt död på resandeunderlaget. Socialdemokraternas och Miljöpartiets timeout i Förbifartsfrågan ger oss ett unikt tillfälle att se över Förbifartens svagheter när det gäller kollektivtrafiken. Det är frågor som är helt centrala för att kunna skapa de starka regioncentrum och noder som gör det möjligt för Stockholm att växa på ett hållbart sätt. Om det inte finns intresse att på allvar titta på dessa frågor är det lika bra att helt avstå från att bygga Förbifarten. Det finns ju trots allt en hel del andra trafikprojekt i Stockholm som skulle må bra av ett tillskott på drygt 30 miljarder kronor. ", "article_category": "other"}
{"id": 29703, "headline": "”Så kan Förbifarten bli en grön bussled för regionen”", "summary": "Kan utvecklas till ”Stockholmsbågen”. Med särskilda körfält kan superbussar köras i minuttrafik, som en flexibel ”pendeltågstrafik” på gummihjul. Det skulle ge den kanske snabbaste och största minskningen av koldioxidutsläpp i Stockholm som hittills diskuterats, skriver lokalpolitiker och tredje AP-fonden.", "article": "Stockholms omtalade trafikled Förbifarten har varit ifrågasatt men kan bli en grön lösning för miljöanpassade transporter och aktivt bidra till Stockholms stadsutveckling. Med hjälp av superbussar, nytänkande och alternativa finansieringslösningar kan Förbifarten utvecklas till Stockholmsbågen Haninge-Täby, ett innovativt och hållbart infrastrukturprojekt. Motståndet mot projektet har gått ut på att kollektivtrafikens roll har varit underordnad bilens och att det därmed inte varit tillräckligt grönt. Ett ensidigt fokus på ökad biltrafik leder till ökade koldioxidutsläpp, säger kritikerna. Men det behöver inte finnas en motsättning mellan att fullfölja Förbifarten och att satsa på en utbyggd kollektivtrafik. Snarare tvärtom. I den vision som Skanska och Scania har tagit fram ser vi en modell där motorvägen Förbifarten förvandlas till ett innovativt grönt infrastrukturprojekt. Idén är att Förbifarten sträcks ut till en båge runt Stockholm mellan Haninge och Täby, Stockholmsbågen. Genom en enkel komplettering av befintliga planer kopplas Förbifarten samman med den befintliga Norrortsleden och den planerade Tvärförbindelse Södertörn. På det sättet blir förbifarten en integrerad del i Stockholms trafiksystem snarare än en väg förbi staden. Den nya sträckningen från Haninge till Täby kompletteras med en kraftfull satsning på superbussar som kan köras på biobränslen, hybridiseras eller elektrifieras. ”Superbussarna” är primärt dubbeldäckare som med teknikens hjälp kan kopplas ihop till fordonståg och transportera 250 passagerare eller fler. Dedikerade körfält i vardera riktningen i Stockholmsbågen avdelas för superbussar, vilket gör att de kan köras i minuttrafik, som en flexibel ”pendeltågstrafik” på gummihjul. Resultatet blir en framåtblickande helhetslösning för transporter med kapacitet att halvera biltrafiken på Förbifarten. Det skulle ge den kanske snabbaste och mest radikala minskningen av koldioxidutsläpp i Stockholm som hittills diskuterats. Att genomföra Stockholmsbågen skulle konkret bidra till att efterfråga de lösningar som krävs för Sveriges ambition att uppnå en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030 och vara en drivkraft i en utveckling mot bättre miljölösningar i transportsektorn. Att åka buss mellan Haninge och Täby skulle ta 45-50 minuter. Superbussarna skulle knyta ihop de regioncentrum – Flemingsberg, Kungens kurva, Barkarby och Kista – som finns däremellan och öka förutsättningarna för att dessa centrum ska kunna växa. Men det skapar också förutsättningar för att utveckla staden och bygga nya attraktiva bostadsområden. På flera ställen efter den tänkta sträckningen finns mark till rimliga priser som skulle kunna bebyggas och som då också får goda kollektivtrafikförbindelser. Det ökade behovet av kollektivtrafik kan nämligen snabbt mötas genom att nya lokala miljöbussnät byggs och ansluts till noder där superbussar och spårbunden trafik möts i dessa regioncentra. Att utveckla och förfina det som redan är planerat genom en samverkan mellan privata aktörer, pensionskapital och det offentliga kan leda till att Sverige på samma sätt som vi blivit ledande i utvecklingen av fordon också kan bli världsledande i utvecklingen av fossilfria kollektivtransportsystem och bidra till att sänka koldioxidutsläpp, och inte bara i Sverige. Förverkligandet av den här visionen kan göras till en rimlig kostnad i förhållande till dess stora nytta. De första beräkningarna pekar på ungefär 5 miljarder kronor. Men för att undvika långa och komplicerade förhandlingar om vem som ska finansiera krävs nytänkande. I stället för att skattepengar ska reserveras för dessa stora och mycket långsiktiga investeringar kan pensionspengar investeras. För AP-fonderna är liknande infrastrukturprojekt högintressanta eftersom det handlar om en socialt och miljömässigt hållbar, men också långsiktig och stabil investering. En variant på en sådan finansieringslösning kan vara att investeraren under en begränsad tidsperiod får en löpande ersättning baserad på kollektivtransportsystemets tillgänglighet. Det här är ingen unik lösning internationellt, och erfarenheterna av sådana projekt har varit mycket goda. Projekt där ersättning är knuten till tillgänglighet slutförs mycket oftare i tid och de ekonomiska riskerna sprids mellan de olika parterna. Nu har vi möjligheten att förvandla Förbifarten till Stockholmsbågen – en världsledande framtidslösning för kollektivtrafik. ", "article_category": "other"}
{"id": 29706, "headline": "Twitter förändrar demokratin", "summary": "Sociala medier. Allt fler politiskt intresserade valde att twittra i valrörelsen. På Twitter och i andra sociala medier används konflikten som drivkraft för att skapa engagemang. Skolan och lärarna har mycket att lära för att få igång det politiska samtalet i klassrummen, menar forskaren Erik Andersson.", "article": "En stor del av den politiska debatten under valrörelsen har förts på Twitter. Frågan är hur det påverkar det politiska samtalet och demokratin. I somras, när valrörelsen var som hetast, kunde forskaren Martin Karlsson konstatera att allt fler politiskt intresserade hade lämnat bloggosfären, som var starkare under den förra valrörelsen, för att i stället använda Twitter för att nå ut med sina budskap. – Det beror på att Twitter har ett format som passar bättre i en valrörelse. Det är inte lika tidskrävande som att underhålla en blogg, varken för dem som följer debatten eller för dem som deltar i den, säger Martin Karlsson. – Dessutom har Twitter visat sig särskilt effektivt eftersom man både kan formulera en kort åsikt och samtidigt länka till längre inlägg på bloggar och i andra källor. Martin Karlsson är doktor i statsvetenskap vid Örebro universitet och forskar om informationsteknologins betydelse för demokratin. Han är själv är sparsam med egna inlägg på Twitter, men desto mer aktiv som läsare och observatör. – Det beror på att jag inte formulerar mig så snabbt, utan behöver längre tid på mig för att fundera innan jag kastar mig ut, säger han. Vilka är det då av 270 miljoner aktiva användare som når ut? – Det är svårt att mäta inflytande i de sociala medierna eftersom det finns så många olika sätt att mäta aktiviteten på, säger Anders Larsson, forskare vid Institutt for medier og kommunikasjon vid universitetet i Oslo. I den här valrörelsen undersökte han vilka som blev retweetade, eller återdistribuerade av andra, under hashtaggen #val2014 som var en av de vanligaste märkningarna under valrörelsen. Mest retweetade blev vissa kända journalister, debattörer och etablerade partier. Men också en del anonyma profiler som mer eller mindre stödde Sverigedemokraterna. – Twitter släpper alltså fram etablerade men också en del ickeetablerade röster, säger Anders Larsson. Något som förvånade honom var att Feministiskt initiativ inte blev retweetade i den utsträckning som han hade väntat sig. Partiet hade ingen självklar plattform eftersom de inte når upp till riksdagsspärren. – Men partiet har en stor andel unga väljare, som brukar ha en förmåga att mobilisera många i de sociala medierna. Fast det var få sådana ”underdog”-positioner som fick genomslag på Twitter i den här valrörelsen. Mediet har en logik som gör att det är lätt att hamna i skuggan. Ju fler följare du får, desto fler ser dina inlägg vilket leder till ännu fler följare. Det gör att små försprång snabbt kan växa och bli tydligt dominerande. Först och främst handlar det om att vara bra på att uttrycka sig med de 140 tecken som man får använda i en så kallad tweet. Enligt forskaren Martin Karlsson gäller det att inte vara slarvig och ge efter för impulser, men att inte heller vara långsam och tråkig. Tittar man på vilka politiker som får följare kan man se extrema skillnader. Tidigare utrikesministern Carl Bildt (m) och tidigare EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) har oproportionerligt många följare jämfört med sina partikollegor. Ministrar med höga positioner har lättare just eftersom de har en självklar maktstatus, menar Martin. – Ålder spelar också en stor roll. Carl Bildt är ett undantag eftersom han har många följare trots att han är äldre. En förklaring är att han når en internationell publik och att det är få i hans position som twittrar så flitigt. Under den förra valrörelsen kunde Martin Karlsson se att det fanns en skillnad i hur vänstern och högern tilltalade sina läsare i bloggosfären. De till vänster använde ”vi” i större utsträckning och talade mer som företrädare för sina partier, medan politikerna mot mitten och till höger utryckte sig mer individualistiskt med ett tydligare ”jag”. Det återspeglar den politiska historien där vänstern vuxit fram ur folkrörelser och har en starkare kollektiv tradition, menar Martin. Han kunde också se hur liberalernas konkurrens med varandra i olika frågor var mest tydlig. – Man skulle kunna tro att liberaler borde ha en fördel på Twitter eftersom de kommunicerar mer individualistiskt. Men det finns inget som pekar på att vänstern skulle vara mindre framgångsrik. I den förra valrörelsen var Socialdemokraterna det mest framgångsrika partiet sett till hur ofta inläggen delades i bloggosfären, konstaterar Martin Karlsson. Trots det förlorade partiet valet. – Förlusten visar att sociala medier trots allt inte har så stor betydelse jämfört med det traditionella kampanjandet. I den norska valrörelsen kunde Anders Larsson konstatera att den som är rolig eller som attackerar någon politisk motståndare får större genomslag. – Om politiker märker att de får större genomslag om de är roliga eller elaka, kommer det att få konsekvenser för det politiska samtalet på sikt, säger Anders Larsson. Forskaren Erik Andersson har specialstuderat unga människors användning av sociala medier. Framför allt har han studerat hur de använder konflikten som drivkraft när de diskuterar politiskt kontroversiella ämnen. – Lärare har mycket att lära från de sociala medierna för att hitta verktyg för att få igång ett engagerat politiskt samtal hos eleverna, säger han. – Skolan måste bli bättre på att lyfta kontroversiella ämnen – och samtidigt skapa ett klimat i klassrummet där eleverna känner att de kan uttrycka olika åsikter. Det måste få uppstå ideologiska spänningar mellan flera perspektiv. Det handlar lika mycket om att upptäcka vad man själv tycker som om att övertyga andra, säger Erik Andersson. Lärare ikläder sig alldeles för ofta rollen som ”normfördelare” och stakar ut vad eleverna ska tycka i ett ämne. Eller också blir de ”avvisare” som lägger locket på när åsikterna blir för brännande, menar han. – Det är intressant att det har blivit så eftersom lärarens roll ju faktiskt är att fostra eleverna i ett demokratiskt tänkande. Studier har också visat att deltagarna i så kallade forumdiskussioner får mer tid för att tänka efter innan de formulerar sina inlägg, vilket gör att samtalen leder till en fördjupad diskussion. – Frågan är om inte Twitter gör att vi blir mer kärnfulla i språket för att mediet tvingar oss att uttrycka oss med färre tecken. Erik Andersson har kunnat konstatera att unga ibland upplever att det är lättare att diskutera svåra eller tabubelagda ämnen på internet, eftersom de inte behöver mötas fysiskt. Naturligtvis kan deltagare också bara ”hitta på” och uttrycka vissa saker under anonymitetens täckmantel. – Men internet erbjuder en möjlighet att vara ärlig och våga säga saker som man kanske inte hade vågat om man hade träffats. Anders Larsson är inte säker på att Twitter är så gynnsamt för det demokratiska samtalet eftersom så många gömmer sig bakom anonyma konton för att förpesta diskussionerna. – Om man dessutom märker att det effektivaste sättet att nå ut är att vara kul eller att gå till attack, så kanske man så småningom tror att det är så man bör diskutera politik. Twitter 2012 slog Twitter igenom bredare i Sverige. Under det året registrerades 190.000 nya konton. Det var fler än något år tidigare, enligt Twittercensus. Sedan dess har tillströmningen avtagit. Totalt har det identifierats ungefär 475.000 svenskspråkiga konton. Från nästan vartannat av dem har det skickats minst ett tweet under de senaste 30 dagarna. De mest aktiva – de som skrivit minst ett tweet om dagen – har ökat och är i dag 80 .000. Över hela världen hade Twitter i slutet av förra året 241 miljoner aktiva användare per månad. Då hade antalet ökat med 30 procent under året. Forskaren Anders Larsson har studerat twitteraktivieten före och under de danska, norska och svenska valen 2010–2014. Han konstaterar att twittrandet har ökat inom ramen för vissa hashtaggar kopplade till valet. I årets svenska riksdagsval har han undersökt tweet med hashtaggen #val2014 som han bedömde var den vanligast använda. De som blev retweetade var framför allt journalister och etablerade partier. Etta på listan var journalisten Niklas Svensson. Tvåa kom det Socialdemokratiska partiet. Trea var den liberala debattören Rebecca Weidmo Uvell. Fyra kom Expressen. Femma var svt#dinröst – SVT:s valsatsning. ", "article_category": "other"}
{"id": 29714, "headline": "Extra viktigt diskutera pengar i bonusfamiljen", "summary": "Hur gör man med pengarna i bonusfamiljen? Karin och Loove har Bosse, två månader, tillsammans. Karin har sedan tidigare sönerna Tyko och Acke. ”Det är viktigt att att alla barn i familjen har samma villkor”, tycker Loove.", "article": "Plötsligt börjar Bosse oroligt röra på. Han gnyr lite och låter sedan något mer högljutt. Är han hungrig? Trött? Mamma Karin Ehrnberger upptäcker att Bosse kissat och när pappa Loove Broms bytt blöja blir det åter lugnt. Bosse är drygt två månader och Looves första barn. Karin har två söner från ett tidigare äktenskap. Hur påverkas synen på familjeekonomin i bonusfamiljer? – Jag var ganska okunnig om hur ekonomin kunde planeras och organiseras i en familj där en av föräldrarna har barn från en tidigare relation. Det finns få böcker i ämnet och det talas väldigt sällan om de här frågorna. Nya familjekonstellationer ställer givetvis andra krav än den traditionella kärnfamiljen, säger Karin. När hon och Loove bodde var för sig talade de sällan om pengar och ekonomi. Var och en kunde i princip göra vad den ville med sina inkomster. Sedan ett år lever de tillsammans i en bostadsrättslägenhet i Årsta i södra Stockholm, och i slutet av juli kom sonen Bosse till världen. Varannan vecka utökas familjen med Karins söner Tyko och Acke. Loove och Karin tjänar i dag ungefär lika mycket. Det kanske har inneburit att de ekonomiska samtalen blivit lättare än om någon av dem haft en väsentligt högre inkomst. – Numer har vi en familjekassa för gemensamma utgifter och en privat kassa för det personliga. Fast ibland är det inte lätt att avgöra vad som är gemensamt och vad jag själv ska stå för. Om jag fikar ensam med Tyko eller Acke eller om jag går på bio med någon av dem, ska jag då betala från vår gemensamma kassa? säger Karin. Hon och hennes förre man delar på kostnaden för sönernas kläder, läger och andra större utgifter. Hittills har det fungerat bra, kanske beroende på att Karin och han har relativt lika värderingar och uppfattningar om vilka utgifter som är rimliga utifrån barnens behov. – Jag har några vänner som separerat och vi har talat om hur en skilsmässa förändrar de ekonomiska förutsättningarna. Jag har sökt efter råd och tips, men det finns ju så lite att läsa och ta del av. Loove som suttit tyst en stund säger att han alltid varit relativt ointresserad av ekonomi. Hans mamma och bonuspappa diskuterade sällan sina inkomster och utgifter när han växte upp. – Jag är uppfostrad till att vara ganska sparsam och till att vara medveten om vad jag har att röra mig med. I Karins familj var förhållandet till pengar lite mer laddat. Hon fick ofta höra hur viktigt det var att spara, och om hon i tonåren köpte skor eller kläder fick hon ofta höra att ”det var väldigt dyrt”. De erfarenheterna gör att hon i dag vill ha koll på sin ekonomi och en egen kassa att röra sig med. Efter att Karin och Loove flyttat ihop kände de ett behov av att prata igenom hur de såg på familjeekonomin. Han kände omedelbart att barnen, Karins två och eventuella gemensamma, måste behandlas lika. – Det får inte vara olika villkor mellan barn i en familj. Min inställning var att om jag älskar Karin och vill leva med henne så kommer barnen med. Därför var det också viktigt för mig att se till att det fanns potential för fina känslor att få växa fram över tid. Min första tanke var att vi skulle dela på alla utgifter rakt av, säger Loove. Efter en tid kom han och Karin fram till att deras gemensamma familjekonto ska användas till kostnaderna för lägenheten, mat, resor och andra gemensamma aktiviteter. Egna kläder och andra personliga utgifter belastar det privata kontot. – Det känns viktigt att jag tar ansvar också för Karins äldre barn. Vi delar på alla hushållsutgifter och allt vi gör ihop. För mig skulle det kännas absurt att säga att Karin skulle behöva betala för det som Tyko och Acke äter hemma hos oss och räkna ut hur mycket toapapper de använder. Uppdelningen av familjeekonomin gör att det inte behöver bli några diskussioner om att någon kanske använder för mycket av den gemensamma kassan för privata ändamål. – Loove har till exempel ett brinnande cykelintresse som jag tycker att han kan bekosta, säger Karin. Själv är jag intresserad av hälsa och köper ganska mycket råkostprodukter. Men eftersom vi tar pengarna till det här från vår egen plånbok blir det aldrig något tjafs om ekonomin. Loove säger att det oftast är Karin som tar initiativ till samtalen om pengar. Kanske är en förklaring att hon märker att kvinnor ofta är ekonomiska förlorare, både i gifta par och i samboförhållanden. – Jag har sett att kvinnor ofta tar mer ansvar för inköp av till exempel kläder och skor till barnen – även om pengarna tas från det gemensamma kontot. Sedan bekostar många kvinnor även inköp till barnen från sitt ”privata” konto, tänker mer på dem än på sig själv. Karin är utbildad industridesigner och arbetar nu med en doktorsavhandling om design och genus på Tekniska högskolan i Stockholm. Loove har redan disputerat i ämnet interaktionsdesign och forskar på samma högskola som sin sambo. Ni är inte gifta? – Nej, men vi har pratat om skillnaden mellan att vara gift och att vara sambo. Jag har förstått att det är jätteviktigt att skriva ett samboavtal för att få samma status och rättigheter som gifta. Särskilt viktigt är det när man lever i en sådan familjesituation som Loove och jag gör, svarar Karin. Hon säger att kommunikation är A och O i den nya tidens familjer. Hennes exman är omgift och hans nya hustru har två barn sedan en tidigare relation. Karin och exmannen har som nämnts två barn tillsammans och så finns ju Bosse där. – Det är alltså många vuxna och barn inblandade, säger Karin. Jag och min exman har en bra relation och samarbetet kring våra gemensamma barn fungerar utmärkt, även det ekonomiska. Loove säger att han och Karin levde rätt olika liv innan de träffades. Få av hans vänner levde i fasta relationer och de flesta hade inte barn. Karin däremot hade ju två barn och flera vänner som redan levde ett tryggt familjeliv. – Jag hade därför aldrig reflekterat särskilt mycket om familjeekonomi, säger Loove. Senare har jag talat med min syster och en vän om hur man kan tänka kring det här. Jag och vännen pratade bland annat inför att Karin och jag köpte vår lägenhet. Hur gör man med lånen och så vidare? Bosse har vaknat till igen. Nu är han hungrig. Loove och Karin delar föräldraledigheten rakt av redan från början. Han arbetar tisdagar och onsdagar, hon måndagar och torsdagar. På fredagarna är sonen ofta med på jobbet. – Jag vill återkomma till det här med öppenhet, säger Karin. Att prata om den privata ekonomin, om hur man ser på till exempel föräldraledigheten, är viktigt. Jag tror att det gör att relationen blir starkare och att det blir mindre diskussion och bråk om pengar. Vad tycker du? Bråkar du och din partner om pengar? Hur delar ni upp er ekonomi? Skriv till insidan@dn.se Familjen Broms Ehrnberger Karin Ehrnberger Ålder: 37 år. Familj: Sambon Loove, gemensamma sonen Bosse och sönerna Tyko (11) och Acke (7) från ett tidigare äktenskap. Bor: Lägenhet i södra Stockholm. Gör: Utbildad industridesigner, arbetar på en doktorsavhandling. Loove Broms Ålder: 37 år. Bor: Lägenhet i södra Stockholm. Familj: Sambon Karin, gemensamma sonen Bosse och bonussönerna Tyko och Acke. Gör: Forskar på Tekniska högskolan, har doktorerat i ämnet industridesign. Allt fler barn bor växelvis Under 2013 slutade 25 100 äktenskap med skilsmässa, den högsta noteringen sedan 1975. Ytterligare 28 800 äktenskap upplöstes genom dödsfall. I genomsnitt hade äktenskapen varat i drygt 24 år. Hur många samboförhållanden som upphör är svårare att beräkna. Under de senaste trettio åren har, med några få undantag, siffran för antal skilda par pendlat mellan 20 000 och 25 000 per år. Vart tredje barn med särlevande föräldrar bor i dag växelvis hos sina föräldrar. Om separationen mellan föräldrarna skett under de senaste åren bor hälften av barnen växelvis. I Sverige finns 1,9 miljoner barn i åldrarna 0–17 år. Av dem har 480 000 föräldrar som har separerat eller aldrig levt tillsammans. ", "article_category": "other"}
{"id": 29729, "headline": "”Det är dags att ta ansvar för minoriteters högtidsfirande”", "summary": "Muslimsk och judisk helg sammanfaller på lördagen. En mångfald av kulturer är en tillgång för arbetsmarknaden. En framtidslösning vore att växla in några av dagens svenska helgdagar till en personlig helgdagsbank, som möjliggör för var och en att fira högtider utifrån tro eller annan tradition, skriver Peter Weiderud.", "article": "I dag, lördag, firar Sveriges judar Försoningsdagen – Yom Kippur – och Sveriges muslimer Offerdagen – Id al-Adha. Just i år är det alltså så att två av de viktigaste helgdagarna för två svenska religiösa minoriteter inte bara sammanfaller utan också infaller på en lördag. Det underlättar firandet för tusentals familjer. Nästa år infaller båda dessa helgdagar däremot på en onsdag. Det innebär helt andra påfrestningar. Många judar och muslimer i Sverige upplever att deras helger och högtider inte accepteras i Sverige. Det finns förvärvsarbetande som inte kan ta semester utan tvingas avstå från viktiga högtidsfiranden eller sjukskriva sig för att kunna delta. När hela familjen och släkten samlas tvingas på samma sätt en del skolbarn att skolka eller sjukanmäla sig för att kunna fira tillsammans med familjen. Många har förstående arbetsgivare som med en kreativ schemaläggning finner lösningar. Andra byter med villiga kollegor. Men trots sådana solskenshistorier finns det för många exempel på att det omgivande samhället inte förstår utan tycker att de religiösa minoriteterna är konstiga eller krävande. Det är dags för såväl politik som myndigheter och arbetsmarknadens parter att förbättra de praktiska lösningarna för att alla svenskar i ett mångkulturellt samhälle ska bättre kunna få sina rättigheter också på detta område. Den passiva oförståelse som många judar och muslimer möter är också en spegling av ett allvarligare problem av diskriminering och av det faktum att hatbrott både mot judar och mot muslimer ökar. Yom Kippur och Id al-Adha bör vara erkända helgdagar av två skäl. Det första handlar om mänskliga rättigheter. Vi behöver göra det fullt ut möjligt för judar och muslimer i Sverige att leva ut sina rättigheter. De ska ha rätt till ledighet och inte behöva mötas av allvarliga hinder för att kunna fira sina viktigaste helgdagar. Det andra skälet handlar om vikten av att också det omgivande samhället förstår vad dessa helgdagar är och betyder. Vår tid, präglad av nya globala kommunikationer och migration, är gränslös. Människor med olika bakgrund träffas mer och mer. Sverige har goda skäl att utbilda alla invånare om de religioner, helger och värderingar som är viktiga i omvärlden. För omvärlden är här. Vi måste uppdatera oss. Om samhället förmedlar kunskap och nyfikenhet på människor och kulturer blir samtiden intressant och inte hotfull. Vi får aldrig acceptera en anpassning till okunnighet, fördomar och att vilja skydda en kultur som genom tusen år av invandring redan är förändrad och hela tiden förändras. Ett mångkulturellt samhälle skapas inte genom att minoritetskulturer slipas av så att de inte skaver så mycket. Då handlar det om assimilering till majoritetsnormen och en utveckling mot ett fattigare samhälle. Ett enat och rikare samhälle kan i stället nås då vi lyssnar på alla grannars olika erfarenheter från våra olika länder och kulturer, en resa i vårt eget land. Det öppna demokratiska samhället ska ge alla individer samma möjlighet att göra sin resa, att delta i och påverka hur landet byggs om och byggs till. För arbetsmarknaden är det mångkulturella Sverige en tillgång. Våra sjukhus, vår polis, delar av handeln, kollektivtrafiken, processindustrin och mycket annat måste kunna fungera också på helger. Att de anställda vill vara lediga på olika dagar är en rikedom och ytterst en konkurrensfördel i en global värld. Detta ser många företag. Ett exempel är teleoperatören med varumärket Tre, som från och med i år erbjuder sina anställda att växla in fem röda dagar mot andra alternativ. Detta har mötts med viss skepsis från fackligt håll, eftersom de menar att det kan ge oklarhet om OB-regler. Men tiden är nu kommen för arbetsmarknadens alla parter att söka en mer samlad lösning, så att de enskilda som är i störst behov att få stöd också kan få det. Sverige har i dag 11 officiella helgdagar som kan inträffa på annan dag än söndag. Kopplat till det finns 5 helgdagsaftnar, som ofta också innebär reducerad arbetstid. Framtidens lösning för arbetsmarknadens parter handlar om att växla in några av dagens svenska helgdagar till en personlig helgdagsbank. En sådan personlig helgdagsbank skulle göra det möjligt för var och en att fira de viktigaste festerna och högtiderna utifrån sin tro, sin etnicitet eller annan tradition. Utan religiösa eller kulturella traditioner att fira kan helgdagsbanken självfallet användas till födelsedagar, bröllopsdagar, vårdagjämning eller annan högtid som värdesätts av den enskilde. OB-reglerna bör kunna lösas genom att varje anställd vid årets ingång definierar de helgdagar hen vill åberopa. Sverige delar detta problem med många europeiska länder men har förutsättningar att gå före och visa på en väg mot framtiden. I USA, där arbetsrätten är annorlunda och på många punkter betydligt svagare, fungerar trots det respekten för minoriteters helgdagar ofta bättre. Medan separationen mellan stat och religion i Europa främst handlat om att skydda staten från kyrkan rådde det motsatta förhållandet i USA, som i hög grad byggdes upp av i Europa förtryckta minoriteter. Det innebär att både arbetsgivare och samhälle har en vana att hantera olikheter. Dessutom är jämförelsevis fler av de amerikanska officiella helgdagarna sekulära än vad som är fallet i Sverige. Den kristna majoriteten i Sverige har söndagen som sin traditionella vilodag. Det innebär för de allra flesta säkrad ledighet för gudstjänstfirande. Den judiska minoriteten firar sabbat på lördag, vilket för många även det innebär en tryggad ledighet. För muslimer som önskar delta i fredagsbönen är det inte lika enkelt. Även här behöver arbetsmarknadens parter ta ett större ansvar och söka praktiska, pragmatiska och enkla lösningar. En extra ledig timma mitt på fredagen kan lösas genom att omfördela tid för lunchpaus över veckan eller genom att acceptera att en i avtal överenskommen friskvårdstimma kan användas också till andlig vård. Vägen till lösningar handlar först och främst om majoritetssamhällets medvetenhet, nyfikenhet och acceptans. För den enskilda individen och hens familj är dessa små förändringar svar på en viktig frihetslängtan. Samtidigt blir hela vårt samhälle rikare – kulturellt, demokratiskt och ekonomiskt. Högtider i dag Id al-Adha är offerhögtiden till minne av Abrahams offer. Den infaller på vallfärdens sista dag och firas i fyra dagar. Denna högtid och Id al-Fitr är de två främsta i islams festkalender. Yom Kippur, försoningsdagen, är en av de främsta judiska helgdagarna. Denna faste- och botdag utgör höjdpunkten på de tio botdagarna i månaden Tishri. Källa: NE ", "article_category": "other"}
{"id": 29740, "headline": "”Fördubblad risk dö i förtid för ekonomiskt utsatta barn”", "summary": "Stora skillnader i barns hälsa. Riskerna är betydligt högre när föräldrarna har låg socioekonomisk status. Stora samhällsvinster finns att göra om vi tidigt kan förebygga ohälsa hos barn. Det räcker inte att utjämna inkomstskillnader, för ojämlikheten i hälsa har inte ökat de senaste 20 åren, skriver tre hälsoforskare.", "article": "Hur barnen mår säger mycket om ett lands välstånd. Dessutom vet vi att god hälsa i barndomen inte bara påverkar hur det går i skolan, utan också får följder för individens hälsa och ställning på arbetsmarknaden senare i livet. I forskningsrapporten ”Hellre rik och frisk – om familjebakgrund och barns hälsa”, som tagits fram inom ramen för SNS forskningsprogram ”Investeringar i likvärdiga livschanser”, har vi undersökt i vilken utsträckning barns hälsa påverkas av familjens ekonomiska och sociala situation. För att mäta hälsa har vi använt oss av registerdata över dödsfall, sjukhusinskrivningar och läkemedelsförskrivningar. Vi studerar inskrivningar på grund av några av de vanligaste diagnoserna (sjukdomar i andningsorganen, skada/förgiftning och psykisk ohälsa) samt förskrivningar av adhd-medicin och antidepressiv medicin. Som en bakgrund till analysen använder vi oss även av intervju- och enkätdata där man frågat barn hur de mår. Vår studie, som omfattar åren 1990-2009, visar att det finns stora skillnader i barns hälsa och att dessa skillnader i hög grad följer föräldrarnas socioekonomiska status som vi mäter med föräldrarnas inkomst och utbildning: Barn till föräldrar med högst socioekonomisk status har 40-45 procent lägre sannolikhet att bli inskrivna på sjukhus jämfört med de barn vars föräldrar har lägst socioekonomisk status. För psykisk ohälsa och sjukdomar i andningsorganen är skillnaderna mellan barn med olika familjebakgrund ännu större. Barn i familjer med högst socioekonomisk status har 60-80 procent lägre sannolikhet att drabbas än barn i familjer med lägst socioekonomisk status. Vi finner dock inte att ojämlikheten i barns hälsa har ökat de senaste 20 åren. Trots ökade inkomstskillnader mellan barnfamiljer har de sociala skillnaderna i sjukhusinskrivningar inte blivit större sedan början av 1990-talet. Vi har särskilt studerat barn som lever i ekonomisk utsatthet i meningen att de har föräldrar som tar emot ekonomiskt bistånd från kommunen. Vi finner bland annat att: Barn som lever i ekonomisk utsatthet löper mer än dubbelt så hög risk att dö under barndomen som andra barn. Detta motsvarar nästan 24 fler barn per 100.000. Den förhöjda risken att bli inskriven på sjukhus är cirka 40 procent. Detta motsvarar 20 fler barn per 1.000. Skillnaden mellan barn i och utanför ekonomisk utsatthet är allra störst när det gäller risken att bli inskriven med en diagnos relaterad till psykisk ohälsa. Här är risken nästan tre gånger så stor för dessa barn. Samtidigt som vi finner att barn i utsatta familjer har sämre psykisk hälsa ser vi att inskrivningar och medicinering för psykisk ohälsa inte har ökat lika mycket bland dem längst ner i inkomst- och utbildningsfördelningen. Det tyder på att det finns en risk att föräldrar med låga inkomster och låg utbildning inte söker och därmed får barnen inte den vård de behöver. Vi ser också att hälsan under barndomen har stor betydelse för skolresultat och om man hamnar i bidragsberoende som vuxen. Bara 60 procent av barn med psykisk ohälsa uppnår gymnasiekompetens, jämfört med 87 procent bland barn som aldrig varit inskrivna på sjukhus. Av dem som varit inskrivna på grund av psykisk ohälsa har 17 procent ekonomiskt bistånd vid 23 års ålder, medan andelen bland barn som inte varit inskrivna med denna typ av diagnos är 4,7 procent. I vår rapport pekar vi ut fem frågeställningar som är av stor vikt för den framtida politiken och som därför förtjänar ytterligare analys och diskussion: Minskade inkomstskillnader leder inte med automatik till mindre skillnader i hälsa. Det går alltså inte att förlita sig på en politik som syftar till att utjämna inkomstskillnader för att minska hälsogapet mellan barn från olika social bakgrund. Mycket talar för att det finns stora samhällsekonomiska vinster förenade med satsningar på att förebygga och lindra konsekvenserna av barns psykiska ohälsa. Det är också viktigt att utforma samhällets insatser så att barnen får det stöd de behöver för att klara sin skolgång. Vi behöver bli ännu bättre på att tidigt fånga upp och rikta stöd till barn som är ekonomiskt och socialt utsatta, har dålig hälsa eller löper särskild stor risk för ohälsa. En ökad andel av de samhällets insatser för barns hälsa, i mödravården, barnhälsovården, förskolan, skolan och elevhälsan, bör användas för riktade insatser mot särskilt utsatta barn. Den höga förekomsten av psykisk ohälsa i familjer med låg social status måste uppmärksammas och studeras, särskilt som det finns tecken på att dessa barn i dag inte får den vård de behöver. Barnperspektivet måste bli tydligare vid bedömningen och utformningen av det ekonomiska biståndet. Sedan 1990-talskrisen har dessa bidrag till stor del kommit att utgöra ersättning vid arbetslöshet för personer som saknar a-kassa. Ett villkor för bistånd är ofta att mottagaren deltar i aktiveringsprogram med syfte att få jobb. Det är viktigt att detta fokus inte konkurrerar med barnets bästa. Dessa utsatta barnfamiljer måste ges en mer långsiktig trygghet. Att förbättra barns hälsa och utjämna hälsoskillnader är en investering både i barnens välbefinnande och i deras framtid. Det kan finnas stora samhällsekonomiska vinster att göra om vi tidigt kan förebygga och bekämpa ohälsa hos barn och därmed minska behovet av insatser från samhället senare i livet. Vi hoppas att vår rapport om sociala skillnader i barns hälsa stimulerar till fortsatt forskning och politisk diskussion om hur samhället kan bidra till en mer likvärdig start i livet för alla barn. Forskningsprogrammet ”Investeringar i likvärdiga livschanser” är ett treårigt forskningsprogram på SNS, vars syfte är att bidra med forskningsbaserade underlag om hur investeringar i tidiga insatser för barn och unga kan bidra till bättre hälsa och möjligheter på arbetsmarknaden längre fram i livet. Denna rapport är den första från forskningsprogrammet och handlar om barns ohälsa – nivåer, trender och skillnader mellan barn med olika socioekonomisk bakgrund. ?Rapporternas författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa. ", "article_category": "other"}
{"id": 29758, "headline": "”Skydd för yttrandefriheten måste gälla också utlänningar”", "summary": "Svenska medborgare kan vara ansvariga utgivare och registrera webbplatser och därmed få ett lika starkt skydd som medierna. Men utlänningar nekas utgivningsbevis för webbplatser, oavsett hur länge de vistats i Sverige. Denna skillnad är svårbegriplig. Det är dags att ge denna rätt till alla, oavsett medborgarskap, skriver Nils Funcke.", "article": "Öppna era hjärtan vädjade Fredrik Reinfeldt. Det är en humanistisk grundinställning som bör genomsyra vår inställning till personer som av vilket skäl det vara må flyr eller invandrar till Sverige. Då gäller det också att öppna plånboken och grundlagen. Alla har vi hört andra och oss själva säga att alla, verkligen alla, har rätt till yttrandefrihet. Lite högtidligt brukar det uttryckas som att det är en rättighet som tillkommer ”var och en” som det är formulerat i regeringsformen. Sverige har en stark och vid tryck- och yttrandefrihet. Men även solen har sina fläckar och högtidstalen stämmer inte alltid med verkligheten. Rätten till ett extra starkt grundlagskydd för att få uttrycka sina åsikter är nämligen graderad. Svenska medborgare ges i yttrandefrihetsgrundlagarna och i lag ett starkare skydd än flyktingar och invandrare. Det gäller även om de bott här i årtionden men valt att inte bli svenska medborgare. Efter tre år i Sverige får de som kommer från ett utomeuropeiskt land rösta i kommun och landstingsvalen. Medborgare i ett annat EU land eller Norge och Island får omgående rösträtt i den kommun och landsting där de bosätter sig. Men deras röst i debatten anses inte ha samma värde som svenska medborgare. Denna inkonsekvens är plågsam. Våra yttrandefrihetsgrundlagar, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte. För att uppnå det heter det att ”varje svensk medborgare” är tillförsäkrad rätt att i tryckt skrift, med hjälp av tekniska upptagningar eller i etermedia ”uttrycka tankar åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst”. Enligt TF och YGL ges ”utlänningar” samma rättigheter som svenska medborgare ”om inte något annat följer av lag”. Det är ett viktigt tillägg som tillämpas vad gäller rätten att skaffa utgivningsbevis och därmed få det extra starka skyddet för bloggar och webbplatser, vad gäller bland annat skyddet för meddelare och att brott prövas med jury. Etablerade medier har ett automatiskt skydd för sina webbpubliceringar enligt YGL. Därutöver kan svenska medborgare vara ansvariga utgivare och mot en avgift på 2.000 kronor registrera sina webbplatser och få ett lika starkt skydd som medierna. Rätten som infördes 2003 motiverades med att den är central för att vidmakthålla en vid yttrandefrihet i ett nytt medielandskap. Införandet av bestämmelsen fortsatte traditionen och ambitionen att inkludera nya former för masskommunikation och möjliggöra för alla att få del av det extra starka grundlagsskyddet. I dag har 913 enskilda fysiska eller juridiska personer sådana utgivningsbevis. Men utlänningar nekas utgivningsbevis av myndigheten för radio och tv oavsett hur länge de vistats i Sverige. Det sker helt enligt gällande rätt. Detta undantag för utlänningar gäller endast webbplatser. Rätten att vara utgivare och sända i etern eller ge ut en periodisk skrift däremot tillkommer alla som bor i Sverige, har sin ”hemvist” här, är myndiga, inte försatta i konkurs och oavsett medborgarskap. Denna skillnad är inte bara omotiverad utan också svårbegriplig. Jag har inte funnit några spår av argumentation i propositioner och betänkanden som kan förklara denna inkonsekvens. Kanske är det bara en lapsus, ett förbiseende, som kan korrigeras med ett enkelt riksdagsbeslut. Vem öppnar sitt hjärta och motionerar om detta? Men det räcker inte med en sådan justering. Att TF och YGL har som ingångsvärde att reservera rätten till svenska medborgare må ha historiska skäl. Men det är dags att i stället för ”svenska medborgare” ha som utgångspunkt att det är en rätt som tillkommer ”var och en”, alltså alla. Det bör även införas när det gäller rätten att ta del av allmänna handlingar. Yttrandefrihetskommittén föreslog (SOU 2012:55) att alla som bor i Sverige skulle jämställas. För att göra undantag för utlänningar skulle riksdagen tvingas motivera och fatta ett aktivt beslut om inskränkning. Det skulle stärka yttrandefriheten och modernisera lagstiftningen. Kommitténs ledamöter från samtliga riksdagspartier var eniga. Bra så långt, även om kommitténs ”säkerhetsventil” som skulle göra det möjligt att begränsa utlänningars rätt framstår som inskränkande och ineffektiv. Inte ens om Sverige skulle hamna i krig skulle den ha någon verkan. Alliansregeringen valde att inte ta fasta på kommitténs förslag. På samma sätt valde regeringen bort andra förslag som skulle stärka yttrandefriheten, till exempel ett utökat förbud mot att hindra distributionen av skrifter på grund av deras innehåll. Regeringen tog i sin proposition i stället enbart fasta på de förslag som naggade yttrandefriheten i kanten, till exempel försämring av skyddet för uppgiftslämnare till korrespondenter för utländska medier i Sverige. Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven har ett antal stora frågor att knäcka. Men hans blivande justitieminister bör omgående efter tillträdet visa att den nya regeringen öppnat sitt hjärta genom att komplettera direktiven till den yttrandefrihetskommitté som alliansregeringen tillsattes före sommaren. ", "article_category": "other"}
{"id": 29794, "headline": "”Kunskapsspridning kräver fortsatt avgiftsfri högskola”", "summary": "Ett mindre generöst studiemedelssystem eller, som Bo Becker föreslår, högre belåning genom att även studieavgifter ska lånas till kommer otvetydigt att leda till att den sociala snedrekryteringen ökar och att många begåvade barn från hem utan studietradition i mindre utsträckning får möjlighet att förverkliga sina utbildningsambitioner, skriver Heike Erkers och Ursula Berge, SSR.", "article": "Varje gång en ung människa stoppas från att förverkliga sina livschanser är det en förlust för den personen, men än mer en förlust för samhället i stort. Att allt fler får tillgång till kunskap är den tveklöst viktigaste faktorn för att ett samhälle ska utvecklas och hänga ihop. Detta vill nu allt fler krafter luckra upp. Regeringen har sedan 2011 infört avgifter för tredjelandsstudenter. Häromveckan var ett förslag från regeringen ute på remiss om att även svenska studenter, som studerar inom ramen för utbytesprogram här i Sverige, ska betala för sina studier. Trenden är tydlig mot att högre utbildning ska bli vilken tjänst som helst på en marknad. På DN Debatt (23/9) sällar sig nu även Bo Becker till den åsikten. Han målar upp att studieavgifter också för svenska studenter är den enda lösningen på en högre utbildning med fallande kvalitet. Orsaken beskrivs som internationaliseringen och it. För att främja den öppna och tillgängliga högskolan har Sverige valt att ha en avgiftsfri högre utbildning. Vi har också valt att dimensionera den så att uppemot varannan i varje årskull påbörjar en högskoleutbildning samt att, genom ett relativt generöst studiemedelssystem, göra tröskeln för att våga investera i en högre utbildning så låg som möjligt. Vi vet att det är barn utan akademikerföräldrar som i störst utsträckning drar sig för att studera vidare just för att de är rädda för skuldsättningen. Ett mindre generöst studiemedelssystem, eller som Bo Becker föreslår, högre belåning genom att även studieavgifter ska lånas till, kommer otvetydigt att leda till att den sociala snedrekryteringen ökar och att många begåvade barn från hem utan studietradition i mindre utsträckning får möjlighet att förverkliga sina utbildnings- och livsambitioner. Att tvingas ta extra studielån på 100.000–500.000 kronor per läsår kommer att avskräcka många. Den högre utbildningen förändras hela tiden. Onelineutbildningar växer fram och internationaliseringen ökar förutsättningarna för att kunna studera delar, eller hela sin utbildning, i ett annat land. Detta höjer kvaliteten i och tillgången till högre utbildning och är i grunden bra. Tillgången till högre utbildning är avgörande för att spridningen av kunskap i samhället ska bli så omfattande som möjligt. Avgörande för det är en fortsatt avgiftsfri högskola, många inresande och utresande studenter samt ett generöst studiemedelssystem med rimlig belåning. Det har var varit en framgångsfaktor under lång tid för Sverige, och det fungerar även i en mer global och digitaliserad värld. Det behöver bara hanteras klokt. Svensk utbildningspolitik har inte skapat något elituniversitet. Det har dock aldrig varit målet för högre utbildning i Sverige, utan målet har varit en bra och tillgänglig högre utbildning som maximerar livschanser och främjar ett välfärdssamhälle som håller ihop. Det är något helt annat. Det uppdraget kan vi lösa även i en global och digitaliserad högskolevärld – utan studieavgifter. ", "article_category": "other"}
{"id": 29795, "headline": "”Avgifter slår ut studenter som inte kan ta stora lån”", "summary": "Bo Becker har inte gjort sin läxa. Att införa avgifter skulle inte göra det lättare för svenska lärosäten att hävda sig internationellt. Det enda avgifter åstadkommer är att studenter som inte har råd att ta större lån slås ut. I stället borde Sverige satsa på pedagogik och på att utveckla undervisningen, skriver ledarna för Sveriges förenade studentkårer.", "article": "Dåliga ekonomiska förutsättningar är en av flera orsaker till att svensk högre utbildning inte håller måttet. Svenska högskolor och universitet går på knäna, och det beror framför allt på att vi har ett system för tilldelning av resurser som inte fungerar. För varje år som går krymper lärosätenas anslag i förhållande till kostnaderna. Men det kan aldrig vara studenternas ansvar att betala för att rusta upp en struktur som inte fungerar. Sveriges förenade studentkårer (SFS) är överens med Becker om att det måste till satsningar för att höja kvaliteten på våra utbildningar. Men att plocka pengar ur studenternas redan tunna plånböcker är fel väg. I stället borde vi förändra systemet för tilldelning av resurser och satsa mer på pedagogik och på att utveckla undervisningen. Det är lätt att säga att en terminsavgift skulle kunna finansieras via studielån. Men även en liten summa som 10.000 kronor skulle innebära stora kostnader för den enskilda. För en student som läser i fyra år betyder det 80.000 kronor mer i studielån. För den genomsnittliga studenten, som i dag måste betala tillbaka 140.000 kronor efter avslutad utbildning, skulle skuldbördan öka med nästan 60 procent. I dag erkänner allt fler länder att växande studieskulder är ett allvarligt problem. Låt oss inte göra om deras misstag. Att sätta en prislapp på utbildning leder inte till mer kompetenta och motiverade studenter. I stället kommer endast studenter som har råd att ta större att lån kunna utbilda sig, medan studenter som hade varit mer lämpade kan slås ut. Becker menar att införandet av terminsavgifter skulle göra det lättare för Sverige att attrahera fler internationella studenter. Men med facit i hand vet vi att effekten skulle bli raka motsatsen. 2010 införde regeringen avgifter för utomeuropeiska studenter, året därefter sjönk antalet internationella studenter med 80 procent. Om svenska lärosäten ska kunna konkurrera internationellt måste vi satsa på kvalitet och ta bort avgiften för utomeuropeiska studenter. De studenter som kommer till Sverige är en möjlighet, de tar de med sig sina perspektiv, vilket höjer kvaliteten på våra utbildningar. Att, likt Becker, kalla utländska studenter för ”en nitlott för skattebetalarna” är ett synsätt som inte hör hemma i en kunskapsnation. I en tid när högre utbildning står inför stora utmaningar är det särkilt viktigt att hålla fast vid principen att utbildning är ett gemensamt ansvar. Avgiftsfria utbildningar gör det möjligt för alla människor att utbilda sig och för samhället att fullt ut ta tillvara alla människors potential. ", "article_category": "other"}
{"id": 29832, "headline": "”Stort misstag av Reinfeldt att ställa Sverige utan alternativ”", "summary": "Borde ha väntat med avgångarna. En svag regering ger nu regeringsmakten till en ännu svagare. Fredrik Reinfeldt har ställt Sverige utan alternativ trots att vi har fått en riksdag utan rödgrön majoritet. M måste utse en ny partiledare genom extra stämma så snart det är möjligt, skriver förra M-ledaren Ulf Adelsohn.", "article": "Fredrik Reinfeldt är den mest framgångsrika partiledare Moderaterna haft och han har, tillsammans med framför allt Anders Borg, fört tillbaka Sverige till ett land där arbete premieras. De har vidare skickligt lotsat oss genom en svår internationell kris och i åtta år hållit ihop en alliansregering. Detta måste sägas och för det förtjänar de all respekt. Däremot har jag svårt att förstå Reinfeldts agerande i regeringsfrågan, såväl nu som redan tidigare i våras. Han har hävdat att om det rödgröna blocket blev större än alliansen skulle han avgå, allt i syfte att inte SD skulle få något inflytande. Detta beslut vet jag inte hur han förankrat, om alls. Något motsvarande besked från Stefan Löfven har vi inte heller fått. Nu blev de rödgröna större och Reinfeldt har avgått. Detta är enligt min uppfattning ett stort misstag. Vi ska nu, sedan Löfven avvisat V, få en regering S + MP som har ett mindre regeringsunderlag än alliansen, 137 mot 142 mandat. En svag regering överlåter regeringsmakten till en ännu svagare. För att alls få igenom sina förslag måste denna ha V:s stöd i varje fråga. Detta leder rimligen till kompromisser med dem och än mer vänsterorienterade förslag. Hur angeläget är det ur Moderaternas synvinkel? Till yttermera visso blir dessa regeringsförslag beroende av att SD lägger ner sina röster och framför allt inte röstar emot. Och ju mer inflytande V får desto troligare är det att SD protesterar. Fredrik Reinfeldt förtjänar vår respekt för sin attityd mot alla former av rasism. Med judisk påbrå på min fars sida har även jag skäl att vara tacksam härför och jag känner för hans oförsonliga inställning till SD. Men vad jag inte förstår är hans absoluta acceptans av V och vad det partiet står för. V har naturligtvis inga rasistiska åsikter och inrymmer många hedervärda samhällsintresserade väljare. Men så sent som i våras uteslöts några ungdomsförbundare som ansåg våld politisk acceptabelt. Och jag har som gammal moderat historiska, sakliga och politiska orsaker att ifrågasätta mycket i det partiet. Jag minns bland annat alla gamla hårdnackade kommunister som skickade hyllningstelegram till olika diktatorer i östblocket. Många av dem lever än i dag och finns säkert kvar i partiet. SD har trots kompakt motstånd från alla andra partier och ett lika starkt motstånd från alla medier mer än fördubblat sitt väljarstöd och blev ungefär två gånger så stora som MP, C, V, FP respektive KD. Ingen kan rimligen tro att alla dessa SD:s väljare är rasister, vars röster det över huvud taget inte ens är värt att lyssna till. Många av dem har röstat med Moderaterna så sent som 2010, och alla partier, inte minst Socialdemokraterna, har förlorat väljare till SD. Vi vet också alla att många stöder SD av det enkla skälet att det är tabu att ens diskutera invandrings- eller flyktingfrågan i Sverige. När KD:s ungdomsförbundsordförande skrev en hovsam artikel om att vi i alla fall skulle diskutera hur många flyktingar Sverige kunde förse med bostäder och arbete blev hon hudflängd, även av sina egna, trots att hennes slutsats var att Sverige skulle göra allt för att även övriga Europa skulle bli mer generöst i sin flyktingpolitik. Jag tycker också att Sverige ska ha en generös invandringspolitik, men vi får inte tabubelägga en diskussion om integrationen. I förra valet trodde jag SD skulle få cirka fem procent, och det fick de också. Denna gång tippade jag på minst tio, och det blev betydligt mer. Om vi även fortsättningsvis väljer att helt bortse från dem kommer de bara att bli större och större och rentav närma sig 20 procent i nästa val. Redan i dag är de näst största parti på några orter. Nu har Reinfeldt valt att låtsas som om de inte finns när det gäller regeringsbildningen. Deras röster värderas till noll och V:s till 100 procent. Bortsett från min invändning mot denna värdering kvarstår frågan: hur länge kan man resonera så? Ska alliansen lägga ner sina röster var gång de rödgröna riskerar att SD röstar emot? Ska alliansen inte rösta på sin egen budget om SD stöder den och därmed också släppa fram en rödgrön budget? Självklart kan man inte agera så under en hel fyraårig mandattid. Det gjorde ju inte heller de rödgröna förra perioden. Vad leder då det till? Ja, kanske att regeringen Löfven faller redan vid budgetbehandlingen i höst. Det leder mig till nästa fråga: Hur kunde Reinfeldt meddela inte bara regeringens utan även sin egen avgång redan på valkvällen? För det första hade inte regeringen behövt avgå utan kunde lugnt ha inväntat riksdagens omröstning om den accepterade Reinfeldt som statsminister eller inte. Då hade SD fått bekänna färg. Men nu valde han att avgå utan att ens sova på saken. Hade SD fällt regeringen hade uppdraget troligen gått till Löfven. Nu fick han uppdraget gratis. Men i samma andetag valde Reinfeldt också att meddela sin avgång som partiledare till våren. Därmed blev han också omedelbart vad man kallar en ”lame duck”. Jag har den största förståelse för att Reinfeldt, efter en i det allra mesta storartad insats för Sverige och Moderaterna, väljer att avgå. Men tidpunkten för att avisera detta kunde inte vara sämre vald. Om nu Löfven misslyckas med att bilda regering, till vem ska talmannen då vända sig? Någon annan alliansledare med fem sex procents valunderlag? Till någon annan moderat? Fredrik Reinfeldt har ställt Sverige utan alternativ trots att vi fått en riksdag utan rödgrön majoritet. Ännu värre är det ju om den rödgröna budgeten fälls och regeringen Löfven avgår. Då kan det bli nyval och alliansen stå utan statsministerkandidat. Moderaterna lär inte vara roade av ett sådant scenario och knappast de övriga allianspartierna heller. Slutsatsen måste bli att Moderaterna inte kan vänta till våren med att utse en ny partiledare. Det måste ske genom en extra partistämma så snart det är möjligt. ", "article_category": "other"}
{"id": 29833, "headline": "”Förbifarten berör en region med 20 mils radie”", "summary": "Många av de 400.000 ”nya” invånarna i den utvidgade Stockholmsregionen kommer att bo i en kommun, arbeta i en annan, ha fritidshus i en tredje och gamla mamma i en fjärde. Därför kommer vi nog att behöva en Förbifart Stockholm, skriver Tommy Jacobson.", "article": "Tolv forskare från VTI och KTH skriver den 16/9 om Förbifart Stockholm. Det är viktigt, och anledning finns att uppdatera underlagen. Felet är bara att det centrala resonemanget mest utgår från Stockholms innerstad och län, som bara är en mindre del av hela region Stockholm. Det vi måste tala om är ett område som omfattar en 3/4-cirkel om cirka 20 mil från Stockholms centrum, från Gävle via Västerås till Norrköping. Visserligen används ordet ”Stockholmsregionen” några gånger, men det viktiga att minnas är att många av de 400.000 ”nya” invånarna i hela regionen kommer att bo i en kommun, arbeta i en annan, ha fritidshus i en tredje och gamla mamma i en fjärde. Och när man väl skaffat bostad rycker man sällan upp familjen om man byter arbete, man tar hellre ett längre resande. Resor mellan hem och stationär arbetsplats är ofta ett mindre problem. Det vet vi efter 33 år i närförorten Täby och arbete i city. Men då lärde vi oss också handgripligen att ”glesbygden” börjar cirka 2 mil utanför city. Att åka kommunalt till Spånga eller Vaxholm kan ta mer än en timme, mot 20 minuter med bil. Och många av oss måste tidvis ha två bilar, till exempel när vi som konsulter hade ”rörliga” arbetsplatser. Det är en utveckling som kan förväntas öka, även om fler kommer att arbeta hemifrån, som vi ser av bilköerna i dag. Måndagarna är värst, fredagarna lugnare. Till sist bara några ord om att cykla i Stockholm, som jag gjort sedan 1940-talet. De som talar varmast om Malmö, Köpenhamn och Amsterdam som ideal för cyklister verkar glömma hur kuperat Stockholm är, liksom Göteborg. Cykeln är ett närfordon för de flesta, sällan använd mer än 2 mil i en riktning. ”Motorvägar” för cyklister, alltså för dem som trampar från Vaxholm eller Nynäshamn i ur och skur, gäller en mycket liten elitgrupp. Fast det låter ju fint. Ja, länets befolkning har alltså ökat, och bilresandet minskat något. Men hur blir det med hela regionen när 400.000 invånare har flyttat in 2030 och ska ta sig till och från arbetet om dagarna? Då kommer vi nog att behöva en Förbifart Stockholm eller ett antal nya broar. Inte bara mellan norr och söder i innerstan när den ska förtätas. Utan fler bilar? ", "article_category": "other"}
{"id": 29835, "headline": "Hon uppmuntrar kvinnor att våga ta större risker", "summary": "Kvinnor behöver lita mer på sina kunskaper och våga satsa för att inte halka efter männen ekonomiskt. Det menar ekonomen Hanna Helgesson, som säger att hon själv aldrig har haft bra självförtroende – men hon har lärt sig att göra saker som hon tidigare inte vågade.", "article": "Kvinnor har dåligt ekonomiskt självförtroende. När Fondbolagens förening i år frågade kvinnor och män om de anser sig ha tillräckliga kunskaper om privatekonomi svarade 44 procent av kvinnorna att de hade tillräckliga kunskaper mot 59 procent av männen. Samma låga tilltro till sin kompetens visar kvinnor när de får frågan om de har tillräckliga kunskaper för att kunna påverka sin pension. Bara 40 procent av kvinnorna, mot 62 procent av männen, anser sig ha tillräckliga kunskaper enligt undersökningen. Enligt sparekonomen Hanna Helgesson finns det inget som tyder på att kvinnor faktiskt skulle ha sämre kunskap än män. I stället handlar det om hur de upplever sin egen kunskapsnivå. Samtidigt som män har bättre ekonomiskt självförtroende, är de också mer benägna att ta risker, menar hon. – Det kanske hänger ihop, om man är mer riskbenägen kanske man inte behöver ha full koll för att våga ta en risk, i ekonomiska termer, alltså. Som sparekonom försöker Hanna Helgesson uppmuntra kvinnor att ta större risker om de sparar i fonder på längre sikt eftersom försiktigheten påverkar kvinnors ekonomi på ett negativt sätt. – Om man sparar på riktigt lång sikt är det bättre att välja fonder med högre risk eftersom de generellt ger högre avkastning, säger hon. Hanna Helgesson tror att kvinnor vill veta mer innan de gör något, kolla upp fler möjligheter innan de fattar ett beslut, medan män inte behöver känna att de har total kontroll. Om man ska byta fond eller börja spara i nya tror kvinnor oftare att de måste hitta det absolut bästa sparandet för att våga byta. Risken är därför att de bara sitter och funderar. – Men med tiden har jag lärt mig att det är bättre att göra något än ingenting alls. Man kan ju byta igen om man inte är nöjd. Man lär sig allt eftersom. Ibland är det bästa sättet att lära sig att prova sig fram. – Det är ju inte bara männen som har nytta av en bra avkastning. Så därför är det väl jättebra om man som kvinna vågar ta litet mer risk för att få en bättre avkastning, säger Hanna. Samtidigt finns det tecken på att kvinnors ekonomiska självförtroende faktiskt ökar. I den förra undersökningen som gjordes för två år sedan svarade bara 37 procent att de ansåg sig ha tillräckliga kunskaper. Så varför ökar det? – Det vågar jag inte säga. Men jag hoppas att det är för att samhället har utvecklats och att det har lett till att kvinnor fått bättre självförtroende, säger Hanna Helgesson. På frågan hur hon själv hamnade i den här branschen svarar hon ”av en slump”. Direkt efter universitetsstudierna i nationalekonomi började hon jobba med utvärdering av kapitalförvaltning på en av de stora revisionsbyråerna, innan hon för tio år sedan såg en jobbannons, sökte och fick jobbet som ekonom på Fondbolagens förening. Det är en branschorganisation med uppgift att ta tillvara fondspararnas och fondbolagens intressen. Hur är det med ditt eget självförtroende på jobbet? – Jag har aldrig haft något särskilt bra självförtroende. Det är förmodligen typiskt ”kvinnligt” eftersom jag vill veta så mycket innan jag gör något. Trots att hennes första år på revisionsbyrån var präglade av en ”grabbig” stämning, har hon aldrig funderat på att byta bransch. På vilket sätt var det grabbigt? – Ett exempel var att man på något sätt skulle sitta kvar till sent på kvällen, även om man var klar med sitt jobb och inte hade något mer att göra. Det var inte uttalat att det skulle vara så. Men att vara den som gick hem först var bara något som man inte ville vara. Kanske är det bara min fördom att det på något sätt skulle vara grabbigt. Hennes metod, att strunta i det dåliga självförtroendet och bara köra på i alla fall, har bland annat lett till att hon de senaste åren har varit ute och föreläst en hel del och pratat inför stora grupper. Det var något som hon tidigare betraktade som helt otänkbart. Nu tycker hon att det är jätteroligt. Journalisten Katty Kay, som Insidan intervjuar i morgon om kvinnors dåliga självförtroende i yrkeslivet, har framhållit att kvinnliga företagsledare ofta förbereder sig till tänderna innan de håller föredrag, medan männen i större utsträckning improviserar. Hur är det med dig? – Jag är alltid väldigt väl förberedd. Det är det som gör att det känns bra när jag ska ställa mig upp. Finns det stunder när du tänker att det skulle vara bra att inte alltid behöva vara så förberedd? – Ja, absolut. Jag älskar att planera och ha full kontroll. Men det händer att det blir för mycket och att jag sitter och ältar i flera dagar i onödan. Hanna berättar att hennes man är precis tvärtom och hon önskar att hon själv ibland kunde ta saker litet mer på volley. – Men å andra sidan så får vi en balans i förhållandet eftersom vi är så olika. Om vi ska göra något med barnen kan han säga att ”då köper vi det och det på vägen”, medan jag tycker att vi ska ha allt färdigt. Är det roller som ni förstärker hos varandra? – Ja, jag har tagit den klassiska kvinnorollen ”projektledaren för hemmet”, som jag samtidigt tycker om att ha. Hanna bjuder på kaffe i vardagsrummet medan sjuåriga dottern Maja tittar på en Harry Potter-film i tv-rummet intill. Maja säger bestämt att hon inte vill vara med på bild. – Tv kan jag tänka mig att vara med i, men inte en tidning, säger hon. Dagen innan vi träffas åkte familjen till Norrköping för att Maja ville besöka en Harry Potter-utställning. När de var där satt Maja längst fram med armen i luften för att få svar på sina frågor. – Hon har alltid varit väldigt social och vill alltid veta vad som händer. Det har varit tydligt ända sedan förskolan. När Maja var fyra år och hela familjen var på väg till ett kafé, sprang hon i förväg och beställde ett glas mjölk som hon sedan stod och drack när de andra kom fram, berättar Hanna. Förutom Maja har de Elsa som är 5 år, och Stina, som är 2 år. Hanna menar att de jobbat medvetet med alla barnen för att de ska bli så trygga i sig själva och framåt som Maja är. – De tänker inte i termer av tjejer och killar, att det ska var si eller så. De tycker att båda könen ska ha samma rättigheter och skyldigheter och möjligheter. Vi försöker uppmuntra dem i det och få dem att inte lyssna på något annat. Kan du ge exempel? – Maja frågar inte så mycket om hon kan bli det ena eller det andra när hon blir stor. I hennes ålder är det mer på en annan nivå. Som hur man tänker kring om killar kan ha långt hår eller klänning. – Det tycker hon helt klart att de kan. Hon reagerar också starkt om någon säger att hon inte kan göra något för att hon är tjej. Jag kan höra henne säga: ”vaddå kill-leksak? Tjejer kan leka med den om de vill”. Om Maja har hört någon säga att killar är bättre på något, som fotboll, så kollar hon det med Hanna. Då kan hon säga att ”visst är det inte så?” – Än så länge är det på den nivån. Men det är klart, eftersom hon reagerat som hon gjort måste hon ju ha hört att det skulle vara på något annat sätt. Så det är något som man måste jobba mer med, både hemma och i skolan. Har du bra eller dålig självkänsla? Skriv till Insidans reporter: peter.letmark@dn.se Den bedrägliga självkänslanDel 4. Det påstås ofta att en bra självkänsla är lösningen på det mesta, från en lyckad yrkeskarriär till ett rikt socialt liv. Men hur lätt är det att påverka den? Och vad är risken om man pumpar upp den utan att ha täckning? Tidigare artiklar publicerades den 9, 10 och 11/9. Hanna Helgesson Ålder: 37 år. Yrke: Sparekonom på Fondbolagens förening. Bakgrund: Ekonom med inriktning mot nationalekonomi. Tidigare investeringskonsult på en revisionsbyrå där hon utvärderade kapitalförvaltning. Familj: Make, finanschef, barnen Maja, 7, Elsa, 5 och Stina, 2. Tips till andra kvinnor: ”Ta en högre risk om du ska spara långsiktigt. Sätt igång, gör det bara, du behöver inte veta allt före, du lär dig allt eftersom.” Fakta. I en undersökning som TNS Sifo Prospera gjorde på uppdrag av Fondbolagens förening i våras, svarade 44 procent av kvinnorna att de upplevde att de hade tillräckliga kunskaper inom privatekonomi. Av männen svarade en majoritet, 59 procent, att de ansåg sig ha tillräckliga kunskaper inom privatekonomi. Skillnaden mellan män och kvinnor var ännu större när det gäller tilltron till sin förmåga att kunna påverka sin pension. 40 procent av kvinnorna ansåg sig ha tillräckliga kunskaper mot 62 procent av männen. Resultaten baseras på 1 500 telefonintervjuer med ett slumpmässigt urval svenskar i åldern 18-76 år med deklarerad inkomst. Undersökningen gjordes under perioden 9 januari till den 14 mars 2014. ", "article_category": "other"}
{"id": 29855, "headline": "”Så kan valhemligheten säkras i de svenska valen”", "summary": "Centralt för demokratin. Det faktum att väljarna ska plocka sina valsedlar inför öppen ridå gör att det svenska valsystemet inte lever upp till kraven om valhemlighet. En lösning vore att ha valsedlarna dolda bakom valbåsen, en annan att man installerar skrivare i vallokalerna, skriver tre statsvetare.", "article": "Är valen i Sverige verkligen hemliga? I svenska vallokaler förväntas väljare inför öppen ridå botanisera bland valsedlar som ligger på ett bord i eller vid röstningslokalen. Upplägget skapar obehag hos vissa och försvårar för valhemligheten. Att valhemligheten är central för det svenska demokratiska systemet slås fast i regeringsformen 3:1: ”Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val”. Rätten att rösta i hemlighet fastställs också i internationella människorättsavtal som Sverige har ratificerat, däribland FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Varför är valhemligheten viktig? Demokratin syftar till att förverkliga folkviljan. Därför måste väljarna kunna uttrycka sin vilja så fritt som möjligt utan att frukta påtryckningar från staten, politiska partier, andra medborgare eller familjemedlemmar. Rösthemligheten värnar också mot korruption: Kan din röst knytas till din person kan den också knytas till belöning eller bestraffning. Genom hemliga, anonyma röster i fria, allmänna och direkta val garanterar vi att demokratin fungerar som den ska. Den öppna utdelningen av valsedlar gör att det svenska valsystemet inte lever upp till kraven om valhemlighet. Valhemligheten hotas när andra väljare eller valförrättare kan se vilka valsedlar en väljare plockar på sig. Den som vill hålla sitt val hemligt förväntas ta valsedlar från flera partier, eller ta med sig valsedlar som tillsänts per post. Men väljaren ska inte behöva handla aktivt för att värna sin rätt till valhemlighet. Systemet strider också mot vallagens förbud mot valpropaganda i vallokalen, eftersom handlingen att plocka åt sig valsedlar också kan signalera en politisk ståndpunkt. Så hur kan systemet förbättras? En möjlighet vore att göra som i Norge, där valsedlarna finns bakom skynket i röstbåset. Efter att en väljare har röstat iordningställer valförrättarna röstsedlarna i båset innan nästa väljare släpps in. Kanske gör antalet valsedlar ett sådant system mer ohanterligt i Sverige, som, till skillnad från Norge, håller samtidiga val till riksdag och kommun- och landstingsfullmäktige. Alternativt kunde valsedlarna utplaceras bakom en separat skärm. En annan möjlighet är att använda en så kallad enhetsvalsedel som innefattar alla partier samt deras kandidater – ett system som tillämpas i bland annat Danmark, Tyskland och Holland. Valsedlarna skulle bli något otympliga men andra länders väljare tycks klara av att hantera stora valsedlar. Elektronisk röstning skulle kunna tyckas lösa problemet. Men det finns goda argument mot elektroniska röstsystem. Vid e-röstning över internet vet vi inte om väljaren röstar i hemlighet. Den risken föreligger förvisso inte vid e-röstning i vallokal, men båda typerna av e-röstning delar problemet att få vet tillräckligt mycket om datorer för att kunna bedöma om systemet är säkert, vilket riskerar minska valsystemets legitimitet. Ett elektroniskt system öppnar också för nya former av valfusk. E-röstning är även exponerat för störningar i elförsörjning medan det nuvarande systemet, som statsvetaren Henrik Oscarsson uttryckt saken, fungerar även i ljuset av stearinljus. Ett tredje alternativ är att förse valbåsen med en valsedelskrivare, där väljaren på en elektronisk skärm får göra sina val, varpå apparaten skriver ut en röstsedel att lägga i kuvert och urna för manuell räkning. Jämfört med ett helt elektroniskt system har detta fördelen att det inte är lika avhängigt av att tekniken fungerar. Att bibehålla ett system med valsedlar försvårar också valfusk i stor skala, då hela systemet förblir ytterst decentraliserat. Systemet skulle också bättre tillvarata valhemligheten för personer med funktionshinder, till exempel synskadade. Dessutom skulle alla partiers valsedlar finnas i alla vallokaler. I dag får alla partier som fått en procent i senaste valet sina valsedlar tryckta och distribuerade av Valmyndigheten till alla vallokaler. Partierna ansvarar själva för att placera ut namnvalsedlar, vilket missgynnar små partier och deras väljare. Många väljare som förtids- eller utlandsröstar saknar tillgång till namnvalsedlar och berövas därmed möjligheten att personrösta. Ibland utsätts partier också för regelrätt sabotage genom att deras valsedlar plockas bort ur vallokalerna. Valsedelskrivare skulle även råda bot på den enorma överproduktion av valsedlar som krävs för att Valmyndigheten ska fullgöra sina skyldigheter enligt gällande regler. Vid valet 2010 trycktes nästan 600 miljoner valsedlar åt drygt sju miljoner röstberättigade. Det skulle också kosta att förse alla Sveriges många tusen vallokaler med valsedelskrivare. Sådan teknik är dock relativt billig i dag och den stora vinsten i valhemlighet rättfärdigar den ekonomiska kostnaden. I mätningar av demokratins kvalitet ligger Sverige i världstoppen, men bristande valhemlighet i valen visar att Sverige har svårt att leva upp till en grundläggande demokratisk princip som slås fast i vår grundlag och i internationella människorättskonventioner, vilket brukar förbluffa utländska bedömare och observatörer. De metoder vi har föreslagit ovan – avskärmade valsedlar, enhetsvalsedlar eller valsedelsskrivare – skulle alla kunna bidra till att säkra svenska väljares rättighet att rösta fritt och hemligt. Valsedlarna enligt lagen I början av vallagens åttonde kapitel står följande om valsedlar i vallokaler: 1 § På ett röstmottagningsställe skall det finnas ett lämpligt antal avskilda platser (valskärmar) där väljarna kan rösta utan insyn. 2 § I anslutning till ett röstmottagningsställe skall det ordnas en lämplig plats där valsedlar kan läggas ut. Om detta inte är möjligt får en sådan plats i stället ordnas inne i lokalen. ", "article_category": "other"}
{"id": 29873, "headline": "”En rad samfund kan vara inflytelserika debattörer”", "summary": "Ett vitalt samhälle som är månt om en värdedriven idédebatt välkomnar Svenska kyrkans samhällsengagemang. Men även en rad andra religiösa samfund än Svenska kyrkan har potential att vara inflytelserika samhällsdebattörer, skriver civilminster Stefan Attefall.", "article": "Biskop Åke Bonnier skriver en angelägen artikel (DN Debatt 7/9) om att Svenska kyrkan har en viktig röst i samhällsdebatten. Svenska kyrkan och andra trossamfund utgör en viktig kraft i vårt samhälle, både som en röst för de svaga och som kraft för att påverka samhället i en positiv riktning. Sverige anses vara ett av världens mest sekulariserade länder. Men ändå är miljoner människor engagerade i samfundens verksamhet. Det är egentligen bara idrottsrörelsen som kan mäta sig med kyrkor och andra samfund sett till antalet aktiva och medlemmar. 1,5 miljoner människor har en stark eller mycket stark relation till Svenska kyrkan, och bara i deras körverksamhet finns i dag cirka 100.000 aktiva. Det är klart att en sådan stor organisation kan göra stor skillnad när den samlar sig kring ett budskap och för ut det på ett sätt som når fram. Den senaste tiden har Svenska kyrkan visat sin genomslagskraft, inte minst när det gäller att möta främlingsfientlighet med fredliga manifestationer och klockringning. Kyrkan slog med klockringningen som symbolhandling an en djup sträng i svenska folksjälen. Men även andra samfund än Svenska kyrkan har potential att vara inflytelserika samhällsdebattörer. I Sverige i dag har minst cirka 750.000 personer någon form av relation till ett annat trossamfund än Svenska kyrkan. Inte minst samfund med rötter i andra länder, som katolska kyrkan och ortodoxt kristna samfund, men också muslimska samfund växer sig starkare i Sverige. Många av dem kommer från länder med hot och förtryck, och flera av dem hittar i Sverige för första gången en fristad att kunna bygga en egen lokal, hålla gudstjänster och samla sig kring sin tradition och kultur. Och med den senaste tidens kippavandringar har judiska församlingar på flera platser i landet samlat tusentals människor mot den antisemitism som ibland visar sitt fula tryne i flera av våra städer. Trossamfunden är en god kraft i samhället, och som kristdemokrater har vi arbetat hårt för att uppmuntra och förbättra förutsättningarna för samfundens viktiga verksamhet. Sedan jag fick ansvaret för det statliga stödet till samfunden har stödet hittills höjts med nästan sextio procent till dagens 77,5 miljoner, efter att ha legat stilla i tio år. Höjningen har skett både via direkta bidrag till samfunden och via stöd till andlig vård i sjukvården och till lokalstöd för att samfunden ska få bättre chanser att skaffa lokaler som passar deras verksamhet. I veckan aviserade dessutom regeringen att vi i budgeten för nästa år vill höja stödet till samfunden med ytterligare sammanlagt 11,5 miljoner kronor under 2015. Det innebär ett ökat generellt stöd, men också att samfund som utsätts för skadegörelse eller hot kan ansöka om pengar för säkerhetshöjande åtgärder som kameraövervakning, larm eller förstärkta fönster. Vi ger också medel till att utbilda samfundsledare som har sin utbildningsbakgrund i andra länder och som vill lära sig mer om svensk lagstiftning och vårt samhälle i vilket de ska verka. Detta stöd betyder mycket, inte minst för många ”nya” samfund i Sverige. De får resurser att delta i det offentliga samtalet, vilket förutsätter vissa ekonomiska resurser. Med ett fortsatt ökat stöd förbättras förutsättningarna för samfunden att ta plats i den offentliga debatten. Ta som exempel den just nu aktuella frågan om situationen för utsatta kristna i Syrien och Irak: vem vet mer om det lidandet och förtrycket än just alla de kristna från Mellanöstern som finns i vårt land? Deras berättelser och åsikter är såklart centrala i arbetet med att hitta vägar framåt i denna svåra situation. Dessa samfunds organiserade arbete kan göra stor skillnad, både för enskilda människor och för att kanalisera engagemanget. I augusti redovisade regeringens utredare Anders Bäckström och Ulrika Svalfors sitt arbete kring svenskars inställning och koppling till religiösa samfund. En fråga var hur svenska folkets inställning till kyrkor och religiösa organisationer som alternativa välfärdsaktörer har förändrats. År 1992 var bara åtta procent av befolkningen positiv till att kyrkor och andra samfund bedriver verksamhet som äldreboenden, soppkök och verksamhet för ungdomar. I dag har andelen ökat markant till hela 45 procent. Det är uppenbart att svenska folket räknar med samfunden som en vital kraft i samhället, inte bara som religiösa organisationer utan också i många andra områden i samhällslivet. När jag som samfundsminister är ute och möter samfund runt om i Sverige så utmanar jag dem ofta att ta för sig mer på den offentliga scenen. Jag eller politiken ska givetvis inte lägga sig hur trossamfunden väljer att agera, eller vad de lyfter fram. Men ett vitalt samhälle som är månt om en värdedriven idédebatt måste välkomna Svenska kyrkan och andra trossamfunds deltagande. ", "article_category": "other"}
{"id": 29877, "headline": "”Lönsam samhällsbra produktion i brandhärjad skog”", "summary": "Att göra reservat av hela brandområdet skulle väcka stort missnöje. Utgå i stället från vad bygden och enskilda markägare själva vill. Avsätt 3.000–5.000 hektar som reservat via bolagsskogar och erbjud samtidigt på frivillig bas bondeskogsbruket att utveckla ett skogsbruk som samtidigt levererar samhällsnytta. Jämför därefter vad de två systemen av förvaltarskap levererar. Vår bedömning är att med rätt priser kommer skogar vars skötsel optimeras i en avvägning mellan ekosystemtjänster bättre gynna miljökvalitetsmål inklusive biologisk mångfald, skriver Stefan Hellstrand och Per Hellstrand.", "article": "Ett antal professorer med inriktning ekologi föreslår på DN Debatt den 8/9 att man ska göra brandområdet i Bergslagen till ett jättelikt reservat. De menar att man kan göra detta till låg kostnad eftersom skogen har brunnit upp och själva skogsmarken i sig har lågt värde. De bedömer prislappen till cirka 15.000 kronor per hektar, eller 150 miljoner kronor. I grova tal är bidraget via skogens tillväxt till BNP i Sverige 1.000 kronor per hektar och år. Med 4 procents realränta ger det ett kapitalvärde på 25.000 kronor per hektar. Det samhällsekonomiska värdet av de ekosystemtjänster som skogens fotosyntes levererar som inbindning av växthusgaser, samtidigt som vedråvara produceras, är cirka 300 miljarder kronor per år i Sverige. Det ger ett värde per hektar skogsmark på cirka 13.000 kronor per hektar och år. Detta räntar ett kapitalvärde om cirka 325.000 kronor per hektar. Detta är i enlighet med de preferenser som vi i Sverige i andra officiella sammanhang uttrycker till exempel när man värderar trafikens miljöeffekter samhällsekonomiskt. Det ger ett värde om 350.000 kronor totalt per hektar skog. På 10.000 hektar för bildning av reservat gör det 3,5 miljarder kronor, ej 150 miljoner kronor som artikelförfattarna bedömer. Ett antal policyorgan som OECD, FAO, TEEB, Millennium Ecosystem Assessment liksom den nationalekonomiska teorins kärna menar att priset bör spegla positiv och negativ miljö- och folkhälsoeffekt. Från ett nationalekonomiskt perspektiv är detta essensen i en hållbar, grön tillväxt. Om så är fakturan för inlösen 3,5 miljarder kronor, ej 150 miljoner kronor. Att från statens sida göra reservat i enlighet med vad som föreslås i denna artikel och att gå ut med detta som vallöfte i valspurtens slutskede kommer att kraftigt öka missnöjesrösterna runt om i Sverige. Det visar att markkontakten kunde vara bättre, intrånget för enskilda markägare och bygden är stort. Prisnivån är för låg givet att ekologiska resurser allt mer sätter gränser för världsekonomin. Det vill säga, gör ej detta till en valfråga. Vi har ett annat förslag. Utgå från vad bygden och enskilda markägare själva vill. Avsätt cirka 3.000 till 5.000 hektar som reservat via bolagsskogar. Erbjud på frivillighetens bas bondeskogsbruket att utveckla ett skogsbruk som samtidigt levererar samhällsnytta via skogsråvara, kolsänka, förnybar energi, frigörande av syre att andas, rening av vatten, underlag biologisk mångfald. Utveckla system där samhället betalar för värdet av detta spektrum av ekosystemtjänster. Jämför därefter samhällsnyttan som de två systemen av förvaltarskap levererar över tiden. Vår bedömning är att med rätt priser kommer skogar vars skötsel optimeras i en avvägning mellan ekosystemtjänster (där virkesproduktion är en av flera) att bättre gynna miljökvalitetsmål inklusive biologisk mångfald, svensk BNP, framtida skatteunderlag, gröna jobb. Då skapas miljöutrymme som tillåter en hållbar expansion till exempel av Bergslagens gruv- och verkstadsindustri: Bygden och samhället blir välmående. Land och stad, lantbruk och industri växer hand i hand. ", "article_category": "other"}
{"id": 29886, "headline": "Hur berättar jag för min son att vår släkting är döende?", "summary": "Hur mycket ska man visa sina egna känslor av sorg för ett litet barn? Är det bättre eller sämre att försöka skydda barnet genom att dölja känslorna? Veckans frågeställare har en älskad, svårt sjuk farfar, och undrar hur hon ska tala med sin fyraåring om det – nu och när farfadern gått bort.", "article": "Hej! Jag skriver för att jag undrar hur jag på bästa sätt ska tala med min fyraårige son om döden. Min älskade farfar är döende i cancer och har inte många månader kvar. Han har fram tills nu varit mycket pigg och har alltid lekt mycket med min son när vi ses (lekt med bilar, spelat spel etcetera). Vi ses inte så väldigt ofta eftersom vi bor utomlands men de har trots det en jättefin kontakt. Vi har tidigare pratat lite om döden, då vår son har frågat om andras far- och morföräldrar som inte är i livet. Jag har varit väldigt rak och har sagt att man kan dö av att man är sjuk eller för att man är gammal, eller på grund av en olycka, och att när man är död så är man det för alltid och vaknar aldrig igen. Vi är inte troende så vi har aldrig sagt att döda sitter i himlen eller något sådant. Det har fram tills nu handlat om andras släktingar, men plötsligt handlar det om min farfar och då känns allt det där rationella som bortblåst. Jag upplever vår son som en ganska mogen fyraåring, fundersam och med god känslighet för andra människor. Exempelvis pratade vi om min svågers pappa som är död, och två dagar senare frågade sonen mig “kommer han aldrig tillbaka?” så han hade verkligen funderat på det. Mina frågor är hur vi ska berätta för vår son att min farfar är döende – eller ska vi ens berätta? Och när han väl går bort, är det bättre att min man berättar än att jag gör det eftersom jag vet att jag kommer vara så himla ledsen? Är det okej att min son ser hur ledsen jag är över detta eller är det bättre att försöka ”skydda” honom? Jag vet att det kan vara ganska läskigt för ett barn att se sina föräldrar gråta, men samtidigt vill jag inte ljuga eller gömma hur jag känner. Mamma och sondotter Tack för ditt fina och sorgliga brev. Hur ska man berätta för barn om en närståendes död? Och hur ska man hjälpa ett litet barn att sörja? Det finns mycket skrivet om dessa frågor och överallt finner man liknande svar, som rimmar väl med ert sätt att prata med sonen om döden i allmänhet. Jag vill börja med att sammanfatta dessa råd innan jag svarar på din fråga om hur ledsen man får vara som förälder. För att hjälpa ett barn att förstå och kunna sörja en närståendes död ska man vara öppen och ärlig snarare än att försöka skydda barnet från sanningen. Ge möjlighet för sonen att prata utan att vara påträngande och svara så konkret som möjligt på hans frågor. Låt honom vara med på begravningen om han vill eller besök graven vid ett senare tillfälle. Böcker och filmer är ofta ett bra sätt för barn att bearbeta svåra frågor som döden. En berättelse underlättar för barnet att ställa frågor och döden kan bli mer konkret och begriplig. En bra bok för barn i din sons ålder är ”Adjö, herr Muffin” av Ulf Nilsson som handlar om ett marsvin som dör. Eftersom det är din farfar som är sjuk kommer hans bortgång inte att få några stora praktiska konsekvenser för din son, men i familjer där exempelvis en förälder eller ett syskon dör måste man tänka på det. I sådana fall är det viktigt att trots allt försöka upprätthålla vardagliga rutiner, som att äta middag tillsammans eller läsa godnattsagor. Det ger barnet en nödvändig trygghet då världen i övrigt har rasat samman. De flesta brukar tycka att det är bra att vara öppen inför barn när det handlar om döden. Jag var däremot inte lika säker på hur jag skulle svara på din fråga om att visa starka känslor för ett litet barn. Å ena sidan kan man tänka sig att din son faktiskt skulle kunna bli rädd, å andra sidan känns det fel att dölja känslorna. Var går gränsen? Min magkänsla säger att det är bra att visa känslor så länge man inte tappar kontrollen, men vad säger forskningen om barn och sorg? Till att börja med vet man att barn mår dåligt om föräldrar under längre tid är nedstämda och ledsna. Deprimerade föräldrar har svårare att ge den närhet och det stöd som ett barn behöver för att utvecklas och må bra. Men sorg är något annat än depression, eftersom det är normalt att vara nedstämd en period efter en förlust. Så frågan är hur barn påverkas när föräldrar uttrycker ”befogade” negativa känslor? Svaret är inte oväntat att barn mår bra av det och att lagom är bäst. Studier har visat att barn mår sämre både i familjer där man lägger locket på negativa känslor och i familjer där känslorna får svalla fullständigt fritt. Det låter väl rimligt, men är fortfarande inte riktigt ett svar på din fråga. Studierna jag nämnde visar att barn gynnas om föräldrar blir lagom arga, oroliga och ledsna i vardagen, men vad händer om en förälder plötsligt blir mycket mer ledsen än vanligt? Om din son aldrig har sett dig gråta, hur kommer han i så fall att reagera på det? I en alldeles aktuell studie har man undersökt just hur barn påverkas av föräldrars sätt att uttrycka sorg i samband med dödsfall. Studien visade att det var avgörande för barnens sorgeprocess att deras föräldrar var närvarande och lyhörda i samtalen om vad som hänt. Det går inte om man som förälder är alltför drabbad av sina egna känslor, men studien visade att de flesta föräldrar kunde prata med sina barn på ett bra sätt trots att de var ledsna och gav uttryck för sin sorg. De föräldrar som inte uttryckte egna känslor kommunicerade däremot sämre med barnen. Jag vet ju inte hur starkt du kommer att reagera när din farfar dör, men din instinkt om att försöka vara öppen med känslorna verkar vara riktig. Så länge du inte tappar kontrollen och fortfarande kan ha en bra dialog med din son kan du gråta och visa din sorg. Om du dessutom kan visa honom att livet går vidare efter en tid får han med sig en viktig erfarenhet om hur man kan tackla svårigheter och förluster i livet. Martin Läs mer om forskningen i svaret på: www.forster.se/referenser140908 Så länge du inte tappar kontrollen och fortfarande kan ha en bra dialog med din son kan du gråta och visa din sorg. fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen ", "article_category": "other"}
{"id": 29891, "headline": "”?Kyrkan måste fortsätta att vara en politisk kraft”", "summary": "Värderingarna behövs. Två tredjedelar av svenskarna anser att kyrkan bidrar till minskade motsättningar i ett mångkulturellt samhälle. Kyrkans engagemang är tydligt när rasism och nynazism sticker fram sina fula trynen. Att väga in människovärdet är försummat när lagar stiftas, skriver biskop Åke Bonnier.", "article": "Kyrkklockor som överröstar rasistiska möten. Diakoner som protesterar mot allt glesare maskor i skyddsnäten för de fattigaste. Den senaste tiden har gett flera exempel på att kyrkan är politisk. Och kyrkan måste göra sin röst hörd även i politiska sammanhang, annars sviker den sitt uppdrag. En nygjord opinionsmätning visar också att en majoritet anser att kyrkan gör samhället bättre. Nyligen firade Svenska kyrkan sitt 1000-årsjubileum. Det var år 1014 som Thurgot blev utnämnd till biskop i Skara och därmed startade den organiserade kyrkan. Det skedde i en tid när Sverige starkt påverkades av intryck utifrån. Tyska och engelska missionärer hade länge varit på plats, men det fanns också influenser från Ryssland och Balkan/Turkiet. Att verka i en mångkulturell miljö är därför inget nytt för kyrkan. Kristendomen växte fram i romarrikets mosaik av folkslag och religiösa yttringar. I dag är Sverige ett multireligiöst land. Men det betyder inte att religionens roll i samhället minskar, snarare tvärtom. När olika uppfattningar möts uppstår emellanåt en friktion som i bästa fall skapar förståelse, i värsta fall motsättningar. 65 procent av de svarande i en nygjord Skop-mätning anser att Svenska kyrkan bidrar aktivt till att minska motsättningarna i ett mångkulturellt samhälle. Strax över hälften anser också att Sverige skulle vara ett sämre land om kyrkan inte fanns. Dessutom tycker var tredje att samhället skulle vara bättre om politikerna lyssnade mer på kyrkan. Det är ingen majoritet, men det är en betydande ökning jämfört med en liknande mätning för fyra år sedan. Då var det bara var femte som tyckte att kyrkan skulle agera i politiska frågor. De båda undersökningarna är inte helt jämförbara, men resultatet pekar på en ökande längtan att höra kyrkans röst även i samhällsfrågor. Skop-undersökningen gjordes i juli på uppdrag av Skara stift och omfattade 578 personer bosatta i Västra Götaland. Svarsfrekvensen var 87 procent, vilket ger en god tillförlitlighet för resultatet. Kyrkans engagemang för människor har alltid sträckt sig utanför gudstjänstlokalen. När de första missionärerna kom till Sverige hade de inte bara med sig budskapet om en god Gud, utan också nya metoder för att bruka jorden och framställa livsmedel. Längre fram i tiden var det socknens klockare som ordnade skola. Vid tiden för franska revolutionen var därför läskunnigheten högre i det nordliga Sverige än i kulturlandet Frankrike. Och när demokratin under 1800-talet på allvar började omfatta hela folket var det ur kyrkstämmorna som den nya ordningen växte fram. På 2000-talet är kyrkan engagerad i samhället på en rad områden. Ibland handlar det om att rent handgripligt hjälpa människor i akut materiell nöd. Men kyrkans röst hörs också när människor kommer i kläm på grund av orättfärdiga system eller då individers liv hotas på grund av sexuell identitet, religionstillhörighet eller engagemang för ett demokratiskt samhälle. Det finns på flera håll en uppfattning om att kyrkan inte ska engagera sig politiskt. Men precis som Jesus var politisk behöver kyrkan vara det. Jesus har under seklernas lopp använts av de flesta politiska schatteringar. Så nog var han politisk men omöjlig att fånga i någon partifålla. Det går att utforma goda samhällen på olika sätt, och det är främst politikens uppgift. På samma sätt är det kyrkans uppgift att sätta ett tydligt finger på de grundläggande värden som aldrig får kränkas. Men kyrkan kan också driva på politiska processer. I Latinamerika har befrielseteologin varit betydelsefull på vägen mot demokrati och ökad jämlikhet. Och många europeiska välfärdssystem är formade utifrån den katolska socialläran. Vårt perspektiv är att både människan och jorden är en del av Guds värdefulla skapelse, och när det perspektivet åsidosätts måste vi agera oavsett om det handlar om människovärde eller klimat. Om tre år firar vi att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Därmed startade den kyrkliga revolt som fått namnet reformationen. Inför jubileet publicerar den evangeliska kyrkan i Tyskland en rad skrifter. I en antologi med namnet ”Reformation und Politik” konstaterar Johannes Goldenstein att ”samhället har rätt att få del av kyrkans andliga bidrag i aktuella och långsiktiga samhällsfrågor och politik”. Han skriver vidare att kyrkan har ett medansvar för samhällsgemenskapen och det offentliga livet. Tysklands familjeminister Manuela Schwesig säger i samma skrift att vara kristen för henne betyder att ta ansvar ”för mig själv, min familj och för samhället”. Detta speglar vad kyrkans politiska engagemang handlar om; det gäller inte att skaffa sig makt, utan om att tron tvingar oss att vara en kraftfull röst i samhällsutvecklingen. Den senaste tiden har kyrkans engagemang blivit tydligt när rasism och nynazism stuckit fram sina fula trynen. Då har kyrkklockor, böner och psalmsång ljudit för mångfald. Att tiga är att svika sin kallelse. Därför bjuder kyrkor runt om i landet till samlingar där klockorna sänder ett tydligt budskap att människors värde inte får kränkas. Att sätta människovärdet högt är något som förenar flera religioner. Vi tror att människan är skapad av Gud, och att vi alla är älskade av Gud oavsett allt. Högre värde kan ingen få, vilket också innebär att varje medmänniska har samma värde som jag själv. Det är ett försummat område att väga in människovärdet vid beslutsfattande. Det är i dag självklart på många håll att göra en analys av beslutens konsekvenser för barn. Det borde vara lika självklart att göra en analys av effekterna på människovärdet, vare sig det gäller lagstiftning eller vardagsarbete. Sådana analyser behövs inte bara i offentliga sammanhang utan också inom näringslivet. Kyrkan är Sveriges äldsta existerande organisation, något som betonades vid det nyligen genomförda 1000-årsfirandet. Att man funnits så länge beror naturligtvis också på att det finns ett behov av kyrkan, både i människors liv och i samhället. Att kyrkans värderingar behövs även i politiken är något vi tänker fortsätta att påminna om, i minst tusen år till. ", "article_category": "other"}
{"id": 29899, "headline": "”Påtaglig dubbelmoral i miljöpartisternas text”", "summary": "Tre MP-företrädare har som första punkt i sin artikel på DN Debatt den 5 septemper Vattenfalls verksamhet i Tyskland, men ingenstans i texten berör de med ett ord det klimatmässigt katastrofala tyska beslutet att stänga ned all kärnkraft, skriver Carl B Hamilton (FP).", "article": "Miljöpartiet återkommer med krav på att statsägda Vattenfall skall göra sig av med sina kolgruvor och kolkraftverk i Tyskland (DN Debatt 5/9). Javisst, gärna det! Regeringen accepterar att Vattenfall säljer sin icke-nordiska del, som bland annat inkluderar kolgruvor och kolkraftverk i Tyskland. Det framgår av alliansens valmanifest. Men det är ett beslut för företaget Vattenfall att bereda och fatta. Det är heller inget konstigt med det beskedet, utan det konstiga är att ledande MP-företrädare verkar tro att det är själva ägandet som bestämmer utsläppen av koldioxid. Med den logiken borde staten också sälja sin andel av SAS eftersom SAS släpper ut koldioxid. Några klimatmotiverade krav på SAS-försäljning har dock inte MP framfört. Om vi i Sverige ska kunna föra en rationell diskussion om Vattenfalls framtid och om svensk energipolitik bör Vattenfalls icke-nordiska delar säljas. Tyska politiker får ta ansvar för tyska gruvor, tyska kraftverk och utsläppen i Tyskland. Det är deras beslut som gäller i Tyskland. Svenska politiker bestämmer inte i Tyskland. Det finns en påtaglig dubbelmoral i MP-artikeln. De tre författarna har som sin första punkt Vattenfalls verksamhet i Tyskland, men ingenstans i texten berör de med ett ord det klimatmässigt katastrofala tyska beslutet att stänga ned all kärnkraft. Som en följd av det beslutet ökar nu i Tyskland förbränningen av brun- och stenkol samt fossilgas. Utsläppen av klimatgaser ökar därmed, liksom luftvägssjukdomar och andra hälsofarliga konsekvenser av ökad kolbrytning. Men om detta har de tre dubbelmoraliska miljöpartisterna intet att berätta. Inte ett enda ord. Skäms! ", "article_category": "other"}
{"id": 29901, "headline": "Resor till Senegal dras in", "summary": "Apollo ställer in samtliga resor till Senegal i vinter. Ebolaepidemin gör att allt fler turister undviker Västafrika.", "article": "Senegal var ett av Apollos nya charterresmål i vinter. Men ebolaviruset har lett till ett sviktande turistintresse för hela regionen, och företaget drar nu in sina tusen platser dit. Hittills har Senegal haft ett fall av smittan. - I början tänkte vi försöka köra en del avgångar, men nu måste vi ställa in helt. Ebolautbrottet har påverkat efterfrågan. Men det finns egentligen ingen avrådan från UD att åka dit, det tycker jag är viktigt att poängtera, säger Kajsa Moström, informationsansvarig på företaget. Drabbade kunder får sina pengar tillbaka, eller chansen att boka om till ett annat resmål. Apollo har köpt platserna av Brussels Airlines, vilket gör att man inte utökar på annat håll. Kajsa Moström beklagar beslutet. - Det är alltid tråkigt att behöva göra en förändring i ett släppt program, när människor har sett fram mot sin resa, säger hon. Hela Afrikas turistindustri drabbas av ebolaepidemin. Ving har redan dragit in resor till Gambia. Till och med i Sydafrika har man märkt ett stort antal avbokade resor. Världsturismorganisationen skrev nyligen i ett uttalande: \"Risken att smittas av ebolaviruset under resor i luften är låg\". Ebola och turism Ving har dragit in resorna till Gambia fram till den 16 december. Många av de drabbade kunderna har valt att boka om till Kap Verde. Senegal var Apollos enda resmål i Västafrika. Ebolaviruset orsakar en blödarfeber som vid tidigare utbrott har varit dödlig för 50—90 procent av de smittade. Inkubationstiden är upp till tre veckor och de första symptomen är feber, matthet och huvudvärk. Den nuvarande epidemin är det värsta utbrottet i historien och har hittills skördat över 1 500 liv. Antalet turister som besökte Afrika ökade under 2013 med tre miljoner, till sammanlagt 56 miljoner. Det motsvarar en sexprocentig ökning. Källor: WHO, UNWTO, Världsbanken (TT) ", "article_category": "other"}
{"id": 29917, "headline": "”Norrland behöver få större del av gruvvinsterna”", "summary": "Företag som utnyttjar naturresurser storskaligt ska betala för att använda resursen. Sveriges mineralavgift är i dag exceptionellt låg – vi praktiskt taget skänker bort mineraler gratis till gruvbolagen. Vänsterpartiet föreslår att mineralersättningen höjs från dagens 2 promille till 10 procent, skriver Kent Persson (V).", "article": "Gruvindustrin är en strategiskt viktig näring för Sverige. Efterfrågan på svenska mineraler och metaller innebär att den svenska gruvnäringen är på väg att återta en betydelsefull roll för hela den svenska ekonomin. Samtidigt har gruvbrytning en mycket stor påverkan på miljön och omgivande samhällen och den ekonomiska instabilitet som i dag finns i gruvbranschen ökar riskerna för bristande miljöhänsyn. Att utnyttja naturresurser, ändliga eller oändliga, ska inte vara gratis. Vi anser att företag som gör det storskaligt ska betala för att använda resursen. Sveriges mineralavgift är i dag exceptionellt låg vilket innebär vi praktiskt taget skänker bort mineraler gratis till gruvbolagen. Detta har gjort Sverige till ett mycket attraktivt land för mineralprospektörer och vi ser en gruvexpansion i landet, inte minst av utländska företag. Vi anser att det är helt rimligt att de också bidrar till de samhällen de verkar i och är med och betalar den nödvändiga utbyggnaden av infrastruktur. I Sverige är ersättningen till staten och fastighetsägare vid eventuell gruvdrift mycket liten i internationell jämförelse. Den uppgår till endast 2 promille av det beräknade värdet av de mineral som omfattas av koncessionen och som har brutits. Sveriges gruvnäring har enligt statistik från Världsbanken lägst beskattning av samtliga gruvländer i världen. Den effektiva skattesatsen uppgår till endast 28,6 procent. Då är ändå inte sänkningen av bolagsskatten under 2013 inräknad. I ytterst få länder understiger skattesatsen 40 procent. Vänsterpartiet menar att regeringens mineralstrategi är otillräcklig för att skapa en hållbar mineralbrytning. Det krävs åtgärder för att återföra samhällsinvesteringar till gruvregionerna och lokalbefolkningen. Samtidigt behöver vi skärpa lagstiftningen för att värna miljön och skydda unika naturområden. Vänsterpartiet föreslår att mineralersättningen höjs från dagens 2 promille till 10 procent. Baserat på 2012 års avgiftsunderlag (värdet av koncessionsmaterial) skulle en sådan avgift inbringa 257 miljoner kronor. Vårt förslag innebär att vi ändrar fördelningen på mineralersättningen så att 5 procent går till tillbaka till fastighetsägarna och 95 procent till staten. Det skulle innebära att berörda fastighetsägare får 12,9 miljoner kronor och staten 244,1 miljoner kronor. Inkomsterna från den höjda mineralavgiften ska finansiera en gruvfond för olika typer av investeringar i gruvregionerna. Pengar från gruvfonden ska användas till infrastrukturinvesteringar, som är nödvändiga för brytning, och till satsningar i andra näringar som kan ge arbetstillfällen även när brytningsperioden är över. Detta är ett plus för gruvorterna jämfört med i dag. Vi vill ha en långsiktig utveckling av gruvregionerna, inte exploatering under den begränsade tid gruvorna är i drift. Även gruvbolagen måste ta sitt ansvar. Vårt förslag om en gruvfond skapar förutsättningar för att hela Sverige, även övre Norrlands inland, ska leva. ", "article_category": "other"}
{"id": 29924, "headline": "Montanas skönhet speglar Amerikas själ", "summary": "Bäckar som glittrar av foreller och Klippiga bergens glaciärer som bländar oss i solskenet. Frågan är om det finns något landskap som är så starkt förknippat med USA:s natur som Montanas, skriver DN:s Martin Gelin.", "article": "Det bästa sättet att förbereda sig för en milslång cykeltur i brant uppförsbacke genom USA:s ståtligaste nationalpark är sannolikt inte att tillbringa en vecka med att äta västra Montanas mest dekadenta maträtter. Vi känner av alla de där portionerna med bisonburgare, rejäla stekar och texmex-tallrikar som svämmar över av smält ost när vi kämpar oss uppför backarna i Glacier National Park. Kvällen innan cykelturen tillbringade vi dessutom på en årlig fest på det lokala ölbryggeriet Great Northern Brewing Company. Men nu har vi kommit ett par kilometer upp för Going to the Sun Road, som likt det mesta här i Glacier National Park fick sitt poetiska namn från blackfoot-indianerna som var de första som levde här i regionen. Den här milda sensommareftermiddagen är vårt mål utsiktsplatsen Heaven’s Peak, belägen 2 739 meter över havet. Så fort den fysiska ansträngningen börjar nå smärtgränsen räcker det att se sig omkring så får man lite mer energi. Nedanför oss sträcker Montanas vidunderligt vackra landskap ut sig. Vi ser den spegelblanka Swiftcurrent Lake, med sitt turkosa vatten, porlande bäckar som glittrar av simmande foreller och tätvuxen barrskog som, till skillnad från de flesta granar vi är vana vid, byter färg så här i början på Montanas höst och nu sprakar i gult, orange och rött. Omkring oss reser sig Klippiga bergen med snöklädda toppar och kritvita glaciärer som bländar oss i solskenet. När vi tar en paus i cyklandet efter en särskilt brutal uppförsbacke är det enda vi hör våra andetag och sedan, efter en stund, är det knäpptyst och alldeles stilla. Av alla platser jag sett i USA är det få som kan mäta sig med Montanas storslagna natur. Själva himlen ser större ut här är någon annanstans och det är ingen slump att det finns en stad här som är döpt till just Big Sky. Frågan är om det finns något landskap, kanske med undantag för Arizona och Grand Canyon, som är så starkt förknippat med just amerikansk natur. Det är här i Montana man ser den där typen av mäktiga berg som brukar synas på affischer i väntrummen till amerikanska regeringsbyggnader. Anna Steene, en världsvan, långvarig Montanabo som är vår inofficiella guide under vistelsen här, har besökt den här nationalparken ett dussintal gånger förut, men verkar ändå tappa hakan när vi till slut når Heaven’s Peak. – Det känns fortfarande ofattbart att jag bor här och att allt det här finns runt hörnet, säger hon och blickar ut över bergen och sjöarna. Vi bor i en liten timmerstuga omgiven enbart av skog, rådjur och ugglor, belägen strax utanför Whitefish. Det är en mysig liten stad, idylliskt belägen vid en stillsam flod där vi en tidig morgon samlas med ett par lokala bekanta för att flugfiska. För lokalbefolkningen är flugfiske en av de mest populära sensommartraditionerna här och vi börjar med att besöka Whitefish Fly Fishing Shop, som ligger på den charmiga huvudgatan i utkanten av stadskärnan. Där arbetar Lester Matsumoto, en 58-årig, avspänd surfare från Hawaii som tillbringar sommarmånaderna i Montana. På vintrarna är han surfinstruktör på Oahu, men mellan juni och oktober hänger han här i Whitefish och flugfiskar på heltid. Han visar stolt upp bilder på en regnbågsforell han fångade häromveckan, nästan en meter lång, med fjällen glittrandes i sensommarsolen. – Vi har nog världens bästa flugfiske här. Det är ingen slump att det kommer kändisar hit bara för att flugfiska, säger Lester Matsumoto. På väggen bakom honom hänger bilder på Hollywood-skådisar som Julia Roberts och Keifer Sutherland, som nyligen besök den här lilla butiken. Likaså USA:s tidigare vicepresident Dick Cheney, som bor i angränsande Wyoming och ägnar mycket av fritiden åt flugfiske. Cheney är dock inte särskilt populär i den här lilla liberala hörnan av Montana, där det är mer sannolikt att man springer på miljömedvetna hippier än oljemän och republikaner. Lester Matsumoto är med andra ord en ganska typisk Whitefishinvånare. Han är av de där tillbakalutade amerikanerna som lever för naturen. Här i Whitefish är det gott om sådana friluftsmänniskor, som tenderar att vallfärda till Klippiga bergens mest idylliska bergsbyar, som Aspen, Colorado eller Jackson Hole, Wyoming. Lester Matsumoto bor i Hawaii under större delen av året, där han surfar varje dag. Här erbjuder flugfisket samma flykt från tillvarons trubbel, säger han. – Jag tycker om stillheten i flugfisket. När man kastar i väg betet känns det som att man kastar i väg alla livets problem. Man måste vara väldigt koncentrerad och fokuserad när man flugfiskar, och det får en att glömma allt annat, säger han. Men så får han en lite mer bekymrad min. Han börjar berätta att han oroar sig för att alla de här magiska sensommardagarna vid Montanas porlande forsar riskerar att hotas av de pågående klimatförändringarna och den omfattande lokala miljöförstöringen, som har vänt upp och ned på fisketillståndet här i nordvästra Montana. – Glaciärerna i nationalparken håller ju på att smälta och det är många av de stora lantbrukarna häromkring som dumpar en massa gödsel i Missourifloden, som förstör djurlivet. Jag har märkt under de år jag fiskat här att det blivit allt mer sjögräs och alger, och allt mindre fisk. Under vårt besök pratar många av invånarna här i Whitefish om hur oroade de är över naturen i omgivningen, det heligaste som finns i Montana. På 1800-talet, när nybyggarna och pionjärerna slog sig ned här, fanns det 150 glaciärer i det som i dag är Glacier National Park. I dag finns det bara 25 glaciärer kvar, och de smälter i skrämmande fart. Geologiska experter i USA varnar för att de sista glaciärerna kan försvinna härifrån om två tre decennier. Det är inte bara naturen som är unik här i Glacier National Park, utan även djurlivet. Parken är ”den sista chansen vi har kvar att se hela det spektrum av däggdjur som fanns på kontinenten när européerna ankom hit”, skriver amerikanska naturskyddsföreningen i en rapport. I skogarna som omger Glacier National Park finns den högsta koncentrationen av grizzlybjörnar i USA, söder om Alaska. Man kan även stöta på brunbjörnar, bisonoxar, vargar, lodjur, pumor (som kallas bergslejon här), järvar, prärievargar, bergsgetter och älgar. Här finns nästan 300 fågelarter, med dussintals arter av sällsynta rovfåglar, örnar, hökar och falkar. Men i dag är det tre faktorer som hotar den vackra naturen här. Dels de globala klimatförändringarna, som gör att glaciärerna i Glacier National Park snabbt håller på att smälta bort. Dels lider naturområdena här av lokal miljöförstöring, som orsakas av fabriker och lantbrukare som, precis som Lester Matsumoto säger, ofta dumpar gödsel och förorenade utsläpp i floder och vattendrag. I resten av Montana, öster om Klippiga bergen, oroar man sig framför allt över den nya vågen av oljeborrning och naturgasutvinning, som ökat kraftigt i det gigantiska Bakken-oljefältet vid delstatsgränsen till North Dakota. Naturen är delstaten Montanas främsta tillgång. Turismen omsätter tre miljarder dollar här varje år (drygt 20 miljarder kronor). När man sitter vid de spegelblanka sjöarna i Glacier National Park så försvinner tankarna lätt bort i resonemang om just den tidlösa skönheten i det här landskapet. Men plötsligt verkar det tveksamt om det alltid kommer att se ut här i Montana. Delstaten har blivit en destination för det som kallas ”sista chansen-turism”, skriver New York Times i en färsk artikel. Vill man se glaciärerna i Glacier National Park får man snabba sig. Under vår vistelse i Montana upplever vi delstaten till fots, med bil, tåg och på cykel. Men ingenting kommer riktigt i närheten av att uppleva Montana från en hästrygg. En morgon då dimman ligger tjock över grankullarna här guppar vi fram i en liten hästkaravan upp för en kulle utanför Whitefish, i sällskap med Steve White, en cowboy från Oregons landsbygd som också tillbringar somrarna med att jobba här i Montana, när det är högsäsong. Resten av året bor han i Kaliforniens öken med sin flickvän, som är professionell rodeoryttare. Steve är en lite melankolisk äldre man, med Wyatt Earp-mustasch, Wrangler-jeans, mockaväst och bandana. Medan vi rider upp för kullarna pratar han om hur mycket han saknar sin tjej i Kalifornien. Hans andedräkt luktar lätt av whisky och tuggtobak och han tar regelbundna pauser från ridandet för att bege sig i väg bakom en skogsdunge, ”du vet, alla de där kopparna kaffe jag drack i morse”, säger han. Steve pratar med den vagt skandinaviska accent som präglar många av invånarna som vuxit upp här i Klippiga bergen, där invandrare från Norge och Sverige bosatte sig vid förra sekelskiftet. Han har sommarjobbat på hästrancher i Montana i tre år. Även Steve har noterat att klimatförändringarna påverkar tillvaron här i Montana. Det är fler och fler grizzlybjörnar och brunbjörnar som syns här i trakterna, säger han. De brukade hålla till högre upp i bergen vid glaciärerna – ”the high country” – men nu smyger de sig allt oftare ned till de här, lägre belägna kullarna. Vi stannar för ett ögonblick och försöker höra om det är en björn i närheten. Men vi hör bara ljudet av hästarnas stillsamma gnäggande och flaxandet från en flock med kanadagäss, på väg söderut för vintern. Montana Resa hit Direktflyg till Bozeman, Billings och Missoula, de största flygplatserna i Montana, går dagligen från Chicago, med bland annat Delta och United Airlines för 1 500–3 000 kronor, beroende på när man bokar. SAS flyger direkt till Chicago från Stockholm och Köpenhamn för 4 000–5 000 kronor. Inrikesflyg till Missoula går från bland annat Denver, Los Angeles, Atlanta och Seattle. Från Missoula till Whitefish är det ungefär två timmars bilresa och det är drygt tre timmar från Billings och Bozeman, men man kan roa sig med det majestätiska landskapet hela vägen dit. Bo Many Glacier Hotel är det mest anrika hotellet i regionen och ett av få som ligger inne i själva nationalparken. Mer än hundra år gammalt, inrett i alpin stil och beläget alldeles vid stranden till spegelblanka Swiftcurrent Lake. Rum mellan 1 100 och 2 400 kronor. Stillwater Mountain Lodge är en mysig timmerstuga med rum för en stor familj och en separat studio bredvid med egen ingång. Ligger utanför Whitefish. Hela stugan kostar 3 115 kronor per natt, med rabatterade veckopriser. ", "article_category": "other"}
{"id": 29941, "headline": "”Svaret är inte att begränsa mottagandet”", "summary": "Vill Sara Skyttedal begränsa antalet flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige behöver hon peka på de asylskäl som utgör grunden för att asyl beviljas i dag och säga vilken av dem som hon vill stryka. Vi förväntar oss att Kristdemokraterna tar kraftigt avstånd från Skyttedals testballong, skriver fyra representanter för Liberala ungdomsförbundet", "article": "Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal skriver på DN Debatt (29/8) att det är dags att diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt. Hon grundar sina argument på bristande tillgång på bostäder och svårigheter för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Liberala ungdomsförbundets budskap är tydligt. När människor söker en fristad i Sverige undan krig, förtryck och förföljelse ska vi ge dem skydd. Utmaningar i integrationen ska bemötas med integrationspolitiska reformer, inte med högre murar. Vi förväntar oss att Kristdemokraterna tar kraftigt avstånd från Skyttedals testballong. Sveriges flyktingmottagande handlar ytterst om vilket land vi vill leva i. Vill vi skicka tillbaka flyende människor tillbaka till helvetet i Irak eller Syrien? Ska den som förföljs på grund av sin religiösa eller politiska övertygelse mötas av en stängd dörr? Ska hbt-personer förvägras skydd från de krafter som vill skada dem för att de inte älskar eller uttrycker sin identitet enligt normen? Sveriges asylprövningar görs individuellt efter en bedömning av varje asylsökandes skyddsbehov. Vill Sara Skyttedal begränsa antalet flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige behöver hon peka på de asylskäl som utgör grunden för att asyl beviljas i dag och säga vilken av dem som hon vill stryka.Vi instämmer i att fler länder behöver ta sitt ansvar och ta emot fler människor på flykt. Det innebär inte att Sverige ska minska sitt flyktingmottagande. Fler EU-länder bör följa Sveriges exempel – men inte för att göra vår bostadsbrist lite mindre akut, utan för att fler flyktingar ska komma i säkerhet. Vad gäller de integrationsutmaningar som Skyttedal beskriver ser vi också behovet av att fortsatta reformer. Därför driver såväl Luf som Folkpartiet bland annat frågor som en mer flexibel arbetsrätt, praktikplatser kombinerat med svenskundervisning och färre krångliga byggregler för att möjliggöra att fler bostäder kan byggas och till ett lägre pris. Vidare har regeringen tillsammans med MP precis ändrat regelverket så att det blir enklare för flyktingar att ändra kurs och börja arbeta redan under asylprocessen. Faktum är att regeringen med Folkpartiet i spetsen har lagt om hela integrationspolitiken från en omhändertagandementalitet till arbetslinjen. Med etableringsreformen tog Arbetsförmedlingen över ansvaret för nyanlända, från kommunernas socialkontor. Utgångspunkten är att varje nyanländs integrationsprocess ska vara individanpassad. Vi ser att nyanlända flyktingar är en heterogen grupp av individer med olika förutsättningar och behov. Det gör integrationspolitiken komplex och det går inte att ändra situationen med en enda reform. Trots detta vittnar Riksrevisionen redan om att den nya inriktningen för integrationspolitiken ger resultat. För att hantera mottagandet av flyktingar behöver fler kommuner ta sitt ansvar och ta emot fler skyddsbehövande. Vi ser redan att kommuner är mer benägna att emot flyktingar i dag. Det är bra. Vi anser dock att alla kommuner ska ha beredskap att ta emot flyktingar. Vidare ser vi också behovet av en kontinuitet i upprättandet av anläggningsboenden. För att lösa den akuta situationen borde modulbyggen tillåtas, för att snabbt skapa funktionella bostäder för de nyanlända väntar på att flytta ifrån Migrationsverkets anläggningsboenden. När länder brinner ska Sverige ta sitt ansvar och ge skydd åt de som tvingas fly för sina liv undan det hänsynslösa våldet. Att hålla dörren öppen för skyddsbehövande ställer också krav på att vi har system för att dessa människor väl här inte hamnar i utanförskap. Men vi ska hela tiden påminna oss om vilken verklighet de kommer ifrån. Svaret är inte att begränsa Sveriges flyktingmottagande. Vi behöver slipa ner trösklarna in i det svenska samhället, inte höja murarna vid Sveriges gränser. ", "article_category": "other"}
{"id": 29963, "headline": "”Välfärdsföretagen skapar mervärde – inte problem”", "summary": "Jonas Sjöstedt måste ha missat den utveckling som skolan och omsorgen genomgått sedan 1980-talets monopol. Utvecklingen har skett tack vare, inte trots, alla välfärdsföretag. Jag vet, eftersom jag själv jobbade som undersköterska i 1980-talets äldreomsorg. Att vara kund har gett de äldre reell makt, och numera är självbestämmandet inte bara ett ord i någon avsiktsförklaring, skriver Catharina Tavakolina, vd på Kavat Vård.", "article": "Jonas Sjöstedt (V) presenterar på DN Debatt en tidsplan för att stoppa överskott i välfärdsföretagen. Han ställer krav för att vara med och ta ansvar för Sverige efter valet. Han vill stoppa allt privat ägande inom välfärden senast år 2017. Jag som välfärdsföretagare måste ifrågasätta den felaktiga bild av effekterna av privat omsorg som Jonas Sjöstedt sprider. Han måste ha missat den utveckling som skolan och omsorgen genomgått sedan 1980-talets monopol. Utvecklingen har skett tack vare, inte trots, alla välfärdsföretag. Jag vet, eftersom jag själv jobbade som undersköterska i 1980-talets äldreomsorg. När sängplatserna på det kommunala äldreboendet gapade tomma var det en välkommen paus för oss som arbetade där. Ju längre sängarna var tomma, ju mindre ansträngning var det för oss som arbetade där. Det var ju inte vårt problem att hyran tickade eller att personalstyrkan var överdimensionerad. Det var alltid någon annans problem. De äldre bad om ursäkt för att de besvärade när de larmade på ringklockan och varken dom eller deras närstående vågade klaga. Bemanningen var anpassad efter personalens önskemål, inte efter de äldres behov. Bland annat var bemanningen vid middagstid på kvällen halverad, trots att lika många som vid lunchen behövde hjälp med matning. Nu är det annorlunda. Hos oss på Kavat Vård innebär en tom säng ett hot mot företagets överlevnad. Vi kan aldrig slappna av, vi måste alltid vara lyhörda och vi måste lyssna väldigt noga på våra uppdragsgivare. I dag har vi en systematisk klagomålshantering, och vår uppdragsgivare är inte en kommunalpolitiker som sitter långt från verksamheten. Nej, vår uppdragsgivare är de äldre och de närstående. Deras upplevelse och betyg är vår viktigaste kvalitetsparameter. Om de är nöjda sprider det sig och vi får ett gott rykte och kö till platserna. Om vi missköter oss kommer inga brukare till oss och vi får lägga ned. Om vi gör ett riktigt bra jobb gör vi kanske ett par procents vinst som kan investeras och leda till ännu ett boende som skapar en bättre omsorg. Det är naivt att tro att välfärden kan klara sig utan mekanismer och morötter som drivkrafter som gör att personalen anstränger sig lite extra. Att vara kund har gett de äldre reell makt, och numera är självbestämmandet inte bara ett ord i någon avsiktsförklaring. Nej, nu är det makt över den egna vardagen, och både närstående och boende vågar ställa krav och säga ifrån. Missköter vi oss, sprids ryktet snabbt. Sköter vi oss, kommer fler äldre att få en god omsorg. Jag och alla mina medarbetare anstränger oss varje dag för att de äldre ska lägga fler dagar till livet och att de ska uppleva varje dag som meningsfull och känna livslust. Jag minns tyvärr hur det var i budgettider på kommunens tid när kostnader skulle ställas mot varandra och neddragningarna drabbade de äldre. Att behålla valfriheten och reformer som gynnar en kunddriven utveckling är svaret på välfärdens utmaningar. På Kavat Vård är den äldre inte en kostnad, utan en intäkt. Det, Jonas Sjöstedt, är den stora skillnaden mellan omsorgen under 1980-talets monopol och i dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 29966, "headline": "”Lärarna hör till vinnarna på arbetsmarknaden”", "summary": "Ny granskning. Lärarna ligger nu i täten vad gäller löneutveckling, och de kommer att göra det även de närmaste åren. Med nuvarande utveckling kommer lärarnas månadslöner att ha ökat med 10.000 inom sju år. Det är resultatet av prioriteringar landets kommunpolitiker gjort. Samtidigt visar SKL:s vitbok att svensk skola är mycket bättre än sitt rykte, skriver SKL:s ordförande Anders Knape.", "article": "Lärarna hör till vinnarna på den svenska arbetsmarknaden sedan 2012. För en lärare har de senaste årens löneutveckling, med ett utfall över det så kallade ”industrimärket”, inneburit drygt en extra månadslön. Allt tyder på att lärarna kommer att ligga i täten vad gäller löneutveckling även under kommande år. Detta har inte skett av en slump, utan är resultatet av prioriteringar av landets kommunpolitiker. Lärarnas löner sätts inte i Sveriges riksdag eller av regeringen. Förutsättningen för att den positiva löneutvecklingen för landets lärare ska fortsätta är en fortsatt vilja att satsa på lärarna, där besluten tas i våra kommuner. Sammantaget tillförs lärarna 11,4 procent på tre år. Uttryckt i kronor blir det cirka 9,2 miljarder. Lägger man till sociala avgifter innebär det att arbetsgivarna betalat totalt 12,5 miljarder mer under perioden. Det har gett löneökningar på runt 3.000 kronor i månaden för en lärare. Det avtal Sveriges Kommuner och landsting (SKL) har tecknat med Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet har gett lärarna löneförhöjningar vars utfall hör till de bästa på arbetsmarknaden. SKL har beräknat att lönekostnaderna under innevarande fyraåriga avtalsperiod blir minst 18 miljarder kronor. En granskning av utfallet bekräftar bilden. För år 2012 och 2013 är löneutfallet cirka 8,2 procent. Den ökade lönekostnaden, inklusive sociala avgifter, överstiger 8 miljarder. Från SKL har vi varit tydliga med att de nivåer som förhandlats fram inte är ett tak, utan ett golv. Vi måste satsa på skolan och lärarna. Utan att föregripa löneförhandlingarna kan vi utgå ifrån att löneökningarna under innevarande år, 2014, kommer att bli cirka 3,2 procent, alltså betydligt över märket på arbetsmarknaden. Det innebär ytterligare 2,7 miljarder att fördela bland landets lärare. Även nästa år, 2015, ingår i nuvarande löneavtalsperiod. Avtalet är ”sifferlöst”, men inget tyder på något annat än att lärarna fortsatt ligger i täten de kommande åren när det gäller löneutveckling. Det innebär åter högre utfall än märket. Det betyder att lönesatsningarna för Sveriges lärare under åren 2014–2015 sannolikt kommer att uppgå till minst 8 miljarder när man inkluderar de sociala avgifter som är en del av lönekostnaden. Utifrån utfallet av de senaste årens förhandlingar kan vi konstatera att med nuvarande utveckling kommer lärarnas månadslöner att ha ökat i storleksordning 10.000 kronor inom sju år. Det faktum att utfallet är högre än avtalet är en markering från skolans huvudmän att de ser och prioriterar lärarnas viktiga roll. Det är glädjande att kommunerna vårdar avtalet, att vi kan leva upp till det förtroende som ett sifferlöst avtal kräver. Sveriges kommuner har tagit sitt ansvar. Det är dock viktigt att även de kommuner som inte är bäst i klassen inser att ska vi kunna fortsätta med sifferlösa avtal och lokal lönebildning måste man bjuda till. Den extra månadslön lärarna fått visar att den svenska modellen för lönebildning fungerar. Den är också ett bevis för att lön ska sättas i dialog mellan parterna på lokal nivå. Vill man värna lärarnas löneutveckling måste man värna den svenska modellen. Därtill kommer karriärtjänsterna att bidra till att öka lärarnas status och utgöra en ny karriärmöjlighet. Denna höst börjar en stor mängd förstelärare undervisningen i landets skolor. De har fått en lönehöjning med upp till 5.000 kronor i månaden. Fullt utbyggd kommer reformen med karriärtjänster att omfatta var sjunde lärare med legitimation. För kommande förstelärare avsätter regeringen cirka två miljarder kronor åren 2014–2017. Det yttersta syftet med att uppvärdera läraryrket är att säkra rekryteringen för framtiden. Fler duktiga ungdomar måste vilja bli lärare. Det är glädjande att konstatera att antalet sökande till landets lärarutbildningar nu ökar kraftigt. Sedan 2011 och 2012 när regeringens stora skolreformer trädde i kraft och det nya löneavtalet började gälla har antalet sökande till de svenska lärarutbildningarna ökat med 26 procent. Svensk skola är så mycket bättre än sitt rykte. Svenska lärare trivs på jobbet och får höga betyg när elever och föräldrar bedömer skolan. I SKL:s vitbok över tillståndet i välfärden där vi samlat olika undersökningar är lärarna nöjda: • 9 av 10 lärare tycker att det är meningsfullt att gå till jobbet. • 9 av 10 lärare trivs med sina elever. • 8 av 10 lärare upplever att de har arbetsro. • 9 av 10 rektorer trivs med sitt arbete. Sju av tio föräldrar är nöjda med sina barns skola, och när man frågar eleverna hur de upplever sin skola och sina lärare blir svaren: • 8 av 10 upplever att de har arbetsro. • 8 av 10 elever anser att de får den hjälp de behöver. • 9 av 10 elever känner sig trygga i skolan och trivs med sina lärare och kompisarna. Det är en god lägesrapport från den svenska skolan. Därtill kan läggas att andelen lärare i relation till antalet elever har ökat under de senaste tio åren. Specialpedagogerna har blivit fem gånger fler de senaste fem åren. Lärartätheten i grundskolan har ökat med 8 procent under 2000-talet. Sverige har bland de högsta lärartätheterna i EU. Klasserna har inte blivit större. Det finns ingen statistik som stödjer ett sådant påstående. Ett av motiven med SKL:s vitbok är att bemöta myter med fakta. Det har aldrig satsats så mycket resurser på välfärden som i dag och merparten går dit medborgarna önskar: skolan, vården och omsorgen får 80 procent. Utan att förringa de problem som finns är SKL övertygat om att det är de goda exemplen som lyfter och inspirerar. Det är tanken och erfarenheten med Öppna jämförelser (ÖJ) där vi tittar enbart på resultaten, inte resurserna. ÖJ har lärt oss att ett gott ledarskap på alla nivåer, från den politiska över skolledning till lärare, är den enskilt viktigaste faktorn för bra resultat. ÖJ visar också att det är möjligt att på kort tid vända en negativ trend och gå från låga resultat till goda och över tid stabila framgångar. SKL fortsätter att på olika sätt stödja medlemmarna i arbetet med att stärka och utveckla den svenska skolan. Vi kommer särskilt att följa hur landets kommuner fortsätter arbetet med att vårda löneavtalen och är övertygade att våra medlemmar fortsatt kommer att prioritera skolan. ", "article_category": "other"}
{"id": 29972, "headline": "Är det rätt att äldre syskon får ge igen när de yngre slåss?", "summary": "Är det rätt att uppmana barn att ”ge igen” med samma mynt? Ska snart sjuåriga storasyster slå tillbaka när hon blir slagen eller nypt av treårige lillebror? Föräldrarna har olika åsikter. Psykolog Martin Forster kommenterar.", "article": "Vi har problem med vår snart treårige son som ofta kastar saker på eller slår/nyper sin äldre syster. Min sambo och jag är inte överens om hur situationen ska hanteras. Han säger till storasystern att slå eller kasta tillbaka. Jag tycker att det är fel, eftersom hon är så stor (snart sju år) och borde föregå med gott exempel och inte slå någon som är så mycket mindre. Hon gör ju dock som pappan säger och jag känner mig väldigt frustrerad i situationen. Själv tror jag att det oftast handlar om konflikter om saker eller att storasystern anmärker på något som medför ilska och frustration, vilket dessutom förstärks av treåringens bristande verbala förmåga. Det är oftast den lille som får allt skäll och jag tycker att det är fel eftersom det i grunden beror på att han blir upprörd över något som systern säger eller gör och inte kan kommunicera i situationen. Ibland kan hans angrepp dock verka helt oprovocerade. Hur tycker du att man ska lösa situationen? Är det rätt att det större syskonet ska ”ge igen”? Svar: Jag brukar ofta vackla fram och tillbaka mellan olika perspektiv i svaren till läsarfrågorna. Det går sällan att ge tvärsäkra svar på vad som är rätt och fel. Ditt brev är ett undantag, eftersom jag med stor säkerhet kan påstå att det är en dålig idé att slå tillbaka. Är det aldrig rätt att slå tillbaka? Har du inte läst ”Ondskan” av Jan Guillou? kanske någon undrar. Måste man inte svara med samma mynt för att plågoandarna ska känna respekt och upphöra med trakasserierna? Jag ska återkomma till dessa frågor, men vill först ge några andra förslag på vad ni kan göra. Försök att agera förebyggande i stället för att reagera när bråken redan eskalerat till slagsmål. Lotsa barnen genom konflikten genom att hjälpa dem att prata om lösningar i stället för att reda ut vem som började. Hur kan en kompromiss se ut? Försök att hela tiden föra tillbaka samtalet till det, om barnen börjar prata om vem som är dum eller vem som har rätt. Om bråken trappas upp till slagsmål är det svårt att föra vettiga samtal. Sära i så fall på barnen utan att prata så mycket. Undvik särskilt att höja rösten eller att ha ett häftigt kroppsspråk. När känslorna har lagt sig kan ni ta upp samtalet igen. Visa förståelse för att något eller båda barnen blev arga, men fokusera återigen mindre på vem som gjorde fel och mer på lösningar. ”Vad kan du göra nästa gång storasyster har alla saker som du vill leka med?”. Och ”vad kan du göra nästa gång lillebror börjar kasta saker?”. Målet med dessa förslag är att båda barnen ska lära sig något konstruktivt av händelserna. Lillebror behöver bli bättre på att lösa konflikter med ord och storasyster behöver hitta alternativ till att slåss när lillebror blir aggressiv. Ett annat mål är förstås att ni ska skälla mindre, eftersom skäll i regel bidrar till fortsatta konflikter. Så här långt i svaret har jag tagit ditt parti och bekräftat att din inställning är den rätta. Frågan är om det hjälper dig i diskussionerna med sambon? Frågan är också om det, trots min tvärsäkra inledning, verkligen är så svartvitt? Jag står fast vid att det är en dålig idé att slå tillbaka, men det kan finnas en god avsikt bakom den idén. Din sambo kanske ser det som ett sätt att få storasystern att lösa konflikter självständigt i stället för att ni gör det åt henne. Han kanske också upplever att dottern får en osund bekräftelse då era ingripanden innebär att hon är ”offret” medan lillebror får skäll. En annan möjlig avsikt bakom uppmaningen att slå tillbaka kan vara att dåliga handlingar måste få konsekvenser. Lillebror måste lära sig att han inte kan slå. Återigen är det en god avsikt, men vissa konsekvenser (att storasyster slår tillbaka) förstärker problemet medan andra mildrar det (att hindra lillebror från att fortsätta slåss). När föräldrar ska komma överens är det fruktbart att diskutera just vilka avsikter man har med olika idéer och förhållningssätt. Vad vill du respektive din sambo uppnå i situationen? Mina gissningar om sambons avsikter ovan är bara ett exempel. Om vi utgår från det skulle en överenskommelse kunna vara att uppmana storasyster att lösa konflikterna själv, men utan att slåss eller ge igen. Hon kan exempelvis gå från platsen eller sluta leka. Eftersom hon är större och starkare kan hon säkert också fysiskt hindra honom från att slåss utan att nödvändigtvis trappa upp och slå tillbaka. Så vill jag återvända till frågan jag ställde förut: Är det alltid fel att slå tillbaka? Jag tror att de flesta av oss skulle tycka att det är moraliskt försvarbart om ett utsatt barn slipper fortsatt mobbning genom att ge igen en gång för alla. Även om det finns många sådana berättelser är frågan hur det verkligen fungerar som allmän strategi. Ska man uppmana barn som blir mobbade att ge igen? Svaret är återigen nej. I flera studier avfärdas myten om att vedergällning med våld skulle förbättra läget för den som utsätts för mobbning. Barn som blir mobbade mår generellt sämre ju mer de slår tillbaka. Ett barn som slår tillbaka kanske kan slippa fortsatta fysiska påhopp, men riskerar att bli utfryst eller mobbat på andra sätt. När man frågar barn om vad de själva tycker fungerar är det bara en grupp som förespråkar att ge igen – barn som själva brukar mobba andra. Övriga barn tycker i stället att det är mer effektivt att stå upp för sig själv verbalt eller att nonchalera den som mobbar. De upplever också att vedergällning leder till ökad mobbning snarare än att minska den. Med andra ord kan man kanske freda sig genom att gå till motangrepp, men man vinner respekt och gemenskap genom att försvara sig med mer fredliga medel. Forskningen till trots tror jag att vilken förälder som helst instinktivt föredrar att deras barn slår tillbaka framför att passivt bli slaget. Det gäller att stå emot den instinkten, inte enbart för att barnet i längden förlorar på den strategin. Att uppmana barn att slå tillbaka är också en riskabel väg med tanke på vilken kultur vi i så fall lägger grunden för. Som du själv skriver – ska inte storasyster vara en god förebild? Martin Gå till www.forster.se/referenser140825 för att läsa mer om forskningen i svaret. Försök att agera förebyggande i stället för att reagera när bråken redan eskalerat till slagsmål. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. ", "article_category": "other"}
{"id": 29986, "headline": "”Glöm inte partnern i vardagen”", "summary": "Det är svårt att få en kärleksrelation att fungera i vardagen år efter år, säger psykologen Liria Ortiz. Att man fortsätter att vara nyfiken på partnern är det allra viktigaste.", "article": "På sommaren kan kärleksrelationen få ny näring – eller så blir det precis tvärtom. Problem som varit gömda i vardagslunken kommer upp till ytan, och efter ledigheten kraschar förhållandet. Psykologen och författaren Liria Ortiz menar att det allra viktigaste för att en relation ska hålla en längre tid är insikten om hur viktigt det är att ”se varandra i vardagen”. – Forskningen visar att par som håller ihop länge är bra på att lyssna till och bekräfta varandra. Det låter enkelt, men det är svårt att år efter år få en relation att fungera även i vardagen. Det allra viktigaste tror jag är att vara nyfiken på sin partner och intressera sig för dennes tankar och känslor – även om förhållandet varat länge. Enligt Liria Ortiz ser allt för många bara sin partners dåliga sidor, och glömmer bort varför de en gång blev förälskade. Hon säger att det är så lätt att sluta vara nyfiken på den andra och att inte längre visa nyfikenhet genom att ställa frågor. – Bekräftelse i vardagen är bästa sättet att få ett förhållande att bli långsiktigt och stabilt. Alla måste också våga acceptera att människor har både goda och dåliga sidor - även de själva. Samtidigt finns det en gräns för vad vi kan godta. Om en partner kränker en, och kanske till och med är elak, spelar det ingen roll hur många goda sidor han eller hon har. Att ledigheten kan tära på relationen brukar anges som en förklaring till att många par skiljer sig på hösten. Enligt Domstolsverkets statistik är oktober den månad när flest personer ansöker om skilsmässa, september kommer inte långt efter. Även behovet av parterapi ökar under höstmånaderna. Kan en förklaring vara att många hoppas att ledigheten ska bli fulländad, och att besvikelsen blir så stor när allt inte blir som man tänkt? Liria Ortiz tycker inte att det är särskilt konstigt att många relationer knakar i fogarna eller havererar under eller strax efter semestern eller andra längre ledigheter. Hon säger att vardagen rymmer rutiner som vi kan luta oss mot, som blir ett slags skydd runt relationen. – Medan en lagar mat kanske den andra tittar på tv och tvärtom. Och när den ena diskar kanske den andra läser en bok. Det jag syftar på är att vardagen rymmer sysslor och rutiner som innebär att ett par inte behöver umgås lika mycket som under ledigheter, och därmed undviks en del konfrontationer. På semestern ser vi också ibland andra sidor hos en partner, påpekar Liria Ortiz. En kanske vill titta på sevärdheter medan den andra vill ligga på stranden med en öl. Under ledigheter har vi tid att vara mer uppmärksamma och då är det lätt att bli irriterad över fel som man ser hos sin partner. – I vardagen trycks dessa känslor undan. Under sommaren däremot finns tiden att verkligen ”se” den andra och relationen ställs på sin spets. Jag brukar säga att allt multipliceras med tio under en semester. Fungerar vardagen så blir allt tio gånger bättre under ledigheten – och tvärtom. – Sedan är semestern en tid när allt ska bli som det ”borde” vara. Vi ska umgås, göra romantiska vandringar i solnedgången, gå på restaurang ... När verkligheten kolliderar med drömmarna leder det i värsta fall till bråk. Kontrasten mot vardagen blir så tydlig. Därför, fortsätter Liria Ortiz, längtar en del efter vardagen då allt blir som vanligt igen. Arbetet kan bli ett skydd som gör att relationen håller längre än den skulle annars. – Visst, min man eller hustru gnäller ... men det blir bättre. Och jag trivs ju så bra med kollegerna, tänker man i vardagen. Samtidigt säger Liria Ortiz att ilska, frustration och även bitterhet kan vara en drivkraft till förändring. Endera leder det till krav på förändrade relationsmönster i vardagen, eller så kanske skilsmässa är den enda utvägen. – Står jag ut? Går det att åstadkomma en förändring? Finns det andra saker eller egenskaper hos min partner som kompenserar för det jag saknar eller det jag skulle vilja ha mer av? Det är frågor som alla som upplever att vardagskärleken inte längre blommar måste ställa sig. En del fastnar i att det alltid är partnern som har alla fel. Jag brukar framhålla att alla har ett eget ansvar för att en kärleksrelation ska fungera, det går inte att alltid skylla ifrån sig. Liria Ortiz är författare, psykolog, psykoterapeut, lärare och handledare i psykoterapi. Hon svarar regelbundet på läsarnas frågor om framför allt relationer här på Insidan. I sitt arbete möter hon många par som upplever att relationen inte längre fungerar. – Jag märker att det är så lätt att glömma bort vardagens betydelse i en relation. Många ser fram emot helgen då det ska bli mysigt och roligt igen. Men förväntan kan lätt förvandlas till ett helvete. Ofta blir det inte som vi tänkt oss. Drömmarna infrias inte. – Många jämför med Facebook och tidningar där vänner och kändisar berättar hur lyckliga de är och hur spännande liv de har. Själva har de en tillvaro som är fylld av tvätt, städning och barnskrik. Då lägger man alla sina förväntningar på den efterlängtade helgen eller semestern. Förhoppningar är så höga då att det är nästan omöjligt att de ska uppfyllas. Enligt Liria Ortiz är det i vardagen som förutsättningen skapas för en långvarig relation – som även överlever semesterns påfrestningar. Liria Ortiz har några tips för Liria Ortiz har några tips för hur relationen ska fungera bättre i vardagen. Det handlar om enkla saker som en del kanske tycker verkar självklara. Kräv inte av din partner att ni ska göra allt tillsammans. Ge utrymme för egen tid. Var nyfiken på den andre – även om relationen varat i tio år. Det finns alltid sidor som du inte känner till. Ifrågasätt dina krav på partnern. Han eller hon kanske inte kan uppfylla dem och då leder det till att båda blir irriterade. Se verkligheten som den är. Det är första steget till att åstadkomma en förändring i relationen. Då kan du välja att acceptera eller att kämpa för en förändring. När du fastnar i tankar om hur det ”borde vara” enligt alla andra, gå tillbaka till dig själv och det som är riktigt viktigt för dig. Kärleksom är att vakna tillsammansoch Kärlek som är att vakna tillsammans och möta den blåögda morgonen att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid att på resan genom dagen vila tillsammans på klockslagens små väntstationer och intaga gemensamma måltider upplysta av lingonsyltens röda glädje De dagliga skavsår vi får och ger den dubbelsidiga smärtan som värker inom oss och som vi övervinner hos varann den osynliga skyddsängel som kammar ut irritationens snår övermättnaden som hotar med tomhet men botas genom att var och en drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas rätten att vara frånvarande i var sitt drömland glädjen att vara närvarande i varandras liv – detta är kärlek. Äntligen vardag Del 3. Skolan börjar och för många är semestrarna slut. Är det trist eller skönt att återgå till den vanliga lunken? I några artiklar ska Insidan skriva om vardagen, på gott och på ont. ", "article_category": "other"}
{"id": 29992, "headline": "”Fis idéer ökar mansdominans bland företagare”", "summary": "Om Fis och MP:s tankar om välfärdens företag förverkligas skulle tusentals välfärdsföretagare som vi tvingas lägga ner sina företag eller se dem sakta tyna bort. Synen att kvinnor i denna sektor ska driva små företag, inte stora, är mycket märklig för att komma ur ett perspektiv som påstås vara feministiskt, skriver nätverket Välfärdens grupp 8.", "article": "Tre debattörer från Feministiskt initiativ och Miljöpartiet gör på DN debatt sken av att vilja främja företagande och alternativ i välfärden. Men mellan raderna tycker vi, som är kvinnor verksamma i privata välfärdsföretag, oss skymta en direkt fientlighet till kvinnors möjlighet att starta och utveckla företag. Konkurrensen i välfärden och de valfrihetsreformer som genomförts inom välfärden har öppnat möjligheter för mängder av kvinnor att bli företagare. Bara inom vård och omsorg finns i dag 6.000 kvinnliga företagsledare. De manliga är i minoritet. Vad vi vet gäller motsatsen i alla andra branscher. Men att detta skulle vara en framgång för jämställdheten förnekar debattörerna från Fi och MP. Majoriteten av medarbetarna i välfärden är ju inte företagare, och vi måste säkra goda anställningsförhållanden, bra arbetsmiljö och en jämställd och jämlik vård, menar de. Det ska ske genom att dessa företagare hänvisas till att driva små företag med begränsade möjligheter till vinstutdelning, så kallade SVB-bolag. Även för utrikes födda entreprenörer anser debattörerna detta vara den lämpliga bolagsformen. Detta är till att börja med en direkt förolämpning mot oss tusentals kvinnor som i dag driver välfärdsföretag. Skulle vi, som själva har erfarenheter från de inte alltid optimala arbetsförhållandena i offentlig sektor, vilja försämra villkoren för våra medarbetare? Varför skulle kvinnliga chefer motverka jämställdhet och jämlikhet? Varför skulle kvinnliga ledare ge lägre prioritet åt hållbarhetsfrågorna än manliga? Synen att kvinnor i denna sektor ska driva små företag, inte stora, är också mycket märklig för att komma ur ett perspektiv som påstås vara feministiskt. Ledare i större företag har makt. Att den makten inte är fördelad jämställt anser både Fi och MP i andra sammanhang vara ett problem, till exempel när det gäller bolagsstyrelser. Om välfärdsföretag med kvinnor i ledningen tillåts växa motverkas denna skevhet. Är inte det något man bör stötta? Det finns inget stöd för att SVB-bolag skulle vara ett bättre redskap för de mål Fi och MP vill uppnå. Tvärtom. I Sverige finns 11.000 vård- och omsorgsföretag. Bara två av dem drivs som SVB-bolag. Det ena begärdes i fredags i konkurs av Kommunal, bland annat för att löner inte betalas ut till de anställda. Det finns flera skäl till att vi åtta inte valt SVB-bolagsformen. Ett SVB-bolag blir mycket sårbart. Det är i praktiken omöjligt att få utomstående att investera i företaget när möjligheten till ränta på investeringen är så liten. Osäkerheten gör också att banklån blir omöjliga. SVB-bolag kan i praktiken inte säljas när företagaren själv inte kan fortsätta att driva verksamheten. Debattörerna har noterat dessa problem och vill på olika sätt subventionera SVB-bolag. Men är det verkligen rätt sätt att använda välfärdens pengar? Bör inte alla utförare få konkurrera på lika villkor, så att den som verkligen levererar bäst kvalitet får uppdraget? Om debattörernas tankar förverkligas skulle tusentals välfärdsföretagare, som vi, tvingas lägga ner sina företag eller se dem sakta tyna bort. Människors möjlighet att välja vård och skola skulle kraftigt begränsas. Möjligheten för medarbetare att välja arbetsgivare likaså. Mansdominansen bland företagare och chefer skulle öka igen. Är detta verkligen något som gynnar kvinnors företagande och ledarskap? Det tror i alla fall inte vi som är både företagare och ledare inom privat vård, förskola och omsorg i dag. ", "article_category": "other"}
{"id": 29997, "headline": "”Mindre vårdföretag blir kvar även i Vänsterns system”", "summary": "Att göra sociala tjänster till marknader för vinstdrivande företag är förknippat med en rad problem, vilket många forskare har lyft fram. Dan Olofsson oroar sig på DN Debatt (18/8) för hur ska det gå med verksamheter i välfärdssektorn som ”avvecklas” i enlighet med Vänsterpartiets förslag. Svaret är att många av de mindre företagen med stor säkerhet kommer att fortsätta i det nya systemet där vinstuttag inte är tillåtet, skriver Ulla Andersson (V).", "article": "Dan Olofsson skriver på DN Debatt den 18/8 att Vänsterpartiet inte har några fakta till grund för sina politiska förslag. Motsvarande skulle kunna sägas om Dan Olofssons debattartiklar. Att få bort vinstintresset från välfärden har varit Vänsterpartiets viktigaste fråga under flera år, och få har studerat frågan så mycket som vi: vilka är problemen, hur kan lösningarna se ut? Redan själva idén om att göra sociala tjänster till marknader för vinstdrivande företag har en rad problem, vilket en rad forskare har lyft fram. Se till exempel professor Bo Rothstein, Harvardprofessorn John D Donahue och SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”. Vinstsyftande företag väljer naturligtvis att söka sig till de mest lönsamma kunderna, som efterfrågar de mest lönsamma tjänsterna. Det är det som gör att det finns betydligt fler vårdcentraler på Östermalm i Stockholm är i förorten Botkyrka. Pengarna styr, inte behoven. Rapporter om olika privatiserade sektorer visar på samma mekanismer. Jonas Vlachos ”Är vinst och konkurrens bra modell för skolan” är ett exempel av många. Vinstintresset påverkar dock inte bara de vinstdrivande företagen utan även den offentliga verksamhet som nu ska verka inom samma marknadsmodell. Det som de stora privata vinstsyftande bolagen främst kan tjäna pengar på är lägre bemanning och sämre anställningsvillkor. Vård, skola och omsorg är naturligt nog personalintensiva verksamheter och de vinstdrivna företagen inom dessa sektorer har i allmänhet färre anställda är de offentligt och ideellt drivna verksamheterna. Till exempel har privat äldreomsorg cirka 10 procent lägre personaltäthet än kommunal enligt Socialstyrelsen. Privata grundskolor har 8 procent lägre lärartäthet och privata gymnasier har hela 18 procent lägre lärartäthet. Detta enligt SCB. Kommunals nya rapport ”Så mycket bättre?” bygger på statistik från SCB och en enkätundersökning som gjorts med över 8.000 medlemmar i Kommunal. Slutsatsen i den är att det inte blivit bättre för de anställda efter privatiseringen. Det gäller såväl löner som anställnings- och arbetsvillkor. Den visar till exempel att andelen med tidsbegränsade anställningar är högre i äldreomsorgen generellt än i övriga samhället, och än högre i den privata än i den kommunalt drivna. Det slår mot kontinuiteten för de äldre, en central kvalitetsfaktor i äldreomsorgen. Kommunals rapport visar också att lönerna är i snitt 900 kronor lägre per månad för en heltidsanställning i de privata verksamheterna än i de kommunala. Dan Olofsson oroar sig också för hur ska det gå med verksamheter som ”avvecklas”. Svaret är att många av de mindre företagen med stor säkerhet kommer att fortsätta i det nya systemet där vinstuttag inte är tillåtet. Efter att ha betalat lön till anställda och sig själv, investerat i den egna verksamheten och betalt skatt så kan kommande överskott återinvesteras nästa år. De är helt enkelt där för att de är intresserade av verksamhetens syfte, det vill säga att skapa god vård och omsorg eller ge barn en bra start i livet. Ett svar har vi också sett när skolföretag, vårdcentraler, hemtjänstföretag går i konkurs. Det offentliga har i lag ansvar för att ge utbildning, vård och omsorg och går därför alltid in och tar över ansvaret. Det går utmärkt att bedriva vård och omsorg utan vinstsyftande företag och ett marknadssystem där fokus ligger på lönsamma kunder och de mest lönsamma tjänsterna. Den vägen Sverige har valt på det här området är mycket ovanlig ur ett internationellt perspektiv. Chile är till exempel det enda land i världen som liksom Sverige tillåter att företag plockar ut obegränsade vinster ur skolan. Dan Olofsson skriver att det kommer att kosta tiotals miljarder för skattebetalarna om inte de privata bolagen får ha kvar sin avkastning. Nu är det faktiskt så att skattefinansierad verksamhet är skattefinansierad. Vård, skola och omsorg finansieras inte genom gåvor från bolagen utan av oss alla gemensamt. I dag är det tvärtom så att det offentliga får se till att ta hand om de elever och patienter som blir strandsatta när skol- och vårdföretag går i konkurs. Införandet av ”kvasimarknader” och vinstsyftande företag baserades på nyliberal ideologisk övertygelse och tyckande. Detta tyckande har gett många miljoner i fickorna hos många kapitalstarka män. Det är naturligt att dessa i valrörelsen nu söker försvara sin heliga avkastning. En rejäl investering i valrörelsen kan ge många sköna miljoner efter valdagen för dessa. Välfärden är dock inte till salu. ", "article_category": "other"}
{"id": 30005, "headline": "”Utlandssvenskars rösträtt inte självklart demokratisk”", "summary": "Utländska medborgare boende i Sverige påverkas uppenbarligen av besluten i riksdagen. Trots detta saknar i dag omkring en halv miljon personer bosatta i Sverige utan svenskt medborgarskap rösträtt. I jämförelse tycks detta vara ett betydligt mer akut demokratiproblem än att svenskar i utlandet inte röstar, skriver Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap.", "article": "Michael Treschow hävdar på DN Debatt att utlandssvenskarnas låga deltagande i riksdagsvalen är ett ”misslyckande” för den svenska demokratin. Ett stärkande av utlandssvenskars inflytande över valutgången skulle därför vara till den svenska demokratins fromma. Treschows argumentation saknar inte logik givet att utlandssvenskar efter en grundlagsändring 1994 har rätt att delta i riksdagsvalen oavsett hur länge de varit bosatta i utlandet och antagandet att avsikten med denna reform var att stärka de demokratiska inslagen i det svenska styrelseskicket. Emellertid är det långt ifrån självklart att ett styrelseskick är mer demokratiskt ju bättre möjligheterna till politiskt inflytande för utlandsboende är. För att kunna ta ställning till detta behöver vi veta något om hur villkoren för rösträtt i en demokrati bör förstås. Ett tänkbart svar finner vi i den princip som Treschow antyder, nämligen att det avgörande är om en person ”påverkas av politiska beslut”. Rätten att påverka politiken bör enligt den tanken tillfalla alla som påverkas av politiken. Eftersom utlandsboende svenska medborgare i vissa avseenden påverkas av besluten i Sveriges riksdag talar denna princip riktigt nog för utlandssvenskars rösträtt. Men vad som följer av en konsekvent anslutning till denna princip är mycket mer än så. För det första påverkas uppenbarligen utländska medborgare boende i Sverige av besluten i riksdag. Trots detta saknar i dag omkring en halv miljon personer bosatta i Sverige utan svenskt medborgarskap rösträtt. I jämförelse tycks detta vara ett betydligt mer akut demokratiproblem, utifrån den princip som Treschow åberopar. Intressant nog har denna princip även mer långtgående konsekvenser. De som påverkas av svenska politiska beslut utanför landets gränser är knappast begränsat till svenska utlandsboende. Även utländska medborgare i andra länder påverkas av den svenska regeringens och riksdagens beslut (tänk handelspolitik och säkerhetspolitik). Principen att alla som påverkas skall ges rätten att påverka, som Treschow lutar sig mot, pekar därför inte så mycket mot ett stärkande av utlandssvenskarnas roll i svensk politik som mot ett införande av transnationella former av demokrati som på ett grundläggande sätt utmanar rådande ordning om demokrati inom nationalstaten. Men ett annat svar på vad som är en demokratisk rösträtt finner vi i principen att rätten till politiskt inflytande bör sammanfalla med den krets av människor som är underställda de politiska besluten. Det är en skillnad mellan att påverkas av och att vara underställd ett beslut. Effekterna av riksdagens beslut går som ringar på vattnet långt utanför Sveriges gränser. Men endast de som befinner sig under svensk jurisdiktion är underställda besluten i den meningen att de är skyldiga att följa dem. Demokrati är enligt denna tanke att rättigheter och skyldigheter bör följas åt. Utifrån den förståelsen är det avgörande var en person är bosatt eftersom det endast är inom Sveriges gränser som den svenska staten kan framtvinga efterlevnad för kollektiva beslut. Vad som följer av denna demokratiprincip är uppenbart. Rösträtt i riksdagsval bör tillerkännas alla som bor i Sverige, även om de saknar svenskt medborgarskap. Däremot bör ingen bosatt utanför landets gränser ha rösträtt, även om de har svenska medborgare. Att som i dagens Sverige ge utlandsboende rösträtt men förneka rösträtt till utländska medborgare i Sverige är exakt tvärtom emot vad demokratins idéer kräver. I praktiken har vi i dagens Sverige en situation där en grupp utövar inflytande över kollektiva beslut som de inte själva är tvingade att följa (utlandssvenskar) samtidigt som en annan grupp tvingas att följa dessa kollektiva beslut utan möjlighet att utöva inflytande över dem (utländska medborgare i Sverige). Vilken av dessa tolkningar av den demokratiska rösträtten som är den mest korrekta kan naturligtvis inte avgöras här. Poängen är emellertid att det inte tycks vara möjligt att utifrån någon demokratisk princip finna stöd för Treschows uppfattning att utlandssvenskarnas politiska inflytande ytterligare bör stärkas. ", "article_category": "other"}
{"id": 30019, "headline": "”Stockholm kan slippa få Europas farligaste biltunnel”", "summary": "Den farliga planerade biltunneln vid Slussen är onödig. Projektet ”Ny syn på Slussen” har en mycket enklare och säkrare lösning. Biltunneln har inga riskfyllda korsningar och är bara ca 200 meter lång, skriver Finn Löfquist.", "article": "Som det mycket riktigt har påpekats på DN Debatt (11/8) vill man i stadens projekt ”Nya Slussen” bygga en biltunneln som medför många risker. Författarna till artikeln talar om att Stockholm kan få Europas farligaste tunnel. Projektchefen Mårten Frumeries försök att på DN-Stockholm (12/8) förringa problemen övertygar inte. Den tunnel som staden tänkt sig är väldigt lång (420 meter). Den har också en trafikljusreglerad T-korsning som naturligtvis innebär köbildningar och kollisionsrisker. En så pass lång tunnel utan särskilda evakueringsvägar och med korsande trafik innebär en stor säkerhetsrisk vid brand. Man får också räkna med en ökad hälsorisk på grund av förhöjda halter av luftföroreningar eftersom det regelbundet kommer att bli köbildningar vid den trafikljusreglerade T-korsningen. Den farliga biltunneln är onödig. ”Ny syn på Slussen” är det projekt som har en mycket enklare och säkrare lösning. Biltunneln har inga riskfyllda korsningar och är bara ca 200 meter lång. Dessutom är den plan till skillnad mot stadens förslag. Utan att vara dyrare har ”Ny syn på Slussen” (finns på YouTube) även andra fördelar i förhållande till stadens projekt: genom att lägga tunnelbanan i tunnel under Slussen löser man för all framtid den överhängande risk som finns i dag att en stor del av tunnelbanan översvämmas. Samtidigt löser man dagens problem med att få en tillräcklig avrinning av Mälaren, ett problem som kommer att öka i framtiden med ökad nederbörd. ”Ny syn på Slussen” löser trafikproblemen och kollektivtrafiken med praktiska och bekväma anslutningar. Skyddsrummet i Katarinaberget behöver inte förstöras. När tunnelbanan läggs i tunnel kan den fallfärdiga tunnelbanebron rivas. Södermalmstorg kan sänkas i nivå med Stadsmuseet och hela platsen blir öppnare och ljusare: en stadsbild som vi kan vara stolta över och glädjas åt i generationer framöver. ", "article_category": "other"}
{"id": 30026, "headline": "”Bemöt också elever som individer”", "summary": "En elevgrupp glöms bort i den välkomna debatten om skolans dåliga förmåga att anpassa undervisningen till individuella förutsättningar. Det är elever som borde ha lätt för sig i skolan men inte har det utan i alltför många fall hoppar av skolan, blir deprimerade och mobbade: de som har mycket hög IQ. Vi som jobbar för att dessa personers tillvaro ska bli drägligare får tyvärr alltför ofta höra att deras upplevelser ifrågasätts eller förminskas, skriver Sten Collander på Mensa.", "article": "Det är mycket välkommet att den svenska skolans ibland bristande förmåga att anpassa undervisningen till elevers individuella förutsättningar diskuteras (”Ökade kunskapskrav slår hårt mot stor grupp elever”, 10/8). En elevgrupp som dock bara i förbigående nämns i inlägget vill jag belysa mer ingående i det följande. Det är elever som, kognitivt sett, borde ha lätt för sig i skolan men inte har det utan snarare i alltför många fall hoppar av skolan, blir deprimerade, mobbade, utåtagerande eller – ibland redan som 7-8 åringar – har tankar kring att livet inte är värt att leva. Jag talar om de elever som har en stor talang för ett eller flera teoretiska ämnen och/eller en IQ bland de högsta 5 procenten och intelligensmässigt ofta befinner sig lika långt från genomsnittseleven som särskoleeleven gör (på ”andra sidan” av normalfördelningskurvan) men som inte bemöts på ett bra sätt i skolan. I våra kontakter med dessa elever och deras föräldrar kommer tyvärr ofta förskräckliga historier fram: skolan har inte förstått att dessa unga också har särskilda behov av stimulans och av att bli bekräftade och sedda som de är. I stället får de exempelvis sudda ut de tal de gjort i räkneböckerna och börja om från början när de är färdiga ”för snabbt”, de blir uttråkade och understimulerade för att de ofta redan kan det som klassen går igenom, de blir mobbade för att de ställer annorlunda frågor/är ”pluggisar”, och de frågar förr eller senare sig själva och sina föräldrar vad det är för fel på dem. Svaret är att det inte är något fel på dem, de passar bara inte in i ”mallen” och deras lärare har inte förberetts tillräckligt bra på att bemöta dem. Vi som jobbar för att dessa personers tillvaro ska bli drägligare får tyvärr alltför ofta höra att deras upplevelser ifrågasätts eller förminskas (”hen som är så smart kan inte ha några problem”) och att de symtom med utåtagerande eller inåtvändhet/depression som de unga uppvisar tros ”lösas” med till exempel en adhd- eller aspergerdiagnos. Att lösa svenska skolans alla utmaningar låter sig inte göras i en kort repliktext, men några relativt enkla steg för att komma till rätta med de utmaningar som härstammar ur olika individuella förutsättningar kan ändå skisseras. • Det första är att i lagar, styrdokument och lärarutbildningar med mera tydligare fastställa att elever faktiskt är individer och som sådana är duktiga och har utmaningar inom olika områden. • Det andra är att inför skolstart varje år genomföra enkla kartläggningar/valideringar på individnivå som tydliggör bland annat vilka kognitiva, sociala och kunskapsmässiga förutsättningar alla elever har för att tillgodogöra sig undervisningen (vad eleverna redan kan och vilka utvecklingsområden som finns) och sedan också, både administrativt och i klassrummen, kunna anpassa undervisningen och ge behövligt stöd baserat på resultaten. • Det tredje är att minska samhällets och skolans fokus på biologisk ålder. Det bör vara viktigare vilken mognad och kunskaper en elev har för vilken årskurs individen går än hur gammal hen är. Varken att vara kvar i en årskurs när man redan kan det som ska läras ut (vilket har beskrivits som att sitta och vänta på bussen i 7 timmar per dag, vecka efter vecka) eller att automatiskt flyttas upp till nästa årskurs utan att ha tillgodogjort sig tillräckliga kunskaper och kompetenser bör vara möjligt framöver, det är att göra eleverna björntjänster och också bädda för större problem både på individuell och, vilket Pisaresultaten tyvärr visar, på nationell nivå. Givet att samhället utvecklas och tenderar att bli mer komplext borde inte vägen framåt vara att sänka kunskapskraven i skola och arbetsliv utan snarare, som skolforskaren John Hattie också lyfter fram, att ha kvar en hög men realistisk förväntan på människors möjligheter att utvecklas och nå såväl akademiska som yrkesmässiga mål. Att sedan individer har olika förutsättningar och mål och gör olika val är en delvis annan sak och inte något som bör bekämpas utan snarare, från samhällets håll, stöttas. Olikheter ger utrymme för lärande och utveckling och bygger ett såväl rikare som bättre samhälle. En utmaning, uppmaning och ett ansvar för inte bara skolans personal utan oss alla kan sägas formuleras i skollagens tredje kapitel: ”Alla … ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt”. Jag ser fram mot den dag när denna och liknande formuleringar överallt blir mer än bara de vackra ord de tyvärr alltför ofta stannar vid. ", "article_category": "other"}
{"id": 30030, "headline": "”Lönsamt att satsa 10 000 per månad på varje lärare”", "summary": "Högre lön, mer tid, fler anställda. Samhällskostnaden för unga som inte klarat skolan är mycket hög. Om en investering på 10 000 i månaden gör att en lärare kan hjälpa bara en enda elev till har satsningen betalat sig. Sverige måste nu satsa kraftfullt på läraryrket, skriver MP, Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet.", "article": "I dagarna återvänder hundratusentals elever till lärare, kompisar och lektioner. Några barn går till skolan för första gången. Och på en punkt är politiken och forskningen helt överens: Ska alla verkligen få en ärlig chans i skolan måste alla få den tid de behöver med kunniga, engagerade och kompetenta lärare. Ändå ges inte lärarna de förutsättningar eleverna förtjänar. Lärare räknas i dag som vår mest stressade yrkeskår. Tiden för förberedelser och efterarbete är nedskuret till en dryg kvart per lektion. Enligt OECD-undersökningen Talis upplever bara fem procent av lärarna att de har ett yrke som värderas högt av omgivningen. Sedan 2006 har var fjärde lärare lämnat yrket av andra skäl än pension, och på många lärarutbildningar står platserna i dag tomma. Vi kan prata om allt annat i skolpolitiken, men har vi inte tillräckligt med lärare kommer vi aldrig att klara av att ge alla barn de möjligheter i livet varje barn har rätt till. Det är av nationellt intresse att fler vill bli lärare, att lärare känner sig värderade i sin yrkesroll och att lärare har nödvändiga verktyg för att göra sitt arbete. På Miljöpartiets uppdrag har nationalekonomen Ingvar Nilsson räknat på de samhällsekonomiska effekterna av investeringar som stärker lärarna. Kopplingen mellan svårigheter i skolan och ett liv utan makt över sin egen situation är stark. Samhällskostnaden för en enda ung person som inte får en ärlig chans i skolan eller möjlighet till arbete är mellan 10 och 15 miljoner kronor. För en person som fastnar i svår ohälsa, missbruk eller kriminalitet blir samhällskostnaden betydligt högre. Alldeles för ofta händer det att elever inte får den tid och det stöd de behöver. Lärare saknar tiden att nå fram och makten att sätta in stöd. Problem som hade kunnat lösas tidigt tillåts i stället växa. Nilssons beräkningar visar att om lärare skulle ges förutsättningar att minska antalet elever som inte får det de behöver i skolan och därigenom riskerar hamna permanent utanför arbete och försörjning med en tredjedel så skulle det ge en långsiktig samhällsvinst på 85 miljoner kronor – per lärare. Eftersom elevens tid med sina lärare och lärarnas förutsättningar för sitt arbete är det mest avgörande för en elevs skolresultat, kan man räkna på lönsamheten i att investera i lärarna. En så stor investering som 10 000 kronor i månaden på att lärare får bättre möjlighet att fånga upp elever som annars riskerar att hamna snett är mycket väl investerade pengar. Även om det bara ger läraren möjlighet att hjälpa en enda elev mer under hela sin lärargärning till lyckade studieresultat, egenmakt och arbete, så har hela satsningen då betalat tillbaka sig med marginal för den kommunala kassan. För samhällsekonomin som helhet blir det en vinst på nästan fem gånger de medel vi investerat i läraren. Uträkningarna ger starka ekonomiska argument för att satsa på lärarna. Nu behövs åtgärder som ger resultat. Minskar vi tiden lärare behöver lägga på administrativa arbetsuppgifter och anställer fler i skolan så att lärare kan fokusera på sitt läraruppdrag ger det lärare mer tid att nå alla de elever som behöver lite extra stöd. Ger vi lärare mer makt att se till att särskilt stöd sätts in i tid ger det fler elever förutsättningar att nå målen i skolan och ta makten över sina liv. Minskad administrationsbörda, fler anställda och stöd i tid är avgörande för att skolan ska kunna ge alla barn en ärlig chans. Förutsättningen för att detta ska vara möjligt är att det finns tillgång till kunniga lärare, att lärare vill stanna och utvecklas i yrket, att lärare trivs och gör det mesta av varje dag. Sverige behöver rekrytera över 80 000 lärare de kommande åtta tio åren. Särskilt akut är det gällande lärare i naturvetenskapliga ämnen och matematik samt speciallärare/pedagoger. Samtidigt är antalet sökande till flera lärarutbildningar alarmerande lågt. Endast tre (!) personer sökte våren 2014 till att bli lärare i biologi för grundskolans högre åldrar. För oss blir slutsatsen tydlig: Ska vi kunna vända utvecklingen måste vi genomföra en tydlig höjning av lärarlönerna. OECD:s studier visar att högre lärarlöner har ett positivt samband med skolans utveckling. Läraryrket ska locka till sig många, lärare ska känna att de värderas i sitt uppdrag och det ska vara naturligt för yrkesskickliga lärare att vilja fortsätta utvecklas i skolans värld. Högre lärarlöner har viktiga långsiktiga effekter. Ett betydande lönelyft kommer också att ha effekt i närtid: Fler lärare kommer att känna sig värderade i sin gärning och välja att fortsätta och de som lämnat yrket kan överväga att komma tillbaka. Lärarkrisen är på väg att bli akut. Stat och kommun kan inte längre peka finger mot varandra, vi måste ta gemensamt ansvar. Sverige behöver en nationell lärarstrategi där stat och kommun tillsammans tar ansvar för rekryteringsbehovet. En sådan strategi behöver innehålla statliga medel för höjda lärarlöner. Karriärtjänsterna räcker inte för att sluta den klyfta som växt mellan lärares lön och andras. Statliga insatser kan utformas på olika sätt, såsom en överenskommelse inom ramen för en lärarstrategi, motkrav för att ta del av statliga medel till skolan eller direkt riktade statsbidrag. Det avgörande är att det är statliga medel som säkert leder till en avgörande höjning av lärarlönerna, att insatsen är prioriterad, långsiktig och når alla lärare från förskolan och uppåt i åldrarna. Det är viktigt att insatserna görs med respekt för den svenska modellen. Lönebildning är parternas ansvar. Skolan är gemensamt finansierad, och det är politiken på nationell och kommunal nivå som i slutändan avgör vilka resurser som finns tillgängliga för skolan och därmed för lärarlönerna. Kommuner med vikande skatteunderlag har haft svårt att höja lärarlönerna så mycket som krävs. Samtidigt har många skolhuvudmän, kommunala som fristående, inte satsat på lärarlöner trots att de har haft ekonomiska resurser att göra det. Att staten då både samlar och bistår kommunerna är att ta ansvar för att undvika en akut lärarbrist. De beräkningar vi kan visa för kostnaderna att inte ge alla barn en ärlig chans i skolan leder till en tydlig slutsats: Vi har inte råd att inte satsa på lärarna. Värdet av en bra lärare överstiger vida de utgifter det innebär för staten och kommunerna tillsammans att förbättra lärarnas arbetsvillkor och yrkets attraktivitet. Sverige som kunskapsnation behöver påbörja en långsiktig och kraftfull satsning på att återupprätta läraryrket som det framtidsyrke det är. Det är en av de viktigaste investeringarna i våra barns framtid – och vår egen – som vi kan göra. Rapporten Den rapport som refereras i artikeln heter ”Vi kan bättre än så. Värdet av en god lärare ur ett socialt investeringsperspektiv” och är skriven av Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark. Rapporten presenteras på torsdagen. ", "article_category": "other"}
{"id": 30031, "headline": "”Alliansens arbetslinje inget medel för integration”", "summary": "Cecilia Magnussons (M) debattartikel den 13/8 om gatutiggeriet är både människoovänlig och skev. Hon hävdar att alliansens arbetslinje är ett medel för integration, men det håller inte. En verklig arbetslinje, en inkluderande och utjämnande sådan, skulle förebygga fattigdom. Vi skulle då förutom påtryckningar för förbättringar i tiggarnas ursprungsländer också erbjuda EU-migranter hjälp och plats i vårt land, skriver tankesmedjan Tidens kommunikationschef Lina Stenberg.", "article": "Cecilia Magnusson (M) skriver på DN Debatt den 13/8 att tiggeriet bör förbjudas med motiveringen att ”människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga”. Det är alltså främst av omsorg om oss som redan bor här som Magnusson tycker att de som har det sämre inte ska komma hit. Vidare hävdar hon arbetslinjen som medel för integration men samtidigt som argument mot tiggeri, då ett förbud skulle ”ta bort en av de värsta riskerna för att fattigdom permenteras”. Magnussons resonemang är inte helt lätt att följa men ett sätt att tolka det är att ett land utan tiggare också blir ett land med mindre fattigdom i statistiken. Ett land utan tiggare skulle också innebära mindre behov av integration av just tiggarna. Cecilia Magnussons debattartikel är i mina ögon både människoovänlig och skev, men hon har helt rätt i att ett lands fattigdom skulle minska om vi räknar bort dem som har det allra svårast. Statistiken kan se jättefin ut om vi vill. Som jämförelse håller nog de flesta med om att en tillpiffning av fattigdomsstatistiken genom att till exempel förbjuda invandring skulle vara en helt förkastlig idé. Av samma anledning är förslaget med Magnussons argumentation om ett tiggeriförbud absurd. Hon har dock helt rätt i att fattigdom, integration och alliansens arbetslinje hänger ihop. Men troligtvis inte på det sätt hon menar. I tankesmedjan Tidens rapport ”Jobbar – men ändå fattig” redovisas unik SCB-statistik för utvecklingen av fattigdomen i Sverige under en tjugoårsperiod. Alliansens arbetslinje har som bekant gått ut på att belöna arbete och bestraffa icke-arbete. Detta har resulterat i att fattigdomen bland de som är sjuka, arbetslösa med flera näst intill har tredubblats sedan 2005. Tre av tio av de som saknar jobb är fattiga, helt enligt alliansens arbetslinjes logik. Men fattigdomen har även ökat bland de som följer arbetslinjens logik och faktiskt jobbar. ”Working poor” finns åter i Sverige, och bland de som drabbats värst är personer med utländsk bakgrund. Var sjätte familj med utländsk bakgrund som jobbar lever i fattigdom. Risken är hela fem gånger större än för en svenskfödd familj i samma situation, något som ökat markant sedan regeringens tillträde. Det är här alliansens och Cecilia Magnussons retorik inte går ihop. Arbetslinjen som medel för ökad integration håller inte. Att i stället få till stånd en verklig arbetslinje – en fungerande, inkluderande och utjämnande sådan – skulle kunna vara ett argument för raka motsatsen till Magnussons. Att vi förutom påtryckning för förbättringar i ursprungsländerna också skulle erbjuda EU-migranter hjälp och plats i vårt land. En sådan fattigdomsförebyggande arbetslinje skulle också bidra till ett mer jämlikt, integrerat och solidariskt samhälle. ", "article_category": "other"}
{"id": 30032, "headline": "”Förslaget om SFI är en reform utan innehåll”", "summary": "De tre FP-ministrarna verkar felaktigt tro att SFI i dag är totalt misslyckad svenskundervisning. De planerar dessutom för förändringar som redan är införda, skriver Ylva Olausson, universitetsadjunkt i svenska som andraspråk.", "article": "Jag läste med stigande förvåning om SFI i en debattartikel signerad av tre FP-ministrar: Jan Björklund, Maria Arnholm och Erik Ullenhag. Liksom de flesta i vårt samhälle som inte har direkt kontakt med någon SFI-verksamhet verkar dessa tre ministrar tro att SFI i dagsläget handlar om totalt misslyckad svenskundervisning. Dessutom planerar ministrarna för förändringar av SFI-verksamheten som redan sedan länge är införda. Tre skilda studievägar presenteras av ministrarna som en nyhet trots att de redan finns sedan många år tillbaka. All SFI-verksamhet i vårt avlånga land organiseras utifrån de tre olika studievägarna. Det finns redan i dag många projekt där SFI-undervisningen varvas med praktik och kursdelar med inriktning på specifika yrken till exempel i Stockholms stad. I små kommuner med liten tillströmning av SFI-elever kan det vara omöjligt att nivåanpassa, individanpassa, yrkesinrikta och så vidare. Individuella studieplaner finns redan i någon form hos de allra flesta anordnare. ”Brister i kontinuiteten” har funnits sedan SFI-undervisningen föddes på 1980-talet och beror på en rad faktorer som att kursdeltagarna inte kommer samtidigt till Sverige i homogena grupper lagom till terminsstart. Dessutom får några jobb, flyttar, får barn, blir sjuka och så vidare under kursens gång, ofta faktorer som står utanför kursorganisatörens kontroll. Det är bra om kraven och kontrollen skärps på kommunerna så att de verkligen genomför det som de är ålagda när det gäller SFI. För att detta ska var möjligt måste SFI-lärarna få adekvat utbildning respektive vidareutbildning och kommunerna måste få resurser för att genomföra de ofta goda idéer som kommer från regeringshåll. Förslaget att lägga in SFI som en del av komvux är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men avhoppen och bristen på kontinuitet och individanpassning beror för det mesta inte på var SFI-undervisningen organiseras. Ministrarna avslutar med: ”svenska språket är en nyckel till integration” och det håller vi nog alla med om. Hur är det då möjligt att man i dag kan bli SFI-lärare med bara 30 högskolepoäng i svenska som andraspråk, det vill säga en termins studier? ", "article_category": "other"}
{"id": 30033, "headline": "”Satsa på utbildningar i svenskt uttal för vuxna”", "summary": "Negativ särbehandling blir en konsekvens av ett dåligt svenskt uttal. Det finns en djupt rotad uppfattning att bara barn kan lära sig uttala främmande språk på ett bra sätt, men även vuxna kan med kompetent hjälp få ett väl begripligt uttal. Alla som undervisar i svenska för invandrare måste skaffa sig god kompetens även i att undervisa i uttal, skriver Eva Ihre, Karin Sparring Björkstén och Bengt Björkstén.", "article": "Tre FP-ministrar presenterar på DN Debatt den 12 augusti ett förslag till omfattande reformer av svenskundervisningen för invandrare. Artikeln innehåller viktiga förbättringsförslag men ingenting om uttalets betydelse. Många invandare med dåligt svenskt uttal kommer aldrig in i arbete och sociala sammanhang på sin egentliga nivå och har dålig makt över sin situation. Den som har ett svårbegripligt svenskt uttal framstår lätt som dummare än hen är och riskerar negativ särbehandling. Det finns en utbredd uppfattning bland allmänheten och i värsta fall även bland språklärare att endast barn kan lära sig uttala ett främmande språk. Detta har lett till att språkundervisning för vuxna i allmänhet fokuserar på ordförråd och grammatik. SFI (Svenska för invandrare)-lärare har i många fall bristande kunskaper i uttalsundervisning för vuxna. Att få ett perfekt uttal i ett främmande språk må vara förbehållet barn, men även vuxna kan med kompetent hjälp få ett väl begripligt uttal. En utländsk brytning kan däremot vara en tillgång och en kulturmarkör, och får gärna finnas kvar. Mot bakgrund av den djupt rotade föreställningen att vuxna inte kan lära sig uttala främmande språk på ett bra sätt finns ingen kvalificerad utbildning för att lära lärarna detta. Enskilda yrkesutövare exempelvis logopeder, logonomer och språklärare har på egen hand skaffat sig kunskap i ämnet, men någon samlad kompetens finns inte. Utan personal med invandrarbakgrund skulle sjukvården inte fungera. En orsak till att sjukvården är integrerad är sannolikt att det sedan länge finns regler för hur utländska kompetenser skall bedömas och kompletteras för att få svensk behörighet. I sjukvården finns ett särskilt stort behov av att personalen har ett gott uttal. Sjuka skall inte behöva anstränga sig att uppfatta vad sjukvårdspersonalen säger. Många förfrågningar och ordinationer mellan sjuksköterskor och läkare avhandlas i telefon, och ett svårbegripligt uttal kan äventyra säkerheten. Sekreterare tycker ofta att dåligt uttalade diktat är en plåga. Ett dåligt uttal kan också göra en i övrigt kompetent medarbetare impopulär bland patienter och arbetskamrater, och bädda för rasism och negativ särbehandling. Oss veterligen finns ingen forskning om hur stora kostnader som är förenade språkliga missförstånd i arbetslivet. Vi är dock övertygade om att detta kostar. Några tips inför omläggningen av svenska för invandrare: 1. Den kunskap som redan finns måste utvecklas och spridas, och det behövs ett forum för intresserade. 2. Alla som undervisar i svenska för invandrare måste skaffa sig god kompetens även i att undervisa i uttal. 3. Det behövs en kvalificerad utbildning för att lära lärarna hjälpa vuxna till ett gott svenskt uttal. Ett svårbegripligt uttal går att avhjälpa. En logoped eller logonom med specialutbildning på området kan ofta hjälpa en motiverad adept till ett bra uttal på så lite som 10–20 timmar. Detta är ingenting att vänta på. Det behövs resurser. Nu. ", "article_category": "other"}
{"id": 30036, "headline": "”Dåliga svenska Pisaresultat har inte med begåvning att göra”", "summary": "Runt om i världen är elever duktigare i skolan än vad svenska elever är. På enstaka ställen i Sverige klarar sig klarar sig eleverna bättre i skolan än på annat håll. Orsakerna till detta är flera, men att det skulle bero på att vi i Sverige har högre kunskapskrav än vad våra elever klarar av är ett absurt påstående, skriver tankesmedjan Skolsmedjan.", "article": "I DN den 10/8 skriver fem läkare och psykloger att människan är olika teoretiskt och praktiskt begåvad och att dessa begåvningar är jämförbara med till exempel ett barns längd. De menar att ribban i skolan är lagd för högt för att alla elever ska klara den då de av naturen är mindre teoretiskt begåvade. Vi i Skolsmedjan ställer oss frågande till resonemanget eftersom vi ser att det svenska skolhaveriet, med sjunkande kunskaper hos våra elever, har helt andra orsaker. Att svenska elever presterar lägre på Pisatesten har förmodligen inte med begåvning att göra. Vi menar tvärtom att det är nödvändigt för ett demokratiskt välfärdssamhälle att varje femtonåring klarar av att läsa och förstå en dagstidning och lösa enklare matematiska problem, något Pisa visar att svenska elever får allt svårare för. Vi är medvetna om att förutsättningarna undervisa drastiskt förändrats sedan 1950-talet då bara tio procent av befolkningen läste på gymnasiet. Kraven på de pedagogiska metoderna behövde då inte vara så högt ställda. De elever som läste på gymnasiet då klarade sig på samma vis som de elever som har de bästa av förutsättningar i dagens skola. Om vi däremot vill att fler ska klara högre studier, vilket forskning visar leder till ökad välfärd, står skolorganisationen inför mycket större utmaningar. Utmaningar andra delar av världen valt att ta på allvar, forska i, för att göra om och göra rätt. Vi vet att det i Sverige skiljer sig mer mellan klassrum i en och samma skola, än vad det gör mellan olika skolor. Det betyder att ditt barns utbildning hänger på vilken lärare hon eller han har. Detta har flertalet studier visat. Om vi vill ha en skola för alla måste därför alla lärare bli bra. Vi vet att vi Sverige har lågt utvecklat kollegialt lärande. Det betyder att svenska lärare sällan arbetar i team och utvecklas tillsammans, något som är en förutsättning för att öka nivån på våra lärare. Vi vet att lärarna i Sverige ägnar mycket tid åt kontroll av vad eleverna har lärt sig, exempelvis har vi flest nationella (standardiserade) prov i hela OECD-området och fokuserar förhållandevis lite på att utveckla lärandet under lektionerna varje dag. Pisaresultatet visade vidare att den likvärdiga och kompensatoriska skolan är ett minne blott i Sverige. Här ökar skillnaderna mellan eleverna. Samtidigt som forskningsen visar att om vi vill höja nivån på lärandet i våra skolor bör man satsa på att fylla igen gapet mellan eleverna. Ju mer likvärdig skolan, desto bättre presterar de enskilda eleverna. Vi vet att våra rektorers pedagogiska ledarskap är lågt utvecklat i Sverige samtidigt som den ledande internationella forskningen visar att just det pedagogiska ledarskapet är en nyckel för att utveckla och öka lärandet på skolorna. Vi vet också att förväntningarna på våra elever spelar en central och avgörande roll. Ju högre förväntnigar vi har på våra elever desto bättre presterar dem. Dock ska förväntningar inte förväxlas med ordet krav. Kraven på eleverna ska aldrig vara mer än vad de klarar av och kan överblicka. Vi ser också att de tre statliga skolmyndigheterna, Skolverket, Skolinspektionen och specialpedagogiska skolmyndigheten inte har det stöttande uppdrag de borde ha för att operativt kunna hjälpa kommunerna i deras skolutvecklingsarbete. Något som definitivt påverkar likvärdigheten i svensk skola och underminerar en skola för alla. Vi ser i utredning efter utredning ser att svensk skola är underutvecklad. Vi ser att skoldebatten handlar om precis allt annat än just det vi pekar på och trots att så många andra skolsystem valt att fokusera på vad som ökar lärandet och hur det går bättre för eleverna, vidhåller svensk skolpolitik ökad kontroll och fler betyg. Att i det ljuset börja prata om elevers olika begåvningar, och inte förutsättningar, känns rent ut sagt obehagligt. Det är en retorik för längesedan lämnat. Varje elev har rätt att efter nio år i skolan klara av att läsa en dagstidning. Artikelförfattarna har rätt i att det i dag på många håll ställs orimliga krav på den enskilda eleven. Men kraven måste inte vara orimliga. Det är skolorganisationen som är underutvecklad och som inte fokuserar på att guida den enskilde så att den kan ta det ansvar som den enskilde klarar av att bära. Att ge läxor som kräver läxhjälpsföretag är bara ett exempel av många som visar att vi behöver öka vårt fokus på elevens lärande. Det är först när skolan som organisation ända upp till skolministern tar varenda beslut utifrån elevens lärande vi kan börja titta på andra förklaringsmodeller. Men så länge svensk skolaorganisation ligger så långt efter övriga OECD:s utveckling är det på just den utvecklingen vi måste fokusera. ", "article_category": "other"}
{"id": 30042, "headline": "”Ökade kunskapskrav slår hårt mot stor grupp elever”", "summary": "Olika förutsättningar för inlärning. Förr gick bara en minoritet vidare i utbildningssystemet. I dag förväntas mer än hälften börja på högskolan. Men många barn kan aldrig klara dagens kunskapskrav. En växande grupp riskerar att inte klara den alltför högt lagda ribban, skriver fem läkare och psykologer.", "article": "Många viktiga aspekter på skolan diskuteras; ägandeformer, läraryrket, elevers psykiska hälsa och skolresultat. Ett perspektiv som sällan berörs är elevers egna förutsättningar för inlärning. I den debatt som nu pågår om skolan ser vi behovet av att också lyfta fram det perspektivet. Allt fler barn och ungdomar remitteras från skolhälsovården/elevhälsan till sjukvården – barnpsykiatri och barnmedicin – för utredning då de inte uppnår skolans mål, eller som det anges i läroplanen från 2011, skolans kunskapskrav. Man kan på goda grunder fråga sig vilken kognitiv/teoretisk förmåga som i dag krävs för att klara grundskolans kunskapskrav. Dagens läroplan ställer ökade krav på elevers förmåga att självständigt planera sin kunskapsinhämtning, på att analysera och reflektera; det vill säga på de kognitiva/exekutiva funktionerna. Dessa förmågor utvecklas hos barn över tid, men inte heller här har kravnivån i skolan satts i relation till vad man kan förvänta med hänsyn tagen till barns ålder, mognadsgrad och eventuella svårigheter inom ett eller flera funktionsområden. På 1950-talet var det bara cirka 10 procent av en årskull som gick vidare till utbildning i de dåvarande gymnasierna (regeringens proposition 1983/84:116). Det var naturligtvis fler som på den tiden hade förutsättningar för fortsatta teoretiska studier, men möjligheten fanns inte för alla som kunde och önskade detta. Vi hade då en annan situation på arbetsmarknaden och det fanns goda möjligheter till yrkesarbete som alternativ till studier. I dag förväntas alla elever studera på gymnasiet och även de praktiska, yrkesinriktade programmen ställer allt högre teoretiska krav. I regeringens proposition 2000/01:100 anges målet att minst 50 procent av en årskull ska börja högskolestudier före 25 års ålder. Vad är rimligt? Hjärnan har i grunden inte förändrats mycket, och teoretisk begåvning hos barn och ungdomar är som tidigare fördelad så att en viss procentandel har en svagare teoretisk begåvning, en viss andel har en genomsnittlig och en viss andel har en förmåga som ligger över genomsnittet. Det är på samma sätt som med till exempel kroppslängd, barn i samma ålder är olika långa. Vi frågor oss vilken teoretisk begåvning som outsagt krävs och är en förutsättning för att klara skolans uppsatta mål/krav. Kan alla elever nå skolans mål? Vi ställer också frågan hur kraven när det gäller förmågor som att planera, analysera och reflektera är anpassade efter barns kognitiva utvecklingsnivå. Enligt vad vi kunnat få fram finns ingen sådan analys genomförd av Skolverket. Tyvärr tycks denna fråga inte vara av skolpolitiskt intresse. Många elever, särskilt på högstadiet, upplever skolan som en plåga då de inte klarar att möta de uppställda betygskraven. Det handlar om en stor grupp elever; ungefär 13–14 procent av en årskull har en svagare teoretisk begåvning och ungefär 5 procent har stora koncentrationsproblem. För en betydande andel sammanfaller svårigheterna. Vi ser också att för de mer praktiskt begåvade eleverna har skolsituationen försvårats; ökade krav på teoretiska och exekutiva förmågor krävs också för att få godkända betyg i till exempel idrott och musik. I läroplanens övergripande mål och riktlinjer står att läraren ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan. De elever vi här diskuterar vill ofta ta sitt ansvar men kan inte alltid. Barn gör många gånger så gott de kan. De barn och ungdomar vi möter har i många situationer en svårighet att styra sin uppmärksamhet, att komma ihåg instruktioner, att minnas ett inläst material eller att förstå mer teoretiskt krävande uppgifter. Från Skolverket påtalas att skolorna måste bli bättre på att ge elever som riskerar att halka efter bra stöd så snabbt som möjligt och att detta är avgörande för att fler ska lyckas i grundskolan och kunna gå vidare till gymnasiet. Men vilken hänsyn tas till att vissa elever har specifika svårigheter som påtagligt försvårar deras möjligheter att lyckas i dagens skola? I många fall har svårigheterna inte uppmärksammats och barnets skolproblem har tillskrivits andra orsaker. Den pedagogiska kunskapen kan vara stor när det gäller vilket stöd dessa elever behöver, men de grundläggande svårigheterna hos eleven måste då ha uppmärksammats och insetts i skolan. Med dagens skolsystem riskerar en stor grupp elever, framför allt i högstadiet, att inte klara den enligt vår mening för dem alltför högt lagda ribban. Vår oro i detta sammanhang gäller elever som pedagogiskt hör till grundskolan. För elever med lindrig utvecklingsstörning/lindrig intellektuell funktionsnedsättning finns en tydligt formulerad läroplan inom grundsärskolan. För elever med svag teoretisk begåvning, inom den vida ”normalvariationen”, och för dem med svårigheter avseende exekutiva funktioner/koncentrationsproblem/adhd finns inget garanterat skolstöd och ännu mindre några anpassade mål. Dessa ungdomar behöver i undervisningen ett ökat vuxenstöd, hjälp med struktur och planering. Det är ungdomar som riskerar misslyckanden och negativ självkänsla. Det är rimligt att fråga sig om denna skillnad mellan många elevers grundförutsättningar och skolans krav kan ligga bakom och ofta vara en orsak till psykisk ohälsa bland barn och unga. En fråga till ansvariga för läroplanen är om, och i så fall hur, målbeskrivningen för elever i grundskolan tagit hänsyn till dessa elevgrupper. Kan det vara rätt att ställa upp generella mål för alla barn som garanterar att ungefär 15 procent från början är dömda att aldrig uppnå dem? ", "article_category": "other"}
{"id": 30047, "headline": "”Om traditioner politiseras blir vi slavar under normerna”", "summary": "Jag har aldrig skrivit att lösningen skulle vara ett Sverige utan traditioner. Men att upphöja en kultur eller traditioner till något allmängiltigt, något normskapande, leder till utanförskap. Räknas en europeisk invandrare som mer svensk i samhällets ögon än en arabisk eller asiatisk? Om traditioner blir heliga, om de politiseras, blir medborgarna slavar under samhällets normer, skriver Kifah Qasem Mohammad.", "article": "När jag har funderat kring frågor som medborgarskap, identitet, traditioner, svenskhet och vilka normer som styr vem som är svensk har jag upptäckt ett slags kaos. Därför har jag försökt att hitta ett svar på frågan om vad som definierar en svensk medborgare för att kunna ha ett vederläggande argument som vilar på allmängiltiga principer för de svenskar som känner sig ifrågasatta som medborgare, men också för att förstärka deras kollektiva självbild som medborgare. Den minsta gemensamma nämnaren för en svensk medborgare är för det första själva medborgarskapet i staten Sverige, som bygger på principer som har funnits i flera hundra år, till exempel det sociala kontraktet som bland andra Rousseau och Hobbes har definierat, och för det andra det rent juridiska, att medborgaren följer de lagar som staten Sverige – som har en juridisk och institutionell funktion – beslutar om. För det tredje är det den moraliska aspekten att medborgaren bör älska sitt land. Som medlem i samhället – som har en social, kulturell, emotionell och mänsklig funktion som bygger på historia, solidaritet och mångfald – kan man välja att följa de traditioner som redan finns och/eller skapa nya. Medborgarskapet i en stat kan aldrig förnekas, deltagandet i ett samhälles traditioner kan aldrig vara obligatoriska. Att anse att traditioner ligger till grund för medborgarskap i staten Sverige är att ge rasisterna tolkningsföreträde för vem som är svensk. Rent politiskt finns det inte någon vilja att upphöja traditioner till norm mer än hos ett parti i riksdagen. Det jag är ute efter är att belysa den omedvetna rasismen. Den möter jag tyvärr ofta när jag blir nedlåtande behandlad, ignorerad eller skymfad av kända och okända människor. De som gör detta är inte intresserade av att se mig som individ, som den jag är, utan som den bild de har av en invandrare, en bild som skapats av samhället under en längre tid. Självklart är kultur, utbildning och vilja de viktigaste nycklarna till att i en framtid kunna komma ifrån dagens integrationsproblematik och jag ser fram emot den dag när de anställa i kommuner, landsting, statliga institution speglar vårt samhälle där 15 procent av befolkningen har sitt ursprung i ett annat land. Tyvärr är det långt kvar innan vi når dit. Om man menar att graden av svenska traditioner avgör hur svensk man är så följer att en dansk, en norrman eller en italienare räknas som mer svenska än vad jag är eftersom deras traditioner liknar de svenska mer än vad mina gör. Är det också så att en europeisk invandrare räknas som mer svensk i samhällets ögon än en arabisk eller asiatisk? Det jag alltså har försökt att säga är att traditioner inte kan vara en norm för medborgarskap i en stat. Ett samhälles traditioner kan däremot vara en del av dess enskilda medlemmars identitet, traditionerna kan ge glädje och sammanhållning, särskilt om de tillåts att växa och förändras. Jag har aldrig någonsin skrivit att lösningen skulle vara ett Sverige utan traditioner. Själv älskar jag flera svenska traditioner och firar gärna till exempel midsommar och jul, det svenska landskapet är fantastiskt både att leva i och att resa runt i. Jag tar gärna del av andra länders kultur och natur, jag får glädje av dem, precis som av den svenska kulturen. Men att upphöja en kultur eller traditioner till något allmängiltigt, något normskapande leder till utanförskap. Om traditioner börjar bli heliga, om de politiseras, blir medborgarna slavar under samhällets normer. Om traditioner stelnar och upphöjs till norm förlorar vi vår egen kreativitet att utveckla dem, vi ser på de som gått före oss som bättre eller högre än oss själva och värderar oss själva lägre. Traditioner är fantastiska när vi använder oss av dem för att utvecklas, men de kan bli ett hinder om det är traditionerna som använder och styr oss. Jag har fått mycket kritik, även från mer progressiva, det visar mig bara att förnuftet ”är och bör inte vara något annat än passionernas slav. Det kan aldrig göra anspråk på någon annan uppgift än att tjäna och lyda dem” (Hume). För mig är det viktigt att praktisera det som Edward Said säger är den intellektuelles uppgift: att vara vaksam. Det leder mig till att ifrågasätta och utvecklas, eller för att travestera Michel Foucault: Filosofins utmaning för tanken är att människan frigörs när hon lär sig tänka i en annan form i stället för att rättfärdiga det hon var van att tänka och visste från början. ", "article_category": "other"}
{"id": 30051, "headline": "”Hamas bryter mot varje princip för väpnad konflikt”", "summary": "Det är kanske på sin plats att de 20 nitiskt inkvisitoriska tolkningsföreträdare som skriver på DN Debatt den 2 augusti även objektivt betraktar hur organisationen Hamas lever upp till internationell rätt när den med sina raketattacker syftar till att kollektivt bestraffa så många civila som möjligt i Israel, skriver Mikael Goldstein.", "article": "Enligt de 20 jurister, forskare och organisationsföreträdare som skriver på DN Debatt den 2 augusti ”bryter Israel mot gällande rätt i konflikt” på flera punkter. Men om vi i stället sätter Hamas under luppen och objektivt betraktar deras krigshandlingar, så finner man att terrororganisationen bryter mot precis just de humanitära regler som Israel anklagas för att bryta emot. När det gäller spörsmålet ”att endast kombattanter och militära mål får angripas” så kan man konstatera följande: Hamas skiljer över huvud taget inte på civilbefolkning och militära mål. Hamas angriper med sin missil- och raketbeskjutning endast civila mål. Avsikten är att terrorisera och skapa skräck bland den israeliska civilbefolkningen. Ju fler dödade och lemlästade civila israeler, desto bättre. Är detta förenligt med gällande rätt i väpnad konflikt? Nej. Hamas sänder inte flygblad eller sms till civilbefolkningen i Israel och varnar för kommande raketbeskjutningar. Syftet med raketattackerna är i stället att urskillningslöst döda så många civila som möjligt. Följaktligen har det ingen betydelse för Hamas vem eller vilka som dödas. Hamas bryter i princip mot varje gällande princip vid väpnad konflikt. Är detta förenligt med gällande rätt i väpnad konflikt? Nej. För att inte tala om proportionalitetsprincipen, där de 20 anför att ”(Israels) bombningar av hundratals civila bostadshus inte rättfärdigas med avsikten att angripa en enskild medlem av Hamas” (förf. förtydligande). Hur vet de 20 att det är en Hamasmedlem som angrips? Kan det inte kanske röra sig om 20, 100 eller kanske rent av 1.000 Hamasmedlemmar som angrips? Proportionalitetsprincipen är intressant, efter som den över huvud taget inte tillämpas av Hamas. Hamas försöker inte ens att rikta sina raketer och missiler mot militära mål. Man siktar medvetet och direkt på den israeliska civilbefolkningen i syfte att skapa så mycket död som möjligt. Hamas skjuter sålunda även urskillningslöst på sina egna civila. Är detta förenligt med gällande rätt i väpnad konflikt? Nej. Så det är kanske på sin plats att dessa 20 nitiskt inkvisitoriska tolkningsföreträdare även objektivt betraktar hur organisationen Hamas lever upp till internationell rätt när de med sina raketattacker syftar till att kollektivt bestraffa så många civila som möjligt i Israel. Det räcker inte med att i en mening fördöma att Hamas raketattacker mot civila är illegala under internationell rätt och sedan ägna en inkvisitorisk helsida åt hur Israel bryter mot gällande internationell rätt. Vart har objektiviteten hos dessa juridiskt kunniga tagit vägen? Har inkvisitionens tillvägagångssätt åter kommit till heders, fast nu iklädd juridikens i stället för kyrkans anklagande dräkt? Fotnot. Inkvisitoriskt förfarande: ’Domstolen’ iakttar ett inkvisitoriskt (undersökande) förfarande där omvänd bevisbörda föreligger: Man är redan anklagad och det gäller att bevisa sin oskuld ", "article_category": "other"}
{"id": 30069, "headline": "”Låt inte traditioner bli ett hinder för integration”", "summary": "Traditioner är rasistiska partiers ideologiska bas. Staten bör vila på medborgarskapets princip, respekt för lagen och kärlek till hemlandet. En stat bör vara sekulär inte bara i religiös mening utan även fri från ideologier och traditioner. Samhället når då sammanhållning i stället för splittring. Gemensam identitet är något vi ständigt skapar, inte något som är givet, skriver Kifah Qasem Mohammad.", "article": "Det är brukligt att grunda ett lands gemensamma identitet på till exempel språk, religion, seder, kultur, landets geografi och historia. Om man vill förenkla resonemanget kan man säga: på gemensam tradition. Av det följer att varje land har en egen unik gemensam identitet. Men i dagens oroliga och rörliga värld och i ett land som Sverige, som har utvecklats till en demokratisk stat som värnar om tanke- och yttrandefrihet, om allas lika värde och ett samhälle öppet för alla, behöver vi diskutera och omdefiniera vad som är statens del i ett land. Med en stat avser jag ett lands institutioner, gränser, medlemskap i internationella samfund, maktapparat, samt medborgarna. Som grund för staten föreslår jag att vi borde anta tre grundvalar som den ska vila på: medborgarskapets princip (alla medborgare är lika värda och har samma rättigheter och skyldigheter), medborgarnas respekt för landets lagar och medborgarnas kärlek till hemlandet. Utöver dessa grundprinciper kan varje medborgare själv välja att lägga traditioner, religion, kultur och så vidare, men så fort man använder något av dessa för att definiera staten utesluter man per automatik större eller mindre grupper av medborgare, och det orsakar att den gemensamma identiteteten hamnar i kris. Vi bör inse att en gemensam identitet är något vi ständigt skapar, inte något som är givet. Om vi vågar anta den stora utmaningen att skapa nya rötter för vår gemensamma identitet med de tre grundvalarna som bas och inget annat, fortsätter vi vandra på en väg som kommer från engelska och franska tänkare via franska revolutionen och ända in i dagens tankar om mänskliga rättigheter. Det första ett samhälle vinner genom detta synsätt är att man bryter ner den ideologiska basen som rasistiska partier vilar på, man når sammanhållning i stället för splittring. I dagens på många sätt öppna samhälle får många invandrare en känsla av att de blir bemötta med två händer: Den ena handen visar ett Sverige med ett öppet samhälle som jobbar för integration, medan den andra handen visar att vill man bo här måste man minsann ta till sig våra traditioner, det handlar mer om assimilering. Jag har mött nyanlända som på allvar frågat mig om de blir riktiga svenskar om de lär sig fira alla typiska svenska högtider som valborg, midsommar, Lucia och så vidare. Självklart ska alla fira vilka högtider man vill, det står varje medborgare fritt, men om man från samhällets sida börjar betrakta traditioner som något statiskt och dessutom något som är nödvändigt för att känna en gemensam identitet är vi definitivt på väg in på en väg som leder till ett delat och splittrat samhälle. Vad är då tradition? Ordet i sig betyder ”överlämnande”, att man lämnar något vidare till någon annan, ofta menar vi till exempel seder och normer som man gemensamt kommer ihåg och upprepar, något som är levande och förändras genom tiderna i takt med att samhället förändras genom att nya medlemmar invandrar. Tradition kan vara en pusselbit i ett lands identitet men kan aldrig vara det enda som definierar den. Problem uppstår om traditioner upphöjs till dogm och görs till en del av ett lands identitet. Då stelnar samhället och traditionerna blir till hinder för möjligheten till sammanhållning och solidaritet mellan landets gamla och nya medborgare. Ett samhälles medvetande bör förändras efter verkligheten i stället för att styras av gamla stelnade tankar. Jag lyfter denna fråga eftersom det finns grupper med rasistisk grund i vårt samhälle, grupper som skapat en politisering som hyllar traditioner och vill upphöja dem och jämställa dem med statens konstanter; vi kan till och med hitta representanter för dessa grupper i Sveriges riksdag, landsting och kommuner. Om vi leker med tanken att vi fullt ut skulle låta traditioner styra urvalet av vem som räknas som svensk följer ett par frågeställningar som man först måste besvara. För det första: vem ska avgöra vilka traditioner det är som ska bli normativa? Är det skåningarna eller norrlänningarna? Göteborgarna eller stockholmarna? Lantisarna eller stadsborna? De kyrksamma eller ateisterna? Om så landet lyckas enas om vilka traditioner som ska stå som måttstock kommer nästa fråga som måste lösas: vad gör vi med alla de som inte kan omfattas av traditionerna som är måttstocken? Ska de bo kvar som semi-medborgare? Om de har invandrat hit, ska de avvisas från det traditionella paradiset? Vilken positiv funktion fyller då traditioner, vilket syfte har de i ett stabilt samhälle där de sociala förhållandena ständigt förändras genom invandring? En av de uppgifter som finns kvar för traditionen kan vara att uppfylla varje människas estetiska, emotionella och även andliga behov, sådant som är viktigt för den enskildes utveckling. Som människor kan vi ha glädje av våra traditioner, men det är slumpen som avgör var vi föds och vilken tradition vi ärver, det är inget att vare sig vara stolt över eller skämmas för, man kan ju inte påverka var man föds. Det man själv åstadkommer i sitt liv, det kan man vara stolt över, sina studier, sina handlingar, hur man påverkar samhället; den stoltheten beror på ens egen kraft. Erfarenheten säger oss i vilken ordning våra behov behöver tillfredsställas; grundläggande behov som mat, säkerhet, möjligheten att försörja sig och en stat som tar hand om de svaga är det som ger trygghet, det går före traditionen, som därför kan sägas vara mindre värd. När tradition börjar upphöjas till någon form av ideologi för en nation, eller när den börjar glida över i religiös, etnisk, politisk eller social extremism, föreligger det en mycket stor risk att samhället blir splittrat och misslyckat eftersom det per automatik blir grupper i samhället som utestängs. Det ligger en stor risk i att lyfta föränderliga traditioner och vanor till samma nivå som de tre grundvalarna. Det säger sig självt att ett samhälle byggt på principer är stabilare än ett samhälle byggt på godtyckliga åsikter. När subjektivt tyckande och tänkande styr en grupp kan ytterligare en farlig aspekt visa sig, nämligen massmentalitetens struktur. När den drivs för långt förlorar individerna i gruppen sin självständighet och gruppens eller flockens hjärna tar makten, det har vi sett exempel på i trettiotalets Tyskland eller nittiotalets Jugoslavien. En viktig del i ett lands demokratiska process är hur medborgarna själva definierar sin stat, och för att alla medborgare ska kunna omfattas av en sådan definition är det viktigt att undvika sådant som kan utesluta vissa grupper. Därför bör en stat vara sekulär inte bara i religiös mening utan begreppet behöver vidgas till att även inbegripa frihet från ideologier och traditioner. En stat bör syfta till att alla människors lika värde och behov respekteras, ovanpå det kan sedan varje människa själv välja att lägga religion, ideologi och tradition. Kanske bör vi diskutera en ny definition av en stats identitet som rent vatten, lika fri från lukt, smak och färg? Den stora utmaningen är att få alla medborgare att i djupet av sitt hjärta känna tillhörighet och att det är självklart att detta är mitt hemland. Som invandrare kan jag inte nå det målet om vi inte utgår ifrån staten som vatten. De som förlorar på ett segregerat samhälle är just alla vi som utgör samhället. Därför vill jag säga till främlingsfientliga och rasister att det inte är mat, dans, folkmusik eller högtider som definierar någon som svensk, utan det är de tre grundvalarna medborgarskap, respekt för lagen och kärleken till hemlandet. När vi stänger ute och begränsar någon ur samhällsgemenskapen skadar vi oss själva, vare sig vi är svenskar eller invandrare, vi förminskar våra möjligheter att nå fram till ett samhälle som är gott för alla. Negativitet skadar, det säger sig självt, och varför skulle vi vilja skada vårt eget samhälle, det vi alla är en del av? Skulle inte samhället och vi alla tjäna betydligt mer på att vi inte delade upp oss, byggde murar och utestängde, om vi istället bjöd in, öppnade upp och rev murar? ", "article_category": "other"}
{"id": 30075, "headline": "”Digitalt lärande kan stödja modersmålet”", "summary": "I ett läge när det saknas modersmålslärare behöver vi tänka nytt. En väg att gå är att erbjuda modersmålsundervisning och studiehandledning genom digital teknik, skriver Maria Stockhaus på Sveriges Kommuner och landsting.", "article": "Språkrådet kritiserar staten och skolans huvudmän (DN 22/7) för att alltför få elever erbjuds och deltar i modersmålsundervisning. Sveriges Kommuner och landsting (SKL) instämmer i vikten av modersmålsundervisning för kunskaper också i svenska samt att många språk är en viktig tillgång för vårt land. Även om mer kan göras för att få fler att delta i modersmålsundervisning finns ett antal försvårande faktorer: • Bristen på modelsmålslärare är mycket stor, vilket gör att kommuner ofta helt enkelt inte hittar någon att anställa. • Modersmålundervisning är frivillig. Enskilda lärare, skolor och kommuner kan bli bättre på att marknadsföra vikten av kunskaper i modersmålet. Men ett nej från elever och föräldrar måste dock respekteras. En intressant – och mer rimlig – väg att gå är att också erbjuda modersmålsundervisning samt studiehandledning genom digital teknik. Sådana projekt pågår i dag i bland annat Uppsala kommun och i Stockholms län. I Norrbotten använder kommuner videokonferenser för att kunna erbjuda utbildning för små grupper i de många olika språken. Dock menar Skolinspektionen att undervisningen till större delen måste vara lärarledd. Eftersom lärare inte finns att tillgå omöjliggörs därmed någon undervisning över huvud taget. Eleverna förlorar på sådana stelbenta krav. I ett läge när det saknas lärare behöver vi tänka nytt. Ett utvecklat digitalt lärande kan erbjuda stöd i udda språk även om det bara handlar om en enda elev i en landsbygdsskola. Självklart förutsätter det en nära samverkan med ämneslärarna och att eleven får det stöd som behövs både pedagogiskt och tekniskt. Detsamma gäller studiehandledning som är centralt för att nyanlända elever ska klara kunskapskraven. Genom exempelvis regional samverkan kan kommuner dela på den resurs som lärare i de aktuella språken utgör. Digitaliseringen skapar möjligheter på områden där svensk skola behöver utvecklas. Därför har SKL och regeringen samlat en bred grupp aktörer i Nationellt forum för skolans digitalisering. Här förs en dialog om utmaningar och konstruktiva lösningar som rör skolans digitalisering. Ytterst handlar det om en bättre undervisning – och självklart är språkundervisningen en central fråga. ", "article_category": "other"}
{"id": 30080, "headline": "Den främsta bland likar", "summary": "Karriärtjänsterna för lärare skulle inte bara premiera de duktiga utan också få dem att ställa sig i spetsen för utvecklingen av yrket. Den delen av reformen håller på att förfuskas.", "article": "Ingenting är viktigare för eleverna än goda lärare. Det visar både forskningen om vad som påverkar elevers resultat och de flesta människors personliga erfarenhet. Ett lärarbyte kan få dramatiska effekter: från stillastående till genombrott eller från stadiga framsteg till stagnation. För skolpolitiker som insett att framgång måste byggas på lärarna blir rekrytering och yrkesutveckling två nyckelfrågor. De studenter som lämnar lärarutbildningen måste vara rustade för uppgiften. Samtidigt krävs yrkesvillkor och en arbetsplatskultur som får lärare att sträva efter och faktiskt också uppnå en allt högre undervisningsskicklighet. Regeringens förstelärarreform var tänkt att ge förbättringar på båda punkterna. Dels skulle nya karriärsteg med särskilda statliga lönepåslag höja yrkets status. Dels skulle karriärtjänsterna fungera som en sporre för dem som redan är lärare att vidareutveckla sin förmåga. Kommer det att fungera? Nja, det beror på vad man menar. Självklart är det positivt att duktiga lärare uppmuntras att stanna kvar i yrket. Men när det gäller reformens syfte att bidra till en allmän utveckling av undervisningen finns skäl att tvivla. Som försteläraren Pia Kangas framhöll i söndagens artikel på DN Debatt har 40 procent av landet skolhuvudmän – det vill säga kommuner och friskolor – inte varit villiga att skjuta till extra resurser för att minska förstelärarnas undervisningsskyldighet. Hur går det ihop? Alldeles utmärkt så länge kommuner och friskolor bara betraktar lönepåslaget på 5.000 kronor som ett statligt bidrag. En arbetsgivare tackar ju knappast nej till extrapengar som kan få anställda att känna sig mer uppskattade. Om man ser till reformens dubbla syfte, att både premiera de duktiga och att få dessa att ta ledningen för hela skolans arbete med att utveckla undervisningskvaliteten, går det däremot inte alls ihop. Förstelärarna förväntades ta på sig en ny, ledande roll i sin skolas utvecklingsarbete. De skulle inte göra det som chefer över de andra lärarna utan som engagerade kolleger. Projektet skulle vara gemensamt och handla om hur lärarna tillsammans kunde nå längre i sitt arbete. Den uppgiften finns det i praktiken inte mycket utrymme för så länge förstelärarna har kvar hela sitt tidigare undervisningsansvar. Det är rätt att lägga ansvaret för utveckling av undervisningen nära den dagliga verksamheten. Som alla andra yrkesgrupper behöver lärarna kunskap utifrån. Ibland måste gamla tankemönster utmanas och omprövas för att framsteg ska bli möjliga. Men det finns inga pedagogiska mirakelkurer som kan ordineras av experter utifrån. Utan förankring hos lärarna själva kommer ett uttryck som pedagogisk utveckling mest att bli en tom fras. Den fatala svagheten i regeringens förstelärarreform är att erbjudandet om pengar till karriärtjänster inte åtföljts av ett krav på nedsättning i undervisningsskyldigheten. Först genom en sådan koppling hade det blivit tydligt att lönepåslaget faktiskt ges för tillkommande uppgifter. Kanske var utbildningsminister Jan Björklund rädd att många skolhuvudmän skulle nobba erbjudandet om det åtföljdes av krav på motprestationer. Men den risken hade kunnat elimineras genom att staten förenat villkoret om färre undervisningstimmar för förstelärarna med ett särskilt extrabidrag. I grunden är alltså reformen underfinansierad. Det finns tillräckligt med pengar för att karriärtjänsterna ska bli besatta, men otillräckligt för att innehavarna av tjänsterna ska få de arbetsvillkor som krävs för att de ska kunna göra det som förväntas av dem. Försteläraren Pia Kangas har helt rätt när hon lägger en stor del av skulden på skolhuvudmännen. Kommuner och friskolor som talar om skolutveckling måste ge sina lärare sådana villkor som krävs för att ordet ska få reellt innehåll. Staten har inte full kontroll över vad kommunerna gör. Men när staten gör bedömningen att en aspekt är för viktig för att helt överlåtas åt den lokala nivån måste den vara både tydlig och uthållig. Självklart ska staten inte diktera exakt hur lärare utvecklar sin undervisning. Men den är i sin fulla rätt att förena bidrag till kommuner och friskolor med krav på motprestationer. Eftersom vägen till bättre undervisning går via ett systematiskt gemensamt kvalitetsarbete i vardagen måste helt enkelt lärarna avlastas andra uppgifter. ", "article_category": "other"}
{"id": 30083, "headline": "”En advokat som sitter på flera stolar”", "summary": "Advokaten Anne Ramberg agerar både åklagare och domare när hon försvarar den palestinska civilbefolkningen. Omfattas inte även israeler av de mänskliga rättigheterna? Tydligen inte, enligt denna försvarare av de mänskliga rättigheterna, skriver Mikael Goldstein.", "article": "I artikeln ”Skydd av palestinierna – en plikt vid skapandet av Israel” (DN Debatt 25/7) skriver Anne Ramberg i egenskap av advokat och generalsekreterare i Advokatsamfundet att ”Israels agerande är inte förenligt med internationell rätt”. I egenskap av sitt advokatyrke har hon valt att försvara den palestinska civilbefolkningen i Gaza. Ett mycket lovvärt syfte. Och på den anklagades bänk har hon satt Israel, förövaren. Som advokat är hon i kraft av sitt ämbete skyldig att försvara sin klient eftersom hon ska föra klientens talan. Och här gäller det naturligtvis att inte vara objektiv. Men hon väljer i sin skrivföring att samtidigt agera såväl som åklagare som domare, vilket försätter henne i en typisk jävsituation, något som till varje pris ska undvikas om man sysslar med juridik. I sin försvarsiver glömmer hon bort att nämna att när staten Israel utropades 1948 invaderades landet direkt av soldater från Libanon, Syrien, Irak, Egypten och Transjordanien med målet att kasta judarna i havet. Som läsare undrar man sålunda hur staten Israels befolkning fick sina mänskliga rättigheter tillgodosedda då? Något svar ges naturligtvis inte av denna försvarare av de mänskliga rättigheterna. Hon argumenterar vidare att utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna omfattar alla och envar, även palestinier. Och att krigets lagar uppställer krav på proportionalitet vid våldsanvändning. Och här anser hon att ”Israels agerande inte är förenligt med internationell rätt.” I skrivande stund har cirka 800 palestinier dödats, flera av dem civila, men endast ca 35 israeler. Detta beror enligt författaren på att man ”med hjälp av primitiva raketer beskjuter Israel.” Och denna primitiva raketbeskjutning fortsätter hela tiden och tycks inte upphöra. Till slut måste hon ändå nämna ordet Hamas. Och här gäller det att försvara klienten. Hon har ”ingen aning om var Hamas gömmer sig eller var de gömmer sina vapen.” Men som advokat och försvarare av det palestinska folket ser hon ändå raketbeskjutning mot civila mål i Israel som berättigad: ”Hamas raketbeskjutning … måste ställas i relation till det som palestinierna under lång tid har fått utstå.” Hon hävdar bestämt att för att ”jaga Hamasledare” så ”motiverar detta inte (till) bombningar av civila i tätt befolkade bostadsområden. Det berättigar inte heller ockupationsmakten (läs Israel) att förstöra civila bostäder.” Här väljer försvarsadvokaten att tillämpa sitt tunnelseende och önsketänkande: att inte vilja se, inte vilja höra och inte vilja säga något ont om klienten som hon försvarar. Som många redan tidigare har påpekat är Gaza inte ockuperat, vilket utgör ett direkt sakfel i artikeln. Men raketbombning av civila i tätt befolkade bostadsområden i Israel som Tel Aviv, Beer Sheba, Ashkelon, den internationella flygplatsen Ben Gurion etc är ju precis det som terroristorganisationen Hamas ägnar sig åt. Under cirka två veckor har över 1.000 kort- och medeldistansraketer avfyrats av Hamas från Gaza med målet att bomba just den civila israeliska befolkningen. Men omfattas inte även israeler av de mänskliga rättigheterna? Tydligen inte enligt denna försvarare av de mänskliga rättigheterna. Som genom ett under har missilförsvarssystemet Iron Dome minimerat skadorna genom att skjuta ner missilerna med sina dödsbringande sprängladdningar högt uppe i luften, innan de har kunnat explodera i tättbefolkade områden. Vad hade hänt om Iron Dome inte existerat? Antagligen hundratals döda och tusentals skadade israeliska medborgare vid det här laget. Hade författaren då varit mer nöjd med utfallet, eftersom proportionaliteten då hade varit återställd? Att sitta på flera stolar, både försvararens, åklagarens och domarens, och med skygglappar och tunnelseende utöva sin jurisdiktion utgör den största formen av jäv som man kan tänka sig. Och den jävige är dessutom advokat som är generalsekreterare i Advokatsamfundet. Fy skäms! (Jäv är en rättssituation där en person kan tänkas vara partisk eller där det finns någon särskild omständighet som kan rubba förtroendet för personens opartiskhet. Den som invändningen riktas mot kallas jävig.) ", "article_category": "other"}
{"id": 30097, "headline": "Alltid aktuell superstjärna", "summary": "Vem: Författaren Selma Lagerlöf. När: Debuterade med ”Gösta Berlings saga” 1891. Nobelpristagare 1909.", "article": "Selma Lagerlöf (1858–1940) fick som första kvinna och svensk Nobelpriset i litteratur 1909. Fem år senare blev hon dessutom den första kvinnan som invaldes i Svenska Akademien. Hjalmar Gullberg skrädde inte orden i sitt inträdestal när han 1940 efterträdde henne. Han kallade Selma Lagerlöf för ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda av svenska kvinnor sedan Heliga Birgitta”. Förvisso. August Strindberg och Astrid Lindgren kan kanske göra henne rangen stridig om vem som har det internationellt mest spridda svenska författarskapet. Debuten ”Gösta Berlings saga” (1891) och ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906–1907) har översatts till ett sextiotal språk. Även om den i olika frihetsfrågor engagerade författaren ställde sin Nobelmedalj till Finlandinsamlingens förfogande när Sovjetunionen 1939 anföll vårt östra grannland, fick hon pryda ett sovjetiskt frimärke på 1950-talet. Och när japanen Kenzaburo Oe blev 1994 års Nobelpristagare i litteratur, framhöll han Selma Lagerlöf som en förebild. Franske författaren Michel Tournier är en annan uttalad beundrare. Bortglömd och oläst är hon alltså långtifrån, även om det gått sjuttiofyra år sedan hennes frånfälle. Vi ser henne dagligen, varje gång vi plockar fram en tjugolapp. Hon är till och med hedrad i rymden. Internationella astronomiska unionen godkände 1985 att en krater på planeten Venus döptes efter Selma Lagerlöf. Dessutom fick en himlakropp som 1991 upptäcktes av tyska astronomer namnet ”11061 Lagerlöf”. Det har hänt en del sedan hon 1933 skrev på ett upprop för judarna i Tyskland, varpå Goebbels svartlistade henne och hon blev utestängd från sin då största utlandsmarknad. Självklart hävdade hon kvinnors rätt att rösta, och var både uttalat och aktivt liberal. Selma Lagerlöf gjorde flera längre resor kring förra sekelskftet, alltid i sällskap med livskamraten Sophie Elkan. Men det var först från Falun och senare främst från sin herrgård Mårbacka i Värmland som Selma Lagerlöf skrev för hela världen. På Mårbacka drev hon dessutom lantbruk, och var så teknikintresserad att hon blev en av de första bilburna värmlänningarna. Det finns fler sidor av henne än vad som framgår av böckerna hon skrev. Tre andra världskända svenska författare. Astrid Lindgrens barnböcker läses världen över. Stieg Larssons Millenniumtrilogi har översatts till ett femtiotal språk och har sålt i över sextio miljoner exemplar. Tomas Tranströmers poesi går att läsa på över sextio språk. ", "article_category": "other"}
{"id": 30107, "headline": "”Kommunerna klarar inte brottsförebyggande arbetet”", "summary": "Stora brister. Många kommuner saknar tillräcklig förmåga att förebygga brott, enligt en ny rapport. Omorganisationen av svensk polis kommer inte kunna lösa problemen. I stället krävs en bättre analys och styrning av hur kommunerna ska arbeta brottsförebyggande, skriver generalsekreteraren för stiftelsen Tryggare Sverige.", "article": "Under de senaste åren har en grövre och mer organiserad brottslighet fått fäste i Sverige. Som en konsekvens ökar brott som narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller övergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier. Till det kommer gängkriminalitet, social oro och upplopp i vissa förortsområden. Det innebär sammantaget att kommunerna står inför stora utmaningar under de kommande åren. En granskning visar emellertid på stora brister i kommunernas brottsförebyggande arbete. Det framgår av den rapport som den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige presenterar i dag. En analys av brottslighetens utveckling visar att vissa så kallade mängdbrott minskar. Det gäller i första hand brott som drabbar människor i vardagen i form av bilbrott och våld i offentlig miljö. Statistiken visar också på en sjunkande trend när det gäller det dödliga våldet. Samtidigt beskriver polisen att den grova och organiserade brottsligheten har blivit utbredd även i mindre städer eller på ren landsbygd. Som en konsekvens av detta ökar organiserad brottslighet som narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller brott som övergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier. Till det kommer en allvarlig situation i flera förortsområden med social oro, upplopp och gängkriminalitet, där varken polis, ambulans eller räddningstjänst vågar sig in utan omfattande förberedelser och förstärkningar. Läget kompliceras ytterligare av att polisens brottsförebyggande arbete uppvisar stora brister. En rapport från Riksrevisionen konstaterar exempelvis att polisen inte lever upp till riksdagens krav på att man ska arbeta kunskapsbaserat och problemorienterat när det gäller arbetet med att förebygga brott. Dessutom visar ny statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) att utredningsverksamheten hos polis och åklagare får allt svårare att hålla jämna steg med brottslighetens utveckling. Konsekvensen av detta blir att man tvingas nedprioritera även grova brott – eller inte alls utreda dem. Beträffande mängdbrotten kan det vara ännu sämre. De kan ”skrivas av” i samma stund som anmälaren lämnar polisstationen. Mitt i denna utveckling står polisen inför den största omorganisationen sedan 1965 när dagens 21 polismyndigheter slås ihop till en nationell myndighet. Effekterna har inte låtit vänta på sig, utan produktiviteten minskar redan nu och kommer erfarenhetsmässigt ligga kvar på samma nivå ytterligare några år innan den är tillbaka på samma nivå som innan omorganisationen. Sammantaget innebär detta att situationen kan komma att bli mycket besvärlig i många kommuner framöver. För att undersöka i vilken utsträckning kommunerna är rustade för att möta dessa utmaningar har Stiftelsen Tryggare Sverige genomfört en kartläggning av det brottsförebyggande arbetet i landets kommuner. Kartläggningen bygger på intervjuer med företrädare för ett 50-tal slumpmässigt utvalda kommuner. Frågeställningarna handlar bland annat om huruvida kommunen har avsatt resurser till det förebyggande arbetet, om det finns en lokalt närvarande polis samt om det har genomförts analyser som ligger till grund för de åtgärder som genomförs för att förebygga brott. Resultaten visar att många kommuner saknar den förmåga i form av bland annat resurser, kompetens och organisation som krävs för att förebygga och förhindra brott. Orsaken är främst att brottsförebyggande frågor inte har varit på den politiska dagordningen under de senaste åren. Av kartläggningen framgår bland annat att den som är ansvarig för att hålla ihop det brottsförebyggande arbetet i kommunen ofta arbetar mindre än 30 procent med frågan. Dessutom saknar flertalet kommuner en strukturerad samverkan med det lokala näringslivet och andra viktiga aktörer för att minska brottsligheten. Till det kommer att många av de åtgärder som omfattas av de lokala så kallade samverkansöverenskommelserna med polisen har tagits fram utan några kartläggningar av behoven i kommunen. I stället baseras åtgärderna på de inblandades magkänsla. Kartläggningen visar samtidigt att det finns kommuner där arbetet fungerar. Framgångsfaktorerna handlar om en strukturerad samverkan med inte bara polisen och andra kommunala aktörer, utan även med det lokala näringslivet, ideella organisationer och olika trossamfund. Utmärkande för de kommuner som bedriver ett fungerande brottsförebyggande arbete är också att insatserna är baserade på kartläggningar av den lokala problembilden. En grundförutsättning för att utveckla arbetet med att förebygga brott och öka tryggheten är att kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men kommunerna måste också ha den förmåga som krävs för att lyckas med uppdraget. Till skillnad från försvaret, där det har förts en nödvändig debatt om vilken förmåga som finns att lösa uppgifterna, saknas en sådan debatt när det gäller kommunernas brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbete. I stället för att analysera vilken förmåga i form av utbildning, kompetens, resurser och organisation som krävs har diskussionerna så gott som uteslutande handlat om behovet av en mer centraliserad polisorganisation. Allt fler börjar emellertid förstå att kommunernas problem inte kommer att kunna lösas genom en omorganisation av svensk polis. Dessutom kommer effekterna av omorganisationen erfarenhetsmässigt att dröja ett antal år. Det är därför hög tid att även diskutera vilken förmåga som krävs i kommunerna för att motverka en utveckling med en grövre och mer organiserad brottslighet. ", "article_category": "other"}
{"id": 30113, "headline": "”Näringslivet förlorar på att inte ta vara på språken”", "summary": "Outnyttjad potential. Svenska företag med internationella kontakter förlorar betydligt mer på uteblivna handelsavtal på grund av bristande språkkompetens än vad som är fallet i övriga EU. Samtidigt kan bara en av fyra kommuner erbjuda modersmålsundervisning till alla de elever som ansöker om det, skriver Språkrådet.", "article": "Rätten till modersmålsundervisning är stark i Sverige. I den utbildningspolitiska retoriken har modersmålsundervisningens betydelse för flerspråkiga elever upprepats i decennier. Ute på skolorna finns det dock fortfarande ingenting som tyder på att ämnet skulle vara viktigt. Samtidigt gör Sverige en nationalekonomisk förlust genom att inte ta till vara och stimulera den språkliga kompetens som finns i landet. I en ny rapport från Språkrådet, Debatterad och marginaliserad – perspektiv på modersmålundervisningen, visas på klyftan mellan retorik och praktik, och på Sveriges kluvenhet inför det mångspråkiga samhället. En av fem elever i grundskolan har utländsk bakgrund och därmed rätt att få undervisning i sina modersmål enligt skollagen. Språklagen som har funnits sedan 2009 är också en tydlig markering av samhällets ansvar för att ge individen tillgång till sitt modersmål. I skolorna har dock skolämnena modersmål och svenska som andraspråk låg status och det råder stor brist på kompetenta lärare. Ända sedan modersmålsämnet infördes i slutet av 1970-talet har den officiella retoriken om modersmålets viktiga roll stått i bjärt kontrast till situationen för ämnet i skolan. Näringslivet förlorar på att inte ta till vara flerspråkig kompetens. Forskning visar att svenska företag med internationella kontakter förlorar betydligt mer på uteblivna handelsavtal på grund av bristande språkkompetens än vad som är fallet i övriga EU. Eftersom Sverige har ungefär dubbelt så hög andel flerspråkig befolkning som Frankrike och Tyskland finns det här en stor outnyttjad potential. Flerspråkighetsforskare har under decennier fört fram modersmålets positiva betydelse för kunskapsutvecklingen hos elever med utländsk bakgrund. Tillgång till språk handlar inte bara om rättigheter, utan också om likvärdighet. Elever med utländsk bakgrund har överlag sämre studieresultat än elever med svensk bakgrund. I den senaste Pisa-mätningen var Sverige dessutom ett av de länder där skillnaden i skolresultat mellan 15-åringar med utländsk respektive svensk bakgrund var som allra störst. Detta är ett bottenresultat som har fått alltför lite uppmärksamhet i det allmänna Pisa-bruset. Resultatet är intressant oavsett om det beror på elevers bristande kunskap eller deras ointresse av provformen. Språkrådets rapport visar att bara en av fyra kommuner kan erbjuda modersmålsundervisning till alla de elever som ansöker om det. Enkätsvaren i övrigt bekräftar problem som med jämna mellanrum beskrivs i Skolverkets och Skolinspektionens rapporter: brist på lärare, särskilt sådana med rätt kompetens, isolering från övrig undervisning och låg status. Svenska som andraspråk betraktas dessutom ofta som ett stöd för ”svaga” elever och inte som det självständiga skolämne det faktiskt är. En granskning som Skolinspektionen genomförde 2010 visade att det inte var ovanligt att lärare saknade en klar uppfattning om skillnaden mellan ämnet svenska och ämnet svenska som andraspråk. Okunskapen är stor även bland föräldrar och elever. Det finns fortfarande en utbredd uppfattning om att modersmålsundervisningen är negativ för barns förmåga att lära sig svenska medan väletablerad forskning visar på motsatsen. I Språkrådets enkät svarade nästan hälften av kommunerna att de anser att det är ganska eller mycket vanligt att föräldrar och elever väljer bort modersmålsundervisningen eftersom de tror att den kan bromsa eller hindra elever från att lära sig svenska. Flerspråkiga elevers skolresultat kopplas alltmer ihop med behovet av mer undervisning i ”vanlig” svenska, medan satsningar på modersmålsundervisningen lyser med sin frånvaro. En promemoria från 2013 om nyanlända elevers utbildning har bland annat föreslagit att nyanlända elever under sitt första år ska kunna omfördela sin undervisningstid från ett eller flera ämnen till förmån för ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Förslaget går tvärt emot de slutsatser som skolmyndigheterna slår fast i sina granskningar av flerspråkiga elevers kunskapsutveckling: nyanlända elever behöver sitt modersmål jämsides med svenskan. I en rapport från i maj i år konstaterar Skolinspektionen just detta: att undervisning för nyanlända elever är alltför ensidigt fokuserad på svenskämnet, och att eleverna inte får den studiehandledning på modersmålet som de behöver för att få tillräckligt stöd i sin kunskapsutveckling. En konsekvens av det är att eleverna halkar efter onödigt mycket i övriga ämnen. De blir sämre rustade för framtida studier och arbete. Varför denna klyfta mellan styrdokument och praktisk verklighet? Medan engelskan har en stark ställning i Sverige diskuteras sällan behovet och värdet av kunskaper i andra mindre och/eller utomeuropeiska språk. Trots att man i den officiella retoriken länge har lyft fram värdet av mångfald och mångkultur saknas flerspråkiga perspektiv inom skolans värld. Föreställningen om en homogen befolkning ur ett etniskt, språkligt och kulturellt perspektiv är fortfarande stark i Sverige, trots att den demografiska situationen förändras. För att klyftan mellan retorik och praktik ska minska måste attityden förändras på flera nivåer i samhället. Politiker behöver lyssna bättre på vad forskning och skolmyndigheter säger om flerspråkiga barns behov i skolan. Kommuner och skolor behöver anställa fler lärare och pedagogisk personal med flerspråkighetskompetens. Elever och föräldrar behöver dessutom bättre information om vikten av modersmålskunskaper också för kunskapsutvecklingen i övriga skolämnen. Ett steg på vägen vore att föra in ett tydligt flerspråkighetsperspektiv i lärarutbildningen. Ett annat sätt är att i gymnasieskolan införa meritpoäng för studier i fler språk än de som ingår i ämnet moderna språk (exempelvis tyska och franska). Modersmålsundervisningen är en central språkpolitisk fråga och därför en angelägenhet för hela samhället. Satsningar på modersmål och svenska som andraspråk skulle vara ett tydligt ställningstagande för det mångspråkiga samhället. Sådana satsningar är av yttersta vikt, inte minst i en tid då mångkultur som samhällsideal är på kraftig tillbakagång i Europa. ", "article_category": "other"}
{"id": 30145, "headline": "”Missa inte chansen till nya jobb i dataspelsbranschen”", "summary": "Satsa på ung industri. Svenska dataspel är en exportframgång som också föder nya innovationer på andra områden. Ändå saknas ett forsknings- och utvecklingsprogram. Med rätt satsningar på nystartade spelföretag finns chansen att skapa tiotusentals nya jobb, skriver representanter för Högskolan i Skövde och Dataspelsbranschen.", "article": "Med rätt satsningar från regeringen på fler utbildningsplatser, företagsnära forskning och stöd till nya företag skulle den svenska dataspelsbranschen på tio års sikt kunna växa från dagens 2 000 till upp emot 20 000 anställda. Sverige har ett gyllene tillfälle att bli en av världens ledande dataspelsproducenter det närmaste årtiondet. Den svenska dataspelsbranschen växer så det knakar. Svenskproducerade spel som Minecraft, Candy Crush Saga och Battlefield-serien har blivit stora internationella succéer de senaste åren. Framgångarna märks inte bara i försäljningsstatistiken, utan också genom att antalet företag och anställda har ökat markant. Omsättningen i branschen ökade under 2012 med 60 procent till 3,7 miljarder kronor. Den absoluta merparten av intäkterna kommer från export. Dataspelsbranschens framgångar har också ökat intresset för att utbilda sig inom dataspelsområdet. Högskolan i Skövde, som är störst i Sverige på utbildningar inom dataspelsutveckling, har tagit emot över 4 000 ansökningar till 230 lediga utbildningsplatser hösten 2014. Bara i Skövde är 21 spelutvecklingsföretag verksamma, varav merparten har startats av tidigare studenter på Högskolan. Jämfört med de stora industrinäringarna är omsättningen och sysselsättningen självklart blygsam. Men om branschen fortsätter att öka i samma snabba takt som hittills kan den på kort tid bli betydelsefull för både tillväxt och sysselsättning. Framgångarna för svenska dataspel har inte passerat obemärkta. Såväl regeringen som oppositionen lovordar det svenska dataspelsundret. Handelsminister Ewa Björling (M) har lyft upp dataspel i sitt arbete med att främja svensk export, och Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson uttalade sig nyligen om branschen som en framgångssaga som hon vill höra mer om (DN 22/5). Dataspel handlar om långt mer än bara underhållning. Inom såväl utbildning på olika nivåer som inom sjukvården blir dataspel ett allt viktigare inslag. Användandet av spelmekanismer – exempelvis belöningssystem inspirerade av dataspel – är på stark frammarsch inom områden som handel, IT, transporter och utbildning. Dataspelen driver också på teknikutvecklingen. Om Sverige fortsätter att vara framgångsrikt inom dataspelsutveckling kommer det bidra till innovationer inom en lång rad relaterade områden. Samtidigt med de svenska framgångarna håller dataspelsbranschen på att formera sig globalt. Därför är det nu som Sverige har möjligheten att etablera sig som ett ledande land i en framtidsbransch vars potential vi bara kan ana. Men det går inte att räkna med att den utvecklingen fortsätter av sig själv. I dag finns det ett stort behov av ett ökat politiskt engagemang för dataspelsbranschen. Eftersom branschen hittills har vuxit framför allt på egna meriter finns det en risk att beslutsfattare som Ewa Björling och Magdalena Andersson inte ser behovet av ett mer handfast politiskt stöd än bara uttalanden. Ett av de största hindren för en fortsatt tillväxt är i dag bristen på kompetent personal. För att branschen ska kunna fortsätta att utvecklas behövs fler kreativa människor och mer tekniska kunskaper på högsta nivå. För att få fram den nödvändiga spetskompetensen bör regeringen bidra till fler platser i yrkeshögskolor och högskolor samt mer resurser till företagsnära forskning. De svenska dataspelsföretagen möter också en tilltagande internationell konkurrens. Flera länder, däribland Finland och Kanada, har insett potentialen i branschen och storsatsar på att understödja utvecklingen. I Finland satsar Tekes, den finska motsvarigheten till Vinnova, hela 65 miljoner euro under tre år på att stödja dataspelsföretag. För Finland betydde investeringen en skatteintäkt på 260 miljoner euro bara från ett enda dataspelsföretag 2013. I Sverige finns inget forsknings- eller utvecklingsprogram riktat specifikt mot dataspelsbranschen. För att svenska företag ska klara konkurrensen bör alltså exempelvis Vinnova få i uppdrag att erbjuda större möjligheter till stöd till nystartade innovativa företag inom dataspelsområdet. Det är en investering som betalar sig i längden. Om vi skapar en dynamisk miljö för utveckling av spel kan vi både behålla företagen i Sverige och locka till oss utländska investeringar. I höstens valrörelse tävlar både regeringen och oppositionen om vem som är bäst på att skapa nya jobb. Vi hoppas att båda sidor ska uppmärksamma den möjlighet till nya arbetstillfällen som finns i dataspelsbranschen. Att det framför allt är unga människor som anställs gör frågan särskilt angelägen ur ett sysselsättningsperspektiv. Den svenska dataspelsbranschen hade ungefär 2 000 anställda 2012. Med rätt förutsättningar – i form av mer utbildning och forskning samt mer stöd till nyföretagande – bedömer vi att branschen om tio år i stället kan sysselsätta upp emot 20 000 personer. Oavsett utgången av valet kommer regeringen att behöva ta ställning till om man vill göra de nödvändiga satsningarna på utbildning, forskning och nyföretagande inom dataspelsområdet eller inte. Uteblivna satsningar kommer att leda till att allt mer av arbetskraften till den svenska dataspelsbranschen hämtas från andra länder. I förlängningen kan det också innebära att företag tvingas flytta utomlands för att hitta rätt kompetens. Utan mer politiskt stöd riskerar den snabba utvecklingen i svenska spelutvecklingsmiljöer att stanna av och Sverige kan halka efter länder som satsar mer. Då går vi miste om en historisk möjlighet som i framtiden skulle kunna skapa tiotusentals jobb. ", "article_category": "other"}
{"id": 30175, "headline": "”Bristande rättsskydd för uppfinnare kostar jobb”", "summary": "Patentstöld måste leda till straff. Flera av Sverige mest produktiva uppfinnare är inne i utdragna rättsprocesser mot företag med obegränsade resurser. Dessa uppfinnares idéer kan bli grund för nya industriföretag. Staten måste ta sitt ansvar och garantera dem ett rimligt rättsskydd, skriver två jurister och en uppfinnare.", "article": "I Sverige pågår för närvarande en intensiv debatt om vem som kan skapa flest jobb. Den debatten förs på ett helt abstrakt plan med generella och svepande uttalanden och ger främst intryck av olika förhoppningar. Men den går varken till roten med vilka nya arbetstillfällen eller vad som krävs för att sådana ska skapas i Sverige. Det är svårt att debattera komplexa förhållanden. Mycket av grunden för vår svenska välfärd ligger i exportindustrin. Dessa stora företag grundades på uppfinningar och innovationer som kullager, kylskåp, fyrar, separatorer och telefoner kring förra sekelskiftet. Då var det svenska patentsystemet under uppbyggnad. Under senare år har knappast något enda nytt större industriföretag växt upp på basen av en svensk uppfinning. Ett bra patentsystem har ansetts vara ett effektivt sätt, eller till och med det enda sättet att hävda sig mot mer eller mindre illvilliga konkurrenter. Men uppfinnarnas rättsliga situation i Sverige är i dag inte bra. Politikerna verkar inte tro att väljarna intresserar sig för rättsystemet och rättsäkerheten för grupper som kommer i kläm. Medborgarna utgår ifrån att rättsväsendet fungerar på bästa sätt, eftersom det utgör en grundförutsättning för en fungerande stat. Det är först när den enskilde drabbas av rättsväsendets tillkortakommanden som han eller hon reagerar. Då kan det visserligen bli en kraftfull reaktion. Men eftersom bara en invid åt gången drabbas märks det så lite. Därför kan allvarliga missförhållanden få fortsätta, trots ödesdigra konsekvenser för dem som drabbas. I vår har regeringen beslutat om två nya utredningar. En kommitté ska utreda förutsättningarna för ett förbättrat klimat för entreprenörskap och innovativt företagande. Utredningen ska fokusera på skatteregler och sociala avgifter för att förbättra företagsklimatet. Uppfinnande eller patent nämns däremot inte med ett ord. En annan utredning ska se till näringslivets och individers behov av statliga insatser på det immaterialrättsliga området. Den förefaller främst att fokusera på hur Patent- och registreringsverkets kompetens bäst kan tas till vara när det inte längre görs särskilt många patentansökningar i Sverige. Ingen av dessa kommittéer ska dock särskilt utreda uppfinnarnas situation eller rättsäkerhet, trots att den är dålig. Patentintrång leder till allmänt åtal ”endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt”. Begränsningsregeln har medfört att det aldrig väckts något åtal för patentintrång, trots att brottet anses så grovt att det kan ge upp till två år fängelse. Eftersom det aldrig väcks några åtal för patentstölder, kan man vara ganska förvissad om att sådana intrång kommer att fortsätta. Konsekvensen är att uppfinnarna – en yrkesgrupp som är väldigt viktig för Sveriges framtid – i praktiken står helt utan det allmännas skydd för rätten till det de skapar. Ekobrottsmyndigheten (EBM) skapades för att kunna utreda kvalificerad ekonomisk brottslighet. Men EBM har inte alls utvecklats på det sätt som var tänkt. De enda brott EBM verkligen kan hantera är erkända bokföringsbrott, och möjligen skattebrott av enklare slag som förefaller att favoriseras. Men hur är det med organiserade bedrägerier? De måste också kunna utredas i en rättsstat, och även när de drabbar enskilda, exempelvis enskilda uppfinnare. Rättsväsendet behöver stramas upp när det gäller patentintrång och stölder av patent. Innovationsföretag och uppfinnare måste i anständighetens namn erbjudas samma skydd och likhet inför lagen som alla andra medborgare. Men i dag gäller djungelns lag i Sverige, och den som inte har egna ekonomiska resurser för att hävda sin rätt har ingen rätt. Det är dyrt på mer än ett sätt. Uppfinnarna är ofta originella personer med begränsade ekonomiska resurser, och de intresserar sig nästan alltid mer för sin teknikutveckling än för sin ekonomi. Detta gör att de väldig lätt, ja mer eller mindre automatiskt, fångas in av riskkapitalister och liknande, som enkelt och utan risk kan ta ifrån dem frukterna av deras arbete. Särskilt när det handlar om mycket värdefulla uppfinningar, sådana som kan ligga till grund för nya växande industriföretag, är det i dag knappast någon som undgår att bli uppäten. Därför måste staten ta sitt ansvar och garantera uppfinnarna ett rimligt rättsskydd. I dag är flera av Sveriges mest produktiva uppfinnare sedan många år helt förlamade i oändligt utdragna juridiska processer mot företag med obegränsade resurser – företag som vill ha deras uppfinningar utan betala för dem. Detta slutar normalt med att uppfinnaren krossas eller får ge upp när resurserna och krafterna (och ibland även familjen) är förbrukade. Ibland slutar det ännu värre. Detta har Sverige inte råd med. Vi måste befria uppfinnarna, så att de kan uppfinna. För att trygga välfärden behövs många riktiga jobb. För många nya jobb krävs det nya företag som kan växa till sig och bli stora. För nya industriföretag krävs nya uppfinningar. För nya uppfinningar krävs levande uppfinnare, som får ägna sig åt det som de är bäst på, nämligen att uppfinna. Därför är det i allas intresse att åtal väcks för patentintrång och stöld av patent. ", "article_category": "other"}
{"id": 30214, "headline": "Orden har alltid stått i centrum", "summary": "Catharina Grünbaum må ha slutat som språkvårdare och skribent på Dagens Nyheter, saknad av både läsare och journalister, men hon är fortfarande engagerad i vad som skrivs. Och – inte minst – hur det skrivs.", "article": "Catharina Grünbaums cv går inte av för hackor: hon har skrivit flera böcker om svenska språket och arbetat med såväl nordiska språkfrågor som den nya svenska psalmboken och bibelöversättningen. När Catharina Grünbaum började läsa nordiska språk på 60-talet kände hon att hon hittat rätt och hamnade så småningom på Svenska språknämnden (senare Språkrådet) där hon arbetade i 18 år innan hon raggades till Dagens Nyheter 1988. Ja, hon använder det ordet – raggades. – Från början trodde jag att det skulle bli enahanda att umgås enbart med journalister, men det var otroligt roligt och givande. Det var som att komma till ett litet universitet, säger Catharina Grünbaum, som lämnade DN 2006, men hon var språkvårdare på distans i ytterligare fyra år. Hon har för länge sedan tappat räkningen på alla självutnämnda språkpoliser som klagat på tidningsspråket under årens lopp. Kanske är det därför språkvårdare Grünbaum inte alltid avslöjar vad hon arbetar med när hon får en ny bekantskap till bordet. I alla fall inte direkt. Vad säger du till dem som klagar? – Att jag tycker att det är djupt orättvist. Naturligtvis skriver inte alla bra, men de stora dagstidningarna har drivna skribenter i allmänhet och somliga är utomordentligt bra, säger Catharina Grünbaum, som brukar kontra med: – Då skulle du se debattartiklarna som professorer, politiker och företagsledare skickar in innan de tvättats. – Folk älskar att inrapportera felaktigheter och hoppas att jag ska bli glad. Ungefär som katten som vill visa upp råttan hon har fångat. Jag tycker att det är tråkigt att folk har en sådan syn på språket. Hur borde de vara i stället? – Glädjas över ett träffsäkert porträtt eller en behaglig rytm i meningsbyggnaden. Vad stör du dig själv på när det gäller felskrivningar och felsägningar? – Retar upp mig på språkfel gör jag sällan, men tendensen att använda engelska ord när det finns goda svenska irriterar mig. Om vi vill att svenska språket ska vara levande och uttrycksfullt måste vi också använda det och skapa nya egna ord. Förstår du att det finns människor som stör sig på språkfel? – Absolut. Det är mänskligt, men jag tror att vi får vänja oss vid att det blir förskjutningar. Både när det gäller ordens betydelse, böjning och konstruktioner. ”Större än mig” i stället för ”större än jag” tror Catharina Grünbaum kommer att bli en ickefråga för nästa generation, precis som skillnaden mellan var och vart. Har du något favoritord? – Jag ska skriva en bok om svenskarnas favoritord så småningom så det kanske jag inte ska avslöja (men hon gör det ändå här intill). Många älskar ord som har med naturen att göra. Som vintersolstånd och vårdagjämning. Till och med dagsmeja. Men knappast aprilväder väl? – Varför inte? Ingen maj en dager sprider som den klarnande april, reciterar hon sin husgud Erik Axel Karlfeldt. Vad är det som gör Karlfeldt så speciell i dina ögon? – Ordens klanger. De går inte att översätta. Om Karlfeldt hade skrivit på ett världsspråk hade han varit världsberömd, säger Catharina Grünbaum, som kan prata på ett mycket fängslande sätt om språkfrågor, hedersdoktor vid Stockholms universitet som hon är. Men fru Grünbaum har ett annat stort intresse också, ett intresse hon delar med herr Grünbaum. Det stavas båtliv. Paret har seglat i 30 år och under åtta somrar i början av seklet färdades hon och maken på egen köl med motorbåten ”Vanadis” på franska vattenvägar. Det resulterade i boken ”Från sluss till sluss på franska kanaler”, som kom ut för några år sedan. Hon beskriver dessa långa somrar som upplevelserika, men: – Jag saknade den svenska sommarens doft av gulmåra. ", "article_category": "other"}
{"id": 30216, "headline": "”S kan vinna fler väljare från V och MP än från alliansen”", "summary": "Vår väljaranalys visar vilka väljare partierna kan vinna och förlora och vilket stöd kan de få om de lyckas utnyttja hela sin potential. Om alla M-väljare som överväger att rösta på ett annat parti verkligen gör det riskerar partiet att göra sitt sämsta val sedan 1973. Också S riskerar stort tapp, men färre S-väljare än M-väljare överväger på allvar att svika partiet, skriver två opinionsanalytiker på Ipsos.", "article": "Tiden fram till den 14 september kommer att präglas av rader av utspel, debatter och kampanjaktiviteter från partiernas sidor. Hur valet kommer att sluta är det ingen som vet, och trots att valrörelserna ökat i betydelse brukar de sällan leda till dramatiska opinionsförändringar. Det vanliga är att stödet för enskilda partier ändras med någon eller några få procentenheter. Undantag finns självklart. Valrörelsen 2002 är ett exempel där krav på språktest och valstugereportage resulterade i väljarvinster för Folkpartiet och förluster för Moderaterna. Vilka överraskningar kommer årets valrörelse att bjuda på? Ipsos ställer regelbundet frågor till svenska folket om hur man ser på de politiska partierna. För att få en bild av vilka möjliga vinster och förluster som partierna kan tänkas göra fram till valdagen, givet dagens opinionsläge, har vi ställt några frågor. I undersökningen har väljarna, utöver att svara på hur man skulle rösta i dag, tillfrågats om man slutligt har bestämt sitt partival och vilka partier man på allvar överväger att rösta på. Utifrån svaren är det möjligt att se vilka väljare partierna riskerar att vinna och förlora och till vilket parti. Analysen ger också svar på vilket väljarstöd partierna kan få om de lyckas utnyttja hela sin nuvarande potential och hur dåligt det kan gå om partiet förlorar de väljare som inte slutligt bestämt sig och på allvar överväger att rösta på ett annat parti. • En stor andel av Moderaternas väljare har inte slutligt bestämt sitt partival och överväger på allvar att rösta på ett annat parti. Om dessa väljare överger partiet riskerar M att göra sitt sämsta valresultat sedan 1973, vilket skulle motsvara en halvering av stödet jämfört med valet 2010. I bästa tänkbara fall, det vill säga om man lyckas vinna alla de väljare som i dag överväger att rösta på Moderaterna men som i dag röstar på ett annat parti, skulle man kunna nå samma valresultat som 2010. Partiets potential finns i huvudsak bland övriga alliansväljare samt bland osäkra väljare. • Socialdemokraterna riskerar att tappa var sjätte väljare och skulle i så fall göra ett rekorddåligt valresultat. Dock är det färre bland S-väljarna än bland M-väljarna som på allvar överväger att rösta på ett annat parti. Partiets maximala vinstpotential är drygt 10 procentenheter. Flest väljare kan S vinna från gruppen osäkra, därefter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Partiets potential att vinna väljare från V och MP är dubbelt så stor som potentialen att vinna väljare från allianspartierna. • Miljöpartiet har dubbelt så stor potential som Socialdemokraterna att vinna väljare över blockgränsen. MP är också det parti som har potential att förbättra sitt valresultat mest av alla partier. I ett bästa scenario kan Miljöpartiet fördubbla sitt nuvarande väljarstöd, vilket skulle innebära att partiet trefaldigar valresultatet från 2010. MP har marginellt större potential att vinna från allianspartierna respektive de osäkra väljarna i jämförelse med potentialen bland S- och V-väljare. • Vänsterpartiet kommer med stor sannolikhet att förbättra valresultatet från 2010 i höstens val. Även om partiet skulle tappa alla väljare som i dag på allvar överväger ett annat parti visar analysen att V kommer att lyckas upprepa valresultatet från 2010. Om partiet skulle nå sin maximala potential i valet 2014 skulle det innebära en fördubbling av stödet jämfört med senaste valet. • Vår analys talar också för att Sverigedemokraterna gör ett bra val och förbättrar sitt resultat från 2010. Även om SD skulle förlora alla väljare som i dag på allvar överväger ett annat parti kommer SD att göra ett bättre val än senast. Skulle man lyckas nå hela sin potential kommer partiet att fördubbla stödet i förhållande till förra valet. Sd har ungefär lika stor potential bland alliansväljare som bland S-, V-, MP-väljare och osäkra. • Det är långt ifrån säkert att Feministiskt initiativ tar plats i riksdagen efter valet, men analysen visar att deras chanser är goda. En hög andel av de som i dag svarar att de skulle rösta på Fi har slutligt bestämt sig och överväger inte några andra partier inför höstens val. Skulle Fi lyckas nå den maximala potentialen partiet har i dag kan partiet nå över 8 procent i valet. • Kristdemokraterna är det parti inom alliansen som både har lägst maximal potential och riskerar att göra det sämsta valresultatet. KD kan framför allt vinna väljare från övriga allianspartier. • Både Folkpartiet och Centerpartiet riskerar i sämsta fall en halvering av stödet i 2010 års val. Samtidigt har båda partierna potential att dubblera sitt väljarstöd i förhållande till 2010, och potentialen finns framför allt bland andra alliansväljare. Såväl C som Fp har liten potential att dra väljare över blockgränsen. Nya utspel och förslag från partierna under valrörelsen kan skapa både sympatier och antipatier som förändrar opinionsläget och därmed partiernas risk eller möjlighet att förlora eller vinna väljare. Oväntade omvärldshändelser och mediernas rapportering kan komma att påverka den politiska dagordningen och hur väljare ser på partierna. Analysen ska inte ses som en prognos av vilka partier som kommer att vinna eller förlora stöd fram till valdagen utan som en dagsbild av hur den politiska spelplanen ser ut nu. Vår analys avser riksdagsvalet 2014, inte partiernas långsiktiga potential eller förlustrisker. På längre sikt har partierna större möjligheter att vinna stöd från nya väljare. Nu återstår cirka två och en halv månad fram till valdagen. Tusentals möten mellan partierna och väljarna, på arbetsplatser, i bostäder, på gator och torg och i sociala medier återstår innan valet är avgjort. Vem som blir vinnare eller förlorare är för tidigt att uttala sig om. De enskilda partiernas utrymme att vinna eller förlora väljare är stort – hur det går vet vi först efter att den sista väljaren avlagt sin röst. ", "article_category": "other"}
{"id": 30217, "headline": "”Svenska folket vill att staten tar över ansvaret för skolan”", "summary": "Ny undersökning. Skolan är den viktigaste valfrågan. Och väljarnas uppfattning om huvudmannaskapet är tydlig: 60 procent av dem vill se staten som huvudansvarig för skolan. Mellan alliansens och de rödgrönas sympatisörer finns i stort sett ingen skillnad i uppfattning, skriver Bo Jansson, Lärarnas riksförbund.", "article": "För en majoritet av väljarna kommer skolan att avgöra valet. Det visar en ny stor väljarundersökning och det stämmer väl överens med andra opinionsundersökningar som visar att skolan är den viktigaste frågan inför valet i september. Den visar också att stödet för en statlig skola är fortsatt stark i hela väljarkåren – även bland sympatisörer till partier som vill se en decentraliserad kommunskola. I juni presenterade Skolverket en mycket omfattande analys av 40 internationella undersökningar sedan 1995 för att närmare studera svenska elevers kunskapsutveckling över tid, detta för att fördjupa diskussionen efter Pisa-rapporten från december 2013. Analysen visar att trenden inom matematik, läsning och naturvetenskap varit tydligt negativ sedan mitten av 1990-talet. Nu säger 65 procent av väljarna att de anser att skolfrågan antingen spelar stor roll eller är helt avgörande för vilket politiskt parti de skulle rösta på. Undersökningar inför de senaste riksdagsvalen har tydligt visat att skolan är en av de mest avgörande frågorna för hur väljare röstar. Enligt vallokalsundersökningen 2010 var skolan den absolut viktigaste frågan för väljarna. Jobben kom på andra plats. Samma mönster ser ut att gå igen även detta valår, men nu har skolan seglat upp som den viktigaste frågan redan i god tid före valet. Den fråga som i allt större grad lyfts fram i debatten om skolan är frågan om huvudmannaskapet. I undersökningen som vi presenterar i dag ser vi också det mycket anmärkningsvärda resultatet att endast 15 procent av väljarna vill att kommunerna ska stå för huvudansvaret av skolan och 17 procent att det ska vara ett delat ansvar mellan stat, kommun och friskolor! Och oavsett partisympatier, vill en majoritet av väljarna se ett statligt huvudansvar för grund- och gymnasieskolorna. Det har gått 25 år sedan beslutet om att kommunalisera den svenska skolan fattades. Kort därefter introducerades valfrihetsreformen och friskolereformen. Att reformerna från 1990-talet haft negativ inverkan på kunskapsresultaten och likvärdigheten råder det numera näst intill samstämmighet om. Efter att professor Leif Lewin tidigare i år presenterade en statlig utredning om kom- munaliseringens konsekvenser för elevresultaten, likvärdigheten och läraryrkets status har frågan om skolans huvudmannaskap fått nytt bränsle. En stor majoritet av väljarna, 60 procent, vill se staten som huvudansvarig för skolan. Med huvudansvar har preciserats ansvaret för skolans styrning och finansiering, samt ansvaret för lärare och rektorer. En majoritet av väljarna anser att förutsättningarna för förbättrade kunskapsresultat skulle förändras till det bättre genom en sådan ansvarsomfördelning för skolan. Ovanstående siffror finns alltså i resultatet av den stora väljarundersökning som Lärarnas riksförbund har låtit undersökningsföretaget Exquiro göra bland 3 000 väljare. Resultaten är nedbrytbara beroende på vilket politiskt parti väljarna skulle rösta på om det vore val när frågorna ställdes, det vill säga i maj 2014. Tidigare i år genomförde förbundet en liknande undersökning bland lärare, oavsett facktillhörighet. Den visade att 80 procent av lärarna vill att staten tar över huvudansvaret för skolan från kommunerna. 94 procent av dessa lärare svarade dessutom att en sådan reform är ganska eller mycket angelägen att genomföra. I den nya väljarundersökningen visar det sig också att skillnaderna mellan de väljare som skulle rösta på Kristdemokraterna respektive Vänsterpartiet är störst i synen på huvudmannaskapet för skolan, då endast 51 procent av KD-sympatisörerna vill se ett statligt huvudansvar för skolan, medan motsvarande siffra för V-sympatisörerna är 74 procent. Det är mycket tänkvärt att det mest kommunkramande och decentraliseringsivrande partiet Centern har så svagt stöd för kommunskolan. Endast 4 procent av partiets väljare vill ha kommunalt ansvar för skolan, medan hela 64 procent av Centerväljarna vill se en statlig skola! Det är nästan en lika stor andel som Folkpartiväljarna där 67 procent vill se en statlig skola. Om man jämför allianssympatisörerna med de rödgröna sympatisörerna så finns det i stort sett inga skillnader när det gäller denna fråga. Oavsett valutgång, om blockpolitiken består, vill väljarna se en förändring när det gäller skolans huvudmannaskap. Såväl fakta om skolresultatens utveckling över tid som olika opinionsundersökningar talar för att det är hög tid att utarbeta en ny ansvarsmodell för skolan. Kommunerna har som huvudansvariga haft snart 25 år på sig att förbättra skolan, men det har bara resulterat i negativ utveckling vad gäller elevprestationer, likvärdigheten och läraryrkets attraktionskraft. Det är just dessa tre beståndsdelar som måste utgöra fokus i en kommande nystart för den svenska grund- och gymnasieskolan. Lärarnas riksförbund menar att efter valet måste en statlig utredning tillsättas för att utarbeta en modell för hur statens ansvar för skolan efter 2015 ska se ut. Utredningen bör ha ett brett politiskt stöd, men själva arbetet måste bedrivas av sakkunnig expertis. Oavsett hur det framtida huvudmannaskapet för skolan kommer att se ut, är det tydligt att dagens finansieringssystem inte fungerar. Staten måste ta det finansiella ansvaret, men också se till att resurserna används på rätt sätt. Detta är också en logisk konsekvens av kommande förändringar i skollagen, samt att staten redan nu ökat sitt ansvarstagande vad gäller exempelvis lärarnas löner. Läraryrkets attraktionskraft är avgörande för att den svenska skolan åter ska prestera i topp i internationella mätningar. Framtida reformer, inklusive den om ett eventuellt förändrat huvudmannaskap, måste ta sin utgångspunkt i läraryrkets förutsättningar och vad som krävs för att dessa ska bli bättre. Undersökningen • Målgruppen i undersökningen var privatpersoner boende i Sverige i åldern 18–74 år. • Data samlades in genom telefonintervjuer under perioden 5 maj–2 juni 2014. • Totalt genomfördes 3 001 intervjuer av undersökningsföretaget Exquiro. ", "article_category": "other"}
{"id": 30227, "headline": "På jakt efter en sann historia", "summary": "Roscrea. Spädbarn som begravts i hemlighet, stängda adoptionsarkiv och arbete under slavliknande omständigheter. Nya uppgifter om behandlingen av ogifta, gravida kvinnor i Irland under 1900-talet har satt hård press på landets regering. DN följde Mary Lawlor som föddes på Sean Ross Abbey, ett av mamma- och barnhemmen, i hennes sökande efter sanningen om sig själv.", "article": "Mary Lawlor måste fortfarande nypa sig i armen för att tro att det är sant. Hon har en tre år yngre bror som är polis. En bror, som hon alltid har drömt om, som liknar henne och som har barn som ser ut som syskon till hennes döttrar. – Jag kan inte beskriva känslan när jag fick nyheten. Jag hade frågat så länge, varför sa ingen något? frågar hon sig när vi kör längs de irländska vägarna. Vi är på väg mot Sean Ross Abbey i Roscrea, ett tidigare mamma- och barnhem drivet av nunnor där Mary Lawlor och hennes bror föddes. Modern var en kvinna som blivit med barn utanför äktenskapet. Mary Lawlor och hennes bror utgör två av de tiotusentals barn som från 1920-talet fram till 1970-talet föddes av ogifta kvinnor i Irland. Av kvinnor som enligt den tidens synsätt var ”förfallna”. De hade begått en av de värsta synderna som kan tänkas, att ha sex utanför äktenskapet, och de ansågs smutsiga. Att flera av kvinnorna blivit gravida genom våldtäkt eller incest spelade ingen roll. Av rädsla för att bli utstötta av kyrkan och hamna utanför bygemenskapen skickade kvinnornas familjer i väg sina döttrar till kloster för att föda barnen. Där fick kvinnorna dessutom arbeta under slavliknande förhållanden. När barnen fötts adopterades de bort, de flesta till familjer i Irland. Men en del köptes av familjer utomlands, framför allt i USA. Ibland var barnen så gamla som tre år när de togs från mamman. Efter att de tvingats adoptera bort sina barn var det tänkt att kvinnorna skulle glömma, gå upp i den nya identitet med nytt namn som de fått när de anlänt till klostret – och aldrig berätta för någon om vad som hänt. Men många mammor glömmer inte, och det gör heller inte barnen. Mary Lawlor har alltid undrat över sin biologiska familj. 1993 gjorde hon slag i saken och började söka. – Jag vill veta mina rötter, förstå mitt ursprung, kunna bygga ett familjeträd. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Varken kyrkan eller myndigheter har varit henne särskilt behjälplig i jakten. Adoptionsakterna är hemliga och det var först efter 19 års privat detektivarbete som Mary Lawlor via en källa på en myndighet fick beskedet: Du har en bror som också adopterades bort, till USA. Ytterligare ett år senare hade hon hittat honom, i Brooklyn, New York. Då hade hon skickat brev till över 60 katolska institutioner i USA:s 50 delstater. Det hon hade att gå på var födelsenamnet: O’Brian. – När de hörde av sig från Brooklyn och sa ”vi tror att vi har hittat din bror” blev jag helt förstummad. Jag tänkte ”är det verkligen sant?”, säger den annars väldigt talföra Mary Lawlor. Hon är nu en del av en stor grupp adopterade och mammor som kämpar för att adoptionsakterna ska öppnas och att myndigheterna går till botten med vad som hände på hemmen. De kräver upprättelse. För det handlar inte bara om alla dem som vill söka sina rötter, utan också om de ”bortglömda” barnen, de som dog på hemmen. Nyligen avslöjades att 796 barn konstaterats döda i ett hem för ogifta gravida kvinnor i Tuam, på irländska västkusten. Flera av dem, oklart hur många, påstods i de första rapporterna ligga begravda i en septisk tank utanför hemmet. Utan kista, namn eller minnessten. De dog av försummelse, undernäring, tuberkulos och lunginflammation, bland annat, enligt historikern Catherine Corless som gjorde upptäckten. Uppgifterna om septiktanken har senare visat sig vara felaktiga. Men att det ligger barn hemligt begravda vid hemmen är Mary Lawlor, forskare och många andra övertygade om. – Det här är ingen isolerad händelse. Det finns massgravar placerade runt om i hela landet. Nu måste vi konfrontera det här rättsligt. För barnens skull, men också för mammorna som har lidit, och för alla barn som har adopterats bort från dessa institutioner, sade Mary Lou McDonald, vice partiledare för Sinn Fein när nyheten om Tuam kablades ut. Vi anländer till Sean Ross Abbey, klostret där Mary Lawlor och hennes bror föddes. Här fanns ett hem för ogifta gravida kvinnor och deras barn från 1930 till 1970. Mary Lawlor går som på nålar när vi har kommit till en gräsplan omgiven av en skogsdunge. – Var ligger de, jag bara undrar? frågar hon sig gång på gång och har svårt att stå still. Vi har passerat Sean Ross Abbeys ståtliga huvudbyggnad i grå sten, gått förbi de 24 prydligt uppradade gravarna för nunnorna som har arbetat i klostret och är nu på barnkyrkogården. Här finns ett tiotal gravstenar för barn som har dött. Gräset är så där intensivt grönt som det är i regniga Irland och för den okunniga skulle det kunna vara en fin plats för picknick och utomhusspel. Men Mary Lawlor känner bara obehag och hennes sinnesstämning smittar av sig. – Du ser själv, här är tio gravstenar, det går inte ihop. Var är de andra? Vi går förmodligen på dem. Det känns som det. De begravde barnen som om de var katter eller hundar. Och det här kallar de religion, säger hon. Här finns en minnessten som nyligen satts upp, av ett av de bortadopterade barnen. I mitten står ett träkors, annars är det bara gräs. Bara första året, 1930, som nunnorna i Sacred heart-orden drev hemmet i Sean Ross Abbey dog 60 av de 120 av barn som föddes, enligt historikern Maria Luddy. Och dödstalen fortsatte vara klart högre än för barn inom äktenskapet. Barn som föddes i hemmen hade en dödlighet som var fyra fem gånger högre än det nationella snittet. Exakt hur många som dog finns ingen statistik på, men Adoption rights alliance bedömer att 3 000–4 000 barn ligger hemligt begravda vid de tre hem som Sacred Heart-nunnorna bedrev. Utan födelseattest, dödsattest, dop, namn eller kista. Dessutom fanns det andra hem, drivna av andra nunnor, som det i Tuam, där barnen ska ha gömts i en septisk tank. Mary Lawlor utstrålar en undertryckt ilska under vårt besök. Hon tar kort på allt hon kommer åt, rycker i låsta dörrar och försöker bända upp stängda fönster. Det är här hon föddes och nu vill hon veta så mycket som möjligt. Hon har varit här flera gånger för att få hjälp i jakten på sin bror och för att försöka förstå sitt ursprung. Men hjälpen har uteblivit. Själv har Mary Lawlor inga minnen från klostret. Hon blev bortadopterad när hon var nio månader, till en familj i Irland. Mary Lawlor har hittat sin mamma, men hon vill inte ha någon kontakt med dottern. Mary Lawlor känner ingen bitterhet inför det. – Man måste tänka på vad de gjorde med dessa kvinnor. De fick sig itutat att de begått en synd, att de var smutsiga. Än i dag vill många av mammorna inte träda fram. De är präglade av den skam samhället belastade dem med när de blivit gravida utanför äktenskapet. – De fick höra dag och natt att de begått en synd, de fick höra saker som ”hoppas att du njöt av dina fem minuter av glädje”. De skäms fortfarande och vi som blev bortadopterade accepterar om de inte vill träffa oss. Men vi vill veta vilka som är vår familj, vi vill kunna göra ett släktträd. Mary Lawlor pratar om den skam och skuld som kyrkan fått kvinnorna att känna. Många av dem är fortfarande katoliker och har inte berättat för någon om vad som hänt, vilket hittills har gjort det lätt för regeringen att ligga lågt. Enligt Susan Lohan på Adoption rights alliance, som arbetar för de adopterades rättigheter, tvingades över 50 000 ogifta kvinnor i Irland att adoptera bort sina barn från 1920-talet ända in på 1980-talet. Till att börja med skedde adoptionerna inom landet. Men på 1940-talet började barn sändas till barnlösa katolska familjer i USA, mot mammornas vilja. Allt skedde i ett nära samarbete mellan kyrkan och staten. Ärkebiskopen bestämde att barn kunde skickas till USA och staten hjälpte till att utfärda pass till barnen. Enligt boken ”Banished children” skickades drygt 2 000 barn utomlands. Författaren Michael Milotte kallar det ren babytrafficking. – Staten och kyrkan ville skydda landet från synd. Deras största farhågor var att en gravid kvinna åkte till England eller att barnet adopterades till en protestantisk familj. Det handlade om att rädda själar, säger Susan Lohan. Men medan kyrkan var väldigt noga med att barnen hamnade i katolska familjer, hade man inga problem med att ta en två- eller treåring från sin mamma och skicka barnet till USA. Klosterhemmen fick pengar från staten och kyrkan för att ta hand om barnen och mammorna. Och adoptivföräldrarna i USA betalade stora summor, som nunnorna kallar donationer, för barnen. Klostren levde gott. När en kvinna hade fött fick hon bara åka därifrån om hennes familj betalade nunnorna 100 pund, en mycket hög summa på den tiden. De som inte hade råd – vilket var de flesta – fick stanna kvar och arbeta för nunnorna i tre år. De fick tvätta, arbeta i jordbruket och tillverka smycken. Kvinnorna jobbade tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. – De var som slavar, säger Susan Lohan. Nu har det börja röra på sig i frågan. Många års kämpande för att regeringen ska gå till botten med vad hände på hemmen har gett resultat. Efter skandalen i Tuam har regeringen tillsatt en utredning och premiärminister Enda Kenna har erkänt att behandlingen av kvinnorna och barnen var ”avskyvärd”. Den internationellt hyllade filmen ”Philomena” från förra året har förmodligen också bidragit till regeringens agerande. Den baseras på en verklig historia om en kvinna som födde en son på Sean Ross Abbey och tvingades att lämna bort honom när han var tre år gammal. Philomena Lee glömde aldrig sin son och bestämde sig när hon blivit äldre för att söka upp honom. Samtidigt visade det sig att hennes son, som vuxit upp i USA, hade sökt henne parallellt. Men nunnorna vägrade säga något, vare sig till Philomena eller till hennes son, Michael Hess. När hon väl hittade honom hade han dött i aids. Nu finns Philomena project som tillsammans med Adoption rights alliance kämpar för upprättelse och för att adoptionsarkiven ska öppnas. – Det fantastiska med filmen är att den öppnar ögonen för folk som inser att nunnor kanske har ljugit för dem. ”Philomena” har hjälpt tusentals att ifrågasätta, säger Susan Lohan. Tiotusentals akter är för närvarande stängda av kyrkan, adoptionsbyråer och hälsomyndigheter. Staten hänvisar till ett fall i högsta domstolen där två kvinnor ville veta sitt biologiska ursprung. Domen blev att mammorna har rätt till sitt privatliv – och att arkiven därför skulle hållas stängda även i fortsättningen. Susan Lohan kallar det som hänt ett hatbrott. Mary Lawlor pratar om en internationell skam. – Vi måste gå till botten med det här. Varför dog så många kvinnor och barn, varför tvingades de till adoption? Jag är själv mamma och skulle kunna döda för mina barn. Hon påpekar också att det kan finnas syskon därute som blir kära i varandra utan att veta att de är släkt. Numera är Sean Ross Abbey stängt. Efter att hemmet stängdes blev nunnorna allt färre. Till sist var de bara fyra, och kunde bo kvar i det stora ståtliga stenhuset från 1750, som omgärdas av stor markegendom. Intill det pampiga huset ligger några längor där kvinnorna fick hålla till och där de födde sina barn. – Det är alltid en hemsk känsla att gå runt här. Tänk dig själv, att komma hit ogift och gravid, utan att känna någon. Titta på huset där nunnorna bodde, och så titta där, säger Mary Lawlor och pekar mot husen där hon själv föddes. Mary Lawlor har funnit sin bror. Hon har besökt honom i USA och han har varit i Irland. Det känns tryggt att ha hittat honom. Men hon är inte nöjd. Någon borde stå till svars för det som har hänt, tycker hon. – Om jag begick ett mord skulle jag åtalas och dömas. Men här pågår ingen utredning över huvud taget. Det är en skam för Irlands regering. Det här kan vara deras mammor eller barn. Precis när DN ska lämna klostret kommer två nunnor, syster Bridget och syster Margaret, i bil. Det har skvallrats om att vi är här och nunnorna är inte glada. Filmen ”Philomena” har gjort att de fått problem med ”aggressiva besökare”, säger de och påpekar att området är privat egendom. När Mary berättar att hon föddes på klostret mjuknar de och kramar om henne. Samtidigt vill de genast förklara att det är många fel i ”Philomena” och de säger sig inte komma ihåg att de avfärdat Mary Lawlor ganska bryskt när hon varit där för att söka information om sin bror. Samtidigt intar de en försonande ton. Nunnorna försvarar sig med att lagen inte tillåter dem att lämna ut adoptionshandlingar om inte mamman har godkänt det. Och alla mammor som födde på Sean Ross Abbey tvingades skriva under papper på att de aldrig skulle söka efter sin avkomma. – Det var annorlunda tider, kvinnorna hade ingen möjlighet att stanna i sina byar eftersom de skulle bli utstötta om de fick barn utan att vara gifta. Att adoptera bort barnen var till det bästa, säger syster Margaret som också tycker att en utredning vore på sin plats. Efter lite förhandlande får vi stiga in i klostret. Det är magnifikt, högt i tak, med snirklig stuckatur och stora ytor. De flesta möbler har forslats bort. Det ekar när Mary Lawlor sätter sig vid flygeln i salongen för att klinka några toner. Hon frågar nunnorna om barnen, varför de inte fick några ordentliga gravplatser. Svaret hon får ska hon håna ilsket under hela bilresan tillbaka hem. – Vi hamnar ändå alla i himlen. Mary Lawlor kan knappt ta till sig att nunnorna sa så. – Hur kan du begrava massor av barn i hemlighet, och inte behöva stå till svars för det? frågar sig Mary Lawlor. 1 juni i år ordnade Mary Lawlor en minnesstund för barnen vid Sean Ross Abbey. Adopterade kom ända från USA och lade blommor vid platsen, bara några dagar innan avslöjandet om de 796 döda barnen och den septiska tanken. Kanske håller något på att hända nu. Nyheten om barnen i tanken väckte internationell uppmärksamhet och Irlands regering har tillsatt en utredning. Det är många som tycker att det är på tiden. – Den stora majoriteten vill veta sitt ursprung. Var vi föddes, vilka våra föräldrar är, konstaterar Susan Lohan från Adoption rights alliance. Hon konstaterar att det är först när Irland ställs vid skampålen internationellt som irländska regeringar agerar. Fram till dess är politikernas strategi ”deny until you die”, förneka tills du dör. Så har de gjort med pedofiler i kyrkan, och så gjorde de med homosexualitet som var olagligt fram till 1990-talet, enligt Susan Lohan. – Irländska regeringar har alltid haft en brandsläckande strategi. De väntar på en explosion innan de agerar. Hon ser att det går i rätt riktning. Nästa år kan det bli en folkomröstning om äktenskap mellan homosexuella. För några år sedan fick de kvinnor som arbetade under slavliknande förhållanden i tvätterier, så kallade Magdalena laundries, upprättelse. Vi lämnar Mary Lawlor utanför hennes hus i Tullamore, någon timmes bilfärd från Roscrea. Hon kan inte smälta det nunnorna sa, om gravarna och om ”aggressiva” människor som kommer på besök till klostret. – De måste förstå att jag och många andra försöker att få små bitar av information om vilka vi är. Stephen Frears film ”Philomena” från 2013 bygger på den sanna historien om en mors 50 år långa sökande efter sin son, som hon födde i just Sean Ross Abbey i Roscrea. Precis som Mary Lawlor i DN:s reportage adopterades Philomena Lees son bort till en främmande familj. Judi Dench och Steve Coogan spelar huvudrollerna, och filmen nominerades till fyra Oscar för bland annat bästa film och bästa manus efter förlaga. Boken med samma namn skrevs av journalisten Martin Sixsmith och kom ut 2009. Susan Lohan på Adoption rights alliance Mary Lawlor, född på klostret Sean Ross Abbey och bortadopterad I början av juni spreds nyheten om att nära 800 barnlik hittats i en septiktank vid ett hem för ogifta mammor i Tuam på den irländska västkusten. Uppgifterna reviderades senare till att 796 barn dog på hemmet och begravdes på icke officiella begravningsplatser. Uppgiften om septiktanken har ifrågasatts och ska betraktas som obekräftad. Nyheten rönte stor internationell uppmärksamhet, och bidrog till att Irlands regering tillsatte en utredning som ska klarlägga förhållandena kring alla tidigare hem för ensamstående mödrar. ", "article_category": "other"}
{"id": 30243, "headline": "”Fler i donationsregistret minskar inte organbristen”", "summary": "Sverige bland de sämsta i EU. I morgon presenterar Socialstyrelsen sin årliga rapport om organdonationer. Trots att fler människor under 2013 gjort sin vilja till donation känd minskar inte organbristen. Det behövs nu inte fler människor i donationsregistret, problemet ligger i stället i sjukvårdens organisation, skriver två ledamöter i Socialstyrelsens donationsråd.", "article": "I morgon offentliggör Socialstyrelsen sin årliga rapport om organdonationer i Sverige. Fler människor hade under 2013 gjort sin vilja till donation känd. Organbristen är däremot lika allvarlig som tidigare. I fjol dog 43 patienter på väntelistan. Det behövs inte fler namn i donationsregistret. Istället behöver sjukvårdens organisation reformeras. Det råder alldeles för stora skillnader mellan hur sjukvårdshuvudmännen tolkar sitt ansvar. Prins Daniel, som själv är njurtransplanterad, sa nyligen i en intervju i tidningen Fokus: ”Tillsammans kan vi arbeta för en förändring och skapa bättre förutsättningar för att rädda liv”. Han har helt rätt, det som skapar de största hindren för människor med livshotande sjukdomar att bli transplanterade är att vi har för få organdonationer i Sverige. Trots att svenskarna tillhör den befolkning i Europa som har den i särklass högsta donationsviljan är vi bland de sämsta i jämförelse med övriga EU-länder beträffande organdonation. Spanien och Portugal har mer än dubbelt så många donatorer per miljon invånare. Norge, vårt närmsta grannland, har mycket bättre donationssiffror än Sverige. I diskussionerna om bristen på donerade organ hävdas det ofta att det behövs fler anmälningar till donationsregistret. Men det är tveksamt om registret har någon avgörande betydelse. Varken Spanien eller Norge har något register. Registret tillkom 1996 och var det lilla extra som ingick i regeringens proposition för att få igenom den nu gällande transplantationslagen i riksdagen. Lagen bygger på förmodat samtycke till donation och sannolikt hade lagen inte godkänts av riksdagen utan att donationsregistret ingått i propositionen. Under början av 1990-talet fanns det många bland de kända opinionsbildarna i Sverige som hyste stark skepsis till transplantationer och organdonation och som ville införa ett aktivt samtycke i transplantationslagen. Med svårigheten att uppnå bättre täckningsgrad i registret hade konsekvenserna av ett sådant regelverk blivit mycket allvarliga för hela transplantationsverksamheten. I dag finns drygt 1,5 miljoner svenskar registrerade i donationsregistret. Ytterligare registreringar är högst marginella trots kampanjer och uppmaningar i medierna. Det visar erfarenheterna under de snart 20 år som registret funnits. Ett register måste hållas levande och vara anpassat för de händelser som sker i en människas liv. Ett registrerat beslut om donation som anmäldes 1996 är inte cementerat och kan därför ha ändrats flera gånger under en 20-årsperiod. Registrets framtid ses nu över i en pågående statliga utredning. Det absolut bästa alternativet är att förmå människor att tala med närstående om donation. Ett sådant samtal är alltid aktuellt. I Socialstyrelsens kartläggning över antalet organdonationer under 2013 framkommer det att knappt hälften (49 procent) bland de avlidna som diagnostiserats som möjliga donatorer hade tagit ställning till donation. De allra flesta (78 procent) genom att informera närstående. Endast 19 procent hade ett registrerat beslut i Donationsregistret. Sannolikt hade merparten av dessa även informerat sin omgivning. Bristen på organ i Sverige är till största delen orsakad av allvarliga brister i sjukvårdssystemet och osäkerhet hos den sjukvårdspersonal som är delaktiga i donationsprocessen. Detta framkommer genom vetenskapliga studier men syns allra tydligast i den rapport som Socialstyrelsen presenterar varje år. Det råder stora variationer mellan landets sjukvårdsregioner hur man tolkar sitt ansvar för organdonation. Västra Götalandsregionen var under 2013 klart bäst och visar siffror som ligger ganska nära de norska både om jämförelsen visas per miljon invånare eller per 10 000 döda. Den senare mätmetoden ger en mer rättvis bild eftersom den tar hänsyn till regionens åldersstruktur. Socialstyrelsens rapport för 2013 ger en mycket klar bild över hur sjukvårdshuvudmännen tar sitt ansvar: Region Donatorer per miljon invånare Donatorer per 10 000 döda Norra 14,8 13,1 Stockholm 11,7 16,4 Uppsala 17,0 16,4 Sydöstra 7,9 7,7 Västra 22,3 24,1 Södra 17,4 17,8 Riket 15,7 16,7  Siffrorna är lika om de jämförs över en femårsperiod. Sjukvårdshuvudmännen äger frågan. Uppenbarligen saknas viljan att ta tag i problemen. De som får lida är de patienter som står på väntelistan för transplantation. Varje transplantationsenhet har sin egen väntelista och väntetiden beror på hur många organ som doneras inom upptagningsområdet. Enligt en kartläggning som Njurförbundet utfört kunde en patient under 2013 utan antikroppar få vänta mer än ett år längre på en njure i Göteborg i jämförelse med Uppsala på grund av att det utförs så få organdonationer i både Norra och Sydöstra sjukvårdsregionen. En så olik tillgång till vård beroende på bostadsort är inte acceptabel! Det är bra att det nu pågår en statlig utredning som ser över hur olika legala hinder för organdonation kan undanröjas. Problemet kvarstår dock så länge som de största hindren beror på brister i sjukvårdens inre arbete. I regelverket står det att intensivvårdspersonalen skall utesluta att en person inte vill donera efter sin död. Tyvärr görs inte detta alltid. Under 2012 gjorde BDO Consulting Group en revision av donationsverksamheten inom Stockholms läns landsting. Kritiken var mycket skarp och förstärker uppfattningen om att organdonation allt för ofta förbises inom sjukvården. En journalgranskning som presenterades i Läkartidningen i förra veckan visar att det lilla sjukhuset i Mora missat minst tre möjliga donatorer under en fyraårsperiod. Dessa missar hade kunnat ge 21 svårt sjuka ett nytt liv. Det behövs en översyn över funktionen som rör de donationsansvarig läkare och sjuksköterskor som ska finnas vid varje sjukhus. Dessa måste få en tydlig roll i linjeorganisationen. Bristen på IVA-platser utgör också hinder för donation, vilket också BDO hävdar i sin rapport. Det behövs flera utbildningsinsatser om organdonation för berörd personal så att kunskapen hålls levande hos fler medarbetare. Väntelistorna för transplantationer måste utredas så att ett ur patientsynpunkt rättvist kösystem införs. Det är inte acceptabelt att väntetiden är så olik beroende på vart i landet man bor. Till sist måste regelverket utformas så att ansvariga inom intensivvården får ett tydligare uppdrag att verka för att åstadkomma organdonation. ", "article_category": "other"}
{"id": 30273, "headline": "Högdjurens trädgård", "summary": "På nästan en femtedel av Stockholms innerstads yta bor ett fåtal personer med en hel ö som sin bakgård. Ambassadörer, miljardärer och kulturelit lever granne med museer, nöjesfält, båtvarv och stans nya elitskola. Lördagsmagasinet undersöker maktförhållandena på kungliga Djurgården. Kerstin Brunnberg: Tyvärr har Djurgården chanserat. Nu är det mer likt det välbeställda Östermalm. Det bodde mer vanliga människor här förr. Djurgården var en mycket livligare stadsdel. Nu är det lite tråkigare. Rune Barnéus: Den kungliga dispositionsrätten har ju betytt att det rent juridiskt inte går att bygga mer här ute. Inga miljonprogram, ingen massbebyggelse. Djurgården ser ut som det alltid har gjort. Det fascinerar människor. Tackorna och deras lamm städar den kungliga kolonin. Men det kungliga inflytandet utövas också genom indrivning av arrende. Majoriteten av alla fastighetsägare på Södra Djurgården betalar arrende till Kungliga Djurgårdens förvaltning.", "article": "Vi äger det här tillsammans med kungen! Kerstin Brunnberg, tidigare verkställande direktör för Sveriges Radio, står på en av sina två kungsbalkonger på Nordenskiöldsgatan. Platsen är Djurgårdsstaden, det pittoreska kvarteret öster om Gröna Lund. Från familjen Brunnbergs hus har man panoramautsikt över Stockholms inlopp. På andra sidan Saltsjön tornar Södermalm upp sig. Nordenskiöldsgatan, dominerad av stenhus, slingrar sig fram genom Djurgårdsstaden. Gatan rymmer ett koncentrat av Södra Djurgården, den gröna ön utanför Östermalm som är hem för några av Sveriges mäktigaste släkter. Två hus ned från Brunnberg bor medlemmar av familjen Bonnier. Det gula huset med två stenlejon i porten är klassisk mediemark. Här bodde Albert Bonnier Jr, patriarken som styrde medieimperiet fram till sin död 1989. På andra sidan Kerstin Brunnberg bor arkitekten Fanny Sachs med maken Marcus Wallenberg, tidigare vd för Investor. Den vita fastigheten mellan Brunnberg och Wallenberg ägs av ekonomen Kjell A Nordström. Kerstin Brunnberg, som äger sitt hus tillsammans med släktingar, är i dag styrelseordförande för Statens kulturråd, myndigheten som distribuerar statens pengar till bland annat museer och bibliotek. Stockholm är en liten stad. Och ingenstans i Stockholm är makten så koncentrerad som på Södra Djurgården. Går man Nordenskiöldsgatan ned hamnar man snart på Djurgårdsvägen, som löper från Djurgårdsbron vid Strandvägen ut i öns lummiga parklandskap, förbi prins Eugens Waldemarsudde, Manillaskolan och Thielska galleriet. Också här ute, där det är glesare mellan villorna, är Wallenbergs och Bonniers grannar. Först kommer Nedre Manilla, familjen Bonniers stamställe och hem åt dynastins nuvarande överhuvud Carl-Johan Bonnier, på Djurgårdsvägen. Sedan, efter Villa Mullberget, där bankdirektör Rune Barnéus bor, kommer Täcka udden, familjen Wallenbergs representationspalats. Marcus Wallenberg och Fanny Sachs ska ha bott i den rosa grosshandlarvillan på Djurgårdsvägen när deras fastighet på Nordenskiöldsgatan renoverades. För några år sedan, när Carl-Johan Bonniers son Peder och Fanny Sachs dotter Emelie gifte sig, intog man bröllopsmiddagen på Nedre Manilla och brunchen dagen efter på Täcka udden. För att zooma in ett steg ytterligare. Fanny Sachs är syster till Daniel Sachs. Han är Dramatens styrelseordförande och vd för Proventus, Robert Weils investmentbolag. Robert Weil bor själv på Djurgården. Och är finansiär till Judiska teatern som tills nyligen legat på Djurgårdsbrunnsvägen 59. Tillbaka till Kerstin Brunnbergs balkong på Nordenskiöldsgatan. – Tyvärr har Djurgården chanserat, säger hon. Nu är det mer likt det välbeställda Östermalm. Det bodde mer vanliga människor här förr. Djurgården var en mycket livligare stadsdel. Nu är det lite tråkigare. Kerstin Brunnberg är född på Djurgården. Pappa Hans Brunnberg var arkitekt och professor vid Kungliga konsthögskolan. Mamma hemmafru. Föräldraparet flyttade först in i grannhuset, som ägdes av den kända socialdemokratiska politikern Gustav Möller och hans hustru journalisten Else Kleen. När finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel, granne med Wallenberg och Bonnier längre ut på Djurgården, hamnade på ekonomiskt obestånd var det Else Kleen som mäklade mellan staten och Thiel om att hans konstsamling och hem skulle bli museum. I dag heter det Thielska galleriet. För mäklararvodet köpte Else Kleen och Gustav Möller huset på Nordenskiöldsgatan där alltså Kerstin Brunnberg växte upp. Inifrån våningen kunde Kerstin vinka till Albert Bonnier i grannkåken. Syskonen Brunnberg underhöll Abbe när han satt rullstolsbunden efter att ha störtat i en hiss i New York. De fick choklad som tack. Senare fick barnen Brunnberg dela ut Bonniers jultidningar på Djurgården. Det var ett hedersuppdrag som Abbes döttrar Charlotte och Jeanette vuxit ifrån. Systrarna är storägare i dagens Bonniers. Det fanns med andra ord rika och mäktiga människor på Djurgården även när Kerstin Brunnberg växte upp. Men hon upplever ändå att ön var annorlunda då. I Djurgårdsstaden bodde många arbetare anställda på varvet på Beckholmen. Då var Djurgårdsstaden verkligen en liten stad i sig. Med 17 butiker: frisörer, skräddare, skomakare, tobakshandlar. Tjänstemannabarnen fick hålla sig undan på förmiddagen då arbetarna skulle köpa fralla och pilsner. I dag är det bara en liten livsmedelsbutik kvar där borgerligheten skaffar de extravaror man glömde köpa på Ica Banér på Östermalm. Utvecklingen på Manillaskolan, granne med Bonniers Nedre Manilla längre ut på ön, är symbolisk för Djurgårdens gentrifiering. Under 200 år var Manilla ett riksinternat för hörselskadade. Den slottslika skolan var insprängd mellan sekelskiftets ledande finansprofiler: Ernest Thiel, Karl Otto Bonnier, Knut Agathon Wallenberg. Djurgårdsbor vittnar gärna om skolans betydelse för öns karaktär. I sina memoarer skildrar Albert Bonnier Jr hur han får verklighetskontakt i umgänget med skräddarmästarens barn på Manillaskolans vind. Han lärde sig att vissa människor i Sverige tvingas överleva på hårt bröd med skivad kall potatis. – De dövstumma utgjorde ju en drastisk kontrast till miljön i övrigt, säger formgivaren Tom Hedqvist. Hedqvist, chef för Röhsska museet i Göteborg, bodde som tonåring på Thielska galleriet. Hans pappa Tage Hedqvist var intendent under 19 60- och 70-talet. – När de döva barnen fyllde bussen uppstod en egendomligt suggestiv stämning som man kände sig väldigt respektfull inför. 2013 flyttade skolan för hörselskadade till Konradsberg på Kungsholmen, till lokaler bättre lämpade för den högteknologiska undervisningen. Ny hyresgäst på Manilla är stiftelsen Carpe Scientia, samarbetspartner med stiftelsen Carpe Diem som driver Fredrikshovs slotts skola på Östermalm. En av innerstadens mest exklusiva friskolor med 7 000 barn i kö. På Manilla huserar Campus Manilla, ett slags daginternat. Här kombineras den eftertraktade pedagogiken på Fredrikshovs slotts skola – höga krav, små klasser, förbud mot mobiltelefoner – med det klassiska internatets naturnära aktiviteter, som rodd och ridning. Campus Manilla, heter det på hemsidan, erbjuder en ”helhetslösning för skolans familjer”. Det innebär att barnen stannar kvar på skolområdet och läser läxor. Att skolan skjutsar barnen till rodden i Djurgårdskanalen efter lektionernas slut. – Vi hjälper föräldrarna med det logistiska, säger rektor Maija Möller Grimakova. På hennes kontor på Campus Manilla, med hänförande utsikt över Stockholms inlopp, hänger en tavla, ritad av lärare, som illustrerar ambitionsnivån. ”Framtidens väg”, som det står, ringlar sig mot Cambridge, KTH, Oxford eller Lund. Statens fastighetsverk (SFV), som äger själva skolbyggnaden, är medvetet om att skiftet från döv- till prestigeskola är laddat. När SFV värderade potentiella hyresgäster – det stod till sist mellan privata Stockholms internationella skola och fria Fredrikshovs slotts skola – förhöll sig verket även till bilden av hyresgästen. Främst var det Fredrikshovs långsiktiga ekonomi som avgjorde. Men Jan Thews, projektchef hos SFV, fann även att valet av Stockholms internationella skola kunde ha renderat kritik, då elevskaran på den internationella skolan rymmer barn till diplomater. I ett utlåtande som jag tagit del av skriver Jan Thews: ”Statens (läs folkets) byggnad används för ambassadbarn i privatskola. Kan ge SFV negativ kritik. ’Från dövskola till lyxskola’.” Om Fredrikshovs slotts skola, som alltså blev hyresgäst med tioårigt kontrakt, skriver han: ”Fredrikshovsskolan är en av de bästa skolorna i landet. En utvidgning kan förhoppningsvis bidra till bra skolgång i Stockholm. Bättre goodwill för SFV.” – Jo, det fanns med från min sida som argument. Vi förvaltar ju statens fastigheter, de ska i möjligaste mån vara tillgängliga för alla, säger Jan Thews. – Internationella skolan ville stängsla in området vilket Djurgårdsförvaltningen och allmänheten antogs reagera emot därför att det skulle ge en sluten karaktär. Campus Manilla är långt ifrån tillgängligt för alla. Genom syskonförtur och geografisk närhet premieras i praktiken ett snävt antal familjer på Djurgården och Östermalm. Till de 48 förskoleplatserna hösten 2014 är 16 redan tingade av syskon till antagna barn. Exklusiviteten är gestaltad i förskolans klassrum. I de vackra fönstren står familjeporträtt som barnen tagit med sig hemifrån: många tagna i vad som ser ut som exotiska strandmiljöer. En förälder med barn på Campus Manilla fnissar när hon får höra hur Statens fastighetsverk resonerat kring Stockholms internationella skola och Fredrikshovs slotts skola. Betraktar man aktivitetslistorna som hänger på Manillaskolans första våning – kör, schack, ridning – formar sig en förnämlig släktkalender med namn som Nordenfalk, Pousette och Wachtmeister. – Jag skulle nog säga att barnen som går på Manilla kommer från ett skikt över ambassadbarn, säger föräldern i utbyte mot anonymitet. – Om syskon och upptagningsområde har företräde, och det upptagningsområdet är Sveriges mest exklusiva, får man naturligtvis en exklusiv skola. Manillaskolan är en elitskola. Men en sympatisk elitskola. Föräldrarnas ambition är inte primärt att odla sitt sociala nätverk, utan att erbjuda barnen världens bästa utbildning. Skolans katalog av fritidsaktiviter kostar visserligen pengar, likt tillgången till fritids på Campus Manilla. Men ambitionen rimmar med en meritokratisk syn på utbildning, säger föräldern. – Vänsterpartiet och Manilla har samma princip: att hemmiljön inte ska behöva vara avgörande för hur eleverna presterar i skolan. Så mycket som möjligt ska ske i skolans regi. Och när man är hemma ska man kunna ha kvalitetstid med familjen. Det är ju rätt skönt. Jag frågar Jan Thews på Statens fastighetsverk hur han kan uppfatta Campus Manilla, med 4 000 barn i kö, som en tillgänglig skola. – Jo, men den kostar inte mer än någon annan skola, säger han. Och vem som helst kan anmäla sig. Kerstin Brunnberg är kritisk till utvecklingen på Manillaskolan. I Djurgårdsbladet, hembygdsföreningens utskick, påminner Brunnberg om att det på Manillaskolan brukade bedrivas verksamhet för barn med särskilda behov. Hon hoppas att ”den nya ledningen ska se vikten av att det finns olika sorters barn” på Djurgården. Kerstin Brunnbergs son Daniel ”Dino” Jonsäter är internationellt framgångsrik filmklippare. I ungdomen var han punkare och önskade att familjens hem låg i Rågsved. Mamma Kerstin visar den ombyggda garderob på översta våningen som Dino brukade bo i: Ett klistermärke med orden ”Evil to those who think evil” sitter kvar. När jag ringer Dino Jonsäter och berättar om Manillaskolan utbrister han: – Aha! Ett sätt för överklassen att bli av med sina barn utan att skicka iväg dem så långt. Ursäkta, men det känns lite äckligt. Från Kerstin Brunnbergs kungsbalkong har man utsikt över Beckholmen, en ö som minner om det gamla Djurgården. Träbron är en replika av Stockholms äldsta. Varvet är fortfarande i gång. Ur de djupa dockorna stiger en doft av tjära och bränd metall. Nyligen avlägsnades de sista permanentboende hyregästerna från själva varvsområdet. Man känner sig som en statist i tv-serien ”Snoken” när man stryker runt på Beckholmen. Ön är en udda mix av höga almar, ogräs, fartygsindustri och konstnärsbohemeri. På öns högsta punkt ligger Dockmästarebostället, Stockholms finaste adress, ett beigegult miniatyrpalats som familjen Åvall hyr av Kungliga Djurgårdsförvaltningen i andra generationen, enligt uppgifter från grannarna. Nedanför ligger några arbetarlängor i falurött. Anna Michalowska, hyresgäst sedan 30 år, visar mig sitt originalgolv: tiljor breda som franska boulevarder. Det är oisolerat och vintern är svinkall. Skärgårdsvinden drar rakt genom träbjälkarna. Michalowska bodde i fem år på en båt vid Beckholmsbron när hon fick överta ett hyreskontrakt av Kungliga Djurgårdsförvaltningen. Nu driver hon Sjöskolan, utbildningar för båtförare, och har kontor på östra sidan av Beckholmen. Monica Carleroth kallar sig ”inbiten beckholmare” och har god täckning för epitetet. I 50 år bodde den gamla damen, änka efter en säkerhetschef på Örlogsverket, i Pumphuset precis intill Gustav V:s docka, nära lyftkranen i giraffdräkt. Lägenheten hade elva fönster och utsikt i varje vädersträck. Carleroth, tidigare biträde på juvelbutiken Ateljé Borgila på Sturegatan, säger att hon hade koll på allt som hände på Strömmen. Nu bor hon på andra sidan Beckholmen, mot restaurang Oaxen till. Hon hyr 44 kvadrat för 5 000 kronor i månaden av Djurgårdsförvaltningen. Hon sitter där, avsmalnad, och röker L&M-cigaretter och läser Svenska Dagbladet. Hon pratar som om hon just stigit ur en journalfilm: snabbt, vasst. Monica Carleroth har inte varit över bron, inte varit på Djurgården, på ett och ett halvt år. Många avundas hennes adress. Många drömmer om att få bo på Djurgården. Man attraheras av öns kontraster. Södra Djurgården är liksom vild och tuktad på samma gång. Drömsk och realistisk. Här ligger syndens näste Gröna Lund. Med turisthorder, femkampande firmafester, sockervadd. Här ligger också familjen Wallenbergs uppnästa Täcka udden. Det står en svartblank Lincoln towncar parkerad utanför trädgådsmästarboden. Mer exklusivt blir det knappast i centrala Stockholm. Dino Jonsäter, Kerstin Brunnbergs son, säger sig vara djupt präglad av sin uppväxt i Djurgårdsstaden. – Jag såg verkligen hela Djurgården som min bakgård, säger han. Att kunna dra sin pulka rätt ut i de här overkliga delarna av Stockholm: Det var något förtrollat med det. Få av de flotta villorna vid vattnet var försedda med staket: Jag kan aldrig minnas att vi blev ivägkörda när vi lekte där. Det kändes som att bära på en hemlighet. Liksom sin mor bär han på en stark känsla av att Djurgården var mer klassblandat då han växte upp. Inte bara på grund av arbetarna. Det fanns även en tjänstemannakultur som var bildat proggig. Brunnberg bidrog till att starta ett föräldrakooperativ när Dino var liten som senare blev kommunalt och man slet för att rädda Djurgårdsskolan när den var nedläggningshotad. Familjen uppfattar Östermalm som hårdare, det var mer nedlåtande snack om ”såssar” på andra sidan Djurgårdsbron. – Och att växa upp i en småproggig familj i ett överklassområde är en erfarenhet som gör en jävligt trygg, tror jag, säger Dino Jonsäter. Man har fått en progressiv uppfostran samtidigt som man vet hur man för sig, kan koderna. Jag frågar alltid människor var i Stockholm de är uppväxta och då exakt var. Inte för att det säger allt om människor, men en hel del om vad som format dem. En måndag när jag promenerar vid Rosendals slott möter jag plötsligt femtiotalet får. Kungens får! Det är så fåraaherden Karin Söderberg presenterar skocken. Idyllen är fullständig. Morgonsolen silar genom den lätta lövskogen. Djurgårdsbrunnsviken ligger spegelblank. Bara fågelkvitter och fårens bökande i vägrenen bryter den stora stillheten. – Loo fram! Karin Söderberg sitter på en grön ryggsäck med utfällbar pall. När fåren skingras ropar hon skarpa instruktioner till sina två border collies Loo och Key. Så kommer Erik Lallerstedt cyklande. Krögaren som regelbundet motionerar på Södra Djurgården. Tre morgnar i veckan promenerar han med Anders Philipson och Carl Adam Lewenhaupt, kärnan i kungens gamla festgäng. Den absolut största delen av Södra Djurgården kontrolleras av kungen. Så har det varit sedan medeltiden då Gustav Vasa förstatligade den katolska kyrkans marktillgångar. Under 1500-talet var Södra Djurgården kunglig jordbruksmark med ladugårdar som försåg kungafamiljen med grädde, smör och söt mjölk. Under 1600-talet var Djurgården kunglig jaktpark med inhägnad hjort. Allmänheten hade tillträde men inte jakträtt. Dagens Djurgården är Jean Baptiste Bernadottes verk. Denna första Bernadotte förvandlade Djurgården till ett pastoralt promenadstråk efter ett tidstypiskt romantiskt ideal. Han lät plantera ek, bok och alm, anlade vägar, torkade upp sankmark, sprängde in ängar. Rosendal är hans behändiga empireslott i dockrosa, levererat som byggsats 1825. Det kungliga enväldet avskaffades 1809. Så även på Djurgården. Staten lade beslag på marken. Men här kompenserades den nytillsatta kungen omedelbart med så kallad kunglig dispositionsrätt. Den är ärftlig. Och därför bestämmer kungen än i dag, genom Kungliga Djurgårdens förvaltning, vem som får bo här och nyttja marken. – Det är lite feodalt, sådär ... men ganska gulligt, säger Patrik Engellau i Villa Vintra på Djurgårdsvägen. Kungens får, som egentligen ägs av familjen Drakenberg på Lekeberga gård, är en pittoresk påminnelse om sakernas ordning på Kungliga Djurgården. Tackorna och deras lamm städar den kungliga kolonin. Men det kungliga inflytandet utövas också genom indrivning av arrende. Majoriteten av alla fastighetsägare på Södra Djurgården betalar arrende till Kungliga Djurgårdens förvaltning varje kvartal. Säljer man sin villa säljer man också arrendekontraktet. Den nya ägaren prövas då av kungens organisation. – Ibland har det varit kungen själv som prövat, säger Patrik Engellau. Han är ordförande i föreningen Kungl. Djurgårdens bostadsarrendatorers förening som företräder ett drygt 50-tal fastighetsägare på Djurgården. – Ja, kungen intervjuar väl inte själv. Men ytterst fattar han beslutet. Patrik Engellau uttrycker förståelse för den maktordningen. – Det vore ju inte så kul om det flyttade in en massa ryska oligarker på Djurgården. Eller arabiska oljeshejker. – Några som bor här är visserligen väldigt rika. Men sedan finns det ju också en del fastighetsägare som inte har några pengar alls. Som är fattiga som kyrkråttor. Gunnar Holmgren företräder kungen. Han är ståthållare och även fogde på Stockholms slott. Ståthållaren bekräftar att nya arrendatorer genomgår utvärdering och att kungen själv deltar i den diskussionen. – Normalt sker en prövning, säger Gunnar Holmgren. Det finns en säkerhetsaspekt. Säg att ett motorcykelgäng skulle vara intresserat. Det kan alltså föreligga skäl att säga nej. Däremot föreligger inget formellt förbud för utländska medborgare att bosätta sig på Kungliga Djurgården. Men om en ambassad vill etablera sig måste landet i fråga söka kungens nådiga lov att lyfta ut marken ur dispositionsrätten. Kungliga Djurgårdens förvaltning (KDF) äger även flera fastigheter på Djurgården, bland annat på Blockhusudden och Beckholmen. Hovets hyresgäster saknar besittningsskydd, vilket boende i Villa Parkudden blev varse när prinsessan Madeleine för några år sedan övervägde att flytta in och hyresgästerna tvingades flytta till andra hus. Djurgårdens arrendatorer skiljer sig starkt från den gängse arrendatorn på landet. På Kungliga Djurgården bor ju bankdirektörer, konsthandlare, bokförläggare, kulturpersonligheter. De är urbana profiler. När jag träffade Engellau tidigare i våras var han klädd i ljusgrå tweed. Vi sågs på den liberala tankesmedjan Den nya välfärdens kontor på Danderydsgatan på Östermalm. Där Engellau strider för att upphäva offentliga monopol med hjälp av insamlade pengar från 20  000 småföretagare. Men den strid som rasade under vintern mellan arrendatorerna och Kungliga Djurgårdens förvaltning var klassisk. Den handlade om att ta strid mot överheten: i detta fall kungen och hans förlängda arm. På ett möte på restaurang Hasselbacken den 29 januari 2013 meddelade Kungliga Djurgårdsförvaltningen att man ämnade höja arrendet med i snitt 332 procent, enligt Engellau. Vilket hade, säger han, drivit elva arrendatorer från ön. Vilka summor det rör sig om i reda pengar vill inte Engellau avslöja. Under 2013 räknade KDF hem arrendeintäkter på totalt 93,7 miljoner. Men summan inkluderar arrenden från fler än privata fastighetsägare på Djurgården och förvaltningen vägrar specificera fördelningen. – Men det är inga skitpengar, säger Engellau. Utan rejäla pengar. Den föreslagna höjningen ledde till avsevärda konvulsioner bland arrendatorerna. Djurgårdens arrendatorer mobiliserade. Engellau, nytillsatt ordförande, skramlade snabbt ihop en ”stor stridskassa”. Han byggde ett juridiskt försvar som han bedömde skulle ta föreningen vinnande genom såväl Arrendenämnden som Svea hovrätt. – Bland landets markägare har det i flera år pågått en kampanj för höjda arrenden. Man har använt rena översittarfasoner och gått bröstgänges till väga, hotat och skrämts. Och eftersom arrendatorerna sällan varit de mest välbemedlade eller välutbildade har det gått lätt. Vi arrendatorer på Djurgården kunde dock bjuda motstånd. Jag tror det har gynnat hela landet. Vad som hade hänt på Djurgården, enligt Engellau, var att en ledande fastighetsadvokat – ”en enastående burdus och obehaglig typ” – hade satt klorna i Kungliga Djurgårdsförvaltningens dåvarande företrädare. – I princip gick advokaten efter nyupplåtelseprincipen. Hela värdestegringen skulle tillfalla markägaren. Det är den princip som markägarna i Sverige tvingat på sina arrendatorer. Men tvisten behövde aldrig gå till domstol, då Engellau lyckades runda Djurgårdsförvaltningens representant och förhandla direkt med ståthållare Gunnar Holmgren. – En enastående sympatisk, vänlig och klok man. Här visade sig hovet verkligen gentlemannamässigt. Och angeläget om att värna den 200-åriga relationen med arrendatorerna. Vi är jättenöjda. I går kom två arrendatorer hem till mig med champagne, sade Engellau när vi träffades. – Jag tycker att vi har hittat en rimlig lösning för bägge parter, säger ståthållare Gunnar Holmgren. Alla pengar som genereras på Djurgården, säger han, går till områdets förbättring och förskönande. – Vi har ett långvarigt förhållande till varje arrendetagare. De har en skyldighet att tipsa om något är smutsigt eller trasigt. De utgör en del av vår organisation. Även Svenska Akademien förhandlade med hovet. Akademien äger den herrgårdslika Villa Bergsgården på Sollidsbacken. Där bor poeten Kjell Espmark och intendenten Seth Jakobsson, tidigare anställd vid Kungliga husgerådskammaren. – Så han vet lite hur turerna går där, säger akademiledamoten och djurgårdskännaren Per Wästberg. Det var mycket betydelsefullt, då Djurgårdsförvaltningen plötsligt skulle höja vårt arrende. Vi gick in i hårda förhandlingar eftersom alla blev upprörda. Det åkte ned ordentligt, blev en framgång . – Som jag har förstått har arrendesystemet där ute historiskt sett varit en aning bysantinskt, och inte helt lätt att begripa, men i och med de senaste avtalen någorlunda likvärdigt kvadratmetermässigt, säger ständige sekreteraren Peter Englund. Villa Bergsgården donerades till akademien av den barnlösa Moskvadiplomaten Vilhelm Assarsson. Enligt testamentet ska egentligen den ständiga sekreteraren bo där men Peter Englund vägrar (”Englund? Nej, gud, nej”, säger Wästberg). Inte heller Horace Engdahl ville flytta in. Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare mellan 1964 och 1977, bodde där och förtärde under perioden ett ”synnerligen förnämligt förråd av bordeauxviner”, enligt Per Wästberg. Patrik Engellau, och andra djurgårdsarrendatorer, tycks ha en kluven syn på kungens ärftliga dispositionsrätt. Å ena sidan: riskabelt att leva på kunglig mark. – Du äger huset men inte marken. Vad ska du göra? Ta huset och gå? Dessutom är marken så exklusiv, fastighetspriserna på ön så skyhöga med villor till salu i 40-miljonersklassen, att arrendehöjningar är logiska utifrån ett marknadsperspektiv. – Det är klart att kungen vill ha sin bit av kakan. Å andra sidan bidrar ju prishöjningen till arrendatorns glans, gör Djurgården än mer exklusivt. Patrik Engellau: – Ja, va’ sjutton, om man bortser från eventuella misshälligheter som förelegat under en viss period nyligen, så har ju arrendatorerna faktiskt 200 år av vänliga relationer med dispositionsrättsinnehavaren. Kungen tog trots allt sitt ansvar: Han vill ha goda relationer med sina ’torpare’, som några arrendatorer säger. Rune Barnéus i Villa Mullberget, köpt 1980 av Bonnierättlingar, är nöjd. Barnéus var koncernchef i Nordbanken och skandaliserades när han 1990, mitt under finanskrisen, löste ut en fallskärm på 17 miljoner kronor. Efter pensionen färdigställde han sviten ”Djurgårdsgänget”, ungdomsböcker som försöker fånga Södra Djurgårdens särskildhet. Naturupplevelsen. Som när Rune Barnéus nyligen steg upp mitt i natten för att kissa och stirrade rakt in i en kattugglas ögon. – Den kungliga dispositionsrätten har ju betytt att det rent juridiskt inte går att bygga mer här ute. Inga miljonprogram, ingen massbebyggelse. Djurgården ser ut som det alltid har gjort. Det fascinerar människor, säger han. Ståthållare Gunnar Holmgren bekräftar Barnéus bild. – Stockholm växer så det knakar. Många vill bygga mer, dra fram trafikleder. Djurgården hade sett väldigt annorlunda ut om inte kungen haft dispositionsrätt och kunnat motsätta sig utvecklingen. Å ena sidan så tillgängligt. Bara att knalla över bron. Dessutom hyresrätter! 44 kvadrat för 5 000 kronor på Beckholmen. Ingenting. Tänk att som prins Carl Philip och Sofia få hyra på Blockhusudden med utsikt mot Fjäderholmarna. Tänk att få disponera någon av de ljuvliga träkåkarna i Sjötullsbacken. Under sju års tid ringde författaren Denise Rudberg två gånger om året till Djurgårdsförvaltningen för att undersöka lediga objekt. Hon hade tänkt sig en kombinerad bostad och skrivarstuga. – En liten kulturyttring, sådär. Djurgården är som en berättelse för henne. En bakgård som aldrig tar slut. Denise Rudberg är uppvuxen på Grevgatan på Östermalm. Hennes pappa, Stureplansbarn, hade en gång som liten smugglat in sin katt på Skansen för att skänka husdjuret lite sällskap. Under en promenad för en tio femton år sedan såg Denise och hennes far hur en helikopter landade på Wallenbergs Täcka udden. Klockan var kanske halv tio en vanlig tisdagskväll. Ur helikoptern steg George W Bush. – Drömmen om att bo på Djurgården kommer alltid finnas i mig, säger Rudberg. Djurgården ligger så nära och eftersom man vet att man kan hyra ... – Det är liksom både överkomligt och helt oöverkomligt. Fyra personer i reportaget Kerstin Brunnberg Ordförande i Statens kulturråd, f d vd, Sveriges Radio. Jan Thews Projektchef på Statens fastighetsverk. Patrik Engellau Ordförande i Kungl. Djurgårdens bostadsarrendatorers förening. Gunnar Holmgren Ståthållare. Företräder kungen i förhandlingar med arrendatorerna. Detta är Djurgården Kungliga Djurgårdens yta motsvarar omkring en femtedel av Stockholms innerstad.Området brukar delas i två: Södra Djurgården med bland annat Skansen, Gröna Lund, Rosendal. Och Norra Djurgården med bland annat Lill-Jansskogen, Stockholms universitet och KTH. 1995 formades Kungliga Nationalstadsparken – världens första nationalstadspark. Tanken är att ny bebyggelse bara får komma till stånd om det inte skadar det historiska landskapets natur- och kulturvärden. På Södra Djurgården bor eller verkar flera av Sveriges mest inflytelserika släkter, så som Bonnier (på Nedre Manilla) och Wallenberg på (Täcka udden). ", "article_category": "other"}
{"id": 30283, "headline": "Svensk superbroccoli – nyttig som en löprunda", "summary": "Den ser ut som vanlig broccoli, smakar som vanlig broccoli. Men den svenskodlade superbroccolin är tre gånger nyttigare – och kan vara effektiv som ett gympass.", "article": "Lagom till broccolipremiären kommer goda nyheter från SLU, Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp: Svenskodlad superbroccoli innehåller två till tre gånger så mycket glucoraphanin som vanlig broccoli. Glucoraphanin är ett ämne med effekter som forskare kallat \"häpnadsväckande\". Bland annat misstänks det kunna minska risken för cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och typ II diabetes. Forskare vid brittiska Institute of Food Research, som närvarade när de svenska forskningsresultaten presenterades i dag, jämför superbroccolins effekter med ett gympass eller en löprunda. – Man tror att broccolin åstadkommer en reaktion hos kroppen som får den att trigga i gång sitt antioxidantförsvar. Det är också vad som händer vid träning, säger Marie Olsson, professor i trädgårdsvetenskap vid SLU. Superbroccolin är framtagen genom traditionell växtförädling, där en vild kålsläkting har korsats med vanlig broccoli. Superbroccolin har odlats fram under 30 år, men det är första gången någon undersöker grödan när den framodlats i svenska förhållanden. – I dag är det många som vill köpa lokala produkter av olika skäl, som klimatskäl. Men innan den börjar säljas här måste man säkerställa att det faktiskt är lika höga halter glucoraphanin om den odlas i Sverige som annars, säger Marie Olsson. Och SLU:s omfattande mätningar visar alltså goda halter. Förutom att den är mycket nyttigare är superbroccolin svår att skilja från sin vanliga kusin. – När vi varit ute och tittat på fältförsöken har jag inte kunnat skilja den ena broccolin från den andra. Den ser ut som vanlig och smakar som vanlig broccoli. Jag kunde i alla fall inte se eller märka någon skillnad, säger Marie Olsson. ", "article_category": "other"}
{"id": 30292, "headline": "”Så vill vi stärka rätten att flytta pensionssparandet”", "summary": "Reform i flera steg. I takt med att tjänstepensionen växer i andel blir det viktigare att var och en själv får bestämma hur pensionssparandet förvaltas. Vi vill införa full rätt att flytta privata fondförsäkringar och på sikt även flytta kapital i traditionell försäkring, skriver finansmarknadsminister Peter Norman (M).", "article": "Alliansregeringen har målmedvetet arbetat för att stärka konsumenten på finansmarknadsområdet. Det har skett dels genom krav på bättre och tydligare information, dels genom starkare konsumentskydd. Nu går vi vidare och stärker pensionsspararnas makt över sitt sparande och sin pension. Vårt skäl för att göra det är att valen konsumenten gör om sin pension är ett av de viktigaste finansiella besluten man fattar som individ. Hur pensionskapitalet förvaltas och vilken riskprofil det har påverkar hur stor pensionen blir. Och pensionen är för de allra flesta grunden i vardagsekonomin när arbetslivet är över. Dagens pensionssparande består av tre olika delar: den allmänna pensionen med sin premiepensionsdel, tjänstepension samt eventuellt privat pensionssparande. I framtiden kommer utbetalningarna från tjänstepensionen för många svenskar att bli minst lika stora som utbetalningarna från den allmänna pensionen. Samtidigt förändras tjänstepensionen alltmer från ett förmånsbaserat system till ett premiebaserat system. I premiebaserade system är det pensionskapitalets utveckling fram till pensionsdagen som avgör hur stora utbetalningarna blir. Det innebär att det är pensionsspararen själv och inte arbetsgivaren som bär den finansiella risken. Därför är det rimligt att spararen har makt att påverka hur hans eller hennes pensionskapital investeras och kan välja den risknivå och förväntade värdetillväxt som passar honom eller henne. En försiktig sparare kan till exempel vilja ha en större andel statsobligationer, medan en mer riskbenägen sparare kan vilja ha en större andel aktier. Samtidigt är det i dag vanligt att pensionsspararnas kapital är inlåst hos det försäkringsföretag de en gång valt. Det gäller både tjänstepension och privat pensionssparande. Om kunden av någon anledning vill byta förvaltare går det ofta inte att göra. Därtill kommer det faktum att pensionsavtal vanligtvis löper under en mycket lång tid. Under den tiden kan det ske förändringar av såväl spararens preferenser som omvärldsförutsättningar – faktorer som kan påverka vilken inriktning och riskprofil man vill ha i sitt pensionssparande. För många kan det säkert också vara önskvärt att kunna samla sitt pensionssparande på ett ställe för att få bättre överblick. Regeringen vill därför förbättra möjligheterna för spararna att både bestämma hur pensionskapitalet investeras och samla det där han eller hon anser det förvaltas bäst. Samtidigt är frågan komplicerad och kopplar till en rad andra frågor som till exempel hur en enskild sparares flytt ur en traditionell försäkring ska hanteras vid utökad flytträtt, behov av att begränsa provisioner för att förhindra en olycklig flyttkarusell och hantering av kollektivt överskott i ömsesidiga försäkringsbolag. För att värna om ett bra utfall i slutändan anser regeringen att det är bättre att genomföra reformer i denna mångfacetterade fråga steg för steg. Därigenom har vi bättre kontroll över utvecklingen och kan lättare hantera eventuella oförutsedda konsekvenser. 1 Som ett första steg kommer regeringen före sommaren att presentera ett förslag som begränsar möjligheterna för försäkringsförmedlare att ta emot provisioner. Syftet är att undvika en provisionsbaserad flyttkarusell som på intet sätt gynnar spararna men väl förmedlarna. Vidare kommer vi att ge Finansinspektionen i uppdrag att arbeta för en överenskommelse med branschen om mer och tydligare information till kunderna om vad det kostar att flytta sitt pensionskapital. 2När det konsumentskyddet är på plats avser regeringen att i ett andra steg gå vidare med att undersöka möjligheterna att införa full rätt att flytta privata fondförsäkringar och att förbättra möjligheterna att utan skattekonsekvenser flytta ihop två eller flera pensionsförsäkringar som det inte längre betalas premier till – så kallade fribrev – till en enda försäkring. Det skulle innebära att många sparare kan få en bättre och enklare överblick över sitt pensionssparande, samtidigt som de administrativa kostnaderna kan minska. 3I ett tredje steg avser vi att gå vidare med hur utökad flytträtt för pensionssparande inom ramen för en så kallad traditionell livförsäkring kan skapas utan att det missgynnar vare sig det kvarvarande kollektivet eller den sparare som vill flytta. Regeringen ser värdet av en stärkt flytträtt också i de kollektivavtalade tjänstepensionsförsäkringarna för att stärka försäkringstagarnas intressen. Men utformningen av flytträtten inom den kollektivavtalade tjänstepensionen är i första hand ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Regeringen har därför för närvarande inga planer på att föreslå några förändringar för de kollektivavtalade tjänstepensionsförsäkringarna. Bättre möjligheter för spararen att påverka hur det egna pensionskapitalet investeras kompletterar de många andra reformer regeringen har genomfört i syfte att stärka konsumenterna. Kraven på mer och tydligare information till konsumenterna om kostnader för en rad finansiella produkter har ökat, alltifrån fonder till snabblån. Privatekonomi har lagts in i undervisningen på både högstadiet och gymnasiet. Den 1 juli i år träder ett förbud mot muntliga telefonavtal när det gäller förmedlar- och rådgivningstjänster för premiepensionssparande i kraft. En överenskommelse på telefon räcker då inte, det ska krävas skriftliga avtal. Därigenom värnas konsumenten. Genom dessa tre steg – provisionsbegränsningar och tydligare information om vad det kostar att flytta pensionskapital, se över möjligheterna att dels flytta privat pensionssparande, dels underlätta att flytta ihop pensionsförsäkringar, och slutligen att undersöka möjligheterna för den enskilda spararen att flytta kapitalet i en traditionell försäkring – får konsumenten ett större inflytande över sitt sparande och sin pension. Det skapar en bättre pensionsmarknad och stärker individens makt över sin egen framtid. Pensionen Pensionen kommer från flera olika håll. I botten finns den allmänna pensionen från Pensionsmyndigheten. Den är inkomstgrundad och består av inkomstpension och premiepension (vars placering man kan styra över själv). Tjänstepensionen får man från olika tjänstepensionsbolag som ens arbetsgivare har avtal med. På toppen kan man ha ett frivilligt privat pensionssparande i bank eller via försäkringsbolag. ", "article_category": "other"}
{"id": 30295, "headline": "”?Varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år”", "summary": "Dramatisk omvälvning. En ny granskning visar att mer än vartannat svenskt yrke kan automatiseras. Störst risk löper jobb som kassapersonal, försäljare och maskinoperatörer. Det kräver stora reformer. Men rätt hanterat kan teknikskiftet bli ett stort lyft för välfärden, skriver Lars Hultman och Stefan Fölster.", "article": "Svensk arbetsmarknad står inför en dramatisk omvälvning. Orsaken är en våg av dator- och robotsystem som ersätter många jobb som bara människor kunnat utföra. En detaljerad granskning av arbetsmomenten i 702 yrken tillämpat på den svenska arbetsmarknaden visar att mer än vartannat arbete kan automatiseras. Bland dessa finns också allt fler kvalificerade tjänstemannayrken. Detta ställer stora krav på arbetsmarknads-, utbildnings- och innovationspolitiken. Utan betydande reformer på dessa områden riskerar allt större grupper att se sina inkomster och möjligheter till jobb att halka efter. Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, bevakar noga teknikutvecklingen på många områden. Vi ser en våg av ny teknik som kan få stora konsekvenser, och för vilken det svenska samhället förefaller dåligt förberett. Därför har vi tagit initiativ till att granska effekterna för Sverige av den utveckling som Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson beskriver i sin mycket uppmärksammade bok ”The Second Machine Age”. Andrew McAfee kommer också själv att ge sin syn på Sveriges förutsättningar under Almedalsveckan. För bara tio år sedan skrevs forskningsartiklar som påstod att bilkörning aldrig skulle kunna utföras av en dator. Ungefär samtidigt påbörjade amerikanska försvarsmyndigheten Darpa en serie av innovationstävlingar för självstyrande bilar. Nu är det en självklarhet att de kommer att rulla på våra gator. På några håll tar de redan jobb från lastbilschaufförer. Samma Darpa är nu i full färd med tävlingar om bästa androiden som kan klättra i trappor, ta sig in i trånga utrymmen, använda verktyg och byta rör. Robotiserade rörmokartjänster ter sig snart lika självklart som självstyrande bilar. Tjänstemannayrken i vilka många människor är sysselsatta påverkas också. Säljavdelningar ersätts av datoriserade auktionsförfaranden, färre revisorer behövs när bokföring automatiseras, färre banktjänstemän när datoriserade system gör analyserna. Datorernas språkförståelse utvecklas nu så snabbt att datorer kan göra kreditbedömningar och diagnoser snabbare och bättre än många banktjänstemän och läkare. För en potentiellt så omvälvande effekt av ny teknik borde Sverige vara väl förberett. SSF har därför bett Reforminstitutet att undersöka betydelsen för Sverige. Studien bygger på en granskning från Oxfords universitet av arbetsmomenten i hundratals yrken och hur de påverkas av kommande teknik. Dessa resultat tillämpas sedan på svenska förhållanden. De yrken som löper minst risk att automatiseras är de som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor. Skogsmästare, präst och speciallärare hör till dessa grupper, medan kassapersonal, försäljare, maskinoperatörer, bokförings- och redovisningspersonal tillhör de som löper störst risk. Mittemellan finns till exempel yrkesbeteckningen ”företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän” där ungefär 50 000 jobb sannolikt kan datoriseras. Sverige påverkas ännu mer av datorisering än USA. Under de kommande två decennierna beräknas 53 procent av svenska yrken kunna ersättas av digital teknik, mot 47 procent i USA. Det innebär att 2,5 miljoner jobb i Sverige berörs. Skillnaden beror bland annat på att Sverige fortfarande har fler industrijobb som kan komma att automatiseras. Därutöver har många arbetsgivare i Sverige större ekonomiska incitament att ersätta arbetskraft till följd av högre minimilöner och sociala avgifter, jämfört med USA. Ny teknik slår ut en del yrken men kan göra andra mer attraktiva. Till exempel kan företagsekonomer och datoringenjörer som utvecklar automatiserad försäljning öka sin produktivitet. Länder som har ett försteg i ett sådant kompetensskifte kan också få ett ekonomiskt lyft om erbjuder grogrund för företag som med mer automatiserade system snabbt kan nå en stor världsmarknad. Automatiseringen har i de flesta länder redan lett till växande inkomst- och sysselsättningsklyftor, enligt en övertygande forskningslitteratur. Sverige har däremot lyckats kompensera för teknikutvecklingen, i vart fall efter 1990-talskrisen. Lönernas andel av BNP ligger stabilt sedan dess. Lönespridningen har varit oförändrad under 2000-talet och sysselsättningsgraden har hämtat sig till en del. Det tyder på att kontinuerliga tillväxt- och sysselsättningsreformer kan skapa motståndskraft. Även andra länder som Tyskland eller Schweiz har haft en stabil arbetsmarknad efter reformer. Länder som inte ständigt reformerar, som Italien eller Frankrike, får däremot stora problem. Mänsklig arbetskraft har historiskt haft ett tämligen ringa värde. Först med industrialiseringen kunde människor utan särskilda färdigheter bli högproduktiva och efterfrågade, bara de kunde styra en maskin. Under denna historiskt korta period kunde arbete göras till den främsta skattebasen. Det håller förmodligen inte framöver. I så fall måste arbetsmarknadseffekter av den nya tekniken kompenseras med löpande reformer som gör det lättare och billigare att anställa. Skatter måste stegvis flyttas från arbete till konsumtion och andra skattebaser. Rätt hanterat kan teknikskiftet bli ett stort lyft för levnadsstandarden, inte minst för välfärden. En stor del av vård- och omsorgspersonalens praktiska arbetsmoment kan automatiseras och förhoppningsvis frigöra mer tid för det personliga bemötandet. Det innebär emellertid också att välfärden blir mer kapitalintensiv och därmed mer beroende av en god ekonomisk tillväxt. En sådan högre tillväxt ställer nya krav på innovations- och utbildningspolitiken. Sverige utnyttjar inte de innovationspolitiska verktygen fullt ut. Det finns ingen motsvarighet till Darpa. Innovationspriser används knappast alls. Världsbanken har nyss levererat en lång lista av hinder innovatörer i Sverige möter när de försöker starta företag och skala upp till nästa Google eller Apple. Inte minst gäller bristerna behovet av en innovationspolitik för utbildning. När yrken i allt snabbare takt blir obsoleta är det ännu viktigare att snabbt och flexibelt kunna lära ut nya färdigheter till dem vars jobb automatiseras. Samtidigt hägrar också för det kantstötta svenska utbildningssystemet en digital revolution. Digitala lärare och lärprogram kan vara en viktig lösning för en snabbare omsättning av yrkeskompetens. Men Sverige saknar en genomtänkt innovationspolitik för utbildning som både främjar nya försök, men också testar och förkastar det som inte fungerar. Risken är då stor att utbildning förblir en trång sektor, och att nya lösningar, närhelst de kommer, tagits fram av innovatörer i andra länder. De svenska ungdomar som i dagarna tar studenten har all anledning att fundera på vilka yrken som får draghjälp av den nya teknikvågen, och vilka som tvärtom utraderas. Och det är hög tid att fundera på hur samhället måste reformeras så att alla skall vara efterfrågade på arbetsmarknaden. Arbetsmoment kartläggs Studien baseras på en metod som använts av Carl Frey och Mikael Osborne (2013): Arbetsmoment i olika yrkesgrupper kartläggs detaljerat, och experter på maskininlärning bedömer sedan hur snart olika moment klaras bättre av maskiner. Studien ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige” (www.stratresearch.se) bygger på samma bedömning av teknikutvecklingen men beräknar effekterna för svenska yrken. ", "article_category": "other"}
{"id": 30296, "headline": "Designskydd allt vanligare", "summary": "Företagen har ökat sina ansökningar om designskydd på senare år. – Det visar hur viktigt det är för svenska företag, säger Thomas Randes på Sveriges patent- byråers förening.", "article": "Det finns flera möjligheter för företag att skydda sina produkter och verksamheter. Det man ofta tänker på är patent på innovationer men det går också att skydda varumärken och design. Sepaf, branschorganisation för svenska patentbyråer, sammanställer varje månad statistik över företagens ansökningar om skydd för patent, varumärken och design. – Det vi har sett de senaste åren är att ansökningarna för patent och varumärken ligger väldigt stabilt och att antalet designansökningar har gått upp. Det visar hur viktigt det har blivit för företagen, säger Thomas Randes, talesperson för Sepaf. I det innovationsindex som mäter utvecklingen ligger ansökningarna för design på en rekordhög historisk nivå även om det backade i den senaste mätningen. – Sannolikt rör det sig om en tillfällig nedgång för design som svar på den kraftiga ökningen som vi noterat de senaste två åren, säger Thomas Randes. Produkter som behöver designskydd kan vara allt ifrån utformningen av en busskur till hur en medicintablett är utformad. När det gäller ökningen för designskydd de senaste åren pekar Thomas Randes på flera förklaringar. En är att medvetenheten ökat om vikten och värdet av att skydda designen. En annan är att designen fått en större betydelse för värdet på företagens produkter och tjänster. En tredje förklaring är att optimismen ökar hos svenska företag. – Utvecklingen i Europa har också gjort det både billigare och lättare att använda systemet för designskydd, säger Thomas Randes. På Silva, som utvecklar och säljer sportutrustning till bland annat orienterare och löpare, är man noga med både patent och designskydd. – Design och formgivning är en viktig del för oss. Vi har blivit kopierade till viss del och försöker skydda alla produkter som vi formger, säger Mattias Jacobsson, utvecklingschef på Silva. Bolaget väljer att skydda på de marknader där de är aktiva. – Det handlar framför allt om Europa och Kina. Antalet produkter varierar, men det kan handla om fem sex stycken per år, berättar Mattias Jacobsson. Det handlar bland annat om pannlampor, kompasser och stegräknare. – Vi har haft några tvister men tack vare skydden har vi kunnat få bort kopiorna, fortsätter han. Silva sköter design- och patentskyddet med hjälp av en byrå som är specialiserad på frågan. Bolaget anlitar även en tjänst hos tullen som kan larma om det kommer in kopior av en skyddad produkt. ", "article_category": "other"}
{"id": 30302, "headline": "”Fem problematiska myter om den svenska väljaren”", "summary": "Föråldrade bilder. En stor del av valdebatten upptas av myter om vad väljarna vill – myter som riskerar att leda till politik utan förankring. Svenskar tycker att skattenivån är lagom i dag, det finns brett stöd för valfrihet i välfärden och tilltron till politiken är mindre än det ofta hävdas, skriver Carl Melin och Markus Uvell.", "article": "Riksdagsvalet närmar sig och den politiska debatten blir allt mer intensiv. Men vad vill egentligen väljarna? I takt med att den svenska väljarkåren blir allt mer heterogen riskerar den politiska debatten att förlora i relevans för allt större grupper väljare. Den politiska debatten blir allt mer styrd av en medial agenda som ofta har ganska svag koppling till vad väljarna egentligen vill. Föråldrade bilder av väljarna, journalisters egna agendor och rena fördomar får alltför stort genomslag. Inför valet upptas en stor del av debatten av myter om vad väljarna förväntar sig, myter som riskerar att leda till en politik utan demokratisk förankring. I vår bok ”Innerst inne – vad svenska folket egentligen tycker”, som utkommer i dagarna, pekar vi på ett antal sådana myter. Av dessa framstår fem stycken som särskilt bekymmersamma inför riksdagsvalet. 1 Jämlikhetsmyten. Svenska folkets syn på ekonomiska ”klyftor” beskrivs ofta som extrem, som att toleransen för stora skillnader i inkomst eller förmögenhet är närmast obefintlig. Det stämmer inte, sanningen är mer komplicerad. Visserligen tycker 78 procent i vår undersökning att de ekonomiska skillnaderna borde minska, men samtidigt menar 63 procent att den som satsar och jobbar hårt ska kunna tjäna betydligt mer än andra. Det avgörande är inte skillnaderna i sig utan huruvida de uppfattas som rättvisa, det vill säga om de bygger på arbete och prestation eller på slumpen eller upplevt godtycke. Det är heller inte korrekt, som ofta påstås, att ”i Sverige får bara fotbollsspelare bli rika”. Tidigare studier visar att fler svenskar tycker det är rimligt att entreprenörer tjänar mycket pengar än att idrottsstjärnor eller artister gör det. 2 Skattemyten. De senaste två mandatperiodernas omfattande skattesänkningar har i praktiken gjort det omöjligt att gå till val på kraftigt höjda skatter för vanliga löntagare. Skatter som väl sänkts är svåra att höja. Men det är en myt att svenska folkets syn på skatter skulle ha förändrats i grunden, den starkt progressiva beskattningen har fortsatt mycket brett stöd. Hela 70 procent tycker att höginkomsttagare borde betala mer skatt och 65 procent att människor med stora förmögenheter borde göra det. I övrigt tycker de allra flesta i Sverige att skatterna är på en lagom nivå i dag. Det är framför allt pensionärerna som en stor grupp väljare (73 procent) tycker borde betala mindre skatt. Idén att förmögenheter och höga inkomster bör beskattas hårt är fortsatt mycket stark bland svenska väljare. Denna idé har heller aldrig på allvar utmanats av alliansregeringen. I stället har fokus legat på medelinkomsttagarnas skatter – där svenska folket också står bakom de sänkningar som gjorts. Den absoluta majoriteten av svenska folket ställer också upp bakom det som brukar kallas för den svenska modellen, det vill säga att välfärden i form av skola, vård, omsorg och olika trygghetssystem ska finansieras gemensamt via skattsedeln, samtidigt som de allra flesta också ser företagandet och lönsamma företag som en förutsättning för att skapa jobb och finansiera denna välfärd. Det är ingen slump att de gånger de stora partierna setts som hot mot detta, som Socialdemokraterna på 1970-talet eller Moderaterna i valet 2002, har de också förlorat många väljare. 3 Valfrihetsmyten. De senaste åren har vinster och valfrihet i välfärden varit en mycket stor fråga i svensk politik. Flera undersökningar visar också en utbredd kritik mot möjligheten att göra vinst på att bedriva skola, vård och omsorg. Däremot är det en myt att svenska folket vill se några ”återställare” till de villkor som gällde före de senaste decenniernas reformer. Tvärtom är det svårt att över huvud taget hitta någon fråga som har så starkt folkligt stöd som möjligheten att välja skola, vård och omsorg. I vår undersökning uppger hela 89 procent att det är viktigt att få välja barnomsorg, medan bara 1 (!) procent inte tycker det. För skolan och sjukvården är motsvarande andelar 63 mot 12 procent respektive 71 mot 10 procent. Valfriheten har blivit en självklar del av den svenska välfärdsmodellen, ett faktum många politiker förefaller underskatta betydelsen av. Den politiker som vill stoppa vinsterna i välfärden behöver därför övertyga väljarna om att detta inte skulle hota valfriheten. 4 Rasismmyten. Ett allt vanligare resonemang i svensk samhällsdebatt går ut på att vi skulle vara ett land med omfattande strukturell rasism och diskriminering av personer med utländsk bakgrund. Varje rasist är naturligtvis en för mycket, och visst förekommer diskriminering och fördomar även i Sverige. Men en lång rad studier visar att rasistiska föreställningar är ovanliga. Internationella jämförelser tyder på att Sverige är världens kanske minst rasistiska land. Däremot finns, som i andra länder, en skepsis mot sådant som avviker från det man är van vid. Sverige har historiskt varit ett kulturellt mycket homogent land. Detta förändras undan för undan, men fortfarande är till exempel många skeptiska till religiösa symboler i det offentliga rummet. Som Mångfaldsbarometern visat tycker exempelvis hela 20 procent av svenskarna att det är ”oacceptabelt” att bära slöja på jobbet eller i skolan, även en som endast täcker håret. Detta är intoleranta uppfattningar som bör tas på allvar, men allt tyder på att beskrivningen av Sverige som ett rasistiskt land är en myt. 5 Myten om tilltron till politiken. Ett område där Sverige sticker ut i internationella jämförelser är den stora tilltron till staten. Knappast något annat lands invånare har så hög tillit till att statsmakten är god och rationell. Samtidigt är en av de senaste decenniernas tydligaste trender att svenska folkets tilltro till politikens möjligheter har minskat. Exempelvis uppger hela 72 procent i vår undersökning att staten bör låta företag i kris gå i konkurs och i stället stötta de anställda snarare än att försöka rädda företaget. Även bland LO-medlemmar och Vänsterpartiets väljare har denna uppfattning mycket stark stöd (62 respektive 64 procent). När Socialdemokraterna 2008, i djupaste finanskris, föreslog att staten via AP-fonderna skulle köpa Saab för att rädda företaget tyckte bara var tredje tillfrågad i en mätning av TNS Sifo att det var en bra idé. Många svenska väljare skulle säkert önska att staten kunde lägga saker till rätta mer, men de flesta tvivlar på att det är möjligt. Det är en viktig signal till politiker som ofta utgår från att alla problems lösningar ligger i deras händer. Politik handlar inte bara om att leverera vad väljarna ”beställer”. Men en politisk debatt som i allt högre utsträckning bygger på felaktiga eller ofullständiga uppfattningar om vad väljarnas förväntar sig riskerar att skapa demokratiska problem. Oavsett utgången av höstens riksdagsval behöver både partier och medier framöver betydligt oftare ställa sig den enkla frågan: ”är detta verkligen vad folket vill?” ", "article_category": "other"}
{"id": 30304, "headline": "”Företagsskattekommittén glömmer entreprenörerna”", "summary": "Företagsskattekommitténs förslag är elegant men också radikalt. Därför bör reformen inte införas fullt ut den 1 januari 2016. Företagen bör i stället få välja mellan att gå in i det nya systemet direkt och att trappa av ränteavdragen stegvis, skriver fyra forskare.", "article": "Efter flera års utredande presenterade Företagsskattekommittén sin slutrapport på DN Debatt. Där föreslås en drastisk reform av skatten på aktiebolag. Ränteavdragen för de flesta företag försvinner och växlas mot lägre bolagsskatt. Det ger två stora fördelar: lån gynnas inte längre framför eget kapital och det blir stopp för så kallade räntesnurror. Förslaget innebär den största förändringen av företagsbeskattningen sedan den stora skattereformen för mer än 20 år sedan. Reformen kan därför sammanfattas som ”elegant men radikal”. Just att förslaget är radikalt talades det dock tyst om på DN Debatt. Den modell som utredningen nu valt har inte införts av något annat land. Reformen blir i praktiken ett fullskaleexperiment. Det gäller särskilt om räntenivån skulle öka samtidigt med införandet 2016. Bland annat OECD har noterat att en övergång till denna så kallade CBIT-modell kräver övergångsregler för att undvika att företag riskerar att slås ut av regeländringar. I en ny rapport om företagsbeskattningens effekter på entreprenörskapet, som tagits fram parallellt med Företagsskattekommitténs arbete, lägger vi fram en rad förslag som minskar risken för att reformen misslyckas. Rapporten kommer att presenteras hos Entreprenörskapsforum under Almedalsveckan. Viktigast är att regeringen går fram försiktigare än vad kommittén föreslår. Där försvinner ränteavdragen redan den första januari 2016. Men att förändra ett företags finansiering är inget som görs i en handvändning. Att byta lån mot eget kapital kan dessutom ställa till med oförutsedda juridiska och praktiska problem. Därför bör reformen inte genomföras fullt ut den 1 januari 2016. I stället bör företagen få välja mellan att gå in i det nya systemet direkt (dock med något högre bolagsskatt till en början) och att trappa ner ränteavdragen stegvis under tre år. På så vis får alla företag god tid på sig att anpassa sin finansiering. Dessutom kan eventuella barnsjukdomar identifieras innan reformen slår igenom fullt ut. Vi förordar dessutom införandet av en ny möjlighet för ägaren att köpa tillbaka sina aktier vid ett senare tillfälle utan förmånsbeskattning. Att kunna ta in nytt kapital utan att riskera kontrollen är särskilt viktigt för entreprenörer som vill bygga bolag. Därutöver bör regeringen nu gå vidare och se över även skatterna på ägande av företag. Särskilt de så kallade 3:12-reglerna har det senaste årtiondet ändrats upprepade gånger, ofta med kort varsel och utan noggrann analys. Det senaste årtiondets forskning tyder dessutom på att skatten på ägande spelar större roll för entreprenörskapet än vad man tidigare trott. Sammanfattningsvis har kommittén tagit fram ett förslag som kan lösa flera problem, även om det är för snävt i och med att bara bolagsskatten berörs. Det räcker inte att systemet fungerar bra när det väl är på plats – införandet måste vara politiskt och praktiskt möjligt. Regeringen bör därför överväga en mjukare övergång som minskar riskerna med det nya systemet. ", "article_category": "other"}
{"id": 30313, "headline": "”Så vill vi öka integrationen och möjligheterna till jobb”", "summary": "Nytt jobbmål. Vi vill att minst fem miljoner har ett jobb 2020. För det krävs breda reformer. Flyktingar bör få läsa SFI tidigare, och utländska akademiker bör få större möjlighet att utöva sitt yrke. Vårt mål kan bara nås med fler jobb, medan S arbetslöshetsmål kan nås utan ett enda nytt jobb, skriver alliansens partiledare.", "article": "Alliansregeringen vill att över fem miljoner människor ska ha ett jobb år 2020. Det betyder att jobben ska bli 350.000 fler. Det här är vägledande för alliansregeringens förslag och reformer inför den mandatperiod vi har framför oss och fram till 2020. För oss är jobben viktigast. Alla som vill och kan arbeta ska ha ett jobb att gå till. Att jobba utvecklar oss som människor. Jobbet ger oss lön, men också arbetskamrater, fikapauser och sommarsemester. Med ett arbete kommer ny kunskap och utveckling. Att få en chans att stå på egna ben ger oss trygghet att forma vår egen vardag. När vi är fler som jobbar stärker det sammanhållningen mellan människor i vårt land. Jobben lägger också grund för ett mer jämställt samhälle. Alliansregeringens reformer har gjort att arbetskraften växer. Över en kvarts miljon fler människor har fått jobb sedan 2006. Det är bara början. Vi vill nu att jobben ska bli ännu fler och komma fler till del. För detta krävs en bred reformagenda som spänner över ett flertal områden. Några steg mot vårt nya jobbmål: • Nyanlända ska kunna jobba och samtidigt studera vid Komvux. • Översättning av utländska betyg och meriter ska ske snabbare. • Personer med funktionsnedsättning som inte gått klart gymnasiet ska kunna gå studiemotiverande kurser på folkhögskola. • Möjlighet till tillfälliga anställningar inom Samhall. • Utökad satsning på Ung företagsamhet och Drivhuset. • Översyn av starta eget-bidraget så att fler unga kan omfattas. • Sänkt krav på aktiekapital för att sänka trösklarna för att starta aktiebolag Nu går vi vidare och presenterar ytterligare steg på vägen mot målet att över fem miljoner människor ska ha ett jobb år 2020. En stor del av alla de jobb som har vuxit till sedan 2006 har gått till människor som är utrikes födda. Vi vill nu ytterligare förbättra integrationen och möjligheterna till jobb. 1. För flyktingar som fått uppehållstillstånd bör möjligheten att påbörja SFI redan under tiden i anläggningsboende utökas. 2. Verksamheten med så kallade flyktingguider ger möjlighet till socialt stöd och snabbare integrering i det svenska samhället. Också denna verksamhet bör utökas. 3. Möjligheterna för utländska akademiker att få behörighet att utöva sitt yrke i Sverige bör förbättras. Antalet platser på kompletterande utbildningar för studenter med utländsk högskoleutbildning ska byggas ut. Enbart dagens förslag omfattar tillsammans 88 miljoner kronor per år och är finansierade krona för krona. Alliansregeringens jobbpolitik har gett resultat. De som tidigare stod utanför arbetsmarknaden söker nu jobb och de som tidigare sökte jobb har i stor utsträckning fått ett jobb. Många av dem som nu utgör gruppen arbetslösa är utrikes födda, eller har bara förgymnasial utbildning, har någon form av funktionshinder eller är över 55 år och har varit arbetslösa länge. De möts samtidigt av en arbetsmarknad med högre krav än kanske någonsin tidigare. Det här är en ny typ av utmaning, och den kräver en regering som tar ansvar för att jobben ska komma också dessa människor till del. När vi är många som jobbar är vi många som hjälps åt att skapa mer resurser till allt det som är vårt gemensamma. Våra barn och ungdomar kan få en bra förskola och en skola med höga kunskapsambitioner. Det är tack vare en växande ekonomi som sjukvården finns där när vi behöver den och som omsorgen om våra äldre fungerar bra och håller hög kvalitet. Att vi är många som jobbar är också en förutsättning för att Sverige ska kunna stå starkt. Det ger större möjlighet att klara kriser och utmaningar i en tuff världsekonomi. Alliansregeringen kommer aldrig att släppa tyglarna om Sveriges ekonomi. För att nå vårt jobbmål måste våra reformer få fortsätta verka, ihop med ett fortsatt bra jobb- och företagsklimat och en återhämtning som inte hämmas. Med ett överskott om en procent av BNP 2018 får vi bättre möjligheter att stötta jobben i nästa lågkonjunktur. Sverige har i dag högst sysselsättningsgrad och högst arbetskraftsdeltagande i hela EU. Vi är i topp när det gäller hur stor andel kvinnor som jobbar och hur många äldre som jobbar. Jämfört med 2006 har över 250.000 fler människor ett jobb att gå till och utanförskapet har minskat med närmare 200.000. Vi sticker ut i Europa, men vi vill nå ännu längre. Mot Sveriges starka utveckling står nu partier som saknar gemensamma förslag men som vill göra en skarp vänstersväng. Allra tydligast är det i synen på arbetslinjen. Socialdemokraternas politik döms ut av ledande forskare som jobbförstörande. Med Socialdemokraterna skulle det startas färre företag i vårt land och den positiva utveckling vi nu ser på arbetsmarknaden skulle hotas. Beräkningar visar att det kan handla om uppemot 80.000 försvunna jobb. Miljöpartiet medger att deras kraftigt höjda skatter på bland annat flygresor, bensin och lastbilar skulle leda till färre arbetstillfällen. Det kan handla om ett jobbminus på sammanlagt 70.000. Lägg till det deras motstånd mot tillväxt och en växande ekonomi och vi skulle behöva dra ner på resurserna till både skolan och sjukvården. Vänsterpartiet går till val på att människor ska jobba mindre. Det skulle hämma tillväxten och försvåra finansieringen av välfärden. Höjda bidrag och högre skatter på jobb bedöms leda till uppemot 140.000 förlorade arbetstillfällen. Fram träder ett vänsteralternativ med en politik som skulle vara direkt skadlig för jobb och företag i Sverige. Alliansregeringens jobbmål kan bara uppnås genom att jobben blir fler. Detta står i kontrast till Socialdemokraternas arbetslöshetsmål, som i stället kan nås utan ett enda nytt jobb. Erfarenheterna från tidigare S-regeringar visar att detta riskerar att styra politiken mot åtgärder som driver ut människor från arbetsmarknaden – det enklaste sättet att nå målet är helt enkelt att människor lämnar arbetskraften. När Socialdemokraterna senast hade makten förtidspensionerades 140 personer varje dag. Nu går Socialdemokraterna återigen till val på ett arbetslöshetsmål. Eftersom de saknar politik för hur jobben ska bli fler blir enda utvägen en återgång till att gömma undan människor i åtgärder, program och förtidspensioneringar. Alliansregeringen tror att alla människor vill och kan bidra och vi vill att alla ska få möjlighet att göra det. Vi har presenterat flera nya förslag på vägen mot att över fem miljoner människor ska jobba år 2020. Med dagens förslag tar vi ytterligare några steg. Vi kommer fortsätta att lägga fler pusselbitar i vårt gemensamma valmanifest och hela vägen fram till valet i september. Jobben är valets viktigaste fråga. ", "article_category": "other"}
{"id": 30318, "headline": "”Inte hållbart att Sverige ska ta antibiotikastrid på egen hand”", "summary": "Det är inte rimligt att Sverige på egen hand ska ta striden mot antibiotikaresistensen. Jag kommer i nästa vecka att i EU:s ministerråd ta upp misstankarna om att antibiotika används rutinmässigt för att förebygga sjukdom eller öka tillväxten hos djur, skriver landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C).", "article": "Jag delar till punkt och pricka den bild som Sten-Olof Dimander, doktor i veterinärmedicin, och professor Björn Olsen beskriver på DN Debatt. Det är en angelägen beskrivning som ökar svenska folkets vetskap om vilket problem felaktig antibiotikaanvändning faktiskt utgör. Som landsbygdminister vill jag komplettera bilden. Sverige har en tradition av att ”gå före EU” och har satt upp en egen standard för djurhållning och antibiotikaanvändning. Jag är stolt över det svenska ställningstagandet om att djur enbart ska ha medicin vid sjukdom. Det ska vi stå fast vid. Att många andra EU-länder kategoriskt använder stora mängder antibiotika på friska djur leder till flera allvarliga problem. Det mest uppenbara är så klart riskerna för folkhälsan. Genom att se mellan fingrarna i antibiotikafrågan så har EU skickat en signal om att lågt pris på kött är överordnat liv och hälsa. Det kan jag aldrig acceptera. Som landsbygdsminister är jag stolt över att svenska bönder är pionjärer inom EU och står upp för en säker matproduktion. Samtidigt ser jag hur dessa straffas hårt i en internationell konkurrens där den som producerar kvalitetsprodukter tvingas hålla en hög prislapp för att överleva. I samband med EU-valet har vi sett starka ställningstaganden mot främst det danska grisköttet från enskilda politiker, från flera handlare och massvis av konsumenter. Det är så klart oerhört glädjande att alla är med och gör vad man kan för att tvinga fram en förändring i en angelägen fråga. Samtidigt belyser det ett problem som är viktigt att lösa: att för stort ansvar landar på den enskilda konsumenten. För mig är det orealistiskt att tro att problemet inom EU ska lösas av småbarnsföräldrar vid charkdisken. Tillsammans kan vi inom Sverige göra viss skillnad, men så länge vissa producenter kan åtnjuta prismässiga fördelar genom att sälja kött som producerats med hjälp av för mycket antibiotika kommer det att finnas en marknad. Det är inte hållbart att Sverige på egen hand ska ta denna strid. Det är ett stort hot som många länder gemensamt har varit med att skapa – därför måste det också lösas på samma sätt. Nästa vecka kommer jag i EU:s ministerråd att ta upp misstankarna om att antibiotika används rutinmässigt för att förebygga sjukdom eller för att öka tillväxten. För mig är det solklart: hela EU ska bedriva ett hållbart jordbruk som inte äventyrar människors hälsa. Jag vet att det går, för vi gör det redan i Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 30327, "headline": "Vinvägen genom Alsace", "summary": "Route des vins, vinrutten, i Alsace slingrar sig fram längs Vogeserna. Området har tillhört både Tyskland och Frankrike, vilket har påverkat vinet. Vingårdarna gör tyskt vin på franskt vis där sötman får stå tillbaka för en torrare och fruktigare smak. Här finns inte bara goda viner utan även idylliska byar och restauranger i världsklass.", "article": "Längs Vogesernas böljande sluttningar på smala vägar som letar sig fram mellan vinfälten ligger flera medeltida byar. En bättre vägsträcka för vin- och matintresserade än Route des vins genom Alsace går knappast att hitta. Alsace vimlar av legendariska vinmakare som alla har sina gårdar öppna för besökare som kommer bil- eller cykelvägen. I fjol var det 60 år sedan den legendariska vinrutten mellan Marienheim i norr till Thann i söder öppnades. I olika fredsuppgörelser har Alsace kastats mellan fransmän och tyskar och på så sätt utvecklat en mycket egen stil. Det är i detta spänningsfält som den franska mat- och vinkulturen vuxit fram och nått höga höjder. Kvalitetsvinerna från Alsace, speciellt de vita, är i dag efterfrågade och respekterade över hela världen. Områdets vinproducenter gör tyskt vin på franskt vis. Medan tyskarna av tradition strävat efter viner med mer sötma har fransmännen låtit dem bli torra med intensiv fruktighet. En av dessa legendariska vinmakare som år ut och år in lyckats producera storartade viner heter Marcel Blanck. – Människor som inte har ett gott förhållande till musiken, konsten och naturen gör knappast ett gott vin, säger han med ett illa dolt leende fullt medveten om provokationen i sitt uttalande. Vad sägs om en vällagrad riesling till Max Reger, en pinot blanc till Stravinsky, en gewürztraminer till Händels musik eller en riesling till Olivier Messian, pröva ska ni få se, säger Marcel Blanck medan vi tar oss nedför Schlossbergs vinsluttning för att inta en lunch på restaurang Chambard, ett kulinariskt vattenhål i Kaysersberg, Vi passerar den gamla slottsruinen från 1200-talet och Frankrikes första allmänna badhus från 1612, samt Nobelpristagaren Albert Schweitzers museum, som i dag är inrymt i hans födelsehus mitt i byn. – Av den totala arealen vinodlingar i Alsace är bara tre procent grand cru-lägen och av dem äger vi en tredjedel, säger vinmakaren och kusinen Frédéric Blanck inte utan stolthet när han ansluter på restaurang Chambard. – Och den bästa är just här i Schlossberg. Jag är en stor vän av jordmånens betydelse för att uppnå ett vin av högsta kvalitet. Deras vingård Domaine Paul Blanck ligger några kilometer bort i byn Kientzheim. Det är ett hus med putsade fasader som rymmer vintraditioner sedan början av 1600-talet. Det är i detta område, med en radie av ett par mil runt vindistriktets huvudstad Colmar, som de mest berömda vingårdarna i Alsace är belägna. Utanför porten i stadsmuren står en stridsvagn placerad som en påminnelse om vad som hände en decemberdag för snart sjuttio år sedan. Det var här på gränsen mellan Kaysersberg och Kientzheim i hjärtat av Alsace som de värsta striderna kom att stå mellan tyskarna och fransmännen. Vi fortsätter Route des vins på ringlande vägar genom Siglosheim, Ammerschwihr, Katzenhal och Niedermorschwihr. Den sistnämnda byn ligger väl inbäddad i dalgången med en gammal fästning som utsökt utsiktsplats. Att resa längs denna rutt är som att färdas genom en samling tyska träsnitt lär någon ha sagt. Vägsträckan är kantad av korsvirkeshus, slott och kyrkor från medel- och renässanstid. Bröderna Bernard och Hubert Trimbach i Ribeauville är personligheter som producerar ett rieslingvin som jagas av vinkunniga över hela världen och heter Clos Ste Hune. I dessa trakter håller också andra vinlegendarer till, som till exempel Leon Beyer, Pierre Moulin och Jean-Michel Deiss för att nämna några med en egen filosofi om hur ett bra vin blir till. Vinproducenten Bernard Schoffit som tillverkar ett av de häftigaste vinerna i världen gjort enbart på druvan chasselas är inget undantag. De flesta av dessa vingårdar ligger inom en radie av ett par mil från huvudorten Colmar lätt tillgängliga för besökaren. Alsace är inte bara känt för sina goda viner. Regionen rymmer en mängd kvalitetskrogar med stjärnor i Guide Michelin och är samtidigt centrum för den berömda kittosten munster. På gården Christelgut kan besökaren på nära håll studera hur tillverkningen går till. Lite länge söderut möter vi den vackra renässansstaden Turckheim, som omnämns redan på 700-talet, men som fick stadsrättigheter först i början av 1300-talet. Runt stadskärnan går den väldiga befästningsmuren med sina tre portar. En av dem leder in till huvudgatan Grand Rue. På 1600-talet brändes Turckheim ned av den franske kungen, men återuppbyggdes igen. Många vackra byggnader som omger La Place Turenne är till exempel Hotel de Ville, Hotel des Deux-Chefs och kyrkan med klocktornet från 1100-talet. Den här staden har också begåvats med en vinmakare av världsklass, Domaine Zind-Humbrecht. Visst kan man prova en traditionell choucroute (surkål), på den lokala krogen, eller som det heter i Alsace; sürkrüt, ofta tillsammans med nötkött eller fläskkött i alla former, inte minst varmkorv. Men för dem som föredrar fisk så är L’Homme Sauvage i Turckheim ett utmärkt val. – Många tror att Alsace är en region som bara hyser äldre och medelålders människor där alla på ett eller annat sätt sysslar med vin, men så är inte fallet. Många ungdomar återvänder till regionen, efter sina studier i andra delar av Frankrike eller utomlands, säger köksmästaren Jean Oedd på L’Homme Sauvage. Morgondiset ligger som en tunn hinna över dalen när vi närmar oss Riquewihr som för de flesta står som modell för regionen. Staden är nästan overkligt vacker, kanske vackrast i Alsace, men också den med flest turistfällor. Här gäller det att ligga före turistströmmen med tidiga morgnar som utgångspunkt annars är risken stor att alla drömmar om Alsace för evigt grusas. Längs huvudgatan Rue du Général de Gaulle gäller det att se upp med matställena. Välj hellre någon av sidogatorna som till exempel Rue Cerf. Riquewhir är annars en av de främsta vinproducerande orterna i Alsace och här hittar vi de producenter som kanske är mest kända bland oss svenskar, nämligen Dopff au Moulin och Hugel & Fils. Familjen Dopff har brukat jorden här sedan 1500-talet. Det mousserande vinet Crémant de Alsace, som tillverkas efter samma princip som champagne, togs nämligen fram av Julien Dopff till världsutställningen i Paris 1900. Sedan dess har förutsättningarna för detta vin, som görs på pinot blanc-druvan, blivit deras främsta kännemärke. På väggen i huvudbyggnaden hänger ett stort porträtt av Gustav VI Adolf. Det var han som i början av 50-talet tog hem de mousserande vinerna från Alsace och som sedan dess varit storsäljare på Systembolaget. Vi fortsätter vinvägen mellan Guebwiller och Bergheim som slingrar sig igenom flera byar, nästan alla på cykelavstånd. Mirakulöst klarade sig Bergheim genom andra världskriget utan att förstöras. Av de tusentals vinodlarna i Alsace finns det få som väckt så stor uppmärksamhet som Jean-Michel Deiss, en av förgrundsfigurerna i Bergheim. Med stor inlevelse beskriver han växtplatsens och jordens betydelse för vinet. Passionerat driver han sin filosofi om att det är kvaliteten på jorden och växtplatsen som är det väsentliga för att skapa ett stort vin och inte druvan. – Druvsorterna har en underordnad betydelse. Rötterna på vinrankorna går så djupt som upp till sjuttio meter därför är det jordmånens karaktär som kommer att prägla vinet, säger Jean-Michel Deiss. Efter Bergheim vid Sélestat viker vi av Route des vins och börjar resan upp mot Vogesernas toppar. Vid varje avfart smalnar vägen av tills plötsligt en upplyst gård träder fram. När jag öppnar dörren till Ferme-Auberge Pierreusegroutte slår ett sorl av röster emot mig. Framför brasan sitter en grupp ungdomar och diskuterar livligt. Ur högtalarna kommer klassisk musik som tillsammans med den flammande brasveden och ett glas pinot gris åter för tankarna till vinmästaren Marcel Blanck. Här kan du njuta av mat & vin Resa hit SAS flyger direkt till Basel för från cirka 3 500 kronor tur och retur från Stockholm och Köpenhamn. Easyjet flyger från Köpenhamn till Basel tur och retur från cirka 3 000 kronor tur och retur. Äta & bo Illhausern Mat- och vinkonnässörer passerar inte förbi Illhausern utan ett besök på Auberge de L’ll som i decennier haft tre stjärnor i Guide Michelin. Stället är en institution i Alsace. auberge-de-l-ill.com Vill man stanna över i Illhausern kan man ta in på Hotel des Berges. hoteldesberges.com. Turckheim Restaurang L´Homme Sauvage är väl värd ett besök, både för den goda maten och för trädgården. restauranthommesauvage.com Colmar Restaurang JYS på rue de la Poissonnerie är en av de bästa restaurangerna. Nätterna kan avnjutas på Hostellerie Le Maréchal på Petit Venise, ett romatiskt hotell med utsikt över kanalen, eller Colombier – båda mycket bra och trevliga hotell. Tips på vingårdar i Alsace Bergheim är betydligt mindre exploaterad än till exempel den pittoreska Riqerwihr. I Bergheim kan man njuta en äkta choucroute på den eleganta Winstub du Sommelier. Här kan man också passa på och besöka vingårdarna Domaine Marcel Deiss och Gustave Lorentz. I byn Ribeauville ligger svenskbekantingen F E Trimbachs vingård. Domaine Paul Blanck i Kientzheim som omnämns i artikeln är en vingård som producerar bra viner. Missa inte Hjärtat i Alsace och centrum för Route des Vins är staden Colmar. Lilla Venedig, som den med all rätt kallas, genomkorsas av kanaler som löper genom stan. Kanalen Quai de la Poissonnerie som mynnar ut i La Petite Venise är kantad av korsvirkeshus, restauranger och små hotell. I små flatbottnade båtar kan man resa runt på kanalerna. Albert Schweitzers museum i byn Kaysersberg är väl värd ett besök. Här ska man vandra omkring tidigt om morgnarna innan turistbussarna väller in. Bakgatorna längs floden Weiss i denna historiska by är minst lika intressanta som huvudstråken. Vinsluttningarna runt byn lämpar sig väl för en medhavd frukost eller fika. Här finns bra hotell och restauranger som till exempel Hotell och restaurang Le Chambard och Hostellerie de L’Abbaye de’Alspach nästgårds i Kientzheim. ", "article_category": "other"}
{"id": 30355, "headline": "”Skillnaden växer mellan skolor, inte mellan kommuner”", "summary": "Det är mycket välkommet att Vänsterpartiet konkretiserar sig och anger hur de vill vända dagens negativa trend för skolan, men frågan är om ett återförstatligande hör hemma bland de mest angelägna åtgärderna, skriver Daniel Suhonen, Sten Svensson och Mats Wingborg.", "article": "Vänsterpartiet konstaterar att allt fler talar om att förstatliga skolan men att det från politiskt håll har varit tunt med vad det skulle innebära konkret. Alldeles rätt, det är mycket tomt och innehållslöst prat om att återförstatliga skolan. Det gäller inte minst utbildningsminister Jan Björklund som ofta tar upp ämnet men som aldrig preciserar vad han menar. Därför är det mycket välkommet att Vänsterpartiet konkretiserar sig och anger hur de vill vända dagens negativa trend för skolan. De har också flera mycket bra förslag som kommer att kunna vända utvecklingen.Men frågan är om ett återförstatligande hör hemma bland dessa de mest angelägna åtgärderna. Ska man genomföra en så stor organisatorisk förändring av skolan måste man först vara fullständigt klar över vad som är huvudorsak till dagens skolproblem. Är det kommunaliseringen eller är det privatiseringen? I den viktiga frågan är Vänsterpartiet inte alldeles klar. De skriver att:”Kommunaliseringen ledde till minskad likvärdighet trots ambitioner om motsatsen. Kommunerna satsar väldigt olika mycket pengar på skolan och konkurrerar om eleverna.” Skolverket har i sin rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola” tydligt visat att skillnaderna mellan kommunerna har ökat måttligt sedan kommunaliseringen. Samma resultat redovisar Leif Lewin i sin utredning ”Staten får inte abdikera”. Han anger också att de skillnader som finns mellan kommuner till största delen beror på demografiska orsaker. Skolverket pekar på att det stora problemet i stället är de växande skillnaderna mellan skolor inom kommunerna. En grundtanke i den decentralisering som kommunaliseringen innebar var att man ville ta till vara den kraft som fanns hos professionen för att utveckla skolan. Lokalt fanns det kunskap, tankar och idéer som skulle få en chans genom decentraliseringen. Men direkt efter det att skolan kommunaliserades blev det regeringsskifte och en ny moderatledd regering tillträdde och de införde en helt ny styrprincip för skolan –marknadsstyrning. Plötsligt var det konkurrens om eleverna som gällde. Med marknadsstyrningen följer att kunderna, elever och föräldrar, alltid har rätt. Om de inte är nöjda tar de sin skolpeng och drar till en annan skola. Och det är ett mycket kraftfullt styrmedel, tappar skolan ett drygt tiotal elever motsvarar det en lärartjänst. Kampen om eleverna blev plötsligt en fråga om en skolas överlevnad. Samtidigt införde regeringen Bildt mycket generösa ekonomiska bidrag till de fristående skolorna och man undantog dem från i stort sett hela skollagen. Dessutom blev det staten som tog hand om besluten över nyetableringen av fristående skolor. Ovanpå det togs även det specialdestinerade statsbidraget till skolan bort. Sammantaget sopade dessa beslut mycket effektivt bort det som var intentionerna med kommunaliseringen och i stället började en stenhård konkurrens om eleverna. Och det var inte kommunerna som sinsemellan började konkurrera om eleverna, som Vänsterpartiet skriver. Det var i första hand inom kommunerna, mellan de kommunala och de privata skolorna, som en dragkamp om eleverna uppstod. Och den konkurrensen förlorade kommunerna. Staten var mycket generös med tillstånden för att öppna nya fristående skolor och det innebar att kommunerna förlorade sina möjligheter att styra över skolans organisation. Det blev marknaden och skolbolagen som bestämde vilka skolor som skulle öppnas, var de skulle ligga och vilka elever som skulle gå i dem. I dag är det lönsamt för de stora skolbolagen att segregera eleverna efter föräldrarnas utbildningsbakgrund och intresse för skolan. Segregation och minskad likvärdighet är den stora och negativa effekten av skolans privatisering. Men den har även fört med sig en rad andra negativa följdeffekter. En ökad betygsinflation, skolor som går i konkurs, marknadsföring i stället för korrekt information, förändrade yrkesroller för skolledare och lärare och att offentlighetsprinciper och de anställdas meddelarskydd har urholkats. Gör tankeexperimentet och fundera över vad som hänt med skolan om den bara kommunaliserats enligt de ursprungliga tankarna. Tänk bort privatiseringens och konkurrensutsättningens effekter. Vad blir då kvar? Även utan privatiseringen hade skolan säkerligen fått en hel del av de trender och nyliberala idéer som svept över hela den offentliga sektorn. Mål- och resultatstyrningen, till exempel (som Vänsterpartiet förvånande nog vill ha kvar), har orsakat många problem med sitt fokus på det lätt mätbara. Säkerligen hade många kommuner gjort annat som varit till nackdel för skolan, det visade Lewin i sin utredning. Kommunerna har ett delansvar för utvecklingen i skolan sedan 90-talet, men de stora och avgörande förändringarna beror på privatiseringen. ", "article_category": "other"}
{"id": 30372, "headline": "”Ofullbordad skilsmässa ger politisk påverkan på kyrkan”", "summary": "Svenska kyrkans skilsmässa från staten blev mycket riktigt en halvmesyr. Men Humanisterna har missförstått förhållandena. Den ofullbordade skilsmässan leder inte till ”religiös påverkan på staten” utan till politisk påverkan på kyrkan, skriver Eli Göndör.", "article": "Den 29 maj presenterade Humanisterna på DN Debatt en undersökning som påstås bevisa det Humanisterna kallar för ”rester av religiös påverkan på staten”. Orsaken till detta härleder Humanisterna bland annat till att ”Svenska kyrkans skilsmässa från staten blev en halvmesyr.” Att Svenska kyrkans skilsmässa från staten blev en halvmesyr påpekade jag den 27 maj i Corren. Men Humanisterna har missförstått förhållandena. Den ofullbordade skilsmässan leder inte till ”religiös påverkan på staten” utan till politisk påverkan på kyrkan. Det förekommer nämligen inga kyrkopolitiska grupper i riksdagen men däremot dominerar politiska partier kyrkomötet. Dessutom lyser Humanisterna syn på religion tydligt fram genom texten. Humanisterna tycker att lagar och domar ska grundas på ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och det gör vi nog alla. Samtidigt är tyvärr den politiska debatten förvånansvärt befriad från både och. Tomrummet fylls ut av allt möjligt. Därför är det häpnadsväckande att Humanisterna anser att just ”religiöst grundade tolkningar” bör förhindras att delta i diskussionen. Humanisternas uppfattning om religionens plats i samhället är att ”staten måste sätta gränser för vilka uttryck tron får ta sig. Vad som helst kan inte vara tillåtet i religionens namn.” Formuleringen säger mer om den som hållit i pennan än vad den säger om vilka uttryck tron tar sig som skulle vara så problematiska att de måste begränsas, eller vad nu detta ”vad som helst” egentligen innebär, som religiösa människor ägnar sig åt och som dessutom bör förbjudas. Uppenbarligen vill Humanisterna helt enkelt ha bort religion från det offentliga rummet. Religion ska enligt Humanisterna vara en privatsak, helst skötas i hemmet och nya lagar bör stiftas för att inskränka religionsfriheten. I sin bok ”The New Religious Intolerance” (2012) påpekar den amerikanske filosofen och juridikprofessorn Martha C Nussbaum att ett sådant förhållningssätt skulle kunna anklagas för att bryta mot den mänskliga rättighetsprincipen om alla människors lika värde. Eftersom religion och religiositet i mycket är en fråga om samvete måste samvetsfrihet respekteras som en utgångspunkt för jämställdhet, menar Nussbaum. För många människor är det nämligen avgörande att kunna följa sitt samvete för att kunna upprätthålla sin värdighet och integritet. Enligt Nussbaum är det självbedrägeri att påstå sig vara jämställd med någon vars samvete man inte respekterar. Därför är i USA utrymme lagstiftat så att människor i så stor utsträckning som möjligt ska kunna följa sitt samvete. Religions- och samvetsfrihet kan iakttas utan att värderingsrelativism blir resultatet, även om det är lång ifrån okomplicerat. Det är osannolikt att Svenska kyrkans påverkan skulle vara motivet för politiska partier som exempelvis vill bevara religiösa friskolor. Däremot är det möjligt att just dessa partier ser jämställdheten ur ett perspektiv som för Humanisterna tycks vara helt främmande. ", "article_category": "other"}
{"id": 30374, "headline": "”Jag uppmanar partierna att bjuda in skolorna”", "summary": "Om partierna inte kan komma till skolorna måste skolorna komma till partierna. Eleverna måste självklart få möjlighet att diskutera politik och bilda sig en uppfattning. Politikens villkor och vägval måste få stort utrymme i utbildningen. Jag uppmanar partierna och ungdomsförbunden att bjuda in skolorna till olika politiska arrangemang, skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.", "article": "Skolans uppdrag är en viktig del av vårt demokratiska system. Men uppdraget handlar inte bara om att förmedla objektiva kunskaper, det handlar också om att förmedla värderingar och ge unga människor förutsättningar att bli demokratiska och trygga vuxna – oavsett kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Nazistiska och rasistiska partier i skolorna är helt enkelt inte förenligt med lärarnas och skolledarnas uppdrag givet av Sveriges riksdag och därmed av svenska folket. Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt menar att det är fel väg att gå att stänga dörren för alla politiska partier. Tyvärr är det den enda rekommendation vi kan ge våra medlemmar om det finns risk att extremister kräver tillträde. Vi kan aldrig acceptera nazistiska och rasistiska partier i skolan och vi kan heller inte uppmana våra medlemmar att bryta mot regelverket. Då återstår bara möjligheten att avvisa alla partier tills ett nytt regelverk kommer på plats. Tovatt med flera oroar sig för elevernas möjligheter att delta i det demokratiska samtalet om partierna inte kan komma till skolorna. Oron är förståelig och jag kan bara konstatera att inte bara lärarna behöver hitta andra arbetssätt – det måste också partierna göra. Om partierna inte kan komma till skolorna måste skolorna komma till partierna. Eleverna måste självklart få möjlighet att diskutera politik och bilda sig en uppfattning. Politikens villkor och vägval måste få stort utrymme i utbildningen. Jag uppmanar partierna och ungdomsförbunden att bjuda in skolorna till olika politiska arrangemang. Roger Haddad (FP) pekar på problemet med att få unga engagerade i partipolitiken och att partierna redan i dag blir nekade att komma till skolorna. Samma hållning intar representanter för bland annat några ungdomsförbund och Skolledarförbundet som menar att elever själva bör ”få ta ställning till dessa partiers antidemokratiska och inhumana politik”. Jag menar att vi inte säkrar demokratins återväxt genom att ge nazister och rasister fritt tillträde till eleverna – det gör vi genom ett regelverk som förbättrar förutsättningarna för demokratiska partier att verka i skolan. Att ge fritt spelrum åt nazister riskerar dessutom att ge eleverna en helt felaktig syn på vilka politiska frågor som är aktuella. Det är tack och lov inte inställningen till etnisk rensning som är svensk politiks huvudfråga. Det är glädjande att Bo Jansson (LR) stödjer Lärarförbundets hållning att ge professionen mer inflytande. Ett nytt regelverk som vi föreslår skulle ge rektorerna och lärarna större handlingsutrymme att utföra skolans demokratiuppdrag. DN:s Johannes Åman menar att vårt förslag är försiktigt i överkant, men att skolor gör rätt i att stoppa alla partier om det finns en påtaglig risk att skolor ska bli lekstugor för extremister. Det är precis min poäng. Det ser olika ut i olika kommuner och beslut måste fattas utifrån de lokala förutsättningarna. Delar alla partier som kan vara aktuella för besök skolans värdegrund finns det förstås inga skäl att inte bjuda in partierna. Några dagar efter min debattartikel satte till sist regeringen ner foten och Jan Björklund bestämde sig för att inbjuda samtliga partier till överläggningar. Utgångspunkten var att han trodde att alla var överens om att inte släppa in nazistiska partier på skolorna. Det är mycket glädjande att både regeringen och oppositionen nu inser att skolan inte är vilken offentlig plats som helst. Skolans verksamhet ska präglas av omsorg om elevens välbefinnande. Ingen ska utsättas för diskriminering på grund av kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Skolan ska aktivt motverka kränkande behandling. Skollagen och Läroplanen är tydlig: Vi ska inte ha nazistpropaganda i skolan. Nu finns det ett starkt politiskt stöd för att åstadkomma en förändring. Det är precis vad jag efterlyst. ", "article_category": "other"}
{"id": 30396, "headline": "”Ombudsröstning för barn ett demokratiskt krav”", "summary": "Frågan om rösträtt för barn fördes fram för 25 år sedan i Sverige, och i den tyska förbundsdagen har den ventilerats, men svenska politiker har inte ens kommenterat frågan. Det behövs dock en motvikt till den åldrande väljarkåren. Föräldrar skulle kunna rösta som ombud åt sina barn, skriver barnläkaren Bengt Lagerkvist.", "article": "Rösträtt för alla barn, propagerar Osten och Rönnberg för i en DN Debatt-artikel. Det finns viktiga argument och utsagor att ta till vara i det något vildsinta inlägget. Till exempel att dagens åldrande väljarkår behöver en motvikt i andra änden av åldersspannet. Det är barnen som ska leva med fattade politiska beslut som riskerar att favorisera de äldre. Politiker har inte ens kommenterat frågan, trots att det är mer än tjugofem år sen den först fördes fram av både barnläkare och professorer i statsvetenskap. Den har dessutom ventilerats i den tyska förbundsdagen, men den intresserar inte svenska politiker. En röst för varje demokratisk medborgare borde vara en naturlig slogan i en fullt utvecklad demokrati. Den allmänna rösträtten har sin grund i alla människors lika värde. Vad säger demokratiförespråkarna om att två miljoner medborgare i Sverige saknar rösträtt? Om barn inte kan rösta själva kan de rösta genom sina föräldrar som ombud. Ansvar och befogenheter bör hänga samman i en demokrati. Vi ger föräldrar fullt ansvar för barnen juridiskt och ekonomiskt. Försäkringskassan betalar 25.000 per år i bidrag till en tvåbarnsfamilj utan någon som helst kontroll. Men möjligheten att politiskt påverka beslut till förmån för sina barn får föräldrarna inte. Däremot kan de rösta som ombud för sina barns eventuellt senila far- och morföräldrar. Ombudsröstning är redan etablerad i Sverige. Demokratin förändras ständigt. Vi har under drygt 150 år övergett olika hinder för rösträtten som tillräcklig egendom, därefter viss inkomst, sen kön. Nu är dags att slopa även åldersgränsen, utveckla ombudsröstningen och låta varje medborgare få rösträtt i en fullgången demokrati. ", "article_category": "other"}
{"id": 30401, "headline": "”Stoppa alla partibesök på skolor tills reglerna ändrats”", "summary": "Oförenliga principer. Enligt JO gäller objektivitetsprincipen när extremister knackar på skolans dörr. Men yrkesetiken gör det otänkbart att släppa in nazister i skolan. Det är vårt ansvar att säga ifrån. Rektor bör neka alla partier tillträde till dess att reglerna ändrats, skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.", "article": "En våg av främlingsfientlighet och extremism väller nu fram över Europa. Samtidigt öppnas skolans dörrar för odemokratiska partier. Skolverkets och JO:s besked att en skola måste ta emot alla partier eller inga alls har väckt starka reaktioner bland lärare och skolledare. Om några partier bjuds in till skolan kan vilket parti som helst kräva tillträde. Extremistiska åsikter som nazism och rasism och befarade kränkningar är inte skäl för rektor att neka. Skolan ska vara en trygg plats för alla. Nazistiska och rasistiska åsikter står i direkt strid med skolans värdegrundsuppdrag. Det är skolans skyldighet att förhindra att elever utsätts för kränkningar. Lärarförbundet, som organiserar majoriteten av alla lärare och skolledare, kan aldrig acceptera nazism och rasism i skolan. Men vi kan inte heller uppmana våra medlemmar att trotsa regelverket och utsätta sig för risken att kritiseras av JO. Den enda rekommendation vi kan ge är att skolor som löper risk att få oönskade besök av odemokratiska partier måste säga nej till alla partier. I stället kan lärarna låta eleverna möta de demokratiska partierna utanför skolan. Det är beklagligt att många skolor riskerar att bli utan partibesök, men skolorna kan ändå förmedla demokratiska värderingar och kunskap om partiernas politik. Partierna behöver inte komma till skolorna. Det går utmärkt att möta dem i kommunhus och valstugor. Det går att göra studiebesök i riksdagen. Debatter arrangeras hela tiden av andra aktörer som inte har samma krav på sig som skolan. Kraven i olika regelverk är oförenliga. Om rektorn stänger dörren för nazistiska partier bryter det mot objektivitetsprincipen, enligt Skolverket och JO. Men om rektorn öppnar dörren för dessa partier bryter det mot såväl Skollagen som läroplanen. Beskedet är att objektivitetsprincipen har företräde. Men lärare tar sitt samhällsuppdrag på allvar och yrkesetiken gör det otänkbart att släppa in nazister i skolan. Det är vårt ansvar att nu säga ifrån. Samtidigt som skolan är förhindrad att stänga ute något parti, är den skyldig att ingripa om en kränkning sker. När det alltså redan är för sent. När en eller flera elever redan har drabbats av angrepp på sin person på grund av exempelvis religion eller etnisk härkomst. Vi talar dessutom om partier som är kända för sin våldsverkan. Dessa ska lärarna ingripa mot. Ett vanligt argument för att släppa in extremister i skolan är att nazistiska och rasistiska partier inte ska få stå oemotsagda. Nazism och rasism måste bemötas. Men det är en uppgift för vuxna, inte för barn. Vi får inte offra barnen och beröva dem rätten att slippa kränkningar i vår iver att behandla alla lika. Det måste också vara upp till var och en att avgöra om han eller hon vill konfronteras med odemokratiska partier. Det valet har inte eleverna eller lärarna. Att konfrontera extremister får aldrig bli obligatoriskt. Särskilt inte för barn. I de fall nazistiska eller rasistiska partier besöker skolor måste elever och lärare alltid ha rätt att slippa delta. Häromdagen meddelade utbildningsdepartementet att det gör en översyn av regelverken för att förtydliga för rektorerna hur avgränsningar kan göras. Det är förstås välkommet, men det är inte ett förtydligande som behövs. Skolverket och JO är tydliga. Rektorerna måste ha möjlighet att avvisa partier som inte delar den värdegrund som slås fast i Skollagen och läroplanen. Om lagen inte stödjer det måste en lagändring utredas och komma på plats. Tills vidare rekommenderar vi våra medlemmar följande: 1Om det finns risk att partier som inte delar skolans värdegrund knackar på dörren bör rektor neka alla partier tillträde till skolan, till dess att regelverket ändras. 2Om partier som inte delar skolans värdegrund tillåts verka i skolan ska det vara frivilligt för lärare och elever att möta dem. 3Eleverna måste få utbildning och insikt i partiernas verksamhet på andra sätt. Politikens villkor och vägval måste få stor plats i utbildningen. Det gäller inte minst för demokratins återväxt. 4Lärarfacken kan spela en viktig roll i att arrangera och bjuda in skolor till politiska debatter. Vi har inte samma krav på oss som skolan utan avgör själva vilka som ska medverka. Lärare och skolledare ska inte behöva slå knut på sig själva för att behålla sitt civilkurage utan att bryta mot lagen. Att vi nu tvingas rekommendera våra medlemmar att stänga dörren till de demokratiska partierna visar tydligt hur fel det har blivit. ", "article_category": "other"}
{"id": 30402, "headline": "Musikstipendier för mångfald", "summary": "Linnea Olsson, Peter Hallström, Noonie Bao och sju andra musikskapare belönades igår när Skap, Sveriges kompositörer och textförfattare hade sin årliga vårfest.", "article": "Uppemot 450 gäster från musik, politik och medier hade kommit till Vinterträdgården på Grand Hotel i Stockholm för att hylla de svenska musikskaparna. Pristagarna fick 45 000 kronor ur fonder med namn efter musikskapare som Fred Winter, Kai Gullmar, Sven Paddock samt Skaps egna stipendier – till exempel hederspriset som i år gick till Jerry Williams. – Årets tema är mångfald och jämställdhet. Vi delar ut ett 30-tal priser, varav tio på vårfesten och vill visa på den stora bredd och mångfald som finns i svenskt musikliv, förklarar Kjell Holmstrand, kommunikationschef på Skap. En av pristagarna är artisten och cellisten Linnea Olsson, 30. Motiveringen lyder: ”Med stråken som pensel och cellon som palett målar hon minimalistiska och drömska kompositioner i ständig vals med modern popmusik. Musik som både lugnar och upprör. Musik som berör.” – Jag är otroligt glad och blir taggad att fortsätta med det jag gör, säger hon. Linnea Olsson kommer från en musicerande familj i Halmstad. Vägvalet var enkelt; kommunala musikskolan, folkhögskola och Musikhögskolan i Stockholm. Just nu är hon ute på den tredje turnésvängen med den brittiska Polarprisvinnaren (2009) Peter Gabriel. De har varit konserter i Kanada, USA och Europa. I söndags var det en stor konsert i Berlin. – Jag och Jennie Abrahamsson är förband och kör två egna låtar var och kompar varandra. Sedan är vi med och körar, det är verkligen jättekul. Jag har även turnerat med Ane Brun, bland annat i Australien. Linnea Olssons debutskiva ”Ah” fick lysande recensioner, till och med i New York Times tidigare i år. – Det är alltid roligt att bli uppmärksammad, men det som betyder mest är gensvaret från publiken då man uppträder live, säger hon. Hennes nästa skiva är nästan klar, den ska bli mer ”poppig”, säger hon. Då samarbetar hon även med sin bror Povel. Peter Hallström, 49, sångare, pianist och låtskrivare, förkroppsligar begreppet doldis, enligt Skap. Han har medverkat som körsångare i Melodifestivalen åtskilliga gånger och körat åt såväl Eldkvarn som Peter LeMarc. Men han är även låtskrivaren bakom Sarah Dawn Finers genombrott med ”I remember love” och skrev tillsammans med henne ”Kärleksvisan” till kronprinsessbröllopet. En annan hit är Peter Jöbacks ”Viska en bön”. Men den största succén är ”Håll mitt hjärta”, som Björn Skifs sjöng i 142 veckor på Svensktoppen. Den skrevs tillsammans med Lasse ”Saltarö” Andersson. – Ja, jag är nog en doldis och det är högst självvalt. Jag väntade till jag var 47 år innan jag själv gav ut en soloplatta, berättar han. Under en tioårsperiod fram till 2009 sjöng han inte live en enda gång, då satt han mest och skrev. Och 2005–2006 flyttade han och familjen till Costa Rica, och ansåg att karriären var över. – Men det höll inte, snart var jag igång igen och 2009 lockades jag med på Carolas julturné. I juryns motivering står det att han ”ur ett stormigt inre skapar en trygg hamn för lyssnaren att lägga an vid. Svensktoppsklassiker, schlagerhits och varma sånger som låter oss hämta andan.” Peter Hallström växte upp i pingstkyrkan i Degerfors, men gjorde revolt och gick sin egen väg. Han blev kyrkskadad som han uttrycker det, tanken på synden och rädslan för helvetet satte spår. I dag är han tillbaka, men inte som troende utan som tröstesångare åt andra. Han har tio procents anställning som kyrkomusiker i Johannes församling och skriver även psalmer. – Jag åker också runt i landets kyrkor och sjunger och berättar på temat Vem stal min tro? En av låtarna som gett mycket respons är ”Brev från en förlorad son”, berättar han. Noonie Bao, 27 år i augusti, kommer från Botkyrka där hon gick kommunala musikskolan och lärde sig stå på scen hos Alby Fame. Längre fram bodde hon ett år i Schweiz och arbetade sedan ett par år i en studio i Paris för att utveckla tekniken att göra musik. Hennes talang upptäcktes av EMI/Sony som anställde henne 18 år gammal. På meritlistan finns låtar åt bland andra Avvici, Adiam Dymott och Tove Styrke. Hon var till exempel med och gjorde Aviccis hitlåt ”I could be the one” där hon även är med och sjunger. Skap beskriver henne ”som en lekfull kompositör vars musik går sin egen väg. Ett kompromisslöst, självständigt konstnärskap kombinerat med en medfödd hitkänsla gör henne till en av våra mest lovande låtskrivare.” ?– Ja, jag vill vara kompromisslös och ärlig. Att någon sedan faktiskt lyssnar på det jag gör är nästan svårt att ta in. För mig är det kul bara att få sitta och jobba i studion. Men också att resa runt i världen och arbeta med andra låtskrivare. Eller som nyligen då ett stort gäng från olika håll samlades tio dagar på en herrgård i Strängnäs och skrev låtar. Noonie, förra året nominerad som Årets nykomling på Grammisgalan, är i dag i full färd med sin andra helt egna skiva. Förutom de nu nämnda gick stipendier till Py Bäckman, Karin Dreijer, Edda Magnasson, Nina Ramsby, Masse Salazar och Jean-Paul Wall. Linnea Olsson Peter Hallström Noonie Bao Gratuleras till: Stipendier från Skap, Sveriges kompositörer och textförfattare. Pris: 45 000 kronor. Firade: Igår på Skaps vårfest på Grand Hotel tillsammans med de sju andra pristagarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 30415, "headline": "Så märkeslojala är bilägarna", "summary": "Toyota, Subaru och Kia har de mest lojala bilägarna. Premiummärken som Audi och Lexus har svårare att behålla sina privatkunder.", "article": "I tabellen här nedan ser man hur lojala bilägarna är till sina respektive märken när det är dags att byta till ny bil. Toyota ligger i topp hittills i år med en andel trogna kunder på 71 procent. Siffrorna kommer från Transportstyrelsen och har bearbetats av Sverker Andersson på Toyota Sverige. De visar troheten bland privatkunder på marknaden. De behåller i regel sina bilar längre än vad företagen gör. En kund som håller fast vid sitt märke är bilhandlarens högsta dröm. – Det är många parametrar som styr privatkunden när han eller hon bestämmer sig för att köpa en ny bil. Det är det som gör siffrorna så intressanta, säger Bengt Dalström, informationschef på Toyota i Sverige. – Vår jämna och höga andel visar hur mycket ägarna uppskattar våra bilar, säger han. Ansvariga på Subaru och Kia har lika stor anledning att sträcka på sig. Toppstriden stått mellan dem de senaste åren med undantag för 2011, då Subaru tillfälligt dök. Volvo, som under årtionden legat etta på nybilsmarknaden med en andel på cirka 20 procent, har en märkestrohet på 48 procent. Det betyder att mer än varannan privatkund väljer något annat märke när det dags att köpa nytt. Så har det varit under lång tid. Intressant är också hur lågt finmärken som Audi och BMW placerar sig. Och Toyotas lyxbilsmärke Lexus, med en lojalitet på endast 35 procent, jämfört med 47 procent för sju år sedan. Samtidigt brukar Lexus placera sig i topp i olika undersökningar om hur nöjda ägarna är med sina bilar. Hur hänger det ihop? – Lexusköparna är i regel välbeställda och byter relativt ofta. De vill gärna prova något nytt och är därför mer benägna att byta märke, även om de är nöjda med bilen, säger Sverker Andersson på Toyota Sverige. En annan bidragande faktor är att märken som Lexus och Audi har mycket hög andel företagskunder (80–90 procent hittills i år). Om rörligheten bland de fåtaliga privatkunderna stiger får det kraftigt utslag i statistiken – vilket gör att det ser mer dramatiskt ut än vad det egentligen är. För mer vardagsnära märken som Kia, Hyundai, Peugeot, Ford, Opel med flera är privatmarknaden desto viktigare. Och här gäller det verkligen att ligga högt i lojalitet, något som Kia lyckats med år efter år. –  Vi ligger omkring 70 procent. Vår höga placering speglar Kias kvalitet och design. Den speglar också vår sjuåriga garanti, som bidrar till att hålla uppe andrahandsvärdet på våra bilar, säger Cecilia Gustafsson, informationschef på Kia Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 30440, "headline": "”Var fjärde kvinna ser Fi som ett alternativ i valet”", "summary": "Nya siffror. En opinionsundersökning som presenteras i dag visar att var fjärde kvinna och var femte man kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ. Vi ser nu ett feministiskt genombrott och förutsättningar är helt annorlunda jämfört med 2009 då vi fick 2,2 procent av rösterna, skriver tre EU-kandidater för Fi.", "article": "Idag släpper Feministiskt initiativ en opinionsundersökning som visar att var fjärde kvinna och var femte man kan tänka sig att rösta rosa. Mer än hälften av de tillfrågade anser också att det är bra att Feministiskt initiativ tar plats i parlamenten. Det vi upplever nu är ett feministiskt genombrott. Det är inte längre en fråga om huruvida Feministiskt initiativ kommer in i EU-parlamentet utan frågan är nu hur många mandat vi får i EU-parlamentet. Vi har goda belägg för vår analys. Läget ser helt annorlunda ut i dag, än vad det gjorde inför förra EU-valet 2009 då fick Feministiskt initiativ 2,2 procent av rösterna: • I dag är vi en bred folkrörelse som stadigt växer sig större. Feministiskt initiativ växer så det knakar både vad gäller medlemsantal, lokalgrupper och ideellt engagemang. För fem år sedan hade partiet ett 1.000-tal medlemmar medan vi i dag har en medlemssiffra som överstiger 14.000. Nya medlemsgrupper bildas hela tiden i spåren efter de Homepartyn våra tre talespersoner, EU-kandidater och riksdagskandidater håller hemma hos alla som är intresserade av vår politik. Intresset är så stort att vi har svårt att möta efterfrågan. • I dag blir väljarna upplysta om vår politik i nyhetsmedier. I valet 2009 var Feministiskt initiativ i medieskugga och fick som mest publicitet kring Gudrun Schymans deltagande i ”Let’s dance” och Benny Andersson bidrag till vår valfond. Den växande opinionen för en feministisk och antirasistisk politik har bidragit till att vi har ett nyhetsvärde som bjuder på utrymme i traditionella medier. Vi välkomnar denna utveckling som innebär att vårt parti blir taget på allvar och vår politik blir granskad av journalister. • Den sociala och tekniska utvecklingen av sociala medier ger oss andra förutsättningar än i valet 2009. Feministiskt initiativ är stora i sociala medier och växer där snabbare än något annat parti. Flera olika undersökningar visar att vi är bland de främsta av alla partier när det gäller följare, diskussion och aktivitet på Facebook. Experter är överens om att sociala medier har stor betydelse i valet, speciellt bland unga väljare. • I detta val har vi fått valsedlar tryckta och distribuerade. Till skillnad från förra EU-valet och kommande riksdagsval finns det nu förtryckta valsedlar för Feministiskt initiativ i alla vallokaler, vilket underlättar för alla som vill rösta på oss. Feministiskt initiativ får inget partistöd och har en valbudget på 1 miljon medan de andra partierna satsar mellan 10 och 70 miljoner kronor. De har då dessutom både anställd personal och kontor med all nödvändig administrativ infrastruktur. I Feministiskt initiativ har vi inga anställda, vi har ett par lokaler men saknar kontor. Det vi har är vår vilja till förändring. Feministiskt initiativ är ett parti som drivs utan pengar och personal, men som istället kan erbjuda något så sällsynt som politiska visioner. Vi bärs av den feministiska och antirasistiska folkrörelsen som kanaliserar sin längtan efter ett samhälle som värderar alla människor lika och tar frågor om mänskliga rättigheter på allvar. Vi är många som inte längre tänker låta oss förpassas till åskådarplatsen utan som nu själva tar plats i politiken. Feministiskt initiativ kommer in i EU-parlamentet på mandatet att vara en motkraft till de nationalistiska, fascistiska och rasistiska partierna som nu mobiliserar runt om i Europa. Vi vill se ett öppet Europa. Ett Europa där den fria rörligheten inte bara omfattar varor och kapital utan också människor. Ett Europa som först och främst bygger på idén om demokrati och mänskliga rättigheter. Ett Europa som bejakar kärleken mellan människor och där alla har den självklara rätten att få älska vem de vill. På söndag är det hög tid att höja rösten för mänskliga rättigheter och demokrati. Feministiskt initiativ är den röst som starkast står upp för alla människors lika värde och mot alla former av diskriminering. Vi tar vår längtan på allvar. Vår längtan efter ett samhälle som värderar alla människor lika och där de mänskliga rättigheterna respekteras. Vi vet att vi är många och att vi tillsammans kommer låta Feministiskt initiativ ta plats i EU-parlamentet. Vi röstar rosa för kärlekens skull. Sifo-undersökningen På uppdrag av Feministiskt initiativ har SIFO genomfört en opinionsundersökning med telefonintervjuer. Intervjuerna gjordes med totalt 1 000 personer mellan den 12 - 15 maj. Undersökningen visar att: Var fjärde kvinna och var femte man av de tillfrågade kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ i EU-valet nu på söndag. Lika stora andelar kan tänka sig att rösta på oss i riksdagsvalet. Frågorna som ställdes var: Kan du tänka dig att rösta på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet eller kan du inte det? Av de tillfrågade svarar 22 procent med svarsalternativet att ”Ja kan tänka mig att rösta på Feministiskt initiativ” Kan du tänka dig att rösta på Feministiskt initiativ i Eu-parlamentsvalet eller kan du inte det? Av de tillfrågade svarar 22 procent med svarsalternativet att ”Ja kan tänka mig att rösta på Feministiskt initiativ” Av de tillfrågade tycker 56 procent att det vore bra om Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen. Feministiskt initiativ har ett starkt stöd bland unga personer mellan 15 och 29 år. Enligt undersökningen finns inte någonting som tyder på att utbildningsnivå påverkar inställningen till om en person kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ. ", "article_category": "other"}
{"id": 30442, "headline": "”Flera metoder behövs för utsläppsminskningar”", "summary": "Annie Lööf och Kent Johansson påstår på DN Debatt (18/5) skamlöst att ett svenskt prisgolv för utsläppsrätter skulle vara Miljöpartiets enda förslag för EU:s klimatpolitik. En snabb titt i vårt valmanifest bevisar motsatsen, för den som inte orkar sätta sig in i allt vi drivit i EU-parlamentet under mandatperioden, skriver miljöpartisterna Isabella Lövin och Helena Leander.", "article": "Annie Lööf och Kent Johansson tar upp en viktig fråga i sin artikel om EU:s klimatpolitik: priset på utsläpp måste höjas för att det ska löna sig att investera i effektivisering och förnybar energi. Deras förslag – att permanent dra undan ett stort antal utsläppsrätter – är också bra. Det finns ett stort överskott av utsläppsrätter på marknaden, vilket gör att taket för utsläppen inte fungerar i praktiken och priset på utsläpp har blivit löjeväckande lågt. Miljöpartiet har begärt att Sverige ska driva kravet att permanent dra tillbaka fler utsläppsrätter och inte bara tillfälligt hålla inne dem som EU-parlamentet beslutade om, men där la sig Annie Lööf platt f ör sina kompisar i Alliansen. Sverige ställde sig fegt bakom det urvattnade förslag som EU-kommissionen presenterade. Att höja ambitionsnivån blev inte heller lättare av att Moderaterna i EU-parlamentet satte käppar i hjulet och försvagade förslaget ytterligare. När sedan Annie Lööfs partikamrat Lena Ek sålde Sveriges överblivna utsläppsrätter till en amerikansk storbank, var regeringens och Centerpartiets trovärdighet i denna fråga helt skjuten i sank. När Centerpartiet hade en verklig chans att göra skillnad så lade man sig än en gång platt för Moderaterna. För att långsiktigt få ordning på EU:s havererade handelssystem krävs tuffare klimatmål. Där har Annie Lööf återigen lagt sig platt för Moderaterna, medan Miljöpartiet vill minska EU:s utsläpp med 60 procent till 2030. Därutöver krävs mer akuta åtgärder för att komma tillrätta med det kraschade systemet. Därför överväger EU-kommissionen nu ett minimipris för utsläppsrätter, ett så kallat golvpris. Om priset sjunker under en viss nivå slår golvpriset igenom och garanterar en viss nivå. Då kan utsläpp aldrig bli så billiga att det är olönsamt att investera i effektivisering och förnybar energi. Detta ger i sin tur långsiktighet för investerare och minskade utsläpp. Annie Lööf och Kent Johansson påstår skamlöst att ett svenskt prisgolv för utsläppsrätter skulle vara Miljöpartiets enda förslag för EU:s klimatpolitik. En snabb titt i vårt valmanifest bevisar motsatsen, för den som inte orkar sätta sig in i allt vi drivit i EU-parlamentet under mandatperioden. Precis som EU-kommissionen föreslår vi ett prisgolv på EU-nivå för att styra upp handelssystemet, men till skillnad från Centerpartiet är vi också beredda att gå före med ett nationellt prisgolv. Att ett nationellt prisgolv bara skulle leda till att utsläppen flyttar stämmer bara om systemet fungerar som det ska. Vi är ju överens om att systemet inte fungerar och att taket i praktiken inte finns – då flyttar inte heller utsläppen. Det är ju det som är hela problemet. Utöver detta presenterade vi för mindre än en vecka sedan fem genomgripande förslag på EU-nivå: att skapa en energiunion, att införa ett klimatpolitiskt ramverk, att förbjuda ny kolkraft, att införa lägsta nivå på koldioxidskatt samt införa regler för avinvestering ur fossil energi. Att reformera handelssystemet är viktigt, men det behövs även andra metoder för att snabbt och radikalt minska utsläppen när handelssystemet inte fungerar. ", "article_category": "other"}
{"id": 30475, "headline": "”Varför har Miljöpartiet övergivit oss för socialismen? ”", "summary": "MP:s språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson skriver att Miljöpartiet vill vara ”det tredje blocket” i svensk politik. I själva verket har MP tagit ett jättekliv åt vänster. I fråga efter fråga har de förflyttat sig till vänster om Socialdemokraterna. Det är sorgligt att se hur Miljöpartiet övergett socialliberalismen, skriver Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl.", "article": "Efter förra valet tillhörde jag dem som ansåg att Miljöpartiet och alliansen kunde samarbeta. Det fanns beröringspunkter, både med grön skatteväxling och med Miljöpartiets på den tiden något mindre dogmatiska syn på arbetsmarknad, valfrihet och småföretag. Det talades rent av om ”latteliberaler” i MP. Till slut skapades också ett viktigt och varaktigt samarbete med Alliansen om arbetskraftsinvandring och migration. Men sedan tog MP-sagan en annan vändning. På DN Debatt försökte på tisdagen språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson tala om att Miljöpartiet vill vara ”det tredje blocket i svensk politik”. I själva verket har MP under de båda språkrörens ledning tagit ett jättekliv åt motsatt håll. I fråga efter fråga har de förflyttat sig till vänster om Socialdemokraterna. Det är sorgligt att se hur Miljöpartiet övergett socialliberalismen för sådant som, om S hade föreslagit det, kort och gott kallats för socialism. Nya exempel presenterades av Romson och Fridolin i MP:s valmanifest på tisdagen: För första gången vill Miljöpartiet, som värnat mångfalden av friskolor och alternativ pedagogik, nu stoppa privata vinstdrivande friskolor, en ståndpunkt klart till vänster om S. Det är ett mycket allvarligt besked för de tiotusentals elever som i dag går på dessa vinstdrivande friskolor, exempelvis de många elever från Rinkeby som valt att gå på Internationella engelska skolan i Skärholmen. För dem vill MP nu beskära rätten att välja. Samtidigt går man bakåt tiden till Miljöpartiets mer fundamentalistiska dagar och vill återinföra friåret, trots att det kommer ske till väldiga kostnader utan jobbeffekt. Dessutom vill man tvinga människor att jobba kortare genom 35-timmarveckan, som misslyckats så katastrofalt i Frankrike med stigande arbetslöshet som följd. MP tycks nu ha glömt att arbete inte är ett nollsummespel, där mer arbete till den ena är ofta förutsättning för arbete åt andra. Detta kommer efter en vårmotion där Miljöpartiet höjer skatten på jobb och företag netto med 12 miljarder. Inte en ”grön skatteväxling” där skatten höjs på utsläpp och sänks på jobb, utan en ”röd skattehöjning” med högre skatter på båda. Marginalskatterna ska höjas med en särskild treprocentig MP-skatt upp till rekordnivåerna över 60 procent som vi inte sett sedan före den stora skattereformen på 1980-talet. MP vill också inför en ny EU-skatt, en finansiell Tobinskatt, som ska tillfalla EU-kommissionens budget – ett av bokstavligen hundratals förslag om nya EU-regler som MP lagt fram i EU-parlamentet. De vill höja bidragsnivåerna och nationalisera tågtrafiken. Och så vidare. Under tiden har partiets mer måttfulla företrädare, Maria Wetterstrand, Per Bolund, Mikaela Valtersson med flera, fått stryka på foten för en alltmer vänsterradikal medlemsopinion och språkrör som blickar vänsterut. Paradoxalt nog tycks MP, ju närmare man tror sig komma regeringsmakten, bli mindre och mindre realistiska. Sett till de förslag som läggs fram bildar MP tyvärr allt oftare ”tredje block” med Vänsterpartiet, Fi och andra socialistiska krafter. Den som är socialliberal och miljöengagerad har bara Centerpartiet att rösta på i svensk politik. Kom tillbaka från ytterkanten, MP. Här finns mycket konkret att göra: vi behöver skatteväxla med lägre kostnader för jobbskapare och högre för utsläpp, prioritera de små företagens jobbskapande som står för 4 av 5 nya arbetstillfällen i Sverige, med att öppna arbetsmarknaden för unga och utlandsfödda och reformera arbetsförmedlingen. Men inget av detta är möjligt med den vänsterpolitik MP nu för. ", "article_category": "other"}
{"id": 30489, "headline": "Hur kan vi få sexåringen att bråka mindre med syskonen?", "summary": "När sexåringen blir frustrerad går det ofta ut över hans yngre syskon. Han slår dem, och verkar ha tagit på sig rollen som den som ska ”straffa” småsyskonen när de har gjort något fel. Föräldrarna har pratat mycket med honom men det har inte hjälpt. Hur ska de göra för att minska konflikterna?", "article": "Fråga Vår familj består av oss föräldrar och tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år. Vi lever i min mening ett bra och harmoniskt liv, jobbar båda deltid och har mycket tid för familjen. Men vår sexårige son har ibland svårt att hantera situationer där han inte får som han vill eller att det inte går som han planerat. Det kan till exempel uppstå problem när han måste avbryta en rolig aktivitet eller om hans yngre bror vinner över honom i någon av deras tävlingar. Han blir då sur och är något av hans yngre syskon involverade kan det ibland sluta med att han slår denne som straff. Det är som om han inte kan kontrollera sin ilska utan agerar helt impulsivt. Som förälder har jag inga problem med att han blir arg och visar sina känslor (stampar i golvet, skriker, gråter eller vad det nu kan vara) utan bekräftar dem i stället. Det är när han ger sig på sina yngre syskon som det blir jobbigt. Lillasyster bankade på teven i morse varpå han slog till henne. Han motiverar det med att hon gjorde något man inte får göra. Han tar liksom på sig rollen att dela ut straff för vad han anser är fel beteende hos de yngre syskonen. Även roliga aktiviteter kan sluta på detta sätt.. Vi har pratat med honom om detta så många gånger nu – att man inte alltid kan vinna, att det gör ont när han slår lillebror eller lillasyster, att det finns vissa saker som mamma och pappa måste få bestämma. När vi gör det säger han precis som det är: jag slog eller knuffade honom för att han inte skulle vinna, eller för att han eller hon var dum. Jag har vid ett par tillfällen pratat med honom för att förebygga att problem ska uppstå, vilket inte har fungerat. Vi har även försökt välja våra strider, blundat för tjuvnyp och dragit ned på tjat och gnat men det hela har blivit så uppenbart nu under påskhelgen med fyra dagar av mycket konflikter, frustration och tjat, så himla trist. I övrigt fungerar det bra i samspel med andra, han har kompisar, klarar förskolan bra, gillar att vara aktiv, tycker för det mesta om att leka med sina syskon, blir bekräftad av oss föräldrar, tillbringar egen tid med oss och farmor/farfar. Vad kan vi som föräldrar göra för att minimera konflikterna han har med sina yngre syskon? Undrande mamma Svar Syskonbråk är det mest förekommande problemet i breven till den här spalten och jag har skrivit om det flera gånger. Jag repeterar därför kort en del från mina tidigare svar, innan jag diskuterar vad som kan vara viktigt i just er familj. Det tål att upprepas hur vanligt syskonbråk är. I snitt bråkar barn i förskoleåldern ungefär åtta gånger i timmen och bråken inleds ofta av ett äldre syskon. Det viktigaste för den fortsatta relationen mellan syskon är inte hur mycket de bråkar utan om de kan ha utbyte av och leka med varandra mellan bråken. Påståendet att barn lär sig att lösa konflikter om de får göra det på egen hand verkar inte riktigt stämma. Endast en minoritet av alla syskonbråk slutar nämligen konstruktivt. Generellt bör alltså föräldrar försöka medla i bråk, men det blir inte automatiskt bättre bara för att vuxna lägger sig i. En klar majoritet av syskonbråk handlar om mitt och ditt, bråk om ägodelar. Du tar upp två andra exempel i ditt brev som jag tänker fokusera på i resten av svaret. Vi börjar med konflikterna som handlar om att tävla och förlora. Du skriver att ni har pratat mycket om att man inte kan vinna jämt, men att det inte verkar hjälpa. Ni skulle kunna pröva en annan väg, som innebär att ni helt slutar att försöka övertyga honom med ord och argument. Risken är nämligen att man hamnar i ändlösa diskussioner som bara leder till en maktkamp. Ofta kan man nå längre genom att avleda och distrahera exempelvis genom att börja skoja med barnen i tävlingssituationen. Häng med i tävlingen och förlora själva på något drastiskt sätt (till exempel dratta på ändan). I bästa fall dras han med i ert skojande och hela situationen kan avdramatiseras. Om det är svårt att få med honom kan ett alternativ vara att fånga upp småsyskonet innan sonens tävling har gått för långt, eller att låta båda barnen tävla mot er. Min poäng är att försöka avstyra tävlingen genom lek snarare än med ord. Ni kan också pröva att hitta andra slags lekar, som inte handlar om tävling eller konkurrens. Skapa förutsättningar för aktiviteter som bygger på samarbete eller fri lek. Man har sett att fantasilekar och rollekar kan vara särskilt utvecklande för barns empati och därmed minska risken för bråk. När barn fantiserar tillsammans måste de nämligen ta varandras perspektiv för att förstå vad som händer i leken. Vi fortsätter med konflikterna där sonen blir polis och straffar sina yngre syskon. Å ena sidan är det inte konstigt att han reagerar, det gör många barn, men det är sättet han reagerar på som är oacceptabelt. En möjlig förklaring till den ilska han känner mot syskonen kan vara hur han uppfattar sin roll i familjen. Att döma av ditt brev blir det mycket diskussioner, tjat och tillsägelser även om ni försöker blunda ibland och välja strider. Det finns därför en risk att han känner sig orättvist utpekad, medan syskonen kommer undan. När barn känner sig orättvist behandlade brukar de ofta kompensera genom att själva börja straffa syskonen. Om det ligger till på detta sätt är er utmaning att försöka ge honom en ny roll i familjen, där han inte känner sig lika anklagad. Det är bra att släppa alla ambitioner att tala er son tillrätta medan konflikten pågår och känslorna svallar. Avbryt bara så fort ni kan och med så få ord som möjligt. Skilj barnen åt och ta diskussionen när lugnet har lagt sig. Forskning har visat att syskon i mycket högre grad kan hitta konstruktiva lösningar på konflikter om man gör på detta sätt. När ni pratar med er son om vad som hänt är det också bra att först visa förståelse för hans känslor innan ni diskuterar förändringar. Även i diskussionerna som sker i efterhand tror jag att ni kan låta bli att förklara för honom vad han gjorde fel eller inte får göra. Du skriver ju att ni har gjort det många gånger och han vet säkert redan vad som gäller. En bra strategi verkar i stället vara att göra händelserna till ett gemensamt problem, hur ska vi lösa det här? Be honom om egna förslag på förändringar. Vad vill han att ni ska göra? Kan han komma på något han själv kan göra annorlunda? Poängen är att göra honom delaktig. Till sist tar jag upp möjligheten att förebygga problem genom samtal. Generellt finns det en risk att barn upplever sådana samtal som förmaningar snarare än välvilliga påminnelser. Även om man håller en vänlig ton kan barnet ana förälderns oro och negativa förväntningar. Barnet kan lätt känna sig som en bråkstake som behöver sådana påminnelser, varför skulle inte jag vara snäll? Därför måste man undvika frågan om att vara snäll, bråkig eller dum. I stället får man försöka ge barnet konkreta uppgifter som handlar om något helt annat. Det kan till exempel vara att hjälpa er eller syskonen med något: När vi kommer till badhuset måste du hålla lillasyster i handen så att hon inte trillar i bassängen. Det vore toppen om du kan göra det. Rollen som hjälpare är förstås tacksammare än att vara bråkstake. Martin För mer läsning om forskning kring syskonbråk: www.forster.se/referenser140512. Be honom om egna förslag på förändringar. Vad vill han att ni ska göra? Kan han komma på något han själv kan göra annorlunda? Poängen är att göra honom delaktig. Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen ", "article_category": "other"}
{"id": 30492, "headline": "”Matematik kräver omfattande förarbete”", "summary": "Mats Alvesson verkar inte förstå skolans verklighet, och hans förslag om att exempelvis låta matematiklärare undervisa mer och ”trötta” lärare ha färre lektioner är kontraproduktiva, skriver matematikläraren Mikael Jacobsson.", "article": "Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, skriver på DN Debatt 8/5 att ”lärare i ämnen som kräver föga för- och efterarbete, till exempel matematik, skulle kunna undervisa mer”. Alla har naturligtvis rätt att ha åsikter om svenska skolan. Men frågan är hur det påverkar lärarnas redan låga status om vem som helst, utan några djupare kunskaper om grundskolans värld, i seriösa nyhetsmedier vädrar sina åsikter om hur skolans problem ska lösas och hur lärarnas tid ska användas. Mats vill göra gällande att lärare i matematik inte behöver förbereda sig innan de går in i klassrummet och möter sina elever. Jag har undervisat i den svenska gymnasie- och grundskolan i snart 15 år och vill hävda raka motsatsen: matematik är ett ämne som, om läraren vill fånga så många elevers intresse som möjligt, kräver omfattande förarbete. Matematik finns överallt i vardagen, men för att hitta bra exempel som gör ämnet spännande och intressant för en tonåring som inte tillhör de redan frälsta krävs research, och för det krävs tid. Att minimera matematiklärarnas tid till för- och efterarbete skulle leda till sämre undervisning och ännu sämre resultat i de rapporter som flitigt omnämns. ”Trötta lärare kan kanske ha färre lektioner och rätta flera skrivningar i stället”, fortsätter Mats Alvesson, även om han inte riktigt verkar tro på det själv då han garderar sig med ett ”kanske”. Ett märkligt förslag, särskilt med tanke på att Mats själv uttrycker behovet av att lärare ”befrias från mycket av den pappersexercis man nu slösar tid på”. En lärare som rättar andras skrivningar utför just bara pappersexercis. Det kan också vara på plats att klargöra en sak: lärare är inte trötta i första hand för att de har för många lektioner. Däremot är de trötta för att de har en orimlig arbetsbörda med alla administrativa uppgifter (digital dokumentation av elevernas utveckling med webbaserade verktyg som ofta är raka motsatsen till användarvänliga, införande eller ändringar av elevfrånvaro åt föräldrar som glömt anmäla eller tappat bort inloggningsuppgifter, svar på mail till föräldrar som ifrågasätter lärarens bedömning eftersom lärarnas låga status inbjuder till detta och sist men inte minst, rättning av en enorm mängd nationella prov i årskurs 3, 6 och 9). Att ge en ”trött” lärare (menar Mats utbränd?) fler skrivningar att rätta och mindre tid att agera pedagog, vilket vi får förmoda var syftet med att läraren valde yrket, är således ingen lösning – snarare ett mycket kontraproduktivt förslag. Mats Alvesson följer upp detta med ytterligare ett halvhjärtat förslag då han föreslår att ”man kanske kan ha färre behöriga lärare och i stället en del hjälplärare på deltid”. Vad händer med lärarnas status om vi gör helt om och ökar andelen obehöriga lärare som följaktligen har lägre lön? Svaret är givet. För att sammanfatta min replik på Mats Alvessons debattartikel använder jag hans egna ord: ”Ofta är vad som framställs som lösning en källa till problem.” ", "article_category": "other"}
{"id": 30493, "headline": "Studiero är en ödesfråga", "summary": "Maktlösa lärare, ”kuddflickor” och barn som förstör lektionerna. Sveriges Radios granskning ger en skräckbild av skolan när den är som sämst.", "article": "Barnen fick stenciler utdelade med sångtexter. Dessa rev vissa sönder, vek till flygplan, kastade eller förstörde på annat sätt. När läraren skulle samla ihop dem igen var det inte många som gick att återanvända.” Så beskriver signaturen Förälder, Skåne en musiklektion för nioåringar som han eller hon besökt. Föräldern fortsätter: ”Efter en timme i denna klass var jag lika trött i huvudet som jag är efter en hel arbetsdag. Att mitt barn varje vecka vistas i en sådan här skolmiljö är rent av fruktansvärt.” Och det är det ju. Visserligen är situationer som denna inte normaltillståndet för svensk skola. Men de förekommer alltför ofta. E-boken ”Kaosklass – En bok av berättelser” samlar några av de omkring 1 000 vittnesmål som kommit från bland annat föräldrar, lärare och rektorer under Sveriges Radios granskning av skolan. Reportageserien avslutades i går med en specialdebatt om skolan. ”Kaosklass” är sorglig läsning om våld, oljud, förstörelse – och just kaos. ”Hot om att eleven ska mörda klasskamrater, fysiska påhopp på klasskamrater. Man ska hämta pappas luftpistol och skjuta ihjäl sina klasskamrater ...!” ”Jag möttes av en huvudlärare som saknade auktoritet, hade svårt att säga ifrån och fyra pojkar som högaktningsfullt sket i allt lärarna försökte säga.” ”Två till fyra elever lyckas ofta göra pannkaka av det som var tänkt som en intressant lektion. Resten, kanske 25 elever, genomlider uttråkade lektionen och får varken hjälp eller kunskapsmässig utmaning.” Av vittnesmålen kan man uppfatta vissa mönster. Ett är att ”duktiga”, lågmälda elever, gärna flickor, används av lärarna för att lugna bråkiga klasskompisar. Minst tre begrepp – ”buffertflicka”, ”kuddflicka” och ”stötdämpare” – används för fenomenet. Om flickorna inte får andra kunskaper i skolan lär de sig i alla fall att deras funktion är att stökiga killar ska trivas bättre. Ett annat är att nuvarande ordning – där utagerande elever som ofta har diagnoser integreras med lugnare – gör att båda grupperna förlorar. Många föräldrar vittnar om hur deras barn med adhd eller dyslexi inte får det stöd de behöver i ett vanligt klassrum. Resultatet är att de blir oroliga och stör de andra. ”Barn som tidigare gått vid specialskolor med specialpedagoger går nu i den vanliga skolan (...) Det största felet vi gjort i svensk skola är att vi låtsas tro att alla barn är lika – när de inte är det”, skriver en rektor med erfarenhet sedan 1980-talet. En inte ovanlig synpunkt i boken är att lärarna fått för dålig utbildning i att klara av stökiga klasser. Signaturen Tidigare rektor skriver: ”Barn som har adhd eller ett adhd-liknande beteende borde därför, för sin egen och andras skull, placeras i en egen liten grupp som har särskilt utbildade lärare med metodik och metoder som fungerar på dessa elever (...) Att inkludera i stället för att exkludera låter mycket bra, men hindrar i andra änden en fungerande klassrumsundervisning.” Läraren och föreläsaren Eva Larsson intervjuades nyligen i tidningen Skolvärlden. Där säger hon att hon sällan misströstar om skolan – men att problem i ett klassrum ofta uppstår när lärarens ledarskap är för svagt. Kombinationen osäkra lärare, stökiga elever och föräldrar som inte bryr sig, eller inte accepterar kritik av sina barn, kan mycket väl vara den viktigaste förklaringen till den svenska skolans kunskapsras. Sverige fördelar mer resurser till skolan än de flesta länder. Våra klasser är inte uppseendeväckande stora. Däremot är ordningen under all kritik. Ska det vara så svårt att se sambandet? När man tar del av vittnesmålen i ”Kaosklass” är det lätt att förtvivla tillsammans med dem som berättar. Vilka val har de föräldrarna? Blunda, be en bön och hoppas att deras barn ska komma ur skolan utan bestående men, dock med åtminstone någon bestående kunskap? Byta skola för sina egna ungar och lämna kvar de andra i kaoset? ”Att min nioåriga son ska få lida och att hans utbildning blir försämrad (...) det accepterar jag inte längre”, skriver Förälder, Skåne i avsnittet som inledde denna text. Vreden är berättigad. Ingen ska behöva hamna i en skola som inte bara ger en usel utbildning utan dessutom utsätter eleverna för risker som ingen vuxen skulle tolerera. Nyligen sa utbildningsminister Jan Björklund i DN att disciplin och studiero skulle bli viktiga ämnen i valrörelsen. Det inger visst hopp – så länge alla partier inser att ”valrörelsen” är ett alldeles för kort tidsperspektiv för denna ödesfråga. ", "article_category": "other"}
{"id": 30494, "headline": "Pinsam tystnad pågår", "summary": "Moderaternas toppnamn Gunnar Hökmark lämnade ett klargörande besked i onsdagens intervju i DN: Hellre en svensk socialdemokrat än en ungersk konservativ. På frågan vem han känner starkast samhörighet med – Stefan Löfven eller Ungerns regeringschef Viktor Orbán – föll valet på S-ledaren.", "article": "Moderaternas toppnamn Gunnar Hökmark lämnade ett klargörande besked i onsdagens intervju i DN: Hellre en svensk socialdemokrat än en ungersk konservativ. På frågan vem han känner starkast samhörighet med – Stefan Löfven eller Ungerns regeringschef Viktor Orbán – föll valet på S-ledaren. Ändå delar Moderaterna och Kristdemokraterna bänk i Europaparlamentet med ledamöter från det ungerska regeringspartiet. Trots upprepad kritik från Europarådet och valövervakningsorganet OSSE står kamraterna i den konservativa partigruppen EPP bakom Viktor Orbáns parti Fidesz. Inga förändringar är heller att vänta efter EU-valet om två veckor. M och KD förtjänar fortfarande att klandras för tystnaden kring den ungerska regeringens systematiska urholkning av demokratin. Hökmark är vice ordförande i EPP och tillhör parlamentets mest inflytelserika ledamöter. Men meriterna beskuggas av Ungern. Andra partier har likartade dilemman. Helt nyligen ombildade premiärminister Victor Ponta Rumäniens regering. Hans socialdemokratiska regering leder ett land som hamnar på jumboplats när pressfriheten i EU rankas. Djupa problem i rättssystemet plågar landet. Pontas regering vägrar också att samarbeta för att förbättra situationen för Rumäniens romer. ”Jag är förbannad och ledsen”, sa EU-minister Birgitta Ohlsson efter att den svenska regeringens förhandlingar med Rumänien havererat för en månad sedan. Tajmningen i Birgitta Ohlssons klarspråk kan vara en slump. Men det föll sig så att Folkpartiets liberala rumänska kolleger, av helt andra skäl, just hade dragit sig ur regeringssamarbetet med Ponta. Folkpartiets och Socialdemokraternas EU-parlamentariker har varit föredömligt snabba och rakryggade i sin dom mot den oroväckande väg Ungerns konservativa regering har tagit. Men med Rumänien har spelet varit det omvända. Kritik mot Rumäniens socialdemokrater och liberaler har dröjt, och det tydligaste språket har i  stället de konservativa stått för. Europaparlamentets system med partigrupper tvingar fram pragmatism. Men den hycklande tystnad som ofta råder kring partialliansernas mörka sidor är pinsam. ", "article_category": "other"}
{"id": 30510, "headline": "”SVT nobbar historisk gemensam Europadebatt”", "summary": "Den 15 maj hålls för första gången en gemensam europeisk debatt mellan kandidaterna till Europas kanske viktigaste politiska uppdrag. Minst 15 europeiska public service-bolag samarbetar kring utsändningen. SVT tycks dock än så länge prioritera att sända ett avsnitt av ett dejtingprogram. Det bör rimligen ifrågasättas, skriver Cecilia Wikström (FP).", "article": "I samband med den stundande valrörelsen till Europaparlamentet finns en nyhet som hittills inte har fått särskilt stor uppmärksamhet i den svenska debatten. De europeiska politiska partierna har för första gången utsett sina kandidater till vem som ska efterträda José Manuel Barroso som EU-kommissionens ordförande. Vi liberaler har nominerat Belgiens tidigare statsminister Guy Verhofstadt, de konservativa har nominerat Luxemburgs tidigare statsminister tillika euro-gruppens ordförande Jean-Claude Juncker och socialdemokraterna den nuvarande talmannen i Europaparlamentet Martin Schultz. Det är alltså inte tal om några lättviktare utan om seriösa kandidater som utsetts i interna processer där sittande statsministrar och partiledare har tagit ställning för olika kandidater. Det har ofta hävdats att det inte finns någon gemensam politisk diskussion i Europa. För den som granskar den politiska debatten på vår kontinent under de senaste åren blir detta påstående närmast absurt. Den ekonomiska och finansiella krisen, ungdomsarbetslösheten, flyktingkrisen i Syrien, utmaningarna för Europa i Ukraina och från klimathotet är bara några exempel på stora debatter som pågått samtidigt i de flesta av våra medlemsländer. Medierna är visserligen fortfarande nationella men att påstå att det inte finns en europeisk politisk debatt om dessa olika frågor är helt enkelt orimligt. Flera europeiska public service-bolag har nu tagit initiativ till att bjuda in Europapartiernas toppkandidater till debatter inför valet till Europaparlamentet. Klockan 21.00 den 15 maj anordnas för första gången i historien en gemensam europeisk debatt mellan de fem stora Europapartiernas toppkandidater till posten som EU-kommissionens ordförande. Debatten sänds under 90 minuter på bästa sändningstid parallellt i kanaler över hela Europa. Den anordnas av EBU, som även ansvarar för exempelvis Eurovision Song Contest, tillsammans med minst femton av de största public service-bolagen, exempelvis brittiska BBC, tyska ZDF och franska France Television. Debatten, som sänds från Europaparlamentet i Bryssel, kommer att vara på engelska men kommer även att översättas till samtliga officiella språk, inklusive svenska. Det tycks även finnas möjlighet att sända debatten lite i efterhand för den som vill hinna texta den. Dessvärre verkar det för närvarande inte som att SVT är involverat i arbetet med denna debatt, och jag har inte heller sett något som tyder på att bolaget avser sända den i någon av sina kanaler. För närvarande innehåller tablån för SVT1 del 3 av 6 av ett dejtingprogram kallat ”kärlekskoden”, och SVT24 sänder ett avsnitt av en australisk thrillerserie. SVT2 sänder naturligtvis aktuellt klockan 21.00 och sedan en långfilm vid 22.00. Europasamarbetet beskrivs ofta som någonting som händer långt borta i stängda rum fyllda med anonyma byråkrater och makthavare. Även om nidbilden till stor del är just en nidbild är det helt riktigt att kännedomen om de europeiska politiska makthavarna är begränsad bland våra medborgare. Det är därför glädjande att det nu tas steg från de europeiska politiska partierna och stora delar av Europas medier för att föra fram ledande politiska företrädare för att presentera de respektive partiernas politiska visioner för Europa. Det skapar en arena för en genuin europeisk politisk debatt och bidrar till att stärka den demokratiska förankringen av unionen. Däremot lär dessa politiker förbli relativt okända i Sverige om till och med våra public service-medier bojkottar de mest centrala arrangemangen i valrörelsen. Just nu tar Europas politiker och många medier sitt ansvar för att efter bästa förmåga presentera de olika visioner och vägval Europa står inför under de kommande åren. Frågan är om våra svenska public service-medier kommer att följa efter och erbjuda medborgarna tillgång till den europeiska debatt som pågår för fullt runt om på vår kontinent. Det är inte en debatt om några abstrakta ”EU-frågor” utan en debatt om stora aktuella frågor som påverkar alla svenska medborgares vardag. Vilken politik ska vi driva i Europa för att kunna se till att fler får ett arbete att gå till så att vi kan värna välfärden? Hur ska vi se till att Europa kan vara världsledande i kampen mot klimathotet? Hur ser vi till att på ett humant sätt ta emot de som flyr undan krig och elände i vår omvärld? I slutändan är det naturligtvis Sveriges Television som måste avgöra om de tio dagar före valet till Europaparlamentet borde ge svenska medborgare tillgång till den europeiska politiska debatten eller inte. Att SVT trots public service-uppdraget än så länge tycks prioritera att sända ett avsnitt av ett dejtingprogram framför en historisk debatt med dem som kandiderar till Europas kanske viktigaste politiska uppdrag bör rimligen ifrågasättas. Det borde fortfarande finnas tid för SVT att komma på bättre tankar och ta public service-uppdraget på allvar. ", "article_category": "other"}
{"id": 30522, "headline": "Rätt attityd viktigare än någonsin", "summary": "Det är viktigare än någonsin att som arbetssökande utstråla rätt attityd och inställning i en rekryteringssituation. Det anser Kjell Dahlin, retorikexpert som länge arbetat med HR-frågor i näringslivet. – Anställda är i dag varumärkesambassadörer för sin arbetsplats, säger han.", "article": "Egenskaper som samarbetsförmåga och social kompetens hos anställda – i forskningen kallat informellt humankapital – blir allt viktigare för arbetsgivaren och spelar stor roll vid lönesättningen. Det har akademikerförbundet Saco konstaterat i en ny bok om forskningen kring lönespridning. Retorikexperten och föreläsaren Kjell Dahlin, som tidigare arbetat med HR-frågor på flera företag, är inne på samma linje. – Företag premierar i dag medarbetare som genom sin inställning och sitt uppförande speglar företagets värderingar, säger han. I sin bok ”Attitydbarometern” för han fram tesen att de anställdas attityd och inställning är viktigare för ett företag än vilken marknadsföringskampanj som helst. Särskilt gäller detta serviceföretag. – Det värsta som kan drabba en arbetsplats är att de anställda har en taskig attityd, för sådant smittar av sig och det kostar företaget pengar. Fler företag borde därför redan i platsannonsen påtala vikten av rätt inställning, anser Kjell Dahlin. Han säger sig veta vad han talar om. – Jag var själv en sådan som alltid gnällde snackade skit om andra på jobbet. Anledningen var min usla självkänsla, jag behövde prata ned andra för att känna gemenskap. Till slut fick jag en tillsägelse av min chef, säger Kjell Dahlin. Tillsägningen blev ett uppvaknande. I dag föreläser han på företag och högskolor, bland annat om vikten av rätt attityd och social kompetens hos anställda. Under åren han arbetade med HR-frågor var han delaktig i många intervjuer och rekryteringar. Något han då tittade extra noga på var just den arbetssökandes sociala kompetens och inställning, inte minst den som visar sig i kroppsspråk och blickar. – Under flera rekryteringssituationer klädde jag mig i t-tröja medan de andra intervjuarna bar kostym, bara för att se om den arbetssökande betedde sig annorlunda mot mig, säger Kjell Dahlin. Kjell Dahlin tipsar: så övertygar du arbetsgivaren om att du har rätt attityd. 1 Utstråla positiv attityd redan i din cv. Men skriv inte ”jag är en glad och positiv person”. Skriv hellre om en situation då du med din goda inställning nått framgång. 2 Skriv inte ”det här tror jag att jag kan få ut av tjänsten”, utan ”det här tror jag vi kan uppnå tillsammans”. 3 Tänk på intervjusituationen från det du kommer till receptionen tills det du lämnar in besöksbrickan. Många rekryterare frågar efter intervjun receptionisten hur den arbetssökande betedde sig. 4 Ställ dig själv frågan vem du egentligen är. Är du säker på det kan du vara ärlig med vad du är bra på och vad du är mindre bra på. 5 Om det är fler än en som intervjuar dig, tänk på att titta på alla och ge alla lika mycket uppmärksamhet. Använd ditt leende och blick, det är kroppsattribut som skapar tillit. ", "article_category": "other"}
{"id": 30537, "headline": "Att lära ut med förnuft och känsla", "summary": "Känslomässiga aspekter är viktiga för lärarnas arbetsglädje. Förnuft och känsla hänger tätt samman i läraryrket, menar Anna-Carin Bredmar som gjort en avhandling där hon undersökt hur lärarnas arbetsglädje ser ut.", "article": "Arbetsglädje är en viktig faktor i läraryrket, men det kommer lätt i skymundan i debatten, tycker Anna-Carin Bredmar som i sin avhandling undersökt arbetsglädje hos lärare. I lärarens vardag har arbetsglädjen fundamental betydelse, och skapar en grundläggande känsla av hemvist och stabilitet i arbetet, enligt Anna-Carin Bredmar. Känslomässig närvaro i det pedagogiska arbetet är viktigt för att lärare ska känna arbetsglädje. – Som lärare måste man använda både förnuft och känsla. Mycket av det som lärare upplever som arbetsglädje handlar om det emotionella, som att trösta och stödja elever, hjälpa dem att komma igenom något svårt, och om att ha roligt och skratta tillsammans. Även att glädjas tillsammans med kolleger ger arbetsglädje. Men det som är förbundet med glädje får inte alltid plats, och då är det problematiskt, säger hon. – Många lärare upplever att de har för många administrativa uppgifter, som dokumentation, bedömningar och kontroll. Att utveckla en emotionell lyhördhet i arbetet – något som ofta förknippas med arbetsglädje – är en yrkesskicklighet som är av stor betydelse för att göra ett bra arbete som lärare, menar Anna-Carin Bredmar. Lärarna känner också arbetsglädje när de blir mottagna som personer i mötet med elever och kolleger. – Att samtidigt vara personlig och professionell i arbetet är betydelsefullt. Lärare talar om att de är människor som undervisar människor. Att ta emot elever på ett bra och personligt sätt är en professionell hållning, och det handlar inte om att vara översvallande. Min forskning visar att förnuft och känsla hänger intimt samman i läraryrket, säger Anna-Carin Bredmar. Avhandlingen ”Lärares arbetsglädje. Betydelsen av emotionell närvaro i det pedagogiska arbetet” lades fram vid Göteborgs universitet i april. Ingrid Personne har varit lärare i mer än 35 år. – Den största arbetsglädjen har naturligtvis funnits i kontakten med barnen, säger hon. – Under större delen av mitt yrkesliv har jag jobbat som speciallärare, med barn med speciella behov, främst neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Som speciallärare har man mer tid för att hjälpa barnet med dess svårigheter, och för att i lugn och ro ägna sig åt varje barn. Så vi är privilegierade. Det har varit väldigt givande att få uppskattning från elever och föräldrar när eleverna har känt sig sedda, hörda och blivit hjälpta. Roligt och spännande har det också varit att utföra ett ”detektivarbete” för att hitta varje elevs inlärningsstil, och sedan kunna hjälpa dem utifrån deras unika behov, säger Ingrid Personne. Att få eleverna att växa, att göra framsteg, att få större självförtroende och våga mer har gett mycket glädje i jobbet. – Det finns en stor glädje i att känna att man kan påverka positivt. Jag får hälsningar från gamla elever, nu vuxna, som berättar hur det har gått för dem, och säger att jag har betytt mycket för dem. Då blir man förstås jätteglad. Samtidigt är det viktigt att vi lärare förstår att vi kan ha stor makt, att vi kan påverka mycket. Det är ett stort ansvar vi har också. ", "article_category": "other"}
{"id": 30540, "headline": "”Kunskapen brister även inom vården”", "summary": "Kvinnor brukar ha lättare att prata om sin ofrivilliga barnlöshet. Men här, på infertilitetsmottagningen i Huddinge, känner männen att hämningarna släpper och att de vill tala, säger sjuksköterskan Jenny Säfström.", "article": "Telefontiden är över för den här dagen. Sjuksköterskorna Susanne Jarlvik Alm och Jenny Säfström har fått ett tiotal samtal, flera från män som trots många försök inte lyckats få barn och som nu tror att problemen kan finnas hos dem. Ett par av dem har redan innan de ringer fått reda på att deras spermier har dålig kvalitet eller är för få. –  En del orsaker till bristerna i spermaproduktionen kan behandlas så att den blir förbättrad igen. Det innebär att chanserna ökar att kunna få barn på naturlig väg eller genom provrörsbefruktning, förklarar Susanne Jarlvik Alm. Hon och Jenny Säfström arbetar på Centrum för andrologi och sexualmedicin, CASM, vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge söder om Stockholm. Där arbetar man bland annat med infertilitet. Mottagningen ligger näst högst upp i en av de ganska trista sjukhusbyggnaderna och är ett av få centrum i landet som har högspecialiserad vård för ofrivilligt barnlösa män. Vissa orsaker till nedsatt manlig fruktsamhet går aldrig att bota, men de kan vara kopplade till risk för andra sjukdomar och hälsoproblem. Därför är det viktigt att tidigt ge behandling eller rådgivning som ger bättre förutsättningar för en allmänt god hälsa, menar Susanne och Jenny. Vi besöker sjukhuset i påskveckan då det är ganska lugnt på mottagningen. En man är på väg att träffa en läkare och visas in i ett besöksrum. På dörren till ett annat rum hänger en skylt med texten: ”Samtal pågår”. Strax därefter kommer ett par sakta gående i korridoren. Mannen och kvinnan håller varandra i handen, verkar en smula nervösa och är kanske oroliga för beskedet de snart ska få. Kommer de att kunna få ett barn? Ligger problemet hos mannen och går det i så fall att lösa? – De som kommer hit har oftast fått en remiss från en vårdcentral sedan ett prov visat att deras spermier inte fungerar som de ska. Ytterligare prov lämnas och sedan sker en noggrann utredning av orsaken till problemen, säger Jenny. Vid det första besöket går läkaren igenom resultatet av spermaundersökningen och ställer frågor om det sexuella samlivet, tidigare sjukdomar, den allmänna livsstilen och eventuell medicinering – allt med fokus på barnlöshetsproblematiken. Därefter fattas beslut om behovet av ytterligare undersökningar och eventuell behandling. Susanne och Jenny brukar ofta få ta blodprov som sedan skickas på analys för att se om det finns några kromosomavvikelser, det vill säga att kromosomuppsättningen avviker från det normala. Att mannens spermier inte fungerar tillfredsställande eller är för få till antalet kan ha medfödda orsaker, som missbildningar i könsorganen eller just kromosomavvikelser. Även påverkan från miljön, cellgifter, övervikt, läkemedel och rökning kan ligga bakom. Kroniska sjukdomar som diabetes eller neurologisk sjukdom spelar viss roll vid infertilitet, liksom infektioner som klamydia. På CASM vid Karolinska universitetssjukhuset arbetar läkare, sjuksköterskor, terapeuter och psykologer. De sysslar med undersökningar, behandlingar och forskning. – Det är viktigt med rätt hjälp och där kan forskningen bidra till att nya behandlingsmetoder kommer fram. Jag sökte mig hit bland annat för att det är en forskningsinriktad mottagning, berättar Susanne. Kunskaper om manlig infertilitet varierar – även inom sjukvården. Ofta ringer läkare till telefonrådgivningen vid Centrum för andrologi och sexualmedicin eftersom de inte vet vart de ska vända sig när ett prov visar att en man har problem med spermaproduktionen. I dag finns det nämligen få androloger i Sverige, det vill säga läkare som arbetar speciellt med sjukdomar och störningar i mannens fortplantningsorgan. Och andrologi räknas inte som en egen medicinsk specialitet till skillnad från i flera andra europeiska länder. Däremot finns det många hundra gynekologer här i landet. – Jag började här på mottagningen i höstas efter tips från en kollega om att det fanns en ledig tjänst. Trots att jag redan arbetat flera år på sjukhuset visste jag inte att det fanns ett centrum för andrologi och sexualmedicin. Det visar att kunskapen om andrologi och manlig barnlöshet har stora brister även bland oss i sjukvården, säger Jenny. Männen som söker hjälp för sin barnlöshet har olika social bakgrund och arbetar i olika yrken. Gemensamt är att de längtar efter att bli föräldrar och att de under en längre tid försökt att få barn. – Fortfarande tror jag att det är lite svårt att tala om det här med barnlöshet bland män, säger Susanne Jarlvik Alm. De som redan har barn tror att det är känsligt att beröra ämnet, och den som är barnlös vill inte heller ta upp frågan eftersom det kan anses som ett misslyckande att ha svårt att få barn. Jenny Säfström menar att det är lättare för en kvinna att tala om infertilitet och barnlöshet. Hon har en kvinnlig vän som öppet berättade om sina problem på arbetsplatsen, hennes manlige partner sa däremot inte ett ord till sina kolleger. – Men när männen kommer hit vill de gärna prata. De brukar säga att de äntligen kommit till ”rätt plats” och att hämningarna släpper när någon tar deras oro på allvar och har tid att lyssna. Både Jenny och Susanne har själva upplevt glädjen över att ha blivit föräldrar, och förstår vilken sorg barnlöshet kan innebära både för kvinnan och för mannen. – Därför känns vårt arbete meningsfullt. Ibland händer det att män som varit här ringer eller skriver att deras fru nu blivit gravid. Då blir man glad, berättar Susanne. Att få ett negativt besked om möjligheten att kunna bli föräldrar kan framkalla en kris hos paret, både hos mannen och hos kvinnan. – Därför är det viktigt att det finns möjlighet till samtal med kurator, psykolog eller terapeut. Vi kan erbjuda ett första sådant samtal eller remittera till just en kurator eller någon annan instans om det finns ett sådant behov. Medelåldern för förstföderskor blir allt högre i Stockholms län. Många som väntar med att försöka få barn tror att allt ska löpa på friktionsfritt och utan problem. Jenny säger att flera av männen som tar kontakt med mottagningen verkar vara ”påhejade” av sina partner. – De som ringer är pålästa och tycks ha samlat på sig kunskap om infertilitet och om vad som kan göras för att eventuellt komma tillrätta med problemen. Efter att den barnlöse mannen utretts och behandlats kan det barnlösa paret kanske få barn på naturlig väg eller få hjälp med IVF-behandling eller annan typ av assisterad befruktning på Karolinska universitetssjukhuset. – Paren kan gå vidare till fertilitetsenheten här på sjukhuset eller till andra vårdgivare i Stockholm och ute i landet, säger Susanne. Andrologi I Tyskland etablerades begreppet andrologi under 1800-talet. I USA var det framför allt urologer som var företrädare för specialiteten. I Skandinavien har även gynekologer som är engagerade i barnlöshetens problem utvecklat intresse för andrologi. Men andrologin är ännu inte någon definierad specialitet i Sverige utan utövas främst av en grupp intresserade endokrinologer, urologer, pediatriker och gynekologer. Behov finns dock av andrologisk spetskompetens och i dag är trenden på många ställen i världen att andrologin blir en egen specialitet. Källa: CASM ", "article_category": "other"}
{"id": 30542, "headline": "”Attacken från öster visar hur viktigt Europavalet är”", "summary": "Gäller vår fred och säkerhet. Putins annektering av Krim utmanar den ordning vi försökt bygga upp efter kalla kriget. I stället för att rätten är makt finns risk för ett läge där makten dikterar vad som är rätt. Ett Europa som splittras och famlar inför detta blir farligare. Därför är Europavalet så viktigt, skriver Carl Bildt.", "article": "Om knappt en månad går vi till val i 28 länder i Europa. Vi ska välja våra ledamöter i Europaparlamentet för de kommande fem åren. Därmed inleds arbetet med att forma EU:s institutioner inför den nya mandatperioden. Precis som när vi senare i år väljer våra representanter till kommunfullmäktige, landsting och riksdagen så är även valet till vår demokratis europeiska nivå viktigt. Men utvecklingen under de senaste månaderna har gjort Europaparlamentsvalet ännu viktigare. Nu handlar det om förutsättningarna för fred och säkerhet i morgondagens Europa. President Putins militära angrepp på Ukraina och annektering av Krim utmanar hela den freds- och säkerhetsordning som vi har försökt att bygga upp efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning. Vi har försökt bygga en ordning där gränser successivt betyder allt mindre, där rättsordning och frihet främjas i Europa i dess helhet, där säkerhet bygger på samarbete i stället för avskräckning och där respekten för rätten är fundamental. Nu riskerar vi i stället att kastas tillbaka till en tid där det är makten som dikterar och dompterar. I stället för en ordning där rätten är makt riskerar vi nu ett läge där makten dikterar vad som är rätt. Och då får vi inte bara ett mindre säkert och tryggt Europa, utan också en mindre stabil värld. Angreppet på Ukraina är ett angrepp på rättsordningen, på grunden för FN-stadgan och på fundamentet för den europeiska säkerhetsordningen. Och detta angrepp kan vi bara möta i ett allt starkare samarbete mellan Europas demokratier. Skulle, i det läge som råder i dag, vårt europeiska samarbete försvagas eller förstöras råder det dessvärre ingen tvekan om var tillfredsställelsen skulle vara som allra störst. Sverige skulle kanske inte vara i första frontlinjen för de omedelbara konsekvenserna, men förr eller senare skulle riskerna krypa sig in mot oss också. I denna utsatta tid har det varit en styrka att Europeiska unionen har kunnat reagera starkt och enat. Det har också varit en styrka att denna europeiska linje har haft ett brett stöd i Sveriges riksdag. Så långt är allt gott och väl. Men mitt i detta ser vi nya politiska tendenser som kräver vaksamhet. Att delar av nostalgivänstern har haft svårt att vara tydliga i denna situation förvånar kanske inte. Aftonbladets kultursida och vissa a-pressredaktörer är måhända inga Putinkramare men knappast heller några bestämda kritiker. De har det helt enkelt svårt. Men det nya i denna situation är den europeiska extremhögerns allt tydligare flirt med den ryska machonationalismen. Symboliken i associationerna till motorcykelgängen och maskingevären, med det tydliga föraktet för avvikande och multikulturalism, appellerar alldeles tydligt till en europeisk extremhöger som känner nostalgi för en tid när makt alltid var rätt. Så gott som alla de så kallade valobservatörer som man lyckades locka till den så kallade folkomröstningen på Krim kom från dessa mer ljusskygga europeiska miljöer. Och från Front National i Frankrike över Geert Wilders i Nederländerna till Ukip i Storbritannien ser man att det uttalas förståelse eller till och med stöd för Putins nya maktpolitik. Vid första anblick kan detta verka förvirrande. Kremlvurmande förknippas historiskt med andra delar av det politiska spektret. Men egentligen är det nya mönstret logiskt – och därmed också utomordentligt farligt. De ser en Vladimir Putin som under nationalismens banér tar strid mot samarbetets, rättens och mångfaldens Europa. I stället för Bryssel med dess sammanträden, kompromisser och komplicerade procedurer ser man nu den starka mannen som med våldet skapar sin egen rätt. Och det är förvisso sant att demokratin kräver sammanträden, förutsätter vilja till kompromisser och bygger på procedurer som vi alla förpliktar oss till att respektera. Inte minst gäller det i det historiska arbetet att bygga en allt fastare union med en halv miljard medborgare, 28 stater och än fler nationaliteter i det moderna Europa. De senaste fem åren av samarbete i EU har dominerats av de finansiella kriser som har drabbat ett antal av dess medlemsländer – åtskilliga inom euron, men också sådana utanför – och som ställt krav på både krishantering och beslut om utvidgat samarbete. I dagens värld kräver kriser alltid samarbete. De kommande fem åren kommer att domineras av mer politiska utmaningar. Attacken från öster mot rättsordning och samarbete, och det direkta och indirekta stöd den nu får från ljusskygga krafter i medlemsländerna, kräver ett tydligt starkare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete. Ett Europa som splittras, svamlar, famlar och söndras inför det som nu händer, och de faror som ligger i utvecklingens förlängning, skulle otvivelaktigt bli ett osäkrare och rentav farligare Europa. Europafientligheten är farlig inte bara därför att den går hand i hand med de krafter av främlingsfientlighet som finns i våra olika samhällen. Vi ser i vår egen riksdag hur det är de bägge ytterkantspartierna som tydligt förenas i sin vilja att bryta loss Sverige från det europeiska samarbetet. Europafientligheten är farlig också därför att vi nu också ser hur den riskerar att gå hand i hand med den nya utmaning som så tydligt kommit till uttryck i president Putins angrepp på Ukraina, och som ytterst innebär att den rättsordning för alla i Europa som vi har försökt att bygga riskerar att svepas åt sidan av en den brutala maktens politik. Det är därför Europavalet är så viktigt. Det som nu sker – från främlingsfientlighet till aggression mot folkrätt och samarbete – innebär att samarbetstanken är utmanad och hotad på ett sätt som inte var fallet för bara några få år sedan. Europavalet är viktigt eftersom det nu är så oerhört mycket mer som står på spel. Det borde de senaste månaderna en liten bit öster om oss ha gjort klart. Därför hoppas jag på en valrörelse inför det viktiga Europavalet där alla är medvetna om vad som kan stå på spel, där det finns en tydlig insikt också om vårt nationella intresse av ett starkt europeiskt samarbete och där vi ser en så bred mobilisering som möjligt mot de krafter som i detta delvis dramatiska nya läge vill försvaga och förstöra vårt europeiska samarbete. ", "article_category": "other"}
{"id": 30553, "headline": "Här ses paret som en helhet", "summary": "Det är inte mannen eller kvinnan som är infertil – det är paret. Så resonerar man på Skånes universitetssjukhus där det finns en unik mottagning för par som inte kan få barn, där både mannen och kvinnan undersöks noggrant före eventuell behandling.", "article": "På Skånes universitetssjukhus finns en mottagning för par som försökt att bli gravida i ett år utan att lyckas. På mottagningen sker utredning och planering av eventuell behandling. Där arbetar Aleksander Giwercman som överläkare och expert inom området manlig fertilitet. Han är också professor i reproduktionsmedicin vid Lunds Universitet. – Vi har arbetat fram ett koncept där vi ser paret som en helhet. Det är paret som är infertilt, inte mannen eller kvinnan. Men traditionellt är sjukvården inriktad på enskilda personer – och eftersom gynekologi sedan länge är en medicinsk specialitet har fokus när det gäller barnlöshet därför hamnat på kvinnan, säger han. Själv är Aleksander Giwercman specialiserad på andrologi, det vill säga frågor som rör manlig reproduktion. Han menar att kombinationen av hans specialintresse och traditionell gynekologi visat sig vara framgångsrik. – Tidigare rådde kanske ett revirtänkande där gynekologerna menade att de skulle ta hand om allt som rör barnlöshet. Nu har vi hittat en bra balans i arbetet. Ofrivillig barnlöshet är ett tecken på en underliggande sjukdom, enligt Aleksander Giwercman. Att hjälpa paret att få barn med hjälp av någon form av assisterad befruktning kan därför ses som ett sätt att behandla symtomen och inte grundorsaken, menar han. – Forskningen visar att ofrivilligt barnlösa har en överdödlighet, och den kvarstår även om de fått hjälp att skaffa barn. Därför är det så viktigt att göra noggranna undersökningar av både mannen och kvinnan i barnlösa par. I förra veckan berättade DN att läkare på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm sedan två år inte följer världshälsoorganisationen WHO:s regler när de analyserar spermier från infertila män. Detta har fått skarp kritik från bland andra den europeiska fertilitetsorganisationen ESHRE. Hur gör ni i Malmö? – Vi följer WHO:s regler. Som inom all annan laboratoriediagnostik bör man använda standardiserad och certifierad metodologi. Det är en självklarhet, svarar Aleksander Giwercman. De män och kvinnor som efter provtagningar kommer till det reproduktionsmedicinska centrumet vid Skånes universitetssjukhus träffar först en gynekolog och en androlog var för sig. Då sker en gynekologisk undersökning av kvinnan och en andrologisk undersökning av mannen. Därefter träffar paret gemensamt de båda läkarna för ett samtal om vilken eventuell behandling som kan vara bäst. Om två kvinnor söker hjälp träffar båda en gynekolog. – I de inledande undersökningarna ska inte mer fokus hamna på någon i paret. Beroende på provsvar och annat behandlas sedan om möjligt det underliggande problemet, oavsett om det finns hos mannen eller hos kvinnan. Forskningen visar att graviditet vid högre ålder innebär större risker för komplikationer, till exempel missfall. Samtidigt visar statistik att allt fler i Sverige väntar allt längre med att försöka skaffa barn. – Det ökar risken att drabbas av ofrivillig barnlöshet. I dag har mellan femton och tjugo procent av alla män och kvinnor problem med att få barn, säger Aleksander Giwercman. Är det viktigt att uppmärksamma barnlösa män? – Frågan är lite fel ställd. Alla barnlösa som söker hjälp, oavsett kön, ska få samma uppmärksamhet. Sedan stämmer det att mannen tidigare ofta glömdes bort. Läkaren konstaterade att spermaproduktionen var dålig och så blev det en provrörsbehandling där kvinnan hamnade i centrum. – Men samtidigt får vi inte glömma bort att inte bara mannen är ett ”offer”. Vid assisterad befruktning, typ IVF-behandlingar, stimuleras kvinnans äggproduktion med stora hormondoser vilket inte är komplikationsfritt. Ibland kanske detta sker helt i onödan, och en noggrann utredning av mannen kanske kan leda till andra lösningar där provrörsbefruktning inte behövs. Aleksander Giwercman säger att det ofta är psykiskt jobbigt att vara ofrivilligt barnlös. Det handlar inte om att ha ont i magen eller i en arm, som han uttrycker det. – Barnlöshet väcker starka existentiella frågor. Evolutionärt är ju människan skapad för att få barn och föra släktet vidare. Lyckas inte det är det lätt att drabbas av skuldkänslor och känna sig otillräcklig. Det här gäller både män och kvinnor. På Reproduktionsmedicinskt centrum På Reproduktionsmedicinskt centrum (RMC) vid Skånes universitetssjukhus arbetar experter inom området reproduktion, det vill säga fortplantning. De genomför till exempel utredningar av barnlöshet och assisterad befruktning (IVF, insemination och donation). På centrumet kan man få hjälp med infertilitetsutredningar och assisterad befruktning (IVF-behandling, inseminationsbehandling samt donation av ägg och spermier). Läkarna arbetar inom områden som gynekologi, andrologi och gynekologisk endokrinologi. Det finns en gemensam mottagning för infertila par. Här sker utredning och planering av eventuell behandling. ", "article_category": "other"}
{"id": 30563, "headline": "Han vill ge idéer en huvudroll", "summary": "Svenska företag behöver stärka innovationskulturen på arbetsplatsen. Ett sätt att göra det är att skapa en ny yrkesroll. Det anser Magnus Karlsson, innovationschef på Ericsson.", "article": "Sverige är bäst på innovation i EU, enligt OECD. Svenska företag plöjer ned miljarder i innovationsutveckling; i en enkät från SCB uppger hälften av alla svenska företag att de regelbundet investerar i forskning. Men om investeringen ska löna sig krävs det mer. – Vi kan inte luta oss tillbaka och säga att ”vi är bäst”. I stället behöver vi arbeta för starkare innovationskulturer på arbetsplatser, säger Magnus Karlsson, ordförande i Innovationsledarna, adjungerad professor i Innovation Management på KTH och ansvarig för innovationsledning på koncernfunktionen för strategi på Ericsson. Hur skapar man då en innovativ arbetskultur? I en färsk undersökning från TNS Sifo gjord på uppdrag av mjukvaruföretaget Dassault Systèmes svarar svenska chefer att det viktigaste är att företagsledningen tillåter risktaganden och misslyckanden. En annan viktig faktor anser cheferna är att anställda får ägna sig åt innovationsarbete på schemalagd arbetstid. Båda faktorerna är något som Innovationsledarna lyfter fram och arbetar för. Yrkesföreningen är nystartad och har representanter från flertalet svenska storföretag som medlemmar, bland annat Volvo, Scania, Sandvik och SKF. Målet är att etablera innovationsledaren, personen som ansvarar för att idéer tas fram och realiseras, som en yrkeskategori. – Det finns en bild på många företag att innovation på något sätt sker av sig självt. Men forskning och erfarenhet pekar tydligt på att det går att förbättra förutsättningarna genom att systematiskt leda och organisera innovationsarbetet, säger Magnus Karlsson. Hans tips till företag som vill stärka sitt innovationsarbete är därför enkelt. – Anställ en innovationsledare. Då blir det tydligare vem eller vilka som leder i arbetet och var i organisationen frågan hör hemma, säger Magnus Karlsson. 1. Ha högt i tak. Tillåt stor öppenhet för diskussioner och idéer. 2. Tillåt misstag. Det ligger i innovationsarbetets natur att projekt misslyckas, en del av det faktiska arbetet. 3. Arbeta för mångfald. Med olika bakgrunder och perspektiv skapas nytänkande. 4. Avsätt tid. Ge medarbetarna utrymme för innovationsarbete. 5. Kommunicera. Låt alla anställda få veta vad som händer inom innovationsarbetet. 6. Synliggör innovatörerna. Erkännande är en viktig drivkraft. 7. Sök insikter. Hur kan vi hjälpa kunden att göra ett bättre jobb? 8. Sätt mål. Innovationsarbete behöver riktning, mening och uppföljning. ", "article_category": "other"}
{"id": 30594, "headline": "Inget fel med makt – om den hamnar i rätt händer", "summary": "Många vill ha det, men få erkänner det. Det handlar om makt, som för en del är ett fult ord. Men det är inget fel med makt – bara den hamnar i rätt händer, menar retorikexperten Elaine Eksvärd som lär ut maktstrategier.", "article": "Vill du lära dig när tystnad ger mer inflytande än det talade ordet? Kunna genomskåda dem som på enkla sätt får dig att göra som de vill? Och vill du att andra inte bara ska lyssna på dig, utan också göra som du vill? Det är några av de frågor retorikexperten och författaren Elaine Eksvärd försöker reda ut i sin nyutkomna bok ”Vardagsmakt” (Forum bokförlag) Det finns inget hon tycker så illa om som när folk ”sätter sig” på andra med fula metoder och knep. Det kan handla om alltifrån att få någon att stanna kvar i en destruktiv relation till att någon på jobbet får en att känna sig tvingad att arbeta över. Men hon konstaterar samtidigt att världen och livet inte är rättvist. En del har mycket makt, andra har lite makt eller är maktlösa. Fast alla kan bli ”makthavare i sitt eget liv”, som Elaine Eksvärd uttrycker det. Hon menar att det inte är något fel på makt – det är den som har den som gör den bra eller dålig. Och makt handlar inte om tillfälligheter, påpekar hon och beskriver samtidigt en rad olika strategier som kan ge oss kontroll över våra liv. För många är makt ett fult ord, men samtidigt ett önskvärt fenomen. Många vill ha makten, men få är öppna med att de strävar efter den. Men ingen ska behöva skämmas för att han eller hon vill ha makt, vi måste inte bli diktatorer eller behandla folk illa för att de ska göra som vi vill. Därför är det heller inget fel med makt – så länge den hamnar i rätt händer, menar Elaine Eksvärd. I sin första bok ”Härskartekniker” visade hon på olika knep att hantera besvärliga människor snyggt och smärtfritt. Den här gången väljer hon att fokusera på vardagsmakten och betonar flera gånger att makt aldrig handlar om tillfälligheter. Redan i det antika Grekland förklarade filosofen och retorikern Aristoteles att om någon vill få andra att lyssna är särskilt tre komponenter viktiga. Det handlar om budskapet, välviljan och nyfikenheten. Elaine Eksvärd talar i sin bok bland annat om auktoritetsmakt, social makt, pengamakt och tystnadsmakt. I tio kapitel analyserar hon olika strategier för att få kontroll över andra och hur vi kan genomskåda dessa. Ett exempel från kapitlet om auktoritetsmakt: Vi tror sällan på dem som är osäkra i sin retorik. Vem litar ni mest på? Den som säger: ”Jag känner ... ”Kanske kan man tycka ... ”Det här är viktigt, eller vad tycker ni? Eller den som säger: ”Så här är det!” ”Jag tycker!” ”Jag har något att berätta!” I ett berömt försök lät forskaren Stanley Milgram studenter vara testpersoner för allt kraftigare men ”falska” elchocker. När studenterna vädjade om att få sluta trycka på knappen räckte inte Milgrams läkarrock och forskartitel. Han var tvungen att verka oerhört bestämd och inte lämna något som helst utrymme för tvekan och diskussioner: ”Försöket kräver att ni fortsätter”, det är av yttersta vikt att ni fortsätter” och så vidare. Om personen med auktoritet – i det här fallet forskaren Milgram – hade använt sig av osäkra uttryck hade hans makt troligen raserats, tror Elaine Eksvärd. Det viktiga är inte alltid vad vi säger utan hur vi säger det, fortsätter hon. Mia Törnblom, en uppmärksammad livscoach, saknar utbildning och det är något hon inte drar sig för att berätta under sina föreläsningar: ”Nej, jag är inte bra på det där med siffror och vetenskapliga undersökningar och kognitiv psykologi. Men jag har varit i knarkträsket och tagit mig därifrån.” Mia Törnblom erkänner sina brister, men visar samtidigt att hon har viktiga erfarenheter att förmedla. Hon får därmed människor att lyssna och, tar makten över situationen. Enligt Elaine Eksvärd är denna strategi verkningsfull även i vardagslivet. Den sydafrikanske frihetshjälten Nelson Mandela satt nära trettio år i fängelse. Hans vänskap med fångvaktaren Christo Brand öppnade till slut dörrar som tidigare varit hermetiskt stängda – och fick Brand att förbise de stränga fängelsereglerna. Bland annat smugglade han in Mandelas barnbarn. Varför gjorde han så? Jo, en viktig förklaring var att Mandela visade välvilja och respekt för sin fångvaktare. Det gav honom en social makt i fängelset. Även det här exemplet går att överföra till vardagslivet här i Sverige. Att visa respekt kan få andra att lyssna till dig och därmed ge även dig en form av social makt. Elaine Eksvärd skriver att hennes förhoppning är att den som läser hennes nya bok ska få en del verktyg att ta makten över sina liv, lära sig för att genomskåda dem som oförtjänt har makt över oss och framför allt förstå varför de har det. Använder han eller hon tystnad eller rädsla, eller spelar han eller hon på utseendet? Den 28 april klockan 18.30 håller Elaine Eksvärd föredrag om ”Vardagsmakt” på Medborgarskolan i Stockholm, lokal ej fastställd. Elaine Eksvärd Gör: Är retorikkonsult och författare. När hon inte skriver är hon vd för retorikbyrån Snacka Snyggt. Bor: Stockholm. Familj: Man och son. Böcker: Har tidigare bland annat skrivit böckerna ”Härskarteknik” och ”Snacka snyggt – modern retorik”. ”Det finns ett gäng Göran Persson ”Det finns ett gäng Göran Persson där ute som älskar att sätta folk i tystnadens osäkerhet. Lär dig att se helt oberhörd ut. Vänd på situationen och se det som att det egentligen är du som är tyst och att den andre inte kommer att kunna hänga kvar i din tystnad allt för länge. Vinn den tysta leken och vinn dessutom respekt och lite fruktan.” Ur ”Vardagsmakt” av Elaine Eksvärd. ", "article_category": "other"}
{"id": 30599, "headline": "”I alliansens Sverige är unga arbetslösa allt längre tid”", "summary": "Nya siffror. Unga är arbetslösa 30 procent längre tid i dag än när alliansen tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är nu så hög att EU beviljat krisstöd på drygt en miljard. Regeringens politik fungerar inte. Med vår garanti skulle ingen ungdom gå arbetslös i mer än 90 dagar, skriver Magdalena Andersson och Mikael Damberg (S).", "article": "Ungdomsarbetslösheten i Sverige är nu så hög att EU-kommissionen har beviljat krisstöd till ett antal regioner i vårt land. Värmland, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Skåne och Blekinge har tillsammans beviljats ett krisstöd på drygt en miljard kronor. Krisstödet är en del av EU:s Youth Employment Initiative och ska enligt EU-kommissionen ”frontloadas”, vilket betyder att de ska användas så snart som möjligt. EU-parlamentet fattade i höstas beslut om att bevilja ett särskilt krisstöd till de regioner i EU där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 procent. Förutom Sverige kvalificerar sig också exempelvis Portugal, Irland, Grekland och Spanien sig för det här krisstödet. I de länder som Sverige brukar jämföra sig med, exempelvis Österrike, Tyskland, Danmark, Finland och Nederländerna, är inte ungdomsarbetslösheten så hög att de kvalificerar sig för krisstöd från EU. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är i dag högre än när regeringen Reinfeldt tillträdde, och i dag står 90 000 unga utan jobb. Långtidsarbetslösheten bland ungdomar är särskilt allvarlig. I dag har mer än 35 000 ungdomar gått arbetslösa längre än sex månader. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att särskilt titta på hur länge ungdomar (15-24 år, enligt EU:s definition) är arbetslösa i Sverige. Resultatet är nedslående. Tredje kvartalet 2006 – när alliansregeringen tog över – var en ung person arbetslös i genomsnitt 12,6 veckor. Sista kvartalet 2013 var en ung person arbetslös i genomsnitt i 18,1 veckor. Under regeringen Reinfeldt har den genomsnittliga tiden i ungdomsarbetslöshet alltså förlängts med över 30 procent. Ungdomsarbetslösheten har dessutom bitit sig fast på en alldeles för hög nivå och långtidsarbetslösheten bland unga har skjutit i höjden. Varför ser det så illa ut i Sverige? Varför halkar Sverige i samma grupp som de så kallade krisländerna och inte bland de länder som vi annars brukar ha mycket gemensamt med – exempelvis Österrike, Danmark och Finland? Varför sticker Sverige ut som ett medlemsland med särskilt allvarlig ungdomsarbetslöshet? Den svenska regeringen har en övertro på att skattesänkningar allena fixar jobben. Jobbskatteavdrag, bolagsskattesänkning, restaurangmomssänkning och alla de andra skattesänkningarna på sammantaget över 130 miljarder har inte haft den effekt som regeringen trodde. Arbetslösheten är högre nu än när regeringen tillträdde. Det är uppenbart att regeringens politik inte fungerar. Ändå håller regeringen fast vid att skattesänkningar är det som ska lösa ungdomsarbetslösheten. Vi socialdemokrater vill se en annan väg för Sverige. På initiativ av Socialdemokraterna i Europa rekommenderar EU varje medlemsland att införa en så kallad ungdomsgaranti. Det betyder att varje medlemsland ska erbjuda sina arbetslösa ungdomar jobb, praktik eller utbildning senast efter fyra månader. Sverige är ett av de länder som inte infört en ungdomsgaranti trots påtryckningar från EU-kommissionen. Regeringen Reinfeldt vägrar. I stället får arbetslösa ungdomar ägna dagarna åt cv-skrivande och ”coaching”. I Finland har antalet veckor en ung person är arbetslös minskat betydligt sedan man införde ungdomsgarantin. Österrike har som bekant en av EU:s lägsta ungdomsarbetslöshetsnivåer och bedömningen är att det till stor del beror på aktiva åtgärder från regeringen. Vi svenska socialdemokrater går längre än EU. Vi sätter gränsen för ungdomsgarantin till tre månader. Vi har avsatt medel i budgeten för att varje ung arbetslös ska erbjudas praktik, utbildning eller jobb inom 90 dagar. Vi kallar det 90-dagarsgarantin. Vi föreslår nu i vårmotionen ett första steg i 90-dagarsgarantin. Vi vill inleda utbildningskontraktet redan i höst. Utöver garantin vill vi investera i fler och bättre utbildningar för våra ungdomar så att de är rustade att ta jobben som växer fram. Sverige behöver ett nytt kunskapslyft för att rusta befolkningen med grundskoleutbildning och gymnasieutbildning men också yrkeshögskoleutbildning och högskoleutbildning då utbildningskraven stiger på arbetsmarknaden. Vi vill införa utbildningskontrakt för att få unga som saknar gymnasiekompetens att avsluta sin gymnasieutbildning. Det innebär att alla arbetslösa ungdomar utan gymnasieexamen måste påbörja eller fortsätta sin gymnasieutbildning för att berättigas ersättning från samhället. I dag är det väldigt svårt för en ung person utan fullständig gymnasieutbildning att få jobb. Därför vill vi att gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Vi vill göra yrkesintroduktionsjobb till en fungerande insats som ger unga nyanställda möjlighet att kombinera jobb med utbildning. På så sätt underlättar vi för företag att säkra kompetensförsörjning samtidigt som unga får yrkeskunskaper och jobb. Vi vill investera i fler utbildningsplatser på universitet, högskola och Komvux samt i Yrkeshögskolan, där nio av tio ungdomar får jobb efter avslutad utbildning. Genom regeringens underlåtenhet att ta ungdomsarbetslösheten på allvar har nu ungdomsarbetslösheten i Sverige nått sådana nivåer att vi har kvalificerat oss för krisstöd från EU. Krisstödet består av 400 miljoner kronor direkt från Youth Employment Initiative. Till detta kommer ytterligare 400 miljoner kronor från Europeiska socialfonden. Med svensk medfinansiering på ytterligare 400 miljoner rör det sig totalt om drygt en miljard svenska kronor. I förra veckan lämnade den svenska regeringen förslag på vad man vill använda den dryga miljarden till. Regeringens plan sammanfattas i tre ord: ”business as usual”. Trots rekommendationer från EU-kommissionen om att regeringen måste vara mer aktiv väljer regeringen att fortsätta i samma spår som tidigare. Inga nya idéer eller initiativ. Nu är snart två mandatperioder med en borgerlig regering till ända. När vi nu summerar och gör bokslut sticker ungdomsarbetslösheten ut. Regeringen bär ett stort ansvar för ett misslyckande som riskerar märka en hel generation ungdomar. Stefan Löfven har lovat att det första beslut en socialdemokratisk regering fattar är att införa en ungdomsgaranti. Varenda ung kille eller tjej ska erbjudas riktiga insatser från dag ett. Ingen ska någonsin börja sitt vuxna liv med att vara långtidsarbetslös. Skillnaden i svensk politik står mellan fortsatta skattesänkningar som visat sig ge dålig utdelning eller aktiva insatser som garanterar våra ungdomar jobb, praktik eller utbildning inom tre månader. ", "article_category": "other"}
{"id": 30617, "headline": "”Hur ska vi hjälpa vår son att våga igen efter misslyckanden?”", "summary": "Sexåringen har alltid varit eftertänksam och försiktig, men nu har det börjat bli till ett hinder för honom. Han vill inte öva på sådant han inte kan, till exempel att cykla, men ser samtidigt att alla jämnåriga kan cykla och känner sig dum. Hur ska föräldrarna kunna hjälpa honom? Psykolog Martin Forster ger råd.", "article": "Hur ska vi kunna hjälpa vår son att våga? Vi har en 6,5 åring som är eftertänksam och försiktig av sig och så har han alltid varit. Han förstår inte heller vitsen med att öva på saker. Han blir väldigt besviken på sig själv om han inte kan direkt, även fast vi förklarar om och om igen att man inte kan kunna allt redan från början. Exempelvis vill han inte öva på att cykla då han ramlade av en gång när han var fyra och det kan ju faktiskt hända igen, säger han. Han vill lära sig simma men vägrar att öva utan simdyna eftersom man faktiskt kan drunkna, återigen hans egna ord. Så är det ofta, han ser liksom värsta scenariot hela tiden. Åker vi till ett nytt ställe, som ett lekland, kan det låsa sig totalt. Om vi ger honom en stund att se sig om innan brukar det dock fungera bättre. Att tänka efter är en del av hans personlighet men nu börjar detta bli ett hinder för honom. Han ser till exempel att alla jämnåriga kan cykla, men det leder inte till att han vill öva utan bara till att han känner sig dum. I förskoleklassen är han intresserad och gillar lektionerna, ligger långt framme med matten och kan nästan läsa. Han har också många kompisar. Hur ska vi kunna hjälpa honom? Nu blir det mycket tjat, frustration och ilska från alla parter. Bekymrad mamma Tack för ditt brev. Jag har tidigare svarat på liknande frågor då många föräldrar upplever samma sak som du. Problem med att våga blir ofta tydliga i din sons ålder, när kraven ökar och barn mer medvetet börjar jämföra sig med kamrater. Det är också vanligt att barn kan känna självförtroende inom vissa områden samtidigt som det sviker helt inom andra. Jag tror att du redan känner till mitt första råd, nämligen att försöka ta utmaningarna i små steg. Även om många föräldrar vet detta, är det ofta svårt i praktiken. Hur ska man göra utmaningen mindre när barnet vägrar att ens gå in på leklandet? Om han väl har låst sig gissar jag att det är svårt att komma vidare, oavsett vilka förslag ni lyckas komma på i stunden. För många föräldrar leder det till tjat och frustration, vilket i sin tur leder till perioder då man helt släpper ambitionen att utmana rädslor. Jag vet inte om detta känns bekant, men det är ett vanligt mönster i samspelet mellan föräldrar och barn som är rädda för saker. Det blir som en jojo där föräldern antingen sätter för mycket press eller ingen press alls. För att undvika detta är det förstås bra att planera utmaningar i förväg, helst tillsammans med barnet. Om du till exempel föreslår att ni ska åka till ett lekland kan du vara tydlig med att sonen inte kommer att behöva göra något om han inte vill. Om han bara vill titta är det helt okej. När ni är på plats låter det bra att först låta honom bekanta sig med stället en stund. Det är en illustration av en annan viktig princip – att inte ha för bråttom att ta nya steg. Vänta tills sonen verkar slappna av och ha kontroll. Om han ändå nobbar en utmaning du föreslår gäller det att svälja frustrationen och ge förslag på mindre steg – att välja en mindre rutschkana, att åka tillsammans, att bara åka sista biten, att bara klättra upp och titta och så vidare. Försök att tänka igenom möjliga steg i förväg. Man vill gärna försöka övertyga barn om att saker inte är farliga genom att argumentera. Risken är att man fastnar i en maktkamp och att barnet blir alltmer upptaget av eventuella faror. Dessutom kan man ju faktiskt trilla på cykeln eller få en kallsup. Medge att sådant kan hända, men led framförallt allt in barnet på själva uppgiften: ”Jo, om man har otur kan man ramla, men vågar du pröva om jag springer bredvid hela tiden? Om jag orkar det – du kanske cyklar för fort!” Låt barnet dra sina egna slutsatser efter en utmaning. Det är förstås också betydelsefullt hur du reagerar när han väl trillar på cykeln eller får en kallsup. Många barn blir rädda och tappar modet att fortsätta när det blir bakslag. Som förälder gäller det därför att försöka avdramatisera samtidigt som man visar förståelse. Gå lugnt fram till sonen och trösta en stund, men försök sedan att distrahera honom och gå vidare. Du kanske måste backa flera steg för att han ska vilja fortsätta, men undvik att ge upp försöket helt och hållet. För att lyckas med allt detta finns det en sak som brukar vara avgörande: att föräldern stå fast vid överenskommelserna. Vi antar att din son faktiskt nöjer sig med att göra det ni bestämde – han väljer att bara titta när ni kommer till leklandet. Alla förslag på utmaningar nobbas. Då gäller det att du inte pyser ut besvikelse eller otålighet, vilket är lättare sagt än gjort. Försök att ställa in dig i förväg på att det är en framgång att bara komma iväg. Sonens rädsla skulle också kunna handla om att han tycker det är pinsamt och jobbigt att göra fel eller misslyckas i största allmänhet. Många kopplar samman rädsla för att misslyckas med låg självkänsla och förespråkar att föräldrar ska ge villkorslös kärlek oavsett hur barnet presterar. Det är ett bra råd till föräldrar som i första hand ger bekräftelse när barnet lyckas med saker. Samtidigt är det många barn som är rädda för att misslyckas trots att de blir villkorslöst älskade av sina föräldrar. Jag vill därför ge tre råd om kommunikation som kan hjälpa barn med utmaningar. Det första handlar om vad man säger när man ger instruktioner eller uppmanar barn att göra saker de tvekar inför. För att öka lusten och modet att pröva är det bra att fokusera på hur man gör något. Förklara för sonen hur man sitter på cykeln, håller i styret, har blicken framåt och så vidare. Sådant gör förstås de flesta föräldrar, men risken finns att man samtidigt börjar prata om hur bra det kommer att gå eller hur liten risk det är att ramla. Då börjar barnet fundera på allt som kan hända och tappar uppmärksamheten på själva uppgiften. En minnesregel kan vara att prata om vad barnet behöver lära sig eller träna på för att klara nästa steg. Forskning har visat att barn som fokuserar på vad de behöver lära sig både mår och presterar bättre än barn som strävar efter ett visst resultat (eller efter att undvika en katastrof). Det andra rådet handlar om vad man säger när barnet misslyckas. Det är bra att från början omformulera vad ett misslyckande innebär. Försök att hjälpa sonen att se misslyckanden som tillfällen att lära. Det är förstås inte lätt att övertyga barn om detta. Ibland kan man avdramatisera genom att låta barnet misslyckas med flit – att ramla i slow-motion eller försök att få en kallsup. Om man har pratat om misslyckanden på detta sätt är det lättare att följa upp dem på ett bra sätt. En vanlig fälla är nämligen att man som förälder vill trösta och släta över när barnet inte klarat något. Det är ofta kontraproduktivt eftersom man mellan raderna kan förmedla att misslyckanden är något att skämmas över. Om din son blir förtvivlad ska du förstås trösta en stund, men sedan hjälpa honom att se vad som gick fel och lotsa vidare till ett nytt försök. Att kommunicera bra när barn misslyckas känns självklart, men det är faktiskt lika viktigt att göra det när barn lyckas. I motsats till vad man ibland hör mår barn bra om de får bekräftelse för prestationer, förutsatt att man bekräftar genom att prata om vad barnet faktiskt gjort: ”Nu lät du cykeln få fart innan du satte ner foten – bra!”. Barn som får sådan bekräftelse tycker både att aktiviteten i fråga är roligare och är mer villiga att anta nya utmaningar. Dessutom bidrar det till att barnen får en mer positiv syn på sig själva och tror att de kan lära sig nya saker. Om vuxna däremot bekräftar prestationer genom att ge allmänt beröm kan effekten bli den motsatta. Det gäller särskilt om berömmet handlar om egenskaper som att vara ”musikalisk”, ”smart”, eller ”snabb”. Alltså – var nyfiken och låt sonen berätta själv vad som fungerade. Ditt intresse är den bästa bekräftelse han kan få. Martin Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser140414. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen ", "article_category": "other"}
{"id": 30663, "headline": "”En otrygg ekonomi kan förvärra psykisk ohälsa”", "summary": "Många som mår psykiskt dåligt oroar sig för ekonomin. Det visar rapporten ”Minuskontot”. När Selene Cortes led av utmattningssyndrom tvingades hon leva på marginalen vilket försvårade återhämtningen.", "article": "Många skäms över att vara fattiga. Men för den som lider av psykisk ohälsa och samtidigt har dåligt med pengar känns skammen ofta dubbel, säger Selene Cortes. Både som barn och vuxen har hon upplevt hur det är att leva på marginalen och att nästan inte ha råd med det allra nödvändigaste. – Att må dåligt och samtidigt oroa sig för ekonomin försvårar läkningsprocessen, säger Selene Cortes. Hon är 38 år och har själv erfarenhet av utmattningssyndrom. I dag är hon en av ambassadörerna för Hjärnkoll, en nationell kampanj som syftar till en ökad öppenhet om psykisk ohälsa. Att berätta om psykisk sjukdom är mindre laddat nu än för bara några år sedan. Men det är fortfarande lättare att tala om att man brutit benet eller har någon annan fysisk åkomma än att berätta att man lider av depression eller ångest, säger Selene Cortes. ”Minuskontot” heter en rapport som Hjärnkoll tagit fram tillsammans med Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH). Den visar att personer med psykisk funktionsnedsättning har väsentligt lägre inkomster och är mer beroende av bidrag jämfört med befolkningen som helhet. – Otrygg ekonomi under lång tid ökar risken för ohälsa, samtidigt som ohälsan kan innebära försämrad ekonomi och försvårad återhämtning. Det blir en ond cirkel som det kan vara svårt att ta sig ur. Flera systemfel gör det ännu svårare att komma tillbaka efter att ha mått psykiskt dåligt, enligt Selene Cortes. Ju längre en person är sjukskriven, desto lägre blir exempelvis ersättningen. – Synsättet bygger på att den sjuke har någon form av val, att det skulle handla om att ”vilja” i stället för att ”kunna” arbeta och att alla därför behöver någon form av morot för att kunna återvända till arbetslivet. Den låga ersättningen försvårar snarare en återhämtning eftersom oron för ekonomin i sig leder till oro och ångest. Det finns flera liknande systemfel som är kontraproduktiva – det vill säga motverkar sitt syfte, säger Selene Cortes. Hon är född i Umeå och hennes pappa flyttade tidigt till Spanien. Mamman mådde tidvis inte bra och hemma saknades det ofta pengar. Det var rörigt och hon flyttade till eget boende som femtonåring. – Det blev ensamt och väldigt jobbigt. Jag som alltid varit duktig i skolan började prestera sämre, till slut valde jag att hoppa av gymnasiet. Efter att läst in gymnasiekompetens på en folkhögskola flyttade Selene till Stockholm. Hon arbetade på restaurang och började sedan läsa olika kurser på universitetet. – Ju mer fulltecknad min agenda var, desto bättre kändes det. Under lång tid mådde jag bra och var i farten hela tiden, men när det var lugnare fick jag utrymme för att reflektera och då kom ångesten smygande. Förra sommaren berättade Selene Cortes i DN om att hon två gånger varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Vid första tillfället hade hennes man precis flyttat hit från Spanien och hade ingen inkomst, vare sig lön eller a-kassa. – Vi levde på min föräldrapenning och det var ofta väldigt kärvt ekonomiskt. Det gick inte att unna sig något extra, inte ens att ta lite kaffe på ett kafé. Att få ett eget barn ställde min egen uppväxt i ett helt nytt perspektiv. Jag började må sämre och sämre och samtidigt fanns hela tiden oron för hur vi skulle klara oss på så lite pengar. I dag arbetar de båda heltid, och Selene sysslar främst med arbetslivsfrågor och psykisk ohälsa. – Att må dåligt psykiskt leder ofta till ensamhet och sämre ekonomi. Fungerande nätverk är i dag ofta nödvändigt för att kunna få ett arbete och det saknar av naturliga skäl den som är ensam. Vi måste få till en debatt i den här frågan. Selene Cortes berättar att många som lider av psykisk ohälsa ger upp efter att ha stångat sig blodiga mot försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. De orkar inte längre argumentera för sin rätt att få leva på en skälig ekonomisk nivå, säger hon. – Jag har vänner som nu lever på sina föräldrar eller sin partners inkomst. Ju längre tid som går, desto svårare har de att få ett riktigt arbete. Tjänstemän på försäkringskassan och arbetsförmedlingen följer i dag ofta reglerna stelbent, konstaterar Selene Cortes. – Inte för att de nödvändigtvis brister i förståelse för individens behov eller situation, utan för att de är tvingade att agera utifrån de regelverk och system vi har i dag. Problemen kan bli förödande för den enskilda individen när olika system krockar med varandra. Selene Cortes säger att det ofta behövs väldigt lite för att en person som mår psykiskt dåligt ska komma in i arbetslivet igen, eller för att sjukskrivningar ska kunna förkortas eller till och med förhindras. – Många som lider av psykisk ohälsa har exempelvis svårt att hantera blanketter och sin ekonomi. I dag saknas handfast hjälp till denna grupp. Ordning på papper och pengar är väldigt viktigt för att fungera i dagens samhälle. Men den som mår dåligt, kanske är deprimerad eller har ångest, orkar inte tänka på sådana praktiska saker. Selene Cortes efterlyser en mer flexibel inställning som bottnar i kunskap om psykisk ohälsa hos exempelvis försäkringskassan och inom vården. För vissa sjukskrivna kan det vara bra att vara kvar på jobbet, men för dem som lider av utmattningssyndrom kan det vara förödande. – Att vara kvar på jobbet kan göra den här gruppen ännu sjukare, det vet jag av egen erfarenhet. För mig tog det lång tid innan jag lyckades återhämta mig. I dag mår jag bra, men måste vara på min vakt så jag inte blir utmattad igen. Psykisk ohälsa leder till dålig ekonomi Personer med psykisk funktionsnedsättning har i genomsnitt väsentligt lägre disponibla inkomster än befolkningen som helhet. När det gäller inkomster från arbete är skillnaden ännu större. Andelen med låga inkomster är betydligt större än i andra grupper i samhället. Bland personer med psykisk funktionsnedsättning är det färre som har arbetsinkomster och fler som är beroende av ekonomiskt bistånd än i befolkningen som helhet. Bland personer med stora besvär av ängslan, oro eller ångest är det en signifikant lägre andel som klarar en större oväntad utgift. Det finns ett starkt samband mellan psykisk ohälsa och ensamhet, och ensamhet bidrar i sig till försämrad ekonomi. Dessutom är sociala nätverk ofta avgörande för möjligheterna att få jobb. Källa: Rapporten ”Minuskontot” (Hjärnkoll och NSPH) Tips! Den 9 april kl 18 arrangeras ett seminarium ”Måste psykisk ohälsa leda till fattigdom?” i ABF-huset i Stockholm. Arrangörer är NSPH och Svensk socialpolitisk förening. ", "article_category": "other"}
{"id": 30666, "headline": "”Så kan de svaga eleverna ges mer resurser i skolan”", "summary": "En fråga om styrning. Länder med bra Pisaresultat riktar resurser dit de bäst behövs. I Sverige har utsatta skolor ofta inte tillräckligt med pengar. Kommunerna respekterar inte grunden för resultatstyrningsmodellen. Ett socioekonomiskt viktat statsbidrag skulle ge mer likvärdighet, skriver tre ledande skolexperter.", "article": "Samtidigt som den svenska skolan diskuteras med en sällan skådad intensitet vågar ingen tala om det som verkligen skulle göra skillnad: Rätt styrda resurser. Genom en ökad statlig styrning skulle många av de förändringar som krävs, till exempel mer lärartid till att för- och efterarbeta undervisningen, kunna bli verklighet. En viktig slutsats i Pisa 2012 är att framgångsrika länder använder sina resurser där de bäst behövs. Sverige skiljer sig markant från dessa länder genom att svenska skolor i utsatta områden oftare rapporterar att de inte har tillräckliga resurser. Elever i sådana områden har också oftare obehöriga lärare än elever i socioekonomiskt starka områden. Det är en förbisedd effekt av den kommunala ekonomistyrningen att många kommuner har utvecklat en praxis med elevpeng. Det motverkar socioekonomisk fördelning i den kommunala skolan, vilket både Skolverket och Skolinspektionen påpekat. I skoldebatten hörs inga röster som problematiserar det faktum att kommunerna inte respekterar grunden för den mål- och resultatstyrningsmodell som gäller för skolan. Revisionsfirman Ernst & Young skriver i en rapport, 2013, att ”de regler som finns avseende kommunernas ersättning till friskolor har fått en starkt styrande effekt även i den interna resursfördelningen”. Rapporten fortsätter: ”Resursfördelningen sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.” Skollagen förutsätter att varje huvudman ger de resurser som behövs till varje skola, för att alla elever ska kunna nå de mål de har rätt till. Detta är grunden i lagstiftningen. Men lagen innehåller också, i 10:e kapitlet och paragraferna 36–39, bestämmelser för att garantera att de fristående skolorna skall få den genomsnittliga nivån av resurser per elev som de kommunala skolorna får. Elevpengen är till för att garantera kvaliteten i de fristående skolorna, inte i de kommunala. De ska vara mål- och resultatstyrda. I allt fler kommuner är det ändå precis vad man gör. Det är ett sätt att komma undan kritik från fristående aktörer om att de kommunala skolorna gynnas. Konsekvensen blir att kommunerna inte tar ansvar för det statliga uppdraget i sina egna skolor och inte styr resurser dit de behövs. När budgeten beslutas utan hänsyn till uppdraget och det förväntade resultatet berövas rektor inte sällan varje möjlighet att nå de mål och resultat som krävs. Rektor berövas också varje möjlighet att systematiskt utveckla verksamheten på det sätt som skollagen avser, det vill säga genom resultatstyrning. SNS färska studie ”Rektor – en stark länk i styrningen av skolan” visar detta. Rektorer upplever väldigt lite stöd i uppfyllandet av det statliga uppdraget, i stället kräver förvaltningen/nämnden/styrelsen att budget hålls. Rapportförfattarna skriver: ”Rektorer visar en stor lojalitet mot statens uppdrag och krav. När rektorerna uttrycker vilka förväntningar de tror att staten har på dem överensstämmer det med den egna synen på vad de själva anser vara de viktigaste arbetsuppgifterna. Dessa förväntningar tillskrivs däremot inte nämnden/huvudmannen.” Vi föreslår att ett annat finansieringssystem för den svenska skolan utreds. Det behövs ett tydligare statligt ansvar. Ett första steg skulle kunna vara ett generellt riktat socioekonomiskt viktat statsbidrag till kommunerna. I kommunerna borde sedan resurser styras till varje skola utifrån antalet klasser och socioekonomisk status och med en viss tröghet över tid. Detta bör ske med ett förtydligande om att huvudmannen har ansvar för resultatuppföljning och stöd till skolor med dåliga resultat. Det behövs ramar kring resultatstyrningen för att få den i funktion. Man kan tänka sig en regionalt strukturerad utvecklingsmyndighet som kan ge stöd till små kommuner och huvudmän och också vara besvärsmyndighet för enskilda skolor. På detta sätt kan ett mer likvärdigt finansieringssystem skapas som fungerar oavsett vem som är huvudman för skolan. Vi har friskolor på en europeisk nivå och bör fokusera på åtgärder som stabiliserar skolsystemet och säkrar att alla elever, lärare och rektorer får de resurser de behöver för att kunna nå målen i enlighet med skollagens krav. För det krävs ett statligt resursfördelningssystem som garanterar rektorer och lärare de resurser som de behöver. ", "article_category": "other"}
{"id": 30674, "headline": "Självständigt läsande föds ur högläsning", "summary": "Högläsning är något annat än ett muntligt berättande eftersom det är en skriven text som läses upp. Orden artikuleras på ett annat sätt och syntaxen likaså. Det förbereder eleverna att bli självständiga läsare senare i livet, menar högläsningsproffset Anne-Marie Körling.", "article": "Anne-Marie Körling minns dofterna och ljuden från när hon var liten och satt i sin morfars knä och han läste högt ur ”Gullivers resor” av Jonathan Swift. Det enda ordet hon minns att han uttalade var ”lilleputt”. – Jag tyckte det var ett jättespännande ord som jag funderade mycket över. Jag har också det här vaga minnet av att jag sitter i hans knä och känner hans doft och hans brummande röst. Eftersom jag kommer från en ”högläsarsläkt” läste vi ofta över generationsgränserna. Anne-Marie menar att högläsningen lägger en grund för att barnet senare göra sig hemmastatt i litteraturens värld. – Om du läser för barn och senare ger dem en bok, så märker du att de öppnar den rätt. De leker inte att de är läsare, de bläddrar på riktigt och läser. En 1,5-åring kan öppna ”Max bil” och titta på bilderna. Det beror på att det är en kultur de mött tidigare. När hon började arbeta som grundskollärare för tjugo år sedan, tyckte hon sig verkligen märka vilka som hade blivit lästa för hemma. De hade ett större ordförråd och en sorts skriftmedvetenhet, eller en nyfikenhet på vad det skrivna ordet kunde säga. Därför menar hon att det är viktigt att den som läser håller sig till det som står i boken och inte omvandlar allt till sitt eget talspråk. – Högläsning är något annat än talspråket eftersom det är en skriven text som läses upp. Man sänker tonen och uttalar orden tydligt. ”Berätta vad det står här”, kunde hennes elever säga. Deras nyfikenhet på den skrivna texten är något läraren eller föräldern ska försöka ta till vara, menar Anne-Marie, eftersom det underlättar för dem att bli självständiga läsare senare i livet. När hennes elever gick hem och berättade om högläsningen i skolan blev deras föräldrar inspirerade. En av föräldrarna berättade att högläsningen hade blivit ett sätt för henne att lära känna sitt barn på ett annat sätt än genom det vanliga umgänget: – Om jag läser något som min son tycker är kul kanske han skrattar till. Då blir jag glad och kanske också skrattar. Sedan kanske han blir ledsen och jag med. På så vis kommer jag nära och lär känna mitt barn, sade föräldern. – Jag kan räkna upp minst tjugo grejer som händer när man läser för sitt barn. Man känner lukten av varandra, man känner värmen, man hör rösten i kroppen och får en alldeles särskild närhet, säger Anne-Marie Körling. Hon är inspirerad av Lev Vygotsky (1896–1934) vars teorier har haft stort inflytande på den moderna utvecklingspsykologin och pedagogiken. – När barn pratar om bilder och ord föder det nya tankar och bilder och ord som de vill kommunicera. Därför är det viktigt att också lyssna medan du läser och att fundera på vilken utgångspunkt du har när du läser. Om man hela tiden tänker på att barnet ska ”tjäna” något på högläsningen, till exempel genom att bli duktigt senare i skolan, riskerar själva lusten att gå förlorad, menar Anne-Marie. – Jag läste inte för min son för att han skulle ha ”nytta” av det på något vis, utan för att det var så jäkla roligt att läsa tillsammans. Jag vill fortfarande tänka så. Det finns också en demokratisk aspekt med högläsningen. Anne-Marie minns när den första Harry Potter-boken kom och hur snabbt den delade upp klassen i ett läsande och ett icke-läsande lag. De som inte kunde läsa den försvarade sig genom att säga ”öh, vilket skit, det där ska man inte läsa”. – Men det var jättejobbigt för dem. Harry Potter är ett typiskt exempel på när läsningen kan bli exkluderande och leda till ett utanförskap för några, menar Anne-Marie. Det ledde till att hon började högläsa Harry Potter för hela klassen. Det gav henne en ny erfarenhet, hur viktigt det är att vara bekant med en bok innan man ska högläsa. – Harry Potter flöt inte för mig. Den hade en annan komplicerad ordföljd som jag inte behärskade och jag kände mig främmande inför den ”läsvärlden”. En annan gång bad eleverna henne att läsa en av ”deras” böcker som flera av tjejerna i klassen läste. När hon gjorde det började de ganska snart protestera och hon kände själv att det inte lät bra. – Det beror på att det blir en annan tolkning, eller undertext, än när de läser själva. Mina högläsningar ska vara något annat än deras egna läsningar. De ska bidra med något som de inte har utan mig. En av tjejerna sa till och med att ”jag vill ha det här för mig själv”. Många av de böcker hon högläst för eleverna har de sedan läst på egen hand. Anne-Marie tror att det kan bero på att de blivit bekanta med berättelsen och att den har laddats med betydelser. – Deras förståelse har antagligen blivit större av att vi diskuterat böckerna. Högläsningen leder också till att man kommer in i ett annat tempo. Den som lyssnar sjunker ned och hamnar i ett viloläge samtidigt som den lyssnar uppmärksamt. Anne-Marie tror att det är ett tillstånd som också fyller en viktig funktion. Anne-Marie Körling Ålder: 56 år. Yrke: Lärare och författare till boken ”Den meningsfulla högläsningen” (Natur och Kultur 2012). 2006 fick hon Svenska Akademiens svensklärarpris. Handledare i Skolverkets projekt ”Handledning för lärande”. Tre högläsningstips: Gunilla Boréns ”Trollets hjärta”, med bilder av Tord Nygren. ”Återberättad folksaga som tar cirka en timme att högläsa. Den fängslar många och handlar om ondska, kärlek, befrielse, att pröva sina vingar. Den kan leda till många samtal.” Michelle Magorians novell ”No problem”. ”Handlar om en kille som maratonsimmar i en bassäng. Han är ditlurad av andra killar och upptäcker att de inte är de vänner han trott. Den lyfter intressanta livsfrågor. Bra att vara förberedd och inläst.” Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. ”Magisk berättelse om livsöden, ensamma kvinnor, vad som hände i Sverige förr i tiden. Det förs en dialog med naturen. Här finns hur mycket som helst att hämta.” ", "article_category": "other"}
{"id": 30700, "headline": "”Statliga fonder agerar som kortsiktiga riskkapitalister”", "summary": "Systemfel. Få nya industriföretag växer fram i Sverige. En viktig orsak är att statliga fonder i många fall agerar som privata riskkapitalister i stället för att långsiktigt stödja ny svensk teknologi. Svenska innovationer på miljö- och energiområdet riskerar därför att försvinna utomlands, skriver forskare och entreprenörer.", "article": "När president Barack Obama besökte Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i september förra året intresserade han sig särskilt för det svenska bolaget Powercells nya generation bränsleceller, som på ett miljövänligt sätt kan omvandla såväl diesel som förnyelsebart bränsle till elektricitet. Om inte Powercell blir ett lysande undantag måste nästa amerikanska president resa till ett annat land för att titta närmare på teknologin, om den finns kvar över huvud taget. Att så gott som inga nya industriföretag växer fram i Sverige är ingen slump. Det blir alltmer uppenbart att framväxten av ny industri hämmas av flera grundläggande systemfel i Sverige. Ett av dessa systemfel belystes nyligen i en granskning av Riksrevisionen där den statliga riskkapitalförsörjningen döms ut. Detta redovisades i DN nyligen under rubriken ”Pengarna satsas på säkra kort – eller inte alls” (11/2). Det främsta målet med statligt riskkapital borde vara att komplettera eller till och med ersätta privat riskkapital där långsiktiga investeringar behövs för att uppnå samhällsekonomisk utveckling, sociala och miljömässiga vinster. Staten lägger förvisso in ett visst kapital i tidiga skeden via bland andra Almi, men sätter samtidigt upp avkastningskrav som förhindrar större och mer långsiktiga investeringar via de andra statliga innovationsfonderna och statliga riskkapitalföretagen. Genom höga avkastningskrav styrs statens riskkapital mot de privata kapitalisternas investeringsobjekt – det vill säga mognare bolag eller bolag med snabbare kassaflöden – samtidigt som samhällsnyttan på längre sikt glöms bort. Därför tvingas många unga svenska företag, med banbrytande och världsledande teknologier, att välja mellan att antingen lägga ner verksamheten i brist på riskkapital eller sälja till utländska investerare. Detta märks inte minst inom energisektorn. Att utveckla, bygga och under en längre tid demonstrera ett fullskaligt kraftverk kräver kunskap, tid och kapital. Att investera i förnybar energiteknologi ryms därför inte i de flesta privata riskkapitalisters affärsidé. Ett belysande exempel är energiteknikföretaget Minesto. Bolaget uppvisade nyligen det första kända marina kraftverket som, utifrån en helt ny princip, kostnadseffektivt kan producera el från långsamma havsströmmar. Detta ses som ett genombrott för hela industrin för förnybar energi. Samtidigt lyser det statliga svenska riskkapitalet med sin frånvaro, eftersom ”investeringshorisonten är för lång”. Den engelska energimyndigheten har satsat mer på att utveckla denna svenska teknologi än vad den svenska staten gjort. Att investera kapital innebär alltid en risk. Men ska vi få en hållbar utveckling och trygga framtidens välfärd måste vi investera i banbrytande teknologier som inte redan finns på marknaden. Att staten undviker de långsiktiga riskinvesteringar som krävs för att svenska forskningsresultat och uppfinningar ska kunna kommersialiseras globalt innebär att nya affärsmöjligheter inte kan realiseras. Därmed förstörs stora ekonomiska värden. Sveriges välfärd bygger till stor del på lyckade industrisatsningar under 1900-talet, ofta i samverkan mellan staten och näringslivet. Utan statliga Televerkets beställning av AXE-växeln skulle Ericsson inte ha utvecklats till det världsledande bolag det är i dag. Statliga Vattenfall spelade en avgörande roll för framväxten av Asea, nuvarande ABB. Fortsätter vi som i dag kommer framtidens jobb att skapas utanför landet, och Sverige blir en importör, i stället för exportör, av de nya teknologier som svensk forskning tar fram. Det vore förödande – men det går att undvika. Här presenterar vi tre åtgärder som kan leda till såväl fler jobb i Sverige som samhällsekonomiska framsteg och en bättre miljö: 1. Ge nya direktiv till statliga investeringsfonder. Staten måste tydliggöra att de offentliga fonderna ska komplettera eller ersätta det privata kapitalet på kapitalmarknaden, inte agera på samma sätt som de privata riskkapitalisterna. De statliga investeringsfonderna bör därför få nya ägardirektiv som ger dem möjlighet att stödja svenska innovationer inte bara i såddfasen, eller efter att ett företag fått fart på försäljningen, utan framför allt i den så avgörande perioden däremellan – just den period som privata investerare ofta kallar ”dödens dal”. 2. Ge nya ägardirektiv till statliga företag som till exempel Vattenfall. Statliga Vattenfalls krav på kortsiktig avkastning är ett effektivt hinder för utvecklingen av miljövänlig svensk energiteknologi. I nya ägardirektiv bör regeringen uppdra åt Vattenfall att som en del i sin verksamhet handla upp ett antal prototypteknologier för energiproduktion som man sedan driver tillsammans med innovationsbolaget, så kallad innovationsupphandling. Därmed kan nya svenska produkter på energiområdet ges en första referenskund, som med sin kompetens och sitt varumärke underlättar för vidare expansion. 3. Ändra i Lagen om offentlig upphandling. På längre sikt behövs en översyn av Lagen om offentlig upphandling. Offentliga aktörer bör få möjlighet att bli första kund för svenska företag som satsar på nya teknologier. Unga företag hamnar lätt i ett moment 22: De privata aktörerna vågar inte investera i ny teknologi, och de offentliga får inte om den inte är billigare än de redan etablerade alternativ som finns. I offentliga upphandlingar bör därför en del av medlen öronmärkas till inköp som kan bära med sig stora värden för samhället på lång sikt, till exempel i form av bättre miljö och renare energi. Detta är frågor som berör oss alla. Det handlar om miljön, jobben och Sveriges ekonomiska framtid. ", "article_category": "other"}
{"id": 30702, "headline": "”Låt den ryska regimen själv gräva sin grav”", "summary": "Ryssland måste förändras inifrån. Hetsiga röster höjs nu för att straffa den ryska regimen hårt för annekteringen av Krim. Men en politik som bygger på illusionen att vi väst utifrån skulle kunna förändra Ryssland riskerar att bli förödande, skriver Lena Jonson vid Utrikespolitiska institutet.", "article": "Nu är frågan hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim och förhindra att Putin går vidare och annekterar delar av östra Ukraina. Nu luftas vår rädsla för att de värsta scenarierna ska förverkligas och att Putin som en ny Hitler lägga stora delar av östra Europa under sig. I detta läge är det naturligt att rösterna blir allt hetsigare om hur Väst ska kunna straffa Ryssland och få Putin att förstå att hans beteende inte accepteras av det internationella samfundet. George Soros slår alla med sitt förslag att USA ska sälja av sina oljereserver för att på det sättet få ner världsmarknadspriset, reducera de ryska importinkomsterna och framkalla en ekonomisk kris i Ryssland. Soros reaktion är förståelig. Väst stod handfallen när Hitlertyskland började expandera. Ingen vill att detta ska upprepas. En besinningens röst är på sin plats i detta läge även om besinning från Västs sida är vad ryska statskontrollerade media hånar som Västs svaghet och oförmåga att ta beslut. En väl övervägd och planerad besinning kan ändå löna sig i längden. Vad kan då Väst göra? Först måste frågan ställas om förutsättningar existerar för en fortsatt rysk expansionspolitik. Därefter måste frågan ställas om tänkbara konsekvenser av olika västliga svar. Putin har visat att aggression är möjlig utan blodsutgjutelse och han kan vara frestad att gå vidare. Härav följer inte att han är beredd till fullskaligt krig. Vi vet att en rysk militär upprustning pågår men vi vet inte om detta resulterar i en stark och effektiv militärmakt. Vi förstår att Ryssland har stora reservfonder och att de på ett bräde kan lägga fram medel för en Sotji-olympiad, krediter till den tidigare Janukovytjregimen, och nu för att få Krim på fötter. Men vi vet också att den ryska budgeten är ansträngd och att ryska myndigheter varnar för en mycket låg ekonomisk tillväxttakt till 2030. Det finns stora ryska minoriteter i grannländerna, men vi vet inte i vilken mån dessa är beredda att lystra till den ryska statspropagandans locktoner. Rysk svaghet låter kanske för vissa som en signal till att tiden är den rätta att med hårda tag från Väst tvinga Ryssland att backa. Det är just för ett sådant tänkande jag vill varna. Putins och hans krets har drabbats av kollektiv berusning av framgångarna för sitt statskonservativa, ortodoxa stormaktsparadigm. Det betyder inte att den ryska befolkningen helt delar denna världsbild. Det ryska samhället har stora sociala problem, enorma ekonomiska skillnader och medborgare som saknar tilltro till såväl sin egen som andras förmåga att påverka den förda politiken. I detta samhälle kanaliseras frustration, missnöje och alienation hos vissa grupper i allsköns nationalistiska och reaktionära strömningar. Även om den stora massan är skeptisk gentemot utopiska frälsarläror har propagandan i landets statskontrollerade tv-kanaler lagt en god grund för ytterligare reaktionära idéer att spridas. I detta läge, när de demokratiska krafterna är oorganiserade och svaga, skulle den interna kraftmätningen med hela skalan av mörkerkrafter inte medföra någon seger för demokraterna. Ryssland kommer inte att förändras förrän det inom landet vuxit fram krafter som klarar att både utmana den sittande regimen och erbjuda en hållbar alternativ politik. En sådan utveckling kan endast växa ur en inre process. Illusioner i Väst att utifrån kunna förändra ett land, i detta fall Ryssland, har aldrig kunnat omsättas i framgångsrik politik. En sådan politik riskerar istället att bli förödande. De europeiska samhällena är betydligt mer stabila än Ryssland men har visat på allvarliga svagheter under senare år. I våra demokratiska samhällen där konflikter mellan infödda och invandrade medborgare redan växer och med dem extrempartier, skulle en arbetslöshet i spåren av ytterligare en ekonomisk kris få allvarliga konsekvenser. Slutsatsen av detta resonemang är att svarsåtgärder från Västs sida inte får riskera bli kontraproduktiva – varken för utvecklingen i Ryssland eller i Väst. Vad för politik återstår för Väst? Att med moralisk kraft fördöma en rysk annekteringspolitik är en självklarhet. Att frysa höga ryska politikers bankkonton i Väst samt ge dem inreseförbud är effektivt, men kan inte innefatta många personer utan att samtidigt bli godtyckligt. Att kraftigt understödja Ukraina, Georgien och Moldavien i deras ansträngningar att gå sin egen väg bör vara en självklarhet. Låt inte Ukraina bli medlem i NATO utan satsa på att hjälpa Ukraina bli stabilt, få igång sin ekonomi och förbli mångkulturellt med etniskt ryska ukrainares rättigheter lika väl tillgodosedda som de etniskt ukrainska. Men vad bör gälla i förhållande till Ryssland? Nonchalera Ryssland i det fortsatta internationella samarbetet! Straffa inte med generella handelssanktioner eller embargon men utveckla heller inte det ekonomiska eller politiska samarbetet. Håll en låg profil och låt Putinregimen själv göra sig till paria i det internationella samfundet. Låt marknaden ha sin gång med fortsatt kapitalflykt från Ryssland och ringa intresse av att investera i landet. Låt tendenser i Rysslands ekonomiska liv själva mogna. En ekonomisk kris kan knappast undvikas i Ryssland, men Väst ska inte kunna anklagas för att ha orsakat den. Det skulle slå tillbaka mot Väst. Ryssland kommer att förändras även om det tar tid. Denna inre utveckling kan inte påskyndas utifrån eller med konstlade medel utan onödigt risktagande. Den kan endast ske i den takt som trovärdiga alternativa politiker växer fram med stöd från befolkningen. En spricka inom den nuvarande politiska eliten i Ryssland är en förutsättning för denna utveckling. På samma sätt som Gorbatjov och hans män trädde fram ur sovjetsystemets innersta kärna, kan en modern grupp av reformatörer komma ur Putins krets. Inom det ryska etablissemanget finns starka röster för att landet måste reformeras för att klara framtidens utmaningar. Demonstrationen häromveckan i Moskva med kritik mot Putin-regimens Ukraina-politik samlade 30–50.000 personer enligt organisatörerna. Denna aktion och ett upprop från ryska intellektuella till besinning i regimens politik, kan tyckas vara krusningar på ytan. Kanske det, men de är signaler om motstånd inom grupper av vilka också det putinistiska Ryssland är beroende. Bevara därför besinningen i frågan om svarsåtgärder mot den ryska angreppspolitiken. Att nonchalera Ryssland och stödja dess grannländer är också ett svar som kan bli kännbart. Fördelen med en sådan politik är att den ryska regimen själv gräver sin grav även om detta sker i ett längre tidsperspektiv än en mandatperiod för västliga politiker. ", "article_category": "other"}
{"id": 30705, "headline": "Hjälp barnen att våga göra det de vill", "summary": "Trösta eller pusha? Balansgången kan vara svår för föräldrar till ängsliga barn. Psykologen Martin Forster har skrivit en bok om hur man kan hjälpa barn att övervinna sin rädsla – och våga göra det som de själva vill.", "article": "Att stärka barnens självkänsla är en vanlig önskan hos föräldrar – och många vuxna vill också stärka sin egen självkänsla. Självkänsla hos barn var psykologen Martin Forsters utgångspunkt när han började arbeta med boken ”Jag törs inte men gör det ändå”. – Men jag visste också att det finns vissa problem med begreppet självkänsla. Det är omdiskuterat vad det egentligen innebär och hur självkänsla uppstår, säger Martin Forster. I de samtal han hade med föräldrar inför arbetet med boken var det många som ville ha hjälp med att stärka barnens självkänsla, berättar han. – Men när jag frågade hur problemen med självkänslan yttrade sig så talade föräldrarna väldigt mycket om rädsla och oro hos barnen. Jag började känna att rädsla var det kanske viktigaste hindret för barns välmående. Forskning visar också på att rädsla och oro ofta ligger bakom, och förstärker, andra problem hos barn. Boken kom att handla både om barns välmående i stort, om hur man kan stötta barn i att övervinna rädsla och oro – bland annat med hjälp av olika övningar -– och om vad självkänsla är. – En vanlig bild är att om man ”blir älskad för den man är” så får man god självkänsla. Men så enkelt är det inte, även om barn förstås ska bli älskade precis som de är. Men föräldrar bör framför allt visa detta genom handling, inte bara säga det. Det finns också ett felaktigt tabu mot att uppmärksamma barns prestationer. Studier har visat att barn både mår bra och utvecklas mer om de får nyfiken och beskrivande feed-back på vad de har gjort. I boken beskriver Martin Forster hur forskningen om självkänsla tyder på att det inte har den avgörande betydelse för människors välmående som många hittills trott. Dessutom är det oklart om självkänsla är en orsak eller en konsekvens. Forskningen pekar mest på att självkänsla är ett resultat av att man klarar utmaningar och har goda relationer, i stället för tvärtom. – Det är förstås bättre att tycka om sig själv än att inte göra det, säger Martin Forster. Fast bäst är om man inte tänker så mycket på den saken, utan riktar uppmärksamheten utåt och hittar glädje i aktiviteter och relationer. Vi är alla del av en kultur där vi förväntar oss att man behöver stärka självkänslan för att utvecklas och våga göra saker, påpekar han. Men det kan alltså vara tvärtom. – Målet är ofta ”jag ska inte vara rädd”. I stället kanske man ska se som ett mål att man ska kunna göra det man vill, även om man är rädd. Forskningen tyder på att självkänslan då kan komma på köpet. Precis som för vuxna så är grundprincipen för att minska barns rädsla exponering, det vill säga att man utsätter sig för det man är rädd för, i små steg. Barn med stora problem, som fobier eller ångestsyndrom, kan behöva professionellt stöd. Kognitiv beteendeterapi, där exponering är en viktig del, brukar ha goda resultat. – Barn har inte distans till rädslan på samma sätt som vuxna, och de är inte lika medvetna om att den går att övervinna. Därför kan det ibland vara svårt att motivera barn till utmaningar. Samtidigt kan det ibland gå fortfare att övervinna en rädsla när man väl kommer till skott, eftersom barn inte har lika utvecklade och hindrande tankar om rädslan. När det gäller barn och rädsla kan det vara svårt att avgöra när man som vuxen ska ”pusha” eller ”beskydda”. Det är ett evigt dilemma som kommer upp i samtal med föräldrar, berättar Martin Forster. Om en pojke eller en flicka är rädd för att göra något, gråter och är förtvivlad – gör man inte saken värre då, om man fortsätter att försöka få barnet att faktiskt göra det? Finns det en risk att barnet inte känner sig accepterat som det är? Eller gör man bara barnet en otjänst när man låter det ”slippa”? – Det finns inget standardsvar, det är olika mellan olika barn och olika situationer. Barnen ska inte känna sig tvingade, utan alltid känna att de kan avstå utan skuldkänslor, säger Martin Forster. Han framhåller att det handlar om att barnet ska kunna göra saker som det självt vill eller måste göra, men inte vågar – ibland är det i själva verket föräldrarna som vill. Det är inte heller så att man ska utmana all slags rädsla, utan bara rädsla som det inte finns fog för, framhåller Martin Forster. Ibland är det befogat att vara rädd, och det gäller att vara lyhörd för det. Och ibland kan det vara miljön som är det viktigaste hindret för barnet. I boken berättar Martin Forster bland annat om Julia, 4 år, som mådde dåligt på förskolan och var mycket tillbakadragen där. Föräldrarna bytte till dagmamma, och minskade också sitt ”pushande” för att Julia skulle ta kontakt med andra barn. Det hela innebar en stor förbättring för Julia, som med tiden också fick lättare att ta kontakt och leka med andra barn. – Barn är som sagt olika, och olika miljöer passar dem olika bra. Man kan lägga ner stor kraft på övningar och färdigheter för att hjälpa barnen, men att byta miljö kan ibland ha större effekt. Ångest och fobier hos barn Det finns inga svenska studier som på ett säkert sätt har undersökt hur vanligt det är med ångestproblem och fobier hos barn, men i en välgjord amerikansk studie hade cirka 12 procent av flickorna och 8 procent av pojkarna fått en sådan diagnos. Tvillingstudier har visat att oro och rädsla hos barn till ungefär 50 procent beror på gener, 30–40 procent på erfarenheter utanför familjen och 10–20 procent på erfarenheter inom familjen. Men forskning tyder på att stödet till barn med medfödd benägenhet för oro spelar en viktig roll. En sammanställning av studier om kbt (kognitiv beteendeterapi) för barn och unga med ångest och fobier visade att mellan hälften och två tredjedelar av deltagarna inte längre uppfyllde kriterier för diagnosen efter behandling. Studier visar att medicin mot ångest fungerar ungefär lika bra som kbt, men att en kombination fungerar bäst. Källa: ”Jag törs inte men gör det ändå – om barns välmående och självkänsla” av Martin Forster, Natur & Kulturs förlag. ", "article_category": "other"}
{"id": 30710, "headline": "Putin ger Nato ny mening", "summary": "Rysslands övergrepp på Krim är ett hån mot Europa. De visar också att Nato är lika oumbärligt som förr.", "article": "Huruvida Ryssland är uteslutet eller inte är mest av kuriosaintresse. G8 finns i praktiken inte mer, för det är osannolikt att de sju stora demokratierna i gruppen ska vilja återuppta samarbetet inom överskådlig tid. President Vladimir Putin har genom sin militära intervention på Krim visat att skillnaden är för stor i värderingar och syn på rimligt uppträdande länder emellan. USA och EU har infört sanktioner mot ett antal ryska beslutsfattare och affärsmän. Åtgärderna kan skärpas omedelbart om Putin fortsätter aggressionen in i östra Ukraina. Eftersom Barack Obama hade råkat planera in en Europaresa just denna vecka finns också chansen att diskutera en bredare strategi. I dag, onsdag, besöker den amerikanske presidenten EU och Nato i Bryssel. Han ska bland annat hålla ett linjetal om de transatlantiska bandens betydelse. Och även om ekonomisk ”krigföring” kan vara nog så effektiv i globaliseringens tidevarv måste Natos roll tänkas över igen. Nato vann kalla kriget i Europa utan att avlossa ett skott. Framgången till trots infann sig ett slags livskris efter Berlinmurens fall. Åtskilliga medlemmar såg chansen att spara pengar på kanonerna. Rest-Jugoslavien, Afghanistan och andra krishärdar skulle visa att Nato inte led någon brist på uppgifter. Men Afghanistankriget gav ett blandat resultat, och måste avslutas efter snart 13 år. Åter har frågan ställts: vad ska Nato vara till för? Putin har gett en viktig del av svaret: tillbaka till rötterna. Nato bildades som en motkraft till Sovjetkommunismen och dess de facto-ockupation av Warszawapaktsländerna. Dagens situation är annorlunda, och Ryssland är ingen supermakt, men europeisk demokrati står än en gång mot auktoritärt styre från Kreml. Det påminner Europa om nyttan av Nato och samtidigt USA om att den gamla kontinenten inte kan lämnas åt sitt öde. Dessutom har Obama tvingats inse att önskningar om fredligt internationellt samarbete inte alltid slår in. USA kan inte dra sig undan från världen, hur angeläget nationsbygget på hemmaplan än är. Mellanöstern påkallar ständigt uppmärksamhet och USA:s allierade i Asien förväntar sig stöd mot ohemula kinesiska krav. Men Obamas försök att starta om relationerna med Ryssland skapade inget lugn heller i Europa, utan hårddisken har kraschat. Länder som Polen, som i decennier levde under ett omänskligt system dikterat av Moskva, var efter kalla kriget ivrigare att gå med i Nato än EU. Ryska makthavare brukar hävda att de fått löfte om att västalliansen inte skulle utvidgas fram till dess egen port. Det är en myt. En sådan utfästelse hade varit samma sak som att acceptera den gamla sovjetiska doktrinen om rätten att få dominera valfritt antal länder i Centraleuropa. Och Natos ambition har aldrig varit att hota det nya Ryssland, utan att samarbeta. Putin strävar efter ett slags mini-Sovjet, där han styr utan att störas av rättsstat eller demokratiska gaphalsar. Däremot saknar han en världserövrarideologi, som kommunismen, och den offensiva militära förmågan är begränsad. Hans samhällsmodell är attraktiv endast för auktoritära härskare som Alexander Lukasjenko i Vitryssland, men tyvärr har förmågan att hunsa grannar nu blivit obehagligt uppenbar. Ett demokratiskt och välmående Ukraina skulle däremot tjäna som inspiration även för Putins egna medborgare. Nato måste vara tydligt med att de ömsesidiga försvarsgarantierna enligt artikel 5 gäller ovillkorligt. Utan tvivel måste också balansen inom alliansen förbättras. Medan USA under kalla kriget stod för hälften av försvarsutgifterna inom alliansen har andelen växt till tre fjärdedelar. Ett Europa som vill leva i säkerhet kan inte bara lita på amerikanerna utan måste ta en större del av det gemensamma ansvaret, även om väljarna får leva med att någon liten förmån prioriteras ned. Så hur hjälper det Ukraina? Ingen inbillar sig att Nato hade en lösning på Krimkrisen, eller att försvar av icke-medlemmar plötsligt finns i paketet. Leveranser av vapen och militära rådgivare till regeringen i Kiev bör också föregås av rejäl eftertanke. Ett motståndskraftigt ukrainskt försvar byggs inte i en handvändning, och det finns inget skäl att ge Putin enkla ursäkter. Däremot ska Kreml inte kunna missförstå hotet om kraftigt upptrappade ekonomiska sanktioner. Ett Nato med stärkta förmågor och finanser är likaså en nödvändig del av ett säkert Europa. Även Ukraina drar nytta av dess stabiliserande effekt. På sikt kan ett medlemskap bli aktuellt. Putin är ingen mardröm, utan högst verklig. Men det går att bromsa honom. Obamas försök att starta om relationerna med Ryssland skapade inget lugn heller i Europa, utan hårddisken har kraschat. ", "article_category": "other"}
{"id": 30738, "headline": "Hjälp för sexmissbrukare hotad", "summary": "Ett hundratal män som dras sexuellt till barn har tagit kontakt med den nationella hjälptelefonen PrevenTell. Men nu hotas den unika verksamheten vid Karolinska universitetssjukhuset av nedläggning. Pengarna som regeringen anslagit till projektet tar slut vid årsskiftet.", "article": "PrevenTell, den nationella hjälptelefonen för personer som till exempel lockas av att ha sex med barn, tvingas upphöra med verksamheten nästa årsskifte. Detta om inte regeringen beviljar nya anslag eller om det inte kommer pengar från något annat håll. Vilka har då tagit kontakt med PrevenTell sedan starten i mars för två år sedan? DN har tagit del av färsk statistik om verksamheten som bedrivs vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Den visar att över 400 personer, främst män, har ringt hjälptelefonen och uttryckt oro för sin sexualitet. Av dem har nio av tio – det vill säga nittio procent – medgivit att deras uppgifter får användas i forskningssyfte. Mellan mars 2012 och november 2013 berättade ett knappt hundratal av dem som ringde till PrevenTell att de dras sexuellt till barn, det vill säga har ett sexuellt tändningsmönster som är riktat mot barn. De flesta var män och de vittnade också ofta om impulser eller fantasier om tvång. För många med de här problemen är det mycket svårt att våga söka hjälp på en vårdcentral eller annan mottagning. – Vi har nått personer som annars troligen inte hade sökt hjälp. Nu har de kunnat få både stöd och behandling. Därför känns det oroande om vi inte kan fortsätta att marknadsföra och utveckla den här verksamheten, säger Katarina Görts Öberg på Karolinska universitetssjukhuset. Hon är enhetschef på Centrum för andrologi och sexualmedicin, och samtidigt ansvarig för PrevenTell och den verksamhet som är kopplad till hjälptelefonen. Den startade för två år sedan när dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni anslagit tio miljoner kronor till det treåriga projektet. – Hittills har den allmänna uppfattningen varit att det inte går att nå pedofiler på det här sättet, men vi har visat att det faktiskt är möjligt. Mot den bakgrunden är det tråkigt om en viktig kanal för att nå den här gruppen försvinner, säger Katarina Görtz Öberg. Hon får medhåll av Stefan Arver, klinikchef vid Centrum för andrologi och sexualmedicin. Han har lång erfarenhet av möten med personer som har olika former av sexuella problem, alltifrån erektionssvårigheter till ett avvikande sexuellt beteende. – Genom att få kontakt med de här männen och kvinnorna har vi nått flera potentiella pedofiler som nu börjat gå i behandling för att inte begå övergrepp mot barn. Det är en stor framgång. Därför känns det beklagligt om vi måste stänga hjälptelefonen, säger han. Både Stefan Arver och Katarina Görts Öberg påpekar att män och kvinnor som lider av sexmissbruk eller ett så kallat hypersexuellt beteende ofta vill ha hjälp. Därför måste det finnas tillgång till information på ett enkelt sätt, menar de. Sammanlagt kommer det fyra-fem samtal om dagen till PrevenTells hjälptelefon. Samtidigt har projektets hemsida haft över 9 000 unika besökare. De flesta som vänt sig till hjälptelefonen är mellan 35 och 45 år, de flesta av dem är män. Men några kvinnor har också hört av sig. Även många anhöriga hör av sig med oro för en närståendes sexuella beteende eller fantasier. Mer än nio av tio sexuella övergrepp begås av personer som tidigare inte är kända av polis eller sociala myndigheter. Därför är det viktigt att tidigt nå personer som har ett riskbeteende eller oroar sig för sina sexuella fantasier, enligt Stefan Arver. Till exempel de som har ett tändningsmönster riktat mot barn. – Behandlingen kan handla om psykoterapi som ibland kombineras med medicin under en kortare eller längre tid, berättar Katarina Görts Öberg. På psykiatriska mottagningar och vårdcentraler runt om i landet är kunskapen om sexmissbruk, sexuella övergrepp och pedofili fortfarande ganska bristfällig. En kartläggning som Stefan Arver och hans medarbetare gjort visar att det finns några få verksamheter som är mer eller mindre specialiserade på sexuella avvikelser och hypersexuell störning. – Vi skulle vilja sprida våra erfarenheter, både av hjälptelefonen och av den behandling vi kan erbjuda, till andra mottagningar runt om i landet. Men om projektet inte kan fortsätta försvinner den möjligheten, säger Stefan Arver och Katarina Görts Öberg. Verksamheten vid Karolinska Universitetssjukhuset är unik även i ett internationellt perspektiv. I Berlin, med mångdubbelt fler invånare än Stockholm, startade en liknande verksamhet för mer än tio år sedan. Men syftet var då enbart att nå personer med sexuell dragning till barn. Cirka 200 personer årligen kontaktar den tyska hjälptelefonen. – Vi har nått ännu fler, nästan utan några resurser till marknadsföring. En förklaring kan vara att vi vänder oss till alla som upplever att de har en problematisk sexualitet. Ett sexuellt tändningsmönster riktad mot barn kan vara en del i deras problematik, enligt Katarina Görts Öberg. Hjälptelefon för sexmissbrukare PrevenTell är en nationell hjälplinje för den som upplever sig ha tappat kontrollen över sin sexualitet. Den som ringer dit får möjlighet att prata anonymt med någon som har stor erfarenhet av den här typen av frågor, få stöd och råd och slussas vidare till eventuell behandling. Under de två år som verksamheten varit i gång har 400 personer som tillhör målgruppen ringt till hjälptelefonen. Var fjärde har berättat om ett sexuellt tändningsmönster riktat mot barn, och var femte har använt barnpornografi. Bakom PrevenTell står Centrum för andrologi och sexualmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. ", "article_category": "other"}
{"id": 30741, "headline": "”Hundratals mål kan behöva tas om”", "summary": "Jäviga domare. Åklagare kan vara domare i mål där deras egen arbetsgivare är part. Ledamöter av polisstyrelser eller polisnämnder kan vara domare i mål om brott som utretts av polisen. Regeringen måste nu se över detta, skriver juridikprofessorn Claes Sandgren.", "article": "Det tickar en bomb i rättssamhällets innanmäte. Jag syftar på att åklagare kan vara domare i mål där deras egen arbetsgivare är part och att ledamöter av polisstyrelser eller polisnämnder kan vara domare i mål om brott som utretts av polisen. Detta innebär att den som är åtalad för ett brott får finna sig i att det på domarbänken sitter en kollega till åklagaren och han kan dessutom få godta att en nämndeman är ledamot av ortens polisstyrelse. Kan någon tycka att detta inger förtroende för rättskipningen? Ja, domstolarna själva tycker det och föreslår att systemet byggs ut. Huvudskälet för att åklagare tjänstgör tillfälligt som domare, vanligen sex månader, är att underlätta rekryteringen av domare. Tjänstgöringen gör att åklagare får bekanta sig med arbetet i domstolarna och dessa får en möjlighet att bedöma åklagarnas lämplighet för yrket. Nu kan man mena att åklagarna inte gärna avsiktligt tar sina åklagarkollegers parti, när de tillfälligt sitter i rätten. Nej, men det kan vara nog så svårt att undgå att ha förståelse för en kollega som hör till samma lilla kår där ”alla känner alla”. Och än viktigare: enligt Europadomstolen räcker det inte att en domare anstränger sig att vara opartisk. Det avgörande är att såväl den åtalade som allmänheten har förtroende för domarnas opartiskhet. Europadomstolen framhåller att det i en rättsstat inte får finnas några berättigade tvivel om domarnas opartiskhet. Finns sådant tvivel är domaren jävig. Bedömningen ska göras med ledning av vad en vanlig medborgare skulle anse: skulle en medborgare tycka att det inger förtroende att en åklagare sitter i rätten samtidigt som en åklagarkollega är åklagare i målet? Ja, svarar domstolarna. Men vi har alltså också nämndemän som samtidigt som de sitter i rätten och dömer i brottmål är ledamöter av det organ som leder polisens verksamhet på orten och har ett intresse av att den brottsbekämpande verksamheten resulterar i fällande domar. Detta accepteras, så länge som ledamoten av polisstyrelsen inte varit engagerad i den enskilda brottsutredningen. Men hur ter sig detta för den åtalade? Kan han ha förtroende för en nämndeman som är ledamot av polisstyrelsen? Ja, svarar domstolarna. Det bör vidare observeras att åklagarna och nämndemännen saknar det oberoende som de bör ha när de verkar som domare; de har inget nämnvärt skydd mot att fråntas sina uppdrag. Europadomstolen godtar ett sådant bristande oberoende bara om det finns särskilda garantier för deras opartiskhet. Men här är läget snarare det motsatta: åklagarna har bindningar till sin arbetsgivare och nämndemännen till polisstyrelsen, varför oberoendet undergrävs än mer. Enligt internationella regler är det främmande till och med att en domare sitter i ett mål där en part är dennes tidigare arbetsgivare. Kammarrätten i Stockholm har klokt nog upphört med att förordna tjänstemän i Skatteverket att vara domare i skattemål där deras arbetsgivare är part. Kammarrätten i Sundsvall menar till och med att inte heller den som nyligen varit anställd vid Skatteverket ska få döma i sådana mål. Då är ändå Skatteverket tio gånger större än Åklagarmyndigheten och har många verksamhetsfält, varför kollegialiteten är mindre än i Åklagarmyndigheten. Skulle Sverige fällas av Europadomstolen för att domstolarna brister i opartiskhet hamnar vi i en belägenhet, som påminner om den som uppstått på grund av att Sverige haft dubbla förfaranden för att bestraffa skattebrott. Sedan det systemet underkänts, beviljas nu resning i det ena fallet efter det andra och i spåren av dessa domar som rivits upp väntar skadeståndskrav mot svenska staten. Vad gäller åklagare och ledamöter av polisstyrelser rör det sig om hundratals mål som kan ha haft jäviga domare och måste tas om. En fällande dom mot Sverige i Europadomstolen skulle ge förtroendet för de svenska domstolarna en rejäl knäck, det sista som man kan önska mot bakgrund av de rättssäkerhetsproblem som tärt på förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna på senare år. Bergwall/Quick-affären och ”barnläkarmålet” är bara två exempel. Det är ingen tillfällighet att åklagarna spelar en framträdande roll i dessa fall. Dessvärre finns nu ett utredningsförslag som syftar till att ytterligare öka åklagarnas makt på bekostnad av domarens roll att garantera den åtalades rättssäkerhet. Som bland annat Advokatsamfundet påpekat blir riskerna för felaktiga domar än större, om detta förslag genomförs (SOU 2013:17). Det är nu dags för regeringen att se över systemet med åklagare som tillfälliga domare. Och hur svårt kan det vara att finna nämndemän som inte också har uppdrag inom polisen? ", "article_category": "other"}
{"id": 30744, "headline": "”En kulturell samsyn har blivit trampad på”", "summary": "Det är sant att det finns rasistiska strukturer i vårt svenska samhälle och att dessa generellt gynnar vita svenskar och missgynnar övriga. Men det är inte dessa strukturer den omtalade debattartikeln handlar om. Den berör individuella kränkningar baserade på etnisk bakgrund och det faktum att majoritetsbefolkningen är ensam om att inte omfattas av någon lagstiftning som skyddar mot sådana kränkningar, skriver Julius Hjort.", "article": "Folkpartisterna Hannah och Mohamssons debattartikel den 17/3, om rasism mot svenskar, har utlöst mängder av negativa repliker och genmälen. Synbarligen främst från akademiskt och politiskt håll. Olika rapporter som motsäger varandra presenteras som bevis på att de två folkpartisterna har fel. Egen empiri används för att understryka att artikelförfattarnas dito är felaktig. Och begreppet rasism, som tidigare haft det vidlyftiga användningsområdet som sitt adelsmärke, ska nu plötsligt enbart få brukas enligt urspungsdefinitionen för att inte urvattnas. Sällan har jag skådat ett sådant engagemang när det gäller att påtala det meningslösa i symptombehandling: Trots att Alvedon inte botar sjukdomen bakom har jag sällan hört någon som förlöjligar användandet av det. Och inte heller att det inte finns någon poäng med att granska och bemöta nazister, bara för att taskig familjebakgrund eller socio-ekonomiska förhållanden orsakat deras verksamhet. Att det i aktuella fallet är så viktigt att vara tolerant mot symptomen tror jag därför har sin upprinnelse i en kulturrelativistisk grundsyn, snarare än något slags allmän politisk logik. Och reaktionernas mängd, föreställer jag mig, vittnar om att konsensus trampats på. Konsensus som gör gällande att rasism alltid måste vara de icke-vitas ok och därmed inte kan utövas horisontellt. Det är helt sant att det finns rasistiska strukturer i vårt svenska samhälle och det är lika sant att dessa generellt gynnar vita svenskar och missgynnar övriga. Men: Det är inte dessa strukturer som den omtalade debattartikeln handlar om. Lika lite som den handlar om ökade jordbruksbidrag i EU eller att Tant Agdas halsduk krympte i tvätten igår kväll. Det artikeln berör är gräsrots-rasism och individuella kränkningar baserade på etnisk bakgrund. Och det faktum att majoritetsbefolkningen är ensam om att inte omfattas av någon lagstiftning som skyddar mot sådana kränkningar, oavsett om de är en minoritet lokalt. Men personlig rasism är alla människor förmögna att utöva på sina medmänniskor. För att förtydliga: att inte ge någon jobb förutsätter att man själv är arbetsgivare, men att såra någon för dess bakgrund förutsätter bara viss empatibrist och är i övrigt helt gratis. Och för den som utsätts för detta hån är det nog föga tröstande att en massa rika människor i ett område långt bort har samma hudfärg som en själv. Visst är det rimligt att tänka sig en kedja där det ena leder till det andra; vit flykt från förorterna och strukturell rasism skapar ett utanförskap, där antipati mot majoritetsbefolkningen blir de förfördelade folklagrens naturliga svar. Men är sambandet verkligen så absolut att rasism på mikronivå, som riktar sig mot någon ur majoritetsbefolkningen, är en ointressant företeelse så länge strukturerna finns där? Skulle det verkligen inte förekomma några fall av sådana kränkningar om de rasistiska strukturerna inte fanns? Och i slutändan: spelar det verkligen någon roll? Kan det inte vara värt att söka få bukt med denna lokala yttring av rasism i alla fall, och förstärka den värdegrund som gör gällande att alla är lika mycket värda? Många av reaktionerna ger intrycket att det ena utesluter det andra, men kan man verkligen inte bekämpa både strukturell rasism och personliga rasistiska kränkningar? Och om jo, varför ska då inte ungdomar som tillhör majoritetsbefolkningen erhålla samma skydd som alla andra? Är offer och förtryckare verkligen så cementerade identiteter att de inte kan förenas i en och samma individ? Vissa känner inte igen sig i den bild som beskrivs angående förorten. Detta respekterar jag och tror på. Men jag har själv i flera års tid arbetat med ungdomar i ett tjugotal invandrartäta förorter runt Stockholm, och har definitivt noterat tendenser som harmoniserar med beskrivningen i artikeln. På många ställen har stämningen varit inkluderande och tolerant, men långt ifrån på alla. Hur det kommer sig att vi sett olika saker vet jag inte, men kanske reagerar man olika starkt på små subtila fenomen beroende på sin egen historia. Oavsett vems sanning som är mest sann har jag bara en fråga till alla er som varit så kritiska till Hannahs och Mohamssons debattartikel: Vänner, är det inte bra om folk slutar säga elaka rasistiska saker till varandra? ", "article_category": "other"}
{"id": 30768, "headline": "Kraften läggs på att fixa jobbet", "summary": "Psykisk ohälsa som depression och ångestsyndrom är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Men det finns också många med psykisk ohälsa som arbetar. ”Det kan innebära att man lägger all sin kraft på att klara jobbet, och drar sig undan från annat, som sociala aktiviteter”, säger forskaren Monica Bertilsson.", "article": "En upplevelse av att vara en främling i sitt eget arbetsliv. En känsla av att vara avstängd och mekanisk, och av att inte längre känna sig hemmastadd i det man gör på jobbet. Så kan det vara att arbeta när man har depression eller ångest, beskriver Monica Bertilsson som nyligen disputerade vid Göteborgs universitet med en avhandling om arbetsförmåga och psykisk hälsa. Hon har tittat både på hur ångest och depression påverkar arbetsförmågan, och på hur lågt psykiskt välbefinnande påverkar sjukskrivningstider – oavsett sjukdom. I studierna har hon bland annat intervjuat personer om deras egna erfarenheter av att arbeta vid depression och ångest. – Ingången var att undersöka vad arbetsförmåga egentligen är vid de pression och ångest, säger Monica Bertilsson. Så vitt jag vet finns inga tidigare studier som har tittat på just det. Den nedsatta arbetsförmågan är sällan synlig för omgivningen och ofta svår att tala om på jobbet. Något som upplevdes som särskilt svårt bland de intervjuade personerna var allt som innebar att man måste relatera till andra, som kolleger, kunder, klienter, patienter. – I samspel ställer man hela tiden om sig efter små signaler från andra. Personerna menade att det kräver en mental närvaro som de inte längre hade. Än svårare blir det om man också har ett särskilt ansvar för situationen, som när man själv är behandlare. Monica Bertilsson berättar också om positiva ”mikroupplevelser” av arbetstillfredsställelse, små kickar i arbetet när man själv känner att man lyckats bra, eller när någon annan påpekar det. – Personer med ångest och depression beskrev att de inte hade tillgång till de här upplevelserna, de hade inte möjlighet att ta till sig av ”det goda”. För mig blev det tydligt vilket viktigt bränsle sådana upplevelser är för arbetsförmågan. Det blir tungt att jobba utan dem. Det är även vanligt att man känner att man har en ”arbetsfasad”. – Personerna kallade det för ett skal, en kostym eller liknande, säger Monica Bertilsson. Man tar på sig fasaden och kan fortsätta jobba. Samtidigt känner man sig avstängd, oskyddad och osäker, man känner att man kan bli ”avslöjad”. Detta finns beskrivet tidigare, hos personer som försöker dölja sina depressionssymtom. Men här handlade det också om fasaden som ett hjälpmedel för att kunna vara kvar i arbete. Någon uttryckte att när man inte längre kan sätta på sig fasaden, då blir man arbetsoförmögen. Att jobba vid depression och ångest kan innebära att man tvingas börja med nya, tidskrävande vanor. – Man kompenserar osäkerheten genom att ständigt kontrollera om man har gjort rätt och skriva listor. Även efter arbetsdagens slut kan man fortsätta att fundera, ”missade jag något, har jag gjort allt rätt”? I avhandlingen resonerar Monica Bertilsson om vad arbetsförmåga egentligen innebär. Det finns exempelvis ingen självklar koppling till symtom eller funktionsnedsättning. – Ofta tittar man på förmågan att utföra arbetsuppgifter. Men det finns mycket annat som hör till arbetet, som fikaraster och annat umgänge. På många håll finns stora förväntningar på att man ska bidra till, och delta i, arbetsgemenskap, att inte göra det får konsekvenser. För många med ångest- och depressionssjukdomar är det svårt att klara av. Handlar det om arbetsoförmåga eller inte? Monica Bertilsson har också intervjuat vårdpersonal. Något som de lyfte fram som förvånande var att personer med psykisk ohälsa kunde klara av att jobba, samtidigt som de inte klarade av vardagliga uppgifter hemma eller sociala åtaganden. – Men så kan det vara. Man drivs att arbeta av många skäl. En viktig orsak kan vara att jobbet är något ”friskt” i livet, något som är väldigt viktigt att ha kvar, och man kan lägga ner all sin kraft på att klara av det, så att man inte orkar med så mycket annat. – Det är möjligt att detta gör sjukskrivningarna längre, när personerna väl sjukskrivs har de gjort slut på sina krafter. I en annan del av avhandlingen visar Monica Bertilsson att personer som upplever sig ha ett lågt psykiskt välbefinnande oftare är sjukskrivna i längre perioder, oavsett anledningen till sjukskrivningen. Om man anser sig må psykiskt sämre, och tycker att den egna arbetsförmågan är låg i relation till arbetets krav, tar det längre tid att gå tillbaka till arbetet. – Även om en person inte är sjukskriven för psykisk sjukdom bör vården intressera sig för det psykiska välbefinnandet. Det är viktigt både för behandling och för rehabilitering, så att återgången till arbete kan ske snabbare, säger Monica Bertilsson. Hon hoppas att hennes forskning ska leda till fler samtal om det komplexa sambandet mellan arbetsförmåga och psykisk ohälsa, både bland arbetsgivare och inom vården. – Jag har undersökt fenomenet, inte möjliga åtgärder. Men den gängse förståelsen av sjukdom, behandling och arbetsförmåga har ju inte lett till färre sjukskrivningar. Det behöver komma ny kunskap på området. Ångest och depression bakom många sjukskrivningar Depression och ångestsyndrom är mycket vanliga sjukdomar. Livstidsrisken för att drabbas av depression har uppskattats till cirka 20 procent för män och 30–40 procent för kvinnor. I Sverige är det den vanligaste diagnosen i primärvården. Ångestsyndrom kan innebära exempelvis social fobi, paniksyndrom eller tvångssyndrom. Livstidsrisken för att utveckla någon form av ångestsyndrom beräknas till omkring 25 procent. Det är inte ovanligt att man drabbas av både depression och ett eller flera ångestsyndrom. Näst efter sjukdom i rörelseapparaten är psykiska sjukdomar den vanligaste orsaken till sjukskrivning, bland kvinnor är det den vanligaste. År 2012 stod psykisk sjukdom för 25 procent av sjukskrivningarna bland kvinnor, och 17 procent bland män. Över 90 procent av de sjukdomsfallen gällde depression eller ångestsyndrom. Monica Bertilssons avhandling heter ”Work capacity and mental health – the phenomena and their importance in return to work”. ", "article_category": "other"}
{"id": 30771, "headline": "”Tillåt frivilligt byte av receptläkemedel utanför förmånen”", "summary": "Patienten bör få rätt men inte skyldighet att byta läkemedel till alternativ som Läkemedelsverket bedömt som likvärdiga, och apoteken bör erbjuda den som ligger lägst i pris, skriver Kennet Nyblom, vd på Föreningen för generiska läkemedel.", "article": "Det är orimligt att varken patienter eller läkare vet vad läkemedlen kostar och att patienter nekas möjligheten att frivilligt byta till ett medicinskt likvärdigt alternativ med lägre pris. Så långt verkar de flesta vara överens. Men när det gäller hur regelverket i stället ska se ut så går åsikterna isär. Att hävda att staten inte ska lägga sig i eftersom det är en ”fri marknad” håller inte. Receptbelagda läkemedel är ingen vanlig marknad. Patienten är inte en konsument i vanlig bemärkelse. Det är förskrivaren och inte patienten som har valt vilket läkemedel som bör användas. Det är varken rimligt eller önskvärt att lägga ansvaret på patienten. Patienten behöver hjälp av samhället och måste förlita sig på samhällsansvaret snarare än marknadskrafterna när det gäller receptbelagda läkemedel. Att avstå från behandling kan få konsekvenser för både patienten och för samhället. Att patienter inte uppmärksammat detta tidigare beror sannolikt på att patienterna utgår ifrån att staten redan har reglerat detta. Blir det inte bättre att enbart införa möjlighet till utbyte men låta prissättningen vara fri på apoteken, så att apoteken kan konkurrera med varandra med pris och använda sin förhandlingsrätt att pressa priserna från tillverkarna? Bättre för apotekens vinster kanske, men knappast för patienterna som ska betala ur egen ficka. Det är svag eller ingen priselasticitet på receptbelagda läkemedel i apoteksledet, vilket bland annat visas på generikamarknaden i Norge och parallellimportmarkanden i Sverige. Lösningen är egentligen ganska enkel: • Patienten bör få rätt (men inte skyldighet) att byta läkemedel till alternativ som Läkemedelsverket bedömt som utbytbara. • Apoteken ska erbjuda den som ligger lägst i pris. • Läkemedelsleverantörerna rapporterar sina priser till den prissättande myndigheten (TLV). • TLV sätter samma apoteksmarginal som på utbytessystemet. • TLV sätter samma apoteksmarginal som för receptbelagda läkemedel inom förmånen. Alla priser blir tillgängliga i TLV:s prisdatabas och blir därmed tillgängliga för såväl apotek, patienter som förskrivare. Ett läkemedel kommer att ha samma pris på alla apotek och patienterna slipper gå runt och jämföra priser. Läkemedelstillverkarna konkurrerar med att sätta lägsta möjliga pris och därmed uppstår en priskonkurrens liknande den som finns på generikamarknaden för läkemedel inom förmånen. Modellen är alltså redan testad och ger samhället 8 miljarder kronor per år i besparingar och skapar utrymme att använda nya och dyrare läkemedel när det behövs. Det finns alltså två modeller för prissättning av receptbelagda läkemedel. Den ena modellen lyckas med konststycket att pressa priserna hela vägen till kunden. I den andra modellen fastnar prissänkningen hos apoteken. Reformen kostar inte heller något för skattebetalarna. Det blir snarare en besparing för landstingen att slippa återbesök för nytt recept. Resultatet blir en ökad valfrihet, enkelhet, och transparens – till en lägre kostnad. ", "article_category": "other"}
{"id": 30772, "headline": "”Ekman lärde oss att katoliker skulle till helvetet”", "summary": "I den lilla värld som når mig har det varit kaos sedan det blev känt att Ulf Ekman konverterat till katolicismen. På Ekmans skola lärde vi oss att katoliker skulle till helvetet och var en del av den fiende som Gud varnade oss för, skriver Niclaz Erlingmark.", "article": "För många ses det närmast skrattretande att Ulf Ekman gör en så stor sak av att han bytt åsikt. En vuxen man står i en anklagande mediastorm till svars för att ha gått från en sorts kristendom till en annan, får öppna brev om ”en dag av gråt och sorg” och blir landets mest omtalade för vad majoriteten av de som bryr sig ser som ett svek. I den lilla värld som når mig har det varit ett enda kaos. Jag förstår varför. I över 30 år har Ulf byggt kyrkor, startat skolor, missions- och hjälparbeten, strategiskt och framgångsrikt för att expandera och exponeras världen över. Ett av resultaten är att tusentals barn också uppfostrats i och bär med sig följderna av de läror som Ulf – genom den Gud som under åren ändrat vissa åsikter – på den tiden lika karismatiskt förmedlade. På hans skola lärde vi oss att katoliker skulle till helvetet, var en del av den fiende som Gud varnade oss för. Som liten grät och skrek jag mot Djävulen om att katolicismens onda andar skulle lämna vårt älskade Sverige. Vi undervisades om demoner, när man fick ljuga, fiendens alla knep, att vi valts ut som hjältar under den sista tidens krig här på jorden. Jag var oerhört försiktig och misstänksam mot ”världen” – den utanför – och dess förlorade folk. Det gällde att be, starkt och ofta. För att tidseffektivisera försökte jag be även medan jag sov, hade en väska redo ifall Gud ville skicka ett till barn ut på missionsfältet, hade gjort en deal med mina okristna vänner om att ta emot Gud ifall jag såg de ytterligare tecknen på undergången som Ulf lärt oss om. Medan jag fortsatt hålla utkik har jag pratat med människor som förlorat anhöriga till djupa depressioner, droger, mellanvärldar och självmord. Ofta har jag känt igen mig, vissa mer uppseendeväckande berättelser har jag trott på och starkt påverkats av – ibland har det verkat lite för otroligt, desperat eller hämndlystet. Undantagslöst har det känts problematiskt att förhålla mig till. Konsekvent återkommer vissa teman i dessa samtal: hur Ulf och andra ledare inte lyssnat, knappt svarat, om något kontroversiellt hänt hellre lagt locket på. Hur inga riktigt känner Ulf, inte ens de han i årtionden jobbat med. Hur anfall varit bästa försvar och vilken hjärtlöshet som många gånger upplevts. Under två timmar av måndagens extrainsatta, knökfulla medlemsmöte tilläts ett ynka tiotal ställa frågor. På knagglig svenska uttryckte en sydamerikan öppet sin förtvivlan: samme man som hjälpte henne att lämna det katolska livet stod nu framför henne som katolik. Ulf återgick till monologerna. Konsensus hos denna lämnade flock torde gå mot att tillfredsställande svar fortsatt uteblir. När Ulf så menar ha ändrat sig och, efter nya direktiv från Gud, vill tillbaka till de kristna rötterna vet jag, inte minst tack vare den mobil som hållit mig ockuperad, att det är många som vill påminna honom om att man bedömer trädet på frukten, att man skiljer en falsk profet från en äkta genom dennes handlingar. Jag tvivlar på att det nånsin varit Gud som ändrat sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 30792, "headline": "”Var finns företagarna i Markelius tankevärld?”", "summary": "Grundproblemet i Nike Markelius tankegång är att hon ser statiskt på antalet jobb som behöver utföras i samhället. När vi jobbar, som företagare och som anställda, bidrar vi i själva verket till att skapa mer efterfrågan på arbete, skriver Lars Eriksson.", "article": "Nike Markelius viktigaste förslag är att införa basinkomst för alla samt minska arbetstiden. På så sätt vill hon uppnå att arbetstiden fördelas jämnare mellan alla. En första motfråga till Nike är: Ska företagarna, de som anställer andra, också minska sin arbetsinsats? Kanske är svaret på den frågan ”Nej”. De bestämmer ju själva över sin arbetsinsats. Om företagarna skulle minska sin arbetsinsats, då minskar också möjligheterna för arbetslösa att hitta en arbetsgivare som anställer. Ja men då tänker vi oss att arbetsgivarna behåller sin arbetsinsats. Bara de anställda minskar sin. Problemet i den analysen är att arbetsgivarens ”jobbskapande” inte utförs av företagaren ensam. Det sker i samspelet mellan företagare och anställda. Alla bidrar till att skapa efterfrågan på fler anställda. Så det grundläggande problemet i Nike Markelius tankegång är att hon ser statiskt på det antal jobb som behöver göras i samhället. Men det förhåller sig tvärtom: När vi jobbar, som företagare och som anställda, så bidrar vi till att skapa än mer efterfrågan på arbete. Men Nike Markelius har ändå lite rätt. Detta gäller på lång sikt och på en slags ”totalnivå”. På kort sikt kan det vara tvärtom. Företag omstrukturerar, flyttar produktion, och minskar ibland antalet anställda. Och för en del är det svårt att få jobb. Det finns få lediga jobb. Matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande fungerar inte så bra. Därför borde mer intresse riktas mot företagandets villkor eftersom det är en nyckelfråga för att få fram fler lediga jobb att söka. Men den lösningen, eller vinklingen av problemet, ser inte Nike Markelius. Hon är fastlåst vid den bild av problemet som politiker och massmedia bidragit till att skapa: Att jobbdebatten handlar för mycket om brister hos de arbetslösa och deras utbildning. Och för lite om bristerna i företagarpolitiken, politikernas egna ansvarsområde. ", "article_category": "other"}
{"id": 30806, "headline": "Lasse Bengtsson: I Kabul fick livet en ny mening", "summary": "Att vara med i tv kan bli en drog, med behov av ständig bekräftelse och kickar, säger Lasse Bengtsson som länge ledde ett populärt nyhetsprogram i TV 4. Han lämnade jobbet som han älskade för ett arbete i våldets Afghanistan. Nu har han skrivit en bok om sin yttre och inre resa.", "article": "Lasse Bengtsson var en av landets mest kända journalister och ledde ett populärt nyhetsprogram i TV 4. Han träffade politiker, idrottsstjärnor och artister. Folk som han mötte på stan ville ofta att han skulle stanna för att prata en stund. Så plötsligt hoppade han av för att i stället arbeta i krigets och våldets Afghanistan. – Sakta hade insikten växt om att det jag sysslande med höll på att korrumpera min självbild. Jag kände mig så väldigt viktig som tv-kändis och det fanns en risk att jag började övervärdera min egen betydelse. Samtidigt brydde sig flera av de högsta cheferna på TV 4 allt mindre om journalistiken, fokuserade nästan bara på det kommersiella. Nu har Lasse Bengtsson skrivit en bok om sina upplevelser i Afghanistan. Han säger att arbetet i det fattiga landet är det mest givande han hittills gjort – och det mest krävande. Som informationssamordnare för Svenska Afghanistankommittén var han med om en yttre och inre resa som kommer att påverka resten av hans liv. – Att vara med i tv kan bli som ett gift, en drog. Som programledare fick jag ständig bekräftelse, ständiga kickar. Jag blev mer och mer intresserad av vad andra tyckte om mig, vad som skrevs om mig i kvällstidningarna. I Afghanistan kände jag att mitt arbete verkligen betydde något för vanliga människor, berättar Lasse Bengtsson. Han har varit journalist i 40 år. Bland annat som reporter på Dagens Eko, USA-korrespondent för Sveriges Radio, nyhetsankare i tv – och i nästan tio år ledde han \"Nyhetsmorgon lördag\" i TV 4, programmet som han var med och startade. – TV 4 präglades länge av en journalistisk pionjäranda som jag uppskattade. Men så började kommersiella kvastar att sopa, vi fick chefer som bara var intresserade av makt, riktiga rövslickare. Jag hade haft några underbara år, men nu ville jag inte vara med längre. – Samtidigt fanns den där gnagande känslan inom mig om att tv-mediet är väldigt förrädiskt. Jag började fundera över vem jag egentligen var och vad jag ville göra, privat och journalistiskt. Droppen som slutligen fick bägaren att rinna över var en intervju i Barcelona med superkändisen Kevin Costner. Skådespelaren och filmstjärnan hade bildat ett rockband och skulle ut på en stor Europaturné. – Cheferna vill ha en intervju, men bandet var uppriktigt sagt uruselt och Costner hade inget viktigt att säga. På väg hem tänkte jag att det här nog skulle bli en i en lång rad av likartade kommersiella kändisintervjuer. Nej, det var inte lockande. Våren 2010 såg Lasse Bengtsson en liten annons om att Svenska Afghanistankommittén sökte en informationsansvarig med placering i Kabul. Han blev nyfiken, sökte och fick jobbet. – Då visste jag inte så mycket om det här krigshärjade landet och anade inte vad som väntade mig där. Jag skulle vara där en tid på prov för att se om jag passade för jobbet. När vi landat åkte vi från flygplatsen till kommitténs huvudkontor i Kabul. Väl där fick vi höra att en självmordsbombare hade sprängt sig själv och flera oskyldiga i luften ett par minuter efter att vi passerat på motorvägen. Det var en första påminnelse om att döden alltid fanns i närheten. I Kabul bodde Lasse Bengtsson i en liten lägenhet i ett muromgärdat kvarter. Det var taggtråd överst på muren och en tjock ståldörr var den enda vägen in i området. – På väg hem efter provresan tänkte jag hoppa av. Jag tyckte det verkade alltför krävande. Jag visste inte om jag skulle klara av att arbeta där en längre tid. Men väl hemma kände jag att processen redan gått för långt. Jag var färdig med TV 4 och ville göra något vettigt som kunde betyda något för många. Lasse Bengtsson bestämde sig för att återvända till Kabul. Där skulle han underlätta för svenska journalister som besökte landet, och samtidigt sprida information om Afghanistankommittén och dess arbete. – Kommittén är den mest kända och respekterade internationella organisationen i Afghanistan efter att ha arbetat där i över trettio år. Därför kunde jag röra mig utan livvakter, utan att bära skottsäker väst eller färdas i pansarskyddade bilar. Under mina resor i landet mötte jag alltid människor som visade ett stort förtroende för vårt arbete. – Jag var minst rädd under mina besök i byarna – i trafiken däremot kände jag de stora riskerna varje dag. Hur förändrades du under den här tiden? – Jag tror att jag förändrades på många sätt. Det skedde gradvis. Jag kom från att ha varit en halvkändis i Sverige till att bli \"ingen\" i Kabul. För en nästan 60-årig man var det en nyttig upplevelse. Jag fick bygga upp kontakter och relationer från början, starta på nytt. – Jag fick klara mig på egen hand. I min lilla lägenhet blev det många ensamma kvällar. Det gick ju inte att röra sig fritt hur som helst efter mörkrets inbrott. Han säger att det kanske låter något högtidligt, men i Afghanistan blev han ständigt påmind om livets mening. Där går det inte att planera för framtiden, nuet är det som gäller – Jag insåg att min egen livsbana är begränsad, att allt har ett slut. Och att slutet kan komma fortare än man anar. Jag funderade också över hur det är bli gammal, över vad åldrandet gör med oss människor. Lasse Bengtsson är inte troende, och än mindre i dag efter att ha sett hur religiösa fundamentalister agerar. Han berättar om när han besökte en tandläkare i Kabul för att få hjälp med en rotfyllning. Plötsligt hördes täta explosioner och skottsalvor närheten. Först efter ett par timmar kunde han gå ut på gatan igen och fick då reda på att militanta talibaner genomfört en attack som dödat och skadat oskyldiga civila. Under de två år som Lasse Bengtsson arbetade i Afghanistan blev säkerheten i landet gradvis sämre. Antalet dödliga attentat ökade dramatiskt och framtiden blev allt mer osäker när allt fler utländska soldater kallades hem. Samtidigt mötte han många kämpande, humoristiska människor – långt ifrån schablonbilden av heltäckande burkor och kalasjnikover. –  Afghanistankommittén bedriver ett omfattande arbete med utbildning, sjukvård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionshinder. Detta sker ofta långt ute i små byar, vilket gjorde att jag fick möjlighet att se stora delar av landet. Tiden i Afghanistan förändrade inte bara Lasse Bengtssons syn på sig själv. Bilden av Sverige fick sig också en rejäl törn. – Jag minns en kväll när jag mött fattiga människor i en liten by. Jag gick in på en svensk tidnings nätupplaga och fick läsa om ett ungt par som diskuterade vilken superspis de skulle välja, om de skulle få plats med en bastu i sin lyxrenoverade lägenhet. Det blev en skrämmande påminnelse om kontrasterna i världen. – I Sverige är allt fler upptagna av sina egna projekt om hur de ska maxa sina liv. Jag undrar vart omtanken om andra tagit vägen, om människor som lever under svåra villkor runt om i världen. Sedan Lasse Bengtsson kom hem från Afghanistan har han haft lite svårt att anpassa sig till en tillvaro där den privata jakten på förgängliga prylar upptar så stor del av människors tid, berättar han. Även det ökade utbudet av \"meningslös\" underhållning i både SVT och kommersiella kanaler gör honom beklämd. – Vi måste vända oss mer ut mot världen, mot dem som inte lever på solsidan. Det blev tydligt för mig i Afghanistan och på sätt och vis ännu tydligare här hemma. Min respekt har ökat kraftigt för alla biståndsarbetare som reser ut för att hjälpa andra, för att göra världen till en bättre plats att leva på.   Thomas Lerner E-post: thomas.lerner@dn.se Lasse Bengtsson Ålder: 62 år. Familj: Två vuxna barn, före detta fru som i dag är en nära vän. Bor: Stockholm. Gör: Journalist som vill göra vettiga saker. Aktuell: Med den nyutkomna boken \"Afghanistan – om en yttre och inre resa\" (Norstedts). I höst visas en fotoutställning med hans bilder från Afghanistan på Lars Lerin- museet i Karlstad. Stöd i krigshärjat land Afghanistan ligger i sydvästra Asien och har cirka 30,6 miljoner invånare (2013). Huvudstad är Kabul. Sedan 1970-talet har det fattiga landet först varit ockuperat av dåvarande Sovjetunionen och sedan styrts av militanta talibaner. Bland annat svenska soldater har under senare år stöttat en demokratisk utveckling i landet. Svenska Afghanistankommittén (SAK) är en biståndsorganisation som sedan 30 år verkar i landet. Arbetar med utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. Har cirka 6 000 anställda, nio av tio är afghaner. ", "article_category": "other"}
{"id": 30813, "headline": "”Sträck ut en hand till eleverna i stället”", "summary": "Det finns visserligen metoder för att nå mätbara mål i skolan, men ofta är de oförenliga med en samtida syn på ungas rättigheter. I stället bör vi hitta pedagogiska arbetsätt där vi behåller respekten för eleverna samtidigt som vi förbättrar skolan på de punkter där den inte fungerar, skriver fyra internetforskare.", "article": "Det är viktigt att förstå att de insatser som görs för att förbättra skolan alltid baseras på både kunskapssyn och människosyn. Att kräva att alla elever får stöd i tid och har engagerade och kunniga lärare visar på en samtida kunskaps- och människosyn, grundad i forskning om lärande och barns utveckling. Att däremot tala om att ”vända på varje sten” gör oss lite oroade. Det finns naturligtvis metoder att nå mätbara mål, som Pisa och andra studier intresserar sig för, men ofta är de metoderna oförenliga med en samtida syn på ungas rättigheter. Exempelvis råder det i Sverige i dag konsensus kring frågan om fysisk och psykisk misshandel, vilket har medfört att barn tidigt tränas i att förhandla med vuxna. Den förmågan, att tänka kritiskt och förhandla snarare än att lära sig lyda till varje pris, är inte något vi vill byta bort mot mätbara resultat, varken i skolan eller i hemmen. Alltså återstår att hitta pedagogiska arbetsätt där vi behåller respekten för eleverna samtidigt som vi förbättrar skolan på de punkter där den inte fungerar. Att alla elever får stöd i tid och att alla lärare har god utbildning, en rimlig arbetssituation och god förmåga att se varje barn är mycket bra vägar dit. Att däremot föreslå ett handslag mellan vuxna som går ut på att hindra barn från att ha en meningsfull fritid, tyder på en människosyn från 1950-talet. Det tyder också på en urmodig kunskapssyn, som vi förklarade i vår debattartikel. Det blir tveksamt när argumentationen hängs upp på ungas nät- eller dataspelsvanor snarare än på välgrundade resonemang kring lärandemiljö och motivation. Det kan i det här sammanhanget vara läge att påpeka att Pisastudien inte har den oomtvistade position som Tobé antyder i sin replik. Det finns många kritiska röster om bland annat sättet att mäta, möjligheten att jämföra olika länder, samt OECD:s självpåtagna roll. Det viktigaste nu borde vara att sträcka ut handen till alla elever med löften om en bättre skolsituation och en önskan om bättre samarbete kring den viktiga delen av deras liv som skolan ändå är. ", "article_category": "other"}
{"id": 30815, "headline": "”Jag har inte velat slarva bort mitt liv”", "summary": "Som barn var Jovan Rajs nära att dö i ett nazistiskt koncentrationsläger. Sjuttio år senare reser han till Tyskland för att medverka i sin egen pjäs om upplevelserna under Förintelsen. Samtidigt ges hans självbiografiska bok ut på tyska.", "article": "I december 1944 fördes Jovan Rajs, då elva år, till ett koncentrationsläger i Tyskland. Några veckor senare låg han utmattad på den trånga träbrits han delade med en annan fånge. Vattniga diarréer höll på att kosta honom livet, en tesked med ett illasmakade pulver blev till slut räddningen. Sjuttio år senare, i nästa vecka, reser Jovan Rajs tillsammans med musiker och skådespelare till Tyskland för att framföra en pjäs om upplevelserna under Förintelsen. Samtidigt ges hans bok ”Har du träffat Hitler?” ut på tyska. – Som ung pojke tog jag inte riktigt in det här med svälten och döden. Jag tänkte att de som försvann skulle återkomma, att vi skulle ses snart igen. Senare i livet har smärtan och sorgen plågat mig. Därför är det en märklig känsla att nu framföra den här pjäsen i Tyskland, säger Jovan Rajs. Under andra världskriget utrotades runt 1,6 miljoner judiska barn. Nyfödda, förskolebarn, skolelever – alla med judiska föräldrar – mördades av nazisterna under några få år. Jovan Rajs tillhör de etthundratusen pojkar och flickor som överlevde, som fick bli vuxna. Men hans föräldrar, storebror Djurica och nästan alla släktingar försvann. Pappan sköts till döds, mamman och brodern gasades ihjäl. – Jag är inte religiös, ligger inte åt det hållet. Men jag har många gånger tänkt att om jag någon gång skulle få möta min bror på nytt skulle han inte kunna säga att jag slarvat bort mitt liv, det liv han inte fick leva. Djurica skulle aldrig få möjlighet att påstå att jag gav upp för Hitler och hans hejdukar, säger Jovan Rajs. Som pensionär ägnar han allt mer tid åt att nedteckna sina upplevelser under Förintelsen. Han har skrivit böcker och varit med om att arbeta fram teaterpjäsen med barndomsminnena som tema. Böckerna har väckt stort intresse i Tyskland, den senaste av dem liksom pjäsen har nu översatts till tyska. I mitten av mars reser Jovan till Tyskland för att medverka på bokmässan i Leipzig. Samtidigt framförs hans pjäs i Berlin och på slottsteatern i Celle, orten som ligger allra närmast koncentrationslägret där Jovan Rajs höll på att dö. – Det känns lite absurt att jag, en liten lägerpojke som var på väg att bajsa ihjäl mig, sjuttio år senare ska spela upp min barndom på en slottsteater. Jag tänker fortfarande att det inte kan vara sant. Jag lever och har haft ett bra liv, men med svackor då minnena blivit för starka. – Pjäsen vi arbetat fram innehåller gråt och skratt, musik och glada toner ... sådan är jag. Även under Förintelsen försökte människor leva och hoppas på en framtid. Mitt bland råttorna, förruttnelsen, döden och sjukdomarna fanns också goda människor som ville kämpa mot ondskan. Jovan Rajs säger att det för varje judiskt barn som överlevde fanns minst tio människor som hjälpte till på vägen, en livgivande kedja. Om en länk i kedjan inte fanns eller brast dog barnen, annars levde de vidare tills eventuellt nästa goda människa trädde fram. – När jag räknade efter märkte jag att sexton personer hjälpte mig på vägen, såg till att jag lyckades överleva. Som när en tysk soldat lät mig passera över floden Tisa till Ungern, om han inte gjort det hade jag inte suttit här. Eller som den tyske kapten som med jämna mellanrum kom med extra brödlimpor till lägerbaracken där Jovan bodde. Han kallades ”Popeye” eftersom han bara hade ett öga. Vad som hände med denne tyske kapten har ingen lyckats utröna. Jovan Rajs föddes 1933 i en liten stad i forna Jugoslavien. Som liten grabb spelade han fotboll och lekte. Han minns en ljus barndom. Där fanns hans egen familj, farmor och farfar, morfar och mormor ... hela släkten bildade en trygg gemenskap. I augusti 1940 fyllde hans storebror tio år. Det var en kvav sensommardag, gästerna trängdes i en pergola vars öppna väggar var igenväxta av trumpetblommans skuggade rankor. De vuxna drack kaffe, barnen choklad. Till det serverades ”kugloff”, en kaka med mycket russin i som mormor bakat. Året därpå invaderades Jugoslavien av tyska trupper, och judar som bodde där började samlas ihop i olika läger. Jovans mamma och storebror levde våren 1942 i ett sådant i Belgrad, medan Jovan själv hölls gömd hos släktingar. En dag i mars eller april steg mamman och brodern in i mörkgrå fönsterlös buss. De skulle flyttas till en bättre plats, med skönare britsar och godare mat. Barnen skulle få gå i skola. Många år senare fick Jovan reda på att bussen stannat efter några hundra meter. En tysk SS-chaufför hoppade ut, fäste en gummislang på avgasröret och kopplade den till ett munstycke på ett rör som ledde in i bussens avskiljda passagerarutrymme. Resan startade på nytt och under färden strömmade avgaserna in till passagerarna. – När bussen stannade i utkanten av Belgrad var alla döda, bland dem mamma och min bror. I skogen väntade grävda gropar, fem meter i diameter och två meter djupa. Pappa hade avrättats tidigare, säger Jovan. När nazisterna intensifierade jakten på gömda judiska barn skickades han till Ungern, där judarna ännu var ganska skyddade. Men under 1944 fördes nästan alla av dem till olika koncentrationsläger. Elvaårige Jovan hamnade i slavarbete och sedan i Bergen-Belsen. Hur kunde du leva vidare med vetskapen om att din familj och stora delar av släkten utplånats? – När jag efter kriget återvände till en moster i Jugoslavien, hon hade klarat sig för att hon var gift med en icke-jude, reagerade jag inte med skrik och gråt. Först i de äldre tonåren hann minnena i kapp mig, och jag blev deprimerad och ville ta mitt liv. Tio år efter krigsslutet var Jovan Rajs på en koloni där han träffade jämnåriga judiska överlevande. De bearbetade sina upplevelser med andra som förstod, som hade likartade erfarenheter. – Jag insåg att jag inte ville leva resten av mitt liv i ett psykiskt koncentrationsläger. Jag ville ha familj, barn och få ett bra arbete. På kollot mötte jag Dina för första gången, även hon en överlevande. Vi blev ett par något år senare – nu har vi varit gifta i femtiofem år. Jovan och Dina flyttade 1968 till Sverige för att börja om på nytt, för att leva i en miljö där minnena från kriget inte var så påtagliga. Här arbetade hon som arkitekt, han är pensionerad professor i rättsmedicin vid Karolinska institutet i Stockholm. I dag föreläser makarna Rajs i skolor, bibliotek, kyrkor och museer. De märker att barn, ungdomar och vuxna med egna problem kan bli stärkta genom att lyssna till när andra vittnar om hur de hanterat sina svårigheter och traumatiska upplevelser. – Barn kan ha föräldrar som missbrukar alkohol eller droger, de kan ha upplevt jobbiga skilsmässor eller ha varit utsatta för rasism eller sexuella övergrepp. När vi står där framför dem och delar med oss av våra, i blod och tårar, förvärvade erfarenheter kanske det hjälper någon. Vi lever och är glada – trots allt! Han tar fram ett gammalt släktfoto från någon gång i slutet av 1930-talet och pekar: Skjuten, skjuten, ihjälgasad, rymde och anslöt sig till partisanerna, skjuten, ihjälgasad, ihjälgasad, skjuten ... han rör sakta med fingret vid ansikte efter ansikte. Så stannar han upp en lång stund. Ögonen tåras och han blinkar. – Där är Djurica, säger han och vill att jag ska titta extra noga på en av pojkarna på bilden. Du förstår, att ha en storebor som kunde allt, som hjälpte mig och visade hur saker och ting fungerade. Han var min stora idol. Han fick inte bilda familj, fick inga barn utan slängdes i en grop med andra ihjälgasade. Är människan god eller ond i grunden? – Och det ska jag svara på, efter allt jag upplevde som barn. I koncentrationslägret svalt människor till döds. När krigsslutet närmade sig förflyttades vi till andra läger och användes som mänskliga sköldar. Längst fram i tågen fanns vagnarna med judar, sedan kom vagnar med krigsmaterial och sist vagnar med tyska soldater. – Jag har sett så mycket död och elände att jag inte vet om människan är god eller ond. En sak vet jag och det är att vi kan förvandlas till riktiga mördarapor. Fast vi kan också vara glada och hjälpsamma. Jovan Rajs Ålder: 80 år. Bor: Stockholm. Familj: Hustrun Dina, vuxna döttrar och fem barnbarn. Bakgrund: Född i Jugoslavien. Var under andra världskriget ett gömt barn, levde i ett judiskt getto och fördes till slavarbete. Internerad mellan december 1944 och april 1945 i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Fördes i krigets slutskede till lägret Theresienstadt. Befriades den 8 maj 1945. Mamman, pappan och storebrodern mördades av nazisterna. Återvände efter kriget till sin hemtrakt. Utbildade sig till läkare. Flyttade 1968 med familjen till Sverige. Arbetade som rättsmedicinare och är professor emeritus vid Karolinska Institutet. Aktuell: Med pjäsen ”Har du träffat Hitler?” som nästa vecka spelas i Tyskland med titeln ”Det gula tygstycket”. Den är framtagen i samarbete med Sensus Stockholm och Teater Studio Lederman. Medverkar gör även Katarina Hellgren (sång), Kim Rhedin Hüttner, Jan Simonsson och hustrun Dina. Samtidigt ges hans senaste bok, med sex självbiografiska berättelser, ut på tyska. Arbetar tillsammans med Dina på en bok om återhämtning. Bergen-Belsen Bergen-Belsen var ett koncentrationsläger i det nazistiska nordvästra Tyskland nära staden Celle. Omkring 70.000 människor dog här, bland dem Anne Frank som blev berömd för sin dagbok om de år hon levde gömd i Amsterdam. Där fanns inga gaskamrar – i stället mördades judar, homosexuella och romer genom tortyr och svält. De brittiska trupperna som befriade lägret den 15 april 1945 fann tusentals obegravda lik. Lägret jämnades med marken efter befrielsen på grund av epidemirisken orsakad av tyfus och löss. Där finns nu ett minnesmonument, en park och ett museum. ", "article_category": "other"}
{"id": 30846, "headline": "Äldre friskare av samtal", "summary": "”Seniorträffar” där äldre kan diskutera åldrandet och dess problem. Ett hembesök från vården där den äldre får prata om sin hälsa och sina behov. Så enkla åtgärder kan förebygga ohälsa hos personer över 80, visar ny forskning från Sahlgrenska akademin.", "article": "”Seniorträffar” där äldre kan diskutera åldrandet och dess problem. Ett hembesök från vården där den äldre får prata om sin hälsa och sina behov. Så enkla åtgärder kan förebygga ohälsa hos personer över 80, visar ny forskning från Sahlgrenska akademin. Sverige har den största befolkningsandelen personer över 80 år i världen, fem procent. Och andelen väntas öka. De flesta bor kvar hemma, och även om en hel del av de äldre drabbas av sjukdomar och funktionsnedsättningar är det också många som tycker sig ha en god hälsa och som klarar sig själva. – Våra studier visar att det går att skjuta upp en försämring av äldres hälsa med enkla medel, säger forskaren och distriktssköterskan Lina Behm, som snart disputerar på en avhandling om stöd till äldre. Hon har undersökt vilka åtgärder som kan \"förlänga\" hälsan hos personer över 80 som bor hemma och klarar sig på egen hand. I studien ingick 459 göteborgare som lottades till tre olika grupper. En grupp fick delta i fyra \"seniorträffar\" där man bland annat talade om åldrandets konsekvenser och om hur problem i hemmiljön kan lösas. En annan grupp fick ett \"förebyggande\" hembesök från vårdpersonal, där man pratade om exempelvis hälsa och behov av vård och tjänster. En tredje grupp fick den vanliga informationen om vilka resurser som finns i kommunen. Resultatet visade att sannolikheten att drabbas av sjuklighet minskade med hälften i upp till två år för de äldre som deltagit i seniorträffar eller fått hembesök. De kände sig också själva mer tillfredsställda med sin fysiska och psykiska hälsa efter ett och två år. – Den mest fördelaktiga åtgärden var seniorträffarna, säger Lina Behm. På de träffarna var det deltagarnas egna erfarenheter och behov som styrde innehållet. Samtalsledarna \"undervisade\" inte utan det var de äldre själva som var experterna. – Personer som varit med sa att de hade lärt sig av varandra, och att det påverkade deras självkänsla, säger Lina Behm. Jag tror att det kan motivera till att själv bli mer aktiv. Hembesöket av en vårdpersonal pågick i upp till två timmar och där fick de äldre råd om exempelvis olika aktiviteter och mötesplatser, fysisk träning, bostadsanpassning och problemlösning. Forskarna vet inte exakt vad i åtgärderna som egentligen haft effekter på hälsan. Men det handlar om olika bitar, tror Lina Behm. – Som att få en mer positiv syn på åldrandet och en tro på den egna förmågan. Och att känna att någon \"satsar\" på en. Tidigare forskning har visat att äldre som ser sig själva som friska har mindre risk att bli deprimerade och större chans att leva längre. I Sverige finns exempelvis föräldragrupper för blivande föräldrar. Det vore bra om man kunde satsa också på att förbereda äldre personer för åldrandet, tycker Lina Behm. – Sådana här åtgärder är inte komplicerade eller dyra. Det är viktigt att förebygga ohälsa hos äldre, så att deras livskvalitet kan förbli så god som möjligt under de år de har kvar. Äldre Störst andel äldre personer som är 80 år eller däröver finns i Norrlands inland samt i sydöstra Småland. Lägst andel äldre finns i kranskommunerna runt Stockholm. Majoriteten av den äldre befolkningen som bor i vanliga bostäder bor i småhus. Majoriteten av kvinnorna bor ensamma i slutet av sitt liv medan flertalet män är sammanboende livet ut. Störst andel ensamstående äldre personer finns i Norrlands inland samt i Stockholms innerstad. Andelen personer som får hemtjänst har minskat under de senaste decennierna och hjälpen har koncentrerats till personer med stora hjälpbehov. De som har mindre omfattande hjälpbehov får i större utsträckning förlita sig till hjälp från anhöriga, eller köpa privata tjänster. Andelen äldre som bor i särskilt boende har minskat de senaste decennierna och numera krävs omfattande vård- och omsorgsbehov för att flytta till ett sådant boende. Ca 100.000 personer bor i särskilt boende, de flesta 80 år eller äldre. ", "article_category": "other"}
{"id": 30892, "headline": "”Låt höginkomsttagarna finansiera en skolsatsning”", "summary": "Öronmärkt skattehöjning. Allt färre medarbetare i skolan måste ägna allt mer tid åt annat än eleverna. Samtidigt faller svenska skolresultat brant. Vi vill få in 10.000 nya medarbetare i skola och förskola och fortsätta att höja löner. För att klara detta vill vi höja skatten för dem som tjänar mest, skriver tre ledande miljöpartister.", "article": "Vi kan inte stå och se på när elever inte får en ärlig chans i skolan. Varje barn förtjänar att få den tid han eller hon behöver med en kunnig och engagerad lärare. Därför kommer vi i Miljöpartiet i vårt budgetförslag för 2015 föreslå att fem nya statliga miljarder investeras för att anställa fler i skolan och höja lärarnas löner. För att finansiera denna investering i skolan så kommer vi föreslå att den statliga inkomstskatten höjs med tre procentenheter på den del av en månadsinkomst som överstiger 40.000 kronor. Det innebär att den som tjänar 45.000 i månaden får bidra med 150 kronor mer än i dag. Vi är övertygade om att de med höga inkomster är beredda att betala mer om det är tydligt att pengarna går till att återställa en skola med hög kvalitet. För oss är barnen viktigare än alliansens skattesänkningar för dem som tjänar mest. Inget annat land har någonsin fallit så snabbt i Pisaundersökningen som Sverige. Var femte femtonåring når inte upp till en grundläggande nivå i läsning, vilket är avgörande för att kunna tillgodogöra sig skolans andra ämnen. Sedan alliansen bildade regering 2006 har den administrativa arbetsbördan ökat för lärare. Nio av tio lärare vittnar om att de nu får ägna mer tid åt pappersarbete, samtidigt som över 10.000 pedagogiska medarbetare skurits bort från skolan. Färre medarbetare ska alltså ägna mer tid åt annat än eleverna. Det är klart att det påverkar resultaten. Lärarna måste ges möjlighet att se alla elever; han som kräver lite extra stöd för att kunna följa med, hon som behöver bli sedd och bekräftad, och hen som behöver extra uppgifter för att känna sig utmanad. Oavsett förutsättningar har alla elever rätt att nå kunskapsmålen. Ingen elev ska behöva lämna årskurs tre utan att kunna läsa, skriva och räkna. Alla ska då ha med sig grunderna för att klara skolans olika ämnen. Skolans kvalitet avgörs i mötet mellan lärare och elev. I stället för att lägga mer och mer tid på administration och arbetsuppgifter utanför klassrummet så ska lärarna ges bättre förutsättningar att planera, genomföra och följa upp undervisningen, och på att möta, stödja och utmana varje elev. Lärare måste få vara lärare. I vårt budgetförslag finns därför satsningar på 10.000 nya medarbetare i skola och förskola. Det handlar om viktiga pedagogiska och specialistkompetenser som ofta skurits bort och nu behöver återanställas, exempelvis specialläraren, kuratorn, studievägledaren, skolbibliotekarien, fritidspedagogen och administratören. Sverige står inför en lärarkris. Sedan 2006 har var fjärde lärare lämnat skolan av andra skäl än pension. Samtidigt väljer många studenter bort lärarutbildningen, eftersom skolans arbetsmiljö ofta är för dålig, friheten i yrket för liten och lönen för låg. I vår investering ingår en satsning på höjda lärarlöner. Vi vill komplettera karriärtjänstreformen, som bara når en del av lärarna, med en statlig satsning på alla lärares löne- och kompetensutveckling. Staten ska ta större ansvar för lärares fortbildning men ställa som motkrav att lokala avtal tecknas som säkrar att löneutvecklingen följer lärares kompetens- och karriärutveckling. Det är en metod för statliga medel till höjda lärarlöner som vi har arbetat fram i samtal med lärarfacken. Skolans utmaningar handlar inte bara om resurser. Vi vill även se en bred skolkommission som i grunden utvärderar svensk skola och garanterar att inga reformer genomförs utan att vara förankrade i vetenskap och bland dem som arbetar i skolan. Men vi kan inte vänta med att ge de elever som i dag går i skolan de bästa möjligheterna att nå kunskapsmålen. Vi vet att det mest avgörande för resultaten är att varje elev får den tid hen behöver med en skicklig lärare. Därför prioriterar vi fler anställda och högre löner främst. Det är satsningar som ger möjlighet till tidiga insatser för läsning och matematik, till mandat för lärare att sätta in särskilt stöd och till mindre barngrupper i förskolan. Moderaterna driver just nu skolkampanj med löftet att varje elev ska få mer tid med en skicklig lärare. Men under sin tid i regering har alliansen ensidigt prioriterat skattesänkningar. Så sent som i december drev de igenom en budget som föreslog 62 procent av reformutrymmet till skattesänkningar och endast två procent till skolan. Inför vårbudgeten har Anders Borg aviserat punktskattehöjningar för att finansiera en tioårig grundskola. Men deras löfte att varje elev ska få mer tid står fortsatt ofinansierat inför 2015. Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket är tydliga i att investeringar av det slaget måste finansieras genom skattehöjningar. Det handlar om förstärkningar av det slag som vi nu föreslår. Därmed är det upp till bevis för alliansen att krona för krona i samband med vårbudgeten redovisa: hur ska löftet att varje elev ska få mer tid med en skicklig lärare finansieras? De statliga skattesänkningarna har tvingat många kommuner och landsting att höja skatten för att klara välfärden, vilket också får bäras av dem med de lägsta inkomsterna. Att helt riva upp det femte jobbskatteavdraget skulle slå hårt mot människor med små marginaler. Men de som tjänar över 40.000 både vill och kan bidra med mer till skolan. Vi vill se en större skatteöversyn, men satsningarna på skolan kan inte vänta. För att nu kunna anställa fler och höja lönerna i skolan behöver vi höja skatten något för dem som tjänar mest. Miljöpartiet har varje år lagt fram ett fullt finansierat budgetförslag. Det som utlovas ska finansieras och det finanspolitiska ramverket ska följas. Höjd skatt har inget egenvärde, men skatternas nivå måste sättas i relation till behoven av investeringar och välfärd, och inte tvärtom. Vi vill använda skatter som uppnår dubbel effekt, som både kan finansiera nödvändiga investeringar i skola och klimatomställning och som styr mot ökad jämställdhet, jämlikhet och hållbart resursutnyttjande. Därför innehåller Miljöpartiets budgetförslag även miljöskatter som gynnar miljövänliga val. Satsningar på en fungerande och utbyggd tågtrafik, mer förnybar energi och en upprustning av miljonprogrammets bostadsområden finansieras genom skatt på verksamhet med stora föroreningar. Med denna politik ökar framtidsinvesteringarna kraftigt, vilket skapar förutsättningar för att minska arbetslösheten genom fler välfärds- och klimatjobb. I vårbudgeten klargör partierna sina prioriteringar inför riksdagsvalets valrörelse. Vi ser fram mot en tydlig valdebatt med sakpolitiken och prioriteringarna i fokus. Från oss är beskedet till svenska folket tydligt: Barnens framtid är viktigare än alliansens skattesänkningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 30893, "headline": "”Låt höginkomsttagarna finansiera en skolsatsning”", "summary": "Öronmärkt skattehöjning. Allt färre medarbetare i skolan måste ägna allt mer tid åt annat än eleverna. Samtidigt faller svenska skolresultat brant. Vi vill få in 10 000 nya medarbetare i skola och förskola och fortsätta att höja löner. För att klara detta vill vi höja skatten för dem som tjänar mest, skriver tre ledande miljöpartister.", "article": "Vi kan inte stå och se på när elever inte får en ärlig chans i skolan. Varje barn förtjänar att få den tid han eller hon behöver med en kunnig och engagerad lärare. Därför kommer vi i Miljöpartiet i vårt budgetförslag för 2015 föreslå att fem nya statliga miljarder investeras för att anställa fler i skolan och höja lärarnas löner. För att finansiera denna investering i skolan så kommer vi föreslå att den statliga inkomstskatten höjs med tre procentenheter på den del av en månadsinkomst som överstiger 40 000 kronor. Det innebär att den som tjänar 45 000 i månaden får bidra med 150 kronor mer än i dag. Vi är övertygade om att de med höga inkomster är beredda att betala mer om det är tydligt att pengarna går till att återställa en skola med hög kvalitet. För oss är barnen viktigare än alliansens skattesänkningar för dem som tjänar mest. Inget annat land har någonsin fallit så snabbt i Pisaundersökningen som Sverige. Var femte femtonåring når inte upp till en grundläggande nivå i läsning, vilket är avgörande för att kunna tillgodogöra sig skolans andra ämnen. Sedan alliansen bildade regering 2006 har den administrativa arbetsbördan ökat för lärare. Nio av tio lärare vittnar om att de nu får ägna mer tid åt pappersarbete, samtidigt som över 10 000 pedagogiska medarbetare skurits bort från skolan. Färre medarbetare ska alltså ägna mer tid åt annat än eleverna. Det är klart att det påverkar resultaten. Lärarna måste ges möjlighet att se alla elever; han som kräver lite extra stöd för att kunna följa med, hon som behöver bli sedd och bekräftad, och hen som behöver extra uppgifter för att känna sig utmanad. Oavsett förutsättningar har alla elever rätt att nå kunskapsmålen. Ingen elev ska behöva lämna årskurs tre utan att kunna läsa, skriva och räkna. Alla ska då ha med sig grunderna för att klara skolans olika ämnen. Skolans kvalitet avgörs i mötet mellan lärare och elev. I stället för att lägga mer och mer tid på administration och arbetsuppgifter utanför klassrummet så ska lärarna ges bättre förutsättningar att planera, genomföra och följa upp undervisningen, och på att möta, stödja och utmana varje elev. Lärare måste få vara lärare. I vårt budgetförslag finns därför satsningar på 10 000 nya medarbetare i skola och förskola. Det handlar om viktiga pedagogiska och specialistkompetenser som ofta skurits bort och nu behöver återanställas, exempelvis specialläraren, kuratorn, studievägledaren, skolbibliotekarien, fritidspedagogen och administratören. Sverige står inför en lärarkris. Sedan 2006 har var fjärde lärare lämnat skolan av andra skäl än pension. Samtidigt väljer många studenter bort lärarutbildningen, eftersom skolans arbetsmiljö ofta är för dålig, friheten i yrket för liten och lönen för låg. I vår investering ingår en satsning på höjda lärarlöner. Vi vill komplettera karriärtjänstreformen, som bara når en del av lärarna, med en statlig satsning på alla lärares löne- och kompetensutveckling. Staten ska ta större ansvar för lärares fortbildning men ställa som motkrav att lokala avtal tecknas som säkrar att löneutvecklingen följer lärares kompetens- och karriärutveckling. Det är en metod för statliga medel till höjda lärarlöner som vi har arbetat fram i samtal med lärarfacken. Skolans utmaningar handlar inte bara om resurser. Vi vill även se en bred skolkommission som i grunden utvärderar svensk skola och garanterar att inga reformer genomförs utan att vara förankrade i vetenskap och bland dem som arbetar i skolan. Men vi kan inte vänta med att ge de elever som i dag går i skolan de bästa möjligheterna att nå kunskapsmålen. Vi vet att det mest avgörande för resultaten är att varje elev får den tid hen behöver med en skicklig lärare. Därför prioriterar vi fler anställda och högre löner främst. Det är satsningar som ger möjlighet till tidiga insatser för läsning och matematik, till mandat för lärare att sätta in särskilt stöd och till mindre barngrupper i förskolan. Moderaterna driver just nu skolkampanj med löftet att varje elev ska få mer tid med en skicklig lärare. Men under sin tid i regering har alliansen ensidigt prioriterat skattesänkningar. Så sent som i december drev de igenom en budget som föreslog 62 procent av reformutrymmet till skattesänkningar och endast två procent till skolan. Inför vårbudgeten har Anders Borg aviserat punktskattehöjningar för att finansiera en tioårig grundskola. Men deras löfte att varje elev ska få mer tid står fortsatt ofinansierat inför 2015. Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket är tydliga i att investeringar av det slaget måste finansieras genom skattehöjningar. Det handlar om förstärkningar av det slag som vi nu föreslår. Därmed är det upp till bevis för alliansen att krona för krona i samband med vårbudgeten redovisa: hur ska löftet att varje elev ska få mer tid med en skicklig lärare finansieras? De statliga skattesänkningarna har tvingat många kommuner och landsting att höja skatten för att klara välfärden, vilket också får bäras av dem med de lägsta inkomsterna. Att helt riva upp det femte jobbskatteavdraget skulle slå hårt mot människor med små marginaler. Men de som tjänar över 40 000 både vill och kan bidra med mer till skolan. Vi vill se en större skatteöversyn, men satsningarna på skolan kan inte vänta. För att nu kunna anställa fler och höja lönerna i skolan behöver vi höja skatten något för dem som tjänar mest. Miljöpartiet har varje år lagt fram ett fullt finansierat budgetförslag. Det som utlovas ska finansieras och det finanspolitiska ramverket ska följas. Höjd skatt har inget egenvärde, men skatternas nivå måste sättas i relation till behoven av investeringar och välfärd, och inte tvärtom. Vi vill använda skatter som uppnår dubbel effekt, som både kan finansiera nödvändiga investeringar i skola och klimatomställning och som styr mot ökad jämställdhet, jämlikhet och hållbart resursutnyttjande. Därför innehåller Miljöpartiets budgetförslag även miljöskatter som gynnar miljövänliga val. Satsningar på en fungerande och utbyggd tågtrafik, mer förnybar energi och en upprustning av miljonprogrammets bostadsområden finansieras genom skatt på verksamhet med stora föroreningar. Med denna politik ökar framtidsinvesteringarna kraftigt, vilket skapar förutsättningar för att minska arbetslösheten genom fler välfärds- och klimatjobb. I vårbudgeten klargör partierna sina prioriteringar inför riksdagsvalets valrörelse. Vi ser fram mot en tydlig valdebatt med sakpolitiken och prioriteringarna i fokus. Från oss är beskedet till svenska folket tydligt: Barnens framtid är viktigare än alliansens skattesänkningar. Att helt riva upp det femte jobbskatteavdraget skulle slå hårt mot människor med små marginaler. Men de som tjänar över 40 000 både vill och kan bidra med mer till skolan. ", "article_category": "other"}
{"id": 30908, "headline": "”Hur kan jag få min dotter att sluta vara rädd för precis allt?”", "summary": "Åttaåringen har länge varit rädd och orolig kring döden. Men nu har hon blivit rädd och ängslig för precis allt. Hur ska man som förälder hantera rädslan och oron? Psykolog Martin Forster ger råd.", "article": "Fråga: Min dotter som är 8 år har en längre tid, cirka ett halvår, haft mycket oro och ångest för döden, exempelvis kring vad som händer efter döden, vem som ska ta hand om henne om jag dör etcetera. Även om det är jobbiga frågor så känner jag ändå att jag har kunnat prata med henne om det på ett bra sätt. Däremot har jag svårt att hantera nästa fas som hon gått in i. Hon är ängslig och rädd för precis allt. För inbrottstjuvar, mördare, bränder, att flyga. Allt. Hur gör jag för att hjälpa henne ur denna fas utan att förstärka ångesten? Svar: Jag förstår att du undrar över detta. När barn visar mycket rädsla och oro är det ofta svårt att veta vad man ska göra som förälder. Å ena sidan måste man överväga risken att trösta eller lugna för mycket, eftersom barnet då kan uppleva att det verkligen finns anledning att vara rädd. Å andra sidan kan det kännas fel ända in i märgen att inte skynda till undsättning för att lindra barnets oro. Jag förstår också att det känns svårt att din dotter har börjat bli rädd för så många olika saker. Jag vill börja med att diskutera det, innan jag svarar på frågan om vad du kan göra för att hjälpa henne. Det är mycket vanligt att barn är rädda och oroliga. För de flesta handlar det om faser som går över av sig själva. Så kan det vara för din dotter, men för en del barn blir oron mer ihållande. I sådana fall kan det handla om ångestdiagnoser, som betyder att oron är så omfattande att den innebär ett tydligt hinder i vardagen. Exempelvis finns en diagnos som kallas generaliserat ångestsyndrom (eller generell ångest), som påminner en del om din dotters besvär. Jag vill på en gång understryka att jag inte kan ställa någon diagnos eftersom det kräver mycket mer information. Generell ångest kännetecknas av att ett barn är överdrivet oroligt för flera olika saker, att oron drabbar barnet åtminstone varannan dag och att det har varit så under minst ett par månader. Dessutom måste oron innebära ett tydligt hinder i vardagen, exempelvis genom att barnet undviker eller skjuter upp saker, ägnar sig åt omfattande förberedelser eller ständigt försöker försäkra sig om att det inte är någon fara. Även om du inte känner igen dig vet jag att det finns andra föräldrar som gör det. Generaliserat ångestsyndrom är nämligen en av de vanligaste diagnoserna hos barn som lider av rädsla och oro. Det är också en diagnos som man framgångsrikt kan behandla. Den behandling som brukar rekommenderas är kognitiv beteendeterapi, KBT. Ett viktigt inslag är att våga närma sig de aktiviteter eller sammanhang man tidigare har undvikit på grund av rädslan. En sammanställning av flera studier visade att mellan hälften och tre fjärdedelar av barn med ångestdiagnoser hade blivit av med sin diagnos efter KBT. Det betyder inte att de blev helt fria från oro, men att oron inte hindrade dem mycket mer än andra barn. Behandling av det här slaget erbjuds på vissa BUP-mottagningar och har även utvärderats inom landstinget i Stockholm. Ibland påstås det att generell ångest bara är tecken på djupare konflikter hos barnet. Att behandling av det slag jag beskrev enbart tillfälligt minskar symtomen. Forskning visar på motsatsen hos de flesta barn som lider av oro. Exempelvis finns det längre uppföljningar av behandling med kognitiv beteendeterapi där resultaten håller i sig och oron ibland minskar ytterligare. Dessutom har man sett att behandling av ett slags rädsla eller oro ofta leder till att annan rädsla och oro också minskar markant. Istället för att problemen återkommer verkar alltså barn som får behandling lära sig att hantera nya utmaningar som livet bjuder på. Jag tycker att ni ska söka hjälp om din dotter fortsätter att vara rädd för allt möjligt och om det hindrar henne i vardagen. Du undrar också vad du kan göra för att inte förstärka hennes oro. Det finns en hel del kunskap om det och jag ska kort beskriva några saker du kan tänka på. Först vill jag dock poängtera att föräldrar kanske inte kan påverka barns oro till den grad man kan tro. En relativt stor del av barns rädslor beror på gener och erfarenheter som inte har med föräldrarna att göra. Du bör alltså inte vara för hård mot dig själv, samtidigt som du förstås vill göra vad du kan för att hjälpa din dotter. Till att börja med vet man att föräldrars förväntningar kan påverka barns oro. Om du anar att din dotter kommer att bli orolig eller få svårt att klara något, så finns det en risk att du uttrycker det mellan raderna. När du kommer på dig själv med att tvivla på hennes förmåga eller mod gäller det alltså att du försöker agera precis som om hon vore vilket barn som helst. För det andra har föräldrars eget sätt att visa oro och rädsla betydelse. Om din dotter märker att du är orolig eller rädd för saker kommer hon att ta efter. Det viktiga är dock inte hur mycket rädsla eller oro man känner i en viss situation, utan hur man faktiskt beter sig. Det är främst om du börjar undvika saker på grund av oro som det smittar av sig på din dotter. För det tredje är det viktigt att föräldrar klarar av att stå emot när barn söker försäkran av olika slag. Jag misstänker att din dotter har frågat och frågat om du ska dö, om planet kan störta och så vidare. Föräldrainstinkten är att försöka lugna barnet och försäkra att inget ont kommer att ske, men samtidigt verkar det inte räcka hur många gånger man än gör det. Problemet är att barnet berövas möjligheten att lära sig något man måste acceptera i livet, nämligen att ingenting är säkert. Givetvis ska du inte säga till din dotter att ”jag kan dö när som helst, kanske i morgon”. Men många föräldrar till oroliga barn kan behöva tänka på att svara färre gånger, ge kortare svar och att vara ärligare med att man inte kan veta allt. För det fjärde kan föräldrar förstärka barns oro i onödan genom att varna för faror av olika slag. Självklart måste man varna barn för vissa saker, som exempelvis när en treåring är på väg ut i gatan där bilarna susar förbi. Återigen handlar det om balans och om att rannsaka sig själv om vad man förmedlar till sitt barn. Till sist, den kanske viktigaste saken som föräldrar kan göra för att motverka onödig oro är att lägga händerna på ryggen. Det betyder att man ska försöka stå emot impulsen att omedelbart hjälpa och lägga sig i när barnet stöter på motstånd eller svårigheter. Ett typiskt exempel på detta är att svara i barnets ställe om någon har ställt en fråga. När barnet blygt står och stammar vill man förstås rädda det ur situationen. Samtidigt understryker man då att det är viktigt att svara både snabbt och rätt. Dessutom berövas barnet chansen att själv hantera situationen. Det många föräldrar till oroliga barn behöver göra är därför att backa undan och tvärtom uppmuntra barnet att självständigt anta utmaningar. I en forskningssammanställning var det just detta som hade störst betydelse av allt föräldrar gjorde. I mitt förra svar berättade jag om hur jag misslyckades att följa mina egna råd på grund av ilska. Det kan förstås vara minst lika svårt att följa råden i detta svar – på grund av den smärta man känner när man ser barnets oro. Det kanske är den stora utmaningen för dig. Att stå ut med barnets tårar och känna att det som ter sig hjärtlöst i stunden kan vara kärlek i långa loppet. Det många föräldrar till oroliga barn behöver göra är att backa undan och uppmuntra barnet att självständigt anta utmaningar. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. fragainsidan@dn.se. Utvalda frågor besvaras och publiceras på dn.se/insidan och i papperstidningen ", "article_category": "other"}
{"id": 30937, "headline": "Åkesson far till fjälls", "summary": "Förra valet blev en succé för Sverigedemokraterna i Härjedalen. Partiet nästan tredubblade sina röstsiffror och nådde med råge över sitt eget rikssnitt, trots att stora delar av övriga Norrland är vita fläckar på Jimmie Åkessons karta.", "article": "Förra valet blev en succé för Sverigedemokraterna i Härjedalen. Partiet nästan tredubblade sina röstsiffror och nådde med råge över sitt eget rikssnitt, trots att stora delar av övriga Norrland är vita fläckar på Jimmie Åkessons karta. Mellan moskéerna i Härjedalen är det minst sagt glest, och SD:s vanliga retorik ekar tomt över fjällsjöarna. Den gängse tolkningen av partiets framgångar stavades i stället renar och rovdjur. Olle Larsson, som inför valet 2010 var Sverigedemokraternas lokala förmåga, jämförde den svenska rennäringslagen med Sydafrikas apartheidsystem. (Jo, analogin får tolkas som att Sveriges samer är den tyranniserande minoriteten). Det hårdnackade motståndet mot bland annat renbetesrätten sägs ha haft genomslagskraft. Det lär därför inte ha varit någon slump att Jimmie Åkessons besök på Jokkmokks vintermarknad i helgen parades med ett utspel om samernas minoritetsrättigheter. Sverigedemokraterna är ensamma bland partierna om att vilja upphäva samernas ensamrätt på bland annat renskötsel. För alla som är obekanta med dilemmat ter sig frågan apart. I en undersökning av SKOP, som beställdes av sametinget för några år sedan, framgår att några futtiga procent av skåningarna anser att samerna får alltför stora förmåner. Men svenskarnas indignation tycks växa ju längre norrut man frågar. I Norrland tycker så många som en av tre att samernas privilegier är för långtgående. Många menar att nordligaste Norrland, med tanke på den benhårda vänsteropinionen, är immunt mot Sverigedemokraterna. Sådana förutsägelser har slagit fel förr. SD knycker röster från alla. Kampanjen mot samernas hävdvunna rättigheter ska ses som ett sätt att marknadsföra ett antistockholmsparti som bryter elitens tabun. Åkessons Jokkmokkbesök har dessutom samma effekt i landets södra delar. Det bor bara runt 8.000 röstberättigade i Härjedalen, och i de norrbottniska krokarna runt Jokkmokk räcker väljarna heller inte till för att avgöra några val. Men säkert räknar partiet med att strategin ska stärka partiets aktier i hela landet. Själva sakfrågan passar partiets självpåklistrade etikett som sanningssägare, och även ett i praktiken inte så betydelsefullt stöd skänker trovärdighet. Varken SD eller samehatet ska underskattas. ", "article_category": "other"}
{"id": 30940, "headline": "”Det finns en rå urkraft i kvinnlig vänskap ”", "summary": "Alexandra Dahlström slog igenom som 14-åring med ”Fucking Åmål”. I dag är hon både regissör och skådespelare, med vänskap och musik som återkommande teman.", "article": "Alexandra Dahlström har mycket på gång. Hennes senaste kortfilm ”Fågel Fenix” hade premiär på Stockholms filmfestival före jul. Nu går hon en manusutbildning, samtidigt som hon klipper sin första långfilm. – Det är för tidigt att tala om den, men det är en punkig film om kvinnlig vänskap, och den har världens bästa musik, säger hon. Att musiken är viktig är inte förvånande – Alexandra Dahlström är dj sedan många år och har regisserat musikvideor och kortfilmer. Hon väljer alltid musiken till sina filmer och har samarbetat med musiker som Andreas Kleerup och den tyske technokompositören Frank Wiedemann. Helt följdriktigt firar hon också födelsedagen i musikens tecken: – Sveriges, eller kanske världens, bästa band Vulkano kommer att spela på Marie Laveau i Stockholm den 21 februari, och då kommer jag att samla mina vänner och ha fest där. Vänskap är ett tema hon återkommer till, framför allt kvinnlig sådan. – Det finns en rå urkraft i kvinnlig vänskap som jag tror att många människor inte har upptäckt, eftersom tjejer så ofta spelas ut mot varandra i olika situationer. I stället för att hitta styrkor hos varann så konkurrerar man, och jag tror att det gör oss väldigt ensamma. Hon beskriver hur hon en gång släppte allt för att coacha en kompis inför antagningen till en skådespelarutbildning. Sedan fick hon själv tre huvudroller på en sommar, och befann sig på filminspelning i Rio när väninnan ringde upp och berättade att hon kommit in på utbildningen. Alexandra är övertygad om att händelserna hänger ihop. – Ju mer man ger, desto mer får man, säger hon. Hennes stora genombrott kom 1998 med Lukas Moodyssons långfilmsdebut ”Fucking Åmål”, som gjorde internationell succé och gav henne en Guldbagge. Alexandra blev dock snabbt trött på att förknippas med rollen hon spelat som 14-åring. Den extrema mediebevakningen fick henne att plugga hårdare. – Skolan blev det roligaste jag visste av den enkla anledningen att det var så jag kunde slipa mina knivar. Jag visste att intellekt är starkare än yttre bekräftelse. Filmsuccén öppnade också dörrar för roller i filmer som ”Fröken Sverige”, ”Blondie” och konstnären Fia-Stina Sandlunds ”Fröken Julie”-projekt. Nu har hon också hittat vänner och sammanhang som är trygga och ger kreativitet och glädje. – Det har jag sökt efter hela livet. Jag var mycket mer för mig själv förut, säger hon. Hon talar om bilden av framgång som snedvriden bland många unga, som tror att det handlar om galor, goodiebags och att ha ”kändis” som ett yrke. I stället borde fokus ligga på glädjen i att åstadkomma något bra. – Hittar man inte den glädjen är det ingen idé att hålla på. Min största insikt har varit att hårt arbete är det som leder fram till något väsentligt. Man börjar inse att även om vägen man har valt är super- snirklig och konstig så är det just ens egen väg. Det är bara du som kan gå den här jättekonstiga vägen, och det spelar ingen roll var du kommer fram någonstans. Du har slutat tänka: borde inte jag ha gjort det här när jag var 22? Min största insikt har varit att hårt arbete är det som leder fram till något väsentligt. Man börjar inse att även om vägen man har valt är supersnirklig och konstig så är det just ens egen väg. Alexandra Dahlström Gratuleras till: Fyller 30 år den 12 februari Gör: Skådespelare och regissör. Bor: Stockholm. Familj: ”Storasyster, mamma, pappa, pojkvän, och en massa fantastiska vänner.” Senaste kulturupplevelse: ”The Hero with a Thousand Faces” av Joseph Campbell, en bok om mytologi i historieberättande. Stör mig på: ”Girighet och snålhet. Jag gillar inte när folk tror att man uppnår framgång genom att gå över lik.” Gör mig glad: ”Skönhetsupplevelser, att det snöar, och att jag snart är klar med min första långfilm som jag har hållit på med så länge.” ", "article_category": "other"}
{"id": 30945, "headline": "”Att tillåta tiggeri försvårar för romerna att integreras”", "summary": "Hjälp finns. Rumänien har en omfattande plan för att stötta och integrera romer i samhället. Att vissa av dem lockas att tjäna pengar i Sverige utan att arbeta försvårar det arbetet. Nu måste Sverige och Rumänien samarbeta i frågan om gatutiggeriet, skriver Rumäniens ambassadör i Sverige.", "article": "Det är bara genom samarbete mellan Sverige och Rumänien som frågan om de romer av rumänskt ursprung som i dag antingen har valt eller varit tvingade att tigga på gatorna i olika svenska städer kan lösas. Syftet med den rumänska regeringens ansträngningar – med egen finansiering eller genom EU-medfinansierade program, är att integrera romerna i det samhälle där de lever och har sina familjeband. Det är genom utbildning och familjestöd som de har möjlighet att få ett arbete. Rumänien har organisationer och särskilda program för att hjälpa dem som vill hitta ett arbete. Arbetslösheten på 5,6 procent är hälften av EU-genomsnittet. Det finns omfattande program i Rumänien för så kallad ”positiv särbehandling” av den romska befolkningen, som bland annat innefattar ett visst antal platser på universiteten (500 per år) och annan högre utbildning (3.000). Rumänien har som nytt medlemsland inom EU haft svårt att tillgodogöra sig de olika EU-program som finns, beroende på bristande erfarenhet och svårigheter att finna medfinansiärer mitt under finanskrisen. En femtedel av de program som Rumänien har fått tillgång till genom EU är inriktade på den romska befolkningen och vår förmåga att utnyttja dessa program har fyrdubblats de senaste två åren (förvisso från en låg nivå). Dessa EU-program drivs i Rumänien av romska frivilligorganisationer och inte av myndigheterna. Under ett av de aktuella programmen finansierat av European Social Fund nåddes 50.000 personer, huvudsakligen med romsk bakgrund, av insatser för utbildning och arbetsträning. Genom ett annat program har 1.200 personer med romsk bakgrund fått anställning som utbildings- och hälsoförmedlare. Andra insatser syftar till att upplysa romska föräldrar om farorna med att ta sina barn ur skolorna. Precis som alla andra EU-länder har Rumänien ett sjukförsäkringssystem med ett försäkringskort. Alla som är anställda, pensionerade, arbetslösa, studenter eller minderåriga har rätt till ett sådant kort. Systemet är obligatoriskt och grundat på olika avgifter. Alla medborgare är själva ansvariga för att skaffa detta kort från den rumänska försäkringskassan och att ha det med sig när de reser. Gravida kvinnor och nyförlösta mammor i Rumänien har gratis sjukförsäkring och ingår i ett nationellt medicinskt övervakningsprogram med regelbundna hälsokontroller. I Rumänien prioriteras akuta tillstånd, oberoende av nationalitet eller om patienten är försäkrad. Patientens hälsa anses vara viktigare än själva betalningen, det är en fråga som får lösas efter att patienten har fått vård. Den romska befolkningen, som omfattar 600.000 personer, representeras av tre parlamentsledamöter och 161 borgmästarposter. Sedan 2012 har statsministern en särskild rådgivare för frågor som rör romer. Listan på program och åtgärder kan göras lång – och omfattar åtgärder inom både kultur, utbildning, arbetsträning och familjestöd. Vår uppfattning är att det är tre åtgärder som är helt avgörande för att kunna minska eller helt bli av med Sveriges gatutiggeri, som även inkluderar rumänska medborgare av romskt ursprung. 1 Myndighetssamarbete. Samarbetet måste utökas mellan såväl svenska och rumänska myndigheter som mellan olika frivilligorganisationer. Den rumänska ambassaden i Stockholm stöder organisationer som är intresserade av att samarbeta med sina rumänska motsvarigheter. Flera delegationer av riksdagsledamöter, kommunalpolitiker och andra representanter för civilsamhället har besökt Rumänien för att skapa sig en bättre förståelse och knyta nyttiga kontakter. Vår regering är öppen för idéer och tankeutbyte med bland andra svenska politiker och opinionsbildare om hur insatser kan göras mer effektiva. 2 Polissamarbete. Ett utökat samarbete mellan svensk och rumänsk polis behövs för att kunna upptäcka och agera mot människohandel och andra brott, som ibland förekommer i anslutning till tiggeri. Rumänien har i detta syfte skickat ett antal poliser till Sverige. En del röster i den svenska debatten gör gällande att det absolut inte handlar om människohandel eller andra brott i anslutning till tiggeriet. Det är bara nära svensk-rumänsk polissamverkan som kan belägga detta. 3 Översyn av tiggerilagar. Det är viktigt att gatutiggeriet inte uppmuntras i Sverige. I detta ligger en möjlighet för svenska kommuner att förbjuda gatutiggeri om andra åtgärder för att lösa problemen inte hjälper. Tiggeri är förbjudet, inte bara i Rumänien, utan även i ett antal andra EU-länder som exempelvis Danmark och Nederländerna. Att tillåta gatutiggeri i vissa EU-länder, däribland Sverige, underlättar inte Rumäniens ansträngningar att åstadkomma social integration och ökad anställningsbarhet. Om Sverige väljer att göra det lättare att förbjuda gatutiggeri eller inte är naturligtvis bara en fråga för Sverige. Andra länder som liksom Sverige är medlemmar i EU och starka anhängare av fri rörlighet har dragit slutsatsen att gatutiggeri måste förbjudas. Det är uppenbart för alla att tiggeri, vare sig det äger rum i Sverige eller i något annat land, aldrig har varit och aldrig kommer att vara lösningen på problemet. Att inte uppmuntra tiggeri, som i sig är förödmjukande och förnedrande, skulle göra att integrationsansträngningarna kan få större effekt. Vår grundinställning är att de rumänska romerna först och främst måste integreras in i det rumänska samhället och inte tigga på gatorna någon annanstans. De är rumänska medborgare och, oberoende av sin etnicitet, lika viktiga för Rumänien som övriga medborgare. De borde inte luras med löften om lättförtjänta pengar utan arbete i andra länder. De romer som är medborgare i ett EU-land och därmed är europeiska medborgare, har rätt till allt vad detta innebär, även att slå sig ner i ett annat EU-land förutsatt att de har ett arbete och inte ligger samhället till last. Tusentals svenskar födda i Rumänien lever och verkar fullt integrerade i det svenska samhället. Enligt en nyligen publicerad studie av Joakim Ruist vid Göteborgs universitet, ”The Fiscal Consequences of Unrestricted Migration from Romania and Bulgaria”, bidrar var och en av dem med i genomsnitt 30.000 kronor årligen till Sveriges statskassan. Många läkare, ingenjörer, professorer, sjuksköterskor är utbildade i Rumänien. De lämnar ett tomrum efter sig i vårt land som är svårt att fylla. Rumänien tar denna kostnad och gör dessa uppoffringar i den fria rörlighetens namn. Låt oss sluta peka finger åt varandra och i stället hitta pragmatiska lösningar så att fler kan hitta arbete och människovärde genom integration, utbildning och familjestöd. ", "article_category": "other"}
{"id": 30977, "headline": "Imperiets sista suck", "summary": "Så föll Sovjetunionen. I augusti 1991 var Michael Winiarski DN: s korrespondent i Moskva. Han minns hur dagar av rykten, undantagstillstånd och protester blev till månader av kaos medan unionsrepublikerna utropade sin självständighet, en efter en. Här är hans berättelse om Sovjetimperiets fall.", "article": "Den påträngande signalen skar genom Dagens Nyheters lägenhet i utlänningskvarteret vid Kutuzovskij Prospekt i Moskva i den tidiga morgontimmen. Det var den 19 augusti 1991. I andra änden av telefonledningen hördes en röst tillhörande Staffan Skott, mångårig medarbetare på DN:s Namn och Nytt-sida. Han befann sig på besök i Moskva och kunde berätta att det under frukosten på hans hotell ryktades om att Michail Gorbatjov, den sovjetiske ledaren, plötsligt blivit sjuk och placerats i husarrest. Jag visste så mycket som att Gorbatjov var på semester på Krim vid Svarta havet, och att han snart väntades snart tillbaka till Moskva. På hans schema stod att följande dag, den 20 augusti, underteckna ett ”unionsavtal” tillsammans med ledarna för Ryssland och ett antal av Sovjetunionens allt mer självständighetsivrande delrepubliker. Men vad jag ännu inte visste var att utanför fönstret höll ett helt imperium, världens till ytan största land, på att spricka i sina sömmar. Det som jag skulle bli vittne till var det som den nuvarande ryske presidenten Vladimir Putin, långt senare, skulle kalla för ”århundradets största geopolitiska katastrof”. Inte för att kollapsen kom som blixt från en klar himmel: Den process som ledde till Sovjetunionens undergång hade inletts långt tidigare, i en kedja av dödsryckningar med början med reträtten från Afghanistan 1989, fortsatt med det socialistiska lägrets upplösning i Central- och Östeuropa 1989–1990, och som påskyndats av de ickeryska sovjetrepublikernas frigörelseförsök under 1990 och 1991. Som vikarierande korrespondent i Moskva hade jag det föregående dygnet knåpat ihop en, tyckte jag själv, träffsäker analys av det som väntades de följande dagarna. Enligt förslaget till unionsavtal skulle Sovjets centrala ledning släppa ifrån sig viktiga befogenheter till delrepublikerna - till exempel skatteindrivning - mot att republikerna åtminstone formellt kvarstod inom unionen. I min artikel ifrågasatte jag utsikterna till att ett sådant dubbelstyre skulle kunna hålla särskilt länge; inget garanterade att republikerna och deras folk skulle nöja sig med att få bara en del av makten. Dessutom hade en tung republik som Ukraina klart sagt ifrån att man inte ens tänkte komma till ceremonin i Kreml. Det var på många sätt en realistisk skepsis, men jag hade ingen aning om vilka mörka krafter som var i rörelse under ytan. Detta trots att Alexander Jakovlev, som hade varit en av Gorbatjovs mest reformvänliga rådgivare, bara två dagar tidigare varnat för en annalkande ”stalinistisk kupp” från konservativa krafter. I vilket fall kom min artikel aldrig in DN, eftersom händelseutvecklingen sprungit förbi den. Först när jag slog på teven, där det ordinarie programmet var ersatt av naturbilder till tonerna av Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön”, började jag inse vidden av det inträffade. Snart dök en kvinna med bister uppsyn upp i rutan och läste upp ett budskap från något som kallade sig för Statskommittén för undantagstillståndet. Det rådde alltså undantagstillstånd. Och denna kommitté hade nu övertagit ansvaret för landets styrelse. Gorbatjov, påstods det, var inte längre i stånd att leda Sovjetunionen. Vad tv-kvinnan sagt var inte helt solklart, men när jag tittade ut genom fönstret mot Moskvafloden var saken klar: Det skulle inte bli något unionsavtal. De sammansvurna slog till den 19 augusti för att förekomma unionsavtalet som skulle signeras påföljande dag. Längs den breda Kutuzovskijavenyn rullade stridsvagnar och trupptransportfordon långsamt in mot den ryska huvudstadens centrum och maktborgen Kreml. Senare på eftermiddagen höll Statskommitténs medlemmar en tevesänd presskonferens, där de hävdade att de skridit till handling för att rädda det sönderfallande Fosterlandet från undergång. Vad som hänt kunde inte framgå klarare: en grupp konservativa kommunistpartifunktionärer, militärer och höga KGB-funktionärer hade genomfört en statskupp för att försöka rädda Sovjetunionen från upplösning. Det pinsamma för Gorbatjov var att flera av medlemmarna i kuppjuntan hade varit hans förtrogna i KGB och partitoppen. Gorbatjov, som kom att bli den siste sovjetiske ledaren, hade i mitten av 1980-talet tillsatts av de åldrade männen i partiets ledning för att försöka rädda det söndervittrande och stagnerande landet. Själv var Gorbatjov övertygad kommunist, trots att hans släktingar mördats av Stalin, och han hoppades på att Sovjet kunde utvecklas genom att moderniseras och bli mer disciplinerat. Men också mer öppet (”glasnost”). Efteråt, när kuppmännen ställdes inför rätta, försökte de lätta på sin skuldbörda genom att påstå att Gorbatjov varit med på noterna hela tiden. Men det trodde nästan ingen på. Jag gav mig ut för att se med egna ögon. ”Gorbatjov finito!” var den första kommentaren jag möttes av från en ung man i t-tröja ne re på gatan. Hans sarkasm syftade på den reformpolitik som Gorbatjov försökt sig på efter sitt makttillträde sex år tidigare och som nu drevs allt aktivare av hans rival Boris Jeltsin, den ryska federationens nyvalde president. Det var Jeltsin som var kuppmännens främsta måltavla; han var den som hotade det sovjetiska kommunistpartiets maktmonopol. Men de figurer som organiserade kuppen var så illa förberedda och klumpiga att de inte ens kom sig för att gripa Jeltsin. När jag tog mig över floden till Vita huset, den ryska federationsbyggnaden, med DN:s blå Volvo 240, höll den sovjetiska arméns stridsvagnar på att köras fram längs flodkajen i en väldig styrkedemonstration. Längs trottoarerna stod spridda klungor av Moskvabor och betraktade manövern med orörliga ansikten. Andra hade tårfyllda ögon. Jag frågade en pansarofficer vad han hade för order, men han visste inget annat än att han skulle gå i ställning här. När jag pekade på den tillströmmande skaran demonstranter som ställde sig kring Vita huset för att försvara byggnaden mot militären och frågade om han tänkte skjuta på dem, svarade han ”Nej!”. Folkmassan kring Vita huset tätnade, barrikader började byggas och alla väntade med spänning på vad Jeltsins motdrag skulle bli. I mitt reportage, som trycktes i DN följande dag, skrev jag: ”Platsen surrade av rykten. Var är Jeltsin? Var är Sjevardnadze? Är Gorbatjov i husarrest, eller har de redan dödat honom?” En timme senare kom Jeltsin ut ur Vita huset. Han hade antagit juntans utmaning, klättrade med kraftfulla steg upp på en stridsvagn, skakade hand med soldaterna och läste upp en appell där kuppjuntans maktövertagande förklarades vara olagligt. Snart var vi tiotusentals som bildade en mänsklig sköld kring Vita huset och dess folkvalda ledning. Medan regnet föll över soldater och Vita hus-försvarare undrade alla om juntaledarna skulle beordra en militär attack. Nej, visade det sig till slut; de darrade på handen. Det syntes tydligt på kuppledaren Gennadij Janajev, vars händer skakade under juntans presskonferens. Tre dygn senare var allt över. Jublet steg mot himlen när ordet spreds i den utvakade folkmassan: juntan hade kapitulerat! Gorbatjov var fri, men inte med någon reell makt kvar. Att kuppförsöket misslyckades och att det illa planerade maktövertagandet snabbt kollapsade hade flera orsaker, varav det folkliga motståndet bara var en faktor. Men det intressanta var resultatet av det havererade försöket att rädda den gamla regimen: den exakt motsatta till vad kuppmakarna hade avsett. Det sovjetiska imperiets sönderfall påskyndades, och Ryssland blev för första gången i sin långa historia något som liknade ett fritt land. Unionsrepublik efter unionsrepublik utropade sin självständighet. Och redan i september erkände det som ännu återstod av Högsta sovjet i Moskva de tre baltiska republikerna Estland, Lettland och Litauen som självständiga stater. Därefter blev trion raskt medlemmar i FN. Samtidigt övertog Ryssland, nu ledd av Boris Jeltsin, stegvis allt fler av den forna centralmaktens befogenheter. Kommunistpartiet inte bara förlorade sitt maktmonopol; i november förbjöds det sovjetiska kommunistpartiet att verka i landet. Följande månad gick det ännu snabbare. Den 1 december hölls en folkomröstning i Ukraina, där 90 procent av väljarna uttalade sig för självständighet. En vecka senare, den 8 december, samlades tre män – Ukrainas, Rysslands och Vitrysslands ledare – i en jaktstuga i den vitryska nationalparken Belovjezja för att i hemlighet skriva på ett avtal om att bilda Oberoende staternas samvälde, OSS. De slog fast att Sovjetunionen ”har upphört att existera som en geopolitisk realitet”. Gorbatjov hade inte längre något att styra över och hade blivit irrelevant. Så småningom anslöt sig de övriga före detta sovjetiska republikerna till OSS (med undantag för de tre baltiska staterna). Några veckor senare, på juldagen 1991, halades Sovjetunionens röda flagga för sista gången från Kreml. Gorbatjov höll ett tal till nationen där han meddelade sin avgång. Därpå packade han ihop och överlämnade sitt kansli och de hemliga kärnvapenkoderna utan vidare ceremonier till den ryska republikens president Boris Jeltsin. Den kommunistiska supermakten ersattes av 15 stater, alla med sina egna problem att lösa. För ett försvagat Ryssland gällde det att finna en självklar identitet eller en bestämd roll i världspolitiken. Ryssland var rejält tillbakabildat. Av det mångetniska imperiet återstod endast 50 procent av befolkningen och knappt 60 procent av den gamla statens produktionskapacitet. Visserligen hade man kvar 70 procent av territoriet, och riket sträckte sig fortfarande över elva tidszoner från Berings sund till Östersjön. Men om Ryssland geografiskt sett ännu var ett gigantiskt land, var det inte längre någon stormakt, och ryssarnas självuppfattning var rejält omskakad. Inte bara storleken hade krympt – allvarligare var att Rysslands betydelse i världen hade smält ihop. Man var inte längre en jämlike med USA, trots rymdprogram och interkontinentala kärnvapen. Knappt tio turbulenta år senare var en sjuk och trött Jeltsin borta från Kreml. En ny epok inträdde med före detta KGB-officeren Vladimir Putin som president. Inför tioårsdagen av Sovjets fall uttalade sig några av de gamla kuppmännen: ”Putin arbetar för att förverkliga mycket av det vi ville”, sade en av dem, den tidigare försvarsministern Dmitrij Jazov. Och hjärnan bakom kuppen, KGB:s ex-chef Vladimir Krjutjkov, hyllade Putin som ”de senaste årens mest konstruktive ledare”. När Putin tillträdde vid millennieskiftet markerade han också omedelbart att hans strävan var att återge Ryssland statusen som stormakt. Men samtidigt var han realist: under århundraden hade det ryska riket genom ständig expansion sträckt ut sig bortom sina resurser: Polen hade erövrats 1795, Finland 1809, Bessarabien 1812, Kaukasus 1864, Centralasien på 1880-talet. Efter 1945 var det (sovjet-)ryska riket som störst i sin historia. Men samtidigt drog kontrollen av Östeuropa stora resurser, liksom det sista och misslyckade försöket att utvidga väldet: Afghanistan. Till slut hade också demografin ändrats: på 1980-talet utgjorde etniska ryssar inte längre en majoritet i det land som allmänt betraktades som Ryssland. Ännu drygt 22 år efter Sovjets kollaps befinner sig Ryssland långt ner på listan över världens länder i fråga om levnadsstandard. Vart Ryssland under Putin är på väg – politiskt, ekonomiskt, demokratiskt – tvistar de lärde om. Vad de flesta är ense om – inklusive Putin – är att någon återgång till Sovjet inte är möjlig och att vägen upp ur Rysslands sekellånga efterblivenhet inte går via en total brytning med väst. Socialistiska rådsrepublikernas union (1922–1991) Den 25 december 1991 upphörde Sovjetunionen, eller som det fullständiga namnet lydde, ”De socialistiska rådsrepublikernas union”, att finnas till. Sovjetunionen hade bildats 1922, och existerade därmed formellt i 69 år, även om Vladimir Lenin och bolsjevikpartiet redan 1917–1918 hade upprättat sovjetmakten över stora delar av det forna ryska tsarimperiets yta. Det genom århundradena expanderande ryska riket var vid andra världskrigets slut 1945 som störst i sin historia. Det innebar att demografin utvecklades ogynnsamt ur rysk synpunkt. På 1980-talet var etniska ryssar inte längre en majoritet i Sovjetunionen, vilket var en bidragande orsak till att det kommunistiska imperiet var svårt att hålla ihop. Sovjet delades upp mellan 15 nya självständiga stater. Det blev Ryssland som fick ärva ställningen som stormakt i FN:s säkerhetsråd och som global kärnvapenmakt. Fem röster om unionens sammanbrott 1991 ”Att Sovjetunionen kunde upphöra att finnas till var en omöjlig tanke ända tills den ryska ledningen började kräva suveränitet. Frågan var: oberoende från vad? Hur kan landets kärna förklara självständighet från periferin?” Michail Gorbatjov, den siste sovjetiske ledaren, i en DN-intervju om varför han alltid motsatte sig en upplösning av Sovjetunionen. ”Terrorns och diktaturens ovädersmoln samlas över hela landet. De får inte tillåtas att införa en evig natt. Ni har fått order att storma Vita huset och arrestera mig. Men som vald president i Ryssland ger jag er order om att vända vapnen och inte strida mot det egna folket.” Boris Jeltsin appellerar om motstånd mot kuppen från en stridsvagn framför Vita huset. ”Det fanns flera orsaker till att det sovjetiska imperiet bröt samman, men slutet var oundvikligt, eftersom Sovjetstaten helt enkelt inte längre var möjlig att styra.” Stanislav Sjusjkevitj, den vitryske parlamentsledaren som deltog i Belovjezja-mötet (med Rysslands och Ukrainas presidenter) den 8 december 1991 som i praktiken upplöste Sovjet. ”Den som inte sörjer att Sovjetunionen föll samman har inget hjärta. Men den som tror att den kan återupprättas har ingen hjärna.” Fallskärmsgeneralen Alexander Lebed, som av juntan beordrades att omringa Vita huset, men genom sitt agerande bidrog till att kuppförsöket kollapsade. ”Vi ville inte återgå till diktatur, vi planlade ingen repression. Vi stängde inte ens av vatten och elektricitet till Vita huset. Vi bara deklarerade principerna, att rädda Sovjet och det tusenåriga ryska riket.” Gennadij Janajev, vice president och kuppmännens galjonsfigur, i en DN-intervju. Fyra månader som skakade världen 1991 18 augusti Sovjetledaren Michail Gorbatjov tillbringar vad som var tänkt som en sista semesterdag i presidentens datja på Krim vid Svarta havet. 19 augusti Den sovjetiska teven avbryter ordinarie program för klassisk musik. En grupp gammelkommunister har tagit över makten. Stridsvagnar rullar in mot Moskvas centrum. 20 augusti Gorbatjov befinner sig i husarrest på Krim. Den nyvalde ryske presidenten Boris Jeltsin har tagit sig till Vita huset och tusentals ryssar bygger barrikader runt byggnaden. 21 augusti Kuppmännen beordrar KGB:s specialförband ”Alfa” att storma Vita huset, men insatsstyrkan vägrar lyda order. 22 augusti Kuppen börjar få problem och juntamännen grips. Gorbatjov återvänder till Moskva. Men nu är det hans mer radikale rival Jeltsin som har makten. 8 december Ledarna för Ryssland, Ukraina och Vitryssland möts i hemlighet och skriver på ett avtal som upplöser Sovjetunionen. 25 december Gorbatjov, som inte längre har något rike att härska över, avgår som president, och Sovjetunionen upplöses formellt följande dag. Jeltsin övertar makten i Kreml. DN:s utrikeskommentator Michael Winiarski var vikarierande Moskvakorrespondent på 90-talet, då denna bild togs. ", "article_category": "other"}
{"id": 30988, "headline": "Anna tog makten över tekniken", "summary": "Anna Loverus drabbades av stress och hjärnan fungerade inte längre som den skulle. Då bestämde hon sig för att inte låta tekniken ha makten över hennes liv. ”I dag är jag både uppkopplad och avkopplad”, berättar Anna.", "article": "Sakta kände Anna Loverus att hjärnan var på väg att kollapsa. Hennes värld var full av mejl, tweets, sms och påminnelser i den smarta telefonen som visade att någon uppdaterat sin status på Facebook. Stressen hade blivit henne övermäktig och hon blev deprimerad. Anna, 25 år i dag, var ute på internet tidigt i livet och har alltid haft en positiv inställning till den nya tekniken – även om hon inte tillhört de värsta nördarna. Hon har aldrig varit särskilt intresserad av datorspel, mer av att ”bygga” och ”rita” på nätet. Redan som äldre tonåring arbetade hon extra som teknikjournalist. Efter att ha studerat ekonomi och psykologi på högskolenivå fick Anna jobb som kommunikationskonsult på ett litet företag. Och för drygt ett år sedan flyttade hon till Göteborg för ett nytt jobb på ett bolag som bland annat sysslar med kommunikation på internet. Det var då det började. Snart märkte hon att det blev allt svårare fullfölja även enkla tankegångar, och att avsluta det hon skrev eller ville säga. Hon klarade inte att ta beslut och blev allt osäkrare i sin yrkesroll. Hjärnan fungerade inte längre som den skulle – och även kroppen började krångla. – Jag började fundera över om det digitala brus jag levde i kunde vara en förklaring till min stress och att jag inte mådde bra. Till slut bestämde jag mig för att skapa en digital vardag som gör det möjligt för mig att enkelt koppla ner när jag behöver det. Första steget var att separera all information och alla kontakter som har att göra med jobbet å ena sidan och privatlivet å den andra. Anna kan inte peka på någon enskild händelse som gjorde att hon blev stressad. Men plötsligt fick hon problem med att koncentrera sig, och när folk pratade lyssnade hon inte utan satt och dagdrömde. –  Jag fick också svårt att fatta beslut, berättar Anna. Både privat och på jobbet. Då, hösten 2012, nonchalerade hon till att börja med signalerna om att allt inte stod rätt till. Hon körde på som vanligt, men tog ledigt en fredag då och då för att åka hem till Stockholm och hämta lite kraft. Det räckte inte. Hon fick problem med sömnen, tappade matlusten och gick ned flera kilo. – Jag började gråta för småsaker och till slut gick det inte längre. I december 2012 flyttade Anna tillbaka till Stockholm efter att ha blivit sjukskriven. Hon ägnade nästan hela dagarna åt att sova, hon träffade läkare och fick medicin mot sina symtom. I dag tror hon att den digitala stressen bidrog till att hon blev utmattad och deprimerad. När Anna var nio år fick hon handboken ”HTML for dummies” av mamma, det var en nybörjarbok för den som ville lära sig att koda och bygga egna hemsidor. Det skapade en positiv introduktion till teknik och den digitala världen. – Jag hängde tidigt på Lunarstorm och liknande sociala medier. I lågstadiet gav jag datorn kanske tio timmar i veckan. Senare, längre upp i grundskolan blev det kanske dubbelt så mycket tid. Jag idrottade mycket som yngre och det gällde att hitta en balans mellan allt jag ville göra. För sex sju år sedan slog Youtube och Facebook igenom på allvar. Anna Loverus säger att det markerar ett viktigt skifte. Sociala medier blev inte längre något som tillhörde en ungdomskultur, utan vuxna började upptäcka möjligheten att hålla kontakt med vänner och bekanta på ett helt nytt sätt. – Men även arbetsplatserna förändrades. Det uppstod en dold, ibland öppen, förväntan om att hela tiden vara uppkopplad. Man ska svara på jobbmejl sent på kvällen och på helgerna. Många kontakter sköts via chatt och mobilen. Det senaste företaget jag var på hade en egen grupp på Facebook. – Jag använde mitt eget Facebookkonto, där alla mina vänner finns, även i jobbet. Det gjorde att mitt privata liv och mitt yrkesliv blandades samman. På så sätt blev jag uppkopplad mot jobbet dygnet runt. Anna Loverus menar att dagens digitala verktyg inte är optimala för oss, inte ens för den allra mest ”moderna” människan. De är designade för att störa och påkalla uppmärksamhet, påpekar hon. – Jag tror inte på ett liv ensam i skogen utan teknik – men den nya tekniken gör att vi kan leva i skogen om vi vill och ändå vara uppkopplade och tillgängliga. Min dröm är att i framtiden arbeta med att designa digitala verktyg som underlättar vår vardag, utan att för den skull stressa oss. I dag, drygt ett år efter att Anna drabbades av sin digitala stress, tycker hon att hennes förhållande till mejl, sms, appar, Facebook och mobilen blivit sundare. Hon mådde allt bättre i takt med att hon tog makten över tekniken, i stället för att i alla lägen låta den styra hennes liv. Hon arbetar kvar på frilansbasis för företaget i Göteborg och läser samtidigt på Arkitekturhögskolan i Stockholm. Hon säger att hon aldrig mer kommer att vilja sitta i ett öppet kontorslandskap. Där ringer ständigt kollegernas telefoner, och det plingar oavbrutet i mobiler och datorer. – Jag är uppväxt med att aldrig behöva bestämma tid och plats när vi kompisar skulle ses. Med mobilen var vi ju alltid nåbara. Nyligen glömde jag min smartphone hemma. När jag inte kunde kommunicera med omvärlden började jag fundera: Behöver jag en mobil? Skulle jag klara mig med en fast telefon hemma? Tanken fascinerade mig, en tanke som för många inte ens är möjlig. Så gör Anna en jämförelse med en tryckt bok. Den läser man ut och så är det slut. Sedan ligger den inte där och ropar hela tiden att man måste läsa den. Inte likt mobilen som ständigt hojtar: Kolla om de kommit något nytt mejl eller någon ny uppdatering på Facebook den senaste minuten! Anna berättar att klockan 21.00 är en helig tid för henne. Nästan varje dag tittar hon då på Aktuellt. – Jag skulle kunna göra det en timme senare eller vid midnatt via SVT Play, men jag gör det när nyheterna sänds. Det är ett magiskt ögonblick för mig, ett medvetet val. Jag är förvånad över att så få verkar göra liknande val. Efter att ha pluggat klart till arkitekt hoppas Anna få möjlighet att rita digitala rum och miljöer, de är minst lika viktiga som ”riktiga” och fysiska miljöer. Många är alltid skeptiska till ny teknik som sägs göra oss sjuka eller stressade. Handlar allt om att vi helt enkelt inte vant oss vid allt den nya? – Kanske, det tar alltid tid att anpassa sig till tekniska förändringar. Och kanske kommer en tid när vi förundras över att människor kunde vara digitalt stressade. Men samtidigt kan vi i dag vara uppkopplade dygnet runt genom hela livet. Det är en avgörande skillnad mot tidigare. Jag tror inte att vår hjärna är skapt för att ständigt bombarderas av nya intryck och för att vi ska gå omkring och vara rädda för att missa en statusuppdatering på Facebook. Anna Loverus Ålder: 25 år. Bor: Stockholm. Gör: Har läst ekonomi, har en kandidatexamen i psykologi och retorik, är utbildad fotograf och har arbetat som journalist. Studerar på Arkitekturhögskolan och arbetar också för Matter, ett företag som sysslar med information och kommunikation. Råd för att undvika digital stress: Stäng av alla notifikationer på telefoner, datorer och andra digitala enheter. Arbeta med e-post, Twitter och annat i webbläsaren – inte i ett specifikt program. Separera allt som är kopplat till jobb från det som är privat. ", "article_category": "other"}
{"id": 30997, "headline": "”Nato enda ’försäkringen’ som räcker”", "summary": "Den svenska försvarsmakten i dag är modern, men också så liten att den bara kan ge ett stabilt och trovärdigt intryck om den kombineras med ett Natomedlemskap, skriver statsvetaren Stefan Olsson.", "article": "Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman skriver i DN 25/1 att Sverige inte bör ansluta sig till Nato eftersom det skulle uppfattas som en provokation av Ryssland. Sverige har bara en hypotetisk motståndare i sitt geografiska närområde och risken finns att en kapprustning startas. Blix, Ekéus och Hirdman är alla diplomater som var verksamma under kalla krigets dagar. Då anpassade Sverige sitt agerande efter vad Moskva tänktes göra och inte göra. Men frågan om Sverige ska gå med i Nato måste bedömas utifrån vad som är bäst för Sverige och inte vad som är bäst för Moskva. Allt fler säkerhetspolitiska bedömare har då kommit fram till att ett Natomedlemskap är ett naturligt steg för Sverige att ta. Det beror i första hand på två förhållanden som inte existerade på kalla krigets tid. Det ena är att Sveriges försvar är mycket litet och kommer att vara så under all överskådlig tid. Just nu pågår en försvarsreform som ska modernisera försvarsmakten. Men även med en fullt genomförd reform, vilket kommer att inträffa ungefär 2023 om pengarna räcker, kommer Sverige att ha ett försvar som klarar sig en vecka, i en del av landet. Och som framkommit nu på nyåret tänker sig försvarsmakten att det är Stockholm som ska prioriteras. Denna politik har inte kommit till av en slump utan är ett medvetet val av riksdagen. Sverige ska inte ha ett större försvar än så. Den andra förändring som har inträtt sedan kalla kriget är att Östersjöområdet blivit ”mindre” på grund av att den militära teknologin har utvecklats. Räckvidden för modernt stridsflyg är mycket omfattande. Ett amerikanskt hangarfartyg utanför Norges kust räcker för att agera i hela Norden och Baltikum. Samma sak gäller också för moderna luftvärnsrobotar. Ryskt luftvärn placerat i Kaliningrad täcker hela södra Östersjön. Flera kvalificerade säkerhetspoltitiska bedömare (exempelvis FOI och Krigsvetenskapsakademien) har därför konstaterat samma sak: vid en militär kris i Sveriges närområde dras vi in oavsett om vi vill det eller inte. Svenskt luftrum är en avgörande pusselbit i det strategiska spelet. Sammantaget leder detta till att vad Sverige gör spelar en stor roll för hur andra länder ser på sin säkerhetspolitiska situation. Ett öppet krig i vårt närområde är mycket osannolikt, men inte diplomatiska konflikter där militärmakt används som påtryckningsmedel. På så vis är Sverige med sin mycket lilla försvarsmakt och sin vägran att bidra till det kollektiva försvaret ett problem, eftersom andra länder inte vet om de kan lita på oss eller inte. Så var det inte på kalla krigets tid då vi backade upp vår alliansfrihet med ett för ett litet land tämligen starkt försvar. Det försvaret har vi inte kvar. Det är nedlagt. I stället har riksdagen beslutat om att Sverige ska ha ett liten men modern försvarsmakt, som dock är så liten att den bara kan ge ett stabilt och trovärdigt intryck om den kombineras med en ”försäkring” i form av en allians. Den enda allians som är villig att göra detta är Nato. ", "article_category": "other"}
{"id": 31014, "headline": "”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst”", "summary": "Inte i Sveriges intresse. Ett ryskt anfall där Sverige vore indraget framstår inte som tänkbart. Ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle däremot öka det ryska misstroendet. Sverige skulle då också få svårt att trovärdigt verka för att kärnvapen avskaffas, skriver tre svenska toppdiplomater.", "article": "Det pågår en debatt, bland annat på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor, om att Sverige bör bli medlem av Nato på grund av att vårt säkerhetspolitiska läge försämrats och därför att vårt försvar i rådande situation är för svagt. Vi delar inte denna bedömning. Ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att söka överbrygga rådande motsättningar. En sådan politik främjas inte av en svensk anslutning till NATO. Tvärtom skulle ett svenskt medlemskap bidra till att öka de politiska klyftorna i regionen. Även andra säkerhetspolitiska faktorer talar för att Sverige inte bör överge sin väl förankrade militära allinsfrihet. Under de senaste tvåhundra åren har den bidragit till att vi inte blivit indragna i krig. I dag finns inte några hot som kräver att vi överger denna politik. Ett lands säkerhetspolitik bestäms huvudsakligen av dess geopolitiska läge och vilka grannländer man har, i Sveriges fall Östersjöområdet med våra nordiska grannländer, Ryssland, Baltikum, Polen och Tyskland. I debatten utmålas Ryssland som ett hot mot Sverige. Sverige har dock inte ett sådant strategiskt intresse för Ryssland att ett isolerat ryskt väpnat anfall på Sverige framstår som tänkbart i någon framtida konfliktsituation. Oavsett Nato är Sverige fast förankrat i den västeuropeiska gemenskapen och med goda bilaterala relationer till USA och andra länder. Än viktigare är att dagens Ryssland inte kan jämställas med gårdagens imperialistiska Sovjetunionen. Rysslands säkerhetsproblem finns i söder och i öst, inte i väst. Det spekuleras mycket om att en militär konflikt skulle kunna utbryta mellan Ryssland och de baltiska staterna och att Sverige i så fall skulle bli indraget. Visst finns det bilaterala motsättningar och friktioner mellan ryssar och balter. Det ankommer i första hand på parterna att lösa dem. Skulle relationerna gravt försämras har de baltiska staterna ett starkt stöd i ryggen genom sitt medlemskap i EU och i Nato. Det är otänkbart att Ryssland i ett sådant läge skulle välja en väpnad konfrontation. Vad gäller Sverige innebär inte den ensidiga svenska solidaritetsklausulen att Sverige har skyldighet att ge militär hjälp till något annat land. Däremot omfattas vi av EU:s allmänna solidaritetsklausul, vilket innebär att vi kan ge andra EU-länder, inklusive våra nordiska grannländer, den humanitära och politiska assistans vi är villiga och kapabla till. Till detta kommer kärnvapenproblematiken. Ett centralt element i Natos försvar av medlemsstaternas säkerhet utgör användning av kärnvapen för ömsesidigt garanterad förstörelse, senast fastställt i Natos strategiska doktrin, antagen i Lissabon 2010 av alla medlemsstater. Som Natostat och som medlem i organisationens nukleära planeringsgrupp skulle Sverige ha svårt att trovärdigt fortsätta sin traditionella politik att verka för avskaffande av alla kärnvapen. Ett svenskt medlemskap i Nato är emellertid inte så mycket en militär fråga som en fråga om hur det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet påverkas och därmed även Sverige. Det är en fredsfråga, inte en krigsfråga. För det första torde det vara uteslutet att Sverige ensamt skulle gå med i Nato, utan sker det, sker det tillsammans med Finland. Detta skulle innebära en radikal förändring av det fredstida säkerhetspolitiska läget i Europas nordöstra hörn, inklusive Östersjöområdet. Rysslands förhållande till Nato är fortfarande antagonistiskt. På rysk sida skulle man uppleva ett svensk-finskt medlemskap i Nato som en stor säkerhetspolitisk förändring till det sämre med tanke på ländernas närhet till nordvästra Ryssland med Sankt Petersburg, Murmanskområdet och Kaliningrad. Ryska \"stabsöverstar\" kommer att göra nya kalkyler över hur ryska säkerhetsintressen påverkas av att Nato kommer närmare Ryssland med gemensamma övningar, förhandslagring av materiel, frambasering av flyg och andra förberedelser. Det skulle leda till planering av tidiga preventiva ryska åtgärder samt till ökad rysk militär övningsverksamhet i fredstid. Följden torde bli ökat misstroende i regionen och risk för spänningshöjande incidenter. För det är ju ingen tvekan om att ett svenskt och ett finskt medlemskap i Nato skulle vara riktat mot Ryssland. Finlands officiella inställning – liksom Sveriges – är också att Natomedlemskap inte är en aktuell fråga. Ibland framförs att vi bör gå med i Nato för att få större inflytande i gemensamma säkerhetsfrågor och vid deltagande i fredsbevarande operationer. Det är ett svagt argument, eftersom vi redan är en uppskattad partner till Nato och har det inflytande vi behöver i de operationer vi väljer att delta i. Sedan kan man fråga sig hur mycket ett sådant inflytande är värt för Sveriges del i en organisation som alltmer engagerar sig i utomeuropeiska aktioner. I sådana situationer bör Sveriges främsta samarbetspartner vara FN och EU, inte Nato. Beträffande det potentiella inflytandet bör noteras att i Nato, till skillnad från i EU, en stormakt – USA – är totalt dominerande. Förmodligen har vi bilateralt större inflytande på USA än vad vi skulle få som en av flera småstater i militäralliansen. Det är inte heller så att ett medlemskap i Nato i sig leder till ett starkare svenskt försvar. Sveriges anslår för närvarande knappt 1,2 procent av BNP till försvaret; Natos norm är 2 procent. Att Nato skulle subventionera det rika Sveriges försvarsmakt kommer inte på fråga. Ett medlemskap i Nato vore en stor förändring av Sveriges politik, minst lika stor som beslutet att gå med i EU. Ett beslut om Nato kan inte tas utan folkomröstning och utan att alla regeringsfähiga partier är med på båten. Debatten och folkomröstningen riskerar att bli uppslitande i avsaknad av yttre hot mot Sveriges säkerhet. Det skulle inte göra Sverige till ett stabilare land. Man kan notera att av riksdagspartierna endast Folkpartiet driver frågan om svenskt Natomedlemskap, även om Moderaterna är positiva och sympatisörer finns hos Kristdemokraterna. En folkomröstning om svenskt Natomedlemskap torde med säkerhet ge ett nej. I stället för att bli medlemmar av Nato bör vi ägna oss åt ett mer målinriktat arbete för säkerhetspolitisk avspänning och nedrustning i Europa. Det finns fortfarande mycket utrikespolitisk och inrikespolitisk spänning i Europa beroende på historiska oförrätter, fördomar och farhågor, etnisk och religiös splittring med mera. Eftersom Sveriges säkerhet i första hand skulle hotas av en ny konflikt i Europa mellan Ryssland och västmakterna, bör vi använda vår säkerhetspolitiska förmåga till att bidra till mera avspänning mellan dessa länder. Vi bör göra detta inom EU och OSSE men även bilateralt i relation till Ryssland och USA, liksom internationellt på nedrustningsområdet och över huvud taget beträffande förtroendeskapande åtgärder inklusive frihandel och visumfrihet. Detta är en politik som bättre tjänar Sveriges och Europas intressen än att vi blir medlemmar av militäralliansen Nato. ", "article_category": "other"}
{"id": 31020, "headline": "”Vi ger brett stöd till kvinnors deltagande i fredsprocessen”", "summary": "Sverige har nära kontakt med syriska kvinnoorganisationer, och vi framför på alla nivåer betydelsen av att hela den syriska befolkningen är med i fredsprocessen. Det är välkommet att organisationer som Kvinna till kvinna lyfter fram betydelsen av detta arbete, skriver Carl Bildt och Hillevi Engström.", "article": "En hållbar politisk lösning på det brutala kriget i Syrien förutsätter att också kvinnor bidrar till och deltar i fredsprocessen. Att säkerställa att kvinnor hörs och ges plats i fredsprocessen är i första hand ett ansvar för konfliktens parter. Men omvärlden måste ställa krav, och Sverige har agerat inom FN och EU för att så nu sker. Sverige ger ett brett stöd för förbättrade möjligheter för kvinnors deltagande i den syriska fredsprocessen. Vi framför – systematiskt och på alla nivåer – betydelsen av att hela den syriska befolkningen ska vara representerad. Vi lyfte fram denna fråga vid givarkonferensen i Kuwait nyligen och när fredsförhandlingarna, det så kallade Genève II-mötet, inleddes i Montreux tidigare i veckan. Sverige har nära kontakt med syriska kvinnoorganisationer och nätverk både i Sverige och i Syrien. Inför Genève II-mötet stod Sverige värd för ett nordiskt möte med Syria Women Forum for Peace, som också får svenskt stöd genom vårt bistånd. Det är välkommet att organisationer som Kvinna till kvinna lyfter fram betydelsen av detta arbete och bidrar med idéer och engagemang. Regeringen stöder sedan länge Kvinna till kvinnas regionala program i Mellanöstern. Det bidrar, via lokala partnerorganisationer, till att möjliggöra syriska kvinnors deltagande i fredsprocessen och till att stärka deras rättigheter. Men för att kraven ska ge effekt måste de också komma inifrån Syrien. Därför avsatte regeringen förra året 50 miljoner kronor för stöd till mänskliga rättighets- och demokratiinsatser för Syrien. Lika mycket kommer att avsättas under 2014. Vi ser ökad jämställdhet som avgörande för varaktig fred och stabilitet i Syrien och den omgivande regionen. Jämställdhet är därför ett av de viktigaste målen för svenskt bistånd till regionen. Sedan krisen i Syrien bröt ut har Sverige sammanlagt bidragit med över en miljard kronor i utvecklingsbistånd och humanitärt stöd. Detta inkluderar regeringens löfte som gavs vid Kuwaitkonferensen om ytterligare 230 miljoner kronor till det syriska folket. Stödet till Syrien ses över fortlöpande och kan komma att öka ytterligare. Sverige ses ofta som en av pionjärerna på jämställdhetsområdet och som en tillskyndare av säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Vi kommer att fortsätta verka för att göra skillnad där det behövs – i konfliktsituationer och i fredsbyggandearbetet – och för de kvinnor som så ofta drabbas av våld och övergrepp, men som så sällan tillåts påverka problemens lösning. Det är en lång väg kvar till fred och återuppbyggnad av Syrien, men förhoppningsvis kan vägen dit snart påbörjas. För oss är det en självklarhet att kvinnorna ska vara delaktiga i arbetet med att forma sitt lands framtid. ", "article_category": "other"}
{"id": 31032, "headline": "Få svar på frågorna i skolans öppet hus", "summary": "Snart ska Sveriges niondeklassare ha gjort sina gymnasieval. I dagarna har många skolor öppet hus för intresserade 15-åringar. Många elever tycker att valet är läskigt – men studievägledaren vill lugna dem.", "article": "Omkring 330 000 elever i Sverige omfattas av gymnasievalet till höstterminen, och utbudet av skolor med olika innehåll är stort. Det finns 18 gymnasieprogram och hela 60 olika inriktningar att välja bland. För att underlätta valet håller många gymnasieskolor öppet hus för elever och föräldrar. Det ger en möjlighet att jämföra olika skolor och få en inblick i vad som väntar. – Eleverna tycker att valet är jätteläskigt och att deras framtid beror på vilket program och gymnasium de går. Vi försöker ta udden av rädslan, säger Jessica Arlesten, studievägledare på Thorildsplans gymnasium på västra Kungsholmen i Stockholm. Där var det öppet hus i helgen. Besökarna bjöds på en rundvandring i skolans lokaler där personal och elever fanns på plats för att svara på frågor. Och evenemanget var populärt. Hundratals niondeklassare från hela Stockholm och deras föräldrar hade kommit. Alla var fulla av funderingar inför höstterminen och gymnasiestarten. Frågorna som ställdes i korridorer och klassrum hade stor spännvidd. Från ”Vad är det för intagningspoäng?” till ”Hurdan är skolmaten? De frågorna, och många andra, hade Mattias Henzel från Nacka. Han var här med sina föräldrar för att Thorildsplans gymnasium är en av få skolor i Stockholm med kurser i arkitektur. – Jag har tyckt om fina byggnader ända sedan jag var liten och har alltid hållit på med byggprogram som Minecraft och Sims. Att plugga arkitektur vore som att få en barndomsdröm att gå i uppfyllelse, säger Mattias Henzel. Alla 15-åringar har inte en lika klar bild över vad de vill syssla med i sitt framtida yrkesliv, men det gör inte gymnasievalet mindre viktigt. – Jag vet redan att jag ska söka natur för jag vill ha en bred utbildning, säger Rami Omer från Farsta, som tycker att skolornas informationsdagar är bra. – Man får träffa lärare och elever, allt annat kan man ju ta reda på via internet, konstaterar han. Studievägledaren Jessica Arlesten berättade att de elever och föräldrar hon träffar är väldigt pålästa, men vissa föräldrar kan ha svårt att förstå alla förändringar som gymnasieskolan har genomgått sedan deras egen gymnasietid. Niondeklassarna är å sin sida ofta nervösa när de står inför ett av de första stora valen i livet. Något som Jessica Arlesten försöker avdramatisera. – Gymnasievalet behöver inte betyda att man jobbar inom just det området som man har utbildat sig för hela livet. Gymnasiet är en grund att stå på, säger hon. Eleverna tycker att valet är jätteläskigt och att deras framtid beror på vilket program och gymnasium de går. Vi försöker de udden av rädslan. Jessica Arlesten, studievägledare 20 januari. Den 20 januari öppnar ansökningen i Stockholm. Alla elever får ett lösenord på posten. Det används för att ta sig in på gyantagningen.se där man kan göra sitt gymnasieval. 14/17 februari. För Stockholm, Göteborg och Malmö infaller sista ansökningsdag i februari. I Malmö och Göteborg gäller den 14 februari och i Stockholm den 17 februari. 15/17 april. 17 april kan stockholmarna se preliminärt antagningsbesked. Sex dagar senare öppnar portalen för omval. Malmö kan se resultatet den 15 april. 15 maj. Den 15:e stänger Stockholm och Göteborg sin portal för ändringar i ansökningarna. 25 juni. I Göteborg får eleverna slutgiltigt antagningsbesked den 25 juni. 2 juli. Antagningen klar. Den 2 juli vet eleverna i Malmö vilken utbildning de fått plats på. Augusti. Välkommen till gymnasiet! Exakt datum varierar beroende på vilken skola du valt. Gymnasieguiden. \"Målet är att jag ska ta mig till landslaget.\" – Jennifer Hemström som går friidrottsgymnasiet i Umeå – en linje med riksintag för de som elitsatsar. \"Så länge jag får bra behörighet så kan jag ta mycket plugg.\" – Arsham Khamzeh som går naturvetenskaplig linje på Polhemsgymnasiet. Läs på webben. Hela gymnasieguiden finns att ladda ned. På dn.se/gymnasieguiden2013 finns hela gymnasieguiden för dig som ska börja hösten 2014 att hämta hem i pdf-format. Där kan du läsa om Josefine Agius som läser samhällsprogrammet med inriktning juridik och kriminalteknik – och många andra som gjort sitt val. ", "article_category": "other"}
{"id": 31043, "headline": "På spaning efter den inre mannen", "summary": "Jämställdheten har dragits för långt när det kommer till relationer, tycker Herman Ottosson. Det måste finnas en polaritet mellan man och kvinna för att gnistan ska finnas kvar. Nu håller han kurser för män som vill hitta sin inre manlighet.", "article": "Att vara man i dagens samhälle är utmanande och förvirrande. Det menar yogainstruktören och hälsoinspiratören Herman Ottosson. – Många män är väldigt vilsna i sin manlighet. Bara ordet manlighet väcker ont blod hos feminister och könsvetare. Det är inte okej i samhället att prata om mäns behov av att vara ”manliga”. Men om män vågade leva ut sitt naturliga beteende, vågade leda och serva sin kvinna för att öppna hennes hjärta så skulle tillvaron bli bättre för alla, tror han. Nu håller han kurser för att lära andra män stå upp för sin råa kraft. Anders Eriksson är med som assistent på kurserna och jobbar samtidigt på sin egen utveckling. – För att relationen mellan män och kvinnor ska fungera så måste det finnas en polaritet, säger Herman Ottosson. Utan polaritet blir relationen menlös och bara vänskaplig och så försvagas den sexuella gnistan. Män som inte är mentalt närvarade och inte utstrålar maskulin energi blir helt enkelt oattraktiva för kvinnor, det är därför många relationer drabbas av dåligt sexliv eller till och med spricker, menar han. Herman Ottosson håller kurser i personlig utveckling och ”polaritetsträning” för par. Och för ett par år sedan startade han The raw man – en kurs för män som vill hitta sin maskulina energi och riktning i livet. Kurserna bygger på föreställningen om att män och kvinnor har olika gåvor att ge i relationen. – Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen. Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst. Herman Ottosson säger att han är medveten om att många kan bli uppretade av hans idéer och anstränger sig för att förklara. – Jag är absolut för jämställdhet på arbetsplatser och ute i samhället. Men jämlikheten har dragits för långt när det kommer till relationer. Det här är en ny sorts man, inte den gamla frånvarande machomannen och inte den nya svaga, feminina mannen. För att behålla gnistan så måste mannen vara ”riktad” i sin energi, inte vara vek och initiativlös och låta kvinnan bestämma allt i hemmet och i sängen. Hermans Raw man-kurser består av tio kurstillfällen under lika många veckor. Han vill inte berätta exakt vad som försiggår eftersom det är hemligt och dessutom beror på energin i gruppen. – Mina kurser är fysiska och helt upplevelsebaserade. Genom att gå på kurser där andra män har visat mig rent fysiskt hur det känns att möta riktad, maskulin energi så har jag fått in det i min kropp och kan nu förmedla det till andra. Vissa övningar handlar om att deltagarna ger tuff feedback och hemuppgifter till varandra, andra om att bli totalt närvarande till kropp och själ. ”Brutal mindfulness” kallar han det för. Men gäller det här verkligen alla män? Kan inte män vara väldigt olika inbördes? – Jag tror att alla har en kärna som antingen kan vara maskulin eller feminin. En feminin, mjuk, oriktad man drar till sig en stark riktad kvinna. Så funkar polariteten. Kan inte mannen stå upp i sin kraft och riktning så måste kvinnan ta på sig den manliga rollen. Hon tvingas att ta kommandot. Men hon kanske inte trivs med det och så börjar hon förakta mannen. Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman. Anders Eriksson är en av flera assistenter på Raw man. Han berättar hur han har jobbat med sig själv. – Jag var totalt ”pussy whipped”, som vi säger, i åtta år. Jag levde med en ganska stark, maskulin kvinna. Jag lämnade över alla beslut till henne. Och till slut tröttnade hon på mig och lämnade mig, berättar han. Då bestämde sig Anders för att ändra riktning i sitt liv. Han gick flera kurser i personlig utveckling, sa upp sig från jobbet inom fastighetsförvaltning och började själv arbeta som coach. – Jag har själv sett hur snabbt och lätt det går att vända sitt liv med några kurser och lite vilja och motivation. Jag har gått från att vara deprimerad och nertryckt i min tidigare relation till att nå mina drömmar. Han berättar hur bra han tycker att det känns att få dela med sig till andra och hjälpa dem i sökandet efter sin manlighet. Anders har inte så mycket kvar från sitt ”gamla” liv. Bekantskapskretsen är förändrad och han träffar män på ett helt annat sätt i dag, mer som bröder som stöttar varandra i livet och utan konkurrens, säger han. – Jag har mycket bättre kontakt med min dotter, hon har fått en fantastiskt mycket mer närvarande pappa. Jag har mer fokus på henne och vi lever mer spontant. Kursen Raw man handlar inte bara om att hitta sin maskulinitet utan också att komma i kontakt med sina känslor genom att jobba med kost, hälsa och sexualitet. För att par ska bibehålla gnistan i sexlivet förespråkar Anders och Herman olika tantriska tekniker. – Vi män är biologiskt programmerade att sprida vår säd och efter att vi kommit så förlorar vi intresset för kvinnan en stund, säger Herman. Därför rekommenderar jag att man som man inte ska få orgasm. Då behålls hettan. Anders berättar att det finns en rad olika tantriska tekniker, som i kombination med idéerna om polaritet kan skapa maximal sexuell njutning. Vad vill ni säga till de kritiker som menar att teorierna om polaritet är ett förenklat sätt att se på könen, eller till de personer som inte känner igen sig i er beskrivning av manligt och kvinnligt? – Efter att ha samtalat med hundratals män och kvinnor så vet jag att det finns en bred längtan efter detta, säger Herman. Han anser att de flesta människor stämmer in på hans beskrivning. – Jag lägger inte till någonting utan mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet. Anders berättar: – Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda, tror han. Anders menar, liksom Herman, att om män i allmänhet kunde lära sig att vara mer närvarande, ta lite mer ”kommando” i syfte att serva sina kvinnor så skulle kvinnorna våga slappna av och vara mer i sitt feminina jag. Inom psykologisk forskning talar man i dag om att terapier, speciellt kraftfulla kroppspsykoterapier som ni arbetar med, kan ge biverkningar, i värsta fall i form av psykoser. Hur motverkar du att dina kursdeltagare ska komma till skada? – Många människor lever sina liv som sovande robotar. Jag ser mitt arbete som en väckarklocka. Jag intervjuar alla innan de kommer till kursen och ser jag att de har haft mycket kontakt med psykiatrin så avråder jag, säger Herman Ottosson. – Mina kurser är starka och utmanande och jag vänder mig till psykiskt friska individer. Jag skapar en supportande atmosfär mellan deltagarna och finns själv tillgänglig 24 timmar om dygnet för dem. Detta är ett kall för mig och jag gör allt jag kan för att ”mina” killar ska växa som människor. Klart det finns en risk med att pressa för mycket men samtidigt längtar många män efter riktiga utmaningar i livet för att känna att de verkligen lever. ", "article_category": "other"}
{"id": 31046, "headline": "Hudcancer ökar snabbast", "summary": "Hudcancer är den cancerform som växer snabbast. Förra året var ökningstakten nästan sex procent för både kvinnor och män.", "article": "Under förra året rapporterades det 57.270 fall av cancer, visar statistik från Socialstyrelsen. Det var ungefär lika många fall som året innan. Bröstcancer är fortsatt den vanligaste cancerformen bland kvinnor, medan prostatacancer är den vanligaste bland män. Den cancerform som ökar snabbast är dock hudcancer, där bland annat malignt melanom ingår. – Det mest dramatiska i årets rapport är den höga ökningstakten för hudcancer, säger Staffan Khan, statistiker vid Socialstyrelsen och ansvarig för rapporten. Under förra året var den årliga ökningstakten av malignt melanom 5,7 procent för kvinnor och 5,9 procent för män. Även förra året och åren dessförinnan har hudcancer varit den cancerform som ökat mest. För Yvonne Brandberg, professor i vårdvetenskap vid Karolinska institutet, är orsaken svenskarnas envisa solande. – Folk är väl medvetna om riskerna, men struntar i dem. I flera årtionden har vi nu haft det här beteendet och solvanorna har inte förändrats, sade hon när förra årets rapport presenterades. Och om man ser på årets rapport är kopplingen till solens strålar tydlig så till vida att fler fall rapporterades från landets södra delar än från de mer solfattiga delarna i norr. De senaste 20 åren har det totala antalet cancerfall ökat stadigt, något som inte kommer att avta, enligt expertisen. – Mycket av den här ökningen kan tillskrivas att vi blir allt äldre och att vi fått bättre diagnostiska metoder, säger Göran Zetterström, utredare vid Socialstyrelsen. Socialstyrelsen beräknar risken att drabbas av cancer före 75 års ålder till 28 procent för kvinnor och omkring 30 procent för män. Jämn könsfördelning 2012 fick 45 413 personer en cancerdiagnos för första gången. Fördelningen mellan män och kvinnor är jämn. Under de senaste 20 åren har antalet cancertumörer genomsnittligt ökat med 2,1 procent per år för män och 1,6 procent för kvinnor. Bröstcancer står för 30,4 procent av all kvinnlig cancer medan prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män, 30,6 procent av fallen under 2012. Malignt melanom och annan hudcancer utom basalcellscancer utgör sammanlagt 15,5 procent av alla cancerfall. Hudcancer är den näst vanligaste cancerformen och den som ökar mest. Tjocktarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen hos både kvinnor och män. Källa: Socialstyrelsen (TT) ", "article_category": "other"}
{"id": 31048, "headline": "”Sex blir bättre utan tydliga roller”", "summary": "Det är oförskämt och kränkande att ifrågasätta ”mjuka” mäns maskulinitet och sexualitet – och dessutom historielöst, tycker Erik Centerwall. Själv var han med i ”Befria mannen” redan på 1970-talet.", "article": "Att ifrågasätta att män är tillräckligt maskulina är tramsigt, tycker Erik Centerwall. Det leder ingen vart och skapar bara ångest hos männen. – I den vanliga relaterande sexualiteten spelar ju intimiteten en viktig roll, säger han. Här tror jag att många av dagens unga moderna män, tvärt emot vad alla machoförespråkare säger, är suveräna. På 1970-talet ingick Erik Centerwall i organisationen Befria mannen. Här samlandes män för att diskutera könsroller och jämställdhet. – Vi ville förändra innebörden av mansbegreppet. Våra egna fäder representerade en manstyp som var känslomässigt frånvarande och som bar en tung ekonomisk börda. Att inte bli som sin far var ett mantra för många av oss. Att diskutera graden av manlighet hos män som söker en mer androgyn mansidentitet tycker han är dum och historielös. På 1960– och 70-talet var Erik Centerwall själv en ung, vuxen man. Han läste på universitetet, engagerade sig politiskt och bildade familj. Det här var en politisk period som präglades av krav på ökad rättvisa i allmänhet. Engagemanget från kvinnorörelsen gjorde att kvinnors traditionella roll i samhället hade börjat förändras. Och den naturliga konsekvensen av det, ansåg Erik Centerwall och andra med honom, var att även den traditionella mansrollen måste förändras. – Det fanns en social bas för förändringen. Det var inget val människor gjorde, utan en nödvändighet. Den traditionella mansrollen passade inte in i tiden. Likt många generationer tidigare ifrågasatte han arvet från föräldrar och etablissemang. Den manlighet som fadersgenerationen stod för präglades framför allt av mäns och kvinnor separata roller. – Vi ville göra upp med den oåtkomlighet som fanns hos våra fäder. De arbetade mycket och kom hem och ville vara ifred med kvällstidningen, medan hustrun ansvarade för hem och familjeliv. Numer har Erik respekt för den här mansrollen som också innebar en stor börda och uppskattar det fadersgenerationen gjorde för honom. – De fick ta ett ansvar som nog var tungt. De hade ensamt försörjningsansvar och var de som skulle skydda resten av familjen. På Befria mannen-mötena förde männen samtal om livet, kärleken och relationer. Men på andra ställen i samhället, utanför politiska och akademiska kretsar, var många skeptiska. – En hel del män tyckte att det var bra att kvinnor kom in i arbetslivet, men själva var de helt ointresserade av att ta ansvar för hem och barn. Jag minns att jag höll ett tal för arbetare på Volvo om det här och det blev ett väldigt liv. Genom att kalla rörelsen för Befria mannen ville Erik och hans kamrater peka på hur känslomässigt inskränkande den traditionella, patriarkala mansrollen var. – Maskuliniteten innehåller en mängd självkrav som är problematiska. Man är liksom aldrig karl nog och det tyckte vi man skulle lätta på. Jag ville inte bli ifrågasatt bara för att jag valde att göra annorlunda än tidigare generationers män. Men annorlunda gjorde Erik. Bland annat var han hemma med barnen när de var små och tillbringade mycket tid med dem under deras uppväxt. Idag är han övertygad om att detta är en viktig orsak till att de i vuxen ålder står honom nära. När Erik hör en del av de diskussioner som i dag förs kring manlighet och sexualitet blir han upprörd. – Diskussionen om att män skulle bli asexuella av att intressera sig för kvinnors områden är väldigt historielös. Förespråkarna ser ju inte vilket arbete det varit för att komma fram till de här förändringarna som lett till att kvinnor har tillgång till arbetsmarknaden och män till barn och familjeliv. Att kvinnor skulle tycka att jämställda män är sämre i sängen tror han är rent nonsens. – Jag tror att sexuallivet blir bättre av att man i heterosexuella relationer närmar sig varandra istället för att dela upp rollerna så tydligt. En och annan kvinna, som betraktar män som verktyg för bekräftelse och njutning, får kanske en kick av att vara med karlar som lever ut en traditionell manlighet, men generellt jag tror att det är fel väg att gå. På 1980-talet uppstod en motreaktion mot det mansideal som Befria mannen stod för. Författare som Jan Guillou och Robert Bly menade att män feminiserades och att detta var något dåligt. Man talade nedlåtande om ”velourmän”, att feminiseringen kvävde männens naturliga ”machobeteende” och därmed gjorde dem ointressanta för kvinnor. Även inom mansrörelsen diskuterade man de här sakerna. Men Erik och hans vänner kom ändå fram till att hela samhället nog mådde bäst av att könen inte ständigt positionerades som varandras motsatser. – Både då och nu har vi ett samhälle som sett itll kön och sexualitet är starkt uppdelat mellan män och kvinnor. Ytterligheterna är å ena sidan porrens värld där männen dominerar och där kvinnors njutning förekommer i form av mäns projicerade önsketänkande. – Å andra sidan har vi veckotidningsvärlden som för fram den narcissistiska kvinnliga personligheten som vill ha bekräftelse genom utseende och kläder och den typen av fixeringar. I de här narcissistiska världarna blir män och kvinnor verktyg för varandra, menar han. – Jag känner att det är ett problem med ifrågasättandet av velourmannen som Jan Guillou startade i slutet av 70-talet. Diskussionerna där man ifrågasätter maskulinitet är väldigt negativa eftersom det är en så känslig punkt hos nästan alla män att inte vara karl nog. Maskulinitet har alltid ansetts som något man tillägnar sig genom prestationer. Även sexualiteten blir ett prestationsområde för många män. Att ifrågasätta mäns maskulinitet är oförskämt och kränkande, tycker Erik. Prestationskraven lever till en sorts ängslighet kring den egna sexualiteten. – Och hur löser man det som man? Jo, genom att skaffa sig kontroll. Kontroll över situationen, kontroll över kvinnan, kontroll genom pornografi eller genom att köpa sex. Eller genom att man skapar en situation som helt utesluter kvinnans verkliga sexualitet. Och i bakgrunden lurar det här vanliga gamla penetrationssexet, inte smekningarnas konst eller utbytet. Det tycker han känns dystert. – Det innebär en fientlighet mot intimitet. Men jag tror att sexualiteten blir mer jämställd om den utgår från lek och spel istället för ensidiga påsättningar. Och jag tror att det är ett bättre sätt att skapa njutning att tänka på de inblandade i termer av likhet än i termer av motsatser. ", "article_category": "other"}
{"id": 31067, "headline": "”Många kvinnor vet för lite om fertilitet”", "summary": "Kunskaperna om fertilitet är låga i Sverige och många väntar för länge innan de skaffar det första barnet. Därför har projektet Reproduktiv livsplan dragit igång i Uppsala.", "article": "Kvinnor i Europa och Sverige skjuter upp barnafödandet tills de kommit i en ålder då deras fertilitet och chanser att bli gravida har minskat. Samtidigt ökar riskerna för komplikationer. Det menar Tanja Tydén, barnmorska och professor i vårdvetenskap i Uppsala. Hon arbetar med preventivmedelsrådgivning och forskar om unga människors attityder till att ha barn i framtiden. Nu leder hon det relativt nystartade projektet Reproduktiv livsplan vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet. Genomsnittåldern för förstföderskor är 29 år i Sverige och 13 procent av dem är 35 år eller äldre, enligt siffror från Socialstyrelsen. Åldersfaktorn är en av anledningarna till att antalet så kallad assisterade provrörsbefruktningar, IVF, har ökat de senaste tio åren, enligt Tanja Tydén. Men många överskattar chanserna att få barn med hjälp av IVF. Bara 25–30 procent lyckas. – Många kvinnor vet för litet om fertilitet och barnafödande. Särskilt högutbildade kvinnor i karriären väntar så länge med att skaffa sitt första barn att de får svårt att hinna skaffa så många som de egentligen hade velat innan det är för sent, säger Tanja Tydén. Barnmorskor som ger preventivmedelsrådgivning i dag informerar om vilka olika preventivmedel som finns, frågar vad patienten önskar sig och vilka som är för- och nackdelarna med just den metoden. – Men i den här rutinmässiga rådgivningen missar vi frågorna: Vill du ha barn någon gång i livet? Och i så fall: När planerar du att skaffa ditt första – och ditt sista? Det är viktigt att frågorna ställs neutralt och inte med några underliggande värderingar. Lika viktigt är att identifiera dem som inte vill ha barn så att de kan få ett långverkande och effektivt preventivmedel, menar Tanja Tydén. I projektet har en mödravårdsklinik i Uppsala ställt just dessa frågor och informerat om fertilitet. – Det är inte ovanligt att en 25-årig kvinna säger att hon inte vill ha barn förrän om tio år. När hon sedan säger att hon vill ha tre barn, inser hon kanske att det kommer att bli svårt att hinna få tre barn inom den fruktsamma tiden. Det är det som barnmorskorna ska fånga upp genom att ställa de här frågorna. I projektet som genomfördes förra året deltog 299 kvinnor som antingen lottades till en grupp som fick den utökade rådgivningen och frågor om sin livsplan, eller till två kontrollgrupper som bara fick den vanliga preventivmedelsrådgivningen. Nio av tio av dem som hade fått den utökade rådgivningen om reproduktion och framtida livsplan var positiva efteråt. – De tyckte att den var bra och att samtal om reproduktiv livsplan och information om fertilitet borde ingå i preventivmedelsrådgivningen. Vi såg också att kunskaperna om reproduktion ökade i den gruppen. Många hade inte förstått att åldern spelade så stor roll. Studien visade också att de faktiskt planerade att föda det sista barnet tidigare i livet. Till en början ska mödravårdscentralerna i Uppsala läns landsting införa det nya konceptet för att därefter utvärdera resultatet genom att intervjua barnmorskorna om hur de ser på det. – Därefter hoppas vi naturligtvis att det ska bli rutin i hela landet. Det är ju så väldigt enkelt att det är konstigt att vi inte har jobbat så tidigare. Äldre mammor inget nytt Vi får första barnet allt senare. I dag är en genomsnittlig förstagångsmamma i Sverige nära 29 år gammal, till skillnad från kring 24 år på 1970-talet. Genomsnittsåldern för barnafödande är nu 30,8 år, jämfört med 26,4 för omkring 40 år sedan. Men om man går längre tillbaka i tiden var genomsnittsåldern högre – kring 1860 låg den på drygt 32 år. Sedan ungefär 30 år tillbaka är det allt fler kvinnor som föder barn efter 40 års ålder. Ökningen har varit särskilt kraftig på 2000-talet. Fast det är ändå inte alls lika vanligt som det var på 1700- och 1800-talet. I slutet av 1800-talet var 12 procent av barnaföderskorna över 40, år 2011 var det 4 procent. Barnafödandet i Sverige började minska runt 1880 och nedgången fortsatte till början av 1930-talet, i samband med de stora förändringar som skedde när landet gick från jordbruks- till industrisamhälle. Det var bland de äldre kvinnorna som födandet minskade mest. På 1970-talet, efter p-pillrens introduktion på 1960-talet, var barnafödandet hos kvinnor över 40 som lägst. Bara 4 promille av kvinnorna mellan 40 och 44 år födde barn då, bland de äldre knappt några alls. Statistik över barnafödandet i olika åldrar i Sverige finns från och med 1750-talet. Källa: Välfärd/SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 31068, "headline": "”OS-sponsorerna struntar i egna regler om rättigheter”", "summary": "Ny rapport. De svenska OS-sponsorerna tar inte sitt ansvar för de problem med mänskliga rättigheter som spelen orsakat i Ryssland. Sveriges olympiska kommittés uttalanden om krav på grundläggande värderingar stämmer inte med granskade dokument, skriver Swedwatch, LO-TCO, RFSU och RFSL.", "article": "Det är nu bara några veckor kvar till invigningen av vinter-OS i den ryska semesterorten Sotji. Den olympiska rörelsen har därmed förlorat ännu en möjlighet att bidra till en positiv utveckling för de mänskliga rättigheterna i landet som arrangerar spelen. Swedwatch presenterar i dag, torsdag, en rapport om den olympiska rörelsens och dess svenska sponsorers syn på OS konsekvenser för mänskliga rättigheter. Rapporten är framtagen tillsammans med LO-TCO Biståndsnämnd, RFSL och RFSU. Den samlade bilden är att varken Sveriges olympiska kommitté, SOK, eller dess huvudsponsorer ATG, Nordea och Vattenfall tar sitt ansvar när spelen leder till negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter. Roten till problemet är att den olympiska rörelsen saknar en policy för mänskliga rättigheter. Rörelsens stadga och främsta styrdokument, The Olympic Charter, fastslår förvisso att rörelsens grundläggande mål är fredlig utveckling, mänsklig värdighet och kamp mot diskriminering. Men stadgan saknar helt hänvisningar till FN:s konventioner om mänskliga rättigheter eller ILO:s kärnkonventioner om rättigheter i arbetslivet. Stadgan säger inget om att medlemmarna har en plikt att respektera yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, politisk frihet, rätt till rättssäkerhet, rätt till integritet, rätt till rättvisa arbetsförhållanden eller rätten att ansluta sig till en fackförening. Sedan Vladimir Putin återvände till presidentposten i maj 2012 har respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland försämrats allt snabbare. Han har bland annat infört flera nya begränsningar i organisations-, mötes- och yttrandefriheten, och dessutom undertecknat en lag som förbjuder positiva offentliga diskussioner om homosexualitet. Ryska myndigheter har det senaste året inspekterat och hotat mer än tusen organisationer med HBTQ-aktivister och människorättsaktivister. Förberedelserna inför OS har också lett till direkta negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter lokalt i Sotji: migrantarbetares rättigheter i arbetslivet har kränkts vid byggena av arenor och infrastruktur, och Sotji-baserade organisationers och mediers yttrandefrihet har begränsats. Just nu arbetar flera människorättsorganisationer för att det villkorliga straff som miljöaktivisten Jevgenij Vitisjko dömts till på grund av sitt arbete mot spelens miljökonsekvenser, inte ska omvandlas till fängelse. Problematiken är inte ny. Inför OS i Peking 2008 rapporterade Amnesty, Human Rights Watch och den globala fackföreningsrörelsen om samma typer av problem. Internationella olympiska kommittén, IOK, lovade först att agera om spelen inte ledde till förbättringar för de mänskliga rättigheterna men avstod sedan. Men trots kritiken beskriver sig den olympiska rörelsen som en rörelse för mänskliga rättigheter. Stefan Lindeberg, som är ordförande i SOK, säger i en intervju med Swedwatch att de olympiska spelen ”bygger på grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter, och att man som arrangör måste acceptera att följa de förutsättningarna”. Swedwatchs granskning av de dokument som används när IOK utser en värdstad för de olympiska spelen visar dock att det inte finns några belägg för detta påstående. Ingen analys görs av risken för att spelen kan bidra eller leda till kränkningar av mänskliga rättigheter i värdstaden eller värdlandet. IOK ställer inte några krav på värdlandets regering eller på staden spelen ska hållas i gällande skydd av mänskliga rättigheter. I de efterföljande utvärderingarna analyseras inte vilka konsekvenser för mänskliga rättigheter som spelen till slut fått. Inte heller skrivningarna i stadgan om diskriminering bidrar till att förbättra situationen i värdländerna. IOK och SOK tycker inte att den olympiska rörelsen ska ta ansvar för några människorättsproblem i värdlandet utan nöjer sig med att Putins regering lovat att själva spelen ska kunna genomföras i enlighet med stadgan. Den ryska regeringen kan därför stå värd för ett av världens mest prestigefulla evenemang, samtidigt som den aktivt kränker organisations-, mötes- och yttrandefriheten nationellt såväl som i Sotji. Trots den olympiska rörelsens bristande ansvarstagande för mänskliga rättigheter kommer svenska företag under 2014 att bidra med mer sponsorpengar än någonsin till SOK. Det är en utveckling som går på tvärs med trenden att svenska företag tar ett allt större ansvar för människorättsproblem i sin verksamhet och arbetar allt mer i linje med de internationella ramverk för företagsansvar som finns. Två av SOK:s huvudsponsorer, Nordea och Vattenfall, har anslutit sig till UN Global Compact och säger sig följa OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Dessa ramverk innebär att företag ska ta ansvar för att minimera negativ påverkan på de mänskliga rättigheterna inom hela sin värdekedja. Företagen har dock inte använt ramverken för att analysera sin sponsrings påverkan på mänskliga rättigheter. ATG har ingen policy alls för mänskliga rättigheter. Under Swedwatchs intervjuer medger sponsorföretagen att de ser OS kopplingar till kränkningar av mänskliga rättigheter som problematiska. De medger att sponsringen borde omfattas av företagens arbete med mänskliga rättigheter på samma sätt som annan verksamhet. Företagen är också angelägna om att hitta metoder för att påverka positivt. Nordea diskuterar exempelvis tanken att skapa en gemensam strategi tillsammans med de andra sponsorerna. Företagen säger också att människorättsaspekterna av spelen kan bli en del av kommande förhandlingar om sponsringen med SOK. Sponsorerna och den svenska idrottsrörelsen kan alltså söka inflytande över den olympiska rörelsen. Ett mål för arbetet bör vara att den olympiska stadgan kompletteras med en människorättspolicy som hänvisar till FN:s grundläggande människorättskonventioner och som kan användas för att ställa krav på värdarna för spelen och på de som levererar varor och tjänster till spelen. Om den olympiska rörelsen inte vill inleda en sådan process, bör de svenska sponsorerna ta ställning till om sponsringen är förenlig med deras egna policys för mänskliga rättigheter. ", "article_category": "other"}
{"id": 31081, "headline": "”Dåligt jämställdhetsbokslut för regeringen Reinfeldt”", "summary": "Jämställdheten går bakåt. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat konsekvent sedan alliansregeringen tillträdde 2006. Kvinnor mår sämre än män och neddragningarna i offentlig sektor tvingar kvinnor att ta ett större ansvar att vårda anhöriga, skriver Per Bolund (MP) och Gudrun Schyman (Fi).", "article": "Nya siffror visar att skillnaden i inkomst mellan kvinnor och män har ökat stadigt sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Det här kan vara deras sista år vid makten och det är dags att göra bokslut över alliansens jämställdhetspolitik. År 2006 satte riksdagen målet att kvinnor och män ska ha lika mycket makt att forma samhället och sina liv. Samma år vann alliansen valet. Har vi närmat oss målet sedan dess? På vissa områden kan man med lite god vilja se små rörelser framåt, men på de flesta går det rakt bakåt. Regeringen har mycket att stå till svars för. Hur kan det försvaras att det fortfarande finns en löneskillnad på 14 procent mellan kvinnor och män? Lönegapet har minskat med myrsteg sedan år 2006. Dessutom tas fortfarande tre fjärdedelar av föräldraledigheten ut av mammorna. Medan löneskillnaderna minskat lite grann, har skillnaderna i inkomst ökat kraftigt sedan alliansregeringen tillträdde. Det visar nya siffror som riksdagens utredningstjänst har tagit fram. Om man mäter även inkomster av kapital och från försäkringssystemen får man en mera heltäckande bild av människors ekonomiska situation. Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat konsekvent sedan år 2006. Nästa år, efter att det femte jobbskatteavdraget har genomförts, får kvinnor i genomsnitt 63 900 kronor mindre i inkomst än män. År 2006 var skillnaden 44 600 kronor. Efter alliansens två mandatperioder i regeringen kommer inkomstklyftan att ha ökat med 43 procent. Ser man bara till gruppen heltidsarbetande ökar klyftan ännu mer, med hela 62 procent mellan 2006 och 2014. Kvinnornas ekonomiska möjligheter att forma sina liv har försämrats i relation till männens. Det går helt på tvärs med de jämställdhetspolitiska målen. Vi tycker att det är oförsvarligt. De ökade inkomstklyftorna mellan kvinnor och män är ett resultat av alliansregeringens politik. De jobbskatteavdrag regeringen genomfört gynnar tydligt män mer än kvinnor. Neddragningar av vård och välfärd gör att allt fler kvinnor får ta ett större ansvar för att vårda anhöriga. Regeringen har infört vårdnadsbidrag och tagit bort Försäkringskassans uppdrag att främja ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Det är aktiva och medvetna beslut som leder till att kvinnor fortsätter att ta det största ansvaret för hem och barn och halkar efter ekonomiskt. I budgeten för 2014 har regeringen ett utrymme för reformer på 24 miljarder kronor. Av det satsar man återigen det mesta på nya skattesänkningar, varav det femte jobbskatteavdraget tar den allra största delen. Det kommer att leda till att de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män ökar än mer. Det är männen som tjänar mest pengar och därför tjänar de mest på skattesänkningarna. En politik för att nå de jämställdhetspolitiska målen borde ha fokuserat på investeringar i stället för skattesänkningar. Mer pengar till en bra utbildning för barn och unga och en bättre vård och välfärd skapar jobb och gynnar de kvinnor som redan arbetar under hårda villkor i offentlig sektor. En politik för jämställdhet borde också ha gjort staten som arbetsgivare till en föregångare vad gäller jämställda löner. Åtminstone i statliga jobb kan man få bort de osakliga löneskillnaderna genom att anslå pengar till detta i budgeten. Och en politik för jämställdhet värd namnet skulle också styra mot jämställda löner i den privata sektorn. Genom sitt eget organ Medlingsinstitutet skulle regeringen ha kunnat arbeta aktivt för förändrade värderingar. Till exempel skulle Medlingsinstitutet kunna få som uppdrag att föreslå åtgärder mot strukturella löneskillnader. Det uppdraget vägrar regeringen att ge. Kvinnor mår sämre än män i dagens Sverige. Antalet sjukskrivningar i Sverige ökar, och mest ökar de bland unga kvinnor. Enligt jobbhälsobarometern 2013 har 80 procent av kvinnorna under 30 år varit borta från jobbet på grund av sjukdom det senaste året. Den vanligaste orsaken är psykisk ohälsa i form av stress. Det finns flera förklaringar: högre tempo i arbetslivet, osäkra anställningar och att kvinnor tar större ansvar för barn och hem än vad männen gör. Men finns det något försvar för att kvinnors ohälsa ökar mer än mäns? Skillnaden borde ju minska om regeringen hade en jämställdhetspolitik värd namnet. Många tecken tyder just nu på att det här kan bli alliansregeringens sista år vid makten. Den sista budgeten före valet är lagd, och möjligheten att använda den ekonomiska politiken för att nå de jämställdhetspolitiska målen är borta. Det är ett bistert jämställdhetsbokslut som kommer att skrivas över regeringen Reinfeldt. Vi som skrivit den här artikeln är inte överens om alla frågor men vi är överens om en sak: Nu behövs en politik som på allvar leder till ett jämställt samhälle. För att det ska hända behövs en ny regering. ", "article_category": "other"}
{"id": 31088, "headline": "Musik, medicin och mångkultur lockade till studier i England", "summary": "Musiken lockade Axel Sylvan till England. Nu är han färdig läkare och möter sjukdomar som är högst ovanliga i Sverige. Men också jazzen är en stor del av hans liv.", "article": "Musik och medicin fick Axel Sylvan att flytta till England. Framför allt var det förstnämnda avgörande när han bestämde sig för att studera i Manchester. – Jag var Oasisfantast och då var Manchester givet. Att han valde att studera medicin var inte lika självklart. Axel Sylvan ville gå en lång utbildning, för att maximera tiden vid universitetet. Då passade den sexåriga medicinutbildningen, som visade sig vara ganska kul, bra. Nu är han färdigbakad läkare och har precis gjort sitt första nattpass på det nya jobbet i Wittington, norra London, när DN träffar honom i det trivsamma huset i Tufnell Park, som han delar med fyra andra. Skillnaderna mellan att jobba i England och Sverige är stora, konstaterar han. Sjukvården i England är toppstyrd och som ny på kirurgavdelningen, där han går en specialistutbildning, måste han bära slips. En dag struntade han i det. – Då blev jag tillsagd: du måste se ut som en läkare, inte som en vaktmästare. Även ansökningsprocedurer är krångligare och mer formella. Dessutom är det mindre jämlikt mellan könen. Men samtidigt är det spännande. London är mångkulturellt och på sjukhuset stöter han på sjukdomar som är ovanliga i Sverige. Axel Sylvan berättar att han lyssnade på ett program i Sveriges Radio där läkarna pratade om en sjukdom som man stöter på kanske en-två gånger i karriären. – Just då hade vi tre på vårt sjukhus som hade den diagnosen. Den tvååriga AT-tjänstgöringen gjorde han i Wigan utanför Manchester. Han konstaterar att det är stor skillnad mellan norra England och London. – Där är det en vit engelsk befolkning. Här är det mer blandat och många har hiv, tuberkulos och tropiska sjukdomar. Vid sidan av jobbet fortsätter musiken att vara en röd tråd i Axel Sylvans liv. När han första terminen i Manchester kände att föreläsningarna med 200 andra studenter inte var särskilt kreativa drog han igång bandet och klubbarrangören Riotjazz. Med målet att skapa partystämning och bjuda på livemusik som inte kostade skjortan åkte han runt på en cykel med en röd skylt med texten Riotjazz i ramen för att göra reklam. I dag är Riotjazz ett företag och Axel Sylvan, som tidigare spelade i bandet, bokar band och designar affischer. Han tycker det går snabbt att få saker att hända i England. – Riotjazz gick från idé till en stor grej på bara några veckor. Vi ordnade en egen festival i Manchester på tre månader. Folk är väldigt sugna och på. Ser man en tom industribyggnad, ser man alltid möjligheter. Axel Sylvan tänker inte stanna i London för evigt. Målet är att bli barnläkare och jobba i Uganda en period. Där gick han årskurs ett till tre som barn och han har varit tillbaka till flera gånger. – Men när jag får barn vill jag vara i Sverige och få pappaledighet. En av läkarna på min avdelning som fick barn var pappaledig i fyra dagar. Det är lite machokultur här. Men när jag får barn vill jag vara i Sverige och få pappaledighet. En av läkarna på min avdelning som fick barn var pappaledig i fyra dagar. Det är lite machokultur här. Bor: Tufnell Park, norra London. Fem personer delar på fyra rum. Axel delar rum med sin flickvän. Ålder: 27 år. Bakgrund: Medicinutbildning i Manchester, tvåårig AT-tjänstgöring i Wigan, utanför Manchester. Fick studielån från CSN. Jobbar: På sjukhus i Wittington, 20 minuter från hemmet. Har kommit in på en specialistutbildning på kirurgavdelningen. Det innebär två års grundutbildning i kirurgi. Arbetstider: Jobbar i block om fyra dagar. Om att vara svensk utomlands: Man är aldrig så svensk som när man är utomlands. I England har han börjat snusa och i Manchester ordnade han luciatåg och bakade lussebullar. Han köpte också en bock och intalade engelsmän att det är svensk tradition att sätta eld på den. Numera står det en skylt på skolan om att all eldning är förbjuden oavsett traditioner. ", "article_category": "other"}
{"id": 31094, "headline": "Religionsbyten hennes kall", "summary": "För många konvertiter blir den nya övertygelsen en gudomlig uppenbarelse. Religionsforskaren Madeleine Sultán Sjöqvist kan se mer vetenskapligt grundade skäl till att människor byter religion.", "article": "Madeleine Sultán Sjöqvist, lektor och religionsforskare vid Uppsala universitet, är en av få i sin yrkesgrupp som själv inte är troende, berättar hon när DN träffar henne i en julpyntad lunchrestaurang. – Jag studerar religioner för att jag är fascinerad av människor som tror, liksom av religionens ställning i samhället. Jag tror nog att jag tänker på religion dygnet runt, jag är gravt yrkesskadad, säger Madeleine Sultán Sjöqvist. I sin forskning har hon fokuserat mycket på konvertiter. När frågan om vad som driver människor till att byta religion kommer på tal vill Madeleine Sultán Sjöqvist först poängtera skillnaden i åsiktsperspektivet mellan någon som är religiös och någon som förhåller sig mer till vetenskap. – Många som konverterar ser beslutsögonblicket som en uppenbarelse, jag som forskare kan tolka det annorlunda ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Om vi backar bandet ett par hundra år var trosuppfattningen i Sverige mycket enhetlig, landets invånare delade samma världsbild. Sedan dess har samhället blivit allt mer mångkulturellt och i dag föds inte befolkningen in i en tro på samma sätt som då. De flesta religiösa samfund tappar medlemmar, inte minst Svenska kyrkan. Frikyrkor går samman för att minska kostnader och överleva. Det är inte endast en utmaning att finna nya medlemmar utan också att behålla de gamla. Kristna församlingar konkurrerar inte bara med andra världsreligioner utan också med en sekulär världsbild. – Eftersom vi inte växer upp i en och samma kultur längre, inte får den gamla tidens söndagsskola eller vanliga skolgång, måste församlingar i dag lära upp sina nya medlemmar: vad tror vi på och hur gör vi? Men det är svårt att lära ut ett beteende och en religiös världsbild till en som är vuxen. Många konvertiter säger sig ha hittat sanningen i en ny tro, min bild är att det också är de som senare blir drop-outs, alltså lämnar församlingen. De hittar en sanning någon annanstans, säger Madeleine Sultán Sjöqvist. Det finns inga siffror på hur många som i Sverige varje år konverterar till en ny religion, men Madeleine Sultán Sjöqvists uppfattning är att flödet är jämnt. Däremot varierar vilka religioner människor konverterar till. – När jag undervisar brukar jag uppmana studenter att gå till bokaffärer och se vilka religiösa böcker som reas ut. Reaböckerna är trosuppfattningar på väg ut. I dag är new age väldigt ute medan judendomen och islam är mer populärt. Islam är en religion som har kommit på tapeten senaste decenniet, inte minst i medier. Kan det finnas politiska skäl att välja den religionen? – Ja, bland de konvertiter jag har studerat har jag funnit att många är kritiska mot McDonaldifieringen av samhället, den västerländska kulturen med sin slit och släng-konsumism, förstörelse av miljön och så vidare. Man vill hitta något mer ursprungligt och mer sant. – Då är inte kristendomen ett alternativ, den är för sekulariserad, för modern. Det finns en trygghet i att religionen styr över vad man får och inte får göra på en privat nivå, men också på familje- och samhällsnivå. Religionen blir det som är protesten mot moderniteten. I sina studier om konvertiter har Madeleine Sultán Sjöqvist kommit fram till att alla samhällsklasser finns representerade bland dem som byter tro: full bredd på utbildningsgrad, människor både från stad och landsbygd, rika och fattiga. Faktorer som traditionellt brukar spela roll för att definiera en trend inom forskning, spelar ingen roll bland konvertiter. Men Madeleine Sultán Sjöqvist har ändå funnit en gemensam nämnare. – Det som spelar roll är vad vi forskare kallar transition. De flesta av konvertiterna befinner sig i transition, alltså att de har flyttat från en plats till en annan och inte rotat sig eller fått nya gemenskaper. De kanske har skilt sig, brutit upp från sin familj, är ensamma och så vidare. Religiösa föreningar vet i vilka områden dessa personer finns, var i staden de bor och dit går man för att knacka dörr. Vad kan det finnas för konsekvenser för konvertiter? – Det finns brobrännande ritualer, inom somliga samfund uppmanas man att klippa av rötter till det gamla. Då bränner man foton på släktingar eller gamla kläder, slänger saker. Kloster har sådana ritualer till exempel, för att markera att man lämnar det gamla och släpper in det nya. Då är det också svårare att gå tillbaka. I slutna, stränga grupper är det vanligt att man inte längre tillåts träffa sin familj eller ta emot julklappar. Men de flesta samfund är mer softa och den vanligaste effekten av konversion är en tillfällig peak av glädje och harmoni. Varför tycker du att det är så kul att studera detta? – Tusen anledningar. Exempelvis att högutbildade teologer ändå tror på jungfrumödraskap – hur är det möjligt? Hur man kan vara högutbildad och behålla en religiös världsbild, det tycker jag är intressant. Är människor korkade? – Nej, det tycker jag absolut inte. Och för de flesta troende människor är religionen inte så central som den är för dem som just har konverterat. ", "article_category": "other"}
{"id": 31097, "headline": "”Akutvården måste klara också sköra åldringar”", "summary": "Växande behov. Många äldre åker in och ut på akutavdelningarna utan att få den helhetsbedömning de behöver med sina komplexa behov. För många leder det till en ond cirkel av lidande. Befolkningen åldras och det är hög tid att anpassa akutvården också efter de äldres behov, skriver nio läkare och forskare.", "article": "Många äldre och sköra personer far illa i akut sjukhusvård. Det är hög tid gå från ord till handling och anpassa den akuta vården till äldres behov. Svensk akutsjukvård är dåligt anpassad till de äldre, ofta sköra, patienternas vårdbehov. Ofta kan de inte tala för sig, och de har komplexa behov. Därför blir de förlorare. Många sköra äldre åker ut och in på akutmottagningar utan att få den helhetsbedömning som krävs. Akutmottagningarna är ofta så hårt belastade att arbetet måste inriktas på livräddande insatser, samtidigt som sjukhusens vårdavdelningar bedriver alltmer högspecialiserad vård med allt kortare vårdtider. För den som har en skör hälsa kan bristerna i akutvården leda till en ond cirkel med trycksår, fallskador, närings- och vätskeproblem och förvirringstillstånd. Det är problem som orsakar ytterligare onödigt lidande, längre vårdtider och ökade kostnader för samhället. Risken är också stor för att den äldre får permanent nedsatt funktionsförmåga och blir beroende av vård och omsorg på ett sätt som hade kunnat undvikas. Vi har deltagit i ett projekt vid Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) som har granskat den samlade forskningen på området. Rapporten beskriver ett arbetssätt som på svenska har kallats ”strukturerat omhändertagande av äldre” (på engelska ”Comprehensive Geriatric Assessment”). Arbetssättet innebär att ett team med olika yrkeskompetenser – läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster – tillsammans bedömer den sköra äldre patientens samlade behov och ansvarar för att planera och genomföra vårdinsatserna. SBU:s granskning visar att metoden leder till bättre funktionsförmåga och ökade möjligheter för den äldre att bo kvar i sitt eget hem efter vårdtiden på sjukhus. Genom att inte bara värdera det medicinska tillståndet, utan också funktionella, sociala och psykologiska aspekter, anpassas insatserna bättre till den enskilde personens behov. I Sverige har metoden använts framför allt på geriatriska kliniker. Det är nu hög tid att på bredare front anpassa omhändertagande av sköra äldre inom den akuta vården. Redan 2006 påpekade Socialstyrelsen att omhändertagandet av äldre patienter på svenska akutmottagningar är undermåligt på grund av brister i både kompetens och rutiner. Problem med bemanning, överbeläggningar, fler sköra äldre och fler patienter som söker för lindrigare åkommor leder till långa väntetider för de äldre på akutmottagningarna. De flesta landsting har i dag en regel om att vistelsetiden på akuten inte får överstiga fyra timmar, ett mål som dock inget landsting lyckas leva upp till. Socialstyrelsens mätning 2012 visar att 15–44 procent av alla besök överskrider fyra timmar, och skillnaderna mellan sjukhusen är stora, vilket leder till en ojämlik vård. Vid en av landets största akutmottagningar med mer än 80.000 besök per år uppfylldes fyratimmarsmålet endast för hälften av patienterna över 75 år och fler än 1.000 patienter över 75 år vistades mer än åtta timmar på akutmottagningen. Detta anser vi vara ett uttryck för allvarliga brister i omhändertagande och ett brott mot såväl medicinska som etiska principer. Även om flera akutmottagningar har uppmärksammat problemet och provat olika åtgärder för att anpassa vården till de äldres behov återstår mycket att göra. Oftast har förändringarna genomförts av eldsjälar, och alltför sällan har effekterna av åtgärderna studerats på ett systematiskt sätt. Ett första steg för att råda bot på läget är att införa metoder och arbetssätt som bygger på ett vetenskapligt kunskapsunderlag. På detta sätt kan onödigt lidande och onödiga kostnader undvikas. Även om det vetenskapliga underlaget har begränsningar och få studier har gjorts inom svensk sjukvård så finns det skäl att anta att ett ”strukturerat omhändertagande av äldre” förbättrar livskvaliteten och reducerar kostnaderna. Det är nu angeläget att modellen prövas inom svensk akutsjukvård och att resultaten utvärderas. Samtidigt måste styrsystemen förändras så att samarbete mellan kommunal vård, primärvård och sjukhusvård gynnas. I dag försvåras sådan samverkan av ett ”stuprörstänkande”, där varje aktör värnar om sin egen organisation och budget. Det får inte spela någon roll var i vårdkedjan som de ekonomiska effekterna av investeringar och insatser blir synliga. Huvudsaken för den enskilde patienten är att en tjänst blir utförd och att resultatet blir bra – inte vem som utför tjänsten. Forskning om vård och omsorg av sköra äldre är gravt eftersatt vilket gör att det fortfarande finns stora kunskapsluckor inom området. Men även om många kunskapsluckor kvarstår anser vi att det redan i dag finns skäl att överväga ett införande av ”strukturerat omhändertagande av äldre” där detta inte redan är gjort. Parallellt med detta måste samverkan mellan olika vårdaktörer utvecklas så att akutsjukvårdens resurser helst inte alls behöver utnyttjas. Sammantaget har dessa åtgärder möjligheter att avsevärt förbättra vården av sköra äldre där inte bara patienterna utan även närstående och samhället i stort kan bli vinnare. År 2030 kommer var fjärde person i Sverige att vara 65 år eller äldre. Detta ställer stora krav på vårdens kunskap om åldrandet och åldrandets sjukdomar, i synnerhet när det gäller ”sköra” äldre, som på grund av kraftigt nedsatt funktion har små marginaler där minsta åkomma kan leda till att hela livssituationen ställs på ända. Ur etisk synpunkt är det oacceptabelt att de sköra äldre patienterna ska stå tillbaka jämfört med andra patientgrupper som ”hörs mer”. God och evidensbaserad vård måste även gälla för sköra äldre.  Ingressen har justerats. I en tidigare version stod ”medicinsk bedömning”. Det är ändrat till ”helhetsbedömning”. ", "article_category": "other"}
{"id": 31101, "headline": "”Akutvården måste klara också sköra åldringar”", "summary": "Växande behov. Många äldre åker in och ut på akutavdelningarna utan att få den medicinska bedömning de behöver med sina komplexa behov. För många leder det till en ond cirkel av lidande. Befolkningen åldras och det är hög tid att anpassa akutvården också efter de äldres behov, skriver nio läkare och forskare.", "article": "Många äldre och sköra personer far illa i akut sjukhusvård. Det är hög tid gå från ord till handling och anpassa den akuta vården till äldres behov. Svensk akutsjukvård är dåligt anpassad till de äldre, ofta sköra, patienternas vårdbehov. Ofta kan de inte tala för sig, och de har komplexa behov. Därför blir de förlorare. Många sköra äldre åker ut och in på akutmottagningar utan att få den helhetsbedömning som krävs. Akutmottagningarna är ofta så hårt belastade att arbetet måste inriktas på livräddande insatser, samtidigt som sjukhusens vårdavdelningar bedriver alltmer högspecialiserad vård med allt kortare vårdtider. För den som har en skör hälsa kan bristerna i akutvården leda till en ond cirkel med trycksår, fallskador, närings- och vätskeproblem och förvirringstillstånd. Det är problem som orsakar ytterligare onödigt lidande, längre vårdtider och ökade kostnader för samhället. Risken är också stor för att den äldre får permanent nedsatt funktionsförmåga och blir beroende av vård och omsorg på ett sätt som hade kunnat undvikas. Vi har deltagit i ett projekt vid Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) som har granskat den samlade forskningen på området. Rapporten beskriver ett arbetssätt som på svenska har kallats ”strukturerat omhändertagande av äldre” (på engelska ”Comprehensive Geriatric Assessment”). Arbetssättet innebär att ett team med olika yrkeskompetenser – läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster – tillsammans bedömer den sköra äldre patientens samlade behov och ansvarar för att planera och genomföra vårdinsatserna. SBU:s granskning visar att metoden leder till bättre funktionsförmåga och ökade möjligheter för den äldre att bo kvar i sitt eget hem efter vårdtiden på sjukhus. Genom att inte bara värdera det medicinska tillståndet, utan också funktionella, sociala och psykologiska aspekter, anpassas insatserna bättre till den enskilde personens behov. I Sverige har metoden använts framför allt på geriatriska kliniker. Det är nu hög tid att på bredare front anpassa omhändertagande av sköra äldre inom den akuta vården. Redan 2006 påpekade Socialstyrelsen att omhändertagandet av äldre patienter på svenska akutmottagningar är undermåligt på grund av brister i både kompetens och rutiner. Problem med bemanning, överbeläggningar, fler sköra äldre och fler patienter som söker för lindrigare åkommor leder till långa väntetider för de äldre på akutmottagningarna. De flesta landsting har i dag en regel om att vistelsetiden på akuten inte får överstiga fyra timmar, ett mål som dock inget landsting lyckas leva upp till. Socialstyrelsens mätning 2012 visar att 15–44 procent av alla besök överskrider fyra timmar, och skillnaderna mellan sjukhusen är stora, vilket leder till en ojämlik vård. Vid en av landets största akutmottagningar med mer än 80 000 besök per år uppfylldes fyratimmarsmålet endast för hälften av patienterna över 75 år och fler än 1 000 patienter över 75 år vistades mer än åtta timmar på akutmottagningen. Detta anser vi vara ett uttryck för allvarliga brister i omhändertagande och ett brott mot såväl medicinska som etiska principer. Även om flera akutmottagningar har uppmärksammat problemet och provat olika åtgärder för att anpassa vården till de äldres behov återstår mycket att göra. Oftast har förändringarna genomförts av eldsjälar, och alltför sällan har effekterna av åtgärderna studerats på ett systematiskt sätt. Ett första steg för att råda bot på läget är att införa metoder och arbetssätt som bygger på ett vetenskapligt kunskapsunderlag. På detta sätt kan onödigt lidande och onödiga kostnader undvikas. Även om det vetenskapliga underlaget har begränsningar och få studier har gjorts inom svensk sjukvård så finns det skäl att anta att ett ”strukturerat omhändertagande av äldre” förbättrar livskvaliteten och reducerar kostnaderna. Det är nu angeläget att modellen prövas inom svensk akutsjukvård och att resultaten utvärderas. Samtidigt måste styrsystemen förändras så att samarbete mellan kommunal vård, primärvård och sjukhusvård gynnas. I dag försvåras sådan samverkan av ett ”stuprörstänkande”, där varje aktör värnar om sin egen organisation och budget. Det får inte spela någon roll var i vårdkedjan som de ekonomiska effekterna av investeringar och insatser blir synliga. Huvudsaken för den enskilde patienten är att en tjänst blir utförd och att resultatet blir bra – inte vem som utför tjänsten. Forskning om vård och omsorg av sköra äldre är gravt eftersatt vilket gör att det fortfarande finns stora kunskapsluckor inom området. Men även om många kunskapsluckor kvarstår anser vi att det redan i dag finns skäl att överväga ett införande av ”strukturerat omhändertagande av äldre” där detta inte redan är gjort. Parallellt med detta måste samverkan mellan olika vårdaktörer utvecklas så att akutsjukvårdens resurser helst inte alls behöver utnyttjas. Sammantaget har dessa åtgärder möjligheter att avsevärt förbättra vården av sköra äldre där inte bara patienterna utan även närstående och samhället i stort kan bli vinnare. År 2030 kommer var fjärde person i Sverige att vara 65 år eller äldre. Detta ställer stora krav på vårdens kunskap om åldrandet och åldrandets sjukdomar, i synnerhet när det gäller ”sköra” äldre, som på grund av kraftigt nedsatt funktion har små marginaler där minsta åkomma kan leda till att hela livssituationen ställs på ända. Ur etisk synpunkt är det oacceptabelt att de sköra äldre patienterna ska stå tillbaka jämfört med andra patientgrupper som ”hörs mer”. God och evidensbaserad vård måste även gälla för sköra äldre. Fler än 1 000 patienter över 75 år vistades mer än åtta timmar på akutmottagningen. Detta anser vi vara ett uttryck för allvarliga brister i omhändertagande. ", "article_category": "other"}
{"id": 31103, "headline": "”Sverige måste bli bättre på att kontrollera dricksvattnet”", "summary": "Styvmoderligt behandlat område. Undersökningar visar att vart tredje svenskt grundvattenprov är förorenat av växtskyddsmedel. Ändå övervakas bara fjorton procent av de svenska grundvattenförekomsterna. Sverige måste agera nu för att få kontroll över situationen, skriver nio forskare och experter.", "article": "I juli i år beslutade regeringen på förslag av Landsbygdsdepartementet att se över Sveriges allmänna dricksvatten, från råvatten till tappkran. Syftet med utredningen är att identifiera utmaningar för en säker dricksvattenförsörjning på lång och kort sikt samt att föreslå lämpliga åtgärder. Kunskapsnivån om och övervakningen av dricksvattenresurserna i yt- och grundvatten är starkt eftersatta i Sverige. Vi ser därför utredningen som ett mycket välkommet initiativ och hoppas att den på allvar tar tag i dessa frågor, så att en förbättring äntligen kan bli verklighet. Härmed vi vill sätta fingret på ett antal uppseendeväckande och angelägna aspekter. I Sverige kommer hälften av vårt dricksvatten från grundvatten. Trots det är kunskapen om råvattenkvaliteten mycket begränsad. För att kunna föreslå och vidta rätt åtgärder för att säkra framtida dricksvattenförsörjning krävs mer kunskap, och för grundvatten bör denna kunskapsinhämtning ske bland annat genom en starkt utökad övervakning. Enligt EU:s ramdirektiv för vatten, implementerad i svensk lag, ska övervakningsprogram upprättas inom varje vattendistrikt för att kunna bedöma status på våra vatten samt besluta om miljökvalitetsnormer och åtgärdsbehov. I dag har endast 14 procent av svenska grundvattenförekomster någon form av övervakning. Samtidigt som det enligt vattendirektivet finns krav på övervakning saknas direkt finansiering. Det behövs inte bara mer statliga pengar utan principen om att förorenaren betalar bör också tillämpas. Detta görs i mycket liten utsträckning och inte alls när det gäller de diffusa källorna. Sverige var det enda land som år 2004 angav i en EU-initierad undersökning att det inte finns någon risk för att växtskyddsmedel förorenar vårt grundvatten. Detta trots att vi saknar nationell övervakning och att de få undersökningar som gjorts med avseende på växtskyddsmedel tyder på att i storleksordningen vart tredje grundvattenprov som tas i Sverige är förorenat av växtskyddsmedel. I Storbritannien, där cirka 35 procent av det kommunala dricksvattnet kommer från grundvattentäkter, övervakas grundvattnet i 3 500 brunnar med kemisk vattenanalys och 6 200 brunnar med nivåövervakning. I det övervakningsprogram som Sverige rapporterade in till EU 2012 är motsvarande siffror ungefär 450 respektive 85 stycken. I Danmark, där 99 procent av dricksvattnet kommer från grundvatten, bedrivs omfattande övervakning och varje år stängs cirka 100 vattentäkter på grund av förhöjda halter förorenande ämnen från till exempel jordbruk, industri, tankstationer och tvätterier. I Danmark har man jobbat intensivt med en omfattande kartläggning av grundvattenresurserna, finansierad med en vattenskatt på 20-40 öre/kubikmeter. Man har även inrättat ett nationellt ”varslingssystem” för växtskyddsmedel; systemet används för att undersöka i vilken utsträckning och på vilket sätt växtskyddsmedel transporteras ner i grundvattnet och för att utvärdera tillstånd till användning. I Sverige bedrivs grundvattenövervakning nationellt av Sveriges geologiska undersökning (SGU), regionalt av länsstyrelser och lokalt av bland annat kommuner, men omfattningen av övervakningen är alldeles för liten. Kommuner och länsstyrelser provtar grundvatten sporadiskt när utrymme finns i budget. Det kan dröja flera år mellan provtagningarna. Kommunala vattentäkter provtas för kvalitetskontroll av renat utgående dricksvatten, men inga krav finns på provtagning och analys av råvattnet. För den kommunala kontrollen finns begränsad samordning, och data härifrån är viktig men svår och tidskrävande att få tillgång till för en nationell överblick. Vi har över 60.000 kemiska produkter i Europa i dag, vars användning och långsiktiga effekter på människa och miljö, både enskilt och tillsammans, är mer eller mindre kända. Det minsta man kan begära är att kemikalieanvändningen dokumenteras. Sverige behöver agera nu för att få kontroll över situationen med våra dricksvattenresurser. Det grundvatten som nybildas i dag ska drickas av våra barn, barnbarn och kommande generationer. Våra aktiviteter i dag är en form av fotavtryck på framtida dricksvatten. Steg ett är att omgående börja undersöka tillståndet och utöka övervakningen långsiktigt på flera platser. En ordentlig kartläggning av dricksvattenresurserna behövs också för att få kontroll över vad vi behöver skydda och hur. Provtagning av det unga, nybildade grundvattnet bör inkluderas för att kunna förebygga förgiftning av framtida dricksvatten med nya föroreningar. I dag är övervakning och kartläggning ett mycket styvmoderligt behandlat område där vi ligger långt efter många av våra europeiska grannar. EU har kritiserat Sverige för att vi inte övervakar grundvattnet i tillräcklig utsträckning. I andra länder tas avgifter ut för vattenuttag och utsläpp till vattenmiljöer och på så sätt finansieras en omfattande övervakning, kartläggning och nödvändiga åtgärder. Sverige har ett billigt dricksvatten ur internationellt perspektiv. En liten ökad kostnad per kubikmeter skulle tillsammans med pengar från sektorer som bidrar med utsläpp och via lagstiftade krav på råvattenkontroll i vattenverk göra underverk för kunskapsbasen och den framtida dricksvattenförsörjningen. Dricksvatten • Cirka hälften av Sveriges dricksvatten tas från vattendrag och hälften från grundvatten. • Av det senare är i sin tur cirka hälften artificiellt: man pumpar upp vattnet och låter det åter filtreras av marken innan det slutligen pumpas upp. • Varje dygn använder varje person i genomsnitt cirka 160 liter vatten, fördelat på följande sätt: 10 liter för dryck och mat, 30 liter för toalettspolning, 30 liter för disk, 20 liter för tvätt, 60 liter för personlig hygien, 10 liter för övrig användning. Källor: Lunds universitet, Svenskt vatten ", "article_category": "other"}
{"id": 31123, "headline": "Mäster Jonas", "summary": "På annandagen är Jonas Karlsson August Strindberg i teve. I vår spelar han ”Mäster Olof” på Stadsteatern. Däremellan drömmer han om lugn och ro. ”Man är alltid lite andfådd” , säger Jonas Karlsson.", "article": "Jonas Karlsson stannar upp mitt i en mening. Lätt generad pekar han på en av tavlorna i rummet. Den föreställer en bister August Strindberg i svart rock med pälskrage. – Ser du inte hur han glor kritiskt på mig Det är pressdag i Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm. Skådespelaren Jonas Karlsson går omkring i August Strindbergs sista bostad och lägger ut texten om nationalskalden och om Sveriges televisions stora julsatsning, dramaserien ”August” . Vi journalister avlöser varandra i tjugominuterspass. Vad är det du beundrar mest hos August Strindberg – Hans koncentrationsförmåga! svarar Jonas, snabbt och självklart. Han nappar åt sig en mandarin och river sakta av skalet. – När man läser om Strindberg får man lätt bilden av att han var eldig och utlevande. Jag tänker mig honom som lite mera fyrkantig, som väldigt fokuserad på sin sak, på gränsen till autistisk i sin uppgift. – Jag tror inte alls att han var så där brölig, utan mycket mer strävsamt arbetande. Hängiven och väldigt kompromisslös. Jonas flackar med blicken, liksom duckar för Strindbergsporträttet. – Du vet, den där fokuseringen som är på gott och ont, som kostar mycket runt omkring hela tiden. Det ringer på dörren. Nästa gäng är redan på väg och där kommer regissören Stig Larsson lufsande med en kaffekopp i handen. Vad är det som gör Jonas Karlsson till en stor skådespelare – Hans koncentrationsförmåga! svarar Stig Larsson, snabbt och självklart. Den och hans tajmning, som är helt sublim. Där finns en kuslig precision. Det är mycket sällsynt. En vecka senare möter vi Jonas Karlsson vid sceningången på Stadsteatern i Stockholm. Han bär en grön manuspärm under armen och ser avslappnad ut i en brun tröja av formlös älsklingskaraktär. Han kommer direkt från repetitionssal tre, där han varit Mäster Olof, huvudpersonen i Strindbergs debutpjäs, ända sedan han lämnade döttrarna på dagis och skola i morse. – Vad jag har gjort i dag Före lunch höll jag en mässa på svenska för första gången. Sen har jag råkat i klammeri med kyrkans högste, biskop Brask. Det sista som hände innan ni kom var att Gustav Vasa utnämnde mig till kunglig sekreterarius. – Så jag är lite mallig nu ”Mäster Olof” är just den pjäs, som hans August bär, rullad under armen, på bordellen i teveseriens första scen på annandagen. Som av en händelse har den premiär på Stadsteatern i början av februari. Jonas Karlsson bedyrar att det är en ren slump att han är Strindberg så mycket nu. Men man förstår snart att han fascineras av 23-åringen, som jagad av skuldindrivare sökte sin väg i livet i mitten av 1870-talet. Som fick ”Mäster Olof” refuserad flera gånger, men inte gav sig. Som satsade på skrivandet, mot sin pappas, ångbåtskommissionären, vilja. – Det är så många fordringsägare runt Mäster Olof hela tiden. Någonstans tänker jag att den egentligen handlar om Strindberg som sitter där på Kymmendö, som väljer den här historien om reformationen för att beskriva sin egen situation. – Han var bara tjugotre bast, tänk på det! Man får väldigt stor respekt, säger Jonas. Han plockar ihop sina prylar i Samuel Frölers loge, som han lånat under tjänstledigheten från Dramaten. Vi ska sätta oss på ett kafé intill och prata om Jonas Karlssons eget sökande efter rätt väg i livet. Ta en lussebulle och förflytta oss till Gustavsberg utanför Stockholm i början av 1990-talet. Till frågan om koncentration och brist på koncentration. Jonas lägger sin snusdosa bredvid latten på bordet. – Visst, jag gick på Miniteatern när jag var liten och höll hela tiden på med sketcher på roliga timmen. Det var jättekul, men jag spelade mycket fotboll också. Inte drömde jag om teatern som yrke. Det fanns inte på kartan för mig. – Jag hade inte den bakgrunden. Min pappa var plåtslagare och min mamma barnsköterska. Hemma var det inte någon som tänkte: ”Åh, han kanske vill bli skådespelare” . Att han bytte från ekonomisk linje till teaterlinjen på gymnasiet ser han fortfarande mer som en nödlösning än ett yrkesval. De kreativa åren efter skolan beskriver han i stället som ett slags kalejdoskop – en rörig samling småjobb och kreativa projekt, meningsfulla först när bitarna fallit på plats. Inte alls som någon kraftfull Strindbergsk koncentration. Jonas Karlsson ville allt på en gång. Han satsade på konsten, gick kurser i kroki på Konstfack och ritade av alla han träffade. Han gjorde egna låtar och sjöng i rockband med namn som Trinity and the horsemen och Totalt sammanbrott. Han skrev romaner och diktsamlingar om ”livets stora ämnen” , som han skickade in och fick refuserade gång på gång. Däremellan spelade han teater med kompisar i fria grupper, körde budbil, jobbade på hamburgerbarer och tog statistroller för tvåhundra kronor om dagen på Sveriges Television. Enligt andra är koncentrationsförmågan din största tillgång som skådespelare. När hittade du den – Det där är lustigt, för jag har alltid upplevt mig själv som en väldigt velig och osorterad person, en som alltid vill testa allt, säger Jonas. Tre gånger sökte han till Scenskolan innan det gick vägen. Vid första försöket gick han ända till tredje omgången. Därför var han kaxig andra gången, nonchalant och – just det – okoncentrerad. – Jag körde Hamletmonologen och efter trettio sekunder sa de ”Tack, tack – det är bra” . Då trodde jag att juryn inte behövde mer för att se min talang. Alla mina kompisar gick vidare, men inte jag. När mitt nummer inte kom upp tänkte jag att det måste vara ett misstag. Men det var bara att tugga i sig. Tredje gången gav han allt, tränade stenhårt och tog det på allvar. Då kom den, vändningen. – Jag tror att jag har lärt mig att verkligen ägna mig åt det jag håller på med, kanske just för att jag hoppade runt så mycket. Jag kan känna igen den där fullständiga hängivenheten hos Strindberg, fast för mig handlar den om teatern och skådespeleriet. – Men det gäller att veta när man ska koncentrera sig också. Det är värdelöst att gå runt och spänna sig hela tiden. Man måste vara som ett rovdjur – största möjliga avslappning och så väldigt säker på när man ska hugga! Strindbergsmustaschen i Augustfilmen är borta nu. Jonas Karlsson lät sin egen växa till den spretiga artonhundratalskreation som krävdes under inspelningarna i våras. Han lockade sitt hår varje morgon, för den rätta Augustlooken. – När jag gjorde ”Gustav III” kunde jag gå förbi tavlor och känna, ”åh, det där är ju jag” . Nu har jag tänkt, ”men vad tusan, det där är ju Strindberg” när jag sett mig själv. – Det är det som är det magiska med skådespeleri. Jag har verkligen känt att jag är Strindberg. Inte bara till det yttre, förstås. Du får ofta beröm för din tajmning, för din tonträff i replikerna. Var kommer den ifrån Jonas mumlar något om frågor som inte går att svara på. Till slut säger han att tonträffen kanske har med hans musikalitet att göra. Han berättar att det är just det arbete han gör nu, försöker hitta fram till personen Mäster Olof. – Bitvis är jag där, det glimtar till ibland, stunder då jag är Mäster Olof. Då är allting lätt. Då känner jag att jag har täckning för allt jag gör. Men om någon undrar varför jag gör si eller så kan jag inte förklara det i ord. ”Så är han bara” , är allt jag kan säga. Man känner det i hela kroppen. – Dit vill man alltid komma. Men ibland hinner man inte ända fram till en premiär. ”Santa Claus is coming to town” dyker plötsligt upp i skvalmusiken på kaféet. Jonas erkänner att han blir lite stressad när jag frågar om han hunnit köpa några julklappar än. Repetitionerna pågår in i det sista och fortsätter i mellandagarna. – Jag har en dröm om julen, att man bara ska vara ledig, ha det skönt och vara tillsammans. Men så blir det aldrig riktigt. Man är alltid lite andfådd. Vad drömmer du om att göra i jul – Jag har köpt Bachs ”Engelska sviter” . De drömmer jag om. Jag hoppas jag hittar en stund när jag kan sätta mig ner och lyssna aktivt på dem. Jag vill hinna hitta lugnet i de snabba satserna, till exempel. Vilken roll drömmer du om att få göra någon gång – Jag skulle gärna göra Gustav V. Det borde finnas stoff till en bra historia om honom. Men jag skulle nog inte casta mig själv till Gustav V. Det borde vara någon som är längre. Och lite bättre i tennis. Ingrid Carlberg är reporter på DN Söndag. ingrid.carlberg@dn.se Ann-sofi rosenqvist är fotograf på DN. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 31135, "headline": "\"Var fjärde tonåring utan stöd vid kris\"", "summary": "Ny studie från Bris: Skrämmande att hela 26 procent av Sveriges tonåringar inte har någon utanför familjen att tala med när de har personliga problem. Bris frågade nyligen nästan tiotusen 14-17-åringar vem de skulle kontakta om de har personliga problem som de inte vill tala med familjen om. \"Jag kommer inte på någon\", svarade hela 26 procent av dessa tonåringar. Och nära hälften av ungdomarna svarar att det är svårt att få tag på en skolsköterska eller skolkurator vid behov. Lika många menar sig inte veta något alls om socialtjänsten. Detta är skrämmande, och utmanande för hela vuxenvärlden. Debatten om ungdomsproblemen i vårt samhälle borde handla om hur vuxna i tid kan gå in och ge stöd, snarare än mer av regleringar, övervakning och repressalier. Det skriver tidigare socialministern tillika ordföranden för Bris Ingela Thalén tillsammans med Bris generalsekreterare Göran Harnesk och kommunikationsansvarige Martin Höög.", "article": "Organisationen Barnens rätt i samhället, Bris, är inte ensamt om att se de problem som ungdomar möter i skolan, på fritiden, via nätet och i familjerna. Under de senaste åren har ett flertal rapporter och utredningar, bland annat Barnombudsmannens rapport \"Upp till 18\" konstaterat att tonåringar i dag mår sämre än tonåringar för tio år sedan. I utredningarna står bland annat att läsa att allt fler ungdomar går ut skolan utan avgångsbetyg och att mobbningen inte minskar i våra skolor trots antimobbningsprogram. Vi vet att många unga känner oro och ångest och känner sig övergivna. Medierna beskriver med rätta detta som att många unga har problem och svårigheter. Men när vuxenvärlden drar slutsatsen att det är ungdomarna som är problemet gör vi det alltför lätt för oss. Vuxenvärlden svarar med att ropa efter metoder för att hantera ungdomsproblemen och tror uppenbarligen att mer av regleringar, övervakning och repressalier är svaret på unga människors oro för sin egen framtid. Bris vill se en annan väg; Debatten bland oss vuxna borde i stället handla om hur vi vuxna i tid kan gå in och ge stöd. Hur vi långsiktigt kan bygga upp barns och ungas självkänsla, stärka förmågan att ta ansvar för den egna utvecklingen och förmåga att gör egna och sunda livsval. Genom alla samtal Bris får av barn och unga kan vi visa på effekterna av att ungdomar lämnas utan det viktiga vuxenstödet. De ungdomar som kontaktar Bris har alltid ett skäl och gör det av eget val. De utgör därmed inget statistiskt tvärsnitt över unga i Sverige i dag. För att se hur tonåringar mer generellt ser på kommunernas arbete för att möta deras behov, genomförde Bris nyligen en undersökning tillsammans med MSN, där vi bjöd in tonåringar i åldern 14 till 17 år att anonymt svara på en webbenkät om bland annat fritid, vuxenrelationer, skola och myndighetskontakter. Åtta frågor besvarades av 8 000 - 9 700 ungdomar, där en knapp majoritet, sex av tio, var flickor. På frågan om vilka tre saker som är viktigast för att man ska må bra får \"kompisar\" inte överraskande högst värde - men därefter kommer \"föräldrar\". Relationer och en sådan faktor som \"att känna att man behövs\" är långt viktigare än till exempel utseende och saker (mobil, ipod, nya kläder med mera). Vi frågade också om vem de skulle kontakta om de hade ett personligt problem som de behöver prata med någon utanför familjen om. Här fanns alternativ som släktingar, skolsköterska/kurator, lärare, kompisars föräldrar, tränare och så vidare, samt alternativet \"någon annan\". Skrämmande, men inte helt överraskande är att så många som 26 procent har angett alternativet \"Jag kommer inte på någon\". Enligt Bris är detta utmanande för hela vuxenvärlden att mer än var fjärde tonåring inte kommer på någon som de skulle kunna prata med utanför familjen - och för en tonåring kan det vara viktigt. Siffrorna bekräftas när vi frågar om tillgänglighet när det gäller fritidsgårdar, skolhälsovård, ungdomsmottagning - verksamheter som utgör viktiga delar av ungdomars möjlighet till vuxenstöd. Mindre än hälften av ungdomarna som svarat menar att det oftast går att få tag på skolsköterska eller skolkurator, och nästan lika många utrycker att det är svårt att få tag på dem. Totalt säger närmare 9 procent att man inte vet hur skolhälsovården fungerar, och okunskapen är än större om man bara ser till pojkarna. Drygt hälften säger sig ha ungdomsmottagning där de bor och kan tänka sig gå dit om de behöver. Ungefär en av fem säger att man inte vet om det finns någon ungdomsmottagning där man bor, eller att det inte finns någon alls. En dryg fjärdedel menar att en ungdomsmottagning finns, men antingen vill man inte gå dit eller så kan man inte på grund av för långt avstånd eller på grund av otillgängliga öppettider. Fritidsgårdar efterfrågas framför allt av barn i högstadieåldrarna. 25 procent tycker att det fungerar bra som det är, medan 20 procent helt saknar verksamhet eller efterfrågar bättre öppettider. Bris ställde också en fråga om tonåringarnas uppfattning om socialtjänsten. 15 procent svarade att de har haft kontakt med socialtjänsten och av dem är det lika många som tycker sig ha blivit bra bemötta, som tvärtom. En slående stor andel av ungdomarna, 45 procent, menar sig inte veta något om socialtjänsten alls. Detta bekräftar den uppfattning Bris får i många av kontakterna med ungdomar - att då de behöver stöd och hjälp är det alltför många som inte alls vet vart de kan vända sig. Bris erfarenhet är att om barn och ungdomar som söker hjälp inte känner sig respekterade eller tagna på allvar, blir risken stor att de tappar tillit till vuxenvärlden, med framtida konsekvenser för dem själva och för samhället. Bris erfarenheter från kontakterna med barn och unga visar oss också att socialtjänsten gör alltför lite för att informera om sitt arbete och sina resurser, vilket leder till att många ungdomar inte hittar den hjälp de faktiskt vill ha, eller för sent får del av hjälpen. Undersökningen ställde till sist också en fråga rörande ungdomarnas vilja och förmåga att själva påverka i sin kommun. Endast 13 procent hade någon kännedom om ungdomsråd eller ungdomsombud i kommunen och av dem väljer hälften av ungdomarna ändå andra vägar när de vill påverka. En knapp tredjedel vet inte hur de ska gå till väga för att påverka - men viljan att påverka och förändra är tydlig, endast en fjärdedel säger sig sakna intresse för att påverka saker i sin kommun. När det i kommunerna saknas pengar för stödjande och förebyggande arbete visar till exempel rapporten \"Tänk långsiktigt\" (Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Skolverket år 2004) att kommunens kostnader för en tonåring på glid är dubbelt så stora som för en \"vanlig\" tonåring. Och får tonåringen ingen hjälp alls, eller för sent, blir kostnaderna livslånga. Barnrättsorganisationerna, politiska företrädare, anställda inom kommuner och landsting, alla har vi pratat om detta, och somligt har hänt. Men vi kan inte stillatigande se på hur alltför många barn och unga lever utan framtidstro och känner misströstan inför sitt eget liv. Bris utmanar landets kommunpolitiker: Stärk det generellt förebyggande och stödjande arbetet - och tassa inte runt. Ta i ordentligt. Vi är övertygade om att det bara finns vinnare i detta - för ungdomar såväl här och nu som på lång sikt, och även ekonomiskt! Vi vill ha en starkare elevhälsa med högre närvaro i tonåringarnas vardag, en tydligare socialtjänst som inbjuder ungdomar att söka hjälp, ökad tillgänglighet av fritidsgårdar med vuxen personal, ungdomsmottagningar i alla kommuner och kommuner som tydligt välkomnar och hjälper unga människor att vara med och påverka i det egna sammanhanget. Vi önskar se fler politiker som vågar utmana \"stuprörsekonomin\" där man bara ser på sin egen resultatrapport - och i stället ser att ett brett förebyggande arbete också är det enda samhällsekonomiskt rätta. INGELA THALÉN GÖRAN HARNESK MARTIN HÖÖG ", "article_category": "other"}
{"id": 31136, "headline": "”Var fjärde tonåring utan stöd vid kris”", "summary": "Ny studie från Bris: Skrämmande att hela 26 procent av Sveriges tonåringar inte har någon utanför familjen att tala med när de har personliga problem.Bris frågade nyligen nästan tiotusen 14–17-åringar vem de skulle kontakta om de har personliga problem som de inte vill tala med familjen om. ”Jag kommer inte på någon”, svarade hela 26 procent av dessa tonåringar. Och nära hälften av ungdomarna svarar att det är svårt att få tag på en skolsköterska eller skolkurator vid behov. Lika många menar sig inte veta något alls om socialtjänsten. Detta är skrämmande, och utmanande för hela vuxenvärlden. Debatten om ungdomsproblemen i vårt samhälle borde handla om hur vuxna i tid kan gå in och ge stöd, snarare än mer av regleringar, övervakning och repressalier. Det skriver tidigare socialministern tillika ordföranden för Bris Ingela Thalén tillsammans med Bris generalsekreterare Göran Harnesk och kommunikationsansvarige Martin Höög.", "article": "Organisationen Barnens rätt i samhället, Bris, är inte ensamt om att se de problem som ungdomar möter i skolan, på fritiden, via nätet och i familjerna. Under de senaste åren har ett flertal rapporter och utredningar, bland annat Barnombudsmannens rapport ”Upp till 18” konstaterat att tonåringar i dag mår sämre än tonåringar för tio år sedan. I utredningarna står bland annat att läsa att allt fler ungdomar går ut skolan utan avgångsbetyg och att mobbningen inte minskar i våra skolor trots antimobbningsprogram. Vi vet att många unga känner oro och ångest och känner sig övergivna. Medierna beskriver med rätta detta som att många unga har problem och svårigheter. Men när vuxenvärlden drar slutsatsen att det är ungdomarna som är problemet gör vi det alltför lätt för oss. Vuxenvärlden svarar med att ropa efter metoder för att hantera ungdomsproblemen och tror uppenbarligen att mer av regleringar, övervakning och repressalier är svaret på unga människors oro för sin egen framtid. Bris vill se en annan väg; Debatten bland oss vuxna borde i stället handla om hur vi vuxna i tid kan gå in och ge stöd. Hur vi långsiktigt kan bygga upp barns och ungas självkänsla, stärka förmågan att ta ansvar för den egna utvecklingen och förmåga att gör egna och sunda livsval. Genom alla samtal Bris får av barn och unga kan vi visa på effekterna av att ungdomar lämnas utan det viktiga vuxenstödet. De ungdomar som kontaktar Bris har alltid ett skäl och gör det av eget val. De utgör därmed inget statistiskt tvärsnitt över unga i Sverige i dag. För att se hur tonåringar mer generellt ser på kommunernas arbete för att möta deras behov, genomförde Bris nyligen en undersökning tillsammans med MSN, där vi bjöd in tonåringar i åldern 14 till 17 år att anonymt svara på en webbenkät om bland annat fritid, vuxenrelationer, skola och myndighetskontakter. Åtta frågor besvarades av 8 000 – 9 700 ungdomar, där en knapp majoritet, sex av tio, var flickor. På frågan om vilka tre saker som är viktigast för att man ska må bra får ”kompisar” inte överraskande högst värde – men därefter kommer ”föräldrar”. Relationer och en sådan faktor som ”att känna att man behövs” är långt viktigare än till exempel utseende och saker (mobil, ipod, nya kläder med mera). Vi frågade också om vem de skulle kontakta om de hade ett personligt problem som de behöver prata med någon utanför familjen om. Här fanns alternativ som släktingar, skolsköterska/kurator, lärare, kompisars föräldrar, tränare och så vidare, samt alternativet ”någon annan”. Skrämmande, men inte helt överraskande är att så många som 26 procent har angett alternativet ”Jag kommer inte på någon”. Enligt Bris är detta utmanande för hela vuxenvärlden att mer än var fjärde tonåring inte kommer på någon som de skulle kunna prata med utanför familjen – och för en tonåring kan det vara viktigt. Siffrorna bekräftas när vi frågar om tillgänglighet när det gäller fritidsgårdar, skolhälsovård, ungdomsmottagning – verksamheter som utgör viktiga delar av ungdomars möjlighet till vuxenstöd. Mindre än hälften av ungdomarna som svarat menar att det oftast går att få tag på skolsköterska eller skolkurator, och nästan lika många utrycker att det är svårt att få tag på dem. Totalt säger närmare 9 procent att man inte vet hur skolhälsovården fungerar, och okunskapen är än större om man bara ser till pojkarna. Drygt hälften säger sig ha ungdomsmottagning där de bor och kan tänka sig gå dit om de behöver. Ungefär en av fem säger att man inte vet om det finns någon ungdomsmottagning där man bor, eller att det inte finns någon alls. En dryg fjärdedel menar att en ungdomsmottagning finns, men antingen vill man inte gå dit eller så kan man inte på grund av för långt avstånd eller på grund av otillgängliga öppettider. Fritidsgårdar efterfrågas framför allt av barn i högstadieåldrarna. 25 procent tycker att det fungerar bra som det är, medan 20 procent helt saknar verksamhet eller efterfrågar bättre öppettider. Bris ställde också en fråga om tonåringarnas uppfattning om socialtjänsten. 15 procent svarade att de har haft kontakt med socialtjänsten och av dem är det lika många som tycker sig ha blivit bra bemötta, som tvärtom. En slående stor andel av ungdomarna, 45 procent, menar sig inte veta något om socialtjänsten alls. Detta bekräftar den uppfattning Bris får i många av kontakterna med ungdomar – att då de behöver stöd och hjälp är det alltför många som inte alls vet vart de kan vända sig. Bris erfarenhet är att om barn och ungdomar som söker hjälp inte känner sig respekterade eller tagna på allvar, blir risken stor att de tappar tillit till vuxenvärlden, med framtida konsekvenser för dem själva och för samhället. Bris erfarenheter från kontakterna med barn och unga visar oss också att socialtjänsten gör alltför lite för att informera om sitt arbete och sina resurser, vilket leder till att många ungdomar inte hittar den hjälp de faktiskt vill ha, eller för sent får del av hjälpen. Undersökningen ställde till sist också en fråga rörande ungdomarnas vilja och förmåga att själva påverka i sin kommun. Endast 13 procent hade någon kännedom om ungdomsråd eller ungdomsombud i kommunen och av dem väljer hälften av ungdomarna ändå andra vägar när de vill påverka. En knapp tredjedel vet inte hur de ska gå till väga för att påverka – men viljan att påverka och förändra är tydlig, endast en fjärdedel säger sig sakna intresse för att påverka saker i sin kommun. När det i kommunerna saknas pengar för stödjande och förebyggande arbete visar till exempel rapporten ”Tänk långsiktigt” (Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Skolverket år 2004) att kommunens kostnader för en tonåring på glid är dubbelt så stora som för en ”vanlig” tonåring. Och får tonåringen ingen hjälp alls, eller för sent, blir kostnaderna livslånga. Barnrättsorganisationerna, politiska företrädare, anställda inom kommuner och landsting, alla har vi pratat om detta, och somligt har hänt. Men vi kan inte stillatigande se på hur alltför många barn och unga lever utan framtidstro och känner misströstan inför sitt eget liv. Bris utmanar landets kommunpolitiker: Stärk det generellt förebyggande och stödjande arbetet – och tassa inte runt. Ta i ordentligt. Vi är övertygade om att det bara finns vinnare i detta – för ungdomar såväl här och nu som på lång sikt, och även ekonomiskt! Vi vill ha en starkare elevhälsa med högre närvaro i tonåringarnas vardag, en tydligare socialtjänst som inbjuder ungdomar att söka hjälp, ökad tillgänglighet av fritidsgårdar med vuxen personal, ungdomsmottagningar i alla kommuner och kommuner som tydligt välkomnar och hjälper unga människor att vara med och påverka i det egna sammanhanget. Vi önskar se fler politiker som vågar utmana ”stuprörsekonomin” där man bara ser på sin egen resultatrapport – och i stället ser att ett brett förebyggande arbete också är det enda samhällsekonomiskt rätta. INGELA THALÉN GÖRAN HARNESK MARTIN HÖÖG ", "article_category": "other"}
{"id": 31139, "headline": "”Var fjärde tonåring utan stöd vid kris”", "summary": "Ny studie från Bris: Skrämmande att hela 26 procent av Sveriges tonåringar inte har någon utanför familjen att tala med när de har personliga problem. Bris frågade nyligen nästan tiotusen 14–17-åringar vem de skulle kontakta om de har personliga problem som de inte vill tala med familjen om. ”Jag kommer inte på någon” , svarade hela 26 procent av dessa tonåringar. Och nära hälften av ungdomarna svarar att det är svårt att få tag på en skolsköterska eller skolkurator vid behov. Lika många menar sig inte veta något alls om socialtjänsten. Detta är skrämmande, och utmanande för hela vuxenvärlden. Debatten om ungdomsproblemen i vårt samhälle borde handla om hur vuxna i tid kan gå in och ge stöd, snarare än mer av regleringar, övervakning och repressalier. Det skriver tidigare socialministern tillika ordföranden för Bris Ingela Thalén tillsammans med Bris generalsekreterare Göran Harnesk och kommunikationsansvarige Martin Höög.", "article": "Organisationen Barnens rätt i samhället, Bris, är inte ensamt om att se de problem som ungdomar möter i skolan, på fritiden, via nätet och i familjerna. Under de senaste åren har ett flertal rapporter och utredningar, bland annat Barnombudsmannens rapport ”Upp till 18” konstaterat att tonåringar i dag mår sämre än tonåringar för tio år sedan. I utredningarna står bland annat att läsa att allt fler ungdomar går ut skolan utan avgångsbetyg och att mobbningen inte minskar i våra skolor trots antimobbningsprogram. Vi vet att många unga känner oro och ångest och känner sig övergivna. Medierna beskriver med rätta detta som att många unga har problem och svårigheter. Men när vuxenvärlden drar slutsatsen att det är ungdomarna som är problemet gör vi det alltför lätt för oss. Vuxenvärlden svarar med att ropa efter metoder för att hantera ungdomsproblemen och tror uppenbarligen att mer av regleringar, övervakning och repressalier är svaret på unga människors oro för sin egen framtid. Bris vill se en annan väg; Debatten bland oss vuxna borde i stället handla om hur vi vuxna i tid kan gå in och ge stöd. Hur vi långsiktigt kan bygga upp barns och ungas självkänsla, stärka förmågan att ta ansvar för den egna utvecklingen och förmåga att gör egna och sunda livsval. Genom alla samtal Bris får av barn och unga kan vi visa på effekterna av att ungdomar lämnas utan det viktiga vuxenstödet. De ungdomar som kontaktar Bris har alltid ett skäl och gör det av eget val. De utgör därmed inget statistiskt tvärsnitt över unga i Sverige i dag. För att se hur tonåringar mer generellt ser på kommunernas arbete för att möta deras behov, genomförde Bris nyligen en undersökning tillsammans med MSN, där vi bjöd in tonåringar i åldern 14 till 17 år att anonymt svara på en webbenkät om bland annat fritid, vuxenrelationer, skola och myndighetskontakter. Åtta frågor besvarades av 8 000 – 9 700 ungdomar, där en knapp majoritet, sex av tio, var flickor. På frågan om vilka tre saker som är viktigast för att man ska må bra får ”kompisar” inte överraskande högst värde – men därefter kommer ”föräldrar” . Relationer och en sådan faktor som ”att känna att man behövs” är långt viktigare än till exempel utseende och saker (mobil, ipod, nya kläder med mera). Vi frågade också om vem de skulle kontakta om de hade ett personligt problem som de behöver prata med någon utanför familjen om. Här fanns alternativ som släktingar, skolsköterska/kurator, lärare, kompisars föräldrar, tränare och så vidare, samt alternativet ”någon annan” . Skrämmande, men inte helt överraskande är att så många som 26 procent har angett alternativet ”Jag kommer inte på någon” . Enligt Bris är detta utmanande för hela vuxenvärlden att mer än var fjärde tonåring inte kommer på någon som de skulle kunna prata med utanför familjen – och för en tonåring kan det vara viktigt. Siffrorna bekräftas när vi frågar om tillgänglighet när det gäller fritidsgårdar, skolhälsovård, ungdomsmottagning – verksamheter som utgör viktiga delar av ungdomars möjlighet till vuxenstöd. Mindre än hälften av ungdomarna som svarat menar att det oftast går att få tag på skolsköterska eller skolkurator, och nästan lika många utrycker att det är svårt att få tag på dem. Totalt säger närmare 9 procent att man inte vet hur skolhälsovården fungerar, och okunskapen är än större om man bara ser till pojkarna. Drygt hälften säger sig ha ungdomsmottagning där de bor och kan tänka sig gå dit om de behöver. Ungefär en av fem säger att man inte vet om det finns någon ungdomsmottagning där man bor, eller att det inte finns någon alls. En dryg fjärdedel menar att en ungdomsmottagning finns, men antingen vill man inte gå dit eller så kan man inte på grund av för långt avstånd eller på grund av otillgängliga öppettider. Fritidsgårdar efterfrågas framför allt av barn i högstadieåldrarna. 25 procent tycker att det fungerar bra som det är, medan 20 procent helt saknar verksamhet eller efterfrågar bättre öppettider. Bris ställde också en fråga om tonåringarnas uppfattning om socialtjänsten. 15 procent svarade att de har haft kontakt med socialtjänsten och av dem är det lika många som tycker sig ha blivit bra bemötta, som tvärtom. En slående stor andel av ungdomarna, 45 procent, menar sig inte veta något om socialtjänsten alls. Detta bekräftar den uppfattning Bris får i många av kontakterna med ungdomar – att då de behöver stöd och hjälp är det alltför många som inte alls vet vart de kan vända sig. Bris erfarenhet är att om barn och ungdomar som söker hjälp inte känner sig respekterade eller tagna på allvar, blir risken stor att de tappar tillit till vuxenvärlden, med framtida konsekvenser för dem själva och för samhället. Bris erfarenheter från kontakterna med barn och unga visar oss också att socialtjänsten gör alltför lite för att informera om sitt arbete och sina resurser, vilket leder till att många ungdomar inte hittar den hjälp de faktiskt vill ha, eller för sent får del av hjälpen. Undersökningen ställde till sist också en fråga rörande ungdomarnas vilja och förmåga att själva påverka i sin kommun. Endast 13 procent hade någon kännedom om ungdomsråd eller ungdomsombud i kommunen och av dem väljer hälften av ungdomarna ändå andra vägar när de vill påverka. En knapp tredjedel vet inte hur de ska gå till väga för att påverka – men viljan att påverka och förändra är tydlig, endast en fjärdedel säger sig sakna intresse för att påverka saker i sin kommun. När det i kommunerna saknas pengar för stödjande och förebyggande arbete visar till exempel rapporten ”Tänk långsiktigt” (Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Skolverket år 2004) att kommunens kostnader för en tonåring på glid är dubbelt så stora som för en ”vanlig” tonåring. Och får tonåringen ingen hjälp alls, eller för sent, blir kostnaderna livslånga. Barnrättsorganisationerna, politiska företrädare, anställda inom kommuner och landsting, alla har vi pratat om detta, och somligt har hänt. Men vi kan inte stillatigande se på hur alltför många barn och unga lever utan framtidstro och känner misströstan inför sitt eget liv. Bris utmanar landets kommunpolitiker: Stärk det generellt förebyggande och stödjande arbetet – och tassa inte runt. Ta i ordentligt. Vi är övertygade om att det bara finns vinnare i detta – för ungdomar såväl här och nu som på lång sikt, och även ekonomiskt! Vi vill ha en starkare elevhälsa med högre närvaro i tonåringarnas vardag, en tydligare socialtjänst som inbjuder ungdomar att söka hjälp, ökad tillgänglighet av fritidsgårdar med vuxen personal, ungdomsmottagningar i alla kommuner och kommuner som tydligt välkomnar och hjälper unga människor att vara med och påverka i det egna sammanhanget. Vi önskar se fler politiker som vågar utmana ”stuprörsekonomin” där man bara ser på sin egen resultatrapport – och i stället ser att ett brett förebyggande arbete också är det enda samhällsekonomiskt rätta. INGELA THALÉN GÖRAN HARNESK MARTIN HÖÖG ", "article_category": "other"}
{"id": 31147, "headline": "Tevestjärna för en dag i Chicago", "summary": "Chicago är den perfekta staden att ta med sin tonåring till. Här blir Ella statist i inspelningen av \"CSI\", följer i Oprah Winfreys fotspår och hittar ett sminkparadis.", "article": "Ella, 17 år, är tämligen berest och på tonårsvis inte alltid överentusiastisk. Men på planet till Chicago syns förväntan i hennes ögon. Att ta med en tonåring till Oprah Winfreys hemstad (i Chicago säger man bara Oprah) är ett säkert kort. För många är Chicago en transitflygplats på väg till Florida, Kalifornien och andra resmål. Det är en miss. För den som inte alltid vill följa flocken men ändå gillar USA är Chicago alternativet som passar både storstadsresenärer och dem som vill få en bit enkelt åtkomlig amerikansk landsbygd. För tonåringar är det en perfekt stad med den optimala kombinationen av coolt och överdådigt. Särskilt när dollarn är rekordlåg. \"The windy city\" brukar Chicago kallas och man undrar vem det är som myntar sådana där uttryck. För en tonåring låter det råkallt och trist. Det blåser i och för sig en del men det är defintivt inte det vi funderar över när vi står på Jackson Boulevard och böjer huvudena så långt bakåt som det går och skådar uppåt på 443 meter höga Sears Tower som är en av världens högsta byggnader. Det ger bakvänd svindel och i den rekordsnabba hissen upp slår det nästan lock för öronen. Från 103:e våningen syns en klar dag fyra stater: Michigan, Illinois, Wisconsin och Indiana. Det är mycket Oprah i Chicago. Hon är på alla sätt stadens hjältinna och drottning och nämns i var och varannan mening. Om hon har bott på alla platser, ätit på alla restauranger och favoriserat allt som pekas ut så kan hon inte ha någon tid över för annat. Oprah Winfrey blev inte mindre poppis av att vara en av de förmögna Chicagobor som skänkte en rejäl slant för att Millennium Park skulle bli verklighet. Den är invånarnas park med konserter, evenemang, cykeluthyrning och skridskobana. Hängvänlig och inbjudande, alldeles nära Art Institute of Chicago. På turistbyrån hör vi talas om Chicago greeter. Det är Chicagobor som promenerar runt med besökare och berättar om sin stad och sina kvarter. Helt gratis! I förväg har vi sagt att det skulle vara kul att få veta något om någon tv-serie och när Carol, som vår greeter heter, visar Ella den pampiga salen där rättegången i \"Prison break\" spelats in är resan på alla sätt i hamn. Tv-kvoten försämras inte av att vi någon dag senare kliver rakt in i en äkta amerikansk tv-serie när \"CSI: NY\" spelas in. Folk med walkie talkies ropar åt oss att \"antingen ställer ni er vid sidan om eller så är ni statister och går här och ser oberörda ut\". Så vi går där fram och tillbaka och försöker smälta in och se jättejättenaturliga ut. Lite längre bort står huvudrollsinnehavaren Gary Sinise och pratar med en skådespelarpolis som just har kastat sig ur en bil som bromsat in med tjutande däck. Efter ett tag ledsnar vi och fortsätter helt sonika rakt fram och går ut ur inspelningen. North Michigan Avenue, eller som den kallas The Magnificent Mile, är som en glittrande girlang av ren shoppinglädje. En snitslad bana mellan Gap, Guess, Cartier, Niketown, Apple, Saks Fifth Avenue, Neiman Marcus, Tiffanys, Bloomingdales och otaliga andra affärer och varuhus som ligger för sig själva eller i shoppingarkader. I Water Tower Palace finns sminkparadiset Sephora. Ella blir överlycklig och botaniserar nöjt bland exklusiva sminkmärken och mjukgörande krämer. I Bucktown, en kvart från citykärnan, finns rader av trendiga butiker, restauranger och kaféer. Längs Damen Avenue och Milwaukee Avenue är stämningen precis så där rätt och angenäm som den ofta är i nyväckta gamla stadsdelar med innött atmosfär och en bebyggelse som ger småstadskänsla. Urban Outfitters och American Apparel ligger med några meters mellanrum och en lapp på en trädörr meddelar att Marc Jacobs snart ska slå upp dörrarna nära en second handbutik. Den som vill gå och se The Bears, Michael Jordans gamla lag Chicago Bulls (basket), Chicago White Sox (baseball) eller hockey med Chicago Blackhawks måste boka biljetter i förväg. Det ska vi göra nästa gång vi åker till Chicago. Kanske till sommaren. Mitt inne i staden finns ju en lång härlig strand. Resa dit: SAS flyger direkt t o Resa dit: SAS flyger direkt t o r från 4.900 kr. Swanson’s har startpaket inklusive två hotellnätter från 5.780 kr. Bo: Amalfi, 20 West Kinzie street, www.amalfihotelchicago.com, är ett litet, personligt hotell med bra läge. Från ca 900 kr för ett dubbelrum. Äta: Cheesecake Factory - 34 sorters cheesecake i matchande inredning (875 N Michigan). Signature Room - underbar brunch på 95:e våningen (875 N Michigan Ave, boka bord på www.signatureroom.com). Shopping: Marshalls - outlet, blandning av fynd och skräp (600 N Michigan Ave). Macys - ett av världens vackraste, största och äldsta varuhus (111 N State St). Båttur: Architectural Cruise, båttur från blänkande skyskrapor till snirkliga Wrigley Building. www.chicagoline.com Klimatpåverkan: Kalkylatorn på dn.se/kollaresan visar att en flygresa Stockholm-Chicago t/r orsakar utsläpp av 1,2 ton koldioxid som kostar 196 kr att kompensera. DN Resor kompenserar för alla sina flygutsläpp. ", "article_category": "other"}
{"id": 31152, "headline": "\"Tv-branschens ensamrätt till frekvensutrymme bryts\"", "summary": "Regeringsbeslut i dag: Sverige blir först i världen med att upplåta strategiskt frekvensutrymme för telekomtjänster. Regeringen fattar i dag beslut om det frekvensutrymme som frigjorts i samband med nedsläckningen av det analoga nätet. Framöver kommer tv-branschen inte länge att ha ensamrätt till det frekvensutrymme som hittills enbart använts för tv-sändningar. Som första land i världen avsätter Sverige delar av dessa radiofrekvenser till telekommunikationstjänster. Det ger privata telekomföretag möjlighet att få tillgång till strategiskt viktiga radiofrekvenser med högsta kapacitet. Det medför radikalt sänkta kostnader och bättre möjligheter för alla medborgare att få tillgång till moderna kommunikationstjänster, skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och infrastrukturminister Åsa Torstensson.", "article": "Regeringen fattar i dag ett beslut om sändningsutrymmet för marksänd tv. Beslutet är en milstolpe, såväl för tv-branschen som för Sverige som ledande IT- och telekommunikationsland. Släckningen av det analoga tv-nätet har frigjort ett frekvensutrymme som kan ha flera olika användningsområden. Regeringens uppfattning är att det utrymme som utnyttjas för marksänd tv kan användas mer effektivt än som sker för närvarande. Marksändningar är en viktig distributionsform för tv, särskilt för public serviceföretagen, men också för konkurrensen på den svenska teve-marknaden. Vi anser att det bör finnas utvecklingsmöjligheter för marknätet som distributionsform för nya tjänster som hdtv (tv med hög upplösning). Samtidigt behövs bättre möjligheter att ge alla medborgare tillgång till moderna kommunikationstjänster. Telekombranschen bör därför kunna utnyttja delar av de frigjorda frekvenserna i sitt teknikutvecklingsarbete. Sverige är - i ett europeiskt perspektiv - tidigt med att frigöra frekvensutrymme. Ett omfattande arbete har pågått under en längre tid för att hitta en bra balans mellan olika användningsområden och intressen. Genom dagens besked blir Sverige först med att ge plats för telekommunikationstjänster i en del av det utrymme som tidigare enbart användes för tv-sändningar. Frekvensutrymmet, som frigörs i samband med nedsläckningen av det analoga nätet, är en begränsad resurs av stort värde, eftersom utrymmet har ett så brett användningsområde. Särskilt frekvensbandet 470-862 MHz har sådana \"fysikaliska egenskaper\" att det lämpar sig för många olika tjänster. Efterfrågan på frekvenser har ökat mycket kraftigt och det finns ett starkt tryck på att göra det lättare för nya tjänster, tekniker och aktörer att få tillgång till frekvenser. Skilda användningsområden av radiofrekvenserna - för tv respektive för telekom - kräver en radikalt olikartad infrastruktur när det gäller sändarnätens uppbyggnad. De olika tjänsterna har också skilda krav på skydd mot störningar. Eftersom radiovågorna inte hindras av nationsgränser behövs också internationell samordning. För att kunna skapa förutsättningar för båda dessa typer av tjänster krävs en teknisk omplanering av frekvenserna. Enligt den nya radio- och tv-lagen beslutar regeringen om sändningsutrymmet för marksänd tv. Radio- och tv-verket beslutar därefter om sändningstillstånd för alla programbolag, utom för public service. Tillståndsgivningen ska ta hänsyn till att det ska finnas olika program från olika företag så att programmen kan tilltala skiftande intressen och smakinriktningar, till exempel både nationella och regionala program. Regeringen kommer att ge Radio- och tv-verket riktlinjer för tillståndsgivningen, som innebär att tv inledningsvis får fortsätta med dagens fem frekvensnät i UHF-banden. Ytterligare ett frekvensnät görs tillgängligt i det lägre VHF-bandet, där SVT1 tidigare sändes. Efter en kort övergångsperiod frigörs en sammanhängande del av frekvensutrymmet i UHF-bandet (790-862 MHz) för andra användningsområden än tv-sändningar och kan fördelas av Post- och Telestyrelsen (PTS) enligt lagen om elektronisk kommunikation. Detta frekvensutrymme kan tas i bruk efter det att PTS genomfört en omplanering av frekvensutrymmet. Samtidigt blir ytterligare minst ett frekvensnät tillgängligt för tv-sändningar i den lägre delen av UHF-bandet. Många svenskar väljer att titta på teve via marknätet. Dagens beslut ger tv-branschen en möjlighet att utveckla ny teknik och nya tjänster, som kommer teve-tittarna till del. Dagens beslut skapar också förutsättningar för Sverige att stärka sin ställning som världsledande telekomnation. Som första land i världen avsätter vi frekvenser, som frigjorts från digital-tv-övergången, till telekommunikationstjänster. Detta är \"de bästa\" frekvenserna som finns att tillgå. Beslutet medför radikalt sänkta kostnader och förbättrade möjligheter för att ge alla medborgare tillgång till moderna kommunikationstjänster, något som också är en viktig förutsättning för en modern och utvecklad \"e-välfärd\" - till exempel utbildnings- och omsorgstjänster tillgängliga för alla medborgare, var och när de vill. Infrastrukturpolitik bygger ofta på att staten finansierar utbyggnad med skattepengar. Dagens beslut är ett exempel på hur vi kan skapa goda förutsättningar för investeringar i infrastruktur som styrs av efterfrågan utan att de behöver betalas via skattsedeln. Vad som i stället krävs är att staten ger möjligheter för företag att få tillgång till - den begränsade och strategiskt viktiga resursen - radiofrekvenser. Sverige har länge varit en stark förespråkare för flexibilitet och möjligheter för nya tjänster och ny teknik att utvecklas. Dagens beslut är en kraftfull markering av den betydelse som IT- och telekomutvecklingen har för Sverige. Vi skapar utrymme för ett antal konkurrerande bredbandstjänster, som komplement till befintliga 3G-nät. En förutsättning för detta är det skifte till en mer frekvenseffektiv utsändning, som tv-branschen har medverkat till genom övergången till digitala sändningar och den fortsatta effektivisering som omplanering och teknikutveckling leder till. Vi säkrar samtidigt ett brett tv-utbud. Programföretagen kan i samverkan med sändarföretag och operatörer i marknätet planera för att införa nya kanaler och tjänster (till exempel högupplöst tv, Hhdtv). Vi får nu en ordning där såväl tv- som telekombranschen har möjlighet att införa nya tjänster och genomföra en teknikutveckling - till gagn för konsumenterna. LENA ADELSOHN LILJEROTH ÅSA TORSTENSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 31167, "headline": "Kvinnan som slutade röka", "summary": "Charlotta von Zweigbergk rökte i trettio år och hade ingen tanke på att sluta. Nu har hon varit rökfri i tre år - och skrivit en bok om hur hon lyckades fimpa för gott.", "article": "Författaren och journalisten Charlotta von Zweigbergk, som just kommit ut med boken ”Rökt”, en peppande bok om att fimpa, tillhörde kategorin ”tung nikotinist”, på nivån att hon hoppade ut från ett fönster när hon låg på sjukhus för att kunna ta sig en cigg. Under trettio lyckliga rökiga år hade hon inte en tanke på att sluta. Varför skulle hon? Första blosset tog hon som sextonåring när hon helt enkelt bestämde sig för att bli rökare. - Jag var en sån där äppelkindad Kulla-Gulla-morotskäck typ. Jag ville vara sexig och farlig, få hes röst, bli smalare och se ut som en filmstjärna. Med imponerande beslutsamhet gick den unga Charlotta in för uppgiften att så snabbt som möjligt komma upp i ett paket cigarretter om dagen. - Det var ungefär lika hemskt att börja som att sluta, jag mådde jätteilla hela tiden och kräktes. Men efter ungefär en vecka var jag fast. Under hela sin tonårstid och vuxenliv fram till 40 år förblev Charlotta en nöjd och glad storrökare. - Jag hade bra kondis och under många år kände jag inte av några baksidor av rökningen. Jag höll upp under mina graviditeter och amningar. Mellan sönerna är det så tätt att jag inte hann börja emellan. Då blev det tre rökfria år på raken. Egentligen var det idiotiskt att börja igen, men det var ett sätt för mig att återta min identitet när barnafödandet var avklarat. Beslutet att sluta röka växte fram under lång tid. - I efterhand kan jag se att tankarna började långt innan jag förstod det själv. Efter 40 tar kroppen ut sin rätt, jag började märka av att min kondis inte längre var densamma och att jag hostade. När båda mina föräldrar insjuknade i cancer, och en av dem genomgick en stor hjärtoperation, blev det också ett uppvaknande. I sjukhuskorridorerna mötte jag människor som blivit sjuka av sin rökning. Jag insåg att jag förr eller senare måste sluta för hälsans skull. Efter några års funderande bestämde sig Charlotta slutligen. För att nå sitt mål behövde hon en lång och noggrann planering. - Jag satte ett sluta röka-datum långt fram i tiden. Men ganska direkt började jag kohandla med mig själv om detta datum. Att det var en dålig dag att sluta på för att jag hade för mycket jobb. Eller så var det en fest eller något annat som jag försökte skylla på. Till slut kom i alla fall dagen och jag stod fast vid mitt beslut, någonstans tror jag att jag var lite nyfiken på hur det skulle kännas. Charlotta von Zweigbergk hade laddat med nikotintuggummin, plåster, hälsodrycker och vitaminer, träningskort och ett batteri av olika hjälpmedel. Dessutom hade hon berättat för hela världen att hon skulle sluta på det bestämda datumet vilket hon tror gjorde det lättare att genomföra beslutet och svårare att smita undan. - Första morgonen utan cigarretter var vidrig, redan efter en timme klättrade jag på väggarna och hade en fruktansvärd abstinens. Det var som om hela min identitet försvann med cigarretterna. Jag pendlade mellan ett slags eufori över att jag hade slutat, till djupaste sorg. Det var många känslor som kom upp till ytan. Jag gick tillbaka i tiden och gick igenom hela mitt liv ända tillbaka till barndomen. Det blev en väldigt känslomässigt och omvälvande upplevelse under flera månader. I princip varje vaken sekund tänkte Charlotta på cigarretterna. Abstinensen var både fysiskt och mentalt tuff. - Jag trampade runt i lägenheten, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och så stickade jag! Händerna visste inte var de skulle ta vägen, så jag stickade världens längsta filt som är så stor så att den inte går att använda. Den är som ett gigantiskt minne från den tiden. Nedtrappningen av ”nikotinisarna” som hon kallar nikotintuggummin och plåstren skedde successivt och under en tidsperiod på över ett år. I början gav hon sig själv fri och obegränsad tillgång till nikotintuggummi och -plåster. - För mig var den mentala biten tillräckligt svår, att sluta med själva rökvanan och byta liv. Att samtidigt helt och hållet bryta det rent kemiska beroendet hade varit för svårt. På slutet blandade jag vanliga tuggummin med nikotintuggummin i allt svagare dos. Sen gick jag över till plåster och så svagare plåster, till slut var det inte svårt att ta bort dem också. Trots att det var ett helvete att sluta märkte Charlotta också av vinsterna efter bara några dagar. - Min kondis blev bättre och jag fick komplimanger för att min hy och mina ögon såg friskare ut. Tre år senare är konditionen fortfarande på uppåtgående. Nyligen sprang jag snabbt uppför en brant, bara för känslan av att kunna göra det. Har du varit nära att trilla dit igen? - Egentligen inte. Jag kan vara väldigt envis. Dessutom hjälpte det att det var första gången jag slutade röka eftersom jag inte hade ett tidigare misslyckande i bagaget. Sen snodde jag lite från Anonyma Alkoholisters fi losofi : att ta en dag i taget. ”I dag ska jag inte röka men i morgon är en ny dag, då tar jag ett nytt beslut.” Det hade känts för tufft tror jag att säga att jag aldrig någonsin skulle få röka igen. Om du lever tills du är åttio, tänker du ta dig ett bloss då? - Haha, faktiskt har jag tänkt att om jag blir riktigt gammal eller om jag skulle bli dödssjuk så kommer jag att unna mig cigarretter den sista tiden. För i grund och botten är jag en rökfri nikotinist, som fortfarande älskar att röka, även om jag är väldigt glad över att jag slutade. Blir jag sjuk beror det i alla fall inte på cigarretterna. Jag har också visat mina barn att man kan förändra saker, hur svårt det än kan verka. Har du inspirerat någon i din omgivning? - Ja, några kompisar som var riktiga storrökare blev inspirerade och la av. Om en nikotinist som jag kunde sluta så kunde de också. MOA HERNGREN är frilansjournalist. ANN-SOFI ROSENKVIST är fotograf på DN. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 31170, "headline": "\"S måste byta trafikpolitik om de vill regera med mp\"", "summary": "Miljöpartiets Yvonne Ruwaida varnar socialdemokratin: Om inte socialdemokraterna avvisar Förbifart Stockholm kan vi omöjligen bilda regering med dem efter valet 2010. En kommande röd-grön regeringskoalition efter valet 2010 kan inte tillåta att Förbifart Stockholm byggs. Hittills har socialdemokraterna förespråkat vägen, medan miljöpartiet länge avfärdat den. Det vore dumt av socialdemokraterna att liksom i valet 2006 förlora på en central miljöfråga. Därför uppmanar vi socialdemokraterna att ompröva sitt beslut att tillstyrka bygget av Förbifart Stockholm. Miljöpartiet kan i alla händelser inte bilda regering med socialdemokraterna efter valet 2010 om de nu gör upp med den borgerliga regeringen om detta ohållbara vägprojekt. Det skriver Yvonne Ruwaida, oppositionsborgarråd (mp) i Stockholm, och Magnus Johansson, trafikpolitiskt ansvarig i miljöpartiets styrelse.", "article": "Just nu pågår intensiva förhandlingar om kommande trafik- och infrastrukturutbyggnad i Stockholm-Mälarregionen. Regeringens förhandlingsman Carl Cederschiöld, och representanter för regionens kommuner och landsting ska enas inom kort. Då gods- och persontrafiken bidrar kraftigt till de klimatstörande utsläppen är det för oss nödvändigt att resultatet av Cederschiölds arbete utmynnar i förslag på åtgärder som möter klimathotet. Dessvärre är i stället budskapen från den borgerliga regeringen att stora vägutbyggnader står högst på prioriteringslistan. Motorvägsleden Förbifart Stockholm är det enskilt största vägprojektet, en sexfilig motorled mellan Skärholmen i söder och Häggvik i norr. Miljöpartiet har sedan länge avfärdat Förbifart Stockholm medan socialdemokraterna hittills förespråkat vägen. Som oppositionsborgaråd i Stockholms stad respektive trafikpolitiskt ansvarig i partistyrelsen vill vi klargöra att vi anser att en kommande röd-grön regeringskoalition efter valet 2010 varken själv kan medverka till eller tillåta att Förbifart Stockholm byggs. Miljöpartiet kan inte bilda regering med socialdemokraterna om de gör upp med den borgerliga regeringen om detta ohållbara vägprojekt. Då byggstarten är planerad till 2012 är vi som miljöpartister optimistiska om att kunna stoppa detta ohållbara vägprojekt. Inför valet 2002 var väljaropinionen i Stockholm emot att införa trängselavgifter. Socialdemokraterna var motståndare men gick sedan till slut med på att genomföra ett försök. Skepsisen var dock fortsatt stor inom socialdemokratin och de lyckades få till stånd att trängselavgiftsförsöket avslutades i god tid före valet. De trodde att försöket skulle vara en belastning i valrörelsen 2006. Som alla vet så blev det tvärt om. Miljöpartiet gick framåt kraftigt i Stockholm, stockholmarna röstade för trängselavgifter i folkomröstningen. Förlorarna var socialdemokraterna. Det vore dumt att förlora igen. Därför uppmanar vi socialdemokraterna att ompröva sitt beslut att tillstyrka byggnationen av Förbifart Stockholm och i stället tillsammans med oss genomföra en unik satsning på kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Vi har tre stora invändningar mot motorvägsprojektet Förbifart Stockholm: 1. Klimatet är förlorare. Vårt mål med klimatpolitiken är att världens genomsnittstemperatur inte får stiga med mer än högst två grader i jämförelse med förindustriell nivå. För att nå detta krävs långtgående åtgärder på många områden. I Sverige är det vägtrafiken som är det enskilt viktigaste området. En tredjedel av koldioxidutsläppen kommer från trafiken. Utsläppen från både gods- och persontransporter ökar för varje år som går. Denna utveckling behöver brytas. Enligt Vägverkets utredning kommer koldioxidutsläppen att öka mellan år 2005 och 2015 med nära 600.000 ton CO2 om Förbifart Stockholm byggs. Dessutom bidrar Förbifart Stockholm till en utglesning av Stockholmsregionen vilket minskar underlaget för kollektivtrafik och därmed på sikt ytterligare spär på Stockholms klimatpåverkan. Om Cederschiölds planer genomförs visar hans egna siffror att koldioxidutsläppen från trafiken i länet kommer att ha ökat med 78 procent till 2030. Detta kan vi inte acceptera. I Sverige behöver vi minska våra utsläpp med 40 procent fram till 2020 för att vid 2050 minskat med ca 85 procent i jämförelse med 1990 års nivå. En sådan utveckling kräver helt andra lösningar. 2. Trängselproblemen löses inte. Då tre fjärdedelar av trafiken i Stockholm har sitt mål i centrala Stockholm är det inte realistiskt att räkna med att en trafikled i väster skulle minska trängseln på sikt. Den trafik som varken har start eller mål i Stockholm är försvinnande liten. Enligt Vägverket skulle 99 procent av Förbifart Stockholm nyttjas av regional trafik. Enligt Statens institution för kommunikationsanalys, Sika, är antalet lastbilar som passerar Storstockholm i dag mindre än 200 per dygn. Själva namnet på motorvägen, Förbifart Stockholm, är alltså missvisande. Genom att utveckla trängselavgiftssystemet på ett intelligent sätt kan Essingeleden mycket väl klara att försörja det behov som finns. Nya vägar leder till mer trafik, inte bara på den nya vägen utan även andra vägar fylls snabbt på med ny trafik. Trafikanter som tidigare inte använde bilen på grund av trängseln tenderar att ta den förflyttade trafikens plats. Enligt Cederschiölds egna bakgrundsrapporter kommer också andelen körfält som är igenkorkade i rusningstid att ha femdubblats jämfört med i dag, medan antalet fordon som fastnar i köerna kommer att ha ökat 7-8 gånger fram till 2030 om hans paket genomförs! Detta kan inte ens med bästa vilja i världen kallas för en lösning på trängseln. 3. Kostnaderna för stora. I dag är kostnaden för vägprojektet beräknad till 25 miljarder kronor. Cederschiölds förslag på finansiering är att använda intäkterna av trängselavgifter i city och på Essingeleden. Under 30 år skulle varenda krona som bilisterna betalar i trängselavgift behöva gå till avbetalning på vägen. Därtill behöver staten skjuta till cirka 7,5 miljarder, regionen cirka 1,5 miljarder och näringslivet ett par miljarder. För oss som miljöpartister är det väldigt provocerande att intäkterna för trängselavgifter, som syftar till att minska miljöbelastningen, föreslås bli finansiär av ett miljövidrigt vägprojekt. Vi befarar att den uppskattade byggkostnaden på 25 miljarder är i underkant. Med en byggtid på minst åtta år är det ytterst svårt att bedöma kostnaderna. Historien visar att fördyringar snarare är regel än undantag. Vägen skulle alltså komma att kosta minst 1,25 miljoner kronor per meter. Vi tycker det är dyrt och dumt. Miljöpartiet vill utveckla hela Stockholm-Mälarregionen på ett hållbart sätt. Det innebär att den förväntade befolkningsökningen behöver mötas upp med rejäla satsningar på kollektivtrafik. En mer sammanhållande samhällsplanering är också nödvändig för att kunna optimera trafiken. Utöver förstärkning av befintlig kollektivtrafik behövs nybyggnation. Vi gröna ser stora möjligheter för Stockholm-Mälarregionen att stärka sin konkurrenskraft. Det är nödvändigt att den ekonomiska utvecklingen inte sker på bekostnad av miljön. Det är därför viktigt att den vidgade arbetsmarknaden inom regionen kommer till stånd med hjälp av effektiva transporter på räls. I Stockholm vågade vi tillsammans fatta det modiga beslutet att bygga upp ett världsunikt system för trängselavgifter och samtidigt införa en kraftigt utökad kollektivtrafik. Vi vill fortsätta att föra en framtidsinriktad och ansvarsfull politik med socialdemokraterna, både nationellt och i Stockholm, men då krävs det att vi tillsammans satsar på projekt som ger ökad välfärd utan att förstöra de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna. Till de projekten hör inte Förbifart Stockholm. YVONNE RUWAIDA MAGNUS JOHANSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 31171, "headline": "”S måste byta trafikpolitik om de vill regera med mp”", "summary": "Miljöpartiets Yvonne Ruwaida varnar socialdemokratin: Om inte socialdemokraterna avvisar Förbifart Stockholm kan vi omöjligen bilda regering med dem efter valet 2010.En kommande röd-grön regeringskoalition efter valet 2010 kan inte tillåta att Förbifart Stockholm byggs. Hittills har socialdemokraterna förespråkat vägen, medan miljöpartiet länge avfärdat den. Det vore dumt av socialdemokraterna att liksom i valet 2006 förlora på en central miljöfråga. Därför uppmanar vi socialdemokraterna att ompröva sitt beslut att tillstyrka bygget av Förbifart Stockholm. Miljöpartiet kan i alla händelser inte bilda regering med socialdemokraterna efter valet 2010 om de nu gör upp med den borgerliga regeringen om detta ohållbara vägprojekt. Det skriver Yvonne Ruwaida, oppositionsborgarråd (mp) i Stockholm, och Magnus Johansson, trafikpolitiskt ansvarig i miljöpartiets styrelse.", "article": "Just nu pågår intensiva förhandlingar om kommande trafik- och infrastrukturutbyggnad i Stockholm-Mälarregionen. Regeringens förhandlingsman Carl Cederschiöld, och representanter för regionens kommuner och landsting ska enas inom kort. Då gods- och persontrafiken bidrar kraftigt till de klimatstörande utsläppen är det för oss nödvändigt att resultatet av Cederschiölds arbete utmynnar i förslag på åtgärder som möter klimathotet. Dessvärre är i stället budskapen från den borgerliga regeringen att stora vägutbyggnader står högst på prioriteringslistan. Motorvägsleden Förbifart Stockholm är det enskilt största vägprojektet, en sexfilig motorled mellan Skärholmen i söder och Häggvik i norr. Miljöpartiet har sedan länge avfärdat Förbifart Stockholm medan socialdemokraterna hittills förespråkat vägen. Som oppositionsborgaråd i Stockholms stad respektive trafikpolitiskt ansvarig i partistyrelsen vill vi klargöra att vi anser att en kommande röd-grön regeringskoalition efter valet 2010 varken själv kan medverka till eller tillåta att Förbifart Stockholm byggs. Miljöpartiet kan inte bilda regering med socialdemokraterna om de gör upp med den borgerliga regeringen om detta ohållbara vägprojekt. Då byggstarten är planerad till 2012 är vi som miljöpartister optimistiska om att kunna stoppa detta ohållbara vägprojekt. Inför valet 2002 var väljaropinionen i Stockholm emot att införa trängselavgifter. Socialdemokraterna var motståndare men gick sedan till slut med på att genomföra ett försök. Skepsisen var dock fortsatt stor inom socialdemokratin och de lyckades få till stånd att trängselavgiftsförsöket avslutades i god tid före valet. De trodde att försöket skulle vara en belastning i valrörelsen 2006. Som alla vet så blev det tvärt om. Miljöpartiet gick framåt kraftigt i Stockholm, stockholmarna röstade för trängselavgifter i folkomröstningen. Förlorarna var socialdemokraterna. Det vore dumt att förlora igen. Därför uppmanar vi socialdemokraterna att ompröva sitt beslut att tillstyrka byggnationen av Förbifart Stockholm och i stället tillsammans med oss genomföra en unik satsning på kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Vi har tre stora invändningar mot motorvägsprojektet Förbifart Stockholm: 1.Klimatet är förlorare. Vårt mål med klimatpolitiken är att världens genomsnittstemperatur inte får stiga med mer än högst två grader i jämförelse med förindustriell nivå. För att nå detta krävs långtgående åtgärder på många områden. I Sverige är det vägtrafiken som är det enskilt viktigaste området. En tredjedel av koldioxidutsläppen kommer från trafiken. Utsläppen från både gods- och persontransporter ökar för varje år som går. Denna utveckling behöver brytas. Enligt Vägverkets utredning kommer koldioxidutsläppen att öka mellan år 2005 och 2015 med nära 600 000 ton CO2 om Förbifart Stockholm byggs. Dessutom bidrar Förbifart Stockholm till en utglesning av Stockholmsregionen vilket minskar underlaget för kollektivtrafik och därmed på sikt ytterligare spär på Stockholms klimatpåverkan. Om Cederschiölds planer genomförs visar hans egna siffror att koldioxidutsläppen från trafiken i länet kommer att ha ökat med 78 procent till 2030. Detta kan vi inte acceptera. I Sverige behöver vi minska våra utsläpp med 40 procent fram till 2020 för att vid 2050 minskat med ca 85 procent i jämförelse med 1990 års nivå. En sådan utveckling kräver helt andra lösningar. 2.Trängselproblemen löses inte. Då tre fjärdedelar av trafiken i Stockholm har sitt mål i centrala Stockholm är det inte realistiskt att räkna med att en trafikled i väster skulle minska trängseln på sikt. Den trafik som varken har start eller mål i Stockholm är försvinnande liten. Enligt Vägverket skulle 99 procent av Förbifart Stockholm nyttjas av regional trafik. Enligt Statens institution för kommunikationsanalys, Sika, är antalet lastbilar som passerar Storstockholm i dag mindre än 200 per dygn. Själva namnet på motorvägen, Förbifart Stockholm, är alltså missvisande. Genom att utveckla trängselavgiftssystemet på ett intelligent sätt kan Essingeleden mycket väl klara att försörja det behov som finns. Nya vägar leder till mer trafik, inte bara på den nya vägen utan även andra vägar fylls snabbt på med ny trafik. Trafikanter som tidigare inte använde bilen på grund av trängseln tenderar att ta den förflyttade trafikens plats. Enligt Cederschiölds egna bakgrundsrapporter kommer också andelen körfält som är igenkorkade i rusningstid att ha femdubblats jämfört med i dag, medan antalet fordon som fastnar i köerna kommer att ha ökat 7–8 gånger fram till 2030 om hans paket genomförs! Detta kan inte ens med bästa vilja i världen kallas för en lösning på trängseln. 3.Kostnaderna för stora. I dag är kostnaden för vägprojektet beräknad till 25 miljarder kronor. Cederschiölds förslag på finansiering är att använda intäkterna av trängselavgifter i city och på Essingeleden. Under 30 år skulle varenda krona som bilisterna betalar i trängselavgift behöva gå till avbetalning på vägen. Därtill behöver staten skjuta till cirka 7,5 miljarder, regionen cirka 1,5 miljarder och näringslivet ett par miljarder. För oss som miljöpartister är det väldigt provocerande att intäkterna för trängselavgifter, som syftar till att minska miljöbelastningen, föreslås bli finansiär av ett miljövidrigt vägprojekt. Vi befarar att den uppskattade byggkostnaden på 25 miljarder är i underkant. Med en byggtid på minst åtta år är det ytterst svårt att bedöma kostnaderna. Historien visar att fördyringar snarare är regel än undantag. Vägen skulle alltså komma att kosta minst 1,25 miljoner kronor per meter. Vi tycker det är dyrt och dumt. Miljöpartiet vill utveckla hela Stockholm-Mälarregionen på ett hållbart sätt. Det innebär att den förväntade befolkningsökningen behöver mötas upp med rejäla satsningar på kollektivtrafik. En mer sammanhållande samhällsplanering är också nödvändig för att kunna optimera trafiken. Utöver förstärkning av befintlig kollektivtrafik behövs nybyggnation. Vi gröna ser stora möjligheter för Stockholm-Mälarregionen att stärka sin konkurrenskraft. Det är nödvändigt att den ekonomiska utvecklingen inte sker på bekostnad av miljön. Det är därför viktigt att den vidgade arbetsmarknaden inom regionen kommer till stånd med hjälp av effektiva transporter på räls. I Stockholm vågade vi tillsammans fatta det modiga beslutet att bygga upp ett världsunikt system för trängselavgifter och samtidigt införa en kraftigt utökad kollektivtrafik. Vi vill fortsätta att föra en framtidsinriktad och ansvarsfull politik med socialdemokraterna, både nationellt och i Stockholm, men då krävs det att vi tillsammans satsar på projekt som ger ökad välfärd utan att förstöra de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna. Till de projekten hör inte Förbifart Stockholm. YVONNE RUWAIDA MAGNUS JOHANSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 31178, "headline": "\"Sveriges klimatpolitik måste läggas om genast\"", "summary": "Ny rapport från finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier som underkänner dagens klimatpolitik: Att ensidigt satsa på nationella utsläppsminskningar är både dyrt och ineffektivt. Svensk klimatpolitiks inriktning på nationella utsläppsminskningar ger ingen märkbar global effekt. Om vi i stället fullt ut deltar i Kyotoprotokollets utsläppshandel kan Sverige bidra till mångfalt större globala utsläppsminskningar till betydligt lägre kostnader. Det förutsätter dock att även hushåll, transporter och icke-energiintensiva näringar betalar både dagens koldioxidskatt och det internationella priset på utsläppskvoter. Genom att radikalt ändra inriktning på klimatpolitiken kan Sverige minska de globala utsläppen med cirka 64 miljoner ton koldioxid per år. Detta skulle samtidigt medföra årliga besparingar på 5-11 miljarder kronor. Det skriver nationalekonomen Björn Carlén i en rapport från finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier som han i dag överlämnar till finansministern.", "article": "Sverige har länge bedrivit en ambitiös nationell klimatpolitik. Redan i början av 1990-talet satte vi upp nationella utsläppsmål för koldioxid och införde en internationellt sett hög koldioxidskatt, en skatt som i dag uppgår till 93 öre/kg och nästa år höjs till 101 öre/kg. Detta är en bra bit över det globala pris på 30-40 öre/kg som FN:s klimatpanel IPCC bedömer kan halvera de globala koldioxidutsläppen till 2030. Sverige svarar för cirka 0,2 procent av de globala växthusgasutsläppen och kan inte märkbart påverka klimatet genom utsläppsminskningar på hemmaplan. Vi har därför sökt vara pådrivande internationellt, bland annat genom det goda exemplets makt och i de förhandlingar som ledde fram till det multilaterala klimatavtal som kallas Kyotoprotokollet. När vi nu står på tröskeln till detta avtals första åtagandeperiod (2008-2012) och representanter för världens länder har sammanstrålat på Bali för att inleda förhandlingarna om åtaganden för avtalets andra period, finns starka skäl att ompröva den svenska politikens fokusering på nationella utsläppsminskningar. För att Kyotoprotokollet ska leda till den kostnadseffektiva globala klimatpolitik som FN:s klimatkonvention efterlyser krävs två avgörande förändringar. Dels måste protokollet utvidgas till att omfatta USA och snabbt växande utvecklingsländer såsom Kina och Indien. Dels behöver de deltagande länderna i stor skala engagera sig i den internationella utsläppshandel protokollet medger. Nästa år ska riksdagen ta ställning till den svenska klimatpolitikens utformning. Häri ingår att välja i vilken omfattning Sverige ska delta i Kyotoprotokollets utsläppshandel. Frågan är om och i vilken omfattning hushåll, transporter och icke-energiintensiva näringar (den så kallade övrigsektorn) ska få delta i Kyotoprotokollets utsläppshandel. Då övrigsektorn svarar för cirka två tredjedelar av Sveriges totala utsläpp har detta val stor betydelse för hur mycket den svenska klimatpolitiken kommer att kosta. Sveriges nuvarande klimatpolitiska mål för 2008-2012 och det mål som Vetenskapliga rådet för klimatfrågor föreslagit för åren kring 2020 medger inte att övrigsektorn handlar annat än marginellt, något som med en växande ekonomi innebär krav på betydande höjningar av den svenska koldioxidskatten. Vad detta avståndstagande från Kyotoprotokollets utsläppshandel kostar Sverige och vad det betyder för framväxten av en verksam global klimatpolitik, står inte att finna i det beslutsunderlag som myndigheter och andra hittills tagit fram till 2008 års klimatpolitiska kontrollstation. I den rapport som Expertgruppen för miljöstudier i dag överlämnar till finansministern, beräknas den årliga kostnaden för att inte låta övrigsektorn delta i Kyotoprotokollets utsläppshandel till 10-13 miljarder kronor år 2012, eller cirka 2 500-3 000 kronor per hushåll. Genom att låta övrigsektorn delta i internationell utsläppshandel sparar vi således betydande belopp utan att öka de globala utsläppen. Beräkningarna förutsätter att hushåll och företag inom övrigsektorn betalar dagens koldioxidskatt plus det internationella priset på utsläppskvoter. Den här föreslagna kursändringen av den svenska politiken innebär därmed inte någon neddragning av ambitionsnivån i termer av det pris hushåll och andra aktörer betalar för att få släppa ut koldioxid. Ibland anförs att svenska utsläppsminskningar är förknippade med särskilda värden som går förlorade om övrigsektorn deltar i den internationella utsläppshandeln. Särskilt nämns att Sverige genom högre krav på utsläppsminskningar i övrigsektorn kan dels främja teknisk utveckling, dels få andra länder att göra mer på det klimatpolitiska området. Huruvida betydande ensidiga koldioxidskattehöjningar är ett bra sätt att frammana dessa effekter kan dock ifrågasättas. Åtminstone vad gäller teknisk utveckling kan mer verksamma alternativ presenteras. Svenska företags FoU-beslut torde främst bestämmas av vad de bedömer vara säljbart utomlands, inte av den svenska koldioxidskattenivån. Vidare kan en betydande del av hushållens anpassning till kraftiga koldioxidskattehöjningar väntas bestå av åtgärder som inte driver på den tekniska utvecklingen, exempelvis minskat bilåkande. Direkta FoU-stöd är ett mer träffsäkert och verksamt sätt att snabba på teknikutvecklingen. Hur framgångsrikt Sverige har varit och kan bli i sin ambition att få andra länder att göra mer på det klimatpolitiska området vet vi inte. Att \"gå före\" genom att inte låta övrigsektorn delta i utsläppshandeln kostar 10-13 miljarder kronor per år utan synbara miljövinster eller betydande teknikutvecklingsvinster. Det ska då noteras att de resurser som ett ökat svenskt deltagande i internationell utsläppshandel frigör kan användas bland annat till en ökad satsning på teknikutveckling och/eller till att via utsläppshandel finansiera ytterligare globala utsläppsminskningar i andra länder. Genom att annullera hela den utsläppskvot Kyotoprotokollet tilldelat Sverige för 2008-2012 (det vill säga lämna kvoten till FN utan att först ha använt den för att täcka gjorda utsläpp) skulle vi under denna period bidra med en ytterligare global utsläppsminskning om cirka 64 miljoner ton koldioxid per år. Detta ska jämföras med de 5-6 miljoner ton per år som nuvarande politik kan ge. Varje utsläpp i Sverige skulle då behöva täckas av importerade kvotenheter, vilket minskar utsläppsutrymmet för andra länder i motsvarande mån. Att på detta sätt klimatneutralisera Sverige och låta övrigsektorn handla skulle inte bara bidra till en mångfalt större global utsläppsminskning utan även vara billigare än nuvarande politik. För år 2012 beräknas den årliga besparingen uppgå till 5-11 miljarder kronor, beroende på vilket internationellt kvotpris som antas. Tydligare än så blir det inte. En svensk klimatpolitik med ambitionen att åstadkomma globala utsläppsminskningar i närtid kräver att åtgärder vidtas utanför Sveriges gränser. En del menar att utsläppshandel är ett sätt att undandra sig ansvar i klimatfrågan. Man måste dock skilja på var åtgärder görs och vem som finansierar dem. Under överskådlig tid är det endast industriländerna som kan finansiera den globala klimatpolitiken. Miljöansvaret kräver att vi använder varje krona på ett sätt som minskar de globala växthusgasutsläppen så mycket som möjligt. Utsläppshandeln är även viktig i arbetet med att få utvecklingsländerna att ta på sig utsläppskvoter. En manifestation av en stark efterfrågan på kvotenheter skulle tveklöst göra Kyotoprotokollet mer attraktivt för utvecklingsländerna. björn carlén ", "article_category": "other"}
{"id": 31182, "headline": "”Sveriges klimatpolitik måste läggas om genast”", "summary": "Ny rapport från finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier som underkänner dagens klimatpolitik: Att ensidigt satsa på nationella utsläppsminskningar är både dyrt och ineffektivt.Svensk klimatpolitiks inriktning på nationella utsläppsminskningar ger ingen märkbar global effekt. Om vi i stället fullt ut deltar i Kyotoprotokollets utsläppshandel kan Sverige bidra till mångfalt större globala utsläppsminskningar till betydligt lägre kostnader. Det förutsätter dock att även hushåll, transporter och icke-energiintensiva näringar betalar både dagens koldioxidskatt och det internationella priset på utsläppskvoter. Genom att radikalt ändra inriktning på klimatpolitiken kan Sverige minska de globala utsläppen med cirka 64 miljoner ton koldioxid per år. Detta skulle samtidigt medföra årliga besparingar på 5–11 miljarder kronor. Det skriver nationalekonomen Björn Carlén i en rapport från finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier som han i dag överlämnar till finansministern.", "article": "Sverige har länge bedrivit en ambitiös nationell klimatpolitik. Redan i början av 1990-talet satte vi upp nationella utsläppsmål för koldioxid och införde en internationellt sett hög koldioxidskatt, en skatt som i dag uppgår till 93 öre/kg och nästa år höjs till 101 öre/kg. Detta är en bra bit över det globala pris på 30–40 öre/kg som FN:s klimatpanel IPCC bedömer kan halvera de globala koldioxidutsläppen till 2030. Sverige svarar för cirka 0,2 procent av de globala växthusgasutsläppen och kan inte märkbart påverka klimatet genom utsläppsminskningar på hemmaplan. Vi har därför sökt vara pådrivande internationellt, bland annat genom det goda exemplets makt och i de förhandlingar som ledde fram till det multilaterala klimatavtal som kallas Kyotoprotokollet. När vi nu står på tröskeln till detta avtals första åtagandeperiod (2008–2012) och representanter för världens länder har sammanstrålat på Bali för att inleda förhandlingarna om åtaganden för avtalets andra period, finns starka skäl att ompröva den svenska politikens fokusering på nationella utsläppsminskningar. För att Kyotoprotokollet ska leda till den kostnadseffektiva globala klimatpolitik som FN:s klimatkonvention efterlyser krävs två avgörande förändringar. Dels måste protokollet utvidgas till att omfatta USA och snabbt växande utvecklingsländer såsom Kina och Indien. Dels behöver de deltagande länderna i stor skala engagera sig i den internationella utsläppshandel protokollet medger. Nästa år ska riksdagen ta ställning till den svenska klimatpolitikens utformning. Häri ingår att välja i vilken omfattning Sverige ska delta i Kyotoprotokollets utsläppshandel. Frågan är om och i vilken omfattning hushåll, transporter och icke-energiintensiva näringar (den så kallade övrigsektorn) ska få delta i Kyotoprotokollets utsläppshandel. Då övrigsektorn svarar för cirka två tredjedelar av Sveriges totala utsläpp har detta val stor betydelse för hur mycket den svenska klimatpolitiken kommer att kosta. Sveriges nuvarande klimatpolitiska mål för 2008–2012 och det mål som Vetenskapliga rådet för klimatfrågor föreslagit för åren kring 2020 medger inte att övrigsektorn handlar annat än marginellt, något som med en växande ekonomi innebär krav på betydande höjningar av den svenska koldioxidskatten. Vad detta avståndstagande från Kyotoprotokollets utsläppshandel kostar Sverige och vad det betyder för framväxten av en verksam global klimatpolitik, står inte att finna i det beslutsunderlag som myndigheter och andra hittills tagit fram till 2008 års klimatpolitiska kontrollstation. I den rapport som Expertgruppen för miljöstudier i dag överlämnar till finansministern, beräknas den årliga kostnaden för att inte låta övrigsektorn delta i Kyotoprotokollets utsläppshandel till 10–13 miljarder kronor år 2012, eller cirka 2 500–3 000 kronor per hushåll. Genom att låta övrigsektorn delta i internationell utsläppshandel sparar vi således betydande belopp utan att öka de globala utsläppen. Beräkningarna förutsätter att hushåll och företag inom övrigsektorn betalar dagens koldioxidskatt plus det internationella priset på utsläppskvoter. Den här föreslagna kursändringen av den svenska politiken innebär därmed inte någon neddragning av ambitionsnivån i termer av det pris hushåll och andra aktörer betalar för att få släppa ut koldioxid. Ibland anförs att svenska utsläppsminskningar är förknippade med särskilda värden som går förlorade om övrigsektorn deltar i den internationella utsläppshandeln. Särskilt nämns att Sverige genom högre krav på utsläppsminskningar i övrigsektorn kan dels främja teknisk utveckling, dels få andra länder att göra mer på det klimatpolitiska området. Huruvida betydande ensidiga koldioxidskattehöjningar är ett bra sätt att frammana dessa effekter kan dock ifrågasättas. Åtminstone vad gäller teknisk utveckling kan mer verksamma alternativ presenteras. Svenska företags FoU-beslut torde främst bestämmas av vad de bedömer vara säljbart utomlands, inte av den svenska koldioxidskattenivån. Vidare kan en betydande del av hushållens anpassning till kraftiga koldioxidskattehöjningar väntas bestå av åtgärder som inte driver på den tekniska utvecklingen, exempelvis minskat bilåkande. Direkta FoU-stöd är ett mer träffsäkert och verksamt sätt att snabba på teknikutvecklingen. Hur framgångsrikt Sverige har varit och kan bli i sin ambition att få andra länder att göra mer på det klimatpolitiska området vet vi inte. Att ”gå före” genom att inte låta övrigsektorn delta i utsläppshandeln kostar 10–13 miljarder kronor per år utan synbara miljövinster eller betydande teknikutvecklingsvinster. Det ska då noteras att de resurser som ett ökat svenskt deltagande i internationell utsläppshandel frigör kan användas bland annat till en ökad satsning på teknikutveckling och/eller till att via utsläppshandel finansiera ytterligare globala utsläppsminskningar i andra länder. Genom att annullera hela den utsläppskvot Kyotoprotokollet tilldelat Sverige för 2008–2012 (det vill säga lämna kvoten till FN utan att först ha använt den för att täcka gjorda utsläpp) skulle vi under denna period bidra med en ytterligare global utsläppsminskning om cirka 64 miljoner ton koldioxid per år. Detta ska jämföras med de 5–6 miljoner ton per år som nuvarande politik kan ge. Varje utsläpp i Sverige skulle då behöva täckas av importerade kvotenheter, vilket minskar utsläppsutrymmet för andra länder i motsvarande mån. Att på detta sätt klimatneutralisera Sverige och låta övrigsektorn handla skulle inte bara bidra till en mångfalt större global utsläppsminskning utan även vara billigare än nuvarande politik. För år 2012 beräknas den årliga besparingen uppgå till 5–11 miljarder kronor, beroende på vilket internationellt kvotpris som antas. Tydligare än så blir det inte. En svensk klimatpolitik med ambitionen att åstadkomma globala utsläppsminskningar i närtid kräver att åtgärder vidtas utanför Sveriges gränser. En del menar att utsläppshandel är ett sätt att undandra sig ansvar i klimatfrågan. Man måste dock skilja på var åtgärder görs och vem som finansierar dem. Under överskådlig tid är det endast industriländerna som kan finansiera den globala klimatpolitiken. Miljöansvaret kräver att vi använder varje krona på ett sätt som minskar de globala växthusgasutsläppen så mycket som möjligt. Utsläppshandeln är även viktig i arbetet med att få utvecklingsländerna att ta på sig utsläppskvoter. En manifestation av en stark efterfrågan på kvotenheter skulle tveklöst göra Kyotoprotokollet mer attraktivt för utvecklingsländerna. BJÖRN CARLÉN ", "article_category": "other"}
{"id": 31194, "headline": "Nu finns bara inre bilder kvar", "summary": "När Britta Björnsson var åttio år förlorade hon de sista resterna av sin syn. I dag - nio år senare - trevar hon sig fram i tillvaron. \"Jag klarar mig så dåligt som blind\", säger hon.", "article": "Ofta ser Britta Björnsson sin döde sons allvarliga ögon framför sig. Eller en tavla som hängde i föräldrahemmet. Den föreställer hennes gamla mormor. Regelbundet fylls hennes inre bildruta av hästar, okända ansikten eller hundhuvuden. Men ofta är det bara en vägg framför hennes ögon. Den är svart, vit eller som en persisk matta som täcker hela världen. Ibland visar sig ett pappersark fyllt med bokstäver. Texten är alltid skriven i typsnittet Times. Britta Björnsson \"ser\" fast hon är blind. Gamla synminnen poppar upp och gläder henne ibland, men oftast irriterar de bara. Särskilt när hon är trött blir fantombilderna meningslösa och tröttsamma. Hon kan inte styra vad hon vill se - den som har synen i behåll kan ju alltid blunda. Länge levde Britta ett normalt liv, även om hennes synfält krympte sakta men säkert. När hon var åttio år förlorade hon sin ledsyn och kunde inte längre röra sig fritt. - Då tyckte jag att allt kändes hopplöst. Vilken mening har livet om man inte kan se? I dag - nio år senare - kan hon i en minimal glugg i ögonen endast uppfatta mycket starkt ljus. Runt dörren från vardagsrummet in i köket sitter en ljusslinga. Den gör att hon kan orientera sig någorlunda i lägenheten. Men annars får hon känna sig fram med händerna. - En del synskadade tränar upp en enorm förmåga att orientera sig, både hemma och ute. Med den vita käppen tar de sig fram till synes obehindrat även utomhus. Men jag är en \"dålig\" blind människa. Jag trevar mig fram i lägenheten, och om jag ska gå ut måste någon hålla mig fast i armen, hårt och stadigt. Min spatiala förmåga, min rumsliga känsla, är så usel. Britta Björnsson föddes 1918 just när första världskriget tog slut, hennes mamma kallade henne ofta för ett litet \"fredsbarn\". Barndomen i den nordtyska staden Hamburg var lycklig. Britta och hennes bröder gick i en skola där lärarna brydde sig om barnen. Men i slutet av 1920-talet kom mörka moln in över himlen. Nazisterna med Adolf Hitler växte sig allt starkare och kom slut till makten. Mamma Hilda var född i Sverige, medan pappa Paul hade judiskt ursprung. - Mina föräldrar var sekulariserade och inte religiösa på något sätt. De gick inte i synagogan och firade inte några judiska högtider. Ändå fick vi barn sluta skolan och familjen trakasserades. Till slut flydde vi till Sverige. Här tog Britta studenten och började arbeta. Under andra världskriget träffade hon en isländsk man som inte kunde återvända hem. Men när kriget var slut flyttade hon med honom till Reykjavik. Efter skilsmässan tjugofem år senare återvände hon en tid till Stockholm innan hon fick en tjänst som pressassistent vid svenska ambassaden i dåvarande tyska huvudstaden Bonn. När hon körde runt besökare där frågade de ofta varför hon så ofta vred på huvudet. Långt senare förstod hon att ögonsjukdomen började göra sig påmind redan då, synfältet hade börjat krympa. Utanför vardagsrumsfönstret i lägenheten på Gärdet i Stockholm växer en stor björk. Just nu är grenarna kala. Då Britta kunde se gladde hon sig åt hur björken speglade årstiderna; våren med de första musöronstora löven, sommaren med sin grönska, hösten när hela trädet kläddes i olika färger och vintern med rimfrost i grenarna. I dag måste Britta föreställa sig hur björken ser ut när hon ställer sig framför fönstret. Alla saker i hemmet måste stå på sina givna platser, annars hittar hon dem inte. Om hon haft gäster och någon glömt kvar ett vinglas på köksbordet kan det bli en katastrof när hon sätter sig för att äta frukost. I en artikel i tidskriften Äldre i centrum skrev Britta Björnsson nyligen: \"Det ställer krav och inger kanske rädsla att umgås med en person som plötsligt blivit blind. Handikappet blir dominerande, för andra och för mig, vid mötet. Jag försöker bagatellisera det, men märker att en del människor blir paralyserade av den nya situationen. Hur mycket jag själv påverkar den kan jag inte bedöma.\" Britta berättar att hon känner en sorg över att en del gamla vänner dragit sig tillbaka. De lovar att komma förbi och att de ska hjälpa henne, men sedan blir det tyst. - Det smärtar eftersom jag ju är samma person som förr. Samtidigt kan jag förstå att jag kan vålla irritation, med mina krav. Det är inte lätt att vara blind, men inte heller lätt att veta hur man ska umgås med den som förlorat synen. Nya vänner som bara känner Britta som blind verkar bli mindre nervösa. De har också lättare att anpassa sig till en synskadad persons behov. Det kan handla om att alltid ställa tillbaka föremål där de ska stå. Att någon säger att \"jag ställer skålen här\" fungerar inte. \"Här\" är inget ord för mig längre, påpekar Britta. Numera brukar hon därför alltid säga: \"Visa mina händer var du ställer den.\" Själv stänger hon alltid locket på toalettstolen för att hon inte ska tappa något i den. Men besökare tänker ofta inte på det. Flera gånger har det därför blivit stopp och hon har fått kalla på rörmokare. När en besökare ställer in matrester i kylskåpet lite hur som helst måste Britta smaka sig igenom varje bytta för att kunna avgöra vad som finns i dem. Just maten är ett stort problem, tycker hon. Det är svårt att laga mat när man inte ser. Varje vecka brukar därför sonen Stefan komma förbi. Han kokar en grönsakssoppa och fryser in den i portionsformar som ska räcka hela veckan. Trots att Britta inte är förtjust i kött brukar han lägga i lite färs för att hon ska få i sig lite proteiner. Annars är saknaden efter att kunna gå ut själv det värsta. Att bara kunna öppna dörren och ge sig ut på en promenad för att andas, eller att plötsligt få för sig att besöka en vän. Britta Björnsson får hjälp med matinköp två gånger i veckan. Då kommer hon också ut på en kort promenad. Dessutom har hon så kallad ledsagning femton timmar i månaden. Ibland tar någon god vän med henne på konsert. Senast var det en kväll med musik av Beethoven. Hon är också med i en grupp som vill få bort alla kärnvapen. Medlemmarna är gamla, men de träffas ofta för att diskutera läget i världen. - Det viktigaste när man blir gammal - särskilt om man har något handikapp - är att försöka hålla sig levande. Flera gamla vänner har dött, men jag har försökt hitta nya. Britta lyssnar mycket på radio, \"läser\" DN med en apparat som muntligt redogör för innehållet i dagens tidning. Hon försöker också skriva på sin dator, men den fungerar inte för tillfället. Ibland snurrar tankarna runt för fort i huvudet och de ovälkomna bilderna blir för starka. Då brukar hon skriva något, lyssna på radio eller en talbok. - Samhället erbjuder dåligt med hjälp så att jag kan röra mig fysiskt, men stödet till talböckerna gör att jag kan vandra i fantasins värld, att jag får ta del av andra männi-skors tankar och känslor. Det är en gåva. Över 200.000 invånare i Sverige Över 200.000 invånare i Sverige är över 84 år gamla. Av dem är runt 40.000 - eller en femtedel - synskadade. Många av de gamla synskadade lever ett aktivt liv, och är nöjda med den service de får av kommuner och landsting. Var fjärde synskadad över 84 år kommer aldrig ut och går, var tredje klarar inte att själv handla matvaror och städa och var fjärde kan inte laga sin egen mat. Källa: Enkät från Synskadades riksförbund (SRF). ", "article_category": "other"}
{"id": 31208, "headline": "Familjen Paulson:", "summary": "”Det har hänt att vi har ätit jullunch tillsammans med Jespers mamma och hennes nya familj på julafton eftersom de bor nära oss. Det fungerade väldigt bra och det är inte omöjligt att vi gör om det.”", "article": "Redan från början delade Richard och hans förra fru Helena upp jularna med sonen Jesper, i dag 13. Den som inte har Jesper på julafton har honom på nyårsafton, men i övrigt skiftar deras julrutiner från år till år. – Vi kör inte på millimeterrättvisa utan mer på vad som funkar från år till år. Både jag och min förra fru har skaffat nya familjer och har två nya barn vardera så Jesper har fått två nya familjer. Det viktiga för oss är vad som är bäst för Jesper. Ibland har han firat flera julaftnar på raken hos sin mamma för att det passade bäst. Om inte Jesper har varit med oss har vi haft en minijulafton, säger Richard. Blir det aldrig någon dragkamp? – Nej, egentligen inte. Vi är inte alltid överens och det är inte alltid en dans på rosor men vi är ense om att Jeppe behöver oss båda. Det är klart att känslan finns där att familjen bara känns hel när Jesper är med och när han inte är där så är saknaden väldigt stor. Även om jag kan tycka att det är jobbigt att Jesper inte är hos oss en jul så vet jag att han är glad och lycklig hos sin mamma. Vad finns det för för- och nackdelar med julfirandet i styvfamiljen? – Jag tänker inte så. Det är ju som det är och en situation man får hacka i sig. Sen är inte julen i sig så viktig för mig, allt det där med julklappar och så, det viktiga är att vara med Jesper. Men det har också hänt att vi har ätit jullunch tillsammans med Jespers mamma och hennes nya familj på julafton eftersom de bor nära oss. Det fungerade väldigt bra och är inte omöjligt att vi gör om det. Jag kunde se på Jesper att han tyckte väldigt mycket om det. Hur gör ni med julklappar? – Jespers mamma brukar bestämma sig först för vilka hon vill köpa på grund av att jag alltid är så oorganiserad och handlar julklapparna en dag före julafton. Vi försöker tänka på att det inte ska bli för mycket så att vi skämmer bort honom. I början var det lätt att man försökte kompensera saknaden och längtan med många julklappar. Har du några styvfamiljsjultips? – Utgå inte ifrån dig själv, utgå ifrån ditt barn. Hur firar ni jul i år? – Jesper firar med sin mamma och vi åker till min frus föräldrar som bor på Rivieran. Över nyår åker vi till Chamonix för att åka skidor. Då kommer Jeppe ner också, det är första gången han ska flyga själv. Moa Herngren är frilansjournalist. sondag@dn.se Ann-Sofi rosenkvist är fotograf på DN. ann-sofi.rosenkvist@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 31217, "headline": "Svenskar klagar på flygbolag", "summary": "Klagar näst mest i Europa . Svenskar är näst bäst i Europa när det gäller att klaga på flygbolag. Främst gäller klagomålen förlorat eller skadat bagage. Men klagomålen riktas sällan mot svenska flygbolag. Istället drabbar missnöjet irländska och spanska bolag.", "article": "Antalet klagomål från flygresenärer i Europa fördubblades under år 2006. Det visar ny statistik från nätverket ECC (European Consumer Centre). Femton procent av dessa klagomål står svenska resenärer för. Sverige är därmed näst värst i Europa på att klaga över flyg. Klagar mest gör irländarna som ligger på sexton procent. Främst gäller klagomålen förstört eller borttappat bagage. Försenade eller inställda flyg är en annan orsak till missnöje. Det är sällan som svenska flygbolag drabbas av missnöjet. Istället är det irländska och spanska bolag som får klagomål. - Det är främst det irländska flygbolaget Ryanair som får klagomål, men det beror till stor del på att de är så stora. Ryanair hadde 42,5 miljoner passagerare år 2006. Varför spanska bolag får många klagomål vet vi inte, säger Rebecka Fjälling, jurist vid Konsument Europa. Hur kommer det sig att svenskarna klagar så mycket. Är vi extra kräsna eller extra olycksdrabbade? - Nej, det tror jag inte att vi är. Snarare är det nog så att vi i Sverige är mycket medvetna konsumenter. Vi har en vana att framföra klagomål om något är fel och vi vet våra rättigheter. Hur skall man som missnöjd resenär gå till väga om man har klagomål? - Man skall främst kontakta flygbolaget skriftligt och förklara vad man är missnöjd över. Spara alltid en kopia av brevet. Spara även alla kvitton för de merutgifter du fått på grund av det som skett vid resan. Om flygbolagen inte svara efter två brev bör man kontakta Konsument Europa. Vi tar då kontakt med våra kollegor i det land som flygbolaget kommer ifrån. Enligt rapporten är det 42 procent av alla klagomål som uppklaras. Ofta skyller flygbolagen på att förseningar och fel beror på extraordinära omständigheter för att undkomma extra kostnader. Ibland väljer de också att inte svara alls på brev. Rebecka Fjälling vid Konsument Europa hoppas att flygbolagen i framtiden blir mer tillmötesgående och att fler än 4 av tio fall skall lösas. ", "article_category": "other"}
{"id": 31229, "headline": "\"Riksbankens misstag skapar en ond spiral\"", "summary": "Pär Nuder varnar för att vi håller på att hamna i den sämsta av världar: Både Riksbanken och regeringen har drivit på en utveckling där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar. Kostnadstrycket i den svenska ekonomin har snabbt blivit starkare än vad Riksbanken grundar sin penningpolitik på. Risken är att vi nu går in i en ond spiral med högre inflation, högre räntor och stramare kreditprövning. Svensk ekonomi kan hamna i den sämsta av världar där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar. Riksbanken tycks överskatta produktivitetstillväxten fastän man räknar med att investeringstillväxten kommer att minska kraftigt. Därtill har regeringen med en alltför expansiv finanspolitik drivit på denna utveckling mot stagflation, bland annat genom skattesänkningar på 65 miljarder kronor vid årsskiftet. Det skriver socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Pär Nuder.", "article": "För ett halvår sedan fattade riksdagen i stor enighet ett historiskt beslut. Med stöd av två utländska professorer i ekonomi, som utvärderat penningpolitiken under åren 1995-2005, slog riksdagen fast att \"Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv\". Mer anmärkningsvärd är den starka kritik som riksdagen samtidigt gav uttryck för: \"Inflationen har emellertid under de senaste åren konsekvent underskridit inflationsmålet, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktionen varit lägre än vad den annars skulle ha varit.\" Det var framför allt den starka produktivitetsutvecklingen som underskattades. Jag är rädd att Riksbanken gör samma misstag på nytt - fast tvärtom. Under det första halvåret i år har produktiviteten i det svenska näringslivet varit negativ. De flesta ekonomiska bedömare har hittills menat att denna nedgång är tillfällig - att den antingen är en effekt av det rådande konjunkturläget eller att det handlar om statistiska mätproblem. Men stämmer det? Enligt Riksbanken kommer investeringstillväxten att falla från 9,3 procent i år till 2,5 procent 2009. Samtidigt skall produktivitetstillväxten öka kraftigt från 0,1 procent i år till 2,1 procent 2009. Vid riksdagens utfrågning av riksbankschefen Stefan Ingves den 15 november ställde jag den raka frågan: Hur är detta möjligt? Jag fick inget tillfredsställande svar. I veckan kom statistik från Statistiska centralbyrån som bekräftar min farhåga. Nedgången i produktivitetstillväxten under första halvåret var inte tillfällig. Den var negativ även under tredje kvartalet och riskerar att bli negativ för hela 2007. Denna utveckling är oroande på flera sätt: För det första försvagas näringslivets konkurrenskraft. Den svenska tillväxten har under de senaste åren drivits på av en stark produktivitetstillväxt. Utvecklingen har varit imponerande - inte bara i ett historiskt perspektiv, utan även internationellt. Mellan 1994 och 2006 var Sveriges produktivitetstillväxt i genomsnitt 2,5 procent, vilket var högre än USA:s och högre än genomsnittet i såväl euroområdet som OECD. Under de senaste fyra åren har måttliga löneökningar i kombination med en rekordhög produktivitet lett till att företagens arbetskostnader per producerad enhet endast har ökat med 0,4 procent per år. Sverige har stått starkt i den internationella konkurrensen. Nu riskerar detta att brytas. För det andra ökar risken för stagflation. Den senaste tidens ekonomiska statistik visar på något högre löneökningar och betydligt lägre produktivitet än vad de flesta prognosmakare hade förutsett. Det innebär att det underliggande kostnadstrycket i den svenska ekonomin är starkare än vad regeringen baserar sin finanspolitik på - och vad Riksbanken grundar sin penningpolitik på. Risken är att svensk ekonomi går in i en ond spiral med högre inflation, högre räntor och stramare kreditprövning till följd av den internationella finansiella oron. Runt hörnet väntar lägre investeringar, fler flaskhalsar, ökad inflation och än högre räntor. Svensk ekonomi kan hamna i den sämsta av världar där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar. Stagflation är inget omöjligt scenario. Dessvärre har regeringen drivit på den här utvecklingen. Jag varnade tidigt för att regeringen bedriver en alltför expansiv finanspolitik. Och med facit i hand är det enkelt att konstatera att det inhemska kostnadstrycket hade varit lägre om regeringen hade avstått från att sänka skatterna med sammantaget 65 miljarder kronor vid årsskiftet. Då hade det varit lättare för Riksbanken att möta en internationell konjunkturavmattning med sänkta räntor. För det tredje riskeras det framtida välståndet om produktiviteten inte ökar. På lång sikt är produktiviteten den viktigaste förutsättningen för ekonomisk tillväxt. Det senaste decenniets välståndsökning - med ökade reallöner i klass med det sena 1960-talets rekordår - har drivits på av en stark produktivitetstillväxt. Ska vi ha råd med fortsatt höjda reallöner och en bättre gemensam välfärd utan att behöva förkorta semestern, förlänga veckoarbetstiden eller tära mer på våra naturresurser - då måste produktiviteten fortsätta att öka. Motsatsen får stora konsekvenser. Det räcker med att produktiviteten försämras med 1,3 procentenheter för att tillväxten i ekonomin som helhet minskar med nästan en halv procentenhet per år. I ljuset av detta är det oroande att det finns faktorer som talar för att nedgången i produktiviteten inte alls är av tillfällig natur. Det senaste decenniets rekordstarka utveckling har drivits på av omfattande investeringar i IT, inte minst i den tillverkande industrin. Men ett nytt gigantiskt tekniksprång är föga sannolikt under de närmaste åren. Likaså är omfattande avregleringar redan genomförda. Till detta kommer regeringens ekonomiska politik. Lägre investeringar i kunskap och kompetens i form av färre högskoleplatser. Neddragningar i vuxenutbildningen. En förändrad arbetsmarknadspolitik med mindre utbildningsinnehåll. Stora skattesänkningar riktade mot lågproduktiva jobb i tjänstesektorn. Sammantaget kommer denna politik att få negativa effekter på det samlade förädlingsvärdet i den svenska ekonomin. Den ekonomiska politiken måste läggas om för att långsiktigt förbättra produktiviteten och investeringsnivån. Det handlar om strategiska investeringar i kunskap, kompetens, infrastruktur och ny teknik. De statliga företagen ska inte privatiseras utan användas som spjutspetsar i denna investerings- och produktivitetspolitik. Vi socialdemokrater vill tillsätta en investerings- och produktivitetsdelegation som får i uppdrag att analysera näringslivets konkurrenskraft och utarbeta en strategi för ökad produktivitet. Regeringen däremot har bundit sig vid masten och driver igenom en ekonomisk politik som formulerades för två år sedan - i ett helt annat konjunkturläge. Man riskerar att göra om samma misstag som regeringen Bildt gjorde i början av 1990-talet - hålla sig till en framförhandlad ekonomisk politik som inte tar hänsyn till nya förutsättningar. Bildt-Wibble förnekade problemen och först när krisen var ett faktum bad man om hjälp från oppositionen. Som finansminister hade jag tillgång till exklusiv, kurspåverkande information om läget i den finansiella sektorn, information som var viktig för att förstå utvecklingen i den reala ekonomin. Jag är säker på att den nuvarande finansministern också har sådan insyn. Mot bakgrund av oron på de internationella finansiella marknaderna och att det ingalunda går att blåsa faran över för svenska finansiella institutioner, är det anmärkningsvärt att Anders Borg så kategoriskt har avvisat mitt krav på att oppositionen ska få information från regeringen om läget i den finansiella sektorn. Vad är det han vet som han inte vill berätta? Det är rimligt att vi - givetvis under tysthetslöfte - får den informationen. För hur kritiska vi socialdemokrater än är mot regeringens politik kommer vi att vara beredda att ta ansvar för Sverige om så behövs - även när vi är i opposition. pär nuder ", "article_category": "other"}
{"id": 31233, "headline": "”Riksbankens misstag skapar en ond spiral”", "summary": "Pär Nuder varnar för att vi håller på att hamna i den sämsta av världar: Både Riksbanken och regeringen har drivit på en utveckling där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar.Kostnadstrycket i den svenska ekonomin har snabbt blivit starkare än vad Riksbanken grundar sin penningpolitik på. Risken är att vi nu går in i en ond spiral med högre inflation, högre räntor och stramare kreditprövning. Svensk ekonomi kan hamna i den sämsta av världar där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar. Riksbanken tycks överskatta produktivitetstillväxten fastän man räknar med att investeringstillväxten kommer att minska kraftigt. Därtill har regeringen med en alltför expansiv finanspolitik drivit på denna utveckling mot stagflation, bland annat genom skattesänkningar på 65 miljarder kronor vid årsskiftet. Det skriver socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Pär Nuder.", "article": "För ett halvår sedan fattade riksdagen i stor enighet ett historiskt beslut. Med stöd av två utländska professorer i ekonomi, som utvärderat penningpolitiken under åren 1995–2005, slog riksdagen fast att ”Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv”. Mer anmärkningsvärd är den starka kritik som riksdagen samtidigt gav uttryck för: ”Inflationen har emellertid under de senaste åren konsekvent underskridit inflationsmålet, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktionen varit lägre än vad den annars skulle ha varit.” Det var framför allt den starka produktivitetsutvecklingen som underskattades. Jag är rädd att Riksbanken gör samma misstag på nytt – fast tvärtom. Under det första halvåret i år har produktiviteten i det svenska näringslivet varit negativ. De flesta ekonomiska bedömare har hittills menat att denna nedgång är tillfällig – att den antingen är en effekt av det rådande konjunkturläget eller att det handlar om statistiska mätproblem. Men stämmer det? Enligt Riksbanken kommer investeringstillväxten att falla från 9,3 procent i år till 2,5 procent 2009. Samtidigt skall produktionstillväxten öka kraftigt från 0,1 procent i år till 2,1 procent 2009. Vid riksdagens utfrågning av riksbankschefen Stefan Ingves den 15 november ställde jag den raka frågan: Hur är detta möjligt? Jag fick inget tillfredsställande svar. I veckan kom statistik från Statistiska centralbyrån som bekräftar min farhåga. Nedgången i produktionstillväxten under första halvåret var inte tillfällig. Den var negativ även under tredje kvartalet och riskerar att bli negativ för hela 2007. Denna utveckling är oroande på flera sätt: För det första försvagas näringslivets konkurrenskraft. Den svenska tillväxten har under de senaste åren drivits på av en stark produktivitetstillväxt. Utvecklingen har varit imponerande – inte bara i ett historiskt perspektiv, utan även internationellt. Mellan 1994 och 2006 var Sveriges produktivitetstillväxt i genomsnitt 2,5 procent, vilket var högre än USA:s och högre än genomsnittet i såväl euroområdet som OECD. Under de senaste fyra åren har måttliga löneökningar i kombination med en rekordhög produktivitet lett till att företagens arbetskostnader per producerad enhet endast har ökat med 0,4 procent per år. Sverige har stått starkt i den internationella konkurrensen. Nu riskerar detta att brytas. För det andra ökar risken för stagflation. Den senaste tidens ekonomiska statistik visar på något högre löneökningar och betydligt lägre produktivitet än vad de flesta prognosmakare hade förutsett. Det innebär att det underliggande kostnadstrycket i den svenska ekonomin är starkare än vad regeringen baserar sin finanspolitik på – och vad Riksbanken grundar sin penningpolitik på. Risken är att svensk ekonomi går in i en ond spiral med högre inflation, högre räntor och stramare kreditprövning till följd av den internationella finansiella oron. Runt hörnet väntar lägre investeringar, fler flaskhalsar, ökad inflation och än högre räntor. Svensk ekonomi kan hamna i den sämsta av världar där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar. Stagflation är inget omöjligt scenario. Dessvärre har regeringen drivit på den här utvecklingen. Jag varnade tidigt för att regeringen bedriver en alltför expansiv finanspolitik. Och med facit i hand är det enkelt att konstatera att det inhemska kostnadstrycket hade varit lägre om regeringen hade avstått från att sänka skatterna med sammantaget 65 miljarder kronor vid årsskiftet. Då hade det varit lättare för Riksbanken att möta en internationell konjunkturavmattning med sänkta räntor. För det tredje riskeras det framtida välståndet om produktiviteten inte ökar. På lång sikt är produktiviteten den viktigaste förutsättningen för ekonomisk tillväxt. Det senaste decenniets välståndsökning – med ökade reallöner i klass med det sena 1960-talets rekordår – har drivits på av en stark produktivitetstillväxt. Ska vi ha råd med fortsatt höjda reallöner och en bättre gemensam välfärd utan att behöva förkorta semestern, förlänga veckoarbetstiden eller tära mer på våra naturresurser – då måste produktiviteten fortsätta att öka. Motsatsen får stora konsekvenser. Det räcker med att produktiviteten försämras med 1,3 procentenheter för att tillväxten i ekonomin som helhet minskar med nästan en halv procentenhet per år. I ljuset av detta är det oroande att det finns faktorer som talar för att nedgången i produktiviteten inte alls är av tillfällig natur. Det senaste decenniets rekordstarka utveckling har drivits på av omfattande investeringar i IT, inte minst i den tillverkande industrin. Men ett nytt gigantiskt tekniksprång är föga sannolikt under de närmaste åren. Likaså är omfattande avregleringar redan genomförda. Till detta kommer regeringens ekonomiska politik. Lägre investeringar i kunskap och kompetens i form av färre högskoleplatser. Neddragningar i vuxenutbildningen. En förändrad arbetsmarknadspolitik med mindre utbildningsinnehåll. Stora skattesänkningar riktade mot lågproduktiva jobb i tjänstesektorn. Sammantaget kommer denna politik att få negativa effekter på det samlade förädlingsvärdet i den svenska ekonomin. Den ekonomiska politiken måste läggas om för att långsiktigt förbättra produktiviteten och investeringsnivån. Det handlar om strategiska investeringar i kunskap, kompetens, infrastruktur och ny teknik. De statliga företagen ska inte privatiseras utan användas som spjutspetsar i denna investerings- och produktivitetspolitik. Vi socialdemokrater vill tillsätta en investerings- och produktivitetsdelegation som får i uppdrag att analysera näringslivets konkurrenskraft och utarbeta en strategi för ökad produktivitet. Regeringen däremot har bundit sig vid masten och driver igenom en ekonomisk politik som formulerades för två år sedan – i ett helt annat konjunkturläge. Man riskerar att göra om samma misstag som regeringen Bildt gjorde i början av 1990-talet – hålla sig till en framförhandlad ekonomisk politik som inte tar hänsyn till nya förutsättningar. Bildt-Wibble förnekade problemen och först när krisen var ett faktum bad man om hjälp från oppositionen. Som finansminister hade jag tillgång till exklusiv, kurspåverkande information om läget i den finansiella sektorn, information som var viktig för att förstå utvecklingen i den reala ekonomin. Jag är säker på att den nuvarande finansministern också har sådan insyn. Mot bakgrund av oron på de internationella finansiella marknaderna och att det ingalunda går att blåsa faran över för svenska finansiella institutioner, är det anmärkningsvärt att Anders Borg så kategoriskt har avvisat mitt krav på att oppositionen ska få information från regeringen om läget i den finansiella sektorn. Vad är det han vet som han inte vill berätta? Det är rimligt att vi – givetvis under tysthetslöfte – får den informationen. För hur kritiska vi socialdemokrater än är mot regeringens politik kommer vi att vara beredda att ta ansvar för Sverige om så behövs – även när vi är i opposition. PÄR NUDER ", "article_category": "other"}
{"id": 31257, "headline": "”Öka antalet vindkraftverk från dagens 800 till 6 000”", "summary": "Energimyndigheten lämnar i dag förslag till regeringen: Räkna med minst en tjugodubbling av elproduktionen från vindkraftverk.Svensk vindkraft producerar i dag 1,4 terrawattimmar el. Sveriges nationella planeringsmål för elproduktion från vindkraft bör sättas till 30 TWh år 2020, det vill säga avsevärt högre än nu gällande 10 TWh till år 2015. Annars klarar vi inte att nå upp till EU:s målsättning att 20 procent av all energiproduktion år 2020 ska komma från förnybara källor. Det förutsätter i sin tur en ökning från dagens cirka 800 vindkraftverk till mellan 3 000 och 6 000 verk. Av planeringsmålet på 30 TWh bör två tredjedelar omfattas av landbaserad vindkraft och resten av havsbaserad. Sverige har en betryggande vindkraftspotential som med råge överstiger vad som behövs för utbyggnad enligt detta mål, skriver Thomas Korsfeldt och Klas Tennberg, generaldirektör respektive projektledare på Energimyndigheten.", "article": "Inriktningen i EU är att medlemsländernas andel av förnybar energi måste öka radikalt, till 20 procent som helhet. I slutet av januari 2008 förväntas kommissionen komma med ett förslag till bördefördelning. I dagsläget är fördelningen av EU:s mål således inte klart. Det innebär emellertid inte att Sverige kan låta bli att agera. Verkligheten är att det i tidsperspektivet 2020 bara finns tre realistiska energislag, som tillsammans med effektivisering markant kan bidra till att uppfylla de åtaganden som kommer att åläggas Sverige. • Det är biobränslebaserad elproduktion, som producerar både värme och el. • Det är biodrivmedel. • Det är vindkraft, som förhållandevis är en extremt ren energikälla utan utsläpp och med en ekonomi som med vissa förändringar är acceptabel. En omfattande svensk vindkraftutbyggnad är definitivt ett bidrag till att på europeisk nivå minska fossilbränslebehovet och därmed för klimatet skadliga utsläpp. Sveriges nationella planeringsmål för elproduktion från vindkraft bör därför sättas till 30 TWh (terrawattimmar) år 2020. Det är en högre ambitionsnivå än nu gällande 10 TWh till år 2015. 30 TWh vindkraft förutsätter beroende på effekt och vindläge en ökning från dagens cirka 800 vindkraftverk till 3 000–6 000 verk till lands och till havs. Det är en slutsats Energimyndigheten drar när regeringens uppdrag att föreslå ett nytt planeringsmål för vindkraften avrapporteras i dag. För att planeringsmålet ska kunna uppnås så måste en rad förutsättningar ändras och åtgärder vidtas, som ökar incitamenten för vindkraftsetablering att genomföras. Dessa förslag återkommer vi till nedan. Arbete är angeläget, inte minst mot bakgrund av kopplingen mellan förnybar energi och klimatfrågan. Sverige har under många år varit aktivt när det gäller åtgärder för att minska ökningen av växthusgaser. Som ett led i detta har Sverige medverkat till att EU:s ambitionsnivå när det gäller produktion av förnybar energi ska öka med cirka 11,5 procent. Detta innebär på EU nivå en ökning med cirka 700 TWh. Allt för att minska beroendet av fossilbaserade bränslen och därmed verka för en tryggare energiförsörjning. Finns det då inga alternativ, till biobränslen, biodrivmedel och vindkraft? Så här är läget. • Vattenkraft. I princip färdigutbyggd. Effektiviseringspotential på cirka 2 TWh möjlig. • Vågkraft. På utvecklingsstadiet. Långsiktig potential troligen minst 10–12 TWh, men kommersialiseras sannolikt inte tillräckligt snabbt, sett i perspektivet 2020. • Storskalig solel ligger sannolikt ännu längre fram i tiden, om inte dramatiska forskningsgenombrott sker som sänker produktionskostnaden. Således har ökad vindkraftproduktion en nyckelroll om Sverige ska öka andelen förnybar el. Ett planeringsmål är dock inte samma sak som att 30 TWh vindkraft kommer att byggas. Om målet ska förverkligas fullt ut, förutsätter det gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Det är dock nödvändigt att den fysiska planeringen medger en så stor utbyggnad om det krävs. Planeringen måste vara klar långt före 2020, vilket innebär bland annat att planeringsberedskap skapas i de kommunala översiktplanerna genom att kommunerna identifierar och lägger fast lämpliga områden för vindkraft. Frågan om överföringskapacitet i elnäten samt det ökade behovet av reglerkraft måste också klaras ut. Energimyndigheten föreslår att 20 TWh av planeringsmålet omfattar landbaserad vindkraft. Hälften bör vara planerade senast 2010 och resterande del 2012. När det gäller havsbaserad vindkraft finnas i dag redan cirka 10 TWh planerat. I dag producerar vindkraften i Sverige cirka 1,4 TWh el. Potentialen för vindkraft i Sverige överstiger hur det än räknas med råge det föreslagna planeringsmålet. En jämförelse med stora europeiska vindkraftländer som Tyskland och Spanien visar på möjligheter. Tyskland producerade 30 TWh vindkraft år 2006 trots sämre vindförhållanden än Sverige. Spanien har ökat sin vindkraftproduktion med drygt 20 TWh till 23 TWh på åtta år fram till 2006. Planeringmålet för vindkraft skapar förutsättningar för en omfattande utbyggnad, men vad som i praktiken sker beror även på en rad andra faktorer. Energimyndigheten har identifierat följande faktorer som bör ändras eller utredas: • Snabbare tillstånd. Tillståndsprocessen måste snabbas upp utan att kvaliteten hotas. Vindkraft bör tas bort ur förordningen om miljöfarlig verksamhet. Den är ”ren”. • En enda ingång till myndigheter. Investerare måste ges möjlighet till så kallat ”one-shop-stop”, vilket betyder att kontakterna med myndigheter ska skötas på ett ställe. En utredning syftande till en samlad beslutsordning föreslås. • Ambitiösare kvotplikt. För landbaserad vindkraft räcker det när det gäller styrmedel med att en ambitiösare kvotplikt övervägs senast vid nästa översyn av elcertifikatsystemet, så att elhandlarna blir tvungna att ha en större andel förnyelsebar energi än i dag. • Stöd till havsbaserad vindkraft. Havsbaserad vindkraft är inte lönsam i dag. Utveckling av havsbaserad vindkraft kan spela en viktig roll i uppfyllandet av Sveriges förnybarhetsmål och bidra till industriell utveckling. Energimyndigheten kommer att utreda och lämna förslag på ett styrmedel som påskyndar utbyggnaden av vindkraft till havs. • Behov av mer reglerresurser. Kraftigt utbyggd vindkraft ställer högre krav på så kallad reglerkraft, till exempel när det inte blåser. Svenska Kraftnät bör på nordisk nivå analysera denna fråga. Energimyndigheten överlämnar nu förslaget till planeringsmål för vindkraft till regeringen, för kommande riksdagsbeslut. Om målet beslutas följer i nästa steg en geografisk fördelning av de landbaserade 20 TWh. THOMAS KORSFELDT KLAS TENNBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 31258, "headline": "Ett annat sätt att se män", "summary": "Han är tuff, han är viktig, aktiv och offentlig. Sällan privat, sällan glad. Så ser mannen ofta ut i bild. Men finns det ett annat sätt att se honom? Det har fotokonstnären Britt-Marie Trensmar undersökt i flera projekt. Nu senast med \"Han i hennes ögon\" där kvinnor fotograferat män.", "article": "Britt-Marie Trensmar lät senast låta tala om sig för fem år sedan när hon med sina egna bilder i sviten \"Mangrant\" visade män nakna. Men inte i de coola, hårda poser de brukar inta när de ska vara sexiga. Utan leende, lekfulla och sensuella. Reaktionerna hon fick var blandade. Allt från hurrarop till förlöjligande, eller krav på förbud mot det hon ägnade sig åt. Hon gick vidare och ställde frågan till kvinnor: Hur vill ni se män i bild? Projektet \"Han i hennes ögon\" har pågått några år, och nu visas resultatet på Arbetets museum i Norrköping. Det blev 400 bilder, tagna av kvinnor från olika platser och med olika bakgrund. Bilderna är till stor del varma och kärleksfulla. Det är främst pappor och makar, älskare och söner som skildras. Bildmotiven är varierade - en del är som hämtade ur familjealbum, andra är mer estetiskt utforskande. Till bilderna finns också kvinnornas personliga bildtexter. Resultatet stärker Trensmars förmodan att många kvinnor vill se en mer mänsklig och sensuell man. Hon har ägnat mycket tid åt att titta på och analysera bilder ur ett könsperspektiv. Men vad är det då hon har reagerat mot i den vanliga mediebilden av mannen? - Det är framför allt glamourvärldens bilder jag menar, de som vädjar till våra drömmar och förväntningar och ger oss näring för fantasier. I livstilsmagasinens bildvärldar - de om film, mode, reklam, musik - har män i bild ett annat kroppsspråk än kvinnor. - De har uppblåsta poser, spända käkar och knogar. De ser ofta ut som om de är redo att slåss. Och så blicken sedan: De ser inte ut som om de tycker om det de ser. Man ser dem så på glossiga omslag och i reportage. Det finns förstås undantag, säger hon. Inte minst idrottsbilder av det fotbollslag som vann matchen är en klassiker - män som skrattar, kramas, är lyckliga. - Det är en av de få frizonerna för män. Musikscenen är en annan arena där män får agera sensuellt - och se vad kvinnor tycker om det! De formligen älskar ju popstjärnor. En annan bildmässig frizon för manlig värme är bilder av pappor, menar Trensmar. Hon vill försöka komplettera bildspråket med att ge en mer positiv skildring av män i bild och har ägnat femton år åt att bildmässigt utforska manligt och kvinnligt. Men det har inte alltid varit lätt. Genom föredrag och workshoppar är hon ute mycket och möter människor på arbetsplatser och i skolor. Många gånger är det positiva möten, där kvinnor - och män - visar att de också vill se en mer mänsklig och sensuell man i bild. Samtidigt har hon ibland känt sig nedslagen när hon tyckt sig märka att det finns ett starkt motstånd mot en mer nyanserad mansbild. Inte alls bara bland män, utan också bland kvinnor. - Motbilden till den traditionella mannen blir genast en mes - det finns liksom inga alternativ. Jag har hört unga tjejer säga \"det är spännande med en bild på en man som ser farlig ut\". Men kvinnor som stöttar den bilden bidrar faktiskt också till sin egen underordning. - Och när jag fotograferar barn vet de genast hur de ska posera: killarna luftboxas eller lägger armarna i kors och ser hårda ut. Tjejerna åmar sig som fotomodeller och blir förtvivlade när de inte ser ut som sådana. Det gör mig illa berörd, säger Britt-Marie Trensmar. Hon menar att vi alla påverkas av de bilder vi ser. Därför vill hon med sitt skapande ge alternativa bilder när det gäller kön, bidra till ett annat bildutbud. - Det fungerar med bild som med religion och politik: Man trummar in några väldigt enkla budskap om och om igen, tills det blir en självuppfyllande profetia. Varje gång bilden av en man som är hård och redo att slå upprepas, blir den mer och mer sann för betraktaren. Man påverkas omedvetet. Genus- och medieforskaren Anja Hirdman var med i den jury som valde ut bilder till \"Han i hennes ögon\". Hon instämmer i Trensmars analys av mediebilden av män. - Bildbudskap av män och kvinnor följer strikta regler som skiljer sig åt. Det är noga att män inte får knytas till kvinnlighet eller bli alltför privata, till exempel. Men det pågår en förändringsprocess i det mediala bildspråket, säger Hirdman. Så används män nu till exempel alltmer i skönhetsreklam. Men det blir ändå en skillnad mot hur kvinnor visas. - Ett exempel är reklam för en känd hudvårdsprodukt där man nu har börjat använda även en man. När samma märke använder en kvinna så sitter hon i ett kliniskt vitt rum och huden är oberörd av åldrande. Men mannen skildras genom snabba inklipp när han joggar, spelar tennis eller är på jobbet. Han är aktiv. Budskapet här är att det gäller att inte se trött ut i det offentliga rummet. Att Trensmar mött många kvinnor som spjärnar emot en mindre traditionell bild av män förvånar inte Anja Hirdman. - I medier riktade till kvinnor ser man att lojaliteten och inlevelsen med det manliga finns närvarande, medan motsvarande inte alls finns i medier riktade mot män. - Det är förstås bra att kvinnor är lojala med de män de står nära. Men den traditionella mansrollen tycker jag att man ska vara kritisk mot. Men finns det plats för en bild av en mer nyanserad, vilsen, mjuk och kanske svag man också? - Det tror jag nog. Särskilt som det just nu är en tid när manligheten börjar diskuteras ordentligt - äntligen. Att rikta blicken mot manligheten innebär också att se svagheter och sprickor. Då förmänskligas mansrollen och det behövs för jämställdheten, enligt Hirdman. - Det finns de som reagerar mot vad man ser som ett \"tycka-synd-om-män\"-fenomen. Till exempel när man tar upp att män trycker ned känslor, biter ihop, och mår dåligt av det. Att mäns våld drabbar också män. Men när man visar på avigsidor med mansrollen så lyfter man den, petar på den och nedmonterar myten om den starke mannen. Britt-Marie Trensmar betonar att hon inte vill kritisera män med sitt skapande - utan mansrollen. - Jag har på väldigt nära håll sett hur dåligt män kan må av den. Mansrollen gör män illa. Tyvärr gör mansrollen också kvinnor och barn illa. Så mansrollen kräver sina offer - den är potentiellt dödlig. Och det är den mansroll vi ser gestaltad i det dagliga medieflödet. Att utforska och utmana den är en röd tråd i mitt bildskapande. - På samma sätt som vi nu blir matade med bilder som visar något dåligt, varför inte mata med positiva bilder? Från vänster till höger, fotograferna kommenterar själva sin bild. Fotokonstnären Britt-Marie Trensmar Fotokonstnären Britt-Marie Trensmar utforskar hur människan gestaltas i bild och vem som har tolkningsföreträde. Undersöker företeelser som genus, identitet, sexualitet. Hon har tidigare gjort projekten \"Mangrant\", \"Skönhetsfabriken\", \"Förbjuden man\", \"Min syster\". Fotoutställningen \"Han i hennes ögon\" visas på Arbetets museum i Norrköping fram till den 24 mars. Utställningen omfattar 400 bilder tagna av 157 kvinnor från flera länder. Utställningen har även visats på Ålands museum och konstmuseum hösten 2007. Han i hennes ögon ", "article_category": "other"}
{"id": 31269, "headline": "\"Mobbade på arbetsplatser klarar inte av sitt jobb\"", "summary": "Ny undersökning om vantrivsel i arbetet: Var femte anställd i Sverige känner sig mobbad eller trakasserad. För många är skälet att de inte klarar av sina arbetsuppgifter. 350 000 svenskar trivs ordentligt dåligt på arbetsplatsen, visar en ny undersökning från Handelns utredningsinstitut. Samtidigt känner sig var femte anställd utfryst, mobbad eller trakasserad. De som vantrivs tror ofta att kolleger och chefer tycker att de gör ett dåligt jobb. Det stämmer överens med företagarenkäter där var sjunde anställd inte anses klara av sina arbetsuppgifter. Men i stället för att säga upp sig väljer många att stanna kvar i otrivseln i hopp om att arbetsgivaren ska köpa ut dem med höga avgångsvederlag. Detta bidrar till orörligheten på svensk arbetsmarknad, samtidigt som denna orörlighet tvingar många svenskar att dröja sig kvar i en nedbrytande arbetssituation. Det skriver Stefan Fölster och Björn Lindgren, chefsekonom respektive ekonom på Svenskt Näringsliv.", "article": "Lena har känt sig utfryst av sina arbetskolleger under flera år. Hon mår dåligt och är ofta sjukskriven. Hon vill ha ett annat jobb. Där börjar hennes dilemma. Hon kan säga upp sig själv, men har ingen garanti att det blir bättre på det nya jobbet. Därför har hon fått rådet att vänta tills arbetsgivaren köper ut henne. Flera tidigare arbetskolleger fick en årslön i avgångsvederlag. Inte minst för sina barns skull väljer Lena därför att stanna. Enligt en undersökning som vi publicerar i dagarna kan drygt hundra tusen svenskar befinna sig i en situation där det både är orimligt lönsamt att dröja kvar i en nedbrytande arbetssituation och onödigt svårt att byta arbete. Runt 350.000 svenskar jobbar kvar på ett jobb där de trivs ordentligt dåligt med sina kolleger eller sina arbetsuppgifter. Det är slutsatsen av en undersökning bland 1.200 anställda som Handelns utredningsinstitut genomfört på vårt uppdrag. En ny insikt från vår undersökning är att de som inte trivs ofta anser att deras kompetens eller utbildning inte stämmer överens med arbetets krav. De tror också att deras kolleger och chefer tycker att de gör ett sämre jobb. Detta indikerar att en viktig förklaring till att många inte trivs är att de inte fullt ut klarar av sitt jobb. Så ser också arbetsgivare på sina anställdas kompetens. Enligt Svenskt Näringslivs företagarpanel anses ungefär 14 procent av nuvarande anställda inte klara sina arbetsuppgifter. Att stanna i ett jobb där man inte trivs tär ofta på motivationen, vilket i sin tur leder till en sämre arbetsinsats. Engagemanget i den personliga kompetensutvecklingen kanske avtar. Med tiden riskerar därför gapet mellan vad man presterar och vad man förväntas prestera bli allt större. Undersökningen visar att de som tror att kolleger och chefer tycker att de inte klarar av sitt jobb tre gånger oftare än andra känner sig utfrysta, mobbade eller trakasserade. Sammanlagt anger två av tio anställda att de i någon utsträckning känner sig mobbade eller trakasserade - var fjärde hänvisar till tvivel på om han eller hon uppfattas klara av sitt jobb. Detta samband är närmast tabubelagt att påtala i Sverige. Den politiskt korrekta beskrivningen av utfrysning eller trakasserier talar bara om gruppsykologiska förklaringar eller elaka arbetsgivare som orsak. I själva verket är det ganska självklart att ett arbetslag på ganska själviska grunder kan frysa ut en kollega som de anser påverkar arbetet negativt. I det fallet hjälper inte många av de åtgärder som en arbetsgivare normalt kan ta till för att stoppa utfrysning. Där börjar ett moment 22 för den anställde som hamnat i denna situation. Den som själv byter jobb går miste om möjligheten att bli utköpt av arbetsgivaren. Ett sådant utköp kan ibland ge upp till två och en halv årslöner, men oftare hamnar det runt en årslön. Det är en ansenlig summa pengar för de allra flesta. Det tar genomsnittssvensken 18 år att spara ihop en årslön. Det är därför inte förvånande att en facklig rådgivare i en frågespalt om arbetsrätt skriver: \"Många gånger kan denna (den anställdes) passivitet och nonchalans vara ett tillvägagångssätt för att hamna i en situation där arbetsgivaren tvingas säga upp medarbetaren.\" Denna honungsfälla har flera allvarliga konsekvenser. En är att varje person som avstår från att lämna ett jobb där man vantrivs, därmed också gör det svårare för andra att hitta rätt eftersom man blockerar ett jobb som någon annan kanske skulle trivas bra på. Här finns en ond cirkel. En arbetsmarknad med bättre rörlighet är därför en viktig förutsättning för att människor skall kunna hitta jobb där de trivs. Den svenska arbetsmarknaden präglas i dag av orörlighet. I Sverige bytte omkring fem procent av de förvärvsarbetande jobb under 2003 enligt EU:s Labour Force Survey, vilket i internationella jämförelser är en låg siffra. I Danmark var det tretton procent som gick från ett jobb till ett annat. I Danmark känner anställda samtidigt större trygghet på arbetet än svenskar, förmodligen för att de vet att de lätt hittar ett annat arbete om de hamnar i en nedbrytande situation i det nuvarande arbetet. En annan konsekvens är att fler känner sig stressade och sjukskrivs. I vår undersökning framkommer att personer som inte trivs är mer stressade och oftare sjuka än de som trivs. Detta gäller speciellt de som trivs allra sämst. Enligt andra svenska studier finns det också ett samband mellan att vara inlåst i \"fel\" jobb och förekomsten av magbesvär, olust, trötthet och håglöshet. Ny internationell forskning bekräftar dessa resultat. En omfattande studie genomförd på kanadensiska data (Wasmer 2006) analyserar kopplingen mellan trakasserier på arbetsplatser och de institutionella förutsättningarna för rörlighet på arbetsmarknaden. Kanada är i detta avseende ett bra studieobjekt eftersom det finns viktiga skillnader i rörlighet mellan de olika provinserna medan andra förhållanden är lika. Resultaten visar tydlingt att de provinser där de institutionella hindren drar ned rörligheten har en större andel anställda som är missnöjda med sitt arbete, utsatta för trakasserier, indragna i konflikter på arbetsplatsen, stressade och sjukskrivna. I Sverige har detta knappt kunnat diskuteras därför att det har hamnat i en infekterad debatt om anställningsskydd. En mer konstruktiv ansats kan vara att diskutera trygghet i arbetet. Det är inte sagt att just dagens utformning av det svenska anställningsskyddet ger den bästa tryggheten i arbetet. OECD har upprepade gånger visat att det tvärtom är så att länder med ett striktare anställningsskydd ger de anställda sämre upplevd trygghet. I Sverige bekräftas detta av flera studier som visar att uppluckringen av turordningsreglerna hos de minsta företagen sänkte sjukfrånvaron. I vår undersökning uppger åtta procent av dem som vill byta jobb att den främsta anledningen till att de inte gör det är att de då förlorar sin plats på turordningslistan. För många andra kan det säkert också vara viktigt men inte det främsta skälet. Andra undersökningar pekar nämligen på att en tredjedel av dem som vill byta jobb uppger att turordningsreglerna gör att man blir mindre benägen att byta jobb. En bra trygghet i arbetet skulle i stället kräva att anställningsskyddet utformas så att det inte hindrar att människor byter arbete när de befinner sig i nedbrytande situationer. I Österrike avsätter exempelvis arbetsgivare en summa varje månad för varje anställd. Denna pott får en arbetstagare med sig när den blir uppsagd. På det sättet finns en trygghet som inte försätter människor i orimliga arbetssituationer. Trygghet i arbete innebär också att det råder klara spelregler. I dag är lagen och tillämpningen i domstol mycket otydliga. Delvis därför kan en anställd försöka vänta ut en arbetsgivare och \"hoppas\" på vinst. För arbetsgivare är de anställda den viktigaste resursen. Både regeringen och facken har faktiskt anledning att fråga sig om man är till freds med en ordning som gör att så många svenskar dröjer kvar i en nedbrytande arbetssituation. STEFAN FÖLSTER BJÖRN LINDGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 31275, "headline": "\"Vi ger universiteten mer frihet från staten\"", "summary": "Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg presenterar förslag att ändra lagstiftningen: Universitetens folk måste kunna stå fria och säga obekväma sanningar. Dagens statliga styrning av universitet och högskolor hämmar lärosätenas utveckling och handlingsfrihet. Högskoleförordningen är enormt detaljerad och minskar universitetens konkurrensförmåga, både om de bästa studenterna och i förhållande till vår omvärld. Därför presenterar regeringen i dag en utredning med uppgift att göra universitet och högskolor i Sverige mer fristående från staten. Målet är att lärosätena själva ska få det avgörande inflytandet över den egna verksamheten. Akademin får aldrig vara underkastad politiska diktat eller vara lydig tjänare åt de förhärskande stämningarna, skriver högskole- och forskningsministern Lars Leijonborg.", "article": "I dag presenterar regeringen direktiv till en utredning med uppgift att göra universitet och högskolor i Sverige mer autonoma från staten. Alltfler inom högskolevärlden känner myndighetsformen begränsande i strävan att göra svenska högskolor till lärosäten i världsklass. I likhet med vad som nu sker i flera andra länder i Europa bör Sverige ta bestämda steg i riktning mot friare universitet och högskolor. Utredaren ska föreslå alternativa verksamhetsformer till den traditionella statliga myndighetsformen. I andra länder har man valt varianter som stiftelseform, självägande institutioner, förvaltningsorgan med särskilda fullmakter och tydligt grundlagsskydd. Utredaren ska analysera sådana alternativ och lägga ett eller flera förslag till alternativ till myndighetsformen. På ett principiellt plan handlar det om att slå fast att akademin är en kraft i samhällsutvecklingen som inte är underkastad diktat från den rådande politiska majoriteten eller lydig tjänare åt de förhärskande stämningarna. Universitetens folk måste våga stå fria och säga obekväma sanningar, beforska tabubelagda områden och ha mod att stå emot tidsandan. Moralpanik, stämningsopinioner och populism har vi tillräckligt av. Tyvärr finns det historiska exempel på att också universitetsvärlden blåst med i tidens strömningar på ett olyckligt sätt, men i största möjliga utsträckning ska universitet och högskolor vara institutioner som sätter rationalitet, kunskapssökande och sanning främst och inte eftersträvar uppskattning av den politiska makten. Konkret handlar det om att obyråkratiskt kunna pröva nya grepp, inleda internationella samarbeten, disponera lokaler och donationsmedel efter egna prioriteringar, kunna ingå avtal med privata och offentliga aktörer både i Sverige och andra länder samt arbeta med andra ledningsformer. Självklart måste staten och ytterst skattebetalarna ha ett övergripande inflytande på hur skattemedel används. Kraven på kvalitet och rättssäkerhet för studenterna måste naturligtvis kunna hävdas också i det nya systemet. Men det är regeringens övertygelse att större frihet kommer att främja en positiv utveckling av svenska universitet och högskolor så att de därmed kan bli ännu viktigare för Sveriges framtid. Det har sagts förr, men förtjänar att upprepas: bara en nation som ligger i täten när det gäller kunskap kommer att hävda sig väl i globaliseringens tid. Sverige ska vara en kunskapsnation i absolut världsklass. För att utveckla utbildning och forskning på högsta internationella nivå behövs starka akademiska lärosäten med stor integritet. Att öka lärosätenas självständighet var ett viktigt vallöfte för Allians för Sverige. I våras ändrade vi högskolelagen, så att universitet och högskolor fick ökade möjligheter att påverka sina styrelsers sammansättning. Nu är det dags att ta nästa steg. Vi är inte ensamma om den här ambitionen. I land efter land i vår omvärld genomförs nu reformer som syftar till ett ökat självbestämmande för universitet och högskolor. EU:s ministerråd antog förra veckan en rekommendation med samma inriktning. I Storbritannien har lärosätena sedan lång tid tillbaka haft en till stor del självständig ställning gentemot staten. Detta har inneburit en handlingsfrihet som svenska lärosäten saknar. I Norge finns det sedan år 2005 en ny lag för universitet och högskolor, som innebär att de har fått en mer fristående ställning än andra norska förvaltningsmyndigheter. De danska universiteten övergick 2003 från att ha varit statliga institutioner till att bli så kallade självägande institutioner i den offentliga förvaltningen. En finsk statlig utredning lade nyligen fram förslag om att det för universiteten ska införas en ny form av offentligrättslig juridisk person som innebär att universiteten frigörs från staten som juridiska personer. Den högre utbildningen och forskningen internationaliseras alltmer. Lärosätena är i allt högre grad aktörer på en global kunskapsmarknad. Konkurrensen om resurser, studenter och forskare ökar. Svenska lärosäten kommer att behöva samverka och profilera sig för att klara sig väl, och öka sin närvaro internationellt. Kungliga Tekniska högskolan, Lunds universitet och Karolinska institutet har redan påbörjat viss verksamhet i Kina och andra länder, för att nämna några exempel. Villkoren för de svenska lärosätena behöver bli likvärdiga med deras utländska motsvarigheter. Historiskt sett har svenska universitet och högskolor alltid varit styrda av staten. Hur staten har styrt har dock varierat över tid och så även lärosätenas frihet att själva bestämma över den egna verksamheten. När högskolan expanderade kraftigt under 1950- och 60-talen ökade centralstyrningen. Under de senaste 30 åren har utvecklingen i någon mån gått i en annan riktning. Universiteten och högskolorna har gått från att ha varit centralstyrda med flera olika beslutsnivåer mellan regeringen och högskoleledningarna till att, framförallt genom förändringar under den borgerliga regeringen 1993, utvecklas mot att bli något mer självständiga. Men kritiken från högskolehåll har ändå handlat om för stor centralstyrning och snärjande centrala regler och direktiv. Både universitets- och högskoleförbundet SUHF och Ingenjörsvetenskapsakademien har lagt fram egna utredningar om mer autonoma högskolor. Statens styrning sker i dag till stor del genom regler, trots alla utfästelser om att det ska ske genom mål- och resultatstyrning. Högskoleförordningen är enormt detaljerad. Det hämmar lärosätenas möjligheter till utlandsetablering och medverkan i internationella samarbeten, minskar förutsättningarna att konkurrera om de bästa studenterna och forskarna samt drivkrafterna för att kommersialisera forskningsresultat och samverka med näringsliv och samhälle. Att lärosätena i dag är statliga förvaltningsmyndigheter begränsar lärosätenas handlingsfrihet till exempel när det gäller ekonomin, fastighetsförvaltning, och den interna organisationen. Regeringens ambition med denna utredning är att statens styrning ska begränsas till de frågor som är mest väsentliga för staten och lärosätena ska få det avgörande inflytandet över den egna verksamheten. Regle- ringen bör främst begränsas till frågor om till exempel resurser, dimensionering, effektivt resursutnyttjande, kvalitet i utbildning och forskning, ansvarsutkrävande samt rättssäkerhet för studenter. Vissa frågor kan med fördel regleras genom avtal mellan staten och ett lärosäte. Så sker i dag när det gäller bland andra Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping, som överfördes till självständiga stiftelser av den borgerliga regeringen 1991-94. Den här gången handlar det inte om förändring för ett fåtal högskolor genom privatisering, utan om att ge alla lärosäten tillgång till ökade frihetsgrader som hittills bara kommit stiftelsehögskolorna till del. LARS LEIJONBORG ", "article_category": "other"}
{"id": 31277, "headline": "En studie i svart", "summary": "Gordon Brown är politiskt pressad efter flera stora skandaler. Den brittiske premiärministern kan få svårt att återta det politiska kommandot.", "article": "\"Browns svarta vecka\" är en flitigt förekommande rubrik i engelsk press den senaste tiden. Den har definitivt täckning. När den brittiske premiärministern Gordon Brown en gång skriver sina memoarer borde november 2007 få ett särskilt kapitel. Att så mycket kan sammansvärja sig under så kort tid med så förödande politiska konsekvenser förefaller nästan overkligt. Dagen då finansminister Alistair Darling informerade underhuset om att två cd-skivor med personlig och ekonomisk information om 25 miljoner britter försvunnit i posten kunde man höra parlamentsledamöterna både stöna och flämta förvånat. De kunde omedelbart identifiera en politiska skandal i kolossalformat. Att chefen för den ansvariga myndigheten avgått spelade ingen roll. Den ytterst ansvarige var Gordon Brown som tvingades till flera offentliga ursäkter. Han pressades hårt på besked om vilka följder de försvunna cd-skivorna kunde få för en stor del av befolkningen. Det är illa nog för den stolte och självmedvetne Brown att under förödmjukande former tvingas medge ett misstag. Värre är att vad som ansetts vara hans främsta politiska tillgång, kompetens, kraftigt devalverats. Oppositionens anklagelser om passivitet och sjabbel har varit svåra att värja sig emot. Alla regeringar hamnar i svackor och råkar ut för olyckor. Men när den ena affären tycks avlösa den andra är det frestande att se ett mönster. Labourregeringen är nu farligt nära gränsen där den betraktas som oförmögen att styra landet. En skandal av minst lika stor dignitet som de försvunna cd-skivorna är härvan kring banken Northern Rock som stod vid ruinens brant på grund av den internationella kreditoron. Bara en statlig räddningsaktion där den osannolika summan 47 miljarder pund tillfördes hejdade kollapsen. Detta var också en händelse som inte hade något med regeringen att göra men där den tvingades ingripa och genom sina metoder givit upphov till oro och tvivel. Dels därför att den till att börja med inte verkade förstå krisens omfattning, dels därför att den gett olika besked om och hur mycket skattebetalarna kan tvingas att betala för att hålla Northern Rock vid liv. Summor på 100 miljarder pund eller mer nämns. Labourledarens eländiga vecka är egentligen bara en fortsättning på de problem som uppstod efter det att han i oktober avstod från att utlysa allmänna val. Beslutet var tydligt påverkat av en plötslig opinionsuppgång för de konservativa och Gordon Brown kritiserades hårt för att ha dragit ut på en process som han egentligen inte trodde på. Samtidigt återkom anklagelsen som alltid riktats mot honom: en övertaktiserande politiker som in i det längsta dröjer med att bestämma sig. Gordon Brown tog över efter Tony Blair i juni och gav under några månader intrycket av att både vilja och kunna förnya regeringen. Opinionsmätningarna var lysande och partikongressen en triumf. Allting var upplagt för ett val och en fjärde Labourseger som skulle ge Brown ett eget mandat. Men så drabbades han uppenbarligen av tvivel och tvekan, en oro för att gå till historien som en av de mest kortlivade brittiska premiärministrarna. Nu kan han vänta med att gå till väljarna ända fram till 2010. Men mot bakgrund av hans agerande - och reaktionerna de givit upphov till - är det långtifrån säkert att de närmaste åren ger honom möjlighet att återta det politiska kommandot. Risken är i stället att en mycket långt utdragen pina väntar i 10 Downing Street. ", "article_category": "other"}
{"id": 31280, "headline": "”Vi ger universiteten mer frihet från staten”", "summary": "Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg presenterar förslag att ändra lagstiftningen: Universitetens folk måste kunna stå fria och säga obekväma sanningar.Dagens statliga styrning av universitet och högskolor hämmar lärosätenas utveckling och handlingsfrihet. Högskoleförordningen är enormt detaljerad och minskar universitetens konkurrensförmåga, både om de bästa studenterna och i förhållande till vår omvärld. Därför presenterar regeringen i dag en utredning med uppgift att göra universitet och högskolor i Sverige mer fristående från staten. Målet är att lärosätena själva ska få det avgörande inflytandet över den egna verksamheten. Akademin får aldrig vara underkastad politiska diktat eller vara lydig tjänare åt de förhärskande stämningarna, skriver högskole- och forskningsministern Lars Leijonborg.", "article": "I dag presenterar regeringen direktiv till en utredning med uppgift att göra universitet och högskolor i Sverige mer autonoma från staten. Alltfler inom högskolevärlden känner myndighetsformen begränsande i strävan att göra svenska högskolor till lärosäten i världsklass. I likhet med vad som nu sker i flera andra länder i Europa bör Sverige ta bestämda steg i riktning mot friare universitet och högskolor. Utredaren ska föreslå alternativa verksamhetsformer till den traditionella statliga myndighetsformen. I andra länder har man valt varianter som stiftelseform, självägande institutioner, förvaltningsorgan med särskilda fullmakter och tydligt grundlagsskydd. Utredaren ska analysera sådana alternativ och lägga ett eller flera förslag till alternativ till myndighetsformen. På ett principiellt plan handlar det om att slå fast att akademin är en kraft i samhällsutvecklingen som inte är underkastad diktat från den rådande politiska majoriteten eller lydig tjänare åt de förhärskande stämningarna. Universitetens folk måste våga stå fria och säga obekväma sanningar, beforska tabubelagda områden och ha mod att stå emot tidsandan. Moralpanik, stämningsopinioner och populism har vi tillräckligt av. Tyvärr finns det historiska exempel på att också universitetsvärlden blåst med i tidens strömningar på ett olyckligt sätt, men i största möjliga utsträckning ska universitet och högskolor vara institutioner som sätter rationalitet, kunskapssökande och sanning främst och inte eftersträvar uppskattning av den politiska makten. Konkret handlar det om att obyråkratiskt kunna pröva nya grepp, inleda internationella samarbeten, disponera lokaler och donationsmedel efter egna prioriteringar, kunna ingå avtal med privata och offentliga aktörer både i Sverige och andra länder samt arbeta med andra ledningsformer. Självklart måste staten och ytterst skattebetalarna ha ett övergripande inflytande på hur skattemedel används. Kraven på kvalitet och rättssäkerhet för studenterna måste naturligtvis kunna hävdas också i det nya systemet. Men det är regeringens övertygelse att större frihet kommer att främja en positiv utveckling av svenska universitet och högskolor så att de därmed kan bli ännu viktigare för Sveriges framtid. Det har sagts förr, men förtjänar att upprepas: bara en nation som ligger i täten när det gäller kunskap kommer att hävda sig väl i globaliseringens tid. Sverige ska vara en kunskapsnation i absolut världsklass. För att utveckla utbildning och forskning på högsta internationella nivå behövs starka akademiska lärosäten med stor integritet. Att öka lärosätenas självständighet var ett viktigt vallöfte för Allians för Sverige. I våras ändrade vi högskolelagen, så att universitet och högskolor fick ökade möjligheter att påverka sina styrelsers sammansättning. Nu är det dags att ta nästa steg. Vi är inte ensamma om den här ambitionen. I land efter land i vår omvärld genomförs nu reformer som syftar till ett ökat självbestämmande för universitet och högskolor. EU:s ministerråd antog förra veckan en rekommendation med samma inriktning. I Storbritannien har lärosätena sedan lång tid tillbaka haft en till stor del självständig ställning gentemot staten. Detta har inneburit en handlingsfrihet som svenska lärosäten saknar. I Norge finns det sedan år 2005 en ny lag för universitet och högskolor, som innebär att de har fått en mer fristående ställning än andra norska förvaltningsmyndigheter. De danska universiteten övergick 2003 från att ha varit statliga institutioner till att bli så kallade självägande institutioner i den offentliga förvaltningen. En finsk statlig utredning lade nyligen fram förslag om att det för universiteten ska införas en ny form av offentligrättslig juridisk person som innebär att universiteten frigörs från staten som juridiska personer. Den högre utbildningen och forskningen internationaliseras alltmer. Lärosätena är i allt högre grad aktörer på en global kunskapsmarknad. Konkurrensen om resurser, studenter och forskare ökar. Svenska lärosäten kommer att behöva samverka och profilera sig för att klara sig väl, och öka sin närvaro internationellt. Kungliga Tekniska högskolan, Lunds universitet och Karolinska institutet har redan påbörjat viss verksamhet i Kina och andra länder, för att nämna några exempel. Villkoren för de svenska lärosätena behöver bli likvärdiga med deras utländska motsvarigheter. Historiskt sett har svenska universitet och högskolor alltid varit styrda av staten. Hur staten har styrt har dock varierat över tid och så även lärosätenas frihet att själva bestämma över den egna verksamheten. När högskolan expanderade kraftigt under 1950- och 60-talen ökade centralstyrningen. Under de senaste 30 åren har utvecklingen i någon mån gått i en annan riktning. Universiteten och högskolorna har gått från att ha varit centralstyrda med flera olika beslutsnivåer mellan regeringen och högskoleledningarna till att, framförallt genom förändringar under den borgerliga regeringen 1993, utvecklas mot att bli något mer självständiga. Men kritiken från högskolehåll har ändå handlat om för stor centralstyrning och snärjande centrala regler och direktiv. Både universitets- och högskoleförbundet SUHF och Ingenjörsvetenskapsakademien har lagt fram egna utredningar om mer autonoma högskolor. Statens styrning sker i dag till stor del genom regler, trots alla utfästelser om att det ska ske genom mål- och resultatstyrning. Högskoleförordningen är enormt detaljerad. Det hämmar lärosätenas möjligheter till utlandsetablering och medverkan i internationella samarbeten, minskar förutsättningarna att konkurrera om de bästa studenterna och forskarna samt drivkrafterna för att kommersialisera forskningsresultat och samverka med näringsliv och samhälle. Att lärosätena i dag är statliga förvaltningsmyndigheter begränsar lärosätenas handlingsfrihet till exempel när det gäller ekonomin, fastighetsförvaltning, och den interna organisationen. Regeringens ambition med denna utredning är att statens styrning ska begränsas till de frågor som är mest väsentliga för staten och lärosätena ska få det avgörande inflytandet över den egna verksamheten. Regle-ringen bör främst begränsas till frågor om till exempel resurser, dimensionering, effektivt resursutnyttjande, kvalitet i utbildning och forskning, ansvarsutkrävande samt rättssäkerhet för studenter. Vissa frågor kan med fördel regleras genom avtal mellan staten och ett lärosäte. Så sker i dag när det gäller bland andra Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping, som överfördes till självständiga stiftelser av den borgerliga regeringen 1991–94. Den här gången handlar det inte om förändring för ett fåtal högskolor genom privatisering, utan om att ge alla lärosäten tillgång till ökade frihetsgrader som hittills bara kommit stiftelsehögskolorna till del. LARS LEIJONBORG ", "article_category": "other"}
{"id": 31288, "headline": "Klänningarna som alla väntar på", "summary": "Det är två veckor kvar till årets största svenska galafest, Nobelmiddagen. Vem syr kungligheternas klänningar i år? DN Söndag lyfte på chiffong och pärlbroderad spets hos några av de förnämsta ateljéerna på jakt efter årets kreatör. Ola Rundlöf. Tygagentensom håller i alla trådarna Göran Alfredsson: Klänningarna ska överraska Pär Engsheden. Hemligast av dem alla Lars Wallin: Gästerna borde glittra lite mer", "article": "Text: anna-stina lindén ivarsson foto: sara moritz Hemligt. Hemligt. Hemligt. Det är fortfarande det allenarådande budskapet när det gäller prinsessornas klädsel. Hovet tiger som muren, nästan. Frågor måste insändas skriftligen och efter en vecka kommer svar per e-post: vad prinsessorna har på sig får vi veta först på Nobeldagen. Det mest överraskande är nog att kungahuset inte har någon stylist. Nej, svarar presstjänsten, kungafamiljen bestämmer själva vad de kommer att ha på sig. ”Det är klart att man planerar tillsammans. Målet är att de ska komplettera varandra.” Här är de kungliga damerna som ska stå bredvid varandra i full galaklädsel och granskas av hela världen. Att inte ett proffs är inkopplat som stöd i klädfrågan är lite märkligt. Lägger man ihop ett och annat framkommer dock att det nog finns en liten stab där på slottet som grejar och donar med prinsessornas delikata garderobsproblem. Tygprover och modellskisser utväxlas diskret, inga kunder nämns med namn, men när uttryck som ”personen i fråga” och ”lillasyster” surrar i luften, vet alla vilka som åsyftas. Kronprinsessan Victoria bär gärna svensk design, vilket hedrar henne. Genom åren har hon låtit sy upp mycket hos Stockholms förnämsta skräddare. Även prinsessan Madeleine syr ofta i Sverige, om hon inte köper färdigt. Det gjorde hon förra året, då hon bar en klänning från Laurèl. ”Det finns många duktiga designrar i Sverige, därför finns det självklart en ambition att stödja svensk design”, skriver hovet. När vi ringer upp några kreatörer som tidigawre varit bland de utvalda svävar de på målet. Jo, visst syr de Nobelklänningar, men till kungahuset? Nej, det kan man inte kommentera. Kunder skyltar man inte med. – Jag har inte hört något ännu, svarar Lars Wallin som var kreatören bakom Victorias klänning 2006. Tänk om hon kanske går utanför de etablerade Östermalmsstigarna och engagerar någon av de nya mer experimentella kreatörerna, till exempel hyllade Helena Hörstedt? Det vore ett radikalt grepp. – Nej, jag har inga beställningar på Nobelklänningar, svarar Helena Hörstedt. Men skaffa en Nobelfestbiljett åt operasångerskan Anna Larsson, så ska du få se på en passande klänning som jag har gjort! ANNA-STINA LINDÉN IVARSSON skriver om mode i DN Söndag. sondag@dn.se Lisa Fredriksson: Jag har sytt till Victoria flera gånger I tjugo år drev Lisa Fredriksson butik och ateljé Entré på Mäster Samuelsgatan i Stockholm, men stängde förra året. Nu har hon sabbatsår och tar egentligen inga uppdrag. Inför Nobelfesten blev dock lockelsen för stark och hon sa ja till några få. – Här har jag fått fria händer att göra det absolut snyggaste, det är roligt, säger Lisa Fredriksson och berättar om en klänning i knallröd sidenorganza där hon lagt ner åtskilliga timmar på att brodera livet med spets och swarovskikristaller. Kjolen är stor och vid med flera lager av tyllunderkjolar. Men visa den för DN:s läsare – nej, det får hon inte för kunden. Är det något för kronprinsessan månne? – Nej, jag har sytt till Victoria flera gånger. Från det att hon tog studenten och till för ett par år sedan. Men inte nu. Största överblicken över vad som möjligen kan vara på gång i stadens syateljéer har Ola Rundlöf. Spindeln i nätet, tygagenten, som är så gott som ensam på banan vad gäller att leverera de exklusiva festtygerna som kan kosta 6 000–7 000 kronor metern! Sidentyger, pärlbroderade spetsar och chiffonger … Ola Rundlöf har flera tusen tygprover från de främsta tillverkarna i världen att välja bland. Han har varit i branschen sedan slutet av 1960-talet och levererar inte bara till Sverige. När vi ringer sitter han i bilen på väg till Norge för att visa tyger för kungahuset där. Teatrar och artister är andra stora kunder. – Jovisst är det lite löjligt med att allt är så hemligt, säger Ola Rundlöf och skrattar luttrat. Fast lojal är han. När han vet att kungahuset intresserat sig för ett visst tyg tar han undan det för att ingen annan ska köpa samma. (Det har faktiskt inträffat att Victoria en gång skådade en liknande klänning rakt över middagsbordet, dock ej på Nobelfesten.) – Nej, trender vill jag inte uttala mig om, säger Ola Rundlöf. Blir det fel så skyller folk på mig och det vill jag inte vara med om! – Jag var med på den tiden då adeln bjöd till söndagsmiddag i smoking, säger Göran Alfredsson, som med sina 28 yrkesår är veteran i branschen. Han är utbildad vid Chambre Syndicale i Paris och driver sedan många år butik och ateljé Thalia på Karlagatan i Stockholm, och har syateljé i Thailand. Att kungahuset hör till kundkretsen är ingen hemlighet. Victorias myndighetsklänning, som finns utställd på slottet, är Göran Alfredssons verk. Han har också sytt till prinsessan Madeleine. Artister och teatrar är andra kunder. – Nobel är inte den största festen, vi har mycket mer att göra runt vårens och sommarens alla bröllop, säger Göran Alfredsson, som var mannen bakom Filippa Reinfeldts Nobelklänning förra året. Har han den uppgiften i år också? – Det säger jag inte. Ingen kund vill skylta med sin klänning, den ska förstås vara en överraskning. Hos de kunder där lyxkonfektion från Gucci, Dior och Lanvin är vardagsmat och därmed lättidentifierad, återstår bara en sak om man vill vara unik: beställ ett personligt designat plagg. Bor man dessutom på Rivieran och har sin kreatör i Sverige, ja då kan man känna sig tryggt exklusiv. Pär Engsheden har sådana kunder. Han har också kunder vars livvakter väntar i bilen utanför ateljén vid provningar. Har han då några Nobelklänningar på gång? – Några är det, men färre än tio, och troligen någon vid honnörsbordet, svarar Pär Engsheden och skrattar. Han är den mest hemliga av de kungliga hovleverantörerna. Och så vill han att det förblir. – Jag har inget behov av att synas och det har inte mina kunder heller, de är redan kända, säger Pär Engsheden och visar oss det arbetssätt som är hans – drapering. En speciell skrädderiteknik där han inte använder pappersmönster utan ”skulpterar” fram modellen direkt på kroppen i ett oblekt bomullstyg. Det blir en så kallad toile, ett tredimensionellt ”mönster” efter vilken han sedan låter sy den riktiga klänningen. – Många människor förstår inte riktigt hur mycket ett måttsytt plagg kan åstadkomma för figuren. Jag kan lyfta fram dina fördelaktiga sidor och tona ner de du tycker mindre om, säger Pär Engsheden och visar det omsorgsfulla underarbetet i en aftonklänning, det som skiljer skrädderi från färdig konfektion. Visst kostar en klänning femsiffriga belopp, men som Pär citerar en kund ”Det blir ändå mycket billigare än plastikkirurgi!” Det var Sveriges meste glamourleverantör, Lars Wallin, som sydde Victorias Nobelklänning förra året. Lars har just flyttat till nya lokaler på Humlegårdsgatan, till en stor sekelskiftesvåning där han tar emot i varmröd ullkostym (ur den egna herrkollektionen). Det är mycket nu, han står för två hundra kostymer till en helaftonsbalett på Operan med premiär i mars och han gör scenkläder till den kinesiska artisten Wei Wei som ska sjunga på OS-invigningen. Nästa år lanserar han både parfym och makeupserie. Några Nobelklänningar hinner han också med. Vad tycker han om glamnivån på festernas fest? – Jag tycker nog att gästerna kunde vara lite djärvare. Glittra lite mer. Satsa mer på släp och vidd i kjolarna, säger Lars Wallin som för några år sedan blev inbjuden av teve för att kommentera Nobelgästernas klänningar. – Jag fick en mindre chock. Där kom kvinnor i ankellånga klänningar till promenadskor! På frågan om vilken som är årets färg svarar Lars Wallin ”vinrött”, snabbt och tveklöst. Kommer Victorias klänning att vara vinröd i år? Lars Wallin vet ingenting. ", "article_category": "other"}
{"id": 31292, "headline": "Danmark går före", "summary": "Ännu en folkomröstning om euron kommer att hållas i Danmark. För svenska politiker blir det allt svårare att tiga om EMU.", "article": "Beskedet från Danmark om en ny folkomröstning om EMU gav upphov till snabba och förutsägbara reaktioner på andra sidan Sundet. En folkomröstning i Sverige är inte aktuell under mandatperioden, bedyrades det. Men finansministern kunde inte helt undertrycka en egen uppfattning. - Om Danmark skulle gå med betyder det att Sveriges kostnader för att stå utanför ökar, konstaterade Anders Borg. Det är en krass finansministersynpunkt, men Borg och många andra svenska politiker som av självbevarelsedrift beslutat sig för att inte vidröra frågan om en eventuell folkomröstning vet förstås att ett danskt ja omedelbart skulle föra upp frågan om euron högt på den politiska dagordningen. Fram till dess ligger man lågt. I dag saknas såväl intresse som beredskap att föra debatten. EMU är svårbemästrad och explosiv materia och danskarna vet det bättre än de flesta. 1992 sade de nej till Maastrichtfördraget som gjorde EG till den ekonomiska och politiska unionen. Först efter det att ett antal undantag, däribland för EMU, hade framförhandlats röstade de året därpå ja till EU. När politikerna trodde att inställningen till euron blivit mer positiv och utlyste en folkomröstning år 2000 blev det nej igen. När nu ytterligare en sjuårsperiod har förflutit vågar sig alltså Anders Fogh Rasmussen på ännu ett försök. Den danske statsministern kan som sina företrädare när det senaste gången begav sig notera att väljarnas inställning till euron blivit mer positiv. Opinionsmätningar visar att en majoritet vill byta valuta. Men det gjorde de också i början av folkomröstningskampanjen 2000. Kombinationen EU och folkomröstningar är ett betydande risktagande. När svenskarna 1994 tog ställning till EU stod det och vägde ända fram till valdagen. 2003 röstade vi nej till EMU med kraftig majoritet. 2005 sade fransmän och holländare nej till förslaget om en ny EU-konstitution. Vad säger att de notoriskt upproriska danskarna inte skulle ge igen en fjärde gång mot etablissemanget? Fogh Rasmussens huvudskäl lyder att undantagen för bland annat EMU och försvarssamarbetet utgör en belastning. Kronan skuggar ändå euron, varför inte gå med i EMU och slippa avgifter och krångel? I utrikespolitiken tvingas danska förhandlare lämna rummet så fort försvarssamarbete diskuteras - opraktiskt och skadligt för nationella intressen. Så långt följer nog väljarna med sin statsminister men att tvingas börja kompromissa om immigration, gränsövervakning och andra polisiära och juridiska frågor kan bli svårare att acceptera. Samtidigt innebär EU:s nya fördrag att samarbetet inom de områdena ökar. Regeringen, som vill låta folketinget rösta om fördraget, har därför att välja mellan att överge sina undantag och att stå utanför fler samarbetsområden. Något datum för folkomröstning har inte angetts, bara att den ska hållas inom de närmaste fyra åren. Osäkerhet råder också om väljarna ska rösta på varje undantag eller på ett paket där samtliga ingår. En paketlösning kan förefalla logisk men ökar troligen risken för nationalistiska argument och ännu en nejseger. Anders Fogh Rasmussen har just vunnit en tredje valseger och vill utnyttja sin auktoritet i väljarkåren. Men att föra in Danmark i EMU lär sätta hela hans politiska skicklighet och övertalningsförmåga på prov. Hur han går till väga och med vilka argument kommer att följas med stor uppmärksamhet bland svenska politiker. Snart, kanske snarare än de föreställer sig, blir deras självvalda tystnad om EMU omöjlig att upprätthålla. ", "article_category": "other"}
{"id": 31305, "headline": "\"Sju av tio rektorer har slutat sedan 2001\"", "summary": "Ny undersökning avslöjar massflykt från skolledarbefattningar: Mindre än var tredje rektor är kvar med samma uppdrag hösten 2007 som de hade läsåret 2001/2002. Hela 71 procent av landets grund- och gymnasieskolor har bytt chef åtminstone en gång sedan 2001. Det visar en ny undersökning som Sveriges Skolledarförbund har gjort av hur många rektorer som lämnat sina uppdrag under en sexårsperiod. Varje gång en rektor lämnar sitt jobb handlar det om betungande omställningar och anpassningar inom en omfattande verksamhet. En viktig förklaring till de alltför täta rektorsbytena är den höga arbetsbelastningen. Den enda lösningen är att generellt minska storleken på den verksamhet som rektor ansvarar för, det vill säga att tillsätta fler rektorer som kan dela på ansvaret. Det skriver Lars Flodin, ordförande för Sveriges Skolledarförbund.", "article": "I mars 2007 presenterade Sveriges Skolledarförbund en undersökning som visade att 43 procent av rektorerna hade lämnat yrket under 2000-talet. Men verkligheten visar att det är betydligt fler än så. Vi har gått vidare och gjort en mer djuplodande undersökning av hur många rektorer som lämnat sina uppdrag under en sexårsperiod. Skillnaden består i att vi denna gång gjort en heltäckande undersökning i 28 slumpvis utvalda kommuner, från norr till söder, däribland Stockholm. I den förra undersökningen ingick endast sådana rektorer som var medlemmar i Sveriges skolledarförbund. Denna gång ingår samtliga rektorer. Tillsammans representerar kommunerna 12 procent av de svenska skolorna på grundskole- och gymnasieskolenivå, vilket är ett fullt acceptabelt statistiskt urval. Genom att jämföra vem som var rektor för de skolor som fanns i de angivna kommunerna år 2001 med samma uppgift för år 2007 har förbundet kunnat göra en beräkning av hur många rektorer som fortfarande var ledare för samma verksamhet sex år senare. Totalt har förbundet följt upp utvecklingen för 472 rektorer i grund- och gymnasieskola. Totalt har 71 procent av rektorerna lämnat sin skola sedan 2001. Varje gång handlar det om att en verksamhet ska byta operativ chef med allt vad det innebär av omställningar och anpassningar. Det är inte ovanligt att organisationer tappar fart under och efter ledningsbyten. Det talas ibland i skoldebatten om att lärare som grupp kan vara en svårstyrd yrkeskår. Mot bakgrund av att ledningen på skolan så ofta byts ut är det kanske inte så förvånande att lärarna ser det som nödvändigt att vara självständiga och i stor utsträckning styra sig själva. \"Skolledningar kommer och går men lärarkollegiet består\" är en inte helt osann bild av utvecklingen på många skolor. För att få en bild av varför rektorerna lämnat sina befattningar har förbundet följt upp de skolor där man inte hade samma rektor idag som år 2001 och frågat om orsaken till att rektor lämnat sitt uppdrag. Det kan till exempel handla om att man erbjudits ett mer ansvarsfyllt arbete någon annanstans i kommunen eller att man bytt till en annan skola eller arbetsgivare där man hellre ville arbeta. Men det handlar också om ovanifrån beslutade omorganisationer och omplaceringar på grund av att man blivit sjuk eller liknande. Med tanke på rektorskårens ålderssammansättning är det naturligtvis inte helt ovanligt att rektorer går i pension, men av den totala gruppen pensionärer arbetade endast 9 procent hela vägen fram till 65-årsdagen. Undersökningen har visat att endast 29 procent av rektorerna är kvar med samma uppdrag hösten 2007 som de hade läsåret 2001/02. Det innebär alltså att 71 procent av verksamheterna har bytt chef åtminstone en gång under perioden. Det är viktigt att komma ihåg att undersökningen inte säger något om det har skett ytterligare byten på vissa rektorsposter under den granskade perioden. Vissa verksamheter kan mycket väl ha bytt rektor fler gånger än en. Den verkliga omsättningshastigheten bland rektorer i de undersökta kommunerna kan därmed i praktiken vara ännu högre än vad denna undersökning visar. Det är svårt att få fram de faktiska orsakerna till att rektor lämnar sin skola. Vi vet att endast 10 procent har gjort det därför att de gjort någon form av karriär. För övriga kan det handla om mindre positiva omständigheter som utbrändhet, sjukdom eller att man av olika skäl inte längre orkat med arbetet som rektor. Att så många som 71 procent har lämnat sin skola de senaste sex åren är dock i sig själv en alarmerande uppgift. Om det vore så att rektorerna allmänt trivdes och kände att hon/han hade goda arbetsbetingelser och en bra arbetsmiljö, skulle siffran vara betydligt lägre. Regeringen och de statliga myndigheterna på skolområdet har vid ett flertal tillfällen påpekat att landets skolledare inte i tillräcklig utsträckning tar sitt ansvar som pedagogiska ledare och som ledare för kvalitetssäkring och ständigt förbättringsarbete inom verksamheterna. Jag menar att det, mot bakgrund av den bild vår nya undersökning ger, går att ifrågasätta om det överhuvudtaget finns rimliga möjligheter för rektor att ta det ansvaret. Den höga arbetsbelastningen för rektorerna är en förklaring till de alltför täta rektorsbytena på många skolor. Ibland framförs det i debatten förslag till lösningar på rektors arbetssituation som skulle innebära att vissa ansvarsområden plockas bort från rektors bord. Vi tror inte att det är rätt väg att gå. För att kunna uppfylla sitt uppdrag enligt skollag och läroplaner behöver rektor övergripande ansvar och långtgående befogenheter. Lösningen är istället att generellt minska storleken på den verksamhet som rektor ansvarar för. Det vill säga att helt enkelt tillsätta fler rektorer som kan dela på ansvaret. Sverige har generellt sett en låg chefstäthet och skolan har exceptionellt få ledare. Rektorer ansvarar ofta för personalgrupper med 40-50 personer, ibland ännu fler. Jag menar inte att landets rektorer ska låsas in på sina tjänsterum ända till pensionsdagen. Rektorer måste självfallet kunna göra karriär och byta arbetsuppgifter som alla andra yrkesgrupper. En viss rotation på chefsbefattningar är även eftersträvansvärd för att stimulera innovation och nytänkande i organisationer. Men det är fullt relevant att ifrågasätta om dagens situation, med de täta chefsbyten som undersökningen påvisar, är sund. Förbundets syfte med att lyfta fram dessa resultat är självfallet att värna om de människor som tar på sig det stora ansvar som ett skolledaruppdrag innebär, många av dem är medlemmar i vårt förbund. Men minst lika viktigt är vad de täta chefsbytena betyder för kvaliteten på verksamheten och i slutänden elevernas trivsel och lärande. Är den nuvarande situationen verkligen förenlig med skolans målsättningar? Arbetsmiljöverket menar att skolans huvudmän inte tar sitt arbetsgivaransvar och inte stöder rektor i sin roll. Tvärtom innebär rektorernas arbetssituation att de ofta inte har möjlighet att fullt ut ta sitt arbetsmiljöansvar. En av de viktigaste orsakerna till detta är att omsättningen av rektorer är alldeles för stor, säger Arbetsmiljöverket. På vissa orter har Arbetsmiljöverket konstaterat att det förekommer en omsättning av rektorer på 140 procent de senaste 1,5 åren! Skolan är Sveriges största arbetsplats med 235.000 anställda och 1,4 miljoner elever. Jag ser med oro på den mycket höga omsättningen av rektorer. Detta är ett av skolans största problem och måste uppmärksammas och åtgärdas av ansvariga politiker på alla nivåer. Detta är de skyldiga våra elever. Det ska vara attraktivt och lockande att vara rektor. Men då måste också förutsättningarna för rektorsuppdraget vara goda - arbetsvillkor och löner för rektorer måste vara konkurrenskraftiga gentemot samhället i övrigt. LARS FLODIN ", "article_category": "other"}
{"id": 31306, "headline": "”Sju av tio rektorer har slutat sedan 2001”", "summary": "Ny undersökning avslöjar massflykt från skolledarbefattningar: Mindre än var tredje rektor är kvar med samma uppdrag hösten 2007 som de hade läsåret 2001/2002.Hela 71 procent av landets grund- och gymnasieskolor har bytt chef åtminstone en gång sedan 2001. Det visar en ny undersökning som Sveriges Skolledarförbund har gjort av hur många rektorer som lämnat sina uppdrag under en sexårsperiod. Varje gång en rektor lämnar sitt jobb handlar det om betungande omställningar och anpassningar inom en omfattande verksamhet. En viktig förklaring till de alltför täta rektorsbytena är den höga arbetsbelastningen. Den enda lösningen är att generellt minska storleken på den verksamhet som rektor ansvarar för, det vill säga att tillsätta fler rektorer som kan dela på ansvaret. Det skriver Lars Flodin, ordförande för Sveriges Skolledarförbund.", "article": "I mars 2007 presenterade Sveriges Skolledarförbund en undersökning som visade att 43 procent av rektorerna hade lämnat yrket under 2000-talet. Men verkligheten visar att det är betydligt fler än så. Vi har gått vidare och gjort en mer djuplodande undersökning av hur många rektorer som lämnat sina uppdrag under en sexårsperiod. Skillnaden består i att vi denna gång gjort en heltäckande undersökning i 28 slumpvis utvalda kommuner, från norr till söder, däribland Stockholm. I den förra undersökningen ingick endast sådana rektorer som var medlemmar i Sveriges skolledarförbund. Denna gång ingår samtliga rektorer. Tillsammans representerar kommunerna 12 procent av de svenska skolorna på grundskole- och gymnasieskolenivå, vilket är ett fullt acceptabelt statistiskt urval. Genom att jämföra vem som var rektor för de skolor som fanns i de angivna kommunerna år 2001 med samma uppgift för år 2007 har förbundet kunnat göra en beräkning av hur många rektorer som fortfarande var ledare för samma verksamhet sex år senare. Totalt har förbundet följt upp utvecklingen för 472 rektorer i grund- och gymnasieskola. Totalt har 71 procent av rektorerna lämnat sin skola sedan 2001. Varje gång handlar det om att en verksamhet ska byta operativ chef med allt vad det innebär av omställningar och anpassningar. Det är inte ovanligt att organisationer tappar fart under och efter ledningsbyten. Det talas ibland i skoldebatten om att lärare som grupp kan vara en svårstyrd yrkeskår. Mot bakgrund av att ledningen på skolan så ofta byts ut är det kanske inte så förvånande att lärarna ser det som nödvändigt att vara självständiga och i stor utsträckning styra sig själva. ”Skolledningar kommer och går men lärarkollegiet består” är en inte helt osann bild av utvecklingen på många skolor. För att få en bild av varför rektorerna lämnat sina befattningar har förbundet följt upp de skolor där man inte hade samma rektor idag som år 2001 och frågat om orsaken till att rektor lämnat sitt uppdrag. Det kan till exempel handla om att man erbjudits ett mer ansvarsfyllt arbete någon annanstans i kommunen eller att man bytt till en annan skola eller arbetsgivare där man hellre ville arbeta. Men det handlar också om ovanifrån beslutade omorganisationer och omplaceringar på grund av att man blivit sjuk eller liknande. Med tanke på rektorskårens ålderssammansättning är det naturligtvis inte helt ovanligt att rektorer går i pension, men av den totala gruppen pensionärer arbetade endast 9 procent hela vägen fram till 65-årsdagen. Undersökningen har visat att endast 29 procent av rektorerna är kvar med samma uppdrag hösten 2007 som de hade läsåret 2001/02. Det innebär alltså att 71 procent av verksamheterna har bytt chef åtminstone en gång under perioden. Det är viktigt att komma ihåg att undersökningen inte säger något om det har skett ytterligare byten på vissa rektorsposter under den granskade perioden. Vissa verksamheter kan mycket väl ha bytt rektor fler gånger än en. Den verkliga omsättningshastigheten bland rektorer i de undersökta kommunerna kan därmed i praktiken vara ännu högre än vad denna undersökning visar. Det är svårt att få fram de faktiska orsakerna till att rektor lämnar sin skola. Vi vet att endast 10 procent har gjort det därför att de gjort någon form av karriär. För övriga kan det handla om mindre positiva omständigheter som utbrändhet, sjukdom eller att man av olika skäl inte längre orkat med arbetet som rektor. Att så många som 71 procent har lämnat sin skola de senaste sex åren är dock i sig själv en alarmerande uppgift. Om det vore så att rektorerna allmänt trivdes och kände att hon/han hade goda arbetsbetingelser och en bra arbetsmiljö, skulle siffran vara betydligt lägre. Regeringen och de statliga myndigheterna på skolområdet har vid ett flertal tillfällen påpekat att landets skolledare inte i tillräcklig utsträckning tar sitt ansvar som pedagogiska ledare och som ledare för kvalitetssäkring och ständigt förbättringsarbete inom verksamheterna. Jag menar att det, mot bakgrund av den bild vår nya undersökning ger, går att ifrågasätta om det överhuvudtaget finns rimliga möjligheter för rektor att ta det ansvaret. Den höga arbetsbelastningen för rektorerna är en förklaring till de alltför täta rektorsbytena på många skolor. Ibland framförs det i debatten förslag till lösningar på rektors arbetssituation som skulle innebära att vissa ansvarsområden plockas bort från rektors bord. Vi tror inte att det är rätt väg att gå. För att kunna uppfylla sitt uppdrag enligt skollag och läroplaner behöver rektor övergripande ansvar och långtgående befogenheter. Lösningen är istället att generellt minska storleken på den verksamhet som rektor ansvarar för. Det vill säga att helt enkelt tillsätta fler rektorer som kan dela på ansvaret. Sverige har generellt sett en låg chefstäthet och skolan har exceptionellt få ledare. Rektorer ansvarar ofta för personalgrupper med 40–50 personer, ibland ännu fler. Jag menar inte att landets rektorer ska låsas in på sina tjänsterum ända till pensionsdagen. Rektorer måste självfallet kunna göra karriär och byta arbetsuppgifter som alla andra yrkesgrupper. En viss rotation på chefsbefattningar är även eftersträvansvärd för att stimulera innovation och nytänkande i organisationer. Men det är fullt relevant att ifrågasätta om dagens situation, med de täta chefsbyten som undersökningen påvisar, är sund. Förbundets syfte med att lyfta fram dessa resultat är självfallet att värna om de människor som tar på sig det stora ansvar som ett skolledaruppdrag innebär, många av dem är medlemmar i vårt förbund. Men minst lika viktigt är vad de täta chefsbytena betyder för kvaliteten på verksamheten och i slutänden elevernas trivsel och lärande. Är den nuvarande situationen verkligen förenlig med skolans målsättningar? Arbetsmiljöverket menar att skolans huvudmän inte tar sitt arbetsgivaransvar och inte stöder rektor i sin roll. Tvärtom innebär rektorernas arbetssituation att de ofta inte har möjlighet att fullt ut ta sitt arbetsmiljöansvar. En av de viktigaste orsakerna till detta är att omsättningen av rektorer är alldeles för stor, säger Arbetsmiljöverket. På vissa orter har Arbetsmiljöverket konstaterat att det förekommer en omsättning av rektorer på 140 procent de senaste 1,5 åren! Skolan är Sveriges största arbetsplats med 235 000 anställda och 1,4 miljoner elever. Jag ser med oro på den mycket höga omsättningen av rektorer. Detta är ett av skolans största problem och måste uppmärksammas och åtgärdas av ansvariga politiker på alla nivåer. Detta är de skyldiga våra elever. Det ska vara attraktivt och lockande att vara rektor. Men då måste också förutsättningarna för rektorsuppdraget vara goda – arbetsvillkor och löner för rektorer måste vara konkurrenskraftiga gentemot samhället i övrigt. LARS FLODIN ", "article_category": "other"}
{"id": 31307, "headline": "\"Fel att fotbollsklubbar gallrar bort tioåringar\"", "summary": "Allt fler föräldrar hör av sig till Stockholms fotbollförbund och är kritiska mot klubbar som genomför elitsatsningar bland barn. Lena Holzman, mamma till tioårige Ruben, är en av dem som reagerat.", "article": "Forskarna varnar idrottsklubbar för att placera de bästa pojkarna och flickorna i samma lag. En del hävdar till och med att en tidig specialisering motverkar syftet att få fram så många bra spelare som möjligt. Och Riksidrottsförbundet (RF) menar att barn måste få idrotta på sina egna villkor. De måste få \"leka\" och ha roligt när de tävlar och spelar matcher. Först senare i livet ska de börja tävla på allvar. Men allt fler tränare och ledare genomför en elitsatsning redan bland tioåriga pojkar och flickor. De verkar tro att detta ger bästa resultatet - både för själva klubbarna och för de enskilda barnen. Lena Holzman är en av många föräldrar som reagerat på den tilltagande utslagningen och tävlingshetsen inom barnidrotten. Hennes son Ruben, född 1997, spelade under flera år i ett pojklag i Stockholm. I våras spreds ett rykte om att de bästa spelarna i laget skulle ingå i en elitsatsning. - Att dela in små barn i bra och dåliga är förkastligt. Elitsatsningar innebär ju också att fungerade grupper där pojkarna trivs slås sönder, säger Lena Holzman. Tidigare i år presenterade två studenter på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) en studie om vad som hänt med Stockholms fotbollstalanger födda 1983 till 1989 - både på och utanför planen. Resultatet visar att en tidig elitsatsning påverkade många av spelarna negativt. I de tidiga tonåren skiljer sig den fysiska utvecklingen mycket mellan olika individer. Enligt studien kan täta utgallringar i den åldern leda till att många avbryter sin elitsatsning. Man missar talanger på vägen för att de inte håller måttet just när gallringen sker - om de fortsatt att spela ett par år skulle de kanske ha blivit mycket framgångsrika. Sociologen Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning, är knuten till Högskolan i Malmö. - Egentligen behövs inga vetenskapliga belägg för att slå fast att elitsatsningar bland barn är huvudlöst, både för dem som är duktiga och dem som är mindre duktiga. Att säga till ett barn som är nio eller tio år att han eller hon inte duger är förkastligt, fortsätter Tomas Peterson. Det är att svika barnen och att strunta i att alla deras förmågor ännu inte hunnit visa sig. Och vilken pojke eller flicka orkar komma tillbaka om han eller hon någon gång blivit ratad så tidigt i livet? Under tre år följde Tomas Peterson och hans medarbetare knappt tusen fotbollsungdomar. De fann bland annat att den viktigaste faktorn för att bli uttagen till elitläger och senare ungdomslandslaget är när på året man är född. - Om man är född tidigt på året ligger man fysiskt före de andra i samma åldersklass. Det är något man inte kan påverka, det är svårt att träna sig till fysisk mognad. Tomas Peterson fann vidare att de flesta barn söker sig till idrotten tillsammans med kompisar, eller för att kompisarna redan finns där. Man vill idrotta och ha kul tillsammans. Han påpekar att det viktigaste skälet till att barn slutar med sitt idrottande är att kompisarna inte längre är med i samma lag. - Klubben, tränare och ledare, kanske tar det med jämnmod att några spelare lägger av. Man har ju ändå fått fram en \"guldklimp\". Men ofta försvinner dock även denna på väg mot eliten - och då har ju klubben inte vunnit någonting. Det är bättre att ha en stor bredd hela vägen. I rapporten \"Toppningsstudien\" granskar Eva-Carin Lindgren och Hansi Hinic vid Högskolan i Halmstad bland annat barns upplevelser av \"toppningar\". En toppning innebär att en eller flera spelare i ett lag får fördelar under en match. De spelar mer än sina kamrater, har kanske en på förhand given plats i laget eller får spela på positioner som upplevs som mer attraktiva. I rapporten, som presenterades 2005, ifrågasätter forskarna från Halmstad om toppningar främjar Riksidrottsförbundets direktiv för barnidrott. Enligt dessa ska idrott i unga år bygga på lek, och att alla deltar på samma villkor. Ett av idrottsrörelsens främsta mål att främja en bättre självkänsla och en positiv personlighetsutveckling bland alla barn. Något tidiga toppningar kan motverka. Forskarna från Halmstad fann vidare att motivationen att idrotta och vara fysiskt aktiv minskar hos dem som inte inte blir utvalda. Det leder till sämre hälsa i denna grupp. Lena Holzman, som reagerade på elitsatsningen i sin sons lag, bor på Söder i Stockholm. När Ruben var sju år började han spela i ett av Hammarbys pojklag tillsammans med flera kamrater från skolan. Kompisarna i laget gick ofta hem till varandra före träningarna för att äta middag. Föräldrarna hjälptes också åt med att skjutsa barnen till och från träningar eller matcher, säger Lena Holzman. När hon anade att Ruben inte skulle finnas med bland dem som skulle plockas ut i klubbens elitsatsning och inte få spela med sina kamrater vände hon sig till handbollsklubben Bolton. Hon ville att det skulle finnas ett alternativ till fotbollen. - I Bolton framhöll ansvariga att någon toppning i klubbens lag inte sker förrän pojkarna är tretton år. De ställde sig mycket frågande till att välja och vraka bland tioåringar, berättar Lena Holzman. Christian Lacotte är pappa till en av pojkarna som tidigare spelade fotboll med Ruben. Han tycker att Hammarby är väldigt orienterat mot att vinna, leken är nedtonad. - Jag tror att självkänslan och självförtroendet försämras hos unga killar som får höra att de inte duger, de upplever sig lätt mindre värda som människor. En annan förälder säger att hennes äldste son råkade ut för en elitsatsning, en toppning, i en annan fotbollsklubb när han var tio år. - Många klubbar kommer med dubbla budskap. På hemsidor och i andra sammanhang hyllas leken och den sociala samvaron. Men i verkligheten kommer elitsatsningen väldigt tidigt, säger hon. - Klubbarna ska inte medverka till att pojkar och flickor som är tio år och inne i en väldigt känslig period i livet sorteras in i \"bra\" eller \"dåliga\", just när de ska forma sitt eget jag. Flera föräldrar i Hammarby och andra klubbar tycker att det är känsligt att föra fram kritik mot elitsatsningen till tränare och and-ra ansvariga. Lena Holzman, som öppet protesterade mot toppningen i sonen Rubens lag, har förståelse för om en elitklubb vill få fram duktiga unga spelare som senare kan ta en plats i A-laget. Men urvalet sker alldeles för tidigt. Hennes äldste son, Tobias, spelar handboll för Bolton. Han har fyllt tretton, och kan ta sig själv till träningar och matcher. - Som tioåring hade Tobias inte haft någon chans att bli uttagen till ett toppat lag. I dag är han en duktig målvakt, mycket tack vare tränarna i Bolton som stärkt hans självförtroende. Vad tycker då Ruben om det som hände i hans lag? Mamma Lena berättar att han inte sagt så mycket, men det märks att han gärna skulle ha velat fortsätta spela fotboll med sina närmaste vänner. - För mig handlar det om vilka värderingar de vuxna i olika klubbar förmedlar till barnen, om etik och moral, om idrottens fostrande roll i samhället. Hur reagerar Hammarby på kritiken? På klubbens hemsida står inget om att spelarna ska delas in i olika grupper redan i tioårsåldern. Greger Casselborg är sportchef i Hammarby fotboll: - Lagen i den aktuella åldersgruppen har varit för stora och ohanterliga. Inför nästa säsong kommer de därför att delas upp. Men det är inte fråga om någon toppning. Hur ser du själv på att klubbar genomför toppningar bland barn? - Det är upp till de enskilda klubbarna att avgöra vad som är bäst. Föräldrarna DN talat med säger att leken, lagandan, kamratskapet och det sociala ansvaret visserligen betonas på Hammarbys hemsida. Men ledare och tränare poängterar ändå hela tiden att det handlar om en elitsatsning och att pojkarna måste börja \"leverera\". Ruben Holzman har slutat med fotbollen. I stället deltar han med liv och lust i träningar och matcher på handbollsplanen - utan att behöva uppleva någon toppning. Än. Barnfotbollen och ungdomsfotbollen Barnfotbollen och ungdomsfotbollen ska: ge möjlighet till utveckling i den takt som passar var och ens fysiska, psykiska och sociala förutsättningar. se matchen som ett inlärningstillfälle och motverka toppning och utslagning. Hämtat ur \"Spela, lek och lär\", Svenska Fotbollförbundets riktlinjer för barn- och ungdomsfotboll. ", "article_category": "other"}
{"id": 31309, "headline": "”Bilden av IT-yrkena måste ändras för att locka kvinnor”", "summary": "Sätt upp mål för hur många tjejer som ska läsa teknikinriktade IT-utbildningar på högskolenivå. Stöd kvinnor som vill starta eget. Förändra bilden av IT-jobben. Sträva efter att synligöra kvinnor som jobbar med IT. Det är några av de 40 förslag till åtgärder som ska leda till ökad jämställdhet i den svenska IT-branschen.", "article": "– Men att få kvinnor jobbar på svenska IT-företaget är inte bara en demokratifråga. Det påverkar också tillväxtmöjligheterna för branschen negativt, säger Annika Vänje, ordförande i den arbetsgruppen som tagit fram ett förslag till handlingsplan för ökad jämställdhet. Andelen kvinnor i den svenska IT-branschen måste öka. Det är en jämställdhetsfråga, men det handlar också om branschens framtida tillväxt. Det är en av slutsatserna i handlingsplanen ”Jämställd IT-utveckling för ökad tillväxt” som nyligen överlämnades till IT-minister Åsa Torstensson. – Forskning visar att heterogena grupper är mer kreativa än homogena grupper. Därför skulle teknikutvecklingen gynnas om det fanns fler kvinnor i branschen, och därmed skulle också möjligheterna för fortsatt tillväxt öka, säger Annika Vänje som i ett drygt år varit ordförande i en arbetsgrupp som av förra regeringen fick i uppdrag att ta fram ett förslag för att öka jämställdheten i branschen. Kompetensbrist är i dag ett stort problem för svenska IT-företag. Och för de som aktivt vill rekrytera kvinnor är det extra tufft. En förklaring hittar man på de tekniskt inriktade IT-utbildningarna på landets universitet och högskolor. – I fjol var 13 procent av studenterna som kom ut från utbildningarna tjejer. Samtidigt var bara 3–5 procent av studenterna i de första årskurserna tjejer. IT-utbildningarna tycks alltså ha tappat i dragningskraft hos unga kvinnor. 10 av punkterna i det föreslagna åtgärdsprogrammet handlar därför om hur trenden ska vändas. – Vi föreslår bland annat att särskilda medel avsätts till kvinnliga forskare, och att man sätter upp rekryteringsmål för lärartjänsterna, så att fler lärare och handledare är kvinnor, säger Annika Vänje. Tanken är att fler kvinnliga förebilder på de tekniska universiteten ska intressera fler tjejer att börja plugga. Ett annat förslag är ett mål för antagningen av studenter: Senast 2012 bör minst 15 procent av de studenter som börjar plugga på de teknikinriktade IT-utbildningarna vara kvinnor. – Min känsla är att företagen i näringslivet är väl medvetna om problemen, och gärna skulle rekrytera fler kvinnor. Men man upplever utbildningarna som en flaskhals. På lärosätena är man inte lika medvetna om hur viktigt det är att få fler tjejer att utbilda sig inom IT. Ett konkret antagningsmål skulle därför kunna fungera som en piska för lärosätena att anstränga sig i rekryteringsarbetet. Men även om Annika Vänje upplever att medvetenheten om jämställdhetsproblemet är relativt hög i näringslivet saknas kunskap om hur förändring kan ske. Därför har ett antal åtgärdsförslag utarbetats för företagen i branschen. Hälften av de 40 punkterna riktar sig till dem. – De spelar bland annat en viktig roll för hur bilden av IT-yrkena ser ut. Vi tror att det är viktigt att förmedla att IT-jobb inte bara handlar om att sitta hukad framför en skärm. Men förslagen till näringslivet handlar också om hur man organiserar det egna företaget, bland annat för att se till att fler kvinnor klättrar uppåt. – Det kan låta banalt, men det kan vara så enkla saker som att fundera på hur man placerar de anställda i lokalerna, och se till att det finns naturliga mötesplatser, som en kaffebar, säger Annika Vänje och förklarar varför: – Särskilt på små företag har informella nätverk en stor betydelse för den fortsatta karriären. Ofta är det tyvärr så att kvinnor inte har en naturlig väg in i de nätverken, och då kan så små åtgärder bidra till att öka de informella kontakterna. De återstående tio förslagen är samhällsövergripande, och riktar sig bland annat mot regeringen och branschorganisationer. Ett av förslagen är att se över de företagsstöd som Nutek erbjuder. – Nutek har redan i dag program för att stödja kvinnors företagande. Vi föreslår att det får särskild inriktning mot företagande i IT-branschen. Det är ett sätt att se till att kvinnor hamnar på beslutsfattande positioner och som företagsägare i branschen, säger Annika Vänje. Anders Thoresson ekonomi@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 31318, "headline": "Svenska vintrender växlar fort", "summary": "Den svenska vinmarknaden är extremt rörlig och i år har det gått snabbare ännågonsin. Australien är den stora vinnaren, medan Portugal fallit ifrån.", "article": "År 2007 har varit ett år med stora förändringar på den svenska vinlistan. Vi konsumenter har väl inte märkt något, men så är det också vi som orsakat det hela. Aldrig, tror jag, har det framgått så tydligt att efterfrågan på vin är extremt rörlig i Sverige. I det finns både vinnare och förlorare. Allra mest har Nya Zeeland avancerat, i procent räknat. Nära två tredjedelar ökade försäljningen under årets första nio månader. I liter är detta vinland emellertid fortfarande en småtting. Ettan, Australien, säljer sextio gånger mer vin i Sverige. Australierna har också gjort en spurt som heter duga. Försäljningen har i år ökat med mer än en tredjedel. Tala om succé! Men säg den lycka som varar. Australien har i flera år lidit av svår torka. I somras, det vill säga när det var vinter där nere, kom regnet. Men då var det redan för sent för årets skörd som även den hotar att bli mager. Lagren är tömda och nu hotar stora prishöjningar. Sveriges mest sålda flaskvin, röda2006 Hidden Rock Petit Verdot Cabernet Sauvignon(nr 12174, 56 kr) som nyligen parallellt även släppts i box, tvingades till en femtonprocentig prishöjning i oktober. Samma gäller över hela linjen och kommer med stor sannolikhet att påverka försäljningen negativt framöver. Historien upprepar sig i så fall. Det är inte första gången det australiska vinet tappat ledningen på vinlistan. Australien gjorde entré på Systemet 1979. Två år senare uppgick den svenska vinimporten från Australien till knappa sextio tusen liter. Därefter tog det fart och 1986 var försäljningen uppe i två miljoner liter. Då var Sverige världens största köpare av vin från Australien, mycket beroende på australiernas beredvillighet att tillgodose Vin- & Spritcentralens omåttliga behov av bulkvin för buteljering här. Halva den dåvarande australiska vinskörden skeppades hit. Toppen nåddes 1993 med sexton miljoner liter. Sedan gick botten ur och fem år senare hade man tappat tre fjärdedelar av försäljningen. Vägen tillbaka har varit mödosam, men härom året släppte det. I år slås det gamla rekordet med besked. Systembolagets inköp grundar sig på statistik. Detta förstärker trender och rörlighet. När det går bra för ett vinland, så lanseras många nyheter. Det accelererar framgången och ökar på så sätt efterfrågan ännu mer. Den svenska vinmarknaden är extremt nyhetsfixerad, ytterligare förstärkt av Systembolagets kalendermässiga lanseringar och vinjournalisternas läsaranpassade bedömningar. Så långt borde alla vara nöjda, om inte principen är den motsatta åt andra hållet. Det vinmärke, smaktyp eller vinland som inte följer trenden stramas åt successivt. Dels genom att förnyelsen av sortimentet uteblir, men även genom Systembolagets modulbyggande av sortimentet. Utan nyheter minskar också mediernas intresse. Ett exempel är det sydafrikanska2004 Jacobsdal Pinotage(nr 22055, 110 kr) som länge hört till Systemets allra mest köpvärda rödviner. Försäljningen har följaktligen gått konstant uppåt och Sverige utgör i dag denna producents viktigaste marknad. Men stigande försäljning räcker inte när snittet för den modul vinet ligger i ökat snabbare. Resultatet har blivit att vinet halkat ner i butikstäckning, vilket obönhörligt leder till minskad försäljning – trots att vinet ständigt får positiva recensioner. Ekvationen och logiken är svår att förstå för en utomstående, men just nu funderar importören på olika åtgärder. Ett lägre pris borde öka försäljningen, men då stiger också konkurrenskraven. En prishöjning gör i stället att vinet får bättre butikstäckning, vilket kan ge positiva försäljningssiffror. Systembolagets inköpspolitik har blivit ett räknenissarnas mästerverk, men motverkar samtidigt också sitt eget mål: att ge svenska folket de bästa tänkbara dryckerna till lägsta möjliga pris. Sägas ska dock att Systembolagets nya inköpsledning är medveten om problemet, tack och lov. Ett vinland som drabbats hårt är Grekland, som Söndag tidigare rapporterat. Numera återfinns detta vinland under gruppen ”övriga” i Systembolagets statistik. I princip har monopolet dragit åt alla kranar och nu krävs specialåtgärder för att Grekland inte ska försvinna helt. Ett annat land som vänt nedåt på ett sätt som känns besvärande är Portugal. Detta är ett vinland med egen profil och en vinindustri som gått framåt med stormsteg. Den portugisiska vinindustrin förstod dock alltför sent betydelsen av lådvin på den svenska marknaden. Flask-nyheterna har inte precis varit få, men sällan i stora volymer eller i prislägen där framgången blir upphetsande. Portugals nedgång är till stor del beroende på ett enda märke:Periquita(nr 2574, 63 kr). Denna storsäljare håller sedvanlig klass, ändå har försäljningen dalat. Det är tyvärr ingen överraskning, redan för fem år sedan påpekade jag för vinmakaren att detta vin nått sin kulmen och att framtiden därför skulle gå utför. Bakom ligger en stor förändring av gamla tiders konsumtionsmönster. Historiskt har vinmärken haft nästan oändliga produktcykler. De nya konsumenterna köper emellertid inte vin på slentrian. Prisvärdet är nyckelordet och nyfikenheten är stor. Här är Sverige en trendsättare och utvecklingen är densamma på andra expanderande marknader med USA i spetsen. För Periquitas del har utvecklingen kunnat motverkas genom en medveten satsning på hög kvalitet, en skicklig modernisering av smaken och en långsiktig breddning av varumärket. Inte minst det senare, genom trelitersboxen och delvis även genom en vitvinsvariant och en parallell prestigevariant, har satt fokus på detta märke som länge tillhört vinjournalisternas favoriter. I längden blir detta ändå konstgjord andning. Inte bara Periquitas upphovsmän arbetar i dag frenetiskt för att få lansera nya viner. Det krävs dock mer än kvalitet och marknadsföring. Här handlar det om politik. Frågan är hur Systembolaget skulle klara en EU-debatt när försäljningen rusar rakt uppåt för Nya världen, medan Europa riskerar att hamna i bakvattnet? EU klubbade förra veckan årets bidragspaket för vinindustrin. Det är en dyrbar nota. Över en halv miljard euro ska EU stödja vinindustrin med under det kommande året. Spanien får störst bidrag, följt av Frankrike, Italien och Portugal. Målet är inte bara att minska arealen, utan också att höja kvalitet och efterfrågan. Det har länge förvånat mig att EU inte ställer politiska krav på Sverige och de andra monopolländerna i detta avseende. Inköpspolitiken gynnar knappast Europas vinbönder, trots att där finns en uppsjö av goda viner som kan konkurrera i både pris och volym. I stället toppas vinförsäljningen av Australien och Sydafrika. Chile är ett annat vinland i Nya världen som jag räknar med kommer att avancera starkt under kommande år. De australiska prishöjningarna är rena rama startraketen för det chilenska vinet. Räkna med fortsatt rörlighet på vinlistan. Omväxling förnöjer! Bengt-Göran Kronstam ", "article_category": "other"}
{"id": 31319, "headline": "Resor till Burma trots varningar", "summary": "Resebyrån Läs och Res genomför sin planerade resa till Burma trots att UD avråder från resor dit. Men frågan är om reseförsäkringen gäller.", "article": "– Försäkringsskyddet gäller, menar Christian Jutvik, ägare till resebyrån Läs och Res. – Det gör det inte, svarar Länsförsäkringar. Resan till Burma i februari planerades innan oroligheterna i Burma bröt ut, och innan UD avrådde från att resa dit. Christian Jutvik delar inte UD:s riskbedömning, och på resebyråns hemsida uppmanar han inbokade resenärer att stå fast vid sina planer. – Det är inte farligare att resa till Burma i dag än tidigare, säger han. Han tonar också ned farhågorna för att resenärer som drabbas av till exempel stöld eller skador under resan skulle gå miste om försäkringsersättning. – Det gäller bara om skadan har uppkommit som en direkt följd av oroligheterna, säger han. Ulrika Etsare på Länsförsäkringar håller inte med. – I och med att UD avrått gäller inte resedelen i hemförsäkringen, säger hon. Det spelar ingen roll hur skadan eller förlusten har uppkommit. Folksam tillämpar delvis andra regler. – Om en skada eller förlust inte har något med den politiska situationen att göra betalar vi, säger hon. Men det gäller inte om man till exempel deltar i en demonstration och blir skadad. Christian Jutvik medger att det kan bli svårt att avgöra när en olycka ska anses vara direkt knuten till den politiska situationen. Läs och Res erbjuder sina resenärer en ersättning på upp till 50 000 kronor om försäkringsbolagen skulle neka ersättning. Att skydda sig med en extra reseförsäkring som specifikt avser Burma är problematiskt. Reseförsäkringsbolaget Europeiska tecknar till exempel över huvud taget inga försäkringar gällande länder som UD avrått från. Mats Holmberg mats.holmberg@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 31321, "headline": "”Skolorna ska helst arbeta förebyggande”", "summary": "Kameraövervakning får inte vara skolornas enda metod för att möta hot och våld, varnar Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Skolorna måste skapa rutiner och arbeta förebyggande. Men åtta av tio skolor lever inte upp till de kraven, visar verkets inspektioner. Kan kameraövervakning minska riskerna för hot och våld i skolan?", "article": "– I vissa fall kan den göra det, till exempel i stora skolor där det är svårt för vuxna att vara närvarande. Kameror kan vara ett verktyg för att skapa ordning, men det får inte vara det enda. Vad har de för fördelar? – De ökar risken för upptäckt. Och det är enklare att identifiera i efterhand vad som har hänt och vilka som gjort vad. Vad har kameraövervakning för nackdelar? – Den är integritetskränkande för elever, precis som för alla and-ra som övervakas. Man får se den som ett av flera verktyg. Kamera-övervakning är ingenting som Arbetsmiljöverket förordar, men vi är inte heller negativa till den. Hur påverkar det elever att få sin integritet kränkt? – Det finns en kultur och tradition här i landet där många upplever det som negativt att känna sig övervakad. Jag har inte själv upplevt att min integritet har blivit kränkt, men jag förstår att det kan kännas obehagligt. Hur påverkar kameraövervakning klimatet i skolan? –  Om den införs som enda lösning, i stället för andra åtgärder, så kommer det att upplevas mer som en kontrollskola. Därför får den inte vara det enda medlet mot hot och våld. I Skåne finns övervakningskameror utanför 77 skolor och förskolor, i Stockholms län, som är större, bara i 47. Varför är det så olika? –  Vi har sett att metoder för att lösa brister i arbetsmiljön lätt sprider sig i närområdet. Om övervakningen fungerar bra så tror jag att närliggande skolor tar det till sig och att de känner stöd från politikerna. Arbetsmiljön i skolan är ju ytterst en politisk fråga. Hur bör skolorna hantera hot och våld? – För det första ska de göra en riskbedömning på den egna skolan. För det andra bör de skapa rutiner för hur skolan ska hantera de situationer som kan uppstå. För det tredje krävs rutiner för första hjälpen och krisstöd med fokus på dem som farit illa, utifall att det värsta skulle hända. Men de inspektioner som vi har genomfört under året visar att åtta av tio skolor brister i detta. Det är ett stort problem. Vad leder bristerna till? – Om inte grundarbetet är gjort så är risken mycket större att våld eller hot om våld blossar upp på en skola. Om de identifierar riskerna kan de också arbeta förebyggande. Enligt er statistik har anmälningarna om hot och våld i skolan ökat kraftigt de senaste åren. Vad beror det på? –  En del beror nog på en ökad medvetenhet om problemet som leder till att händelserna oftare anmäls. Den andra förklaringen är att vi har ett hårdnande samhällsklimat. Vi har också en intensiv politisk diskussion om skolan nu. Kanske har det funnits brister i allmänna skolpolitiken som leder till problem. Då menar jag inte bara oordning och oreda, utan i sin yttersta förlängning också hot och våld. Vi ser också att samarbetet mellan polis, socialtjänst och föräldrar brustit när det gäller ungdomar med problem. Hur ser du på risken att det som hände på Jokelaskolan i Finland den 7 november skulle kunna hända här? –  Skolorna måste i sitt förebyggande arbete fundera på den risken – hur tragiskt det än är. Det är viktigt att försöka se och identifiera det som händer på internet, men det är främst en fråga för polis och socialtjänst. Det finns skolor som överväger att installera metalldetektorer. Är det en bra lösning? –  Jag har hört talas om det. Jag hoppas att Skolverket och kommunerna noga tänker igenom om det är en skola vi vill ha. Arbetsmiljöverket har ju inte ansvar för vilken typ av skola vi ska ha i det här landet, men som förälder känner jag mig väldigt kluven inför tanken att mitt barn ska gå in genom en metallbåge. I min egenskap av generaldirektör för Arbetsmiljöverket ställer jag väldigt hårda krav på en trygg och säker arbetsmiljö för elever och personal och då kan det ju tyvärr komma att bli den här typen av medel. Om skolorna väntar för länge med att ta sig an problemen är risken stor att åtgärderna blir för drastiska. Skolor som följer rutinerna och arbetar förebyggande slipper ofta det. Men har man slarvat kan man hamna i metalldetektorer. Ewa Stenberg ewa.stenberg@dn.se 08-738 24 25 Läs mer om lagstiftningen kring kameraövervakning på sidan 10. ", "article_category": "other"}
{"id": 31342, "headline": "\"Regeringsrätten kränker enskilda i vartannat mål\"", "summary": "Centrum för rättvisa kräver staten på skadestånd: Regeringsrättens oacceptabla handläggningstider skapar svåruthärdliga konsekvenser för enskilda och företag. Av de drygt 7 000 mål som pågick i Regeringsrätten i slutet av oktober hade cirka hälften väntat mer än nio månader, det vill säga längre än den maximala tid som Regeringsrätten ska klara av frågor om prövningstillstånd på. 404 av dessa fall hade väntat mer än 1 år och 11 månader, vilket kan leda till att Sverige fälls i Europadomstolen. Därför överlämnar i dag Centrum för rättvisa skadeståndskrav till svenska staten för tre personer vilka tvingats vänta flera år för att få sina fall prövade. Avsikten är att agera blåslampa på det svenska rättssystemet så att fler slipper att drabbas på samma sätt i framtiden. Det skriver Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer, chefsjurist respektive verkställande ledamot i Centrum för rättvisa.", "article": "I svenska domstolar ligger för närvarande cirka 150 000 fall och väntar på att avgöras. I över 90 procent av fallen väntar enskilda på att domstolen ska agera och många av fallen präglas av orimligt långa handläggningstider. För att ett avgörande i domstol ska betraktas som rättssäkert krävs att det är korrekt, att skälen för avgörandet är begripliga, att lika fall ska ha avgjorts lika och att avgörandet skett inom rimlig tid. När det gäller kravet på rimlig tid uppvisar domstolar och andra rättsvårdande myndigheter stora brister, ofta på ett sätt som gör att rättsäkerheten urholkas för enskilda. Konsekvenserna kan bli förödande. På ett mänskligt plan är det ofta svåruthärdligt att år ut och år in inte veta vad som gäller i en viktig rättssak. Ekonomiskt kan det bli minst lika allvarligt. I flera uppmärksammade fall på senare år har till exempel småföretagare gått i konkurs i väntan på beslut från rättsvårdande instanser, trots att de till slut har fått rätt i sak. Europadomstolen har reagerat skarpt. Av de 39 fall, i vilka Sverige har fällts av Europadomstolen genom åren, handlar en fjärdedel om kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid. Europadomstolen har gått så långt att den talat om de långa väntetiderna som ett allvarligt hot mot själva rättsstaten. Domstolsverket har år efter år aviserat extrapengar för att lindra de mest akuta problemen. Men den uthålliga effekten har uteblivit. Av årsredovisningen för 2006 från Sveriges Domstolar framgår att domstolarna i Sverige har svårt att uppfylla de verksamhetsmål som ges av regeringen angående handläggningstider. Landets två högsta dömande instanser, Högsta domstolen och Regeringsrätten, har själva fått sätta upp sina mål för handläggningstiderna. Under 2006 klarade Högsta domstolen två av åtta mål. Regeringsrätten klarade inte ett enda av sina nio uppsatta mål. Regeringsrättens domare avgör visserligen lika många fall per capita som domare i andra domstolar. Men uppenbarligen är Regeringsrätten som helhet inte på långa vägar dimensionerad för sin uppgift. Detta får allvarliga konsekvenser inte bara för de enskilda som drabbas utan även för vårt lands rättssystem. Regeringsrätten ska genom sin praxis ge vägledning åt svenska förvaltningsdomstolar, men denna viktiga uppgift inom rättsskipningen undermineras alltså genom orimliga väntetider. Vi har granskat väntetiderna i samtliga 7 156 mål som pågick i Regeringsrätten i slutet av oktober 2007. Bara 113 av dessa handlade om sakfrågan medan så gott som samtliga av de återstående 7 043 fallen handlade om beslut i fråga om prövningstillstånd - det vill säga om ett fall över huvud taget ska tas upp till prövning. Ett av Regeringsrättens mål är att klara av frågor om prövningstillstånd inom nio månader. Men nära hälften av de fall som granskades - 3 389 stycken för att vara exakt - hade väntat mer än nio månader, varav 2 535 hade väntat mer än ett år. 1998 fälldes Sverige av Europakommissionen (vid den tiden förstainstans till Europadomstolen) på grund av att det tagit Regeringsrätten ett år och elva månader att avgöra frågan om prövningstillstånd i ett mål om patent. I slutet av oktober i år hade 404 fall väntat i mer än 1 år och 11 månader på besked om prövningstillstånd, det vill säga längre än vad Europakommissionen ansåg vara en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid i Europakonventionen. Detta betyder att det finns åtminstone 404 potentiella fall av kränkningar av rätten till rättegång i Regeringsrätten - enbart när det gäller fall om prövningstillstånd. Härutöver tillkommer alla fall som ligger i Regeringsrätten där enskilda drabbats av långsam handläggning i tidigare skeden, det vill säga hos myndigheter eller lägre rättsinstanser. Granskningen visar att under den senaste tioårsperioden har sammanlagt tusentals enskilda drabbats av orimligt långa handläggningstider i Regeringsrätten på ett sätt som strider mot Europakonventionen. Mot den här bakgrunden överlämnar Centrum för rättvisa i dag för tre personers räkning skadeståndskrav på upp till 100 000 kronor vardera till svenska staten. Dessa personer har fått vänta mellan två och tre år på besked om Regeringsrätten tänker ta upp deras fall till prövning. Om inte staten frivilligt tillmötesgår kraven kommer staten att stämmas vid tingsrätt. Det första fallet gäller en privatperson som nekats bygglov för ett garage vid sommarstugan i Mellbystrand. Regeringsrätten tog nästan tre år på sig för att besluta att inte ta upp hans fall till prövning. Det andra fallet gäller en biodlare i Göteborg som har fått vänta i två år på besked från Regeringsrätten om domstolen tänker pröva hans fall om import av 20 bidrottningar från Tjeckien - hittills har domstolen inte gjort någonting åt hans ärende vilket har försvårat för hans verksamhet som biodlare. I det tredje fallet har en filmföretagare i Uppsala tvingats vänta i tre år i Regeringsrätten på besked om licens för en svartkrutsrevolver för filminspelningsändamål - trots att han redan fått rätt i både länsrätten och kammarrätten. Till slut beslutade Regeringsrätten att inte ta upp fallet. Mannen fick alltså rätt, men som en konsekvens av den långa väntetiden har företaget lagts i malpåse. Europadomstolen i Strasbourg har fastslagit att enskilda inte ska behöva vända sig dit för att få en kränkning prövad, utan att detta ska kunna ske i en vanlig nationell domstol eller motsvarande myndighet. I de tre pilotmål som Centrum för rättvisa initierar i dag har Regeringsrätten inte vidtagit någon åtgärd över huvud taget under fallens väntan på beslut i fråga om prövningstillstånd. Problemet är vanligt förekommande. Det följer också av Europadomstolens praxis att enskilda som får sin rätt till rättegång inom skälig tid kränkt i Sverige har rätt till skadestånd i en nationell domstol eller hos justitiekanslern. I en dom från 2005 har Högsta domstolen bekräftat att enskilda som drabbas av oskäligt långa handläggningstider har rätt till skadestånd av i princip motsvarande storlek som i Europadomstolen även vid prövningar i svenska domstolar. Totalt handlar det om mångmiljonbelopp i möjliga skadeståndskrav. Genom att driva dessa fall vill de drabbade både få den kompensation som de har rätt till och agera blåslampa på rättssystemet så att fler slipper drabbas på samma sätt som de i framtiden. Centrum för rättvisa kommer för sin del att följa upp granskningen av Regeringsrätten med nya granskningar av handläggningstider i andra domstolar och myndigheter. Det finns till exempel tydliga indikationer på att problemen inom polis- och åklagarväsendet är åtminstone lika allvarliga som inom domstolsväsendet. De tre pilotmål som lämnas in i dag kommer därför med säkerhet att följas av fler skadeståndskrav. Om det ska det bli någon ändring måste kränkningarna uppmärksammas, enskilda måste reagera och det måste bli konsekvenser för staten. clarence crafoord gunnar strömmer ", "article_category": "other"}
{"id": 31343, "headline": "”Regeringsrätten kränker enskilda i vartannat mål”", "summary": "Centrum för rättvisa kräver staten på skadestånd: Regeringsrättens oacceptabla handläggningstider skapar svåruthärdliga konsekvenser för enskilda och företag.Av de drygt 7 000 mål som pågick i Regeringsrätten i slutet av oktober hade cirka hälften väntat mer än nio månader, det vill säga längre än den maximala tid som Regeringsrätten ska klara av frågor om prövningstillstånd på. 404 av dessa fall hade väntat mer än 1 år och 11 månader, vilket kan leda till att Sverige fälls i Europadomstolen.Därför överlämnar i dag Centrum för rättvisa skadeståndskrav till svenska staten för tre personer vilka tvingats vänta flera år för att få sina fall prövade. Avsikten är att agera blåslampa på det svenska rättssystemet så att fler slipper att drabbas på samma sätt i framtiden. Det skriver Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer, chefsjurist respektive verkställande ledamot i Centrum för rättvisa.", "article": "I svenska domstolar ligger för närvarande cirka 150 000 fall och väntar på att avgöras. I över 90 procent av fallen väntar enskilda på att domstolen ska agera och många av fallen präglas av orimligt långa handläggningstider. För att ett avgörande i domstol ska betraktas som rättssäkert krävs att det är korrekt, att skälen för avgörandet är begripliga, att lika fall ska ha avgjorts lika och att avgörandet skett inom rimlig tid. När det gäller kravet på rimlig tid uppvisar domstolar och andra rättsvårdande myndigheter stora brister, ofta på ett sätt som gör att rättsäkerheten urholkas för enskilda. Konsekvenserna kan bli förödande. På ett mänskligt plan är det ofta svåruthärdligt att år ut och år in inte veta vad som gäller i en viktig rättssak. Ekonomiskt kan det bli minst lika allvarligt. I flera uppmärksammade fall på senare år har till exempel småföretagare gått i konkurs i väntan på beslut från rättsvårdande instanser, trots att de till slut har fått rätt i sak. Europadomstolen har reagerat skarpt. Av de 39 fall, i vilka Sverige har fällts av Europadomstolen genom åren, handlar en fjärdedel om kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid. Europadomstolen har gått så långt att den talat om de långa väntetiderna som ett allvarligt hot mot själva rättsstaten. Domstolsverket har år efter år aviserat extrapengar för att lindra de mest akuta problemen. Men den uthålliga effekten har uteblivit. Av årsredovisningen för 2006 från Sveriges Domstolar framgår att domstolarna i Sverige har svårt att uppfylla de verksamhetsmål som ges av regeringen angående handläggningstider. Landets två högsta dömande instanser, Högsta domstolen och Regeringsrätten, har själva fått sätta upp sina mål för handläggningstiderna. Under 2006 klarade Högsta domstolen två av åtta mål. Regeringsrätten klarade inte ett enda av sina nio uppsatta mål. Regeringsrättens domare avgör visserligen lika många fall per capita som domare i andra domstolar. Men uppenbarligen är Regeringsrätten som helhet inte på långa vägar dimensionerad för sin uppgift. Detta får allvarliga konsekvenser inte bara för de enskilda som drabbas utan även för vårt lands rättssystem. Regeringsrätten ska genom sin praxis ge vägledning åt svenska förvaltningsdomstolar, men denna viktiga uppgift inom rättsskipningen undermineras alltså genom orimliga väntetider. Vi har granskat väntetiderna i samtliga 7 156 mål som pågick i Regeringsrätten i slutet av oktober 2007. Bara 113 av dessa handlade om sakfrågan medan så gott som samtliga av de återstående 7 043 fallen handlade om beslut i fråga om prövningstillstånd – det vill säga om ett fall över huvud taget ska tas upp till prövning. Ett av Regeringsrättens mål är att klara av frågor om prövningstillstånd inom nio månader. Men nära hälften av de fall som granskades – 3 389 stycken för att vara exakt – hade väntat mer än nio månader, varav 2 535 hade väntat mer än ett år. 1998 fälldes Sverige av Europakommissionen (vid den tiden förstainstans till Europadomstolen) på grund av att det tagit Regeringsrätten ett år och elva månader att avgöra frågan om prövningstillstånd i ett mål om patent. I slutet av oktober i år hade 404 fall väntat i mer än 1 år och 11 månader på besked om prövningstillstånd, det vill säga längre än vad Europakommissionen ansåg vara en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid i Europakonventionen. Detta betyder att det finns åtminstone 404 potentiella fall av kränkningar av rätten till rättegång i Regeringsrätten – enbart när det gäller fall om prövningstillstånd. Härutöver tillkommer alla fall som ligger i Regeringsrätten där enskilda drabbats av långsam handläggning i tidigare skeden, det vill säga hos myndigheter eller lägre rättsinstanser. Granskningen visar att under den senaste tioårsperioden har sammanlagt tusentals enskilda drabbats av orimligt långa handläggningstider i Regeringsrätten på ett sätt som strider mot Europakonventionen. Mot den här bakgrunden överlämnar Centrum för rättvisa i dag för tre personers räkning skadeståndskrav på upp till 100 000 kronor vardera till svenska staten. Dessa personer har fått vänta mellan två och tre år på besked om Regeringsrätten tänker ta upp deras fall till prövning. Om inte staten frivilligt tillmötesgår kraven kommer staten att stämmas vid tingsrätt. Det första fallet gäller en privatperson som nekats bygglov för ett garage vid sommarstugan i Mellbystrand. Regeringsrätten tog nästan tre år på sig för att besluta att inte ta upp hans fall till prövning. Det andra fallet gäller en biodlare i Göteborg som har fått vänta i två år på besked från Regeringsrätten om domstolen tänker pröva hans fall om import av 20 bidrottningar från Tjeckien – hittills har domstolen inte gjort någonting åt hans ärende vilket har försvårat för hans verksamhet som biodlare. I det tredje fallet har en filmföretagare i Uppsala tvingats vänta i tre år i Regeringsrätten på besked om licens för en svartkrutsrevolver för filminspelningsändamål – trots att han redan fått rätt i både länsrätten och kammarrätten. Till slut beslutade Regeringsrätten att inte ta upp fallet. Mannen fick alltså rätt, men som en konsekvens av den långa väntetiden har företaget lagts i malpåse. Europadomstolen i Strasbourg har fastslagit att enskilda inte ska behöva vända sig dit för att få en kränkning prövad, utan att detta ska kunna ske i en vanlig nationell domstol eller motsvarande myndighet. I de tre pilotmål som Centrum för rättvisa initierar i dag har Regeringsrätten inte vidtagit någon åtgärd över huvud taget under fallens väntan på beslut i fråga om prövningstillstånd. Problemet är vanligt förekommande. Det följer också av Europadomstolens praxis att enskilda som får sin rätt till rättegång inom skälig tid kränkt i Sverige har rätt till skadestånd i en nationell domstol eller hos justitiekanslern. I en dom från 2005 har Högsta domstolen bekräftat att enskilda som drabbas av oskäligt långa handläggningstider har rätt till skadestånd av i princip motsvarande storlek som i Europadomstolen även vid prövningar i svenska domstolar. Totalt handlar det om mångmiljonbelopp i möjliga skadeståndskrav. Genom att driva dessa fall vill de drabbade både få den kompensation som de har rätt till och agera blåslampa på rättssystemet så att fler slipper drabbas på samma sätt som de i framtiden. Centrum för rättvisa kommer för sin del att följa upp granskningen av Regeringsrätten med nya granskningar av handläggningstider i andra domstolar och myndigheter. Det finns till exempel tydliga indikationer på att problemen inom polis- och åklagarväsendet är åtminstone lika allvarliga som inom domstolsväsendet. De tre pilotmål som lämnas in i dag kommer därför med säkerhet att följas av fler skadeståndskrav. Om det ska det bli någon ändring måste kränkningarna uppmärksammas, enskilda måste reagera och det måste bli konsekvenser för staten. CLARENCE CRAFOORD GUNNAR STRÖMMER ", "article_category": "other"}
{"id": 31346, "headline": "\"Unga människor i Sverige begår allt grövre brott\"", "summary": "Länspolismästare Carin Götblad varnar för tilltagande ungdomsbrutalitet: På senare tid har vi sett mycket unga människor begå väldigt grova brott. Svenska ungdomar begår fler och värre brott än ungdomar i övriga Norden. Det framgår av en färsk undersökning av ungdomskriminalitet i de fyra nordiska huvudstäderna. Samtidigt blir de våldsbrott som ungdomar begår allt grövre, även bland mycket unga människor. Att våldet i vissa ungdomskretsar har blivit en del av en kultur är en direkt farlig utveckling. Tonåringars spärrar mot att ta till våld minskar och de tar med sig sin syn på våld in i andra sammanhang. Mot denna utveckling förslår inte fler repressiva insatser av polisen, utan det är nödvändigt att föräldrar och andra vuxna engagerar sig aktivt i arbetet mot ungdomskriminaliteten. Det skriver Stockholms länspolismästare Carin Götblad.", "article": "Antalet brott begångna av ungdomar har ökat under 2000-talet i Stockholms län och kan komma att fortsätta öka. Men det behöver inte betyda att ungdomar är mer brottsbenägna i dag. Förklaringen till den paradoxen är att antalet ungdomar i Stockholms län har ökat betydligt. År 2000 fanns det i länet 114.000 personer i åldrarna 15-20 år. I fjol hade antalet vuxit till drygt 140.000, en ökning med närmare 25 procent. I motsats till övriga landet fortsätter ökningen i Stockholms län under de kommande åren. Stockholmspolisen, och andra, måste planera och ha resurser för att möta denna ökning. För övrigt ökade antalet fällande domar för misshandel under samma period också med nästan 25 procent, väsentligt mer än i övriga riket. Vad betyder det ökande antalet ungdomar i praktiken? Jo, om 10 procent av ungdomarna begår våldsbrott var det år 2000 drygt 11.000, medan det år 2006 skulle ökat till hela 14.000 som begår våldsbrott. Men andelen som begick våldsbrott skulle fortfarande vara 10 procent. Det är en förklaring till att vi i den allmänna debatten kan möta så olika påståenden om hur utvecklingen av ungdomsbrott ser ut. En annan förklaring är densamma som gäller om narkotikamissbruket bland de unga: det är färre som missbrukar men missbruket är tyngre. Kort uttryckt: färre men värre. En nyligen publicerad undersökning visar just på detta. Den handlar om ungdomskriminalitet i de fyra nordiska huvudstäderna, och de svenska tonåringarna var, när det gällde stölder, just färre men värre. Inte lika stor andel av de svenska tonåringarna stal, men de gjorde sig skyldiga till desto fler brott. De flesta pojkar begår brott av något slag. När de blir äldre försvinner brottsligheten för nästan alla. Men några dras in i en kriminell livsstil och brottsligheten eskalerar. Därför måste hela samhället arbeta gemensamt för att förhindra ungdomars rekrytering till en kriminell livsstil. Det är här vi hittar morgondagens avancerade värdetransportrånare. De grövsta brottslingarna kommer inte från ingenstans. De går inte från ett laglydigt liv till grov kriminalitet. Nej, de rekryteras som unga till en kriminell livsstil, gör alltmer avancerade brott och hamnar till slut som ett av målen för våra satsningar mot den organiserade brottsligheten. På senare tid har vi sett mycket unga människor utföra väldigt grova brott. Det gäller till exempel grova rån, bland annat rån mot väktare med penningväskor, de så kallade trottoarrånen. Väktaren angrips på väg mellan bilen och banken/affären. Rånaren får tag i väskan och försvinner på en EU-moped. De våldsbrott som ungdomar begår tenderar att bli grövre. Våldet har i vissa ungdomskretsar blivit en del av en kultur, till exempel de organiserade ungdomslagsmål som blivit allt vanligare under senare år och som har sitt ursprung i fotbollshuliganismen. Att få stopp på dessa är viktigt. Att våldet blivit en del av vissa tonårskretsars kultur är mycket farligt. De unga människor som deltar tar också med sig sin syn på våld in i andra sammanhang. Det blir naturligt och kulturellt accepterat att ta till våld i andra situationer och tonåringarnas spärrar mot att ta till våld minskar. Vi ser att de tonåringar som deltar i dessa slagsmål också alltmer förekommer vid \"vanlig\" misshandel. När våld blir del av en ungdomskultur blir det oerhört svårt att bekämpa. Att bli bekämpade av polisen gör närmast att kulturen förstärks. Repressiva metoder är ingen framkomlig väg för att i grunden åstadkomma en förändring. I vart fall är det inte tillräckligt. Föräldrar, skolor, fritidsgårdar, sociala instanser, fältassistenter, idrottsklubbar, föräldraorganisationer, politiska ungdomsorganisationer, kyrkor, ja alla dessa och många därtill, måste engagera sig i arbetet för att motverka dessa organiserade slagsmål. Men det ska också sägas att dödligt våld är synnerligen ovanligt. I Sverige händer det en eller två gånger per år att en tonåring dödar en annan tonåring. Ofta handlar det då om personer med allvarliga psykiska problem. Stockholms län befinner sig i stark tillväxt. I fjol ökade antalet invånare med 28.000 personer. På tio år motsvarar detta invånarantalet i hela Malmö stad. Dessutom består inflyttningen i mycket hög grad av unga människor i åldersgruppen 20-29 år. Störst risk för att bli indragna och fastna i en kriminell livsstil har unga marginaliserade pojkar i våra mest utsatta områden. I Stockholms län finns det betydligt fler pojkar i sådan riskzon än i andra delar av landet. Denna sammanlagda bild har fått oss att bland annat vidta följande åtgärder : Dels att skapa möjligheter där vi från polisen kan ställa krav på att många tillsammans tar sitt ansvar och bli mer aktiva i arbetet mot ungdomskriminalitet. Problemen går inte att lösa med enbart polisiära metoder. Vi har till exempel skapat chefssamråd i alla polisdistrikt, där polisledningen samråder och samplanerar med de högsta beslutsfattarna i kommunerna. Dels måste vi lyssna på ungdomarna själva. Sedan två år tillbaka träffar jag regelbundet ett 30-tal tonåringar i Länspolismästarens ungdomsråd som berättar om sin erfarenhet av att vara ung i besvärliga områden. Vilket ger mig ovärderlig vägledning i hur polisen bör jobba och inte jobba. Ungdomsråd byggs nu upp i samtliga polisdistrikt i Stockholms län. Våra 15 nyöppnade poliskontor finns mitt ute i den besvärliga verkligheten och upprättar respekt för lag och ordning, samtidigt som de knyter värdefulla kontakter och bygger förtroende för polisen. Vi har stödcentrum för unga brottsoffer på alla större närpolisstationer och snart också för unga gärningsmän och deras föräldrar. Vi driver Våga Vittna, för att stödja de unga att vittna och anmäla brott. Ett särskilt samarbete med Maria ungdom gör det enklare för behövande ungdomar att få vård och behandling, en sammanhängande kedja från polisingripande till vårdinsats. Vi delar ut belöningar för att uppmuntra civilkurage. Många gånger är det uppenbart unga människor och en överrepresentation av pojkar och män med invandrarbakgrund bland dem som belönas för sina insatser. För att kunna underlätta för vuxna att engagera sig i arbetet mot ungdomskriminaliteten bygger vi ut Polisens volontärer. Visst är ungdomars kriminalitet ett polisiärt problem som ska angripas med polisiära medel. Vi arbetar med repressiva insatser inte minst mot den grova och organiserade brottsligheten. Men i första hand är umgdomskriminaliteten ett samhällsproblem som inte kan lösas med enbart repressiva åtgärder. Vi hör ofta vackra ord med denna innebörd. Den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen för en tid sedan väckte hos många ett starkt engagemang. Detta måste leva vidare också när de största rubrikerna försvunnit. Att ungdomarna nu själva engagerar sig mot våld är mycket positivt. Men det är oerhört viktigt att vi vuxna svarar upp mot det. Vuxensamhället kommer att sättas på prov under det närmaste året. Var det bara ett tillfälligt känsloutbrott när alla strålkastare var riktade mot det hemska dådet på Kungsholmen? Eller var det en vändpunkt där politiker, föräldrar och andra vuxna bestämde sig för att ta ansvar för våra unga? CARIN GÖTBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 31347, "headline": "”Unga människor i Sverige begår allt grövre brott”", "summary": "Länspolismästare Carin Götblad varnar för tilltagande ungdomsbrutalitet: På senare tid har vi sett mycket unga människor begå väldigt grova brott.Svenska ungdomar begår fler och värre brott än ungdomar i övriga Norden. Det framgår av en färsk undersökning av ungdomskriminalitet i de fyra nordiska huvudstäderna. Samtidigt blir de våldsbrott som ungdomar begår allt grövre, även bland mycket unga människor. Att våldet i vissa ungdomskretsar har blivit en del av en kultur är en direkt farlig utveckling. Tonåringars spärrar mot att ta till våld minskar och de tar med sig sin syn på våld in i andra sammanhang. Mot denna utveckling förslår inte fler repressiva insatser av polisen, utan det är nödvändigt att föräldrar och andra vuxna engagerar sig aktivt i arbetet mot ungdomskriminaliteten. Det skriver Stockholms länspolismästare Carin Götblad.", "article": "Antalet brott begångna av ungdomar har ökat under 2000-talet i Stockholms län och kan komma att fortsätta öka. Men det behöver inte betyda att ungdomar är mer brottsbenägna i dag. Förklaringen till den paradoxen är att antalet ungdomar i Stockholms län har ökat betydligt. År 2000 fanns det i länet 114 000 personer i åldrarna 15–20 år. I fjol hade antalet vuxit till drygt 140 000, en ökning med närmare 25 procent. I motsats till övriga landet fortsätter ökningen i Stockholms län under de kommande åren. Stockholmspolisen, och andra, måste planera och ha resurser för att möta denna ökning. För övrigt ökade antalet fällande domar för misshandel under samma period också med nästan 25 procent, väsentligt mer än i övriga riket. Vad betyder det ökande antalet ungdomar i praktiken? Jo, om 10 procent av ungdomarna begår våldsbrott var det år 2000 drygt 11 000, medan det år 2006 skulle ökat till hela 14 000 som begår våldsbrott. Men andelen som begick våldsbrott skulle fortfarande vara 10 procent. Det är en förklaring till att vi i den allmänna debatten kan möta så olika påståenden om hur utvecklingen av ungdomsbrott ser ut. En annan förklaring är densamma som gäller om narkotikamissbruket bland de unga: det är färre som missbrukar men missbruket är tyngre. Kort uttryckt: färre men värre. En nyligen publicerad undersökning visar just på detta. Den handlar om ungdomskriminalitet i de fyra nordiska huvudstäderna, och de svenska tonåringarna var, när det gällde stölder, just färre men värre. Inte lika stor andel av de svenska tonåringarna stal, men de gjorde sig skyldiga till desto fler brott. De flesta pojkar begår brott av något slag. När de blir äldre försvinner brottsligheten för nästan alla. Men några dras in i en kriminell livsstil och brottsligheten eskalerar. Därför måste hela samhället arbeta gemensamt för att förhindra ungdomars rekrytering till en kriminell livsstil. Det är här vi hittar morgondagens avancerade värdetransportrånare. De grövsta brottslingarna kommer inte från ingenstans. De går inte från ett laglydigt liv till grov kriminalitet. Nej, de rekryteras som unga till en kriminell livsstil, gör alltmer avancerade brott och hamnar till slut som ett av målen för våra satsningar mot den organiserade brottsligheten. På senare tid har vi sett mycket unga människor utföra väldigt grova brott. Det gäller till exempel grova rån, bland annat rån mot väktare med penningväskor, de så kallade trottoarrånen. Väktaren angrips på väg mellan bilen och banken/affären. Rånaren får tag i väskan och försvinner på en EU-moped. De våldsbrott som ungdomar begår tenderar att bli grövre. Våldet har i vissa ungdomskretsar blivit en del av en kultur, till exempel de organiserade ungdomslagsmål som blivit allt vanligare under senare år och som har sitt ursprung i fotbollshuliganismen. Att få stopp på dessa är viktigt. Att våldet blivit en del av vissa tonårskretsars kultur är mycket farligt. De unga människor som deltar tar också med sig sin syn på våld in i andra sammanhang. Det blir naturligt och kulturellt accepterat att ta till våld i andra situationer och tonåringarnas spärrar mot att ta till våld minskar. Vi ser att de tonåringar som deltar i dessa slagsmål också alltmer förekommer vid ”vanlig” misshandel. När våld blir del av en ungdomskultur blir det oerhört svårt att bekämpa. Att bli bekämpade av polisen gör närmast att kulturen förstärks. Repressiva metoder är ingen framkomlig väg för att i grunden åstadkomma en förändring. I vart fall är det inte tillräckligt. Föräldrar, skolor, fritidsgårdar, sociala instanser, fältassistenter, idrottsklubbar, föräldraorganisationer, politiska ungdomsorganisationer, kyrkor, ja alla dessa och många därtill, måste engagera sig i arbetet för att motverka dessa organiserade slagsmål. Men det ska också sägas att dödligt våld är synnerligen ovanligt. I Sverige händer det en eller två gånger per år att en tonåring dödar en annan tonåring. Ofta handlar det då om personer med allvarliga psykiska problem. Stockholms län befinner sig i stark tillväxt. I fjol ökade antalet invånare med 28 000 personer. På tio år motsvarar detta invånarantalet i hela Malmö stad. Dessutom består inflyttningen i mycket hög grad av unga människor i åldersgruppen 20–29 år. Störst risk för att bli indragna och fastna i en kriminell livsstil har unga marginaliserade pojkar i våra mest utsatta områden. I Stockholms län finns det betydligt fler pojkar i sådan riskzon än i andra delar av landet. Denna sammanlagda bild har fått oss att bland annat vidta följande åtgärder : Dels att skapa möjligheter där vi från polisen kan ställa krav på att många tillsammans tar sitt ansvar och bli mer aktiva i arbetet mot ungdomskriminalitet. Problemen går inte att lösa med enbart polisiära metoder. Vi har till exempel skapat chefssamråd i alla polisdistrikt, där polisledningen samråder och samplanerar med de högsta beslutsfattarna i kommunerna. Dels måste vi lyssna på ungdomarna själva. Sedan två år tillbaka träffar jag regelbundet ett 30-tal tonåringar i Länspolismästarens ungdomsråd som berättar om sin erfarenhet av att vara ung i besvärliga områden. Vilket ger mig ovärderlig vägledning i hur polisen bör jobba och inte jobba. Ungdomsråd byggs nu upp i samtliga polisdistrikt i Stockholms län. Våra 15 nyöppnade poliskontor finns mitt ute i den besvärliga verkligheten och upprättar respekt för lag och ordning, samtidigt som de knyter värdefulla kontakter och bygger förtroende för polisen. Vi har stödcentrum för unga brottsoffer på alla större närpolisstationer och snart också för unga gärningsmän och deras föräldrar. Vi driver Våga Vittna, för att stödja de unga att vittna och anmäla brott. Ett särskilt samarbete med Maria ungdom gör det enklare för behövande ungdomar att få vård och behandling, en sammanhängande kedja från polisingripande till vårdinsats. Vi delar ut belöningar för att uppmuntra civilkurage. Många gånger är det uppenbart unga människor och en överrepresentation av pojkar och män med invandrarbakgrund bland dem som belönas för sina insatser. För att kunna underlätta för vuxna att engagera sig i arbetet mot ungdomskriminaliteten bygger vi ut Polisens volontärer. Visst är ungdomars kriminalitet ett polisiärt problem som ska angripas med polisiära medel. Vi arbetar med repressiva insatser inte minst mot den grova och organiserade brottsligheten. Men i första hand är umgdomskriminaliteten ett samhällsproblem som inte kan lösas med enbart repressiva åtgärder. Vi hör ofta vackra ord med denna innebörd. Den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen för en tid sedan väckte hos många ett starkt engagemang. Detta måste leva vidare också när de största rubrikerna försvunnit. Att ungdomarna nu själva engagerar sig mot våld är mycket positivt. Men det är oerhört viktigt att vi vuxna svarar upp mot det. Vuxensamhället kommer att sättas på prov under det närmaste året. Var det bara ett tillfälligt känsloutbrott när alla strålkastare var riktade mot det hemska dådet på Kungsholmen? Eller var det en vändpunkt där politiker, föräldrar och andra vuxna bestämde sig för att ta ansvar för våra unga? CARIN GÖTBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 31353, "headline": "\"Sorgen kan inte skyndas på\"", "summary": "En vårdag 1977 tog Bengt livet av sig. Han var 23 år. Först trettio år senare var Niklas Rådström beredd att skriva en bok om saknaden efter sin bästa vän. \"Unga människor har ofta inte mognaden att hantera sorg\", säger han.", "article": "Niklas Rådström var tjugtre år när vännen Bengt hoppade från Västerbron i centrala Stockholm. En ung man med lust till livet, men som också var så rädd för livet att han valde döden. I sin nya bok, \"En handfull regn\" berättar Niklas Rådström om vänskapen med Bengt. Om två pojkar som blev bästa kompisar och följde varandra in i vuxenvärlden. Tills telefonen en dag ringde... Niklas Rådström minns knappt veckorna efter Bengts död. Han beskriver hur han känt ett raseri över det som hände, och att sorgen inte förmått avväpna vanmaktens vrede. Det har flera gånger skrämt honom. - Det är inte meningen att någon ska dö när man är så ung som Bengt och jag var. I den åldern ligger framtiden för en, den är ljus och full av hopp. Där har döden ingen plats och allra minst självmord, säger Niklas Rådström. Unga människor har sällan några erfarenheter att hantera svåra förluster, fortsätter han. Därför saknar de verktyg att bearbeta det svåra fullt ur. Ofta kapslar de i stället in sorgen för att klara att gå vidare i livet. - Unga har bra läkkött, och på ytan ser det ut som de hanterar sorgen smärtfritt. Men om den kapslas in kan den lätt bli en varböld. Och en böld som inte torkar ut påverkar till slut hela kroppen med olika psykiska och fysiska symtom. Enligt Niklas Rådström skapar människor gärna ritualer för att hålla dem vi älskar kvar i livet. Långt efter Bengts död genomförde Niklas själv små ritualer för att hålla vännen levande inom sig. Han åkte till exempel under lång tid aldrig över Västerbron, utan tog andra gator och vägar i stället. Men till slut märkte han att de \"magiska försöken\" blev tomma, inbäddade i en ceremoniell sorgeprocess som till slut inte hade någon mening. En vårdag långt senare står han vid Bengts grav. Om vännen varit i livet skulle han han ha varit drygt femtio år. Plötsligt minns Niklas Rådström klangen av hans röst, minspelet, oron och skrattet. Han minns händerna. Och mitt bland alla tårar ser hans sin döde väns fötter, kanske från när de satt på bryggan vid sjön i Hultafors. Han skrattar till. I sin bok skriver han att han har försökt tänka sig Bengt som trots allt lycklig någonstans. Han har tänkt att allt bara är ett missförstånd som snart ska redas ut, så att han och vännen kan skratta åt hur tokigt allt kan bli. Men framför graven inser han att det inte går att återkalla något av Bengt. Han är död och kvar finns saknanden. När någon begår självmord väcks extra många existentiella frågor. Vad är egentligen meningen med livet? Känslorna av skuld och skam blir ofta starka. Niklas Rådström har själv upplevt detta. Borde han märkt att Bengt inte mådde bra? Efter minnesstunden på Skogskyrkogården drabbades Niklas Rådström inom loppet av ett halvår av sex dödsfall i sin närhet. Styvsonens pappa, hans egen styvpappa, en av hans bästa vänner ... Sorgen bidrog till att han fick en depression. Psykoanalysens skapare, läkaren Sigmund Freud, såg sorgen som en väg att inse att världen inte längre är densamma utan rymmer en svår förlust. Att sörja är en väg att anpassa sig till det nya livet, där den man älskat inte längre finns kvar. I depressionen, melankolin, verkar den yttre världen vara densamma. Den inre däremot förefaller tömd på liv och utan någon som helst mening. Själv fick Niklas Rådström hjälp av läkare att ta sig ur sitt depressionstillstånd. - Sorg är en naturlig och nödvändig bearbetning som måste få ta tid. När det gäller Bengt var jag ung och gick vidare i livet ganska snabbt. Kanske måste det vara så. Livsglädjen hos en ung människa övertrumfar känslan av sorg. Niklas Rådström tycker att det finns en \"förfärande dålig insikt om sorgearbete och dess verkningar hos dem som vi satt att besluta kring samhällets prioriteringar\". Senast uttryckt i Socialstyrelsens nya anvisningar för hur länge människor ska få vara sjukskrivna för olika sjukdomar och symtom, till exempel sorgereaktioner. - Sorg är ingen sjukdom, snarare ett friskhetstecken. Men sorgen kan kräva att man är hemma en tid. Den går inte att mäta, och kan inte skyndas på för att politiker vill spara pengar. Sorgen hos en människa som upplever en svår förlust har flera skeenden. För många kan det kännas tryggt att inse att den första chocken övergår i andra faser, tror Niklas Rådström. Förra veckan - på alla helgons dag - var kyrkogårdarna runt om i landet fyllda av människor, gravljus och lyktor. Unga och gamla samlades. Inte för att de måste, säger Niklas Rådström, utan för att de ville hedra sina döda. Hålla kvar dem i minnet och i en mening göra dem levande igen. I slutet av boken \"En handfull regn\" står följande: \"Vad jag än försöker intala mig var Bengts död meningslös och onödig. Bengts död var förgäves. Hans liv var det inte.\" - Boken är nog en del i min sorgeprocess, en process som aldrig blir klar. Det är inte som när byggmästaren uppför ett nyckelfärdigt hus som är klart när han lämnar över nyckeln till den som ska flytta in. Sorgen finns där alltid - men det gäller att inte fastna i den. Chockfasen. Den startar efter det Chockfasen. Den startar efter det första svåra beskedet. En del skriker rakt ut i sorg och förtvivlan. Andra är samlade, kan fortsätta med det de höll på med som om inget hänt. Kontrollfasen. Den sörjande ska klara av de praktiska frågor som följer efter ett dödsfall: begravning, bouppteckning med mera. Då brukar de flesta hålla tillbaka sina känslor. Efter begravningen upphör lätt det dagliga stödet från omgivningen. Nu börjar den sörjande på allvar att möta sorgen. Reaktionsfasen. Den som drabbats av en svår förlust överväldigas ofta av starka känslor: Ilska, skam, skuld, rädsla, förtvivlan ... Att stänga in sorgen kan påverka det fortsatta välbefinnandet. Bearbetningsfasen. Den sörjande lär sig långsamt att blicka framåt. Ett första tecken kan vara att man för första gången sedan dödsfallet skrattar så att det känns i hela kroppen. Nyorienteringsfasen. Denna fas pågår resten av livet. Man måste alltid leva med sin förlust. Gränsen mellan de olika faserna är inte knivskarp, och en sörjande kan befinna sig i flera av dem samtidigt. Hur ska man möta en sörjande? I chockfasen är omhändertagande A och O. Vid kontakt med sjukvård och polis måste hjälpen komma snabbt, och de som hjälper vara trygga och kunniga. Under reaktionsfasen försöker många trösta. Men det fungerar sällan i akut sorg. I stället handlar det om att förmedla att sorgereaktioner tar tid. Under bearbetningsfasen behövs medmänniskor som följer med på bio, konserter och kanske som ressällskap. Det viktigaste är att inte ta över sådant som sörjande kan klara själv, utan att vara stöttande. Ovanstående bygger på boken \"Sorgens olika ansikten\" som presenterades den 6 november. ", "article_category": "other"}
{"id": 31355, "headline": "”Sorgen kan inte skyndas på”", "summary": "En vårdag 1977 tog Bengt livet av sig. Han var 23 år. Först trettio år senare var Niklas Rådström beredd att skriva en bok om saknaden efter sin bästa vän. ”Unga människor har ofta inte mognaden att hantera sorg”, säger han.", "article": "Niklas Rådström var tjugotre år när vännen Bengt hoppade från Västerbron i centrala Stockholm. En ung man med lust till livet, men som också var så rädd för livet att han valde döden. I sin nya bok, ”En handfull regn” berättar Niklas Rådström om vänskapen med Bengt. Om två pojkar som blev bästa kompisar och följde varandra in i vuxenvärlden. Tills telefonen en dag ringde ... Niklas Rådström minns knappt veckorna efter Bengts död. Han beskriver hur han känt ett raseri över det som hände, och att sorgen inte förmått avväpna vanmaktens vrede. Det har flera gånger skrämt honom. – Det är inte meningen att någon ska dö när man är så ung som Bengt och jag var. I den åldern ligger framtiden för en, den är ljus och full av hopp. Där har döden ingen plats och allra minst självmord, säger Niklas Rådström. Unga människor har sällan några erfarenheter av att hantera svåra förluster, fortsätter han. Därför saknar de verktyg att bearbeta det svåra fullt ut. Ofta kapslar de i stället in sorgen för att klara att gå vidare i livet. – Unga har bra läkkött, och på ytan ser det ut som att de hanterar sorgen smärtfritt. Men om den kapslas in kan den lätt bli en varböld. Och en böld som inte torkar ut påverkar till slut hela kroppen med olika psykiska och fysiska symtom. Enligt Niklas Rådström skapar människor gärna ritualer för att hålla dem vi älskar kvar i livet. Långt efter Bengts död genomförde Niklas själv små ritualer för att hålla vännen levande inom sig. Han åkte till exempel under lång tid aldrig över Västerbron, utan tog andra gator och vägar i stället. Men till slut märkte han att de ”magiska försöken” blev tomma, inbäddade i en ceremoniell sorgeprocess som till slut inte hade någon mening. En vårdag långt senare står han vid Bengts grav. Om vännen varit i livet skulle han han ha varit drygt femtio år. Plötsligt minns Niklas Rådström klangen av hans röst, minspelet, oron och skrattet. Han minns händerna. Och mitt bland alla tårar ser han sin döde väns fötter, kanske från när de satt på bryggan vid sjön i Hultafors. Han skrattar till. I sin bok skriver han att han har försökt tänka sig Bengt som trots allt lycklig någonstans. Han har tänkt att allt bara är ett missförstånd som snart ska redas ut, så att han och vännen kan skratta åt hur tokigt allt kan bli. Men framför graven inser han att det inte går att återkalla något av Bengt. Han är död och kvar finns saknanden. När någon begår självmord väcks extra många existentiella frågor. Vad är egentligen meningen med livet? Känslorna av skuld och skam blir ofta starka. Niklas Rådström har själv upplevt detta. Borde han ha märkt att Bengt inte mådde bra? Efter minnesstunden på Skogskyrkogården drabbades Niklas Rådström inom loppet av ett halvår av sex dödsfall i sin närhet. Styvsonens pappa, hans egen styvpappa, en av hans bästa vänner ... Sorgen bidrog till att han fick en depression. Psykoanalysens skapare, läkaren Sigmund Freud, såg sorgen som en väg att inse att världen inte längre är densamma utan rymmer en svår förlust. Att sörja är en väg att anpassa sig till det nya livet, där den man älskat inte längre finns kvar. I depressionen, melankolin, verkar den yttre världen vara densamma. Den inre däremot förefaller tömd på liv och utan någon som helst mening. Själv fick Niklas Rådström hjälp av läkare att ta sig ur sitt depressionstillstånd. – Sorg är en naturlig och nödvändig bearbetning som måste få ta tid. När det gäller Bengt var jag ung och gick vidare i livet ganska snabbt. Kanske måste det vara så. Livsglädjen hos en ung människa övertrumfar känslan av sorg. Niklas Rådström tycker att det finns en ”förfärande dålig insikt om sorgearbete och dess verkningar hos dem som vi satt att besluta kring samhällets prioriteringar”. Senast uttryckt i Socialstyrelsens nya anvisningar för hur länge människor ska få vara sjukskrivna för olika sjukdomar och symtom, till exempel sorgereaktioner. – Sorg är ingen sjukdom, snarare ett friskhetstecken. Men sorgen kan kräva att man är hemma en tid. Den går inte att mäta, och kan inte skyndas på för att politiker vill spara pengar. Sorgen hos en människa som upplever en svår förlust har flera skeenden. För många kan det kännas tryggt att inse att den första chocken övergår i andra faser, tror Niklas Rådström. Förra veckan – på alla helgons dag – var kyrkogårdarna runt om i landet fyllda av människor, gravljus och lyktor. Unga och gamla samlades. Inte för att de måste, säger Niklas Rådström, utan för att de ville hedra sina döda. Hålla kvar dem i minnet och i en mening göra dem levande igen. I slutet av boken ”En handfull regn” står följande: ”Vad jag än försöker intala mig var Bengts död meningslös och onödig. Bengts död var förgäves. Hans liv var det inte.” – Boken är nog en del i min sorgeprocess, en process som aldrig blir klar. Det är inte som när byggmästaren uppför ett nyckelfärdigt hus som är klart när han lämnar över nyckeln till den som ska flytta in. Sorgen finns där alltid – men det gäller att inte fastna i den. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 31359, "headline": "Sarkozy spelar högt", "summary": "Efter ett halvår med Nicolas Sarkozy har fransmännen fått känna av förändringar. Nu i november kan de komma att svara med sedvanliga strejker. Presidenten är inställd på att hålla ut.", "article": "I går kunde Nicolas Sarkozy fira att det gått ett halvår sedan fransmännen valde honom till president. Han kunde också glädja sig åt att de skulle göra om det - och det med ännu större marginal till motståndaren Ségolène Royal. Men Nicolas Sarkozy är inte mannen som ser tillbaka. Dessutom torde hans minnen från valkvällen vara blandade, han fick vänta länge, länge på sin hustru Cécilia och sedan dess har hon helt givit honom på båten. Som president under ett halvår har Sarkozy hunnit med mycket, hans aktivitet och drift att ha en hand med i allt är nästan oroande. En och annan frågar sig om presidenten någonsin hinner tänka. Som kandidat lovade Sarkozy en \"rupture\", ett brott med det Frankrike som halkat efter. Fler i arbete och mer arbete skulle göra Frankrike starkt igen. Vi känner igen tongångarna från andra länder och andra politiska ledare. I Frankrikes fall har de emellertid ovanligt stor relevans. President Chirac upplevde ett inledande skrämskott när hans regering vintern 1995-96 försökte reformera Frankrike. Sedan har försiktigheten rått. Allt eftersom har allt fler fransmän blivit medvetna om att Frankrike i flera avseenden släpar efter Storbritannien och även Tyskland. Köpkraften är ett nyckelbegrepp, fransmän i gemen känner sig ha tappat i ekonomisk ställning. Och på det finns dessutom ledsamma siffror. Arbetsmarknad och sociala trygghetssystem behöver reformeras, och det inser folk nog på ett principiellt plan. Annorlunda brukar det dock bli när förslagen presenteras. Oktober har redan upplevt ett par strejker och nu i november blir de fler. Tändande gnista är en pensionsreform som betyder längre kvalifikationstid och ett likställande av offentliganställda med privatdito. Den ska ses som ett första led av flera som ska göra Frankrike mer produktivt. Och ger fransmännen ökad köpkraft. Kalkylen nu säger att president Sarkozy är bestämd på att inte vika för protestaktioner - och att organisationer och människor inser det. Alltså skulle Nicolas Sarkozy kunna fira nyår som presidenten som inte vek sig, det skulle vara en verklig \"rupture\". Dit är det emellertid åtskilliga oroliga veckor. Också den internationella politiken skulle ryckas upp och Frankrike återta en aktiv roll. Först på Sarkozys lista stod att reparera förbindelserna med USA: ingen plakatpolitik mer. Som presidentens rådgivare utsågs den franske USA-ambassadören och till utrikesminister Bernard Kouchner, som dels har ett oklanderligt förflutet som humanitär hjälpare, dels hörde till den lilla grupp fransmän som gillade idén att ta kål på Saddam Hussein på grund av dennes brott mot mänskliga rättigheter. Nicolas Sarkozy själv har också bemödat sig om goda relationer till George W Bush, just idag är han till exempel på officiellt besök i Washington. Den franska aktiviteten för att hindra Iran från att få kärnvapen kompletterar den amerikanska. Bland de europeiska kollegerna finns en viss lättnad sedan Sarkozy hjälpte till att få ihop det så kallade Lissabonfördraget. En \"rupture\" med det Frankrike som röstade nej till EU-författningen 2005. För hemmaopinionen utvecklar Sarkozy initiativkraft med aktioner som den i Libyen i somras, när de bulgariska sjuksköterskorna hämtades av det franska regeringsplanet och som den i söndags, då samma plan förde presidenten till Ndjamena i Tchad. Ett antal spanska sjuksköterskor och franska journalister fick följa med tillbaka, vilka varit inblandade i ett svårförståeligt drama kring ett antal tchadiska barn. I den här bilden av presidenten som klarar upp allt ryms också en betydande risk: När fiaskona kommer blir de Nicolas Sarkozys egna. Ännu rider han dock på den halvårsgamla valsegern. ", "article_category": "other"}
{"id": 31365, "headline": "Instabil allierad", "summary": "Undantagstillståndet i Pakistan kommer som en obehaglig överraskning för USA. General Musharraf har varit en allierad i kampen mot terrorism. Hur ska USA nu förhålla sig?", "article": "Västvärlden måste förstå Pakistan, förklarade general Pervez Musharraf sedan han infört undantagstillstånd och börjat gripa oppositionella. \"För er i västvärlden har det tagit årtionden att utveckla era civilrättsliga lagar, ha tålamod med Pakistan\", betonade han. Det är minst sagt en senkommen vädjan. Nog är det så att demokrati är mycket mer än val. Det krävs fungerande institutioner om demokratin ska få fäste, det krävs oberoende organisationer om den ska slå rot. Men Musharrafs argument är oroväckande bekanta. De hördes första gången när han tog makten i en kupp, och sedan dess har inte mycket hänt. Utfärdade löften har inte infriats. När den alltmer trängde och pressade generalen nu tar i med hårdhandskarna för han Pakistan bakåt och han riskerar att förvärra en redan allvarlig situation. Utrikesminister Carl Bildt kallar det inträffade för \"allvarligt oroväckande\". Det är nog det minsta man kan säga när en process som skulle resultera i fria val slutar i repression. För USA utgör den uppkomna situationen ett dilemma. Washington har trots allt sett Musharraf som en allierad i kampen mot den internationella terrorismen. Och om undantagstillståndet innebär att Musharraf tar i med hårdhandskarna mot våldsamma grupper lär det applåderas i ett Washington som samtidigt inte vill se att vägen mot demokrati blockeras. Åtskilliga är de amerikanska biståndsdollar som skickats till Pakistan, inte sällan just till militären. Uppfattningen i Washington tycks ha varit att det är bättre med opålitlig, men bekant ledare än ett nytt ansikte som kan föra landet i en för USA oönskad riktning. Till en stor del är problemet självförvållat för USA. Fokus har flyttats från regionen kring Afghanistan till Irak. USA har låst fast stora resurser i Irak vilket gynnat de terrorister som den ursprungliga insatsen i Afghanistan var avsedd att oskadliggöra. Musharraf har därför setts som en garant för att situationen inte går alldeles över styr. Och den senaste tiden har vi sett hur USA försökt hitta vägar att hålla generalen vid makten utan att president George W Bushs storslagna tal om att sprida demokrati låter alltför ihåligt. Därför har vi sett försök till maktdelning med Benazir Bhutto, därför har vi hört löften om att Musharraf skulle hänga in generalsuniformen i garderoben för gott. Men nu är situationen i Pakistan närmast mardrömslik för USA, rapporterar New York Times. Washington kan komma att stå där med en USA-understödd diktator som underblåser instabilitet, som har en allt större del av befolkningen emot sig och som är beväpnad med kärnvapen. USA tycks till råga på allt sakna en klar plan för hur problemet ska hanteras. Och det är inte lite som står på spel - ett haveri i Pakistan kan få konsekvenser långt utanför landets gränser. ", "article_category": "other"}
{"id": 31382, "headline": "\"S-politik för sjukvård spretig och föråldrad\"", "summary": "Ledande socialdemokratiska landstingspolitiker: Vårt parti måste säga tydligt ja till privat sjukvård. Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre fog för sig. Partiledningen verkar ha tappat bort sitt uppdrag från partikongressen 2005 att utarbeta ett modernt och tydligt sjukvårdspolitiskt program. Vi måste göra det fullständigt klart att vi är öppna för alternativa driftsformer, privata såväl som ideella. Detta måste partiet i hela landet ställa sig bakom i både ord och handling. Som socialdemokrater ska vi stå på patienternas sida, inte den offentliga vårdapparatens, skriver Ingela Nylund Watz och Dag Larsson, socialdemokraternas gruppledare respektive vice gruppledare i Stockholms läns landsting.", "article": "Det socialdemokratiska partiet gjorde förra hösten sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Valresultatet är en stark signal om att partiet måste använda tiden i opposition till utveckling av den egna politiken. Under Mona Sahlins ledarskap har en sådan insikt tagit fast form. Den fråga, näst efter jobben, som väljarna enligt samstämmiga undersökningar värderar högst är hälso- och sjukvården. Traditionellt har också vården varit en paradgren för socialdemokratin där vår trovärdighet varit hög som garant för en trygg sjukvård för alla. Men det finns skäl att kritiskt granska de senaste årens socialdemokratiska sjukvårdsbudskap. Politiken är spretig och bygger till stor del på en föråldrad syn på verkligheten. Vi menar att det finns flera frågor som kräver en större tydlighet. För det första: Stärk patientens rätt i vården. För många framstår sjukvården som en labyrint där det är långt i från lätt att finna sin väg till rätt behandling. Men inte sällan har många socialdemokratiska politiker gått fullständigt i lås när förslag framförts om att garantera patienterna ett antal tydliga rättigheter. Vi har ibland fått höra partivänner invecklat försöka leda i bevis att rättigheter strider mot principen om vård efter behov. Fantastiskt nog har till och med vissa kunnat anföra att ingen ska ha några rättigheter - landstingen ska enbart ha skyldighet att tillhandahålla vård. Som socialdemokrater måste vi stå på patienternas sida - inte på vårdapparatens. Varje landsting borde fastställa ett antal rättigheter för sina invånare och ordna besvärsinstanser, till exempel genom ett utökat mandat för dagens patientnämnder. En del av dessa rättigheter bör det socialdemokratiska partiet slå fast nationellt. Det kan till exempel handla om rätten till en vårdlots för alla patienter med svåra diagnoser, rätt att ta del av vårdens kvalitetsredovisningar och rätt till kontinuitet i läkarkontakten. För det andra: Gör fullständigt klart att vi socialdemokrater är öppna för alternativa driftsformer i delar av vården. Privata och ideella alternativ är i vissa lägen ett utmärkt komplement till offentligt drivna vårdcentraler och en del andra vårdinrättningar. Det viktiga är att vi aldrig gör avkall på det offentliga huvudansvaret för välfärden. Detta är också, vad vi kan förstå, den rådande partilinjen i riksdagen. Däremot är det knappast vad gemene man tror att socialdemokraterna tycker. Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre visst fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral. Låt gränsen för privata inslag enbart sättas vid driften av våra akutsjukhus. Graden av komplexitet i vårdinnehållet gör det motiverat att förebehålla sjukhusen för drift i offentlig regi. Vinstdrivande aktörer i sjukhusvården riskerar också att leda till privata finansieringsformer där den betalningsstarkes rätt urholkar principen om vård efter behov. Men för exempelvis primärvård och rehabilitering gör det relativt enklare tjänsteinnehållet att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder. Detta måste partiet i hela landet stå bakom i både ord och handling. I Stockholmsregionen möter vi en borgerlighet som har en enda ambition för primärvården - att den ska privatiseras. I vissa delar av vår region finns ingen offentligt driven verksamhet kvar. För oss är frågan om det ska finnas privata alternativ helt obsolet, frågan gäller om det ska få finnas offentliga alternativ. Risken är att den offentligt drivna vården i Stockholms län om något år endast kommer att finnas där privata vårdgivare inte vill eller kan bedriva verksamhet. Med andra ord i utsatta områden med dålig folkhälsa. Vi menar att om en sund konkurrens och verklig valfrihet ska finnas för medborgarna, så måste offentlig och privat drift komplettera varandra, inte utesluta varandra. För det tredje: Fastna inte i folkpartistisk husläkarfundamentalism. Det är ett misstag att stöpa allt i husläkarform, vilket nu görs genom över 20 år gammalt tankegods i Stockholms läns landsting. Dessvärre sitter många av våra egna partivänner fast i samma syn på husläkaren som de borgerliga vårdpolitikerna. I synnerhet i storstädernas befolkningstäta miljö bör man i stället tänka på ett annat sätt: Vårdutbudet bör utformas så att vissa specialistkompetenser är tillgängliga i första linjens sjukvård. För en patient med en kronisk sjukdom utgör ofta dennes specialistläkare ett naturligt val även som fast läkarkontakt för vanligare sjukdomar och åkommor. Ibland är det också befogat med mottagningar helt ledda av sjuksköterskor. Ytterligare en framgångsrik modell utgörs av särskilda äldrevårdscentraler, speciellt inriktade på de äldres krämpor och sjukdomar. Det viktiga är att primärvården fungerar som en trygg och fast kontakt för den som behöver många regelbundna kontakter. För andra grupper som sällan behöver uppsöka sjukvården finns bättre lösningar. Det bästa exemplet är förmodligen de närakuter som framgångsrikt byggts upp under senare år i Stockholms län, men som nu monteras ned genom en omodern husläkarreform. För det fjärde: Se sambandet mellan industri och sjukvård. Våra stora sjukhus, och särskilt universitetssjukhusen, måste kunna utgöra hjärtat i ett innovationssystem där sjukvård, forskning och industri samverkar. Om inte denna samverkan utvecklas och förstärks, kan vi inte räkna med att läkemedelsindustri och medicinteknisk industri fortsätter att växa i Sverige. Förr hjälpte sjukvården människor att bli friska så att de kunde arbeta inom den tunga industrin. Nu är det i högre grad på arbete inom det medicinska kunnandet vi ska leva. Sverige måste därför kunna förse industrin med forskning och forskarutbildade personer med den bästa kompetensen. Få verkar ha förstått att detta förhållande ställer ökade krav på staten. Staten behöver satsa betydligt mer än i dag på medicinsk forskning och forskarutbildning om vi ska klara den globala konkurrensen. En sådan socialdemokratisk satsning inför nästa val vore på allvar en radikal utveckling av partiets framtidsinriktade profil. Vi efterlyser en tydligare, mer sammanhållen och modern socialdemokratisk sjukvårdspolitik. Lyckligtvis beslutade partikongressen redan 2005 att ett sjukvårdspolitiskt program ska utarbetas. Dessvärre verkar det som om partiledningen håller på att tappa bort detta uppdrag. Eller har det bara kommit lite i skuggan av det pågående rådslagsarbetet? INGELA NYLUND WATZ DAG LARSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 31394, "headline": "Varannan elev går till sjöss när skolan är slut", "summary": "Teknikprogrammet.Elin växte upp med båtar. David har kappseglat så länge han minns. Båda går en förberedande sjöbefälsutbildning på Strömstads gymnasium.", "article": "Elin lägger av förtöjningarna på kajen och David tar hem trossarna. Så stävar ”Norsten” ut mot Kosterfjorden. Det är en vanlig skoldag för 17-åringarna som går en förberedande sjöbefälsutbildning vid Strömstads gymnasium. David Falk har kappseglat hemma i Strömstad så länge han minns. Elin Hansén växte upp med båtar, som öbo på Koster, väster om Strömstad. Båda lockas av havet och kan mycket väl tänka sig en yrkeskarriär till sjöss. – Jag är helt inställd på att läsa vidare vid någon av sjöbefälsskolorna till sjökapten, fastslår David utan minsta tvekan. Elins drömmar om framtiden är inte riktigt lika målinriktade: – Efter sista året i gymnasiet ska jag ta ledigt i ett år för att resa och tänka efter ordentligt. Det kan bli sjön för mig också, men utbildningen till sjöbefäl är lång och yrket speciellt, inte minst om man får familj. Det är ett yrkesval som kräver eftertanke. Nu står hon till rors i styrhytten på skolfartyget ”Norsten”, en utrangerad minsvepare, medan David spejar i grådiset mot kumlet Svarte Daniel, ett sjömärke i inloppet till Strömstad. Finessen med den förberedande sjöbefälsutbildningen i Strömstad är att den ingår som en del i gymnasiets teknikprogram. Därmed står en rad andra högskoleutbildningar öppna för elever som efter hand inser att ett liv på havet inte är något för dem. De kan till exempel läsa till civilingenjör. – Ungdomarna får en inblick i sjölivets krav. De kan avgöra om drömmarna om ett yrkesliv till sjöss är realistiska, sammanfattar Håkan Eriksson, sjökapten och utbildningsansvarig för teknikprogrammets sjöbefälslinje. Han har varit med från starten för drygt tio år sedan och uppskattar att ungefär varannan elev verkligen hamnar på sjön. Ungefär trettio procent av eleverna är flickor. – Flera av våra kvinnliga elever seglar som sjökaptener i handelsflottan. Andra finns i kustbevakningen. Men även maritima jobb på land, i till exempel försäkringsbranschen, hamnar, skeppsmäkleri eller olika myndigheter, lockar. Drygt en fjärdedel av undervisningstiden viks för teoretisk och praktisk utbildning i allt från navigation, sjömanskap och farligt gods, till marin engelska, radio och sjukvård. En del av undervisningen sker vid Chalmers Lindholmen i Göteborg och Skagen Skipperskole i Danmark. Fartyget ”Norsten” ger möjlighet till praktiska övningar, men bland eleverna finns önskemål om inslag av riktig sjöpraktik ute på handelsfartyg eller färjor. – Vi har kontakt med flera rederier för att få till viss sjötid, men måste väga det behovet mot de krav på teoretisk utbildning som teknikprogrammet ställer, berättar Ola Nilsson, som är rektor vid Strömstads gymnasium. Teknikprogrammet i Strömstad med sjöbefälsprofil är enda utbildningen i sitt slag. Den står öppen för elever från hela landet. Framtidsutsikterna betecknas som goda eftersom efterfrågan på befäl – både sjökaptener och sjöingenjörer – är mycket stor. De svenska rederierna investerar miljardbelopp i nytt tonnage, samtidigt som 40-talisterna pensioneras. LARS JOHANSSON gymnasieguiden@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 31412, "headline": "”Moderater delaktiga i demokratisk skandal”", "summary": "Anders Björck om partisplittringen i regionfrågan: Här framträder en människosyn som är mig djupt främmande och som jag inte känner igen från det parti jag varit aktiv i under flera decennier. Regionkramare i moderaterna försöker köra över partiledning, riksdag och regering med hänvisning till väljarnas bristande intresse för frågan. Här sätter ledande moderater skenbar effektivitet före demokrati. Det är en syn på politik och människor som är mig djupt främmande och som jag tidigare aldrig upplevt inom moderata samlingspartiet. Vad skall man i så fall med en nationell moderat partistämma till undrar Anders Björck, tidigare moderat försvarsminister, nu landshövding i Uppsala, när moderaternas partistämma inleds i dag. Vissa krafter i regeringen vill driva igenom en av de största strukturreformerna i Sveriges historia utan att frågan underställs väljarna i val. Det innebär ministerstyre och är en demokratisk skandal, skriver Björck.", "article": "I dag inleds den moderata partistämman i Gävle. Bland de många viktiga frågor som skall behandlas finns partiets inställning till Ansvarskommitténs förslag om avskaffande av de nuvarande länen och införande av så kallade regionkommuner. Knappast någon viktig fråga har handlagts på ett så otillfredsställande och föga demokratiskt sätt som Ansvarskommitténs betänkande. Det är ett förslag som bygger på ett uppifrånperspektiv, på hur den regionala politiska eliten ser på sina arbetsmöjligheter och prioriteringar. Ansvarskommittén innehåller inga fyndiga lösningar på hur en modern samhällsstruktur skall utformas. Det är samma gamla visa som under stora delar av efterkrigstiden. Gör allt större, så blir det bra. I debatten om Ansvarskommittén har dess anhängare velat ge intryck av att det nu bara gäller att säga ja eller nej till dess förslag, och det illa kvickt. Allt skall vara klart till valet 2010 och redan till kommande vår skall kartor vara färdigritade. Detta är naturligtvis inget annat än politiskt bondfångeri. Statsrådet Mats Odell tillsammans med partisekreterarna i moderaterna, centerpartiet och folkpartiet skrev på DN Debatt den 7 juli i år: ”Vi avvisar en process som innebär att centralt dirigera fram en ny regionindelning. Vi avvisar över huvud taget att nu initiera en process med detta som mål.” I DN Debattartikeln sägs det också att regeringen utsett Jan-Åke Björklund till samordnare. Hans uppgift skall vara: ”att lyssna till de propåer som kommer från olika delar av landet, inte att initiera en utveckling styrd av regeringen … eller ens initiera diskussioner i de delar av landet där sådana inte är önskade”. Men precis motsatsen sker just nu. Björklund har vida överskridit sina befogenheter. Nu låter det så här från honom: ”Ibland måste politiker ta sitt ansvar och besluta om saker som den stora majoriteten inte bryr sig om. Det handlar om att leverera.” (Norrköpings Tidningar 10/10). ”Ska man bara göra som folk vill får vi inte se några regioner” (Dagens Samhälle nr 9 2007). Bråttom har han också. Till första maj nästa år skall Sveriges nya karta vara klar. Valet 2010 skall utse de nya regionparlamentarikerna. De nuvarande länen avskaffas från och med sista december 2010. Det var ju precis så här det inte skulle gå till enligt Odell och alliansens partisekreterare. Någon ordning måste det vara på en statlig beredningsprocess. Enligt Björklunds svar på det senaste landshövdingemötet har han av regeringen fått löfte att ”ta ut svängarna” i dessa frågor. Men något regeringsbeslut av denna innebörd finns inte. Antingen är detta ett påhitt av Björklund eller också har något statsråd lovat honom detta. Men då är det ministerstyre och sådant brukar konstitutionsutskottet med kraft slå ned på. Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar i sitt remissvar över Ansvarskommitténs betänkande: ”Länsstyrelsen har med förvåning tagit del av de uppfattningar rörande de föreslagna regionkommunernas fördelar och nackdelar samt lämpliga och olämpliga specifika geografiska indelningar som den av regeringen förordnade samtalsledaren spridit i samband med besök i länet. Vi ifrågasätter om detta ligger inom samtalsledarens mandat och om det är förenligt med en tillbörlig beredning av ärendet”. Unikt att finna sådant i ett statligt remissvar. Men bättre kan det inte sägas. Det handlar här inte om en demokratisk process utan om att vissa krafter vill driva igenom en lösning så snabbt som möjligt och utan att frågan underställs väljarna i val. Hanteringen är en demokratisk skandal. Talet på partistämmor med mera om demokrati och folkligt inflytande kommer att sakna varje trovärdighet om en av de största strukturreformerna i Sveriges historia, och som inte alls diskuterades i 2006 års valrörelse, drivs igenom före 2010 års val. Det är en avslöjande demokratisyn hos de ansvariga. Men den är farlig och kan mötas av en rejäl rekyl inför 2010 års val. Sådant har hänt förr. Då är vi inne på regionkramarnas agerande i frågan. I måndagens DN Debatt går tre moderata sådana ut och tycker att moderata samlingspartiet är för ”statscentralistiskt”. Det är intressant att man uppenbarligen tycker att regionerna är viktigare än svenska staten. Vad skall man då ha en nationell moderat partistämma till Mellan raderna handlar det om en nedmontering av riksdag, regering, län med mera för att i stället få ett kommunaliserat Sverige. Av de tre författarna kommer en från region Skåne och en från Västra Götaland. Den tredje satt i Ansvarskommittén. Så vad de tycker är inte så originellt. De slåss för sitt. De har nämligen gjort den sensationella upptäckten att ”staten inte med förmår att med framgång närvara överallt och med framgång göra allt åt alla”. Det är ett intressant konstaterande. Visserligen skyller man detta sakernas tillstånd på Göran Persson, men man tycks sakna varje tilltro till att Fredrik Reinfeldt skall klara saken bättre. Men riktigt roligt blir det när dessa politiska filosofer tycker till om verkligheten. Centraliseringen gör att vi har ”fått en stat som skall reglera allt och driva varje initiativ”, och ja ”den blir till slut svag”. Vad är detta för nonsens Staten gör verkligen inte allt, reglerar inte allt och driver inte varje initiativ. Den som på allvar hävdar något sådant bör bli gäst hos verkligheten ett tag. Men värre blir det när debattörerna tycker till om näringspolitiken. Det ”är svårt för staten att överblicka utvecklingen och vara proaktiv i planeringen”. Och minsann, ”det påverkar vår konkurrenskraft”. Uppenbarligen skulle det bli bättre om man slapp staten och vår nationella politik, om vi skall ha någon, sköttes från och av ett antal regionkommuner. Jan-Åke Björklund kallas för ”processledare” vilket är just vad han inte är enligt regeringsbeslutet och de officiella direktiv har fått. Men att författarna har samma negativa demokratisyn som han framgår av deras slutsatser: ”Väljarnas intresse för organisationsfrågor är begränsat.” Därför handlar det om effektivitet och inte om demokrati. Det är en syn på politik och människor som för mig är djupt främmande och som jag inte känner igen från det parti som jag varit aktiv i under många decennier. Jag känner mig beklämd när man mellan två val vill försöka driva igenom omfattande förändringar av samhället och sätter skenbar effektivitet före demokrati. Då har det gått långt. Låt oss i stället för att ta en stor strid i frågan lugnt och sakligt fundera vidare och se vilka olika sakområden som behöver reformeras. Det kan ta något längre tid än vad en och annan vill. Men det är värt priset många gånger om. Slutligen: Jag vet att någon alltid viskar att nu är en landshövding ute och slåss för sin plats. Men, nej jag gråter inte för min sjuka mor. Även om regionkramare, samtalsledare och andra skulle få sin tidtabell igenom kommer jag inte vara kvar som landshövding när några regioner kan träda i kraft. Men så pass länge har jag varit med i politik och samhällsliv att jag anar när man går in i en process som blir okontrollerbar – inte minst i en valrörelse – och där man önskar att man tänkt efter före. ANDERS BJÖRCK ", "article_category": "other"}
{"id": 31413, "headline": "\"Moderater delaktiga i demokratisk skandal\"", "summary": "Anders Björck om partisplittringen i regionfrågan: Här framträder en människosyn som är mig djupt främmande och som jag inte känner igen från det parti jag varit aktiv i under flera decennier. Regionkramare i moderaterna försöker köra över partiledning, riksdag och regering med hänvisning till väljarnas bristande intresse för frågan. Här sätter ledande moderater skenbar effektivitet före demokrati. Det är en syn på politik och människor som är mig djupt främmande och som jag tidigare aldrig upplevt inom moderata samlingspartiet. Vad skall man i så fall med en nationell moderat partistämma till? undrar Anders Björck, tidigare moderat försvarsminister, nu landshövding i Uppsala, när moderaternas partistämma inleds i dag. Vissa krafter i regeringen vill driva igenom en av de största strukturreformerna i Sveriges historia utan att frågan underställs väljarna i val. Det innebär ministerstyre och är en demokratisk skandal, skriver Björck.", "article": "I dag inleds den moderata partistämman i Gävle. Bland de många viktiga frågor som skall behandlas finns partiets inställning till Ansvarskommitténs förslag om avskaffande av de nuvarande länen och införande av så kallade regionkommuner. Knappast någon viktig fråga har handlagts på ett så otillfredsställande och föga demokratiskt sätt som Ansvarskommitténs betänkande. Det är ett förslag som bygger på ett uppifrånperspektiv, på hur den regionala politiska eliten ser på sina arbetsmöjligheter och prioriteringar. Ansvarskommittén innehåller inga fyndiga lösningar på hur en modern samhällsstruktur skall utformas. Det är samma gamla visa som under stora delar av efterkrigstiden. Gör allt större, så blir det bra. I debatten om Ansvarskommittén har dess anhängare velat ge intryck av att det nu bara gäller att säga ja eller nej till dess förslag, och det illa kvickt. Allt skall vara klart till valet 2010 och redan till kommande vår skall kartor vara färdigritade. Detta är naturligtvis inget annat än politiskt bondfångeri. Statsrådet Mats Odell tillsammans med partisekreterarna i moderaterna, centerpartiet och folkpartiet skrev på DN Debatt den 7 juli i år: \"Vi avvisar en process som innebär att centralt dirigera fram en ny regionindelning. Vi avvisar över huvud taget att nu initiera en process med detta som mål.\" I DN Debattartikeln sägs det också att regeringen utsett Jan-Åke Björklund till samordnare. Hans uppgift skall vara: \"att lyssna till de propåer som kommer från olika delar av landet, inte att initiera en utveckling styrd av regeringen ... eller ens initiera diskussioner i de delar av landet där sådana inte är önskade\". Men precis motsatsen sker just nu. Björklund har vida överskridit sina befogenheter. Nu låter det så här från honom: \"Ibland måste politiker ta sitt ansvar och besluta om saker som den stora majoriteten inte bryr sig om. Det handlar om att leverera.\" (Norrköpings Tidningar 10/10). \"Ska man bara göra som folk vill får vi inte se några regioner\" (Dagens Samhälle nr 9 2007). Bråttom har han också. Till första maj nästa år skall Sveriges nya karta vara klar. Valet 2010 skall utse de nya regionparlamentarikerna. De nuvarande länen avskaffas från och med sista december 2010. Det var ju precis så här det inte skulle gå till enligt Odell och alliansens partisekreterare. Någon ordning måste det vara på en statlig beredningsprocess. Enligt Björklunds svar på det senaste landshövdingemötet har han av regeringen fått löfte att \"ta ut svängarna\" i dessa frågor. Men något regeringsbeslut av denna innebörd finns inte. Antingen är detta ett påhitt av Björklund eller också har något statsråd lovat honom detta. Men då är det ministerstyre och sådant brukar konstitutionsutskottet med kraft slå ned på. Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar i sitt remissvar över Ansvarskommitténs betänkande: \"Länsstyrelsen har med förvåning tagit del av de uppfattningar rörande de föreslagna regionkommunernas fördelar och nackdelar samt lämpliga och olämpliga specifika geografiska indelningar som den av regeringen förordnade samtalsledaren spridit i samband med besök i länet. Vi ifrågasätter om detta ligger inom samtalsledarens mandat och om det är förenligt med en tillbörlig beredning av ärendet\". Unikt att finna sådant i ett statligt remissvar. Men bättre kan det inte sägas. Det handlar här inte om en demokratisk process utan om att vissa krafter vill driva igenom en lösning så snabbt som möjligt och utan att frågan underställs väljarna i val. Hanteringen är en demokratisk skandal. Talet på partistämmor med mera om demokrati och folkligt inflytande kommer att sakna varje trovärdighet om en av de största strukturreformerna i Sveriges historia, och som inte alls diskuterades i 2006 års valrörelse, drivs igenom före 2010 års val. Det är en avslöjande demokratisyn hos de ansvariga. Men den är farlig och kan mötas av en rejäl rekyl inför 2010 års val. Sådant har hänt förr. Då är vi inne på regionkramarnas agerande i frågan. I måndagens DN Debatt går tre moderata sådana ut och tycker att moderata samlingspartiet är för \"statscentralistiskt\". Det är intressant att man uppenbarligen tycker att regionerna är viktigare än svenska staten. Vad skall man då ha en nationell moderat partistämma till? Mellan raderna handlar det om en nedmontering av riksdag, regering, län med mera för att i stället få ett kommunaliserat Sverige. Av de tre författarna kommer en från region Skåne och en från Västra Götaland. Den tredje satt i Ansvarskommittén. Så vad de tycker är inte så originellt. De slåss för sitt. De har nämligen gjort den sensationella upptäckten att \"staten inte med förmår att med framgång närvara överallt och med framgång göra allt åt alla\". Det är ett intressant konstaterande. Visserligen skyller man detta sakernas tillstånd på Göran Persson, men man tycks sakna varje tilltro till att Fredrik Reinfeldt skall klara saken bättre. Men riktigt roligt blir det när dessa politiska filosofer tycker till om verkligheten. Centraliseringen gör att vi har \"fått en stat som skall reglera allt och driva varje initiativ\", och ja \"den blir till slut svag\". Vad är detta för nonsens? Staten gör verkligen inte allt, reglerar inte allt och driver inte varje initiativ. Den som på allvar hävdar något sådant bör bli gäst hos verkligheten ett tag. Men värre blir det när debattörerna tycker till om näringspolitiken. Det \"är svårt för staten att överblicka utvecklingen och vara proaktiv i planeringen\". Och minsann, \"det påverkar vår konkurrenskraft\". Uppenbarligen skulle det bli bättre om man slapp staten och vår nationella politik, om vi skall ha någon, sköttes från och av ett antal regionkommuner. Jan-Åke Björklund kallas för \"processledare\" vilket är just vad han inte är enligt regeringsbeslutet och de officiella direktiv har fått. Men att författarna har samma negativa demokratisyn som han framgår av deras slutsatser: \"Väljarnas intresse för organisationsfrågor är begränsat.\" Därför handlar det om effektivitet och inte om demokrati. Det är en syn på politik och människor som för mig är djupt främmande och som jag inte känner igen från det parti som jag varit aktiv i under många decennier. Jag känner mig beklämd när man mellan två val vill försöka driva igenom omfattande förändringar av samhället och sätter skenbar effektivitet före demokrati. Då har det gått långt. Låt oss i stället för att ta en stor strid i frågan lugnt och sakligt fundera vidare och se vilka olika sakområden som behöver reformeras. Det kan ta något längre tid än vad en och annan vill. Men det är värt priset många gånger om. Slutligen: Jag vet att någon alltid viskar att nu är en landshövding ute och slåss för sin plats. Men, nej jag gråter inte för min sjuka mor. Även om regionkramare, samtalsledare och andra skulle få sin tidtabell igenom kommer jag inte vara kvar som landshövding när några regioner kan träda i kraft. Men så pass länge har jag varit med i politik och samhällsliv att jag anar när man går in i en process som blir okontrollerbar - inte minst i en valrörelse - och där man önskar att man tänkt efter före. anders björck ", "article_category": "other"}
{"id": 31427, "headline": "\"Förvirrat om försvaret i regeringens budget\"", "summary": "Förre kd-ledaren Alf Svensson om bantning av försvarsmaterielanslagen: Regeringens budgetskrivningar skapar förvirring, osäkerhet och oro såväl bland väljarna som i kommuner med försvarsindustri. Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg offrade en försvarsminister för att kunna skära i materielanslagen till försvaret. Men detta ogenomtänkta beslut skapar förvirring bland väljarna och stor oro på många orter där vi har en internationellt konkurrenskraftig försvarsindustri - orter som Linköping, Karlskrona, Malmö och Karlskoga. Att Sverige framöver i första hand måste köpa färdig försvarsmateriel från andra länder innebär också att vi smygvägen ansluter oss till Nato. Därför måste regeringen göra halt i sin nedmontering av försvaret. En långsiktig och fast säkerhetspolitik måste ha bred parlamentarisk förankring vilket kräver partiledaröverläggningar över blockgränsen i en för landet så viktig fråga. Det skriver riksdagsledamoten och förre kd-ledaren Alf Svensson.", "article": "Statskonst innebär att hålla en så rak linje som man mäktar i det man gör. Det gäller att undvika räta vinklar och krumbukter när man agerar och genomför det man föresatt sig. När snart alliansens riksdagsledamöter enhälligt röstar för regeringens budgetförslag sker det självfallet med olika grader av vånda. Så är för övrigt förhållandet i alla regeringskonstellationer. Personligen kommer jag att rösta ja med betydande tvekan när det rör försvarsanslagen i allmänhet och anslagen till försvarsmateriel i synnerhet. Statskonst är kanske allra viktigast i frågor som rör just försvaret. Som jag framför i en motion till riksdagen är försvaret en av de viktigaste av statens uppgifter. Ytterst handlar det förstås om att kunna skydda medborgarna och bevara demokratin och våra fri- och rättigheter. För att kunna behärska såväl landområden som luftrum och havsområden krävs det resurser och långsiktig planering. Ingen politiker ej heller något annan kan i dag deklarera hur den säkerhetspolitiska situationen ter sig om exempelvis 20 år. I ljuset av detta är det svårt att beskriva regeringens handläggning av försvarsbudgeten i termer av statskonst så här långt. En försvarsminister kände sig föranlåten att avgå på grund av skrivningar i en finansplan - som uppenbarligen bedömdes som så viktiga att man kunde offra en försvarsminister. En översyn av materielanslagen som skulle genomföras av finansdepartementet skall nu genomföras av försvarsdepartementet, vilket av den nye försvarsministern beskrivs som en stor seger. Hastiga bantningar inom försvarsindustrin riskerar att stora värden går till spillo! Oppositionen kan presentera ett högre budgetbelopp för materielanslag för nästa år. Kortsiktig populism! Om den svenska linjen blir att i första hand alltid köpa färdig materiel från andra länder - kan det vara något annat än att ta smygvägen in i Nato? På samma sätt som socialdemokraterna aviserade ett EU-inträde genom en fotnot i ett ekonomiskt krisprogram. Men ett medlemskap i Nato är ett beslut, om det skall tas, som inte skall bli konsekvensen av en budgetteknisk avvägning - utan koppling till säkerhets- eller utrikespolitisk bedömning. Försvarsindustrins stora betydelse för den civiltekniska sektorn och dess tillväxtskapande spin-off-effekter är ytterligare faktorer som vid beslut i frågan måste vägas in. Både nutid och framtid aktualiserar, enligt min uppfattning, behovet av en uppdaterad säkerhetspolitisk analys. Omständigheter varierar över tid. Det som i dag verkar fridfullt kan snabbt förändras. Den redan skärpta tonen från Ryssland, och den planerade gasledningen på Östersjöns botten, borde få varje statsman och statskvinna att noga överväga de säkerhetspolitiska konsekvenserna. Vad Sverige behöver är en långsiktig och fast säkerhetspolitik som har en bred parlamentarisk förankring, och det krävs partiledaröverläggningar i en för landet så viktig fråga. Det finns anledning att förmoda att budgetskrivningar kan skapa förvirring bland väljare, osäkerhet i vår omvärld och stor oro på många orter där vi har en internationellt konkurrenskraftig försvarsindustri - orter som Linköping, Karlskrona, Malmö och Karlskoga. Den framgångsrika ekonomiska politik som förs av regeringen och de överskott som nu finns i statens budget innebär att regeringen faktiskt äger någonting viktigt när det gäller att hantera svåra frågor: Tid. Ta den tiden, undvik att skapa skador som är svåra att reparera - både bland väljarna och inom försvaret och industrin. När jag gjorde min värnplikt för många år sedan fanns det en del kärnfulla uttryck som ibland användes av befälen gentemot rekryterna. Det kan finnas anledning att påminna sig om de uttrycken och rikta dessa till de ansvariga i regeringen när det gäller försvarsbudgeten och försvarsmaterielen: Halt! Eller kanske rent av: Helt om! Alf Svensson ", "article_category": "other"}
{"id": 31455, "headline": "”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”", "summary": "De båda lärarförbunden aviserar avtalsstrid i sällsynt gemensamt utspel: Kommunerna klarar inte sitt ansvar för lärarnas kvalitet. 1991 fick den svenska skolan kommunerna som huvudman. Sedan dess har uteblivna satsningar på skolan och lärarna medfört ödesdigra konsekvenser för läraryrket. Antalet sökande till lärarutbildningarna har sjunkit från över 10 per plats i början av 80-talet till blott 1,4 per plats i dag. Läraryrkets sjunkande popularitet beror inte minst på att lärarnas löner har sackat rejält efter andra jämförbara gruppers. Inom OECD placerar sig de svenska lärarlönerna på 23:e plats, och deras andel av BNP är bland de lägsta i hela OECD. Detta drabbar eleverna direkt eftersom lärarnas utbildning och kompetens är de viktigaste faktorerna för elevernas måluppfyllelse och resultat. Många kommuner missköter helt enkelt sitt ansvar, skriver Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, och Eva-Lis Preisz, ordförande i Lärarförbundet.", "article": "I debatten tycks alla överens om utbildningens avgörande roll för landets ekonomiska tillväxt, för individens möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden och för medborgarnas bildningslust och demokratiska fostran. Tyvärr möter vi i vardagen inte alltid inställningen att utbildning är en tillgång. I många kommuner betraktas skolan i stället som den största utgiftsposten, ett synsätt som naturligtvis inte bidrar till en positiv bild av lärarna. Den svenska skolan fick kommunerna som huvudman 1991. Dåvarande skolministern Göran Persson hävdade att ”framtiden ligger i kommunerna”. 16 år senare anser vi, som företräder Sveriges lärare, att det finns stor anledning att ifrågasätta skolministerns påstående. Ett antal kommuner kan rent ut sägas missköta sitt avtalsmässiga ansvar för lärarna. Lärarna hyllas av politiker på nationell nivå. Statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde i sin regeringsförklaring förra året läraryrket till ett av landets viktigaste yrken. Detta förpliktigar. Ansvaret vilar dock i andra händer. Kommunaliseringen och det decentraliserade ansvaret för skolan har inneburit att en betydande del av makten förskjutits från statlig till kommunal nivå. Med makt följer ansvar; det är dags för landets kommunpolitiker att omsätta statsministerns ord i verklighet. Det har gått tolv år och tre avtalsrörelser sedan vi som lärarorganisationer och vår motpart inom den kommunala sektorn trodde att omfattande systemskiften gällande löner och arbetstider skulle bidra till stora positiva förändringar i skolan. Vi förnekar inte det vi gjorde då, men som parter måste vi vara så ärliga att vi erkänner att mycket av våra vällovliga ambitioner har stannat i avtalen. Elever, föräldrar och lärare får varje dag erfara att i skolans vardag råder andra förhållanden än de som avtalats mellan parterna. Uteblivna satsningar på skolan och lärarna har också medfört ödesdigra konsekvenser för läraryrkets status. I början av 1980-talet låg sökandetrycket till de olika lärarutbildningarna klart över 10 sökande per plats. Sökandetrycket till juristutbildningen var då 5,8 sökande per plats och läkarutbildningen 6,2 sökande per plats. 25 år senare är sökandetrycket i princip oförändrat till juristutbildningen och läkarutbildningen medan sökandetrycket till lärarutbildningen sjunkit till 1,4 förstahandssökande per plats. Alla jämförelser över tid innehåller felkällor, men det är ändå alarmerande att populariteten för lärarutbildningen sjunkit så drastiskt. För att ungdomar ska välja en lärarutbildning med upp till fem års studier, i konkurrens med till exempel civilingenjörsutbildningar och läkarutbildningar, krävs att yrket är attraktivt. Var finns incitamentet för studenterna att utbilda sig till lärare när de redan på förhand vet att om de väljer att i stället studera till läkare så väntar en dubbelt så hög lön Under samma period som läraryrkets popularitet har sjunkit har också löneutvecklingen för lärarna inom grundskolan och gymnasieskolan varit väsentligt lägre än för jämförbara grupper. Än värre ser det ut om vi jämför internationellt. I den nyligen publicerade OECD-studien ”Education at a glance” placerar sig de svenska lärarlönerna på 23:e plats, med Portugal och Italien strax framför och Grekland, Slovenien, Tjeckien och Mexiko strax efter. Lönespännvidden är obefintlig och de svenska lärarlönernas andel av BNP är bland de lägsta i hela OECD. Det går inte att konkurrera internationellt eller skapa en skola i världsklass om nivån på lärarlönerna ligger i bottenklass. Vetenskapliga studier visar att lärarnas utbildning och kompetens är de viktigaste faktorerna för att eleverna ska nå målen Under de senaste avtalsperioderna har kommunernas centrala företrädare, Svenska kommunförbundet, numera Sveriges Kommuner och landsting, i förhandlingar med oss uttryckt att det ska göras satsningar på lärarna för att visa deras betydelse. Många trodde, och tror fortfarande, att kommunerna som arbetsgivare satsat på lärarna. Den dåvarande statsministern Göran Persson uttryckte i augusti 2002 att nu hade lärarna fått sitt och nu var det andras tur. Men verkligheten uppvisar en helt annan bild än retoriken. Under perioden 1995–2000 skulle enligt avtalet lärarna i grund– och gymnasieskolan få en löneutveckling på tio procent mer än andra kommunalt anställda. Detta i utbyte mot att lärarnas arbetstidssystem i grunden förändrades på det sätt som kommunerna länge eftertraktat. Vi litade på att vad kommunernas förhandlingspart uttryckte vid förhandlingsbordet skulle visa sig i lärarnas lönekuvert. Men facit från femårsperioden visar i stället det helt omvända! Lärarna fick under denna period 5–10 procentenheter lägre än andra tjänstemannagrupper utanför skolans område. Samma bild upprepas under perioden 2000–2005. Även i detta avtal lovades extra utfall för lärarna. Företrädare för kommunerna uttryckte att en löneutvecklingsgaranti på 20 procent skulle bidra till att lärarnas löneökningar överträffade andras – men lärarna fick ånyo se sig frånkörda. Lärarnas samverkansråd, bestående av Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet, utmanar Sveriges kommuner! Lärarkåren ska värderas i enlighet med ingångna överenskommelser. Det är avgörande för utbildningens kvalitet och läraryrkets status. Kommunernas trovärdighet som avtalspart står på spel. Vår samlade bedömning är att det inte finns någon acceptans för ytterligare ett avtal som inte lyckas generera tydliga villkorsförbättringar för lärarkåren. För detta är vi beredda att ta strid! Skolans uppdrag ges i de statliga styrdokumenten. Oavsett vilken regering vi har kommer skolan att vara i ständig förändring. Det gäller för oss som parter att noggrant följa och analysera de förändringar i uppdraget som staten beslutar om. Vi ska sedan med avtal ge lärarna bästa stöd och förutsättningar, så att de kan nå framgång i sin yrkesutövning. Elevernas resultat, kunskapsinhämtande och utveckling är målen för skolans verksamhet! • De senaste tolv årens avtal har genom den stora skillnaden mellan intention och verklig tillämpning skapat stor osäkerhet i landets skolor. Osäkerheten riskerar att drabba elevernas måluppfyllelse och resultat. Centrala och lokala parter har inte fullföljt sitt ansvarstagande för avtalens efterlevnad. Kommande läraravtal inom den kommunala sektorn måste ge väsentliga villkorsförbättringar, förbättringar som i sin tur kommer att skapa trygghet och stabilitet i skolverksamheten. • Arbetsgivaren har ett stort ansvar för att i konkurrens med andra akademiska yrken locka de bästa studenterna till läraryrket, för att garantera skolans kvalitet och för att trygga återväxten av lärarkåren. Utfästelser om lönesatsningar och individualisering måste ge resultat som märks i plånboken. • Skolpolitiska beslut kommer att påverka 2010-talets skola. Vi anser att parterna förutsättningslöst ska pröva hur dessa omvärldsförändringar ska inverka på de avtal som ska tecknas på skolans område. METTA FJELKNER EVA-LIS PREISZ ", "article_category": "other"}
{"id": 31458, "headline": "”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”", "summary": "De båda lärarförbunden aviserar avtalsstrid i sällsynt gemensamt utspel: Kommunerna klarar inte sitt ansvar för lärarnas kvalitet.1991 fick den svenska skolan kommunerna som huvudman. Sedan dess har uteblivna satsningar på skolan och lärarna medfört ödesdigra konsekvenser för läraryrket. Antalet sökande till lärarutbildningarna har sjunkit från över 10 per plats i början av 80-talet till blott 1,4 per plats i dag. Läraryrkets sjunkande popularitet beror inte minst på att lärarnas löner har sackat rejält efter andra jämförbara gruppers. Inom OECD placerar sig de svenska lärarlönerna på 23:e plats, och deras andel av BNP är bland de lägsta i hela OECD. Detta drabbar eleverna direkt eftersom lärarnas utbildning och kompetens är de viktigaste faktorerna för elevernas måluppfyllelse och resultat. Många kommuner missköter helt enkelt sitt ansvar, skriver Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, och Eva-Lis Preisz, ordförande i Lärarförbundet.", "article": "I debatten tycks alla överens om utbildningens avgörande roll för landets ekonomiska tillväxt, för individens möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden och för medborgarnas bildningslust och demokratiska fostran. Tyvärr möter vi i vardagen inte alltid inställningen att utbildning är en tillgång. I många kommuner betraktas skolan i stället som den största utgiftsposten, ett synsätt som naturligtvis inte bidrar till en positiv bild av lärarna. Den svenska skolan fick kommunerna som huvudman 1991. Dåvarande skolministern Göran Persson hävdade att ”framtiden ligger i kommunerna”. 16 år senare anser vi, som företräder Sveriges lärare, att det finns stor anledning att ifrågasätta skolministerns påstående. Ett antal kommuner kan rent ut sägas missköta sitt avtalsmässiga ansvar för lärarna. Lärarna hyllas av politiker på nationell nivå. Statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde i sin regeringsförklaring förra året läraryrket till ett av landets viktigaste yrken. Detta förpliktigar. Ansvaret vilar dock i andra händer. Kommunaliseringen och det decentraliserade ansvaret för skolan har inneburit att en betydande del av makten förskjutits från statlig till kommunal nivå. Med makt följer ansvar; det är dags för landets kommunpolitiker att omsätta statsministerns ord i verklighet. Det har gått tolv år och tre avtalsrörelser sedan vi som lärarorganisationer och vår motpart inom den kommunala sektorn trodde att omfattande systemskiften gällande löner och arbetstider skulle bidra till stora positiva förändringar i skolan. Vi förnekar inte det vi gjorde då, men som parter måste vi vara så ärliga att vi erkänner att mycket av våra vällovliga ambitioner har stannat i avtalen. Elever, föräldrar och lärare får varje dag erfara att i skolans vardag råder andra förhållanden än de som avtalats mellan parterna. Uteblivna satsningar på skolan och lärarna har också medfört ödesdigra konsekvenser för läraryrkets status. I början av 1980-talet låg sökandetrycket till de olika lärarutbildningarna klart över 10 sökande per plats. Sökandetrycket till juristutbildningen var då 5,8 sökande per plats och läkarutbildningen 6,2 sökande per plats. 25 år senare är sökandetrycket i princip oförändrat till juristutbildningen och läkarutbildningen medan sökandetrycket till lärarutbildningen sjunkit till 1,4 förstahandssökande per plats. Alla jämförelser över tid innehåller felkällor, men det är ändå alarmerande att populariteten för lärarutbildningen sjunkit så drastiskt. För att ungdomar ska välja en lärarutbildning med upp till fem års studier, i konkurrens med till exempel civilingenjörsutbildningar och läkarutbildningar, krävs att yrket är attraktivt. Var finns incitamentet för studenterna att utbilda sig till lärare när de redan på förhand vet att om de väljer att i stället studera till läkare så väntar en dubbelt så hög lön? Under samma period som läraryrkets popularitet har sjunkit har också löneutvecklingen för lärarna inom grundskolan och gymnasieskolan varit väsentligt lägre än för jämförbara grupper. Än värre ser det ut om vi jämför internationellt. I den nyligen publicerade OECD-studien ”Education at a glance” placerar sig de svenska lärarlönerna på 23:e plats, med Portugal och Italien strax framför och Grekland, Slovenien, Tjeckien och Mexiko strax efter. Lönespännvidden är obefintlig och de svenska lärarlönernas andel av BNP är bland de lägsta i hela OECD. Det går inte att konkurrera internationellt eller skapa en skola i världsklass om nivån på lärarlönerna ligger i bottenklass. Vetenskapliga studier visar att lärarnas utbildning och kompetens är de viktigaste faktorerna för att eleverna ska nå målen Under de senaste avtalsperioderna har kommunernas centrala företrädare, Svenska kommunförbundet, numera Sveriges Kommuner och landsting, i förhandlingar med oss uttryckt att det ska göras satsningar på lärarna för att visa deras betydelse. Många trodde, och tror fortfarande, att kommunerna som arbetsgivare satsat på lärarna. Den dåvarande statsministern Göran Persson uttryckte i augusti 2002 att nu hade lärarna fått sitt och nu var det andras tur. Men verkligheten uppvisar en helt annan bild än retoriken. Under perioden 1995–2000 skulle enligt avtalet lärarna i grund– och gymnasieskolan få en löneutveckling på tio procent mer än andra kommunalt anställda. Detta i utbyte mot att lärarnas arbetstidssystem i grunden förändrades på det sätt som kommunerna länge eftertraktat. Vi litade på att vad kommunernas förhandlingspart uttryckte vid förhandlingsbordet skulle visa sig i lärarnas lönekuvert. Men facit från femårsperioden visar i stället det helt omvända! Lärarna fick under denna period 5–10 procentenheter lägre än andra tjänstemannagrupper utanför skolans område. Samma bild upprepas under perioden 2000–2005. Även i detta avtal lovades extra utfall för lärarna. Företrädare för kommunerna uttryckte att en löneutvecklingsgaranti på 20 procent skulle bidra till att lärarnas löneökningar överträffade andras – men lärarna fick ånyo se sig frånkörda. Lärarnas samverkansråd, bestående av Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet, utmanar Sveriges kommuner! Lärarkåren ska värderas i enlighet med ingångna överenskommelser. Det är avgörande för utbildningens kvalitet och läraryrkets status. Kommunernas trovärdighet som avtalspart står på spel. Vår samlade bedömning är att det inte finns någon acceptans för ytterligare ett avtal som inte lyckas generera tydliga villkorsförbättringar för lärarkåren. För detta är vi beredda att ta strid! Skolans uppdrag ges i de statliga styrdokumenten. Oavsett vilken regering vi har kommer skolan att vara i ständig förändring. Det gäller för oss som parter att noggrant följa och analysera de förändringar i uppdraget som staten beslutar om. Vi ska sedan med avtal ge lärarna bästa stöd och förutsättningar, så att de kan nå framgång i sin yrkesutövning. Elevernas resultat, kunskapsinhämtande och utveckling är målen för skolans verksamhet! • De senaste tolv årens avtal har genom den stora skillnaden mellan intention och verklig tillämpning skapat stor osäkerhet i landets skolor. Osäkerheten riskerar att drabba elevernas måluppfyllelse och resultat. Centrala och lokala parter har inte fullföljt sitt ansvarstagande för avtalens efterlevnad. Kommande läraravtal inom den kommunala sektorn måste ge väsentliga villkorsförbättringar, förbättringar som i sin tur kommer att skapa trygghet och stabilitet i skolverksamheten. • Arbetsgivaren har ett stort ansvar för att i konkurrens med andra akademiska yrken locka de bästa studenterna till läraryrket, för att garantera skolans kvalitet och för att trygga återväxten av lärarkåren. Utfästelser om lönesatsningar och individualisering måste ge resultat som märks i plånboken. • Skolpolitiska beslut kommer att påverka 2010-talets skola. Vi anser att parterna förutsättningslöst ska pröva hur dessa omvärldsförändringar ska inverka på de avtal som ska tecknas på skolans område. METTA FJELKNER EVA-LIS PREISZ ", "article_category": "other"}
{"id": 31482, "headline": "Sex och cancer är dubbeltabu", "summary": "Cancerpatienter vill ha kunskaper om hur sjukdomen och behandlingen påverkar sexualiteten. Men vårdpersonalen vågar ofta inte ta upp frågan, säger cancerläkaren Karin Bergmark.", "article": "Cancerläkaren Karin Bergmark mötte en gång en kvinnlig, italiensk gynekolog på en konferens. Karin Bergmark sa något om hur märkligt det är att så få gyncancerpatienter får information och frågor som rör sexualiteten. - \"Det är inte så konstigt\", sa hon till mig. \"Gynekologer är rädda för cancer, cancerläkare är rädda för sexualitet\" Och lite så är det nog. Som onkolog är man väldigt inriktad på behandling och överlevnad. Det blir lätt så att man tänker att det där med sex, det kan inte jag, det är någon annans bord. Cancer är på många sätt fortfarande tabu, detsamma gäller sexualitet. Även om båda ämnena ofta uppmärksammas i medierna, har många svårt att tala om dem på ett mer privat plan. - När det handlar om cancersjukdom och sexualitet ihop, då blir tabufaktorn multiplicerad många gånger om, säger Karin Bergmark som är biträdande överläkare vid sektionen för gynekologisk onkologi vid Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset. Särskilt när det gäller kvinnor; det finns forskning som tyder på att kvinnliga cancerpatienter får färre frågor och mindre information om sexuella frågor än manliga patienter. Karin Bergmark arbetar med kvinnor som drabbats av gynekologisk cancer - och där är frågan om sex ännu ett snäpp känsligare, säger hon. Sådan cancer hotar inte bara kvinnans liv, utan också i extra hög grad självkänslan, kroppsuppfattningen och just sexualiteten. Trots det är det fortfarande sällan som vårdpersonal tar upp frågan om sexualitet med patienterna. Och patienterna tycker många gånger att det är pinsamt och svårt att själva ta initiativet till samtal. - Som vårdpersonal har man oftast ingen utbildning i sexologi. Utöver det rent anatomiska har vi inte mer kunskap än andra, vi har bara våra egna erfarenheter och attityder som ju är privata precis som andras. Många är generade och vågar inte prata med patienterna om sex, man kan också vara rädd för att kränka eller oroa patienterna. Hur sexualiteten påverkas av cancersjukdom är förstås väldigt olika och beror på många olika faktorer, och är dessutom svårt att mäta - bland annat för att definitionen av sexuella problem kan variera. Enligt olika studier har åtminstone 50-80 procent problem under någon del av sjukdomsperioden, och uppskattningsvis en fjärdedel till hälften får bestående problem med sexualiteten. Studier visar också att just frågor kring sexualitet är något som cancerpatienter, speciellt när det gäller bröst- och gyncancer, efterfrågar allra mest - kanske just för att de får mindre information om det än om andra följder av sjukdomen och behandlingen, säger Karin Bergmark. Det finns även en del myter och föreställningar om cancerpatienter, som bland annat går ut på att man som cancersjuk ändrar sitt perspektiv på livet och är så tacksam bara man får leva. Ibland kan patienter mötas av sådana attityder i vården. - Jag minns en patient som berättade att hon vid ett tillfälle frågat sin läkare om hur sexlivet skulle påverkas. Hon hade fått en känsla av att han tyckte att hon var lite pervers som frågade. Som om man inte skulle \"få\" tänka på sex när man drabbats av cancer. Men sexualiteten står ofta för något positivt, för lust till livet, säger Karin Bergmark. - Om jag som vårdgivare tar upp frågan kan det ge ett hopp till patienten; man är fortfarande samma person, man har en framtid, livet kan komma att bli lite mer som vanligt igen. Samtidigt måste man förstås vara lyhörd och försiktig, det får inte vara så att man förväntar sig att alla har ett aktivt sexliv, att det blir som ett slags krav, säger Karin Bergmark. - Men min erfarenhet är att även de som inte är sexuellt aktiva, eller som för tillfället inte alls är intresserade av sex, tycker att det är bra att frågan tas upp. Trots allt finns tankarna kring sexualiteten där. Vi relaterar till andra som sexuella varelser, även om vi inte har en sexuell relation med dem, och uppftattningen om vår egen sexualitet kan påverka självbilden och därmed också vår relation till andra. När Karin Bergmark började arbeta med gynekologisk cancer kände hon intuitivt att där fanns ett underskattat problem, säger hon. Patienterna ville veta mer om sexuella frågor i samband med sjukdom och behandling, men hade svårt att fråga. Som läkare ville hon kunna svara, men hon upptäckte att det inte fanns så mycket forskning om hur kvinnornas sexualitet påverkades. Så småningom gjorde hon tillsammans med kolleger en egen studie som bland annat visar att sexlivet förändrats för en stor andel av de patienter som opererats för gynekologisk cancer. Många har fysiska förändringar som inverkar negativt på sexualiteten. Studien visar också att kvinnorna vill ha information om hur deras sexuella funktion påverkas, och det gäller alla åldrar, även de äldsta. - Ett vanligt fysiskt problem är bristande lubrikation, alltså fuktighet i slidan vid sexuell upphetsning. De flesta, också inom vården, tror felaktigt att lubrikationen kommer från körtlar i slidöppningen. Men till största delen kommer den genom blodfyllnad som styrs av nerver i bäckenet. En bäckenoperation kan lätt skada de nerverna. Det är välkänt att män som opererats i bäckenområdet kan få problem med erektionen på grund av nervskador, men av samma orsaker kan även kvinnor få problem med lubrikationen. Både bristande lubrikation och andra följder av behandlingen som påverkar sexualiteten kan lindras med hjälpmedel, information och tips, säger Karin Bergmark. Men då måste man våga prata om svårigheterna. Hon berättar om en speciell, sexologisk samtalsmodell, \"plissit\", som kan användas för att ta upp frågan om sexualitet med patienterna. Genom en tillåtande attityd visar man att man är medveten om att det kan finnas funderingar kring sex, och att man är öppen för att tala om det. Patienten väljer själv om hon vill prata om det eller inte, det är patientens reaktioner och vilja som styr det fortsatta samtalet. Cancer leder tankarna till död och lidande, och många som drabbats av någon cancersjukdom vill inte berätta om det av rädsla för omgivningens reaktioner - även om det blivit bättre på senare år, inte minst genom patientorganisationernas arbete, säger Karin Bergmark. - Kvinnor med gynekologisk cancer berättar ofta att just den cancerformen är särskilt svår att tala om. Den är fortfarande förknippad med skuld och skam, det finns många tabun och vanföreställningar. En högutbildad kvinna som kom tillbaka till sin arbetsplats efter operationen beskrev hur hennes arbetskamrater reagerade som om hon haft en könssjukdom. I dag talas det mycket om de former av hpv-virus (humant papillomvirus, kondylom) som ligger bakom livmoderhalscancer, där det nu också finns ett vaccin. - Det är bra med kunskap och information, man kan skydda sig mot viruset med kondom. Men det är hemskt om det uppstår nya former av skuldbeläggande, säger Karin Bergmark. Jag såg en löpsedel där det stod \"Din mans otrohet kan ge dig cancer\". Hur ska man kunna komma tillbaka och njuta av sin sexualitet igen, om man känner att det är den som orsakat sjukdomen? Vi måste få bort skulden och skammen kring gynekologisk cancer. Livmoderkroppscancer drabbar cirka Livmoderkroppscancer drabbar cirka 1.300 kvinnor i Sverige varje år. De flesta är äldre, medelåldern är 63 och sjukdomen är mycket ovanlig före 40-årsåldern. Äggstockscancer är vanligast i åldrarna mellan 40 och 70, medelåldern är 64 år. Ungefär 800 nya fall upptäcks varje år. Livmoderhalscancern har minskat kraftigt sedan cellprovsundersökningar infördes, men fortfarande insjuknar cirka 450 kvinnor om året. Medelåldern är runt 50 år och en fjärdedel är under 40. ", "article_category": "other"}
{"id": 31500, "headline": "Lyx så in i Norden", "summary": "Stockholm. I Grand Hôtels lobby ligger Louis Vuitton-väskor i högar på bagagekärrorna. Här bor de rika och berömda. Oslo. DN:s utsända fick ett rum där musik störde nattron. Annars var Grand Hotel just så sobert som man kan önska.", "article": "Hotellgästerna ratar de tvåstjärniga hotellen, rapporterar resebyråerna. Men hur mycket får du för tusenlapparna? Hotellpatrullen har testat paradhotellen i Stockholm, Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. AV HOTELLPATRULLEN Det känns som att komma hem till en äldre släkting när vi stiger in i rummet på Grand Hôtel i Stockholm. Lukten av, inte gammal människa, utan gammal lägenhet sitter i väggarna trots att bröstpanelen och delar av väggen ser nymålad ut. Rumsinredningen med mahognymöbler är precis sådan som var vanlig i mitten av 1800-talet i vår huvudstad. Ett tungt skrivbord, ett tvskåp och en vacker säng med höga gavlar. Det är mer av brittisk inredningsstil än av den ljusa svenska. Men så är vi ju också på det hotell som alla internationella storstjärnor, affärsmän och rika väljer att bo på vid sina Stockholmsbesök. Badrummet i grå marmor och vitt kakel är egentligen rätt enkelt, men fint. Det fi nns absolut inget att klaga på. Jo, det skulle möjligen vara att städpersonalen missat en använd servett på brickan med dricksglas. När allt annat är perfekt sticker sådan glömska ut. Men allt är förlåtet när vi ställer oss vid fönstret och ser Södermalm, Gamla stan med Slottet och Riksdagshuset i ett panorama som inget kan mäta sig med i hela stan. Vi vandrar genom korridorerna, förbi vackra sittgrupper under kristallkronor och tar hissen klaustrofobiskt långt ner i källaren för att kika in i en rejäl styrketräningslokal. Snabbt upp igen till h0tellets härliga entré. I Grand Hôtels lobby ligger Louis Vuitton-väskorna i högar på bagagevagnarna och damernas smycken glittrar i kapp med ädelstenarna som bjuds ut till försäljning i montrarna runt omkring. Här rör sig inte bara hotellgäster, utan också alla de som ska till Cadierbaren, Verandan eller till hotellets stora konferensdel. På eftermiddagen slinker mestadels medelålders kvinnor in för att dricka afternoon tea med muffins, snittar och kakor. Kvällstid är det konferensgäster och unga, välklädda stockholmare som dricker drinkar och lyssnar på 80-tals hittar i baren. Till middagen kan man välja att äta på Verandan, i Cadierbaren eller på någon av den kände kocken Mathias Dahlgrens ”Matsalen” eller ”Matbaren”. Vi prövar den sistnämnda och blir inte besvikna. Inredningen är enkelt och rustikt designad på samma gång. Rätterna är av mellanstorlek och olika varje dag. Vi väljer fyra: musslor med tryffel, räkor, pumpapuré och torskrygg med skogssvamp. Allt mycket läckert och vackert serverat med goda viner till. Servicen är ypperlig. Personalens omtänksamhet och skämtande kommer från hjärtat. Frukost kan du äta à la carte i Cadierbaren eller som buffé på Verandan. Vi tar buffén, som är bra men inte så fantastisk som man väntar sig på Stockholms mest välrenommerade hotell. HOTELLPATRULLEN resebilagan@dn.se HISTORIK Hotellet byggdes 1874 av fransmannen Régis Cadier. Grand hôtels ursprungliga huvudentré låg från början inne i huskroppen. Med hjälp av en inre körbana anlände gästerna med häst och vagn. Den unge August Strindberg var ofta gäst i restaurangen. Bilkungen Henry Ford anlände till Grand Hôtel 1915 för att försöka samla så många som möjligt till en fredskonferens. Stjärnor som har besökt hotellet är bland andra: Esther Williams, Sophia Loren, Beach Boys, Joan Baez, och Bruce Springsteen. Grand hôtel ägs av The Grand Group, ett helägt dotterbolag i Investor. Sångerskan Shakira sveper in genom svängdörren men ingen höjer på ögonbrynen. I receptionen fotsätter det diskreta mumlandet. En man i röd jacka bär väskor. Tysta hissar kommer och går. Historiens vingslag fläktar från den svensknorska unionstiden. Korridorerna är oändliga och just så patinerade att hotellet behåller sin antika präge utan att bli en antikvitet. Standardrummet har hög standard med sobra draperier och luftiga badrum, dock är vattnet stundtals missfärgat. Dåligt med skåp. En fl aska mineralvatten kostar 56 kronor. Vattenkokare finns. Middag kan intagas i gourmetrestaurangen, uppkallad efter hotellets grundare Julius Fritzner, en sobert rubinröd matsal med exklusiva menyer för tusenlappen. Klassiska Grand Café präglas av praktisk elegans med stora fönster mot paradgatan Karl Johan. Bland krukväxter, pelare, lampetter och dunkelt skimrande boaseringar sitter gästerna vid fönsterbord, småbord, i soffgrupper. De genomtänkta trerättersmenyerna har namn efter Ibsenfigurer: Peer Gynt, Hedda Gabler, ”Frun från havet”, Terje Vigen med flera. Förrätter, varmrätter och desserter kan kombineras inbördes. Resultatet gör ingen ledsen. I fondväggen sitter matsalens främsta attraktion: ett fyrtiotal dåtida kulturpersonligheter målade av konstnären Per Krogh 1928. På Grand har man tidiga vanor. Inget nattsudd. Just inget kvällssudd heller, frånsett baren på taket vid poolen med utsikt över stan. Tyvärr fick DN:s utsända ett rum som vette mot en gata som dånade av musik från en krog. Receptionen upplyste (kl 01.00 på natten) att dånet skulle fortsätta till kl 03.00 och erbjöd ett rum mot en bakgård. Vet verkligen inte ett sådant hotell i förväg vilka grannar de har? Frukosten är sympatiskt stimmig vid småbord och soffgrupper. En lyxig ”stue”-stämning uppstår som väl harmonierar med den varierade och genompräktiga frukostmaten. Bäst är emellertid lördagseftermiddagarna i Palmen, Grands foajékafé, där man tar igen sig i korgstolar med kaffe, bakelser, kakor och vin efter shoppingen på Karl Johan. Sorlet, serveringen, sällskapslivet är just så som man väntar sig på Grand Hotel. HOTELLPATRULLEN resebilagan@dn.se HISTORIK Grand Hotel ligger vid Karl Johans paradgata mitt emot Folketinget. Hotellet öppnades 1874. Teatermålaren Wilhelm Krogh gjorde dekorationsmålerierna. Sonen Per Krogh målade ett halvsekel senare en stor väggmålning med dåtidens kulturkändisar i Grands Café. Dramatikern Henrik Ibsen hade sitt stambord här och 1912 hölls banketten för Sydpolenfararen Raoul Amundsen 1912. Här bor Nobels fredspristagare liksom kändisar som Maradona. Ägs av Rica hotels. ", "article_category": "other"}
{"id": 31501, "headline": "Trebarnsmamman som sprang förbi eliten.", "summary": "Lilian Magnusson ville gå ner 30 kilo och började springa.Ett halvår senare klev hon in på Stockholms Stadion, sprang 5 000 meter och vann loppet. Ingen visste vem hon var eller var hon kom ifrån.", "article": "Text: CHRISTINA KELLBERG Foto: BEATRICE LUNDBORG Det var den 4 oktober 2006 och det som hände var en skräll. Några timmar tidigare hade Lilian Magnusson kommit till Stadion för att springa ALJ Open. ”Vilken klubb tillhör du?” ”Jag är inte med i någon klubb.” Torbjörn Sköldefors var där, journalisten som driver webbplatsen marathon.se. När startskottet gick såg han henne flyta fram på löparbanan och han tänkte: ”Oj, vad gör den kvinnan här?” – Hon såg ut som om hon kom från en stor gala i Europa och vann ju lätt som en plätt, säger han i dag. Efter loppet gick han fram till henne. ”Stämmer det att du inte är med i någon klubb? Nu måste du ta det jättelugnt! Du kommer att få erbjudanden från alla stora klubbar.” Han gav henne sitt telefonnummer. Efter det blev Lilian Magnusson en löparkvinna att räkna med. I september i år vann hon 10 000 meter i Finnkampen i Göteborg och när vi ses i hennes radhus norr om Uppsala är hon på väg till en maratontävling i Berlin (där hon kommer att sätta nytt personligt rekord). Men historien om Lilian Magnusson börjar inte på Stadion i Stockholm, eller på Ullevi i Göteborg. Den gryr i en by nära Victoriasjön i Kenya. Där bodde Lilian under sina första åtta år. Hos mormor. Mormor tog hand om Lilian, hennes två bröder, och andra som behövde mat och husrum. – Mormor är en varm människa och vårt hus i byn var alltid fullt. Lilian skär sallad, tomater, gurka. Tar fram keso och bröd. Barnen väntar på sin lunch. Lilian säger att mormor är hennes förebild. Där och då, i början på 70-talet, hämtade Lilian ved i skogen, vatten från en grop och hjälpte mormor att koka majsgröt, kött och grönsaker. Men en dag kom Lilians mor resande från Sverige. Hon var nu gift med en svensk agronom och det var dags för henne och barnen att återförenas i Sverige. – När bilen rullade bort från mormors hus, det var så sorgligt. Lilian och hennes bröder kom till Ultuna utanför Uppsala, till svensk kyla och svensk snö. Och så började hon springa? Nej, inte då. Och inte i tonåren. I Kenya sprang hon till skolan. ”Det gör alla, för det går ju fortare än att gå.” – Jag började gå på gym och aerobics när jag skulle gifta mig med Per. Jag ville bli av med sex kilo. För snart åtta år sedan fick Lilian Magnusson sitt första barn, och när lilla Zoé var född vägde Lilian 87 kilo. Trettio mer än före graviditeten. Lilian gjorde som hon brukade. Satte upp ett mål. Och det var då hon började springa. Hon skulle gå ner alla kilona och fira med att springa ett tjejlopp, Maja Gräddnos-loppet i Uppsala. Japp, hon fixade det. Vilken placering hon fick minns hon knappt. Hon födde två barn till med femton månaders mellanrum och historien upprepade sig. Upp 30 kilo och samma mål igen. Hon skulle ner i matchvikt till ett visst lopp. Lyckades och slutade springa. – Det var ju så super-super-tråkigt! Men så började hon träna tillsammans med en kvinna som hade barn på samma förskola och hittade ett träningsprogram på nätet, sajten marathon.se. – På 26 veckor skulle man komma i form till Stockholm Marathon. Var det verkligen möjligt? – Jag började följa det och fick liksom en knäpp i hjärnan. Min bild av mig själv förändrades och jag började se mig själv som löpare. En dag såg hon en annons i tidningen. Anders Szalkai skulle komma till Stadiumbutiken i Uppsala, han som hade lagt upp träningsprogrammet på marathon.se. Just det som Lilian följde. Hon skrev upp tio frågor i ett anteckningsblock och gick till butiken. Vågade sig fram till honom och sa att hon tänkte springa Bellmanstafetten i Stockholm, ett lopp på fem kilometer. Hade han några tips? ”Det är ju bra om du testar några banlopp”, sa Anders Szalkai och gav henne sin mejladress. Det var då Lilian åkte till Stockholm Stadion och vann. – Folk kom fram och sa: ”Ååå, vilken tid! En av topp tio i Sverige!” – Jag fattade inte att det var så märkvärdigt. Jag tränade ju mycket ensam och hade inget att jämföra med. – Men jag blev väldigt peppad. Nu hände det saker. Torbjörn Sköldefors och Anders Szalkai talade med varandra om det nya stjärnskottet och de bestämde att Anders Szalkai skulle hjälpa Lilian med träningen. Han som har fyrtionio maratonlopp i benen. Anders Szalkai började träna Lilian och Lilian tyckte alltihop var helt overkligt. Hon kom in i en ny värld. Lärde sig tekniktermer som hon tidigare aldrig hade hört. Fick syn på kläder och skor hon inte varit i närheten av. – Jag hade bara ett par träningsskor och brukade byta en gång om året. Jaså, finns det olika skor för olika saker! Ja, det var ju något helt annat att springa på bana med spikskor. Det finns maratonskor också, såna här, säger hon och visar sina mjuka, mockasinliknande maratonskor i guld. Med sådana skor sprang hon i somras sitt andra Stockholm Marathon och blev svensk silvermedaljör och femma totalt bland världens damer. Barnen Zoé, Zack och Tiffanie har bänkat sig vid matbordet. De är sju, sex och fem år och deras ljusa, höga röster fyller hela köket. Lilian ringlar olivolja och balsamvinäger över deras portioner. På almanackan vid mikrovågsugnen har någon i familjen skrivit: ”Familjen är bäst”. Nej, mitt liv har inte förändrats, påstår Lilian. – Det här livet är viktigast, säger hon och pekar på barnen som vevar med benen under stolarna. – Jag vill vara i det här kackalorumet, ge barnen det jag kan. Jag kallar mig hemmafru. Det är härligt att kunna vara hemma och ge barnen en lugn start i livet. Hon går upp vid fem varje morgon och springer någon mil innan barnen ska upp vid halv sju. Hon känner inget motstånd längre, ingen trötthet. Låter inga tankar komma i vägen. Säger att det känns kravlöst och roligt och att ingen annan än hon själv sätter upp målen. Lilian Magnusson fyller 39 år i oktober, och häromdagen sa en kvinna på gymmet: ”Gammal är bäst!” En annan kvinna hejdade henne och sa: ”Nu ska jag också ta tag i mitt liv och min övervikt!” En gång vart tionde år kommer det fram någon som har Lilian Magnussons begåvning, menar Torbjörn Sköldefors. Mannen som blev så imponerad när han första gången såg henne springa. – Lilian kan nå sitt max om tio år, säger han. Och han tror att hon kan utvecklas mycket och länge för att hon har roligt, är mogen och för att hon har har perspektiv på livet. Han jämför med landslaget i friidrott, som hela året ligger på läger och tränar utan att uppnå så märkvärdiga resultat. – Livskvalitet är viktigt om man ska lyckas, och man ska inte träna för mycket, inte mer än ett par timmar om dagen. CHRISTINA KELLBERG är frilansjournalist. sondag@dn.se BEATRICE LUNDBORG är fotograf på DN. beatrice.lundborg@dn.se LILIAN MAGNUSSON Ålder: 39 år. Längd: 168 cm. Vikt: 55 kilo. Familj: Maken Per som arbetar med IT, dottern Zoé, 7 år, sonen Zack, 6 och dottern Tiffanie, 5 år. Yrke: ”Hemmafru, det är väl fint!” Bor: I radhus i Nyby, Uppsala. LILIANS TRÄNINGSTIPS Sätt upp egna, konkreta delmål. När du når dem mår du bra och vill fortsätta. Utan konkreta mål är det svårt att nå resultat. Börja lätt. Promenera i tio minuter, känn att du klarar det och vill fortsätta. Öka på lite i taget, till 15, 20, 30 minuter. Börja så småningom lunka korta sträckor. Öka på allt eftersom. Bestäm dig kvällen före, lägg fram träningskläderna. På så vis kommer du över din olust. När du nått ett delmål, belöna dig själv med roliga träningskläder. Köp ett par bra skor. Det ger träningen skön känsla och skonar knäna. ", "article_category": "other"}
{"id": 31510, "headline": "”Ny straffskala för mord ger längre tid i fängelse”", "summary": "Justitieminister Beatrice Ask ger Straffnivåutredningen nya direktiv: Orimligt att domstolarna bara kan välja mellan ett tidsbestämt straff på tio års fängelse eller ett livstidsstraff för morddömda.Efter ett kontroversiellt avgörande från Högsta domstolen i våras har utvecklingen i praktiken gått mot en generell sänkning av straffnivån för mord. Detta det grövsta av brott straffas nämligen allt oftare med tio års fängelse, det enda alternativet till livstid enligt den rådande straffskalan för mord. Jag anser att det är orimligt med en så markant tröskeleffekt. Den är svår att förena med grundläggande principer om proportionalitet och rättvisa. Därför tar jag i dag intiativ till att Straffnivåutredningen också föreslår hur man ska nyansera straffutmätningen och generellt höja straffnivån för detta synnerligen allvarliga brott, skriver den moderata justitieministern Beatrice Ask.", "article": "Antalet anmälda grova våldsbrott har ökat stadigt i Sverige under de senaste åren. Samhället och sättet på vilket vissa människor behandlar varandra har förråats, och misshandel har blivit ett så vanligt brott att det numera inbegrips i begreppet ”vardagsbrott”. Det är en lika oroande som oacceptabel utveckling. Allians för Sverige lovade i valrörelsen en skärpt syn på våldsbrott. Vi tolererar inte det ökande våldet i vårt land. Vi anser att regering och riksdag måste markera mot våldet bland annat genom att öka antalet poliser och genom förändringar av strafflagstiftningen, samtidigt som vi ska ge ett mer ändamålsenligt omhändertagande av dem som brutalt misshandlar människor i sin omgivning, kända eller okända. Det allra grövsta våldsbrott man kan göra sig skyldig till är att beröva en annan människa livet. Detta måste tydligt komma till uttryck i straffen för mord. Så är dock inte alltid fallet i dag. Straffskalan för mord är fängelse i tio år eller på livstid. Det innebär att en domstol har två alternativ när den ska bestämma hur långt fängelsestraff som ska dömas ut i ett enskilt fall: Antingen ett tidsbestämt straff på tio år eller ett livstidsstraff. Det finns alltså inte någon möjlighet för domstolen att döma ut längre tidsbestämda straff än tio år. Livstidsstraffen omvandlas i de allra flesta fall till ett tidsbestämt straff. Livstidsstraffen tidsbestäms numera i princip till tider från 18 år och uppåt. Det innebär att skillnaden i faktiskt tid en morddömd person tillbringar i fängelse är mycket stor för den som döms till fängelse på livstid jämfört med den som döms till fängelse i tio år. Den som döms till livstids fängelse kan i praktiken få ett dubbelt så långt straff som den som ”bara” döms till ett fängelsestraff på tio år. Trots detta är det många gånger ganska små skillnader mellan olika gärningar som avgör om straffet blir det ena eller det andra. För allmänheten – och särskilt den mördades anhöriga – kan dessa skillnader framstå som obegripliga. Jag menar att när det gäller ett så allvarligt brott som mord är det orimligt med en så markant tröskeleffekt. Den rigida straffskalan för mord är svår att förena med grundläggande principer om proportionalitet och rättvisa. Den gör det svårt för domstolarna att göra nyanserade bedömningar av vilket straff som bör dömas ut i varje enskilt fall. Problemet uppmärksammades redan år 2002 av Utredningen om frigivningsprövning av livstidsdömda. Enligt utredningen borde det övervägas att utvidga straffskalan för mord på så sätt att den omfattar till exempel fängelse i lägst tio och högst sexton år eller på livstid. Den dåvarande regeringen vidtog dock ingen åtgärd med anledning av detta uttalande. Frågan om straffmätning för mord har nu fått förnyad aktualitet genom ett omdebatterat avgörande från Högsta domstolen (HD) den 30 mars i år. HD har där, med hänvisning till bland annat utvecklingen mot en skärpning av den påföljd som i realiteten följer av ett livstidsstraff, uttalat att livstidsstraffet bör förbehållas de allvarligaste fallen av mord. Avgörandet har följts av ett antal domar där straffet för mord har bestämts till tio års fängelse. Domarna belyser på ett tydligt sätt att det finns behov av större nyanser i straffmätningen för mord med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Domarna tyder också på en utveckling i rättspraxis som innebär att fler straff för mord bestäms till tio års fängelse i stället för fängelse på livstid. En sådan utveckling skulle kunna innebära en generell sänkning av straffnivån för detta brott. Detta innebär att det nu brådskar att se över straffskalan för mord. Regeringen har tidigare i år tillsatt en utredning, Straffnivåutredningen, som ska föreslå förändringar som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Mord intar som jag inledningsvis nämnde en särställning som det allvarligaste våldsbrottet. Straffskalan för detta brott kan sägas utgöra ett tak som straffnivåerna för annan allvarlig våldsbrottslighet måste ställas i relation till. Det är därför särskilt viktigt att straffen för mord är proportionerliga och rimliga. En översyn av straffskalan för mord är alltså av stor principiell betydelse. Frågan är vidare angelägen för rättstillämpningen till följd av den förnyade aktualitet som den har fått efter de fall som har avgjorts under senare tid. Jag vill därför att Straffnivåutredningen ska få i uppdrag att med förtur se över straffskalan för mord och lämna sina förslag i denna del i ett delbetänkande. Syftet med översynen ska vara att föreslå ändringar som kan nyansera straffmätningen och höja straffnivån för detta synnerligen allvarliga brott. Det är förstås för tidigt att nu uttala sig om vilka förändringar som bör göras, men ett alternativ som enligt min mening bör övervägas är att vid sidan om livstidsstraffet göra det möjligt att döma ut längre tidsbestämda fängelsestraff än tio år. Min avsikt är att regeringen i dag ska besluta tilläggsdirektiv till Straffnivåutredningen om straffskalan för mord och att direktiven ska ha den inriktning som jag har beskrivit här. Målsättningen är att utredningen ska kunna lämna ett delbetänkande i frågan redan den 30 november i år. BEATRICE ASK ", "article_category": "other"}
{"id": 31522, "headline": "Bilder hjälper Waldorfelever lära sig läsa", "summary": "Att lära sig läsa och skriva är en demokratisk rättighet. Men alla barn är inte mogna att göra det samtidigt, menar Hans Erik Arleskär. Hans tre barn har alla gått i waldorfskola från första klass.", "article": "Som chef för förlaget En bok för alla brinner Hans Erik Arleskär för litteraturen - och för att alla ska få möjlighet att ta del av den skatt som gömmer sig i dikter, romaner och faktaböcker. - Det är viktigt att vara en god läsare i en demokrati och därför behöver barnens språkutveckling stimuleras. Den som läser bra har större chanser att klara sig i vårt moderna samhälle, säger han. Men samtidigt erbjuder litteraturen en upplevelse som utvecklar läsaren på det personliga planet, påpekar Hans-Erik Arleskär. - I böckernas värld kan man hitta vad andra tänkt och känt inför sorg, kärlek, tillit Enkelt uttryckt vad det innebär att vara människa. När hans och hustrun Gunillas äldste son skulle börja skolan var valet inte svårt. De hade kommit i kontakt med waldorfpedagogiken som bland annat tillämpas på Ellen Key-skolan i västra Stockholm. Dit är det inte långt med buss från Hässelby där familjen bor. Sönerna Martin och Staffan samt dottern Karin har nu gått eller går fortfarande i en waldorfskola. Redan när de var små började Hans Erik att läsa högt för dem. Han kom ihåg hur hans mamma läst för honom när han själv var liten. - Men ofta ville min dotter att jag skulle \"läsa en saga med munnen\". Då skulle jag lägga undan boken och hitta på en egen berättelse. Läsandet präglas fortfarande av ett traditionellt könsmönster, berättar Hans Erik Arleskär. Undersökningar visar att det i första hand är kvinnor som läser böcker och som läser för sina barn, något som går igen i alla samhällsklasser. Skolminister Jan Björklund vill införa nationella prov i årskurs tre och har många gånger upprepat kravet att alla barn måste lära sig läsa i ettan. - Jag tycker att han och andra debattörer inte riktigt vill ta till sig annorlunda metoder och pedagogiker. De verkar tro att alla barn är lika och fungerar på exakt samma sätt, säger Hans Erik Arleskär. Han tycker att waldorfpedagogiken ser till varje elevs individuella förutsättningar och behov, och det var därför han valde att sätta sin barn i en waldorfskola. - Jag uppskattar att man från början betonade det muntliga berättandet. Mina söner och min dotter fick utveckla läsandet och skrivandet i sin egen takt. Staffan och Martin kunde inte läsa när de började skolan, medan Karin redan knäckt läskoden. Caroline Bratt är lärare på Rudolf Steinerhögskolan som i samarbete med Lärarhögskolan i Stockholm utbildar waldorflärare. Där undervisar hon bland annat om små barns väg att lära sig skriva och läsa. Inom waldorfopedagogiken betonas lek, berättande och fysiska rörelseövningar under det första skolåret. Barnen får också arbeta med formteckning. Så småningom lär de sig skriva och läsa. - I waldorfskolorna leker vi med språket när barnen börjar skolan. Bland annat ramsor, verser och sånger blir en väg in i skrivandet och läsandet. Det finns flera studier som visar att rörelse och motoriska övningar underlättar för ett barn att lära sig läsa och skriva. Därför är rörelseövningar och handarbete viktiga inom waldorfpedagogiken. Eleverna utför till exempel parallella rörelser med armarna och benen, samt korsövningar där de klappar vänster knä med höger hand, höger knä med vänster hand och så vidare. Allt för att stimulera koordinationsförmågan och samspelet mellan hjärnhalvorna. Många barn har från början svårt att klara så här enkla övningar. - En del barn har ett rikt språk när de kommer till skolan, andra ett mer fattigt. Berättelserna, både lärarens och elevernas egna, hjälper barnen att bygga upp ett mer utvecklat språk med allt fler ord, meningar och abstrakta begrepp. Det muntliga berättandet är en förberedelse för elevernas skrivande och läsande, säger Caroline Bratt. I waldorfskolor lär sig barnen bokstäverna genom och ur bilder. Tanken är att de ska få en inre bild av bokstaven och dess ljud innan de lär sig själva bokstavssymbolen. Många kan läsa och skriva när de kommer till skolan, men får närma sig bokstäverna på ett nytt sätt. I klass ett börjar man kanske med att måla en brunbjörn som ätit för många bullar och satt sig för att vila vid ett träd. Bilden av björnens runda huvud och tjocka mage ser ut som \"B\". Sedan får barnen kanske rita en tall. Intill den bor en pojke eller en flicka i ett litet hus. - Läraren berättar att pojken eller flickan kanske ska skicka ett meddelande till en kamrat och tala om var de bor. Men det tar lång tid och är jobbigt att rista in hela tallen på barkbiten. Men om man skriver ett \"T\" går det mycket fortare Caroline Bratt säger att det är viktigt att barn som vill läsa och skriva inte hindras i sin utveckling, men den som inte är lika tidig i sin utveckling måste få upptäcka bokstävernas värld i sin egen takt. - I waldorfskolorna går man långsammare fram. Därför är det extra viktigt att vara observant på om några har verkliga läs- och skrivsvårigheter. De måste få hjälp i tid. Barn som \"bara\" är lite sena i läsutvecklingen hinner i kapp senare under skoltiden. - Min erfarenhet är att barnens läshunger växer när läsande föds ur lusten att förstå bokstäverna, och i glädjen över att få ta del av alla nedskrivna berättelser. Waldorfskolor har mött kritik för att barnen inte får tillräckligt goda läs- och skrivkunskaper. Enligt Caroline Bratt läser waldorfelever generellt sett lika bra som elever i andra skolor - men kanske inte redan under de första skolåren. Något som också framkom i en utvärdering från Karlstads universitet om waldorfpedagogiken förra året. Hans Erik Arleskär upplever att hans tre barn har goda förutsättningar att lära sig läsa och skriva. I hans eget yrkesliv har skrivandet varit mycket viktigt. Som ung arbetade han som journalist på tidningen Västgötademokraten. Efter flera år i förlagsvärlden är han nu alltså chef för En bok för alla, som ger ut billiga kvalitetsböcker för unga och vuxna. Förlaget har också varit med i flera projekt som syftar till att stimulera läsande bland barn. I ett av dem är landets barnavårdscentraler inblandade. Där var personalen länge inriktad på barnens fysiska utveckling, på viktkurvor och liknande. Men flera anställda tyckte att det var viktigt att även stimulera språkutvecklingen. Sedan 1989 har En bok för alla därför gett ut \"Barnets första bok\". Hittills har över en 1,1 miljoner böcker spritts genom barnavårdscentralerna. När personalen delar ut boken brukar de tala med föräldrarna om hur viktigt det är att läsa för barnen. De brukar också berätta var det närmaste biblioteket ligger. - Det betyder mycket för föräldrar som inte vet att det går att låna gratis böcker och att man på biblioteken kan få tips på bra böcker för sina barn. ", "article_category": "other"}
{"id": 31524, "headline": "”Fel av vår partiledning att spara på försvaret”", "summary": "M-profiler angriper moderaternas försvarspolitik: Regeringens förslag att spara miljarder på militära materielinköp kommer i ett läge när hotbilden mot Sverige på nytt ifrågasätts.Att föreslå och driva igenom besparingar inom försvaret utan att först analysera förutsättningarna brukar moderater inte ägna sig åt. Ändå vill de nu minska utgifterna för försvarsmateriel med tre fyra miljarder, vilket skulle innebära en avveckling av marina ytstridskrafter. Därigenom förlorar vi inte bara möjligheten att utveckla nya vapensystem utan också förmågan att vidareutveckla de system vi redan har. Detta är särskilt problematiskt när vi nu står inför ett svårbedömt och komplext säkerhetsläge i vårt närområde, inte minst i förhållande till stormakten Ryssland. Moderaterna har ett särskilt ansvar för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik som dagens moderata statsråd inte lever upp till, skriver de moderata partiveteranerna Anita Bråkenhielm och Ivar Virgin.", "article": "Moderaterna har under många år värnat och utvecklat försvars- och säkerhetspolitiken. Detta politikområde är inte som alla andra – det handlar om vårt lands och våra medborgares säkerhet. Den aktuella debatten om nedbantad försvarsmaterielförsörjning hoppar emellertid över nödvändiga steg. Såväl den säkerhetspolitiska bakgrunden som de samhällsekonomiska effekterna måste noga utredas. Och om moderaterna vacklar i denna fråga, vem ska då medborgarna kunna lita på? Ända sedan sommaren har besparingar inom försvaret och dess materielförsörjning diskuterats livligt. Inte minst mellan försvarsdepartementet, högkvarteret och finansdepartementet har tonläget varit skarpt. I början av september lämnade den moderate försvarsministern Mikael Odenberg sin post. Att minska utgifterna för försvarsmateriel med tre fyra miljarder ansåg Mikael Odenberg vara en alltför svår uppgift. För en moderat är det oroande att betrakta de framlagda argumenten. Självklart måste regeringen bedriva en ansvarsfull budgetpolitik och se till att statsfinanserna är i ordning. Det har alltid varit ett viktigt budskap från moderaterna. Att föreslå och driva igenom besparingar inom försvaret utan att först analysera och förankra förutsättningarna är däremot något som vi inte brukar delta i. Mot en sådan arbetsordning har vi i stället haft som vana att protestera. Att kunna garantera medborgarnas säkerhet och försvara de territoriella gränserna är den äldsta och mest centrala av alla statens uppgifter. Den utgör själva fundamentet för det förtroende från medborgarna som hela det politiska systemet vilar på och som politiker är beroende av. Hur ska en stat kunna begära att medborgarna betalar skatt om den i gengäld inte ens kan garantera deras säkerhet? Att så är fallet innebär naturligtvis inte att försvarsutgifterna aldrig ska prövas eller omvärderas. Självfallet måste dock det svenska försvaret, och utgifterna för att förse det med ändamålsenlig materiel, anpassas till det säkerhetsläge som råder. Samtidigt är tågordningen glasklar: Utgifterna baseras på Försvarsmaktens behov, som i sin tur baseras på tydliga besked från den politiska ledningen om vilka uppgifter försvarsmakten ska kunna lösa. Vilka uppgifter som Försvarsmakten ska kunna lösa beror slutligen på hur hotbilden mot Sverige ser ut. I botten ligger alltså en säkerhetspolitisk analys. Det är emellertid här som skon klämmer. Förslagen på materielbesparingar på ytterligare tre fyra miljarder kommer i ett läge då hotbilden såväl globalt som i Sveriges närområde ifrågasätts. Det närmast hopplösa läget i Irak, Irans utveckling av nukleär kapacitet och motvilja att vika sig för FN:s krav samt ett sjunkande förtroende för USA är talande exempel som visar att dagens multipolära värld inte behöver vara säkrare än det kalla krigets bipolära. För Sveriges vidkommande har flera betrodda säkerhetspolitiska experter uppmärksammat oss på de oroande signaler som kommer från Ryssland. Sju Rysslandsexperter från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) beskrev nyligen hur den ryska militära budgeten kontinuerligt ökas, de strategiska vapensystemen utvecklas och hur landet på nytt eftersträvar en ökad global, regional och lokal militär närvaro. Utöver detta kan exempelvis de avstängda gasleveranserna till Ukraina och det ryska utträdet ur CFE-avtalet, som ska reglera de konventionella militära styrkorna i Europa, inte ha undgått någon. Samtidigt kan inte Sveriges säkerhetspolitiska syn på Ryssland bygga på vad som sker under en rysk mandatperiod, utan måste framför allt ha ett långsiktigt perspektiv. Ryssland har alltid varit en stormakt och kommer så att förbli. Det avvikande är att vi under en tid har levt med ett försvagat Ryssland. En aktuell fråga är också gasledningen på Östersjöns botten. Det borde vara självklart för oss att ha kontroll på vad som händer på och under vattenytan lika väl som vi har kontroll på vårt luftrum. Av den anledningen måste den svenska utvecklingspotentialen bibehållas när det gäller såväl marina som luftburna försvarssystem. Att inte bibehålla denna förmåga innebär att vi inte bara förlorar möjligheten till nyutveckling av vapensystem, utan också frånhänder oss förmågan att vidareutveckla de system vi redan har. Att ge upp en sådan utvecklingsförmåga får närmast anses vara oåterkalleligt då det är mycket svårt att bygga upp den igen när den har upphört. Om vi ger upp vår utvecklingsförmåga när det gäller den marina delen innebär det i längden en avveckling av ett självständigt svenskt säkerhetsarbete i denna del. Även en avveckling som enbart berör ytstridsfartyg innebär att hela det marina säkerhetsarbetet utarmas. Marinens del av säkerhetsarbetet består av en kombination av ytstridskrafter och ubåtar och går inte att upprätthålla med enbart ubåtar. I det svårbedömda och komplexa säkerhetsläge som den svenska situationen innebär är det problematiskt att regeringen föreslår stora nedskärningar av försvaret och dess materielanskaffning utan att förankra den säkerhetspolitiska analysen. Bland annat borde försvarsberedningens omvärldsanalys och ÖB:s perspektivplaner inväntas och konsulteras. I tillägg till en tydligare förankring av de säkerhetspolitiska frågorna borde också de långsiktiga samhällsekonomiska effekterna analyseras. Att minska budgeten för försvarsmateriel och på så sätt förändra förutsättningarna för försvarsindustrin kan påverka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. Kring försvarsindustrin uppstår ofta innovationskluster av högskolor, universitet och forskningsinriktade företag som skapar tillväxt och kunskapsintensiva arbetstillfällen och som kan omvandla de försvarstekniska utvecklingsprojekten till civilt användbara högteknologiska produkter. Åtstramningen av försvarsmaterielbudgeten, och dess följder för försvarsindustrin, riskerar alltså att leda till samhällsekonomiska förluster. Väljarna väntar sig att moderaterna, som vi alltid har gjort, även nu tar ansvar för dessa viktiga frågor. Nu gäller det att hitta praktiska lösningar på principiellt svåra frågor – utan att fångas av prestige eller låsningar. Vi hoppas och tror att de nuvarande moderata statsråden kommer att ta denna förväntan på allvar. För om moderaterna vacklar, vem ska medborgarna då vända sig till? ANITA BRÅKENHIELM IVAR VIRGIN ", "article_category": "other"}
{"id": 31525, "headline": "\"Fel av vår partiledning att spara på försvaret\"", "summary": "M-profiler angriper moderaternas försvarspolitik: Regeringens förslag att spara miljarder på militära materielinköp kommer i ett läge när hotbilden mot Sverige på nytt ifrågasätts. Att föreslå och driva igenom besparingar inom försvaret utan att först analysera förutsättningarna brukar moderater inte ägna sig åt. Ändå vill de nu minska utgifterna för försvarsmateriel med tre fyra miljarder, vilket skulle innebära en avveckling av marina ytstridskrafter. Därigenom förlorar vi inte bara möjligheten att utveckla nya vapensystem utan också förmågan att vidareutveckla de system vi redan har. Detta är särskilt problematiskt när vi nu står inför ett svårbedömt och komplext säkerhetsläge i vårt närområde, inte minst i förhållande till stormakten Ryssland. Moderaterna har ett särskilt ansvar för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik som dagens moderata statsråd inte lever upp till, skriver de moderata partiveteranerna Anita Bråkenhielm och Ivar Virgin.", "article": "Moderaterna har under många år värnat och utvecklat försvars- och säkerhetspolitiken. Detta politikområde är inte som alla andra - det handlar om vårt lands och våra medborgares säkerhet. Den aktuella debatten om nedbantad försvarsmaterielförsörjning hoppar emellertid över nödvändiga steg. Såväl den säkerhetspolitiska bakgrunden som de samhällsekonomiska effekterna måste noga utredas. Och om moderaterna vacklar i denna fråga, vem ska då medborgarna kunna lita på? Ända sedan sommaren har besparingar inom försvaret och dess materielförsörjning diskuterats livligt. Inte minst mellan försvarsdepartementet, högkvarteret och finansdepartementet har tonläget varit skarpt. I början av september lämnade den moderate försvarsministern Mikael Odenberg sin post. Att minska utgifterna för försvarsmateriel med tre fyra miljarder ansåg Mikael Odenberg vara en alltför svår uppgift. För en moderat är det oroande att betrakta de framlagda argumenten. Självklart måste regeringen bedriva en ansvarsfull budgetpolitik och se till att statsfinanserna är i ordning. Det har alltid varit ett viktigt budskap från moderaterna. Att föreslå och driva igenom besparingar inom försvaret utan att först analysera och förankra förutsättningarna är däremot något som vi inte brukar delta i. Mot en sådan arbetsordning har vi i stället haft som vana att protestera. Att kunna garantera medborgarnas säkerhet och försvara de territoriella gränserna är den äldsta och mest centrala av alla statens uppgifter. Den utgör själva fundamentet för det förtroende från medborgarna som hela det politiska systemet vilar på och som politiker är beroende av. Hur ska en stat kunna begära att medborgarna betalar skatt om den i gengäld inte ens kan garantera deras säkerhet? Att så är fallet innebär naturligtvis inte att försvarsutgifterna aldrig ska prövas eller omvärderas. Självfallet måste dock det svenska försvaret, och utgifterna för att förse det med ändamålsenlig materiel, anpassas till det säkerhetsläge som råder. Samtidigt är tågordningen glasklar: Utgifterna baseras på Försvarsmaktens behov, som i sin tur baseras på tydliga besked från den politiska ledningen om vilka uppgifter försvarsmakten ska kunna lösa. Vilka uppgifter som Försvarsmakten ska kunna lösa beror slutligen på hur hotbilden mot Sverige ser ut. I botten ligger alltså en säkerhetspolitisk analys. Det är emellertid här som skon klämmer. Förslagen på materielbesparingar på ytterligare tre fyra miljarder kommer i ett läge då hotbilden såväl globalt som i Sveriges närområde ifrågasätts. Det närmast hopplösa läget i Irak, Irans utveckling av nukleär kapacitet och motvilja att vika sig för FN:s krav samt ett sjunkande förtroende för USA är talande exempel som visar att dagens multipolära värld inte behöver vara säkrare än det kalla krigets bipolära. För Sveriges vidkommande har flera betrodda säkerhetspolitiska experter uppmärksammat oss på de oroande signaler som kommer från Ryssland. Sju Rysslandsexperter från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) beskrev nyligen hur den ryska militära budgeten kontinuerligt ökas, de strategiska vapensystemen utvecklas och hur landet på nytt eftersträvar en ökad global, regional och lokal militär närvaro. Utöver detta kan exempelvis de avstängda gasleveranserna till Ukraina och det ryska utträdet ur CFE-avtalet, som ska reglera de konventionella militära styrkorna i Europa, inte ha undgått någon. Samtidigt kan inte Sveriges säkerhetspolitiska syn på Ryssland bygga på vad som sker under en rysk mandatperiod, utan måste framför allt ha ett långsiktigt perspektiv. Ryssland har alltid varit en stormakt och kommer så att förbli. Det avvikande är att vi under en tid har levt med ett försvagat Ryssland. En aktuell fråga är också gasledningen på Östersjöns botten. Det borde vara självklart för oss att ha kontroll på vad som händer på och under vattenytan lika väl som vi har kontroll på vårt luftrum. Av den anledningen måste den svenska utvecklingspotentialen bibehållas när det gäller såväl marina som luftburna försvarssystem. Att inte bibehålla denna förmåga innebär att vi inte bara förlorar möjligheten till nyutveckling av vapensystem, utan också frånhänder oss förmågan att vidareutveckla de system vi redan har. Att ge upp en sådan utvecklingsförmåga får närmast anses vara oåterkalleligt då det är mycket svårt att bygga upp den igen när den har upphört. Om vi ger upp vår utvecklingsförmåga när det gäller den marina delen innebär det i längden en avveckling av ett självständigt svenskt säkerhetsarbete i denna del. Även en avveckling som enbart berör ytstridsfartyg innebär att hela det marina säkerhetsarbetet utarmas. Marinens del av säkerhetsarbetet består av en kombination av ytstridskrafter och ubåtar och går inte att upprätthålla med enbart ubåtar. I det svårbedömda och komplexa säkerhetsläge som den svenska situationen innebär är det problematiskt att regeringen föreslår stora nedskärningar av försvaret och dess materielanskaffning utan att förankra den säkerhetspolitiska analysen. Bland annat borde försvarsberedningens omvärldsanalys och ÖB:s perspektivplaner inväntas och konsulteras. I tillägg till en tydligare förankring av de säkerhetspolitiska frågorna borde också de långsiktiga samhällsekonomiska effekterna analyseras. Att minska budgeten för försvarsmateriel och på så sätt förändra förutsättningarna för försvarsindustrin kan påverka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. Kring försvarsindustrin uppstår ofta innovationskluster av högskolor, universitet och forskningsinriktade företag som skapar tillväxt och kunskapsintensiva arbetstillfällen och som kan omvandla de försvarstekniska utvecklingsprojekten till civilt användbara högteknologiska produkter. Åtstramningen av försvarsmaterielbudgeten, och dess följder för försvarsindustrin, riskerar alltså att leda till samhällsekonomiska förluster. Väljarna väntar sig att moderaterna, som vi alltid har gjort, även nu tar ansvar för dessa viktiga frågor. Nu gäller det att hitta praktiska lösningar på principiellt svåra frågor - utan att fångas av prestige eller låsningar. Vi hoppas och tror att de nuvarande moderata statsråden kommer att ta denna förväntan på allvar. För om moderaterna vacklar, vem ska medborgarna då vända sig till? ANITA BRÅKENHIELM IVAR VIRGIN ", "article_category": "other"}
{"id": 31538, "headline": "”TV 4:s anklagelser skadar tilltron till källskyddet”", "summary": "Riksenheten mot korruption: I stället för att framföra osakliga argument och piska upp stämningen borde TV 4-ledningen säkerställa att allt väsentligt material kring de misstänkta brotten tillförs utredningen. Jan Scherman, vd för TV 4, ägnar sig åt grov och grundlös retorik när han beskyller polis och åklagare för att ha stulit journalistiskt och källskyddat material. Han verkar inte ha förstått allvaret i de misstankar om brottslighet som riktas mot en journalist som arbetat för TV 4. Det skadar TV 4, och det skadar förtroendet för alla medier om misstanken breder ut sig att kriminella köper program eller styr medierna genom köpta journalister. Och om förtroendet för medierna urholkas faller också betydelsen av meddelarskydd och yttrandefrihet i värde. Just därför borde TV 4 i stället på egen hand pröva frågan om att anmäla misstankarna mot journalisten till åtal, skriver vice överåklagaren Björn Blomqvist vid Riksenheten mot korruption.", "article": "TV 4 och dess ledning har den sista tiden blåst upp en mediestorm mot åtgärder som beslutats av en åklagare vid Riksenheten mot korruption. Åtgärderna riktade sig mot en journalist som arbetat för TV 4 och som misstänks för allvarlig brottslighet. Frågorna – som måste ställas kring en journalists eventuella brott och hur en utredning kan och bör utformas – är svåra och viktiga. Det gäller grundläggande rättigheter och skydd enligt grundlagen men också hur man ska säkerställa dessa aspekter i förhållande till de allmänna intressen som omfattas av att brott utreds på ett korrekt sätt. I de frågor det gäller är det utomordentligt viktigt att hålla huvudet kallt och låta sakligheten tala. Man kan då fråga sig varför TV 4:s vd Jan Scherman till TT bland annat har uttalat att ”Poliserna tog allt hans journalistiska material och den dator som innehåller källskyddade uppgifter och tio års journalistiskt undersökande material.” Scherman har vidare citerats: ”Jag undrar faktiskt på största allvar, vem i det svenska samhället som i fortsättningen kommer att vilja lämna uppgifter till någon journalist i känsliga ärenden med vetskapen om att en åklagare inom loppet av några minuter kan fatta ett beslut om att springa till redaktionen och hämta allt råmaterial och grundmaterial med alla källors namns nämnande.” Inläggen innehåller allvarliga felaktigheter. Sanningen är den att åklagaren – i anslutning till att ett förhör hölls med journalisten – fann att en dator journalisten hade i sitt hem kunde innehålla för brottsutredningen viktiga uppgifter. I enlighet med de regler som gäller, beslöt hon då om husrannsakan och beslag av datorn. I denna typ av fall undersöks datorn normalt på ett sätt som innebär att material som kan omfattas av så kallat källskydd, skyddas. Påståendena att polisen skulle ha tagit ”allt hans journalistiska material” , liksom att åklagare skulle kunna ”springa till redaktionen och hämta allt råmaterial och grundmaterial med alla källors namns nämnande” , är helt gripna ur luften och speglar en mycket grov och grundlös retorik. Att bygga indignationen på oriktiga uppgifter är inte smickrade för TV 4:s ledning oavsett om uttalandet bygger på missförstånd eller om uppgifterna är avsiktligt överdrivna och felaktiga. Det är än mer oroande att TV 4:s ledning inte verkar förstå allvaret i de misstankar som riktas mot journalisten. Några av demokratins viktigaste hörnpelare är – och förblir – yttrandefrihet, källskydd och fria medier. Dessa värden värnas självklart också av åklagarna. Men det finns också en annan helt avgörande aspekt och det är mediernas självständighet som bär upp medborgarnas förtroende för medierna och att den rapportering som sker genom medier är korrekt. Att medborgarna med rätta uppfattar rapporteringen som sanningsenlig och trovärdig är helt avgörande i ett demokratiskt samhälle. Utan denna legitimitet riskeras de värden som tryckfriheten ska skydda. Det framstår väl helt klart för var och en att mediernas heliga princip om självständighet skadas svårt av misstankar om att kriminella köper program eller styr medier genom köpta journalister. Frågan är naturligtvis än mer betydelsefull för den rapportering i medierna som utger sig för att vara seriös eller omfattar så kallad grävande journalistik eller i faktainsamlande program med hög status. Om en allmän misstro mot mediernas rapportering växer fram kan konsekvenserna bli förödande. En sådan utveckling måste självfallet hindras med de medel som står till förfogande i en demokrati. Om förtroendet för medierna urholkas faller ju också betydelsen av meddelarskydd och yttrandefrihet i värde. Ingen som tar del av mediernas rapportering kommer ju då att tro på det som framförs. Det är därför nu utomordentligt viktigt att de misstankar som riktas mot journalisten genomförs på ett så professionellt sätt som möjligt och att eventuella brott utreds och lagförs. Detta är viktigt inte minst från mediernas egna perspektiv. TV 4 borde därför – i stället för att framföra osakliga argument och försöka piska upp stämningen mot den ansvariga åklagaren – välkomna utredningen och stödja denna genom att säkerställa att allt väsentligt material kring de misstänkta brotten kommer utredningen tillhanda. TV 4:s inställning är betänklig och jag förutsätter att TV 4 kommer – efter den interna utredning som sägs pågå där – att pröva frågan om att anmäla misstankarna mot journalisten till åtal. BJÖRN BLOMQVIST ", "article_category": "other"}
{"id": 31549, "headline": "”Regeringens ekonomer förstår sig inte på ekonomi”", "summary": "Professor i nationalekonomi kritiserar sina kolleger: Dags för nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att sluta bortse från de faktorer som främst skapar ekonomisk tillväxt.Aldrig tidigare har Sveriges politiska beslutsfattare haft så många forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot. Problemet är att i dessa ekonomers värld spelar inte entreprenörskap och företagande en avgörande roll för att främja tillväxt och nya jobb. I internationell nationalekonomisk forskning är däremot entreprenörskapet centralt för arbetsutbud, tillväxt och investeringar. Det är därför dags för de nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att upptäcka den felande länken inom sin egen vetenskap. Svensk politik har inte råd att förbise entreprenörens roll som ekonomins viktigaste motor, skriver Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning.", "article": "Aldrig tidigare har de politiska beslutsfattarna haft så många forskare och forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot när de utformar den ekonomiska politiken. Det gäller inte bara för de nya moderaterna vars politik utmejslats i samspel med en grupp forskarutbildade nationalekonomer. Även de tyngsta positionerna på finans- och näringsdepartementen besätts i hög grad av disputerade nationalekonomer. Numera har cirka 40 av medarbetarna en doktorsgrad i nationalekonomi. Inom centrala myndigheter som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Konkurrensverket finns dessutom över 70 forskarutbildade nationalekonomer. Eftersom antalet disputerade nationalekonomer växer, och deras inflytande inom politik och förvaltning ökar, så får deras verklighetsuppfattning stor betydelse för hur den ekonomiska politiken utformas. De teorier och modeller som lärs ut på ledande nationalekonomiska institutioner blir de verktyg som ledande tjänstemän inom politik och förvaltning använder för att definiera samhällets problem och söka lösningar. Den som tror att entreprenörskap och företagande spelar en avgörande roll för samhällsutvecklingen har i det sammanhanget skäl att misströsta. Samtliga svenska forskarutbildningar inom nationalekonomi ligger väl förankrade i ämnets huvudfåra och där ryms inte entreprenörens ekonomiska funktion. I litteraturlistorna på de ledande nationalekonomiska institutionerna lyser böcker som beskriver sambanden mellan entreprenörskap, tillväxt och jobbskapande med sin frånvaro, trots att det i dag finns ledande nationalekonomer, exempelvis fjolårets Nobelpristagare Edmund Phelps och William J Baumol, som i sin forskning betonar entreprenörskapets centrala roll. I den politiska retoriken har däremot entreprenören spelat en central roll sedan början av 1990-talet. Trots det har politiken hittills inte förmått att skapa de villkor som främjar entreprenörskap och växande företag. Antalet företagare har inte ökat och exemplen på företag som växer under lång tid är få. Sverige har knappast förmått att få fram några nya storföretag genom organisk tillväxt. De dominerande företagen i Sverige vad gäller sysselsättning och omsättning har med några få undantag etablerats före 1970. Här finns ett uppenbart gap mellan uttalade ambitioner och förverkligade resultat. Det finns många förklaringar till att verkligheten ser ut som den gör. Det handlar givetvis om en samhällsmodell byggd på höga skatter, en stor offentlig sektor och konservativa fackföreningar som slår vakt om existerande jobb snarare än om villkoren för att nya jobb ska växa fram. Men en viktig förklaring finns också inom den kår av nationalekonomer som vunnit politikernas öra. I deras värld spelar andra faktorer än entreprenörskap den avgörande rollen för att främja tillväxt och nya jobb. Ofta går man inte längre i analysen än att utgå ifrån att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Att det finns någon därute som upptäcker och skapar nya affärsmöjligheter tas för givet. Men inte bara det, det tas även för givet att denne någon under risk och osäkerhet kombinerar kapital, arbetskraft och andra insatsfaktorer i form av ett företag för att exploatera dessa möjligheter och därmed skapa arbeten och ökat välstånd. Det visar inte minst den nya regeringens första insatser för att minska arbetslöshet och utanförskap. I det arbetet har man främst fokuserat på åtgärder som ökar utbudet av arbetskraft. Därför har man sänkt a-kassan, infört nystartsjobb och skärpt arbetslinjen i arbetslöshetsförsäkringen. Förändringar som är centrala för att öka utbudet av arbetsgivare, det vill säga för att stärka entreprenörskap och företag har varit färre till antalet. Den internationella nationalekonomiska forskningen om entreprenörskap lär oss att en politik för tillväxt och jobb måste ge entreprenörskapet samma dignitet som politiken för arbetsutbud, utbildning och investeringar. Om Sverige vill dra nytta av entreprenörernas produktiva närvaro måste vi på allvar se över incitamenten för entreprenörskap. Då kan inte en stelbent arbetsrätt avfärdas som en marginell fråga i jakten på nya jobb. Då måste regelbördan sänkas och trygghetssystemen få en sådan utformning att fler väljer att satsa på ett liv som företagare. De nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter behöver upptäcka den felande länken inom sin egen vetenskap. Sverige har inte råd med en ekonomkår som förbiser ekonomins viktigaste motor. Politiken har inte råd med experter som förbiser entreprenörens roll i sina underlag. MAGNUS HENREKSON ", "article_category": "other"}
{"id": 31551, "headline": "\"Regeringens ekonomer förstår sig inte på ekonomi\"", "summary": "Professor i nationalekonomi kritiserar sina kolleger: Dags för nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att sluta bortse från de faktorer som främst skapar ekonomisk tillväxt. Aldrig tidigare har Sveriges politiska beslutsfattare haft så många forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot. Problemet är att i dessa ekonomers värld spelar inte entreprenörskap och företagande en avgörande roll för att främja tillväxt och nya jobb. I internationell nationalekonomisk forskning är däremot entreprenörskapet centralt för arbetsutbud, tillväxt och investeringar. Det är därför dags för de nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att upptäcka den felande länken inom sin egen vetenskap. Svensk politik har inte råd att förbise entreprenörens roll som ekonomins viktigaste motor, skriver Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning.", "article": "Aldrig tidigare har de politiska beslutsfattarna haft så många forskare och forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot när de utformar den ekonomiska politiken. Det gäller inte bara för de nya moderaterna vars politik utmejslats i samspel med en grupp forskarutbildade nationalekonomer. Även de tyngsta positionerna på finans- och näringsdepartementen besätts i hög grad av disputerade nationalekonomer. Numera har cirka 40 av medarbetarna en doktorsgrad i nationalekonomi. Inom centrala myndigheter som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Konkurrensverket finns dessutom över 70 forskarutbildade nationalekonomer. Eftersom antalet disputerade nationalekonomer växer, och deras inflytande inom politik och förvaltning ökar, så får deras verklighetsuppfattning stor betydelse för hur den ekonomiska politiken utformas. De teorier och modeller som lärs ut på ledande nationalekonomiska institutioner blir de verktyg som ledande tjänstemän inom politik och förvaltning använder för att definiera samhällets problem och söka lösningar. Den som tror att entreprenörskap och företagande spelar en avgörande roll för samhällsutvecklingen har i det sammanhanget skäl att misströsta. Samtliga svenska forskarutbildningar inom nationalekonomi ligger väl förankrade i ämnets huvudfåra och där ryms inte entreprenörens ekonomiska funktion. I litteraturlistorna på de ledande nationalekonomiska institutionerna lyser böcker som beskriver sambanden mellan entreprenörskap, tillväxt och jobbskapande med sin frånvaro, trots att det i dag finns ledande nationalekonomer, exempelvis fjolårets Nobelpristagare Edmund Phelps och William J Baumol, som i sin forskning betonar entreprenörskapets centrala roll. I den politiska retoriken har däremot entreprenören spelat en central roll sedan början av 1990-talet. Trots det har politiken hittills inte förmått att skapa de villkor som främjar entreprenörskap och växande företag. Antalet företagare har inte ökat och exemplen på företag som växer under lång tid är få. Sverige har knappast förmått att få fram några nya storföretag genom organisk tillväxt. De dominerande företagen i Sverige vad gäller sysselsättning och omsättning har med några få undantag etablerats före 1970. Här finns ett uppenbart gap mellan uttalade ambitioner och förverkligade resultat. Det finns många förklaringar till att verkligheten ser ut som den gör. Det handlar givetvis om en samhällsmodell byggd på höga skatter, en stor offentlig sektor och konservativa fackföreningar som slår vakt om existerande jobb snarare än om villkoren för att nya jobb ska växa fram. Men en viktig förklaring finns också inom den kår av nationalekonomer som vunnit politikernas öra. I deras värld spelar andra faktorer än entreprenörskap den avgörande rollen för att främja tillväxt och nya jobb. Ofta går man inte längre i analysen än att utgå ifrån att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Att det finns någon därute som upptäcker och skapar nya affärsmöjligheter tas för givet. Men inte bara det, det tas även för givet att denne någon under risk och osäkerhet kombinerar kapital, arbetskraft och andra insatsfaktorer i form av ett företag för att exploatera dessa möjligheter och därmed skapa arbeten och ökat välstånd. Det visar inte minst den nya regeringens första insatser för att minska arbetslöshet och utanförskap. I det arbetet har man främst fokuserat på åtgärder som ökar utbudet av arbetskraft. Därför har man sänkt a-kassan, infört nystartsjobb och skärpt arbetslinjen i arbetslöshetsförsäkringen. Förändringar som är centrala för att öka utbudet av arbetsgivare, det vill säga för att stärka entreprenörskap och företag har varit färre till antalet. Den internationella nationalekonomiska forskningen om entreprenörskap lär oss att en politik för tillväxt och jobb måste ge entreprenörskapet samma dignitet som politiken för arbetsutbud, utbildning och investeringar. Om Sverige vill dra nytta av entreprenörernas produktiva närvaro måste vi på allvar se över incitamenten för entreprenörskap. Då kan inte en stelbent arbetsrätt avfärdas som en marginell fråga i jakten på nya jobb. Då måste regelbördan sänkas och trygghetssystemen få en sådan utformning att fler väljer att satsa på ett liv som företagare. De nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter behöver upptäcka den felande länken inom sin egen vetenskap. Sverige har inte råd med en ekonomkår som förbiser ekonomins viktigaste motor. Politiken har inte råd med experter som förbiser entreprenörens roll i sina underlag. Magnus Henrekson ", "article_category": "other"}
{"id": 31553, "headline": "Barnen lär när pappa läser", "summary": "Som barn låg han på pappa Bengts axel och hörde honom läsa ur boken om pingvinen Pablo som alltid frös. Nu läser Jonas Larsson själv högt för sonen Melker och dottern Agnes.", "article": "En helt vanlig lördagsförmiddag hemma hos Jonas och sambon Cecilia. Barnen Melker och Agnes leker med varandra. Plötsligt vill de att pappa ska läsa något för dem, kanske om Pippi Långstrump eller Emil. För Melker, som är fem år, lockar riktiga böcker med kapitel. Men först tar Jonas fram en bilderbok ur hyllan. Då känner sig också Agnes, som är tre år, nöjd. Sedan sätter de sig alla tre i soffan eller lägger sig i sängen. Då brukar barnen ligga på var sin sida om honom med huvudet mot hans axel. Precis som han själv och hans syster gjorde tillsammans med sin pappa när de var små. För två år sedan deltog Jonas Larsson i kursen \"Läs för mig, pappa!\" i Stockholm. Flera fackförbund och ABF ville locka arbetarpappor att läsa för sina barn. Kursen varade i en dag. Deltagarna fick träffa en författare som berättade om skaparprocessen, de fick tips om bra barnböcker och så besökte de stadsbiblioteket vid Odenplan. - Flera pappor hade aldrig varit där. Kursens syfte var att väcka ett intresse för hur viktigt det är att vi pappor läser för barnen. Både med tanke på läsupplevelsen och för att vi får en bättre kontakt med våra barn. Jonas Larsson berättar att han läste en hel del för sonen Melker redan före kursen, men under den insåg han ännu mer hur viktigt det är att läsa högt för barnen. Han och sambon Cecilia har köpt en del böcker, men lånar mycket på biblioteket. Det kan vara bättre än att köpa nya böcker som kanske bara läses ett par gånger för att sedan samla damm i hyllan, säger han. Som barn och ung läste Jonas Larsson ganska mycket. Han minns böckerna i Skattkammarserien och om Pelle Svanslös, och självklart Astrid Lindgrens alla böcker. Han kommer också ihåg berättelserna om George, Anne, Dick och Julian i Femböckerna. - Jag minns inte den första bok som jag läste själv och inte heller den första bok som pappa läste för mig. Men berättelsen om pingvinen Pablo som hatade kyla finns där i bakhuvudet. Han byggde en igloo på ett isflak och seglade i väg. Det måste vara en av de första böcker jag kom i kontakt med. Jonas Larsson tycker att det är mycket viktigt att läsa för barnen. Inte för att de själva ska börja skriva och läsa så tidigt som möjligt. Men när en förälder läser högt lär sig barnen mycket, de kan känna igen sig i hur andra har det. - Jag tror även att högläsandet gör barnen trygga. De upplever en samhörighet med sina föräldrar. Man delar samma upplevelser och när man ligger eller sitter intill varandra uppstår även en kroppslig tillit. Jonas Larsson är född 1967 i Göteborg. När han var tio år flyttade familjen till Stora Levene utanför Lidköping, där han också gick i gymnasiet. Bägge föräldrarna arbetade inom vården, pappa Bengt som mentalskötare och mamma June som undersköterska. - Pappa läste mycket, både själv och för oss barn. Böcker var viktiga, även om barndomsmiljön inte var akademisk. Det var främst pappa som läste för oss, han var den som förde mig in i böckernas värld. I hemmet fanns ingen särskild läshörna. Ibland satt Jonas och hans syster i pappans knä i en fåtölj, ibland låg de i sängen. Det var mysiga stunder - och spännande. Jonas minns att han brukade titta i olika serietidningar när han var drygt tre år gammal. Kalle Anka bland annat. Han var oerhört fascinerad av bokstäverna, kände att de rymde en gåta, en nyckel till något viktigt. När han var fyra och ett halvt år kunde han läsa Kalle Anka på egen hand. - Jag kommer ihåg första dagen i skolan när jag sa till fröken att jag redan kunde läsa och därför inte behövde gå i skolan. Efter lumpen började Jonas Larsson arbeta på Posten. Där har han varit brevbärare, sorterare, paketutkörare med mera. För sju år sedan började han studera på Lärarhögskolan, men gjorde ett avbrott när han fick barn. För ett par veckor sedan återupptog han studierna igen. Siktet är inställt på att i framtiden arbeta med yngre barn. Han har alltid tyckt om att arbeta med barn. I många år var han aktiv som ledare i scouterna, och efter att ha slutat tävlingssimma arbetade han som tränare och simlärare på fritiden. Jonas Larsson tror att den tid han lägger ned på att läsa högt för barnen gör att de senare i livet själva lockas att läsa böcker, och att de kanske lättare lär sig att skriva och läsa. - Det är viktigt att lära sig läsa, skriva och att räkna hjälpligt. De färdigheterna hjälper oss att förstå hur samhället fungerar, ja hur själva livet fungerar. Men jag tror inte att man ska tvinga barn att lära sig läsa, det är något som måste komma ur lusten och nyfikenheten. Alla barn är olika, säger Jonas Larsson. Barn lär sig läsa på olika sätt och vid olika tidpunkter. En del tittar på vägskyltar och börjar stava sig fram, andra sjunger mycket och många tittar i böcker. - Som lärare tror jag att det är viktigt att se alla barn som individer, med deras egen personliga förhistoria. Man måste se var barnen befinner sig i sin utveckling, i sin mognad. Om man pressar ett barn att lära sig läsa kan det lika gärna slå bakut och över huvud taget vägra att befatta sig med bokstäverna. Sonen Melker kan inte läsa, men han känner till bokstäverna och kan skriva sitt namn. Dottern Agnes är kanske ännu för liten för att känna sig nyfiken på att utforska bokstävernas magi. Jonas Larssons föräldrar bor i dag kvar i Stora Levene. På vinden i deras hus finns en kartong med böckerna som pappa Bengt läste för sina barn, och de böcker Jonas läste på egen hand. I höst hoppas han kunna åka dit för att titta igenom kartongen, kanske finns det något som passar hans egna barn. På vardagarna blir det mindre tid för högläsning hemma hos Jonas och hans familj. Då är dagarna fyllda med rutiner: stiga upp, äta frukost, gå till förskolan, komma hem, äta middag, barn-tv och kanske en kort stunds läsning. Under helgerna däremot tar Jonas ofta fram en bok och läser för barnen. - Min pappa har nog påverkat mig mycket. Han och pingvinen Pablo... Projektet ska stimulera pappors läslust Nästan hälften av landets manliga arbetare läser aldrig en bok när de är lediga. Däremot läser över hälften av akademikerna en eller flera böcker varje vecka. Det framgår av en rapport från LO som presenterade förra året. Den visade att män inom LO och TCO i princip slutat läsa böcker under de senaste tjugo åren. Enligt en rapport från SOM vid Göteborgs universitet läser endast en av tio lågutbildade män högt för sina barn. \"Läs för mig, pappa\" startade 1999 med syftet att få fler pappor inom LO:s olika fackförbund att läsa för sina barn. Projektet är ett samarbete mellan ABF, En bok för alla och fem fackförbund. Hittills har över ett tusen män deltagit. ", "article_category": "other"}
{"id": 31556, "headline": "”Vi satsar 421 miljoner mer än alliansen på skolorna”", "summary": "Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin presenterar alternativbudget: Varje krona moderaterna i Stockholm vill sänka skatten med 2008 vill vi socialdemokrater i stället lägga på skolan.Vi väljer att inte sänka skatten som Stockholmsmoderaterna vill. Vi vill i stället prioritera skolan. Totalt satsar vi 421 miljoner kronor mer på Stockholms skolor än vad det moderata majoritetsstyret gör. Framför allt vill vi stärka kärnverksamheten med 95 miljoner till grundskolorna och 30 miljoner till gymnasierna. Dessutom vill vi ge ytterligare 44 miljoner till de skolor som har allra störst behov av extra resurser. Till projektet ”Skolan mitt i byn” för att utveckla skolan som navet i varje stadsdel vill vi avsätta 131 miljoner kronor. Så lyder vårt löfte till stockholmarna, skriver ledaren för socialdemokraterna i Stockholm Carin Jämtin tillsammans med oppositionsborgarrådet Roger Mogert.", "article": "I dag presenterar vi socialdemokrater i Stockholm vårt budgetalternativ för 2008. Vår främsta prioritet är skolan. För att kunna göra ordentliga satsningar på skolan väljer vi att inte sänka skatten. Den moderatledda majoriteten sänker 2008 skatten med 334 miljoner kronor. Vi lägger varje krona de sänker skatten med på skolan. Men behoven är större än så. Totalt satsar vi 421 miljoner kronor mer på Stockholms skolor än vad majoriteten gör. Det är nästan tre gånger mer än vad regeringen ger alla landets elever nästa år i sin läsa-skriva-räkna-satsning. Skolan är vår stora prioritering. Det finns problem i Stockholms skolor. Segregationen och ojämlikheten ökar. Barn med behov av särskilt stöd drabbas av stora nedskärningar. Ett tiotal skolor riskerar att läggas ned, andra ska privatiseras. Årets utlovade storsatsning på skolan slutade med att ungefär 80 procent av Stockholms rektorer tvingades till besparingar. De extra miljoner kronor den moderatledda majoriteten lägger på skolan nästa år kommer förmodligen knappt att räcka till skolans löne- och kostnadsökningar. Vi är rädda för var detta ska sluta. Vi vill vända trenden och vill därför satsa 421 miljoner kronor mer än stadshusalliansen på Stockholms skolor. Det behövs mer resurser till skolan för att garantera alla en bra utbildning. Oavsett bakgrund och förutsättningar. Alla har rätt till kunskap och bildning. Alla har rätt att utvecklas och kunna delta som aktiva medborgare i samhället. Skolan är nyckeln till framtiden för individen och i förlängningen för samhället. I vår satsning på skolan vill vi särskilt prioritera tre områden: • Stärka kvaliteten genom ökade resurser. • Satsa på kunskap och utveckling. • Etablera ”Skolan mitt i byn”, det vill säga garantera skolor i alla stadsdelar. Kvaliteten i skolan ska ständigt bli bättre. Brister måste identifieras, och metoder och pedagogik utvecklas. Allt för att skolan ska kunna ge varje elev det stöd som behövs för att hon eller han ska nå målen. I dag går många barn och ungdomar igenom skolan utan godkända betyg. Det är en orättvisa som vi måste komma till rätta med. Den främsta kvalitetsförstärkning vi vill göra är att ge Stockholms skolor högre grundanslag till deras kärnverksamheter. Vi vill därför ge grundskolorna 95 miljoner kronor och gymnasierna 30 miljoner kronor mer i höjda schabloner än vad den moderatledda majoriteten gör. I vissa av Stockholms skolor når inte ens 50 procent av eleverna godkända resultat. En delförklaring ligger i familjers sociala och ekonomiska förhållanden. För att stärka kvaliteten i dessa skolor behöver resurserna öka mer just hit. Den politiska majoriteten i Stockholm har skiftat varje val sedan 1970-talet. Alla politiska partier har därför ett delat ansvar för de klyftor som finns. Till skillnad från den borgerliga majoriteten vill vi nu höja den schablon som kompenserar för socioekonomiska förhållanden och ge ytterligare 44 miljoner kronor till de skolor som har allra störst behov av extra resurser. Kunskap och kvalitet ska alltid stå i fokus i skolan. Elever ska veta att skolan har stora förväntningar på deras resultat, samtidigt som de ska veta att skolan ger det stöd som varje enskild elev behöver för att leva upp till förväntningarna. För att ytterligare stödja eleverna i deras kunskapsutveckling vill vi satsa extra resurser på matematik och läxhjälp. För att stärka elevernas kunskaper och resultat i matematik vill vi satsa 14 miljoner kronor för att utveckla matematikundervisningen. Matematikundervisningen ska ges samma möjligheter till utveckling och uppföljning som läsundervisningen. För att stödja de elever som kommer från studieovana miljöer i sitt kunskapssökande vill vi satsa fyra miljoner kronor på läxhjälp i samarbete med Stockholms högskolor, universitet och föreningsliv. Vi vill dessutom införa en kulturgaranti för att utjämna skillnader i kulturellt kapital. Kultur föder och kanaliserar kreativitet. Kultur ger barn och ungdomar bättre förutsättningar att växa, våga nytt och se andra perspektiv. Det skapar goda förutsättningar för att söka efter och ta till sig kunskaper. Därför vill vi stoppa nedskärningarna och i stället tillföra kulturen i skolan 18 miljoner kronor. Att ha nära till skolan är viktigt, inte minst för de yngsta eleverna. Skolbarnen ska inte behöva resa långt mellan hemmet och skolan. I och med de besparingar Stockholms skolor tvingas till under den moderatledda majoriteten hotas nu ett tiotal skolor av nedläggning, vilket ökar reslängden för många skolbarn. Att ha en skola i sin stadsdel eller sitt bostadsområde är betydelsefullt för hela samhället. Skolan ska vara navet och hjärtat i varje stadsdel, med plats för många fler aktörer och aktiviteter än enbart traditionell skolverksamhet. För att säkra Stockholms grundskolor och för att utveckla och stärka idén om skolan som navet i stadsdelen – Skolan mitt i byn – vill vi avsätta 131 miljoner kronor. Detta och en hel del mer vill vi göra för att utveckla Stockholms skolor. Det kostar pengar. Men är det något vi ska lägga våra gemensamma resurser på så är det barns utveckling till nyfikna, trygga och kunskapstörstande människor. Det är nyckeln till framtiden. Därför prioriterar vi satsningar på skolan före skattesänkningar. Varje krona moderaterna vill sänka skatten med 2008 vill vi lägga på skolan. Det är vårt löfte till stockholmarna. CARIN JÄMTIN ROGER MOGERT ", "article_category": "other"}
{"id": 31558, "headline": "\"Vi satsar 421 miljoner mer än alliansen på skolorna\"", "summary": "Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin presenterar alternativbudget: Varje krona moderaterna i Stockholm vill sänka skatten med 2008 vill vi socialdemokrater i stället lägga på skolan. Vi väljer att inte sänka skatten som Stockholmsmoderaterna vill. Vi vill i stället prioritera skolan. Totalt satsar vi 421 miljoner kronor mer på Stockholms skolor än vad det moderata majoritetsstyret gör. Framför allt vill vi stärka kärnverksamheten med 95 miljoner till grundskolorna och 30 miljoner till gymnasierna. Dessutom vill vi ge ytterligare 44 miljoner till de skolor som har allra störst behov av extra resurser. Till projektet \"Skolan mitt i byn\" för att utveckla skolan som navet i varje stadsdel vill vi avsätta 131 miljoner kronor. Så lyder vårt löfte till stockholmarna, skriver ledaren för socialdemokraterna i Stockholm Carin Jämtin tillsammans med oppositionsborgarrådet Roger Mogert.", "article": "I dag presenterar vi socialdemokrater i Stockholm vårt budgetalternativ för 2008. Vår främsta prioritet är skolan. För att kunna göra ordentliga satsningar på skolan väljer vi att inte sänka skatten. Den moderatledda majoriteten sänker 2008 skatten med 334 miljoner kronor. Vi lägger varje krona de sänker skatten med på skolan. Men behoven är större än så. Totalt satsar vi 421 miljoner kronor mer på Stockholms skolor än vad majoriteten gör. Det är nästan tre gånger mer än vad regeringen ger alla landets elever nästa år i sin läsa-skriva-räkna-satsning. Skolan är vår stora prioritering. Det finns problem i Stockholms skolor. Segregationen och ojämlikheten ökar. Barn med behov av särskilt stöd drabbas av stora nedskärningar. Ett tiotal skolor riskerar att läggas ned, andra ska privatiseras. Årets utlovade storsatsning på skolan slutade med att ungefär 80 procent av Stockholms rektorer tvingades till besparingar. De extra miljoner kronor den moderatledda majoriteten lägger på skolan nästa år kommer förmodligen knappt att räcka till skolans löne- och kostnadsökningar. Vi är rädda för var detta ska sluta. Vi vill vända trenden och vill därför satsa 421 miljoner kronor mer än stadshusalliansen på Stockholms skolor. Det behövs mer resurser till skolan för att garantera alla en bra utbildning. Oavsett bakgrund och förutsättningar. Alla har rätt till kunskap och bildning. Alla har rätt att utvecklas och kunna delta som aktiva medborgare i samhället. Skolan är nyckeln till framtiden för individen och i förlängningen för samhället. I vår satsning på skolan vill vi särskilt prioritera tre områden: Stärka kvaliteten genom ökade resurser. Satsa på kunskap och utveckling. Etablera \"Skolan mitt i byn\", det vill säga garantera skolor i alla stadsdelar. Kvaliteten i skolan ska ständigt bli bättre. Brister måste identifieras, och metoder och pedagogik utvecklas. Allt för att skolan ska kunna ge varje elev det stöd som behövs för att hon eller han ska nå målen. I dag går många barn och ungdomar igenom skolan utan godkända betyg. Det är en orättvisa som vi måste komma till rätta med. Den främsta kvalitetsförstärkning vi vill göra är att ge Stockholms skolor högre grundanslag till deras kärnverksamheter. Vi vill därför ge grundskolorna 95 miljoner kronor och gymnasierna 30 miljoner kronor mer i höjda schabloner än vad den moderatledda majoriteten gör. I vissa av Stockholms skolor når inte ens 50 procent av eleverna godkända resultat. En delförklaring ligger i familjers sociala och ekonomiska förhållanden. För att stärka kvaliteten i dessa skolor behöver resurserna öka mer just hit. Den politiska majoriteten i Stockholm har skiftat varje val sedan 1970-talet. Alla politiska partier har därför ett delat ansvar för de klyftor som finns. Till skillnad från den borgerliga majoriteten vill vi nu höja den schablon som kompenserar för socioekonomiska förhållanden och ge ytterligare 44 miljoner kronor till de skolor som har allra störst behov av extra resurser. Kunskap och kvalitet ska alltid stå i fokus i skolan. Elever ska veta att skolan har stora förväntningar på deras resultat, samtidigt som de ska veta att skolan ger det stöd som varje enskild elev behöver för att leva upp till förväntningarna. För att ytterligare stödja eleverna i deras kunskapsutveckling vill vi satsa extra resurser på matematik och läxhjälp. För att stärka elevernas kunskaper och resultat i matematik vill vi satsa 14 miljoner kronor för att utveckla matematikundervisningen. Matematikundervisningen ska ges samma möjligheter till utveckling och uppföljning som läsundervisningen. För att stödja de elever som kommer från studieovana miljöer i sitt kunskapssökande vill vi satsa fyra miljoner kronor på läxhjälp i samarbete med Stockholms högskolor, universitet och föreningsliv. Vi vill dessutom införa en kulturgaranti för att utjämna skillnader i kulturellt kapital. Kultur föder och kanaliserar kreativitet. Kultur ger barn och ungdomar bättre förutsättningar att växa, våga nytt och se andra perspektiv. Det skapar goda förutsättningar för att söka efter och ta till sig kunskaper. Därför vill vi stoppa nedskärningarna och i stället tillföra kulturen i skolan 18 miljoner kronor. Att ha nära till skolan är viktigt, inte minst för de yngsta eleverna. Skolbarnen ska inte behöva resa långt mellan hemmet och skolan. I och med de besparingar Stockholms skolor tvingas till under den moderatledda majoriteten hotas nu ett tiotal skolor av nedläggning, vilket ökar reslängden för många skolbarn. Att ha en skola i sin stadsdel eller sitt bostadsområde är betydelsefullt för hela samhället. Skolan ska vara navet och hjärtat i varje stadsdel, med plats för många fler aktörer och aktiviteter än enbart traditionell skolverksamhet. För att säkra Stockholms grundskolor och för att utveckla och stärka idén om skolan som navet i stadsdelen - Skolan mitt i byn - vill vi avsätta 131 miljoner kronor. Detta och en hel del mer vill vi göra för att utveckla Stockholms skolor. Det kostar pengar. Men är det något vi ska lägga våra gemensamma resurser på så är det barns utveckling till nyfikna, trygga och kunskapstörstande människor. Det är nyckeln till framtiden. Därför prioriterar vi satsningar på skolan före skattesänkningar. Varje krona moderaterna vill sänka skatten med 2008 vill vi lägga på skolan. Det är vårt löfte till stockholmarna. CARIN JÄMTIN ROGER MOGERT ", "article_category": "other"}
{"id": 31564, "headline": "\"Han ska få ömheten jag saknade\"", "summary": "Maries mamma var inte som andra mammor. Hon visade ingen kärlek, läste inga sagor och hjälpte inte till med läxorna. Först som vuxen fick Marie veta att modern har en utvecklingsstörning.", "article": "Under hela sin uppväxt kände Marie att hennes mamma var annorlunda, eftersom hon inte visade kärlek och ömhet. Men att mamman, liksom Maries båda syskon, har en lindrig utvecklingsstörning fick Marie veta först i vuxen ålder. - Det var en lättnad när mamma berättade det. Det förklarar varför hon är som hon är. Maries barndom präglades av känslan att vara näst intill osynlig men samtidigt behöva axla ett stort ansvar. När hon var sex år gammal greps hennes pappa för rattfylla. Att han körde onykter var inget nytt, han var alkoholist och hade åkt fast för rattfylla tidigare. Men just denna händelse blev avgörande. Marie satt bredvid i bilen när han stoppades av polisen och socialtjänsten kopplades därför in. - De mer eller mindre tvingade fram en skilsmässa, menade att mamma fick välja mellan oss och pappa. Det var det bästa som kunde hända. Ibland var han våldsam. Efter skilsmässan hade vi nästan ingen kontakt med honom alls. Marie fick tidigt lära sig att hjälpa till hemma och sköta sig själv. Medan modern ägnade nästan all tid åt hennes två yngre syskon hjälpte Marie till med disk och städning och tog hand om syskonen. - Mamma hade aldrig tid med mig. Hon sade alltid att eftersom jag var äldst och inte hade något handikapp så skulle jag göra mycket mer än mina syskon. Jag var arg och tyckte att det var orättvist att hon hjälpte dem med allt, städade deras rum och bäddade deras sängar, när jag fick klara mig själv. Hon kunde inte se att de klarade nästan lika mycket som jag. Trots att hon under sin uppväxt inte kände till mammans funktionshinder märkte Marie att hon inte var som andra mammor. Modern hade inga problem med de praktiska bitarna, Marie och hennes syskon fick alltid mat och modern städade, tvättade och skötte deras hygien. Men när det kom till den känslomässiga omsorgen var det sämre ställt. - Mamma kramade aldrig om mig eller sade att hon älskade mig. Hon sade inte god natt eller läste sagor. Då tänkte jag inte så mycket på det, jag vande mig. Men när jag tänkt på det i efterhand har jag förstått att det har påverkat mig. Jag har dåligt självförtroende eftersom jag aldrig fick höra från mamma att jag var bra. Moderns funktionshinder märktes också genom hennes brist på tålamod, hon blev lätt arg och \"gick i taket\". - Jag förstod inte varför hon blev så arg. Hon förklarade inte vad man hade gjort för fel. Jag blev så trött av att höra hennes skrik och gick ofta undan till mitt rum. Marie ville inte lasta sin mamma med mer problem, hon visste att modern hade det tufft med hennes syskon. Hon berättar att det hände att hon dolde för sin mamma att hon var sjuk och hade feber. - Jag ville inte att hon skulle behöva ta hand om det också. Skolan blev inte det andningshål som Marie hade behövt. Hon var blyg och ensam och blev retad för att hennes syskon var funktionshindrade. Men hon berättade aldrig för sin mamma hur det låg till. I stället blev Marie bra på att stänga in sina känslor och låtsas som ingenting. - Egentligen mådde jag skit. Jag ville bara bort, ville ha ett annat liv. Hon fick dessutom dåliga betyg då modern inte kunde hjälpa henne med skolarbetet. - Hon brydde sig inte om hur det gick i skolan och kollade aldrig att jag gjorde läxorna. Begrep jag inte slog jag bara igen boken. Marie kunde inte prata med sin mamma om hur hon mådde, hur det gick i skolan, om killar och annat som ockuperade hennes tankar. I stället tydde hon sig till sin styvpappa, som blev en del av familjen några år efter att föräldrarna skilt sig. - Han uppfostrade mig till den jag är, såg mina behov och jag anförtrodde mig åt honom. Han fick mig också att acceptera att mina syskon var annorlunda och att mamma ägnade mer tid åt dem. Gymnasieåren blev en vändpunkt. Hon flyttade till ett internat där ingen visste vem hon var. - Jag tror att jag behövde komma bort och slippa ta så mycket ansvar. På internatet behövde jag bara tänka på mig själv. Jag fick flera vänner och bättre självförtroende. Bristen på ömhet och uppmuntran satte sina spår i självförtroendet, men Marie har aldrig varit arg på sin mamma. Och hon önskar sig inte heller en annan uppväxt. - Jag längtade ibland efter en vanlig familj och en mamma som var som andra mammor. Samtidigt har barndomen präglat mig , vilket inte bara är negativt. Det har också gjort att jag kan acceptera människor som är annorlunda. Tillsammans med sambon Peter har Marie två barn - Emelie fyra år och Viktor drygt fem år. Viktor är sen i sin utveckling. Det är ännu inte bekräftat men Marie tror att sonen har en utvecklingsstörning. De flesta föräldrar hade förmodligen varit ängsliga men Marie tar det med ro. Det är ingen katastrof om Viktor är funktionshindrad. - Mina erfarenheter gör det lättare för mig att acceptera att Viktor förmodligen har en utvecklingsstörning. Jag kan se tecken som andra mammor inte kan och hjälpa Viktor i tid. När han var två tog jag kontakt med barnhabiliteringen. \"Vi har aldrig sett en mamma som vill ha in sin tvååring på rehab\" sa personalen när vi kom dit. Marie tänker mycket på att ge sina barn den känslomässig närhet hon själv inte fick. Och att inte särbehandla Viktor, såsom hennes mor särbehandlade Maries syskon. Hon vill att Viktor ska växa upp till en självständig människa. - Jag vill att han ska få ett bra självförtroende och känna att han klarar av saker på egen hand. I dag har Marie och hennes mamma en ganska nära kontakt och träffas nästan dagligen. - Hon är barnvakt och tittar till lägenheten när vi åker på semester. Och jag brukar köra hem matvaror till henne. Vi ställer upp mer för varandra nu. På så vis har vi en väldigt bra relation. Men fortfarande känner Marie att hon inte kan berätta för sin mamma hur hon verkligen mår. Det tror hon inte att hon någonsin kommer att kunna göra. Studier med vuxna barn, som växt Studier med vuxna barn, som växt upp med en utvecklingsstörd förälder, visar att många inte tycker sig ha fått den hjälp av sina föräldrar de behövde. Relativt många tyckte att samhället inte gett vare sig barnen eller föräldrarna tillräckligt stöd. Trots problemen i familjerna tyckte de flesta att deras relationer till föräldrarna var och är viktiga. De \"vuxna barnen\" berättar också att de upplevt mobbning och trakasserier från omgivningen. Källa: Socialstyrelsen (rapporten Föräldrar med utvecklingsstörning och deras barn – vad finns det för kunskap?) ", "article_category": "other"}
{"id": 31565, "headline": "Dags för en vision", "summary": "Gordon Brown har fått en drömstart som premiärminister och partiledare. Men frågan är om han kan förnya Labours politik.", "article": "Den rationelle och självsäkre Gordon Brown är inte typen som nyper sig i armen och tror att han drömmer. Men även denne rationelle och självsäkre politiker häpnar säkert över händelseutvecklingen. Kort sagt: så här bra hade han aldrig trott att det skulle gå. Han är inte ensam om känslan. Mindre än hundra dagar efter det att Tony Blair lämnade 10 Downing Street dominerar den nye premiärministern helt det politiska fältet. Trots förutsägelser och förhoppningar om ett förtroenderas för Brown och Labour är situationen i dag den motsatta. De konservativa är distanserade i opinionsmätningarna och partiets ledare, David Cameron, som nyligen gick från klarhet till klarhet, ifrågasätts inte bara av väljarkåren utan också internt. När Labours partikonferens i går inleddes i Bournemouth var självförtroendet därför inte överraskande på topp. Medierna rapporterar nästan dagligen om sannolikheten av ett val redan i slutet av oktober. Med så goda förutsättningar och en så svag opposition, heter det, har Gordon Brown ett gyllene tillfälle att regera på ett eget – inte Tony Blairs – mandat. Även om möjligheten av ett val i höst ökat anses fortfarande våren 2008 eller 2009 vara ett säkrare kort att satsa på. Brown har visserligen visat sig fullt kapabel att handskas med nationella kriser som terrorism, mul- och klövsjuka och översvämningar. Han har också till allmän överraskning släppt in liberaler och konservativa i regeringsarbetet. Den man som nyss anklagades för stalinism och arrogans ges erkännanden för att faktiskt ta intryck av andras åsikter. Men även om övergången från finansministerposten till premiärministerämbetet uppenbarligen gjort Brown gott har han ett parti att sätta sin prägel på. Labours nye ledare förfogar över en betydande goodwill bara genom att inte vara Tony Blair. Konferensdelegaterna lär inte bereda honom några som helst problem, men de är samtidigt inställda på ett anförande som ger besked om vad han vill och var han står. Den ekonomiska politiken är sedan länge känd men hur ser han till exempel på miljön? Eller EU? Irak? Hur vill han att britterna ska bli mer delaktiga i samhällsutvecklingen? Är han beredd att minska Londons makt och ge lokalpolitiken ett ökat inflytande? Gordon Brown har varit en nationell politiker i 25 år. Hans roll i omvandlingen av Labour till New Labour är lika stor som Tony Blairs. Ändå har han fram till nu liksom verkat i skymundan. Trots att han i många år hölls som den givne efterträdaren till Blair vet man egentligen inte så mycket om honom. Inte heller vet man särskilt mycket om hans politiska vision. Frågan som partikonferensen men också många väljare ställer sig är därför vad kommer härnäst. Labour har regerat i tio år och det finns trots partiets goda opinionssiffror en längtan efter något annat, oklart vad. Gordon Browns stora uppgift blir därför att övertyga om att han utgör inledningen på en ny era och inte bara är en ny partiledare som förvaltar en gammal politik.DN ", "article_category": "other"}
{"id": 31572, "headline": "Miljöministern lovar: Det kommer mera...", "summary": "Jag är mycket medveten om lastbilarnas roll. Skattehöjningen i budgeten är bara början, säger miljöminister Andreas Carlgren.", "article": "Han värjer sig mot påståendet att regeringen ensidigt fokuserar på personbilarna. – Skattehöjningen på bensin och diesel slår ju också mot lastbilarna. Effekten kanske inte blir så stor av en enda höjning, men den ska ses i ett större sammanhang, säger han. – Vi har dessutom redan avsatt pengar för forskning och utveckling och för att stimulera fram andra generationens biodrivmedel, säger han. Andreas Carlgren tar helt avstånd från trafikforskarna från Sika och Vägverket som säger att bensinpriset måste upp till 22 kronor för att klara miljömålen för vägtrafiken. – Sika och Naturvårdsverket har ju pratat om 75 öre. 22 kronor finns inte ens på kartan, säger Andreas Carlgren. Men varför skriver ni bara om personbilarna i budgeten? – Detta är bara början. Det kommer mera och det blir åtgärder som även omfattar den tunga trafiken, lovar han. Lasse Swärd ", "article_category": "other"}
{"id": 31604, "headline": "Hon glömmer aldrig trakasserierna i skolan", "summary": "Amerikanska fallskärmssoldater banade vägen för nio svarta gymnasister när de för exakt 50 år sedan började i den då helt vita gymnasieskolan Central High School i Little Rock i Arkansas. Kurt Mälarstedt och Magnus Hallgren har mött Gloria Ray Karlmark", "article": "Gloria Karlmark berättar i förbigående något som öppnar en svindlande brunn ned i historien. Hennes farfar var slav i den amerikanska Södern och hennes far, född 1889, studerade för Booker T Washington och George Washington Carver, två giganter i det svarta Amerikas historia. Själv bor hon sedan trettioåtta år i Stockholm tillsammans med sin man Krister Karlmark, som hon gifte sig med i Chicago 1966. Om några dagar ska hon resa till Little Rock i Arkansas för att på plats än en gång minnas en av de mest dramatiska händelserna i de svartas kamp för jämställdhet i det amerikanska samhället. Gloria Ray Karlmark är en av Little Rock Nine, den grupp unga svarta gymnasister som för i dagarna femtio år sedan eskorterades in i Central High School i Little Rock av fallskärmssoldater, på president Dwight Eisenhowers order. Skolan var ett helt vitt gymnasium med 2 000 elever. De nio blev en murbräcka för den integrering av USA:s skolor som Högsta domstolen beordrat tre år tidigare. I Little Rock motsatte sig många vita denna integrering, och de hade stöd av delstatens guvernör Orvel Faubus. Motståndet var starkt, hätskt, farligt. Så farligt att en man från FBI, den federala polisen, kom till familjen Rays hem mitt i natten för att ta Gloria Rays fingeravtryck. – Han sa till mina föräldrar att det var för att kunna identifiera mitt lik om något skulle hända. Soldaterna kallades in för att eskortera de nio eleverna till skolan den 25 september 1957. Två dagar tidigare hade eleverna tagit sig in i skolan på egen hand genom en sidoingång. Men utanför skolan stegrades de vitas hat till lynchstämning. Efter några timmar ansåg sig polisen inte längre kunna garantera de nios säkerhet. Gloria Ray och hennes kamrater smugglades ut i bilar. – De förde oss ned i källaren och sa till oss att lägga oss på golvet i bilarna och under inga omständigheter sticka upp huvudet. När bilarna närmade sig markplanet hördes mobbens skrik alltmer. Jag höll ned huvudet och hörde mitt hjärta dunka väldigt hårt. När hjärtat dunkade högre än folkets rop förstod jag att jag var i säkerhet. De nio kunde fullfölja åtminstone ett skolår i Central High, men utsattes för spott (bokstavligen) och spe, hot, hån och trakasserier, direkta attacker och utfrysning, av vita skolkamrater och lärare. De spreds till olika klasser och fick inte delta i några av alla de extra aktiviteter – teater, körsång, idrott och så vidare – som hade gjort Central High till en av USA:s bästa skolor. Vid ett tillfälle knuffades Gloria Ray nedför en trappa. En gång hade någon fäst en stor spik på hennes stol. Hon skadade sig så illa att hon fick föras till familjens läkare för att få en stelkrampsspruta. När en av de nio blev relegerad för att ha använt några milda kraftuttryck om vita elever som trakasserade henne spreds lappar med texten ”One down, eight to go” i skolan. ”Get Gloria Ray out of the way” , stod det på en annan lapp. – De flesta av våra vita skolkamrater gjorde oss ingenting. Men de försökte inte heller hindra dem som gjorde oss illa. De ville inte befatta sig med vad som hände. De var den tysta majoriteten. Men Gloria Ray Karlmark minns också med rörelse och tacksamhet några personer i skolan som var annorlunda. Biologiläraren lät henne delta med sitt projekt i en utställning. En flicka i tolfte klass, Robin Wood, den enda vita eleven i hela skolan som hälsade på de nio i korridorerna. För detta blev också hon illa behandlad av sina skolkamrater. – Och Becky Holton, en vit flicka som satt bredvid mig i klassrummet, på andra sidan gången. Vi skrev små lappar till varandra. Jag har fortfarande några av dem kvar. På en lapp skrev Gloria att hon hade mött Becky i korridoren och att hon inte visste om hon skulle hälsa på henne. Gör inte det, skrev Becky tillbaka, för då skulle hon och hennes familj kunna råka illa ut. ”Men jag ser dig också.” – Hon betydde väldigt mycket för mig. En tjej som såg mig. Man var så hungrig på den där mänskliga kontakten som säger att man har rätt att leva, att det inte är något fel på en. De nios familjer utsattes för repressalier. Gloria Rays föräldrar kunde inte påverkas ekonomiskt eftersom hennes då 67-årige far hade federal pension, men hennes mor förlorade sitt jobb som sociolog och svartlistades från andra delstatliga tjänster i Arkansas. Gloria Ray var bara fjorton år då hon anmälde sig för att börja i Central High. Hon gjorde det inte i första hand för att hjälpa till att integrera en skola, utan för att det var den bästa skolan. Valet var självklart för en ung flicka som vuxit upp i en hemmiljö som Gloria Rays. Båda hennes föräldrar hade examen från Tuskegee Institute i Alabama, en av USA:s( ledande högre läroanstalter för svarta. Hennes far Harvey Ray var agronom och hade kommit till Arkansas på 1910-talet för att hjälpa svarta lantbrukare, som ofta var analfabeter. – Mina föräldrar stödde mig fullständigt. Ingen av föräldrarna till oss nio tvekade, inte ens när rasister ringde hem och sa att någon av oss var mördad. Sedan säger Gloria Ray Karlmark att hon inte hade kunnat eller orkat stödja sina egna barn på samma sätt i en liknande situation. Efter det första skolårets slut stängde guvernör Faubus alla allmänna skolor i Little Rock. Gloria Ray flyttade till en morbror i Kansas City, Missouri, och gick ut high school där innan hon började studera matematik och kemi på Illinois Institute of Technology i Chicago. Det som hände i Little Rock påverkade Gloria Ray Karlmark djupt. Det dröjde fyrtio år innan hon ville eller kunde tala med någon annan än sin man om det. Med sina barn Mats, nu 35 år, och Elin, 33, talade hon inte om det förrän de blivit vuxna. Hon var generad över att någon kunde tycka så illa om henne att de kunde behandla henne så illa, säger hon. – När jag kom till Kansas City märkte jag att jag inte ville att någon skulle röra vid mig. En gång tog en pojke mig i armen för att hjälpa mig nedför en trappa, men jag blev förskräckt och hoppade till. Här i Sverige kramar folk varandra, men det tog ett bra tag innan jag kände att det var något jag kunde delta i. Men nu kramas jag. Hon vill alltid sitta med ryggen mot väggen, och hon förklarar sitt väl utvecklade periferiseende med att hon alltid vill vara säker på att inte överraskas av att någon kastar något på henne. – Men samtidigt kan jag gå förbi en nära vän i en korridor utan att se henne eller honom. Jag tror att det beror på att de vita i Central High ofta gjorde alla möjliga grimaser mot mig. Jag valde att inte se. Det gällde att inte reagera, och framför allt att inte gråta. Gloria Ray Karlmark säger att hon vill ha utrymme omkring sig och bara känner sig trygg så länge ingen kommer inpå henne. Nu kan hon ändå berätta öppet, ivrigt, varmt och generöst om sina upplevelser, och hon berättar ibland om dem i skolor och på arbetsplatser. – Jag vill uppmana dagens ungdomar att inte tolerera att någon mobbas i deras skola. Det ont som görs består livet ut. De nio svarta eleverna i Central High hade ingen närmare kontakt med varandra under de första decennierna efter sitt läsår i skolan. Men trettio år efter händelserna träffades de i Little Rock på inbjudan av den dåvarande guvernören Bill Clinton, som ville göra något för att förbättra delstatens skamfilade rykte. Tio år senare reste Clinton som president tillbaka till Little Rock för att träffa de nio i samband med fyrtioårsjubileet. Nu har femtio år gått och Clinton är åter på plats vid jubileet. De nio, som alla varit framgångsrika i yrkeslivet, ska dela ut stipendier till nio fattiga elever från olika delar av USA på en stor galamiddag. Själva har de hyllats med bland annat kongressens guldmedalj, USA:s finaste civila utmärkelse, en silverdollar och på ett amerikanskt frimärke. Utanför delstaten Arkansas kongressbyggnad står en statygrupp som föreställer de nio. – Vi har inga direkt ljusa minnen tillsammans från det där året i Central High. Men då som nu betyder vi väldigt mycket för varandra, säger Gloria Karlmark. Efter ceremonierna i Little Rock ska hon och hennes familj fara till Chicago och fira hennes 65-årsdag. – Vi vill visa barnen var vi träffades. KURT MÄLARSTEDT fokus@dn.se 08-738 10 70 SAGT OM GLORIA – Jag har känt Gloria sedan 1967, i Chicago. Hon är färgstark, mycket intelligent, beundransvärt företagsam, omtänksam. Hon lärde sig väldigt snabbt svenska, och var otroligt snabb på att ta till sig Sverige och svenska seder, till exempel genom att bjuda på gåsmiddag med svartsoppa. Bengt Berglund, konstnär. Jag träffade Gloria första gången för åtta år sedan men minns att jag såg henne på de svartvita tv-bilderna från Little Rock redan i september 1957. Jag minns uttrycket i hennes ansikte när hon såg på de där vita människorna som skrek slagord mot de svarta eleverna. Hon såg ut som om hon tänkte vad i hela världen gör ni här, vi vill bara gå i skolan och få en utbildning. Nu är hon en av mina käraste vänner. Clotye Larsson, före detta journalist på Ebony. ", "article_category": "other"}
{"id": 31624, "headline": "Stad i skugga", "summary": "Stadshusalliansens budget för Stockholm är inte dålig – men vag. För att få stockholmarna att känna att de har egna företrädare krävs mer.", "article": "Politiskt är Stockholm en stad med identitetsproblem. Många lever här utan att se sig som stockholmare. Andra kommuner kan delvis definiera sig själva i förhållande till centralmakten där borta i Stockholm. Göteborg ser sig som Sveriges framsida. Malmö anser sig vara mer kontinentalt. En gemenskap byggd på föreställningen att ”vi är inte som dom” kan bli inskränkt. Men den sätter en ram för den politiska uppgiften. Det finns ett tydligt vi, en gemenskap i vars tjänst politikerna arbetar. Att Göran Johansson har kunnat tala för Göteborg med en annan tyngd än vad ledande Stockholmspolitiker talat för sin stad beror därför inte bara på personliga egenskaper. Det har med rollen att göra, med att uppdraget som företrädare för Stockholm är otydligare samtidigt som väljarnas identifikation med sin stad är svagare. Men att rollen är otacksam gör inte uppgiften mindre betydelsefull. Så frågan är: Vad håller de egentligen på med i Stockholms stadshus Budgetförslaget för 2008, som presenterades i går, ger en del ledtrådar. Utgångspunkten som Stadshusalliansen har valt är att Stockholm ska bli en stad i världsklass. Det är sannerligen inte originellt. Drömmar av det slaget har var och varannan kommunledning. Ändå har begreppet attraktivitet en stor förtjänst. Attraktivitet är inget man kräver, inget som kan tas för givet. En stad som under en viss period är attraktiv att leva och verka i kan med tiden förlora sin dragningskraft. Politiker som föresatt sig att deras stad ska bli mer attraktiv måste ha fantasi och vida perspektiv. De måste intressera sig för vad som händer globalt. De måste lära av andra städer och se den egna staden utifrån. Det finns en del goda ansatser i Stadshus- alliansens budget. Lokala regler och bestämmelser ska ses över så att det blir enklare för företag att etablera sig och verka i Stockholm. Mer ska göras för att människor som levt på bidrag ska börja arbeta, både genom krav på motprestation och med stöd i sökandet efter arbete. I tiden ligger de insatserna helt rätt. Det är nu i högkonjunktur chansen att ta sig in på arbetsmarknaden är som bäst för dem som hamnat utanför. Även skattesänkningen på 20 öre är vältajmad. Stadens ekonomi är så stark att det finns utrymme att på en gång ge ökade resurser till skola och äldreomsorg och sänka skatten. Den idé om det politiska uppdraget som kan utläsas ur stadshusbudgeten är inte dålig – men otydlig i konturerna. Förhållandet till alliansens politik på riksnivå framstår närmast som parasitärt. Alliansen i Stockholm framträder inte som en egen kraft utan som en del i det större borgerliga förändringsprojektet. Det finns fördelar med det. Under tidigare perioder av borgerlig majoritet i Stockholm har alltför mycket energi spillts på kritik mot riksdagens och regeringens ”Stockholmsfientlighet”. Att skylla på vänstermajoriteten i riksdagen var ett sätt att smita från eget ansvar. Nu drar stadshuset och riksdagen åt samma håll. Men om inte den borgerliga Stadshusalliansens politik får en tydligare profil än hittills kommer den 2010 inte att kunna bedömas på egna meriter. Dess öde blir helt beroende av hur stockholmarna uppfattar regeringen Reinfeldts insatser. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 31627, "headline": "Stad i skugga", "summary": "Stadshusalliansens budget för Stockholm är inte dålig - men vag. För att få stockholmarna att känna att de har egna företrädare krävs mer.", "article": "Politiskt är Stockholm en stad med identitetsproblem. Många lever här utan att se sig som stockholmare. Andra kommuner kan delvis definiera sig själva i förhållande till centralmakten där borta i Stockholm. Göteborg ser sig som Sveriges framsida. Malmö anser sig vara mer kontinentalt. En gemenskap byggd på föreställningen att \"vi är inte som dom\" kan bli inskränkt. Men den sätter en ram för den politiska uppgiften. Det finns ett tydligt vi, en gemenskap i vars tjänst politikerna arbetar. Att Göran Johansson har kunnat tala för Göteborg med en annan tyngd än vad ledande Stockholmspolitiker talat för sin stad beror därför inte bara på personliga egenskaper. Det har med rollen att göra, med att uppdraget som företrädare för Stockholm är otydligare samtidigt som väljarnas identifikation med sin stad är svagare. Men att rollen är otacksam gör inte uppgiften mindre betydelsefull. Så frågan är: Vad håller de egentligen på med i Stockholms stadshus? Budgetförslaget för 2008, som presenterades i går, ger en del ledtrådar. Utgångspunkten som Stadshusalliansen har valt är att Stockholm ska bli en stad i världsklass. Det är sannerligen inte originellt. Drömmar av det slaget har var och varannan kommunledning. Ändå har begreppet attraktivitet en stor förtjänst. Attraktivitet är inget man kräver, inget som kan tas för givet. En stad som under en viss period är attraktiv att leva och verka i kan med tiden förlora sin dragningskraft. Politiker som föresatt sig att deras stad ska bli mer attraktiv måste ha fantasi och vida perspektiv. De måste intressera sig för vad som händer globalt. De måste lära av andra städer och se den egna staden utifrån. Det finns en del goda ansatser i Stadshus- alliansens budget. Lokala regler och bestämmelser ska ses över så att det blir enklare för företag att etablera sig och verka i Stockholm. Mer ska göras för att människor som levt på bidrag ska börja arbeta, både genom krav på motprestation och med stöd i sökandet efter arbete. I tiden ligger de insatserna helt rätt. Det är nu i högkonjunktur chansen att ta sig in på arbetsmarknaden är som bäst för dem som hamnat utanför. Även skattesänkningen på 20 öre är vältajmad. Stadens ekonomi är så stark att det finns utrymme att på en gång ge ökade resurser till skola och äldreomsorg och sänka skatten. Den idé om det politiska uppdraget som kan utläsas ur stadshusbudgeten är inte dålig - men otydlig i konturerna. Förhållandet till alliansens politik på riksnivå framstår närmast som parasitärt. Alliansen i Stockholm framträder inte som en egen kraft utan som en del i det större borgerliga förändringsprojektet. Det finns fördelar med det. Under tidigare perioder av borgerlig majoritet i Stockholm har alltför mycket energi spillts på kritik mot riksdagens och regeringens \"Stockholmsfientlighet\". Att skylla på vänstermajoriteten i riksdagen var ett sätt att smita från eget ansvar. Nu drar stadshuset och riksdagen åt samma håll. Men om inte den borgerliga Stadshusalliansens politik får en tydligare profil än hittills kommer den 2010 inte att kunna bedömas på egna meriter. Dess öde blir helt beroende av hur stockholmarna uppfattar regeringen Reinfeldts insatser. ", "article_category": "other"}
{"id": 31640, "headline": "”Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan”", "summary": "17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd.Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp. Det visar en ny omfattande studie från ’Lärarnas riksförbund och Göteborgs universitet som presenteras i dag. Dessa nedslående undersökningsresultatet visar att stödet till lågpresterande elever inte fungerar. Därför behövs mer forskning, mindre skolklasser och förbättrad behörighet hos speciallärarna, skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.", "article": "I och med att det svenska betygssystemet ändrades från en relativ betygsskala från 1–5 till målrelaterade betyg där ett betygssteg är icke godkänt, blev det uppenbart att vissa elever inte når målen. Med skolplikten följer att alla elever har rätt att nå målen. När den relativa betygsskalan gällde innebar det i realiteten att lagstiftaren ansåg att sju procent av varje årskull som skulle ha betyget 1, i praktiken inte hade inhämtat tillräckliga kunskaper. Det paradoxala var att man på förhand ansåg sig veta att sju procent av en årskurs skulle ha betyget 1, i praktiken inte godkända, medan sju procent skulle ha högsta betyget, 5. I samband med läroplansreformerna och införandet av ett nytt betygssystem ökades ambitionerna och vi fick ett nytt synsätt. Mot denna bakgrund blir det centralt för den svenska skolan att satsa på extra stöd och specialundervisning som lyfter alla, och som ser till att eleverna verkligen når betyget godkänt. Lärarnas riksförbund och forskningsgruppen UGU vid Institutionen för Pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet har genomfört en omfattande studie om hur den svenska skolan lyckas hjälpa de elever som har problem att nå kunskapsmålen. Resultaten, som presenteras i dag, är nedslående. Vi har följt 17 000 elever, födda 1982 och 1987, genom hela grundskolan. Av dessa har över 40 procent fått någon typ av specialpedagogiskt stöd någon gång i grundskolan. Detta måste anses vara en stor andel. Studien visar att andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matematik, engelska och svenska är betydligt högre bland de elever som under sin grundskoletid fått specialpedagogiskt stöd. Här finns omedelbar anledning att fråga sig varför? Bland dem som har fått stöd i klassen är andelen med godkänt betyg cirka 10 procentenheter lägre jämfört med de elever som inte fått stöd. Och bland de elever som fått mer omfattande stöd utanför klassen är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland de elever som inte fått något specialpedagogiskt stöd alls. Det måste påpekas att just det faktum att elever får stöd tyder på att dessa elever har svårigheter med inlärningen. I studien ingår även färdighetstest. Vi kan se att resultaten för färdighetstesterna sammanfaller med resultaten för måluppfyllelse i årskurs 9, samt att resultaten också sammanhänger med insatta specialpedagogiska stödinsatser. Färdighetstesterna visar att de som har sämst grundförutsättningar, och lyckas sämst, också är de elever som har fått stödundervisning. Den avgörande frågan är om det är rätt stöd de har fått? Varför har de insatser de fått inte gett bättre resultat? Varje gång en elev inte klarar grundskolan är det en enskild människa som inte fått den hjälp hon eller han borde ha rätt till. Det är ett svek mot den enskilda eleven, men också ett problem för vårt samhälle. Alla medborgare måste ha grundläggande kunskaper om Sverige ska kunna hävda sig som kunskapsnation. Trots att skolan lägger ned stora resurser på att ge elever med svårigheter extra stöd för att klara studierna lyckas långt ifrån alla barn nå kunskapsmålen. Enligt statistik från Skolverket är 11,4 procent av eleverna som gick ut nionde klass i våras inte behöriga till gymnasiet. Det är det sämsta resultatet Skolverket uppmätt den senaste tioårsperioden. Med bristfälliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna går det inte att klara av gymnasieskolan och i förlängningen att hävda sig på arbetsmarknaden. Det är fastlagt att elever med lågutbildade föräldrar generellt klarar sig betydligt sämre i skolan än elever med högutbildade föräldrar. Den sociala bakgrunden har stor betydelse. Trots att alla politiska partier i många år sagt sig vilja ändra på det klarar skolan fortfarande inte sitt kompensatoriska uppdrag. När en elev halkar efter eller behöver extra stöd för att nå målen i skolan säger skollagen att han eller hon alltid har rätt till detta. Vi vill här åter peka på frågan om det är rätt stöd som sätts in. Vår studie visar ju att drygt 40 procent av eleverna också har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Vi vet inte tillräckligt om hur detta stöd ser ut. Vår erfarenhet säger att det kan vara allt från att en lärare konsulterar en specialpedagog till att elever får enskilt stöd av speciallärare. Studien visar att pojkar, elever med utländsk bakgrund och de vars föräldrar saknar högre utbildning är överrepresenterade bland de elever som fått extra stöd. Elever som behöver extra hjälp ligger i regel efter sina kamrater som klarar kunskapsmålen och det är just därför de får stöd. Men kan skillnaden tillåtas vara så här stor? Forskningen behöver också slå fast om elever med behov av specialstöd klarar sig bättre om specialläraren har goda ämneskunskaper. Jag menar att det inte räcker med god pedagogisk kunskap, man måste veta vad man undervisar i. Dessa synpunkter har vi pekat på i samband med att regeringen presenterade en ny speciallärarutbildning. Lärarnas riksförbund anser att en rad saker måste göras med anledning av resultaten i studien. 1. Öka forskningen om specialundervisningen. Forskning och beprövad erfarenhet om specialundervisning måste avgöra metoderna. Vilka specialinsatser är bäst vid olika tillfällen? Är det integrerad specialundervisning i klassen eller undervisning i särskild grupp? Detta är en känslig fråga bland utbildningsideologer. Därför behöver man genom forskning fastslå vilka metoder som är bäst i olika situationer. 2. Antalet elever i klasserna måste begränsas. Det är orimligt att det kan finnas så många som 32 elever i en klass i årskurs fyra och att en ämneslärare kan ha upp till 200 elever i veckan. Det ska finnas tid för läraren såväl att ge elever som är i behov av särskilt stöd uppmärksamhet som att ge tid till de elever som har viljan och förmågan att gå snabbare fram. 3. Speciallärare måste också ha behörighet i de ämnen de undervisar i. En elev som behöver speciellt stöd i matematik kan behöva hjälp av en speciallärare som är särskilt kunnig i matematik. Det är en förmån att få specialisthjälp. 4. Alla lärare ska vara behöriga i ämne och skolformer. Hur många av de elever som inte klarar godkänt i årskurs 9 undervisas av obehöriga lärare? Vi måste satsa på utbildade speciallärare för alla skolformer och ämnen. Eleverna har rätt till välutbildade speciallärare. 5. Inför speciallärargaranti för eleverna i grundskolan. Forskning tar tid. Inför därför skyndsamt en speciallärargaranti. Rapporten visar att mer resurser måste till. I det fall då elevernas behov av stöd inte kan tillgodoses i de minskade klasserna eller i halvklassundervisning ska eleven ha rätt till undervisning av speciallärare med adekvata ämneskunskaper. 6. Fördjupad analys krävs av de specialpedagogiska insatserna. En utredning måste se över de specialpedagogiska insatserna och grundskolans utformning i förhållande till elever med sämre förutsättningar. METTA FJELKNER • Internationellt defi nieras specialpedagogik ofta som åtgärder för personer med olika funktionshinder. I Sverige betraktas det snarare ur perspektivet att svårigheter och möjligheter för en elev uppstår i samspelet mellan individ och omgivning. • Rent praktiskt är specialpedagogik de åtgärder som sätts in där den vanliga pedagogiken inte är tillräcklig för att alla barn ska kunna tillgodogöra sig undervisningen på likvärdiga villkor. ", "article_category": "other"}
{"id": 31641, "headline": "\"Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan\"", "summary": "17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd. Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp. Det visar en ny omfattande studie från 'Lärarnas riksförbund och Göteborgs universitet som presenteras i dag. Dessa nedslående undersökningsresultatet visar att stödet till lågpresterande elever inte fungerar. Därför behövs mer forskning, mindre skolklasser och förbättrad behörighet hos speciallärarna, skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.", "article": "I och med att det svenska betygssystemet ändrades från en relativ betygsskala från 1-5 till målrelaterade betyg där ett betygssteg är icke godkänt, blev det uppenbart att vissa elever inte når målen. Med skolplikten följer att alla elever har rätt att nå målen. När den relativa betygsskalan gällde innebar det i realiteten att lagstiftaren ansåg att sju procent av varje årskull som skulle ha betyget 1, i praktiken inte hade inhämtat tillräckliga kunskaper. Det paradoxala var att man på förhand ansåg sig veta att sju procent av en årskurs skulle ha betyget 1, i praktiken inte godkända, medan sju procent skulle ha högsta betyget, 5. I samband med läroplansreformerna och införandet av ett nytt betygssystem ökades ambitionerna och vi fick ett nytt synsätt. Mot denna bakgrund blir det centralt för den svenska skolan att satsa på extra stöd och specialundervisning som lyfter alla, och som ser till att eleverna verkligen når betyget godkänt. Lärarnas riksförbund och forskningsgruppen UGU vid Institutionen för Pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet har genomfört en omfattande studie om hur den svenska skolan lyckas hjälpa de elever som har problem att nå kunskapsmålen. Resultaten, som presenteras i dag, är nedslående. Vi har följt 17 000 elever, födda 1982 och 1987, genom hela grundskolan. Av dessa har över 40 procent fått någon typ av specialpedagogiskt stöd någon gång i grundskolan. Detta måste anses vara en stor andel. Studien visar att andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matematik, engelska och svenska är betydligt högre bland de elever som under sin grundskoletid fått specialpedagogiskt stöd. Här finns omedelbar anledning att fråga sig varför? Bland dem som har fått stöd i klassen är andelen med godkänt betyg cirka 10 procentenheter lägre jämfört med de elever som inte fått stöd. Och bland de elever som fått mer omfattande stöd utanför klassen är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland de elever som inte fått något specialpedagogiskt stöd alls. Det måste påpekas att just det faktum att elever får stöd tyder på att dessa elever har svårigheter med inlärningen. I studien ingår även färdighetstest. Vi kan se att resultaten för färdighetstesterna sammanfaller med resultaten för måluppfyllelse i årskurs 9, samt att resultaten också sammanhänger med insatta specialpedagogiska stödinsatser. Färdighetstesterna visar att de som har sämst grundförutsättningar, och lyckas sämst, också är de elever som har fått stödundervisning. Den avgörande frågan är om det är rätt stöd de har fått? Varför har de insatser de fått inte gett bättre resultat? Varje gång en elev inte klarar grundskolan är det en enskild människa som inte fått den hjälp hon eller han borde ha rätt till. Det är ett svek mot den enskilda eleven, men också ett problem för vårt samhälle. Alla medborgare måste ha grundläggande kunskaper om Sverige ska kunna hävda sig som kunskapsnation. Trots att skolan lägger ned stora resurser på att ge elever med svårigheter extra stöd för att klara studierna lyckas långt ifrån alla barn nå kunskapsmålen. Enligt statistik från Skolverket är 11,4 procent av eleverna som gick ut nionde klass i våras inte behöriga till gymnasiet. Det är det sämsta resultatet Skolverket uppmätt den senaste tioårsperioden. Med bristfälliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna går det inte att klara av gymnasieskolan och i förlängningen att hävda sig på arbetsmarknaden. Det är fastlagt att elever med lågutbildade föräldrar generellt klarar sig betydligt sämre i skolan än elever med högutbildade föräldrar. Den sociala bakgrunden har stor betydelse. Trots att alla politiska partier i många år sagt sig vilja ändra på det klarar skolan fortfarande inte sitt kompensatoriska uppdrag. När en elev halkar efter eller behöver extra stöd för att nå målen i skolan säger skollagen att han eller hon alltid har rätt till detta. Vi vill här åter peka på frågan om det är rätt stöd som sätts in. Vår studie visar ju att drygt 40 procent av eleverna också har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Vi vet inte tillräckligt om hur detta stöd ser ut. Vår erfarenhet säger att det kan vara allt från att en lärare konsulterar en specialpedagog till att elever får enskilt stöd av speciallärare. Studien visar att pojkar, elever med utländsk bakgrund och de vars föräldrar saknar högre utbildning är överrepresenterade bland de elever som fått extra stöd. Elever som behöver extra hjälp ligger i regel efter sina kamrater som klarar kunskapsmålen och det är just därför de får stöd. Men kan skillnaden tillåtas vara så här stor? Forskningen behöver också slå fast om elever med behov av specialstöd klarar sig bättre om specialläraren har goda ämneskunskaper. Jag menar att det inte räcker med god pedagogisk kunskap, man måste veta vad man undervisar i. Dessa synpunkter har vi pekat på i samband med att regeringen presenterade en ny speciallärarutbildning. Lärarnas riksförbund anser att en rad saker måste göras med anledning av resultaten i studien. 1. Öka forskningen om specialundervisningen. Forskning och beprövad erfarenhet om specialundervisning måste avgöra metoderna. Vilka specialinsatser är bäst vid olika tillfällen? Är det integrerad specialundervisning i klassen eller undervisning i särskild grupp? Detta är en känslig fråga bland utbildningsideologer. Därför behöver man genom forskning fastslå vilka metoder som är bäst i olika situationer. 2. Antalet elever i klasserna måste begränsas. Det är orimligt att det kan finnas så många som 32 elever i en klass i årskurs fyra och att en ämneslärare kan ha upp till 200 elever i veckan. Det ska finnas tid för läraren såväl att ge elever som är i behov av särskilt stöd uppmärksamhet som att ge tid till de elever som har viljan och förmågan att gå snabbare fram. 3. Speciallärare måste också ha behörighet i de ämnen de undervisar i. En elev som behöver speciellt stöd i matematik kan behöva hjälp av en speciallärare som är särskilt kunnig i matematik. Det är en förmån att få specialisthjälp. 4. Alla lärare ska vara behöriga i ämne och skolformer. Hur många av de elever som inte klarar godkänt i årskurs 9 undervisas av obehöriga lärare? Vi måste satsa på utbildade speciallärare för alla skolformer och ämnen. Eleverna har rätt till välutbildade speciallärare. 5. Inför speciallärargaranti för eleverna i grundskolan. Forskning tar tid. Inför därför skyndsamt en speciallärargaranti. Rapporten visar att mer resurser måste till. I det fall då elevernas behov av stöd inte kan tillgodoses i de minskade klasserna eller i halvklassundervisning ska eleven ha rätt till undervisning av speciallärare med adekvata ämneskunskaper. 6. Fördjupad analys krävs av de specialpedagogiska insatserna. En utredning måste se över de specialpedagogiska insatserna och grundskolans utformning i förhållande till elever med sämre förutsättningar. Metta Fjelkner ", "article_category": "other"}
{"id": 31695, "headline": "”Rojalistiska kvinnor största hotet mot monarkin”", "summary": "Norsk monarkiexpert: Om kronprinsessorna Victoria och Mette-Marit gick upp 30 kilo i vikt så skulle det skada monarkin mer än fem Brunei-skandaler efter varandra. Vi befinner oss i en ny fas av monarkins utveckling. Ideal som förnuft, stoiskhet och ett kungligt balanserat uppträdande har fått stryka på foten för kungligheternas strävan efter status som superidoler. Den fasen inleddes med prinsessan Diana som tog den europeiska kungligheten direkt från medeltiden till mediedyrkan. Nyreligiösa uttrycksformer och ockultism, så som vi sett hos Diana och prinsessan Märtha Louise, tycks förstärka främst kvinnornas stöd för monarkin, skriver den norske statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad.", "article": "Prinsessan Dianas död i morgon för tio år sedan var ett viktigare vägskäl än någon annan händelse i monarkins moderna historia. Med Diana Spencer tog den europeiska kungligheten ett språng direkt från medeltiden till postmodernismen. Vi befinner oss nu i en fas av monarkins utveckling där bara satir och medieanalys kan ge oss insikt i och möjlighet till att spå något om dess framtid. Den norska prinsessan Märtha Louise skapade nyligen rubriker i världspressen med beskedet att hon tänkte starta en skola där det skulle vara möjligt att komma i kontakt med änglar. Detta skapade en anmärkningsvärd splittring i norsk folkopinion. Märthas kritiker återfinns i stor majoritet bland männen, medan kvinnorna i lika hög utsträckning stöder hennes företag. Splittringen längs könsgränsen påminner om folkstämningarna efter prinsessan Dianas dödsolycka, enligt ett stort antal sociologiska studier – sorgen över Dianas död var en ”kvinnofråga”. Dylika sorgereaktioner har historiska rötter. När prinsessan Caroline av Wales för snart 200 år sedan återvände från sitt skandalkantade liv i Italien för att göra anspråk på drottningtiteln efter att hennes frånskilda make George IV blev kung uppstod en liknande situation. Tusentals människor, flertalet kvinnor, omsvärmade den tragiska tyskfödda prinsessan då hon försökte tränga sig in i Westminster Abbey under kröningen. Och de hånade monarkin när Caroline brutalt avvisades av kungens män. Det är således ingenting nytt i att kvinnor, i kraft av kunglighetens främsta försvarare, också kan utgöra det största hotet mot monarkin. Hotet blir akut i situationer där kunglighetens mer maskulina drag ges en alltför stor roll. Det gäller både manliga och kvinnliga monarker. De två värsta kriserna i det brittiska kungahusets historia inträffade när landet styrdes av drottningar – den första under Victoria, den andra under Elizabeth II. Men både i slutet av 1800-talet och hundra år senare räddades monarkin av män med säker känsla för politikens former och kvinnor som slöt upp kring kungahuset. Varken förr eller senare har det brittiska kungahuset varit mindre populärt än under drottning Victorias självåsamkade frånvaro från offentligheten i över tjugo år efter sin makes död. Det sammanföll med att det brittiska etablissemanget sattes under starkt tryck att säkra demokratiska rättigheter för kvinnor. Därmed uppstod ett behov av att kanalisera feminismens allt starkare röster i ofarliga former. För den mest begåvade observatören av denna process, tidskriften The Economists redaktör Walter Bagehot, framstod bevarandet av monarkin som ett slags illusion för att kanaliserera kvinnornas protester in i former som upprätthöll status quo, det vill säga männens kontroll över politiken. Medan kvinnorna ägnade sig åt kungahuset fick männen arbetsro till att ta sig an det som var av betydelse för praktisk politik. En rad framträdande medlemmar av det brittiska hovet, av vilka Lord Esher var mest känd, höll under denna tid på att på nytt mytologisera och ritualisera monarkin genom att framställa den som ett slags historisk nödvändighet. Vad Esher var för Victoria var Tony Blair för drottning Elizabeth. Designen av monarkin från slutet av 1800-talet kan förstås som en feminiserad glasyr över en maskulin kungatradition. Och ingen har applåderat denna trend mer än den växande mediekulturen av masscirkulerad billig triviallitteratur – med kvinnor som främsta målgrupp. Föreställningen om monarkin som en oangripbar och samtidigt ansvarsbefriad institution härrör från denna epok. Monarkin gjordes lika sårbar som den viktorianska erans idealiserade kvinnogestalter. Monarkins legitimitet knöts i allt högre grad till det mystiska. Bildligt talat fick man inte se och uppleva mer av kungligheten än en fotknöl – allt för att bevara dess attraktion. Inåt kunde de kungliga leva på det mest syndfulla sätt, utåt var de likväl oangripbara. Det mest iögonenfallande draget med denna process är att estetiken tog över etiken, fiktionen tog över där realismen släppte taget. Det viktorianska monarkiidealet blev därför oupplösligt knutet till dubbelmoral. Denna har vi fått stå ut med i över hundra år. Men så kom Diana och den rojalistiska bekännelsevågen. En episod från Dianas frånskilda liv är föga känd, nämligen när hon fantiserade om att anta äktenskapserbjudandet från den amerikanske magnaten Teddy Forstmann, en man med politiska ambitioner. Diana föreställde sig en karriär som USA:s första dam. Kombinationen av finansfurste och brittisk prinsessa skulle bli en klar vinnare, menade hon – och hade antagligen rätt. Visserligen dumpades snart Forstmann för att han var alltför gammal, men episoden är ändå intressant eftersom den ger en signal om att feodal ideologi (under täckmantel av symbolpolitik och estetik) och maktpolitik i vissa lägen kan komma att bli sängkamrater i dagens mediestyrda samhälle. Det är inget positivt demokratiskt scenario att kungligheter frestas av politiska utmaningar samtidigt som politikens framgångskriterier allt starkare knyts till yta och inte till innehåll. Diana var självfallet först och främst en celebritet. Medan monarkin tidigare kretsade kring plikt och nationell gemenskap så visade Diana världen en framtida roll för de kungliga såsom superidoler med medieattraktion som främsta egenskap. Diana är självklart mer intressant som död än som levande. Mot slutet av sitt liv var hon i färd med att spendera den sista resten av sitt förtroendekapital. Hennes illa dolda hämndaktion mot den institution som hade gjort överklasskvinnans liv till en mardröm gjorde samtidigt Diana till en patetisk gestalt i Storbritannien. Hennes ytterst utelämnande Panoramaintervju i kombination med ett ganska utagerande och demonstrativt kärleksliv fungerade dock inte som hon hade avsett – att slå mot drottningens familj. Inte heller Dianas sociala och politiska engagemang gav henne särskilt mycket opinionsmässig utdelning förrän efter döden. Vi talar här om politik och kön. Färsk statistik från både Norge och Sverige visar att det främst är män som stöder tanken på att införa republik. Nyreligiösa uttrycksformer och ockultism, så som vi har sett hos Märtha Louise och Diana, tycks därtill förstärka kvinnornas stöd för monarkin. Förnuft, stoiskhet och ett kungligt balanserat uppträdande är i dag helt ute. Med Diana banades vägen för spontanitet, en portion New Age och framför allt det vi kan kalla estetikens dominans. Eller i korthet: om kronprinsessorna Victoria och Mette-Marit skulle gå upp 30 kilo i vikt skulle det skada monarkin mer än fem Brunei-skandaler efter varandra. Kungadömets uppbackare kommer i framtiden inte från politiska och akademiska miljöer utan från kändisvärldens skapare av damtidningarnas omslag. Kanske kan man kalla detta ett slags postmodernistisk feminism. För egen del har jag nyligen läst om Ingmar Karlssons och Arne Ruths klassiker från 1983 ”Samhället som Teater, Estetik och Politik i Tredje riket”. Och de associationer jag får ger mig gåshud. CARL-ERIK GRIMSTAD Översättning: Per Jönsson ", "article_category": "other"}
{"id": 31701, "headline": "”Rothsteins smutskastning hot mot forskningsfriheten”", "summary": "Kvinnovåldsforskaren Eva Lundgren: Okunnig Göteborgsprofessor bedriver under idiotins självrättfärdiga flagg korståg mot akademiska fältexperter.Statsvetarprofessorn Bo Rothstein sätter sin egen fattningshorisont som måttstock för vad forskare inom andra fält ska få tänka och skriva. Det kan aldrig vara vetenskaplig frihet. Utifrån sin begränsade förmåga att förstå går Rothstein till storms mot forskning med anklagelser om lögner och krav på granskning. Hans misslyckande att förstå blir därmed ett etiskt problem för andra forskare. För det Rothstein inte förstår, det måste Vetenskapsrådet granska för ohederlighet. Grattis Uppsala universitet som lyssnat till denne man, skriver Eva Lundgren, professor i sociologi vid Uppsala universitet.", "article": "Bo Rothstein ömmar än en gång för lärofriheten på DN Debatt (22/8). Han vill att jag ska granskas av Vetenskapsrådet och att Uppsala universitet läggs ner. Jag är den första att understryka vikten av sagda frihet, och jag ser Bo Rothsteins vettlösa härjningar som en illustration över varför högt ställda krav på integritet och vetenskaplighet är så oundgängliga för forskningen. Rothsteins ihärdiga smutskastning av mitt och forskarkollegers arbete är en stor fara för forskningens frihet. 2005 lyckades Rothstein få igång en granskning av hela min forskning för misstanke om vetenskaplig ohederlighet, genom att insinuera att jag skulle ha fabricerat data. Han påstod att ingen hade sett intervjuutskrifter eller hört bandinspelningar med personer utsatta för rituella övergrep, det vill säga sexuella övergrepp inom en rituell ram. Med Peter Althins advokathjälp och mot universitetets vilja fick de av universitetet utvalda granskarna lyssna till ett antal bandinspelningar, och kunde konstatera att ingen fabricering hade skett. Materialet finns, och personerna uttalar sig som jag har återgivit i min enda publikation på detta område, ”La de små barn komme til meg” (1994). Rothstein nöjer sig heller inte denna gång med att påstå att Evin Rubars fyraminutersklipp av en intervju på cirka 4,5 timmar i dokumentären ”Könskriget” är sanningen om min forskning. Som den bästa kvällstidningsredaktör saxar han för att få det till att jag talat om ritualmord i hundratal. Det jag har sagt, är att jag har samtalat med hundratals barn och vuxna om rituellt våld. Hur nästa anklagelse mot mig kommer att lyda från Göteborgsprofessorn? Att jag påstår att jag har intervjuat 47 procent av världens foster om rituella kvinnor? Anledningen till hans krav om granskning denna gång är en annan: Att jag (tillsammans med professor Gun Heimer) står bakom studien ”Slagen dam” (2001) där jag enligt honom hävdar att ”nästan hälften, 47 procent, av Sveriges kvinnor utsätts för våld av sina manliga partners.” Bo Rothstein har inte ens läst första sidan i denna studie. Den siffra han troligtvis refererar till står nämligen i inledningen och rör den totala andelen kvinnor med våldserfarenheter sedan 15-årsdagen: 46 procent. I ”Slagen dam” är siffran Rothstein talar om – det vill säga våld inom nuvarande relation – 11 procent, varav hälften utsatts under det senaste året. Andelen kvinnor utsatta av tidigare partner uppgår till 35 procent. En del av förklaringen till Rothsteins genanta fel tolkar jag som ett utflöde av det som kallas ”förståelse”. Bo Rothsteins perspektiv på våld är att mäns våld mot kvinnor är synonymt med våld inom pågående relationer. Detta är en mycket tung föreställning i Sverige. Så tung att Bo Rothstein inte förstår att detta bara är ett bland många möjliga perspektiv på våld. När ”Slagen dam”, precis som andra prevalensstudier i Europa, har frångått denna definition och ställt frågor till kvinnorna också om erfarenheter av våld i tidigare relationer, våld utövat av vänner/bekanta samt av okända män, och när resultatet av dessa svar redovisas, är därför Bo Rothstein förhindrad att korrekt tyda detta procenttal. Hans egna föreställningar ligger i vägen för texten. Han skriker 47 procent! Granska! Utan att förstå vad det är han just har läst. Och värre för den akademiska friheten än att en professor i statsvetenskap förfar så slarvigt och slappt i sin läsning, är att Bo Rothstein utifrån sin begränsade förmåga att förstå går till storms mot forskning med anklagelser om lögner och krav på granskning, därtill under flagg av skydd för forskningens kvalitet! Hans misslyckande att förstå blir därmed ett etiskt problem för andra forskare. Det är inte första gången han behandlar andras forskningsresultat efter denna standard och med dessa anspråk. På samma okunniga sätt talar Rothstein om ”Slagen dams” perspektiv på gärningsmännen, men här har han sällskap av dem som granskade ”Slagen dam” i jakten på vetenskaplig ohederlighet. Också de lät inarbetade sanningar styra förståelsen. Det inarbetade perspektivet på gärningsmännen i Sverige utgår från ett riskgruppsperspektiv: Vilken grupp män är mest benägen – har högst risk – för att ta till våld? Vi rapporterar om sådana överrisker i ”Slagen dam”. De är små i materialet (vilket de som granskade ”Slagen dam” paradoxalt nog noterar). Vi har i stället utgått från mängden rapporterat våld, och studerat vilka män som enligt kvinnorna har utövat detta. Det visar sig, enligt kvinnorna, att drygt åtta av tio män som använt våld i sin nuvarande relation har svensk bakgrund, att två av tre är lönearbetare och att nästan var fjärde har universitetsutbildning med examen. Detta menade vi som författade ”Slagen dam” var ett forskningsresultat. Denna kunskap hade tidigare saknats. Men dessa uppgifter har granskarna, och Rothstein sjunger med i kören, stämplat som ”fel”. Vi borde ha nått ”rakt motsatt resultat”. Vad är ”rakt motsatt resultat” av att ”åtta av tio män är födda i Sverige”, etcetera? Goddag, yxskaft, med andra ord. Det Bo Rothstein gått till attack mot som uttryck för fusk och ohederlighet och med krav på granskning är för den akademiskt kunniga på fältet medvetna och väl accepterade metodologiska val, träffade inom ett forskningsfält med förankring runt om i Europa och Nordamerika. Det är dock inte Bo Rothsteins forskningsfält. Precis som rituellt våld inte är det. Hans korståg under idiotins självrättfärdiga flagg, där han bisarrt nog vevar vetenskapens standard högt, har därmed fört oss till situationen att vi inte längre får välja analysperspektiv. För det Bo Rothstein inte förstår, det måste Vetenskapsrådet granska för ohederlighet. Grattis akademin! Och grattis Uppsala universitet som lyssnat till denna man. Jag är den första att hävda forskningsfrihetens absoluta vikt. Bo Rothstein däremot sätter sin egen fattningshorisont som måttstock för vad forskare inom andra fält ska få tänka, skriva och beforska. Det kan aldrig vara vetenskaplig frihet. Att tänka fritt är stort, att tänka som Bo Rothstein… ska det vara målet? EVA LUNDGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 31702, "headline": "”Rothsteins smutskastning hot mot forskningsfriheten”", "summary": "Kvinnovåldsforskaren Eva Lundgren: Okunnig Göteborgsprofessor bedriver under idiotins självrättfärdiga flagg korståg mot akademiska fältexperter. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein sätter sin egen fattningshorisont som måttstock för vad forskare inom andra fält ska få tänka och skriva. Det kan aldrig vara vetenskaplig frihet. Utifrån sin begränsade förmåga att förstå går Rothstein till storms mot forskning med anklagelser om lögner och krav på granskning. Hans misslyckande att förstå blir därmed ett etiskt problem för andra forskare. För det Rothstein inte förstår, det måste Vetenskapsrådet granska för ohederlighet. Grattis Uppsala universitet som lyssnat till denne man, skriver Eva Lundgren, professor i sociologi vid Uppsala universitet.", "article": "Bo Rothstein ömmar än en gång för lärofriheten på DN Debatt (22/8). Han vill att jag ska granskas av Vetenskapsrådet och att Uppsala universitet läggs ner. Jag är den första att understryka vikten av sagda frihet, och jag ser Bo Rothsteins vettlösa härjningar som en illustration över varför högt ställda krav på integritet och vetenskaplighet är så oundgängliga för forskningen. Rothsteins ihärdiga smutskastning av mitt och forskarkollegers arbete är en stor fara för forskningens frihet. 2005 lyckades Rothstein få igång en granskning av hela min forskning för misstanke om vetenskaplig ohederlighet, genom att insinuera att jag skulle ha fabricerat data. Han påstod att ingen hade sett intervjuutskrifter eller hört bandinspelningar med personer utsatta för rituella övergrep, det vill säga sexuella övergrepp inom en rituell ram. Med Peter Althins advokathjälp och mot universitetets vilja fick de av universitetet utvalda granskarna lyssna till ett antal bandinspelningar, och kunde konstatera att ingen fabricering hade skett. Materialet finns, och personerna uttalar sig som jag har återgivit i min enda publikation på detta område, ”La de små barn komme til meg” (1994). Rothstein nöjer sig heller inte denna gång med att påstå att Evin Rubars fyraminutersklipp av en intervju på cirka 4,5 timmar i dokumentären ”Könskriget” är sanningen om min forskning. Som den bästa kvällstidningsredaktör saxar han för att få det till att jag talat om ritualmord i hundratal. Det jag har sagt, är att jag har samtalat med hundratals barn och vuxna om rituellt våld. Hur nästa anklagelse mot mig kommer att lyda från Göteborgsprofessorn Att jag påstår att jag har intervjuat 47 procent av världens foster om rituella kvinnor Anledningen till hans krav om granskning denna gång är en annan: Att jag (tillsammans med professor Gun Heimer) står bakom studien ”Slagen dam” (2001) där jag enligt honom hävdar att ”nästan hälften, 47 procent, av Sveriges kvinnor utsätts för våld av sina manliga partners.” Bo Rothstein har inte ens läst första sidan i denna studie. Den siffra han troligtvis refererar till står nämligen i inledningen och rör den totala andelen kvinnor med våldserfarenheter sedan 15-årsdagen: 46 procent. I ”Slagen dam” är siffran Rothstein talar om – det vill säga våld inom nuvarande relation – 11 procent, varav hälften utsatts under det senaste året. Andelen kvinnor utsatta av tidigare partner uppgår till 35 procent. En del av förklaringen till Rothsteins genanta fel tolkar jag som ett utflöde av det som kallas ”förståelse” . Bo Rothsteins perspektiv på våld är att mäns våld mot kvinnor är synonymt med våld inom pågående relationer. Detta är en mycket tung föreställning i Sverige. Så tung att Bo Rothstein inte förstår att detta bara är ett bland många möjliga perspektiv på våld. När ”Slagen dam” , precis som andra prevalensstudier i Europa, har frångått denna definition och ställt frågor till kvinnorna också om erfarenheter av våld i tidigare relationer, våld utövat av vänner/bekanta samt av okända män, och när resultatet av dessa svar redovisas, är därför Bo Rothstein förhindrad att korrekt tyda detta procenttal. Hans egna föreställningar ligger i vägen för texten. Han skriker 47 procent! Granska! Utan att förstå vad det är han just har läst. Och värre för den akademiska friheten än att en professor i statsvetenskap förfar så slarvigt och slappt i sin läsning, är att Bo Rothstein utifrån sin begränsade förmåga att förstå går till storms mot forskning med anklagelser om lögner och krav på granskning, därtill under flagg av skydd för forskningens kvalitet! Hans misslyckande att förstå blir därmed ett etiskt problem för andra forskare. Det är inte första gången han behandlar andras forskningsresultat efter denna standard och med dessa anspråk. På samma okunniga sätt talar Rothstein om ”Slagen dams” perspektiv på gärningsmännen, men här har han sällskap av dem som granskade ”Slagen dam” i jakten på vetenskaplig ohederlighet. Också de lät inarbetade sanningar styra förståelsen. Det inarbetade perspektivet på gärningsmännen i Sverige utgår från ett riskgruppsperspektiv: Vilken grupp män är mest benägen – har högst risk – för att ta till våld Vi rapporterar om sådana överrisker i ”Slagen dam” . De är små i materialet (vilket de som granskade ”Slagen dam” paradoxalt nog noterar). Vi har i stället utgått från mängden rapporterat våld, och studerat vilka män som enligt kvinnorna har utövat detta. Det visar sig, enligt kvinnorna, att drygt åtta av tio män som använt våld i sin nuvarande relation har svensk bakgrund, att två av tre är lönearbetare och att nästan var fjärde har universitetsutbildning med examen. Detta menade vi som författade ”Slagen dam” var ett forskningsresultat. Denna kunskap hade tidigare saknats. Men dessa uppgifter har granskarna, och Rothstein sjunger med i kören, stämplat som ”fel” . Vi borde ha nått ”rakt motsatt resultat” . Vad är ”rakt motsatt resultat” av att ”åtta av tio män är födda i Sverige” , etcetera Goddag, yxskaft, med andra ord. Det Bo Rothstein gått till attack mot som uttryck för fusk och ohederlighet och med krav på granskning är för den akademiskt kunniga på fältet medvetna och väl accepterade metodologiska val, träffade inom ett forskningsfält med förankring runt om i Europa och Nordamerika. Det är dock inte Bo Rothsteins forskningsfält. Precis som rituellt våld inte är det. Hans korståg under idiotins självrättfärdiga flagg, där han bisarrt nog vevar vetenskapens standard högt, har därmed fört oss till situationen att vi inte längre får välja analysperspektiv. För det Bo Rothstein inte förstår, det måste Vetenskapsrådet granska för ohederlighet. Grattis akademin! Och grattis Uppsala universitet som lyssnat till denna man. Jag är den första att hävda forskningsfrihetens absoluta vikt. Bo Rothstein däremot sätter sin egen fattningshorisont som måttstock för vad forskare inom andra fält ska få tänka, skriva och beforska. Det kan aldrig vara vetenskaplig frihet. Att tänka fritt är stort, att tänka som Bo Rothstein ska det vara målet EVA LUNDGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 31704, "headline": "Född in i fotbollen banar han sin egen väg", "summary": "Först var fotbollsspelaren Daniel Andersson ”Roys påg”, sedan blev han ”Patriks bror”. Familjen Andersson från Bjärred i Skåne har sedan 1970-talet haft framträdande roller inom svensk fotboll.", "article": "Roy, Patrik och Daniel har samtliga burit kaptensbindeln för landslaget, Daniel Andersson debuterade i den rollen i vänskapslandskampen mot USA som Sverige vann med 1–0 förra veckan. I dag fyller han 30 år. Pappa Roy var 1970-talets försvarsgigant och belönades 1977 med Aftonbladets ”Guldbollen”, priset till säsongens främste spelare. Patrik var under 1990-talet förbundskaptenernas första val som mittback, erhöll ”Guldbollen” 1995. – Ja, nog talas det fotboll i vår familj, jag har inte saknat förebilder. Det har varit inspirerande, men alla jämförelser har ibland varit jobbiga. Jag har nog tagit i lite extra för att kunna stå på egna ben, säger Daniel Andersson. Länge sprang Daniel i storebror Patriks fotspår, som 15-åring var Daniel bofast i Bjärreds A-lag, nästa stopp var förstås Malmö FF, precis som Patrik hade Daniel en fast plats i A-truppen som 18-åring. Vägen till U 21 – och A-landslag var vidöppen och 1997 utsågs Daniel Andersson till årets ”mittfältare” i allsvenskan. Hans skicklighet, både offensivt och defensivt, hyllades av alla och Roys påg och Patriks bror stod äntligen på egna ben. Han skrev kontrakt med Bari i den italienska ligan, hade tre bra år, och hamnade sedan i en italiensk klubbkarusell som slutade med att han 2004 var tillbaka i Malmö FF, för att direkt bli svensk mästare under Tom Prahls ledning. Efter AIK:s 3–1-seger i söndags har årets guldtåg rusat i väg för Daniel och MFF, och det är en besviken 30-åring som konstaterar: – Nu kan vi sluta drömma om guld, vi kom helt fel in i matchen. En olycklig inledning fällde avgörandet. Fotbollen har tryggat tillvaron för Daniel Andersson, efter gymnasiet har träning och matcher styrt hans steg. Räkna med att Daniel Andersson kommer att finnas kvar inom fotbollen – efter karriären. – Jag vill spela ytterligare några år, sedan får vi se. Men tränar- eller ledarengagemang ligger ju nära till hands, funderar Daniel Andersson. Under 2000-talet har fotbollens exponering ökat lavinartat, och Daniel Andersson lever verkligen i rätt tidsålder. Han minns säsonger då publiksiffror runt 4 000–5 000 åskådare var mer regel än undantag. – Den mediala, och publika utvecklingen, är helt osannolik. Intressemässigt är allsvenskan något helt annorlunda än för tio år sedan. De många utländska spelarna har stor del i nytändningen, det tekniska utförandet är bättre och jag är övertygad om att allsvenskan aldrig varit bättre, summerar Daniel Andersson. I landslaget är numera Daniel den givne ersättaren till Tobias Linderoth, i rollen som defensiv balansspelare på mittfältet. Mot USA saknades Tobias på grund av skada, Daniel ersatte med bravur och hörde till blågults främsta. Han har tillhört truppen i tre internationella mästerskap, VM 2002 och 2006 samt EM 2000. Han är en pådrivare på planen, alltid engagerad och ett stöd för sina medspelare. – Du vill alltid spela så mycket som möjligt, men jag har inga problem med att Tobias för närvarande går före. Det är upp till mig, i träning och matcher, att övertyga Lasse Lagerbäck (förbundskaptenen) att jag är nummer ett i den rollen, säger Daniel Andersson. I EM i Belgien 2000 hade blågult ett landslag som inte fungerade, och ett misstag av Daniel Andersson gav Italiens del Piero möjlighet att skjuta Sverige ur turneringen redan i gruppspelet. Många så kallade experter har ifrågasatt Daniel som landslagsspelare, men blågults ledning har envist hållit fast vid Roys påg. Hans ledartalang och alltid lojala inställning är egenskaper som värdesätts extra vid laguttagningar. Vem bestämmer hemma, du eller din fru? – Jag är chanslös, skrattar Daniel Andersson. Kjell Nilsson kjell.nilsson@dn.se 08-738 10 38 ", "article_category": "other"}
{"id": 31720, "headline": "”Vägen ut ur kreditkrisen inte smärtfri för Sverige”", "summary": "SEB-ekonomen Klas Eklund: En tillnyktring från kreditkrisen kan på sikt leda till en robustare ekonomi men både företag och hushåll får ta smällar på vägen.Skulle den svenska kreditmarknaden drabbas av samma förlamande skräck som den amerikanska måste Riksbanken skjuta till mer likviditet. Men en räntesänkning i Sverige vore i dagsläget helt fel. Riksbanken bör fortsätta att höja sin styrränta även om jag har förståelse för att man nu tar paus för att överblicka läget. Den närmaste framtiden blir inte smärtfri: vi lär få se fler konkurser och en del hushåll kommer i kläm. Men trots alla bekymmer kan kreditkrisen bli en väg till en sundare och mer robust ekonomi på sikt, skriver SE-banksekonomen Klas Eklund.", "article": "Den brittiske ekonomen Keynes hävdade att konjunkturerna drivs av ”djuriska drifter”. Under uppgång härskar överoptimism, under nedgång överdriven pessimism. Nu är det dags igen. De senaste fem åren har varit sanslöst framgångsrika för världsekonomin. Trots stigande oljepris har tillväxten varit den starkaste på decennier, inflationen har varit låg, räntorna likaså. Resultatet har blivit fler jobb, höga vinster och stigande priser på fastigheter och aktier. Men när räntorna är så låga så länge lockas vi att ta allt högre risker. I Sverige har uppgången inte varit så fylld av excesser som i flera andra länder. Hushållen har inte bara lånat utan också sparat och investerat. Men politikerna har drivit på fastighetsmarknaden vid fel tillfälle genom löftet att slopa fastighetsskatten. Och fortsätter uppgången lika snabbt framöver lär den sluta i tårar för många. Riksbanken står därför nu inför uppgiften att kyla av den svenska ekonomin. I USA var högkonjunkturen mer febrig. Räntan var lägre och bolåneinstituten mer aggressiva. Inte minst ökades utlåningen till ”subprime”-marknaden, det vill säga människor med låga inkomster. Med låga räntor tycktes det bli möjligt också för fattiga människor att köpa sig ett eget hus. Tyvärr var i många fall bolånekalkylen alltför optimistisk. En del av dessa lån har i USA kallats ”lögnlån” eftersom låntagarna när de sökte lån uppgav betydligt högre inkomster än de hade. Låneinstituten använde samtidigt skamlösa ”lockpriser” – extralåg ränta i början – för att få låntagaren att låna ännu mer. Det bäddade för problem när räntan steg och allt fler kunder fick problem med räntor och amorteringar. Men länge trodde de flesta – däribland jag själv – att effekterna skulle begränsas till subprime-marknaden. Men vi hade fel. Smittspridningen har blivit värre. Ett skäl är alltför lättsinnig användning av en ny sorts värdepapper, så kallade kreditderivat. De finns i många former, men en vanlig variant är att dela upp olika typer av lån i segment beroende på hur riskfyllda de är. Ett bolåneinstitut som lånar ut till hushåll kan då finansiera sig genom att själv ta upp nya lån, där de gamla – ompaketerade – lånen säljs vidare. Andra finansinstitut kan i sin tur upprepa processen. På så vis kan riskerna spridas i ekonomin och alla aktörer kan välja precis vilken kombination av riskfyllda placeringar de vill ha. I alla fall i teorin. I verkligheten ser vi nu att dessa kreditderivat inte fungerat så friktionsfritt. Riskbedömningen verkar vid varje led i ”ompaketeringen” ha blivit alltför lättsinnig. I stället för en ”optimal” fördelning av risk tycks resultatet ha blivit att risk ansamlats hos placerare som faktiskt inte riktigt förstått vad de gjort. Kreditvärderingsinstituten – de som klassificerar riskerna – har inte genomskådat konstruktionen utan tvärtom delat ut alltför goda kreditbetyg även till riskfyllda placeringar. Och låntagarna litade alltför blint på att de goda tiderna skulle bestå. När subprime-marknaden fick problem på grund av stigande räntor fick många placerare anledning att yrvaket fråga sig: Vad är egentligen värdet av våra värdepapper? Några fonder som satsat stora summor på den här typen av placeringar fick stänga i början av sommaren, varefter oron blev allt starkare. Vissa har tjänat på turbulensen. Men för de flesta växer oron. När allt fler blir oroliga och börjar undra över värdet av de egna placeringarna och om motparten egentligen är kreditvärdig så minskar mängden avslut. Till slut får även solventa företag och institut problem. Då börjar det brännas för resten av ekonomin. Om skräcken sprider sig så att kreditmarknaden stannar – då skadas också samhällsekonomin som helhet. Utan krediter och utan tillit blir det färre investeringar och jobb. Det är rädslan för en sådan konjunkturnedgång som de senaste veckorna fått börserna att backa. Centralbankerna står nu inför ett intrikat problem. Ska de förebygga en nedgång genom räntesänkningar – trots att inflationen på många håll ligger för högt och trots att man då kratsar kastanjerna ur elden för flera av de placerare och institut som hanterat kreditderivaten ovarsamt? Om man alltid sänker räntan när börsen blir orolig inbjuder man ju till ständigt allt högre risktagande och än större problem i nästa vända … De flesta centralbanker – även Federal Reserve – ogillar att ”rädda” finansmarknaderna genom sänkta räntor. Uppgiften blir att garantera likviditeten på marknaden, så att kreditgivningen kan återhämta sig, men helst utan någon allmän räntesänkning. Det var just detta Fed försökte förra veckan genom att öppna för mer likviditet via lägre så kallat diskonto, men utan att sänka sin styrränta. Tidigare har också den europeiska centralbanken ECB genomfört en liknande manöver. En amerikansk styrräntesänkning kan ändå mycket väl komma senare i höst. Men någon sådan är knappast aktuell i Sverige. Här rullar konjunkturen fortfarande på och inflationen är på väg upp. Någon motsvarighet till den amerikanska subprime-marknaden finns inte. De svenska bankerna har av allt att döma agerat striktare än de amerikanska i sin hantering av risker. Den svenska Riksbanken måste naturligtvis ändå vara vaksam. Skulle den svenska kreditmarknaden – mot förmodan – riskera att drabbas av samma förlamande skräck som den amerikanska, måste Riksbanken skjuta till mer likviditet. Men en räntesänkning i Sverige vore i dagsläget helt fel. Penningpolitikens viktigaste uppgift är att hålla inflationen låg och stabil. Riksbanken ligger fortfarande klart under den räntenivå som krävs för att bromsa inflationen och svalka av ekonomin. Riksbanken bör därför fortsätta att höja sin styrränta – även om jag kan förstå om bankens direktion just kan tänkas vilja ta en kort paus för att överblicka läget. F inanspolitiken – den som styrs av regering och riksdag och som verkar via skatter och bidrag – bör definitivt inte användas för att spä på efterfrågan. Finanspolitiken är fortfarande expansiv, trots den starka konjunkturen. Skulle jag ha fel – skulle kreditmarknadsoron gripa omkring sig så mycket att konjunkturen plötsligt knäcks – kommer naturligtvis saken i ett annat läge. Men där är vi inte nu. Vad regeringen fortfarande bör prioritera är åtgärder för att förstärka ekonomins utbudssida – det vill säga få ut mer människor i arbete och få fler att kunna försörja sig själva. Men även om den svenska konjunkturen just nu inte behöver något extra stöd spiller oron och avkylningen av världsekonomin över även på Sverige. Det är inte bara av ondo. Tillgångspriserna har de senaste åren rusat iväg, och det finns även i Sverige risk att hushåll lånar för mycket. En tillnyktring är därför i botten sund. Vägen ur kreditkrisen blir dock inte smärtfri. Högre pris på risk betyder att det blir dyrare att låna framöver. Vi lär få se fler konkurser. Också i Sverige lär en del hushåll komma i kläm – även om de är färre än i USA. Men på längre sikt får de förkättrade kreditderivaten säkert en återkomst. Efter det att barnsjukdomarna så tydligt demonstrerats kommer de som bränt sig på de nya instrumenten att bli försiktigare. Finansinspektioner och reglerare kommer att kräva bättre redovisning av riskhanteringen; nya regleringar kommer till. Ratinginstituten tvingas skärpa sig. Så kan kreditkrisen trots alla bekymmer bli en väg till en sundare och mer robust ekonomi framöver. KLAS EKLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 31721, "headline": "”Vägen ut ur kreditkrisen inte smärtfri för Sverige”", "summary": "SEB-ekonomen Klas Eklund: En tillnyktring från kreditkrisen kan på sikt leda till en robustare ekonomi men både företag och hushåll får ta smällar på vägen. Skulle den svenska kreditmarknaden drabbas av samma förlamande skräck som den amerikanska måste Riksbanken skjuta till mer likviditet. Men en räntesänkning i Sverige vore i dagsläget helt fel. Riksbanken bör fortsätta att höja sin styrränta även om jag har förståelse för att man nu tar paus för att överblicka läget. Den närmaste framtiden blir inte smärtfri: vi lär få se fler konkurser och en del hushåll kommer i kläm. Men trots alla bekymmer kan kreditkrisen bli en väg till en sundare och mer robust ekonomi på sikt, skriver SE-banksekonomen Klas Eklund.", "article": "Den brittiske ekonomen Keynes hävdade att konjunkturerna drivs av ”djuriska drifter” . Under uppgång härskar överoptimism, under nedgång överdriven pessimism. Nu är det dags igen. De senaste fem åren har varit sanslöst framgångsrika för världsekonomin. Trots stigande oljepris har tillväxten varit den starkaste på decennier, inflationen har varit låg, räntorna likaså. Resultatet har blivit fler jobb, höga vinster och stigande priser på fastigheter och aktier. Men när räntorna är så låga så länge lockas vi att ta allt högre risker. I Sverige har uppgången inte varit så fylld av excesser som i flera andra länder. Hushållen har inte bara lånat utan också sparat och investerat. Men politikerna har drivit på fastighetsmarknaden vid fel tillfälle genom löftet att slopa fastighetsskatten. Och fortsätter uppgången lika snabbt framöver lär den sluta i tårar för många. Riksbanken står därför nu inför uppgiften att kyla av den svenska ekonomin.I USA var högkonjunkturen mer febrig. Räntan var lägre och bolåneinstituten mer aggressiva. Inte minst ökades utlåningen till ”subprime” -marknaden, det vill säga människor med låga inkomster. Med låga räntor tycktes det bli möjligt också för fattiga människor att köpa sig ett eget hus. Tyvärr var i många fall bolånekalkylen alltför optimistisk. En del av dessa lån har i USA kallats ”lögnlån” eftersom låntagarna när de sökte lån uppgav betydligt högre inkomster än de hade. Låneinstituten använde samtidigt skamlösa ”lockpriser” – extralåg ränta i början – för att få låntagaren att låna ännu mer. Det bäddade för problem när räntan steg och allt fler kunder fick problem med räntor och amorteringar. Men länge trodde de flesta – däribland jag själv – att effekterna skulle begränsas till subprime-marknaden. Men vi hade fel. Smittspridningen har blivit värre. Ett skäl är alltför lättsinnig användning av en ny sorts värdepapper, så kallade kreditderivat. De finns i många former, men en vanlig variant är att dela upp olika typer av lån i segment beroende på hur riskfyllda de är. Ett bolåneinstitut som lånar ut till hushåll kan då finansiera sig genom att själv ta upp nya lån, där de gamla – ompaketerade – lånen säljs vidare. Andra finansinstitut kan i sin tur upprepa processen. På så vis kan riskerna spridas i ekonomin och alla aktörer kan välja precis vilken kombination av riskfyllda placeringar de vill ha. I alla fall i teorin. I verkligheten ser vi nu att dessa kreditderivat inte fungerat så friktionsfritt. Riskbedömningen verkar vid varje led i ”ompaketeringen” ha blivit alltför lättsinnig. I stället för en ”optimal” fördelning av risk tycks resultatet ha blivit att risk ansamlats hos placerare som faktiskt inte riktigt förstått vad de gjort. Kreditvärderingsinstituten – de som klassificerar riskerna – har inte genomskådat konstruktionen utan tvärtom delat ut alltför goda kreditbetyg även till riskfyllda placeringar. Och låntagarna litade alltför blint på att de goda tiderna skulle bestå. När subprime-marknaden fick problem på grund av stigande räntor fick många placerare anledning att yrvaket fråga sig: Vad är egentligen värdet av våra värdepapper Några fonder som satsat stora summor på den här typen av placeringar fick stänga i början av sommaren, varefter oron blev allt starkare. Vissa har tjänat på turbulensen. Men för de flesta växer oron. När allt fler blir oroliga och börjar undra över värdet av de egna placeringarna och om motparten egentligen är kreditvärdig så minskar mängden avslut. Till slut får även solventa företag och institut problem. Då börjar det brännas för resten av ekonomin. Om skräcken sprider sig så att kreditmarknaden stannar – då skadas också samhällsekonomin som helhet. Utan krediter och utan tillit blir det färre investeringar och jobb. Det är rädslan för en sådan konjunkturnedgång som de senaste veckorna fått börserna att backa. Centralbankerna står nu inför ett intrikat problem. Ska de förebygga en nedgång genom räntesänkningar – trots att inflationen på många håll ligger för högt och trots att man då kratsar kastanjerna ur elden för flera av de placerare och institut som hanterat kreditderivaten ovarsamt Om man alltid sänker räntan när börsen blir orolig inbjuder man ju till ständigt allt högre risktagande och än större problem i nästa vända De flesta centralbanker – även Federal Reserve – ogillar att ”rädda” finansmarknaderna genom sänkta räntor. Uppgiften blir att garantera likviditeten på marknaden, så att kreditgivningen kan återhämta sig, men helst utan någon allmän räntesänkning. Det var just detta Fed försökte förra veckan genom att öppna för mer likviditet via lägre så kallat diskonto, men utan att sänka sin styrränta. Tidigare har också den europeiska centralbanken ECB genomfört en liknande manöver. En amerikansk styrräntesänkning kan ändå mycket väl komma senare i höst. Men någon sådan är knappast aktuell i Sverige. Här rullar konjunkturen fortfarande på och inflationen är på väg upp. Någon motsvarighet till den amerikanska subprime-marknaden finns inte. De svenska bankerna har av allt att döma agerat striktare än de amerikanska i sin hantering av risker. Den svenska Riksbanken måste naturligtvis ändå vara vaksam. Skulle den svenska kreditmarknaden – mot förmodan – riskera att drabbas av samma förlamande skräck som den amerikanska, måste Riksbanken skjuta till mer likviditet. Men en räntesänkning i Sverige vore i dagsläget helt fel. Penningpolitikens viktigaste uppgift är att hålla inflationen låg och stabil. Riksbanken ligger fortfarande klart under den räntenivå som krävs för att bromsa inflationen och svalka av ekonomin. Riksbanken bör därför fortsätta att höja sin styrränta – även om jag kan förstå om bankens direktion just kan tänkas vilja ta en kort paus för att överblicka läget. F inanspolitiken – den som styrs av regering och riksdag och som verkar via skatter och bidrag – bör definitivt inte användas för att spä på efterfrågan. Finanspolitiken är fortfarande expansiv, trots den starka konjunkturen. Skulle jag ha fel – skulle kreditmarknadsoron gripa omkring sig så mycket att konjunkturen plötsligt knäcks – kommer naturligtvis saken i ett annat läge. Men där är vi inte nu. Vad regeringen fortfarande bör prioritera är åtgärder för att förstärka ekonomins utbudssida – det vill säga få ut mer människor i arbete och få fler att kunna försörja sig själva. Men även om den svenska konjunkturen just nu inte behöver något extra stöd spiller oron och avkylningen av världsekonomin över även på Sverige. Det är inte bara av ondo. Tillgångspriserna har de senaste åren rusat iväg, och det finns även i Sverige risk att hushåll lånar för mycket. En tillnyktring är därför i botten sund. Vägen ur kreditkrisen blir dock inte smärtfri. Högre pris på risk betyder att det blir dyrare att låna framöver. Vi lär få se fler konkurser. Också i Sverige lär en del hushåll komma i kläm – även om de är färre än i USA.Men på längre sikt får de förkättrade kreditderivaten säkert en återkomst. Efter det att barnsjukdomarna så tydligt demonstrerats kommer de som bränt sig på de nya instrumenten att bli försiktigare. Finansinspektioner och reglerare kommer att kräva bättre redovisning av riskhanteringen; nya regleringar kommer till. Ratinginstituten tvingas skärpa sig. Så kan kreditkrisen trots alla bekymmer bli en väg till en sundare och mer robust ekonomi framöver. KLAS EKLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 31728, "headline": "”De mest begåvade barnen är sämst på att lära nytt”", "summary": "Ny studie avslöjar okända brister: Begåvningarna behöver särskilt stöd för att inte stanna i utvecklingen. Det är en myt att begåvade barn klarar sig själva i skolan. En ny studie med 2 700 barn avslöjar att de mest begåvade barnen har så lätt för sig i skolan att de inte lär sig studieteknik och att arbeta på rätt sätt. När kraven ökar är de oförberedda på att behöva plugga. Den upptäckten kommer som en chock. Barnen får svårt att koncentrera sig och skolprestationerna faller dramatiskt. Fördomar bland skolledarna om vad begåvade barn behöver som särskilt stöd bromsar deras utveckling, skriver Arne Engström, universitetslektor i pedagogik.", "article": "I alliansens regeringsförklaring fanns en viktig passus om att en förnyad utbildningspolitik kommer att respektera elevers olikheter och möta varje elev utifrån dennas behov. De flesta som hörde statsministerns presentation i riksdagen tänkte förmodligen på elever med funktionshinder eller med inlärningssvårigheter. Tagen på allvar kan denna skrivning öppna för förändringar inom ett länge försummat område av utbildningspolitiken – de begåvade barnen. När det gäller idrotts- eller musiktalanger ser vi det som självklart att de får stöd för att utveckla sina särskilda förmågor. Men när det gäller teoretiska begåvningar är det närmast tabu att plädera för att de ska få samma möjlighet att utveckla sin särskilda begåvning. Det finns i dag en utbredd uppfattning att begåvade elever alltid klarar sig själva, att de är duktiga och framgångsrika i skolan. De behöver därför ingen särskild uppmärksamhet. Vi vet numera att detta inte stämmer. Resultaten från en pågående schweizisk studie är så remarkabla att vi inte längre kan blunda för de begåvade barnens situation. I dag kan allt fler barn redan läsa och räkna när de ska börja skolan och frågan är hur väl skolan är förberedd på denna nya situation. Barn som kan läsa och räkna redan vid skolstarten är ett socialt faktum – de finns där och skolan behöver fundera över hur den bemöter dessa barn. Vad vet vi egentligen om dem? Är de särskilt begåvade eller är deras tidigt utvecklade färdigheter kanske bara ett uttryck för ambitiösa föräldrars iver att barnen ska vara duktiga i skolan? Detta var utgångspunkten för en studie påbörjad 1995 och som löper fram till 2008, där man följer barn som kunde läsa och/eller räkna när de började skolan upp till inträdet i vuxenlivet. Undersökningsgruppen består av ett urval på runt 200 av totalt ungefär 2 700 barn som kunde läsa och/eller räkna vid skolstarten från två hundra skolor i tyskspråkiga kantoner i Schweiz och Liechtenstein hösten 1995. Undersökningsgruppen har delats in i tre undergrupper: 1) TL – tidiga läsare, 2)TR – tidiga räknare, samt 3) TLR – tidiga läsare och räknare. Kontrollgruppen består av två hundra barn som har matchats mot skola, klass och ålder. Alla barn i undersökningsgruppen låg vid inträdet i skolan minst ett år före sina klasskamrater. Barnen utmärkte sig alltså redan vid skolstarten som en särskild grupp. En första fråga var naturligtvis om de efter fem år i skolan fortfarande utmärker sig. Svaret är ja. De utmärker sig som grupp i två viktiga avseenden: · kognitiv förmåga – de klarar uppgifter gällande logisk förmåga, klassificering, strukturering och rumsföreställning bättre än kontrollgruppen. · personlighet – de presterar bättre, har högre inlärningstempo och har bättre tillförsikt än kontrollgruppen. Ett barn behöver inte vara begåvat för att det kan läsa vid skolstarten. Omvänt gäller också att begåvade barn inte nödvändigtvis kan läsa eller räkna när de börjar skolan. Det helt avgörande om man ska kunna se någon långtidseffekt av den tidiga förmågan är om barnen själva tagit initiativ till att lära sig att läsa och räkna. Det är bland dessa barn som man finner de begåvade barnen. För de barn där föräldrar eller någon annan, till exempel morförälder eller ett syskon, lärt dem läsa eller räkna fann man ingen långtidseffekt. Tittar man på de olika grupperna så framträder intressanta skillnader. TLR-gruppen, alltså de barn som både kunde läsa och räkna när de började skolan, kännetecknas av multipeltalanger. De uppvisar högre prestationsförmåga, högre motivation och inlärningstempo än sina kamrater. De har flyt i skolan. De glömmer tid och rum, de uppslukas av sina uppgifter. Flickorna är faktiskt bättre än pojkarna. TL/TR-grupperna uppvisar spetsprestationer i tyska respektive matematik. Skillnaderna som fanns till kamraterna vid skolstarten har blivit större efter fem år. TL-gruppen är den mest kreativa och har höga betyg i tyska, men relativt låga i matematik. TR-gruppen uppvisar en tydlig begåvning i matematik, idrott och slöjd, men betydligt sämre i tyska. En slutsats man kan dra är att det är möjligt att identifiera begåvade elever i matematik och språk i början av grundskoletiden. Ungefär hälften av de begåvade eleverna identifierades av sina lärare. Det betyder också att den andra hälften inte identifierades som begåvade av sina lärare. Det helt avgörande är att tidig läsning och räkning bygger på barnets eget initiativ. Det finns naturligtvis också en baksida på medaljen. De barn som tidigt visade tecken på att underprestera har inte haft någon positiv utveckling. Gruppen underpresterare omfattar 25 procent av TLR-gruppen. Det var vanligt att de hade hoppat över ett skolår. Vid inträdet till ”högstadiet” drabbades gruppen av ett kraftigt prestationsfall och koncentrationsstörningar beroende på bristande arbetsvanor och studieteknik. Forskargruppen identifierade tre skilda grupper bland de begåvade barnen: 1. Idealtypen, som omfattar cirka 60 procent av de begåvade barnen. De är framgångsrika, högt motiverade, har flyt i skolarbetet. De har höga, men inte enastående prestationer. 2. Egocentrikern, som är aggressiv, störande och självupptagen. Inte sällan spelar eleven rollen som klassens pajas. 3. Outsidern/enstöringen, som är otillgänglig, introvert och är inte integrerad i klassen. Situationen för de två sistnämnda grupperna är mycket bekymmersam. En tredjedel av gruppen outsider utgörs av TRL med mycket höga kognitiva färdigheter. En slutsats som dras är att mycket hög kognitiv förmåga måste uppfattas som en riskfaktor. TRL-barnen med särskilt hög kognitiv förmåga och kreativitet uppvisar de mest utpräglade inlärningssvårigheterna! Orsaken är bristande arbetsvanor och dålig studieteknik. De första åren har de inte behövt anstränga sig. De har aldrig behövt läsa någon läxa. När de en gång har hört lärarens genomgång kan de den. När kraven sedan ökar vid övergången till högstadiet så har de inte tillägnat sig några fungerande arbetsvanor eller någon mer utvecklad studieteknik. De är helt oförberedda på de ökande kraven. De har ingen aning om hur man gör när man lär sig. Det kommer som en chock – de får svårt att koncentrera sig och deras skolprestationer faller dramatiskt. Studien tar fullständigt död på myten om att begåvade barn klarar sig själva och inte behöver någon särskild uppmärksamhet eller särskilt stöd i skolan. Den bekräftar tidigare forskning om begåvade barn – de måste få erkännande och erbjudas utmaningar precis som de andra barnen. De begåvade barnen kan i kognitivt hänseende vara två–tre år före sina klasskamrater, men socialt är de på samma nivå som sina klasskamrater. Särskilt begåvade elever utgör en relativt liten andel av en årsklass. De är i flera avseenden olika andra elever och har rätt att bemötas med respekt och få möjlighet att utveckla sin potential. Vi vet nu att de behöver uppmärksammas tidigt i grundskolan. Det finns ett spirande intresse bland lärare att utveckla verksamheter för de begåvade barnen, men det finns fördomar och mentala blockeringar hos politiker och skolledare, som bromsar en sådan utveckling. Arne Engström ", "article_category": "other"}
{"id": 31739, "headline": "Nya modeller på väg", "summary": "Peugeot 307 Bioflex blev inte långlivad som billigaste etanolbil. Nu kontrar Renault med modellen Mégane Flexfuel för 15 000 kronor.", "article": "En rad nya miljöbilar väntas ut på den svenska marknaden det närmaste året. Fler modeller betyder ökad konkurrens. Det är bra för dig som konsument eftersom ett ökat utbud i regel leder till press på priserna. Titta på franska Peugeot som exempel. I början av sommaren premiärvisade importören KW Bruun i Sverige upp etanoldrivna 307 Bioflex. Priset sattes till 157 900 kronor. Ingen annan etanolbil var så billig. Då. Motdraget från konkurrenten Renault blev Mégane Flexfuel. Den kostar från 150 800. Vidare kommer Citroën med den populära modellen C4 i etanolutförande. Den kallas C4 Bioflex och blir 1 000 kronor billigare än Peugeot 307. DN Motor provkör den just nu. Första intrycken är mycket positiva. – Oj då, det här visar att konkurrensen ökar. Men vårt pris ligger fast. Det är heller inte helt enkelt att jämföra bilarna rakt av eftersom det kan skilja i utrustning, säger marknadschef Nicholas Parts på KW Bruun i Stockholm. Här är ytterligare modeller på väg: Audi A3 1,6 etanol. Kommer i mitten av nästa år. BMW 118d. Snål diesel, BMW:s första miljöbil. Kommer tidigt i höst. Ford. Nya Mondeo, Galaxy och S-Max kommer i etanolutförande efter årsskiftet. Mercedes B-klass i gasutförande, B170 CNG, visas i Frankfurt. Lansering väntas nästa år. Opel Corsa 1,3 CDTi. Snål diesel. Kommer i början av nästa år. Opel Zafira CNG gas med ny starkare turbomotor. Kommer nästa år. Skoda Fabia Green Line TDi Snål diesel. Kommer nästa år. Skoda Octavia 1.6 etanol. Kommer i november. Seat Ibiza Eco-TDI. Snål diesel. Lanseras nu. Seat Cordoba Eco-TDI. Snål diesel. Lanseras nu. Volvo V70 och S80 Flexifuel. Kommer i mitten av nästa år med 2,5 liters turbofemma med 200 hästkrafter. VW Golf Variant 1.6 etanol. Kommer i vinter. VW Golf Bluemotion. Snål diesel. Kommer sent i höst. LASSE SWÄRD ", "article_category": "other"}
{"id": 31741, "headline": "Nya modeller på väg", "summary": "Peugeot 307 Bioflex blev inte långlivad som billigaste etanolbil. Nu kontrar Renault med modellen Mégane Flexfuel för 15 000 kronor. Audi A3 1,6 etanol.Kommer i mitten av nästa år.", "article": "En rad nya miljöbilar väntas ut på den svenska marknaden det närmaste året. Fler modeller betyder ökad konkurrens. Det är bra för dig som konsument eftersom ett ökat utbud i regel leder till press på priserna. Titta på franska Peugeot som exempel. I början av sommaren premiärvisade importören KW Bruun i Sverige upp etanoldrivna 307 Bioflex. Priset sattes till 157 900 kronor. Ingen annan etanolbil var så billig. Då. Motdraget från konkurrenten Renault blev Mégane Flexfuel. Den kostar från 150 800. Vidare kommer Citroën med den populära modellen C4 i etanolutförande. Den kallas C4 Bioflex och blir 1 000 kronor billigare än Peugeot 307. DN Motor provkör den just nu. Första intrycken är mycket positiva. – Oj då, det här visar att konkurrensen ökar. Men vårt pris ligger fast. Det är heller inte helt enkelt att jämföra bilarna rakt av eftersom det kan skilja i utrustning, säger marknadschef Nicholas Parts på KW Bruun i Stockholm. Här är ytterligare modeller på väg: BMW 118d.Snål diesel, BMW:s första miljöbil. Kommer tidigt i höst. Ford.Nya Mondeo, Galaxy och S-Max kommer i etanolutförande efter årsskiftet. MercedesB-klass i gasutförande,B170 CNG, visas i Frankfurt. Lansering väntas nästa år. Opel Corsa 1,3 CDTi.Snål diesel. Kommer i början av nästa år. Opel Zafira CNGgas med ny starkare turbomotor. Kommer nästa år. Skoda Fabia Green Line TDiSnål diesel. Kommer nästa år. Skoda Octavia 1.6 etanol.Kommer i november. Seat Ibiza Eco-TDI.Snål diesel. Lanseras nu. Seat Cordoba Eco-TDI.Snål diesel. Lanseras nu. Volvo V70 och S80 Flexifuel.Kommer i mitten av nästa år med 2,5 liters turbofemma med 200 hästkrafter. VW Golf Variant 1.6 etanol.Kommer i vinter. VW Golf Bluemotion.Snål diesel. Kommer sent i höst. Lasse Swärd ", "article_category": "other"}
{"id": 31756, "headline": "Direkt, osminkat, knivskarpt", "summary": "Åke E:son Lindman är en av Sveriges bästa – och flitigaste – fotografer i sin genre. Det går knappt att hitta en arkitektur- eller designtidskrift utan hans bilder.", "article": "Det är tyst och stilla i Åke E:son Lindmans nya ateljé på Södermalm i Stockholm. Den är just färdiginredd av Claeson Koivisto Rune och ligger helt i linje med det senaste inredningsmodet, vitt, minimalistiskt med några få inredningsdetaljer som får ange tonen. I övrigt funktionellt och anonymt. Bakom en lång desk sitter två assistenter och Åke E:son Lindmans hustru Lena som hjälper honom med det mesta. Men kameran, ett schweiziskt precisionsbygge, en Arca Swiss, sköter han själv. Sedan början av 1980-talet har han gradvis arbetat sig fram till en tätposition inom svensk arkitekturfotografi. Och konkurrenterna morrar, naturligtvis. Han slukar jobb som en valfisk och lämnar alla efter sig. Det går alltid fort. Jag såg honom för ett halvår sedan i Washington när han fotograferade Sveriges nya ambassad, ritad av Gert Wingårdh. Farten var som vanligt hög. Då och då tittade jag i sökaren, en stor mattskiva, och ingenting fattades. Linjerna var raka, ingenting lutade, allt var rätt. Ljuset fördelade sig jämnt över bildytan och egentligen var det jag såg något helt annat än motivet. Ett slags superrealism, fri från människor och vardagsföremål. En försköning? – Kanske, säger han med ett snett leende, jag måste hela tiden svara på beställarnas och arkitekternas krav – och de vill att deras hus skall framträda så tydligt som möjligt. Arkitekturfotografi är något helt annat än verkligheten, den är både tillrättalagd och realistisk men för den skull inte förljugen. Man måste kunna se strukturen i ett hus, förstå hur det är tänkt utan att visa alla detaljer. Arkitekturfotografi är en speciell genre med ett speciellt språk som inte liknar något annat. Vad är svårast att fotografera? – Bostadshus, svarar han utan att tveka. Det skulle egentligen behövas en helikopter för att göra bostadsarkitekturen rättvisa. Jag vet ingenting annat som är så komplicerat att skildra. Åke E:sons genombrott som arkitekturfotograf kom 1981 med en lång bildserie för tidningen Forum om italienaren Carlo Scarpas byggnader i och runt Venedig i Italien. De bilder han visar för mig är grova och materialnära, putsytorna nästan känns i fingrarna. Det här tangerar tydligt den italienska 1970-talsarkitekturens mest brutala och postmoderna, poststrukturalistiska karaktär där allt visas, som en öppen bok i kontruktionslära. Carlo Scarpa var under de här åren ett stort namn bland europeiska och svenska arkitekter och Åke E:son visste vad han gjorde. Den som lyckades erövra Scarpa i arkitekturpressen kunde också räkna med de svenska arkitekternas uppmärksamhet. – Jag hade tidigt bestämt mig för att bli arkitekturfotograf och jag letade efter olika vägar att komma in i genren. Scarpa fungerade som en inträdesbiljett för mig samtidigt som han hade massor att lära ut. Men i dag fotograferar jag annorlunda, mer distanserat och avspänt. Rummen har blivit viktigare, allt det där som det är så svårt att sätta fingret på – och som det svenska språket saknar ord för, engelskans \"space\". Rymd? Inom arkitekturen leder det fel. Har han några förebilder? Jag misstänker att han skulle kunna välja nästan vem som helst. Fotografer kan sin historia och de utgör en liten yrkesgrupp, nästan en klan. – Jag började som tidningsfotograf uppe i Luleå och då betydde naturligtvis Henri Cartier-Bresson närapå allt. Hans grepp om min fotografi har aldrig riktigt släppt. Jag har ännu kvar behovet av att upptäcka mina motiv. Också när jag fotograferar stora, monumentala byggnader. Det går aldrig ur. Jag måste hitta bilderna själv innan jag kan ställa ner kameran på marken. – När jag började fotografera arkitektur dominerade Sune Sundahl och C G Rosenberg den svenska arkitekturfotografin. Sundahl fick jag vänta ut och Rosenberg var betydligt äldre. Två giganter som jag var tvungen att tampas med. I dag är Rosenberg min stora förebild. Det går att hitta nästan allt i hans arkiv. Jag vill helt enkelt nå den ikonstatus som han har i dag för många, jag vill fotografera allt. Och han är på god väg. Det går knappt att öppna en svensk arkitektur- eller designtidskrift utan att hitta hans bilder. Och nivån är genomgående hög. Hur hinner han med? – Jag är nog en av de mest ensidiga fotograferna i världen. Jag använder genomgående samma kamera, samma stativ, samma film, till och med samma bländaröppning om det bara går. Tekniken är bara ett medel och får inte ta för lång tid. Jag ser mig om i ateljén igen. När han går ut i det nya pentryt för att brygga nytt kaffe upptäcker jag flera stora inramade fotografier som står lutade mot en vägg intill. De ingår i en utställning som turnerat en tid i Sverige och är kopierade med en speciell solarisationsteknik som får konturerna i motiven att frätas ut som om de överexponerats. På en av bilderna syns \"Flatiron Building\" från 1903 som ligger i korsningen av Femte avenyn och Broadway på Manhattan, ett klassiskt motiv för alla arkitekturfotografer. När han kommer tillbaka med kaffet följer han min blick. – Jag vill hela tiden ha egna projekt på gång annars blir det för trångt. Det går inte att bara följa arkitekternas och tidningarnas önskemål. Jag ser mig inte som konstnär men jag kan ändå inte sluta fotografera. Jag blir alltmer imponerad. Det finns en tyngd i hans bilder som inte går att ta miste på. Byggnader och interiörer framträder med en skärpa som nästan får dem att förvandlas till skulpturer. Samtidigt talar han om att han alltid känner trycket från arkitekterna att \"leverera klarblå himlar\" och \"solbelysta fasader\". Och att han \"lever som en bonde som alltid läser väderrapporterna\". Det säger en hel del om hans bilder. Direkta, osminkade, knivskarpa. Fakta: Åke E:son Lindman Född: 1953 i Stockholm och tidigt medveten om att han skulle bli fotograf. Familj: Makan Lena, en son och en dotter. Yrke: Arkitekturfotograf med ointresse för alltför komplicerad teknik. Utbildning: Fotogymnasium och Konstfack. Bostad: Ett av Per Albin-husen på Ålstensgatan i Bromma ritade av Paul Hedquist 1933. Aktuell med: Ständigt nya bilder av den senaste svenska arkitekturen i alla design- och arkitekturtidskrifter. ", "article_category": "other"}
{"id": 31761, "headline": "Fred i vår tid", "summary": "Nu gör äntligen George W Bush ett senkommet försök att ta tag i Israel-Palestinakonflikten. Men även hans initiativ lär gå samma väg som tidigare ”fredsprocesser” gjort under snart ett sekel.", "article": "Om konflikten Israel-Palestina yttrade John F Kennedy en gång till Golda Meir, då israelisk utrikesminister och senare premiärminister: ”Det kan tyckas omöjligt att nå en lösning, men det är lika omöjligt att låta konflikten bara fortsätta och fortsätta och sedan explodera.” Åtta amerikanska presidenter senare bara fortsätter denna sekellånga konflikt, med explosioner då och då. Nu gör äntligen också George W Bush ett som det tycks allvarligt men senkommet försök att ta tag i frågan. Någon gång i höst vill Bush att ett ”fredsmöte” ska hållas med det uttalade syftet att på sikt skapa en palestinsk stat vid sidan av Israel. Därmed har USA erkänt att de senaste årens Mellanösternformel, ”vägkartan för fred”, inte lett någon vart. Vägkartan förutsatte en rad stegvisa eftergifter från såväl palestinier som israeler (som ingen av dem kan eller vill uppfylla) innan man börjar förhandla om kärnfrågorna: gränser, palestinska flyktingar, judiska bosättningar, Jerusalems status. Nu säger sig alltså Bushadministrationen, liksom Tony Blair, ny Mellanösternmedlare för kvartetten FN, EU, Ryssland och USA, eftersträva ett helhetsgrepp. Dock inte för alla inblandade parter. Bush inbjöd enbart dem som ”erkänner Israels rätt att existera” till höstens fredsmöte, det vill säga inte sådana centrala aktörer som Syrien, libanesiska Hizbollah, Iran eller ens Hamas, det palestinska islamistparti som vann flest röster i förra årets demokratiska parlamentsval. Därmed skiljer sig Bush den yngre från Bush den äldre som för femton år sedan framgångsrikt inviterade salig Yassir Arafats PLO till den process som mynnade ut i det då så hoppingivande Osloavtalet 1993. I själva verket insisterar USA alltjämt på att helt utestänga dessa fyra ”ondskans axelmakter” från allt inflytande över en återupptagen israelisk-palestinsk fredsprocess. Det är förstås kontraproduktivt, lika kontraproduktivt som det länge var av Bush att försöka hålla Iran utanför maktkampen i det fraktionssprängda Irak. Vad gäller Hamas, som i juni med våld drev bort rivalen Fatah/PLO från Gaza, tycks USA vilja isolera och ignorera denna islamistiska rörelse inom Gazas territorium. I stället satsar amerikanska CIA, med hjälp av israelisk militär, på att utbilda och bygga upp Fatahs väpnade styrkor så att de ska kunna besegra Hamas militärt och återta kontrollen över Gaza. Ironiskt nog innebär detta att USA och Israel nu försöker skapa en ”ny Arafat”. Yassir Arafat kritiserades ju på sin tid hårt för att han omgav sig med dussintalet säkerhetsstyrkor som förmådde hålla pli på dem som ville utmana honom. Nu när öppen inbördesfejd råder mellan Fatah och Hamas, mellan Västbanken och Gaza, vill Bushadministrationen att Fatah/PLO-ledaren Mahmud Abbas – utan demokratiskt väljarmandat – ska använda samma härskarspråk mot Hamas och andra maktrivaler. Först då blir Abbas i israeliska och amerikanska ögon en trovärdig motpart att fredsförhandla med. Allt talar för att detta upplägg är dömt att gå samma väg som tidigare ”vägkartor” och ”fredsprocesser”. De helt omänskliga levnadsvillkoren bland Gazas halvannan miljon isolerade invånare borgar för att hatet där mot Israel och USA, liksom stödet för Hamas, inte kommer att avta. Och Hamas, med stöd från Syrien, Hizbollah och Iran, lär även fortsatt kunna obstruera ofullständiga fredsprocesser. För 80 år sedan skrev sionisten och tyskvännen Fredrik Böök efter ett långvarigt besök i Palestina en tänkvärd bok, ”Resa till Jerusalem”. Efter att noga ha lyssnat till lokala judiska och arabiska argument om vem landet tillhörde drar han slutsatsen att en lösning på denna konflikt inte var i sikte under hans livstid, kanske inte heller senare. Det var 1927, före Förintelsen och före bildandet av staten Israel. Nu skriver vi 2007.DN ", "article_category": "other"}
{"id": 31762, "headline": "Fred i vår tid", "summary": "Nu gör äntligen George W Bush ett senkommet försök att ta tag i Israel-Palestinakonflikten. Men även hans initiativ lär gå samma väg som tidigare \"fredsprocesser\" gjort under snart ett sekel.", "article": "Om konflikten Israel-Palestina yttrade John F Kennedy en gång till Golda Meir, då israelisk utrikesminister och senare premiärminister: \"Det kan tyckas omöjligt att nå en lösning, men det är lika omöjligt att låta konflikten bara fortsätta och fortsätta och sedan explodera.\" Åtta amerikanska presidenter senare bara fortsätter denna sekellånga konflikt, med explosioner då och då. Nu gör äntligen också George W Bush ett som det tycks allvarligt men senkommet försök att ta tag i frågan. Någon gång i höst vill Bush att ett \"fredsmöte\" ska hållas med det uttalade syftet att på sikt skapa en palestinsk stat vid sidan av Israel. Därmed har USA erkänt att de senaste årens Mellanösternformel, \"vägkartan för fred\", inte lett någon vart. Vägkartan förutsatte en rad stegvisa eftergifter från såväl palestinier som israeler (som ingen av dem kan eller vill uppfylla) innan man börjar förhandla om kärnfrågorna: gränser, palestinska flyktingar, judiska bosättningar, Jerusalems status. Nu säger sig alltså Bushadministrationen, liksom Tony Blair, ny Mellanösternmedlare för kvartetten FN, EU, Ryssland och USA, eftersträva ett helhetsgrepp. Dock inte för alla inblandade parter. Bush inbjöd enbart dem som \"erkänner Israels rätt att existera\" till höstens fredsmöte, det vill säga inte sådana centrala aktörer som Syrien, libanesiska Hizbollah, Iran eller ens Hamas, det palestinska islamistparti som vann flest röster i förra årets demokratiska parlamentsval. Därmed skiljer sig Bush den yngre från Bush den äldre som för femton år sedan framgångsrikt inviterade salig Yassir Arafats PLO till den process som mynnade ut i det då så hoppingivande Osloavtalet 1993. I själva verket insisterar USA alltjämt på att helt utestänga dessa fyra \"ondskans axelmakter\" från allt inflytande över en återupptagen israelisk-palestinsk fredsprocess. Det är förstås kontraproduktivt, lika kontraproduktivt som det länge var av Bush att försöka hålla Iran utanför maktkampen i det fraktionssprängda Irak. Vad gäller Hamas, som i juni med våld drev bort rivalen Fatah/PLO från Gaza, tycks USA vilja isolera och ignorera denna islamistiska rörelse inom Gazas territorium. I stället satsar amerikanska CIA, med hjälp av israelisk militär, på att utbilda och bygga upp Fatahs väpnade styrkor så att de ska kunna besegra Hamas militärt och återta kontrollen över Gaza. Ironiskt nog innebär detta att USA och Israel nu försöker skapa en \"ny Arafat\". Yassir Arafat kritiserades ju på sin tid hårt för att han omgav sig med dussintalet säkerhetsstyrkor som förmådde hålla pli på dem som ville utmana honom. Nu när öppen inbördesfejd råder mellan Fatah och Hamas, mellan Västbanken och Gaza, vill Bushadministrationen att Fatah/PLO-ledaren Mahmud Abbas - utan demokratiskt väljarmandat - ska använda samma härskarspråk mot Hamas och andra maktrivaler. Först då blir Abbas i israeliska och amerikanska ögon en trovärdig motpart att fredsförhandla med. Allt talar för att detta upplägg är dömt att gå samma väg som tidigare \"vägkartor\" och \"fredsprocesser\". De helt omänskliga levnadsvillkoren bland Gazas halvannan miljon isolerade invånare borgar för att hatet där mot Israel och USA, liksom stödet för Hamas, inte kommer att avta. Och Hamas, med stöd från Syrien, Hizbollah och Iran, lär även fortsatt kunna obstruera ofullständiga fredsprocesser. För 80 år sedan skrev sionisten och tyskvännen Fredrik Böök efter ett långvarigt besök i Palestina en tänkvärd bok, \"Resa till Jerusalem\". Efter att noga ha lyssnat till lokala judiska och arabiska argument om vem landet tillhörde drar han slutsatsen att en lösning på denna konflikt inte var i sikte under hans livstid, kanske inte heller senare. Det var 1927, före Förintelsen och före bildandet av staten Israel. Nu skriver vi 2007. ", "article_category": "other"}
{"id": 31806, "headline": "”Flitiga läkare blir problem i vår slimmade sjukvård”", "summary": "Regeringens utredare slår larm: Inget utrymme för nytänkande när ekonomiskt resultat går före vårdkvalitet och patientnytta. Svensk klinisk forskning är hotad. I vår ekonomistyrda sjukvård finns inte utrymme för nyfikna unga läkare att utmana och tänka nytt. Ny kunskap ses mest som ett problem i dagens slimmade sjukvård. Här styr kvantitativa mått och ekonomiska resultat. Vårdkvalitet och patientnytta kommer i andra hand, skriver professor Olle Stendahl som fått regeringens uppdrag i höst att stärka den patientnära forskningen. Omkring fem miljarder finns avsatta för klinisk forskning vid universitetssjukhusen i dag. Vi måste försäkra oss om att dessa pengar används på bästa möjliga sätt, skriver han.", "article": "Nobelpriset i medicin gick 2005 till Barry Marshall och Robin Warren för deras upptäckt 1983 av Helicobacter som orsak till magsår. Trots stort motstånd och skepsis från forskare och industri lyckades man på mindre än tio år revolutionera behandlingen av magsår. Varför lyckades två okända läkare från Perth med denna bedrift? Tur och skicklighet, men framför allt var det en kombination av grundläggande forskning och klinisk insikt och erfarenhet som ledde till att man snabbt kunde gå från laboratoriet till kliniken. Utan en nyfiken och ifrågasättande läkare med klinisk erfarenhet som Marshall, hade Warrens iakttagelse att det fanns spiralformade bakterier i närheten av magsåret stannat på laboratoriet. Miljontals patienter med magsår som i dag botas på ett par veckor med antibiotika, skulle utan denna upptäckt utsatts för långvarig och dyr behandling, eventuellt också kirurgi. Det som tidigare var en av de vanligaste kirurgiska ingreppen förekommer knappast längre. Medicinhistorien kan visa på flera liknande exempel. Skulle detta kunna hända igen? Knappast. I alla fall inte i dagens svenska sjukvård. I vår ekonomistyrda sjukvård finns det inte utrymme för nyfikna unga läkare och andra professionella att utmana etablissemanget och nedärvda dogmer. Ny kunskap är inte attraktiv utan ses mest som problem, ökade kostnader och störningar i dagens slimmade sjukvård där rationella vårdprogram och kvantitativa mått styr. Det landsting och de sjukvårdsdirektörer som kan uppvisa ett positivt ekonomiskt resultat premieras. Vårdkvalitet och patientnytta kommer i andra hand. Tyvärr hävdar sig svensk klinisk forskning även allt sämre internationellt. En analys av citeringsfrekvensen av svenska forskare inom klinisk medicin visar att den har sjunkit med 21 procent sedan 1997. Det är bara Finland, minus 27 procent, och Frankrike, minus 22 procent, som visar en liknande negativ utveckling. Andra länder som England, Schweiz, Nederländerna, Tyskland, Italien och Österrike, Japan och USA har en positiv utveckling. Det är också tydligt att vi säljer ut vår forskning och låter andra göra jobbet. Under de senaste tio åren har stora sammanslagningar skett inom läkemedelsindustrin. Forskning och utveckling har flyttats från Sverige och Europa och antalet kliniska prövningar minskar. Man etablerar sig där marknaden finns och där det finns starka forskningsmiljöer – i Indien, Kina och USA. Samtidigt har vi unika möjligheter att driva klinisk forskning i Sverige. En stabil offentlig sjukvård, lojala och forskningsintresserade patienter, väletablerade register och biobanker och inte minst en välutbildad läkarkår borde vara en idealisk grogrund för framgångsrik forskning och kliniska prövningar. För att ta till vara dessa möjligheter krävs välutbildade läkare med möjlighet att kombinera klinisk verksamhet med forskning. Återväxten inom den kliniska forskningen är emellertid hotad. Redan för tio år sedan visade Medicinska forskningsrådet i en utredning att den kliniska forskningen hade stagnerat och att återväxten var hotad. Sedan dess har villkoren successivt försämrats och återväxten nått botten. Sedan mitten av 1980-talet har andelen forskande läkare bland doktorander vid de medicinska fakulteterna minskat kraftigt, från 70 till 21 procent. Denna minskning beror inte längre på att antalet doktorander har ökat totalt vid de medicinska fakulteterna. År 2000 var antalet disputerade med svensk läkarexamen 323, fyra år senare hade antalet sjunkit med 30 procent. Andelen disputerade läkare är dock hög i ett internationellt perspektiv, vilket borde borga för en god tillväxt. Det saknas emellertid möjligheter och incitament för en fortsatt forskarkarriär. Det är därför intresset för forskning hos blivande läkare är svagt. Att endast 4 procent av läkarstuderande i mitten och slutet av sin utbildning kunde se sig som forskare är ett ännu allvarligare tecken. Utan en bättre rekryteringsbas är det inte möjligt att ersätta de hundratals professorer och senior forskare som går i pension de närmaste åren. Många problem och svårigheter alltså, men att känna hindren väl är samtidigt en nödvändig början för att komma över dem. Just nu har vi faktiskt en unik möjlighet att ge den kliniska forskningen sin chans till renässans. Ett mycket positivt tecken är att tre departement – utbildnings-, social- och näringsdepartementet – valt att samarbeta kring frågan. Detta är en unik situation för den kliniska forskningen, som får mig att hoppas på att tiden även är mogen för en samsyn mellan övriga aktörer. Nu lämnar vi problembeskrivningarna bakom oss och tar sikte på hur vi vill att framtiden ska se ut – nu är det dags för de goda idéerna att ta form och konkretiseras. Under hösten kommer jag att i dialog med företrädare för landsting, universitet, industri, forskningsfinansiärer, patientorganisationer och övriga intressenter utarbeta en åtgärdsplan som kan ge avtryck i den kommande forskningspropositionen. Det är min absoluta övertygelse att alla de som möter patienterna och forskningen i sin vardag har många förslag på hur vi kan få till stånd en positiv utveckling. Forskningen måste få ett reellt meritvärde, tid och tjänster måste finnas samtidigt som forskning och utveckling åter måste bli en naturlig del i grund- och vidareutbildningen. Omkring fem miljarder kronor finns i dag avsatta för klinisk forskning vid våra universitetssjukhus, varav hälften ligger hos sjukvårdshuvudmännen. Vi måste försäkra oss om att dessa pengar används på bästa möjliga sätt: att de går till de bästa och mest innovativa forskarna och till studier av de verkligt intressanta problemen. Visst krävs mer pengar till forskningen om vi ska vara konkurrenskraftiga, men det är först när vi ärligt kan säga att vi gjort vårt allra bästa med de resurser som faktiskt redan finns som ett sådant krav blir rimligt att ställa. Jag hoppas och tror att det i dag finns en stark vilja till samförstånd och samverkan över gränserna för att stärka den kliniska forskningen betydligt. Det är bara genom samarbete och kreativitet som vi kan ta Sverige tillbaka till en topposition bland världens forskarnationer samtidigt som vi garanterar medborgarna bästa möjliga vård. Olle Stendahl ", "article_category": "other"}
{"id": 31822, "headline": "Bergmanlandet är tidlöst", "summary": "Ingmar Bergman var en av Sveriges största konstnärer under 1900-talet. Han gav omvärlden en bild av Sverige som starkt kontrasterade mot folkhemmet.", "article": "Ingmar Bergman hade sina rötter i ett Sverige av klara ståndsskillnader, i ett Sverige där Gud ännu inte dött. Han levde i och präglades av 1930- och 1940-talens världskriser. De frågor om människans ansvar och förhållningssätt till andra som då kom i förgrunden blev ledmotiven i Ingmar Bergmans verk. Också när de var glada och lättsamma komedier, klassiker i ny tappning eller familjen Bergmans egen historia fanns den där – konstnärens borrande in i själens mångtydighet. Under det sena 50-talet och 60-talet tog den internationella myten Bergman form: filmaren som visade ett land av grubblande, dystra, syndadrabbade människor, tysta, förgråtna och dödslängtande. Under 1970-talet blev ”Scener ur ett äktenskap” en förlängning av Ibsen och Strindberg. Bergmanskådespelare blev nyckeln till karriären för rader av aktörer och aktriser, många av dem kom att bli lika med ”dessa moderna svenska människor” som omvärlden förundrades över och fascinerades av. Ingmar Bergmans rykte växte, medan kulturklimatet här hemma blev kyligare. Framgång skapar avund, och 1970-talet var den politisk-kulturella likriktningens årtionde. Det var den tid när det starka samhället blev överstarkt. En vinterdag 1976 slog det ned på landets störste regissör. Skattepolisen hemsökte Ingmar Bergman på Dramaten, den arbetsplats som nära nog var hans hem. Resultatet blev en fem år lång landsflykt i München och en internationell prestigeförlust. Det var då som föreställningen om Sverige som ett socialistiskt land av sovjetsnitt slog rot runt om i den västliga världen. Allt detta skedde många år innan begreppet varumärke kopplades till en nation, det starka samhällets Sverige ångade på tills samma år en annan av våra stora konstnärer, Astrid Lindgren, berättade Sagan om Pomperipossa. Det länder till eftertanke att Sveriges två världskända konstnärer vid samma tid stötte mot ett samhälle där kollektivismen och de planerade liven drivits in absurdum. Genom dem blev denna absurditet uppenbar, ögonen öppnades. Ett starkt samhälle blir förr eller senare för starkt för sina stora begåvningar lika väl som för oss alla vanliga, sköra och egensinniga människor. Så blev också 1976 en vändpunkt. Och när Ingmar Bergman sedan återvände blev det till något av en skördetid. Individen och hennes egenart stod fram, gränserna mot omvärlden flyttades. Också i Sverige stod det klart att vi aldrig kan frigöra oss från vårt förgångna, att nuet spelar mot det förgångna. Från 1980-talet gav oss Ingmar Bergman, nu närmast kultförklarad, en rad storslagna teateruppsättningar som också turnerade internationellt och – inte minst – storfilmen ”Fanny och Alexander” som ogenerat firade ett förgånget högborgerligt Sverige. Som Fårögubbe blev Ingmar Bergman till slut ett med den natur han använt – karg, öppen, nästan tom på människor. Längre från den omhuldade bilden av Sverige som det goda folkhemmet, det fredliga och solidariska samhället är det svårt att komma. Bergmanlandet däremot är tidlöst och allmänmänskligt, det kommer med åren att bli än mer uppenbart. Så har det blivit med August Strindbergs verk – så bundet till en svensk skärgård i det slutande 1800-talet det än må te sig. Den store konstnären lever både i och bortom sin tid. Ingmar Bergmans tid tog slut den 30 juli 2007, hans verk och bild av ett Sverige i en turbulent tid för vi med oss i 2000-talet. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 31823, "headline": "”Arbetarbarn värderas lägre än akademikerbarn vid skada”", "summary": "Hård kritik mot Trafikskadenämnden för kränkande särbehandling av trafikskadade barn genom sämre ekonomisk ersättning. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Orsaken är att Trafikskadenämnden bedömer ersättningen efter den sociala miljö som barnet växer upp i och gör en beräkning av ersättningen för framtida inkomstbortfall utifrån barnets egna framtidsutsikter. Därmed sätts likhetsprincipen inom svensk rätt ur spel eftersom lika skador inte ersätts lika på grund av familjeförhållanden. Detta är kränkande och orimligt, skriver Caterina Franceschi, som studerat ett stort antal ersättningsfall vid Handelshögskolan i Göteborg.", "article": "Barn i arbetarhem som skadas i trafiken och inte kan arbeta kan få upp till 100 000 kronor lägre årligt skadestånd än ett barn i ett akademikerhem som får samma skada. Det framgår av fall som behandlats i den statligt styrda Trafikskadenämnden. Detta är gammalmodigt, kränkande och bryter mot riksdagens intentioner. Lagen måste ändras till en modell med schablonersättningar. I många år har diskuterats hur framtida inkomstbortfall ska beräknas för barn och ungdomar som skadats i trafikolyckor. Frågan har varit om barnens sociala närmiljö, det vill säga föräldrars utbildning och inkomster, ska påverka beräkningen. I förarbetena till de lagar som gäller i dag sägs tydligt att man inte ska ta hänsyn den sociala närmiljön när ersättning beslutas. Riksdagen har dock utgått ifrån att rättstilllämpningen ska hantera detta. Reglerna finns i trafikskadelagen och i skadeståndslagen. Grundprincipen är att den som skadas ska ha samma ekonomiska läge som om skadan inte hade inträffat. Skillnader som fanns före skadan kommer därför också att synas i skadeståndet. Under 2005 inträffade 18 000 trafikolyckor med personskador. 440 personer dog, 4 000 skadades svårt och 22 000 skadades lindrigt. Av de skadade var 4 300 barn upp till 17 år. Av dessa skadades 600 svårt, dock blev inte alla invalidiserade. Även om det handlar om ett fåtal drabbade, är skadeståndet för dessa barn mycket viktigt för deras livskvalitet och fortsatta liv. Speciellt hårt drabbas barn som framöver inte kan arbeta alls eller bara delvis. Det framtida inkomstbortfallet ska beräknas utifrån barnets förutsättningar och val i livet. Om barnet snarare är en ungdom och studerar på gymnasium eller högskola kommer ersättningen att beräknas på vad barnet kan antas tjäna inom utbildningens yrkesområde. Därmed beräknas ersättningen på liknande sätt som för vuxna. Om barnet däremot är väldigt ungt blir beräkningen mycket svårare. Barnets individuella förutsättningar, vilja och förmåga att välja ett yrke i vuxen ålder kommer då att ligga till grund för barnets ersättning. Om utredningen inte ger tillräckligt underlag kan barnets familjeförhållanden spela en avgörande roll. För ersättning för sveda och värk samt lyte och men finns tydliga hjälptabeller som utges av Trafikskadenämnden, TSN. Kostnadsersättningar utbetalas mot kvitto. Dessa ersättningsområden är ur rättvisesynpunkt inga problem. Problemen uppstår när den framtida inkomstförlusten ska bedömas. Trots lagstiftarens intentioner att inte ta hänsyn till socialgruppstänkande vid bedömning av ersättningen lever detta kvar hos TSN. Eftersom försäkringsbolagen följer nämndens yttranden kan två barn med samma skada få olika ersättningar. I flertalet av ärendena görs beräkningen av ersättningen för framtida inkomstbortfall utifrån barnets egna framtidsutsikter och förutsättningar. I en del fall som jag studerat är barnet och försäkringsbolagen överens om att barnet skulle ha börjat arbeta direkt efter gymnasiet. Ersättningen för inkomstbortfallet bygger då på genomsnittsinkomsten i Sverige. I andra fall har nämnden och bolaget inte litat på den skadades bedömning om framtida studie- och yrkesval. I ett fall har TSN exempelvis inte litat på ett barns uppgift att hon skulle ha utbildat sig till barnsköterska. Ett annat barn uppger att han skulle ha blivit murare men har fått ersättningen baserad på den lägre genomsnittsinkomsten inom LO-kollektivet. I ett antal ärenden görs beräkningen av framtida inkomstbortfall utifrån föräldrarnas utbildning. TSN har alltså vägt in barnets sociala närmiljö vid beräkningen av ersättning för framtida inkomstbortfall. ”Akademikerbarn” får mer i ersättning än ”arbetarbarn” även om barnen var mycket små när de skadades. Dessa fall kallas barn med karriäreffekt. I fyra fall som jag studerat är ”karriäreffekten” tydlig. Ett barn som fick 100-procentig invaliditet under graviditet i samband med olycka antar TSN skulle ha studerat på högskola med hänsyn till familjebakgrunden. En 13-årig flicka med svår invaliditet fick också högre ersättning på grund av att mamman och pappan har ledande befattningar inom bank och företag. I ett fjärde fall tror nämnden inte att en pojke skulle ha studerat på högskola. I detta fall räckte det inte med att systern hade läst på högskola, eftersom de andra i familjen hade inkomster som motsvarar genomsnittet i Sverige. Av dessa fall framgår att den totala ersättningen till barn utan ”karriäreffekt” är mellan cirka 200 000 och 220 000 kronor om året. För barn med ”karriäreffekt” blir ersättningen cirka 100 000 kronor högre. Skadeståndet brukar också ”karriärhöjas” under de första åren för att sedan stabiliseras och övergå till en värdesäkrad livränta. Den totala ersättningen innehåller också den del som barnet får från det allmänna, till exempel förtidspension, som då avräknas mot skadeståndet. Som grund för sina ställningstaganden har TSN statistik från SCB som visar att fler barn från högutbildade hem läser på högskola. Samtidigt har detta ändrats under senare år. Mellan 1993/94 och 2002/03 har andelen studenter från ”arbetarhem” ökat från 18 till 24 procent. Statistiken kan också användas på motsatt sätt. Alla barn till högutbildade föräldrar läser inte vidare. Dessa barn får då genom positiv särbehandling för mycket i ersättning. Barn från arbetarhem som skulle ha läst vidare får för lite i ersättning. Det blir med andra ord dubbelt fel. Statistiken visar också att fler flickor än pojkar läser vidare. Samma förhållande gäller barn med svensk bakgrund jämfört med barn med utländsk bakgrund. Om detta dras till sin spets skulle en arbetarpojke med utländsk bakgrund vara berättigad till lägre ersättning än en akademikerflicka med svensk bakgrund. Likhetsprincipen inom svensk rätt sätts ur spel då lika skador inte ersätts lika på grund av barnens familjeförhållanden. Det är anmärkningsvärt då samhället under många år försökt att öka andelen barn från icke högutbildade familjer att studera vidare och därigenom minska klyftorna. Dessa ansträngningar har under senare år gett visst resultat. Att då diskriminera barn från ”arbetarhem” på det sätt som TSN gör är att vrida klockan tillbaka. Att över huvud taget föra ett resonemang om föräldrarnas bakgrund är både gammalmodigt och kränkande. Sverige skulle i stället som i Norge och Danmark kunna använda schabloner för framtida inkomstbortfall för barn. Även om schablonerna är omdiskuterade finns det fördelar eftersom de är mer rättssäkra och förutsägbara för både den skadade och försäkringsbolaget. Det finns nackdelar med schabloner. Den största och kanske tydligaste är att de skulle bryta mot den svenska skadeståndsrätten, då denna bygger på en individuell bedömning i varje enskilt fall. Den andra nackdelen är att de kan upplevas oflexibla och orättvisa om de inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Caterina Franceschi ", "article_category": "other"}
{"id": 31825, "headline": "\"Arbetarbarn värderas lägre än akademikerbarn vid skada\"", "summary": "Hård kritik mot Trafikskadenämnden för kränkande särbehandling av trafikskadade barn genom sämre ekonomisk ersättning. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Orsaken är att Trafikskadenämnden bedömer ersättningen efter den sociala miljö som barnet växer upp i och gör en beräkning av ersättningen för framtida inkomstbortfall utifrån barnets egna framtidsutsikter. Därmed sätts likhetsprincipen inom svensk rätt ur spel eftersom lika skador inte ersätts lika på grund av familjeförhållanden. Detta är kränkande och orimligt, skriver Caterina Franceschi, som studerat ett stort antal ersättningsfall vid Handelshögskolan i Göteborg.", "article": "Barn i arbetarhem som skadas i trafiken och inte kan arbeta kan få upp till 100.000 kronor lägre årligt skadestånd än ett barn i ett akademikerhem som får samma skada. Det framgår av fall som behandlats i den statligt styrda Trafikskadenämnden. Detta är gammalmodigt, kränkande och bryter mot riksdagens intentioner. Lagen måste ändras till en modell med schablonersättningar. I många år har diskuterats hur framtida inkomstbortfall ska beräknas för barn och ungdomar som skadats i trafikolyckor. Frågan har varit om barnens sociala närmiljö, det vill säga föräldrars utbildning och inkomster, ska påverka beräkningen. I förarbetena till de lagar som gäller i dag sägs tydligt att man inte ska ta hänsyn den sociala närmiljön när ersättning beslutas. Riksdagen har dock utgått ifrån att rättstilllämpningen ska hantera detta. Reglerna finns i trafikskadelagen och i skadeståndslagen. Grundprincipen är att den som skadas ska ha samma ekonomiska läge som om skadan inte hade inträffat. Skillnader som fanns före skadan kommer därför också att synas i skadeståndet. Under 2005 inträffade 18.000 trafikolyckor med personskador. 440 personer dog, 4.000 skadades svårt och 22.000 skadades lindrigt. Av de skadade var 4.300 barn upp till 17 år. Av dessa skadades 600 svårt, dock blev inte alla invalidiserade. Även om det handlar om ett fåtal drabbade, är skadeståndet för dessa barn mycket viktigt för deras livskvalitet och fortsatta liv. Speciellt hårt drabbas barn som framöver inte kan arbeta alls eller bara delvis. Det framtida inkomstbortfallet ska beräknas utifrån barnets förutsättningar och val i livet. Om barnet snarare är en ungdom och studerar på gymnasium eller högskola kommer ersättningen att beräknas på vad barnet kan antas tjäna inom utbildningens yrkesområde. Därmed beräknas ersättningen på liknande sätt som för vuxna. Om barnet däremot är väldigt ungt blir beräkningen mycket svårare. Barnets individuella förutsättningar, vilja och förmåga att välja ett yrke i vuxen ålder kommer då att ligga till grund för barnets ersättning. Om utredningen inte ger tillräckligt underlag kan barnets familjeförhållanden spela en avgörande roll. För ersättning för sveda och värk samt lyte och men finns tydliga hjälptabeller som utges av Trafikskadenämnden, TSN. Kostnadsersättningar utbetalas mot kvitto. Dessa ersättningsområden är ur rättvisesynpunkt inga problem. Problemen uppstår när den framtida inkomstförlusten ska bedömas. Trots lagstiftarens intentioner att inte ta hänsyn till socialgruppstänkande vid bedömning av ersättningen lever detta kvar hos TSN. Eftersom försäkringsbolagen följer nämndens yttranden kan två barn med samma skada få olika ersättningar. I flertalet av ärendena görs beräkningen av ersättningen för framtida inkomstbortfall utifrån barnets egna framtidsutsikter och förutsättningar. I en del fall som jag studerat är barnet och försäkringsbolagen överens om att barnet skulle ha börjat arbeta direkt efter gymnasiet. Ersättningen för inkomstbortfallet bygger då på genomsnittsinkomsten i Sverige. I andra fall har nämnden och bolaget inte litat på den skadades bedömning om framtida studie- och yrkesval. I ett fall har TSN exempelvis inte litat på ett barns uppgift att hon skulle ha utbildat sig till barnsköterska. Ett annat barn uppger att han skulle ha blivit murare men har fått ersättningen baserad på den lägre genomsnittsinkomsten inom LO-kollektivet. I ett antal ärenden görs beräkningen av framtida inkomstbortfall utifrån föräldrarnas utbildning. TSN har alltså vägt in barnets sociala närmiljö vid beräkningen av ersättning för framtida inkomstbortfall. \"Akademikerbarn\" får mer i ersättning än \"arbetarbarn\" även om barnen var mycket små när de skadades. Dessa fall kallas barn med karriäreffekt. I fyra fall som jag studerat är \"karriäreffekten\" tydlig. Ett barn som fick 100-procentig invaliditet under graviditet i samband med olycka antar TSN skulle ha studerat på högskola med hänsyn till familjebakgrunden. En 13-årig flicka med svår invaliditet fick också högre ersättning på grund av att mamman och pappan har ledande befattningar inom bank och företag. I ett fjärde fall tror nämnden inte att en pojke skulle ha studerat på högskola. I detta fall räckte det inte med att systern hade läst på högskola, eftersom de andra i familjen hade inkomster som motsvarar genomsnittet i Sverige. Av dessa fall framgår att den totala ersättningen till barn utan \"karriäreffekt\" är mellan cirka 200.000 och 220.000 kronor om året. För barn med \"karriäreffekt\" blir ersättningen cirka 100.000 kronor högre. Skadeståndet brukar också \"karriärhöjas\" under de första åren för att sedan stabiliseras och övergå till en värdesäkrad livränta. Den totala ersättningen innehåller också den del som barnet får från det allmänna, till exempel förtidspension, som då avräknas mot skadeståndet. Som grund för sina ställningstaganden har TSN statistik från SCB som visar att fler barn från högutbildade hem läser på högskola. Samtidigt har detta ändrats under senare år. Mellan 1993/94 och 2002/03 har andelen studenter från \"arbetarhem\" ökat från 18 till 24 procent. Statistiken kan också användas på motsatt sätt. Alla barn till högutbildade föräldrar läser inte vidare. Dessa barn får då genom positiv särbehandling för mycket i ersättning. Barn från arbetarhem som skulle ha läst vidare får för lite i ersättning. Det blir med andra ord dubbelt fel. Statistiken visar också att fler flickor än pojkar läser vidare. Samma förhållande gäller barn med svensk bakgrund jämfört med barn med utländsk bakgrund. Om detta dras till sin spets skulle en arbetarpojke med utländsk bakgrund vara berättigad till lägre ersättning än en akademikerflicka med svensk bakgrund. Likhetsprincipen inom svensk rätt sätts ur spel då lika skador inte ersätts lika på grund av barnens familjeförhållanden. Det är anmärkningsvärt då samhället under många år försökt att öka andelen barn från icke högutbildade familjer att studera vidare och därigenom minska klyftorna. Dessa ansträngningar har under senare år gett visst resultat. Att då diskriminera barn från \"arbetarhem\" på det sätt som TSN gör är att vrida klockan tillbaka. Att över huvud taget föra ett resonemang om föräldrarnas bakgrund är både gammalmodigt och kränkande. Sverige skulle i stället som i Norge och Danmark kunna använda schabloner för framtida inkomstbortfall för barn. Även om schablonerna är omdiskuterade finns det fördelar eftersom de är mer rättssäkra och förutsägbara för både den skadade och försäkringsbolaget. Det finns nackdelar med schabloner. Den största och kanske tydligaste är att de skulle bryta mot den svenska skadeståndsrätten, då denna bygger på en individuell bedömning i varje enskilt fall. Den andra nackdelen är att de kan upplevas oflexibla och orättvisa om de inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Caterina Franceschi ", "article_category": "other"}
{"id": 31838, "headline": "”Domslut i vårdnadstvister på helt falska kunskaper”", "summary": "Forskare slår hål på expertmyt: Små barns minnesförmåga kan inte användas som argument för omvårdnadsbeslut. Ettåriga Linnéa skulle bo varannan natt hos mamma och varannan natt hos pappa, slog Stockholms tingsrätt fast. Ett bra beslut tyckte experter som menade att små barn glömmer så fort. Detta är helt fel visar ny forskning om hur små barn minns. Redan vid ett års ålder kan barn komma ihåg en enskild händelse i flera månader. Upprepas händelsen formas starka minnen av detta. Små barns minnesförmåga kan inte användas som argument för beslut där barn kastas från det ena hemmet till andra flera gånger i veckan, skriver Mikael Heimann, professor i psykologi vid Linköpings universitet.", "article": "Enligt expertis glömmer små barn fort och därför väljer domstolar ofta att ta varannan natt så att barnet har nära kontakt med både mamman och pappan hela tiden. Denna uppfattning framfördes i samband med att Stockholms tingsrätt just bestämt att Linnéa, 13 månader, skulle bo varannan natt hos mamma och varannan natt hos pappa. Beslut om små barns omvårdnad är svåra att ta. Hänsyn måste bland annat tas till barnets utvecklingshistoria, föräldrarna sensitivitet, det vill säga förmågan att läsa och tolka barnets signaler, och barnets anknytning. Vad man däremot inte kan använda som argument är att ”små barn glömmer fort” eftersom detta inte stämmer med fakta. Det är en myt att små barn glömmer fort! Och absolut inte barn som är 13 månader. Vid ett års ålder kan ett barn komma ihåg en enskild händelse i flera månader! Och i Linnéas fall handlade det inte om en enstaka händelse, utan om upprepade händelser. Självklart formas starka minnen av detta! Sedan är det en helt annan fråga om dessa minnen, dessa erfarenheter påverkar barnet negativt eller positivt. Men att använda förmenta uttalanden om barns minnesförmåga som argument för beslutet håller inte. Man kan undra över vilken expertis som åsyftas i inledningscitatet. Modern utvecklingspsykologisk forskning kring små barns minnesförmåga har visat att många av de antaganden som tidigare gjorts om den tidiga minnesutvecklingen behöver omvärderas. Traditionellt har man inom psykologin menat att långtidsminnet utvecklas sent och att förmågan att forma specifika och personliga händelseminnen kräver ett språk och rudimentära jagfunktioner. Barns förmåga att lagra händelser ansågs som begränsad och man menade att det dröjer till slutet av andra levnadsåret innan ett barn kan lagra en händelse som det bara kunnat observera, till exempel hur man gör för att sätta i gång en leksak, för att först långt senare använda kunskapen när leksaken blir tillgänglig för barnet. I dag vet vi att barn kan forma specifika händelseminnen redan under det första levnadsåret, fakta som bekräftats av flera studier från såväl USA, England, Nya Zeeland som Sverige: •Vid sex månader kan ett barn minnas en specifik händelse i över ett dygn efter en demonstration på högst 90 sekunder. •Vid nio månader minns barn en händelse i närmare en månad efter en demonstration som inte varar längre än 20 sekunder. •Från ett års ålder ökar minnesförmågan markant. Ett barn på 12–13 månader minns en specifik händelse i cirka två månader medan ett barn på 18 månader minns i närmare sex månader. Vårt minne är komplext och påverkas av många olika faktorer. Dessutom pratar vi ofta om flera olika sorters minnen. Hittills har jag diskuterat specifika händelseminnen, förelöpare till det personliga och medvetna minnet, men barn formar också vaneminnen och barn har även ett utvecklat igenkänningsminne. I en studie från 2005 visade till exempel två amerikanska forskare att tre månader gamla barn har förmågan att forma specifika erfarenheter enbart genom att titta. Tidigt i livet är ju detta nästan det enda en baby kan, att ligga och titta på sin omgivning, på sin kropp och på sina föräldrar. Frågan för forskarna var: ”I vilken grad kan barnet lära sig av händelser som bara observeras då och då, det vill säga i vilken grad förekommer ’latent inlärning’ så här tidigt i ett barns liv.” Vad man i korta drag gjorde var att undersöka om barn som regelbundet fick se en leksak användas från tre månaders ålder var mer kompetenta när de tre månader senare för första gången själva fick hantera leksaken jämfört med barn som fick se leksaken användas för första gången när de var sex månader. Resultaten visar i korthet att det gör skillnad att bara fått se ett föremål. De som fått se leksaken regelbundet från tre till sex månader var snabbare! Det lilla barnet bygger med andra ord upp en kunskapsbas långt innan han eller hon har möjlighet att själv undersöka eller själv uttrycka sina erfarenheter. Spädbarn kan således forma långtidsminnen av specifika beteendesekvenser trots att de själva är motoriskt oförmögna att utföra dem. Minnen som kan plockas fram långt senare. Det har länge diskuterats om vissa minnesförmågor utvecklas tidigare än andra. Om så verkligen är fallet vet vi inte. Vad vi däremot vet är att de system som ansetts utvecklas relativt sent, såsom specifika händelseminnen runt 18–24 månaders ålder, är delvis funktionella långt tidigare, redan vid tre till sex månaders ålder. Igenkänningsminnen kan visserligen observeras ännu tidigare. Barn känner till exempel igen en person efter 24 timmar vid sex veckors ålder och bebisar känner igen sin mors röst redan före förlossningen, men exakt hur olika minnessystem skiljer sig åt under det första året är ännu oklart. Vi vet att den tidiga minnesförmågan är viktig för senare språklig och kognitiv utveckling, men fortfarande är detaljkunskapen om hur minnet utvecklas under de första levnadsåren ofullständig. Här behövs fler utvecklingspsykologiska och neurofysiologiska studier. Någon klar och entydig konklusion är svår att forma. Verkligheten, liksom vår kunskapsbas, är för komplex. Vad som däremot står klart är att kliniska experter och jurister måste ta del av ny kunskap och inleda en dialog med forskare inom relevanta områden. Den kunskap vi har om barns minnen och hur dessa formar barns personlighet är, trots alla nya fynd, fortfarande bristfällig. Vi måste därför alla inta en ödmjuk hållning. Vår förståelse för hur tidiga minnen lagras och exakt hur de påverkar utvecklingen är fortfarande bräcklig och osäker. Vad vi dock vet är att barn i Linnéas ålder har en väl utvecklad förmåga att forma specifika minnen, och att kunskap om små barns minnesförmåga inte kan användas som argument för beslut där barn kastas från det ena hemmet till det andra dagligen eller flera gånger i veckan! Mikael Heimann ", "article_category": "other"}
{"id": 31864, "headline": "Lägg pizzan på grillen", "summary": "Att laga pizza eller mackor på grillen blir ofta en succé, särskilt om gästerna får välja pålägg.", "article": "Vitsen med att laga pizza på grillen är att brödet och all fyllning får en härligt rökig och fyllig smak. Jag tror verkligen inte att ni blir besvikna om ni provar. Att bjuda vänner eller släkt på grillpizza borde bli en succé, särskilt om man lägger olika fyllningar i skilda partier så att gästerna kan välja fritt. Det finns flera olika metoder. Somliga använder en rund eller kvadratisk metallplåt på grillen och sätter på lock så att pizzan gräddas på medelvärme i härlig rök. Jag föredrar om också bottnen blir grillad, men det kräver att man är försiktig och inte bränner den. För att göra det enkelt för sig lagar man tomatsåsen och blandar och knådar degen i god tid i förväg. Då blir slutet förhoppningsvis en baggis. ", "article_category": "other"}
{"id": 31874, "headline": "Han räddades av Raoul Wallenberg", "summary": "När Frank Vajda var nio år ställdes han framför en mur i Budapest. En kulspruta pekade mot honom. Då anlände Raoul Wallenberg och efter en stund kunde Frank Vajda återvända hem. I dag delar han sitt liv mellan att forska i neurofarmakologi och att söka sanningen om den svenske diplomatens öde. Mats Carlbom och Magnus Hallgren har träffat honom. Sagt om Frank", "article": "Frank Vajda säger att han som katten har nio liv och att han redan undkommit döden sju gånger. Det skedde i den ungerska huvudstaden när han var barn. Den man som dök upp strax innan han skulle skjutas till döds har kommit att prägla hans liv. I decennier har Frank Vajda sökt sanningen om Raoul Wallenberg, svensken som räddade tusentals judar i Budapest vid andra världskrigets slut. En av dem var den då nioårige Frank. I dag är han professor i neurofarmakologi i Melbourne, Australien. I sitt hem där har han ett Wallenbergrum, med tusentals böcker och dokument om Raoul Wallenberg, hundratals bilder, filmer, trettio dossierer med vad han själv skrivit om sin räddare i brev och artiklar. Och hans största stolthet: tre skyddspass, dokument som visade att innehavarna stod under svenskt beskydd. Det var med sådana som Raoul Wallenberg räddade judar i Budapest. Nu träffar jag Frank Vajda i Sverige, som han kallar sitt andra hemland. Han är här för tjugonde gången på 26 år. Här gifte han sig för 15 år sedan, hemma i Melbourne kör han Saab, och på kavajslaget sitter en miniatyr av Nordstjärneorden som han förärades 2003. Den delas ut till utländska medborgare som gjort personliga insatser för Sverige eller svenska intressen. I timmar berättar han om sin barndom och om Wallenberg på ett sätt som får kaffet i våra koppar att glömmas bort och kallna. – Först ville jag rädda honom, säger han om sitt engagemang. Jag ville ta reda på var han fanns, vad som kunde göras. Jag pratade med många, jag skrev till regeringschefer, jag har varit på utfrågningar, jag har talat till den amerikanska kongressen. – Om det inte gick att rädda honom så ville jag hedra honom. Jag har medverkat till att statyer rests och platser döpts efter Wallenberg. Slutligen vill jag försöka förstå vad som hände och varför. Den 14 oktober 1944 fyllde Frank Vajda nio år. Dagen därpå tog det nazistiska Pilkorspartiet makten i Ungern genom en kupp och förföljelserna av judar i Budapest tilltog. Frank bodde med sin mamma i ett så kallat skyddat hus utanför det judiska gettot, ett sjukhus som stod under beskydd av flera neutrala länders ambassader. När han var åtta år togs hans far till tvångsarbete för att sedan hamna i koncentrationslägret Auschwitz. Han dog av svält i mars 1945, strax före krigsslutet. Frank Vajdas mor var sjuksköterska, en modig och intelligent kvinna, säger han. Den 16 oktober satt hon i receptionen när pilkorsarna kom. De hade hört att där fanns judar som sprättat bort den gula stjärnan från sina kläder, den obligatoriska symbolen som visade att de var judar. Straffet för det var döden. – En av pilkorsarna skrek åt min mor, och hon sade emot. De beordrade henne att vara tyst, annars skulle de skjuta henne. De sa: ”Hämta din kappa.” Vi gick till vårt rum, fem meter därifrån. Där låg hennes kappa. Stjärnan låg bredvid, bortsprättad. Under några skrämmande sekunder försökte de fästa stjärnan med säkerhetsnålar. – Enligt lagen fick stjärnan inte vara så löst fastsatt att man kunde sticka in en penna bakom den. Men det kunde pilkorsarna. Franks mor och ett tjugotal andra kvinnor valdes ut för att marscheras i väg från huset. – Både pilkorsarna och mamma sa att jag skulle stanna, men jag höll mig kvar. Det var inte mod. Jag ville bara inte förlora min mamma. De togs till ett kasernområde och ställdes framför en mur. En kulspruta på marken pekade mot dem. För att använda Frank Vajdas formulering: ”Det såg inte bra ut.” – Vi stod där ungefär femton minuter. En av kvinnorna svimmade. Viskandet började: ”De diskuterar om de ska skjuta oss nu eller ta oss till floden Donau och slänga oss i vattnet.” Då anlände några män i civila kläder. De diskuterade lågmält med pilkorsarna. Sedan leddes kvinnorna och Frank tillbaka till det sjukhus där de hämtats. En av dem som kommit var Raoul Wallenberg. Frank själv var för rädd för att titta, så han vet inte hur hans räddare såg ut den gången, men varje sekund av denna dag är knivskarp i hans minne. Som att hans mamma bara tre timmar senare tog honom med sig genom ett fönster på baksidan av huset för att fly. De fick skydd hos en kvinna som tidigare städat hemma hos dem. Frank måste låtsas vara kristen, men när pojken i familjen fick en krubba med Jesusbarnet och de tre vise männen och Frank förvånat frågade vad det var för något så var det klippt. – Vi bestämde oss för att det var lika bra att återvända för att dö tillsammans med våra släktingar. Och nästan så blev det. I januari 1945 kom pilkorsarna åter till huset. Frank och hans mamma gömde sig i små klädskåp i badrummet. – Det var iskallt. Jag fick inte gå på toaletten. Men vi var tysta och höll ut i två timmar. Pilkorsarna hade försvunnit. Med sig hade de tagit 35 personer, inklusive Franks moster, hans kusin och hans lärarinna. En annan släkting lyckades få ett möte med Raoul Wallenberg och bad om hjälp. – Wallenberg sa: ”Jag är mycket ledsen, men de är döda. Jag kan inte hjälpa er.” Min kusin bröt ihop och sa: ”Min mamma är en av dem.” Då gick Wallenberg runt skrivbordet och fram till min kusin. Han lade sin arm om honom och sa: ”Jag skulle hjälpa om jag kunde, men det finns inget jag kan göra.” Nästa dag kom en kvinna tillbaka, blåslagen, och kunde berätta. De hade tagits till Donau för att skjutas. Hon hade kastat sig i floden och överlevt eftersom hon låtsades vara död. En vecka senare kom en ny grupp beväpnade män till huset, men den här gången var de annorlunda, smutsiga och med gamla gevär. De sovjetiska soldaterna var där. De hälsades som befriare. – Men SS besköt huset. En kula träffade min säng där mitt huvud normalt brukade ligga, men jag var ute och omfamnade ryssarna. Så i befrielsens ögonblick missade de mig med några decimeter. Ytterligare en av de många gånger Frank Vajda undkom döden. När ryssarna kom grep de Raoul Wallenberg och förde honom till Moskva. Den vanliga förklaringen är att de trodde att han var spion. – Kanske tänkte de också att de kunde använda honom i ett utbyte mot någon de ville ha, säger Frank Vajda. Han var en tillgång, en handelsvara. Wallenberg försvann i sovjetiska fängelser. Enligt den officiella sovjetisk-ryska historieskrivningen dog han där 1947. Det tror inte Frank Vajda på. Han hänvisar till vittnesmål från medfångar som ska ha sett honom så sent som på 1970-talet. En natt 1947 smög Frank Vajda och hans mor över gränsen till Tjeckoslovakien, varifrån det var lättare att fly till väst. Var du rädd? – Efter att ryssarna kom har jag aldrig varit rädd och kommer aldrig mer att bli rädd. Inte för egen del, säger han och börjar äntligen dricka av det kallnade kaffet. Hans mamma hade bestämt sig – de skulle bo i ett anständigt, demokratiskt land. Först hamnade de i ett flyktingläger i Österrike. Ett år senare, när Frank Vajda var 14 år, kom de till Australien – ”förmodligen världens bästa land”. Men nu tar han fram sitt australiska pass och visar: han bär det inuti ett svenskt passfodral, med Sveriges tre kronor på omslaget, samma som fanns på Wallenbergs skyddspass. Tror du att Raoul Wallenberg lever i dag? – Jag vill inte säga att han är död. Men han skulle vara 95 år, och man bör nog vara ganska orealistisk för att tro att någon kan vara i livet efter så lång tid i ryska fängelser. Och han fortsätter: – Någon har sagt att om man är optimist ser man allt i grönt, om man är pessimist ser man allt i rött, och är man realist så är man färgblind. Jag är färgblind. Raoul Wallenberg var också färgblind. Mats Carlbom mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 ”Han är en förtjusande person, hängiven, hjälpsam och så otroligt snabb och begåvad. Det har varit en stor lycka att lära känna honom.” Nina Lagergren, Raoul Wallenbergs syster. ”Frank är kompromisslöst hängiven, vare sig det gäller yrket eller sitt engagemang för Raoul Wallenberg. Det kanske låter omänsklighet, men det speciella med Frank är att han lyckas kombinera hängivenheten i arbetet med mänsklig omtanke. Det går sällan hand i hand.” Torbjörn Tomson, professor i neurologi vid Karolinska universitetssjukhuset. Tillsammans med Frank Vajda deltar han i ett forskningsprojekt som går ut på att hitta säkrare behandling för kvinnor med epilepsi i samband med graviditet. ", "article_category": "other"}
{"id": 31875, "headline": "Han räddades av Raoul Wallenberg", "summary": "När Frank Vajda var nio år ställdes han framför en mur i Budapest. En kulspruta pekade mot honom. Då anlände Raoul Wallenberg och efter en stund kunde Frank Vajda återvända hem. I dag delar han sitt liv mellan att forska i neurofarmakologi och att söka sanningen om den svenske diplomatens öde. Mats Carlbom och Magnus Hallgren har träffat honom.", "article": "Frank Vajda säger att han som katten har nio liv och att han redan undkommit döden sju gånger. Det skedde i den ungerska huvudstaden när han var barn. Den man som dök upp strax innan han skulle skjutas till döds har kommit att prägla hans liv. I decennier har Frank Vajda sökt sanningen om Raoul Wallenberg, svensken som räddade tusentals judar i Budapest vid andra världskrigets slut. En av dem var den då nioårige Frank. I dag är han professor i neurofarmakologi i Melbourne, Australien. I sitt hem där har han ett Wallenbergrum, med tusentals böcker och dokument om Raoul Wallenberg, hundratals bilder, filmer, trettio dossierer med vad han själv skrivit om sin räddare i brev och artiklar. Och hans största stolthet: tre skyddspass, dokument som visade att innehavarna stod under svenskt beskydd. Det var med sådana som Raoul Wallenberg räddade judar i Budapest. Nu träffar jag Frank Vajda i Sverige, som han kallar sitt andra hemland. Han är här för tjugonde gången på 26 år. Här gifte han sig för 15 år sedan, hemma i Melbourne kör han Saab, och på kavajslaget sitter en miniatyr av Nordstjärneorden som han förärades 2003. Den delas ut till utländska medborgare som gjort personliga insatser för Sverige eller svenska intressen. I timmar berättar han om sin barndom och om Wallenberg på ett sätt som får kaffet i våra koppar att glömmas bort och kallna. – Först ville jag rädda honom, säger han om sitt engagemang. Jag ville ta reda på var han fanns, vad som kunde göras. Jag pratade med många, jag skrev till regeringschefer, jag har varit på utfrågningar, jag har talat till den amerikanska kongressen. – Om det inte gick att rädda honom så ville jag hedra honom. Jag har medverkat till att statyer rests och platser döpts efter Wallenberg. Slutligen vill jag försöka förstå vad som hände och varför. Den 14 oktober 1944 fyllde Frank Vajda nio år. Dagen därpå tog det nazistiska Pilkorspartiet makten i Ungern genom en kupp och förföljelserna av judar i Budapest tilltog. Frank bodde med sin mamma i ett så kallat skyddat hus utanför det judiska gettot, ett sjukhus som stod under beskydd av flera neutrala länders ambassader. När han var åtta år togs hans far till tvångsarbete för att sedan hamna i koncentrationslägret Auschwitz. Han dog av svält i mars 1945, strax före krigsslutet. Frank Vajdas mor var sjuksköterska, en modig och intelligent kvinna, säger han. Den 16 oktober satt hon i receptionen när pilkorsarna kom. De hade hört att där fanns judar som sprättat bort den gula stjärnan från sina kläder, den obligatoriska symbolen som visade att de var judar. Straffet för det var döden. – En av pilkorsarna skrek åt min mor, och hon sade emot. De beordrade henne att vara tyst, annars skulle de skjuta henne. De sa: ”Hämta din kappa.” Vi gick till vårt rum, fem meter därifrån. Där låg hennes kappa. Stjärnan låg bredvid, bortsprättad. Under några skrämmande sekunder försökte de fästa stjärnan med säkerhetsnålar. – Enligt lagen fick stjärnan inte vara så löst fastsatt att man kunde sticka in en penna bakom den. Men det kunde pilkorsarna. Franks mor och ett tjugotal andra kvinnor valdes ut för att marscheras i väg från huset. – Både pilkorsarna och mamma sa att jag skulle stanna, men jag höll mig kvar. Det var inte mod. Jag ville bara inte förlora min mamma. De togs till ett kasernområde och ställdes framför en mur. En kulspruta på marken pekade mot dem. För att använda Frank Vajdas formulering: ”Det såg inte bra ut.” – Vi stod där ungefär femton minuter. En av kvinnorna svimmade. Viskandet började: ”De diskuterar om de ska skjuta oss nu eller ta oss till floden Donau och slänga oss i vattnet.” Då anlände några män i civila kläder. De diskuterade lågmält med pilkorsarna. Sedan leddes kvinnorna och Frank tillbaka till det sjukhus där de hämtats. En av dem som kommit var Raoul Wallenberg. Frank själv var för rädd för att titta, så han vet inte hur hans räddare såg ut den gången, men varje sekund av denna dag är knivskarp i hans minne. Som att hans mamma bara tre timmar senare tog honom med sig genom ett fönster på baksidan av huset för att fly. De fick skydd hos en kvinna som tidigare städat hemma hos dem. Frank måste låtsas vara kristen, men när pojken i familjen fick en krubba med Jesusbarnet och de tre vise männen och Frank förvånat frågade vad det var för något så var det klippt. – Vi bestämde oss för att det var lika bra att återvända för att dö tillsammans med våra släktingar. Och nästan så blev det. I januari 1945 kom pilkorsarna åter till huset. Frank och hans mamma gömde sig i små klädskåp i badrummet. – Det var iskallt. Jag fick inte gå på toaletten. Men vi var tysta och höll ut i två timmar. Pilkorsarna hade försvunnit. Med sig hade de tagit 35 personer, inklusive Franks moster, hans kusin och hans lärarinna. En annan släkting lyckades få ett möte med Raoul Wallenberg och bad om hjälp. – Wallenberg sa: ”Jag är mycket ledsen, men de är döda. Jag kan inte hjälpa er.” Min kusin bröt ihop och sa: ”Min mamma är en av dem.” Då gick Wallenberg runt skrivbordet och fram till min kusin. Han lade sin arm om honom och sa: ”Jag skulle hjälpa om jag kunde, men det finns inget jag kan göra.” Nästa dag kom en kvinna tillbaka, blåslagen, och kunde berätta. De hade tagits till Donau för att skjutas. Hon hade kastat sig i floden och överlevt eftersom hon låtsades vara död. En vecka senare kom en ny grupp beväpnade män till huset, men den här gången var de annorlunda, smutsiga och med gamla gevär. De sovjetiska soldaterna var där. De hälsades som befriare. – Men SS besköt huset. En kula träffade min säng där mitt huvud normalt brukade ligga, men jag var ute och omfamnade ryssarna. Så i befrielsens ögonblick missade de mig med några decimeter. Ytterligare en av de många gånger Frank Vajda undkom döden. När ryssarna kom grep de Raoul Wallenberg och förde honom till Moskva. Den vanliga förklaringen är att de trodde att han var spion. – Kanske tänkte de också att de kunde använda honom i ett utbyte mot någon de ville ha, säger Frank Vajda. Han var en tillgång, en handelsvara. Wallenberg försvann i sovjetiska fängelser. Enligt den officiella sovjetisk-ryska historieskrivningen dog han där 1947. Det tror inte Frank Vajda på. Han hänvisar till vittnesmål från medfångar som ska ha sett honom så sent som på 1970-talet. En natt 1947 smög Frank Vajda och hans mor över gränsen till Tjeckoslovakien, varifrån det var lättare att fly till väst. Var du rädd – Efter att ryssarna kom har jag aldrig varit rädd och kommer aldrig mer att bli rädd. Inte för egen del, säger han och börjar äntligen dricka av det kallnade kaffet. Hans mamma hade bestämt sig – de skulle bo i ett anständigt, demokratiskt land. Först hamnade de i ett flyktingläger i Österrike. Ett år senare, när Frank Vajda var 14 år, kom de till Australien – ”förmodligen världens bästa land” . Men nu tar han fram sitt australiska pass och visar: han bär det inuti ett svenskt passfodral, med Sveriges tre kronor på omslaget, samma som fanns på Wallenbergs skyddspass. Tror du att Raoul Wallenberg lever i dag – Jag vill inte säga att han är död. Men han skulle vara 95 år, och man bör nog vara ganska orealistisk för att tro att någon kan vara i livet efter så lång tid i ryska fängelser. Och han fortsätter: – Någon har sagt att om man är optimist ser man allt i grönt, om man är pessimist ser man allt i rött, och är man realist så är man färgblind. Jag är färgblind. Raoul Wallenberg var också färgblind. Mats Carlbom mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 Sagt om Frank ”Han är en förtjusande person, hängiven, hjälpsam och så otroligt snabb och begåvad. Det har varit en stor lycka att lära känna honom.” Nina Lagergren, Raoul Wallenbergs syster. ”Frank är kompromisslöst hängiven, vare sig det gäller yrket eller sitt engagemang för Raoul Wallenberg. Det kanske låter omänsklighet, men det speciella med Frank är att han lyckas kombinera hängivenheten i arbetet med mänsklig omtanke. Det går sällan hand i hand.” Torbjörn Tomson, professor i neurologi vid Karolinska universitetssjukhuset. Tillsammans med Frank Vajda deltar han i ett forskningsprojekt som går ut på att hitta säkrare behandling för kvinnor med epilepsi i samband med graviditet. ", "article_category": "other"}
{"id": 31881, "headline": "\"Strömstedt sviker kampen för verklig religionsfrihet\"", "summary": "Artisten Björn Ulvaeus svarar Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt: Vi vill skydda en äkta religionsfrihet. Man måste få ställa frågan om religiösa sedvänjor och ideologier bör ha ett särskilt skydd utan att bli anklagad för att vilja \"snöpa andra människors fria uttryck\", som Bo Strömstedt kallar det på DN Debatt 15/7. Med vårt upprop från förbundet Humanisterna om ett avskaffande av det särskilda grundlagsskyddet för religionsfriheten vill vi slå vakt om åsiktsfriheten. Religionsfriheten missbrukas nämligen ibland för att kränka yttrandefriheten. Både kristna och muslimska skolor kan i Sverige isolera barn från resten av samhället i religionsfrihetens namn. Och i år antog till exempel FN:s råd för mänskliga rättigheter en absurd resolution som fördömer kritik av islam, skriver Björn Ulvaeus.", "article": "Jag skulle inte kunna bo i ett land utan religionsfrihet. Det vore lika outhärdligt att leva i ett samhälle där man måste hålla sina trosmöten i hemlighet, som i ett samhälle där man inte kan säga vad man tycker om Muhammedkarikatyrer och jungfrufödslar. I alla tider har människor förföljts för sin tros skull och ett lagstadgat skydd har varit, och är fortfarande i stora delar av världen, absolut nödvändigt. Ett lagstadgat skydd hade varit bra för den självutnämnde frikyrkopastorn Danjel Andreasson i Mobergs \"Utvandrarna\" när han vill ge sin arma lilla församling nattvarden och blir avbruten av överheten i form av prost, länsman och kyrkvärd. Bo Strömstedt citerar ur den scenen i en artikel på DN Debatt 15/7 och det låter på honom som om jag skulle vilja avskaffa religionsfriheten. Människans behov av att tro på ett övernaturligt väsen ligger så djupt och går så långt tillbaka att man måste vara en Don Quijote av bibliska proportioner för att anta en sån utmaning. Någon sådan är inte jag. I mitt liv har jag för det mesta kunnat välja den breda, lätta vägen. Efter devisen: Leva och låta leva. Folk får tro på precis vad dom vill så länge det inte menligt inkräktar på oliktänkandes sätt att leva. Artikeln som ligger till grund för Bo Strömstedts kritik (publicerad i Expressen 17 maj) ställer en ganska oskyldig fråga: Behöver vi en separat definierad religionsfrihet i den grundlag som redan skyddar vår yttrandefrihet, mötesfrihet och åsiktsfrihet? Artikeln är undertecknad av mig och några likasinnade, de flesta medlemmar i förbundet Humanisterna. Vi undrar om religiösa ideologier verkligen bör särbehandlas i förhållande till andra politiska ideologier? Bör religiösa sedvänjor särbehandlas i förhållande till andra kulturella sedvänjor? Man måste få ställa såna frågor utan att bli anklagad för att vilja \"snöpa andra människors fria uttryck\", som Strömstedt uttrycker det. Våra avsikter är ju de motsatta: Vi vill skydda den yttrandefrihet, åsiktsfrihet och mötesfrihet som är en förutsättning för en äkta religionsfrihet: Rätten att tro på vad man vill, inklusive rätten att tro att Gud inte existerar. Och frågan gäller om det inte finns behov av en modernare lagtext som gör det svårare att missbruka religionsfriheten. Jag undrar om Bo Strömstedt känner till följande: Den 30 mars i år antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av islam. Detta i religionsfrihetens namn. Resolutionen är exempelvis ett mycket hårt slag mot alla de moderata muslimer som kämpar hårt för att reformera islam inifrån. De kan nu kritiseras av sina egna islamistiska regimer, med stöd av en FN-resolution! Tanken blir absurd. Och hur ska man nu kunna göra en \"Life of Brian\" i muslimsk tappning, som jag så hett längtar efter! I juni i år beslöt länsrätten att den kristna fundamentalistiska sekten Plymouthbröderna i Småland (som får Livets ord att framstå som ett under av liberal teologi och sekularism) ska få starta en egen friskola för sina barn. Sektens uttalade mål är att isolera sig från omvärlden, som de anser styrs av Antikrist, i väntan på domedagen och Jesu snara återkomst. Sektens barn ska skyddas mot samhället, inte bara i hemmiljö, utan också i sin skola. De får inte begagna sig av internet, radio eller tv. Dessa barn skall alltså inte få chansen att upptäcka att det finns andra sätt att förhålla sig till världen än via de dogmer som sekten lär ut. Detta sker i religionsfrihetens namn och finansieras med skattemedel. Man tror att det är en skröna, men det är faktiskt sant. I DN 13/7 kan man läsa rubriken \"Lärare flyr islamisk friskola\". En avhoppad lärare uttalar sig så här: \"Barnen hämtas med buss direkt i hemmet från olika förorter och körs till skolan. Där tillbringar de dagen och många hämtas sedan direkt efter skolan och körs hem. En del av dem får sedan inte gå ut mer. Det tragiska är att bilden av omvärlden blir snäv och begränsad.\" Detta är, tycker jag, några flagranta exempel på hur missbruk av lagen kan se ut och därav vår fråga: Behöver vi en separat religionsfrihet i grundlagen? Det symboliska och historiska värdet ska naturligtvis inte förringas. Om vi av såna skäl vill ha den kvar så måste den underställas de andra rättigheterna i den svenska grundlagen och FN:s deklaration, för det är av äkta omsorg om mänskliga rättigheter och friheter som frågan ställs. Många gånger i kyrkor och katedraler runt världen har det hänt att jag stått vid altaret och tittat upp på Kristusgestalten på korset: \"Tänk om jag kunde tro på dig!\" Det kan jag inte och kommer säkert aldrig att kunna. Men jag är beredd att slåss för alla människors rätt att göra det. Ulrika i Västergöhl vore en lämpligare skapandekamrat för mig än Humanisterna tycker Bosse Strömstedt. Jag har tydligen hamnat i dåligt sällskap. Utan att riktigt veta vad han menar så undrar jag: Om det gäller skapandekamrat så varför inte (utan jämförelse i övrigt) Vilhelm Moberg själv, ateisten. Björn Ulvaeus ", "article_category": "other"}
{"id": 31892, "headline": "”Kontrollera scoutledare i aktuella brottsregister”", "summary": "Scouternas ledning varnar för att hårdare registerkontroll för skolor och förskolor får pedofiler att söka sig till barn- och ungdomsorganisationer. Somliga ledare söker sig till barn- och ungdomsorganisationer för att utöva makt eller få utlopp för sexuella avvikelser. Ett antal barn och unga utsätts för – eller riskerar bli utsatta för– övergrepp. Dessa klart olämpliga ledare måste stoppas. Regeringens förslag om utökad registerkontroll av anställda i skolor och förskolor ökar risken för att personer söker sig till ideella föreningar med fel motiv. Därför kräver vi att ungdoms- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth tar fram former för registerkontroll för organisationer som Scouterna, idrottsrörelsen och kyrkliga föreningar. De skriver Johan Strid, generalsekreterare för Scouterna, och Carin Grundberg-Sandell, projektledare för Uppdraget mot övergrepp, en utbildningssatsning mot övergrepp inom Scouterna, SMU och förbundet Vi Unga.", "article": "En scoutledare i södra Sverige åtalades nyligen för sexuellt ofredande och sexuellt övergrepp mot barn, ett brott som han ska ha begått i bland annat scoutverksamheten. Rättegången är ännu inte avslutad, men tingsrätten har konstaterat att det föreligger övertygande bevisning om att han gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Under polisutredningen visade det sig att han för ett tiotal år sedan dömts till ett fängelsestraff för sexuella övergrepp mot barn. Efter avtjänat straff flyttade han och gick med i en scoutkår. Om den ideella sektorn haft tillgång till rutinen att kontrollera mot belastningsregistret hade han aldrig fått bli scoutledare. De utsatta barnen hade besparats traumat att bli utsatta för övergrepp av en vuxen de trodde sig kunna lita på. Skolminister Jan Björklund gav den 8 juni Lagrådet i uppdrag att ta ställning till ett förslag till utökad registerkontroll av personal som på olika sätt arbetar med barn och ungdomar i skolan och förskolan. Just nu är tiotusentals barn och ungdomar på läger med Scouterna, idrotten, kyrkan och andra ideella organisationer. Jiingijamborii, Scouternas stora läger, och fotbollstävlingen Gothia Cup pågår just i denna vecka i Kristianstad respektive Göteborg. Tusentals ledare arbetar för tiotusentals barn och ungdomar dygnet runt, av eget intresse, för att ge barn och ungdomar en upplevelse för livet i en spännande, trygg och utvecklande miljö. Kamratskap, samarbete och respekt kännetecknar verksamheten. Alla dessa ideella ledare är samhällets hjältar. De ger barn och unga möjlighet till en personlig utveckling. De ger barn och unga manliga och kvinnliga förebilder. De drivs av vikten att bidra till barns och ungas uppväxt och utveckling. De gör det ideellt på sin semester och betalar ofta deltagaravgift för att få vara med. Samtidigt finns det en liten, liten andel av alla dessa ledare som har sökt sig till ungdomsorganisationer av fel skäl. De vill utöva makt eller få utlopp för sexuella avvikelser. Det resulterar i att ett litet antal barn och unga riskerar att och ibland faktiskt utsätts för övergrepp som i fallet ovan. Detta fåtal människor med ledaruppdrag i ideella barn- och ungdomsorganisationer måste stoppas. Ett ledaruppdrag är inte en rättighet i sig. Barnets rätt till en trygg och säker verksamhet måste vara överordnad. Det mest effektiva sättet att minimera varje risk för att övergrepp sker är en kombination av en massiv utbildningsinsats och ett regelverk för hur relationen mellan ledare och deltagare ska se ut. Utbildningen behövs för att ge den stora majoriteten goda ledare i den ideella sektorn verktygen att upptäcka, bemöta och förhindra övergrepp mot barn och unga. Scouterna har de senaste tre åren utbildat tusentals ledare i just detta genom satsningen Uppdraget mot övergrepp. Regelverket behövs för att säkerställa att det inte skapas tillfällen för övergrepp genom obetänksamhet. Kombinationen ger en bukett av verktyg för att förhindra att övergrepp sker. Skolministerns förslag om utökad registerkontroll för skolans personal väcker frågan om att detta bör gälla även för ledare verksamma i den ideella sektorn. Registerkontroll kan ge ytterligare ett verktyg för att förhindra övergrepp. Exempel finns i Danmark, Finland och Storbritannien på detta. För att skydda barn och ungdomar mot att möta det lilla fåtal vuxna som inte vill deras bästa kan en registerkontroll vara en nödvändig åtgärd. Vi menar att man måste utreda om registerkontroll av ledare inom ideell barn- och ungdomsverksamhet ska införas också i Sverige! En registerkontroll kan skydda ideella organisationer mot att få in ledare som tidigare varit straffade. Det finns annars en risk att den ideella sektorn blir den plats dit dessa vuxna söker sig då den arena som har funnits i skola och förskola täpps till om skolministerns förslag går igenom. Om alla ideellt verksamma ledare ska kontrolleras mot belastningsregistren väcks ett antal frågor. Den ideella sektorn måste finna former för att behandla konfidentiella uppgifter om sina ledare på ett säkert sätt. Myndigheterna måste ha en beredskap för att kunna svara på tiotusentals förfrågningar varje år. Kontrollen mot belastningsregistret måste utformas på ett sätt som inte avskräcker alla dem som med goda avsikter vill bli ledare i ideell barn- och ungdomsverksamhet. Utdraget bör inte omfatta alla brottskategorier och ansvaret för att ta fram utdraget från registren ska inte ligga på den som frivilligt anmäler sig som ledare. Ett felaktigt system kan leda till att färre barn och ungdomar kan delta i verksamheten på grund av att för få anmäler sig som ideella ledare. En registerkontroll ger långt ifrån ett fullödigt skydd. Därför finns frågan kvar om vad som måste göras om det som inte får hända ändå händer i en ideell förening. Detta uppmärksammades vid ett seminarium i riksdagen om hur övergrepp ska förhindras i ideell sektor för en tid sedan. Deltagarna kom från ett antal barn- och ungdomsorganisationer. Slutsatsen var att det behövs ytterligare stöd från samhället i tre avseenden: • Säkerställ att lokalt krisstöd finns för föreningarna när svåra händelser inträffar. • Avsätt resurser till ideella organisationer för utbildning av ideella och anställda i frågor om att förebygga övergrepp. • Avsätt ekonomiska resurser för en jourtelefon där ideella ledare kan få kvalificerad handledning och rådgivning när det gäller barn som man misstänker far illa. Vi vill finna samlade former för en eventuell utökad registerkontroll för ledare i Scouterna, idrotten, kyrkan och övrig ideell sektor. Därför kräver vi att ungdoms- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsätter en utredning kring hur samverkan kan ske för att förhindra och bemöta övergrepp mot barn och ungdomar. Utredningen bör ha en stor bredd av juridisk expertis och ideella organisationer som arbetar med barn och ungdomar. Utredningen bör ta fram förslag till lösningar till hur en kombination av omfattande utbildning, tydliga regelverk och kontroll av ledare i Scouterna, idrotten, kyrkan och övrig ideell sektor på bästa sätt ska skydda barn och unga från övergrepp. Utredningen bör också ge förslag på insatser till stöd för utsatta barn, deras kamrater, de ledare som inte har varit involverade i övergreppen samt de föreningar som de tillhör. Vi i Scouterna är självklart beredda att ta vår del av ansvaret. Nu ställer vi krav på regeringen att svara på vårt initiativ. Tillsammans med oss och det övriga föreningslivet kan statsråden Sabuni och Adelsohn Liljeroth ta fram former för registerkontroll, finansiering av utbildningsinsatser och utveckling av stödåtgärder när det värsta inträffar. Johan Strid Carin Grundberg-Sandell ", "article_category": "other"}
{"id": 31893, "headline": "\"Kontrollera scoutledare i aktuella brottsregister\"", "summary": "Scouternas ledning varnar för att hårdare registerkontroll för skolor och förskolor får pedofiler att söka sig till barn- och ungdomsorganisationer. Somliga ledare söker sig till barn- och ungdomsorganisationer för att utöva makt eller få utlopp för sexuella avvikelser. Ett antal barn och unga utsätts för - eller riskerar bli utsatta för- övergrepp. Dessa klart olämpliga ledare måste stoppas. Regeringens förslag om utökad registerkontroll av anställda i skolor och förskolor ökar risken för att personer söker sig till ideella föreningar med fel motiv. Därför kräver vi att ungdoms- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth tar fram former för registerkontroll för organisationer som Scouterna, idrottsrörelsen och kyrkliga föreningar. De skriver Johan Strid, generalsekreterare för Scouterna, och Carin Grundberg-Sandell, projektledare för Uppdraget mot övergrepp, en utbildningssatsning mot övergrepp inom Scouterna, SMU och förbundet Vi Unga.", "article": "En scoutledare i södra Sverige åtalades nyligen för sexuellt ofredande och sexuellt övergrepp mot barn, ett brott som han ska ha begått i bland annat scoutverksamheten. Rättegången är ännu inte avslutad, men tingsrätten har konstaterat att det föreligger övertygande bevisning om att han gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Under polisutredningen visade det sig att han för ett tiotal år sedan dömts till ett fängelsestraff för sexuella övergrepp mot barn. Efter avtjänat straff flyttade han och gick med i en scoutkår. Om den ideella sektorn haft tillgång till rutinen att kontrollera mot belastningsregistret hade han aldrig fått bli scoutledare. De utsatta barnen hade besparats traumat att bli utsatta för övergrepp av en vuxen de trodde sig kunna lita på. Skolminister Jan Björklund gav den 8 juni Lagrådet i uppdrag att ta ställning till ett förslag till utökad registerkontroll av personal som på olika sätt arbetar med barn och ungdomar i skolan och förskolan. Just nu är tiotusentals barn och ungdomar på läger med Scouterna, idrotten, kyrkan och andra ideella organisationer. Jiingijamborii, Scouternas stora läger, och fotbollstävlingen Gothia Cup pågår just i denna vecka i Kristianstad respektive Göteborg. Tusentals ledare arbetar för tiotusentals barn och ungdomar dygnet runt, av eget intresse, för att ge barn och ungdomar en upplevelse för livet i en spännande, trygg och utvecklande miljö. Kamratskap, samarbete och respekt kännetecknar verksamheten. Alla dessa ideella ledare är samhällets hjältar. De ger barn och unga möjlighet till en personlig utveckling. De ger barn och unga manliga och kvinnliga förebilder. De drivs av vikten att bidra till barns och ungas uppväxt och utveckling. De gör det ideellt på sin semester och betalar ofta deltagaravgift för att få vara med. Samtidigt finns det en liten, liten andel av alla dessa ledare som har sökt sig till ungdomsorganisationer av fel skäl. De vill utöva makt eller få utlopp för sexuella avvikelser. Det resulterar i att ett litet antal barn och unga riskerar att och ibland faktiskt utsätts för övergrepp som i fallet ovan. Detta fåtal människor med ledaruppdrag i ideella barn- och ungdomsorganisationer måste stoppas. Ett ledaruppdrag är inte en rättighet i sig. Barnets rätt till en trygg och säker verksamhet måste vara överordnad. Det mest effektiva sättet att minimera varje risk för att övergrepp sker är en kombination av en massiv utbildningsinsats och ett regelverk för hur relationen mellan ledare och deltagare ska se ut. Utbildningen behövs för att ge den stora majoriteten goda ledare i den ideella sektorn verktygen att upptäcka, bemöta och förhindra övergrepp mot barn och unga. Scouterna har de senaste tre åren utbildat tusentals ledare i just detta genom satsningen Uppdraget mot övergrepp. Regelverket behövs för att säkerställa att det inte skapas tillfällen för övergrepp genom obetänksamhet. Kombinationen ger en bukett av verktyg för att förhindra att övergrepp sker. Skolministerns förslag om utökad registerkontroll för skolans personal väcker frågan om att detta bör gälla även för ledare verksamma i den ideella sektorn. Registerkontroll kan ge ytterligare ett verktyg för att förhindra övergrepp. Exempel finns i Danmark, Finland och Storbritannien på detta. För att skydda barn och ungdomar mot att möta det lilla fåtal vuxna som inte vill deras bästa kan en registerkontroll vara en nödvändig åtgärd. Vi menar att man måste utreda om registerkontroll av ledare inom ideell barn- och ungdomsverksamhet ska införas också i Sverige! En registerkontroll kan skydda ideella organisationer mot att få in ledare som tidigare varit straffade. Det finns annars en risk att den ideella sektorn blir den plats dit dessa vuxna söker sig då den arena som har funnits i skola och förskola täpps till om skolministerns förslag går igenom. Om alla ideellt verksamma ledare ska kontrolleras mot belastningsregistren väcks ett antal frågor. Den ideella sektorn måste finna former för att behandla konfidentiella uppgifter om sina ledare på ett säkert sätt. Myndigheterna måste ha en beredskap för att kunna svara på tiotusentals förfrågningar varje år. Kontrollen mot belastningsregistret måste utformas på ett sätt som inte avskräcker alla dem som med goda avsikter vill bli ledare i ideell barn- och ungdomsverksamhet. Utdraget bör inte omfatta alla brottskategorier och ansvaret för att ta fram utdraget från registren ska inte ligga på den som frivilligt anmäler sig som ledare. Ett felaktigt system kan leda till att färre barn och ungdomar kan delta i verksamheten på grund av att för få anmäler sig som ideella ledare. En registerkontroll ger långt ifrån ett fullödigt skydd. Därför finns frågan kvar om vad som måste göras om det som inte får hända ändå händer i en ideell förening. Detta uppmärksammades vid ett seminarium i riksdagen om hur övergrepp ska förhindras i ideell sektor för en tid sedan. Deltagarna kom från ett antal barn- och ungdomsorganisationer. Slutsatsen var att det behövs ytterligare stöd från samhället i tre avseenden: Säkerställ att lokalt krisstöd finns för föreningarna när svåra händelser inträffar. Avsätt resurser till ideella organisationer för utbildning av ideella och anställda i frågor om att förebygga övergrepp. Avsätt ekonomiska resurser för en jourtelefon där ideella ledare kan få kvalificerad handledning och rådgivning när det gäller barn som man misstänker far illa. Vi vill finna samlade former för en eventuell utökad registerkontroll för ledare i Scouterna, idrotten, kyrkan och övrig ideell sektor. Därför kräver vi att ungdoms- och folkrörelseminister Nyamko Sabuni och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsätter en utredning kring hur samverkan kan ske för att förhindra och bemöta övergrepp mot barn och ungdomar. Utredningen bör ha en stor bredd av juridisk expertis och ideella organisationer som arbetar med barn och ungdomar. Utredningen bör ta fram förslag till lösningar till hur en kombination av omfattande utbildning, tydliga regelverk och kontroll av ledare i Scouterna, idrotten, kyrkan och övrig ideell sektor på bästa sätt ska skydda barn och unga från övergrepp. Utredningen bör också ge förslag på insatser till stöd för utsatta barn, deras kamrater, de ledare som inte har varit involverade i övergreppen samt de föreningar som de tillhör. Vi i Scouterna är självklart beredda att ta vår del av ansvaret. Nu ställer vi krav på regeringen att svara på vårt initiativ. Tillsammans med oss och det övriga föreningslivet kan statsråden Sabuni och Adelsohn Liljeroth ta fram former för registerkontroll, finansiering av utbildningsinsatser och utveckling av stödåtgärder när det värsta inträffar. Johan Strid Carin Grundberg-Sandell Registerkontroll Sedan 2001 finns en lag om att de som anställs inom barnomsorg och skola ska visa upp ett utdrag ur brottsregistret att de inte dömts för sexualbrott, barnpornografi eller grovt våldsbrott. I juni beslöt regeringen om ett utvidgat lagförslag. Det skulle även gälla bland annat lärarvikarier, praktikanter och personal från bemanningsföretag. Under 2006 lämnades 92.000 registerutdrag. Bland dem fanns 74 anteckningar om de aktuella typerna av brott, de flesta gällde dock grovt våldsbrott. Under samma år dömdes 241 personer för sexualbrott mot barn. ", "article_category": "other"}
{"id": 31917, "headline": "”Allt sämre ekonomi för landets studenter”", "summary": "Ny rapport från Sif: Var fjärde student har övervägt att avbryta studierna på grund av ekonomiska svårigheter. Ekonomiska svårigheter är ett hinder för rätten att studera. Över hälften av studenterna bygger sin ekonomi på att få hjälp av föräldrar eller andra. Och nära en tredjedel skulle inte klara av en oförutsedd utgift på 1 000 kronor. Det visar en undersökning där 1 400 studenter tillfrågats, som presenteras i dag av fackförbundet Sif. Rapporten är den tredje uppföljningen av studenters ekonomi som Sif genomfört sedan 2002. Den förändrade a-kasseersättningen från årsskiftet har ytterligare försämrat studenternas ekonomi. Reglerna i trygghetssystemen passar illa för studenter och de riskerar falla igenom maskorna i trygghetssystemet. Sif föreslår därför en rad förbättringar, bland annat av a-kassereglerna som inte skulle kosta mycket, men betyda mycket för denna utsatta grupp skriver Mari-Ann Krantz förbundsordförande för Sif.", "article": "Sol och värme, avkoppling och stimulans. Så vill vi att sommaren ska vara för att ge återhämtning och nya krafter. Men för den som valt att satsa på studier kan sommaren i stället vara en tid av oro och bekymmer. Ekonomiska svårigheter lägger fortfarande i dagens Sverige hinder i vägen för rätten att studera. Det visar en rapport från Sif som presenteras i dag, där närmare 1 400 studenter tillfrågats om sin ekonomiska situation. Av rapporten framgår att var fjärde student har övervägt att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter. En majoritet av studenterna känner oro för att ekonomin inte ska gå ihop över sommaren, en av fyra tvivlar på att pengarna kommer att räcka. Över hälften bygger sin ekonomi på hjälp från föräldrar eller andra personer, nära en tredjedel skulle inte klara en oförutsedd utgift på 1 000 kronor. Rapporten är den tredje uppföljningen av studenters ekonomi som Sif genomfört sedan 2002. Av den nya rapporten framgår att de förändringar som gjordes i a-kasseersättningen från årsskiftet ytterligare har försämrat de ekonomiska villkoren för studenter. Sex av tio studenter bedömer att deras privatekonomi kommer att påverkas av att möjligheten till a-kassa direkt efter avslutade studier försvann vid årsskiftet. Var tredje bedömer att deras privatekonomi under sommaren kommer att påverkas av att rätten till a-kassa under sommaruppehållet också tagits bort. Sif slog larm om studenternas ekonomiska svårigheter redan för fem år sedan. De rapporter vi presenterat sedan dess pekar tyvärr inte mot någon förbättring – tvärtom. Vår senaste rapport visar att de försämringar av a-kassan som riksdagen fattade beslut om från årsskiftet ytterligare har försämrat studenternas ekonomiska situation. Reglerna i trygghetssystemen passar därtill illa för denna grupp, som riskerar att falla mellan maskorna i vårt samhälles trygghetsnät. Självklart är detta allvarligt när vi vet att dagens arbetsmarknad ställer krav på livslångt lärande. Det är nödvändigt för oss alla att fortlöpande fylla på kompetens och kunskap för att klara av morgondagens arbetsuppgifter. Samhället borde därför uppmuntra och gynna dem som vill och vågar satsa på studier. Kompetensutveckling är en viktig investering för den enskilde individen, men lika mycket för företagen och för samhället i stort. Den som satsar tid och engagemang på studier ska kunna fokusera på detta, i förvissning om att det finns en trygghet under studietiden. Det är inte rimligt att oro för att ekonomin inte går ihop ska tillåtas splittra koncentrationen och därmed riskera att studierna inte genomförs i rimlig takt eller till och med avbryts. Särskilt besvärlig är situationen för den som vill komplettera sin utbildning senare i livet. Lägger man till detta den otrygghet som bristerna i trygghetssystemen skapar leder det till en situation där många helt enkelt avstår från studier och andra inte klarar av att gå i mål med dem. Sif föreslår därför ett antal förändringar i dagens regelsystem som syftar till att täta de maskor som hotar många studenters ekonomi i dag. • Den som blivit arbetslös och fått avgångsvederlag ska få behålla sin sjukpenninggrundade inkomst. • Den överhoppningsbara tiden i a-kassan för studier förlängs från fem till sju år. • Rätten till grundbeloppet 320 kr/dag i a-kassa direkt efter genomförda studier återinförs. • Huvudsakligen genomförd utbildning, med enstaka missade tentamina ska ge rätt till a-kassa. • Sjukskrivning på deltid för studerande införs. • Tydligare samordning av rehabiliteringsansvaret för dem som arbetar och studerar på deltid genomförs. Förändringarna vi föreslår är varken särskilt kostbara eller komplicerade. Men förändringarna har stor betydelse för dem de berör. Därmed både kan och bör de genomföras snarast. Vi uppmanar därför riksdag och regering att snabbt agera så att den pressade ekonomiska situation alltför många studenter upplever i dag kan vändas till att allt fler vågar och vill investera i egna studier. MARI-ANN KRANTZ ", "article_category": "other"}
{"id": 31918, "headline": "”Allt sämre ekonomi för landets studenter”", "summary": "Ny rapport från Sif: Var fjärde student har övervägt att avbryta studierna på grund av ekonomiska svårigheter. Ekonomiska svårigheter är ett hinder för rätten att studera. Över hälften av studenterna bygger sin ekonomi på att få hjälp av föräldrar eller andra. Och nära en tredjedel skulle inte klara av en oförutsedd utgift på 1 000 kronor. Det visar en undersökning där 1 400 studenter tillfrågats, som presenteras i dag av fackförbundet Sif. Rapporten är den tredje uppföljningen av studenters ekonomi som Sif genomfört sedan 2002. Den förändrade a-kasseersättningen från årsskiftet har ytterligare försämrat studenternas ekonomi. Reglerna i trygghetssystemen passar illa för studenter och de riskerar falla igenom maskorna i trygghetssystemet. Sif föreslår därför en rad förbättringar, bland annat av a-kassereglerna som inte skulle kosta mycket, men betyda mycket för denna utsatta grupp skriver Mari-Ann Krantz förbundsordförande för Sif.", "article": "Sol och värme, avkoppling och stimulans. Så vill vi att sommaren ska vara för att ge återhämtning och nya krafter. Men för den som valt att satsa på studier kan sommaren i stället vara en tid av oro och bekymmer. Ekonomiska svårigheter lägger fortfarande i dagens Sverige hinder i vägen för rätten att studera. Det visar en rapport från Sif som presenteras i dag, där närmare 1 400 studenter tillfrågats om sin ekonomiska situation. Av rapporten framgår att var fjärde student har övervägt att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter. En majoritet av studenterna känner oro för att ekonomin inte ska gå ihop över sommaren, en av fyra tvivlar på att pengarna kommer att räcka. Över hälften bygger sin ekonomi på hjälp från föräldrar eller andra personer, nära en tredjedel skulle inte klara en oförutsedd utgift på 1 000 kronor. Rapporten är den tredje uppföljningen av studenters ekonomi som Sif genomfört sedan 2002. Av den nya rapporten framgår att de förändringar som gjordes i a-kasseersättningen från årsskiftet ytterligare har försämrat de ekonomiska villkoren för studenter. Sex av tio studenter bedömer att deras privatekonomi kommer att påverkas av att möjligheten till a-kassa direkt efter avslutade studier försvann vid årsskiftet. Var tredje bedömer att deras privatekonomi under sommaren kommer att påverkas av att rätten till a-kassa under sommaruppehållet också tagits bort. Sif slog larm om studenternas ekonomiska svårigheter redan för fem år sedan. De rapporter vi presenterat sedan dess pekar tyvärr inte mot någon förbättring – tvärtom. Vår senaste rapport visar att de försämringar av a-kassan som riksdagen fattade beslut om från årsskiftet ytterligare har försämrat studenternas ekonomiska situation. Reglerna i trygghetssystemen passar därtill illa för denna grupp, som riskerar att falla mellan maskorna i vårt samhälles trygghetsnät. Självklart är detta allvarligt när vi vet att dagens arbetsmarknad ställer krav på livslångt lärande. Det är nödvändigt för oss alla att fortlöpande fylla på kompetens och kunskap för att klara av morgondagens arbetsuppgifter. Samhället borde därför uppmuntra och gynna dem som vill och vågar satsa på studier. Kompetensutveckling är en viktig investering för den enskilde individen, men lika mycket för företagen och för samhället i stort. Den som satsar tid och engagemang på studier ska kunna fokusera på detta, i förvissning om att det finns en trygghet under studietiden. Det är inte rimligt att oro för att ekonomin inte går ihop ska tillåtas splittra koncentrationen och därmed riskera att studierna inte genomförs i rimlig takt eller till och med avbryts. Särskilt besvärlig är situationen för den som vill komplettera sin utbildning senare i livet. Lägger man till detta den otrygghet som bristerna i trygghetssystemen skapar leder det till en situation där många helt enkelt avstår från studier och andra inte klarar av att gå i mål med dem. Sif föreslår därför ett antal förändringar i dagens regelsystem som syftar till att täta de maskor som hotar många studenters ekonomi i dag. • Den som blivit arbetslös och fått avgångsvederlag ska få behålla sin sjukpenninggrundade inkomst. • Den överhoppningsbara tiden i a-kassan för studier förlängs från fem till sju år. • Rätten till grundbeloppet 320 kr/dag i a-kassa direkt efter genomförda studier återinförs. • Huvudsakligen genomförd utbildning, med enstaka missade tentamina ska ge rätt till a-kassa. • Sjukskrivning på deltid för studerande införs. • Tydligare samordning av rehabiliteringsansvaret för dem som arbetar och studerar på deltid genomförs. Förändringarna vi föreslår är varken särskilt kostbara eller komplicerade. Men förändringarna har stor betydelse för dem de berör. Därmed både kan och bör de genomföras snarast. Vi uppmanar därför riksdag och regering att snabbt agera så att den pressade ekonomiska situation alltför många studenter upplever i dag kan vändas till att allt fler vågar och vill investera i egna studier. Mari-Ann Krantz ", "article_category": "other"}
{"id": 31924, "headline": "Fortsatt prisuppgång för bostadsrätter", "summary": "Priserna på bostadsrätter fortsätter stiga över hela landet. På riksplanet ökar priserna med 23 procent under den senaste tolvmånadersperioden. Tendensen för den senaste tremånadersperioden är fortsatt ökande priser. Villapriserna har ökat med 9 procent under det senaste året..", "article": "Statistiken från Mäklarstatistik baseras på försäljningen av 12 881 bostadsrätter och 14 273 villor samt 3 413 fritidshus under maj till juli 2007. I riket har villapriserna stigit med 9 procent under senaste tolvmånadersperioden. Tendensen för senaste tremånadersperioden är fortsatt stigande priser. Snittpriset för en villa i riket ligger på 1 814 000 kr. Tendensen är baserad på de köp där tillträde och lagfart ännu ej har skett, varför motsvarande officiell statistik ännu saknas. På riksplanet har priserna på bostadsrätter ökat med glödheta 23 procent under senaste tolvmånadersperioden. Tendensen för de senaste tre månaderna är fortsatt stigande priser. Snittpriset på en bostadsrätt i riket är 1 356 000 kr. Storstockholms villamarknad har ökat i pris med hela 16 procent under den senaste tolvmånadersperioden. Samma siffra för Storgöteborg och Stormalmö är 7 respektive 10 procent. Tendensen för den senaste tremånadersperioden visar på stigande villapriser för samtliga tre storstadsområden. - Troligtvis kommer vi att få se fortsatta ökningar på villamarknaden under hösten, säger Per Johnler, VD på Fastighetsbyrån. Detta gäller särskilt i mer attraktiva områden där man tydligare känner av de skattelättnader som träder i kraft från och med januari 2008. - Bostadsköparna har kalkylerat med kommande räntehöjningar under hösten så prisutvecklingen kommer troligtvis inte påverkas nämnvärt av detta utan fortsätta uppåt i en lugn takt, säger Per Johnler. I Storstockholm och i Stormalmö har bostadsrättspriserna ökat med 23 procent under den senaste tolvmånadersperioden. Värt att notera är prisökningen i centrala Malmö som ligger på hela 29 procent under samma period. I Storgöteborg ligger prisökningen för den senaste tolvmånadersperioden på 19 procent. Tendensen för samtliga tre storstadsområden för den senaste tremånadersperioden, visar på fortsatt stigande priser. - Stockholm innerstads bostadsrättsmarknad närmar sig 55 000 kr/kvm, säger Per Johnler, VD på Fastighetsbyrån. Sommarperioden har bidragit till ytterligare prisökningar pågrund av ett litet utbud på marknaden och många aktiva spekulanter. - Under början av hösten kommer vi antagligen att få se en lugnare prisökningstakt på grund av ett ökat utbud, säger Per Johnler. På riksplanet har priserna på fritidshus ökat med 13 procent för den senaste tolvmånadersperioden, tendensen för de senaste tre månaderna visar på ökande priser. Värt att notera är Storstockholm där priserna på fritidshus har ökat med 20 procent under det senaste året. ", "article_category": "other"}
{"id": 31926, "headline": "Fortsatt OS-hyckel", "summary": "Nästa år hålls sommar-OS i Peking och i förra veckan tilldelades ryska Sotji vinter-OS 2014. Men att låta diktaturer arrangera olympiska spel strider mot idrottsliga ideal.", "article": "När Peking för nästan exakt sex år sedan tilldelades sommar-OS 2008 tvivlade få på att kineserna skulle gå i land med projektet. Beslutet ifrågasattes utifrån andra utgångspunkter: att ge spelen till ett land som systematiskt kränker mänskliga rättigheter strider mot OS-tanken. De som stödde Pekings ansökan kunde naturligtvis inte förneka frånvaron av demokrati i Kina. Men motargumentet löd att kommunistregimen skulle tvingas att visa större tolerans mot oliktänkande nu när omvärldens ögon riktades mot den. Att åter rata Kina skulle bara göra situationen värre. Förhoppningarna har i stort sett visat sig helt grundlösa. I en rapport från Amnesty International dokumenteras att husarrest, tvångsförflyttningar, övervakning och tillfälliga gripanden allt oftare används mot oppositionella. De mänskliga rättigheterna har på flera områden till och med försämrats. Värdskapet för spelen bidrar alltså inte till ett ändrat sinnelag i Peking. Tvärtom utnyttjas OS av myndigheterna som en förevändning för att slå ned på oppositionella. Amnestys rapport visar att internering utan rättslig prövning har ökat. Inför Internationella olympiska kommitténs, IOK:s, beslut spelade Kina skickligt på omvärldens önskan att det också politiskt skulle utvecklas i en mer öppen riktning. Men programförklaringen till kommitténs ledamöter betyder i dag ingenting för respekten för mänskliga rättigheter. Amnestys krav att IOK sätter press på kineserna besvarar organisationen med att något sådant vore ”orealistiskt”. OS ger global prestige och intensiv uppmärksamhet. Diktaturen i Kina kommer att göra sitt yttersta för att ge en tillrättalagd bild av tillståndet i landet. Även om medierna inte låter sig luras lika lätt som vid Berlin-OS 1936 är det svårt att tänka sig något annat än att Peking 2008 blir en betydande framgång. I den verkliga världen vägde OS-tankens ideal lätt mot viljan att ta del av Kinas turboekonomi och gigantiska marknad. IOK-ledamöterna visste vad som stod på spel och röstade inte med hjärtat utan med hjärnan. Samma deprimerande beteendemönster upprepades i förra veckan med beslutet att låta den ryska badorten Sotji anordna vinter-OS 2014. Återigen svek IOK-ledamöterna. Ryssland är naturligtvis inte i samma klass som Kina, men under president Vladimir Putins år vid makten har polisstatens repressiva strukturer befästs. Att Ryssland ges OS är en bekräftelse på, som för sju år sedan, att kommitténs avvägningar inte influeras av systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. I en kommentar till omröstningen sade en mycket nöjd Putin att den utgjorde ”en bedömning av Ryssland som land”. Han har tyvärr rätt. Omvärlden som oroar sig över ryska övergrepp har föga anledning att tro att utvecklingen bryts; risken är snarare att den stärks. Demokratins tillstånd om sex år är en minst sagt oroande tanke. Men, vet Putin, den slås snabbt bort när andra faktorer påverkar bedömningen: behovet av rysk olja och gas, möjligheten till lukrativa affärskontrakt. Mot den bakgrunden blir debatten om en svensk ansökan att arrangera de olympiska vinterspelen en ironisk påminnelse om att i det globala OS-hycklet hamnar inte alltid den mest välförtjänte högst upp på prispallen. dn ", "article_category": "other"}
{"id": 31929, "headline": "”Algblomningen attackeras med 40-miljonersprogram”", "summary": "Miljöminister Andreas Carlgren lovar genomföra tiopunktsprogram för havsmiljön under 2007. Nu kan jag presentera regeringens 40-miljonersprogram för havsinsatser under 2007. Det handlar om skarpsillsutfiskning och syresättning av syrefattiga havsbottnar. Ett avgiftssysstem för handel med utsläppsrätter för fosfor och kväve ska upprättas. Övergödda havsvikar och kustnära sjöar ska inventeras och listas för åtgärder. Samtidigt ska SMHI få resurser att utveckla sina prognoser för algblomningen. Sammantaget är detta en rivstart för vår satsning på området, menar miljöminister Andreas Carlgren.", "article": "Vi behöver vända utvecklingen för Östersjöns miljö. I åtskilliga decennier har Östersjön utsatts för hård belastning. Resultatet är tydligt: Övergödning och döda havsbottnar. Den allt större algblomningen vi numera möts av varje år. Utfiskat torskbestånd och dioxinförgiftad lax. När jag tillträdde som miljöminister kunde jag konstatera den otillräckliga situationen: ambitiösa strategier hade arbetats fram, men de följdes inte av motsvarande satsningar i åtgärder. I statsbudgeten var medlen försumbara och knappt märkbara. Ska vi lyckas vända utvecklingen krävs handling. Gifter och utsläpp i Östersjön sedan 50 år märks i dag. Gifter och utsläpp som vi tillför Östersjön i dag kommer att märkas om 50 år. Det kommer därför att ta tid att vända utvecklingen. Politiska ansträngningar för havsmiljön är nödvändiga, även om havsmiljön, precis som klimatfrågan, inte kan lösas med snabba klipp. Regeringen vill inte förlora tid. Redan i vårbudgeten aviserade vi en halv miljard kronor till havsmiljön under den här mandatperioden. I dag presenterar jag regeringens 40 miljonersprogram för havsinsatser under 2007. Vi rivstartar satsningen med tio områden för svenska insatser. Åtgärderna är valda för att snabbt komma i gång och komplettera de mer långsiktiga insatser som redan görs inom exempelvis jordbruket. De lägger även grund för de kommande årens satsning. Det krävs en strategiskt vald sammansättning av åtgärder för att rädda våra hav. Dels krävs långsiktiga insatser för minskat näringsläckage där alla sektorer involveras, dels krävs projekt omedelbart för att till exempel börja restaurera havsvikar och syresätta havsbottnar. Dessutom behövs kunskapsinhämtning, inventering och planering för att insatserna ska få störst och rätt effekt. Regeringens utgångspunkter för havsinsatser ser ut så här: · Den största delen av havsmiljöarbetet skall göras på land. Vi ger oss i första hand på källorna till utsläpp och övergödning. Därför behövs åtgärder mot övergödningen från jordbruket kring Östersjön. Insatser görs redan i dag inom landsbygdsprogrammet, genom våtmarksrestaurering, odling av fånggrödor och inom ”Greppa näringen”. Men även det svenska åtgärdsprogrammet som vi nu sätter i gång speglar tydligt att det krävs åtgärder på land – de gäller inte bara i kustnära områden. Även trafiken och särskilt den tunga trafiken, som spelar roll för havsmiljön, ska bidra med åtgärder. · Vi har valt åtgärder för att nå märkbara resultat. Vi behöver snabbt se att det är möjligt att åstadkomma en förändring för Östersjön. Pilotprojekt som i liten skala återskapar liv i delar av Östersjön kan visa vägen till något mycket större. Dessutom satsar vi sedan tidigare exempelvis på att etablera fjorton fler marina naturreservat och sex fiskefria områden. · Sverige räddar inte Östersjön på egen hand. Sverige driver målmedvetet på för att den aktionsplan som Östersjöländerna ska besluta om i höst blir kraftfull. Det går inte nog att betona vikten av internationella insatser. Om alla reningsverk runt Östersjön uppnår en fosforrening på 90 procent, där Sverige ligger på 95 procent, och fosfatfria tvättmedel införs så skulle blomningen av blågröna alger minska med 50 procent. Det svenska beslutet om fosfatförbud i tvättmedel är ett sätt att gå före och visa det möjliga i den förändring som behövs. · Kunskapen om rätt insatser och situationen i Östersjön behöver öka. Vi vet ytterst lite om landskapet under vattnet. Prognoser för exempelvis algblomning är viktiga för att vi ska kunna förvalta vattnet, inventeringar för att vi ska göra rätt insatser. Långsam återhämtning kräver skyndsamma insatser, men framför allt rätt insatser. Här är nu 40-miljonersprogrammet med 10 insatsområden: 1. Restaurering av havsmiljön genom syresättning, skarpsillsutfiskning och återställda vandringsvägar: Skarpsillsutfiskning kan bidra till bättre balans i Östersjöns ekosystem. Åtgärden bidrar både till minskad övergödning och förbättrad syrehalt. Skarpsillen äter plankton som annars hindrar algtillväxten. Genom utfiskning förs fosfor ut ur Östersjösystemet. Fiskeriverket skall genomföra försöksinsatserna i ett avgränsat kustområde. Vattenlederna för djurarter som vandrar mellan hav och inlandsvatten behöver återställas genom att vandringshinder tas bort. Arbetet inleds i avrinningsområden i Västernorrland och Östergötland. Syresättning av syrefattiga havsbottnar kan bli en framgångsrik åtgärd både i Östersjön och i vissa delar av Västerhavet. Naturvårdsverket skall efter samråd med flera myndigheter utreda möjliga åtgärder, effekter och kostnader för att öka syrehalten. Samtidigt undersöks möjligheterna att använda vindkraft som energikälla. 2. Avgiftssystem för handel med utsläppsrätter för fosfor och kväve: En handel med fosfor och kväve i Östersjöregionen skulle kostnadseffektivt kunna minska övergödningen. Naturvårdsverket ska i samråd med vattenmyndigheter beräkna kostnader för ett sådant system och analysera de samhällsekonomiska effekterna. 3. Minskad miljöpåverkan från enskilda avlopp: Det finns i Sverige fortfarande 400 000 undermåliga enskilda avlopp som svarar för en stor del av de övergödande utsläppen i Sverige. Här krävs krafttag. Länsstyrelserna i Syd- och Mellansverige ska förstärka åtgärderna för att minska miljöpåverkan från enskilda avlopp. Arbetet inriktas på områden där behovet är särskilt stort. 4. Etablering av hänsynsområden i kust- och skärgårdsområden: Hänsynsområden i särskilt känsliga områden utmed kust- och skärgården pekas ut och etableras i skärgårdslänen. 5. Inventering och listning av insatser för övergödda havsvikar och kustnära sjöar: Kranen för vidare utsläpp av kväve och fosfor behöver dras åt. Ett antal länsstyrelser skall tillsammans med vattenmyndigheterna inventera övergödda havsvikar och kustnära sjöar och lista prioriterade insatser. 6. Kartläggning av landskapet under vattenytan: Utsjöbankar ska kartläggas och digitala kartor som beskriver havsmiljön upprättas. Det ger möjligheter till planering av vindkraft och bra fiskeförvaltning. Flera myndigheter, som Naturvårdsverket, Statens energimyndighet, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska undersökning och Fiskeriverket, får uppdrag. 7. Förstärkta prognoser för algblomningen i Östersjön och Västerhavet: SMHI skall utveckla de prognoser som görs för algblomningen i Östersjön och Västerhavet. 8. Satellitdatabas för att öka tillgängligheten till data inrättas: Databasen, som inrättas vid Lantmäteriverket, ska bland annat förstärka oljeskyddsberedskapen och möjligheterna att kartlägga algblomningen. 9. Analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av utvecklingen: Det kostar att smutsa ned Östersjön. En samhällsekonomisk analys av värden, kostnader för åtgärder och även av kostnaden för att inte göra något, är ett sätt att samla olika länder och aktörer runt Östersjön till insatser. Analysen kan pedagogiskt komma att visa att det är nödvändigt, bra och lönsamt att satsa på åtgärder. Naturvårdsverket ska lägga grund för den analys som bör involvera fler länder i arbetet. Avsikten är att analysen ska bli en motsvarighet till den Sternrapport som togs fram för klimatet. 10. Stärkt internationellt och regionalt arbete för en bättre havsmiljö: Bland annat tillsätts Sveriges första havsmiljöambassadör för att stärka det aktiva och breda arbete Sverige driver för insatser mellan Östersjöländerna, i EU och internationellt. ANDREAS CARLGREN Miljöminister ", "article_category": "other"}
{"id": 31938, "headline": "”Låt även ensamstående få rätt att inseminera”", "summary": "Filosofen Torbjörn Tännsjö: Barnets intresse kan inte alltid sättas främst. Ensamma personer godtas som adoptivföräldrar i Sverige. Men ensamstående kvinnor i vårt land förvägras rätten till donation av spermier vid konstgjord befruktning. Det är en särbehandling som är svår att försvara. Även om vi anser att det är bäst för barnet att ha två föräldrar kan man inte hävda att en mor skadat sitt barn genom att sätta det till världen utan att det finns någon som vill fungera som barnets far. Ska hon anklagas för detta måste vi göra gällande att barnets liv är så hemskt att det hade varit bättre om det inte fötts. Det skriver Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.", "article": "Har gångna tiders heterosexuella norm ersatts av en hetero- och homosexuell norm? Måste man i dag vara heterosexuell eller homosexuell för att passa in i bilden? En diskussion på det temat har nyligen flammat upp. Jag tror de som talar om en sådan, ny, tvåsamhetsnorm har rätt. Ett tydligt exempel på detta är synen på kvinnor som vill anlita en donator vid insemination eller provrörsbefruktning. De förvägras denna möjlighet i vårt land. De förvägras möjligheten trots att lesbiska kvinnor, som lever i ett registrerat partnerskap, i ny lagstiftning har givits motsvarande rätt. Denna särbehandling av ensamstående är svår att försvara. Efter Cecilia Torudds serier och böcker är ”ensamma mamman” ett begrepp i vårt land. Många barn lever med en ensam mamma. I vissa fall kan detta vara resultatet av ett medvetet val från mammans sida (ett tillfälligt ragg på krogen), i andra är det snarare resultatet av omständigheter. Relationen till barnets far höll inte, fadern är numera frånvarande och någon ny social pappa har (ännu) inte inställt sig. I några få (hundratal) fall är det resultatet av insemination utförd i något annat land, som har en mindre fördomsfull syn på ensamma mammor. Allt detta säger oss att tanken om en ensam mamma inte borde komma som någon chock för oss. Ändå tillåts alltså inte den svenska sjukvården medverka med donerade ägg eller spermier, då en ensamstående kvinna med en stark barnlängtan, vill sätta barn till världen. Hur kan det komma sig? Det är inget tvivel om att förbudet vållar obehag för dem som drabbas. Är deras barnlängtan tillräckligt stark, så kan de förstås i många fall bli med barn genom en tillfällig relation. Detta är dock inte oproblematiskt, vare sig för kvinnan eller barnet. Det innebär att deras barn inte bara betraktas som deras, utan även som den tillfällige faderns barn. Juridiska komplikationer kan uppkomma, oavsett vilka överenskommelser som på förhand gjorts mellan kvinnan och mannen. Enda sättet att undvika juridiska komplikationer till följd av att barnet ses också som mannens (till exempel vid arvstvister) är att hemlighålla för barnet vem som fungerat som ”donator”. Varför inte hjälpa dessa kvinnor ur deras situation, genom att göra det tillåtet också för dem att sätta barn till världen genom insemination eller provrörsbefruktning inom den svenska sjukvården? I så fall kommer också den juridiska situationen att i vanlig ordning klaras ut. Det enda argument jag hört för att förbudet ska upprätthållas är någon vag hänvisning till FN:s konvention om barns rättigheter. Barn har rätt till en god uppväxt, brukar det heta. I en sådan ingår, brukar det tilläggas, tillgången till två föräldrar. Om inte annat så är det en slags försäkringsfråga. Om den enda föräldern dör, så finns den andre där och kan ta ansvaret på egen hand för barnet. Denna argumentation är emellertid mycket problematisk. Det är nämligen inte lätt att se hur FN:s barnkonvention ska tillämpas i frågor som rör vilka barn som ska få komma till. Det är en annan sak med adoption. Här finns redan ett barn, vars intressen det är lätt att förstå bör respekteras. Det bör garanteras goda uppväxtvillkor. Man kan förstås undra hur långt barnets intressen bör respekteras. Ska de alltid vara utslagsgivande? Så har vi vant oss vid att resonera i vårt land, men jag tror det finns fall då vi bör tveka att sätta barnets intressen före alla andra intressen. Tänk till exempel på följande möjlighet. Låt oss anta att det visar sig att barn till en viss minoritet i vårt land klarar sig sämre i livet än barn till övriga människor. För att undvika all stigmatisering, låt oss använda barn uppvuxna i Djursholm som exempel. Skulle det vara nog för att motivera ett beslut att förbjuda djursholmare att adoptera barn? Det är vad barnkonventionen tycks kräva. Man kunde kanske hävda att om barn från Djursholm klarar sig sämre än barn från övriga delar av vårt land, så måste man i varje enskilt fall kunna peka på de omständigheter, som ger så olyckliga konsekvenser. Kan man inte därför nöja sig med att förbjuda att föräldrar i dessa omständigheter adopterar, utan att omnämna Djursholm? Men låt oss anta att också då vi försökt exkludera individer i Djursholm på sådana opartiska grunder kvarstår förhållandet att, rent statistiskt, så klarar sig barn från Djursholm sämre än barn som adopteras av andra föräldrar i vårt land. Är det möjligt? Ja, det skulle till exempel kunna förklaras av utbredda fördomar i vårt land mot djursholmare. Men i så fall är jag inte helt övertygad om att barnets intresse verkligen ska få vara avgörande. Detta är förstås ett extremt exempel, och det spelar i det här sammanhanget ingen roll vad vi tänker om det. Vad diskussionen gäller här är inte adoption, där vi förvisso har rätt att ställa mycket höga krav på den som ska adoptera, utan en helt annan fråga, som vi känner bäst från olika diskussioner kring tvångssteriliseringarnas tid. Frågan här är inte hur ett existerande barn bäst ska omhändertas, utan vilka barn som ska tillåtas få komma till världen. Här är det inte så lätt att se vad barnkonventionen har att tillföra diskussionen. Kan man skada ett barn genom att sätta det till världen? Kan man med fog säga att alla ensamma mammor har skadat sina barn genom att beröva dem en pappa? Nej, resonemanget håller inte. För åtminstone många av dessa barn gäller, att hade de inte existerat utan en pappa, så hade de inte existerat alls. I synnerhet är det klart att detta gäller för barn som tillkommer genom donatorinsemination. Men då finns inget utrymme för klagan från barnets eller barnombudsmannens sida. Barn och barnombudsman kan anklaga en frånvarande far för att vara frånvarande, men de kan inte med fog anklaga en ensam mamma för att hon satt barnet till världen utan hjälp av någon person som ville fungera som en far för barnet. Kanske fanns det någon sådan man att tillgå, men med honom skulle hon fått ett annat barn än det hon nu har. Ska hon anklagas på den punkten måste vi göra gällande att barnet lever ett liv så hemskt att det hade varit bättre om det aldrig behövt födas. Är det vanligt att barn (människor) lever liv som det hade varit bättre för dem att slippa uppleva? Visst har det funnits filosofer (Schopenhauer till exempel) som hävdat att vi alla lever liv, som det varit bättre om vi besparats. En berömd judisk vits uttrycker saken så här: – Livet är hemskt, det hade varit bättre att aldrig ha blivit född. –  Javisst, men vem har en sådan tur? Inte ens en på tusen! En sådan pessimism är emellertid orimlig. Den drabbar dessutom urskillningslöst, det vill säga allt avlande av barn, inte särskilt ensamma mödrars. Kan man med fog göra gällande att uppväxten hos en ensam mamma är så riskfylld (hon kan komma att dö) eller så problematisk (barnet kommer att drabbas av grubblerier över sitt ursprung) att samhället borde göra sitt bästa för att förhindra just denna kategori från att sätta barn till världen? En sådan hållning har inget stöd i någon vetenskap (vi vet knappast något alls om hur det går för barn som växer upp med ensamma mammor, vilka valt att vara just det), och sunt förnuft talar för att det går för dem som det gör för folk i allmänhet. Och själva tanken om att en förälder måste kunna garantera optimala (i samhällets ögon) uppväxtvillkor, för att få sätta barn till världen, är obehaglig. Den minner just om forna tiders tvångssteriliseringar. Hade vi haft en barnombudsman på den tiden hade det nog fötts många fler barn! Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att med hänvisningen till barnets intresse kan vi bara i undantagsfall hävda att barn inte bör få bli till (då de föds till sjukdomar som medför död och dessförinnan svåra lidanden). Detta är inte något som är typiskt för barn till ensamma mammor. Vid adoption är barnets intresse däremot något som bör väga tungt. Det är ändå rimligt att samhället gör vad som står i dess makt för att dessa skyddslösa barn ska ges bästa möjliga uppväxtvillkor. Det är rimligt att ställa krav på adoptivföräldrar, som vi inte skulle vilja tillämpa på föräldraskap i allmänhet. Men godtar vi denna skillnad, hur besynnerligt är det i så fall inte att ensamstående personer kan godtas som adoptivföräldrar – ty det är vad lagen i vårt land säger – samtidigt som ensamstående kvinnor förvägras rätten till donation av spermier vid konstgjord befruktning! Någon vill kanske invända att detta är en ganska liten sak. Det är en fråga som bara rör några få frivilligt ensamstående kvinnor, med en ovanligt stark barnlängtan. Men också om så vore, så bör ett liberalt samhälle undvika att undertrycka minoriteter, i synnerhet om motiveringen är att de är just minoriteter. Frågan har emellertid också en helt annan dimension. Många barn är i praktiken barn till ensamma mammor. Vissa till mammor som valt att sätta barn till världen utan hjälp av någon social fader. Om dessa barn får veta att samhället gjort vad som står i dess makt för att förhindra att de skulle bli till, så utsänds en obehaglig signal. Dessa barn är i en mening ”oäkta” barn. Det är stigmatiserande att leva med den insikten. Här om någonstans har barnkonventionen tillämpning. Dessa existerande barn bör inte trakasseras av samhället. De bör välkomnas på samma villkor som alla andra barn. Torbjörn Tännsjö ", "article_category": "other"}
{"id": 31962, "headline": "”Avskaffa a-kassan och sjukförsäkringen”", "summary": "Centerpolitiker angriper socialförsäkringarna: Samma ersättning för alla bör gälla vid sjukdom och arbetslöshet. Det är dags för centerpartiet att modigt visa vägen till en reform av socialförsäkringssystemet. Ett enhetligt grundtrygghetssystem kan ersätta dagens sjukförsäkring och a-kassa. Med grundtrygghet får alla oavsett inkomst lika stor ersättning. Den ger en grundläggande levnadsstandard och den som vill ha mer pengar vid ett inkomstbortfall får ordna egna försäkringar. Det nuvarande systemet, som inom alliansen främst försvaras av folkpartiet, har inget med solidaritet att göra. Endast 20 procent av pengarna i socialförsäkringssystemet omfördelas mellan individer. Det skriver centerpartisterna Gustav Andersson, gruppledare och landstingsråd i Stockholms läns landsting och Magnus Andersson ordförande i ungdomsförbundet.", "article": "Sverige förbereder sig nu inför en reform av socialförsäkringarna. Det ger en utmärkt möjlighet att radikalt öka frihetsgraderna för de enskilda medborgarna. Målsättningen bör vara att kombinera ökad frihet för den enskilde med fortsatt solidarisk omfördelning och grundläggande trygghet för alla. För en frihetsälskande borgerlig regering borde de ideologiska skälen väga tungt när socialförsäkringarna ska reformeras. Socialförsäkringarna hör till de tyngsta vikterna i skattetrycket. Samtidigt går stora delar av inbetalningarna – förr eller senare – direkt tillbaka till löntagaren. Enligt en undersökning går omkring 80 procent av de pengar som medborgarna betalar in i socialförsäkringssystemet tillbaka till samma skattebetalare som betalade in pengarna. Endast 20 procent är omfördelning mellan individer. Denna rundgång har inget med solidaritet att göra utan är uttryck för ett statligt förmyndarskap där medborgaren inte tilltros förmåga att själv hantera sin ekonomi över livscykeln. Socialdemokrater och folkpartister brukar hävda att alternativet till en obligatorisk inkomstförsäkring vid sjukdom och arbetslöshet bara leder till att medborgarna tvingas försäkra sig privat – något som då skulle bli lika dyrt eller dyrare än de skatter man betalar i dag. Men då bortser man helt från att medborgarna faktiskt kan ha – och har – olika önskemål när det gäller graden av inkomsttrygghet. Många personer ser inte en viss ekonomisk risk som ett stort problem. För en del kan ett tydligt ekonomiskt utfall rent av vara en sporre man tycker sig behöva för att anstränga sig och prestera sitt bästa. Detta är delvis en generationsfråga. Försvararna av den traditionella välfärdspolitiken saknar förståelse för den individualism och önskan om flexibilitet som blir starkare för varje generation som kommer ut på arbetsmarknaden. Uppbyggnaden av socialförsäkringarna slår dessutom undan benen för ett antal alternativa trygghetsstrategier för den enskilde och för samhället. Sparande eller investering i det egna boendet eller företaget kan exempelvis vara en alternativ trygghetsstrategi. En vanlig löntagare som befriades från försäkringspremien till de offentliga socialförsäkringarna skulle kunna spara uppskattningsvis 30 000 kronor om året vid full sysselsättning och normal sjukfrånvaro. Vore det inte bättre att dessa pengar avsattes på ett sätt som gjorde dem nyttiga för individen och samhället under tiden fram till dess de behövdes? En sådan förändring skulle ge de flesta medborgarna en buffert av frihetsgrader. Vi inser att dessa idéer framstår som utmanande mot bakgrund av det kompakta och föga kreativa samförstånd som rått kring principerna för svensk välfärdspolitik sedan ATP-striden på 50-talet. Troligen har så många medborgare vant sig vid att staten tar ansvar för tryggheten att många initialt skulle ha svårt att hantera en ökad frihet och det ansvar den skulle föra med sig. Även om systemet måste byggas om är medborgarnas vana vid en statligt garanterad ekonomisk trygghet, en faktor som vi måste ta hänsyn till. Centerpartiet har en lång historia av att ifrågasätta de principiella grunderna för dagens socialförsäkringar. Det är nu dags för Centerpartiet att rusta upp sitt välfärdspolitiska idéarv och med det som utgångspunkt modigt visa vägen till en både nödvändig och önskvärd förnyelse av svensk välfärdspolitik. De praktiska skälen för en reform av socialförsäkringarna är nödvändiga och väl kända: Försäkringarna tar för stor del av skatteutrymmet i ett läge när kostnader för sjukvård, äldreomsorg och annan samhällsservice långsiktigt ökar. Dessutom är systemet sårbart vid stora svängningar i sysselsättningsgraden och sjukfrånvaron såsom i början av 1990-talet. Incitamenten till arbete är svåra att upprätthålla vid en inkomstförsäkring med höga ersättningsnivåer. Grundtrygghetsprincipen innebär att alla medborgare oavsett inkomst får en lika stor ersättning från staten vid sjukdom eller arbetslöshet. Ersättningen bör ligga på en nivå som säkerställer en grundläggande levnadsstandard men samtidigt är så låg att det lönar sig att ta ett arbete. Om medborgaren vill trygga en högre ersättning därutöver så är det dennes ensak att ordna det med privata eller avtalade försäkringar, eller genom eget sparande. Ett enhetligt grundtrygghetssystem skulle kunna ersätta dagens sjukförsäkring och a-kassa. Dessutom skulle det kraftigt avlasta kommunernas socialbidrag. Grundtrygghet innebär en bra balanspunkt mellan individens behov av trygghet och frihet. Alla medborgare tillförsäkras ett konsumtionsutrymme som de kan klara sig på. Fördelningen mellan olika inkomstgrupper förändras inte. Alla inkomstgrupper får sänkt skatt men för hög- och medelinkomsttagarna blir sänkningen av ersättningen mycket större än för låginkomsttagaren. Omfördelningen till de grupper som skulle ha svårast att helt privat säkra trygghet och uppehälle förblir fortsatt starkt. Men samtidigt minimeras rundgången av pengar i systemet och därmed också statens behov att ta ut skatter och sociala avgifter. Samtidigt kvarstår faktum: Ett grundtrygghetssystem måste införas på ett sätt som visar medborgarna att både solidariteten och den personliga tryggheten kan säkras på ett bättre sätt än genom misslyckade statliga inkomstförsäkringar. Grundtrygghetssystemet bör därför – åtminstone under en övergångsperiod – kombineras med ett obligatoriskt välfärdssparande: Ett välfärdskonto. Välfärdskontot är ett individuellt konto där arbetsgivaren gör lagreglerade insättningar på samma sätt som man i dag betalar sociala avgifter. När kontots ägare blir sjuk eller arbetslös får han eller hon göra uttag ifrån kontot för att komplettera sin ersättning från grundtrygghetsförsäkringen. Det bör också vara möjligt att göra uttag från kontot för att komplettera studielån om man väljer att vidareutbilda sig. Fördelarna med ett välfärdskonto är många. Det ger ungefär samma trygghet över tid som dagens system. Det skapar dessutom hundraprocentiga incitament att minimera perioder av arbetslöshet eller sjukskrivning. Dessutom river det dagens instängningar som gör att sjukskrivna och arbetslösa inte väljer utbildning och liknande för att ta sig ur sin situation. Vi ser också att kontot kan förstärka pensionssystemet genom att personer som har överskott på kontot vid fyllda 65 kan föra över pengarna i pensionssystemet. För samhället skulle ett välfärdskonto vara väldigt bra för att öka det privata sparandet, något som är väldigt lågt i Sverige jämfört med andra länder. I förlängningen bör kontot helt upphöra och bli en del av ett vanligt individuellt sparande med särskilda skattelättnader. Det är oerhört viktigt att centerpartiet nu vågar driva på för att få till stånd ett helt nytt trygghetssystem som ökar individens frihetsgrad samtidigt som det ger alla en grundläggande trygghet. Tidpunkten har aldrig varit bättre för att förverkliga idéerna om ett grundtrygghetssystem för alla. Gustav Andersson Magnus Andersson ", "article_category": "other"}
{"id": 31982, "headline": "”Farliga psykpatienter hotar sig till frihet”", "summary": "Experter i rättsspykiatri slår larm: Vi har hotats av den misstänkte polismördaren i Nyköping och vågar därför inte längre riskbedöma farliga patienter. Den misstänkte polismördaren kunde under sju års tid hota en rad personer utan att någon psykiatrisk tvångsvård kom till stånd. Läkare, rädda om sina egna liv, har mot sin egen övertygelse intygat att mannen inte har några psykiatriska symtom. Många psykiatriker törs inte skriva vårdintyg för inte bli utsatta för våld. Vi har själva riskbedömt mannen och funnit honom farlig. Därefter har vi hamnat på hans hat- och dödslista. I framtiden kommer vi inte att göra riskbedömningar av farliga psykiskt sjuka på grund av riskerna, skriver professor Henrik Belfrage och överläkare Göran Fransson vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall.", "article": "Särskilda rättspsykiatriska kliniker bör få ett övergripande ansvar för bedömningar av hotfulla personer med paranoida symtom. Kompetensen och säkerheten inom den allmänna psykiatrin räcker inte till och många psykiatriker törs helt enkelt inte skriva vårdintyg på dessa personer av risk för att själva bli utsatta för hot och våld. Konsekvensen har blivit att knappast någon person i dag, personer inom rättsväsendet inräknade, törs anmäla hot från psykiskt sjuka paranoida personer eftersom man inte kan lita på att den psykiatriska tvångsvården agerar och tar sitt ansvar. Det nu aktuella tragiska polismordet i Nyköping borde aldrig ha fått hända. Gärningsmannens paranoida sjukdom och farlighet var sedan länge belagd och det var inte en fråga om en risk att något skulle hända, utan helt enkelt bara en fråga om när det skulle hända. Trots detta fick mannen vistas ute i samhället i sju år efter frigivningen från sitt tidigare fängelsestraff för dråp och dråpförsök – sju år fyllda av hot och trakasserier mot en rad personer av vilka få eller inga har vågat göra polisanmälan och sju år utan att någon psykiatrisk tvångsvård har kommit till stånd. Detta får inte hända igen, skriver professor Henrik Belfrage och överläkare Göran Fransson, som själva riskbedömt mannen och därefter varit utsatta för allvarliga hot ifrån honom. Redan 1999 pekade vi på en exceptionell farlighet hos den man som nu skjutit en polisman till döds och skottskadat två andra poliser samt en civil person. Mannen led redan då av ett uttalat vanföreställningssyndrom, så kallat kverulansparanoia, och flera personer var redan vid denna tid utsatta för mycket allvarliga hot från hans sida. Beklagligtvis fanns mannen då i kriminalvården i stället för inom rättspsykiatrin, dömd till ett tidsbestämt straff eftersom man i den rättspsykiatriska undersökningen som vidtagits efter det att han knivhuggit tre för honom okända personer varav en dog, klassat hans paranoia som en personlighetsstörning (det vill säga ingen psykisk sjukdom). Detta räckte inte för en dom till rättspsykiatrisk vård. Mannen skulle därmed, hans exceptionella farlighet och hans nu uppenbara psykiska sjukdom till trots, friges efter en på förhand fastställd tidpunkt. Sådana är spelets regler. Detta ovanstående dock sagt med en reservation. En person som är psykiskt sjuk skall förstås tas in via vårdintyg på psykiatrisk klinik för psykiatrisk tvångsvård – detta särskilt om han anses som mycket farlig för sin omgivning. Det är här som det uppenbart brister, menar vi, och bristen är framför allt att finna inom den psykiatriska tvångsvården. Om någon psykiater av någon anledning – av bristande kompetens eller, vilket tyvärr nog är det mest vanliga, av rädsla – inte törs stå för en sådan bedömning, så faller tvångsvården och samtliga de andra professionella personer som någon gång varit inblandade i en rättslig och/eller tvångsvårdsprocess gentemot personen ifråga hamnar då i en mycket utsatt position. Då har nämligen paranoikern ifråga ”fått papper på” att han är frisk, vilket blir en bekräftelse på att alla andra bedömningar av honom som psykiskt sjuk varit helt felaktiga och rent av ondsinta och för detta måste utkrävas hämnd – en hämnd som rättfärdigas med att man själv har blivit angripen och därför har rätt att med alla medel försvara sig. Den sjuke får så att säga bekräftelse i sin sjuka värld varvid hans sjukdom och hans därmed sammankopplade farlighet ytterligare stegras. Här är det uppenbart att få, eller alls någon, person i dag törs lita på att psykiatrin tar sitt ansvar, vilket gör att knappast någon som blir utsatt för hot ifrån en sådan person törs göra en polisanmälan. Ju farligare och sjukare person, desto mindre är sannolikheten att någon vågar anmäla. Det tycks således som om de flesta människor, såväl inom som utom rättsväsendet, mycket väl känner till de svagheter som finns i vårt rättssystem och inom den psykiatriska tvångsvården när det gäller detta. I de hot undertecknade har fått från den nu aktuella gärningsmannen finns nämligen bifogade diverse yttranden från advokater, läkare, med flera, där man skriver att mannen inte fick en ”fair trial” (för att citera en av advokaterna) vid sin förra rättegång, att han inte har några psykiatriska symptom, och att man helhjärtat stöder mannens kamp mot myndigheterna, etcetera, etcetera. Skriver man dessa intyg för att man på fullaste allvar verkligen anser det man skriver Nej, naturligtvis inte. Man gör det förstås för att man är rädd om sitt eget skinn. Man vet nämligen att ställer man inte upp på den paranoikerns villkor så riskerar man själv att drabbas av hot och våld. I detta fall är det också klart att en lång rad myndighetspersoner, läkare, åklagare, med flera under flera års tid har drabbats av en rad allvarliga hot från mannens sida. Antal polisanmälningar Noll. Ingen vågar. I den undersökning som vi gjorde av mannen 1999 skrev vi i vårt yttrande som det var, nämligen att mannen var att betrakta såsom uppenbart psykiskt sjuk och extremt farlig. Detta renderade en lång och allvarlig hotbild mot oss. Givet det regelverk och den bristande kompetens som i dag finns kring den här typen av störningar kommer vi därför sannolikt att i framtiden inte leverera några riskbedömningar när det gäller personer med kverulansparanoia. Det är helt enkelt förknippat med alltför stora risker – risker som samhället uppenbart inte förmår att hantera. Alla som varit i kontakt med mannen ifråga under senare år visste med stor sannolikhet att han skulle komma att agera ut i form av dödligt våld. Detta var helt uppenbart. Ändå har han under de åtta år som gått sedan vi gjorde vår bedömning av honom aldrig blivit föremål för någon psykiatrisk tvångsvård. Nu blev det en ung polisman med hela livet framför sig som fick sätta livet till. Han fick ta smällen istället för oss som finns på mannens ”hat/dödslista” . Det känns fruktansvärt för oss personligen, och är ett stort misslyckande för hela rättsväsendet och inte minst för den psykiatriska tvångsvården. Vi föreslår att när det gäller personer med symtom på kverulansparanoia så bör sådana personer remitteras till särskilda rättspsykiatriska kliniker för närmare utredning – kliniker där man har en särskild kompetens för denna typ av psykisk sjukdom. Den vanliga allmänpsykiatrin ska av ovan angivna skäl inte behöva belastas av detta. Personer med kverulansparanoia är inte särskilt vanliga (vi har personligen bara sett några få fall), men de är inte sällan extremt farliga och deras kamp slutar nästan undantagslöst i dödligt våld om inte sjukdomsförloppet hejdas och/eller personen ifråga inkapaciteras. Här måste det till långa behandlingsperioder med också långa tider av nära observation i en eventuell eftervård. Detta särskilt förstås om personen ifråga, som i det nu aktuella fallet, tidigare bevisat sin farlighet i form av allvarliga våldsbrott. Fall som det vi nu har sett i Nyköping, eller den så kallade bombmannen, eller tandläkaren i Jönköping, med flera, ska inte behöva hända igen, och en rad människor i vårt samhälle ska inte behöva leva under reella hot beroende på att tvångsvården inte agerar mot svårt psykiskt sjuka och farliga människor – detta lika lite som att dessa psykiskt sjuka människor ska lämnas helt utan den vård de så uppenbart är i behov av. Henrik Belfrage Forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall Professor i kriminologi vid Mittuniversitetet Göran Fransson Specialist i allmän- och rättspsykiatri Överläkare vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall ", "article_category": "other"}
{"id": 31993, "headline": "”Regeringen måste stoppa arrangerade äktenskap”", "summary": "Stockholms socialborgarråd: Högljudda rop om rasism får inte hindra oss från att ta utsatta ungdomars parti i hederskonflikter. Regeringen måste nu snabbt besluta att svensk lag alltid står på utsatta ungdomars sida. Arrangerade äktenskap är i dag tillåtna om det finns sådana sedvänjor i länderna som de unga kommer ifrån. Detta är ren diskriminering av unga kvinnor (och män) och måste omedelbart upphöra, skriver socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) och kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo, från i augusti projektledare för Stockholms stads arbete mot hedersförtryck.", "article": "Med sommarlovet inleds en tid av oro för många tonårsflickor. Semestern kan betyda att man ska ”resa hem”. Några fruktar att aldrig komma tillbaka, andra att återvända som nygifta med en kusin eller någon annan landsman som släkten har valt ut. I dag för åtta år sedan mördades Pela Atroshis från Stockholm i sitt gamla hemland och av sin egen familj. Fortfarande trevar sig svensk politik vilset fram i hedersfrågan, utan tydlig riktning eller genomtänkt strategi. Vi vet inte hur många barn och ungdomar i Stockholm som lever med hedersvåld eller hedersförtryck, bara att det är betydligt fler än de vi känner till och att själva våldet bara är toppen på isberget. Kränkningar av ungdomars personliga integritet och lagfästa rättigheter är oacceptabla långt före hoten och våldet. Att få kunskap om hur stort problemet egentligen är och ser ut är en anledning till att Stockholms stad nu inleder ett omfattande arbete med att kartlägga och bekämpa hedersrelaterat familjeliv. En annan orsak är att mota de extrema krafter i grind som på helt olika vis utnyttjar diskussion: Å ena sidan de som hävdar att problemet knappt existerar och att vi som engagerat oss för de drabbade ungdomarna egentligen är rasister drabbade av kulturell fobi. Å andra sidan de som i praktiken säger att så här går det om Sverige fortsätter att ta emot invandrare. För alla oss som tror att Stockholms framtid snarare ligger i att bli en ännu mer internationaliserad storstad finns det starka skäl att bättre än i dag förena öppenhet för nya människor med tydlighet om de gemensamma regler som gäller här. Mer kunskap och nya metoder är nödvändiga i socialtjänstens, skolans och polisens arbete med att förebygga och upptäcka hedersförtrycket. Även vi i Stockholm brister på den punkten och vi har en egen hemläxa att göra. Andra har kommit längre än vi och från till exempel Östergötland och Västra Götaland har vi mycket att lära. Samtidigt har socialtjänstens arbete under senare år generellt blivit mer evidens- och kunskapsbaserat. Det betyder att vi numera gissar mindre och oftare söker förankring i vetenskapliga metoder. Detta måste gälla även hedersförtrycket. Varje gång vi i socialtjänsten misstar hedersproblematiken för en vanlig tonårskonflikt sviker vi utsatta tonåringar på ett sätt som kan få livshotande konsekvenser. Varje gång skolan blundar för elevernas frånvaro i skolämnen som gymnastik och sexualundervisning eller från bad och skolresor – kanske för att slippa en jobbig konflikt med föräldrarna – abdikerar vuxna från sitt ansvar och stänger en av de fredade platser som dessa ungdomar har. Detta sker även i Stockholm och vi har ett omfattande arbete framför oss. Tillsammans med bland andra skolborgarrådet, integrationsborgarrådet, länskriminalens chef och oppositionens företrädare startar vi nu ett mycket ambitiöst arbete mot hedersförtryck i Stockholm. Men allt kan vi inte göra själva. Vårt lokala arbete måste backas upp av en mycket tydligare vilja från regeringen. Ansvarsfördelningen mellan oss och regeringen borde vara enkel: i Stockholm ansvarar vi för alla de lokala, konkreta och individuella insatser som landets mest omfattande och erfarna socialtjänst förfogar över. Vi saknar inte resurser och kapacitet för den uppgiften. Men regeringen måste samtidigt bidra med förändrad nationell lagstiftning som gör det lokala arbetet möjligt och meningsfullt. På tre områden vill vi att regeringen snabbt sätter ner foten och bestämmer sig för att svensk lag konsekvent ska stå på utsatta barns och ungdomars sida – även i laddade hederskonflikter: 1.I Sverige är tvångsäktenskap naturligtvis inte tillåtet. Men det är en klen tröst för de ungdomar som varje år drivs in i arrangerade äktenskap av sina släktingar. Arrangerade äktenskap är i dag uttryckligen tillåtna enligt svensk lag om det finns en ”bakgrund i ett traditionellt kulturmönster”, som det heter i lagens förarbete. Detta är ren diskriminering av de unga kvinnor (och män) som kommer från de aktuella länderna. Det är obegripligt och måste omedelbart upphöra. Att några kommer att uppfatta ett förbud mot arrangerade äktenskap som ett ingrepp i en kulturell sedvänja och högljutt ropa rasism kan inte hindra oss andra från att ta ungdomarnas parti. Barn och ungdomar har individuella rättigheter. I Sverige väljer man själv om och med vem man vill gifta sig. 2.Med dagens lagstiftning måste socialtjänsten alltid kontakta föräldrarna om man startar en utredning om en pojke eller flicka som är under 18 år. Att så långt möjligt försöka lösa konflikter tillsammans med familjen är naturligtvis bra. Men denna regel blundar för att hedersförtrycket och hedersvåldet har en helt annan logik än ”vanliga” svenska familjekonflikter. Resultatet blir att barn och ungdomar inte vågar anmäla den egna familjens olagliga frihets- och integritetskränkningar, eftersom de vet att socialtjänsten först kommer att kontakta just föräldrarna. Lagen måste därför ändras så att socialtjänsten efter särskild prövning får rätt – och blir skyldig – att inleda utredningar om hedersrelaterat förtryck enbart utifrån barnets perspektiv. 3.Som den nyligen publicerade avhandlingen ”Utbildning på (o)lika villkor” visar, tillåts 27 procent av de utlandsfödda flickorna i undersökningen inte att delta i en eller flera av de känsliga skolämnena. Strategierna från skolledningarnas sida varierar, från konflikträdsla via medling till konfrontation. ”Smidighet” och anpassning till föräldrarnas önskan verkar dock vara ett vanligare förhållningssätt än entydigt ställningstagande för alla elevers rätt att få full och allsidig undervisning. Även här måste regeringen och Skolverket fatta beslut som uttryckligen förbjuder den sortens frånvaro från skoldagen. Annars bidrar staten i praktiken till att isolera tusentals ungdomar med invandrarbakgrund från de kamrater och den kunskap som ger dem möjligheter att senare fullt ut verka i det svenska samhället. Det är dags för regeringen att byta fokus i fråga om hedersvåldet. Nyamko Sabunis hållning i dessa frågor har länge varit tydlig och klar. Men tillfälliga projektpengar räcker inte. Regeringens främsta verktyg är inte allmän opinionsbildning utan parlamentariskt lagstiftningsarbete som ger bra förutsättningarna för vårt lokala arbete. Nu behövs en samlad lagstiftning på dessa tre områden. Om regeringen ser till att lagen gäller lika för alla och blir anpassad för vår tids stora problem ska vi i Stockholm göra allt vi kan för att fler barn och ungdomar får möjlighet att ta vara på det bästa som livet i Sverige har att erbjuda. ULF KRISTERSSON KICKIS ÅHRÉ ÄLGAMO ", "article_category": "other"}
{"id": 31996, "headline": "Berättelser om pappors självmord", "summary": "När en närstående dör genom självmord blir det många gånger extra tungt för de efterlevande. Sanna Hagmans pappa tog livet av sig 1995. Nu har hon skrivit en bok till stöd för andra.", "article": "Sanna Hagmans pappa tog livet av sig 1995. Det tog tio år innan Sanna började skriva på den bok som hon själv skulle ha velat läsa när det fruktansvärda hänt. En bok att känna igen sig i, som inte bara innehåller fakta utan som också berättar om hur det känns när ens förälder tar sitt liv. Nu är boken färdig. I den berättar Sanna om sina egna erfarenheter, men hon har också talat med professionella om självmord, kris och sorg. Dessutom har hon talat med omkring 25 personer som liksom hon mist sin far genom självmord. - Arbetet med boken blev en lång process. Jag hade en tidsplan, men den var svår att hålla. Varje skrivardag började med att jag grät i en timme, säger Sanna Hagman som är journalist och informatör. Sanna kände så starkt för de personer hon intervjuat, de som också förlorat sin far på samma sätt, berättar hon. Samtidigt kom hennes egna känslor och minnen upp. Genom att känna för de andra insåg hon hur \"duktig\" hon själv försökt vara efter sin egen pappas död. Även om hon då talade väldigt mycket med omgivningen om det som hänt, var det få som hon släppte fram sin sorg inför. När en närstående dör genom självmord blir det många gånger extra tungt för de efterlevande. Till smärtan, sorgen och saknaden kommer alla förtvivlade frågor om \"varför?\". Skuldkänslor är vanliga efter dödsfall över huvud taget, när det handlar om självmord blir de ofta starkare. \"Varför förstod jag inte?\" och \"vad kunde jag ha gjort?\". Att självmord dessutom är laddat och svårt att prata om gör situationen särskilt tung för den som blir kvar. Den som mist en anhörig upplever ofta att människor i omgivningen drar sig undan. När den anhörige tagit sitt eget liv kan det bli ännu tydligare. - Det blir lite som om själva självmordet överskuggar allting annat. Det blir en ytterligare börda för den som sörjer, en extra intensitet i sorgen, säger Sanna. - När man tänker på min pappa tänker man främst på att han tog livet av sig, inte på att han var en så fin och omtänksam person, att han brydde sig om alla vänner och släktingar och alltid kom och hälsade på. Man talar inte om personen på samma sätt som om den som dött av sjukdom eller genom en olyckshändelse. Att så mycket fokuseras på självmordet kan absolut bli ett hinder i sorgen. När man sörjer en närstående som dött genom självmord kan man dessutom tvingas in i en försvarsposition. Andra kan vara kritiska och fördömande mot den som tagit livet av sig och lämnat sina anhöriga. Det kan kännas väldigt sårande, säger Sanna. - Man får ett behov av att försvara både handlingen och personen. Många ser självmord som en feg och egoistisk handling, det känns så fel. Min pappa var inte feg! Men han var djupt deprimerad, utan att vi i omgivningen förstod hur djupt. Sannas bok kom att handla om hur det är att mista just en far genom självmord. Men till att börja med sökte hon kontakt med anhöriga till någon som tagit sitt liv genom en förfrågan på hemsidan för Spes, riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd. - Jag fick snabbt många svar, och de allra flesta kom från föräldrar som förlorat ett barn. De berättade om sin stora förtvivlan, och jag kände att det är nästan ett snäpp värre, även om man inte kan jämföra så. Jag har ingen erfarenhet av det själv, det kändes fel att ge sig in på det området och jag bestämde mig för att begränsa arbetet till hur det är att mista en förälder. När Sanna började intervjua personer som förlorat sin mamma kände hon att även det är en annan erfarenhet. - Jag märkte att skillnaden faktiskt är stor. Att en mamma tar livet av sig är ännu mer tabu, ännu svårare att tala om, än när det handlar om en pappa. Jag kände att jag ville skriva om det som jag själv känner till, det jag har egen erfarenhet av. I boken \"Pappa tog sitt liv. Om att gå vidare när det ofattbara händer\" (Santérus förlag) berättar personer med olika erfarenheter av sin fars självmord. Men det finns också mycket i berättelserna som är gemensamt, säger Sanna, och det är sådant hon också själv känner igen. - Saknaden förstås, men också känslan av svek - hur kunde han lämna mig? - och det ständiga ifrågasättandet. Själv tänkte jag bara \"varför? varför?\" i ett års tid. Behovet av att försvara sin pappa mot en oförstående omgivning finns också hos många. Och skuldkänslorna går igen, man funderar på varför man inte förstod tidigare, på vad man sett och inte sett, på vad man gjort och inte gjort. När man så småningom kan börja känna glädje igen, kan man också känna skuld - får man vara glad? Även bristen på stöd till de efterlevande från samhället är något som både Sanna själv och de intervjuade upplevt, berättar hon. - När någon tar sitt liv drabbas många personer hårt, i genomsnitt fem. Men det finns inget skyddsnät för de efterlevande. Jag blev inte erbjuden någon hjälp, inte mina syskon heller. Det borde finnas någon form av \"krispaket\" som kunde användas av skolor, arbetsgivare, kommuner, landsting och så vidare. Det finns stöd att få för anhöriga Spes, riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, är en organisation för anhöriga och andra närstående till någon som tagit sitt liv. De har en jourtelefon med nummer 08-34 58 73 som är öppen alla dagar kl 19-22. Webbadressen är www.spes.nu Nationella hjälplinjen ger stöd och råd via telefon till den som befinner sig i en svår livssituation. Samtalen är kostnadsfria och man kan vara anonym. Numret är 020-22 00 60 och linjen är öppen måndag-torsdag 17-22 och fredag-söndag 17-24. ", "article_category": "other"}
{"id": 32007, "headline": "”Sveriges äktenskapsbalk måste vara könsneutral”", "summary": "Oppositionspartierna enade om homoäktenskap: Ledarna för de tre oppositionspartierna försöker få riksdagen med sig om en ny lag, som ger homosexuella, bisexuella och transpersoner rätt att gifta sig. Trots att det i riksdagen finns en klar blocköverskridande majoritet för principen om könsneutrala äktenskap har arbetet med en ny lag stannat upp. Det är dags för våra partier att nu göra slut på den långbänk som drabbat frågan. Därför förbereder vi ett riksdagsinitiativ med förslag till ändrad lagstiftning. Svensk lagstiftning ska behandla alla lika oavsett sexuell läggning, skriver socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och vänsterns partiledare Lars Ohly.", "article": "En enkel uppmaning kan berätta mycket om utsatthet. ”Gör inget för att provocera eller svara på provokationer. Kyss inte varandra öppet. Använd inte ord eller kroppsspråk som kan uppfattas stötande. Provocera helt enkelt inte.” Orden är Kaspar Zalitis från den lettiska hbt-organisationen Mozaika. Det var hans uppmaning på säkerhetsgenomgången samma morgon som prideparaden skulle hållas i Riga för några veckor sedan, en knapp timme från Stockholm. Två dagar före manifestation i Riga läser vi på DN debatt, den 1 juni, vad fem högerpolitiker har att säga om sin grumliga syn på homosexualitet, invandrare och reproduktion. De varnar bland annat för att en könsneutral äktenskapsbalk försvårar integrationen. De borgerliga är splittrade i synen på mänskliga rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt), såväl inom som mellan partierna. Nyligen kom ensamutredaren Hans Regnér med sitt utredningsförslag där det föreslås hur en ny lagstiftning kan formuleras. Sedan dess har tyvärr arbetet med en ny lag stannat upp, detta trots att en klar blocköverskridande majoritet i riksdagen är för prinicpen om könsneutralt äktenskap. Det är dags att våra partier nu tar initiativ för att göra slut på långbänken som drabbat frågan om en könsneutral äktenskapsbalk. Därför förbereder vi ett riksdagsinitiativ med förslag till ändrad lagstiftning. Äktenskapets juridik ska ge alla samma rättigheter, oavsett sexuell läggning. Svensk lagstiftning ska behandla alla lika. Kärlek, att själv välja vem man vill dela sitt liv med provocerar fortfarande. Säkerhetspolisens årliga sammanställning av hot mot rikets säkerhet visar att homofobin tyvärr fortfarande finns i vardagen, på skolan och på arbetsplatsen. Den finns också i familjen, hos föräldrar och syskon. Homofobin i Riga, Warzawa och Moskva måste vi se i ljuset av vår egen historia. Människor har mördats och misshandlats även i Sverige. För några veckor sedan attackerades en anställd med yxa inne i RFSL:s lokaler. Fredrik Reinfeldt lovade i sin regeringsförklaring att FN:s arbete mot förtrycket av hbt-personer ska stärkas. Ändå är han tyst. Under besöket i Polen yttrade han inte ett ljud om förslaget att ”förbjuda främjande av homosexualitet och andra avvikelser” i de polska skolorna som presenterades av Polens regering den 13 mars i år. Våra partiers utgångspunkt är att all lagstiftning ska gälla lika för alla. Nuvarande lagstiftning ger alla de barn som lever med föräldrar i samkönade förhållanden en signal att deras föräldrar är så annorlunda att de ska omfattas av en särskild lagstiftning. Alla barn har rätt till trygga uppväxtförhållanden och till föräldrar som omfattas av en lagstiftning som omfattar alla, oavsett sexuell läggning. Länder som Spanien, Nederländerna och Belgien har redan gått före. Det är nu dags att moderaterna och andra borgerliga partier gör rent hus med den flagranta homofobi som kom till uttryck i artikeln DN Debatt den 1 juni. Annars sänder vi signalen att de allt råare attackerna på hbt-personer har ett stöd hos Sveriges folkvalda. Folkpartiets Nyamko Sabuni försöker skriva om historien om tidigare reformer. Hon påstår att det var en borgerlig regering som genomförde partnerskapslagen. Men sanningen är att samma hållning fanns i den borgerliga regeringen 1991–94. Partnerskapslagen beslutades i riksdagen 1994 genom ett riksdagsinitiativ. Något förslag från regeringen kom aldrig, eftersom kristdemokraterna fick med sig regeringen på att inte lägga en proposition. Vid omröstningen röstade en tredjedel av folkpartiets ledamöter nej till lagen. Politiker har ett ansvar att gå före. Det är därför vi trots allt har kommit så långt i Sverige. Det är därför vi har en lagstiftning som förbjuder hets mot homosexuella och som i allt utom äktenskapet ger alla människor lika rättigheter. Det är därför vårt land är en viktig röst i världen. Debatten har pågått länge i och utanför de politiska partierna och frågan har nu utretts. Regeringen tiger still och har ännu inte skickat förslagen på remiss. Historien riskerar att upprepa sig. Kristdemokrater har tydligt sagt att de kommer att stoppa förslaget. Vi förbereder därför, precis som förra gången en moderatledd regering vägrade stå upp för alla människors rätt till kärlek och trygghet, ett riksdagsinitiativ. Vi vill undanröja de sista resterna av särlagstiftningen. Äktenskapsbalken måste göras könsneutral. En majoritet i riksdagen står bakom en ny äktenskapslagstiftning där alla räknas som det de är, människor med lika värde och rättigheter. Mona Sahlin Maria Wetterstrand Lars Ohly ", "article_category": "other"}
{"id": 32008, "headline": "Familjen måste dölja barnens hiv", "summary": "När Maria och Per fick möjlighet att adoptera Sara och Marcus tvekade de inte, trots att barnen bar på hiv. Men de håller det hemligt eftersom mångas rädsla är så stor.", "article": "Maria och Per har alltid velat ha en stor familj, och när de inte kunde få biologiska barn valde de att adoptera. De fick vänta länge, nästan tio år, innan de fick bli föräldrar. Men så kom Rebecka, och några år senare Sara och Marcus. De två senare bär på hiv sedan födseln. De blev smittade av sin biologiska mamma som dog i aids när barnen var små. De allra närmaste i Marias och Pers familjer vet om att barnen bär på hiv. Några vänner är också informerade, liksom ett par av Marias arbetskamrater. Att kunna dela hemligheten med dem har gjort livet enklare. Att kunna ha någonstans att ventilera sin sorg och oro är viktigt. Men egentligen skulle Maria vilja berätta för alla. – Sen får de som inte klarar av det sticka! säger hon trotsigt. Fast jag älskar de här barnen alldeles för mycket för att göra så. Tänk om ingen finns kvar när vi har berättat. Familjen bor i en småstad, och skolan där barnen går är liten. Maria är rädd att barnen skulle bli betraktade som annorlunda och bli utanför om folk visste. – Många föräldrar skulle nog bli så rädda att de tog bort sina barn från skolan om de fick veta. Vi skulle vara tvungna att flytta härifrån. Och det vill vi inte, vi har vårt liv och vårt nätverk här, säger Maria. Det finns de som har blivit rädda och försvunnit. Maria och Per miste sina bästa vänner som de umgåtts med i vått och torrt. – De slutade att ringa, de bara försvann. Vi sökte kontakt, men de var alltid upptagna. Då gick det upp ett ljus för mig – de vill ju inte umgås med oss, de är rädda! berättar Maria. Efter det slutade de att berätta för vänner. Hemligheten får stanna kvar inom familjen. Men Maria och Per har många vänner, och det är svårt att dölja en så viktig del av livet. Det är jobbigt att inte vara ärlig mot personer man bryr sig om. – Vad kommer folk att säga om jag berättar en dag? Kommer de att fortsätta vilja ha en relation? funderar Maria. Vi har ju faktiskt fört dem bakom ljuset i flera år. På sin förra arbetsplats berättade Maria för en chef om att barnen bar på hiv. Chefen såg snabbt till att Maria fick byta jobb. Hon var rädd att det skulle komma ut att Marias barn hade virus i blodet. Men reaktionen när Maria berättade för Saras lärare var en lättnad. ”Ja, ja, det där är väl inget. Det där kan jag. Det är lugnt.” För Marcus lärare har de valt att inte berätta. Maria tror att hon bara skulle se ett problem. – Marcus har inte blivit en människa som hon tycker om ännu, säger Maria. – Jag vill att Sara och Marcus ska få vara barn och inte något hotfullt som skapar rädsla hos andra människor, fortsätter hon. De ska inte behöva uppleva att människor inte vågar ta i dem. Det kommer de att behöva uppleva som vuxna ändå. Att förena glädjen över barn med att bära på en tung hemlighet har blivit en del av Marias och Pers liv. För dem har det blivit något praktiskt och vardagligt, något som inte har med individerna Marcus och Sara att göra. Hiv är något självklart som de egentligen inte funderar så mycket över, förutom när barnen får kallelse till läkare. Men deras vardag skiljer sig från andra barnfamiljers. Inte för att det praktiska tynger dem, läkarbesöken och medicineringen. Utan för att det går åt kraft att hålla det hela hemligt. Maria och Per måste ständigt vara steget före. De är alltid med på barnens aktiviteter för att finnas till hands om de skulle skada sig och börja blöda. Om någon kommer i kontakt med deras blod måste Per och Maria upplysa om att barnen bär på hiv-virus. Barnen åker sällan hem till kompisar, och de sover inte över hos någon som inte känner till att de har hiv. Maria och Per vill vara säkra på att Marcus tar sin medicin varje morgon och kväll, och de behöver vara nära om barnen skulle skada sig. – Hittills har jag kunnat motivera det med att de inte har bott hos oss så länge, men det går snart inte längre. Frågorna har börjat komma. Varför ska vi jämt vara hemma hos oss? Varför får jag inte sova över hos andra, Rebecka får ju? I början, när Sara och Marcus precis hade kommit till familjen, kunde Maria känna sig rädd. Skulle barnen dö tidigt? Nu har hon insett att de kommer att bli vuxna. Medicinerna blir allt bättre, och tar man bara sin medicin kan man leva länge, utan att utveckla aids. Nu är det inte längre infektionen i sig som är Marias oro, utan den rädsla för hiv som finns i samhället. För människor är rädda, trots att hiv inte smittar vid sociala kontakter. Fördomarna får dominera över förnuftet; många har fortfarande åttiotalets skräckpropaganda om hiv i färskt minne. Numera vet man att pussar och kyssar inte är farliga. Man kan dricka vatten ur samma glas utan att bli smittad. Men ändå lever rädslan kvar. Som den gången på folktandvården, till exempel. Fördomarna mötte dem redan i receptionen. När Maria berättade att Sara bar på hiv blev sköterskan rädd. Med grön rock, stora torkdukar och dubbla handskar sanerade hon hela receptionen. Sara förstod inte vad som hände, men Maria grät efteråt. – Jag blev så ledsen. Det smittar ju inte på det sättet. En människa som jobbar inom vården borde veta. Det som smärtar mest är att hon var så himla rädd –  fast vi hade en lucka mellan oss. De flesta barn som har fötts med hiv måste börja äta mediciner senast i tioårsåldern. Men Sara, som nu är elva, har inte behövt börja ännu. Hon har överraskat läkarna med att vara ovanligt frisk. Åttaårige Marcus njurar tog stryk av en infektion. Han medicinerar sedan ett år tillbaka. DeT FÖRSTA LÄKEMEDLET som sattes in gjorde att han miste all aptit och knappt orkade röra sig. Men medicinen byttes ut, och nu är han som vanligt igen. Barnen känner till att de har något som kallas virus i blodet, men de har inget namn på det ännu. De vet att de måste vara försiktiga med sitt blod och att människor är rädda för att bli smittade. Men Per och Maria försöker förmedla till dem att det är helt okej att bära på ett virus; det är inget fel på dem, problemet är att människor har för dåliga kunskaper. – Så länge jag inte är rädd eller låter orolig väcker jag ingen oro hos barnen, säger Maria. För henne är dottern Rebecka det yttersta beviset på hur ofarligt det är att leva med Sara och Marcus. – Vi vågade satsa det dyrbaraste vi hade, Rebecka. Henne som vi älskade över allt annat på jorden, hon som var så efterlängtad. Vi hade henne hos oss och vågade ändå säga att ”det här är inte farligt”. Det borde få folk att förstå hur ofarligt det är att leva nära någon med hiv. Maria tror inte att Sara och Marcus kommer att kunna leva öppet som hivbärare när de blir äldre. – De kommer att berätta sin hemlighet för nära och kära och viktiga personer. Och de kommer säkert att gå på nitar och upptäcka vilka som är deras verkliga vänner. Men kanske också att personer som de inte alls trodde var deras vänner faktiskt gick att lita på, säger Maria. Pernilla Rönnlid frilansjournalist insidan@dn.se Personerna i texten heter egentligen något annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 32027, "headline": "”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner”", "summary": "Moderaterna ratar Ansvarskommitténs förslag om att ersätta länen och landstingen med färre och större regioner.På fredag antar moderaternas partistyrelse ett förslag till den moderata partistämman som avvisar en likriktning av det regionala samarbetet. Vi tror inte på att stöpa om Sverige utifrån centrala direktiv för regionsamarbetet. Sveriges landsdelar har så olika förutsättningar att delarna måste få utvecklas olika, skriver den moderate partisekreteraren Per Schlingmann. Dessutom skulle en regional omstöpning ta energi från huvuduppgiften: jobb och välfärd.", "article": "Efter flera års arbete presenterade Mats Svegfors och den statliga Ansvarskommittén för snart ett halvår sedan sina slutsatser. Många av utredningens analyser och slutsatser är relevanta, men det är främst frågan om hur Sverige ska indelas i olika regioner som har stått i centrum för diskussionen. Ansvarskommitténs förslag är att dagens landsting ska omvandlas till färre och större regioner. Kommittén skriver att initiativet till omvandlingen ska komma från regionerna själva, samtidigt som den sätter så tydliga och snäva ramar kring sina tankar att det i princip inte finns något utrymme för oliktänkande regionerna emellan. Kommittén vill genom en enhetslösning, som i praktiken ska dirigeras från regeringen, omvandla Sveriges regionindelning. Vår utgångspunkt är en helt annan. Tanken på en enhetslösning för hur Sverige ska ta form på regional nivå ter sig alltmer märklig i en tid då problem och behov skiftar över landet. Sverige har skiftande landsdelar, med olika förutsättningar och därför är det vår åsikt att olika delar av Sverige måste få utvecklas olika. Det är givetvis viktigt att alla medborgare garanteras likvärdiga möjligheter till kunskaper, vård och trygghet, men hur vi organiserar oss lokalt och regionalt kan se olika ut. Moderaterna har haft två representanter i kommittén men deklarerade tidigt att denna fråga är av sådan vikt att vi ville involvera hela partiorganisationen innan vi tog slutlig ställning. Därför kommer ytterst vår partistämma i oktober att ta beslut om vår principiella syn på regioner och därmed till hur moderaterna ställer sig till kommitténs förslag. På fredag antar moderaternas partistyrelse det förslag som kommer att läggas fram inför ombuden på partistämman. Det är ett förslag som grundar sig i diskussioner vi fört under våren på olika nivåer i partiet. Utifrån dessa diskussioner har vi kommit fram till slutsatsen att avvisa en enhetslösning som likriktar det regionala samarbetet. Vi är positiva till regionalt samarbete men tror inte på att stöpa om Sverige utifrån centralt uppsatta ramar och direktiv för regionsamarbetet. Vi avvisar därför att nu inleda en process med syfte att förändra det sätt på vilket vi organiserar Sverige. Vi slår samtidigt fast att vi är öppna för att permanenta de försöksregioner som nu pågår. En av Sveriges stora styrkor är att vi är ett mångskiftande land med olika möjligheter i olika delar av landet. Våra län och regioner ser enormt olika ut. Sveriges största län, Stockholm, har ett invånarantal på nästan två miljoner vilket är att jämföra med Gotland där det bara bor drygt 57 000 invånare. I snitt bor cirka 250 000 invånare i varje län. Förutsättningarna skiftar väsentligt i olika delar av landet. Vi har storstadsregioner som präglas av storstädernas problem och möjligheter, men vi har också glesbygdsregioner med sina karaktärsdrag. Vi måste därför tillåta olika delar av Sverige att verka och utvecklas på olika sätt. Grunden för regional utveckling bör alltid vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt och människors möjligheter till arbete, boende, välfärd och utbildning. Det kan handla om att olika delar i landet tillåts utvecklas i olika takt och det kan handla om att regionala samarbeten ges inflytande över olika kompetenser. Det kan också handla om att regioner kan vara av helt olika storlek såväl sett till invånarantal som geografisk yta. I Sverige pågår just nu två försöksverksamheter med regioner, Region Skåne och Västra Götaland. Dessa är i princip storlandsting där direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen. Dessutom har ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen övertagits. Moderaterna anser att dessa regionsamarbeten ska kunna permanentas om de äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik. Med regional logik avses att regionen är utformad på ett sådant sätt att den bidrar till en positiv regional utveckling, främst avseende arbetsmarknaden. Initiativen för detta bör komma från regionerna själva och inte initieras nationellt. En insikt som varit påtaglig i de interna diskussioner som förts inom moderaterna och som Ansvarskommittén också uppmärksammar är de brister som finns gällande samordningen av statens verksamheter. Vi ser det därför som viktigt att staten förbättrar samordningen av sina ansvarsuppgifter. Detta sker bäst genom en utvecklad samordning av statens verksamheter och en ökad tydlighet gentemot den lokala och regionala nivån, oaktat den lokala eller regionala utformningen. Det är vår mening att en asymmetrisk regional och lokal nivå kan utvecklas genom minskad detaljstyrning. En viktig grund för Ansvarskommitténs arbete var hur vi kan utveckla ett bättre sätt att finansiera den svenska sjukvården. Det finns utan tvekan ett stort behov att utveckla och reformera den offentligt finansierade välfärdens verksamheter, främst inom vård, utbildning och omsorg. Inte minst de demografiska förändringarna ställer större krav samtidigt som vi har omfattande pensionsavgångar att vänta. Resurser behöver föras till och befintliga resurser nyttjas bättre. Det är viktigt att vi får valuta för skattepengarna. I många fall behöver kvaliteten utvecklas, exempelvis när det gäller bemötandet inom vården och i skolans undervisning. Vägen till kvalitetsutveckling sker bäst genom att överlåta inflytande och ansvar till dem som jobbar i verksamheterna och till användarna, exempelvis patienter, föräldrar eller elever. Politikens roll måste renodlas till att ställa krav på kvalitet och resultat, medan metodik och arbetsorganisation i högre utsträckning måste få utformas lokalt i verksamheterna. Det är mitt i verksamheterna som möjligheterna till förbättring, utveckling och bättre resursutnyttjande finns. Samtidigt måste vi ta till vara kunskapsutvecklingen inom sjukvården och bli en sektor som står starkt internationellt. Sett till den demografiska utvecklingen ska det samtidigt inte uteslutas att det även kan finnas behov av ytterligare resurstillskott inom vissa sektorer. Vi moderater är kritiska till den tredje beskattningsnivå som finns i Sverige, utöver stat och primärkommuner. På sikt bör sjukvårdens finansiering utredas grundligt. Denna utredning måste vägledas av principen att bättre samla resurserna, skapa bättre vårdmöjligheter för patienter och bryta ned dagens onödiga gränser inom vården. Under större delen av sin moderna historia har Sverige formats utifrån idén om enhetsstaten. Det har inneburit att nationellt fastställda enhetslösningar har varit utgångspunkten för det politiska arbetet också på lokal och regional nivå. Denna utveckling har förstärkts under de senaste decennierna och har i sina värsta former inneburit att staten inte bara har reglerat den regionala eller lokala verksamheten, utan därtill aktivt har verkat för att urholka möjligheten för olika delar av Sverige att söka egna regionala svar på regionala problem. Det finns starka skäl att ifrågasätta om denna styresprincip är till stöd för Sveriges möjligheter. Tvärtom talar mycket för att Sverige skulle bli starkare med en utveckling där vi stärker den enskildes fri- och rättigheter, samtidigt som vi öppnar för en regional utveckling som tillåts skifta över landet och tar sin utgångspunkt i lokala initiativ. Risken är annars att vi för lång tid slår fast Sveriges regionala indelning mer utifrån upplevelsen om politikens villkor än från medborgarnas faktiska behov. Moderaterna gick till val på att minska utanförskapet och utveckla välfärden. Vi för nu en politik som gör att det blir mer lönsamt att arbeta och att jobben växer till. Vi skjuter såväl till resurser och genomför strukturella förändringar som utvecklar välfärden. Att nu inleda en centraliserad process med att stöpa om det regionala styret i Sverige är inte bara fel i sak, det skulle dessutom riskera att ta energi från huvuduppgiften; att erbjuda fler människor arbete och att utveckla välfärden. Per Schlingmann ", "article_category": "other"}
{"id": 32028, "headline": "\"Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner\"", "summary": "Moderaterna ratar Ansvarskommitténs förslag om att ersätta länen och landstingen med färre och större regioner. På fredag antar moderaternas partistyrelse ett förslag till den moderata partistämman som avvisar en likriktning av det regionala samarbetet. Vi tror inte på att stöpa om Sverige utifrån centrala direktiv för regionsamarbetet. Sveriges landsdelar har så olika förutsättningar att delarna måste få utvecklas olika, skriver den moderate partisekreteraren Per Schlingmann. Dessutom skulle en regional omstöpning ta energi från huvuduppgiften: jobb och välfärd.", "article": "Efter flera års arbete presenterade Mats Svegfors och den statliga Ansvarskommittén för snart ett halvår sedan sina slutsatser. Många av utredningens analyser och slutsatser är relevanta, men det är främst frågan om hur Sverige ska indelas i olika regioner som har stått i centrum för diskussionen. Ansvarskommitténs förslag är att dagens landsting ska omvandlas till färre och större regioner. Kommittén skriver att initiativet till omvandlingen ska komma från regionerna själva, samtidigt som den sätter så tydliga och snäva ramar kring sina tankar att det i princip inte finns något utrymme för oliktänkande regionerna emellan. Kommittén vill genom en enhetslösning, som i praktiken ska dirigeras från regeringen, omvandla Sveriges regionindelning. Vår utgångspunkt är en helt annan. Tanken på en enhetslösning för hur Sverige ska ta form på regional nivå ter sig alltmer märklig i en tid då problem och behov skiftar över landet. Sverige har skiftande landsdelar, med olika förutsättningar och därför är det vår åsikt att olika delar av Sverige måste få utvecklas olika. Det är givetvis viktigt att alla medborgare garanteras likvärdiga möjligheter till kunskaper, vård och trygghet, men hur vi organiserar oss lokalt och regionalt kan se olika ut. Moderaterna har haft två representanter i kommittén men deklarerade tidigt att denna fråga är av sådan vikt att vi ville involvera hela partiorganisationen innan vi tog slutlig ställning. Därför kommer ytterst vår partistämma i oktober att ta beslut om vår principiella syn på regioner och därmed till hur moderaterna ställer sig till kommitténs förslag. På fredag antar moderaternas partistyrelse det förslag som kommer att läggas fram inför ombuden på partistämman. Det är ett förslag som grundar sig i diskussioner vi fört under våren på olika nivåer i partiet. Utifrån dessa diskussioner har vi kommit fram till slutsatsen att avvisa en enhetslösning som likriktar det regionala samarbetet. Vi är positiva till regionalt samarbete men tror inte på att stöpa om Sverige utifrån centralt uppsatta ramar och direktiv för regionsamarbetet. Vi avvisar därför att nu inleda en process med syfte att förändra det sätt på vilket vi organiserar Sverige. Vi slår samtidigt fast att vi är öppna för att permanenta de försöksregioner som nu pågår. En av Sveriges stora styrkor är att vi är ett mångskiftande land med olika möjligheter i olika delar av landet. Våra län och regioner ser enormt olika ut. Sveriges största län, Stockholm, har ett invånarantal på nästan två miljoner vilket är att jämföra med Gotland där det bara bor drygt 57.000 invånare. I snitt bor cirka 250.000 invånare i varje län. Förutsättningarna skiftar väsentligt i olika delar av landet. Vi har storstadsregioner som präglas av storstädernas problem och möjligheter, men vi har också glesbygdsregioner med sina karaktärsdrag. Vi måste därför tillåta olika delar av Sverige att verka och utvecklas på olika sätt. Grunden för regional utveckling bör alltid vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt och människors möjligheter till arbete, boende, välfärd och utbildning. Det kan handla om att olika delar i landet tillåts utvecklas i olika takt och det kan handla om att regionala samarbeten ges inflytande över olika kompetenser. Det kan också handla om att regioner kan vara av helt olika storlek såväl sett till invånarantal som geografisk yta. I Sverige pågår just nu två försöksverksamheter med regioner, Region Skåne och Västra Götaland. Dessa är i princip storlandsting där direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen. Dessutom har ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen övertagits. Moderaterna anser att dessa regionsamarbeten ska kunna permanentas om de äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik. Med regional logik avses att regionen är utformad på ett sådant sätt att den bidrar till en positiv regional utveckling, främst avseende arbetsmarknaden. Initiativen för detta bör komma från regionerna själva och inte initieras nationellt. En insikt som varit påtaglig i de interna diskussioner som förts inom moderaterna och som Ansvarskommittén också uppmärksammar är de brister som finns gällande samordningen av statens verksamheter. Vi ser det därför som viktigt att staten förbättrar samordningen av sina ansvarsuppgifter. Detta sker bäst genom en utvecklad samordning av statens verksamheter och en ökad tydlighet gentemot den lokala och regionala nivån, oaktat den lokala eller regionala utformningen. Det är vår mening att en asymmetrisk regional och lokal nivå kan utvecklas genom minskad detaljstyrning. En viktig grund för Ansvarskommitténs arbete var hur vi kan utveckla ett bättre sätt att finansiera den svenska sjukvården. Det finns utan tvekan ett stort behov att utveckla och reformera den offentligt finansierade välfärdens verksamheter, främst inom vård, utbildning och omsorg. Inte minst de demografiska förändringarna ställer större krav samtidigt som vi har omfattande pensionsavgångar att vänta. Resurser behöver föras till och befintliga resurser nyttjas bättre. Det är viktigt att vi får valuta för skattepengarna. I många fall behöver kvaliteten utvecklas, exempelvis när det gäller bemötandet inom vården och i skolans undervisning. Vägen till kvalitetsutveckling sker bäst genom att överlåta inflytande och ansvar till dem som jobbar i verksamheterna och till användarna, exempelvis patienter, föräldrar eller elever. Politikens roll måste renodlas till att ställa krav på kvalitet och resultat, medan metodik och arbetsorganisation i högre utsträckning måste få utformas lokalt i verksamheterna. Det är mitt i verksamheterna som möjligheterna till förbättring, utveckling och bättre resursutnyttjande finns. Samtidigt måste vi ta till vara kunskapsutvecklingen inom sjukvården och bli en sektor som står starkt internationellt. Sett till den demografiska utvecklingen ska det samtidigt inte uteslutas att det även kan finnas behov av ytterligare resurstillskott inom vissa sektorer. Vi moderater är kritiska till den tredje beskattningsnivå som finns i Sverige, utöver stat och primärkommuner. På sikt bör sjukvårdens finansiering utredas grundligt. Denna utredning måste vägledas av principen att bättre samla resurserna, skapa bättre vårdmöjligheter för patienter och bryta ned dagens onödiga gränser inom vården. Under större delen av sin moderna historia har Sverige formats utifrån idén om enhetsstaten. Det har inneburit att nationellt fastställda enhetslösningar har varit utgångspunkten för det politiska arbetet också på lokal och regional nivå. Denna utveckling har förstärkts under de senaste decennierna och har i sina värsta former inneburit att staten inte bara har reglerat den regionala eller lokala verksamheten, utan därtill aktivt har verkat för att urholka möjligheten för olika delar av Sverige att söka egna regionala svar på regionala problem. Det finns starka skäl att ifrågasätta om denna styresprincip är till stöd för Sveriges möjligheter. Tvärtom talar mycket för att Sverige skulle bli starkare med en utveckling där vi stärker den enskildes fri- och rättigheter, samtidigt som vi öppnar för en regional utveckling som tillåts skifta över landet och tar sin utgångspunkt i lokala initiativ. Risken är annars att vi för lång tid slår fast Sveriges regionala indelning mer utifrån upplevelsen om politikens villkor än från medborgarnas faktiska behov. Moderaterna gick till val på att minska utanförskapet och utveckla välfärden. Vi för nu en politik som gör att det blir mer lönsamt att arbeta och att jobben växer till. Vi skjuter såväl till resurser och genomför strukturella förändringar som utvecklar välfärden. Att nu inleda en centraliserad process med att stöpa om det regionala styret i Sverige är inte bara fel i sak, det skulle dessutom riskera att ta energi från huvuduppgiften; att erbjuda fler människor arbete och att utveckla välfärden. Per Schlingmann ", "article_category": "other"}
{"id": 32033, "headline": "”Bottenplats för Sverige på lista om studier i EU”", "summary": "Ny EU-rapport presenteras i dag: Bara 0,65 procent av Sveriges cirka 400 000 studenter deltar i EU:s utbytesprogram Erasmus vilket placerar Sverige i Europas bottenskikt.Av de 15 EU-länder som har varit med i studentutbytesprogrammet Erasmus en längre tid är det bara Grekland och Storbritannien som har lägre siffror för deltagande än Sverige. Varken lärare eller studenter tycks känna till villkoren för deltagande i Erasmus. Därför är det nödvändigt att ställa preciserade krav på lärosätena så att minst 1,5 procent – cirka 6 000 – av våra studenter deltar i Erasmus om fem år. Dessutom bör de lärosäten som inte uppnår målet straffas med minskade resurser. Det skriver generaldirektören för Internationella programkontoret som administrerar Erasmusprogrammet i Sverige Ulf Melin.", "article": "EU-kommissionen kommer på måndag att presentera den senaste statistiken för deltagande i utbytesprogrammet Erasmus under 2005/2006. Sverige, med ett deltagande på 0,65 procent, ligger i bottenskiktet i Europa. Av de 15 EU-länder som varit med i Erasmus en längre tid är det bara Grekland och Storbritannien som har lägre siffror än Sverige. Det räcker med att titta på Finland för att se ett betydligt större intresse: av de finska studenterna deltog en dubbelt så stor andel som i Sverige. De europeiska länderna, som Erasmusprogrammet riktar sig till, är våra viktigaste samarbets- och handelspartner i världen. Vår utrikeshandel är beroende av ett gott samarbete och utbyte med dem. Det är i EU som vi i Sverige är med och har inflytande när det gäller svenskars och andra européers framtid – bland annat avseende sysselsättning, utbildning och företagandets villkor. Det här gör Erasmus till ett särskilt viktigt utbytesprogram. Erasmus är dessutom ett fördelaktigt program. Svenska studenter ges möjlighet att studera på ett universitet i ett annat europeiskt land i tre till tolv månader. De studerar på samma villkor som de inhemska studenterna och betalar ingen terminsavgift. De kan tillgodoräkna sig utbildningen i examen och får även ekonomiskt stöd motsvarande cirka 275 euro i månaden i genomsnitt. Erasmusprogrammet är också väldigt uppskattat av dem som deltar, många uppfattar studietiden i ett annat europeiskt land som det bästa de gjort. För några år sedan gjorde vi på Internationella programkontoret, i samarbete med Högskoleverket, en enkätundersökning om Erasmusprogrammet som riktade sig till studenter och lärare på landets lärosäten. Den visade att många inte kände till villkoren för deltagande, rätten till tillgodoräknande av kurser och det ekonomiska stöd som Erasmus erbjuder. Inte heller kände de till det egna lärosätets utbud av platser för utlandsstudier. En drygt ett år gammal undersökning från Lärarhögskolan i Stockholm bekräftar studenternas bristande kunskaper. I undersökningen framgår att ”Studenterna är till stor del ovetande om möjligheten till utlandsstudier”. Deltagandet i Erasmus bland lärarstudenter i Sverige är också endast 0,19 procent. Sverige ligger, som sagt, i bottenskiktet i Europa när det gäller andelen utresande Erasmusstudenter. Samtidigt har EU-kommissionen och EU-parlamentet uttalat målet att det ska ha deltagit tre miljoner studenter i programmet år 2012. Räknat på Sveriges andel av Erasmusstudenterna skulle det innebära att 6 000 svenska studenter åker ut i Europa genom Erasmus om fem år. Det är en ökning med närmare 3 500 studenter mot i dag. Det är en kraftfull ökning som jag anser är riktig. Men för att vi i Sverige ska lyckas krävs att regeringen vidtar åtgärder. En åtgärd är att ställa preciserade krav på lärosätena. Kravet måste vara att minst 1,5 procent av studenterna ska delta i Erasmus om fem år. För huvuddelen av universiteten och högskolorna kommer det kravet innebära extraordinära insatser. Därför är det viktigt att lärosätena får stimulans i arbetet. I Finland tilldelas lärosätena extra resurser när många studenter deltar i utlandsstudier, till exempel i Erasmus – så bör det bli även i Sverige. Dessutom anser jag att de lärosäten som inte uppnår målen bör få minskade resurser. Det är också viktigt att fler universitets- och högskolelärare uppmuntras att delta i Erasmus. Lärare som själva deltar kan både bli goda förebilder och säkra kvaliteten på verksamheten. Ett högt deltagande i Erasmus inom lärarkåren torde öka det internationella engagemanget och få fler studenter att delta. Att Finland – med en dubbelt så stor andel utresande Erasmusstudenter som Sverige – också har en av de största andelarna lärare i Europa som deltar i Erasmus är knappast en slump. Om regeringen vidtar dessa åtgärder skulle det avsevärt öka svensk utbildnings internationalisering. Det skulle också utveckla Sveriges förutsättningar att vara en framstående kunskapsnation och dessutom stärka svenska studenters möjligheter att hävda sig i den europeiska konkurrensen. ULF MELIN ", "article_category": "other"}
{"id": 32037, "headline": "\"Bottenplats för Sverige på lista om studier i EU\"", "summary": "Ny EU-rapport presenteras i dag: Bara 0,65 procent av Sveriges cirka 400 000 studenter deltar i EU:s utbytesprogram Erasmus vilket placerar Sverige i Europas bottenskikt. Av de 15 EU-länder som har varit med i studentutbytesprogrammet Erasmus en längre tid är det bara Grekland och Storbritannien som har lägre siffror för deltagande än Sverige. Varken lärare eller studenter tycks känna till villkoren för deltagande i Erasmus. Därför är det nödvändigt att ställa preciserade krav på lärosätena så att minst 1,5 procent - cirka 6 000 - av våra studenter deltar i Erasmus om fem år. Dessutom bör de lärosäten som inte uppnår målet straffas med minskade resurser. Det skriver generaldirektören för Internationella programkontoret som administrerar Erasmusprogrammet i Sverige Ulf Melin.", "article": "EU-kommissionen kommer på måndag att presentera den senaste statistiken för deltagande i utbytesprogrammet Erasmus under 2005/2006. Sverige, med ett deltagande på 0,65 procent, ligger i bottenskiktet i Europa. Av de 15 EU-länder som varit med i Erasmus en längre tid är det bara Grekland och Storbritannien som har lägre siffror än Sverige. Det räcker med att titta på Finland för att se ett betydligt större intresse: av de finska studenterna deltog en dubbelt så stor andel som i Sverige. De europeiska länderna, som Erasmusprogrammet riktar sig till, är våra viktigaste samarbets- och handelspartner i världen. Vår utrikeshandel är beroende av ett gott samarbete och utbyte med dem. Det är i EU som vi i Sverige är med och har inflytande när det gäller svenskars och andra européers framtid - bland annat avseende sysselsättning, utbildning och företagandets villkor. Det här gör Erasmus till ett särskilt viktigt utbytesprogram. Erasmus är dessutom ett fördelaktigt program. Svenska studenter ges möjlighet att studera på ett universitet i ett annat europeiskt land i tre till tolv månader. De studerar på samma villkor som de inhemska studenterna och betalar ingen terminsavgift. De kan tillgodoräkna sig utbildningen i examen och får även ekonomiskt stöd motsvarande cirka 275 euro i månaden i genomsnitt. Erasmusprogrammet är också väldigt uppskattat av dem som deltar, många uppfattar studietiden i ett annat europeiskt land som det bästa de gjort. För några år sedan gjorde vi på Internationella programkontoret, i samarbete med Högskoleverket, en enkätundersökning om Erasmusprogrammet som riktade sig till studenter och lärare på landets lärosäten. Den visade att många inte kände till villkoren för deltagande, rätten till tillgodoräknande av kurser och det ekonomiska stöd som Erasmus erbjuder. Inte heller kände de till det egna lärosätets utbud av platser för utlandsstudier. En drygt ett år gammal undersökning från Lärarhögskolan i Stockholm bekräftar studenternas bristande kunskaper. I undersökningen framgår att \"Studenterna är till stor del ovetande om möjligheten till utlandsstudier\". Deltagandet i Erasmus bland lärarstudenter i Sverige är också endast 0,19 procent. Sverige ligger, som sagt, i bottenskiktet i Europa när det gäller andelen utresande Erasmusstudenter. Samtidigt har EU-kommissionen och EU-parlamentet uttalat målet att det ska ha deltagit tre miljoner studenter i programmet år 2012. Räknat på Sveriges andel av Erasmusstudenterna skulle det innebära att 6 000 svenska studenter åker ut i Europa genom Erasmus om fem år. Det är en ökning med närmare 3 500 studenter mot i dag. Det är en kraftfull ökning som jag anser är riktig. Men för att vi i Sverige ska lyckas krävs att regeringen vidtar åtgärder. En åtgärd är att ställa preciserade krav på lärosätena. Kravet måste vara att minst 1,5 procent av studenterna ska delta i Erasmus om fem år. För huvuddelen av universiteten och högskolorna kommer det kravet innebära extraordinära insatser. Därför är det viktigt att lärosätena får stimulans i arbetet. I Finland tilldelas lärosätena extra resurser när många studenter deltar i utlandsstudier, till exempel i Erasmus - så bör det bli även i Sverige. Dessutom anser jag att de lärosäten som inte uppnår målen bör få minskade resurser. Det är också viktigt att fler universitets- och högskolelärare uppmuntras att delta i Erasmus. Lärare som själva deltar kan både bli goda förebilder och säkra kvaliteten på verksamheten. Ett högt deltagande i Erasmus inom lärarkåren torde öka det internationella engagemanget och få fler studenter att delta. Att Finland - med en dubbelt så stor andel utresande Erasmusstudenter som Sverige - också har en av de största andelarna lärare i Europa som deltar i Erasmus är knappast en slump. Om regeringen vidtar dessa åtgärder skulle det avsevärt öka svensk utbildnings internationalisering. Det skulle också utveckla Sveriges förutsättningar att vara en framstående kunskapsnation och dessutom stärka svenska studenters möjligheter att hävda sig i den europeiska konkurrensen. Ulf Melin ", "article_category": "other"}
{"id": 32041, "headline": "\"Vi driver fram ny lag om vårt parti vacklar\"", "summary": "Åtta moderata riksdagsledamöter beredda att frondera i frågan om homoäktenskap: Gör inte den moderatledda regeringen något nu agerar vi i riksdagen. Det är viktigt att moderaterna som största regeringsparti visar ledarskap och driver fram en rättvis och inkluderande familjelagstiftning. Redan nu måste partiet sätta ned foten och bli mer konkret i sina krav på en modern familjepolitik som också legaliserar homoäktenskap. Annars är vi beredda att i riksdagen ta initiativ för att få till stånd en könsneutral äktenskapsbalk under mandatperioden, skriver åtta moderata riksdagsledamöter.", "article": "I moderaternas nya handlingsprogram heter det om familjen: \"En modern familjepolitik ska utgå från att familjer numera är väldigt olika, med olika önskemål och olika behov - men samma grundläggande värde.\" I samma handlingsprogram tas det därför tydlig ställning för allas rätt att gifta sig med den man älskar oavsett läggning. Det parti som vann valet i höstas, som vi företräder och som fler än någonsin röstade på, är ett parti för hela samhället som det ser ut i dag. Moderaterna är i dag ett brett parti med väljare, medlemmar och aktiva av många olika nationaliteter, livsstilar och även familjekonstellationer. Och alla ska känna att moderat politik är till för dem. På DN Debatt den 1 juni argumenterade några nuvarande och före detta riksdagsledamöter emot allt detta. Huvudargumentet som artikelförfattarna använder sig av är det biologiska - att äktenskapet ska vara förbehållet man och kvinna eftersom äktenskapet syftar till att föra livet vidare till nya generationer och att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. Resonemang där äktenskapsbegreppet utgår från fortplantning utesluter inte bara sammanboende utan vigselringar. Det utesluter även gifta par som inte kan eller vill skaffa biologiska barn. Och det är dessutom ett direkt påhopp på ensamstående och/eller ogifta föräldrar. Argumentet att äktenskapet är en institution som syftar till reproduktion är grundat på religiösa traditioner, men det är inte rimligt att sådana ligger till grund för lagstiftning i dagens svenska riksdag. Artikelförfattarna tar även upp integrationsaspekten och menar att införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning kan komma att skapa konflikter mellan olika etniska och religiösa grupper. Menar artikelförfattarna på fullaste allvar att homosexualitet skulle vara något kulturellt betingat? Att etnisk bakgrund eller religiösa preferenser styr om en individ kan bli kär i någon av det egna könet? Eller att ni, kyrkan eller staten vet bäst hur människor vill leva tillsammans? Sverige är i många avseenden ett föregångsland vad gäller mänskliga rättigheter. Det är vi stolta över. Kommer man från en kultur som inte tillåter samkönade par ska man vara välkommen, inte förhindrad, att leva i vårt samhälle inom vår lagstiftning. Det är en mycket viktig princip - vi skulle ju till exempel aldrig acceptera att människor från länder som tillåter aga eller dödsstraff tillämpar sitt lands lagstiftning här. Argumentet att äktenskapet är till för att skydda de redan födda barnen är minst lika orimligt. Det är ju just barnen som kommer i kläm när de till exempel mister en förälder som inte var gift med någon av motsatt kön. Inte ens barn till föräldrar som registrerat partnerskap kan ärva sin icke-biologiska förälder eftersom den rätten endast gäller om man dessutom adopterat barnet. Och det här är inget teoretiskt resonemang - redan i dag lever tusentals barn i homosexuella familjer bara i Sverige. Barnens bästa är det kanske allra viktigaste argumentet i familjepolitiken, men det talar för en rättvis och inkluderande familjelagstiftning och inte emot den. \"Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.\" Så lyder artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Stora och mycket viktiga ord som förpliktigar. Det borde vara en självklarhet att alla människor får leva sitt liv som hon eller han vill utan att staten pekar ut vad som är rätt eller diskriminerar vissa människor genom särlagstiftningar. Sedan ensamutredaren Hans Regnér överlämnat sitt slutbetänkande \"Äktenskap för par med samma kön - vigselfrågor\" (SOU 2007:17) till justitieminister Beatrice Ask har det varit ovanligt tyst i frågan i den offentliga debatten. Vi välkomnar därför att debatten nu är i gång. Det självklara enligt moderata värderingar är att säga ja till en könsneutral äktenskapsbalk som innefattar alla familjer. Människor i vårt samhälle ska inte diskrimineras på grund av kön, hudfärg, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning. Allas lika värde och individens frihet till sina livsval är grundstenar i moderat politik. Med det som utgångspunkt är det också självklart för moderater att säga ja till samkönade äktenskap, oavsett hur man lever eller vill leva hemma hos sig. Alla riksdagspartier utom moderaterna har redan deklarerat var de står i frågan. Nu är det hög tid att vi också gör det. Utgångspunkten för vårt nya handlingsprogram är, som vi citerar i inledningen till denna artikel, att många olika familjeformer ska rymmas inom en modern familjepolitik. Förslaget ska behandlas på vår partistämma senare i höst. Men vi menar att det är viktigt redan nu att sätta ned foten och bli mer konkret. Med ett tydligt moderat ställningstagande får vi en bred majoritet i Sveriges riksdag för en mer rättvis familjepolitik. Det är viktigt att vi som moderater och största regeringsparti nu visar ledarskap, visar vad vi står för och börjar agera i frågan. Annars är vi riksdagsledamöter beredda att i riksdagen ta ett initiativ för att få till stånd en könsneutral äktenskapsbalk under mandatperioden. Ett modernt samhälle är ett öppet samhälle som omsluter alla oavsett det individuella valet av livspartner. I det samhället har alla rätt till en trygg familj. FINN BENGTSSON Riksdagsledamot, Linköping EWA BJÖRLING Riksdagsledamot, Ekerö INGE GARSTEDT Riksdagsledamot, Malmö ANNA KINBERG BATRA Riksdagsledamot, Nacka BERTIL KJELLBERG Riksdagsledamot, Sundsvall OLOF LAVESSON Riksdagsledamot, Malmö MARGARETA PÅLSSON Riksdagsledamot, Åstorp TOMAS TOBÉ Riksdagsledamot, Gävle ", "article_category": "other"}
{"id": 32042, "headline": "Jubileum i sagolandet", "summary": "Det är 100 år sedan Pippis, Emils och Tjorvens mamma föddes i Vimmerby. För att fira det har \"Saltkråkan\" flyttat in i Astrid Lindgrens värld. Dessutom får man nu titta in i författarens barndomshem, gården Näs, som snart blir kulturcentrum.", "article": "\"Berätta om Pippi Långstrump!\" Och Astrid Lindgren började berätta, först för dottern Karin och sedan för övriga världen. I år skulle Astrid Lindgren fyllt 100 år. Det firas stort i sagovärlden i Vimmerby, där alla som växt upp med sagorna nu också kan få ta del av författarens egen uppväxt på gården Näs. Dessutom flyttar en helt ny saga in i parken. Det börjar med ett plask, sedan Tjorvens gnälliga röst: \"Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?\" En liten dusch på ungefär tjugo vattendroppar puffas ut över besökarna i mörkret. Måsar skriker i skärgårdssceneriet. Vi sitter i blå vagnar som rullar förbi nitton ögonblick ur tv-serien \"Saltkråkan\". Dockorna av Tjorven, Båtsman och kompani är i naturlig storlek, nästan, och kompas av stråkmusik och en berättarröst tillhörandes Louise Edlind-Friberg, seriens Malin. Dotter till farbror Melker och mor till lilla Skrållan. Hon är en kritisk första recensent av den nya åkattraktionen på Astrid Lindgrens värld. - Jag, som har berättelsen med mig, hos mig, tycker att stämningen i sagan kommer fram! Jag förflyttas till när just de här scenerna spelades in, säger Louise Edlind-Friberg när åkturen är slut. Det var på ön Norröra i Stockholms skärgård, nära Astrid Lindgrens sommarställe på Furusund, som Louise Edlind-Friberg och resten av Saltkråkanensemblen förverkligade manuskriptet i tretton tv-avsnitt. Det var för över fyrtio år sedan. I år, vid 100-årsfirandet av Astrids Lindgrens födelse, flyttar berättelsen in i sagovärlden i Vimmerby. In i dubbel bemärkelse: sagan är parkens första som utspelar sig inomhus. - Därför kan attraktionen hålla öppet på helger och lov även sedan resten av parken har stängt den 2 september, säger vd:n för Astrid Lindgrens värld Mikael Ahlerup. I samma anda invigs ett nytt kulturcentrum runt gården Näs, ett skickligt stenkast från parken. Tidigare har hängivna besökare mest fått stryka runt här och gissa vilket hus författaren växte upp i och vilket av träden nere vid vägen som är sockerdricksträdet i Pippiberättelserna. I sommar öppnas dörren till Astrid Lindgrens barndomshem, som familjen upplåtit för besök. Det var här många av de lekar och hyss vi kan läsa om i sagorna föddes. I författarens eget lekuniversum. I kökets ena hörn står vedlåren där hon som liten gömde sig för syskonen i kurragömman, och här lektes sicken blåst med pigorna rännandes efter. Bredvid ligger sovrummet med möbler längs väggarna som fick agera neutral mark i inte-stöta-golv. Allt ser ut som när lilla Astrid Anna Emilia Ericsson växte upp här. På senare år återställde hon inredningen från sin barndom, letade upp familjens gamla ägodelar på auktioner och hos handlare. Man vågar knappt röra sig av rädsla för att ha sönder något. \"Av hänsyn till den känsliga miljön\", står det i pressmeddelandet, \"är deltagarantalet på varje visning begränsat, varför särskilt intresserade bör boka plats i god tid\". Kan vara bra att veta. Bredvid det röda trähuset ligger prästgården från 1830-talet där Astrids far Samuel August drev jordbruksarrende, numera kunskapscenter och museum. I sommar visas två utställningar här, \"Näs för 100 år sedan\" och \"Sagolika kviltar\" med Astrid Lindgren-motiv. Som en tredje anhalt i Näs ligger den sprillans nybyggda utställningspaviljongen på 900 kvadratmeter och bryter helt mot den lummiga stugidyllen i övrigt. Även stämningen inne är en annan, mer myndig kanske, men lekfull ändå. Här finns en filmsal och en lite ovanlig utställning om Astrid Lindgrens liv och arbete som författare och opinionsbildare. Utställningsformgivaren Håkan Qvist tror att folk kommer att bli överraskade. - Om man väntar sig en traditionell utställning. Det är mycket roligare när det är något helt annat än vad besökarna förväntar sig. Sammanlagt har 45 miljoner kronor satsats på nyheterna vid Näs och i temaparken i samband med 100-årsfirandet. Planer finns även på att bygga ett hotell med inomhusbad på området. Men då pratar vi runt år 2010. Parkens stugby och camping är redan fullbokad inför högsäsongen. Varje år kommer 385 000 besökare, varav 361 000 på sommaren till parken. Vimmerby kommun har 8 000 invånare. Överallt i parken runt Saltkråkans nya hem är det egenlek som gäller. Och spontana infall med de sextiotal skådespelare som gör sagorna om Ronja rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och de övriga till verklighet. Utöver Saltkråkan finns inga åkattraktioner. Eller andra lekprylar som brukar finnas i nöjesparker. - Vi vill vara det som Astrid stod för. Hennes sorts lek, utan spel och datorer, säger Mikael Ahlerup som står och skedar i sig glass vid ingången till parken. Han är en sådan som gillar sitt jobb. Så pass att han lät döpa sin son i parken, till mullrande rövarsånger i Mattisborgen. Bestämt nej, svarar han på frågan om de inte kommer halka efter utan moderna leksaker för moderna barn av i dag. - Här är en oas där leken är som den var förr. Folk brukar inte fråga efter sådana saker heller. De frågar mest varför vi inte säljer hamburgare i parken. I vilken saga äts det hamburgare? Glass toppad med köttbulle finns däremot, så som Karlsson på taket vill ha den. Han syns förresten inte till i dag, kanske repar han. Längst upp i hans hus sitter i stället en flicka i rosa jacka och tjuter så tårarna rinner ner längs rutschkanan. Vid Villa Villekulla är det mer tjo och tjim. Pippiskådisen dansar schottis och jagar bovar. Konstaplarna Kling och Klang befinner sig en bit bort, i färd med att lära en inte så exalterad tysk familj att sjunga \"Huvud, axlar, knä och tå\". Det är professionell lek överallt. Inte många är över åtta år, åtminstone inte mentalt. Den linblonda pojken som spelar Emil har fullt upp. Barnen är på honom som fans runt en popstjärna, alla vill vara bästis. Han lyckas med att leva sig in i rollen, men det måste vara svårt när leken är överallt runtom. Emil ser ut att bli ledsen på riktigt när \"mamma\" Alva bannar honom på hög och bred småländska att sluta slösa på vattnet i Katthultgårdens gröna pump. Förnyelse i all ära - här är allt ändå som det brukar. Astrid Lindgrens värld: Lekmiljöer Astrid Lindgrens värld: Lekmiljöer från böckerna, skådespel både på scener och ute i parken. Kronprinsessan Victoria inviger på tisdag den nya utställningen vid gården Näs. Inträde: Vuxen 240 kr/dag, 345 kr/2 dagar; barn 3-12 år 160 kr/dag, 215 kr/2 dagar; familj (2 vuxna+3 barn) 725 kr/dag, 1.015 kr/2 dagar. Nytt för i år är singelfamiljebiljett (1 vuxen+3 barn) 495 kr/dag, 695 kr/2 dagar. Resa dit: Tåg - den 17/6 öppnar parkens egen tågstation som är öppen t o m 19/8. Från 2/7 går ett direkttåg per dag från Stockholm. Två barn under 16 år åker gratis med en vuxen som får betala 420 kr enkel resa. Logi: Familjepris en natt i stuga och två dagar i Astrid Lindgrens värld 1.475-2.075 kr, cirka 1.000 kr i husvagn eller tält, www.alv.se I Vimmerby finns allt från hotell till camping, www.turism.vimmerby.se Hotell och Campingplatser m m Astrid Lindgrens värld ", "article_category": "other"}
{"id": 32044, "headline": "Folkmusiken känner inga gränser", "summary": "Ale Möller blev förälskad i svensk folkmusik och flyttade till Dalarna. Men när han kom med sin bouzouki skakade många på huvudet. En svensk folkmusiker spelar fiol, inte något konstigt utländskt stränginstrument.", "article": "Som liten grabb var Ale Möller ofta hemma hos sin faster. Hon hade en imponerade samling med jazzskivor. Där fanns kända och okända artister. När fastern i mitten av 70-talet upptäckte musiker som Frank Zappa och Bob Dylan rensade hon bland jazzplattorna. - Jag fick överta en massa LP-skivor och kan tacka faster Lotte för att jag fick uppleva min första musikaliska passion, säger Ale. Han är jazztrumpetaren som blev proggmusiker, som lärde sig att spela det grekiska nationalinstrumentet bouzouki och som i dag korsbefruktar den svenska folkmusikskatten med världsmusik från Afrika, Latinamerika och arabvärlden Han spelar en rad olika blåsinstrument samt ett flertal stränginstrument som luta, mandola och bouzouki. Nyligen utkom hans grupp - Ale Möller Band - med en ny cd som hyllats av recensenterna. Titeln \"Djef djel\" betyder \"Som man sår får man skörda\". Orden finns i bakhuvudet när jag träffar Ale Möller för ett samtal om nationalism, svenskhet och rädsla för andra kulturer. - Jag kan vara en sann patriot när Sverige vinner en fotbollslandskamp. Som folkmusiker har jag annars upptäckt hur konstruerade många av våra nationella symboler är och jag har blivit ganska skeptisk till nationell yra. I sitt band blandar Ale musiker med olika stilar från många kulturer. Han säger att han blir pigg av att möta någonting som är annorlunda. - Så har det alltid varit. Men människor är olika. Att en del inte är intresserade av det som är annorlunda gör inte dem till rasister eller främlingsfientliga. Det är en stor skillnad mellan fientlighet och ointresse. Att ha en norsk mamma och en dansk pappa hjälpte Ale att upptäcka att kulturella skillnader kan vara spännande. Men han märkte också likheterna mellan de nordiska länderna, och funderade över varför de egentligen måste vara olika nationer. Han växte upp i Skåne och intresset för musik vaknade tidigt. I mitten av 70-talet ersattes jazzen av proggen. Under konserterna i Pildammsparken i Malmö delade Södra Bergens Balalajkor scenen med Mikael Wiehe, afrikanska mästare på trummor, reggaeartister - Denna breda, nyfikna inställning har betytt mycket för mig. Den bär jag med mig. Han mötte greken Christos Mitrencis, en virtuos på bouzouki, som blev spelkompis och lärare under en musikalisk förälskelse. Under tre år var Ale med i den grekiska orkestern Neo Minore, och hade återkommande samarbeten med dirigenten och kompositören Mikis Theodorakis. - I Grekland upptäckte jag ett land med en egen musiktradition som sträckte sig från små fiskebyar in på topplistorna. Det var mycket omtumlande. Jag fick ofta frågan om vilken musik vi har i Sverige och hur vi dansar. Men jag hade inte något bra svar och kände mig provocerad, fattig. Då, i slutet av 70-talet, hade Ale ingen relation till svensk folkmusik. För honom utövades den av människor i folkdräkt som spelade när midsommarstången restes eller när kungen var på eriksgata. När Ale upptäckte den svenska folkmusiken drabbades han av en tredje musikalisk passion. Vilken musik! Han flyttade till sin bror som bodde i Dalarna, knätofsarnas förlovade landskap. Där frågade man när han skulle börja spela fiol. Han svarade att han redan spelade bouzouki. Vadå för något? De skakade på huvudet. Men Ale började översätta de svenska fiollåtarna till sitt grekiska instrument. Så småningom utvecklade han också en speciell nordisk bouzouki med en mörkare och mer melodisk klang. Vid sidan om Ale Möller Band utforskar han nu sedan flera år svensk folkmusik tillsammans med Lena Willemark och Per Gudmundson i gruppen Frifot. - I Sverige har folkmusiken fått abdikera från sitt egentliga uppdrag att skildra samtiden. I stället förväntas vi folkmusiker att spegla gamla tider, eller snarare hur man tror - eller vill tro - att det var förr. Hela detta märkliga tänkesätt växte fram ur nationalismen från mitten av 1800-talet, säger Ale. Nationalromantiken syftade till att skapa en svensk folksjäl, en unik svensk nationalidentitet. Som ett led i detta byggdes till exempel Skansen upp. Vid den här tiden var folkmusiken inte svensk, utan lokal. Den skapades av människor som levde i byarna och spelades av lokala musikanter. Stilbildarna - \"storspelmän\" som Lapp Nils, Lomjansguten, Lejsme Per - var sin tids idoler. De hade alla rest mycket - även i grannländerna. De inhämtade nya idéer och kom med det allra senaste. När ideologiska akademiker från städernas överklass i nationalromantikens anda ville lyfta fram det äktsvenska ansågs allt som var för likt det som spelades i andra länder ointressant. De allra flesta låtar ratades i jakten på polskor i moll och märkliga gånglåtar. - Så egentligen kan man säga att svensk folkmusik i dag är ganska otypisk för det som spelades i Sverige förr. Detta gör ju inte musiken och danserna sämre, men det känns märkligt när dess värde motiveras av att de är så gamla och så ursvenska. De som skapade den svenska nationella identiteten var enormt skickliga menar Ale. På trettio fyrtio år formades en svensk identitet, en identitet som inte var ursprunglig svensk utan just skapad. - De som till exempel plockade fram \"Små grodorna\", \"Skära skära havre\", \"Räven raskar över isen\" och gav dem nya texter i början av förra seklet ville ha lagom sedesamma danslekar där man inte rörde så tätt vid varandra. Ale berättar att länderna runt om i Europa tävlade om att muta in sina nationella instrument och sin nationella folkmusik. Säckpipan till exempel spelades över hela Europa. Men eftersom skottarna hann först kunde ingen annan välja detta instrument. På samma sätt valde italienarna mandolinen, ryssarna balalajkan och så vidare. Ale Möller har funderat mycket över varför han känner sig så kluven inför begreppet nationalism. Han säger att det är sunt att känna glädje och stolthet över sin hemstad, sin familj eller sitt gäng. - Då handlar det om något vi omfattar med våra egna erfarenheter, om människor som finns kring oss i vardagen. När nationalismen upphöjs till att bli nästan helig och överordnad alla andra identiteter kan det bli riktigt otäckt, säger Ale. Som i Tyskland under andra världskriget eller i det forna Jugoslavien, liksom under de stora kolonialkrigen. - Ingen kan ju förneka hur mycket elände som skapats i nationalismens namn. Det finns en rimlig och sund nationalkänsla, men balansen är svår. I fredstid är det enkelt, i orostider prövas nationalismen. Finns det då inte någon äktsvensk musik? Nja, svarar Ale. Inte i meningen \"ren\", opåverkad och urgammal. - Men det finns en spännande blandning av idéer, av gammalt och nytt, av lånat och omstöpt som vi kan kalla svensk musik. - Och det är väl utmärkt så. Musiken förändras ju hela tiden, vare sig vi vill eller inte. ", "article_category": "other"}
{"id": 32065, "headline": "”I morgon kan Stockholm förvandlas till ett slagfält”", "summary": "Länspolismästare Carin Götblad: Polisen måste övergå till hårda tag för att inte extremvänstern och extremhögern ska lyckas göra nationaldagen till en symbol för ett splittrat Sverige.Stockholms gator kan på nationaldagen förvandlas till något som liknar ett slagfält om polisen inte lyckas stoppa den sökta konfrontationen mellan de högerextrema och de vänsterextrema. Men vi vet att de högerextrema försöker göra nationaldagen till sin dag, då ”svenskheten” ska firas, och att de vänsterextrema är beredda att vandalisera och fysiskt misshandla vem som helst för att stoppa motståndarna. De båda sidorna förenas av sitt hat mot ”de andra” och de förhärligar våldet. Därför kan inte polisen in absurdum undvika konfrontationer, utan när allvarliga brott utförs måste de mjuka tagen övergå till hårda tag, skriver Stockholms länspolismästare Carin Götblad.", "article": "I morgon är det åter dags att fira nationaldagen. På de flesta håll i landet blir det en stillsam familjefest med picknick, sång, tal och vajande svenska flaggor. Det blir en manifestation av dagens Sverige med dagens svenskar där vi alla ska kunna känna en stolthet utan att det övergår till chauvinism och överdriven nationalism. I Stockholm ser det annorlunda ut. Visst finns här också familjefest, sång och tal. Men det som dominerar bilden är något annat, nämligen en kraftmätning mellan den extrema högerkanten och den extrema vänsterkanten. Nationaldagen riskerar att bli en symbol för ett splittrat Sverige i stället för en manifestation för ett enat Sverige. Den utvecklingen har accelererat sedan nationaldagen blev en helgdag. Kraftmätningarna mellan den extrema högern och den extrema vänstern slutar alltför ofta med våld och skadegörelse. En del av Stockholms gator kan på nationaldagen förvandlas till något som liknar slagfält om polisen inte lyckas stoppa den sökta konfrontationen mellan de högerextrema och de vänsterextrema. Vanligen sker konfrontationen genom att extrema vänstergrupper på ett våldsamt sätt försöker störa de högerextremas möten och demonstrationer. Det omvända är betydligt mer sällsynt. Vi inom polisen vet vår uppgift. Vi ska ge människor möjlighet att använda sig av sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet. Vi ska hindra att utnyttjandet av den friheten saboteras och vi ska förhindra brott. Den uppgiften blir inte lätt när hundratals personer inte vill något hellre än att delta i en våldsam konfrontation. I planeringen ingår till exempel att försäkra sig om tillgång till stenar och flaskor som ska kastas på högerextremister och även på poliser. Något förenklat är bakgrunden att de högerextrema försöker göra nationaldagen till ”sin” dag, då ”svenskheten” ska firas. Och de extrema vänstergrupperna vill till varje pris förhindra detta under mottot: Inga nazister på våra gator. Varken extremhögern eller extremvänstern är homogena och okomplicerade. Men de båda sidorna förenas av sitt hat mot ”de andra”. De högerextrema samlar sig till en gemensam och nationalistisk manifestation under namnet Folkets Marsch. Bakom manifestationen står bland annat ett högerextremistiskt nyhetsblad. Man har ansökt om polistillstånd för sin manifestation och de har fått tillstånd. Hade polisen kunnat undvika våldsamma konfrontationer på nationaldagen genom att helt enkelt förvägra dem polistillstånd? Svaret på den frågan är Nej. För det första finns inte stöd i lagstiftningen och rättspraxis för ett avslag. För det andra skulle manifestationen sannolikt genomföras ändå. Och polisen har inte rätt att avbryta en politisk meningsyttring enbart på den grunden att tillstånd saknas. Det kan inte heller anses vara förenligt med den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten att förvägra en gruppering demonstrationstillstånd för att vissa av deras motståndare vanemässigt angriper dem med våld och ställer till bråk. Det finns dessutom en demokratisk aspekt. Jag – och de flesta med mig – kan privat och på ett personligt plan känna avsky för de åsikter som förs fram i en demonstration. Men polisens uppgift är att utan hänsyn till åsikterna garantera medborgarnas rättighet att demonstrera sina uppfattningar. En annan sak är att vi dokumenterar och lyssnar mycket noga på vad som sägs vid de tillställningarna och vad som står på plakaten. Om det där begås brott i form av till exempel hets mot folkgrupp, ja då ingriper polisen. I det grundläggande beslutet inför poliskommenderingen sägs uttryckligen att ”särskild uppmärksamhet ska riktas mot brott som kan härröras till hets mot folkgrupp”. De vänsterextremister som är beredda att ta till våld och skadegörelse tillhör olika organisationer. Den mest kända är Afa, Antifascistisk aktion. Men de är långt ifrån ensamma. När de själva på sin hemsida presenterar sig skriver man så här: ”Principen är enkel. Vi tillåter inte fascisterna att agera ostört – inga demonstrationer, inga möten …/… utan att vi är där och bekämpar dem.” När olika vänsterextrema grupper försöker störa de högerextremas möten hamnar även vanliga medborgare i kläm. Bilar vandaliseras, butiksfönster slås sönder och en eller annan kan också få sig en omgång om de står i vägen. I fjol lyckades polisen förhindra en direkt konfrontation på nationaldagen. Men den framgångsrika insatsen – som krävde mer än 500 poliser – innebar ändock följande: Strax före midnatt fann polisen tre molotovcoctails. Fram till klockan 14.00 hade 200 personer visiterats. Brandkåren fick rycka ut och släcka anlagda bränder i papperskorgar och containrar. En grupp blev på Kungsholmen enligt regelverket anbefalld maskeringsförbud. Strax efter lunch utlöstes en rökfackla med kraftig rökutveckling. En rökgranat omhändertogs. Vid 13.30-tiden skedde ett flertal så kallade rusningar från vänsterextrema grupper. Flera bilar blev skadade, fönsterrutor på en bank blev sönderslagna. Polisen upplöste sammankomsten och 350 personer blev av polisen bussade till tre olika platser utanför innerstaden. Ytterligare två rökgranater hittades. Totalt greps fyra personer för våld mot tjänsteman, en gripen för misshandel och en rapporterad för narkotikabrott. En person anhölls för hets mot folkgrupp. Ett antal rökfacklor kastades mot deltagarna vid en högersammankomst. Så såg alltså facit ut för en ”lyckad” insats för polisen. Det bör ge en antydan om vad som kan hända, särskilt om vi inte lyckas förhindra en ren konfrontation. Polisens arbete har efter hand utvecklats. Under senare år har en ny särskild polistaktik tagits fram, utbildningar har genomförts, utrustning och särskilt förstärkta bilar har köpts in, övningar har genomförts, särskilda dialogpoliser har utsetts och utbildats, och så vidare. Den nya taktiken bygger i hög grad på att polisen så långt möjligt ska söka dialog och undvika konfrontationer. Men den innebär självklart inte att vi in absurdum ska fortsätta en dialog när motparten vägrar, eller att vi stillatigande ska se på när allvarliga brott utförs. De mjuka tagen måste då övergå till hårda tag. Och sådana ingripanden måste ske i tid innan våldet och skadegörelsen blivit omfattande. De befarade oroligheterna i morgon är ett av inslagen i en utveckling mot fler ordningsstörningar i Stockholms län. Vi ser också hur dessa som förstör blir allt yngre. På 1 maj skedde på ett begränsat område på Söder en omfattande skadegörelse. En mycket stor del av de som deltog var under 15 år. Flera var 11–12 år. Bland fotbollshuliganer har det bildats så kallade babyfirmor där deltagarna är mycket unga. De kommunicerar genom internet och mobiltelefoner. Den nya tekniken underlättar för dem och försvårar för polisen. Det gemensamma är förhärligandet av våldet. De politiska ytterkanterna skryter med att de tagit till våld. Det gör dem till framstående hjältar i kampen för den goda saken. Polisens uppgift är att motverka denna utveckling. En uppgift som vi delar med sociala instanser, frivilligorganisationer, skolor, ungdomsorganisationer, politiska partier, fotbollsklubbar (gärna fler fotbollsstjärnor som tar tydligt avstånd från våldet) och många, många andra. CARIN GÖTBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 32067, "headline": "\"I morgon kan Stockholm förvandlas till ett slagfält\"", "summary": "Länspolismästare Carin Götblad: Polisen måste övergå till hårda tag för att inte extremvänstern och extremhögern ska lyckas göra nationaldagen till en symbol för ett splittrat Sverige. Stockholms gator kan på nationaldagen förvandlas till något som liknar ett slagfält om polisen inte lyckas stoppa den sökta konfrontationen mellan de högerextrema och de vänsterextrema. Men vi vet att de högerextrema försöker göra nationaldagen till sin dag, då \"svenskheten\" ska firas, och att de vänsterextrema är beredda att vandalisera och fysiskt misshandla vem som helst för att stoppa motståndarna. De båda sidorna förenas av sitt hat mot \"de andra\" och de förhärligar våldet. Därför kan inte polisen in absurdum undvika konfrontationer, utan när allvarliga brott utförs måste de mjuka tagen övergå till hårda tag, skriver Stockholms länspolismästare Carin Götblad.", "article": "I morgon är det åter dags att fira nationaldagen. På de flesta håll i landet blir det en stillsam familjefest med picknick, sång, tal och vajande svenska flaggor. Det blir en manifestation av dagens Sverige med dagens svenskar där vi alla ska kunna känna en stolthet utan att det övergår till chauvinism och överdriven nationalism. I Stockholm ser det annorlunda ut. Visst finns här också familjefest, sång och tal. Men det som dominerar bilden är något annat, nämligen en kraftmätning mellan den extrema högerkanten och den extrema vänsterkanten. Nationaldagen riskerar att bli en symbol för ett splittrat Sverige i stället för en manifestation för ett enat Sverige. Den utvecklingen har accelererat sedan nationaldagen blev en helgdag. Kraftmätningarna mellan den extrema högern och den extrema vänstern slutar alltför ofta med våld och skadegörelse. En del av Stockholms gator kan på nationaldagen förvandlas till något som liknar slagfält om polisen inte lyckas stoppa den sökta konfrontationen mellan de högerextrema och de vänsterextrema. Vanligen sker konfrontationen genom att extrema vänstergrupper på ett våldsamt sätt försöker störa de högerextremas möten och demonstrationer. Det omvända är betydligt mer sällsynt. Vi inom polisen vet vår uppgift. Vi ska ge människor möjlighet att använda sig av sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet. Vi ska hindra att utnyttjandet av den friheten saboteras och vi ska förhindra brott. Den uppgiften blir inte lätt när hundratals personer inte vill något hellre än att delta i en våldsam konfrontation. I planeringen ingår till exempel att försäkra sig om tillgång till stenar och flaskor som ska kastas på högerextremister och även på poliser. Något förenklat är bakgrunden att de högerextrema försöker göra nationaldagen till \"sin\" dag, då \"svenskheten\" ska firas. Och de extrema vänstergrupperna vill till varje pris förhindra detta under mottot: Inga nazister på våra gator. Varken extremhögern eller extremvänstern är homogena och okomplicerade. Men de båda sidorna förenas av sitt hat mot \"de andra\". De högerextrema samlar sig till en gemensam och nationalistisk manifestation under namnet Folkets Marsch. Bakom manifestationen står bland annat ett högerextremistiskt nyhetsblad. Man har ansökt om polistillstånd för sin manifestation och de har fått tillstånd. Hade polisen kunnat undvika våldsamma konfrontationer på nationaldagen genom att helt enkelt förvägra dem polistillstånd? Svaret på den frågan är Nej. För det första finns inte stöd i lagstiftningen och rättspraxis för ett avslag. För det andra skulle manifestationen sannolikt genomföras ändå. Och polisen har inte rätt att avbryta en politisk meningsyttring enbart på den grunden att tillstånd saknas. Det kan inte heller anses vara förenligt med den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten att förvägra en gruppering demonstrationstillstånd för att vissa av deras motståndare vanemässigt angriper dem med våld och ställer till bråk. Det finns dessutom en demokratisk aspekt. Jag - och de flesta med mig - kan privat och på ett personligt plan känna avsky för de åsikter som förs fram i en demonstration. Men polisens uppgift är att utan hänsyn till åsikterna garantera medborgarnas rättighet att demonstrera sina uppfattningar. En annan sak är att vi dokumenterar och lyssnar mycket noga på vad som sägs vid de tillställningarna och vad som står på plakaten. Om det där begås brott i form av till exempel hets mot folkgrupp, ja då ingriper polisen. I det grundläggande beslutet inför poliskommenderingen sägs uttryckligen att \"särskild uppmärksamhet ska riktas mot brott som kan härröras till hets mot folkgrupp\". De vänsterextremister som är beredda att ta till våld och skadegörelse tillhör olika organisationer. Den mest kända är Afa, Antifascistisk aktion. Men de är långt ifrån ensamma. När de själva på sin hemsida presenterar sig skriver man så här: \"Principen är enkel. Vi tillåter inte fascisterna att agera ostört - inga demonstrationer, inga möten / utan att vi är där och bekämpar dem.\" När olika vänsterextrema grupper försöker störa de högerextremas möten hamnar även vanliga medborgare i kläm. Bilar vandaliseras, butiksfönster slås sönder och en eller annan kan också få sig en omgång om de står i vägen. I fjol lyckades polisen förhindra en direkt konfrontation på nationaldagen. Men den framgångsrika insatsen - som krävde mer än 500 poliser - innebar ändock följande: Strax före midnatt fann polisen tre molotovcoctails. Fram till klockan 14.00 hade 200 personer visiterats. Brandkåren fick rycka ut och släcka anlagda bränder i papperskorgar och containrar. En grupp blev på Kungsholmen enligt regelverket anbefalld maskeringsförbud. Strax efter lunch utlöstes en rökfackla med kraftig rökutveckling. En rökgranat omhändertogs. Vid 13.30-tiden skedde ett flertal så kallade rusningar från vänsterextrema grupper. Flera bilar blev skadade, fönsterrutor på en bank blev sönderslagna. Polisen upplöste sammankomsten och 350 personer blev av polisen bussade till tre olika platser utanför innerstaden. Ytterligare två rökgranater hittades. Totalt greps fyra personer för våld mot tjänsteman, en gripen för misshandel och en rapporterad för narkotikabrott. En person anhölls för hets mot folkgrupp. Ett antal rökfacklor kastades mot deltagarna vid en högersammankomst. Så såg alltså facit ut för en \"lyckad\" insats för polisen. Det bör ge en antydan om vad som kan hända, särskilt om vi inte lyckas förhindra en ren konfrontation. Polisens arbete har efter hand utvecklats. Under senare år har en ny särskild polistaktik tagits fram, utbildningar har genomförts, utrustning och särskilt förstärkta bilar har köpts in, övningar har genomförts, särskilda dialogpoliser har utsetts och utbildats, och så vidare. Den nya taktiken bygger i hög grad på att polisen så långt möjligt ska söka dialog och undvika konfrontationer. Men den innebär självklart inte att vi in absurdum ska fortsätta en dialog när motparten vägrar, eller att vi stillatigande ska se på när allvarliga brott utförs. De mjuka tagen måste då övergå till hårda tag. Och sådana ingripanden måste ske i tid innan våldet och skadegörelsen blivit omfattande. De befarade oroligheterna i morgon är ett av inslagen i en utveckling mot fler ordningsstörningar i Stockholms län. Vi ser också hur dessa som förstör blir allt yngre. På 1 maj skedde på ett begränsat område på Söder en omfattande skadegörelse. En mycket stor del av de som deltog var under 15 år. Flera var 11-12 år. Bland fotbollshuliganer har det bildats så kallade babyfirmor där deltagarna är mycket unga. De kommunicerar genom internet och mobiltelefoner. Den nya tekniken underlättar för dem och försvårar för polisen. Det gemensamma är förhärligandet av våldet. De politiska ytterkanterna skryter med att de tagit till våld. Det gör dem till framstående hjältar i kampen för den goda saken. Polisens uppgift är att motverka denna utveckling. En uppgift som vi delar med sociala instanser, frivilligorganisationer, skolor, ungdomsorganisationer, politiska partier, fotbollsklubbar (gärna fler fotbollsstjärnor som tar tydligt avstånd från våldet) och många, många andra. CARIN GÖTBLAD ", "article_category": "other"}
{"id": 32073, "headline": "”Utsatta barn utan hjälp trots stöd i lagstiftningen”", "summary": "Ny rapport från Bris: Barn måste få rätt till sekretesskyddad behandling om familjesituationen är så besvärlig att de annars inte vågar söka hjälp. Många utsatta barn i Sverige får inte den hjälp på Barn- och ungdomspsykiatrin som de enligt hälso- och sjukvårdslagen är berättigade till. Det beror på att de lever i en så hotfull familjemiljö att de inte vågar söka hjälp så länge föräldrarna deltar i behandlingen eller blir informerade i efterhand om vad barnen berättat. Detta framgår av en studie av dokumenterade telefonsamtal och mejl till Bris som presenteras i dag. En lösning på problemet är att barn från särskilt utsatta hemmiljöer i högre utsträckning skyddas av sekretess så att de kan söka hjälp utan att föräldrarna får veta det. Detta förutsätter att myndigheterna i högre utsträckning tolkar lagtexterna i riktning mot FN:s barnkonvention som sätter barnets rättigheter före de vuxnas, skriver generalsekreteraren i Bris Göran Harnesk samt utredaren Karin Johansson.", "article": "I dag presenterar Bris en studie om ungdomars erfarenheter av Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin). Studien bygger på en analys av 339 mejl och dokumenterade telefonsamtal till Bris under 2006. Ungdomarna i studien är mellan 13 och 18 år och de flesta är flickor. Ett stort antal beskriver att de mår mycket dåligt psykiskt: de har självmordstankar, tvångstankar, ångestsyndrom. Många lider av ätstörningar, självskadebeteende eller depression. Studien visar bland annat att det finns en grupp barn och ungdomar i Sverige som inte får den hjälp på Bup som de skulle vilja ha, och som de enligt hälso- och sjukvårdslagen är berättigade till. Detta är en grupp barn som i sin hemmiljö befinner sig i den allra största utsatthet. De lever i familjer där föräldrarna av olika skäl inte orkar eller klarar av sin föräldraroll på ett för barnen tillfredsställande sätt. Ungdomarna beskriver att de är utsatta för fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, föräldrars missbruk, bråk och konflikter eller föräldrars psykiska sjukdom. I studien framkommer att dessa ungdomar inte kan berätta på Bup om bakgrunden till sina svåra symtom, som ofta härrör ur familjesituationen. Detta beror på att föräldrarna – som i vissa fall är förövare – deltar i behandlingen eller blir informerade i efterhand om vad barnen berättat. Jag har gått på Bup men dom trodde på vartenda ord som pappa sa. Jag skulle aldrig kunna berätta om allt som han gör med mig. Jag berättade inte att jag skär mig heller. Då skulle mina föräldrar få veta det och sen skulle allt bli ännu värre... Mejl från flicka 15 år Ungdomarna känner alltså inte förtroende för behandlaren eftersom de inte själva har rätt att råda över sekretessen. På flera sätt beskriver barnen hur det känns för dem att Bup även har kontakt med deras föräldrar. Barnen beskriver möten på Bup där föräldern varit närvarande i rummet eller strax utanför, vilket gjort att barnet inte kunnat berätta. Barn berättar om hur föräldrar lyckas manipulera samtalsledaren på Bup och framställa sig själva som omtänksamma och välfungerande föräldrar när det i själva verket inte stämmer alls utifrån barnets perspektiv. Barnet kan vara utsatt för hot om allvarliga repressalier ifall de berättar vissa saker. Några av barnen har varit på samtal tillsammans med föräldrar och då har fokus legat på barnet som symtombärare. Den bakomliggande orsaken till att barnet mår dåligt har inte benämnts, vilket lett till resultatlös behandling av symtomet. Barnen upplever detta som ännu ett svek, vilket leder till att situationen fördjupas och förvärras. Det visar sig också att många av ungdomarna i studien inte vågar ta kontakt med Bup över huvud taget. De uttrycker att de skulle vilja ha hjälp från Bup men att de väljer bort det eftersom en kontakt med Bup oftast inte är möjlig utan föräldrarnas vetskap och medverkan. Jag har kommit fram till att jag vill ha hjälp med att jag skär mig och mina ätstörningar. Men Bup hjälper mig bara om mina föräldrar söker hjälpen åt mig. Min familjesituation gör att det inte är ett alternativ, mycket jobbigt inom familjen. Mejl från flicka 16 år För att våga och kunna ta emot hjälp finns alltså en önskan om en behandlingskontakt där resten av familjen inte blandas in. Vår slutsats är att barn som befinner sig i en särskilt utsatt hemmiljö kan komma i kläm när Bup tvingas agera utifrån olika lagrum. Bup har att ta hänsyn till bland annat följande lagar: • hälso- och sjukvårdslagen som ger barnet rätt till vård och behandling • föräldrabalken som ger vårdnadshavarna rätt till insyn i deras barns behandling • sekretesslagen som ska skydda barnets integritet och se till att information inte läcker ut som kan vara till skada för barnet Tolkningen av dessa lagtexter kan göras olika. Det ungdomar vittnar om till Bris visar att Bup-personal i stor utsträckning lutar sig mot föräldrabalken snarare än sekretesslagen. Men många av ungdomarna som lever i utsatta hemmiljöer uttrycker alltså att de själva vill och behöver få råda över sekretessen. Vi hävdar att tolkningen av lagtexterna i större utsträckning bör kunna luta sig mot FN:s konvention om barnets rättigheter och sekretesslagen. Utgångspunkten i barnkonventionen (liksom i svensk rätt) är att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som berör barn. Barnkonventionen hävdar också barnets rätt till sjukvård. När det gäller sekretessen ska en individuell bedömning av barnets ålder och mognad avgöra om barnet självt bör råda över sekretessen eller om vårdnadshavaren ska informeras. Enligt sekretesslagen (14 kap 4 §) får inte barnets sekretess i förhållande till vårdnadshavaren svikas om det anses att barnet ”lider betydande men om uppgifter röjs för vårdnadshavaren”. Genom vår studie som skickas ut till landets Bup-mottagningar vill vi öppna upp för en dialog om hur man i större utsträckning kan luta sig mot sekretesslagen och barnkonventionen när man möter barn och ungdomar som söker sig till Bup. Vi uppmanar också regeringen till en översyn av regleringen av barns och ungdomars ställning i vården. Syftet är främst att stärka rätten till hjälp och behandling för dessa ungdomar i särskild utsatthet, men även att stödja Bup-personalen i deras ofta svåra uppdrag att göra adekvata bedömningar. GÖRAN HARNESK KARIN JOHANSSON ", "article_category": "other"}
{"id": 32090, "headline": "\"Invandrarfientligt parti lockar var fjärde svensk\"", "summary": "Nya Integrationsbarometern: Tre av tio svenskar vill systematiskt diskriminera invandrare när det gäller tillgång till jobb, bostäder och bidrag. 2007 tycks svenskarnas syn på invandrare och etniska minoriteter ha börjat svänga i motsatt riktning. 23,3 procent är beredda att rösta på ett parti som vill inskränka på invandrares rättigheter. Fler vill också systematiskt ge förtur åt svenskar framför invandrare på arbets- och bostadsmarknaden. Färre personer än tidigare avvisar tanken att begränsa invandringen av muslimer, samtidigt som färre tar bestämt avstånd från uppfattningen att \"judar har för stort inflytande i Sverige\". Och allt fler svenskar tror bestämt att rasismen kommer att bli \"mycket större\" i Sverige, skriver forskningsledaren på Integrationsverket José Alberto Diaz som i dag presenterar 2007 års Integrationsbarometer för regeringen.", "article": "Rasism och främlingsfientlighet är en av de stora utmaningarna som Sverige och EU möter i sin strävan att utveckla moderna och pluralistiska samhällen. Rasismen i dagens samhälle är i första hand ett problem kopplat till utomeuropeisk migration och något som väsentligen samspelar med integrationsprocessen. Rasism och främlingsfientlighet är starka barriärer mot samhällets ambitioner att erbjuda de nya invandrarna lika möjligheter och rättigheter. Rapporten Integrationsbarometer 2007 redovisar färska siffror som tyder på en ny typ av attitydförändringar inom området rasism och främlingsfientlighet. Integrationsbarometern (IB) är Integrationsverkets stora enkätundersökning som genomförts sedan 1999 för att beskriva allmänhetens attityder, erfarenheter och kunskaper inom flera integrationsrelaterade områden. I den senaste IB svarar drygt 2 400 personer mellan 16 och 78 år, bosatta i Sverige. Svaren samlades in under februari och april 2007. Den övergripande bilden i IB 2007 visar på ett delvis försämrat attitydläge på flera av de områden som är relaterade till rasism och främlingsfientlighet och som beskrivs i rapporten. Även om det inte handlar om några dramatiska förändringar, är förändringarna signifikanta och tydliga i relation till 2005. I flera fall handlar det om ett minskat avståndstagande, snarare än om ett ökat stöd för främlingsfientliga föreställningar. Det är viktigt att inte glömma bort att även om förändringar som minskat avståndstagande från rasism och främlingsfientlighet visserligen sker, så förhåller sig en majoritet av allmänheten, på en fortsatt hög nivå, avvisande och kritiska gentemot dessa företeelser. Här följer några resultat från årets IB: När det gäller etniskt blandade familjerelationer avvisar en klar majoritet en rasistisk föreställning. Under 2007 minskar dock signifikant ett kategoriskt avvisande från 71 till 67 procent. Tre av tio anser helt eller delvis att \"infödda svenskar bör komma före invandrare när det gäller jobb, bostäder och bidrag\". 2007 ökar andelen (från 12 till 14 procent) som instämmer helt i denna tanke som innebär systematisk diskriminering av invandrare på exempelvis arbets- och bostadsmarknaden. 15 procent instämmer helt eller delvis i tanken \"När arbetstillfällen minskar bör de invandrare som finns i Sverige skickas tillbaka till sina ursprungsländer\". De som bestämt uppger att de \"kan tänka sig rösta på ett parti som vill inskränka invandrarnas rättigheter\" blir signifikant fler. 7,3 procent svarar att de \"absolut\" vill göra det, mot 5,7 i förra mätningen. De som \"kanske\" vill göra det är 16 procent. Sannolikt har den senaste mediedebatten om sverigedemokraterna gjort det mer accepterat att ge uttryck för denna typ av partipreferenser. Rasismen har många olika ansikten och kan på olika sätt drabba minoritetsgrupper som romer, judar och på senare tid muslimer. I frågan om islamofobi inträffar en försämring av attitydbilden i tre av de fyra mått som används i studien. Det är fortfarande nästan 6 av 10 som helt eller delvis avvisar tanken om att begränsa invandringen av muslimer. De som avvisar minskar dock signifikant 2007 från 61 till 58 procent. Andelen som tar avstånd från påståendet \"Jag skulle ha svårt att flytta till ett område där det bor många muslimer\" minskar också från 44 till 41 procent. När det gäller föreställningen att förekomsten av många muslimer i landet skapar känslor av främlingskap (\"känner mig som främling i mitt eget land\") inträffar både en minskning av dem som tar avstånd (från 73 till 66 procent) och en ökning av dem som instämmer (från 25 till 30 procent). Indikatorn på traditionell antisemitism visar dels att andelen som instämmer i antisemitiska föreställningar fortsätter att ligga på en låg nivå, dels ett fortsatt starkt ifrågasättande av antisemitism. Men även här inträffar följande: De som tar bestämt avstånd från en antisemitisk uppfattning (\"Judar har för stort inflytande i Sverige\") minskar signifikant, från 67 till 64 procent. IB 2007 visar också på ett försämrat läge vad gäller viljan att medverka i aktiviteter som motverkar rasism. Benägenheten att engagera sig minskar för tre av de fem aktiviteter som beskrivs i rapporten. När det gäller uppfattningen om rasismen i framtiden framträder en något pessimistisk bild. I flera år har en betydande andel (fyra av tio) trott att rasismen kommer att öka om fem år jämfört med i dag, och vidare att de som har en annan etnisk bakgrund än svensk alltid kommer att diskrimineras. 2007 tror fler bestämt att rasismen kommer att bli \"mycket större\", och fler anser helt bestämt (8 procent, mot tidigare 5,7) att en annan etnisk bakgrund alltid kommer att leda till negativ särbehandling. Resultat som kan ges en positiv tolkning berör medvetandet om förekomsten av rasism i Sverige. Två tredjedelar avvisar tanken att Sverige är ett rasistiskt samhälle, och andelen som bestämt avvisar denna tanke ökar signifikant (från 18,6 till 21,3 procent) Nästan hälften av dem som svarar anser att rasismen inte ökat i Sverige det senaste halvåret. När det gäller \"bevittnande av verbala kränkningar mot muslimer, svarta och judar\" visar IB att kränkningarna inte ökar 2007. Totalandelen som bevittnat kränkningar är ganska konstant i de tre redovisade mätningarna 2004-2007. Totalt har 30-35 procent bevittnat kränkningar mot muslimer och svarta och cirka hälften så många har bevittnat kränkningar mot judar. De många negativa resultaten 2007 förvånar eftersom resultaten av tidigare mätningar pekat åt motsatt håll. Frågan är om det handlar om tillfälligheter eller om början på en ny typ av attitydförändringar. Oavsett inställer sig frågan om orsaksfaktorer. Faktorer som kan tänkas påverka attitydbilden 2007 är flyktingtrycket mot Sverige som på senare tid förstärkts samt den socioekonomiska klyfta som gör vissa svaga grupper mer sårbara än andra. För Sveriges del är rasism och främlingsfientlighet en utmaning som varken bör överdrivas, dramatiseras eller nonchaleras. Det är en del av de mekanismer som påverkar moderna och komplexa samhällen. Oroande är om dessa företeelser lyckas sprida sig i situationer där samhällsinstitutionerna brister i sin förmåga att i demokratisk anda hantera viktiga sociala och kulturella problem. En viktig förutsättning för att stå emot rasism och främlingsfientlighet är ett politiskt ledarskap som visar prov på initiativförmåga och kunskap. Med få undantag har dessa båda egenskaper tyvärr varit bristvara hos ledande sektorspolitiker. Vi är på fel väg när den sittande regeringen visar ointresse för att utveckla kunskapsverktyg som belyser förändringar inom integrationsområden som annars oftast negligeras. Detta sker när flera kunskapsfunktioner (till exempel Integrationsbarometer) på det snart nedlagda Integrationsverket överges utan att ersättas av andra verktyg. José Alberto Diaz ", "article_category": "other"}
{"id": 32091, "headline": "\"Här bryr de sig verkligen\"", "summary": "Under många år led Eva svårt av sin manodepressiva sjukdom. På Affektiva mottagningen i Huddinge har hon och maken Lars fått utbildning och stöd. Nu mår Eva bättre än någon gång sedan hon blev sjuk.", "article": "Eva och Lars har varit ett par i mer än tjugo år. Nu närmar de sig sextio. Under sina år tillsammans har de hela tiden levt med Evas åkomma, som hon kallar den. Eva har bipolär sjukdom, men ordet \"sjukdom\" låter så deprimerande, tycker hon - och både Eva och Lars vill lyfta fram det som är positivt. Som att Eva under de senaste sex åren mått mycket bättre än någon gång sedan hon blev sjuk vid tjugotvå års ålder. - Allt blev helt annorlunda när jag kom till Affektiva mottagningen på Huddinge sjukhus. Hela atmosfären där är annorlunda mot vad jag tidigare mött i psykiatrin. På mottagningen har de ett genuint intresse för en, de bryr sig verkligen, och man kan ta kontakt när som helst. Och så kan de det här med bipolär sjukdom. Eva har numera en medicinering som är justerad för att passa just henne, och hon är noga med att sköta den. På Affektiva mottagningen har både hon och Lars fått utbildning om sjukdomen, och Eva går hos en kognitiv terapeut där som bland annat har hjälpt henne att lära sig hantera situationer i vardagen som kan \"trigga\" sjukdomssymtom. - Men det finns en viktig komponent till, som gör att jag mår bra, och det är Lars. Jag får bra stöd från mottagningen, men det är Lars som lever med mig hela tiden. Det är nog lite knepigare om man så att säga inte har någon att bli frisk för, säger Eva. Tidigare har Eva haft många svåra år, med vistelser på låsta avdelningar bland andra, mycket sjuka, patienter. Men hon vill inte tänka så mycket bakåt. - Jag har ärvt mina anlag för sjukdomen men jag har också ärvt ett positivt sinnelag. Att vara bitter ligger inte för mig alls. När jag tänker på eländet som ligger bakom mig ser jag bara än mer hur bra det faktiskt är i dag. Eva har en klassisk bipolär sjukdom med både depressioner och maniska perioder. När hon och Lars träffades var hon smart och låg lite lågt när hon kände att hon var på väg att bli manisk, säger hon. - Jag ville så gärna att det skulle fungera bra mellan oss. Jag höll mig undan, och kontaktade Lars när jag blev bättre. - Det dröjde innan jag förstod, säger Lars. Att Eva var lite uppåt eller neråt ibland, det tyckte jag inte var något konstigt. Men när Eva och Lars skulle flytta ihop berättade Eva precis hur det låg till. - Innan var jag omedveten om att det fanns en sådan sjukdom, säger Lars. Jag har fått lära mig med tiden. Lars har aldrig sett Evas sjukdom som något problem, säger han. Han uppskattar Eva som den hon är, han uppskattar hennes espri - hennes kvicktänkthet, hennes spiritualitet - och det har han gjort sedan de träffades. - Jag blir så himla glad när du talar om espri, Lars, säger Eva. Du ser mig inte som en belastning, utan som en inspiratör. Det betyder jättemycket för mig. Det är egentligen bara en sak som har varit jobbig, tycker Lars. Förr, när Eva höll på att bli manisk, var det ofta svårt att övertyga läkarna på akuten om att hon behövde vård - innan det gick för långt. Vårdpersonalen ansåg att hon var för \"frisk\", och Lars tvingades vänta på att det skulle bli värre, vilket han visste att det skulle bli. Numera uppstår inte sådana situationer. Sedan Eva kom till Affektiva mottagningen har hon varken haft riktiga manier eller depressioner. Och blir det problem, kan de vända sig direkt till mottagningen. - Jag blir på sin höjd lite upprymd, säger Eva. Jag kan själv känna att jag är på bettet, jag kan bli lite vassare i repliken, lite aggressiv. Ibland märker jag det inte förrän jag får en kommentar från Lars. Han känner när jag håller på att stirra upp mig. - Hemma kan Eva få vara lite uppvarvad, det gör inget, säger Lars. Jag vet att det går att hantera, och att det går över efter ett tag. Jag har ett jobb där det fungerar att jag sticker i väg några timmar om jag behöver åka hem och stötta Eva. Eva har ett akademiskt yrke men är långtidssjukskriven. Det stimulerande och engagerande arbetet kan dra i gång sjukdomssymtomen, det har hon varit med om flera gånger. Hon har satsat hårt på jobbet och besvikelsen har blivit stor när sjukdomen blivit ett hinder. - Det är tråkigt, men jag har insett hur det är och har fått anpassa mig. Det är tur att jag är påhittig, jag har många kontakter och gör många roliga saker ändå. Och nu, när sjukdomen hålls i schack, har jag det väldigt bra - vi har det bra tillsammans, säger Eva. - Du, Lars, brukade säga något väldigt bra - att tiden jobbar för mig. Man lär sig hantera sitt kynne och sitt sätt. Många grämer sig över att de inte fått rätt diagnos i tid, och över att de inte fått rätt behandling. Men jag tänker inte fortsätta mitt liv med att älta \"tänk, vad jag kunde ha varit med om, om inte \". Jag tycker att jag har mycket framför mig. Bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom, är ett tillstånd som kan vara mycket svårt för både de drabbade och deras anhöriga. Vid maniska skov försvinner sjukdomsinsikten och det kan vara svårt att få den drabbade med på att söka hjälp. Obehandlad kan sjukdomen ha ett progressivt förlopp. Skoven blir längre, tätare och mer svårbehandlade. Men med rätt behandling kan många fungera väldigt bra, säger Lena Backlund, överläkare vid Affektiva mottagningen. - Anhöriga har en mycket viktig roll, bland annat i att vara med och förhindra återfall, något som är A och O vid sjukdomen, säger Lena Backlund. Det finns effektiv medicin vid bipolär sjukdom, framför allt litium, men dosen måste ställas in noggrant för varje individ. För bra effekt behöver medicinen tas vid bestämda, regelbundna tidpunkter under dygnet. En relativt lugn, regelbunden livsföring är också viktig. - Man måste ha både patienter och anhöriga med på tåget, säger sjuksköterskan Johanna Persdotter Axelsson, biträdande enhetschef och ansvarig för anhörigverksamheten. Det är nödvändigt att vården ställer upp och stöttar närhelst det behövs. Vi har akuttider varje dag och patienter och anhöriga kan alltid höra av sig till oss. På Affektiva mottagningen får anhöriga och patienter tillsammans gå på en utbildning i gruppform. Dessutom är anhöriga alltid välkomna att vara med på mottagningen, och att höra av sig med frågor, om det är okej för patienten. Barn till patienterna är också välkomna, även de behöver få kunskaper om sjukdomen, få fråga och få sätta ord på sin oro. Tillsammans med patienten kan de anhöriga identifiera tidiga tecken på återfall. Patienten, de närstående och vården brukar ha gjort en överenskommelse som handlar om vad som ska göras när ett återfall är på gång. Det kan till exempel handla om att de anhöriga får ringa till mottagningen, om inte patienten gör det själv. Sjukdomsdrabbade och anhöriga behöver både generell och individuell kunskap för att kunna hantera situationen. Målet är att de själva ska bli experter på sjukdomen, säger Lena Backlund. Och vården ska erbjuda dem hjälp med det. - Bemötandet i vården är väldigt viktigt, säger Johanna Persdotter Axelsson. Men det behövs specialkunskaper och en kompetent, medicinsk behandling också. Alla delarna är nödvändiga för att det ska fungera så bra som möjligt för dem som drabbats och deras familjer. ", "article_category": "other"}
{"id": 32118, "headline": "”MODER GANGA ÄR SJUK”", "summary": "Morgonbadarna tar andaktsfullt en klunk av vattnet. En droppe sägs rena alla synder. Men Ganges är en av de tio mest nedsmutsade floderna i världen. Badbart vatten har 500 kolibakterier per deciliter vatten. Ganges 1,5 miljoner.", "article": "Text och foto Ingela Bendt Det är skit med vattnet i världen. De rena vattendropparna börjar bli dyrbarheter. Vattnet är jordens blod och floderna dess ådernät, ett orent ådernät som levrar sig och torkar ut. ”Hydrocide”, säger en vattenexpert. Inte ”suicide”, självmord, men hydrocide. Att lida vattendöden. Vattenfrågan är den stora ödesfrågan vid sidan av energin. Århundratets utmaning. Grundvattnet sjunker, samtidigt som floder och vattendrag är överexploaterade och förorenade. Glaciärerna, de urgamla isarna, smälter allt snabbare när temperaturen i världen stiger. Vi hör det hela tiden. Högt uppe i Himalaya, på 6 600 meters höjd, ligger glaciären Gangotri, Ganges källa. Därifrån kommer en betydande del av flodens vatten. Men klimatförändringen gör att glaciären krymper 25 meter per år. Det mörkaste scenariet för Ganges framtid ser ut så här: Först svämmar floden över sina breddar och sedan kommer den att torka ut. Det dröjer inte så länge, till år 2030. Som om det inte skulle vara nog är Ganges en av de tio mest förorenade floderna i världen, enligt en ny rapport. Kan förhållandet till vattnet vara mer skruvat, tillspetat och motsägelsefullt än på den uråldiga vallfärdsorten Varanasi? Där har hinduerna tagit rituella bad i mer än 3 500 år. Scenen upprepas varje dag, då 60 000 hinduer fortsätter att bada som de alltid gjort längs trapporna vid den sju kilometer långa strandlinjen. De tillber denna flod. Ganga, flodernas flod, allt vattens källa. Vi är i guden Shivas stad och Ganges är en gudinna, Ganga. Det är inte vilken flod som helst vi ror ut på i gryningen, innan solen går upp. Staden med två miljoner invånare är byggd på den östra stranden, mot soluppgången, som en hyllning. Den andra sidan består bara av vita sandbankar. Morgonbadarna sänker sig, kupar händerna runt vattnet, lyfter det och offrar det åter, sitter stilla med slutna ögon och bara huvudet ovanför ytan. Sedan tar de en klunk av vattnet. Bara en droppe av Ganges vatten sägs ta bort alla synder. Att rituellt rena sig med vatten finns som tema i hela den hinduiska historien. Men vattnet här är ju fruktansvärt smutsigt. Äckligt. Hur är det möjligt? Ser de inte geggan? Hur långt bort är den bakteriella förståelsen av renhet? I Varanasi forsar förorenat kloakvatten från trettio avlopp rakt ut floden. Badbart vatten ska innehålla högst 500 kolibakterier per 100 milliliter vatten, men vattnet här har 1,5 miljoner per 100 milliliter. Den lilla organsationen Sankat Mochan Foundation, SMF, som professor Veer Bhadra Mishra startat, tar regelbundna prover. Laboratoriet vid Tulsi Ghat har Ganges Vänner i Sverige samlat in pengar till och forslat hit. – Du säger att Ganges är förorenad, men jag säger att vår moder Ganga är sjuk. Hon är vår mor, hon tröstar oss och stödjer oss, påpekar Veer Bhadra Mishra. Han kallas mahanti-ji och är en karismatisk vithårig andlig ledare för det nästa viktigaste templet Sankat Mochan, som gett organisationen sitt namn. Och han är vetenskapman, den första i sin familj som tog en värdslig examen, läste matte, kemi och fysik, blev civilingenjör och sedermera professor. Han kan vatten och förstår både det andliga och vetenskapliga språket. Han tar emot i ett rum med vita väggar och luckorna fördragna mot Ganges. Dörren är öppen ut mot gränden och aporna hoppar fram och tillbaka i solen. Själv sitter han på indiskt vis med korslagda ben på en upphöjd bädd. I de västerländska sofforna sitter män, som när de kommer och går kysser hans fötter. Han går varje morgon nerför trapporna vid Tulsi Ghat och tar sitt ”holy dip”, men utesluter att ta en sipp av vattnet. Som vetenskapsman vet han att vattnet är förorenat. – För mer än fyrtio år sedan, började jag märka att floden inte mådde bra. Jag hade sett en död kropp flyta upp alldeles intill min badplats. Mitt hjärta gråter. Jag lider inombords. Smärtan går rakt igenom min kropp. Han startade Swatcha Ganga 1983, en ”Rena Ganges”-kampanj för att höja medvetenheten kring föroreningarna. Han fick löfte av dåvarande premiärministern Indira Gandhi att något skulle göras. När hon mördades blev det sonen Rajiv Gandhi som 1986 började genomföra GAP, Ganga Action Plan. Den kostade mycket pengar och det byggdes reningsverk, pumpstation och ett elektriskt krematorium. Problemet var att det inte fungerade. I Varanasi slog den oregelbundna elektriciteten ut systemet, som låg helt nere under de fem månader som Ganges svämmade över. Laboratorieprover som SMF började ta 1993 visade att det inte bet på kolibakterierna. En chock för alla. – Den stora boven vid sidan av industrin är vattentoaletterna. Nittiofem procent av föroreningarna går att stoppa. Bara fem procent kommer direkt från människor som badar, eller från plastpåsar, avskräde och döda kroppar. Där får vi gå in och undervisa, säger Veer Bhadra Mishra. Professorn tog fram en plan tillsammans med experter från universitetet Berkeley i Kalifornien. Mottot är ”Inte en droppe kloakvatten i det religiösa badområdet i Ganges” – Det är helt naturligt. Biologiskt och organiskt. Ingen elektricitet behöver användas. Planen är att ersätta de öppna avloppen med rör, som leder kloakvattnet till en större kulvert på botten av Ganges. Det ska ske med tryck och gravitation, inte med pumpar. Avloppsvattnet förs sedan till ett tomt område norr om staden för rening i ett dammsystem med mikroalger. Algerna genererar syre för att döda kolibakterierna. – Kommunen Varanasi vill ha den här biologiska reningen. Det lokala stödet är stort, säger professor Bhadra Mishra. Men delstaten Uttar Pradesh har bundit sig för en annan teknisk lösning. Alternativet till professorns förslag är att fortsätta det påbörjade, högteknologiska projektet, Gap II. Då krävs både el och mycket pengar. Sedan 1998 ligger denna tvist låst i delstatsdomstolen. – Under tiden ökar föroreningarna. Vårt förslag är billigare och vattnet skulle bli renare. Det är en ren förolämpning mot vår moder Ganga. Vi vill röra vid vår moder, kunna dricka hennes vatten. Av de 60 000 som badar i Ganges varje dag är kanske 2 000–3 000 praktiserande hinduer, menar professor Veer Bhadra Mishra. De lever av flodens nektar, gudomligheten nedstigen på jorden. De är som fiskar i vattnet, floden är deras liv. Om du säger till fisken att vattnet försvinner, vad gör den? Du kan inte tala om det för fisken, den kommer att dö. De praktiserande hinduerna kommer inte att sluta bada, de kommer att dö med floden. – Enbart vetenskap och teknologi kan inte styra världen. Inte heller enbart kärlek, tro och hängivenhet. Båda behövs. Vi har ett rationellt tänkande och ett som relaterar till hjärtat. De löper som parallella linjer. Man kan likna dem vid flodbankarna längs Ganges. Båda stränderna behövs för att forma flödet, livsströmmen, menar han. Så är samarbetet mellan vetenskap och kärlek – Detta är mitt livs mission. Vi tror på mirakel! Berlinmuren föll och Nelson Mandela släpptes ur fängelset. Är det inte mirakulöst? Och du är en ängel som för fram det här, säger han till mig, ler stort och för ihop händerna till ett indiskt tack. Men även de heliga männen börjar reagera. Vid en stor festival nyligen, en ardh kumb, hotade hundratals hinduiska heliga män med att begå självmord som en protest mot föroreningarna i Ganges. År 2001 inledde de en masshungerstrejk som avblåstes när myndigheterna lovade bättring, ett löfte de inte höll. På Världsvattendagen den 22 mars i år ställde sig människor i en lång kedja längs trapporna i Varanasi och höll varandra i händerna. ”Prepare to change the future. Every fortnight”. ”Förbered dig på att förändra framtiden. Varannan vecka”. Så står det på en stor affisch på The centre for science and environment, CSE, i New Delhi. Chefen Sunita Narain sitter på fjärde våningen. Gården är välskött med blommande växter i krukor, på taket höga paneler med solceller och över det nymoppade golvet i entrén dansar lövmassor i fläckiga skuggor. Här jobbar hundra personer. Hon får saker att röra på sig, Sunita Narain. Hon är påläst och snabb och anlitas överallt, en kändis i Indien. Tidigare har hon presenterat sina idéer för en svensk företagsdelegation med kungen i spetsen. Ur hans hand fick hon ta emot Vattenpriset i Stockholm 2005, för idén om ”water harvesting”, den gamla metoden att skörda regnvatten genom att samla det i tankar. Hon lägger just sista handen vid ledaren i tidningen Down to earth. Sedan ska hon ta planet till Laos. Hon är ofta inbjuden som expert någonstans i världen, men helst vill hon jobba här på kontoret. – Jag är passionerat intresserad av vatten. Mest brinner jag för avloppsfrågan! Situationen i Indien är desperat, menar hon. Pengarna regeringen har satsat på rening av floderna har bokstavligen talat spolats ner i avloppet. – Visst ska vi hedra floden Ganges. Jag är hindu, men uppriktigt sagt: Floden är full av skit. Det är kristallklart! Hedra inte en nedskitad flod! Var logisk. Får vi stöd för det logiska kan det bli förändringar. Professor Mishras plan för rening av Ganges verkar logisk. Hon tycker det är idealiskt att använda hans visdom tillsammans med ny teknik. Folk måste förstå att det finns olika lösningar, menar hon. Att låna lösningar från västvärlden är inte nödvändigtvis bra. Det nuvarande systemet kräver kapital och teknologi. – I professor Mishras förslag skulle kostnaderna bli lägre, man behöver inte använda el och avloppet blir en resurs. Jag önskar att hans alternativa attityd sprids som en framtida väg för landet. Det är nytt för Indien och styr in landet på att tänka annorlunda kring avloppsfrågan. – Det är helt klart att vi måste hitta ett nytt avloppsparadigm och att designa ett spolsystem för vattentoaletterna som fungerar i längden. Vattentoaletterna visar på en ekologiskt fullständigt galen teknologi. Stora mängder vatten används för att transportera små mängder mänsklig avföring. Sedan spolas detta vatten ut orenat och förorenar floderna. Tiden jobbar för professor Mishra, menar Sunita Narain. Både klimatförändringen och den ökande medvetenheten om miljön kommer att hjälpa till. Hennes Centre for science and environment går i spetsen för en växande rörelse på gräsrotsnivå i Indien. – Vi har ju för lite vatten här i landet och jag tror på återanvändning. Vi renar vårt eget avloppsvatten här i huset och sparar allt vatten. Centraliserad avloppsrening är dyrt. Nej, modellen är att ta vara på avloppet i lokalsamhället. På bordet ligger organisationens ungdomstidning Gobar Times. Gobar betyder komocka eller kodynga. – Vi provocerar med flit. Koskit är det mest återanvända i världen. De fattiga i Indien tar vara på komockorna, torkar dem till bränsle. Det är ett underbart exempel på hur man kan använda naturens resurser på ett bra ekologiskt sätt för att få en hållbar livsstil och rädda vår planet! Om vi vill kan vi ha både ekonomisk välstånd, rent vatten, bra hälsa och en bra miljö, anser Sunita Narain. De rika i Indien har en stor skuld att betala till de fattiga. De rika är miljöanalfabeter och måste ändra attityd. De fattiga kämpar mycket mer än de rika i Indien. – Se här, på alla fall runt om i landet där folk gör något för att rädda landet, säger hon och ger mig centrets publikation, Agenda Unlimited, om det gränslösa Indien. Så hoppfullt. Att se glimtarna i stället för att drunkna i domedagsprofetiorna. Det är inte för sent. Ett av de långsiktiga projekt som Sida i Indien stöder sedan 1989 är Sunita Narains organisation. – Vi är enormt nöjda med hennes insatser för miljöarbetet. Det säger Calle Svensson, chef för Sida i New Delhi. Här ligger Sidakontor och ambassad i samma byggnad, mitt emot ambassadörens residens. På gården porlar en fontän i en blå mosaikbassäng bakom gula dahlior. Området fick Alva Myrdal på sin tid av Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru. Nehru tyckte att Ganges var den silvertråd som band samman Indien, och ville ha en del av sin aska spridd där, så sekulariserad och västerniserad han var. Sidas stöd till professor Mishras Sankat Mochan Foundation har bland annat bestått i att finansiera en uppstädning av stränderna kring trapporna ner mot Ganges i Varanasi. Även Calle Svensson tror på professor Mishras biologiska reningsidé av Ganges . – Men läget är ju helt låst. Det är inte bara en konflikt mellan den biologiska lösning som kommunen Varanasi vill ha och den högteknologiska som delstaten Uttar Pradesh förbundit sig till. Utan också en konflikt mellan ny och gammal struktur. – Efter Indiens kommunreform 1994, vill kommunerna bestämma själva. Mot detta står engelsmännens gamla struktur där besluten kommer uppifrån, säger Calle Svensson. Vertikalt står nu mot horisontalt. Kommunen Varanasi går inte med på delstaten Uttar Pradesh beslut. Vattenfrågan är en ödesfråga i Indien. Sida planerar ett framtida miljösamarbete, där Sverige kan bidra med erfarenheter av ny teknik som gör det möjligt att cirkulera och återanvända samma vatten. – Vi lyckades rena Stockholms ström för 30 år sedan. Den kunskap som Indien vill ha i dag är en kombination av miljövård och uppstädning för att förhindra fortsatta utsläpp. De vill ha vår hjälp i saneringen av floden Yamona i Delhi. Den ska vara ren och segelbar år 2010, lagom till Commonwealth Games, lika viktigt som OS. – Indien är där vi var på 60-talet, på väg att upptäcka sambandet mellan miljö och tillväxt. Moder Jord och vattengudarna har nu satt gränser för hur vi kan överutnyttja naturresurserna, säger Calle Svensson. INGELA BENDT är frilansjournalist och författare. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32120, "headline": "Cykeln på tåget gör comeback", "summary": "Tåg- eller cykelsemester? Sveriges hårt prövade cyklister får i sommar chansen att svara \"bådadera\". Under två månader, från den 17 juni till den 19 augusti, sätter SJ in cykelvagnar på vissa sträckor i landet. Vi vill se om efterfråga är så stor som vi tror, säger Ann-Sofie Bäck på SJ:s presstjänst.", "article": "resebilagan@dn.se 08-738 11 99 Tåg- eller cykelsemester? Sveriges hårt prövade cyklister får i sommar chansen att svara \"bådadera\". Under två månader, från den 17 juni till den 19 augusti, sätter SJ in cykelvagnar på vissa sträckor i landet. Vi vill se om efterfråga är så stor som vi tror, säger Ann-Sofie Bäck på SJ:s presstjänst. Sverige har länge varit Europas u-land när det gäller cykeltransporter på tåg. Medan det i andra länder har varit självklart att kunna ta ombord cykeln på samma tåg som man själv reser med, har cyklisternas valfrihet i Sverige steg för steg begränsats. Polletteringen i sin traditionella form har upphört. Det finns ett begränsat antal cykelplatser på Öresundstågen och vissa möjligheter att ta med cykeln på Pågatågen i Skåne, men i övrigt är det nästan omöjligt att frakta cyklar inom Sverige med tåg. SJ:s sommarsatsning kan vara inledningen till ett nytänkande. Vissa detaljer i satsningen är ännu oklara. Cyklar ska kunna tas ombord på vissa avgångar mellan Malmö, Göteborg, Stockholm och Östersund. Det gäller så kallade Intercitytåg, alltså inte dubbeldäckare eller X 2000, och varje tåg ska ha plats för fyra cyklar. En cykelbiljett ska kosta 100 kronor och bokas eller köpas samtidigt med personbiljetten. Passageraren bär själv ombord sin cykel och fäster den vid väggen i en särskild vagn. Vad som ännu inte är klart är om man ska kunna frakta sin cykel även \"halva\" sträckor, till exempel mellan Stockholm och Nässjö. Inte heller vet SJ exakt hur många tåg som ska förses med cykelvagnar. - Det kan handla om ett eller ett par tåg om dagen på varje sträcka, säger Ann-Sofie Bäck. Vi har inte riktigt hunnit räkna på hur många vagnar som finns tillgängliga. Om sommarens satsning blir en framgång kan satsningen utökas. Under nästa år ska ett stort antal vagnar från 1980-talet byggas om för att bland annat förses med internet och fräschare inredning. Visar sig efterfrågan vara stor nog kan många av dessa vagnar förses med cykelutrymmen för att ge passagerarna möjlighet att ta med sig sina cyklar på flera sträckor och under längre perioder. Vad gör man om man har lyckats få med sig cykeln till exempelvis Östersund men egentligen vill till Åre? Eller lyfter ned cykeln i Göteborg me-dan slutmålet är Strömstad? På SJ:s hemsida rekommenderas att man skickar cykeln med bussgods, men det är bökigt och tidskrävande. Enklast är i de flesta fall att man för både sig själv och sin cykel väljer buss den sista delen av resan. De flesta länsbussar i Sverige låter passagerarna ta med sig cykeln, oftast utan kostnad. Reglerna är lite olika skrivna, men finns det plats är det i allmänhet inga problem. Vill man vara alldeles säker kan man ringa länsbussbolaget och fråga. ", "article_category": "other"}
{"id": 32124, "headline": "Stor och säker – men törstig", "summary": "Köln.Klarar nya Volvo V70 att hålla positionen som Sveriges mest sålda bil? Komforten och kvalitetskänslan är hög, men det är också priset – och förbrukningen!", "article": "En ny upplaga av svenskarnas favoritbil nummer ett, Volvokombin V70, är tveklöst årets händelse på marknaden. Den är viktig inte bara för Volvo som tillverkare, utan också för underleverantörerna och för återförsäljarna. Och naturligtvis för kunderna som har väntat på den med högt ställda förväntningar. För många är Volvo V70 själva sinnebilden för hur en säker och komfortabel familjebil ska vara. Trots priser kring en kvarts miljon kronor för enklaste modellen har den år efter år legat etta på säljtoppen. – Det här segmentet har varit vårt revir ända sedan vi uppfann det på 1950-talet. Konkurrenterna kan räkna med att det förblir så. I nya V70 åker nämligen både passagerarna och lasten där bak i första klass, deklarerade Personvagnars vd Fredrik Arp vid premiärvisningen. Han tog inte till lika stora ord om förbrukningen. Volvo har med nya V70 valt bort de två mindre bensinmotorerna 140 och 170 hk – som drar mindre bränsle – till förmån för två starkare raka sexcylindriga motorer. Den ena är turbodriven och utvecklar 285 hästkrafter. Den släpper ut 270 gram koldioxid per kilometer. Gränsen för miljöbilar i Sverige går vid 120 gram! Mer om det längre fram. Låt oss först granska nykomlingen lite närmare. Ett första varv runt den visar ett tydligt släktskap med nya S80 och ett mer vågat formspråk baktill, särskilt uttalat i den kraftigt omgjorda bakluckan. Stolparna mellan sidorutorna är målade svarta. Det gör att rutorna ser ut att flyta ihop. Tillsammans med en klättrande midjelinje ger det bilen en mer ”dynamisk attityd”, enligt Stefan Jansson, ansvarig för exteriör design. Bilen har växt på alla ledder. Längden har ökat med 11 centimeter. Det har bland annat gett bättre knäutrymme i baksätet. Tyvärr har också vikterna dragit i väg. Versionen 2,5 T med minsta bensinmotorn är 69 kilo tyngre än den utgående versionen. Det påverkar tyvärr den maximala släpvagnsvikten negativt om du har B-körkort (max 1 240 mot tidigare 1 360 kilo). Nya V70 erbjuds med fem motoralternativ, varav två dieslar. För första gången kan man också välja bland sexcylindrig motorer. Samtliga är monterade på tvären. En sådan konfiguration ställer stora krav på packning och utformning av alla hjälpaggregat. Poängen är att det frigör utrymme och ökar säkerheten genom att risken för inträngning i kupén minskar vid en kollision. Toppversionen T6, som vi provkör, har ett vridmoment på 400 newtonmeter redan från 1 500 varv/minut. Enkelt uttryckt kan man säga att ju högre ”vrid”, desto mer råstyrka får du. T6 ger en sugande känsla av kraft så fort man rör gaspedalen och den arbetar övertygande samspelt med den sexstegade automatlådan. Chassit går att ställa i tre lägen, komfort, sport och avancerat. Komfort ger en mjuk och behaglig sättning som säkert uppskattas av många, men sport eller avancerat – som ger hårdare dämpning och märkbart mer kontrollerade karossrörelser – är att föredra, åtminstone med denna motor. Styrningen var rätt så diffus i känslan i den utgående modellen. Nu är den bättre och märkbart bättre om man väljer till funktionen progressiv hastighetsberoende servo. Stolarna har blivit ännu skönare. Det är inget dåligt betyg eftersom redan de gamla hörde till de bästa på marknaden. Där bak kan barnen på de två ytterplatserna sitta på särskilda barnstolar som går att justera i två steg. Deras överkroppar skyddas med bälten med kraftbegränsare anpassade för barn. Lampor i sidobackspeglarna tänds när något dyker upp i de döda vinklarna. Framåtriktade radarsensorer läser av avståndet till framförvarande fordon och varnar om det förkortas alltför snabbt. En sådan plötslig förändring tolkar systemet som att din uppmärksamhet är riktad åt något annat håll än vägen. Instrumenten har moderniserats. Kvalitetskänslan i knappar och reglage är högre. Ljudnivån är lägre. Lastutrymmet där bak har vuxit med 60 liter till 555. Längre last än tidigare kan stuvas in och baksätets ryggstöd är smartare utformade och därmed lättare att fälla. Man behöver inte längre fälla upp även dynorna för att få plant utrymme. Ryggstöden kan delas i förhållandet 40/20/40. Det samlade intrycket är att Volvo återigen lyckats ta fram en kombi med smarta och genomtänkta lösningar, med omsorg om detaljerna och med säkerhet i världsklass. Och numera också med riktigt underhållande – om än fortfarande grundtrygga – köregenskaper. Det mesta har kort sagt blivit bättre. Utom på en avgörande punkt – utsläppen av växthusgasen koldioxid. Den minsta bensinmotorn, som vi tyvärr inte hade möjlighet att provköra, släpper med automatlåda ut 243 gram koldioxid per kilometer. Samma motor i gamlingen gav 241 gram. T6 som vi kör drar 11,3 liter/100 km i blandad körning. Dieslarna 2,4 D och D5 är betydligt bättre – 172 gram med manuell växellåda, men tyvärr hela 195 gram med automat. Sent i höst breddas dock utbudet med en etanolversion av V70 som går på miljöbränslet E85. Den får en fyrcylindrig motor från Ford med 145 hästkrafter. Den blir aggressivt prissatt till 260 900 kronor för att matcha Saabs Biopowerbilar och för att hålla greppet om tjänstebilsmarknaden. Vi vet ännu inte hur mycket bränsle etanolbilen kommer att dra. Lillebror V50, som har en mindre etanolmotor på 1,8 liter, har visat sig vara rejält törstig. Med den tyngre V70 kan förbrukningen dra iväg ännu mer, särskilt om man väljer automatlåda. Om något år väntas också de fem- och sexcylindriga motorerna i etanolutförande. Parallellt arbetar Volvo med att utveckla hybridlösningar i olika former. De första konkreta exemplen får vi se i Frankfurt i september. Volvo räknar med att 2,4D och etanolversionen blir de mest sålda i Sverige. 2,4D kostar från 297 900 kronor. Alla finesser vi har räknat upp, som ställbara barnstolar och kollisionsvarnare, kostar extra. Det finns tre utrustningsnivåer för vardera 15 000 kronor. Nästan alla kunder väljer minst ett. Utgående modell fick man ganska välutrustad för runt 250 000 kronor. Nu gäller minst 300 000 kronor för alla versioner utom etanol. Visserligen med starkare motorer (sexorna), högre komfort, bättre säkerhet och rymligare kupé, men ändå. Det blir ingen lätt match för Volvo att ligga kvar som nummer ett. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 32125, "headline": "Bunden av prestige", "summary": "George W Bush är politiskt isolerad. Allt fler reagerar mot en president som vägrar att ändra sig och tänka nytt.", "article": "Bilderna från Tony Blairs möte med George W Bush i Vita huset häromdagen visade två vänskapligt leende män i sina bästa år. Men de visade också två isolerade politiker på väg ut. Den brittiske premiärministerns tid vid makten är definitivt utmätt. Han lämnar 10 Downing Street i slutet av nästa månad. Men för George W Bush återstår över ett och ett halvt år innan hans efterträdare installeras. Det blir en lång tid att sitta av. Inflytandet minskar nästan alltid för återvalda amerikanska presidenter. Men de har oftast ett starkt stöd i det egna partiet och med hyggliga opinionssiffror går det ändå att åstadkomma en hel del även på sluttampen av mandatperioden. Så var det för Ronald Reagan och Bill Clinton. Och när manöverutrymmet hemmavid minskar blir det naturligt att söka sig till den internationella scenen där kongressens möjligheter att ställa villkor är mindre. Men för Bush tycks de flesta handlingsalternativ kraftigt begränsade. Förtroendet i väljarkåren är snäppet högre än Richard Nixons när han hade det som värst. Bland republikanska kolleger är stödet i bästa fall poröst. Den allmänna inställningen lyder att presidenten är en politisk belastning inför nästa års val. Det är svårt att erinra sig en tid då USA hade ett sämre rykte än i dag. I opinionsmätningar återkommer gång på gång samma negativa beskrivning: Bush är rigid. Han vägrar att ändra sig även efter det att verkligheten ändrats. Vad som för inte så länge sedan uppfattades som ett bevis på karaktärsfasthet och integritet ses nu som en svaghet. Det är naturligtvis den katastrofala utvecklingen i Irak som åstadkommit omslaget. Visst uppskattas Bushs kompromisslösa linje fortfarande av åtskilliga väljare, men de befinner sig i minoritet. Majoriteten kallar däremot kriget för ett misstag och tror inte att det kan vinnas. De oroas över en president som närmast sätter en ära i att inte påverkas av ny information. Samma beteendemönster kan också spåras bakom förhållningssättet till två skandaler som dominerat Washington de senaste månaderna. Trots den massiva kritiken mot världsbankchefen Paul Wolfowitz gav Bush honom in i det längsta sitt stöd. Att försvara det oförsvarbara blev en hederssak. Bankens rykte och ett utbrett missnöje från flertalet av medlemsländerna vägde lätt mot oviljan att acceptera en prestigeförlust. Men den utdragna processen bidrog bara till fortsatt förödmjukelse av Wolfowitz och till ännu sämre relationer med omvärlden. Att avskeda federala åklagare som är politiskt obekväma ger associationer åt Joseph McCarthy. Men det är i praktiken vad det amerikanska justitiedepartementet ägnat sig åt. Justitieminister Alberto Gonzales skyller på tjänstemän och minnesluckor men inte ens republikanska politiker är beredda att helhjärtat försvara honom. Jo, en. Trots att allt talar för att Gonzales snart avgår har inte George W Bush sviktat i uppbackningen av sin gamle kollega från Texas. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är ett argument som viftas bort. USA:s president blir alltmer isolerad. Förklaringen är hans politik. Men den är i sin tur resultatet av personliga begränsningar och tillkortakommanden som allt fler amerikaner reagerar mot. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 32130, "headline": "\"Klimathotet är överdrivet eftersom oljan inte räcker\"", "summary": "Ledande fossilbränsleforskare: Krympande tillgång på olja, gas och kol i världen gör miljön till den stora vinnaren. Vi måste ifrågasätta den globala temperaturökning som FN:s klimatpanel IPCC förutspår. Den grundar sig på antagandet att världens befolkning kommer att fortsätta förbruka allt mer av fossila bränslen. Men sanningen är den motsatta. Produktionen av olja i världen kommer inom högst ett decennium att nå sin absoluta topp - \"Peak Oil\" - och detsamma gäller i princip naturgas och kol. Den fossila energin räcker helt enkelt inte till. Världens stora framtidsproblem är att alltför många måste dela på alltför lite energi. Men vinnaren på detta är den globala miljön, skriver professorn i fysik vid Uppsala universitet Kjell Aleklett.", "article": "Klimatet och en framtida temperaturhöjning har blivit en del av vår vardag och det centrala i debatten är koldioxid. De fossila bränslen vi använder innehåller kol och kolväteföreningar, och koldioxid frigörs tillsammans med energi vid förbränning av dessa. I den klimatdebatt som nu rasar verkar emellertid själva mängden fossila bränslen inte ses som ett problem. Problemet är att vi förväntas använda för mycket. Tanken att den samlade mängden av dessa bränslen inte skall räcka till för att åstadkomma de klimatförändringar som nu diskuteras finns inte på arenan. På Mexikos gigantiskt stora oljefält Cantarell sjunker produktionen mycket kraftigt. År 2005 presenterade det mexikanska oljebolaget Pemex två scenarier vad det gäller den slutliga produktionen; ett optimistiskt där man räknade med att få upp 50 procent av den olja som från början fanns långt ner i marken, och ett pessimistiskt där man bara skulle få upp 30 procent av oljan. För det statliga oljebolaget Pemex och den mexikanska staten är det förstås ett dråpslag att verkligheten följer det pessimistiska scenariot, men vårt klimat har dragit en vinstlott. Vi står nu inför ett viktigt ställningstagande. Skall den olja som finns kvar i marken generellt betraktas som en resurs som kan ge framtida koldioxidutsläpp eller skall vi acceptera att oljan faktiskt finns kvar i marken? För FN:s klimatpanel IPCC, som nyligen publicerade sin fjärde rapport om klimatförändringarna, är det en resurs. IPCC har i sina gigantiska simuleringar, ett slags \"SimCity-IPCC-spel\", simulerat vår framtid. Familjerna i spelet kallas A1, A2, B1 och B2. Varje familj har en bestämd utveckling vad gäller befolknings- och bruttonationaltillväxt, energi- och markanvändning, tillgängliga resurser och teknikutveckling. \"Värstingen\" vad det gäller framtida temperaturökning är familjen A2. Om den får härja fritt blir temperaturen år 2100 hela 3,6 grader högre än i dag. Den bästa familjen är B1, vars lugnaste familjemedlem bara orsakar en temperaturökning på en grad. Förutsättningen för all temperaturökning är att vi konsumerar stora mängder av olja, naturgas och kol. Det faktum att IPCC uppmanar våra politiker att fatta beslut som skall förhindra användning av fossila bränslen ger sken av att det finns enorma fossila resurser, men det finns all anledning att ifrågasätta detta. Vid Uppsala universitet studerar vi globala energiresurser och har nu gjort en detaljerad analys av den framtida oljeproduktionen. Genom att bryta ner produktionen i sex väldefinierade delar kan vi nu ange en tidsram för den maximala produktionskapaciteten för olja, \"Peak Oil\", den historiska produktionstoppen. Den kommer att inträffa mellan 2008 och 2018. Om världens gigantiska oljefält, som producerar 60 procent av världens olja, uppför sig som Cantarell har vi ett \"värsta fall\" med en topp 2008, men om de istället följer den bästa prognosen för Cantarell, och vi samtidigt dämpar vår konsumtion, då får vi ett \"bästa fall\" med maximal produktion 2018. Vi kan nu beräkna hur mycket energi/koldioxid som vi under detta århundrade kan förväntas producera då oljan används och jämföra med den energi som IPCC-familjerna kräver. Till vår förvåning ser vi att familjerna A1, A2, B1 och B2 kräver mer olja än vad som är realistiskt. Om vi går vidare i analysen och studerar framtida naturgasproduktion och vad familjerna kräver så har vi en ännu tydligare bild. Naturgasproduktionen i Nordamerika minskar, liksom produktionen i de gigantiska ryska naturgasfälten i nordvästra Sibirien, de fält som idag står för 90 procent av produktionen i Ryssland. Planerade projekt för att göra diesel från naturgas i Qatar avbryts. Planerade hamnar för flytande naturgas i USA och Europa reduceras då den globala produktionen av flytande naturgas inte förväntas bli vad man räknade med för något år sedan. Naturgas anses av många att vara en \"vänlig brygga\" till ett framtida förnybart samhälle. Idag verkar bryggan bli kortare än vad man tidigare trott, men vad det gäller utsläpp av koldioxid är vi på nytt vinnare. Den tredje komponenten vad det gäller koldioxidutsläpp är kol. En allmän uppfattning är att det finns hur mycket kol som helst, men när vi nu går in och gör detaljstudier av produktionsprofiler i de sex länder, som har 85 procent av världens kolreserver, upptäcker vi tydliga tecken på att kolproduktionen i vissa regioner har nått maximal kapacitet. Dessutom ser vi en produktionsminskning av det bästa kolet, det vill säga det som har högst energiinnehåll per volym. I USA, världens näst största kolanvändare, ökar volymen brutet kol, men energiinnehållet minskar. USA har nått ett kolmaximum, \"Peak Coal\", vad det gäller energiinnehåll. Kina kommer snart att nå maximal produktionskapacitet och vi hamnar i en situation där Ryssland ensam sitter på de sista stora kolreserverna. Den framtida produktionen i Ryssland kommer att definiera när i tiden vi når \"Peak Coal\". Jämfört med vad man tidigare sagt är vi stora koldioxidvinnare. Summan av alla fossila resurser, som industrin anser finns tillgängliga, redovisas varje år i BP Statistical Revue. Om vi använder detta optimistiska värde så är den totala energin från alla reserver av olja, all naturgas och allt kol 36 ZJ (zettajoule, en joule upphöjt till 21), en gigantisk energimängd. Detta är mer än vad vår forskningsgrupp ser som möjligt, men det är mindre än vad alla scenarier för familjerna A1, A2, B1 och B2 kräver. Den fossila energin räcker inte till. Familjen A2 är ju vår \"värsting\" vad gäller framtida temperaturökning så låt oss studera dess energihunger. Fram till år 2100 beräknar IPCC att A2 behöver mellan 70 och 90 ZJ, det vill säga dubbelt så mycket som vad industrin tror att det finns tillgängligt. Sedan finns det en annan liten detalj som man över huvud taget inte diskuterar, nämligen att alla familjer behöver fossil energi även efter år 2100. Vi behöver inte diskutera och ifrågasätta temperaturökningen fram till idag, men vi måste diskutera och ifrågasätta den temperaturökning som IPCC-familjerna visar och de fossila resurser som IPCC använder i sina prognoser. Vi behöver en ny uppskattning av framtida temperaturökningar som är baserad på en realistisk förbrukning av olja, naturgas och kol. Först då kan vi fatta realistiska beslut för framtiden. Världens stora framtidsproblem är att alltför många måste dela på alltför lite energi. Förmodligen måste vi i debatten byta ut ordet miljö mot energi, men den energipolitik som krävs kommer att göra miljön till vinnare. KJELL ALEKLETT ", "article_category": "other"}
{"id": 32139, "headline": "Margot Wallström", "summary": "Tempot är högt. Frågorna är många. Efter SVT:s morgonsoffa skall Margot Wallström hinna med P 1, komikerna Anders & Måns och en gymnasieutfrågning. Innan lunch. Engagemanget hos EU:s ”vice president” lyser som en laserstråle.", "article": "Som en gammal arbetshäst. Margot Wallström stegar bestämt framåt i den långa gång som förmodligen leder fram till SVT:s morgonsoffa. Hon går på känn, tar täten i det vilsna EU-följet. Klockan är sju på morgonen och hon nickar till en annan veteran som lunkar i motsatt riktning, miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Hon kan glädja sig åt att han fått stiga upp ännu tidigare. Margot Wallström är i stan för att det är den dag som EU utropat till Europadagen, den 9 maj. Strax når vi ”Gomorron Sverige”. Det där med arbetshästen säger Margot Wallström själv. Hon hittar som en inkörd häst efter alla år som intervjuobjekt, som konsument- och ungdomsminister, kulturminister, socialminister och miljökommissionär. Och vad är hon nu? Titulaturen är lätt i Bryssel. ”Vice president”, ordförande Barrosos ersättare, en kvinna som ibland håller i kommissionens möten, den som fattar beslut för 450 miljoner européers räkning. Stax kommer ”Gomorron Sveriges” programledare att kalla henne för ”pr-ansvarig” och ett samfällt stön ska komma ur munnarna på Wallströms ”kabinett”, medarbetarna som sitter och ser sändningen utanför studion. – Det är svårt att hitta ett bra ord för det jag gör, men inte är det pr. Jag jobbar med politik, förankring, att vara kommissionens öra mot medborgarna och ge dem en röst. Dagen har börjat 05.45 på favorithotellet, men utan joggingtur. En aning fil och några flingor och samtidigt en rivstart. Den svenska EU-representationens chef, Anders Henriksson ”briefar” om en debattartikel i Svenska Dagbladet och snart viftar han med ett pm om ett utspel från den nederländske utrikesministern som hon bör känna till. Fast det gör hon redan. – Jag vill ha koll, fast det är omöjligt. Det där överambitiösa har väl mildrats med rutin, men visst oroar jag mig. Hon har sovit så där. En förebyggande migräntablett. Tidiga morgnar är emot hennes natur, ändå är hon alltid uppe vid sex, ”lite stavgång med maken, väcka trettonåringen, vara på kommissionen vid åtta”. Middag får make och barn äta själva, hon är hemma vid sju. Kanske. Om det inte är resdag, som i dag. Hon går i gång. Hon talar intensivt, en smula uppbragt om ett möte dagen innan med representanter för Europas mediekoncerner, till exempel Bertelsmann. Det handlar åter om pr och kommunikation. – De förstår inte. Vi säljer inte frukostflingor. Jag är politiker, arbetar med en demokratisk process. Det är för det här en stor del av svenska folket nyss ville ha henne till statsminister eller partiledare. Ett vänt utseende, en trygg västerbottnisk dialekt och så mitt i detta en laserstråle av engagemang, auktoritet, och ilska. Och så, trots alla åren av EU-pompa en känsla av att hon är en av oss, vi jämlika svenskar. – Ibland känns det som om bara jag är arbetarklass, säger hon. I den förra kommissionen fanns i alla fall Neil Kinnock, den engelske kommissionären. Ibland får man nypa sig som när vi var på middag hos storfursten i Luxemburg. Herregud. På Centralen väntar komikerna Anders och Måns, som ett annorlunda grepp. – Du är en rackare på att babbla, säger de. – Jag är norrlänning, säger Margot och ler, och envis. – Vi har ju Eurovision Song Contest, behövs EU? – Ja, det har funnits mycket sund skepsis, framför allt i länder som inte var med i kriget, men det svänger. Jag var i Jämtland och fann så mycket engagemang. Vi har varit med i tolv år och börjar prata om annat än om att vi ska gå ur. EU-representationens Anders Henriksson myser. Nu ska det nog gå att fånga morgonpendlarna. En liten scen är uppbyggd som ett kök från 1957. Det är 50 år sedan EU grundades och denna dag är SL-bussarna prydda med EU-flaggor bekostade av den svenska representationen. Hela dagen förevigas av kommissionens eget tevebolag, Europe by Satellite. P 1 sänder direkt. Med hörlurar och stark koncentration tacklar hon de av allt att döma tuffa frågorna som ställs från Radiohuset. Bara brottstycken av hennes svar hörs mellan utropen för X2000. Hon står rak i ryggen, händerna knäppta framför magstödet och det gnistrande blingspännet i bältet. På fötterna skor med snörning som framifrån ger intryck av rejäla gymnastikdon, bakifrån syns att de har höga, eleganta klackar. Morgonpendlarna kommer fram och hejar, en gammal minister, Maj-Lis Lööw och en nuvarande, Beatrice Ask. Anders och Måns säger att Margot är mäktig. – På sätt och vis, säger hon. Men det kan ta slut i morgon, det måste man alltid ödmjukt tänka. Tensta gymnasium. Tempot är högt. Margot lyser i sin vita, korta kavaj i talarstolen. Hon säger att miljöförstöringen följer vinden och att Turkiets inträde i EU kan överbrygga klyftan mellan islam och kristendomen och att hon särskilt bett om att få komma hit för att få träffa några som kontrasterar mot de vita män i kostym som hon annars träffar. Hon får många initierade och detaljerade frågor om EU:s konstitution, snabbinsatsstyrkor, utsläppsrätter och protektionism. Och till sist den om att efterträda Göran Persson. – Nej, jag var inte rätt person just nu, någon med tillräckligt go, det var inte så i mitt liv just nu. Nu har vi fått rätt person, en som vill stå där. Ut på skolgården, flagghissning, trumpetfanfar, och Wallström säger något om fred och demokrati i Europa. EU-teve filmar. Hon är van vid flaggceremonier från andra länder, men i Sverige är det nytt. Restaurang i city, ”vad är det för yuppieställe”, säger Margot när billigaste rätten kostar 110 kronor. Det blir raggmunk med stekt fläsk vilket hon kommer att ångra under hela eftermiddagens EU-seminarium på Nalen. – Jag är redan lönnfet och nu hamnar jag i paltkoma. Jag har försökt att bli av med fem kilo hela mitt liv. Nu får jag kämpa mer när kroppen åldras. Margot Wallström och EU-ministern Cecilia Malmström, fp, står på scenen tillsammans. Bara kärnkraften är de oense om. Senare berättar hon att hennes tankar vandrat i väg. Det var här i den vackra Nalensalen som Monika Zetterlund sångdebuterade. Moderatorn väcker Margot Wallström med en provokation. – Tack gode Gud för klimatförändringarna, är det så ni tänker i kommissionen? Äntligen en folkligt förankrad fråga. – Vi ska akta oss för att bli cyniska, säger Margot Wallström strängt. Bättre är förtvivlan inför tanken att ingen får se en levande isbjörn i framtiden. Det här genombrottet i opinionen har förberetts i tio år. Det var EU som drev fram Kyotoprotokollet om minskade utsläpp av växthusgaser. Sista evenemanget är i Stadshusets park. Tusen ballonger ska släppas och Margot intervjuas av Mark Levengood. Alla 46 000 anställda i Stockholms stad har fått en inbjudan med lönebeskedet. Några hundra är på plats. Och lite allmänhet. Och Mona Sahlin. I bilen till Arlanda några gäspningar. Jag frågar om hon vet varför Al Gore har åtta badrum, måste inte han också spara energi? Jodå, det må vara hur som helst med badrummen, men Margot försöker i alla fall få kommissionen att gå över till miljövänliga bilar. I morgon är en ny dag. Veckomöte med kommissionen. När Margot landar i Bryssel möter en medarbetare med en mapp med handlingar, ”jag ska nog bara föredra någon mindre punkt om medier och så om de nya medborgarråden”. Margot Wallström är hemma i huset i Bryssels utkant klockan nio och hinner umgås lite med maken och sonen innan hon släcker lampan. text Lasse Granestrand lasse.granestrand@dn.se foto hanna modigh hanna.modigh@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32152, "headline": "”Även schysta män kan våldta”", "summary": "Två veckor efter att hon börjat på sin utbildning polisanmälde Johanna att hon blivit våldtagen av två kurskamrater. Men utredningen lades ned i brist på bevis. ”Det kändes förnedrande”, säger hon.", "article": "Johanna, som är 23 år, berättar att hon blev våldtagen efter en fest. Hon kände sig förödmjukad av de två män som trodde sig ha fritt tillträde till hennes kropp. Efter en anmälan inledde polisen en utredning, men den lades ned. – Då kände jag att folk började tvivla på mig, inte mina vänner, men andra. Hade jag inte i själva verket varit med på sexleken? Jag var väl bara full och kåt ... Enligt Johanna var det som att utsättas för ett andra övergrepp. De två männen våldtog henne som kvinna, de som tvivlade på henne ifrågasatte henne som människa. Den 21 februari i år berättade DN om Miriam som blev våldtagen på en fest i högstadiet. Personalens agerande bidrog till att rykten spreds på skolan och att hon mådde ännu sämre psykiskt. Johanna hörde av sig efter artikeln. Förra våren kom hon in på en tvåårig estetisk utbildning och tvekade inte att flytta till skolan som ligger i Mellansverige, fast hon trodde att det skulle kännas svårt att inte träffa sin pojkvän så ofta. De har varit tillsammans i nära sex år. Två veckor efter att kursen startat ville Johanna och flera av skolkamraterna ha en helkväll. De gick till olika pubar och det blev mycket alkohol. Några av de nyfunna vännerna ville avsluta kvällen med en efterfest. Johanna följde med hem till en av dem. Hon dansade och drack ännu mer. Hon var lycklig över att ha kommit in på en bra utbildning och det var underbart att få vara med så många skolkamrater. Efter hand droppade folk av. Johanna, som då var väldigt berusad, hade lagt sig i en säng. Hela rummet snurrade och hon mådde illa. När hon upptäckte att det bara var hon och två killar kvar i lägenheten ville hon gå hem till sig. – Men de sa att allt var lugnt och att jag kunde ligga kvar. Jag måste ha domnat bort och när jag vaknade till höll killarna på att våldta mig. Rummet snurrade runt. Jag visste inte var jag var någonstans och vad som hände, bara att de höll på att rota runt i min kropp. Resten är ganska suddigt. Men Johanna kommer ihåg att hon kröp runt på golvet och letade efter sina kläder och att hon lyckades ta sig till en skolkamrat som bodde i samma hus. – Vi åkte till sjukhuset för att ta olika prov och jag ringde min pojkvän. Han kom hit efter några timmar med en kamrat. Vi körde direkt till min lägenhet i Stockolm. Därefter gick Johanna till polisen. Hon talade länge med sin pojkvän innan hon tog det steget. Men till slut kände hon att en anmälan var det enda rätta. Efter ett par dagar blev hon uppringd av polisen på orten där skolan ligger. En utredning inleddes och de två unga männen togs in till förhör. – Jag var orolig. Här hade jag satt i gång värsta grejen med allt som en anmälan leder till. Men min pojkvän och mina vänner stöttade mig. Rektorn på skolan ringde och berättade att han tog det som hänt på största allvar. Johanna skulle få stöd och samtalsgrupper sättas i gång bland skolans övriga elever. Efter en vecka återvände hon till skolan. Där möttes hon av ett chockbesked – hennes fall skulle läggas ned i brist på bevis. – Ord stod mot ord, menade polisen. Jag hade inga blåmärken, var inte söndertrasad ... men måste man vara skadad och ha kämpat som ett djur för att det ska klassas som en våldtäkt? Johanna erkänner att hon var väldigt berusad när de två killarna våldförde sig på henne. Hon säger att hon kände sig paralyserad och rädd för att ropa på hjälp. – Men jag blev ju sexuellt utnyttjad mot min vilja. Senare gick ryktet att det skulle vara jag som bett om att ha en trekant ... jag har aldrig haft en tanke på något sådant och har en kille som jag älskar. Johanna övervägde att åka hem igen, men kände att risken då var uppenbar att hon aldrig skulle återvända till skolan. – Jag bestämde mig för att inte vika undan med blicken om andra tittade menade eller anklagande på mig. Ingen skulle få spräcka min dröm om att få syssla med musik och sång på heltid. Efter att utredningen lagts ned ändrade rektorn attityd. Nu visade han förståelse för killarna och påpekade att de aldrig varit ”några våldtäktsmän”. – Rektorn sa att han insåg att jag mådde dåligt och förmanade mig att inte dricka så mycket igen. Han var mer mån om att skydda skolans rykte än att lyssna på mig verkade det som. Johanna blev sårad och upplevde det som att rektorn gav henne skulden för det som hänt. – Visst hade jag druckit. Men en kvinna ska inte behöva räkna ut exakt hur många centiliter hon fått i sig, en kvinna ska kunna dricka så mycket hon vill utan att det betyder att en man har rätt till henne och hennes kropp. Under de senaste månaderna har Johanna själv betalat för besök hos en psykolog varannan vecka. Där får hon hjälp att bearbeta det som hänt. Utan samtalen hade hon nog inte orkat studera vidare. I dag vill hon inte gå ensam runt i skolan och riskera att möta någon av dem som våldtog henne. När kamraterna har fest klarar hon ännu inte att vara med. – Jag har aldrig varit rädd för att gå utomhus ensam en kväll. Nu vet jag att man kan bli utsatt även av dem man uppfattar som schysta män. Insikten att jag förlorat en del av min tillit till människor är smärtsam. Johanna säger att hon ändå känner sig stark i dag. Hon gjorde en polisanmälan och vet vad som hände. De vänner som betyder något för henne finns kvar – och de tror på henne. Och hennes pojkvän är en fast och stabil person i hennes liv. Till sist får Johanna frågan om hon själv skulle kunna tilltvinga sig ett samlag med en man som är så kraftigt berusad att han inte vet var han befinner sig? – Jag har funderat på frågan. Nej, det skulle jag inte. Jag kan inte få in i mitt huvud hur någon kan utnyttja en människa så. Jag har försökt att förstå, men kan inte det. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 Johanna heter egentligen något annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 32153, "headline": "\"Även schysta män kan våldta\"", "summary": "Två veckor efter att hon börjat på sin utbildning polisanmälde Johanna att hon blivit våldtagen av två kurskamrater. Men utredningen lades ned i brist på bevis. \"Det kändes förnedrande\", säger hon.", "article": "Johanna, som är 23 år, berättar att hon blev våldtagen efter en fest. Hon kände sig förödmjukad av de två män som trodde sig ha fritt tillträde till hennes kropp. Efter en anmälan inledde polisen en utredning, men den lades ned. - Då kände jag att folk började tvivla på mig, inte mina vänner, men andra. Hade jag inte i själva verket varit med på sexleken? Jag var väl bara full och kåt ... Enligt Johanna var det som att utsättas för ett andra övergrepp. De två männen våldtog henne som kvinna, de som tvivlade på henne ifrågasatte henne som människa. Den 21 februari i år berättade DN om Miriam som blev våldtagen på en fest i högstadiet. Personalens agerande bidrog till att rykten spreds på skolan och att hon mådde ännu sämre psykiskt. Johanna hörde av sig efter artikeln. Förra våren kom hon in på en tvåårig estetisk utbildning och tvekade inte att flytta till skolan som ligger i Mellansverige, fast hon trodde att det skulle kännas svårt att inte träffa sin pojkvän så ofta. De har varit tillsammans i nära sex år. Två veckor efter att kursen startat ville Johanna och flera av skolkamraterna ha en helkväll. De gick till olika pubar och det blev mycket alkohol. Några av de nyfunna vännerna ville avsluta kvällen med en efterfest. Johanna följde med hem till en av dem. Hon dansade och drack ännu mer. Hon var lycklig över att ha kommit in på en bra utbildning och det var underbart att få vara med så många skolkamrater. Efter hand droppade folk av. Johanna, som då var väldigt berusad, hade lagt sig i en säng. Hela rummet snurrade och hon mådde illa. När hon upptäckte att det bara var hon och två killar kvar i lägenheten ville hon gå hem till sig. - Men de sa att allt var lugnt och att jag kunde ligga kvar. Jag måste ha domnat bort och när jag vaknade till höll killarna på att våldta mig. Rummet snurrade runt. Jag visste inte var jag var någonstans och vad som hände, bara att de höll på att rota runt i min kropp. Resten är ganska suddigt. Men Johanna kommer ihåg att hon kröp runt på golvet och letade efter sina kläder och att hon lyckades ta sig till en skolkamrat som bodde i samma hus. - Vi åkte till sjukhuset för att ta olika prov och jag ringde min pojkvän. Han kom hit efter några timmar med en kamrat. Vi körde direkt till min lägenhet i Stockolm. Därefter gick Johanna till polisen. Hon talade länge med sin pojkvän innan hon tog det steget. Men till slut kände hon att en anmälan var det enda rätta. Efter ett par dagar blev hon uppringd av polisen på orten där skolan ligger. En utredning inleddes och de två unga männen togs in till förhör. - Jag var orolig. Här hade jag satt i gång värsta grejen med allt som en anmälan leder till. Men min pojkvän och mina vänner stöttade mig. Rektorn på skolan ringde och berättade att han tog det som hänt på största allvar. Johanna skulle få stöd och samtalsgrupper sättas i gång bland skolans övriga elever. Efter en vecka återvände hon till skolan. Där möttes hon av ett chockbesked - hennes fall skulle läggas ned i brist på bevis. - Ord stod mot ord, menade polisen. Jag hade inga blåmärken, var inte söndertrasad ... men måste man vara skadad och ha kämpat som ett djur för att det ska klassas som en våldtäkt? Johanna erkänner att hon var väldigt berusad när de två killarna våldförde sig på henne. Hon säger att hon kände sig paralyserad och rädd för att ropa på hjälp. - Men jag blev ju sexuellt utnyttjad mot min vilja. Senare gick ryktet att det skulle vara jag som bett om att ha en trekant ... jag har aldrig haft en tanke på något sådant och har en kille som jag älskar. Johanna övervägde att åka hem igen, men kände att risken då var uppenbar att hon aldrig skulle återvända till skolan. - Jag bestämde mig för att inte vika undan med blicken om andra tittade menade eller anklagande på mig. Ingen skulle få spräcka min dröm om att få syssla med musik och sång på heltid. Efter att utredningen lagts ned ändrade rektorn attityd. Nu visade han förståelse för killarna och påpekade att de aldrig varit \"några våldtäktsmän\". - Rektorn sa att han insåg att jag mådde dåligt och förmanade mig att inte dricka så mycket igen. Han var mer mån om att skydda skolans rykte än att lyssna på mig verkade det som. Johanna blev sårad och upplevde det som att rektorn gav henne skulden för det som hänt. - Visst hade jag druckit. Men en kvinna ska inte behöva räkna ut exakt hur många centiliter hon fått i sig, en kvinna ska kunna dricka så mycket hon vill utan att det betyder att en man har rätt till henne och hennes kropp. Under de senaste månaderna har Johanna själv betalat för besök hos en psykolog varannan vecka. Där får hon hjälp att bearbeta det som hänt. Utan samtalen hade hon nog inte orkat studera vidare. I dag vill hon inte gå ensam runt i skolan och riskera att möta någon av dem som våldtog henne. När kamraterna har fest klarar hon ännu inte att vara med. - Jag har aldrig varit rädd för att gå utomhus ensam en kväll. Nu vet jag att man kan bli utsatt även av dem man uppfattar som schysta män. Insikten att jag förlorat en del av min tillit till människor är smärtsam. Johanna säger att hon ändå känner sig stark i dag. Hon gjorde en polisanmälan och vet vad som hände. De vänner som betyder något för henne finns kvar - och de tror på henne. Och hennes pojkvän är en fast och stabil person i hennes liv. Till sist får Johanna frågan om hon själv skulle kunna tilltvinga sig ett samlag med en man som är så kraftigt berusad att han inte vet var han befinner sig? - Jag har funderat på frågan. Nej, det skulle jag inte. Jag kan inte få in i mitt huvud hur någon kan utnyttja en människa så. Jag har försökt att förstå, men kan inte det. I den nya boken \"Våldtagen – men I den nya boken \"Våldtagen – men jag är fan i mej inget offer\" (Forum) berättar Caroline Malmberg hur hon en dag blir överfallen av två män som för bort och våldtar henne. Caroline Malmberg hoppas att boken, som är skriven tillsammans med Christel Dopping, kan bli ett stöd för våldtäktsoffer och anhöriga. Den innehåller adresser och telefonnummer för den som behöver hjälp. Enligt Brottsförebyggande rådet Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har antalet anmälda våldtäkter ökat under de senaste trettio åren, från cirka 750 brott 1975 till drygt 4 200 brott 2006. För två år sedan genomförde Brå en kartläggning som visade att i en tredjedel av fallen är gärningsmannen offrets nuvarande eller före detta make, sambo eller pojkvän. Nästan lika vanligt (27 procent) är att offret och gärningsmannen är ytligt bekanta. De kan ha träffats samma dag. De kan vara kollegor eller skolkamrater. Drygt var tionde våldtäkt (12 procent) är en överfallsvåldtäkt. ", "article_category": "other"}
{"id": 32172, "headline": "Johanna älskar flera samtidigt", "summary": "Johanna träffade den rätta, Lisa, för snart fem år sen. I höstas dök Jack upp. Han var oemotståndlig. Nu känns det rätt med båda. Och kanske blir det fler rätta framöver. Johanna är polyamorös.", "article": "– Att älska är för mig att stötta någon att bli och göra allt det den vill. Om det sen är att bo utomlands eller möta andra människor i kärlek spelar ingen roll. Jag vill varken tvinga någon att stänga dörren till resten av världen eller tvingas till det själv. Lisa och Johanna träffades på jobbet. Det var en hektisk period med långa arbetsdagar. Efteråt gick de ofta ut tillsammans, för att det inte bara skulle bli jobb i deras liv. En helg bjöd företaget på kryssning för alla anställda. Lisa och Johanna skrattade sig igenom hela kryssningen, sida vid sida. – Efter ett tag märkte jag att jag saknade Lisa varje gång hon inte var där. Jag tyckte så mycket om att vara med henne. Fast på ett lugnt och sansat sätt. Hon gjorde mig inte pirrig i första hand utan mest väldigt glad. Det är första gången glädje har varit ingången i en relation för mig. Förhållandet med Lisa är Johannas första allvarliga relation med en kvinna. – Man hade ju kunnat tro att det skulle kännas enkelt och skönt, äntligen en tjej, som fattar. Men Lisa är inte särskilt tjejig. Sexuellt kan jag tända på manliga män och tjejiga tjejer. Men för en relation vill jag vara med någon som är mer androgyn i sinnet. Snart både bodde de ihop, jobbade ihop, träffade vänner ihop. Allt stämde. – Det finns en grundgrej i hennes utstrålning som min mamma satte fingret på direkt. ”Wow”, sa hon”, en god människa! Lisa är empatisk och schyst. Hon bryr sig om viktiga saker i världen, politik, litteratur. Och så har vi hysteriskt roligt. Johanna ser fram emot att de ska skaffa barn ihop. Fast gifta sig vill hon inte. – Man kan inte lova att älska någon hela livet. Vad är det man lovar varandra då? Att aldrig någonsin utvecklas? Att helt säkert stagnera som person så att man är hundra på att passa lika bra ihop om femtio år? Efter fyra år med Lisa kom Jack. – Vi hade flirtat ett tag på nätet, vi rörde oss i samma kretsar, men vi hade inte lyckats träffas. Han var intresserad, men jag kände mig lite tveksam. Men så uttryckte han något som fångade mitt intresse och vi gick ut och tog en öl. Det klickade direkt. Oj, vad gjorde du då? – Jag lutade mig fram över bordet och kysste honom. Sen gick vi hem tillsammans. Tänkte du inte på Lisa? – Nej, i en polyrelation har man alltid tydliga överenskommelser. De kan se ut på olika sätt, och skifta över tid, men så länge man rör sig inom ramen för överenskommelsen så är det inga problem. Men Jack kom att betyda alltmer och nu är han den första stadiga relationen som kommit in vid sidan av Lisas och Johannas förhållande. Det fungerar ganska bra, tycker Johanna, men när Jack bjöd henne på en långsemester i januari uppstod komplikationer. – Lisa tyckte att det var konstigt att jag skulle resa bort med honom i nästan en månad. Vi fick prata mycket om det. Om hur viktigt det var för mig, och om hennes osäkerhet och rädsla för att bli bortvald. Till slut bestämde jag mig ändå för att åka. Både under och efter resan ansträngde sig sedan Johanna för att bekräfta kärleken till Lisa. – Jag skickade massor av sms, hörde av mig ofta och förklarade att jag ville vara med henne, att ingenting hade ändrats i vår relation. Lisa hade inte levt i öppna förhållanden tidigare. Men Johanna deklarerade tydligt och tidigt hur hon såg på kärlek, att hon inte ville stänga dörren till andra människor. Vill man leva ”poly” är det viktigt att förklara det för tänkbara partner direkt. Det var första gången hon var helt öppen från början. När Johanna som fjortonåring bedrog sin första pojkvän på konfirmationslägret kände hon skuld, fastän hon själv inte kunde känna att hon gjort något fel. Hon var ju lika tokkär i sin pojkvän när hon kom tillbaka. – Jag har alltid vetat att jag kan och vill älska flera, men då hade jag inga ord för det. Inga andra än otrohet i alla fall. Det jag kände var bara fel enligt den monogama matrisen. Ingenstans hade jag hört talas om att man kunde vara polyamorös. Johanna tycker att den uppdelning vi gör mellan kärleksrelationer och andra relationer är konstig. – Olika personer är rätta på olika sätt. Lena, som jag bor tillsammans med just nu är väldigt rätt för mig att bo ihop med. Min allra bästa vän är väldigt rätt för mig att dela både jobbiga och roliga saker med. Många har ju också upplevt ett slags förälskelse när de möter en ny vän. Vänskapen är också basen för hur hon ser på kärlek. – Jag vill slå ett slag för en avromantisering av kärleken. Vi tror ju på kärleken som en oförklarlig känsla som berusar, skapar osäkerhet och ger fjärilar i magen. Men den där känslan kommer bara när man träffar någon som är väldigt lik den yttre bilden av kärleken. Och i det läget är det så lätt att man suddar ut sig själv. Man gör vad som helst för att få vara med den där personen, man ser knappt om den behandlar en bra eller dåligt. – För mig känns det vettigare att låta huvudet och magkänslan styra. Jag vill inte ha en relation med en människa som bara ger mig fjärilar i magen. Jag vill ha en relation med någon som gör mig stark och glad. Men ändå. Hur fungerar det i praktiken? Har Lisa och Jack träffats? – Ja, de träffades för första gången ganska nyligen. De klickade inte direkt, men de tycker inte illa om varandra. Mitt önskescenario är förstås att de kommer jättebra överens. – Men det funkar ändå. Just nu bor inte Lisa och jag tillsammans. Hade vi gjort det hade det varit svårare. För Lisa, för att det skulle bli tydligare att det bara är en av oss som har en extra relation, men också för Jack att komma in i det som Lisa och jag byggt upp tillsammans. Blir du själv svartsjuk? – Ja, oh ja! Jag är inte befriad från det. Men jag ser svartsjuka som något negativt och försöker jobba bort den. Jag försöker plocka ner känslan och se vad den står för. Är jag rädd att bli lämnad? Bortprioriterad? Behöver jag mer bekräftelse? Tvivlar jag på den andras kärlek? Jag har känt alltihop. Men ofta behövs det inte att den andra beter sig annorlunda, om den visar förståelse, lyssnar, bekräftar. Visar att det inte är farligt. – Det finns ju ingen som kan vara helt rätt. Man kommer aldrig att träffa någon som kan uppfylla alla ens önskningar. Och det är klart att man inte måste vara poly bara för det, men det hjälper. Jag behöver inte pressa in saker i mitt förhållande till Lisa som inte passar där. Jack och jag matchar varandra perfekt sexuellt i vissa avseenden. Då slipper jag försöka få Lisa att göra saker hon inte vill. Jack älskar att dansa, Lisa dansar aldrig. Men det är ändå Lisa som jag vill bo tillsammans med och skaffa barn med. Jag känner ju att jag vill leva med henne forever and ever. Annika Persson frilansjournalist insidan@dn.se Fotnot: Den som vill få kontakt med andra polyamorösa kan söka inträde i ”polylistan”: medlemskap@polymagic.com ", "article_category": "other"}
{"id": 32184, "headline": "Anna hittade hem hos en kvinna", "summary": "I tolv år levde Anna tillsammans med Erik. Först efter skilsmässan vågade hon göra klart för sig att hon lika gärna kan bli kär i en kvinna som i en man. Nu planerar hon att skaffa barn med sin stora kärlek, Maria.", "article": "För Anna är det ingen tvekan om saken. Den person hon nu lever med är hennes livs stora kärlek. Den rätta. – Jag insåg det direkt. Vi insåg det direkt. Att maskineriet bara stämde. Även om det tog tid innan jag vågade lita på att det skulle fungera, visste jag genast att det var henne jag ville leva med. Inte bara just nu, utan för alltid. Jag vill kunna stoppa tiden, att vi ska vara här, just nu, just i dag, för alltid – samtidigt som jag ser fram emot att vi ska gå i rullator tillsammans, bli gamla tillsammans. Anna ler ett snabbt leende. I dag är hon 41 år, och förklarar sig må bättre än hon någonsin gjort tidigare. Hon lever, säger hon, äntligen fullständigt ärligt och precis som hon själv vill. Vilket innebär ”ett riktigt Svenssonliv, som samtidigt är helt utanför normerna”. När Anna träffade Maria var hon 36. Då hade hon levt som singel i fyra år, efter att ha skilt sig från Erik, som hon hade levt ihop med i tolv år. – Jag har hört folk säga att det verkar snurrigt att gå från att ha levt med en man så länge till att leva med en kvinna. Då säger jag: gissa hur det har varit för mig! Det har varit en förvirrande, omtumlande resa. Men nu känns allting rätt. Till sist. Det var först i samband med att hon lämnade sin make som Anna klart och tydligt vågade tala om för sig själv att hon var bisexuell. I hennes självbild ingår att hon alltid sett sig själv som ”en lite udda figur”. Uppvuxen i ett mindre samhälle, med flera äldre syskon och en mamma och pappa som var gifta (och är det än i dag), levdes livet enligt de traditionella normerna. Som liten var Anna den klassiska pojkflickan, lika intresserad av mopeder som av dockor. Men sedan, när hon blev äldre, gjorde hon som det förväntades: tog på sig rollen av flickan som blir kär i pojkar. – Min första kärlek, när jag var tretton, fjorton, var en pojke. Men samtidigt var jag också kär i min konstlärarinna. Under hela min uppväxt blev jag förälskad i flickor, men såg det inte som något man kunde leva ut. Hela samhället runt omkring signalerade att det inte var okej att göra det. I stället träffade hon så småningom Erik. Anna var 20 år, han åtta år äldre. I efterhand tänker hon på deras förhållande som ett där de typiska könsrollerna rådde. Han tjänade mer än hon, och hon tog större ansvar för hushållet, för matlagningen, för vännerna, för det sociala livet. – Det var ett mycket kärleksfullt förhållande. Men så småningom blev vi mera vänner än älskande. Vi köpte hus, och pratade om att skaffa barn. Men det blev aldrig av. Som tur är, tycker jag i dag. – Allt eftersom tiden gick tröttnade jag på att vara den där typiska kvinnan, personen som spelade kvinnorollen. Jag ville vidare, ville utvecklas. Jag kände nog hela tiden att det fanns något inom mig som inte fick komma fram. Efter separationen delade Anna lägenhet med en lesbisk tjej. Det var då hon erkände för sig själv vad hon alltid tänkt: att det inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna hon förälskar sig i. – Respekten, samhörigheten, att man värnar om varandra och samtidigt lämnar varandra fria. Att man ser den andra, vem den andra är, och låter den vara precis sådan. Och att man samtidigt kan sätta gränser, att man älskar sig själv… allt det är detsamma, oavsett vilket kön personen har. Under de fyra åren som singel, mellan skilsmässan från Erik och mötet med sin stora kärlek gjorde hon nya erfarenheter och fick nya lärdomar. Med lite överblick kan hon konstatera att de män och kvinnor hon har haft korta eller långa förhållanden med har delat vissa egenskaper. Alla har varit öppna, naturliga och ärliga. Personer som kan uttrycka sig, som kan lyssna och berätta och ge av sig själva. Männen har inte varit machokillar, snarare mer ”pojkaktiga”. Kvinnorna har inte varit ”tjejiga”, sådana som använder mycket smink och smycken, utan aningen mer ”maskulina”. Samtidigt, betonar hon, har det aldrig funnits en viss ”typ” som hon fallit för. Hon har aldrig haft en ”dröm-man” eller ”dröm-kvinna” som hon gått omkring och letat efter. – På sätt och vis kan jag se att Maria och Erik är lite lika varandra. Båda är mycket dedikerade för det de gör. De är sociala, ärliga personer. Men med Maria är det känslomässiga mycket mera närvarande. Vi kommunicerar bättre, vi tar upp känslor till ytan och pratar om allting på ett sätt som jag och Erik inte gjorde. Först tyckte jag att det var jobbigt, men samtidigt är det härligt efteråt, och det för relationen framåt. Anna avbryter sig och konstaterar att det kan låta lite klyschigt: mannen som inte pratar om känslor, kvinnorna som gör det hela tiden. Hon menar att det nog mest är en fråga om personlighet: hon har haft relationer med flera tjejer som inte heller kunnat prata om känslor. Den stora skillnaden mellan hennes förhållande med Maria och med Erik handlar om en annan sak: att hon och Maria på riktigt delar livet. – Vi lever väldigt mycket med varandra. Jag och Erik gick mer i olika världar, parallellt. Vi sågs helt enkelt inte så mycket. Vi gick till varsitt jobb, ibland umgicks vi var och en med kolleger på kvällarna. Och så man har ju ofta separata umgängen, killar på sitt håll, tjejer på sitt. Jag och Maria träffas mycket mer. Vi har en vanlig vardag tillsammans. Nu väntar nästa projekt: att skaffa barn. Efter fem år tillsammans känns förhållandet så stabilt att det är dags att gå vidare och då är steget givet. Anna kan mycket väl tänka sig att skriva under på det som vissa hävdar: att kärlek är en konstruktion som vi människor skapat kring den starka, biologiska driften att sätta nya barn till världen. – När man är riktigt kär känns det ju så: man älskar ihjäl den andra och vill att det ska finnas fler av honom eller henne, så att man aldrig kan få nog. Man vill ha en i bakfickan, en i väskan, en i handen … Hade jag och Maria kunnat göra barn själva så hade vi säkert haft hundra stycken redan nu. Men nu är det alltså dags. Att leva i en samkönad relation innebär ju att man inte kan skaffa barn hur som helst. När man väl tar beslutet så blir det verkligen genomtänkt. – Det är först nu jag känner mig redo, och är stark nog. Jag är trygg i att vi två har kärlek som spiller över och räcker för fler än oss. Att skaffa familj har aldrig varit ett livsmål för Anna. Det är först nu när hon har funnit sig tillrätta och lever i en bra relation som det känns i sin ordning. Att hon råkar dela sitt liv med en kvinna är i sammanhanget av mindre betydelse. – Som sagt: jag lever som en riktig Svensson på många sätt. Och jag tycker att det är fantastiskt skönt. Jag tycker om att storhandla, ha parmiddagar, och snacka skit med grannarna. Vi har byggt en stabil bas att utgå ifrån. Vi vet båda två vad vi vill, vi har inte bara låtit saker hända. Och vi tar gemensamt ansvar för vårt liv och vårt förhållande. Det är inte bara en av oss som engagerar sig, som driver på. Det tror jag är fantastiskt viktigt. Magnus Västerbro frilansjournalist insidan@dn.se Anna, Erik och Maria heteregentligen något annat. ", "article_category": "other"}
{"id": 32197, "headline": "Tage Andersen", "summary": "Han börjar dagen klockan fem, och som vanligt med en halvtimme i badet. Först två timmar senare dricker han morgonkaffe och därefter går dagen givetvis i blommornas tecken för trädgårdskonstnär Tage Andersen.", "article": "– Ska ni följa Tage en hel dag? Då får ni allt äta lite nervmedicin först, skrattar Mogens Andersen när han svarar i blomsterbutikens telefon. Det behövs nu inte, trots att Tage Andersen är verksam varje sekund av dagen. Han sitter aldrig ner, utom när han äter lunch. Han stiger upp klockan fem och somnar ofta framför tv:n vid midnatt. – Tiden räcker aldrig till, det är mitt största problem. Det är svårt att sätta ord på Tage Andersens konstnärskap. Han har kallats blomsterkonstens Michelangelo, renässanskonstnär och geni. Han har ett ständigt uppdrag att inreda ett slott i Toscana, han har haft utställningar på de stora museerna och sedan tre år arrenderar han Norrvikens trädgårdar utanför Båstad. Hans kunder kommer både från Japan och USA. – Tage är en konstnär som ser möjligheter i allt, säger Mogens Andersen. Mitt i all berömmelse och stora uppdrag vill han fortsätta att vara den lilla floristen nere på hörnet. Tage Andersen börjar varje dag med en halvtimme i badkaret. – Det är då jag hinner tänka. Tisdagar och torsdagar åker han till grossisthandeln i Vallby direkt efter badet. Sedan åker han hem och dricker morgonkaffe med Mogens. De bor i samma hus som butiken på Ny Adelgade, alldeles bakom Kongens Nytorv. Butiken är lika mycket galleri som museum. Ska man inte handla något kostar det 40 kronor i inträde. – Efter ett tv-program för några år sedan blev vi fullkomligt belägrade av nyfikna, säger Tage Andersen. Det var så mycket folk både i och utanför butiken att vi inte kunde arbeta och kunderna inte kunde komma fram. Då införde vi denna avgift. Sen blev den kvar. Inte för pengarna utan för att sortera ut de seriösa besökarna. Efter morgonkaffet går han ner i butiken och inleder dagens arbete med att vara den lilla floristen på hörnet. Denna morgon har han fått tag på brungula iris och ljusröda liljekonvaljer hos grossisterna. Han tar fram ett gallerverk av mossbelupna grenar där det sitter små strutar av koppar och zink instuckna. Han fyller strutarna med de brungula irisarna och några knoppiga gröna växter. Han granskar sitt verk och ropar på Mogens som bär ner det i butiken. Skapelsen kostar 3 400 kronor. – Jag arbetar alltid utifrån min omedelbara inspiration. Det lilla arbetsrummet har inte fått någon ny färg under de 20 år butiken funnits här. Tage Andersens arbetsbord är nedslitet av de tusentals blommor han beskurit där. Saxar, knivar och brickor är gamla och slitna. Men det är rent, funktionellt och det råder en pedantisk ordning. Bredvid vasken står en liten stänkflaska i plast. – Den passar inte här, säger han nästan irriterat och ställer ner den på sin plats under diskbänken. – Jag är estet, ursäktar han sin irritation. Vid en annan arbetsbänk sitter Rita Nielsen och limmar fast små, små vita mossbitar på några korgar. – Jag gör en liten del först, säger hon. Sedan ska den granskas, så får vi se om den duger. Hon säger det vänligt, men man förstår att det inte är lätt att arbeta för ett geni som vet exakt hur han vill ha det. Klockan tio packar Tage Andersen in en bunt ”lövmunnar”, en släkting till lövkojan, i bilen och kör till Statens museum för konst. Där hade han en stor utställning som hette ”Dialog” för fem år sedan. Nu finns det bara kvar en stor terrakottakruka med snittblommor på entrédisken. Det ger liv åt den sobra, men lite sterila miljön. De blankpolerade ytorna är så långt från Tage Andersen man kan komma. Han hämtar sin stege och byter ut de blommor som slokar i krukan mot de fräscha lövmunnarna. Tillbaka i butiken tar han en vända ut på den lilla gården som han annekterat. Högt upp på husväggarna sitter hyllor med blomkrukor och olivträd. På marken struttar en exotisk fasan och i lusthuset porlar en fontän. – Förr var det alltid någon som gjorde ren den. Men jag tycker bättre om den nu, säger Tage Andersen och stryker kärleksfullt över den gröna beläggningen av alger. På en bänk ligger rader av hans berömda ägg. Just dessa är i zink. – De ligger här ute för att oxidera och få en vacker yta. Och koppar blir väldigt vacker när den blir grön. Han arbetar också mycket med järn. –När det rostar får det döda materialet liv. Utanför växthuset blommar två stora kamelior. – Nej, de här är inte stora. De stora är på utställningen i Norrvikens trädgårdar. Tage Andersens samling innehåller 200 kamelior, av 85 olika sorter. Han bär ut ett av sina konstverk till bilen. Det påminner lite om hans fågelburar, men med lite grövre material i gallerverket. – Grunden är grenar av magnolia med knoppar som jag sedan har förkopprat. Den var med på utställningen ”Dialog” för fem år sedan och det är en unik sak som jag egentligen inte tycker om att sälja. Men man måste ju ha ihop till hyran. Priset för konstverket är 85 000 kronor. – En del kritiserar mig för att jag är kommersiell. Vore jag det skulle jag massproducera mina saker. Jag tänker inte kommersiellt när jag arbetar, men jag lever ju på det jag skapar. Lunchen intar han helst och oftast hos vännen och krögaren Klaus Chrisiansen på Gammel Mønt några kvarter från butiken. – Stekt fläsk med persiljesås, det är riktig mat, säger Tage Andersen förtjust. Efter lunch åker han norrut för att inspektera en beställning till en hästgård. Ägaren vill ha en installation, närmast en stor pergola på sin terrass. Vad den kommer att kosta vill Tage Andersen inte ens antyda. Smederna har just rest de fyra, 260 kilo tunga, benen av rostigt, vridet järn. När de tog fram vattenpasset visade det sig att terrassen lutade en aning, så att de främre benen blev sex centimeter för korta. De praktiska smederna löste detta genom att skruva ut en nivåreglerande fot. – Nej, så kan vi inte ha det, säger Tage Andersen. Vi får ta ner det hela igen och kapa de två ben som blev för långa. Han åker vidare till det växthus där många av hans träd och plantor förvaras över vintern. – På gamla dagar har jag börjat tycka allt mer om våren. Annars är september min favoritmånad då allt som växer är så fyllt av kraft. Klockan fyra är han tillbaka i butiken och komponerar några nya verk inför lördagen som är veckans intensivaste dag. Butiken stänger klockan sju och en timme senare går Tage och Mogens tvärs över gatan för att äta middag. De beställer var sin Herefordsteak. Klockan halv tio är de hemma igen. Tage sätter sig och slötittar på tv och slumrar till som vanligt. Klockan halv tolv går han och lägger sig och somnar bums. text Ole Rothenborg ole.rothenborg@dn.se foto Ingvar ANdersson ingvar.andersson@dn.se 05.00 Stiger upp och spolar upp morgonbadet. 05.45 Åker till blomstergrossisterna. 07.00 Morgonkaffe och några skivor gott rågbröd med Mogens. 08.30 Besök hos tandläkaren. 09.30 Börjar arbeta med de blommor han köpt i gryningen. 10.30 Fräschar upp sin stora bukett på Statens museum för konst. 11.20 Levererar ett konstverk för 85 000 till en bostad på Holmen. 13.00 Äter stekt fläsk med persiljesås på ”Gammel Mønt”. 14.00 Åker till stuteriet ”Friheden” för att inspektera en installation. 15.15 Växtuseti Ledøje. 19.00 Stänger sin butik för dagen. 20.00 Äter middag på kvarterskrogen. 23.30 Lägger sig och somnar bums. Tage Andersen föddes i Heltborg på nordvästra Jylland 1947. Efter folkskolan blev han lärling hos en konditor. Men blommorna lockade mer än marsipanen och som 20_åring öppnade han sin första affär med blommor och dekorationer i Kjellerup. 1974 bad den kungliga hovleverantören Sven Schaumann honom att medverka i utsmyckningen av det danska kungahuset. Han reste till Köpenhamn och blev kvar där. Tage Andersen nöjde sig inte med att komponera blomsteruppsättningar. Han fortsatte med vaserna och krukorna som blommorna stod i, fortsatte med borden som vaserna stod på och stolarna runt bordet och lamporna över. Sedan år 2004 driver han Norrvikens trädgårdar utanför Båstad. ", "article_category": "other"}
{"id": 32200, "headline": "”S dolde sanningen med manipulerad polisanmälan”", "summary": "Försvarsadvokat till attack om dataskandalen: Logglistan till polisen censurerades för att partiet över valet ville dölja att även s-medarbetare begått brott. Socialdemokraterna lämnade in en falsk polisanmälan om dataintrånget. Syftet var att vilseleda såväl polis och åklagare som försvarsadvokater. Den logglista där dataintrången kunde avläsas hade nämligen maskats för att dölja att även en socialdemokratisk medarbetare gjort sig skyldig till brott. Därför uppdagades detta inte före valet. Det är oacceptabelt att landets största parti, då i innehav av regeringsmakten, inte dragit sig för att missbruka rättsväsendet i syfte att vinna inrikespolitiska fördelar. Det skriver advokat Per E Samuelson, försvarare åt fp:s förre partisekreterare, den i går friade Johan Jakobsson.", "article": "Domen i folkpartimålet har nu kommit och med den kom facit: Sanningen visade sig vara att en socialdemokratisk tjänsteman på gräsrotsnivå själv gjorde dataintrång på chefens hemliga socialdemokratiska nätverk på distriktsnivå. I ett obevakat ögonblick råkade han dessutom mellan skål och vägg läcka lösenordet till en kompis på gräsrotsnivå i folkpartiet, som i sin tur läckte det till ytterligare en folkpartist på gräsrotsnivå, som sedan roade sig med att begå över 100 dataintrång för att slutligen lämna lösenordet vidare till en journalist på Expressen som loggade in sig tre gånger. De som erkände sina brott dömdes därför till böter av tingsrätten. Dessutom åtalades två personer på rikspolitisk nivå: bland dem den före detta partisekreteraren Johan Jakobsson. Han frikändes. Jag var Johan Jakobssons försvarsadvokat. Men jag skriver inte den här debattartikeln för hans skull eller för folkpartiets skull. Jag är inte ansluten till något politiskt parti och går inte i någon politikers ledband; ingen nämnd, ingen glömd. Orsaken till att jag skriver den här artikeln är att jag känner mig lurad av socialdemokraterna. Jag misstänker nämligen att de lämnade in en ofullständig och tendentiös för att inte säga manipulerd polisanmälan. Om det är sant så är det mycket allvarligt. Om detta gäller följande. Alla vi som arbetar på juridikens verkstadsgolv – domare, åklagare och advokater – är helt beroende av att det material som vi bygger vårt arbete på, bland annat polisanmälningar och övrigt material som finns i förundersökningen, går att lita på. Ingen – bokstavligt talat ingen! – får tillåtas manipulera med vårt arbetsmaterial, för det riskerar att vilseleda hela rättsväsendet. I synnerhet är det naturligtvis en absolut oomkullrunkelig förutsättning för vårt arbete och därmed för rättssäkerheten att rättegången och villkoren för denna inte infiltreras och manipuleras av våra makthavare, av politikerna. Det är här som rättegången om folkpartiets dataintrång kommer in i bilden. Det var på ett sätt en unik rättegång. Det var en politisk rättegång på det sättet att den handlade om ett tämligen systematiskt dataintrång (cirka 130 tillfällen) utövat av en representant för ungdomsförbundet i folkpartiet under ett valår och riktat mot landets största parti, som dessutom innehade regeringsmakten och som kämpade för att med näbbar och klor sitta kvar vid makten. I rättegången klarlades att socialdemokraterna tipsades om dataintrånget den 30 augusti 2006 av Dagens Industri, alltså i slutskedet av valrörelsen. Socialdemokraterna vågade inte lita på tipset utan anlitade en välrenommerad datafirma som gjorde en datateknisk undersökning och klarlade att det från datorer med anknytning till folkpartiet hade gjorts över 100 olika dataintrång på ett av socialdemokraternas hemliga nätverk under år 2006. Socialdemokraterna polisanmälde händelsen söndagen den 3 september 2006, alltså bara 14 dagar före valet. Nu kommer problemet och det som jag är upprörd över: socialdemokraternas polisanmälan ger mig ett intryck av att vara falsk som ett trekronorsmynt! I rättegången erkände en socialdemokratisk tjänsteman på SSU att han själv hade gjort omkring 20 dataintrång. Den unge tjänstemannen på SSU hade alltså inte bara läckt lösenordet till en Luf:are, nej han hade till yttermera visso själv gjort olagliga dataintrång på sossarnas nätverk; han hade nämligen inte som SSU:are behörighet till de säkerhetsnivåer som lösenorden gav rätt till. I sin polisanmälan den 3 september 2006 förteg socialdemokraterna för det första att lösenordet kom till folkpartiets kännedom genom en läcka från en socialdemokratisk tjänsteman. För det andra förteg man att samme socialdemokratiske tjänsteman själv hade gjort sig skyldig till brott genom att olovligen göra dataintrång på ett nätverk som han inte hade tillgång till och till vilket han skaffat sig tillgång genom att olovligen använda sig av chefens lösenord. Förtigandet gjordes genom att man inte nämnde ett ord om detta i själva polisanmälan och genom att man som en bilaga till polisanmälan gav in en utskrift av dataföretagets undersökning av olovliga dataintrång. I den utskriften tycks man som jag förstår det helt enkelt ha maskat bort det tidsmässiga orsakssamband som den fullständiga logglistan utvisar mellan den socialdemokratiske tjänstemannens egna inloggningar och hans olagliga dataintrång med hjälp av chefens lösenord. Därmed tycks socialdemokraterna av allt att döma ha försökt vilseleda polisen, åklagaren och försvarsadvokaterna att tro att dataintrången inte ytterst emanerade från socialdemokraternas egna led. Fokus kom därmed helt och hållet att inriktas på folkpartiet ända fram till efter valet. Saken uppdagades först genom att polisen gjorde om dataundersökningen och då upptäckte de riktiga förhållandena. Jag är starkt kritisk av två tunga skäl. För det första bidrog detta till att socialdemokraterna rent politiskt under skandalens inledande fas slapp erkänna att källan till dataintrånget kom från en läcka i deras egna led. Därmed kunde man rent politiskt lägga hela skulden på folkpartiet ända fram till efter valet. Jag kan inte frigöra mig från tanken att saken även rent juridiskt kanske hade tagit en annan vändning om de riktiga förhållandena hade omnämnts redan från början. Om den allmänna opinionen från början hade fått klart för sig att hela dataintrånget egentligen orsakades av att en socialdemokratisk tjänsteman läckte hemliga lösenord till sina politiska motståndare och till yttermera visso själv satt och gjorde olagliga dataintrång så hade förmodligen skandalen aldrig fått så stora proportioner som den nu fick och då tror jag att det aldrig hade blivit någon rättegång. I stället hade de som gjort själva intrången och som samtliga erkänt sina brott fått böter genom strafföreläggande, och Johan Jakobsson hade aldrig åtalats och hade haft sina jobb och sin position kvar. Och förmodligen hade Lars Leijonborg inte tvingats avgå! För det andra så är det helt oacceptabelt att landets största parti, innehavare av regeringsmakten och statsbärande parti sedan nästan ett århundrade, inte tycks dra sig för att missbruka rättsväsendet för att vinna inrikespolitiska fördelar. Det är helt oacceptabelt, Marita Ulvskog, att lämna in en ofullständig och vilseledande polisanmälan och därmed medvetet lura alla oss som jobbar på rättsväsendets verkstadsgolv. Du vet, Marita Ulvskog, jag vill lita på att du talar sanning och spelar med öppna kort när du håller presskonferens och basunerar ut att nu ska saker och ting minsann polisanmälas och här skall det hållas räfst och rättarting. Om allt är ett politiskt spel där man inte ens drar sig för att manipulera med rättsväsendet för att vinna val, ja då slår jag bakut och protesterar! PER E SAMUELSON ", "article_category": "other"}
{"id": 32205, "headline": "I Vincent van Goghs närvaro", "summary": "Under sina sista dagar bodde Vincent van Gogh i Auvers utanför Paris. Här målade han många av sina bästa tavlor. Här erbjuds också en fascinerande vandring där reproduktioner av hans verk placerats bredvid motiven.", "article": "Sent på eftermiddagen återvände den inneboende på värdshuset Ravoux från en dag på fälten, och ingenting i hans uppförande fick värdfolket att oroa sig. Han stapplade genom matsalen på väg upp mot sitt rum, så som han alltid brukade göra. Han yttrade några osammanhängande ord, men inte heller detta var ovanligt, och först när de upptäckte blodspåren i trappan insåg värdfolket att någonting inte stämde. Det var den 27 juli 1890. Två dagar senare dog Vincent van Gogh av de skador han fått genom att skjuta sig i bröstet. - Här var det, säger den unga flicka som visar rummet på värdshuset Ravoux i staden Auvers. Ett nedklottrat pendeltåg vaggar fram genom regnet, och med ett utdraget, ångestfullt gnisslande lyckas det äntligen stanna vid perrongen i Auvers. En dryg timme har gått sedan vi lämnade Paris, en i tiden lika lång tågresa som den van Gogh gjorde för mer än 100 år sedan, och bara några meter från den tillbommade stationsbyggnaden blir vi påminda om hans närvaro. Under sina 70 dagar i Auvers - de sista dagarna i sitt liv - målade Vincent van Gogh 70 oljemålningar. Ett av dem föreställde konstnären Charles-François Daubignys hus i staden, och nu går vi över gatan från tågstationen. Ja, vi känner igen huset. Främst därför att en reproduktion av van Goghs målning har satts upp exakt på den plats där han stod och målade. Här stod han, inser vi. Detta såg han. Så här blev resultatet. Ett 20-tal reproduktioner av van Gogh och andra impressionister har på samma sätt placerats intill sina motiv i och kring Auvers, och nu står vi med nästan skamset bultande hjärtan och tycker oss tjuvtitta in i konstnärssjälens hemligaste skrymslen. Det är oerhört fascinerande. Riktigt varför Vincent van Gogh valde att tillbringa tid i just Auvers framgår inte av hans brev. Hans hälsa var svag och hans målande hade gått i stå. Kanske trodde han att inspirationen skulle nå honom i den ganska oansenliga byn vid floden Oise, och här kunde han stödja sig på redan erkända auktoriteter. Paul Cézanne hade bott och målat i byn under en period på 1870-talet. Camille Pizarro hade, med den närbelägna staden Pontoise som bas, gjort täta utflykter till Auvers, och några år efter van Goghs död skulle även Henri Rousseau vistas här en tid. I alla händelser nådde inspirationen honom när han väl flyttat in i värdshuset. Bland de 70 oljemålningar som tillkom här hör många till hans allra bästa, och därutöver lämnade han efter sig ett otal skisser och kolteckningar. Hans självmord, utfört med en pistol som han lånat för att skrämma bort kråkor från fälten, kom i en att döma av hans brev relativt lycklig tid. - Han var en snäll människa, säger den unga flickan på värdshuset och lägger handen på överkastet i den säng där han dog. Man talar ofta så i Auvers. van Gogh beskrivs som någon som alldeles nyligen - och kanske tillfälligt - har lämnat stan, och om vilken många, 117 år efter hans död, tycks ha personliga minnen. Han satt tyst och försynt vid sitt bord och klagade aldrig på maten, vittnar värdinnan på värdshuset Ravoux. Man kunde nästan ställa klockan efter honom när han morgon, middag och kväll lämnade värdshuset för att söka upp sina motiv, berättar stans unge präst. Och många kan beskriva hur det fattiga, kämpande geniet även i stunder av svår själsvånda kunde yttra några vänliga ord till de människor han mötte. Senvintern kring Paris har fått ett återfall. Kyrkobesökarna i Auvers drar upp kragarna över öronen när de denna aprilsöndag hastar till mässan, men ingenting kan stänga ute den isande, snöbemängda vinden. Och där står den, den kyrka som vi känner igen från van Goghs originalmålning på Musée d'Orsay i Paris och från otaliga reproduktioner. Fast när vi ser den så här inser vi att vi aldrig tidigare riktigt har sett den. Det finns människor som hävdar att varje konstverk ska bedömas som en isolerad och självständig företeelse, utan hänsyn till motiv och förhistoria. Tycker man så har man ingen större anledning att resa till Auvers, men här, framför stans lätt förfallna och en smula spöklika gotikkyrka, är det svårt att se hur någon kan tycka så. Naturligtvis vinner målningen i intresse när man ser hur van Gogh har behandlat sitt motiv. Vad han har lagt till, vad han har avstått från, vad han har velat uppnå. Nu står vi framför en bild som på många sätt tycks oss vara mera lik kyrkan i Auvers än vad originalet är. van Goghs brinnande vetefält går så här års i vintergrönt. Många av motiven skyms av murar och tillbyggnader. Men nästan alltid hittar man i verkligheten en trappa, en väg, eller något annat som i van Goghs tolkning återfinns även i bilden. Resan till Auvers är värd den dryga timme den tar. Resa dit: Ta pendeln från Gare Resa dit: Ta pendeln från Gare du Nord till Pontoise och byt tåg där. Mat: van Goghs gamla värdshus Ravoux serverar god husmanskost till rimliga priser i ombonad miljö. Logi: Förutom svindyra Hostellerie du Nord finns ett par billiga hotell. Att göra: Klokast är att först ta sig till turistbyrån (följ skyltarna från stationen) och plocka på sig kartor och broschyrer. Reproduktioner av van Gogh och de andra målarna – uppställda på den plats där konstnären själv stod – finns i och omkring hela stan med nummer som återfinns på särskilda kartor. En trevlig vandring utgår från tågstationen i Chaponval och går förbi åtta reproduktioner tillbaka till Auvers. van Gogh-museet vid värdshuset är värt ett besök, liksom impressionistmuseet i stadens slott. Klimatpåverkan: Utsläppskalkylatorn på dn.se/kollaresan visar att en flygresa Stockholm–Paris t/r orsakar utsläpp av 350 kilo koldioxid som kostar 36 kr att kompensera, vilket DN också gjort. Pengarna går till biståndsprojekt som minskar utsläppen i motsvarande grad. ", "article_category": "other"}
{"id": 32223, "headline": "”Av yttersta vikt att abort erbjuds utländska kvinnor”", "summary": "Kristdemokraten Göran Hägglund står fast vid sitt abortutspel trots massiv intern kritik: Kvinnan bäst lämpad att fatta beslut om abort.I dagarna lägger alliansregeringen fram en lagrådsremiss som ska göra det möjligt för utländska kvinnor att genomgå abort i Sverige. Vår grundläggande syn är att det är den gravida kvinnan som bäst kan fatta beslut om abort. Därför kan vi inte neka de utländska kvinnor som söker abort i Sverige denna möjlighet. Lagar som gäller för svenskar ska också gälla för utländska medborgare i Sverige. Och det är av yttersta vikt att en abortsökande utländsk kvinna får samma individuella omhändertagande som svenska kvinnor, skriver kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund.", "article": "Det finns få politiska frågor som väcker så starka känslor och intensiv debatt som frågan om aborträtten. Detta är inte på något sätt är märkligt. Frågan rymmer en etisk komplexitet som – med stor ödmjukhet och respekt – behöver diskuteras och ventileras. Det etiska dilemmat som uppkommer i en abortsituation handlar om att kvinnans integritet och möjlighet att ta emot ett barn ställs mot fostrets rätt till liv och fortsatta utveckling. Det kan finnas intressekonflikter mellan till exempel moderns hälsa och fostrets liv eller mellan moderns sociala situation och fostrets rätt till skydd. Avvägningar av detta slag är självklart oerhört svåra att göra och svensk abortlagstiftning bygger på principen att det är kvinnan själv som ska fatta det avgörande beslutet under graviditetens första arton veckor. De flesta länder i Europa tillåter abort. Det finns dock en viss variation vad gäller tidsgränser och prövning av skälen för abort. Fyra länder, Malta, Portugal, Polen och Irland, har mycket restriktiva abortlagar. Portugal har aviserat en förändring i sin abortlagstiftning som ökar möjligheter att genomgå en legal abort. Jag har redan tidigare aviserat att regeringen avser att lägga fram ett förslag som gör det möjligt för utländska kvinnor att genomgå abort i Sverige. Under den kommande veckan planerar vi att överlämna förslaget till Lagrådet. Siktet är inställt på en proposition i juni månad. Lagrådsremissen innehåller två huvudsakliga delar. För det första handlar det om att ge även utländska kvinnor som tillfälligt befinner sig i Sverige möjlighet att genomgå abort. Detta sker genom att det nuvarande kravet på tillstånd från Socialstyrelsen för utländska kvinnor tas bort. För det andra handlar det om att förstärka arbetet med och utveckla en verkningsfull nationell handlingsplan för att förebygga oönskade graviditeter och därmed få ner de olyckligt höga aborttalen. Båda dessa delar är viktiga för att kunna minska de illegala och osäkra aborterna som utländska kvinnor kan riskera att genomgå samt för att minska det totala antalet aborter i Sverige. Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Det är av stor vikt att de kvinnor som ser abort som enda utväg får den genomförd med säkra metoder i en omvårdande miljö. Enligt uppskattningar av Världshälsoorganisationen dör omkring 68 000 kvinnor årligen till följd av osäkra aborter, ofta sker de illegalt. Illegala aborter sker helt utan kontroll och regler om veckogränser, ansvar och eftervård. Vår grundläggande syn är att kvinnan är bäst lämpad att fatta det avgörande beslutet och därmed också att vi inte nekar de utländska kvinnor som söker abort i Sverige denna möjlighet. Den juridiska grundprincipen bör vara att de lagar som gäller för svenskar i Sverige även ska gälla för utländska medborgare i Sverige. Alternativet kan vara att man hänvisar kvinnan till en illegal och osäker abort i ett annat land. Öppnar vi däremot för möjligheten att låta utländska kvinnor komma hit för en säker abort under god omvårdnad och reglerade förhållanden så kommer – enligt vår bedömning – antalet illegala aborter att kunna minska. Förslaget bygger på att det är kvinnan själv, eller hemlandets sjukvårdsystem, som står för kostnaden för åtgärden. Det följer inte av förslaget någon utvidgad skyldighet för landstingen att erbjuda abort jämfört med vad som gäller idag. Anspråken på hälso- och sjukvårdens resurser beräknas därför bli små och rymmas inom den variation i antal aborter som landstingen är vana vid. Det är av yttersta vikt att utländska kvinnor erbjuds samma omhändertagande som svenska kvinnor. Kraven på individuellt anpassad information, stödsamtal och eftervård gäller oavsett om kvinnan är svensk eller utländsk. Vi är medvetna om de praktiska problem som detta kan medföra. Redan i dag finns dock bestämmelser i förvaltningslagen angående tolk om personen inte behärskar svenska. Eftersom abort redan i dag utförs på utländska kvinnor är det sannolikt att sjukvårdshuvudmännen har fungerande rutiner för omhändertagandet. Socialstyrelsen har också som uppgift att göra de ändringar och tillägg i föreskrifter och allmänna råd som den finner nödvändiga till följd av ändringen. Socialstyrelsen får också i uppdrag att följa utvecklingen och redovisa konsekvenserna av den föreslagna lagändringen. De senaste tio åren har antalet aborter ökat i Sverige. I synnerhet är det tonårsaborterna som ökat. Från mitten av 90-talet fram till nu har aborterna i åldersgruppen 15–19 år ökat med 40 procent. I jämförelse med övriga nordiska länder ligger antalet aborter per 1 000 kvinnor i fertil ålder cirka 25 procent högre än i Norge och Danmark och omkring 45 procent högre än i Finland. I synnerhet när det gäller tonårsaborterna utmärker sig Sverige. År 2005 utfördes i Norge 15,4 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–19 år. I Finland och Danmark var motsvarande siffror 14,9 respektive 15,8. Sverige utmärker sig med 24,3 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–19 år. Regeringen är oroad över dessa siffror och ser starka skäl till ett förstärkt förebyggande arbete. Detta är viktigt av flera skäl. Dels för att värna livet och minska antalet aborter, dels också av omsorg om den enskilda kvinnan. Det upplevs ofta som mycket påfrestande att bli oönskat gravid. I synnerhet om det sociala nätverket kring kvinnan är svagt. En kvinnas beslut att avbryta en graviditet är en följd av ett övervägande av den totala livssituationen. Att befinna sig i ett läge där abort upplevs som enda utvägen kan vara mycket svårt. Att behöva genomgå detta under tonåren kan vara ännu värre. Att antalet aborter är så stort i Sverige är bekymmersamt, särskilt då vad gäller tonårsaborterna. Ökade insatser på flera plan behövs därför för att förebygga oönskade graviditeter och därmed minska antalet aborter. Regeringen har därför för avsikt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att arbeta fram en nationell handlingsplan för att minska antalet oönskade graviditeter. Arbetsgruppens arbete ska ta som utgångspunkt i uppföljning och utvärdering av det förebyggande arbete som pågår. Arbetsgruppen ska lämna konkreta förslag på hur det förebyggande arbetet kan stärkas. Ungdomsmottagningarnas och Studenthälsans insatser ska analyseras och förslag på förbättringar ska föreslås. Arbetsgruppen ska i samarbete med Socialstyrelsen lämna förslag till nationella riktlinjer för ungdomsmottagningarna och Studenthälsan. I uppdraget ingår också att se över skolornas sex- och samlevnadsundervisning. Det är av stor vikt att utarbeta indikatorer för att kvalitetssäkra sex- och samlevnadsundervisningen. Det är uppenbart att arbetet med att förebygga oönskade graviditeter varit ett eftersatt område. Det är helt tydligt att en minskning av aborttalen inte betraktats som viktigt av den föregående regeringen. Nu tar vi steg för att ändra på detta. Vi värnar kvinnans rätt att fatta det avgörande beslutet. Samtidigt bör vi, om vi kan, arbeta för att färre hamnar i en situation där abort upplevs som enda utvägen. GÖRAN HÄGGLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 32225, "headline": "\"Av yttersta vikt att abort erbjuds utländska kvinnor\"", "summary": "Kristdemokraten Göran Hägglund står fast vid sitt abortutspel trots massiv intern kritik: Kvinnan bäst lämpad att fatta beslut om abort. I dagarna lägger alliansregeringen fram en lagrådsremiss som ska göra det möjligt för utländska kvinnor att genomgå abort i Sverige. Vår grundläggande syn är att det är den gravida kvinnan som bäst kan fatta beslut om abort. Därför kan vi inte neka de utländska kvinnor som söker abort i Sverige denna möjlighet. Lagar som gäller för svenskar ska också gälla för utländska medborgare i Sverige. Och det är av yttersta vikt att en abortsökande utländsk kvinna får samma individuella omhändertagande som svenska kvinnor, skriver kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund.", "article": "Det finns få politiska frågor som väcker så starka känslor och intensiv debatt som frågan om aborträtten. Detta är inte på något sätt är märkligt. Frågan rymmer en etisk komplexitet som - med stor ödmjukhet och respekt - behöver diskuteras och ventileras. Det etiska dilemmat som uppkommer i en abortsituation handlar om att kvinnans integritet och möjlighet att ta emot ett barn ställs mot fostrets rätt till liv och fortsatta utveckling. Det kan finnas intressekonflikter mellan till exempel moderns hälsa och fostrets liv eller mellan moderns sociala situation och fostrets rätt till skydd. Avvägningar av detta slag är självklart oerhört svåra att göra och svensk abortlagstiftning bygger på principen att det är kvinnan själv som ska fatta det avgörande beslutet under graviditetens första arton veckor. De flesta länder i Europa tillåter abort. Det finns dock en viss variation vad gäller tidsgränser och prövning av skälen för abort. Fyra länder, Malta, Portugal, Polen och Irland, har mycket restriktiva abortlagar. Portugal har aviserat en förändring i sin abortlagstiftning som ökar möjligheter att genomgå en legal abort. Jag har redan tidigare aviserat att regeringen avser att lägga fram ett förslag som gör det möjligt för utländska kvinnor att genomgå abort i Sverige. Under den kommande veckan planerar vi att överlämna förslaget till Lagrådet. Siktet är inställt på en proposition i juni månad. Lagrådsremissen innehåller två huvudsakliga delar. För det första handlar det om att ge även utländska kvinnor som tillfälligt befinner sig i Sverige möjlighet att genomgå abort. Detta sker genom att det nuvarande kravet på tillstånd från Socialstyrelsen för utländska kvinnor tas bort. För det andra handlar det om att förstärka arbetet med och utveckla en verkningsfull nationell handlingsplan för att förebygga oönskade graviditeter och därmed få ner de olyckligt höga aborttalen. Båda dessa delar är viktiga för att kunna minska de illegala och osäkra aborterna som utländska kvinnor kan riskera att genomgå samt för att minska det totala antalet aborter i Sverige. Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Det är av stor vikt att de kvinnor som ser abort som enda utväg får den genomförd med säkra metoder i en omvårdande miljö. Enligt uppskattningar av Världshälsoorganisationen dör omkring 68.000 kvinnor årligen till följd av osäkra aborter, ofta sker de illegalt. Illegala aborter sker helt utan kontroll och regler om veckogränser, ansvar och eftervård. Vår grundläggande syn är att kvinnan är bäst lämpad att fatta det avgörande beslutet och därmed också att vi inte nekar de utländska kvinnor som söker abort i Sverige denna möjlighet. Den juridiska grundprincipen bör vara att de lagar som gäller för svenskar i Sverige även ska gälla för utländska medborgare i Sverige. Alternativet kan vara att man hänvisar kvinnan till en illegal och osäker abort i ett annat land. Öppnar vi däremot för möjligheten att låta utländska kvinnor komma hit för en säker abort under god omvårdnad och reglerade förhållanden så kommer - enligt vår bedömning - antalet illegala aborter att kunna minska. Förslaget bygger på att det är kvinnan själv, eller hemlandets sjukvårdsystem, som står för kostnaden för åtgärden. Det följer inte av förslaget någon utvidgad skyldighet för landstingen att erbjuda abort jämfört med vad som gäller idag. Anspråken på hälso- och sjukvårdens resurser beräknas därför bli små och rymmas inom den variation i antal aborter som landstingen är vana vid. Det är av yttersta vikt att utländska kvinnor erbjuds samma omhändertagande som svenska kvinnor. Kraven på individuellt anpassad information, stödsamtal och eftervård gäller oavsett om kvinnan är svensk eller utländsk. Vi är medvetna om de praktiska problem som detta kan medföra. Redan i dag finns dock bestämmelser i förvaltningslagen angående tolk om personen inte behärskar svenska. Eftersom abort redan i dag utförs på utländska kvinnor är det sannolikt att sjukvårdshuvudmännen har fungerande rutiner för omhändertagandet. Socialstyrelsen har också som uppgift att göra de ändringar och tillägg i föreskrifter och allmänna råd som den finner nödvändiga till följd av ändringen. Socialstyrelsen får också i uppdrag att följa utvecklingen och redovisa konsekvenserna av den föreslagna lagändringen. De senaste tio åren har antalet aborter ökat i Sverige. I synnerhet är det tonårsaborterna som ökat. Från mitten av 90-talet fram till nu har aborterna i åldersgruppen 15-19 år ökat med 40 procent. I jämförelse med övriga nordiska länder ligger antalet aborter per 1.000 kvinnor i fertil ålder cirka 25 procent högre än i Norge och Danmark och omkring 45 procent högre än i Finland. I synnerhet när det gäller tonårsaborterna utmärker sig Sverige. År 2005 utfördes i Norge 15,4 aborter per 1.000 kvinnor i åldern 15-19 år. I Finland och Danmark var motsvarande siffror 14,9 respektive 15,8. Sverige utmärker sig med 24,3 aborter per 1.000 kvinnor i åldern 15-19 år. Regeringen är oroad över dessa siffror och ser starka skäl till ett förstärkt förebyggande arbete. Detta är viktigt av flera skäl. Dels för att värna livet och minska antalet aborter, dels också av omsorg om den enskilda kvinnan. Det upplevs ofta som mycket påfrestande att bli oönskat gravid. I synnerhet om det sociala nätverket kring kvinnan är svagt. En kvinnas beslut att avbryta en graviditet är en följd av ett övervägande av den totala livssituationen. Att befinna sig i ett läge där abort upplevs som enda utvägen kan vara mycket svårt. Att behöva genomgå detta under tonåren kan vara ännu värre. Att antalet aborter är så stort i Sverige är bekymmersamt, särskilt då vad gäller tonårsaborterna. Ökade insatser på flera plan behövs därför för att förebygga oönskade graviditeter och därmed minska antalet aborter. Regeringen har därför för avsikt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att arbeta fram en nationell handlingsplan för att minska antalet oönskade graviditeter. Arbetsgruppens arbete ska ta som utgångspunkt i uppföljning och utvärdering av det förebyggande arbete som pågår. Arbetsgruppen ska lämna konkreta förslag på hur det förebyggande arbetet kan stärkas. Ungdomsmottagningarnas och Studenthälsans insatser ska analyseras och förslag på förbättringar ska föreslås. Arbetsgruppen ska i samarbete med Socialstyrelsen lämna förslag till nationella riktlinjer för ungdomsmottagningarna och Studenthälsan. I uppdraget ingår också att se över skolornas sex- och samlevnadsundervisning. Det är av stor vikt att utarbeta indikatorer för att kvalitetssäkra sex- och samlevnadsundervisningen. Det är uppenbart att arbetet med att förebygga oönskade graviditeter varit ett eftersatt område. Det är helt tydligt att en minskning av aborttalen inte betraktats som viktigt av den föregående regeringen. Nu tar vi steg för att ändra på detta. Vi värnar kvinnans rätt att fatta det avgörande beslutet. Samtidigt bör vi, om vi kan, arbeta för att färre hamnar i en situation där abort upplevs som enda utvägen. GÖRAN HÄGGLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 32245, "headline": "”Sveriges riksdag måste bilda motvikt till EU”", "summary": "Björn von Sydow: Sverige bör kräva att en fjärdedel av de nationella parlamenten i Europa ska kunna stoppa EU-förslag. Sveriges riksdag är redo för att axla ett mer avgörande inflytande över Europeiska unionen. EU-ordföranden Angela Merkel vill driva igenom att ett nytt konstitutionellt fördrag för EU antas redan nästa år. Om det leder till förändringar i det vilande förslaget till EU bör Sveriges regering och riksdag också kräva nya förändringar. Framför allt gäller det att skapa starkare motvikter till EU-kommissionens och ministerrådets strävan efter överstatlig reglering. Därför bör Sverige kräva att en fjärdedel av de 27 ländernas nationella parlament ska kunna stoppa initiativ från kommissionen, skriver riksdagens tidigare talman Björn von Sydow.", "article": "Den 25 mars förklarade Angela Merkel, som i egenskap av Tysklands förbundskansler är ordförande i EU det här halvåret, att hon tänker föra förberedande överläggningar med alla EU länders regeringar kring frågan om det vilande konstitutionella fördraget. Hon vill ha en snabb förhandling mellan de 27 regeringarna i EU under 2007, så att ett nytt fördrag kan ratificeras under 2008 och före 2009 års val till Europaparlamentet. Merkel verkar vara inställd på att det skulle handla om ett reviderat förslag. Jag anser att om det skulle visa sig att det slutligen inte blir några förändringar i det liggande förslaget, som ju stoppats av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, och alla EU länder ändå slutligen vill ratificera detta, så bör Sveriges riksdag också ratificera. En majoritet av riksdagen bestående av socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna har ju under förra mandatperioden lotsat regeringens förhandlingar kring fördraget fram till undertecknandet. Det skulle kunna hålla nu också. Men om Merkel låter det bli så att olika länder vill göra nya förändringar i det liggande förslaget, då bör Sveriges regering och riksdag också föreslå nya. Det gäller oberoende av om det handlar om reduceringar eller tillägg från andra EU länder på det liggande förslaget. Jag tror inte att man kan vinna folks förtroende för EU genom en glättad image. Dagens EU är framför allt ett beslutsmaskineri och folk måste känna sig säkra på att denna maktutövning sker under demokratisk kontroll. Jag vill att ledamöterna i Sveriges riksdag och andra nationella parlament ska driva på en skarpare prövning av EU:s regleringar i förhållande till den så kallade närhetsprincipen. Är det nödvändigt att reglera en viss fråga på EU nivå? Det är mycket viktigt att statsledningarna i EU kan ta stora samordningsinitiativ, som man till exempel nyligen gjorde kring miljö och energi. Men när de ska förverkligas kommer man in på avvägningen mellan vad som behöver styras överstatligt och vad som med fördel kan ligga på unionens länder själva. I förhandlingarna om ett nytt fördrag vill jag att Sverige ställer krav på skärpning av den prövningen, så att de nationella parlamenten får stärkt möjlighet att verka ifrågasättande och stävjande. Det finns en regel i det liggande förslaget som innebär att en tredjedel eller ibland en fjärdedel av de nationella parlamenten ska kunna ifrågasätta om ett förslag från kommissionen verkligen är nödvändigt. Men inte stoppa det slutligt, enligt liggande förslag. Det är en brist att vi inte gått tillräckligt långt. Systemet behöver nämligen skarpare motvikter. I Sveriges riksdag har det skett betydande förändringar när det gäller handläggningen av EU. De 15 fackutskotten kan ta initiativ och följa EU-ärendena ända från början. Man kan kalla in ministrar, generaldirektörer och experter under pågående beslutsprocess. Man kan initiera egna utredningar. Man kan yttra sig över EU-kommissionens förslag under alla faser. Sveriges riksdag är enligt min mening redo för att axla ett mer avgörande inflytande över EU. Det gör att hela riksdagen blir mera kompetent i allt som gäller EU, och det kan skapa en berättigad känsla av motvikt i vårt land till en oemotsagd tendens till mer av reglering från EU. Som det är idag är jag som riksdagsledamot i oppositionen maktlösare än om jag satt i Europaparlamentet. Det hänger också samman med att traditionen inom EU-parlamentet är att göra upp de stora frågorna mellan de två stora partigrupperingarna, till höger EPP-ED med kristdemokrater och konservativa och till vänster PES med oss socialdemokrater. Det blir en sorts institutionaliserad kompromiss mellan höger och vänster, som gör politik på EU nivån mindre polariserad än på nationell nivå. Det bidrar säkert också till det låga intresset för valen till Europaparlamentet, utom hos en del flankpartier som motsätter sig hela EU samarbetet. Europaparlamentet vill vara en konstitutionell motvikt till EU-kommissionen och EU:s ministerråd. Men då kommer man ofta att förbise närhetsprincipen, det vill säga frågan om sakerna verkligen behöver regleras på EU nivå. På det sättet kan Europaparlamentets kontroll av kommissionen och ministerrådet leda till en tendens av ökad överstatlighet, på bekostnad av närhetsprincipen. Jag anser att de nationella parlamenten är på väg att skapa förutsättningar för att samarbeta så att till exempel en tredjedel eller till och med en fjärdedel av dem skulle kunna stoppa initiativ från Kommissionen. Det handlar om att vi parlamentariker – och vi är 10 000, i 40 kammare från 27 länder – ska arbeta på konferenser för partier och utskott och över datanätverk för att undersöka om de olika delarna i förslagen till förordningar och direktiv eller gemensamma ståndpunkter är motiverade. Jag har själv sett att det går att arbeta på det sättet. Det är rimligt att det är oppositionen som driver på i frågorna om de nationella parlamentens delaktighet i EU. Så var det förra mandatperioden. Regeringarna har ju fullt upp på sitt plan och hamnar oftast i kompromisser med varandra – för att matcha kommissionen och Europaparlamentet – och då med mer överstatlighet som följd. Närhetsprincipen står inte i centrum här heller. Nu finns det alltså med en del framsteg för de nationella parlamenten i det liggande förslaget. Men EU:s stora problem i de 27 länderna är ju att stödet inte är överväldigande för EU i vardagsarbetet. Att tydliggöra vad EU vill utveckla kräver mer av ifrågasättanden av överstatligheten. Inte så att den alltid är fel, inte alls. Men en skarpare prövande motvikt borde byggas in i EU. Alltså – om det liggande förslaget slutligen inte ska ändras alls av de 27 medlemsländerna, utan antas av alla, så må det ratificeras av Sveriges riksdag i befintligt skick. Men om nu resultatet av Merkels ordförandeskap blir ett reviderat förslag, så bör Sveriges bidrag bli att driva fram mer av en tydligare nationell parlamentarisk prövning. En prövning av om olika delar i EU:s olika rättsakter från kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet verkligen är mer motiverade än regler från de 27 parlamenten för att lösa det som vi, de förenade folken, sätter på den samhälleliga dagordningen i Europa. Vi skulle på det viset få ökad förståelse för EU:s beslutsprocesser, sannolikt också färre regleringar och en bättre avgränsad överstatlighet. BJÖRN VON SYDOW ", "article_category": "other"}
{"id": 32261, "headline": "”Sverige sviker löfte om bistånd till barn”", "summary": "Ny rapport från Rädda Barnen ger Sverige bakläxa: 49 miljoner kronor saknas som utlovats i utbildningsbistånd för att uppfylla FN:s millenniemål.Biståndsminister Gunilla Carlsson hävdar att utbildning är en nyckelfråga för u-ländernas utveckling. Sverige åtog sig också vid FN:s millennietoppmöte år 2000 att bidra till att alla flickor och pojkar i världen ska få genomföra sin grundskoleutbildning. Trots detta har andelen svenskt bistånd till utbildning minskat sedan 1999 med nästan en femtedel. I dag presenterar Rädda Barnen en internationell rapport som visar att Sverige måste öka utbildningsbiståndet med 49 miljoner kronor för att millenniemålen ska uppfyllas. Det skriver Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka och generalsekreteraren i International Save the Children Alliance Simon Cowell.", "article": "Rädda Barnen och dess 26 systerorganisationer inom International Save the Children Alliance presenterar i dag en kritisk granskning av givarländernas utbildningsbistånd. Rapporten ”Last in Line, Last in School” presenteras också på Världsbankens och Internationella valutafondens årliga vårmöte i Washington DC i helgen. Vid FN:s millennietoppmöte år 2000 enades stats- och regeringschefer från 189 länder, däribland Sverige, om en deklaration för världens framtid. Mätbara, tidsbundna och internationellt förpliktande mål slogs fast. Sverige har förbundit sig att bidra till att målen uppnås. Ett av målen är att alla barn i hela världen, såväl flickor som pojkar, ska kunna genomföra sin grundskoleutbildning. Det ska vara genomfört senast 2015. Rädda Barnens rapport visar att de förhoppningar som världens ledare har ingett hos barn i fattiga länder inte kommer att infrias om inte utbildningsbiståndet ökar. Fortfarande år 2007 saknar 77 miljoner barn tillgång till grundläggande utbildning. Miljontals fler går i skolor som håller mycket låg kvalitet. Situationen är särskilt allvarlig i länder som drabbats av konflikt. I dessa länder förnekas vart tredje barn, totalt 39 miljoner, sin rätt att gå i skolan. FN:s konvention om barnets rättigheter framhåller att utbildning är en grundläggande rättighet för barn. Sveriges utbildningsstöd rankas högt i jämförelse med andra givarländer i rapporten. Biståndsminister Gunilla Carlsson har också i en motion till riksdagen uttalat att ”för att skapa utveckling, demokrati och ökad hälsa i utvecklingsländer är utbildning en nyckelfråga”. Trots detta har andelen svenskt bistånd som går till utbildningssektorn minskat från 7,84 procent år 1999 till 6,36 procent år 2006. Den andel som beräknas att gå till utbildningsstöd för 2007 tros bli ännu lägre än tidigare år. Vår rapport visar dessutom att endast en femtedel av utbildningsstödet går till de mest marginaliserade barnen; de som lever i konfliktdrabbade länder. Av Sidas nyligen publicerade redogörelse över utbildningsbiståndet framgår också att behoven av ökat stöd till utbildning är så brådskande att Sida bör överväga om den rådande andelen av stöd till utbildningssektorn är tillräcklig. I vår rapport redovisas hur mycket varje givarland, utifrån bruttonationalinkomst, måste öka utbildningsbiståndet för att bidra med en rättvis andel till förverkligandet av millenniemålet om barns rätt till grundutbildning. Sverige missar målet. Regeringen måste öka utbildningsbiståndet med 49 miljoner kronor om vi som land ska leva upp till målsättningen att bidra med en rättvis andel. Men det är rimligen en minimiambition, helst bör Sveriges bidrag vara ännu större. Med anledning av rapportens resultat vill vi rikta skarp kritik mot EU:s bistånd. I dag avsätter EU-kommissionen bara tre procent av allt bistånd till grundutbildning och så lite som en tiondel av det stödet går till barn i konfliktdrabbade länder. Det är paradoxalt eftersom Louis Michel, EU:s biståndskommissionär, har sagt att utbildning skyddar barn mot effekterna av en konflikt och att utbildning kan bryta en negativ cykel av konflikt och fattigdom. Som en av världens största biståndsgivare skulle EU kunna bidra mycket kraftfullt till förverkligandet av grundutbildning för alla barn om detta prioriterades högre. En del av det svenska biståndet kanaliseras dessutom genom Europeiska kommissionen. Vi uppmanar därför biståndsminister Gunilla Carlsson att verka för att kommissionen ökar sitt utbildningsbistånd i allmänhet och utbildningsstödet till barn i konfliktdrabbade länder i synnerhet. Det är märkligt att löften om resurser och uttalanden om vikten av utbildning inte långt tidigare har följts av handling. Det saknas nämligen inte kunskap om vilken betydelse stöd till utbildning har för att andra utvecklingsmål ska kunna förverkligas. Utbildning är vad barn och föräldrar önskar. Rädda Barnen har mångårig erfarenhet av arbete i konfliktsituationer. Även i svåra krissituationer prioriterar barn och föräldrar utbildning högt. Utbildning ger hopp om en bättre framtid och det skapar skydd, trygghet och normalitet i en annars kaotisk tillvaro. Så här säger Deborah, 10 år, i södra Sudan: ”Om alla får utbildning så hjälper det så att färre slåss.” Utbildning räddar liv. Bland barn till mödrar utan utbildning är barnadödligheten dubbelt så stor som bland barn till mödrar med minst tre års utbildning. Ungdomar som har gått ut grundskolan smittas av hiv i hälften så stor utsträckning som ungdomar utan utbildning. Utbildning bidrar till fred och stabilitet.På samma sätt som stora grupper av ungdomar utan utbildning och utan framtidshopp bidrar till att skapa grogrund för våld och instabilitet leder tillgång till utbildning till motsatsen. Erfarenheterna från Rwanda, Sierra Leone och södra Sudan är entydiga på den punkten. Utbildning bidrar till ekonomisk tillväxt.Inget land har någonsin uppnått ekonomisk stabilitet utan att först ha uppnått målet om utbildning för alla. Forskning visar att för varje år som flickor går i skolan ökar lönerna för kvinnor (och män) med cirka tio procent. Utbildade mödrar skickar sina barn till skolan, nyckeln för att bryta generationer av utanförskap. Flera internationella studier har visat på en tydlig koppling mellan tillgång till grundläggande utbildning och nationell tillväxt. Internationella valutafonden har också visat att varje krona satsad på utbildning ger utväxling i form av förbättrad samhällsstyrning. Sverige har en unik möjlighet och ett särskilt ansvar att ta täten, inte minst med tanke på det goda omdöme vårt utbildningsbistånd fortfarande får i olika sammanhang. Vi vill därför också uppmana biståndsminister Gunilla Carlsson att ta initiativ till ett gemensamt ställningstagande för höjt utbildningsbistånd i samband med den internationella givarkonferensen. • Sverige och andra givare måste öka stödet till utbildning så att millenniemålen uppfylls. Det innebär att cirka 64 miljarder kronor måste tillföras utbildningssektorn årligen i ett globalt perspektiv. Sverige måste föregå med gott exempel och omedelbart fördela mer resurser till utbildningsbistånd. En lägsta nivå är att Sverige bidrar rättvist till millenniemålen, vilket innebär att det svenska utbildningsbiståndet måste öka med minst 49 miljoner kronor. Sverige måste även öka den andel av utbildningsstödet som går till barn i konfliktdrabbade länder. I dag går enbart en femtedel till dessa mest marginaliserade barn. En mer rimlig fördelning är att hälften av alla nya resurser tilldelas barn i konfliktdrabbade länder där hälften av alla barn som inte går i skolan lever. Sverige måste inom Europeiska unionen verka för att öka andelen av biståndet till utbildning i allmänhet och till barn i konfliktdrabbade länder i synnerhet. CHARLOTTE PETRI GORNITZKA Simon Cowell ", "article_category": "other"}
{"id": 32262, "headline": "\"Sverige sviker löfte om bistånd till barn\"", "summary": "Ny rapport från Rädda Barnen ger Sverige bakläxa: 49 miljoner kronor saknas som utlovats i utbildningsbistånd för att uppfylla FN:s millenniemål. Biståndsminister Gunilla Carlsson hävdar att utbildning är en nyckelfråga för u-ländernas utveckling. Sverige åtog sig också vid FN:s millennietoppmöte år 2000 att bidra till att alla flickor och pojkar i världen ska få genomföra sin grundskoleutbildning. Trots detta har andelen svenskt bistånd till utbildning minskat sedan 1999 med nästan en femtedel. I dag presenterar Rädda Barnen en internationell rapport som visar att Sverige måste öka utbildningsbiståndet med 49 miljoner kronor för att millenniemålen ska uppfyllas. Det skriver Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka och generalsekreteraren i International Save the Children Alliance Simon Cowell.", "article": "Rädda Barnen och dess 26 systerorganisationer inom International Save the Children Alliance presenterar i dag en kritisk granskning av givarländernas utbildningsbistånd. Rapporten \"Last in Line, Last in School\" presenteras också på Världsbankens och Internationella valutafondens årliga vårmöte i Washington DC i helgen. Vid FN:s millennietoppmöte år 2000 enades stats- och regeringschefer från 189 länder, däribland Sverige, om en deklaration för världens framtid. Mätbara, tidsbundna och internationellt förpliktande mål slogs fast. Sverige har förbundit sig att bidra till att målen uppnås. Ett av målen är att alla barn i hela världen, såväl flickor som pojkar, ska kunna genomföra sin grundskoleutbildning. Det ska vara genomfört senast 2015. Rädda Barnens rapport visar att de förhoppningar som världens ledare har ingett hos barn i fattiga länder inte kommer att infrias om inte utbildningsbiståndet ökar. Fortfarande år 2007 saknar 77 miljoner barn tillgång till grundläggande utbildning. Miljontals fler går i skolor som håller mycket låg kvalitet. Situationen är särskilt allvarlig i länder som drabbats av konflikt. I dessa länder förnekas vart tredje barn, totalt 39 miljoner, sin rätt att gå i skolan. FN:s konvention om barnets rättigheter framhåller att utbildning är en grundläggande rättighet för barn. Sveriges utbildningsstöd rankas högt i jämförelse med andra givarländer i rapporten. Biståndsminister Gunilla Carlsson har också i en motion till riksdagen uttalat att \"för att skapa utveckling, demokrati och ökad hälsa i utvecklingsländer är utbildning en nyckelfråga\". Trots detta har andelen svenskt bistånd som går till utbildningssektorn minskat från 7,84 procent år 1999 till 6,36 procent år 2006. Den andel som beräknas att gå till utbildningsstöd för 2007 tros bli ännu lägre än tidigare år. Vår rapport visar dessutom att endast en femtedel av utbildningsstödet går till de mest marginaliserade barnen; de som lever i konfliktdrabbade länder. Av Sidas nyligen publicerade redogörelse över utbildningsbiståndet framgår också att behoven av ökat stöd till utbildning är så brådskande att Sida bör överväga om den rådande andelen av stöd till utbildningssektorn är tillräcklig. I vår rapport redovisas hur mycket varje givarland, utifrån bruttonationalinkomst, måste öka utbildningsbiståndet för att bidra med en rättvis andel till förverkligandet av millenniemålet om barns rätt till grundutbildning. Sverige missar målet. Regeringen måste öka utbildningsbiståndet med 49 miljoner kronor om vi som land ska leva upp till målsättningen att bidra med en rättvis andel. Men det är rimligen en minimiambition, helst bör Sveriges bidrag vara ännu större. Med anledning av rapportens resultat vill vi rikta skarp kritik mot EU:s bistånd. I dag avsätter EU-kommissionen bara tre procent av allt bistånd till grundutbildning och så lite som en tiondel av det stödet går till barn i konfliktdrabbade länder. Det är paradoxalt eftersom Louis Michel, EU:s biståndskommissionär, har sagt att utbildning skyddar barn mot effekterna av en konflikt och att utbildning kan bryta en negativ cykel av konflikt och fattigdom. Som en av världens största biståndsgivare skulle EU kunna bidra mycket kraftfullt till förverkligandet av grundutbildning för alla barn om detta prioriterades högre. En del av det svenska biståndet kanaliseras dessutom genom Europeiska kommissionen. Vi uppmanar därför biståndsminister Gunilla Carlsson att verka för att kommissionen ökar sitt utbildningsbistånd i allmänhet och utbildningsstödet till barn i konfliktdrabbade länder i synnerhet. Det är märkligt att löften om resurser och uttalanden om vikten av utbildning inte långt tidigare har följts av handling. Det saknas nämligen inte kunskap om vilken betydelse stöd till utbildning har för att andra utvecklingsmål ska kunna förverkligas. Utbildning är vad barn och föräldrar önskar. Rädda Barnen har mångårig erfarenhet av arbete i konfliktsituationer. Även i svåra krissituationer prioriterar barn och föräldrar utbildning högt. Utbildning ger hopp om en bättre framtid och det skapar skydd, trygghet och normalitet i en annars kaotisk tillvaro. Så här säger Deborah, 10 år, i södra Sudan: \"Om alla får utbildning så hjälper det så att färre slåss.\" Utbildning räddar liv. Bland barn till mödrar utan utbildning är barnadödligheten dubbelt så stor som bland barn till mödrar med minst tre års utbildning. Ungdomar som har gått ut grundskolan smittas av hiv i hälften så stor utsträckning som ungdomar utan utbildning. Utbildning bidrar till fred och stabilitet. På samma sätt som stora grupper av ungdomar utan utbildning och utan framtidshopp bidrar till att skapa grogrund för våld och instabilitet leder tillgång till utbildning till motsatsen. Erfarenheterna från Rwanda, Sierra Leone och södra Sudan är entydiga på den punkten. Utbildning bidrar till ekonomisk tillväxt. Inget land har någonsin uppnått ekonomisk stabilitet utan att först ha uppnått målet om utbildning för alla. Forskning visar att för varje år som flickor går i skolan ökar lönerna för kvinnor (och män) med cirka tio procent. Utbildade mödrar skickar sina barn till skolan, nyckeln för att bryta generationer av utanförskap. Flera internationella studier har visat på en tydlig koppling mellan tillgång till grundläggande utbildning och nationell tillväxt. Internationella valutafonden har också visat att varje krona satsad på utbildning ger utväxling i form av förbättrad samhällsstyrning. Sverige har en unik möjlighet och ett särskilt ansvar att ta täten, inte minst med tanke på det goda omdöme vårt utbildningsbistånd fortfarande får i olika sammanhang. Vi vill därför också uppmana biståndsminister Gunilla Carlsson att ta initiativ till ett gemensamt ställningstagande för höjt utbildningsbistånd i samband med den internationella givarkonferensen. Sverige och andra givare måste öka stödet till utbildning så att millenniemålen uppfylls. Det innebär att cirka 64 miljarder kronor måste tillföras utbildningssektorn årligen i ett globalt perspektiv. Sverige måste föregå med gott exempel och omedelbart fördela mer resurser till utbildningsbistånd. En lägsta nivå är att Sverige bidrar rättvist till millenniemålen, vilket innebär att det svenska utbildningsbiståndet måste öka med minst 49 miljoner kronor. Sverige måste även öka den andel av utbildningsstödet som går till barn i konfliktdrabbade länder. I dag går enbart en femtedel till dessa mest marginaliserade barn. En mer rimlig fördelning är att hälften av alla nya resurser tilldelas barn i konfliktdrabbade länder där hälften av alla barn som inte går i skolan lever. Sverige måste inom Europeiska unionen verka för att öka andelen av biståndet till utbildning i allmänhet och till barn i konfliktdrabbade länder i synnerhet. Charlotte Petri Gornitzka Simon Cowell ", "article_category": "other"}
{"id": 32268, "headline": "\"Ensidigt högkostnadsskydd ger försämrad tandhälsa\"", "summary": "Samtliga landets folktandvårdschefer: Tandvårdsutredningens förslag gynnar dem som saknar ambition att medverka till en långsiktigt bättre tandvård. Regeringens nuvarande utkast till tandvårdsreform riskerar att leda till försämrad tandhälsa och dyrare tandvård. Tandvårdsutredningens ensidiga satsning på massivt högkostnadsskydd måste stoppas. Satsa i stället på förebyggande frisktandvård till fast pris. Enbart generösa högkostnadsskydd leder nämligen alltid till ökad tandvårdskonsumtion, vilket huvudsakligen gynnar vårdgivare utan ambitioner att medverka till bättre tandhälsa. Omfattande försök runtom i landet med frisktandvård till en fast månadsavgift visar däremot att totalkostnaderna för tandvård bromsas och resultatet blir bestående bättre, skriver samtliga 23 folktandvårdschefer i Sverige.", "article": "Tandvårdsutredningen har presenterat sina förslag om att införa en tandvårdscheck och utveckla ett skydd mot höga tandvårdskostnader. Vi som leder Folktandvården i samtliga landets landsting ser stora risker med att Tandvårdsutredningens förslag, i all välmening, kan leda till försämrad tandhälsa och dyrare tandvård. Nu ska regeringen ta ställning i mandatperiodens viktigaste tandvårdsreform. Regeringen har en chans att göra förbättringar som föregående regering misslyckades med, men då måste Tandvårdsutredningens förslag kompletteras. Enligt Tandvårdsutredningen ska staten stå för 50 procent av kostnaderna mellan 3.000 och 15.000 kronor och 85 procent av kostnaderna över 15.000 kronor. Samtidigt införs ett system med tandvårdscheckar som håller nere kostnaden för vanliga tandvårdsbesök, men som inte täcker lagningar och andra vanliga tandvårdskostnader under 3.000 kronor. Den sammantagna effekten av förslagen beräknas bli att statens tandvårdskostnader fördubblas från tre till sex miljarder per år. Men tyvärr riskerar såväl patienternas som samhällets kostnader för tandvård att öka ytterligare i framtiden, eftersom statens ersättning kommer att premiera reparation när skadan redan är skedd. Detta i stället för att satsa mer på hälsofrämjande och förebyggande insatser. Tandvårdsutredningens förslag innehåller nämligen inget riktat stöd till den mest framgångsrika modellen när det gäller förebyggande tandvård: frisktandvård med fast pris. Flera undersökningar pekar på att tandhälsan riskerar att försämras i yngre åldrar och bland människor med små ekonomiska resurser. Enligt Folkhälsoinstitutet är det fem gånger vanligare med dålig tandhälsa hos människor med stora ekonomiska svårigheter. Bland ensamstående mödrar och personer i åldrarna 20-25 år avstår varannan person från regelbundna tandvårdsbesök. En viktig förklaring till att en del avstår från att besöka tandvården är att man som patient inte i förväg vet vilka kostnader ett tandvårdsbesök innebär och därför avstår i tron att det blir för dyrt. Dessutom saknar många insikt om vilka besparingar en god förebyggande egenvård innebär. Det finns alltså ett stort behov av ett system som både skapar större förutsägbarhet när det gäller de egna tandvårdskostnaderna, och som visar på sambandet mellan förebyggande tandvård och låga framtida tandvårdskostnader. I så gott som samtliga landsting har Folktandvården därför infört möjligheten till frisktandvård: en fast månadsavgift som täcker kostnaderna för undersökning, förebyggande tandvård, lagning, tanduttagning och rotbehandling, ibland även kostnaden för insättning av kronor och broar i munnen. Avgiften fastställs utifrån en bedömning av patientens framtida vårdbehov och en placering i olika riskgrupper. Placeringen av en patient i en viss riskgrupp omprövas regelbundet, vilket innebär att patienten får kvitto på vad olika förebyggande åtgärder - eller frånvaron av förebyggande åtgärder - förväntas leda till i framtiden. Modellen leder till regelbundenhet i kontakten mellan den enskilde och tandvården och skapar incitament för såväl patienten som vårdgivaren att arbeta förebyggande. Frisktandvårdsmodellen ger också patienten bättre kontroll över sina tandvårdskostnader. Hittills har över 140.000 abonnemang tecknats i riket, vilket måste betecknas som en succé. Tandvårdsutredningens förslag satsar stort på vanliga tandvårdsbesök och de dyraste åtgärderna, men missar den viktiga förebyggande tandvården och den för många svåröverstigliga kostnaden på några tusenlappar för en vanlig lagning. Regeringen borde i stället damma av det tidigare förslaget från Tandvårdsutredningen om att reducera patientens utgifter för tandvård till fast pris, det vill säga frisktandvård, med 400 kronor per år. Det förslaget togs fram i ett tidigare delbetänkande från Tandvårdsutredningen, som då också slog fast att ett \"system med fast pris på sikt borde bli det dominerande inslaget på tandvårdsmarknaden\", just för att det stimulerar den förebyggande vården och en bättre tandhälsa. Den nu föreslagna ensidiga satsningen på ett massivt högkostnadsskydd kommer i stället att applåderas främst av vårdgivare utan ambitioner att medverka till en bättre tandhälsa. Ett frikostigt högkostnadsskydd utan motsvarande satsning på bastandvård och förebyggande åtgärder har nämligen alltid lett till ökad tandvårdskonsumtion - med den långsiktiga effekten att staten efter ett tag tvingats sänka stödet. Många landstingspolitiker, oavsett partitillhörighet, stöttar oss i arbetet med att utveckla frisktandvården. Vi ser att vi får fler vuxna att stanna kvar som patienter med regelbunden tandvårdskontakt, samtidigt som förebyggande vård premieras och egenvård stimuleras, så att kostnaderna för patienterna och samhället minskar. Därför fortsätter vi nu att driva på utvecklingen mot en gemensam nationell modell med tandvård till fast pris och förebyggande vård, som skall kunna erbjudas samtliga vuxna från 20 år och uppåt. En utveckling av frisktandvårdssystemet ger en ökad kostnadskontroll för staten genom mer förutsägbara utgifter via tandvårdsstödet. På lång sikt kommer det att innebära att statens kostnader för tandvård minskar. Att ensidigt storsatsa på ett högkostnadsskydd och dra ned på stödet till tandvård till fast pris stimulerar i första hand till omfattande lagningar när skadan redan är skedd. Att i stället satsa i ett nytänkande på en kombination av fastpristandvård och högkostnadsskydd gynnar långsiktigt både patienterna och samhällsekonomin. Regeringen vill säkert det senare och bör därför komplettera Tandvårdsutredningens förslag. ANDERS NYLANDER Tandvårdschef Landstinget i Kalmar län HARALD ABELIN VD Folktandvården AB, Stockholms läns landsting EVA LJUNG Tandvårdschef Folktandvården AB, Stockholms läns landsting PIA GABRE Tf tandvårdsdirektör Landstinget Uppsala län SVERRE BERGLUND Tandvårdschef Landstinget Sörmland RAIMO PÄLVÄRINNE Tandvårdsdirektör Folktandvården i Östergötland AGNETA BARTOLL Tandvårdsdirektör Landstinget Jönköpings län ANNIKA KAHLMETER Tandvårdsdirektör Landstinget Kronoberg HÅKAN BERGEVI Tandvårdschef Landstinget Blekinge GUNILLA SWANHOLM Tandvårdschef Landstinget Halland HANS ÖSTHOLM Tandvårdschef Folktandvården Värmland BENGT SJÖDIN Tandvårdsdirektör Örebro läns landsting JAN-ERIK ANDERSSON Tandvårdsdirektör Landstinget Västmanland CONNY KONRADSSON Tandvårdschef Landstinget Dalarna LARS GRANGERT VD Folktandvården Gävle AB BO-GÖRAN DANIELSSON Tandvårdsdirektör Landstinget Västernorrland KRISTIN GAHNSTRÖM JONSSON Verksamhetsområdeschef Folktandvården Jämtlands läns landsting LAGE WIGREN Tandvårdschef Västerbotten läns landsting KLAS TUNBRÅTandvårdschef Norrbottens läns landsting HELENA OZOLINS-CARLSON Tandvårdschef Region Skåne GUNNAR ERIKSSON Tandvårdsdirektör Västra Götalandsregionen BENT PETERSEN Tandvårdschef/utvecklingschef Västra Götalandsregionen MONICA PALMÖFolktandvårdschef Gotlands kommun ", "article_category": "other"}
{"id": 32280, "headline": "”Ingen militär verksamhet är riskfri i Afghanistan”", "summary": "Den svenska styrkan i Afghanistan ska under Isaf:s ledning säkerställa möjligheter för afghanska myndigheter att utveckla landet. Det är en kristallklar skillnad från den amerikanska närvaron som syftar till att jaga terrorister. Problemet är att det finns grupper i landet som har intresse av att dessa uppdrag blandas samman. Riskerna för den svenska truppen kan därmed öka menar försvarsminister Mikael Odenberg.", "article": "Hur ser du på riskerna att skicka svensk trupp just nu? – Ingen militär verksamhet är riskfri. Det gäller också uppdraget i Afghanistan. Till det positiva hör att norra Afghanistan där vi är verksamma är relativt lugnt. De främsta oroligheterna finns i södra och östra delarna av landet. Är det då rimligt att andra länder tar större risker än Sverige? – Isaf:s uppdrag är att hjälpa den afghanska regeringen att upprätthålla lugnet i hela landet. Vi råkar vara i de norra delarna, där det just nu är förhållandevis lugnt. Det är bara ett konstaterande. Vilka är de största hoten? – Där vi håller till är de framför allt relaterade till tidigare krigsherrar och till kriminell verksamhet, delvis då kopplad till opiumodlingarna. Hur ser du på de senaste bekräftade uppgifterna om skottpengar även på säkerhetsstyrkorna? – Man ska inte dra för stora växlar på det. Det finns grupper i Afghanistan som inte tycker om sin regering eller den utländska närvarons återuppbyggnadsstöd, men det reella hotet mot våra soldater är hemmagjorda bomber. Det var också sådana som föranledde att de två svenska soldaterna omkom. Vad säger du om inslaget i TV4:s ”Kalla Fakta” nyligen, där man kopplade samman soldaternas död med en svensk operation i Boka den 12 september 2006? Det har talats om hämnd. – Det finns ingen grund eller koppling mellan händelserna. Operationen i Boka var en säkerhetsoperation där vi hjälpte afghanska enheter som förberedde ett polisiärt ingripande mot en person som de hade identifierat som lokal banditledare. Det var ingen privat rättsskipning, utan handlade om att besvara eldgivning när man skulle rekognosera och markera närvaro i området. Nu leds ju även Isaf av den amerikanske generalen Dan K McNeill. Hur påverkar det riskerna för att svenska säkerhetsstyrkor sammanblandas med den amerikanska militära närvaron under amerikanernas så kallade Operation enduring freedom (OEF)? – Både Isaf:s och OEF:s mandat har folkrättsligt stöd, men handlar om olika saker: Isaf ska säkerställa möjligheter för afghanska myndigheter att utveckla landet, medan OEF syftar till att jaga terrorister. Det är skillnader i uppdragen, men den lokala synen på, eller tilltron till respektive operation, är naturligtvis beroende av varandra och därför är det viktigt att man uppträder professionellt så att inga civila eller oskyldiga drabbas. Omvänt finns grupper i landet som har ett intresse av att operationerna ska sammanblandas. Riskerna har ingen bäring på McNeill eller andra amerikanska generaler som generellt är mycket välutbildade och kompetenta. Problemet är snarare någon finnig 19-åring från Arkansas som aldrig varit utanför sin delstat förut och som skitskraj står med skarpladdat vapen i handen. Finns motsvarande finniga 19-åringar bland de svenska styrkorna? – Nej. Den svenska truppen håller mycket hög standard. Jag påstår inget om USA:s standard, men vad jag ville säga är att problemet inte ligger hos de amerikanska generalerna. Kan det komma på tal att skicka svenska trupper söderöver? – Vi har inte övervägt det och det har heller aldrig varit aktuellt. Vår trupp är särskilt riggad för att vara i norr, där vi har ett viktigt uppdrag och det är viktigt att bevara det relativa lugnet där. Vad tog du med dig från förra månadens besök i Afghanistan? – Jag fick med mig en egen bild med doftintryck och synintryck. Afghanistan är ett oerhört fattigt land och man har en otroligt lång resa framför sig, efter trettio år av oupphörligt krigande. Jag fick också ett intryck av ett väl fungerande förband med bra anda, men vi måste fortlöpande utveckla arbetet vartefter hotbilden förändras över tid och det finns en del att göra på sjukvårdssidan som vi tittar på nu? Vad då? – Det har att göra med resurser. I dag förlitar vi oss på det tyska regionala kommandot som lämnar en del övrigt att önska. Det är relaterat till att vårt uppdrag täcker ett stort område med fyra provinser och de urusla vägarna tillåter bara en genomsnittshastighet på 15 till 20 kilometer i timmen. Det är ett problem om något, ett överfall eller en bilolycka, skulle hända i fel ände av området. Varför har regeringen bett riksdagen om att öka beredskapen med ytterligare drygt 200 soldater till 600? – Vi ökade ju närvaron från 250 till 330 före jul. På den nivån tänker vi ligga, men det ligger nära den beredskapsnivå vi har i dag. Vi vill kunna ha marginal i det fall vi exempelvis akut skulle behöva evakuera landet och vi inte har tid att vänta på processen att utrikesministern eller försvarsministern då ska gå till konstitutionsutskottet. OSSI CARP ossi.carp@dn.se 08-738 15 71 ", "article_category": "other"}
{"id": 32282, "headline": "\"Ge barnen framtidshopp\"", "summary": "Vad kan föräldrar göra när barn är oroliga för klimathotet? Säg att det inte är för sent att påverka - ge barnen framtidshopp, svarar psykologen Birgitta Gälldin Åberg på Rädda Barnen.", "article": "Bilder på nyfödda sälungar som riskerar att dö därför att isen där de är trygga smälter. Skräckscenarier som innebär att stora delar av världen drabbas av torka, medan andra områden får uppleva fruktansvärda översvämningar. Det globala klimathotet har fått allt större utrymme i radio, teve och tidningar. Så sent som på fredagen varnar FN för att en rad länder riskerar att drabbas av översvämningar eller dricksvattenbrist under de kommande åren. Hur påverkas barnen av den omfattande rapporteringen? Vad ska man som förälder göra när sonen eller dottern oroar sig för att hela jorden tycks vara hotad? Frågorna är många när nyhetsflödet blir allt intensivare och när världen kommer närmare oss. Birgitta Gälldin Åberg arbetar som psykolog på Rädda Barnen och är knuten till Centrum för barn och ungdomar i kris. Hon anser att riktigt små barn, upp till skolåldern, inte bör se på nyheter och andra teveprogram som kan framkalla oro. De är helt enkelt inte mogna att hantera stora frågor, som klimathotet. - När det gäller lite äldre barn är det viktigt att lyssna till vad de egentligen frågar efter, och att ta deras oro på allvar. Som vuxen är det lätt att den egna oron och ångesten spiller över på barnen. Enligt Birgitta Gälldin Åberg bör föräldrar skaffar sig kunskap om vilka fakta det finns kring klimathotet. FN:s klimatrapport som alltså presenteras på fredagen innehåller sådan information. - Barn genomskådar lätt när vuxna inte vet vad de pratar om. Därför är kunskap så viktig. Men det får inte bli några föreläsningar på en nivå som barnen inte klarar av. Föräldrar bör skapa en möjlighet för barn och unga att prata om sina upplevelser. Oavsett om det handlar om sorg, glädje, rädsla eller oro. Köksbordet kan vara en utmärkt plats att föra ett resonemang vid. - Vad bör den egna familjen konkret göra för att påverka utvecklingen? Pappa eller mamma kanske kan ta t-banan eller bussen till jobbet. Och nog borde barnen orka ta cykeln till träningen i stället för att bli skjutsade i bil? Sopsortering är en annan konkret åtgärd som barnen kan involveras i. Enligt Birgitta Gälldin Åberg är en stor majoritet av alla svenska barn och ungdomar hoppfulla om framtiden. De har mycket kraft och energi i sig. - Föräldrarna är starka förebilder och hur de resonerar och agerar är betydelsefullt i barnens liv. Barn som är oroliga för klimathotet och märker att mamma eller pappa nonchalerar en fråga som de tycker är viktig, kan lätt bli desillusionerade och uppgivna. Tidigare i veckan visade tevenyheterna ett inslag om hur barn satte lappar på bilar i Stockholms innerstad där bilisterna uppmanades att ta av dubbdäcken. - Att göra något konkret är ett sätt för barn att hantera sin oro. Vi vuxna har ett stort ansvar för att barnen ska bevara sin hoppfullhet. Det är minst lika viktigt som att lyssna till deras frågor. Birgitta Gälldin Åberg anser också att unga människors rädsla över till exempel klimathotet inte behöver vara av ondo. Oron kan leda till en känsla av att det är viktigt att göra något. - Förändringen av klimatet är ett pågående skede där den negativa utvecklingen kan bromsas. Vare sig tsunamin eller terrorattackerna i USA gick ju att förhindra sedan de väl inträffat. Birgitta Gälldin Åberg återkommer till att riktigt små barn, upp till förskoleåldern inte bör titta på tevenyheterna eller lyssna på radio. - Föräldrarna kan i stället läsa högt tillsammans ur en tidning. Då kan man stanna upp när barnen har frågor och hoppa över detaljer som barnen inte förstår. ", "article_category": "other"}
{"id": 32285, "headline": "”En miljard och ökade krav i ny politik för invandrare”", "summary": "Regeringens nya integrationspolitik: Det är en nyckelfråga för den framtida svenska välfärden att fler utlandsfödda snabbt kommer i arbete. Regeringen kommer i vårpropositionen att anslå drygt 600 miljoner kronor till stimulansbidrag för kommuner som satsar på jobb och utbildning för nyanlända invandrare. Därtill anslås drygt 400 miljoner på nya subventionerade jobb som vi kallar instegsjobb. Plus 46 miljoner till högskolor som specialutbildar invandrade akademiker. I samtliga fall kräver vi att alla nyanlända tar sitt ansvar att aktivt delta i SFI, Svenska för invandrare, annars reduceras eller stoppas bidragen. Huvudmålet är att bryta den passivitet som för många präglar den första tiden i Sverige. Det skriver utbildningsminister Lars Leijonborg, migrationsminister Tobias Billström och integrationsminister Nyamko Sabuni.", "article": "Just nu genomförs en stor omläggning av svensk integrationspolitik. Några viktiga delar finns redan på plats. Dit hör en ny asylprocess och att länsstyrelserna fått en viktig roll i mottagandet av invandrare. Förslag från flera departement presenteras nu i vårpropositionen. Dit hör ett nytt statsbidrag till kommuner som är redo att arbeta enligt de nya riktlinjerna. Det görs också nya insatser på utbildningsområdet, bland annat för att höja kompetensen hos SFI-lärare och för att ge invandrarakademiker större möjligheter att anpassa sin utbildning till den svenska arbetsmarknaden. En utredare kommer att se över en del ytterligare frågor för beslut 2008. Bakgrunden är den bristande integrationen av utlandsfödda i det svenska samhället. Ilmar Reepalu, ledande socialdemokratisk kommunpolitiker, har karaktäriserat den integrationspolitik som hans eget parti fört som det största politiska misslyckandet i modern tid. Vi delar den analysen. Det är en nyckelfråga för den framtida svenska välfärden att fler utlandsfödda får jobb. Som påpekats i många rapporter de senaste åren tar sig integrationsmisslyckandet många uttryck: • Människor fastnar alltför länge i passivitet i början av sin vistelse i Sverige. Inte ens personer som beviljats permanent uppehållstillstånd får en snabb start på introduktionen. • Kunskaper och förmåga i svenska språket är inte så bra som den skulle kunna vara hos många invandrare. SFI, svenska för invandrare, når för få, är inte individanpassad och håller inte tillräckligt hög kvalitet. • Arbetslösheten är hög, även bland invandrare som varit flera år i Sverige. Trots att det råder arbetskraftsbrist på många håll utnyttjas inte den invandrade arbetskraften. Denna misshushållning har pågått alldeles för länge. • Andelen invandrare som driver företag är för låg. För närvarande ökar antalet asylsökande från Irak. Huvudorsaken är den oroliga situationen i landet. Det är en stor utmaning att se till att integrationen den här gången fungerar bättre än förra gången vårt land ställdes inför en liknande situation, i början av 1990-talet under krigen på Balkan. Ett huvudmål för den nya politiken är att bryta den passivitet som för många nyanlända präglar de första månaderna och åren i Sverige. Sysslolösheten lägger grund för utanförskap och bidragsberoende. Vi genomför därför stora satsningar riktade till just de nyanlända i form av jobb, svenskstudier och kompletterande utbildningar. För att uppnå målen för den nya integrationspolitiken satsas i vårpropositionen över en miljard kronor per år. Drygt 600 miljoner kronor av dessa läggs på ett extra stimulansbidrag till de kommuner som vill och lyckas arbeta enligt de nya målen och drygt 400 miljoner kronor satsas på en ny typ av subventionerade jobb, som vi kallar instegsjobb och som alltid ska kombineras med studier i svenska. Högskolorna får 46 miljoner kronor för att erbjuda kurser till invandrade akademiker för att deras kunskaper ska anpassas till vad som krävs på den svenska arbetsmarknaden. Det bör poängteras att staten aldrig har hela ansvaret för en framgångsrik integration. Individen har också ett ansvar, bland annat för att söka de jobb som finns och för att delta i SFI. Så är det inte alltid i dag. Den nya politiken ska vara tydlig i fråga om det personliga ansvaret och uppmuntra egna initiativ som främjar integration. Utöver det vanliga anslaget för flyktingmottagande, som alla kommuner får automatiskt, introducerar regeringen nu ett extra stimulansbidrag för de kommuner som träffar avtal enligt de nya riktlinjerna. Syftet är först och främst att få fram fler avtal, särskilt med kommuner i regioner med god arbetsmarknad. Det kan minska trycket på orter som i dag tar emot många, exempelvis Malmö och Södertälje. Möjligheten att få högre ersättning stimulerar förhoppningsvis fler kommuner att ingå avtal. Det har under några år varit så att det främst är kommuner som har lediga bostäder som erbjuder sig att ta emot invandrare. Mottagandet kan bli ett sätt att finansiera lägenheter som annars skulle stå tomma i kommunala hyresfastigheter. Ofta är tomma bostäder ett tecken på svag arbetsmarknad – de nyanlända har fått bra bostäder men inte jobb. Eftersom jobb är helt centralt i den nya politiken vill vi i stället uppmuntra bosättning i de kommuner där jobben finns. Ett annat syfte med det extra anslaget är att öka möjligheterna och incitamenten för kommunerna att förverkliga den nya inriktningen av politiken. De avgörande kriterierna blir att många invandrare kommer snabbt i jobb, att andelen som läser SFI är hög och att studieresultaten i SFI är goda. Utformningen av introduktionen för invandrare bör ha följande inriktning: • Introduktionssamtal redan första veckan. Så fort som möjligt efter kommunplaceringen ska ett introduktionssamtal hållas med de nyanlända. Det gäller alla vuxna, alltså även anhöriginvandrare. Resultatet av samtalet blir en överenskommelse om hur introduktionen i det svenska samhället ska gå till för just den personen. Samtalet behandlar frågor som exempelvis jobb, svenskundervisning, behov av samhällsinformation och möjligheterna till kompletterande utbildning. • Insatser för att snabbt komma i jobb. Egen försörjning så snart som möjligt är målet för den nya politiken. Även om systemet med nystartjobb fått en god början sedan det introducerades vid årsskiftet, kan det ibland finnas behov av en ännu högre subventionsgrad. Regeringen inför därför det vi kallar för instegsjobb. Ett instegsjobb är en praktikplats eller en vanlig anställning med ett klart inslag av handledning. Om subventionen till instegsjobben kombineras med den som utgår till nystartsjobben blir arbetsgivarens egen insats bara cirka 20 procent. Detta gör att arbetsgivare kan finna det mer attraktivt att anställa en person som inte har erfarenhet från den svenska arbetsmarknaden. Jobbet kombineras alltid med svenskstudier. • Alla nyanlända ska gå i SFI. Kommunerna måste göra större insatser än hittills för att SFI ska nå alla. En person som inte börjar på SFI eller har hög ogiltig frånvaro får sitt bidrag reducerat eller indraget. Försörjning av minderåriga barn säkras givetvis. En idé som ska utredas är om en person som fullföljer SFI med godkänt betyg ska få en premie, till exempel i form av ett engångsbelopp. • Mer görs för att alla ska nå målen i SFI. Staten kommer att satsa särskilda medel för att vidareutbilda SFI-lärare. Kommunerna måste göra sitt till för att alla nyanlända ska delta i introduktionen. Dit hör att upprätthålla de nämnda reglerna, det vill säga att vägran att delta i SFI (liksom att inte söka jobb aktivt) påverkar försörjningsstödet. Undervisningen måste också individanpassas mer än vad som görs i dag. Det är viktigt att Sverige förbättrar integrationen. Om fler invandrare snabbt kommer i arbete finns goda förutsättningar för en positiv spiral. Segregationen och utanförskapet bryts på ett naturligt sätt. 1990-talets integrationspolitik gav upphov till djupa klyftor och ett utbrett utanförskap. Alliansregeringen är fast besluten att Sverige ska lyckas bättre med integrationen. LARS LEIJONBORG TOBIAS BILLSTRÖM NYAMKO SABUNI ", "article_category": "other"}
{"id": 32290, "headline": "Hans födelseland kan dränkas", "summary": "Människorna i Bangladesh orkar inte tänka på framtiden - de har nog med att överleva. Det säger Masuum Bari som för snart tjugo år sedan lämnade ett av jordens fattigaste länder.", "article": "I julas besökte Masum Bari det land där han föddes för snart fyrtionio år sedan, Bangladesh. Han fick en chock, säger han. Så mycket hade förändrats sedan han i slutet av 1980-talet tvingades fly undan det politiska förtrycket. Floden som han badade och lekte i är full av giftiga utsläpp från fabriker, i dag skulle han inte vilja sticka ned tån i vattnet. Hans gamla vänner berättade att flera kraftiga cykloner härjat i kusttrakterna under de senaste åren. Många människor har dött och ännu fler har blivit hemlösa. Det tycks som om cyklonerna kommer tätare och blir allt häftigare, menar vännerna. - En av mina vänner förlorade allt i en cyklon. Husen spolades bort, marken förstördes och hans mamma, pappa, flera syskon och släktingar dog. Bara en syster blev kvar, säger Masum Bari. Bangladesh, ett av jordens allra fattigaste länder, ligger i södra Asien där floderna Ganges och Brahmaputra gemensamt rinner ut i Bengaliska viken. Landet är nästan helt omgivet av den mäktiga grannen Indien, utom i sydväst, där det gränsar till Burma. Stora delar av Bangladesh ligger nära havsytan. Kring de stora floderna utbreder sig enorma deltaområden. Landet är därför mycket känsligt för klimatförändringar. Men redan drabbas Bangladesh av återkommande naturkatastrofer. Stora avverkningar av skog, i bland annat Indien och Himalaya, innebär att det inte längre finns några träd som kan suga upp regnvattnet. Extra mycket vatten ska därför passera genom Bangladesh, vilket leder till svåra översvämningar. - Både de förvärrade översvämningarna, ett ökat antal cykloner och klimathotet beror till största delen på oss människor. Vi tänker ofta kortsiktigt, men får senare betala en dyr nota som vi inte räknat med. I Sverige talar alla om vädret. I Bangladesh är det få som orkar tänka på om det ska regna dagen därpå eller om solen ska skina. Vädret blir som det blir. Folk har nog med att överleva och skaffa mat åt sig och sina familjer, förklarar Masum Bari. Han växte upp utanför huvudstaden Dacca i en välbärgad familj. Han gick i grundskolan, i gymnasiet och läste naturvetenskap ett par år på universitetet. När familjen hade stora middagar blev det ofta mat över som skulle slängas. En dag följde Masum, han var en ung tonåring då, med för att se vart de överblivna läckerheterna tog vägen - och han såg hur fattiga människor kastade sig över matresterna. - Jag hade inte förstått att människor hade det så eländigt. Och jag undrade varför vi inte kunde ge maten direkt till dem som behövde. Masum Bari började arbeta för att skapa rättvisa och jämlikhet i sitt land, han blev kommunist. Efter flera militärkupper tvingades han 1989 att fly undan en växande politisk förföljelse. Han hamnade på en flyktingförläggning i Sverige. Där fick han vänta sjutton månader på att få uppehållstillstånd. Ett par månader efter flykten kom polisen till familjens hem för att leta efter Masum Bari. När de inte hittade honom knuffade de pappan som skadade sig och senare avled. Till flyktingsförläggningen där Masum Bari bodde medan han väntade på att få aysl kom en dag några skolelever från Kristofferskolan i Bromma på besök. De skulle undersöka hur det kändes att komma som flykting till Sverige. Masum Bari och elevernas lärare Gunilla Stålhammar blev vänner - och i dag arbetar han som stödlärare på Kristofferskolan. Han och eleverna arbetar bland annat med glas, trä, textil och papper. - Och jag tror inte längre på kommunismens idéer, säger han. Jag är demokrat. Under en månad kring jul och nyår besökte Masum Bari sitt gamla hemland. Mötet väckte starka känslor hos honom. - Det var omtumlande att komma till platsen där jag föddes och växte upp. Jag kände inte igen mig. Det var skrämmande att uppleva hur snabbt en miljö kan förändras. De som bor där har nog inte märkt lika mycket, man anpassar sig ju steg för steg till nya livsvillkor. Han säger att miljöfrågan och klimathotet diskuteras mycket mer i Sverige än i Bangladesh. Det är egentligen märkligt, fortsätter han. Sverige är ju långt före i miljöarbetet och växthuseffekten får inte alls så dramatiska effekter här som där. - Men folk i Bangladesh klarar inte att ta till sig informationen. De säger att det bara är rena fantasier och att havet inte kommer att stiga. Min egen bror tänker så. Enligt Masum Bari har de flesta invånarna i Bangladesh inte tid att tänka på framtiden. Han blev sorgsen när han märkte det under sin resa. - Man har inte förstått hur allvarlig situationen är. Stora delar av landet kommer att drabbas när klimatet blir varmare. Men egentligen är det omöjligt för folk att tänka framåt. Om skräckscenarierna blir verklighet måste ju en massa människor, miljontals, fly. Masum Bari tycker att människan är en konstig varelse. En del tänker bara på framtiden och glömmer att leva, andra bara lever. Många svenskar tillhör den första gruppen, säger han. Är han själv rädd för klimathotet? - Inte särskilt. Jag är naturvetare och har kunskap om växthuseffekten, jag vet att det går att få ned utsläppen av koldioxid. Kunskap är en viktig förutsättning för att få bukt med klimathotet. Masum Bari är muslim. Hämtar han någon tröst i religionen? Inte direkt, svarar han. Svaren om klimathotet finns inte i religionen, utan hos människorna. Under de första åren i Sverige var Bangladesh fortfarande hans hemland, så är det inte längre. Men inte heller Sverige är ett hemland. - När jag tänker på framtiden är det inte bara släktingar och vänner här och där som betyder något. För mig är det viktigt att hysa omtanke om alla människor på jorden. Först då kan vi skapa en bättre värld. Tillsammans med en syster har Masum Bari öppnat en sjukvårdsklinik i Dacca. Varje vecka kommer en läkare dit för att hjälpa fattiga med bland annat vaccinationer. För några år sedan hjälpte några ungdomar från Stockholm till att bilda en waldorfskola i Dacca. Masum Bari försöker nu stötta detta initiativ. - Även om det kan se mörkt ut går det att göra saker. Vi kan hjälpa människor ur deras fattigdom genom att ge vård och utbildning. Och en större allmän kunskap innebär att klimathotet kommer att tas på större allvar - även i Bangladesh. På fredag presenteras andra delen av FN:s stora klimatrapport. Bangladesh är ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av översvämningar när glaciärerna smälter. ", "article_category": "other"}
{"id": 32292, "headline": "Hans födelseland kan dränkas", "summary": "Människorna i Bangladesh orkar inte tänka på framtiden – de har nog med att överleva. Det säger Masuum Bari som för snart tjugo år sedan lämnade ett av jordens fattigaste länder.", "article": "I julas besökte Masum Bari det land där han föddes för snart fyrtionio år sedan, Bangladesh. Han fick en chock, säger han. Så mycket hade förändrats sedan han i slutet av 1980-talet tvingades fly undan det politiska förtrycket. Floden som han badade och lekte i är full av giftiga utsläpp från fabriker, i dag skulle han inte vilja sticka ned tån i vattnet. Hans gamla vänner berättade att flera kraftiga cykloner härjat i kusttrakterna under de senaste åren. Många människor har dött och ännu fler har blivit hemlösa. Det tycks som om cyklonerna kommer tätare och blir allt häftigare, menar vännerna. – En av mina vänner förlorade allt i en cyklon. Husen spolades bort, marken förstördes och hans mamma, pappa, flera syskon och släktingar dog. Bara en syster blev kvar, säger Masum Bari. Bangladesh, ett av jordens allra fattigaste länder, ligger i södra Asien där floderna Ganges och Brahmaputra gemensamt rinner ut i Bengaliska viken. Landet är nästan helt omgivet av den mäktiga grannen Indien, utom i sydväst, där det gränsar till Burma. Stora delar av Bangladesh ligger nära havsytan. Kring de stora floderna utbreder sig enorma deltaområden. Landet är därför mycket känsligt för klimatförändringar. Men redan drabbas Bangladesh av återkommande naturkatastrofer. Stora avverkningar av skog, i bland annat Indien och Himalaya, innebär att det inte längre finns några träd som kan suga upp regnvattnet. Extra mycket vatten ska därför passera genom Bangladesh, vilket leder till svåra översvämningar. – Både de förvärrade översvämningarna, ett ökat antal cykloner och klimathotet beror till största delen på oss människor. Vi tänker ofta kortsiktigt, men får senare betala en dyr nota som vi inte räknat med. I Sverige talar alla om vädret. I Bangladesh är det få som orkar tänka på om det ska regna dagen därpå eller om solen ska skina. Vädret blir som det blir. Folk har nog med att överleva och skaffa mat åt sig och sina familjer, förklarar Masum Bari. Han växte upp utanför huvudstaden Dacca i en välbärgad familj. Han gick i grundskolan, i gymnasiet och läste naturvetenskap ett par år på universitetet. När familjen hade stora middagar blev det ofta mat över som skulle slängas. En dag följde Masum, han var en ung tonåring då, med för att se vart de överblivna läckerheterna tog vägen – och han såg hur fattiga människor kastade sig över matresterna. –  Jag hade inte förstått att människor hade det så eländigt. Och jag undrade varför vi inte kunde ge maten direkt till dem som behövde. Masum Bari började arbeta för att skapa rättvisa och jämlikhet i sitt land, han blev kommunist. Efter flera militärkupper tvingades han 1989 att fly undan en växande politisk förföljelse. Han hamnade på en flyktingförläggning i Sverige. Där fick han vänta sjutton månader på att få uppehållstillstånd. Ett par månader efter flykten kom polisen till familjens hem för att leta efter Masum Bari. När de inte hittade honom knuffade de pappan som skadade sig och senare avled. Till flyktingsförläggningen där Masum Bari bodde medan han väntade på att få aysl kom en dag några skolelever från Kristofferskolan i Bromma på besök. De skulle undersöka hur det kändes att komma som flykting till Sverige. Masum Bari och elevernas lärare Gunilla Stålhammar blev vänner – och i dag arbetar han som stödlärare på Kristofferskolan. Han och eleverna arbetar bland annat med glas, trä, textil och papper. – Och jag tror inte längre på kommunismens idéer, säger han. Jag är demokrat. Under en månad kring jul och nyår besökte Masum Bari sitt gamla hemland. Mötet väckte starka känslor hos honom. – Det var omtumlande att komma till platsen där jag föddes och växte upp. Jag kände inte igen mig. Det var skrämmande att uppleva hur snabbt en miljö kan förändras. De som bor där har nog inte märkt lika mycket, man anpassar sig ju steg för steg till nya livsvillkor. Han säger att miljöfrågan och klimathotet diskuteras mycket mer i Sverige än i Bangladesh. Det är egentligen märkligt, fortsätter han. Sverige är ju långt före i miljöarbetet och växthuseffekten får inte alls så dramatiska effekter här som där. – Men folk i Bangladesh klarar inte att ta till sig informationen. De säger att det bara är rena fantasier och att havet inte kommer att stiga. Min egen bror tänker så. Enligt Masum Bari har de flesta invånarna i Bangladesh inte tid att tänka på framtiden. Han blev sorgsen när han märkte det under sin resa. – Man har inte förstått hur allvarlig situationen är. Stora delar av landet kommer att drabbas när klimatet blir varmare. Men egentligen är det omöjligt för folk att tänka framåt. Om skräckscenarierna blir verklighet måste ju en massa människor, miljontals, fly. Masum Bari tycker att människan är en konstig varelse. En del tänker bara på framtiden och glömmer att leva, andra bara lever. Många svenskar tillhör den första gruppen, säger han. Är han själv rädd för klimathotet? – Inte särskilt. Jag är naturvetare och har kunskap om växthuseffekten, jag vet att det går att få ned utsläppen av koldioxid. Kunskap är en viktig förutsättning för att få bukt med klimathotet. Masum Bari är muslim. Hämtar han någon tröst i religionen? Inte direkt, svarar han. Svaren om klimathotet finns inte i religionen, utan hos människorna. Under de första åren i Sverige var Bangladesh fortfarande hans hemland, så är det inte längre. Men inte heller Sverige är ett hemland. – När jag tänker på framtiden är det inte bara släktingar och vänner här och där som betyder något. För mig är det viktigt att hysa omtanke om alla människor på jorden. Först då kan vi skapa en bättre värld. Tillsammans med en syster har Masum Bari öppnat en sjukvårdsklinik i Dacca. Varje vecka kommer en läkare dit för att hjälpa fattiga med bland annat vaccinationer. För några år sedan hjälpte några ungdomar från Stockholm till att bilda en waldorfskola i Dacca. Masum Bari försöker nu stötta detta initiativ. – Även om det kan se mörkt ut går det att göra saker. Vi kan hjälpa människor ur deras fattigdom genom att ge vård och utbildning. Och en större allmän kunskap innebär att klimathotet kommer att tas på större allvar – även i Bangladesh. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 På fredag presenteras andra delen av FN:s stora klimatrapport. Bangladesh är ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av översvämningar när glaciärerna smälter. ", "article_category": "other"}
{"id": 32305, "headline": "\"Svensk högspecialiserad vård bland de sämsta i Västeuropa\"", "summary": "Tretton svenska nervspecialister: Många som drabbas av neurologisk sjukdom får inte chansen att träffa tillräckligt kompetenta läkare. Varje år insjuknar i Sverige nästan 40 000 personer i sjukdomar som stroke, epilepsi, Parkinsons sjukdom eller multipel skleros (ms). Minst en halv miljon svenskar lever med en sådan neurologisk sjukdom. Dock får många svenska patienter inte ta del av de senaste årens dramatiska kunskapsutveckling inom neurologin. Skälet är att svensk neurosjukvård är försummad och tillhör de sämst utbyggda i Västeuropa. Det råder en uppenbar obalans i Sverige mellan vårdbehoven och tillgängligheten till neurologisk specialistvård, skriver tretton ledande specialister i neurologi.", "article": "Att drabbas av en neurologisk sjukdom såsom stroke, epilepsi, Parkinsons sjukdom eller multipel skleros (ms) är dramatiskt och plågsamt. Även anhöriga påverkas ofta i hög grad. Varje år insjuknar i Sverige nästan 40.000 personer i någon av dessa sjukdomar och minst en halv miljon personer i vårt land lever med neurologisk sjukdom. Dessutom är de neurologiska sjukdomarna en av de dominerande orsakerna till sjukhusvård och långvariga kommunala vård- och hjälpinsatser i Sverige. De senaste åren har inneburit en dramatisk kunskapsutveckling inom neurologin, läran om nervsystemets sjukdomar. Utvecklingen har givit oss helt nya instrument att diagnostisera sjukdomar, att kartlägga skador och funktionsbortfall i nervsystemet och att behandla sjukdomar med nya effektivare behandlingsmetoder tidigt i sjukdomsförloppet. Problemet är att svenska patienter inte får ta del av denna glädjande utveckling fullt ut eftersom neurosjukvården är försummad och tillhör de sämst utbyggda i Västeuropa. Vi ser alltså å ena sidan förbättrade möjligheter till effektiva behandlingar, å andra sidan kan vi konstatera att våra svårt sjuka patienter inte får ta del av dessa framsteg. Det här gör oss, som är verksamma inom neurologi, djupt bekymrade. Neurologiska och psykiatriska sjukdomar spelar allt större roll för samhället och samhällsekonomin. Data från WHO visar att \"hjärnans sjukdomar\" står för så mycket som 35 procent av samhällets totala sjukdomsbelastning. I European Journal of Neurology beräknades 27 procent av Europas 466 miljoner vara drabbade av \"hjärnans sjukdomar\" år 2005. Totalkostnaden för hjärnsjukdomarna uppskattades till 386 miljarder euro. Slutsatsen blev att \"hjärnans sjukdomar\" orsakar en betydligt större kostnad än till exempel hjärtsjukdomar, cancer och diabetes. Trots att kostnaderna för nya läkemedel som introduceras inom neurologin är höga visar hälsoekonomiska beräkningar att läkemedlen oftast endast utgör en mindre del av sjukdomens totalkostnad. Detta är inte förvånande eftersom svåra neurologiska sjukdomar såsom stroke, Parkinsons sjukdom, demens och ms både leder till arbetsoförmåga och långvarig omvårdnad i den kommunala sektorn. Det finns således betydande vinster att göra, inte bara medicinskt, psykologiskt och socialt, utan även samhällsekonomiskt, om de nya behandlingarna inom neurologin kan sättas in i högre grad och därmed minska förekomsten av funktionsbortfall, handikapp och inte minst lidande för våra patienter. Neurologin, tidigare ofta uppfattad som inriktad på diagnostik och med små möjligheter till behandling, har förändrats till ett dynamiskt område där de flesta av dessa stora sjukdomar kan behandlas. Forskningsresultat och behandlingsmöjligheter inom neuroområdet har hamnat i fokus under senare tid och flera Nobelpris har en direkt koppling till neurosjukvård - speciellt 2000 års pris till professor Arvid Carlsson, vars studier av hjärnans signalsubstanser blev grunden för behandling av Parkinsons sjukdom. Tidsfaktorn är mycket viktig vid behandling av hjärnsjukdomar. Ju tidigare en person får korrekt diagnos och kan ges behandling, desto större är möjligheterna för ett förbättrat hälsoläge. Tidiga åtgärder kan förändra sjukdomsförloppet radikalt, minska hjärnskador och i många fall förhindra utvecklingen av svåra handikapp. Detta ställer höga krav på det akuta omhändertagandet och sjukvårdsorganisationen. Senare års studier har även visat att behandlingen av kroniska neurologiska sjukdomar som till exempel ms har bättre effekt om den inleds tidigt. I vissa fall av epilepsi och Parkinsons sjukdom kan numera en neurokirurgisk operation förändra livssituationen. \"Den nya neurologins\" möjligheter har tyvärr inte motsvarats av ökade resurser till neurodisciplinerna. Det har även inneburit att det finns oacceptabla svagheter i beredskapen att leverera neurosjukvård till svenska patienter. Missade diagnoser, uteblivna akuta neurologiska insatser eller för sent insatta behandlingar riskerar att leda till ökat lidande, ökat funktionsbortfall, svårare handikapp och ökade samhällskostnader. Det finns ett stort behov av att utbilda fler neurologer i Sverige för att etablera neurologin på åtminstone samma nivå som den har i våra nordiska grannländer och i stora delar av Europa. Fortfarande saknas det neurologkliniker på länssjukhusen där neurologer ofta är anställda vid invärtesmedicinska kliniker i en mer konsultativ roll för svårare neurologiska patientärenden. Detta präglar än i dag dimensioneringen av resurserna till neurosjukvården. I Sverige finns i dag endast cirka 400 neurologspecialister vilket är omkring hälften så många räknat per invånare som i Danmark, Norge och Finland. Faktum är att svensk neurologi är en av de sämst utbyggda i Västeuropa. Det råder en uppenbar obalans i Sverige mellan vårdbehoven och tillgängligheten till neurologisk specialistvård. Det ska dessutom poängteras att den som utbildar sig till läkare i Sverige endast får 4-6 veckors utbildning i neurosjukvård under sin grundutbildning. Inget krav på neurologi råder under allmäntjänstgöringen - allmänläkare liksom internmedicinare har inget krav på neurologi under sin specialistutbildning. Många som drabbas av en neurologisk sjukdom riskerar med andra ord, åtminstone i akutskedet, att träffa en läkare som saknar tillräcklig kompetens för att göra en adekvat bedömning. Svensk sjukvård har satt en ära i principen att likvärdig och högkvalitativ vård ska ges oavsett bostadsort, kön, etnicitet, ålder, sociala och ekonomiska förhållanden. Vård ska ges efter behov. Men med den snabba utvecklingstakt av behandlingsmetoder som vi nu ser, finns med nuvarande resurser till neurosjukvården ingen möjlighet att nå upp till dessa mål. Vissa län i landet saknar i dag näst intill helt neurologer. Sverige har tidigare gjort en nationell satsning på hjärtsjukdomar, som varit framgångsrik och som räddat många liv och förbättrat patienternas möjligheter att tillfriskna och komma tillbaka. Nu är det hög tid att företrädare och beslutsfattare för svensk sjukvård ökar resurserna till behandlingen av hjärnans och nervsystemets sjukdomar. Våra patienter har rätt till neurologisk specialistvård och behandling - oavsett vilken hjärnsjukdom man drabbats av eller var man bor i landet. ANNE-MARIE LANDTBLOM Docent, överläkare, Hälsouniversitetet Östergötland JAN LYCKE Docent, överläkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg MAGNUS ANDERSSON Docent, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Solna MARCO BRIZZIÖverläkare, Malmö allmänna sjukhus STEN FREDRIKSON Professor, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge ERIC GILLAND Med dr, överläkare, Sjukhuset i Varberg MARTIN GUNNARSSON Med dr, ST-läkare, Universitetssjukhuset Örebro SVEN MARUP JENSENÖverläkare, Helsingborgs lasarett PETER MATTSON Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala HANS NAVER Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala INGELA NILSSON REMAHL Med dr, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge ANJA SMITS Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala FREDRIK WALENTIN Specialistläkare, Örebro universitetssjukhus ", "article_category": "other"}
{"id": 32318, "headline": "”Bonus för ytterstadsbor ska rädda hyresrätten”", "summary": "Ny bostadspolitik för Stockholm: Rörlighet måste premieras för att minska bostadsköerna och öka tillgängligheten till attraktiva hyresrätter. För att bostadsmarknaden ska fungera är det grundläggande att det finns både hyresrätter och bostadsrätter samt att tillgängligheten och rörligheten är god. I dag är kötiden för hyresrätter i Stockholm cirka tre år i vissa förorter och uppemot 30 år på somliga adresser i innerstaden. Detta omöjliggör för många att skaffa sig ett boende som passar egen smak och plånbok. I dag presenterar vi ett nytt bostadspolitiskt program för att rädda hyresrätten med bland annat rätt att tillräkna sig dubbel kötid för boende i ytterstadens miljonprogramsområden, skriver det moderata bostads- och integrationsborgarrådet Kristina Alvendal.", "article": "En fungerande hyresmarknad är en viktig komponent i en attraktiv region där näringslivet kan växa och locka till sig inflyttande arbetskraft. Hyresrätten kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll på Stockholms bostadsmarknad. Erbjudandet om friköp till hyresgästerna i Stockholms kommunala bostadsbolag har av många uppfattats som en krigsförklaring mot hyresrätten. Detta är helt felaktigt. Hyresrätten har flera viktiga funktioner att fylla och det är min bestämda uppfattning att den tillhör en av framtidens boendeformer. Däremot måste vi sluta blunda för hyresmarknadens kris. För att hyresrätten ska kunna överleva och utvecklas måste dagens politik reformeras kraftigt. Bostadspolitiken måste syfta till att skapa förutsättningar för en fungerande marknad där det finns möjlighet till boendekarriär för alla. I grunden handlar det om möjlighet till rörlighet. Stor rörlighet skapar ökad tillgänglighet. Det är detta som den socialdemokratiska bostadspolitiken har misslyckats med. Ett stort inslag av hyresreglering där läget är av ringa betydelse har i praktiken lett till att boende i ytterstaden subventionerar hyran för innerstadsborna. Det gör att den som har ett förstahandskontrakt i innerstaden inte släpper det och marknaden stagnerar. I realiteten avspeglas detta i att många upplever att det är svårt att hitta ett boende som passar både smak och plånbok i dagens Stockholm. Många vill bo i innerstaden. Ett mått som illustrerar denna verklighet är kötiden i de kommunala bostadsbolagens interna köer. I dag är skillnaden enorm mellan olika stadsdelar i Stockholm, från cirka tre år i vissa förorter till uppåt 30 år på somliga adresser i innerstaden. En central förklaring till detta är att rörligheten i innerstaden är mycket liten. En välfungerade bostadsmarknad bygger på att alla delar av en stad är attraktiva att bo i. För att åstadkomma detta och därmed öka rörligheten och egenmakten presenterar jag i dag fem förslag till en ny hyrespolitik, som inkluderar några konkreta uppdrag till Stockholms tre kommunala bostadsbolag. För det första ska de kommunala bostadsbolagen genom sina interna köer bidra till att öka rörligheten. I dag försvinner den samlade kötiden som en person har när man flyttar in i ett nytt boende. Det gör att bostadsmarknaden stagnerar ytterligare eftersom många hyresgäster väljer att inte röra på sig för att spara kötid. Detta drabbar framför allt ytterstadens miljonprogramsområden genom att människor drar sig för att flytta dit i rädsla att förlora kötid medan de som redan bor där inte har möjlighet att flytta därifrån på grund av för kort tid i kön. Med en ny köbonus, som både låter hyresgästerna i miljonprogrammet behålla sin tidigare kötid och ger dem fördubblad tid när de bor där kommer marknaden att starkt vitaliseras och möjligheten till boendekarriär att öka. Det vill säga, en person får tillgodoräkna sig fiktiva fyra år i stället för faktiska två år i kön. Samtidigt ska en person som flyttar till en del av staden som omfattas av dessa gynnsamma regler få behålla sin gamla kötid. Detta påverkar rörligheten åt flera håll. Dels blir det attraktivt att flytta till områden där hyresgästen får tillgodoräkna sig dubbel kötid. Dels får boende i dessa områden ökade möjligheter att flytta till andra områden. För det andra måste hyresmarknaden ha trygga spelregler för samtliga aktörer. Endast på det viset kan vi få fler hyresrätter i Stockholm. Hyressättningen är central. Läget måste exempelvis få starkare genomslag på hyresnivån, annars dräneras Stockholms hyresmarknad. Därför ser jag positivt på trepartsöverenskommelsen mellan Hyresgästföreningen, Sabo och Fastighetsägarna, som möjliggör en stegvis justering av hyrorna i rätt riktning. Nu kommer hyresjusteringarna tillåtas att spänna från 0,5 procent i miljonprogramshus i behov av renovering till 3,3 procent i innerstadshus i gott skick. Till detta kommer frågan om att avveckla de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll. I kombination med ett bevarat och moderniserat bruksvärdessystem och bibehållet besittningsskydd kommer detta att resultera i att fler än de kommunala bolagen kan bidra till att bygga hyresrätter och därmed göra hyresmarknaden mer omfångsrik och bestående. För det tredje måste marknaden för hyresrätter moderniseras för att överleva. Jag vill arbeta för en mer diversifierad hyresmarknad. Valfrihet ska också finnas inom hyressektorn. I dag kännetecknas hyresmarknaden av standardisering. Oavsett var i landet du befinner dig så ser en hyresrätt byggd på 90-talet likadan ut. Vi känner igen badkar, kakel och parketten. Förutom det standardiserade mittskikt som vi har i dag bör en framtida optimal hyresmarknad bestå av en mix av olika typer av hyresrätter. Det behövs ett segment som kännetecknas av billiga lägenheter med lägre standard. Efterfrågan är stor på den typen av boende, inte minst bland ungdomar som ska etablera sig på bostadsmarknaden. I Stockholm bodde nästan var sjätte tjej och var fjärde kille fortfarande kvar i föräldrahemmet vid 25 års ålder år 2004. Det går att bygga billigt i dag. I dag finns det exempelvis en fabrik i Piteå där man producerar färdigkaklade och tapetserade väggar, färdiglagda golv med elen dragen, som bara är att montera på byggplatsen. Fortfarande finns det dock byggnormer uppsatta av bland annat Boverket som måste tas bort för att möjliggöra ett mer flexibelt byggande. I dag regleras detaljer som till exempel diskbänkens längd i centimeter och badrummets storlek. Detta bör en borgerlig regering åtgärda. För det fjärde kan hyresmarknaden också vitaliseras genom nya upplåtelseformer. Här är ägarlägenheter intressanta. I praktiken innebär det att den enskilde köper lägenheten, till skillnad från en bostadsrätt där man tillsammans med grannarna i en bostadsrättsförening köper hela fastigheten. Ägarlägenheter möjliggör därmed för enskilda individer att hyra ut på ett mer fritt sätt. Detta öppnar upp möjlighet för en ytterligare dimension på hyresmarknaden som liknar den som finns i många andra länder. Många pekar på det erbjudande om friköp som ges i Stockholm, och den ombildning som sker i många andra kommuner runt om i landet, som det främsta hotet mot hyresrättens existens. Så är det inte. Tvärtom kan konstateras att allmännyttan i Stockholm är mycket dominerande jämfört med i andra städer. I Stockholm utgör allmännyttan cirka 25 procent av boendet, jämfört med exempelvis 15 procent i Malmö. För det femte behövs det fler lägenheter. Stockholm växer snabbt och hyresrätten är, på en fungerande bostadsmarknad, en viktig form för den som snabbt behöver ett boende om man till exempel flyttat in för arbete eller studier. Därför håller Stockholms tre kommunala bostadsbolag en mycket hög nybyggnadstakt. Tillsammans planerar de för 8 000 nya hyresrätter under de kommande fyra åren. Hyresrätten står inför stora utmaningar, men framtiden är ljus. Stockholm behöver tillgängliga hyresrätter och stockholmarna behöver en bättre rörlighet på bostadsmarknaden. KRISTINA ALVENDAL ", "article_category": "other"}
{"id": 32319, "headline": "”Bonus för ytterstadsbor ska rädda hyresrätten”", "summary": "Ny bostadspolitik för Stockholm: Rörlighet måste premieras för att minska bostadsköerna och öka tillgängligheten till attraktiva hyresrätter.För att bostadsmarknaden ska fungera är det grundläggande att det finns både hyresrätter och bostadsrätter samt att tillgängligheten och rörligheten är god. I dag är kötiden för hyresrätter i Stockholm cirka tre år i vissa förorter och uppemot 30 år på somliga adresser i innerstaden. Detta omöjliggör för många att skaffa sig ett boende som passar egen smak och plånbok. I dag presenterar vi ett nytt bostadspolitiskt program för att rädda hyresrätten med bland annat rätt att tillräkna sig dubbel kötid för boende i ytterstadens miljonprogramsområden, skriver det moderata bostads- och integrationsborgarrådet Kristina Alvendal.", "article": "En fungerande hyresmarknad är en viktig komponent i en attraktiv region där näringslivet kan växa och locka till sig inflyttande arbetskraft. Hyresrätten kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll på Stockholms bostadsmarknad. Erbjudandet om friköp till hyresgästerna i Stockholms kommunala bostadsbolag har av många uppfattats som en krigsförklaring mot hyresrätten. Detta är helt felaktigt. Hyresrätten har flera viktiga funktioner att fylla och det är min bestämda uppfattning att den tillhör en av framtidens boendeformer. Däremot måste vi sluta blunda för hyresmarknadens kris. För att hyresrätten ska kunna överleva och utvecklas måste dagens politik reformeras kraftigt. Bostadspolitiken måste syfta till att skapa förutsättningar för en fungerande marknad där det finns möjlighet till boendekarriär för alla. I grunden handlar det om möjlighet till rörlighet. Stor rörlighet skapar ökad tillgänglighet. Det är detta som den socialdemokratiska bostadspolitiken har misslyckats med. Ett stort inslag av hyresreglering där läget är av ringa betydelse har i praktiken lett till att boende i ytterstaden subventionerar hyran för innerstadsborna. Det gör att den som har ett förstahandskontrakt i innerstaden inte släpper det och marknaden stagnerar. I realiteten avspeglas detta i att många upplever att det är svårt att hitta ett boende som passar både smak och plånbok i dagens Stockholm. Många vill bo i innerstaden. Ett mått som illustrerar denna verklighet är kötiden i de kommunala bostadsbolagens interna köer. I dag är skillnaden enorm mellan olika stadsdelar i Stockholm, från cirka tre år i vissa förorter till uppåt 30 år på somliga adresser i innerstaden. En central förklaring till detta är att rörligheten i innerstaden är mycket liten. En välfungerade bostadsmarknad bygger på att alla delar av en stad är attraktiva att bo i. För att åstadkomma detta och därmed öka rörligheten och egenmakten presenterar jag i dag fem förslag till en ny hyrespolitik, som inkluderar några konkreta uppdrag till Stockholms tre kommunala bostadsbolag. För det första ska de kommunala bostadsbolagen genom sina interna köer bidra till att öka rörligheten. I dag försvinner den samlade kötiden som en person har när man flyttar in i ett nytt boende. Det gör att bostadsmarknaden stagnerar ytterligare eftersom många hyresgäster väljer att inte röra på sig för att spara kötid. Detta drabbar framför allt ytterstadens miljonprogramsområden genom att människor drar sig för att flytta dit i rädsla att förlora kötid medan de som redan bor där inte har möjlighet att flytta därifrån på grund av för kort tid i kön. Med en ny köbonus, som både låter hyresgästerna i miljonprogrammet behålla sin tidigare kötid och ger dem fördubblad tid när de bor där kommer marknaden att starkt vitaliseras och möjligheten till boendekarriär att öka. Det vill säga, en person får tillgodoräkna sig fiktiva fyra år i stället för faktiska två år i kön. Samtidigt ska en person som flyttar till en del av staden som omfattas av dessa gynnsamma regler få behålla sin gamla kötid. Detta påverkar rörligheten åt flera håll. Dels blir det attraktivt att flytta till områden där hyresgästen får tillgodoräkna sig dubbel kötid. Dels får boende i dessa områden ökade möjligheter att flytta till andra områden. För det andra måste hyresmarknaden ha trygga spelregler för samtliga aktörer. Endast på det viset kan vi få fler hyresrätter i Stockholm. Hyressättningen är central. Läget måste exempelvis få starkare genomslag på hyresnivån, annars dräneras Stockholms hyresmarknad. Därför ser jag positivt på trepartsöverenskommelsen mellan Hyresgästföreningen, Sabo och Fastighetsägarna, som möjliggör en stegvis justering av hyrorna i rätt riktning. Nu kommer hyresjusteringarna tillåtas att spänna från 0,5 procent i miljonprogramshus i behov av renovering till 3,3 procent i innerstadshus i gott skick. Till detta kommer frågan om att avveckla de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll. I kombination med ett bevarat och moderniserat bruksvärdessystem och bibehållet besittningsskydd kommer detta att resultera i att fler än de kommunala bolagen kan bidra till att bygga hyresrätter och därmed göra hyresmarknaden mer omfångsrik och bestående. För det tredje måste marknaden för hyresrätter moderniseras för att överleva. Jag vill arbeta för en mer diversifierad hyresmarknad. Valfrihet ska också finnas inom hyressektorn. I dag kännetecknas hyresmarknaden av standardisering. Oavsett var i landet du befinner dig så ser en hyresrätt byggd på 90-talet likadan ut. Vi känner igen badkar, kakel och parketten. Förutom det standardiserade mittskikt som vi har i dag bör en framtida optimal hyresmarknad bestå av en mix av olika typer av hyresrätter. Det behövs ett segment som kännetecknas av billiga lägenheter med lägre standard. Efterfrågan är stor på den typen av boende, inte minst bland ungdomar som ska etablera sig på bostadsmarknaden. I Stockholm bodde nästan var sjätte tjej och var fjärde kille fortfarande kvar i föräldrahemmet vid 25 års ålder år 2004. Det går att bygga billigt i dag. I dag finns det exempelvis en fabrik i Piteå där man producerar färdigkaklade och tapetserade väggar, färdiglagda golv med elen dragen, som bara är att montera på byggplatsen. Fortfarande finns det dock byggnormer uppsatta av bland annat Boverket som måste tas bort för att möjliggöra ett mer flexibelt byggande. I dag regleras detaljer som till exempel diskbänkens längd i centimeter och badrummets storlek. Detta bör en borgerlig regering åtgärda. För det fjärde kan hyresmarknaden också vitaliseras genom nya upplåtelseformer. Här är ägarlägenheter intressanta. I praktiken innebär det att den enskilde köper lägenheten, till skillnad från en bostadsrätt där man tillsammans med grannarna i en bostadsrättsförening köper hela fastigheten. Ägarlägenheter möjliggör därmed för enskilda individer att hyra ut på ett mer fritt sätt. Detta öppnar upp möjlighet för en ytterligare dimension på hyresmarknaden som liknar den som finns i många andra länder. Många pekar på det erbjudande om friköp som ges i Stockholm, och den ombildning som sker i många andra kommuner runt om i landet, som det främsta hotet mot hyresrättens existens. Så är det inte. Tvärtom kan konstateras att allmännyttan i Stockholm är mycket dominerande jämfört med i andra städer. I Stockholm utgör allmännyttan cirka 25 procent av boendet, jämfört med exempelvis 15 procent i Malmö. För det femte behövs det fler lägenheter. Stockholm växer snabbt och hyresrätten är, på en fungerande bostadsmarknad, en viktig form för den som snabbt behöver ett boende om man till exempel flyttat in för arbete eller studier. Därför håller Stockholms tre kommunala bostadsbolag en mycket hög nybyggnadstakt. Tillsammans planerar de för 8 000 nya hyresrätter under de kommande fyra åren. Hyresrätten står inför stora utmaningar, men framtiden är ljus. Stockholm behöver tillgängliga hyresrätter och stockholmarna behöver en bättre rörlighet på bostadsmarknaden. KRISTINA ALVENDAL ", "article_category": "other"}
{"id": 32338, "headline": "”Tuberkulos kan bli lika dödlig i Sverige som i tredje världen”", "summary": "Smittsjukdomsexperter: Blott ett par decennier innan vi står utan vapen mot tuberkulos och andra bakteriella infektioner. För första gången på flera decennier har antalet fall av tuberkulos plötsligt börjat skjuta fart igen. Tbc ökar globalt bland annat på grund av hiv- och aidsepidemin och den ökande läkemedelsresistensen. Men också i Sverige insjuknar allt fler i tbc till följd av invandringen av människor från krigs- och atastrofdrabbade länder – före detta Jugoslavien, det forna Sovjetunionen och Irak. Allvarligaste problemet är att vi inte har något effektivt vaccin mot nya, extremt multiresistenta former av tbc och att ingen vill finasiera utvecklingen av ett sådant vaccin. Det skriver professorerna Anders Björkman, Gunnar Boman, Göran Tomson, Hans Wigzell samt generaldirektören vid Smittskyddsinstitutet Ragnar Norrby.", "article": "Tuberkulos är en av världens värsta farsoter. En tredjedel av jordens befolkning bär på bakterien. Varje år insjuknar nio miljoner människor och närmare två miljoner dör. Vi som lever i Sverige är än så länge relativt förskonade från sjukdomen, men så har det inte alltid varit. De flesta svenskar behöver inte gå mer än en eller två generationer tillbaka för att hitta tbc i släkten, men tack vare vaccin (i Sverige sedan 1927), den 1939 lagstadgade pastöriseringen av mjölk, men framför allt nya läkemedel, sociala, hygieniska och ekonomiska framsteg har tuberkulosen successivt minskat i betydelse. Fram till häromåret. Då, för första gången på flera decennier, började antalet tuberkulosfall plötsligt öka igen. Denna utveckling är både tragisk och oroande, men knappast något att förundras över. Tbc ökar globalt bland annat på grund av hiv/aids-epidemin – tbc och hiv går hand i hand – och den ökande läkemedelsresistensen. (EU:s hälsokommissionär Markos Kypriano utnämnde häromdagen läkemedelsresistent tbc till ett av EU:s allvarligaste hälsoproblem.) Dessutom har globaliseringen gett upphov till fler och snabbare smittvägar samtidigt som nya läkemedel och vacciner lyser med sin frånvaro. Prognosen för Sverige är dock knappast alarmerande, inte ännu. Som så ofta annars när det gäller infektionssjukdomar är det världens fattiga som drabbas mest, 98 procent av alla dödsfall i tbc inträffar i fattiga länder. Emellertid visar de senaste årens fall, varav Bromma, Tensta och nu senast Norsborg hör till de mer uppmärksammade, att tuberkulosen aldrig har försvunnit. Och risken för att liknande fall ska inträffa blir knappast mindre. Visserligen är antalet insjuknade personer födda i Sverige fortsatt lågt och rent av sjunkande, men denna minskning har hela tiden balanserats av en ökning hos utlandsfödda personer. Sverige har alltjämt en tillströmning av människor från platser som drabbats av krig och där de sociala strukturerna trasats sönder – sådant som ofelbart leder till att tbc börjar frodas. (Före detta Jugoslavien, forna Sovjetunionen och Irak är några exempel.) Att tuberkulosen, som en gång smittkopporna, skulle kunna utrotas är föga sannolikt. Däremot skulle smittspridningen kunna kontrolleras så att sjukdomen så småningom blir en tämligen marginell, rent av sällsynt företeelse. Vi skulle kunna komma en bra bit på den vägen redan med befintlig kunskap och teknologi, även om såväl behandling som vaccin lämnar mycket övrigt att önska: Det enda vaccinet, BCG, är med sina över 80 år det äldsta vaccin som fortfarande är i bruk. I Sverige vaccinerades alla spädbarn till och med 1975 då man bedömde att biverkningarna utgjorde ett större problem än den alltmer sällsynta tuberkulosen. Nu när tuberkulosfallen ökar i Sverige för första gången på flera decennier är ett återinförande av BCG inget alternativ; skyddseffekten är mycket begränsad och vad gäller lungtuberkulos rent av obefintlig. Ett nytt och effektivt vaccin vore således synnerligen önskvärt. Den i dag förhärskande behandlingsmodellen, directly observed treatment, short-course (Dots), är bevisat effektiv. Den bygger på billiga, beprövade läkemedel och är jämförelsevis enkel att ge, men den kräver stora resurser då den ska ske under direkt observation av vårdpersonal. Dessutom tar en vanlig Dots-kur minst sex månader, vilket kan vara svårt att genomföra i fattiga länder där närmaste vårdinrättning kan ligga på flera mils avstånd och ”vägarna” ofta är oframkomliga Föga förvånande leder detta inte sällan till att behandlingar avbryts i förtid. Resultatet blir att läkemedelsresistenta bakterier kan ta över och föröka sig. ”Det som inte dödar härdar” är ett högst relevant talesätt tillämpat på smittämnen. Redan i dag är multiresistent tuberkulos, som är okänslig för de vanligaste läkemedlen, ett stort och växande problem på flera håll i världen. Som om inte det vore nog illa har XDR-TB (extremely eller extensively drug resistant TB) nu också börjat spridas, bland annat på andra sidan Östersjön i Baltikum och Ryssland. På XDR-TB biter inte heller andra linjens läkemedel – i vissa fall hjälper ingen behandling alls. De läkemedel som används inom ramen för Dots kostar någon hundralapp för hela behandlingen, men om dessa förlorar sin effekt till följd av resistensutveckling måste de bytas ut mot nya, ofta hundra gånger dyrare mediciner. I teorin skulle nog tbc kunna strykas från listan över globala folkhälsoproblem, men utan ett effektivt vaccin är det knappast möjligt. Men vem ska ta fram ett sådant? Vacciner är med några få undantag (till exempel influensavaccin som måste förnyas varje år och kan säljas om och om igen) tämligen olönsamma produkter som står för mindre än två procent av läkemedelsförsäljningen. Att utveckla ett nytt vaccin är svårt och dyrt, men flera forskargrupper, däribland en svensk, har redan kommit långt. Problemet är att finansiera det fortsatta arbetet. Lösningen kanske är inom räckhåll, men det lär vi aldrig få reda på så länge det är omöjligt att få fram de (i sammanhanget) ynka 3–5 miljonerna som det skulle kosta att testa den svenska kandidaten i inledande kliniska studier. I Sverige är läget fortfarande under kontroll; vi har kunskapen och resurserna att utöva effektiv smittspårning och andelen fall av resistent tbc är fortsatt låg. Socialstyrelsen utfärdade i januari i år en rekommendation om att nyanställd personal inom barnomsorg och skola ska lämna in en särskild hälsodeklaration och vid behov även göra ett så kallat tuberkulintest. Barn och vissa vuxna i riskgrupper erbjuds än i dag det begränsade skydd som BCG-vaccinet ger. Emellertid torde det faktum att förskolläraren i Bromma som fick tbc både var testad och vaccinerad kunna tjäna som exempel på svagheter som finns också hos våra verktyg och strategier. Vi har på senare år blivit smärtsamt medvetna om läkemedlens, inte minst olika antibiotikas, begränsade livslängd. Det kan vara fråga om ett par decennier innan vi återigen står utan vapen mot flera bakteriella infektioner. Då är vi tillbaka på den ruta vi befann oss på innan den brittiske bakteriologen Alexander Fleming 1928 tog fram penicillinet. Och då kan tuberkulosen bli lika dödlig här som i Afrika eller Asien. Eller för all del, i Sverige vid förra sekelskiftet. Vi i Världsinfektionsfonden menar att vi inte kan vänta med att sätta in forskningsresurser i kampen mot fattigdomens sjukdomar. Av samma skäl som det är mindre begåvat att vänta och se om radhusbranden verkligen kommer att nå just mitt radhus, är det ansvarslöst och politiskt kortsynt att passivt hoppas på det bästa i fråga om tuberkulos. Även om man bor i ett än så länge välmående Sverige. Tuberkelbakterier – också extremt resistenta – känner inga geografiska gränser och behöver inga pass. ANDERS BJÖRKMAN Professor Karolinska universitetssjukhuset GUNNAR BOMAN Professor Uppsala universitet RAGNAR NORRBY Generaldirektör Smittskyddsinstitutet GÖRAN TOMSON Professor Karolinska institutet HANS WIGZELL Professor Karolinska institutet ", "article_category": "other"}
{"id": 32355, "headline": "\"Saab frångick egen policy mot mutor i Jas-affären\"", "summary": "Delägaren Folksam kräver besked av Saab: Ledningen måste nu lägga alla fakta på bordet för att visa att korruption inte under någon omständighet accepteras. Saab beslutade medvetet att brittiska BAE:s marknadsföring av det svenska stridsflygplanet Jas 39 Gripen inte skulle omfattas av Saabs policy mot mutor. Ett uppseväckande beslut med tanke på att BAE enligt brittisk polis är misstänkt för mutbrott i en lång rad länder. Teveprogrammet \"Uppdrag granskning\" har hävdat att grova mutor erbjöds vid BAE:s försök att sälja Gripen till Tjeckien. Nu kräver Folksam som delägare i Saab att Saabledningen genast redovisar alla handlingar som gäller ersättning till agenter vid marknadsföring av Gripen utomlands, skriver Folksams chef för extern bolagsstyrning Carina Lundberg.", "article": "Den svenska flygplanstillverkaren Saab och brittiska BAE inledde i mitten av 1990-talet ett samarbete för export av Gripen. BAE anlitades på grund av företagets stora erfarenhet av exportaffärer. Av Saabs egen policy mot mutor framgår att policyn också omfattar Gripen International, som samägdes av Saab och BAE, men med ett avgörande undantag: \"Skulle Gripen International uppdra åt BAE Systems att utnämna och hantera agenter å dess vägnar ska sådana utnämningar göras i enlighet med BAE Systems policy\" (översättning till svenska). Saab beslutade alltså medvetet att BAE:s marknadsföring av svenska Gripen inte skulle omfattas av Saabs policy mot mutor, trots att BAE hade huvudansvaret för försäljningskampanjer och trots att Saab, enligt Sveriges Televisions dokument, skulle betala hälften av BAE:s kostnader för att anlita agenter. Dokumentet är daterat den 24 oktober 2003 och uppdaterades med exakt samma skrivning den 31 januari 2006. Beslutet är mycket uppseendeväckande, inte minst med tanke på att BAE enligt den brittiska polisen är misstänkt för mutbrott i en lång rad länder, däribland Saudiarabien, Tanzania, Tjeckien och Rumänien. Folksam vill veta av Saabs ledning: 1. Varför beslutade Saab att BAE:s försök att sälja Gripen inte skulle omfattas av Saabs egen policy mot mutor? Mutor undergräver inte bara demokratin, utan också marknadsekonomin. Ändå anger fyra av fem företagschefer i en undersökning utförd av Transparency International 2005 att korruption i affärsrelationer ger en komparativ fördel och bara hälften av de tillfrågade menar att en korruptionsskandal skadar ett företags rykte. Sveriges Televisions \"Uppdrag granskning\" har i två program fokuserat på försäljningen av Gripen i Tjeckien. Detta har fått överåklagaren att inleda en förundersökning om misstänkt mutbrott. Dessutom pågår polisutredningar i både Tjeckien och Storbritannien. I ett första skede skulle Gripen säljas direkt till Tjeckien. Marknadsföringen styrdes av BAE. USA anklagade upphandlingen för att vara riggad till Gripens fördel och det framfördes anklagelser om mutor. I december 2001 beslutade den tjeckiska regeringen att köpa 24 stycken Gripen av Saab/BAE, men regeringen mötte motstånd i parlamentet. Enligt Sveriges Television använde BAE tre olika agenter vid försöket att sälja Gripen till Tjeckien. En agent, österrikaren Alfons Mensdorff-Pouilly, hade ett avtal med BAE daterat den 5 november 1999, om att marknadsföra Gripen i Tjeckien. Det anges att Mensdorff, om affären gick i lås, skulle få fyra procent i provision. Det beräknade kontraktsvärdet var \"upp till 1 miljard pund\" - vilket skulle ha inneburit motsvarande 540 miljoner kronor i provision. Avtalet var, å Saabs vägnar, undertecknat av marknadschefen Lars-Göran Fasth. \"Allt jag gjorde var sanktionerat uppifrån\", säger han till \"Uppdrag granskning\". En annan agent, Richard Hava, hade dels en öppen överenskommelse med BAE om att stötta Gripenkampanjen, dels ett hemligt avtal som skulle ha gett honom två procent i provision. I avtalet uppskattas det sannolika värdet av vapenkontraktet till 1,5 miljarder pund, vilket skulle ha inneburit cirka 400 miljoner kronor i provision. Den tredje agenten, Otto Jelinek, bekräftar att han arbetade åt BAE och enligt Sveriges Television har \"Gripenkampanjen och Jelinek använt sig av en rad så kallade offshorebolag för att föra över pengar från BAE till Jelineks konton eller företag\". Johan Lehander, vd på Gripen International, sade först att provisionen till rådgivare kan uppgå till en eller några miljoner, men inte så mycket som tio miljoner. Men när han konfronterades med avtalen om provisioner i storleksordningen en halv miljard sade han att \"så har man väl gjort bedömningen att det här var rimligt för den affären\". 2. Kan Saabs vd Åke Svensson eller styrelseordförande Marcus Wallenberg garantera att det varken förekommit mutor eller mutförsök i samband med försöket att sälja Gripen till Tjeckien? 3. Vilka i Saabs ledning, utöver marknadschefen för Gripen, kände till BAE:s provisionsavtal och deras omfattning? 4. Är Saab berett att öppet redovisa för aktieägarna och allmänheten vad som hände i den här specifika affären och hur man hanterar frågor som rör korruption? 5. Är Saab berett att offentliggöra samtliga provisionsavtal och utbetalningar till agenter i försöken att sälja Gripen till Tjeckien? I reportaget vittnade personer om att de dagarna inför den avgörande omröstningen i senaten, i slutet av maj 2002, erbjöds mutor för att säga ja till köpet av Gripen. Senator Jitka Sietlova: \"Jag blev kontaktad av en bekant, som meddelade mig att det skulle bli möjligt att få vissa fördelar om jag röstade för köpet av Gripen.\" Presidenten i senaten, Premysl Sobotka: \"Det var ett kort möte när jag var tilltalad av okända människor på gatan som sa att om jag röstade för, så är de villiga realisera vissa investeringar i min valregion.\" En tredje viktig senator, Michael Zantovsky, fick ett erbjudande per telefon om cirka tio miljoner kronor till partikassan om det parti som han var gruppledare för inte röstade emot Gripen. Uppgifterna om mutor bekräftades också av Tjeckiens dåvarande utrikesminister Jan Kavan, som sade till reportern att \"det faktum att pengarna bytte ägare var, åtminstone i parlamentet, en hemlighet som många kände till\". Kavan sade också att han,genom sina kontakter, skulle kunna påverka och förhala en eventuell polisutredning av Gripen-kampanjen i Tjeckien. Den första Gripenaffären med Tjeckien stupade på mållinjen, då Tjeckien 2002 beslutade att inte köpa något stridsflygplan. Några år senare tecknade Sverige och Tjeckien ett leasingavtal avseende 14 Gripenplan ur det svenska flygvapnet. Det är gällande denna affär överåklagare Christer van der Kwast nyligen inlett en förundersökning. \"Uppdrag granskning\" hänvisar till en rad dokument, \"avtal, fakturor och utbetalningar\", som visar att Alfons Mensdorff-Pouilly, genom företaget Valurex, var rådgivare åt BAE också i leasingaffären. Saabs representant Anders Frisén, kommersiellt ansvarig på Gripen International, ansåg enligt en promemoria från BAE att provisionen på fyra procent till Valurex var för hög. Förhandlingen följdes, enligt \"Uppdrag granskning\", av att det i stället tecknades ett avtal om en fast ersättning som berättigade Valurex till 81 miljoner kronor. 6. Hur förklarar Saab att man godkände ett avtal med en agent om utbetalning av 81 miljoner kronor i en affär där det enligt FMV \"absolut inte\" får förekomma några agenter. 7. Har BAE/Gripen International tecknat provisionsavtal också vid export av Gripen till Sydafrika, Ungern eller andra möjliga exportmarknader och vilka utbetalningar har i så fall skett i enlighet med dessa avtal? 8. Är Saab berett att uppmana samtliga personer som varit inblandade i Gripenkampanjerna att berätta hela sanningen inom ramen för den pågående polisutredningen? \"Vi betalar inte mutor\", sade Saabs vd Åke Svensson till \"Uppdrag granskning\" och på frågan om det använts mutor i försäljning av Gripen svarade Erik Belfrage, styrelseledamot i Saab och rådgivare åt Peter Wallenberg, kategoriskt \"nej, nej\". Efter det att Sveriges Televisions granskning sänts tystnade Saab. Det duger inte. Nu måste företaget ta sitt ansvar för både demokratin och marknadsekonomin och skyndsamt lägga alla fakta på bordet. Detta är viktigt inte bara för företagets goda rykte och framtida affärsmöjligheter, utan också för att visa att korruption är något som inte accepteras under några omständigheter. CARINA LUNDBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 32357, "headline": "Konstborgen", "summary": "I kväll öppnar Natalia Goldin Lundhs nya galleri på Hudiksvallsgatan. Därmed fördubblas antalet gallerier i ”Stockholms eget Chelsea”. Och fler är på gång.", "article": "Text: Bo Madestrand foto: Hannah Modigh Det är mer än två år sedan Andreas Brändström och Jan Stene öppnade sitt nya galleri i den gamla industribyggnaden på Hudiksvallsgatan. Ända sedan den dagen har snacket gått – här ska Stockholms motsvarighet till New Yorks gallerikvarter ligga. Sedan dess har vi väntat. Och väntat. Modeföretagen Whyred och Hope flyttade visserligen hit tämligen omgående, men tankarna om ett nytt Chelsea i Vasastan verkade mest vara tomma önskedrömmar. Men nu har proppen äntligen flugit ur ketchupflaskan. I kväll öppnar Natalia Goldin sina nya lokaler i kvarteret, och senare i år står ytterligare tre gallerier på tur: Galerie Nordenhake slår upp portarna någon gång före sommaren, medan Andréhn-Schiptjenko och Christian Larsen båda planerar att öppna i augusti. Natalia Goldin Lundh sprudlar av glädje när hon tar emot bland flyttlådor och bubbelplastade målningar i sina nya lokaler, snett över gården från Brändström & Stene. – Det här är ett fantastiskt rum, säger hon. Mitt tidigare galleri på Kungsholmen var mer som en trampolin, det här är ett riktigt galleri. Här kommer jag att stanna ett bra tag. Natalia Goldin Lundhs galleri invigs i kväll med en performance av konstnären Anastasia Ax, som ska uppträda inför en liten, specialinbjuden publik. Men från klockan halv sju och framåt är allmänheten välkommen att se det fysiska resultatet av performancen – och de nya lokalerna. – Jag är så lycklig att det äntligen har blivit verklighet, säger Natalia Goldin Lundh. Jag blev glad när jag fick veta att Andréhn-Schiptjenko ska flytta hit också, det är bra för oss alla – särskilt för publiken. Nu hoppas jag bara att Ben blir klar före sommaren. Ben, ja. Om det är någon som har väntat på att gallerikomplexet på Hudiksvallsgatan ska bli verklighet så är det Ben Loveless – ända sedan sommaren 2005, för att vara exakt. Det var då galleristen Claes Nordenhake ringde. Han hade lämnat Stockholm något år tidigare för att bygga upp en ny verksamhet i Berlin, och nu undrade han om Ben möjligen ville hjälpa honom att starta ett nytt galleri i Stockholm? Det ville Ben, som tidigare hade drivit galleri Zinc tillsammans med Aldy Milliken. Han sa upp sig från sitt dåvarande jobb som bar- och konstchef på restaurang Riche, och började leta efter en lämplig lokal. Sedan dess har han letat. Och letat. Men nu står han där, i byggdammet på Hudiksvallsgatan 8, omgiven av spackelburkar, lysrör och byggställningar. På dörren mot gatan kan man fortfarande läsa orden ”Hifi Kit”, men om ett par månader ska den nuvarande entrén vara ersatt av en lång och dyr glasvägg med galleriets namn. – Det var absurt att ta ett jobb och sedan inte kunna göra det jobbet, säger Ben Loveless i dag. Det enda jag har gjort är att jaga lokaler – men nu får jag äntligen göra utställningar. Det är en sådan lättnad. Nya Galerie Nordenhake ska invigas i slutet av april, med en sedan länge utlovad utställning med Magnus Wallin. Ben Loveless, luttrad av erfarenheten, verkar inte helt övertygad om att allt hinner komma på plats innan dess. – Ja, vad tror du? frågar han och ser sig omkring. Men vi kommer i alla fall att öppna före sommaren. Vem sätter programmet – du eller Claes Nordenhake? – Det gör vi tillsammans. Jag vill inte arbeta med en separat grupp konstnärer utan koppling till Berlingalleriet. Vi kommer att arbeta med samma kärngrupp på 23 konstnärer, men med ett delvis annorlunda fokus. Byggnaden på Hudiksvallsgatan består av tre sammanbyggda huskroppar, som omringar en stor innergård. Hela kvarteret ritades och uppfördes på 30-talet av Ragnar Östberg, som annars är mest känd för att ha ritat Stockholms stadshus. Arkitekten John Robert Nilsson, som ritat både Natalia Goldins och Christian Larsens lokaler och just nu skissar på Andréhn-Schiptjenkos nya galleri, säger att byggnaden är fint strukturerad, med rytmiskt placerade fönster och pelare. – Vad jag tycker om är att det finns en värme i den, som spröjsade fönster och tegelfasader – det finns en romantik i den sortens industribyggnader. Att arbeta i de här lokalerna är lite som att möta en kollega som inte lever längre, det är oerhört spännande att gå in i en dialog med en sådan person. Hur har du förhållit dig till de befintliga rummen? – Vissa saker får vara kvar, som bjälklaget i taket. Jag tycker att man ska känna att man är i en gammal industrilokal. Spacklar man igen alla ojämnheter så känns det som att vara i en låda, man känner inte av tiden, åldern, platsen. Då kan man lika gärna bygga nytt. Om man blundar och föreställer sig en gallerilokal ser man framför sig ett tomt rum med vita väggar, höga smala dörrar och ljusgrå betonggolv. Natalia Goldin Lundhs och Christian Larsens nya gallerier skiljer sig inte från den vita kubens ideal. – Min ambition är att skapa så bra förutsättningar för att visa konst som möjligt, säger John Robert Nilsson. Att rummen uppfattas som vita och fyrkantiga är inget problem så länge de fungerar för sitt syfte. Om man arbetar med utställningsrum är det svårt att göra ut en för stark idé, det kan leda till en konkurrens med konsten. Vill man uttrycka sig själv som arkitekt är det nog fel forum. Att Natalia Goldin Lundh är nöjd med resultatet råder det ingen tvekan om. – Det här är den sortens rum som passar bäst för konst, med stora industrifönster som ger massor av ljus från ett håll och sedan vägg, vägg, vägg. Det är som klippt och skuret för utställningar, inga butikslokaler eller lägenheter kan vara lika bra. Det är ingen slump att konsten söker sig till sådana lokaler. Säkert inte. Men det finns ännu en anledning till att gallerierna söker sig till nya jaktmarker: pengar. Hyrorna på industrilokaler i stadens utkant är avsevärt lägre än för de butikslokaler på Östermalm som varit standard i gallerivärlden de senaste tio femton åren. Christian Larsen, som drev ett galleri på Karlavägen i slutet av 90-talet, ser fram mot att börja på ny kula i Vasastans utkanter. – Jag gillar tanken på att folk får söka sig till konsten, säger han. Tidigare låg alla gallerier på Östermalm för att det var där kunderna fanns. Det var i och för sig en riktig analys, men det är roligare att konsten visas på sina villkor – och så får de som är intresserade ta sig till den platsen. Sedan flera år arbetar Christian Larsen som konsthandlare, samtidigt som han byggt upp en imponerande samling samtidskonst. Men när han fick se lokalerna på Hudiksvallsgatan väcktes lusten att öppna ett eget galleri igen. – Man kan säga att jag sugits in i det, säger han, det är en kombination av att det är så bra lokaler och att det håller på att skapas ett nytt, dynamiskt område för samtidskonst i Stockholm. Från början hade jag bara tänkt bygga kontor och showroom, eftersom det är så jag har jobbat tidigare. På längre sikt vill jag visa min samling, det vore kul att göra den offentlig, men just nu känns det roligt att öppna dörrarna och göra utställningar igen. Till sin hjälp har Christian Larsen anlitat Linus Elmes, som för närvarande driver den minimala Ersta konsthall i en skrubb på baren El Mundo. Nu får han ansvaret för ett galleri på 260 kvadratmeter. – Vi kommer dessutom att ha ett projektrum, där Linus ska göra utställningar som inte nödvändigtvis är av kommersiell karaktär, säger Christian Larsen. Vi bygger upp verksamheten efter hand och kommer att visa både svenska och internationella konstnärer – det känns spännande och mer utmanande att starta utan en färdig lista med konstnärer som vi representerar. Ser du galleriet som en långsiktig satsning? – Absolut. Brändström & Stene välkomnar de nya grannarna. Redan när de flyttade in hösten 2004 fanns det planer på att försöka locka kolleger till området. – Så fort vi kommit på plats började vi sprida budskapet, säger Jan Stene. Det är mer rationellt, både för kunder, medier och alla andra besökare. Så vi är naturligtvis jätteglada nu, vi hade aldrig vågat hoppas på att bli så många. I början av 2000-talet gjorde Brändström & Stene en liknande manöver när de öppnade sitt första gemensamma galleri ute i Liljeholmen – men den gången fick de inga efterföljare. – Med facit i hand var det nog lite naivt att tro det, säger Jan Stene. Då var det flera som snackade om att det var ett intressant område. Det var en massa stora satsningar som rann ut i sanden, och sedan gick luften ur det hela. Vi insåg att vi blev bakbundna där ute. Den här gången kan man konstatera att det gått betydligt bättre – mycket tack vare en konstintresserad fastighetsägare. – De flesta i byggbranschen har ingen relation till konst, säger John Robert Nilsson, de ser inte de positiva effekterna. I det här fallet har det funnits ett intresse från fastighetsägarens sida att få in gallerier i området. I dag tänker fastighetsägare över huvud taget mer inklusivt, de begriper att det måste finnas både bostäder, kommersiella lokaler, bra restauranger och kultur i ett område för att det ska bli attraktivt. Så var det inte för tio år sedan. När man talar med Lena Billing, vd på fastighetsägaren Industricentralen, förstår man att det inte direkt handlar om någon välgörenhet från deras sida. – Vi har ju inte tänkt att det bara ska vara gallerier i huset. Men våra lokaler attraherar den typen av hyresgäster, inom konst, mode, IT och arkitektur – oberoende av vad vi önskar. Nackdelen är att gallerier är mer lättrörliga än exempelvis tryckerier, som ofta stannar länge. Men vi håller på och försöker få loss en lokal till mot gatan, och det finns ett par gallerier som är intresserade. Det brukar ju sägas att konstnärer höjer statusen på förfallna områden, som i New York. Gäller det även i Stockholm? – Nej, det stämmer nog inte riktigt här. Det är lite skillnad mot exempelvis Meatpacking district i New York, det var ju väldigt ruffiga kvarter förut, och så har det aldrig varit här. Men visst är det positivt att gallerierna flyttar in. Jan Stene säger att det inte har varit några problem att locka besökare till Hudiksvallsgatan under den tid de varit ensamma på plats, men hoppas samtidigt på synergieffekter när fler gallerier kommer till området. – Jag tror att vi alla mer eller mindre har samma publik, men varje galleri har en liten klick egna besökare. Det borde innebära att det blir en större publik för oss alla. Jag märkte efter senaste vernissagen att det kom människor som jag aldrig sett förut, det måste vara en effekt av de skriverier som varit. Det finns helt klart en dragningskraft i begreppet ”Stockholms Chelsea”. Ben Loveless tror att läget i Vasastan kan attrahera en ny typ av konstsamlare. – Man ser en ny generation samlare växa fram nu, säger han. Det är folk i min egen ålder som har börjat bli intresserade av konst, samtidigt som de är modeintresserade. Troligen beror det på att det finns många magasin som skriver om konst, det har blivit en livsstil. John Robert Nilsson håller med. – Absolut, det tror jag också. Den traditionella konstköparen är förknippad med Östermalm, men nu finns det yngre kunder som inte har samlat i flera generationer, människor inom reklam och IT. Men jag tror inte att gallerierna har valt att flytta till Vasastan för att publiken finns där, utan för att det finns bra lokaler till en vettig kostnad. Vad innebär det för gallerierna som är kvar på Östermalm? – Det är en minst lika intressant fråga. Som det verkar nu är det väldigt få som blir kvar. Det är en dränering av Östermalm, speciellt med tanke på att det är där de köpstarka kunderna finns. Men jag tycker att det är positivt att Stockholm blir lite större. Inom en snar framtid kommer man att kunna beta av en stor del av Stockholms konstutbud under en kort promenad i Vasastan – från Bonniers konsthall på Torsgatan till Galleri Loyal vid Karlbergsvägen och vidare till Konstrådet och det nya galleriklustret vid Vanadisplan. Men en sak saknas fortfarande i den här avlägsna delen av innerstan: vettiga restauranger och kaféer. Ben Loveless, med sina kopplingar till krogbranschen, berättar att han försökt övertala folk som Pege Nilsson och Pelle Lydmar att välsigna området med en ny restaurang – hittills utan framgång. – En liten, raffinerad restaurang hade passat in i bilden, säger Jan Stene. Folk vill ju ha sin macchiato. Det snackas om att det skulle vara någonting på gång, men det är ännu så länge obekräftat. En sak är säker: det blir inte i Industricentralens fastighet. – Nej, säger Lena Billing, vi vill inte ha några restauranger i våra lokaler. Men gärna runt omkring. Jämfört med för fem år sedan tycker jag att ändå att det finns mycket att välja på i området. Kanske, men då får man gå en bra bit. Runt Vanadisplan finns ett par hyggliga lunchsyltor, men inget vettigt kafé och definitivt ingen bra, kvällsöppen krog. Bara en stor järnhandel. Praktiskt, men kanske inte så glamoröst? – Tja, för oss gallerister och konstnärerna är det helt perfekt, ler Ben Loveless. Bo Madestrand pastan@dn.se (text) hannah modigh pastan@dn.se (foto) Nya Galleri Natalia Goldininvigs i kväll. Öppet för allmänheten från 18.30. Utställningen pågår till och med 31/3, därefter visas Christoffer Paues. ", "article_category": "other"}
{"id": 32358, "headline": "”Saab frångick egen policy mot mutor i Jas-affären”", "summary": "Delägaren Folksam kräver besked av Saab: Ledningen måste nu lägga alla fakta på bordet för att visa att korruption inte under någon omständighet accepteras. Saab beslutade medvetet att brittiska BAE:s marknadsföring av det svenska stridsflygplanet Jas 39 Gripen inte skulle omfattas av Saabs policy mot mutor. Ett uppseväckande beslut med tanke på att BAE enligt brittisk polis är misstänkt för mutbrott i en lång rad länder. Teveprogrammet ”Uppdrag granskning” har hävdat att grova mutor erbjöds vid BAE:s försök att sälja Gripen till Tjeckien. Nu kräver Folksam som delägare i Saab att Saabledningen genast redovisar alla andlingar som gäller ersättning till agenter vid marknadsföring av Gripen utomlands, skriver Folksams chef för extern bolagsstyrning Carina Lundberg.", "article": "Den svenska flygplanstillverkaren Saab och brittiska BAE inledde i mitten av 1990-talet ett samarbete för export av Gripen. BAE anlitades på grund av företagets stora erfarenhet av exportaffärer. Av Saabs egen policy mot mutor framgår att policyn också omfattar Gripen International, som samägdes av Saab och BAE, men med ett avgörande undantag: ”Skulle Gripen International uppdra åt BAE Systems att utnämna och hantera agenter å dess vägnar ska sådana utnämningar göras i enlighet med BAE Systems policy” (översättning till svenska). Saab beslutade alltså medvetet att BAE:s marknadsföring av svenska Gripen inte skulle omfattas av Saabs policy mot mutor, trots att BAE hade huvudansvaret för försäljningskampanjer och trots att Saab, enligt Sveriges Televisions dokument, skulle betala hälften av BAE:s kostnader för att anlita agenter. Dokumentet är daterat den 24 oktober 2003 och uppdaterades med exakt samma skrivning den 31 januari 2006. Beslutet är mycket uppseendeväckande, inte minst med tanke på att BAE enligt den brittiska polisen är misstänkt för mutbrott i en lång rad länder, däribland Saudiarabien, Tanzania, Tjeckien och Rumänien. Folksam vill veta av Saabs ledning: 1.Varför beslutade Saab att BAE:s försök att sälja Gripen inte skulle omfattas av Saabs egen policy mot mutor? Mutor undergräver inte bara demokratin, utan också marknadsekonomin. Ändå anger fyra av fem företagschefer i en undersökning utförd av Transparency International 2005 att korruption i affärsrelationer ger en komparativ fördel och bara hälften av de tillfrågade menar att en korruptionsskandal skadar ett företags rykte. Sveriges Televisions ”Uppdrag granskning” har i två program fokuserat på försäljningen av Gripen i Tjeckien. Detta har fått överåklagaren att inleda en förundersökning om misstänkt mutbrott. Dessutom pågår polisutredningar i både Tjeckien och Storbritannien. I ett första skede skulle Gripen säljas direkt till Tjeckien. Marknadsföringen styrdes av BAE. USA anklagade upphandlingen för att vara riggad till Gripens fördel och det framfördes anklagelser om mutor. I december 2001 beslutade den tjeckiska regeringen att köpa 24 stycken Gripen av Saab/BAE, men regeringen mötte motstånd i parlamentet. Enligt Sveriges Television använde BAE tre olika agenter vid försöket att sälja Gripen till Tjeckien. En agent, österrikaren Alfons Mensdorff-Pouilly, hade ett avtal med BAE daterat den 5 november 1999, om att marknadsföra Gripen i Tjeckien. Det anges att Mensdorff, om affären gick i lås, skulle få fyra procent i provision. Det beräknade kontraktsvärdet var ”upp till 1 miljard pund” – vilket skulle ha inneburit motsvarande 540 miljoner kronor i provision. Avtalet var, å Saabs vägnar, undertecknat av marknadschefen Lars-Göran Fasth. ”Allt jag gjorde var sanktionerat uppifrån”, säger han till ”Uppdrag granskning”. En annan agent, Richard Hava, hade dels en öppen överenskommelse med BAE om att stötta Gripenkampanjen, dels ett hemligt avtal som skulle ha gett honom två procent i provision. I avtalet uppskattas det sannolika värdet av vapenkontraktet till 1,5 miljarder pund, vilket skulle ha inneburit cirka 400 miljoner kronor i provision. Den tredje agenten, Otto Jelinek, bekräftar att han arbetade åt BAE och enligt Sveriges Television har ”Gripenkampanjen och Jelinek använt sig av en rad så kallade offshorebolag för att föra över pengar från BAE till Jelineks konton eller företag”. Johan Lehander, vd på Gripen International, sade först att provisionen till rådgivare kan uppgå till en eller några miljoner, men inte så mycket som tio miljoner. Men när han konfronterades med avtalen om provisioner i storleksordningen en halv miljard sade han att ”så har man väl gjort bedömningen att det här var rimligt för den affären”. 2.Kan Saabs vd Åke Svensson eller styrelseordförande Marcus Wallenberg garantera att det varken förekommit mutor eller mutförsök i samband med försöket att sälja Gripen till Tjeckien? 3.Vilka i Saabs ledning, utöver marknadschefen för Gripen, kände till BAE:s provisionsavtal och deras omfattning? 4.Är Saab berett att öppet redovisa för aktieägarna och allmänheten vad som hände i den här specifika affären och hur man hanterar frågor som rör korruption? 5.Är Saab berett att offentliggöra samtliga provisionsavtal och utbetalningar till agenter i försöken att sälja Gripen till Tjeckien? I reportaget vittnade personer om att de dagarna inför den avgörande omröstningen i senaten, i slutet av maj 2002, erbjöds mutor för att säga ja till köpet av Gripen. Senator Jitka Sietlova: ”Jag blev kontaktad av en bekant, som meddelade mig att det skulle bli möjligt att få vissa fördelar om jag röstade för köpet av Gripen.” Presidenten i senaten, Premysl Sobotka: ”Det var ett kort möte när jag var tilltalad av okända människor på gatan som sa att om jag röstade för, så är de villiga realisera vissa investeringar i min valregion.” En tredje viktig senator, Michael Zantovsky, fick ett erbjudande per telefon om cirka tio miljoner kronor till partikassan om det parti som han var gruppledare för inte röstade emot Gripen. Uppgifterna om mutor bekräftades också av Tjeckiens dåvarande utrikesminister Jan Kavan, som sade till reportern att ”det faktum att pengarna bytte ägare var, åtminstone i parlamentet, en hemlighet som många kände till”. Kavan sade också att han,genom sina kontakter, skulle kunna påverka och förhala en eventuell polisutredning av Gripen-kampanjen i Tjeckien. Den första Gripenaffären med Tjeckien stupade på mållinjen, då Tjeckien 2002 beslutade att inte köpa något stridsflygplan. Några år senare tecknade Sverige och Tjeckien ett leasingavtal avseende 14 Gripenplan ur det svenska flygvapnet. Det är gällande denna affär överåklagare Christer van der Kwast nyligen inlett en förundersökning. ”Uppdrag granskning” hänvisar till en rad dokument, ”avtal, fakturor och utbetalningar”, som visar att Alfons Mensdorff-Pouilly, genom företaget Valurex, var rådgivare åt BAE också i leasingaffären. Saabs representant Anders Frisén, kommersiellt ansvarig på Gripen International, ansåg enligt en promemoria från BAE att provisionen på fyra procent till Valurex var för hög. Förhandlingen följdes, enligt ”Uppdrag granskning”, av att det i stället tecknades ett avtal om en fast ersättning som berättigade Valurex till 81 miljoner kronor. 6.Hur förklarar Saab att man godkände ett avtal med en agent om utbetalning av 81 miljoner kronor i en affär där det enligt FMV ”absolut inte” får förekomma några agenter. 7.Har BAE/Gripen International tecknat provisionsavtal också vid export av Gripen till Sydafrika, Ungern eller andra möjliga exportmarknader och vilka utbetalningar har i så fall skett i enlighet med dessa avtal? 8.Är Saab berett att uppmana samtliga personer som varit inblandade i Gripenkampanjerna att berätta hela sanningen inom ramen för den pågående polisutredningen? ”Vi betalar inte mutor”, sade Saabs vd Åke Svensson till ”Uppdrag granskning” och på frågan om det använts mutor i försäljning av Gripen svarade Erik Belfrage, styrelseledamot i Saab och rådgivare åt Peter Wallenberg, kategoriskt ”nej, nej”. Efter det att Sveriges Televisions granskning sänts tystnade Saab. Det duger inte. Nu måste företaget ta sitt ansvar för både demokratin och marknadsekonomin och skyndsamt lägga alla fakta på bordet. Detta är viktigt inte bara för företagets goda rykte och framtida affärsmöjligheter, utan också för att visa att korruption är något som inte accepteras under några omständigheter. CARINA LUNDBERG ", "article_category": "other"}
{"id": 32386, "headline": "Strid om utsläppsnivåer", "summary": "Nya bilar i Sverige släpper i genomsnitt ut 165 gram koldioxid per kilometer. Det hävdar Bil Sweden, som menar att man måste ta hänsyn till den kraftigt ökade andelen miljöbilar när man redovisar utsläppen.", "article": "Det har blåst upp till strid mellan branschföreningen Bil Sweden och Vägverket. Vägverkets årliga rapport till Naturvårdsverket och EU om vägtrafikens samlade utsläpp anger 189 gram i genomsnitt för nysålda bilar i Sverige 2006. Bil Sweden menar att siffran är grovt vilseledande eftersom den inte justerats för miljöbilarna, som går på alternativa bränslen. De svarade för drygt tio procent av nyregistreringarna i fjol, eller 29 000 bilar. Bil Swedens beräkningar har justerats för detta. Förutsättningarna är att gasbilarna till 54 procent drivs med biogas och att alla E85-bilar tankas med etanol. Då blir den verkliga siffran 165 gram per kilometer, vilket är i nivå med genomsnittet för hela Europa. Inget annat land kan heller visa sådan dramatisk förbättring, enligt Bil Sweden. – Nu är Sverige på ungefär samma nivå som den genomsnittliga noteringen inom EU och det är den svenska satsningen på bilar som drivs med alternativa bränslen tillsammans med en ökad dieselbilsförsäljning som ligger bakom framgången, säger Bertil Moldén vd för Bil Sweden. – Sverige bör agera kraftfullt för att EU ska ändra sina beräkningsnormer för koldioxidutsläpp så att hänsyn tas till alternativa drivmedel, menar han. Vägverket invänder att man bara följer de redovisningsregler som gäller. Frågan kompliceras av att etanol inte är ett certifierat bränsle. Det finns helt enkelt inga utsläppsvärden att utgå ifrån. Bil Sweden räknar etanol som ett förnybart bränsle, som inte ger någon nettoökning av koldioxid i atmosfären. I den officiella statistiken beräknas E85-bilar på samma sätt som de bensindrivna motsvarigheterna. Ytterligare en knepig faktor är att försäljningen av etanol inte följt med nyförsäljningen av E85-bilar sedan oktober i fjol. Slutsatsen SPI drar – Svenska Petroleuminstitutet – är att E85-bilisterna i högre grad tankat med bensin eftersom bensinpriset varit förhållandevis lågt under hösten och vintern. – Ja, det kan ligga en poäng i den invändningen. Justerar man för det och räknar med att tio procent av etanolbilarna tankats med bensin blir snittsiffran 166 gram. Räknar man högt, med 50 procent bensin, hamnar vi på 171 gram. Men det är fortfarande en låg siffra, långt ifrån den som Vägverket redovisar, säger Bertil Moldén. Lasse Swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 ", "article_category": "other"}
{"id": 32411, "headline": "\"Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen\"", "summary": "Fp:s partisekreterare: Centerpartiets utveckling har gjort att nya konfliktytor har skapats mellan centern och folkpartiet som kan leda till problem för fyrpartisamarbetet. Även om Maud Olofsson gärna använder benämningen socialliberal är det snarare en nyliberal utveckling vi ser i centerpartiet. Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket stora skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och centern är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt. Man tycks också vilja avskaffa principen om inkomstbortfall i socialförsäkringarna och talar i stället om grundtrygghet, vilket skulle drabba de svagaste. Om centerpartiet i alltför hög grad anammar det nyliberala tankegods som moderaterna lämnat bakom sig finns en risk för att fyrpartialliansens förtroende som helhet skulle skadas, skriver folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag. Då riskerar centerpartiet att beskyllas för att vara Alliansens högerspöke.", "article": "På senare år har flera ledande centerpartister rört sig i liberal riktning. Självklart är det för oss liberaler positivt att fler bekänner sig till vår ideologi. Ur folkpartiets partipolitiska perspektiv är det glädjande att andra partier sneglar på vår historia och vår ideologi när de vill förnya sig. I flera frågor har utvecklingen också inneburit att folkpartiet och centern står på samma barrikader. Centerpartiet har bland annat lämnat sin tidigare restriktiva migrationspolitik och tillsammans står vi nu upp för en solidarisk flyktingpolitik och en öppning för arbetskraftsinvandring. Vi har också ett gemensamt ansvar att se till att statens makt inte växer sig alltför stor och att värna den enskildes integritet. Samtidigt finns det frågor där de klassiska konflikterna mellan våra partier finns kvar. Centerns förespråkande av kraftiga stöd till jordbruket och den frihandelsskepsis som följer av jordbruksregleringar samt den utbredda EU-kritiken är snarare sammankopplade med den gamla bonderörelsens intressepolitik än med liberalismen. Förhoppningsvis fortsätter förnyelsen av centern i dessa frågor. Vi behöver bli fler som står upp för EU-samarbetets möjligheter att lösa gemensamma problem som klimathotet. Och för att fattiga länder ska kunna sälja sina jordbruksprodukter till den rika världen och därmed göra det möjligt för människor att lyfta sig ur fattigdom. Men även om centerpartiets utveckling gjort att folkpartiet och centern ligger närmare varandra i vissa frågor än tidigare skapas också nya konfliktytor mellan våra respektive partier. I värsta fall kommer delar av förnyelsen av centern även leda till problem för fyrpartialliansen. För även om Maud Olofsson gärna använder benämningen socialliberal är det snarare en nyliberal utveckling vi ser i centerpartiet. Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket kraftiga skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och partiet är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt och har återknutit till en gammal centertradition om att tala om grundtrygghet i stället för inkomstbortfall i socialförsäkringarna. För alla dessa ståndpunkter går det att hitta nyliberala argument men åsikterna hämtar knappast sin näring ur en socialliberal tradition. En alltför ensidig betoning av den ekonomiska liberalismen leder till en blindhet för de människor som har minst frihet i samhället - de människor som lever i det som folkpartiet traditionellt kallat \"Det glömda Sverige\". Människor som sviks av psykiatrin, som står i kö till ett äldreboende eller på annat sätt faller utanför behöver ett socialt skyddsnät för att kunna få verklig frihet. Vad gäller konkreta förslag om marknadshyror riskerar dessa att leda till att personer som i dag bor i hyresrätter inte har råd att bo kvar. Arbetsrätten kan visserligen behöva moderniseras, men en del av en socialliberal tradition har handlat om att se till att arbetstagaren har trygga anställningar och goda arbetsvillkor. Flera av de första fackföreningarna bildades av liberaler, och socialliberaler i Sverige har varit med och byggt upp den arbetsrätt vi har i vårt land. Och när det gäller centerns nygamla tankar om grundtrygghet kan de utgöra ett hot mot Alliansens förtroende hos svenska folket. Grundtrygghet låter visserligen bra. Det handlar om att alla de som blir sjuka eller arbetslösa ska få samma ersättning - inte som i dag att den sjuke får ett visst procenttal av sin tidigare lön. Tankegången för många nyliberaler är att den enskilde ska ha en viss grundläggande trygghet men att hon själv ska ordna ytterligare försäkringsskydd på en fri marknad. Problemet med ett system med grundtrygghet är att det finns människor som inte kommer ha råd eller möjlighet att teckna de olika försäkringarna. Exempelvis en astmatiker eller kronisk sjuk person kommer knappast få teckna en privat sjukförsäkring. Hon eller han kommer att vara hänvisad till en låg ersättning på grundtrygghetsnivå. Den riskspridning som dagens socialförsäkringar medför är bakgrunden till att folkpartiet under lång tid argumenterat för att principen om inkomstbortfall är det bästa sättet att skapa en trygghet som omfattar alla. Det är vitaliserande för svensk politik att liberala, främst nyliberala tankar, vinner insteg i centerpartiet. Förhoppningsvis fortsätter den utvecklingen. För en liberal är det positivt att olika liberala idétraditioner får större utrymme i Alliansen. För Alliansens framgång i valet 2010 är det också avgörande att samtliga partier i Alliansen fortsätter ett idéarbete. Det räcker inte med att vi förvaltar det förtroende vi fått av väljarna och regerar Sverige på ett kompetent sätt. Vi måste också ha svar på väljarnas frågor om framtiden - vi måste klara av att fortsätta vara samhällskritiska och visa att vi fortfarande är hungriga på att regera. Men samtidigt är det självklart inte ointressant vilken förnyelse som sker i sak. Det finns en risk för Alliansens förtroende som helhet om centern i alltför hög grad anammar det nyliberala tankegods som moderaterna lämnat bakom sig. Sanningen är ju att moderaternas omvandling gjorde att det var mycket svårt för socialdemokraterna att med trovärdighet tala om Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke. För Alliansens trovärdighet är det centralt att det är en socialliberal snarare än en nyliberal vision som människor ser att vi strävar efter. ERIK ULLENHAG ", "article_category": "other"}
{"id": 32412, "headline": "”Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”", "summary": "Fp:s partisekreterare: Centerpartiets utveckling har gjort att nya konfliktytor har skapats mellan centern och folkpartiet som kan leda till problem för fyrpartisamarbetet.Även om Maud Olofsson gärna använder benämningen socialliberal är det snarare en nyliberal utveckling vi ser i centerpartiet. Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket stora skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och centern är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt. Man tycks också vilja avskaffa principen om inkomstbortfall i socialförsäkringarna och talar i stället om grundtrygghet, vilket skulle drabba de svagaste. Om centerpartiet i alltför hög grad anammar det nyliberala tankegods som moderaterna lämnat bakom sig finns en risk för att fyrpartialliansens förtroende som helhet skulle skadas, skriver folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag. Då riskerar centerpartiet att beskyllas för att vara Alliansens högerspöke.", "article": "På senare år har flera ledande centerpartister rört sig i liberal riktning. Självklart är det för oss liberaler positivt att fler bekänner sig till vår ideologi. Ur folkpartiets partipolitiska perspektiv är det glädjande att andra partier sneglar på vår historia och vår ideologi när de vill förnya sig. I flera frågor har utvecklingen också inneburit att folkpartiet och centern står på samma barrikader. Centerpartiet har bland annat lämnat sin tidigare restriktiva migrationspolitik och tillsammans står vi nu upp för en solidarisk flyktingpolitik och en öppning för arbetskraftsinvandring. Vi har också ett gemensamt ansvar att se till att statens makt inte växer sig alltför stor och att värna den enskildes integritet. Samtidigt finns det frågor där de klassiska konflikterna mellan våra partier finns kvar. Centerns förespråkande av kraftiga stöd till jordbruket och den frihandelsskepsis som följer av jordbruksregleringar samt den utbredda EU-kritiken är snarare sammankopplade med den gamla bonderörelsens intressepolitik än med liberalismen. Förhoppningsvis fortsätter förnyelsen av centern i dessa frågor. Vi behöver bli fler som står upp för EU-samarbetets möjligheter att lösa gemensamma problem som klimathotet. Och för att fattiga länder ska kunna sälja sina jordbruksprodukter till den rika världen och därmed göra det möjligt för människor att lyfta sig ur fattigdom. Men även om centerpartiets utveckling gjort att folkpartiet och centern ligger närmare varandra i vissa frågor än tidigare skapas också nya konfliktytor mellan våra respektive partier. I värsta fall kommer delar av förnyelsen av centern även leda till problem för fyrpartialliansen. För även om Maud Olofsson gärna använder benämningen socialliberal är det snarare en nyliberal utveckling vi ser i centerpartiet. Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket kraftiga skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och partiet är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt och har återknutit till en gammal centertradition om att tala om grundtrygghet i stället för inkomstbortfall i socialförsäkringarna. För alla dessa ståndpunkter går det att hitta nyliberala argument men åsikterna hämtar knappast sin näring ur en socialliberal tradition. En alltför ensidig betoning av den ekonomiska liberalismen leder till en blindhet för de människor som har minst frihet i samhället – de människor som lever i det som folkpartiet traditionellt kallat ”Det glömda Sverige”. Människor som sviks av psykiatrin, som står i kö till ett äldreboende eller på annat sätt faller utanför behöver ett socialt skyddsnät för att kunna få verklig frihet. Vad gäller konkreta förslag om marknadshyror riskerar dessa att leda till att personer som i dag bor i hyresrätter inte har råd att bo kvar. Arbetsrätten kan visserligen behöva moderniseras, men en del av en socialliberal tradition har handlat om att se till att arbetstagaren har trygga anställningar och goda arbetsvillkor. Flera av de första fackföreningarna bildades av liberaler, och socialliberaler i Sverige har varit med och byggt upp den arbetsrätt vi har i vårt land. Och när det gäller centerns nygamla tankar om grundtrygghet kan de utgöra ett hot mot Alliansens förtroende hos svenska folket. Grundtrygghet låter visserligen bra. Det handlar om att alla de som blir sjuka eller arbetslösa ska få samma ersättning – inte som i dag att den sjuke får ett visst procenttal av sin tidigare lön. Tankegången för många nyliberaler är att den enskilde ska ha en viss grundläggande trygghet men att hon själv ska ordna ytterligare försäkringsskydd på en fri marknad. Problemet med ett system med grundtrygghet är att det finns människor som inte kommer ha råd eller möjlighet att teckna de olika försäkringarna. Exempelvis en astmatiker eller kronisk sjuk person kommer knappast få teckna en privat sjukförsäkring. Hon eller han kommer att vara hänvisad till en låg ersättning på grundtrygghetsnivå. Den riskspridning som dagens socialförsäkringar medför är bakgrunden till att folkpartiet under lång tid argumenterat för att principen om inkomstbortfall är det bästa sättet att skapa en trygghet som omfattar alla. Det är vitaliserande för svensk politik att liberala, främst nyliberala tankar, vinner insteg i centerpartiet. Förhoppningsvis fortsätter den utvecklingen. För en liberal är det positivt att olika liberala idétraditioner får större utrymme i Alliansen. För Alliansens framgång i valet 2010 är det också avgörande att samtliga partier i Alliansen fortsätter ett idéarbete. Det räcker inte med att vi förvaltar det förtroende vi fått av väljarna och regerar Sverige på ett kompetent sätt. Vi måste också ha svar på väljarnas frågor om framtiden – vi måste klara av att fortsätta vara samhällskritiska och visa att vi fortfarande är hungriga på att regera. Men samtidigt är det självklart inte ointressant vilken förnyelse som sker i sak. Det finns en risk för Alliansens förtroende som helhet om centern i alltför hög grad anammar det nyliberala tankegods som moderaterna lämnat bakom sig. Sanningen är ju att moderaternas omvandling gjorde att det var mycket svårt för socialdemokraterna att med trovärdighet tala om Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke. För Alliansens trovärdighet är det centralt att det är en socialliberal snarare än en nyliberal vision som människor ser att vi strävar efter. ERIK ULLENHAG ", "article_category": "other"}
{"id": 32418, "headline": "Invandrad akademiker får stöd", "summary": "Etablerade akademiker hjälper kolleger med utländsk erfarenhet som ännu inte kommit in på den svenska arbetsmarknaden. Det är tanken bakom projektet ”Professionskolleger” . Inna Coppex är mentor åt Elena Jevring och har varit ett stöd på hennes väg till jobbet som apotekare i Sverige.", "article": "Elena Jevring har tio års erfarenhet av apotekaryrket från Ryssland. Innan hon flyttade till Sverige för två år sedan hade hon avancerat till apotekschef. I Sverige läste hon först svenska och sedan en kompletterande utbildning för att kunna arbeta som apotekare. Nu har hon en vecka kvar på sin praktik på apotek Lejonet mitt i Stockholm. – Det har varit väldigt jobbigt bitvis, men nu har jag blivit lovad jobb direkt efter praktiken, berättar hon. Hennes mentor, Inna Coppex, har jobbat som apotekare i Sverige i åtta år. Deras erfarenheter är mycket likartade. De kommer från samma stad i Ryssland och har läst på samma universitet, men kände inte varandra innan de träffades i projektet. – Det är en väldig fördel att jag gjort exakt samma resa som Elena, alla steg hon tar har jag tagit tidigare, säger Inna Coppex. Elena Jevring håller med: – Även om min handledare på apoteket är jätteduktig så finns det saker som jag hellre ringer till Inna om. Hon förstår ju allt som jag går igenom för hon har själv varit där. ” Professionskolleger” är alltså ett projekt som drivs av Saco med pengar de fått från förra regeringen. Tanken är att de som redan är etablerade på den svenska arbetsmarknaden ska hjälpa sina kolleger som kommit senare till Sverige men ännu inte fått jobb inom sitt yrke. – Det är ett otroligt resursslöseri att dessa högutbildade och välmeriterade människor inte får jobb när de kommer hit, menar Aulikki Lundgren som är utbildningsansvarig för projektet. Hon talar entusiastiskt om solskenshistorier, som hon själv uttrycker det. – Det är så roligt att följa de här människorna. Jag får mejl där de berättar att de fått jobb eller praktikplats. Projektet har pågått sedan september då det var startträffar i Stockholm, Göteborg och Malmö. I januari hade grupperna uppföljningsträffar och i maj är det avslutning. Mellan de organiserade sammankomsterna träffar mentorerna sina adepter, eller kolleger, ungefär en gång i månaden. När det gäller Inna Coppex och Elena Jevring har de inte hunnit träffas fullt så ofta. – Jag har pluggat så mycket och jobbat samtidigt, men vi ringer varandra ofta, säger Elena Jevring. Båda är mycket nöjda med projektet. Elena Jevring har fått stöd och råd och Inna Coppex tycker att hon har utvecklats både personligt och professionellt. – Det jag har lärt mig genom att vara mentor har jag stor nytta av i mitt arbete eftersom det handlar mycket om att ta hand om männi-skor, säger hon. Hon fortsätter gärna som mentor för nya adepter när projektet är över. Något även hennes adept gärna skulle bli i framtiden. – Jag har fått så mycket stöd att jag nu skulle vilja ge tillbaka och hjälpa någon annan, säger Elena Jevring. Även projektledaren Ossian Wennström på Saco är mycket nöjd så här långt. – Det ger väldigt mycket att lyssna på allas erfarenheter. Och huvudsyftet har varit den personliga utvecklingen – inte att skaffa jobb, men att flera ändå fått det är bara en bonus. Mattias Dahlgren ekonomi@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32431, "headline": "\"20 procent av energin ska vara förnyelsebar år 2020\"", "summary": "Sveriges och Danmarks statsministrar: Vi vill ha bindande beslut om att en femtedel av EU:s totala energiförbrukning år 2020 ska komma från förnybara källor. Minst 10 procent av bensin- och dieselförbrukningen inom EU ska bestå av biobränslen år 2020. Vid samma tidpunkt ska 20 procent av EU:s totala energiförbrukning komma från förnybara källor. Dessa bindande åtaganden är ambitiösa men nödvändiga om EU ska lyckas i strävan att bli världens mest energieffektiva ekonomi. Därför tänker vi verka för att EU:s stats- och regeringschefer enar sig kring dessa mål när vi i dag samlas för vårtoppmöte i Bryssel, skriver statsministrarna Anders Fough Rasmussen och Fredrik Reinfeldt.", "article": "När EU:s stats- och regeringschefer i dag inleder sitt vårtoppmöte står den globala uppvärmningen högst på dagordningen. Siktet är inställt på att uppställa mer ambitiösa gemensamma mål, dels när det gäller utsläpp av växthusgaser, dels i fråga om förnybar energi och energieffektivitet. Den globala uppvärmningen höjer temperaturen i luften och i haven. Man kan inte längre bortse från vetenskapliga fakta och inte heller från att alla nationella ledare bär sitt ansvar för att undvika de potentiellt katastrofala konsekvenserna. Högre globala temperaturer förorsakade av människornas miljöförstöring kan med tiden smälta Grönlandsisen, höja havsvattenytan, förvärra översvämningar och vålla förödande stormar. På den europeiska kontinenten har temperaturen stigit snabbare än världsgenomsnittet. De fattigaste länderna är emellertid de mest utsatta för dessa effekter, eftersom de har sämst råd att betala priset för anpassning till klimatförändring. Vid Europeiska rådets vårtoppmöte måste vi fatta beslut om en energipolitik för Europa som skall motverka klimatförändringen och förbättra EU:s säkerhet och konkurrenskraft på energiområdet. Vi måste också visa att ekonomisk tillväxt och ett minskat beroende av fossila bränslen är förenligt. För att gå i spetsen måste EU fastställa ett ambitiöst mål för sina utsläpp. Vi vill därför att EU:s övergripande strategiska klimatmål formuleras som ett ambitiöst mål för minskning av växthusgaser. Vi har föreslagit 30 procents minskning av utsläpp av växthusgaser senast till år 2020 med sikte på en multilateral uppgörelse. Ett sådant beslut skulle bli startskottet för internationella förhandlingar och driva på en tillräckligt ambitiös global uppgörelse som börjar gälla när den första åtagandeperioden i Kyotoprotokollet löper ut år 2012. Europas kamp mot klimatförändringen är också nära länkad till åtgärderna på energiområdet. För att lyckas måste vi minska EU:s beroende av fossila bränslen. I dag går trenden i motsatt riktning, nämligen att EU:s beroende av import av gas väntas öka från 57 procent till 84 procent till utgången av år 2030 och av oljeimport från 82 procent till 93 procent. Samtidigt minskar reserverna av konventionella energitillgångar och koncentreras till ett fåtal länder, av vilka somliga ligger i instabila delar av världen. Att ställa upp klara och ambitiösa EU-mål för energieffektivitet och förnybar energi är viktiga steg i bekämpningen av klimatförändringen. EU bör sträva efter att bli världens mest energieffektiva ekonomi. Det finns ett trängande behov av nya investeringar i Europa både när det gäller sammankoppling och ny och renare produktionskapacitet. Men investeringarna bromsas inte minst av bristerna i den interna EU-energimarknadens sätt att fungera. Målen måste vara tillräckligt långsiktiga för att medge investeringssäkerhet. De bör vidare sättas på en övergripande nivå för att medge flexibilitet och kostnadseffektiva nationella åtgärder som tar hänsyn till de mycket olika förhållanden som råder inom medlemsstaterna. Vi stöder ett bindande åtagande om att 20 procent av EU:s totala energiförbrukning till utgången av år 2020 ska komma från förnybara källor och ett mål på att 10 procent av bensin- och dieselförbrukningen ska bestå av biobränslen. Detta skulle bidra till att främja en mycket behövlig investering för att bryta det nästan fullständiga beroendet av fossila bränslen i transportsektorn. Likaledes är ett energieffektivitetsmål på 20 procent år 2020 mycket behövligt. Vi anser dessa mål vara ambitiösa men ändå ligga inom räckhåll för EU, och vi uppmuntrar därför kollegerna att stödja dem. För att bemöta utmaningarna på energi- och klimatområdena fordras samordnat handlande i fråga om forskning och utveckling inom gemenskapen. Vid Europeiska rådets vårtoppmöte nästa år ser vi fram mot att anta en strategisk energiteknologiplan för EU som är inriktad på förnybar energi och energieffektivitet. Framtagande av en andra generation av biobränslen är redan i gång, men detta fordrar avsevärda ansträngningar för att framgångsrikt kunna kommersialiseras. Väteteknologin är redan på plats, men den måste förbättras ytterligare. Vi kan fatta de beslut som ska förändra den rådande trenden i klimatförändringen. Erfarenheterna i både Danmark och Sverige visar att det går att kombinera ekonomisk tillväxt och minskning av utsläpp av växthusgaser. Vi har uppnått detta genom en mix av åtgärder som tar hänsyn till våra olika nationella förhållanden. I detta ingår att använda biomassa för uppvärmning och marknadsbaserade instrument för klimatförändring samt vindkraft och övergång från kol till gas. Vi är övertygade om att kampen mot klimatförändringen kan gå hand i hand med ökad sysselsättning, tillväxt och välstånd. Tiden är nu inne för EU att gå i spetsen för klimatförändringspolitiken. Detta är av avgörande betydelse för att trygga en hållbar framtid för kommande generationer. ANDERS FOUGH RASMUSSEN FREDRIK REINFELDT ", "article_category": "other"}
{"id": 32435, "headline": "Moderns sjukdom fick man aldrig tala om", "summary": "När Ullabritt var fyra år insjuknade hennes mor i schizofreni. Sjukdomen präglade familjelivet under alla år men ingen pratade någonsin om den. Tystnaden och hemlighetsmakeriet var det värsta, säger hon i dag.", "article": "Ullabritt Zoannos skötte om sin cancersjuka mamma under hennes sista tid i livet. Även om det var tungt, var det en fantastisk period, säger hon. – Den var guld värd för mig. Jag kom mamma nära på ett nytt sätt. Hennes psykiska sjukdom hade legat mellan oss hela livet. Ullabritts mamma hade schizofreni och Ullabritt var över trettio år innan hon började prata öppet om det. Och trots att hon alltid bodde nära sin mamma, umgicks med henne och hjälpte henne, så höll hon ett slags omedvetet inre avstånd, säger hon. – Det var som att sjukdomen tog så stor plats. När jag tog hand om mamma på slutet blev det annorlunda. Då började jag också förstå så mycket mer om henne, om hur hon känt det och haft det. Det kändes som att jag återupprättade hennes moderskap under den tiden. Ullabritt var fyra år när hennes mamma blev intagen på mentalsjukhus första gången. Hon minns det inte själv, men hennes syster har berättat hur barnen stod vid fönstret en trappa upp i torpet och såg hur poliserna jagade deras mamma runt huset. Som vuxen har Ullabritt läst i sin mammas journaler om hur det började: Mamman hade haft huvudvärk och konstiga idéer, hade pappan berättat för läkaren. Hon sprang ut lättklädd mitt i vintern och gjorde andra tokiga saker. Till sist blev pappan tvungen att ringa till polisen. Familjen bodde i ett torp ute på landet i Uppland. När mamman hamnade på sjukhus placerades Ullabritt och hennes tre syskon hos släktingar på olika håll. – Jag blev själv svårt sjuk direkt efteråt och fick läggas in akut på sjukhus. Jag hade smärtor i benen och hjärtproblem, läkarna trodde att det var något reumatiskt men de hittade inget. Antagligen var jag bara så fruktansvärt sorgsen. Ullabritts pappa måste jobba. Han reste mycket i sitt arbete och fick samtidigt åka runt för att få träffa sina barn och hinna hälsa på sin fru på Ulleråkers sjukhus. – Han var otroligt pressad. Det var de sociala myndigheterna som sa att vi måste placeras ut, pappa lyckades ordna så att vi kom till släktingar. Men tänk om vi kunnat få en hemvårdare i stället, så att familjen hållits ihop. Vi barn var förstås rädda och oroliga, på den tiden förstod man inte att barn behöver få veta vad det är som händer. Ullabritts mamma blev utskriven och familjen flyttade till en lägenhet i det närbelägna samhället. – Sedan var hon frisk ett bra tag. Jag minns henne som en glad person då. När jag var tio elva år blev hon sjuk igen, det är den första gången som jag själv har minnen av. Ullabritt kommer ihåg att hennes mamma en dag inte kom hem efter jobbet. Pappan blev väldigt orolig och Ullabritt förstod inte varför. Hennes storasyster berättade att polisen varit efter deras mamma. Nästa morgon berättade pappan att han fått åka in till sjukhuset med henne. Det här kom att upprepas många gånger under syskonens uppväxt. – Jag minns att hon insjuknade tre eller fyra gånger, i verkligheten var det nog tretton eller fjorton gånger, säger Ullabritt. Perioderna då hon var hemifrån minns jag bara diffust. Pappa fanns alltid där, och det var ju bra. Men vi pratade i princip aldrig om mammas sjukdom, inte vi syskon heller som små. Fast vi hade nog ett bra stöd av varandra ändå, att vara endabarn hade säkert varit mycket värre. När Ullabritts mamm insjuknat för andra gången frågade Ullabritt sin pappa vad det var för sjukdom som mamman hade. ”Schizofreni”, svarade han, men sa inte så mycket mer. – Jag sökte själv information i böcker. Jag ville hitta en enkel förklaring, som att det berodde på att hon ramlat och slagit i huvudet. Jag ville också hitta något som skulle försäkra mig om att hon skulle kunna bli frisk igen. Ullabritts mamma kämpade för att orka med vardagslivet när hon var hemma. Hon var påverkad av sin sjukdom och hade svåra biverkningar av medicinerna, som motoriska störningar. – Ibland gick hon bara fram och tillbaka, fram och tillbaka, och hon grimaserade. Hon var väldigt trött. Vi hade nog inte så stor förståelse för det där, och vi var inte särskilt hjälpsamma. Jag läste i journalerna att hon berättat att hennes barn blev så trötta på henne. Jag har haft så dåligt samvete för att jag ofta irriterade mig på henne. Hon var verkligen en lidande människa, men det förstod vi inte då. Huset var ofta fullt av barn, och senare av tonåringar, berättar Ullabritt. Kompisarna kom gärna hem till dem, där lade de vuxna sig inte i allting. – Våra föräldrar var trötta och slitna, de orkade inte, det var lite av ett abdikerat föräldraskap hemma hos oss. Men våra föräldrar var också, båda två, mycket vänliga personer. Stämningen var lugn, vi var ingen bråkig familj. – Jag tror att det var bra både för oss barn och för våra föräldrar att vi hade våra vänner hemma så mycket och skötte oss själva. Det blev mer som ett vanligt liv, och det blev mer av lugn för mamma, trycket på henne blev mindre. Hon var väldigt stresskänslig och blev lätt upprörd och ångestfylld. Ullabritt minns inte att hon var rädd för att kompisarna skulle fråga om hennes mammas sjukdom. – Jag tror att jag trängde undan alla sådana tankar. En gång var mamma på väg att bli psykotisk när några kompisar var där, och de blev besvärade, generade, men de vågade nog inte fråga och jag minns inte om det kändes obehagligt. Det var över huvud taget ingen som talade om sjukdomen. Runt den fanns en kompakt tystnad, säger Ullabritt. – I själva verket visste ju alla – grannar, bekanta, kompisar och deras föräldrar, alla omkring oss i samhället. Men ingen sa någonsin något. Som Ullabritt kommer ihåg det kände hon inte att hon levde med något slags skam över sin mammas sjukdom. Samtidigt tror hon att det är svårt att minnas hur det var, eftersom den verklighet hon levde i var så självklar för henne. Skammen byggdes kanske in i henne. – Jag lärde mig säkert tidigt att det här var något man helt enkelt inte pratade om. Jag tror att jag avskärmade hela vetskapen om hennes sjukdom väldigt länge, jag försökte förminska den i mitt liv. När syskonen började bli vuxna skingrades familjen igen. Ullabritts syskon lämnade det lilla samhället för att jobba eller plugga, och föräldrarna skildes. Ullabritt gifte sig och fick barn, men bodde kvar på orten, nära sin mamma. – När hon bodde ensam blev det som att pressen på henne lättade. Hon hade sin pension och började vänja sig vid att klara sin ekonomi själv. Jag tyckte att hon hade det bra, efter omständigheterna. Vi sågs ofta, hon passade barnbarnen så gott hon kunde, de hade jättebra kontakt med mormor och gick gärna dit. Ullabritts mamma blev tystare och tystare, men det gick 23 år innan hon fick ett nytt återfall, år 1995. Hon insjuknade långsamt, beskriver Ullabritt. – Ingen hade berättat det för mig, men hon hade slutat med sin medicin. Först verkade det som att hon blev friskare och friskare, vartefter som biverkningarna försvann. Sedan började hon gradvis bli alltmer påstridig och aggressiv, hon bråkade med hantverkare och alla möjliga människor. Mina barn märkte det tidigt, och frågade mig hur mormor mådde. Att få psykiatrin att ingripa var nästan omöjligt. – De frågade mig om hon var en fara för sitt eget liv. Annars kunde de inget göra. Jag fattade ingenting, hon var ju så uppenbart sjuk, och så utsatt. Hon blev mer och mer misstänksam, hon barrikaderade sig i lägenheten och till sist ringde grannarna till polisen i samråd med mig. Ullabritts mamma blev inlagd igen och fick medicin. Efter det blev hon aldrig mer sig lik, säger Ullabritt. Kanske minskades aldrig de höga medicindoser hon fick när hon var akut sjuk och inlagd. Under alla år, från 1950-talet fram till 1995, var det aldrig någon som erbjöd psykologiskt stöd till familjemedlemmarna. – I dag kan jag se att vi hade behövt både stöd och kunskaper från början. Våra föräldrar hade behövt stöd i sitt föräldraskap, vi barn hade behövt få prata med någon kunnig person och få svar på alla frågor. Jag tror att det som jag led mest av som liten var just tystnaden, spelet och hemlighetsmakeriet som man tvingades in i utan att ens vara medveten om det. Ullabritt levde i ett slags dubbla världar, och hon fick tidigt ett lite dubbelt förhållande till sin mamma, säger hon. Hon skapade sig ett avstånd till henne genom att tänka ”hon är bara en sjuk människa”. Som vuxen kämpade hon för att inte känna så, för att visa sin mamma respekt, för att inte tro att hon själv visste bättre utan fråga efter mammans vilja och åsikter. Hennes mamma var 71 år när hon fick sin dödliga cancersjukdom. – Det hade alltid varit svårt att prata med mamma om hennes schizofreni. Hon var så skör, så känslig. Men när jag tog hand om henne på slutet satt vi och pratade om förr, om åren på torpet. Då sa mamma själv ”… och sen blev jag ju sjuk, och när jag tänker på hur ni barn måste ha haft det mår jag så fruktansvärt dåligt, jag orkar inte tänka på det.” – Det var som att det gick upp ett ljus för mig. Först då förstod jag hur mycket skuld- och skamkänslor hon haft, och hur hon lidit av dem. Och jag kunde se hela hennes personlighet, med den humor och livsglädje hon hade, den som jag också minns från barndomen. Det händer att folk säger ”å, vilken jobbig barndom du måste ha haft”. Men det är inte medlidande hon vill ha, säger Ullabritt, snarare vill hon ha ett erkännande, en vilja att se hennes egen upplevelse av det som varit. – Det är mitt liv det handlar om och mitt liv har inte varit förfärligt. Däremot vore det förfärligt om jag skulle börja se min uppväxt som en enda stor förlust. Jag mår dåligt när människor lägger in sina egna värderingar och uppfattningar i det som är andras liv. – Någon sa en gång att det kanske hade varit bättre om vi blivit fosterhemsplacerade. Det allra värsta för mig var när mamma försvann in på sjukhus, hur skulle det då ha varit om hon försvunnit för mig för alltid? Visst hade vi behövt mycket mer stöd, men det finns också mycket av det speciella i min uppväxt som jag tycker om. Min mamma var min mamma, och hon har lärt mig så otroligt mycket. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 32438, "headline": "Teori och terapi", "summary": "Psykologprogrammet. Ska man hjälpa andra måste man först känna sig själv. Därför får psykologistudenterna i Umeå gratis terapi. Fredrik Sandin har fått många aha-upplevelser under utbildningen.", "article": "– Det är spännande att läsa på psykologprogrammet. För ju mer man läser, desto mer förstår man om sig själv och andra, tycker Fredrik Sandin som pluggar vid Umeå universitet. I ett av de stora kasernhusen på nedlagda I 20 i Umeå ligger en gymnasiefriskola. Där gör Fredrik Sandin, som går sjätte terminen på psykologprogrammet vid Umeå universitet, sin praktik. – Det ska bli jätteintressant, säger han medan vi vandrar alla trappor upp till rätt våning. Fredrik Sandin kommer från Linköping. Men att plugga där var inget alternativ – han ville prova en ny stad och det blev Umeå. – Psykologutbildningarna har olika profiler och jag tycker att Umeå universitets profil är jättebra, säger han. De fem första terminerna ligger fokus på teori. Kurserna spänner över allt från kognitiv psykologi, utvecklingsspykologi och socialpsykologi till neuropsykologi. – Visst är det tufft med så mycket teori i början. Men det har gått jättebra, säger Fredrik Sandin och fortsätter: Under tiden man läser om olika psykologiska ”grejer” lär man sig att se dem i vardagen. Jag har fått aha-upplevelser flera gånger under utbildningen. Han berättar om när han läste socialpsykologi, att han började lägga märke till både hur han själv och andra fungerar i grupp. Den sjätte terminen är det praktik. Fredrik Sandin ska tillbringa hela terminen med att arbeta med ett par av klasserna på friskolan där eleverna har samarbetsproblem. Under termin sju är studenterna på en psykologmottagning plus att de har en eller två samtalskontakter med ”patienter” . Det är först från och med termin åtta som psykologstudenterna får ha egna terapiklienter. Under de tre sista terminerna varvas föreläsningar med terapisamtal, med både klienter och studenternas egen terapi. Alla psykologstuderande måste gå i egen terapi. – Vi som läser i Umeå får hela vår terapi betald av universitetet och det är verkligen kanon! säger Fredrik Sandin och fortsätter: – Jag tror att egenterapin är en av de viktigaste inslagen i utbildningen. Ska man jobba med människor måste man jobba med sig själv först. Den enda nackdelen med utbildningen är att det kan vara svårt att bedöma vad som krävs för att få godkänt. – För det finns ju inga rätta svar – psykologi är inte som matematik, säger han. I framtiden vill Fredrik Sandin arbeta med grupper och organisationer, gärna idrottslag. – Det finns en oerhörd potential i människors samspel med varandra. Det vill jag jobba med, säger han. Annika Rydman annika.rydman@vindeln.net ", "article_category": "other"}
{"id": 32440, "headline": "Pressad av kurskraven", "summary": "När Lisa Wingård läste till arkitekt undrade hon ofta varför så många kurskamrater led av prestationsångest och vacklande självförtroende. Då skrev hon en bok för att hjälpa nya studenter inom kreativa utbildningar.", "article": "Under de fyra och ett halvt år som Lisa Wingård utbildade sig till arkitekt på Chalmers i Göteborg talade lärarna om yrkets ”enorma frihet” . Samtidigt fick hon och hennes klasskamrater allt sämre självförtroende – och många av dem mådde inte psykiskt bra. – Från början var vi en brokig samling människor med olika bakgrund. Men ju längre vi gick på utbildningen, desto mer lika blev vi. Kläderna var likadana, och vi fick samma intressen och värderingar. Hur kunde det blir så Lisa Wingård försökte hitta svaret, eller snarare svaren. För det finns inte en enda förklaring till att en utbildning som ska stimulera ett fritt tänkande i stället leder till att studenternas särdrag suddas ut. När Lisa Wingård skulle göra sitt examensarbete valde hon att skriva en bok om de ramar som styrde hennes och kamraternas inslussning i yrkeslivet. Tanken är att den ska hjälpa nya studenter att vara lite bättre förberedda på vad som väntar dem. – Arkitekter är både praktiker och teoretiker, konstnärer och tekniker. Utbildningen borde stimulera studenterna att utveckla det som de redan har, inte stöpa alla i samma form. De som i dag börjar läsa arkitektur på Chalmers får alla ett exemplar av boken, som har titeln ”Om att bli arkitekt” . Även verksamma i yrket samt lärare på andra universitet och skolor har velat ta del av Lisa Wingårds tankar. – Varje yrke har sin jargong och sin mytbildning. En arkitekt förutsätts sitta med lampan tänd långt in på natten och ösa ur sig en massa kreativa idéer. På skolan fick jag höra att all stor arkitektur föds ur ångest. Enligt Lisa Wingård leder denna mytbildning, som sällan motarbetades av lärarna, till att de flesta studenter drabbas av en enorm prestationsångest. För många rasade självförtroendet i botten när de inte kunde leva upp till schablonbilden av hur en arkitekt ska vara. Deras kreativa förmåga förlamades. Redan några månader in på det första studieåret satt Lisa Wingård och pratade med fyra kurskamrater om hur de upplevde utbildningen. – När vi såg oss omkring och tittade på varandra upptäckte vi likriktningen jag talade om tidigare. Få lärare ville bygga vidare på vår särart och stötta den individuella utvecklingen. Kanske lider de också av ett dåligt självförtroende som hindrar dem att vara fria i tanken. Lisa Wingård tror att alla konstnärliga och ”fria” utbildningar har liknande problem. Där finns sällan några rätt och fel, få givna sanningar. Så mycket handlar om personligt tyckande hos lärare och redan verksamma inom yrket. Men du och de andra på arkitektutbildningen var ju vuxna människor, kunde ni ha valt en egen väg, vågat vara mer individuella – Som ung student är man ganska sårbar och känslig för vad andra tycker. Visst går det att sticka ut och våga om man har stark självkänsla. Men den som bryter mot normen kan lika gärna bli en udda enstöring som ingen räknar med. I stället efterlyser hon en utbildning som låter alla elever växa och finna sin egen identitet – oavsett om de utbildar sig till arkitekter, konstnärer eller till något annat yrke som kräver extra mycket eget tänkande och eget skapande. Lisa Wingård föddes och växte upp i Göteborg. Efter gymnasiet funderade hon på att utbilda sig till industridesigner, men backade när hon fick reda på att de flesta som valde den banan redan hade ett par års konststudier bakom sig. När så hennes mamma föreslog att hon skulle läsa till arkitekt på Chalmers tänkte Lisa att det kanske skulle passa henne. Hon har alltid varit road av form och att arbeta med händerna, men visste inte särskilt mycket om yrket. Nej, hon är inte släkt med den kände arkitekten Gert Wingårdh. – Jag kände i alla fall till att arkitekter ritar hus, men mitt drömyrke som liten var annars fiskare. I dag arbetar Lisa på ett arkitektkontor i Göteborg. Hon har varit med om att rita en läkemedelsfabrik, flera kontor samt några privatvillor. – Ångesten jag kände under utbildningen har minskat. Jag kan vara mer mig själv och försöka skapa utifrån min vision om vad som är bra arkitektur. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32446, "headline": "”Gymnasieskolan måste anpassa rmatteämnet till verkligheten”", "summary": "Gymnasiekritiker: Om skolminister Jan Björklund (fp) vill ha en gymnasieskola i världsklass måste undervisningen i yrkesämnen bli verklighetsförankrad. Särskilt allvarlig är situationen inom matematikundervisningen. 60–70 procent av eleverna på yrkesförberedande program visar dålig tro på sin egen förmåga inom matematiken. De förstår inte hur de ska kunna använda kunskaperna i det framtida jobbet. Den klassiska matematikläraren har akademisk bakgrund där matematiken har ett egenvärde. De flesta av dem saknar kunskap om yrkesämnena de undervisar i. Nu behövs nytänkande och riktat stöd till både matematik- och yrkeslärare, skriver fyra utbildningsexperter med olika bakgrund.", "article": "När skolminister Jan Björklund nyligen presenterade direktiven för utformning och inriktning av den nya svenska gymnasieskolan pekade han på att ingen skolform brottas med så många akuta problem som gymnasiet. Inom de yrkesinriktade programmen, som står för uppemot hälften av gymnasieskolans elever, pekar han på elevavhopp, många underkända elever och utbildningar med låg kvalitet. Skolministern menar att införandet av en yrkesexamen och en lärlingsexamen med högskolebehörighet som frivilliga tillval ska kunna vara en lösning. Det utgår från synsättet att teoretiska ämnen går att plocka bort eller i alla fall kraftigt reducera utan att kvaliteten på olika yrkesinriktningar blir lidande. Problemet är emellertid inte att kärnämnen saknar relevans i utbildningen. Problemet är snarare att dagens undervisning i teoretiska ämnen saknar relevans i yrkesutbildningen. Bristande motivation och kunskaper i kärnämnena hänger intimt samman med att undervisningen inte är kopplad till hur de teoretiska kunskaperna kan tillämpas inom respektive yrkesområde. Situationen är särskilt allvarlig inom matematikämnet. Undersökningar visar att sextio till sjuttio procent av eleverna på de yrkesförberedande programmen visar dålig tillit till sin förmåga. De förstår varken värdet av matematikkunskaper eller hur de kan använda sig av matematik i sitt blivande yrke. Vid utformningen av dagens gymnasieskola var tanken att även de yrkesstuderande skulle få lära sig en utvecklingsbar matematikm, men man glömde att ge lärarna det stöd de behövde genom att yrkesanpassa matematikens innehåll och matematiska modeller till yrkenas behov och elevernas nivå. Försök har visat på att det finns framkomliga vägar som förbereder eleverna för arbetslivets krav, höjer kvaliteten på yrkesutbildningen och samtidigt öppnar för vidare studier i matematik för dem som vill. I dag läser alla elever på gymnasiet enligt samma kursplan i matematik, kurser som i realiteten har fokus på en akademisk karriär och som saknar koppling till karaktärsämnenas innehåll. Man har inte tagit i beaktande att den traditionella gymnasiematematiken och en för karaktärsämnena (yrkesämnena) funktionell matematik skiljer sig åt i vilken typ av matematik som skall ställas i centrum trots att drygt en tredjedel av all undervisning i den grundläggande matematikkursen på gymnasiet sker på de yrkesinriktade programmen. Den klassiska matematikläraren kommer från en akademisk tradition där kunskap i matematik har ett egenvärde. De flesta av dem saknar kunskaper om yrkets matematik och om innehållet i yrkesämnena på de program de undervisar i.Karaktärsämneslärarna är å andra sidan ursprungligen skolade i en industri- och verkstadsanda där de också arbetat en tid. Man betraktar sina kunskaper som ett hantverk där kunskapsbildningen är tyst och praktisk. Det finns ett instrumentellt förhållande till kunskap som inte har ett egenvärde utan bör kunna användas till något tydligt och konkret. Här används matematiken som ett redskap och lösningarna är alltid praktiskt tillämpbara. De flesta karaktärsämneslärare saknar dock kunskap om hur man bygger upp den matematik som är nödvändig för att utveckla och förnya deras yrkeskunskaper. Samtidigt saknar båda lärargrupperna undervisningsmaterial som kan stödja dem i att bygga upp en funktionell yrkesmatematik. En följd har blivit att den gamla yrkesräkningen trängts undan av en akademisk matematik som inte fungerar optimalt i yrkesmiljön och att yrkesräkningen inte getts möjlighet att utvecklats så att den kan stödja dagens behov av beräkningar inom yrkesutbildningen. Inställningen tycks vara att eleverna ska läsa matematik för att kunna gå vidare mot mer teoretiska kurser på högskolan i stället för att bli duktiga yrkesmän och -kvinnor. Inom ett utvecklingsprojekt kallat( KAM-projektet har matematik och karaktärsämneskurser anpassats till varandra så att de bildar en förståelig helhet för eleven, och lärarna har kompetensutvecklats i att arbeta ämnesövergripande. Arbetet resulterade i att eleverna nådde en djupare förståelse i både matematik och karaktärsämnena samt fick högre motivation för sina studier. Yrkesmoment som tagits bort från utbildningen för att de av eleverna upplevdes vara alltför svåra kunde genom användandet av relevanta matematiska modeller åter tas med i undervisningen. Vi är övertygade om att goda matematikkunskaper är nödvändiga för att klara sig på morgondagens arbetsmarknad. För detta krävs ett nytänkande inom matematikundervisningen, utveckling av nya matematiska verktyg, omarbetning av kursplaner och riktat stöd till såväl matematiklärare som yrkeslärare. Men framför allt krävs en tydlig signal från regering och berörda myndigheter att matematikundervisningen, yrkeskurserna och det arbetsplatsförlagda lärandet på yrkesprogrammen måste utvecklas i samverkan. Inom andra kärnämnen har man kommit längre, men även där är det angeläget att kopplingen mellan teori och praktik stärks betydligt. Om inget görs är risken stor att intresset för kärnämnena ytterligare försvagas med allvarliga följder för såväl efterfrågan och genomströmning som kvalitet på yrkesprogrammen. På sikt hotas den kompetens som Sverige ska konkurrera med i framtiden. Om skolministern menar allvar med en gymnasieskola i världsklass måste yrkeslinjernas kärnämnesundersvisning bli mer verklighetsanpassad. Och det är hög tid att börja med matematiken. JONAS BERGGREN, Svenskt Näringsliv LARS ÅKE HENRIKSSON, Policyutvecklare, LO LEIF MAERKER, Matematiklärare, Göteborg WIGGO KILBORN, fd Universitetslektor, Göteborg ", "article_category": "other"}
{"id": 32448, "headline": "\"Sverige måste hjälpa u-länder att hejda fågelinfluensan\"", "summary": "Experter: Vi måste hjälpa till utomlands att rusta upp djurhälsan - annars hotas på sikt även människors hälsa i Sverige. En globaliserad värld kräver att djurhälsofrågorna fungerar i alla länder. Glöm inte att alla stora farsoter som satt skräck i västvärlden de senaste årtiondena - hiv, sars och fågelinfluensa - har sitt upphov i djurriket. Stämningen var ödesmättad när man förra året letade döda viggar utanför Oskarshamn. Men risken är stor att vi glömmer bort fågelinfluensan när den inte längre upplevs som ett hot mot människor i den rika världen. Fortfarande hotar sjukdomen fattiga människors försörjning särskilt i Afrika. Sverige bör vara förutseende och hjälpa till att bygga upp en djurhälsovård i afrikanska länder. I längden är det avgörande också för hälsoläget i Sverige, skriver forskarna Ulf Magnusson, Lantbruksuniversitetet, och Inge Gerremo, Sida.", "article": "Den gångna veckan var det ett år sedan det första fallet av den farliga varianten av fågelinfluensa diagnostiserades i Sverige. I tv såg vi hur smittskyddsutrustade svenska veterinärer letade efter döda viggar i Oskarshamnstrakten och på svarta löpsedlar kunde vi läsa om hur dödsbringande gäss skulle nå Öland inom 24 timmar. Vi kände den ödesmättade stämningen. Ett effektivt och resursstarkt maskineri med välutbildade experter från Jordbruksverket i spetsen tog sig dock an denna viktiga uppgift. Det fanns både kompetens och beredskap för ett utbrott i Sverige. Samtidigt passerade livet i stort sett som vanligt i många afrikanska länder. De medicinska myndigheterna och deras motsvarighet på djurhälsoområdet hade fått information från Världshälsoorganisationen (WHO) och FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO) om de risker som förelåg med fågelinfluensan, men den aktuella beredskapen förblev låg. Skälet till det var och är att resurserna är synnerligen begränsade, ibland obefintliga. Man förlitade sig i stor omfattning på den expertis som skulle kunna flygas in i händelse av ett sjukdomsutbrott. Under året som gått har vi hört om utbrott i ett antal afrikanska länder, med några dödsfall bland människor. Nyligen uppmanade FAO Nigeria att öka kontrollåtgärderna på gårdar där fjäderfä föds upp och på marknader, i syfte att förhindra spridningen av fågelinfluensan och minska risken att människor blir smittade. FAO konstaterar att viruset fortfarande är i omlopp bland grupper av fjäderfä i landet. Viruset sprids med stor sannolikhet längs de stora handelsvägarna inom Nigeria. Spridningen av viruset försätter grannländerna i fara. En ökad kontroll skulle se till att länder upptäcker spridning av viruset snabbare. Sjukdomen verkar alltså nu vara etablerad i Afrika. Riskerna för större spridning och utbrott i denna världsdel är överhängande. Motsvarande risker finns i flera asiatiska länder, som Vietnam, Thailand och Indonesien, där vi redan sett ett antal utbrott. Emellertid är beredskapen och förmågan att hantera situationen där generellt betydligt högre än i de flesta afrikanska länder där fågelinfluensan finns. WHO rapporterar om 274 fall hos människor sedan den farliga varianten av fågelinfluensan började spridas 2003, 167 av dessa har lett till döden. Samtidigt rapporterar den internationella djurhälsoorganisationen OIE att sjukdomen diagnostiserats hos fåglar i ett 60-tal länder. Åren 2003-2004 avlivades eller dog 44 miljoner höns och kycklingar i Vietnam, motsvarande 17,5 procent av landets fjäderfäbestånd. Världsbanken beräknar att detta kostade cirka 1,5 procent av Vietnams BNP. Vi skall då betänka att majoriteten av hönsen i Vietnam, liksom i många andra asiatiska och afrikanska länder, föds upp på bakgården hos fattiga familjer. Sjukdomen är alltså ett stort djurhälsoproblem med betydande och alarmerande konsekvenser för människor som lever i fattigdom. Självklart finns fortfarande risken att viruset förändras och sprids från människa till människa. Hittills finns dock inga sådana fall rapporterade, och risken för en influensapandemi bland människor är inte direkt överhängande. FN och dess underorganisationer betraktar således fågelinfluensan i nuläget främst som ett djurhälsoproblem med åtföljande problem för människors matförsörjning och ekonomi. Det är dock inte bara de små men viktiga inkomsterna från ägg- och fjäderfäförsäljning på lokala marknader som försvinner. Även regional och internationell handel drabbas. Vi ser tydliga paralleller med attityden till hiv/aids-frågan: När sjukdomen först upptäcktes framstod den som ett kolsvart hot mot vår (västerländska) civilisation och vårt sätt att leva - engagemanget från medier och politiker var stort. När vi sedan lärde oss att bättre skydda oss mot och behandla sjukdomen har engagemanget minskat. Samtidigt fortsätter en mänsklig hiv-katastrof i stora delar av Afrika och i andra delar av världen. Detsamma gäller fågelinfluensan. När det \"bara\" är försörjningen för människor i fattiga områden som hotas svalnar engagemanget. Fågelinfluensan kan ses som ett av många fattigdomsproblem som är knutna till smittsamma sjukdomar hos djur. En gemensam nyttighet som en nationell djurhälsovård är avgörande för fattigdomsbekämpningen i ett flertal av de afrikanska länderna. För detta krävs ett långsiktigt arbete med att bygga upp de institutioner vi själva har och tar för givna. Med risk för att framstå som cyniska, menar vi att de senaste årens utbrott av den farliga varianten av fågelinfluensan trots allt också kan ha fört med sig något positivt för världens fattiga: Fler och fler av oss i det rika Europa inser att sjukdomar i de fattiga länderna också kan spridas genom resor, handel med djur och djurprodukter eller med flyttfåglar. Även den egennyttige tvingas inse att hon eller han bör engagera sig i hälsoläget i de fattigaste länderna. Djurhälsoproblemet fågelinfluensa sätter ljuset på att majoriteten av världens fattiga lever på landsbygden och är beroende av produkter från husdjur och växter för sitt uppehälle och möjligheten att ta sig ur fattigdomen. Denna insikt når nu allt fler bland allmänheten, politiker och beslutsfattare i Sverige. Sverige var den tredje största givaren, efter USA och Japan, till FAO:s arbete med att bekämpa fågelinfluensan förra året. I år räknar vi med att Sverige satsar ytterligare 50 miljoner kronor på FAO:s arbete. Pengarna utgör endast en del av vad som behövs. Minst lika viktigt är att bistå med teknisk expertis såväl vid akuta situationer när utbrott befaras som till långsiktigt arbete med uppbyggnaden av resurser i våra samarbetsländer. Sida har tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, Jordbruksverket, SJV, och Livsmedelsverket, SLV, en referensgrupp just för att samverka kring de här frågorna. Vi står inför utmaningar som kommer att kräva arbete utanför Sveriges gränser under lång tid framöver. Det kommer att behövas expertis som på olika sätt kan se till att inte minst länderna i Afrika får nödvändig egen kompetens. Detta kräver utbildning och kapacitet i Sverige som också tar hänsyn till dessa globala behov. En alltmer globaliserad värld med en ökande gränsöverskridande verksamhet kräver att djurhälsofrågorna fungerar i alla länder. Vi skall komma ihåg att samtliga stora farsoter som satt skräck i västvärlden under de senaste decennierna - hiv, sars och just fågelinfluensan - har sitt ursprung i djurriket. Ett år med fågelinfluensan får inte bli en flykt från verkligheten. Låt oss i stället vara förutseende och bidra till kapacitetsuppbyggnaden inom det globala djurhälsoområdet. Då kommer vi att kunna medverka i kunskapsutbyten med kolleger i Afrika och Asien. Det kommer att vara till ömsesidig nytta och är i längden avgörande även för hälsoläget i Sverige. ULF MAGNUSSON INGE GERREMO ", "article_category": "other"}
{"id": 32452, "headline": "”Sverige måste hjälpa u-länder att hejda fågelinfluensan”", "summary": "Experter: Vi måste hjälpa till utomlands att rusta upp djurhälsan – annars hotas på sikt även människors hälsa i Sverige. En globaliserad värld kräver att djurhälsofrågorna fungerar i alla länder. Glöm inte att alla stora farsoter som satt skräck i västvärlden de senaste årtiondena – hiv, sars och fågelinfluensa – har sitt upphov i djurriket. Stämningen var ödesmättad när man förra året letade döda viggar utanför Oskarshamn. Men risken är stor att vi glömmer bort fågelinfluensan när den inte längre upplevs som ett hot mot människor i den rika världen. Fortfarande hotar sjukdomen fattiga människors försörjning särskilt i Afrika. Sverige bör vara förutseende och hjälpa till att bygga upp en djurhälsovård i afrikanska länder. I längden är det avgörande också för hälsoläget i Sverige, skriver forskarna Ulf Magnusson, Lantbruksuniversitetet, och Inge Gerremo, Sida.", "article": "Den gångna veckan var det ett år sedan det första fallet av den farliga varianten av fågelinfluensa diagnostiserades i Sverige. I tv såg vi hur smittskyddsutrustade svenska veterinärer letade efter döda viggar i Oskarshamnstrakten och på svarta löpsedlar kunde vi läsa om hur dödsbringande gäss skulle nå Öland inom 24 timmar. Vi kände den ödesmättade stämningen. Ett effektivt och resursstarkt maskineri med välutbildade experter från Jordbruksverket i spetsen tog sig dock an denna viktiga uppgift. Det fanns både kompetens och beredskap för ett utbrott i Sverige. Samtidigt passerade livet i stort sett som vanligt i många afrikanska länder. De medicinska myndigheterna och deras motsvarighet på djurhälsoområdet hade fått information från Världshälsoorganisationen (WHO) och FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO) om de risker som förelåg med fågelinfluensan, men den aktuella beredskapen förblev låg. Skälet till det var och är att resurserna är synnerligen begränsade, ibland obefintliga. Man förlitade sig i stor omfattning på den expertis som skulle kunna flygas in i händelse av ett sjukdomsutbrott. Under året som gått har vi hört om utbrott i ett antal afrikanska länder, med några dödsfall bland människor. Nyligen uppmanade FAO Nigeria att öka kontrollåtgärderna på gårdar där fjäderfä föds upp och på marknader, i syfte att förhindra spridningen av fågelinfluensan och minska risken att människor blir smittade. FAO konstaterar att viruset fortfarande är i omlopp bland grupper av fjäderfä i landet. Viruset sprids med stor sannolikhet längs de stora handelsvägarna inom Nigeria. Spridningen av viruset försätter grannländerna i fara. En ökad kontroll skulle se till att länder upptäcker spridning av viruset snabbare. Sjukdomen verkar alltså nu vara etablerad i Afrika. Riskerna för större spridning och utbrott i denna världsdel är överhängande. Motsvarande risker finns i flera asiatiska länder, som Vietnam, Thailand och Indonesien, där vi redan sett ett antal utbrott. Emellertid är beredskapen och förmågan att hantera situationen där generellt betydligt högre än i de flesta afrikanska länder där fågelinfluensan finns. WHO rapporterar om 274 fall hos människor sedan den farliga varianten av fågelinfluensan började spridas 2003, 167 av dessa har lett till döden. Samtidigt rapporterar den internationella djurhälsoorganisationen OIE att sjukdomen diagnostiserats hos fåglar i ett 60-tal länder. Åren 2003–2004 avlivades eller dog 44 miljoner höns och kycklingar i Vietnam, motsvarande 17,5 procent av landets fjäderfäbestånd. Världsbanken beräknar att detta kostade cirka 1,5 procent av Vietnams BNP. Vi skall då betänka att majoriteten av hönsen i Vietnam, liksom i många andra asiatiska och afrikanska länder, föds upp på bakgården hos fattiga familjer. Sjukdomen är alltså ett stort djurhälsoproblem med betydande och alarmerande konsekvenser för människor som lever i fattigdom. Självklart finns fortfarande risken att viruset förändras och sprids från människa till människa. Hittills finns dock inga sådana fall rapporterade, och risken för en influensapandemi bland människor är inte direkt överhängande. FN och dess underorganisationer betraktar således fågelinfluensan i nuläget främst som ett djurhälsoproblem med åtföljande problem för människors matförsörjning och ekonomi. Det är dock inte bara de små men viktiga inkomsterna från ägg- och fjäderfäförsäljning på lokala marknader som försvinner. Även regional och internationell handel drabbas. Vi ser tydliga paralleller med attityden till hiv/aids-frågan: När sjukdomen först upptäcktes framstod den som ett kolsvart hot mot vår (västerländska) civilisation och vårt sätt att leva – engagemanget från medier och politiker var stort. När vi sedan lärde oss att bättre skydda oss mot och behandla sjukdomen har engagemanget minskat. Samtidigt fortsätter en mänsklig hiv-katastrof i stora delar av Afrika och i andra delar av världen. Detsamma gäller fågelinfluensan. När det ”bara” är försörjningen för människor i fattiga områden som hotas svalnar engagemanget. Fågelinfluensan kan ses som ett av många fattigdomsproblem som är knutna till smittsamma sjukdomar hos djur. En gemensam nyttighet som en nationell djurhälsovård är avgörande för fattigdomsbekämpningen i ett flertal av de afrikanska länderna. För detta krävs ett långsiktigt arbete med att bygga upp de institutioner vi själva har och tar för givna. Med risk för att framstå som cyniska, menar vi att de senaste årens utbrott av den farliga varianten av fågelinfluensan trots allt också kan ha fört med sig något positivt för världens fattiga: • Fler och fler av oss i det rika Europa inser att sjukdomar i de fattiga länderna också kan spridas genom resor, handel med djur och djurprodukter eller med flyttfåglar. Även den egennyttige tvingas inse att hon eller han bör engagera sig i hälsoläget i de fattigaste länderna. • Djurhälsoproblemet fågelinfluensa sätter ljuset på att majoriteten av världens fattiga lever på landsbygden och är beroende av produkter från husdjur och växter för sitt uppehälle och möjligheten att ta sig ur fattigdomen. Denna insikt når nu allt fler bland allmänheten, politiker och beslutsfattare i Sverige. Sverige var den tredje största givaren, efter USA och Japan, till FAO:s arbete med att bekämpa fågelinfluensan förra året. I år räknar vi med att Sverige satsar ytterligare 50 miljoner kronor på FAO:s arbete. Pengarna utgör endast en del av vad som behövs. Minst lika viktigt är att bistå med teknisk expertis såväl vid akuta situationer när utbrott befaras som till långsiktigt arbete med uppbyggnaden av resurser i våra samarbetsländer. Sida har tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, Jordbruksverket, SJV, och Livsmedelsverket, SLV, en referensgrupp just för att samverka kring de här frågorna. Vi står inför utmaningar som kommer att kräva arbete utanför Sveriges gränser under lång tid framöver. Det kommer att behövas expertis som på olika sätt kan se till att inte minst länderna i Afrika får nödvändig egen kompetens. Detta kräver utbildning och kapacitet i Sverige som också tar hänsyn till dessa globala behov. En alltmer globaliserad värld med en ökande gränsöverskridande verksamhet kräver att djurhälsofrågorna fungerar i alla länder. Vi skall komma ihåg att samtliga stora farsoter som satt skräck i västvärlden under de senaste decennierna – hiv, sars och just fågelinfluensan – har sitt ursprung i djurriket. Ett år med fågelinfluensan får inte bli en flykt från verkligheten. Låt oss i stället vara förutseende och bidra till kapacitetsuppbyggnaden inom det globala djurhälsoområdet. Då kommer vi att kunna medverka i kunskapsutbyten med kolleger i Afrika och Asien. Det kommer att vara till ömsesidig nytta och är i längden avgörande även för hälsoläget i Sverige. ULF MAGNUSSON INGE GERREMO ", "article_category": "other"}
{"id": 32454, "headline": "\"Meritpoäng skapar orättvisa\"", "summary": "Vi yrkar på att Lars Leijonborg drar tillbaka propositionen om meritpoäng till högskolan, skriver tre forskare vid Göteborgs universitet. De underkänner utbildningsministerns nya betygssystem. Det är angeläget att regeringen löser problemet med att elever i dag väljer enkla kurser som \"Vinprovning\" och \"Manikyr\". Men om eleverna i stället ska förmås välja fördjupade kurser i språk eller matematik för att få meritpoäng till högskolan, förutsätter det att alla gymnasieskolor kan anordna meritkurserna. Så är inte fallet. Dessutom måste tillräckligt många elever välja kurserna och det måste finnas behöriga lärare, som skolorna i många fall inte kommer att klara av att rekrytera. Lokala förutsättningar kommer att avgöra elevernas möjligheter att skaffa meritpoäng. Leijonborgs förslag bör inte genomföras, skriver Christina Cliffordson, Jan-Eric Gustafsson och Allan Svensson.", "article": "Utbildningsminister Lars Leijonborg har på DN Debatt 21/2 aviserat att han har för avsikt att lägga fram en proposition med förslag om ett system med meritpoäng för att stimulera fler elever att läsa avancerade kurser i matematik och främmande språk. Vi vädjar till Lars Leijonborg att inte lägga fram denna proposition! Därmed kan de stora nackdelar som vi visar på i denna artikel undvikas. Enligt Leijonborgs resonemang har den långt drivna friheten att välja kurser i gymnasieskolan lett till att eleverna väljer enkla kurser som \"Vinkunskap\" och \"Manikyr\" i stället för kurser i exempelvis språk och matematik. För att stimulera språkstudier föreslår Leijonborg därför att eleverna skall kunna få upp till 2,5 extra poäng (\"meritpoäng\") att lägga till jämförelsetalet om de läser fördjupade kurser i moderna språk. Vidare skall matematikstudier ovanför den nivå som krävs för särskild behörighet kunna premieras med upp till en meritpoäng. Att läsa en fördjupande kurs ovanför den nivå behörighetsreglerna anger inom det område som eleven vill studera på högskolan skall också kunna ge en meritpoäng. Även om det enligt detta regelverk i princip är möjligt att få ihop 4,5 meritpoäng, får dock en sökande till högskolan maximalt tillgodoräkna sig 2,5 meritpoäng. Vid första anblick kan systemet med meritpoäng verka som en tilltalande lösning på de problem som följer av friheten att välja kurser. Men i själva verket kommer detta system att få synnerligen negativa effekter i tre viktiga avseenden: rättvisa, styreffekter och effektivitet. Den föreslagna ordningen förutsätter att alla gymnasieskolor kan anordna samtliga meritkurser och att det finns tillräckligt utrymme för tillval av både merit- och behörighetsgivande kurser i samtliga gymnasieprogram. Så är dock inte fallet. I de yrkesförberedande programmen saknas detta utrymme. Dessutom måste tillräckligt många elever välja kurserna för att de ska kunna anordnas, samtidigt som det måste finnas tillräckligt med behöriga lärare. De lokala förutsättningarna kommer därför att vara avgörande för vilka kurser som finns att tillgå för att eleverna ska kunna tillgodoräkna sig meritpoäng. Reglerna kommer också att missgynna elever som inte tidigt bestämmer sig för att studera på högskolan och som därför inte satsar på att skaffa meritpoäng. Även de som inte bestämt sig för vad de skall studera på högskolan kommer att drabbas, eftersom de riskerar att satsa fel. Alla de som har gått ut gymnasieskolan före 2010 kommer givetvis också att missgynnas av förslaget. Meritpoängen kommer att få förödande konsekvenser på gymnasiebetygens signaleffekt. Det räcker med ett godkänt resultat på meritkursen för att få extrapoäng, medan jämförelsetalet bestäms av antalet G, VG och MVG, i kombination med kursens poängtal. Detta betyder att 2,5 extrapoäng har samma effekt på jämförelsetalet som att höja betyget från G till VG (eller från VG till MVG) i hälften av gymnasiekurserna. Att välja meritkurser som ger 2,5 extrapoäng och genomföra dessa med ett G kräver förmåga att välja taktiskt, men knappast någon större ansträngning. Att i stället höja jämförelsetalet 2,5 poäng genom att arbeta för höjda betyg kräver en betydande studieinsats. Lars Leijonborg vill med sitt förslag sända ut signalen att \"Det måste löna sig att plugga\", men effekten blir den motsatta! Eftersom meritpoängen har så dramatisk effekt kommer säkerligen ett mycket stort antal elever att välja kurser i moderna språk, vilket i sin tur kommer att medföra betydande problem. Skolorna kommer inte att kunna rekrytera tillräckligt många behöriga lärare, med kvalitetsproblem som följd. Det kommer också att medföra att elever väljer bort kurser, exempelvis inom naturvetenskap, som de borde läsa som förberedelse för de fortsatta högskolestudierna. Det är förvisso angeläget att regeringen lägger fram förslag som löser de problem som det fria valet av kurser skapat. Men som vi visat här är inte Leijonborgs förslag om meritkurser rätt väg att gå. Om det är angeläget att gymnasiestudierna omfattar studier i moderna språk och matematik menar vi att sådana kurser bör göras obligatoriska, eller pekas ut i behörighetsreglerna för tillträde till högskolan. Att försöka använda urvalssystemet som styrmedel kommer inte att fungera, men kommer däremot att skapa nya, än mer svårbemästrade, problem. Reglerna för behörighet och urval ska vara enkla att förstå och de ska premiera studieansträngning och inte taktisk planering. Leijonborgs förslag om meritpoäng bör därför inte genomföras. Under den socialdemokratiska regeringen beslutades våren 2006 ändringar av tillträdesreglerna. Vi hade förväntat att utbildningsdepartementet skulle föreslå att dessa ändringar rivs upp som en följd av nedläggningen av GY07-reformen. Den nya gymnasieskola som regeringen aviserat till 2009 kommer att kräva nya tillträdesregler till höstantagningen 2012. Att då låta nya regler träda i kraft 2010 är oansvarigt, i synnerhet som det finns mycket starka argument som talar mot dem. CHRISTINA CLIFFORDSON Docent, Göteborgs universitet och Högskolan Väst JAN-ERIC GUSTAFSSON Professor, Göteborgs universitet ALLAN SVENSSON Professor, Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 32455, "headline": "Dansa med elefanter", "summary": "I Sverige vill många ha jakt på varg, björn och lo. Samtidigt fälls krokodiltårar över afrikanernas planer på att tillåta jakt på elefanter. Hur går det ihop?", "article": "Sydafrika har problem med sina elefanter. De är för många och för hungriga. Regeringen, med miljö- och turistministern i spetsen, vill att man återigen tillåter jakt för att begränsa beståndet. Frågan är laddad. Och dimensionerna flera. Av Sydafrikas 20.000 elefanter delar 14.000 på det löv och gräs Krügerparken har att erbjuda. Och det - menar vissa - är mer än vad parken klarar av. Från 1995 då den legala jakten efter internationella påtryckningar förbjöds har stammen nästan fördubblats. Elefanter är inte precis små i maten - resultatet i form av kala trädkronor är noterbart för var och en. Graham Kerley, professor i zoologi, säger till den sydafrikanska dagstidningen Mail & Guardian att landet varit duktigt på att skydda elefantstammen, men att det nu är dags att börja fundera på hur man skyddar det omkringliggande växt- och djurlivet. Det finns ekonomiska skäl att begränsa beståndet. Krügerparken är en av kronjuvelerna i den sydafrikanska turistindustrin och det finns således goda skäl att se till att parken alltjämt kan erbjuda besökaren betagande natur och en mångfald av djur. Det förutsätter en balans mellan arterna och att inte en av dem förökar sig så till den grad att livsvillkoren avsevärt försämras för andra. Djurskydd och miljö kan vara ett argument för jakt, precis som det kan vara ett argument mot. Det Sydafrikas regering fruktar är turistbojkotter och en ny vända av internationella burop. Och det är nog en rätt välgrundad fruktan. Om än fel. För medan svenskar gråter krokodil- tårar över zebror och elefanter och andra djurarter som i vissa fall inte löper någon som helst risk för utrotning vill vi skjuta av stora delar av våra egna hotade arter. Varg, förstås. Men också björn och lo. Arter som i vår glesbefolkade del av världen räknas i betydligt mindre antal än exempelvis elefanterna i södra Afrika. Och medan svenskar som bor i områden där det finns ett och annat rovdjur anser att de har en större rätt än andra att bestämma över artens bestånd och överlevnad, så anser svenskar samtidigt att de har rätt att lägga sig i hur Sydafrika hanterar sitt viltbestånd. Tänk om rwandierna skulle bestämma sig för att skjuta av lite bergsgorillor - vad skulle världen säga då? Skulle den säga, att visst, självklart gör vad ni vill. Att det knappt finns några bergsgorillor kvar, att risken för inavel ökar ju mindre stammen blir, kan verkligen inte spela någon roll. Det är ju ett potentiellt livsfarligt djur vi talar om. Att ingen i mannaminne verkligen blivit skadad eller dödad spelar ingen roll. Nej, så skulle inte världen säga. Men så skulle sannolikt inte heller någon som lever i närheten av bergsgorillorna ens tänka. Därtill är djuren alldeles för dyrbara. Rwanda, Kongo och Uganda har insett att det finns pengar att tjäna på att hålla de ståtliga djuren vid liv. Sverige borde inse att vårt - med afrikanska eller asiatiska ögon - exotiska viltbestånd också är värt att bevara av mer än ekologiska skäl. Här finns absolut en turistpotential. Att sova i tält i en skog där det finns varg, björn och lo är kanske lika exotiskt för en japan som det är för en svensk att övernatta i Krügerparken. ", "article_category": "other"}
{"id": 32456, "headline": "”Meritpoäng skapar orättvisa”", "summary": "Vi yrkar på att Lars Leijonborg drar tillbaka propositionen om meritpoäng till högskolan, skriver tre forskare vid Göteborgs universitet. De underkänner utbildningsministerns nya betygssystem. Det är angeläget att regeringen löser problemet med att elever i dag väljer enkla kurser som ”Vinprovning” och ”Manikyr”. Men om eleverna i stället ska förmås välja fördjupade kurser i språk eller matematik för att få meritpoäng till högskolan, förutsätter det att alla gymnasieskolor kan anordna meritkurserna. Så är inte fallet. Dessutom måste tillräckligt många elever välja kurserna och det måste finnas behöriga lärare, som skolorna i många fall inte kommer att klara av att rekrytera. Lokala förutsättningar kommer att avgöra elevernas möjligheter att skaffa meritpoäng. Leijonborgs förslag bör inte genomföras, skriver Christina Cliffordson, Jan-Eric Gustafsson och Allan Svensson.", "article": "Utbildningsminister Lars Leijonborg har på DN Debatt 21/2 aviserat att han har för avsikt att lägga fram en proposition med förslag om ett system med meritpoäng för att stimulera fler elever att läsa avancerade kurser i matematik och främmande språk. Vi vädjar till Lars Leijonborg att inte lägga fram denna proposition! Därmed kan de stora nackdelar som vi visar på i denna artikel undvikas. Enligt Leijonborgs resonemang har den långt drivna friheten att välja kurser i gymnasieskolan lett till att eleverna väljer enkla kurser som ”Vinkunskap” och ”Manikyr” i stället för kurser i exempelvis språk och matematik. För att stimulera språkstudier föreslår Leijonborg därför att eleverna skall kunna få upp till 2,5 extra poäng (”meritpoäng”) att lägga till jämförelsetalet om de läser fördjupade kurser i moderna språk. Vidare skall matematikstudier ovanför den nivå som krävs för särskild behörighet kunna premieras med upp till en meritpoäng. Att läsa en fördjupande kurs ovanför den nivå behörighetsreglerna anger inom det område som eleven vill studera på högskolan skall också kunna ge en meritpoäng. Även om det enligt detta regelverk i princip är möjligt att få ihop 4,5 meritpoäng, får dock en sökande till högskolan maximalt tillgodoräkna sig 2,5 meritpoäng. Vid första anblick kan systemet med meritpoäng verka som en tilltalande lösning på de problem som följer av friheten att välja kurser. Men i själva verket kommer detta system att få synnerligen negativa effekter i tre viktiga avseenden: rättvisa, styreffekter och effektivitet. Den föreslagna ordningen förutsätter att alla gymnasieskolor kan anordna samtliga meritkurser och att det finns tillräckligt utrymme för tillval av både merit- och behörighetsgivande kurser i samtliga gymnasieprogram. Så är dock inte fallet. I de yrkesförberedande programmen saknas detta utrymme. Dessutom måste tillräckligt många elever välja kurserna för att de ska kunna anordnas, samtidigt som det måste finnas tillräckligt med behöriga lärare. De lokala förutsättningarna kommer därför att vara avgörande för vilka kurser som finns att tillgå för att eleverna ska kunna tillgodoräkna sig meritpoäng. Reglerna kommer också att missgynna elever som inte tidigt bestämmer sig för att studera på högskolan och som därför inte satsar på att skaffa meritpoäng. Även de som inte bestämt sig för vad de skall studera på högskolan kommer att drabbas, eftersom de riskerar att satsa fel. Alla de som har gått ut gymnasieskolan före 2010 kommer givetvis också att missgynnas av förslaget. Meritpoängen kommer att få förödande konsekvenser på gymnasiebetygens signaleffekt. Det räcker med ett godkänt resultat på meritkursen för att få extrapoäng, medan jämförelsetalet bestäms av antalet G, VG och MVG, i kombination med kursens poängtal. Detta betyder att 2,5 extrapoäng har samma effekt på jämförelsetalet som att höja betyget från G till VG (eller från VG till MVG) i hälften av gymnasiekurserna. Att välja meritkurser som ger 2,5 extrapoäng och genomföra dessa med ett G kräver förmåga att välja taktiskt, men knappast någon större ansträngning. Att i stället höja jämförelsetalet 2,5 poäng genom att arbeta för höjda betyg kräver en betydande studieinsats. Lars Leijonborg vill med sitt förslag sända ut signalen att ”Det måste löna sig att plugga”, men effekten blir den motsatta! Eftersom meritpoängen har så dramatisk effekt kommer säkerligen ett mycket stort antal elever att välja kurser i moderna språk, vilket i sin tur kommer att medföra betydande problem. Skolorna kommer inte att kunna rekrytera tillräckligt många behöriga lärare, med kvalitetsproblem som följd. Det kommer också att medföra att elever väljer bort kurser, exempelvis inom naturvetenskap, som de borde läsa som förberedelse för de fortsatta högskolestudierna. Det är förvisso angeläget att regeringen lägger fram förslag som löser de problem som det fria valet av kurser skapat. Men som vi visat här är inte Leijonborgs förslag om meritkurser rätt väg att gå. Om det är angeläget att gymnasiestudierna omfattar studier i moderna språk och matematik menar vi att sådana kurser bör göras obligatoriska, eller pekas ut i behörighetsreglerna för tillträde till högskolan. Att försöka använda urvalssystemet som styrmedel kommer inte att fungera, men kommer däremot att skapa nya, än mer svårbemästrade, problem. Reglerna för behörighet och urval ska vara enkla att förstå och de ska premiera studieansträngning och inte taktisk planering. Leijonborgs förslag om meritpoäng bör därför inte genomföras. Under den socialdemokratiska regeringen beslutades våren 2006 ändringar av tillträdesreglerna. Vi hade förväntat att utbildningsdepartementet skulle föreslå att dessa ändringar rivs upp som en följd av nedläggningen av GY07-reformen. Den nya gymnasieskola som regeringen aviserat till 2009 kommer att kräva nya tillträdesregler till höstantagningen 2012. Att då låta nya regler träda i kraft 2010 är oansvarigt, i synnerhet som det finns mycket starka argument som talar mot dem. CHRISTINA CLIFFORDSON Docent, Göteborgs universitet och Högskolan Väst JAN-ERIC GUSTAFSSON Professor, Göteborgs universitet ALLAN SVENSSON Professor, Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 32468, "headline": "Maria orkade inte längre", "summary": "Marias man Per var svårt psykiskt sjuk under många år. För att själv överleva och kunna ta hand om de tre barnen kände sig Maria tvungen att lämna Per.", "article": "Maria har nyligen flyttat in med sina tre barn i ett radhus i utkanten av en stad i norra Sverige. Hon lämnade villan där hon bott i 17 år, och hon skildes från Per, som hon varit tillsammans med i 24 år. Beslut som var svåra att komma fram till. - Man lämnar inte den som är sjuk. Det sitter djupt i mig, och jag har inte velat ge upp tidigare, även om många försökt övertala mig. Men till sist var jag tvungen, för att överleva själv och kunna ta hand om barnen. Maria, nu 48 år, fick se Per förvandlas och brytas ned av sin sjukdom. I dag är han som en helt annan person än den som en gång blev hennes man, säger hon. - Känslorna försvinner inte, men de blir väldigt annorlunda, det blir en annan relation. Det är svårt att se någon man står nära bli så främmande, håglös och inåtvänd. Att se någon som alltid varit noga med sig själv tappa greppet om sin personliga hygien. Maria var 23 år när hon träffade Per, som är några år äldre. De blev förälskade och hade det bra tillsammans, säger Maria. Bland annat delade de sin kristna tro. - Ganska snart berättade Per för mig att han tidigare hade haft det lite jobbigt under en period. Att han hade haft andliga problem, som han sa, religiösa grubblerier. Jag tänkte inte så mycket på det, jag var ju ung och kär. I flera år var allt bra. Sedan märkte Maria hur Per började förändras. Han blev tyst och sluten och tappade intresset för omvärlden. Han grubblade mycket och hans funderingar kretsade kring religiösa frågor. Det blev värre och värre. - En kväll när jag var hemma hos honom blev han alldeles ifrån sig, han skrek att han skulle hamna i helvetet. Jag blev väldigt orolig och ringde en psykiater som vi kände. Han kom och gav Per lugnande medicin och sömntabletter. Sedan flyttade både Per och jag hem till min mamma ett tag, och det hela lugnade ned sig, Per blev bättre och efter ett tag var han som vanligt igen. Läkaren hade sagt att Per hamnat i ett slags psykos. Han fick mediciner som han skulle fortsätta med, men det ville han inte, berättar Maria. Han såg inte sig själv som sjuk, det handlade om andliga problem. I mitten av 1980-talet gifte Per och Maria sig, och fick så småningom två barn. De var sju och tre år gamla när Per blev sjuk på samma vis igen. Den här gången blev han inlagd på psyket när han blev allt sämre. Maria blev ensam med sin oro och med barnen, som hon måste försöka förklara för. Hon fick mycket hjälp av sin mamma, men det var ändå tungt. Efter några månader blev Per utskriven, med mediciner som han fortfarande inte ville ta. Han höll fast vid att han hade andliga problem, inget annat. Det tog ett knappt år tills han blev riktigt dålig igen. - Till sist var han sängliggande, han låg ihopkrupen i sängen med neddragna gardiner och sa att han ville vara i fred. Han var väldigt rädd när han var så där sjuk, han trodde att han hade den onde i sängen. Det gick inte att övertala honom att söka hjälp. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, men kände att jag måste göra något. En dag hörde jag hur han skrek inne i sovrummet. När jag kom in stod han och pladdrade helt osammanhängande, han började följa efter mig, och stirrade hela tiden på mig. Det är den enda gången jag har känt mig rädd för honom. Per lades in på nytt och blev kvar på sjukhuset i tio månader. - Det var fruktansvärt att se honom där, det var bara förvaring. Han gick av och an i korridoren hela dagarna. Jag frågade läkarna om det fanns någon särskild sjukdom bakom, när det kom tillbaka så där, men fick aldrig något svar. Jag tjatade också om att han måste få någon annan typ av vård, och till slut fick han plats på ett behandlingshem. Per blev långsamt bättre, han blev utskriven och snart jobbade han heltid igen. Maria försökte få honom att fortsätta med medicineringen i det längsta, men överläkaren på psyket stöttade honom när han ville sluta. Under åtta år, fungerade det någorlunda. - Jag ville tycka att allt var bra, säger Maria. Men när jag tänker tillbaka så vet jag att sjukdomen lyste igenom fast jag inte ville se det. Per var annorlunda, mer inåtvänd och passiv. Det har varit som en långsam nedgång hela tiden, och varje psykosperiod har gjort honom sämre. Yngsta barnet föddes år 2000. När sonen var fyra år kom Pers sjukdomssymtom återigen tillbaka, nästan över en natt. - Jag kände igen dem så väl. Per kunde stanna upp mitt i en tugga och stirra frånvarande, han gjorde monotona rörelser med handen. Jag blev väldigt ledsen och besviken, jag hade hoppats så mycket att det inte skulle hända, det hade ju ändå gått så lång tid. Per bröt ihop hemma och hämtades med ambulans. Den här gången blev han kvar på sjukhuset i ett och ett halvt år. Nu var han mycket förändrad. När han kom hem på permission skulle de ändå vara ett par, en familj, igen - det kändes konstigt, säger Maria. - Jag förstod inte att det inte fanns någon bättre vård för Per, eller mer stöd för oss. En familjefar med tre barn, då måste man väl satsa? Jag fick sällan prata med en läkare, man fick ringa och tjata för att få tala en stund i telefon. Mot slutet av den perioden såg jag att de började skriva \"schizoaffektiv sjukdom\" på sjukintygen. Det är det enda jag har fått veta om en diagnos. När Per låg inne första gången fick Maria en stödkontakt, en psykiatrisjuksköterska, som hon fortsatt att ha kontakt med under sjukdomsperioderna. - Det har hjälpt mig mycket, men jag skulle ha behövt ha mer kontakt med dem som vårdade Per, med läkarna. Jag skrev till överläkaren, som lovade att vi skulle ha familjesamtal där vi kunde få prata och ställa frågor. Men det blev aldrig av, trots att jag låg på. - Ingen från vården har någonsin frågat hur barnen mår. Jag har själv fått vara deras stödperson. Men jag har inte alltid kunnat svara på deras frågor. Över lag har de klarat det bra, men jag har förstås varit väldigt orolig för dem och det finns nog fortfarande mycket som de måste bearbeta. I samband med att Marias mamma blev sjuk och dog för några år sedan började Maria själv må allt sämre. När Per skulle skrivas ut kände hon att hon inte orkade med att han skulle flytta hem igen. Per förstod henne, även om han nog kan känna sig lite bitter, tror Maria. Nu bor han i en lägenhet och har kontakt med öppenvården. Han hälsar på hos Maria och barnen ibland, mest i samband med högtidsdagar, på Marias initiativ. Maria ville kämpa i det längsta för att hålla ihop familjen. Hur har hon orkat under alla år? - Barnen har motiverat mig mest, för deras skull måste man ju orka vidare. Och jag har fått stöd från familj, vänner och min församling, och haft stor hjälp av min tro. Jag tror också att det har hjälpt mig att jag har vågat vara öppen om vår situation. Många gånger har Maria tänkt att det hade varit enklare att klara av ett dödsfall än den här sjukdomen. - När någon har dött kan man sörja ordentligt. Det här är som en enda lång, utdragen sorgeprocess utan slut. Jag sörjer för Pers skull, jag sörjer den människa han varit, det vi två haft tillsammans, och jag sörjer för barnens skull. ", "article_category": "other"}
{"id": 32480, "headline": "\"Om abortförslaget går igenom kan vi tvinga bort alliansen\"", "summary": "Katolske biskopen och pingströrelsens ledare hotar kd och regeringen: Vi kan tvingas uppmana kristna väljare att inte rösta på alliansen i valet 2010. Som kristna är vi djupt oroade över att svenska regeringen förbereder ett nytt lagförslag som ger utländska kvinnor möjlighet att komma hit och göra sena aborter. Vi sörjer över att detta lagförslag backas upp av den kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund. Han borde tänka på att kd:s huvudsakliga väljarbas är kristen och att partiet balanserar på fyraprocentsspärren. Åker kd ur riksdagen kan alliansen inte bilda regering efter valet 2010. Det kan vi kristna tvingas att aktivt medverka till. Vi vädjar till regeringen att inte pressa oss till detta. Vi vägrar acceptera att Göran Hägglund gör Sverige till ett abortparadis, skriver biskopen i svenska katolska kyrkan Anders Arborelius och den svenska pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin.", "article": "Låt oss till en början förtydliga att vi funderat länge och väl innan vi beslutade oss för att skriva denna artikel. Fakta är att kristdemokraternas huvudsakliga väljarbas är kristen och att partiet balanserar på fyraprocentsspärren. Åker kd ut ur riksdagen får det tveklöst konsekvenser för alliansen. Detta behöver vi ta ställning till eftersom vi, tillsammans med majoriteten av kyrkoföreträdare, kanske tvingas att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald. Vi vädjar till regeringen att inte pressa oss till detta. Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror och här har vi god uppbackning av vetenskapen att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd. Men som vi alla vet har ett foster inga rättigheter. Den som misshandlar en gravid kvinna blir naturligtvis straffad för att han misshandlar henne, men inte för att han skadar det barn hon bär inom sig. Detta domslut som medierna har kommenterat har nog fått en del att höja lite på ögonbrynen. Ett foster har i praktiken inget skydd utan är helt beroende av andras välvilja. De barn som växer upp i dag måste lära sig att vara tacksamma för att de har fått födas. Det är ingen självklarhet. Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter. Vi sörjer över att detta lagförslag backas upp av en kristdemokratisk socialminister, Göran Hägglund. Det är för oss obegripligt att han stöder detta förslag och samtidigt hävdar att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar. Vill man driva bort trogna kristdemokratiska väljare, som ofta väljer partiet just eftersom det har en mer restriktiv syn på aborter? Som kristna tycker vi att det luktar hyckleri när man säger sig vilja hjälpa utländska kvinnor i nöd. Vilka har intresse av att åka till Sverige och betala dyrt för en abort hos oss, där de inte heller kan räkna med någon psykologisk eller kurativ hjälp efteråt? I praktiken bara de som har det mycket gott ställt och till varje pris vill genomgå en sen abort. Man har i propagandan inriktat sig mycket på polska kvinnors behov. Man har bollat med höga siffror på antalet illegala aborter, som är hämtade från en lobbyorganisation och inte från hälsoministeriet som anför betydligt lägre siffror. Man har också framställt det som om de illegala aborterna alltid vore livsfarliga, trots att alla i Polen vet att det finns välutbildad sjukvårdspersonal som villigt ställer upp mot betalning. Som kristna är vi trötta på den svenska självgodhet som också lyser igenom i detta lagförslag. Själva är vi väldigt känsliga om andra länder kritiserar den svenska modellen och våra lagar och vill hjälpa svenska medborgare med skatteflykt och annat otyg. Polens hälsominister Zbigniew Religa kommenterar till tidningen ETC: Den föreslagna lagändringen i Sverige ger medborgarna en möjlighet att kringgå sitt lands lagar i ett annat land. Det verkar som ett medvetet agerande. Vi är mycket förvånade eftersom det i det här fallet inte handlar om något så simpelt som försäljning av grönsaker, utan om mänskligt liv. Abortfrågan är mycket laddad i Polen, där abortsiffrorna sjönk drastiskt redan under de sista åren av kommuniststyre trots att lagen medgav fri abort, eftersom fackföreningsrörelsen Solidaritet såg en livets kultur som en del av sin kamp mot diktaturen och dödens kultur. Som kristna är vi djupt bekymrade över den aggressivitet som alltid kommer i dagen när man vågar hävda att ett mänskligt foster skulle ha någon form av skyddsvärde. Det verkar som om många hade glömt att vi alla har varit ett foster en gång! Vi efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor. I Sverige med dess ofta förkvävande konsensuskultur dras vi med ett tungt arv. Först i efterskott blir vi medvetna om vår kollektiva blindhet. Det tycks som en ödets ironi att det just var en polack, Maciej Zaremba, som öppnade våra ögon för det skrämmande faktum att så många föll pladask för rashygienens och tvångssteriliseringens locktoner. När skall vi öppna ögonen för att det faktiskt är ett problem att så många foster aborteras i vårt socialt och ekonomiskt så välfungerande samhälle? Som kristna vill vi vädja till socialministern att inte göra Sverige till ett abortparadis, dit företrädesvis välbärgade kvinnor söker sig för sena aborter. Vi vädjar i stället om en politik som innebär att det rika Sverige gör mer för de kvinnor som behöver hjälp för att föda sina barn, både i vårt eget land och utomlands. Vi hoppas att Göran Hägglund vill gå till historien som den som ville hjälpa kvinnor i nöd att få föda sina barn och inte som den som gjorde Sverige till ett mål för abortturism. ANDERS ARBORELIUS STEN-GUNNAR HEDIN ", "article_category": "other"}
{"id": 32481, "headline": "”Om abortförslaget går igenom kan vi tvinga bort alliansen”", "summary": "Katolske biskopen och pingströrelsens ledare hotar kd och regeringen: Vi kan tvingas uppmana kristna väljare att inte rösta på alliansen i valet 2010.Som kristna är vi djupt oroade över att svenska regeringen förbereder ett nytt lagförslag som ger utländska kvinnor möjlighet att komma hit och göra sena aborter. Vi sörjer över att detta lagförslag backas upp av den kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund. Han borde tänka på att kd:s huvudsakliga väljarbas är kristen och att partiet balanserar på fyraprocentsspärren. Åker kd ur riksdagen kan alliansen inte bilda regering efter valet 2010. Det kan vi kristna tvingas att aktivt medverka till. Vi vädjar till regeringen att inte pressa oss till detta. Vi vägrar acceptera att Göran Hägglund gör Sverige till ett abortparadis, skriver biskopen i svenska katolska kyrkan Anders Arborelius och den svenska pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin.", "article": "Låt oss till en början förtydliga att vi funderat länge och väl innan vi beslutade oss för att skriva denna artikel. Fakta är att kristdemokraternas huvudsakliga väljarbas är kristen och att partiet balanserar på fyraprocentsspärren. Åker kd ut ur riksdagen får det tveklöst konsekvenser för alliansen. Detta behöver vi ta ställning till eftersom vi, tillsammans med majoriteten av kyrkoföreträdare, kanske tvingas att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald. Vi vädjar till regeringen att inte pressa oss till detta. Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror – och här har vi god uppbackning av vetenskapen – att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd. Men som vi alla vet har ett foster inga rättigheter. Den som misshandlar en gravid kvinna blir naturligtvis straffad för att han misshandlar henne, men inte för att han skadar det barn hon bär inom sig. Detta domslut som medierna har kommenterat har nog fått en del att höja lite på ögonbrynen. Ett foster har i praktiken inget skydd utan är helt beroende av andras välvilja. De barn som växer upp i dag måste lära sig att vara tacksamma för att de har fått födas. Det är ingen självklarhet. Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter. Vi sörjer över att detta lagförslag backas upp av en kristdemokratisk socialminister, Göran Hägglund. Det är för oss obegripligt att han stöder detta förslag och samtidigt hävdar att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar. Vill man driva bort trogna kristdemokratiska väljare, som ofta väljer partiet just eftersom det har en mer restriktiv syn på aborter? Som kristna tycker vi att det luktar hyckleri när man säger sig vilja hjälpa utländska kvinnor i nöd. Vilka har intresse av att åka till Sverige och betala dyrt för en abort hos oss, där de inte heller kan räkna med någon psykologisk eller kurativ hjälp efteråt? I praktiken bara de som har det mycket gott ställt och till varje pris vill genomgå en sen abort. Man har i propagandan inriktat sig mycket på polska kvinnors behov. Man har bollat med höga siffror på antalet illegala aborter, som är hämtade från en lobbyorganisation och inte från hälsoministeriet som anför betydligt lägre siffror. Man har också framställt det som om de illegala aborterna alltid vore livsfarliga, trots att alla i Polen vet att det finns välutbildad sjukvårdspersonal som villigt ställer upp mot betalning. Som kristna är vi trötta på den svenska självgodhet som också lyser igenom i detta lagförslag. Själva är vi väldigt känsliga om andra länder kritiserar den svenska modellen och våra lagar och vill hjälpa svenska medborgare med skatteflykt och annat otyg. Polens hälsominister Zbigniew Religa kommenterar till tidningen ETC: ”Den föreslagna lagändringen i Sverige ger medborgarna en möjlighet att kringgå sitt lands lagar i ett annat land. Det verkar som ett medvetet agerande. Vi är mycket förvånade eftersom det i det här fallet inte handlar om något så simpelt som försäljning av grönsaker, utan om mänskligt liv.” Abortfrågan är mycket laddad i Polen, där abortsiffrorna sjönk drastiskt redan under de sista åren av kommuniststyre trots att lagen medgav fri abort, eftersom fackföreningsrörelsen Solidaritet såg en ”livets kultur” som en del av sin kamp mot diktaturen och ”dödens kultur”. Som kristna är vi djupt bekymrade över den aggressivitet som alltid kommer i dagen när man vågar hävda att ett mänskligt foster skulle ha någon form av skyddsvärde. Det verkar som om många hade glömt att vi alla har varit ett foster en gång! Vi efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor. I Sverige med dess ofta förkvävande konsensuskultur dras vi med ett tungt arv. Först i efterskott blir vi medvetna om vår kollektiva blindhet. Det tycks som en ödets ironi att det just var en polack, Maciej Zaremba, som öppnade våra ögon för det skrämmande faktum att så många föll pladask för rashygienens och tvångssteriliseringens locktoner. När skall vi öppna ögonen för att det faktiskt är ett problem att så många foster aborteras i vårt socialt och ekonomiskt så välfungerande samhälle? Som kristna vill vi vädja till socialministern att inte göra Sverige till ett abortparadis, dit företrädesvis välbärgade kvinnor söker sig för sena aborter. Vi vädjar i stället om en politik som innebär att det rika Sverige gör mer för de kvinnor som behöver hjälp för att föda sina barn, både i vårt eget land och utomlands. Vi hoppas att Göran Hägglund vill gå till historien som den som ville hjälpa kvinnor i nöd att få föda sina barn – och inte som den som gjorde Sverige till ett mål för abortturism. ANDERS ARBORELIUS STEN-GUNNAR HEDIN ", "article_category": "other"}
{"id": 32486, "headline": "”Högre a-kassenivå i början alstrar fler jobb på sikt”", "summary": "Anna Hedborg presenterar Socialförsäkringsutredningens avslutande rapport om ersättningsnivåerna för arbetslösa och sjukskrivna.Alltför få sjukskrivna vågar i dag ta steget från sjukskrivning till arbetslöshet. Det beror främst på att sjukpenningen oftast är högre än ersättningen från a-kassan. För att det ska bli lättare för den enskilde att kliva över tröskeln bör därför taket på a-kassan höjas till samma nivå som sjukpenningen. Men för att inte många ska föredra arbetslöshetsersättning framför att söka nytt jobb bör a-kassan trappas ned rätt snabbt. Det skulle ge en tydlig signal att man måste söka efter nytt arbete i vidare och vidare cirklar. Resultatet blir större rörlighet på arbetsmarknaden och därmed en högre och jämnare sysselsättning, skriver Socialförsäkringsutredningens utredare Anna Hedborg och Pathric Hägglund.", "article": "Idag utkommer Socialförsäkringsutredningens sista skrift, ”Arbetslösa som blir sjukskrivna och sjukskrivna som inte blir arbetslösa”. Som titeln antyder behandlas samspelet mellan våra största och mest omdiskuterade allmänna försäkringar: sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. I skriften konstaterar vi att olika kvalificerings- och ersättningsvillkor skapar drivkrafter för den enskilde att hellre vara sjukskriven än arbetslös. Vi konstaterar också att den tidsgräns som tillämpas i arbetslöshetsförsäkringen leder till ökad aktivitet hos de arbetslösa. När a-kassedagarna är på väg att ta slut ökar inte bara sannolikheten att få arbete och påbörja studier. Risken att bli sjukskriven ökar likaså. Kort sagt, regler och villkor i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna talar för att arbetslösa blir sjukskrivna och att sjukskrivna inte blir arbetslösa. Fokus i det betänkande som utredningen presenterade i slutet på förra året var hur sjukförsäkringen bättre skulle kunna möjliggöra en återgång till arbete. Men det konstaterades också att ett bättre samspel fordras mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna än det vi ser i dag. Att vara sjuk och arbetslös är i typfallen två helt olika tillstånd. Som så sjuk att man inte kan arbeta behöver man i lugn och ro få vara sjuk och tillfriskna utan att behöva bli ifrågasatt. Som arbetslös gäller snarare det omvända. Arbetslösa ska alltid vara på väg till dagens eller morgondagens arbeten. Att aktivt söka arbete ska understödjas av aktiva förmedlingsinsatser och i vissa fall kompetenshöjande insatser. Aktivitet, och inte passivitet, är då den bästa medicinen. Situationen är emellertid mera blandad och komplicerad för en mellangrupp med en mer komplex problembild. Det kan röra sig om personer som visserligen inte är helt friska och inte kan utföra sina tidigare arbetsuppgifter, men som skulle kunna arbeta om de hittar det arbete som passar dem. De är i första hand i behov av hjälp att se vad de skulle kunna arbeta med och att hitta ett sådant arbete. En slutsats som drogs i utredningens slutbetänkande var att alltför få i dag tar steget från sjukskrivning till arbetslöshet. Flera faktorer samverkar till att så är fallet. Först och främst kan övergången väntas få negativa ekonomiska konsekvenser i form av en lägre ersättning från a-kassan. Dessutom innebär en övergång till arbetslöshet att man lämnar den till synes trygga tillvaro som en långvarig anställning ger, till förmån för den tvärtom osäkra tillvaron som arbetslös. Därtill ska läggas att det inte förrän nyligen var formellt möjligt för Ams och arbetsförmedlingen att arbeta med gruppen med dubbla problem. Varken tradition, beredskap eller viljan att ta sig an denna grupp är i dagsläget vad den borde vara. Trots alla vackra ord om arbetslinjen är det i praktiken en alltför hög tröskel att övergå till att söka nytt arbete. Ingen – vare sig arbetsgivare, arbetsförmedlingen eller den sjukskrivne själv – har kortsiktigt att vinna på ett sådant beslut. Och ingen blir heller särskilt glad om en delvis sjuk person säger: Här är jag. Jag vill arbeta. Var finns mitt arbete? I den sista skriften i vår skriftserie analyseras de ekonomiska drivkrafternas betydelse för de sjukskrivnas benägenhet att röra sig mellan systemen. Resultaten antyder som befarat att ju mer en sjukskriven ekonomiskt har att förlora på att gå från sjukskrivning till arbetslöshet, desto lägre är också sannolikheten för en övergång. I dag är kvalificeringsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen betydligt mer omfattande än i sjukförsäkringen samtidigt som ersättningen via bland annat ett lägre ersättningstak ofta är lägre. De kollektivavtalade tilläggsavtalen (som i dag omfattar nästan samtliga på arbetsmarknaden) förstärker också drivkrafterna genom att genomgående vara mer generösa vid sjukdom än vid arbetslöshet. Det är med andra ord nästan alltid mer förmånligt att hålla sig till sjukpenningen och uppsöka sitt sjuka snarare än friska jag. I vårt betänkande skissade vi på en lösning som binder samman sjukförsäkringen och a-kassan så att det blir mera logiskt att kliva över tröskeln. Om a-kassan, tillsammans med avtalade tillägg, i början av arbetslösheten är lika hög som sjukpenningen, tillsammans med dess tillägg, bortfaller de starka ekonomiska skälen mot att gå från sjukskriven till arbetslös. Förutom att det skulle bli lättare för individen (och för försäkringarnas portvakter) att ta steget över tröskeln om det inte får så negativa försörjningskonsekvenser för den enskilde, finns också ett mera samhällsekonomiskt argument: För en hög och jämn sysselsättning är en hög rörlighet av värde. Önskvärt är att rörligheten uppfattas mera som en möjlighet än ett hot. En tillräckligt bra ersättning under tillräckligt lång tid kan därför vara mycket effektivt om den avdramatiserar arbetslöshet och gör det möjligt för den enskilde att söka och finna de arbetsuppgifter som hon eller han passar för och vill utföra. Å andra sidan ligger det i arbetslöshetens karaktär att det är svårt att kontrollera hur intensivt individen eftersträvar att försörja sig själv. Arbetslöshetsersättningen kan därför inte vara så gynnsam, särskilt inte under lång tid, att många skulle föredra den framför tillgängliga försörjningsmöjligheter. I vår skiss menar vi därför att en a-kassa med ett till en början rejält högt tak ganska snabbt bör trappas ned till ett tak för mera vanliga och till slut rätt låga löner. Därmed blir signalen tydlig att man successivt måste söka efter nytt arbete i vidare och vidare cirklar. Hur lågt det lägsta taket så småningom bör vara är en fråga för den politiska processen. Lagen om anställningstrygghet (las) har en del goda sidor. Men dess kanske största avigsida är att människor som inte kan, bör och vill stanna på sitt arbete blir kvar för länge. En i början hög a-kassa tillsammans med en tidsgräns för sjukpenningen, nya individualiserade arbetsmarknadsinsatser och i bästa fall omställningsavtal för sjuka skulle kunna leda till att fler, som önskvärt är, kan gå från passiv sjukskrivning till aktiv arbetslöshet. Se där en svensk flexicurity-lösning! ANNA HEDBORG PATHRIC HÄGGLUND ", "article_category": "other"}
{"id": 32488, "headline": "”Personnumren tar snart slut och måste därför ersättas”", "summary": "Skatteverkets Mats Sjöstrand: Nya personnummer behöver inte innehålla information om födelsedatum och kön. Redan i dag finns det ett 15-tal födelsedatum där personnumren håller på att ta slut. Problemet växer i takt med att nya personer flyttar till Sverige. För att lösa denna akuta brist ber nu Skatteverket regeringen att snarast få möjlighet att tilldela personnummer som inte avspeglar personens födelsedatum. Samtidigt tar Skatteverket tillsammans med SCB, Polisen och Försäkringskassan första steget till en större reform av personnummersystemet som kommer att få stora konsekvenser för alla människor, myndigheter och företag i Sverige. Detta är nödvändigt för att Sverige ska bevara sin ledande position inom offentlig förvaltning, skriver Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand.", "article": "Det svenska personnumret fyller 60 år i år. I sin nuvarande form har de funnits sedan 1967, med smärre förändringar vid millennieskiftet. Varje person som är folkbokförd i Sverige och som bor här längre än ett år ska tilldelas ett personnummer. Numret är unikt för varje person och visar förutom födelsedata om en person är man eller kvinna. Den allra sista siffran är en kontrollsiffra. Sverige är inte det enda land i världen som har personnummer. Bland annat har alla de nordiska länderna liknande system. Men Sverige är ändå unikt på det sätt att personnumren har fått en bred användning och en allmän acceptans, långt utanför folkbokföringen och myndighetsvärlden. Hos banker, försäkringsbolag, körkortsregister, videoaffärer, inom skolan och föreningslivet, överallt används personnummer som ett sätt att identifiera, eller skilja på olika individer. Även för till exempel medicinsk eller samhällsvetenskaplig forskning ger de svenska personnumren unika möjligheter att sammanföra information och göra kartläggningar om befolkningen. Inte minst den som flyttar till Sverige från ett annat land inser snabbt vikten av att ha ett personnummer. De tio siffrorna är en biljett in till hela samhället. Den som ännu inte fått ett personnummer stöter genast på hinder. Varje dag föds det upp till 500 barn i Sverige. Dagens personnummer räcker gott och väl till för dem. För varje enskild födelsedag finns det 499 personnummer för kvinnor och 500 för män att tillgå. Men även för dem som flyttar till Sverige i vuxen ålder behövs personnummer. I en global värld där människor flyttar och rör sig allt mer fram och tillbaka över gränserna ställs det nya krav på folkbokföringen. Eftersom personnumret är unikt och det finns historisk information kopplat till det så kan det bara användas en gång. Personnumret för exempelvis en student från Australien som bodde ett par år i Sverige på 1980-talet och aldrig mer kommer sätta sin fot här, kan ändå inte återvändas utan är förbrukat. Redan i dag finns det ett 15-tal födelsedatum där personnumren håller på att ta slut. Det handlar främst om datumen 1 januari och 1 juli vissa år under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Bakgrunden är att många invandrare från länder med dåliga folkbokföringssystem har fingerade födelsedatum. Tidigare fick de dessa födelsetider - 1 januari och 1 juli - i sitt personnummer. Denna schablonmässiga hantering har man sedan länge frångått. Men problemet lever kvar och växer i takt med att nya personer flyttar till Sverige. För varje dag ökar risken att folkbokföringen inte kan ge en nyinflyttad person som faktiskt kan bevisa att hon eller han är född dessa kritiska datum ett personnummer eftersom alla 500 nummer är använda. Förra året var invandringen till Sverige den största sedan Statistiska centralbyråns mätningar började. Både globalt och framför allt inom EU spås rörligheten öka. På samma sätt som allt fler svenskar periodvis eller permanent bor utanför Sverige för att arbeta, studera eller bara njuta av livet efter pensioneringen, så kommer allt fler utländska medborgare söka sig till Sverige i framtiden. Det kan handla om danskar som flyttar över Sundet, flyktingar från Irak, polacker som löser tillfällig personalbrist i byggbranschen eller indiska gästforskare. Alla behöver de och har rätt till ett svenskt personnummer. För att lösa den akuta bristen på personnummer för vissa kritiska datum ber nu Skatteverket regeringen ändra folkbokföringsförordningen så att det i undantagsfall blir möjligt att tilldela ett personnummer som inte avspeglar personens födelsedag i månaden. I praktiken kommer det bara bli aktuellt för personer som flyttar hit i vuxen ålder. Denna ändring bör genomföras snarast. På längre sikt är en större reform av det nuvarande personnummersystemet nödvändig. Skatteverket tar nu första steget till att hitta en hållbar långsiktig lösning. Det kommer ske tillsammans med bland annat SCB, Polisen och Försäkringskassan. En sådan förändring skulle beröra alla människor i Sverige och få stora konsekvenser för alla de myndigheter, företag och organisationer som har personnummer i sina register och datasystem. Samhällets kostnader för att ställa om datasystem på ett säkert och effektivt sätt kommer också bli stora. Därför krävs en noggrann analys innan ett färdigt förslag kan presenteras. Det är inte självklart att ett framtida personnummer ska innehålla den information om födelsetid och kön som finns idag. Med en tiosiffrig nummerkombination, som 1234567890, skulle den som hyr en videofilm eller tecknar ett telefonabonnemang inte behöva skylta med sin ålder på det sätt som sker idag. En sådan nummerserie skulle även ge ett närmast obegränsat antal personnummer att tillgå. Andra möjliga lösningar är att lägga till en extra siffra eller avskaffa kontrollsiffran sist i de nuvarande numren. Det skulle ge 9999 möjliga nummer per födelsedag. En sådan lösning tillämpas till exempel i Danmark. I den analys som måste göras för att hitta ett väl fungerande system bör även integritetsaspekten tas in. Den utbredda användningen av personnummer i samhället ger en mycket effektiv hantering av personinformation. Internets nya revolutionerande informationsvägar i kombination med den svenska öppenheten och offentlighetsprincipen gör dock att personnumren kan missbrukas. Den som skriver in ett telefonnummer på nummerupplysningen hitta.se på internet får inte bara upp namn och adress på abonnenten. Även födelsedag kommer automatiskt upp. Det är bara ett, om än relativt harmlöst, exempel på hur personnummer används på internet idag. På andra internetsidor där alla svenskars födelsedagar går att söka på säljs högst personlig information bland annat om inkomster och förmögenheter, uppgifter som har plockats ur Skatteverkets offentliga register. Debatten om personnumren och den personliga integriteten är långtifrån ny. På 1970-talet fanns det förslag om att avskaffa personnumren för att förhindra samkörningar i register. På 1990-talet föreslog en utredning att personnumren skulle sekretessbeläggas. Inget av dessa förslag genomfördes och få kan idag tvivla på nyttan med ett personnummersystem. Sverige har ända sedan kyrkoböckernas tid på 1600-talet varit ett föregångsland vad gäller folkbokföring. Personnumren är till stor nytta för medborgarna. Alla använder vi det dagligen i våra kontakter med samhället. Med kloka förändringar kan personnumret som i år firar 60-års jubileum fungera väl i minst 60 år till. För framtiden måste vi hitta ett säkert, effektivt och hållbart system som bevarar vår ledande position inom folkbokföringen och övrig offentlig förvaltning. Det svenska personnumret har långt kvar till pensioneringen. MATS SJÖSTRAND ", "article_category": "other"}
{"id": 32491, "headline": "”Personnumren tar snart slut och måste därför ersättas”", "summary": "Skatteverkets Mats Sjöstrand: Nya personnummer behöver inte innehålla information om födelsedatum och kön.Redan i dag finns det ett 15-tal födelsedatum där personnumren håller på att ta slut. Problemet växer i takt med att nya personer flyttar till Sverige. För att lösa denna akuta brist ber nu Skatteverket regeringen att snarast få möjlighet att tilldela personnummer som inte avspeglar personens födelsedatum. Samtidigt tar Skatteverket tillsammans med SCB, Polisen och Försäkringskassan första steget till en större reform av personnummersystemet som kommer att få stora konsekvenser för alla människor, myndigheter och företag i Sverige. Detta är nödvändigt för att Sverige ska bevara sin ledande position inom offentlig förvaltning, skriver Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand.", "article": "Det svenska personnumret fyller 60 år i år. I sin nuvarande form har de funnits sedan 1967, med smärre förändringar vid millennieskiftet. Varje person som är folkbokförd i Sverige och som bor här längre än ett år ska tilldelas ett personnummer. Numret är unikt för varje person och visar förutom födelsedata om en person är man eller kvinna. Den allra sista siffran är en kontrollsiffra. Sverige är inte det enda land i världen som har personnummer. Bland annat har alla de nordiska länderna liknande system. Men Sverige är ändå unikt på det sättet att personnumren har fått en bred användning och en allmän acceptans, långt utanför folkbokföringen och myndighetsvärlden. Hos banker, försäkringsbolag, körkortsregister, videoaffärer, inom skolan och föreningslivet, överallt används personnummer som ett sätt att identifiera eller skilja på olika individer. Även för till exempel medicinsk eller samhällsvetenskaplig forskning ger de svenska personnumren unika möjligheter att sammanföra information och göra kartläggningar om befolkningen. Inte minst den som flyttar till Sverige från ett annat land inser snabbt vikten av att ha ett personnummer. De tio siffrorna är en biljett in till hela samhället. Den som ännu inte fått ett personnummer stöter genast på hinder. Varje dag föds det upp till 500 barn i Sverige. Dagens personnummer räcker gott och väl till för dem. För varje enskild födelsedag finns det 499 personnummer för kvinnor och 500 för män att tillgå. Men även för dem som flyttar till Sverige i vuxen ålder behövs personnummer. I en global värld där människor flyttar och rör sig alltmer fram och tillbaka över gränserna ställs det nya krav på folkbokföringen. Eftersom personnumret är unikt och det finns historisk information kopplad till det så kan det bara användas en gång. Personnumret för exempelvis en student från Australien som bodde ett par år i Sverige på 1980-talet och aldrig mer kommer att sätta sin fot här, kan ändå inte återvändas utan är förbrukat. Redan i dag finns det ett 15-tal födelsedatum där personnumren håller på att ta slut. Det handlar främst om datumen 1 januari och 1 juli vissa år under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Bakgrunden är att många invandrare från länder med dåliga folkbokföringssystem har fingerade födelsedatum. Tidigare fick de dessa födelsetider – 1 januari och 1 juli – i sitt personnummer. Denna schablonmässiga hantering har man sedan länge frångått. Men problemet lever kvar och växer i takt med att nya personer flyttar till Sverige. För varje dag ökar risken att folkbokföringen inte kan ge en nyinflyttad person som faktiskt kan bevisa att hon eller han är född dessa kritiska datum ett personnummer eftersom alla 500 numren är använda. Förra året var invandringen till Sverige den största sedan Statistiska centralbyråns mätningar började. Både globalt och framför allt inom EU spås rörligheten öka. På samma sätt som allt fler svenskar periodvis eller permanent bor utanför Sverige för att arbeta, studera eller bara njuta av livet efter pensioneringen, så kommer allt fler utländska medborgare att söka sig till Sverige i framtiden. Det kan handla om danskar som flyttar över Sundet, flyktingar från Irak, polacker som löser tillfällig personalbrist i byggbranschen eller indiska gästforskare. Alla behöver de och har rätt till ett svenskt personnummer. För att lösa den akuta bristen på personnummer för vissa kritiska datum ber nu Skatteverket regeringen ändra folkbokföringsförordningen så att det i undantagsfall blir möjligt att tilldela ett personnummer som inte avspeglar personens födelsedag i månaden. I praktiken kommer det bara bli aktuellt för personer som flyttar hit i vuxen ålder. Denna ändring bör genomföras snarast. På längre sikt är en större reform av det nuvarande personnummersystemet nödvändig. Skatteverket tar nu första steget till att hitta en hållbar långsiktig lösning. Det kommer att ske tillsammans med bland annat SCB, Polisen och Försäkringskassan. En sådan förändring skulle beröra alla människor i Sverige och få stora konsekvenser för alla de myndigheter, företag och organisationer som har personnummer i sina register och datasystem. Samhällets kostnader för att ställa om datasystem på ett säkert och effektivt sätt kommer också att bli stora. Därför krävs en noggrann analys innan ett färdigt förslag kan presenteras. Det är inte självklart att ett framtida personnummer ska innehålla den information om födelsetid och kön som finns i dag. Med en tiosiffrig nummerkombination, som 1234567890, skulle den som hyr en videofilm eller tecknar ett telefonabonnemang inte behöva skylta med sin ålder på det sätt som sker i dag. En sådan nummerserie skulle även ge ett närmast obegränsat antal personnummer att tillgå. Andra möjliga lösningar är att lägga till en extra siffra eller avskaffa kontrollsiffran sist i de nuvarande numren. Det skulle ge 9999 möjliga nummer per födelsedag. En sådan lösning tillämpas till exempel i Danmark. I den analys som måste göras för att hitta ett väl fungerande system bör även integritetsaspekten tas in. Den utbredda användningen av personnummer i samhället ger en mycket effektiv hantering av personinformation. Internets nya revolutionerande informationsvägar i kombination med den svenska öppenheten och offentlighetsprincipen gör dock att personnumren kan missbrukas. Den som skriver in ett telefonnummer på nummerupplysningen hitta.se på internet får inte bara upp namn och adress på abonnenten. Även födelsedag kommer automatiskt upp. Det är bara ett, om än relativt harmlöst, exempel på hur personnummer används på internet i dag. På andra internetsidor där alla svenskars födelsedagar går att söka på säljs högst personlig information bland annat om inkomster och förmögenheter, uppgifter som har plockats ur Skatteverkets offentliga register. Debatten om personnumren och den personliga integriteten är långtifrån ny. På 1970-talet fanns det förslag om att avskaffa personnumren för att förhindra samkörningar i register. På 1990-talet föreslog en utredning att personnumren skulle sekretessbeläggas. Inget av dessa förslag genomfördes och få kan i dag tvivla på nyttan med ett personnummersystem. Sverige har ända sedan kyrkoböckernas tid på 1600-talet varit ett föregångsland vad gäller folkbokföring. Personnumren är till stor nytta för medborgarna. Alla använder vi det dagligen i våra kontakter med samhället. Med kloka förändringar kan personnumret, som i år firar 60-års-jubileum, fungera väl i minst 60 år till. För framtiden måste vi hitta ett säkert, effektivt och hållbart system som bevarar vår ledande position inom folkbokföringen och övrig offentlig förvaltning. Det svenska personnumret har långt kvar till pensioneringen. MATS SJÖSTRAND ", "article_category": "other"}
{"id": 32497, "headline": "\"Barnfattigdomen ökar igen för första gången sedan 1997\"", "summary": "Rädda Barnens nya rapport: Malmö, Botkyrka och Landskrona är de svenska kommuner som har högst andel fattiga barn. Drygt en kvarts miljon svenskar lever i en familj som antingen har socialbidrag eller låg inkomststandard enligt SCB. Särskilt två faktorer ökar risken för barn att växa upp i en fattig familj i Sverige: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder. Kommunerna med högst andel fattiga barn är Malmö, Botkyrka och Landskrona, skriver Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka och professorn i socialt arbete vid Växjö universitet Tapio Salonen.", "article": "Idag presenterar vi för femte gången Rädda Barnens kommunala barnfattigdomsindex. \"Barnfattigdomen i Sverige - årsrapport 2006\" som bygger på senast tillgängliga statistik från 2004. Årets rapport visar att barnfattigdomen ökar för första gången sedan 1997, om än marginellt. År 2004 levde 13,0 procent av Sveriges barn i en fattig familj, jämfört med 12,8 procent året innan. I absoluta tal ökade antalet fattiga barn med 5.000, vilket innebär att 252.000 barn levde i en familj som antingen hade socialbidrag eller låg inkomststandard enligt Statistiska centralbyrån. Det är särskilt två faktorer som ökar risken att växa upp i en fattig familj: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder. Den ekonomiska fattigdomen mångdubblas om båda faktorerna sammanfaller (se diagram). Bland barn med utländsk bakgrund, som också lever med en ensamstående förälder, är vartannat barn (50,3 procent) fattigt. Detta kan jämföras med barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar, där andelen fattiga barn är 3,5 procent. Barnfattigdomen dröjer kvar långt efter ankomsten till Sverige. Efter 6-9 år i landet lever nästan 40 procent av barnen fortfarande i fattigdom. Skillnaderna är fortsatt stora: mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund, mellan barn med ensamstående eller sammanboende föräldrar, mellan barn i de fattigaste familjerna och barn i de rikaste familjerna. Skillnaderna mellan kommuner är fortsatt stora. Mellan Malmö med högst barnfattigdom och Lomma med lägst, skiljer 27 procentenheter (se tabell). Variationen mellan storstädernas stadsdelar är ännu större än den mellan kommuner. Sex stadsdelar har en extremt hög andel fattiga barn, över 40 procent. Det är Rosengård och Södra innerstaden i Malmö, Bergsjön, Lärjedalen och Gunnared i Göteborg samt Rinkeby i Stockholm. I Rosengård, med 66,5 procent fattiga barn, är barnfattigdomen 19 gånger högre än i Torslanda i Göteborg, där 3,5 procent av barnen lever i ekonomisk utsatthet. Detta understryker utvecklingen med en ökad bostadssegregation och den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren. I samband med att Rädda Barnen i december publicerade en fördjupningsrapport om barnfattigdom bland barn till ensamstående, studerade SEB:s familjeekonom Gunilla Nyström på Rädda Barnens uppdrag ekonomin för några typfamiljer. Hon beräknade också hur familjerna påverkas av förändringarna i trygghetssystemen som gäller från årsskiftet. Gemensamt för familjerna var att de bestod av en ensamstående mamma med ett barn och med en genomsnittlig inkomst som vårdbiträde på deltid (74 procent). Barnen med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader - det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter. Även familjer där mamman arbetade deltid eller heltid hade väldigt små marginaler. Förändringarna vid årsskiftet innebär ytterligare minus för familjerna där mammorna har a-kassa eller sjukpenning. När det gäller familjer med socialbidrag är det svårare att beräkna eftersom deras villkor avgörs både av riksnormen för socialbidrag och av individuella prövningar på kommunal nivå. Hur barnen påverkas av familjens trängda ekonomi åskådliggörs av en ensamstående mamma som sökte pengar från Rädda Barnen: \"Barnen håller god min, döljer och skäms inför kompisar - när de hör vad andra får. Min ena son har flera gånger skrivit uppsatser om påhittade semestrar när uppgiften har varit att beskriva vad han gjort på lovet.\" En kvarts miljon barn lever alltså i barnfattigdom i Sverige och bland dem finns det säkert många som känner igen sig i bilden som mamman beskriver. Rädda Barnens arbete med att följa utvecklingen av barns välfärd på kommunal nivå tar sitt avstamp i FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Den säger att alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard och att staten ska sträva efter att förverkliga barnets sociala ekonomiska och kulturella rättigheter, \"till det yttersta av sina resurser\". Barns levnadsstandard handlar alltså inte enbart om materiell standard och fysisk utveckling, utan den ska också bidra till barnets hela utveckling. Det kan till exempel handla om möjligheten att delta i aktiviteter som musikskola, fotbollsföreningen eller simskola. I ett internationellt perspektiv framstår den materiella fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige som blygsam. Unicefs senaste rapport som nyligen presenterats bekräftar ånyo denna bild. Men detta ger ingen tröst åt alla de barn som i den svenska vardagen utesluts från aktiviteter som ses som självklara för deras klasskamrater och kompisar. Social utestängning i barndomen är en kungsväg för utanförskap längre fram i livet. Eftersom regeringen har det yttersta ansvaret för att förverkliga statens ansvar enligt barnkonventionen uppmanar Rädda Barnen Fredrik Reinfeldt och hans kolleger att agera; De stora skillnaderna mellan kommunerna måste minska. Den högsta barnfattigdomen finns i och omkring de tre storstäderna. Barnfattigdomen bland barn till ensamstående och bland barn med utländsk bakgrund kan inte lämnas utan åtgärder. När vartannat barn med båda dessa bakgrundsfaktorer lever i fattigdom måste regeringen agera. Den kvardröjande fattigdomen bland barn med utländsk bakgrund måste också uppmärksammas. Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur ett barnperspektiv. CHARLOTTE PETRI GORNITZKA TAPIO SALONEN ", "article_category": "other"}
{"id": 32502, "headline": "”Barnfattigdomen ökar igen för första gången sedan 1997”", "summary": "Rädda Barnens nya rapport: Malmö, Botkyrka och Landskrona är de svenska kommuner som har högst andel fattiga barn.Drygt en kvarts miljon svenskar lever i en familj som antingen har socialbidrag eller låg inkomststandard enligt SCB. Särskilt två faktorer ökar risken för barn att växa upp i en fattig familj i Sverige: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder. Kommunerna med högst andel fattiga barn är Malmö, Botkyrka och Landskrona, skriver Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka och professorn i socialt arbete vid Växjö universitet Tapio Salonen.", "article": "Idag presenterar vi för femte gången Rädda Barnens kommunala barnfattigdomsindex. ”Barnfattigdomen i Sverige – årsrapport 2006” som bygger på senast tillgängliga statistik från 2004. Årets rapport visar att barnfattigdomen ökar för första gången sedan 1997, om än marginellt. År 2004 levde 13,0 procent av Sveriges barn i en fattig familj, jämfört med 12,8 procent året innan. I absoluta tal ökade antalet fattiga barn med 5 000, vilket innebär att 252 000 barn levde i en familj som antingen hade socialbidrag eller låg inkomststandard enligt Statistiska centralbyrån. Det är särskilt två faktorer som ökar risken att växa upp i en fattig familj: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder. Den ekonomiska fattigdomen mångdubblas om båda faktorerna sammanfaller (se diagram). Bland barn med utländsk bakgrund, som också lever med en ensamstående förälder, är vartannat barn (50,3 procent) fattigt. Detta kan jämföras med barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar, där andelen fattiga barn är 3,5 procent. Barnfattigdomen dröjer kvar långt efter ankomsten till Sverige. Efter 6–9 år i landet lever nästan 40 procent av barnen fortfarande i fattigdom. Skillnaderna är fortsatt stora: mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund, mellan barn med ensamstående eller sammanboende föräldrar, mellan barn i de fattigaste familjerna och barn i de rikaste familjerna. Skillnaderna mellan kommuner är fortsatt stora. Mellan Malmö med högst barnfattigdom och Lomma med lägst, skiljer 27 procentenheter (se tabell). Variationen mellan storstädernas stadsdelar är ännu större än den mellan kommuner. Sex stadsdelar har en extremt hög andel fattiga barn, över 40 procent. Det är Rosengård och Södra innerstaden i Malmö, Bergsjön, Lärjedalen och Gunnared i Göteborg samt Rinkeby i Stockholm. I Rosengård, med 66,5 procent fattiga barn, är barnfattigdomen 19 gånger högre än i Torslanda i Göteborg, där 3,5 procent av barnen lever i ekonomisk utsatthet. Detta understryker utvecklingen med en ökad bostadssegregation och den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10–15 åren. I samband med att Rädda Barnen i december publicerade en fördjupningsrapport om barnfattigdom bland barn till ensamstående, studerade SEB:s familjeekonom Gunilla Nyström på Rädda Barnens uppdrag ekonomin för några typfamiljer. Hon beräknade också hur familjerna påverkas av förändringarna i trygghetssystemen som gäller från årsskiftet. Gemensamt för familjerna var att de bestod av en ensamstående mamma med ett barn och med en genomsnittlig inkomst som vårdbiträde på deltid (74 procent). Barnen med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader – det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter. Även familjer där mamman arbetade deltid eller heltid hade väldigt små marginaler. Förändringarna vid årsskiftet innebär ytterligare minus för familjerna där mammorna har a-kassa eller sjukpenning. När det gäller familjer med socialbidrag är det svårare att beräkna eftersom deras villkor avgörs både av riksnormen för socialbidrag och av individuella prövningar på kommunal nivå. Hur barnen påverkas av familjens trängda ekonomi åskådliggörs av en ensamstående mamma som sökte pengar från Rädda Barnen: ”Barnen håller god min, döljer och skäms inför kompisar – när de hör vad andra får. Min ena son har flera gånger skrivit uppsatser om påhittade semestrar när uppgiften har varit att beskriva vad han gjort på lovet.” En kvarts miljon barn lever alltså i barnfattigdom i Sverige och bland dem finns det säkert många som känner igen sig i bilden som mamman beskriver. Rädda Barnens arbete med att följa utvecklingen av barns välfärd på kommunal nivå tar sitt avstamp i FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Den säger att alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard och att staten ska sträva efter att förverkliga barnets sociala ekonomiska och kulturella rättigheter, ”till det yttersta av sina resurser”. Barns levnadsstandard handlar alltså inte enbart om materiell standard och fysisk utveckling, utan den ska också bidra till barnets hela utveckling. Det kan till exempel handla om möjligheten att delta i aktiviteter som musikskola, fotbollsföreningen eller simskola. I ett internationellt perspektiv framstår den materiella fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige som blygsam. Unicefs senaste rapport som nyligen presenterats bekräftar ånyo denna bild. Men detta ger ingen tröst åt alla de barn som i den svenska vardagen utesluts från aktiviteter som ses som självklara för deras klasskamrater och kompisar. Social utestängning i barndomen är en kungsväg för utanförskap längre fram i livet. Eftersom regeringen har det yttersta ansvaret för att förverkliga statens ansvar enligt barnkonventionen uppmanar Rädda Barnen Fredrik Reinfeldt och hans kolleger att agera; • De stora skillnaderna mellan kommunerna måste minska. Den högsta barnfattigdomen finns i och omkring de tre storstäderna. • Barnfattigdomen bland barn till ensamstående och bland barn med utländsk bakgrund kan inte lämnas utan åtgärder. När vartannat barn med båda dessa bakgrundsfaktorer lever i fattigdom måste regeringen agera. Den kvardröjande fattigdomen bland barn med utländsk bakgrund måste också uppmärksammas. • Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur ett barnperspektiv. CHARLOTTE PETRI GORNITZKA TAPIO SALONEN ", "article_category": "other"}
{"id": 32507, "headline": "”Högre språk- och mattekrav ska ge gräddfil till högskolan”", "summary": "Lars Leijonborg: Nya tillträdesregler för högskolan ska göra det lönsamt för gymnasieelever att läsa flera språk och att läsa dem länge.1990-talets skolreformer gav alldeles för omfattande möjligheter till taktikval av perifera och föga krävande ämnen på gymnasiet, exempelvis ”Vinkunskap”, ”Manikyr” och ”Äventyr”. Följden har blivit att allt färre elever läser språk och matematik på så avancerad nivå som behövs för högskolestudier. Därför presenterar regeringen i dag en rad förändringar av tillträdesreglerna till högskolan. Bara den som är godkänd i svenska, matte och engelska ska kunna komma in på högskola. Elever som läser mer språk ska få extrapoäng, liksom de som läser svårare matematik. Genom att välja mer krävande kurser ska eleverna kunna få upp till 2,5 extrapoäng utöver dagens 20 maxpoäng, skriver utbildningsminister Lars Leijonborg.", "article": "Nittonhundratalets skolreformer öppnade för mycket omfattande möjligheter till taktikval. Det var inte bara socialdemokraternas fel. Vi borgerliga drev på för ökad valfrihet. Socialdemokraterna ville att så många som möjligt skulle klara Göran Perssons nya gymnasium. Resultatet blev en explosion av lokala tillvalskurser (för närvarande cirka 9 000) och allt färre elever som valde mer krävande ämnen. En hel del av de lokala kurserna har närmast hobbykaraktär och kräver knappast något pluggande. Dit hör ”Manikyr” i Norrköping, ”Vinkunskap” i Göteborg och ”Skoterkörkort” i Jokkmokk. Problemet är att dessa kurser i många fall har samma meritvärde när man söker till högskolan som C-tyska. ”Varför gör det så ont i min själ?” i Växjö, ”Jägarexamen” i Strömstad och ”Äventyr” i Härnösand kan naturligtvis vara frestande alternativ för den som vill ha poäng till högskoleintagningen utan att plugga så hårt. 1997 var det 32 procent av eleverna på gymnasiet som läste ett B-språk (tyska, franska eller spanska), alltså samma språk i sex år under högstadiet och gymnasiet. I dag är det färre än 16 procent som läser språk till denna nivå. 1997 var det 28 procent av eleverna som läste ett C-språk på gymnasiet, alltså tre års studier av ett språk. I dag är det bara 14 procent som läser språk på den nivån. Hela vår tillvaro europeiseras och globaliseras, men våra ungdomars språkkunskaper halveras. Så får det inte vara. Det är hög tid att förändra signalsystemet. Också matematiken är på tillbakagång. 1997 läste nästan tjugo procent av gymnasieeleverna högsta fördjupningskursen i matematik – år 2005 var andelen nere i omkring tio procent. Det ska sägas att även den förra regeringen kom till en viss krisinsikt på detta område. Våren 2006 lade den fram förslag om nya tillträdesregler till högskolan, med delvis samma inriktning som jag nu presenterar. Men skillnaden är att medan den socialdemokratiska politiken inriktat sig på att premiera språk och matematik på en lägre nivå så vill vi premiera fördjupning. Dagens tillträdesregler fungerar så att vid urval till högskolan räknas ett meritvärde fram för varje sökande. Den som har högsta betyg, MVG, i alla ämnen får 20 poäng. En elev som har godkänt, G, i alla ämnen får 10 poäng. Att höja sitt betyg ett steg i ett ämne höjer meritvärdet någon tiondel. Att kunna få 2,5 extrapoäng om man läser svårare ämnen och kurser är alltså ett kraftfullt inslag i antagningssystemet. De viktigaste förändringarna av tillträdesreglerna för högskolan som regeringen i dag föreslår är följande: 1. Det ska krävas godkänt betyg från gymnasiet i svenska, matematik och engelska för att komma in på högskolan. Så är det inte i dag. En aktuell forskningsrapport belyser hur olyckligt det är. Personer med IG, icke godkänt, i ett eller flera av dessa ämnen klarar sig dåligt på högskolan. Det är fel att locka in personer med otillräckliga förkunskaper i högskolan. Den som behöver läsa på komvux för att bli godkänd ska ha den rätten – på den punkten behöver lagstiftningen bli tydligare. 2.Den omdebatterade så kallade 25:4-regeln tas bort. Det sker redan till antagningen inför höstterminen 2008. Den här regeln ger ett extra försteg för dem som är äldre framför dem som är yngre. Den arbetslivserfarenhet som ska premieras prövas i realiteten inte alls – det är bara det faktum att man är 25 år eller äldre som premieras. I stället ska universitet och högskolor bedöma reell kompetens. Här handlar det alltså om en individuell bedömning av personens kompetens där man kan titta på för utbildningen relevant arbetslivserfarenhet, till exempel att ha arbetat som undersköterska när man söker till sjuksköterskeutbildning. Ålder ska inte spela någon roll utan samma regler ska gälla för alla. Vår bedömning är att de flesta av dem som i dag blir behöriga genom 25:4-regeln blir behöriga genom reell kompetens. 3. Det ska löna sig att läsa språk, det ska löna sig att läsa flera språk och dessutom läsa det länge. Detta är den viktigaste förändringen av tillträdesreglerna. Den förra regeringen beslutade att den som läst 50 procent av ett B-språk skulle få tillgodoräkna sig en meritpoäng i betyget. Avsikten var också i det förslaget att befrämja språkstudier. En sådan regel skulle emellertid leda till nya, omfattande taktikval. En elev som läst franska på högstadiet skulle kunna hoppa av efter första kursen på gymnasiet. Bestämmelsen skulle sannolikt ha lett till att ännu färre elever läste in ett B-språk. Socialdemokraternas modell gav inga meritpoäng för extra C-språk eller för avancerad engelska. Regeringens förslag är att en elev ska kunna få en meritpoäng för ett godkänt B-språk. En elev som läser ytterligare ett C-språk ska kunna få ytterligare en halv meritpoäng. Den elev som i stället fördjupar sig ytterligare i B-språket ska också kunna få en halv poäng. Engelska är obligatoriskt på gymnasiet. Men elever som fördjupar sig i engelska och läser mer kvalificerade kurser ska i det nya systemet kunna tillgodoräkna sig extra meritpoäng. Det är ett problem för Sverige i internationella sammanhang att de flesta svenskar kan göra sig förstådda, men att få svenskar behärskar kvalificerad engelska. 4.Extrapoängen gäller alla moderna språk. Vi har av hävd läst i första hand franska, tyska och spanska i den svenska skolan. I en globaliserad värld kommer behovet av människor som kan till exempel ryska, kinesiska eller italienska att öka. Totalt sett så kan alltså elever som väljer att lägga tid och energi på att läsa språk få 2,5 meritpoäng när de söker vidare från gymnasiet till högre studier. Det är en viktig och entydig signal till landets gymnasieelever, men faktiskt också till eleverna på grundskolan. Att antalet elever som studerar språk på gymnasiet minskat är nämligen en spegelbild av grundskolan. En fjärdedel av alla elever som valt språk fullföljer inte sina språkstudier och sammantaget är det bara 60 procent som får slutbetyg i moderna språk i årskurs 9. 5. Förslaget när det gäller matematik innebär att alla elever som läser den högsta kursen, matematik E, får en halv meritpoäng. Elever som läser en fördjupningskurs som ligger en kursnivå över behörighetskraven får 0,5 meritpoäng och ytterligare 0,5 meritpoäng om man läser två kursnivåer över behörighetskraven. 6.Ämnen och kurser som har en tydlig specialisering mot det område som eleven vill studera på högskolan ska också ge extra meritpoäng. Ett exempel kan illustrera hur det ska fungera. För en elev som vill söka till KTH eller Chalmers gäller att godkänt betyg i grundkursen i kemi är ett krav i den så kallade områdesbehörigheten. Men en elev som läst fördjupningskursen i kemi kan få extra poäng för det, vilket kan vara till nytta om det finns fler sökande än platser. Högskoleverket får regeringens uppdrag att identifiera de specialkurser som bör vara meriterande för respektive utbildningsområde. Båda borgerliga och socialdemokrater har med sina olika reformer medansvar för dagens situation. Nu är det dags att ta ansvar för en förbättring, genom att räta upp det som har gått fel. Ett skolsystem som premierar taktikval och minsta möjliga ansträngning kommer inte att leda till att Sverige lyfter. Det måste löna sig att plugga! LARS LEIJONBORG ", "article_category": "other"}
{"id": 32508, "headline": "”Högre språk- och mattekrav ska ge gräddfil till högskolan”", "summary": "Lars Leijonborg: Nya tillträdesregler för högskolan ska göra det lönsamt för gymnasieelever att läsa flera språk och att läsa dem länge. 1990-talets skolreformer gav alldeles för omfattande möjligheter till taktikval av perifera och föga krävande ämnen på gymnasiet, exempelvis ”Vinkunskap”, ”Manikyr” och ”Äventyr”. Följden har blivit att allt färre elever läser språk och matematik på så avancerad nivå som behövs för högskolestudier. Därför presenterar regeringen i dag en rad förändringar av tillträdesreglerna till högskolan. Bara den som är godkänd i svenska, matte och engelska ska kunna komma in på högskola. Elever som läser mer språk ska få extrapoäng, liksom de som läser svårare matematik. Genom att välja mer krävande kurser ska eleverna kunna få upp till 2,5 extrapoäng utöver dagens 20 maxpoäng, skriver utbildningsminister Lars Leijonborg.", "article": "Nittonhundratalets skolreformer öppnade för mycket omfattande möjligheter till taktikval. Det var inte bara socialdemokraternas fel. Vi borgerliga drev på för ökad valfrihet. Socialdemokraterna ville att så många som möjligt skulle klara Göran Perssons nya gymnasium. Resultatet blev en explosion av lokala tillvalskurser (för närvarande cirka 9 000) och allt färre elever som valde mer krävande ämnen. En hel del av de lokala kurserna har närmast hobbykaraktär och kräver knappast något pluggande. Dit hör ”Manikyr” i Norrköping, ”Vinkunskap” i Göteborg och ”Skoterkörkort” i Jokkmokk. Problemet är att dessa kurser i många fall har samma meritvärde när man söker till högskolan som C-tyska. ”Varför gör det så ont i min själ” i Växjö, ”Jägarexamen” i Strömstad och ”Äventyr” i Härnösand kan naturligtvis vara frestande alternativ för den som vill ha poäng till högskoleintagningen utan att plugga så hårt. 1997 var det 32 procent av eleverna på gymnasiet som läste ett B-språk (tyska, franska eller spanska), alltså samma språk i sex år under högstadiet och gymnasiet. I dag är det färre än 16 procent som läser språk till denna nivå. 1997 var det 28 procent av eleverna som läste ett C-språk på gymnasiet, alltså tre års studier av ett språk. I dag är det bara 14 procent som läser språk på den nivån. Hela vår tillvaro europeiseras och globaliseras, men våra ungdomars språkkunskaper halveras. Så får det inte vara. Det är hög tid att förändra signalsystemet. Också matematiken är på tillbakagång. 1997 läste nästan tjugo procent av gymnasieeleverna högsta fördjupningskursen i matematik – år 2005 var andelen nere i omkring tio procent. Det ska sägas att även den förra regeringen kom till en viss krisinsikt på detta område. Våren 2006 lade den fram förslag om nya tillträdesregler till högskolan, med delvis samma inriktning som jag nu presenterar. Men skillnaden är att medan den socialdemokratiska politiken inriktat sig på att premiera språk och matematik på en lägre nivå så vill vi premiera fördjupning. Dagens tillträdesregler fungerar så att vid urval till högskolan räknas ett meritvärde fram för varje sökande. Den som har högsta betyg, MVG, i alla ämnen får 20 poäng. En elev som har godkänt, G, i alla ämnen får 10 poäng. Att höja sitt betyg ett steg i ett ämne höjer meritvärdet någon tiondel. Att kunna få 2,5 extrapoäng om man läser svårare ämnen och kurser är alltså ett kraftfullt inslag i antagningssystemet. De viktigaste förändringarna av tillträdesreglerna för högskolan som regeringen i dag föreslår är följande: 1. Det ska krävas godkänt betyg från gymnasiet i svenska, matematik och engelska för att komma in på högskolan. Så är det inte i dag. En aktuell forskningsrapport belyser hur olyckligt det är. Personer med IG, icke godkänt, i ett eller flera av dessa ämnen klarar sig dåligt på högskolan. Det är fel att locka in personer med otillräckliga förkunskaper i högskolan. Den som behöver läsa på komvux för att bli godkänd ska ha den rätten – på den punkten behöver lagstiftningen bli tydligare. 2. Den omdebatterade så kallade 25:4-regeln tas bort. Det sker redan till antagningen inför höstterminen 2008. Den här regeln ger ett extra försteg för dem som är äldre framför dem som är yngre. Den arbetslivserfarenhet som ska premieras prövas i realiteten inte alls – det är bara det faktum att man är 25 år eller äldre som premieras. I stället ska universitet och högskolor bedöma reell kompetens. Här handlar det alltså om en individuell bedömning av personens kompetens där man kan titta på för utbildningen relevant arbetslivserfarenhet, till exempel att ha arbetat som undersköterska när man söker till sjuksköterskeutbildning. Ålder ska inte spela någon roll utan samma regler ska gälla för alla. Vår bedömning är att de flesta av dem som i dag blir behöriga genom 25:4-regeln blir behöriga genom reell kompetens. 3. Det ska löna sig att läsa språk, det ska löna sig att läsa flera språk och dessutom läsa det länge. Detta är den viktigaste förändringen av tillträdesreglerna. Den förra regeringen beslutade att den som läst 50 procent av ett B-språk skulle få tillgodoräkna sig en meritpoäng i betyget. Avsikten var också i det förslaget att befrämja språkstudier. En sådan regel skulle emellertid leda till nya, omfattande taktikval. En elev som läst franska på högstadiet skulle kunna hoppa av efter första kursen på gymnasiet. Bestämmelsen skulle sannolikt ha lett till att ännu färre elever läste in ett B-språk. Socialdemokraternas modell gav inga meritpoäng för extra C-språk eller för avancerad engelska. Regeringens förslag är att en elev ska kunna få en meritpoäng för ett godkänt B-språk. En elev som läser ytterligare ett C-språk ska kunna få ytterligare en halv meritpoäng. Den elev som i stället fördjupar sig ytterligare i B-språket ska också kunna få en halv poäng. Engelska är obligatoriskt på gymnasiet. Men elever som fördjupar sig i engelska och läser mer kvalificerade kurser ska i det nya systemet kunna tillgodoräkna sig extra meritpoäng. Det är ett problem för Sverige i internationella sammanhang att de flesta svenskar kan göra sig förstådda, men att få svenskar behärskar kvalificerad engelska. 4. Extrapoängen gäller alla moderna språk. Vi har av hävd läst i första hand franska, tyska och spanska i den svenska skolan. I en globaliserad värld kommer behovet av människor som kan till exempel ryska, kinesiska eller italienska att öka. Totalt sett så kan alltså elever som väljer att lägga tid och energi på att läsa språk få 2,5 meritpoäng när de söker vidare från gymnasiet till högre studier. Det är en viktig och entydig signal till landets gymnasieelever, men faktiskt också till eleverna på grundskolan. Att antalet elever som studerar språk på gymnasiet minskat är nämligen en spegelbild av grundskolan. En fjärdedel av alla elever som valt språk fullföljer inte sina språkstudier och sammantaget är det bara 60 procent som får slutbetyg i moderna språk i årskurs 9. 5. Förslaget när det gäller matematik innebär att alla elever som läser den högsta kursen, matematik E, får en halv meritpoäng. Elever som läser en fördjupningskurs som ligger en kursnivå över behörighetskraven får 0,5 meritpoäng och ytterligare 0,5 meritpoäng om man läser två kursnivåer över behörighetskraven. 6. Ämnen och kurser som har en tydlig specialisering mot det område som eleven vill studera på högskolan ska också ge extra meritpoäng. Ett exempel kan illustrera hur det ska fungera. För en elev som vill söka till KTH eller Chalmers gäller att godkänt betyg i grundkursen i kemi är ett krav i den så kallade områdesbehörigheten. Men en elev som läst fördjupningskursen i kemi kan få extra poäng för det, vilket kan vara till nytta om det finns fler sökande än platser. Högskoleverket får regeringens uppdrag att identifiera de specialkurser som bör vara meriterande för respektive utbildningsområde. Båda borgerliga och socialdemokrater har med sina olika reformer medansvar för dagens situation. Nu är det dags att ta ansvar för en förbättring, genom att räta upp det som har gått fel. Ett skolsystem som premierar taktikval och minsta möjliga ansträngning kommer inte att leda till att Sverige lyfter. Det måste löna sig att plugga! LARS LEIJONBORG ", "article_category": "other"}
{"id": 32520, "headline": "Kungsör är hans ”Pensionat Paradiset”", "summary": "Lars Modéen talar med värme om sin far, komikern Thor Modéen. Han har också flyttat tillbaka till Kungsör, staden där fadern växte upp i.", "article": "Lars Modéen ser ut som vilken pensionär som helst. Glad och trevlig med en tjuvpojksglimt i ögonen. Den antyder att han en gång gärna ställde till med hyss. Det enda som skiljer honom från andra seniorer är valet av t-tröja. Den har en bild av komikern Thor Modéen och gjordes inför hans 100-årsdag 1998. – Då hade vi en stor fest i Kungsör, berättar Lars Modéen. En av höjdpunkterna var när en staty av Thor Modéen restes på stadens torg. Intill torget ligger Thor Modéen-teatern och Thor Modéen-gatan ligger en bit därifrån. – Min far blev verkligen hedrad efter förtjänst. Det var roligt att vara med om, säger Lars Modéen. Han är komikerns ende son. Det finns också en dotter, Lars Modéens syster Margareta Perby. Hon bor i Stockholm och syskonen umgås ofta. Vid DN:s intervju är Lars Modéen i Stockholm för att fira sin 75-årsdag. Festen äger rum hemma hos systern på Norrbackagatan Vet du vad som ska hända – Nej, det är mycket spännande. Jag har inte fått veta ett dugg, alla går och viskar i vrårna. Vi sitter på ett kafé och talar om Thor Modéen. Det är ofrånkomligt, även om intervjun främst ska handla om Lars. Hurdan var han som pappa – Fantastisk, jag kan inte säga annat. Visst var han borta mycket, men väl hemkommen var han hemma till hundra procent och lekte med oss. Ingen kunde leka som han! Mamma Margareta tyckte ibland att leken blev väl bullersam. Men hon grep sällan in utan följde den med ett roat leende. Familjen bodde på Grev Turegatan, Lars Modéen gick i Carlssons skola. Bland klasskamraterna fick han en viss särställning eftersom Thor Modéen var hans far. Älskade alla honom – Alla utan undantag. Det var det märkliga med far, han kunde knyta folk till sig utan svårighet. Lars Modéen tycker att faderns stjärnstatus ibland gick ut över hans kolleger. Samtida komiska skådespelare som John Botvid och Åke Söderblom hamnade obevekligen i skuggan. Men det var väl inte din pappas fel – Nej, naturligtvis inte. Han var bara sig själv, ett naturbarn med gott hjärta. Till slut blev arbetsbördan för stor för Thor Modéen. När ett antal sjukdomar stötte till måste han läggas in på Sabbatsbergs sjukhus. Där charmade han sjuksköterskorna med samma lätthet som andra. – Far lyckades ofta smita ut till restaurang Minerva och ta sig en grogg. Det var han självfallet förbjuden att göra, men systrarna såg mellan fingrarna. Thor Modéen dog 1950. Hur upplevde du det – Som en oersättlig förlust. Jag var 18 år och vuxen nog att inse vilken tur jag haft med en sådan far. Själv gjorde Lars Modéen bara ett par smärre inhopp på tiljorna. Sommaren 1949 spelade han revy i Malmö, tidigare medverkade han i filmen ”Stiliga Augusta”. Var det en stor roll – Inte alls. Jag var en av bröllopsgästerna och syntes knappt. mängden. Efter avbrutna realskolestudier började Lars Modéen arbeta som springpojke på Radiotjänst. Senare blev han kontorist i riksdagshuset. Dessutom arbetade han i tjugo år hos polisen i Dalarna och hjälpte dem att sköta utredningarna på ett korrekt sätt. Den uppgiften hade inte passat hans far! Hans maka Yvonne avled 1993. Efter att ha rest runt i Sverige några år bestämde sig Lars Modéen för att slå sig ner i Kungsör. – Där växte min far upp och han talade alltid väl om staden. Jag ansåg att det var en bra plats att åldras på. I dag är Kungsör hans eget ”Pensionat Paradiset”. Varför tror du Thor Modéen fortfarande är så älskad – Vi lär aldrig mer få en svensk komiker med så perfekt tajmning. Dessutom var han genuint snäll och det uppfattar folk. Kungsör håller nu på att hedra Thor Modéen på ytterligare ett sätt. Stadens gamla stationsbyggnad, där Lars Modéens farfar arbetade som stationsinspektor, ska byggas om till restaurang. Den ska heta Thor Modéens gästgiveri. Vad skulle den annars heta Martin Stugart martin.stugart@dn.se 08-738 10 68 ", "article_category": "other"}
{"id": 32524, "headline": "”Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll”", "summary": "Göteborgsläkare: Nervcellsforskaren Annica Dahlströms tes att mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda handlar enbart om privata åsikter. Stor uppståndelse har väckts kring professor Annica Dahlströms idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. Hon hävdar exempelvis att IQ-tester är manipulerade till kvinnans fördel, att pappor av biologiska skäl inte kan vårda spädbarn och att feminism är oförenlig med biologin. Men långt ifrån att stödjas av vetenskapliga fynd består Dahlströms \"fakta\" om biologiska könsolikheter enbart av hennes egna åsikter som hon inte sakligt kan belägga. Därför har hon missbrukat sin ställning som forskare, skriver läkaren Agnes Wold och tre av hennes kolleger.", "article": "Annica Dahlström är professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet och känd för sin forskning om nervceller. På senare år har hon luftat konservativa idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. I boken \"Könet sitter i hjärnan\" (2007) blandar hon pedagogiska skildringar av hjärnans uppbyggnad med åsikter om att jämställdhet är omöjlig och rentav farlig för barnen. Vi har läst boken och funnit svag eller obefintlig vetenskaplig grund för många av Annica Dahlströms påståenden. Nedan skall vi granska hennes huvudteser. 1) Mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda till struktur och funktion. Dahlström redogör noggrant för könsskillnader i hjärnans uppbyggnad. Män har i genomsnitt något större hjärnor; kvinnor har något mer grå substans. Förutom avgränsade områden i hypotalamus som skiljer sig i storlek beroende på könsidentitet och sexuell läggning, är hjärnan dock väldigt lik mellan individer och mellan könen. Dahlström hävdar att kvinnor har fler förbindelser mellan hjärnhalvorna och därmed bättre simultankapacitet än män. Den senaste sammanställningen av studier (så kallad metaanalys), visar dock inga könsskillnader i hjärnbalkens storlek eller form. Mer väsentligt än hur hjärnorna ser ut är hur de fungerar. Man finner inga, eller mycket små skillnader mellan könen i intellektuella prestationer, förutom att män i genomsnitt har bättre förmåga att föreställa sig hur tredimensionella föremål ser ut från olika håll. Att kvinnor skulle vara överlägsna män i verbal kommunikation, vilket Dahlström påstår, saknar däremot vetenskapligt stöd, liksom påståendet att män skulle vara bättre på matematik. Män och kvinnor presterar lika bra i de flesta undersökningar av matematisk förmåga. När någon skillnad ses är den oftast till flickors/kvinnors favör. 2) IQ-tester är manipulerade till kvinnornas fördel. Dahlström hävdar att man på 1950-talet började manipulera IQ-tester för att dölja männens överlägsenhet. Denna konspirationsteori tyder på att hon saknar kunskap om testernas historia och funktion. IQ-testerna uppfanns som ett pedagogiskt instrument i början av 1900-talet. Syftet var att förutsäga barns förmåga att klara skolarbete. Testfrågor som visade skillnader mellan könen (åt någotdera hållet) uteslöts redan från början. Man kan alltså lika väl säga att IQ-testet manipulerats för att gynna män som att det orättmätigt gynnar kvinnor. IQ-testet är inget biologiskt fenomen utan ett test som utvecklats av människor i ett visst syfte. I fråga om det som IQ-testet utvecklades för att mäta förmåga att klara studier är flickor som bekant överlägsna pojkar i de flesta skolsystem. 3) Pappor kan inte vårda spädbarn och försök till jämställdhet leder till skilsmässor. Pappor är inte lämpade att ta hand om spädbarn, menar Dahlström och hänvisar bland annat till för dålig känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält. Det finns faktiskt vetenskapliga studier där man undersökt pappors fingertoppskänsla för sina barn, även om de saknas i Dahlströms referenslista. Trots ögonbindel, näsklämma och hörselskydd kan en majoritet av pappor identifiera sina egna nyfödda barn efter endast en timmes umgänge, bara genom att känna på deras händer. I studier av kommunikationen mellan barn och föräldrar ser man att både mammor och pappor anpassar röstläget - pratar babyspråk - och imiterar barnets jollerljud, varvid barnet härmar tillbaka. Mäns hörsel är alltså tillräckligt bra för att uppfatta barnets signaler. Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare. Annica Dahlström hänvisar ofta till studier av råttor. Men till och med råtthannar utvecklar ett omvårdande beteende om de exponeras för nyfödda råttungar, faktiskt lika bra som honor som inte själva fött ungar. Detta visades redan 1967 i en klassisk studie publicerad i tidskriften Science. Att föräldrabeteende är hormonstyrt är alltså en myt omvårdnad framkallas av kontakt med hjälplösa små knyten och är en produkt av våra hjärnor. Dahlström tror att \"rättvisetvånget\" - att även män skall sköta hushållssysslor trots att deras nervsystem inte lämpar sig för detta - leder till skilsmässor. Där har hon fel jämställdhet skyddar mot skilsmässor. Forskaren Livia Oláh har studerat SCB:s levnadsundersökning och visat att risken för skilsmässa är 30 procent lägre i familjer där båda föräldrarna tar ut föräldraledighet än i familjer där pappan avstår. 4) Mammor skall vara hemma minst tre år dagis är skadligt för barnen. Annica Dahlström menar att kvinnor bör stanna hemma minst tre år. Brist på mammakontakt leder till individer som är osäkra, aggressiva, stresskänsliga och löper ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Hon drar dessa slutsatser med hänvisning till djurförsök av \"maternal deprivation\". Denna försöksmodell innebär att djurungar får ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv. Att jämföra detta med situationen för barn som vistas på dagis eller med sina fäder är både dumt och elakt mot pappor och förskollärare. Vetenskapliga studier visar tvärtom att dagis från ettårsåldern gynnar både matematiska, språkliga och sociala förmågor hos barnet. Ju tidigare start i förskola, desto större effekt och resultaten står sig efter kontroll för social bakgrund. Umgänge med pappan gynnar också barns intellektuella utveckling enligt både svenska och internationella studier. Att dagens mödrar inte tagit hand om sina barn tillräckligt har lett till ökad förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga, menar Dahlström och nämner i samband med detta att \"media rapporterar att antalet självmord bland unga ökat markant under det senaste decenniet\". Dahlström insinuerar alltså att mammor genom att yrkesarbeta skulle driva sina barn till självmord en fruktansvärd anklagelse. Om Dahlström hade bemödat sig att gå till officiell självmordsstatistik i stället för till vaga medieuppgifter hade hon sett att självmordstalen bland unga varit stabila det senaste decenniet. 5) Karriärkvinnor har testosteronpåverkade hjärnor. Annica Dahlström hävdar att långvarig stress under graviditeten leder till höga testosteronnivåer i mammans blod, vilket gör att hjärnan hos ett kvinnligt foster i hennes mage blir mer maskulin. Hon menar att detta är vad som hänt henne själv och många andra i 40-talistgenerationen (\"Tack, mamma!\" med hennes egna ord). Därför gällde regeln om att vara hemma tre år med barnen inte henne, vilket ju var tur eftersom hon kanske inte kunnat göra en så lysande karriär om hon själv levt som hos lär. Vi har varken i Annica Dahlströms referenslista eller i medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor. Trots förfrågan har hon inte heller upplyst oss om var hon hämtat påståendet. 6) Feminism är oförenlig med biologin. Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit \"fakta\" som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (\"populärvetenskap\") eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel. CECILIA CHRAPKOWSKA Läkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset JOHAN LUNDIN KLEBERG Psykologstudent, Göteborgs universitet LYDIA MELCHIOR Doktorand i farmakologi, Göteborgs universitet AGNES WOLD Läkare, docent i mikrobiologi och immunologi, Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 32529, "headline": "”Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll”", "summary": "Göteborgsläkare: Nervcellsforskaren Annica Dahlströms tes att mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda handlar enbart om privata åsikter.Stor uppståndelse har väckts kring professor Annica Dahlströms idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. Hon hävdar exempelvis att IQ-tester är manipulerade till kvinnans fördel, att pappor av biologiska skäl inte kan vårda spädbarn och att feminism är oförenlig med biologin. Men långt ifrån att stödjas av vetenskapliga fynd består Dahlströms ”fakta” om biologiska könsolikheter enbart av hennes egna åsikter som hon inte sakligt kan belägga. Därför har hon missbrukat sin ställning som forskare, skriver läkaren Agnes Wold och tre av hennes kolleger.", "article": "Annica Dahlström är professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet och känd för sin forskning om nervceller. På senare år har hon luftat konservativa idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. I boken ”Könet sitter i hjärnan” (2007) blandar hon pedagogiska skildringar av hjärnans uppbyggnad med åsikter om att jämställdhet är omöjlig och rentav farlig för barnen. Vi har läst boken och funnit svag eller obefintlig vetenskaplig grund för många av Annica Dahlströms påståenden. Nedan skall vi granska hennes huvudteser. 1) Mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda till struktur och funktion. Dahlström redogör noggrant för könsskillnader i hjärnans uppbyggnad. Män har i genomsnitt något större hjärnor; kvinnor har något mer grå substans. Förutom avgränsade områden i hypotalamus som skiljer sig i storlek beroende på könsidentitet och sexuell läggning, är hjärnan dock väldigt lik mellan individer och mellan könen. Dahlström hävdar att kvinnor har fler förbindelser mellan hjärnhalvorna och därmed bättre simultankapacitet än män. Den senaste sammanställningen av studier (så kallad metaanalys), visar dock inga könsskillnader i hjärnbalkens storlek eller form. Mer väsentligt än hur hjärnorna ser ut är hur de fungerar. Man finner inga, eller mycket små skillnader mellan könen i intellektuella prestationer, förutom att män i genomsnitt har bättre förmåga att föreställa sig hur tredimensionella föremål ser ut från olika håll. Att kvinnor skulle vara överlägsna män i verbal kommunikation, vilket Dahlström påstår, saknar däremot vetenskapligt stöd, liksom påståendet att män skulle vara bättre på matematik. Män och kvinnor presterar lika bra i de flesta undersökningar av matematisk förmåga. När någon skillnad ses är den oftast till flickors/kvinnors favör. 2) IQ-tester är manipulerade till kvinnornas fördel. Dahlström hävdar att man på 1950-talet började manipulera IQ-tester för att dölja männens överlägsenhet. Denna konspirationsteori tyder på att hon saknar kunskap om testernas historia och funktion. IQ-testerna uppfanns som ett pedagogiskt instrument i början av 1900-talet. Syftet var att förutsäga barns förmåga att klara skolarbete. Testfrågor som visade skillnader mellan könen (åt någotdera hållet) uteslöts redan från början. Man kan alltså lika väl säga att IQ-testet manipulerats för att gynna män som att det orättmätigt gynnar kvinnor. IQ-testet är inget biologiskt fenomen utan ett test som utvecklats av människor i ett visst syfte. I fråga om det som IQ-testet utvecklades för att mäta – förmåga att klara studier – är flickor som bekant överlägsna pojkar i de flesta skolsystem. 3) Pappor kan inte vårda spädbarn och försök till jämställdhet leder till skilsmässor. Pappor är inte lämpade att ta hand om spädbarn, menar Dahlström och hänvisar bland annat till för dålig känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält. Det finns faktiskt vetenskapliga studier där man undersökt pappors fingertoppskänsla för sina barn, även om de saknas i Dahlströms referenslista. Trots ögonbindel, näsklämma och hörselskydd kan en majoritet av pappor identifiera sina egna nyfödda barn efter endast en timmes umgänge, bara genom att känna på deras händer. I studier av kommunikationen mellan barn och föräldrar ser man att både mammor och pappor anpassar röstläget – ”pratar babyspråk” – och imiterar barnets jollerljud, varvid barnet härmar tillbaka. Mäns hörsel är alltså tillräckligt bra för att uppfatta barnets signaler. Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare. Annica Dahlström hänvisar ofta till studier av råttor. Men till och med råtthannar utvecklar ett omvårdande beteende om de exponeras för nyfödda råttungar, faktiskt lika bra som honor som inte själva fött ungar. Detta visades redan 1967 i en klassisk studie publicerad i tidskriften Science. Att föräldrabeteende är hormonstyrt är alltså en myt – omvårdnad framkallas av kontakt med hjälplösa små knyten och är en produkt av våra hjärnor. Dahlström tror att ”rättvisetvånget” – att även män skall sköta hushållssysslor trots att deras nervsystem inte lämpar sig för detta – leder till skilsmässor. Där har hon fel – jämställdhet skyddar mot skilsmässor. Forskaren Livia Oláh har studerat SCB:s levnadsundersökning och visat att risken för skilsmässa är 30 procent lägre i familjer där båda föräldrarna tar ut föräldraledighet än i familjer där pappan avstår. 4) Mammor skall vara hemma minst tre år – dagis är skadligt för barnen. Annica Dahlström menar att kvinnor bör stanna hemma minst tre år. Brist på mammakontakt leder till individer som är osäkra, aggressiva, stresskänsliga och löper ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Hon drar dessa slutsatser med hänvisning till djurförsök av ”maternal deprivation”. Denna försöksmodell innebär att djurungar får ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv. Att jämföra detta med situationen för barn som vistas på dagis eller med sina fäder är både dumt och elakt mot pappor och förskollärare. Vetenskapliga studier visar tvärtom att dagis från ettårsåldern gynnar både matematiska, språkliga och sociala förmågor hos barnet. Ju tidigare start i förskola, desto större effekt och resultaten står sig efter kontroll för social bakgrund. Umgänge med pappan gynnar också barns intellektuella utveckling enligt både svenska och internationella studier. Att dagens mödrar inte tagit hand om sina barn tillräckligt har lett till ökad förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga, menar Dahlström och nämner i samband med detta att ”media rapporterar att antalet självmord bland unga ökat markant under det senaste decenniet”. Dahlström insinuerar alltså att mammor genom att yrkesarbeta skulle driva sina barn till självmord – en fruktansvärd anklagelse. Om Dahlström hade bemödat sig att gå till officiell självmordsstatistik i stället för till vaga medieuppgifter hade hon sett att självmordstalen bland unga varit stabila det senaste decenniet. 5) Karriärkvinnor har testosteronpåverkade hjärnor. Annica Dahlström hävdar att långvarig stress under graviditeten leder till höga testosteronnivåer i mammans blod, vilket gör att hjärnan hos ett kvinnligt foster i hennes mage blir mer maskulin. Hon menar att detta är vad som hänt henne själv och många andra i 40-talistgenerationen (”Tack, mamma!” med hennes egna ord). Därför gällde regeln om att vara hemma tre år med barnen inte henne, vilket ju var tur eftersom hon kanske inte kunnat göra en så lysande karriär om hon själv levt som hos lär. Vi har varken i Annica Dahlströms referenslista eller i medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor. Trots förfrågan har hon inte heller upplyst oss om var hon hämtat påståendet. 6) Feminism är oförenlig med biologin. Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit ”fakta” som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (”populärvetenskap”) eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel. CECILIA CHRAPKOWSKA Läkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset JOHAN LUNDIN KLEBERG Psykologstudent, Göteborgs universitet LYDIA MELCHIOR Doktorand i farmakologi, Göteborgs universitet AGNES WOLD Läkare, docent i mikrobiologi och immunologi, Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 32531, "headline": "”Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll”", "summary": "Göteborgsläkare: Nervcellsforskaren Annica Dahlströms tes att mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda handlar enbart om privata åsikter. Stor uppståndelse har väckts kring professor Annica Dahlströms idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. Hon hävdar exempelvis att IQ-tester är manipulerade till kvinnans fördel, att pappor av biologiska skäl inte kan vårda spädbarn och att feminism är oförenlig med biologin. Men långt ifrån att stödjas av vetenskapliga fynd består Dahlströms ”fakta” om biologiska könsolikheter enbart av hennes egna åsikter som hon inte sakligt kan belägga. Därför har hon missbrukat sin ställning som forskare, skriver läkaren Agnes Wold och tre av hennes kolleger.", "article": "Annica Dahlström är professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet och känd för sin forskning om nervceller. På senare år har hon luftat konservativa idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. I boken ”Könet sitter i hjärnan” (2007) blandar hon pedagogiska skildringar av hjärnans uppbyggnad med åsikter om att jämställdhet är omöjlig och rentav farlig för barnen. Vi har läst boken och funnit svag eller obefintlig vetenskaplig grund för många av Annica Dahlströms påståenden. Nedan skall vi granska hennes huvudteser. 1) Mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda till struktur och funktion. Dahlström redogör noggrant för könsskillnader i hjärnans uppbyggnad. Män har i genomsnitt något större hjärnor; kvinnor har något mer grå substans. Förutom avgränsade områden i hypotalamus som skiljer sig i storlek beroende på könsidentitet och sexuell läggning, är hjärnan dock väldigt lik mellan individer och mellan könen. Dahlström hävdar att kvinnor har fler förbindelser mellan hjärnhalvorna och därmed bättre simultankapacitet än män. Den senaste sammanställningen av studier (så kallad metaanalys), visar dock inga könsskillnader i hjärnbalkens storlek eller form. Mer väsentligt än hur hjärnorna ser ut är hur de fungerar. Man finner inga, eller mycket små skillnader mellan könen i intellektuella prestationer, förutom att män i genomsnitt har bättre förmåga att föreställa sig hur tredimensionella föremål ser ut från olika håll. Att kvinnor skulle vara överlägsna män i verbal kommunikation, vilket Dahlström påstår, saknar däremot vetenskapligt stöd, liksom påståendet att män skulle vara bättre på matematik. Män och kvinnor presterar lika bra i de flesta undersökningar av matematisk förmåga. När någon skillnad ses är den oftast till flickors/kvinnors favör. 2) IQ-tester är manipulerade till kvinnornas fördel. Dahlström hävdar att man på 1950-talet började manipulera IQ-tester för att dölja männens överlägsenhet. Denna konspirationsteori tyder på att hon saknar kunskap om testernas historia och funktion. IQ-testerna uppfanns som ett pedagogiskt instrument i början av 1900-talet. Syftet var att förutsäga barns förmåga att klara skolarbete. Testfrågor som visade skillnader mellan könen (åt någotdera hållet) uteslöts redan från början. Man kan alltså lika väl säga att IQ-testet manipulerats för att gynna män som att det orättmätigt gynnar kvinnor. IQ-testet är inget biologiskt fenomen utan ett test som utvecklats av människor i ett visst syfte. I fråga om det som IQ-testet utvecklades för att mäta – förmåga att klara studier – är flickor som bekant överlägsna pojkar i de flesta skolsystem. 3) Pappor kan inte vårda spädbarn och försök till jämställdhet leder till skilsmässor. Pappor är inte lämpade att ta hand om spädbarn, menar Dahlström och hänvisar bland annat till för dålig känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält. Det finns faktiskt vetenskapliga studier där man undersökt pappors fingertoppskänsla för sina barn, även om de saknas i Dahlströms referenslista. Trots ögonbindel, näsklämma och hörselskydd kan en majoritet av pappor identifiera sina egna nyfödda barn efter endast en timmes umgänge, bara genom att känna på deras händer. I studier av kommunikationen mellan barn och föräldrar ser man att både mammor och pappor anpassar röstläget – ”pratar babyspråk” – och imiterar barnets jollerljud, varvid barnet härmar tillbaka. Mäns hörsel är alltså tillräckligt bra för att uppfatta barnets signaler. Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare. Annica Dahlström hänvisar ofta till studier av råttor. Men till och med råtthannar utvecklar ett omvårdande beteende om de exponeras för nyfödda råttungar, faktiskt lika bra som honor som inte själva fött ungar. Detta visades redan 1967 i en klassisk studie publicerad i tidskriften Science. Att föräldrabeteende är hormonstyrt är alltså en myt – omvårdnad framkallas av kontakt med hjälplösa små knyten och är en produkt av våra hjärnor. Dahlström tror att ”rättvisetvånget” – att även män skall sköta hushållssysslor trots att deras nervsystem inte lämpar sig för detta – leder till skilsmässor. Där har hon fel – jämställdhet skyddar mot skilsmässor. Forskaren Livia Oláh har studerat SCB:s levnadsundersökning och visat att risken för skilsmässa är 30 procent lägre i familjer där båda föräldrarna tar ut föräldraledighet än i familjer där pappan avstår. 4) Mammor skall vara hemma minst tre år – dagis är skadligt för barnen. Annica Dahlström menar att kvinnor bör stanna hemma minst tre år. Brist på mammakontakt leder till individer som är osäkra, aggressiva, stresskänsliga och löper ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Hon drar dessa slutsatser med hänvisning till djurförsök av ”maternal deprivation” . Denna försöksmodell innebär att djurungar får ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv. Att jämföra detta med situationen för barn som vistas på dagis eller med sina fäder är både dumt och elakt mot pappor och förskollärare. Vetenskapliga studier visar tvärtom att dagis från ettårsåldern gynnar både matematiska, språkliga och sociala förmågor hos barnet. Ju tidigare start i förskola, desto större effekt och resultaten står sig efter kontroll för social bakgrund. Umgänge med pappan gynnar också barns intellektuella utveckling enligt både svenska och internationella studier. Att dagens mödrar inte tagit hand om sina barn tillräckligt har lett till ökad förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga, menar Dahlström och nämner i samband med detta att ”media rapporterar att antalet självmord bland unga ökat markant under det senaste decenniet” . Dahlström insinuerar alltså att mammor genom att yrkesarbeta skulle driva sina barn till självmord – en fruktansvärd anklagelse. Om Dahlström hade bemödat sig att gå till officiell självmordsstatistik i stället för till vaga medieuppgifter hade hon sett att självmordstalen bland unga varit stabila det senaste decenniet. 5) Karriärkvinnor har testosteronpåverkade hjärnor. Annica Dahlström hävdar att långvarig stress under graviditeten leder till höga testosteronnivåer i mammans blod, vilket gör att hjärnan hos ett kvinnligt foster i hennes mage blir mer maskulin. Hon menar att detta är vad som hänt henne själv och många andra i 40-talistgenerationen (” Tack, mamma!” med hennes egna ord). Därför gällde regeln om att vara hemma tre år med barnen inte henne, vilket ju var tur eftersom hon kanske inte kunnat göra en så lysande karriär om hon själv levt som hos lär. Vi har varken i Annica Dahlströms referenslista eller i medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor. Trots förfrågan har hon inte heller upplyst oss om var hon hämtat påståendet. 6) Feminism är oförenlig med biologin. Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit ”fakta” som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (” populärvetenskap” ) eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel. CECILIA CHRAPKOWSKA Läkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset JOHAN LUNDIN KLEBERG Psykologstudent, Göteborgs universitet LYDIA MELCHIOR Doktorand i farmakologi, Göteborgs universitet AGNES WOLD Läkare, docent i mikrobiologi och immunologi, Göteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 32564, "headline": "\"Det behövs en totalöversyn av svensk lärarutbildning\"", "summary": "Lärarbasen Metta Fjelkner: Vi kan inte stödja dagens lärarutbildning som är ett akademiskt sorgebarn. Lärarutbildningsreformen från 2001 har blivit ett misslyckande. Många nyutexaminerade lärare undervisar i ämnen som de saknar utbildning i. Det finns minst 379 olika examensvarianter som gör det omöjligt att finna lämpliga lärartjänster. Det allmänna utbildningsområdet där lärarrollen ska utvecklas riskerar att bli en slasktratt. Regeringen måste, helst i bred politisk enighet med oppositionen, låta en statlig utredning göra en totalöversyn av lärarutbildningen, skriver ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner.", "article": "Lärarnas riksförbund stod bakom lärarutbildningsreformen från 2001. Det är efter noga övervägande som vi nu kan konstatera att vi inte längre kan stödja dagens lärarutbildning. Det är ett konstaterande som vi djupt beklagar. Detta misslyckande innebär att eleverna i skolan får sämre möjlighet att nå målen, samtidigt som lärarstudenter valt att satsa uppemot 5,5 år av sitt liv på en utbildning som inte tillräckligt väl förbereder dem för det yrke som de ska utöva. Jag går här igenom några områden som måste åtgärdas för att en ny utbildning ska klara de uppgifter som krävs för att ge dagens och morgondagens lärare den kunskapsbas och kompetens som vi kräver. 1. Nya lärare är inte anställningsbara Alla elever har rätt att utbildas av lärare som har utbildning för de ämnen och de skolår som de ska undervisa inom. Så är det inte idag. En registerkörning, som genomförts av lärarorganisationerna och omfattar drygt 3.400 lärare som examinerats från den nya lärarutbildningen, visar att de har sammanlagt minst 379 olika examensvarianter! Var och en förstår att det inte går att finna tjänster som matchar alla dessa kombinationer. Som ett led i vår uppföljning av utbildningen har vi nyligen låtit genomföra djupintervjuer med nyexaminerade lärare. Många nyexaminerade lärare undervisar i ämnen de saknar utbildning i. En lärare som utbildats mot grundskolans senare år berättar att hon har ansvar för hela NO-undervisningen trots att hon endast är utbildad i kemi. En annan berättar att handledaren tyckte den dåvarande lärarstudenten skulle praktisera i ämnen utan att vara utbildad i dem, detta för att vara förberedd på att det är klasslärartjänster som erbjuds efter examen. 2. Stärkt statlig styrning Inom dagens lärarutbildning har såväl staten som respektive lärosäte abdikerat från sitt dimensioneringsansvar. I stället för att planera utifrån kommande behov utbildas många lärarstudenter till arbetslöshet, medan det inom andra områden råder en skriande brist på utbildade lärare. Staten har fritt överlåtit till respektive högskola att anordna olika varianter av lärarutbildningar. Lärosätena låter i sin tur lärarstudenterna fritt välja ämneskombinationer. Lärarnas Riksförbund anser att staten måste ta ett tydligare ansvar fördimensioneringen av lärarutbildningen. Det är önskvärt med en ökad specialisering av lärarutbildningen. Det är inte rimligt att i princip alla lärosäten kan anordna alla lärarutbildningar. Vi tror att staten via Högskoleverket måsten begränsa och i vissa fall dra in examensrätten för olika lärosäten. 3. Brister inom ämneskunskaperna Det är med ämneskunskaper kopplat till goda lärarkunskaper som grund, som lärarna ska bedriva sin undervisning. Utan djupa ämneskunskaper saknas förutsättningar för lärarna att bedriva en högkvalitativ undervisning. Dagens lärarutbildning har inneburit, med några få undantag, att ämneskunskaperna har nedprioriterats. Blivande gymnasielärare inom exempelvis moderna språk och matematik läser mindre inom sina ämnen i dag än i tidigare utbildning. Vi anser att det är bekymmersamt att kraven på ämnesdjup verkar variera kraftigt mellan olika lärosäten. I en studie där Högskoleverket har granskat hur mycket traditionell litteraturvetenskap de blivande svensklärarna får inom sin utbildning visar att det finns blivande lärare i svenska på gymnasiet som endast har med sig åtta poäng i litteraturvetenskap! 4. Studenterna kritiserar det allmänna utbildningsområdet I en undersökning som lärarorganisationerna presenterade 2006 var lärarstudenterna mest kritiska mot det allmänna utbildningsområdet, det vill säga den del av utbildningen där lärarrollen ska utvecklas i förhållande till de ämnen som studenten har läst. Det gällde bland annat centrala områden som betygsättning, konflikthantering och utvecklingssamtal. Det finns en uppenbar risk för att det allmänna utbildningsområdet blir lärarutbildningens slasktratt. Där ska alla lösningar på samhällets och skolans problem inrymmas. Vi anser att det är viktigt att det förs en konstruktiv diskussion kring lärarutbildningens innehåll, för att det ska vara möjligt måste det vara tydligt vilka delar som det allmänna utbildningsområdet innehåller. Eftersom utbildningen markant skiljer sig åt beroende på vilket lärosäte man studerar vid är detta i dag en omöjlighet. Lärarnas riksförbund anser att det ska finnas nationella kursplaner inom det allmänna utbildningsområdet. En kursplan som anpassas till den skolform och de ämnen som den blivande läraren avser att undervisa inom. 5. Inordna lärarutbildningen i Bolognaprocessen Det skulle vara olyckligt för Sverige och för lärarna om lärarutbildningen, som enda svenska högskoleutbildning, skulle stå utanför den europeiska normen. Den nya examensordningen som regeringen nu föreslår ska införas i all högre utbildning i Sverige från den 1 juli i år är en anpassning till det europeiska samarbetet. Det ska bli lättare att studera och arbeta i andra länder när utbildningarna blir jämförbara. Då måste även lärarutbildningen anpassas till det europeiska samarbetet. Därmed kommer forskningsmöjligheterna att regleras och kvaliteten höjas. Vi menar att regeringen bör hålla fast vid vad som är akademiskt riktigt och till intentionerna i den så kallade Bolognaöverenskommelsen, oavsett vad ideologer inom lärarutbildningarna anser om saken. Frågan är om Sverige ska ha en internationellt erkänd lärarutbildning, med tydliga kravnivåer, eller om lärarutbildningen även fortsättningsvis ska betecknas som ett akademiskt sorgebarn. 6. Stärk den verksamhetsförlagda utbildningen Studenter ska få en verksamhetsförlagd utbildning, eller praktik, i den omfattning som föreskrivs. Detta sker inte. När en större del av en statlig utbildning sker ute på skolorna måste resurser tillföras. Staten måste därför, på samma sätt som gäller för utbildningen till läkare, öronmärka medel för detta uppdrag. Vi vill se en lärarutbildning som bygger på kända kombinationer som enkelt ska kunna matcha kommunernas och de fristående skolornas behov av lärare. Vi anser att den lärarutbildningsutredning som kommer att tillsättas av regeringen bör överväga möjligheterna att för grundskolan inrätta en kombinerad klass- och ämneslärarutbildning. För att sedan successivt införa fler ämneslärare under senare delen av grundskolan. En statlig utredning med uppdrag att göra en totalöversyn av lärarutbildningen måste tillsättas redan i vår. Översynen ska gälla både struktur och innehåll. En bred politisk enighet med stöd från oppositionspartierna är eftersträvansvärd. Den borgerliga majoriteten bör också därför brett förankra de viktiga besluten om lärarutbildningen. Sverige behöver välutbildade lärare som förmedlar kunskap och kan ge eleverna redskap att möta yrkeslivets och framtidens krav. Därför förväntar vi oss att regeringen kommer att låta lärarutbildningen genomgå grundläggande förändringar, och att åtgärda de problem jag här tagit upp. METTA FJELKNER ", "article_category": "other"}
{"id": 32565, "headline": "”Det behövs en totalöversyn av svensk lärarutbildning”", "summary": "Lärarbasen Metta Fjelkner: Vi kan inte stödja dagens lärarutbildning som är ett akademiskt sorgebarn.Lärarutbildningsreformen från 2001 har blivit ett misslyckande. Många nyutexaminerade lärare undervisar i ämnen som de saknar utbildning i. Det finns minst 379 olika examensvarianter som gör det omöjligt att finna lämpliga lärartjänster. Det allmänna utbildningsområdet där lärarrollen ska utvecklas riskerar att bli en slasktratt. Regeringen måste, helst i bred politisk enighet med oppositionen, låta en statlig utredning göra en totalöversyn av lärarutbildningen, skriver ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner.", "article": "Lärarnas riksförbund stod bakom lärarutbildningsreformen från 2001. Det är efter noga övervägande som vi nu kan konstatera att vi inte längre kan stödja dagens lärarutbildning. Det är ett konstaterande som vi djupt beklagar. Detta misslyckande innebär att eleverna i skolan får sämre möjlighet att nå målen, samtidigt som lärarstudenter valt att satsa uppemot 5,5 år av sitt liv på en utbildning som inte tillräckligt väl förbereder dem för det yrke som de ska utöva. Jag går här igenom några områden som måste åtgärdas för att en ny utbildning ska klara de uppgifter som krävs för att ge dagens och morgondagens lärare den kunskapsbas och kompetens som vi kräver. 1. Nya lärare är inte anställningsbara Alla elever har rätt att utbildas av lärare som har utbildning för de ämnen och de skolår som de ska undervisa inom. Så är det inte idag. En registerkörning, som genomförts av lärarorganisationerna och omfattar drygt 3 400 lärare som examinerats från den nya lärarutbildningen, visar att de har sammanlagt minst 379 olika examensvarianter! Var och en förstår att det inte går att finna tjänster som matchar alla dessa kombinationer. Som ett led i vår uppföljning av utbildningen har vi nyligen låtit genomföra djupintervjuer med nyexaminerade lärare. Många nyexaminerade lärare undervisar i ämnen de saknar utbildning i. En lärare som utbildats mot grundskolans senare år berättar att hon har ansvar för hela NO-undervisningen trots att hon endast är utbildad i kemi. En annan berättar att handledaren tyckte den dåvarande lärarstudenten skulle praktisera i ämnen utan att vara utbildad i dem, detta för att vara förberedd på att det är klasslärartjänster som erbjuds efter examen. 2. Stärkt statlig styrning Inom dagens lärarutbildning har såväl staten som respektive lärosäte abdikerat från sitt dimensioneringsansvar. I stället för att planera utifrån kommande behov utbildas många lärarstudenter till arbetslöshet, medan det inom andra områden råder en skriande brist på utbildade lärare. Staten har fritt överlåtit till respektive högskola att anordna olika varianter av lärarutbildningar. Lärosätena låter i sin tur lärarstudenterna fritt välja ämneskombinationer. Lärarnas riksförbund anser att staten måste ta ett tydligare ansvar för dimensioneringen av lärarutbildningen. Det är önskvärt med en ökad specialisering av lärarutbildningen. Det är inte rimligt att i princip alla lärosäten kan anordna alla lärarutbildningar. Vi tror att staten genom Högskoleverket måste begränsa och i vissa fall dra in examensrätten för olika lärosäten. 3. Brister inom ämneskunskaperna Det är med ämneskunskaper kopplat till goda lärarkunskaper som grund, som lärarna ska bedriva sin undervisning. Utan djupa ämneskunskaper saknas förutsättningar för lärarna att bedriva en högkvalitativ undervisning. Dagens lärarutbildning har inneburit, med några få undantag, att ämneskunskaperna har nedprioriterats. Blivande gymnasielärare inom exempelvis moderna språk och matematik läser mindre inom sina ämnen i dag än i tidigare utbildning. Vi anser att det är bekymmersamt att kraven på ämnesdjup verkar variera kraftigt mellan olika lärosäten. I en studie där Högskoleverket har granskat hur mycket traditionell litteraturvetenskap de blivande svensklärarna får inom sin utbildning visar att det finns blivande lärare i svenska på gymnasiet som endast har med sig åtta poäng i litteraturvetenskap! 4. Studenterna kritiserar det allmänna utbildningsområdet I en undersökning som lärarorganisationerna presenterade 2006 var lärarstudenterna mest kritiska mot det allmänna utbildningsområdet, det vill säga den del av utbildningen där lärarrollen ska utvecklas i förhållande till de ämnen som studenten har läst. Det gällde bland annat centrala områden som betygsättning, konflikthantering och utvecklingssamtal. Det finns en uppenbar risk för att det allmänna utbildningsområdet blir lärarutbildningens slasktratt. Där ska alla lösningar på samhällets och skolans problem inrymmas. Vi anser att det är viktigt att det förs en konstruktiv diskussion kring lärarutbildningens innehåll, för att det ska vara möjligt måste det vara tydligt vilka delar som det allmänna utbildningsområdet innehåller. Eftersom utbildningen markant skiljer sig åt beroende på vilket lärosäte man studerar vid är detta i dag en omöjlighet. Lärarnas riksförbund anser att det ska finnas nationella kursplaner inom det allmänna utbildningsområdet. En kursplan som anpassas till den skolform och de ämnen som den blivande läraren avser att undervisa inom. 5. Inordna lärarutbildningen i Bolognaprocessen Det skulle vara olyckligt för Sverige och för lärarna om lärarutbildningen, som enda svenska högskoleutbildning, skulle stå utanför den europeiska normen. Den nya examensordningen som regeringen nu föreslår ska införas i all högre utbildning i Sverige från den 1 juli i år är en anpassning till det europeiska samarbetet. Det ska bli lättare att studera och arbeta i andra länder när utbildningarna blir jämförbara. Då måste även lärarutbildningen anpassas till det europeiska samarbetet. Därmed kommer forskningsmöjligheterna att regleras och kvaliteten höjas. Vi menar att regeringen bör hålla fast vid vad som är akademiskt riktigt och till intentionerna i den så kallade Bolognaöverenskommelsen, oavsett vad ideologer inom lärarutbildningarna anser om saken. Frågan är om Sverige ska ha en internationellt erkänd lärarutbildning, med tydliga kravnivåer, eller om lärarutbildningen även fortsättningsvis ska betecknas som ett akademiskt sorgebarn. 6. Stärk den verksamhetsförlagda utbildningen Studenter ska få en verksamhetsförlagd utbildning, eller praktik, i den omfattning som föreskrivs. Detta sker inte. När en större del av en statlig utbildning sker ute på skolorna måste resurser tillföras. Staten måste därför, på samma sätt som gäller för utbildningen till läkare, öronmärka medel för detta uppdrag. Vi vill se en lärarutbildning som bygger på kända kombinationer som enkelt ska kunna matcha kommunernas och de fristående skolornas behov av lärare. Vi anser att den lärarutbildningsutredning som kommer att tillsättas av regeringen bör överväga möjligheterna att för grundskolan inrätta en kombinerad klass- och ämneslärarutbildning. För att sedan successivt införa fler ämneslärare under senare delen av grundskolan. • En statlig utredning med uppdrag att göra en totalöversyn av lärarutbildningen måste tillsättas redan i vår. Översynen ska gälla både struktur och innehåll. • En bred politisk enighet med stöd från oppositionspartierna är eftersträvansvärd. Den borgerliga majoriteten bör också därför brett förankra de viktiga besluten om lärarutbildningen. Sverige behöver välutbildade lärare som förmedlar kunskap och kan ge eleverna redskap att möta yrkeslivets och framtidens krav. Därför förväntar vi oss att regeringen kommer att låta lärarutbildningen genomgå grundläggande förändringar, och att åtgärda de problem jag här tagit upp. METTA FJELKNER ", "article_category": "other"}
{"id": 32615, "headline": "Stjärnfotograf på fåfängans marknad", "summary": "Svensken Jonas Fredwall Karlsson är en av tolv fotografer på det glamorösa och prestigefyllda magasinet Vanity Fair i New York. Och allt började med pappas lådkamera.", "article": "NEW YORK. Den lille killen börjar fotografera med sin pappas Rolleiflex. Han fortsätter med att plåta skolans idrottsdagar och säljer bilderna till lokaltidningarna. Han vidareutbildar sig som fotograf och får jobb på en av Sveriges största tidningar och blir utnämnd till Årets fotograf. Därefter visar han sina bildar för en av världens mest respekterade tidskrifter. De gillar det han gör och erbjuder honom jobb. Nu har den lille killen blivit en vuxen man som reser jorden runt och fotograferar samtidens största personligheter och händelser. Visst låter det lite som en saga. Men det är en tämligen exakt om än grovt sammanfattad bild av Jonas Fredwall Karlssons yrkeskarriär och levnadsbana. Fyrtioett år gammal sitter han nu på Balthazar, en bistro i Soho på Manhattan som är mer fransk och mässingspolerad än någon motsvarighet i Paris. Hovmästaren gjorde en halv piruett runt svensken, som genast hänvisades till en av de åtråvärda avbalkningarna vid väggen. Detta är nämligen inte vilken Karlsson som helst utan en av endast tolv fotografer som privilegierats med kontrakt av Vanity Fair. I redaktionsrutan har Jonas Karlsson – ”Fredwall” har han lagt till ganska nyligen för att familjen ville ha ett och samma namn – sällskap av namn som Annie Leibovitz, Bruce Weber och David LaChapelle. Han har porträtterat ”alla” från Thor Heyerdahl, sir Edmund Hillary över Lance Armstrong till U2 och sångerskan Beyoncé. Hans reportagebilder från 11 september-attacken och det översvämningsdrabbade New Orleans får sägas tillhöra dokumentärfotohistorien. Nu sitter Jonas Fredwall Karlsson lätt rödbränd av Afrikas sol – han kom hem från ett uppdrag i Timbuktu i förra veckan – i en av Balthazars sobert blankslitna lädersoffor och rekapitulerar hur det gick till när han fick ett av världens mest åtråvärda fotografjobb: – Jag var frilans och gjorde mest reklam på den tiden, jag hade jobbat en hel del för Månadsjournalen men den hade ju lagt ner. Nu var jag i New York på ett snabbt jobb och fick för mig att jag skulle visa mina bilder för Vanity Fair. Jag hade väl inga kontakter där, men jag ringde växelnumret och fick till slut tala med någon sekreterares sekreterare som sade att lämna in bilder, det var det inte tal om. De hade ett helt rum fullt med arbetsprover från fotografer. Men jag budade i alla fall över boken med mina bilder det sista jag gjorde innan jag flög till Sverige. När jag kom upp på studion i Stockholm låg det ett fax från Vanity Fairs bildchef där det stod att hon ville träffa mig nästa gång jag kom till New York. Sammanträffandet ledde till återkommande uppdrag. För sju år sedan erbjöds Jonas Karlsson kontrakt. Han får dels betalt per jobb, dels ersättning för att han inte ska arbeta åt andra tidskrifter än de som ingår i Condé Nasts förlag. Tre månader efter publiceringen har han själv rättigheterna till bilderna. – Jag är väldigt nöjd med villkoren, men ännu mer nöjd med den kreativa friheten och den generösa budgeten. Under de år jag jobbat med Vanity Fair har jag aldrig hört någon säga: ”Det här går inte, det blir för dyrt, det är för besvärligt”. Det är klart att sådant främjar arbetslusten och ens egen motivation och skaparförmåga. Samtidigt inser jag ju att jag är väldigt privilegierad, jag är glad och tacksam för att ha fått den här möjligheten. Jonas Fredwall Karlsson tillbringar ungefär halva året på resande fot. Hemmet finns på Lidingö där han bor med hustrun Viveka, deras två barn Emma, 14 och Love, 12 samt labradoren Winston. – Vi har pratat om att bosätta oss i New York, men tills vidare funkar det bra så här. Kanske flyttar vi när barnen blir större. Dagen efter vårt möte ska han till Washington för att i Capitolium avbilda de kvarvarande i Ronald Reagans administration. Sedan väntar en reklamkampanj för Condé Nast – Det blir 35 olika porträtt tagna både i USA och i Europa. Allt från Sharon Stone och Alicia Keyes till Richard Branson och Jamie Oliver. Trots anhopningen av celebriteter på uppdragslistan har Jonas Fredwall Karlsson en anspråkslös, närmast blygsam framtoning. När det gäller jobbet är han dock kompromisslös. ”Jonas går gärna den där extra milen”, konstaterar Ron Bienner, journalist på Vanity Fair. – Man måste veta vad man vill och hålla fast vid sin vision, annars kan man lika gärna låta någon annan göra jobbet, säger han själv. ERIK OHLSSON är DN:s korrespondent i USA. erik.ohlsson@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32616, "headline": "Halvflaskor med stor bredd", "summary": "Vin på halvflaska är perfekt för två om man vill ha ett vin till förrätten och ett annat till varmrätten. Priserna är dessutom sänkta och urvalet förbättrat. Bengt-Göran Kronstam", "article": "TVÅ HALVFLASKOR kostar tyvärr mer än en helflaska. Det kan tyckas sniket, men är oundvikligt. Flaskan går lös på i princip lika mycket, etiketten likaså. Arbete och transport förändras inte och själva vinet är bara en mindre del av det du betalar. Det mesta går till skatter och pålägg. Det är därför ett lite dyrare vin ofta är mer prisvärt än ett billigare. I höstas justerade Systembolaget sina påslag för att göra halvflaskorna mer konkurrenskraftiga. Samtidigt breddades urvalet rejält. Av alkoholpolitisk idealism, kan man förmoda, i tron att vi dricker mindre av halvflaskor än ur trelitersboxar. Kanske är det så, men just den poängen känns minst sagt krystad. För egen del väljer jag halvflaskor när sällskapet är litet och jag ändå vill servera mer än ett vin till måltiden. Fyra små glas kan du krama ur en halvflaska, till nöds, och till förrätten kan det mycket väl räcka. Fyll på med en hela till huvudrätten och vips har du en festmiddag för två, tre eller fyra personer. Ju mindre flaska, desto snabbare mognar vinet. I det här fallet kan det ibland vara en fördel. Det du köper har oftast redan nått sin kulmen. Fast ibland kan det innebära att vinet till och med passerat bäst före-datum, om sådant fanns. Den aktuella årgången anges på Systembolagets hemsida endast för helflaskan och det är inte alls självfallet att de olika buteljstorlekarna förnyas jämsides. I listan recenseras de senaste årgångarna jag provat av respektive vin. DE MEST SJÄLVKLARA vinerna på halvflaska är champagne eller torr finosherry. Det första därför att ett glas räcker för att få humöret på topp, det andra därför att fino är en färskvara som bör konsumeras omgående. En annan gemensam nämnare är att dessa viner förmår reta aptiten mer än något annat. Champagner hittar du i tabellen och de behöver väl ingen närmare presentation. Inte heller de billigare mousserande. Möjligen kan sägas att det vore välkommet med de storsäljande Rotarivarianterna på halvflaska, men Graham Beck Chardonnay Pinot Noir Brut (nr 7507, 55 kr) är inget dåligt alternativ. När det gäller sherry är det inte lika lätt att övertyga. Fino Inocente (nr 8202, 49 kr) valdes i december till förra årets mest prisvärda starkvin på Systemet av landets ledande vinkritiker. Ändå måste man tillstå att det har lite av kännarprägel över sig. Å andra sidan brukar tillvänjningen gå snabbt om du gillar nya smakupplevelser. Med en smakrik hårdost, salta rostade mandlar eller några skivor av den spanska skinkan som kallas pata negra blir det här en smakstart som kan förföra vem som helst. En skvätt fino är dessutom en fenomenal smaksättare i en fisksoppa eller fisksås. Andra sherryvarianter har du i Amontillado del Puerto Almacenista Jose Luis Gonzales Obregon (nr 86869, 151 kr) och Palo Cortado Almacenista Vides (nr 86866, 151 kr). I en amontillado eller palo cortade har den lätta finokaraktären förvandlats till ett rytande lejon med ett bett som gör att jag brukar kalla dem ”lättkonjak” . Även här sitter ost, skinka, nötter och annat som en smäck till vinet. Men det finns många andra, mer normala viner att njuta av på halvflaska. Och det handlar inte bara om billiga budgetviner för singelhushåll, utan stundtals om eleganta festviner av bästa slag. Ett sådant är 2005 Chablis Saint Martin (nr 7143, 71 kr), en utmärkt och mycket fräsch, renfruktig chablis med längd och struktur som är både aptitretande, läskande och matvänlig. Men även 2006 El Cortejo Sauvignon Blanc (nr 6012, 32 kr), för mindre än hälften, kan lyfta maten rejält. I det vinet är fruktsyran än tydligare i en mer aromatisk än druvig stil. Samma druvsort hittar du i 2005 Sauvignon de Bordeaux (nr 4184, 42 kr). Doften är stor, god, aptitretande och druvtypisk, smaken frisk och mycket omedelbar i en lite äppelkartig, okomplicerad stil. Sauvignondruvan ingår även i 2005 Tcherga Misket & Sauvignon Blanc (nr 2268, 31 kr) från Bulgarien, men då med ett inslag av den lite kryddiga och muscadetlika misketdruvan. Resultatet blir ett trevligt, friskt, men samtidigt avrundat och lite skalbeskt vin. En betydligt mer avrundad smakpalett har du i 2005 Casillero del Diablo Chardonnay (nr 2075, 37 kr) från Chile. Doften är tydligt sötfruktig och alkoholmättad, smaken framträdande med både bra och välsnidad fruktarom. SAMMA VARUMÄRKE finns i det röda 2005 Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon (nr 2962, 37 kr) och betyget är identiskt. Upplägget är också detsamma med imponerande doft i exakt designad, förförisk stil. Smaken fyller på med en mjukmullig, sammetslen profil och en fin, mycket välgörande syra i lång, lagom fatrostad, ytterligt inbjudande stil. I den lättare stilen får 2005 Masi Valpolicella (nr 6998, 46 kr) högsta betyg, ett perfekt vin till fisk, fågel, pasta, pizza och ljust kött. 2003 Masi Campofiorin Ripasso (nr 5123, 55 kr) bygger på samma råvaror, men i en betydligt mer stringent och smakrik koncentration. Ännu ett snäpp upp har du listans tuffaste smaksensation i 2003 Masi Amarone Costasera (nr 2345, 123 kr). Det får dock en tuff match mot 2002 Amarone Classico (nr 12363, 84 kr), som säljs för ett mycket förmånligt jämförpris mot helflaskan. Du betalar bara fyra kronors pålägg om du köper två halvflaskor. Båda vinerna är intensivt smakrika med en stiltypisk bitterljuv profil, perfekt till en bit parmesan om du vill byta ut desserten mot ost. Även i det fallet kan en halvflaska räcka, särskilt när vinet är så här potent. Den så kundorienterade Miguel Torres finns förstås också med. 2002 Torres Gran Sangre de Toro Reserva (nr 2686, 42 kr) har en fyllig, lång smak med fräsch frukt och helt exakt fruktsyra i mycket ambitiös, väl genomförd stil. Från Spanien kommer även 2003 El Coto Crianza (nr 2211, 70 kr). Nu befinner vi oss i Rioja och doften är klassiskt vaniljtonad, smaken mjuk, mogen och lite sviskonknäckig. Samma profil, men i något mer traditionell och stallig stil, har du i 2004 Faustino VII (nr 22662, 39 kr). Franska klassiker bjuds också, från såväl Bordeaux som Bourgogne och Côtes-du-Rhône. Här hittar vi dessutom viner som tål att sparas ett tag. 2005 Le Cardinal (nr 3806, 41 kr) har en mycket ung, lite grönfruktig, samtidigt sötknäckig doft. Smaken är småsträv med bra frukt i hygglig, mycket snäll bordeauxstil. 2005 Bourgogne Rouge Pinot Noir (nr 5475, 46 kr) är mer sirligt med en kryddig, druvtypisk doft och en ren, god, mycket fräsch och lovande, mjuk pinotsmak. Även här är jämförpriset utmärkt, bara en femma mer än vad helflaskan kostar. Av de båda rhônevinerna 2004 Domaine du Vieux Lazaret (nr 2211, 95 kr) och 2003 Château Mont-Redon (nr 2811, 116 kr) väljer jag att dricka det senare först och sparar det första något år. Men båda är läckert finess- och nyansrika viner till all finare mat av kött och fågel. Bengt-Göran Kronstam är Söndags vinskribent. sondag@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32634, "headline": "\"Bara privata kvalitetsfonder kan säkra public service\"", "summary": "TV 4:s vd Jan Scherman: Medieföretagen är själva bäst lämpade att lösa frågan om hur kvalitetsjournalistiken ska utvecklas. Lars Leijonborg och Lars Adaktusson fikar efter att styra skattemedel till privata medieföretag. För SVT och Schibsted tycks inte nuvarande bidrag räcka till för att göra kvalitetsjournalistik. Samtidigt anser endast åtta procent av allmänheten att de får full valuta för sina licenspengar. Kanslihusets nya makthavare har inte vågat bryta med socialdemokratins mediepolitik. Därför borde starka privata medieföretag, exempelvis inom Bonnierkoncernen, bilda särskilda fonder för nya kvalitetssatsningar på samhällsbevakningen, skriver TV 4:s vd Jan Scherman och kommunikationsdirektör Göran Ellung.", "article": "Statliga kvalitetsfonder för tv kommer inte att öka mångfalden. Tvärtom, publicistisk självständighet gynnas inte av mer statlig styrning över tv-utbudet. Vi häpnar därför över att fp-ledaren Lars Leijonborg (DN Debatt 23/1) nu formar en allians med före detta SVT-reportern Lars Adaktusson (DN Debatt 5/1) i syfte att styra skattemedel till miljardvinstföretaget MTG och vår egen vinstrika Bonnierkoncern. Även framgångsrika Schibsted hakar på och välsignar den tänkta statliga dirigentpinnen över journalistiken. Det är minst sagt märkligt att utsikten till lite gratismedel förblindar så många inför de uppenbara riskerna med en central och statlig smakdomare, som ska fördela skattemedel till den journalistik som bedöms som finast och viktigast. Det vore självklart bättre om de privata medieföretagen på egen hand utvecklar sina kvalitetsprogram, och att public service utan politisk inblandning definierar sin roll i det nya tv-landskapet, gärna utan de ständiga och frikostiga höjningarna av licensmedel. Först då läggs grunden till en ny mångfald, med fler och bättre valmöjligheter för publiken. Men då måste alliansregeringen också våga forma en modern mediepolitik, utan arvegods från s-regeringen. Alltsedan det avslöjades att de borgerliga ministrarna ville styra Sveriges Television men inte betala licensen, har public service debatterats med en energi och intensitet som inte återspeglas i situationen på tv-marknaden. Eller som pekar på vad som är viktigt för tittarna. I en ny undersökning från Novus Opinion, beställd av TV 4, anser endast tolv procent av de tillfrågade borgerliga politikerna att licensavgiften är mycket väl värd pengarna. Samma fråga till allmänheten visar att endast åtta procent anser att de får full valuta för sina licenspengar. I undersökningen tillfrågades 1 300 personer varav 300 politiker. De här svaren stämmer väl överens med dagens tittarbeteende. Två av tre tittare väljer de kommersiella kanalerna. Endast en av tre ser på SVT, och den utvecklingen accelererar. I flera unga åldersgrupper, inte minst bland kvinnor, är till och med TV 3 och Kanal 5 större än SVT. Konsumenterna sätter alltså inte SVT i fokus. Det gör inte heller de tillfrågade borgerliga politikerna, i motsats till sin alliansregering. Arvegodset från socialdemokratin verkar starkt och trollbinder uppenbarligen kanslihusets nya makthavare, som ännu inte har vågat sätta ner foten och göra ett eget tydligt avtryck. Vi vet att det i den nya konkurrensen behövs resurser för att kunna erbjuda kvalitet och mångfald i utbudet. Men frågan är vem som ska stå för kostnaden. Vi menar att det enda legitima sättet att försvara sin publicistiska verksamhet är att klara finansieringen på egen hand. Endast då står journalistiken på helt fri grund, endast då kan publicisterna verka fullt ut i sin samhällsbevakande gärning. Ett tydligt sätt att visa på det egna ansvaret skulle, till exempel, kunna vara att det inom Bonnierkoncernen bildas en särskild kvalitetsfond som betalas av de företag som vill satsa ytterligare kraft på sin samhällsbevakning. Ett enkelt räkneexempel visar på hur stark en sådan satsning skulle kunna bli. Om ett begränsat antal Bonnierföretag som TV 4, till hälften också ägt av Proventus, Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri skulle avsätta en procent av sin omsättning så har vi snabbt en kvalitetsfond i storleksklassen 100 miljoner. Kvalitetsmedlen kan användas av respektive företag i helt nya, egna eller gemensamma, satsningar för att ytterligare fördjupa och förstärka kvaliteten på samhällsbevakningen i olika former. Publiceringen kan ske i flera medier och i alla nya publiceringsformer. Exemplet visar att medieföretagen själva är bäst lämpade att lösa frågan om hur man ska utveckla sin kvalitetsjournalistik. Det måste vara upp till var och en att fritt välja formerna, för ett område som inte bara kostar pengar utan definitivt också är lönsamt. Men Stenbeckföretaget MTG med sin miljardvinst vill hellre se en lösning där de kommersiella kanalerna tar del av licensmedlen. Den nyligen rekryterade SVT-medarbetaren Lars Adaktusson skrev första arbetsdagen hos Stenbeckföretaget MTG en artikel här på DN Debatt, där han argumenterade ivrigt för en kvalitetsfond med skattemedel att dela ut till medieägare som Stenbeck och Bonnier. Adaktusson verkar inte ha läst några av MTG:s bokslut. Men vi rekommenderar en snabb genomgång, så att Adaktusson enkelt kan se att rörelseresultatet för MTG, exklusive reavinster på aktier, landade på 1,28 miljarder för 2005. Det blir lite väl småsnålt, för att inte säga girigt, att kräva att politikerna ska införa en fondmodell som innebär att skattepengar ska fördelas till medieföretagen. Men den tyngsta invändningen är dock att det motverkar mångfalden att inrätta en ny statlig institution för utdelning av pengar till dem som enligt statliga smakdomare gör rätt sorts tv. Risken för ett allomfattande och ensidigt värderingsmönster ökar. Och utan att fördjupa sig i liknande modeller, som till exempel det statliga Filmavtalet där tv-bolagen unisont bidrar med pengar som filmkonsulenterna fördelar, kan vi bara konstatera att pluralismen alltid mår bra av olika ägare och olika typer av företag. Vi uppmanar därför både Lars Leijonborg och Lars Adaktusson att skrota drömmen om skattepengar som ska fördelas via \"statliga skönhetstester\". MTG kan liksom Bonnier införa sina egna kvalitetsfonder. Detsamma gäller framgångsrika Schibsted, där man nog måste utnämna direktören Gunnar Strömblad till den mest hängivne bidrags- och fondivraren som ju redan får mer än 60 miljoner om året i presstöd till Svenska Dagbladet. Först är nämnde Strömblad emot fonderna för att han inte vill berika TV 4 och Bonnier. Sedan är han för att även tidningsföretag ska kunna få lite statliga pengar eftersom han befarar att det kan bli svårt att i framtiden ha råd med kvalitetsjournalistik. Det är fascinerande med denna klagosång över att kvalitet kostar så mycket pengar. Vi inbillade oss att det var inom det området man hade bäst förutsättningar att få mest läsare och tittare, och därmed en bra lönsamhet. Mediedebatten har pågått alltsedan den förre kulturministerns erkännande att hon inte betalat tv-licensen. Och därmed tydligt visat att det inom den nya alliansen finns en stor tveksamhet till licensfinansiering av public service. Novus Opinions undersökning befäster detta, knappt varannan borgerlig politiker anser att SVT ska finansieras via tv-avgiften. Siffran blir ännu lägre om du frågar allmänheten. Om fondtanken drivits fram för att idégivarna tycker att SVT får för mycket pengar och gör för lite kvalitetstelevision, så kan vi förstå det bakomliggande motivet till fondförslaget. Samtidigt kämpar Sveriges Television med näbbar och klor för att tydliggöra och behålla sin roll som det kvalitativa alternativet för att få behålla sina licensmedel, sponsorpengar, produktplacering och dold företagsfinansiering av enskilda program I en DN Debatt artikel (22/1) skriver nya vd:n Eva Hamilton att SVT nu måste vässa sin nyhetsverksamhet. Medlet till framgång är att tillsätta ytterligare chefer. De kommersiella kanalernas samhällsbevakning avfärdar hon med att påstå att programmen sänds när tittarna har gått och lagt sig. Den debattnivån och insikten om TV 4:s och andra kommersiella kanalers verksamhet och popularitet säger tyvärr det mesta om varför Sveriges Television befinner sig i kris och har svårt att finna sina målgrupper. SVT har helt enkelt inte haft koll på utvecklingen som har skett inom medieområdet de senaste tio åren. Frågan är om tillsättandet av nya chefer räcker för att klargöra den position som public service bör ta. Men förhoppningen är kanske att agerandet imponerar så stort på beslutsfattarna att SVT får behålla sina licensmedel i storleksklassen fyra miljarder om året och dessutom får behålla sina kommersiella intäkter. Men vi tycker att fyra miljarder borde räcka till en samhällsbevakning i världsklass. Om man mot detta ställer reklammarknadens cirka fyra miljarder och det stora antalet kommersiella kanaler som delar på den summan och ser vad de får ut av sin verksamhet så framträder SVT:s misshushållning med sina resurser i ett nytt ljus. Vi båda har lång erfarenhet från Sveriges Televisions nyhetsverksamhet och har dessutom arbetat på TV 4 sedan kanalen startade. TV 4 sände under förra året nyheter 14 gånger per dygn, \"Nyhetsmorgon\" sänder 365 dagar om året. \"Kalla fakta\" är Sveriges mest prisbelönta samhällsprogram alla kategorier. Men vi kan och ska givetvis bli bättre. Vi behöver mer granskande journalistik. Vi behöver inte mer statlig styrning av medierna. Det bidrar bara till likriktning. SVT behöver inte mer ekonomiskt stöd, utan i stället långsiktighet, tydlighet i sitt uppdrag och att bli av med den politiska inblandningen. En politisk styrning som börjar bli besvärande till och med för oss som jobbar i ett konkurrerande tv-företag med ett stort eget public service-utbud. I Novus Opinions undersökning ställdes frågan vilken kanal som allmänheten sätter främst, 42 procent svarade TV 4 - endast 19 procent hade SVT 1 som sitt förstaval. Och tittarna väljer inte bara underhållning, de är samhällsintresserade och vill bli informerade av självständiga medier, inte serverade nyheter eller \"kvalitetsprogram\" som har passerat en statlig smakjury. Jan Scherman Göran Ellung ", "article_category": "other"}
{"id": 32635, "headline": "”Bara privata kvalitetsfonder kan säkra public service”", "summary": "TV 4:s vd Jan Scherman: Medieföretagen är själva bäst lämpade att lösa frågan om hur kvalitetsjournalistiken ska utvecklas.Lars Leijonborg och Lars Adaktusson fikar efter att styra skattemedel till privata medieföretag. För SVT och Schibsted tycks inte nuvarande bidrag räcka till för att göra kvalitetsjournalistik. Samtidigt anser endast åtta procent av allmänheten att de får full valuta för sina licenspengar. Kanslihusets nya makthavare har inte vågat bryta med socialdemokratins mediepolitik. Därför borde starka privata medieföretag, exempelvis inom Bonnierkoncernen, bilda särskilda fonder för nya kvalitetssatsningar på samhällsbevakningen, skriver TV 4:s vd Jan Scherman och kommunikationsdirektör Göran Ellung.", "article": "Statliga kvalitetsfonder för tv kommer inte att öka mångfalden. Tvärtom, publicistisk självständighet gynnas inte av mer statlig styrning över tv-utbudet. Vi häpnar därför över att fp-ledaren Lars Leijonborg (DN Debatt 23/1) nu formar en allians med före detta SVT-reportern Lars Adaktusson (DN Debatt 5/1) i syfte att styra skattemedel till miljardvinstföretaget MTG och vår egen vinstrika Bonnierkoncern. Även framgångsrika Schibsted hakar på och välsignar den tänkta statliga dirigentpinnen över journalistiken. Det är minst sagt märkligt att utsikten till lite gratismedel förblindar så många inför de uppenbara riskerna med en central och statlig smakdomare, som ska fördela skattemedel till den journalistik som bedöms som finast och viktigast. Det vore självklart bättre om de privata medieföretagen på egen hand utvecklar sina kvalitetsprogram, och att public service utan politisk inblandning definierar sin roll i det nya tv-landskapet, gärna utan de ständiga och frikostiga höjningarna av licensmedel. Först då läggs grunden till en ny mångfald, med fler och bättre valmöjligheter för publiken. Men då måste alliansregeringen också våga forma en modern mediepolitik, utan arvegods från s-regeringen. Alltsedan det avslöjades att de borgerliga ministrarna ville styra Sveriges Television men inte betala licensen, har public service debatterats med en energi och intensitet som inte återspeglas i situationen på tv-marknaden. Eller som pekar på vad som är viktigt för tittarna. I en ny undersökning från Novus Opinion, beställd av TV 4, anser endast tolv procent av de tillfrågade borgerliga politikerna att licensavgiften är mycket väl värd pengarna. Samma fråga till allmänheten visar att endast åtta procent anser att de får full valuta för sina licenspengar. I undersökningen tillfrågades 1 300 personer varav 300 politiker. De här svaren stämmer väl överens med dagens tittarbeteende. Två av tre tittare väljer de kommersiella kanalerna. Endast en av tre ser på SVT, och den utvecklingen accelererar. I flera unga åldersgrupper, inte minst bland kvinnor, är till och med TV 3 och Kanal 5 större än SVT. Konsumenterna sätter alltså inte SVT i fokus. Det gör inte heller de tillfrågade borgerliga politikerna, i motsats till sin alliansregering. Arvegodset från socialdemokratin verkar starkt och trollbinder uppenbarligen kanslihusets nya makthavare, som ännu inte har vågat sätta ner foten och göra ett eget tydligt avtryck. Vi vet att det i den nya konkurrensen behövs resurser för att kunna erbjuda kvalitet och mångfald i utbudet. Men frågan är vem som ska stå för kostnaden. Vi menar att det enda legitima sättet att försvara sin publicistiska verksamhet är att klara finansieringen på egen hand. Endast då står journalistiken på helt fri grund, endast då kan publicisterna verka fullt ut i sin samhällsbevakande gärning. Ett tydligt sätt att visa på det egna ansvaret skulle, till exempel, kunna vara att det inom Bonnierkoncernen bildas en särskild kvalitetsfond som betalas av de företag som vill satsa ytterligare kraft på sin samhällsbevakning. Ett enkelt räkneexempel visar på hur stark en sådan satsning skulle kunna bli. Om ett begränsat antal Bonnierföretag som TV 4, till hälften också ägt av Proventus, Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri skulle avsätta en procent av sin omsättning så har vi snabbt en kvalitetsfond i storleksklassen 100 miljoner. Kvalitetsmedlen kan användas av respektive företag i helt nya, egna eller gemensamma, satsningar för att ytterligare fördjupa och förstärka kvaliteten på samhällsbevakningen i olika former. Publiceringen kan ske i flera medier och i alla nya publiceringsformer. Exemplet visar att medieföretagen själva är bäst lämpade att lösa frågan om hur man ska utveckla sin kvalitetsjournalistik. Det måste vara upp till var och en att fritt välja formerna, för ett område som inte bara kostar pengar utan definitivt också är lönsamt. Men Stenbeckföretaget MTG med sin miljardvinst vill hellre se en lösning där de kommersiella kanalerna tar del av licensmedlen. Den nyligen rekryterade SVT-medarbetaren Lars Adaktusson skrev första arbetsdagen hos Stenbeckföretaget MTG en artikel här på DN Debatt, där han argumenterade ivrigt för en kvalitetsfond med skattemedel att dela ut till medieägare som Stenbeck och Bonnier. Adaktusson verkar inte ha läst några av MTG:s bokslut. Men vi rekommenderar en snabb genomgång, så att Adaktusson enkelt kan se att rörelseresultatet för MTG, exklusive reavinster på aktier, landade på 1,28 miljarder för 2005. Det blir lite väl småsnålt, för att inte säga girigt, att kräva att politikerna ska införa en fondmodell som innebär att skattepengar ska fördelas till medieföretagen. Men den tyngsta invändningen är dock att det motverkar mångfalden att inrätta en ny statlig institution för utdelning av pengar till dem som enligt statliga smakdomare gör rätt sorts tv. Risken för ett allomfattande och ensidigt värderingsmönster ökar. Och utan att fördjupa sig i liknande modeller, som till exempel det statliga Filmavtalet där tv-bolagen unisont bidrar med pengar som filmkonsulenterna fördelar, kan vi bara konstatera att pluralismen alltid mår bra av olika ägare och olika typer av företag. Vi uppmanar därför både Lars Leijonborg och Lars Adaktusson att skrota drömmen om skattepengar som ska fördelas via ”statliga skönhetstester”. MTG kan liksom Bonnier införa sina egna kvalitetsfonder. Detsamma gäller framgångsrika Schibsted, där man nog måste utnämna direktören Gunnar Strömblad till den mest hängivne bidrags- och fondivraren som ju redan får mer än 60 miljoner om året i presstöd till Svenska Dagbladet. Först är nämnde Strömblad emot fonderna för att han inte vill berika TV 4 och Bonnier. Sedan är han för att även tidningsföretag ska kunna få lite statliga pengar eftersom han befarar att det kan bli svårt att i framtiden ha råd med kvalitetsjournalistik. Det är fascinerande med denna klagosång över att kvalitet kostar så mycket pengar. Vi inbillade oss att det var inom det området man hade bäst förutsättningar att få mest läsare och tittare, och därmed en bra lönsamhet. Mediedebatten har pågått alltsedan den förre kulturministerns erkännande att hon inte betalat tv-licensen. Och därmed tydligt visat att det inom den nya alliansen finns en stor tveksamhet till licensfinansiering av public service. Novus Opinions undersökning befäster detta, knappt varannan borgerlig politiker anser att SVT ska finansieras via tv-avgiften. Siffran blir ännu lägre om du frågar allmänheten. Om fondtanken drivits fram för att idégivarna tycker att SVT får för mycket pengar och gör för lite kvalitetstelevision, så kan vi förstå det bakomliggande motivet till fondförslaget. Samtidigt kämpar Sveriges Television med näbbar och klor för att tydliggöra och behålla sin roll som det kvalitativa alternativet för att få behålla sina licensmedel, sponsorpengar, produktplacering och dold företagsfinansiering av enskilda program I en DN Debatt artikel (22/1) skriver nya vd:n Eva Hamilton att SVT nu måste vässa sin nyhetsverksamhet. Medlet till framgång är att tillsätta ytterligare chefer. De kommersiella kanalernas samhällsbevakning avfärdar hon med att påstå att programmen sänds när tittarna har gått och lagt sig. Den debattnivån och insikten om TV 4:s och andra kommersiella kanalers verksamhet och popularitet säger tyvärr det mesta om varför Sveriges Television befinner sig i kris och har svårt att finna sina målgrupper. SVT har helt enkelt inte haft koll på utvecklingen som har skett inom medieområdet de senaste tio åren. Frågan är om tillsättandet av nya chefer räcker för att klargöra den position som public service bör ta. Men förhoppningen är kanske att agerandet imponerar så stort på beslutsfattarna att SVT får behålla sina licensmedel i storleksklassen fyra miljarder om året och dessutom får behålla sina kommersiella intäkter. Men vi tycker att fyra miljarder borde räcka till en samhällsbevakning i världsklass. Om man mot detta ställer reklammarknadens cirka fyra miljarder och det stora antalet kommersiella kanaler som delar på den summan och ser vad de får ut av sin verksamhet så framträder SVT:s misshushållning med sina resurser i ett nytt ljus. Vi båda har lång erfarenhet från Sveriges Televisions nyhetsverksamhet och har dessutom arbetat på TV 4 sedan kanalen startade. TV 4 sände under förra året nyheter 14 gånger per dygn, ”Nyhetsmorgon” sänder 365 dagar om året. ”Kalla fakta” är Sveriges mest prisbelönta samhällsprogram alla kategorier. Men vi kan och ska givetvis bli bättre. Vi behöver mer granskande journalistik. Vi behöver inte mer statlig styrning av medierna. Det bidrar bara till likriktning. SVT behöver inte mer ekonomiskt stöd, utan i stället långsiktighet, tydlighet i sitt uppdrag och att bli av med den politiska inblandningen. En politisk styrning som börjar bli besvärande till och med för oss som jobbar i ett konkurrerande tv-företag med ett stort eget public service-utbud. I Novus Opinions undersökning ställdes frågan vilken kanal som allmänheten sätter främst, 42 procent svarade TV 4 – endast 19 procent hade SVT 1 som sitt förstaval. Och tittarna väljer inte bara underhållning, de är samhällsintresserade och vill bli informerade av självständiga medier, inte serverade nyheter eller ”kvalitetsprogram” som har passerat en statlig smakjury. JAN SCHERMAN GÖRAN ELLUNG ", "article_category": "other"}
{"id": 32668, "headline": "Kunskap och dialog rätt vapen mot våldet", "summary": "En skola i Soweto i Sydafrika har på nio år lyckats gå från våld, trakasserier och frånvarande lärare, till hängivna elever, prydliga klassrum och uppsluppna fikapauser i lärarrummet. Hur gick det till? God kommunikation mellan lärare och elever, svarar eleverna samstämt.", "article": "JOHANNESBURG. Bhukulani Secondary School i Soweto är inte som andra skolor i Sydafrika. Här råder ordning och disciplin, lärarna är entusiastiska och motiverade, och eleverna gör bättre och bättre ifrån sig för varje år som går. Natten till den 28 december i fjol hade säkert de flesta avgångselever i den sydafrikanska gymnasieskolan svårt att somna. Man kan lätt tänka sig hur många av dem låg och vred sig i lakanen, med en ängslig oro i magen. Andra kanske hoppfullt höll om sina tummar, och drömde om en storslagen morgondag med ära och beröm. Den 28 december publicerades nämligen resultaten från årets slutprov i grundskolan, under sedvanlig uppståndelse och dramatik. I den sydafrikanska skolan är det otvetydigt den viktigaste dagen på året – för många elever en avgörande dag i livet. Endast de som får tillräckligt goda betyg kan söka vidare till universitet. Vid Bhukulani Secondary School, i den tradionellt svarta och fattiga förorten Soweto i Johannesburg, blev den 28 december 2006 en lyckans dag. Hela 97 procent av skolans utgångselever fick godkänt i slutprovet, och ett livligt foto på några av de firande eleverna prydde landets största dagstidning dagen därpå. För att vara en fattig skola i ett fattigt område är det ett närmast osannolikt resultat. Med tanke på att endast 21 procent av eleverna klarade samma slutprov för knappt ett årtionde sedan är det än mer fantastiskt. På nio år har skolan gått från en vardag med våld, trakasserier och frånvarande lärare, till en vardag med hängivna elever, prydliga klassrum och uppsluppna fikapauser i lärarrummet. – Jag var tvungen att motivera lärare och elever, och få dem att inse att deras framtid ligger i deras egna händer, säger Mduduzi Mathe, som tog över som skolans rektor 1998. Hans första jobb på Bhukulani Secondary School var som matematiklärare i mitten av 1980-talet, mitt under den repressiva apartheidpolitiken. Enligt lag fick svarta skolbarn inte lära sig något särskilt avancerat eller meningsfullt i skolan, eftersom de ändå bara skulle arbeta som trädgårdsmästare och hembiträden efteråt. – Men det var ändå relativt lugnt på skolan vid den tiden, och en hel del undervisning som pågick, berättar Mduduzi Mathe. Mot slutet av 1980-talet började det att gå utför, menar han. Lärarkåren blev allt mer politiserad, och skolbarnen ägnade sig mest åt att demonstrera mot apartheidregimen på gatorna i Soweto. När landet sedan demokratiserades 1994 fanns ingen fungerande struktur att falla tillbaka på. Som på så många andra underfinansierade skolor för svarta skolbarn rådde kaos och oordning. – Till och med den här skolan var ett farligt ställe. Det var en massa bråk mellan elever som kom till skolan med knivar och till och med skjutvapen, berättar Mduduzi Mathe. De hela metalluckorna för fönstren i skolsalarna är en kvarleva från den tiden. I dag håller ett nytt, ordentligt stängsel ovälkomna bråkstakar utanför skolgården. Rektors kontor är ett litet rum intill lärarrummet, som fylls upp av ett gigantiskt gammalt träbord belamrat med pärmar och pappershögar. Vid den enda datorn som skolledningen har sitter en av skolans två kvinnliga studierektorer, Pepy Nkosi, och pusslar ihop terminens schema. Det sydafrikanska skolåret som börjar i januari och slutar i december består av fyra terminer. Bhukulani Secondary School har 1 280 elever i årskurserna 8 till 12, alla mellan 13 och 18 år gamla. – De flesta av eleverna kommer härifrån området, men en del kommer längre bort ifrån. En del föräldrar insisterar på att deras barn ska gå i just den här skolan, och de kan resa upp till trettio kilometer bara åt ena hållet, berättar Mduduzi Mathe. Det finns ingen skolbuss, ingen gymnastiksal, ingen bollplan på skolgården, ingen skolsköterska, ingen lunchmatsal. Eleverna äter i stället sin medhavda matsäck – ofta en yoghurt, chips eller frukt – i solen utanför de gula tegellängorna med skolsalar. – Ibland är vi femtio elever i en klass, berättar 17-åriga Nombuso Mthethwa och 16-åriga Sanelisiwe Nzimande, som båda just börjat sista årskursen. De stora klasserna är ett av få negativa omdömen de kan ge sin skola. När de i stället ska förklara varför den fungerar så bra återkommer de gång på gång till att kommunikationen mellan lärarna och eleverna är lätt och bra, och att lärarna är duktiga pedagoger. – För det mesta förstår jag precis vad de talar om, säger Nombuso Mthethwa. – Vi har bra disciplin här. Lärarna talar med oss och ger oss råd, säger vad som är rätt eller fel och sedan är det upp till oss, tillägger hon. Många andra skolor är inte som Bhukulani Secondary School. I en rapport till den sydafrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, SAHRC, beskriver en nationell barnrättighetsorganisation Sydafrikas skolor som några av de farligaste platser ett barn kan vistas på. Våld och trakasserier förekommer såväl inne på skolorna som runt omkring. Två tredjedelar av alla skolor i Kapstaden ligger i områden med hög kriminalitet, och det är inte ovanligt att skolbarnen rånas på sina mobiltelefoner eller busspengar på väg till eller från skolan. Det händer också att särskilt flickor utsätts för sexuella övergrepp inne på skolorna. En sexårig flicka våldtogs på en skoltoalett för två år sedan. Även lärare gör sig skyldiga till övergrepp. – Det finns lärare som utnyttjar särskilt fattiga elever, och använder sig av pengar för att locka dem till sig. De utnyttjar det faktum att en del barn kommer till skolan på fastande mage och inte har något med sig att äta, berättar 37-årige Phinda Mazibuko, som undervisar i engelska på Bhukulani Secondary School. – De blundar för vår moral och våra principer som lärare, och glömmer bort att läraryrket är ett kall, tillägger han. När Mduduzi Mathe tillträdde som rektor 1998 var hans första prioritet att förändra arbetsklimatet för lärarna. Han ville se ett slut på politiken i klassrummen, och svågerpolitiken i lärarrummet. Från och med nu var det endast meriter som kunde leda till befordran, och inte vänskapsband som under den tidigare rektorn. När han väl samlat lärarna bakom sig tog han sig an eleverna, och fann att något så enkelt som att hålla skoldörren öppen en extra timme för läxläsning kunde få stora effekter. – Det bästa med skolan som arbetsplats är sammanhållningen bland lärarna. Planeringen från ledningen fungerar bra, vi har stöd från området runt omkring och från utbildningsdepartementet, och både lärare och elever är generellt engagerade, hävdar engelskläraren Phinda Mazibuko. I ett hänseende ligger Bhukulani Secondary School dock långt efter många andra skolor i det moderna Sydafrika. Samtliga elever på skolan är svarta, och det finns ingen elev från en vit, indisk eller färgad familj. Däremot är det många skolbarn från området, både fattiga och mer välbeställda, som väljer att betala för att gå i en av de bättre privatskolorna i de traditionellt vita förorterna till Johannesburg. – Integrationen i Sydafrika är bara en dröm, det gäller hela samhället. Våra barn måste ge sig av till deras skolor, man ser aldrig några vita elever komma ut till Soweto, säger Phinda Mazibuko. Att de inte har några vita, indiska eller färgade klasskamrater är dock inget som bekymrar Nombuso Mthethwa och Sanelisiwe Nzimande. Som ett tecken på hur sakta integreringen mellan olika folkgrupper ibland går i det moderna Sydafrika berättar de att de aldrig ens reflekterat över att de inte har några vita klasskamrater. – För mig är det helt normalt att vi bara är svarta här, för jag har bara gått i sådana skolor. Jag tycker inte det är fel, säger Nombuso Mthethwa. En attitydundersökning som gjordes bland sydafrikaner i slutet av förra året visar att en majoritet anser att skolorna i dag bör vara integrerade, men att många fler svarta än vita sydafrikaner är för integrering. Endast drygt hälften av de vita sydafrikanerna, 53 procent, anser att elever från olika folkgrupper bör gå i samma skola. Trots att det finns elva nationella språk i landet och endast en minoritet talar engelska som modersmål, anser dock en majoritet att engelska ska vara undervisningsspråk i skolan. De flesta anser också att samtliga skolor bör vara för både flickor och pojkar, och att man inte bör ha skolor som lär ut en specifik religion. Fysisk bestraffning är inte längre tillåtet. På Bhukulani Secondary School varnas stökiga elever först av skolledningen, och sedan försöker man reda ut problemen tillsammans med elevernas föräldrar. I värsta fall väntar avstängning från skolan. Nombuso Mthethwa och Sanelisiwe Nzimande anser att det viktigaste är att få en god kunskapsgrund med sig från grundskolan, för vidare studier. Båda hoppas dessutom på en framtid som ingenjörer, något som var i stort sett otänkbart för deras föräldrars generation under apartheid. Ingen av deras föräldrar har ens gått ut grundskolan. – Jag tycker att det är viktigt att vi får med oss en god självkänsla, och att vi lär oss att vara stolta över oss själva, säger Sanelisiwe Nzimande. En fråga tycks engagera såväl elever som lärare och ledning på Bhukulani Secondary School just nu. Utbildningsdepartementet är på väg att ta bort kravet på skoluniform i skolan, och detta upprör. Eleverna befarar att det kan leda till mobbning av de elever som är fattigare och inte har råd att köpa trendiga kläder, medan lärare och övrig skolpersonal är rädda för att det innebär att det inte längre går att se om det är någon obehörig ungdom inne på skolan. – När barnen sätter på sig skoluniformen förbereder de sig också för en dags undervisning. Jag tycker verkligen att skoluniformen är väldigt viktig, säger rektor Mduduzi Mathe. Det tycks också råda en enighet om att de tuffa slutproven efter tolfte klass är en bra idé, hur nervöst det än kan vara inför provresultaten. Betyg är trots allt något som sydafrikanska elever är vana vid från första skolåret. – Om man inte sätter betyg på eleverna, hur ska man då veta om de är mogna att gå vidare till nästa årskurs, undrar Mduduzi Mathe, och lyfter skeptiskt på ögonbrynen åt idén om en betygslös grundskola. Anna Koblanck DN:s korrespondent insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32670, "headline": "Kunskap och dialog rätt vapen mot våldet", "summary": "En skola i Soweto i Sydafrika har på nio år lyckats gå från våld, trakasserier och frånvarande lärare, till hängivna elever, prydliga klassrum och uppsluppna fikapauser i lärarrummet. Hur gick det till God kommunikation mellan lärare och elever, svarar eleverna samstämt.", "article": "JOHANNESBURG. Bhukulani Secondary School i Soweto är inte som andra skolor i Sydafrika. Här råder ordning och disciplin, lärarna är entusiastiska och motiverade, och eleverna gör bättre och bättre ifrån sig för varje år som går. Natten till den 28 december i fjol hade säkert de flesta avgångselever i den sydafrikanska gymnasieskolan svårt att somna. Man kan lätt tänka sig hur många av dem låg och vred sig i lakanen, med en ängslig oro i magen. Andra kanske hoppfullt höll om sina tummar, och drömde om en storslagen morgondag med ära och beröm. Den 28 december publicerades nämligen resultaten från årets slutprov i grundskolan, under sedvanlig uppståndelse och dramatik. I den sydafrikanska skolan är det otvetydigt den viktigaste dagen på året – för många elever en avgörande dag i livet. Endast de som får tillräckligt goda betyg kan söka vidare till universitet. Vid Bhukulani Secondary School, i den tradionellt svarta och fattiga förorten Soweto i Johannesburg, blev den 28 december 2006 en lyckans dag. Hela 97 procent av skolans utgångselever fick godkänt i slutprovet, och ett livligt foto på några av de firande eleverna prydde landets största dagstidning dagen därpå. För att vara en fattig skola i ett fattigt område är det ett närmast osannolikt resultat. Med tanke på att endast 21 procent av eleverna klarade samma slutprov för knappt ett årtionde sedan är det än mer fantastiskt. På nio år har skolan gått från en vardag med våld, trakasserier och frånvarande lärare, till en vardag med hängivna elever, prydliga klassrum och uppsluppna fikapauser i lärarrummet. – Jag var tvungen att motivera lärare och elever, och få dem att inse att deras framtid ligger i deras egna händer, säger Mduduzi Mathe, som tog över som skolans rektor 1998. Hans första jobb på Bhukulani Secondary School var som matematiklärare i mitten av 1980-talet, mitt under den repressiva apartheidpolitiken. Enligt lag fick svarta skolbarn inte lära sig något särskilt avancerat eller meningsfullt i skolan, eftersom de ändå bara skulle arbeta som trädgårdsmästare och hembiträden efteråt. – Men det var ändå relativt lugnt på skolan vid den tiden, och en hel del undervisning som pågick, berättar Mduduzi Mathe. Mot slutet av 1980-talet började det att gå utför, menar han. Lärarkåren blev allt mer politiserad, och skolbarnen ägnade sig mest åt att demonstrera mot apartheidregimen på gatorna i Soweto. När landet sedan demokratiserades 1994 fanns ingen fungerande struktur att falla tillbaka på. Som på så många andra underfinansierade skolor för svarta skolbarn rådde kaos och oordning. – Till och med den här skolan var ett farligt ställe. Det var en massa bråk mellan elever som kom till skolan med knivar och till och med skjutvapen, berättar Mduduzi Mathe. De hela metalluckorna för fönstren i skolsalarna är en kvarleva från den tiden. I dag håller ett nytt, ordentligt stängsel ovälkomna bråkstakar utanför skolgården. Rektors kontor är ett litet rum intill lärarrummet, som fylls upp av ett gigantiskt gammalt träbord belamrat med pärmar och pappershögar. Vid den enda datorn som skolledningen har sitter en av skolans två kvinnliga studierektorer, Pepy Nkosi, och pusslar ihop terminens schema. Det sydafrikanska skolåret som börjar i januari och slutar i december består av fyra terminer. Bhukulani Secondary School har 1 280 elever i årskurserna 8 till 12, alla mellan 13 och 18 år gamla. – De flesta av eleverna kommer härifrån området, men en del kommer längre bort ifrån. En del föräldrar insisterar på att deras barn ska gå i just den här skolan, och de kan resa upp till trettio kilometer bara åt ena hållet, berättar Mduduzi Mathe. Det finns ingen skolbuss, ingen gymnastiksal, ingen bollplan på skolgården, ingen skolsköterska, ingen lunchmatsal. Eleverna äter i stället sin medhavda matsäck – ofta en yoghurt, chips eller frukt – i solen utanför de gula tegellängorna med skolsalar. – Ibland är vi femtio elever i en klass, berättar 17-åriga Nombuso Mthethwa och 16-åriga Sanelisiwe Nzimande, som båda just börjat sista årskursen. De stora klasserna är ett av få negativa omdömen de kan ge sin skola. När de i stället ska förklara varför den fungerar så bra återkommer de gång på gång till att kommunikationen mellan lärarna och eleverna är lätt och bra, och att lärarna är duktiga pedagoger. – För det mesta förstår jag precis vad de talar om, säger Nombuso Mthethwa. – Vi har bra disciplin här. Lärarna talar med oss och ger oss råd, säger vad som är rätt eller fel och sedan är det upp till oss, tillägger hon. Många andra skolor är inte som Bhukulani Secondary School. I en rapport till den sydafrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, SAHRC, beskriver en nationell barnrättighetsorganisation Sydafrikas skolor som några av de farligaste platser ett barn kan vistas på. Våld och trakasserier förekommer såväl inne på skolorna som runt omkring. Två tredjedelar av alla skolor i Kapstaden ligger i områden med hög kriminalitet, och det är inte ovanligt att skolbarnen rånas på sina mobiltelefoner eller busspengar på väg till eller från skolan. Det händer också att särskilt flickor utsätts för sexuella övergrepp inne på skolorna. En sexårig flicka våldtogs på en skoltoalett för två år sedan. Även lärare gör sig skyldiga till övergrepp. – Det finns lärare som utnyttjar särskilt fattiga elever, och använder sig av pengar för att locka dem till sig. De utnyttjar det faktum att en del barn kommer till skolan på fastande mage och inte har något med sig att äta, berättar 37-årige Phinda Mazibuko, som undervisar i engelska på Bhukulani Secondary School. – De blundar för vår moral och våra principer som lärare, och glömmer bort att läraryrket är ett kall, tillägger han. När Mduduzi Mathe tillträdde som rektor 1998 var hans första prioritet att förändra arbetsklimatet för lärarna. Han ville se ett slut på politiken i klassrummen, och svågerpolitiken i lärarrummet. Från och med nu var det endast meriter som kunde leda till befordran, och inte vänskapsband som under den tidigare rektorn. När han väl samlat lärarna bakom sig tog han sig an eleverna, och fann att något så enkelt som att hålla skoldörren öppen en extra timme för läxläsning kunde få stora effekter. – Det bästa med skolan som arbetsplats är sammanhållningen bland lärarna. Planeringen från ledningen fungerar bra, vi har stöd från området runt omkring och från utbildningsdepartementet, och både lärare och elever är generellt engagerade, hävdar engelskläraren Phinda Mazibuko. I ett hänseende ligger Bhukulani Secondary School dock långt efter många andra skolor i det moderna Sydafrika. Samtliga elever på skolan är svarta, och det finns ingen elev från en vit, indisk eller färgad familj. Däremot är det många skolbarn från området, både fattiga och mer välbeställda, som väljer att betala för att gå i en av de bättre privatskolorna i de traditionellt vita förorterna till Johannesburg. – Integrationen i Sydafrika är bara en dröm, det gäller hela samhället. Våra barn måste ge sig av till deras skolor, man ser aldrig några vita elever komma ut till Soweto, säger Phinda Mazibuko. Att de inte har några vita, indiska eller färgade klasskamrater är dock inget som bekymrar Nombuso Mthethwa och Sanelisiwe Nzimande. Som ett tecken på hur sakta integreringen mellan olika folkgrupper ibland går i det moderna Sydafrika berättar de att de aldrig ens reflekterat över att de inte har några vita klasskamrater. – För mig är det helt normalt att vi bara är svarta här, för jag har bara gått i sådana skolor. Jag tycker inte det är fel, säger Nombuso Mthethwa. En attitydundersökning som gjordes bland sydafrikaner i slutet av förra året visar att en majoritet anser att skolorna i dag bör vara integrerade, men att många fler svarta än vita sydafrikaner är för integrering. Endast drygt hälften av de vita sydafrikanerna, 53 procent, anser att elever från olika folkgrupper bör gå i samma skola. Trots att det finns elva nationella språk i landet och endast en minoritet talar engelska som modersmål, anser dock en majoritet att engelska ska vara undervisningsspråk i skolan. De flesta anser också att samtliga skolor bör vara för både flickor och pojkar, och att man inte bör ha skolor som lär ut en specifik religion. Fysisk bestraffning är inte längre tillåtet. På Bhukulani Secondary School varnas stökiga elever först av skolledningen, och sedan försöker man reda ut problemen tillsammans med elevernas föräldrar. I värsta fall väntar avstängning från skolan. Nombuso Mthethwa och Sanelisiwe Nzimande anser att det viktigaste är att få en god kunskapsgrund med sig från grundskolan, för vidare studier. Båda hoppas dessutom på en framtid som ingenjörer, något som var i stort sett otänkbart för deras föräldrars generation under apartheid. Ingen av deras föräldrar har ens gått ut grundskolan. – Jag tycker att det är viktigt att vi får med oss en god självkänsla, och att vi lär oss att vara stolta över oss själva, säger Sanelisiwe Nzimande. En fråga tycks engagera såväl elever som lärare och ledning på Bhukulani Secondary School just nu. Utbildningsdepartementet är på väg att ta bort kravet på skoluniform i skolan, och detta upprör. Eleverna befarar att det kan leda till mobbning av de elever som är fattigare och inte har råd att köpa trendiga kläder, medan lärare och övrig skolpersonal är rädda för att det innebär att det inte längre går att se om det är någon obehörig ungdom inne på skolan. – När barnen sätter på sig skoluniformen förbereder de sig också för en dags undervisning. Jag tycker verkligen att skoluniformen är väldigt viktig, säger rektor Mduduzi Mathe. Det tycks också råda en enighet om att de tuffa slutproven efter tolfte klass är en bra idé, hur nervöst det än kan vara inför provresultaten. Betyg är trots allt något som sydafrikanska elever är vana vid från första skolåret. – Om man inte sätter betyg på eleverna, hur ska man då veta om de är mogna att gå vidare till nästa årskurs, undrar Mduduzi Mathe, och lyfter skeptiskt på ögonbrynen åt idén om en betygslös grundskola. Anna Koblanck DN:s korrespondent insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32686, "headline": "Regeringen utmanad om jämställdheten", "summary": "När Mona Sahlin väljs till socialdemokraternas partiledare tar kvinnorna över i partiet. För regeringen gäller det att matcha oppositionen med en mer offensiv jämställdhetspolitik.", "article": "Med Mona Sahlin får socialdemokraterna för första gången en kvinnlig partiledare. Och inte nog med det: i toppen av arbetarrörelsen vimlar det numera av kvinnor. Sahlin kommer bland andra att omges av partisekreteraren Marita Ulvskog, LO-basen Wanja Lundby-Wedin, gruppledaren i riksdagen Britt Bohlin Olsson samt Carin Jämtin, som nu har en framträdande position som oppositionsledare i Stockholm. Den kvinnliga laguppställningen borgar för att jämställdhetspolitiken kommer att spela en viktig roll för socialdemokraterna under den resterande mandatperioden. Mona Sahlins insatser under tiden som jämställdhetsminister var visserligen inte imponerande. Men hennes engagemang i frågan är genuint - redan i torsdags gjorde hon klart att hon avser att prioritera jämställdheten. Entusiasm och glöd ska inte underskattas. Kvinnodominansen kan avskräcka en del s-sympatisörer. Men sannolikt finns det också många väljare, inte minst kvinnor, som lockas mer av matriarkatet i socialdemokraterna än av den manliga dominansen i den borgerliga regeringen. Frågan är hur regeringen Reinfeldt ska handskas med den utmaningen. Alliansen kan antingen bli en tillflyktsort för bortskrämda s-väljare eller själva driva en mer offensiv, borgerlig jämställdhetspolitik. Sedan regeringsskiftet har det lagts fram flera förslag som pekar i en positiv riktning. Näringsminister Maud Olofsson har dragit i gång en satsning på kvinnligt företagande. Genom bland annat rådgivning och särskilda företagarlån ska fler kvinnor lockas att bli entreprenörer. Justitieminister Beatrice Ask vill snabba på arbetet med att skärpa lagstiftningen mot stalking, det vill säga förföljelser och trakasserier. Och tidigare i veckan lade folkhälsominister Maria Larsson fram en rad åtgärder för att förbättra skyddet av och stödet för misshandlade kvinnor. Det ska inte längre vara valfritt för kommunerna att inrätta kvinnojourer. Jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen och avdrag för hushållsnära tjänster är också reformer som i förlängningen kan komma att underlätta för kvinnor i karriären. Men samtliga förslag har antingen jämkats ihop av den borgerliga fyrklövern inför valet - eller också har de lanserats av den förra regeringen. För att driva arbetet vidare krävs det aktiva, engagerade jämställdhetsivrare bland statsråden. Och tyvärr tycks tillgången på sådana vara begränsad. I en genomgång som Svenska Dagbladet gjorde nyligen valde endast sex av ministrarna att kalla sig feminister. Bland dem fanns bland andra näringsminister Maud Olofsson och finansminister Anders Borg. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni nöjde sig med att kallas \"liberal\". \"Det är bättre att handla, och tala klartext om det man vill,\" förklarade hon. Problemet är att få vet vad Nyamko Sabuni egentligen vill uträtta på jämställdhetsområdet. Före valet gjorde hon sig känd som en hårdför politiker, som bland annat lade fram ogenomtänkta förslag om slöjförbud och obligatoriska gynkontroller. Under hösten har Nyamko Sabuni också fått en hel del uppmärksamhet - i utlandet. Sabuni har blivit intervjuad i flera stora tidningar, som franska Le Monde och amerikanska New York Times. På hemmaplan har jämställdhetsministern däremot varit mindre synlig. På jämställdhets- och integrationsdepartementet verkar tjänstemännen ha fullt upp med att genomdriva förslagen som lades fram i budgeten. Men vad sker efter att de gemensamma planerna har betats av? Är det Nyamko Sabunis tidigare, högst kontroversiella åsikter som kommer att vara vägledande för regeringens jämställdhetspolitik? För regeringen Reinfeldt gäller det att göra slut på osäkerheten om den vill kunna matcha kvinnorna i s-toppen. ", "article_category": "other"}
{"id": 32704, "headline": "”Valbevakning i lokala medier ett förräderi mot demokratin”", "summary": "Ny analys av lokalvalen: Snäll journalistik som står illa rustad att skildra de besvärliga frågorna. Tre fjärdedelar av all lokal valrapportering saknar konfliktperspektiv. I stället har lokalmedierna fastnat i en välmenande och stelbent redovisningsplikt. Men det är samtidigt ett förräderi mot den lokala demokratin. För när det saknas en medieforskarna Lars Nord och Gunnar journalistisk vilja eller förmåga att vitalisera berättelserna om lokalsamhället uppstår ett tomrum i offentligheten. Det skriver Nygren, som analyserat allt valmaterial i press och etermedier i nio kommuner och landsting inför lokalvalen 2006.", "article": "Eftervalsanalyserna duggar fortfarande tätt och som vanligt är strålkastarljuset mest riktat mot partiledarnas och riksmediernas förehavanden. Samtidigt är frågan om inte det mest dramatiska i samband med 2006 års val var vad som skedde lite i skymundan i alla landstingsval och kommunalval. Aldrig förr har den politiska makten växlat på så många håll. 89 kommuner och landsting fick nya majoriteter och på flera håll var valutgången så oviss att det knappt gick att få klar en majoritet innan den nya mandatperioden inleddes vid nyåret. Aldrig tidigare har så många nya lokala partier haft så stora framgångar i lokala val. Mest remarkabel var förstås Sverigedemokraternas nya maktposition med 280 mandat i 141 kommuner och möjlig vågmästarroll i ett 40-tal. Förra åree&ts val till kommuner och landsting var dramatiskt, det vet vi nu med facit i hand. Däremot är våra kunskaper fortfarande mycket begränsade när det gäller de lokala valrörelser som föregick dessa valresultat. Hur kan Sverigedemokraternas framgångar förklaras Hur kommer det sig att så många nya partier lätt får framgång Vad handlar den lokala valdebatten egentligen om För att få ökad klarhet i hur de lokala valrörelserna ser ut är det nödvändigt att veta mer om hur de lokala massmedierna fungerar i samband med dessa val. Vi vet i dag att de flesta svenskar framför allt får sina kunskaper om vad som händer i samhället från medierna. Lokala medier som lokaltidningar, lokalradiostationer och regional tv har också traditionellt haft en stor och trogen lokal publik. Hur valde dessa trovärdiga och populära medier att skildra den lokala och regionala politiken i valrörelsen 2006 Systematiska studier av mediernas innehåll i den lokala valrörelsen är sällsynta i Sverige. Inför valet 2006 valde Demokratiinstitutet vid Mittuniversitetet att på uppdrag av Sveriges Kommuner och landsting analysera allt valrörelsematerial i press, radio och tv i nio svenska kommuner och landsting de tre sista veckorna före valdagen. De undersökta kommunerna var Helsingborg, Karlstad, Linköping, Sundsvall och Östersund och de fyra landstingen Värmland, Östergötland, Västernorrland och Jämtland. Totalt analyserades nära 1 300 artiklar och inslag, nyheter såväl som opinionsmaterial. Avsiktligt valdes regioner med många medier. Vi vet sedan tidigare att vissa delar av Sverige, som förortskommuner och glesbygd, redan ligger i medieskugga med närmast obefintlig kommunbevakning. Dem är det inte stor mening med att undersöka. Därför får de här valda kommunerna och landstingen anses representativa för de delar av landet där en lokal journalistik faktiskt förekommer. Resultatet av den här studien som presenteras i dag visar att de lokala mediernas bevakning är omfattande. Det är dock till stor del en pliktrapportering kring partiernas program och aktiviteter som sällan förmår lyfta sig över rutinbevakningen. Trots att det är mitt i valrörelsen är det bara 18 procent av alla artiklar och inslag som platsar på förstasidor och löpsedlar. Den typiska valartikeln i lokalpressen är en tvåspaltare på insidan som i punktform exempelvis presenterar vänsterpartiets landstingspolitik. Konflikter sägs vara journalistikens drivkraft, men i så fall står den lokala valjournalistiken stilla. 75 procent av alla artiklar och inslag saknar konfliktperspektiv. I stället staplas redovisningar och presskonferenser på varandra där politiker helt dominerar som källor. Politikerna finns med som källor fyra gånger så ofta som medborgare, trots redaktionernas ofta uttalade vilja före valet att inte låta sig styras av politikernas dagordning i valrörelsen. Debatt- och insändarmaterialet är på samma sätt helt dominerat av kända lokalpolitiker. Den lokala valjournalistiken skiljer sig rätt rejält från valjournalistiken i de stora riksmedierna. Den journalistiska dramatisering av rikspolitiken som brukar präglas av maktkamp, opinionsmätningar och tillspetsade analyser lyser nästan helt med sin frånvaro i lokaljournalistiken i valrörelsen. Den lokala journalistiken är sällan självständig, utan ständigt speglande. Här är inte problemet en aktiv journalistik som får alltmer makt på politikens bekostnad, utan en passiv journalistik som knappast kan engagera någon som inte redan är partipolitiskt aktiv. Ett exempel på detta är att en tredjedel av alla artiklar och inslag är direkta resultat av partiaktiviteter som presskonferenser och torgmöten. De etablerade partierna behandlas dock rätt lika av de lokala medierna. Förenklat går det att säga att man är rätt hygglig mot alla. Hos de socialdemokratiska andratidningarna kan ändå en sista rest av partipress spåras. Här är det extra gott om nyheter om socialdemokraternas valaktiviteter, extra många insändare skrivna av socialdemokrater och extra försiktighet i kritiken av socialdemokratiska kommunledningar. Den lokala valjournalistiken är en stillsam mässa för det mesta, men några gånger bränner det till. När sjukhuskliniker ska läggas ned blir bevakningen intensiv och full av övertoner. Landstingsmajoriteten skildras ensidigt negativt och det helt nya parti som är emot nedläggningen beskrivs enbart positivt. Av alla partier som förekommit i den lokala valrörelsen 2006 är det sjukvårdspartiet och dess lokala motsvarigheter som fått den i särklass mest gynnsamma behandlingen i de lokala medier vi granskat. En annan dramatisk avvikelse är också intressant att notera. Sverigedemokraterna tigs konsekvent ihjäl i de lokala medierna, men de få gånger partiet och dess representanter framträder i artiklar och inslag är det oftast med en negativ inramning. Sverigedemokraterna var inte bara isolerade av andra partier, de var också klart negativt särbehandlade av medierna de få gånger de över huvud taget uppmärksammades. Vi ser ett mönster i alla dessa tendenser i den lokala mediebevakningen. Den kan tyckas närmast idylliskt sömnig och välmenande i sin stelbenta redovisningsplikt, men vi menar att det samtidigt är en förrädisk journalistik. Tråkigheten har nämligen ett demokratiskt pris. När det saknas en journalistisk vilja eller förmåga att vitalisera berättelserna om lokalsamhället och engagera medborgarna i den lokala demokratin uppstår ett tomrum i den lokala offentligheten. Finns ingen genomtänkt tanke med den lokala valjournalistiken blir det mesta styrt av tillfälligheternas spel. En lokal och regional politisk verklighet som präglas av snabba opinionsförändringar, nya politiska motsättningar och stora strukturella omställningar förtjänar en politisk journalistik som insiktsfullt och självständigt beskriver, granskar och kommenterar det lokala skeendet för en alltmer kunnig och välutbildad allmänhet. Vi ser inte mycket av sådana ambitioner i dagens lokala politiska journalistik. Lokala medier som inte har någon kreativ strategi för att förhålla sig vare sig till nya uppstickarpartier eller främlingsfientliga partier, utan pular på med oändliga rutmönster om vad som skiljer partierna åt när det gäller bibliotekens öppettider är ingen idealisk aktör i den lokala demokratin. Den ”snälla” lokaljournalistiken står illa rustad att skildra de besvärliga frågorna.”Pressens förräderi” kallade förre journalisthögskolerektorn Lars Furhoff den klena lokaljournalistiken på 1960-talet. 40 år senare kan vi konstatera att den nuvarande lokala journalistikens karaktär av stillsam tebjudning i grunden kan vara lika mycket av ett förräderi mot den lokala demokratin. LARS NORD Professor i medie- och kommunikationsvetenskap GUNNAR NYGREN Massmedieforskare ", "article_category": "other"}
{"id": 32708, "headline": "Drömmen är en mentor åt alla", "summary": "Susan Weinberger är en av världens främsta auktoriteter på mentor-skap. Hon vurmar för ungas rätt till vuxna förebilder i organiserad form. Tyvärr har inte alla unga den möjligheten i dag, säger hon.", "article": "Susan Weinberger ber alla att blunda och att tänka på den första person som vi minns från det vi var riktigt små. Sedan vill hon att vi fortsätter upp i förskolan och till den ”riktiga” skolan. Så undrar hon om vi kommer ihåg en granne från när vi var barn eller tonåringar. Eller är det kanske någon vuxen person från fotbollsklubben eller ridhuset som dyker upp i tankarna? Sedan ska vi gå vidare till gymnasiet och universitetet – fanns där någon lärare som stack ut, som påverkat oss? Eller någon kollega från vårt första jobb? – Om vi nu stannar upp en stund. Är det någon av alla de personer som besökt er på nytt som verkligen träder fram? undrar Susan Winberger. Efter en stunds tystnad ber hon alla som haft en tränare, granne, lärare, kollega eller vän att lära och inspireras av att räcka upp handen. Luften blir full av uppsträckta händer. – Då kan ni vara lyckliga. I dag är det alltför många ungdomar som saknar vuxna förebilder. Den här inledningen är hämtad från en konferens om mentorskap i Stockholm i slutet av förra året. Som en av världens främsta auktoriteter på området var Susan Weinberger inbjuden som huvudtalare. Bland annat gick hon igenom hur man arbetar med mentorer i USA. Men vad är då en mentor? Susan Weinberger svarar att det är en vuxen person ofta utanför skolan och hemmet som hjälper ungdomar att hitta sin position i livet, som blir ett stöd i vuxenblivandet. Mentorskap ser olika ut från fall till fall, säger Susan Weinberger. Ofta är det en kombination av basketboll, hantverk eller andra aktiviteter och vägledande samtal. De senare kan handla om hur relationerna ser ut i klassen eller i kompisgänget. Om vilket ansvar man har som individ för att stämningen kan bli bättre i gruppen. – Samtal om varför en del människor upplever ett utanförskap och om mobbning är också vanliga. Men det kan också handla om vad ”eleven” tänker sig att studera eller arbeta med i framtiden – och hur man når sitt mål, säger Susan Weinberger. Som administrativ chef i ett skoldistrikt i hemstaten Connecticut träffade hon i mitten av 1970-talet ofta lärare och elever. Hon märkte att många ungdomar verkade omotiverade och att de inte upplevde skolan som särskilt utmanade. – När jag frågade lärarna om vad de trodde det berodde på, svarade många att det saknades ett fungerande stödsystem med närvarande vuxna i elevernas liv. Denna insikt plågade mig, fortsätter Susan Weinberger. Ett av hennes ansvarsområden som chef var att utveckla skolornas samarbete med det lokala näringslivet. ”Aha”, tänkte hon plötsligt en dag. ”Varför inte fråga företagen om de skulle kunna tänka sig att ge sina anställda ledigt en timme i veckan för att vara mentorer åt unga skolelever?” Pepperidge Farm, det lokala kakföretaget, i hemstaden var först ut att nappa på idén. Sedan dess har Susan Weinberger ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att ta fram modeller för mentorskap. I dag är hon bland annat ordförande i Public Policy Council, en forskargrupp som arbetar med utveckling av mentorskap för unga. Förra året hade cirka tre miljoner unga amerikaner en mentor. Betydligt fler står i kö, men det är svårt att hitta tillräckligt många vuxna som vill axla ansvaret att bli en förebild för en ung människa. Susan Weinberger anser att ett mentorskap fungerar bäst om det bygger på en strukturerad relation där unga under minst en timme i veckan får vägledning, stöd och uppmuntran av inkännande vuxna. – Det handlar om att försöka väcka elevens intresse för skolan, att ingjuta framtidstro hos den unga generation som ibland upplever att allt känns meningslöst. Undersökningar visar att amerikanska ungdomar i allmänhet har en negativ självbild med dåliga relationer till övriga medlemmar i familjen. Många lever i fattigdom, umgås i fel gäng och har problem i skolan. – Jag möter tonåringar som lider av depression och självmordstankar, som svälter sig själva eller äter alldeles för mycket. En tidig sexdebut leder för många till oönskade graviditeter, och ungdomskriminaliteten ökar, säger Susan Weinberger. Hon menar att det bästa givetvis är om det finns vuxna förebilder i ungdomarnas närhet. Men hon påpekar att det i dagens samhälle, där de flesta vuxna arbetar, behövs ett mer organiserat mentorskap. Vilka har då varit hennes egna förebilder? Faster Shirely, svarar hon omedelbart. – Hon var aldrig gift och älskade mig och min tvillingbror. När vi var små tillbringade hon mycket tid med oss. Hon var en stor lyssnare och mycket tålmodig. Hon lärde mig mycket som jag haft nytta av i vuxen ålder – hon ordnade till och med så att jag blev gift med rätt man ... Vi har levt tillsammans i över fyrtio år nu. Faster Shirely älskade basebolllaget Boston Red Sox, och den kärleken kom Susan Weinberger att dela redan när hon var sju år. – Jag önskar att Shirley fått uppleva när Red Sox vann World Series för två år sedan. Det var första gången sedan 1918 som det skedde. – Faster Shirley visar hur levande en förebild kan vara under många år – även efter att man själv blivit vuxen. Är du själv mentor? – Jag träffar regelbundet en ung flicka som förlorat sina föräldrar. Jag försöker ge henne hopp, men hon ger mig också kraft med sin glädje. Ett mentorskap innebär inte bara att man ger av sig själv, man får också mycket tillbaka. Men kan en fattig flicka få ut något av dig som lever ett privilegierat liv? – Frågan är relevant. Hur upplever hon det när jag kommer med min stora lyxiga bil? Men relationen mellan mentorn och eleven bygger på att man är ärlig med vem man är. ”Min” elev brukar skoja om att när hon har tagit examen på Harvard ska hon komma och hämta mig i en ännu större bil. Hon märker att jag tycker om henne som människa och då möts jag med respekt och värme. Vad tror du om framtiden? – Min dröm är att alla ungdomar i USA – och även i Sverige – ska ha en egen mentor. Vi vuxna har skyldigheten att erbjuda det. Tyvärr är det en lång väg dit och det kan göra mig sorgsen ibland. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 32709, "headline": "”Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i grundskolan”", "summary": "Fp, m och kd: Vi kan inte vänta på att regeringen tar sig samman och fattar beslut i frågan.Sen ankomst, skolk och svordomar är vanligare bland svenska elever än utomlands. Även vad gäller stök och oordning i klassrummet toppar Sverige statistiken, vilket negativt drabbar undervisningen. Därför kommer Stockholms kommun att redan i höst införa skriftliga ordningsomdömen som i högre årskurser och gymnasiet ska skrivas in i terminsbetygen. För Stockholmselevernas egen skull kan vi inte vänta in utdragna förhandlingar och beslut på regeringsnivå om att införa ordningsbetyg i alla Sveriges skolor. Det skriver skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) tillsammans med gruppledarna i kommunfullmäktige Cecilia Brinck (m) och Nina Ekelund (kd).", "article": "Höstens valseger ger unika möjligheter att förändra Stockholms skolpolitik. Redan i höst kommer stora reformer genomföras. Stockholm ska gå före i förändringen av den svenska skolan. Vi ska vara ett skyltfönster för borgerlig skolpolitik. Maktskiftet på regeringsnivå betyder inte att vi i Stockholm slår oss till ro. Fokus för skolan i Stockholm ska vara kunskap. En förutsättning för att skolan ska kunna fokusera på sin huvuduppgift är att det råder lugn och ro i klassrummet. Inte minst elever med svårigheter i skolan är helt beroende av att det inte är stökigt runt omkring dem. För dem som inte kan få hjälp och stöd hemifrån är det viktigt att klassrummet utgör en lugn och stimulerande miljö. Skriftliga ordningsomdömen är ett tydligt exempel. Det är en reform som är alldeles för angelägen för att vi ska behöva invänta resultatet av regeringens förhandlingar i frågan. Som första kommun i landet avser vi införa en form av skriftliga omdömen i Stockholms skolor redan från höstterminen 2007. Det finns en rad internationella undersökningar som ger dystra besked om våra elevers kunskaper och bekräftar behovet av förändring. De svenska eleverna halkar efter jämnåriga kamrater i andra länder. Särskilt tydliga är skillnaderna i matematik och NO-ämnen. Men vissa tabeller toppas, tyvärr, av Sverige och svenska elever. Enligt den internationella studien TIMSS (2003) är sen ankomst, skolk och svordomar vanligast bland svenska elever. Även vad det gäller stök och oordning i klassrummet toppar Sverige statistiken. Det är självklart att det finns ett samband mellan vikande resultat och stökiga skolmiljöer. Hur ska lärare kunna koncentrera sig på att undervisa när en stor del av uppmärksamheten måste ägnas åt att hålla efter elever som bråkar och stör ordningen? För att alla elever ska uppnå kunskapsmålen måste det vara lugnt i klassrummen. Även svenska undersökningar bekräftar denna bild. Sedan 2004 har antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket gällande våld och hot i skolan i Stockholms län ökat kraftigt. Vårterminen 2006 anmäldes över dubbelt så många fall som under motsvarande period 2004. Det handlar om elever som slår och hotar andra elever och lärare och annan personal. Också anmälningarna till Skolverket om kränkande behandling, till exempel mobbning, har ökat. Både i Stockholms stad och i Stockholms län som helhet har antalet anmälda fall ökat, och tyvärr är antalet faktiska kränkningar mycket högre än de som har registrerats hos Skolverket. Föräldrar till barn som har utsatts för övergrepp i skolan vet alltför väl vad den trista statistiken innebär i verkligheten. Så här kan det inte fortsätta. Bristen på lugn och arbetsro i Stockholms skolor är mycket allvarlig. Det är alltid de elever som har svårigheter med skolarbetet som drabbas hårdast när det är stökigt på lektionerna. Stadens lärare och rektorer anstränger sig redan i dag till sitt yttersta för att skapa goda studieförutsättningar. Det vilar på oss att ge dem verktyg att använda i det arbetet. Stockholms elever förtjänar lugn och arbetsro. För att skapa en bättre studiemiljö kommer vi att genomföra en rad åtgärder under mandatperioden. Med det förslag till verksamhetsplan som Stockholms stads utbildningsnämnd tar ställning till den 18 januari, går vi längre än någon annan svensk kommun i vår strävan att redan från höstterminen 2007 ge ordentliga förutsättningar för kunskap och arbetsro. Vi kommer redan från och med höstterminen, som första svenska kommun, att införa en form av skriftligt ordningsomdöme. Föräldrar, och eleverna själva, kommer därmed att svart på vitt se hur deras beteende uppfattas av skolan. Vi tror att det blir mindre accepterat att bidra till stök och oordning när beteendet dokumenteras. En parallell kan dras till olovlig frånvaro. När skolk började skrivas in i terminsbetygen på Stockholms stads gymnasieskolor under det förra borgerliga maktinnehavet sjönk frånvaron snabbt. Regeringen har ännu inte beslutat om att införa ordningsomdömen i alla Sveriges skolor. Vi vill inte avvakta ett beslut från regeringen för Stockholmselevernas skull. Utdragna förhandlingar på regeringsnivå ska inte straffa eleverna, redan från höstterminen ska de få ett slags ordningsomdöme. I avvaktan på ett eventuellt regeringsbeslut kommer vi därför att erbjuda alla föräldrar med barn i grund- och gymnasieskolan, som så önskar, skriftlig information om barnets sociala utveckling utöver kunskapsutvecklingen. För högre årskurser och i gymnasiet kommer informationen att skrivas in i terminsbetygen. Den exakta utformningen av omdömet bör vara upp till varje enskild skola, men mallar och centrala riktlinjer ska tas fram. De kan fungera som stöd vid utformandet, men också säkerställa att alla elever, oavsett vilken skola de har valt, får ett välgrundat omdöme. Vi kommer därför att ge utbildningsförvaltningen i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur ett sådant omdöme skulle kunna se ut. Ett skriftligt omdöme är förstås inte någon universalkur. Ordningsproblemen måste bemötas med en rad olika åtgärder. I budgeten för 2007 och förslaget till verksamhetsplan föreslås därför bland annat att skolk återigen ska redovisas i terminsbetygen, att möjligheterna att flytta mobbare ska undersökas och att lärarnas disciplinära befogenheter måste tydliggöras och, i den mån det är möjligt, utökas. I läroplanen framgår tydligt att skolan ska fostra till demokratiska samhällsmedborgare med rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. De orden är svåra att sätta i samband med den verklighet som präglar många skolor, där flickor får höra kränkande tillmälen och elever som behöver lugn och ro störs av sina klasskamrater. Den bristande respekt som vissa elever uppvisar skulle aldrig tolereras i arbetslivet. Det är viktigt att skolan på ett tydligt sätt visar barn och ungdomar samhällets normer och på så vis gör dem bättre rustade att uppfylla vuxenvärldens krav och förväntningar. Bristen på ordning och reda är inte någonting som bara oroar skolledare, lärare och oss politiker. Även eleverna själva upplever ofta skolmiljön som stökig. I Stockholms stads brukarundersökning från 2005 uppgav nästan varannan elev att de inte var nöjda med den arbetsro som rådde i klassrummet. Uppgifter från Stockholms stads utrednings- och statistikkontor (USK) visar också ett samband mellan bristande arbetsro och sämre studieresultat. Enligt USK upplevs ordningsproblemen som störst i de tre stadsdelar som har lägst andel gymnasiebehöriga niondeklassare. Valsegern gav unika möjligheter att utveckla Stockholms stads skolor. Till skillnad från när vi styrde staden mellan 1998 och 2002 slipper vi en regering som sätter käppar i hjulet och blockerar nödvändiga reformer. Att våra partikolleger har intagit Rosenbad betyder emellertid inte att vi kommer att luta oss tillbaka och sänka våra ambitioner. För oss är det självklart att Stockholm ska gå i spetsen för att utveckla den svenska skolan. En ny inriktning är nödvändig för att vända utvecklingen här i staden och i resten av landet. I dag lämnar var tionde elev i staden grundskolan utan gymnasiebehörighet – det är inte acceptabelt. Därför är vi villiga att gå längre än någon annan svensk kommun för att skapa goda studiemiljöer i Stockholms grund- och gymnasieskolor. LOTTA EDHOLM CECILIA BRINCK NINA EKELUND ", "article_category": "other"}
{"id": 32710, "headline": "Drömmen är en mentor åt alla", "summary": "Susan Weinberger är en av världens främsta auktoriteter på mentorskap. Hon vurmar för ungas rätt till vuxna förebilder i organiserad form. Tyvärr har inte alla unga den möjligheten i dag, säger hon.", "article": "Susan Weinberger ber alla att blunda och att tänka på den första person som vi minns från det vi var riktigt små. Sedan vill hon att vi fortsätter upp i förskolan och till den ”riktiga” skolan. Så undrar hon om vi kommer ihåg en granne från när vi var barn eller tonåringar. Eller är det kanske någon vuxen person från fotbollsklubben eller ridhuset som dyker upp i tankarna Sedan ska vi gå vidare till gymnasiet och universitetet – fanns där någon lärare som stack ut, som påverkat oss Eller någon kollega från vårt första jobb – Om vi nu stannar upp en stund. Är det någon av alla de personer som besökt er på nytt som verkligen träder fram undrar Susan Winberger. Efter en stunds tystnad ber hon alla som haft en tränare, granne, lärare, kollega eller vän att lära och inspireras av att räcka upp handen. Luften blir full av uppsträckta händer. – Då kan ni vara lyckliga. I dag är det alltför många ungdomar som saknar vuxna förebilder. Den här inledningen är hämtad från en konferens om mentorskap i Stockholm i slutet av förra året. Som en av världens främsta auktoriteter på området var Susan Weinberger inbjuden som huvudtalare. Bland annat gick hon igenom hur man arbetar med mentorer i USA. Men vad är då en mentor Susan Weinberger svarar att det är en vuxen person ofta utanför skolan och hemmet som hjälper ungdomar att hitta sin position i livet, som blir ett stöd i vuxenblivandet. Mentorskap ser olika ut från fall till fall, säger Susan Weinberger. Ofta är det en kombination av basketboll, hantverk eller andra aktiviteter och vägledande samtal. De senare kan handla om hur relationerna ser ut i klassen eller i kompisgänget. Om vilket ansvar man har som individ för att stämningen kan bli bättre i gruppen. – Samtal om varför en del människor upplever ett utanförskap och om mobbning är också vanliga. Men det kan också handla om vad ”eleven” tänker sig att studera eller arbeta med i framtiden – och hur man når sitt mål, säger Susan Weinberger. Som administrativ chef i ett skoldistrikt i hemstaten Connecticut träffade hon i mitten av 1970-talet ofta lärare och elever. Hon märkte att många ungdomar verkade omotiverade och att de inte upplevde skolan som särskilt utmanade. – När jag frågade lärarna om vad de trodde det berodde på, svarade många att det saknades ett fungerande stödsystem med närvarande vuxna i elevernas liv. Denna insikt plågade mig, fortsätter Susan Weinberger. Ett av hennes ansvarsområden som chef var att utveckla skolornas samarbete med det lokala näringslivet. ”Aha” , tänkte hon plötsligt en dag. ”Varför inte fråga företagen om de skulle kunna tänka sig att ge sina anställda ledigt en timme i veckan för att vara mentorer åt unga skolelever” Pepperidge Farm, det lokala kakföretaget, i hemstaden var först ut att nappa på idén. Sedan dess har Susan Weinberger ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att ta fram modeller för mentorskap. I dag är hon bland annat ordförande i Public Policy Council, en forskargrupp som arbetar med utveckling av mentorskap för unga. Förra året hade cirka tre miljoner unga amerikaner en mentor. Betydligt fler står i kö, men det är svårt att hitta tillräckligt många vuxna som vill axla ansvaret att bli en förebild för en ung människa. Susan Weinberger anser att ett mentorskap fungerar bäst om det bygger på en strukturerad relation där unga under minst en timme i veckan får vägledning, stöd och uppmuntran av inkännande vuxna. – Det handlar om att försöka väcka elevens intresse för skolan, att ingjuta framtidstro hos den unga generation som ibland upplever att allt känns meningslöst. Undersökningar visar att amerikanska ungdomar i allmänhet har en negativ självbild med dåliga relationer till övriga medlemmar i familjen. Många lever i fattigdom, umgås i fel gäng och har problem i skolan. – Jag möter tonåringar som lider av depression och självmordstankar, som svälter sig själva eller äter alldeles för mycket. En tidig sexdebut leder för många till oönskade graviditeter, och ungdomskriminaliteten ökar, säger Susan Weinberger. Hon menar att det bästa givetvis är om det finns vuxna förebilder i ungdomarnas närhet. Men hon påpekar att det i dagens samhälle, där de flesta vuxna arbetar, behövs ett mer organiserat mentorskap. Vilka har då varit hennes egna förebilder Faster Shirely, svarar hon omedelbart. – Hon var aldrig gift och älskade mig och min tvillingbror. När vi var små tillbringade hon mycket tid med oss. Hon var en stor lyssnare och mycket tålmodig. Hon lärde mig mycket som jag haft nytta av i vuxen ålder – hon ordnade till och med så att jag blev gift med rätt man ... Vi har levt tillsammans i över fyrtio år nu. Faster Shirely älskade basebolllaget Boston Red Sox, och den kärleken kom Susan Weinberger att dela redan när hon var sju år. – Jag önskar att Shirley fått uppleva när Red Sox vann World Series för två år sedan. Det var första gången sedan 1918 som det skedde. – Faster Shirley visar hur levande en förebild kan vara under många år – även efter att man själv blivit vuxen. Är du själv mentor – Jag träffar regelbundet en ung flicka som förlorat sina föräldrar. Jag försöker ge henne hopp, men hon ger mig också kraft med sin glädje. Ett mentorskap innebär inte bara att man ger av sig själv, man får också mycket tillbaka. Men kan en fattig flicka få ut något av dig som lever ett privilegierat liv – Frågan är relevant. Hur upplever hon det när jag kommer med min stora lyxiga bil Men relationen mellan mentorn och eleven bygger på att man är ärlig med vem man är. ”Min” elev brukar skoja om att när hon har tagit examen på Harvard ska hon komma och hämta mig i en ännu större bil. Hon märker att jag tycker om henne som människa och då möts jag med respekt och värme. Vad tror du om framtiden – Min dröm är att alla ungdomar i USA – och även i Sverige – ska ha en egen mentor. Vi vuxna har skyldigheten att erbjuda det. Tyvärr är det en lång väg dit och det kan göra mig sorgsen ibland. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 32714, "headline": "”Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i grundskolan”", "summary": "Fp, m och kd: Vi kan inte vänta på att regeringen tar sig samman och fattar beslut i frågan. Sen ankomst, skolk och svordomar är vanligare bland svenska elever än utomlands. Även vad gäller stök och oordning i klassrummet toppar Sverige statistiken, vilket negativt drabbar undervisningen. Därför kommer Stockholms kommun att redan i höst införa skriftliga ordningsomdömen som i högre årskurser och gymnasiet ska skrivas in i terminsbetygen. För Stockholmselevernas egen skull kan vi inte vänta in utdragna förhandlingar och beslut på regeringsnivå om att införa ordningsbetyg i alla Sveriges skolor. Det skriver skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) tillsammans med gruppledarna i kommunfullmäktige Cecilia Brinck (m) och Nina Ekelund (kd).", "article": "Höstens valseger ger unika möjligheter att förändra Stockholms skolpolitik. Redan i höst kommer stora reformer genomföras. Stockholm ska gå före i förändringen av den svenska skolan. Vi ska vara ett skyltfönster för borgerlig skolpolitik. Maktskiftet på regeringsnivå betyder inte att vi i Stockholm slår oss till ro. Fokus för skolan i Stockholm ska vara kunskap. En förutsättning för att skolan ska kunna fokusera på sin huvuduppgift är att det råder lugn och ro i klassrummet. Inte minst elever med svårigheter i skolan är helt beroende av att det inte är stökigt runt omkring dem. För dem som inte kan få hjälp och stöd hemifrån är det viktigt att klassrummet utgör en lugn och stimulerande miljö. Skriftliga ordningsomdömen är ett tydligt exempel. Det är en reform som är alldeles för angelägen för att vi ska behöva invänta resultatet av regeringens förhandlingar i frågan. Som första kommun i landet avser vi införa en form av skriftliga omdömen i Stockholms skolor redan från höstterminen 2007. Det finns en rad internationella undersökningar som ger dystra besked om våra elevers kunskaper och bekräftar behovet av förändring. De svenska eleverna halkar efter jämnåriga kamrater i andra länder. Särskilt tydliga är skillnaderna i matematik och NO-ämnen. Men vissa tabeller toppas, tyvärr, av Sverige och svenska elever. Enligt den internationella studien TIMSS (2003) är sen ankomst, skolk och svordomar vanligast bland svenska elever. Även vad det gäller stök och oordning i klassrummet toppar Sverige statistiken. Det är självklart att det finns ett samband mellan vikande resultat och stökiga skolmiljöer. Hur ska lärare kunna koncentrera sig på att undervisa när en stor del av uppmärksamheten måste ägnas åt att hålla efter elever som bråkar och stör ordningen För att alla elever ska uppnå kunskapsmålen måste det vara lugnt i klassrummen. Även svenska undersökningar bekräftar denna bild. Sedan 2004 har antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket gällande våld och hot i skolan i Stockholms län ökat kraftigt. Vårterminen 2006 anmäldes över dubbelt så många fall som under motsvarande period 2004. Det handlar om elever som slår och hotar andra elever och lärare och annan personal. Också anmälningarna till Skolverket om kränkande behandling, till exempel mobbning, har ökat. Både i Stockholms stad och i Stockholms län som helhet har antalet anmälda fall ökat, och tyvärr är antalet faktiska kränkningar mycket högre än de som har registrerats hos Skolverket. Föräldrar till barn som har utsatts för övergrepp i skolan vet alltför väl vad den trista statistiken innebär i verkligheten. Så här kan det inte fortsätta. Bristen på lugn och arbetsro i Stockholms skolor är mycket allvarlig. Det är alltid de elever som har svårigheter med skolarbetet som drabbas hårdast när det är stökigt på lektionerna. Stadens lärare och rektorer anstränger sig redan i dag till sitt yttersta för att skapa goda studieförutsättningar. Det vilar på oss att ge dem verktyg att använda i det arbetet. Stockholms elever förtjänar lugn och arbetsro. För att skapa en bättre studiemiljö kommer vi att genomföra en rad åtgärder under mandatperioden. Med det förslag till verksamhetsplan som Stockholms stads utbildningsnämnd tar ställning till den 18 januari, går vi längre än någon annan svensk kommun i vår strävan att redan från höstterminen 2007 ge ordentliga förutsättningar för kunskap och arbetsro. Vi kommer redan från och med höstterminen, som första svenska kommun, att införa en form av skriftligt ordningsomdöme. Föräldrar, och eleverna själva, kommer därmed att svart på vitt se hur deras beteende uppfattas av skolan. Vi tror att det blir mindre accepterat att bidra till stök och oordning när beteendet dokumenteras. En parallell kan dras till olovlig frånvaro. När skolk började skrivas in i terminsbetygen på Stockholms stads gymnasieskolor under det förra borgerliga maktinnehavet sjönk frånvaron snabbt. Regeringen har ännu inte beslutat om att införa ordningsomdömen i alla Sveriges skolor. Vi vill inte avvakta ett beslut från regeringen för Stockholmselevernas skull. Utdragna förhandlingar på regeringsnivå ska inte straffa eleverna, redan från höstterminen ska de få ett slags ordningsomdöme. I avvaktan på ett eventuellt regeringsbeslut kommer vi därför att erbjuda alla föräldrar med barn i grund- och gymnasieskolan, som så önskar, skriftlig information om barnets sociala utveckling utöver kunskapsutvecklingen. För högre årskurser och i gymnasiet kommer informationen att skrivas in i terminsbetygen. Den exakta utformningen av omdömet bör vara upp till varje enskild skola, men mallar och centrala riktlinjer ska tas fram. De kan fungera som stöd vid utformandet, men också säkerställa att alla elever, oavsett vilken skola de har valt, får ett välgrundat omdöme. Vi kommer därför att ge utbildningsförvaltningen i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur ett sådant omdöme skulle kunna se ut. Ett skriftligt omdöme är förstås inte någon universalkur. Ordningsproblemen måste bemötas med en rad olika åtgärder. I budgeten för 2007 och förslaget till verksamhetsplan föreslås därför bland annat att skolk återigen ska redovisas i terminsbetygen, att möjligheterna att flytta mobbare ska undersökas och att lärarnas disciplinära befogenheter måste tydliggöras och, i den mån det är möjligt, utökas. I läroplanen framgår tydligt att skolan ska fostra till demokratiska samhällsmedborgare med rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. De orden är svåra att sätta i samband med den verklighet som präglar många skolor, där flickor får höra kränkande tillmälen och elever som behöver lugn och ro störs av sina klasskamrater. Den bristande respekt som vissa elever uppvisar skulle aldrig tolereras i arbetslivet. Det är viktigt att skolan på ett tydligt sätt visar barn och ungdomar samhällets normer och på så vis gör dem bättre rustade att uppfylla vuxenvärldens krav och förväntningar. Bristen på ordning och reda är inte någonting som bara oroar skolledare, lärare och oss politiker. Även eleverna själva upplever ofta skolmiljön som stökig. I Stockholms stads brukarundersökning från 2005 uppgav nästan varannan elev att de inte var nöjda med den arbetsro som rådde i klassrummet. Uppgifter från Stockholms stads utrednings- och statistikkontor (USK) visar också ett samband mellan bristande arbetsro och sämre studieresultat. Enligt USK upplevs ordningsproblemen som störst i de tre stadsdelar som har lägst andel gymnasiebehöriga niondeklassare. Valsegern gav unika möjligheter att utveckla Stockholms stads skolor. Till skillnad från när vi styrde staden mellan 1998 och 2002 slipper vi en regering som sätter käppar i hjulet och blockerar nödvändiga reformer. Att våra partikolleger har intagit Rosenbad betyder emellertid inte att vi kommer att luta oss tillbaka och sänka våra ambitioner. För oss är det självklart att Stockholm ska gå i spetsen för att utveckla den svenska skolan. En ny inriktning är nödvändig för att vända utvecklingen här i staden och i resten av landet. I dag lämnar var tionde elev i staden grundskolan utan gymnasiebehörighet – det är inte acceptabelt. Därför är vi villiga att gå längre än någon annan svensk kommun för att skapa goda studiemiljöer i Stockholms grund- och gymnasieskolor. LOTTA EDHOLM CECILIA BRINCK NINA EKELUND ", "article_category": "other"}
{"id": 32735, "headline": "\"Fler kvinnor i styrelsen skapar större vinster\"", "summary": "Ny forskningsrapport: Företag med kvinnor i styrelsen ökar sin lönsamhet snabbare. Företag tjänar ekonomiskt på att rekrytera fler kvinnor till styrelserna. De börsbolag som har flest kvinnliga styrelseledamöter är mer lönsamma än företag som saknar kvinnor i styrelserna. Också på sikt ökar företag med kvinnor i styrelsen sin lönsamhet mer än företag med helmanliga styrelser. I studien var skillnaderna i lönsamhet så stor som 93 procent. Men även generellt är det statistiskt säkerställt att det finns en skillnad. Det visar en ny rapport som forskartrion Katarina Lönnqvist, Per-Åke Niska och Anna Mäkinen-Salmi vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet presenterar i dag.", "article": "Den svenska befolkningen består till drygt 50 procent av kvinnor. I svenska börsbolags styrelser fanns det en kvinna på mindre än var femte styrelseplats (18 procent) under 2006. Utvecklingen under senare år har pekat på att allt fler kvinnor tar plats i styrelserummen, men den senaste tidens mätningar visar på en avmattning av takten. I ett examensarbete för mastersutbildning som i dag läggs vid företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet presenteras två slutsatser om kvinnorepresentationen i börsbolagsstyrelser. Dels att företag med fler kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Dels att det också tycks finnas en tidstrend som pekar mot att bolagen med fler kvinnor även blir alltmer lönsamma i jämförelse med bolag som inte har kvinnliga representanter i styrelsen. Av de 291 börsnoterade företagen har de 24 företag med flest kvinnor på sina styrelseplatser valts ut och jämförts med de 24 företag, från samma lista, som helt saknar kvinnlig representation i sina styrelser. Generellt i svenska börsnoterade företag har antalet kvinnliga ledamöter sakta ökat för att 2006 hamna på blygsamma 18 procent (Källa: Fristedt, D Sundquist, Sven-Ivan: \"Styrelser och revisorer i Sveriges Börsföretag 2006-2007\"). Bland de företag som hade flest kvinnor i styrelsen utgjorde kvinnorna nästan 40 procent. I jämförelse med börsen generellt finns det alltså dubbelt så många kvinnor på styrelseplatser i dessa företag. Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation. Skillnaden mellan företagen 2005 i denna studie, med detta urval, var upp till 93 procent. Det är statistiskt säkrat att det finns en skillnad även om exaktheten i siffran kan ifrågasättas. Dessutom finns det en trend som över tiden pekar på att företagen med kvinnor i styrelsen också på sikt ökar sin lönsamhet mer än de företag som inte har kvinnor i sin styrelse. Företagen med fler kvinnor är också större i antal anställda men inte avseende omsättning per anställd. Dessa bolag växte inte fortare än andra, räknat i omsättningsförändring i procent jämfört med föregående år, men har större tillgångar. Resultatet visar alltså att det också finns andra skäl än jämställdhet och rättvisa att ha fler kvinnor i styrelsen - företag med fler kvinnor i styrelsen är mer lönsamma! Förhoppningsvis kan fynden i studien medverka till att utvecklingen mot mer jämställda styrelser skyndas på. Förutom fakta i den här studien är det också ett känt faktum att det på vårt lands universitet varje år utexamineras ett stort antal kompetenta personer. Av dessa är en majoritet (65 procent) kvinnor. Samma bild framträder när vi tittar på doktorstitlar - fler kvinnor. Trots detta förs ibland resonemang om att en orsak till den låga representationen av kvinnor i våra bolagsstyrelser skulle vara att det råder brist på kompetenta kvinnor som kan ta på sig ett styrelseansvar. Att med dessa fakta på näthinnan föra diskussionen om brist på kompetenta kvinnor ter sig insiktslöst och bottnar snarare i ett föråldrat synsätt om att män och kompetens i styrelsearbete skulle ha något naturligt mystiskt samband. Svenska företag borde se med större och mer vidsynta glasögon på den process där man utser den styrelse som ska leda och stötta vd och ledningsgrupp i de för företagen viktiga besluten. Fynden från denna studie innehåller viktiga nya fakta som förstärker argumenten för en mer jämlik bemanning av våra bolagsstyrelser. Genom att säkerställa att kvinnor tar plats i styrelsen tillgodoser man inte bara den allmänna strävan efter ett mer jämställt samhälle utan man höjer framför allt kvaliteten och lönsamheten. Våra gemensamma, samhälleliga, utbildningsinvesteringar skulle utnyttjas bättre och vi får också en högre och säkrare framtida lönsamhet i våra bolag. KATARINA LÖNNQVIST PER-ÅKE NISKA ANNA MÄKINEN-SALMI ", "article_category": "other"}
{"id": 32764, "headline": "”Väljaren måste kunna få rösta på flera partier till riksdagen”", "summary": "Bo Rothstein lanserar ett nytt valsystem där du kan rösta på både Reinfeldt och Sahlin. Det är inte alls självklart att vi ska ha ett valsystem som gynnar de nu existerande riksdagspartierna. Vi bör ha ett valsystem som sätter medborgaren – inte partiorganisationerna – i centrum. Och det finns många väljare som inte har starka partilojaliteter utan som helst vill rösta på en uppsättning kandidater från olika partier. Ett sådant valsystem är ingen utopi utan finns och fungerar väl i exempelvis Australien och Irland, skriver statsvetarprofessorn Bo Rothstein.", "article": "Det pågår en grundlagsutredning i landet. Den tillsattes av den förra regeringen och den nuvarande har just bytt ut dess ordförande. I stället för socialdemokraten Lars Engqvist har vi fått moderaten Per Unckel. En av de saker som utredningen har att fundera över är vilket valsystem vi skall ha. Det är nu ingen helt enkel fråga eftersom valsystem kan varieras i närmast det oändliga. Man kunde tro att systemet för att välja till de beslutande församlingarna i en representativ demokrati var en någorlunda enkel sak men så är det inte. Varianterna är många, alltifrån majoritetsval i enmansvalkretsar till val mellan partilistor helt utan inslag av personval. Däremellan finns det otaliga varianter att välja mellan där till exempel inslaget av personval, valkretsarnas storlek, sättet att fördela rösterna bland kandidaterna och möjligheten för nya kandidater och partier att etablera sig kan varieras på mångahanda sätt. Lägg till olika sätt att finansiera valkampanjer och möjlighet eller inte till politisk tv-reklam samt inslaget av folkomröstningar i enskilda frågor så inses lätt att sättet för ett land att ”vara demokrati på” är mycket stort. Frågar man den statsvetenskapliga professionen vilket valsystem som är det mest demokratiska skall man dessvärre finna att någon enighet bland forskarna inte står att finna. Givetvis beror svaret på vilka normativa utgångspunkter man har när demokratins kvalitet skall mätas – är det ansvarsutkrävande som upplevs som viktigast så blir det gärna majoritetsval eftersom det ger tydliga utslag med ett parti som regerar (och kan ställas till ansvar) medan det andra utgör oppositionen. Är det emellertid social, etnisk, idé- eller könsmässig representativitet mellan väljare och valda som anses mest värdefullt så hålls olika flerpartisystem med listval gärna fram som det ideala. En grundlagsutredning har därför inte så mycket nytta av forskningen eftersom denna oftast enbart kan erbjuda tekniska lösningar och inte haft viljan eller modet att gå in i den normativa debatten om vilka demokrativärden som är mest centrala när vi skall besluta om vilket valsystem vi skall ha. Det finns visserligen forskare i politisk filosofi som ägnar sig åt dessa saker, dvs att försöka analysera vilka grundvärden som bör vara de mest centrala i en demokrati. Men dessa är i allmänhet alltför teoretiska (läs:fina i kanten) för att ägna sig åt så jordnära saker som den tekniska utformningen av valsystemen. Hellre än att försöka konkretisera sina idéer ägnar de sig i allmänhet åt ändlösa diskussioner om demokratibegreppens definitioner. Det finns därmed en inte obetydlig risk att det intresse som kommer att styra den sittande grundlagsutredningen inte blir något annat än summan av de representerade politiska partiernas inskränkta partiintresse. Partiföreträdarna som dominerar utredningen vill med all sannolikhet ha ett valsystem som maximalt gynnar det egna partiet. Vad vi kan förvänta oss är således att den minsta gemensamma nämnaren blir ett förslag som är som mest fördelaktigt för de i dag etablerade sju riksdagspartierna. Det är emellertid inte alls självklart att det som är bäst för dessa sju partier är vad som är bäst för landets medborgare eller för den svenska demokratin. Ett inte obetydligt antal forskningsrapporter under de senaste tio åren har uppvisat resultat som sätter frågetecken för de politiska partiernas roll i den svenska demokratin. Inte minst har man pekat på brister vad gäller deras sociala representativitet, deras intresse av att attrahera och meningsfullt sysselsätta medlemmar och deras interna demokrati. Många jag talat med som haft insyn i partiernas nomineringsprocesser instämmer med den gamle tyske järnkanslern Bismarcks uttalande från 1880-talet att detta ger en lika lugn nattsömn som att ha ingående kunskaper i vad korvfabrikanterna stoppar i sina korvar. Över huvud taget har man kommit att ifrågasätta partierna verkligen förmår att på ett effektivt sätt representera folkviljan såsom det är tänkt i den nu gällande svenska grundlagen. De flesta riksdagsledamöter sätter till exempel vikten av att representera sitt parti klart före vikten av att som ledamöter representera sina väljare. Det är således inte alls självklart att man skall ha de nu existerande partiernas bästa för ögonen när man funderar på vilket valsystem man skall ha. Demokratin är omistlig men detsamma kan rimligen inte gälla för just dagens uppsättning politiska partier. Den idé jag vill föra till torgs är att vi bör ha ett valsystem som sätter medborgaren först. Det centrala värde som ett demokratiskt valsystem bör försöka uppnå är att just på valdagen skall väljaren vara så suverän som möjligt. Det betyder att valsystemet bör ge väljaren, inte partierna, maximala valmöjligheter att utse vilka kandidater som skall representera honom eller henne i riksdagen. Vi har då väljare som är partiväljare och som vill rösta på ett parti (och då på partiets kandidater) i den ordning som partiorganisationen förordar. De vill inte rösta på enskilda personer utan för dem är det partiet som gäller. Självklart bör vi då ha ett valsystem som ger dem denna möjlighet. Men så har vi väljare som visserligen är partiväljare men som har starka preferenser vilka partikandidater man vill representeras av. De kanske bara vill företrädas av kvinnor eller invandrare eller kandidater med en viss typ av åsikter. Med andra ord, de vill ha in partiets kandidater men i en annan ordning än den som partiet ställt upp. Om vi skall respektera även dessa väljare bör vi, till skillnad från i dag, ha ett valsystem som gör att deras åsikter får genomslag. Det minimala inslag av personval som finns i dag är långt ifrån tillräckligt, vilket syns i att enbart en handfull av dagens riksdagsledamöter kommit in på personröster. Till detta kommer att vi rimligen också har väljare som inte har så starka partilojaliteter utan som kan tänka sig att deras valkrets bäst representeras av en uppsättning kandidater från olika partier. För dessa väljare är den enskilde kandidatens egenskaper viktigare än partitillhörigheten. Om valkretsen har säg tio riksdagsplatser är det ju ingen orimlig tanke alls att anse att det bästa är att bli representerad av kandidater från två eller flera partier. Väljaren vill kanske ha kandidater i ett visst ålderssegment från olika partier, enbart kvinnor men från olika partier, och så vidare. Det finns inget skäl att väljare med dessa åsikter om vem som skall representera dem skall diskrimineras såsom faktiskt sker i dag. Mycket talar för att vi i dag har mer kunniga och insatta väljare som dessutom är mindre partilojala – det ökande antalet väljare som röstar olika i kommunal- och riksdagsvalen visar på detta. Tvånget att i dag rösta på kandidater från bara ett parti och dessutom i realiteten acceptera den ordning som partiet valt att sätta upp dem på begränsar väljarnas suveränitet men gynnar partierna. E tt sådant valsystem skulle i praktiken kunna utformas enligt följande. Inför varje riksdagsval ger valmyndigheten ut en valhandbok för varje valkrets där alla som kandiderar presenteras partivis i den följd partiet nominerat dem. Presentationen sker med namn, ålder, yrke, foto samt en egenhändigt författad text om säg 10–15 textrader där man presenterar sina viktigaste frågor. I början av varje sådan presentation av partiets kandidater finns en presentation av partiet med den text (säg 40 rader) som partiet bestämt. Varje kandidat i valkretsen liksom varje parti ges ett unikt tvåsiffrigt nummer. När väljaren kommer till vallokalen har hon då följande tre alternativ. Det första är att bara fylla i partiets siffra, och då röstar man på partiets kandidater i den ordning som partiet ställt upp dem. Det andra alternativet är att rösta på ett partis kandidater men rangordna dem i en annan ordningsföljd än den partiet valt. För det tredje att rösta på kandidater från olika partier och i den ordningsföljd man själv valt. Valkretsarna bör för att göra informationsmängden hanterlig inte vara alltför stora – en rimlig siffra (dvs antalet kandidater att rösta på) är kanske tio. Ett sådant valsystem kan förefalla märkligt för svenska förhållanden men är alls ingen utopi. Det har dessvärre ännu inget bra namn på svenska men kallas på engelska för ”the single transferable vote system” och är i lite olika varianter etablerat i ett antal länder såsom exempelvis Australien och Irland samt i en hel del lokala och regionala val världen över. Det bygger på att om den kandidat väljaren placerat överst redan fått tillräckligt med röster för att väljas in så förs rösten över till den kandidat som väljaren rankat tvåa, etcetera. Det ger med andra ord väljaren möjligheter att rangordna kandidater från ett parti eller från olika partier. Därmed skulle vi få ett valsystem som förde väljaren i närmare kontakt med dem som representerar honom eller henne, som respekterar att vi idag har olika typer av väljare med olika idéer om på vilket sätt de är bäst representerade i vår representativa demokrati och som framför allt just på valdagen satte medborgarens suveränitet och inte partiorganisationerna egenintresse i centrum. BO ROTHSTEIN ", "article_category": "other"}
{"id": 32767, "headline": "”Poliser och domstolar sviker rättsväsendet”", "summary": "Efter 20 år som brottmålsadvokat delar jag justitiekansler Göran Lambertz uppfattning att vissa poliser ljuger, att åklagare ibland inte är objektiva och att det sitter oskyldiga i svenska fängelser till följd av förslappad bevisprövning i domstolar. De flesta jurister vet precis vad diskussionen handlar om. Men i stället väljer de att försöka tysta ner saken för att inte riskera att solka ner yrkeskårens renommé, skriver jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström.", "article": "Ett av de mest besökta seminarierna på Nordiska Juristmötet i Reykjavik i augusti 2005 hölls av justitiekanslern Göran Lambertz under rubriken ”Rättshaverister – problem eller utmaning?”. Anförandet var inte utpräglat ”juridiskt” utan i stället en engagerad och empatisk betraktelse över hur det kommer sig att människor ibland får hela sitt liv dominerat av upplevelsen av att ha blivit felaktigt och orättvist behandlade av rättsväsendet. Sorlet i kön till föreläsningssalen, som fick bytas ut på grund av det oväntat stora intresset, gav intrycket att många av Nordens högsta jurister kittlades av att Sveriges justitiekansler valt att ägna sitt anförande åt en grupp av människor som delar av juristkåren ofta antingen skrattar åt eller avfärdar som utom räckhåll för intellektuell argumentation. Många fick sig dock förhoppningsvis en tankeställare när det gäller det ansvar som rättsväsendets enskilda aktörer har för uppkomsten av så kallade rättshaverister. Lambertz har fortsatt att utmana, senast i debatten om bristerna inom den svenska rättsskipningen. Han slår två flugor i en smäll eftersom han bryter mot den traditionella synen på hur jurister respektive ämbetsmän skall uppföra sig. Efter 20 år som brottmålsadvokat delar jag, liksom alla andra med längre erfarenhet av brottmålsprocessen, Lambertz uppfattning att vissa poliser har en osund kåranda som kan föranleda att de ljuger i domstol, att åklagarna ibland inte upprätthåller kravet på objektivitet, att det sitter oskyldiga i svenska fängelser och att det kan bero på att domstolarnas bevisprövning ibland förslappas. Åsikterna om problemets omfattning går isär men knappast om dess existens. Som Lambertz påpekar är brister inom rättsskipningen mycket allvarliga och det gäller oavsett omfattning. Enskilda advokater, som under åren uttryckt denna uppfattning, har avfärdats med att de är ute i egen sak och/eller är manipulerade av sina klienter. Enskilda poliser, som vet att de har kollegor som ljuger i domstol, har på grund av en mycket stark kåranda sällan förmått berätta om detta offentligt. Objektiva åklagare liksom domare som upprätthåller de höga beviskrav som skall gälla i all straffrättsskipning är tveklöst i majoritet men de har sällan möjlighet att själva iaktta hur vissa av deras kollegor bryter mot de principer som ett rättssamhälle vilar på. I rättegången i första instans deltar nämligen med få undantag endast en juristdomare och en åklagare. Advokater däremot får så småningom personlig erfarenhet av att vissa domare och åklagare inte uppfyller de krav rättegångsbalken ställer på dem liksom också hur en del av deras advokatkollegor sviker sina klienter. Lambertz har kritiserats för att ha engagerat sig i rättssäkerhetsfrågor ”på fel sätt”. Han har gjort ”svepande” uttalanden, vilket skulle ha fått till följd att alla domare, åklagare och poliser känner sig utpekade. Jag känner igen den typen av kritik från det område där jag för närvarande är verksam. När det allvarliga samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor påtalas kommer omedelbart reaktioner från arga män som känner sig personligen utpekade som våldsverkare trots att de, som de intygar, aldrig burit hand på en kvinna. Sådana svepande uttalanden skuldbelägger alla män, hävdar de. Konsekvensen av detta förhållningssätt blir att det inte går att påtala strukturella samhällsproblem, systemfel, om man inte samtidigt redovisar samtliga enskilda fall där övergrepp eller misstag skett. Inte ens exempel på enskilda fall räcker eftersom det ju bland alla icke namngivna återfinns ytterligare syndare. I en artikel av Lambertz i SvD (28/12 -06) finns en nyckelreplik: ”Jag har valt att uttala min övertygelse när jag bedömt mig ha tillräckliga belägg för den.” Det är märkligt och nedslående att detta justitiekanslerns val väckt så mycket motstånd hos så många jurister. Inte minst den gruppen, som har så få representanter som deltar i den offentliga debatten, borde applådera JK: s hållning. I en artikel på DN Debatt(20/12 -06) ondgör sig två juristprofessorer och en före detta ledamot av Högsta domstolen över att varken brottsoffer, deras närmaste, dömda personer, åklagare eller domare ”har möjlighet att försvara sig mot JK:s rallarsvingar. Deras rättssäkerhet är allvarligt skadad.” Uttalandet är egendomligt. Hur rättssäkerheten skulle skadas för dem som avtjänar straff för brott de begått är svårt att förstå. Rättssäkerheten för de oskyldiga sattes väl ur spel när de dömdes och inte genom att JK påpekar att de finns. Vad gäller brottsoffer och deras anhöriga så ingår i deras rättstrygghet bland annat att samhället klarar upp brott och straffar förövaren. Målsäganden har knappast någon glädje av att fel person döms för det brott hon utsatts för. Och att ömma för åklagare och domare i allmänhet när JK pekar på problemet med att det finns oskyldigt dömda i svenska fängelser är att inte kunna urskilja nivåerna när det gäller det lidande ”människor av kött och blod” kan utsättas för. Den som invänder att det inte kan vara fråga om många felaktigt dömda i svenska fängelser får upplysa om vilken siffra som är acceptabel. I själva verket har Göran Lambertz visat prov på självständighet och ett ansvarstagande för sitt mandat som JK genom att initiera en offentlig diskussion som ett rättssamhälle inte kan vara utan men som under hela min aktiva tid som jurist huvudsakligen har hållits i mer eller mindre slutna sällskap av advokater, domare, åklagare och poliser. Det är svårt att tänka sig att alla jurister inom rättsskipningsområdet anser sig vara personligen smutskastade. De flesta vet precis vad diskussionen handlar om. Det vore därför bra om de goda representanterna för domar- åklagar- och poliskåren i stället för att bekymra sig om sitt eget renommé tog till orda, bekräftade problemets existens och gav ett bidrag till hur rättssäkerheten skall stärkas. CLAES BORGSTRÖM ", "article_category": "other"}
{"id": 32788, "headline": "\"Ska man spela sur ska det synas ordentligt i ansiktet\"", "summary": "I kabarén \"Freja dreams\"uppträder femton ungdomar som har autistiska funktionshinder. Unga som knappt har pratat tidigare sjunger nu med övertygelse från en scen. De berättar om sina ofta tuffa erfarenheter med humor och ironi.", "article": "Det är mörkt i salongen. I strålkastarljuset står Ida Franzén, 15 år, halvt dold bakom en slöja som hänger ner från taket, och sjunger sin kärlekssång: \"I mina drömmar kramar jag Niclas. Vi är så lyckliga och kära.\" Den här kvällen sitter pojken som är föremål för hennes kärlek bland publiken, och det vet Ida. I pausen skyndar hon fram till honom och sitter i hans knä tills det är dags att gå in bakom scenen igen. Scenen är teater Gnistan mitt inne i Jönköping. Föreställningen är kabarén \"Freja dreams\", skriven och framförd av en grupp ungdomar. Alla har någon form av autistiskt funktionshinder, och kabarén handlar både om drömmar och om tuffa erfarenheter, skildrade med humor och ironi (föreställningens undertitel är \"Stackars stackars oss!\"). Som hur det kan vara att bli missförstådd av bup-psykologen eller överbeskyddad av en beskäftig personlig assistent. Autism är ett funktionshinder som kan se mycket olika ut. Vid klassisk autism finns ofta också begåvningshandikapp. Personer med Aspergers syndrom och liknande tillstånd har normal eller hög begåvning. Man brukar tala om ett autismspektrum där gränsen till \"det normala\" kan vara oskarp. Men gemensamt för personer med någon form av autism är svårigheter med ömsesidighet och social kommunikation, både verbal och icke-verbal. Det skapar lätt problem och missförstånd i kontakten med omgivningen. Ungdomarna bakom \"Freja dreams\" har också olika grader och varianter av funktionshindret. Ida Franzén har klassisk autism och dessutom en hörselskada, och har tidigare talat väldigt lite, berättar hennes mamma Kristina. - Men hon älskar att sjunga, det har hon alltid gjort. Nu talar hon mer och mer, hon är jätteglad för det här teaterprojektet. Det är vi hela familjen. Jag följer med Ida hela tiden, jag hjälper till med allt möjligt och har lärt känna alla. Man känner trygghet och stöd i den här gruppen. Musikteaterprojektet \"Freja\" startade för två år sedan av Föreningen Autism i Jönköpings län, i samarbete med Smålands musik och teater, Kulturskolan och Studieförbundet vuxenskolan. Allmänna arvsfonden har bidragit med en halv miljon till projektet som är planerat att pågå i tre år. \"Freja\"-projektet följs av forskare, läkare och pedagoger med flera, och utvärderas fortlöpande. De femton deltagarna, som är mellan 11 och 24 år, träffas varje vecka i olika smågrupper där de håller på med musik, rytmik, drama och improvisation, skriver texter med mera. I december 2005 gjorde de sin första föreställning, \"Stackars oss - en annorlunda kabaré\". Den blev en succé, och nu har den fristående uppföljaren \"Freja dreams\" alltså haft premiär. - Målet med projektet är att utveckla ungdomarnas kreativitet, och att bland annat ge dem ökade möjligheter till socialt samspel, säger projektledaren Ingrid Sindahl-Norelius. Och det känns verkligen att det fungerar. Ungdomarna samarbetar och samspelar på ett fantastiskt sätt. Det har imponerat på alla dem som följer \"Freja\". Det är också tydligt att många av ungdomarna fått bättre självkänsla under projektets gång. Det är vanligt att unga med autism varit utsatta för mobbning. Många har erfarenheter av sociala \"misslyckanden\" och självkänslan kan vara låg. - Respekt för individen, och en miljö där det helt enkelt inte finns något som heter misslyckanden, är grundstenar i projektet, säger den konstnärlige ledaren och regissören Peter Ivan Ericson. I grupperna får ungdomarna träna socialt samspel i ett tryggt sammanhang, samtidigt som de arbetar mot ett gemensamt mål. Personer med autism har ofta svårt att avläsa andras känslor, kroppsspråk och mimik, och att själva förmedla sina egna känslor. I teater jobbar man mycket just med känslouttryck. Det blir lite övertydligt och \"teatraliskt\" - vilket kan hjälpa ungdomarna att bättre känna igen, och förstå, hur känslor brukar uttryckas. - Känslan och kroppsuttrycket förstärker varandra, säger Peter Ivan Ericson. När man spelar förtvivlad, till exempel - kroppen börjar leva sitt eget liv, det händer saker och det har många av ungdomarna upptäckt här. Att ungdomarna använder sig av sina egna erfarenheter när de skapar teaterföreställningarna är också viktigt, tycker Peter Ivan Ericson. - Det är ofta lättare att beskriva sådant man har varit med om, när man spelar en roll. Man lyfter fram det allmängiltiga i situationen och behöver inte lämna ut sig privat om man inte vill. Sanna-Maria Bolin, 21, samlar sig inför kvällens föreställning. Hon är inte särskilt nervös, knepet är att tänka på publiken som en samling \"kartonggubbar\" utan liv. Sanna-Maria, som går på folkhögskola, har Aspergers syndrom. Hon har alltid velat spela teater och blev intresserad när hon hörde talas om projektet, berättar hon. - Men i början var det lite jobbigt med så mycket nytt folk. Jag sa inte så mycket då, och hade svårt att lita på andra, jag lade aldrig ifrån mig min väska utan satt och höll i den. Sedan blev det lättare och lättare att vara i gruppen, jag började lämna väskan långa stunder. För Sanna-Maria har \"Freja\" inneburit att hon fått lättare för social kontakt över huvud taget, säger hon. - Förr orkade jag oftast inte träffa nya människor. Det kändes som om det innebar alldeles för stora krav. Har man gjort \"fel\" socialt någon gång, då är det lätt att bli nervös och inte våga försöka igen. Nu känns det lättare. Jag vågar stå för mig själv mer. Sanna-Maria är med i många scener i \"Freja dreams\". En av hennes favoritroller är den beskäftiga assistenten, som inte låter den funktionshindrade tala för sig själv. - Den där attityden har jag mött i verkligheten många gånger. Hos psykologer och andra som inte lyssnat, utan talat om för en vad det egentligen är man tycker och vill, säger Sanna-Maria som hoppas att teaterföreställningarna kan sprida lite kunskap om hur det kan vara att ha autism och Aspergers syndrom. Jonas Mårdskog, 21, har också alltid gillat teater och att \"spela apa\", som han säger. - Det har lite med spänningen att göra, att stå på scenen och ha en publik framför sig - det ger en kick, säger Jonas som har asperger- och adhd-diagnos. - Och så är det ett sådant skönt gäng här, en skön gemenskap, det är inte stressigt som på andra ställen. Vi ställer verkligen upp för varandra, det känns väldigt bra. Jonas känner att han har utvecklats sedan han började med teater, och att det har hjälpt honom att hantera andra saker i livet. - Att få gå in i en roll ger mig mycket. Vi har hållit på mycket med ansiktsuttryck, vi spelar över - ska man spela sur, då ska det synas ordentligt i ansiktet. Jag har fått lättare att uttrycka mig själv. När jag gick i skolan var jag väldigt tystlåten och snäll, i dag kan jag nästan ångra det. Jonas betonar att \"Freja dreams\" innehåller både humor och allvar. - Där finns ett budskap, och i min tolkning är budskapet att andra ska se oss som de individer vi är, inte stoppa in oss i några fack. Den 10 januari ska föreställningen spelas för kulturskolorna i Jönköpings län. Den 6 februari kommer delar av kabarén att framföras på ett stort, offentligt symposium om \"Freja\"-projektet, som hålls på högskolan i Jönköping. Efter det kommer det eventuellt att bli några föreställningar till på Gnistan i Jönköping. Nästa höst kommer \"Freja\" att spela musikteaterföreställningen \"Mysteriet med den blå flaskan\", om Ben som har Aspergers syndrom. Den bygger på en bok av Kathy Hoopmann, som iscensätts och dramatiseras av Peter Ivan Ericson. Ett år återstår nu av projekttiden. - På symposiet kommer \"Frejas\" framtid att diskuteras, säger Ingrid Sindahl-Norelius. Min förhoppning är att verksamheten kommer att bli permanent i någon form, kanske som en kulturskola för ungdomar med funktionshinder. ", "article_category": "other"}
{"id": 32790, "headline": "”Ska man spela sur ska det synas ordentligt i ansiktet”", "summary": "I kabarén ”Freja dreams”uppträder femton ungdomar som har autistiska funktionshinder. Unga som knappt har pratat tidigare sjunger nu med övertygelse från en scen. De berättar om sina ofta tuffa erfarenheter med humor och ironi.", "article": "Det är mörkt i salongen. I strålkastarljuset står Ida Franzén, 15 år, halvt dold bakom en slöja som hänger ner från taket, och sjunger sin kärlekssång: ”I mina drömmar kramar jag Niclas. Vi är så lyckliga och kära.” Den här kvällen sitter pojken som är föremål för hennes kärlek bland publiken, och det vet Ida. I pausen skyndar hon fram till honom och sitter i hans knä tills det är dags att gå in bakom scenen igen. Scenen är teater Gnistan mitt inne i Jönköping. Föreställningen är kabarén ”Freja dreams”, skriven och framförd av en grupp ungdomar. Alla har någon form av autistiskt funktionshinder, och kabarén handlar både om drömmar och om tuffa erfarenheter, skildrade med humor och ironi (föreställningens undertitel är ”Stackars stackars oss!”). Som hur det kan vara att bli missförstådd av bup-psykologen eller överbeskyddad av en beskäftig personlig assistent. Autism är ett funktionshinder som kan se mycket olika ut. Vid klassisk autism finns ofta också begåvningshandikapp. Personer med Aspergers syndrom och liknande tillstånd har normal eller hög begåvning. Man brukar tala om ett autismspektrum där gränsen till ”det normala” kan vara oskarp. Men gemensamt för personer med någon form av autism är svårigheter med ömsesidighet och social kommunikation, både verbal och icke-verbal. Det skapar lätt problem och missförstånd i kontakten med omgivningen. Ungdomarna bakom ”Freja dreams” har också olika grader och varianter av funktionshindret. Ida Franzén har klassisk autism och dessutom en hörselskada, och har tidigare talat väldigt lite, berättar hennes mamma Kristina. – Men hon älskar att sjunga, det har hon alltid gjort. Nu talar hon mer och mer, hon är jätteglad för det här teaterprojektet. Det är vi hela familjen. Jag följer med Ida hela tiden, jag hjälper till med allt möjligt och har lärt känna alla. Man känner trygghet och stöd i den här gruppen. Musikteaterprojektet ”Freja” startade för två år sedan av Föreningen Autism i Jönköpings län, i samarbete med Smålands musik och teater, Kulturskolan och Studieförbundet vuxenskolan. Allmänna arvsfonden har bidragit med en halv miljon till projektet som är planerat att pågå i tre år. ”Freja”-projektet följs av forskare, läkare och pedagoger med flera, och utvärderas fortlöpande. De femton deltagarna, som är mellan 11 och 24 år, träffas varje vecka i olika smågrupper där de håller på med musik, rytmik, drama och improvisation, skriver texter med mera. I december 2005 gjorde de sin första föreställning, ”Stackars oss – en annorlunda kabaré”. Den blev en succé, och nu har den fristående uppföljaren ”Freja dreams” alltså haft premiär. – Målet med projektet är att utveckla ungdomarnas kreativitet, och att bland annat ge dem ökade möjligheter till socialt samspel, säger projektledaren Ingrid Sindahl-Norelius. Och det känns verkligen att det fungerar. Ungdomarna samarbetar och samspelar på ett fantastiskt sätt. Det har imponerat på alla dem som följer ”Freja”. Det är också tydligt att många av ungdomarna fått bättre självkänsla under projektets gång. Det är vanligt att unga med autism varit utsatta för mobbning. Många har erfarenheter av sociala ”misslyckanden” och självkänslan kan vara låg. – Respekt för individen, och en miljö där det helt enkelt inte finns något som heter misslyckanden, är grundstenar i projektet, säger den konstnärlige ledaren och regissören Peter Ivan Ericson. I grupperna får ungdomarna träna socialt samspel i ett tryggt sammanhang, samtidigt som de arbetar mot ett gemensamt mål. Personer med autism har ofta svårt att avläsa andras känslor, kroppsspråk och mimik, och att själva förmedla sina egna känslor. I teater jobbar man mycket just med känslouttryck. Det blir lite övertydligt och ”teatraliskt” – vilket kan hjälpa ungdomarna att bättre känna igen, och förstå, hur känslor brukar uttryckas. – Känslan och kroppsuttrycket förstärker varandra, säger Peter Ivan Ericson. När man spelar förtvivlad, till exempel – kroppen börjar leva sitt eget liv, det händer saker och det har många av ungdomarna upptäckt här. Att ungdomarna använder sig av sina egna erfarenheter när de skapar teaterföreställningarna är också viktigt, tycker Peter Ivan Ericson. – Det är ofta lättare att beskriva sådant man har varit med om, när man spelar en roll. Man lyfter fram det allmängiltiga i situationen och behöver inte lämna ut sig privat om man inte vill. Sanna-Maria Bolin, 21, samlar sig inför kvällens föreställning. Hon är inte särskilt nervös, knepet är att tänka på publiken som en samling ”kartonggubbar” utan liv. Sanna-Maria, som går på folkhögskola, har Aspergers syndrom. Hon har alltid velat spela teater och blev intresserad när hon hörde talas om projektet, berättar hon. – Men i början var det lite jobbigt med så mycket nytt folk. Jag sa inte så mycket då, och hade svårt att lita på andra, jag lade aldrig ifrån mig min väska utan satt och höll i den. Sedan blev det lättare och lättare att vara i gruppen, jag började lämna väskan långa stunder. För Sanna-Maria har ”Freja” inneburit att hon fått lättare för social kontakt över huvud taget, säger hon. – Förr orkade jag oftast inte träffa nya människor. Det kändes som om det innebar alldeles för stora krav. Har man gjort ”fel” socialt någon gång, då är det lätt att bli nervös och inte våga försöka igen. Nu känns det lättare. Jag vågar stå för mig själv mer. Sanna-Maria är med i många scener i ”Freja dreams”. En av hennes favoritroller är den beskäftiga assistenten, som inte låter den funktionshindrade tala för sig själv. – Den där attityden har jag mött i verkligheten många gånger. Hos psykologer och andra som inte lyssnat, utan talat om för en vad det egentligen är man tycker och vill, säger Sanna-Maria som hoppas att teaterföreställningarna kan sprida lite kunskap om hur det kan vara att ha autism och Aspergers syndrom. Jonas Mårdskog, 21, har också alltid gillat teater och att ”spela apa”, som han säger. – Det har lite med spänningen att göra, att stå på scenen och ha en publik framför sig – det ger en kick, säger Jonas som har asperger- och adhd-diagnos. – Och så är det ett sådant skönt gäng här, en skön gemenskap, det är inte stressigt som på andra ställen. Vi ställer verkligen upp för varandra, det känns väldigt bra. Jonas känner att han har utvecklats sedan han började med teater, och att det har hjälpt honom att hantera andra saker i livet. – Att få gå in i en roll ger mig mycket. Vi har hållit på mycket med ansiktsuttryck, vi spelar över – ska man spela sur, då ska det synas ordentligt i ansiktet. Jag har fått lättare att uttrycka mig själv. När jag gick i skolan var jag väldigt tystlåten och snäll, i dag kan jag nästan ångra det. Jonas betonar att ”Freja dreams” innehåller både humor och allvar. – Där finns ett budskap, och i min tolkning är budskapet att andra ska se oss som de individer vi är, inte stoppa in oss i några fack. Den 10 januari ska föreställningen spelas för kulturskolorna i Jönköpings län. Den 6 februari kommer delar av kabarén att framföras på ett stort, offentligt symposium om ”Freja”-projektet, som hålls på högskolan i Jönköping. Efter det kommer det eventuellt att bli några föreställningar till på Gnistan i Jönköping. Nästa höst kommer ”Freja” att spela musikteaterföreställningen ”Mysteriet med den blå flaskan”, om Ben som har Aspergers syndrom. Den bygger på en bok av Kathy Hoopmann, som iscensätts och dramatiseras av Peter Ivan Ericson. Ett år återstår nu av projekttiden. – På symposiet kommer ”Frejas” framtid att diskuteras, säger Ingrid Sindahl-Norelius. Min förhoppning är att verksamheten kommer att bli permanent i någon form, kanske som en kulturskola för ungdomar med funktionshinder. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 32792, "headline": "”Ska man spela sur ska det synas ordentligt i ansiktet”", "summary": "I kabarén ”Freja dreams” uppträder femton ungdomar som har autistiska funktionshinder. Unga som knappt har pratat tidigare sjunger nu med övertygelse från en scen. De berättar om sina ofta tuffa erfarenheter med humor och ironi.", "article": "Det är mörkt i salongen. I strålkastarljuset står Ida Franzén, 15 år, halvt dold bakom en slöja som hänger ner från taket, och sjunger sin kärlekssång: ”I mina drömmar kramar jag Niclas. Vi är så lyckliga och kära.” Den här kvällen sitter pojken som är föremål för hennes kärlek bland publiken, och det vet Ida. I pausen skyndar hon fram till honom och sitter i hans knä tills det är dags att gå in bakom scenen igen. Scenen är teater Gnistan mitt inne i Jönköping. Föreställningen är kabarén ”Freja dreams” , skriven och framförd av en grupp ungdomar. Alla har någon form av autistiskt funktionshinder, och kabarén handlar både om drömmar och om tuffa erfarenheter, skildrade med humor och ironi (föreställningens undertitel är ”Stackars stackars oss!” ). Som hur det kan vara att bli missförstådd av bup-psykologen eller överbeskyddad av en beskäftig personlig assistent. Autism är ett funktionshinder som kan se mycket olika ut. Vid klassisk autism finns ofta också begåvningshandikapp. Personer med Aspergers syndrom och liknande tillstånd har normal eller hög begåvning. Man brukar tala om ett autismspektrum där gränsen till ”det normala” kan vara oskarp. Men gemensamt för personer med någon form av autism är svårigheter med ömsesidighet och social kommunikation, både verbal och icke-verbal. Det skapar lätt problem och missförstånd i kontakten med omgivningen. Ungdomarna bakom ”Freja dreams” har också olika grader och varianter av funktionshindret. Ida Franzén har klassisk autism och dessutom en hörselskada, och har tidigare talat väldigt lite, berättar hennes mamma Kristina. – Men hon älskar att sjunga, det har hon alltid gjort. Nu talar hon mer och mer, hon är jätteglad för det här teaterprojektet. Det är vi hela familjen. Jag följer med Ida hela tiden, jag hjälper till med allt möjligt och har lärt känna alla. Man känner trygghet och stöd i den här gruppen. Musikteaterprojektet ”Freja” startade för två år sedan av Föreningen Autism i Jönköpings län, i samarbete med Smålands musik och teater, Kulturskolan och Studieförbundet vuxenskolan. Allmänna arvsfonden har bidragit med en halv miljon till projektet som är planerat att pågå i tre år. ”Freja” -projektet följs av forskare, läkare och pedagoger med flera, och utvärderas fortlöpande. De femton deltagarna, som är mellan 11 och 24 år, träffas varje vecka i olika smågrupper där de håller på med musik, rytmik, drama och improvisation, skriver texter med mera. I december 2005 gjorde de sin första föreställning, ”Stackars oss – en annorlunda kabaré” . Den blev en succé, och nu har den fristående uppföljaren ”Freja dreams” alltså haft premiär. – Målet med projektet är att utveckla ungdomarnas kreativitet, och att bland annat ge dem ökade möjligheter till socialt samspel, säger projektledaren Ingrid Sindahl-Norelius. Och det känns verkligen att det fungerar. Ungdomarna samarbetar och samspelar på ett fantastiskt sätt. Det har imponerat på alla dem som följer ”Freja” . Det är också tydligt att många av ungdomarna fått bättre självkänsla under projektets gång. Det är vanligt att unga med autism varit utsatta för mobbning. Många har erfarenheter av sociala ”misslyckanden” och självkänslan kan vara låg. – Respekt för individen, och en miljö där det helt enkelt inte finns något som heter misslyckanden, är grundstenar i projektet, säger den konstnärlige ledaren och regissören Peter Ivan Ericson. I grupperna får ungdomarna träna socialt samspel i ett tryggt sammanhang, samtidigt som de arbetar mot ett gemensamt mål. Personer med autism har ofta svårt att avläsa andras känslor, kroppsspråk och mimik, och att själva förmedla sina egna känslor. I teater jobbar man mycket just med känslouttryck. Det blir lite övertydligt och ”teatraliskt” – vilket kan hjälpa ungdomarna att bättre känna igen, och förstå, hur känslor brukar uttryckas. – Känslan och kroppsuttrycket förstärker varandra, säger Peter Ivan Ericson. När man spelar förtvivlad, till exempel – kroppen börjar leva sitt eget liv, det händer saker och det har många av ungdomarna upptäckt här. Att ungdomarna använder sig av sina egna erfarenheter när de skapar teaterföreställningarna är också viktigt, tycker Peter Ivan Ericson. – Det är ofta lättare att beskriva sådant man har varit med om, när man spelar en roll. Man lyfter fram det allmängiltiga i situationen och behöver inte lämna ut sig privat om man inte vill. Sanna-Maria Bolin, 21, samlar sig inför kvällens föreställning. Hon är inte särskilt nervös, knepet är att tänka på publiken som en samling ”kartonggubbar” utan liv. Sanna-Maria, som går på folkhögskola, har Aspergers syndrom. Hon har alltid velat spela teater och blev intresserad när hon hörde talas om projektet, berättar hon. – Men i början var det lite jobbigt med så mycket nytt folk. Jag sa inte så mycket då, och hade svårt att lita på andra, jag lade aldrig ifrån mig min väska utan satt och höll i den. Sedan blev det lättare och lättare att vara i gruppen, jag började lämna väskan långa stunder. För Sanna-Maria har ”Freja” inneburit att hon fått lättare för social kontakt över huvud taget, säger hon. – Förr orkade jag oftast inte träffa nya människor. Det kändes som om det innebar alldeles för stora krav. Har man gjort ”fel” socialt någon gång, då är det lätt att bli nervös och inte våga försöka igen. Nu känns det lättare. Jag vågar stå för mig själv mer. Sanna-Maria är med i många scener i ”Freja dreams” . En av hennes favoritroller är den beskäftiga assistenten, som inte låter den funktionshindrade tala för sig själv. – Den där attityden har jag mött i verkligheten många gånger. Hos psykologer och andra som inte lyssnat, utan talat om för en vad det egentligen är man tycker och vill, säger Sanna-Maria som hoppas att teaterföreställningarna kan sprida lite kunskap om hur det kan vara att ha autism och Aspergers syndrom. Jonas Mårdskog, 21, har också alltid gillat teater och att ”spela apa” , som han säger. – Det har lite med spänningen att göra, att stå på scenen och ha en publik framför sig – det ger en kick, säger Jonas som har asperger- och adhd-diagnos. – Och så är det ett sådant skönt gäng här, en skön gemenskap, det är inte stressigt som på andra ställen. Vi ställer verkligen upp för varandra, det känns väldigt bra. Jonas känner att han har utvecklats sedan han började med teater, och att det har hjälpt honom att hantera andra saker i livet. – Att få gå in i en roll ger mig mycket. Vi har hållit på mycket med ansiktsuttryck, vi spelar över – ska man spela sur, då ska det synas ordentligt i ansiktet. Jag har fått lättare att uttrycka mig själv. När jag gick i skolan var jag väldigt tystlåten och snäll, i dag kan jag nästan ångra det. Jonas betonar att ”Freja dreams” innehåller både humor och allvar. – Där finns ett budskap, och i min tolkning är budskapet att andra ska se oss som de individer vi är, inte stoppa in oss i några fack. Den 10 januari ska föreställningen spelas för kulturskolorna i Jönköpings län. Den 6 februari kommer delar av kabarén att framföras på ett stort, offentligt symposium om ”Freja” -projektet, som hålls på högskolan i Jönköping. Efter det kommer det eventuellt att bli några föreställningar till på Gnistan i Jönköping. Nästa höst kommer ”Freja” att spela musikteaterföreställningen ”Mysteriet med den blå flaskan” , om Ben som har Aspergers syndrom. Den bygger på en bok av Kathy Hoopmann, som iscensätts och dramatiseras av Peter Ivan Ericson. Ett år återstår nu av projekttiden. – På symposiet kommer ”Frejas” framtid att diskuteras, säger Ingrid Sindahl-Norelius. Min förhoppning är att verksamheten kommer att bli permanent i någon form, kanske som en kulturskola för ungdomar med funktionshinder. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 32797, "headline": "”Barnkonventionen stärker minderårigas rättigheter”", "summary": "DN DEBATT 1/1. FN:s barnkonvention, som blir svensk lag på nyårsnatten, stärker minderårigas rättigheter. Trots att det gått nästan 30 år sedan Sverige som ett av de första länderna i världen ratificerade konventionen har barns rättigheter inte fått tillräckligt genomslag, skriver jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP).", "article": "I dag blir barnkonventionen svensk lag. FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter för drygt 30 år sedan. Det var en milstolpe för förverkligandet av barns rättigheter världen över. Nu tar Sverige ett historiskt nästa steg när barnkonventionen blir lag. Förväntningar vad det kommer innebära är många. Det handlar om att barns rättigheter ska tillgodoses och att barn ska ges goda uppväxtvillkor. Barns uppväxt går inte i repris, den är här och nu. I Sverige finns uppskattningsvis 200 000 barn som lever i familjer där det förekommer våld. Allt fler barnfamiljer lever i otrygga boendesituationer. Barn som är omhändertagna riskerar att hamna efter i skolgången och få sämre möjligheter att bygga sig en god framtid. Och trots att samhället arbetat mycket med barnperspektivet lyssnar vi inte på barn på det sätt som de har rätt till. Barnkonventionen är ett av de viktigaste verktygen för att se till att barns behov tillgodoses. Av konventionen framgår att barn har rätt till skydd mot våld, rätt till utbildning och rätt till social trygghet. Barnkonventionen säger också att barn ska få uttrycka sin mening och bli lyssnade på, en rättighet som är mycket viktig både för det enskilda barnet och för att skapa ett bättre samhälle för alla barn. En central princip i konventionen är att det vid alla åtgärder som rör barn ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Barnkonventionen tillkom inte över en natt utan är ett resultat av dryga tio års förhandlingar och diskussioner mellan världens länder. Processen med att ta fram barnkonventionen utmanade synen på barn och förslagen inskränkte i vissa delar både staters och vårdnadshavares makt över barnen. Det var långt ifrån självklart att ett internationellt och juridiskt bindande avtal skulle komma till stånd. Nu, trettio år senare, är barnkonventionen den konvention om mänskliga rättigheter som flest länder i världen förbundit sig att följa. Samtliga länder utom USA står bakom konventionen. Sverige var 1990 ett av de första länderna som ratificerade barnkonventionen. I och med ratifikationen fick riksdag och regering ansvar för att se till att den nationella lagstiftningen stämmer överens med barnkonventionens artiklar. Dessutom är statliga och kommunala myndigheter, liksom domstolarna, skyldiga att så långt det är möjligt tolka svensk lag på ett sådant sätt att den blir förenlig med barnkonventionen. Men trots att det gått nästan 30 år sedan Sverige ratificerade konventionen har barns rättigheter inte fått tillräckligt genomslag i beslutsprocesser som rör barn. Synen på barn och hur barn bemöts av myndigheter utgår inte alltid från att barn är bärare av egna rättigheter. Det har blivit särskilt tydligt när barn befinner sig i utsatta situationer och har svårt att tillvarata sina rättigheter, exempelvis barn som utsätts för våld, lever i hemlöshet eller drabbas av människohandel, exploatering och sexuella övergrepp. I vissa fall är föräldrarätten starkare än barns rättigheter, vilket inneburit att utsatta barn inte har fått stöd och hjälp när deras föräldrar motsatt sig insatser från socialtjänsten. Därför tar vi nu nästa steg för att stärka barns rättigheter när barnkonventionen den 1 januari 2020 blir svensk lag efter många års arbete. Det innebär att det blir tydligare att domstolar och rättstillämpare ska beakta barns rättigheter i ärenden som rör barn. Med barnkonventionen som lag framhävs också att barn är bärare av egna rättigheter, vilket kan leda till att man utgår mer från barnets rättigheter i exempelvis offentlig verksamhet. Att barnkonventionen blir lag innebär inte att arbetet med att uppfylla barns rättigheter är slutfört. Tvärtom är detta ett arbete som måste bedrivas varje dag av alla som möter barn i sin vardag eller fattar beslut som rör ett enskilt barn eller som påverkar barns livsvillkor i stort. Vi måste också fortsätta att identifiera annan lagstiftning där vi särskilt bör lyfta fram barns rättigheter eller där det behövs lagstiftningsförändringar för att stärka barns situation. Exempelvis behöver socialtjänsten få utökade möjligheter att ge stöd till barn och unga som far illa även utan vårdnadshavarens samtycke. Vi behöver också satsa långsiktigt på skola och socialtjänst i områden med socioekonomiska utmaningar och se till att barn och unga i riskzonen får tidiga och samordnade insatser. Arbetet för att öka kunskapen om barns rättigheter måste fortsätta. Sedan 2017 har regeringen satsat på ett kunskapslyft inom statliga myndigheter, kommuner och regioner där Barnombudsmannen har en central roll. Myndigheter som Kriminalvården, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten kommer även under 2020 att fortsätta stärka barnrättsperspektivet i sina verksamheter. Det har även tagits fram en vägledning för hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas, som Barnombudsmannen fått i uppdrag att sprida och utbilda i. En statlig utredare arbetar med att genomlysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen och vilka brister som finns i lagstiftningen, vilket ska redovisas för regeringen i november. Det kan ge viktig vägledning hur vi ytterligare kan stärka barns rättigheter i lagstiftningen framöver. Barnombudsmannen har också fått i uppdrag att under 2020 samla rättspraxis från både domstolar i Sverige och utomlands i en databas. Dessutom ska Statistiska centralbyrån fortsätta samla in statistik om barn och deras familjer. Inte sedan ratificeringen av barnkonventionen 1990 har riksdagen fattat ett beslut som kan få lika stor betydelse för barns rättigheter som beslutet att barnkonventionen blir lag. Det är ett historiskt steg framåt för att tillgodose barns rättigheter och ge alla barn goda uppväxtvillkor. Och det behövs, både för barn och för oss som samhälle. För barns uppväxt går inte i repris, den är här och nu. 1 januari 2020 Debattartikel Åsa Lindhagen: ”Barnkonventionen stärker minderårigas rättigheter” ", "article_category": "other"}
{"id": 32799, "headline": "”Swexit kan bli nästa stora fråga för SD”", "summary": "INSÄNDARE. Swexit, ett svenskt utträde ur EU på samma sätt som brexit, kan bli bli nästa stora fråga för Sverigedemokraterna. Det skrämmer mest är att vi inte har kommit längre i vår uppbyggnad av tolerans mot propaganda, skriver Damir Radoncic.", "article": "Allt tyder på att Sverigedemokraterna kommer att bli största parti i riksdagsvalet 2022 med swexit, alltså ett svenskt utträde ur EU, som huvudargument. Sedan kommer Sverige att lämna EU 2023. Krafterna för swexit har legat i det dolda och samlat styrka under röran med brexit. Det hade varit politiskt självmord att ta ställning i frågan för något etablerat parti. I stället har man väntat på att saken ska klaras upp av den nya Boris Johnson-regeringen. Trots all negativ publicitet kommer det att produceras mängder av positiva resultat av brexit, oavsett faktisk utgång. När dessa resultat presenteras kommer förmodligen Sverigedemokraterna att göra swexit till sin huvudsakliga valslogan. Inför valet 2022 kommer migrationskrisen 2015 att vara långt borta. Om inget annat sker eller en ny strategisk riktning väljs kommer de att förlora politisk relevans, och mittenpartierna kommer att vinna tillbaka röster. Sverigedemokraterna kan välja att hålla tummarna att det uppstår ytterligare en migrationskris, vilket hade fortsatt givit relevans till deras nuvarande ställning, men det hade inte hjälpt dem växa. Om de ska fortsatt vara relevanta måste de återuppväcka migrationsfrågan i ett nytt ljus, ett ljus som ger dem ytterligare politisk skjuts gentemot de andra partierna. Swexit är svaret på deras fråga. Med empiriskt underlag från den högerpopulistiska opinionen i Storbritannien passar swexit motsvarande väljarkår i Sverige. Jag kan se argument framför mig som EU:s handlingsförlamade agerande mot 2010-talets migrationskris, EU:s odemokratiska byråkrati och den medlemsavgift som Sverige betalar till EU. Dessutom smygs säkert argument in som belyser Sveriges exponering mot EU-länders befolkning som kommer hit för att tigga och stjäla. 30 år kommer det att ha tagit högerextrema krafterna att nå sin dröm att bli accepterade. SD-ledaren Jimmie Åkessons resa från underdog till Sveriges starke man som leder Sverige ut ur EU och kommer att fullbordas under 20-talet. En tydlig vision, väldefinierade strategier, handlingsförlamade mittenpartier, uthållighet och tur med migrations- och finanskriser har lett till transformationen av Sveriges politiska landskap i Sverigedemokraternas avbild. Det som skrämmer mig är att vi det senaste århundradet inte har kommit längre i vår uppbyggnad av tolerans mot noggrant konstruerad propaganda. Tvärtom har det bara har blivit värre. Andra världskrigets propagandaprinciper att trycka informationsblad har uppgraderats med artificiell intelligens och filterbubblor. Jag ser med fasa och handfallenhet hur dessa verktyg kirurgiskt exploaterar vår kollektiva svaghet, med yttrandefrihet och demokrati som täckmantel. Jag ser tyvärr ingen lösning på problemet utan kommer att, likt många av oss, titta på när kommande 20-talets paradigmskifte inträffar – och hålla tummarna att utkomsten inte blir lika destruktiv som under det senaste 20-talet. 31 december 2019 kl 05 Insändare Damir Radoncic: ”Swexit blir nästa stora fråga för SD” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 32804, "headline": "”Det är väldigt sorgligt att jag inte har möjlighet att vara med min familj”", "summary": "Zabeh Karimi minns nyårsfirandena med familjen i hemstaden Ghazni i Afghanistan. För fyra år sedan, strax före lucia, kom han ensam som femtonåring till Sverige utan sin familj. Och att få återuppleva sin barndoms firande hyser han inga större förhoppningar om. – Det är krig där. Det är för farligt, säger Zabeh Karimi.", "article": "Zabeh Karimi minns hur han som yngre firade det persiska nyåret Norouz i Ghazni i Afghanistan. Han och hans två syskon, en äldre bror och en yngre syster, räknade ner dagarna till nyårsfirandet när de skulle få klä sig i sina nyinköpta festkläder. Afghanska traditionella kläder, fast nyinköpta just för det här festliga tillfället. På morgonen vaknade han lycklig, gjorde sig fin och var förväntansfull inför dagen. Sedan samlades byborna i Zabeh Karimis by på gatan som löpte genom byn, med butiker på båda sidor. De träffade vänner och cyklade eller åkte bil för att besöka äldre släktingar och vänner. – De dagarna var man lite extra glad. Man lade allt fokus på familjen. Man vaknade inte klockan sju på morgonen och gick till jobbet, man var med familjen och hade det bra, berättar Zabeh Karimi. Hösten 2015 flydde Zabeh Karimi tillsammans med sina syskon från Afghanistan. Familjen tog sig till Pakistan, och därifrån tog han sig ensam vidare till Europa. Till slut hamnade han, femton år gammal, ensam i Sverige några dagar före luciadagen för fyra år sedan. Zabeh Karimi var inte ensam om att ta sig till Sverige under hösten 2015. Under det året anlände 160.000 personer till Sverige. Många flydde från krigen i bland annat Syrien och Afghanistan. Runtom i Sverige organiserade man provisoriska boenden i gympasalar, mässhallar och baracker. I dag har Zabeh Karimi varit i Sverige i fyra år. Han pratar flytande svenska och läser vård- och omsorgsprogrammet på ett gymnasium i Malmö. Han bor ensam i en lägenhet i Rosengård, och hoppas att han om några år kan läsa vidare till socionom, eftersom han vill ha ett socialt arbete där han kan träffa nya människor. Vid sidan om studierna jobbar han extra på ett äldreboende, som översättare i ett filmprojekt och som aktiv i Malmö Ungdomsråd. Zabeh Karimi har inte träffat sin familj sedan de skildes ifrån varandra i Pakistan 2015. För honom var det svårt att bege sig vidare mot Europa utan syskonen. – Jag tror inte att något barn vill lämna sin familj. Men man är tvungen när man är i den situationen. Jag förstår att min bror valde att inte följa med mig, för då hade det blivit svårare för hans egen familj, säger Zabeh Karimi. Familjen valde att fly från Ghazni, eftersom det blev omöjligt för dem att vara kvar. Bland annat för att de de hazarer, en folkgrupp som ansetts extra utsatta särskilt i talibankontrollerade områden i Afghanistan. För Zabeh Karimi kändes det i början tungt att komma till Sverige, han kände ingen här och hade skilts från sin familj. I dag trivs han i sitt nya hemland. – Jag tycker att Sverige är fantastiskt. Det finns frihet, det är det bästa. För mig som ateist var det nästan omöjligt att bo i Afghanistan. Här kan jag vara den person jag vill vara. Jag behöver inte gömma mig, säger han. Så tystnar han och fortsätter: – Men det är fortfarande lite svårt att vara ensam. Självklart är det bättre nu jämfört med tidigare. Men det kan fortfarande vara svårt. När julen kommer och många pratar om hur de ska träffa sina familjer och fira blir det särskilt jobbigt att inte kunna träffa sin egen familj, tycker Zabeh Karimi. Han är aktiv i Ensamkommandes förbund i Malmö, en ideell förening som arbetar för att förbättra livet för ensamkommande och nyanlända ungdomar. Inför jul anordnar föreningen både luciafirande och julaktiviteter tillsammans. Zabeh Karimi säger att det hjälper att ha ett sammanhang, folk som han kan fira tillsammans med när många andra umgås med sina släktingar. – Jag försöker hela tiden att göra någonting och inte vara ensam hemma och tänka. Ofta försöker jag att vara med mina vänner. Men han försöker också sysselsätta sig genom att jobba. På äldreboendet där han vikarierar när han inte går i skolan är det många som inte vill jobba just under jul- och nyårshelgerna. Då får Zabeh Karimi en chans att hoppa in. – Det är bra att jag kan ta chansen att jobba och få referenser och lära mig mer om yrket, och om hur det är att jobba, säger han. Även i Sverige firas Nouroz. Men för Zabeh Karimi är det inte alls samma sak att fira det utan sin familj, och han känner inte att det har samma betydelse att han firar högtiden här. – Det går inte att fira på samma sätt här. Jag har ju inga familjemedlemmar att vara med, och jag köper kläder andra dagar. Här känns det inte som att Norouz har någon betydelse. Jag saknar ju min kultur och min tradition, men det går inte att göra någonting. Vi får försöka kämpa, säger han. Även om Zabeh Karimi saknar sin tradition och kultur tycker han att firandet av svenska högtider är lika viktiga som firandet av hans egna. – Även om de firandena blir utan min familj, så firar jag alla svenska högtider med mina vänner. Zabeh Karimi hoppas att han ska kunna återse sina syskon, och få fira högtider tillsammans med dem igen. I dag bor resten av familjen i Pakistan, och han får i nuläget nöja sig med att ringa dem vid högtiderna. Som tur är har de en tradition att yngre familjemedlemmar ska ringa de äldre släktingarna vid nyårsfirandet. Zabeh Karimi ringer till sin bror. Hans lillasyster ringer till honom. Men han saknar dem. – Det är väldigt sorgligt att jag inte har möjlighet att vara med min familj. Jag undrar varför det ska finnas lagar och gränser som skiljer familjer från varandra. Förhoppningen är att Zabeh Karimi ska kunna träffa syskonen när han har gått ut gymnasiet och har mer tid och pengar. Men det firandet på huvudgatan i byn i Afghanistan som han upplevde som ung tror han inte att han kommer att få återuppleva. Han kommer inte att få lyssna på sorlet bland människorna, räkna ner dagarna och klä sig i de nyinköpta traditionella festkläderna. Kriget har satt stopp för möjligheten att återvända. – Självklart saknar jag det, men jag kommer inte att vilja åka tillbaka dit. Det skulle vara för farligt för mig, säger han. Det persiska nyåret Det persiska nyåret, norouz, firas av runt 300 miljoner människor runt om i världen. Firandet pågår i flera dagar, och börjar med en eldfest. Högtiden har sitt ursprung flera tusen år tillbaka i tiden. År 2020 firas det persiska nyåret den 21 mars . Högtiden firas bland annat av perser, azerier, kurder, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och hazarer. I Sverige firas norouz med festligheter i flera städer. Eldfesten i Kungsträdgården i Stockholm har påståtts vara det största norouz-firandet i världen. ", "article_category": "other"}
{"id": 32811, "headline": "”Hur ska jag få mitt barn att lyssna?”", "summary": "Varför kan inte barn göra som man ber dem – första gången man säger till? En frustrerad småbarnsmamma som är trött på att tjata ber Insidans expertpanel om råd. Barnpsykologen Malin Bergström tipsar om några strategier för att hantera barn som inte lyssnar.", "article": "Fråga: Varför kan barn inte låta bli att göra saker som man ber dem låta bli att göra och hur ska man prata med barn för att de ska lyssna på vad man säger? Exempel: Man säger ”kan du sluta slå med skohornet på teven, den kan gå sönder”. Barnet måste slå typ tio gånger till. Varför? Frustrerad småbarnsmamma Svar: God morgon du frustrerade! Din fråga rymmer förstås igenkänning för snart sagt alla föräldrar. Den rymmer också tillfälle för en utgjutelse om barns utveckling, så håll till godo: Barn kan inte låta bli att göra saker som man förbjuder dem att göra eftersom repetition är en grundpelare i deras utveckling och inlärning. För att deras små outvecklade hjärnor ska rista in minnesspår krävs tusentals (bokstavligen) liknande eller snarlika erfarenheter. Därför dunkar de skohornet i teven tio gånger extra när vi säger stopp. Små barns hjärnor funkar förstås utmärkt på många sätt- de reglerar andning och hunger minst lika bra som våra äldre varianter, läser elegant av känslostämningar och ansiktsuttryck (inte minst hos sina föräldrar), reagerar klockrent på möjligheter att skaffa lite uppmärksamhet till sin bärare och ger förvånansvärt rika möjligheter till kommunikation med tanke på att de ännu inte har tillgång till människans främsta kommunikationsmetod (det vill säga språket). Däremot är de delar vi brukar kalla sofistikerade fortfarande inte riktigt i bruk i små barns hjärnor. För nån som är liten innebär det att sådant som vi vuxna vanligtvis använder våra hjärnor till, som att tänka, dra slutsatser utifrån våra erfarenheter, minnas, utöva impulskontroll, planera, förbereda oss och laborera med möjligheter, inte är möjligt. Den repetition som håller på att driva dig till vansinne är alltså i själva verket hjärngympa för att få lite blodflöde i de här otillgängliga hjärnstrukturerna hos ditt lilla barn. Ett blodflöde som så småningom kommer att få barnet att fatta galoppen direkt. Och visst kan man tycka att det vore enklare om barn satt stilla och iakttog tills de mognat klart, men så funkar nu inte mänskligheten. Naturen verkar istället ha sett till att kroppen behöver involveras för att inlärning ska ske, learning by doing som man brukar säga. Det, i kombination med behovet av de miljontals repetitionerna, gör föräldraskapet till det äventyr det ofta är. Att ditt barn inte lyssnar och lyder första gången kan du alltså ta som ett gott tecken. Ungen anar att det finns något minnesvärt i det du säger där vid teven och framkallar en repetition för att kunna lära sig. Hur ska du då prata för att barn ska lyssna? Tja, enligt resonemanget ovan verkar inlärningssituationen optimal precis som du beskriver den. Vill du pröva nåt annat är den lilla hjärnans sug efter din uppmärksamhet en variant att laborera med. Barn diskriminerar nämligen inte särskilt bra mellan positiv och negativ uppmärksamhet utan går igång oavsett valör. Ett effektivt sätt att få små barn att sluta slå med skohorn på tv-apparater brukar därför vara att ignorera dunkandet, trolla fram en ballong eller en rolig grimas och obemärkt låta skohornet glida ner mellan soffkuddarna medan barnet är upptaget med ballongen. Avleda alltså. Ignorera det du inte vill ska fortsätta (skohornet) och rikta uppmärksamheten mot något trevligare. Men låt mig lägga till en sak – avledning och humor är suveräna strategier för att lösa kniviga situationer som inte är livsfarliga. När det gäller trafiksituationer eller våld, som att kuta rakt ut i gatan eller slå ett småsyskon med skohorn, rekommenderar jag istället hukande ställning, ögonkontakt med barnet, kroppskontakt genom att hålla handen eller en arm runt axlarna och en tydlig instruktion ”stopp, det är farligt att springa ut i gatan/slå lillebror” och sen upp med barnet i famnen och avledning och humor igen. Låter det ologiskt att hjärnan behöver repetition och att samtidigt avleda tv-dunkandet lite diskret? Det är det inte. Även den lilla hjärnan är nämligen komplicerad och vill olika saker samtidigt. Förmågan att avläsa förälderns reaktioner brukar till exempel vara så sofistikerad att barn oftast dunkar med skohorn just på sånt de redan anar är förbjudet. Att de ändå gör det tio gånger till beror på att de behöver repetition för veta säkert. Ditt ansiktsuttryck innan du kittlar bort skohornet ner mellan soffkuddarna räcker därför som kunskapskälla. Du behöver inte understryka ditt budskap utan kan gå direkt på avledningen. Summa summarum – skippa pratet, kittla, skoja och avled och lita på att ditt ansiktsuttryck och erfarenheten (repetitionen) gör sitt. Upptäck sedan det obegripliga (här kan jag inte relatera till minsta hjärnstruktur) att barnet snällt kommer låta bli att dunka skohorn i farfars, mormors och förskolans tv-apparater men fortsätta inlärningen hemma med dig. Av utrymmesskäl avstår jag från att spekulera om hur detta funkar men min erfarenhet är entydig: De positiva konsekvenserna av ens uppfostran upplevs av andra, när man själv inte är där. Malin Bergström Här hittar du fler frågor till Insidans expertpanel, till exempel: ”Måste jag äta medicin mot ångest livet ut?”, ”Jag har provat allt – hur kan jag sova en hel natt?” och ”Mitt vuxna barn vägrar acceptera min nye man”. ", "article_category": "other"}
{"id": 32818, "headline": "”Två nya lagar gjorde Sverige sämre 2019”", "summary": "INSÄNDARE. Två nya lagar gjorde Sverige sämre under 2019. Rökförbudet på uteserveringar och busshållplatser har lett till att fimpar sprids överallt och nya regler på gång- och cykelbanor skapar total förvirring, skriver Jens Fagerlund.", "article": "Om bara några dagar skriver vi 2020. Så här på upploppet av 2019 tänker jag på två nya lagar som infördes och som knappast gjorde Sverige till ett bättre land. På annandagen berättade SR Ekot att sedan den nya tobakslagen trädde i kraft den 1 juli har fem kaféer hotats med vite för att de inte följt de nya reglerna. Fem! En miljöinspektör säger till reportern att han är förvånad över det svaga utfallet. Tre kaféer i Göteborg har överklagat hotet om vite och ärendena ligger nu hos förvaltningsrätten. Rökförbudet gäller som bekant vid entréer, på perronger, i busskurer och på serveringar. I samband med att förbudet började gälla försvann alla askkoppar i offentlig miljö. Följden har blivit att det nu ligger drivor av fimpar i rännstenar och i närheten av entréer och busshållplatser. På vilket sätt detta varit lagstiftarens önskemål är svårt att säga, men jag tänker att borttagna askkoppar knappast är det som får en rökare att fimpa för gott. Att de fem viteshotade kaféerna dessutom alla är vattenpipskaféer får mig att tänka att lagens långa arm kanske borde ha avstått för att inte framstå som helt igenom rasistisk. Att perronger och busskurer i betydligt större omfattning än tidigare nu är rökfria är bra. Den som inte vill bli utsatt för andras rök ska kunna slippa det. Men kanske hade det, just när det gäller krogar och kaféer varit bättre med ett fritt val för kunderna med en skylt som förklarar att etablissemanget är rökfritt eller hälsar alla, inklusive rökare, välkomna. Att förvaltningsrätten ska spendera pengar på att utreda om ett viteshot är rimligt är att låta det hela gå för långt. Den 15 juli, bara två veckor efter det utvidgade rökförbudet, trädde en annan lag i kraft. Regeringen beslöt att ändra i Trafikförordningen och vi fick veta att vi hädanefter ska gå till vänster och cykla till höger på gångvägar. Transportstyrelsen påstod att det hela skulle ”underlätta samarbetet mellan gående och cyklister då de får ögonkontakt.” Hur jag än vrider och vänder på detta påstående så förstår jag inte på vilket sätt jag som gående fick bättre ögonkontakt med en cyklist den 15 juli än vad jag hade tidigare, det vill säga knappt någon. Den förändrade trafikförordningen har inte lett till något annat än en utökad förvirring. Under några veckor efter att den nya regeln trätt i kraft så försökte jag verkligen att hålla till vänster på gångbanorna, men till höger på andra ställen. Det visade sig att jag ständigt kolliderade med människor och ständigt såg jag andra trafikanter med liknande problem som jag. Jag vet fortsatt varken höger eller vänster. 28 december 2019 kl 05 Insändare Jens Fagerlund: ”Två nya lagar gjorde Sverige sämre 2019” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 32823, "headline": "”De bästa studenterna måste lockas till läraryrket”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 22/12. Huvudproblemet med lärarutbildningen är inte utbildningens längd. Det är att vi inte lyckas locka de bästa studenterna till läraryrket, skriver Roger Haddad (L), utbildningspolitisk talesperson.", "article": "Lärarutbildningen är inte bara den största utbildningen vid landets högskolor och universitet. Det är också den viktigaste utbildningen i samhället eftersom den ska leverera morgondagens lärare. Till skillnad från Henrik Svensson (DN Debatt 22/12 2019) anser jag att det minsta problemet med lärarutbildningen är längden på utbildningen. Sverige lider av en skola med kvalitetsproblem. Den mest akuta frågan att lyfta är söktrycket till lärarutbildningen som sjunker och att hälften av lärarutbildningarna underkänts i Universitetskanslersämbetets granskning. Liberalerna har under lång tid uppmärksammat denna fråga. Vid sidan av frågan om studiero och lärarnas befogenheter att ingripa mot stöket i skolan har just lärarutbildningen varit vår prioriterade fråga. Vi medverkade till den punkt i januariavtalet som nu utreds kring innehållet i lärarutbildningen Fokus måste åter bli kvalitet och inte kvantitet. Lärarutbildningen måste bättre förbereda studenterna när det gäller metodik, den verksamhetsförlagda utbildningen måste kvalitetssäkras och fungera bättre. Den lärarledda undervisningen måste öka så också de praktiska momenten. Lärarutbildningen har teoretiserats för mycket vilket gör att studenter inte känner sig förberedda när de kommer ut i klassrummen. Från Liberalerna vill vi gå vidare och föreslår att ämneslärarutbildningens erbjuds på ett antal färre lärosäten för att säkra kvaliteten. Vi vill skärpa antagningskraven för att komma in på utbildningen och införa ett lämplighetstest. Vem som helst ska inte kunna komma in och bli lärare om man inte har förutsättningar att klara utbildningen. För vissa inriktningar vill vi att studenten har lägst betyget C från gymnasiet. Vi ser i Universitetskanslersämbetets granskning av lärarstudenternas avhopp att en huvudförklaring är bristande förkunskaper från gymnasiet. En stor del av lärarutbildningens kvalitetsproblem ligger därför utanför universitet och högskolor. Det gäller grundskolans och gymnasieskolans kvalitet inte minst, men också söktrycket. Möjligheterna att fortbilda sig och bli behörig finns och måste utvecklas. Därför drev vi igenom förslag om Lärarlyftet som nu förlängs till 2025. Möjligheten för akademiker att sadla om och läsa in i snabbare takt på två respektive ett och ett halvt år finns redan och kan breddas. Liberalerna förordar däremot inte en politik där man inför olika kategorier av lärare, där man först blir behörig sedan legitimerad. Dagens modell är tydlig: en behörig lärare har en lärarexamen och är behörig i minst ett ämne som man undervisar i och därmed har man lärarlegitimation. Under mina år som förtroendevald har jag aldrig hört att det är längden på utbildningen som är problemet. Däremot omfattande kritik mot innehållet, kvaliteten, brist på lärarledd undervisning och att handledningen inte har fungerat. När vi är i ett läge där hälften av platserna inte har konkurrens och där läraryrket fortsatt har mycket låg status i Sverige jämfört med övriga OECD-länderna så kan inte lösningen bli att sänka kraven eller generellt korta utbildningarna. Vi måste angripa huvudproblemet: att vi inte lyckas locka de bästa studenterna till läraryrket. Det andra som ligger utanför utbildningen är att förbättra arbetsmiljön så att de 40 000 utbildade som lämnat yrket vill komma tillbaka. Tusentals är beredda att göra just det om villkoren förändras. 22 december 2019 Debattartikel Henrik Svensson, universitetslektor och dekan för fakulteten för lärarutbildning, Högskolan Kristianstad: ”Med kortare utbildning får vi fler och bättre lärare” Repliker Roger Haddad (L), utbildningspolitisk talesperson: ”De bästa studenterna måste lockas till läraryrket” ", "article_category": "other"}
{"id": 32839, "headline": "”Min brors nya flickvän kan splittra familjen”", "summary": "Emil blev ihop med sin brors före detta flickvän, mot broderns vilja. Nu vill det nya paret fira jul tillsammans med familjen – och riskerar samtidigt att splittra den. Psykologen Anna Bennich ger råd om hur familjen kan hålla ihop trots konflikten.", "article": "Fråga: Min storebror blev tillsammans med min andra storebrors före detta. När min storebror Emil svajpade höger på Tinder visste han att han gjorde det på vår bror Svantes före detta flickvän. Det hade gått 15 år sedan deras relation tog slut till följd av att hon varit otrogen mot honom. Nu undrar Emil om Svante är okej med att Emil börjar träffa hans före detta. Svaret blir: ”Du får inte bli tillsammans med henne”. Några månader senare står det klart att de två trots allt blivit tillsammans och min bror Svante är mycket obekväm med situationen. Dels har Svante ingen som helst lust att umgås med sin före detta, dels är han besviken på Emil. Emils val är ett stort svek för Svante då de båda varit bästa vänner hela livet. Nu har det gått 1,5 år och Svante har sagt att det är upp till Emil att avgöra vem han vill träffa och att familjen borde behandla Emils nya tjej som ”en i familjen”. Han är dock fortsatt obekväm och har just nu ingen lust att träffa sin före detta. Nu tycker Emil att Svante är ”känslig” och att han bör släppa sina dåliga tankar eftersom 15 långa år passerat. Till jul ville Emil ha med sin nya flickvän, alltså Svantes före detta, på julafton. Eftersom jag vet hur dåligt Svante mår av situationen och att familjen betyder väldigt mycket för honom, valde jag att säga nej till hennes närvaro. Jag sade dessutom hårda ord till Emil, som jag uppfattar betett sig själviskt genom hela processen. Han ska enligt mig inte tvinga på Svante hennes sällskap. Han ska dessutom inte tvinga resten av familjen att ta ställning. Nu är vi i en situation vari Emil tycker att han väntat länge nog på acceptans och Svante samtidigt känner sig förrådd av både Emil och familjen. Familjen har inte tydligt nog tagit ställning utan låter saker och ting bara fortgå. Hade inte jag sagt ifrån så hade julen nämligen firats tillsammans med Emils nya tjej. Hur ska vi gå vidare? Vi är en familj som alltid haft nära band och som aldrig bråkar. Det här har vänt upp och ned på hela familjerelationen. Vi är fem syskon och två föräldrar. Samtliga är över 30 år, det vill säga vuxna nog att fatta sina egna beslut. Samtliga i familjen tycker att Emil betett sig ”konstigt” men bara jag och vår syster tar aktivt ställning för Svante. De andra säger att de älskar båda men inte vet hur de ska göra för att det ska bli rätt. Tacksam för alla tankar och förslag jag kan få. Johan (Emil, Svante och Johan heter egentligen något annat)  Svar: Hej! Vilken trasslig situation du beskriver. Jag förstår att det är svårt att navigera i den. Ursprungsfamiljen är ju en plats som helst skall kännas trygg för alla som ingår i den. Ett slags bas dit man när som helst kan backa hem, för avslappnat umgänge eller när det är rörigt i livet. Sen ser det ju långt ifrån alltid ut så. Faktum är att vi bråkar mest med dem vi står närmast, och väldigt få familjer är utan konflikter genom livet. Som ändå är ganska långt. Man kan ju ha nära band OCH ibland bråka. Jag kan också förstå att det här känns obekvämt för Svante. Inte alls avspänt att behöva träffa och umgås med sitt gamla ex, nu hand i hand med brodern. Särskilt som deras förhållande inte tycks ha avslutats på ett särskilt bra sätt. Säkert finns där en del plågsamma minnen av att ha blivit bedragen, sårad och arg. Ganska många människor skulle nog helst slippa ta upp just den typen av bekantskap igen. Det är i det här läget inte så konstruktivt att resonera kring rätt eller fel egentligen. Det har ni redan gjort i familjen, utan att landa i någon lösning som fungerar för alla. I ”folkdomstolen” skulle starka argument för båda bröderna höras. Å ena sidan, sveket. Så himla okänsligt av Emil att börja dejta den kvinna som han visste hade haft en relation med brodern. Kunde han inte bara ha låtit henne vara, bland alla tusentals ansikten i den där virtuella kortleken? Särskilt när brodern bett honom låta bli, och när han vet att det tog slut av en jobbig otrohetsaffär. Blod är väl tjockare än vatten? Å andra sidan, det har gått femton år. Det kan man väl förstå att Emil inte tänkte att det skulle vara så himla känsligt. Om ni alla är i trettioårsåldern så borde det här ha varit en tonårsromans, det är ju en halv livstid sedan. Dessutom står det oss faktiskt långt ifrån tusen åter, kärlek kan vara svårfunnen för många. Inte kan man väl ha ”patent” på en människa genom hela livet? Det måste finnas något slags preskriptionstid på ungdomsförälskelser. Så där kan vi hålla på i evigheters evigheter och ändå aldrig enas. Bättre är, vilket du så klokt också efterfrågar, att ta ett steg bakåt och försöka se på vilka problemlösningsstrategier som finns och vilka de långsiktiga konsekvenserna blir beroende på hur ni väljer att hantera det här. Den ena strategin är ju att hålla Emils nya flickvän borta ifrån familjesammankomsterna. Konsekvenserna av det blir på kort sikt att Svante slipper känna sig obekväm (och Emil faktiskt får ta konsekvenserna av att ha handlat ganska själviskt där inne på Tinder med sitt pekfinger). Men hur blir det i längden, för de närmast inblandade och för er som familj? Om alla vänder Emils flickvän ryggen, hur ska ni hantera det om deras relation är alldeles rätt och de vill leva tillsammans, länge? Uppenbarligen har de blivit väldigt kära i varandra. Hur blir det om de flyttar ihop, om de bildar familj, om de blir gamla tillsammans? Ska de aldrig få fira jul med barnens mor- och farföräldrar eller möjliga kommande kusiner? Emil kan ju inte komma på jul eller födelsedagar med sina barn medan deras mamma måste stanna hemma. En långsiktig möjlig konsekvens av det är att Emil inte firar med er alls. Att konflikten trappats upp så mycket att ni inte längre kan umgås. Det vore så väldigt synd om det landade där. Den andra strategin är ju att ändå låta flickvännen hänga med på julafton. Konsekvenserna av det på kort sikt skulle vara en inte alls lika avspänd och härlig jul. Det skulle såklart kännas konstigt framför allt för Svante, men även för er andra som bryr er om hans obekväma läge. Kanske skulle den julaftonen gå till historien som er familjs mest besvärliga jul, att gå omkring och ”låtsas” och inte veta vilken fot man skall stå på riktigt. Men i längden då? Ja, det vanligaste är ju att negativa känslor ändå lägger sig när lite tid fått gå. Om ni väljer ”acceptans”-spåret så kommer de första gångerna att kännas jobbiga, men det skulle ge med sig med tiden. Och i förlängningen, gissar jag, skulle nog varken Svante eller ni andra må så bra av att förvägra er bror att delta i familjen tillsammans med sin partner. Eller av det svåra läget att Emil skulle behöva lämna någon han kommit att älska för att familjen vägrar acceptera relationen. Risken finns också att den här situationen blir allt mer obekväm ju större plats den får ta och ju mer infekterat det blir. Min tanke är därför att det bästa för er vore att bita i det sura äpplet, riva av plåstret och försöka acceptera att det råkade bli riktig kärlek av den jävla högersvajpen. Vi får nästan alltid större vinster av försoning och acceptans än av benhårda Antingen Eller. Det kommer inte vara närmelsevis lika svårt att hantera situationen med Emil och flickvännen, som det kommer vara att behöva hantera förbud, välja sida, vägra träffas, stänga ute. Så innan det här blir en (ännu mer) långdragen och svår balansgång, är mitt råd att acceptera deras kärlek. Kostnaderna riskerar annars att bli för stora. I en familj som i övrigt verkar trivas väldigt bra ihop. Anna Bennich Här hittar du fler frågor till Insidans expertpanel, till exempel ”Måste jag äta medicin mot ångest livet ut?”, ”Jag har provat allt – hur kan jag sova en hel natt?” och ”Mitt vuxna barn vägrar acceptera min nye man”. ", "article_category": "other"}
{"id": 32840, "headline": "”Julen har förlorat sin koppling till Jesu födelse”", "summary": "INSÄNDARE. Julen har förlorat sin koppling till Jesu födelse. För oss svenskar är det viktigt att köpa julklappar och äta hemlagade köttbullar, prinskorvar och sill, skriver 19-åriga Sofia Pernbrink.", "article": "I 23 dagar räknar vi ner till dagen som är den största höjdpunkten för Sverige, julafton. I en enorm julhets jagas det julklappar. Det ska bakas saffransbullar samt att man ska ha hinna åka runt och dricka vattnigt kaffe hos sina äldsta släktingar. Spargrisen töms. När julmaten inhandlas står man nervöst och väntar på att kortterminalen ska lysa ”godkänt” och sedan tackar man nej till kvittot kassörskan frågar om man vill ha. Hemlagade köttbullar ska rullas. Godiset ska man göra själv. När dottern kommer hem med knäck hon lagat på hemkunskapen låtsas man att det var gott och låter den stå framme på bordet som hon ändå endast äter av. Du får heller inte missa ett enda avsnitt av årets julkalender samt att julmusten redan skulle börja drickas av i oktober, eller är det inte därför matbutikerna säljer det så tidigt? Glöm för guds skull inte att du varje dag ska klaga på att snön inte har kommit än och att det inte blir någon riktigt jul utan den. Klaga på snön det gör vi ju varje år. I grund och botten firar vi denna högtid för att minnas Jesus födelse. Julhelgen är en kristen högtid som står i fokus för att hylla att Gud valde att bli människa och rädda det viktigaste, skapelsen och människan. Vi börjar redan vid advent fira Jesus och löftet han gav till lärjungarna. Till exempel tänder vi ett nytt ljus varje söndag för att påminnas. Vi ger varandra julklappar till minne av att de tre vise männen hade skänkt Jesusbarnet presenter. Förväntningsfulla ska vi sitta vid granen och vänta på jultomten, som i själva verket är farfar. Sedan får du en julklapp som du innerst inne önskade att du hade kvittot till. Men du kommer ändå att nicka och tacka så mycket. Vi gör ju ändå detta för att minnas och att komma ihåg Jesus och de vise männen, eller hur? Jag är lyckligt lottad att få fira en sådan här prestigefylld högtid, att ständigt få se pappa laga julskinka, att få se mamma kämpa med knäcken som till slut blir bra efter två försök. Mormor som ska laga någon sockerfri tårta, jag som skakar på paketen för att gissa innehållet och syrran som tittar snett på maten eftersom hon är vegan. Det här är vår kristna högtid julafton och vi firar den enligt vår religiösa tro. Nej, vi i Sverige firar inte enligt kristen syn, vi har endast traditioner. Mamma står inte och kämpar med knäcken för Jesus, pappa gör inte julskinka för Jesus, utan vi gör det för oss själva. Vi har format vår egen högtid som inte alls är religiös. För oss är det viktigt att äta hemlagade köttbullar, prinskorvar och om någon glömt sillen är julen förstörd. ”Last Christmas” ska ha spelats minst 30 gånger per dag under december, i alla fall om man lyssnar på ”Lugna favoriter”. Nu när julen är här, försök att minnas varför vi firar denna högtid egentligen. Tänk på historien och på Jesus, stressa inte upp er! Men glöm för fan inte julmusten! God jul! 25 december 2019 kl 05 Insändare Sofia Pernbrink: ”Julen har förlorat sin koppling till Jesu födelse” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 32847, "headline": "Även den mäktigaste diktaturen kan falla snabbt", "summary": "DN 23/12 2019. När Sovjetunionen 1979 invaderade Afghanistan var världen delad i två och kommunismen verkade både besluten och kapabel till att göra sin del större. I stället markerade invasionen början på slutet för diktaturerna i öst.", "article": "Julen 1979 – i dagarna för 40 år sedan – rullade sovjetiska stridsvagnar in i Afghanistan. Året innan hade en marxistisk junta tagit makten i landet. Den var djupt impopulär och befann sig snart på fallrepet. Moskva beslöt sig för att gripa in, för att bevara Afghanistan som en del av den kommunistiska sfären. Då sågs invasionen som ett uttryck för stigande sovjetisk styrka och maktanspråk. 1970-talet hade varit jobbigt för den fria världen, och i synnerhet för USA. Energikriser, arbetslöshet och hög inflation gav en känsla av ekonomisk nedgång. Vietnam och Watergate gödde det politiska missnöjet. Samtidigt producerade Sovjetunionen till synes respektabla tillväxtsiffror och slöt successivt missilgapet. Världen var delad i två och kommunismen verkade både besluten och kapabel att göra sin del större. I stället blev invasionen början på slutet för diktaturerna i öst. Bara tio år senare föll Berlinmuren, ytterligare ett par år senare upplöstes själva Sovjetunionen. Kriget i Afghanistan var en bidragande orsak till det. När de sovjetiska soldaterna i början av 1989 återvände hem var det som förlorare. Stora summor hade spenderats, moralen urholkats. Bland Sovjets generaler var invasionen också ett viktigt argument mot att ingripa i Östeuropa när frihetsrevolutionerna svepte fram där 1989. Den sågs som ett bevis på Moskvas begränsade förmåga att hjälpa lokala kommunistpartier att behålla makten när folket ville ha bort dem. Men kriget var inte den enda orsaken till Sovjetunionens och kommunismens plötsliga kollaps, eller ens den viktigaste. Planekonomin var effektiv för att producera rakteter, men usel på allt annat. I det kapitalistiska Väst åkte människor bil och på semester. I öststaterna stod man i brödkö. I USA och Västeuropa tilläts människor att ha drömmar och försöka förverkliga dem. I Sovjet och Östeuropa blev man anvisad sin plats som kugge i ett långsamt snurrande hjul. Den som ville annat och gav uttryck för det maldes hänsynslöst ner. Allt var inte en dans på rosor i den demokratiska världen. Vietnamkriget och Watergate, som sagt, diskriminering av USA:s svarta, ekonomiska klyftor. Men friheten gav verktyg för självkorrigering – att avslöja orättvisor, byta ut presidenter och premiärministrar som inte levererade, att sluta gapet mellan ledare och ledda när det blev för stort. Under 1970-talet hade fler människor i Sovjetunionen och Östtyskland blivit varse vad ett fritt samhälle innebar. Den västtyske kanslern Willy Brandts ”ostpolitik” var kontroversiell, eftersom den skänkte legitimitet till de kommunistiska regimerna. Men den stärkte också banden till människorna i östblocket, och i synnerhet Östtyskland. Fler på andra sidan järnridån blev medvetna om hur mycket bättre livet var i väst. Somrarna 1977 och 1978 reste den då unge och lovande sovjetiske politikern Michail Gorbatjov tillsammans med sin fru i Italien och Frankrike. Han noterade hur mycket rikare livet var där och konstaterade senare i sina memoarer att ”det verkade inte som att våra allt äldre ledare var särskilt oroade över vår helt uppenbart lägre levnadsstandard och våra oacceptabla levnadsförhållanden”. Auktoritära regimer – i dag lika väl som för 40 år sedan – må se både starka och stabila ut. Ledarna kanske känner sig trygga. Men den som skrapar på ytan finner ofta att missnöjet bubblar. Och de som skymtat den fria världen lockas alltid av den. ", "article_category": "other"}
{"id": 32859, "headline": "Eva väljer frihet framför trygghet", "summary": "Att rätta in sig i ledet har aldrig varit något för skådespelaren Eva Melander. Därför har hon valt det otrygga frilanslivet. Det är det inrutade och trygga hon är rädd för.", "article": "Efter den här intervjun ska Eva Melander i väg på en provfilmning. Mer än så kan hon inte säga. Film- och tv-projekt omgärdas ofta av hemlighetsmakeri. I våras spelade hon in andra säsongen av serien ”Rebecka Martinsson” men annars har 2019 handlat mycket om återhämtning efter ett år av intervjuer, röda mattor och filmgalor. Hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Gräns”, där hon spelade en tulltjänstekvinna som efterhand inser att hon är ett troll. Filmen var också Sveriges Oscarsbidrag. – Det var spännande att resa runt med filmen och med alla publikmöten. Och det är klart att det betyder jättemycket att synas på det sättet eftersom det kan ge nya möjligheter. Men vi stod ju inte och tänkte på sådant när vi gjorde filmen, säger Eva Melander. Återhämtat sig har hon framför allt gjort i stugan i Hälsingland där hon gärna kopplar av i flanellskjorta sittande på en stubbe med en termos kaffe. Men när man är frilans gäller det också att hålla sig framme och hitta nya uppdrag, till exempel genom att gå på provfilmningar. Det är en del av hennes vardag och det är så hon vill ha det. Att söka sig till en fast tjänst på en institutionsteater lockar inte. – Som frilans blir man mer fri att välja sina projekt. Jag har ju inte samma trygghet men det är jag inte rädd för. Tvärtom, det är det kontinuerliga och bestämda jag är rädd för. Att inordna sig. Så har det alltid varit, jag vet inte varför. Hennes mamma var förvånad över att Eva valde skådespelaryrket. Som liten satt hon aldrig där man placerat henne och hon lät aldrig någon bestämma över sig. – Men jag kan ta regi. Där kan man omvandla instruktioner till något positivt. Jag tänker: herregud, de har ju valt mig. Då får de skylla sig själva. Gör jag det bra kommer de att köpa min idé. Frihetsbehovet har löpt som en röd tråd genom hennes liv och hon minns hur hon som barn besvärades av hur små spelrum vi ger varandra. Att vi bygger vår trygghet på likheter, små gemensamma nämnare som allt ska utgå ifrån. Hon såg det hos grannar, i skolan, i sin egen familj. – Det är en av anledningarna till att jag håller på med skådespeleri. Jag vill visa att det finns fler alternativ. Att vi rättar in oss mer än nödvändigt. Eva Melander växte upp i Gävle i en familj där mamman var sjuksköterska och pappan byggnadsingenjör. Någon koppling till teater fanns inte. Det var under gymnasietiden hon tog klivet ut i rampljuset för första gången, då skolans kulturförening höll sin årliga soaré på Gävle teater. – Jag var så nervös att jag kunde kräkas. Men när jag gick upp på den stora scenen, det var bara för en kort sketch, då kände jag något speciellt: De där ute är med mig, inte emot mig. Vi delar samma rum. Det var första gången jag kände att det här är ju kul på riktigt. Det här kommer aldrig att ta slut. Men hon var blyg och hade varit det sedan hon började skolan. Det var något med det inrutade och bestämda i skolan som hämmade den spralliga tjejen i henne. Och det där höll i sig hela vägen till studenten. – Sedan när jag gick en förberedande teaterkurs tänkte jag att nu får jag fan ta och bota det där. Innerst inne är jag ju en oblyg person. Där har skådespelandet betytt mycket. Nu tycker hon att hon har hittat rätt i sig själv. Kanske har det lite med åldern att göra. Vid 45 har hon lärt känna sig själv bättre och börjar förstå vad hon håller på med. – Nu känner jag mig lite som när jag var barn, jag är inte längre så blyg och ofri. Nu är mitt liv mera som då. Som att jag leker och berättar historier. Men för inte så länge sedan tvingades Eva Melander fundera över vad hon skulle ta sig till om hon måste kliva av scenen för gott. Hon behövde operera bort en bisköldkörtel i halsen och det fanns en risk att stämbanden skulle skadas. – Jag var så nervös. Tänk om jag tappade rösten, vad skulle jag göra då? Men snart insåg jag att okej, det blir en livskris men sedan hittar jag något annat. Det finns så mycket att göra i världen. Det skulle bara vara början på resten av livet. Eva Melander Gratuleras till: Fyller 45 år den 25 december 2019. Gör: Skådespelare. Bor: Stockholm. Familj: Ja. Så firar hon födelsedagen: ”Jag har aldrig firat särskilt mycket. Jag bjuder familjen på middag.” Utmärkelser: Fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Gräns” och en för bästa kvinnliga biroll i ”Flocken”. ”De står hemma på fönsterbrädan bland blomkrukorna.” Om att fylla 45: ”Kroppslig nedgång men själslig uppgång, kan man säga så?” Det gör mig glad: ”Mina brorsbarn.” Det gör mig arg: ”När folk inte respekterar ens gränser.” ", "article_category": "other"}
{"id": 32881, "headline": "”Förgasning av skogsrester har större potential än rötgas”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 18/12. Åsa Westlunds förslag är ensidigt och får störst effekt på lönsamheten hos existerande kommunala rötgasanläggningar. Vi ifrågasätter vi starkt om detta förslag är rätt väg att gå. Förgasning av skogrester har en betydligt större potential än vad rötning av gödsel och avfall har vilket förslaget till produktionsstöd inte alls beaktar, skriver företrädare för Svenskt förgasningscentrum (SFC).", "article": "Utredaren Åsa Westlund presenterar i debattartikeln sitt förslag till stödpaket för att öka produktionen av svensk biogas. Förslagets huvudpunkt är ett produktionsstöd om 30–40 öre per kWh enbart för biogas som produceras genom rötning av gödsel. Det råder inga tvivel om att rötningsbaserad biogas är en alldeles utmärkt produkt med stor klimat- och miljönytta. Att svensk biogas har svårt att konkurrera med importerad dansk sådan på grund av dess dubbla ekonomiska understöd är givetvis ett problem. Så långt är vi överens. Däremot ifrågasätter vi starkt om detta förslag är rätt väg att gå. Westlund skriver i sin artikel att det finns ”tekniska förutsättningar att producera runt 15 TWh biogas från rötning och minst lika mycket genom förgasning av till exempel skogsrester”. Faktum är att förgasning av skogrester har en betydligt större potential än vad rötning av gödsel och avfall har vilket förslaget till produktionsstöd inte alls beaktar. Utredningen föreslår tre olika stödpaket och att premier införs från och med 2021. Problemet är att dessa stöd enbart riktas mot rötningsbaserad biogas: de är inte teknikneutrala. Det skulle kunna jämföras med att till exempel vindkraftsel skulle ges tilldelning av elcertifikat, men inte el producerad av biomassa. Principen om teknikneutralitet inom förnybar energiproduktion måste självklart gälla även för förnybar gas. Utredningen föreslår visserligen två ytterligare verktyg som inrymmer andra produktionstekniker än rötning. Men det går varken att utläsa vilka stödnivåer som avses eller när dessa ska införas. Detta riskerar att fördröja utvecklingen av en biogasmarknad bortom rötgasen och skapar ytterligare osäkerheter för branschaktörer, som efterfrågar tydliga, och över tid, stabila regel- och stödsystem. Nuvarande förslag löser kanske dagens konkurrenssituation mellan svensk och dansk biogas. Men redan 2021 kan det danska produktionsstödet komma att ersättas med ett annat stödsystem. En uppenbar fråga blir då vad en sådan förändring innebär för den svenska biogasen? Nuvarande förslag skapar också, helt omotiverat, en skev konkurrenssituation mellan två effektiva och hållbara omvandlingstekniker, rötning och förgasning. Vi ser det som självklart att förslaget måste revideras för att stimulera båda produktionsvägarna på ett neutralt sätt från första början. Dessa båda tekniker har stora förutsättningar att komplettera varandra och tillsammans tillföra marknaden större mängder biogas än vad ett stöd enbart till rötning ger, och därigenom bidra till omställningen av Sveriges energiförsörjning. Westlund lyfter med rätta samhällsnyttorna med rötningsbaserad biogas. Men förgasning av biomassa är ett teknikområde som också kan bidra med stora nyttor. Tekniken kan användas för att förädla såväl avfall som rester från skog- och jordbruk till förnybar gas. All förgasning av biomassa kan också ge en biprodukt i form av biokol som till exempel kan ersätta fossilt kol vid stålproduktion eller direkt som jordförbättring där det stannar kvar i flera hundra år. Förgasning till biogas är också en instegsprodukt för tekniken och som kan ge andra produkter som biodrivmedel och kemikalier. I Tyskland exempelvis finns cirka 1000 installerade förgasningsanläggningar för elproduktion, varav nästan alla har byggts de senaste tio åren. I takt med denna utveckling har tekniken också förfinats med högre verkningsgrader och med nya, svårare typer av biomassa, som råvara. Det finns till och med kommersiella förgasningsanläggningar som producerar förnybar gas (dock inte biogas) från den rötrest som rötningsanläggningar lämnar efter sig. Vi hoppas att utredarna känner till denna spännande utveckling. Potentialen för förgasning i Sverige är mycket god och investeringsvilligt kapital kommer inte saknas om produktionsstöd görs teknikneutrala. En jämförelse med den mer etablerade rötningstekniken är också på sin plats. I Sverige finns redan nästan 300 anläggningar för produktion av biogas genom rötning. Framförallt rör det sig om kommunala anläggningar som producerar biogas vid avloppsreningsverken. De lägst hängande frukterna är därmed redan tagna och tillväxtpotentialen är begränsad och tillkommande kapacitet har därmed högre kostnader. Det främsta syftet med stödet måste ju främst vara att skapa incitament för nya investeringar och åstadkomma så mycket förnybar gas som möjligt per skattekrona. Det gör man genom att skapa samma konkurrensförutsättningar för all produktion av förnybar gas och sedan låta marknaden välja vilken teknik som passar bäst givet de lokala villkoren. Det gör man inte med Åsa Westlunds förslag som i sin nuvarande utformning mest tyvärr får ensidigt och störst effekt på lönsamheten hos existerande kommunala rötgasanläggningar. 18 december 2019 Debattartikel Åsa Westlund, särskild utredare, Biogasmarknadsutredningen: ”Så kan svensk produktion av biogas öka sju gånger” Repliker Företrädare för Svenskt förgasningscentrum (SFC): ”Förgasning av skogsrester har större potential än rötgas” Åsa Westlund, särskild utredare, Biogasmarknadsutredningen: ”Olika sorters biogas ska få olika sorters stöd” ", "article_category": "other"}
{"id": 32895, "headline": "”Överväger lämna Stockholm på grund av vården”", "summary": "INSÄNDARE. Jag överväger att flytta från Stockholm på grund av att vården fungerar så dåligt. Det måste gå att få vård så snabbt som vårdbehovet kräver på både vårdcentraler och akuten, skriver Stefan Alenius.", "article": "Med de annonserade neddragningarna inom vården i Stockholm tvingas jag snart överväga att säga upp mig och flytta ut till någon ort ute i landet. Där kanske jag inte kan hitta jobb, men förhoppningsvis få tillgång till någorlunda fungerande vård. Det ska vara möjligt att få vård så snabbt som vårdbehovet kräver på både vårdcentraler och akuten. En privat vårdcentral ska aldrig få föreslå för en patient att den ska vända sig till en annan vårdcentral för att få prover tagna. 18 december 2019 kl 17 Insändare Stefan Alenius: ”Överväger lämna Stockholm på grund av vården” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 32899, "headline": "Erik Helmerson: Inte märkligt att invandrare tjänar mindre", "summary": "Att första generationens invandrare tjänar mindre än jämnåriga svenskar är inte konstigt. Om deras barn gör det är något allvarligt fel.", "article": "Inslaget i Sveriges Radio på tisdagen är tänkvärt. Det handlar om de invandrare som kom hit från Finland omkring 1970, år då svenska fabriker var omättliga hål som svalde hundratusentals utländska arbetare. Efter 50 år i Sverige har deras inkomster halkat efter de svenskföddas. Störst skillnad är det, enligt siffror från SCB, för gruppen finskfödda män. De har 6.400 kronor mindre i medianinkomst i månaden jämfört med svenskfödda. Inslaget ger flera förklaringar till skillnaden. De finska invandrarna hade lägre utbildning och lågavlönade arbetaryrken. De blev oftare sjukskrivna och förtidspensionärer. När röster som Ebba Kaisa Röjerman, Matti Koski och Tuula Heiskala vittnar om verkstadsgolv, två kronor i timmen, extraarbete och låga pensioner är det en intensivkurs i arbetar- och migrationshistoria. Utan de hundratusentals finska invandrarna hade Sverige varit ett i alla bemärkelser fattigare land. Men frågan är hur upprörd man ska vara att de tjänar mindre än jämnåriga svenskar. De intervjuade sverigefinnarna gestaltar något av utvandringens kärna. När man ger sig i väg till ett annat land, ett annat samhälle, en annan kultur vet man att något kommer att gå förlorat. Man vet ofta – om man nu inte är it-ingenjör eller fotbollsspelare – att det kommer att vara svårt att konkurrera med de infödda, de invanda, de med kontaktnät och den speciella sociala kompetens som ligger under samhällsväven i varje land. Egentligen vore det intressantare att jämföra de utvandrade med dem som stannade kvar. Jag tror också att de utflyttade räknar med att migrationen kommer att innebära en stor personlig uppoffring. Däremot utgår de nog från en annan sak: att deras barn kommer att få det lika bra som sina jämnåriga vars föräldrar är födda i det nya landet. Där borde skillnaden vara utraderad. Så är det för sällan i dag. Att den andra generationen inte lyckas är ett betydligt större samhällsproblem än att den första tjänar mindre än svenskarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 32904, "headline": "Det här är frågan som måste ställas om de privata sjukvårdsförsäkringarna", "summary": "DN 18/12 2019. Allt fler svenskar har en privat sjukvårdsförsäkring. Men vi vet fortfarande lite om effekterna på den offentliga vården.", "article": "De senaste två decennierna har antalet svenskar som tecknat en privat sjukvårdsförsäkring ökat kraftigt, berättade DN i tisdagens tidning. Vid millennieskiftet var siffran lite över 200.000, nu ligger den på drygt 650.000. DN avslöjar också att privata vårdgivare i praktiken har två köer. En för landstingets patienter. En annan, snabbare, för personer med privata sjukvårdsförsäkringar. Bilden av två köer sticker i ögonen. Den går stick i stäv med uppfattningen att alla har lika rätt till vård efter behov i Sverige. Och att det därför inte ska gå att betala sig till en snabbare behandling. Om den principen är det enda som ska beaktas är det svårt att se vilken roll sjukvårdsförsäkringar har att fylla i det svenska systemet. Deras uttalade syfte är att se till att den som tecknat en sådan inte ska behöva vänta på att tas om hand. När det gäller livsavgörande vård går det inte att tumma på rättviseprincipen. Men när det gäller mindre akuta behandlingar är det rimligt att ta också andra hänsyn. Tanken på en välförsäkrad elitidrottare som får sitt trasiga knä raskt fixat på en privatklinik i Zürich väcker inte jättestarka känslor. Knappast ropar heller någon på förbud om en privatperson som har råd och inte lust att vänta betalar en höftledsoperation utomlands ur egen ficka. Skälet till det är att deras snabbare vård inte sker på någon annans bekostnad. Faktum är att de i praktiken tillför resurser till den svenska vården. Kön kortas när de inte använder de platser som de genom skattesedeln har betalat för. Alla får snabbare vård. Frågan som bör ställas är därför: har de privata sjukvårdsförsäkringarna samma effekt? I teorin borde det vara så. Landstingen köper först upp de platser som de har behov av och råd till. Har de privata vårdgivarna ytterligare kapacitet kan de sedan sälja den till försäkringsbolagen. Landstingets köer är i så fall ett resultat av att man inte har råd att betala för alla platser som behövs – inte att patienter med privata försäkringar tar dem. Samtidigt insisterar Stockholms hälso- och sjukvårdsdirektör Björn Eriksson, liksom läkare som arbetat hos privata vårdgivare, i DN just på att det visst finns betydande undanträngningseffekter. Det är också tydligt att om reglerna tillåter vårdbolag att serva försäkringshavare först så är det lönsamt att göra det, eftersom de betalar bättre – finns det kryphål i regelverket finns alltså också incitament för att använda sig av dem. När SKR (dåvarande SKL, Sveriges kommuner och landsting) för sju år sedan försökte reda ut effekten av de privata sjukvårdsförsäkringarna på vården nåddes en övergripande slutsats: ”Vi vet i nuläget mycket lite om och i så fall hur förekomsten av privata sjukvårdsförsäkringar påverkar den offentliga hälso- och sjukvården. Hur bestämda åsikterna än är kan vi därför inte med säkerhet hävda vare sig att de utgör en tillgång eller en belastning.” Sedan dess har kunskapsläget inte blivit mycket bättre. Antalet svenskar med en privat sjukvårdsförsäkring har dock blivit betydligt fler. Vilken är deras viktigaste effekt? En gräddfil för personer med tjock plånbok på bekostnad av de resurssvaga? Eller två köer som båda rör sig snabbare än den enda som skulle finnas i deras frånvaro? Det är precis den typen av frågor som statliga utredningar ska besvara. ", "article_category": "other"}
{"id": 32906, "headline": "”De allra flesta åtal leder till fällande dom”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 15/12. Advokaterna påstår att åklagare ofta väcker åtal som man vet kommer ogillas. Men statistiken talar tydligt emot det. Omkring 93-94 procent av åtalen leder till fällande dom. De som anser att den siffran bör vara mycket högre förstår inte straffrättsprocessen, skriver åklagaren Fredrik Ingblad.", "article": "Försvarsadvokaters agerande i process och i marknadsföring kritiserades tidigare i år av en åklagarkollega. Exemplen var flera och kritiken delades av fler. 64 advokater har nu svarat på kritiken. Eller rättare sagt, de riktar kritiken bort från sig själva och mot åklagarna. Advokaterna påstår att åklagare ofta väcker åtal som man vet kommer ogillas. Det är hårda ord. Det är ett påstående att åklagare ofta begår tjänstefel. Med avsikt. Statistiken talar tydligt emot det. Omkring 93-94 procent av åtalen leder till fällande dom. De som anser att den siffran bör vara mycket högre förstår inte straffrättsprocessen. Siffran kan möjligen användas för att kritisera åklagare för att väcka för få åtal. Och intressant nog. Några av advokaterna hävdar ibland just det, att åklagare i vissa fall lägger ned utredningen för tidigt. Men den kritiken kommer förstås då advokaten har en annan roll, som målsägandebiträde. För att över huvud taget kunna utreda brott måste man ibland använda tvångsmedel, till exempel husrannsakan eller hämtning av personer. Annars skulle vi inte uppfylla det uppdrag som lagstiftaren gett oss, att få personer som begått brott lagförda. Bevisning riskerar nämligen att försvinna om personen får reda på att hen är misstänkt. Ofta är det bråttom, och balansen mellan olika intressen kan vara svår. I efterhand med alla fakta på bordet kan säkert vissa beslut kritiseras. Men ett påstående att åklagare ofta och medvetet bryter mot reglerna, bland annat för att skapa så stor uppmärksamhet som möjligt, är svårt att ta på allvar. Att misstänkta har en annan åsikt om vilka tvångsmedel som behövs i en utredning, kan jag förstå. Men att professionella advokater så oreflekterat verkar överta klienternas synsätt att åklagaren endast vill ”sätta dit” honom har jag mindre förståelse för. Exempel ges på åklagares ”största misslyckanden”. Flertalet av målen ligger långt tillbaka, de är säregna och de flesta är dåliga exempel för tesen att åtal inte borde väckts. Oavsett utgör dessa exempel knappast någon grund för påståenden om vilka fel åklagare ”ofta” begår i dag. Åtalen i Quick- och Prosolviamålen väcktes för över 15 år sedan. Playamålet åtalades 2012 och Trustorutredningen startade för cirka 20 år sedan. Det är nog få personer som verkligen anser att det var fel att väcka åtal i Trustormålet, och läser man hovrättens dom i Playa, bör slutsatsen bli den samma. Att domstolen ibland ogillar ett åtal är för den insatte en annan sak. Att vissa utredningar tar för lång tid håller jag med om. Det är ett problem, och anledningarna är flera: resursbrist, väntetider hos Nationellt forensiskt centrum, fel arbetssätt, andra ärenden hamnar före etcetera. Ett annat skäl är det som nämns i ”Utredningen om processrätt och stora brottmål” SOU 2017:7, att vårt straffrättssystem är dåligt anpassat till stora mål och att det ”överutreds”. Ett av flera förslag för att komma tillrätta med det och därmed minska dröjsmålen, är att tidigare säkerställa förhör med bevispersoner (SOU 2017:98). Advokatsamfundet är emot förslaget, och andra förändringar som skulle anpassa rättegångsbalken till dagens verklighet. I artikeln påstås att åklagare medvetet försenar utredningar. Det kan jag faktiskt inte ta på allvar. Jag kan lugna advokaterna. Vi är personligt ansvariga för våra beslut. Den tillsyn som nämns i artikeln finns och fungerar. Åklagare kan bli åtalade för tjänstefel, få sparken eller omplaceras. Det händer. Vi granskas regelbundet av bland annat JO, JK, DI och SIN. Och självfallet av domstolarna. Vi har en granskning inom myndigheten: överprövning samt en tillsynsavdelning som regelbundet riktar kritik mot beslut av enskilda åklagare. Advokaterna verkar vilja ha ett system där åklagaren kan bli personligt betalningsansvarig för processen och där den tilltalade ges rätt att byta ut åklagaren under vissa förutsättningar. En slags privatisering av processen. Tror advokaterna verkligen att detta skulle skapa åklagare som med mod, integritet och kraft orkar driva även stora och svåra mål under lång tid? Jag tror nämligen – rätta mig om jag har fel – att det är sådana åklagare som både lagstiftaren och allmänheten vill ha. 15 december 2019 Debattartikel 64 advokater: ”Det verkliga problemet är åklagare som löper amok” Repliker Riksåklagare Petra Lundh: ”Vi lever vi inte i ett laglöst land – åklagare har ett ansvar” Fredrik Ingblad, senior åklagare på Åklagarkammaren i Västerås: ”De allra flesta åtal leder till fällande dom” Torsten Angervåg, chefsåklagare Åklagarkammaren i Norrköping och Bengt Ivarsson, advokat, tidigare ordförande för Sveriges advokatsamfund: ”Debatten mellan åklagare och advokater ger allmänheten fel bild” ", "article_category": "other"}
{"id": 32912, "headline": "”Löfven måste kommunicera rakt med väljarna”", "summary": "INSÄNDARE. Statsminister Stefan Löfven (S) förvärrar Socialdemokraternas kris genom sin bristande verbala förmåga. Han måste kommunicera rakt med väljarna, skriver Daniel Nordenström.", "article": "Socialdemokraterna har gått från att vara ohotat största parti till att få passa sig för att inte bli omsprungna av Sverigedemokraterna. Partiledaren Stefan Löfven bidrar till att förvärra denna kris. Jultalet i söndags är ett exempel på detta. I talet slår statsministern sig för bröstet för välfärdsstaten Sverige. Men vilken välfärd är han stolt över? Skolan är i kris och lärarbristen alarmerande. Vårdköerna är så långa att personer riskerar avlida innan de fått hjälp. Det sociala skyddsnätet är så bristfälligt att familjens stöd ofta är viktigare. Vi lever med en urspårad kriminalitet som polis och rättsväsende är oförmögna att hantera. Den psykiska ohälsan ökar. Bostadsbrist råder i majoriteten av Sveriges kommuner. Medborgare som en gång byggt upp samhället får fattigpension. Socialdemokraterna måste erkänna och artikulera de utmaningar vi står inför, konkretisera problem och lösning, samt våga formulera en vision och en ståndpunkt. Alla, inte bara Socialdemokraterna, skulle tjäna på en rakare kommunikation. 17 december 2019 kl 11 Insändare Daniel Nordenström: ”Löfven måste kommunicera rakt med väljarna” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 32961, "headline": "”Kommer aldrig mer att rösta på Moderaterna”", "summary": "INSÄNDARE. Jag kommer aldrig mer att rösta på Moderaterna efter partiledaren Ulf Kristerssons svek mot Förintelseöverlevaren Hédi Fried. Det är vidrigt och respektlöst att före valet lova henne att inte samtala med SD – och sedan göra precis det, skriver den borgerlige väljaren Anders Rönnholm.", "article": "Jag har röstat borgerligt i hela mitt liv, förutom den första gången då jag var imponerad av Olof Palme och på omvägar fick ett vykort från honom. Turligt nog omvärderade jag mina politiska tankar och började rösta borgerligt, mestadels på Moderaterna. Men det kommer jag aldrig mer att göra så länge som Ulf Kristersson har utmärkt sig på ett sätt som aldrig någon annan partiledare tidigare har gjort (förutom Sverigedemokraternas politiska garnityr, som dagligen basunerar ut sitt budskap i form av falska nyheter). Kristersson har på det mest vidrigaste och respektlösa sätt förnedrat Förintelseöverlevaren Hédi Freid, 95 år. Han kan komma med hur många förklaringar som helst, men varje klart tänkande person måste ställa sig frågan: Vad vill Kristersson åstadkomma med Moderaternas samtal med SD? Ulf Kristersson och troligtvis en majoritet av moderater välkomnar ett samarbete med Kristdemokraterna och SD. Naturligtvis ska man respektera vad väljarna röstar på, men är Sverige ett samhälle där vi ska acceptera respektlöshet och totala brist på humanism? Jag har bott och verkat i Ryssland under de senast 20 åren och kan vittna om hur det är att leva i en stat med förtryck. Att leva i ett land där grundlagen inget är värt och där man hela tiden förändrar förutsättningarna till de ledandes fördel är påfrestande, inte bara för medborgarna utan för hela värden. Vi skall lyssna till Hédi Fried, för det kommer inte att ta lång tid för innan vi hör de brunas stöveltramp. Det vet vi som inte tycker om förtryck och diktatorer. 11 december 2019 kl 12 Insändare Anders Rönnholm: ”Kommer aldrig mer att rösta på Moderaterna” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 32970, "headline": "”Att få träffa samma barnmorska under graviditeten minskar oron”", "summary": "När förlossningsrädda får träffa samma barnmorska under hela graviditeten kan deras oro minska. Det är grundtanken bakom projektet ”Min barnmorska”. – Vi har nio månader på oss att lära känna kvinnan före förlossningen. Det skapar en trygghet både för henne och oss, säger Marie Ekborn, chef för projektet.", "article": "Barnmorskan Karin Gustafsson står och pratar med sin chef Marie Ekborn i snålblåsten utanför tjänstebilen. Hon ska på hembesök hos en kvinna som fött sitt andra barn. – Med vårt nya sätt att arbeta blir mötet med kvinnan i eftervården helt annorlunda. Vi har ju redan lärt känna den blivande modern och ofta även varit med när hon fött barnet, säger hon. Karin Gustafsson är en av tiotalet barnmorskor som ingår i projektet ”Min barnmorska” på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Tanken är att samma barnmorska ska följa kvinnan genom mödravården och förlossningen och även efter att barnets fötts. Projektet vänder sig framför allt till kvinnor som känner en oro inför förlossningen, men även andra kan anmäla sig. Utgångspunkten är att kvinnor med förlossningsrädsla genom ett regelbundet och långsiktigt stöd ska välja att föda vaginalt. Marie Ekborn är barnmorska och chef för satsningen: – Vårt sätt att arbeta innebär att vi har nio månader på oss att lära känna kvinnan inför förlossningen. Det skapar en trygghet för både henne och oss. Att vara gravid är ju ett friskt tillstånd, men kvinnan hamnar ändå i en beroendeställning till personalen. Här blir det en mer avspänd relation där vi hinner känna varandra bättre. Hittills har två hundra bebisar fötts inom projektet. Barnmorskorna arbetar mycket med den oro och rädsla som kvinnorna kan känna under graviditeten och försöker ringa in den. – Nästan alla kvinnor har en normal oro inför förlossningen, men hos vissa tar den över. De får då svårt att glädjas inför föräldraskapet. Vi försöker balansera den oron och skapa en trygghet under hela graviditeten och förlossningen. Men vi kan ju aldrig lova något om hur förlossningen kommer att bli, säger Marie Ekborn. Vad oroar sig kvinnorna mest för? – Ofta finns det en rädsla för bristningar i samband med förlossningen, att den egna kroppen ska ta skada. Sedan finns så klart oron för att barnet inte ska vara friskt eller ha andra problem. Men också en oro för att inte bli sedd av eller lyssnad på av vårdpersonalen Marie Ekborn har precis börjat gå igenom utvärderingar från kvinnor som deltagit i projektet. Hon noterar redan att många framhåller att det känns tryggt att återkommande kunna träffa samma barnmorskor och att få en bra relation till dem. Det gör att de känner sig extra väl omhändertagna. Vad ligger bakom förlossningsrädsla? – Alla kvinnor har ju ett bagage av tidigare erfarenheter. Det kan vara att man tidigare har haft kontakter med vården som inte varit särskilt bra, eller rent av negativa. Många har en sådan historia bakom sig. Andra har kanske upplevt en tidigare mer eller mindre traumatisk förlossning. Sedan kan det också finnas en psykisk skörhet i botten. Man vet att det påverkar oron inför förlossningen och föräldraskapet, säger Marie Ekborn. Barnmorskorna i projektet arbetar i små team om tre personer på ett rullande schema. Varje gravid kvinna har en barnmorska som patientansvarig, som hon träffar i första hand. Men hon kommer även att lära känna de andra två i teamet. Hälften av alla barn föds nattetid. De tre barnmorskorna fördelar beredskapen mellan sig så att någon av dem alltid har jour. – Det gör att varje kvinna vet att någon av de tre barnmorskor som hon lärt känna blir hennes förlossningsbarnmorska, säger Marie Ekborn. Innan projektet startade undersökte ledningsgruppen vilken evidens som finns för metoder som gör att kvinnor kan få en bättre förlossningsupplevelse, med ett lika bra eller bättre medicinskt utfall som i den traditionella förlossningsvården. – Då visade det sig att den vårdform vi fastnade för sticker ut och är väl beprövad i många länder, säger Marie Ekborn. Läs intervju med Marie Ekborn från 2018 Den här typen av förlossningsvård är ganska vanlig i länder som Danmark, Storbritannien och Nya Zeeland. I Sverige har det funnits ett projekt tidigare – i Sollefteå. I England är det väldigt vanligt med barnmorsketeam och det är något som kvinnorna efterfrågar, säger Marie Ekborn. Några ur projektgruppen gjorde ett studiebesök på en förlossningsklinik i Danmark där de fick god vägledning. – Vi kopierade deras modell, men anpassade den till svenska förhållanden och till exempel våra arbetstidslagar. Marie Ekborn vill också ta reda på om det här kan vara ett attraktivt sätt för barnmorskor att arbeta på. Det råder en brist på barnmorskor på många förlossningskliniker i Sverige och det är viktigt att kunna locka fler till yrket. Men det tar tid att införa en ny vårdmodell i förlossningsvården, betonar hon. Det svåraste är att hitta ett schema som balanserar arbete och fritid för barnmorskorna i teamet, något som man fått omvärdera flera gånger under året som gått. – Vi märker att vi framgent förmodligen behöver vara fler barnmorskor i teamet för en hållbar arbetsmiljö. Att kvinnorna uppskattar och har fördel av att ha en känd barnmorska genom hela vårdkedjan, det vet vi redan genom tidigare forskning. Projektet Min barnmorska ska utvärderas efter två år, men det finns redan vissa saker som visar sig tydligt. – Vår absoluta känsla är att de allra flesta uppskattar att de får en relation med sin barnmorska. Och vi har mycket färre här som är missnöjda med sin förlossning än vanligt, säger Marie Ekborn. I teamet arbetar tio barnmorskor som Marie Ekborn rekryterat. Hon säger att det har varit viktigt att de som arbetar i projektet verkligen vill vara med i alla delar. Det är inte alla barnmorskor som vill arbeta med förlossningar, till exempel. Hon betonar att det traditionella sättet att organisera förlossningsvården med uppdelad mödravård, födsel och eftervård i Sverige har goda medicinska resultat. Men det finns vissa fördelar med deras nya sätt att arbeta, säger hon. – En positiv sak är att färre kvinnor faller mellan stolarna när man inte byter vårdgivare fram och tillbaka. Hela vårdapparaten jobbar numera med att täppa till sådana luckor så att alla ska känna sig väl omhändertagna. Under de drygt tjugo år hon arbetat som barnmorska har Marie Ekborn sett en stor förändring av attityderna till förlossningen. Hon tror att det delvis kan ha att göra med att många läser mycket på internet när de blir gravida. – Vad ska man läsa och vad ska man inte läsa? Det är inte lätt att svara på. Generellt är det kanske inte så bra att ta del av alla berättelser. Hur har det påverkat dig som barnmorska att arbeta med projektet? – Det är otroligt lärorikt. Man får en konstant feedback på sitt arbete vilket gör att jag och mina kollegor får utveckla oss hela tiden. Man kommer människor väldigt nära. – Efter förlossningen åker vi hem till mammorna och ger bb-vård i hemmet. När bebisen är några veckor gammal träffar vi dem igen. Då kan vi verkligen knyta ihop säcken och få återkoppling på vårt arbete. Det känns väldigt positivt och utvecklande för oss, säger Marie Ekborn. Karin Gustafsson har arbetat i många olika roller som barnmorska under 13 år – bland annat med förlossning och eftervård på Karolinska och på barnmorskeledda Södra BB på Södersjukhuset. Innan Karin startar sin barnmorskebil för att åka iväg på hembesöket säger hon att projektet Min barnmorska gett henne en ny dimension i yrket. – Graviditet och förlossning är ju en sådan lång process. Det är spännande att få följa med under hela resan. Hon tycker att arbetet inkluderar så många av barnmorskans kompetensområden och är både utmanande och väldigt stimulerande. – När telefonen ringer på min jourtid så är det ju någon av de kvinnor jag känner och väntat på som har kommit igång. När jag åker in för att bistå vid hennes födsel är det henne jag är på väg till. Det är mentalt en stor skillnad mot att åka till jobbet och inte veta vem du kommer att möta.  Projektet Min barnmorska Projektet Min barnmorska pågår sedan ett år tillbaka på Karolinska i Huddinge. Tre barnmorskor bildar ett team och följer den gravida kvinnan genom hela processen – från mödravård, genom förlossningen och även eftervården. Det innebär att varje gravid kvinna känner den barnmorska som är med vid förlossningen. En av barnmorskorna har patientansvaret. Projektet riktar sig främst till förlossningsrädda, men alla kvinnor är välkomna att anmäla intresse. Mottagningen erbjuder extra stödsamtal för den som känner en oro eller rädsla inför förlossningen. Alla par erbjuds förberedande träffar med samtal om födandet och föräldraskapet. Läs fler texter i DN:s artikelserie: Vaginal förlossning eller kejsarsnitt – här är riskerna ”Lyckan är lika stor oavsett hur barnet föds” ”Ett övergrepp att tvinga någon till en vaginal förlossning” Förlossningsrädsla – vanlig anledning till planerat snitt Planerade kejsarsnitt blir allt fler Socialstyrelsen: ”Inte önskvärt med fler kejsarsnitt” Vad tycker du? Borde kvinnor ha rätt att välja kejsarsnitt? Ses ”vanliga” förlossningar som lite finare? Skriv till insidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 32977, "headline": "Gunnar Jonsson: Brexits pris blir ett ”förenat” kungarike utan skottar och nordirländare", "summary": "Så britterna närmar sig EU:s utgång. Men skottar och nordirländare kanske inte följer med.", "article": "Det råder inget tvivel om att brexit är ett rejält nedköp. Om valet på torsdag verkligen leder till att Storbritannien lämnar EU är det en politisk tragedi för alla inblandade. För landet är det en ekonomisk dikeskörning, även om Europa inte heller klarar sig oskatt. Dessutom kan priset bli en styckning av den brittiska unionen. Nordirland var den krångligaste frågan i förhandlingarna mellan London och Bryssel. Ingen ville återupprätta en synlig gräns på den irländska ön, för att undvika att den drygt 20-åriga freden på Nordirland hotades. Många intog därför oförenliga ståndpunkter. Premiärminister Boris Johnson gick med på att i praktiken låta Nordirland stanna i EU:s tullområde och på den inre marknaden. Han försöker nu ivrigt förneka konsekvensen: att en gräns i stället uppstår på Irländska sjön. Protestantiska unionister är rasande och ser sin mardröm om ett förenat Irland nalkas. Samtidigt hoppas en del katoliker på just detta. En majoritet av nordirländarna sa ja till EU 2016, men protestanternas stora parti nej. Potentialen för en uppblossande konflikt är farligt hög. Skottarna röstade också för att stanna i den europeiska unionen, med 62 procent mot 38. Det skotska nationalistpartiet, SNP, använder nu det som argument för en ny folkomröstning om självständighet. I den förra, 2014, valde 55 procent att stötta en fortsättning på Storbritannien. Då avgjorde ekonomin utgången. Flertalet såg att separatisternas dröm vilade på lösan sand. Nordsjöoljan är långt ifrån den kassakista den var. Skottarnas stora välfärdsstat har alltid varit beroende av subventionerna söderifrån. Handeln med resten av Storbritannien är mycket större än den med övriga EU. Så ser det fortfarande ut. En skotsk exit ur den brittiska unionen vore ett vågspel. SNP:s ideologer är förvisso mer intresserade av självständighet än av EU, och åtskilliga av partiets väljare vill ut ur båda unionerna. Det är inte säkert att EU raskt skulle släppa in ett oberoende Skottland igen. Fast det går inte att komma ifrån att brexitvanvettet ger separatisterna ved på brasan. Johnson är emot en ny skotsk folkomröstning. Labour skulle kunna lova en, i utbyte mot SNP:s stöd för Jeremy Corbyn som premiärminister. Nordirland gav under 30 år av ”The troubles” ständiga bevis för att trångsynt grupptänkande inspirerar mord och terror. Den skotska separatismen har inte varit våldsam, men blundat för att den brittiska unionen varit högst framgångsrik i tre sekel. Nu har en destruktiv engelsk nationalism, framför allt gödslad av Johnsons Toryparti, drivit alla britter till stupkanten. Söndrade de falla. ", "article_category": "other"}
{"id": 33027, "headline": "”Om det blir fel i direktsändning ska vi rätta oss”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Radiosporten ska ha ett korrekt språk, även om det går fort i direktsändningar. Om det blir fel ska vi rätta oss, skriver Radiosportens chef Markus Boger.", "article": "Svar till Rolf Hägglund, Västerhaninge (insändare på DN Åsikt 4 december 2019): Radiosporten ska ha ett levande, kreativt, målande och korrekt språk. Därför tar vi årligen fram en ”uttalsbibel” med namn på idrottare som kan vara svåruttalade. Därför har vi också ett nära samarbete med Sveriges Radios språkvårdare. I direktsändning när det går fort kan det ändå bli fel. Då ska vi rätta oss. Om våra reportrar har sagt ”minutrar” är det en felaktig böjningsform. Tack för att du uppmärksammar oss på det! 4 december 2019 kl 15 Insändare Rolf Hägglund: ”Radiosporten måste vårda sitt språk” Svar Markus Boger: ”Om det bli fel i direktsändning ska vi rätta oss” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33036, "headline": "”Yngre ofta sämre bilförare än äldre”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Yngre är ofta sämre bilförare än äldre. Om man ska ha obligatoriska tester för att förnya körkortet borde det gälla alla åldrar, skriver den tidigare polisen Inge Lind.", "article": "Det är nyblivna körkortsinnehavare som trots bra syn, hörsel och snabb reaktionsförmåga orsakar flest olyckor. Det är bara att kontrollera med försäkringsbolagen. Jag har kört mycket bil och har även utbildning i avancerad bilkörning då jag arbetat som polis i 45 år. Äldre ser kanske lite sämre, men de kör mest dagtid och inte i dimma och snöstorm. Många födda på 40-talet är mycket omdömesgilla och skickliga bilförare och har en oerhörd rutin. Däremot är många yngre bilförare helt vilda i sina svarta BMW- och Mercedesbilar. Många kör i dubbla hastigheten utanför skolor, slalomkör över heldraget och in och ut ur bussfiler så alla får bromsa och släppa fram. Vad beträffar skickligheten ser även många yngre illa. De har svårt att backa in i parkeringsfickor och vet inte var bilen börjat och slutar. Många yngre känner inte till att man måste se till att bilens rutor skall hållas rena från snö och is. Om man ska ha obligatoriska tester för att förnya körkortet borde det gälla alla åldrar. 4 december 2019 kl 08 Insändare Robin Wallin: ”Inför obligatoriskt körkortstest för alla över 75 år” Svar Jan-Erik Eriksson: ”Som 71-åring får jag köra motorcykel” Inge Lind: ”Yngre ofta sämre bilförare än äldre” Jöran Rubensson: ”Förlegat förslag om körkortstest för äldre” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33045, "headline": "Planerade kejsarsnitt blir allt fler", "summary": "Andelen planerade kejsarsnitt blir allt fler och är i dag fler än akuta kejsarsnitt. Totalt föds ungefär 17 procent av alla barn i Sverige med kejsarsnitt.", "article": "År 2017 föddes cirka 117.600 barn i Sverige. I drygt 17 procent av förlossningarna föddes barnet med kejsarsnitt. Det är den senaste statistiken som finns tillgänglig från Socialstyrelsen. Kejsarsnitt är vanligare bland äldre mödrar och vid tvillingfödslar. År 2017 skedde mer än hälften av förlossningarna där mamman bar på fler än ett barn med kejsarsnitt. Nio av tio barn som låg i sätesbjudning, det vill säga med stjärten nedåt i livmodern, förlöstes med kejsarsnitt. Läs mer: Vaginal förlossning eller kejsarsnitt – här är riskerna Den största gruppen kvinnor som önskar kejsarsnitt är enligt Socialstyrelsen omföderskor. Den kanske vanligaste anledningen är svåra minnen från en tidigare förlossning. Det är också vanligt att kvinnan tidigare gjort ett kejsarsnitt och är rädd för att det ska ställa till det vid en vaginal förlossning. Men enligt nationell studie är en stor grupp, 37 procent, förstföderskor. Då handlar det ofta om en rädsla för att föda vaginalt. Andelen kejsarsnitt varierar stort mellan olika sjukhus och olika regioner. Region Östergötland sticker ut med att i flera år ha haft den lägsta andelen kejsarsnitt i Sverige. 2017 låg nivån på 11,6 procent. Detta kan jämföras med Gotland, som har den högsta andelen kejsarsnitt i landet med 22,1 procent. Läs mer: ”Ett övergrepp att tvinga någon till en vaginal förlossning” I början av 1970-talet låg andelen kejsarsnitt i Sverige på cirka 5 procent. Under 70-talet och 90-talet skedde ganska kraftiga ökningar. Men sedan mitten av 2000-talet har nivån legat ganska still. Däremot har fördelningen mellan planerade och akuta kejsarsnitt förändrats på senare år. I dag är planerade kejsarsnitt mer vanligt än akuta kejsarsnitt. Planerade kejsarsnitt kan göras av medicinska skäl eller exempelvis när barnet ligger i säte, men också efter önskemål från mamman. Det handlar då ofta om rädsla inför förlossningen. Enligt studier som publicerades i den medicinska tidskriften Lancet förra året har andelen kejsarsnitt internationellt sett ökat från 12 procent år 2000 till 21 procent 2015. Men nivån varierar kraftigt mellan olika länder. I Brasilien, Egypten och Turkiet föds fler än hälften av barnen med kejsarsnitt. Högsta andelen i världen finns i Dominikanska republiken med 58,1 procent. Läs mer: ”Lyckan lika stor oavsett hur barnet föds” ", "article_category": "other"}
{"id": 33053, "headline": "”Ojämlikhet i Pisa 2018 kräver politiskt mod för att hantera”", "summary": "DN DEBATT 4/12. Pisaundersökningen visar oerhört glädjande resultat. Men den är samtidigt en väckarklocka för den bristande jämlikheten: Sverige har den mest ojämlika skolan i Norden. Inte bara för kompetensförsörjningen, utan också för att de barn som i dag misslyckas i skolan riskerar att fastna i sociala problem och kriminalitet, skriver Anna Ekström (S).", "article": "Detta är en glädjens dag. Resultatet av Pisaundersökningen visar att svensk skola står stark och är på väg tillbaka till kunskapsresultat i toppklass. Uppgången beror på kloka kunskapsreformer, stora satsningar på skolan och hårt arbete från elever, lärare och rektorer. Men nu måste ojämlikheten i skolan bli en väckarklocka för politiker av alla färger. I dag, tisdag, presenterades 2018 års Pisa-undersökning som mäter 15-åriga elevers kunskaper i läsförståelse, naturvetenskap och matematik. Undersökningen visar oerhört glädjande resultat – en uppgång i samtliga ämnen och att kunskapsresultaten nu är tillbaka på samma nivå som 2006. Det är en statistiskt säkerställd uppgång i samtliga ämnen sedan 2012. Resultaten är bättre än OECD-genomsnittet och Sverige intar nu en andraplats i Norden. En annan glädjande nyhet är att pojkarna i svensk skola knappar in på flickorna, som länge har haft högre resultat i flera ämnen. Undersökningen genomfördes i ett tufft läge med växande elevkullar, stor lärarbrist och många nyanlända elever. Mot den bakgrunden kan man inte vara annat än djupt imponerad av vad svensk skola har lyckats prestera. Svensk skola står stark. När vi bryter ned resultaten på olika elevgrupper ser vi att resultaten hos elever med svensk bakgrund är tillbaka på samma nivå som år 2000 när Pisaundersökningen genomfördes för första gången och Sverige låg i topp. Det är vad som händer i klassrummet som är den absolut viktigaste faktorn för höjda kunskapsresultat. Regeringen har fokuserat på att förbättra kvaliteten i undervisningen genom: • Ökade resurser för fler lärare och högre lärarlöner. Sedan regeringen tillträdde år 2014 arbetar 31 000 fler anställda i svensk skola vilket ger bättre förutsättningar för eleverna att lära sig mer. Regeringen har prioriterat att höja läraryrkets status, bland annat genom högre lärarlöner. I OECD:s stora Talis-undersökning från i somras fick vi ett kvitto på att lärarna själva tycker att deras yrkesstatus ökat och att de trivs bättre på jobbet. • Kvalitativ kompetensutveckling för lärare. Staten tar nu också ett större ansvar för att lärare har tillgång till kvalitativ kompetensutveckling, vilket ger bättre förutsättningar för att bedriva undervisning av hög kvalitet i hela landet. Exempelvis har drygt 64 000 förskollärare, lärare och skolbibliotekarier deltagit i Läslyftet, och 18 000 lärare i insatser för att öka den specialpedagogiska kompetensen i skolan. • Riktade satsningar till de skolor som behöver det som mest. Staten ger nu stöd till skolor med låga kunskapsresultat som har svåra förutsättningar att förbättra elevernas resultat på egen hand. Sedan år 2015 har 100 huvudmän deltagit i satsningen Samverkan för bästa skola. Pisaundersökningen är samtidigt en väckarklocka för den bristande jämlikheten i skolan. Sverige har i dag den mest ojämlika skolan i Norden. Det är i dag det största problemet i svensk skola och ett långsiktigt problem för Sverige. Inte bara för att vi ska klara kompetensförsörjningen, utan också för att de barn som i dag misslyckas i skolan riskerar att fastna i sociala problem och kriminalitet i framtiden. Sverige hade tidigare ett av världens mest jämlika och högpresterande skolsystem. Med januariavtalet som grund har regeringen en bred reformagenda för skolan som ska ta oss dit igen: 1 Fokus på mer kunskap. Ska resultaten fortsätta uppåt behövs fokus på kunskap och bildning. Därför arbetar regeringen med att ta fram en nationell plan för trygghet och studiero som bland annat innehåller ett mobilförbud på lektionstid. Vi ska revidera kurs- och ämnesplaner för ett ökat fokus på faktakunskaper. Läxhjälpsgaranti för elever som riskerar att inte bli behöriga till gymnasiet och förlängd skolplikt för nyanlända som kommer sent till Sverige införs också. 2 Mer resurser till skolor som behöver det mest. Så länge vi har skolsegregation så behöver vi se till att mer resurser riktas till de skolor som behöver det bäst. De elever som behöver mest stöd ska kunna få det. Regeringen bygger därför ut likvärdighetsbidraget för grundskolan till 6,2 miljarder kronor 2021 samtidigt som fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. 3 Samling för fler lärare. Regeringen bjuder nu in nyckelaktörer till ett gemensamt arbete för att hantera lärarbristen, utbilda fler lärare och fortsätta stärka läraryrkets attraktivitet. Regeringens satsning på lärarassistenter är ett exempel på hur lärare kan få mer tid för mötet med varje elev. 4 Förändra reglerna om eget boende för asylsökande (ebo). En stor del av skolsegregationen beror på boendesegrationen. För att minska risken för segregation införs vid årsskiftet regler som innebär att asylsökande som flyttar till och bor i eget boende i områden med socioekonomiska utmaningar som huvudregel inte ska ha rätt till dagersättning. 5 Bättre kontroll på skolmarknaden och ett mer rättvist skolval. Det ska vara ett privilegium att få driva skola – inte en rättighet. Det offentliga måste ta tillbaka kontrollen över att nya skolor inte etableras på ett sådant sätt att de bidrar till en ökad segregation och skolvalet konstrueras så att det är fritt och rättvist för alla elever. Forskning visar att nuvarande regler för skolval bidrar till skolsegregation, till exempel genom att fristående skolor kan använda kötid som urvalskriterium. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen – bland annat genom att se över vilka urvalskriterier som används när fler elever söker en skola än vad det finns platser. 6 Stopp för nya religiösa friskolor. Genom januariavtalet har vi en bred majoritet för att stoppa nyetableringen av fristående skolor med konfessionell inriktning, som bidrar till att elever med en viss bakgrund samlas i vissa skolor. Vi ser också behov av en bättre kontroll av befintliga religiösa friskolor. Genom kloka kunskapsreformer, stora statliga satsningar och hårt arbete från elever, lärare och rektorer har vi förbättrat våra skolresultat i Pisa. En dag som denna är det naturligtvis väldigt roligt att vara elev, lärare, rektor och utbildningsminister. Men den ojämlikhet vi ser i Pisa 2018 borde vara en väckarklocka för politiker av alla färger. Det krävs politiskt mod för att hantera den. Det är dags att alla partier rannsakar sig själva. Svensk skola är inte betjänt av partipolitiska käpphästar och ideologiska skygglappar. 4 december 2019 Debattartikel Anna Ekström (S), utbildningsminister: ”Ojämlikhet i Pisa 2018 kräver politiskt mod för att hantera” Repliker Kristina Axén Olin (M), utbildningspolitisk talesperson: ”Regeringen saknar förslag för barnen som inte lyckas i skolan” Slutreplik från Anna Ekström (S): ”M har inga förslag för att minska skolsegregationen” ", "article_category": "other"}
{"id": 33070, "headline": "Zumba med Sergio gör Sverige varmare", "summary": "Sergio Molina har dansat nästan hela sitt liv. När han var barn på Kuba ville han alltid leka karneval. I dag leder han fyllda zumbaklasser i Stockholm. ”Det är mitt bidrag till Sverige.”", "article": "Klockan 10.00 onsdag morgon förvandlas till fredagskväll när Sergio Molina kommer in i gymsalen. Det spelar ingen roll om vi var småfrusna eller skitsura när vi klev in. I samma stund som vi börjar härma hans zumba-moves blir vi strålande, sexiga salsadivor. – Professionell dans är att dansa för människor, men zumba är att dansa med människor. Jag ser alla röra sig tillsammans med mig och bli lika svettiga och glada som jag i stället för att sitta och vänta tills jag är klar och sedan applådera något som jag har haft prestationsångest över, säger han. Zumbainstruktören Sergio Molina föddes för 35 år sedan i Kubas tredje största stad, Camagüey. Huset som han växte upp var bara 4x4 meter stort. – Där hade vi köket, sängen, allt. Vi bodde fyra personer där: min syster, mamma, systerdotter och jag. Så småningom fick familjen även grannhuset och därmed dubbelt så många kvadratmeter. – Men jag sov ändå i mammas säng tills jag var 27 och flyttade till Sverige. Det kan ni skriva. Jag är glad att jag tog vara på tiden med henne medan jag kunde för hon dog två år efter att jag hade kommit hit. Sergio Molinas mamma var tvungen att sluta skolan när hon var 9 år. Resten av sitt liv arbetade hon och under hela hans uppväxt försörjde hon familjen genom att tvätta åt andra i hemmet. – Tänk er en stor, strong, svart kvinna. Hon brukade säga: ”Jag var smal som du när jag var yngre, men nu är jag stark.” Inte tjock. Stark, skrattar Sergio Molina. Han älskade att vara barn på Kuba. Alla kvarterets ungar samlades på gatan, de kunde vara ute timmar i sträck. – Mina vänner från den tiden säger att det aldrig var någon idé att fråga mig: ”Vad ska vi leka?”, eftersom jag alltid svarade: ”Karneval!” Vi var fem i min ålder. Tre av oss blev dansare. Det är Kuba, många har känslor för dansen, men jag tror att mina var de starkaste. År 2007 var det karneval på riktigt i Camagüey. Stora artister skulle komma till stan och där skulle finnas en gay-gata. I stället för att plugga till sina slutprov på universitetet sökte Sergio Molina ett dansjobb – och fick det. Han firade i barerna på gay-gatan och familjen fick veta. – Mamma grät mycket. Hon var rädd att jag inte skulle få det lätt. Men hon har alltid stöttat mig. Så en dag träffade Sergio Molina en svensk man på besök i Havanna och i november 2011 bytte han världsdel för kärlekens skull. Han landade på Arlanda och gick ut i ankomsthallen där glada människor välkomnade sina anhöriga med blommor och kramar. – Jag tog Arlanda express till Stockholm och det kändes fortfarande okej. Men i tunnelbanan såg alla allvarliga och ledsna ut i svarta kläder och långa jackor. Den sortens kläder finns bara i Draculafilmer på Kuba, där har man i stället alltid något kort och tunt med så mycket färg som möjligt. Första tiden i Sverige vågade Sergio Molina inte gå ut. Människorna mötte honom med stängda ansikten och han trodde att alla hatade honom. – Jag är svart, invandrare och gay. Jag har hela ”hat-paketet”. Men efter en tid började han på svenska för invandrare, lärde sig grundfraserna och fick kontakt med folk i huset där han bodde. I källaren fanns en samlingslokal med speglar där han körde gratis dansklasser för grannarna. Moderns död blev ett hårt slag och en stor sorg. När Sergio Molina kom tillbaka från begravningen på Kuba sjönk han ner i en depression. – Jag ville inte ens stiga upp ur sängen. Hans sambo betalade drop-in-klasser i zumba för att muntra upp honom, och så småningom en instruktörsutbildning. Det blev snart ett heltidsjobb. I dag leder Sergio Molina också dansresor till Kuba. Han älskar sitt gamla hemland av hela sitt hjärta men som det känns nu vill han bo kvar i Sverige resten av sitt liv. – Det är mycket som är nödvändigt för människor som inte fungerar på Kuba. Systemet är byråkratiskt och korrupt. Det talas fint, men det blir aldrig något gjort. Paradoxalt nog tror Sergio Molina att bristerna i landet gör invånarna till bättre människor eftersom nödtorften för samman folket. – Man delar mat, elektricitet, cykel, allt möjligt. Även glädjen. I Sverige är individerna mer självständiga, människor behöver inte varandra lika mycket, menar han. Glädjen i att få hjälp, och i att känna att man själv hjälper andra, upplever Sergio Molina inte lika ofta sedan han flyttade hit. – Bara när jag kör mina klasser, för då ser jag att människor verkligen vill vara glada och att jag kan ge dem det. Det är det bästa jag kan göra, det är mitt kubanska bidrag till Sverige. Sergio Molina Gratuleras till: Fyller 35 år den 3 december 2019. Född: I Camagüey på Kuba Bor: Stockholm. Kom till Sverige: November 2011. Utbildning: 8 års språkstudier och 4 års högskolestudier i ekonomi. Har dansat sedan han var 5. Var showdansare på Kuba i 8 år. Dansgrupper på Kuba: Bonito Patua, Golpe A Golpe, Ciclon del Caribe. Gör: Zumbainstruktör. Arbetar för en stor kedja och två små gym. Kör även egna klasser på Marikas dans & modestudio. Uppträder för Bar Brasil. Leder dans- och kulturresor till Kuba och medverkar på fitnessresor och zumbaevent runt om i Europa. ", "article_category": "other"}
{"id": 33083, "headline": "”Politikerna bryter mot hälso- och sjukvårdslagen”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Politikerna i Region Stockholm bryter mot hälso- och sjukvårdslagen. Enligt den ska sjukvård i första hand ges till dem med störst behov, men när ökad tillgänglighet prioriteras blir det precis tvärtom, skriver 211 läkare på Karolinska universitetssjukhuset.", "article": "Situationen på Karolinska universitetssjukhuset i Solna har länge varit hårt ansträngd samtidigt som sjukvårdskartan i Stockholm ritas om. Karolinska universitetssjukhuset är enda sjukvårdsgivare i Stockholm med tydligt högspecialiserat sjukvårdsuppdrag tillsammans med utbildning och forskning. Region Stockholm har ett tydligt ansvar att bevaka Karolinska universitetssjukhusets roll och mål. De besparingar politikerna ålagt Karolinska uppgår till cirka 10 procent av sjukhusets driftbudget. Det är nästan mycket som halva driftsbudgeten för Danderyds sjukhus eller hela driften av Södertälje sjukhus. Besparingar i den storleksordningen kan inte genomföras utan att den medicinska säkerheten äventyras. I ett öppet brev (DN Åsikt 8 november 2019) pekade vi på en förödande resursfördelning mellan olika vårdgivare i Stockholm. De ansvariga politikerna Irene Svenonius (M) och Anna Starbrink (L), skrev i sitt svar (11 november) att sjukhusets uppdrag minskats och nu behöver även personalstyrkan anpassas, att regionen är skyldig att satsa resurser där patienter är, nämligen i öppenvården, och att Region Stockholm behöver ta ansvar för sin ekonomi. Argumentet att resurser ska läggas där patienter finns står i samklang med att lägga resurser på sjukhus och akutsjukvård. Patienter på sjukhus är de svårast sjuka. I hälso- och sjukvårdslagens tredje kapitel, första paragrafen, står det: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.” Således ska sjukvård i första hand ges till de personer som har störst behov. I den politiska satsningen på nätläkare och ökad tillgänglighet, som ett egenvärde, i öppenvården blir det precis tvärtom. De patienter som kanske har minst behov går före de svårast sjuka. Ide´n om ett högspecialiserat sjukhus med begränsad storlek är inte genomförbar. Vården på ett sådant sjukhus blir betydligt dyrare och kan inte upprätthålla utbildning och forskning. Det äventyrar utveckling och bibehållande av kompetens i ett längre perspektiv. Detta har väl beskrivits i en debattartikel av Michael Broome nyligen (SvD Debatt 9 november). Utflyttningen av vissa patientgrupper, på det sätt som skett under omorganisationen av vården på Karolinska, har bidragit till de ökade kostnader vi nu ser. Astrid Lindgrens barnsjukhus har dessutom ett ökat uppdrag. I och med införandet av vårdval för barnsjukvården i Stockholm har man stängt alla barnmedicinmottagningar som drivits av regionen, förutom en. Personalen har tvingats sluta och anpassningen av personalstyrkan är redan klar. Underskottet på barnsjukhuset beror till stor del på den våldsamma personalomsättning vi bevittnat de senaste åren som försvårat vårt arbete och lett till ökat behov av inhyrd personal. Uppdraget och omhändertagandet av akut sjuka barn inom sjukhusvård och barn med komplexa sjukdomstillstånd inom öppenvård och sjukhusvård har ökat i takt med befolkningsökningen i Stockholm. Samtidigt har antalet slutenvårdsplatser för sjuka barn minskat stadigt under de senaste tio åren. Sverige har cirka två vårdplatser per 1000 invånare, medan man i flera andra europeiska länder har dubbelt så många, enligt en OECD-rapport från 2016. Självklart är det inte ett egenvärde att vårda på sjukhus, men vid svåra sjukdomar, komplicerade medicinska tillstånd och utredningar som kräver flera subspecialister är det nödvändigt. Även i övrigt friska barn kan behöva sjukhusvård vid akut sjukdom eller olycka. Till sist argumenterar politikerna i sitt svar om ansvar för ekonomi och hantering av resurser. Vi instämmer. Det är viktigt att resurserna läggs där de behövs mest. De svårast sjuka måste prioriteras framför ökad tillgänglighet som ett generellt begrepp. Det är hög tid att tänka om och lyssna på oss som arbetar i vården. Situationen inom barnsjukvården är redan mycket ansträngd. Omorganisationer har lett till ineffektiv organisation på Karolinska universitetssjukhus och ökat den destruktiva spiralen av platsneddragningar, överbeläggningar, ohanterlig arbetsbelastning, belastad arbetsmiljö och personalflykt. Om uppsägningar blir verklighet kommer det att leda till att yngre kollegor inte kan utbildas och stora problem med att upprätthålla kompetens och högspecialiserad vård. Politikernas kortsiktiga beslut om besparingar för att kompensera tidigare dyra politiska satsningar och stora ekonomiska förluster löser inte problemen. Det som behövs är långsiktig och visionär uppbyggnad av barnsjukvården. Alla delar av sjukvården måste beaktas: primär, akut och högspecialiserad vård. Region Stockholm måste följa hälso- och sjukvårdslagen. Det är annars de svårast sjuka som kommer i kläm. 8 november 2019 kl 09 Insändare Agneta Uusijärvi och ytterligare 152 barnläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus: ”Svårt sjuka får betala priset för besparingar” Svar Gabriel Kroon: ”Ta pengar från inhyrd personal på Karolinska” Aida Hadžialic, Talla Alkurdi, Jens Sjöström och Robert Johansson: ”Marknadsstyrning dränerar vården på pengar” Irene Svenonius och Anna Starbrink: ”Karolinska måste anpassa sig till mindre kostym” Aida Hadžialic, Talla Alkurdi, Jens Sjöström och Robert Johansson: ”Värna vården av de svårast sjuka” Irene Svenonius och Anna Starbrink: ”S i Region Stockholm blundar för verkligheten” Karin Andersson, Emilia Amby, Kristina Mazetti, Angelica Edström, Felina Parmstad, Carolina Lizén, Tora Arrbo Bodin, Farida al-Jeddahwi och ytterligare 134 sjuksköterskor och andra anställda på Astrid Lindgrens barnsjukhus: ”Rör inte våra kollegor på Karolinska” Lasse Tocklin: ”Svenonius far med osanning om vårdköerna” Afrodite Psaros Einberg och ytterligare 210 läkare på Karolinska universitetssjukhuset: ”Politikerna bryter mot hälso- och sjukvårdslagen” Irene Svenonius, Anna Starbrink och Ella Bohlin: ”Rätt vård ska ske på rätt plats i Stockholm” Så skriver du svar och kommenterar Läs mer: Intervjuer med några av undertecknarna ", "article_category": "other"}
{"id": 33099, "headline": "”Förskolebarn trängs ihop på innergårdar utan sol”", "summary": "INSÄNDARE. Stockholms stads nya plan för Slakthusområdet är ett monumentalt svek mot barnen. I stället för Boverkets rekommendation på 40 kvadratmeter för varje barn ska barn bara få i genomsnitt tio kvadratmeter att röra sig på, skriver Helena Friman, representant för gruppen Barns utemiljö i staden.", "article": "Så gott som alla små barn i Stockholm tillbringar största delen av sin vakna tid på en förskola. Det är den period i en människas liv då kroppens och hjärnans utveckling är som störst och snabbast. Utvecklingen av begreppsbildning och språk sker i hög grad när barnen rör sig i samarbetet mellan kroppen, ögat och hjärnan. Dt vet varje vuxen som upplevt den explosionsartade utveckling som ett litet barn går igenom under de tidigaste åren av sitt liv. Stockholms stads nya plan för Slakthusområdet är ett monumentalt svek mot barnen. Cirka 40 kvadratmeter per barn utomhus bör förskolebarn ha och den sammanhängande förskolegården bör vara 3 000 kvadratmeter och ligga i direkt kontakt med förskolan, skriver Boverket. Men i Slakthusområdets etapp 1 beräknas varje barn få bara cirka 10 kvadratmeter att röra sig på. Förskolegårdarna planeras inne på bostadsgårdar omgivna av höga hus, de flesta sju våningar höga. Solstudier visar att det blir mycket mörkt inne på gårdarna och ingen sol. Det blir också trångt med så liten yta per barn och hårt slitage på marken. Därför får gårdarna ingen naturlig vegetation, inga träd, buskar och gräs, bara gummimattor och plastgräs. I de kvarter där förskolan ska ha en del av gården blir det inte mycket kvar för dem som bor i kvarteret, men förskolegårdarna ”ska utformas för att kunna användas efter förskolans stängningstid”, står det i planbeskrivningen. Det innebär att förskolans gård inte blir deras egen. Mängden grönyta per boende är låg. Området i sin helhet är isolerat från större parker och naturområden och omgivet av hårt trafikerade bilvägar. Vi har sett det här förut, i Hammarby sjöstad, Hagastaden, Norra Djurgårdsstaden och Årstadal. ”Stadsplanerad barnmisshandel”, kallas det i ett gästinlägg på Svenska Dagbladets ledarsida (15 november 2019). Vi tror inte att arkitekterna och stadens tjänstemän vill ha det så här. Vad vill ni, politiker i exploateringsnämnden och stadsbyggnadsnämnden? 29 november 2019 kl 10 Insändare Helena Friman: ”Förskolebarn trängs ihop på innergårdar utan sol” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33102, "headline": "”En familj kan ha tre socialsekreterare”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. En familj med sociala problem i Stockholms förorter kan ha tre olika socialsekreterare. Den fyrkantiga sekretesslagen måste ändras, skriver Lennart Nyström.", "article": "Ingrid Skinners beskrivning av svårigheterna med det sociala arbetet i Stockholms förorter i en insändare på DN Åsikt (29 november 2019) stämmer överens med min uppfattning. Jag har under många år arbetat som kontaktperson och kontaktfamilj åt socialförvaltningen i Stockholms stad. Det jag upplever som det största hindret är den fyrkantiga ”sociala sekretesslagen”. Den leder till att man inte kan samarbeta med skolor, andra myndigheter och ibland även viktiga personer i barns närhet. Detta gäller framför allt skolan, där en diskussion mellan lärare och socialsekreterare skulle gynna alla parter. En förändring av arbetssätt kanske skulle gynna alla. I dag kan en familj hamna hos tre olika socialsekreterare. 29 november 2019 kl 05 Insändare Ingrid Skinner: ”Sociala insatser möter motstånd i förorterna” Svar Lennart Nyström: ”En familj kan ha tre socialsekreterare” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33112, "headline": "”Oacceptabelt att ilska mot Zlatan slår över i våld”", "summary": "INSÄNDARE. Det är oacceptabelt att ilska mot att fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovics blivit storägare i Hammarby slår över i våld. Alla svenska medborgare har rätt att drömma stort och nå sina mål, skriver Mohamed Nuur.", "article": "Mitt i det eskalerande gatuvåldet breder tystnaden ut sig när vuxna män vandaliserar en småbarnsfamiljs hus, dödshotar och uttrycker hat mot att Zlatan Ibrahimovic köpt nästan en fjärdedel av den allsvenska Stockholmsklubben Hammarby. Vad är det vi då visar de ungdomar som vi dagligen predikar borde använda ord i stället för våld? Är det är absurt när de gör det, men helt okej när vuxna män använder våld i fotbollens namn? Jag må inte heja på någon fotbollsklubb, men jag vet ändå som en sansad vuxen människa att fotboll handlar om gemenskap och kärleken till den gemenskapen. De som verkligen älskar fotboll är chockade över hur vuxna människor på detta sätt gått från ord till handling. Det är inget fel att ogilla att Zlatan har köpt en fotbollsklubb som man ser som motståndare. Man kan både vara sur och känna ilska, men det borde bara stanna där. Ingen ger vuxna män rätt att vandalisera Zlatans hus eller för den delen vandalisera en staty. Utan tvekan finns det rasister som plötsligt älskar fotboll för att få möjlighet att släppa ut sina rasistiska demoner. Men de som inte är rasister och älskar sin fotboll förvånar mig också, för någonstans glömmer de bort att de är vuxna. När målen från Zlatan kommer skrivs det flitigt om att ”kungen gjort mål” eller ”den svenska stjärnan”. Är det inte bra att vår stora stjärna bestämt sig att satsa att investera i en svensk klubb i stället för ett främmande klubblag? Zlatan har ännu inte kastat in handduken som spelare, men fokuserar på att svensk fotboll ska bli mer attraktiv i stället för att han ska pensionera sig. Nu behöver samhället ställa sig bakom Zlatan – inte som fotbollspelare, utan som medborgare. Alla svenska medborgare har rätten att drömma stort och nå sina mål, oavsett om det handlar om en fotbollsstjärna som till slut blir delägare av en fotbollsklubb eller en svetsare som blir en statsminister. Så skärpning, vuxna som vandaliserar och hotar! 28 november 2019 kl 15 Insändare Mohamed Nuur: ”Oacceptabelt att ilska mot Zlatan slår över i våld” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33121, "headline": "”Skattehöjningar gör inte sjukvården bättre”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 23/11. Suhonen med fleras lösning på alla problem är att höja skatten. Men det löser inte problemen. Mellan åren 2013 – 2017 har resurserna till svensk sjukvård ökat med nästan 20 procent, samtidigt som köerna har fördubblats. Vi måste därför våga tänka nytt, skriver finansregionrådet Irene Svenonius (M).", "article": "Daniel Suhonen med flera skriver i DN att Sverige står inför en potentiell välfärdskris. Jag håller med. Trots att Sverige har bland världens högsta skatter står motsvarande ett helt Västerås i vårdkö i Sverige. Samhällskontraktet sviktar. Allt fler litar inte på att den offentligt betalda vården finns där när de behöver den. Sedan 1975 har Sveriges befolkning ökat med 25 procent samtidigt har antalet läkare femdubblats från cirka 8.000 till dryga 40.000, antalet sjuksköterskor från 31.000 till 140.000. Och ändå dessa köer, ett svek mot alla dem som betalat de höga skatterna. I Stockholm har vi bland landets kortaste vårdköer. Inte minst för att vi gett fler patienter rätt att välja vårdgivare, öppnat upp för en mångfald av vårdgivare och att vi byggt ut bland annat närakuter, avancerad sjukvård i hemmet (ASIH), geriatrik och jourläkarbilar för att ge sjuka tillgång till en god och nära vård. Tyngdpunkten i Stockholmsvården har förskjutits mot vård utanför akutsjukhusen, som också föreslagits och vunnit brett stöd av till exempel de statliga utredarna Anna Nergårdh och Göran Stiernstedt. Det är bakgrunden till att Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm nu minskar antalet anställda, det utförs 20 procent mindre vård än tidigare. Tvärtom mot vad Suhonen antyder, handlar det inte om ”nedskärningar” utan om att Karolinskas nya smalare uppdrag är att ge högspecialiserad vård till de allra svårast sjuka. När patienter söker vård i större utsträckning hos andra vårdgivare, måste både medarbetare och pengar vara där de sjuka är. Suhonen med fleras lösning på alla problem är att höja skatten. Men det löser inte problemen. Mellan åren 2013 – 2017 har resurserna till svensk sjukvård ökat med nästan 20 procent, samtidigt som köerna har fördubblats. Vi måste våga tänka nytt. 1 Professionen måste styra mer, inte politiker. Det finns en övertro på centralstyrning och stora organisationer i vården. Vården styrs av såväl sina huvudmän som av statliga regelverk och med omfattande rapportering där uppgifter matas in i flera olika system. Politiker orkar inte stå upp för en professionsdriven och tillitsbaserad styrning. I stället fattas beslut långt bort från patienter och vårdanställda. Den inneboende kraften och potentialen i professionen måste släppas fri. 2 Riv ner länsgränserna. Vården styrs som om vi vore olika länder med gränser bara vissa får passera. Sjukvården styrs i dag i 21 regioner på 21 olika sätt och med väldigt olika resultat för medborgarna. Vilken vård en sjuk person går beror på var i landet man bor. Det är orimligt. Förena höga kvalitetskrav och uppföljning med valfrihet att välja doktor och många olika vårdgivare som konkurrerar om patienterna. Det bör vara ledstjärna för framtidens sjukvård. 3 Betalningsvilja och krav ökar. När det offentliga systemet inte håller jämna steg med patienternas ökade behov och krav skapas parallella system där allt fler väljer att skaffa en sjukvårdsförsäkring eller köpa sig vård direkt. För att möta den utmaningen menar jag att vi måste dela på beställandet och utförandet av sjukvård. För en likvärdig vård i hela landet borde vi utreda om vården ska beställas från statlig nivå för hela Sverige eller via en försäkringslösning som i Schweiz eller Nederländerna. Där omfattas alla patienter av försäkringssystem. Svensk sjukvård är på många områden fantastisk. Den medicinska kvaliteten är hög. De anställda gör ett otroligt jobb. Samtidigt är det trots – inte tack vare – regionerna. Det är dags för ett helt nytt grepp om sjukvårdens framtida organisering för att sjuka ska få vård i tid inom ett mer ekonomiskt hållbart system. 23 november 2019 Debattartikel Daniel Suhonen, Balder Bergström och Enna Gerin på fackliga idéinstitutet Katalys: ”Vi har råd att bevara den svenska välfärdsmodellen” Repliker Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF: ”Mer socialism skulle vara förödande för sjukvården” Irene Svenonius (M), finansregionråd, Region Stockholm: ”Skattehöjningar gör inte sjukvården bättre” Slutreplik från Daniel Suhonen, Balder Bergström och Enna Gerin, Katalys: ”M vägrar erkänna att välfärden behöver mer resurser” ", "article_category": "other"}
{"id": 33144, "headline": "De vuxna systrarna vill adopteras – men lagen sätter stopp", "summary": "Systrarna Linda Johansson och Sofia Gustavsson växte upp tillsammans med Lars, som de ser som sin pappa. Vid en tårfylld familjemiddag för två år sedan bestämde de alla tre sig för att ansöka om adoption. Men systrarna får inte adopteras. – Det känns som ett förlegat system, säger systrarna som nu driver frågan om adoptionen.", "article": "Det var på fars dag för två år sedan som Linda Johansson och Sofia Gustavsson presenterade sin idé. Tillsammans hade de skrivit varsitt brev till den man som under hela deras uppväxt varit deras far. Vid familjemiddagen den dagen gav de två drygt trettioåriga systrarna sin pappa Lars Gustavsson breven. De beskrev vad han betytt för dem under uppväxten och hur de kände inför honom som pappa. Och att de ville att han skulle adoptera dem. Då kom tårarna. – Pappa gråter inte ofta, men där kom det, säger Linda Johansson. – Det var finare än ett frieri, flikar hennes syster in. Innan de ställde frågan hade de inte funderat så mycket på hur deras pappa skulle reagera, men det blev mer känslomässigt än de förväntat sig. – Jag uppfattade pappa som att han väntat på att frågan skulle komma från oss. När vi väl frågade sa han ”åh, jag har alltid velat, men jag har inte vetat hur jag skulle fråga”. Deras pappa träffade systrarnas mamma när döttrarna bara var två respektive tre år. De hade ingen kontakt med sin biologiske far, utan bodde tillsammans med sin mamma och Lars i en lägenhet i centrala Eskilstuna under uppväxten. Systrarna fick två syskon. Era halvsyskon alltså? – Jag gillar inte alls den termen. De är mina syskon, säger Sofia Gustavsson snabbt. – Även om samhället skulle benämna oss som halvsyskon så har våra föräldrar aldrig gjort det. Pappa har aldrig gjort någon skillnad på sina biologiska barn och oss, vi som är hans, ja vad säger man... säger Linda Johansson. – Dem han fick på köpet kanske, svarar Sofia Gustavsson. – En förälder är någon som alltid är där. Och pappa har alltid funnits där. Vi har haft mindre kontakt ibland och mer ibland. Ibland har man vänt sig mer till mamma och ibland mer till pappa, säger Linda Johansson. När systrarna var tretton och fjorton år separerade föräldrarna. Lars Gustavsson flyttade ut, men varje kväll kom han hem och de åt familjemiddag tillsammans. De fyra syskonen levde varannan vecka-liv, eller sågs varannan helg. De firade jular tillsammans även efter det att föräldrarna träffat nya partner. I dag är Lars Gustavsson morfar till fem barnbarn. Sofia Gustavsson har två barn, och Linda Johansson har en dotter på nio månader som jollrar och skrattar vid bordet på Stadsbiblioteket i Eskilstuna när vi pratar om situationen. Efter den där farsdagsöverraskningen, och känsloyttringarna vid familjemiddagen, började de förbereda sig för att skicka in en ansökan om vuxenadoption till tingsrätten. De skrev varsitt utlåtande om vilken typ av relation de hade till Lars, vad hans föräldraskap hade betytt för dem och om hur ingenting hade förändrats efter separationen från deras mamma. Sedan väntade de på ett beslut. Till sist kom det: avslag. – Jag tror inte att jag hade förstått hur viktigt det var för oss och för pappa. Men när det väl kom upp var det viktigt för alla inblandade, säger Linda Johansson. – Och en självklarhet, fortsätter Sofia Gustavsson. Det skulle visa sig att det var svårare än de trott att formalisera relationen mellan dem. I september 2018 antog riksdagen regeringens proposition om en modernisering av adoptionslagarna. Medan det tidigare enbart var möjligt för gifta par eller registrerade partner att adoptera ska det enligt den nya lagen även vara möjligt för sambor att göra det. – Det handlar om ett behov av att anpassa lagstiftningen efter samhällsutvecklingen, och många är sambor nuförtiden, säger Elin Bellander, kansliråd vid Justitiedepartementet som beredde propositionen. För att en vuxen person ska kunna adopteras ska det finnas särskilda anledningar ”med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och den som sökanden vill adoptera”. Man ska särskilt titta på om sökanden har uppfostrat den person som den vill adoptera eller om det annars finns ett varaktigt och stabilt föräldra- och barnförhållande mellan dem, enligt propositionen. Läs mer: Tre syskon hittade varandra med dna-test – efter 36 år Men lagändringarna innebär inte att det är möjligt för en person att göra en styvbarnsadoption, om den inte har någon samborelation till den andra föräldern. När regeringen tog fram sin proposition skrev man att det kan finnas ett behov av att möjliggöra styvbarnsadoption även efter en separation. ”Det kan tänkas att någon vill manifestera sin relation till en styvförälder trots att styvföräldern och den andra föräldern inte längre är gifta eller sambor,” skriver man. I förarbetet till propositionen hade man dock inte tagit ställning till detta, något som enligt riksdagen inte gjorde det möjligt att lagstifta om frågan. Riksdagens socialutskott skriver i sitt betänkande att de ”beklagar att dessa frågor inte har kunnat behandlas”, men skriver att man förutsätter att regeringen ”vid en lämplig tidpunkt” kommer att göra det. Linda Johansson, Sofia Gustavsson och deras pappa överklagade tingsrättens avslag till Svea hovrätt som avslog överklagan. – Det är så konstigt att det inte ska vara möjligt för oss att bli pappas barn, att någon ska sätta stopp för det när det är så uppenbart att vi är en familj, säger Sofia Gustavsson. Men familjen har inte gett upp hoppet om att adoptionen ska kunna bli verklighet. De har skickat in ett klagomål till Europadomstolen, då de tycker att beslutet går emot deras rätt till privat- och familjeliv. Linda Johansson har nyligen själv skaffat barn på egen hand. Hon säger att den processen gjorde att hon började tänka ännu mer kring hur man i samhället ser på familjekonstellationer. – Vi måste komma bort från bilden att en mamma och en pappa skaffar barn och är tillsammans resten av livet, för så ser inte statistiken ut. Man måste titta på hur familjekonstellationer ser ut i dag och de kan se ut på många olika sätt, säger hon. Hon funderar kring om hur det skulle bli om det skulle komma in en fadersfigur i hennes dotters liv, och de senare av någon anledning skulle separera. – Då skulle hon bara kunna adopteras om vi fortfarande var sambor eller gifta, oavsett hur mycket den personen figurerat som fadersfigur för henne. Sofia Gustavsson bryter in: – Du är mycket mer formell än jag. Jag känner mer att jag vill ha det så här, och jag förstår inte hur någon kan ta sig rätten att bestämma att jag är ett ”bonusbarn”. Jag tål inte det uttrycket. Varför är det viktigt att er pappa ska kunna adoptera er trots att ni är vuxna? – Man kanske tänker på adoption som att det handlar om att adoptera ett barn, inte en 34- och en 32-åring. Vi kanske inte borde bry oss, men för oss har det här blivit viktigt. Och betydelsen växte i och med att vi frågade pappa om han ville. Läs mer: ”I Korea kände jag att jag faktiskt haft biologiska föräldrar” Nu förbereder de sig mentalt för beslutet från Europadomstolen, om de alls kommer att ta upp målet. – Jag tror vi drivs mycket av vad som är rätt och fel, och här är det någonting som är jättefel och som ingen belyser. Att man inte tog upp frågan om separerade föräldrar drabbar ju oss som lever med det här. Och vi tror inte att vi är ensamma, säger Linda Johansson. Samtidigt tror de att chansen att klagomålet tas upp är liten - även om de hoppas. – Bara att ha varit med om att bidra till ett beslut vore ju jättehäftigt. Jag tror att det skulle kunna sprida sig så att fler drev frågan om vuxenadoption i så fall, säger Linda Johansson. Och vad händer om de inte tar upp klagomålet? Ger ni upp då? – Då får väl mamma och pappa helt enkelt flytta ihop, säger Sofia Gustavsson och skrattar. – Tanken har redan slagit mig att bara be dem att flytta ihop ett tag för att kringgå reglerna. De lever ju med varsin partner, så det får väl bli ett kollektiv då. Men det är det som blir så konstigt - att det bara handlar om att de bor ihop, fortsätter hon. Oavsett vad som händer så säger de att det inte kommer att förändra den relation de har till sin pappa. – Vi har faktiskt valt honom till vår pappa, och han har valt oss till sina barn. Hur många föräldrar och barn kan känna det? Vi har verkligen valt att ha vår relation, säger Linda Johansson. – Vi skulle kunna lägga en massa energi på att vi har blivit bortvalda av vår rättslige förälder. Men egentligen har vi valt bort honom. Och vi har valt någon annan till pappa. Det tycker jag är en fin tanke. Vuxenadoption Den som har fyllt 18 år får adopteras endast om det finns särskild anledning till adoptionen med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och den som sökanden vill adoptera och om adoptionen i övrigt är lämplig. Vid bedömningen av om det finns särskild anledning till en adoption ska det särskilt beaktas om sökanden har uppfostrat den som sökanden vill adoptera eller om adoptionen annars avser att bekräfta en relation som motsvarar den mellan barn och förälder. Gemensam adoption kan endast genomföras av två personer som är gifta eller sambor, och styvbarnsadoption kan endast ske avseende makes eller sambos barn. Lagändringen trädde i kraft i september 2018. ", "article_category": "other"}
{"id": 33145, "headline": "Martin Liby Troein: Trump gör en Reagan – men tvärtom", "summary": "Reagan gjorde Republikanerna till ett värdeburet parti. Trump gör åter den cyniska realismen till ledstjärna.", "article": "Det krävdes en rätt avancerad insats för att rädda Ronald Reagans presidentbibliotek. Byggnaden – som inte bara rymmer dokument från tiden i Vita huset utan också en utställning där bland annat stycken av Berlinmuren visas upp – hotades nyligen av bränderna som härjat i Kalifornien. Undsättningen stod 500 getter för. De knaprade i sig buskar och annan växtlighet, gjorde det svårare för lågorna att nå fram. Värre ser det ut för det politiska arv som Reagan lämnade efter sig i det republikanska partiet. Det är Donald Trump på god väg att förspilla, att aktivt förskingra – så här 30 år efter att Michail Gorbatjov visserligen inte hörsammade uppmaningen att själv riva Berlinmuren, men i alla fall lät andra göra det utan att ingripa. Ronald Reagan och Donald Trump är på flera vis varandras motsatser. Den förre var optimistisk och charmig. Den senare pratade i sitt installationstal om det ”amerikanska blodbadet” och sprider förolämpningar mot motståndare omkring sig. Ändå finns tydliga paralleller mellan de två. Reagan var etta, Trump tvåa, med slagordet ”make America great again”. Detsamma när det gäller att besegra en etablissemangsfavorit från Bushfamiljen. Partietablissemanget som Ronald Reagan tog sig an var annorlunda än det som Donald Trump har gett sig på (att båda två förkroppsligats av en Bush säger en del om den familjens politiska böjlighet). Och att göra USA ”great” igen betydde något annat för Reagan, som avslutade det partikonventtal där han lanserade frasen med en spontan bön för USA som ”en tillflyktsort för alla människor i världen som längtar efter att andas frihet”. Men både Reagan och Trump var erövrare. De tog över Republikanerna. Vad var det för parti som Reagan gjorde till sitt? Det var ett som var präglat av Richard Nixons cyniska realism. I utrikespolitiken tog det sig uttryck i förvissningen att kalla kriget skulle hanteras, inte vinnas, i dealandet med Brezjnev och Mao. På hemmaplan syntes det tydligast i ”The southern strategy”: När den rakaste vägen till makten, i medborgarrättsrörelsens kölvatten, visade sig gå genom att appellera till sårade känslor hos söderns vita tog man den utan att tveka. Så här i efterhand ses Ronald Reagans presidenttid ofta i ett överdrivet skimmer. Visst bör det noteras att tilltron till skattesänkningarnas magi var överdriven. Och att det upphettade kalla kriget inte bara bidrog till att tvinga ”ondskans imperium” på knä, utan också förvärrade ett antal konflikter, inte minst i Centralamerika. Men faktum är att Reagan förde in ett knippe idéer i Republikanerna, som kretsade kring vikten av individens och marknadens frihet och som betonade USA:s roll som dess främsta försvarare. Han gjorde värderingar till drivkraften i ett parti som tidigare formulerat sin politik i förhållande till olika typer av intressen. Reaganrevolutionen begränsade sig inte till USA. Runt om i världen förvandlades högern årtiondena kring hans presidentskap. En Margaret Thatcher i Storbritannien. En Gösta Bohman i Sverige. De förde in frihetens idéer i sina partier. Högern blev liberalkonservativ. Trumpismen har många aspekter – korruptionen, populismen – men helt central är förkastandet av Reagans värdeburna politik: utrensandet av idealismen och upphöjandet av en särskilt cynisk realism till främsta ledstjärna. Då ligger dealar med Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan nära till hands. För den som bara värnar sitt eget smala intresse är quid pro quo det naturligaste i världen. Några getter kommer inte att rädda Reagans arv i Republikanerna. Det går att önska att partiets senatorer förvandlas till modiga lejon om riksrättsutredningen visar att presidenten bör avsättas, men att hoppas för mycket är nog dumt. Nej, om något verkligen fungerar är det en ordentlig förlust i valet nästa år. Det var genom att vinna två gånger, och sedan bereda vägen just för en Bush, som Reagan slutförde sin takeover. Blir Republikanerna, som Trump brukar lova, trötta av allt vinnande med honom som ledare lär han också lyckas med att driva ut Reagans ande för gott. ", "article_category": "other"}
{"id": 33193, "headline": "”Sveriges kristna råd förstår inte hur religiösa friskolor begränsar barn”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 20/11. Med en brist på självinsikt som är svår att parodiera erbjuder Sveriges kristna råd regering och riksdag sin ”expertis” för att försöka sätta käppar i hjulet för förändringen när barnkonventionen blir svensk lag, skriver företrädare för Humanisterna.", "article": "Vid årsskiftet blir barnkonventionen svensk lag. Det kommer att innebära ett perspektivskifte, särskilt i fall då barns och vårdnadshavares rättigheter är i konflikt. Eftersom rättigheter tillhör individen är det en rimlig ordning att i sådana fall prioritera barnens egna rättigheter framför föräldrarnas rättigheter att bestämma över barnen. Men alla gillar inte detta. Med en brist på självinsikt som är svår att parodiera erbjuder Sveriges kristna råd regering och riksdag sin ”expertis” för att försöka sätta käppar i hjulet för förändringen. Barns rätt till egen religions- och övertygelsefrihet är säkerställd i Barnkonventionens artikel 14, där det står att ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Stycket därefter begränsar föräldrarnas roll till att ”ge barnet ledning då det utövar sin rätt.” Egentligen borde detta vara oproblematiskt. Barn är egna individer och har därför egna okränkbara rättigheter. Vidare föds ingen med en religiös övertygelse. Föräldrar har dock ett ansvar att efter bästa förmåga ledsaga barnen till vuxenblivandet. Detta ansvar innebär däremot ingen rätt att påtvinga barnen sin egen övertygelse. Att barns rätt till egen religions- och övertygelsefrihet ibland kommer i konflikt med starkt övertygade föräldrars rätt att välja utbildning är inget okänt problem. En del föräldrar vill till exempel inte att deras barn ska få någon utbildning. Andra föräldrar vill begränsa barnens möte med yttervärlden genom hemskolning – ett arrangemang som inte är tillåtet i Sverige. Åter andra vill att barnens perspektiv ska begränsas i religiösa skolor. Religiösa samfund har i denna fråga en tradition av att stå på de vuxnas sida. Sveriges kristna råd förstår inte hur religiösa friskolor begränsar barns religions- och övertygelsefrihet. En rätt som även inkluderar barnets möjlighet att välja bort föräldrarnas livsåskådning. De förstår inte heller att det inte krävs traditionella religioner för en god andlig och existentiell utveckling. Därför är det närmast parodiskt att de erbjuder regeringen sin ”expertis”. I stället verkar det handla om att kyrkorna behöver barn för att bibehålla medlemsantalet. Svenska kyrkan har till exempel inga problem med att skriva in spädbarn som medlemmar – individer som sedan kvarstår som medlemmar utan att tillfrågas. Detta är raka motsatsen till att värna barns religionsfrihet och en ordning som i andra organisationer anses som något djupt oetiskt. Att över huvud taget stämpla barn som inte tillfrågats med en livsåskådning är en kränkning av dem som individer och en ordning som bör upphöra. I stället är vår förhoppning att barns egna religions- och övertygelsefrihet stärks när Barnkonventionen blir lag. 20 november 2019 Debattartikel Sveriges kristna råd: ”Barnkonventionen får inte bli hinder för barns religion” Repliker Företrädare för Humanisterna: ”Sveriges kristna råd förstår inte hur religiösa friskolor begränsar barn” Slutreplik från Sveriges kristna råd: ”Barnkonventionen ger föräldrar rätt att fostra sina barn” ", "article_category": "other"}
{"id": 33194, "headline": "”I svenska vården finns redan över ett hundra nationella kvalitetsregister”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 19/11. Den information som artikelförfattarna efterfrågar finns redan inom ramen för de över ett hundra nationella kvalitetsregistren i Sverige av vilka många funnits i över trettio år. Problemet är inte att kvaliteten på vården inte registreras och publiceras utan att dessa data är för dåligt kända och kanske används för lite, skriver nio företrädare för kvalitetsregister i vården.", "article": "Som företrädare för ett antal svenska kvalitetsregister välkomnar vi Sir Bruce Keogh och Gabriel Heller Sahlgrens debattartikel kring värdering av resultat och kvalitet i svensk sjukvård. Vi är helt överens med författarna om att det är centralt i all kvalitetssäkring och utveckling att kunna bedöma, jämföra och publicera kvalitetsmått. Vi vill dock poängtera att den information som artikelförfattarna efterfrågar redan finns inom ramen för de över ett hundra nationella kvalitetsregistren i Sverige av vilka många funnits i över trettio år. I dag registreras i princip all vård i kvalitetsregister från amputation och protesbehandling till öron-, näs- och halssjukvård, samtliga listade på nationella kvalitetsregisters hemsida. Dessa register drivs och utvecklas av professionerna och finansieras av Sveriges Kommuner och Landsting, registrerande kliniker, industrin och ideellt arbete. De kirurgiska specialiteterna är väl representerade bland registren och ett stort antal variabler registreras kontinuerligt: exempelvis väntetider, utredningsgång, material- och metodval, blödningsmängd, rökning, medicinering liksom operatör och den klinik där operationen utförs. Överlevnad registreras, både på kort och lång sikt, liksom komplikationer och i vissa fall förändring i livskvalitet. Informationen har alltså både djup och bredd och sammanställs och publiceras kontinuerligt i årsrapporter, via vardenisiffor.se och genom andra kanaler, vilket kräver stor eftertanke för att ge en så sanningsenlig bild av verkligheten som möjligt. Många av de resultat som efterfrågas i debattartikeln är alltså öppna uppgifter. Man kan till exempel vid en sökning på vardenisiffor.se jämföra alla tänkbara kvalitetsmått fördelat på kliniker. Som exempelvis utfall vid bråckkirurgi, dödlighet vid aortakirurgi, i hur stor utsträckning man använder den av WHO rekommenderade checklistan vid operationsstart eller andel som genomgått akut öppnande av kranskärl i samband med hjärtinfarkt. Att relatera resultat av behandling till enskilda läkare är dock mindre meningsfullt. I svensk sjukvård har den enskilda kirurgen, som exempel, inte samma ställning i vårdkedjan som i England. Svensk vård är till stor del byggd på kliniker, sektioner och team snarare än på en specifik läkare som styr all handläggning av en patient, vilket ofta är fallet i England. Detta är anledningen till att svenska register trots att man har data på individnivå huvudsakligen har fokuserat på att analysera resultaten av behandling på kliniknivå, i stället för på enskild läkare. Det har genomförts ett antal internationella undersökningar där resultaten av svensk sjukvård jämförts med andra länder. Här är också jämförelsen med England av betydelse, med tanke på artikelförfattarnas fokus på brittiskt sjukvårdssystem. Det är av vikt att påpeka att svensk sjukvård upprepade gånger har visat sig vara tydligt överlägsen engelsk sjukvård vad gäller operationsrelaterad dödlighet och långtidsöverlevnad efter behandling för exempelvis kärlsjukdomar, kanske tack vare arbetet med de nationella kvalitetsregistren. Vi menar att vi i kvalitetsregistren redan har en unik resurs för utvärdering av resultat vilka möjliggör förbättringsarbeten på såväl kliniknivå som regional och nationell nivå så att vi kan få en likvärdig, bra vård över hela landet. Dagens problem är inte att kvaliteten på vården inte registreras och publiceras utan att dessa data är för dåligt kända och kanske används för lite. 19 november 2019 Debattartikel Sir Bruce Keogh, tidigare medicinsk chef för National health service, och Gabriel Heller-Sahlgren, fil dr i social policy vid Institutet för Näringslivsforskning: ”Låt Ivo betygsätta vårdgivare och publicera läkares resultat” Repliker Nio företrädare för kvalitetsregister i vården: ”I svenska vården finns redan över ett hundra nationella kvalitetsregister” ", "article_category": "other"}
{"id": 33195, "headline": "”Övertygande skäl saknas att överge överskottsmålet just nu”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 17/11. Fredrik Olovssons argumentation i repliken är rent partipolitisk. Han saknar ett övertygande skäl till varför regeringen ska överge överskottsmålet just nu. Vi baserar vår analys på de svenska och internationella erfarenheterna av de offentliga kostnaderna av en djupare ekonomisk kris, skriver Fredrik N G Andersson och Lars Jonung.", "article": "Vår artikel där vi slår vakt om överskottsmålet har fått tre repliker: en från Fredrik Olovsson, socialdemokratisk ordförande i Riksdagens finansutskott, en annan från Markus Kallifatides och Elisabeth Lindberg, verksamma i den socialdemokratiska föreningen Reformisterna, och en tredje från Andreas Bergström vid den liberala tankesmedjan Fores. Fredrik Olovsson inleder med ett passionerat försvar av stabila statsfinanser. Här delar vi helt hans syn. Därefter hävdar han att dagens offentliga skuldnivå är tillräckligt låg. Vi kan följaktligen överge överskottsmålet för ett balansmål. Ett sådant mål innebär att staten går med underskott eftersom dagens överskott i de offentliga finanserna finns huvudsakligen i pensionssystemet. Detta skulle kräva ökad statlig upplåning. Olovssons argumentation är rent partipolitisk. Han saknar ett övertygande skäl till varför regeringen ska överge överskottsmålet just nu. Vi baserar vår analys på de svenska och internationella erfarenheterna av de offentliga kostnaderna av en djupare ekonomisk kris. Då tar vi också hänsyn till de negativa kriseffekterna på välfärden och den politiska sammanhållningen. Med hjälp av lärdomarna från historien finner vi att en offentlig skuldnivå på 25 procent av BNP är ett lämpligt mål för Sverige. Först när vi nått detta skuldmål, kan vi lämna överskottsmålet och byta till ett balansmål. Den offentliga sektorn har då ett så pass stort finanspolitiskt utrymme att den framgångsrikt kan möta en framtida kris. Erfarenheten pekar på att åtstramning under kris drabbar svaga grupper. Det vill vi undvika. Olovssons argument för större offentliga utgifter finansierade genom ökad upplåning liknar de som Kallifatides och Lindberg för fram. Enligt dem har den offentliga sektorn sparat för mycket i stället för att satsa på den offentliga välfärden. Sjukvård, kollektivtrafik, skolan har drabbats. Ojämnlikheten har ökat. Här är det viktigt att notera att kommuner och landsting under 2000-talet har ökat sin upplåning med 384 miljarder kronor. Dessa pengar har använts till offentliga investeringar. De total offentliga konsumtionsutgifterna har ökat med 22 procent i reala termer, det vill säga efter att vi räknat bort inflationen. Per person motsvarar detta en ökning med 7 procent under samma tidsperiod. Det har alltså skett betydande satsningar på den offentliga välfärden inom det finanspolitiska ramverket. Naturligtvis går det att hävda att utgifterna borde ha ökat mycket mer, men svenska folket valde i stället att rösta fram regeringar som sänkte skattetrycket med motsvarande 5 procentenheter – även detta inom det finanspolitiska ramverket. Hade väljarna valt en annan regering som behållit det tidigare skattetrycket så hade de offentliga utgifterna kunnat vara mellan 150 till 200 miljarder kronor högre i dag. Det finns ingen konflikt mellan höjda offentliga utgifter och dagens finanspolitiska ramverk. Större utgifter måste helt enkelt mötas med högre skatter som finansierar utgiftsökningen. Det vore att fara med osanning inför väljarna att hävda att det går att få mer offentlig välfärd utan att behöva betala för den. Någon måste alltid betala, antigen i dag eller i framtiden. Olovsson, Kallifatides och Lindberg väljer att skicka notan vidare till framtida generationer. Vi menar att det är ärligare att betala för dagens konsumtion med dagens skatteintäkter. Andreas Bergström resonerar på ett helt annat sätt än Olovson, Kallifatides och Lindberg. Han vill behålla skuldankaret och är öppen för att den offentliga sektorn ska ha en låg skuldkvot för att kunna möta en framtida kris. Samtidigt vill han begränsa förmögenhetsuppbyggnaden i den offentliga sektorn genom att komplettera skuldmålet med ett tillgångstak. På kort sikt vill han även se ökad upplåning för att kunna genomföra en skattereform. Vi förstår hans argument om begränsning av statens förmögenhet. Detta är helt förenligt med vårt mål om en låg offentlig skuld på 25 procent av BNP. Som vi skriver i vår artikel vill vi överge överskottsmålet först när den offentliga skulden nått den nivå vi anser ge oss trygghet inför en framtida djup kris. Det finns således ingen motsättning mellan en låg bruttoskuld som ett krisberedskapsmål och ett tak för statens tillgångar. Vi diskuterar emellertid inte denna aspekt i vår artikel. Är statens tillgångar för stora, så är det rimligt att staten säljer av dessa snarare än att öka sin upplåning. Andreas Bergström bör då ange vilka tillgångar som är lämpliga att säljas. Är det finansiella tillgångar som statens aktier i börsnoterade företag eller är det reala tillgångar som hamnar, kraftverk och vägar? Vi vänder oss mot Bergströms andra argument att vi ska låna för att genomföra en skattereform som på sikt ska gynna den ekonomiska utvecklingen genom så kallade dynamiska effekter. Problemet med dessa dynamiska effekter är att de är svåra att beräkna. Att i dag kraftigt öka statsskulden i förhoppningen om positiva effekter någon gång i framtiden är knappast förenligt med en trovärdig finanspolitik. Vi riskerar stora permanenta budgetunderskott som framtidens generationer av väljare får betala. En skattereform bör finansieras inom dagens finanspolitiska ramverk. 17 november 2019 Debattartikel Nationalekonomerna Fredrik N G Andersson och Lars Jonung: ”Att överge överskottsmålet kan leda till populism” Repliker Markus Kallifatides och Elisabeth Lindberg, S-föreningen Reformisterna: ”En underfinansierad välfärd hotar på sikt också demokratin” Andreas Bergström, tillförordnad vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores: ”Jonung och Andersson glömmer statens stora förmögenhet” Fredrik Olovsson (S), ordförande i riksdagens finansutskott: ”Att värna välfärden är att värna Sveriges framtida välstånd” Slutreplik från Fredrik N G Andersson och Lars Jonung: ”Övertygande skäl saknas att överge överskottsmålet just nu” ", "article_category": "other"}
{"id": 33199, "headline": "”Ovärdigt att hundar får vård snabbare än äldre”", "summary": "INSÄNDARE. Det är ovärdigt att hundar får vård snabbare än äldre. När medicinska insatser inte kan ske i tid innebär det ett lidande för gamla människor, skriver 84-årige Ingvar Nilsson.", "article": "Hur än de anställda inom vården anstränger sig tycks dagens system inte vara anpassat till det ökade antalet multisjuka äldre. Kompetent sjukvårdspersonal och kunskap för att utreda, diagnosticera och behandla geriatriska sjukdomar inom gerontologin finns. Men dessa resurser behöver förstärkas. Ett växande problem är de långa väntetiderna. Om man vore en hund hade djursjukhuset inom kort gjort en undersökning, ställt diagnos och behandlat. När sjukvården för människor inte kan ske i tid innebär det ett lidande. Det är ingen mening med att bli gammal om man saknar livskvalitet. När vi av självbevarelsedrift genom sund livsstil och god egenvård preventivt gjort vår insats för bästa hälsa förväntas vård och omsorg när krämpor ändå kommer. Efter ett långt livs arbete och betald skatt skulle det uppskattas att slippa vänta. Ett liv som hund hade visserligen varit betydligt kortare, men mindre oroligt genom att slippa långa vårdköer. 21 november 2019 kl 14 Insändare Ingvar Nilsson: ”Ovärdigt att hundar får vård snabbare än äldre” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33206, "headline": "Därför tappar man håret när man blir äldre", "summary": "Håret på huvudet kan vara en källa till både glädje och sorg. Varför får män ofta en kal fläck på hjässan när de blir äldre? Varför börjar håravfallet tidigare hos vissa av dem? Och finns det något man kan göra åt den allt tunnare frisyren?", "article": "Vikarna vid pannan klättrar obevekligen uppåt. Håret på hjässan börjar tunnas ut. Stiger pulsen vid tanken på detta? Du är förmodligen inte ensam. Håret är speciellt. Det fungerar inte som andra organ eller delar av vår kropp – inte helt olikt våra naglar är själva hårstrået ”dött”. Men för att ett hårstrå ska växa ut krävs en komplicerad process i hårsäcken. När själva hårsäckarna dör, vilket de gör i större utsträckning ju äldre vi blir, kan inga fler hårstrån produceras. Hur kommer det sig att hårsäckarna dör? – Det har framför allt genetiska orsaker, man har en viss hormonkänslighet i sina hårsäckar. Det säger Mikael Alsterholm, specialist i dermatologi och överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset. – Hårsäckar är olika känsliga för en nedbrytningsprodukt från det manliga hormonet testosteron. Den här nedbrytningsprodukten kan påverka hårsäcken att gå i vila så att den inte producerar något mer hår. Spelar det då någon roll om man har mycket eller lite testosteron? – Det är oberoende av det. Det handlar helt enkelt om känsligheten för den här nedbrytningsprodukten, och känsligheten tycks vara väldigt individuell. Den varierar också mellan olika typer av hårsäckar, säger Mikael Alsterholm. Det är därför som män oftast tappar håret i ett vanligt mönster: ”vikar” vid tinningarna i pannan och hårförlust centralt på huvudet. Kvinnor tappar också hår när de blir äldre. De flesta får ett tunnare och glesare hår, men inte i samma mönster som många män. Läs mer: Herr B: Elegi över en förlorad frisyr Den genetiska komponenten verkar också påverka om man tappar håret i ung ålder eller behåller sitt hår länge. Varifrån man ärver de egenskaperna är inte helt klarlagt. Man brukar prata om att man ärver det från sin mammas sida, men det beror förmodligen på att den del av våra kromosomer som har hand om håret anses ligga i x-kromosomen. Hos män finns bara en x-kromosom, som är ärvd från mamman. – Men frågan är vad man gör med sådan information. Man har ju de gener man har, konstaterar Mikael Alsterholm.  Borde det inte gå att ”väcka” de hårsäckar som gått i dvala? Hittills har vetenskapen gått bet. Visst går det att transplantera hårsäckar till de uttunnade områdena på skallen – men det är en dyr process och det genererar inte någon ny hårväxt. Att få kroppen att skapa nya hårsäckar har hittills visat sig vara omöjligt. – Jag tror att en del av svaret ligger i hårsäckens biologi. Den regleras i en komplicerad väv av hormoner och andra typer av signalsubstanser och signalmolekyler, säger Mikael Alsterholm. Hårets tre faser Vi har omkring 100.000 till 150.000 hårstrån på huvudet. Varje hårsäck tillverkar nytt hår i en cykel, oberoende av hårsäckarna runt omkring. Hårstråt bildas i botten av hårsäcken genom att celler delas och sedan trycks uppåt genom hårsäcken. När de gör det, dör samtidigt cellerna. Så här fungerar de olika faserna: Fas ett: Tillväxtfas eller anagen fas. Kan ta alltifrån hundra till tusentals dagar – det är nu håret växer och blir längre. Ju längre tillväxtfas, desto längre blir håret. Fas två: Övergångsfas eller katagen fas. Kan vara i några dagar till två veckor. Nu påbörjas snart ”vilofasen”, då hårsäcken drar ihop sig och håret inte längre växer. Fas tre: Vilofas eller telogen fas. Den varar i omkring tre månader. Nu vilar hårsäcken och när hårstrået faller av påbörjas snart cykeln i hårsäcken igen. Många män tappar håret naturligt när de blir äldre – det kallas för androgen alopeci. Det ska inte förväxlas med sjukdomen alopecia areata, som innebär att håret faller av, fläckvis eller helt och hållet. Källa: Nationalencyklopedin, 1177, Follicum Så länge man inte har klarlagt signalvägarna är det ofta svårt att hitta fungerande behandlingar. – Det finns många andra till synes banala saker, till exempel förkylningar, som vi har svårt att komma åt, fortsätter han. I laboratorier har man dock lyckats skapa nya hårsäckar som producerar hår med hjälp av stamceller. Men själva hårstrået riskerar att växa både inåt eller åt fel håll, vilket har visat sig när man testat metoden på möss. Men kanske kan ny teknik i form av 3D-skrivare få styr på det hela? Amerikanska Angela Christiano, professor i genetik och dermatologi vid Columbiauniversitetet, har tittat på detta. I en artikel i tidskriften The Atlantic beskrivs hur hennes forskargrupp använt den tekniken för att generera en sorts geléform som håller hårsäcken på plats. Men även om den tekniken skulle fungera i större skala skulle den troligen bli mycket dyr. Metoder mot håravfall Hårtransplantation I en hårtransplantation flyttar man en grupp hårsäckar från ett ställe där det finns många, till exempel i nacken, till det området där håret börjat tunnas ut på huvudet. Det finns olika sätt att utföra hårtransplantationen. I det ena, som heter FUT, tas en bit av huden från huvudets baksida bort. Den delen sys sedan igen och kommer att lämna ett ärr som kan synas om håret är kort. Hudbiten delas sedan upp i små bitar, med en till fyra hårsäckar (kallade ”grafter”) i varje del. De placeras sedan in på de kala ställena på skallen. Det andra sättet kallas FUE. Där tas individuella hårsäckar bort en och en, för att sedan placeras in på de kala delarna på skallen. Denna metod lämnar flera små ärr som inte är speciellt synliga. ”Vampyrmetoden” – PRP En metod som vunnit mark på senare år är den så kallade vampyrmetoden, eller PRP som den egentligen heter. Behandlingen går ut på att man tar några milliliter blod för att ur dem utvinna speciella proteiner som sedan injiceras i skalpen. Det ska stimulera cellerna runt hårsäcken, som ska vidga sig och därför producera starkare och mer hår. Läkemedel Det finns både receptfria och ett receptbelagt läkemedel för håravfall (det receptbelagda är endast för män). Läkemedlen kan bromsa ärftligt håravfall, men effekten är inte sällan begränsad och försvinner när behandlingen avslutas. Källa: NHS, Nordic Hair Clinic, 1177 Vårdguiden Förra året fick en forskare vid universitetet i Manchester, Nathan Hawkshaw, stor uppmärksamhet när det blev känt att hans labbtester visade goda resultat. Här handlade det inte om stamceller och 3D-skrivare, utan om att använda mediciner som redan finns. Det som Nathan Hawkshaw testade var att använda ett speciellt läkemedel som ges till patienter som genomgått organtransplantationer, för att kroppen inte ska stöta bort organet. Tidigare har man sett att den medicinen också stimulerar hårväxt. Hawkshaw fann att läkemedlet påverkar ett specifikt protein i hårsäcken. När Hawkshaw sedan gick igenom den medicinska litteraturen hittade han ett annat läkemedel – för patienter med benskörhet – som också påverkar samma typ av protein. Han applicerade det på hårsäckar i labbet – och såg snabbt resultat. På två dagar hade hårskaftet vuxit på de donerade bitarna skalp som de fått från kliniker som gör hårtransplantation, berättade han för brittiska The Guardian. Resultaten är dock än så länge bara från prekliniska studier, det vill säga fasen då ett nytt läkemedel testas i laboratorium. Huruvida försöken kommer leda någonvart återstår ännu att se, menar Hawkshaw som själv gått vidare till andra projekt. För vissa känns det jobbigt, för andra gör det ingenting – men med åren tunnas alltså håret ut vare sig man vill eller inte. Finns det något man kan göra för att stoppa detta ofrånkomliga faktum? Det finns preparat som i viss mån kan bromsa ett begynnande håravfall, om man påbörjar behandlingen tidigt. Till exempel finns det verksamma ämnet finasterid i det enda receptbelagda preparatet som finns på den svenska marknaden. Det ska endast användas av män. Finasterid avser att bromsa den process där hårsäckarna blir mindre, vilket då ska göra att håret inte blir tunt i samma utsträckning som annars vore fallet. Biverkningar som minskad sexlust och oförmåga att få erektion är inte ovanliga. När man slutar använda läkemedlet, avtar också den eventuella effekten. Receptfria varianter för håravfall innehåller ämnet minoxidil, som också ska bromsa håravfallsprocessen i skalpen hos män. Exakt varför detta sker hos vissa som använder minoxidil är inte helt klarlagt. – Den riktigt effektiva och säkra behandlingen för det genetiska, åldersbetingade håravfallet – det har man inte hittat ännu, säger Mikael Alsterholm. Läs mer: Philippa Wallér fick alopeci – allt hennes hår försvann Finasterid och Minoxidil Båda dessa ämnen används i dag i preparat riktade mot män med manligt, naturligt håravfall – det som kallas androgent håravfall. Finasterid finns i preparat som är receptbelagt. Dels används det i läkemedel som ges till patienter med godartad prostataförstoring (då med fem milligram per dos), men kan också förskrivas för manligt håravfall (då med ett milligram). Anledningen till att hårsäckarna på huvudet slutar producera hår har bland annat med känsligheten för en omvandlingsprodukt av testosteron att göra. Den omvandlingsprodukten heter dihydrotestosteron, eller DHT. Med hjälp av ett enzym som heter 5-alfareduktas omvandlas testosteron till DHT. Finasterid hjälper till att hämma det enzymet, vilket kan leda till att håravfallet bromsas under den tid som preparatet används. Minoxidil användes från början för att behandla högt blodtryck – dock med flera negativa biverkningar. En av dem var ökad hårväxt. I dag finns minoxidil i receptfria preparat, i en lösning som appliceras direkt på hårbotten. För vissa hjälper detta att bromsa håravfallet. Varför det är så är ännu inte helt klarlagt. Källa: 1177 Vårdguiden, Pharmaceutical Journal ", "article_category": "other"}
{"id": 33233, "headline": "”Måste jag äta medicin mot ångest livet ut?”", "summary": "Sedan tonåren har hon haft mycket och stark oro kring många olika saker. När hon började med SSRI-medicin för åtta år sedan blev oron mer ”normal” och sedan dess har livet fungerat bättre. Nu är hon drygt 30 – ska hon äta medicinen hela livet? Psykiatern Christian Rück ger råd.", "article": "Fråga: Jag är en drygt 30-årig kvinna som medicinerar med SSRI sedan lite mer än åtta år. Från början var indikationen att jag hade stark hälsoångest med påtagliga yrsel- och tinnitussymtom. När medicinen började ha effekt och det gått några månader märkte jag att inte bara dessa problem lättade – jag hade nu också mycket lättare att hantera min generella oro kring andra saker som varit en integrerad del i mitt liv sedan tonåren, som både rört ovisshet inför framtiden och småsaker i vardagslivet. Plötsligt kunde jag fundera över och oroa mig för saker i vad jag tänker mig är en mer ”normal” omfattning, och samtidigt ha utrymme och energi att kunna fokusera på annat jag ville göra här i livet. Till exempel vågade jag fatta beslut om en inriktning i livet, tog mig in på en längre högskoleutbildning som jag funderat på en tid, och som jag nu snart är klar med. Min upplevelse är att medicinen har hjälpt mig att bli en lugnare och tryggare person generellt, som kan ”släppa” saker på ett annat sätt än tidigare, vilket underlättar något enormt. Och så har åren gått. Vid ett tillfälle för fyra år sedan ville jag trappa ut medicinen. Jag hade bara fysiska utsättningssymtom som gick över efter ett par veckor. Jag kände mig sen som en stark och frisk person i knappa två månader. Sedan kom problemen smygande igen, först utan att jag riktigt märkte det själv. Jag började åter tvivla på mitt yrkesval, och oroade mig över saker som skulle kunna tänkas bli problem i framtiden. Jag började även älta saker som hänt i privatlivet under tiden jag ätit medicinen, men som jag sedan länge ”egentligen” släppt. Jag grät varje kväll. Somnade sent och vaknade tidigt. Till sist började jag äta medicinen igen. Lite också för att mitt tillstånd ”tärde” på min relation. Nu har det alltså gått fyra år till. På något sätt har jag en känsla av att jag dämpar mina orosmoment med hjälp av medicinen, att jag inte riktigt tar tag i saker jag kanske borde ta tag i, för att jag inte riktigt ”bryr” mig. Jag är orolig för att jag om jag slutar ta medicinen ska ”vakna upp” och behöva ta tag i saker jag bara låtit vara. Kanske kommer jag ångra de val jag gjort i livet. Samtidigt har jag en känsla av att jag kanske inte borde äta medicinen hela livet. Jag funderar också på att försöka bli gravid inom ett par år. Min fråga till dig är helt enkelt – hur borde jag gå vidare? Finns det några negativa effekter av att medicinera med SSRI länge, kanske ett helt liv, förutom de biverkningar man har under tiden? ”Orolig”  Svar: Hej ”Orolig”! Tack för din fråga och för att du delar med dig av detta. Jag tror många går i liknande tankar som du. Det var förra året över 1 miljon personer i Sverige som hämtade ut ett recept på antidepressiva på apoteket (640000 var just SSRI) och många undrar nog när de kan och bör sluta. Antidepressiva är ju ett lite missvisande namn eftersom den typ av läkemedel som du skriver om, SSRI, används vid en rad olika andra tillstånd förutom depression. Den hämmar ett protein i nervcellernas kopplingar som gör att det blir kvar mer serotonin i kopplingarna. Om det är just det som ger effekten av medicineringen i form av till exempel ångestlindring är inte givet och det finns andra mekanismer som diskuteras, exempelvis att nervcellernas kopplingar till varandra ändras. Och nervcellerna bryr sig inte om diagnos, det finns inga särskilda nerver för till exempel depression. Din fråga om hur du ska gå vidare är faktiskt ganska svår. Jag tänker att det är en avvägning mellan positiva effekter, nackdelar i form av biverkningar och framtida risker samt vilka alternativ som finns. Jag tolkar dig som att du har haft god effekt av medicinering, både på hälsoångesten och även mer generellt på oro, och att det gjorde att du kunde leva ditt liv mer som du ville och inte som symtomen dikterade dig att leva. Gott så! Det finns många patienter som jag träffar som inte haft lika bra effekt eller kanske ingen effekt alls. Ofta är det svårt att minnas, och läkaren som satte in medicinen är inte densamma som du träffar några år senare för uppföljning. Lätt att medicineringen bara rullar på. Om man inte har effekt bör man sluta med medicinen. Men, i ditt fall har du effekt så då är det en fråga om hur den positiva effekten ska vägas mot de eventuella nackdelarna. Du skriver inte om några biverkningar. Annars är exempelvis sexuella biverkningar som minskad lust och svårigheter att få orgasm vanliga skäl till att personer väljer att avsluta medicineringen. Innebär detta att om du har bra effekt av SSRI, och inga biverkningar, kanske du kan eller borde fortsätta med medicinen hela livet? Ja, det kan du. Det finns nu mer än 25 års erfarenhet av SSRI och det är en mycket vanlig medicin där vi har bra koll på de långsiktiga riskerna som anses små. Så även om inte precis allt är känt så finns det i dag inga skäl att sluta med medicinen på grund av eventuella framtida skador orsakade av SSRI. Du kan alltså fortsätta för alltid, men borde du? Du berättar också att du kanske planerar att bli gravid. Med åren har det blivit en allt mer tillåtande hållning till att ha kvar SSRI under graviditet. Här blir det en avvägning av möjliga skador på fostret och de faror det kan innebära för både mamman och fostret om mamman inte får behandling. Vilka är då riskerna? Det finns en svagt ökad risk för hjärtmissbildningar hos barn till kvinnor som tagit paroxetin de första 3 månaderna av graviditeten men det är fortsatt omdebatterat om det orsakas av medicineringen eller har andra orsaker. I en studie av 1.7 miljoner födslar i Norden sågs ingen koppling mellan SSRI och dödfödslar, sjuklighet i nyföddhetsperioden eller död i barnets första tid i livet. Samtidigt behöver man väga in att om mamman till exempel har en svår depression som inte behandlas kan hennes dåliga mående i sin tur påverka fosterutvecklingen. Här gäller alltså att ju allvarligare problem vi behandlar desto oftare väger skälen för fortsatt behandling under graviditet över. Här tänker jag att den oro och ångest som du beskriver inte är något som absolut kräver medicinering. En möjlighet som du kanske inte utforskat är psykologisk behandling för hälsoångest. Några kollegor på Karolinska institutet har tagit fram en internetbaserad KB-behandling för just hälsoångest som visat mycket bra effekt. Den behandlingen finns nu tillgänglig inom vanlig vård via internetpsykiatri.se. Om du inför en graviditet, eller av andra skäl, vill sluta med SSRI skulle jag rekommendera att du går i en KBT-behandling innan dess för att ha redskap om besvären smyger sig på igen. Nedtrappning av SSRI bör vara långsam, ett snäpp ner i månaden ( för exempelvis sertralin, 100 mg per dag, skulle det innebära tre månaders nedtrappning). Oro och ångest kan vara besvärliga följeslagare. Du skriver att du oroar dig för att du oroar dig för lite, att du kanske missar att bry dig om saker du borde ta tag i. Samtidigt skriver du att du när oron mildrats kunnat ta tag i saker som att studera. Det finns absolut bra saker med oro. Den kan hjälpa oss att ta tag i saker, att bättra oss. Men oro kan också vara det största hindret för just det. Du vet så klart bäst själv, men kan det kanske vara så att oron för att du oroar dig för lite är just sådan oro som hindrar mer än hjälper? Christian Här hittar du fler frågor till Insidans expertpanel, till exempel ”Jag har provat allt – hur kan jag sova en hel natt?” och ”Hur kommer jag i form med minsta möjliga ansträngning?”. ", "article_category": "other"}
{"id": 33263, "headline": "Kinas maktspråk om Gui Minhai ekar av diktaturens cynism", "summary": "DN 16/11 2019. Sverige ska inte vika en tum om den fängslade förläggaren Gui Minhai. Om regimen i Peking verkligen bryr sig om ”det kinesiska folkets känslor” kan den börja med att utlysa fria val.", "article": "Exakt var finns Gui Minhai, den fängslade svenskkinesiske författaren, bokhandlaren och förläggaren? Frågan ställs i Sveriges Radios intervju med Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou, refererad på ambassadens hemsida. Hans svar ekar av diktaturens maktfullkomliga cynism: ”Han är där han ska vara.” Det är i denna intervju som ambassadören framför hoten mot Sverige inför Svenska PEN:s utdelande av Tucholskypriset. Utmärkelsen går till förföljda författare och publicister. Få har förtjänat den bättre än Gui Minhai, en man som både skrivit och givit ut litteratur som kritiserat diktaturen i Peking. Intervjun, som den återges på hemsidan, skulle kunna tjäna som en skolbok i auktoritärt maktspråk. Kina välkomnar och garanterar yttrandefrihet, säger ambassadör Gui – efter att först ha konstaterat att kritik mot Kina måste baseras på ”fakta och goodwill”. Sedan följer en rad av hot mot Sverige, enbart för att Svenska PEN uppmärksammar diktaturens förföljelse av Gui Minhai och för att kulturminister Amanda Lind närvarar på fredagens prisceremoni. ”Vi kommer definitivt att vidta motåtgärder”, säger ambassadören. ”Ni ska få se. Du är smart nog att förstå vad jag menar med 'konsekvenser'. En del svenskar kan inte vänta sig att känna trygghet efter att ha sårat det kinesiska folkets känslor.” Om regimen i Peking verkligen brydde sig om folkets känslor kan den visa det på flera goda sätt – och börja med att utlysa fria och rättvisa val. Historien har lärt oss att få saker stör diktaturens hantlangare så mycket som det fria ordet. Vittnesmål från dissidenter, utsmugglade berättelser, satir – det är som en myggsvärm som tvingar den tungt beväpnade maktens dräng att slå omkring sig, svära och hota. Den kinesiska regimen har många myggor att försöka vifta bort eller dräpa. Utvecklingen i Hongkong går från mörker till ljus till mörker, situationen är i dag kanske allvarligare än någon gång sedan Kina tog över styret från britterna år 1997. Till och med i London har nu en representant för Hongkongs styre angripits och skadats av demonstranter. Polis slåss mot studenter inne på universitetsområden och skjuter skarpt på gatorna. En talesperson för Hongkongpolisen sa på tisdagen att stadens lagstyre är ”på gränsen till total kollaps”. Den gångna veckan har också sett en man stickas i brand och en annan dödas efter att ha träffats i huvudet av en tegelsten. Trots att våldet trappats upp även av demonstranterna tycks deras stöd hos befolkningen inte minska; affärsmän och börsmäklare använder sina raster till att gå ut på viktiga gator och blockera trafiken. Den 24 november ska lokalval hållas i Hongkong. Vad som händer med dem är osäkert, i synnerhet som oppositionen tros ha chansen att nå ovanligt stora framgångar i våldets skugga. När diktaturen försöker flytta fram sina positioner måste demokratin stå emot. Sverige har inte stor makt att påverka utvecklingen i Hongkong, men EU har det. Om inte unionen visar nolltolerans mot statligt övervåld och inskränkningar i människors självbestämmande kan man undra vad den alls har för syfte. Den kinesiska ambassadörens hot innebär en upptrappning även mot Sverige. Vi får inte vika i frågan Gui Minhai. Han är en sällsynt värdig mottagare av Tucholskypriset. Självklart ska regeringen markera sin närvaro när det fria ordet uppmärksammas och hyllas. Stefan Löfvens försäkran på fredagen, ”vi tänker inte falla för den här typen av hot”, är en självklarhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 33269, "headline": "”Nu slutar vi mäta väljarnas partisympatier via telefon”", "summary": "DN DEBATT 15/11. Under två år har vi kombinerat telefonintervjuer med en onlinerekryterad webbpanel. Visserligen blev vår barometer den mest träffsäkra, men i riksdagsvalet visade det sig att vårt kvarstående inslag av telefonintervjuer försämrade träffsäkerheten. Slutsatsen är att vi nu överger telefonintervjuer som metod i väljarbarometern, skriver företrädare för Demoskop.", "article": "Tillförlitligheten i opinionsundersökningar diskuteras ständigt. Resultaten kan få stor politisk betydelse. Särskilt känsliga är väljarbarometrarna som följer utvecklingen av partisympatierna. Flera faktorer gör att tillförlitligheten ifrågasätts. Allmänhetens kommunikationsvanor förändras snabbt samtidigt som viljan att delta i undersökningar i dag är historiskt låg och sjunkande. Det finns också tecken på att man ibland drar sig för att svara uppriktigt på frågor om partisympatier. För knappt två år sedan genomförde Demoskop parallellmätningar med olika urvals- och insamlingsmetoder. Traditionella telefonintervjuer baserade på ett slumpmässigt befolkningsurval (så kallat sannolikhetsurval) metodtestades tillsammans med flera olika typer av onlinepaneler. Vi kunde samtidigt konstatera att allmänhetens vana att inte svara på samtal från okända nummer på mobiltelefoner hade tillkommit som ett problem för telefonundersökningar som allt oftare ringer på mobilnummer (DN Debatt 30/12 2017). Det var dessutom känt att telefon inte är en ideal datainsamlingsmetod om frågor kan uppfattas som känsliga. Slutsatsen då blev att telefonintervjuer behövde kompletteras med webbaserade intervjuer. Tack vare den metodrevisionen blev Demoskops väljarbarometer den som kom närmast resultatet i riksdagsvalet 2018. Förutsättningarna för opinionsundersökningar fortsätter att förändras. Därför har Demoskop genomfört ett nytt metodtest av olika undersökningsmetoder. Två olika leverantörer av telefonintervjuer, som båda används i välkända väljarbarometrar som publiceras i riksmedier, har parallelltestats med två onlinepaneler som har olika källor. Vidare har vi uppdragit åt en branschledande leverantör av urval att försöka ta fram telefonnummer till ett slumpmässigt befolkningsurval. Vi har också upprepat 2017 års undersökning av allmänhetens benägenhet att inte svara på samtal från okänt nummer. Bortfall kan vara en allvarlig felkälla. Vårt metodtest visar på ett betydande bortfall i telefonmätningarna. Av ett slumpmässigt befolkningsurval saknas telefonnummer till 20 procent av de utvalda personerna. Därefter är det ytterligare 34 procent av urvalet som man inte lyckas komma i kontakt med: fel nummer, ingen svarar, man når bara en telefonsvarare, i vissa fall finns språk- eller hörselproblem. Innan man har fått kontakt med urvalspersonerna har 54 procent av det ursprungliga urvalet redan fallit bort. Av de återstående 46 procent där man får kontakt är det närmare hälften, 20 procentenheter, som inte vill bli intervjuade. Av det ursprungliga urvalet är det i slutänden 26 procent där man kan genomföra en intervju (1.000 telefonintervjuer, slumpmässigt allmänhetsurval, genomförda 9–16 oktober 2019). Det som från början var ett slumpmässigt urval är det till slut inte längre om det finns systematik i bortfallet. Bortfallssiffran kan dessutom vara i underkant. I det separata försöket att nummersätta urval, där Demoskop har haft full insyn i urvalet, var bortfallet markant större. Där saknades telefonnummer till 34 procent av urvalet, och bortfallet var särskilt stort bland yngre. I åldersgruppen 18–38 år saknades nummer till hela 46 procent av de utvalda. Med så höga bortfall blir undersökningar känsliga för om olika grupper är systematiskt lättare eller svårare att komma i kontakt med. Särskilt känsligt blir det om det finns en åsiktssystematik i bortfallet, det vill säga ett samband mellan de åsikter man vill undersöka och sannolikheten för att man deltar i undersökningen. Demoskops analys av oviljan att svara på samtal från okänt nummer tyder på att det kan finnas en sådant samband. Att undersöka kontaktovillighet har uppenbara metodsvårigheter och resultaten bör tolkas försiktigt. Men undersökningen indikerar att ovilja att ta samtal från okända nummer är utbredd och ökar. I dag uppger tre av fyra i en onlineundersökning att de sällan eller aldrig svarar på okända nummer. Andelen har ökat med 12 procentenheter de senaste två åren. 29 procent uppger att de aldrig svarar på okända nummer. Screening av okända nummer ser ut att variera med åsikter. Det är vanligare om man står längre till höger (röstar på M, KD eller SD) eller längre till vänster (röstar på V) än när man röstar på något av januaripartierna (S, C, L och MP). Andelen som aldrig svarar på okända nummer är 10 procentenheter högre bland SD:s väljare (33 procent) än bland januaripartiernas (23 procent). Ett sätt att utvärdera alternativa metoder för en väljarbarometer är att analysera hur väl man lyckas reproducera resultatet av det senaste riksdagsvalet i undersökningen. Om man gör en urvalsundersökning som är helt utan andra fel än det som uppstår för att man undersökt ett urval och inte hela populationen, dvs alla uppgiftslämnare medverkar, minns rätt och svarar sanningsenligt, skulle svaren på frågan om vad man röstade på i det senaste valet ge ett resultat som speglade det verkliga valresultatet. Så ser det aldrig ut. Dessa andra fel är ofrånkomliga, och storleken på dem ger en indikation på hur stora mätfelen är med olika metoder. Vårt metodtest visar att det fortfarande finns svårigheter med att korrekt skatta SD-sympatier via telefonintervjuer. Efter att ha vägt för skevheter i urvalen underskattar telefonundersökningar andelen SD-väljare i föregående val med cirka 4 procentenheter. Motsvarande siffra för onlinepanel visar en relativt blygsam underskattning (–0,5 procentenheter). De sammanlagda avvikelserna mot föregående val är större i båda de testade telefonmätningarna jämfört med onlinepanel. Bland praktiker som dagligen arbetar med telefonundersökningar är felen välkända, men de diskuteras sällan offentligt och konkret. Under två år har Demoskop kombinerat telefonintervjuer med en onlinerekryterad webbpanel. Visserligen blev vår barometer den mest träffsäkra, men i riksdagsvalet visade det sig att vårt kvarstående inslag av telefonintervjuer försämrade träffsäkerheten marginellt. Slutsatsen för Demoskops del efter denna utvärdering är att nu överge telefonintervjuer som metod i väljarbarometern, främst på grund av bortfall och vissa mätfel. I takt med att kommunikationsvanor förändras och viljan att svara på undersökningar minskar blir metodfrågor allt svårare. Det finns också betydande kvalitetsskillnader mellan olika metoder. Det vore därför felaktigt att påstå att en metod är överlägsen en annan. Det som krävs är att fortsätta utvärdera hur dessa presterar i svenska sammanhang och att offentligt redovisa resultaten. På det sättet kan vi öppna för en konstruktiv och transparent metoddiskussion. Det här är vårt försök att bidra till den. 15 november 2019 Debattartikel Karin Nelsson, vd, Anders Lindholm, senior advisor, Lars Lyberg, senior advisor, Peter Santesson, opinionschef, Demoskop: ”Nu slutar vi mäta väljarnas partisympatier via telefon” ", "article_category": "other"}
{"id": 33271, "headline": "Experten: Sårbara män riskerar att bli hatiska", "summary": "Känslan av att vara ensam, utstött och avvisad av samhället kan få vissa att ansluta sig till till olika våldsbejakande grupperingar – bland annat med män som säger sig hata kvinnor. – Sårbara personer fångas lätt upp av kriminella gäng och grupper med extrema åsikter – eller attraheras av enkla budskap som förklarar deras ensamhet, säger rättspsykiatern och professorn Marianne Kristiansson.", "article": "Under de senaste åren har man uppmärksammat en grupp män som bland annat på nätet uttrycker ett ofta extremt hat mot kvinnor. Ett fåtal av dem, främst i USA, har gått så långt att de genomfört massmord i sin kamp mot feminismen. De här männen brukar kallas incels, som står för involuntary celibate eller ofrivilligt celibat på svenska. Det handlar om en grupp som anklagar feminismen och kvinnor i allmänhet för att de inte får kärlek och sex. Marianne Kristiansson är en av landets främsta experter på rättspsykiatri. Hon är utbildad läkare och professor på Karolinska institutet, och forskar bland annat om våldsamma män och deras beteende. – Utifrån mitt kliniska perspektiv är min bild att personer som upplever ofrivillig ensamhet, som känner sig utstötta ur samhällsgemenskapen, kan utveckla ett starkt hat. Och detta hat kan rikta sig åt olika håll och få näring på nätet. Vilka som sedan tar till våld är svårt att avgöra på förhand. Marianne Kristiansson talar om att de direkta orsakssambanden kan vara svåra att hitta, och säger att det ännu inte finns tillräckligt med forskning inom det här området. Hon tycker att många i dag tappat förståelsen för det grundläggande mänskliga behovet att tillhöra en grupp. Ofrivillig upplevd ensamhet, sann eller falsk, kan möjligen vara en sårbarhetsfaktor för att lockas av extrema åsikter. – Den här känslan av ensamhet, eller utstötthet, kan få en del att ansluta sig till våldsbejakande grupper. Här finns ett brett spektrum från nazister till extrema religiösa grupperingar, men även män som säger sig hata kvinnor. Läs mer: Allt fler män drivs av ett extremt kvinnohat För män som inte klarar av att etablera kontakter med kvinnor finns i dag en rad forum på nätet att hämta argument ifrån. Ett budskap som sprids där är att det är kvinnornas eller feministernas fel att män inte får ha sex. – Sårbara personer fångas lätt upp av kriminella gäng och grupper med extrema åsikter eller attraheras av enkla budskap som förklarar deras ensamhet. Men det här gäller långt ifrån alla som har en större sårbarhet, understryker Marianne Kristiansson. Fast det tycks finnas vissa personlighetsdrag, till exempel lättkränkthet och att vara snabb att visa aggressivitet, som gör att vissa lockas av sådana budskap och grupper. Samhällsförändringen har medfört att en del män upplever att de förlorat i status. På nätet skyller många män kvinnorna för sina tillkortakommanden. – För många är nätet en källa till nya sociala kontakter som bryter ensamheten. Men alla har inte tillräcklig förmåga att bedöma allt som virvlar förbi i flödet. Budskapet på nätet kan vara förrädiskt med sitt ibland enkla och endimensionella innehåll. – Tröskeln för att anamma och bejaka extrema budskap blir lägre för den gruppen. I en tidigare artikel talar terrorforskaren Magnus Ranstorp om att polis och myndigheter har svårt att upptäcka och spåra så kallade ensamvargar, personer som i värsta fall kan begå våldshandlingar. – Jag delar den bilder och ser också det som ett problem. Inte heller här finns det så mycket forskning om hur vi ska kunna hitta och nå denna grupp män, säger Marianne Kristiansson. Hon håller inte med dem som snabbt gör en koppling mellan kvinnohat och tecken på psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. – Som jag nämnde är ofrivilligt socialt utanförskap, social rejection, en viktig förklaring till att någon lockas av extrema åsikter. Upplevelsen av att vara ensam kan hos en del utvecklas till hat och missnöje och för den som inte har kontroll över sina aggressiva impulser kan det leda till våldsamma handlingar, säger Marianne Kristiansson. Catia Hultquist: Incelmännen sörjer något de tror tagits ifrån dem Läkaren och psykiatern Stefan Krakowski har i sitt yrke mött flera män som säger sig hata kvinnor. Han anser att det behövs mer kunskap om denna grupp inom vården och i samhället i stort. Före ronden läste han en morgon igenom en anteckning som nattjouren skrivit om en 22-årig man som lagts in på den psykiatriska mottagningen efter att ha sökt hjälp mot sina sömnproblem. Under akutbesöket hade mannen uttalat sitt hat mot politiker i allmänhet och den sittande regeringen i synnerhet. När Stefan Krakowski senare träffar den unge mannen säger denne att de som styr landet är landsförrädare och att han skulle skjuta dem om han bara ägde ett vapen. Invandrare och asylsökande är roten till det onda - och kvinnorna. – Den här killen hade aldrig varit ihop med någon tjej. Ingen ville vara med honom och så skulle det förbli resten av livet, menade han. När jag senare gick in på hans Facebooksida upptäckte jag länkar till högerextrema och främlingsfientliga sajter, berättar Stefan Krakowski – Där fanns också en rad rad kvinnofientliga budskap och hatiska inlägg mot ”feminismen”. Den unge mannen är av allt att döma en ”incel” det vill säga en person som lever i ofrivilligt celibat och anklagar kvinnor för att deras liv är så dystert. Incel-rörelsen startades av kanadensiska Alana som kände sig vilsen i dejtingvärlden och också var osäker på sin egen sexualitet. Så småningom hittade hon en partner och startade då en hemsida på nätet för att hjälpa andra i samma situation. Men snart kidnappades denna av män som gav begreppet incel en mer hotfull och skrämmande innebörd. Stefan Krakowski tror att finns en påtaglig våldspotential hos ett fåtal i incel-sfären. I fjol dödades 29 personer i USA i attentat som kan härledas till kvinnohat. Stefan Krakowski har tjänstgjort som överläkare i psykiatrin i Sverige, men även arbetat utomlands i perioder. Han har studerade terrorism vid St Andrews-universitetet i Skottland och arbetat med säkerhetsfrågor inom den svenska försvarsmakten. – Det behövs mer forskning om incels och deras drivkrafter. Samtidigt behöver vi lära oss mer om kvinnohatande mäns kopplingar till högerextrema krafter, menar Stefan Krakowski. Läs mer: Män som lever i ofrivilligt celibat allt vanligare i böcker och filmer Incel-sfären är ingen rörelse i egentlig mening med ledare och så vidare. Istället handlar det om en löst sammansatt gruppering av män som skriver i vissa forum på nätet. Gemensamt är att de anser att kvinnorna har tagit makten i samhället, och inte visar män den uppskattning som de naturligt ”har rätt” till. Kvinnohat och förakt mot kvinnor finns som en röd tråd genom många incel-forum. En del anonyma män talar om våldtäkter de begått, vill mörda ”snygga” kvinnor eller ha råd om hur man psykiskt och fysiskt man skada kvinnor. Enligt Stefan Krakowski föraktar många av incelmännen sig själva. De känner skam över att ingen kvinna vill ha dem. En del ser självmord som den enda utvägen och vissa drömmer om att genomföra våldshandlingar , säger Stefan Krakowski. Nyligen publicerade data från Pirus (Profiles of individual radicalization in the United States), tyder på att drygt 8 procent av terrorister totalt har tecken på psykisk sjukdom medan det bland så kallade ”ensamvargar” som begår terrorhandlingar handlar om en fjärdedel, säger Stefan Krakowski. ", "article_category": "other"}
{"id": 33280, "headline": "”Vilka initiativ tänker regeringen ta för att undvika skarp lagstiftning?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 12/11. Givet att den sociala pelaren nu tyvärr är verklighet är det avgörande med en svensk kraftsamling för att motverka lagstiftning som är direkt problematisk för den svenska modellen. För båda våra partier kommer detta vara prioriterat och vi samverkar gärna med parterna för att uppnå detta, skriver Europaparlamentarikerna Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD).", "article": "Det är ett välkommet besked från företrädarna från LO, PTK och Svenskt näringsliv att de ska göra allt de kan för att försvara den svenska modellen mot missriktad EU-lagstiftning. Det är Socialdemokraterna och Stefan Löfven som satt denna boll i rullning, som kan resultera i bland annat en europeisk lagstiftad minimilön, vilket ytterst hotar svenska kollektivavtal och vår partsmodell. Det var Löfven som tog initiativ till det sociala toppmötet i Göteborg 2017, där principerna för en social pelare slogs fast, och som manat på för ett mer ”socialt Europa”. Moderaterna och Kristdemokraterna har länge påtalat problemen som följer av inrättandet av en social pelare. Den oro LO:s Karl-Petter Thorwaldsson nu ger uttryck för klingar dock falskt. Då Thorwaldsson sitter i Socialdemokraternas högsta ledning, är det ytterst där han bör säkra stöd om han menar allvar med sina utfästelser. Socialdemokraterna behöver ompröva sina ställningstagande och sitt agerande kopplat till åtgärder som härrör från den sociala pelaren. De bör också uppmana sina partikamrater i Europaparlamentet att sluta elda på för förslag som utmanar svenskt självbestämmande över arbetsmarknaden. Det duger inte längre med fina ord i den svenska debatten för att sedan agera i motsatt riktning. Trygghet och rimliga villkor på arbetsmarknaden samt att respektive medlemsland förbättrar sina välfärdssystem är självklart fördelaktigt. Detta måste dock ske utan att kompromissa bort vår fungerande svenska arbetsmarknadsmodell. Redan när den sociala pelaren initierades stod det klart att det skulle komma att leda till skarp lagstiftning. Flera lagförslag har redan presenterats och röstats igenom, exempelvis arbetsvillkorsdirektivet, införandet av en europeisk arbetsmarknadsmyndighet och direktivet för balans mellan arbete och privatliv. Moderaterna och Kristdemokraterna varnade för den här utvecklingen: att ge EU mer makt när det gäller arbetsmarknad och välfärd kommer få långtgående konsekvenser för svensk del. Varningar som viftades bort av Stefan Löfven som orättfärdig kritik. Givet att den sociala pelaren nu tyvärr är verklighet är det i stället avgörande med en svensk kraftsamling för att motverka lagstiftning som är direkt problematisk för den svenska modellen. För båda våra partier kommer detta vara prioriterat och vi samverkar gärna med parterna för att uppnå detta. Den svenska regeringen är dock fortsatt svaret skyldig om vilka initiativ de avser ta för att undvika skarp lagstiftning. Det finns ett stort mervärde av det svenska EU-medlemskapet, inte minst vad gäller tillväxt, välstånd och utveckling. Det förtas inte av att arbetsmarknads- och välfärdspolitiken fortsatt beslutas i Sverige. 12 november 2019 Debattartikel Karl-Petter Thorwaldsson, LO, Martin Linder, PTK, och Mattias Dahl, Svenskt näringsliv: ”Regeringen måste stoppa EU-förslaget om minimilön” Repliker Eva Nordmark (S), arbetsmarknadsminister: ”Jag kommer att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen” Abir Al-Sahlani (C), Europaparlamentariker: ”Naivt tro att sociala pelaren inte skulle leda till lagstiftning” Europaparlamentarikerna Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD): ”Vilka initiativ tänker regeringen ta för att undvika skarp lagstiftning?” Luca Visentini, generalsekreterare, Europeiska fackliga samorganisationen (EFS): ”Fel information om EU-förslaget om minimilöner” ", "article_category": "other"}
{"id": 33282, "headline": "”Klimatförnekare sviker barnen”", "summary": "INSÄNDARE. Klimatförnekare sviker barnen. Den dag unga inser att vi inte ens försökte att ge dem en framtid kommer de att bli väldigt arga, skriver Monica Grunander.", "article": "Den senaste tiden har man fått höra påståenden om att klimataktivisten Greta Thunberg skrämmer barn när hon berättar om hur vi måste ändra vårt sätt att leva för att vi i framtiden ska få en miljö att kunna leva i. Barn är kloka. När de får reda på hur illa det är med vår miljö, men att det finns tid att agera, tror jag bara de agerar på ett positivt sätt. Det är ju trots allt deras framtida värld som hotas. Det jag däremot tror skrämmer barn är när de ser den äldre generationen reagera negativt på information från forskare, ifrågasätta eller negligera den helt och hållet. Jag tror på ungdomen, dess mod, styrka och framåtanda. Den dag unga inser att vi inte ens försökte att ge dem en framtid kommer de att bli väldigt arga. 13 november 2019 kl 16 Insändare Monica Grunander: ”Klimatförnekarna sviker barnen” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33283, "headline": "”Bygg om bensinbilar till biogasdrift med bidrag”", "summary": "INSÄNDARE. Bygg om bensinbilar till biogasdrift med bidrag på 50.000 kronor per bil. Då skulle antalet biogasbilar snabbt passera antalet elbilar, skriver Göte Gunnarsson.", "article": "Etanolbränsle är ett exempel på hur politiker grovt missbedömt verkligheten. Samma situation kan uppstå med satsningen på elbilar där tveksamma subventioner styr i fel riktning. I landet finns cirka 4,9 miljoner personbilar. Nästan tre miljoner drivs på bensin eller etanol. Dessa kan lätt byggas om till biogasdrift. En elbil är för vanligt folk en alltför dyr investering. Att göra sig av med en väl fungerande bensinbil i förtid är direkt kontraproduktivt. Ur miljösynpunkt ska man verkligen fundera på de stora batterierna som elbilar kräver och som senare ska skrotas. Infrastrukturen för biogas är utbyggd i många kommuner som använder gasbussar i lokaltrafiken. Biogas ger jobb i Sverige och minskar behovet av att importera fossil olja. Råvaran till biogas utgörs av bland annat matavfall och gödsel från jordbruk. Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, har med viss frustration skrivit i DN (8/4) att ”det krävs en rad snabba politiska beslut för att nödvändiga investeringar ska göras i tid”. Se snarast till att subventionera ombyggnad av begagnade bensinbilar till biogas med 50 000 kronor styck. Då är jag är övertygad om att antalet biogasbilar snabbt passerar antalet elbilar. DN Åsikt 13 november 2019 kl 15 Insändare Göte Gunnarsson: ”Bygg om bensinbilar till biogasdrift med bidrag” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33333, "headline": "”Muren revs utifrån av falska löften från väst”", "summary": "INSÄNDARE. Berlinmuren föll inte – den revs utifrån. På 30-årsminnet är det är dags att erkänna att vi i väst applicerade idéer om vårt samhällssystems överlägsenhet på invånarna i öst som ville ha en dräglig tillvaro, skriver Jörgen Hansson.", "article": "Inför 30-årsminnet av öppnandet av Berlinmuren talas det om murens fall. Med den beskrivningen vill vi, som bildligt talat var med på utsidan, ge sken av en händelse som om den vore orsakade av en oundviklig naturkraft. Men muren föll inte. Den revs av människor. Utifrån. Radiokanalerna Radio Free Europe och Voice of America tillsammans med västländers underrättelseoperationer var delar i en lång och utdragen påverkansoperation från väst, vars syfte var att underminera det östeuropeiska, Sovjetdominerade samhällsystemet. Vi som var aktiva på den tiden intalade oss att vi var en del i ett humanitärt projekt, vars syfte var att befria medborgarna i de berörda länderna. Många i öst var uppenbarligen missnöjda. Vi projicerade en längtan efter liberal demokrati på dem. Men de flesta var mest intresserade av jeans, fungerande bilar, popmusik och annat som människor uppskattar i vardagen. Det lät mycket bättre att vara en del i östeuropéernas befrielse än att vara en del av en ett långsamt och i det närmaste oblodigt slag, som slutligen ledde till kollapsen. Men det var ren och skär maktpolitik. De idealister som i dag inbillar sig något annat är antingen aningslösa eller utövar historierevanschism på sig själva. Vi i väst applicerade med höga ideal våra idéer om vårt samhällssystems överlägsenhet på invånarnas egentliga önskan om en drägligare vardag. Mina egna minnen handlar om kontaktskapande åtgärder före 1989 och en lång bilresa två dagar efter att gränsövergången vid Bornholmerstrasse öppnats till den mentalt återuppståndna tyska huvudstaden. Jag kunde gå rakt in i Stasis huvudkvarter vid Nordmannen Strasse, en tidigare sluten byggnad jag bara sett från utsidan. Det kändes overkligt när det i den höga byggnadens trapphus regnade tidigare hemligstämplade dokument som kastats ut av euforiska demonstranter. Under de kommande åren tog jag emot politiker som behövde internationella kontakter och kunskap. På den svenska biståndsmyndigheten Sidas uppdrag medverkade jag under flera år i ett demokratiutvecklingsprojekt med utbildning av polska och litauiska borgmästare i hur lokal demokrati fungerar hos oss. Det handlade om att vända alla strukturer upp och ner. Tidigare kom pengar och direktiv uppifrån. Nu skulle medborgarönskemål omvandlas till politik som skulle mötas av lokal skatteuppbörd. De tolkförmedlade seminarierna hade svårt att nå fram tills jag förstod att jag använde samma ord som de östeuropeiska politrukerna använt. Till och med språket var på ett orwellskt sätt ockuperat. Med omskrivningar och nyord blev det däremot ett stort engagemang. Frågor som ofta återkom när jag kom hem gällde miljöförstöring – en plågsamt skrämmande verklighet jag inte kunde förneka. Det som däremot var svårare att förmedla, utan att förnedra de underbara människor jag lärt känna, var det faktum att den ”mentala miljöförstöringen” skulle bli så mycket svårare att sanera. Det skrämde mig mer och skulle på några årtionden visa sig stämma. Artigt och tacksamt tog de emot den frihet som skänkts dem. Men i takt med tidens gång och en allt njuggare inställning från väst har man sakta fallit tillbaka till de normer och värderingar som satt sig så djupt. Ett i det närmaste halvt århundrades indoktrinering hade gjort djupare intryck än vad något årtiondes frihet kunde radera. Vissa som i dag stolta talar om ”murens fall” är förundrade över vad ”de därefter gjorde med sin revolution”. Indignerat undrar debattörer ”hur de kunde slarva bort sin frihet” på några årtionden. De har säkert läst och skummat på ytan. Men om man lärt känna människor på djupet framstår inte det inträffade som så märkligt. Västs agerande var till lika delar generellt lika aningslöst och i grunden maktpolitiskt som USA-koalitionens senare invasion av Irak. Man ville påtvinga andra länder sitt samhällssystem, bara mer subtilt i Östeuropas tidigare fall. När vi tar del av information om undergrävande påverkansoperationer mot Brexit-omröstningen och USA:s senaste presidentval samt ryska trollfabriker som med falska konton på sociala medier orkestrerar ett gradvis sönderfall av våra liberala demokratier blir vi ofta indignerade. Men det är enbart en teknologiskt uppgraderad kopia av hur väst besegrade öst. Det vet de som orkestrerar dessa åtgärder i dag. De vet att det fungerade – genom dyrköpt erfarenhet. Denna nutidshistoria blir så mycket mer levande i dessa länder då all historia tidigare redigerades och retuscherade intill oigenkännlighet, och därmed blev ointressant. Allt som hände från systemkollapsen och framåt blir däremot deras gemensamma nutidshistoria. Med vår avsevärt längre gemensamma historia blir det som hände för 30 år sedan ”bara” ett led i handläggningen vår positiva samhällsutveckling. I uttrycket ”Murens fall” ligger den självsuggestion som gör oss immuna mot förståelsen om vad av de verkliga åtgärderna utgjordes av och syftade till då. Därmed följer en oförståelse för vad samma åtgärder som utövas mot oss nu kommer att resultera i. Med förståelse skulle vi insiktsfullt kunna analysera situationen och med vårt totala teknologiövertag vidta relevanta motåtgärder på strategisk nivå. I avsaknad av denna insikt ägnar sig de flesta tongivande talespersoner åt att förfasas över tingens nuvarande tillstånd, och förundras över att inte ”de” varit mer tacksamma för den revolution ”vi” gav dem. Även jag är fortfarande lika övertygad om att vi har rätt och de har fel. Skillnaden är att om man verkligen sätter sig in i deras situation och fullt ut byter perspektiv framstår spegelbilden av rätt och fel inte lika självklart. De anser sig från sina utgångspunkter ha lika rätt nu som vi ansåg oss ha då. Det, är det som är så infernaliskt svårt att förstå. De är inte dumma, elaka eller ogina. De har bara en annan utgångspunkt, ett omvänt perspektiv. Nej, muren föll inte. Den revs av människor. Utifrån. 9 november 2019 kl 05 Insändare Jörgen Hansson: ”Muren revs utifrån av falska löften från väst” Svar C-G Pernbring: ”Berlinmuren revs av det östtyska folket” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33345, "headline": "”Svårt sjuka får betala priset för besparingar”", "summary": "INSÄNDARE. Svårt sjuka får betala priset för besparingarna på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Eftersom den privatdrivna vården har skrivna kontrakt med Region Stockholm kan inte besparingar ske där, skriver 153 barnläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus i ett öppet brev.", "article": "Det som sker i vården i Region Stockholm är mycket oroande och kommer att få långtgående konsekvenser. Karolinska universitetssjukhuset har blivit ålagt att spara 1,6 miljarder kronor. Det är en svindlande stor summa. Politiker som uttalar sig säger att det beror på att sjukhusets kostnader har dragit iväg. Nu har ett varsel lagts om uppsägning av 250 läkare och 350 undersköterskor vid sjukhuset. Beslut om sjukhusbygget och upphandlingen togs av politiker, vilket beskrivits mycket väl i dagspressen och i boken ”Sjukt hus”. Omorganisationen och konsultupphandlingen är en skandalkantad historia beskrivna i boken ”Konsulterna”. Dessa skeenden visar tydlig att vården bör utformas och skötas av de som arbetar i den, inte av politiker eller konsulter. Region Stockholm har ökande utgifter för internetförmedlad vård. Vi har länge förstått, men nu har forskning också visat, att ”nätläkare” inte avlastar den övriga sjukvården. Därtill har politiker förvånats över att Vårdval Stockholm har blivit så mycket dyrare än de räknat med. Vi som arbetar i vården ser att den privata vården inte sällan fungerar på ett helt annat sätt. Privata vårdgivare drivs av vinstuttag. Tillgängligheten kan i vissa fall öka för människor med mindre komplicerade sjukdomar, det är sant – men varifrån tas resurserna? Man drar inte heller lärdom av tidigare misstag. Vårdval har nu införts även för barn i Stockholm. Detta har lett till att alla landstingsdrivna barnmottagningar i regionen, utom en, har tvingats stänga under våren 2019. Vi undrar nu hur politikerna har tänkt på längre sikt. När tidigare beslut lett till att vården har stora problem med ökande kostnader vill politikerna spara. Eftersom den privatdrivna vården har skrivna kontrakt med Region Stockholm kan inte besparingar ske där. I stället görs besparingar i den landstingsdrivna vården, det vill säga vården av de svårast sjuka patienterna. Karolinska universitetssjukhuset är ett högspecialiserat sjukhus där vi tar hand om patienter med ovanliga och komplicerade sjukdomar från i stort sett hela Sverige. Vi tar hand om barn, de svårast sjuka barnen, som behöver vårdas på sjukhus. Detta är avancerad och dyrbar sjukvård. Vi sliter varje dag med platsbrist, långa väntetider och oerhört hög arbetsbelastning. Vi arbetar ständigt på marginalerna och tummar på patientsäkerheten. Ytterligare besparingar är otänkbara och äventyrar säkerheten i vården ytterligare. Besparingarna kommer, om de genomförs, också att få långtgående konsekvenser för vården de närmaste decennierna. När läkare måste sluta kommer vi inte kunna utbilda yngre kollegor för högspecialiserad vård. Mycket av den kompetens vi i dag har riskerar att gå förlorad. Politikerna tvingar fram besparingar i vården av de svårast sjuka för att finansiera tidigare dåliga beslut i stället för att omfördela resurserna eller höja skatten. Även Södersjukhuset, Danderyds sjukhus och Södertälje sjukhus har fått i uppdrag att spara. De besparingar som man nu är i färd med att genomföra kommer att få förödande konsekvenser på både kort och lång sikt. Det är de svårast sjuka patienterna som får betala priset. 8 november 2019 kl 09 Insändare Agneta Uusijärvi och ytterligare 152 barnläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus: ”Svårt sjuka får betala priset för besparingar” Svar Gabriel Kroon: ”Ta pengar från inhyrd personal på Karolinska” Aida Hadžialic, Talla Alkurdi, Jens Sjöström och Robert Johansson: ”Marknadsstyrning dränerar vården på pengar” Irene Svenonius och Anna Starbrink: ”Karolinska måste anpassa sig till mindre kostym” Aida Hadžialic, Talla Alkurdi, Jens Sjöström och Robert Johansson: ”Värna vården av de svårast sjuka” Irene Svenonius och Anna Starbrink: ”S i Region Stockholm blundar för verkligheten” Karin Andersson, Emilia Amby, Kristina Mazetti, Angelica Edström, Felina Parmstad, Carolina Lizén, Tora Arrbo Bodin, Farida al-Jeddahwi och ytterligare 134 sjuksköterskor och andra anställda på Astrid Lindgrens barnsjukhus: ”Rör inte våra kollegor på Karolinska” Lasse Tocklin: ”Svenonius far med osanning om vårdköerna” Afrodite Psaros Einberg och ytterligare 210 läkare på Karolinska universitetssjukhuset: ”Politikerna bryter mot hälso- och sjukvårdslagen” Irene Svenonius, Anna Starbrink och Ella Bohlin: ”Rätt vård ska ske på rätt plats i Stockholm” Så skriver du svar och kommenterar Läs mer: Intervjuer med några av undertecknarna ", "article_category": "other"}
{"id": 33349, "headline": "”Hårdare tag mot unga kan få motsatt effekt”", "summary": "INSÄNDARE. Hårdare tag mot unga brottslingar kan få motsatt effekt. Ungdomar som begår brott är ingen homogen grupp, skriver socialsekreteraren Filip Hallhagen.", "article": "Att antalet ungdomsrån ökar är på många sätt förvånande. Den typen av brott har under flera år varit på tillbakagång i och med den kraftigt minskade kontanthanteringen i samhället. Det är i stället narkotikahandeln som är navet kring vilket den organiserade brottsligheten snurrar. Uppgången av antalet ungdomsrån kan delvis förklaras av att så gott som alla numera går runt med dyra mobiltelefoner. i vissa fall är även dyra ytterkläder ett lätt ekonomiskt byte. Att brottsoffren vittnar om hur de blivit behandlade på ett förnedrande sätt med inslag av sadism ger oss en ledtråd om att det kan finnas andra motiv än de rent ekonomiska. Om det skett en brutalisering av dagens ungdomskultur och förnedring och dominans är ett av dess uttryck, vad säger det i så fall? Ungdomskulturer som en form av motrörelse mot majoritetssamhället är ingen ny företeelse. Man bör också vara försiktig med att dra alltför stora växlar på tillfälliga upp- och nedgångar i brottsstatistiken. Jag vågar ändå påstå att varje ungdomskultur har sina rötter i sin tids utanförskap och är ett uttryck för en strävan att ”bli någon”. Denna ”någon” formas i dag i förorterna där pengar, snygga kläder och dyra bilar blir symboler för status – just för att de är en bristvara. Som ett svar från det vuxna Sverige och majoritetssamhället höjs röster för att vi måste motverka detta genom att ta i med hårdhandskarna mot ungdomsbrottsligheten. Vi på socialtjänsten kommer i kontakt med alla dessa ungdomar, förövare såväl som brottsoffer. Men man ska ha klart för sig att ungdomar som begår brott inte är en homogen grupp. Grovt förenklat kan de delas in i tre grupper: • För en stor del av dem är det en del i en frigörelseprocess och någonting som är starkt kopplat till tonåren. Dessa ungdomar är sällan i behov av insatser från samhället utan en mobilisering av det privata nätverket är oftast fullt tillräckligt. • Den andra gruppen är ungdomar som har olika kognitiva svårigheter, med bristande impulskontroll som gemensam nämnare. Det finns strukturerade behandlingsmetoder med goda resultat för den här gruppen som kan ske både i öppenvård eller på låst institution om det skulle vara nödvändigt. • Sedan finns det en tredje grupp, där kriminaliteten är en alternativ karriärväg. Den gruppen särskiljs genom att den består av ungdomar med narcissistiska personlighetsdrag med dåliga förutsättningar att lyckas i skolan men med kort väg in i någon form av kriminalitet. För att uppnå förändring hos dessa behöver man arbeta aktivt med att både skapa ramar genom konsekvenser såväl som straffrättsliga åtgärder, men att samtidigt möjliggöra nya vägar framåt. Det handlar i korthet om att ersätta den betydelse som en kriminell livsstil har med någonting nytt. Det går alltså att på olika sätt möjliggöra förändring för alla dessa grupper av ungdomar. Första svårigheten är att veta om en ungdom verkligen är i riskzon för att utveckla en kriminell livsstil eller inte. I slutet av tonåren vet vi ofta med stor säkerhet, utifrån huruvida beteendet eskalerat eller avtagit, men då är det på många sätt svårare att åstadkomma förändring. Vi vill identifiera dessa ungdomar så tidigt som möjligt och däri ligger hantverket hos våra sociala utredare. Vad vi inte vill göra är att rikta samma insatser till alla tre grupper ungdomar. Slopad ungdomsrabatt i domstolar och liknande åtgärder tenderar att utgå från en idé om att samtliga ungdomar som begår brott är i riskzonen och i behov av särskilda och tuffa insatser från samhället. Forskning har i stället visat att intensiva och omfattande insatser till lågriskungdomar ger minimal effekt och kan till och med leda till ökad kriminalitet, vilket sannolikt har att göra med att identitetsskapandet är en så central process under ungdomsåren. Hårdare tag från samhället är måhända ett politiskt slagkraftigt argument. Men i praktiken är det ett trubbigt instrument som riskerar att få motsatt effekt. 7 november 2019 kl 15 Insändare Filip Hallhagen: ”Hårdare tag mot unga kan få motsatt effekt” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33352, "headline": "”Domarnas beslut gäller och DIF vann guldet”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Fram till att videobedömning eventuellt införs i herrarnas fotbollsallsvenska tas alla beslut av domarna på planen. Den stolthet vi djurgårdssupportrar känner över guldet är enorm, oavsett vad som hände i matchen mot IFK Göteborg, skriver Anders Lagerman.", "article": "Arne Carlsson menar i ett svar (6 november 2019) på mitt svar (6 november) på hans insändare (5 november) att ”rättvisa” ska skipas i Allsvenskan genom att man inför videobedömning. Det skulle vara helt okej för min del, men fram till så sker måste alla matcher avgöras av domarna på planen enligt gällande regelverk. Jag såg bortamatchen mot IFK Göteborg den 21 oktober på tv. Djurgården gjorde en tam prestation, men vann ändå med 1-0. Det står i alla resultatlistor och tabeller. Arne Carlsson verkar med sin insändare vilja ta bort den glädje vi djurgårdssupportrar känner efter att ha följt lagets matcher. Glöm det! Vi är tusentals som hejat och sjungit för att stötta Djurgår'ns fotbollskillar, både på hemmaplan och på bortaplan. Avslutningen i Norrköping i lördags blev en underbar känsloupplevelse. Den stolthet vi känner är enorm. Den känsla som vi supportrar fick uppleva när laget vände 0-2-underläge till 2-2 gör att vi känner oss delaktiga i att Djurgårdens IF tog hem det allsvenska guldet 2019. 5 november 2019 kl 12 Insändare Arne Carlsson: ”Domarmissar gav Djurgården allsvenskt guld” Svar Anders Lagerman: ”Låt domarna skipa rättvisa i Allsvenskan” Arne Carlsson: ”Inför tv-granskning av domslut i fotbollsallsvenskan” Anders Lagerman: ”Domarnas beslut gäller och DIF vann guldet” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33355, "headline": "Fira fars dag med brunch för hela familjen", "summary": "På söndag är det fars dag. Martin Moses, Årets kock 2019, låter gärna familjen vara med i köket och tillsammans med barnen Felix och Stella dukar han upp en härlig brunch som passar för stora och små.", "article": "– Jag brukar testa mina maträtter på familjen, om det fungerar hemma brukar det fungera på andra. Martin Moses, Årets kock 2019, har just provlagat recepten till den fars dags-brunch han komponerat. Stella, 7 år, och Felix, 3 år, skär frukt i bitar och har toppat desserten med chokladsås och strössel. Göteborgskocken Martin Moses vann tävlingen Årets kock i september, efter två dagars hårda tävlingar. Han har varit i final flera gånger tidigare. – Förra året gjordes tävlingen om så att den blev lite mer utmanande, med fler moment. Det passade mig bättre än att bara träna på en specifik rätt i flera månader. I år visste jag vad som krävdes, och var bra var förberedd. Och så hade jag kanske lite tur med råvarorna också. Martin Moses är köksmästare på SK Mat & Människor i Göteborg, en modern skandinavisk restaurang med en stjärna i Guide Michelin. – Visst kan jag vara ”Martin som är Årets kock”. Men jag är minst lika gärna ”Martin som lagar mat med familjen” och jag lagar mat hemma varje dag som jag inte jobbar. Martins favorit är raggmunk med fläsk. Barnens favorit är nudlar eller blodpudding. Vem är det som brukar få sin vilja igenom? – Det är nog jag. Vi lagar inte speciell mat till barnen, och värdesätter att sitta ner och äta tillsammans. Jag tycker det är kul när man kan laga mat ihop. Det ökar förståelsen om man involverar barnen, så att de inte bara sätter sig vid dukat bord, säger Martin Moses. Här är fem av Martin Moses recept som passar bra till fars dag. Peter Claesson tog bilderna. Jordärtskocksoppa med bakad ost. Mixa jordärtskocksoppan så den blir slät och servera i kopp tillsammans med ugnsbakad cheddarost.  Bakad rotselleri med citron-crème fraiche. Servera den ugnsbakade rotsellerin med varm citron-crème fraiche, rostade frön, spenat och riven parmesan.  Lufttorkad skinka med blomkål och mosat äpple. Härliga hösttoner i denna rätt där mjukkokt, vinägermosat äpple serveras med lufttorkad skinka, rå blomkål, krasse och ett pulver på torkad svamp.  Tomatsallad med ugnsbakad kolja. En god och vacker ljummen sallad på färska och rostade tomater med ugnsbakad kolja, basilikafärskost och surdegskrutonger.  Inkokta päron med glass och kanderade mandlar. Koka in päron i ingefärslag och servera med kanderade mandlar, vaniljglass och ljummen chokladsås. ", "article_category": "other"}
{"id": 33357, "headline": "”TV4 skyddar Ystadsbarnens integritet”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. TV4:s program ”Kalla fakta” har i sin granskning av fallet med fem barn i Ystad som isolerades av sina föräldrar gjort en avvägning mellan allmänintresset och skydd av barnens integritet. Till skillnad från jurister är vår roll är att granska myndigheternas agerande, skriver Kalla faktas chef Jonas Alsgren.", "article": "Fallet med de fem barn i Ystad som avslöjades av tidningen Sydsvenskan i somras blev snabbt en riksnyhet. Sedan dess har tidningar, radio och tv rapporterat om barnens öde. Advokat Carl-Johan Tengvall kritiserar i en insändare på DN Åsikt (6 november 2019) hur TV4:s ”Kalla fakta” tar upp fallet. Hans argumentation är något otydlig, men han skriver bland annat att ”denna måltyp lämpar sig inte för att föra processer om i medier”. Jurister har en roll i samhället och medier en annan. Vår roll är att granska myndigheters agerande, och särskilt viktig är kanske den uppgiften när barn är inblandade. Men det måste ske med största möjliga hänsyn till de berörda barnen, vilket vi varit noga med. I programmet granskar vi Ystads kommun för att försöka förstå hur de fem barnen kunnat leva till synes helt isolerade, utan att gå i vanlig skola. Vi redovisar de huvudsakliga argumenten för att barnen omhändertagits, men för att skydda barnens privatliv går vi inte in i detalj. Vi har även breddat bilden genom att låta föräldrarna komma till tals. För varje uppgift vi presenterar i programmet har vi gjort en noggrann avvägning mellan allmänintresset att få veta mer om familjen och att skydda framför allt barnens integritet. Det finns därför mycket fakta kring familjen som vi inte redovisar av respekt för barnens privatliv. Vi är också restriktiva när det gäller bildval och interiörer. Vi visar inga bilder inifrån huset mer än soffan i vardagsrummet där föräldrarna intervjuas och en köksbänk där de visar kurslitteratur som de beställt från en amerikansk online-skola. Carl-Johan Tengvall uppger att han inte förstår vad detta ”segment ska belysa”, men svaret är förstås att det indikerar att föräldrarna faktiskt beställt kurslitteratur, som de påstår i intervjun. Det som skett i Ystad är en tragedi på flera sätt, dels för att barnen inte fått gå i vanlig skola eller tycks ha fått leva ett liv som andra jämnåriga, dels att de nu blivit omhändertagna och lever åtskilda från varandra och sin biologiska familj. Att ge en mer nyanserad bild, och faktiskt höra fler parter, är en viktigt journalistisk uppgift. 6 november 2019 kl 13 Insändare Carl-Johan Tengvall: ”TV4-program skadligt för barnen i Ystad” Svar Jonas Alsgren: ”TV4 skyddar Ystadsbarnens integritet” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33365, "headline": "”Låt domarna skipa rättvisa i Allsvenskan”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Låt domarna skipa rättvisa i Allsvenskan. Under årets 224 herrallsvenska matcher har en rad fel begåtts av domarna eftersom fotboll är en bedömningssport, skriver Anders Lagerman.", "article": "Arne Carlsson plockar i en insändare (DN Åsikt 5 november 2019) ut en enskild händelse ur en specifik fotbollsmatch, när han menar att domaren missade en offside och en straff i den allsvenska matchen mellan IFK Göteborg och Djurgården. I årets allsvenska har det spelats 224 matcher, där fel alltid sker eftersom fotboll är en bedömningssport. Domarens beslut är det som alltid gäller. Hur kan du som passiv åskådare hävda att alla andra matcher och händelser har bedömts rätt, att varje annan blåst/missad offside varit rätt, eller att alla andra tilldömda straffar varit rätt eller fel? Vi har de domare vi har. De som dömer i Allsvenskan är de bästa i vårt land. Jag tror du är avundsjuk och en riktig ”gnällgubbe”, eftersom du inte kan förstå de regler som gäller inom fotbollen. 5 november 2019 kl 12 Insändare Arne Carlsson: ”Domarmissar gav Djurgården allsvenskt guld” Svar Anders Lagerman: ”Låt domarna skipa rättvisa i Allsvenskan” Arne Carlsson: ”Inför tv-granskning av domslut i fotbollsallsvenskan” Anders Lagerman: ”Domarnas beslut gäller och DIF vann guldet” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33371, "headline": "”Vi kan leva gott med mat från växtriket”", "summary": "INSÄNDARE. Det är möjligt att välja ett levnadssätt utan att döda djur eller att betala någon för att göra det. Vi kan leva ett gott och hälsosamt liv med mat enbart från växtriket, skriver Martin Smedjeback.", "article": "”Jag kan inte bara stå här och titta på när älgen drunknar”, tänkte Helena Länta från Jokkmokk när älgen gått igenom isen (Aftonbladet 4 november 2019). Efter mycket arbete och risk för att hon själv skulle hamna i isvaken räddade hon till slut älgen. ”Jag jagar älg, men det kändes självklart att rädda den”, sade hon efter den osjälviska handlingen. Vi kan nog alla känna igen oss i känslan av empati när ett djur far illa. Vi bryr oss om djur och vill inte att de ska skadas. Men denna instinkt krockar med hur vissa djurslag betraktas i vårt samhälle: som mat, som produkter. Som något, inte någon. En älgjägare som Helena Länta skulle fullt lagligt kunna ta livet av samma djur hon med stor möda räddat bara några dagar tidigare. Andra köttätare lever med samma kluvenhet. Man kan gå till en 4H-gård och ömt klappa på en gris eller ett får. Om någon skulle ta fram en kniv för att skada djuren skulle nog de flesta av oss reagera med förfäran. Samtidigt är det möjligt att efter 4H-gården gå hem och äta av kroppar från kännande individer som man betalt någon annan för att döda. Men vi behöver inte leva med denna kluvenhet i våra liv. Vi kan välja ett levnadssätt där vi varken skjuter eller betalar någon för att döda djur. Vi kan både leva ett gott och hälsosamt liv med mat helt och hållet från växtriket. Du kan fortfarande få smaker och rätter som du är van vid fast med en växtbaserad variant av köttet. Sök på ”vegan” och din favoriträtt på nätet och du kommer antagligen att få upp ett recept som inte kräver att liv offras. Låt oss leva i samklang med våra innersta värderingar och inte längre ta andras liv för att leva! 5 november 2019 kl 15 Insändare Martin Smedjeback: ”Vi kan leva gott med mat från växtriket” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33375, "headline": "”Vi vill inte ha ett ineffektivt inkomststöd som gynnar EU:s stora jordägare”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 1/11. När Storbritannien lämnar EU förlorar vi en stor nettobidragsgivare. Om EU-budgeten inte stramas åt kan den svenska EU-avgiften komma öka med uppskattningsvis 15–17 miljarder kronor. Därför måste vi arbeta för en stram EU-budget. Det innebär att utgifterna för de riktigt stora utgiftsområdena måste minska. Dit hör EU:s jordbrukspolitik, skriver EU-minister Hans Dahlgren (S).", "article": "I de förhandlingar om EU:s långtidsbudget som nu pågår driver Sverige att storleken på budgeten måste minska. Storbritannien lämnar EU och vi förlorar en stor nettobidragsgivare. Det innebär att vi måste rätt munnen efter matsäcken, och anpassa utgifterna till det nya läget. I EU:s budgetdiskussioner har storleken på jordbrukspolitiken ofta kommit i centrum för debatten. EU har på senare år lyckats marknadsorientera jordbruket, vilket är positivt. Men frågan om jordbruket, och i vilken utsträckning det behöver statligt stöd, lever kvar. Om en sak borde alla kunna vara eniga: vi behöver jordbruket. Mat, öppna landskap, biologisk mångfald, klimatnytta är bara några exempel på hur jordbruket bidrar till samhället. Men EU:s långtidsbudget handlar om mer än jordbruk. På spel står EU:s utgifter och inkomster för de kommande sju åren. Och det är en styrka att nästan hela riksdagen står bakom den svenska förhandlingslinjen. Som alltid, när det gäller budgetfrågor, handlar det om prioriteringar. EU-budgeten ska inte behöva öka, utan det bör kunna räcka med en ram av samma storlek som vid det förra budgetbeslutet – en procent av EU:s bruttonationalinkomst. Men alla i EU tycker inte lika. Det förslag som EU-kommissionen presenterade i fjol skulle öka den svenska EU-avgiften med uppskattningsvis 15–17 miljarder kronor per år. Det är inte acceptabelt. Det skulle ta en väsentlig del av vårt reformutrymme och därmed äventyra satsningar på vård, skola och kommuner. Därför måste vi arbeta för en stram EU-budget, och det innebär att utgifterna för de riktigt stora utgiftsområdena måste minska. Dit hör EU:s jordbrukspolitik. Detta håller inte Palle Borgström, ordförande för LRF, med om i sin debattartikel. Det kommer givetvis att finnas en gemensam europeisk jordbrukspolitik under många år framöver. Och här driver Sverige sedan länge – och det är Borgström också inne på – att jordbruket ska kompenseras för några viktiga nyttor som marknaden inte kan eller vill betala för. Det kan handla om insatser för klimat och miljö, om innovationer, och satsningar som minskar klyftorna mellan stad och land. Vad vi långsiktigt inte vill ha är ett ineffektivt inkomststöd som framför allt gynnar stora jordägare och som ofta saknar tydligt mervärde för skattebetalarna. I den framtida budgeten måste det göras tydliga val kring vad som är prioriterat. Här är jordbruket viktigt. Men det är inte det enda samhällsintresse vi har att försvara. Det finns stora vinster i att EU-länderna gör mer tillsammans för att främja forskning och innovationer. Vi tjänar alla på att arbeta gemensamt mot brottslighet och terrorism. Vi måste stärka EU:s yttre gräns, och ha en mer gemensam ansats i migrationspolitiken. Det finns mycket som måste göras. Så, ja: vi ser jordbrukets betydelse. Men i förhandlingen av EU-budgeten måste vi också ta ansvar för helheten. Vi ska hushålla med skattebetalarnas pengar, och vi vill se en bättre fokuserad EU-budget för att lösa samhällsproblemen. 1 november 2019 Debattartikel Palle Borgström, förbundsordförande, och Anna Karin Hatt, vd, LRF: ”Löfvens EU-politik stoppar böndernas klimatarbete” Repliker EU-minister Hans Dahlgren (S): ”Vi vill inte ha ett ineffektivt inkomststöd som gynnar EU:s stora jordägare” Slutreplik från Palle Borgström och Anna Karin Hatt, LRF: ”Vi vill också ha effektivare stöd till jordbruket” ", "article_category": "other"}
{"id": 33381, "headline": "Skidäventyr med vyer i Sunnmörsalperna", "summary": "Höga fjäll och djupa fjordar. Sunnmörsalperna utgör sinnebilden för storslagen norsk natur. Följ med Patrik Leje på ett skidäventyr i en av världens vackraste bergsmiljöer.", "article": "Det råder ett stabilt högtryck över Norge. Morgonsolen värmer skönt när vi vandrar uppför den gamla postvägens branta skogsstig som slingrar sig mellan knotiga tallar. Vyn ner mot den djupblå Geirangerfjorden är hisnande vacker. Den spegelblanka och 15 kilometer långa armen till Storfjorden kilar in sig som en ringlande orm mellan svindlande branta bergväggar och snöklädda fjälltoppar. De gigantiska vattenfallen Brudslöjan, Friaren och De sju systrarna forsar utför lodräta klippor. Under mina 30 år som skidjournalist och reseskribent har jag aldrig sett en vackrare utsikt. Geirangerfjorden är sedan 2005 upptagen på Unescos världsarvslista. Dess första besökare var excentriska och äventyrslystna engelska klättrare som kom hit för att bestiga berg i mitten av 1800-talet. Ryktet om den exotiska och spektakulära naturen spreds snabbt och 1869 anlände premiärturisterna med segelbåt. I dag, 150 år senare, är Geirangerfjorden ett av Norges populäraste resmål med 600.000 besökare sommartid. Den natursköna fjorden anses vara höjdpunkten på Hurtigruten, känd som världens vackraste sjöresa. Men utanför Norge är det få som känner till att Sunnmörsalperna är ett spännande vinterresmål med oändliga möjligheter till skidäventyr. Ovanför trädgränsen tar vi en paus, klär av oss jackorna, packar om ryggsäckarna, dricker vatten, klistrar på stighudarna på skidorna och startar bestigningen uppför bländande vita snöbranter. Tillsammans med min 13-åriga dotter, Fanny, och den nyzeeländska bergsguiden Gordie Smith ska jag bestiga det 1 .700 meter höga fjället Kvitegga, Sunnmörsalpernas högsta berg. Det är traktens mest populära topptur. Gordie förklarar varför: – Det är ett lättillgängligt fjäll, med bilparkering vid foten av skidturen. Toppturen passar såväl erfarna skidbestigare som nybörjare och är en storslagen upplevelse i relativt lavinsäker terräng. Dessutom är utsikten oslagbar, jag tröttnar aldrig på den. Det krävs några timmars klättring för att nå toppen. Där väntar ett rejält skidåk, 1 .300 meter i fallhöjd, rakt ner mot Geirangerfjorden. Vi ansluter till ett lämmeltåg av skidbestigare som sicksackar uppför branterna. Det är påskafton och hundratals skidtokiga norrmän firar högtiden på fjället. Solen gassar och reflekteras i snön. Det är varmt och vindstilla. Ett norskt par passerar oss i solglasögon, bar överkropp och bikinitopp. Efter några timmars meditativ motion är det skönt att vila benen. Vi hjälps åt att gräva en skön soffa i snön, dricker sött te, äter torkad frukt och smörgåsar och njuter av den storslagna utsikten. När vi återhämtat oss klickar vi i bindningarna och svävar utför kalla och orörda snöfält på fjällets nordvända skuggsidor. Intresset för att uppleva den vackra naturen i Sunnmörsalperna med äventyrliga aktiviteter har på senare år ökat. Gordies arbetsgivare, den svenske skidentusiasten, bergsguiden och entreprenören Oscar Almgren, flyttade till trakten från Åre för tio år sedan och såg med en gång områdets stora potential för guidning och äventyrsturism. 2012 startade han upplevelseföretaget Uteguiden som har växt snabbt och i dag har kontor i Stranda och Ålesund. 2018 belönades verksamheten för dess innovation inom norsk turistnäring med priset Norwegian travel award. – Till en början var Uteguiden en enmansshow men verksamheten har utvecklats för varje år som gått. Under högsäsongen har jag i dag ett 20-tal bergsguider som tar med turister i Sunnmörsalperna och på offpiståkning, skidbestigning, fisketurer, paddling, vandring, klättring och mountainbikecykling. Här finns spännande äventyr att uppleva sommar som vinter. Det är en unik bergsmiljö. En av de vackraste i världen. Möjligheterna till toppturer på skidor är oändliga. Ryktet sprider sig. Allt fler svenskar hittar hit men vi har faktiskt kunder från många olika länder. När fjordturismen i Sunnmörsalperna tog fart under slutet av 1800-talet byggdes flera pampiga fjällhotell, däribland Hotel Union Øye i Norangsdalen. Vägen dit slingrar sig via en klaustrofobiskt smal dalgång som inramas av branta bergväggar. Det klassiska hotellet från 1891 ligger på gröna ängar vid foten av fjället Slogen intill Norangsfjorden. I den ståtliga sekelskiftesbyggnaden tycks tiden ha stått stilla. Gamla vackra oljetavlor med lokala naturmotiv, inramade svartvita foton på klätterpionjärer och jakttroféer pryder väggarna. Interiören är som ett museum. Mystiken sitter i väggarna. De originella och personligt inredda hotellrummen har namn efter hotellets berömda gäster. Inget är det andra likt. Till min dotters glädje får vi prinsessan Victorias rum. Vi smyger runt i korridorerna och kikar in i sir Conan Doyles rum där hans gamla skrivmaskin finns kvar. Sherlock Holmes upphovsman var liksom den norska kompositören Edvard Grieg, författaren Knut Hamsun, upptäcktsresande Roald Amundsen och den äventyrliga danska författaren Karen Blixen, stamgäster på det anrika hotellet. De brittiska klätterpionjärerna Charles Watson Patchell och William Cecil Slingsby bodde här under långa perioder. Kejsar Wilhem II av Tyskland gästade vid ett flertal tillfällen hotellet, liksom Nederländernas Drottning Wilhelmina och Norges kung Håkon VII, drottning Maud och kronprins Olav. 1993 firade kung Harald och drottning Sonja silverbröllop på Hotel Union Øye. Vill man åka liftburen skidåkning är det Stranda skisenter som gäller. Skidsystemet ligger snösäkert beläget på 430 meters höjd. Från toppstationen 1 .067 meter över havet är panoramat över Storfjorden och de omringande fjällen magnifikt. Vi kliver av den kombinerade gondol- och sittliften och glider bort till den fenomenalt belägna skidrestaurangen Fjord Panorama där vi beställer korv och läsk, slår oss ner i solstolarna på uteserveringen, njuter av det vackra vårvädret och de osannolika vyerna. Sedan pekar vi skidspetsarna utför den nästan fyra kilometer långa pisten Meraftaløypa och följer dess böljande och breda nerfart till dalstationen. Det familjevänliga skidsystemet består av sju liftar och 18 pister. Backarna är långa, lätta och välpreparerade. Offpiståkningen är lättillgänglig och en av de bästa i Norden. Terrängen, utsikten och skidupplevelsen påminner mer om Alperna än svenska fjällen. I dalen finns 25 kilometer längdspår. Skidområdet har tre restauranger, två av dem hittar du högst upp på fjälltopparna. Den tredje, Stova, ligger nere i dalen intill barnbacken. Här drar afterskin i gång när liftarna stänger. Det är ingen risk för liftköer eller trängsel i backen. Till och med under högsäsongen råder en lugn och avslappnad atmosfär på Stranda skisenter. Få turistbäddar är den enkla förklaringen. Möjligheter till övernattning finns endast i form av några hotell nere i samhället och uthyrning av privata fritidshus i anslutning till skidområdet. Det moderna och effektiva liftsystemet har kapacitet för betydligt fler skidåkare än de som hittar boende i trakten. Potentialen för vinterturism i Stranda är stor. Att inte turistnäringen är mer utvecklad beror på att Stranda kommun klarar sig utmärkt ändå. De lokala industrierna går bra och arbetslösheten är låg, även med norska mått mätt. Här finns flera framgångsrika möbeltillverkare och matproducenter. Men sedan några år tillbaka råder det en kreativ företagaranda och positiv framtidstro bland traktens nya entreprenörer i turistbranschen. Satsningen sker klokt nog mot en hållbar utveckling. Massturism och exploatering är inte någon målsättning för Stranda, tvärtom. – Vi vill ha gäster som ger så lite avtryck som möjligt. Vår guideverksamhet värnar om naturen, det är viktigt att vi lämnar den orörd när vi vistas i den, förklarar guiden Oscar Almgren på Uteguiden. Den svenske krögaren Anders Adolfsson har i fyra år varit kökschef på skidområdets krogar. Han driver även baren och restaurangen på Stranda hotel, ett populärt val för långväga skidåkare och byns naturliga mötesplats. Det råder ingen tvekan om att han trivs i Stranda och vill utveckla kroglivet och öka intresset för lokalproducerad mat och dryck. – Jag flyttade hit från Ålesund 2015 och blev förälskad i fjäll- och fjordlandskapet. Att äta och dricka är en viktig del av reseupplevelsen som tyvärr har varit eftersatt i Norge, men vi har gett restaurangerna på Stranda skisenter och restaurang Anna på Stranda hotel ett rejält lyft så det är kul att vi får fina recensioner. Anders har i flera år arrangerat Norges mörkaste ölfestival, Stranda porter & stoutfestival. Han brinner för närproducerad mat och dryck. I hotellets Bar 1917 finns 60 norska ölsorter, däribland den lokala Slogen øl. Här kan du även provsmaka lokala delikatesser som Geiranger sjokolade (choklad), Skarbø ost och Stranda spekeskinke (lufttorkad skinka). Några dagar innan vi anlände med färjan till Stranda simmade två späckhuggare uppför Storfjorden. Riktigt så dramatiskt är det inte när vi glider ut på dess spegelblanka förgrening, Hjörundfjorden, i fiskeguiden Håvard Kårstads båt. Himlen är klarblå och solen skiner. Fjällen speglas knivskarpt på den stilla vattenytan. Det nappar och Fanny drar glatt upp sej som Håvard med van hand rensar och tillagar i båtens kök medan han berättar den tragiska historien om hur en av Norges mest förödande laviner rasade ner i Hjörundfjorden den 1 januari 1770. Tre båtar förliste på väg hem från en vigsel i Saebø. 27 unga människor från trakten dog. Den vackra naturen har en mörk sida. Men det är rofyllt att glida fram på den spegelblanka fjorden och se Sunnmörsalperna från ett nytt perspektiv. En skön paus efter några dagars skidåkning och ett bra exempel på den mångfald av aktiviteter som trakten kan erbjuda besökaren. Vi avslutar vår skidresa i västkuststaden Ålesund som ligger längst ut i havsbandet där fjordarna mynnar ut i Norska havet. En kall och stormig natt den 23 januari 1904 drabbades stadens centrum av en våldsam brand. 850 byggnader förstördes. 10.000 människor blev hemlösa. Allt som brann ner byggdes upp i jugendstil. Stadskärnans enhetliga arkitektur är unik. Den prisbelönta Atlanterhavsparken är ett populärt utflyktsmål för barnfamiljer. Museet har ett naturskönt och spektakulärt läge vid kusten. I den fina havsmiljön tittar vi på pingviner, uttrar och sälar utomhus. Inomhus finns stora akvarier med atlantfisk. När det är dags för middag är vi tillbaka i Ålesunds gränder. Vi har bokat bord på den lilla mysiga hamnkrogen Sjøbua. Till förrätt delar vi på färska ostron och kammusslor med fänkål, apelsin och rosmarin och sedan fiskar vi upp var sin stor hummer från restaurangens akvarium till varmrätt. Det smakar utmärkt. I skymningen klättrar vi upp till stadens bästa utsiktspunkt på toppen av Aksla. Från restaurangen Fjellstuas terrass blickar vi ut över Sunnmörsalperna och Ålesund medan solen sakta sjunker ner i havet. Det är en fin avslutning på en skidresa med många vackra vyer. 1. Strandafjellet Skisenter, 2. Stranda hotel, 3. Ålesund, 4. Vigra flygplats, 5. Hotel Union Øye. Guide till Sunnmörsalpernas höga fjäll och djupa fjordar: SE & GÖRA 1. Utförsåkning Det finns gott om små familjevänliga skidområden på Nordvestlandet. Med alpepass har du tillgång till nio liftsystem. Pris för sex dagar: cirka 2.095 NOK för vuxen och 1.630 NOK för barn. alpepass.no 2. Toppturer i skidparadiset I Sunnmörsalperna finns det oändliga möjligheter till toppturer. Uteguiden med kontor i Ålesund och Stranda arrangerar många skidäventyr. Den veckolånga ”Hjørundfjorden Haute Route” är en oförglömlig skidupplevelse med boende på fjällhotell och bergshyttor i vildmarken. ”Ski and sail” är ett unikt sätt att uppleva Sunnmörsalperna med båt. ”Ski touring weekend in Stranda” är en bra introduktion. uteguiden.com 3. Längdåkning på fjället Fina längdåkningsspår finns vid skidområdena Stranda, Arena Overøye Stordal alpinsenter, Ørskogfjellet och Ørsta. no.visitalesund.com no.fjordnorway.com 4. Fisketur på en fjord Kombinera skidresan med en fisketur på Sunnmörsalpernas fjordar eller ute i det fiskrika havet vid Ålesund. Vintertid är vattnet kallt, fiskarna stora och fångst garanteras. no.visitalesund.com ÄTA & DRICKA 5. Svensk kökschef Restaurang Anna på Stranda hotel rekommenderas. Svenske kökschefen Anders Adolfsson brinner för närproducerad mat och har gett krogen ett lyft. strandahotel.com 6. Imponerande utbud av öl Bar 1917 på Stranda Hotel är en naturlig mötesplats för bybor och skidåkande gäster. Bra musik, goda pizzor och 60 norska sorters öl att välja mellan är förklaringen. strandahotel.com 7. Ålesunds bästa fiskrestaurang Mysig hamnkrog med färsk fisk på menyn. En brasa sprakar i entrén och i ett stort akvarium simmar fiskar och skaldjur. Trevlig atmosfär, fin sjöutsikt och god mat. sjobua.no SHOPPING & NÖJEN 8. Lokalproducerad choklad Prisbelönta Geiranger Sjokolade tillverkar ljuvliga praliner i ett gammalt båthus vid vackra Geirangerfjorden. Butiken har öppet från april till september. I Stranda finns flera återförsäljare. geirangersjokolade.no 9. Visning i mikrobryggeriet På Trollbryggeriet i Liabygda tillverkas Slogen øl. Visning och provsmakning arrangeras vid gruppbokning på minst åtta personer. På Vinmonopolet i Stranda finns hela sortimentet. trollbrygeriet.no BO BRA 10. Lyxigt fjällhotell Anrika Hotel Union Øye i Norangsdalen är vackert beläget vid foten av Slogen intill Hjørundfjorden. Här bodde kungafamiljer, författare, konstnärer och klätterpionjärer under sekelskiftet. Hotellet är unikt. Måste upplevas! unionoye.no 11. Skidåkarnas favorithotell På Stranda hotel är liftkort inkluderat i priset. Baren är trevlig, restaurangen håller hög klass och pool och bastu finns. Stora flygfoton på Sunnmörsalperna pryder väggarna. strandahotel.com 12. Havsutsikt i Ålesund Prisvärda Scandic Ålesund har ett fint läge i de gamla hamnkvarteren. Restaurangen har utsikt mot havet och den livliga båttrafiken. scandichotels.se/hotell/norge/alesund Sunnmörsalperna Resa hit: Tåg Stockholm-Åndalsnes, därefter buss till Ålesund. Det går även buss från Oslo till Ålesund. Flyg Stockholm-Ålesund med SAS och Norwegian. Koldioxidutsläpp: Flyg Stockholm-Ålesund cirka 239 kg per person, tur och retur, inklusive höghöjdseffekt. (För beräkningsmetod se www.klimatsmartsemester.se) Bästa tiden: Liftarna öppnar i december och stänger i slutet av april. Snön ligger kvar på fjället hela maj, en fin tid för toppturer. Prisnivå: Kostnaden för en skidsemester i Sunnmörsalperna varierar under säsongen och beror på vilka aktiviteter man väljer att göra på semestern. Ta dig runt: Egen bil eller hyrbil är att rekommendera. Bra att veta: Bevaka vädret och pricka in ett högtryck om du har möjlighet att vara flexibel i ditt resande. Annars brukar vädret vara stabilt och som bäst under våren. April och maj är säkra kort om du vill ha sol. Vill du åka lössnö är det januari som gäller. Läs mer: activeski.se Läs fler resereportage ", "article_category": "other"}
{"id": 33384, "headline": "Experten: Så är män och kvinnor som använder psykiskt våld", "summary": "Både män och kvinnor använder sig av psykiskt våld i relationer. Men det går att förändra sitt beteende, menar Peter Andersson på Manscentrum: – På samma sätt som våldet är inlärt, går det att lära ut ickevåld, säger han – och berättar att förövarna ofta har samma anledning till våldet.", "article": "På Manscentrum Östra Södertörn möter psykoterapeuten Peter Andersson män som befinner sig i krisande, våldsamma relationer - och många av dem misshandlar sin partner psykiskt. – De skrämmer, kränker, skadar, styr, dominerar. Det är direkta och indirekta hot, förödmjukelser, kontrollbeteende, isolering, utagerande svartsjuka och känslomässigt våld. Anledningen brukar vara densamma. – Att man vill få makt över sin partner, säger Peter Andersson som också arbetar med en avhandling vid Stockholms universitet om våld. Han tror att det psykiska våldet kan vara både medvetet och omedvetet från misshandlarens sida. Men de flesta män som hör av sig till Manscentrum har själva kommit till insikt och är medvetna om vad de gjort. – En del har ju läst på olika forum om kriterier för psykisk misshandel och kommit till insikt om att det är just det som de utsatt sin partner för. Kan man säga något om vem som utövar psykisk misshandel? – Man ska akta sig för att peka ut någon särskild misshandelsindivid. Däremot har forskning visat att det finns en rad riskfaktorer som ofta återkommer när det handlar om förövare i nära relationer och vad gäller återfall i relationsvåld. Läs mer: ”Jag trodde psykisk misshandel drabbade utslagna kvinnor” Några av dessa är våld under uppväxten, tidigare trauma, missbruk, dålig boendemiljö, arbetslöshet och låg utbildningsnivå. Psykisk ohälsa och en mer allvarlig psykisk problematik, som till exempel personlighetsstörningar har också kartlagts som riskfaktorer. Liksom attityder och känslomässiga förmågor. – En attityd där man accepterar våld och ojämlikhet mellan könen spelar in, liksom bristande mentaliseringsförmåga, det vill säga förmågan att sätta sig in i någon annans situation, säger Peter Andersson. Han betonar dock att studierna visar på ett samband mellan relationsvåldet och flera olika riskfaktorer - det finns inga direkta orsakssamband mellan våld och enstaka riskfaktorer. Peter Andersson menar också att samhällets normer har betydelse för relationsvåldet. – Som till exempel normer kring maskulinitet och känslor, att det inte skulle vara manligt att gå och prata med någon och ta sig an sitt känsloliv. Och alla dessa unga killar som ser på porr från tidig ålder - hur påverkar det deras syn på en framtida partner? På Alla kvinnors hus i Stockholm tar man emot personer som både fallit offer för psykisk misshandel och som misshandlat. Även om det fortfarande är vanligare med kvinnor i den första situationen möter personalen allt fler kvinnor som är förövare. – Tendensen att vi pratar mer öppet om våld i nära relationer, att det lyfts som ett folkhälsoproblem, har lett till att fler vågar höra av sig till oss - och då möter vi även fler kvinnor som misshandlar psykiskt, säger Emma Björkman, gruppchef och kurator på Alla kvinnors hus. Mönstret hos dessa kvinnor är, förutom ett aggressivt beteende, en svårighet att kanalisera och hantera känslor, enligt Emma Björkman. – Då tar det sig istället uttryck i psykiskt våld, som verbala kränkningar, svartsjuka, kontroll. Ofta finns det en historia av att också ha vuxit upp med människor som har svårt att hantera känslor. Experten: Alla kan hamna i en relation med psykisk misshandel. Ann Isaksson, verksamhetschef och tidigare polis, menar att de kvinnliga förövarnas beteende på många sätt liknar de manligas, men att de ofta riktar in sig på andra saker. – En kvinna som utsätter en man för psykisk misshandel trycker ofta på känsliga punkter som manlighet, eller bristen på den. Hos många av de kvinnorna, menar hon, är det uppenbart att de själva upplevt våld och upprepar ett mönster, medan några få är renodlade psykopater. – Absolut, jag har stött på kvinnliga förövare som visat tydliga tecken på det, säger Ann Isaksson. Både Manscentrum och Alla kvinnors hus erbjuder samtalsterapi också till förövare. Peter Andersson tror att en förändring hos den som misshandlar psykiskt är möjlig – om viljan finns: – Men man behöver erkänna våldet och rikta blicken mot sig själv. Kalla saker vid dess rätta namn. Förstå hur det har hänt och bli medveten om i vilka situationer det kan uppstå. Erkänna och ta ansvar för sina egna känslor av tillkortakommande och självhat, av att känna sig sårad eller övergiven - i stället för att projicera det på partnern. Nästa steg i förändringen är att reflektera och lära sig tänka på ett nytt sätt. – På samma sätt som våldet är inlärt, går det att lära ut ickevåld genom till exempel kognitiv beteendeterapi. Men det fungerar inte att någon annan hela tiden ska säga hur man ska agera, utan förändringen bygger på ett eget reflekterande. Att till exempel ifrågasätta sig själv när man omedelbart blir svartsjuk och misstänker otrohet för att partnern ska på en aw. Våldsutövaren behöver ta ansvar för sitt handlande. Resonera med sig själv och tänka och handla på ett nytt sätt, säger Peter Andersson. Emma Björkman menar att det är många som hör av sig i ett skede där de är starkt motiverade att göra en förändring; till exempel för att en relation ska överleva eller för att de ska få träffa sina barn. – Vi erbjuder ett rum där man tala fritt och öppet, utan att bli skam- och skuldbelagd. Där man kan bli medveten om sitt eget agerande, att ens handlingar skapar problem, och förstå konsekvenserna av det. Och där man kan hitta alternativa handlingssätt till våldet. Vad ska man göra om man själv misstänker att man misshandlar någon psykiskt? – Ett första steg är att höra av sig till oss eller till Manscentrum och testa tanken, är det möjligen så att mina handlingar begränsar någon annan? säger Emma Björkman. Läs mer: Därför är det svårt att lämna en destruktiv relation Riskfaktorer för relationsvåld Enligt forskning finns en rad riskfaktorer som ofta återkommer när det gäller förövare i nära relationer. Det innebär inte att det finns ett direkt orsakssamband mellan enstaka faktorer och relationsvåld. • Upplevt våld under uppväxten. • Levt i dysfunktionella familjer. • Tidigare trauma. • En attityd där man accepterar våld och ojämlikhet mellan könen. • Tidigare våldsbrott. • Lägre utbildningsnivå. • Arbetslöshet. • Dålig boendesituation. • Missbruk. • Bristande mentaliseringsförmåga. • Generell psykisk ohälsa. • Personlighetsstörningar som emotionell instabilitet, narcissism och antisocial personlighetsstörning. Källa: Peter Andersson, Manscentrum ", "article_category": "other"}
{"id": 33395, "headline": "”Titelinflation i offentlig sektor döljer de verkliga problemen”", "summary": "DN DEBATT 2/11. Inom varje illa fungerande del av offentlig sektor har anställda fått finare titlar. Handläggare på Skolverket tituleras nu undervisningsråd. På universiteten har lektorer massbefordrats till professorer. Och nu ska förskolechefer få kallas rektorer. En motsvarande inflation i symbolpolitik gäller också när allt flera yrken blir legitimerade, skriver Mats Alvesson.", "article": "Statushöjning, inklusive finare titlar, är ett standardnummer för politiker som vill appellera till olika yrkesgrupper och väljare. Nyligen har landets förskolechefer uppgraderats till rektorer. Vissa applåderar detta. Representanter för Moderaterna och lärarfack skriver att den nya, finare titeln ”innebär ett efterlängtat erkännande av förskolan och förskolechefers kompetens och ansvar.” (Dagens Samhälle 18/6 2019) Andra är mer kritiska. Isak Skogstad, lärare och skoldebattör, kommenterar ”att förskolechefer ska tituleras ’rektorer’ välkomnas så klart av exempelvis Lärarförbundet, som tror att det kommer höja förskolans status. Men för en utomstående betraktare är det bara löjligt”. (Aftonbladet 28/1 2019) Medan inflationsmålen i den ekonomiska politiken ibland är svåra att nå är inflation ifråga om titlar, legitimation, utbildning och betyg lätt att åstadkomma. Modern politik är ofta mindre en fråga om att åtgärda reella problem än att ägna sig åt inflation i symbolik. Att på ytan tjusiggöra världen är vår tids signum (se min bok ”Tomhetens triumf”). Inom varje illa fungerande del av offentlig sektor har anställda fått finare titlar. Poliskonstaplar har, efter några år i jobbet, blivit polisinspektörer, militärer har stigit i graderna (med nu 43 generaler och amiraler men endast 24 artilleripjäser i armén), handläggare på Skolverket har kommit att tituleras undervisningsråd (de fick välja titeln själva), på högskola och universitet har lektorer massbefordrats till professorer. Inom skolan har inte bara en mängd personer fått rektorstitel utan många har också utnämnts till förstelärare. Många kommunala tjänstemän som inte fått titeln chef har kallats ”strateg” i stället. Titelinflation är också vanligt inom näringslivet, säljare blir till exempel konsulter eller ”key accounts manager”. Det är nästan så att man kan avgöra hur dåligt fungerande en sektor är genom att se på titelinflationen. Områden som brister i kompetens och prestation brukar bisarrt nog belönas i form av förbättrade titlar som påstås innebära ett erkännande av ”kompetens”. Motsvarande skenande inflation i symbolpolitik gäller legitimation. Allt flera yrken blir legitimerade. Detta säger inom flertalet yrken inget annat än att man har en viss, ofta hårt kritiserad utbildning eller har fått dispens från denna. Inom sjukvård är ofta legitimation motiverat, men behöver lärare och fritidspedagoger vara legitimerade? Samtliga rektorer jag har tillfrågat menar sig ha ställts inför valet att anställa en behörig och en bra lärare. Med svaga antagningspoäng och en slapp lärarutbildning är det nog si och så med en del av de behöriga/legitimerade, även om utbildningen självklart är en merit. Betyg präglas också av inflation. Det klagas en del över glädjebetyg men att i praktiken acceptera betygsinflation är väl i linje med en allmän önskan från landets politiker att ”lösa” problem med eskalerande symbolinflation. Frikostiga glädjebetyg gör att många blir ”behöriga” till högre studier. Symbolinflation har flera uppenbara fördelar: • Man känner/inbillar sig som politiker/centralbyråkrat att man gör något fint, typ att ”erkänna kompetens” och ”höja status” eller förbättrar siffrorna • Man gör de inflationsberikade glada: vilken högskola vill inte bli universitet, vilka kommunpolitiker, rektorer, elever, föräldrar med flera blir inte nöjda av generösa betyg och de flesta yrkesverksamma hoppas på ökad status genom legitimation och finare titlar. • Det förespeglas att man stärker verksamheten utan att det kostar så mycket. Genom titel-, legitimations- med flera inflationer signalerar man att nu blir det snart bättre: med ökad status underlättas rekrytering av personal. Men så fungerar det knappast. Att lägga ut dimridåer löser sällan problem. Polisen, skolan, högskolan med flera verksamheter fungerar knappast bra pågrund av försök till statusmässiga uppgraderingar. Nackdelarna med symbolinflation är betydande: • De leder uppmärksamhet och energi i fel riktning. Väsentliga problem sopas under mattan och kraft riktas mot pseudo-frågor. • Anställda blir överdrivet fokuserade på ”fel saker”, har man fått önskad titel eller inte, de som inte får ta del av inflationen blir än mer frustrerade. • Olika verksamhetsområden och yrkesgrupper hamnar i en inflationskapplöpning, där andras framgång gör att man själv måste sätta till alla klutar för att inte hamna på efterkälken – det slutar med ett nollsummespel, status innebär att man vinner på någon annans bekostnad. • Titel- och annan inflation medför hopp och anspråk som sällan kan infrias, vilket medför besvikelse och cynism. Delar av detta döljs. Den naiva betraktaren kan gilla påståenden om ”nu höjer vi någon yrkesgrupps status”. Men det fungerar sällan. Trots alla försök att öka lärarnas status med förstelärare, legitimation med mera kan vi konstatera att det fortsatt är få sökande till landets lärarutbildningar. För att återgå till förskolechefernas befordran är detta, liksom alla statusförbättringsförsök, en del i ett nollsummespel. När någon får ökad status är det på bekostnad av någon annan. Rektorstiteln sänks. Redan i dag är det svårt att tillsätta tjänster med duktiga sökande. När antalet ökar från cirka 7.000 till 12.000 genom närmare 5.000 nya ”rektorer”, vilka inte alla gånger uppfattas ha den tyngd som en rektor åtminstone förr tillskrevs, blir det naturligtvis inte lättare. Det blir inte särskilt märkvärdigt att vara rektor. Den status och auktoritet och därmed förmåga att utöva chefskap som en gång fanns i rektorsjobbet försämras ytterligare. Det blir än mer ett kvinnoyrke. Medan tidigare 2/3 av rektorskåren var kvinnor blir det nu cirka 3/4. Titelinflation för oftare med sig problem – om än dolda – än lösningar. Symbolinflation är ett problem. Kanske skulle man fundera på att i många fall avskaffa legitimation, undgå titlar som lägger dimridåer, göra en del av landets universitet till högskolor och gymnasieplacera en del av alla utbildningar som borde vara praktiska men som nu akademiserats och hamnat på högskolan. Vi borde söka motverka de effekter som all symbolinflation medfört och bekämpa vad jag kallar för tomhetens triumf i ett alltmer ytbejakande samhälle. 2 november 2019 Debattartikel Mats Alvesson, professor, organisationsforskare vid Lunds universitet: ”Titelinflation i offentlig sektor döljer de verkliga problemen” ", "article_category": "other"}
{"id": 33402, "headline": "”Vi svenskar måste prata med invandrare”", "summary": "INSÄNDARE. Vi svenskar måste börja prata med invandrare. Fler svenskar kan bli den efterlängtade svenska samtalspartnern för nyanlända, skriver språkstödjaren Birgitta Silfver.", "article": "”Lär dig svenska för att få stanna i Sverige! Se till att klara testerna!” Så låter det ofta från talarstolarna. Politikerna slår sig för bröstet över sin rätlinjighet och kompromisslöshet, men de kan skrika sig hesa bäst de vill. Ingen lär bli bättre på svenska för det. Något saknas. Jag möter invandrare från länder som Eritrea, Somalia, Afghanistan och Syrien. Många är flerspråkiga och ivriga att lära svenska. De går dagtid på lektioner i svenska för invandrare och kvällstid på språkkafé. Varje tisdag kväll träffas vi och samtalar. Alla har de ett stort problem. De saknar svenskar att tala med i sin vardag. För att lära sig ett språk behöver man praktisera det i vardagen. Hur ska man kunna lära sig svenska om ingen svensk vill prata med invandrare? Alla som försökt lära sig ett nytt språk vet hur svårt det kan vara. De allra flesta som kommer hit vill inget hellre än att lära sig svenska. Min uppmaning lyder: Bli den efterlängtade svenska samtalspartnern i invandrarens vardag! 1 november 2019 kl 11 Insändare Birgitta Silfver: ”Vi svenskar måste prata med invandrare” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33425, "headline": "Martin Liby Troein: Väljarna får sista ordet – nu vet de vad Brexit betyder", "summary": "Nu får britterna välja: lämna EU med Boris Johnsons avtal eller en ny folkomröstning med möjligheten att stanna.", "article": "När Boris Johnson för två veckor sedan nådde sin deal med EU stod det till slut klar vad Brexit betyder. Theresa May hade förvisso också ett avtal, men det dömdes ut av alla som drivit på för att Storbritannien skulle lämna Europasamarbetet. Hade parlamentet klubbat hennes överenskommelse hade de känt sig blåsta på Brexit. Boris Johnson vek sig visserligen på punkt efter punkt i förhandlingarna med Bryssel. Britterna måste fortsätta att slanta upp för redan gjorda åtaganden. Nordirland blir i praktiken kvar som en del av tullunionen. Nigel Farage och nordirländska DUP är missnöjda. Men premiärministern nådde ett avtal som de allra flesta av dem som ledde och deltog i Brexitkampanjen stöder. Det är vad de brittiska väljarna har att ta ställning till när de röstar fram ett nytt parlament i december. Nu vet de vad det innebär att lämna EU. Vill de fortfarande göra det? Eller griper de efter möjligheten att stanna kvar? Ett parlamentsval är förvisso inte samma sak som en folkomröstning. Den decennielånga åtstramningspolitiken kommer att debatteras, likaså Jeremy Corbyns socialism. Såväl Labour- som Toryledarens personliga trovärdighet lär avhandlas. Dessutom är det brittiska valsystemet inte proportionerligt. Det är möjligt att vinna en stor majoritet i parlamentet med 35 procent av rösterna. Än värre: 51 procent skulle kunna lägga sin röst på partier som vill vara kvar i EU, medan de som vill lämna får majoritet – eller vice versa. Samtidigt är väljarna inte dumma. De begriper att valet i första, andra och tredje hand handlar om Brexit. De är införstådda med valsystemet och vana vid att taktikrösta. Framför allt: Det är rimligt att väljarna får säga sitt om det brittiska utträdet när det till slut är tydligt vad det faktiskt innebär. Någon majoritet för ett referendum finns inte i det nuvarande parlamentet. Då är ett val där britterna i praktiken får välja mellan Boris Johnsons utträdesavtal och en ny folkomröstning med möjligheten att stanna i EU ett rimligt alternativ. Vinner Boris Johnson en tydlig majoritet av rösterna och stolarna i parlamentet har han ett starkt mandat att driva igenom sin deal. Brexit blir ordentligt förankrat. Når i stället Labour, Liberaldemokraterna och skotska SNP en majoritet ligger vägen öppen för en ny folkomröstning. Väljarna får möjligheten att säga ”nej tack” till ett dyrt utträde. Och att konstatera att i en värld som förändrats drastiskt sedan juni 2016 – där Ryssland och Kina tar för sig alltmer och USA inte går att lita på – hör Storbritannien hemma i ett demokratiskt Europa. Det vore i så fall för väl. ", "article_category": "other"}
{"id": 33426, "headline": "Lavinhunden Henry hittar människor under snö", "summary": "Redan som valp blev lavinhunden Henry utvald och tränad för att kunna utföra stordåd. Nu kan han spåra lukten av en människa – som finns under snö. Tillsammans med sin husse Ian Bunbury jobbar Henry med räddningsaktioner i alpina berg. För DN berättar Bunbury om hur Henry blev en superhund.", "article": "Platsen är Whistler, Kanada. Svindlande höjder, vitblå snötäckta bergstoppar. En skidåkare har begravts under snömassor från en lavin. Tystnaden bryts när en helikopter närmar sig. Border collien Henry firas ner på berget tillsammans med husse Ian Bunbury. Uppdrag: att så snabbt som möjligt spåra lukten av människa under snön och markera så att människorna förstår var de ska leta. Oddsen att överleva minskar för varje minut som går under snön och Henrys fantastiska luktsinne är den lavindrabbades bästa chans att bli hittad. Scenen är storslagen, som hämtad ur en actionfilm med Henry som James Bond. Och mycket riktigt är det inledningen på filmen Superpower dogs. Men för den sjuåriga, kanadensiska snöpatrull- och lavinhunden Henry är det också verklighet och en vanlig dag på jobbet. Han ingår i CARDA, Canadian avalanche rescue dog association, och är ständigt redo att rycka ut tillsammans med sin husse och hundförare Ian. Henry var predestinerad att utföra stordåd redan som valp. Hans öde stakades ut när uppfödaren valde ut honom enligt Ians önskemål - en hund som skulle kunna klara av att bilda team med honom och bli en räddningshund i de kanadensiska bergen. Den utvalda border collie-valpen landade hos Ian efter en flygresa, bara sju veckor gammal. – Sedan dess har vi varit bästa vänner, säger Ian när vi träffar honom, Henry och regissören Daniel Ferguson som är i Stockholm för att lansera dramadokumentären Superpowerdogs som nu visas på Cosmonova. Ian berättar hur det gick till när Henry blev en superhund: – Träningen började på en gång. Promenaderna utökades sakta så att han skulle vänja sig vid att gå långt. Han fick leka kurragömma med mig så att han skulle lära sig personspårning och via luktsinnet hitta människor som han inte kunde se. När Henry var fullvuxen påbörjade han sin utbildning till lavinhund och blev efter två år certifierad CARDA-hund. Sedan dess jobbar eller tränar Henry och Ian varje dag. – Jag älskar hundar, de vill arbeta och samarbeta. Jag hjälper honom och han hjälper mig, förklarar Ian samtidigt som han instruerar Henry med diskreta gester, kommandon och ibland bara en blick. Henry lyder minsta vink och poserar vant framför kameran. Står still som en staty, hoppar, hälsar med tassen, kryper upp på ryggen eller ger ett väl avvägt skall. Regissören och manusförfattaren Daniel Ferguson förklarar varför just Henry blev filmens stjärna: – Jag intervjuade en massa hundar via Skype. Men Henry är en naturlig superhjälte, han äger en speciell visdom och utstrålning. Sedan gillade jag hur han såg ut, särskilt hans Batman-öron. Henry är onekligen unik. Men samtidigt är han bara en av alla arbetande superhundar världen över som just nu hjälper människor med sina speciella förmågor. Som rycker ut, når fram och lyckas där människan inte räcker till. Läs mer: Hundägare friskare än andra Som simmande kraftpaket till livräddningshundar som räddar drunknande, spårhundar med övernaturligt bra luktsinne som sätter fast tjuvjägare, smidiga och smarta jordbävningshundar som hittar överlevande i rasmassor och sensibla terapihundar som läker krigsveteraner och rädda barn. Alla dessa hundar som också inspirerat till och medverkar i filmen ”Superpowerdogs”. – Det finns ett ömsesidigt känslomässigt och praktiskt beroende mellan människan och hunden. Den kontakten är mycket djupare än vad jag först trodde, säger Daniel som beskriver sig som kattmänniska snarare än hundvarianten. Han har noterat att det framför allt är ögonkontakten mellan hund och människa som är speciell. – Den handlar om tillit, ordlös kommunikation och ömsesidig bekräftelse. Hunden ser verkligen människor. Att så många intresserar sig för hundens beteende och relation till människan 2019 är ingen slump, tror Daniel: – Många forskar om hundar just nu. Jag tror att det handlar om att när en person öppnar en dörr så följer andra efter. På senare år har det kommit viktiga rapporter och böcker om hundars beteende från olika platser i världen, som till exempel ”Being a dog” och ”Inside of a dog” av den amerikanska forskaren Alexandra Horowitz. – Hundarna i filmen är speciella, men alla hundar har fascinerande förmågor som vi inte ens är medvetna om. Särskilt när det gäller luktsinnet. De får ut en sådan stor mängd information av lukter, människors speciella doftsignatur som vi lämnar efter oss och som gör att vi går att spåra, men även om andra hundar bara genom att lukta på deras urin. Vad de ätit, hur de mår, om de löper. Jag brukar säga att hundar som är ute på promenad och sniffar runt läser sin peepaper, skrattar han. Läs mer: Trump hyllar militärhund efter operationen mot al-Baghdadi Daniel pratar engagerat om de speciella hundar han har följt i ”Superpower dogs”, med tonen hos en nyfrälst. Hans förhoppning är att vi börjar se på hundar i vår närhet med andra ögon efter att ha sett filmen. – Hundar förändrar livet för människor och de gör världen till ett bättre ställe, säger han med eftertryck. Det fyra år långa arbetet med filmen och de sex medverkande superhundarna har uppenbarligen påverkat även honom själv. – Nästa år blir det en hund också i vår familj. Troligtvis en Australian labradoodle, säger han. Filmen \"Superpower dogs\" ”Superpower dogs” är en dramadokumentär av Daniel Ferguson om sex hundar från hela världen som med hjälp av träning och medfödda talanger utför stordåd i människans tjänst.; den kanadensiska lavinhunden Henry, italienska sjöräddningshunden Reef, amerikanska surf- och terapihunden Ricochet, kenyanska spårhundarna Tipper och Tony, samt valpen Halo som tränas att bli en urban livräddningshund. Den visas tills vidare på Naturhistoriska riksmuseet, Cosmonova, kl 11.00, 13.00 och 16.00, och rekommenderas från 4 år.  Det är en räddningshund Räddningshundar är brukshundar som är tränade för att söka efter människor i krissituationer, till exempel saknade efter jordbävningar, jordskred, laviner, tågolyckor, flygolyckor eller explosioner. En variant är livräddningshundar (sjöräddningshundar) för livräddning i vatten. Hunden börjar tränas när den är cirka ett år och kan börja användas vid tre års ålder. Därefter kan den tjänstgöra under cirka fem år. Man skiljer på ytsökande och ruinsökande räddningshundar. Räddningshundar i Sverige utbildas av Svenska Brukshundklubben (SBK) på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). I Sverige finns 19 nationella räddningshundar som jobbar i urban miljö och certifieras av Svenska brukshundsklubben. Dessutom finns 13-15 stycken aktiva lavinhundar som är organiserade av Svenska fjällräddares riksorganisation, SVEFRO. Svenska lavin- och fjällräddarhundar är godkända av och samarbetar med Polisen. I Kanada finns 35 stycken lavinhundar som är certifierade av Canadian avalanche rescue dog association, CARDA. Källa: Svenska Brukshundsklubben, CARDA, SVEFRO ", "article_category": "other"}
{"id": 33430, "headline": "”Vem ska stå för notan när Sverige ska bli fossilfritt?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 28/10. Fossilfritt Sveriges färdplaner baseras på att fossila bränslen i stor utsträckning skall ersättas med el. Men för att täcka det tillkommande elbehovet krävs en gigantisk investering på uppemot 1.500 miljarder konor under kort tid för att regeringens mål, att Sverige skall bli den första fossilfria nationen, ska kunna nås, skriver Björn O Gillberg.", "article": "Svante Axelsson, regeringens samordnare för ett ”Fossilfritt Sverige”, redogör i sin debattartikel för listan med de politiska förslag han nu överlämnar till regeringen, för att Sverige skall bli fossilfritt år 2045. Förslaget bygger på de 13 färdplaner, som näringslivet i samverkan med Axelsson tagit fram. Färdplanerna baseras på att fossila bränslen i stor utsträckning skall ersättas med el. Svante Axelsson har ofta skrivit förorden till de olika branschernas färdplaner. Där skriver han magnifikt storsvenskt bland annat ”Det svenska landslaget för fossilfrihet har härmed samlat sig för att visa omvärlden att en annan värld är möjlig och när vi lyckats bevisa att ett fossilfritt land också är vägen till ett godare liv kommer det att blir en global kapplöpning ut ur fossilsamhället”. Om kostnaderna för att uppfylla färdplanerna sägs föga i färdplanerna eller i Axelssons förslag, som huvudsakligen berör behovet av styrmedel och mål. I det fossilfria Sverige skall enligt färdplanerna ståltillverkningens kolbehov ersättas med vätgas tillverkad genom elektrolys av vatten. Detta tarvar ett kontinuerligt effektbehov om cirka 2.000 MW el. Lägg till detta 5 miljoner personbilar, som drivs med batterier och elmotor, vilket svarar mot ett kontinuerligt effektbehov om ytterligare cirka 2.000 MW el. Northvolts planerade batterifabrik tarvar ytterligare cirka 500 MW kontinuerlig effekt. En framtida beräknad befolkningsökning om cirka 1 miljon invånare samt elektrifiering av betongindustri, annan industri, flyg med mera förutsätter ytterligare tillkommande effektbehov om cirka 1.500 MW el, det vill säga totalt cirka 6.000 MW el för en årsproduktion om cirka 48 TWh. Ska det tillkommande elbehovet täckas med ny kärnkraft måste vi före 2045 bygga och driftsätta 6 reaktorer om vardera 1.000 MW installerad effekt el. Kostnaden lär hamna i storleksordningen 480 miljarder kronor utifrån erfarenheterna från Finlands pågående kärnkraftprojekt. Men vindkraft då? En årsproduktion av 48 TWh el kan uppnås med 8.400 vindsnurror om vardera en installerad effekt på 2 MW el. Investeringen hamnar i storleksordningen 30 miljoner per vindkraftverk, det vill säga totalt cirka 250 miljarder kronor. Därtill behövs ny reglerkraft för att täcka behovet när det inte blåser, det vill säga utbyggd vattenkraft och gasturbiner matade med biodrivmedel för cirka 250 miljarder kronor. Med andra ord behöver det framtida fossilfria Sverige investera i storleksordningen 500 miljarder kronor, vare sig vi satsar på kärnkraft och/eller vindkraft. Lägg till detta behovet att bygga ut stamnät och regionala nät för uppemot 500 miljarder kronor. Investeringsbesluten måste fattas nu med tanke på att trafiken skall vara nästan fossilfri redan 2030 och de långa ledtiderna från beslut till byggnation och driftstart. Dessutom måste den nuvarande elproduktionen, utöver behovet av nytillskott, vidmakthållas. Kärnreaktorerna Ringhals 1 och 2 skall avvecklas före utgången av 2020. Det bortfallet klarar vi av. Men återstående 6 reaktorer faller för den planerade livslängden under 2020–2030 och måste livstidsförlängas eller ersättas med 6 nya reaktorer. Livstidsförlängningen lär kosta cirka 200 miljarder kr. Nya reaktorer hamnar, som ovan nämnts, i storleksordningen 480 miljarder kr. Lägg till detta, att dagens cirka 3.600 befintliga vindkraftverk faller för åldersstrecket under de närmaste årtiondena. Det tarvar en investering om cirka 85 miljarder kr i 2.800 nya vindkraftverk om vardera 2 MW effekt. Sammanfattningsvis rör det sig om en gigantisk investering på uppemot 1.500 miljarder konor under kort tid för att nå regeringens mål, att Sverige skall bli den första fossilfria nationen. Men vem ska stå för notan? Varför en ensidig satsning på el? Varför så bråttom? Kan vi över huvud taget mobilisera de ingenjörer, tekniker och övriga kvalificerade arbetare, som behövs för en så snabb omställning till fossilfrihet? Främjar brådskan svensk exportindustri? Tekniken för omställningen finns, men den är i ringa utsträckning svensk. 28 oktober 2019 Debattartikel Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige: ”Så behöver regeringen hjälpa industrin bli fossilfri till 2045” Repliker Björn O Gillberg, vd Värmlandsmetanol AB, ordförande i stiftelsen Miljöcentrum och kärnkraftmotståndare sedan 1969: ”Vem ska stå för notan när Sverige ska bli fossilfritt?” Slutreplik från Svante Axelsson: ”Vi har överskott på pengar och underskott på fysiska investeringar” ", "article_category": "other"}
{"id": 33434, "headline": "Ny forskning ska visa varför så många väntar med att skaffa barn", "summary": "Svenska kvinnor föder sina första barn allt senare, och allt färre barn föds, visar statistiken. Historiskt sett är situationen inte unik. Men för första gången har forskarna ingen bra förklaring till varför. – Något har hänt sedan 2009, men vi vet inte vad, säger Gunnar Andersson, professor i demografi.", "article": "Kvinnor i Sverige får i snitt knappt två barn under sin livstid. Ungefär så har det varit de senaste hundra åren. Men de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån visar att fruktsamheten sjunkit för varje år sedan 2009. Det mått på fertiliteten som används är en beräkning av hur många barn per kvinna som kommer att födas i snitt. Statistiken visar också att snittåldern hos förstföderskorna fortsätter att öka. I dag är kvinnor i genomsnitt 30 år när de får sitt första barn. Så hög var snittåldern senast på 1930-talet. Statistiken har väckt Gunnar Anderssons uppmärksamhet. Han är professor i demografi vid Stockholms universitet. – På 1930-talet var arbetslösheten i Sverige hög. Många ville skaffa barn, men kunde inte på grund av sin ekonomiska situation. Därför föddes en stor kull efter krigsslutet. Också den trenden, kallad ”babyboomen”, avtog efter ett tag. – På 1900-talet har vi svenskar i perioder skjutit upp barnafödandet, i perioder igen fött barn tidigare i livet. Svängningarna har tagit ut varandra, och slutresultatet har nästan alltid varit att svenska kvinnor i snitt får knappt två barn under sin livstid. Nu befarar forskare att den nuvarande trenden att skjuta upp barnafödandet kan bidra till sjunkande födelsetal. – Vi får avvakta och se om de som nu skjuter upp första barnet inte skaffar lika många barn som kvinnor gjorde tidigare, säger Gunnar Andersson. Sedan 2009 får kvinnor i Norden sina första barn allt senare – också i Sverige, som inte drabbades lika hårt som andra länder av finanskrisen 2008. Tidigare har både uppskjutandet och det minskade barnafödandet i regel kunnat förklaras med just ekonomiska svackor. Och om inte ekonomiska, så social- och familjepolitiska. Men nu fungerar inte en enda av förklaringsmodellerna. Siffrorna har fått demografer världen över att ena sig kring en enkätstudie. Genom den ska man få reda på varför människor i hela Europa de senaste tio åren skjutit upp föräldraskapet. De som besvarar studien ska svara på en lång rad frågor – om utbildning, sysselsättning och boende. Men också personlighet, uppfattad mognad och användning av sociala medier ingår. Samtliga svar ska sedan jämföras med planer på att skaffa barn. – Vi vet att den stigande åldern hos förstföderskor inte går att förklara med data som redan finns. Därför går vi till botten med subjektiva, personliga uppfattningar, säger Gunnar Andersson. Fokus riktas nu mot unga vuxnas tankesätt och syn på världen. Det ska man komma åt med frågor om vilken tillit man känner mot myndigheter och samhället, samt hur man känner inför framtiden, i kombination med frågor om personligheten. – Vi har anledning att tro att en dålig atmosfär i samhället, och försämrade framtidsutsikter, bidrar till att man skaffar barn senare. Och människor reagerar olika på negativa nyheter beroende på hur man är lagd. Gunnar Andersson menar att nationalistiska tendenser som symboliseras av Donald Trump, Recep Tayyip Erdogan och Brexit kan bidra till en känsla av osäkerhet inför framtiden. Men inte bara att man läser eller hör om konflikter spelar en roll, utan även hur: i sociala medier eller i traditionella medier. – Har man en icke-faktagrundad bild av verkligheten kan det mycket väl ha en inverkan. Om man befinner sig i en åsiktskorridor där synen på framtiden är att allt går åt pipan, då vill man knappast skaffa barn. Sedan tidigare vet man att de som skattar sin hälsa och sitt välbefinnande lågt inte skaffar barn i samma utsträckning som de som mår bra, trots att de skulle vilja. Det sambandet är redan utrett, säger Gunnar Andersson. Forskarna vill också få klarhet i om det höga förtroendet för myndigheter och samhällsinstitutioner som nordiska medborgare traditionellt haft, har ändrats på grund av sociala medier. Liksom vilken roll internet kan spela. – Å ena sidan underlättar internet att träffa människor via dejtningssajter, å andra sidan finns där porr och virtuella relationer, som motverkar att vi verkligen träffar en partner. Lägre fruktsamhet kan på lång sikt bli problematiskt ur ekonomisk synpunkt. I länder som Tyskland och Sydkorea, där fruktsamheten i årtionden varit låg, ser man en krympande ung generation som behöver försörja en växande äldre generation. Av de nordiska länderna ligger Sverige nu i topp med i snitt 1,7 barn per kvinna. Tidigare har fertiliteten varit högst på Island. – Där har man länge haft mer flexibla familjesystem. Också det faktum att en större del av befolkningen är fiskare, där barn ”behövs” i familjen, inverkar på hur många barn de skaffar. Även i Sverige finns en skillnad mellan stad och landsbygd, samt mellan hög- och lågutbildade. Det är vanligare att kvinnor med lägre utbildning i landsorten skaffar barn tidigare. Men senareläggningen gäller även dem. Hårdast drabbar den nya trenden från 2009 Sveriges grannländer Finland och Norge. Norges statsminister Erna Solberg uppmanade i januari folket att ”göra fler barn”, för att råda bot på den befarat minskade fruktsamheten. I Finland har fruktsamheten varit låg redan tidigare. Nu har den sjunkit under 1,4 barn per kvinna. Därför har den finska regeringen visat intresse för studien som Gunnar Andersson och hans kollegor utför. – I Finland är det här ett jättestort problem. Tidigare studier pekar på att föräldrar i Finland hellre får pojkar än flickor. Det tyder på en bristande jämställdhet, så det sambandet behöver också utredas, säger Gunnar Andersson. Här i Sverige har frågan om barnafödandet inte väckt någon uppståndelse ännu, men fortsätter det så här kan det få omfattande konsekvenser, menar Gunnar Andersson. Länder världen över kommer att delta i studien. – Det som förr var en lokal företeelse har nu blivit global. Kvinnor skaffar barn senare överallt i världen. Så vilka bitar i livspusslet behöver falla på plats för att man ska vara beredd att bilda familj? För många kan listan bli lång: Man ska ha en partner, känna sig mogen för föräldrarollen, vara nöjd med boendet, klar med utbildningen – och ha en trygg anställning. Dagens arbetsmarknad med allt fler osäkra anställningar kan vara en anledning till att man väntar med att skaffa barn, eller helt avstår från det. Det menar Livia Oláh, docent i demografi vid Stockholms universitet, i ett pressmeddelande från universitetet. Otryggheten på arbetsmarknaden kan absolut påverka benägenheten att bilda familj, och föräldraledigheten är inte riktigt anpassad för dem som inte har ett fast arbete, framhåller hon. Det må dröja längre att nå en position där man känner sig redo för att bilda familj i dag, men den upplevelsen har alltid varit viktig för oss människor. Redan för våra förfäder i jordbrukssamhället var det så, menar Gunnar Andersson. – Då skulle man äga en gård så man kunde försörja sig själv och sin familj. På den tiden var det 12–13 procent av den vuxna befolkningen i Sverige som inte hade barn. I dag ligger siffran på samma nivå, trots att fler än så har möjlighet rent ekonomiskt att skaffa barn. – Vi hade förväntat oss att födelsetalen skulle ligga kvar på samma nivå som tidigare. Men å andra sidan, vem hade gissat att världen skulle se ut så här för tio år sedan? Läs mer: Därför väntar fler med att skaffa barn Så mår du bra som förälder under småbarnstiden Andrev Walden: Därför blir jag provocerad av alla som väljer att inte skaffa barn  Frågor i forskarnas enkät Är det här orsakerna till att svenska kvinnor väntar med att skaffa barn? De som besvarar enkäten ska ta ställning till hur oroande de tycker att följande fenomen är: • Terrorism • Klimatförändring • Ekonomisk kris • Flyktingkris i världen • Hög arbetslöshet • Militära konflikter • Globala epidemier • Försvagad demokrati • Växande sociala klyftor • Politisk extremism • Kommande generationers framtidsutsikter  Personlighetsdrag som forskarna frågar om Forskarna använder en skala med fem personlighetstyper i enkäten. De som deltar kategoriseras utifrån i vilken utsträckning de håller med eller inte håller med om följande drag: Jag är: • Extrovert, entusiastisk • Kritisk, grälsjuk • Pålitlig, disciplinerad • Orolig, blir lätt upprörd • Öppen för nya upplevelser, komplex • Reserverad, tystlåten • Sympatisk, varm • Oorganiserad, slarvig • Lugn, känslomässigt stabil • Konventionell, inte kreativ ", "article_category": "other"}
{"id": 33441, "headline": "”Ge barnen blodmat i stället för vegetariskt”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Det är bättre att ge barn inälvsmat i stället för vegetarisk kost. Barn måste äta kilovis med spenat för att få i sig tillräckligt med järn som är viktigt för en växande hjärna, skriver tidigare barndietisten Anki Sandström.", "article": "Det är inte bara en fråga om klimatet när man som förskolan Gitarren i Umeå väljer bort kött och köttprodukter till barn. Ingen talar om viktiga mineraler som barnen går miste om. Det är väl känt att järn är ett av det viktigaste näringsämnet för växande barn. Visst, det finns i spenat och andra bladgrönsaker och en del i spannmål och bönor/ linser, men barn som har ett stort energibehov måste äta kilovis för att få i sig dagsbehovet av järn. Dessutom är det ett lägre upptag av vegetabiliskt järn. Som före detta barndietist med stor erfarenhet av barns näringsintag så rekommenderar jag inte att köttet tas bort från förskolan. Järn och D-vitamin är ofta lågt representerade när man räknar på barns matintag. Den gamla husmanskosten där även inälvsmat (till exempel pölsa) och blodmat ingick i skolmatsedeln borde hellre lyftas fram. Vilt som älg och ren innehåller mest järn och borde också serveras i stället för järnfattig kyckling. Studier visar att en växande hjärna behöver järn. 27 oktober 2019 kl 15 Insändare Christer Cederlöf: ”Oacceptabelt vegetariskt experiment med småbarn” Svar Anna Olausson: ”Vegetarisk mat till barn följer kostråd” Benjamin Arnborg: ”Förskolebarn behöver inget kött” Anneli Lundberg och Maria Svensson: ”Vegetarisk kost ger fullgod näring i förskolan” Anki Sandström: ”Ge barnen blodmat i stället för vegetariskt” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33443, "headline": "Erik Helmerson: Nej, rädsla måste inte alltid tas på allvar", "summary": "Hur mycket diskussion om att ”ta rädslan på allvar” tål Sverige? Vi är överens om att brottsligheten är ett hot, låt oss i stället fördjupa oss i vad vi ska göra åt den. Frukta inte – mobilisera.", "article": "I ”God morgon, världen” nyligen talade statsvetaren Katarina Barrling om ”rädslans liberalism”. Jag känner och beundrar Barrling, men denna radiokrönika fick mig att stanna upp med famnen full av frågetecken. Ämnet var brottsligheten, hennes poäng att rädsla ofta är rationell. Många ”liberaler” skulle ha svårt att se detta, rent av förmena människor rätten att vara rädda: ”I värsta fall kan den som är rädd anklagas för att gå främmande makts ärenden. Det är som om det är de rädda som vore det stora problemet, inte det de är rädda för”, säger hon. ”Var inte rädda! Vi har aldrig varit tryggare! Den sortens besvärjelser har präglat den påbjudna samhällsandan under senare år.” Redan där ställer jag mig frågande. Om något präglat andan är det väl just larm om att brottsligheten är på väg att bli systemhotande? Åtminstone sex partier i riksdagen stormar i dag fram med exakt detta budskap och med olika idéer om hur det ska avhjälpas; från tiotusen fler poliser till utvisning av brottslingar och en armada ordningsvakter. Till och med DN:s ledarsida, liberaloptimismens mörka hjärta, förespråkar allt detta. Och ”främmande makt”... Ja, alltså, man kan ju också rationellt ha mycket goda skäl att ta rädslan för främmande makt på allvar i dessa dagar. Ryska nyhetsbyråer och högerextrema nätverk pumpar ut bilder på brinnande bilar i Sverige och amerikanska presidenter talar om ”last night in Sweden”. Varför gör de det? För sitt rena hjärtas skull och av omsorg för vår nordliga lilla nation? Eller – kan de vara så lömska? – för att berättelsen om den skenande, invandringsdrivna svenska brottsligheten har blivit ett viktigt vapen i det pågående kulturkriget? Ofta träffar man, inte minst i sociala medier, människor som säger saker som att våldet i Sverige aldrig varit värre, att flyktingar i stor skala våldtar svenska kvinnor, att det är islams fel att bilar brinner och att svenska kvinnor inte antastades nämnvärt före ”massinvandringen”. Det skapar en rädsla som kanske inte alls är rationell. Visst måste det gå att se på brottsligheten med största oro och samtidigt peka på hur viktigt det är att den inte beljugs och överdrivs? Varken skönmålning eller svartmålning? Det finns ett rationellt sätt att hantera rädslan, och det är med fakta. När någon säger att vålds- och sexbrotten skenar är det rationella svaret inte att säga vare sig ja eller nej och hänvisa till känslor, utan att leta fram hur det faktiskt ligger till med den saken. Då får man ett svar som ofta går ut på att ja, på vissa sätt är Sverige i dag farligare än förr. På andra sätt är det säkrare. Många dör i våldsbrott, men inte fler än på 1990-talet – däremot är det många fler som dör i skjutningar. Sverige ligger på sjunde plats av OECD-länderna i dödsskjutningar per capita – i sig en ny, och vedervärdig sanning – men fortfarande under OECD-genomsnittet för allt dödligt våld. Katarina Barrling jämför rädslan för brottsligheten med klimathotet – se där ett område där ”liberalerna” tycker att rädslan är värd att tas på allvar! Jag tycker liknelsen linkar. Det finns stor forskarkonsensus om att klimatet faktiskt blir alltmer problematiskt, så den rädslan är väl så rationell som den för brottsligheten. Och inte heller där gynnas någon av överdrifter. En naturligare jämförelse kunde vara kärnkraften. Expertisen säger att den är förhållandevis ofarlig för gemene man, ändå är många skräckslagna för en härdsmälta. Övermåttan irrationellt – men är denna rädsla ändå ett fullgott skäl att stänga reaktorerna? Själv kan jag tycka att diskussionen om rädsla är klar nu. Nästan alla är överens: brottsligheten är ett hot, folk är rädda och bådadera är ett samhällsproblem. Jag önskar att vi i fortsättningen när vi diskuterar dessa frågor kunde gå över till att säga konkret vad vi vill göra. Frukta inte – mobilisera. Fler poliser? Färre flyktingar? Fler fritidsgårdar? Fler fängelser? Vad säger forskning och erfarenheter om åtgärderna? Varifrån ska vi ta pengarna som behövs? Det är en mycket svårare diskussion, men viktigare. ", "article_category": "other"}
{"id": 33444, "headline": "EU får inte backa inför Putins frammarsch", "summary": "Vladimir Putin har tack vare Donald Trump flyttat fram sina positioner. Det gäller för EU att stå emot.", "article": "Uppriktiga diskussioner, löd Natos generalsekreterare Jens Stoltenbergs beskrivning av förra veckans försvarsministermöte. Det får man hoppas. Alliansens ryggrad, USA, hade just deserterat från Syrien och prisgett sina kurdiska bundsförvanter åt ett annat medlemsland, Turkiet. Och dramats stora segare är Vladimir Putins Ryssland, den historiska fienden. Europa reagerade med fasa och ilska. ”Jag upptäckte i en tweet att USA hade beslutat dra tillbaka sina trupper”, fräste Frankrikes president Emmanuel Macron. Men de europeiska Natoländerna hade ingen plan B. Den tyska försvarsministerns idé om att skicka en diffus styrka till den turkisk-syriska gränsen var så världsfrämmande att alla andra tittade bort. Och eftersom EU är beroende av att president Erdogan fortsätter att täppa till flyktingströmmen norrut blir fördömandena av Turkiet snarast pliktskyldiga. Läget för Europa var vanskligt på förhand. USA har via Nato garanterat säkerheten på kontinenten i decennier, men president Trump har visat sig vara en oberäknelig och opålitlig partner som gärna drämmer till med ett eller annat handelskrig. Nu måste dessutom en rysk granne hanteras som tack vare Mellanöstern har växt sig ännu större. Putins aggressiva retorik och ständiga provokationer mot väst var ett problem redan innan han annekterade Krim 2014. Soldater skickades därefter in för att starta ett ”separatistuppror” i östra Ukraina. Ett malaysiskt passagerarplan sköts ned med en rysk missil. Att med våld ändra nationsgränser var ett brott mot den europeiska säkerhetsordning som gällt sedan andra världskriget. Efter Krim införde EU och USA sanktioner som medverkade till en ekonomisk kris i Ryssland. Putin lät sig inte bevekas. Nu ståtar han i stället med en triumf i Syrien han fått som gåva av Trump. Ukraina har visserligen dragit till sig Vita husets intresse, men bara för att Trump hoppades hitta smuts att kasta mot sina politiska rivaler. USA:s militära bistånd gjordes till en bricka i ett inhemskt spel i stället för en hjälp mot Putin. EU sliter med den ryska frågan. Trots den skakiga och korrupta ekonomin i Ryssland drömmer en del företag om lukrativa investeringar. Vissa strateger ser ett hot i att Putin skulle acceptera att bli en sidekick till Kina. Åter andra anser att åtminstone kampen mot terrorism är ett gemensamt intresse. Macron har försökt ordna töväder genom att mana till samtal mellan Ukraina och Ryssland. Italienarna vill alltid hålla sig väl med Moskva, liksom ungrare, greker och tyska socialdemokrater. Nederländerna och Polen står emot. Det traditionellt tuffa Storbritannien är på väg att bilda eget. Än så länge är sanktionsfronten intakt. Och i grunden finns det inga skäl att lätta på trycket. Krim är fortfarande ockuperat. Kriget i östra Ukraina, som skördat över 13 000 liv, fortgår. Putin har inte gjort några som helst eftergifter, tvärtom. I praktiken kräver han att ”självstyret” i Donbass permanentas som ett ryskt protektorat. Den nya tiden innebär påfrestningar för världens liberala demokratier. EU-länderna måste hålla ihop och utnyttja sin ekonomiska styrka. De måste stå upp mot auktoritära krafter, ryska och andra. De måste snarast och kraftigt rusta upp sin egen del av Nato, för den händelse att USA fortsätter att rösta fram charlataner. Då duger det inte att börja med att backa för Putin i Ukraina. Det skulle visa att EU överger sina vänner lika lätt som Trump i Syrien. ", "article_category": "other"}
{"id": 33471, "headline": "”Skogen ger bäst klimatnytta genom att brukas”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 23/10. Den bästa långsiktiga klimatnyttan från skogen får vi genom att bruka den och använda den förnyelsebara råvaran till att ersätta det fossila. I Sverige har vi ingen avskogning och vårt land består till 70 procent av skog, så potentialen att plantera ny skog är liten, skriver Paul Christensson, ordförande LRF skogsägarna.", "article": "Stefan Wirsenius föreslår klimatkompensation genom att betala svenska skogsägare för att sluta bruka skogen och låta den stå. Det är riktigt att skogen är en nyckel för klimatomställningen, men det gäller att vi riktar in oss på rätt åtgärder. Wirsenius förslag ger ett alibi för fortsatta fossila utsläpp och minskar samhällets förmåga att byta ut olja, kol och cement mot förnybara alternativ baserade på svensk skogsråvara. Den bästa långsiktiga klimatnyttan från skogen får vi genom att bruka den och använda den förnyelsebara råvaran till att ersätta det fossila. FN:s klimatpanel IPCC lyfter minskad avskogning, återplantering av mark och hållbart skogsbruk bland de bästa åtgärderna för att motverka klimatförändringen. I Sverige har vi ingen avskogning och vårt land består till 70 procent av skog, så potentialen att plantera ny skog är liten. Däremot har vi ett hållbart skogsbruk i världsklass. De senaste 100 åren har vi gjort en resa där tillväxten i den svenska skogen, alltså upptaget av koldioxid, har fördubblats. Även virkesförrådet i skogen, alltså kollagret, har fördubblats. Precis i linje med vad Parisavtalet säger gällande skog. Detta har varit möjligt för att våra skogsägare över generationer har investerat i skötsel och brukande av skogen. Samtidigt har vi byggt upp en skogsindustri som tar tillvara skogsråvaran och producerar förnyelsebara produkter som samhället behöver. Klimatkompensation handlar om att kompensera för ett fortsatt utsläpp av växthusgaser. Men den centrala orsaken till klimatförändringarna är användningen av fossila råvaror – och den centrala lösningen är alltjämt utfasningen av dessa. Här kommer det hållbara skogsbruket in. Ska vi klara av att lämna den svarta kolatomen kvar i backen, behöver vi råvaror som ersätter olja, kol och cement. Skogen är det bästa alternativet vi har att byta svart mot grönt. Här samverkar också klimatnyttan med lönsamhet och välfärd. Att då minska andelen av den svenska skogen som brukas skulle allvarligt försämra vår möjlighet att med hjälp av svensk biomassa fasa ut de fossila råvarorna. Wirsenius nämner biologisk mångfald som en positiv sidoeffekt av att ta mer skog ur produktion. Redan i dag är 27 procent av skogsmarken undantagen från virkesproduktion till förmån för andra ekosystemtjänster. Wirsenius nämner heller inte de negativa sidoeffekterna av att minska skogsproduktionen i Sverige, i form av minskade möjligheter till utkomst i landsbygdskommuner och lägre exportintäkter, utöver den redan nämnda försämrade möjligheten att ersätta fossila råvaror med förnyelsebara. Alternativet är att vi importerar mer skogsråvara från andra länder, som kanske inte har lika höga miljökrav på sitt skogsbruk som vi har. Sveriges skogsägare vill vara en del av lösningen. Vi vill fortsätta leverera klimatnytta och hållbara lösningar. Vi vill bidra till att husen vi bor i byggs i trä och att bensinen vi tankar är grönt biobränsle. Men vi vill inte vara en del av missriktade förslag som försvårar samhällets möjlighet att ställa om och låser fast oss i den fossila eran. 23 oktober 2019 Debattartikel Stefan Wirsenius, docent och forskare i klimatpåverkan från markanvändning, Chalmers tekniska högskola: ”Klimatkompensera med träd på svensk mark i stället” Repliker Paul Christensson, ordförande LRF skogsägarna: ”Skogen ger bäst klimatnytta genom att brukas” Claire Wigg, vd Zeromission: ”Sluta svartmåla trädplantering som ger verklig klimatnytta” Slutreplik från Stefan Wirsenius: ”Diskussionen om skogen måste breddas bortom överförenklade halvsanningar” Andra DN-artiklar i ämnet I en serie artiklar granskar DN klimatkompensationen ", "article_category": "other"}
{"id": 33476, "headline": "Ny studie: Vuxna transpersoner sökte mindre psykiatrisk vård efter operation", "summary": "Vuxna transpersoner som gått igenom en könsbekräftande operation sökte mindre psykiatrisk vård och fick färre psykiatriska läkemedel under åren efter ingreppet, enligt en ny studie gjord i Sverige. Risken för att behöva psykiatrisk behandling minskade för varje år.", "article": "Många transpersoner söker hjälp inom psykiatrin för depression, ångest eller försök till självmord. De som inte inte känner att den egna kroppen stämmer överens med deras könsidentitet och lider av det, så kallad könsdysfori, kan få behandling för detta. Det kallas för könsbekräftande behandling och syftar till att anpassa kroppen till könsidentiteten. Bland annat genom hormonbehandling och operation. En färsk svensk-amerikansk studie tyder nu på att vuxna transpersoner som gör en könsbekräftande operation mår allt bättre psykiskt för varje år. – Ju längre tid som gått efter operationen, desto mindre risk för att personen behöver uppsöka psykiatrisk vård eller få psykiatriska läkemedel, säger Richard Bränström, forskare på KI, som gjort studien tillsammans med John E Pachankis, docent i folkhälsa vid Yale School of Public Health i USA. Risken för att behöva psykiatrisk behandling minskade med 8 procent för varje år som passerat efter operationen. Undersökningen, som nyligen publicerades i tidskriften American journal of psychiatry, är en så kallad registerstudie. Det innebär att man via patientregister följt drygt 2.600 vuxna personer i Sverige som varit registrerade med diagnosen könsinkongruens, det vill säga transsexualism eller könsidentitetsstörning, under en tioårsperiod, 2005 till 2015. Studien säger ingenting om orsakssamband. – Eftersom vi inte intervjuat några personer känner vi inte till inte till vad de efterfrågar för vård och vad det beror på. Det handlar om en blandad grupp av människor som väntar på behandling, som genomgår hormonbehandling och som opererar sig. Under tioårsperioden har drygt 70 procent i gruppen fått hormonbehandling, nästan hälften har också genomgått könsbekräftande operation. Mindre än en tredjedel har inte fått någon behandling alls. Studien bekräftar även bilden att transpersoner som söker behandling för könsbekräftande vård har högre risk för psykisk ohälsa – både depression, ångest och självmordsförsök – än befolkningen i övrigt. – Det har också tidigare studier visat, vilket är lite av bakgrunden till att vi tittar på den här frågan, säger Richard Bränström. Studien visar på skillnader på gruppnivå mellan individer som upplever att deras biologiska kön inte är rätt, så kallad könsinkongruens, och befolkningen i övrigt. Personer med könsinkongruens hade sex gånger större sannolikhet för att ha sökt behandling för oro och ångest, mer än tre gånger högre sannolikhet för att ha fått recept på antidepressiv medicin och mer än sex gånger större sannolikhet för att ha legat på sjukhus efter ett självmordsförsök. Även om behovet av behandling för psykisk ohälsa minskade efter operation hos personerna i studien, sökte de fortsatt oftare sådan behandling än befolkningen i allmänhet. Tidigare forskning har bland annat tittat på hur hormonbehandling och/eller könsbekräftande kirurgisk behandling påverkat dessa personers hälsa längre fram. Richard Bränström säger att skillnaden mot tidigare studier är att forskarna nu använt sig av svenska register och därmed kunnat inkludera alla som har sökt sig till den svenska sjukvården på grund av könsdysfori de senaste tio åren. – Det är ju lite speciellt med Sverige att vi har ett sjukvårdssystem som täcker hela befolkningen, till skillnad från många andra länder. Så sannolikt har vi fångat upp hela den här gruppen. – Samtidigt är detta en svår grupp att studera eftersom det är så ovanligt att folk söker könsbekräftande behandling. Vilka slutsatser kan ni dra av studien? – Vi tycker att den ger stöd för att om man erbjuder könsbekräftande vård på det sätt som det erbjuds i Sverige så förbättrar det den psykiska hälsan för transpersoner som söker könsbekräftande vård. Vet ni något om fördelningen mellan personer som fötts som kvinnor respektive män? – Det vi vet är personernas juridiska kön, och där är det något fler kvinnor. Fast det är ju en del som ändrar sitt juridiska kön efter avslutad behandling, och det har vi inte tittat på i den här studien. Det får kommande studier titta på. I studien har man inte heller tittat på hur många som ångrar sig efter en operation, men i annan forskning ser man en minskning av andelen som ångrar sig, säger Richard Bränström. – Situationen för transpersoner har på senare år förändrats radikalt genom ökad synlighet, befolkningens attityder och tillgänglighet till vård. Det är sannolikt väldigt annorlunda att vara en transperson i dag jämfört med för 20 år sedan, säger han. ”Uppdrag granskning” i SVT har i flera program granskat behandlingen av unga personer som söker könskorrigerande vård. Bland annat har man tagit upp att det skett en kraftig ökning av unga, framför allt flickor, som sökt behandling för könsdysfori på senare år, och att de som söker har andra, psykiatriska diagnoser som autismspektrumtillstånd, depression och ångestsyndrom. Richard Bränström har inte sett programmen men bekräftar att ökningen är reell. Han betonar att Socialstyrelsen har behandlingsrekommendationer för både unga och vuxna transpersoner som söker vård och att det i Sverige finns en åldersgräns för könsbekräftande kirurgi på 18 år. – Därför finns gruppen unga inte med bland dem som fått kirurgisk behandling i studien. Vår studie visar att om vuxna personer får behandling enligt de rekommendationer som finns i Sverige så verkar det generellt kunna leda till en positiv utveckling av den psykiska hälsan över tid. Han ser fram emot fler studier om behandling av personer som söker vård för könsdysfori. – Det här är ett område där det behövs jättemycket mer forskning. Vad kommer ökningen av, vad behöver de för vård och vad får det för konsekvenser? Det tror jag inte någon kan svara på i dag. FOTNOT. DN har uppdaterat artikeln och tydliggjort i inledningen att transpersonerna som opererats sökte mindre psykiatrisk vård enligt studien. Könsdysfori Könsdysfori är när du känner att din kropp inte stämmer överens med din könsidentitet och att det innebär ett lidande för dig. Hur mycket könsdysfori man har är individuellt och alla upplever det på olika sätt. Vissa upplever det hela tiden, andra i vissa situationer. Du som har fått diagnosen könsdysfori kan få behandling för att må bättre. Det kallas för könsbekräftande behandling. Syftet med behandlingen är att anpassa kroppen så långt som det är möjligt till könsidentiteten. Källa: 1177 Vårdguiden  Nytt lagförslag om operationer av unga Regeringen föreslog förra året en sänkning av åldersgränsen för könskorrigerande operationer från 18 till 15 år, utan vårdnadshavares tillstånd när det finns synnerliga skäl. Lagförslaget mötte kraftig kritik. Bland annat från lagrådet och Statens medicinsk-etiska råd. Regeringen gav därför i september Socialstyrelsen i uppdrag att analysera och bedöma om den föreslagna åldersgränsen på 15 år är lämplig eller om en annan åldersgräns bör gälla. Analysen ska redovisas senast den 31 mars 2020. Läs mer om könsidentitet Läs mer om hbtq-frågor ", "article_category": "other"}
{"id": 33479, "headline": "”Avskaffad värnskatt kan göra SD större än S”", "summary": "INSÄNDARE. Den avskaffade värnskatten är en politisk härdsmälta för Socialdemokraterna. Skattesänkningen för de med högst inkomster kan leda till att Sverigedemokraterna går om och blir landets största parti, skriver statsvetaren Nils-Eric Hallström.", "article": "En regeringsbildning har aldrig varit så komplicerad som efter valet 2018. Den i grunden viktigaste orsaken var Sverigedemokraternas stora valframgångar. Detta skedde i skuggan av att Liberalerna och Miljöpartiet till varje pris ville undvika det extraval, som riskerade att bli en katastrof för dessa båda partier. I en väl fungerande parlamentarisk demokrati är den normala ordningen att uppdraget som statsminister och regeringsbildare går till ett parti eller en partikonstellation som vunnit valet. Men det senaste valresultatet liknar inget annat i svensk politisk historia. Socialdemokraterna gjorde med 28,3 procent sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten drevs igenom för hundra år sedan. Miljöpartiet var med 4,4 procent nära att åka ur riksdagen. Två stora förlorare bildade i januari en minoritetsregering med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier genom det så kallade januariavtalet. Socialdemokraterna hade därmed lyckats spräcka Alliansen till priset av kompromisser och löften att föra en borgerligt präglad politik som i flera avseenden går på tvärs mot vad partiet lovade i valrörelsen. Hur många gånger gisslade inte S-ledaren Stefan Löfven borgerliga förslag om skattesänkningar? Ändå lovade Socialdemokraterna i januariavtalet att värnskatten ska tas bort från den 1 januari 2020 – samma skatt som den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldts regeringar under åtta år vid makten inte vågade avskaffa. När höstbudgeten presenterades med förslag om att avskaffa värnskatten blev kritiken mot Socialdemokraterna massiv. Förslaget innebar att de som tjänar allra mest – i första hand män – under nästa år får ytterligare 6 miljarder kronor i plånboken. Efter det att budgeten presenterades visar opinionsmätningar att Socialdemokraterna tappat kraftigt sedan valet och är på väg att tappa sin historiska position som största parti till Sverigedemokraterna. Oron sprider sig nu inom S. Delar av januariavtalet som syftade till att hålla SD borta från makten är politik som ironiskt nog gör att SD växer. Många S-väljare ogillar innehållet i januariavtalet och den nyliberala inriktningen med skattesänkningar, förslag om försämrad arbetsrätt och marknadshyror. Det extrema politiska läge som uppstod efter valet förutsågs redan av de politiker som beslutade om 1974 års regeringsform när de formulerade skrivningen om möjligheten till extraval. De politiska partiernas kompromissande, köpslående och manipulerande kan aldrig ersätta den styrka som ligger i att medborgarna får uttrycka sin vilja i ett öppet demokratiskt val. Den långdragna regeringsbildningsprocessen skadade väljarnas tilltro till hur politiken fungerar. Från demokratiska utgångspunkter hade den mest naturliga åtgärden varit det extraval, som aldrig blev av. Denna naturliga möjlighet missades genom januariavtalet, som har skapat ett stort demokratiska dilemma för Socialdemokraterna. När en S-ledd, feministisk regering avskaffar värnskatten är detta från ideologiska utgångspunkter inget mindre än en politisk härdsmälta. 24 oktober 2019 kl 05 Insändare Nils-Eric Hallström: ”Avskaffad värnskatt kan göra SD större än S” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33481, "headline": "”Tre av fyra skolor följer inte krav på att använda digitala verktyg”", "summary": "DN DEBATT 24/10. Regeringen har beslutat att Sverige ska vara ledande i att ge elever digitala möjligheter i undervisningen. Men den granskning vi publicerar i dag visar att tre fjärdedelar av skolorna inte följer de krav som finns på användning av digitala verktyg i ämnena matematik och teknik, skriver Helén Ängmo och Ylva Gunnars, Skolinspektionen.", "article": "Skolans läroplan har på flera sätt förändrats för att fånga den snabba teknikutvecklingen i samhället. Regeringen har beslutat att Sverige ska vara ledande i att ge elever digitala möjligheter i undervisningen. En av skolans uppgifter är därmed att rusta elever med digitala kompetenser inför framtiden. Digitala verktyg används brett i hela vårt samhälle och digitaliseringen påverkar både vardag och arbetsliv. Skolan är central för att alla elever ska kunna få digitala kompetenser. Samtidigt pågår en diskussion om att digitaliseringen av skolan kan gå för snabbt. Vissa menar även att vi börjar se en omfattande och delvis oprövad användning av digitala verktyg i undervisningen. Skolinspektionen publicerar i dag en kvalitetsgranskning med fokus på hur digitala verktyg i praktiken används i undervisningen. Denna granskning ger inblick i 27 skolor och rör ämnena matematik och teknik. Detta är två ämnen i grundskolan där kursplanerna specifikt anger att digitala verktyg ska ingå. Vår granskning visar att tillgången till datorer är relativt god på skolorna. Men i själva ämnesundervisningen i matematik och teknik finns inte samma tydliga spår av digitala verktyg. Snarare än att digitala verktyg skulle lyftas in i undervisningen mycket snabbt ser vi mer en begränsad användning. Granskningen visar: 1 Mer än hälften av skolorna använder digitala verktyg i liten utsträckning kopplat till det specifika ämnesinnehållet.  2 Det är mer vanligt att digitala resurser används för planering och överblick av elevers uppgifter än i undervisningen.  3 Det finns betydande skillnader i hur digitala verktyg används både inom och mellan skolor.  4 Tre fjärdedelar av de granskade skolorna följer inte de krav som finns på användning av digitala verktyg i ämnena matematik och teknik. Många elever får inte möjlighet att använda digitala verktyg i bland annat geometri och statistik. I ämnet teknik kan vi se att flera elever inte ges tillfälle att prova att göra skisser, modeller och simuleringar digitalt. De får inte heller den undervisning om programmering de ska ha. På många skolor lever därmed undervisningen inte upp till läroplanens skrivningar om att använda digitala verktyg i matematik och teknik. I många fall har man på skolan inte heller gjort pedagogiska överväganden om hur digitala verktyg skulle kunna stärka ämnesundervisningens kvalitet. Vi ser också skillnader både mellan och inom skolor i hur elever får digitala kompetenser. I vissa klassrum används digitala verktyg i ämnesundervisningen betydligt mer än i andra. Skolans huvudmän och rektorer behöver därför säkra likvärdighet och elevrättigheter på detta område. Flera lärare i undersökningen uppger att förklaringen till en mindre användning på deras skolor är att teknikproblem tar tid från undervisningen. Ofta handlar det om att mjukvara inte är kompatibel med hårdvara. Flera lärare upplever även att ämnesinnehållet redan är omfattande och det finns också reflektioner kring just tidsåtgång för teknikanvändning vid våra skolbesök. Vidare kan det handla om att lärare känner tveksamhet kring digitala verktyg som stöd för elevens lärande i ämnen. Detta i förhållande till de traditionella pedagogiska metoder som länge prövats. Det finns skolor i granskningen där de pedagogiska idéerna kring digitala verktyg i undervisningen är tydliga och verktygen används i större utsträckning. På dessa skolor ser lärare och rektorer till exempel fördelar i att elever löser uppgifter digitalt då eleverna kan få snabbare återkoppling på sitt arbete. Lärare upplever också att undervisningstiden används effektivt och att mer tid finns för gemensam diskussion och reflektion kring den uppgift eleverna gjort. På skolor där digitala verktyg används mer omfattande bedömer flera lärare även att verktygen ger stöd till att individ- och nivåanpassa uppgifter för eleverna. För att digitaliseringens möjligheter ska utnyttjas på ett bra sätt krävs att såväl ledning som lärare i klassrummen samspelar. Vi har sett att flera rektorer inte tydligt tagit ledningen kring hur digitala verktyg kan användas utifrån en pedagogisk idé. Flera rektorer har heller inte följt upp lärares behov av kompetensutveckling. Vi kan dock se att huvudmäns styrning på det digitala området är förhållandevis aktiv. Alla huvudmän har tagit fram it-strategier och ser frågorna som centrala för framtiden. Men vi ser samtidigt att huvudmännens implementering i skolorna inte varit tillräcklig. Och flera satsningar har funnits på it-tekniskt stöd, men inte på ett it-pedagogiskt stöd. Elever ska enligt läroplanen i matematik och teknik få använda digitala verktyg i flera moment. När det gäller ämnesundervisningen i övrigt kan digitala verktyg rätt använt vara en viktig möjlighet för ökad kvalitet i undervisningen. Skolinspektionen menar inte att digitala verktyg ska användas okritiskt och i alla lägen. Det behövs en pedagogisk bedömning. Det är också mycket viktigt att skolan arbetar utifrån en vetenskaplig grund. Vår granskning visar dock på att praktiska problem med teknik, brist på pedagogiskt stöd och avsaknad av tid för kollegiala diskussioner kan göra att digitala möjligheter inte utnyttjas och ibland inte alls övervägs. Utifrån vår granskning bedömer vi att fler huvudmän behöver ta ett starkare grepp för att digitaliseringen ska få genomslag på skolorna utifrån aspekterna kvalitet och likvärdighet. Denna bedömning stöds även av tidigare granskningar vi gjort och andra uppföljningar. Vi ser till exempel flera likheter med den granskning vi gjorde förra året om källkritik. Där framkom att undervisningen i samhällskunskap och svenska till stor del behandlade källkritik utifrån analoga källor men i mindre utsträckning digitala. Elever fick därmed inte tillräckligt med möjligheter att reflektera kring digitala källors föränderlighet och hur sökresultat styrs av algoritmer. Vi har vidare sett att undervisningen behöver stärkas när det gäller att ge elever kunskaper i informationssökning. Källkritik utifrån digitala källor är också en del av de digitala kompetenser som elever enligt läroplanen ska få. Lokalt ansvariga behöver säkra att alla elever får möjlighet att utveckla en bred digital kompetens enligt läroplanen, oavsett vilken klass eller skola de går i. En god teknisk infrastruktur är en förutsättning. Skolledning och lärare behöver också få forum att utveckla det som är mest centralt för en god användning – de pedagogiska idéerna. Skolans huvudmän har ett viktigt arbete att stärka skolors arbete, utveckling, potentialer för undervisningen och möjligheter på det digitala området. 24 oktober 2019 Debattartikel Helén Ängmo, generaldirektör, och Ylva Gunnars, projektledare för granskningen, Skolinspektionen: ”Tre av fyra skolor följer inte krav på att använda digitala verktyg” ", "article_category": "other"}
{"id": 33484, "headline": "”Förbränning av plast kommer att behövas under överskådlig tid”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 18/10. Filip Jonsson och Henrik Thunman skriver att energiåtervinning av plast bör fasas ut och förbjudas, men vi ser att förbränning av restavfall med energiåtervinning har en roll att spela i en alltmer cirkulär ekonomi och att den kommer att behövas under överskådlig tid, skriver Ulf Wikström, hållbarhetschef på Stockholm Exergi.", "article": "Filip Jonsson och Henrik Thunman skriver i sin debattartikel att man med ny teknik kan omvandla plastavfall till nya produkter. Artikelförfattarna efterlyser en tydlig strategi från regeringen och samarbetspartierna. Vi instämmer i att det är i producentledet som det nu behövs starka incitament för att minska mängden plast som blir till avfall. Vi kan också skriva under på artikelförfattarnas påstående om att ”dagens system för insamling och återvinning fungerar inte.” Att minska mängden plast i det restavfall som går till förbränning med energiåtervinning är helt centralt för oss som driver kraftvärmeverk med restavfall som bränsle. Här gör hushållen en stor insats med att källsortera, men trots det så innehåller det avfall som kommer till våra anläggningar en del material som i stället borde materialåtervinnas. Jonsson och Thunman skriver vidare att energiåtervinning av plast bör fasas ut och förbjudas, men vi ser att förbränning av restavfall med energiåtervinning har en roll att spela i en alltmer cirkulär ekonomi och att den kommer att behövas under överskådlig tid. Det vi behöver fokusera på är att få bort den plast som kan och bör materialåtervinnas. Samtidigt finns det plaster som på grund av sin sammansättning bör plockas bort ur kretsloppet, och då är energiåtervinning ett mycket bra sätt att göra det. Giftiga organiska ämnen som finns i avfallet destrueras i pannorna och tungmetaller samlas i förbränningsaskan. På global nivå är dumpning och bristfälliga deponier ett stort problem. Här har FN pekat på förbränning av restavfall med återvinning av energi som en lösning. I Sverige har vi kommit långt och enbart några enstaka procent av svenskarnas avfall hamnar på deponi. Anledningen är att Sverige var tidigt ute med att satsa på avfallsförbränning, vilket är till nytta för både miljö och klimat. Utsläppen av växthusgaser från deponier minskar i takt med att dessa avvecklas och restavfall ersätter fossila bränslen i produktionen av el och fjärrvärme. Faktum är att energiåtervinning från restavfall och storskalig fjärrvärme är en av de främsta orsakerna till att Sverige har kunnat minska utsläppen av klimatgaser. Men vi behöver ta fler steg. Vad gäller materialåtervinning av plastförpackningar i Sverige krävs åtgärder i hela avfallskedjan, exempelvis att produkter måste utformas så att de blir enkla att sortera den dag de blir avfall. För att komma tillrätta med problemen krävs, precis som Johnsson och Tunberg skriver, en tydlig strategi från regeringen och samarbetspartierna för skapandet av en cirkulär plastekonomi. Jonsson och Thunman uppger att endast 8 procent av plasten i Sverige återvinns, och här vill och kan energibranschen vara med och öka den siffran. Vid de två avfallseldade kraftvärmeverk som Stockholm Exergi driver etableras just nu sorteringsanläggningar där plast, metall och matavfall i hushållsavfall kommer att sorteras ut med avancerad teknik. Bara i Bristaverket utanför Märsta räknar vi med att kunna sortera ut 18.000 ton plast varje år, och skicka denna till materialåtervinning. Men trots medborgarnas källsorterande, och efter avancerad eftersortering, så kommer det ändå att kvarstå en rest som är lämplig att förbränna till exempel på grund av att den är förorenad och inte bör användas i nya produkter. Vårt mål är att det är denna sorteringsrest och ingenting annat som ska användas för produktion av el och fjärrvärme i högeffektiva kraftvärmeverk. Det är hit vi är på väg, till ett läge där materialåtervinningen ökar, utsläppen av fossil koldioxid minskar i kraftvärmeverkens skorstenar när plast sorteras ut, och biogas kan produceras av matavfallet. När vi blickar framåt ser vi också en möjlighet att lägga till koldioxidavskiljning vid avfallsanläggningar och därmed skapa kolsänkor. Samma teknik börjar testas nu under vintern vid biokraftvärmeverket i Värtan. Att förbjuda förbränning av restavfall med återvinning av energi som Johnsson och Thunberg föreslår är fel väg att gå. Energiåtervinningen av avfall kommer att avveckla sig självt den dag det inte behövs. Men förbränning av restavfall som inte kan tas om hand på annat sätt kommer att behövas både i Sverige och omvärlden under överskådlig tid. 18 oktober 2019 Debattartikel Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem, Chalmers tekniska högskola och Henrik Thunman, professor I termokemisk omvandling, Chalmers tekniska högskola: ”Så kan plast återanvändas i stället för att eldas upp” Repliker Ulf Wikström, hållbarhetschef på Stockholm Exergi: ”Förbränning av plast kommer att behövas under överskådlig tid” Lsutreplik från Filip Johnsson och Henrik Thunman: ”I princip skulle all plast kunna återvinnas” ", "article_category": "other"}
{"id": 33500, "headline": "Erik Helmerson: Alla svenska barn ska ha tillgång till sitt eget språk", "summary": "Små barn får inte lära sig svenska när de hålls hemma från förskolan. En obligatorisk språkförskola skulle utjämna skillnaderna.", "article": "Ekots granskning på tisdagen kan få det att snurra i ett liberalt huvud. Det handlar om barn och integration. Men också om synen på statens roll i uppfostran. I socialt utsatta områden går färre barn i förskolan än i landet som helhet. I Järvaområdet i Stockholm är det 11 procent av barnen som hålls hemma. Där finns också ett ”nätverk av föräldrar” som aktivt väljer att hålla barnen hemma tills de får skolplikt. Enligt den liberala instinkten är huvudregeln klar: Den som vet bäst vad ett barn behöver är föräldrarna. Att tvinga småbarn bort från familjen in i en statlig (eller kommunal) institution är spontant motbjudande. Å andra sidan: Sverige står mitt i en massiv integrationsutmaning (förlåt att jag använder det fasansfulla u-ordet). Språket är en av de viktigaste nycklarna för att klara skolan och därmed hitta en plats i samhället. Små barns superkraft att suga i sig och lära ett nytt språk är avundsvärd för alla oss som på äldre dagar svettats över gloslistor och grammatikböcker. Men det förutsätter att barnen kastas ut i språkhavet och lär sig att simma i det. Radioinslaget talar i stället om barn som föds och växer upp i Sverige men knappt hör svenska förrän de omfattas av skolplikten. Det är själva definitionen av att hamna på efterkälken. Obligatorisk förskola från småbarnsåldern vore ett enormt ingrepp i föräldrars frihet. Å andra sidan har samhället en plikt att ingripa när denna frihet blir skadlig för barnen. Vad kan man kalla det om barnen berövas det språk som talas i landet där de bor? En kompromiss skulle kunna vara den obligatoriska språkförskola som Alliansen gick till val på, som blev en av punkterna i januariavtalet och som nu ska utredas. Det är inga enkla frågor som utredaren ska svara på. Vilka barn ska gå i språkförskolan? Hur länge ska de gå där? Hur görs urvalet? I Danmark finns redan systemet; där är det kommunen som testar alla barn som inte går på vanlig förskola. Har de problem med språket erbjuds de språkförskola 30 timmar i veckan, om föräldrarna nobbar minskas barnbidraget. Det kanske inte är världens bästa system, men det är bättre än att göra ingenting, låta tusentals barn hamna efter sina jämnåriga och hoppas att de kommer i kapp när de väl börjat skolan. En detalj bara: Formuleringen i januariavtalet gör gällande att det som ska utredas är ”rätt till obligatorisk språkförskola”. Vad är det för nyspråk? Inte ens utbildningsminister Anna Ekström fattar vad det betyder, framkom det i radion. Skicka upphovspersonen i språkförskola, helst under sommarlovet. ", "article_category": "other"}
{"id": 33516, "headline": "Mer än hälften av alla svenskar bär på övervikt", "summary": "Drygt hälften av Sveriges befolkning är överviktig – och i vissa grupper är det ännu fler. Förekomsten av fetma har tredubblats sedan 80-talet, enligt Folkhälsomyndigheten. – Det är ett nationellt problem, säger socialminister Lena Hallengren.", "article": "Lägesbeskrivning: Sedan 80-talet har vi gått upp med sju kilo i snitt. 34 procent av svenskarna är överviktiga i dag och 16 procent har fetma. – Det vi ser är en viktökning i alla grupper i samhället, säger Pia Lindeskog, utredare på Folkhälsomyndigheten. Men ökningen är olika stor i olika grupper. Lågutbildade och landsbygdsbor väger i snitt mer än högutbildade och stadsbor. Bland svenskar med endast grundskoleutbildning är två tredjedelar överviktiga eller feta. Generellt över landet finns det ett samband med antal invånare i en kommun – ju färre desto fler överviktiga. Fetman kostar samhället 70 miljarder kronor per år i hälso- och sjukvårdskostnader och produktionsbortfall, enligt en uträkning som Folkhälsomyndigheten gjort. Att väga för mycket ökar risken för sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, muskel och ledsjukdomar och flera cancersorter. Enligt Cancerfonden är 4 procent av alla cancerfall kopplade till övervikt och fetma. Om vi fortsätter att bli tyngre kommer allt fler att drabbas av cancer, menar Cancerfonden.  Överviktsforskaren Claude Marcus, medicinskt ansvarig på Centrum för vikthälsa på Barnsjukhuset Martina, förklarar att alla kroppar har en vikttermostat som kämpar efter att nå en viss vikt. – Det gör det väldigt svårt för vissa att hålla en normalvikt. Nästan alla skulle dock kunna göra det om de åt rätt. Några skulle utveckla fetma ändå, men det är en liten andel. – Problemet är att vi har ett samhälle som gynnar ett ohälsosamt leverne. Vi har alltid tillgång till något gott att äta – då äter vi lätt lite för mycket. Han pekar på söta drycker som en av orsakerna till viktuppgången och att läskkonsumtionen måste minska. – De flesta människor bör också bara äta tre gånger om dagen. Sverige är ju mellanmålets och fikans förlovade land – att äta mellan måltiderna ökar kraftigt risken för fetma. Pia Lindeskog tror också att den ständiga tillgången till onyttig mat är den främsta orsaken till att vi väger allt mer. – Vi har godis i kassorna och tillgång till snabbmat dygnet runt. Vi har också byggt bort den fysiska aktiviteten, förr fick man den ofta på jobbet eller på vägen dit. Nu förväntas man sköta den på sin fritid vilket många inte har ork eller tid till, säger hon. Claude Marcus menar att viktuppgången i befolkningen inte bara kan läggas på de enskilda individerna. – Självklart har alla ett ansvar för sin egen hälsa – men man kan inte säga att det är individens ansvar när det handlar om halva befolkningen. Det är ju inte så att vi är dummare, har sämre karaktär eller är sämre föräldrar i dag än för 20 år sedan. För att överbrygga de socioekonomiska klyftorna tror han att skolhälsovården och BVC behöver förstärkas. – Det är viktigt att identifiera att ett barn håller på att utveckla övervikt så tidigt som möjligt. Det är dock inte alltid negativt att ha några extrakilon, för äldre kan det vara bra. – Är man över 60 är det inte så farligt att vara lite överviktig. För vissa sjukdomar har det visat sig att det till och med är positivt, säger Claude Marcus. Pia Lindeskog efterfrågar en nationell samordning för att minska viktuppgången i befolkningen. – Vi har föreslagit att man utreder vilka ekonomiska styrmedel på livsmedelsområdet, till exempel sockerskatt, som är mest effektiva och att marknadsföring om ohälsosam mat till barn ska begränsas. Socialminister Lena Hallengren slår fast att viktuppgången bland svenskarna är ett nationellt problem. – Här behöver vi göra flera saker samtidigt. Det handlar till exempel om att se till att barn får hälsosamma levnadsvanor, som de sen tar med sig resten av livet. Samtidigt är det viktigt att det här inte blir en moralfråga, att det inte blir en skam kring övervikt. Det finns redan alldeles för mycket hets kring den perfekta kroppen, och politiken för god hälsa får inte bidra till den. Vad gör ni? – Sen 2018 är hälsosamma levnadsvanor vad gäller kost och fysisk aktivitet ett av Sveriges folkhälsomål. Det är en viktig politisk markering och inriktning. Sen måste vi jobba på flera håll. BVC gör ett viktigt arbete med att ge föräldrar rätt redskap när barnen är små, från och med den här höstterminen har alla grundskolor mer idrott i skolan och exempelvis fysisk aktivitet på recept är en väg för att minska hälsorisker som högt blodtryck.  Så gjordes undersökningen • Statistiken baseras på uppgifter från 40.000 personer i åldrarna 16-84 år. Folkhälsomyndigheten har beräknat BMI efter självrapporterade uppgifter om längd och vikt. Fotnot: BMI har fått kritik för att inte ta hänsyn till hur vikten är fördelad på kroppsfett och muskelmassa. Formeln ger också längre personer automatiskt ett högre BMI än kortare med samma kroppsform – vilket kan vara en av orsakerna till att fler män klassas som överviktiga än kvinnor. Midjemått eller bukhöjd anses vara bättre mått på skadlig övervikt eftersom det är kroppsfettet kring buken och framför allt i organen som är farligast. ", "article_category": "other"}
{"id": 33519, "headline": "”Lyssna på forskningen – den visar avregleringens problem”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 17/10. Vi motsätter oss kraftfullt att forskningen stödjer de teser om avreglering som Fredrik Kopsch driver. I forskningen finns ett överflöd av exempel på avregleringens sociala och ekonomiska följdproblem både i Sverige och internationellt, skriver 87 företrädare för 21 bostads- och stadsutvecklingsrelaterade forskningsämnen vid 12 universitet och högskolor.", "article": "Fastighetsekonomen Fredrik Kopsch argumenterar i sin nya SNS-rapport för att ytterligare uppluckra hyresgästers rättigheter för att lösa den svenska bostadskrisen. Detta är i sig inget nytt resonemang, men det blir lite pikant när Kopsch avslutar med att uppmana ansvariga politiker att ”lyssna på forskningen”. Vi, 87 företrädare för 21 bostads- och stadsutvecklingsrelaterade forskningsämnen vid 12 universitet och högskolor, känner oss påkallade att ställa oss upp och kraftfullt dementera: kom inte med dessa påståenden i våra namn! Vi bestrider föreställningen om att ”forskningen” på något sätt skulle tala enstämmigt i dessa frågor – och framför allt motsätter vi oss kraftfullt att den stödjer de teser som Kopsch driver. För det finns ändå en grad av samsyn över ämnesgränserna, bara inte i den riktning som Kopsch vill påskina. På 1990-talet avreglerades den svenska bostadspolitiken radikalt. Det gamla systemet var ekonomiskt ansträngt och avvecklades därför, men ersattes inte av något nytt. Redan några år senare kunde det konstateras att detta var början på en utdragen bostadskris, framför allt i storstadsområdena. På detta följde sedan fler vågor av avregleringar. Problemen kvarstår, och har i viss grad förvärrats. Trots att stegvisa avregleringarna på bostadsmarknaden hittills inte lett till något annat än fördjupade sociala och ekonomiska klyftor, hör vi återigen en bekant melodi: problemet är att vi inte har avreglerat tillräckligt – om vi bara avreglerar lite till så kommer det att bli bättre! Vissa av dessa avregleringsivrare sitter på ledarredaktioner och tankesmedjor, andra är baserade på akademiska lärosäten, och gång på gång upprepar de samma visa, trots att deras retorik och idé för länge sedan borde ha nått vägs ände för alla utom de djupast ideologiskt övertygade. Det finns här inte utrymme att gå i detaljerad polemik med de specifika argument som Kopsch framför i artikeln och rapporten. Samtidigt beror inte vår ovilja att gå in i en sakargumentation med Kopsch enbart på platsbrist. Den radikala avreglering som Kopsch förordar anser vi utgör helt fel utgångspunkt i en bostadspolitisk debatt, eftersom all diskussion då kommer att onyanserat kretsa kring frågan ”för eller emot avreglering”, vilket fördummar samtalet. I stället behöver vi börja diskutera vad som konkret kan göras för att lösa den nuvarande bostadskrisen med utgångspunkt i det existerande breda forskningsläget på området. Oavsett våra skilda forskningsområden är vi alla överens om en sak: det finns inte någon vetenskaplig konsensus kring att mer avregleringar kommer att leda till en mer rättvis och fungerande bostadsmarknad som bättre svarar upp mot människors behov och önskemål – särskilt inte för socialt och ekonomiskt utsatta grupper. Tvärtom. Därför har ett antal världsstäder – inklusive New York, London, Paris och Berlin – nyligen gått samman och undertecknat en deklaration i vilken de kräver att stater återreglerar avreglerade fastighetsmarknader för att säkerställa en fungerande bostadsförsörjning. Många andra städer har följt i deras fotspår. Skulle det inte vara konstigt om Sverige nu gick i motsatt riktning, och avreglerade ytterligare? Vi, undertecknande av denna artikel, håller i alla fall med Kopsch om en sak: lyssna på forskningen! I den finns ett överflöd av exempel på avregleringens sociala och ekonomiska följdproblem både i Sverige och internationellt. Bostadsfrågan är komplex och saknar ’quick fixes’, men inom den existerande bostads- och stadsutvecklingsforskningen finns ändå många idéer om hur vi kan börja tackla akuta utmaningar som trångboddhet, hemlöshet, boendesegregation och skenande boendekostnader. Låt oss utgå ifrån denna mångfald i stället för den diskrediterade föreställningen om att mer avregleringar är lösningen.  Undertecknare: Abdellah Abarkan, professor i fysisk planering, Blekinge tekniska högskola Agatino Rizzo, biträdande professor i arkitektur, Luleå tekniska universitet Andreas Öjehag-Pettersson, universitetslektor i statsvetenskap, Karlstads universitet Andrew Byerley, universitetslektor i kulturgeografi, Stockholms Universitet Andy Karvonen, universitetslektor i urbana och regionala studier, KTH Ann Legeby, professor i tillämpad stadsbyggnad, KTH Anna Braide, tekniklektor i Byggnadsdesign, Chalmers tekniska högskola Björn Hellström, docent, Adjungerad professor i arkitektur, KTH Brett Christophers, professor i kulturgeografi särskilt ekonomisk geografi, Uppsala universitet Britt-Marie Johansson, docent i sociologi, Lunds universitet Burcu Yigit Turan, biträdande universitetslektor i kulturmiljöplanering, SLU Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, Malmö Universitet Catharina Dyrssen, professor emerita i arkitektur, Chalmers tekniska högskola Catharina Gabrielsson, universitetslektor i stadsbyggnad, KTH Catharina Thörn, docent i kulturstudier, Göteborgs universitet Dalia Mukhtar-Landgren, universitetslektor i statsvetenskap, Lunds universitet Daniel Koch, docent i arkitektur, KTH Dominika V Polanska, docent i sociologi, Uppsala universitet Ebba Högström, universitetslektor i fysisk planering, Blekinge tekniska högskola Emma Nilsson, biträdande universitetslektor i arkitekturteori, Lunds universitet Eric Clark, professor i kulturgeografi, Lunds universitet Erik Stenberg, universitetslektor i arkitektur, KTH Eva Andersson, professor i geografi, Stockholms universitet Glenn Berggård, universitetslektor i arkitektur, Luleå Tekniska Universitet Greger Henriksson, docent i hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik, KTH Gunilla Lindholm, universitetslektor i landskapsplanering, SLU Gunnar Sandin, docent i arkitektur, Lunds universitet Gunnel Forsberg, professor emerita i kulturgeografi, Stockholms universitet Guy Baeten, professor i urbana studier, Malmö universitet Göran Cars, professor i urbana och regionala studier, KTH Hans Westlund, professor i urbana och regionala studier, KTH Harald Rohracher, professor i teknik och social förändring, Linköpings universitet Helena Mattsson, professor i arkitektur, KTH Hélène Frichot, professor i arkitektur, KTH Henrietta Palmer, professor i stadsbyggnad, Chalmers tekniska högskola Hervé Corvellec, professor i företagsekonomi, Lunds universitet Håkan Thörn, professor i sociologi, Göteborgs universitet Ida Sandström, universitetsadjunkt i arkitektur, Lunds universitet Ilda Lindell, universitetslektor i kulturgeografi, Stockholms Universitet Inga Britt Werner, professor emerita i urbana och regionala studier, KTH Irene Molina, professor i kulturgeografi, Uppsala universitet Jennifer Mack, universitetslektor i arkitektur, KTH Jenny Stenberg, docent i arkitektur och planering, Chalmers tekniska högskola Jesper Magnusson, universitetslektor i arkitektur, Lunds universitet Jonathan Metzger, professor i urbana och regionala studier, KTH Josefin Wangel, docent i landskapsarkitektur, SLU Julia Fredriksson, forskare i stadsbyggnad, Chalmers tekniska högskola Karin Bradley, universitetslektor i urbana och regionala studier, KTH Karin Grundström, docent i arkitektur, Malmö universitet Katarina Nylund, professor i stadsbyggnad, Malmö universitet Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori, Chalmers tekniska högskola Kristina L Nilsson, professor i arkitektur, Luleå tekniska universitet Lars-Henrik Ståhl, professor i arkitektur, Lunds universitet Lina Olsson, universitetslektor i byggd miljö, Malmö universitet Linda Soneryd, professor i sociologi, Göteborgs Universitet Lukas Smas, universitetslektor i kulturgeografi, Stockholms universitet Maria Hellström Reimer, professor i designteori, Malmö universitet Maria Håkansson, universitetslektor i urbana och regionala studier, KTH María José Zapata Campos, docent i företagsekonomi, Göteborgs universitet Mats Franzén, professor emeritus i sociologi, Uppsala universitet Mattias Kärrholm, professor i arkitekturteori, Lunds Universitet Mattias Qviström, professor i landskapsarkitektur, SLU Meike Schalk, universitetslektor i urbana studier och urban teori, KTH Mekonnen Tesfahuney, professor i kulturgeografi, Karlstads universitet Nazem Tahvilzadeh, forskare i urbana och regionala studier, KTH Nils Björling, universitetslektor i stadsbyggnad, Chalmers tekniska högskola Ola Nylander, professor i arkitektur, Chalmers tekniska högskola Patrik Zapata, professor i offentlig förvaltning, Göteborgs universitet Paula Femenías, docent i hållbar omvandling av byggd miljö, Chalmers tekniska högskola Pernilla Hagbert, forskare i urbana och regionala studier, KTH Peter Schmitt, docent i kulturgeografi, Stockholms universitet Richard Ek, universitetslektor i kulturgeografi, Lunds universitet Roger Andersson, senior professor i kulturgeografi, Uppsala universitet Rolf Johansson, professor emeritus i landskapsarkitektur, SLU Sandra Kopljar, biträdande universitetslektor i arkitektur, Lunds universitet Sara Borgström, biträdande lektor i hållbar stadsutveckling, KTH Sara Brorström, docent i företagsekonomi, Göteborgs universitet Staffan Schmidt, universitetslektor design i teori och praktik, Malmö universitet Sten Gromark, professor emeritus i arkitektur, Chalmers tekniska högskola Stig Westerdahl, professor i företagsekonomi, Malmö universitet Ståle Holgersen, universitetslektor i kulturgeografi, Uppsala universitet Susanne Urban, docent i sociologi, Uppsala Universitet Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö universitet Thomas Borén, docent i kulturgeografi, Stockholms universitet Tigran Haas, docent i urbana och regionala studier, KTH Wiktoria Glad, universitetslektor i teknik och social förändring, Linköpings universitet Örjan Svane, professor emeritus i hållbar stadsutveckling, KTH 17 oktober 2019 Debattartikel Fredrik Kopsch, universitetslektor i fastighetsvetenskap vid Lunds universitet: ”Skadliga hyresregleringen kan avvecklas på tio år” Repliker Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, KTH: ”Feltänkt om hyresregleringen” Marie Linder, förbundsordförande för Hyresgästföreningen: ”Ekonomiska skolboksteorier inte löser bostadsbristen” 87 företrädare för 21 bostads- och stadsutvecklingsrelaterade forskningsämnen vid 12 universitet och högskolor: ”Lyssna på forskningen – den visar avregleringens problem” Anders Nordstrand och Jörgen Mark-Nielsen, Sveriges allmännytta: ”Statliga subventioner till bostadsrätter förklarar ombildningarna” Slutreplik från Fredrik Kopsch: ”Inga motargument i sak från de 87 bostadsforskarna” ", "article_category": "other"}
{"id": 33520, "headline": "”Nej, jag tolkar inte Giotas forskning, jag citerar den”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 13/10. Jag har inte tolkat Joanna Giotas forskning över huvud taget. Det enda jag gjorde vara att citera henne ordagrant om den förändrade pedagogiken i den svenska skolan, skriver Isak Skogstad.", "article": "Min artikel om den naiva övertron på individen i det svenska skolsystemet väckte en intressant debatt om vilka idéer som ligger till grund för de symtom som i dag hämmar utvecklingen av det svenska skolväsendet. Ett sådant symtom som jag skrev om var den förändrade pedagogiken. Kort sammanfattat kan man bäst beskriva det som att undervisningen har gått från att ha varit starkt lärarcentrad till elevcentrerat. Som exempel på detta kan nämnas att data visar hur andelen individuellt arbete i skolan, alltså det som ofta går under namnet ”eget arbete”, nästintill fördubblades mellan 1960-talet och 2000-talet. Detta samtidigt som den lärarledda katederundervisningen minskade påtagligt. Mer nutida siffror, exempelvis från PISA 2015, visar att Sverige är ett av de länder där elevaktiva undervisningsmetoder är som vanligast. I min artikel citerade jag en mening från professor Joanna Giota, som tidigare har konstaterat att ”lärandet har blivit ett individuellt projekt”. Därefter gick jag vidare för att problematisera och ifrågasätta idén om individualiserat och elevcentrerat lärande. Detta då det finns mängder av internationell evidens som visar att just lärarens instruktioner är avgörande för elevernas inlärning. Giota har skrivit en replik i vilken hon anklagar mig för att ha misstolkat hennes forskning och att jag missbrukar hennes namn. Det är inte sant, och det av ett mycket enkelt skäl som framgår om man faktiskt läser min artikel: Jag har inte tolkat hennes forskning över huvud taget. Det enda jag gjorde vara att citera henne ordagrant om den förändrade pedagogiken i den svenska skolan. Om jag ska vara ärlig så är jag faktiskt inte särskilt intresserad av Giotas analyser av den förändrade undervisningen. Jag finner datan bakom tolkningarna mer intressant. Giota är dessutom en av de många svenska pedagoger som trycker på vikten av ”elevers lust att lära” samt att undervisningen bör utgå från elevernas intressen. Det vill säga den typ av skola som cementerar kunskapsklyftorna i samhället, som systematiskt gynnar medelklassens flickor samtidigt som den missgynnar socioekonomiskt svaga pojkar. Avslutningsvis vill jag påtala att om man vill anklaga någon för att missbruka ens namn och vantolka ens forskning är det bra om man först läser igenom texten man går till angrepp mot. Annars blir uppenbarligen risken stor att man vantolkar artikelns innehåll och missbrukar artikelförfattarens namn. 13 oktober 2019 Debattartikel Isak Skogstad, gymnasielärare och skribent: ”Skolans överdrivna fokus på individen har varit destruktivt” Repliker Joanna Giota, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet: ”Isak Skogstad tolkar min forskning fel” Slutreplik från Isak Skogstad: ”Nej, jag tolkar inte Giotas forskning, jag citerar den” ", "article_category": "other"}
{"id": 33540, "headline": "”Orimligt tvingas flytta bilen en gång per dygn”", "summary": "INSÄNDARE. Det är orimligt att bilar enligt trafikförordningen måste flyttas minst en gång per dygn. Lagen som skadar miljön och klimat borde ändras så att man får vardagar parkera mer än 24 timmar i sträck, skriver Fredrik Walentin.", "article": "När jag nyligen parkerade bilen i ett villaområde fick jag böter för att den varit parkerad i mer än 24 timmar. Eftersom jag sällan parkerar på detta vis får jag erkänna att jag inte visste om att man även i ett lugnt villaområde i utkanten av en medelstor svensk stad är tvungen att flytta bilen en gång per dygn. I trafikförordningen (1998:1276) 3 kap 49 a § står att ”fordon parkeras högst 24 timmar i följd på vardagar, utom vardag före sön- och helgdag”. Det är mitt ansvar som bilförare att vara uppdaterad på de regler som gäller i trafiken och böterna är befogade. Böterna väcker dock frågan om regeln är rimlig. Man kan se praktiska svårigheter för den bilägare som är bortrest (och kanske valt ett annat miljövänligt alternativ än bilen). En äldre och eller funktionsnedsatt kan ha svårigheter att orka flytta bilen dagligen, i synnerhet om den är översnöad. Min viktigaste fundering rör dock miljöaspekten. Det finns flera färska studier som har visat på att kallstarter ger mycket stora utsläpp. En amerikansk studie från 2016 visade att bilarna de första 30 sek efter kallstart gav lika mycket utsläpp som motsvarade 10-50 mils bilkörning. Enligt beräkningar av Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) från 2016 kommer mellan 50 och 70 procent av fordonstrafikens utsläpp av kolmonoxid, kolväten och partikelutsläpp från kallstarter. Motsvarande andelen av växthusgaserna koldioxid och kväveoxider är 7 procent. En lösning som framhålls av VTI är att använda motorvärmare. En annan lösning som undertecknad vill föreslå är att helt undvika att starta bilen och i stället nyttja cykel och kollektivtrafik. En viktig förutsättning är då att man inte ska riskera parkeringsböter när bilen står parkerad mer än ett dygn. Som medborgare vill jag att politiska beslut fattas på vetenskaplig grund då så är möjligt. Jag hoppas att statens egna beräkningar avseende kallstarter och forskningens allt tydligare slutsatser om klimatpåverkan kan ligga till grund för en förändring av trafikförordningen och möjliggöra att en bil tillåts vara parkerad väsentligt längre än 24 timmar. 19 oktober 2019 kl 05 Insändare Fredrik Walentin: ”Orimligt tvingas flytta bilen en gång per dygn” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33542, "headline": "”Risk att Sverige halkar efter ytterligare inom mobiltelefoni”", "summary": "DN DEBATT 19/10. Sverige är inte längre världsledande inom mobil teknologi. Därför är regeringens ambition att bli världsledande inom nästa generations mobilteknik, 5G, helt rätt. Men det räcker inte. Sverige måste i kommande beslut låta bli att undergräva den konkurrens som så framgångsrikt drivit på innovation hittills, skriver Haval van Drumpt, vd Tre Sverige.", "article": "Sverige är inte längre ledande inom mobil teknologi. Det finns oroande tecken på att vi kommer att halka ännu längre efter genom att begränsa konkurrensen inom 5G-utvecklingen. I oktober fattas ett beslut som riskerar att ta Sverige i fel riktning. Världen står inför ett tekniksprång. Nästa generations mobiltelefoni, 5G, byggs nu ut i rasande takt på många håll i världen. 5G är uppemot 100 gånger snabbare än 4G, men det är inte det viktigaste. Framför allt möjliggör tekniken fundamentalt nya tjänster, affärsmodeller och företag. Exakt hur det kommer användas vet vi inte än. När 3G lanserades spåddes att den ökade kapaciteten skulle användas för videosamtal. I stället kom den ökade överföringskapaciteten att användas till strömmande musik och video, och inte minst sociala medier. Teknikutvecklingen kan inte planeras fram, vi kan bara ge den bättre eller sämre förutsättningar. Vi vet att 5G är viktigt för nästa innovationssprång. Många av de kommande årens mest spännande tekniska framsteg, som självkörande bilar och fjärrkirurgi, blir möjliga med den nya tekniken. Den möjliggör mer effektiva produktionsflöden inom industrin med mindre svinn och färre fel. Samtidigt kommer 5G:s säkerhetsprotokoll, minimala fördröjning och väldigt höga hastighet att öppna för helt nya tillämpningar. Självkörande bilar klarar sig utan 5G, men kommer att bli mycket säkrare när bilarna automatiskt kommunicerar med varandra. 5G har inte bara mycket snabbare överföringshastighet än 4G, responstiden är också mycket snabbare. Om två bilar kör efter varandra på motorvägen och den första tvingas tvärbromsa är det viktigt att signalen hinner fram till bilen bakom i tid för att undvika en kollision. 5G-nätet är också mer energieffektivt. Det är förstås viktigt ur ett miljöperspektiv, men det är också en förutsättning för ”internet of things” (IOT), där sensorer kan klara sig många gånger längre utan att laddas än med dagens teknik. Det möjliggör så kallad massiv IOT, där mängder av sensorer som sänder små datamängder kommunicerar utan mänsklig inblandning. Många av de mest lovande tillämpningarna bygger på ett nätverk och innebär att staden i praktiken får sinnen. En gång i tiden var Sverige världsledande inom mobil teknologi. När 3G byggdes ut var Sverige längst fram. Vi hade inte bara snabba, stabila mobilnät utan också en hög grad fiberanslutning och många svenskar köpte relativt tidigt hemdatorer och kopplade upp sig mot internet. Den svenska startupscenen och teknikbolag som Spotify är en produkt av att Sverige varit väl positionerat och skapat ett gott innovationsklimat. Nu har vi tappat initiativet. I USA och Sydkorea finns redan 5G-nät med miljoner abonnenter. I Schweiz erbjuds 5G-tjänster i hela landet. Finland lanserade nyligen kommersiella 5G-tjänster. Att ligga i framkant av 5G-utvecklingen är ett uttalat mål för den svenska regeringen, liksom för grannländernas regeringar. Förra året enades de nordiska statsministrarna om att göra 5G till en prioritet. En handlingsplan togs fram för att bli världsledande inom att använda tekniken för att utveckla och digitalisera samhället. Det är en utmärkt ambition. När Nordiska ministerrådet nyligen kallade till möte för att följa upp arbetet konstaterades emellertid från branschen att det inte längre handlar om att bli ledande, utan om att begränsa skadan av att redan ha hamnat på efterkälken. Detta är mycket oroande. 5G är viktigt för Sverige. Att skapa rimliga förutsättningar för teknisk utveckling måste vara en prioritet. Det ser vi tyvärr inte att det är. I början av nästa år ska Sverige auktionera ut den plats i etern, spektrum, som krävs för att erbjuda 5G-tjänster. Post- och telestyrelsen (PTS) är den myndighet som avgör hur auktionen går till. I det förslag som PTS har skickat på remiss föreslås en modell som med all sannolikhet kommer att leda till att det så kallade 3,5 GHz-bandet, med de attraktiva 5G-spektrumbanden, delas mellan tre aktörer. I dag finns fyra aktörer på marknaden, som tillsammans har tre mobilnät. Två av våra konkurrenter har valt att bygga ett gemensamt nät. PTS föreslår att det ska vara möjligt att bjuda separat i auktionen, men fortsätta bygga ett gemensamt nät. Om spektrumauktionen konstrueras på det sätt som PTS föreslår kan en aktör tryckas ut från marknaden. Vi riskerar att Sverige endast har två mobilnät för 5G i stället för tre. Att bara ha två mobilnät skulle få allvarliga konsekvenser för samhällets sårbarhet, för konkurrensen och den svenska innovationskraften. Konkurrensverket varnar för att konsumentpriserna skulle drivas upp. Innovationstrycket kommer att minska. Sverige tvingas släppa ambitionen om att vara ledande inom mobiltelefoni. Nästa generations techföretag kommer att växa fram någon annanstans. I Finland, till exempel, där myndigheterna tillsett att samtliga operatörer fått tillgång till nödvändig mängd spektrum för att bygga konkurrenskraftiga nät, samtidigt som man säkerställde en rimlig ersättning till staten. För operatörerna finns starka skäl att agera, till exempel under budgivningen, för att utestänga en konkurrent från marknaden. Copenhagen economics har, på uppdrag av Tre, räknat på effekterna av att en operatör blir utan licens. En operatör som blir utan spektrumlicens kommer inte att ha möjlighet att erbjuda samma tjänster som konkurrenterna, och eftersom spektrumlicenserna gäller i 25 år blir effekterna långvariga. Det sammanlagda strategiska värdet av att exkludera en operatör från marknaden beräknas under licenstiden till 23–82 miljarder kronor. Konkurrensbegränsningen är juridiskt tveksam. EU-kommissionen har tidigare visat oro för hur konkurrensen i Sverige begränsas av nätsamarbeten. 5G är viktigt för Sverige och det svenska näringslivet. Det är viktigt för vår möjlighet att behålla och utveckla stora industriföretag, för att kunna driva upp nästa generations framgångsrika tech-startups och för att vara med och utveckla nya, spännande digitala tjänster från början. Den svenska regeringens ambition om att bli världsledande inom 5G är helt rätt. Men det räcker inte. Det är för sent för att Sverige ska kunna bli ledande inom införandet av mobil teknologi, åtminstone för den kommande generationens teknik. Men det är inte för sent för att hänga med i utvecklingen. Det kräver emellertid att Sverige prioriterar 5G-utvecklingen, gör nödvändiga investeringar, och framför allt inte undergräver konkurrensen som så framgångsrikt drivit på innovationen hittills. Lösningen är inom räckhåll. Det räcker med att titta på vårt grannland Finland. Där har reglerande myndigheter i god tid säkerställt att existerande operatörer har fått köpa spektrum och 5G-tjänster är redan kommersiellt lanserade. Det är viktigt att inte spektrumauktionen tar Sverige i motsatt riktning. 5G-auktionen • Nästa år ska 5G börja byggas ut i Sverige. I början av året ska utrymmet i etern, ”spektrum”, auktioneras ut. • Myndigheten Post- och Telestyrelsen (PTS) avgör villkoren för auktionen, som gäller frekvenser i 3,5 och 2,3 GHz-banden. Beslutet ska fattas under oktober 2019. • I dag finns tre 4G-nät: Telia, Net4Mobility (Telenor/Tele2) och Tre. • Det finns 14,3 miljoner mobilabonnemang (2018). Telia har störst marknadsandel (35,8 procent), följt av Tele2 (26,5), Telenor (17,9) och Tre (13,6). Dessa fyra aktörer står för cirka 95 procent av abonnemangen. • Fler DN-artiklar om 5G finns här.  19 oktober 2019 Debattartikel Haval van Drumpt, vd för mobiloperatören Tre Sverige: ”Risk att Sverige halkar efter ytterligare inom mobiltelefoni” ", "article_category": "other"}
{"id": 33562, "headline": "Forskare varnar: Ständig sommartid vore skadlig för hälsan", "summary": "I oktober varje år upphör sommartiden och vi ställer om klockan. Men den årliga tidsomställningen är på väg att slopas – och Sverige kan komma att få samma tid året runt. Sömnforskare varnar nu för det mest populära alternativet: att införa ständig sommartid i Sverige. Det skulle påverka folks hälsa negativt, menar de.", "article": "Om några dagar tar vi tillbaka den timme vi ”lånade ut” ett halvår tidigare. Den 27 oktober återgår Sverige till normaltid, eller vintertid som det populärt kallas. I stället för att klockan är 03.00 blir den plötsligt 02.00. Men det är oklart hur länge till vi kommer att behöva fundera på om vi måste gå upp en timme tidigare eller om vi kan ligga kvar i sängen en stund till. EU vill att de årliga tidsomställningarna slopas i alla medlemsländer – men tidigast om två år. Om det då blir ständig sommartid eller det vi kallar vintertid som kommer att gälla i Sverige är oklart. Politikerna i den svenska riksdagen har ännu inte bestämt sig hur de vill ha det. Svenska folket föredrar dock ständig sommartid. I alla fall enligt en undersökning som DN lät opinionsföretaget Ipsos göra 2018. Nära fyra av tio har den inställningen, jämfört med att tre av tio vill ha ständig vintertid eller normaltid. Flera sömnforskare menar nu att ständig sommartid skulle vara negativt för den svenska folkhälsan. Enligt dem kompenserar inte ljusare kvällar för att det blir mörkare på morgonen under en större del av året. – Morgonljuset är viktigt för vårt välmående, och vintermörkret gör oss mer trötta och sega. Med ständig sommartid blir det ju ännu mörkare på morgonen vilket kan leda till ökad risk för nedstämdhet och depression, säger sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt. I början av november går solen upp mellan klockan sju och halv åtta i större delen av landet. Med ständig sommartid skulle det dröja en timme ytterligare. Många på väg till skolan eller arbetet skulle då gå miste om det betydelsefulla morgonljuset. Och ännu dystrare skulle det bli fram till någon gång i slutet av februari och början av mars. Vintermörkret hämmar produktionen av hormonet serotonin som håller oss pigga och alerta. Samtidigt ökar melatoninnivån, vilket gör oss trötta. Läs också: Vintertid 2019 – allt du behöver veta Torbjörn Åkerstedt, senior professor vid Karolinska institutet och professor emeritus vid Stockholms universitet, är en av landets ledande forskare om sömn och stress. Han ingår i en grupp som fokuserar på stress, sömn och återhämtning och då särskilt på sömnens roll för trötthetsregleringen. – Det finns inga studier på området som visar vilka effekter det ena eller andra har. Personligen tycker jag att det mesta talar för ständig normaltid, eller vintertid, om vi måste välja. Sommartid året om skulle kunna få negativa effekter på folkhälsan, säger Torbjörn Åkerstedt. Han menar att om vi ska införa permanent sommartid i Sverige behövs en testperiod på kanske två–tre år för att noggrant kunna följa upp följderna. – I Sydeuropa har man inte samma problem med mörkret och förespråkar då ständig sommartid, vilket innebär att det är ljust längre på kvällarna. Jag kan tänka mig att det blir olika inom EU beroende på var länderna ligger i Europa – om de får välja fritt. Forskaren Jonathan Cedernaes studerar dygnsrytm och sömn vid Uppsala universitet och vid Nortwestern university i Chicago. Även enligt honom är ständig normaltid, det vill säga vintertid, att föredra. Införande av permanent sommartid skulle försena våra dygnsrytmer, påpekar Jonathan Cedernaues. Mindre solljus tidiga morgontimmar och mer solljus på kvällen kan lura hjärnan att tro att vi kan lägga oss senare – trots att vi troligen har samma arbetstider, framhåller han. För dem med friare scheman behöver detta inte vara något problem, men för alla som måste gå upp tidigt kan det vara påfrestande. – För de som är kvällstyper, det vill säga har en sen dygnsrytm av biologiska skäl, är permanent sommartid ännu mer problematisk. Deras dygnsrytm hamnar nämligen lättare ur fas, säger Jonathan Cedernaes. Särskilt om de får mindre ljus på morgonen, eftersom ljuset tidigarelägger vår rytm, och i stället får mer ljus kvällstid som kan försena dygnsrytmen. – Detsamma gäller ungdomar som av biologiska skäl i genomsnitt är kvällstyper, vill gå upp senare och lägga sig senare. – Detta är alltså ingen ”lathet” som många kanske tror, utan om att den biologiska klockan är senare hos vissa, särskilt i tonåren, säger Jonathan Cedernaes. Förra året gjorde den statliga myndigheten Statskontoret en kartläggning av den nuvarande tidsomställningens effekter. Den tydde på att folkhälsan påverkas på flera sätt. Övergången till sommartid leder till ljusare eftermiddagar och kvällar, vilket kan öka viljan till fysisk aktivitet utomhus. När exponeringen för dagsljus ökar under sommarhalvåret har det positiva hälsoeffekter för stora grupper, enligt kartläggningen. Under vinterhalvåret innebär den nuvarande normaltiden, eller vintertiden som är det populära uttrycket, en betydligt större tillgång på dagsljus under morgonen och förmiddagen. Enligt sömnforskarna är dagsljus viktigt för människans så kallade cirkadiska rytm, och störningar i denna ökar bland annat risken för depression hos vissa, skriver Statskontoret. Med permanent sommartid skulle till exempel Stockholm få nästan 150 färre timmar med dagsljus före klockan 10 under vinterhalvåret, än vid ständig vintertid. Statskontoret konstaterar i sin rapport att både permanent vintertid och permanent sommartid skulle medföra negativa effekter för folkhälsan jämfört med dagens situation. I juni i år fick EU:s transportministrar en genomgång av läget när det gäller vilken tid som ska gälla i Europa framöver. På mötet framom det att alla medlemsstater vill skapa ett eget beslutsunderlag och noggrant studera konsekvenserna. Det finns inget färdigt beslut om en förändring i EU:s nuvarande lagstiftning, utan det pågår fortfarande förhandlingar. Den svenske infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) har tidigare sagt att de flesta svenskar gissningsvis skulle vilja ha sommartid permanent. – Om det skulle bli aktuellt vill regeringen se en bred förankring och uppslutning i riksdagen innan Sverige tar ställning till förslaget om att avskaffa tidsomställningar. Och, om det blir aktuellt, vilken normaltid som ska gälla framöver. För att undvika ett lapptäcke av tidszoner är det viktigt att medlemsländerna i EU arbetar tillsammans i denna fråga, säger Tomas Eneroth. I länder som Danmark, Finland och Nederländerna visar undersökningar att en majoritet av invånarna vill ha permanent vintertid. Arne Lowden, sömnforskare vid Stressforskningsinstitutet, är mycket kritisk till tanken på att införa ständig sommartid i Sverige. Även han säger att minskat morgonljus under vintern skulle leda till rubbad dygnsrytm och sömnstörningar. – Det är oansvarigt att som en del svenska politiker förespråka ständig sommartid, något som aldrig förekommit här i landet. Jag förstår om man vill anpassa sig till övriga Europa. Men då borde i alla fall ständig sommartid provas under en tid för att sedan noggrant utvärderas, säger Arne Lowden. Därför finns sommartid Sverige införde normaltid i slutet av 1800-talet, då hela landet fick samma tid – till skillnad från tidigare då tiden kunde variera från stad till stad. När man i dagligt tal pratar om vintertid är det normaltid man menar. Sommartiden är en tillfällig avvikelse från normaltiden, och blev ett fast återkommande inslag i Sverige 1980. Sommartid infördes på försök i Sverige och flera andra länder 1916. Tanken var att spara energi, som var en bristvara på grund av första världskriget. Man ville utnyttja dagsljuset och få fler ljusa timmar när folk var vakna och därmed minska behovet av elektrisk belysning. Bönderna protesterade och försöket upprepades inte i Sverige.  Detta har EU beslutet ¦ I nuläget går de 28 EU-länderna gemensamt över till sommartid varje vår och återgår till normaltid på hösten. Samtidigt tillhör länderna tre olika tidszoner. ¦ EU-kommissionen har föreslagit att de säsongsbaserade tidsomställningarna ska avskaffas. Europaparlamentet beslutade i ett första skede att bifalla förslaget, och det ska genomföras 2021. ¦ Däremot har ännu inte rådet, det vill säga de olika medlemsstaterna, fattat något beslut. Eftersom rådet och Europaparlamentet beslutar gemensamt i denna fråga behöver rådet nå en överenskommelse innan en eventuell förhandling med Europaparlamentet kan inledas. Det är därför oklart när förändringen blir av. ¦ Tanken är att länderna i EU ska bestämma vilken tid de vill ha: evig sommartid eller evig vintertid.  ", "article_category": "other"}
{"id": 33585, "headline": "”Svensk socialdemokrati bör ge turkiska oppositionen stöd”", "summary": "DN DEBATT 15/10. Nu krävs en idépolitisk mobilisering för att bemöta och på sikt besegra den turkiska högernationalism som blivit ett gränsöverskridande hot. De socialdemokratiska partierna CHP och HDP kan fungera som en hävstång för fred och demokrati. Men de behöver vägledning och ideologisk uppmuntran från socialdemokrater i Europa, skriver Turkietkännaren Halil Karaveli.", "article": "Auktoritär, militaristisk högernationalism har präglat Turkiet sedan landets tillkomst för snart hundra år sedan. I dag har denna militaristiska högernationalism också blivit internationellt destabiliserande. Sverige har liksom flera andra länder markerat kraftigt mot den turkiska attacken mot Rojava, den självstyrande kurdiska regionen i nordöstra Syrien. Utrikesminister Ann Linde har fått riksdagens godkännande att verka för att EU inför ett vapenembargo mot Turkiet. Frankrike och Tyskland har redan stoppat vapenförsäljningen till Turkiet. Men sanktionerna kommer inte att ändra Turkiet. Tvärtom, den turkiska regeringen svarar att den kommer att hämnas sanktionerna. Det är i alla händelser uppenbart att man inte tänker vika sig för internationella påtryckningar och avbryta invasionen. Akut måste givetvis ändå allt göras för att förhindra att en ännu större humanitär katastrof utvecklas i nordöstra Syrien. Men därutöver krävs det en långsiktig, idépolitisk mobilisering för att bemöta och på sikt besegra den turkiska högernationalism som blivit ett gränsöverskridande hot. Den turkiska utmaningen är i själva verket ideologisk, och Sverige och svensk socialdemokrati måste anta denna utmaning. Motvikten till den auktoritära och militaristiska högernationalismen i Turkiet är en demokratisk vänster. Den består av det pro-kurdiska och officiellt demokratiskt socialistiska Folkens demokratiska parti, HDP, och delvis också av det officiellt socialdemokratiska Republikanska folkpartiet, CHP, det ledande oppositionspartiet. Svensk socialdemokrati har goda relationer med HDP, och har tidigare haft det med CHP. Historiskt har vänstern i Turkiet varit svårt förtryckt. Landets rådande politiska och ekonomiska system sjösattes av militärdiktaturen på 1980-talet. Under 1970-talet hade den turkiska socialdemokratin, vars ledare Bülent Ecevit var inspirerad av svensk socialdemokrati, och arbetarrörelsen haft ett starkt uppsving, vilket utlöste en våldsam motreaktion från paramilitära högermiliser med band till staten och från militären. Den påföljande militärkuppen 1980 krossade vänsterkrafterna och juntan upphävde alla fackliga rättigheter. Turkiets arbetare saknar än i dag grundläggande fackliga rättigheter och några möjligheter till facklig-politisk samverkan finns över huvud taget inte. Men den breda vänstern är också försvagad och politiskt förlamad av sin splittring i synen på den kurdiska frågan. Nationalismen splittrar turkisk och kurdisk arbetarklass. Inte desto mindre har de socialdemokratiska partierna CHP och HDP potentialen att på sikt bli en motkraft mot högernationalismen och fungera som en hävstång för fred och demokrati. Men för att det ska bli möjligt behöver de få handfast vägledning och ideologisk uppmuntran från socialdemokrater i Europa. Det gäller i synnerhet det Republikanska folkpartiet, CHP, som har svårt att frigöra sig från nationalismen. HDP:s förre partiledare Selahattin Demirtas, som är fängslad sedan 2016, anklagad för ”terrorism”, sträckte innan han greps ut handen till CHP och efterlyste bildandet av en progressiv folkfront för jämlikhet och broderskap. Endast så kan vi besegra fascismen, förklarade han. Stödet från HDP var avgörande för utgången av lokalvalet tidigare i år i Istanbul som blev en stor och symboliskt betydelsefull seger för oppositionen. CHP:s kandidat kunde vinna tack vare Demirtas uppmaning från fängelset till HDP:s väljare att rösta på honom. Men CHP-ledningen har hittills skytt allt öppet och organiserat samarbete med HDP. Man vet att det dels skulle utmana partiets nationalistiska falang, men att det framför allt skulle föranleda straffåtgärder från regimen. Redan det faktum att CHP får öppet stöd av HDP har föranlett företrädare för regimen att kräva att CHP:s partiledare Kemal Kilicdaroglu åtalas för samröre med ”terrorister.” Republikanska folkpartiet tvingas därför gå en svår balansgång. CHP röstade således ja i parlamentet till att tillåta invasionen av den självstyrande kurdiska regionen i Syrien, men förklarade att man gjorde det motvilligt. Det faktum att det officiellt socialdemokratiska CHP har en stark nationalistisk ådra har lett till att partiet internationellt blivit i stort sett isolerat. Det är en isolering som måste brytas. Svensk socialdemokrati skulle göra en viktig insats om den återknöt de historiska banden med det Republikanska folkpartiet, och bidrog till att skapa förutsättningar för ett närmande mellan de progressiva krafterna bland turkar och kurder. Konkret behöver CHP – som enligt de senaste opinionsmätningarna har stöd av närmare 30 procent av väljarna – bistånd med att formulera ett socialdemokratiskt, ekonomiskt och socialt alternativ som skulle kunna rycka undan grunden för högernationalismen. En konsekvens av den nyliberala ordning som rått i Turkiet de senaste fyrtio åren är att det socialdemokratiska tänkandet förtvinat, och att det blivit svårt för även socialdemokratiska företrädare att ens föreställa sig att det skulle kunna finnas något alternativ till den arbetarfientliga ordningen. Samtidigt har dock klyftorna ökat dramatiskt, och behovet av ett socialt sinnat alternativ har blivit skriande. Under Recep Tayyip Erdogans tid vid makten, sedan 2003, har den rikaste 1 procenten av befolkningen ökat sin andel av landets samlade förmögenhet med 43 procent, och den äger i dag 54 procent av den nationella förmögenheten. Det är också därför som den turkiska regimen har ett intresse av att odla högernationalismen. Liksom på andra håll, i Europa och i USA, tjänar högernationalismen även i Turkiet till att leda bort uppmärksamheten från de sociala klyftorna, fördjupa den etniska splittringen inom arbetarklassen, och kommer på sikt endast att kunna bekämpas med ett socialt vänsteralternativ. Svensk socialdemokrati kan – och borde – spela en liknande roll i dag som när den bistod de socialdemokratiska partierna i Portugal, Spanien och Grekland på 1970-talet och bidrog till att dessa länder kunde bryta med sina konservativa, auktoritära arv. Att det är en annan tid i dag, då det är högernationalismen och inte socialdemokratin som har vind i seglen, gör det desto mer angeläget att anta den ideologiska utmaning som Turkiet representerar. 15 oktober 2019 Debattartikel Halil Karaveli, journalist och författare, Turkietkännare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik: ”Svensk socialdemokrati bör ge turkiska oppositionen stöd” Repliker Johan Hassel, internationell sekreterare, Socialdemokraterna, och Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center: ”Vi har regelbundna kontakter med turkiska CHP och HDP” ", "article_category": "other"}
{"id": 33618, "headline": "”Trump lockar rasister genom att hylla vikingar”", "summary": "INSÄNDARE. USA:s president Donald Trump lockar rasister genom att hylla vikingar samma dag som afrosvenskar minns slaveriets avskaffande på svenskkolonin Saint Barthélemy, skriver kulturantropologen Ryan Skinner.", "article": "Det finns ett mått av ironi – eller rentav kränkning – i det faktum att USA:s president under gångna veckan firat den 9 oktober som ”Leif Erikson-dagen” som en hyllning till ”den legendariska vikingen och hans besättning” – samma dag som afrosvenskar och deras allierade gick samman för att minnas slaveriets avskaffande på svenskkolonin på Saint Barthélemy 1847. Då spelade Sverige en aktiv roll i den transatlantiska slavhandeln. På ytan verkar de två företeelserna förenas främst genom att båda förmodas gå den svenska allmänhetens uppmärksamhet förbi. Vad mer har den medeltida isländska upptäcktsresanden gemensamt med den mera sentida trafiken av afrikanska människoliv på den lilla svenskön i Karibien? Den röda tråden är rasism. Institutionaliserad vit överhöghet tog sin början i och med avskaffandet av slaveriet på 1800-talet och var instrumentell i uppbyggnaden av nya förtryckarregimer: Europas kolonisation av Afrika, Jim Crow-lagarna i USA och apartheid i Sydafrika för att nämna några. Syftet var att rättfärdiga och vidmakthålla den vita hegemonin i världen. Vid 1900-talets början studerades den ”nordiska rasen” av rashygieniker, bland annat vid Statens rasbiologiska institut i Uppsala, som en förlaga för vit rasrenhet och överlägsenhet. För egen del påminns jag om den afroamerikanske författaren Langston Hughes essä från 1926 om ”Rasberget” (”The racial mountain” på engelska), ett begrepp han myntade om rashierarkin i det amerikanska samhället. Han beskrev det som ett förkastligt monument till överlägsenheten i ”nordiskt uppförande, nordiska ansikten, nordiskt hår [och] nordisk konst.” Att minnas Sveriges roll i slavhandeln är att dra uppmärksamhet till de bestående effekterna av sådan rashierarki, bland annat gisslet med afrofobi i Sverige. I skarp kontrast – och i ljuset av denna mörka historia – förefaller Donald Trumps firande av ”Leif Erikson-dagen” den 9 oktober enbart vara ett rasistiskt lockrop. De amerikanska banden med ”vikingarnas fosterland” firas samtidigt som nutida murar mot icke-vita människor vid våra gränser befästs. DN Åsikt 11 oktober 2019 kl 15 Insändare Ryan Skinner: ”Trump lockar rasister med att hylla vikingar” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33642, "headline": "”Fåniga Facebook-inlägg räddar inga liv”", "summary": "INSÄNDARE. I dag är det världsdagen för psykisk hälsa. Det är ingen temadag som kan jämföras med kanelbullens dag. Den här dagen handlar om liv, och vi räddar inga liv med att sitta och dela fåniga bilder på Facebook, skriver Staffan Nylund.", "article": "I dag, torsdag den 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa (World mental health day) som uppmärksammas över hela världen. Det är fantastiskt fint och bra på alla sätt att det ens finns en dag som enbart är ägnat åt ett av vår tids största, om inte det absolut största, samhällsproblem. Men jag blir ändå kluven inför alla dessa eviga dagar då alla plötsligt låtsas bry sig genom att dela bilder och inlägg på sina sociala medier. Det blir ett jippo av det hela och många försöker nå uppmärksamhet genom att visa att dom kanske bryr sig, fastän målet egentligen är att få fler följare och massvis med likes. För även om vi varje år har en specifik dag då psykisk ohälsa lyfts fram mer än någon annan dag på hela kalenderåret är det ju fortfarande inte tillräckligt bra. Självmorden ökar trots att vi är många som jobbar för att få bort tabun och stigmat kring psykisk ohälsa. Folk mår allt sämre och är mer stressade än någonsin förut. Sjukskrivningar för utmattningssyndrom, utbrändhet och utmattningsdepressioner ökar lavinartat, och allt fler klarar helt enkelt inte av att vistas i det sjuka samhälle vi lever i. Vi är inte skapta för att klara av den mängd stress, press och krav som vi utsätts för varje dag. Den som av någon outgrundlig anledning ändå tycks stå ut med denna påfrestning måste vara någon slags superhjälte. Det ska inte gå att kunna prestera på den nivå som samhället i dag kräver av oss sköra och sårbara individer utan att i något skede krascha. Men ändå är det tyvärr exakt så som verkligheten ser ut. Sen när man väl ligger ner på marken och mår psykiskt dåligt borde man därtill ha kraften att kämpa och stå på sig för att ha en chans att kanske få den hjälpen som man behöver. Om man inte har förmågan eller orken att göra det så är risken stor att man tvingas vänta väldigt länge innan man får hjälp, eller så får man ingen hjälp alls. Hör ni hur dumt det låter? Det räcker alltså inte med att man har kapitulerat, ligger ner på marken i det djupaste mörkret och tror att allt är över. Man kämpar för att orka leva, för man vill inte dö, men samtidigt så vet man inte hur länge det kommer att hålla. I det här skedet av livskrisernas livskriser förväntas man alltså kämpa och kriga för sin rätt att få hjälpen som räddar livet på en. Jag blir så oerhört förtvivlad, ledsen och arg när jag skriver den här texten. Jag önskar att det jag skriver skulle vara aningen förstärkt eller dramatiserat. Att verkligheten kanske ändå inte är såpass dyster som jag vill få den att se ut. Men jag är rädd för att verkligheten kan vara ännu värre än det jag beskriver, för så illa är det i vissa fall. Det är inte konstigt att vi mår dåligt och att många tar livet av sig för att dom inte orkade kämpa längre. De insåg någonstans på vägen att det inte längre var någon idé att ens försöka, och tyvärr så hade dom ju till viss del rätt – hur tragiskt det än låter. Tänk att det verkligen får gå till så här. Hur sjukt är inte det? Vi måste alla bli bättre på att prata om allt som är fel när det kommer till psykiatrin och psykvården. Det räcker inte med att skriva eller dela ett inlägg bara för att det råkar finnas en dag då man borde uppmärksamma psykisk ohälsa. Det här är ingen temadag som kan jämföras med kanelbullens dag. Den här dagen handlar om liv, och vi räddar inga liv med att sitta och dela fåniga bilder på Facebook. Gör något vettigt i stället. Prata med den där kompisen som du inte har träffat på länge. Fråga hur dina familjemedlemmar och bekanta mår. Om någon snabbt svarar att allt är bra så fråga en gång till. Det är inte alltid okej fastän någon säger att det är så. Vi måste våga ställa fler och djupare frågor, ta upp tunga och känsliga ämnen i stället för att snabbt gå över till någon ytlig konversation om ingenting alls. Människor som mår allra sämst är även de som är mästare på att utåt sett inte visa några som helst tecken på att något skulle vara fel. Jag menar, det är sällan man inte blir förvånad och chockad när man nås av nyheten att någon begått självmord. Den absolut vanligaste reaktionen måste väl ändå vara ”hen var den sista jag trodde skulle kunna göra något sånt” och ”det fanns inga tecken på att hen skulle göra det här, hen som alltid var så glad”. Skenet bedrar, så är det bara. Så i stället för att i blindo gå runt i tron på att alla i din närhet mår ”helt okej” och ”aldrig skulle kunna göra något sånt” vore det kanske en god idé att på riktigt börja prata om dessa ämnen helt öppet. Våga fråga om någon du känner exempelvis har eller haft självmordstankar. Det är i slutändan frågorna som dessa som faktiskt gör skillnad på riktigt. Det kan i bästa fall rädda liv. DN Åsikt 10 oktober 2019 kl 05 Insändare Staffan Nylund: ”Fåniga Facebook-inlägg räddar inga liv” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33647, "headline": "”Fler vindkraftverk leder till sämre miljö”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. I Sverige är det kärnkraftverken som kommer att få mindre drifttid när vindkraften byggs ut. Det öppnar dörren för gaskraftverk, och även om dessa avlastas av vindkraft går det inte att bortse ifrån att de släpper ut koldioxid, skriver Erik Sandström, civilingenjör.", "article": "Svar till P G Hånell (”Bygg mer vindkraftverk i södra Sverige”, DN 8/10). Det svenska elkraftsystemet började byggas upp i början av 1900-talet. Det byggdes redan från början med smarta kraftverk, som anpassar kraften efter behovet. De gör detta genom att känna av frekvensen i kraftsystemet. Minskar frekvensen från fastställda 50 svängningar i sekunden (50 Hertz) så ökar verken kraften automatiskt. Ökar i stället frekvensen så minskar verken på kraften. Större variationer som mellan sommar och vinter styrs manuellt. Kraftsystemet fungerar alltså som en vanlig cykel. Börjar det gå långsamt får man trycka på med mer kraft, börjar det gå för fort tar man i mindre. Att detta fungerar beror i grunden på att kraften skapas ur yttre energilager som kraftverksdammar, uran eller fossila bränslen. Vindkraftverk saknar energilager och kan därför inte användas till att tillfredsställa ökade behov av elkraft. Däremot kan de tillfälligt avlasta smarta kraftverk. Om dessa är baserade på fossila bränslen så medför vindkraften en miljönytta. När fossilverkens drifttid minskar släpps det förstås ut mindre koldioxid i atmosfären. Även om vindkraften egentligen inte bidrar till att tillfredsställa behovet så ger den alltså en miljönytta i ett kraftsystem baserat på fossileldade kraftverk. I Sverige är det kärnkraftverken som kommer att få mindre drifttid när vindkraften byggs ut. Kärnkraftens ekonomi bygger på att långa drifttider med låga marginalkostnader kompenserar för dyra investeringar. Ekonomin talar alltså för att kärnkraften avvecklas när vindkraften byggs ut. Kärnkraften måste då ersättas av andra smarta kraftverk som har så låga investeringskostnader att de är lönsamma även med korta drifttider. Det är dessa nya smarta kraftverk som vindkraften kommer att avlasta efter omställningen. Det som passar bäst in ekonomiskt är gaskraftverk. Även om dessa avlastas av vindkraft och alltså får relativt korta drifttider går det inte att bortse ifrån att de släpper ut koldioxid i atmosfären. Vindkraften driver alltså på i en omställning, som leder till ökade utsläpp, när man ser på det svenska kraftsystemet som en helhet. Den paradoxala slutsatsen är att en fortsatt utbyggnad av vindkraft, som i sig är miljövänlig, kommer att leda till en försämring av miljön. ", "article_category": "other"}
{"id": 33657, "headline": "”3.000 bostadsrättsföreningar utsatta för ekobrott på fem år”", "summary": "DN DEBATT 9/10. Vår nya rapport visar att 3.000 bostadsrättsföreningar drabbats av ekonomisk brottslighet under de senaste fem åren. Något som svenska myndigheter helt saknar kännedom om. Bostadsrättsföreningarnas skydd måste skyndsamt ses över för att värna de 1,7 miljoner svenskar som bor i dem, skriver Oskar Öholm och Johan Flodin, Fastighetsägarna Stockholm.", "article": "I dag presenterar Fastighetsägarna en rapport med unika uppgifter om bostadsrättsföreningarnas utsatthet för ekonomisk brottslighet. Den visar att bostadsrättsföreningars skydd mot att drabbas av ekonomisk brottslighet är svagt. Det finns många risker och sårbarheten för att utsättas för brott är stor. I rapporten framkommer det att 3.000 bostadsrättsföreningar, vilket betyder omkring 113.000 hushåll, har drabbats av ekonomisk brottslighet under de senaste fem åren. Det här är en omfattning som svenska myndigheter helt saknar kännedom om. Därför behöver bostadsrättsföreningars skydd skyndsamt ses över för att värna de 1,7 miljoner svenskar som bor i dem. Vi har i några uppmärksammade fall den senaste tiden sett hur illa det kan gå. I bostadsrättsföreningen Ida i Malmö har uppskattningsvis 250 miljoner kronor förskingrats under två års tid. I dag har föreningen små förhoppningar om att få tillbaka den summan. I ett annat fall har en bostadsrättsförening kapats genom juridiska personers ägande i föreningen som därigenom kontrollerar hela styrelsen. Föreningen har i dag en katastrofal ekonomi och de boende saknar till och från både uppvärmning och varmvatten. I båda fallen har bostadsrättsinnehavarna sett värdet på sina lägenheter sjunka drastiskt. Utöver dessa uppmärksammade fall finns det också flera domar runtom i Sverige där föreningar har blivit av med miljonbelopp genom grov ekonomisk brottslighet. I rapporten, som på vårt uppdrag har tagits fram av Sweco, har en omfattande telefonundersökning gjorts till bostadsrättsföreningar. I den svarar 12 procent, motsvarande 3.000 bostadsrättsföreningar och 113.000 hushåll, att de någon gång under fem senaste åren har utsatts för ekonomisk brottslighet. Lika oroväckande är att så mycket som var fjärde bostadsrättsförening inte säger sig veta om de utsatts för ekonomisk brottslighet i eller mot föreningen. När den ursprungliga lagstiftningen som etablerade bostadsrättsföreningen som boendeform tillkom i början av 1900-talet, var förebilden olika former av konsumentkooperativ och de demokratiskt styrda folkrörelserna. Den bärande idén var att bostadshuset skulle ägas gemensamt och drivas av en boenderepresentativ styrelse, med god inblick för medlemmarna i föreningens ekonomi och drift. Med den kooperativa tanken i grunden bygger mycket av bostadsrättsföreningens beslutsfattande, kontroll och ansvarsutkrävande på att medlemmarna engagerar sig. I den bästa av världar innebär detta att den interna kontrollen blir så stark att möjligheten att begå brott i eller mot föreningen blir mycket liten. Problemet med dagens lagstiftning är att det frivilliga engagemanget från de boende i princip är den enda kontrollfunktionen för att upptäcka brott i eller mot bostadsrättsföreningar. Det är en utmaning som förstärks av det i många bostadsrättsföreningar i dag finns ett svagt engagemang från de boende i föreningens göromål. Det innebär att ett i grunden svagt skyddsystem i fler fall saknar sin viktigaste del, det frivilliga granskandet. Föreningstämman är bostadsrättsföreningens högsta beslutande organ och den viktigaste instansen för att granska och kontrollera föreningens ekonomi. Tyvärr lockar stämman i allmänhet få deltagare, vilket ökar sårbarheten eftersom det är under dessa möten som styrelsen utses och andra centrala beslut för föreningens ekonomi fattas. Även bland ledamöter i bostadsrättsföreningars styrelse är engagemanget ofta lågt. Svagt engagemang i styrelsen hotar kvaliteten i beslut, uppföljningar och andra rutiner som tillhör styrelsearbetet. En annan konsekvens av svagt engagemang är bristande kontinuitet i styrelsen. Det är inte ovanligt att en styrelseledamot mer eller mindre motvilligt och pliktskyldigt tjänstgör i styrelsen under endast ett år, för att sedan bytas ut. Styrelsen förmår därmed inte att skaffa sig ett ”institutionellt minne”, med en känsla för kostnadsbilden över tid, erfarenheter från upphandlingar med mera. Detta medför att att sårbarheten för att utsättas för brott och oegentligheter ökar. Det framgår av rapporten att svenska myndigheter i dag saknar en samlad kunskapsbild om förekomsten av ekonomisk brottslighet i bostadsrättsföreningar. Varken Brå, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Polisen eller Bolagsverket kan svara på hur utbrett problemet är. Det pågår heller ingen kartläggning eller preventivt arbete för att öka förståelsen och stävja ekonomisk brottslighet mot bostadsrättsföreningar inom Myndighetssverige i dag. Samtidigt utgör bostadsrättsföreningar en väsentlig del av den svenska bostads- och fastighetsmarknaden, och därmed samhällsekonomin. Det säljs bostadsrätter för drygt 200 miljarder kronor per år, och bostadsrättsföreningar omsätter sammanlagt omkring 120 miljarder kronor årligen. Stora ekonomiska värden kombinerat med en stor sårbarhet mot ekonomisk brottslighet är alltså ett problem för både bostadsrättsföreningen, dess medlemmar och i förlängningen för hela samhället. För att öka skyddet för bostadsrättsföreningar och i förlängningen alla de människor som har gjort sin livs största affär genom att köpa en bostadsrätt, efterlyser Fastighetsägarna följande: • Relevanta myndigheter måste skyndsamt ges i uppdrag att kartlägga förekomst och sårbarhet när det gäller ekonomisk brottslighet i bostadsrättsföreningar, samt utreda behov av eventuell ny lagstiftning. • Regelverket för revision i bostadsrättsföreningar bör ses över i ljuset av risken för ekonomisk brottslighet i och mot föreningarna. • Nya regler för redovisning och underhållsplanering i bostadsrättsföreningar samt krav på nyckeltal i årsredovisningen bör införas för att göra det lättare att bedöma föreningarnas ekonomiska ställning. • Förbättra kunskapsläget för bostadsrättsinnehavare om vilka skyddsregler som finns redan i dag. Konsumentverket eller Bolagsverket bör få i uppdrag att ge information. Tillsammans med myndigheter och politiker behöver vi nu ta ett krafttag för att skydda Sveriges bostadsrättsföreningar, och alla de människor som i många fall har gjort sitt livs viktigaste affär genom sitt köp av sin bostadsrätt. Utan ett starkt skydd riskerar vi fortsatt se stora ekonomiska förluster med efterföljande personliga tragedier i Sveriges bostadsrättsföreningar. Rapporten • Rapporten ”Brf:ers sårbarhet för ekonomisk brottslighet – motståndskraft och exponering” har tagits fram av Sweco på uppdrag av Fastighetsägarna Stockholm. • Den bygger på domar, registerdata och intervjuer med sakexperter, branschaktörer och bostadsrättsföreningar. • Rapporten visar att 12 procent av alla bostadsrättsföreningar har utsatts för ekonomisk brottslighet minst en gång de senaste fem åren. Den visar också att sårbarheten för ekonomisk brottslighet är hög men att kunskapen om brottsligheten är låg. 9 oktober 2019 Debattartikel Oskar Öholm och Johan Flodin, Fastighetsägarna Stockholm: ”3.000 bostadsrättsföreningar utsatta för ekobrott på fem år” ", "article_category": "other"}
{"id": 33671, "headline": "”Halva EU-budgeten måste gå till klimatsatsningar”", "summary": "DN DEBATT 8/10. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tillsammans med föreslagna klimatkommissionären Frans Timmermans utlovat ett reformpaket för klimatet, en ”Green deal”. Men risken är stor att paketet inte kommer att innehålla vad som krävs för en grön och rättvis omställning, skriver Alice Bah Kuhnke (MP) och Pär Holmgren (MP).", "article": "Vi har bara några få år på oss att göra det som krävs för att nå Parisavtalet. Den tillträdande EU-kommissionen har ett avgörande ansvar. Lyssnar man på FN:s klimatpanel är detta den sista kommissionen som har möjlighet att uppfylla avtalets åtaganden. Det som krävs är en total omläggning av politik, energi och ekonomi. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tillsammans med den föreslagna klimatkommissionären Frans Timmermans lovat att presentera ett stort reformpaket för klimatet, en så kallad ”Green deal”. Vi gröna har länge arbetat för en sådan reform. Men trots att idén lanserades av vår partigrupp ser vi med stor oro på vad som hittills presenterats av EU-kommissionen. Det finns en betydande risk för att kommissionens förslag inte kommer att innehålla vad som krävs för en grön och rättvis omställning. I dag tisdag har EU-parlamentet en utfrågning av den tilltänkta klimatkommissionären Frans Timmermans. Vår gröna partigrupp kan bli avgörande för om han och von der Leyens kommission ska kunna tillträda. Vi arbetar gärna konstruktivt med honom men vårt stöd kräver ett verkligt klimatansvar. Inför dagens utfrågning ställer vi gröna därför följande krav på en ”Green deal”: 1 Tillräckliga utsläppsmål i närtid. Frans Timmermans har fått i uppdrag att införa en ny klimatlag, med målet att EU ska bli koldioxidneutralt till 2050. Det är ett välkommet steg men inte tillräckligt. Målet till 2050 har fått berättigad kritik för att signalera att vi fortsatt kan släppa ut växthusgaser i flera decennier till. I själva verket är det avgörande att utsläppen minskar rejält de närmaste tio åren för att Parisavtalet ska kunna uppnås. Att fokusera på ett mål som ligger 30 år in i framtiden avleder uppmärksamheten från den politik som behövs nu. Vi kan inte vänta med att reformera EU:s utsläppshandel, långtidsbudgeten och jordbrukspolitiken. Dessa instrument måste bli kompatibla med Parisavtalet redan under denna mandatperiod. Det är därför avgörande att ett ambitiöst mål till 2030 ingår i klimatlagen. Den nya kommissionen har uttalat en ambition om att minska utsläppen med 40–55 procent till 2030. Detta är en förbättring men inte i linje med Parisavtalet, som alla EU:s länder har lovat att uppfylla. För att ha en möjlighet att stanna under två graders global uppvärmning krävs sannolikt utsläppsminskningar på minst 65–80 procent till 2030, jämfört med 1990. De som tycker att våra krav är för ambitiösa är välkomna att granska de koldioxidbudgetar som tas fram av experter på området och förklara hur de räknar fel. Annars blir de partier som står bakom Ursula von der Leyen svaret skyldiga över varför man i praktiken överger Parisavtalet och skjuter över ansvaret på kommande generationer. 2 Satsa hälften av EU-budgeten på klimat. Det borde vara självklart att en ”Green deal” innebär betydligt höjda anslag till klimat i EU:s budget. Risken är dock stor att ”Green deal” i praktiken blir en ompaketering av befintliga EU-medel. I de yttranden som Timmermans har skickat till EU-parlamentet aviseras ingen ökning av de 25 procent av EU-budgeten som redan föreslagits till klimatsatsningar (ca 46 miljarder euro per år). Kommissionens förslag på 46 miljarder euro per år är för lite, inte minst med tanke på att EU:s medlemsländer subventionerar fossil energi med 55 miljarder euro varje år. Ett avgörande första steg är att alla fossila subventioner slopas. EU har i internationella sammanhang åtagit sig att fasa ut dessa subventioner till 2020. Vi kräver att kommissionen nu går från ord till handling. En verklig ”Green deal” kräver investeringar utan motstycke i historien. För att bli koldioxidneutralt beräknas EU behöva satsa upp till 2,9 procent av bnp (520–575 miljarder euro) årligen på klimatet. Det är helt centralt att EU-budgeten bidrar till detta. Vi gröna vill därför att minst 50 procent av EU:s budget satsas på klimatåtgärder. Många medborgare tycker att klimatfrågan bör vara en av EU:s huvuduppgifter – det är dags att leverera vad medborgarna förväntar sig. 3 Ge konkreta svar om bilindustrin, flyget och jordbruket. På vissa områden kan kommissionens förslag i själva verket innebära försämringar för klimatet. Ett exempel är att kommissionsordföranden öppnat för att vägtransporter ska ingå i EU:s utsläppshandel, något bilindustrin länge har lobbat för. EU:s utsläpp från bilar regleras i dag i separat lagstiftning. Det nuvarande kravet är att nyproducerade bilar ska minska sina utsläpp med 37,5 procent till 2030. Låter man bilindustrin ingå i utsläppshandeln riskerar utsläppskraven att minska betydligt eftersom det finns ett stort överskott på utsläppsrätter. Tills EU:s utsläppshandel ligger i linje med vad vetenskapen kräver bör detta undvikas. Det är hög tid att flyget börjar betala skatt för sin klimatpåverkan och tilldelningen av gratis utsläppsrätter till flyget måste upphöra. Vi ser också med oro på att någon större reform av jordbrukspolitiken inte verkar vara planerad. En genomgripande omställning av jordbruket är helt central för att uppnå klimatmålen. Inte minst för att skapa nödvändiga kolsänkor. 4 Omställningen måste vara rättvis. I dag lever mer än 118 miljoner européer på eller under fattigdomsgränsen. Därför måste klimatomställningen vara socialt hållbar och rättvis, men vi ser flera frågetecken kring fördelningspolitiken i Frans Timmermans förslag. Vi stöder inrättandet av den fond för rättvis omställning Timmermans presenterat men denna kan inte enbart finansieras genom en omfördelning av EU:s befintliga strukturfonder. Ny finansiering behövs för att sammanhållningen inte ska hotas i ett Europa där klyftorna redan växer. Vi gröna kräver också att jämställdhetsperspektivet genomsyrar alla delar av budgetprocessen så att en ”Green deal” tydligt främjar jämställdhet i prioriteringar och resurser. Vi välkomnar att EU-kommissionen prioriterar klimatpolitiken högre än tidigare men ambitionerna i det vi hört hittills är för låga. Lyssnar man på våra krav finns dock möjligheten till en ”Green deal” som både är i linje med Parisavtalet och får brett stöd i EU-parlamentet. Tiden för att kompromissa med vetenskapen är över. ”Green deal” EU-kommissionens nya ordföranden Ursula von der Leyen har lovat att presentera ett reformpaket för klimatet under sina första 100 dagar, en så kallad ”Green deal”. Den ska bland annat innehålla klimatinvesteringar och en ny klimatlag. Frans Timmermans, som i dag tisdag frågas ut av EU-parlamentets miljöutskott, föreslås bli ansvarig kommissionär för arbetet.  8 oktober 2019 Debattartikel Alice Bah Kuhnke (MP) och Pär Holmgren (MP), Europaparlamentariker: ”Halva EU-budgeten måste gå till klimatsatsningar” ", "article_category": "other"}
{"id": 33678, "headline": "”Bromma är en angelägenhet för hela landet”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 7/10. Bromma flygplats är inte en enskild angelägenhet för Stockholm. Det är en fråga om tillgänglighet och utveckling för hela Sverige och för alla dem som effektivt och hållbart behöver resa privat eller i tjänsten från en landsände till en annan eller till och från vår huvudstad, skriver Fredrik Kämpfe, Transportföretagen.", "article": "Karin Wanngård (S) kräver att Stockholms stad ska omförhandla avtalet om Bromma flygplats. Vi är överens om att Brommas framtid är en statlig angelägenhet men beklagar att Wanngård missuppfattat viktiga fakta. Bromma är en utpräglad inrikesflygplats som säkrar åtkomsten till huvudstaden för andra städer. Samtidigt fungerar Bromma som ett effektivt nav för långväga inrikestransporter framför allt mellan norra och södra Sverige. Beslut om flygplatsens framtid ska inte tas över huvudet på resten av landet. Det är därför helt riktigt att frågan hör hemma på regeringens bord. Arlanda flygplats behöver utvecklas och moderniseras för att få fler direktlinjer vilket Transportföretagen har framfört i debatten. Men passagerarna på Bromma reser framför allt till Stockholm eller vidare till andra delar av landet. En flytt av trafiken till Arlanda skulle i mycket liten utsträckning bidra till ökat resandeunderlag för utrikesflyg. Wanngård argumenterar för att flyget inte betalar för sig. I själva verket visar Trafikanalys senaste analys av transportsektorns samhällsekonomiska kostnader att inrikesflyget är kraftigt överinternaliserat. Inrikesflyget ingår i EU:s handel med utsläppsrätter och är precis som övriga transportslag belagt med moms. En inrikesresa – tur och retur – har dessutom dubbel flygskatt. Även kostnader för buller är reglerat och på Bromma råder strikta värden och öppettider. Flygbolagen som trafikerar Bromma har utöver detta under flera år fått kraftigt höjda avgifter från Swedavia. Även påståendet om att eventuella subventioner till flyget gör det billigare än tåget motbevisas av fakta. Enligt Transportstyrelsens senaste granskning är tåget nästan alltid billigare än flyget. Det är logiskt eftersom en järnvägsresa är en enklare produkt att producera i jämförelse med flyget som även står för sina infrastrukturkostnader såväl på marken som i luften. Motivet bakom utspelet om kraftigt höjd markhyra på Bromma är naturligtvis att det skulle göra trafiken olönsam. Det är en strategi som drabbar arbetstillfällen i Stockholm och framför allt är det ett illa dolt angrepp på orter i resten av landet som är beroende av Bromma. Det är dags att lyfta diskussionen om Stockholms flygplatser till en högre nivå. Bromma flygplats är inte en enskild angelägenhet för Stockholm. Det är en fråga om tillgänglighet och utveckling för hela Sverige och för alla dem som effektivt och hållbart behöver resa privat eller i tjänsten från en landsände till en annan eller till och från vår huvudstad. 7 oktober 2019 Debattartikel Karin Wanngård (S), oppositionsborgarråd, Stockholm: ”Orimligt att subventionera Bromma med 50 miljoner” Repliker Fredrik Kämpfe, Transportföretagen, branschchef flygbranschen: ”Bromma är en angelägenhet för hela landet” ", "article_category": "other"}
{"id": 33697, "headline": "Peter Wolodarski: Massopinionen som borde få Miljöpartiet att skämmas", "summary": "Runt om i världen bubblar engagemanget för klimatet. I Sverige går Miljöpartiet kräftgång i opinionen. Det är ett underbetyg inte bara åt MP.", "article": "Det är fredag morgon. Veckan innan har miljontals människor över hela världen demonstrerat för klimatet, inspirerade av Greta Thunberg. I DN presenteras den senaste opinionsundersökningen från Ipsos över svenskarnas partisympatier. Den visar ett historiskt resultat: Miljöpartiet når rekordnivån 27 procent och är nu lika stora som Socialdemokraterna. ”Klimatfeber i svensk politik”, lyder rubriken på förstasidan. Språkrören Isabella Lövin och Per Bolund, som båda har höga förtroendesiffror, jublar ikapp på bild. Och partisekreteraren Märta Stenevi kommenterar för DN: ”Vi ser nu hur människors oro för klimatförändringen och besvikelse över den politiska oförmågan att hantera situationen, leder till ett tydligt stöd för MP.” Ovanstående beskrivning är inte sann för Sverige. Men det är ungefär den situation som just nu råder i Tyskland – om man i exemplet ovan byter ut Socialdemokraterna mot Angela Merkels regerande kristdemokrater. Horace Engdahl har beskrivit Tyskland som ett ”Sverige för vuxna”. Det är mer oklart om han betraktar De grönas historiska framgångar i opinionen som ett tecken på att Tyskland är mer moget än Sverige, att människor där som han uttryckt det är ”mer pålästa”. Oavsett vad som förklarar tyskarnas mognad har Horace Engdahl rätt när han samtidigt konstaterar att likheterna mellan de två länderna ofta är förbluffande stora. Så gäller detta inte längre politiken? Varför kan De gröna i Tyskland få 27 procent i opinionen, medan Miljöpartiet i Sverige i DN:s senaste Ipsosmätning fick 5 procent? Om man vill förstå den politiska utvecklingen är detta en högintressant fråga. Tyvärr är svaret allt annat än smickrande för MP-ledningen – och för övriga partier i Sverige som bryr sig om klimatet. När svenskarna tillfrågas om de viktigaste frågorna kommer visserligen inte klimatförändringen så högt på agendan som man kanske tror – sjukvård, migration och skola rankades förra året högre i den stora nationella SOM-mätningen från Göteborgs universitet. Men mycket har hänt på kort tid. Bara i Stockholm tågade uppemot 60.000 demonstranter för ett par veckor sedan. Förra året vid samma tid var Greta Thunberg ensam utanför riksdagen. Svenska nationella medier ser samma utveckling i den digitala statistiken över vad de flesta väljer att läsa – klimatfrågan har gått från ljummen till stekhet. Förändringen börjar också på allvar synas i efterfrågemönster. Flygresandet minskar, SJ:s tågavgångar är numera ofta slutsålda. Utan jämförelser i övrigt motsvarar oron för klimatförändringen just nu oron och rädslan för invandring - det bubblar i båda läger. Hårddraget kan man som Torbjörn Nilsson i Expressen nyligen konstaterade säga att ”Greta har blivit stor av samma skäl som Jimmie”. På ett globalt plan har hon lyckats omvandla känslan av otrygghet till ett massivt politiskt engagemang. Jimmie Åkesson har gjort detsamma på ett nationellt plan: SD utmanar nu på allvar Socialdemokraterna i opinionen om positionen som största parti. Miljöpartiet då? Deras kampanjarbete måste beskrivas som ett fiasko. Klimatfrågan mobiliserar människor över hela Sverige trots MP:s relativa impopularitet. Deras språkrör når till skillnad från kollegerna i Tyskland mycket låga nivåer i partiledarförtroende. När Ipsos i somras undersökte hur väljarna ser på de svenska partierna, gavs några intressanta ledtrådar till varför MP inte lyckas växa. ”Partiet uppfattas i hög grad ha en politik som bygger på önsketänkande. Även om många väljare delar Miljöpartiets oro över klimatet så är min tolkning att de lösningar som MP presenterar inte ses som attraktiva för tillräckligt många väljare”, säger Ipsos erfarne opinionsanalytiker Nicklas Källebring. ”Jag tror också att senare års stora fokus på flyktingfrågan och den tydliga opinionskantringen mot en allt stramare politik är ett annat hinder för partiet”, fortsätter han. Det verkar, i kombination med de låga popularitetssiffrorna för språkrören, vara rimliga förklaringar. Men detta är inte bara ett underbetyg för Miljöpartiet. Det är lika mycket ett underkännande av andra partier som påstår sig ta klimatförändringarna på allvar. Om MP går uselt i opinionen, varför lyckas ingen annan fånga engagemanget och omvandla det till ett masstöd? Centern ligger närmast till, men väljarnas belöning är än så länge marginell. De traditionella partiernas passivitet och håglöshet är ett mått på vår tid. Sverigedemokraterna vet vad de vill och lyckas ge röst åt de frustrerade, samtidigt som de flesta andra dras med i SD:s agenda eller slits sönder av intern oenighet. Klimatopinionen försvinner inte i första taget. Mycket talar tvärtom för att den kommer fortsätta att stärkas. Den representativa demokratin behöver kanalisera den, annars riskerar oron och rädslan att omvandlas till hopplöshet och destruktivitet. Politik och näringsliv behöver komma med lösningar som visar att vi kan frigöra oss från fossilberoendet, med hjälp av innovationer, internationellt samarbete och effektiva styrmedel. Klimatet ropar efter demokratiskt ledarskap. I Tyskland är det De gröna som tävlar om förstaplatsen med Kristdemokraterna. I Sverige är det SD som iklätt sig rollen som stor uppstickare med trovärdighet i ”sin fråga”. Hur var det nu Horace uttryckte saken? Tyskland – ett Sverige för vuxna. ", "article_category": "other"}
{"id": 33719, "headline": "”73 procent vill ha skattereform som minskar klyftorna”", "summary": "DN DEBATT 4/10. Jämlikhetsundersökningen 2019 visar att det finns ett mycket stort stöd för en skattereform som minskar de ekonomiska klyftorna. I alla riksdagspartier finns en majoritet av väljare som anser att en sådan skattereform är viktig. Partierna bakom Januariavtalet kan således känna sig trygga när de genomför en sådan reform, skriver Per Sundgren och Daniel Suhonen.", "article": "73 procent av de svenska väljarna tycker att det är viktigt att den skattereform som enligt januariavtalet ska genomföras leder till minskade ekonomiska klyftor. Det visar Jämlikhetsundersökningen 2019 som vi låtit Novus utföra. Väljarnas åsikter stämmer väl överens med målsättningen i avtalet, nämligen att genomföra en skattereform som ”utjämnar dagens växande ekonomiska klyftor”, men inte med den politik som nu genomförs som låter de ekonomiska klyftorna växa. Det är januariavtalet som i allt väsentligt avgör inriktningen på den svenska regeringspolitiken. Avtalets 73 punkter utgör ramen, men därutöver ska varje budget förhandlas i ett givande och tagande mellan de fyra partier, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, som står bakom avtalet. Resultatet av de förhandlingarna kan vi nu se i regeringens höstbudget. De ekonomiska klyftorna i det svenska samhället kommer att öka ytterligare, framför allt på grund av att värnskatten avskaffas. För att få reda på vad de svenska väljarna tycker om en skattereform har vi låtit dem svara på tre frågor om deras inställning till en omfördelande skattereform, en skatt på förmögenheter över 10 miljoner kronor och en progressiv fastighetsskatt. Resultaten visar att det finns ett mycket stort stöd för en skattereform som minskar de ekonomiska klyftorna. I alla riksdagspartier finns en majoritet av väljare som anser att en sådan skattereform är viktig. På den rödgröna sidan är majoriteten 96-procentig, men även bland Centerns och Liberalernas väljare tycker 72 procent att en sådan reform är viktig. Partierna bakom Januariavtalet kan således känna sig trygga i att de har sina väljare med sig när de genomför en skattereform som leder till minskade ekonomiska klyftor. Även för förslaget att åter införa en skatt på förmögenheter över 10 miljoner kronor finns majoritetsstöd. 50 procent av väljarna tycker att en sådan skatt är ett bra förslag medan 31 procent tycker att det är dåligt. Även här finns en stor majoritet bland de rödgröna där fyra av fem är för, men också bland Centerpartiets väljare säger sig dubbelt så många vara för (43 procent) som emot (19 procent). För förslaget att införa en progressiv fastighetsskatt finns däremot inte majoritetsstöd. Tvärtom tycker 39 procent att det är ett dåligt förslag och enbart 34 procent att det är ett bra förslag. Majoritetsstöd finns bland sympatisörer till S och V och ett klart flertal som är för finns även bland sympatisörer till MP och C. Värt att notera är också att motståndet mot en fastighetsskatt är störst i storstadsområdena, medan förslaget har ett betydande stöd i stora delar av övriga Sverige. När vi granskar bakgrundsvariablerna avseende partisympatier, kön, ålder, utbildning, sysselsättning, facklig tillhörighet och inkomst framträder några tydliga mönster. Vi har ett partipolitiskt mönster där vi kunnat urskilja tre tydliga politiska kluster: ett rödgrönt kluster (S, V och MP), ett mittenkluster (C och L) och ett högerkluster (M och SD). KD:s väljare vacklar något mellan mittenklustret och högerklustret. Samstämmigheten inom högerklustret är mycket stor. Denna undersökning ger således inte stöd för uppfattningen att SD:s väljare i fördelningsfrågor skulle stå för vänsteråsikter. I mittenklustret avviker Centerpartiets väljare från övriga borgerliga väljare genom att vara mer positiva än negativa till förslag om skatt på både förmögenheter och fastigheter. Jämfört med den Jämlikhetsundersökning vi lät Novus utföra 2017 kan vi också notera att motståndet mot en förmögenhetsskatt minskar när gränsen för förmögenheter som ska beskattas ändras från 5 till 10 miljoner kronor och att denna minskning är särskilt stor bland Centerpartiets väljare. 2017 tyckte 47 procent av C:s väljare att en skatt på förmögenheter över 5 miljoner kronor var ett dåligt förslag. 2019 är det bara 20 procent som tycker att en skatt på förmögenheter över 10 miljoner kronor är dåligt. Ett annat mycket tydligt mönster är det som utgår från inkomstskillnader. Det är de med låga inkomster som med mycket stor majoritet är för en inkomstutjämnande skattereform. Här finns också en klar majoritet som stöder en förmögenhetsskatt och ett flertal som vill ha en progressiv skatt på fastigheter. I denna grupp med låga inkomster finns förlorarna på den politik som fått de ekonomiska klyftorna att växa. Här finns fattiga barnfamiljer och pensionärer. Bland de äldre, åldersgruppen 65–79 år, finns en mycket stor majoritet som är för en skattereform som minskar klyftorna. Mycket har hänt sedan skattereformen 1990/91, som gör att det nu finns ett uppenbart behov att se över skattesystemet. Inte minst gäller det kapitalbeskattningen. 2004 avskaffades arvsskatten, 2007 förmögenhetsskatten och 2008 fastighetsskatten, som omvandlades till en kommunal avgift. Från att ha haft västvärldens hårdaste kapitalbeskattning har Sverige blivit ett land med den kanske mildaste kapitalbeskattningen. Ett skatteparadis för de rika. I denna rapport prövar vi två förslag som skulle bidra till minskade klyftor och välfärdens finansiering: förmögenhetsskatt och progressiv fastighetsskatt. Hur dessa förslag ska utformas i detalj eller hur en skattereform i alla sina delar ska se ut tar vi inte ställning till här, men vi menar att en förmögenhetsskatt som tas ut på stora förmögenheter skulle kunna ge ett betydande tillskott till statskassan. Även en progressiv fastighetsskatt borde kunna ge ett avsevärt tillskott, men våra undersökningar visar att hur olika skatter utformas har stor påverkan på hur olika väljargrupper ställer sig. Uppenbart är att fastighetsskatten, som av de flesta ekonomer anser vara en mycket bra och stabil skattebas uppfattas som hotfull av breda väljargrupper. För att kunna införa en progressiv fastighetsskatt behövs sannolikt både omfattande pedagogik och fingertoppskänsla för hur reformen utförs. Vår rapport visar att det finns ett mycket stort stöd för en utjämnande skattereform. Inte minst bland sympatisörerna till de partier som undertecknat januariavtalet är majoriteten mycket stor. En skattereform som omfördelar har stöd av allt fler ekonomer och internationella institutioner som IMF och OECD. En reformering av skattesystemet är i själva verket avgörande för legitimiteten i systemet och ytterst för tilliten till en progressiv välfärdspolitik. Trovärdigheten i en sådan politik riskerar att helt raseras om medborgarna finner att inte alla bidrar efter förmåga. Särskilt upprörande är om de som är rikast gynnas av skattesystemet och betalar en mindre andel i skatt än vanliga löntagare. Så är det tyvärr i dag. Därför behövs en omfördelande skattereform. Jämlikhetsundersökningen 2019 Novus ställde tre frågor till ett slumpmässigt urval av personer mellan 18 och 79 år under perioden 8–18 augusti 2019. Antalet genomförda intervjuer är 1 084. Frågor: • ”Om regeringen skulle genomföra en större skattereform, hur viktigt eller oviktigt är det att den leder till minskade ekonomiska klyftor (procent)?” • ”Vad tycker du om förslaget att återinföra en förmögenhetsskatt där de som har en förmögenhet på minst 10 miljoner kronor ska betala skatt på den (procent)?” • ”I dag finns en fastighetsavgift med ett tak på 7 812 kronor om året. Vad tycker du om förslaget att ta bort taket på fastighetsavgiften? Det innebär att fastighetsavgiften följer värdet på bostaden så att de med relativt dyra bostäder får betala mer än i dag.” Svarsalternativen var ”mycket viktigt”, ”ganska viktigt”, ”inte särskilt viktigt”, ”inte alls viktigt” och ”vet inte”. I artikeltexten har ”mycket viktigt” och ”ganska viktigt” lagts ihop till ”viktigt”. Jämlikhetsundersökningen 2019 ”Beskatta Kapitalet” är skriven av Per Sundgren och finns att hämta på www.katalys.org. I dag. Jämlikhetspriset Stiftelsen Jämlikhetsfonden och Katalys delar den 4 oktober varje år ut Jämlikhetspriset. • Jämlikhetspriset går i år till det medarbetarägda teknikkonsultföretaget Bjerking. • Stiftelsens hederspris går till journalisten Inga-Lisa Sangregorio. 4 oktober 2019 Per Sundgren, Stiftelsen jämlikhetsfonden och Daniel Suhonen, Katalys: ”73 procent vill ha skattereform som minskar klyftorna” ", "article_category": "other"}
{"id": 33730, "headline": "Lisa Magnusson: Det goda samtalet är omöjligt med nazister", "summary": "Nazismen är inte en ordets ideologi, utan våldets. Det är det som gör den så farlig.", "article": "Förra helgen tömde Nordiska Motståndsrörelsen ut sopor i trädgården hos en journalist och en politiker i Lund. Detta är inte en direkt våldshandling, men hotet räcker – se här, vi var alldeles utanför ditt hem. Nästa gång kanske vi gör något annat här. Det är detta många glömmer. I stället finns det en utbredd idé om att det är finaste och mest intellektuella är att faktiskt lyssna på de där rakade gossarna. Bemöta vad de har att säga. I princip är det en sund hållning. Det är nyttigt att stöta och blöta sina åsikter mot andras. Det är bara ett problem med att försöka tala just med de rakade gossarna: Nazismen är inte en ordets ideologi, utan våldets. Det är det som gör den så farlig. Den hotar människors hela existens. Det är också därför det är så förmätet av di lärde att förebrå alla som inte vill ha dialog med Nordiska motståndsrörelsens kampenhet. Allra särskilt då som de självklart inte skulle gå in i en sådan dialog med öppet sinne, absolut inte, de tänker inte bli nazister. Nej, de är samma sorts folk som på den klassiska frågan om vilken historisk person de helst skulle äta middag med genast svarar ”Hitler”. Det handlar inte om att de vill lyssna på vad han har att säga, utan att de föreställer sig att han skulle lyssna. De känner på sig att de är sådana briljanta retoriker att de säkert skulle kunna omvända honom. Få honom att säga att gud, vilket smart argument, det där hade jag inte tänkt på, tack. Vi ställer in planerna på Tredje riket. Nazister ska ha samma rätt som alla andra till åsiktsfrihet, detta är demokratins paradox; att den måste bjuda sina fiender på det. Men idén om det goda samtalet med nazister är verklighetsfrånvänd. Vi får aldrig vara så naiva, aldrig glömma vad nazismen är och står för. Om detta påminner oss dåden i Lund. ", "article_category": "other"}
{"id": 33746, "headline": "”FN måste ingripa mot överbefolkningen”", "summary": "INSÄNDARE. Överbefolkningen är det största hotet mot jorden. FN måste ta itu med det största problemet som mänskligheten står inför och begränsa barnafödandet, skriver Rune Winter.", "article": "Det talas vitt och brett om klimatförändringar och miljöförstöring på grund av människans framfart: förgiftning med bekämpningsmedel för att få större skördar, utfiskade hav och sjöar, utsläpp av koldioxid och nedhuggning av skogar för att få plats med fler bostäder. Att få bukt med allt detta är en omöjlighet om man inte tar i tu med grundorsaken, nämligen överbefolkningen. Miljontals djurarter håller på att utrotas, medan människan i stället ökar explosionsartat i antal. Vår jord har inga obegränsade resurser att hantera en accelererande och okontrollerad befolkningsökning. Om vi vill att vår jord ska fortsätta att existera så måste man sätta in preventiva åtgärder. Någon självbevarelsedrift måste väl finnas, så att man, kanske från FN:s sida, tar i tu med det största problemet som människosläktet står inför. DN Åsikt 2 oktober 2019 kl 16 Insändare Rune Winter: ”FN måste ingripa mot överbefolkningen” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33749, "headline": "”Politisk feminism ökar sexismen mot män”", "summary": "INSÄNDARE. Framväxten av politisk feminism har ökat sexism som riktas mot män. Numera förekommer ofta kvinnlig härskarteknik som det verkar finnas acceptens för, skriver Jonas Paulsson.", "article": "Sexism är vad man brukar kalla för könsrasism, alltså fördomar och generaliseringar baserade på kön. Jag upplever att de senaste åren har sexism riktad mot män blivit mer och mer vanligt förekommande. Jag förmodar att detta beror på framväxten av politisk feminism. I ett klipp på Youtube från 2016 kan man höra den australiska senatorn Katy Gallagher anklaga en man för att ägna sig åt ”mansplaining”. ”Mansplaining” är ett sexisitiskt uttryck som lär syfta på att en man förklarar något. När senator Gallagher ifrågasattes för sin kommentar försvarade hon sig föga övertygande med att ”det är ett ord som används”. Året därpå introducerades detta sexistiska ord till allmänheten i TV4 av retorikexperten Elaine Eksvärd, som bland annat skrivit boken ”Härkarteknik”. Ironiskt nog var det ingen i tv-studion, eller ens Elaine Eksvärd själv, som reflekterade över att det sexistiska uttrycket ”mansplaining” är en uppenbar härskarteknik där argument avfärdas baserat på den andres kön. I samband med klimataktivisten Greta Thunbergs fantastiska insats sprids ett sexistiskt påstående på sociala medier om att män skulle vara arga på henne för att de inte håller med henne om klimatförändringarna. Det förekommer även en slags stödlinje för arga män. Det här gör mig väldigt upprörd. Jag har arbetat med miljöfrågor och varit djupt engagerad i klimatfrågor i tio år på min fritid. Jag känner många andra män som gjort likadant. Samtidigt finns det många kvinnliga politiker som jag upplever inte har tagit sitt ansvar som makthavare. Ett exempel är Miljöpartiets tidigare språkrör Åsa Romson som i ett tal beskyllde män för att äta mer kött än kvinnor. Men när Åsa Romson 2014 tog plats i vad som kallades för en ”feministisk regering” genomförde hon inga politiska beslut för att minska konsumtionen och produktionen av kött. Det är tydligt att det i dag finns en omfattande tolerans i samhället för sexistiska påhopp på män. Utan tvekan förekommer detta även mot kvinnor. Kan vi inte komma överens om att all sexism liksom all rasism är fel? Det är ju trots allt 2019. DN Åsikt 2 oktober 2019 kl 15 Insändare Jonas Paulsson: ”Politisk feminism ökar sexismen mot män” Svar Miranda Dahlgren: ”Män bör fundera över vad sexism innebär” Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33765, "headline": "”Folkökning i rika länder har större effekt på klimatet”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 29/9. De flesta globala problem som hänger samman med hög konsumtion, som utsläpp av växthusgaser, är relaterade till rikare länder. Befolkningsförändringar i rikare länder har därför betydligt större klimatpåverkan än en växande befolkning i de länder som i dag har högt barnafödande, skriver Martin Kolk, docent i demografi.", "article": "Frank Götmark och Malte Andersson uppmärksammar hur det historiskt och sannolikt i framtiden finns ett tydligt empiriskt samband mellan antalet människor i världen och negativa effekter på miljön som växthusgasutsläpp. De missar dock att ta upp att de flesta av de globala problemen relaterade till hög konsumtion, som utsläpp av växthusgaser, är relaterade till rikare länder. Befolkningsförändringar i rikare länder har därför betydligt större klimatpåverkan än en växande befolkning i de länder som i dag har högt barnafödande. Under 2014 stod länder med ett barnafödande över i genomsnitt tre barn per kvinna, i huvudsak i afrikanska länder söder om Sahara, för bara tre procent av de globala utsläppen av koldioxid medan de utgjorde 23 procent av världens befolkning. Stora länder som Iran, Malaysia och Kina har i dag barnafödande ungefär som i EU-länder i dag, medan länder som Indien och Bangladesh har barnafödande som är betydligt lägre än i västländer på 1960-talet. Över 76 procent av alla koldioxidutsläpp gjordes i länder med ett genomsnittligt barnafödande under två barn per kvinna. Utsläpp av koldioxid, likt en stor andel av alla miljöproblem, har en tydlig koppling till BNP och energianvändning och är i dag därför kraftigt koncentrerade till rikare länder. Hur befolkningstillväxten och barnafödande utvecklas i Afrika kommer vara en mycket viktig faktor för jordens totala befolkning om hundra år som forskarna beskriver. De utmaningar som finns kring livsmedelsförsörjning, välstånd, och hotade ekosystem i den fattigare halvan av världen ska inte underskattas, och kommer sannolikt försvåras med en kraftig befolkningstillväxt. Givet en snabb befolkningsökning i länder med högt barnafödande är åtgärder som familjeplaneringsprogram som diskuteras av forskarna sannolikt mycket bra åtgärder för att öka livskvaliteten. Förhoppningsvis kommer levnadsstandarden snabbt öka också i dessa länder de närmaste decennierna. Samtidigt utgår de flesta framtidsberäkningar ifrån att de också om flera decennier kommer utgöra an fortsatt ganska liten del av världens totala ekonomi och utsläpp – även om det kommer vara en större andel av världens befolkning. Befolkningstillväxt i länder med i dag högt barnafödande kommer ha större påverkan på lokala miljöproblem än på globala problem relaterade till överkonsumtion som växthusgaser. Om vi oroar oss för globala miljöeffekter av världens totala befolkningsstorlek så finns alltså problemen snarare i rikare länder där det mesta av de globala utsläppen och konsumtionen sker. För att förstå samband mellan överkonsumtion och befolkningsstorlek är det svårt att bortse från att befolkningsförändringar i vår rikare halva av världen (dit också Kina tillhör) kommer att ha en flera gånger större effekt på till exempel växthusgaser. Att effekterna av vår konsumtion i rikare länder ofta har en direkt negativ påverka invånarna i fattigare länder är ytterligare än anledning att se frågan kring befolkningsstorlek och konsumtion i ett mer globalt perspektiv. 29 september 2019 Debattartikel Frank Götmark, professor i ekologi och Malte Andersson, ekolog, professor emeritus, Göteborgs Universitet: ”Vilseledande när folkökningens effekter på klimatet utelämnas” Repliker Inge Gerremo, fd lantbruksråd: ”Afrikas matförsörjning en gigantisk utmaning med snabb befolkningsökning” Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier: ”Folkökning i rika länder har större effekt på klimatet” Mats Målqvist, professor i global hälsa vid Uppsala universitet: ”Barnskam kontraproduktivt för hållbar utveckling” Henrik Andersson, Eric Brandstedt och Olle Torpman, alla tre forskare på Institutet för framtidsstudier: ”Visst vågar forskare studera folkökningens betydelse för klimatet” Slutreplik från Frank Götmark och Malte Andersson: ”Utan globalt mål för befolkningsminskning förtigs en grundorsak till världens problem” ", "article_category": "other"}
{"id": 33768, "headline": "”Omskärelse strider mot FN:s barnkonvention”", "summary": "INSÄNDARE. Manlig omskärelse strider mot FN:s barnkonvention som Sverige förbundit sig att följa. Nu är det dags att stå upp för barnens väl, skriver Björn Carlsson.", "article": "Alla ingrepp på barn som inte har någon medicinsk relevans borde förpassas till vårt mörka förflutna, oavsett om det gäller kvinnlig eller manlig omskärelse. Att hänvisa till en hundraårig eller tusenårig tradition gör det hela inte försvarbart i något avseende. Vi har bestämt att barn är man upp till 18 år. Vad man sedan som vuxen ägnar sig åt är upp till var och en. Religionsfrihet är en självklarhet i vårt samhälle, men låt inte vuxna ägna sig åt att stympa barn under förevändning att detta skulle vara ett sätt att bli upptagen i gruppens gemenskap. Sverige har skrivit under FN:s barnkonvention, som blir svensk lag vid kommande årsskifte. Det kan vi alla vara stolta över. Nu är det dags att stå upp för barnens väl. Läs mer: Lööf beklagar beslutet om förbud mot omskärelse DN Åsikt 30 september 2019 kl 16 Insändare Björn Carlsson: ”Omskärelse strider mot FN:s barnkonvention” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33775, "headline": "Svenskbarnen måste hem från mardrömslägret", "summary": "DN 30/9 2019. Vad gör Sverige när al-Hol stänger om, säg, tio år, och det i stället är 70 tonåringar som kommer hit, efter en hel barndom i en islamistisk mardröm? Detta är ett betydligt sämre scenario för alla inblandade.", "article": "Tillvaron i al-Hol, det syriska fånglägret för islamistiska terrorister, har gått från förfärlig till ännu värre. Det meddelar International rescue committee, IRC, i en ny rapport (DN 22/9). Särskilt illa däran är barnen. 80 procent av alla som avlidit hittills har varit barn, oftast under fem år. De vanligaste dödsorsakerna är undernäring, uttorkning och lunginflammation. Av de svenska barnen har minst fyra dött, ett 70-tal är fortfarande vid liv, enligt Rädda barnens uppskattningar. De måste hem, snarast. Ändå hanteras frågan som om den vore bagatellartad, och som om Sverige hade all tid i världen. Det beror på att regeringen inte vill ta i den. ”Vi måste ju agera humanitärt. Hjärtat brister hos alla som ser barn som lider på det här sättet. Vi tror ju inte på arvsynden och därför är det en självklarhet att vi ska försöka hjälpa barn om vi har möjlighet till det.” Det lät regeringen hälsa genom den dåvarande utrikesministern, Margot Wallström, för snart ett halvår sedan. Det var då, det. Sedan dess har den svenska staten låtit sig passiviseras av en liten men gapig minoritet som inte bryr sig om barnen, som talar om dem i termer av små mördarmaskiner, och vars likgiltighet inför människovärdet faktiskt påminner en hel del om islamisternas. Detta är mycket allvarligt. Bettan Byvald, socialsekreterare och sakkunnig i fråga om IS-återvändare, påpekade nyligen i Rädda barnens podcast att de svenska barnen i lägret henne veterligen allesammans är små. De kan omöjligen ha fått någon träning i att mörda, de är just små barn. Hon säger också att hon redan har erfarenhet av barn som tidigare har återvänt från det ”kalifat” av skräck och grymhet som IS upprättade, och att de inte haft svårt att ta till sig det nya livet i Sverige. Är de många gånger traumatiserade? Utan tvivel. Men barn är anpassliga. Och, kan man tillägga: De har också en rörande styrka, en förmåga att resa sig alldeles oavsett hur mycket stryk livet än gett dem. Visst finns det ett stort säkerhetsproblem, men det rör i dagsläget bara de vuxna. Att regeringen struntar i barnen, för att den prioriterar sitt anseende hos en liten grupp åsiktsextremister ute på den svenska högerkanten? Det är direkt ovärdigt den humanistiska stormakt Sverige alltid berömmer sig av att vara. Man bör även betänka att al-Hol är provisoriskt. Det kommer inte att finnas för evigt. Vad gör Sverige när lägret stänger om, säg, tio år, och det i stället är 70 tonåringar som kommer hit, efter en hel barndom i en islamistisk mardröm som bara lärt dem en sak: att hela vuxenvärlden är svekfull? Detta är ett betydligt sämre scenario för alla inblandade. Det duger inte att regeringen månad efter månad slingrar sig och beklagar hur svårt det är. Det är klart att det är svårt. Rent omöjligt blir det förstås om man inte talar om frågan, inte agerar i frågan. Redan har USA tagit hem barn, liksom Ryssland, och Frankrike. Till och med en svenskchilensk morfar, utan några som helst resurser, har lyckats få loss sju små. Då har heller inte Sverige några ursäkter för att underlåta att hämta de kvarvarande svenska barnen från al-Hol, och göra det nu. Vi tror ju – som bekant – inte på arvsynden. Eller hur, Stefan Löfven? ", "article_category": "other"}
{"id": 33810, "headline": "”Hur pratar man med barn om självmord i familjen?”", "summary": "När hennes yngste son tog sitt liv var det en chock för de närstående. Hur ska hon prata med sina barnbarn om vad som hände med deras morbror utan att skapa trauman? Kan man göra det värre för barnen genom att inte säga som det är?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: För några år sedan tog min yngste son livet av sig, en händelse som var en chock för både familj och vänner. Jag hade oroat mig för honom under många år, men aldrig riktigt insett faran och eftersom han aldrig delade sin smärta, utan upprätthöll rollen att vara en fullt fungerande ung man som hade kontroll över sitt liv. I efterhand kan jag se många tecken som varslade om hans tragiska beslut, men vi insåg inte allvaret i tid. Vi har aldrig mörkat det här självmordet, vi har alltid talat öppet om det. Men till barnen i den närmaste familjen har vi valt att inte säga hela sanningen. Jag valde att säga till mitt då femåriga barnbarn att hennes morbror blev mer och mer ledsen och inte orkade fortsätta leva. Jag ville under inga omständigheter berätta om hur min son tagit sitt liv eftersom jag antog att det kunde skapa trauman och mardrömmar, men nu är jag inte säker längre. Barnet har nu blivit tio och ställer fortfarande frågor om hur hennes morbror dog. Hur mycket kan man berätta för ett barn? Hur mycket kan man undanhålla från ett barn? Vi pratar ofta och gärna om sonen, det har aldrig varit något tabu i familjen och det känns helt naturligt att berätta om vad han har gjort och vem han var, vi vill att hans minne ska hållas vid liv. När vi drabbades av den här oerhörda förlusten försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om omständigheterna runt min sons död. Jag uppsökte dödsplatsen och talade med människor som kände och verkade med honom, jag ringde obducenten, kartlade hans telefonsamtal tiden före dödsfallet och kollade hans ekonomiska uttag - allt för att få någon slags förklaring. Min son lämnade inte efter sig något svar, datorerna var raderade på information och personliga papper bortstädade. Kvar fanns bara frågor. Så här i efterhand vet jag inte om jag blev så mycket klokare av mina efterforskningar, jag vet bara att jag övervann min rädsla för den ohyggligt skrämmande döden. Men jag är vuxen och kan (förhoppningsvis) vara mer rationell än ett barn. Så min fråga är: hur mycket bör man berätta för ett barn när en kär anhörig försvinner på ett så här dramatiskt sätt? Hur mycket ska man bespara barn från livets smärta och kan det vara så att man egentligen förvärrar allt genom att inte säga som det är? Mormor Svar: Tack för ditt fina brev. Du och din familj verkar ha mött din sons självmord på ett så modigt sätt. För mig är beskrivningen av ditt sorgearbete och samtalen med barnen en vacker skildring av att möta det värsta tänkbara i livet. Ditt sätt att agera tror jag har varit till hjälp för din familj, men kan också tjäna som gott exempel för andra. Förutom att ditt brev berör, utgör det nämligen en bra sammanfattning av de viktigaste råden om att bearbeta sorg och svåra händelser. Jag kommer därför att låta dina egna ord utgöra grunden i mitt svar och hoppas samtidigt kunna tillföra ytterligare perspektiv. Du skriver: ” Vi har aldrig mörkat det här självmordet, vi har alltid talat öppet om det”. Detta är grunden i allt sorgearbete med barn. De flesta vuxna talar öppet om döden med barn i dag, till exempel om en farmor eller morfar har dött. Däremot blir det svårare när omständigheterna är mer skrämmande, som när en ung människa tar sitt liv. Det är lätt att omedvetet börja censurera, undvika vissa ord eller styra bort från samtalsämnen. Ett typiskt exempel är att använda omskrivningar i stället för ordet ”självmord”. Risken är att barnet uppfattar självmordet som skambelagt eller mer skrämmande än vad det faktiskt är – inte nog med att en närstående tagit sitt liv, det är så hemskt att man inte ens får uttala ordet. För att hjälpa ett barn att förstå och kunna sörja en närståendes död ska man vara öppen och ärlig snarare än försöka skydda barnet från sanningen. Är det samtidigt inte nödvändigt att anpassa budskapet efter barnets ålder och ge information i lagom portioner? Du skriver: ”Jag valde att säga att hennes morbror blev mer och mer ledsen och inte orkade fortsätta leva”. Jag tycker att det låter som ett utmärkt exempel på ett samtal om självmord med ett femårigt barn. Att säga något kort, men sant, som du gjorde är en bra början på ett samtal. Sedan får barnet styra hur samtalet går vidare. Den vuxne bör varken pracka på barnet information, eller undvika att svara på frågor. Borde du ha svarat om hon frågade hur hennes morbror dog? Även om man som sagt ska svara på alla frågor är det inte meningsfullt att ge svar som barnet inte förstår eller som är onödigt detaljerat och skrämmande. Risken med att ge för mycket eller för detaljerad information till små barn är att de överväldigas och börjar undvika ämnet istället för att lära sig att hantera det på ett bra sätt. Skulle barnet bli skrämt går det samtidigt att reparera, genom att senare lotsa barnet tillbaka till ämnet. Det skiljer sig i princip inte från andra slags rädslor som barn kan behöva närma sig och övervinna. Du skriver: ”När vi drabbades av den här oerhörda förlusten försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om omständigheterna runt min sons död”. Jag lyfter fram det här som ett exempel på konkret sorgearbete. Att göra aktiva saker brukar öppna upp och underlätta det känslomässiga arbetet. Detta är inte minst viktigt för barn, som kan ha svårare att bearbeta händelser enbart genom samtal. Saker som att besöka graven, att läsa dödsannonsen eller titta på bilder på den som dött blir konkreta sätt att närma sig döden. Det kan också ha en symbolisk betydelse, då barn (och vuxna) kan fastna i förnekelse – ”så länge jag inte ser graven har detta inte hänt”. Du försökte också förstå varför din son tog sitt liv. Jag gissar att du syftar på det när du skriver: ”Så här i efterhand vet jag inte om jag blev så mycket klokare av mina efterforskningar”. Varje efterlevande vill förstås till varje pris ha svar på frågan ”varför?”. Men vad gör man när svaren tar slut? Jag vet inte, men tror att du kanske har landat på ett ställe som andra kan dra lärdom av: ”Jag vet bara att jag övervann min rädsla för den ohyggligt skrämmande döden”. Just detta är också något som är viktigt att förmedla till barn som drabbas – att våga visa att vi inte har alla svar. Att kunna konstatera att döden ytterst är obegriplig och självmord än mer så. Att acceptera den obegripligheten kan göra livets förgänglighet lite mindre skrämmande. Du skriver att ditt barnbarn har fortsatt att fråga om sin morbrors död och undrar om du kanske borde ha berättat mer tidigare. Barn kan som sagt få svårare att bearbeta självmord och död om de hanteras som familjehemligheter, men det ni har gjort är något helt annat. En tolkning av ditt barnbarns frågor är att du berättade precis lagom när hon var fem, men att hon nu vill veta mer. Och det finns inget som hindrar att du eller hennes föräldrar berättar mer i dag. Diskutera med dem först, så ni är överens. De principer jag beskrev tidigare, att låta barnet styra samtalet genom sina frågor, gäller i alla åldrar. Skillnaden blir bara att hon nu kan behöva få reda på mer detaljer för att kunna landa i en förståelse för vad som hänt. Som sagt, korta och sanna svar som: ”han hoppade framför ett tåg”, ”han tog många piller”, ”jag tror att han var deprimerad”, ”han dog direkt” eller ”jag vet inte”. En farhåga kan vara att detaljerna är för skrämmande och för våldsamma även för en 10-åring. Återigen, ta informationen i små steg och var lyhörd för hennes reaktioner. Skulle hon bli rädd och till exempel börja drömma om händelsen bör det kanske betraktas mer som en normal reaktion än en katastrof. Fortsätt att prata och hjälp henne genom detta. Om ni tvärtom backar och försöker få henne att glömma vad ni pratat om, blir ett verkligt problem. En annan farhåga kan vara att en mer existentiell oro kan väckas. När man är 10 år är det vanligt med tankar om livet och döden. Hur gör ni om hon skulle fastna i frågor om varför morbrodern begick självmord, om det kan hända vem som helst, eller om det till och med kan hända henne själv? Återigen är det ärliga svar som håller längst – till exempel ”Jag vet inte varför. Men det jag vet är att man kan hjälpa människor om de vågar berätta hur de mår. Det gjorde inte din morbror.” Ytterligare en farhåga som vuxna kan ha är att de inte ska kunna kontrollera sina egna reaktioner i samtalet med barnet. Det är förstås skrämmande att se en förälder helt tappa kontrollen, men samtidigt pekar forskning på att barn mår bättre av att se sina föräldrar visa känslor och gråta (inom rimliga gränser), jämfört med att de lägger locket på. Ett sammanfattande svar på dina frågor är alltså att man bör svara sanningsenligt på barns frågor om död och självmord. I takt med att barnet blir äldre kan svaren bli mer detaljerade. Om vuxna helt undanhåller information riskerar barnets sorg och rädsla för döden att förvärras. Egentligen hade jag inte behövt svara mer än så. Men jag tyckte att det var synd att inte lyfta fram alla goda exempel du tar upp i ditt brev. Det kanske viktigaste man kan göra för att barn ska kunna hantera död och svåra händelser är att föregå med gott exempel. Med tanke på vilka förebilder ditt barnbarn haft tror jag därmed att hon är väl rustad att få veta mer om sin morbrors död. Martin Här finns länkar till forskning som rör svaret. ", "article_category": "other"}
{"id": 33825, "headline": "”Vi behöver äta mer odlad lax för att må bra”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Vi behöver äta mer odlad norsk lax för att må bra. Storskaliga fiskodlingar som kontrolleras noga är viktiga för att vi ska kunna få till ett uthålligt fiske, skriver Anders Kiessling, professor på Sveriges Lantbruksuniversitet.", "article": "Storskaliga industrier mår bra av att granskas. Laxindustrin utgör inget undantag. Frågan är därför varför jag som är en av de mest etablerade forskare inom akvakultur – med mer än 30 års erfarenhet från forskning av fiskens välfärd och kvalitet samt framtida miljövänligt foder i Sverige, Norge och Kanada – väljer att ge mig in i debatten när både Anders Snelling och Kristina Furnes fört fram välgrundade och lätt verifierade sakskäl. Det övergripande skälet är att området är för viktigt att ignorera. Vetenskapen är rörande överens om att vi äter för lite fisk, oavsett om den levt vilt eller i fiskodling. Vi vet att fisk är vår enskilt största källa till en rad nyttigheter som påverkar vår mentala och fysiska utveckling. Vi börjar också ana att den kan ha stor betydelse för bibehållen mental och fysisk hälsa långt upp i åren. Det finns en anledning till att det statliga verk vars huvudsakliga uppgift är att se till att vi svenskar äter en sund och säker kost, Livsmedelsverket, rekommenderar ett ökat intag av fisk. Odlade laxfiskar utgör ett utmärkt alternativ och komplement till andra produkter från sjö och hav. Jag vänder mig därför mot att vi som ospecificerad grupp skulle stå bakom Christer Nilssons påståenden. Däremot är det korrekt att laxindustrin slåss med en rad utmaningar. Det gäller all intensiv matproduktion, oavsett om det är djur eller växt. Man kan säga att vissa problem kommer som ett brev på posten när man samlar en stor mängd av samma art på en begränsad yta och optimerar deras produktionsförutsättningar. Dessutom kommer vi behöva fiskodling om vi ska kunna få till ett uthålligt fiske, vilket är ett viktigt mål framöver. Inte för att de är konkurrenter, utan för att de kompletterar varandra på det svenska matbordet, såväl till vardags som till fest. Som forskare kan jag verifiera Anders Snelling och Kristina Furnes påståenden om att norsk laxodling tack vara ett långsiktigt arbete hamnar högt upp på listan när världens livsmedelsproduktion rankas för miljöpåverkan. Fisk bidrar inte heller med växthusgaser och blir antagligen vårt första produktionsdjur där vi kan ersätta dagens sojabaserade foder med insekter och mikrober odlade på restprodukter från skog, mat och jordbruk vilket framgår på SLU:s hemsida. Fisk, inklusive odlad lax, är ett viktigt livsmedel för alla åldrar. Norsk och svensk fiskodling kontrolleras nationellt av ett flertal statligt inrättade verk, som alla tillämpar en öppen policy, och av EU:s livsmedelsverk. Dessutom redovisar Norska fiskeridirektoratet, som ansvarar för landets laxodlingar och fiske, alla kontrolldata öppet på nätet. Det finns inget som tyder på att någon av dessa statliga myndigheter skulle vara i maskopi med laxodlingsindustrin. Läs mer: Livsmedelsverkets rekommendationer DN Åsikt 19 september 2019 kl 05 Insändare Christer Nilsson: ”Vägra äta giftig norsk industrilax” Svar Jonas Paulsson: ”Förbud mot fiskodling effektivare än bojkott” Anders Snellingen: ”Norsk lax är hälsosam att äta” Kristina Furnes: ”Odlad norsk lag är säker att äta” Christer Nilsson: ”Pressad laxindustri visar usel moral” Anders Kiessling: ”Vi behöver äta mer odlad norsk lax för att må bra” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33841, "headline": "”Rätt att hala Prideflaggan i Sölvesborg”", "summary": "INSÄNDARE. Det är rätt av Sölvesborg kommun att hala Prideflaggan. Flaggan står för ett särintresse med värderingar som inte alla medborgare i kommunen ställer sig bakom, skriver Alf Ronnby.", "article": "De styrande i Sölvesborgs kommun har beslutat att inte flagga med Prideflaggan. Kommunens politiska ledning vill hålla sig till det som är tradition för flaggning med den svenska flaggan, som det finns konsensus kring. Egentligen är det inget konstigt med detta beslut, eftersom Prideflaggan är symbol för ett särintresse framför allt företrätt av hbtq-rörelsen. Ska man främja ett särintresse kan man främja andra och varför inte flagga med Greenpeaceflaggan, IOGT-NTO-flaggan, Hemvärnsflaggan, LRF-flaggan eller någon annan riksorganisations flagga? Det skulle nog också väcka undran och bli ifrågasatt. Och att Prideflaggan är i högsta grad politisk, visas tydligt av det hallå det blivit kring att Sölvesborgs kommun inte längre ska hissa denna flagga. Det var Socialdemokraterna som började hissa Prideflaggan i Sölvesborg i samband med Pridefestivalen i Stockholm. Man kan ju undra vad Sölvesborg har med den att göra. De som vurmar för Prideflaggan och Pridefestivaler tror nog att Pride och hbtq står för värderingar som alla invånare i kommunen omfattar. Men det går att hitta åsikter kring detta fenomen som löper från mycket positiv till starkt avståndstagande inför vissa framträdanden i Prideparader. Ordföranden för Pride i Karlskrona, moderaten Sophia Ahlin, och andra supportrar kör förstås fram att flaggan bara symboliserar alla människors lika värde. Men det är mycket mer än så. Det handlar om en sexualpolitisk kamp som ytterst syftar till att avskaffa könen och ge sexualiteten prioritet. I denna kamp spelar också införandet av hen som ett pronomen i stället för han och hon en viktig psykologisk roll. Tyvärr har inte alla förstått vad det handlar om och tror att det bara är en förenkling för att inte behöva säga hon och han. Samma är det med den från USA importerade symbolen för främjandet av all slags sexuella yttringar (med undantag av pedofili). Att företagaren Alfred Appelros i Sölvesborg visar Prideflaggan på sina reklamskyltar är lätt att förstå. Han vill tjäna pengar på sitt tilltag och inbillar sig säkert att det bara är en skock politiker som inte vill hissa denna sexualiserade flagga. I medier kan man lätt få intryck att flaggan och Prideparader omhuldas av alla, men i folkdjupet finns en stark misstro mot detta spektakel, som kan beskådas på tv varje år. Men dessa människor kommer sällan till tals. Sex- och snyftvänstern har fått övertag i opinionsbildningen. Det är hög tid för andra att visa vad det hela handlar om. Alla människors lika värde som en målsättning i politiken omfattas sannolikt av nästan alla människor i vårt samhälle, trots att till exempel SD-politiker falskeligen får höra att de inte gör det. Om Prideflaggan bara står för det behövs den inte. DN Åsikt 23 september 2019 kl 06 Insändare Alf Ronnby: ”Rätt att hala Prideflaggan i Sölvesborg” Svar Bo Pettersson: ”Halad Prideflagga visar SD:s rätta ansikte” Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33886, "headline": "”Pensionärers skatt lägre än om de varit löntagare”", "summary": "DN DEBATT 19/9. Enligt våra beräkningar betalar pensionärskollektivet över 65 år cirka 0,9 miljarder kronor mindre i skatt jämfört med om de skulle omfattas av samma skatteregler som de förvärvsaktiva 65 år eller yngre. Beskattningen är i dag är alltså något lägre för personer över 65 år än för yngre förvärvsaktiva, skriver Daniel Barr och Ole Settergren vid Pensionsmyndigheten.", "article": "Skattereglerna för förvärvsaktiva respektive pensionärer har blivit allt mer olika under det senaste decenniet. Det innebär svårigheter för den enskilde att förstå effekten på framtida pension av arbete, sparande och pensionsålder, vilket i sin tur kan leda till att den enskilde fattar felaktiga beslut med stora effekter för den egna ekonomin. Nuvarande ordning innebär också utmaningar för den som ska beräkna och förstå statens utgifter för pensionssystemet. Bakgrunden är följande: Dåvarande regering önskade ge ökade incitament att arbeta genom att sänka skatten för de som jobbade. Regering och riksdag införde därför jobbskatteavdraget i fem steg med start 2007. Jobbskatteavdraget är, trots namnet, inget avdrag utan en skattereduktion. Det minskar den skatt som ska betalas på lön och inkomst av näringsverksamhet. Skatten på pension och andra ersättningar från socialförsäkringar såsom sjukpenning, föräldrapenning, a-kassa etcetera minskades inte. Pensionärsorganisationerna kritiserade det faktum att pension inte ger rätt till jobbskatteavdrag med argumentet att pension ska betraktas som uppskjuten lön. Det är denna avsaknad av skattereduktion som i den allmänna debatten brukar benämnas pensionärsskatt, trots att det inte är frågan om någon särskild skatt riktad mot pensionärer. Bland annat pensionärsorganisationernas kritik ledde 2009 till att regeringen införde ett förhöjt grundavdrag för personer som fyllt 65 år. Det var utformat på ett sådant sätt att de med låga pensioner fick ett större avdrag än de med högre pensioner. Ytterligare skattesänkningar via ökat grundavdrag har skett därefter. Hur ser då verkligheten ut i dag? Enligt Pensionsmyndighetens beräkningar, som i dag publiceras i en rapport från myndigheten, betalar pensionärskollektivet över 65 år cirka 0,9 miljarder kronor mindre i skatt jämfört med om de skulle omfattas av samma skatteregler som de förvärvsaktiva 65 år eller yngre. I beräkningen beaktas också det faktum att personer över 65 år har lägre skatt på förvärvsinkomster. Det finns således ingen pensionärsskatt om man väljer att definiera skatten på detta sätt. I stället gäller det omvända – beskattningen är i dag något lägre för personer över 65 år än för yngre förvärvsaktiva. Däremot finns stora skillnader inom pensionärskollektivet. De med lägre pensioner betalar lägre skatt än förvärvsaktiva med motsvarande låga inkomster. Samtidigt har de med högre pensioner fortfarande högre skatt än de som arbetar. Regeringen har aviserat en skattesänkning för pensionärer med högre inkomst i den kommande budgetpropositionen. Om förslaget blir verklighet skulle det innebära att pensionärskollektivet som helhet får ännu lägre skatt än de som jobbar – något man skulle kunna benämna en omvänd pensionärsskatt. Denna omvända pensionärsskatt kan beräknas till drygt fem miljarder kronor. Vad drar man för slutsats av detta? 1 För det första kan man fundera på om regeringen inte borde redovisa effekten på statens inkomster av det förhöjda grundavdraget för pensionärer och deras lägre skatt på förvärvsinkomster (34 miljarder kronor) som man gör med jobbskatteavdraget. Riksrevisionen har föreslagit att regeringen borde redovisa skillnaden i beskattning som en så kallad ”skatteutgift”. 2 För det andra kan man fundera på om den redovisning av kostnaderna för grundskyddet för äldre som beskrivs i statens budget är rättvisande då den inte inkluderar uteblivna skatteinkomster till följd av det utökade grundavdraget för de med låga pensioner. Statens samlade utgifter för grundskyddet för äldre; garantipensionen, efterlevandepensionen, bostadstillägget och äldreförsörjningsstödet uppgår till 34 miljarder kronor. Till detta skulle man kunna lägga uteblivna skatteinkomster från pensionärer med pensioner upp till den gräns på 17 200 kronor i månaden där pensionärer har lägre skatt än de förvärvsaktiva. Här kan man argumentera för att regeringen (och Pensionsmyndigheten) borde redovisa en tillkommande kostnad för grundskyddet på antingen 14 miljarder kronor (skatterabatten om man jämför med dem som inte arbetar, såsom exempelvis de som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning) eller på 2,3 miljarder kronor (om man jämför med de förvärvsaktiva). 3 För det tredje innebär dagens situation ytterligare en svårighet när man ska informera om pensionssystemet. I samband med pensionsreformen på 1990-talet var en av principerna att pensionärer och förvärvsaktiva skulle beskattas på samma sätt bland annat för att underlätta förståelsen av pensionens värde i förhållande till förvärvsinkomster, men också för att lättare kunna redovisa kostnaderna för pensionssystemet. Som framgått ovan har vi hamnat ganska långt från denna princip i dag. Pensionsmyndigheten har tidigare påpekat att grundskyddet är komplext och ställer stora krav på den enskilde om han eller hon ska förstå hur det är uppbyggt. Detta konstaterar också Riksrevisionen i en färsk rapport om bostadstilläggets mörkertal. Svårigheten att förstå effekten på framtida pension av arbete, sparande och pensioneringsålder ökar när (delar av) skattereglerna är så olika beroende på ålder och inkomstslag. Det är exempelvis svårt för människor att tolka utfallet av pensionsprognoser när man inte har kunskaper om skattebelastningen efter pensioneringen. Det synes i dag finnas en bred enighet mellan de politiska partierna om att pensionärsskatten ska avskaffas – pensionärer och förvärvsaktiva ska beskattas på samma sätt. Det borde kunna åstadkommas på ett mindre komplext sätt än i dag. I januariavtalet aviseras en omfattande skattereform. Nu förbereds ett utredningsdirektiv. Frågan är om inte beskattningen av pensionärer förtjänar en översyn i samband med en sådan utredning. 19 september 2019 Debattartikel Daniel Barr, generaldirektör och Ole Settergren, analyschef Pensionsmyndigheten: ”Pensionärers skatt lägre än om de varit löntagare” ", "article_category": "other"}
{"id": 33892, "headline": "”Låt unga brottslingar ta hand om djur på landet”", "summary": "INSÄNDARE. Låt unga som begått brott bo med djur på landet. De behöver radikalt byta miljö för att bryta sitt beteende och tvingas ta ansvar för andras liv, skriver Susanne Thibblin.", "article": "I dessa dagar pratas bara om hårdare tag mot brottslighet, vilket enligt forskning inte ger någon effekt. Ge i stället något som kan förändra deras liv i grunden. Dessa barn och ungdomar har vanligtvis aldrig varit utanför en stadsmiljö. De vet ingenting om djur och natur och har troligtvis aldrig haft samtal om djupare ting. Barn och ungdomar som har begått brott kan inte fängslas, tack och lov. För att de ska ha en chans måste de radikalt byta miljö. De ska ut på landet och bo på gårdar med djur som de får ta ansvar för och ha diskussioner med dem som bor där, intagna och personal. Samtalen kan handla om naturen, livet, döden, religion, vad händer i världen, klimatet, vad de ser fram emot och vad de själva vill förändra. Dessa samtal, skötsel av djuren och naturen kan förhoppningsvis få dem att tänka om. Sedan kan satsa på positiva saker i stället. Detta är vård. Dessa barn och ungdomar behöver tid till reflektion, byte av miljö samt arbetsuppgifter som ger dem ansvar för andras liv. DN Åsikt 18 september 2019 kl 11 Insändare Susanne Thibblin: ”Låt unga brottslingar ta hand om djur på landet” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33900, "headline": "”Jag blev förbjuden att bruka min skog på grund av lavskrikor”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 14/9. Jag hade sparat ihop skog för att de sista åren fram till pensionen kunna arbeta med mitt skogsbruk på heltid. När jag sagt upp mig fick jag beskedet att min tänkta avverkning skulle förbjudas. Detta på grund av en fågel som är rikligt förekommande i området, skriver skogsbrukaren Per-Olof Löfgren.", "article": "Representanter från Artdatabanken skriver att det är anmärkningsvärt att uppgifter från enskilda avvisats av domstolen i de så kallade lavskrikemålen. Målen handlar om förbud där enskilda människor skulle drabbats mycket hårt av statens ingripande. Jag är en av de 5 första skogsägare som blev förbjuden av Skogsstyrelsen att bruka min skog på grund av förekomst av lavskrikor, varav mitt och ett till senare blev upphävt av domstol. Jag hade sparat ihop skog för att de sista åren fram till pensionen kunna arbeta med mitt skogsbruk på heltid. När jag sagt upp mig fick jag beskedet att min tänkta avverkning skulle förbjudas. Detta kom som en chock då det innebar att nästan hälften av 10 års nettovärde från mitt skogsbruk skulle konfiskeras och detta på grund av en fågel som är rikligt förekommande i området. Flera av mina grannar svävar fortfarande i ovisshet om de får avverka efter mer än tre års bollande mellan domstolar. En av grannarna får hela sin inkomst från skogsbruket. För mig är det självklart att staten inte ska kunna ta ifrån någon dennes levebröd utan att ens visa att det finns skäl till det. Jag tror inte att domstolen ifrågasätter värdet av de uppgifter som privatpersoner samlar in i Artdatabankens artportal, men däremot hur de uppgifterna kan användas och till vad. Artportalen är ett värdefullt verktyg för att se var arter finns, men säger ingenting om var de inte finns. De visar i lika stor omfattning var det funnits fågelskådare som var det finns fåglar. Däremot är Svensk fågeltaxerings uppgifter vetenskapligt insamlade av frivilliga och kunniga ornitologer runt om i Sverige. Denna inventering visar att Lavskrikan har en god bevarandestatus och har inte minskat de senaste 20 åren. Lavskrikan är inte rödlistad utan klassad som livskraftig. Myndigheternas beskrivning av lavskrikans status i området har byggt på en privat fågelskådares uppgifter. Utgångspunkten till avverkningsstoppen med start hösten 2015 var att lavskrikereviren i området hade minskat från 23 till 11 sedan 1990-talet enligt fågelskådaren. Efter granskning visar det sig att antalet bebodda revir har fluktuerat mellan 7 och 12 men har aldrig varit fler än 12. Fågelskådaren har dokumenterat sammanlagt 23 revir på olika platser, men aldrig samtidigt. De har bytt plats i landskapet. När myndigheterna fick frågan hur man kommit fram till att det fanns 23 revir på 1990-talet, så sa de att det var en tankevurpa. De erkände att det aldrig funnits mer än 12 bebodda revir samtidigt och att de hade summerat ihop samtliga revir. Under älgjakten 2016 antecknade jägarna alla observationer av lavskrika i området. Det rapporterades 42 observationer av 1 till 5 lavskrikor per tillfälle. Inventering visar på att det fanns Lavskrika på minst 24 olika områden. Det var cirka 90 jägare under 7 dagar cirka 7 timmar per dag, vilket ger en större tyngd åt inventeringen än en enskild fågelskådare som åker ut några få gånger. I december 2017 och januari 2018 stoppades 4 områden från avverkning fast de låg utanför markerade lavskrikerevir. I underlag som skickades från Skogsstyrelsen framgår att de inte hittade kartor med revir på avverkningsanmälda områden. Då skriver de till fågelskådaren att uppdatera revirkartorna för att det kommit in nya avverkningsanmälningar. Några dagar senare får de uppdaterade kartor där befintliga revirområden har utökats, för att omringa de nya avverkningsområdena. Vi kan inte ha ett system där uppgifter från enskilda kan ta ifrån människor deras rätt att bruka sin mark. Det är inte heller rättsäkert att skogsägare på egen bekostnad tvingas försvara rätten att bruka sin egen mark i domstol. I mitt fall valde LRF och Mellanskog att hjälpa mig att överklaga. De flesta tvingas stå ensamma mot myndigheternas jurister. Det minsta man kan begära att man ställer hårda krav på myndigheternas bevisning. 14 september 2019 Debattartikel Staffan Roos, Liselott Sjödin Skarp, Mikael Svensson och Lena Tranvik, SLU Artdatabanken: ”Domstol underkänner ideella naturvårdens trovärdighet” Repliker Lars Emmelin, professor emeritus i miljökonsekvensbedömning, Blekinge tekniska högskola: ”Mark- och miljödomstolen framstår som okunnig och fördomsfull” Per-Olof Löfgren, skogsbrukare, Vallsta i Hälsingland: ”Jag blev förbjuden att bruka min skog på grund av lavskrikor” Anna Treschow, rättspolitisk expert, LRF skogsägarna: ”Debattörerna visar en bristande förståelse för rättssäkerhet” Slutreplik från SLU Artdatabanken: ”Det är domstolens motivering vi ifrågasätter” ", "article_category": "other"}
{"id": 33937, "headline": "Psykiatern: Unga måste få realistisk bild av tillvaron", "summary": "Låt psykiatrin ta hand om personer som verkligen har behov av psykiatrisk hjälp. Nu är det alltför många som söker vård för problem som är en naturlig del av den mänskliga tillvaron. Det menar psykiatern Stefan Krakowski.", "article": "Efter att ha mött tusentals patienter som mått psykiskt dåligt har överläkaren Stefan Krakowski ett tydligt budskap: – Slutenvårdspsykiatrin ska syssla med akut vård och hjälpa patienter som verkligen har behov av att läggas in på avdelningar, säger han. I dag ställs ibland psykiatriska diagnoser på personer som reagerar fullt normalt på händelser som hör livet till, och ibland blir dessa hjälpsökande till och med inlagda, enligt honom. – Att då och då bli ledsen är naturligt. Mörka tankar kommer och går hos de flesta människor. Vi drabbas av motgångar och sorger. Men det är inget som någon ska behöva vända sig till en psykakut för. Stefan Krakowski tycker att psykiatrin ska ta hand om personer med svåra tillstånd. Människor som till exempel lider av sjukdomar som schizofreni, bipolär sjukdom och svåra depressioner, eller som har allvarliga personlighetsstörningar. – Det har blivit värre under senare år inom psykiatrin, med ett allt större tryck på öppenvårdsmottagningar och brist på slutenvårdsplatser, säger Stefan Krakowski. Han frilansar som överläkare och jobbar just nu på en psykiatrisk avdelning på Danderyds sjukhus. I en ny bok skildrar han ett yrke som många är nyfikna på, men som få har inblick i. Titeln är ”I psykiatrins tjänst - en svensk läkares memoarer”. I boken skildras möten med flera akut sjuka patienter. Hur ter sig symtomen och hur ställs en relevant diagnos? Vilka behandlingar kan tänkas fungera och kommer den sjuka att bli frisk? – Ibland lyckas vi bra, ibland hjälpligt och ibland misslyckas vi. Så är det bara, konstaterar Stefan Krakowski. I boken berättar han bland annat om Gunnar, ”patienten som ingen vill ha”. Han led av delirium tremens efter långvarigt alkoholmissbruk och var mycket illa däran. – Ansvariga på medicinkliniken och intensiven ville inte ta i Gunnar med tång trots att han svävade mellan liv och död. På den psykiatriska intagningsavdelningen där jag arbetade hade vi varken resurser eller kunskap att ge honom den vård han hade rätt till. Neddragningen av antalet platser inom vården får absurda konsekvenser ibland, menar Stefan Krakowski. Den drabbar både fysiskt och psykiskt sjuka. Varför söker då fler och fler psykiatrisk hjälp, särskilt unga vuxna? – Alla möter besvikelser och vi når inte alltid våra drömmar. Ja, livet kan vara orättvist. Jag tror att barn och unga - och även många vuxna - måste få en realistisk bild av tillvaron. Får man inte det är man dåligt förberedd för det som väntar. – Dessutom har ribban sänkts för att söka akut psykiatrisk hjälp, menar han. Länge rådde en motsättning mellan dem som förespråkade psykoterapi och dem som främst ville använda mediciner i samband med psykiska sjukdomar. – I dag råder nog konsensus om att en kombination av mediciner och terapi är det som ofta hjälper. Fast en sak oroar mig och det är den ökade förskrivningen av antidepressiva mediciner utan tillräckligt noggranna undersökningar, och bristfälliga diagnoser. – Normal sorg efter en separation eller att en anhörig avlidit borde till exempel inte leda till ett recept på ett antidepressivt läkemedel, tycker jag. Stefan Krakowski är född och uppvuxen i Stockholm. Hans föräldrar kom hit som flyktingar från Polen efter andra världskriget. – Jag är svensk men ändå präglad av att mina föräldrar kommit från ett grannland. Jag växte upp i skuggan av det som hände dem under kriget. Pappa som tjänstgjort som officer i den polska armén under kriget vaknade ofta upp med mardrömmar. Men det var inte den erfarenheten som fick den unge Stefan att vilja bli läkare. Snarare drömde han om att bli skribent och författare. Men som en ”icke-rebellisk” kille ville han vara sina föräldrar till lags. – De hade ju sin bakgrund som flyktingar och tyckte att det var viktigt att skaffa sig ett yrke som man kunde ta med sig om man behövde fly på nytt. Så det blev läkarlinjen. Stefan Krakowski har alltid varit nyfiken på människor och tänkte att det skulle kännas viktigt att hjälpa människor som inte mår så bra i själen. Men mamman undrade varför han inte ville bli en riktig läkare, som kirurg eller hjärtspecialist. Så fort Stefan blivit klar med sin specialisttjänstgöring till psykiatriker åtog han sig ett antal konsultuppdrag, bland annat som anstaltsläkare. Han ville möta interner som satt inlåsta i en bunker eller isoleringsceller. Vad rörde sig i deras inre? Sedan dess har hans yrkeskarriär innehållit tvära kast mellan olika arbeten och uppdrag: han har hämtat hem svårt sjuka för SOS International, varit Sveriges representant i Europarådets tortyrkommitté, hjälpt skådespelare som inte mått bra, startat egen verksamhet med mera. I sin bok berättar han också om hur han och några poliser under militärt hot från marken tvingades nödlanda i Niger under en tjänsteresa och hur främmande makt försökte rekrytera honom som informatör. – Jag är nog en person som söker spänning i tillvaron och vill tänja gränser. Människors inre liv är mångfasetterat och att arbeta som psykiatriker passar mig bra, förklarar Stefan Krakowski. I många år har han varit intresserad av varför en del radikaliseras och låter sig rekryteras av terrornätverk. Under några år arbetade han med den frågan på Försvarshögskolan. Vilka processer är det som får en person med extrema åsikter att gå från ord till handling och kanske spränga sig till döds i ett självmordsdåd? – De som på 1970-talet forskade om detta var ofta psykologer som hade studerat den tidens terrorism som Bader-Meinhof i Tyskland och Röda brigaderna i Italien – och sökte förklaringen i deras barndom och uppväxt. Stefan Krakowski menar att det behövs andra förklaringsmodeller i dag. Han säger att vi måste skilja mellan medlemmar i en våldsbejakande terrorcell och så kallade ensamvargar. – De förra skiljer sig inte från normalbefolkningen, de är inte mer psykiskt störda än andra. Bland ensamvargarna har mellan en tredjedel och fjärdedel visat sig ha psykiska besvär. Då handlar det inte om bipolaritet eller svår schizofreni utan sannolikt mer om personlighetsstörningar. En grupp som intresserat Stefan Krakowski i de sammanhangen är så kallade ”incels”, en förkortning av ”involuntary celibate” eller ”ofrivilligt celibat”. Det handlar om unga män som av olika skäl ständigt blir avvisade av kvinnor. – Enligt uppgifter i flera norska tidningar hade till exempel Philip Manshaus, som greps för moskéattentatet i Norge, varit aktiv på en incelsajt på nätet och även postat ett inlägg före attacken på den sajten. Män som utfört masskjutningar i USA har också i vissa fall haft kopplingar till incelvärlden. Stefan Krakowski Ålder: 65 år. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och son. Bakgrund: Han har tjänstgjort som överläkare i psykiatri inom akut-och slutenvårdspsykiatrin i Sverige, men även arbetat utomlands i perioder för bland annat SOS International i Köpenhamn (1986-2014). Har studerat terrorism vid St Andrews-universitetet i Skottland och arbetat med säkerhetsfrågor på Försvarshögskolan (2005-2007) och militära Högkvarteret i Stockholm (2007-2008). Var mellan åren 2009-2013 Sveriges representant i Europarådet tortyrkommitté i Strasbourg. Gör: Är frilansande överläkare, författare och skribent. Aktuell: Med boken ”I psykiatrins tjänst - en svensk läkarens memoarer” (Lind & Co). ", "article_category": "other"}
{"id": 33939, "headline": "”Med stöd kan vi tidigarelägga satsningen på fossilfritt stål”", "summary": "DN DEBATT 13/9. När FN samlas till klimatmöte i New York den 23 september står vi beredda att växla upp vårt arbete för fossilfritt stål och tidigarelägga planerna på att minska koldioxidutsläppen. Vi är redo att öka insatserna från vår sida, men för att lyckas måste samhället och politiken göra detsamma, skriver Magnus Hall, Vattenfall, Martin Lindqvist, SSAB, och Jan Moström, LKAB.", "article": "Sverige har ett av världens mest ambitiösa klimatmål. Efter Parisavtalet 2015 beslutade riksdagen att Sverige senast 2045 ska ha netto-noll utsläpp av växthusgaser till atmosfären. När FN nu samlas till ett nytt klimatmöte i New York den 23 september står vi beredda att växla upp vårt arbete för fossilfritt stål och tidigarelägga planerna på att minska koldioxidutsläppen. Vi är redo att öka insatserna från vår sida, men för att lyckas måste samhället och politiken göra detsamma. För tre år sedan bildade SSAB, LKAB och Vattenfall, Hybrit – världens första initiativ för att tillverka stål utan kol. Vi bestämde oss för att utmana en tusenårig och globalt vedertagen ståltillverkningsmetod med målet att revolutionera stål- och gruvindustrin i grunden. Planen är att ersätta kol och koks med fossilfri vätgas och el och därmed eliminera koldioxidutsläppen. Restprodukten blir i stället helt vanligt vatten. Tidsplanen för Hybrit är redan ambitiös. Men mot bakgrund av våra egna och andras allt högre krav på snabb omställning vill vi växla upp arbetet och tidigarelägga våra planer med ytterligare tre år. Redan nu ser vi över möjligheterna att bygga en demonstrationsanläggning tre år före plan och stå färdig under 2025 så att vi direkt därefter ska kunna producera järnmalmsbaserat fossilfritt stål för kommersiellt bruk. Vid 2035 är målet att sälja fossilfritt stål på bred front. Alla tre ägarbolag har utöver Hybritinitiativet antagit konkreta mål och färdplaner för att nå fossilfrihet i hela sina respektive verksamheter. Redan i dag har Vattenfall en i princip fossilfri elproduktion i Norden. LKAB har en färdplan för att bli totalt koldioxid-fria i sin produktion senast 2045 genom bland annat programmet Sustainable Underground Mining. Även SSAB har som mål att vara fossilfria 2045 och i Oxelösund stängs SSAB:s masugnar redan 2025 och i stället byggs en elektrisk ljusbågsugn. Hittills har en förstudie och forskning genomförts och bygget av världens första vätgasbaserade pilotanläggning för tillverkning av fossilfri järnsvamp har påbörjats. En pilot för biobaserad järnmalmspellets i Malmberget har inletts och möjligheterna att lagra vätgas i bergrum undersöks. SSAB:s ståltillverkning är redan i dag, tack vare LKAB:s goda järnmalmskvalitet och ett ständigt arbete för att få ned utsläppen, en av de mest energi- och koldioxideffektiva i världen. Trots ständigt förbättringsarbete står stålindustrin ändå för ungefär 10 procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp och 7 procent av Finlands. Med Hybrit kan dessa utsläpp utraderas. Tekniken skulle även kunna spridas till andra delar av världen och bidra till minskade utsläpp från stålindustrin globalt. Hybrit erbjuder också unika möjligheter för Sverige och Norden att bygga vidare på arvet som ledande gruv- och stålnation. I dag är järn och stål en viktig exportvara. Med Hybrit kan en ny hållbar innovation bli nästa exportframgång. Omställningen kräver dock samverkan på flera olika plan. Vi tre bolag, som tillsammans representerar hela värdekedjan, har bestämt oss för att arbeta ihop. Vi samverkar också med universitet och forskningsvärlden. Dessutom krävs ett aktivt stöd från politiken och övriga samhället, regionalt, nationellt och på EU-nivå. Även på global nivå, inom ramen för FN-samarbetet, krävs konkret handling. Det behövs en fungerande marknad, där kunder och slutanvändare efterfrågar fossilfria och fossilfritt tillverkade produkter. Det finns redan ett intresse för fossilfritt stål, men det behövs förutsägbara, långsiktiga och rätt utformade styrmedel som på ett klokt sätt stöder framväxten av marknader för fossilfritt. Det finns också ett behov av ett transparent rapporteringssystem av koldioxidutsläpp i värdekedjan. Företag och konsumenter ska kunna se att Hybrit-stål inte har ett koldioxidavtryck. En del av dessa åtgärder kräver lösningar på global nivå där FN:s klimatmöte är en viktig arena. Företag och länder som vågar gå före kommer att ha konkurrensfördelar. Men fönstret står inte öppet hur länge som helst. Därför vill vi agera snabbt. Vi vill göra vår del, men det förutsätter att fyra grundförutsättningar finns på plats för att lyckas med omställning till fossilfritt: 1 Vi behöver stora mängder fossilfri el. För omställningen till Hybrit krävs enligt våra beräkningar motsvarande cirka 10 procent av Sveriges nuvarande elförbrukning. Därtill kommer efterfrågan på el från andra företag och konsumenter. En fortsatt god tillgång på fossilfri el med hög leveranssäkerhet, konkurrenskraftiga priser och satsningar på att skapa större flexibilitet exempelvis genom möjligheter till lagring av energi är några nödvändiga åtgärder. Det arbetet får inte bli försenat. Vi är beredda att medverka. 2 Det offentliga måste vara med och dela på risken. Att satsa på banbrytande teknologi, som Hybrit, är ofta riskfyllt, tidskrävande och förknippat med stora investeringar. Samtidigt innebär projekten stor samhällsnytta med ökad forskning, kompetens och möjligheter att nå klimatmålen. Regeringens förslag att fördubbla Industriklivet under tre år är bra, men behöver säkras för lång tid framöver. En fond på EU-nivå behövs också och det kan även behövas stöd för att kunna skriva av och skrota gamla anläggningar, så kallade stranded assets, till förmån för ny hållbar teknik. 3 Som samhälle har vi inte råd att fortsätta släppa ut växthusgaser. Systemet för handel av utsläppsrätter i EU revideras just nu vilket innebär att kostnaderna för koldioxidutsläpp ökar. Systemet bör redan från 2020 utformas så att det gynnar de mest klimateffektiva vägarna från brytningen i berget till färdigt stål. Systemet behöver utvecklas även efter den kommande handelsperioden. Sverige och EU behöver också verka för att andra delar av världen inför liknande system. Modiga hållbara lösningar får inte hindras på grund av att delar av världen har lägre ambitionsnivå och därmed håller gammal teknik under armarna. 4 En effektiv och ändamålsenlig tillståndsprövning krävs för att inte kraftigt försena eller helt stoppa omställningsarbetet, inte minst för att kunna få tillräcklig el när vi nu har möjlighet att tidigarelägga demonstrationsfasen. Ibland kan det ta tio år att få ett miljötillstånd eller en koncession för att dra en elkabel och förstärka elnätet. Regeringen planerar vissa åtgärder men mer behövs. Stål är ett fantastiskt material. Det bygger samhällen, är slitstarkt och går i princip att återvinna oändligt många gånger. Men återvunnet stål kommer inte räcka. I takt med samhällsutvecklingen, befolkningsökningen och människors allt bättre levnadsstandard världen över kommer efterfrågan på nytt stål från järnmalm att öka. Därför behövs hållbara lösningar. Lösningar som inte bidrar till global uppvärmning, utan till global utveckling. Det bör vara Sveriges bidrag vid FN:s klimatmöte i New York. 13 september 2019 Debattartikel Magnus Hall, vd och koncernchef Vattenfall; Martin Lindqvist, vd och koncernchef SSAB och Jan Moström, vd och koncernchef LKAB: ”Med stöd kan vi tidigarelägga satsningen på fossilfritt stål” ", "article_category": "other"}
{"id": 33953, "headline": "”Missvisande om östrogen och bröstcancer”", "summary": "INSÄNDARE. Det är missvisande att påstå att östrogen ökar risken för att dö i bröstcancer. Hormonbehandling är att föredra om medicineringen inleds i nära anslutning till sista menstruationen, skriver sju professorer och forskare.", "article": "Karin Bojs krönika på DN:s vetenskapssidor (8 september 2019) är missvisande. Artikeln skapar obefogad oro, rädsla och skuldkänslor för många kvinnor. Bojs tar sin ansats i en nyligen publicerad forskningsstudie om hormonbehandling och risken för att insjukna i bröstcancer (Lancet, 29 augusti 2019). Studien har fått stort massmedialt genomslag, men även mött allvarlig kritik från experter. Studien visar det vi redan vet, nämligen att hormonbehandling med östrogen i kombination med syntetiskt gulkroppshormon (gestagen) ger en viss ökning av bröstcancerrisken. Risken blir större med längre tids behandling och kvarstår till viss del efter avslutad behandling. Däremot kan inte studien uttala sig om dödlighet i bröstcancer. Till skillnad från Women’s Health Initiative Study, världens största så kallade randomiserade studie med högsta bevisvärde, visade Lancet-studien även en liten ökad risk för bröstcancer med enbart östrogen i form av tabletter eller plåster. Ingen riskökning sågs med lokalt östrogen som appliceras i slidan. Studien gör anspråk på att omfatta alla så kallade epidemiologiska studier på området. Detta är dock en sanning med modifikation. Författarna har fått kritik för att ha utelämnat stora och viktiga observationsstudier. Däremot har man av någon anledning inkluderat p-pillerstudier, som berör en annan slags hormonmedicinering. Det är vetenskapligt felaktigt att som Karin Bojs påstå: ”En miljon kvinnor har fått bröstcancer de senaste trettio åren på grund av hormoner som deras läkare har skrivit ut.” Lancet-studien är en sammanställning av så kallade epidemiologiska data. Sådana studier har uppenbara begränsningar med potentiellt kända och okända felkällor som inte till fullo går att justera för. Det betyder att man aldrig klart kan hävda orsakssamband utifrån den här typen av studier. Bojs hänvisar till att hormonanvändningen minskade kraftigt i början av 2000-talet: ”Som tur var, annars skulle antalet fall av bröstcancer till följd av dessa piller ligga ännu långt högre än den miljon som nu är fallet.” Om det nu vore så att det finns ett klart orsakssamband borde väl insjuknandet i bröstcancer ha minskat i antal efter att hormonanvändningen gått ner så drastiskt? Det har den dock inte gjort, utan antalet bröstcancerfall har fortsatt att öka. Den viktigaste invändningen mot studien är att den baseras på cancerfall som diagnostiserades för 10–25 år sedan då användningen av hormoner såg annorlunda ut beträffande preparat, doser och upplägg. Numera tillämpas principen om lägsta effektiva dos av östrogen. Bland annat på grund av ökad bröstcancerrisk med gestagen rekommenderas ofta utglesad användning med gestagenkur var tredje månad eller lokalt tillfört gestagen i form av hormonspiral som skydd mot cellförändringar i livmodern. Dessa behandlingar har inte studerats i Lancet-studien. Man har inte säkert kunnat uttala sig om bioidentiskt progesteron eller systersubstansen dydrogesteron, då de största studierna med sådan användning av oklar anledning inte var inkluderade. Det finns visst stöd för att dessa kombinationer minskar påverkan på bröstvävnaden jämfört med de behandlingar som gavs för 10-25 år sedan. Studien förändrar inte vad vi i dag vet om hormonbehandling, nämligen att förhållandet mellan risk och nytta är klart fördelaktigt om medicineringen av svåra klimakteriesymtom initieras i nära anslutning till menopaus (sista menstruationen) hos en i övrigt frisk kvinna. Eventuella risker med behandlingen vägs upp av positiva effekter. Den viktigaste är skydd mot hjärt- och kärlsjukdomar, som är den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor. Vi har i dag vetenskapligt stöd för att hormonanvändning ger minskad dödlighet totalt, det vill säga med hänsyn taget till alla dödsorsaker inklusive följderna av bröstcancer. Karin Bojs hävdar att en äldre studie i paritet med Lancet-studien visade ”kraftigt ökad risk för bröstcancer hos de kvinnor som åt hormonersättning”. Vad studien visar är att östrogenbehandling i kombination med syntetiskt gestagen ökar risken för bröstcancer med 2 procent efter fem års användning och 20 års uppföljning. Denna riskökning är i nivå med att ha fetma (kroppsmasseindex, så kallat BMI, större än 30), som i sig ökar risken för bröstcancer jämfört med kvinnor som inte har fetma. Vi vet att en stor andel kvinnor i klimakterieåldern har kraftig övervikt motsvarande fetma. Karin Bojs skriver: ”Att bekämpa ’klimakteriehäxor’ med slentrianmässig förskrivning av medicin har varit en häxjakt mer dödlig än den som bedrevs under 1400-talet.” Detta saknar vetenskapligt stöd. Det är mer än 15 år sedan gynekologer övergav behandling i förebyggande syfte till kvinnor oberoende av symtom. Enligt dagens riktlinjer är behandlingen till för kvinnor med uttalade symtom. De erbjuds denna behandling med hänsyn till den individuella balansen mellan risk och nytta. Vi hoppas att kvinnor ska ha fortsatt förtroende för att deras eventuella behandling kommer att ske utifrån dagens samlade vetenskap och på ett medicinskt beprövat sätt, samt självklart i samråd med kvinnan själv. DN Åsikt 11 september 2019 kl 12 Insändare Angelica Lindén Hirschberg, Alkistis Skalkidou, Natalia Cruz, Marie Bixo, Tord Naessén, Mats Hammar och Inger Sundström Poromaa: ”Missvisande om östrogen och bröstcancer” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33957, "headline": "Per Svensson: Nu måste Ylva Johansson ta Stefan Löfven i örat", "summary": "Som EU-kommissionär ska Ylva Johansson återinföra den fria rörligheten i Schengenområdet. Då blir det till att läxa upp den svenska regeringen.", "article": "Ursula von der Leyen har pekat ut klimatet och digitaliseringen som prioriterade områden för den EU-kommission hon ska leda. Det är naturliga val, vår tids stora frågor. Men om EU ska fungera som ram för försök att, för att ta två exempel, strypa koldioxidutsläppen och begränsa de digitala jättarnas monopolistiska tendenser krävs det att unionen själv fungerar. Det gör Ylva Johansson till en av den tillträdande EU-kommissionens viktigaste personer. Hennes ansvarsområde, migrationspolitiken, har under långt tid varit de europeiska polariserande populisternas favoriserade slagfält. På Ylva Johansson ankommer det nu att vrida migrationsvapnet ur populisternas händer. Det kommer inte att bli lätt. Den beställningslista hon har fått av Ursula von der Leyen är lång och krävande. Om Johansson blir godkänd som kommissionär ska hon ta fram en ”ny pakt för migration och asyl”, reformera asylsystemet, bekämpa döden på Medelhavet, stärka EU:s yttre gränser och skapa säkra vägar för migranter. Hon ska också få Schengensamarbetet att fungera som det är tänkt, det vill säga återinföra den fria rörligheten. Det sistnämnda borde innebära att hon kommer att läxa upp den regering hon nyss satt i. EU gillar inte Sveriges uppfinningsrikedom när det gäller att hitta skäl till att förlänga de inre gränskontrollerna. Ylva Johanssons huvuduppgift blir ändå att försöka ena EU-länderna kring ett gemensamt förhållningssätt till asylpolitiken. Ursula von der Leyen vill gärna avskaffa Dublinförordningen, den som säger att en flykting ska söka asyl i det första land han eller hon kommer till. I stället vill hon ha ett system där de asylsökande fördelas mellan EU:s medlemsländer. Den linjen har Tyskland länge drivit. Det har också Sverige. Denna samsyn har förmodligen bidragit till att Ylva Johansson fick migrationsportföljen. Hon och Ursula von der Leyen kan förmodligen räkna med stöd från Medelhavsländerna för sin fördelningslinje. Motståndet har hittills varit desto större från vägrarstater som Polen och Ungern. Hur ska Ursula von der Leyen lösa det? Man kan frukta att hon har en listig plan. Det skulle kunna handla om ett slags byteshandel. Kommissionen tjatar lite mindre om oberoende domstolar mot att Polen och Ungern blir lite mindre avoga till fördelning av flyktingar. Skulle det vara så illa att det ligger något i dessa misstankar har Ylva Johansson fått ett jobb som kommer att fordra inte bara diplomatisk fingerfärdighet utan också ett flexibelt förhållande till värderingar och ideal. Tufft, som sagt. ", "article_category": "other"}
{"id": 33963, "headline": "Mobbning kan påverka kroppsuppfattningen på lång sikt", "summary": "När barn och unga mobbas får det konsekvenser för deras kroppsuppfattning långt upp i åren. Det visar ny forskning från Göteborgs universitet. De mobbade har en mer negativ syn på sin kropp – det gäller både pojkar och flickor.", "article": "I snart tjugo år har forskare vid Göteborgs universitet studerat hur kroppsuppfattningen förändrats hos nära tusen pojkar och flickor. De var tio år när projektet inleddes, och har med jämna mellanrum fått frågor om hur de ser på sitt utseende. Professor Ann Frisén vid psykologiska institutionen vid universitetet är ansvarig för forskningen. Hon och hennes kollegor har fått en unik inblick i hur kroppsuppfattningen formas och ändras under uppväxten. – En av våra allra senaste studier handlar om vilka effekter mobbning som handlar om utseendet har på kroppsuppfattningen. Och resultatet förvånade oss. Mobbning har många hemska följder, men kopplingen till kroppen verkar inte ha uppmärksammats så mycket. – Att många som mobbats får en negativ kroppsuppfattning är kanske inte så svårt att förstå. Men att den håller i sig så länge som vår forskning visar är anmärkningsvärt. Att hånas för sin kropp och sitt utseende under tonåren, som ju är en känslig tid ,verkar sätta djupa spår. I en pågående studie, där data precis har börjat sammanställas, valde forskarna ut unga personer som dels hade varit mobbade som barn, dels hade dålig psykisk hälsa som unga vuxna, och intervjuade dem. – Vi blev förvånade över hur centrala konsekvenser av sådan mobbning som handlat om utseendet fortfarande var för deras syn på kroppen nu när de var unga vuxna – och hur mycket de fortfarande kämpade med missnöje och osäkerhet relaterat till hur de ser ut. Forskarna har också tittat närmare på nätmobbing specifikt och fann att den i mycket hög utsträckning handlar om kommentarer om kroppen, och att konsekvenserna ofta blir väldigt stora. –Vi fann olika aspekter som var relaterade till nätmobbning. Som bland annat kroppsskam och upplevt tryck från medierna om hur man skall se ut. En annan färsk studie handlar om hur personer med negativ bild av sin kropp lyckas vända den till något positivt - utan någon professionell hjälp. Hur kommer det sig att en del är eller blir mer kroppspositiva? – De som blir mer positiva till sin kropps utseende tycks mer fokusera på dess funktion, och är upptagna av vad de kan göra med kroppen. Att den är frisk och att den fungerar. – Den positiva inställningen till kroppen bygger inte på ”jag är snygg” utan på att kroppen är användbar och att ”jag trivs med den”. Man accepterar kroppens skavanker och accepterar att den inte är helt perfekt. Finns det skillnader mellan kvinnor och män som gått från en negativ till positiv kroppsuppfattning? Det finns vissa viktiga skillnader, svarar Ann Frisén: – Lite förenklat kan vi säga att kvinnorna vänder sig ifrån den traditionella bilden av hur deras kroppar ska se ut, medan männen vill uppnå traditionella maskulina idel. Och det är något som förvånat mig. Kvinnor som gått från negativ till positiv syn på sin kropp på talar om ett konstant och hårt psykologiskt arbete för att behålla den positiva inställningen, berättar Ann Frisén. Kvinnorna menar att en tydlig feministisk hållning hjälper dem, liksom att de slutat vara aktiva i utseendefokuserade sociala medier. – Männen berättar om att de måste investera för att behålla sin positivism, genom att till exempel gå till gymmet eller träna på andra sätt. För män är det också viktigt att deras kroppar ligger nära idealbilden av en manlig kropp. Ann Frisén skrev sin doktorsavhandling om hur kortväxta barn med tillväxthormonbrist uppfattade sina kroppar. Det väckte hennes intresse för utseendets betydelse för människors självbild och självförtroende. Varför tycks kroppen, eller synen på den, ha blivit allt viktigare? – Det handlar om starka kommersiella intressen som vill påverka vår kroppsuppfattning. Vi ska känna oss missnöjda och vara villiga att spendera stora summor på att köpa produkter och tjänster som förbättrar våra kroppar och vårt utseende. – Vi borde egentligen vara chanslösa mot denna kraft. Därför är det så intressant att försöka hitta orsaken till att en del lyckas förändra sin kroppsuppfattning. Var finns vändpunkten? Anna Frisén är medförfattare till böckerna ”Nätmobbing” (Natur & Kultur) och till ”Projekt Perfekt” på samma förlag. Läs mer: ”Jag tänker inte bli smalare för att folk har synpunkter” Fotnot. I den aktuella forskningen har Kristina Holmqvist Gattario och Sofia Berne haft en stor roll. Mer information om det forskningsprojekt Ann Frisén leder finns på: www.gu.se/omuniversitetet/personal/?userId=xfrisa ", "article_category": "other"}
{"id": 33964, "headline": "Louise Johansson kan bli Årets kock", "summary": "För åtta år sedan vann Louise Johansson Sveriges mästerkock. Nu är hon en av finalisterna i den prestigefyllda tävlingen Årets kock, men tro inte att Louise nöjer sig med att ha gått till final.", "article": "Det har hänt mycket i Louise Johanssons liv sedan hon var den första att vinna Sveriges mästerkock i TV4 år 2011. Inte minst att hon har blivit mamma till Ludvig, snart fyra år och redan tv-stjärna. I sommar har TV4-tittarna kunnat se mor och son laga mat tillsammans i ”Nyhetsmorgon”. Ludvig är riktig hejare på att vispa. När vi träffas är Louise i Stockholm på ett tredagarsbesök. Dels för att lära sig göra korv, dels för att hälsa på bästa kompisen Jessica Frej, som hon lärde känna då de båda tävlade om den första Sveriges mästerkocktiteln. Jessica kom femma och Louise vann hela tävlingen. Bästa kompisarna kan inte träffas så ofta eftersom Jessica bor i Nacka och Louise i Göteborg. Dagen efter att Årets kock-kvalet avslutades blev det klart att hon skulle få en trerummare i ett av de åtråvärda landshövdingehusen i Göteborg så det var onekligen några omtumlande dygn för henne. Vid intervjun har Louise precis flyttat in och hon är fortfarande lite i chocktillstånd (lätt överdrivet) över att vara en av de åtta finalisterna . Efter tävlingen i juni blev det mycket fokus på att Louise är den enda kvinnan i finalen. Det tycker hon är ointressant. – Det är ju maten det handlar om, jag vill inspirera andra med min matlagning, säger hon och betonar att det var ytterligare två kvinnor med bland de 24 som var med i kvalet till Årets kock. Därmed är genusfrågan avklarad. Dagen före vårt möte i Nacka har Louise gått en snabbkurs i korvtillverkning. Det första momentet i finalen är nämligen att tillverka, tillaga och servera korv till juryn. Vad korvarna innehåller är inte det viktigaste i sammanhanget. I stället handlar det om att göra 30 korvar som ska vara lika långa och väga lika mycket. Sex av dessa ska sedan serveras med passande tillbehör och Louise säger att hon efter kursen är bra på korv. Dessutom tycker hon att korv är roligt att göra. Finalen går över två dagar och andra dagen är oskriven för finalisterna. – Vi får reda på vad vi ska göra där och då, säger hon. Du säger ”vi”, är du säker på att du är en av de fyra som går vidare till dag 2? Louise ser lite generad ut, men hon har målsättningen att göra det. Har hon kommit så här långt så varför inte? Hemligheten bakom framgången är Louises specialitet – listor – Jag älskar det. Har jag en bra lista kan jag alltid gå tillbaka och kolla, säger hon och berättar att hon inför kvalet i juni hade gjort en minut-för-minutlista. – Det är lättare att dela upp det då, särskilt när man kommer till kritiska kvarten då allt kan hända om inte alla grejer är på plats, som hon uttrycker det. Apropå grejer kommer hon att behöva en rejäl trunk för att få med sig allt till Stockholm. Det enda hon har tillgång till på plats är spis, kylskåp, bänkar och nedkylningsmaskiner. Resten måste finalisterna ta med sig; allltifrån zestjärn, decilitermått och stavmixer till grytor, gasbrännare och durkslag. – Jag har ett helt restaurangkök i backar hemma, säger Louise, som inte verkar drömma om att driva en egen krog. Nej, hon hoppas kunna inspirera andra med sin matlagning. Vad finns alltid i ditt kylskåp? – Ägg, smör, en skvätt grädde och parmesan. Det kommer man långt på, säger hon Om Ludvig får bestämma står det burkmat på menyn: fiskbullar, hans älsklingsrätt. Louise låter sonen ha fiskbullarna för sig själv, men brukar piffa upp dem med grädde och lite smör. Vilka är dina favoritsmaksättare? – Jag tycker om att bolla med sött, salt och surt. Min mat är kanske lite väl syrad ibland, men jag tycker det är gott. En gnutta honung är alltid bra om man ska smaka upp någonting. Och favoritkryddor? – Jag tycker att det är kul att använda svenska råvaror och addera koriander, spiskummin och curry så att det händer saker. Det beror lite på vilket humör jag är på, men det kan vara gott att kombinera rosmarin med rivet apelsinskal också, säger Louise, som har fullt fokus på två dagars tävling, den 12–13 september. Och vad gör du den 14? – Då ger jag segerintervjuer i ”Nyhetsmorgon”, säger hon och hela ansiktet förvandlas till ett enda stort leende. Louise Johansson Gratuleras till: Finalplatsen i Årets kock 2019, som avgörs i Stockholm den 12–-–13 september. Ålder: 33 år. Yrke: Frilansande kock med eget företag. Arbetar mycket med catering, matlagningskurser och matstajling Styrka som matlagare: Såser. Favoriten är hollandaise. Familj: Sonen Ludvig, snart 4, mamma Susanne, pappa Ulf och syster Therese. Bor: Bostadsrätt i Göteborg. Intressen förutom mat: Att vara tillsammans med Ludvig och resten av familjen och vännerna, gärna över en bit mat eller i naturen. Äter med förtjusning: Ost, grönsaker och skaldjur. Dricker med minst lika stor förtjusning: Champagne. Drömyrke som barn: Att bli kock (redan i 4-årsåldern). ", "article_category": "other"}
{"id": 33970, "headline": "”Kronans fallande värde en skandal”", "summary": "INSÄNDARE. Kronans fallande värde är en skandal. Ansvaret vilar tungt på finansminister Magdalena Andersson (S) och riksbankschefen Stefan Ingves, skriver Carsten Berg.", "article": "Jag har länge undrat varför det inte finns ett uppror bland svenska folket över det erbarmligt klandervärda sättet som Riksbanken och våra politisk valda hanterar vår stolta svenska krona. En mera usel och nedvärderad samt bespottad valuta får man leta efter. Kanske man kunde få lite proffs in i leden som kan styra upp detta när riksbankschefen Stefan Ingves och finansminister Magdalena Andersson inte kan. Nu kostar 1 euro över 11 kronor och det verkar inte som om man bryr sig det minsta. Om vi dödliga skötte vår privatekonomi som Ingves och Andersson sköter Sveriges hade vi kollektivt gått i personlig konkurs för länge sedan. DN Åsikt 9 september 2019 kl 13 Insändare Carsten Berg: ”Kronans fallande värde en skandal” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 33993, "headline": "”Höj straffen för dem som rekryterar unga till brott”", "summary": "DN DEBATT 7/9. De personer som leder in unga i kriminalitet slipper ofta ansvar. Det är oerhört cyniskt att utnyttja unga människor, ofta med svåra hemförhållanden eller problematisk skolgång, på det sättet. Det är hög tid att de som rekryterar unga till kriminalitet straffas hårdare, skriver Per Bolund (MP) och Rasmus Ling (MP).", "article": "Den senaste tidens tragiska skjutningar och explosioner har involverat väldigt unga personer. Men bakom varje 15-årig knarkkurir döljer sig en äldre kriminell som lockat in den unge i gängbrottslighet. Barn och unga ska gå i skolan, inte begå brott. Vi måste ta krafttag för att strypa nyrekryteringen till de kriminella gängen. Miljöpartiet föreslår därför höjda straff för dem som begår brott tillsammans med eller rekryterar unga till kriminalitet. Häromdagen rapporterade polisens nationella operativa avdelning, NOA, att flera av den senaste tidens explosioner är rena beställningsjobb utförda av yngre personer som polisen inte känner till sedan tidigare. Samtidigt visar statistik från Polismyndigheten att antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott har ökat med 40 procent sedan 2015. Vi har också sett flera dödsskjutningar där väldigt unga personer varit inblandade. Den utvecklingen måste få ett stopp. Bakom varje ung person som börjar sälja droger står en äldre kriminell som förser den yngre. Bakom varje ung vapenkurir finns äldre personer som lämnar och tar emot vapnet. Ofta rekryteras unga in i kriminalitet av äldre som själva vill vara osynliga för polisen och rättsväsendet. Det är oerhört cyniskt att utnyttja unga människor, ofta med svåra hemförhållanden eller problematisk skolgång. Det är hög tid att de som rekryterar unga till kriminalitet straffas hårdare. En ung person som lockas in i brottslighet påverkas negativt under många år, i värsta fall hela livet – skolgång och framtidsmöjligheter slösas bort och känslan av hopplöshet växer. Det kostar även oerhört mycket pengar för samhället och riskerar att förstöra livet för brottsoffer och anhöriga. Den onda cirkeln är ett faktum. Forskning visar att det mest effektiva sättet att hindra att unga hamnar i kriminalitet är genom tidiga brottsförebyggande åtgärder. Miljöpartiet vill verka för att det ska finnas stöd och möjligheter för kriminella som vill hoppa av den brottsliga världen och att vi får fler poliser synliga i vår vardagsmiljö. Samtidigt vet vi att kriminella har ett intresse av att få respekt och beundran av unga och säkra återväxt i de kriminella gängen. Där kan straffrätten spela en stor roll. Dagens rättssystem har särskilda insatser för och tar särskild hänsyn till unga som begår brott. Det tycker vi är bra. Men de personer som leder in unga i kriminalitet slipper ofta ansvar för de brott som begås och de följder detta får för unga medbrottslingar. Anstiftan och medhjälp till brott är förbjudet och att utnyttja en ungdom kan vara en förvärrande omständighet vid straffbestämning. I straffbestämningen ska det även tas hänsyn till en persons ringa ålder, beroendeställning eller oförstånd. Vad som saknas är en generell regel som säger att brott där en underårig på något sätt involveras ska ha ett högre straffvärde för de vuxna än brott där alla involverade är vuxna. Det är alla vuxnas ansvar att barn och unga inte hamnar i en brottslig bana. Att den unge tagit initiativ till brottet, medverkat frivilligt eller deltagit till en låg grad ska inte göra att den vuxne som medverkat inte ska anses ha något ansvar för dennes gärningar. Det är rimligt att det i viss mån påverkar straffet i hur hög grad den unge själv valt att delta, men blotta faktum att den unge involveras anser vi ska innebära ett skärpt straff för den äldre medgärningsmannen. Den extra kostnaden för att ha med en ung eller ett barn som drogkurir, vapenbärare eller något annat ska vara så hög att kriminella ser den unges medverkan som en belastning snarare än ett sätt att själva komma lindrigare undan. I dag är det tyvärr tvärtom. Barn och unga ska gå i skolan, inte begå brott. För att göra det möjligt behövs ett flertal åtgärder som både handlar om förebyggande arbete i skolor och genom socialtjänsten, straffrättsliga justeringar likväl som en stärkt avhopparverksamhet och en mer tillgänglig polis. Bara så kan vi hindra rekryteringen av nästa generations kriminella. 7 september 2019 Debattartikel Per Bolund (MP), språkrör och Rasmus Ling (MP), rättspolitisk talesperson: ”Höj straffen för dem som rekryterar unga till brott” ", "article_category": "other"}
{"id": 34003, "headline": "”Behörighet är målet – men vi kan inte blunda för verkligheten”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 2/9. Lärares behörighet ska premieras och vara det ständiga målet. Men på många skolor är läget ohållbart där rektor får lappa och laga varje läsår, och de legitimerade lärarna får dubbel börda. Men vi kan inte blunda för de hundratusentals elever som de närmaste åren kommer att möta obehöriga lärare i klassrummet, skriver Fredrik Christensson (C), utbildningspolitisk talesperson.", "article": "Läraren är den viktigaste faktorn för elevens kunskapsutveckling. Där är Centerpartiet och lärarfacken överens. Men sen har det skett ett missförstånd. I vår debattartikel presenterade vi några av de reformer som finns i Centerpartiets förslag till utbildningspolitiskt program som ska beslutas av partistämman i slutet på september. Lärarfacken var snabbt ute och kritiserade att det inte fanns några förslag på hur lärarbristen ska lösas på lång sikt och Liberalerna anklagade Centerpartiet för att vilja ersätta legitimerade lärare med obehöriga. Det stämmer inte. Vårt mål är att alla elever ska ha rätt till en behörig och kompetent lärare. Oroliga kan därmed lugnas med att Centerpartiet även har lösningar på lång sikt. Prognosen visar att det i början av år 2030 kommer att saknas runt 80.000 behöriga lärare. För att motverka lärarbristen måste åtgärder till på flera fronter. Lärarutbildningens kvalitet behöver höjas och bättre förbereda blivande lärare för vad som krävs i deras lärarroll. Samtidigt måste det till fler och enklare vägar in i läraryrket. Bland annat behöver de kompletterande pedagogiska utbildningarna byggas ut så att fler akademiker söker sig till yrket. Vidare måste yrkets attraktivitet stärkas. Lärare ska ges bättre möjlighet till kompetensutveckling och karriärvägar. Dessutom behöver lärares position i klassrummet stärkas för att ge bättre möjligheter att agera mot stökiga elever. Det här är bara några av de förslag vi driver för att på lång sikt få fler behöriga lärare, varav flera förslag nu kommer att bli verklighet genom den överenskommelse som slutits mellan Centerpartiet, Liberalerna och regeringspartierna. Men vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Redan i dag undervisar 31.000 personer utan lärarutbildning bara i grundskolan och gymnasieskolan. Det innebär att tusentals barn och elever riskerar att inte få den kvalitet i utbildningen som de har rätt till. Vi måste därför göra allt vi kan för att alla de elever som i dag är i skolan ska få en så bra undervisning som möjligt. Det är bra att Skolverket nu tar fram stödmaterial. Lärare som får möjlighet att använda material och lektionsplaneringar gjorda av experter kan åstadkomma goda resultat. I Malmö finns vad som kallas undervisande assistenter. Det är obehöriga lärare som undervisar elever och får stöd och hjälp av en handledande behörig lärare. Exempelvis kan den handledande läraren hjälpa till med framtagande av undervisningsmaterial och lektionsplanering. För att skapa goda förutsättningar för lärarens handledning avsätts arbetstid för uppgifterna och läraren ges lönepåslag. Målet är att den obehöriga läraren på sikt ska bli behörig och legitimerad. För att skapa de bästa förutsättningarna för elevens kunskapsutveckling krävs också kontinuitet i utbildningen. I dag kan obehöriga lärare bara anställas under kortare tid vilket riskerar att eleverna varje termin eller läsår får en ny, obehörig lärare. Det drabbar särskilt elever som har det svårt i skolan. Centerpartiets utgångspunkt är att lita på lärare och rektorer. Vi vill stärka professionens mandat och befogenheter. Det finns ett stort spann bland de som i dag arbetar som obehöriga lärare. Allt från den nyblivna gymnasiestudenten till människor med långa utbildningar eller pedagogiska erfarenheter. Vi tycker därför att obehöriga lärare ska ges rätten att sätta betyg om rektorn godkänner det. I praktiken är det så det fungerar i dag. Samtidigt ska förslagen om att stärka obehöriga lärare i deras undervisning inte ses som ett sätt att underminera behöriga lärare. Behöriga lärare ska ha högre lön och vara de enda som är behöriga till karriärtjänster och statliga lönesatsningar. Behörighet ska premieras och vara det ständiga målet. Men på många skolor är läget ohållbart där rektor får lappa och laga varje läsår, och de legitimerade lärarna får dubbel börda. Vi behöver vara pragmatiska och se till den verklighet vi befinner oss i, vi kan inte blunda för de hundratusentals elever som de närmaste åren kommer att möta obehöriga lärare i klassrummet. Skolan ska utjämna livschanser och då måste vi möta skolans utmaningar, både på lång och kort sikt. 2 september 2019 Debattartikel Annie Lööf (C), partiledare och Fredrik Christensson (C), utbildningspolitisk talesperson: ”Ge de obehöriga lärarna stöd – skolan klarar sig inte utan dem” Repliker Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund: ”Oacceptabelt låta obehöriga lärare sätta betyg” Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet: ”Centerpartiets politik konserverar lärarbristen” Roger Haddad (L), liberalernas skolpolitiska talesperson, vice ordförande i utbildningsutskottet: ”Att sänka kraven hjälper inte mot lärarbristen” Slutreplik från Fredrik Christensson (C), utbildningspolitisk talesperson: ”Behörighet är målet – men vi kan inte blunda för verkligheten” ", "article_category": "other"}
{"id": 34021, "headline": "”Odemokratiskt att utesluta SD från samtalen”", "summary": "INSÄNDARE. Det är odemokratiskt att utesluta Sverigedemokraterna från samtalen om hur gängbrottsligheten ska bekämpas. SD har goda förutsättningar att ändra på regeringens velighet om de fick vara med och bestämma, skriver Inger Granat.", "article": "Nu är botten nådd. När Socialdemokraterna väljer att inte bjuda in Sverigedemokraterna till samtal om hur gängbrottsligheten ska stoppas handlar det om mobbning på högsta nivå. Mer än 17 procent av väljarna struntar man helt i. De får inte vara med och bestämma. De är utfrysta. Det handlar om den största krisen i landet i min livstid. Folk skjuts ihjäl på öppen gata, knivskärs, bilar eldas upp, folk känner sig otrygga i sitt eget land och många är rädda. Ändå anser sossarna att det viktigaste är att SD inte får vara med och bestämma hur dessa stora problem ska få ett slut. Jag är varken sosse eller SD:are, men det saknas en respektingivande och handlingskraftig person, någon som Göran Persson eller Olof Palme i regeringen, som ser till att det som bestäms utförs. Jag tror att SD har goda förutsättningar att ändra på denna velighet om de fick vara med och bestämma. Socialdemokraterna är som fastspikade i sina gamla vanor och inställningar. Det behövs ett nytänkande. Jag är så orolig för mitt Sveriges framtid att jag blir gråtfärdig. DN Åsikt 4 september 2019 kl 15 Insändare Inger Granat: ”Odemokratiskt att utesluta SD från samtalen” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 34025, "headline": "”Idrottstjejer möts av krockande kroppsideal”", "summary": "”I simhallen vill man se biffig ut, men inte i skolan.” För idrottande flickor blir det ofta en konflikt mellan samhällsidealet och idealet i idrottens värld, enligt forskaren Karin Grahn.", "article": "Är idrottsungdomar mer nöjda med sina kroppar än unga som inte idrottar? Forskningen ger inget entydigt svar. Studier visar att flickors missnöje över att ha för lite muskler är lika vanligt som missnöjet över att inte vara tillräckligt smal. Karin Grahn, lektor i idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet, intervjuade simmare för att ta reda på deras förhållande till sina kroppar – och även om hur de såg på den ideala kroppen. – Under puberteten beskrivs flickors kroppar generellt sett i mer negativa ordalag än pojkars. Pojkarnas kroppsliga utveckling ses som positiv både för att prestera och för att se bra ut; pojkar får vara starka, ha muskler och prestera. – Det gäller inte på samma sätt för flickor. Samhällsidealet för en tjej är ofta att vara smal. Inom idrottens värld är det ett annat ideal som gäller, där är en mer muskulös kropp eftersträvansvärd. – Detta leder till att idrottande flickor får ett konfliktfyllt förhållande mellan den egna traditionellt önskvärt feminina kroppen och ”idrottskroppen”. Samtidigt är det den senare som gör det möjligt att prestera väl. I skolan möter idrottaren en smalhetskultur, medan muskler är eftersträvansvärt för de flesta kvinnliga idrottare. Som en av de simmare som Karin Grahn intervjuat uttrycker det: ”I simningen vill man se biffig ut, men när man är i skolan vill man inte se så biffig ut”. – Idrottande pojkar brottas inte med samma motsägelse. De framhåller att muskler är ett ideal såväl i skolan som när de idrottar. Men det är inte givet att en så muskulös kropp som möjligt är funktionell inom idrotten, så även här sker en viss förhandling mellan samhället och idrottens ideal, konstaterar Karin Grahn. Hon säger att flickor tycks skapa sig en egen ”idrottsfemininitet”, en medelväg där de balanserar mellan samhällets och idrottens ideal. Bland sina idrottskamrater hittar de en gemensam syn på den kvinnliga idrottskroppen. Karin Grahn forskar om genusfrågor inom idrotten, framför allt frågor kring hur genus konstrueras inom föreningsidrotten. Hennes doktorsavhandling handlade om analyser av läromedel som används för att utbilda ungdomstränare i olika idrotter. Läs mer: ”Om vi visar upp oss kanske andra också törs” ”Folk har fördomar om oss kroppsbyggare” ", "article_category": "other"}
{"id": 34027, "headline": "”Socialdemokraterna sviker fattiga pensionärer”", "summary": "INSÄNDARE. Socialdemokraterna sviker fattiga pensionärer. Det är en skandal att de största skattesänkningarna vid årsskiftet går till dem som har högst pensioner, skriver Lars Hansson.", "article": "Finansministern Magdalena Anderssons löfte om sänkt skatt för en miljon pensionärer ska bli verklighet vid årsskiftet. Man kan undra hur regeringen kommit fram till att sänka skatten mest för de som har högst pension. En pensionär som har 18.000 kronor i månaden får sänkt skatt med 35 kronor, men en pensionär med dubbelt så hög pension ska enligt regeringens förslag få en skattesänkning med hela 661 kronor. Är detta någon slags omvänd Robin Hood-politik? Har Socialdemokraterna blivit ett riktigt högerparti? Nej, nu får det vara nog! Efter ”Landstorm”, ”Bensinupproret 2.0”, ”Gula västarna” och 14.000 protesterande undersköterskor är det på tiden att något politiskt parti värnar de som verkligen är i behov av förbättringar. Eller ska vi som är låginkomsttagare, 80-procentare och utnyttjas på deltid, sittandes hemma och väntar på ett sms för att få jobba, gå samman och bilda ett nytt parti? Man tror inte att det är sant när man ser förslaget. Jag vet att många kommer att rösta på ett annat parti nästa gång om detta blir verklighet. Läs mer om pensioner. DN Åsikt 3 september 2019 kl 18 Insändare Lars Hansson: ”Socialdemokraterna sviker fattiga pensionärer” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 34028, "headline": "”Fria fantasier utan stöd i forskningen”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 29/8. Det Martin Lackéus föreslår är i mångt och mycket en ompaketerad variant av de senaste decenniernas skolpolitik. Problemet är att den inte fungerar. Och att en mer traditionell skolpolitik skulle leda till mer gängvåld är fria fantasier och finner inget stöd i forskningen, skriver Gabriel Heller-Sahlgren.", "article": "Martin Lackéus kritiserar regeringens nya fokus på kunskapskrav och disciplin i skolan. Han menar att utsatta elever förlorar på en traditionell skola, eftersom de ser den som meningslös, vilket i sin tur riskerar leda till att fler söker sig till kriminella gäng. Lösningen står enligt Lackéus att finna i mer ”elevmotiverande arbetssätt” och ”värdeskapande lärande”. Lackéus verkar dock ha missat att svensk skolpolitik under decennier har följt just det recept han föreslår. Med mer individbaserade, ”progressiva” metoder – som ”upptäckande undervisning”, ”forskningsbaserat lärande” och ”eget arbete” – har man länge försökt öka elevers ”lust att lära”. Så sent som 2011 skrevs ”entreprenöriellt lärande” in i läroplanen och skollagen, en metod som också har sin grund i progressiv utbildningsteori. Det Lackéus erbjuder är alltså i mångt och mycket en ompaketerad variant av de senaste decenniernas skolpolitik. Problemet är att denna skolpolitik inte fungerar. Rigorös forskning finner tvärtom att traditionella skolor med fokus på lärarledd undervisning och disciplin har starka positiva effekter på elevers inlärning – framför allt bland utsatta elever. Det finns också stöd för att sådana skolor minskar brottsligheten bland just de elever som Lackéus säger sig värna. Att en mer traditionell skolpolitik skulle leda till mer gängvåld är alltså fria fantasier och finner inget stöd i forskningen. Lackéus påstår också att han inte finner tecken på den målkonflikt mellan glädje och inlärning, som jag och Nima Sanandaji har pekat ut i boken ”Glädjeparadoxen”. Men detta är helt enkelt för att hans forskning inte är tillräcklig. För det första analyserar de studier han refererar till, vad jag kan se, inte ens sambandet mellan elevers glädje och resultat – kunskaper är inte ett utfallsmått i analysen. För det andra verkar Lackéus ha missförstått den målkonflikt jag pekar ut. Naturligtvis finns det ett positivt samband mellan resultat och glädje på elevnivå, så även i de Pisa-data som jag analyserar. Men positiva korrelationer döljer ofta negativa orsakssamband. Mycket riktigt visar den kausala forskningen ofta att det finns en målkonflikt: interventioner som höjer elevers kunskaper sänker inlärningsglädjen. Den forskning som Lackéus står för kan alltså inte svara på vad som fungerar och inte fungerar, vilket kännetecknar mycket pedagogisk forskning. Man skapar ofta hypoteser men testar inte dessa hypoteser på rigorös basis. Eftersom sådana test nödvändiggör mätningar och kvantitativ analys – som ofta alltså leder till att progressiva idéer motbevisas – tvingas man i stället misstänkliggöra dessa oumbärliga instrument. Detta pekar mer generellt på den svenska skolans stora problem: avsaknaden av rigorös forskningsförankring. Detta betyder inte att progressiva idéer bör förkastas helt och hållet. Jag håller med Lackéus om att vi behöver en bättre balans. Problemet är dock att hans egna idéer inte alls skapar balans, utan i stället underblåser utvecklingen ytterligare i progressiv riktning. Givet de senaste decenniernas politik kan vi endast uppnå en bättre balans om skolan kalibreras i mer traditionell riktning – inte mindre. 29 augusti 2019 Debattartikel Martin Lackéus, forskare i handlingsbaserad utbildning vid Chalmers tekniska högskola: ”Krav och disciplin i skolan riskerar driva unga till gäng” Repliker Gymnasieläraren Isak Skogstad: ”Hierarkiska skolmiljöer gynnar lågpresterande elever” Barbara Bergström, grundare av Internationella engelska skolan: ”Falsk motsättning mellan disciplin och arbetsglädje” Gabriel Heller-Sahlgren, forskare vid bland annat Institutet för Näringslivsforskning: ”Fria fantasier utan stöd i forskningen” Slutreplik från Martin Lackéus: ”Skolan behöver balans mellan elevmotivation och krav/disciplin” ", "article_category": "other"}
{"id": 34047, "headline": "”Ge de obehöriga lärarna stöd – skolan klarar sig inte utan dem”", "summary": "DN DEBATT 2/9. Centerpartiet presenterar i dag ett nytt utbildningspolitiskt program. En av de reformer vi föreslår är att obehöriga lärare ska få bättre stöd för att göra undervisningen mer likvärdig. Vi kan inte bortse ifrån att obehöriga lärare i dag och lång tid framöver kommer att undervisa hundratusentals elever i svensk skola, skriver Annie Lööf (C) och Fredrik Christensson (C).", "article": "Skolan är avgörande för att ge varje barn en bra start i livet. Alla elever har rätt att mötas av en bra utbildning, oavsett var i landet man bor, vilken bakgrund man har eller om man är flicka eller pojke. Alla ska ges förutsättningar att lyckas. Det är grundläggande för Centerpartiets skolpolitik. Men utmaningarna är stora och vi lever i en verklighet där vi riskerar att sakna 80.000 lärare år 2030. Inför vår partistämma tar vi nya kliv på utbildningsområdet och presenterar en rad reformer. Vi vill ta ansvar för att utveckla skolan såväl nationellt som lokalt. Hela Sverige måste ha en skola att lita på. Att det finns stora utmaningar i svensk skola är tydligt. Kunskapsresultaten har sjunkit de senaste decennierna enligt internationella kunskapsmätningar och likvärdigheten i skolan har försämrats. En stor lärarbrist riskerar att hundratusentals elever under överskådlig tid kommer att undervisas av obehöriga lärare. Var sjätte elev klarar inte grundskolan och var fjärde elev lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg, enligt Skolverket. För elever som inte klarar skolan är dörren till många jobb och vidare studier stängd och risken för ett framtida utanförskap stor. Att skapa en bättre skola som ger alla elever en chans att lyckas är därför en av våra stora samhällsutmaningar. Centerpartiet har tillsammans med Liberalerna och regeringen genom januariavtalet kommit överens om flera viktiga insatser för svensk skola. I grunden handlar det om att stärka skolans kunskapsuppdrag, ledarskap och likvärdighet. Bland annat behandlas frågor om professionsprogram, fler karriärtjänster och lärarassistenter. Men även insatser för trygghet och studiero, digitaliserade och externt rättade nationella prov och ett mer rättssäkert och likvärdigt betygssystem. Det är många viktiga steg som kommer att genomföras kommande år. Men mer behövs. Skolans utmaningar klaras inte av över en natt, lärarbristen och dåliga resultat kommer att ta tid att få bukt med. Lärare och rektorer måste kunna lita på att de har verktygen för att skapa studiero och fokusera på att alla ska få en god utbildning. Föräldrar måste kunna lita på att deras barn får en bra utbildning som leder till jobb, oavsett var de bor. Skolan ska utjämna livschanser. Med detta som utgångspunkt har Centerpartiet tagit fram ett nytt utbildningspolitiskt program. För att möta skolans utmaningar med bristande likvärdighet och låga kunskapsresultat vill vi särskilt lyfta fyra nya reformer: 1 En lärarutbildning med stark vetenskaplig koppling. Alla elever har rätt till bra lärare och första steget är en bra lärarutbildning. Att undervisa är ett hantverk. Blivande lärare måste få både den ämneskunskap de behöver och den praktiska kunskap som krävs för att leda ett klassrum och undervisa elever. För att svara upp till detta behöver den verksamhetsförlagda utbildningen byggas ut och bättre vävas samman med ämnesdidaktik och metodik. Samtidigt borde de lärarkandidater som anses olämpliga lättare, jämfört med i dag, kunna stängas av. Synen på undervisning borde också bli mer som synen på medicin. Ingen skulle tycka att det var rimligt att brett erbjuda en medicin som vi inte vet om den fungerar. På liknande sätt bör man vara försiktig med nya undervisningsmetoder innan man vet vilket resultat det ger. De ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. 2 Bättre stöd för obehöriga lärare för mer likvärdig undervisning. Kompetens måste användas rätt för att höja kunskapsresultaten och stärka likvärdigheten. Det går inte att bortse ifrån att obehöriga lärare i dag och lång tid framöver kommer att undervisa hundratusentals elever i svensk skola. I stället för att tränga undan och försvåra för obehöriga lärare att arbeta i skolan behöver vi ta till vara på kompetensen med målet att ge alla elever en likvärdig utbildning. Det långsiktiga arbetet för att fler ska söka sig till läraryrket med bland annat fler vägar in i yrket behöver tillta, men vi måste samtidigt agera utifrån det aktuella läget. Den modell som redan finns i vissa kommuner med undervisande assistenter bör därför spridas, arbetsmaterial som kan användas i undervisningssituationer behöver utarbetas av expertis och obehöriga lärare ska kunna anställas under en längre period än ett år och ges rätten att sätta betyg om rektorn godkänner det. Genom att stötta obehöriga lärare och ge dem bättre förutsättningar lättar vi samtidigt arbetsbördan för behöriga lärare som i stället för att ansvara för obehöriga lärares betygssättning kan fokusera på sin undervisning. Kompetens ska användas rätt. 3 Ökat fokus på kunskap och central granskning av läromedel. Förutom att stärka skollag och läroplaners fokus på sakkunskaper är bra läromedel en central del av en god och likvärdig undervisning. Det är viktigt att de läromedel som används speglar läroplanen och är av hög kvalitet. Särskilt viktigt blir det när allt fler elever undervisas av obehöriga lärare. I dag är det upp till varje skola eller huvudman att avgöra om ett läromedel uppfyller läroplanen och är av god kvalitet. Tyvärr blir det i praktiken oftast upp till den enskilda läraren att genomföra granskningen. För att säkra likvärdigheten och underlätta lärarnas arbete bör det införas en centralt samordnad granskning av läromedel där de graderas utifrån huruvida de följer läroplanen och deras kvalitet. Det ska inte resultera i en tvingande lista utan ses som ett stöd för lärarna i deras val av läromedel. 4 Stärkt ledarskap för lärare, rektorn och skolchefer. En skola med höga kunskapsresultat där alla elever kan lyckas kräver ett gott pedagogiskt ledarskap. Kravet att rektorn ska ha uppnått pedagogisk insikt behöver därför höjas, bland annat genom krav på att rektorn tidigare har arbetat som lärare. Samtidigt måste rektorns mandat och inflytande i den egna verksamheten stärkas. I dag har rektorn ett stort ansvar, men som inte matchas av ett lika starkt mandat. För att stärka upp hela skolans organisation bör även skolchefer erbjudas en befattningsutbildning likt rektorerna. Skolan ska vara en språngbräda till jobb och fortsatta studier. Centerpartiet har tagit fram ny politik med utgångspunkt i de verkliga utmaningarna och kommer fortsätta att driva på för en skola som ger alla elever möjligheter att skapa sig ett liv i delaktighet. Genom mer samarbete och konkreta lösningar kommer vi att kunna ta svensk skola framåt. Alla tonåringar ska stolt kunna gå ut från gymnasiet och ha dörrar mot studier eller jobb öppna. 2 september 2019 Debattartikel Annie Lööf (C), partiledare och Fredrik Christensson (C), utbildningspolitisk talesperson: ”Ge de obehöriga lärarna stöd – skolan klarar sig inte utan dem” Repliker Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund: ”Oacceptabelt låta obehöriga lärare sätta betyg” Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet: ”Centerpartiets politik konserverar lärarbristen” Roger Haddad (L), liberalernas skolpolitiska talesperson, vice ordförande i utbildningsutskottet: ”Att sänka kraven hjälper inte mot lärarbristen” Slutreplik från Fredrik Christensson (C), utbildningspolitisk talesperson: ”Behörighet är målet – men vi kan inte blunda för verkligheten” ", "article_category": "other"}
{"id": 34074, "headline": "Lisa Magnusson: Nej, ditt barn är inte ”särbegåvat”", "summary": "En ny förskola för särbegåvade barn startar i Stockholm - och idén är lika genialisk som ondskefull.", "article": "Nu startar Sveriges första förskola för särbegåvade barn, rapporterade DN häromdagen (23/8). Idén är lika genialisk som ondskefull: ”Särbegåvad” betyder nämligen ingenting. Det saknas en vedertagen definition. Den som söker ska finna en hel uppsjö kriterier, varav de flesta handlar om barn som är smarta och kreativa men också har vissa svårigheter: de är högkänsliga, blir lätt uttråkade, har svårt att koncentrera sig, svårt med socialt samspel. Somliga ser ett samband med bokstavsdiagnoser. Andra menar att det tvärtom är vanligt att särbegåvade feldiagnostiseras med exempelvis adhd, fastän deras uppmärksamhetsproblem egentligen beror på att de är intellektuellt understimulerade. Själva särbegåvningen är hur som helst inte mätbar, menar den nya förskolan, som därför inte kommer att göra några ansökningstester. ”Forskning visar att tester ofta missar de här barnen. De tänker så helt utanför ramarna att tester inte fångar upp deras hjärnkapacitet”, säger skolchefen, Celine Nordenhed. Hon tillägger: ”Föräldrarna är ofta de som själva har kunskapen om barnet är särbegåvat.” Jag sade ju att det var genialiskt. För säg de föräldrar som inte har känt att det är något särskilt med just deras barn. Kärleken gör detta med oss. Förskolan kommer därför givetvis att överhopas av ansökningar från stolta mammor och pappor som egenhändigt klassificerat sina små älsklingar. Och det är detta som är ondskefullt. För sant är att den svenska skolan med sin enformighet och sin likriktning riskerar att döda nyfikenheten hos barn – vilket är rätt imponerande med tanke på hur stark den driften från början är i människan. Lösningen är likväl inte en särskola för ett flummigt, icke verifierbart tillstånd, utan att skolorna tar sitt lagstadgade ansvar för att ge alla elever rätt stöd och stimulans – inklusive de särskilt begåvade. ", "article_category": "other"}
{"id": 34097, "headline": "Sofia Nerbrand: Bolsonaro måste sluta tramsa", "summary": "Att Brasiliens president tackar nej till ekonomiskt stöd från G7-länderna för brandbekämpning i Amazonas är inte värdigt. Insatserna är för höga.", "article": "Tänker ni också ”nu får han väl ändå ge sig”? Det brinner för fullt i Amazonas regnskog, men Brasiliens president Jair Bolsonaro vill inte ta emot de 235 miljoner kronor – vilket är långt ifrån tillräckligt – som G7-länderna beslutat att ge till brandbekämpningen. Bolsonaro är nämligen kränkt över den koloniala behandling som han anser att president Emmanuel Macron och hans kollegor utsätter honom för. Dessutom förolämpar Bolsonaro den franske presidenten på Twitter för att han har en äldre hustru. Detta är inte värdigt. Brasilien har en president som inte står Donald Trump långt efter; Jair Bolosonaro är inte heller alltid vän med sanningen och ger sig på andra i stället för att ta eget ansvar. Han ägnar sig åt rena mobbarfasoner. Men Macron satte också mycket på spel när han före G7-mötet hotade med att stoppa hela frihandelsavtalet mellan EU och de fyra Mercosurländerna i Sydamerika om inte Bolsonaro ser till att skogsskövlingen stoppas. Syftet är gott, men resultatet kan bli förödande. Såväl Europa som Brasilien, Uruguay, Paraguay och Argentina behöver ett ökat utbyte av varor och tjänster. Det är i själva verket nyckeln till att Brasilien ska kunna växa utan att ta för mycket av Amazonas i anspråk. Andra näringar än jordbruket måste utvecklas. Mercosur innehåller också skrivningar om att de inblandade ska leva upp till Parisavtalet. Avskogningen i Brasilien är en fråga för hela världen eftersom djungeln fyller en viktig funktion för atmosfären. Forskare varnar för att vi snabbt närmar oss en punkt när Amazonas når en obalans som är närmast omöjlig att komma till rätta med och då kan regnskogen bli savann. Vi har inte råd att på de viktigaste ledarpositionerna ha så lättkränkta alfahannar som leker med alltifrån handelsfrågor till bränder. Insatserna är alldeles för höga, bokstavligen för hela jordklotet. ", "article_category": "other"}
{"id": 34110, "headline": "”Staten måste ta över ansvaret för skolan”", "summary": "INSÄNDARE. Staten måste ta över ansvaret för skolan. Alltför många årskullar av elever har betalat ett alltför högt pris. Nu hotar lågkonjunktur och minskade resurser, skriver läraren Kerstin Olsson.", "article": "Finansminister Magdalena Andersson (S) flaggar för att ekonomin är på väg att ”mojna”. Vi lärare vet vad det betyder: minskat ekonomiskt utrymme, färre kollegor, omorganisationer och inte sällan köpstopp. Nedskärningar som inte sällan seglar under pedagogisk flagg; omorganisationer ”gynnar eleverna”, överfulla klassrum är ”inkluderande”, mindre grupper för elever som inte klarar av stora klasser ”exkluderande”. Kommun efter kommun skär i skolans budget, inget får kosta. Vi lärare uppmanas söka pengar ur fonder till studiebesök och utflykter. Skolans kompensatoriska uppdrag landar på den enskilda läraren och vissa lyckas få loss medel, andra har inte orken över till det extra arbetet efter tunga arbetsdagar Barn som endast får uppleva kultur och resor via skolan får inte längre göra det, det finns inga pengar. Gapet mellan de som har och de som inte har växer, skapar frustration hos såväl elever som oss som arbetar i skolan. En likvärdig skola har blivit ännu en floskel bland i andra i ett samhälle som glider isär. Att jämlik utbildning är själva fundamentet för ett stabilt samhälle är ett etablerat faktum. Trots det har Sverige via kommunaliseringen omöjliggjort uppdraget. 290 kommuner, med helt olika förutsättningar, förväntas leverera ett likvärdigt resultat. Tror någon att det är möjligt? 290 huvudmän, plus ett oräkneligt antal privata aktörer som tillåts sluka våra skattepengar, kan omöjligt skapa den trygga, gemensamma grund som skolan måste vila på. Staten måste ta sitt ansvar. Alltför många årskullar av elever har betalat ett alltför högt pris. DN Åsikt 26 augusti 2019 kl 16 Insändare Kerstin Olsson: ”Staten måste ta över ansvaret för skolan” Svar Så skriver du svar och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 34148, "headline": "”Pant på fimpar kan minska nedskräpningen”", "summary": "INSÄNDARE. Det är dags att införa pant på cigarettfimpar för att minska nedskräpningen. Cigarettpaketen borde utformas så att det i dessa finns ett fack där man kan samla fimpar, skriver Gunvor Palme och Jacob Palme.", "article": "Skräp på gator, trottoarer och i parker är obehagliga för alla. Av allt skräp utgör cigarettfimpar en stor del. Det verkar som om många rökare tror att de har rätt att slänga fimpar var som helst. Rökare borde ta hand om sina fimpar och lägga dem i soptunnor. För att stimulera detta borde cigaretter säljas med pant på lämpligt belopp per cigarett. Panten måste vara så stor att rökare får en stark stimulans att lösa in fimparna. Rökaren skulle få tillbaka panten genom att lösa tillbaka fimparna, till exempel vid köp av ett nytt cigarettpaket. Man skulle kunna utforma paketen så att det i dessa fanns ett fack där man kan samla fimparna. Läs mer: ”Hjälp rökarna att fimpa miljövänligt” (DN Åsikt 29 april 2019) DN Åsikt 22 augusti 2019 kl 09 Insändare Gunvor Palme och Jacob Palme: ”Pant på fimpar kan minska nedskräpningen” Svar Så svarar du och kommenterar ", "article_category": "other"}
{"id": 34163, "headline": "Erik Helmerson: Samhället måste få skydda sig mot radikala imamer", "summary": "Tre tunga instanser granskar Säpos information om de sex gripna männen som misstänks för radikalisering. Det handlar inte om rättsosäker islamofobi. Om männen utvisas ur landet lär de flesta svenska muslimer andas ut.", "article": "I slutet av maj 2016 publicerade DN Niklas Orrenius långa reportage ”Radikala islamismen i Sverige”. Vid den tidpunkten hade IS erövrat stora delar av Syrien och Irak, mördat tiotusentals ”fiender”, tagit kvinnor och flickor som sexslavar och skickat ut mängder av tortyrfilmer över världen. Motståndet hade formerats, inte minst från kurdernas sida, och börjat trycka tillbaka terrorgruppen. Men framtiden låg ännu i vågskålen. Muslimer i Europa radikaliserades och rekryterades, många reste ner till fronten, andra genomförde sina blodiga terrordåd på europeisk mark. Niklas Orrenius berättar i texten bland annat om ett kuppförsök där svenska salafister, mycket konservativa muslimer, försökt ta över Eskilstuna stora moské. ”Bland salafisterna finns imamer och andra i ledningsfunktion som stryker IS medhårs, som visar förståelse för dess barbari och dess folkmord”, sa Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi vid Uppsala universitet. En av de drivande bakom försöket var Abo Raad, imam i Gävle moské, grundad av en qatarisk stiftelse. Han har också anklagats för IS-hyllningar, pengainsamling till självmordsbombare och för ett mycket radikalt budskap bland annat om att homosexuella bör straffas med döden. Abo Raad är en av de sex män som gripits av Säpo, misstänkta för att utgöra allvarliga hot mot Sveriges säkerhet. Nu ska regeringen avgöra om de ska utvisas från Sverige eller ej. Man brukar tala om tre inhemska hot mot den svenska demokratiska ordningen: extremister till höger respektive vänster samt våldsbejakande islamister. Att avradikalisera folk är erkänt svårt; sätter man dem i fängelse är risken stor att de snarare radikaliserar sina medfångar. Ibland har man sådan tur att den som hotar landet inte är svensk medborgare och därmed går att förpassa härifrån. Den möjligheten bör man ta, med glädje och tacksamhet över att något för en gångs skull är enkelt. Omkring de sex gripna männen ligger sekretessens dimma tät. Det har upprört deras advokater och andra debattörer: Hur ska man kunna försvara sig mot anklagelser som man inte kan se? Det handlar om ett inte ovanligt dilemma när öppna demokratier vill skydda sin existens: Hur mycket hemlighetsmakeri kan tillåtas innan demokratin inte längre är öppen, eller rättssäker? Att Säpo måste hålla sina kort nära kroppen är inte underligt. Det kan handla om risken att röja källor, att polisens arbetsmetoder läcker ut, att stora pågående operationer äventyras. De sex männen är gripna enligt Lagen om särskild utlänningskontroll. Deras sak prövas först av Säpo, därefter av Migrationsverket, så Migrationsöverdomstolen och till sist av regeringen. Det innebär att fyra tunga institutioner har insyn i ärendet. Hur mycket mer kan krävas i den här typen av processer? Det ska mycket till för att ett sådant förfarande ska anses rättsosäkert. Oavsett vilket beslut regeringen kommer att fatta om de sex männen kan de inte utvisas så länge de riskerar förföljelse eller död i hemlandet. Däremot kan de hållas i fortsatt förvar och Säpo kan hålla koll på dem, till exempel med anmälningsplikt, till den dag då utvisningen kan verkställas. Om en människa utgör ett allvarligt hot mot Sverige har Sverige rätt att skydda sig. Ju färre radikala imamer som finns här desto mindre risk att andra radikaliseras. Det finns inga som helst skäl att ursäkta eller se mellan fingrarna på den muslimska extremismen, den är ett av de största hoten mot frihet, modernitet, jämställdhet och religiösa minoriteter som vi känner. Att samhället gör vad det kan för att stoppa inflytandet från från extrema islamister har inget med islamofobi att göra. De allra flesta svenska muslimer vill inte ta i salafisternas idéer med tång och skulle väl snarast andas ut om dessa imamer lämnade landet. De radikala islamisterna hotar inte bara demokratin på ett abstrakt plan utan alla och envar som motsätter sig deras religionstolkning. ", "article_category": "other"}
{"id": 34178, "headline": "”Målet för digitaliseringen av skolan är inte ökad skärmtid”", "summary": "Kritiken om att Skolverket utan eftertanke skulle vilja se en snabb digitalisering av den svenska skolan bygger på missuppfattningar. Det hävdar Peter Fredriksson, chef på Skolverket. ”Målet är inte att ösa in en massa skärmar i klassrummen”, säger han.", "article": "Samtidigt menar Peter Fredriksson att satsningen på digitala hjälpmedel och läromedel inte får lämnas över till företag vars primära intresse är att tjäna pengar – och inte heller till chefer och konsulter som vill profilera sig som ”moderna” och ”förändringsorienterade”. Här måste kanske staten ta ett större ansvar, säger han. När Peter Fredriksson gick i gymnasiet hade han en lärare som under varje lektion hela tiden använde overheadapparaten som stod längst fram i klassrummet. Det var ett ständigt flöde av mer eller mindre begripliga bilder och texter. Som rektor hade han många år senare en lärare som byggde sin undervisning på att visa bildband med ett pip mellan varje bild. För eleverna blev till slut den monotona undervisningen ointressant och meningslös. – De här lärarna missbrukade pedagogiska hjälpmedel på samma sätt som lärare i dag kan missbruka digitaliseringens möjligheter, säger Peter Fredriksson. Han menar att bakgrunden till missbruk av olika pedagogiska hjälpmedel bland annat är att vissa som undervisar inte är goda ledare i klassrummet. De saknar även tillräckliga ämneskunskaper, är inte pedagogiskt kompetenta och förmår inte att etablera goda relationer till eleverna. – Avgörande för att digitaliseringen ska främja elevernas lärande är därför att det finns undervisningsskickliga och i alla avseenden kompetenta lärare, säger Peter Fredriksson. Som generaldirektör för Skolverket sedan två år ska han han se till att svenska skolor blir världsledande på digitalisering. – Målet är inte mer skärmtid i skolan och att det ska ösas ut pengar på datorer. Vi vill hjälpa till så att den digitala utvecklingen sker på ett klokt och bra sätt. Det kan förhoppningsvis leda till en bättre undervisning. Peter Fredriksson säger att mångsidiga lärare nästan utan undantag uppnår bäst resultat, det vill säga att eleverna får tillräckliga ämneskunskaper. Han lyfter fram att de skickligaste lärarna har genomgångar, diskussioner på gruppnivå, låter eleverna arbeta enskilt, antecknar på tavlan, illustrerar med bilder och filmer ... och nu även använder digitala hjälpmedel och läromedel. – Det blir mångfald och variation i undervisningen. Jag har arbetat i skolans värld i mer än trettio år och vet att kompetenta och kunniga lärare kan bedöma vilka hjälpmedel som fungerar bäst – och vad som inte fungerar. Som när ett digitalt läromedel är bra eller när är det är negativt att eleverna arbetar med skärmar. I dagarna har hundratusentals elever börjat höstterminen i skolor och förskolor runt om i landet. Under skoldagarna kommer de allt oftare att använda olika digitala redskap och verktyg. Sedan 2017 finns en nationell strategi för digitaliseringen av den svenska skolan: 1. Elever ska förstå hur den digitala utvecklingen påverkar dem och samhället i stort. 2. De ska lära sig att använda digitala hjälpmedel. 3. De ska lära sig att vara kritiska mot negativa delar i utvecklingen. 4. Digitala hjälpmedel ska finnas med som ett stöd för elevernas kreativitet. Hur kommer datorer och digitala läromedel då att påverka undervisningen framöver? Hur ser Peter Fredriksson på framtiden? All pedagogisk utveckling måste bygga på vetenskap eller beprövad erfarenhet, slår han snabbt fast. – Vi behöver få fram digitala läromedel och hjälpmedel av tillräckligt hög kvalitet. Jag tror att det är en förutsättning för en likvärdig skola. Men då måste vi säkra att vi har en utveckling som utgår från skolans läroplan och kursplaner samt från modern kognitionsforskning. Att eleverna bara blir sittande framför en skärm med en spännande app främjar inte deras inlärning. Peter Fredriksson påpekar att digitaliseringen av skolan hittills inte alltid styrts av elevernas och lärarnas behov. Han talar om att starka ekonomiska krafter, ofta multinationella jättar, ser skolan som en marknad där de kan tjäna mycket pengar. Företag som Apple, Google, Microsoft med flera. – Därför måste kanske staten ta ett fastare grepp om exempelvis framtagandet av digitala läromedel så att de främjar elevernas kunskapsinhämtning. Vi på Skolverket skulle kunna bygga upp en kompetens för detta. En del anser att Skolverket alltför okritiskt förespråkar en snabb digitalisering av den svenska skolan – utan att ha stöd för det i forskningen. Det har bland annat framkommit i en tidigare artikel här på Insidan i veckan. Peter Fredriksson hävdar att det handlar om en missuppfattning. – Den nationella strategin för en digital skola innehåller inget krav på att skolorna ska öka den digitala användningen. Syftet är snarare att skärmarna ska användas på ett riktigt och klokt sätt. I en del klassrum innebär det fler digitala hjälpmedel, i andra färre. – Vi vill inte att skolor utan eftertanke ska satsa massa pengar på digitala hjälpmedel och öka elevernas skärmtid till varje pris. Målet är inte att digitalisera all undervisning, snarare handlar det om ett medel som ska leda till en ökad pedagogisk kvalitet. Peter Fredriksson påtalar vikten av att skolan också förhåller sig till att eleverna använder digitala skärmar utanför skolan på fritiden. Många lärare vittnar om att de upplever att eleverna är beroende av sina mobiltelefoner. – Det är viktigt att ge eleverna ett kritiskt förhållningssätt till sådant de möter på nätet. Men det är också viktigt att hjälp eleverna att använda mobilen och andra digitala hjälpmedel på ett sunt sätt som inte leder till stress och ständiga distraktioner. Peter Fredriksson säger att han är väl medveten om att det finns en oro hos föräldrar och lekmän för att barnens totala skärmtid blir för stor, och att en digitaliserad skola riskerar att förstärka ett negativt beteende. – Om målet skulle vara att öka skärmtiden skulle jag också vara orolig. Vi kan inte skapa en skola där alla elever sitter med näsan tryckt mot skärmen flera timmar varje dag. Det är något som inte alls gynnar och gagnar lärandet. – Men att på ett genomtänkt sätt ta reda på hur digitala hjälpmedel kan användas på bästa sätt, det vill säga att vad som fungerar och inte fungerar, kan väl aldrig vara fel? För några år sedan var lärarkåren mer splittrad. Där fanns optimisterna som trodde att digitaliseringen skulle förändra skolan positivt i grunden, och andra som menade att den nya tekniken bara skulle få negativa följder. I dag upplever jag att lärare har en mer nyanserad syn. Regeringen menar att Sverige ska ligga i den digitala världstoppen och att utbildningspolitiken har en viktig roll att spela för att nå denna ambition. Skolverket har ett uppdrag att underlätta för skolor och huvudmän att ta tillvara uppnå målet Alla barn och elever ska få tillgång till en utbildning och verksamhet som är likvärdig och av god kvalitet i en trygg miljö, heter det. – Digitaliseringen av skolan har hittills skett lite hur som helst. Det har varit mycket fritt valt arbete. Nu får vi en nationell strategi som kommer att innebära en ökad digitalisering på en del skolor, och en minskad digital användning på andra. Det viktiga att lärare använder sig av den breda paletten med olika pedagogiska verktyg. En del kritiker hävdar att både regeringens och skolverkets tro på digitaliseringens möjligheter inte grundar sig på vad forskningen kommit fram till. Peter Fredriksson tycker att det är en felaktig beskrivning, men håller i en mening med. – Det finns inte tillräckligt med studier som visar vad som fungerar bäst i ett klassrum, vilka pedagogiska metoder som stöttar elevernas lärande. Där behövs det mer forskning. Den bör ske skolnära, i nära samarbete med lärare och skolledare. Peter Fredriksson pekar på att det finns studier som tyder på att elever som antecknar för hand minns bättre vad lärare fört fram än om de använder en dator eller en ipad. Och den som läser en tryckt skrift tycks ha lättare att redovisa innehållet än den som läser på en digital skärm. – Så digitaliseringen måste ske med förstånd och eftertanke. Då är det oerhört viktigt med välutbildade och kompetenta lärare, och vi vet att andelen utbildade lärare är större i skolor som ligger socioekonomiskt välmående områden. Därför är viktigt att digitaliseringen inte förstärker skolsegregationens negativa effekter. Vi har redan för stora resultatskillnader mellan olika skolor. Peter Fredriksson om digitaliseringens möjligheter. Regeringen satte 2017 som mål att det svenska skolväsendet ska vara världsledande på att använda digitaliseringens möjligheter på bästa sätt. Strategin innehåller tre fokusområden som ska uppnås till 2022. Det handlar om digital kompetens för alla i skolan, likvärdig tillgång och användning, samt forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter. Skolverket har nu regeringens uppdrag att främja digitaliseringen inom skolväsendet Verkets generaldirektör Peter Fredriksson lyfte framför allt fram tre frågor som skolan måste ha i minnet när det gäller digitaliseringens möjligheter: 1. Det handlar om hur undervisningens kvalitet kan stärkas, blir mer varierad och väcka intresse och engagemang hos eleverna. 2. Stöd och anpassningar till elever med kognitiva svårigheter och olika funktionsvariationer kan förbättras. För elever med dyslexi eller adhd kan digitala hjälpmedel vara helt avgörande. 3. Digitaliseringen kan också underlätta dokumentation och kommunikation internt och med elever och föräldrar. Många lärare tyngs av dokumentationskravet men också av krav från föräldrar att få information. Att hitta effektiva och smarta hjälpmedel för att hantera detta är därför viktigt. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har lett arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan för att förverkliga digitaliseringsstrategin. Den lyfter fram olika initiativ och aktiviteter som behövs för att nå strategins satta mål till år 2022.  Peter Fredriksson Ålder: 57 år. Bor: Stockholm Gör: Generaldirektör för Skolverket sedan 2017 . Bakgrund: Utbildad ämneslärare i svenska och historia. Han arbetat som som lärare i Göteborg och Södertälje. Varit biträdande rektor och rektor i Lidingö och Stockholm. Var skolchef i Sollentuna 2009–2011 och utbildningsdirektör i Södertälje kommun 2011–2017. Brinner för: En likvärdig skola där alla elever har samma möjligheter till lärande. ", "article_category": "other"}
{"id": 34180, "headline": "”Felaktiga uppgifter om förslaget till ny biobankslag”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 5/8. Repliken från Stockholms läkarförening innehåller ett antal rent felaktiga uppgifter. Det stämmer inte att patientdata ska bli fritt tillgängliga för forskning, att forskare ska få direktåtkomst till patientjournaler, att känsliga patientuppgifter ska exporteras till andra länder och att fler prover än i dag ska samlas in, skriver företrädare för Biobank Sverige i en slutreplik.", "article": "I vår debattartikel efterlyser vi att regeringen omgående inleder arbetet med att ta fram förslag till en ny biobankslag, baserat på utredningsbetänkandet ”Framtidens biobanker”. Redan när den nuvarande lagen trädde i kraft 2003 fick den berättigad kritik för att vara otydlig och inte heltäckande. Sedan dess har ingen anpassning av lagen skett till nyare lagstiftning på området, som exempelvis etikprövningslagen och patientlagen. I dag står vi med en biobankslag som innebär dubbelarbete inom vården och där risken för missförstånd är stor. Det finns brister vad gäller den personliga integriteten, lagen obstruerar nationella kliniska studier, och utgör ett direkt hinder för internationell forskning. Det saknas också ett nationellt biobanksregister hos exempelvis Socialstyrelsen som gör det möjligt att säkert och reglerat koppla ihop biobanker med nationella hälsodataregister – en förutsättning för att hitta personer som kan ingå i akademiska och företagsinitierade studier. Representanter för Stockholms läkarförening ifrågasätter i en replik hela grunduppdraget för Sveriges biobanker, att bevara medicinska prover för den enskildes framtida vård och för medicinsk forskning. Att inom vården spara patientdata är enligt dem kränkande för den personliga integriteten. Hur man som läkare kan inta en sådan hållning framstår för oss som märkligt. Repliken innehåller också ett antal rent felaktiga uppgifter. Bland annat hävdas att den föreslagna nya biobankslagen innebär att patientdata skulle bli fritt tillgänglig för forskning, att forskare skulle få direktåtkomst till patientjournaler, att känsliga patientuppgifter skulle exporteras till andra länder, och att fler prover än i dag skulle samlas in. Allt detta är helt felaktigt. Liksom i dag kommer en förutsättning för att prover från biobanker och annan hälsodata ska få användas i forskning vara ett godkännande från Etikprövningsmyndigheten enligt etikprövningslagen. I det nya lagförslaget skärps också kraven kring vilken information patienter har rätt till, och det införs krav på föreskrifter om bevarandetider för prov som behövs för patientens vård. Vi vill också påpeka att lagutredningen är utförd på uppdrag av regeringen. och är helt oberoende från, och ska inte sammanblandas med, de förändringar som föreslagits inom värdebaserad vård. Vidare skrivs i repliken från Stockholms läkarförening att de flesta prover som tas inom vården sparas i biobanker. Det stämmer inte. De flesta av de över 20 miljoner prover som tas inom vården varje år kastas efter utförd analys. En mindre andel prover bevaras efter provgivarens samtycke i en biobank, främst för den enskildes framtida vård, exempelvis för uppföljning vid cancersjukdom. Efter mer än 50 års insamling omfattar svenska biobanker i dag cirka 150 miljoner prover, vilket redovisades i vår debattartikel. Vi som representerar Sveriges regioner, medicinska universitet och näringslivet är synnerligen angelägna om att skyddet för den enskildes integritet måste vara mycket starkt. Samtidigt måste bästa möjliga vård kunna erbjudas, och sjukvården måste utvecklas genom medicinsk forskning. Vi anser att förslaget till ny biobankslag väl möter dessa olika perspektiv. Lagförslaget innebär både ett starkare skydd för den enskildes integritet, samtidigt som biobanksprover på ett säkert och bra sätt kan användas för forskning och utveckling av hälso- och sjukvården. Det är oetiskt mot de patienter som lämnat prov till biobanker och mot alla de patienter som kan ha fördelar av kommande forskning att dessa prov i dag inte kan användas optimalt. Biobank Sverige Biobank Sverige är ett samarbetsorgan för regioner, universitet, patientorganisationer och näringsliv, som leds av en nationell styrgrupp med representanter för den högsta forskningsledningen i regionerna och vid de medicinska fakulteterna, samt Life Science-branschen. 5 augusti 2019 Debattartikel Företrädare för Biobank Sverige: ”Regeringen måste genast lagstifta om ny biobankslag” Repliker Johan Styrud, Yvonne Dellmark och Suzana Turkalj Pavlakovic, Stockholms läkarförening: ”Nya biobankslagen öppnar för export av prover till utlandet” Slutreplik från företrädare för Biobank Sverige: ”Felaktiga uppgifter om förslaget till ny biobankslag” ", "article_category": "other"}
{"id": 34193, "headline": "”Orimliga skillnader i hjälpen till olika grupper av hemlösa”", "summary": "DN DEBATT 17/8. Socialtjänsten har i en del svenska kommuner infört nya regler för vilka hemlösa som ska få långsiktig hjälp och vilka som endast ska få akuthjälp. Konsekvenserna riskerar att bli orimliga. Regeringen måste snarast ändra socialtjänstlagen så att äldre, barnfamiljer och andra i hemlöshet kan bo på ett anständigt sätt, skriver Hans Swärd och Per Eriksson.", "article": "Vi som under många år forskat om och uppmärksammat utvecklingen av de hemlösas situation i Sverige ser med tillfredställelse på att du, Stefan Löfven, intresserar dig för frågan. Bland annat har du i veckan besökt verksamheter som arbetar med äldre hemlösa i Stockholm. Därför hoppas vi nu också att du och din regering är beredd att styra upp utvecklingen av hemlösheten i Sveriges kommuner. Bakgrunden till denna vädjan är att socialtjänsten i en del svenska kommuner nyligen infört egna regelverk eller rekommendationer för vilka hemlösa som ska få långsiktig hjälp och vilka som endast ska få akuthjälp. Hemlösheten är en så allvarlig avvikelse från normal levnadsstandard i rika välfärdsdemokratier att alla dess former måste bekämpas med kraft. Det är en risk att sådana här regelverk får snabb spridning. Bakgrunden till de nya regelverken är att vissa kommuner skiljer på ”socialt hemlösa”, till exempel hemlösa med psykiska problem eller missbruksproblem och ”strukturellt hemlösa” vilket innebär att de hemlösa inte har ekonomiska förutsättningar att ta sig in på dagens bostadsmarknad. Flera länder i Europa har gått ifrån bruket att skilja på olika grupper hemlösa utan talar i stället om olika situationer som de hemlösa kan befinna sig i. Denna praxis följer också Socialstyrelsen i de svenska nationella kartläggningarna av hemlösheten. Ett exempel på hur kommunernas egna kategoriseringar av hemlösa lett till att olika åtgärder börjar riktas mot olika grupper hemlösa är Malmö stads beslutade vägledning (23/5 2019), som fått stor medial uppmärksamhet. Den 20 juni i år konstaterar Sydsvenskan att ”Den nya vägledningen innebär att enbart socialt utsatta får långsiktigt stöd, medan strukturellt hemlösa inte kan få mer än akut tak över huvudet.” Tidningen konstaterar också att det inte blev något undantag för barnfamiljers anstånd i väntan på att konsekvenserna av de nya riktlinjerna utreds. Den 4 juli rapporterade Sveriges Radio: ”Både Göteborg och Malmö har nyligen skärpt rutinerna för den hjälp som ges till hemlösa som inte har missbruksproblem eller psykiska problem. Denna grupp ska i första hand hänvisas till akutboenden där de får bo max en vecka.” I Malmö motiveras förändringen med domar från kammarrätten, som av kommunen tolkats så att socialtjänsten bara har ansvar för att ordna boende till socialt hemlösa. I Göteborg motiveras de nya rutinerna, enligt pressen, med att man ville ha en likartad handläggning av hemlösheten i de olika stadsdelarna samt att kostnaderna för sociala boenden ökade från 400 miljoner till en miljard mellan 2011 och 2018. De nya riktlinjerna i Göteborg och Malmö har också lett till starka motreaktioner. Både socialarbetare och hemlösa barnfamiljer har reagerat starkt på de nya regelsystemen. De hävdar att reglerna kommer att få orimliga konsekvenser för de hemlösa. Inte minst de barnfamiljer, som utsätts för de hårdare reglerna. Lektorn i välfärdsrätt vid Linköpings universitet Pia Kjellbom skriver i Svenska Dagbladet den 31/7 2019 att behandlingen strider mot såväl socialtjänstlagen som mot domstolspraxis. Kjellbom hävdar således att socialtjänsten gör fel. De nya riktlinjerna som vissa kommuner börjar arbeta efter är problematiska av framför allt tre skäl. 1 För det första är uppdelningen mellan socialt och strukturellt hemlösa i grunden problematisk. Det kan visst finnas en vits med att visa på att dagens hemlöshet inte är förenlig med gamla inrotade uppfattningar om den hemlöse som en medelålders missbrukande man. Men enligt hemlöshetsforskningen har förhållanden på både strukturell nivå (exempelvis fattigdom, bristande tillgång till lämpliga bostäder), organisatorisk nivå (hjälpsystemens utformning och förmåga att förebygga problem, användning av metoder som har vetenskapligt stöd) och personlig nivå (förhållanden i personens bakgrund eller egna val) betydelse för om en person eller familj blir hemlös. Ju längre en person befinner sig i hemlöshet desto större är risken att olika personliga problem tar överhanden och förhållanden av strukturell natur hamnar i bakgrunden. Tiden i hemlöshet har också en avgörande betydelse för möjligheterna att återvända till den ordinarie bostadsmarknaden. I den senaste nationella kartläggningen i hela landet vecka 14, 2017, var 33 250 personer hemlösa, enligt Socialstyrelsens definition. Mer än hälften av personerna hade varit i hemlöshet i minst ett år och en av tio hade varit hemlös i mer än 10 år. Detta är naturligtvis ett starkt underbetyg för landets kommuner. Vi vet i dag att lång tid i hemlöshet leder till betydande svårigheter att återvända till den reguljära bostadsmarknaden. Snabba och tidiga åtgärder är av största vikt. De som drabbas av sådana här åtgärder är bland annat just barnfamiljer och fattiga pensionärer som är hemlösa på grund av fattigdom och bor i kommuner med bostadsbrist. 2 För det andra illustrerar de antagna riktlinjerna hur litet inflytande vetenskap och beprövad praktik har i hemlöshetsfrågan, jämfört med andra typer av överväganden. I april 2018 lämnade utredningen ”Framtidens socialtjänst” över sitt delbetänkande ”Ju förr desto bättre – vägar till en förebyggande socialtjänst” (SOU 2018:32) till regeringen. Med stöd av en rad forskningstexter slog utredningen fast att förebyggande arbete är viktigt för framtidens socialtjänst för att möta problem som hemlöshet och ungdomskriminalitet. Därför borde kommunerna satsa betydande resurser på dem man kallar strukturellt hemlösa innan de riskerar att långsiktigt permanentas i hemlöshet i tillfälliga boendelösningar av låg kvalitet. 3 För det tredje leder kategoriseringarna av olika grupper hemlösa lätt till att olika grupper ställs mot varandra, vilket kan förhindra ett helhetsgrepp om den svenska hemlösheten. På sociala medier har till exempel flyktingmigrationen och ”Lag om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning (2016:38)” uppfattats som att de nyanlända har starkare rättigheter än de svenska pensionärer som befinner sig i hemlöshet. Hemlösa barnfamiljer har ställts mot ensamstående, kvinnor mot män, äldre mot ungdomar och så vidare. Det finns många ideella organisationer som engagerar sig för olika grupper hemlösa. Problemet är att dessa organisationer inte kan bedriva socialpolitik. Men det kan du och din regering göra, Stefan Löfven. Därför hoppas vi att du och din regering snarast ger ett tilläggsuppdrag åt utredningen ”Framtidens socialtjänst” om nödvändiga ändringar i socialtjänstlagen som gör att äldre, barnfamiljer och andra i hemlöshet också kan ges rätten att bo på ett anständigt sätt. 17 augusti 2019 Debattartikel Hans Swärd, professor vid Lunds universitet i socialt arbete och Per Eriksson, professor vid Lunds universitet: ”Orimliga skillnader i hjälpen till olika grupper av hemlösa” ", "article_category": "other"}
{"id": 34212, "headline": "Mattias Svensson: Perverst när politiker hetsar upp sig", "summary": "S-kvinnor i Skåne vill klassa pornografi som hets mot folkgrupp. Ett illa genomtänkt förslag som drar ett löjets skimmer över kampen mot verkliga övergrepp.", "article": "Att politiker hetsar upp sig över porr är ingenting att moralisera över. När de gör det i grupp bör man dock se till att den gruppen inte är S-kvinnor i Skåne. Där har en sådan övning gått överstyr, att döma av en debattartikel i Sydsvenskan (13/8). Den argumenterar för att ”pornografi ska klassas som hets mot folkgrupp, mot kvinnor”. Artikeln utgår ifrån reella problem, framför allt övergrepp och våld mot kvinnor. Visst kan man diskutera straffskärpningar för den sortens brottslighet – även om sådana utspel, liksom förslag om mer färgstarka brottsrubriceringar, ofta har drag av populism och att vilja se ut som om man gör någonting. Ämnet hamnar dock i ett löjets skimmer genom det illa genomtänkta förslaget att förbjuda pornografi. Porr har definitivt sina avarter. Den kan kritiseras för sina stereotyper och det är inte fel med förbud i de fall den tillkommit genom övergrepp eller sprids utan de avbildades medgivande. Bilder, berättelser och filmer på nakna och kopulerande människor är däremot inte på något sätt fel i sig, inte heller att bli sexuellt upphetsad av dem. Så fungerar den nämligen. Porr är inte hets mot folkgrupp, utan upphetsande av folkgrupp. I den mån någon vill omsätta porrens regisserade fantasier i praktik måste det däremot ske med alla medverkandes samtycke och ständiga möjlighet att säga nej. S-kvinnornas fantasi om att bestämma över nya delar av privatlivet och det fria informationsflödet bör av samma skäl stanna mellan samtyckande vuxna, men inte pådyvlas någon annan. Yttrandefriheten gäller och skyddar alla, och att högljudda grupper starkt ogillar pornografi är inget argument för att förbjuda den. Kanske bör det snarare ses som ett varningstecken att hetslagen i sin nuvarande utsträckning väcker politiska lustar att förbjuda och inskränka varje företeelse som väcker misshag. ", "article_category": "other"}
{"id": 34236, "headline": "”Sex och samhälle hänger ihop”", "summary": "Hon bidrog till att föra in genus- och samhällsperspektiv i sexualupplysningen på 1990-talet. I dag ser sig Sandra Dahlén som folkbildare och kunskapsbärare.", "article": "Allt började med den där kondomutdelningen. I mitten av 1990-talet fick RFSU pengar av staten för att bekämpa hiv, bland annat genom att erbjuda sommarjobb som gick ut på att ge kondomer till besökare i parker och på festivaler. Sandra Dahlén var student och behövde extra pengar. Att dela ut kondomer var inte precis hennes drömsyssla, men sexualupplysningsutbildningen som ingick i arbetet var desto roligare. Den fick henne sedan att göra ett långt avbrott i studierna i statsvetenskap för att bli informatör på RFSU Stockholm. Hon utvecklade undervisning för unga, skrev ”Sex med mera” (Rabén & Sjögren, 1997) – en bok för tonårstjejer, och var ute i skolorna och informerade. Med tiden blev hennes nisch att föra in ett genusperspektiv som tidigare hade saknats. – Det var väldigt lite samhällsperspektiv inom sexualupplysningen på 1990-talet, det handlade om individen och ”vad händer i dig”, liksom. Sandra Dahlén och några få andra feminister inom RFSU lyckades driva igenom att fler perspektiv lyftes. Diskuterade man kvinnor och orgasmproblematik kunde man även göra en maktanalys, eller utgå från samhällets syn på sex. – Om samhället ser det normala sexet som en akt mellan en tjej och en kille och penis i slidan som ska röras in och ut, men så sitter inte klitoris i slidan – då blir det orgasmproblem, säger Sandra. – Eller om man har ett samhälle där kvinnor har mindre makt än män, är mer våldsutsatta och uppmanas att akta sig –även det kan skapa hämningar och orgasmproblematik. Efter sex sju år sade hon upp sig för att fortsätta studierna, men RFSU ville fortfarande anlita henne som konsult. Nya uppdrag kom till, även internationella projekt med alltifrån föreläsningar och utbildningsuppdrag för organisationen Kvinna till kvinna, till verksamhet för att dela ut bindor i Calcutta. I dag är hon frilansande konsult och utbildare inom sexualitet och jämlikhetsfrågor. Hon har skrivit flera uppmärksammade böcker – ”Hetero” (Rabén & Sjögren, 2006) som satte heterosexualiteten och heteronormativiteten under lupp. Och nu senast ”Hallongrottan – en bok om slidsex” (Leopard förlag, 2016), hennes första bok för vuxna. Utan de feministiska och samhälleliga utgångspunkterna hade sexualfrågorna inte fångat henne, tror Sandra Dahlén. Samhällsengagemanget grundades redan under uppväxten i Jakobsberg, en miljonprogramsförort utanför Stockholm som kunde erbjuda både en trygg uppväxtmiljö och insikt i den utsatthet många människor lever i. Hennes pappa kom från en liten bruksort utanför Sundsvall och flyttade till Stockholm för arbetets skull, hennes mamma kommer från Israel. De faktorerna ser hon som betydelsebärande. – Att växa upp i två kulturer, tillhöra en minoritet, ha en ganska trygg och fin uppväxt i ett ordnat område, men samtidigt se utsatthet – allt det har varit en grogrund för mitt engagemang. När Sandra Dahlén ska beskriva sitt uppdrag kallar hon sig folkbildare och kunskapsbärare. Här ingår sexualupplysning, men det är inte förrän på senare år hon har börjat nämna den sidan av arbetet. – En ung tjej som jobbade med sexualupplysning – det blev så sexuellt. Särskilt om män frågade vad jag gjorde. Då sa jag bara att jag arbetade med föreläsningar eller att jag var utbildare. Det var det väldigt sällan några följdfrågor på. Efter att hon har passerat 40-strecket är det mer avslappnat. Och tiderna har förändrats. – Förut var det mer laddat med jämställdhets- och genusfrågor så jag nämnde helst inte det heller, kan jag ärligt säga. Fritiden ägnar hon åt familj och vänner, gärna med en festlig guldkant om det går. För även om hon säger sig vara kluven till att fylla 45 är hon definitivt en person som griper varje tillfälle att fira med dem hon tycker om. – Man kan alltid bryta vardagen på något sätt. Äta skaldjursplatå, träffa vänner och dricka bubbel, äta eclairer! Det är fantastiskt att fylla år. Sandra Dahlén Gratuleras till: Fyller 45 år den 13 augusti 2019. Gör: Sexualupplysare, utbildare och författare. Bor: Liljeholmen i Stockholm. Familj: ”Ja, stor.” Så firar jag födelsedagen: Med ett laserdome-kalas för både barn och vuxna. ”Vilken adrenalinkick, det ska bli så roligt!” Om att fylla 45: ”Det är väldigt kluvet. Jag är fåfäng och tycker att det är jobbigt att åldras, men är å andra sidan överlycklig över att få åldras – tänk, bara en sådan sak som att få leva ännu ett år med mitt barn.” Favorithemmasyssla: Slöa. Lyssnar på just nu: Sommarpratare. Så rensar jag tankarna: ”Går på toaletten, haha! Det händer något när kroppen slappnar av.” Stör mig på: ”När folk inte torkar fötterna efter duschen och blöter ned golvet i omklädningsrummet på Friskis & Svettis.” ", "article_category": "other"}
{"id": 34239, "headline": "”Ska förpackningar av papper ersättas av plast?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 9/8. Visst kan skogens kolförråd öka på kort sikt om avverkningarna upphör, men man bör rimligen inkludera konsekvenserna för bortfallet av bioenergi samt trä- och pappersprodukter i kalkylen. Då landar man i helt andra slutsatser, skriver Fredrik Wikström, docent i miljö- och energisystem, Karlstads universitet.", "article": "Forskarna Englund, Holm, Jonsson och van der Spoel argumenterar för minskad skogsavverkning och skatt på biobränslen i syfte att öka kollagret i den svenska skogen. Frånsett vissa tankevurpor, som påpekas av forskarna Högberg och Lundmark i en replik, så missar debattörerna att inkludera konsekvenserna av att ersätta alla produkter skogsbruket levererar, som trä, papper och biobränsle. Svensk skogsindustri är till exempel en av världens största leverantörer av papper till livsmedelsförpackningar. Dessa förpackningar skyddar livsmedel under sin transport från bonde till konsument. Klimatnyttan av att livsmedel förhindras att bli svinn är enorm. Hur ska dessa förpackningar ersättas – av fossil plast? Den svenska biobränsleanvändningen huvudsakligen av restprodukter från trä- och pappersindustrin och uppgår i dag till cirka 140 TWh i Sverige, något mer än den samlade oljeanvändningen. Hur ska denna enorma energimängd ersättas? Hur ska fjärrvärmeverken kunna leverera energi till om biobränsletillförseln upphör eller fördyras? Uppräkningen av liknande problem kräver ett större utrymme än vad en replik medger. Sammanfattningsvis: självklart kan skogens kolförråd öka på kort sikt om avverkningarna upphör, men om man som debattörerna föreslår att uttagen av biomassa ska minskas på grund av klimatkrisen bör man rimligen inkludera konsekvenserna för bortfallet av bioenergi samt trä- och pappersprodukter i kalkylen. En sådan kalkyl landar i helt andra slutsatser. 9 augusti 2019 Debattartikel Göran Englund, professor i ekologi, Umeå universitet; Stig-Olof Holm, lektor i ekologi, Umeå universitet; Bengt-Gunnar Jonsson, professor i ekologi, Mittuniversitetet och David van der Spoel, professor i molekylär biofysik, Uppsala universitet: ”Klimatnyttan av minskad skogsavverkning är enorm” Repliker SLU-forskarna Peter Högberg och Tomas Lundmark: ”Skogsbruk bidrar till att vi uppnår klimatmålen” Göran Berndes, Mattias Goldmann, Filip Johnsson och Anders Wijkman: ”Förslagen går på tvärs mot nya IPCC-rapporten” Kjell Andersson, näringspolitisk chef, Svebio – Svenska bioenergiföreningen: ”Skogsavverkning är en förutsättning för hög klimatnytta” Fredrik Wikström, docent i miljö- och energisystem, Karlstads universitet: ”Ska förpackningar av papper ersättas av plast?” Gunnar Wetterberg: ”Problemet med träden är att de är runda” Slutreplik från fyra Göran Englund, Stig-Olof Holm, Bengt-Gunnar Jonsson och David van der Spoel: ”Den svenska skogen gör störst klimatnytta om den står kvar” ", "article_category": "other"}
{"id": 34240, "headline": "”Förslagen går på tvärs mot nya IPCC-rapporten”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 9/8. Klimatutmaningen är inte över om tio år. Enligt IPCC-rapporten bör skogsbaserade klimatåtgärder – upptag av koldioxid i skog och mark samt substitution av till exempel fossilbränslen, plast och cement – betraktas i ett långsiktigt perspektiv, skriver Göran Berndes, Mattias Goldmann, Filip Johnsson och Anders Wijkman.", "article": "De klimatpåverkande utsläppen måste minska mycket snabbt, skriver Englund, Holm, Jonsson och van der Spoel. Vi delar självklart den uppfattningen. Men dessvärre drar de felaktiga slutsatser när det gäller skogens roll i klimatarbetet. Deras förslag går i flera avseenden på tvärs mot både den nyligen presenterade IPCC-rapporten om klimatet och markanvändningen samt en rapport på temat ”Skogen och klimatet” från Kungliga skogs- och lantbruksakademien. Den senare sammanfattar resultatet av en internationell konferens där ett hundratal experter från hela världen hade som mål att öka samsynen kring skogens roll i klimatarbetet. Speciellt vill vi peka på fyra områden: 1 Klimatutmaningen är inte över om tio år. Debattörerna menar att ”I det korta tidsperspektiv, som vi nu måste förhålla oss till, är skogens framtida upptag av koldioxid till ingen nytta.” Detta går på tvärs emot IPCC-rapporten som understryker att skogsbaserade klimatåtgärder har stor betydelse och att bidragen – upptag av koldioxid i skog och mark samt substitution av till exempel fossilbränslen, plast och cement måste betraktas i ett långsiktigt perspektiv (många decennier). Klimatarbetet innefattar rader av olika åtgärder som ger bidrag över olika långa tidsperioder. Om man utgår ifrån artikelförfattarnas logik så skulle vi varken satsa på elfordon eller snabbtåg, eftersom detta är förknippat med ökade utsläpp under en uppbyggnadsperiod. 2 Allt kan inte elektrifieras direkt. ”Den potentiella klimatnyttan av minskad skogsavverkning är enorm”, påstår debattörerna – säkert till stor glädje för dem som försvarar fossila intressen. Det är nämligen väldigt mycket teknik och produktion som kan och måste ställas om från fossilt till förnybart. Men att enbart satsa på elektrifiering är inte tillräckligt. Att bygga ut elanvändningen tar tid och förutsätter bland annat innovationer och utbyggnad av teknik för lagring. Vi har fem miljoner förbränningsmotorer på vägarna. Befintliga bilar kan och bör byta från fossil diesel och bensin till förnybara drivmedel. Flygets och den långväga sjöfartens elektrifiering lär dröja och under tiden är det oförsvarbart att de ska fortsätta drivas fossilt. En förutsättning är förstås att de alternativ som används ger betydande minskning av koldioxidutsläppen och även uppfyller andra hållbarhetskrav. 3 Länders förutsättningar skiljer sig åt. Debattörerna skriver att ”På global nivå inlagras netto cirka 25 procent av koldioxidutsläppen av landekosystemens växtlighet. Den andelen kan ökas genom att bevara skog och återbeskoga områden”. Utifrån detta verkar de dra slutsatsen att vi I Sverige ska lämna skogen orörd. En liknande hållning ser vi ibland på EU-nivå, där EU-parlamentariker från andra länder har svårt att förstå att det går att bedriva ett skogsbruk med omfattande biomassauttag och samtidigt upprätthålla – eller öka – mängden kol som finns bunden i skog och mark. FN har däremot sedan länge förstått detta, exempelvis tar Parisavtalet fasta på att utsläppsminskningar kan ske genom ökade kolsänkor, men inte likställer detta med att skogen ska lämnas orörd. Återbeskogning måste ske på många håll, för att öka kolsänkan men också för att tillgodose framtida råvarubehov. Det kan också minska avverkningstrycket på befintliga skogar som lagrar stora mängder kol och upprätthåller höga naturvärden. 4 Ett hållbart skogsbruk hjälper oss att bli ett klimatföredöme. En kraftigt minskad andel produktiv skog skulle allvarligt försämra vår möjlighet att med hjälp av svensk biomassa fasa ut de fossila råvaror som är den centrala orsaken till klimatförändringarna. Därmed skulle också förutsättningarna för att bli ett föregångsland på klimatområdet, en ambition som sju av riksdagens åtta partier står bakom, ryckas undan. Med detta sagt vill vi understryka att skogens många värden kräver en bred dialog kring avvägningar mellan de olika miljömålen och behovet att säkra tillgången på skogsråvara. Ur biologiskt mångfaldsperspektiv kan det exempelvis vara en välmotiverad prioritering att lämna vissa skogar orörda, även om detta skulle innebära reducerade möjligheter att minska vår klimatpåverkan. 9 augusti 2019 Debattartikel Göran Englund, professor i ekologi, Umeå universitet; Stig-Olof Holm, lektor i ekologi, Umeå universitet; Bengt-Gunnar Jonsson, professor i ekologi, Mittuniversitetet och David van der Spoel, professor i molekylär biofysik, Uppsala universitet: ”Klimatnyttan av minskad skogsavverkning är enorm” Repliker SLU-forskarna Peter Högberg och Tomas Lundmark: ”Skogsbruk bidrar till att vi uppnår klimatmålen” Göran Berndes, Mattias Goldmann, Filip Johnsson och Anders Wijkman: ”Förslagen går på tvärs mot nya IPCC-rapporten” Kjell Andersson, näringspolitisk chef, Svebio – Svenska bioenergiföreningen: ”Skogsavverkning är en förutsättning för hög klimatnytta” Fredrik Wikström, docent i miljö- och energisystem, Karlstads universitet: ”Ska förpackningar av papper ersättas av plast?” Gunnar Wetterberg: ”Problemet med träden är att de är runda” Slutreplik från fyra Göran Englund, Stig-Olof Holm, Bengt-Gunnar Jonsson och David van der Spoel: ”Den svenska skogen gör störst klimatnytta om den står kvar” ", "article_category": "other"}
{"id": 34261, "headline": "Amanda Sokolnicki: Socialdemokraterna måste förbereda sig på att byta statsminister", "summary": "Regeringsbildningen blev ett elddop för liberaler. För Socialdemokraterna kommer de obekväma besluten dyka upp först efter nästa val: klarar partiet att leva upp till sina förpliktigande ord?", "article": "”Himlen föll ner”, förklarade Ulf Kristersson i somras. Han talade om vad som hände efter valet, när han – trots att han precis lovat motsatsen – meddelade att han var redo att bilda en moderat enpartiregering. Hur såg hans himmel ut egentligen? Valresultatet avvek knappt från opinionsmätningarna. Hur kunde han bli så överraskad av att Centerpartiet och Liberalerna gjorde vad de hade lovat väljarna? De sa nej till hans regering eftersom den gav Jimmie Åkesson en nyckelroll. Han pratar gärna om vuxna, men verkar själv ha valt rollen som hövdingen i rummet. Vilka som är Asterix och Obelix i Moderaternas by återstår att se, men gallernas ledare Majestix karaktäriseras just av sin rädsla för att himlen ska falla ner över hans huvud. Ändå vill han inte slita ut sig i förtid: ”Varför oroa sig för morgondagen?” Ulf Kristersson tycks ha resonerat likadant. Om det var förnekelse eller dålig förberedelse får vara osagt. Men han var inte ensam, de var många vars himlar tycktes ge vika. Centerpartiet och Liberalerna var skickliga förhandlare, har det sagts efter att januariavtalet blev en sen julafton för liberaler. Men var det verkligen så? Eller var det bara så att Socialdemokraterna inte kunde vinna eftersom de inte visste vad de ville uppnå när de satte sig vid förhandlingsbordet? Vad är det som är ren S-politik i uppgörelsen? Det framstår nästan mer som ett hån än en vinst, men en bit ner i dokumentet hittar man den där ”familjeveckan”, den som Socialdemokraterna desperat kastade fram i slutspurten till valet. Några dagar extra föräldraledighet per år, det var vad Sveriges största parti lyckades värka fram när det krävdes åtminstone en idé som kunde kallas reform. Hade Socialdemokraterna inte tänkt? Självklart hade de det. Men utifrån den socialdemokratiska modellen: De hade förberett sig för att ta makt, inte vad de skulle göra med den. Partiets prägel på de 73 punkterna syns främst i försöket att hålla tillbaka andras idéer. Fri hyressättning, men inte för alla bostäder. Lägre trösklar in till första jobbet, men genom att facken själva kommer överens med arbetsgivarna. Reformering av arbetsförmedlingen, men inte fullt så radikal som andra vill. De höll emot. Kämpade för status quo. Det är svårt att vinna storslagna segrar då. Nästa gång är omständigheterna inte nödvändigtvis lika gynnsamma. Socialdemokraterna fick 2018 ett valresultat som gjorde Alliansen beroende av Sverigedemokraterna och dessutom skar av Vänsterpartiet från budgetinflytande. Mandaten gjorde det till och med lättare att förklara för väljarna varför de liberala partierna skulle få så mycket inflytande. Utan dem, ingen röd statsminister. Efter nästa val kommer det antagligen att se annorlunda ut. Och då riskerar Socialdemokraternas ensidighet att bli förödande. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förhandla med ett parti som oavsett omständigheter bara har ett och samma bud: Sagerska palatset. Och ju svårare det är för gröna, liberala och högerpartier att göra upp med Socialdemokraterna, desto bättre chanser för SD att få inflytande över den del av högern som redan vacklar. Socialdemokraterna behöver förbereda sig på att kunna inta en motsatt roll nästa gång: att byta ministerglans mot reforminflytande. Men då måste man också veta vad man vill uppnå. Det finns gott om lämpliga frågor för en socialdemokrat att försöka besvara: Hur ska man se på att många blir förmögna av att bo snarare än att arbeta i det här landet? Är inte situationen för alla de pojkar som är på väg att växa upp i utanförskap en bra feministisk kamp att föra? Vore det inte också en stor rättvisereform att slopa kommunalskatten? Det saknas inte saker att göra för den som bryr sig om jämlikhet. Valresultatet krävde att L och C fattade obekväma och modiga beslut. Regeringsbildningen blev ett liberalt elddop. Men Socialdemokraterna har än så länge inte bevisat någonting – mer än att de är beredda att fortsätta regera, även med andras politik. Skeptikern anar att Socialdemokraternas enda intresse i den här uppgörelsen är regeringsmakten, men partiet har argumenterat på ett annat sätt. Socialdemokraterna har hänvisat till januariavtalet som en fråga om att försvara den liberala demokratin. Man gjorde upp, gjorde avkall på sakpolitiken, för att undvika något mycket värre. För att hålla populisternas främlingsfientlighet på avstånd. Det är uttalanden som förpliktigar. Med det synsättet borde det inte vara svårt att gå andra till mötes i nästa regeringsförhandling. Även när det betyder att Socialdemokraterna inte får statsministerposten. ", "article_category": "other"}
{"id": 34289, "headline": "Sofia Nerbrand: Unga judar ska inte behöva vända Malmö ryggen", "summary": "Judar i Sverige ska varken behöva känna sig tvingade att lämna sin hemstad – eller sitt hemland – därför att antisemitismen växer och blir mer våldsam.", "article": "”Nästan alla judar väljer mellan tre skolor i Malmö. Det är väldigt få som tänker på något annat”, säger 18-åriga Daniel Vaknine till P3 Nyheter (6/8). Han berättar också att han inte tänker bo kvar och skaffa barn i staden: ”För att det [judiska] känns dött på något sätt”. Det har bott judar i Malmö under lång tid, det vittnar en judisk begravningsplats från 1872 och den vackra synagogan från 1903 om. För inte så länge sedan hade församlingen 3 000 medlemmar, nu är de knappt 500. Malmöbor med judisk börd blir färre till antalet och de som finns kvar skyltar inte gärna med sin tillhörighet. De är rädda och känner sig utsatta. Detta är en tragedi. Antisemitism har alltid funnits, särskilt i Skåne. Men man ska inte sticka under stol med att den stora invandringen från Mellanöstern har flyttat Palestinakonflikten närmare staden. I arabvärlden får man dessutom lära sig från barnsben att judar är förhatliga. Sverige ska ta emot människor på flykt. Det betyder emellertid inte att alla tankefigurer eller fördomar är välkomna hit. Judehat är ett bra exempel på något vi aldrig kan acceptera. Lika lite som uppfattningen att judar inte skulle vara svenskar – eller att de har ett ansvar för staten Israel. Malmöbor med judisk börd är svenskar och judar och ska behandlas som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Punkt. Detta gäller naturligtvis även muslimer, som tyvärr också möter mycket förakt i Sverige. Judar i Sverige ska varken behöva känna sig tvingade att lämna sin hemstad – eller sitt hemland – därför att antisemitismen växer och blir mer våldsam. Både rättsstaten och utbildningsinsatser behövs för att se till detta. Att garantera säkerheten för alla är ett fundament i vårt land, där det även framöver kommer att bo människor med rötter i olika regioner och religioner. ", "article_category": "other"}
{"id": 34296, "headline": "”Med barnkonventionen kan barns religionsfrihet stärkas”", "summary": "DN DEBATT 7/8. Nästa år blir barnkonventionen lag i Sverige och nu utreds hur den ska implementeras. Vi menar att barns rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet då bör stärkas. Vår förhoppning är att barnkonventionen kan hjälpa till att stärka barnets religionsfrihet, inte föräldrarnas, skriver Anna Bergström och Emilia Ericson, Humanisterna.", "article": "Den första januari 2020 blir barnkonventionen svensk lag. Barnkonventionen är viktig därför att den slår fast att barn har egna rättigheter. Sverige har sedan 1990 förbundit sig att följa barnkonventionen, men den har hittills inte haft samma status som annan lagstiftning och har därför varit svår att använda. Vår förhoppning är att barnkonventionens status som lag ska få genomslag i såväl praxis som i kunskap och därigenom stärka barns och ungas rättigheter. Humanisterna strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar. Vi ser inte barn enbart som en del av en gemenskap utan också som egna individer med egna rättigheter. Att barnkonventionen blir lag är från vårt perspektiv ett viktigt steg för att stärka detta synsätt på barn. Arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag har inte varit okomplicerat. Det är inte självklart hur en internationell konventionstext ska tolkas i relation till andra svenska lagtexter. För att undersöka hur väl svensk lagstiftning överensstämmer med barnkonventionen har regeringen därför tillsatt en utredning. På Barnombudsmannens hemsida efterlyser nu utredaren Anders Hagsgård tips på vad utredningen bör titta närmare på. Vi önskar därför lyfta frågan om hur Sverige ska stärka barns rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet. Av barnkonventionens 54 artiklar är nummer 14, barns rätt till religionsfrihet, den i särklass svagaste sett till formulering och efterlevnad runt om i världen, Sverige inkluderat. Enligt Unicefs handbok till barnkonventionen står det bland annat att ingen annan artikel har så många reservationer mot sig som artikel 14. Med andra ord, barns rätt till religionsfrihet är den rättighet som flest stater har problem med, och öppet tar avstånd från. I likhet med andra artiklar görs det redan olika tolkningar av artikel 14 beroende på vilket perspektiv som är utgångspunkten. Debatten om omskärelse av pojkar är ett typiskt exempel på hur barns religionsfrihet kan tolkas på diametralt olika sätt. Både de som försvarar och de som kritiserar denna sedvänja lutar sig mot artikel 14 i sin argumentation. I sin andra paragraf ger artikel 14 föräldrarna rätt att vägleda sina barn i utövandet av sin rättighet, något som försvararna till sedvänjan tolkar till sin fördel. Det är svårt att inte tolka denna paragraf som en förstärkning av föräldrarätten. Kritikerna tolkar dock artikeln annorlunda och menar att artikel 14, som är en del av en hel konventionstext vars syfte är att stärka barns rättigheter i världen, måste tolkas i ljuset av detta. Det vill säga, artikel 14 finns till för att stärka barnets religionsfrihet, inte föräldrarnas. Alltså: föräldrarna har sin rätt till religionsfrihet och barnet har sin – vilket artikel 14 stipulerar. Det går med andra ord att hänvisa till artikel 14 både när man kritiserar och försvarar omskärelse av pojkar. Vi vill därför uppmärksamma Hagsgård på vikten av att artikel 14 utreds noggrant. Vi menar att artikel 14 måste tolkas i ljuset av barnkonventionens övriga artiklar. Artikel 12, en av konventionens grundprinciper, stipulerar att barnet har rätt att komma till tals i alla frågor som rör barnet. Denna artikel har en nära relation till lagen om omskärelse av pojkar. I paragraf 3 i lagen om omskärelse av pojkar (2001:499) står det: ”Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja.” Frågan är vad ett spädbarn vill. Ska vi utgå från att en bebis vill bli omskuren eller ska vi ge barnet tid att själv fundera på vad han tror på och i vilken grad han vill tillhöra en på förhand bestämd gemenskap? Ska samhället se på barnets religionsfrihet som i första hand en del av ett kollektiv eller först och främst en individuell rättighet som är frikopplad det sammanhang som barnet råkar födas in i. Omskärelse av pojkar på religiös eller kulturell grund är inte medicinskt motiverat och det är fysiskt oåterkalleligt. Det bör därför ses som ett ingrepp som i allra högsta grad är något som ett barn måste få en chans att yttra sig kring och kunna påverka. Både artikel 12 i barnkonventionen och lagen om omskärelse av pojkar är tydliga argument för att barnet ska tillfrågas och det är därmed inte rimligt att tolka artikel 14 som ett försvar för föräldrarnas rättigheter gentemot barnet ifråga om omskärelse. En åldersgräns vore exempelvis rimligt. Hagsgård bör därför ge denna artikel extra uppmärksamhet. Tankes-, samvets- och religionsfrihet är en rättighet som saknar åldersgräns och det är oklart hur denna rättighet ska tillämpas fullt ut. Det går emellertid att kräva någon slags vision eller målbild hos alla som accepterar att barn har rättigheter, mänskliga rättigheter. Lever en stat upp till artikel 14 i konventionen om barns rättigheter om den tillåter föräldrar att sätta sina barn i religiösa skolor, omskära dem, klä dem i religiösa plagg, växa upp i isolerade religiösa miljöer eller skriva in dem i en religiös gemenskap utan deras samtycke som ju dopet är ett – till synes harmlöst – exempel på. Dessa nämnda exempel gör det angeläget att få klarhet i vad som ska gälla när barnkonventionen blir lag. Just frågan om barns religionsfrihet tenderar att paralysera barnrättsvärldens aktörer. I få andra sammanhang finns det så många ömma tår att ta hänsyn till. Vår förhoppning är att barnkonventionen som lag värnar och plåstrar om de ömma tår som inte kan skydda sig på egen hand och att föräldrarna får ta hand om sina ömma tår själva. Vår förhoppning är att när vi i framtiden jobbar med att implementera barnkonventionen i Sverige hjälper till att stärka barnets religionsfrihet, inte föräldrarnas. Vi formar och påverkar givetvis våra och andras barn på alla tänkbara sätt. Det gör vi alla, oavsett vad vi har för livsåskådning och ideologisk övertygelse. Men frågan vi måste ställa oss är var gränsen bör gå. När påverkar vi för mycket? När och var tar min religionsfrihet slut och var börjar mitt barns? Barnkonventionen • FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft 1989. I juni 2018 röstade en majoritet i riksdagen för förslag att göra konventionen till svensk lag. Barnrättslagen ska träda i kraft 1 januari 2020. • Regeringen har uppdragit åt särskilde utredaren Anders Hagsgård att kartlägga och belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med FN:s konvention om barnets rättigheter. Utredningen ska vara klar i november 2019. 7 augusti 2019 Debattartikel Anna Bergström och Emilia Ericson, Humanisterna: ”Med barnkonventionen kan barns religionsfrihet stärkas” Repliker Linde Lindkvist och Susanne Wigorts Yngvesson, Enskilda högskolan Stockholm: ”Förvränger begreppet religionsfrihet till att handla om frihet från religion” Marie Lundin Karphammar, barnrättsjurist och Ewa Kristensson, förvaltningschef på barn- och utbildning i Simrishamns kommun: ”Inget skolbarn ska tvingas till bön, religiös klädsel eller mattradition” Allan Gut, professor emeritus i matematisk statistik, Uppsala: ”Såväl dop som omskärelse är irreversibla handlingar” Bo Nyberg och Lars Brandström, Kristna friskolerådet: ”Det viktigaste är barnets trygghet, inte religionsfriheten” Slutreplik från Anna Bergström och Emilia Ericson, Humanisterna: ”En naiv syn på det uppenbara maktförhållandet i en familj” ", "article_category": "other"}
{"id": 34317, "headline": "Martin Liby Troein: Hongkong är vår tids Västberlin", "summary": "Hongkong är en påminnelse om att kineser kan leva i välstånd, frihet och harmoni utan att Kommunistpartiet håller i tyglar och piska.", "article": "På måndagen skakades Hongkong av sin största strejk sedan 1960-talet. På gatorna drabbade demonstranter samman med polisen, som inte sparade på tårgasen. Ingenting tyder på att de månadslånga protesterna håller på att ta slut. Det lagförslag som innebär att brottsanklagade personer skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet – och som därmed skulle undergräva Hongkongs rättsstat – har visserligen lagts på is. Men det är uppenbart att en stor del av stadens invånare befarar att det snart drivs igenom ändå. Och att de uppfattar det som att stadens särskilda status, med ett rättsväsende och individuella friheter bortom Kommunistpartiets kontroll, på allvar är hotat. De senaste veckornas tal från officiellt håll om att den kinesiska armén skulle kunna ingripa stillar inte oron. Och det finns fler tecken på att den oas av frihet som Hongkong utgjort riskerar att ätas upp av diktaturens öken. Förhoppningsvis blir det inte så. Inte bara för att stadens invånare förtjänar sin frihet. Man skulle kunna säga att Hongkong är vår tids Västberlin. Under nästan ett halvsekel levde den demokratiska enklaven helt omsluten av kommunismens Östtyskland. Genom sin blotta existens utmanade staden diktaturen. Västberlin var en ständig påminnelse om hur mycket rikare livet är i ett öppet samhälle, som lockade hundratusentals östtyskar att fly, tvingade regimen att bygga en mur och – i höst för 30 år sedan – drev människorna att riva den. I Hongkong hålls minnet av protesterna på Himmelska fridens torg, som det kinesiska Kommunistpartiet försökt sudda ut, vid liv. Där trycks böcker och artiklar – och uttrycks åsikter och fakta – som censurmaskineriet på fastlandet gör sitt bästa för att förbjuda. Och där finns en ständig påminnelse om att kineser kan leva i välstånd, frihet och harmoni utan att Kommunistpartiet håller i tyglar och piska. Västberlin överlevde under decennier till syvende och sist tack vare det amerikanska kärnvapenparaplyet. Hongkong är en del av Kina. Där finns redan ett par tusen soldater. Det räcker i praktiken med att Xi Jinping knäpper med fingrarna för att arrangemanget med ”ett land, två system” ska ta slut. Det betyder dock inte att repressionen saknar ett pris. Peking hoppas använda exemplet Hongkong för att locka tillbaka Taiwan till moderskeppet. Det går bara så länge friheten respekteras. Dessutom fungerar staden fortfarande som en viktig knytpunkt för fastlandets finansiella relationer med resten av världen. Det kräver att rättsstaten upprätthålls. Må Hongkongs frihet överleva. I längden är det inte fastlandets ”system” som har tiden för sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 34362, "headline": "\"Fri abort borde inte ge rätt att välja bort flickfoster\"", "summary": "DN DEBATT 1/8. Vi kan räkna med att antalet aborter av flickfoster i Sverige kommer att öka framöver. Det blir allt lättare att ta reda på fostrets kön i god tid före abortgränsen. Frågan om könsdiskriminerande aborter borde engagera fler och Sverige behöver se över lagstiftningen, skriver Mats Reimer, barnläkare i Mölnlycke.", "article": "Inför båda de senaste valen, till riksdag och Europaparlament, hamnade plötsligt abortfrågan i mediernas fokus, och journalisternas tuffa frågor pressade representanter för Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. SD har varit det enda riksdagsparti som velat sänka tidsgränsen för fri abort. Efter valet har Sverigedemokraterna börjat vackla och kommer eventuellt ändra ståndpunkt vid sina Landsdagar (partikongress) under hösten. Kvinnans ”rätt till sin egen kropp” (men bara fram till graviditetsvecka 18) är norm i Sverige, men låt oss här idka lite normkritik och syna ett par aspekter som sällan kommer fram i medierna. Fri abort, ”no questions asked”, gäller i vårt land till och med graviditetsvecka 18 räknat från sista mens (vilket egentligen betyder 16 veckor efter befruktning eftersom ägglossningen sker två veckor efter mens). Gränsen sattes för flera decennier sedan och bedömdes då ge en god marginal för att inte abortera foster som med neonatalvård kunde ha överlevt. Men alla mätningar har en felmarginal och vid enstaka sena aborter kommer det ut foster som nog kunde räknas som barn då de visar mer livstecken än bara hjärtslag. När neonatalvården utvecklas och lyckas få allt yngre prematurer att överleva, är det inte logiskt se gränsen på 18 veckor som huggen i sten. Dessutom verkar det en smula chauvinistiskt att tro att blott ”Den Humanitära Stormakten” - ett epitet myntat i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013 - funnit den optimala lagstiftningen. Norge, Danmark, och Tyskland har fri abort till och med vecka 12, Holland till vecka 13. Finland är mer restriktivt med en gräns vid vecka 11. Sverige har dubbelt så många aborter som Finland, 16,9 respektive 8,2 per 1.000 fertila kvinnor år 2017. Borde vi vara stolta över att Sverige har flest aborter i hela Norden, eller har vi något att lära av våra grannar? Givetvis bör SD få kritiska frågor om varför de vill sänka abortgränsen, men det hade varit än mer klargörande om journalisterna samtidigt frågade de andra partierna vilka deras argument är för att den nuvarande svenska abortgränsen är bättre än den gräns som till exempel Norge, Danmark och Tyskland har valt. Island har nyligen höjt sin gräns för fri abort från 16 till 22 veckor. En ändring som några kanske ser som en feministisk seger, men som i varje fall jag finner problematisk, i och med att det finns enstaka barn som fötts i vecka 22 och överlevt. Av barn födda i graviditetsvecka 23 är det förstås inte heller så många som överlever, men av de som varit så livskraftiga att de lagts in för intensiv neonatalvård så överlever i dag vart fjärde av dessa extremt prematura barn. Det föds i vårt land nästan 116.000 barn per år och i sjukvården genomförs knappt 36.000 aborter. Nästan hälften av de kvinnor som valde abort hade tidigare genomgått minst en abort, var femte hade gjort två eller fler aborter förut. De flesta aborter sker tidigt, före vecka nio, och oftast i hemmet efter att läkemedel givits på sjukhus. Mindre än tio procent av aborterna är i dag kirurgiska. Inget av de politiska partierna är egentligen för en helt fri abort, in i den senare halvan av graviditeten. Frågan om abortgräns är inte svart-vit utan en gråskala i intressekonflikten mellan växande liv och autonom kvinna. Å ena sidan är det inte rimligt att ge vartenda befruktat ägg ”rätten” att utvecklas till människa; det vore absurt att tillmäta en cellklump fullt människovärde. Å andra sidan blir ju fostret på någon tidpunkt livsdugligt utanför livmodern, och då övergår faktiskt abort till dödande. I denna etiska avvägning har alltså nordiska länder valt olika gränser för aborträtten, men mer enighet torde finnas om att det är oetiskt att välja abort bara för att barnet inte är av önskat kön. I klartext betyder det att flickor ibland väljs bort av familjer med icke-västlig kulturell bakgrund. SCB-data har påvisat att svenska kvinnor helst vill få minst en flicka medan kvinnor med bakgrund i mer traditionella kulturer vill föda en pojke även när de bor i Sverige. Könsselektiva aborter är ett stort problem i Kina, Indien och många andra länder där den ekonomiska och tekniska nivån höjts men en äldre syn på könens värde lever kvar. Data från exempelvis Kanada och Australien tyder på att traditionen följer med vid migration. Selektiv abort av friska flickfoster sker även i Sverige, hur ofta är svårt att säga. Men vi kan räkna med att det kommer att öka, när man nu privat kan köpa en dna-analys som via blodprov på kvinnan fastställer fostrets kön mycket tidigare än ultraljud kan. Och om sjukvården av medicinska skäl tagit dna-test är vi skyldiga att låta modern få veta även fostrets kön till och med om vi anar att det leder till abort av en frisk flicka. NIPT-test (en tautologi som uttyds non-invasive prenatal testing-test) bygger på att dna från foster och moderkaka återfinns i moderns blod och kan analyseras. I regel letar man efter de vanligaste kromosomfelen, men man får också veta fostrets kön med stor säkerhet. Provet kan tas efter tio graviditetsveckor och svar ges inom två veckor, med god tidsmarginal att välja bort ett friskt foster av oönskat kön. Analysen kostar under 6.000 kronor. Jag är helt oenig med filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö, som argumenterat för att det fortsatt bör vara tillåtet att abortera flickfoster. Frågan om könsdiskriminerande abort har inte debatterats av de tongivande politikerna sedan K-G Bergström frågade ut Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt inför EU-valet 2009. Reinfeldt såg problemet och kunde tänka sig att ändra på reglerna för könsbestämning av foster medan Sahlin menade att ingen har rätt att fråga kvinnan varför hon vill göra abort. Om Sahlin förstod frågan så duckade hon för den, spörsmålet gällde ju om föräldrarna skulle undanhållas informationen om fostrets kön tills vecka 18 passerat. Frågan om könsdiskriminerande abort av flickfoster borde engagera fler partier än KD och SD, som är de som motionerat om detta de senaste åren. Den nya tekniken NIPT, tillgänglig via privatvård till ett överkomligt pris, gör att frågan kommer att bli allt mer aktuell. Vår feministiska regering borde göra som Labour i Storbritannien och jobba för ett förbud mot att meddela föräldrarna fostrets kön tills abortgränsen passerats. Indien införde sådan lagstiftning 1994 och Kina följde efter. Rätten till fri abort borde inte innefatta rätten att välja bort flickor. 1 augusti 2019 Debattartikel Mats Reimer, barnläkare i Mölnlycke: ”Fri abort borde inte ge rätt att välja bort flickfoster” ", "article_category": "other"}
{"id": 34395, "headline": "”Här är fem åtgärder för att få läkare att stanna i yrket”", "summary": "DN DEBATT 28/7. Om Sverige ska kunna erbjuda en god vård i framtiden behöver vi ta tag i problemen som läkarkåren möter. Det råder för lång väntetid på allmäntjänstgöring, för hög arbetsbelastning och brist på specialistläkare. Här är fem åtgärder för att vända utvecklingen, skriver Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening.", "article": "I en nyligen genomförd samhällsekonomisk rapport uppger nästan 30 procent av de yngre läkarna att det är ganska eller mycket troligt att de inom fem år kommer att lämna hälso- och sjukvården. Förutom väntetiderna för att få allmäntjänstgöring, AT-tjänst, är skälen hög arbetsbelastning och stort ansvar i kombination med små möjligheter att påverka arbetstider och arbetssituation. Därtill kommer ett brett missnöje med såväl lönenivåer som löneutveckling. Svensk hälso- och sjukvård är långt ifrån en attraktiv arbetsgivare. Rapporten ”I väntan på AT”, från analysföretaget WSP, som Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF, presenterade under Almedalsveckan slog ner som en bomb i vårddebatten. Den har därefter diskuterats flitigt i medier. Det allmänna intrycket är att det finns en bred enighet om problemen. Det är nu dags att gå från ord till gemensam handling och diskutera lösningar. Vi från läkarprofessionen har därför tecknat ner ett antal förslag som skulle öka sjukvårdens attraktivitet, säkra framtidens kompetensförsörjning och göra att vi även i fortsättningen ska kunna erbjuda bästa möjliga vård till våra patienter. Sverige har i dag brist på specialistläkare. Bristen är en av de viktigaste orsakerna till vårdens ökande väntetider, längre köer, platsbrist och dåliga kontinuitet. Specialistläkarbristen väntas öka de kommande åren eftersom många av våra äldre erfarna kollegor går i pension. Samtidigt överväger alltså en tredjedel av de blivande specialistläkarna att helt lämna vården, när de behövs som mest. En av förklaringarna till den akuta bristen på specialistläkare är att antalet AT- och specialisttjänstgörings-/ST-tjänster är alldeles för få. Enligt beräkningar har Sverige för närvarande ett underskott på 200 AT-tjänster per år. Platserna på läkarutbildningen har ökat med 85 procent på tio år, men ökningen har inte matchats med motsvarande satsning på AT- och ST-tjänster. Regionerna har, enligt lag, ansvar för att tillhandahålla AT-tjänster. Därmed har de också monopol på den avgörande sträckan för att Sverige ska kunna försörjas med läkare som sedan också blir specialister. I dag tar inte regionerna detta ansvar. Väntetiderna till AT växer år efter år över hela landet, visar SYLF:s undersökningar. Att läkare står i en lång kö och väntar medan kompetensförsörjningen av välfärden är en av landets största framtida utmaningar är inte acceptabelt. När tiden för att bli färdig specialistläkare förlängs uppstår en produktivitetsförlust i vården som kostar skattebetalarna cirka 200 miljoner kronor per år, enligt rapporten från WSP. Medan läkare väntar på att få påbörja sin AT-tjänst arbetar de ofta under osäkra anställningsförhållanden, utan rätt till vare sig handledning eller utbildning. De bemannar sjukhus såväl som vårdcentraler och akutmottagningar och tar ett stort medicinskt ansvar året runt, dygnets alla timmar, men utan legitimation. På dessa arbetsplatser möts de inte sällan av en ständig vårdplatsbrist, föråldrade it-system och ökade krav på administration, vilket bidrar till den dåliga arbetsmiljön. I den nyligen publicerade rapporten ”Tid till vård ger vård i tid”, av konsultföretaget McKinsey, framkommer att läkare lägger en dag i veckan på administrativa uppgifter och ägnar nästan hälften av sin arbetstid åt annat än att möta och behandla patienter. Att ha ett arbete med höga krav i kombination med låg kontroll över sin arbetssituation är en känd riskfaktor för utbrändhet. Sjukskrivningarna i läkarkåren ökar. Värst drabbade är de yngre kvinnliga läkarna. Att under redan pressade arbetsförhållanden samtidigt förväntas faxa diverse papper, städa personalrum eller fylla i intyg som inte kräver medicinsk kompetens ökar stressnivån. Det är stressande att inte ha tid till att rädda liv. I en utsatt situation med svåra medicinska och etiska dilemman dagligen är det nödvändigt att få stöd av sin chef i det professionella yrkesutövandet. Chefer måste kunna ta det medicinska ansvaret för verksamheten. Verksamheter som leds av läkare uppvisar mindre förekomst av utbrändhet i personalgruppen, enligt forskning. Fler positiva effekter av chefer med läkarbakgrund är: - Bättre hälsoutfall. - Lägre dödlighet i flertalet sjukdomsgrupper. - Lägre förekomst av vårdskador. - Mer effektivt utnyttjande av resurser. - Nöjdare patienter. - Lägre personalomsättning. Trots detta minskar andelen chefer med läkarbakgrund i vården. För att säkerställa en fortsatt god vård krävs också god medicinsk forskning. Läkare har en unik medicinsk kompetens och god inblick i den kliniska och patientnära vardagen, där många forskningsidéer uppstår. Andelen forskande läkare i Sverige minskar dessvärre. En av anledningarna är att forskning inte värderas särskilt högt av arbetsgivare utan får stå tillbaka för vårdproduktion. De läkare som faktiskt bedriver forskning gör det ofta på sin fritid. Läkare är de enda akademiker som förlorar på att forska, sett ur ett livslöneperspektiv. Detta enligt siffror från Saco. Att en tredjedel av våra yngre kollegor överväger att lämna hälso- och sjukvården är oerhört allvarligt. Men dessvärre är vi inte förvånade. Vi är dock övertygade om att utvecklingen går att vända. Att läkare ska vilja arbeta kvar i hälso- och sjukvården är en ödesfråga för hela samhället. Läkare arbetar hårt för sina patienter, och vi älskar vårt yrke. Men vår egen hälsa kan vi inte kompromissa med, det hjälper heller inte våra patienter. Det medicinska ansvaret måste åtföljas av befogenheter och värderas därefter. Vi vill fortsätta att leva upp till den läkared som vi en gång har avlagt; aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Nu krävs det rätt förutsättningar för att vi ska kunna göra det. Vi föreslår följande: 1. Inrätta fler AT- och ST-tjänster. 2. Prioritera läkare vid tillsättning av chefer i vården. Satsa på specifika ledarskapsprogram för läkare, inte minst för läkare i början av sin karriär. 3. Ge resurser till fortbildning av läkare under hela yrkeslivet så att vi kan hålla oss uppdaterade på de senaste rönen. 4. Avsätt rejäla medel till att låta läkare bedriva forskning inom ramen för sin anställning. 5. Låt oss jobba på toppen av vår kompetens och se till att vi får lägga tid på våra patienter. Ett stort medicinskt ansvar måste också åtföljas av befogenheter. Undvik detaljstyrning. Vi är övertygade om att förslagen ovan kan bidra till att öka hälso- och sjukvårdens attraktivitet och därigenom säkra framtidens kompetensförsörjning och garantera fortsatt bästa möjliga vård till Sveriges patienter. Vi vill bjuda in Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, till en omfattande dialog så att vi tillsammans kan fortsätta detta viktiga och brådskande arbete, för befolkningens bästa. 28 juli 2019 Debattartikel Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening: ”Här är fem åtgärder för att få läkare att stanna i yrket” Replik Karin Strand, legitimerad sjuksköterska, Karolinska universitetssjukhuset: ”Det finns ingen plats för stora egon i en modern sjukvård” ", "article_category": "other"}
{"id": 34397, "headline": "Sofia Nerbrand: Brexitörer ser ut att bli marodörer", "summary": "Boris Johnson är en karismatisk, jovialisk premiärminister som spelar högt med framtiden. Men en hård Brexit är ingen lek.", "article": "En hård brexit lär bli brutal. En rad gränsöverskridande samarbeten får ett abrupt slut. Gränsen mellan Irland och Nordirland kan bli spänd och hård. Det blir svårare för européer att flytta till London. Företag i EU som handlar med världens femte största ekonomi beläggs omedelbart med en stor administrativ börda. Hamnarna runt Engelska kanalen kommer att korkas igen av lastbilar då allt gods ska deklareras, även om den förra brittiska regeringen har sagt att 87 procent av allt som britterna importerar inte ska beläggas med tullar. Storbritanniens roll i världen blir också mer osäker och den globala tillväxten lägre. Varför? Varför riskera allt detta? Boris Johnson är en övertygad brexitör. Den nya premiärministern hoppas att det förenade konungariket ensamt ska bli lika globalt relevant som det var under det brittiska imperiets fornstora dagar – nu för tiden dock genom handel, Nato, FN:s säkerhetsråd, G7, kärnvapeninnehav, engelska språket, populärkultur, ledande universitet och så vidare. Högtflygande drömmar således. Men Brexit vanns inte för denna vision, utan snarare på en rädsla för den fria rörligheten och ilska på ett byråkratiskt Bryssel. Mycket av detta mörkare budskap var en viss Dominic Cummings ansvarig för, i egenskap av lämnakampanjens arkitekt. Ett av Johnsons första drag som premiärminister var att göra honom till chefsstrateg på 10 Downing Street. En man som med fabricerade fakta och skruvade argument fick med sig en majoritet av britterna på Brexit. Boris Johnson har också tillsatt idel brexitörer som statsråd i sin nya regering. De menar att en hård brexit senast den 31 oktober är bättre än att ta sig mer tid och förhandla fram nya villkor. Johnson är en karismatisk, jovialisk person som spelar högt med framtiden. Men en hård Brexit är ingen lek. ", "article_category": "other"}
{"id": 34438, "headline": "”Bostadsmarknaden måste vakna och se klimatriskerna”", "summary": "DN DEBATT 24/7. Det råder stor okunskap på bostadsmarknaden om klimatrisker och klimatförändringar. I Sverige beräknas effekterna av den globala uppvärmningen bli tydligt märkbara redan från 2050. Marknadsvärdet på bostäder i låglänta, havsnära och översvämningskänsliga områden kommer att gå ner kraftigt framöver, skriver två chefer på SBAB.", "article": "En ny enkätstudie, som SBAB låtit göra, och annan information visar på mycket låg medvetenhet om de risker klimatförändringarna har för den svenska bostadsmarknaden. Där det i andra sammanhang verkar råda klimatångest, tycks i stället aningslösheten vara utbredd på bostadsmarknaden. Det finns ett stort behov av att öka kunskaperna om de risker klimatförändringarna har för bostadsmarknaden. Men med fokus på nödvändiga åtgärder i stället för att spä på klimatångesten. I sin senaste rapport uppskattar FN:s klimatpanel IPCC vilken effekt en uppvärmning av jorden med 1,5 respektive 2,0 grader kan komma att ha i form av havsnivåhöjning, torka, ökad nederbörd och ekonomiska kostnader. Om ökningen i medeltemperaturen kan begränsas till 1,5–2 grader visar IPCC:s beräkningar på fullt hanterbara ekonomiska kostnader sett ur ett globalt ekonomiskt perspektiv (enstaka procent av global bnp) men att enskilda länder och regioner kan komma att drabbas mycket hårt. Det finns samtidigt en mycket stor osäkerhet i dessa bedömningar. En forskningsartikel av Howard och Sterner, som med en metaanalys sammanfattar resultaten av en mängd olika studier, indikerar att de ekonomiska kostnaderna kan komma att bli betydligt högre än IPCC:s bedömning och att skillnaden i en uppvärmning på 1,5 och 2 grader kan utgöra en mycket stor skillnad avseende de negativa konsekvenserna. Länderna som ingått Parisavtalet har därför som mål att den globala temperaturökningen ska hållas ”väl under två grader och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 grader”. Som ett led i detta arbete har ett mål satts upp om noll i nettoutsläpp till 2050. Det målet kan nås på olika sätt. Antingen med successiva åtgärder eller med mer fram- eller baktunga insatser. Professor Johan Rockström med flera har i en artikel i tidskriften Science förespråkat en mer framtung strategi (a new ”carbon law”) där de globala utsläppen av klimatgaser halveras vart tionde år fram till 2050. EU:s mål är att minska utsläppen med 40 procent till 2030. Utifrån de nationella åtaganden som olika länder hittills gjort är en bedömning att medeltemperaturen kan öka med hela 3 grader till år 2100. Problemen kan tyckas vara i det närmaste olösliga. Men det är de inte. Bättre kunskaper kring detta kan förhoppningsvis bidra till att minska klimatångesten. Forskning visar att det med den teknik som redan finns i dag och med överkomliga kostnader för både individer och samhälle går att begränsa ökningen i medeltemperatur till 1,5 grader. Till exempel visar en alldeles ny nationalekonomisk svensk studie av professor John Hassler med flera att om alla länder skulle införa en koldioxidskatt på samma nivå som Sverige redan har, skulle sannolikt jordens medeltemperaturökning kunna begränsas till just omkring 1,5 grader under detta århundrade. De politiska och ekonomiska förutsättningarna för att göra detta kan dock förstås variera mellan olika länder. Även om målet att begränsa den globala uppvärmningen till runt 1,5–2 grader i bästa fall nås, och trots att Sverige inte bedöms tillhöra de länder som kommer att drabbas värst, kan vi inte bortse från konsekvenserna. I Sverige beräknas effekterna av den globala uppvärmningen bli tydligt märkbara redan från omkring 2050. Vi som jobbar med bostadsfinansiering har ett särskilt ansvar att bedöma vilka konsekvenser den globala uppvärmningen sannolikt kommer att ha för bostadssektorn, kreditgivningen och våra låntagare. Men också för att informera om och öka kunskapen om detta. Det är framför allt två risker som sticker ut: havsnivåhöjningen i södra och delar av mellersta Sverige och den ökade risken för översvämning i nederbördskänsliga områden vid mer extrem nederbörd än i dag. 2050 kan låta långt bort men med tanke på att standardlöptiden för ett bolån är 30 år så befinner vi oss enbart en låneperiod ifrån då effekterna av den globala uppvärmningen bedöms bli påtagliga i Sverige. Och de nya bostäder som byggs i dag i klimatutsatta områden har en betydligt längre teknisk livslängd än så. Marknadsvärdet på bostäder i låglänta, havsnära och översvämningskänsliga områden kommer att gå ner kraftigt och inte bara först den dag effekten av den globala uppvärmningen blir tydlig, utan långt tidigare. De svenska bankernas riskavdelningar sitter redan och räknar på risken för kreditförluster till följd av detta. Vi ser dessutom redan nu exempel där försäkringsbolag inte går med på att försäkra nyproduktion i klimatutsatta lägen. Går det inte att försäkra ett hus går det heller inte att belåna. Tyvärr pekar en enkätundersökning som SBAB beställt av Synoint – och som vi publicerar i dag – på en mycket stor omedvetenhet och okunskap om vilka risker klimatförändringarna kan medföra vid bostadsköp. Av drygt 1 000 tillfrågade villaägare svarar nästan 30 procent att de inte vet vad klimatrisker är för något. Strax över 70 procent vet inte var man vänder sig för att få information om klimatrisker och drygt 80 procent har inte tagit hänsyn till klimatriskerna då de köpte sin fastighet. Knappt 70 procent av de tillfrågade villaägarna svarar dessutom att de inte har fått någon information från sin kommun, länsstyrelsen eller andra myndigheter om klimatrisker. Dessvärre verkar det även som om det finns en utbredd aningslöshet om detta bland många kommuner, som enligt länsstyrelserna ger bygglov till bostäder i utsatta områden. Länsstyrelserna går nu med hänvisning till klimatriskerna in och stoppar vissa bostadsbyggen i södra Sverige. Enligt Boverket saknas det också en gemensam strategi för hur myndigheterna ska bedöma klimatriskerna. För bara några veckor sedan gav regeringen Statens geotekniska institut och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i uppdrag att identifiera områden i Sverige där det finns risk för klimatrelaterade ras, skred, erosion och översvämningar. I uppdraget ingår också att beskriva sannolikheten för dessa händelser och de samhällsekonomiska konsekvenserna. Att bättre förstå vilken betydelse klimatförändringar kan komma att få för nyproduktionen av bostäder, men också för befintliga fastighetsägare i utsatta lägen, är sammanfattningsvis helt centralt när vi banker bedömer risken för framtida kreditförluster. Men detta är inte bara viktigt för bankernas riskavdelningar. Vi banker kan i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag också hjälpa till med att sprida information om dessa risker till våra befintliga och potentiella kunder. Men också till en bredare allmänhet. Då ökar sannolikheten för att bostadssektorns alla aktörer ska kunna fatta välinformerade beslut och också i god tid kunna vidta relevanta åtgärder med hänsyn tagen till klimatriskerna. Vilka är SBAB? SBAB ägs till 100 procent av svenska staten. Banken bildades 1985. SBAB erbjuder lån och sparande till privatpersoner, bostadsrättsföreningar och fastighetsbolag i Sverige. Källa: www.sbab.se  24 juli 2019 Debattartikel Malin Pellborn, hållbarhetschef på SBAB, och Robert Boije, chefsekonom på SBAB: ”Bostadsmarknaden måste vakna och se klimatriskerna” ", "article_category": "other"}
{"id": 34450, "headline": "”Fler aktörer måste bidra till ett livslångt lärande”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 13/7. Vi är övertygade om att universitet och högskolor kan, och ska ha, en roll i ett livslångt lärande. Högskolan skulle kunna erbjuda korta, yrkesinriktade kurser, skriver företrädare för Mittuniversitetet.", "article": "Det är uppenbart att i dagens digitala kunskapssamhälle så räcker det inte med en tre-, fyr- eller femårig universitetsutbildning och sedan är man färdiglärd för hela livet, utan vi behöver lära oss hela tiden. Om detta är de flesta överens: politiken, arbetslivsföreträdare och utbildningsaktörer. Det som nu diskuteras av bland andra Unionen, Teknikföretagen och företrädare för universitet och högskolor är huruvida de senare ska ha ett uppdrag i det livslånga lärandet. Gunnar Karlsson, professor på KTH, skriver i sitt debattinlägg att universitet och högskolor inte är organiserade för att kunna erbjuda korta, yrkesinriktade kurser. Så behöver det inte alls vara. Vi är helt övertygade om att universitet och högskolor kan och ska ha en roll i det livslånga lärandet. Med vår gedigna kunskap och professionella organisationer har vi verkligen möjlighet att erbjuda det som behövs, nämligen kurser som yrkesarbetande kan läsa flexibelt och på distans. Men vi behöver inte göra det själva utan gärna tillsammans med såväl privata som offentliga aktörer. Flera universitet och högskolor, däribland Mittuniversitetet har under lång tid utbildad såväl gamla som unga utanför de traditionella ramarna där campusutbildningar på helfart varit normen. Det kan handla om kurser på distans eller flexibla distributionsformer och på halv- eller kvartsfart, eller föreläsningar på kvällar och helger. På Mittuniversitetet och flera andra universitet, har detta koncept nu utvecklats vidare, ofta tillsammans med branscher för att kunna erbjuda en ännu mer flexibel utbildningstakt. Som ett exempel kan vi nämna Mittuniversitetets kurser som utvecklas tillsammans med stora aktörer inom bank- och finanssektorn. Här tar vi tillsammans med branschen fram korta, flexibla kurser för deras specialister och med målsättningen att delar ska kunna ingå i såväl uppdrags- som ordinarie utbildning. Syftet är att ta fram en nationell modell för vidareutbildning som ska kunna appliceras på olika typer av branscher och utbildningsinstitutioner. Här kan deltagarna läsa sin egen takt, arbetsgivare behöver inte avvara sin personal under långa sammanhängande perioder och den utbildning som görs har stark anknytning till aktuell forskning. Vi tror att för att vi ska lyckas med det livslånga lärandet i Sverige behöver flera aktörer bidra, alltifrån arbetsgivare, näringsliv till kommuner, universitet och högskolor samt yrkeshögskolor. Nyckeln är att samarbeta. Ingen av oss kommer att kunna göra det själv. Därför välkomnar vi att universiteten och högskolor ges en tydligare roll med ett regelverk som underlättar utveckling av nya utbildningskoncept från våra uppdragsgivare. Regeringen kan också underlätta utvecklingen av det livslånga lärandet genom att till exempel förändra universitetens resurstilldelning i linje med Styr- och resursutredningen så att den prestationsbaserade delen försvinner. En del andra korrigeringar i regelverket bör också göras, men det behöver inte handla om några enorma förändringar. Detta arbetssätt gynnar såväl det livslånga lärandet och vidareutbildningen som vår ordinarie utbildningar. Vi välkomnar också mer samarbeten med näringsliv och andra aktörer där vi tillsammans utvecklar utbildningar som behövs, likt det vi på Mittuniversitetet gör nu inledningsvis med bank och försäkringsbolag. 13 juli 2019 Debattartikel Klas Wåhlberg, Teknikföretagen, och Martin Linder, Unionen: ”Högskolans försämrade utbud slår mot industrin” Repliker Gunnar Karlsson, professor på Kungliga tekniska högskolan: ”Högskolan är inte gjord för livslångt lärande” Företrädare för Mittuniversitetet: ”Fler aktörer måste bidra till ett livslångt lärande” ", "article_category": "other"}
{"id": 34483, "headline": "”Rymdtekniken finns invävd i hela vårt samhälle”", "summary": "DN DEBATT 20/7. Linser som inte blir repiga. Självkörande traktorer. Navigering med gps. Smarta telefoner. Listan på vad rymdtekniken betytt för våra liv kan göras lång. I dag är det 50 år sedan månlandningen och alla sektorer i samhället borde i dag ha en strategi för att ta vara på såväl existerande som framtida rymdteknik, skriver Per Frankelius, docent i företagsekonomi.", "article": "När det nu är 50 år sedan månlandningen finns det anledning att diskutera vad rymdprojekten betytt – och vad de kan tänkas betyda i framtiden. I dag finns rymdteknik invävd i allt från bilar till smartphones. Flyget, flottan och jordbruket var tre sektorer som tidigt drog nytta av rymdtekniken. Sannolikt har vi bara sett början på hur rymdteknik kan förändra såväl privatlivet som sättet att bedriva företagande och miljöarbete. Låt mig ge några exempel: Inom medicinen har rymdteknik lett till flera nya produkter och behandlingsmetoder. Ett exempel är febertermometrar baserade på infraröd strålning. Ett annat exempel är linser med förmåga att inte bli repiga vid mekanisk påverkan. I ett projekt som inleddes 2012 har forskaren Lino Velo på den amerikanska rymdstyrelsen Nasa utvecklat en biometrisk sensor som i realtid analyserar stressnivån hos en astronaut – en teknik som nu görs tillgänglig för vanliga människor. Inom området transporter har rymdtekniken skapat stora framsteg. Ett exempel: Isbildning på flygplanens vingar och motorer är en säkerhetsrisk och den traditionella metoden är kemikalier, vilket inte är miljösmart. Genom Nasa-forskning utvecklade företaget Kelly Aerospace i stället metoden att applicera en folie av grafit som värms upp av el. Ett annat exempel är båtlivet. Tänk hur svårt det var att navigera i mörker utan gps. Men också materialutveckling till nya däck har blivit möjlig tack vare rymdforskningen. Till och med stora mobila bevattningsmaskiner använder hjulteknik från Nasa. Privatlivet har förändrats tack vare rymdprojekten. Det gäller inte bara våra smarta telefoner. Alltmer gör rymdtekniken intåg i våra hem. Exempelvis har företaget Serionix i Champaign, Illinois, presenterat en teknik för luftfiltrering som inkluderar polymerer med en permanent elektrisk laddning. Tekniken utvecklades från början för att rena luften i rymdfarkoster men finns nu i produkter som renar luften i hemmen, främst avsett för djurägare. Miljöarbetet har också kunnat utvecklas tack vare rymdtekniken. Ett exempel: Några studenter grundade företaget Cambrian Innovation, som erbjuder EcoVolt-reaktorn, baserad på rymdforskning. Där används bakterier som ”andas” elektroner. Dessa mikrober har en förmåga att rena och skapa energi ur avloppsvatten, vilket nu nyttjas av allt från bryggerier till vingårdar. Ett lite udda exempel på hur rymdteknik kan användas är att 3D-printa mat. Konceptet uppkom i samband med planeringen av rymdfärder till planeten Mars. Tekniken har nu anammats av exempelvis företaget BeeHex i Columbus, Ohio, som printar ut pizzor åt sina kunder. Inom jordbruket har rymdtekniken skapat en revolution i paritet med traktorns intåg. I tidningen Land Lantbruk kan man läsa att jordbruket tog till sig satellitsystemet gps innan det ens var färdigutvecklat. I täten gick Montana State University som redan 1986 började planera ett gps-baserat system för att anpassa gödning på det mest biologiska och kostnadseffektiva sättet. Gps kom senare att få ett massivt genomslag. Tio år före Teslas eller Googles självkörande bilar fanns självkörande traktorer. Exempelvis lanserade företaget John Deere sådana redan 2002. Inte minst har jordbruket dragit nytta av de sensorer som utvecklades för satelliter och med vilka man kan analysera jordar och grödor. Liknande sensorer används nu även på såväl drönare som fältmaskiner. Man talar i dag om en ny era: precisionsjordbrukets. Bränslecellutvecklingen tog fart genom rymdfärderna, för att generera elektricitet ombord på rymdskeppen. Premiären skedde 1965 genom rymdäventyret Gemini V. Och tekniken knoppade av sig. 2009 kunde företaget New Holland visa upp sin koncepttraktor NH2 som var driven av vätgas och som genom bränslecellteknik bara släppte ut vatten – inga avgaser. Den traktorn var en del i New Hollands vision om fossilfri och energimässigt självförsörjande gårdar. Snart kommer nog även bilbranschen att ta efter lantbruket inom detta område. Lika viktigt som rymdtekniken var det perspektivskifte som följde av Apolloprojektet. Inte minst den första resan till och runt månen genom Apollo 8, året före månlandningen, spelade stor roll. Att för första gången se jorden på avstånd blev en tankeställare som bidrog till ett stort miljöengagemang och viljan att värna planetens biologiska mångfald, och även klimatet. Under ett seminarium i Almedalen i år diskuterades framtida möjligheter att ta vara på flyg- och rymdteknik. Jenny Gustafsson, Investment Manager på Saab Ventures, berättade då om hur aerospace-företaget Saab arbetar med tekniköverföring. Hon sa: ”Vi har hållit på sedan 2001 med att knoppa av Saab-teknik till helt skilda branscher såsom medtech, timmer, förnyelsebar energi och shipping. Exempel på tekniköverföring är smarta sensorer som kan skanna av ett lass timmer helt automatiskt.” Historien lär oss att rymd- och flygprojekt kan spela stor roll för teknikutveckling i andra branscher. Inom ramen för programmet Agtech 2030 vid Linköpings universitet försöker vi bidra med ett strå till stacken genom att fokusera på jordbruket, men alla sektorer i samhället borde ha en strategi för att ta vara på såväl existerande som framtida rymd- och flygteknik. Dock är det viktigt att inta ett kritiskt perspektiv på rymdtekniken. Den slukar betydande ekonomiska resurser, och långt ifrån all rymdteknik bidrar till positiva värden för vår planet. Å andra sidan skulle en värld utan rymdteknik vara otänkbar i dag. Det åligger därför medborgare och politiker att verka för att inrikta rymdtekniken mot områden som verkligen kan skapa nytta för mänskligheten – här på jorden. 20 juli 2019 Debattartikel Per Frankelius, docent i företagsekonomi samt processledare för Agtech 2030, Linköpings universitet: ”Rymdtekniken finns invävd i hela vårt samhälle” ", "article_category": "other"}
{"id": 34503, "headline": "”Kanada har inte hittat klimatfrågans heliga graal”", "summary": "DN Debatt 18/7. Kanadas unika koldioxidbeskattning, där nästan hela det insamlade skattebeloppet återbetalas till medborgarna, nämns ofta som en lösning även för svensk klimatpolitik. I en svensk kontext skulle dock inte det kanadensiska systemet lösa hela problembilden. Det skriver Tankesmedjan Fores som studerat systemet i detalj och nu presenterar sin analys i en studie.", "article": "För första gången någonsin hade årets Almedalsvecka hållbarhet som det vanligaste temat, med klimatet i fokus. Bredden av intresse bland arrangörer, deltagare och publik gjorde klart att frågan inte längre avgränsas till de traditionella miljöaktivisterna. Klimatet är nu en central utgångspunkt även för livsmedelsbranschen, finanssektorn, civilsamhället, influensers, kommunikatörer och andra aktörer. De har i vissa fall vaknat sent, men etablerar sig snabbt som relevanta i den stora klimatutmaning vi nu måste hantera. Klimatmålen är satta, men vi har ännu ingen politik som leder till att de uppnås. En av de potentiella lösningar som lyftes under Almedalen var Kanadas unika koldioxidbeskattning, där nästan hela det insamlade skattebeloppet återbetalas till medborgarna. Modellen har blivit mycket uppmärksammad världen över, inte minst efter att spelplanen ändrats av de gula västarna i Frankrike, bensinupproret i Sverige och andra liknande företeelser. Nu söker politiken lösningar där åtgärderna för en minskad klimatpåverkan utformas så att de som är mest beroende av bilen och fossila drivmedel inte drabbas hårdast av omställningen. Alltifrån FN:s generalsekreterare till ledande företrädare för flera svenska partier har på olika sätt och med vitt skilda utgångspunkter betonat klimaträttvisan som en viktig komponent i hur vi kan komma snabbare framåt. Vi på Tankesmedjan Fores applåderar detta – blir motståndet mot åtgärderna för starkt vet vi att politiken inte mäktar med att fatta besluten som ger oss de nödvändiga utsläppsminskningarna. I den svenska debatten har det kanadensiska förslaget dock ofta reducerats till ett par förenklade meningar, och inte ett enda seminarium på Almedalsveckan gick på djupet i vad modellen faktiskt innebär. Därför presenterar vi nu en preliminär studie för att få en första uppfattning i frågan om det kanadensiska systemet med koldioxidbeskattning och återbetalning vore relevant för Sverige och svensk klimatpolitik. Utifrån denna preliminära analys framhåller vi ett antal slutsatser som politiken bör begrunda: 1 En återbäring direkt till medborgaren är främst ett verktyg för ökad acceptans för klimatskatter genom att tydligt visa att pengarna går tillbaka till skattebetalarna. Detta kan i sig själv vara positivt och värt att ta tillvara på, men frånsett detta är systemet snarlikt den svenska koldioxidskatten och alltså inte så innovativt som det ibland beskrivs. 2 Återbäringen gynnar och missgynnar samma grupper som en normal koldioxidskatt. Eftersom skatten tas ut på fossila bränslen och betalas tillbaka lika för alla, får innerstadscyklisten och andra med låga utsläpp klart mer tillbaka än man betalat medan de som kör många mil i bensinbil betalar mer än de får tillbaka. Grunden för bensinuppror och liknande initiativ finns alltså kvar och rättviseaspekten måste fortsatt hanteras med andra politiska åtgärder. En skatt kombinerad med återbäring kan ändå minska riskerna för protester eftersom man mer handfast och lättbegripligt får något tillbaks än med det normala skattesystemet. 3 Nya skatter, nya undantag. I Kanada har vissa sektorer undantag från beskattningen, såsom fisket och jordbruket. Dessa undantag har bedömts nödvändiga för att få acceptans för modellen från de sektorer som skulle drabbas hårdast av en fullt ut genomförd skatt. Även i Sverige har vi en lång historik av nedsättningar och undantag inom ramen för världens högsta koldioxidskatt. Vilka undantag som är befogade är en separat diskussion – poängen är att om Sverige inför ett kanadensiskt system skulle det närmast ofrånkomligen uppstå en diskussion om vilka sektorer, yrkesgrupper eller delar av landet som bör särbehandlas. I den svenska diskussionen har modellen framställts som ”renare” än den är i Kanada eller skulle kunna förväntas bli om den införs i Sverige. 4 Detta är inte skatteväxling – statskassan får (nästan) inget. Oavsett vad man anser om den kanadensiska modellen så är den väsensskild från den gröna skatteväxling som regeringen, Centerpartiet och Liberalerna enats om i Januariavtalet. Eftersom de höjda skatterna på fossil energi i den kanadensiska modellen återbetalas direkt till medborgarna, finns det inget utrymme att sänka andra skatter i motsvarande mån. Om det politiskt bedöms finnas ett begränsat utrymme för höjda miljöskatter, skulle en skatteåterbäring av kanadensiskt snitt alltså minska möjligheterna för en grön skatteväxling. 5 Miljörörelsen i Kanada är kritisk. Den kanadensiska modellen kommer leda till lägre total klimatpåverkan eftersom den fördyrar utsläpp, men ledande kanadensiska miljöorganisationer menar att klimatnyttan skulle bli större om skattemedlen används till att stimulera grön teknologi istället för att återbetalas till medborgarna. Detta att destinera miljöskatter till miljöåtgärder väcker sällan finansdepartementets gillande, och det finns förstås en risk för stora effektivitetsförluster om man satsar på kostsamma och ineffektiva åtgärder där klimatutsläpp minskas till höga marginalkostnader. Men det är viktigt att förstå att det kanadensiska systemet i Kanada ifrågasätts av organisationer som mycket liknar de som i Sverige så starkt pläderar för modellen – och intuitivt kan man tänka sig att de som är verksamma i Kanada besitter djupare kunskap i frågan. Tankesmedjan Fores har sedan 2015 när Justin Trudeau blev vald till president återkommande lyft fram Kanada som positivt exempel, både inom klimat- och migrationsområdet. Även med Kanadas återbäring av klimatskatter finns mycket att inspireras av: en ökad acceptans för klimatskatter är mycket värd. Dock visar vår initiala studie att det kanadensiska systemet inte skulle lösa hela problembilden, utan behöver kompletteras med andra politiska verktyg för att kunna fungera i en svensk kontext. Vi har inte – som det ibland kan verka när det i Sverige refereras till den kanadensiska modellen – funnit klimatfrågans heliga graal. Kanadas koldioxidskattemodell i korthet Kanadas federala regering har satt ett riktmärke som landets provinser måste uppnå, bestående av två komponenter: 1. En avgift på fossila bränslen. 2. Ett produktionsbaserat handelssystem för utsläpp inom utsläppsintensiva industrianläggningar. Provinserna får välja att ha egna system med koldioxidskatt eller utsläppshandel, men sådana system måste ligga i linje med Kanadas övergripande klimatmål på 30 procent minskade utsläpp till år 2030. 90 procent av skatteintäkterna delas ut till medborgarna, en gång årligen och lika för alla. De sista 10 procenten används i sociala program på provinsnivå, i nuläget inte definierade. På Tankesmedjan Fores hemsida finns en sammanställning om Kanada att läsa. Källa: Tankesmedjan Fores  18 juli 2019 Debattartikel Tankesmedjan Fores: ”Kanada har inte hittat klimatfrågans heliga graal” Replik Lars Almström, representant för Klimatsvaret – CCL Sverige: ”Alla klimatskadliga bränslen måste bort” Slutreplik Tankesmedjan Fores: ”Rättviseaspekten i klimatarbetet behöver förtydligas” ", "article_category": "other"}
{"id": 34512, "headline": "”Samarbetet mellan vård och forskning måste bli bättre”", "summary": "DN DEBATT 17/7. Årligen investeras miljarder i medicinsk forskning. Trots det når en stor del av resultaten inte patienterna – som riskerar att behandlas med föråldrade metoder. Forskningen måste bli ett mer naturligt inslag i hälso- och sjukvårdens dagliga verksamhet, skriver företrädare för flera forskningsfinansiärer och föreslår ett nytt kunskapsuppdrag till vården.", "article": "Dagens hälso- och sjukvård kämpar i motvind för att möta ständigt ökande behov hos en befolkning som växer och åldras. Medicinska framsteg gör att allt fler kan överleva, leva längre eller få förbättrad livskvalitet. Trots många utmaningar gör vårdpersonalen dagligen fantastiska insatser som är avgörande för att Sverige har en vård som presterar medicinska resultat i toppklass. En pressad arbetssituation till trots, lyckas vårdens professioner många gånger omsätta nya forskningsrön i allt bättre behandlingar, men ofta går det för långsamt och är alltför beroende av enskilda individers engagemang. Vetenskapsrådet har konstaterat att det ofta tar fem till tio år innan ny medicinsk forskning etableras i vården. När vården inte har möjlighet att snabbt tillgodogöra sig nya forskningsrön kan konsekvenserna bli förödande: patienter behandlas med föråldrade metoder. Eftersom forskningsutvecklingen nu är så snabb är behovet av ett nära samarbete mellan forskning och vård större än någonsin. Det är inte acceptabelt att svensk hälso- och sjukvård inte fullt ut tar tillvara de möjligheter forskningen ger att utveckla en bättre och mer individanpassad vård. Samtidigt saknas genomtänkta strategier, mål och konkreta åtgärdsplaner för hur vården genom forskning kan utveckla verksamhetens kvalitet, men också öka kostnadseffektiviteten ur ett samhällsperspektiv. Bristande utvecklingskraft och effektivitet beror i hög grad på att vård och forskning är för åtskilda med olika huvudmän. Den medicinska forskningen sker i dag främst utanför den ordinarie hälso- och sjukvårdsverksamheten. Grundforskning utgör ett viktigt fundament för all medicinsk utveckling, men utan en stark patientnära klinisk forskning i vårdmiljön riskerar vi att tillämpningen av ny kunskap försenas eller till och med uteblir. Separationen mellan vård och forskning är mycket olycklig. Tidigare fanns en tydlig koppling mellan vård och forskning inbyggd i ledarskapet inom universitetssjukvården, men i dagens komplexa landskap är detta svårt att åstadkomma med automatik. Vi måste därför säkerställa nya vägar för ett samordnat ledarskap och en kultur som förmår integrera uppdragen för vård och forskning. För att vården ska kunna ta till sig nya kunskaper snabbare krävs organisatoriska förändringar, men också en förändrad kultur. Regeringens utredare Sofia Wallström beskriver ett behov av ett ”akademiskt systemtänkande” i sin utredning om nationella kunskapsstöd i hälso- och sjukvården (SOU 2017:48). Det innebär att alla som arbetar i vården, oavsett yrkeskategori, måste känna att de ingår i ett akademiskt system som präglas av kopplingen mellan forskning och patientnytta. Den här känslan är avgörande för att skapa en kultur som är positiv till utveckling, evidens, introduktion av nya metoder och arbetssätt. För att öka hälso- och sjukvårdens möjligheter att tillgängliggöra ny kunskap måste forskning bli en naturlig del av den dagliga verksamheten på alla nivåer. Att vårdens mest aktuella frågeställningar i högre grad kommer närmre forskningen skapar utveckling och är en förutsättning för att effektivt hitta lösningar på vårdens stora samtidsutmaningar. Sverige har unika förutsättningar att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården med hjälp av kunskap. Hos de engagerade och högt utbildade medarbetarna finns en kraft som bara väntar på att frigöras. Det finns en stark önskan bland medarbetarna om en mer kunskapsbejakande kultur och tillitsfull organisation. Inom svensk hälso- och sjukvård har många dessutom en forskarutbildning. Genom våra nationella register och väl sammanhållna sjukvårdssystem har vi fantastiska möjligheter att följa upp och analysera resultat. Samtidigt är vårdens anställda sedan årtionden intrimmade i en starkt hierarkisk, och på många sätt politiskt styrd, organisation där utrymmet för egna initiativ är kraftigt begränsat. För att förändring ska vara möjlig krävs därför tydligare politiskt ledarskap. Nu krävs förändring om Sverige inte ska halka efter i framtidens kunskapsbaserade vård. Både nyttan för enskilda patienter och samhälle står på spel. Mot den bakgrunden vill vi uppmana Sveriges regionpolitiker att ge hälso- och sjukvården ett nytt kunskapsuppdrag. Forskning, utveckling och utbildning måste uttalat bli del av verksamhetsuppdraget, som noga följs upp och återkopplas. Vi föreslår fyra konkreta delar: 1. Hälso- och sjukvården behöver formulera målsättningar och ta fram en tydlig strategi för att möta behovet av att ta till sig ny kunskap. 2. Forskning med målsättning att utveckla vårdens kvalitet behöver göras till en central del av verksamhetsuppdraget och vara en naturlig del av sjukvårdens vardag. 3. De ekonomiska styrsystemen behöver ändras för att stimulera långsiktigt utvecklingsarbete och forskning. 4. Ett ökat forskningssamarbete mellan vården och universiteten måste stimuleras. På både statlig och regional nivå behöver arbetet intensifieras med att undanröja de hinder för forskning och kliniska studier som det dubbla huvudmannaskapet innebär. Akademi och vård behöver integreras och ledarskapet säkerställa att hela organisationen genomsyras av kunskapsutveckling, där universitetssjukvården har en naturlig ledarroll. Vi som undertecknar den här artikeln representerar sex stora svenska forskningsfinansiärer som årligen bidrar med tre miljarder kronor till den medicinska forskningen. Det är med stolthet vi kan konstatera att svensk forskning, trots de många utmaningarna, håller hög kvalitet och levererar nya framgångar i ett allt högre tempo. Och det svenska folkets stora engagemang märks inte minst i viljan att bidra till den medicinska forskningen. Allt fler väljer att lämna ett privat bidrag till forskningen. Våra många bidragsgivare, vanliga privatpersoner och företag över hela landet, litar på att deras gåvor ska komma hälso- och sjukvården till nytta på ett så effektivt sätt som möjligt. Så sker inte i dag. Nu krävs ett tydligare politiskt ledarskap. Ge vården ett nytt kunskapsuppdrag så att forskningsframgångarna snabbt och systematiskt kan komma patienterna till del. 17 juli 2019 Debattartikel Forskningsfinansiärer: ”Samarbetet mellan vård och forskning måste bli bättre” Repliker Thomas Helleday, professor vid Karolinska institutet och University of Sheffield: ”Varför tar forskningsfinansiärerna inte ett eget ansvar?” Ethel Forsberg, generaldirektör för Forte: ”Vi utvecklar kunskap om hur forskningsresultat kan omsättas i praktik” Ole Petter Ottersen, rektor, Karolinska institutet: ”En forskarskola borde etableras” ", "article_category": "other"}
{"id": 34524, "headline": "”För att lösa klimatkrisen måste individen ta ansvar”", "summary": "DN DEBATT 16/7. Klimatkrisen går inte att lösa om inte vi alla kliver fram och axlar uppdraget. Att fortsätta peka på att ”politiken och globala företag” måste agera leder till ansvarsförskjutning och rundgång i diskussionerna. Vi erbjuder fem praktiska råd till såväl makthavare som privatpersoner som snabbt vill göra skillnad, skriver nätverket Fifteen for future.", "article": "I de förvånansvärt ljumma, offentliga diskussionerna om hur klimatkrisen ska lösas heter det oftast att ansvaret inte kan läggas på individen, att individen inte ska skuldbeläggas. Det lyfts fram att det är kraftfull politik och strukturell omställning som måste till. Naturligtvis är det så, men vi framhåller att vägen dit går via individen och att klimatkrisen inte går att lösa utan att individen kliver fram och axlar uppdraget. Att fortsätta debattera och peka på att ”politiken och globala företag” måste agera, att system och strukturer måste förändras anser vi leder till ansvarsförskjutning och rundgång i diskussionerna. Varför det? Därför att ”kraftfull politik, system och strukturer” är livlösa och anonyma begrepp utan aktionsförmåga. De riktar sig inte till några tydliga mottagare och få personer förstår att uppmaningen gäller dem. I stället studsar ansvaret runt, allt medan vi väntar på att ”politik och strukturer” ska ändras. I en så kritisk fråga som den globala upphettningen, där vi är i akut behov av omedelbart, riktat och lösningsfokuserat arbete, kan vi inte slarva med otydliga adressater och ansvarstagare. Fokus i debatten, ansvaret för problemlösningen, behöver därför på ett tydligt sätt kommuniceras och flyttas till just individen. Varje individ – i det liv, på den plats och i den situation hen befinner sig i. När vi börjar organisera, folkbilda och agera på det viset, då har vi lösningen på klimatkrisen inom räckhåll! Få som följer medierapporteringen kan ha missat att tiden för att mildra och vända klimatförändringarna börjar rinna ut. Enligt FN:s expertpanel IPCC har vi knappt 18 månader på oss att börja minska utsläppen av växthusgaser – i skrivandets stund exakt 541 dagar. Vi har mindre än 11 år på oss att nå ett livsviktigt mål: koldioxidneutrala samhällen i alla rika, industrialiserade länder, Sverige inkluderat. Vi vet nu att omställningen går för långsamt för att målen i Parisavtalet ska nås. Detta betyder att vi måste tänka om! Vi har inte tid att vänta på att ”en kraftfull politik” ska komma på plats eftersom detta troligtvis kommer att ta ytterligare år av lokalt och nationellt politiskt uppvaknande, utredningar, debatter, förhandlingar och förhalningar från kapitalstarka lobbyister. Dags alltså att kavla upp ärmarna och ta oss an det här på ett annat sätt, med gemensamma krafter! Vi behöver, i varje del av samhället, tillsammans med våra grannländer och deras grannar, minska vår klimatpåverkan med 15 procent om året. Det här kommer inte någon grupp eller något samhällsskikt att lösa själv. Vi är övertygade om att civilsamhälle, organisationer och styrande måste mobilisera tillsammans och börja nu, genom att du och jag tar tag i saken och börjar problemlösa exakt där vi själva är. För att snabbast möjligt komma vidare erbjuder nätverket Fifteen for future därför fem ledstänger som du kan luta dig mot, oavsett om du är ledare, makthavare eller ”gräsrot” och som snabbt gör dig till en kraftfull och aktiv del av lösningen. 1. Börja med att fundera på hur du kan minska utsläppen du själv genererar med 15 procent i år. Det är lätt för de flesta, eftersom vi gör så otroligt mycket onödigt av okunskap och gammal vana. Är du osäker på hur din livsstil påverkar klimatet och hur du kan minska ditt avtryck kan du räkna ut det med hjälp av en klimatkalkylator. De finns både på internet och i appar. Ta tag i din egen kompetenshöjning och börja ställa om. Information och tips finns överallt i dag: hos vänner, i medier, på internet och hos miljöorganisationer. 2. Se över din arbetsplats, den organisation eller den förening du verkar i. Hur ser era transporter, produkter, material, emballage, tjänster ut? Lyft frågan och agera tillsammans med vänner och arbetskamrater i den mån du kan. Ju högre position du har, desto större möjlighet att påverka och facilitera förändringsarbetet. Börja staka ut er väg mot en klimatneutral verksamhet med 15 procents förändring om året. Gör det till en utmaning och börja nu. 3. Se över vad du kan påverka och bidra med genom ditt yrke, din kompetens eller dina nätverk. Hur kan din unika kombination av position och erfarenheter bidra till kunskapsspridning, beteendeförändring, problemlösning eller praktisk omställning? Om du inte hittar någon framkomlig väg kan du kanske engagera dig i någon organisation som redan arbetar för att bromsa klimatförändringarna? Öka ditt engagemang eller ditt ekonomiska bidrag med, säg 15 procent? 4. Prata klimatförändringar och vardagslösningar med människor i din närhet. Fråga hur andra gör, berätta hur du själv tänker. Samtal om tips och idéer på klimatsmarta förändringar behöver bli lika självklara som bästa sättet att komma igång med träning eller hitta bra investeringar. Ju fler som visar och gör, desto fler kommer att följa efter. Lyft frågan i yrkesspecifika nätverk och se hur ni kan arbeta tillsammans för lösningar inom ert område. 5. Gör det enkelt! Börja där det känns hanterbart för dig. Ta inte bort sådant som känns viktigt, men byt ut – hitta andra sätt, varor eller upplevelser som belastar klimatet mindre. Satsa på 15 procent förändring om året och välj var du själv drar ner på dina procent. På så sätt sprider vi ut förändringseffekterna och ger utsläppstunga företag tid och möjligheter att ställa om, utveckla nya attraktiva tjänster och produkter genom energikällor som är hållbara. Vi vet inte hur hela den komplexa klimatkrisen kan lösas, men vi vet vad vi kan göra där vi är och du vet helt säkert vad du kan göra där du är – en bit i taget. I det finns en makalös potential, en kraft och synergieffekt som kan ta oss hela vägen, tvärs genom samhällsskikt och nationsgränser. Vi ser med stor förhoppning fram mot den första partiledaren, företagsledaren eller influencern som kliver fram som förebild och berättar vad hen själv gör för att minska sin klimatpåverkan med 15 procent i år. Hur hen konkret kommer att arbeta för att Sverige ska uppfylla Parisavtalet. Hur hen kommer att arbeta för folkbildning och mobilisering i klimatfrågan och facilitera det omställningsarbete som många gräsrötter, företag och organisationer redan inlett och står och stampar för att få utveckla. Om vi börjar här och nu, med dig som läser och oss som skriver når vi ända fram till ”system, strukturskifte och kraftfull politik”. Varför – därför att dessa består av dig och mig. Kompetenta individer som var och en behöver ta bollen och agera där vi kan. När vi kopplar ihop oss i lösningsfokuserade nätverk över samhällsgränserna, när vi drar åt samma håll – då finns det ingenting vi inte klarar av! Fifteen for future Nätverket Fifteen for future bildades i mars 2019 av klimatengagerade privatpersoner i syfte att stödja och komplettera Greta Thunbergs ungdomsrörelse. Ambitionen är att bidra till ökad begriplighet, hanterbarhet, meningsfullhet och aktivitet i arbetet för klimatomställning. Nätverket består i dag av runt 190 personer över hela landet.  16 juli 2019 Debattartikel Nätverket Fifteen for future: ”För att lösa klimatkrisen måste individen ta ansvar” ", "article_category": "other"}
{"id": 34532, "headline": "Donald Trump spelar fult med övermäktig dollar", "summary": "Dollarn skänker stabilitet till världsmarknaden. Men president Trump utnyttjar den som vapen i sin ekonomiska krigföring.", "article": "För precis 75 år sedan lade konferensen i amerikanska Bretton Woods grunden för en ny ekonomisk världsordning. Samarbete och frihandel skulle snabbstarta återuppbyggnaden efter andra världskriget. Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken skapades. Nationalism och protektionism tillhörde historien. Var det tänkt. Redan före kriget hade dollarn tagit över den ledande globala rollen från pundet. Den befästes med USA:s dominans över världsmarknaden efter 1945. Bretton Woods fasta växelkursmodell bröt samman på 70-talet, men dollarn är fortfarande kung. USA:s andel av världsekonomin har krympt kraftigt, men dollarn är överlägsen etta som reservvaluta. Mycket av handeln sker i dollar. 60 procent av de internationella krediterna räknas i dollar. Olja och råvaror betalas i dollar. Euron är stor, men liten i jämförelse. Om den amerikanska ekonomin går bra står dollarn stark. Svajar det i världen är den en säker hamn. Detta ger USA ett ansenligt manöverutrymme. Och presidenten och kongressen får en käpp att slå med. Ekonomiska sanktioner är mer än handelsbojkott. Bestraffningen av Ryssland efter annekteringen av Krim blev kännbar först när USA ströp landets tillgång till det internationella finanssystemet. Dollarn ger den makten. När Donald Trump lät USA lämna kärnteknikavtalet med Iran införde han sanktioner som skulle knäcka landet genom att stoppa oljeexporten. Vapnet var återigen dollarn. Det är hart när omöjligt för länder och företag att undvika dollarn och därmed amerikanska finansinstitut (och domstolar). Den som törs göra affärer med Iran hotas med avstängning och skyhöga böter. Tillgångar i USA är i fara. EU vill rädda avtalet genom att få europeiska bolag att trotsa Trump, men är i praktiken maktlöst. Bolag som tvingas välja behåller hellre platsen på den väldiga amerikanska marknaden än riskerar den för Irans skull. Allt oftare utnyttjar Trump dollarn som utrikespolitisk batong och i sina handelskrig mot diverse nationer. En av hans många vanföreställningar är att alla bilaterala handelsunderskott är skadliga och beror på att andra fuskar. Han har länge anklagat Kina för att hålla nere sin valutakurs för att gynna exporten, vilket var sant förr men inte längre. Trumps finansminister Steven Mnuchin hävdar nu i stället att kineserna borde manipulera kursen så att den inte sjunker. För det vore ”orättvist”, trots att presidentens tullar är en viktig orsak till pressen nedåt. Även USA:s vänner hamnar i skottgluggen. I Trumps värld fifflar den europeiska centralbanken ECB om den sätter in nya penningpolitiska stimulanser för att staga upp ekonomin. Samtidigt skäller han på Federal Reserve för att räntan inte kapas omedelbart. Och han låtsas inte om att det budgetunderskott, som blåstes upp med förra årets skattesänkningar, förklarar ökningen av handelsunderskottet under hans mandatperiod. Finansdepartementet i Washington har lanserat en fåraktig idé om att USA ska uppskatta ”rimliga” kurser för olika valutor. Godtycke skulle ersätta marknaden som domare. USA väger ännu tyngst i världsekonomin och dollarns ställning är så långt ohotad. Risken när Trump svingar valutavapnet är att andra länder tröttnar. Även förtroende är en valuta, och presidentens ekonomiska krigföring sänker ständigt dess värde. Kina undersöker alternativ till USA:s hegemoni. Det lär ta lång tid att utveckla och försvåras av att den kinesiska valutan inte ens är fullt konvertibel. Därtill krävs stöd från andra länder. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker är inte den ende som klagar över eurons undanskymda roll. Europa kan till slut också se behov av att utmana dollarn. Men som fallet Iran visar behöver unionen i så fall ett separat banksystem och en egen försäkringsmarknad utan dollarn som bas, liksom till exempel transportvägar utan kontakt med USA. Att ordna det är, milt uttryckt, en stor uppgift. Fast när USA beter sig som en skurkstat på världsmarknaden växer irritationen. Trump saboterar världshandelsorganisationen WTO. Han vevar med tullar som straff även när han är missnöjd med hur Mexiko sköter migranter vid gränsen, och påstår att bilimport från Europa är ett hot mot den nationella säkerheten. Dollarn är ett farligt verktyg i händerna på en sådan president. Protektionism och ”Amerika först” leder till rekyler. Bättre vore att återvända till andan från Bretton Woods. ", "article_category": "other"}
{"id": 34553, "headline": "Så slipper du mobilnäten på semestern", "summary": "För den som vill ha en mobilfri semester med barnen blir det allt svårare att hitta platser utan uppkoppling i Sverige. Störst chans har man om man beger sig till fjällvärlden eller tecknar ett abonnemang med många ”vita fläckar”.", "article": "Att vara uppkopplad eller inte kan vara något som kan leda till stora diskussioner inför semestern. Någon kanske vill passa på att ta ledigt även från skärmen, medan en annan hoppas att äntligen få tid att fördjupa sig i sina sociala relationer på nätet. Vissa får panikkänslor av den dåliga uppkopplingen i sommarstugan där man får gå långt ut på vägen för att ringa eller ta sig upp på en höjd för att komma ut på nätet. Föräldrar ser kanske den dåliga täckningen på sommarvistet som en skänk från ovan. Äntligen ska hela familjen få umgås på riktigt – prata, spela gamla analoga familjespel och ett parti krocket på gräsmattan. Om man nu vill ha en semester utan sociala medier, sms och telefonsamtal? Och hoppas att barnen ska ägna sig åt andra saker än att ha kontakt med kompisar på Snapchat, lyssna på musik på Spotify eller titta på Youtube-klipp? Vad gör man då? Det enkla svaret är naturligtvis att stänga av mobilen eller lämna den hemma. Om det bär emot, eller om det blir svårt att övertala barnen, så kan man leta efter semesterplatser där det inte finns någon uppkoppling. De är dock inte så lätta att hitta numera. Självklart ska alla ha tillgång till bredband var man än råkar bo i landet. Mobilnäten har därför byggts ut i snabb takt de senaste åren. För fem år sedan fanns tillgång till mobilt bredband på 10 Mbit/s på 44 procent av Sveriges yta. I oktober förra året var siffran över 77 procent, enligt Post- och telestyrelsens, PTS, senaste bredbandskartläggning. Baksidan är att det snart är det omöjligt att göra sig onåbar i Sverige. Men ge inte upp. Det finns fortfarande områden där man kan dra sig undan omvärlden. Den som studerar teleoperatörernas täckningskartor upptäcker snart att de största möjligheterna till digital avskildhet finns så långt från kusterna och storstäderna som möjligt. Stockholms skärgård är inte mycket att räkna med längre. Särskilt attraktiva för den som vill vara onåbar är de västra delarna av Norrland. I synnerhet fjälltrakterna. – De vita fläckarna finns framför allt i områden i norra Sverige som till exempel Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens, Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands län, och där det inte finns någon direkt bebyggelse eller turistverksamhet, säger Christian Höglund på enheten för spektrumförädling på PTS. Ett bra tips generellt är alltså att hålla sig borta från bebyggda trakter. Det är nämligen där människor bor som teleoperatörerna av förklarliga skäl har ansträngt sig för att förbättra täckningen. Att vara nåbar långt ute i skogen är inte lika prioriterat. Men det handlar också om vilken teleoperatör man anlitar. Letar man noga kan man faktiskt hitta abonnemang där man slipper mobilt bredband i stora delar av Sverige norr om Dalälven. För att göra sig nåbar måste man ge sig ut på de större vägarna, som E 14 och riksväg 45. Det finns också mycket lokala variationer i naturen som är svåra att återge i en teknisk täckningskarta. – Den som vill hålla sig borta från nätet kan leta efter djupa dalar eller platser som ligger bakom ett berg där radiosignalen hindras från att komma fram, säger Christian Höglund. Läs mer: Nio sätt att få en hälsosam relation till din telefon Tidigare kunde utlandsresan bli en hjälp på traven för föräldrar med tonåringar som har svårt att lägga undan mobilen. Det kunde nämligen bli väldigt dyrt att använda den i andra länder. Så det var lika bra att lämna luraren hemma. När de så kallade roamingavgifterna avskaffades inom EU för två år sedan rycktes det argumentet bort från föräldrarna. Nu kostar det nämligen inte mer att använda mobilen i andra EU-länder än hemma i Sverige, upp till en viss gräns. Dessutom erbjuder de flesta hotell trådlös uppkoppling utan avgifter. Frågan är också om inte pratet om att vi vill ta ledigt från skärmen på semestern är mest snack. För när det ställs på sin spets stämmer inte alltid tanke och handling överens. Charterbolaget Airtours beställde förra året en undersökning från Sifos webbpanel som visade att sex av tio svenskar skulle vilja åka åka på en skärmfri semester. Främsta skälet var att de ville ta en paus från sociala medier och vara mer närvarande i nuet. Andra lockelser var att stressa mindre samt att få mer tid med familj och vänner. Resultatet av undersökningen fick bolaget att lansera en skärmfri resa till Kreta på höstlovet i höstas som ett pilotprojekt. Tanken var att inte minst locka barnfamiljer som vill umgås utan mobiler på semestern. Mobiler och surfplattor skulle lämnas in på plats och hotellets wifi skulle vara avstängt under veckan. – I resan ingick också ett analogt kit med polaroidkamera, sällskapsspel och en dags cykelhyra. Tanken var att familjen skulle göra saker tillsammans, säger Stefan Chatzopoulos, informationschef på Airtours. Han understryker att reseledarna inte skulle vara några mobilpoliser, utan att den som behövde sin telefon till något skulle få ut den. Hur gick det? – Intresset var jättestort på sociala medier, men vi fick tyvärr bara två bokningar och tvingades ställa in resan. Jag tror fortfarande att det finns ett behov av att vara analog på semestern, men vi var nog för tidigt ute. Det är kanske lätt att säga att man vill vara mobilfri, en annan att verkligen vara det på riktigt. Det är bara att gå till sig själv, säger Stefan Chatzopoulos. Läs mer: Så får du ditt barn att lägga ner mobiltelefonen i sommar Täckningskartor Den som vill hitta ställen utan uppkoppling på semestern kan närstudera mobiloperatörernas täckningskartor. Det kan skilja sig mycket mellan de olika bolagen, och även beroende på vad man har för mobiltelefon. ", "article_category": "other"}
{"id": 34562, "headline": "Per Svensson: Låt Iryna stanna i Sverige", "summary": "Iryna förlorade ett ben vid terrorattentatet på Drottninggatan. Nu måste hon lämna Sverige. Regeringen borde låta henne stanna.", "article": "Den 7 april 2017 befann sig Iryna på Drottninggatan i Stockholm. Hon skulle köpa en nyckelring till sin dotter. Utanför Åhléns rammades hon av terroristen Rakhmat Akilovs lastbil. Irynas skador var så allvarliga att läkarna tvingades amputera hennes högerben. Hon har efter dådet också vittnat om svårläkta sår i själen. Nu kör Sverige henne på porten. Iryna kommer från Ukraina och hennes ansökan om uppehållstillstånd för sig själv och dottern har efter att ha vandrat från instans till instans av allt att döma nått vägs ände. Migrationsöverdomstolen har avvisat hennes begäran om omprövning. Iryna och dottern har fyra veckor på sig att lämna Sverige. Hennes juridiska ombud hoppas dock på att regeringen ska ta ett moraliskt ansvar och med hänvisning till Regeringsformens paragrafer om ”dispenser” och ”nåd” ge Iryna rätt att bli kvar i landet. Justitieminister Morgan Johansson har signalerat att något sådant beslut inte är aktuellt. Här ska rätt gå före nåd. Han bör ändra sig. Regeringen bör låta Iryna och hennes dotter få stanna i Sverige. Formalism har sin givna och omistliga plats i en demokratisk rättsstat. Men formalismen måste också kunna kompletteras med känslans förnuft. Iryna är ett offer för terrorism, och som sådant kommer hon varken fysiskt eller psykiskt att kunna bli samma människa som tidigare. Det är en tung vikt att lägga i vågskålen när man ska avgöra om det finns särskilda skäl att bejaka hennes önskan om att få försöka bygga en framtid i Sverige. Det är inte Sverige som bär ansvaret för terrordådet. Skulden är Rakhmat Akilovs. Men hur skulle vi som människor reagera och agera om en gäst i vårt hem utan vår förskyllan drabbades av ett brott eller en svår olycka? Jag vill tro att vi hade gjort allt vi kunde för att stötta och hjälpa vår gäst. Sverige borde inte vara omänskligare än sina invånare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34576, "headline": "”Sverige behöver en nationell strategi mot våld mot barn”", "summary": "DN DEBATT 9/7. Det är 40 år sedan barnaga förbjöds i Sverige, som därmed blev först i världen att göra det olagligt med kroppslig och psykisk bestraffning av barn. Men Sverige saknar ännu en handlingsplan mot våldet trots att det är ett folkhälsoproblem som riskerar att följa barnet hela livet. Regeringen måste skyndsamt ta fram en nationell strategi, skriver företrädare för Rädda barnen.", "article": "Den svenska regeringen har tagit på sig rollen som vägvisare för andra regeringar och har ett ansvar att hitta lösningar på våldet mot barn. Dessutom bör regeringen inse att våldet är ett folkhälsoproblem som riskerar att följa med barnet hela livet med förödande konsekvenser. Rädda barnen och Rädda barnens ungdomsförbund uppmanar regeringen att skyndsamt ta ett helhetsgrepp i frågan och arbeta med våld mot barn på högsta nivå. Vi ser ett stort behov av en nationell strategi. I år är det 40 år sedan det blev olagligt med barnaga i Sverige. Därmed blev Sverige det första landet i världen att förbjuda kroppslig och psykisk bestraffning mot barn. Sedan dess har totalt 55 länder anslutit sig till lagen, och fler länder väntas följa. Rädda barnen arbetar aktivt för att detta ska ske, samt för att förändra attityder och beteenden hos vuxna. Rädda barnens ungdomsförbund har under året haft frågan om aga och annan typ av våld som sitt allra största fokus. Flera nationella studier visar att lagen har gett stora positiva effekter. Följaktligen har det gått att ändra föräldrars attityder kring uppfostran. Genom successivt ökade kunskaper har vuxna förstått att uppfostringsmetoder som inbegriper våld inte är långsiktiga, utan det är uppfostran som karakteriseras av värme och stöd som optimerar barns utveckling. Parallellt med attitydförändringen har det skett en kraftig nedgång i kroppslig bestraffning sedan 80-talet. Men trots framstegen förekommer fortfarande aga och annan typ av våld mot barn. ”Jag är så rädd för att träffa min pappa, allt han har gjort kommer tillbaka då och jag mår illa och kan nästan inte prata då.” Flicka 10 år ”Mamma har sparkat och slagit mig men det som gör mest ont är allt som hon sagt till mig. Att jag är dålig och så ...” Pojke 7 år Citaten är hämtade från Rädda barnens Centrum för stöd och behandling och är inte ovanliga. En nyligen gjord studie från Allmänna barnhuset visar att totalt 44 procent har utsatts för någon typ av barnmisshandel. Det är väl känt att fysisk barnmisshandel kan ge allvarliga skador, och till och med få dödliga följder. Vi vet också att psykisk misshandel har förödande konsekvenser. Misshandel och ett liv under hot om våld, är en stark stressfaktor som ökar risken markant för sämre skolresultat, psykisk sjukdom och självskadebeteende. Nyligen gjorda studier visar också att våld under barnaåren har starka samband med problem senare i livet, såsom kriminalitet, alla typer av beroenden, dålig ekonomi, hjärt- och kärlsjukdomar och för tidig död. Rädda barnen och Rädda barnens ungdomsförbund möter årligen tusentals barn och vuxna. I skolan, på deras fritid och i stöd och behandling. Vi ser att skolor, idrottsföreningar, socialtjänsten, sjukvården, rättsväsendet med flera, gör insatser för att hjälpa våldsutsatta barn, men att det tyvärr inte räcker till. Arbetet sker inte systematiskt och med tillräckliga resurser och kunskap. Det är en brist på universella förebyggande åtgärder på samhällsnivå som effektivare kan hjälpa många barn. En stor utmaning är att barnmisshandel inte klassificeras som ett folkhälsoproblem i Sverige. Det är alltså inte ett mål i folkhälsopolitiken att främja barns psykiska hälsa och regeringen bedriver inte ett förebyggande arbete på högsta nivå. Det gör att olika aktörer i samhället som arbetar med folkhälsa (socialtjänst, sjukvård, polis och så vidare) inte systematiskt arbetar för att våld inte ska ske, utan tar först och främst hand om redan utsatta barn. Detta trots att både FN och Världshälsoorganisationen benämner våld mot barn som ett folkhälsoproblem. Om vi jämför med skador och dödlighet i trafiken är det som att vi enbart skulle satsa på sjukvård för redan trafikskadade barn, men att det inte fanns förebyggande insatser såsom kontroll av bilister som kör utan körkort, i för hög hastighet eller är alkoholpåverkade etcetera. I Agenda 2030 för hållbar utveckling lyfts våld mot barn i delmål 16.2: ”Alla stater är skyldiga att eliminera alla former av våld eller tortyr mot barn” (FN, 2015). Inom ramen för Agenda 2030 var Sverige det första landet att ansluta sig till Globala partnerskapet för att eliminera våld mot barn som ett så kallat vägvisarland. Sverige ska därmed påvisa framgångsrika lösningar för att eliminera våld mot barn i olika miljöer, både i familjen och i samhället i stort. Rädda barnen vill understryka vikten av den svenska regeringens aktiva åtagande i denna fråga. Fakta. Det Globala partnerskapet för att eliminera våld mot barn lanserades i juli 2016, och är ett gemensamt initiativ från ett antal regeringar, Unicef, WHO, civilsamhället, privat sektor och andra aktörer för att genom internationell samverkan uppnå förändring i frågan. 9–18 juli kommer en svensk delegation att delta vid FN-mötet High-level political forum for sustainable development för uppföljning av Agenda 2030. Vi uppmanar den svenska regeringen att under detta möte lyfta vikten av att uppnå det globala delmålet 16.2 om att eliminera våld mot barn. Parallellt med sitt internationella åtagande behöver regeringen satsa på flera nivåer för att bekämpa våldet i det svenska samhället. Det behövs rejäla insatser för att förebygga, upptäcka, samt åtgärda samhälleliga brister gällande skydd, stöd och behandling. Det är nu viktigt att regeringen tar fram och implementerar en nationell strategi för att motverka våld mot barn. Enligt WHO hade 13 länder en nationell handlingsplan år 2017. Här bör Sverige snabba på för att inte hamna på efterkälken. Rädda barnen vill att våldet ses för vad det verkligen är: Ett folkhälsoproblem som riskerar att följa barnet hela livet. Det handlar inte bara om utvecklingen för det enskilda barnet, utan också för det svenska samhället i stort. Våld mot barn Definitionen av barnaga innefattar kroppslig och psykisk bestraffning i uppfostrande syfte. När förbud mot barnaga blev lag 1979 skrevs det in i Föräldrabalken. Där står följande: ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”, Lag (1983:47). Aga är en typ av våld mot barn. Andra typer är till exempel försummelse, sexuella övergrepp eller upplevt våld mellan vuxna i familjen. Våld mot barn innefattar således både fysisk och psykisk misshandel.  9 juli 2019 Debattartikel Lena Ingelstam, Rädda barnen, och Vendela Carlfjord, Rädda barnens ungdomsförbund ”Sverige behöver en nationell strategi mot våld mot barn” Repliker Åsa Lindhagen (MP), minister med ansvar för barnrättspolitiken: ”Förslaget om en nationell strategi mot våld mot barn är värt att ta på allvar” ", "article_category": "other"}
{"id": 34582, "headline": "”Max klimatkompenserar bara en bråkdel”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Hamburgerkedjan Max påstående att företaget är klimatpositivt stämmer inte. Max kompenserar bara för en sjundedel av nötköttets totala klimatpåverkan, skriver Jonas Paulsson.", "article": "Koncernchef Richard Bergfors och vice koncernchef Christoffer Bergfors hävdar i ett svar på min insändare på DN Åsikt att hamburgerkedjan Max är ett klimatpositivt företag. De menar att deras företag är med och driver klimatfrågan och omställningen mot en mer växtbaserad kosthållning. När Max påstår att företaget är klimatpositivt är det svårt att ta på allvar. I sina beräkningar av livsmedels klimatpåverkan tar man inte med i beräkningen att den mark som används skulle kunna återbeskogas. Då blir klimatpåverkan från nötkött radikalt mycket större. Enligt Chalmersforskaren Stefan Wirsenius handlar det om 150 kg koldioxid per kilo nötkött. Man kan ifrågasätta klimatkompensation och nyttan av det. Men även om man accepterar tanken bakom klimatkompensation är det ett faktum att Max endast kompenserar för en sjundedel av nötköttets totala klimatpåverkan. Djurindustrins konsekvenser begränsas inte till klimatet. FN:s jordbruksorganisations djuruppfödningsrapport ”Livestock’s long shadow” är den största och viktigaste vetenskapliga redogörelsen om djurhållningens miljöpåverkan. Rapporten pekar ut djurhållning för köttproduktion som en av de största miljöbovarna av alla mänskliga aktiviteter. Djurhållning toppar listan för bland annat jordförstörelse, förstörelse av vattenresurser, överutnyttjande av vattenresurser, försurning och luftföroreningar. Företaget Max kompenserar varken för dessa katastrofala konsekvenser, förlusten av biologisk mångfald eller för de kostnader som drabbar skattebetalarna i form av ökad ohälsa som följer på att folk äter Max mat. Nog är det sant att Max är med och driver klimatfrågan – men åt ett håll som i absoluta tal innebär ökad konsumtion av nötkött. Richard och Christoffer Bergfors skrev själva i en debattartikel i Lant Lantbruk (2 juli 2019) att de ökar sina inköp av nötkött. Bevare oss för sådan klimataktivism! DN Åsikt 6 juli 2019 kl 05 Insändare Jonas Paulsson: ”Gå inte på hamburgerkedjornas vegobluff” Svar Richard Bergfors och Christoffer Bergfors: ”Max är en klimatpositiv hamburgerkedja” Jonas Paulsson: ”Max klimatkompenserar bara en bråkdel” Kaj Török: ”Korrekt beräkning av Max positiva klimateffekt” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34592, "headline": "”Många djurskyddsinspektörer utsätts för hot och våld”", "summary": "DN DEBATT 7/7. Åtta av tio djurskyddsinspektörer säger att de har utsatts för hot i tjänsten. Sedan inspektörerna övertagit en del av polisens uppgifter har de i högre grad tvingats hantera direkta konflikter. Risken att skadas i arbetet har också ökat. På sikt utgör det ett hot mot demokratin, skriver Per Klingbjer och Kristofer Jervinge i Naturvetarna och kräver att regelverket ses över.", "article": "Arbetsgivarverket kräver i en hemställan till regeringen att regelverket bör ses över med syfte att öka skyddet för statsanställda som utsätts för våld, hot och trakasserier. En problematik som enligt myndigheten ökat i omfattning under senare år. Verket menar att försöken att på detta sätt otillbörligt påverka hur statsanställda utför sitt arbete riskerar att bli ett hot mot hela det demokratiska systemet. Förutom att det är ett hot mot demokratin menar Arbetsgivarverket att problematiken även ska ses som en allvarlig arbetsmiljöfråga som påverkar statens kompetensförsörjning och viljan att arbeta statligt. Naturvetarna instämmer i argumentationen och vi ställer oss bakom denna hemställan till justitiedepartementet. Vi har under flera års tid försökt påvisa att hot och våld mot statsanställda, förutom att det är en arbetsmiljöfråga som förtjänar att tas på största allvar, på sikt utgör ett hot mot demokratin. Djurskyddsinspektörer på länsstyrelserna är en profession som vi vid flertalet tillfällen identifierat som en yrkeskår som är utsatt för hot, våld och trakasserier i stor utsträckning. Med anledning av att det nu har gått drygt ett år sedan vissa av Polismyndighetens arbetsuppgifter med djur flyttades över till länsstyrelserna, har vi därför frågat djurskyddsinspektörerna hur läget är. Bakgrunden till dessa förändringar var att renodla arbetsuppgifter och möjliggöra ett större fokus på kärnverksamheterna för polisen. Vår studie visar var denna förändring har fått en reell effekt, nämligen för djurskyddsinspektörers hot- och våldsproblematik, arbetsbelastning och effektivitet där den fått tydligt negativa konsekvenser. Åtta av tio inspektörer svarar i vår undersökning att de utsatts för hot i tjänsten. Siffror för andra professioner inom offentlig sektor som har en utbredd hotproblematik brukar ligga någonstans runt 30 procent i regel, så detta är alarmerande. Än värre är att en intern redovisning konstaterat att arbetsmiljön i denna aspekt också påverkats negativt på länsstyrelserna som en direkt konsekvens av övergången. Man skriver att djurskyddsinspektörer i dagsläget i högre grad tvingas hantera direkta konflikter och är mer utsatta både i fält vid verkställigheter och i telefon. Förutom detta konstateras att risken att skadas fysiskt i arbetet också ökat. Detta är naturligtvis helt ohållbart. Även om det skedde en ökning av 17 årsarbetskrafter inom djurskyddet under 2018, enligt Jordbruksverket, svarar nu också över hälften av djurskyddsinspektörerna i vår studie att resurserna som tillfördes inte är tillräckliga. Åtta av tio respondenter har vidare uppgivit att de upplever att den administrativa bördan har ökat. När det gäller hur man ser på sin egen arbetsbelastning har 77 procent svarat att man anser att även denna har ökat sedan arbetsuppgifterna togs över från polisen. Möjligtvis skulle man kunna hävda att det ändå går åt rätt håll om man kunde påvisa att antalet kontroller har ökat, nu när länsstyrelserna har fått resurstillskott i form av fler årsarbetskrafter. Det finns bara ett problem, enligt Jordbruksverket har antalet kontroller och beslut i stället minskat under 2018. Att över hälften av inspektörerna trots allt uttryckt att samarbetet med polisen fungerar bra eller mycket bra är ändå ett ljus i mörkret. Men då denna fråga i vår studie bland annat avsåg hur det fungerar med handräckning från polisen, alltså att polisen är med i fält vid hotfulla situationer, kan man likväl se det som problematiskt. I en yrkeskår som i hög utsträckning är utsatt för hotfulla situationer vore det eftersträvansvärt om betydligt fler än 53 procent ansåg att samarbetet med polisen fungerar. Polisen har våldsmonopol i samhället och djurskyddsinspektörer är i stor utsträckning beroende av att samarbetet med polisen flyter på bra, inte minst vad avser handräckning. Förutom detta är det viktigt då våld, hot och trakasserier mot statsanställda ytterst utgör ett hot mot demokratin, i den otillbörliga påverkan det kan innebära. Det här är en situation som inte kan bestå, åtminstone inte om grundtanken från regeringen är att den förändrade djurskyddslagstiftning som trädde i kraft så sent som i april 2019 ska efterlevas. För att återknyta till Arbetsgivarverkets hemställan kan heller inte denna utveckling för statsanställda överlag fortgå. Vi kan inte i vårt samhälle ha en utveckling där våld, hot och trakasserier mot statsanställda ökar i omfattning utan att regeringen agerar. Regelverket måste ses över och precis som Arbetsgivarverket uttryckt i sin skrivelse bör bland annat en översyn av den straffrättsliga regleringen i 17 kap. 2 § i brottsbalken om förgripelse mot tjänsteman genomföras. Många av trakasserierna och hoten mot statstjänstemän sker i sociala medier och nuvarande straffrättsliga reglering kan inte hantera denna problematik. Enligt Naturvetarna är det förutom detta även tre saker som krävs specifikt inom djurskyddet för att arbetsmiljön ska bli dräglig för djurskyddsinspektörer på sikt och för att nivån av kontroller ska komma upp på en acceptabel nivå: 1 Fler årsarbetskrafter. 2 Arbetsgivare som arbetar mer aktivt med hot- och våldsproblematiken samt med att ta fram hållbara arbetsrutiner. 3 Ett bättre samarbete mellan länsstyrelserna och polisen i alla län runt om i Sverige. Fakta. I juni 2018 flyttades vissa av Polismyndighetens arbetsuppgifter med djur över till länsstyrelserna: huvudansvaret enligt djurskyddslagen för att transportera, förvara, sälja, skänka bort eller låta avliva omhändertagna djur samt uppgifter som rörde tillsyn över hundar och katter, den så kallade tillsynslagen. Fackförbundet Naturvetarna organiserar cirka tre fjärdedelar av landets alla djurskyddsinspektörer. Drygt hälften av alla landets djurskyddsinspektörer besvarade arbetsmiljöenkäten, en svarsfrekvens på cirka 70 procent. Åtta av tio uppger att de utsatts för hot i tjänsten. 82 procent av dessa uppger att detta har skett under de senaste två åren (60 procent av dessa uppger att de har blivit utsatta för hot under det senaste året, alltså sedan man tog över arbetsuppgifterna från polisen). 77 procent uppger att arbetsbelastningen ökat sedan den 1 juni 2018. Endast 53 procent uppger att de anser att samarbetet med polisen fungerar väl eller mycket väl sedan övertagandet.  7 juli 2019 Debattartikel Klingbjer och Kristofer Jervinge, Naturvetarna ”Många djurskyddsinspektörer utsätts för hot och våld” ", "article_category": "other"}
{"id": 34611, "headline": "”Kryssningsfartyg kan få el i framtiden”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. De internationella kryssningsfartygen, som gör cirka 270 anlöp per år, kan i framtiden få el när de ligger i Stockholm. Arbete pågår och viljan finns hos olika parter, skriver Fredrik Lindstål (C), styrelseordförande i Stockholms hamnar.", "article": "Det är bra att frågan om fartygens miljöpåverkan lyfts, som i insändaren på DN Åsikt av Gunnar Eriksson (27 juni 2019). Frågan är inte ny eller något som Stockholms Hamnar eller Stockholms stad ”passat” på. Vi har länge arbetat med att försöka minska och transparent redovisa sjöfartens påverkan. Men vi står inför stora utmaningar när transporter och resande ökar, samtidigt som utsläppen måste minska. Färjorna står för den största delen av fartygstrafiken i Stockholm, Nynäshamn och Kapellskär med 3000-4000 anlöp per år. Färjetrafiken till och från Visby, Helsingfors, Åbo, Tallinn, Riga, Ventspils och Gdansk fungerar som broar för varor och människor mellan städer och grannländer. Att satsa på elanslutning för denna trafik ger störst effekt för att minska utsläpp och buller när fartyg ligger vid kaj. Det är också med färjorna vi arbetat sedan 80-talet då Viking Line och skärgårdstrafiken började elansluta vid kaj. Stora investeringar för att erbjuda landström har även genomförts i den nya Värtahamnen och i Stockholm Norvik Hamn som nu byggs. Under det här året kommer fyra av Tallink Siljas fartyg att koppla upp sig i Värtahamnen, vilket innebär att andelen färjeanlöp som är uppkopplade tredubblas. Våra beräkningar visar också att koldioxidutsläppen kommer att minska med cirka 8 500 ton per år till följd av att de fyra färjorna elansluts. Stockholms Hamnars strategi är att, när hamnar byggs om eller vi bygger nytt, göra det möjligt för fartyg att elansluta. Just nu arbetar vi med att ta fram en handlingsplan för en klok utbyggnad av elanslutning även i befintlig hamninfrastruktur. De internationella kryssningsfartygen, som gör cirka 270 anlöp per år, kan inte elansluta i Stockholm i dag. I Europa är detta endast möjligt i Hamburg och Kristiansand. Även om det finns en global standard behövs det kostsamma lokala anpassningar. Effektuttagen är dessutom höga. Det ställer höga krav på städernas utbyggnad av elförsörjning och erbjudande av grön el. För att få en uppfattning om hur stora fartygens utsläpp är kan en jämförelse vara intressant. Vägtransporter står för cirka 80 procent av de totala koldioxidutsläppen från transportsektorn i Stockholm. Sjöfartens andel är 8 procent, inklusive kryssningsfartygen som står för 2,5 procent. Stockholms hamnar är så kallade allmänna hamnar. Det innebär i princip att vi måste ta emot fartyg som kommer hit. Sjöfarten är också i stort internationellt reglerad. Det finns med andra ord ingen möjlighet för varken Stockholms stad eller Stockholms Hamnar att ställa särskilda krav på fartygs miljöprestanda. I Stockholms Hamnars miljötillstånd och villkor framgår dock begränsningar för till exempel buller för respektive kaj. När inte möjligheten att tvinga rederier att göra mer än lagen kräver och tillstånden medger arbetar vi i stället sedan länge framgångsrikt med miljörabatter som incitament till miljöförbättringar. Dessa har nu ett tydligt fokus på utsläpp till luft, men Stockholms Hamnar erbjuder också en rabatt på en miljon kronor för fartyg som byggs om för att ansluta till landel. Vi har inte alla lösningar på plats. Men arbete pågår, viljan finns och vi är på väg tillsammans med alla berörda parter, vilket är en förutsättning för att lyckas. Eftersom frågan är komplex och det är svårt att beskriva miljöarbete kortfattat skickar vi med två länkar som kanske klargör frågan om hanteringen av elanslutning och avloppsvatten i Stockholms Hamnar gällande elanslutning och avloppsvatten. DN Åsikt 27 juni 2019 kl 16 Insändare Gunnar Eriksson: ”Tvinga kryssningsfartyg att minska utsläppen” Svar Fredrik Lindstål: ”Kryssningsfartyg kan få el i framtiden” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34645, "headline": "\"Tungt arbete i hög ålder kräver bättre försäkringsskydd\"", "summary": "DN DEBATT 2/7. Möjligheterna att få sjukersättning har minskat kraftigt på senare år, bland annat för att få fler i arbete. Men bland de med fysiskt krävande jobb, som byggnadsarbetare, finns det grupper som behöver ett bättre försäkringsskydd än det samhället tillhandahåller, särskilt om de tänker vara kvar i jobbet till 60-års ålder eller längre, skriver fyra forskare.", "article": "När vi är tillräckligt gamla kan vi få en säkrad försörjning via pension oavsett om vi är friska eller sjuka. Alla har dock inte förmånen att leva med god hälsa och arbetsförmåga till hög ålder. Den som inte uppnått pensionsåldern och inte klarar av ett normalt arbete kan få sjukersättning (tidigare förtidspension). Andelen med sjukersättning ökar med stigande ålder. Möjligheterna till att få sjukersättning/förtidspension från den allmänna försäkringen har beskurits kraftigt på senare år. Till exempel i åldern 60–64 år fick drygt 10 000 personer per år sjukersättning 2006–2007, medan antalet var runt 1 400 personer per år 2017–2018. Skälen till varför människor inte har arbetsförmåga på grund av sjukdom är framför allt mentala sjukdomar och sjukdomar i rörelseorganen. Orsakerna i unga år är ofta psykiatriska diagnoser, medan besvär från rörelseorganen och hjärt-kärlsjukdomar är vanliga i 60-årsåldern. Har man ett arbete med stora fysiska krav, till exempel tunga lyft, besvärliga arbetsställningar eller repetitiva rörelser, är det sedan länge känt att risken för olika besvär och sjukdomar i rörelseorganen ökar. De politiska motiven för att minska möjligheterna för sjukersättning är bland annat att få fler i arbete. Man antar då att bland de som fått sjukersättning finns personer som faktiskt skulle kunna försörja sig genom arbete. Den analysen baseras ofta på att vi lever längre. Men ökad livslängd beror inte på att sjukdomar i rörelseorganen blivit färre bland äldre utan på en lägre dödlighet i bland annat hjärt-kärlsjukdomar. Vi har sedan flera år studerat byggnadsarbetares hälsa och framför allt hur man klarar att arbeta när man närmar sig pensionsåldern. I vissa grupper har många haft förtidspension/sjukersättning när det närmat sig pensionsåldern. Bland de med de tyngsta jobben, betongarbetare och målare, så hade till exempel 24 procent hel eller partiell sjukersättning vid 63 års ålder under perioden 2011–2015. Det visar att det finns grupper som behöver ett starkt försäkringsmässigt skyddsnät i slutet av arbetslivet. Eftersom sjukdom ökar med åldern ökar behovet om man höjer pensionsåldern. Sedan många år finns i de allra flesta mer utvecklade länder ett skydd för flertalet personer mot att bli utan inkomst vid långvarig sjukdom via försäkringar som staten/samhället, arbetsgivare eller privata aktörer tillhandahåller. Enligt svensk rätt förutsätts försäkringar vara förutsägbara både för den som tecknar försäkringen och den organisation eller försäkringsbolag som ska betala ut ersättningen. Vi förväntar oss att en försäkring ska ge ersättning enligt de villkor som finns i avtalet. Men sjukersättning/förtidspension motsvarar inte förväntningarna på en försäkring. Förklaringen är att sjukersättningen inte lyder under samma regler som privata försäkringar. Villkoren beslutas ensidigt av riksdagen och tillämpas ensidigt av Försäkringskassan. Förändringar som skett i möjligheten att få sjukersättning kan komma som en ekonomisk kalldusch för den enskilde. Den som drabbas av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom i rörelseorganen i 60-årsåldern efter att ha arbetat i drygt 40 år kanske trodde att man hade samma försäkringsskydd som sina äldre arbetskamrater. Antalet byggnadsarbetare som fått sjukersättning/förtidspension i åldern 60–64 år har varierat mycket. Grafen här ovan visar antalet nybeviljade förmåner med hel sjukersättning/förtidspension i alla diagnoser per 1 000 byggnadsarbetare i åldern 60–64 år, inte bara de med de tyngsta jobben. Bland 60–64-åriga byggnadsarbetare fick på 1980-talet cirka 40 per 1 000 personer och år hel förtidspension på grund av besvär i rörelseorganen, men 2008–2010 sjönk beviljandet av ersättning med mer än 90 procent. En utredning som Försäkringskassan har gjort visar att just möjligheten att få sjukersättning för skador/sjukdomar i rörelseorganen minskat mer än för andra diagnoser. Vår bedömning är att variationerna under senare år inte endast betingas av förändringar i regelverket, utan också på dess tillämpning av Försäkringskassan. I många fall är det troligt att tunga arbeten bidragit till skador i rörelseorganen. Genom en restriktiv tillämpning av begreppet arbetsskada har möjligheterna att få sådan ersättning också begränsats vilket också särskilt drabbar dem med tunga arbeten. De som har ihållande tunga arbetsuppgifter behöver således ett bättre försäkringsskydd än det samhället tillhandahåller, särskilt om de tänker vara kvar i jobbet till 60-års ålder eller längre. Deras arbetskamrater som nu är i 75–80-årsåldern hade ett skapligt skydd via samhället. De som i dag är i 50-årsåldern och har arbetat tungt i kanske drygt 30 år bör fundera på om de ska byta arbete innan det blir för sent eller hoppas på att samhället återställer ett mer förutsägbart skydd i samband med sjukdom. För dem finns inte alternativet med en privat försäkring då den skulle bli orimligt dyr. Vi menar att det nuvarande regelverket och dess tillämpning skapar orättvisa mellan generationer. I alltför hög grad utestänger det personer med behov av stöd. På sikt riskerar detta att skada människors tillit och tilltro till våra generella välfärdssystem. Flera åtgärder krävs som skulle göra arbetslivet mer rättvist i slutet av karriären, till exempel: • Kombinera strävan efter ett förlängt arbetsliv med en förutsägbar försäkring för äldre med ohälsa och som inte kan arbeta i hög ålder. • Förstärk stödet till arbetsgivare med äldre arbetskraft så att äldre med nedsatt arbetsförmåga kan vara kvar i arbetet. • Tillämpa arbetsskadeförsäkringen så att äldre med arbetsskador kan vara kvar hos sin arbetsgivare. • Låt en annan myndighet än Försäkringskassan utreda och besluta om förtidspension för äldre. Att bedöma arbetsförmåga och rehabilitering hos en 60–65-åring är något annat än att göra den bedömningen av en 40-åring. • Gör det förmånligt för individer/företag att teckna egna försäkringar som skyddar försörjningen vid nedsatt arbetsförmåga i slutet av arbetslivet. 2 juli 2019 Debattartikel Fyra forskare: ”Tungt arbete i hög ålder kräver bättre försäkringsskydd” Repliker Jan-Åke Brorsson: ”Försäkringskassan måste ta sitt samordningsansvar för rehabiliteringen” KG Scherman ”Dagens regler är avsedda att tvinga människor att arbeta” Slutreplik Fyra forskare: ”Rundgång i rehabilitering är inget hedersamt avslut” ", "article_category": "other"}
{"id": 34662, "headline": "”Dags för kristna feminister att kasta Bibeln”", "summary": "INSÄNDARE. Det är dags för kristna feminister att släppa taget om Bibeln. Sluta ta hänsyn till de röster som vill förtrycka och förminska kvinnor, skriver Hanna Larsdotter.", "article": "Inom Svenska kyrkan och frikyrkligheten har det genom åren uppstått feministiska strömningar med feministisk teologi som grundläggande argumentation för bland annat legitimering av kvinnligt ledarskap. Feministisk teologi ställer frågor som: Är religion någonting som bara angår män? Hur passar kvinnorna in i religionen? Kan vi tolka texter på ett nytt sätt med nya perspektiv? Dessa frågor ser i praktiken annorlunda ut eftersom kvinnor generellt möter mer motstånd än män. Inom frikyrkligheten, till exempel, verkar kvinnliga ledare fortfarande inte få samma möjligheter som män att nå ledarskapsbefattningar, även om det förekommer kvinnliga pastorer. Fler och fler inom frikyrkligheten verkar numera se feminism som ett användbart verktyg även inom kyrkan. Det visar bland annat podcasten Jesusfeministpodden, som drivs av två kvinnor mellan 20 och 30 år. I deras introduktionsavsnitt beskriver de sig själva som frikyrkliga från den karismatiska delen av frikyrkan som Pingströrelsen och Trosrörelsen utgör. De beskriver Jesusfeministpodden som ”en podd om kyrka och kvinnokamp”, och tillsammans vill de ”ägna en hel del av avsnitten till att förklara varför det är sjukt rimligt att vara feminist och samtidigt vara kristen”. De riktar sig till en frikyrklig publik och använder sig av Bibeln för att motivera sina feministiska åsikter. Att tolka Nya Testamentet med feministiska glasögon är inget nytt, men den moderna frikyrkliga kristna feminismen förefaller i dag resonera i banor som att Jesus kan ses som den första feministen. Att Jesus uttryckligen kallas för feminist, som i Jesusfeministpoddens avsnitt ”Var Jesus den första feministen?”, är ett intressant fenomen som tycks kontrastera mot den inställning till feminism som länge funnits inom svensk frikyrklighet. Med dessa resonemang framträder snart hela Bibeln som ett feministiskt manifest författat med inspiration av Gud, Jesus och den helige Ande. Att som kvinna inom frikyrkligheten behöva grunda sina feministiska åsikter i Bibeln kan jag förstå är nödvändigt. En av programledarna i avsnittet ”Var Paulus kvinnoförtryckare?” berättar att hon ofta fått slängt i ansiktet att kvinnor inte ska vara ledare med stöd av just Bibeln. Denna attityd, som hon upplevde speciellt när hon själv pluggade till pastor, innefattar att kvinnan ska hålla sig på sin plats, inte undervisa och absolut inte kalla sig för pastor. Jesusfeministpodden säger sig använda sig av ”bra feministisk teologi”. Detta för att kanske motivera sig själva och andra att kunna behålla sin tro och trovärdighet som jämställda kvinnor i ett patriarkalt bibliskt system och i en patriarkal kyrka. Det gör man genom att använda sig av bilden av Jesus som feminist. En radikal, motkulturell, vacker och cool man som bemöter kvinnor, uppvärderar dem och ger dem människovärde. Genom att lyfta fram en sådan bild av Jesus grundlägger man en vidare tolkning av Nya Testamentet, där inte vare sig Jesus eller hans efterföljares budskap kunde eller kan vara patriarkal. De verkar använda bilden av Jesus som feminist i stort som den legitimering de anser vara nödvändig för att kunna argumentera för en jämställd kyrka, jämställd inte bara när det gäller människovärde, utan kanske främst när det gäller kvinnors möjlighet till prestationer och arbetsuppgifter i Guds rike, det vill säga i den kristna församlingen. I boken ”Varför inte kvinnor?” (2017) som Jesusfeministpodden hänvisar till framstår just prestationer, arbetet inom Guds rike, som den viktigaste anledningen till att kvinnor ska vara jämställda män. Kvinnor behövs helt enkelt som ”skördearbetare” för att vinna fler själar till Guds rike: ”Djävulen vet att hans tid är begränsad. Han gör allt han kan för att försena missionsbefallningens fullbordan. En av hans taktiker är helt enkelt att dra ner på antalet arbetare/.../Vi behöver inte färre arbetare: Vi behöver fler! Men fienden försöker skära ner på antalet skördearbetare på alla sätt han kan. Jag tror att han står bakom denna förvirring i kyrkan angående kvinnor och deras aktiva del i tjänst. Och sorgligt nog så är det nog några personer, som utan att veta om det är del av denna strategi, genom att de tillåter traditioner och oförståelse av särskilda skriftställen för att förhindra och avtrubba kvinnors tjänst.” Denna bok är, förutom sin positiva inställning till ”kvinnliga skördearbetare för Gud”, även en bok som är negativ till både radikal feminism och homosexualitet. Kvinnor inom frikyrkan kämpar för att uppnå samma rättigheter som männen och det är helt förståeligt då jag själv har en bakgrund som aktiv inom frikyrkligheten. Jag uppmuntrar kvinnor, i alla sammanhang, att kräva sin plats. Det jag ställer mig kritisk till är inte de kristna feministerna, men snarare till sättet på vilket de legitimerar sina rättigheter. Ska kvinnor år 2019 verkligen behöva ta till Bibeln och Jesus för att legitimera sitt eget värde som ledare inom en grupp? Jesus, en man som eventuellt, kanske levde för 2000 år sedan ska alltså bekräfta kvinnors värde, upphöja dem, legitimera dem och säga att de är värdefulla. Som om vi inte skulle kunna göra det själva? Är det nödvändigt eller ens acceptabelt att legitimera kvinnors rätt till jämställdhet genom att de ska användas som ”skördearbetare” för Guds rike? För mig som feminist utanför kyrkan framstår detta löjeväckande, och det blir bara ännu ett sätt att placera sig i ett patriarkalt system som snarare binder än befriar. Jag vill skrika till de kristna feministerna: Släpp taget om era Biblar och gör vad fan ni vill med era liv! Sluta ta hänsyn till de röster som vill förtrycka och förminska. Ni behövs utanför kyrkan där ni kan arbeta för kvinnors rättigheter utan att behöva ta hänsyn till en dammig gammal bok full av berättelser och sägner om hur patriarkatet kom in i världen genom syndafallet. DN Åsikt 30 juni 2019 kl 05 Insändare Hanna Larsdotter: ”Dags för kristna feminister att kasta Bibeln” Svar Katarina Hedman och Sarah Grenholm: ”Feminismen behöver religionen” Josefin Lennartsson: ”Jesus behövs i kampen för jämställdhet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34668, "headline": "”Kompetensinvandringen till Sverige är nu rekordstor”", "summary": "DN DEBATT 29/6. Förra året utfärdades närmare 21 000 nya arbetstillstånd för arbetstagare, den högsta siffran sedan riksdagen 2008 ändrade förutsättningarna för att arbeta i Sverige. Efter de så kallade Luciadomarna i slutet på 2017 har vi ett nytt rättsligt läge som innebär att vi skiljer på arbetsgivarens misstag och missbruk, skriver Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik.", "article": "Migrationsverket bidrar till ett konkurrenskraftigt Sverige – det råder det ingen tvekan om. Förra året utfärdades närmare 21.000 nya arbetstillstånd för arbetstagare, det är den högsta siffran sedan riksdagen 2008 ändrade förutsättningarna för att arbeta i Sverige. Vi ser även att Migrationsverket på senare år kortat handläggningstiderna för de som söker arbetstillstånd för första gången. De ligger just nu på 52 dagar, en halvering jämfört med 2015. Det nya rättsläget har dessutom haft ett positivt genomslag i förlängningsärenden där Migrationsverket nu, till skillnad från tidigare, får skilja på misstag och missbruk från arbetsgivarnas sida. De senaste åren har det pågått en omfattande debatt om att det sker så kallade kompetensutvisningar på grund av Migrationsverket. Det är en debatt som varit alldeles för ensidig och som inte speglat det större perspektivet. När det kommer till den typ av arbetskraft som oftast uppmärksammas i medierna, det vill säga personer med spetskompetens, fick 50 personer avslag på sina förlängningsansökningar under hela fjolåret, vilket ska jämföras med de 5.290 personer som fick sina ansökningar beviljade. Tittar vi på det totala antalet avgjorda förlängningsansökningar för 2018 låg avslagsfrekvensen på 7 procent, den låga nivån håller även i sig för det första halvåret i år. I den totala siffran ingår även beslut där arbetsgivaren tillhör en bransch där vi sett att arbetstagare riskerar att utnyttjas. Trots detta har debatten om hur Migrationsverket hanterar arbetstillstånd fortsatt. Kritiken har handlat om att arbetstagare nekats förlängt arbetstillstånd på grund av att arbetsgivaren inte uppfyllt de krav som de åtagit sig. Det har hävdats att utvisningarna berott på ”bagatellartade fel”, men den lag och praxis som Migrationsverket måste följa finns bland annat till för att förhindra företag från att skaffa sig konkurrensfördelar på arbetstagarens bekostnad. Vi har förståelse för att man blir upprörd när människor som vill göra rätt för sig blir utvisade. Att bli utvisad får stora konsekvenser för en person som själv inte har gjort något fel, men som drabbats av arbetsgivarens brist på ansvar. Det har även höjts röster för att arbetstagarens fel inte ska drabba den enskilde arbetstagaren utan i stället företagen, men just det är en fråga för lagstiftaren att hantera, inte Migrationsverket. Faktum är att den lag som reglerar arbetskraftsinvandring, som också är en av Europas mest generösa, fyller två syften. Den ska dels möjliggöra för svenska företag att anställa utländsk arbetskraft efter behov, dels skydda arbetstagaren från att bli utnyttjad. Det innebär bland annat att arbetstagaren ska ha rätt till en kollektivavtalsenlig lön, vara försäkrad och få pensionsinbetalningar. Det är ett system som ser till att Sverige både kan attrahera spetskompetens, samtidigt som man ser till att ingen blir cyniskt utnyttjad. Man kan därför fråga sig om fel från arbetsgivare som fråntar en arbetstagare dessa rättigheter verkligen är bagatellartade? Men för att förstå sammanhanget som kritiken uppstått ur behövs en kort, men nödvändig tillbakablick. 2015 kom två vägledande domar från Migrationsöverdomstolen som slog fast att Migrationsverket och domstolarna ovillkorligt skulle ge avslag till personer som ville förlänga sitt arbetstillstånd om arbetsgivaren betalat för lite i lön eller om försäkringar uteblivit. Denna nya praxis innebar även en snävare tolkning av mindre misstag som arbetsgivaren begått. Det var en strikt tolkning av lagen som föranleddes av en skärpt lagstiftning 2014 efter att oseriösa arbetsgivare under flera år missbrukat den generösa lagstiftningen och systematiskt utnyttjat utländsk arbetskraft. Nu är situationen däremot en annan. I grunden kvarstår samma lagstiftning som förut men i och med de så kallade Luciadomarna som kom i slutet på 2017 har Migrationsverket ett nytt rättsligt läge som innebär att vi skiljer på arbetsgivarens misstag och missbruk. Den nya praxisen ger oss möjlighet att: • Göra en helhetsbedömning över anställningsvillkoren under hela tillståndsperioden och inte detaljkontrollera avvikelser månad för månad. • Ha ett ökat utrymme för flexibilitet och proportionalitet i våra bedömningar. Sammantaget har praxisförändringen lett till att vi har möjlighet att skilja på missbruk och enskilda misstag trots att den ursprungliga restriktiva hållningen i lagstiftningen kvarstår. I dag arbetar Migrationsverket dessutom med ett certifieringssystem som bygger på en överenskommelse mellan oss och näringslivet för att få till en snabbare handläggning. I de fall där de certifierade företagen lämnat in en komplett ansökan får de i dag beslut inom 10 dagar. Väl värt att nämna är att i denna kategori, där högkvalificerade yrken finns representerade, har endast 1,5 procent av förlängningsansökningarna hittills fått avslag i år. Man kan därför med trygghet påstå att vi i dag har ett system som aktivt uppmuntrar till kompetensinvandring, så länge man inte frångår de grundläggande krav som gäller enligt lag. Avslutningsvis kan vi konstatera att mycket har hänt de senaste två åren. Vi har ett förändrat rättsläge som fått ett tydligt positivt genomslag där vi har gått från att behöva avslå ansökningar för mindre misstag till att nu bedöma om det sker ett systematiskt missbruk. Även siffrorna talar sitt tydliga språk, det är därför hög tid att vi ändrar det felaktiga narrativ som alltför länge styrt debatten om Migrationsverkets hantering av arbetstillstånd. Vi bör i stället se till de fakta som finns på bordet och börja tala om den rekordhöga kompetensinvandring som kommer till Sverige och sluta ge näring åt en verklighetsfrånvänd diskussion om kompetensutvisningar. 29 juni 2019 Debattartikel Mikael Ribbenvik, generaldirektör, Migrationsverket: ”Kompetensinvandringen till Sverige är nu rekordstor” Repliker: Anna Libietis, på Företagarna. ”Vi vill att myndigheten för en dialog med arbetsgivaren innan beslut fattas” Anna Karin Hatt och Andreas Åström, Almega: ”Undanröj risken för kompetensutvisningar” Caspian Rehbinder, Timbro: ”Migrationsverket duckar sitt ansvar för kompetensutvisningarna” Slutreplik: Mikael Ribbenvik, generaldirektör, Migrationsverket: ”Vi vill ha tydliga regler, men det är lagstiftaren som beslutar om dem” ", "article_category": "other"}
{"id": 34698, "headline": "Advokat med känsla för de svaga", "summary": "Brottmål är ingenting för advokaten Bengt Sundqvist. Men när det handlar om människor som har problem med sin bostad stiger hans puls, berättar han.", "article": "Med jämna mellanrum får vi till redaktionen tips om människor som är värda att uppmärksamma på familjesidan och nyligen fick vi ett sådant tips. En kollega öste beröm över Bengt Sundqvist och hans sätt att arbeta. Kollegan skrev: ”Bengt är en advokat med guldhjärta, en advokat som tar sig an de mål som många advokater undviker och som hjälper de utsatta och svaga i samhället.” När vi träffas för en födelsedagsintervju får advokat Sundqvist detta uppläst för sig och han ser närmast generad ut. Generad, men också väldigt glad. Vi sitter i sammanträdesrummet på advokatfirman vid Kungsholmstorg. Bengt vill inte gärna visa sitt eget arbetsrum eftersom det är lite rörigt med alla handlingar som berör fall som han håller på att avsluta. I morgon, torsdag, uppnår han pensionsåldern, men han kommer att fortsätta jobba ett tag till. Dels för att han tycker att det är roligt, dels för att han känner att han måste avsluta de fall han har. När vi träffades i förra veckan berättade Bengt att han dagen innan hade haft sitt sista mål före sommaruppehållet. Det var ett avvisningsmål, det vill säga en vräkning, i Stockholms tingsrätt med många vittnen. Rättegången tog hela dagen och Bengt var nöjd med utgången. – Mina huvudmän fick ut det de ville av försvaret, säger han med ett leende. Har du koll på hur många mål du har vunnit respektive förlorat? – Nej, det har jag inte, men det är klart att det är viktigt att vinna. För klienten, säger han. Är det inte viktigt för dig? – Förr var det viktigt. Det är det fortfarande, men då var det oerhört viktigt, säger Bengt och berättar att han förr ofta gick in i väldigt svåra uppdrag, så svåra att det var snudd på omöjligt att nå framgång och då kunde han bli väldigt besviken över resultatet. – Sedan har jag successivt lärt mig, rent erfarenhetsmässigt, vad som bör inträffa och vilka möjligheter som finns till framgång. Då är jag nöjd och glad om jag gör ett bra jobb, säger han. – På något sätt ska man väl vara realist, men man ska inte övervärdera sin betydelse här i tillvaron. Fast det är klart att jag i vissa lägen kan känna att jag har fått till det i en argumentation eller plädering. Har du någon gång funderat på om du valt rätt yrke? – Det har hänt. När det har varit för mycket. Fast så är det nog i många jobb, men den dagen man känner att man inte gjort allt man kan ska man lägga av, säger Bengt Sundqvist och erkänner att han hade dessa tankar när han var mellan 55 och 60, men han fortsatte och det har han uppenbarligen inte ångrat - trots stundtals tung arbetsbörda. På samma advokatkontor som Bengt arbetar en av landets mest kända brottmålsadvokater, men den grenen av juridiken är inget för advokat Sundqvist och han förklarar varför: – Jag är för långsam i mitt förhörstempo, mer eftertänksam, och det är en belastning när det gäller brottmål. Där ska det vara mer pangpang. Vad får dig att tända till i en rättssal? – När jag företräder människor som har problem med sin bostad känner jag att pulsen stiger. Då lyssnar jag och känner engagemanget och att jag kan göra någonting, säger Bengt, som räknar med att hålla på med juridiken ”ett tag till”, men inte på den här nivån med alldeles för många och långa arbetsdagar. Plötsligt tar han över frågandet. ”Ska du inte fråga hur det känns att fylla 65?”, säger han och kommer sedan med svaret: – Folk brukar ge så hopplösa svar på den frågan, säger han. Särskilt när de säger att alternativet är så mycket värre. Jag får väl säga att jag har förlikats med att yrkeslivet börjar ta slut och det är besvärligt. Man hoppas och tror att man ska bli jättegammal och ha hälsan så att man kan göra saker, men det är inte givet. Som pensionär räknar han med att få mer tid över för särbon Nurten, för golfen och för att dansa squaredance och kanske, på lite sikt, skaffa sig ett ställe i Portugal. Så ser i alla fall den närmaste framtiden ut för den blivande pensionären. Bengt Sundqvist Gratuleras till: Fyller 65 år den 28 juni. Yrke: Advokat, specialiserad på hyresrätt/bostadsjuridik. Familj: Nurten, som är tolk och som han har varit ömsom sambo, ömsom särbo med i drygt 20 år, Nurtens söner Tommy och Mikael, mamma Inger och lillebror Lars med familj. Bor: Ömsom hos Nurten i Nacka ömsom för sig själv på annan plats i Nacka. Intressen: Dansar squaredance sedan 7-8 år, har tidigare gått kurser i både bugg och gammeldans. Spelar gärna golf när tillfälle ges och läser deckare. Äter helst: Fisk och Nurtens köttfärssås med spagetti. Dricker: Gärna amaronevin och veteöl. Så firas födelsedagen: Restaurangbesök med Nurten. ", "article_category": "other"}
{"id": 34716, "headline": "Per Svensson: Kontinenten har försvunnit spårlöst", "summary": "Sveriges kontaktledningar till resten av Europa är nedrivna. Hög tid att reparera dem och få fart på tågen igen. Inte bara för klimatets skull.", "article": "Kollegan Svenska Dagbladet förmedlade nyligen en vällustig varning till nyväckta järnvägsentusiaster: ”Din tågmardröm kan bli sann - på semestern” (15/6). Den välmotiverade vinkeln var att man bör räkna med att det inte går som på räls när man tar tåget ut i Europa i sommar. Svenska tågresenärer måste färdas via Tyskland, närmare bestämt Hamburg, Nordeuropas Hallsberg. Det är i sig inget problem. Hamburg är en fin stad och dess centralstation är en ståtlig järnvägskatedral. Men den svenska semesterperioden, och den svenska ivern att göra en insats för klimatet genom att ta tåget i stället för flyget, sammanfaller med omfattande underhållsarbeten i det tyska järnvägsnätet. Förseningar och andra eländen sägs bli oundvikliga. Hamburg pekas ut som en av de besvärligaste flaskhalsarna. Men spårbundna europaresenärer har mer permanenta bekymmer än så. Sverige är i praktiken en ö. Det är en komplikation. Dessutom måste vi passera ytterligare en ö innan vi når kontinenten. Det gör saken än mer komplicerad. Ön är Danmark. Det ökar komplikationsgraden ytterligare. Det danska intresset för spårbundna samarbeten med Sverige har länge framstått som begränsat. Jag tillhör den första interrailgenerationen, den som etablerade en personlig relation till Europa genom att rustad med ryggsäck och Cooks Continental Timetable sova sig fram på skitiga tåggolv. På den tiden kunde man ta stora riktiga tåg från Köpenhamn hela vägen till Gare du Nord i Paris. Numera är passagerare hänvisade till att stiga av i Hamburg och tågen är av en typ som man snarare förknippar med lokaltrafik än med utlandsresor. För tillfället är ”Hamburgtågen” inte ens tåg. Under de varma månaderna ersätter DSB tågtrafiken till färjeläget Rødby med bussar. Det beror på spårarbeten. Fair enough. I höst ska tågen gå igen. Men bara en kort tid. Från december pausas trafiken i åratal. Orsaken är förberedelser för en fast förbindelse mellan Danmark och Tyskland, den så kallade Fehmarn Bält-förbindelsen. Om och när den blir verklighet öppnar sig nya möjligheter också för svenska tågpassagerare. Men det är långt dit. Jag har under våren och försommaren vid tre tillfällen rest med tåg från Malmö via Köpenhamn till Hamburg. Första gången, i början av mars, gick fortfarande tåget till Rødby, men DSB hade lämnat halva tågsättet hemma, varför vi som hade oturen att ha platsbiljett till icke-existerande vagnar fick slåss om ståplatser. En kreativ konduktör försåg mig dock efter ett tag med en pall från förarhytten. De andra gångerna var det ”togbus” som gällde. Vi steg av vid ”Rødby Faerge station”, en blåsig betongramp som skulle gjort sig fint i en nedgången förort i de gamla östeuropeiska folkdemokratierna. Ett blygsamt tågsätt rullade så småningom fram och kördes ombord på färjan av en dansk förare. Där steg vi av, för att sedan på nytt stiga på i Puttgarden, där den danske föraren byttes ut mot en tysk kollega. Det hela gick ändå förvånansvärt smidigt, ska erkännas - trots långt stopp i Oldenburg på grund av ”tekniska problem” vid den ena resan och byte till helt nytt tåg i Puttgarden vid den andra av samma skäl. Men när jag stod där på ”Rødby Faerge station” kunde jag inte låta att fråga mig om den här slitna perrongen verkligen var det tågburna Sveriges bro till omvärlden. Ett avsevärt avstånd öppnade sig mellan reportagen om ”tågtrenden” och verkligheten. Rødby är inte tågtrafikens Arlanda. I ärlighetens namn finns det ett par alternativ. Snälltåget kör säsongsvis nattåg till Berlin. Man kan ta DSB-tåg till Hamburg via Jylland (byte i Fredericia). Och när tågen upphör att gå via Rødby - Puttgarden ska DSB i stället låta tre tåg per dag ta Jyllandsrutten direkt till Hamburg. Tidningen Politiken meddelade härom dagen nyheter under rubriken: ”Nu gør DSB rejsen til Europa (lidt) hurtigere og (lidt) bedre”. Den svenska regeringen har ju dessutom lovat att på det ena eller det andra sättet ordna ett dagligt (eller snarare nattligt) sovtåg ut i världen. Lite snabbare. Lite bättre. Alltid något. Men långtifrån tillräckligt. Tågbron mellan ön Sverige och omvärlden är och förblir förbluffande liten, en hal och smal spång. Så kan det inte få fortsätta. Förbindelserna måste bli mycket bättre. Stefan Löfven borde ta ett långt samtal med sin blivande danska kollega, av allt att döma partivännen Mette Frederiksen, på temat: hur vidgar vi den dansk-svensk-tyska tågkorridoren, snabbt och rejält. Också på EU-nivå krävs det radikala uppdateringar. Som denna tidnings tågintresserade chefredaktör i vintras framhöll i en kolumn är järnvägens problem i dag ”ovilliga statliga operatörer, ovilliga myndigheter, ovilliga regeringar”. Det i sin tur manifesterar sig i en mosaik av inbördes inkompatibla nationella system. DN:s reporter Kristoffer Örstadius har i serien ”Fakta i frågan” listat de mest flagranta tekniska hindren för ett fungerande europeiskt järnvägsnät: skilda spårvidder, olika signalsystem, skilda elsystem, olika standardbredder på tågen. Till detta ska lägga krånglig byråkrati och usla bokningsmöjligheter. Det är som om varje europeiskt land skulle ha sitt eget internet. Att EU inte lyckats skapa en fullt ut integrerad och fungerande europeisk tågmarknad är pinsamt. Det pågår försök att reparera skadan. De måste påskyndas. Och det inte bara för klimatets skull. Tågresandet har också ett pedagogiskt politiskt värde; som en uppfordrande kontrast till den övertydliga bild av samtiden man får när man på flygplatsen slussas direkt från säkerhetskontrollen till tax free-hallen; kontrollstaten och den ritualiserade konsumismen har avpersonaliseringen gemensensamt, reducerar oss till objekt och funktioner. Tåget kan tjäna som metafor för motståndet mot båda dessa former av kollektivism. På tåget kan man fortfarande känna sig som en individ, som en fri människa. ", "article_category": "other"}
{"id": 34721, "headline": "”Politikerna i Stockholm måste se styrkan i Göteborg”", "summary": "DN DEBATT 22/6. Stockholmspolitikernas ensidiga fokus på Mälardalen och skeptiska syn på investeringar som utvecklar andra delar av landet är problematisk. Stockholm måste ta rollen som huvudstad och bidra till utveckling och låta andra städer växa. Med flera starka städer kan vi tillsammans lyfta Sverige och hela Skandinavien, skriver Johan Trouvé, vd för Västsvenska handelskammaren.", "article": "Har Stockholm abdikerat från sitt ansvar som landets huvudstad för att fokusera på att vara centralort i Mälardalen? Stockholmspolitikernas ensidiga fokus på närområdet och skeptiska syn på investeringar som utvecklar andra delar av landet gör frågan befogad. Nya stambanor är en enorm möjlighet för näringsliv, kommuner och regioner i hela Götaland. Men bland politiker i Stockholm betraktas de snarare som ett hot som kanske stärker Köpenhamn och kanske begränsar Arlandas utveckling. Eller så tycker de att ”bygga ny tunnelbana är viktigare än snabbtåg” och att höghastighetståg skulle störa arbetspendlingen. Motsvarigheten i Norrland, Norrbotniabanan, beskrevs av ett landstingsråd i Stockholm som en krigsförklaring mot huvudstaden. Stockholm vill vara The Capital of Scandinavia, men upplevs i stora delar av landet snarare som en centralort för Mälardalen. Nu behöver Stockholm ta sitt ansvar även för Götaland och övriga Sverige. Stockholm behöver bli en huvudstad som bidrar till utveckling och låter andra städer växa för att lyfta hela landet. En huvudstad bör vara tillgänglig för hela Sveriges befolkning. Med andra ord kan en stängning av Bromma inte enbart ses som ett sätt att få fram mer mark för bostäder lokalt. Inte heller blir nya stambanor till landets andra och tredje stad något som bara kan bedömas utifrån hur det påverkar arbetspendlingen i Mälardalen. Särskilt inte om vi också ser nya stambanor som nyckeln till en bättre fungerande arbetspendling i både Västra Götaland, Småland och Skåne. I Göteborg finns Sveriges två största företag, AB Volvo och Volvo Cars. De har större omsättning än vad Scania, Electrolux, Atlas Copco, SSAB, Boliden, Sandvik och NCC har tillsammans. I dag är forskningen och utvecklingen av fordon och mobilitetstjänster på Lindholmen i Göteborg världsledande, den är också en del av ett starkt fordonskluster som skapar jobb i hela landet. I Göteborg finns även Skandinaviens största och viktigaste hamn. Arbetslösheten i Göteborgsregionen är sedan 2016 lägre än i Stockholmsregionen och medan byggsiffrorna dyker i huvudstaden ligger de fortfarande på en hög nivå i Göteborgsregionen. Men om det hör vi ganska lite i den nationella debatten. En sopstrejk i Stockholm får större genomslag än när Hamnarbetarförbundet strejkar i Göteborgs containerhamn och orsakar miljardförluster för företag i hela Sverige. Kanske finns en del av förklaringen i koncentrationen av journalister till Stockholm.   Hälften av landets journalister bor i Stockholmsområdet och andelen ökar. Stockholms stad har 4,3 journalister per 1.000 invånare, Malmö 1,9 och Göteborg 1,1. Men liksom för samhällsvetare är arbetsmarknaden för journalister starkt koncentrerad till Stockholm. När Västsvenska Handelskammaren frågade studenter på samhällsvetarprogrammet på Göteborgs universitet, uppgav 63 procent att de trodde att de skulle behöva flytta för att få arbete inom sitt område. Och de har troligen rätt. Stockholm-Uppsala har 20 gånger fler statliga myndigheter än Göteborg. När det talas om att flytta myndigheter beskrivs det ofta i regionalpolitiska termer. Att flytta till exempel Kemikalieinspektionen, som Västsvenska Handelskammaren föreslagit, till Västsverige handlar inte om regionalpolitik, utan om att placera en myndighet på rätt ställe, nära den verksamhet den arbetar med. I Västsverige finns såväl kemiindustrin som forskning och utbildning i sektorn. Rollen som huvudstad ger Stockholm många fördelar; här finns riksdag, regering, myndigheternas ledningsfunktioner, fackens och näringslivets centralorganisationer, riksmedier, finansmarknaden samt många börsbolags huvudkontor. En kostnad för dessa fördelar är att man behöver dela rälsen med de från Götaland som har ärenden till huvudstaden. Från Stockholms horisont beskrivs ofta andras möjlighet som deras förlust. I  ett längre perspektiv riskerar det Stockholmscentriska synsättet att hålla tillbaka tillväxt i andra delar av landet och bli kontraproduktivt även för huvudstaden själv.  Om Stockholm inte axlar ansvaret att fungera som huvudstad och regeringen inte lyfter blicken och ser till hela landet, vad blir då alternativet?    Västsvenska Handelskammaren har inget emot att samarbeta mer med – eller kanske rent av vara en del av – Greater Copenhagen, ett näringslivspolitiskt partnerskap mellan fyra regioner och 85 kommuner i Danmark, Skåne och Halland. Som Sveriges andra stad är det naturligt att vi i första hand arbetar för att utveckla förbindelserna med vår egen huvudstad. Samtidigt kan vi inte undgå att även fundera på hur vi kan stärka banden med de två huvudstäder som ligger geografiskt närmare och som uttalar sitt intresse för utbyte och kontakter med oss. I Öresundsregionen tänker de större – och samverkan mellan städer och regioner inom Greater Copenhagen omfattar stora delar av södra Sverige. Redan i dag börjar Greater Copenhagen mindre än två mil från Götaplatsen. Vid årsskiftet blev nämligen Region Halland medlem. Även åt andra hållet, norrut till Oslo, finns ett genuint intresse för att utvecklas tillsammans med Göteborg och Bohuslän. Som Handelskammare träffar vi regelbundet norska kommuner och noterar med glädje att den norska regeringen bjuder in till samtal om gränsöverskridande infrastruktur. Statsminister Erna Solberg vill att Norge ska ”ta initiativ til en skandinavisk jernbanestudie i samarbeid med Sverige og Danmark”. Vi vill därför uppmana statsminister Stefan Löfven och infrastrukturminister Tomas Eneroth att acceptera en inbjudan och förbereda för samtal om att bygga ihop Oslo och Göteborg. Göteborg ligger i en tätbefolkad del av Skandinavien. Från Malmö upp till Oslo räknar OECD:s rapport ”Megaregion of Western Scandinavia”, med fem miljoner människor. Lägger vi till Köpenhamns invånare blir det en region med fler invånare än hela Danmark och mer än hälften av Sveriges. Det går bra för Västsverige nu, men det finns en ännu större potential. Både för Göteborgsregionen och för hela Sverige. Regeringen behöver fundera på om den tänker låta ett Stockholmsfokus sätta käppar i hjulet för tillväxt i Götaland – en tillväxt som gynnar hela landets välfärd och bidrar till arbetstillfällen. I stället för att se Göteborg som något som behöver regionalpolitiska insatser behöver regeringen se det västsvenska näringslivet och Göteborg som ett komplement till Stockholm som hjälper till att lyfta hela den svenska ekonomin. Potentialen som finns i det synsättet behöver frigöras. Ett första naturligt steg är att knyta ihop Götalands storstäder, och tillväxtorterna där emellan med huvudstaden, med nya stambanor.  Med flera starka städer kan vi tillsammans lyfta, inte bara Sverige, utan hela Skandinavien. 22 juni 2019 Debattartikel Johan Trouvé, vd för Västsvenska handelskammaren: ”Politikerna i Stockholm måste se styrkan i Göteborg” ", "article_category": "other"}
{"id": 34739, "headline": "Lisa Magnusson: Avfärda inte männen", "summary": "Det finns en – ironiskt nog grovt sexistisk – bild av att män inte kan vara utsatta eller förfördelade i någon enda fråga. Att de inte har i jämställdhetskampen att göra. Det är idiotiskt.", "article": "Att män och kvinnor behandlas olika är allmänt känt. Det finns snart sagt inget område i politiken som inte också omfattas av någon likabehandlingsplan, och med likabehandling menas då att kvinnor ska behandlas lika bra som män. Desto mindre talas det om hur könsrollerna också slår mot män. För det är väl klart att det har en avigsida att ständigt behöva leva upp till rollen som stark och tålig, att bita ihop om sin smärta, att aldrig få vara svag. Och här kommer män i kläm, de – som det heter på feministspråk – dubbelbestraffas. Omfamnar de ett traditionellt maskulint ideal är de mansgrisar. Är de progressiva ses de som sillmjölkar, eller, som det heter numera: soy boys, det vill säga män som druckit så mycket vegetarisk sojadryck att det sänkt deras testosteronnivåer. När mäns otacksamma situation någon gång förts på tal har det mestadels varit av män som avfärdats som ”vita kränkta män” och haverister. Det finns en – ironiskt nog grovt sexistisk – bild av att män inte kan vara utsatta eller förfördelade i någon enda fråga. Att de inte har i jämställdhetskampen att göra. Det är idiotiskt. Häromdagen visade Riksrevisionens granskning av sjukskrivningarna att kvinnor med lindriga till medelsvåra psykiska problem sjukskrivs 30 procent mer än män för samma diagnoser. Det kan förstås delvis bero på att det är komplicerat med just psykisk ohälsa, den går inte lika enkelt att mäta. Det anses också lite skamligt för män att må dåligt, ett svaghetstecken. En riktig karl biter ihop. Resten försöker. Men Riksrevisionens slutsats är att det som i grunden brister helt enkelt är läkarnas bedömningar av mäns arbetsförmåga. Att de hela tiden tenderar att tro att män är starka och tåliga, den där reder sig säkert, han behöver inte sjukskrivas. Ja, där var det igen. Patriarkatet. Det som vi faktiskt måste bekämpa tillsammans. ", "article_category": "other"}
{"id": 34745, "headline": "”Folksam struntar i att svara på mina mejl”", "summary": "INSÄNDARE. Försäkringsbolaget Folksam struntar i att svara på mina mejl. Under tre månader har jag skickat ett antal mejl utan att få någon bekräftelse eller svar, skriver Sonia Andersson.", "article": "Det är inte bara myndigheter som har mejlboxar som blivit bortglömda, som DN skrivit om (17/1). Försäkringsbolaget Folksam är ett exempel på företag som varken bekräftar och svarar på mejl. Jag har under tre månader skickat ett antal mejl utan att få någon bekräftelse eller svar. Ett av de senaste mejlen skickade jag den 15 maj och har till dags dato inte hört någonting från Folksam. Mitt ärende rörde ett överklagande av ett beslut samt en fråga och anledning till varför någon ersättning inte utbetalats. Tyvärr kan jag inte byta bolag för min hemförsäkring då jag genom mitt boende är tvångsansluten till Folksam. DN Åsikt 19 juni 2019 kl 16 Insändare Sonia Andersen: ”Folksam struntar i att svara på mina mejl” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34769, "headline": "”Dubblat bensinpris krävs för att nå riksdagens klimatmål”", "summary": "DN DEBATT 17/6. Politikerna måste inse att de låtit sig vilseledas. Beslutet att minska utsläppen av koldioxid från transportsektorn (exklusive flyg) med 70 procent mellan 2010 och 2030 bygger på bristfälliga underlag. Införda och beslutade styrmedel kommer bara att nå 30 procent. Sänks målet till 45 procent kan det nås med en hård satsning, skriver Per Kågeson.", "article": "Sju riksdagspartier har beslutat att utsläppen av koldioxid från transportsektorn (exklusive flyg) ska minska med 70 procent mellan 2010 och 2030. År 2018 hade de officiellt minskat med 18 procent, men då hade myndigheterna tillgodoräknat vägtrafiken all biodrivmedelskonsumtion trots att en del förbrukats i arbetsmaskiner. Med korrekt bokföring blir reduktionen av vägtrafikens utsläpp i stället cirka 15 procent. Ansvariga myndigheter bedömer, liksom Klimatpolitiska rådet, att införda och beslutade styrmedel inte kan reducera vägtrafikens utsläpp med mer än drygt 30 procent till 2030. Jag visar i rapporten ”Klimatmål på villovägar?”, som i dag ges ut av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), att det med fler åtgärder och styrmedel kan vara möjligt att reducera utsläppen med ytterligare cirka 15 procent. Men om riksdagen vill vara säker på att klara 70 procent så krävs antingen att den mer än fördubblar priset på diesel och bensin eller sätter ett bindande tak för utsläppen som stegvis sänks till motsvarande 30 procent av 2010 års nivå. Man kan förmoda att riksdagspartierna tvekar. Redan minus 45 procent kräver politiskt mod och skicklighet. Utöver en real höjning av drivmedelsskatterna med 2 procent per år behövs bland annat skärpt beskattning av förmånsbilar och förmånsparkering, avskaffande eller reformering av reseavdragen, skärpt hastighetsövervakning och att kommunerna samdistribuerar varor till sina olika verksamheter samt fortsatt förstärkning av kollektivtrafiken i storstadsområdena. Sammantaget kan detta leda till att trafiken växer lite långsammare, men det blir knappast fråga om ett trendbrott. Antalet personbilar och lätta lastbilar har under senare år vuxit snabbare än befolkningen, trots att ganska få av de många nya svenskarna ännu fått råd med bil och körkort. Resor med kollektiva färdmedel har dock vuxit lite snabbare än resor med bil, men kostnaderna för kollektivtrafiken har ökat nästan dubbelt så snabbt. Fenomen som e-handel och bilpooler kan inte förväntas få någon större effekt på bilresandet, i varje fall inte före år 2030. Trots snabb tillväxt står bilpoolerna för mindre än en halv promille av bilparken. Cyklandet ökar i storstäderna men minskar i andra delar av landet. Räknat per capita har cyklingen minskat med 10 procent sedan sekelskiftet. En fördubbling skulle bara påverka bilresandet marginellt, eftersom en stor del av skiftet sker från kollektivtrafik. Effektiviteten hos godstransporterna har minskat en aning under senare år, men trafikens årliga tillväxttakt har samtidigt avtagit något. Det är inte i första hand brist på spår som hindrar överflyttning av gods från väg till järnväg och elektrifieringen kommer ytterligare att stärka lastbilarnas konkurrenskraft. Mina beräkningar utgår dock från en långsammare framtida tillväxt av lastbilstrafiken än Trafikverkets senaste basprognos. För att nå minus 45 procent behöver laddbara personbilar år 2030 utgöra minst 60 procent av nyregistreringen och lätta och tunga lastbilar måste nå 40 respektive 20 procent. Bussflottan behöver vara elektrifierad till minst 30 procent. Potentiell brist på batterimetaller och batterier kan liksom förseningar i utbyggnaden av elnät och infrastruktur göra att man inte når så långt. För att säkerställa en omfattande elektrifiering behöver riksdagen snarast besluta om premier till ellastbilar. Staten måste genom lagstiftning se till att alla berörda parter tar ansvar för laddinfrastrukturens utbyggnad och de förstärkningar av elnäten som behövs. Staten bör själv finansiera elektrifieringen av delar av motorvägnätet så att de kan tas i drift senast 2025. Mina beräkningar av biodrivmedlens bidrag utgår från myndigheternas bedömning att inte mer än 18 TWh av den inhemska bioenergipotentialen kan användas inom vägtrafiken om resurserna ska räcka till behoven inom andra samhällssektorer. För närvarande importeras drygt 80 procent av biodrivmedlen som till två tredjedelar utgörs av HVO (biodiesel) som till cirka hälften framställts ur palmoljeprodukter. EU-kommissionen bedömde nyligen att HVO baserad på palmolja och biprodukten PFAD till följd av indirekta markeffekter ger upphov till större utsläpp än om man kör fordonen på fossil diesel. Sverige bör därför förbjuda användning av palmoljeprodukter i HVO och inrikta den långsiktiga politiken på att inte använda mer biodrivmedel än ungefär vad som hållbart kan produceras inom landet. Sverige har bättre förutsättningar än de flesta länder. Att fortsätta att dammsuga Europa och världen på råvaror för framställning av HVO gör inte Sverige till en förebild. Kostnaden blir dessutom onödigt hög. Reduktionsplikten bör breddas till all användning av biodrivmedel och vara gemensam för diesel och bensin. När elektrifieringen av vägtrafiken slår igenom med full kraft under 2030-talet kommer inhemsk produktion av biodrivmedel att räcka till en mycket hög andel av kvarvarande efterfrågan på flytande drivmedel och fordonsgas. Riksdagens beslut bygger på betänkanden från Miljömålsberedningen och Utredningen om fossilfri fordonstrafik. Den senare antog, utan stöd i eget underlag, att effektivare transporter och ett omfattande skifte från väg till järnväg och från bil till kollektivtrafik skulle reducera biltrafiken med 21 procent och godstransporterna med lastbil med 13 procent till år 2030. Några egentliga förslag till åtgärder som skulle göra detta möjligt redovisades inte. Det vore bra om politikerna ville inse att de låtit sig vilseledas. De behöver sänka ribban till 45 procent och satsa hårt på att med de mest effektiva medlen verkligen försöka uppnå det målet. Även om Sverige inte når längre än till 45 procent år 2030 kan fortsatt elektrifiering göra att vägtrafiken blir helt fossilfri till 2045. Om utsläppen hade kunnat minska med 70 procent till 2030 så skulle trafiken kunna bli fossilfri omkring 2040. Långsiktigt blir alltså skillnaden liten. Man bör även betänka att Sverige bara står för några promille av de globala utsläppen. Riksdagen kan överväga att kompensera för skillnaden i utsläpp mellan det gamla och det nya målet genom att köpa utsläppsrätter från EU:s utsläppshandelsystem och successivt makulera dem. Vi skulle behöva köpa utsläppsrätter för cirka 80 miljoner ton, vilket med dagens pris kostar drygt 20 miljarder kronor. En färsk analys visar att den norska vägtrafikens utsläpp förväntas minska med 26 procent till år 2030 jämfört med 2005. I ett alternativ med en ännu mer radikal elektrifiering än den pågående skulle det vara möjligt att reducera de norska utsläppen med 40 procent. Mycket längre än så kommer inte heller Sverige att nå. Rapporten • ESO-rapporten ”Klimatmål på villovägar? En ESO-rapport om politiken för utsläppsminskningar i vägtrafiken” är författad av artikelförfattaren Per Kågeson. • Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) är en kommitté under Finansdepartementet. ESO ska bredda och fördjupa underlaget för samhällsekonomiska och finanspolitiska avgöranden. Genom oberoende studier ska ESO bidra till samhällsdebatten och blir en brygga mellan forskning och politik. 17 juni 2019 Debattartikel Per Kågeson, fil dr i energi- och miljösystemanalys: ”Dubblat bensinpris krävs för att nå riksdagens klimatmål” Repliker Mattias Goldmann, Fores samt Anna Lindén och Jakob Lagercrantz från 2030-sekretariatet: ”Fem skäl för att avfärda Kågesons sänkta ambitioner” Slutreplik från Per Kågeson: ”Klimatpolitiken kan inte baseras på önsketänkande” ", "article_category": "other"}
{"id": 34796, "headline": "Murray Gell-Mann – snillet som blev kvarkarnas pappa", "summary": "En av 1900-talets mest fantastiska hjärnor har slocknat. Den amerikanske Nobelpristagaren i fysik Murray Gell-Mann har avlidit i en ålder av 89 år. Professor emeritus Lars Brink minns en vän och kollega.", "article": "En av 1900-talets mest fantastiska hjärnor har slocknat. Nobelpristagaren i fysik Murray Gell-Mann har avlidit i en ålder av 89 år. Professor emeritus Lars Brink minns en vän och kollega. Murray Gell-Mann var den ledande partikelfysikern under 50- och 60-talet, ett fält som lockade de allra bästa i efterkrigsgenerationen. Det är en av höjdpunkterna i mitt liv att ha fått arbeta med och också bli en nära vän till honom. Murray Gell-Mann föddes i en judisk invandrarfamilj i New York sex veckor före den stora börskraschen. Han var ett sladdbarn med en nio år äldre bror och gamla föräldrar. Fadern var en misslyckad intellektuell som efter kraschen arbetade som vakt i ett bankvalv. Sitt missnöje över det tog han ut på den yngste sonen, som aldrig fick någon riktig kontakt med sin far. Enligt familjesägnen var Murrays första ord ”The lights of Babylon”, när han två år gammal tittade ut på natthimlen över New York. Vid tre kunde han läsa och multiplicera stora tal. Allt han läste fastnade. Vid fem års ålder rättade han både uttal och innehåll hos vuxna, och sju år gammal vann hann New Yorks stora årliga stavningstävling för elever upp till tolv år. Som åttaåring började han i sjätte klass i en privatskola. Det måste ha varit en tortyr för lärarna, för klasskamraterna litade mer på honom än på dem. Han plöjde igenom Encyclopædia Britannica och kunde den i stort sett utantill när han var nio år. 15 år gammal började han på Yale University. Han var intresserad av allting, och av en tillfällighet valde han fysik. Sedan följde doktorandstudier vid MIT. Vid 21 var han flygfärdig och fortsatte till Chicagouniversitet och sedan till Institute for Advanced Study som en av Robert Oppenheimers unga genier. När Murray var 26 blev han professor vid Caltech, och åren som följde blev enda lång kavalkad av resultat som kom att förändra den moderna fysiken. Murray hade svårt att släppa ifrån sig sina arbeten. Det blev bara några om året, men de var som katedraler, med så många nya detaljer att han kom att dominera den moderna partikelfysiken. Där fanns många unga begåvningar men ingen kom i närheten av Murray. Hans specialitet var att klassificera den uppsjö av nya partiklar som de stora acceleratorerna som togs i bruk under 50-talet producerade. År 1963 föreslog han att alla dessa var uppbyggda av tre fundamentala partiklar som han kallade ”quarks”, kvarkar, efter en rad i James Joyce ”Finnegans wake”, ”three quarks for Muster Mark”. År 1969 fick han Nobelpriset i fysik, 40 år gammal, efter att ha varit aktuell i säkert tio år. Hans far hade dött några veckor före tillkännagivandet, och Murray sade en gång till mig ”Hade min far levt två veckor till hade mitt liv blivit annorlunda.” Jag kom som ung postdoktor till Caltech i mitten av 70-talet. Murray hade jag mött i grupp tidigare, men jag darrade som ett asplöv när jag första gången träffade honom där. Han hade naturligtvis tagit reda på varifrån i Sverige jag kom och uttalade Lars korrekt och krävde att alla andra i gruppen också skulle göra det. Vi började samarbeta i en mindre grupp som gjorde de långa uträkningarna. Murray var ofta borta, men han bidrog hela tiden och såg direkt om det fanns någon svag länk. En gång då var vi mitt uppe i ett problem, vi hade räknat i flera dagar, kom han in, tittade på vad vi gjort och skrev svaret på tavlan. Två dagar senare kom vi till precis det resultatet. Sedan jag återvänt till Sverige tillbringade jag några månader varje år hos Murray. Med tiden blev det mer sällan men vi höll kontakten. Murray hade mist sin fru i början på 80-talet och återhämtade sig aldrig riktigt. Han tappade lite av skärpan. I mitten av 80-talet fick han chansen att sätta upp ett nytt institut i Santa Fe, som blev helt tvärvetenskapligt. Han arbetade mest med lingvistik och lämnade fysiken mer och mer, men han var alltid intresserad av vad som hände. Murray Gell-Mann sticker ut bland alla Nobelpristagare i fysik. Andra kommer kanske att kommas ihåg längre, men jag tror inte att någon hade en sådan bredd. Under 90-talet gjordes en mycket lång intervju med honom om hans liv. Ta en kopp kaffe, lyssna och njut. Murray Gell-Mann 1929–2019 Född den 15 september 1929 i New York, död den 24 maj 2019 i Santa Fe, New Mexico. Fick Nobelpriset i fysik 1969 för sina upptäckter rörande klassifikation en av elementarpartiklarna och deras växelverkan. Detta innehöll upptäckten av kvarkteorin, som säger att partiklar som neutroner och protoner är uppbyggda av mindre elementarpartiklar som han kallade kvarkar, efter en mening i ”Finnegans wake” av James Joyce. ", "article_category": "other"}
{"id": 34817, "headline": "”Tacka rödgröna regeringen om vi får OS”", "summary": "INSÄNDARE. Det är självklart att Sverige, tillsammans med Lettland, ska göra allt för att få vinter-OS 2026. Vi har den rödgröna regeringen att tacka om arrangemanget blir verklighet, skriver Ulf Parde.", "article": "Jag vill tacka regeringen för vår ansökan till vinter-OS (Stockholm, Åre, Falun och Sigulda i Lettland). Den idrottsintresserade statsministern Stefan Löfven (S) har skött det här bra. Även idrottsminister Amanda Lind (MP) är positiv. Hon har rätt när hon pekar på att det här är ett positivt projekt, något att samlas kring. Flera i längdåkningens damlandslag har även uttalat sin positiva inställning till OS på hemmaplan. Sedan dras Miljöpartiet med andra nackdelar som en negativ inställning till bilism. För att aktiva, funktionärer och publik – här kan det ibland vara långa avstånd – utan att bli ruinerade, ska kunna ta sig till tränings- och tävlingsplatser krävs att det inte är för höga bränsleskatter. Självklart ska Sverige äntligen stå som arrangör. Om vi går mot lågkonjunktur behövs ett sådant projekt ännu mer – och skapar arbetstillfällen utan alltför mycket fördyringar. Snö är numera inga problem en mild vinter. OS-byn kan bli äldreboende efteråt. Sveriges tur att bjuda in till ett fredsprojekt som gläder hela världen och samtidigt är en konstruktiv nationell satsning. Sedan har vi Moderaternas negativa inställning. Jag minns när förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) i sin regeringsförklaring 2006 sade att ”Sverige ska verka för att få fler storinternationella idrottsarrangemang”. Sedan började alliansregeringens svek. Den idrottsokunniga och ointresserade idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth (M), hade en fientlig attityd när Sveriges olympiska kommitté (SOK) ville söka. Detta moderata svek har fortsatt till denna dag. Liberaler är minst lika negativa (bland annat DN, Expressen och riksdagsman Fredrik Malm). Sedan brukar de gnälla över att OS går i auktoritära länder. Liberala ungdomsförbundet brukar till och med kräva att de svenska idrottare (som tränat i åratal för sitt livs tävling) då ska stanna hemma. Sverigedemokraterna vill vara nationalistiska, men har inte förstått att arrangemang av OS är den mest positiva nationalism som finns. Vi kommer att minnas vilka vi har att tacka för detta. SOK hade aldrig fått igenom detta med en högerledd regering. DN Åsikt 12 juni 2019 kl 16 Insändare Ulf Parde: ”Tacka rödgröna regeringen om vi får OS” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34842, "headline": "”Flytta nationaldagen och fira kvinnlig rösträtt”", "summary": "INSÄNDARE. Det är fel att fira Sveriges nationaldag den 6 juni. Nationaldagen borde flyttas för att fira den dag vi fick kvinnlig rösträtt, skriven Frankie Fouganthin.", "article": "Alla norrmän vet att de firar sin självständighet som stat den 17 maj. Och alla firar. Men långt ifrån lika många svenskar firar Sveriges nationaldag. Än färre vet varför man ska fira. Orsak: 6 juni saknar legitimitet bland svenskarna. Officiellt firar vi datumet av två skäl: • Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523, det vill säga blev en slags diktator i Sverige. Vem vill hålla det högt i dag? • 1809 års regeringsform skrevs under i riksdagen detta datum. Men den grundlagen ersattes ju sedan 1974 och gäller inte längre. Gäsp! Lösningen ligger i att leta fram Sveriges historiskt viktigaste dag (inte någon efterkonstruktion) och låta den bli ny nationaldag. I TV4 sa idéhistorikern Mikela Lundahl Hero att ”vi har ingen tydlig punkt där vi blev Sverige”. Det är fel. Vi har två datum att välja på då vi fick vår nuvarande svenska grundidentitet: demokratin Sverige. Ett datum då klubbslaget föll och ett datum då vi för första gången prövade på den demokrati vi numera lever i. Vi blev ett fullvärdigt demokratiskt land den 24 maj 1919 då det slutliga beslutet togs i riksdagen att införa kvinnlig rösträtt. Praktiskt blev vi det den 10 september 1921 då de första kvinnorna gick och röstade. Hela den vuxna befolkningen fick nu rösträtt, inte bara männen. Vore inte 24 maj eller 10 september betydligt lämpligare datum att fira vår nationaldag än 6 juni ? I år firar vi ju dessutom hundraårsminnet av demokratins införande och då borde väl dessa datum vara än mer aktuella för en nationaldag. DN Åsikt 10 juni 2019 kl 15 Insändare Frankie Fouganthin: ”Flytta nationaldagen och fira kvinnlig rösträtt” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34867, "headline": "Sofia Nerbrand: Radikale kan mildra det extrema", "summary": "Flyktingvänliga partier gick framåt, medan Dansk folkeparti imploderade i det danska valet. Nu vill det till att mittenpartierna inte tillåts behålla den extrema migrationspolitiken.", "article": "Väljarna i Danmark belönade på onsdagen flera partier som opponerar sig mot den njugga migrationspolitiken. Socialliberala Radikale Venstre fördubblade glädjande nog sitt väljarstöd och är nu jämnstora med Dansk folkeparti, som säckade ihop. Men Dansk folkepartis strama invandringspolitik lever tyvärr vidare genom de två stora partierna i Danmark: Socialdemokraterna och Venstre. Partiledaren Mette Frederiksen (S) lovade före folketingsvalet att behålla ”paradigmskiftet” om hon lyckas bli landets nästa statsminister. Trots att S fick ett försvagat väljarstöd medan Venstre gick framåt erkände Lars Løkke Rasmussen sig besegrad eftersom hans borgerliga regeringsunderlag rämnat. Dagen före valet sade han att han gärna ser en mittenregering med S och Venstre – och de fick egen majoritet med sammanlagt 91 mandat. Frederiksen vill däremot regera ensam. För ett år sedan klargjorde hon att hon inte ville ha med Radikale venstre på grund av dess för ”mjuka” flyktingpolitik – trots att Radikale venstre tillhör det röda blocket. Valresultatet har emellertid gjort Radikale venstre till kungamakare och de kräver en mer liberal invandringspolitik för att släppa fram en S-regering. Förhoppningsvis använder partiet sin position till att förhandla fram mer öppenhet både rörande ekonomin och gränserna såsom systerpartierna i Sverige gjorde i januariavtalet. Alternativet är att Socialdemokraterna och Venstre befäster sin järnaxel om den hårda migrationspolitiken. Det vore olyckligt om mittenpartierna ser till att behålla den extrema hållningen. Det vore också paradoxalt när Dansk folkeparti äntligen imploderat, det måttlöst invandringsfientliga Stram kurs misslyckats med att ta sig in i parlamentet och de flyktingvänliga vänsterpartierna gick framåt. ", "article_category": "other"}
{"id": 34871, "headline": "Så blev Hannas första år som lärare", "summary": "Hennes bästa minne från skolåret som gått är när eleverna sa ”Hanna, vi älskar dig”. I augusti i fjol träffade vi Hanna Jönsson som snart skulle träffa sin allra första klass efter utbildningen. Nu, drygt nio månader senare, berättar hon om hur det gick.", "article": "Hanna Jönsson tänker tillbaka på sitt allra första år som lärare i en etta. Hon säger att mycket blev som hon tänkt sig, annat inte alls. Hur gick det med drömmarna? Hur klarade hon av nervositeten inför mötet med alla förväntansfulla barn som började skolan på riktigt? – Första kvällen var jag mest bara förvirrad. Jag hade planerat första skoldagen in i minsta detalj, men det blev inte riktigt som jag räknat med. Under det här läsåret har jag lärt mig att anpassa undervisningen efter elevernas dagsform och att möta dem där de befinner sig – inte bara köra på efter hur jag tänkt ut det på förhand, säger Hanna Jönsson. I mitten av augusti förra året träffade vi henne i hennes blivande klassrum på Stordammens skola i Uppsala. Ett par månader tidigare hade hon tagit sin lärareexamen – och några dagar senare skulle hon möta den nya klassen. Hanna är uppvuxen i Östersund, och efter lärarutbildningen i Uppsala bestämde hon sig för att stanna kvar där. Efter att ha sökt två jobb fick hon en tjänst på Stordammens skola. Före sommaruppehållet i fjol var hon och presenterade sig för sina blivande elever och deras föräldrar. – Då undrade barnen om min favoritfärg och om jag hade något husdjur, och under sommaren pluggade jag in alla barnens namn så att jag kunde dem vid uppropet. Hanna såg fram emot att få lära känna de tjugosju pojkar och flickor som hon som hastigast träffat före sommaren. Samtidigt var hon lite spänd på om allt hon lärt sig under lärarutbildningen skulle fungera i praktiken. Hur gick det då? Hanna upptäckte snabbt att läraryrket inte är något nio till fem-jobb. I början blev arbetsdagarna ofta tolv timmar långa, ibland ännu längre. Kommande lektioner skulle förberedas, föräldrar hörde av sig via mejl och ville ha svar på frågor, och så var det all dokumentation. – Jag tänker att dokumentationen tog väldigt lång tid för att jag inte hade någon strategi för hur jag skulle göra och vad som var viktigt att dokumentera. Så här i efterhand tycker Hanna att hon kanske inte fick tillräcklig information om alla rutiner på skolan. Ändå förväntades hon förmedla dem till eleverna. Till exempel kände hon inte till att lärarna i början av terminen skulle förbereda lunchen och lägga upp maten på elevernas tallrikar. – Luncherna blev därför lite stökiga. Men det är så mycket information som vi lärare ska få att det är lätt att något faller bort. Jag tänker att vi både ska få och förmedla information till elever. Före skolstarten hade Hanna tagit del av debatten där äldre kollegor klagade över onödig byråkrati som gör att de inte har tillräckligt med tid att förbereda spännande och intressanta lektioner. – Jag utbildade mig till lärare för att få undervisa barn och lära dem något som de har nytta av under hela livet, som att skriva, läsa, räkna och förstå hur allt fungerar i vår komplicerade värld. – Men det är så många andra uppgifter som läggs på oss lärare, så mycket administration och onödigt pappersgöra. Det är viktigt att debatten om vår arbetsmiljö fortsätter. En sak Hanna lärt sig under året är att allt tar mycket längre tid än hon tänkt. Tiden räcker inte till. Till exempel hinner hon inte ta tag i alla konflikter som kan uppstå mellan eleverna under rasterna. Samtidigt tycker Hanna ändå att livet i skolan är ungefär som hon tänkt sig. Hon hade inte målat upp någon positiv fantasibild av hur det skulle vara när hon kom till Stordammens skola, utan var förberedd på att det skulle bli ganska tufft. – Jag hade ju medvetet sökt mig sig till en skola med en del utmaningar, som att det talas många olika språk bland eleverna. Det är i en sådan miljö som lärare kan göra allra störst nytta. Hur det fungerar i klassrummet skiftar från dag till dag, berättar Hanna. Vissa dagar känns allting bara roligt, andra dagar är det betydligt tuffare. Då funderar hon över vad hon gett sig in på och tänker att hon kanske ska göra något annat. – Jag tror alla känner så på jobbet ibland. För oss lärare kan vissa lektioner vara helt underbara, medan andra inte är så roliga. Det finns toppar och dalar. Men så kanske det måste vara, allt kan inte flyta på utan problem. Har du något särskilt positivt minne från ditt första lärarår? – När det var Världsvattendagen bestämde jag att vi bara skulle prata om vatten hela dagen. Eleverna fick leka vattenmolekyler och for runt i klassrummet. De var superduktiga och fokuserade hela dagen. Det var den bästa dagen det här läsåret. Mot dagens slut berömde Hanna sina elever. Då svarade de: ”Hanna, vi älskar dig!” Hon blir berörd när hon berättar om den här dagen och citerar Astrid Lindgren: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. – Jag har blivit mer och mer övertygad om att barn behöver positiv feedback, och inte så mycket kritik när de gör fel. Elever som får höra att det är bra på något växer och utvecklas. Före skolstarten hade Hanna funderat en del över hur samarbetet med föräldrarna skulle fungera. Hon tycker att hennes föräldragrupp är väldigt bra. De hör av sig när det behövs, men aldrig i onödan. – Jag var var supernervös inför det första föräldramötet. Kände att jag inte hade så bra koll. Men jag fick jättemycket stöd av min kollega som har den andra förstaklassen på skolan, säger Hanna. Under året har hon även haft mycket stöd av sina kurskamrater under lärarutbildningen. Hon har tät kontakt med flera av dem. – Jag har fått mycket tips från andra lärare på sociala medier. En av mina kursare gör eget undervisningsmaterial som hon skickar till mig. Vi har ju inte så mycket läromedel i övrigt här på skolan så det är väldigt värdefullt för mig. Hanna kommer att ha sin klass till och med årskurs tre. Inför nästa läsår känner hon sig betydligt lugnare och vet hur hon ska göra för att skapa ett bra och vänligt arbetsklimat i klassen. – Det första året har varit en viktig lärotid. Nu vet jag exakt vilka lektioner som funkar. Jag har också insett att jag måste vara beredd på att tänka om ibland. Jag gillar livliga lektioner med grupparbeten och diskussioner, men eleverna tycker att det är roligare att jobba i böckerna. Då får man anpassa undervisningen lite efter det. Vad är dina styrkor som lärare? – Jag tror att jag vågar prova nya saker, utan att alltid ha stenkoll innan. Efteråt får jag utvärdera hur det gick. Det kan vara värdefullt i längden. Och så vågar jag säga vad jag tycker – både till chefer och till andra kollegor. Är det något som du hade önskat dig mer av i lärarutbildningen? – Vi borde haft betydligt mer om hur man gör bedömningar. Sedan borde vi haft mer konkret undervisning om hur man kan planera sina lektioner, säger hon. Det handlar till exempel om hur undervisningen kan anpassas för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, elever som har svårt att ta in information om det är för mycket visuellt buller omkring dem. – Vi borde också ha fått lära oss mer om olika specialpedagogiska anpassningar i klassrummet. Främst hur man hanterar olika elever och att förstå vad deras beteende kan bero på. – Vi läste en del om lågaffektivt bemötande, men hade behövt får redskap för hur det rent praktiskt ska gå till när man har 26 elever själv i klassrummet. Hanna säger att hon fick reda på en massa olika pedagogiska teorier under utbildningen, men kopplingen mellan dem och verkligheten saknades. Har du något råd till nyutexaminerade lärare som ska få sin första klass i höst? – Våga be om hjälp! Det finns inga dumma frågor. Bjud på dig själv inför klassen, då får du mycket tillbaka. Nu mot slutet av vårterminen tycker Hanna att det ska bli ganska skönt med ledighet. Hon ska hälsa på vänner i Skåne och tillbringa mycket tid i fjällen, bland annat planerar hon en tur till Kebnekaise. – Jag behöver fylla på med mer energi. Samtidigt är det svårt att känna sig helt ledig. I höst börjar det igen. Hur blir skolavslutningen i nästa vecka? – Först samlas vi klassrummet. Sedan går alla yngre elever ut på skolgården. Där ska varje klass framföra en låt. Min klass ska sjunga en sång om sommarlovet. Och det är nog något som både jag och eleverna vill ha. Fotnot. Lågaffektivt bemötande är flera metoder för att undvika konflikter. Det rymmer även verktyg för att hantera våld och annat kraftfullt beteende om det uppstår. Lågaffektivt bemötande handlar om att leda genom samarbete istället för att vara auktoritär. Så långt är sommarlovet i olika länder Beroende på var i världen man bor infaller sommaren - och därmed det som kallas sommarlovet - vid olika tider på året. Lovets längd varierar också mellan olika länder. I Sverige är sommarlovet tio veckor. I Spanien, Finland och Island har eleverna en vecka längre sommarlov än i Sverige. I Italien, Lettland, Litauen och Turkiet har eleverna hela 13 veckors sommarlov. Tyska, brittiska och danska barn samt eleverna från Liechtenstein har sex veckors ledighet. I Australien brukar det kombinerade jullovet och sommarlovet börja kring 20 december och pågå till de sista dagarna i januari. I Israel varar sommarlovet ungefär 20 juni–26 augusti eller ca 9 veckor, beroende på ort. USA. Sommarlovet varar 9–11 veckor. Exakt vilka veckor varierar mellan de olika staterna. Källa: Wikipedia samt rapporten The organisation of school time in Europe (EU).  Stort behov av nya lärare Fram till år 2027 kommer antalet elever i förskole-, grundskole- och gymnasieålder öka med nästan 350.000 personer. Bara de närmaste åren kommer över 600 nya förskolor och 300 nya skolor behöva byggas i Sverige för att rymma alla. Fram till år 2031 är det totala rekryteringsbehovet av lärare 187.000 heltidstjänster. Lärarutbildningen är redan i dag Sveriges största yrkesutbildning på högskolenivå. Nästan var fjärde av alla nya studenter på högskolans yrkesprogram påbörjar i dag en lärarutbildning. För att möta behoven skulle den siffran behöva vara betydligt högre. Källa: SKL  Sommarlovet i Sverige När den obligatoriska folkskolan infördes 1842 i Sverige fick läsåret anpassas efter det gamla svenska bondesamhället. Barnen behövdes hemma på sommaren, för att hjälpa till i jordbruket. Därför måste alla skolor ha ett tillräckligt långt sommarlov. Men i takt med att industrisamhället växte fram under 1900-talet flyttade fler familjer in till städerna och till större orter. Eftersom många barn då inte en gård att åka hem till sågs sommarlovet som ett problem. Ofta arbetade den ena eller båda föräldrarna. Och oron var stor för vad barn kunde hitta på när de var ensamma. För arbetarklassens barn anordnades sommarkolonier ute på landet. Rika familjer reste ofta till någon släkting på landet, där de blev uppassade av pigor och annat tjänstefolk. Nu ägnar svenska ungdomar sommarlovet mest åt sin fritid, en del elever får också ta igen förlorad undervisning på sommaren. ", "article_category": "other"}
{"id": 34874, "headline": "”USA kom inte frivilligt till Europas hjälp”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. USA kom inte frivilligt till Europas hjälp i slutet av andra världskriget. Hade inte Hitler förklarat krig mot USA hade kanske inte amerikanska soldater skickats till Europa, skriver Ulf Olsson.", "article": "?Européer bör visa tacksamhet mot USA”, skriver Lasse Gustavsson på DN Åsikt. Det är i och för sig korrekt att utan USA hade andra världskriget nog slutat på ett annat sätt. Självklart skall vi vara ytterst tacksamma för det. Men USA kom inte helt frivilligt till Europas hjälp. Den 7 december 1941 anföll Japan överraskande den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbour på Hawaii. Fyra dygn efter anfallet, den 11 december 1941, förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i kriget på de allierades sida. USA hade liksom inget annat val. Hade inte Hitler i detta anfall av hybris förklarat USA krig hade med stor sannolikhet USA och president Roosevelt låtit hjälpen till Europa stanna vid ”lend-lease” för att helt koncentrera sig på kriget mot Japan; helt i enlighet med den nutida presidentens slogan ”America first”. Då hade lika sannolikt antingen Hitler eller Stalin vunnit i Europa. Och då hade det sannolikt handlat om antingen pest eller kolera för oss européer. Men ingen skugga över amerikanarnas insats i Europa. Tvärtom: Tack USA! Men låt oss mitt i denna vår tacksamhet minnas orsaken till ”why the Yanks were coming”! DN Åsikt 5 juni 2019 kl 12 Insändare Lasse Gustavsson: ”Européer bör visa tacksamhet mot USA” Svar Ulf Olsson: ”USA kom inte frivilligt till Europas hjälp” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34877, "headline": "”Skenutbildningen riskerar att devalvera synen på läraryrket”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 3/6. Det är högst olämpligt att Skolverket som statlig myndighet tar fram en ”skenutbildning” som signalerar, oavsett vad Fredriksson hävdar, att obehöriga personer med lite statlig ”orientering” kan ersätta legitimerade och behöriga lärare, skriver Åsa Fahlén, Lärarnas riksförbund och Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet.", "article": "Peter Fredriksson, generaldirektör för Skolverket, väljer att på DN Debatt lansera en satsning på ett stödmaterial till så kallade obehöriga lärare. Fredriksson frågar i artikeln om det inte kan uppfattas kontroversiellt att en statlig myndighet tar fram ett sådant material och om det inte kan uppfattas som att staten sanktionerar att lärarlegitimationsreformen undergrävs? Som företrädare för lärarprofessionen vill vi hjälpa Fredriksson med svaret. Det är nämligen ett tydligt ja. Än märkligare är att utbildningsminister Anna Ekström (S) i en artikel i Altinget uppmuntrar Skolverkets missriktade initiativ. I värsta fall kan Skolverkets material leda till att devalvera synen på läraryrket och spela de krafter som vill slopa lärarlegitimationen i händerna. Enligt vår uppfattning är det högst olämpligt att Skolverket som statlig myndighet tar fram en ”skenutbildning” som signalerar, oavsett vad Fredriksson hävdar, att obehöriga personer med lite statlig ”orientering” kan ersätta legitimerade och behöriga lärare. Det är ett hån mot lärarkåren, att med några femminutersfilmer och information om styrdokument tro att man ska kunna säkra kvalitet i skolan. En lång och gedigen lärarutbildning är det enda som kan göra det. Legitimationsreformen är en reform vi båda tydligt står bakom och som Skolverket har i uppdrag av regering och riksdag att förvalta på ett ansvarsfullt sätt. Men denna satsning är inte ansvarsfull om man vill lösa lärarbristen och värna legitimationsreformen. Det känns märkligt att behöva påtala detta både för Skolverket och utbildningsministern. Vi håller däremot med om Skolverkets problembild. Lärarbristen är svensk skolas allra största utmaning. Att minska lärarbristen behöver därför vara skolpolitikens första prioritet. Men kortsiktiga lösningar kan stå i motsatsställning till det långsiktiga behovet av fler behöriga lärare. Vi vill hålla uppe trycket på arbetsgivarna att anställa behöriga lärare, men också få arbetsgivarna att i bidra till lärarförsörjningen genom att underlätta för de obehöriga att nå en lärarexamen och därmed behörighet. Med Skolverkets initiativ finns en gigantisk risk att arbetsgivare nöjer sig med att erbjuda kraschkurser in i läraryrket. På alla arbetsplatser behövs arbetsplatsintroduktion, för både behöriga och obehöriga med läraranställning, men dessa har en helt annan roll än de breda och djupa yrkesprogram som förbereder för en karriär inom yrket. Vi inser också att även vid de allra mest optimistiska prognoserna för lärarförsörjningen så kommer en hel del elever att undervisas av obehöriga. Men för att underlätta för lärarförsörjningen och inte skapa nya hinder så bör man i stället satsa på utbildningar som verkligen leder fram till en lärarexamen. Här finns det redan etablerade insatser, såsom Lärarlyftet, VAL (vidareutbildning av obehöriga lärare) och nu senaste regeringsuppdraget till lärosätena om Fler vägar in i läraryrket, där Skolverket redan på olika sätt är involverat. Vi anser att dessa behöver permanentas, tillföras mer resurser och vid behov få vidgade uppdrag för att kunna omfatta fler. Detta måste kombineras med bra studievillkor och studiefinansiering, goda möjligheter till validering eller tillgodoräknanden av erfarenhet inom en lärarutbildning samt att distansutbildning underlättas. Samtidigt är det viktigt att inte glömma bort behovet av professionsutveckling för de redan behöriga och etablerade lärarna, vilket i sin tur är avgörande för yrkets långsiktiga attraktivitet. Här har vi höga förväntningar på att ett professionsprogram för lärare kommer på plats under mandatperioden i enlighet med Januariavtalet. Självklart behöver detta kombineras med kraftfulla åtgärder från arbetsgivare och stat för att minska lärares arbetsbörda och förbättra deras arbetsmiljö i stort. Det vore långsiktiga lösningar för skolan, men Skolverkets femminutersfilmer är enbart kosmetika. Vi uppmanar därför Peter Fredriksson att dra tillbaka denna feltänkta satsning och föra en dialog med oss. 3 juni 2019 Debattartikel Peter Fredriksson, generaldirektör Skolverket: ”Nytt stöd ska ge obehöriga lärare bättre förutsättningar” Repliker Åsa Fahlén, Lärarnas riksförbund och Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet: ”Skenutbildningen riskerar att devalvera synen på läraryrket” Slutreplik från Peter Fredriksson: ”Den allvarliga lärarbristen kvar under överskådlig tid” ", "article_category": "other"}
{"id": 34882, "headline": "”Låt rika frivilligt betala tillbaka barnbidrag”", "summary": "INSÄNDARE. Öppna ett bankkonto där rika barnfamiljer frivilligt kan betala tillbaka barnbidraget. Det skulle stärka samhällsekonomin och visa att man som individ kan ta ansvar för samhällets utveckling, skriver Birgitta Larsson.", "article": "Många är nog överens om att det inte är rimligt när skattepengar betalas ut som barnbidrag till rika föräldrar. De har ju inget verkligt behov av extra pengar till barnens försörjning. Men eftersom det är svårt att genomföra en behovsprövning, så fortsätter utbetalningarna. Skulle man kunna lösa det genom att öppna ett särskilt konto, där förmögna familjer helt frivilligt kan returnera sina bidrag? Det skulle stärka samhällsekonomin och visa att vi som enskilda individer kan ta ansvar för vårt samhälles utveckling. DN Åsikt 5 juni 2019 kl 13 Insändare Birgitta Larsson: ”Låt rika frivilligt betala tillbaka barnbidrag” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34891, "headline": "”Allvarliga sjukdomar ska bara få behandlas av vården”", "summary": "DN DEBATT 5/6. I dag är det förbjudet för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla cancer, epilepsi och diabetes. Vi vill att det förbudet ska utvidgas och omfatta alla allvarliga kroppsliga och psykiska sjukdomar. Men att det ska vara tillåtet att använda komplementära och alternativa metoder (Kav) för att lindra symtom, skriver företrädare för Kav-utredningen.", "article": "Regeringen tillsatte 2017 en utredning som skulle se över en rad frågor om komplementär och alternativ vård (Kav). I ett tidigare delbetänkande har vi presenterat en rad förslag som rör Kav, vilka syftar till att stärka den vårdsökandes ställning. Den som söker vård ska få större möjligheter att ta välinformerade beslut om Kav (DN Debatt 28/3). Det finns lagstiftning som reglerar vård som utförs utanför den vanliga hälso- och sjukvården. Dagens lagstiftning är till största delen oförändrad sedan 1960 (”kvacksalverilagen”). Den utgår i sin tur från en lag från 1915. I dag ter sig lagstiftningen föråldrad både när det gäller systematik och innehåll. Regeringen har därför givit oss ett tilläggsuppdrag att se över lagstiftningen. Utredningen presenterar i dag sitt förslag till ny lagstiftning. Vi har strävat efter att balansera patientsäkerhet och den vårdsökandes möjlighet att göra egna välinformerade val av vård. Vi vill inte överreglera. Därför föreslår vi bland annat att rent symtomlindrande behandling ska vara tillåten inom Kav också inom vissa områden där det hittills varit förbjudet. Men när det gäller Kav för särskilt skyddsvärda grupper och behandling av personer med allvarlig sjukdom vill vi införa vissa åtstramningar. I dag finns ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla tre allvarliga sjukdomar – cancer, epilepsi och diabetes. Varför just dessa sjukdomar, varför inte andra allvarliga sjukdomar som psykos, hjärtsvikt och ALS? Det ter sig inkonsekvent. Vi vill därför ersätta den nuvarande bestämmelsen med ett generellt förbud att behandla allvarlig sjukdom. Det ska alltså vara förbjudet att behandla allvarliga sjukdomar i sig, till exempel att ersätta läkemedel vid schizofreni eller antibiotika vid svåra infektioner med alternativmedicinsk behandling. Utredningen har haft ett särskilt uppdrag att se över om allvarlig psykisk sjukdom bör vara ett ”förbjudet område” för behandling utanför den vanliga hälso- och sjukvården. Vi ser ingen anledning att särbehandla psykiska sjukdomar. Det övergripande förbud att behandla allvarlig sjukdom som vi nu vill införa omfattar därför inte bara allvarliga kroppsliga utan även allvarliga psykiska sjukdomar. Det är behandling av allvarlig sjukdom i sig som ska vara förbjuden. Däremot anser vi att symtomlindrande åtgärder ska vara tillåtna även vid allvarlig sjukdom. Det innebär att det ska vara tillåtet med till exempel akupunktur mot smärta eller medicinsk yoga vid oro hos den som lider av cancer. Att det ska vara lagligt att använda Kav-metoder för att lindra symtom har inget att göra med om de är bevisat effektiva eller inte. Att en metod inte tagits upp i den vanliga hälso- och sjukvården beror ofta på att det saknas tillräckligt underlag för att bedöma metodens effekter och risker. När vi inför begrepp som allvarlig sjukdom och symtomlindrande behandling i lagen kan det innebära vissa avgränsningsproblem. I svenska nationella riktlinjer och i Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd finns dock modeller för att bedöma hur allvarliga sjukdomar är. Att avgränsa vad som är behandling av sjukdomen i sig och vad som är symtomlindrande behandling är oftast inte svårt, även om det finns situationer där distinktionen inte är kristallklar. Norge har sedan 2004 en lagstiftning som innefattar bestämmelser om både allvarlig sjukdom och symtomlindrande behandling. I våra kontakter med norska myndigheter har man inte rapporterat tillämpningsproblem kring detta. Av flera skäl är barn och foster särskilt skyddsvärda. Vi föreslår därför att det ska vara förbjudet att utanför hälso- och sjukvården utreda och behandla sjukdomar hos barn under 15 år och sjukdomar i samband med graviditet, detta oavsett sjukdomens svårighetsgrad. Symtomlindrande behandling för barn och gravida ska dock vara tillåten. I dag är all behandling av barn under 8 år förbjuden. Den nya lagen kommer att innebära till exempel att bukmassage för småbarn med kolik eller akupunktur mot illamående under graviditet kommer att bli tillåtet även utanför den vanliga hälso- och sjukvården. Det ska som tidigare vara förbjudet att utanför hälso- och sjukvården behandla vissa smittsamma sjukdomar. Av säkerhetsskäl vill vi också att det ska tydligt framgå av lagen att kirurgiska ingrepp och injektioner inte är tillåtna utanför hälso- och sjukvården. Vissa bestämmelser i dagens lagstiftning, till exempel krav på personligt möte, ter sig föråldrade och kan utmönstras. Vi föreslår inga större ingrepp i tidigare straffbestämmelser för den som överträder lagen. Straffbestämmelserna är ett slags allmänt skyddsnät som gäller oavsett vem man behandlar och oavsett metod. Precis som i den lag som nu gäller är det aldrig tillåtet för en Kav-utövare att skada eller riskera att skada någon. Ingen ska kunna gå fri från ansvar genom att hänvisa till bristande kunskap eller bristande erfarenhet om sjukdomen eller möjliga risker med behandlingen. En viktig säkerhetsfråga är att man inte får ge råd som leder till att en person avbryter nödvändig behandling inom hälso- och sjukvården. Straffbestämmelserna innebär att betydande kunskapskrav och ansvar läggs på Kav-utövarna. I dag är bestämmelserna om Kav insprängda i en lag som i huvudsak riktas till hälso- och sjukvårdspersonal. Vi föreslår att alla bestämmelser om Kav i stället samlas i en separat, moderniserad lag. För Kav-utövare blir det tydligare inom vilka ramar de kan verka. Några av förslagen, främst de som rör symtomlindrande åtgärder, kan komma att innebära utökade möjligheter till Kav-behandling. Andra förslag kommer att innebära begräsningar i hur Kav-metoder kan användas. De lagändringar vi nu föreslår kommer att stärka säkerheten för särskilt skyddsvärda grupper som barn, foster och de med allvarliga sjukdomar, detta utan att överreglera användningen av komplementära och alternativa metoder. Det övergripande syftet är att förbättra säkerheten för de personer som önskar använda sig av Kav-tjänster. Kav • Vid komplementär och alternativ vård (Kav) används hälso- och sjukvårdsrelaterade metoder och andra åtgärder som helt eller huvudsakligen tillämpas utanför den vanliga hälso- och sjukvården. • När en metod avvänds samtidigt med behandling i den vanliga hälso- och sjukvården talar man om komplementär vård, i annat fall om alternativ vård. • Utredningens delbetänkande har tidigare publicerats. 5 juni 2019 Debattartikel Företrädare för utredningen om komplementär och alternativ vård: ”Allvarliga sjukdomar ska bara få behandlas av vården” Repliker Styrelsen för Förening för integrativ medicin och hälsa: ”Svensk sjukvård har hamnat i en farmakologisk återvändsgränd” ", "article_category": "other"}
{"id": 34940, "headline": "”Föräldrar ligger bakom barns spelberoende”", "summary": "INSÄNDARE. Föräldrar gror spelmissbruket hos sina barn genom att ständigt köpa nya spel. Ändå ser jag föräldrar som lägger mer och mer skuldkänslor på sina barn på grund av spelandet, skriver Vera Austrell.", "article": "Många föräldrar i min närvaro beklagar sig över att deras barn sitter inne framför en skärm och spelar dagarna i ända. Men vem finansierar dessa spel? Barn har inte råd att själva betala för en spelkonsol, utan de som köper dessa spel och gror missbruket är kören av klagande föräldrar. Det är något som krockar med min moraliska kompass när jag ser föräldrar lägga mer och mer skuldkänslor på sina barn. Föräldrar ska inte göda något som de anser dåligt. Det är som att klaga över en brand man själv hällt bensin över. När går dubbelmoralen för långt? Och hur mycket av ditt barns spelberoende är egentligen ditt fel? DN Åsikt 29 maj 2019 kl 16 Insändare Vera Austrell: ”Föräldrar ligger bakom barns spelberoende” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 34945, "headline": "Med världen som arbetsplats", "summary": "Han har ständigt stått i skuggan av de stora svenska pingisstjärnorna, men Peter Karlsson kan på sitt cv visa upp fem VM-guld. Efter karriären har bordtennisen tagit honom till länder som Burundi, Östtimor och Colombia.", "article": "Den aktuella positionen på världskartan är Qatar och Peter Karlsson tillbringar 50-årsdagen tillsammans med familjen i Doha. Men det är fastemånad, och ramadan innebär vissa begränsningar i firandet. – Vi ska i alla fall ut på middag, en ”iftar”, efter solnedgången, säger han. Peter Karlsson placerar sig strax bakom de allra största i svensk bordtennis. Han har fyra VM-guld i lag och vann sensationellt VM-dubbeln 1991. Den största individuella segern är EM-guldet 2000, och som bäst var han rankad fyra i världen. Ändå hamnade han helt i bakgrunden. Hans karriär sammanföll med svenska giganters som Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren. – Men det har inte gjort mig någonting. För mig som person passar det att stå i skuggan. – Jag hade en bra karriär, men det var några svenskar som var ännu bättre. Jag hade inte nått mina framgångar utan dem, jag har dem att tacka för att jag själv blev så bra, säger Peter Karlsson. – Det jag är mest glad över är att jag fick uppleva vinnarkänslan i ett lag, som när vi slog Kina flera gånger. Och så har jag vunnit med en dubbelpartner och som singelspelare. Jag slog J-O och Jörgen på hemmaplan, men var inte mentalt redo för de stora tävlingarna. Men till slut fick jag min singelseger också, fortsätter han. Efter 20 år i landslaget och proffsliv i Tyskland, Belgien och Frankrike slutade Peter Karlsson spela 2009. Men trots över 100 resdagar per år hade han inte tröttnat på att flacka omkring. Tvärtom blev det början på en ledarkarriär som tagit honom till stora delar av världen. – När jag slutade var det först skönt att slippa alla resor. Men jag insåg att det inte var resorna jag var trött på utan tävlandet. Det enda det handlade om var att vinna, vinna. Nu har jag ett annat fokus. Falköpingsfödde Peter Karlsson har gjort sig ett namn som tränare på den internationella scenen och har tagit sig an mindre etablerade pingisländer. Mellan 2012 och 2016 var Karlsson assisterande förbundskapten i Brasilien och under en period jobbade han för Puerto Rico. Han har även varit ledare för Indiens juniorlandslag. Peter Karlsson är också engagerad i ett fredsprojekt som drivs av det internationella bordtennisförbundet och den franska organisationen Peace and sport. Östtimor, Burundi och Colombia är några av de konfliktdrabbade länder som han besökt. – Jag har varit i länder där pingisen är i sin linda, som en ambassadör för sporten. De har passionen och är väldigt entusiastiska. Det är fantastiskt att ha fått uppleva sådana här miljöer. För drygt två år sedan flyttade han till Qatar för ett tränarjobb. Landet gör en bordtennissatsning med sikte på OS 2024 och 2028. Lite senare följde familjen, fru och tre barn, efter. – Vi stortrivs, och det är en intressant utmaning att bygga upp något här. Än så länge går det bra, men man vet inte hur stort tålamodet är. Nyligen sa de upp 300 anställda i akademin. Qatar har fått hård kritik för slavlika arbetsförhållanden för migrantarbetare, som vid exempelvis byggena av VM-arenorna till fotbolls-VM 2022. Landet är avskuret från kommunikation och handel av de arabiska grannstaterna Saudiarabien, Bahrain, Egypten och Förenade arabemiraten. De anklagar Qatar för att understödja terrorism, vilket Qatar starkt förnekar. – Jag kan förstå om folk ifrågasätter att jag är i Qatar. Vi pratar mycket om de här frågorna vid matbordet, hela familjen. Men världen är inte i balans. Hade den varit det hade inte de här arbetarna kommit hit. – Jag försöker ta med mig mina värderingar till spelarna i träningshallen. Jag pratar mycket om respekt för andra, att alla har ett värde. Just nu har Peter Karlsson ett kontrakt på obestämd tid med idrottsakademin i Qatar. I framtiden är han inte främmande för nya uppdrag utomlands. – Jag vill gärna ut i ytterkanten och ta vara på de möjligheter som ges. En dag blir vi sittande hemma i Falkenberg, jag och min fru, och då vill jag känna att jag har fått uppleva saker, säger Peter Karlsson. Peter Karlsson Gratuleras till: Fyller 50 år den 29 maj 2019. Gör: Bordtennistränare. 1993–2009 proffs i Tyskland, Belgien och Frankrike. Meriter i urval: Fyra VM-guld i lag 1989, 1991, 1993, 2000. Ett VM-guld i dubbel 1991 (tillsammans med Thomas von Scheele). Ett EM-guld i singel 2000. Fem EM-guld i lag. ”1989 var jag väldigt ung. 1993 vann jag alla matcher i laget. 2000 var kul för vi vann väldigt otippat. Guldet i dubbel var fantastiskt, vi var bara tredje bästa svenska paret inför VM.” Född: I Stenstorp utanför Falköping. Bor: I Doha, Qatar. Basen i Sverige finns i Falkenberg. Familj: Hustrun Åsa, barnen Wilma 19, Linus 15, Ella 9. Om att fylla 50: ”Jag håller mig ung genom att träffa många unga människor i mitt jobb.” ", "article_category": "other"}
{"id": 34949, "headline": "Forskning: Alkohol skadligare för äldre än tidigare känt", "summary": "Dagens äldre dricker mer alkohol än tidigare och små mängder kan göra stor skada för människor över 65 – tvärtemot tidigare bud om att en liten dos är nyttigt. – Hur sjutton har man inom forskningen kunnat undgå att ställa de kritiska frågorna i 30 år? undrar en av forskarna bakom den nya studien.", "article": "Påståendet att lite alkohol är bra för hjärtat - speciellt för äldre, som till och med sägs leva längre av några få glas vin om dagen, har vaggat in hela världen av vinkonsumenter i en falsk trygghet – även om det också kritiserats av många forskare. Den senaste forskningen visar nu att det inte finns några skyddande effekter alls vid en låg konsumtion och att även en liten mängd kan vara skadlig, enligt den nya rapporten ”Alkohol och äldre”. Den omskrivna skyddande effekten ska ha grundat sig på ett metodfel och ett motsatt orsakssamband i forskningen. Personer som dricker måttligt är redan friska och hälsosamma och därför lever de länge. Att dödligheten bland nykterister har varit högre än bland måttlighetsdrickarna kan bero på att där har ingått personer som druckit tidigare och blivit sjuka, och även redan sjuka personer som har valt bort alkohol. Den nya forskningen visar också att risken för alkoholrelaterade skador och sjukdomar som cancer och hjärtproblem ökar hos äldre redan vid ett måttligt intag. Detta beror dels på alkoholens skadliga effekter - alkohol är giftigt för alla delar av kroppen – dels på en äldre människas ökade känslighet. När en person blir äldre minskar muskelmassan och som en följd av det mängden vatten i kroppen, vilket gör att alkoholhalten i blodet blir högre när du dricker samma mängd som tidigare. Dessutom kan förändringar av leverns funktion och medicinering för sjukdomar innebära att alkoholhalten i blodet blir högre och att risken för skador därmed ökar. Forskarna bakom den nya rapporten, som baseras på den senaste forskningen från Global burden of disease, rekommenderar äldre som vill leva länge och behålla hälsan på topp att skippa alkoholen helt. Global burden of disease Rapporten ”Alkohol och äldre” baseras på den senaste forskningen från Global Burden of Disease Study, som är ett samarbetsprojekt med nästan 500 forskare i 50 länder under ledning av Institute for Health Metrics and Evaluation på University of Washington. Om man ändå vill dricka så drar forskarna en gräns vid ”mindre än ett standardglas per dag i genomsnitt och inte mer än två standardglas på en och samma dag” (ett standardglas motsvarar 10 cl vanligt bordsvin, 33 cl starköl eller 4 cl sprit.) Men de här rekommendationerna är inte baserade på att det skulle vara nyttigt eller ofarligt med den mängden. De baseras på de äldres vilja att våga ta en risk i sina liv. – Man accepterar inte 1 procent risk att omkomma när man flyger. Men när man dricker så gör man det. Riskgränserna motsvarar 1 procents risk att avlida till följd av alkohol. Att man är beredd att ta en sådan risk förklaras av den positiva upplevelsen av att kunna dricka, säger alkoholforskaren Sven Andreasson, en av författarna till rapporten. Läs mer: Det händer i din hjärna när du dricker alkohol Med äldre menar rapportförfattarna i allmänhet personer över 55 år, men fokus ligger på dem som är äldre än 65 år. Att äldre personer i Sverige har blivit aktivare, mer välbärgade och reser mer är en stor anledning till att kurvan för äldres drickande har blivit brantare de senaste 20 åren, menar Sven Andreasson. – Man talar om fattigpensionärer men pensionärerna i dag har fått avsevärt mycket mer pengar att röra sig med än för 50 år sedan, säger han. – En annan orsak är att kvinnor dricker mer. Förr var det tabu med kvinnor som drack. Man såg sällan kvinnor dricka ensamma på restaurang men nu är det nästan lika vanligt att kvinnor dricker ute som män. Även om det är så att man väljer olika sorters dryck, säger Sven Andreasson. Det handlar också om att en ny generation nått pensionsåldern. Personer som var unga på de alkoholliberala 60- och 70-talen. De tar med sig de liberala vanorna upp i åldrarna. När forskningen kring riskerna med måttlig alkoholkonsumtion för äldre lanserades för första gången för några år sedan utbröt en konflikt i forskarvärlden. Tidigare studier hade redovisat en skyddande effekt mot de stora folksjukdomarna. Stora ekonomiska intressen stod på spel. NIAAA, den federala alkoholforskningsmyndigheten i USA, drog igång en stor studie för att forska på nyttan med måttlig alkoholkonsumtion. Men studien fick ett abrupt slut när det avslöjades att flera av de framstående forskarna, vid bland annat Harvarduniversitetet var infiltrerade och mutade av alkoholindustrin för att styra resultatet till alkoholindustrins fördel. Råder det konsensus nu i forskarvärlden? – Nej, men alltfler av de tongivande forskarna uttrycker att det är på det här sättet. De som var emot de här resultaten hänvisade till forskning som nu uppfattas som bristfällig, och i många fall sponsrades direkt eller indirekt av alkoholindustrin. Sven Andreasson ställer sig frågande till hur det kommer sig att tidigare rön om en skyddande effekt av alkohol har kunnat överleva så länge. – Hur sjutton har man inom forskningen kunnat undgå att ställa de kritiska frågorna i 30 år? undrar jag. Det måste handla om den mänskliga naturen, att man på något sätt omedvetet missat att göra en kritisk analys av bakgrundsfaktorer och urval av individer på just det här området. Alkohol är ju även medelklassens njutningsmedel. Och forskare är ju också människor. Så har äldres konsumtion förändrats Totalkonsumtionen bland alla åldergrupper ökade mellan år 1980 till 2002. Sedan 2002 har de äldre i Sverige ökat sitt drickande ännu mer, medan resten av åldersgrupperna minskat sin konsumtion. De stora årskullarna som föddes 1945-50 som nu är i pension har i alkoholforskning kallats för ”Den våta generationen”. Mellan 2004 och 2011 ökade vinkonsumtionen bland kvinnor över 65 år med 50 procent. År 1967 drack 42 procent av kvinnorna i åldern 46-70 inte alkohol. Inte heller 22 procent av männen. Nykterhetstalen var sannolikt högre bland dem som var över 70 år Källa: Stad, Sthlm förebygger alkohol och drogproblem; SOU 1971:77. Hur förhåller du dig till de artiklar som har varit kritiska mot rapportens resultat för att nykterhetsrörelsen är en av uppdragsgivarna? – Det är klart det finns risk att man uppfattar detta som en beställd studie men det stämmer absolut inte. Den som gör sig besvär att läsa igenom rapporten ser att det är en saklig granskning av den internationella forskningen inom detta område. Vi forskare har haft en helt självständig roll utan kontakt med organisationerna bakom. Ingen av oss har fått ekonomisk ersättning för att göra forskningen. Gjordes forskningen för samhällets eller de äldres skull? – Både och. Min egen reflektion är att det här är viktiga budskap att framföra i sjukvården för personer över 65. Fokus för mig har varit att människor i de här åldrarna behöver mer vägledning kring påverkan och risk med alkohol när kroppen förändras vid stigande ålder. Fotnot. Rapporten Alkohol och äldre är framtagen på initiativ av Svenska Läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, IOGT-NTO och Centrum för utbildning och forskning kring riskbruk, missbruk och beroende (CERA) vid Göteborgs universitet. Alkoholskador hos äldre År 2015 dog över 1000 personer över 65 år av orsaker relaterade till alkohol (53,5 per 100.000l. Det är en ökning med 41 procent sedan 2001. Det faktiska antalet kvinnor som avled på grund av alkoholrelaterade orsaker ökade med 125 procent mellan samma år, från 99 kvinnor 2001 till 223 kvinnor 2015. Hälsoproblem förknippade med hög alkoholkonsumtion hos äldre: - Hjärtflimmer - Mag-och tarmsjukdomar och vissa cancersjukdomar. - Hjärt- och kärlsjukdom. - Högt blodtryck - Kognitiv försämring. Källa: Socialstyrelsen, ”Äldre och alkohol” ", "article_category": "other"}
{"id": 34976, "headline": "Forskare: Ungas vardagsproblem blandas ihop med psykisk ohälsa", "summary": "Det som kallas för psykisk ohälsa hos barn kan ibland handla om vardagliga problem. Det menar två forskare som intervjuat elever om hur de tolkat frågorna i Folkhälsomyndighetens återkommande enkät om skolbarns hälsovanor. – Det finns bland annat en risk att man missar de ungdomar som verkligen mår dåligt av depression och ångest, säger forskaren Sofia Kvist Lindholm.", "article": "”Vi måste prata mer om psykisk ohälsa” är en mening som har synts en hel del i medierna under de senaste åren. Och statistiken visar på en stor ökning av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. – Vi matas hela tiden med larmrapporter om att unga mår allt sämre. De unga framställs ofta som en homogen grupp som lider av psykisk ohälsa, säger Sofia Kvist Lindholm, universitetslektor vid Linköpings universitet. Hon och Anette Wickström, biträdande professor vid Tema barn vid Linköpings universitet, har studerat den bild av psykisk ohälsa hos unga som finns i dag, och jämfört hur väl den stämmer överens med de problem som ungdomar själva berättar att de har. Anette Wickström och Sofia Kvist Lindholm har i sin forskning utgått från WHO:s enkät Skolbarns hälsovanor, som ligger till grund för Folkhälsomyndighetens rapporter i Sverige. Enkäten görs i över 40 länder och riktar sig till 11, 13 och 15-åringar. Den görs vart fjärde år för att undersöka barns och ungdomars livsvillkor, levnadsvanor och hälsa. I Folkhälsomyndighetens senaste rapport framgår det att de allra flesta 11-, 13- och 15-åringar är tillfreds med livet. Rapporterna kategoriserar psykiska och psykosomatiska symtom. I enkäten mäts olika besvär som huvudvärk, magvärk, ryggvärk, yrsel, irritation eller om man varit på dåligt humör, känt sig nere eller nervös och haft svårt att somna. Det framgår att det är vanligare att flickor än pojkar i alla tre åldrar har minst två sådana besvär mer än en gång i veckan. Andelen 11-åringar med minst två besvär ökade under perioden 2017-18 till de högsta nivåerna sedan rapporteringen började 1985. I Folkhälsomyndighetens rapport benämns symtomen som psykosomatiska besvär och psykisk ohälsa. Forskarna Sofia Kvist Lindholm och Anette Wickström besökte olika skolor runt om i landet och genomförde 41 individuella intervjuer och 10 gruppintervjuer med elever i årskurs 9 som besvarat Folkhälsomyndighetens enkäter. – Vi ställde frågor till eleverna om hur de tolkat enkäterna, som ju ligger till grund för rapporten, men även om vad som ligger bakom att de ibland exempelvis har ont i magen eller svårt att somna, säger Sofia Kvist Lindholm. I Linköpingsforskarnas material framkom två tydliga, men ganska olika grupper. Eleverna i den ena gruppen hade mer djupgående problem, som att ha varit utsatta för olika typer av övergrepp, dödsfall hos närstående, svårigheter att hitta ett socialt sammanhang eller ständiga misslyckanden i skolan. Den andra gruppen, som även den gav utslag för psykisk ohälsa i statistiken, hade det som forskarna valt att kalla ”vardagliga problem”. Ungdomar i den gruppen säger att de ibland har huvudvärk eller svårt att sova, men att de i grunden mår bra. Besvären kommer och går beroende på stressiga perioder i skolan, om de varit osams med en kompis, druckit energidryck eller hållit på med mobilen innan de ska sova. – Det var slående hur många det var som pratade om vardagliga problem, men i statistiken klumpas de ihop med ungdomar som har mer djupgående psykiska besvär, säger Sofia Kvist Lindholm. Hon menar att det kan bli problematiskt om man klumpar ihop dessa två grupper där det ligger så olika problem bakom en typ av symtom som de flesta människor upplever då och då. Sofia Kvist Lindholm ser flera risker med detta. Dels när det gäller hur vuxenvärlden reagerar och agerar utifrån statistiken. Dels för att den individuella hjälpen kan glömmas bort och ersättas med mer generella åtgärder. – Risken är att vi missar de ungdomar som mår dåligt på grund av depression och ångest. De individerna behöver vi hitta och ge individuell hjälp. Sofia Kvist Lindholm vill samtidigt påpeka att det är viktigt att inte bagatellisera de mer vardagliga problemen, som till exempel konflikter i skolan eller stress, eftersom psykisk ohälsa är så individuellt och svårt att kategorisera. Orsaken till att den psykiska ohälsan hos unga kan ha ”överdrivits” kan enligt de två Linköpingsforskarna både vara undersökningar som kategoriserar symtom som huvudvärk eller magont som psykiska besvär, och mediers sätt att rapportera om den ökande psykiska ohälsan. – I dagens samhälle pratar vi öppet om psykisk ohälsa vilket är bra eftersom det minskar stigmatiseringen, men samtidigt ”normaliserar” vi ord som ångest och begreppet psykisk ohälsa. Vi behöver nyansera rapporteringen och prata om de problem som man faktiskt mäter och vad som orsakar dem, i stället för att klumpa ihop allt och benämna det som psykosomatiska symtom och psykisk ohälsa. Petra Löfstedt på Folkhälsomyndigheten ansvarar för den svenska delen av WHO:s rapport om skolbarns hälsovanor, som Sofia Kvist Lindholm och Anette Wickström utgått ifrån. – Det vi redovisar är resultaten av elevernas svar på frågor baserade på åtta symtom och hur ofta de upplevt dessa symtom. Vi redovisar hur många barn som har minst två av dessa besvär mer än en gång i veckan under en sexmånadersperiod, säger Petra Löfstedt. – Vi använder psykisk ohälsa som ett paraplybegrepp och då blir det ju ibland otydligt vad man menar med begreppet. Framför allt kan det lätt misstolkas. Petra Löfstedt vill tydliggöra att syftet med rapporten inte är att kartlägga psykisk sjukdom hos skoleleverna. Däremot menar hon att elever som ofta har de symtom man frågar om i enkäten också kan ha andra problem som exempelvis stress i skolan, mobbning, eller dålig relation till föräldrarna. – Frågorna i enkäterna gäller de här specifika besvären, vi frågar inte direkt om psykisk ohälsa. Vi tolkar de svar vi får som att barn med många besvär haft en långvarig stressbelastning. Samtidigt som antalet barn med psykiska eller psykosomatiska besvär ökat i Folkhälsomyndighetens rapport från 2017/18 framgår det att de flesta barn i åldrarna 11, 13 och 15 uppger att de har högt eller mycket högt välbefinnande, 66 procent av flickorna och 85 procent pojkarna. – Även den som ofta är drabbad av den typen av besvär kan ha ett högt välbefinnande, det är en väldigt komplex fråga. Däremot framgår det i vår undersökning att de som har många psykosomatiska besvär har ett lägre välbefinnande än de som inte har det, säger Petra Löfstedt. Trots att symtom som huvudvärk och magont ibland kan vara uttryck för vardagsproblem så har antalet barn och ungdomar med depression eller ångestsyndrom som får insatser från barn- och ungdomspsykiatrin mer än tredubblats varje år sedan 2006. Det visar en rapport från Socialstyrelsen som kom i maj i år. – Man kan ju fråga sig vad ökningen beror på. I vår rapport tittar vi på strukturer i samhället och vardagen som barnen lever i, säger Petra Löfstedt. Läs mer: Dåligt stöd för att psykisk sjukdom ökar bland unga, skriver tre forskare på DN Debatt. Psykisk ohälsa hos barn och unga Orsakerna bakom den rapporterade ökningen av psykisk ohälsa hos barn och unga har diskuterats de senaste åren, speciellt efter Socialstyrelsens uppmärksammade rapport som kom 2017 och visade på en 100-procentig ökning under tio år. Nya siffror från Socialstyrelsen visar bland annat att sedan år 2006 har antalet barn och ungdomar med depression eller ångestsyndrom som får insatser från barn- och ungdomspsykiatrin mer än tredubblats, från 4.500 till 14.900 personer varje år. Socialstyrelsen med flera menar att ökningen av rapporterad psykisk ohälsa hos unga delvis kan förklaras av förbättrad diagnostik, samt av att det blivit lättare att tala om psykisk ohälsa och att våga söka hjälp. I början av sommaren 2018 kom föreningen Mind med kunskapsöversikten ”Unga mår allt sämre – eller?”. Mind ville nyansera debatten om ungas psykiska ohälsa och framhöll att även om detta är ett av våra främsta folkhälsoproblem, har förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa hos unga inte ökat under det senaste decenniet. Mind menade också att ökningen i Socialstyrelsens rapport framför allt speglar att fler får vård i dag än förr. Men både Socialstyrelsen och Mind anser att ökningen också kan ha att göra med ungas livsvillkor i dag, i skolan, på arbetsmarknaden och på nätet. Källa: Socialstyrelsen, Mind Läs mer: Så kan du hjälpa en tonåring som mår dåligt Läs mer om psykisk ohälsa ", "article_category": "other"}
{"id": 34985, "headline": "”Koldioxidlagring kan enkelt halvera utsläppen i Sverige”", "summary": "DN DEBATT 27/5. Genom att avskilja och lagra utsläppen från 27 svenska anläggningar med så kallad CCS-teknik skulle motsvarande hälften av Sveriges totala koldioxidutsläpp kunna tas bort till en kostnad i paritet med den svenska koldioxidskatten. I en ny rapport ger vi förslag till vad som krävs för att CCS-tekniken ska bli verklighet, skriver tre forskare.", "article": "Det blir allt mer uppenbart att det krävs omedelbara och kraftfulla åtgärder för att nå Parismålet att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader, och helst under 1,5 grader. Nya siffror visar rekordhöga nivåer av koldioxid i atmosfären och koldioxidutsläppen ökade återigen under 2017 och 2018. Nu behövs det mer än någonsin länder och regioner som går före i klimatarbetet och visar på effektiva åtgärder för utsläppsminskningar. Sverige och Europa har kommunicerat en sådan vilja. Men nya siffror från Naturvårdsverket visar att även de svenska klimatutsläppen ökar. Nu måste Sverige visa på konkreta åtgärder som gör skillnad och är skalbara så att andra länder kan ta efter. Detta för att Sveriges vilja ska bli mer än ord, och åtgärderna inte ska begränsas till marginella insatser. Den så kallade CCS-tekniken kan bidra till kraftfulla utsläppsminskningar. CCS står för avskiljning, transport och lagring av koldioxid från större punktutsläpp som kraftvärmeverk och industrier, där CCS-tekniken är speciellt viktig för basindustrin. Lagringen kan ske i geologiska formationer djupt under havsbotten, till exempel i Nordsjön. Om CCS införs av industrier och kraftvärmeverk som använder biomassa så är dessutom CCS – som då brukar benämnas Bio-CCS – en av få tekniker som kan skapa de minusutsläpp som med största sannolikhet krävs för att nå Parismålet. Redan om några år kommer vi att ha släppt ut för mycket växthusgaser och därmed måste vi på sikt ”ta tillbaka” koldioxid för att kunna möta Parismålet. Nya resultat från vår forskargrupp visar att motsvarande drygt hälften av Sveriges samlade koldioxidutsläpp kan tas bort om CCS-tekniken införs på 27 svenska industrianläggningar med utsläpp som överstiger 500 000 ton per år. Ungefär 23 miljoner ton koldioxid kan avskiljas från dessa anläggningar varav 9 miljoner ton har fossilt ursprung och 14 miljoner ton kommer från biomassa. Detta till en kostnad som varierar mellan ungefär 500 till 1 300 kronor per ton koldioxid, alltså i paritet med den svenska koldioxidskatten på strax över 1 000 kronor per ton koldioxid. Införs tekniken även på anläggningar med lägre utsläpp än 500 000 ton per år inklusive kraftvärmeverk kan naturligtvis ännu större utsläppsminskningar åstadkommas. I Sverige finns alltså en stor potential för både CCS och Bio-CCS. Bio-CCS är utpekad som en så kallad kompletterande åtgärd i Sveriges klimatpolitiska ramverk. Dessa åtgärder krävs för att Sverige verkligen ska nå noll nettoutsläpp, utöver 85 procents minskning från svenska verksamheter, och för att senare nå även netto negativa utsläpp. Men det är inte själva CCS-tekniken som saknas utan förutsättningarna för investeringar i tekniken. I en ny rapport som vi (två av undertecknarna) färdigställt på uppdrag av Energimyndigheten har vi utrett vad som krävs för att CCS-tekniken ska kunna realiseras i tid. I rapporten ger vi nio rekommendationer där de viktigaste är: 1 Nationell strategi. Sverige behöver en nationell strategi för CCS och Bio-CCS som omfattar hela kedjan av forskning, demonstration och kommersiell implementering. Det måste bli tydligt vilka industrier och myndigheter som berörs av en sådan strategi. Strategin bör baseras på en beskrivning av de svenska förutsättningarna för CCS och Bio-CCS och inkludera tekniker, finansiering, juridiska och miljömässiga förutsättningar samt hur CCS och Bio-CCS kopplar till andra utsläppsminskande åtgärder på de processer där tekniken är aktuell. Strategin bör förhålla sig till utvecklingen i Norge då lagring i ett inledande skede troligtvis kommer ske där. En svensk CCS-strategi bör utgöra en del av en sammanhållen industripolitik som relaterar till den svenska klimatpolitiken med målet om noll nettoutsläpp till år 2045, och att utsläppen därefter ska bli negativa. 2 Utredning i varje industri. För varje industri som har årliga punktutsläpp över en viss nivå (till exempel 100.000 ton koldioxid per anläggning) behöver det utredas hur dessa kan uppnå nollutsläpp med avseende på nyckelåtgärder och dess tekniker, samt göras en bedömning av industrins framtid i en utsläppsbegränsad värld. Om CCS visar sig vara en viktig teknik för att uppnå nära nollutsläpp så bör industrin ingå i den nationella CCS-strategin. 3 Lagringen måste utredas. Villkoren för lagring av den avskilda koldioxiden på norskt territorium bör utredas. Samtidigt behöver möjligheterna och potentialen för lagring av koldioxid inom svenskt territorium utredas i större detalj. I ett första steg behöver det tas fram och motiveras vilken typ av beslutsunderlag som behövs för att bedöma om lagring på svenskt territorium är rimligt. Om lagringsvolymen inom svenskt territorium bedöms vara alltför begränsad, måste samverkan med andra länder analyseras. 4 Finansiella risken måste hanteras. Det bör skyndsamt utredas hur den finansiella risken vid investering och drift av CCS och Bio-CCS kan hanteras, och vilken roll staten kan spela för att minska risken. Det behöver även undersökas om det går att hitta nya sätt att prissätta klimatåtgärderna längst ut i värdekedjan, så att slutkonsumenten ser merkostnaden av en klimatneutral produkt, samt hur en sådan prissättning kan användas för finansiering av utsläppsminskande åtgärder inklusive CCS. Förutsatt att världen rör sig i enlighet med Parismålet kommer det att bli en mycket stor efterfrågan på klimatneutrala produkter och sådana behöver inte nödvändigtvis kosta så mycket mer än nuvarande produkter. Här kan Sverige bli ett föregångsland. 5 Svenskt demonstrationsprojekt. Det behöver snarast planeras för ett svenskt demonstrationsprojekt som omfattar hela CCS-kedjan; avskiljning, transport och lagring. Givet de långa ledtiderna i energi- och processindustrin bör det snabbt tas fram en färdplan mot demonstration. En sådan färdplan ska vara så heltäckande som möjligt och innehålla en utvärdering och plan för val av industri/anläggning, teknikval, finansiering, juridik och miljökonsekvensbeskrivning samt andra aspekter som bedöms relevanta. Stockholm Exergi, Preem och Cementa har redan kommunicerat CCS och Bio-CCS som del av deras framtida åtgärder för att minska utsläppen och dessa företag kan därför utgöra kandidater för ett demonstrationsprojekt. CCS-tekniken är bara ett exempel på en så kallad transformativ teknik – som drastiskt kan minska utsläppen, men som kräver en långsiktig strategi för att komma på plats. Det måste skapas förutsättningar för näringsliv, politik, den finansiella sektorn och akademi att arbeta långsiktigt tillsammans med ett tydligt mål om implementering av tekniken. Den pågående Klimatpolitiska vägvalsutredningen om ”kompletterande åtgärder” bör ta fasta på nödvändigheten av en strategi för CCS och Bio-CCS. Regeringens utlovade 100 miljoner kronor för att stödja teknikutveckling för minusutsläpp är välkomna, men utgör inte en långsiktig strategi mot fullskalig implementering – det är inte teknikerna som saknas utan förutsättningarna för investeringar. Sverige behöver en CCS-strategi, och det är bråttom. 27 maj 2019 Debattartikel Forskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Fredrik Normann vid institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, Chalmers tekniska högskola: ”Koldioxidlagring kan enkelt halvera utsläppen i Sverige” Repliker Jonas Grafström, nationalekonom på Ratio: ”Chalmersforskarna underskattar svårigheterna med planering” Slutreplik från tre Chalmersforskare: ”Osäkerhet om CCS-teknikens kostnader ökar behovet av strategi” ", "article_category": "other"}
{"id": 34999, "headline": "”Vågar jag prata med vännerna om hur de uppfostrar sitt barn?”", "summary": "Vännerna har ett tråkigt sätt att prata med sitt lilla barn. Det är mest förmaningar och order, och ibland blir barnet ryckt i armen. Vågar man ta upp ämnet utan att riskera vänskapen?", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Hej! Jag och min partner umgås en hel del med ett par vänner och deras två barn, en bebis och ett småbarn. Våra vänner berättade när första barnet var runt ett år att de ville ha ett föräldraskap där de undviker ordet nej. Bra och fint, tänkte jag och min partner. Nu ett par år senare får det äldre barnet som är några år mest höra just ”nej”, ”gör inte så”, ”prata tystare” och de ger hen mest en massa order. Ibland är det befogat när de säger nej men oftast tänker jag att barnet kan få testa och utforska själv. Barnet blir också ibland ryckt i armen av den ena föräldern när hen inte slutar med ett beteende. Barnet självt skrattar bort det då, men är i senare skede rätt hårdhänt i den egna leken. Själv tror jag på prestigelös barnuppfostran, där vuxna behöver råd och stöttning av andra vuxna med barn, och att våra vänner verkligen skulle behöva att någon uppmärksammar dem på hur de tilltalar sitt barn. Men, jag törs inte. Jag är rädd att de kommer att missförstå och inte hålla med mig samt att vår vänskap skulle bli lidande. I tillägg så är barnet ett glatt socialt barn som är som barn är mest. Kanske är det mest jag som tycker alla nej, förmaningar och tjat är jobbiga? Vännen Svar: Tack för ditt brev. De flesta av oss skulle kunna ta kritik om hur vi sköter våra krukväxter. Synpunkter om hur vi hanterar våra husdjur skulle kanske också passera. Att få kritik som förälder är däremot desto känsligare. Få saker känns så personliga som att bli ifrågasatt på den punkten. Laddningen i ämnet gör att även de mest välmenande och försiktiga råd tolkas som kritik. Jag menar alltså att du kan ha rätt i din farhåga. Om du tar upp frågan finns risken att vännerna reagerar negativt. Jag håller samtidigt med dig om att dina vänner skulle behöva lite perspektiv och råd, om jag utgår från din beskrivning av deras beteende. Den avgörande frågan är hur du i så fall skulle kunna ta upp detta. Hur kan du undvika att de slår bakut och enbart känner sig kritiserade? Hur kan du öka chansen för att det faktiskt gagnar dem och deras barn? Finns det andra sätt att påverka dem på, förutom att ta upp ämnet direkt? Jag ska återkomma med några råd om detta, men vill först diskutera möjliga orsaker till vännernas beteende. Har de ändrat åsikt om föräldraskapet, eller är de omedvetna om sitt beteende? Antagligen både och. Vi föräldrar är sällan helt medvetna om hur vi låter och beter oss med våra barn. Forskning visar till exempel att objektiva observationer av föräldrars beteenden rimmar illa med hur de skattar sig själva. Det är också lätt att bli blind för hur beteenden i nära relationer gradvis förändras över tid. Sedan kan man tänka sig att era vänners tidigare ambitioner i föräldraskapet har kommit på skam när de ställts inför realiteten att leva med två små barn. Guide: Så kan du tänka kring barnuppfostran Forskning har också funnit att föräldrars perspektiv på barns beteenden påverkar föräldraskapet. Exempelvis tenderar föräldrar att klandra barn mer, ju mer de uppfattar att barnet borde kunna styra och ta ansvar för sina handlingar. En möjlig förklaring till deras återkommande tjat kan alltså vara orimliga krav och förväntningar, med tanke på att barnet bara är några år. Det är också vanligt att föräldrar justerar krav och förväntningar på ett barn som just fått ett yngre syskon. Den nya bebisen snor rollen som det oskuldsfulla barnet i familjen, medan treåringen plötsligt förväntas vara ”stor”. Dessa saker kan vara bra att ha i bakhuvudet om du pratar med vännerna. Hur ska du då gå till väga? Ta upp ämnet med den förälder som du tror är mest öppen för ditt perspektiv. Var ärlig och tydlig, eftersom antydningar lätt kan misstolkas. Samtidigt är det viktigt att vara ödmjuk inför möjligheten att du kan ha fel bild av situationen. Till exempel: ”Jag vet inte om jag är överkänslig, men sen X föddes tycker jag att ni har blivit hårdare och säger till Y mer. Eller har jag fel?” Om du inte har några egna barn kan du utgå från det i samtalet – ”Jag har ju ingen aning om hur det är att hantera ett barn i trotsåldern…”. Har du barn blir det viktigt att lyfta fram igenkänning och egna tillkortakommanden – ”Jag tjatar ju hål i huvudet på mina egna barn. Jag vet hur det är!” Du ska givetvis inte överdriva eller ljuga, men om du har barn kan du säkert känna igen dig i delar av dina vänners beteenden. Läs mer: Så kan du bli en mer empatisk förälder Det är bra att hålla beskrivningen av problemet kort och sedan bolla över till vännen. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hen öppnar sig. Upplever vännen alls det här problemet? Har du fått en felaktig bild? Har vännen pratat med den andra föräldern om detta? Undvik att ge råd om vännen inte ber om det. Försök i stället att vara ett bollplank där hen får utveckla sina egna lösningar. Ett alternativ till att direkt ta upp frågan är att föregå med gott exempel när ni umgås. Om deras barn gör något som de brukar reagera på, kan du försöka föregripa och själv avleda eller lotsa barnet vidare. Du kan också lyfta fram barnets styrkor i samtal med vännerna, liksom prata allmänt om hur andra barn i samma ålder beter sig. Detta kan vara särskilt hjälpsamt om du misstänker att de har för höga krav på sitt barn. Måste man vara så försiktig och passiv som jag föreslår i mitt svar? Behöver inte vissa föräldrar höra en rak och hård sanning? I vissa fall kan det kanske vara till hjälp, men ofta blir det kontraproduktivt. Argumentation och konflikt är i regel sämsta sättet att påverka någon. Den som får kritik på det sättet brukar tvärtom bli allt mer fäst vid sin egen ståndpunkt. Jag tror samtidigt att du kanske inte behöver just detta råd. Ditt brev vittnar om ödmjukhet och i sista meningen sätter du fingret på en central insikt: Rätt och fel i föräldraskapet handlar delvis om värderingar. I vart fall så länge dina vänners barn verkar må bra. Martin På www.forster.se/referenser190523 finns länkar till forskning som rör svaret. Fråga Insidans experter. Legitimerade psykologen, psykoterapeuten och författaren Anna Bennich svarar på frågor om relationer, psykologiska dilemman i vardagen samt arbetsrelaterad problematik. Forskaren Martin Forster, Karolinska institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 35004, "headline": "”Orsaken till ökningen av psykisk ohälsa inte klarlagd”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 22/5. I vår rapport rapport om vård vid depression och ångestsyndrom undersöker vi inte tänkbara förklaringar till att fler får psykiatrisk vård. Däremot konstaterar vi att det är ungdomar i alla grupper som omfattas av ökningen, skriver Olivia Wigzell och Thomas Lindén, Socialstyrelsen.", "article": "Tre forskare skriver på DN Debatt om den psykiska ohälsan bland barn och unga och kritiserar en nyligen publicerad rapport från Socialstyrelsen. Det är bra att frågan om psykisk ohälsa debatteras, det behövs. Inte minst frågan om orsaker till densamma. Artikelförfattarna framhåller att en orsak till den ökade diagnostiseringen är en ökad medikalisering av mänskliga problem. Det kan vara en tänkbar förklaring. En av många. I Socialstyrelsens rapport har det emellertid inte genomförts någon värdering av tänkbara förklaringar till att fler får psykiatrisk vård. Socialstyrelsens utvärdering av vården vid depression och ångestsyndrom bygger heller inte på enkätsvar om självupplevd psykisk ohälsa från barn och unga, vilket man kan få intrycket av när man läser debattinlägget. De uppgifter Socialstyrelsen använder är registerdata från heltäckande nationella register om unika individer med inrapporterade diagnoser i patientregistret vilka ställs av läkare inom den specialiserade vården. Uppgifter hämtas också från läkemedelsregistret över olika typer av psykofarmaka och från dödsorsaksregistret. Våra uppgifter har även samkörts med uppgifter från Statistiska centralbyrån, SCB, som gör det möjligt att även titta på etablering på arbetsmarknad, huvudsaklig inkomstkälla och inkomst för individer. Även utbildning har ingått. Dessa uppgifter rapporteras löpande vilket ger oss möjlighet att följa utvecklingen över tid. I vår rapport framhåller vi att det inte är klarlagt vad som ligger bakom ökningen av antalet personer som får diagnosticerad depression och ångestsyndrom. Däremot konstaterar vi att det är ungdomar i alla grupper som omfattas av ökningen, oavsett psykosocial situation, vilket kan tala för att orsakerna finns i miljöer som är gemensamma för flertalet unga. Artikelförfattarna har invändningar mot att kontinuitet och strukturerad uppföljning över tid bör ske för personer som har långvarig diagnosticerad depression eller ångestsyndrom. Det finns ingen motsats mellan att arbeta hälsofrämjande och förebyggande och att vården för personer med psykisk ohälsa ska vara lika bra som för personer med somatisk (kroppslig) ohälsa när det gäller kontinuitet, tillgänglighet, uppföljning och personcentrering. För att undvika långvarig psykisk sjukdom är det viktigt att tidigt upptäcka och behandla depression och ångestsyndrom. Insatser på samhällsnivå, som handlar om förutsättningar för kontinuitet i skolgång, för att kunna ta del av och fullfölja utbildningen och stöd i vardagsmiljön är viktigt för att kunna främja hälsa och förebygga ohälsa. Den psykiska ohälsan, vad gäller ångestsyndrom och depression, tenderar att bli långvarig. 30 procent av de unga som nydiagnostiserades med depression eller ångestsyndrom för tio år sedan är ännu i behov av psykiatrisk vård. Det är samtidigt viktigt att framhålla att det finns områden där utvecklingen går framåt, vi pekar på ett antal sådana områden i utvärderingen. Såväl positiva som negativa aspekter är viktiga att lyfta fram i debatten. 22 maj 2019 Debattartikel Ingemar Engström, forskningsledare ; Sven Bremberg, barn- och ungdomsläkare och Sofia Wikman, docent i kriminologi: ”Dåligt stöd för att psykiska sjukdomar ökar bland unga” Repliker Olivia Wigzell och Thomas Linden, Socialstyrelsen: ”Orsaken till ökningen av psykisk ohälsa inte klarlagd” Slutreplik från forskarna Ingemar Engström, Sven Bremberg och Sofia Wikman: ”Socialstyrelsen snabba slutsatser är bristfälligt underbyggda” ", "article_category": "other"}
{"id": 35014, "headline": "”Jobba och betala skatt så löser sig pensionen”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. Man behöver inte oroa sig för pensionen så länge man arbetar och betalar skatt. Det är rätt att oroa sig om man tror att samhällsekonomin går under, skriver Sten Eriksson på Pensionsmyndigheten.", "article": "Svar på Fredrik Bankes insändare (21 maj): I regel blir pensionen (allmän pension+tjänstepension) omkring 60 procent av lönen för den som går i pension vid 65 års ålder och har jobbat heltid i hela ditt yrkesliv sedan 23 års ålder. Den kan bli både högre och lägre, beroende på hur många år du jobbar, om du jobbar hel- eller deltid, vad du har i lön och om du har tjänstepension. De som har låga pensioner kan få garantipension och ha rätt till bostadstillägg. Så länge det finns människor som arbetar och betalar skatt i Sverige kan det betalas ut allmän pension. Tror man att samhällsekonomin går under, så är det rätt att oroa sig. DN Åsikt 21 maj 2019 kl 16 Insändare Fredrik Banke: ”Det finns ingen tillit till vårt välfärdssystem” Svar Sten Eriksson: ”Jobba och betala skatt så löser sig pensionen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35017, "headline": "”Alla måste ta sitt ansvar för EU och rösta”", "summary": "INSÄNDARE. På söndag får jag inte rösta, men jag vill uppmana alla de som får att göra det. EU lagstiftar cirka 60 procent av våra lagar – vi kan inte ignorera detta och ta unionen för givet, skriver Shkelqim Ismaili.", "article": "Som född i Albanien är jag inte EU-medborgare, men jag har stor koppling till den europeiska gemenskapen när det kommer till kultur och värderingar. Det gör ont att jag tvingas avstå från en av de kraftfullaste saker du kan göra i en demokrati – att rösta. 2014 röstade endast hälften av de röstberättigade, och jag vill utmana de som faktiskt får att rösta i EU-valet. Klimatförändringarna, hotet mot demokratin och det fria ordet och kränkning av mänskliga rättigheter kräver en starkare och enad union. EU lagstiftar cirka 60 procent av våra lagar och vi kan inte ignorera det. Visst behöver EU reformera sig och bli bättre på en rad olika saker, men att avstå från rätten att rösta kan inte driva förändringen framåt. EU har främjat fred, demokrati, och utveckling inte bara på kontinenten utan också runt om i världen. Tack vare den fria rörligheten kan du resa, studera och jobba i vilket europeiskt land du vill. Vi kan inte ta allt detta för givet – alla måste ta det ansvar som krävs för att utveckla unionen vidare. DN Åsikt 23 maj 2019 kl 16 Insändare Shkelqim Ismaili: ”Alla måste ta sitt ansvar för EU och rösta” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35025, "headline": "Martin Liby Troein: Slutet på början av Brexit", "summary": "Under torsdagen röstar britterna i EU-parlamentsvalet. Sannolikt får väljarna också chansen att säga sitt en gång till om Brexit.", "article": "Det var inte meningen att det skulle bli så här. Men eftersom britterna har misslyckats med att lämna EU väljer de på torsdagen sina representanter till Europaparlamentet. För premiärminister Theresa May och hennes Toryparti blir det ingen rolig upplevelse. I värsta fall blir resultatet ensiffrigt. Väljarna är ursinniga över att man inte lyckats klippa banden till Bryssel, och flyr till den förre Ukip-ledaren Nigel Farages nya Brexitparti, som har en bit över 30 procent i undersökningarna. Men också Labour dippar. Storstadsväljarna som helst vill ha en ny folkomröstning håller på att tröttna på Jeremy Corbyns ovilja att stödja en sådan. De EU-vänliga Liberaldemokraterna nafsar partiet i hälarna. Det är lätt att avfärda det brittiska EU-valet som ett betydelselöst ”protestval”. Men om det hade varit ett nytt brittiskt parlament som skulle väljas på torsdagen hade Tories och Labour sannolikt också straffats ordentligt. Dessa opinionssiffror är inte lika dåliga, men också i dem stiger Liberaldemokraterna och Brexitpartiet snabbt. Nu är det ändå så att väljarna inte ska välja ett nytt brittiskt parlament den här veckan. Innan de gör det kommer Theresa May – vars senaste försök att få igenom sitt utträdesavtal på tisdagen möttes med kalla handen – att ha stigit åt sidan. Och ha ersatts av någon som är öppen för att lämna EU utan ett avtal. Jeremy Corbyn lär i sin tur tvingas acceptera ett löfte om en ny folkomröstning. Det räcker nog för att Tories och Labour ska ta tillbaka de väljare som Nigel Farage respektive Liberaldemokraterna har stulit. Partierna har misslyckats med att lösa Brexit. Väljarna lär behöva säga sitt en gång till – i ett parlamentsval, en folkomröstning eller både och. I så fall kommer deras alternativ, och i synnerhet betydelsen av Brexit, förhoppningsvis att vara tydligare. Med lite tur tar de också chansen att stanna kvar. ", "article_category": "other"}
{"id": 35035, "headline": "Lisa Magnusson: Samhället får inte sjabbla bort IS-terroristernas barn", "summary": "Det hände de så kallade tyskungarna, efter andra världskriget. Det hände franskbarnen i Vietnam. Och det händer IS-barnen nu när det ynkliga kalifatet fallit.", "article": "Nu är de hemma, Skråmobarnen. Än alla de andra? De barn vars föräldrar vanvårdat och misshandlat dem, och tvingat dem att leva i misär, i guds namn, och som sedan lämnat dem ensamma och övergivna i världen. För de allra flesta kommer det inte att gå väl. Skälet till det är alls inte att det är kört för dem, såsom vissa tycks tro. Barn har en ofattbar förmåga att överleva, trots allt. Problemet är de vuxna som inte låter dem. Som dömer dem för vad deras föräldrar gjort, trots att dessa barn själva är offer, och som aldrig slutar att påminna dem, aldrig slutar straffa dem. Det hände de så kallade tyskungarna, efter andra världskriget. Det hände franskbarnen i Vietnam. Och det händer IS-barnen nu när det ynkliga kalifatet fallit; det som bara handlade om att förstöra, slakta och sprida skräck. Yazidiernas andliga råd har nyligen beslutat att barn till kvinnor som våldtagits av IS-terrorister inte ska accepteras i gemenskapen. Så läggs sten på en redan orimligt tung börda. Och här i Sverige finns de som alltså är sådana motståndare till islamism, och sådana vänner av civilisation, att de ser dessa IS-barn, som redan lidit mer än några barn ska behöva lida, och deras allt överskuggande tanke är då att de barnen inte förtjänar något gott alls. Ibland inser de själva hur illa det får dem att se ut, och klär därför upp sitt beska, pysande hat i en fin ordkostym: de framhåller att de bara är realister som insett att de här ungarna säkert blivit hjärntvättade, att de är tickande bomber som bara väntar på att få explodera riktigt grundligt. Så där kan man ju dock säga om många barn som har farit illa. Men det moderna samhället dömer inte barn utifrån vad deras föräldrar har gjort, det dömer inte barn alls. Vård är vad vi ger barn som hamnat fel. Är det ibland mycket svårt att få utsatta barn att lita på att vuxenvärlden och livet kan vara något annat än vad deras föräldrar slagit i dem? Ja. Men detta får aldrig bli ett argument för att inte försöka. Tvärtom: Det är nu av yttersta vikt att IS-terroristernas barn inte sjabblas bort till någon släkting som kanske själv är islamist och därför absolut inte borde få ha hand om dem, utan att samhället i stället verkligen håller fast i barnen och kämpar för dem. Detta är det enda anständiga. Men det finns också ett pragmatiskt skäl att ta sig an de här barnen, ett som i synnerhet borde intressera alla som oroar sig över säkerheten. För vet ni vad som verkligen är livsfarligt? Personer som hela sin uppväxt igenom svikits av världen. ", "article_category": "other"}
{"id": 35049, "headline": "”Det finns ingen tillit till vårt välfärdssystem”", "summary": "INSÄNDARE. Vi bevittnar en nationell kris som ingen talar om och otryggheten förbryllar mig som ung vuxen. Jag känner ingen tillit till att välfärdssystemet kommer att finnas där för mig när det behövs, skriver Fredrik Banke.", "article": "Ofta när jag går ut genom Juridicums snurrdörr i Lund ser jag pensionärer som rotar i papperskorgar efter pantburkar. Jag blir sorgsen när jag ser hur de med smått krökta ryggar letar efter något att stoppa ner i de plastpåsar som vanligen pryder deras rullatorer. Kontrasten mellan de pensionärer som står utanför och de studenter som sitter innanför universitets väggar kunde inte vara större. Trots att jag tillhör kategorin student frågar jag mig själv om även jag kommer att hamna i samma sits i framtiden. Inom mig växer oron när jag föreställer mig vad som kan vänta om jag inte börjar pensionsspara redan nu. Även om jag är ung, driftig och skötsam känner jag absolut ingen tillit till att välfärdssystemet kommer att finnas där för min generation när det behövs. Är det meningen att jag ska känna mig såhär orolig? Ska inte tryggheten finnas där för oss unga vuxna så att vi vågar ta de risker som krävs för att starta eget, förverkliga den där drömmen eller hoppa på den där utbildningen? Vi bevittnar en nationell kris som ingen talar om och otryggheten förbryllar mig och många andra unga vuxna. Det är dags att vi börjar tala om pensionskrisen. DN Åsikt 21 maj 2019 kl 16 Insändare Fredrik Banke: ”Det finns ingen tillit till vårt välfärdssystem” Svar Sten Eriksson: ”Jobba och betala skatt så löser sig pensionen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35059, "headline": "”Vi brottsoffer blir utstötta av systemet”", "summary": "INSÄNDARE. Vårt rättssystem fungerar inte som det ska när våldtäktsmän får leva ett liv utan begränsningar och tilldelas för låga straff. Vi alla måste stå upp för ett rättvist samhälle där ansvaret ligger på förövaren och inte på brottsoffret, skriver Linda Lindlöf.", "article": "Hur kan det vara så att jag som brottsoffer och inte gärningsmannen blir utstött av systemet? Det är en fråga som jag tror alla utsatta kan relatera till. Varför är det jag som får hålla mig undan och skämmas, medan han som förstörde mitt liv kan gå med huvudet högt på gatan? Detta är ett bevis på att vårt system inte fungerar som det ska. Varför ger vårt samhälle en våldtäktsman chansen till att få leva ett liv utan begränsningar och straff som inte är i närheten i proportion till brottsoffers lidande? Det är för mig helt sjukt. Vi måste stå upp för ett rättvist samhälle, ett samhälle där ansvaret ligger på förövaren och inte på offret. När påföljderna är såpass lindriga som de är i dagsläget bidrar det till en normalisering och en acceptans av dessa fruktansvärda handlingar. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan skapa ett bättre, rättvist och mer värdigt samhälle. Detta är givetvis inte något som sker över en natt, en förändring är en process och det tar tid. Varje steg vi tar är ett steg närmare ett rättvist samhälle. Ingen kan göra allt, men alla kan definitivt göra något. DN Åsikt 20 maj 2019 kl 16 Insändare Linda Lindlöf: ”Vi brottsoffer blir utstötta av systemet” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35060, "headline": "”SJ kommer storsatsa på Stockholm–Oslo”", "summary": "SVAR PÅ INSÄNDARE. På grund av banarbeten har SJ tvingats dra ner på tågtrafiken mellan Stockholm och Oslo. Men när arbetet är avslutat 2022 tänker vi storsatsa på sträckan igen, skriver Maja Rapp på SJ.", "article": "Svar på Ellinor Baurnes insändare den 18 maj: Vi är de första att beklaga det begränsade utbudet på tågresor mellan Stockholm och Oslo. På grund av banarbeten på båda sidor av gränsen har vi tvingats dra ner på tågtrafiken. Sommaren 2015 började SJ en nysatsning med snabbtåg på sträckan Stockholm–Oslo. Med X 2000 förkortades restiden från sex timmar till drygt fyra timmar. Ett år senare kunde vi konstatera att det var en succé. På bara tolv månader ökade resandet på hela sträckan med närmare 50 procent. I dag flyger runt 1,4 miljoner människor mellan Stockholm–Oslo, många av dessa skulle helt klart kunna ta tåget om restiden var bättre och det fanns flera avgångar att välja mellan. Man kan jämföra med sträckan Stockholm–Malmö där det är en likvärdig restid med X 2000 och där har vi 15 dagliga avgångar i vardera riktningen och en marknadsandel på 40 procent mot flyget. Just nu och de närmaste åren utförs även många omfattande banarbeten på svensk sida som begränsar vår möjlighet att erbjuda en attraktiv trafik mellan Stockholm och Oslo. Vi arbetar kontinuerligt med att anpassa trafiken och försöka hitta lösningar för våra kunder, och ibland innebär det tyvärr ett byte som Ellinor Baurne skriver i sin insändare. Banarbetet på den norska sidan är omfattande till storlek och flerårigt till sin längd. Detta är beräknat att avslutas 2022 och då tänker vi storsatsa på sträckan igen. Inledningsvis börjar vi med fem dagliga snabbtågsavgångar i vardera riktningen. DN Åsikt 18 maj 2019 kl 05 Insändare Ellinor Baurne: ”Löjligt att man måste flyga till Oslo” Svar Maja Rapp: \"SJ kommer storsatsa på Stockholm–Oslo\" Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35084, "headline": "”Löjligt att man måste flyga till Oslo”", "summary": "INSÄNDARE. Det är löjligt att det inte går att åka tåg till Oslo från Stockholm på ett sätt som kan konkurrera med flyget. Det handlar ändå om två nordiska huvudstäder med drygt 50 mils avstånd, skriver Ellinor Baurne.", "article": "Att det är svårt att hitta resor med tåg till kontinenten vet vi alla och DN ska ha ett stort tack, DN, för era artiklar om detta. Tågresor ni inte tagit upp, tror jag, är resor från Stockholm till Oslo, en sträcka på cirka 40 mil fågelvägen och drygt 50 mil med bil eller tåg. Mitt eget exempel är att jag ska vara i Oslo klockan 12 en måndag i slutet av augusti. Jag tillhör dem som hellre åker tåg än flyger av miljöskäl, men även för att det är trevligare. Hade klart för mig att jag inte skulle hinna fram med tåg på måndagen, men en söndagseftermiddag och hotell i Oslo kändes bra. Tills jag slog upp SJ:s tidtabell ... På söndagen fanns endast två tåg till Oslo. Först ett med byte och lång väntan i Göteborg. Det tog mer än åtta timmar och skulle vara framme i Oslo klockan 16.52. Det andra tåget gick direkt och tog sex timmar, men det var inte framme förrän klockan 21.24. Endast två tåg mellan två närliggande huvudstäder! På vardagarna fanns tre tåg, två direkt och ett med byte. Till bilden hör att det inte gick att köpa biljetterna på SJ på grund av ”banarbeten”. Gjorde en jämförelse med SAS. På söndagen hade jag tio flyg att välja på och på måndagen fem stycken på förmiddagen med ankomst i tid till klockan 12. Det fanns även ett stort antal andra bolag som flög till Oslo. Om man till den timme man är i luften lägger den tid det tar med incheckning och tåg till Arlanda och från Gardemoen blir tidsskillnaden ganska liten. Det känns faktiskt löjligt att flyga dessa futtiga 40 mil. DN Åsikt 18 maj 2019 kl 05 Insändare Ellinor Baurne: ”Löjligt att man måste flyga till Oslo” Svar Maja Rapp: \"SJ kommer storsatsa på Stockholm–Oslo\" Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35089, "headline": "”Minska antalet ämnen till maximalt tio i grundskolan”", "summary": "DN DEBATT 18/5. Kommunerna gör allt fler besparingar på skolan och den ekonomiska prognosen pekar på att det kommer bli tuffare tider framöver. Omkring 80 000 behöriga lärare kommer saknas fram till 2031. Samtidigt tenderar politikerna att efterfråga att ännu fler samhällsproblem ska lösas av skolan. Nu måste uppdragen minska markant, skriver läraren Isak Skogstad.", "article": "I dag lördag samlas tusentals lärare runtom i landet för att gå med i Lärarmarschen. De protesterar mot nedskärningar i skolan. Det råder ett djupt missnöje inom lärarkåren, då många upplever att politikerna har svikit sina löften om att satsa på skolan och lärarna. Det framkommer i en granskning av samtliga kommuners budget som Tankesmedjan Balans genomfört. De fann att skolans resurser minskar i 9 av 10 kommuner. Bakom väljarnas rygg har politiker och kommunala tjänstemän tagit till knep som utåt ger sken av att resurserna ökar – eller i vart fall inte minskar. Ett exempel på det är att många kommuner ger skolorna en ekonomisk kompensation som understiger de ökande kostnaderna. Det gör att politikerna kan hävda att de inte sparar in på skolan, även om det i praktiken blir resultatet då skolor måste finansiera allt från årliga löneökningar till ökade inköpspriser av läromedel med samma budget som föregående år. Ett annat knep är att införa krav på så kallade ”effektiviseringar”, som i själva verket inte är något annat än en eufemism för besparingar och som ofta leder till att lärare får mer att göra med mindre resurser till sitt förfogande. Som om inte det ekonomiska läget för skolan vore illa nog har Sveriges kommuner och landsting (SKL) tagit fram en prognos som visar att det det kommer att saknas minst 62 miljarder kronor fram till 2022. Detta förutsatt att man inte ändrar arbetssätt, höjer skatten eller ökar statsbidragen till kommunerna. Detta ekonomiska orosmoln undviker politikerna att beröra för att inte skrämma iväg väljare. Problemen kommer dock inte att försvinna bara för att de ignoreras. Det finns inte, och kommer sannolikt inte heller att finnas, folkligt stöd för de skattehöjningar som kommer att krävas om skolan ska fortsätta att bedrivas i sin nuvarande form med sitt nuvarande uppdrag. Att politikerna inte tar frågan om skolans finansiering och uppdrag på allvar blir tydligt när man beaktar de skolpolitiska förslagen som förs fram i debatten. Flera av dem riskerar paradoxalt nog att förvärra situationen. Ta exempelvis högerns förslag om att öka undervisningstiden. Redan med den nuvarande mängden undervisning lyckas man inte rekrytera tillräckligt många lärare. På vänsterkanten tenderar politikerna att efterfråga att ännu fler samhällsproblem ska lösas av skolan. Nyligen gick exempelvis Feministiskt initiativ ut i Stockholm och föreslog ett ”sexlyft” för skolan, då de är missnöjda med hur skolan arbetar med frågor som samtycke och hbtq. Viktiga frågor, men med tanke på att lärare redan i dag inte hinner med att gå igenom allt som läroplanen kräver – vad ska då prioriteras bort? Det går inte att förneka att skolan har problem. Kunskapsresultaten är låga och alltför många elever uppvisar inte en tillräcklig nivå av viktiga baskunskaper som att läsa, skriva och räkna. Ordningsproblemen är markanta, allt fler elever upplever att det är stökigt och nära fyra av tio flickor uppger att de rent av känner sig otrygga i skolan. Lägg därtill att Sverige just nu befinner sig i vad som sannolikt är västvärldens allvarligaste lärarbrist. Fram till 2031 har SCB beräknat att det kommer saknas cirka 80.000 behöriga lärare. Skolans beklämmande situation kräver att våra politiker vågar tänka nytt. De har kört fast i gamla hjulspår och måste inse att vad som nu krävs är konkreta förslag som direkt minskar skolans uppdrag. I syfte att skapa förbättrade förutsättningar för lärarkåren och skolan att lyckas med kunskapsuppdraget samtidigt som lärarbristen stävjas föreslår jag följande: 1 Minska antalet ämnen i grundskolan. I grundskolan läser eleverna 16 ämnen, då borträknat språkval och ”elevens val”. Det är inte hållbart sett till lärarbristen och kostnaderna. Slöjd, elevens val, musik samt hem- och konsumentkunskap måste slopas helt. Religionskunskap och geografi kan upptas i samhällskunskapen. Kemi och biologi kan slås ihop för att bli ett eget ämne, naturlära. På samma sätt kan fysik och teknik slås ihop. Målet borde vara att minska antalet ämnen till maximalt tio. I vissa fall kommer det att kräva ökad undervisningstid i ämnen som blir mer omfattande, men det totala antalet timmar måste däremot minska. 2 Se över läroplanens inledande kapitel. Läroplanens två första kapitel, som handlar om exempelvis skolans värdegrund och övergripande mål, är för omfattande. Det finns skrivningar om att skolan ska främja alltifrån elevernas ”respekt för vår gemensamma miljö” till att de ska lära sig ”digital kompetens”. Dessutom står det att all undervisning ska anamma ett historiskt, miljömässigt, internationellt och etiskt perspektiv. Mängden uppdrag som åläggs skolan i läroplanens inledande delar är så omfattande att det är omöjligt att lyckas. Samtidigt utvärderas skolor och inspekteras av Skolinspektionen baserat på hur väl de följer skrivningarna i läroplanen. 3 Revidera de kvarstående ämnenas centrala innehåll. För varje skolämne finns ett fastställt centralt innehåll. Det är det ämnesinnehåll som eleverna ska möta i undervisningen. I dag vittnar många lärare om att det råder ”stoffträngsel”, och då särskilt i de samhällsorienterande ämnena. Det är inte konstigt, då omfattningen av det centrala innehållet i många ämnen är oerhört omfattande samtidigt som undervisningstiden är begränsad. I stället för att utöka undervisningstiden, vilket har föreslagits förut, måste man minska det centrala innehållet till en realistisk omfattning. Kombinationen av att minska antalet ämnen, ta bort de absurda kraven i läroplanens inledande kapitel samt revidera de kvarstående ämnenas centrala innehåll kommer göra att förväntningarna på vad skolväsendet ska klara av blir praktiskt möjliga att uppnå. Slopandet av vissa ämnen frigör resurser som kan användas till att prioritera att lärarnas arbetsmiljö förbättras, exempelvis genom att minska undervisningstiden för dem. Genom att revidera samtliga skolämnens centrala innehåll förbättras dessutom förutsättningarna för att undervisningen ska gå mer på djupet än på bredden, vilket flera ledande skolnationer har visat är ett framgångsrecept för ökade kunskapsresultat. Det är naivt att tro att de förändringar jag föreslår kommer vara lätta för politikerna att driva igenom. Motståndet kommer vara hårt, då inte minst från de två stora lärarfacken. Man ska inte klandra dem för det, då deras huvudsakliga uppgift är att värna sina egna medlemmars intresse – inte att skapa en bättre skola i allmänhet. Samtidigt är situationen för skolväsendet så akut att denna strid måste tas, inte minst om man menar allvar med att Sverige i framtiden ska konkurrera på en global kunskapsintensiv marknad. Genomförs de reformer jag föreslår är det fullt möjligt att skolan lyckas rusta alla elever med de kunskaper som krävs för att de ska klara sig i framtiden. Detta samtidigt som möjligheten att rekrytera de utbildade och ambitiösa lärare som krävs för att alla elever ska få tillgång till undervisning av hög kvalitet realiseras. Nu ligger bollen hos er politiker. Vågar ni? 18 maj 2019 Debattartikel Isak Skogstad, gymnasielärare och skoldebattör: ”Minska antalet ämnen till maximalt tio i grundskolan” Repliker Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF: ”Rimligt att stryka hemkunskap och elevens val” Joakim Larsson, lektor i pedagogik, Karlstads universitet och Musikhögskolan i Ingesund: ”Kunskapsreducering är en dålig lösning för skolan” Slutreplik av Isak Skogstad: ”Ämneskunskaper hjälper eleverna bli kreativa och kritiskt tänkande” ", "article_category": "other"}
{"id": 35092, "headline": "”Vegonorm kan mildra jordbrukets klimatpåverkan”", "summary": "INSÄNDARE. Det utbredda jordbruket är en stor orsak till klimatförändringarna. Ju mindre kött och mjölk vi producerar, desto mer mark blir över för koldioxidbindande skog, skriver Jonas Paulsson.", "article": "Halten av koldioxid i atmosfären har nått rekordnivån 415 miljondelar. En miljon arter hotas av utrotning. Boven i dramat är det allt mer utbredda jordbruket. FN:s miljöpanel rapporterade 2010 att vi måste minska konsumtionen av kött- och mejeriprodukter för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna. Det är allvarligt att varken den nationella eller internationella debatten handlar om vår djurhållning. Träd skulle kunna växa på den mark som vi använder för detta. Ju mindre kött och mjölk vi producerar, desto mer mark blir över för koldioxidbindande skog. Riv upp livsmedelsstrategin från 2017 som slog fast att djurindustrin ska öka produktionen fram till 2030. Vi behöver även en nationell vegonorm och utfasning av mejeriprodukter. Därtill måste vi lyfta frågan om djurhållningen och köttkonsumtionen i EU och FN. DN Åsikt 17 maj 2019 kl 16 Insändare Jonas Paulsson: ”Vegonorm kan mildra jordbrukets klimatpåverkan” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35094, "headline": "”Det är hög tid för ett kollektivtrafikuppror”", "summary": "INSÄNDARE. Kollektivtrafiken har stora förutsättningar att ta över efter massbilismen i hela landet. Men på många håll dras stationer in och fler tvingas in i bilberoende. Därför krävs även ett kollektivtrafikuppror, skriver Christian Tengblad.", "article": "Bensinupproret får nya sympatisörer. Det är inte konstigt när en klimatpolitik för minskat bilåkande bedrivs med bara piska och inga morötter. Samtidigt är klimatförändringarna ett riktigt hot och drabbar bonden mycket hårdare än bloggaren. Höjda bensinskatter utan nya möjligheter kommer inte att funka. Kollektivtrafiken har stora förutsättningar att ta över efter massbilismen i hela landet. Men då krävs även ett kollektivtrafikuppror. I glesbygd kommer inte bussar med tidtabell vara effektivt. Däremot behövs avgiftsfria byabussar där turer anpassas efter behov och byborna är en del av lösningen. Detta har exempelvis testats i västernorrländska Kölsillre. I mindre kommuner och städer finns det mängder av exempel på kollektivtrafik som byggts ut och avgiftsbefriats. I Avesta var de flesta nya bussresenärer tidigare bilister. Men på andra håll dras stationer in och fler tvingas in i bilberoende. I storstäderna skenar avgiftstrycket. Göteborgarna väntas få 20 procent dyrare månadskort. Hela landet får betala för mångmiljardcirkusen Förbifart Stockholm, medan kollektivtrafikanterna där ansätts med högre priser. Situationen ser olika ut beroende på var man bor, men behovet av en utbyggd och fri kollektivtrafik har vi gemensamt. DN Åsikt 17 maj 2019 kl 15 Insändare Christian Tengblad: ”Det är hög tid för ett kollektivtrafikuppror” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35097, "headline": "”Stockholmarna måste lära sig lite cykelhyfs”", "summary": "INSÄNDARE. Nu när sommaren snart är här och allt fler väljer bort bilen för cykeln blir det påtagligt vilket dåligt trafikhyfs många har. Anpassa farten, visa vart du ska och respektera dina medtrafikanter är några av mina tips, skriver cykelnörden Matts Karlström.", "article": "Nu tycks sommaren äntligen vara på väg och många av huvudstadens invånare väljer liksom jag bort bil och kollektiva färdmedel till förmån för cykeln. Det är bra för både miljö och hälsa och således en synnerligen god idé om det inte hade varit för det faktum att Stockholmare som grupp inte kan cykla. Alls. Förvisso klarar de flesta att hjälpligt ta sig fram utan att tippa åt sidan men ungefär där når de flesta toppen av sin förmåga. Jag tänkte därför, till fromma för den kollektiva psykiska hälsan och länets redan hårt pressade akutmottagningar, bidra med några lika handfasta som enkla tips avsedda att minimera antalet olyckor och skapa harmoni på cykelbanan. Klipp gärna ut, laminera och tejpa fast på ramen! 1. Anpassa farten. Att man kan cykla fort betyder inte att man ska göra det hela tiden och överallt. Lika olämpligt som det är att köra 110 på en 30-väg är det att trampa som om det inte fanns en morgondag genom folkvimlet på Götgatspuckeln. 2. Lär dig skilja på höger och vänster. Håll till höger och passera andra cyklar till vänster. När du kört förbi flyttar du dig åter ut till höger. Även om cykelförsäljaren sa att ditt nya fartvidunder är ”typ en sån dom kör med på Girot fast med rakt styre” och du har gjort dina trivselkilon aerodynamiska med hjälp av en neongul spandexdräkt kan du utgå ifrån att det kommer någon bakifrån som är både snabbare och duktigare på cykeln än du. 3. Visa vart du ska. Eftersom de flesta som är ute och rör sig i Stockholmstrafiken inte är tankeläsare är det en god idé att med en enkel handsignal visa att man ämnar svänga. Detta fyller samma funktion som körriktningsvisaren i en bil. (För de taxichaufförer, hantverkare och ägare av tyska prestigevagnar som nu förbryllat kliar sig i huvudet kan jag informera att den utrustningen numera är standard på de flesta bilar och manövreras med en fiffig spak till vänster om ratten). Detta är den enda anledningen att någonsin släppa styret vilket osökt för oss in på nästa punkt. 4. Håll båda händerna på styret och båda ögonen på vägen. Ett lika plötsligt som oemotståndligt behov av att statusuppdatera, skicka ett sms eller inventera cykelkorgen kan vi alla drabbas men en god idé är att utföra dessa sysslor i stillastående. 5. Respektera dina medtrafikanter. Understundom dyker det upp breda, vita parallella streck på vägen. Här är det tänkt att fotgängare ska kunna korsa din väg utan risk för att bli torpederade av en 50-årskrisande mellanchef med tillhörande skivbroms-räcer-pendlar-hybrid (17.995 kronor inklusive snabba sportglasögon). Bromsa in i god tid och låt de gående passera. Om en bilist gör motsvarande för dig, visa din uppskattning genom en liten vinkning eller en nick. Sammantaget minskar ett positivt och respektfullt bemötande risken för dålig stämning nästa gång du berättar för någon att du cyklar till jobbet. 6. Slit inte ut ringklockan. Lika lite som du hänger på tutan varje gång du ser ett annat fordon framför dig när du kör bil behöver du plinga oavbrutet när du är ute och cyklar. Det är ditt jobb att ta dig fram på ett säkert sätt och att använda ringsignaler för att säga ”flytta på dig! Jag har mer bråttom än du!” är lika ofint som onödigt. 7. Det där med batterier. Numera är flera cyklar utrustade med elmotor. Det många inte tycks förstå att den endast hjälper till med att trampa. Styra och tänka måste man fortfarande göra själv och även du på självkörande cykel bör ha i åtanke att de 25 kilometer i timmen du uppfattar som en närmast svindlande hastighet representerar maklig promenadtakt för en van cyklist utan motor. Håll till höger. Rulla säkert så ses vi ute på cykelbanan! DN Åsikt 17 maj 2019 kl 13 Insändare Matts Karlström: ”Stockholmarna måste lära sig lite cykelhyfs” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35105, "headline": "”Väljarna måste få besked om EU:s stora framgångar”", "summary": "DN DEBATT 17/5. I debatten framställs EU:s makt ofta som negativ och farlig och okunskapen är utbredd. Det riskerar bli till en demokratifälla i valrörelsen vilket varken gagnar Sverige eller EU. Väljarna behöver till exempel få veta hur EU lyft konsumentsäkerheten med frågor om djurhälsa, djurskydd och livsmedelssäkerhet till en världsledande nivå, skriver forskaren Martin Wierup.", "article": "EU är i dag måltavla för olika påståenden från våra blivande EU-parlamentariker. EU:s makt framstår som en vattendelare i opinionen och framställs ofta som negativ och farlig. Vad är då sant och vem skall försvara EU? EU och dess institutioner har svaret men kan inget säga – de är formellt bara tjänstemän som utför det medlemsländerna bestämt. De svenska politikerna som varit med och bestämt visar sällan något intresse för att förklara – deras inflytande riskerar då att förminskas eftersom flera områden redan sköts av EU. Väljarna behöver få veta. Deras dåliga kunskap om EU framkommer i olika opinionsundersökningar. Statsvetaren Magnus Blomgren har tidigare på Europaportalen undrat vad tillfrågade skall ta ställning till eftersom det saknas debatt kring frågor om svenskt EU-medlemskap och EU-samarbete, frågor som enligt honom är politiskt döda. Denna okunskap riskerar bli till en demokratifälla i valrörelsen vilket varken gagnar Sverige eller EU. Därför krävs fördjupad information och en väg är att ta lärdom av de sakområden där europeiskt samarbete sedan länge förekommer. Ett av dessa områden som berör oss alla är konsumentsäkerheten med de veterinära frågorna om djurhälsa, djurskydd och livsmedelssäkerhet. Under EU:s ledarskap har de med stöd av Sverige utvecklats till en världsledande nivå men där Sverige, från att ofta ha varit ledande, nu behöver anstränga sig för att hänga med i EU:s utveckling. Konsumentsäkerheten gäller kontrollen av livsmedelsindustrin, EUs största och Sveriges fjärde industrigren. Genom Amsterdamfördraget fick EU 1997 ansvaret för detta område med de viktiga sanitära och fytosanitära frågorna (SPS-frågorna), som handlar om åtgärder som länder vidtar för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa från risker kopplade till livsmedel, foder, djursjukdomar eller växtskadegörare. EU är världens största exportör och importör av livsmedel och jordbruksvaror. Stoppad smittspridning öppnade gränserna. Det veterinära området dominerar SPS-frågorna och gäller i grunden kontroll av ett brett panorama av infektionssjukdomar, det största hotet mot tillgången på säkra livsmedel – allt från kött, mjölk, ost till ägg och fisk. För att kontrollera de mest smittsamma och begränsande sjukdomarna utförde flera EU-länder på 1990-talet årliga massvaccinationer till en kostnad på 1 miljard kronor per år. Vaccinationerna hindrade sjukdomsutbrott men dolde den fruktade smittspridningen. Därför var det förbjudet att importera nöt- eller svinkött och delikatesser som parmaskinka, från flera EU-länder till länder som liksom Sverige var fria från sjukdomarna. Dessa livsmedel är nu dagligvaror i våra butiker. Scenförändringen inleddes 1993 med EU:s beslut om fri rörlighet mellan unionens länder, djärvt och riskfyllt för livsmedel. Länders misslyckanden gav EU ledarskapet. Framgången möjliggjordes genom att helt enkelt utrota de sjukdomar som stoppade handeln, det som många medlemsländer inte själva klarat av. Vägen dit äventyrades dock av två mycket stora utbrott av klassisk svinpest. Dessutom ett utbrott av mul- och klövsjuka, som bara i Storbritannien beräknades kosta 8 miljarder pund. Revisioner visade att utbrotten berodde på medlemsländernas tillkortakommanden – de ansvarade då själva för sjukdomskontrollen. Samma sak framkom vid insatserna mot galna kosjukan. I den allvarliga situation som då rådde sågs det som nödvändigt att låta EU ta kommandot. Beslutet föregicks intressant nog inte av någon särskild politisk diskussion i Sverige eller övriga EU-länder. Beslutet var inte tandlöst – det följdes av en aktionsplan med 84 åtgärder som effektivt genomförts. Imponerande reformarbete. Bland resultaten kan först noteras att allvarliga sjukdomsutbrott drastiskt har minskat och nu bekämpas effektivt. Forskningsinsatser har skapat nya metoder för kontroll och diagnostik som säkerställs av referenslaboratorier. En elegant process har skapat förtroende mellan medlemsländerna bland annat för beslut om när handel efter ett sjukdomsutbrott riskfritt kan återupptas. EU:s nya djurhälsolag (2016) fokuserar på förebyggande också av de vanligaste sjukdomarna i djuruppfödningen. Det förbättrar djurskyddet och minskar användningen av antibiotika som nu dokumenteras i flertalet länder – nödvändigt för att minska problem med antibiotikaresistens. EU driver framgångsrikt frågor som tidigare av flera medlemsstater ansågs oväsentliga, som djurskydd och kontroll av salmonella. En ny livsmedelslag (2002) innebar ett paradigmskifte för livsmedelskontrollen. Den nya livsmedelsmyndigheten (EFSA), med åtta vetenskapliga paneler, har blivit en garant för att beslut är evidensbaserade och inte grundade i politik eller lösryckta fakta. Import till EU sker vid utvalda platser med effektiva identifierings- och spårsystem som även kan följa djur och livsmedel från gård till konsument. Nyligen fick vi uppleva systemets effektivitet då illegalt slaktade djur i Polen snabbt spårades till enskilda restauranger i Sverige. Viktigast är kanske dock en nyinrättad inspektionsmyndighet (FVO) som ser till att medlemsländerna sköter sina åtaganden – resultatet visas öppet på nätet. Världsledande nivå till gagn för Sverige. Efter olika seniora positioner och uppdrag inom det veterinära SPS-området bland annat i Sverige och EU både före och efter EU-inträdet, vill jag hävda att konsumentsäkerheten i EU nått en världsledande nivå som även inneburit en betydande förstärkning för Sveriges konsumenter och av vår veterinära infrastruktur. Vi deltar nu aktivt i ett berikande europeiskt samarbete och har tillgång till EU:s samlade expertis, som vi som ett litet land inte klarar oss utan. Vi kan påverka utvecklingen i hela EU när vår kompetens och våra argument är hållbara. Sverige kan och behöver göra mer. Marit Paulsens (L) insatser i EU-parlamentet är ett politiskt föredöme. Om vi vill öka vårt inflytande behöver vi dock stärka vår närvaro i den viktiga EU-kommissionen. Vår regering behöver också verka för fler svenskar på kommissionens eftertraktade och styrande positioner, något som är en självklarhet för andra EU-länder. Sverige kan inte bara vila på lagrarna när hela EU går framåt. Vi behöver ta nya tag även på områden där vi tidigare varit ledande. Det är dags att lämna livsmedelskedjans splittrade myndighetsstruktur där samma myndigheter dessutom både skall kontrollera och främja lantbruket och varför inte ta lärdom av den politiska och exekutiva handlingskraft som EU här visat. Avslutningsvis vore det förvånande om vår statsförvaltning även på andra områden inte skulle berikas av EU:s samlade erfarenhet och expertis och professionella ledarskap. Det behöver inte ge anledning till ängslan utan kan ses som en spännande möjlighet och troligen en nödvändig utveckling för Sverige. 17 maj 2019 Debattartikel Martin Wierup, professor emeritus vid Sveriges Lantbruksuniversitet: ”Väljarna måste få besked om EU:s stora framgångar” Repliker Alexandra Waluszewski, professor, ekonomiskt-historiska institutionen samt forskningsledare vid Uppsala antibiotika centrum, Uppsala Universitet: ”Att hänvisa till ’EU:s ledarskap’ är en grov förenkling” Slutreplik från Martin Wierup: ”Vad skulle hänt utan EU:s ledarskap?” ", "article_category": "other"}
{"id": 35117, "headline": "”De svenska lönerna har ökat för snabbt de senaste åren”", "summary": "DN DEBATT 16/5. Trots de senaste årens svaga krona har svensk export vuxit mindre än vad exportmarknaderna gjort. Vi har tappat marknadsandelar jämfört med flertalet konkurrentländer. Lönekostnaderna har sedan finanskrisen ökat snabbare än produktivitetstillväxten. Det är inte hållbart på sikt, skriver sex näringslivsföreträdare.", "article": "När företagen blickar framåt och formulerar sina strategier för de närmaste åren så präglas dessa särskilt av en hårdnande konkurrens och snabbare teknikutveckling. Som en konsekvens har lönekostnaden blivit en ännu viktigare faktor för konkurrenskraften i alla delar av näringslivet. Flera år med lönekostnadsökningar som varit högre än i jämförbara länder, och som överstigit produktivitetsutvecklingstakten, har undergrävt svensk konkurrenskraft. Det visar en ny rapport från Svenskt Näringsliv. För en liten öppen ekonomi som den svenska är det livsviktigt att företagen kan hävda sig på den internationella marknaden. Det senaste decenniet har konkurrenssituationen hårdnat kraftigt, drivet av globalisering och digitalisering. Allt fler sektorer och arbetsmoment blir konkurrensutsatta. Konkurrensen är numera global för en allt bredare del av näringslivet. Med internationell konkurrens menas att utgångspunkten för prissättningen inte är de egna kostnaderna utan internationella konkurrenters pris. För industrin har detta varit legio under decennier men för andra branscher har denna internationalisering accelererat under senare år. I rapporten analyserar vi olika aspekter på lönens inverkan på konkurrenskraften. Slutsatsen är solklar: Pris- och kostnadstryck i relation till produktiviteten är avgörande för konkurrenskraften. I ett kortsiktigt perspektiv – där det handlar om att få avsättning för den befintliga produktionen och på så sätt klara jobben och generera resurser för den fortsatta utvecklingen – är det i princip allt. Därför är det illavarslande att kostnadsläget i Sverige är högre jämfört med övriga Västeuropa, och än tydligare jämfört med EMU-området. Kostnaderna har dessutom ökat snabbare i Sverige än i omvärlden under de senaste åren. Enligt statistik från Eurostat hamnar den genomsnittliga arbetskraftskostnaden för hela ekonomin per timme i Sverige 12 procent över Tysklands och 20 procent över länderna som ingår i Kix-index, Sveriges viktigaste handelspartners. Visst har löneökningstakten dämpats i Sverige – men inbromsningen har varit ännu starkare i Europa. Allt fler branscher är direkt utsatta för internationell konkurrens. Därför går det inte längre att tala om en skyddad och en oskyddad sektor. Den ökade globala konkurrensen har letat sig in i varje vrå av svensk arbetsmarknad, utanför den offentliga sektorn. För tjänstesektorer som handel är kostnadsläget kraftigt högre jämfört med konkurrenter på den globala arenan, men även industrin ligger högre. Den här utvecklingen har ett pris. Trots de senaste årens svaga krona har svensk export vuxit mindre än vad exportmarknaderna har gjort. Vi har tappat marknadsandelar jämfört med flertalet konkurrentländer. Det är genom högre produktivitet som förutsättningar skapas för högre löner. Men Sveriges produktivitetsutveckling har följt en globalt svag produktivitetstrend och ser även ut att utvecklas mycket svagt kommande år. En lägre produktivitetstillväxt innebär att utrymmet för lönekostnadsökningar minskar. Mellan 1993 och 2006, det vill säga mellan nittiotalskrisen och finanskrisen, var den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i näringslivet 3,6 procent per år. Sedan finanskrisen har den i genomsnitt varit 0,6 procent. Samtidigt har svenska reallöner vuxit med 1,8 procent per år. I år väntas produktivitetstillväxten i näringslivet bli ännu lägre, 0,3 procent. I offentlig sektor råder sedan flera år en negativ produktivitetstillväxt. Detta speglas också i ekonomin som helhet där produktivitetsutvecklingen föll från nära 3 procent perioden 1996–2006 till 0,5 procent perioden 2007–2018, vilket är en något sämre utveckling än i omvärlden. Att över lång tid öka arbetskostnaderna i högre takt än vad produktiviteten ökar är inte långsiktigt hållbart. Trots en relativt stark industri tar vi ut mer än vad företagen presterar. Tack vare industriavtalet har vi verktyg för att hantera detta framåt. Det finns ingen alternativ förhandlingsmodell som på ett bättre sätt skulle verka för en lönebildning som ökar konkurrenskraften. De två decennierna innan industriavtalet innebar skyhöga löneökningar i kronor – men realt under en halv procent per år. Utan en klok lönebildning klarar vi inte av att slå vakt om Sveriges konkurrenskraft. Tittar vi övergripande kan vi se att svenska företag håller sig väl framme på den globala arenan. Sverige är i dag djupt delaktigt i globala värdekedjor och deltar i ökande utsträckning i de delar av de globala värdekedjorna som ger möjlighet till välavlönad sysselsättning. Men det finns mer att ge. Det yttersta syftet med konkurrenskraft är att öka invånarnas välstånd. Sverige låg på plats elva bland världens länder i OECD:s välståndsliga år 2017. Trots att vår position har hållit sig kring plats tio under en följd av år så har avståndet i termer av välstånd till de fem högst rankade länderna ökat sedan början på 2000-talet. Ska Sverige långsiktigt utveckla konkurrenskraften i globala värdekedjor så måste vi acceptera en större lönespridning. Vi skiljer oss från flertalet konkurrentländer genom höga lägstalöner och relativt låga löner för högkvalificerad arbetskraft. En sammanpressad lönestruktur i kombination med höga marginalskatter och låg utbildningspremie rimmar illa med en långsiktig förmåga att bibehålla och utveckla konkurrenskraft. Det blir problem vad gäller kostnader, när det gäller enklare jobb, och det försämrar möjligheten att rekrytera till högkvalificerade jobb. Ur både ett kort- och långsiktigt perspektiv är det oerhört viktigt hur lönebildningen fungerar. En alltför snabb kostnadsutveckling slår direkt mot konkurrenskraften. På lång sikt avgör bland annat kompetensutveckling, flexibilitet och konfliktregler. Det är frågor som är direkt kopplade till den svenska partsmodellen och därmed till avtals- och lönebildningsprocessen. Vid årsskiftet sätter sig industrins parter för att förhandla fram ett nytt industriavtal som innebär ett nytt märke för lönebildningen i Sverige, efter innevarande treårsavtal som då löper ut. Det blir startskottet på en avtalsrörelse som totalt kommer att omfatta 2,8 miljoner anställda inom 500 avtal. Samtliga sektorer av näringslivet berörs. Vi har mycket att vinna på att värna om en välfungerande och långsiktigt genomtänkt lönebildning. Vårt mål lär solklart. Det krävs avtal för starkare internationell konkurrenskraft och fler jobb i Sverige. Rapporten Svenskt Näringsliv har genomfört projektet ”Lönens inverkan på Sveriges internationella konkurrenskraft” för att belysa lönebildningens viktiga roll för svensk konkurrenskraft. I projektet analyseras olika aspekter på lönens inverkan på konkurrenskraften. Slutrapporten publiceras i dag torsdag. Författare är nationalekonomerna Lars Jagrén, Bo Enegren och Torbjörn Halldin. 16 maj 2019 Debattartikel Sex företrädare för arbetsgivarorganisationer: ”De svenska lönerna har ökat för snabbt de senaste åren” Repliker LO:s ledning: ”Sverige blir inte ett rikt land genom uteblivna reallöneökningar” Facken inom industrin: ”Arbetsgivarnas bild av produktivitetstillväxten är snedvriden” Slureplik från arbetsgivarföreträdare: ”Avtalsförhandlingar kan inte bygga på vadslagning om kronkursen” ", "article_category": "other"}
{"id": 35139, "headline": "”Tunna argument för förändrad forskningsfinansiering”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 12/5. En utvärdering av forskningsråden, liksom hur universiteten själva fördelar sina forskningsanslag, vore bra. Men Hall och Sandströms debattartikel är tunn på argument för att svensk forskningsfinansiering bör förändras, skriver medicinforskaren Jonas F Ludvigsson.", "article": "Patrik Hall och Ulf Sandström föreslår i sin debattartikel att forskningsråden ska läggas ned för universitetens bästa. De skriver i sin artikel att ”mycket talar [istället] för att rådssystemet leder till våldsam ineffektivitet…”, och att råden mest handlar om att hålla de stora universiteten under armarna. Jag har en professur vid ett av de stora universiteten (Karolinska institutet) men är också verksam som läkare och forskare vid Örebro universitetssjukhus och 3 av mina 5 doktorander är inskrivna vid Örebro universitet. Jag tror därför jag har möjlighet att litet betrakta Hall/Sandströms artikel från flera perspektiv. 1 Länder som ger rådighet till sina universitet/forskarnas fakulteter har visat sig mer effektiva. Här citerar Hall och Sandström en artikel av van den Besselaar och Sandström när de hävdar att forskningsråd inte kan förutsäga framgångsrik forskning. Men läser man den artikeln så står det: ”The selected applicants [de som fått anslag] have a much higher output in terms of papers” samt ”The successful applicants also have a higher score on the various citation-based indicators than the non-successful ones”. Detta är forskarnas huvudfynd och det förefaller litet konstigt att använda detta som ett argument för att länder utan forskningsråd skulle vara mer effektiva (utöver det faktum att man vill lägga ned svenska forskningsråd på basen av en undersökning av 243 nederländska forskare vilka sökte anslag för femton år sedan). Men även om Hall och Sandström egentligen inte presenterar några data kring faktisk forskningsfinansiering och ”effektivitet” i sin artikel så diskuteras just detta förhållande i en rapport av Olle Häggbom för Sveriges Universitets- och Högskoleförbund 2014. I rapporten skriver Häggbom: ”De statistiska analyser som Ulf Sandström och Ulf Heyman försöker göra över forskningsfinansieringssystemen är intressanta men de hittar inga sådana samband som förklarar effektivitetsskillnader mellan länder.” Frågan blir då hur Hall och Sandström kan hävda att forskningsråden leder till en ”våldsam ineffektivitet för den svenska forskningen”? 2 En nyanserad diskussion om konkurrensens faktiska effekter. Här håller jag med Hall och Sandström. En diskussion kring konkurrens är bra. Det finns dåliga saker med att lägga tid på att söka anslag. Men ingen kan heller förneka att den som måste sätta saker och ting på pränt (söka anslag) tvingas vässa sina idéer, och konfrontera svagheter med sitt projekt. På sikt ökar det chanserna för ett väl utfört projekt. Hall och Sandström säger att det är ”dumdristigt för Sverige som forskningsnation att fortsätta underhålla denna rådsbyråkrati”. Byråkrati?? Vetenskapsrådet hade enligt sin årsredovisning 2017 motsvarande 179 heltidsanställda. Det kan jämföras med de 5.500 anställda vid Stockholms universitet. 3 Jävsförhållanden. Ja, det förekommer jävsförhållanden inom forskningen. Det är för att minimera jäv som jag som örebroare/stockholmare granskar ALF-ansökningar från Umeå, och som min professorskollega vid Karolinska institutet granskar cancerfondsansökningar från Norge. Vi forskare vill stå fria i vår granskning av andras forskning. Inte sällan använder forskningsråden utländska granskare till de tyngsta anslagen, vilket illustreras av att en sökande nyligen diskvalificerades till en forskartjänst eftersom han i motsats till instruktionerna skrivit sin sin ansökan på svenska (granskarna var från USA och England, de kunde inte svenska och kunde därför inte poängsätta hans ansökan). Här är det svårt att se några närhetsmekanismer. Jag tror inte att alla jävsregler efterlevs, men som exemplen ovan visar så finns en strävan bland forskningsråden och andra forskningsfinansiärer (som använder konkurrens vid utdelning av medel) att undvika jäv. Hur Hall och Sandström kan tro att närhetsmekanismer skulle få mindre betydelse för att medel fördelas av universiteten själva, och inom respektive universitet är en gåta för mig. 4 Ska politiker få styra forskning genom forskningsråden? Nja, frågan är inte så enkel. Ingen vill ha kortsiktiga lösningar. Men faktum är att det trots allt är skattepengar som via forskningsråden finansierar forskning. Jag tror på fri forskning, men som skattebetalare vill jag också ha valuta för pengarna och jag har valt politiker för att jag har förtroende för dem. Det är gott att Hall och Sandström mot slutet av sin artikel ger förslag på hur de vill fördela pengar. De vill använda bibliometri (”ett korrektiv i form av bibliometriska uppföljningar … är nödvändiga i det sammanhanget”). Jag tror på bibliometri, men bibliometri är också ett trubbigt instrument. I det exemplet Hall och Sandström ger menar de att mindre lärosäten är missgynnade (”de [mindre lärosätena] får endast 4% av anslaget men har 11% av publikationerna”). Men har inte den bibliometriska forskningen kommit längre än att vi fortfarande bara räknar antal publikationer? Hur ser förhållandet mellan anslag och vetenskap ut om vi istället tittar på citeringar? Och om som Hall och Sandström enbart räknar publikationer - ska vi sätta likhetstecken mellan en artikel i Nature/Science och en i J of Informatics? Och hur ska bibliometrin fånga upp faktorer som ”interaktion med samhället”, och forskningens relevans? Bibliometri har sina klara förtjänster men kan inte ersätta externgranskning av ansökningar. En utvärdering av forskningsråden, liksom hur universiteten själva fördelar sina forskningsanslag, vore bra. Men Hall och Sandströms debattartikel är tunn på argument för att svensk forskningsfinansiering bör förändras. 12 maj 2019 Debattartikel Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet och Ulf Sandström, docent i teknik och social förändring vid KTH: ”Lägg ner forskningsråden för universitetens bästa” Repliker Företrädare för Kungliga vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och presidium: ”Förslaget riskerar att leda till statlig styrning och nepotism” Professorerna Gustaf Arrhenius, Christina Garsten och Bo Rothstein: ”Risk att lokala särintressen ges makt att prioritera forskning” Jonas F Ludvigsson, barnläkare och professor, Karolinska institutet samt adjungerad forskare, Örebro universitet: ”Tunna argument för förändrad forskningsfinansiering” Anna Montell Magnusson, docent, universitetslektor och biträdande professor, Karolinska institutet och Linköpings Universitet: ”Ett allvarligt angrepp på vetenskapen” Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet: ”Förslaget bygger på en rad felaktigheter” Slutreplik från Patrik Hall och Ulf Sandström: ”Replikerna avslöjar ett förakt för universiteten” ", "article_category": "other"}
{"id": 35140, "headline": "”Låt höginkomsttagare betala skatt på barnbidrag”", "summary": "INSÄNDARE. Lägg barnbidraget på toppen av inkomsterna för höginkomsttagare. De som verkligen behöver bidragen får då behålla sina, medan de rikaste får lämna tillbaka en del till statskassan, skriver Olle Meyer.", "article": "Då och då ser man insändare som ondgör sig över att det är ett slöseri med skattepengar så länge barnbidrag inte behovsprövas. En behovsprövning är krånglig, för då skulle myndigheter behöva gå in och rota i varje barnfamiljs privata förhållanden. Sådana utredningar är dessutom dyra för skattebetalarna. Individuella bidrag lockar dessutom till fusk, så generella bidrag är oftast att föredra. Det nuvarande systemet har fördelen att alla barnfamiljer får samma bidrag – utan byråkratiskt krångel. Men är det egentligen rimligt att föräldrar med höga inkomster, kanske med en sammanlagd årsinkomst om en miljon kronor, det vill säga 40 000-50.000 kronor i månaden per förälder, får maximala barnbidrag? Alla tvåbarnsfamiljer kan kvittera ut ett barnbidrag på 1.250 kronor i månaden, det vill säga nästan 32.000 kr på ett år. Trebarnsfamiljer får nästan 54 000 kr och fyrabarnsfamiljer närmare 81.000 kr – och allt detta skattefritt. Höginkomsttagare kan lätt lägga undan barnbidragen, tex. till barnens blivande bostäder, vilket i sin tur driver på priserna på bostadsrätter. Är detta rimligt? Det ökar ju klassklyftorna, tvärtemot vad som en gång var tänkt med barnbidragen. De som är arbetslösa och får A-kassa måste skatta för sin ersättning som en inkomst. Likadant är det för de som har sjukpenning. Beloppen läggs på deras eventuella andra inkomster och slutsumman beskattas. Varför inte också beskatta barnbidraget? Lägg barnbidraget på toppen av inkomsterna och beskatta det från en viss inkomstnivå – ungefär där man också betalar statlig skatt. Hur stor del av barnbidraget som skulle beskattas vid olika inkomstnivåer får utredare precisera. De som verkligen behöver barnbidrag får då behålla sina, medan höginkomsttagare får lämna tillbaks en del till vår gemensamma statskassa. Där kan pengarna användas bättre, och inga myndigheter måste gå in och rota i familjernas privatekonomi. Detta borde vara en idé för alla partier som vill att staten ska koncentrera sig på sina centrala uppgifter: försvaret, rättsväsendet och undervisningsväsendet. Det borde också vara intressant för de partier som ogillar klyftorna i samhället. DN Åsikt 14 maj 2019 kl 15 Insändare Olle Meyer: ”Låt höginkomsttagare betala skatt på barnbidrag” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35153, "headline": "”Barn till IS-svenskar måste hämtas hem”", "summary": "INSÄNDARE. De oskyldiga barnen till IS-svenskar måste hämtas hem. Regeringen behöver hitta en effektiv behandlingsplan för att integrera dem i samhället. Sverige har skrivit påbarnkonventionen och måste ta ansvar för alla barn, skriver Ayman Kasheet.", "article": "Vi kan inte stänga dörren i ansiktet för de IS-svenskars barn som befinner sig i Syrien. De är offer för våldsextremism och terrorbrott. Således är vi skyldiga att värna deras rättigheter. Dessa barn kallas av många för tidsinställda bomber. Det är avskyvärt och ansvarslöst att uttrycka sig på det sättet. Alla barn har samma status och de måste behandlas rättvist. Vi kan inte sätta en IS-stämpel i deras pannor. De kommer inte att kunna integreras om folk fortsätter behandla dem orättvist utifrån deras föräldrars handlingar. Flera politiker har gjort uttalanden som är baserade på spekulationer, och de försöker bara skapa så mycket oro, avsky och fasa som möjligt. Sverige har skrivit på barnkonventionen och måste ta ansvar för alla barn. IS-svenskars barn fick ingen möjlighet att välja själva sitt liv och det är inte deras fel att de har extremister till föräldrar. I Syrien hade barnen två val. Antingen tillämpade de IS regler och lydde order, eller så vägrade de och riskerade att bli torterade, våldtagna eller mördade. Danmark ska ta ifrån medborgarskapet för IS-krigarnas barn – ett oansvarigt agerande från den danska regeringen. Jag tycker att de bryter mot barnkonventionen. Att ta ifrån barn deras medborgarskap är en skam för ett modernt samhälle. Ska dessa barn bli statslösa? Det är vårt ansvaratt ge barn till IS-svenskar skydd och hjälp oavsett var de befinner sig, men att ge dem stöd på plats genom räcker inte. Svält och sjukdom belägrar dem och där finns inte ren luft, nyttig mat eller rent dricksvatten samtidigt som hygienen är undermålig, vilket leder till kroniska sjukdomar. Denna ödesfråga måste lösas omedelbart. Det handlar om liv och död. Jag och min familj kommer från Syrien. Vi har upplevt samma hemskheter i flyktingläger med ständig rädsla för våra liv. I lägren luktade bara död. Barnen är vid liv nu, men vem står ansvarig för eventuella dödsfall i framtiden? Vi kan lyckas med utmaningen att integrera IS-svenskarnas barn, men det krävs kompetens, stark vilja och kärlek för att utveckla dem inom alla samhällsgenrer. Sverige rankas som ett av världens främsta länder när det kommer till barnuppfostran, undervisning och utbildning. Vi kan ge dem all hjälp de behöver genom bra samarbete mellan socialtjänst, skola och barn- och ungdomspsykiatrin. Uppväxtmiljö och kultur spelar stor roll i uppfostran och beteende. Därför tror jag att barnen behöver leva i en lugn hemmiljö, utan sina våldsbejakande föräldrar. Där måste de lära sig våra sociala färdigheter och grundläggande värderingar innan de placeras i skola. De måste veta att alla människor ska kunna leva sida vid sida oavsett deras tro. Att utbilda IS-svenskarnas barn ger effektivare resultat än att landsförvisa dem. Om Sverige lämnar IS-terrorister och deras barn i Syrien kommer regimen lagföra dem. Det är en situation som vi måste förhindra. De döms till fängelse och träffar andra terrorister. Där blir barnen än mer hjärntvättade och lär sig om våldsbejakande extremism. När de blir äldre frisläpps de för att bilda nya terrorgrupper. Barnen måste hämtas hem då de är oskyldiga och befinner sig i livsfara. De behöver sjukvård, barnomsorg och utbildning, men regeringen behöver samtidigt hitta en effektiv behandlingsplan för att de ska bli ”avprogrammerade”. Jag är orolig över barnens hälsa och vädjar till regeringen att agera kvickt. Alla har rätt till ett tryggt liv och en ny chans. DN Åsikt 13 maj 2019 kl 17 Insändare Ayman Kasheet, Helsingborg: ”Barn till IS-svenskar måste hämtas hem” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35154, "headline": "”Förnybara energikällor endast komplement för överskådlig tid”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 10/5. De beräkningar som Hylander och Sidén redovisar håller inte måttet. Våra krav är tydliga: Sverige behöver ett energisystem i världsklass som inte innebär ett farligt beroende av andra och kärnkraft måste vara en del i ett sådant system, skriver företrädare för Teknikföretagen.", "article": "Sverige behöver säkerställa driften av våra existerande kärnkraftverk och dessutom göra en ny satsning på kärnkraft. Kärnkraften är nödvändig för att säkerställa vårt behov av baskraft och för att vi ska kunna göra den samhällsomställning som krävs för miljö och klimat. Det finns mycket att säga om de synpunkter som framförs i artikeln av Jonny Hylander och Göran Sidén där de kritiserar Moderaterna och Kristdemokraterna för kravet att bygga ny kärnkraft. Det korta svaret får ändå bli att de beräkningar som Hylander och Sidén redovisar inte håller måttet. Ett Sverige med minimala utsläpp av koldioxid kräver en kraftigt ökad elförbrukning. Och det kräver naturligtvis en kraftigt ökad produktion av el som inte ger utsläpp. Det finns i dag två sätt att producera el för att säkerställa behovet av baskraft utan klimatutsläpp, kärnkraft och vattenkraft. Utrymmet att väsentligt bygga ut vattenkraften är begränsat. Därmed blir kärnkraften central. De förnybara energikällor som Hylander och Sidén framhåller kommer för överskådlig tid endast vara komplement. Det är i och för sig bra med komplement men basen i Sveriges energisystem måste vara kärnkraft och vattenkraft. Att förlita sig på import är inte rimligt varken ur klimatsynpunkt eller ur säkerhetssynpunkt. El är numera lika livsavgörande i det moderna samhället som vatten och syre. Utan el stannar samhället. En stabil, konkurrenskraftig och ur klimatsynpunkt godtagbar tillgång till el är en grundförutsättning för samhället. Det är bra att vi börjar får en rimlig debatt om energisystem och energiförsörjning i Sverige. Utgångspunkten blir därmed att användningen av el väsentligt kommer att öka, sannolikt flerfaldigas. Det gäller både i näringslivet och i samhället i sin helhet. Den svenska industrin ställer om till hållbar produktion och går i bräschen för klimatsmarta lösningar. Även i övriga samhället ställer vi successivt om till att använda mer el, det gäller i allt från uppvärmning av fastigheter till elbilar och omställningen av hela transportsektorn. Vi måste helt enkelt producera mer el och kärnkraft kommer att behöva vara den primära produktionsmetoden. Moderna kärnkraftverk levererar med hög effekt och är säkra. Och kärnkraften släpper inte ut koldioxid. Forskning och utveckling av kärnkraften är också en väg att hitta lösningar på avfallsfrågan. Den kärnkraftskapacitet som kan behållas måste behållas. Dessutom måste vi ersätta de gamla kärnkraftsverken med nya moderna kärnkraftverk. Enligt vår mening krävs alltså att vi både underhåller och driver de befintliga kärnkraftverken och samtidigt bygger moderna kärnkraftverk. Precis som en ny bil är säkrare och effektivare än de bilar som byggdes för 50 år sedan är ny kärnkraft bättre än gammal, det vore konstig annars. Som vi sagt är en effektiv, stabil, konkurrenskraftigt och miljömässigt försvarbar produktion av el ett helt grundläggande samhällsintresse. Säker tillgång till är av samma dignitet som tillgången på syre och vatten. Ingen kan säga ”jag använder ingen el i dag utan väntar tills priset är bättre”, behovet är konstant och förbrukningen måste i varje hundradel mötas av exakt samma tillgång. Av det skälet och på grund av att avkastningshorisonten är för lång både var gäller storkraftnätet och basproduktionen, måste det vara den svenska staten som har ansvaret för energisystemet. Det är alltså staten som ska vara ansvarig för investeringarna i kärnkraft. Om det politiska systemet sviker och är oansvarigt och på grund av taktiska överväganden och politiska låsningar, försöker lägga ansvaret för utvecklingen av energisystem och kärnkaften på privata aktörer kommer det att sluta illa. Teknikföretagens krav är tydliga. Sverige behöver ett energisystem i världsklass som inte innebär ett farligt beroende av andra. Kärnkraft måste vara en konstant i ett sådant system. 10 maj 2019 Debattartikel Jonny Hylander, professor i förnybar energi, Högskolan i Halmstad och Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik vid Högskolan i Halmstad: ”Argumenten för att bygga ny kärnkraft håller inte” Repliker Företrädare för Teknikföretagen: ”Förnybara energikällor endast komplement för överskådlig tid” KTH-forskarna Janne Wallenius, Pär Olsson och Peter Szakalos: ”Den verkliga kostnaden för vindkraft är mycket högre” Kärnfysikforskarna Ane Håkansson och Mattias Lantz vid Uppsala universitet: ”Hylander och Sidén blandar ihop effekt och energi” Slutreplik från Jonny Hylander och Göran Sidén: ”Kärnkraft behövs inte i Norden” ", "article_category": "other"}
{"id": 35155, "headline": "”Förslaget riskerar att leda till statlig styrning och nepotism”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 12/5. Förslaget att överföra rådsmedel till universiteten utan att specificera hur forskningens kvalitet ska utvärderas och därmed påverka vilka forskare eller projekt som finansieras riskerar att leda till politiskt motiverade satsningar såväl som nepotism, skriver företrädare för Kungliga vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och presidium.", "article": "Svensk forskning har tappat i konkurrenskraft, men förslaget att överföra pengar från forskningsråden till universitetens basanslag som framförs både i debattartikeln och i styr- och resursutredningen (Strut) lär inte förbättra situationen. Det finns inget som tyder på att svenska universitet och högskolor själva skulle fördela resurserna på ett sätt som leder till bättre forskning, särskilt om de samtidigt förväntas uppnå politiska mål enligt förslagen i Strut. I det nuvarande systemet fördelas en del av de statliga forskningsmedlen i konkurrens mellan forskarnas projekt, framför allt via Vetenskapsrådet. Rådets väl utarbetade rutiner vad gäller opartiskhet och jäv utgör grunden för transparenta utvärderingar av forskningsprojekt och finansiering av de mest lovande projekten och de bästa forskarna oavsett lärosäte, kön eller forskningsinriktning. I den aktuella utredningen och debattartikeln föreslås att rådsmedel i stället överförs till universiteten utan att specificera hur forskningens kvalitet ska utvärderas och därmed påverka vilka forskare eller projekt som finansieras. Denna typ av icke-meritokratiska och icke-transparenta fördelningssystem kommer inte att gynna forskningens kvalitet. Det finns i stället en överhängande risk att detta leder till politiskt motiverade satsningar såväl som nepotism. Både i debattartikeln och i Strut uttrycker man oro för att fördelning via forskningsråd skulle leda till likriktning och motverka risktagande. Det är dock oklart på vilka grunder man hävdar detta. Forskningsprojektens nyskapande potential är en avgörande bedömningsgrund för Vetenskapsrådet och det Europeiska forskningsrådet (ERC), som finansierar den mest banbrytande och risktagande forskningen inom Europa. Strut föreslår att mängden forskningsmedel i ökad grad ska baseras på hur många studenter ett lärosäte utbildar. Att dela ut forskningsmedel som en sorts belöning för utbildning sänder helt fel signaler, såsom att forskningens kvalitet är av sekundär betydelse, att forskningens kvalitet inte påverkas av hur forskningsmedlen fördelas, eller att utbildning inte kan ha annat värde för universitetslärarna än som ett sätt att få forskningspengar. Argumentet att det saknar betydelse hur forskningsmedlen fördelas bygger delvis på den rapport av Hwang som också åberopas på DN Debatt. Rapporten påvisar att det finns en stark korrelation mellan ett universitets tillgängliga forskningsmedel och antal forskningspublikationer. Från detta drar Hwang den omotiverade slutsatsen att det i princip bara är mängden pengar som påverkar hur bra forskning det blir och indirekt att det inte spelar någon roll hur man fördelar forskningsmedlen. Korrelationer säger dock inget om orsakssamband. Man kan lika väl tolka resultatet som att det nuvarande finansieringssystemet fungerar bra eftersom universiteten får anslag i proportion till hur mycket de publicerar. Det kommer alltid finnas fler forskningsprojekt än vad vi har råd att finansiera med statliga medel. Statligt finansierad forskning måste därför fördelas i öppen konkurrens och med transparenta utvärderingssystem som framför allt prioriterar forskningens kvalité. 12 maj 2019 Debattartikel Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet och Ulf Sandström, docent i teknik och social förändring vid KTH: ”Lägg ner forskningsråden för universitetens bästa” Repliker Företrädare för Kungliga vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och presidium: ”Förslaget riskerar att leda till statlig styrning och nepotism” Professorerna Gustaf Arrhenius, Christina Garsten och Bo Rothstein: ”Risk att lokala särintressen ges makt att prioritera forskning” Jonas F Ludvigsson, barnläkare och professor, Karolinska institutet samt adjungerad forskare, Örebro universitet: ”Tunna argument för förändrad forskningsfinansiering” Anna Montell Magnusson, docent, universitetslektor och biträdande professor, Karolinska institutet och Linköpings Universitet: ”Ett allvarligt angrepp på vetenskapen” Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet: ”Förslaget bygger på en rad felaktigheter” Slutreplik från Patrik Hall och Ulf Sandström: ”Replikerna avslöjar ett förakt för universiteten” ", "article_category": "other"}
{"id": 35169, "headline": "”Lägg ner forskningsråden för universitetens bästa”", "summary": "DN DEBATT 12/5. Vetenskapsrådet, Formas och Forte leder inte till att svenska universitet får högre kvalitet i forskningen. Mycket talar i stället för att rådssystemet leder till våldsam ineffektivitet för den svenska forskningen. Det är dags att utveckla en tillitsbaserad styrning och låta universitet och högskolor visa sig från sin bästa sida, skriver Patrik Hall och Ulf Sandström.", "article": "Leder Vetenskapsrådet (VR), Formas och Forte, till att svenska universitet får högre kvalitet i forskningen? Tyvärr är svaret nekande. Flera undersökningar pekar entydigt på att bidrag från VR inte ger bättre kvalitet på resultaten. Inte ens deras egen analysavdelning har under 20 års tid kunnat ge understöd till en argumentation för råden. Mycket talar i stället för att rådssystemet leder till våldsam ineffektivitet för den svenska forskningen, att jävsförhållanden introduceras och att råden mest handlar om att hålla de stora universiteten under armarna. Tanken bakom rådsmodellen är den stenhårda konkurrensens järnlag. Vad är resultatet av denna modell? Sedan VR, Formas och Forte bildades 2001 har svensk forskning legat på ungefär samma prestationsnivå med små variationer. Samtidigt har politiken successivt kraftigt ökat resurserna till råden. Denna ökade makt har dock inte resulterat i positiva effekter. Utväxlingen på insatta resurser är påfallande svag. Svenska artiklar uppmärksammas inte i större utsträckning än tidigare. Sverige ligger kvar på en förhållandevis medioker nivå. Nu är det tid att med kritisk blick utvärdera rådsmodellen. Den levererar inte. När så mycket som en femtedel av svenska forskares arbetstid läggs på att jaga externa pengar för att kunna bedriva forskning har systemet gått i spinn (Hwang, Forskningskvalitet, effektivitet och extern finansiering, 2018). Få ansökningar beviljas pengar. Effekten blir en massiv frustration bland forskarna i landet och en kraftig ineffektivitet när det gäller deras tidsanvändning. Tyvärr riskerar den Fredmanska Styr- och resursutredningens förslag (SOU 2019:6) om balans mellan externfinansierad forskning och basanslag att bli en halvmesyr. Vårt förslag är därför att helt lägga ner de statliga forskningsråden VR, Formas, Forte. Det skulle ändra spelvillkoren för universiteten och ge dem rådighet över den egna verksamheten. 1 Länder som ger rådighet till sina universitet och till forskarnas fakulteter har visat sig vara mer effektiva och får bättre resultat i internationella jämförelser än Sverige. Råden har oproportionerligt stor makt över svensk forskning, samtidigt som de saknar förmåga att kunna förutsäga vilken forskning som kommer att bli framgångsrik i framtiden (Sandström & Van den Besselaar, Journal of Informetrics, 2015). Förtroendet för universiteten är självfallet en mycket ömtålig sak och kan raseras med ens (till exempel Macchiarini-affären). Men överlag är universitet ett bra sätt att organisera forskning och om verksamheten lämnas i fred inom ett rimligt regelverk går det med stor sannolikhet åt rätt håll. 2 En nyanserad diskussion om konkurrensens faktiska effekter behövs. Medieforskare pekade tidigt på att konkurrensen om tv-tittarna visserligen ledde till många kanaler men uppenbart var att konkurrensen enbart handlade om några få segment av marknaden. Samtidigt blev det också uppenbart att såväl mångfald som kvalitet försämrades. Detsamma gäller även andra konkurrensutsatta marknader och forskningen är knappast ett undantag. Det är häpnadsväckande att det konkurrensbaserade bidragssystemet som helhet aldrig har utvärderats. De negativa effekterna är välkända – tendens till mainstream-forskning och aversion mot risktagande. Idén med forskningsråden var från första början att ge erkänt kunniga forskare extra resurser oavsett vad de ville göra. Nu har rådsmodellen vuxit till en förgivettagen byråkrati som motverkar sin egen idé. Vi menar att det är dumdristigt för Sverige som forskningsnation att fortsätta underhålla denna rådsbyråkrati. 3 Men är inte dessa organ styrda av forskarna själva? Varför motverkar representanter för universitet och högskolor sitt eget bästa? Studier av Sandström & Hällsten (Scientometrics 2008) visar att tendensen att gynna de som ligger nära bedömarna, till exempel genom jävsförhållanden eller nära bedömarnas egen inriktning, väger så tungt att representanterna inte kan motstå frestelsen att lägga ett ord för det man är bekant med för att det känns tryggt. I slutänden är det endast en eller ett par kandidater som varje ledamot kan rösta på. I den situationen slår närhetsmekanismerna till och på det sättet väljer man bort de bästa och mest nyskapande forskarna. 4 Nu till pudelns kärna – vill politikerna bli av med forskningsråd som de kan styra och som de också styr alltmer? Vi har stor förståelse för att politikerna vill kunna styra en så dyr och viktig verksamhet som forskningen, men det finns andra sätt. Specialsatsningar på tillämpad forskning sker redan i dag. Styr- och resursutredningens förslag om dialogbaserade överenskommelser kan vara en annan möjlighet. Sannolikt måste det sättas nivåer för hur mycket som får styras av ett universitets budget. Ett förslag kan vara att inte mer än 10 procent av en sådan budget får röras av politiska satsningar. Ett korrektiv i form av bibliometriska uppföljningar (givetvis med hänsyn tagen till förhållanden inom respektive forskningsområde, exempelvis fler svenska publikationer inom humaniora) är nödvändiga i det sammanhanget, vilket kan skötas av den oberoende, centrala analysfunktion som föreslås i den Fredmanska utredningen. Departementen kan inte tillåtas att styra sönder forskningen utan bör ges uppgiften att hålla igång driften mot en bättre utväxling på insatta resurser i form av mer framgångsrik forskning. Endast det kan ge politiken något handfast tillbaka på längre sikt. Sammanfattningsvis anser vi att den politiserade och byråkratiserade forskningsfinansiering som sker via statliga forskningsråd är ett fenomen som tillhör forntiden. Det finns betydligt smidigare sätt att fördela forskningsresurser så att tiden används mer effektivt och forskningen blir mer nyskapande och högkvalitativ. Hur tänker vi oss då att det ska se ut i stället? • Det kan hävdas att forskningsfriheten kommer att kringskäras ännu mer om de fördelas direkt av rektorerna med sina entourage på respektive lärosäte. Detta är ett problem för vilket varje universitet får hitta sin lösning: genom att engagera externa forskare i forskningsbedömningar kan en stor del av lärosätenas medel fördelas. Mer än tre sidors ansökan – tvärtemot forskningsrådens alltmer bisarra ansökningssystem – behövs sannolikt inte om bedömarna samtidigt har tillgång till ansökarnas viktigaste publikationer. • Lärosätena ska ges möjlighet att bygga strategiska utvecklingsområden, livskraftiga miljöer och hållbara forskarutbildningar med långsiktig finansiering för doktorander. De lärosäten som klarar den uppgiften kommer med största sannolikhet att utveckla den mest betydelsefulla forskningen. De som inte klarar den, utan mer bygger på universitets- och högskoleledningens favoritidéer, kommer att marginaliseras. • Den analysfunktion som den Fredmanska utredningen föreslår måste utvecklas för att kontinuerligt följa upp forskningsproduktionen. Vinnarna på den bibliometriska indikator som använts sedan 2009 är inte minst högskolorna. Den modellen bör utvecklas och användas. När medlen från råden nu ska fördelas till lärosätena är det inte rådens egen fördelning som ska vara riktmärket utan den bibliometriska indikatorn. Den ger en mer rättvisande bild än den fördelning som råden har skapat. Detta skulle ge de mindre lärosätena en god skjuts framåt – de är systematiskt missgynnade av rådssystemet: de får endast 4 procent av anslagen men har 11 procent av publikationerna enligt bibliometriskt index! Det är dags att låta universitet och högskolor visa sig från sin bästa sida; det är dags att utveckla en tillitsbaserad styrning inte bara i fina ord utan även i handling. Genom pluralism i tilldelningen undviker vi såväl det ängsliga sneglandet mot forskningsrådens ineffektiva och svårgenomskådade bedömningsprocesser som överdriven makt för rektorerna. Endast så kan forskningen utvecklas på ett för det svenska samhället gynnsamt sätt.  12 maj 2019 Debattartikel Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet och Ulf Sandström, docent i teknik och social förändring vid KTH: ”Lägg ner forskningsråden för universitetens bästa” Repliker Företrädare för Kungliga vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och presidium: ”Förslaget riskerar att leda till statlig styrning och nepotism” Professorerna Gustaf Arrhenius, Christina Garsten och Bo Rothstein: ”Risk att lokala särintressen ges makt att prioritera forskning” Jonas F Ludvigsson, barnläkare och professor, Karolinska institutet samt adjungerad forskare, Örebro universitet: ”Tunna argument för förändrad forskningsfinansiering” Anna Montell Magnusson, docent, universitetslektor och biträdande professor, Karolinska institutet och Linköpings Universitet: ”Ett allvarligt angrepp på vetenskapen” Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet: ”Förslaget bygger på en rad felaktigheter” Slutreplik från Patrik Hall och Ulf Sandström: ”Replikerna avslöjar ett förakt för universiteten” ", "article_category": "other"}
{"id": 35180, "headline": "”Är Sveriges tid som stormakt i entreprenörskap över?”", "summary": "DN DEBATT 11/5. Den positiva svenska välståndsutvecklingen har i stor utsträckning sin grund i en ovanligt framgångsrik strukturomvandling i näringslivet efter 1990-talskrisen. Nu visar nya data att det svenska entreprenörskapet avstannat. Det är dags för ett nytt reformpaket med fokus på näringslivseffektivitet, skriver forskarna Fredrik Heyman, Pehr-Johan Norbäck och Lars Persson.", "article": "I debatten framhålls ofta att senare decenniers positiva svenska välståndsutveckling beror på olika makroekonomiska reformer. Vi menar dock att detta bara är en del av sanningen. Det ökade välståndet har i stor utsträckning sin grund i en ovanligt framgångsrik strukturomvandling i näringslivet efter 1990-talskrisen. På detta följde ett entreprenörskap i världsklass. Ny data visar dock att det svenska entreprenörskapet avstannat. Det är dags för ett nytt reformpaket med fokus på näringslivseffektivitet. Kunskapen om den omfattande strukturomvandling som skett i det svenska näringslivet under de senaste decennierna är fortfarande relativt begränsad. I en aktuell publicerad forskningsartikel – ”Has the Swedish Business Sector Become More Entrepreneurial than the U.S. Business Sector” – studerar vi företagsdynamiken i svenskt näringsliv och jämför den med utvecklingen i USA. Flera forskningsstudier har visat på minskande entreprenörskap, i form av minskat nyföretagande, i det amerikanska näringslivet under de senaste decennierna. I vår studie visar vi att Sveriges näringsliv efter 1990-talskrisen och 15 år framåt i flera dimensioner varit mer entreprenöriellt än det amerikanska näringslivet. Sverige har haft en avsevärt högre andel nystartade företag och fler nya jobb har kommit från dessa. I USA har unga företags betydelse minskat under flera decennier. Här är utvecklingen inte densamma. Framförallt kan detta förklaras av en mycket dynamisk tjänstesektor där många nya jobb har skapats i små och medelstora svenska företag. Vår forskning visar också att utvecklingen av arbetsproduktiviteten i det svenska näringslivet var stark under den aktuella perioden med en genomsnittlig ökning på drygt 2 procent. Produktivitetsökningarna var stora även i internationell jämförelse. Nya företag skapar inte produktivitetstillväxt på kort sikt men väl på lång sikt. Mer än hälften av den totala ökningen av den genomsnittliga produktiviteten i näringslivet kommer från företag startade 1996 eller senare. Detta speglar en selektionsprocess där endast de mest produktiva företagen överlever. Det svenska näringslivet har med andra ord genomgått en fundamental omvandling där småföretag har skapat jobb och små företag som blivit stora företag har skapat produktivitetstillväxt. Vad förklarar denna positiva jobb- och produktivitetsutveckling i det svenska näringslivet? Institutionella och teknologiska förutsättningar är avgörande för vilka företag som växer och skapar nya jobb. Teknikutvecklingen och globaliseringen innebär att olika typer av företag kommer att vara mer eller mindre effektiva under olika tidsperioder. Exempelvis har den tekniska utvecklingen under senare decennier inneburit att stora svenska tillverkningsföretag med fördel har utlokaliserat delar av sin verksamhet till mindre specialistföretag. Detta har medfört att fler har anställts i mindre företag, samtidigt som större företag har kunnat höja sin produktivitet. Makroekonomiska reformer som införandet av en flytande växelkurs, stabila budgetregler och en oberoende riksbank brukar lyftas fram som förklaringar till hur Sverige lyckades vända utvecklingen efter 1990-talskrisen. Vår forskning visar att en rad effektivitetshöjande reformer som genomfördes under 1990-talet, exempelvis avregleringar på produktmarknader, införandet av en ny konkurrenslagstiftning, öppnandet för utländska direktinvesteringar, en omfattande skattereform och en mer decentraliserad lönebildning, också var avgörande för den framgångsrika strukturomvandlingen. Lägg därtill att svenska företag snabbare än företag från de flesta andra länder ökade sin användning av den nya informations- och kommunikationsteknologin. Allt detta inverkade positivt på jobb- och produktivitetsutvecklingen i de svenska företagen. Under senare tid har det emellertid kommit allt fler indikationer på att dynamiken i det svenska näringslivet försämrats. Enligt Konjunkturinstitutet så ökade produktiviteten i det svenska näringslivet med i genomsnitt 0,2 procent per år under perioden 2007-2014, vilket är betydligt långsammare än under åren som följde på 1990-talskrisen. Data från SCB visar dessutom att antal anställda i nystartade företag har minskat kontinuerligt sedan år 2010. Det finns experter som anser att tillväxttakten kommer fortsätta att sjunka under de kommande 25 till 40 åren. Orsaker till detta är att en mindre andel av befolkningen kommer att arbeta, en försämrad utbildningskvalitet samt en lägre innovationstakt. Vidare varnas för att ”smarta” robotar och artificiell intelligens kommer att ersätta en stor del av dagens jobb och leda till hög arbetslöshet och ökade inkomstklyftor. Men det finns även experter som framhåller de möjligheterna som ny teknologi kan ge upphov till i form av kostnadsbesparingar och nya affärsmöjligheter. Den teknologiska utvecklingen sätter således press på beslutsfattare att föreslå åtgärder som säkerställer global konkurrenskraft men som också hjälper grupper som förlorar på den snabba utvecklingen. Sverige står nu inför liknande utmaningar som under 1970- och 1980-talen när vi påverkades starkt av omvärldsfaktorer. Sverige valde då initialt att ”stoppa huvudet i sanden” och försökte skydda sig mot omvärldsförändringar genom devalveringar och en rad reformer och regleringar som skyddade vissa typer av grupper, företag och anställda. Efter en lång period av dålig tillväxt och skral dynamik i näringslivet ändrades inriktningen och Sverige och det svenska näringslivet öppnades upp och konkurrensutsattes. Resultatet blev många år av höga produktivitetsökningar och ett mer entreprenöriellt näringsliv. Risken är överhängande att reaktionen på dagens omvärldsförändringar blir rop på ökad protektionism. Vår analys visar att detta är fel väg att gå. I stället bör reformer genomföras som ökar incitament för företagen att finna nya affärsmöjligheter, nyttja den nya tekniken, experimentera och växa – lokalt såväl som globalt. Samtidigt är reformer som innebär ökad kvalitet, starkare incitament och bättre möjligheter för utbildning och vidareutbildning, kanske än viktigare i framtidens näringsliv, där ny teknik kan ersätta alltfler arbetsuppgifter och samtidigt driva fram nytt entreprenörskap. 11 maj 2019 Debattartikel Fredrik Heyman, Pehr-Johan Norbäck och Lars Persson, forskare i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning: ”Är Sveriges tid som stormakt i entreprenörskap över?” ", "article_category": "other"}
{"id": 35184, "headline": "”Ta hem IS-svenskarnas barn från lägren”", "summary": "INSÄNDARE. Regeringen måste agera snabbare för att få hem svenska barn från läger i Syrien. Sverige har enligt internationella konventioner ett ansvar för dessa barn, oavsett vad deras föräldrar gjort, skriver Josefin Sjöö, Cecilia Ekstrand och Bo Snellman på Rädda Barnen.", "article": "Fler än 2.500 barn av omkring 30 nationaliteter, däribland svenska barn, lever i läger i nordöstra Syrien under fruktansvärda förhållanden. En del av dessa kommer från Stockholms län. FN har uppmanat stater att underlätta ett riskfritt återvändande för alla barn som är deras medborgare. Regeringen bör därför omedelbart ta fram lösningar som möjliggör att svenska barn hämtas hem. Rädda Barnens röst har hörts många gånger under debatten. Den 12 april skickade vi ett öppet brev till statsminister Stefan Löfven (S) och regeringen och vädjade om att regeringen skulle agera. I brevet stod det bland annat: ”Regeringens agerande är oacceptabelt långsamt. Regeringen skyler, skyller och utreder. Under tiden dör barn i flyktingläger i norra Syrien”. Många barn och deras familjer, som av myndigheterna förmodas ha koppling till terrororganisationen Islamiska staten (IS), har vistats i lägren i över ett år, medan andra nyligen har anlänt på grund av pågående strider. Bland dem finns ensamkommande barn, barn som lever med funktionsvariation, svåra skador eller sjukdomar och barn som själva är föräldrar. Likt miljontals syriska barn har dessa barn levt genom konflikt och bombanfall. Fler än 1.100 barn har anlänt sedan januari i år, och de når lägren i ett förtvivlat tillstånd. Enligt FN har minst 50 syriska och utländska barn dött sedan december under resan eller strax efter ankomst till lägren, till följd av nedkylning, undernäring eller sjukdomar. Regeringen har uttalat en tydlig ambition om att skapa förutsättningar för att barnen ska kunna komma hem. Den humanitära situationen i lägren är allvarlig och barnen utsätts för mycket stora risker. Tiden är knapp och det är viktigt att svenska myndigheter når lösningar omedelbart. Även barn i Syrien har individuella rättigheter. Sverige har enligt barnkonventionen och andra tillämpbara internationella konventioner ett ansvar för dessa barn, oavsett vilket val deras föräldrar gjort. Regeringen och oppositionen har varit tydliga med att ingen part tror på att barn ärver föräldrars brott, att barnen inte har ansvar för sina föräldrars agerande. Det är hedervärt på alla sätt, även om det inte är grundfrågan. Den stora frågan är varför det dröjer så lång tid för Sverige att agera. DN Åsikt 10 maj 2019 kl 14 Insändare Josefin Sjöö, Cecilia Ekstrand och Bo Snellman: ”Ta hem IS-svenskarnas barn från lägren” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35186, "headline": "Organiserade prostatacancertest bäddar för ojämlikhet i landet", "summary": "Flera regioner i Sverige planerar att införa en organiserad testning av prostatacancer. Men i andra regioner finns inga planer på det alls. – Det bäddar för en olycklig ojämlikhet i landet, säger Calle Waller, vårdpolitisk talesperson på Prostatacancerförbundet.", "article": "Den manliga sjukdomen. Del 4 Varje år dör 2.400 svenska män i prostatacancer. Hittills har metoderna att spåra sjukdomen haft stora brister. Men nu är en stor förändring på gång. I en serie artiklar skriver vi om den vanligaste av alla cancersjukdomar. Del 1: Säkrare diagnoser för prostatacancer ska lindra lidandet Del 2: Erik Andersson har fått ett längre liv mot alla odds Del 3: Ny metod ger mer träffsäkert prostatatest Förra året bestämde sig Socialstyrelsen åter för att inte rekommendera vården en allmän screening av prostatacancer. Skälet var bland annat att man inte bedömde att nyttan skulle överväga de negativa effekterna. Samtidigt rekommenderade regeringen regionerna att starta försöksprojekt med organiserad prostatatestning. Regeringen anslog också 8,4 miljoner kronor att fördela mellan landstingen och regionerna. Skillnaden är att vid allmän screening kallas alla män i en viss ålder till provtagning. Organiserad prostatadiagnostik innebär att alla män i en viss ålder får samma information om möjligheterna till provtagning och vilka för- och nackdelar det innebär att låta sig testas och vart man ska vända sig. DN:s granskning visar att den organiserade prostatacancertestningen kommer att se mycket olika ut i landet. I Värmland pågår redan projekt med organiserad information, Region Skåne ska påbörja organiserad testning under 2019, i Stockholm pågår projekt, medan till exempel Region Halland och Region Kronoberg inte avser att starta några projekt i nuläget. – Eftersom det inte finns ett nationellt samordnat administrativt system på plats eller tydlig rekommendation i nationell kunskapsstyrning kan vi inte förhålla oss till en organiserad testning ännu, säger Per-Henrik Nilsson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Kronoberg. Johan Ahlgren är verksamhetschef för Regionalt cancercentrum, RCC, Uppsala Örebro, där sju olika regioner ska samarbeta i frågan. En arbetsgrupp ska tillsättas för att driva projektet. – Det är många olika viljor som ska jämkas, men vi ska försöka vaska fram en vettig modell, säger han. Johan Ahlgren menar att det finns goda intentioner i de flesta regioner i landet men att förutsättningarna ser så olika ut. – I vissa regioner har man till och med problem med att få tag på en urolog. Hur ska man kunna sätta igång en organiserad provtagning när det inte finns någon att ta hand om resultatet? säger han. Calle Waller, vårdpolitisk talesperson på Prostatacancerförbundet, ser positivt på att staten nu uppmärksammat bristerna när det gäller prostatacancerdiagnostiken. Uppmaningen till regionerna att var för sig utveckla sina metoder riskerar dock att ytterligare öka ojämlikheten i landet, tror han. – Det är mycket olyckligt. Variationen inom prostatacancerdiagnostiken i landet är redan påtaglig och kommer att bli ännu större. Regionerna har hittills inte visat förmåga att samverka för att uppfylla sjukvårdslagens krav att vården ska vara likvärdig i hela landet, säger han. Även Olof Akre, urolog, prostatacancerkirurg och professor vid Karolinska institutet, är kritisk och menar att staten undandrar sig sitt ansvar. – Jag kan tycka att den enda likriktaren vi har, Socialstyrelsen, överlåter ansvaret på de olika huvudmännen ute i regionerna. Det enda man kan vara säker på är att det inte kommer att bli jämlik vård, säger han. Samtidigt är Olof Akre mycket positiv till att Sverige nu börjar närma sig en mer organiserad prostatacancertestning på några håll. Han betonar det har förts en lång en diskussion om att prostatacancerdiagnostiken inte har fungerat bra. – Den har haft fruktansvärt långa väntetider jämfört med andra tumörformer, från misstanke om sjukdom till behandling. Dessutom har det funnits en över- och underbehandling samtidigt, säger han. Andra urologer känner sig inte helt övertygade om att tiden är mogen för organiserad prostatacancertestning. Ove Andrén, professor i urologi på Universitetssjukhuset Örebro, saknar en röst i debatten. – Det handlar om den stora grupp män som inte har en dödlig cancer utan som bara riskerar att få en diagnos som försämrar deras livskvalitet på många olika sätt, utan att de har någon vinst av att få den här diagnosen. Dessa män riskerar impotens, inkontinens och äktenskap som går i kras, säger han. Ove Andrén är rädd för att den gruppen riskerar att bli större med organiserad prostatacancertestning. Amina Manzoor: Alla vill minska dödligheten, frågan är hur Regionala cancercentrum i samverkan, RCC, har tagit fram en rekommendation för hur prostatatestning kan standardiseras. Där lyfter man bland annat fram att informationen riktas till män 50–74 år, måste vara balanserad och lika i hela landet och inte får inte uppfattas som en rekommendation till testning. Under hösten och vintern 2018 har samtliga regioner gjort förstudier om hur det ser ut i regionen och vilka förutsättningar som finns för att börja med en organiserad prostatacancertestning. Helena Brändström är nationell samordnare för vårdprogram vid Regionala cancercentrum i samverkan. Hon bekräftar att det ser väldigt olika ut i de olika regionerna med projekten för organiserad testning, men att prostatacancerdiagnostiken ute i landet är väldigt ojämlik redan tidigare. – När vi kan strukturera upp den organiserade provtagningen så kommer vi ändå att gå mot en ökad jämlikhet, säger hon. Hon tycker inte att det är nödvändigt att alla regioner sätter i gång med detta arbete samtidigt. – Det viktiga är att några regioner börjar och visar vägen. Det bäddar för att vi får mer kunskap för att på sikt kunna införa någon typ av screening i hela landet, säger Helena Brändström. Professor Ola Bratt, som medverkade tidigare i artikelserien, är ordförande i Socialstyrelsens sakkunniggrupp för prostatacancerscreening. Han är inne på samma linje. – Eftersom det är en stor omställning och många praktiska problem som behöver lösas, vore det olyckligt om alla regioner startade samtidigt. Om några få regioner går före, kan övriga dra lärdomar av deras erfarenheter och undvika onödiga misstag, säger han. Helena Brändström betonar att alla regioner inte har samma resurser för att sätta igång detta arbete. – Det är inte gratis att sätta upp en organiserad testning, även om alla kommer att tjäna på det, säger Helena Brändström och påpekar att mer statligt stöd skulle underlätta för regionerna. Det är också oklart hur provtagningarna kommer att organiseras i de olika regionerna. Sannolikt kommer det att se mycket olika ut. Ola Bratt tycker att inte heller det behöver vara en nackdel: – Jämförelser mellan regionernas olika modeller kommer att ge betydande kunskaper som blir avgörande för att ett framtida nationellt screeningprogram ska kunna införas, säger han. I Region Stockholm lutar det åt att man tänker förslå en en försöksverksamhet enligt Capio S:t Görans ”pappografimodell”, som DN berättade om i en tidigare artikel. Det bekräftas av Olof Akre, som är ordförande för ett expertråd inom prostatacancer på RCC inom Region Stockholm. – Tidsplanen är inte helt klar, men jag har jobbat för att Stockholm ska komma igång med detta nästa år, säger han. Ove Andrén tycker att det blivit ett alltför stort fokus på användandet av blodprovet Stockholm 3 i Stockholmsregionen och anser att PSA eller andra test i kombination med en utförlig diagnos och undersökning i princip ger lika bra resultat. – Överlag tycker jag också att det blivit en hel del business i detta. Jag kan inte tycka att det finns tillräcklig vetenskaplig evidens för vare sig Stockholm 3, 4K, Orion eller något annat blodprov. Det optimala vore att man nu gjorde studier med olika tester runt om i Sverige, säger han. Ove Andrén tror att det kanske snarare är i magnetkameraundersökningarna som framtiden ligger. – På våra urologkongresser är det MR som det pratas mest om. Vi kanske landar i att hitta en förfinad MR-teknik som gör att blodproven inte behövs längre, säger han. Så olika ser det ut i regionerna RCC Norr (regionerna Jämtland, Västerbotten, Västernorrland och Norrbotten): Planerar start med organiserad testning med en åldersgrupp under 2020. RCC Uppsala Örebro (regionerna Dalarna, Gävleborg, Värmland, Sörmland, Uppsala, Västmanland och Örebro): Avser göra projekt på sikt. Ska utse en arbetsgrupp för detta. RCC Stockholm-Gotland: Förberedelse för projekt pågår. RCC Sydöst: (regionerna Kalmar, Östergötland och Jönköping: Har utsett en arbetsgrupp som ska ta fram konkreta förslag på hur organiserad testning kan utföras. Västra Götalandsregionen: Avser att successivt införa organiserad testning som pilotprojekt med start 2020. Region Skåne: Beslutade redan 2018 om att påbörja organiserad testning under 2019. Startar pilotstudie i höst. Region Blekinge: Positiva, men inte just nu. Ska förbättra informationen om provtagningsrekommendationer och -intervall för symptomfria män. Region Halland: Avser inte göra projekt. Gör insatser för att höja kompetensen på vårdcentralerna. Region Kronoberg: Avser inte göra projekt nu. Följer utvecklingen nationellt och i Skåne innan beslut om införande fattas. (RCC står för Regionala cancercentrum) Källa: Regionala cancercentrum i samverkan, DN  Så görs ett prostatatest Det första steget är oftast att läkaren tar ett PSA-prov, som mäter PSA-nivån i blodet. PSA står för prostataspecifikt antigen som är ett protein som bildas i prostatakörteln. Läkaren känner på prostatan för att undersöka om den känns hårdare eller knöligare, vilket kan vara ett tecken på cancer. Prostatan kan undersökas med bilder från ultraljud. För att kunna fastställa att du har prostatacancer tas ett vävnadsprov, biopsi, som tas via ändtarmen. Källa: 1177, Socialstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 35200, "headline": "Ny metod ger mer träffsäkert prostatatest", "summary": "Prostatacancercentrum i Stockholm arbetar efter en metod som kraftigt har förbättrat prostatacancerdiagnostiken. – Vi fångar de cancerfall vi vill fånga och kan avföra de övriga, säger Andreas Thorstenson, urolog på mottagningen.", "article": "Den manliga sjukdomen. Del 3 Varje år dör 2.400 svenska män i prostatacancer. Hittills har metoderna att spåra sjukdomen haft stora brister. Men nu är en stor förändring på gång. I en serie artiklar skriver vi om den vanligaste av alla cancersjukdomar. Del 1: Säkrare diagnoser för prostatacancer ska lindra lidandet Del 2: Erik Andersson har fått ett längre liv mot alla odds Andreas Thorstenson, urolog och överläkare på Prostatacancercentrum i Stockholm, visar en röntgenbild på datorskärmen. En större blå ring visar en mans prostata. En mindre gul ring visar var cancern sitter. Med hjälp av att kombinera ett blodprov kallat Stockholm 3 med magnetkamera, MR, samt en ultraljudsundersökning där MR-bilden lagts in har Prostatacancercentrum lyckats korta väntetiderna och förbättra diagnostiseringen av prostatacancer avsevärt. Målet är att få ned väntetiden från välgrundad misstanke om prostatacancer till diagnosbesked till tjugo dagar. – Vi är enade i världen om att prostatacancerdiagnostiken inte har varit tillräckligt bra. Det har gjort att vi plågat många män och utsatt dem för obehag i onödan. En jättestor vinst med den här metoden är att vi fångar upp dem vi vill finna och slipper hitta ofarlig cancer hos de andra, säger Andreas Thorstenson. Patienten Ingemar Jönsson kände väl till att det finns problem med prostataundersökningarna. PSA-provet ger ingen indikation på om ett förhöjt värde beror på godartad prostataförstoring, mer beskedlig cancer eller aggressiv cancer. Det har gjort att många män opererats i onödan. När Ingemar nyligen tyckte att han började kissa lite väl ofta bestämde han sig ändå för att kolla prostatan. En kompis hade opererats för prostatacancer några år tidigare. Och innan dess hade Ingemars fru behandlats för bröstcancer. Han ville inte ta några onödiga risker. Läs mer: Screening för prostatacancer kan minska dödsfallen med 30 procent – Jag har varit med i allt min fru gått igenom och det är inte något jag själv vill uppleva, säger han. Ingemar kontaktade sin vårdcentral som skickade en remiss till Prostatacancercentrum på Capio S:t Görans sjukhus. Inom några veckor hade han tagit ett blodprov kallat Stockholm 3, som visade på förhöjda värden, röntgats med magnetkamera samt gjort en undersökning med ultraljud, då även ett vävnadsprov togs. När jag pratar med Ingemar i telefon har han precis fått besked av sin urolog Andreas Thorstenson om att förändringen i prostatan var godartad och inte behöver behandlas. – Det kändes jätteskönt att få det svaret. Jag ringde frugan på en gång. Det var en lättnad att allt gick så snabbt. När man fått veta att man ligger i riskzonen så blir det ju lätt att man går och grubblar och oroar sig, säger Ingemar. För kanske sju år sedan han tog ett prostatatest första gången. Då var det företagshälsovården som erbjöd ett PSA-prov som ett tillval till den vanliga hälsoundersökningen. Provet visade på förhöjda värden, men inte tillräckligt mycket för att någon ytterligare utredning var nödvändig. Hade Ingemar haft ett värde över riskgränsen hade han ändå inte vetat om det berodde på en allvarlig eller ofarlig tumör. – Processen som jag gått igenom nu var klart mycket smidigare än förra gången. Mest positivt var kanske att allt var samlat på ett och samma ställe. Jag har också känt mig väl omhändertagen av all personal. Det känns skönt att veta vart man ska vända sig nästa gång, säger Ingemar. Blodprovet Stockholm 3 innehåller ett PSA-prov, men kombinerar dessutom med fyra andra proteinmarkörer, över hundra genetiska markörer samt kliniska data. Testet mynnar ut i en procentsiffra från noll till hundra procent och uppges ge en större träffsäkerhet än enbart PSA-test. Elva procent eller mer anger en förhöjd risk för en behandlingskrävande prostatacancer. Med hjälp av MR kan urologen Andreas Thorstenson och hans kollegor se exakt var i prostatan den misstänkta tumören sitter. När MR-bilden läggs in i ultraljudsapparaten kan urologen lokalisera det misstänkta området och rikta nålen för vävnadsprov exakt dit. – På det här sättet hittar vi dubbelt så många män med aggressiv prostatacancer samtidigt som vi minskar antalet onödiga vävnadsprov rejält, säger Andreas Thorstenson. Drygt hälften av männen som tar vävnadsprov på Prostatacancercentrum har en behandlingskrävande cancer. – Inför en behandling träffar patienten både urolog och onkolog för att sedan på ett informerat sätt kunna bestämma sig för operation eller strålning, säger Andreas Thorstenson. Män i Stockholmsregionen mellan 45 och 75 år kan be sin vårdcentral om en remiss, men de kan också ringa direkt till Prostatacancercentrum. De får då prata med en sjuksköterska som berättar om förutsättningarna för cancerdiagnostiken. Om värdet på provet visar sig vara förhöjt kallar sjuksköterskan patienten till en magnetkameraundersökning av prostata som tar cirka en kvart. Det gäller cirka 25 procent av de män som gjort testet. Andreas Thorstenson visar ultraljusapparaten där MR-bilden läggs in. På ultraljudsstaven sitter provtagningsinstrumentet som kan riktas in precis mot det misstänkta området där vävnadsprovet ska tas. En annan fördel med MR-undersökningen är att man behöver ta vävnadsprov på färre patienter. Det är särskilt positivt eftersom det alltid finns en risk för infektion när man tar vävnadsprov via ändtarmen. – Cirka fem procent av patienterna som man tar vävnadsprov på kan bli sjuka och i förlängningen drabbas av blodförgiftning, säger Andreas Thorstenson. Henrik Grönberg, professor och överläkare, är chef för Prostatacancercentrum Capio S:t Göran och samtidigt verksam som forskare vid Karolinska institutet. Där var han bland annat huvudman för den kliniska studien STHLM 3 som genomfördes 2012–2015. Han innehar även patent som är kopplade till blodprovet Stockholm 3. – Jag har arbetat inom cancervården i 30 år och har alltid drivit på att få ut forskningsresultaten direkt till patienterna. Därför tycker jag att det här är särskilt roligt, säger han. Han berättar att 25.000 män mellan 45 och 74 år i Stockholm nu bjudits in av hans forskargrupp till en stor studie där man kombinerar just Stockholm 3-test, magnetkamera och riktade vävnadsprov med ultraljud, så kallade fusionsbiopsier. – I studien undersöker vi ifall vi kan göra ett bättre screeningprogram med de här förfinade metoderna jämfört med enbart ett PSA-test. Vi räknar med att ha ett resultat i april 2020, säger Henrik Grönberg. Capio S:t Görans sjukhus har ett uppdrag från Region Stockholm att sköta cirka 25 procent av prostatacancervården i länet. På mottagningen arbetar sjuksköterskor och specialister inom urologi, patologi, radiologi och onkologi tillsammans. De började arbeta enligt modellen för två år sedan. Cirka 1.700 män har tagit Stockholm 3-provet i Stockholm sedan starten. Enligt statistik fram till och med oktober 2018 har en av fyra har ökad risk för prostatacancer. Av dem är det 38 procent som kan avföras efter MR-undersökning. De övriga går vidare till vävnadsprov. Av den gruppen är det drygt hälften som behöver behandlas. En stor del av diagnostiken leds av sjuksköterskor. Det är de som tar den första kontakten med den som vill testa sig. Det är också de som sköter MR-undersökningen. Först i samband med ultraljudsundersökningen kommer urologen kommer in i bilden. På detta sätt har man lyckats förkorta handläggningstiden för diagnos avsevärt. En kontaktsjuksköterska följer patienten genom hela processen. – Varje patient har sin sjuksköterska som de alltid kan kontakta när de har frågor, säger Myriam Dalfau-Tallbom, en av kontaktsjuksköterskorna. Hennes erfarenhet är att i stort sett samtliga män som tar kontakt med mottagningen för att ta ett prov också fullföljer och gör det. – Jag tycker också att de flesta som kontaktar oss är väldigt pålästa. Min känsla är att de oftast är mycket välutbildade, säger hon. Andreas Thorstenson delar den bilden och menar att prostatacancervården har en viktig uppgift framför sig att nå fler män som inte är akademiker. Han säger att intresset är stort för ”S:t-Görans-modellen för pappografi”, som de kallar den informellt. Många läkare kommer på besök från andra mottagningar för att studera hur man arbetar. – Vi tycker att vårt system ger utmärkta resultat och skulle kunna fungera som en modell för en mer organiserad prostatacancertestning, säger Andreas Thorstenson. Stockholm 3-testet Ett blodtest som kombinerar fem proteinmarkörer, över hundra genetiska markörer och kliniska data för att bedöma risken för en allvarlig prostatacancer. Hittar fler män med behandlingskrävande prostatacancer. Minskar antalet män som behöver genomgå vävnadsprov. Hittar behandlingskrävande cancer hos män med låga PSA-värden. Är utprovat på nästan 60.000 män från Stockholm i den kliniska studien Sthlm 3 som genomfördes av Karolinska institutet 2012–2014. Därefter har testet validerats kliniskt i Sverige, Norge och Finland på över 10.000 män. En grupp med 30 forskare på KI ledd av professor Henrik Grönberg arbetar med att förbättra prostatacancerdiagnostiken. Erbjuds i dag endast till män mellan 45 och 75 år i Stockholmsregionen. I höst kommer man att kunna lämna Stockholm 3-provet i större delen av Sverige.   Så går ”pappografin” till 1. Män i Stockholms län mellan 45 och 75 år som vill testa sig kontaktar Prostacancercentrum Capio S:t Göran, antingen direkt på telefon, eller via remiss från sin vårdcentral. 2. En sjuksköterska ringer tillbaka inom kort och informerar om för- och nackdelar med prostatacancertest och ställer några frågor. 3. Mannen får en remiss för blodprovstagning med Stockholm 3 och tar provet. 4. Om provet visar på ett lågt värde skickas ett brev hem om detta. Ny provtagning sker utifrån individuell uppföljning. 5. Män med förhöjd risk kallas till undersökning med magnetkamera, MR, som tar cirka en kvart. 6. Om MR visar misstänkta förändringar träffar mannen en urolog som tar riktade vävnadsprov med hjälp av ultraljud och MR-bilder i kombination. 7. Vid normalt vävnadsprov ringer urolog direkt med besked. Om det finns tecken till cancer kallas mannen till ett möte. 8. Mannens prostatacancer behandlas genom systematisk kontroll, så kallad aktiv monitorering, eller med strålning, operation eller hormoner. Läs mer om cancer ", "article_category": "other"}
{"id": 35208, "headline": "Amanda Sokolnicki: Nu måste regeringen rädda fler än Skråmos barn", "summary": "IS-terroristen Michael Skråmos barn har fått hjälp att lämna fånglägret i Syrien. Men varför har svenska regeringen hämtat hem just hans barn?", "article": "På tisdagskvällen kom till slut det efterlängtade beskedet: IS-terroristen Michael Skråmos nu föräldralösa barn har lämnat fånglägret i Syrien. De sju barnen, mellan ett och åtta år, har återförenats med sin morfar i norra Irak. Om inte alltför lång tid är de på svensk mark. Men framsteget sätter också ljus på regeringens principlöshet: hur kommer det sig att enbart de här barnen har förts ut ur lägret? De som varit föremål för åtskilliga reportage, som blivit ofrivilligt kända till följd av sin nu döda pappas grymhet. När det äntligen visar sig vara möjligt att ta hem föräldralösa barn, varför hjälper regeringen bara dem som är kända för allmänheten? UD vill inte säga om det här beslutet blir prejudicerande. Frågan är varför. De svenska barn som är kvar i lägren har inte färre rättigheter för att vi inte känner till deras pappa, för att vi inte sett deras ansikten, för att de inte har någon morfar som kämpar för just dem. Snarare då tvärtom: Om Margot Wallströms regering är skyldig att skydda något barn så är det den lilla medborgare som varken kan föra sin egen talan eller har några förkämpar. Regeringen har motvilligt tagit myrkliv. Först ville man inte säga någonting alls, sedan började det komma fram bilder på hur de här utmärglade barnen såg ut, rapporter om hur de mådde, vittnesmål om deras Göteborgsdialekt. Då sa Margot Wallström att man skulle göra vad man kunde, men utan att förklara varför det tagit veckor att ens säga det. Nu har man efter påtryckningar till slut tagit sig till lägret för att hämta sju barn. Det betyder att någonstans mellan 50 och 70 är kvar. UD kan inte lämna barn inlåsta i läger till följd av vad deras föräldrar har gjort. Den slutsatsen får inte bara gälla familjen Skråmo. ", "article_category": "other"}
{"id": 35217, "headline": "Erik Andersson har fått ett längre liv mot alla odds", "summary": "När Erik Andersson fick sin prostatacancer konstaterad gav läkarna honom tre år till att leva. Nu har det gått fem år och Erik jobbar med att stötta andra som drabbats sjukdomen. – Jag är nog ett extremfall av en lyckad behandling, säger han.", "article": "Den manliga sjukdomen. Del 2 Varje år dör 2.400 män i prostatacancer. Hittills har metoderna att spåra sjukdomen haft stora brister. Men nu är en stor förändring på gång. I en serie artiklar skriver vi om den vanligaste av alla cancersjukdomar. Del 1: Säkrare diagnoser för prostatacancer ska lindra lidandet Våren 2014 började Erik Andersson få problem med att att kissa. Han tog ett PSA-prov som visade på så extremt höga värden att läkaren trodde att det var något fel på provet. Ett omtest gav ännu ett högre värde, 216. Gränsvärdet för remiss till urolog i hans dåvarande ålder var mellan tre och sju. I början av sommaren fick Erik veta att han drabbats av en aggressiv prostatacancer som hade hunnit sprida sig i kroppen. Bland annat fanns flera tumörer längs ryggraden. Erik fick information om att överlevnadstiden låg på runt tre år, varav två med ”någorlunda livskvalitet”, som han säger. – I början var jag mest förvirrad, sedan blev jag deprimerad och full av självömkan. Satt och lipade, säger han. Erik ville operera bort cancern, men läkarna sade nej på grund av sannolika biverkningar. – Jag fick förlita mig på deras beslut, och så här i efterhand var det tur att de inte gjorde någon operation, säger han i dag. Nu har det gått fem år och Erik Andersson är fortfarande i högsta grad levande. Vi träffas på ett konditori med bevarad femtiotalsinredning i Finntorps centrum i Nacka, inte långt ifrån där han bor. Erik berättar skrönor om sitt liv som sjöman i början av sextiotalet och om hur han bestämde sig för att byta bana efter att ha misshandlats i samband med ett rån i Brasilien 1964. Erik Andersson Ålder: 75 år. Bor: Finntorp, Nacka. Familj: Fru och två vuxna barn. Karriär: Utredare i offentlig sektor. Systemspecialist och konsult i it-branschen. Intressen: Fartygsriggarnas utveckling genom århundradena. Fågelskådning. Han har heller inga problem med att berätta om sin resa genom den svenska vården efter prostatacancerbeskedet 2014. Snarare tycker han att det är viktigt, om hans erfarenheter kan hjälpa andra. – En anledning till att jag ställer upp och pratar om det här är att jag tänker på våra söner, sonsöner och dottersöner. Jag hoppas att det fungerar bättre när de blir äldre så att deras eventuella prostatacancer upptäcks i tid, säger han. – Det finns redan i dag förhoppningar om att drabbade kommer att kunna köra på med god livskvalitet i flera år. Det är enorma framsteg, säger han. Erik betonar att han är privilegierad socialt, med hustru och två barn som står honom nära. Samtidigt hade han svårt att riktigt ta in vad cancerbeskedet innebar. Sedan insåg han vad det skulle innebära för äktenskapet och för de två vuxna barnen. Den egna ångesten går fram och tillbaka och den kan han hantera någorlunda. Han tror att det kanske är värst för de drabbade männens kvinnor. De utsätts för en större psykologisk press. Hans hustru tar det hårt, men biter ihop, säger han. Läs mer: Screening för prostatacancer kan minska dödsfallen med 30 procent Erik började ordna med praktiska saker för att underlätta för sin hustru när han själv inte skulle finnas längre. Till exempel ordnade han ett bra garage för bilen. För egen del gick han med i Immanuelskyrkan. Där träffade han människor som såg att han mådde dåligt. Som kom fram och visade förståelse och kärlek. De ber förböner för Erik. – Jag känner Guds frid i väggarna i kyrkan, säger han. Hormonterapi sattes in direkt efter cancerbeskedet. Erik svarade bra på behandlingen. Hans PSA dök från 216 till 6. Efter två år började värdena gå upp igen, men någon reaktion från vården kom aldrig, vilket Erik tyckte var underligt. I efterhand förstod Erik att han var föremål för intensiva diskussioner bland experterna. Han betraktades som ett ”konstigt fall”. – Visst kände jag mig övergiven. Men efter en tid fick jag behandling med cellgifter. – Jag är ett sådant här obotligt fall. Den vård jag får är palliativ och livsförlängande, men med unikt bra resultat. På fyra fem år har det gått framåt så otroligt när det gäller vad man kan göra. Hade jag fått cancer fem år tidigare, då hade jag nog inte levt mer än tre år. Vid ett tillfälle blev Erik riktigt dåligt och låg på intensiven i fem dygn med hög feber. – Mina anhöriga trodde att jag höll på att dö, men läkarna fick igång mig till slut. Det var en lunginflammation som de hade svårt att få bukt med. Efter det blev det inga mer cellgifter. För drygt ett år sedan föll Erik ihop hemma på köksgolvet när han stod och strök skjortor. Hans fru hörde dunsen och hittade honom liggande på golvet, okontaktbar. Erik hade fått en hjärtinfarkt och fick en pacemaker inopererad. Erik Andersson har tagit PSA-prov sedan han var i 55-årsåldern. I början var det i företagshälsovårdens regi. År 2010 var värdet 1,9 och två år senare 2,7. – Det var ingen som sade något om det och själv var jag inte så påläst. I dag vet jag att värdena kan ligga på den nivån. Det viktiga är att de inte stiger. Hade det varit samma läkare som sett båda värdena hade man nog satt mig under övervakning, säger Erik. – Jag grämer mig inte, men hade man haft en organiserad testning så hade jag nog fångats upp tidigare. Då hade de haft kikarsiktet inställt på min prostata innan cancern hunnit sprida sig. Samtidigt är han medveten om den överdiagnostik med följande onödiga operationer som PSA-proven medfört. Höjda värden säger nämligen inte allt om det är en godartad prostataförstoring eller elakartad cancer. Det gör att Erik inser att allmän testning av svenska män varit en svår fråga att ta ställning till. Nu ser han fram emot att organiserad prostatacancertestning är på väg att införas i Sverige, vilket DN berättade om i en tidigare artikel. För egen del säger Erik att han haft tur med var metastaserna satt sig. Tumörerna finns längs ryggraden, höften och vid bröstbenen, där de inte orsakar så stor skada. Dessutom har metastaserna minskat något av medicineringen. Erik är mycket tacksam för vad den svenska sjukvården kan göra när det verkligen krävs. – Samhället håller mig igång för 30.000 kronor i månaden. Kanske skulle dessa pengar göra bättre nytta på ett barnsjukhus i Syrien, funderar han. Vid sidan av en bättre organiserad testning tycker Erik Andersson att en nationell journalföring för alla prostatacancerpatienter i Sverige, så kallad PPC, är en mycket viktig fråga. Där ska varje läkare, oavsett vem man går till, få upp historiska data om varje patient utan att behöva läsa igenom alla journaler. Genom en kurva kan till exempel stigande PSA-värden upptäckas snabbt av olika läkare. – I dag har vi sex sju olika inkompatibla journalsystem i regionerna, det är åt skogen. Ett sådant här register kan också bli världens bästa forskningsbas, säger han. Erik Andersson har även engagerat sig i Prostatacancerförbundet lokalt. Bland annat besöker han regelbundet möten för personer som drabbats av prostatacancer. – Många som går på mötena behöver hjälp med sin ångest. När jag såg själv vuxna grävmaskinister falla i gråt insåg jag att här kan jag bidra med något. – Jag ser hur psykologiskt illa en del far. Och jag är inte den enda som hyser uppfattningen att en del självmord bland äldre män har den här bakgrunden. Hur har tiden efter cancerbeskedet påverkat dig? – Jag suger ut mer ur varje dag. Livet har ett större allvar nu. Jag engagerar mig mer i andra människor och på ett mer eftertänksamt och varsamt sätt än tidigare. – Som fågelskådare har jag aldrig brytt mig om skator tidigare. Nu tittar jag på dem och ser att de är fina de också. I år fyller Erik Andersson 75. Han är inne på sitt femte år efter cancerbeskedet och vet att han lever på övertid. Han har en god förhoppning om att få leva två år till med god livskvalitet. – Jag är nog ett extremfall av en lyckad behandling. Men det är outrett om det beror på läkarvetenskapen, onkologerna eller förbönerna i Immanuelskyrkan, säger han och ler klurigt. PSA PSA är en förkortning för prostataspecifikt antigen. Det är ett protein som tillverkas i prostatakörteln och som följer med sädesvätskan när du får utlösning. PSA gör att spermierna blir rörligare. En liten mängd PSA finns också i blodet och det är den halten som mäts med ett PSA-prov. Större delen av det PSA som finns i blodet är bundet till olika proteiner. Det finns också obundet PSA i blodet, så kallat fritt PSA. Andelen fritt PSA kan ge läkaren viss vägledning till om en förhöjning av PSA-värdet beror på godartad prostataförstoring eller prostatacancer. PSA-prov används för att bedöma risken för prostatacancer. Det används också för att följa utvecklingen av prostatacancer. PSA-värdet följs också om du får behandling mot prostatacancer. Efter en framgångsrik behandling har du oftast låga PSA-nivåer. Om PSA-värdet så småningom ökar igen kan det vara tecken på att sjukdomen har kommit tillbaka. En förhöjning av PSA-värdet beror oftast inte på prostatacancer. Till exempel kan godartad förstoring av prostatan också orsaka en förhöjning av PSA. Ett normalt värde kan inte heller helt och hållet utesluta prostatacancer. Källa: 1177 ", "article_category": "other"}
{"id": 35222, "headline": "Gunnar Jonsson: Erdogan tvingar Istanbul att rösta om och rösta rätt", "summary": "Borgmästarvalet i Istanbul måste göras om. För Turkiets president Recep Tayyip Erdogan var inte nöjd med resultatet.", "article": "Allt var riggat till förmån för president Erdogans AKP. Inte nog med att partiet har styrt Istanbul i ett kvartssekel och sitter på maktens alla spakar. Yttrandefriheten i Turkiet är dessutom en chimär, eftersom regimkritiska medier har bommats igen och staten har total kontroll över tv-utbudet. Ändå lyckades AKP förlora borgmästarvalet i Istanbul för fem veckor sedan, om än knappt. Lösning? Staden måste rösta igen, den 23 juni. Myndigheternas motivering, att en del valfunktionärer inte var godkända, synes något krystad. Påståendet att den hårt ansatta oppositionen därtill skulle ha klarat att fuska och muta sig till segern faller på sin orimlighet. Det annullerade resultatet hade två huvudorsaker. Dels underskattade AKP uppenbarligen missnöjet med det krisartade ekonomiska läge Erdogans politik har lett till. Dels bestämde sig det kurdiska partiet HDP för att ställa sig bakom det större, sekulära CHP:s kandidat Ekrem Imamoglu. Efter viss betänketid bestämde Erdogan att väljarnas dom inte gick att acceptera, Istanbul är alltför viktigt. Det är presidentens hemmaarena och Turkiets ekonomiska hjärta. Men oppositionen hade också lovat att starta en oberoende revision av stadens räkenskaper. Hur Erdogan och AKP i åratal har belönat lojala företag med offentliga kontrakt, och bestraffat de icke pålitliga, hade säkert varit en intressant historia att gräva i. Turknationalisterna i MHP, Erdogans partner i parlamentet i Ankara, gav benäget bistånd i kampanjen för nyval. De bådas allians smids nu än tätare. Rättsväsendet är i Erdogans händer, författningen ger honom gränslösa befogenheter, Turkiets demokrati har förpassats till skuggorna. Och om det uppstudsiga Istanbul mot förmodan inte lyder order i nyvalet är det väl bara att rösta en gång till. ", "article_category": "other"}
{"id": 35227, "headline": "Säkrare diagnoser för prostatacancer ska lindra lidandet", "summary": "Under de senaste decennierna har tiotusentals män fått sin prostatacancerdiagnos helt i onödan. Nu väntar en revolution när det gäller att spåra sjukdomen som leder till att 2.400 män varje år dör. ”Vi står inför ett paradigmskifte”, säger professor Ola Bratt.", "article": "Den manliga sjukdomen. Del 1 Varje år dör 2.400 svenska män i prostatacancer. Hittills har metoderna att spåra sjukdomen haft stora brister. Men nu är en stor förändring på gång. I en serie artiklar skriver vi om den vanligaste av alla cancersjukdomar. Över 10.000 svenska män får varje år en prostatacancerdiagnos. Det är den vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Cirka 100.000 svenska män lever med diagnosen – och varje år dör 2.400 män i sjukdomen. För att få ned dödligheten i prostatacancer är det viktigt med en tidig upptäckt. Ändå har det inte funnits något organiserad prostatatestning. I stället är det upp till varje man att själv ta initiativ och bestämma sig för om man vill testa sig eller inte. Men nu är en rejäl förbättring av prostatacancerdiagnostiken i Sverige på gång, menar Ola Bratt, professor och överläkare i urologi vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. – Jag skulle säga att vi står inför ett paradigmskifte. Flera regioner tar nu fram planer för en organiserad, informerad och riktad diagnostik som kraftigt kommer att minska skadeverkningarna av dagens modell. Dessutom kommer detta att leda till minskad sjuklighet och dödlighet i prostatacancer, säger Ola Bratt. Läs mer: Screening för prostatacancer kan minska dödsfallen med 30 procent En viktig aspekt är också att med en organiserad testning kommer kunskapen om hur de diagnostiska metoderna ska förbättras att öka, menar han. Bakom paradigmskiftet ligger nya kunskaper på området som Ola Bratt lyfter fram. • Nästan hälften av alla män, de med låga värden vid prostataprovtagning, kan testas väldigt sällan och avsluta testningen i 60-årsåldern. • Kompletterande blodprov i kombination med magnetkameraundersökning, MR, kan identifiera män som trots höjda PSA-värden (prostataspecifikt antigen) har låg risk för prostatacancer på sikt. Dessa män behöver inte genomgå vävnadsprov, så kallad biopsi. • I de fall vävnadsprov behövs gör MR att provtagningen kan riktas mot misstänkta områden i prostatan. Ola Bratt har arbetat med prostatacancer i snart 30 år, och betraktar sig själv som ”en nörd” på området. Expert, kanske andra skulle säga. Han säger att prostatacancerdiagnostiken under de senaste decennierna gått från den den ena ytterligheten till den andra. Från att ha varit dominerad av underdiagnostik av allvarlig cancer till att domineras av överdiagnostik där beskedlig prostatacancer behandlas i onödan. Han skräder inte orden om hur det fungerat, säger att vi inom några år med skam kommer att blicka tillbaka på de senaste årens modell för prostatacancerdiagnostik och den överbehandling som följt i dess kölvatten. – De flesta av dessa män som opererades i onödan hade aldrig märkt av sin prostatacancer innan de dog av någonting annat, säger han. Innan PSA-provet kom i början av 90-talet upptäcktes prostatacancern oftast först när det var för sent. Nu kan man upptäcka cancern i tid. Men eftersom provet inte skiljer mellan mer beskedlig och aggressiv cancer har många män opererats utan att det behövts – och därefter drabbats av biverkningar som urinläckage och impotens. – Mer än 50.000 svenska män har under de senaste decennierna fått en cancerdiagnos i onödan, säger Ola Bratt. Läs mer: Dödligheten i cancer minskar Bland annat därför har Socialstyrelsen hittills sagt nej till allmän screening för prostatacancer. I stället har man uppmanat regionerna att själva försöka förbättra prostatadiagnostiken. Det är det arbetet som nu påbörjas i flera regioner. Ola Bratt är ordförande för Socialstyrelsens sakkunniggrupp för prostatacancerscreening. Han säger att Socialstyrelsens beslut att inte rekommendera ett nationellt screeningprogram baseras på jämförelser mellan allmän screening och ingen PSA-testning av symtomfria män. – De tog alltså inte hänsyn till att över två tredjedelar av alla svenska män PSA-testas i dagsläget. Detta sker helt oorganiserat, vilket gör testningen både ojämlik, ineffektiv och mycket resurskrävande. Förhållandet mellan skador som överdiagnostik och överbehandling och nytta är betydligt sämre vid oorganiserad än vid organiserad testning som baseras på kallelser och ett förutbestämt flöde för hantering av provsvar, säger Ola Bratt. – Dessutom bidrar den oorganiserade testningen inte till att öka kunskapen om hur de diagnostiska metoderna ska förbättras. Sedan många år görs regelbunden mammografi av kvinnor mellan 40 och 75 år i Sverige, så kallad screening, för att upptäcka cancer tidigt. Varför är det så stor skillnad mot mammografin? – Även mammografi ger överdiagnostik, men inte alls lika omfattande som vid prostatacancer, säger Ola Bratt. Problemet med prostatacancerdiagnostiken har, enligt Ola Bratt, varit att man har använt en ospecifik markör, PSA-provet, som bara talar om att det finns en sjukdom någonstans i prostatan – inte vilken och inte var i körteln. – Därför har vi rutinmässigt tagit en ”skur” av vävnadsprov lite varstans i prostatan. Det är dessa ”systematiska vävnadsprov” som är boven i dramat, eftersom de ofta råkat påvisa en betydelselös cancer. Denna metod är ingenting att vara stolt över, säger Ola Bratt. Prostatacancer Fram till 1990-talet var prostatacancer oftast obotlig vid diagnos. Den vård som erbjöds var ofta hormonbehandling följd av symtomlindring i livets slutskede. Prostatacancervården förändrades dramatiskt när blodprov för prostatacancerspecifikt antigen (PSA) infördes kring 1990. Antalet nya cancerfall i Sverige fördubblades under en tioårsperiod, och antalet män som opererades eller strålbehandlades tiofaldigades. Dödligheten i prostatacancer har minskat med en tredjedel sedan dess, men PSA-testningen har även inneburit att många män behandlades i onödan, eftersom den cancer de hade var ofarlig. Källa: Ola Bratt Läs mer om cancer ", "article_category": "other"}
{"id": 35230, "headline": "”Ökad polarisering bland unga om migration och jämställdhet”", "summary": "DN DEBATT 7/6. Vår nya undersökning av unga i åldern 16–29 år visar en ökad polarisering mellan unga tjejer och killar. Allt fler tjejer ser invandring som något positivt för Sverige. Men allt fler killar vill att Sverige tar emot färre flyktingar. Tjejer rankar jämställdhet allt högre, medan killar inte är lika positiva till jämställdhet, skriver Lena Nyberg, MUCF.", "article": "Metoo-upproret hösten 2017, larm om ökande psykisk ohälsa bland unga, klimatstrejker och det ändrade säkerhetsläget i Sverige och Europa kan ha påverkat ungas attityder och värderingar. Det visar en ny rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som bygger på en enkät till 6.000 slumpvis utvalda unga i åldern 16–29 år från hösten 2018. För första gången är sjukvården den viktigaste samhällsfrågan för unga, både bland tjejer och killar. Varannan ung rankar sjukvården högst och det är något vanligare bland unga med symtom på stress eller psykisk ohälsa. Migration, integration, klimat och jämställdhet är andra viktiga frågor. Arbete och sysselsättning minskar däremot i betydelse för unga. Målet för den svenska ungdomspolitiken är att alla unga ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen. Social inkludering för unga är mål även i EU-kommissionens strategi Europa 2020 och FN:s globala utvecklingsmål Agenda 2030. Den 1 januari 2020 blir också Barnkonventionen lag i Sverige. Beslut om unga måste bygga på kunskap om unga. De har rätt att komma till tals i frågor som rör dem och att känna tillhörighet. Att vara en del av ett större sammanhang är viktigt för alla människor, men särskilt för unga. Under ungdomstiden skapas förutsättningar för trygghet och aktivt deltagande i de demokratiska processerna, i arbetsliv och utbildning. Att sakna inflytande över samhällsutvecklingen och de egna livsvillkoren skapar känslor av utanförskap och maktlöshet. MUCF:s studie visar att intresset för politik ökar bland unga. De är också mer positiva till politiker än vad den äldre generationen är. En större andel unga vet vad de tycker i viktiga samhällsfrågor jämfört med tidigare ungdomsgenerationer. Allt fler unga tycker att medborgare i allmänhet, men också de själva, kan föra fram sina åsikter till politiker. Men vi ser en tydlig könsskillnad. För första gången sedan 2002 märks en tydlig skillnad mellan tjejers och killars attityder. Tjejer i dag upplever inte att de kan föra fram sina åsikter till politiker i samma utsträckning som killar. Tjejer halkar efter i känslan av att kunna påverka samhällsutvecklingen. Det behövs mer och fördjupad kunskap om varför tjejer halkar efter i sin upplevda förmåga att påverka beslutsfattare. Dels för att fånga upp och stödja de individer som riskerar att ställas utanför, dels för samhället i stort. Sveriges står inför stora utmaningar på arbetsmarknaden med en åldrande befolkning och brist på arbetskraft inom många yrken. Även i andra frågor märks en ökad skillnad i killar och tjejers attityder. För första gången klassar unga jämställdhet som en av de fem viktigaste samhällsfrågorna. Ökningen beror dock endast på att fler tjejer rankar jämställdhet allt högre. Metoo-upproret kan ha bidragit till det här men rapporten ger inte svar på den frågan eller om det är en mer bestående utveckling. Det är något som behöver studeras vidare, likaså frågan om varför killar inte är lika positiva till jämställdhet. Majoriteten av Sveriges unga är positiva till invandring och invandrare. Men även här skiljer sig killar och tjejers attityder åt. Allt fler unga, framförallt tjejer, ser invandring som något positivt för Sverige. Samtidigt vill allt fler unga, framför allt killar, att Sverige tar emot färre flyktingar. Tre av fyra unga känner oro för miljön och klimatet. Oron för krig och terrorism ökar också. Men framför allt märks en ökande oro bland unga, särskilt bland tjejer, för den personliga tryggheten. De är rädda för att utsättas för hot, hat och lurendrejeri på internet. Och också för inbrott och skadegörelse. Allt fler unga, främst killar, oroas för att utsättas för våld ute. Jämfört med tidigare studier så är också trygghet, lag och ordning viktigare samhällsfrågor för unga. 83 procent av de unga, både killar och tjejer vill till exempel se hårdare fängelsestraff för grova brottslingar. I enkäten ställs även frågor om inställning till droger. Allt fler unga tycker att det är okej att använda droger och andelen unga som vill legalisera cannabis för privat bruk har fördubblats. I årets undersökning är det 27 procent av alla unga som vill det, 2013 var det 13 procent och 2007 var det 11 procent. Killar är mer positiva till droger än tjejer, drygt var tredje kille vill legalisera cannabis för privat bruk medan var femte tjej svarar så. För första gången undersöker MUCF ungas attityd till Europa och världen. Stödet för ett fortsatt EU-medlemskap är stort bland unga, nio av tio vill att Sverige stannar kvar i EU. De flesta vill också att Sverige samarbetar mer med andra länder i Europa. Hälften av alla unga är intresserade av europeisk och internationell politik. Bland gruppen unga som vill lämna EU, 11 procent, är det fler killar. Varannan tjej och var tredje kille tycker att Sverige borde göra mer för att hjälpa fattiga länder, totalt 41 procent mot 27 procent i 2013 års enkät. Att unga, och särskilt tjejer, upplever att de inte själva kan föra fram åsikter till beslutsfattare är en oroande utveckling som alla aktörer i samhället måste ta på allvar. Annars riskerar vi att många unga halkar efter i de demokratiska processerna, i arbetsliv och utbildning samt i samhället i stort Tendensen till ökad polarisering mellan unga tjejer och killar i migrations- och jämställdhetsfrågor behöver också noga följas upp. Likaså ungas oro och utsatthet för sexuella trakasserier, hot om våld, och ungas attityder till psykisk och fysisk hälsa. Fortsatta insatser behövs för unga som varken arbetar eller studerar. Likaså behöver vi stärka arbetet med att förebygga psykisk ohälsa bland unga samt att förbättra unga hbtq-personers levnadsvillkor. Alla unga måste med i samhällsutvecklingen. Undersökningen • Undersökningen har gjorts av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Den bygger på en enkät till 6 000 slumpvis utvalda unga i åldern 16–29 från hösten 2018. Studien är en del av uppföljning av den statliga ungdomspolitiken. • Studien är den sjätte i sitt slag och genomfördes första gången 1993 av dåvarande Barn- och ungdomsdelegationen och därefter av MUCF (tidigare Ungdomsstyrelsen) 1997, 2003, 2007 och 2013. • I rapporten presenteras inte bara ungas attityder och värderingar, utan deras attityder jämförs också med en äldre kontrollgrupp (30 år och äldre). • Rapporten ”Unga med attityd 2019 – samhällsfrågor och demokrati” är den första av tre delrapporter om ungas attityder och värderingar som MUCF publicerar i år. Den visar på tydliga skillnader både mellan olika grupper av unga i dag och över tid. 7 maj 2019 Debattartikel Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF): ”Ökad polarisering bland unga om migration och jämställdhet” ", "article_category": "other"}
{"id": 35255, "headline": "Anna Bennich svarar: Min brors fru har varit otrogen – jag känner mig själv sviken", "summary": "Hennes brors fru har haft en relation med en annan man och brodern är i kris, men vill ändå försöka förlåta. Själv är hon rasande på sin svägerska och besviken på sin bror. Nu vill hon inte ha mer med svägerskan att göra.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Hej! Jag har en bror som jag står mycket nära. Han har sedan några veckor varit i kris och är alldeles förtvivlad. Han har fått veta av sin fru att hon haft en kärleksaffär i nästan ett halvår. Affären skall vara avslutad och hon är ångerfull. Hon bedyrar att det var första gången och att hon avslutade för att det var fel. Min bror älskar henne och under vårt senaste samtal sa han att han nog kommer att försöka förlåta henne. Han tänker också på deras barn, säger han. Jag har stöttat honom under dessa hemska veckor och sett en bror i spillror. Det är ett otroligt svek och alla drabbas väldigt illa. De har varit gifta i 17 år snart och delar ju allt, hus, sommarstuga, släkt och vänner. Till saken hör att jag och min svägerska också har stått varandra nära, vi har varit som systrar! Jag känner mig nu väldigt sviken av henne, jag med. Vi har umgåtts och delat en massa saker samtidigt som hon smugit iväg och i hemlighet bedragit sin man och sin familj. Jag är uppriktigt sagt rasande på henne för allt hon gjort emot min bror, och vill inte ha henne i min närhet. Hela min bild av henne har förändrats, hon är ju inte alls den jag trodde. Jag känner henne inte längre. Mitt problem är också att jag känner mig besviken på min bror som uppenbarligen tänker gå tillbaka till henne. Hur ska han kunna lita på henne nu? Jag och flera andra i släkten måste nu dessutom fira jul och födelsedagar med någon vi inte längre vill ha i vår närhet. Jag har sett hur min bror krossats i detta. Men nu ska allt bara bli som vanligt? Vi är en sammansvetsad familj och det här är mycket svårt att acceptera. Jag känner mig arg på min bror och har ingen lust att hjälpa honom längre. Mina huvudsakliga frågor handlar väl mest om hur jag ska göra om jag inte vill ha med min svägerska att göra längre. Allt det här har också lett till att jag inte längre vill stötta eller umgås min bror. Hur kan man göra i det här läget? Rådvill Svar: Tack för ditt brev. Jag vill börja med att säga att dina känslomässiga reaktioner är naturliga – vi reagerar starkt när de vi älskar blir sårade eller illa behandlade på olika sätt. Jag förstår också att även du själv kan känna dig sviken, kanske ”förd bakom ljuset” av din svägerska. Det är fullt mänskligt att bli arg och besviken när sådant här händer. Din bror befinner sig antagligen i en av de svåraste kriserna hittills i sitt liv. Plötsligt förändras allt, ingenting ser ut som det gjorde i går, det han trodde var livet och sanningen och vardagen har obarmhärtigt vänts på ända. Att navigera alldeles klart och koncist i en krissituation är svårt. Därför är stöd ifrån den närmaste omgivningen väldigt värdefullt. I forskning ser man att såväl praktiskt som känslomässigt stöd har en närmast avgörande betydelse för hur vi människor klarar av kriser. Så bra att du funnits där för honom och hjälpt honom under dessa veckor av förtvivlan, ilska och rädsla. Men det är långt ifrån säkert att man som utomstående har hela bilden. Hur nära vi än står så kan vi omöjligt ha koll på någon annans mångåriga relation. Ibland kan man hitta förklaringar till det som skett som gör det lättare att förstå – och även förlåta. De allra flesta långa relationer hamnar i kriser av olika slag och när vi gör boksluten över alla våra år tillsammans (oavsett om det var döden eller separationen som skilde oss åt) så kommer där att finnas glädje, kärlek, passion och fina minnen, men också olika stor portion av svårigheter, smärta och sorg. Lever vi ihop länge kommer vi ofrånkomligen att såra varandra ibland, lindrigare eller svårare. Otrohet brukar tillhöra den senare kategorin, inte för alla men för de flesta som bestämt sig för att leva tillsammans monogamt. Det är ofta oerhört smärtsamt att bli bedragen. Men det är inte per definition fel att förlåta en otrohet. Det är det många som gör med goda resultat. Vi som står bredvid någon som hamnat i den här situationen kan omöjligt veta vad som är bäst i längden. Det är inte heller vi som står bredvid som sen ska leva med det svåra, viktiga beslut som skall fattas. Inte heller är det vi som sen sitter på sängkanten hos barnen efter godnattsagan, ser deras ovetande, tillitsfulla blickar och känner hela det stora ansvaret för dem och deras framtid. Det är inte hos oss som den överväldigande kärleken till barnen stormar i kroppen, blandad med skräcken över att förlora dem på halvtid. Du beskriver att du är arg för att din bror vill försöka förlåta händelsen. Ja, huruvida det kommer att fungera eller inte vet inte han i nuläget – men det vet inte du heller. Tänk om summan av sorg, ilska, besvikelser och långsiktiga negativa konsekvenser blir större om han lämnar? Det måste vara upp till dem det verkligen gäller att fatta beslut om, inte släkten. Det känns sorgligt, tycker jag, om det som drabbat din bror också leder till att du, som står honom nära, vänder honom ryggen. I en tid när han kanske behöver dig som mest. Du undrar också hur du kan hantera din svägerska, som du inte vill ha kontakt med längre. En sak som du kan göra är att tala om för henne att du känner dig arg och besviken. Du har all rätt till dina känslor, det är som sagt inte konstigt att du reagerar. Du kan även vara öppen med din bror om det. Kanske ni alla får hantera att det kommer att vara lite svårt att umgås på att avslappnat sätt under en tid, möjligen behöver du en paus. Men jag vill hoppas och tro att din ilska kommer att kunna lägga sig lite med tiden. Om den här händelsen gör att ni inte heller längre fram kan umgås med familjerna under jul eller födelsedagar, så kommer också deras barn att drabbas negativt. Det vore olyckligt. Jag kan förstå din besvikelse när det här uppdagats och allt ställts på ända, också att du ser på henne med andra ögon och har känslan att du inte känner henne över huvud taget. Kanske har du rätt. Men efter 17 års nära vänskap, är det inte mer sannolikt är att du faktiskt känner henne ganska väl? Kanske våra misstag inte förvandlar oss till en helt annan person trots allt? Jag tänker att hon sannolikt är till stor del den hon varit de här åren, och hon har det senaste halvåret gjort något dumt som hon ångrar. Att allt det får plats i det som är hon. Att förlåta någon som gjort illa kan vara svårt mitt i en kris. Ibland behöver lite tid passera. Med distans brukar negativa känslor lugna sig, och då är det lättare att försonas med det som hänt. Jag skulle råda dig att försöka förhålla dig lite mindre dömande till händelsen, om du kan. Åtminstone till din brors beslut? Om du tar avstånd ifrån honom nu, så kommer han att ha svårare att vända sig till dig i en eventuell skilsmässa längre fram. Då har han kanske förlorat både en hustru och en syster. Trots att han egentligen inte har betett sig illa emot någon av er i den här härvan. För om den som utsatts för något sårande kan sätta sig över det, därför att andra värden känns viktigare, då borde väl vi som finns runt omkring (och faktiskt inte är värst drabbade) också kunna göra det? Annars ställer ju vi till det ännu mer för den som är drabbad. Vi måste inte hålla med om att det är rätt beslut, det kan vi också vara ärliga med. Men så länge det inte handlar om en situation som är destruktiv eller farlig för någon så bör vi acceptera andras val. Även om vi skulle ha gjort annorlunda. Anna Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen, psykoterapeuten och författaren Anna Bennich svarar på frågor om relationer, psykologiska dilemman i vardagen samt arbetsrelaterad problematik. Forskaren Martin Forster, Karolinska institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 35280, "headline": "Lisa Magnusson: Att hota skolkarnas föräldrar kommer aldrig att leda till något gott", "summary": "I nästan alla familjer är det redan en tragedi när ett barn inte klarar skolan. Att kräva dem på tusentals kronor gör bara en dålig situation sämre.", "article": "Med barn är det alltid en svår balansgång. De har sin egen vilja, å ena sidan, och föräldrarna har bestämmanderätt å den andra. Samtidigt har samhället ett ansvar för att alla, oavsett bakgrund, får lika förutsättningar i skolan. I praktiken är detta svårt förstås. Det gäller inte minst de så kallade hemmasittarna, som Dagens Nyheter tidigare uppmärksammat. Statistik som Skolinspektionen har tagit fram åt DN visar att var tjugonde elev i Stockholm var frånvarande mer än 20 procent av tiden i januari och februari. Totalt handlar det om 3 556 barn – vilket är en ökning med tusen elever på bara ett år. Siffrorna inkluderar även giltig frånvaro, såsom sjukdom. Men alldeles uppenbarligen är något fel när fler än var femte elev missar så många lektioner att det motsvarar en hel dag i veckan, såsom det är i exempelvis Rinkebyskolan. Och många är borta ännu mer än så. Antalet barn som är frånvarande mer än hälften av tiden har under samma tidsperiod ökat med 26 procent i Stockholm, till 395 stycken. Det är lätt att få panik, och börja famla efter fraser om krafttag. Frågan är bara vari dessa krafttag ska bestå. En del kommuner har börjat hota föräldrarna med vitesförläggande, visar DN:s enkät. Det är svårt att tänka sig en enda situation där det leder till något gott. För nästan alla föräldrar vill sina barn väl. Nästan alla föräldrar vill att det ska gå barnen väl i livet. I nästan alla familjer är det därför en tragedi när ett barn inte klarar skolan. Och dessa olyckliga familjer är alls inte olyckliga på sitt eget sätt, även om det kanske känns så, för så brukar det vara med olycka: den består till stor del av övertygelsen om att man är ensam. Men barn som inte vill gå i skolan är ett redan omfattande problem som drabbar allt fler. Att då introducera en ekonomisk piska är att säga att felet är att de enskilda föräldrarna struntar i sina barn, nå, men sina egna plånböcker bryr de sig väl åtminstone om? Det är en förolämpning förklädd till tuff kärlek, och den riskerar att bara skapa ännu mer fientlighet: Mellan skola och föräldrar, mellan föräldrar och barn, mellan barn och skola. I stället måste skolan förstå att den själv har all anledning till rannsakan. I Skolinspektionens elevenkäter är det tydligt att tryggheten och studieron minskar. Och om man ser till de skolor som toppar frånvarolistan i Stockholm så har dubbelt så många elever som rikssnittet uppgett att det finns andra elever eller personal som de är rädda för. Det betyder inte att det är samma barn som sedan slutar gå till skolan. Men det lär åtminstone finnas en överlappning. En stor del av problemen handlar dessutom om övergripande politiska beslut. På många håll fattas nu pengar även till det mest grundläggande. Bekvämt nog sammanfaller detta med trenden att sätta sin tillit till ny teknik och elevens egen förmåga. Vilket passar en enda grupp: högpresterande barn från resursstarka familjer, sorten som klarar sig i alla skolmiljöer. De andra hänger på så gott de kan. Men vissa klarar det bara inte. Några har neuropsykiatriska problem som omöjliggör traditionell skolgång. Andra är bråkstakar som söker kickar och status, och som det behövs stora resurser och ihärdighet för att fånga upp. Och så finns där de faktiska hemmasittarna, som utan undantag mår dåligt. För människor är sociala varelser; isolerar sig i hemmets dunkel gör bara de sjuka och skadade. Nästan samtliga av de här barnens föräldrar har med största sannolikhet redan försökt allt och mer därtill för att få skolgången att fungera för barnet. Att ovanpå allt hota dessa familjer med ekonomisk ruin är bara... för mycket. Låt oss i stället konstatera att det är svårt att skapa en skola som tillvaratar alla elever och får dem att trivas. Det minsta man kan begära är en ödmjuk insikt om skolans ofullkomlighet, och en öppenhet: Det måste finnas många stigar in, och tillbaka, för de som inte klarar av den snabba, bullriga och ofta otrygga budgetmotorvägen. I själva verket är det nog detta som är skolans främsta uppgift. Inte lika förutsättningar, utan lika goda förutsättningar. ", "article_category": "other"}
{"id": 35305, "headline": "”Sex utgångspunkter för en moderat skattereform”", "summary": "DN DEBATT 29/4. Moderaterna presenterar en vårbudget och en skattereform som tar tag i Sveriges problem. Vi föreslår ökade resurser till bland annat polisen, psykiatrin, yrkesutbildningen och klimatforskningen. Det behövs en helt annan politik än den som har misslyckats under de senaste fem åren, skriver Ulf Kristersson (M), Elisabeth Svantesson (M) och Niklas Wykman (M).", "article": "Den svenska modellen har gått vilse. Sverige står inför betydande problem där den nuvarande politiken saknar lösningar. Sverige har bland världens högsta skatter, men grundläggande samhällsfunktioner som polisen, sjukvården och skolan fungerar inte som medborgarna har rätt att förvänta sig. Samtidigt ser vi att konjunkturen vänder ner och tillväxten mattas av. Arbetslösheten har bottnat på över 6 procent och långtidsarbetslösheten är tillbaka på tidigare krisnivåer. I det här läget presenterar Moderaterna en vårbudget och en skattereform för en ny, uppdaterad svensk modell. Problemen är väl kända: Det kan ta både 10 och 20 år innan invandrare med låg utbildning får sitt första jobb. Barn som är födda i Sverige behärskar inte alltid svenska språket. Vi ser hur välfärdens långsiktiga finansiering utmanas av en åldrande befolkning och en hög asylinvandring. Det svenska näringslivet – ryggraden i vårt välstånd och själva förutsättningen för den svenska modellen – har en svag produktivitetsutveckling. Därtill spås tillväxten per person gå mot den svagaste utvecklingen sedan andra världskriget, bortsett från 90-talskrisen och finanskrisen. Moderaterna presenterar nu en budget som tar tag i Sveriges problem. Vi föreslår ökade resurser till bland annat polisen, psykiatrin, yrkesutbildningen och klimatforskningen. Det behövs en helt annan politik än den som har misslyckats under de senaste fem åren. Den svenska modellens legitimitet bygger på att människor kan lita på våra samhällsfunktioner och på att våra gemensamma skattepengar först och främst går till det offentligas grunduppgifter. Därför presenterade Moderaterna och Kristdemokraterna i höstas en budget som ökade resurserna till vård, skola och omsorg med nio miljarder kronor och med närmare sex miljarder kronor mer till lag och ordning samt försvaret. Samtidigt sparade vi 20 miljarder kronor på bland annat extratjänster, Arbetsförmedlingen, det ineffektiva ”klimatklivet”, elcykelpremier och byggsubventioner. Det är möjligt att kombinera rimligare skatter och en förstärkning av statens kärnuppgifter – om annat prioriteras ner. Men för att på riktigt uppdatera den svenska modellen måste vi också jobba med den långa sikten. Därför presenterar vi nu också våra utgångspunkter för en större skattereform. En ny skattereform måste utgå från de samhällsproblem som ska lösas. Den ska syfta till att stärka människors och familjers frihet och självbestämmande, skapa fler jobb och öka tillväxten. Men den ska också värna sammanhållningen i Sverige. För att öka drivkrafterna till arbete och företagsamhet måste de skatterna sänkas, skattebaserna breddas och det totala skattetrycket i Sverige bli lägre. Dessutom behöver kombinationen av skatter och bidrag analyseras samlat om inte utanförskapet än en gång ska skena. Vi ser också behovet att förenkla skattesystemet men det är inte det primära syftet med en reform. Svenska folket betalar bland världens högsta skatter och ska också kunna räkna med att varje krona gör så stor nytta som möjligt. Varje skattekrona – även om beloppen är små – som slösas bort tär på skattemoralen. Oavsett om pengarna går till religiös extremism, kravlösa bidrag eller fuskas bort i LSS. Det skadar sammanhållningen i vårt land. Moderaterna har dessa sex utgångspunkten för en sådan skattereform: 1 En fullt finansierad skattereform – och utgiftsreform. För att göra skattereformen långsiktigt hållbar och för att värna starka offentliga finanser ska reformen vara fullt finansierad. Det innebär att vissa skatter kommer att höjas. Dock har så gott som samtliga skatter negativa effekter. Ska vi kunna möta de utmaningar Sverige står inför behöver skattetrycket sänkas. Därför kommer delar av skattesänkningarna finansieras av utgiftsminskningar. Det innebär alltså att en ny skattereform måste kombineras med en ambitiös utgiftsreform. 2 Drivkrafter och stöd för full sysselsättning. För låginkomsttagare lönar det sig sämre att gå från bidrag till arbete i Sverige än i nästan något jämförbart land. Detta är en viktig orsak till den misslyckade integrationen och till att långtidsarbetslösheten fortsätter att vara hög. Lägre skatt på låga inkomster är därför en central del av en moderat skattereform. Skatten på pension ska också sänkas. 3 Gynna flit och förkovran. I dag råder stor brist på kvalificerad arbetskraft. Ska vi möjliggöra både växande företag och hög kvalitet i välfärden måste fler utbilda sig och de som har utbildning uppmuntras att jobba mer. Då kan inte Sverige ha världens högsta marginalskatter på högre inkomster. Att värnskatten tas bort 2020 är ett välkommet första steg, men det räcker inte. Marginalskatterna behöver sänkas ytterligare för att återupprätta principen om hälften kvar. 4 Företagande och entreprenörskap för högre tillväxt och fler investeringar. Ska Sverige fortsätta vara ett rikt välfärdsland måste tillväxtförutsättningarna stärkas. Det kräver en bred palett av åtgärder, men skattefrågorna är centrala. Bolagsskatter och kapitalskatter måste vara konkurrenskraftiga och uppmuntra till investeringar i Sverige. Vi behöver också färre särlösningar och ett enklare skattesystem. Skattereformen ska underlätta för ökad tillgång till bostäder. Företagare ska uppskattas mer än de beskattas. 5 Hållbarhet och sammanhållning. Höjda miljöskatter bör övervägas. Men bara om de faktiskt minskar och inte bara flyttar utsläppen. Och bara om de inte lägger orättvisa bördor på landsbygden. Vi säger därför nej till skatter på elektronik och kläder, liksom till flygskatt och höjd bensinskatt. 6 Värna skattesystemets legitimitet. Ska vi klara ambitiösa välfärdsambitioner måste skattesystemet uppfattas som legitimt. Genom införandet av rut-avdraget och avskaffandet av förmögenhetsskatten, arvs-och gåvoskatten och fastighetsskatten upplevs skattesystemet som mer legitimt i dag än tidigare. Skattesystemet ska vara effektivt, men det är ännu viktigare att det har brett stöd. Vi kommer därför inte att rulla tillbaka dessa reformer och riskera att urholka det förtroende som numera finns. Legitimiteten ska också förbättras genom att rättssäkerheten inom skatteområdet stärks. Skattereformen ska öka förutsägbarheten inte minst för företag och stärka den enskildes ställning gentemot Skatteverket. Vi diskuterar gärna en bred skattereform med de fyra partierna som står bakom januariöverenskommelsen. Men då måste de presentera mer än bara allmänna önskemål. I väntan på det arbetar vi vidare med den moderata skattereformen för en ny svensk modell. 29 april 2019 Debattartikel Ulf Kristersson (M), partiledare; Elisabeth Svantesson (M), ekonomisk-politisk talesperson och Niklas Wykman (M), skattepolitisk talesperson: ”Sex utgångspunkter för en moderat skattereform” ", "article_category": "other"}
{"id": 35312, "headline": "”Arbetssjukdomar som stress dödar fler än arbetsplatsolyckor”", "summary": "DN DEBATT 28/4. Riskfaktorer som stress, skiftarbete, motoravgaser, buller och ihållande fysiskt tungt arbete skördar varje år mer än 500 människors liv per riskfaktor. Antalet dödsfall på grund av arbetsrelaterad stress kommer att öka enligt den analys som forskare gjort på vårt uppdrag, skriver Erna Zelmin-Ekenhem, generaldirektör, Arbetsmiljöverket.", "article": "Varje år dör 40–60 personer av arbetsrelaterade olyckor i Sverige och runt 10 000 drabbas av arbetsplatsolyckor som orsakar 14 dagars sjukfrånvaro eller mer. Ändå är arbetsplatsolyckorna bara toppen på ett isberg. Många liv förkortas varje år på grund av bristande arbetsmiljö. Dagens arbetsrelaterade dödlighet orsakas av brister i både gårdagens och dagens arbetsmiljö. På uppdrag av Arbetsmiljöverket har forskare beräknat hur många liv som vissa riskfaktorer i arbetsmiljön skördar varje år på svenska arbetsplatser. Resultatet av de studerade exponeringarna som bidrar till en för tidig död för tusentals personer är häpnadsväckande. Exponering för riskfaktorer som stress, skiftarbete, motoravgaser, buller och ihållande fysiskt tungt arbete skördar varje år mer än 500 människors liv per riskfaktor. Andra faktorer – som damm, asbest, kvarts och passiv rökning – leder också var för sig till mellan 100 och 500 arbetsrelaterade dödsfall per år i Sverige. Forskarnas analys indikerar också att antalet dödsfall på grund av arbetsrelaterad stress kommer att öka i framtiden. Det är betydligt vanligare att män drabbas av för tidig död än kvinnor, ofta för att de arbetar i en mer riskfylld arbetsmiljö. De allra flesta är troligen utsatta för flera arbetsrelaterade riskfaktorer samtidigt. När man ska prioritera åtgärder är det därför viktigt att agera mot miljöer som innehåller flera riskfaktorer samtidigt. Alla arbetsplatser bör ha en nollvision som inte bara handlar om att förhindra olyckor, utan som tar ett helhetsgrepp på arbetsmiljöområdet och även innefattar arbetssjukdomar och de organisatoriska och sociala frågorna. Vi har ett stort hälsoproblem i samhället. Stress och psykisk ohälsa ligger på en oroväckande hög nivå. I dag, den 28 april, är det världsdagen för säkerhet och hälsa på arbetsplatser. Enligt FN:s internationella arbetsorganisation, ILO, inträffar årligen omkring 2,8 miljoner arbetsrelaterade dödsfall. Drygt 380 000 av dem är dödsolyckor. Av dödsfallen beror 14 procent på olyckor och 86 procent på sjukdomar. Att människor dör, blir sjuka eller slits ut i förtid och att jobbstressen tvingar upp antalet sjukskrivningar är helt oacceptabelt. Varje arbetsrelaterad död är ett misslyckande i arbetsmiljöarbetet. Forskningen visar att det går att minska den arbetsrelaterade dödligheten genom förebyggande åtgärder på arbetsplatsen och tillämpning av ny kunskap som minskar förekomsten av stress och skiftarbete. Likaså åtgärder som minskar halten av olika luftföroreningar i arbetsmiljön. För att minska antalet arbetsrelaterade sjukdomar och skador är det helt avgörande att ha ett lokalt fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete och en god säkerhetskultur, som inkluderar alla på arbetsplatsen. Arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön, men det utesluter inte att alla som finns på arbetsplatsen har ett ansvar att bidra till en god arbetsmiljö. Det kan till exempel handla om att följa de instruktioner och säkerhetsrutiner som finns om att använda skyddsutrustning. Risker i varje arbetsmoment ska analyseras, beteenden och attityder diskuteras och arbetsgivaren har ett ansvar för att skapa en kultur där det är okej att säga ifrån när det finns risk för olycka eller sjukdom. Det är avgörande med en miljö där man är rädd om varandra och vågar diskutera både risker och hur man förebygger ohälsa. Vi behöver alla en trygg och bra arbetsmiljö – både fysiskt och psykiskt. Det är viktigt att anmäla tillbud även om de inte lett till skada eller dödsfall. Tillbudsrapportering används för att upptäcka brister i rutiner och säkerhetsarbete. Det konkreta förebyggande arbetsmiljöarbetet behöver pågå varje dag i samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, skyddsombud, fack och myndigheter. Skyddsombuden är det vakande ögat på arbetsplatsen så att både arbetsgivare och arbetstagare gör allt för att förhindra att någon skadas eller i värsta fall dör på jobbet. Därför är skyddsombudens uppdrag på arbetsplatsen oerhört viktigt. Det är också betydelsefullt att skyddsombuden kommer in tidigt i arbetet. I debatten ropas det på skärpt lagstiftning och fler arbetsmiljöinspektioner. Våra inspektioner visar att drygt hälften av arbetsgivarna inte lever upp till lagens grundläggande krav om att bedriva ett aktivt systematiskt arbetsmiljöarbete. Detta beror inte på brister i lagstiftningen – eller Arbetsmiljöverkets föreskrifter – utan på att reglerna inte följs. Att efterlevnaden brister är oroande. Beror det på okunskap? Möjligen, men okunskap brukar sällan vara en godtagbar ursäkt. Beror det på stress och tidspress? Ja, kanske ”genas det” ibland och det kanske har ”gått bra hittills”. Beror det på dålig koll på underentreprenörer? Troligen. Vi ser ibland effekterna av upphandlingar där arbetsmiljökraven inte stått högst upp på kravlistan och att det brister i den samordning som blir allt mer nödvändig ju längre entreprenörskedjorna är. Fler måste ha koll på helheten. Det är alltså uppenbart att det finns förbättringspotential inom ramen för det regelverk vi redan har och de övriga insatser som Arbetsmiljöverket och andra viktiga aktörer gör: • Vi moderniserar och utvecklar våra regler, vår vägledning och vårt stöd så att regelverket blir tillgängligt, tydligt och relevant för ett arbetsliv i ständig förändring. • Vi prioriterar inspektioner inom verksamheter som är särskilt riskfyllda som transport, jordbruk, byggindustri och skogsindustri. • Vi har ett nära samarbete med både Polis- och Åklagarmyndigheten för att få de rättsliga processerna att bli än snabbare och mer effektiva. • Det finns stöd och verktyg för ett aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete som exempelvis Partsrådet, Sunt arbetsliv och Prevent tagit fram. Forskning och ny kunskap är viktig insatser i nollvisionsarbetet och den 28 maj presenterar vi två nya kunskapssammanställningar vid ett seminarium om arbetsrelaterad dödlighet. Det förebyggande arbetet måste utgå från förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det är oacceptabelt att jobbet gör oss sjuka eller leder till skador, i värsta fall med dödlig utgång. Alla har rätt till en sund och säker arbetsmiljö. Vi ska hålla i ett allt längre arbetsliv – det tjänar alla på. 28 april 2019 Debattartikel Erna Zelmin-Ekenhem, generaldirektör, Arbetsmiljöverket: ”Arbetssjukdomar som stress dödar fler än arbetsplatsolyckor” Repliker Magda Hauser, leg psykolog organisationsutvecklare: ”Ett chefskörkort är det minsta man kan kräva” ", "article_category": "other"}
{"id": 35319, "headline": "”Generaldirektörernas självständighet urholkas”", "summary": "DN DEBATT 27/4. Rapporteringen om de konflikter generaldirektörerna Ann-Marie Begler och Mikael Sjöberg haft med sina statsråd har skett som om statsrådet vore chef för generaldirektören. Men generaldirektörer ska inte rätta sig efter ”samtal med departementet”. De ska tolka regleringsbrev under eget ansvar, skriver tidigare generaldirektören KG Scherman.", "article": "I medias rapportering om generaldirektörerna Ann-Marie Begler och Mikael Sjöberg har frågan om generaldirektören åtnjuter statsrådets förtroende stått i centrum. Ann-Marie Begler lämnade posten som chef för Försäkringskassan i augusti 2017, enligt egen utsago avskedad, enligt Annika Strandhäll, ansvarigt statsråd i socialdepartementet, frivilligt. Mikael Sjöberg lämnade däremot inte posten som chef för Arbetsförmedlingen, trots att Ylva Johansson, ansvarigt statsråd, var missnöjd samtidigt som företrädare för Centerpartiet och Liberalerna, regeringens samarbetspartier, krävde hans avgång. Rapportering och uttalanden har skett som om statsrådet vore chef för generaldirektören. Tanken ligger nära till hands och liknar vad som gäller i det privata näringslivet, där statsrådet närmast skulle kunna liknas vid koncernchefen i ett företag med många dotterbolag. Den liknelsen grundar sig på ett missförstånd. En myndighet ska agera självständigt, tolka lagar, regleringsbrev och andra regeringsbeslut på eget ansvar. Ytterst är det myndighetens chef, generaldirektören, som svarar för att detta sker på ett korrekt sätt. Vederbörande tillsätts av och ansvarar inför regeringen, inte inför enskilda statsråd. Och regeringen ska ge uttryck för sin vilja i beslut, inte i enskilda, mer eller mindre hemliga samtal. Låt oss mot den bakgrunden se på de båda fallen. Ann-Marie Begler lämnade sin post som generaldirektör för Försäkringskassan efter att socialdepartementet ansett att hon varit för ensidigt fokuserad på den del av regeringens regleringsbrev, som handlade om att minska sjuktalen – det så kallade niodagarsmålet – och lagt för lite krut på stöd till individer. Det påstås, senast av Annika Strandhäll i en utfrågning i KU den 25 april att regeringen under en lång tid varit missnöjd med hur Ann-Marie Begler styrde Försäkringskassan och att det också tagits upp med henne upprepade gånger. Strandhäll framförde vid samma tillfälle att Ann-Marie Begler frivilligt gick med på att flyttas från Försäkringskassan till regeringskansliet på grund av att regeringen saknade förtroende för henne. Men generaldirektörer ska inte, de får inte ens, rätta sig efter ”samtal med departementet”. De ska tolka regleringsbrev under eget ansvar. Om statsrådet/regeringen anser att myndighetschefen har agerat felaktigt står ett alternativ till buds. Det är en förflyttningsskyldighet för generaldirektörer som infördes i lagen om offentlig anställning efter ett riksdagsbeslut 1987. Men en sådan skyldighet uppstår enbart om regeringen kan visa och i ett beslut åberopar sakliga skäl för kravet, nämligen att det behövs för myndighetens bästa. Detta är ett krav som finns för att markera var gränserna går, ett krav som är avsett att skydda myndigheten och dess chef från obehörig påtryckning från politikerna i kanslihuset. Men, det är också ett krav på regeringen att agera när det är motiverat. Regeringen får rimligen inte gömma undan ett långtgående och välgrundat missnöje med hur myndigheten sköts bakom tal om ”förtroende”, ett högst subjektivt begrepp. Nu har inte detta alternativ använts. I stället har man, enligt statsrådet, ”varit överens om att Begler borde avgå för att hon inte åtnjöt Strandhälls/regeringens förtroende”. Regeringen, Annika Strandhäll, statssekreteraren eller vilken nivå det nu kan vara, har här konstruerat ett alternativ till förflyttningsskyldigheten. Ett muntligt, eventuellt många gånger framfört besked om bristande förtroende. Detta förfarande urholkar den gränsdragning mellan regering och myndigheter som gällande regler grundar sig på. Samtidigt som förflyttningsskyldigheten infördes skapades möjlighet för regeringen att erbjuda generaldirektörer särskilt inrättade individuella tjänster i regeringskansliet – den så kallade ”elefantkyrkogården”. Något tidigare hade man infört individuell lönesättning där statsråden i praktiken sätter lönen för generaldirektörer. Före dessa förändringar kunde regeringen inte bli av med en generaldirektör med mindre än att vederbörande hade begått ett brott. Nu kan man dels hota med förflyttning på visserligen sakliga, men ändå långt svagare skäl än förut, dels erbjuda tjänst i regeringskansliet med bra lön. Därför har myndighetschefer hamnat i en svag position om man överväger att gå emot regeringen. Tron att förtroende från statsrådet skulle vara en förutsättning för jobbet ligger med dagens regler nära till hands. Många statsråd och myndighetschefer lider nog av den missuppfattningen. Men inte alla. Statsrådet Ylva Johansson var besviken på generaldirektören Mikael Sjöbergs plan på neddragningar. Centerpartiet och Liberalerna krävde hans avgång. Men avgångskravet var orimligt. Mikael Sjöberg klargjorde så snart budgeten var antagen att den kommer att leda till långtgående konsekvenser och stora neddragningar. Ville partierna bakom regeringsuppgörelsen ha ändrat någonting i uppdraget till Arbetsförmedlingen hade man haft tid på sig. Mikael Sjöbergs stod fast vid sina planer. Det betyder att han agerar som en myndighetschef ska göra: genom att följa budgetkrav och lagar. Fortsättningen belyser att Ylva Johansson och Mikael Sjöberg båda vet var gränserna går. Ylva Johansson uttalade sin besvikelse, men också att hon har fortsatt förtroende för Mikael Sjöberg. I en intervju i Dagens Arena den 17 april utvecklar hon detta. Hon visar att hon förstår situationen och respekterar Sjöbergs beslut. Det framgår också att hon vet att vill hon ha en ändring till stånd så får hon åstadkomma detta genom ett regeringsbeslut. I Ekots lördagsintervju den 13 april uttalar sig Mikael Sjöberg. Han förstår och respekterar statsrådets besvikelse, talar om att hans beslut var det han hade möjlighet till i det rådande läget och om nya beslut kommer så får han rätta sig efter dem. Men vad hade hänt om i stället statsrådet i detta politiskt känsliga ärende hade kallat upp generaldirektören med hot om missnöje, om tillbakadraget förtroende, om förflyttning till elefantkyrkogården? Det är inte meningsfullt att spekulera. Men den formellt korrekta reaktionen är att generaldirektören svarar något som det följande: ”Jaha, jag är övertygad om att jag tolkar gällande beslut och övriga förhållanden rätt. Så kan du (statsrådet alltså) inte ordna beslut och förhållanden så att du är nöjd så får du försöka övertala regeringen om att tvångsförflytta mig. Klarar du inte det så är det väl bäst att du avgår själv. Jag gör det inte.” Man får vara väldigt säker på sin sak för att i en sådan här situation förmå att ge ett svar som detta, i stället för att acceptera det ena eller andra erbjudandet om ”en uppgörelse i godo”. Mot den här beskrivna bakgrunden framstår dagens regler som olämpliga. De är svårt att se att de är förenliga med den arbetsfördelning mellan regering och myndigheter som det i övrigt anges att vi ska ha. Alltför mycket lämnas till enskilda, ”förtroliga” samtal mellan statsråd och myndighetschef. Vem vet, kanske smyger sig någon önskan om vad generaldirektören borde göra in i de regelbundet återkommande lönesamtalen. Om reglerna för myndighetschefer från åttiotalet ska vara kvar så behöver reglerna i övrigt ändras och ett långt större formellt ansvar läggas på statsrådet. Eller varför inte ge styrelserna och deras ordförande, som i dag har ställts helt vid sidan i frågan om generaldirektörernas anställning och lön och andra villkor, en roll att spela. 27 april 2019 Debattartikel KG Scherman, statssekreterare 1976–1979, sjukhusdirektör Karolinska sjukhuset 1979–1981, generaldirektör Riksförsäkringsverket 1981–1996: ”Generaldirektörernas självständighet urholkas” ", "article_category": "other"}
{"id": 35334, "headline": "Mattias Svensson: När drömmen om att få hämnas är hela den politiska idén", "summary": "Hur politiken utformas spelar egentligen mindre roll. Så länge Donald Trump jävlas med grupper som hans väljare ogillar så kommer de att fortsätta stödja honom. Hämnden är själva politiken.", "article": "Trumpadministrationens angrepp på medier och journalister är inte en bisak. ”Det är inte bara något den gör, utan närapå allt den gör”, konstaterar den republikanske kampanjstrategen och Trumpmotståndaren Rick Wilson i sin osminkat insiktsfulla bok ”Everything Trump touches dies”. Mer generellt konstaterar Wilson att Donald Trump jävlas med och hotar människor som hans väljarbas hatar – och de älskar honom för just det. Trump har som ingen annan kandidat låtit sina anhängare tala högt och tydligt om alla de ogillar – mexikaner, muslimer, mainstreammedier – och vad som ska hända med dem. Själv har Trump talat om att ”spöa skiten” ur folk och efterlyst grövre tortyrmetoder mot de som misstänks för terrorism, ”för att de jävlarna förtjänar det”. Mycket är förstås – än så länge – bara överdrivet snack. Att attacker på grupper och personer, viljan att hämnas och de ogenerade våldsfantasierna blivit en så central del säger ändå mycket om den auktoritära politiska rörelse som Trump och andra domptörer har väckt eller försöker väcka till liv. Föreställningen om att vara offer för en enorm oförrätt genom att politiken varit en annan än den man önskat, är mer eller mindre unik för just de politiska rörelser som formerats kring invandringsmotstånd. De som exempelvis är kritiska till Sveriges krig mot narkotikan, 70 år av hyresreglering eller ens migrationspolitiken – fast från andra hållet, att den varit för strikt och inhuman – vill förändra politiken, inte ge sig på personer med en annan uppfattning. Bara från invandringskritiker kommer ständiga krav på att partier och politiker ska be om ursäkt, ställas till svars eller straffas. För något år sedan fördes exempelvis en diskussion kring att Moderaterna borde be sina invandringskritiska väljare om ursäkt för sin förda flyktingpolitik. Detta trots att de återkommande gått till val på denna politik, och snarare svek andra väljare med sina u-svängar efter 2014. När de främlingsfientliga drömmer fritt hamnar hämnden på utpekade politiker i centrum. Jan Sjunnesson har exempelvis varit inblandad i ett flertal alternativa medier med invandringskritisk prägel. Hans bok ”Framtidsmannen” från 2014 är ett nödtorftigt maskerat självporträtt där huvudpersonen dör martyrdöden, landet kommer till insikt och medaljer delas ut till ”sanningssägare” i den främlingsfientliga nätsfären. Boken slutar med ett fiktivt möte i konstitutionsutskottet där en rad svenska politiker förklaras skyldiga till ”folkutbytet”. Det här är en föreställning som förenar vitt skilda segment av invandringskritiker. I Björn af Kleens DN-reportage från 2016 om radikalisering på Östermalm berättade Patrik Engellau, som driver sajten Det goda samhället, om en fin middag han varit på: ”Det var folk som satt och sa: dom borde ha en bestraffning!” De som skulle straffas var de senaste regeringarna och anledningen var de beslut om asylpolitiken som en bred riksdagsmajoritet varit enig om sedan 2006. Senare i samma reportage talar Engellau om hur ”folket” ska kräva ”ståndrätt” mot tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt. Ståndrätt, upplyser reportaget torrt, betyder enligt Nationalencyklopedin: ”specialdomstol under krig eller uppror som efter en summarisk rättegång utdömer omedelbara straff, i synnerhet dödsstraff”. Revanschismen är med andra ord ingen bagatell utan den auktoritära populismens själva kärna. Något som också framgår av att attackerna är riktade mot företrädare för det liberala samhällets institutioner som de auktoritära avskyr och vill avskaffa – rättsstaten, oberoende medier, fri rörlighet och politiska motståndare. De är uttryck för en syn på politiken som redskap för den ”folkvilja” som uttrycks av den egna gruppen, medan motståndare ska kuvas och besegras. Det fungerar också rent praktiskt för att mobilisera disparata anhängare. Mata tillräckligt många förbittrade människor med en lagom och lättsmält dos grupper och personer att hata och det riskerar att växa till en betydande kraft. Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering. Ett konstaterande som förstås är kränkande, men som likafullt är sant, relevant och något som alla som följt radikaliseringsprocessen i sin bekantskapskrets kan vittna om. Och som inte minst Donald Trump visat kan de mobiliserade bli tillräckligt många för att ta makten – i alla fall i allians med partier som egentligen vill något annat, men tror att de kan kontrollera den här sortens rörelser. Att vilja ”visa de jävlarna” kan vara en både legitim och nyttig drivkraft. Men i så fall genom individuell prestation. Ett kollektiv besatt av tanken att utkräva en i deras ögon rättfärdig hämnd mot alla de ogillar, har bara åstadkommit elände, inte sällan av våldsamt och blodigt slag. Denna skillnad mellan kollektiv och individuell värdighet är fundamental i statsvetaren David Runcimans åtskillnad mellan auktoritär populism och liberal demokrati. Den liberala demokratin erbjuder med sina individuella friheter personlig värdighet och kollektiv nytta. De auktoritäras erbjudande är kollektiv värdighet och personlig nytta. Ledarna kan dela bröd från en krympande kaka, men för massan som hatat och hotat finns bara löftet om ett hämndens skådespel. Det sorgliga faktum att tillräckligt många människor lockas av detta behöver lyftas fram i ljuset. Framför allt för att avslöja domptörerna som försöker piska upp och exploatera revanschismens kollektiva missnöje. De adresserar med sina anspelningar på hämnd och våld en i sanning minsta gemensamma nämnare och vädjar till våra lägsta, dummaste och mest fäaktiga instinkter. Denna mobiliserande styrka är också den auktoritära populismens svaghet. Ingen enskild människa är så förtappad, korkad och svag att hon inte kan vara bättre av egen kraft än som en nyttig idiot i skocken som backar en skrävlande ledare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35358, "headline": "”Det finns massor av bra förskolor”", "summary": "Det finns massor av bra förskolor. Som förälder ska man inte acceptera en otrygg miljö för ens barn, utan leta reda på den bästa förskolan i sitt område och välja den, skriver Anita Forsberg med lång erfarenhet inom förskola.", "article": "Det är en väldigt otrygg förskola som Sara Nordström beskriver i en insändare på DN Åsikt. Jag har arbetat som förskollärare hela mitt arbetsliv, både bland riktigt små barn och sexåringar. Jag har också undervisat om barn och varit chef på förskola. Mitt råd är att genast leta reda på en annan och bättre förskola. Så här får det inte gå till! Prata med vänner och grannar om vilken förskola som är bäst i området. För både små och stora barn är trygghet viktigt. Att byta personal ofta skapar otrygghet hos både barn och föräldrar. Personal ska alltid hälsa på föräldrar och ha en lista där man stryker det barn som går hem. Dessutom är det viktigt att barnen trivs, har roligt och har kamrater. När barn mår bra och leker intensivt blir de för det mesta smutsiga. Det behöver du inte oroa dig för. Det kan man nästan säga att det hör till. Däremot ska man vara uppmärksam på blåmärken och sår. När barn leker intensivt kan de krocka med bord och stolar eller ramla. Det gör nästan alla barn då och då. Om ett barn är utsatt för knuffar och slag från andra barn måste personalen vara uppmärksam och förklara vad som hänt för dig som förälder. För att du ska vara trygg är det en självklarhet att du vet hur ditt barn har haft det på förskolan. Barn som slåss måste personalen vara extra uppmärksamma på och se till att de slutar med det. Det kan man om man är en bra pedagog. Med en bra chef som ser till att personalen får utvecklas och utbildas kommer de att klara av det roliga arbetet med att vara lärare för små barn. Det är det roligaste som finns, men också ett mycket viktigt arbete som man som personal ska vara stolt över. Ge inte upp! Du kommer att hitta en bra förskola till ditt barn. Det finns massor av bra förskolor, det vet jag. DN Åsikt 18 april 2019 kl 05 Insändare Sara Nordström: ”Förskolan är en otrygg plats för min son” Svar Anita Forsberg: ”Det finns massor av bra förskolor” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35362, "headline": "”Barn till IS-återvändare som är i Sverige kan omhändertas”", "summary": "DN DEBATT 24/4 (2). Regeringens bedömning är att LVU ger stöd för beslut att omhänderta barn till IS-återvändare som befinner sig i en svensk kommun. Omständigheterna i det enskilda fallet är alltid avgörande för vilken insats som ges, men det ska inte råda tveksamhet om att det finns stöd i lagen för att agera när återvändande barn far illa, skriver ministrarna Mikael Damberg (S) och Morgan Johansson (S).", "article": "IS har besegrats och det så kallade kalifatet har krossats. Kvar i regionen finns dock civila offer som förtjänar upprättelse, barn som lider och terrorister från olika delar av världen som ska dömas och straffas. Det behövs såväl ansvarsutkrävande som humanitära insatser i regionen. Samtidigt ska vi säkerställa att vår beredskap på hemmaplan fungerar. IS fall innebär inte att hotet från våldsbejakande islamism försvunnit. Islamiska staten har sålt kvinnor som sexslavar, tvingat barn att se sina föräldrar torteras till döds och har halshuggit män i propagandasyfte. De människor som har begått terroristbrott, krigsförbrytelser eller andra våldsbrott ska ställas till svars för sina handlingar. Regeringen vill se en tribunal eller annan rättslig mekanism som kan döma terrorister på plats i regionen. Efter förbrytelser i denna skala behöver rättvisa skipas. Just nu riktas mycket fokus på de barn som befinner sig i läger i norra Syrien. Inget barn ska straffas för sina föräldrars brott. Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras hem. Varje fall måste hanteras individuellt eftersom barnen befinner sig i olika situationer. Vissa är föräldralösa och andra har föräldrar som är gripna för handlingar de begått för IS. Det är också viktigt att så långt det är möjligt fastställa identiteter och släktskap. Det humanitära och konsulära arbetet kommer att fortgå. Det har funnits osäkerhet kring vad kommuner och socialtjänster har för möjligheter och skyldigheter att värna de barn som återvänder till Sverige. Inom regeringskansliet har det därför gjorts en rättslig analys av Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Bedömningen är att LVU ger stöd för beslut att omhänderta barn till IS-återvändare som befinner sig i en svensk kommun. Omständigheterna i det enskilda fallet är alltid avgörande för vilken insats som ges, men det ska inte råda tveksamhet om att det finns stöd i lagen för att agera när återvändande barn far illa. När det gäller de vuxna så bedömer Nationellt center för terrorhotbedömning (NCT) att ett fåtal individer som anslutit sig till terrorgrupper i Syrien och Irak kan komma att återvända under 2019. Många har omkommit, vissa kan eller vill inte ta sig därifrån. Genom samarbete mellan Säkerhetspolisen och Migrationsverket kan regeringen i dag också slå fast att ett 20-tal personer som rest till konflikten i Syrien och Irak inte kommer att ha rätt att återvända till Sverige. Dessa personer har laga kraft vunna avvisnings- eller utvisningsbeslut, de har haft tidsbegränsade uppehållstillstånd som löpt ut, eller så har deras uppehållstillstånd återkallats på grund av upphörd bosättning. Vi är ett land med starka samhällsinstitutioner och den styrkan ska vi använda också när det kommer till att hantera IS-terrorister. För vuxna som ändå återvänder till Sverige finns en ansvarsfördelning. Center mot våldsbejakande extremism (CVE) har i uppdrag att ge yrkesverksamma på lokal nivå stöd och vägledning. I dag den 24 april hålls en kunskapsdag i Stockholm för kommuner och stadsdelar som har eller kan komma att hantera personer från områden som tidigare kontrollerats av IS. Regeringen och berörda myndigheter deltar för att bidra med kunskap och information som kan hjälpa kommuner säkerställa att vi har den beredskap och de handlingsplaner som bör finnas. I Sverige har Säkerhetspolisen huvudansvar för att förhindra och utreda terroristbrottslighet. De delar information med Polismyndigheten som för en dialog med de kommuner som berörs av återvändare. Under senare år har myndigheterna fått större anslag och kunnat förstärka sitt arbete mot terrorism och våldsbejakande extremism. För de personer som återvänder från konflikten i Syrien gör Säkerhetspolisen individuella bedömningar och vidtar de åtgärder som krävs. Om det finns anledning att anta att brott har begåtts inleds en förundersökning och en misstänkt person kan gripas direkt vid hemkomst. Säkerhetspolisen gör också orosanmälningar till socialtjänsten i berörda kommuner om det finns barn med i bilden. Polismyndigheten utreder misstankar om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det pågår ett antal förundersökningar mot enskilda personer som misstänks för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser begångna i samband med konflikten i Syrien och Irak. Svenska domstolar har dömt flera personer för brott begångna i samband med konflikten i Syrien och Irak. Att handlingarna begåtts utomlands, i en krigszon utan fungerande myndigheter, försvårar såklart bevisinhämtningen. Därför stöttar regeringen FN:s bevisinsamlingsmekanismer för Syrien och Irak och fortsätter verka för ett stärkt internationellt rättsligt samarbete. Men vi kan göra mer för att stärka tillgången till bevis också på hemmaplan. I Stockholm har kommunen klargjort att socialtjänsten ska bryta sekretessen om det i deras utredningar framkommer att en person begått exempelvis krigsbrott, folkmord eller brott mot mänskligheten. I sådana fall ska informationen föras vidare till polis och internationella åklagarkammaren. Detta är utmärkt och fullt möjligt för andra kommuner att ta efter. Det finns en ansvarsfördelning och goda möjligheter att på basis av denna samverka för att terrorister ska straffas, att barn som riskerar att fara illa ska ges en bättre framtid och för att alla ska kunna känna trygghet. Det är vårt gemensamma uppdrag. 24 april 2019 (2) Debattartikel Mikael Damberg (S), inrikesminister och Morgan Johansson (S), justitieminister: ”Barn till IS-återvändare som är i Sverige kan omhändertas” ", "article_category": "other"}
{"id": 35368, "headline": "”Många unga svenskar är varken religiösa eller ateister”", "summary": "Hur ser unga svenskar på religion, tro och andlighet? I en ny lärobok berättar många att de varken är troende eller ateister utan någonstans mittemellan.", "article": "Tro i Sverige En artikelserie om hur religion, tro och andlighet ser ut i Sverige. Vi möter personer från olika religioner, som berättar om hur de tolkar sin tro. Artiklar: Del 5: ”Vissa gör hemska saker i islams namn” och ”Jag ser skapelseberättelsen som symbolisk” Del 4: ”Om vi gör bra saker så blir det bättre i nästa liv” och ”Många unga svenskar är varken religiösa eller ateister” Del 3: Britta Davidsohn hittade hem med hjälp av judendomen Del 2: Angelica Sharma om att vara hindu: Tron har växt mer ju äldre jag har blivit. Del 1: Så har synen på religion förändrats i Sverige ”Unga och religion: Troende, ointresserade eller neutrala?”. I en ny lärobok för studenter har Maria Klingenberg, lektor i religionsbeteendevetenskap, och Mia Lövheim, professor i religionssociologi, från Uppsala universitet samlat svar från drygt tusen svenskar mellan 16 och 24 år om hur de ser på religion, tro och andlighet. – Många unga svenskar hamnar i en bred mittfåra där de är varken religiösa eller ateister, säger Maria Klingenberg. De unga har fått frågor som i hur hög grad de är troende, ateist eller ointresserad av religion, tro och andlighet, om det är viktigt att tro på något eller tillhöra en religiös tradition för att ha ett bra liv och om de känner att de tillhör en religiös tradition. Utifrån svaren hittar hon fyra grupper. 20 procent beskrivs som ”troende”. 36 procent är ”ointresserade”. De definierar sig som ateister och är ointresserade av religion, tro och andlighet. 26 procent säger att de tillhör en religiös tradition och betecknas därför som ”tillhöriga”, men är inte troende och varken intresserade eller ointresserade. 18 procent beskrivs som ”neutrala”. De avstår från att ta ställning men ser sig inte som ateister, troende eller tillhöriga en religiös tradition. Maria Klingenberg tycker att det behöver göras fler studier i Sverige kring det sekulära, alltså det icke-religiösa. – För mig var det intressant att se hur de här två mittengrupperna utformades med de som känner att de tillhör en religiös tradition och de som avstår från att ta ställning. De som tar distans från religion eller som säger att de inte är troende är inte en enhetlig grupp utan det finns många olika variationer. Ett avståndstagande från tro och religion kan ju både vara en medveten icke-religiös hållning och ett ointresse. ", "article_category": "other"}
{"id": 35400, "headline": "Malin Stenberg fick en annan kvinnas livmoder: Vi var tvungna att ta chansen", "summary": "De flesta kvinnor i Sverige får bestämma själv om de vill skaffa barn eller inte. Malin Stenberg fick inte välja, hon föddes utan livmoder. Men så fick hon höra talas om ett forskningsprojekt där man skulle transplantera livmödrar.", "article": "När Malin Stenberg var 16 år skickade hennes mamma henne till gynekologen. Alla hennes klasskamrater hade fått mens, men inte Malin. Hos gynekologen fick hon veta att hon saknade livmoder. Hon trodde att det var slutgiltigt, hon skulle aldrig kunna bli mamma och bära sina egna barn. Men några år senare började fertilitetsläkaren Mats Brännström forska på livmodertransplantationer på Sahlgrenska akademin i Göteborg. Varje år tvingas nämligen kvinnor i fertil ålder operera bort sin livmoder, bland annat på grund av cancer. Men det föds också varje år omkring tio kvinnor i Sverige med Rokitanskys syndrom, eller MRKH. De föds oftast med äggstockar och har normala hormonnivåer, men saknar livmoder. Ibland har de ett missbildat anlag där livmodern borde finnas. Malin är en av dessa kvinnor. – Det var ett väldigt stort besked att ta in som tonåring, att jag inte kunde bli gravid och bära egna barn. Det finns alternativ för att bli förälder, men i tonåren har man inte börjat fundera på det. Så jag bestämde mig för att leva utan barn, säger hon. Det var dock en stor sorg för henne, vilket hon berättar om i boken ”Vägen till Vincent”, skriven av journalisten Henrietta Westman. Hon var inte bara annorlunda än sina väninnor, hon ifrågasatte också sin kvinnlighet. Hon byggde upp ett försvar, kom på massor av argument för att hon skulle leva utan barn. Men så träffade hon Claes. – Det var ett väldigt starkt ögonblick när Malin berättade att hon saknade livmoder. Jag såg att det var något som var jobbigt för henne. Men samtidigt tyckte jag inte att hennes argument för att inte skaffa barn höll, säger Claes Nilsson. Barn var viktigt för Claes och när han frågade Malin om hon bestämt sig för att leva utan barn bara för att hon inte kunde bli mamma brast det för henne. Hon ville visst ha barn tillsammans med Claes, oavsett om det var genom adoption eller surrogatmödraskap, trots att det inte är tillåtet i Sverige. De påbörjade processerna, men så fick Malin veta att det var dags för forskningsprojektet vid Sahlgrenska akademin, som hon hörde talas om nästan tio år tidigare, att ta nästa steg och börja med livmodertransplantationer på människor. Vägen dit var inte lätt. Mats Brännström började fundera över livmodertransplantationer i slutet av 90-talet, då han under ett utbyte i Australien mötte den 25-åriga patienten Angela. Hon hade cancer i livmodertappen och Mats skulle operera bort hennes livmoder. Det betydde att hon inte skulle kunna bli gravid. Varför kunde hon inte få sin mammas eller systers livmoder inopererad, undrade hon. Angelas fråga väckte något hos Mats. Väl hemma i Sverige igen startade han ett litet forskningsprojekt. Först testades metoden på möss. Sedan råttor och får. Men försöken på grisar fungerade inte. Samtidigt rapporterade andra forskargrupper lyckade livmodertransplantationer hos gris. Det stressade Mats. – Jag sa att jag skulle känna stolthet om jag kunde lägga den vetenskapliga grunden för att se om livmodertransplantationer fungerar. Det var mitt mål. Men sedan började allt fler grupper forska på det, då blev det ett race för att bli först. Jag tyckte att vi förtjänade detta eftersom vi var de första som gjorde systematisk forskning, säger han. Grisförsöken var dock inte lika avancerade som forskarna gav intrycket av. Mats kämpade på med andra djur och efter fler försök av honom och andra forskargrupper var det dags för de första studierna på människa. Först var man tvungna att få godkänt av etikprövningsnämnden. Livmodertransplantationerna kunde utgöra risker för tre personer: donator, mottagare och barn. Till slut gav etikprövningsnämnden tillåtelse, med vissa förbehåll. En säkerhetskommitté skulle följa forskningsprojektet. Nu gällde det att hitta rätt patienter. Malin var med på det där första informationsmötet när forskarna informerade om projektet. Hon hade alltid trott att Rokitanskys syndrom var extremt ovanligt, att hon nästan var ensam i Sverige. Men i rummet satt 30 kvinnor som saknade livmoder. – Det kändes faktiskt som en sorg igen, att jag inte hade kunnat dela alla de tankar jag hade med någon trots att det fanns kvinnor i samma situation som jag. Alla frågeställningar och våndor som jag burit ensam sedan beskedet, säger hon. Det var också en omställning att släppa alla de argument för att leva utan barn som hon samlat på sig under den vuxna delen av sitt liv. – Jag kom faktiskt hem från det där mötet och var lite missmodig. Men Claes tyckte att det lät fantastiskt och ville hoppa på direkt. Vi pratade lite om det och sedan beslutade vi att anmäla oss. Vi var tvungna att ta chansen, vår längtan efter barn var så stark, säger Malin. Den första livmodertransplantationen gjordes redan år 2000 i Saudiarabien. Men det tillstötte komplikationer och läkarna var tvungna att avlägsna livmodern. Den andra livmodertransplantationen gjordes i Turkiet, något år före den första svenska. Då användes en livmoder från en avliden donator. Efter en tid satte man in embryon, och ett tag såg det ut att gå vägen. Men det slutade med missfall. Mats Brännströms forskarlag hade valt organ från levande donator. Det fanns för- och nackdelar med det. – Livmoder från en avliden donator är enklare, proceduren kortas. Men då kanske inte organet är i samma kvalitet. Du kan få större och mer kärl, men de kanske inte är i lika bra skick, säger Mats. Alla kvinnorna i forskningsprojektet var själva tvungna att hitta en lämplig donator. Då stötte Malin och Claes på problem. Det är vanligast att ha sin mamma som donator, då hon troligen redan har fått de barn hon vill ha. Malins mamma hade fel blodgrupp och hennes systrar var yngre. Ingen släkting på Malins eller Claes sida var lämplig. – Det var en stress eftersom ett av kriterierna för att få vara med i studien var att ha en donator, säger Malin. Men så fick Ewa, mamma till en av Claes vänner från ungdomen, höra talas om Malin och Claes problem och bestämde sig för att donera sin livmoder till dem. Ewa var då 58 år, på gränsen till för gammal. Och hon hann bli ytterligare några år innan det var dags för transplantationen. – I den åldern kan man ha begynnande åderförkalkning, vilket kan påverka om transplantationen blir lyckad. Men Malins donator hade en exceptionellt bra livmoder, säger Mats Brännström. Malin och Claes kunde knappt tro att Ewa, som inte tillhörde familjen, ställde upp för dem på det sättet. Och att hon inte ändrade sig när hon fick höra detaljerna om transplantationen. – Det var en helt fantastisk gåva av Ewa. En sådan tacksamhet är många gånger svår att hantera. Vi var rädda att hon skulle hoppa av, men samtidigt ville vi att hon skulle känna att hon kunde göra det, säger Malin. Malin ingick i den första gruppen kvinnor som transplanterades. De var nio stycken. Den första operationen utfördes den 15 september 2012. De första operationerna tog mycket längre tid än Mats trott, elva-tolv timmar i stället för fem-sex. Dessutom var både donator och mottagare medtagna efteråt. I dag sker operationerna med robotassisterad titthålskirurgi. – Jag trodde att vi skulle förkorta operationstiden med den metoden. Det har vi inte gjort ännu, men jag tror att vi kommer att komma dit. Vi håller fortfarande på och lär oss tekniken. Den första levande levertransplantationen tog 24 timmar. I dag tar de sex timmar, säger Mats Brännström. Däremot har återhämtningen förbättrats med hjälp av den robotassisterade titthålskirurgin berättar han. Patienterna förlorar mindre blod under operationen, behöver mindre smärtstillande efteråt och får lämna sjukhuset snabbare. Men en lyckad operation betyder inte att faran är över. Det finns en risk att kroppen försöker stöta bort det främmande organet. För att minska risken för avstötning får kvinnorna immundämpande läkemedel, som måste tas så länge de har livmodern kvar. Det betydde immundämpande läkemedelsbehandling också under graviditet. – Men jag var inte orolig för det. Det finns studier av kvinnor som fått andra organ och därför behövt ta immundämpande läkemedel och i de studierna kunde man inte se någon ökad risk för missbildningar. Däremot kunde man se en liten ökad risk för havandeskapsförgiftning och något lägre födelsevikt, säger Mats Brännström. Han var mer orolig för avstötningsreaktioner i början. Nu är han inte det. Genom täta kontroller kan man upptäcka avstötningsreaktioner tidigt och ge kortison eller andra läkemedel för att häva reaktionen. – Jag borde nog ha läst på lite mer om vad en avstötning är, det lät så hemskt. Vi har haft 30 avstötningsreaktioner och alla har vänt när vi har behandlat den. Men ju tidigare man upptäcker en reaktion desto mindre skada blir det för organet. Därför gör vi täta kontroller. Då hinner ingen svår avstötningsreaktion utvecklas, säger han. Malin och Ewa opererades i februari 2013. Då var Malin nästan 35 år gammal. Hon hade väntat så länge på att få barn, men hon var tvungen att vänta lite till. Hon skulle ha livmodern i ett år utan komplikationer innan man kunde börja med IVF. Elva embryon låg redan i en frys och väntade. Ett av dem var Vincent, som i dag har hunnit fylla fyra år. Han är världens första barn som fötts efter en livmodertransplantation. Han förlöstes med kejsarsnitt strax före vecka 32 efter att Malin drabbades av havandeskapsförgiftning. Vincent var liten när han föddes, men i dag är han som vilken liten kille som helst. Malins ögon glittrar när hon pratar om honom. – Vincent är en pigg, glad och sportig kille. Han var liten, men stark när han föddes. Nu har han följt sina kurvor och ingår i den vanliga barnhälsovården. När jag ser honom ibland så kan jag slås av att vi är en familj och att vi lyckades, säger hon. Malin och Claes hade dock hoppats på ett syskon till Vincent. I forskningsprojektet skulle kvinnorna ha möjlighet att få två barn. Men läkarna avrådde henne av medicinska skäl och Ewas livmoder avlägsnades. – Jag kände mig lite dissekerad efteråt, det var ingen liten operation. Och den tredje på kort tid. Det var blandade känslor efteråt. Jag var lite nedstämd, men samtidigt var jag väldigt glad över vad jag hade fått. I dag är Malin fullt frisk och helt läkt. Ewa är Vincents gudmor och en nära vän till familjen. Forskningsprojektet vid Sahlgrenska har fina framgångssiffror. I den första omgången transplanterades nio kvinnor. Hos två kvinnor inträffade komplikationer och livmodern var tvungen att tas bort. Resterande sju kvinnor har genomgått IVF, sex av dem har fått barn. Två har till och med fått två barn. En kvinna har fått flera missfall och kommer inte att försöka mer. En kvinna har fortfarande kvar sin livmoder och försöker få ett till barn. Mats trodde att hans forskning skulle hjälpa kvinnor som varit tvungna att avlägsna sin livmoder i unga år, till exempel på grund av livmoderhalscancer. I stället är den stora patientgruppen kvinnor med Rokitanskys syndrom. – Världshälsoorganisationen klassar infertilitet som en sjukdom och vi har i vårt land bestämt att vi behandlar den med landstingspengar, i viss utsträckning. Vi behandlar också med IVF upp till 40 års ålder, fastän man kanske bara har 10-15 procents chans att lyckas under det sista halvåret. Och ändå gör vi det. Om vi nu har visat att livmodertransplantationer är en effektiv fertilitetsbehandling, varför ska vi utesluta en liten grupp kvinnor som fötts utan livmoder? Jag tycker att de ska ha samma rättigheter när det handlar om fertilitet, säger han. Julia Svanborg och Sofie Lagergren är förväntansfulla. De är på Mats Brännströms IVF-klinik i Hammarby sjöstad i dag för att ta vävnadsprover och kontrollera att de livmödrar som transplanterades in i dem bara åtta veckor tidigare inte har tecken på avstötning. Båda ingår i studien med robotassisterad titthålskirurgi. Några kvinnor är redan gravida i den gruppen och i början av april föddes det första barnet. Om allt går som det ska kan Julia och Sofie börja processen med att försöka bli gravida under hösten. – Jag längtar nästan efter att sommaren ska vara över så att vi kan börja. Förhoppningen är ju att det här ska fungera och jag och Christoffer ska kunna bli föräldrar, även om det inte finns några garantier. Jag tycker också att det är viktigt att kunna berätta om forskningen för andra, för man känner sig ensammast i världen när man får veta att man saknar livmoder, säger Julia. Det tog två år från utredning till att Sofie kunde gå igenom transplantationen. Hon tyckte att det var jobbigt när det dröjde, särskilt när många i hennes bekantskapskrets började skaffa barn. – Det känns som att jag har väntat länge på den här chansen. Men nu känns det så klart värt det. Jag hoppas så klart att det här ska leda till att jag och Robin får barn, oddsen ser rätt bra ut. Men om det inte går, då har jag ändå gjort vad jag kan. Och då har jag bidragit genom att delta i forskning, säger Sofie. Nästa studie som Mats Brännströms forskargrupp ska göra handlar om transplantationer med en livmoder från en avliden donator. Det handlar om kvinnor som har ingått i de tidigare studierna men som blivit uteslutna på grund av att de saknar donator eller som varit tvungna att operera ut livmodern på grund av komplikationer innan de kunde få barn. – Vi har inte så många donatorer i Sverige och det behöver vara ganska många kriterier som uppfylls. Därför tror vi att det kanske blir en eller två sådana transplantationer per år, säger han. I dag är Sahlgrenskas forskningsprojekt med livmodertransplantationer en framgångshistoria, åtta barn har hittills fötts och fler är på väg. Livmodertransplantationer genomförs i länder som USA, Brasilien, Tyskland och Frankrike. Men det har inte saknats kritik. En av Sveriges främsta fertilitetsläkare, professor emeritus Lars Hamberger, dömde ut forskningsprojektet som riskfyllt och komplicerat. Andra oroade sig över de medicinska riskerna för barnen som föds ur en transplanterad livmoder. Ytterligare personer ifrågasatte om det hade gjorts tillräckliga djurförsök innan man började forska på människor. Det finns också etiska risker med att använda sig av en levande donator, då denne kan känna sig tvingad att gå med på att donera sin livmoder. – Vi är medvetna om att det kan finnas mammor, eftersom det oftast är mamman som är donatorn, som känner sig skyldiga att göra detta för sin dotter. Vi använder samma säkerhetssystem som vid njurdonationer för att försäkra oss om att det sker av fri vilja, säger Mats Brännström. Precis som vid andra organtransplantationer kan detta skapa en efterfrågan på livmödrar på ett internationellt plan. Mats Brännström tror att risken för organhandel är låg eftersom det är en avancerad operation som sker på stora sjukhus. Han trodde att de skulle bli nedringda av kvinnor efter all medieuppmärksamhet om de första lyckade livmodertransplantationerna och graviditeterna. Så har det inte blivit, de har till och med haft svårt att rekrytera patienter till sina studier. – Det är svårt att veta hur stor patientgruppen är, men det borde finnas omkring 2.000 kvinnor i Sverige mellan 20 och 40 år som saknar eller har en defekt livmoder. En del kanske inte vill acceptera sin infertilitet, adopterar eller blir bonusmammor. Många använder sig säkert av surrogatmödraskap, trots att det inte är tillåtet i Sverige, säger Mats Brännström. En annan konsekvens av den internationella uppmärksamheten är att det har hört av sig till exempel transkvinnor och homosexuella män som vill bära barn. – Det hade jag inte alls tänkt på. Jag svarar alltid att det kan komma i framtiden, men att det inte är något vi har forskat på eller har i vår linje. Det kräver ytterligare forskning för att se om det kan fungera i djurmodeller. Dessa personer har inga egna äggstockar utan måste tillföra östrogen utifrån. Det är bara en av komplikationerna, säger han. Livmodertransplantationerna sker fortfarande inom ramen för forskning i Sverige. Mats Brännström är noga med att påpeka att det inte är hans sak att avgöra om det borde bli en del av sjukvården. Kostnaden är en faktor. Enligt Mats och hans kollegors uppskattningar så kostar en livmodertransplantation inklusive utredning, operation, kontroller, IVF och medicinering omkring 500.000 kronor i Sverige. – Behovet i Sverige är kanske tio transplantationer per år med en levande donator. Det är ingen jättekostnad, och vi skapar livskvalitet och ger ett par chansen att bli föräldrar. Vi ger också människor möjligheten att bli mor- och farföräldrar, säger han. Malin och Claes gav några intervjuer efter att Vincent föddes, men sedan har de hållit ganska låg profil. Tills boken kom ut i början av januari och Malin var med i tv-programmet Skavlan. – Vi kände då att det inte var vi som var i fokus. Men nu när vi har landat i det, så känns det fint att kunna ge information och förmedla hopp till andra i liknande situationer. Det var också ett sätt att visa tacksamhet till alla som hjälpt oss för att vi skulle kunna bli en familj, säger Malin. ", "article_category": "other"}
{"id": 35412, "headline": "Anna Bennich svarar: Det känns som om allt mitt stöd till väninnan har varit förgäves", "summary": "Hennes väninnas man har alkoholproblem. I många år har hon gjort allt för att stötta väninnan – i hopp om att denna till sist ska lämna sin man. Men så har inte skett, och nu känner hon sig både utnyttjad och lurad.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Min fråga gäller vänskapen med en väninna som har en man med alkoholproblem. Vi har känt varandra länge och har följts åt genom studier, familjebildning. Mannens problem började när deras barn var små och har sedan eskalerat genom åren. Det har varit otaliga turer med bråk hos dem, jobbiga situationer med grannar och släkt med mera. Han har mist jobbet några gånger men också fått hjälp till behandling och varit nykter i perioder. Min väninna har lojalt stannat kvar i äktenskapet och trots allt tyckte hon under barnens uppväxt att det var bäst för dem att hon höll ihop familjen. Deras ekonomi har i princip alltid hängt på en tunn tråd då han lagt så mycket pengar på alkohol och aldrig tagit ansvar för familjens ekonomi. Hon har under åren sökt hjälp via en stödorganisation och fått insikt om alkoholism och medberoende och har även gått på stödsamtal i många år utan att det lett till något konkret. Nu till mina funderingar angående min roll i det här. Jag har under alla år stöttat min väninna. Suttit i oräkneliga, långa telefonsamtal. Jag har trott att min hjälp i form av samtal och även praktiska tips så småningom skulle få henne till att lämna honom. Den senaste tiden har jag börjat känna mig mer och mer obekväm i vår vänskap på grund av detta. Nu är deras barn utflugna men hon stannar ändå kvar. Hon är rädd att han ska gå under om hon lämnar och det vill hon inte ha på sitt samvete. Det gör mig så ont att se att hon inte lever sitt eget liv utan slösar bort värdefulla år på detta. Jag vet inte nu hur jag ska göra med vår fortsatta kontakt – om vi ens ska ha någon? Har ägnat så mycket tid och möda åt hennes problem men jag har ju aldrig sagt ifrån att jag inte vill höra mer om dem, eller att jag inte vill ha kontakt om det inte händer något. På ett sätt kanske jag också varit medberoende – fast till henne. Det har dock känts alldeles omöjligt för mig att ställa krav, har inte tyckt att jag kan ställa ultimatum i hennes liv på det sättet. Men nu när jag börjar förstå att hon aldrig vare sig tänkt eller tänker lämna honom så är ju all tid jag lagt ner på detta förgäves och jag känner mig utnyttjad och faktiskt lurad. Vi har förstås också haft det trevligt genom åren och det vore på ett sätt sorgligt att mista henne efter så lång vänskap. Jag vet inte hur jag ska tänka för att antingen få ett bra avslut eller en god fortsättning. Jag inser naturligtvis att mitt ”lidande” är försumbart jämfört med hur hon har haft det under alla år med en alkoholiserad man. Men hoppas ändå att jag kan få vägledning. Väninnan Svar: Tack för ditt brev. Du beskriver så tydligt hur engagemang och omtanke genom åren förvandlats till uppgivenhet och frustration. Tusen timmar av stöd som känns alldeles bortkastat, och där din starka önskan att hjälpa och all din nedlagda tid inte bidde ens en tumvante. Känslan av att vara utnyttjad eller närmast lurad är inte alls svår att förstå. Vad gäller ditt engagemang för att hjälpa din väninna till en drägligare vardag så har du inte uppnått det du önskade henne. Men längs vägen har du gjort mycket gott. Din väninna har orkat hålla näsan över vattenytan genom småbarnsåren. I förlängningen har din hjälp också haft effekt på deras barn – därför att en mamma som har ett kärleksfullt och engagerat stöd är en mycket starkare mamma än någon utan det stödet. Att det inte bidde minsta tumvante stämmer om man tänker att en separation skulle vara resultatet. Men tänker man på alla åren som din väninna och hennes barn tampats i alkoholhelvetet, då har du antagligen förflyttat berg mellan varven. Du är sannolikt en anledning till att hon, efter ett stöttande samtal, lyckats räcka till för sina barn en kväll här, en helg där. Eller att hon somnat med lite hopp ibland. Det är värt mycket. Jag förstår att det inte räcker, men kanske kan du finna lite tröst i det. Varför en del personer väljer att stanna i något som är uppenbart destruktivt är ofta en gåta för dem som står nära och ser alla negativa effekter. Ibland kan man förstå det bättre genom att tänka i termer av motståndskraft. Det handlar om den kraft vi lyckas uppbringa när det kommer till att att hantera svårigheter, gå emot rädslor, våga hoppa, orka driva en utdragen och svår process i motvind. Den motståndskraften är inte rättvist fördelad mellan människor och den beror på många olika faktorer, såväl medfödda som psykologiska. Vi kan slita vårt hår av att se någon vi älskar kasta bort sitt liv på så makalöst mycket trassel och lidande. Antagligen sliter din väninna sitt hår mer än alla ni som finns runt henne tillsammans, efter en förtvivlad natt eller en bråkig morgon där hon tvingas möta sin egen uppgivna blick i spegeln. Men styrkan, modet som krävs, tycks inte slå på tillräckligt starkt när det väl kommer till kritan. Tilliten till den egna förmågan spelar också en stor roll när man står inför någonting svårt. Är tilltron låg när det kommer till att genomföra tuffa saker blir det ofta alltför skrämmande. Trots att man kanske oräkneliga gånger tänkt att nu, nu räcker det, eller bara barnen blir större, eller bara han mår lite bättre, eller så fort jag får lite mer ork. Rädslan att bli ensam är en annan faktor som ofta spelar större roll än vi kanske tror. Det faktum att du börjar känna dig tveksam till er relation är, oavsett orsakerna till hennes livssituation, inte konstigt. Och även om du räddat många timmar i hennes och barnens liv genom ditt stöd så innebär inte det att du måste göra det i all evighet. Särskilt som det ju faktiskt inte känns bra längre. Ibland kommer man till ett slags gräns där det inte går att bara fortsätta som vanligt, och där befinner du dig nu. Du undrar hur du kan få till ett bra avslut eller en god fortsättning. Några saker kan du prova innan du eventuellt väljer att avsluta relationen. En sådan är att vara tydlig med dina känslor. Förklara att du känner dig frustrerad över att se henne gå där i misären utan att någonting händer. Beskriv hur orken börjar tryta när det kommer till alla kortsiktiga släcka bränder-insatser. Förklara att ni såklart kan prata om hennes problem ibland, men att fokus inte kan ligga där eftersom hon inte är beredd göra någon förändring. Det handlar inte om att ställa ultimatum, utan bara om att vara tydlig med vad du klarar av att ställa upp med under de förutsättningar som råder. Från nu behövs kanske ett lite mer jämlikt givande och tagande er emellan. Du kan också för din egen del formulera om er vänskap lite. Du kan kanske bestämma dig för att stötta ibland - men utan intentionen att hon ska lämna sin man. Och utan att lägga ned precis hela din själ i det. Fundera också på vad som ger dig något i relationen, som kan vara värdefullt för dig. Vad kan ni två fokusera på istället? Kan ni fylla på lite mer med andra samtalsämnen eller roliga saker som ni gör tillsammans? Alla långa relationer förändras genom åren, de skiftar i nyans och de behöver tåla lite prövningar mellan varven. Att ha sina önskemål och behov tydligt formulerade gör det också lättare att sedan utvärdera hur det fungerar när ni umgås. Ökad tydlighet ger dig också ett bättre underlag när du skall fatta beslut om hur ni ska, eller kanske inte ska, ha det framöver. Anna Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen, psykoterapeuten och författaren Anna Bennich svarar på frågor om relationer, psykologiska dilemman i vardagen samt arbetsrelaterad problematik. Forskaren Martin Forster, Karolinska institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 35424, "headline": "”Inför ett förbud mot kamphundar av dansk modell”", "summary": "Sverige bör följa Danmarks exempel och förbjuda kamphundar. Som läget är nu går det knappt att vistas utomhus utan att en mindre hund hotas av aggressiva hundar, skriver läsaren Christian Swalander.", "article": "Jag ska kunna gå ut med min lilla blandrashund utan att riskera angrepp av diverse kamphundar. Som läget är nu går det knappt att vistas utomhus utan att en mindre hund hotas av aggressiva hundar, ofta dessutom ägda av människor som inte kan hantera dessa. Varför ska jag och min lilla hund över huvud taget behöva leva med en ständigt pågående risk att angripas av aggressiva hundar, där husse eller matte i bästa fall med möda lyckas hålla fast sitt skällande och stretande odjur? I Danmark är 13 kamphundsraser förbjudna, en lag som borde genomföras även i Sverige. Det finns en uppsjö av exempel på hur sådana hundar skadat och till och med dödat både människor och husdjur. Men vår usla, fega och konformistiska regering gör som vanligt ingenting. Nu får det bli skärpning, vi vanliga fredliga människor i framför allt ytterområden ska inte behöva riskera att bli angripna av hemska hundar. Så gör som i Danmark och förbjud kamphundarna innan de hinner reproduceras! DN Åsikt 17 april 2019 kl 16 Insändare Christian Swalander: ”Inför ett förbud mot kamphundar av dansk modell” Svar Hans Rosenberg: ”Ansvaret för kamphundar ska ligga på ägaren” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35435, "headline": "”Naturskyddsföreningen hade fel för 30 år sedan och har fel nu”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 11/4. När Naturskyddsföreningen nu som en överdomare bedömer andras klimatpolitik mot sin egen kan det vara värt att påminna om hur fel de hade för 30 år sedan då de förordade att kärnkraften skulle avvecklas. Hade vi följt deras rekommendationer då hade Sverige sannolikt haft kraftigt stigande utsläpp eller i bästa fall varit ett land bland andra, skriver Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker.", "article": "Sedan 1980 har Sverige varit det land i världen som sänkt sina koldioxidutsläpp mest. Det har varit möjligt genom att vi inte gjorde det som Naturskyddsföreningen för 30 år sedan förordade, och fortfarande förordar, nämligen att avveckla kärnkraften. Vi har lyckats genom att Sverige i huvudsak har genomfört den långsiktiga klimatpolitik som vi moderater drev. Det är enkelt att se genom att studera den svenska energibalansen, som består av en stor andel el genom kärnkraft och en stor del vattenkraft. Vi har en snabbt växande energiproduktion genom bioenergi som har kunnat utvecklas just genom att Sverige inte valde naturgasens väg. Därtill vindkraft som bidrar utifrån sina förutsättningar, beroende på vind och geografi. Detta kan vara värt att påminna om när Naturskyddsföreningen som en överdomare bedömer andras klimatpolitik mot sin egen. De hade fel då och de har fel nu. Hade Sverige följt Naturskyddsföreningens rekommendationer då hade konsekvenserna varit betydande för Sveriges klimatpolitiska ledarskap i dag. Sverige hade sannolikt haft kraftigt stigande utsläpp eller i bästa fall varit ett land bland andra. En avveckling av kärnkraften hade, oaktat högre energiskatter för svensk industri, gjort det omöjligt att minska utsläppen med närmare 30 procent. Vår industri hade på grund av växande kostnader minskat i konkurrenskraft. I stället för att vara ett framgångsexempel på hur minskade utsläpp kan förenas med ekonomisk tillväxt hade Sverige blivit ett varnande exempel på hur försök att minska utsläpp leder till lägre tillväxt. På just DN debatt skrev jag för 30 år sedan om vikten av att Sverige skulle leva upp till det tak för koldioxidutsläpp som riksdagen hade beslutat på förslag av Moderaterna. Mot oss stod den socialdemokratiska regeringen – uppbackade av Naturskyddsföreningen – som ville avveckla kärnkraft och göra det genom att tillåta omfattande ökningar av koldioxidutsläpp, med motivet att man hade minskat utsläppen av freoner. Dels ville regeringen låta bygga ett oljeeldat kraftverk i Nynäshamn, med venezuelansk olja, dels ett naturgaskraftverk i Stenungssund. Därefter ville regeringen utveckla ett omfattande naturgasnät som skulle förbinda Sverige med gasfälten utanför Norge i väst och Leningrad i öst. Med en utbyggnad av naturgas hade utvecklingen av bioenergi strypts i sin linda av det skäl att tunga investeringar i naturgas slår undan de kommersiella förutsättningarna för bioenergi. Sverige hade blivit djupt beroende av naturgas och av ryska leveranser. Jag anser att det var avgörande viktigt för svensk klimatpolitik att vi stoppade detta. Problemet med Naturskyddsföreningens utgångspunkter är att de är kortsiktiga, statiska och har ett begränsat nationellt perspektiv i en fråga som kräver ett långsiktigt, dynamiskt och globalt perspektiv. Det är självfallet viktigt att vi i Sverige minskar utsläppen, som vi har gjort, men det förblir marginellt i det globala perspektivet om vi inte förmår att visa omvärlden att ekonomisk tillväxt, kamp mot fattigdom och internationellt samarbete kan förenas med minskade utsläpp. Detta gäller inte minst eftersom tillväxt är en förutsättning för den tekniska utveckling och de investeringar som krävs i moderna energi- och transportsystem. Det är en tillväxt som behövs om klimatfrågan ska kunna mötas över hela världen. Internationellt samarbete och kamp mot fattigdom är avgörande för tekniköverföring och för att kampen mot växthuseffekten inte ska leda till ytterligare en katastrof i form av fördjupad fattigdom. Det skulle inte bara vara en mänsklig tragedi utan leda till att klimatfrågan underordnades ekonomisk utveckling. Ett exempel på det statiska och kortsiktiga perspektivet är övertron på mål och regleringen av medel. Naturskyddsföreningen har direkt fel när man hävdar att moderaterna i Europaparlamentet har röstat emot bindande mål. Däremot har vi verkat för en dynamisk utveckling, baserat på det övergripande bindande målet att minska utsläppen, medan de som Naturskyddsföreningen ger höga betyg har förordat kortsiktig styrning genom bindande krav på vilka medel som ska användas. Det är den klassiska konflikten mellan planekonomisk reglering och marknadsekonomisk öppenhet. Övertron på regleringar hindrar utvecklingen att ta de nya former som ny kunskap, ny vetenskap och nya marknadsgenombrott ger. Det är som att bestämma hur framtidens mobiltelefoner ska utformas baserat på hur gårdagens telefoner såg ut. Ett annat exempel på skillnaden mellan det statiskt kortsiktiga nationella och det dynamiskt långsiktiga globala är synen på flyget. Det är viktigt att utsläpp från flyg minskar i Sverige, men än viktigare är att de globala utsläppen från flyg minskar och att den globala ekonomins utveckling går mot minskade totala utsläpp. Om vi i Sverige avvecklade alla inrikesflyg skulle det självfallet innebära minskade utsläpp, men eftersom ökningen av flyg bara i Asien varje dag motsvarar fyra till fem gånger mer än det svenska flyget skulle Sveriges minskning inte ge märkbar effekt på de globala utsläppen. Däremot skulle den svenska ekonomin och vår förmåga att leda utvecklingen drabbas hårt. Svensk ståltillverkning som siktar till noll utsläpp skulle förlora sin koppling till marknader och världen utanför, som i sin tur innebär sämre förutsättningar för svensk stålindustri att sätta standarder för den internationella ståltillverkningen. Svensk ekonomi skulle drabbas samtidigt som svensk flygindustri inte skulle kunna gå i täten för minskade utsläpp inom flygindustrin. Eftersom flyget genom teknologiutveckling minskar sina utsläpp med 2 till 3 procent varje år spelar dessa minskningar stor roll för de globala utsläppen, medan det kortsiktiga nationella perspektivet ger försumbar effekt. Minskade flyg och minskad handel i världen ger stagnerade ekonomier med större beroende till dagens fossila energiformer och med litet ekonomiskt utrymme att ställa högre krav. Så, en skiljelinje finns mellan dem som vill förändra och skapa ekonomiska förutsättningar för de nya teknologier som leder till att fossila bränslen kan stanna under jorden och dem som vill att vi genom stopp och förbud ska göra världen mer beroende till dagens fossila energiformer. Antingen kan Sverige och Europa vara ledande i att förena ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp eller så kan vi lämna över till andra länder med lägre ambitioner att avgöra klimatpolitikens inriktning. Naturskyddsföreningen är en politisk part i frågan om hur vi minskar koldioxid-utsläppen som gör samma fel i dag som för 30 år sedan. Deras egen klimatpolitik skulle få ett dåligt betyg. Tron att det finns en överordnad sanning, som Naturskyddsföreningen står för, gör en otjänst till den klimatpolitiska debatt vi behöver. 11 april 2019 Debattartikel Johanna Sandahl, ordförande, och Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen: ”EU-parlamentarikerna från M, KD och SD får dåligt miljöbetyg” Repliker Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker: ”Naturskyddföreningen hade fel för 30 år sedan och har fel nu” Slutreplik från Johanna Sandahl och Karin Lexén: ”Hökmark bör vara självkritisk i stället för att angripa miljörörelsen” ", "article_category": "other"}
{"id": 35438, "headline": "”Bättre förbjuda alkohol än legalisera cannabis”", "summary": "Det är fel att legalisera cannabis. En bättre väg vore att förbjuda även alkohol som skapar stora problem i samhället. Motion, sex och sällskap med både djur och vänner ger den kick vi behöver, skriver socionomstudenten Cecilia Hautmann.", "article": "Svar till Victor Carlssons insändare på DN Åsikt angående cannabis som alternativ till alkohol: Varför behövs det ett alternativ till alkoholanvändning? I stället för att förespråka ett dåligt alternativ till något som ger svåra samhällskostnader och skador på individer, vore det inte bättre att förbjuda alkohol i stället? Att byta ut något dåligt med något dåligt kan inte ge någonting bra. Att driva frågan om medicinska fördelar med cannabis i förhållande till de mediciner som finns i dag är en annan sak. Victor Carlsson blandar ihop äpplen och päron. Det finns forskning som visar att cannabis är skadligt för ungdomar och deras ännu inte färdigutvecklade hjärnor. Studier har visat att skadorna kan bli bestående och att röka cannabis under graviditeten innebär att barnet löper en ökad risk för inlärningsproblem, problem med minnet samt koncentrationssvårigheter (Alpár, Di Marzo, Harkany, 2016). Även alkohol kan ge bestående skador, men då krävs ett mycket mer omfattande och långvarigt alkoholintag än vid cannabisbruk. På Socialhögskolan behöver vi studenter inte ta ställning i frågan huruvida vi personligen ser cannabis som en fara i samhället eller ej. De flesta av oss har redan tagit ställning innan. De som önskar legalisera drogen hävdar att polisens arbetsbörda skulle minska. Jag påstår motsatsen. De barn som föds av mödrar som genom liberalisering av drogen nyttjat cannabis under graviditeten, och därigenom förvärvat de skador som därigenom kan uppstå, kommer förmodligen brottas med flertalet problem som kommer att hamna under polisens ansvarsområden. Dessa barn kommer att belasta familjesystemet, skolan, sjukvården och med all sannolikhet även barnpsykiatrin. Att inte tänka steget längre när man vill liberalisera en drog som under mycket lång tid var och är förbjuden är inte bara naivt, utan även dumdristigt. Så kallade ”snedtrippar” där brukaren tappar fotfäste med verkligheten och därigenom skadar sig själv och andra är många gånger både farligare och långt mycket vanligare än vid alkoholintag. Under mina ungdomsår hade jag kontakt med en kille som efter en sommar på Gotland med intag av cannabis hamnade på psyket när han kom hem. Några veckor efter att han blev utskriven tog han sitt liv. Om man inte gör kopplingen mellan cannabisintaget och hans självmord blundar man för sambandet mellan psykisk ohälsa och drogmissbruk. Det gäller förstås även andra droger. Det är beklämmande att drogliberalisering sker via Netflix och andra aktörer i deras framställning av drogen i sina filmer och serier. Jag har på senaste tiden inte sett en enda Netflix-producerad serie eller film när man inte röker cannabis eller intar alkohol. Som vuxen kan stå emot, men alla dessa ungdomar som tittar på dessa filmer och serier får en helt annan uppfattning om dessa droger än den äldre generationen. Jag är ganska övertygad om att Victor tillhör den skara som blidkats av denna skeva framställning. I USA finns det två läger där drogen är illegal i vissa delstater, medan man i andra delstater ser cannabis med blidare ögon än alkohol. Jag skulle vilja se mer forskning gällande bruket av både alkohol och cannabis innan man kan börja slänga ur sig att cannabis på något sätt skulle kunna ersätta alkoholen. Eftersom alkohol, cannabis och andra substanser är så stora samhällsproblem och orsakar stora kostnader borde dessa droger förbjudas eftersom de skördar mänskligt lidande och inte tillför något bra till mänskligheten. Här menar jag inte mediciner och cannabis för smärtlindring - det är en helt annan debatt. Jag undrar även varför inte alkohol ses som en drog i samhället då alkoholen, precis som andra droger skördar människoliv? Victor Carlsson glömde att nämna drograttfulla som kör ihjäl människor, oavsett om de är höga på cannabis eller druckit alkohol. I mina ögon är dessa droger samma sak. Lycka, berusning och de positiva upplevelser som cannabis och alkohol frambringar hos människan kan även uppnås på andra sätt. Det gäller bara att vara öppen för att det finns alternativ. Om ingen tidigare tänkt på det så ger motion, sex och sällskap med både djur och vänner den kick vi behöver. Det belastar varken samhället eller kostar pengar. Det vore väl något att fundera på? DN Åsikt 16 april 2019 kl 05 Insändare Victor Carlsson: ”Cannabis bättre drog än alkohol” Svar Cecilia Hautmann: ”Bättre förbjuda alkohol än legalisera cannabis” Lena Andersson: ”Cannabis kan leda till att unga tar sitt liv” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35446, "headline": "”Cannabis bättre drog än alkohol”", "summary": "En legalisering av cannabis skullehjälpa personer som lider av depression och svåra smärtor. Det är på många sätt en bätre drog än alkohol, skriver läsaren Victor Carlsson.", "article": "Varje svensk dricker i genomsnitt cirka 8,8 liter ren alkohol per år, vilket motsvarar 342 burkar starköl (50 cl), 91 flaskor vin (75 cl) eller 32 flaskor starksprit (70 cl) per person. Detta skadar levern, hjärnan men även familjerelationer och personer i ens närhet då många blir våldsamma med alkohol i blodet. Dessutom ökar risken att begå brott som berusad. Dessa stora problem till trots har vi inga legala, ofarliga substitut för alkohol i Sverige. Därför tycker jag att cannabis bör legaliseras för privat bruk. 88.000 amerikaner dog från direkt överkonsumtion av alkoholhaltiga drycker 2017, enligt Center of Disease Control. Samtidigt avled 17.465 personer av illegala droger och 25.760 efter att ha överdoserat på receptbelagd medicin år 2014. Under samma tidsperiod dog inte någon från en direkt överkonsumtion av cannabis. I själva verket har inte en enda person dött under bokförd historia. Om cannabis skulle bli lagligt kan det användas som ett substitut till alkohol vid festliga tillfällen. Det skulle förhindra många dödsfall och därmed öka medellivslängden. Då alkohol gör många arga och känslosamma på ett annat sätt än vad cannabis gör utförs många brott av alkoholpåverkade personer. Enligt USA:s justitiedepartement har hela 37 procent av de 2 miljoner amerikaner som sitter i fängelse erkänt att de hade konsumerat alkohol dagen då brottet utfördes. Många av dessa utförde brotten utan att de ens varit medvetna om sin gärning. Dessa ”fyllebrott” skulle kunna minska radikalt om det fanns ett lagligt substitut till alkohol. Cannabis kan ofta hjälpa mot svåra smärtor och depressioner. Många av dessa patienter använder ofta farliga läkemedel, exempelvis alprazolam (Xanax) som används mot ångest. Alprazolam är mer beroendeframkallande än heroin. Bieffekterna till drogen kan vara allvarliga och många. Minnesförlust, depression, humörsvängningar och självmordstankar kan förekomma. I stället för att bruka alprazolam kan ångestdrabbade använda cannabis som hjälpmedel och inte förstöra sina kroppar med farliga substanser. Kriminella gäng tjänar på att sälja cannabis. Det finns inga säkra källor på summor då dessa gäng oftast inte skattar sina inkomster, men med tanke på hur mycket cannabis som säljs årligen kan man lätt förstå att det genererar mycket pengar. Vid en legalisering av cannabis skulle många gäng tvingas lägga ned sina verksamheter, vilket skulle leda till färre brott och minskad påfrestning på polisväsendet. Om företag får tillstånd att odla och sälja cannabis kommer vi få se en ökning i den statliga budgeten då skattepengar börjar rulla in. Fler botaniker, vaktmästare och säljare kommer att behövas vilket resulterar i fler jobbtillfällen, som i sin tur leder till att färre socialbidrag behövs betalas ut. Ett förslag är att gängmedlemmar som har stor erfarenhet av att odla cannabis skulle kunna arbeta som botaniker. Mina tre starkaste argument för en legalisering av cannabis för eget bruk är alltså att: • Polisen skulle slippa slösa resurser på gängkriminalitet. • Färre människor skulle bli beroende av medicinska droger som leder till sämre ekonomi för både individen och staten. • Dödssiffror till följd av alkoholkonsumtion skulle minska när cannabis erbjuds som alternativ. DN Åsikt 16 april 2019 kl 05 Insändare Victor Carlsson: ”Cannabis bättre drog än alkohol” Svar Cecilia Hautmann: ”Bättre förbjuda alkohol än legalisera cannabis” Lena Andersson: ”Cannabis kan leda till att unga tar sitt liv” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35447, "headline": "Så har synen på religion förändrats i Sverige", "summary": "Sverige beskrivs ofta som ett av världens mest sekulariserade länder. Få tror på en personlig gud, många säger sig tro på ”något” och många andra är ointresserade av frågan. Sekulära humanister tror på människans inre förmåga. En ny rapport visar samtidigt att katolska, ortodoxa och österländska kyrkor samt muslimska samfund har blivit större.", "article": "Tro i Sverige Del 1. En artikelserie om hur religion, tro och andlighet ser ut i Sverige. Vi får möta personer från olika religioner, som berättar om hur de tolkar sin tro. Vi ska alla dö. Det är en del av livet. Nu närmar vi oss påsken. I kristen tro handlar den om att Jesus dog på ett kors och uppstod från de döda för att visa att han är Guds son och för att de som tror på honom ska få ett evigt liv. Många svenskar firar påsk men hur många tror på Gud? Ja, det beror helt på hur frågan ställs och vad man menar. – Forskning visar att det är vanligare i Sverige att tro på ”något” än att inte tro alls eller vara osäker. Många är inte traditionellt religiösa men är för den skull inte ateister. Men att tro på ”något” kan betyda många olika saker, säger Erika Willander, sociolog vid Uppsala universitet. När svenskar fick frågan om de tror på Gud och fick välja ja eller nej sa 40 procent ja 2016, jämfört med 47 procent 2010, visar studier från SOM-institutet på Göteborgs universitet. När frågan skilde på en personlig gud och en högre makt, i en undersökning från European values study, trodde 15 procent på en personlig gud och 46 procent på någon form av ande eller livskraft. 20 procent sa sig inte tro på något övernaturligt och 19 procent var osäkra. Många säger sig alltså tro på något men vill inte kalla sig religiösa. De förknippar ofta religioner med läror och bestämda trossatser som de inte känner igen sig i. – I Sverige är det jätteviktigt att visa att man har kommit fram till sin tro själv och att inte prästen eller föräldrarna har prackat på en den, säger Erika Willander. – Dels finns det en historisk förklaring. Den lutherska traditionen har hela tiden pratat om den individuella tron, att det är jätteviktigt för individer att ha en egen relation till Gud. Å andra sidan har traditionell religion mer övergått till något privat. Man vill definiera sin tro på sitt eget sätt som inte är det specifikt kristna. Eftersom många är sitt eget tempel är det svårare för kyrkan att bli den samlande kraften. Ofta pratar vi om Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder, alltså att färre är religiösa och religion har blivit mindre viktigt. Vanliga förklaringar är att vi lever i ett modernt välfärdssamhälle med ökad social trygghet och individualisering, enligt Erika Willander. Samhället har blivit sekulariserat men hon menar att bilden av svenskar som sekulariserade kan vara lite förenklad. – Man har ofta undersökt religiositet som ett paket, alltså om man tillhör en religion, tror och deltar i gudstjänst. Eftersom svenskar inte har deltagit så mycket i gudstjänst så har det varit vägledande. Men tittar man på varje del blir det mer komplext. I en ny rapport från Myndigheten för stöd till trossamfund, ”Sveriges religiösa landskap”, skriver Erika Willander om svenskarnas religiositet. Hon har gått igenom medlemsstatistik från samfund och enkäter som SOM-institutet på Göteborgs universitet gjort med 93.000 personer mellan 1988 och 2016. – Jag ser två olika trender samtidigt och hoppas att rapporten kan bidra till att nyansera debatten om religion. En trend är välkänd. Förutom Svenska kyrkan har även de traditionella frikyrkorna tappat medlemmar sedan millennieskiftet. 1988 gick ungefär varannan svensk på gudstjänst någon eller några gånger under året och lika många gick aldrig, visar rapporten. 2016 gick inte ens var tredje någon gång ibland och två av tre svenskar avstod helt. Andelen som ber till Gud varje vecka har minskat från 20 procent 1988 till 15 procent 2016, de som ber ibland från 26 till 21 procent. Gruppen som aldrig ber har ökat från 54 till 64 procent. De som tillhör Svenska kyrkan utmärker sig jämfört med andra kyrkor. De besöker mer sällan kyrkan, ber mer sällan och 48 procent säger sig tro på en personlig gud, enligt rapporten. – Färre har egen erfarenhet av vad det innebär att gå i kyrkan och får i stället den kunskapen från andra, från vad som skrivs i sociala medier eller andra medier, och från skolan. Det kan i värsta fall öka risken för felaktiga föreställningar eller fördomar, säger Erika Willander. Rapporten ”Sveriges religiösa landskap” visar också en annan trend. Katolska, ortodoxa och österländska kyrkor samt muslimska samfund har blivit större om man tittar tio år bakåt och hinduiska och buddhistiska grupper är stabila minoriteter. Invandring och inflyttning har också gjort att frikyrkor i storstäder börjat växa sedan 2010, menar rapporten ”Frikyrkokartan ritas om” från samfundet Evangeliska Frikyrkan. Andelen svenskar, omkring fem procent, som regelbundet varje vecka deltar i gudstjänst, andakt eller organiserad bön har dock inte förändrats på trettio år, enligt Erika Willander. – Det kan verka förvånande men man har under lång tid inte deltagit i gudstjänster regelbundet varje vecka. Eftersom det länge har varit vanligt att tillhöra Svenska kyrkan men inte besöka kyrkan regelbundet kan det ha blivit det ”normala” sättet att förhålla sig till religion i Sverige. Man har helt enkelt tolkat om religionen. Religion i världen och i Sverige • Amerikanska forskningsinstitutet Pew research center utvärderade 2.500 folkräkningar och befolkningsregister och uppskattade 2010 att 5,8 miljarder, 84 procent av jordens befolkning, identifierar sig med en religiös gruppering. Exempelvis var 32 procent kristna, 23 procent muslimer, 15 procent hinduer och sju procent buddhister. 16 procent kände inte samhörighet med någon religion. • Det globala forskarnätverket World values survey har genomfört enkätstudier i ett stort antal länder sedan 1980-talet, senast 2010–14. 49 procent av samtliga tillfrågade sa att religion var ”mycket viktigt” och drygt 22 procent ”ganska viktigt”. I Sverige svarade åtta procent ”mycket viktigt”, 18 procent ”ganska viktigt”, drygt 38 procent ”inte så viktigt” och 34 procent ”inte alls viktigt”. • 2017 gjordes en studie från Sifo på uppdrag av Svenska kyrkan. 43 procent sa att de tror på gud. Av dessa trodde 14 procent på en högre personlig makt, nio procent på en opersonlig kraft men de flesta trodde att gud snarare är något inom varje människa. 35 procent trodde inte på någon gud, övernaturlig makt eller kraft och 22 procent var osäkra. Källa: Pew research center, Forskning & Framsteg, World values survey, SVT, Dagen Länge trodde forskare att religion skulle försvinna ju mer modernt samhället blev och ju mer det grundas i vetenskap och förnuftstro. Religion ansågs vara en kompensation för nöd, förtryck och existentiell osäkerhet. Trots att världen snabbt moderniseras är en stor majoritet av jordens befolkning religiös. Forskare förklarar det med att religioner förstärks av att konkurrera med varandra, att människor vill att livet ska ha en mening och behöver en förklaring till att världen finns och att religionen ger en enkel förklaring. Andra menar att vi har en andlig sida. En livsåskådning behöver dock inte vara religiös. Sekulär humanism är en livsåskådning utan någon högre makt och kan hamna i samma etiska och moraliska slutsatser som religioner. – Att vara ateist behöver inte betyda att man är sekulär humanist. Sekulär humanism bygger på en etisk och existentiell reflektion. Ateism handlar bara om tron att gud inte existerar, säger Christer Sturmark, tidigare ordförande i Humanisterna, en del av en internationell rörelse för sekulära humanister. Han och den kristna kulturskribenten Joel Halldorf har startat något de kallar för ”Existentiell salong” på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. En samtalsserie om religion, tro och den svåra konsten att vara människa. Fyra kvällar är inbokade. Första debatten hölls den 6 februari och nästa är den 25 april. – Samtal om religion och tro kan ofta bli polariserande. Vi vill visa att det går att vara oense på ett civiliserat sätt, säger Joel Halldorf. – Många som inte tillhör en traditionell religiös hållning har ett sug efter att fundera över existentiella frågor, menar Christer Sturmark. Religiösa symboler syns i alltifrån romaner, poesi, teater och konst till tv-serier. Filmerna ”Matrix”, ”Harry Potter”, ”Star wars” och ”Sagan om ringen” talar om gott och ont. I reklamkampanjer använder företag som Calvin Klein ett religiöst språk som ”Eternity”, kvinnor med slöja syns på catwalken och på tröjor kan det stå ”Jesus is my homeboy”. När religionen också syns i politiken uppstår debatter. Religiösa friskolor, böneutrop, omskärelse, slöja, skilda badtider för kvinnor och män, samvetsfrihet för kristna barnmorskor som vill slippa utföra abort samt frågor om radikalisering och extremism. Christer Sturmark och Joel Halldorf är överens om att religion både kan vara något bra och dåligt och att staten ska vara sekulär, men är oense om hur samhället ska se ut. – Religionsfriheten måste underordnas övriga mänskliga rättigheter och ska inte ha en särställning mot andra övertygelser. Det är extra viktigt när det handlar om barn, säger Christer Sturmark, som exempelvis är emot samvetsfrihet för barnmorskor och religiösa friskolor, och vill att skolavslutningar i kyrkan ska vara utan religiösa inslag. – Jag tycker att det är bra att vi värnar samvetet för människor i frågor om liv och död. Religiösa traditioner har en stark förmåga till fostran och ett samfund kan vara bättre på att driva en skola än en kommun, säger Joel Halldorf som inte håller med. Oavsett vad vi tycker om religion, tro och andlighet är det något vi måste förhålla oss till. Inte bara när det är påsk. Vi ska alla dö. Det är en del av livet. – För mig ger tron inga enkla svar utan leder djupare in i mysteriet av att vara människa, säger Joel Halldorf. – Man missar mycket, tror jag, om man inte reflekterar över existentiella frågor. För det är väldigt fundamentala frågor. Vad innebär det att vara människa? Det har man anledning att fundera över hela livet, säger Christer Sturmark. Läs mer: Angelica Sharma om att vara hindu: ”Tron har växt ju äldre jag har blivit” Läs mer: Så förändras USA när rekordmånga väljer bort religionen Läs mer: Så förändras värderingar hos invandrare i Sverige Läs mer: DN Debatt: ”En rationell religiös tro ger vetenskapen en fast grund” Här hittar du alla DN:s artiklar om religion. Christer Sturmark och Joel Halldorf Christer Sturmark Ålder: 54. Bakgrund: IT-entreprenör och tidigare ordförande i förbundet Humanisterna, en del av en internationell rörelse för sekulära humanister. Gör: Bokförläggare, författare och förlagschef på Fri Tanke förlag, som ger ut populärvetenskap, filosofi och samhällsdebatt i upplysningens anda, och chefredaktör för tidskriften Sans. Om att bli sekulär humanist: ”Jag växte upp i ett hem där religion var en icke-fråga, mina föräldrar var helt enkelt inte intresserade. De var alltså inte heller religionskritiska. Jag har alltid haft en drivkraft av nyfikenhet, längtan till kunskap, insikt, reflektion och kunskap. Insikten att en verklighet utan gudsbegrepp var den mest plausibla hållningen fick jag nog i tonåren när jag läst mycket populärvetenskap och filosofi. Jag har nog aldrig tvivlat på uppfattningen att någon gud inte finns, men det är egentligen en icke-fråga för mig. Att vara ateist är ointressant. Att vara sekulär humanist är betydligt mer intressant och relevant. Det innefattar vad jag tror på, snarare än vad jag inte tror på”. Joel Halldorf Ålder: 38. Bakgrund: Medlem i Pingströrelsen. Docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Gör: Författare, lektor på Teologiska högskolan i Stockholm, skribent på Expressen Kultur, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen och medverkar i Läsarpodden. Om att bli kristen: ”Den kristna tron var något jag både fick med mig hemifrån och växte in i. Om man växer upp i ett kristet hem, och samtidigt mitt i en sekulär kultur, måste man så småningom göra tron till sin egen. För mig var det en process. Jag kan inte ange något datum eller någon avgörande händelse. Jag växte in i tron, ungefär som man går in ett par bättre skor. I dag är tron en naturlig del av mig, i allt jag gör. Det innebär inte att jag förstår allt eller har alla svar. Men det betyder att när jag själv tystnar och blir stilla, vilket i och för sig händer rätt sällan, så anar jag Guds andetag i universum”. ", "article_category": "other"}
{"id": 35491, "headline": "Erik Helmerson: Assange måste behandlas rättssäkert", "summary": "Så är Julian Assanges bisarra exil på ambassaden över. Om han utvisas till USA måste han behandlas med rättvisa, inte hämnd.", "article": "Affären Julian Assange liknar ibland mer myt än verklighet. På torsdagsmorgonen fick den ett nytt kapitel, då Wikileaksgrundaren skrikande bars ut från Ecuadors ambassad i London. Myten har många komponenter. En del är sanna, andra spekulationer, några är bilder som skapats av den bisarra, sju år långa exilen på Ecuadors ambassad. Ecuadorianerna klagade på att de tvingades driva ett ”enmanshotell” som beställde mat från olika Londonrestauranger varje dag så att ”gästen” inte skulle bli förgiftad. Det har talats om hur personalen tröttnat på att sköta Assanges tvätt, hur de stört sig på hans katt, på hur ryska diplomater och affärsmän planerade att hjälpa honom fly. Under tiden på ambassaden har han fortsatt att driva Wikileaks, men bilden av honom och organisationen är förändrad, glorian inte bara på sned utan sönderbruten i gruset. Nu anklagas han bland annat för samröre med Ryssland och för att ha motarbetat Hillary Clintons valkampanj. Lägg därtill de solkiga och sunkiga sexbrott mot två kvinnor som Assange misstänkts för i Sverige. Den svenska förundersökningen är nedlagd sedan 2017. Den misstänkta våldtäkten preskriberas inte förrän augusti 2020, så utredningen skulle kunna återupptas. Är det rimligt? Det får nu det svenska rättssystemet utröna. Om svaret blir ja måste rättvisan få ha sin gång och Sverige än en gång begära Julian Assange utlämnad. Nu är risken stor att han utvisas till USA, där han av många ses som nationens fiende nummer 1. Britterna har krävt att han inte ska riskera dödsstraff, och det borde inte vara särskilt svårt för USA att garantera. Risken är desto större att han snabbt hamnar i ett förvar av Guantánamo-typ, plågas värre än visselblåsaren Chelsea Manning och snabbt bryts sönder. Omvärlden har ett ansvar. Vad vi än tycker om Assange måste vi bevaka att han behandlas rättssäkert. ", "article_category": "other"}
{"id": 35507, "headline": "Hyllar sin barndoms idol med ny film", "summary": "Micke Engström har ensam och för egna pengar gjort en dokumentärfilm om den egensinnige illustratören och konstnären Hans Arnold, känd för sina ”skräckbilder”. Arbetet med filmen tog tolv år.", "article": "Hans Arnold var ”skräckkonstnären” som illustrerade rysarnoveller i Vecko-Revyn under tre decennier, men som också ritade omslaget till Abbas första ”Greatest hits”-skiva och gjorde bilderna till Astrid Lindgrens berättelse ”Allrakäraste syster”. När Arnold gick bort 2010 hade filmaren Micke Engström arbetat i fyra år med en dokumentärfilm om den Schweizfödde konstnären, utbildad på Konstfackskolan i Luzern, som 1948 kom till Sverige där han var verksam i 60 år. Det blev en lång och besvärlig resa för Engström att färdigställa filmen ”Hans Arnold – dokumentären om penselns häxmästare” som visades för biopublik första gången i mars i år. Varför tog det tolv år att göra filmen? – Jag var inte berättigad till Filminstitutets produktionsstöd, i stället gick jag runt till landets alla filmproducenter och sökte pengar, men ingen nappade. Jag har tvingats göra filmen för egna medel, därför tog det tid. – Jag är kanske inte så charmig, men jag är väldigt envis, säger Micke Engström och skrattar. Han jobbar sedan 1990 som filmredigerare på Sveriges Television, men har vid sidan om gjort kortfilmer. Som spelfilmen ”Plastpappan”, ett 20 minuters familjedrama med bland andra Rakel Wärmländer och Sissela Kyle, prisat både nationellt och internationellt 2001. Micke skrev, regisserade, producerade och klippte filmen. Han hade tidigt upptäckt Hans Arnolds bilder i Vecko-Revyn tack vare farmor som tog med Micke till damfriseringen och lät honom bläddra i veckotidningarna medan hon fick sitt hår fixat. – När jag såg att det stod samma namn under alla skräckbilder i Vecko-Revyn blev jag nyfiken. Arnolds bilder var otroligt spännande. Jag blev ett stort Hans Arnold-fan. Många år senare ringde en vän och ljudtekniker och frågade om Micke visste någon som kunde göra en film om Hans Arnold, som hade blivit tillfrågad och var beredd att ställa upp med rätt regissör. – Jag nappade direkt på idén själv. Efter att ha visat Hans min kortfilm ”Zombie psycho Sthlm” med Thorsten Flinck som speaker blev jag godkänd, säger Micke och ler. Hans Arnold byggde sin konstnärliga karriär på fantasifulla skräckbilder. Han hanterade sin egen skräck genom bilderna, förklarade han i intervjuer. Tidigt i livet blev tecknandet ett gömställe där han fick utlopp för sina svarta fantasier. I Micke Engströms film berättar Hans Arnold om varifrån fascinationen för ondska och död kom. ”Från barndomens stränga katolska värld i min hemstad Sursee i Schweiz där det mesta ansågs vara syndigt. Lärarna i skolan, som oftast var präster, bestraffade olydnad hårt.” Konstnären förklarar även sin ganska konservativa syn på kvinnan, som ibland kom fram i hans bilder, som resultatet av en uppväxt med pojkar och flickor strängt åtskilda och där att se naken, kvinnlig hud betraktades som synd. Arnold träffade konstnären och författaren Vera Nordin i Sverige. De gifte sig och fick tvillingarna Björn och Ylva 1956. Båda medverkar i filmen om sin pappa. Hans Arnold hade, om inte fallit i glömska så ändå ramlat ur det kulturella flödet när Micke Engström började filma honom 2007. – Jag följde Hans i olika sammanhang och gjorde intervjuer med både honom och folk i hans närhet. När han gick bort hade jag omkring femtio timmar med material. Det har blivit en dokumentärfilm på en timme och 25 minuter som har visats på ett trettiotal platser i Sverige. I små salonger. Utan förhandsreklam. – Min distributör Njutafilms nekades Filminstitutets lanseringsbidrag eftersom jag inte hade fått Filminstitutets produktionsstöd att göra filmen. Ganska absurt, låter som Moment 22 i mina öron. Nu kan jag bara göra reklam för filmen genom sociala medier. – Den ska visas på SVT:s K-special. Det är ju bra, men tyvärr kräver de att jag klipper ned filmen till under en timme, något som gör den mycket sämre. Micke Engströms kulturgärning om Hans Arnold har hyllats av ingen mindre än Tom Alandh, prisad dokumentärfilmare och vinnare av bland annat Stora journalistpriset. – Han kallade min film för ett mästerverk. Micke Engström Gratuleras till: Har färdigställt sin dokumentärfilm om konstnären Hans Arnold efter tolv år. Gör: Filmare, redigerare med mera. Bor: Stockholm. Ålder: 52. Familj: Särbo, syster och föräldrar. Nyhet: Arnold-filmen släpps på dvd inom kort, textad på tre språk och med tusen Arnoldbilder. Inspirerad av: Tom Alandh och dokumentärfilmaren Bengt Jägerskog. ”Jag har klippt de flesta av Jägerskogs filmer, bland andra ’Hugo och Rosa’.” Vill tacka: Tv-producenten Andreas Franzén för uppmuntran under resan. Lärdom av Hans Arnold: ”Att våga lita på sin fantasi och försöka strunta i kritik från ängsliga, fyrkantiga väktarsjälar. ” Oväntad glädje: ”Jag behövde inte betala för Abbas musik i filmen. Jag tror att nån av Abborna drog i några trådar.” ", "article_category": "other"}
{"id": 35509, "headline": "”Reformer för 4,5 miljarder finansierade krona för krona”", "summary": "DN DEBATT 10/4. På kort sikt är utrymmet för ofinansierade reformer obefintligt. Den budget som M, KD och SD röstade igenom i december innebar skattesänkningar på omkring 20 miljarder kronor. Men samhällsproblemen kan inte vänta. Därför lägger vi nu fram en vårändringsbudget med reformer på 4,5 miljarder, skriver Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP).", "article": "För första gången läggs en ekonomisk vårproposition på riksdagens bord som bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Vi vill att jobben ska bli fler, att klimatutmaningen ska mötas, att välfärden ska tryggas och att kunskaperna i skolan ska öka. Samhällsproblemen ska lösas. Sverige ska vara ett samhälle präglat av gemenskap, frihet, sammanhållning och respekt för den enskilda människans vägval. Vi förväntar oss att bnp-tillväxten i år blir något lägre efter ett par år med mycket hög tillväxt. Samtidigt har arbetsmarknaden fortsatt utvecklats starkt. Arbetslösheten har sjunkit. Sysselsättningen har ökat. Ordning och reda råder i de offentliga finanserna. Sverige har den lägsta statsskulden sedan 1977 och den högsta sysselsättningsgraden på över 25 år. På kort sikt är dock utrymmet för ofinansierade reformer obefintligt. Den budget som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstade igenom i december – när Sverige fortfarande inte hade någon regering – innebar skattesänkningar på omkring 20 miljarder kronor. Samtidigt kan samhällsproblemen inte vänta och därför lägger vi nu fram en vårändringsbudget med reformer på 4,5 miljarder kronor, finansierade krona för krona. Vårt välstånd ska tryggas med en hög sysselsättning bland både kvinnor och män och genom bättre förutsättningar för företagande, innovation, export och jobbskapande. Ett eget jobb ger möjlighet till egen försörjning och självbestämmande. Hög sysselsättning är också grunden för finansieringen av vår gemensamma välfärd. Trots den positiva utvecklingen saknas det inte problem att lösa på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är fortfarande för hög inom vissa grupper och arbetslösa saknar alltför ofta den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. Skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är fortfarande stor. För att möta arbetsgivarnas behov av utbildad arbetskraft stärker regeringen arbetet med att rusta arbetssökande och särskilt möjliggöra insatser inom lokala jobbspår som Arbetsförmedlingen, kommuner och arbetsgivare samverkar kring. I detta arbete ska utrikes födda kvinnor prioriteras. Regeringen vill att fler enmansföretagare i större utsträckning vågar ta steget att anställa. Därför föreslås att nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för den först anställde förlängs till två år, i stället för som i dag ett år. Klimatfrågan är en av vår tids största utmaningar. För att ta vår del av ansvaret och leva upp till internationella åtaganden ska Sverige bli världens första fossilfria välfärdsland. År 2017 beslutade Riksdagen att Sverige senast 2045 inte längre ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Ambitionen är att klimatomställningen ska ske på ett sådant sätt att alla har möjlighet att vara en del av lösningen. Med hjälp av ekonomiska styrmedel ska vi ställa om samhället i miljövänlig riktning och bidra till att fler kan göra klimatsmarta val i sin vardag. Miljöskadliga subventioner behöver fasas ut såväl i Sverige som globalt samtidigt som vi genomför en kraftfull grön skatteväxling. För att minska klimatutsläppen föreslår regeringen exempelvis att Klimatklivet utökas för att kunna stödja kostnadseffektiva klimatinvesteringar i hela landet. En del av stödet riktas särskilt till investeringar i biogas och laddpunkter för elfordon i hemmet. Naturvården behöver stärkas i syfte att skydda värdefull natur samt rödlistade och akut utrotningshotade arter. Detta ska ske samtidigt som rättssäkerheten för markägare och företag stärks och det säkerställs att markägare får ekonomisk kompensation för inskränkningar i ägande- och brukanderätten i den utsträckning som de har rätt till. Anslagen för skydd av och åtgärder för värdefull natur, inklusive ersättningen till markägare, föreslås därför förstärkas. Sverige ska fortsätta att vara ett ledande välfärdsland. En väl utformad, generell och skattefinansierad välfärd är viktig för att jämna ut människors livsvillkor och bidra till jämlikhet och jämställdhet. Dessutom stödjer en sådan välfärd ett högt arbetskraftsdeltagande och en god ekonomisk utveckling. När det föds fler barn och äldre lever allt längre ökar behoven i välfärden. Regeringen kommer att fortsätta att föra en politik som stärker välfärden. Vårdköerna ska kortas. Den ekonomiska tryggheten för pensionärer som arbetat och betalat skatt hela sina yrkesliv ska stärkas. Funktionsnedsattas möjligheter att delta i arbets- och samhällslivet ska förbättras. Alla som har rätt till stöd inom den personliga assistansen (LSS) ska få det. Regeringen avser att under våren presentera ett lagförslag om att hjälp med andning och sondmatning ska utgöra sådana grundläggande behov som kan ge rätt till personlig assistans. Därför tillför regeringen nu medel för ökade kostnader som den kommande lagändringen kan medföra. För att undervisningen ska hålla en hög kvalitet behöver lärarna tid att förbereda och utveckla sin undervisning. Regeringen föreslår därför en långsiktig satsning på lärarassistenter i skolan. Hela Sverige ska leva och växa. Möjligheterna att bo, studera och arbeta i hela landet förbättras med bredband, vägar, järnvägar och bostadsbyggande. Landsbygdens utveckling är avgörande för hela Sverige. Där skapas klimatsmart energi, sund och säker mat och värden som bidrar till jobb och välfärd. Under 2018 ledde en ovanligt varm och torr sommar till bränder och torka. För att förbättra förutsättningarna att hantera följderna av torkan föreslår regeringen att medel avsätts för att stödja lantbrukare, ersätta kommuners kostnader och för att stärka kommunernas möjligheter att förebygga klimatrelaterade olyckor. Riksdagen tillkännagav i december 2018 att momsen på naturguidning bör höjas till 25 procent. Regeringen vill dock fortfarande främja den här verksamheten, som bedrivs inte minst i mindre företag utanför storstadsområdena, och föreslår därför att den lägre momsen bör bestå. Den ekonomiska vårpropositionen bygger på en sakpolitisk överenskommelse mellan fyra partier. Med januariavtalet som grund bygger vi nu förändring som är hållbar över tid. Vi vill skapa förutsättningar för ett samhälle där sammanhållning och trygghet går hand i hand med människors frihet och möjligheter. Så vill vi ta Sverige framåt. 10 april 2019 Magdalena Andersson (S), finansminister och Per Bolund (MP), biträdande finansminister: ”Reformer för 4,5 miljarder finansierade krona för krona” ", "article_category": "other"}
{"id": 35511, "headline": "”Vi kan inte enbart bygga för dem med tjocka plånböcker”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 4/4. Sveriges byggindustrier menar att beställarens kravställning spelar en avgörande roll. Men att lägga hela ansvaret för prisutvecklingen på oss som beställare är inte rimligt. En prisuppgång på hela 48 procent under knappt tre år är helt enkelt inte acceptabel, inte ens under högkonjunktur med kapacitetsbrist, skriver företrädare för Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.", "article": "Det är glädjande att Sveriges byggindustrier instämmer i att behovet av ekonomiskt överkomliga bostäder är stort. Fler aktörer behöver inse att vi inte enbart kan bygga för dem med de tjockaste plånböckerna. Ska vi upprätthålla byggtakten och minska bostadsbristen behöver vi bygga för en bredare målgrupp. Som upphandlare av nyproduktion av bostäder har allmännyttan ett stort ansvar som beställare och kravställare. Sabos Kombohus har varit en succé och de allmännyttiga bostadsföretagen har hittills byggt drygt 9.000 lägenheter runt om i landet. Allmännyttan har på så sätt kunnat bygga bostäder med rimliga hyror även på marknader där det annars inte varit ekonomiskt möjligt att bygga. Att fortsätta utveckla Kombohus-konceptet samt att arbeta med vårt standardiserade upphandlingsförfarande Flex är för oss en självklarhet. Vi tar vår roll som samhällsbyggare och att erbjuda bostäder för alla på stort allvar. Sveriges byggindustrier menar att beställarens kravställning spelar en avgörande roll. Men att lägga hela ansvaret för prisutvecklingen på oss som beställare anser vi inte vara rimligt. En prisuppgång på hela 48 procent under knappt tre år är helt enkelt inte acceptabel, inte ens under högkonjunktur med kapacitetsbrist. Vilken annan bransch har haft en motsvarande prisutveckling? Det kan inte ligga i linje med att vara en samhällsbyggare som byggbranschen ofta kallar sig. Byggbranschen måste bli mycket bättre på att jobba kostnadseffektivt och ta tag i produktivitetsutvecklingen, samt på att pressa leverantörspriserna. Sabo och de allmännyttiga bostadsföretagen välkomnar att Sveriges byggindustrier gemensamt med oss vill driva frågan om ett nationellt godkännande av tekniska egenskapskrav för serietillverkade hus. Det är en viktig fråga för att ytterligare kapa kostnader och öka takten i nyproduktionen. Ska industrialisering och standardisering av byggandet komma igång på allvar ska inte varje kommun i Sverige behöva godkänna de tekniska egenskaperna i likadana hus varje gång det ska byggas. Vi ser fram emot att samarbeta i denna och förhoppningsvis många andra frågor vi har samsyn i. Samtidigt måste konkurrensen inom byggbranschen bli bättre. Ett första steg är att staten, precis som Konkurrensverket har föreslagit, undersöker hur anbudskonkurrensen kan förbättras vid offentlig upphandling av bostadsbyggande samt hur konkurrensen inom byggmaterialindustrin egentligen fungerar. 4 april 2019 Debattartikel Företrädare för de allmännyttiga bostadsföretagen: ”Trots lågt pris får utländska byggbolag inte bygga i Sverige” Repliker Fredrik Isaksson, chefekonom, Sveriges byggindustrier: ”Viktiga insikter men fel slutsatser om bostadsbyggandet” Företrädare för Sveriges allmännyttiga bostadsföretag: ”Vi kan inte enbart bygga för dem med tjocka plånböcker” ", "article_category": "other"}
{"id": 35522, "headline": "”Kristerssons ingångsvärden andas assimileringspolitik från sjuttiotalet”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 5/4. Att den nuvarande integrationspolitiken har misslyckats innebär inte att en snart 50 år gammal syn på integration är lösningen för framtiden, skriver företrädare för den ideella organisationen Kompis Sverige.", "article": "De ingångsvärden som givits den integrationskommission som Ulf Kristersson presenterar andas assimileringspolitik hämtad från tiden före 1975 och påminner mycket om andra konservativa partiers nyvunna vurm för det homogena folkhemmet. Att den nuvarande integrationspolitiken har misslyckats innebär inte att en snart 50 år gammal syn på integration är lösningen för framtiden. Ulf Kristersson delar förenklat upp de som invandrat till Sverige i två kategorier: de som vill bli en del av samhället och de som inte vill det. Sedan riktas i princip all uppmärksamhet och debatt på den senare gruppen, på gängkriminalitet och hedersförtryck. Stora samhällsproblem som givetvis måste hanteras. Men som så ofta glömmer man bort det faktum att det stora flertalet som kommer till Sverige inget hellre vill än att bli en del av det samhälle de kommer till, att få bidra genom arbete och ta del av de fri- och rättigheter och den demokrati som Sverige erbjuder. Moderaternas ”nya” integrationspolitik visar med all önskvärd tydlighet att partiet anser att misslyckad integration mer än något annat beror på individers ovilja att bli en del av samhället, och att politiska reformer ska råda bot på den oviljan. Vi menar att det är en felaktig syn på grundproblemet och samtidigt en övertro på politiska reformer. Vi menar även att det verkliga misslyckandet är att den stora majoritet invandrare som vill bli en del av samhället inte ges förutsättningar att få bli det. Att samhället gradvis blivit mer slutet och exkluderande mot de som inte är födda här. Det är ett stort svek mot både individer och hela samhället då detta ofrivilliga utanförskap skapar såväl stort mänskligt lidande som höga kostnader för samhället. Misslyckad integration handlar inte bara om bristen på politiska reformer utan till minst lika stor del om bristen på möten mellan människor som är etablerade i samhället och de som vill bli det. Det är i vardagen som förutsättningarna för framgångsrik integration grundläggs. I möjligheten att träna svenska med någon som behärskar språket fullt ut, i möjligheten att ta del av kultur, traditioner och förstå samhället, i möjligheten att bygga upp det kontaktnät som i nätverkandets tidevarv närmast är en förutsättning för att kunna få jobb, och i möjligheten att bygga förståelse och tillit till varandra. Vi som redan är etablerade i samhället har därför en avgörande roll i att nya människor ska få ta del av samhällsgemenskapen. Därför är integration i allra högsta grad en tvåvägsprocess. Om man inte förstår denna enkla men samtidigt helt grundläggande dimension för att lösa integrationsutmaningen riskerar alla reformer, hur vällovliga de än må vara, bara att bidra till mer segregation. 5 april 2019 Debattartikel Ulf Kristersson (M), partiledare: ”En integrationskommission ska ta fram genomförbara reformer” Repliker Martin Ådahl (C), arbetsmarknadspolitisk och integrationspolitisk talesperson: ”Kom in i matchen Ulf – fastna inte i kritik” Johan Bäckström, Pegah Afsharian och Natassia Fry, idella organisationen Kompis Sverige: ”Kristerssons ingångsvärden andas assimileringspolitik från sjuttiotalet” Slutreplik från Arin Karapet (M): ”Ökad asylinvandring skulle vara direkt skadlig” ", "article_category": "other"}
{"id": 35523, "headline": "”Svensk lönebildning är redan i dag starkt planerad”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 2/4. Såväl bilden av Sverige som en ”marknadsekonomi” som att mina förslag till lönebildning för jämställda löner för kvinnor och män i den svenska arbetarklassen skulle leda till planekonomi är så grovt tillyxade att de inte skulle passera ens ett introduktionsseminarium i samhällsvetenskap, skriver Markus Kallifatides, docent vid Handelshögskolan i Stockholm.", "article": "I min debattartikel skriver jag att det är omöjligt för mig att inte se både patriarkalt och kapitalistiskt motstånd mot ekonomisk jämställdhet i det svenska samhället. I den underliggande rapporten ”Hur når vi jämställda löner i arbetarklassen?” uttryckte jag det lite försiktigare som att ”det finns några hinder på vägen också i några av de invanda tanke- och känslomönstren bland arbetsmarknadens parter och etablissemanget på lönebildningens område”. Chefsekonom Stefan Koskinen, Almega, visar i sin replik att jag är inne på rätt spår. Koskinen skriver att jag ”snurrar […] in i planekonomiska resonemang” och ”Det kommer inte fungera med en centralkommitté som ska bestämma alla löneökningar”. Här tecknas en bild av att en lönebildning i linje med vad jag skissat på i min rapport skulle innebära att Sverige förvandlades till en centralstyrd planekonomi från ett nuvarande tillstånd av ”marknadsekonomi”. Såväl bilden av Sverige som en ”marknadsekonomi” som bilden av vad Sverige skulle vara med mina förslag till lönebildning för jämställda löner för kvinnor och män i den svenska arbetarklassen – ”planekonomiska resonemang” – är så grovt tillyxade att de inte skulle passera ens ett introduktionsseminarium i samhällsvetenskap. 1. Sverige är en blandekonomi. Vi – liksom alla andra jämförbara nationalstater – har både ”marknad” och ”plan” (eller ”organisering”) i alla möjliga kombinationer. Och det ska de flesta av oss vara oerhört tacksamma för. En ren ”marknadsekonomi” är något som missgynnar folkmajoriteten. Det globala systemet är tyvärr i hög grad en mer renodlad ”marknadsekonomi” och just därför lider så många människor absolut nöd och därför är vi så oförmögna att hantera kriminalitet och miljöförstöring. 2. Svensk lönebildning är redan i dag starkt planerad (organiserad). För varje steg som tagits sedan Industriavtalets undertecknande har graden av centraliserad planering ökat. Jag citerar ur Lars Calmfors rapport som föregick min egen i 6F:s lönebildningsprojekt: ”Industrins lönenormering utgör ett informellt arrangemang som åstadkommer en liknande samordning med samhällsekonomiska hänsynstaganden av lönekostnadsökningarna som den tidigare LO–SAF-centraliseringen” (sidan 9). 3. Mina ”vägar” till jämställda löner i arbetarklassen innebär modifierade planer för svensk lönebildning. De är dessutom varianter på lönebildningsmodeller som redan har avtalats om på svensk arbetsmarknad. De är planer som uppnår ett visst mål, nämligen mer av ekonomisk jämställdhet mellan könen. Och det på ett uppenbart mycket effektivare och mänskligt rimligare sätt än att hundratusentals kvinnor och män mitt i livet ska skola om sig och byta yrke, något som förbluffande nog tycks vara den idé till jämställdhetspolitik som Almegas chefsekonom företräder. 4. Den nuvarande planeringen av svensk ekonomi styrs av arbetsmarknadens parter, med den parlamentariska demokratins både passiva och aktiva stöd. En av arkitekterna bakom Industriavtalet är nu landets statsminister. Varje diskussion av seriöst slag måste utgå från att lönebildning i en blandekonomi är politik, framförhandlad mellan arbetsmarknadens parter och deras respektive politiska grenar i partipolitiken. Det är snart 25 år sedan jag själv kom i kontakt med akademiska diskussioner kring frågan om jämställdhet. Löneskillnaderna mellan kvinnodominerade yrken och mansdominerade yrken var och är den kanske allra mest påtagliga jämställdhetsfråga som finns. Till skillnad från många andra mycket svårare frågor, går den faktiskt att lösa med kloka beslut. Kvinnorna – och männen – som tar hand om våra barn, städar våra kontor och ger oss vård borde få bättre betalt! Jag tror att väldigt många håller med om det. 2 april 2019 Debattartikel Markus Kallifatides, docent vid Handelshögskolan och författare till rapporten ”Vägar till jämställda löner inom arbetarklassen”: ”Så kan arbetarkvinnors låga löner höjas till männens nivå” Repliker Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef, Almega: ”Planekonomi är fel väg att gå för att skapa jämställda löner” Slutreplik från Markus Kallifatides: ”Svensk lönebildning är redan i dag starkt planerad” ", "article_category": "other"}
{"id": 35530, "headline": "”Snabba beslut krävs för att nå transporternas klimatmål”", "summary": "DN DEBATT 8/4. Riksdagen har med bred majoritet beslutat att utsläppen av växthusgaser från inrikes transporter ska minska med 70 procent till år 2030 jämfört med 2010. Trots att utsläppen ökade igen under 2018 är målet fortfarande möjligt att nå. Men det kräver en rad snabba politiska beslut för att nödvändiga investeringar ska kunna göras i tid, skriver nationella samordnaren Svante Axelsson.", "article": "En bred majoritet av Sveriges riksdag har beslutat att utsläppen av växthusgaser från inrikes transporter, exklusive flyget, ska minska med 70 procent till år 2030 jämfört med 2010. Färsk statistik från Trafikverket visar att utvecklingen just nu går åt fel håll. I stället för att minska med de cirka 8 procent per år som krävs för att nå målet ökade tvärtom utsläppen med 0,5 procent under 2018. Den uppenbara frågan är förstås om det över huvud taget är möjligt att nå klimatmålet till 2030, eller är det helt enkelt är för sent. I min roll som nationell samordnare för Fossilfritt Sverige har jag haft dialog med flera nyckelaktörer. Den sammantagna bilden är att målet fortfarande är möjligt att uppnå, men det krävs en palett av politiska beslut inom kort för att de nödvändiga investeringarna i fossilfria lösningar ska kunna genomföras i tid. Utsläppen kommer inte att minska i en jämn takt, utan de största effekterna kommer efter 2025 även om många investeringar görs relativt omgående. Glädjande nog börjar vår resa mot 70 procent lägre trafikutsläpp inte i dag. Även om utsläppen ökade under 2018 så har de totalt sett minskat med 18 procent jämfört med 2010. Det finns nu ett antal konkreta lösningar som är mogna för att introduceras. Tillsammans skulle de till och med kunna minska utsläppen med mer än 70 procent. Strategin för att klarar trafikens klimatmål vilar på tre ben: 1 Bränslebytet. Inblandning av mer biodrivmedel i både bensin och diesel är den åtgärd som kan minska utsläppen snabbast. Drygt 90 procent av alla bilar på vägarna i dag är antingen bensin- eller dieselbilar, och med stor sannolikhet kommer hälften av alla bilar år 2030 fortfarande vara det. Sverige har i dag en bränslebyteslag. Genom den kan man med politiska beslut styra hur mycket biodrivmedel som ska blandas in i all den bensin och diesel som säljs. I dag har utsläppen minskat med 18 procent från drivmedel med hjälp av inblandningen av framför allt biodiesel (HVO) och etanol samt den mängd höginblandade bränslen som till exempel biogas, HVO och etanol som också används. Det gör oss världsledande men räcker inte för att nå målet. Nu behövs ett nytt beslut som bestämmer hur snabbt andelen biodrivmedel i tankarna ska öka mellan 2020 och 2030. Men räcker den svenska skogen och jordbruket för att producera nödvändiga hållbara drivmedel? Den inventering som Fossilfritt Sverige gjort visar att förutsättningarna är relativt goda. Till exempel planerar Preem för att producera 30 TWh biodrivmedel ihop med olika partners till år 2030 och ytterligare cirka 5 TWh kan produceras av bland annat SCA, St1 och Södra. Råvarorna är grenar och toppar från skogsbruket och sidoströmmar av skogsindustrins övriga produktion, som sågspån och svartlut från pappersbruken samt vegetabiliska oljor och slaktavfall. Tillsammans skulle dessa volymer räcka för att täcka behoven för den utsläppsminskning med 32 procent som vi bedömer kommer krävas från biodrivmedel till 2030. 2 Elektrifiering. Ska Sverige klara trafikens klimatmål måste allt fler mil köras på el. Och mycket tyder på att ketchupeffekten nu är här. Under 2019 kommer det finnas 100 nya elbilsmodeller att välja på, plus nya bränslecellsbilar som tankas med vätgas. I Norge är varannan ny bil elbil. Enligt Volvo ska de ha motsvarande försäljning år 2025, och enligt andras bedömningar kommer i princip alla nya bilar gå på el år 2030. En sådan snabb utveckling är nödvändig för att biodrivmedlen på sikt ska räcka till andra trafikslag, inte minst flyget. Det nya bonus-malus-systemet som infördes 1 juli 2018 har redan börjat ge effekt. Andelen laddbara bilar har ökat och slog nytt rekord för en månad i mars med 14,4 procent av nybilsförsäljningen. Bedömningen är att efter år 2023 kommer elbilar som går cirka 40 mil på en laddning inte bara vara billigare att äga utan också billigare än motsvarande bensin eller dieselbil redan vid inköp. Då kommer elbilen sälja sig själv. Men omställningen kan inte vänta och för att få en ordentlig rivstart krävs nya politiska beslut. Vid en snabb utveckling av elbilsförsäljningen som skissats här kommer de att bidra med en utsläppsminskning med 15 procent. 3 Transporteffektivare samhälle. En snabbt ökad användning av biodrivmedel och el räcker inte för att nå trafikens klimatmål. Utsläppsökningar av ökad transportmängd har hittills varit liten tack vare energieffektivare fordon, och förväntas fortsätta vara det tack vare EU-krav på minskad energianvändning på både person- och lastbilar. Nu behövs en aktiv politik som leder till effektivare transportarbete och minskat bilkörande i de större städerna – det är den viktigaste åtgärden också i ett globalt perspektiv. Prognoser visar på att potentialen för utsläppsminskningar till följd av detta ligger omkring 35 procent till 2045. Ett viktigt styrmedel för att få till stånd en sådan förändring tycks vara att införa stadsmiljöavtal enligt en modell som man infört i Norge. Där lovar staden begränsad transportvolym i utbyte mot statliga pengar för att investera i smartare mobilitetslösningar där cykel, attraktiv kollektivtrafik och bildelning är grundbultar. Om alla dessa tre delar går i lås skulle Sveriges utsläpp från inrikes transporter kunna minska till och med mer än 70 procent till 2030. Fem viktiga beslut som behöver fattas i närtid för att det ska bli verklighet är: • Besluta om en reduktionsplikt till cirka 50 procent minskning av växthusgaser till 2030, samt besluta om kurvans utseende för att ge långsiktighet i investeringsbesluten. • Regeringen bör, på liknande sätt som man gjort med vindkraften, fastställa en planeringsram för andelen sålda laddbara bilar i Sverige, med förslagsvis 90 procent 2030. Då vågar både konsumenter och producenter investera. • Ge Energimyndigheten ansvar att ta fram en strategi som garanterar att det finns laddstationer i hela Sverige, stöd som hjälper småhusägare, bostadsrättsföreningar och hyreshusbolag att kunna ladda hemma samt förstärka elnätet där så behövs. • Inför den norska modellen av stadsmiljöavtal för att utveckla mobilitetslösningar och öka budgeten för detta med 1 miljard kronor i ett första steg. • Inför ett mer träffsäkert reseavdrag som inte subventionerar biltrafiken runt de större städerna utan riktas mer till landsbygden. Målet för transportsektorn är tufft och tiden är knapp, men med så många viktiga aktörer som står bakom det har vi goda förutsättningar att lyckas. 8 april 2019 Debattartikel Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige: ”Snabba beslut krävs för att nå transporternas klimatmål” Repliker Företrädare för OKQ8, Lantmännen energi och Ford: ”Låt E85-bilar få bonus i bonus malus-systemet” Christofer Fjellner (M), Europaparlamentariker: ”Satsning på biodrivmedel förutsätter att andra länder inte tar efter” Björn O Gillberg, ordförande för stiftelsen Miljöcentrum och vd för Värmlandsmetanol AB: ”Lagen bortser från olika biobränslens hälsoeffekter” Crister Fritzson, vd, SJ AB och Ted Söderholm, vd, Green Cargo AB: ”Misstag att inte se järnvägens roll för ett transporteffektivt samhälle” Slutreplik från Svante Axelsson, Fossilfritt Sverige: ”Replikerna visar på stor enighet om strategin” ", "article_category": "other"}
{"id": 35564, "headline": "”Västlänken behövs för att utveckla kollektivtrafiken”", "summary": "Tågtunneln Västlänken är en förutsättning för att kunna utveckla resandet med kollektivtrafik i Göteborg och resten av Västsverige. Det skriver Roger Vahnberg, vice vd för Västtrafik.", "article": "Kerstin Lidbeck undrar i en insändare och ett svar på DN Åsikt för vem Västlänken byggs. Svaret är att den byggs för Västrafiks resenärer, invånarna i Göteborg och resten av Västsverige som får ett välkommet tillskott av nya resmöjligheter. Det gäller både de cirka 110.000 personer som dagligen pendlar in till Göteborg och de ungefär 50.000 göteborgare som pendlar ut ur staden. När Västlänken är klar kan vi utveckla Västtrafiks tågtrafik. Regiontåg och pendeltåg binds ihop till sammanhängande linjer genom Göteborg. Regiontågen får fler linjer och kan göra fler uppehåll på pendeltågstationer. Vi kommer också att införa nya regionexpresståg som sänker restiden från exempelvis Falköping och Skövde. Det blir också möjligt att köra tågen tätare in mot Göteborg eftersom man kan hålla kortare avstånd än fem minuter som det är nu mellan två ankommande eller två avgående tåg. Det stämmer att det finns kapacitet på Göteborg Central, men inte på tider då människor vill resa. Vi på Västtrafik har länge velat köra fler tåg i rusningstrafik, men det går inte, för då är det fullt. De senaste tio åren har resandet med kollektivtrafiken ökat med nästan 60 procent. Enligt Västra Götalandsregionens prognos ökar befolkningen med 17 procent fram till 2035. När befolkningen ökar, så ökar även arbetspendlingen och övriga resor. För att vägarna inte ska korka igen är det nödvändigt att biltrafiken minskar. Göteborg Stads egna mål är att minska bilresandet med 25 procent till 2035. Västtrafiks undersökning ”Hållplats 2018” visar att 73 procent av göteborgarna anser att kollektivtrafiken ska prioriteras framför bilen när det byggs i stan och 68 procent tycker att färre bilar i centrum skapar en mer attraktiv stad. Där är kollektivtrafiken och Västlänken en möjliggörare. Man ska inte glömma att Västlänken är en viktig pusselbit även i stadstrafiken eftersom den avlastar Brunnsparken och Drottningtorget när resenärer som kommer med tåg kan välja att kliva av även på andra stationer i stan. Det kommer möjliggöra utveckling av kollektivtrafiken kring de nya pendeltågstationerna. Minskat tryck på Brunnsparken och övriga city är en viktig del i den framtida utvecklingen av kollektivtrafiken i Göteborg. Vi sticker inte under stol med att bygget kommer innebära ansträngningar här och nu. Men Västlänken är en förutsättning för en mer hållbar framtid för oss alla. DN Åsikt 27 mars 2019 kl 17 Insändare Kerstin Lidbeck: ”Bygget av Västlänken ett mord på Göteborg” Svar Bo Larsson: ”Västlänken behövs för tågtrafiken i Göteborg” Stefan Eglinger: ”Felaktig bild av Västlänkens effekter” Kerstin Lidbeck: ”Västlänken ger ingen förbättring för pendlare” Roger Vahnberg: ”Västlänken behövs för att utveckla kollektivtrafiken” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35576, "headline": "Erik Helmerson: Raseriet är ett första steg i kampen mot våldet", "summary": "För en gångs skull intar samhället ett renodlat brottsofferperspektiv. Tänk om vreden som väckts av Josefin Nilssons död kunde bli lika stark av alla grova brott.", "article": "Det är svårt att sluta tänka på Josefin Nilssons död, och på raseriet mot den man som dömts för att ha misshandlat henne. En tanke som inte lämnar mig någon ro är denna: Vad vi ser i kölvattnet av SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” är något som ofta efterlyses men sällan efterlevs. Vi ser ett renodlat brottsofferperspektiv. I fallet Josefin Nilsson talas det inte försonande om gärningsmannen. Ingen nämner att han kanske också är ett offer, ingen spekulerar i eventuella olyckliga omständigheter, psykisk ohälsa, missbruk... Allt detta läggs åt sidan med det självklara konstaterandet: Han har begått och dömts för gärningar som är hans ansvar, inte samhällets eller politikernas eller ojämlikhetens eller de patriarkala strukturernas. Vad som nämns är genikulten på Dramaten och i andra kultursammanhang. Det är ju inget fel på genier som bränner sitt ljus i bägge ändar och offrar sig för sin konst, men ett minimikrav kunde ju vara att de låter bli att bränna andras och att offra folk i omgivningen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något osunt i fixeringen på Dramaten. Det är som att det är ett särskilt samhällsproblem att just skådespelare misshandlar och trakasserar. Det är möjligt att dessa genier är överrepresenterade i brottsstatistiken, ändå är de bara en knappt mätbar krusning om man ser på våldet i det omgivande samhället. Några notiser som publicerats i Dagens Nyheter bara den senaste veckan: Man skuren med vasst föremål vid Medborgarplatsen. Man åtalas för dödlig brand i radhus. Kvinna hittad död i lägenhet – man anhållen för mord. En häktad, misstänkt för mord på man i Trollhättan. Om jag säger att dessa dåd inte fick samma uppmärksamhet som Josefin Nilssons död kan jag anklagas för att förminska den. Det är det sista jag vill. Snarare funderar jag på vad som skulle hända om vi förstorade de andra dåden, de som ständigt sker, de som utgör ett bakgrundsbrus av våld och blod och död i vår annars rätt välordnade tillvaro. Med andra ord: Hur skulle samhället se ut om kollektivet reagerade lika starkt varje gång en medmänniska utsätts för ett grovt brott? Om brottsofferperspektivet kunde lyftas fram lika tydligt som det gjort i de mest uppmärksammade fallen? Titta här på våldets effekter: en sönderslagen kropp, ett liv på smärtstillande, en familj med en för alltid tom plats vid matbordet, kronisk skräck för att lämna hemmet, ett rum där ingen längre sover, ett ännu smärtande ärr där kniven en gång gick in. Det är ju avskyn som borde vara det naturliga. Inte likgiltigheten. Josefin Nilssons död har än en gång skapat opinion om mäns våld mot kvinnor. Det är ett samhällsproblem som inte kan uppmärksammas nog. Jag önskar bara att det kunde utvidgas till ett raseri mot mäns våld generellt, eller snarare gärningsmäns våld. För offren för de våldsbenägnas skräckvälde är naturligtvis långt ifrån bara kvinnor, och de manliga brottsoffren mår inte bättre av att de har samma kön som förövaren. I förra veckan deltog kriminologen Nina Rung i ett Aktuellt-samtal om allmänhetens raseri mot Josefin Nilssons expojkvän. ”Jag har förståelse för det och jag kan sympatisera med det”, sa hon om reaktionerna. ”För det vi ser är att rättsväsendet inte klarar av mäns våld mot kvinnor. Om vi inte gör på det här sättet kommer vi inte se någon samhällsförändring över huvud taget”. Det är en intressant formulering, för den borde ju inte alls bara gälla ”mäns våld mot kvinnor”. Rättsväsendet står i dag alltför handfallet mot många grova brott, inte minst de kriminella uppgörelserna som tar såväl brottslingars som helt oskyldiga förbipasserandes liv. Nina Rung har rätt i att om vi inte reagerar kommer inget förändras. En starkare vrede, inte bara i sociala medier, kanske är en nödvändighet för att våldet i samhället ska minska. Kanske skulle det underlätta förståelsen för polisens villkor, ge fler modet att ingripa och vittna och ge politikerna mer incitament att satsa på trygghetsskapande åtgärder. För det som trycker tillbaka våldet är inte att vi pratar om strukturer utan att brottslingarna sätts dit. Om man nu prompt måste skicka ett statsråd till Dramaten är justitieministern lämpligare än hans kulturkollega. ", "article_category": "other"}
{"id": 35587, "headline": "”Bidragstagare ska inte snylta på pensionskakan”", "summary": "De som inte tjänat in någon lön ska heller inte ingå i pensionssystemet. Den nuvarande ordningen är orättvis och hotar inte bara pensionssystemets utan hela samhällets legitimitet, skriver läsaren Rolf Olsson.", "article": "Nu pågår arbetet med att ta fram ett mer hållbart och förhoppningsvis rättvist pensionssystem. Diskussionen har tyvärr spårat ur och en omfattande begreppsförvirring råder. Inte ens vad pension egentligen innebär är klart. Pension är ingen allmän rättighet. Efter hård kamp under många år lyckades arbetarrörelsen och socialdemokratin få igenom lagstiftning och överenskommelser om en allmän pension i Sverige. Vad är då pension? Inte något bidrag som många verkar tro. Pension, oberoende om allmän pension eller pensionsförsäkring, är en försäkring. Löntagaren avsätter varje år en del av sitt löneutrymme, via skattsedeln, arbetsgivaren, fackförbund eller privata försäkringar. När sedan pensionsåldern uppnåtts kan löntagaren ta ut dessa pengar. Däremot är pension inte bidrag, vilket regeringen Bildt försökte få oss att tro. Numera råder dock en skadlig begreppsförvirring. Den som aldrig betalat en krona till pensionssystemet får garantipension och oftast bostadstillägg. Dessa pengar har inte alls med pensionen att göra, utan utgör en förlängning av underhållsstöd, tidigare socialbidrag. Begreppsförvirringen möjliggör att kostnaderna för försörjning av personer som inte arbetat och därigenom avsatt pengar i pensionssystemet och den mindre grupp egna företagare som av ideologiska skäl ställde sig utanför (det socialistiska) pensionssystemet kan vältras över på dem som lojalt bidragit. Mängden kapital som dräneras eller stjäls från nuvarande och blivande pensionärer är oerhört stor och följderna därför omfattande. Ett lämpligt uppdrag för riksdagens utredningstjänst vore att ta fram vilka summor det rör sig om och hur de påverkar olika gruppers pensioner. Högst sannolikt skulle det röra sig om mycket stora skillnader i vilka summor de som bidragit till pensionssystemet skulle kunna ta ut. En lågavlönad kvinna som tidvis arbetat deltid, men som trots den låga lönen betalt ett par miljoner i direkt skatt, får nu lika låg pension som den som inte bidragit alls, vare sig till pensionssystemet eller samhället i stort – eller i bästa fall några hundralappar per månad extra. Skillnaden borde vara minst lika stor som skillnaden mellan underhållsstöd och slutlönen. Faktum är att en bidragstagare i många fall får ett rejält ”lönelyft” när pensionsdagen infaller. En statsanställd som arbetat treskift på ett slitsamt jobb och blivit sjuk av detta får en medalj efter 30 års tjänst, men har trots insättningar från arbetsgivare och via fackförening inte råd att gå i pension efter 40 års förvärvsarbete. En kalkyl med en realistisk förväntad livslängd jämfört med den inbetalda och intjänade summan på pensionskontot ger att en pensionering vid 60 års ålder borde ge en pension som är över 90 procent av slutlönen. Självfallet ska ingen lämnas utan försörjning. Ingen ska behöva svälta eller tigga. Men de som inte tjänat in någon pension ska heller inte ingå i pensionssystemet. Den nuvarande ordningen är orättvis och hotar inte bara pensionssystemets utan hela samhällets legitimitet. Varför som medborgare uppfylla samhällskontraktet och betala skatt om ditt bidrag försnillas? DN Åsikt 2 april 2019 kl 05 Insändare Rolf Olsson: ”Bidragstagare ska inte snylta på pensionskakan” Svar Soraja Nadimpour: ”Pensionssystemet orättvist mot heltidsarbetande” Birgitta Hallström: ”Kvinnors låga löner ger dålig pension” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35608, "headline": "Lisa Magnusson: Det är alltid någon annan som betalar bankernas nota", "summary": "Vi löser ut bankerna, räddar dem och därigenom oss själva, så är tanken. Men bankerna har därmed helt enkelt väldigt lite att förlora på dumdristigheter, oegentligheter och brottsligheter.", "article": "Swedbank misstänks för att ha varit behjälplig i en uppenbar tvätt av motsvarande 40 miljarder svenska kronor. Det är inte bara smutsiga pengar det gäller, nej, de är besudlade av blod – ”Uppdrag Granskning” har spårat dem till en rysk korruptionshärva där den jurist som avslöjade oegentligheterna fängslades, torterades och dog. Vd Birgitte Bonnesen, som leende stått i tv och upprepat att nej, nej, på Swedbank förekommer inga oegentligheter, har nu fått gå. Och självklart sticker det i ögonen på folk att hon nu kan få en fallskärm på uppemot 20 miljoner kronor. Men det är ännu värre bevänt med de andra. För i dagarna röstade bolagsstämman alltså nej till en extern utredning, beviljade hela styrelsen ansvarsfrihet och gav dessutom samtliga personer löneförhöjning. Sedan ställer sig företrädare i tv och deklarerar sturskt att de inte har läst sina egna interna rapporter, inte känner till någonting alls om den här pengatvätten. Det är ynkligt. Vi vet ännu inte vart detta kommer leda. Swedbank har inte velat lämna ut information, men i samband med förra veckans gryningsräd mot huvudkontoret fogades alltså misstankar om grovt svindleri till utredningen. Det är allvarliga saker, men – och det är det mest anmärkningsvärda av allt: konsekvenserna kan utmärkt väl bli minimala för de skyldiga. Om allt verkligen barkar käpprätt kommer någon annan enligt svensk tradition nämligen att ta notan. Så gör vi i vårt land. Vi löser ut bankerna, räddar dem och därigenom oss själva, så är tanken. Men bankerna har därmed helt enkelt väldigt lite att förlora på dumdristigheter, oegentligheter och brottsligheter, så som systemet är inrättat. Inget når dem riktigt, och därför är det värt att ta risker, enligt alla logiska kalkyler. Och i skarpt läge? Då offras raskt en skum dam. Sedan fortsätter spelet. ", "article_category": "other"}
{"id": 35609, "headline": "”Ohållbar populism riskerar att slå mot vanliga löntagare”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 19/3. Katalys och Reformisternas linje kan inte betecknas som mer vänster än en ambitiös jämlikhetsagenda baserad på en mer hållbar ekonomisk grund. Om en mer populistisk och radikal linje leder till stora underskott så ökar risken för en kris som skulle slå hårt mot vanliga löntagare, pensionärer, studenter och arbetslösa, skriver Daniel Färm, Tankesmedjan Tiden.", "article": "Konflikter inom socialdemokratin handlar sällan om höger mot vänster, utan om olika analyser av vilka förändringar som samhällsutvecklingen kräver för att kunna stärka sysselsättning och välfärd. Det menar partiets ideologiska nestor Anne-Marie Lindgren i den nya boken Kanslihushögern. Det gäller även dagens socialdemokrati som behöver förhålla sig till tre grundläggande analyser: • Vilka problem och behov finns – utifrån arbetarrörelsens grundläggande värderingar? • Vilka möjliga lösningar finns för att möta behoven och lösa samhällsproblemen? • Vilka förutsättningar finns – ekonomiskt, politiskt och parlamentariskt – att genomföra dessa på ett hållbart sätt? Replikerna på min artikel från Markus Kallifatides och Elisabeth Lindberg från Reformisterna samt Enna Gerin från Katalys visar att det finns både insikter om problemen och förslag på lösningar: höjda pensioner, krafttag för klimatet, minskade ekonomiska klyftor och ett tryggare arbetsliv, med mera. De flesta av dessa har diskuterats och drivits tidigare. Däremot finns det uppenbarligen skilda uppfattningar om förutsättningar, hållbarhet och genomförbarhet i flera av förslagen. Det är dock fel att beteckna Katalys och Reformisternas linje som mer vänster än en ambitiös jämlikhetsagenda baserad på en mer hållbar ekonomisk grund. För om en mer populistisk och radikal linje leder till stora underskott så ökar risken för en kris som skulle slå hårt mot vanliga löntagare, pensionärer, studenter och arbetslösa. Gerin påstår att Socialdemokraterna har flyttat högerut de senaste åren. Men partiets kritik av vinster i välfärden och ökade klyftor – samt höjda skatter, pensioner och investeringar, tryggare anställningar, satsningar på skolan, vården och omsorgen med mera visar att det är fel. Reformisterna och Katalys har ändå bidragit både ambitiöst och seriöst till den socialdemokratiska förnyelsedebatten, bland annat med ett antal nya idéer och förslag som förtjänar att diskuteras vidare: från nya banktjänster till klimatomställning. Det är bra. Socialdemokraterna behöver som parti förnya och förtydliga vad man vill själva – utöver Januariavtalet. Men radikal populism är knappast den enda vägen. Vi på Tiden tror inte på att först presentera ett helt färdigt alternativt program, utan föredrar att förnyelsen av partiets politik diskuteras och vägs av i olika S-föreningar, arbetarekommuner och fackklubbar runt om i landet. Men vi bidrar ändå med ett antal nya idéer, som går längre än och förnyar partiets nuvarande linje, till exempel: • En statlig finansiering för en mer jämlik skola – anpassat efter behov. • Tioårig grundskola och obligatoriskt gymnasium för att nå höjda kunskapsresultat. • En uppvärdering av klimatomställningen och hållbarhet. • Ökade näringspolitiska satsningar på att skapa fler jobb – med schysta villkor. • Kraftigt höjda barnbidrag. • Kortade vårdköer och minskade sjukskrivningar genom kraftfulla insatser för att förebygga ohälsa. • Relativlöneförändringar för mer jämställda löner (i första hand en facklig fråga). • Höjda pensioner genom höjda inbetalningar i stället för via statsbudgeten. Att Gerin, Lindberg och Kallifatides inte förstår att detta är nya, starka förslag till en S-politik för ökad jämlikhet, frihet och hållbarhet är tråkigt. Samtidigt är vissa av Reformisternas och Katalys förslag problematiska eftersom de riskerar att i längden slå mot löntagarna: • Att låna 4.000 miljarder kronor ”för att det behövs” minskar ändå överskotten. Det spelar för sparandet ingen roll om till exempel en järnvägssatsning är anslags- eller lånefinansierad – den måste ändå vägas mot andra angelägna områden som skola, polis och pensioner. Ökad lånefinansiering innebär att man förespråkar underskottsmål åtminstone under en tid. Det riskerar att leda till att löntagare med flera drabbas hårt om det blir kris. • Socialdemokraterna har nu drivit igenom en sänkning av överskottsmålet från 1 procent till 0,33 procent. Det skapar faktiska förutsättningar för en mer expansiv finanspolitik än hittills. Ett balansmål vore egentligen bäst, men att ensidigt riva upp det finanspolitiska ramverket skulle öppna upp för de borgerliga att mer än vanligt sänka svensk ekonomi om/när de kommer till makten igen. Också det skulle slå hårt mot vanliga löntagare och öka klyftorna. • Skatteuttaget behöver höjas för att minska klyftorna och säkra välfärden. Men att närmast ohämmat höja väldigt många skatter skulle direkt eller indirekt riskera att drabba vanliga löntagare. • Att staten skulle dra in 200 miljarder årligen på att ensidigt återreglera kapitalmarknaden är kanske inte realistiskt. Däremot skulle ett ökat beroende av marknadsfinansiering för bankerna riskera att fördyra svenskarnas lån. • Att höja matmomsen skulle slå hårt mot barnfamiljer och andra vanliga löntagare, eftersom Reformisternas enda förbehåll är att pensionerna och försörjningsstödet höjs. • Bankernas vinster är direkt stötande. Men att bara avveckla alla bankgarantier skulle riskera att drabba hushållen om en bank går omkull. Socialdemokraternas signum har alltid varit ansvar och ekonomisk hållbarhet: att man kan hålla det man lovar, och att man värnar vanliga löntagare, pensionärer med flera också långsiktigt. Det vore olyckligt att undergräva den trovärdigheten. Reformisterna och Katalys har med högt tonläge kritiserat Socialdemokraternas politik, företrädare och vägval. Socialdemokrater måste förvisso – med respekt och saklighet – våga diskutera och debattera mer internt. Men det är viktigt att inte vare sig bli alarmistisk eller att svartmåla och förminska det som är bra. Det vore bra om Reformisterna och Katalys både kunde ge och ta till sig av såväl beröm som konstruktiv kritik. För det finns ingen anledning att tvivla på deras vilja, kompetens och engagemang för att minska klyftorna. 19 mars 2019 Debattartikel Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden och ombud till Socialdemokraternas partikongress: ”Frihetsperspektiv bättre än vänsterpopulism för S framtid” Repliker Markus Kallifatides och Elisabeth Lindberg, Reformisterna: ”Färm ser inte intressekonflikterna i den ekonomiska politiken” Enna Gerin, utredare vid tankesmedjan Katalys: ”Fina ord räcker inte - nu behövs kraftfulla reformer” Slutreplik från Daniel Färm: ”Ohållbar populism riskerar att slå mot vanliga löntagare” ", "article_category": "other"}
{"id": 35610, "headline": "”Västlänken behövs för tågtrafiken i Göteborg”", "summary": "Västlänken behövs för tågtrafiken i Göteborg och resten av Västsverige. När den är färdig är jag övertygad om att de flesta kommer att se den som ett värdefullt tillskott, skriver Trafikverkets projektchef Bo Larsson.", "article": "Svar på insändaren ”Bygget av Västlänken ett mord på Göteborg” på DN Åsikt av Kerstin Lidbeck (27 mars): För det första har besluten om Västlänken fattats på demokratisk grund av folkvalda politiker. Utöver det vågar jag påstå att Västlänken är ett av Sveriges mest utredda projekt som dessutom har prövats i alla tillämpliga delar av rättssystemet. Sedan kan det självklart vara så att man som enskild medborgare inte tycker om fattade beslut, men det innebär inte att dessa behöver vara fel eller att vi som har uppdrag att utföra dessa gör ett dåligt arbete. När det gäller den granskning som Riksrevisionen gjorde, som dock inte stämmer överens med Lidbecks tidsangivelse, konstaterades att när Västlänken är färdigbyggd krävs följdinvesteringar. Västlänken är lösningen på behovet av ökad kapacitet för järnvägssystemet i Göteborg och övriga Västsverige. Att detta sedan möjliggör och medför nya investeringar kallas med ett annat ord för samhällsutveckling. All byggnation orsakar miljöbelastning, vare sig det handlar om husbyggnationer eller stora infrastrukturprojekt. Att läget kring luftmiljön i Göteborg är ansträngt är väl känt och det är självklart att Västlänken tillför en del negativ miljöpåverkan under byggnationen, men det är endast en bråkdel av den totala situationen. Detta ska vägas mot de framtida möjligheter Västlänken ger till en förbättrad luftmiljö när fler människor ges möjlighet att välja bort bilen till förmån för kollektivtrafik. Tyvärr är det ibland så att det måste bli lite sämre under en period innan det blir bättre. Att kapaciteten vid nuvarande Göteborgs Central är full och stationen är överbelastad, under de tider människor vill åka, är ett faktum som är väl känt av alla som verkar i järnvägsbranschen. När Västlänken är klar kommer den inte vara den begränsande faktorn i systemet, utan en del som möjliggör utveckling och upprustning av järnvägstrafiken i hela Västsverige. Säkerheten i Västlänken är viktig för oss. En avgörande detalj som Lidbeck väljer att utelämna när hon säger att det saknas parallell räddningstunnel är att berätta att det på dessa sträckor kommer vara så kallade räddningsschakt, vilket innebär att säkerheten för resenären kommer att vara precis lika hög där som på övriga delar. En lösning som vi dessutom är överens med räddningstjänsten om. När man planerar infrastrukturprojekt är produktionsplaneringen en pågående process under hela byggtiden. Detta är inte på något sätt unikt för Västlänken. Att som Lidbeck ta enskilda byggaktiviteter som exempel och sedan försöka leda i bevis att projektet som helhet är försenat är fel och missvisande. Det finns inget i dag som pekar på att vi inte ska kunna hålla de slutprognoser för tid och kostnad som finns. Göteborg växer snabbt och står därför inför sin största omvandling i modern tid. En växande stad påverkar självklart göteborgarens vardag, men jag kan garantera att vi gör allt vi kan för att göra situationen så bra som möjligt under byggtiden. När Västlänken är färdig är jag övertygad om att de flesta kommer att se den som ett värdefullt tillskott för tågtrafiken med snabb och smidig pendling i hela Västsverige. DN Åsikt 27 mars 2019 kl 17 Insändare Kerstin Lidbeck: ”Bygget av Västlänken ett mord på Göteborg” Svar Bo Larsson: ”Västlänken behövs för tågtrafiken i Göteborg” Stefan Eglinger: ”Felaktig bild av Västlänkens effekter” Kerstin Lidbeck: ”Västlänken ger ingen förbättring för pendlare” Roger Vahnberg: ”Västlänken behövs för att utveckla kollektivtrafiken” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35611, "headline": "”Ibland måste ett urval av elever göras”", "summary": "Nacka kommun arbetar för att alla elever ska få sitt förstahandsval – eller åtminstone någon av de tre skolor man valt. Ibland är det dock fler som söker än som kan erbjudas plats och då måste ett urval göras, skriver utbildningschefen Lotta Valentin.", "article": "Vår ambition är att alla skolor i Nacka kommun ska vara bra skolor och därmed attraktiva att välja. Även om alla skolor i Nacka faktiskt är bättre än riksgenomsnittet i riket när det gäller betygsresultat är det en klen tröst om man inte fått plats på den skola man vill ha. Kommunen arbetar för att alla ska få sitt förstahandsval – eller åtminstone någon av de tre skolor man valt, eftersom vi tycker att Nackas föräldrar själva ska avgöra på vilken skola deras barn ska gå. Ibland är det dock fler som söker än som kan erbjudas plats och då måste ett urval göras. Nacka kommun har aldrig tillämpat syskonförtur vid antagningen till de kommunala skolorna. Men utifrån ett domslut i Kammarrätten ändrades våra riktlinjer inför skolvalet 2019. Förändringen handlar inte om syskonförtur, utan om hur man beräknar det som kallas för relativ närhet om det finns fler sökande än antalet platser och urval behöver göras. Vi uppmanar föräldrar som är missnöjda med sin skolplacering att ansöka om byte av skola i e-tjänsten N24. Av erfarenhet vet vi att det händer mycket innan skolan börjar i augusti och det kan finnas möjlighet att få plats på den skola man helst vill. Vi kommer att genomföra tre placeringsomgångar fram till skolstart, en i slutet av april, en i början av juni och en i början av augusti. DN Åsikt 25 mars 2019 kl 05 Insändare Jerry Vilkas: ”Det fria skolvalet är ett dåligt skämt” Svar Lotta Valentin: ”Ibland måste ett urval av elever göras” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35612, "headline": "”Större målbur lockar mer publik till hockeyn”", "summary": "Ishockeymålvakterna blir allt bättre och avgör allt som oftast matcher på egen hand. Publiken vill se mål och en större målbur skulle öka den sannolikheten, skriver läsaren Sven-Åke Runelid.", "article": "Allt sedan Leif ”Honken” Holmqvists tid har målvakternas spel och utrustning förbättrats inom ishockeyn. Burväktarna räddar i dag mer än 90 procent av skotten på mål i snitt och de skott som slinker in gör det oftast med hjälp av slumpen, skymningar eller styrningar. Man ska inte stoppa utvecklingen, men den kan kräva att detaljer justeras. Ett exempel är målburens storlek som bör göras den större. Mitt förslag är att göra den 20 centimeter bredare och tio centimeter högre. Att utöka omkretsen ger utespelare en rättvisare möjlighet att överlista dagens målvakter. Den individuella skickligheten premieras då bättre för både utespelare och målvakt, vilket ger publiken mer valuta för pengarna. Åskådarna vill se fler mål, och inte bara en målvakt som på egen hand kan avgöra en match. Det kan naturligtvis vara roligt som undantag, men inte som regel. Ingen spelare får bli större än laget, heter det. Ishockeymatcher ska inte avgöras enbart efter bra målvaktsspel och tur. DN Åsikt 28 mars 2019 kl 13 Insändare Sven-Åke Runelid: ”Större målbur lockar mer publik till hockeyn” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35640, "headline": "”Misslyckat att använda tvång mot stökiga elever”", "summary": "Pedagoger behöver ett utökat mandat att ingripa mot stökiga elever, enligt vissa. Psykologen Bo Hejlskov Elvén vill i stället rikta fokus mot lågaffektivt bemötande. – Det är ett pedagogiskt misslyckande att använda sig av tvång, menar han.", "article": "I över 20 års tid har psykologen Bo Hejlskov Elvén förespråkat lågaffektivt bemötande i den svenska skolan. Metoden går ut på att möta utåtagerande elever på ett lugnt och kontrollerat vis. En av grundprinciperna är att affekt smittar av sig. – Varje gång det finns en risk för våld kan vi antingen öka eller minska den med våra egna handlingar. Det säkraste sättet att öka våldet är att gå in i diskussionen och bete sig på samma vis som personen som är våldsam. Vill vi däremot minska våldet är det bättre att vi håller oss lugna, säger han. Det är också viktigt att lärare försöker förstå vad som ligger bakom det problemskapande beteendet, menar Bo Hejlskov Elvén. – Pedagogik är konsten att få andra att göra saker de inte hade gjort på egen hand, så jag kan tycka att det är ett pedagogiskt misslyckande att behöva använda sig av tvång, menar han. Läs mer: Satsning på språket stoppade stöket i skolan Skollagen som kom 2011 är tydlig med att det är läraren som har ansvar för elevens utveckling. Det innebär att lärare måste förhålla sig mer till eleverna, säger Bo Hejlskov Elvén. Genom åren har han varit handledare åt flera lärare. Framför allt handleder han dem som har elever med särskilda behov. – Oftast behöver de hjälp att förstå varför beteendet uppstår och hur de kan anpassa vardagen kring eleven. Han har märkt att det sistnämnda är en utmaning för många skolor. – Generellt anpassar vi vuxna kraven efter barnets förmågor, men i skolan kan det bli besvärligt eftersom vi ofta anpassar kraven efter en typ av genomsnitt i klassen. Detta trots att utvecklingen går i olika takt hos olika barn. För vissa elever kan kraven bli för stora. Det är en vanlig orsak till stök. Att en del personer vill ge lärare ökade befogenheter att ingripa, när en elev stökar, motsätter han sig. Att använda sig av konsekvenser såsom avstängning från skolan menar han saknar vetenskapligt stöd. Men var borde gränsen för en lärares mandat dras? – Precis på samma ställe som för det mandat vi har att agera mot barn vi träffar på gatan. Vissa verkar vilja ge lärare befogenheter som inte ens föräldrar har, säger han. Han tycker inte att lärare ska få använda fysiskt tvång, såsom att lyfta ut en elev som stökar ur klassrummet. – Föräldrar får inte det, varför skulle lärare få göra det då? Däremot ska lärare utbildas i beteendehantering, tycker han. – Tills ganska nyligen utbildades lärarstudenter inte alls i detta. Det innebär att många saknar en professionell metod; i stället hanterar de beteendeproblem på helt amatörmässiga grunder. Då blir det logiskt att be om att lov att få använda fysiskt tvång. Det finns debattörer som menar att dagens barn är för ”curlade”. Vad tänker du om det? – Tanken att barn som får mer hjälp än de behöver har större risk att misslyckas i livet för att de inte härdas har visat sig vara felaktig. Barn som får mycket hjälp och stöd klarar sig bättre och mer självständigt än de som inte får det. Och de hoppar mer sällan av utbildningar. Just förmågan till samarbete är grundläggande för vad det är att vara människa, menar Bo Hejlskov Elvén. Han tycker att dagens skoldebatt borde fokusera på hur man kan se till att alla barn når målen i skolan. – Alldeles för många elever får inte det stöd de behöver i dag. Skolinspektionen ger skolor kritik för just det igen och igen, säger han. – Vi vet att elever som når målen klarar sig mycket bättre i livet än de som inte gör det. Det har projekt som SkolFam visat. Skolan är till för eleverna, understryker han. – Vissa debattörer verkar tycka att skolan är till för lärare och att den skulle fungera mycket bättre utan elever. I alla fall utan stökiga elever. – Men Skollagen gäller också för dem. Och samhället behöver att just de når målen. För de har störst risk att råka illa ut och ställa till det för alla oss andra även som vuxna. Den risken minskar om de också når målen. Så kan du möta barn som bråkar 1. Hantera efter bästa förmåga. Gärna med lågaffektiva strategier som att prata med lugn röst, undvika dominerande ögonkontakt och ge barnet en utväg. 2. Utvärdera varför barnet agerade ut. Vad var det eleven inte kunde leva upp till? Var strukturen tillräckligt bra? 3. Förändra så att det inte händer igen. Kanske genom att erbjuda bättre stöd, en mera förutsägbar vardag, mindre stökig miljö, möjlighet att gå undan när man behöver det eller träning i att klara av en liknande situation i framtiden. Källa: Bo Hejlskov Elvén Läs mer om skolan ", "article_category": "other"}
{"id": 35683, "headline": "”Karadiz inspirerar till terrordåd mot muslimer”", "summary": "Livstidsdömde Radovan Karadzic inspirerar till terrordåd mot muslimer. Hans utrensningsprojekt Republika Srpska i Bosnien-Hercegovina lever vidare och utgör en förödmjukelse för hans offer och en skam för Europa, skriver Armin Musaefendic.", "article": "Där stod han i onsdags, en skugga av sitt forna allsmäktiga jag. Ansiktet var blekt och uttryckslöst, ögonen livlösa, blicken resignerad. Det var svårt att tro att personen jag såg framför mig i tv-rutan, och som nu bad om nåd, var samme Radovan Karadzic som under 90-talets första hälft, likt Gud, avgjorde vem som skulle leva och vem som skulle dö i det krigshärjade Bosnien-Hercegovina. Han var serben som lämnade sitt Montenegro för Sarajevo, och beredvilligt åtog sig uppdraget att utplåna ”halvmånen” från Bosnien, och Europa. Någon sådan begäran från väst existerade dock inte, förutom i hans kreativa inre värld. Men ”uppdraget” skulle slutföras, oavsett kostnad: folkmord, terror, koncentrationsläger, massvåldtäkter, massgravar. Inget pris var för högt att betala för ”räddningen” av det kristna Europa från det österländska barbariet. Den internationella krigsförbrytartribunalens avvecklingsmekanism visade honom dock ingen nåd, utan fastställde hans skuld för bland annat folkmordet i Srebrenica och terroriseringen av befolkningen i det belägrade Sarajevo. Radovan Karadzic blev därmed Europas värsta terrorist i modern tid. Han fälldes för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten, och dömdes till livstidsfängelse, enligt den lagakraftvunna domen. Men Karadzics utrensningsprojekt, entiteten Republika Srpska i Bosnien-Hercegovina, lever vidare, och utgör en daglig förödmjukelse för hans offer och en skam för vår kontinents politiska makthavare. Inte nog med det. Karadzics ideologi, en typ av kristen nationalsocialism, fortsätter att inspirera till högerextrem terrorism mot västvärldens muslimer. Anders Behring Breivik och Brenton Tarrant är två av hans ideologiska lärjungar. Båda avgudade honom, och den senare ”peppade” sig själv med serbiska hyllningslåtar om Karadzic strax innan han gick ut ur bilen och mördade 50 oskyldiga människor. Kopplingarna mellan den serbiska etniskt-religiösa fanatismen och dagens högerextremistiska terrorister kan vara något för Försvarshögskolans CATS-avdelning att vidare utforska. Kan det serbiska folket som kollektiv, eller det väldiga globala kristna samfundet, hållas ansvariga för Karadzics illgärningar? Med andra ord, är Svenska kyrkan, den syrisk-ortodoxa kyrkan, engelska kyrkan eller Vatikanen medskyldiga till Karadzics förbrytelser? Frågan är givetvis absurd och förtjänar inget svar. Därför är den liberala grundsatsen om individens frihet och ansvar så viktig. Den kan medföra både börda och befrielse. Bördan tillfaller förbrytaren, som ensam tvingas svara för sina handlingar, medan befrielse omfattar dem i vars namn brotten begåtts. Hela vårt liberala, öppna samhälle står och faller på den principen. Låt oss därför värna den. DN Åsikt 21 mars 2019 kl 21 Insändare Armin Musaefendic: ”Karadiz inspirerar till terrordåd mot muslimer” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35706, "headline": "S går till kongress som ett förvirrat och splittrat parti", "summary": "DN 20/3 2019. Socialdemokraterna går till kongress som ett splittrat parti som inte vet vad det ska göra med den dyrköpta regeringsmakten.", "article": "På fredag börjar Socialdemokraternas 40:e ordinarie partikongress i Örebro. En nyhet som passerat fullständigt obemärkt. Kongresserna kan vara omvälvande, stridbara larmande historier som påverkar inte bara partiet utan hela landets politiska verklighet. Det är inte vågat att spå att det inte blir fallet denna gång. S-kongressen är partiets högsta beslutande organ. Den avhålls vartannat år, året före och efter ett val. Efter valet är det partistyrelsen som beslutar om det ska finnas motionsrätt. Så blev det inte denna gång. I stället blev det två programtexter, en om partiets organisation, den andra med titeln: ”Det politiska samtalet utvecklar socialdemokratin”. ”Vårt parti är i ständig förändring”, slås det fast. ”Samtidigt som vårt organisatoriska uppdrag är av mer tidlös karaktär så förändras vår omvärld i hög takt”. Det är säkert en alldeles korrekt beskrivning, men det är ingen flammande appell om Bröd och Rosor, direkt. Den som till äventyrs inte grips av revolutionär glöd är i gott sällskap: ”Låter verkligen som ett internt företagsdokument”, twittrar till exempel en besviken Göran Greider. Just bristen på passion kan vara socialdemokratins största problem just nu. Stefan Löfven behöll regeringsmakten inte genom starka reformlöften och en lågande politisk idé utan genom att suckande acceptera liberal politik på politiska kärnområden. Nu basar han över ett parti som är inte bara håglöst utan också splittrat. Samhällets stora politiska klyfta, synen på invandring, går även och i hög grad rätt igenom Socialdemokraterna. I sin färska valanalys konstaterar partiet att liberaliseringen av flyktingpolitiken i samband med gymnasielagen orsakade väljarflykt. Socialdemokraterna tycks helt enkelt växa så länge de förespråkar sträng politik och krympa när de aviserar liberalisering. När partiet å andra sidan talar om åtstramningar kommer i stället intern kritik. Intrycket av förvirring och vinglande förstärks av att LO fortsätter att trycka på för en stram invandringspolitik, nu senast i ett remissvar om familjeåterförening. Socialdemokraterna är oense på fler områden än så. Rosornas krig tycks alltid pågå på sparlåga, nu senast flammade det upp i och med lanseringen av Daniel Suhonens radikala S-förening Reformisterna. På tisdagens DN Debatt försökte Daniel Färm på S-tankesmedjan Tiden svalka Reformisternas revolutionära glöd. ”Höjda skatter – med förnuft”, efterlyste han likt en sorts socialdemokratisk folkpartist. Nu kommer partiet att samlas i Örebro, dricka kopiösa mängder kaffe, ge Stefan Löfvens tal en stående ovation på lördagsmorgonen och ha en trevlig kongressfest tio timmar senare. Sedan, när ombuden lämnat Örebro, är bara det svåra kvar. S har att hantera stadigt sjunkande opinionssiffror och väljarflykt till framför allt Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Stödet från LO-medlemmarna minskar, liksom från unga väljare. Systerpartierna i Europa riskerar ett katastrofval till EU-parlamentet. Vad innebär det att vara socialdemokrat i Sverige år 2019? Den frågan måste partiet hitta ett svar på, helst medan det ännu finns folk kvar att besvara den. Makten lyckades partiet behålla, men det tycks inte ha en aning om vad det ska ha den till. Inför kongressen ser Socialdemokraterna ut som ett parti som inte vet vart det är på väg, men gärna bråkar om hur det ska nå dit. ", "article_category": "other"}
{"id": 35717, "headline": "”Frihetsperspektiv bättre än vänsterpopulism för S framtid”", "summary": "DN DEBATT 19/3. Den vänsterradikala populismen är problematisk. En ohållbar ekonomisk politik och ett antipragmatiskt förhållningssätt skulle skapa sämre förutsättningar för jämlikhet och frihet, och på sikt drabba de sämst ställda i samhället. Förnyelsen bör i stället handla om en ambitiös jämlikhetssträvan, hållbarhet och ett tydligt frihetsperspektiv, skriver Daniel Färm (S).", "article": "Socialdemokraternas partikongress i slutet av veckan kan bli ett avstamp för en viktig förnyelse. Reformisternas programförklaring, Göran Greiders och Åsa Linderborgs populistiska manifest samt Katalys valanalys pekar ut en möjlig väg för denna förnyelse: den vänsterradikala populismen. Dessa inspel är på flera sätt välkomna. De tvingar socialdemokratin att ta förnyelsen på allvar: ett modernt progressivt parti måste brinna för något – så att det märks. Ändå är den vänsterradikala populismen problematisk. En ohållbar ekonomisk politik och ett antipragmatiskt förhållningssätt skulle skapa sämre förutsättningar för jämlikhet och frihet, och på sikt drabba de sämst ställda i samhället. I ivern över ideologisk renhet offras pragmatism, hållbarhet, ansvar och genomförbarhet. Det finns – som Göran Greider själv har pekat på – redan ett annat parti som har ett sådant förhållningssätt. Det är svårt att se vad Socialdemokraterna skulle vinna på att bli Vänsterpartiet. Samtidigt är inte heller status quo, ängslighet eller reflexmässigt nejsägande en framkomlig väg för en socialdemokrati som vill vara mer relevant. Januariavtalet får inte leda till att förnyelsen hämmas. Ett alternativ till den vänsterradikala och populistiska linjen behöver gå längre och på flera sätt utmana partiets hittillsvarande förhållningssätt. 1 En ambitiös och seriös jämlikhetssträvan behöver bygga på progressiv pragmatism i stället för radikal populism. Här är några exempel: • Höjda skatter – med förnuft. För att minska klyftorna och finansiera välfärden behöver skatteuttaget – inte minst kapitalbeskattningen – öka. Men skattehöjningarna bör genomföras ansvarsfullt och ta hänsyn till hushållens ekonomi. Att både slopa ränteavdragen och återinföra fastighetsskatten – samtidigt som amorteringskraven skärps och boräntan höjs – skulle tvinga tusentals familjer från hus och hem. Samtidigt bör inkomstskatterna vara tydligt progressiva, och det är olyckligt att värnskatten ska tas bort. Skattereformen bör, i enlighet med januariavtalet, bidra till att minska klyftorna. Men framför allt behövs en starkare argumentation kring vad skatten går till, så att vi slipper höra fler näringslivsdirektörer fråga ”vad fan de får för skatten”. • Höjda pensioner som omfördelar bättre. Pensionerna behöver höjas, men inte genom att bara riva upp pensionssystemet. Ökade inbetalningar till pensionssystemet under de yrkesverksamma åren skulle omfördela mellan livets olika skeden. Men ett hållbart pensionssystem kräver också en stärkt omfördelning mellan hög- och låginkomsttagare. • Kraftigt höjda barnbidrag har en stark fördelningspolitisk träffsäkerhet och bidrar samtidigt till ökad tillväxt, då barnfamiljer ofta spenderar pengarna direkt. • En mer jämlik skola genom ett ökat statligt ansvar för styrning, finansiering och resursfördelning, stopp för alla religiösa friskolor, samt ett reformerat skolvalssystem som minskar segregationen. Men också tidigare och tydligare kunskapsfokus genom tioårig grundskola och obligatoriskt gymnasium. • Fler i arbete. Den största tryggheten och jämlikhetsfaktorn ligger i att fler får jobb – med schysta villkor. Ensidigt fokus på exempelvis höjd a-kassa räcker inte. Det behövs även ökade kompetensutvecklingsmöjligheter samt en aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik för fler och bättre jobb. • En ambitiös jämställdhetsagenda för relativlöneförändringar, fler trygga anställningar, individualiserad föräldraförsäkring samt krafttag mot hedersförtryck och sexuellt våld och trakasserier skulle alla minska könsklyftorna. 2 Låt hållbarhet bli ett centralt kärnvärde för socialdemokratin. Sätt hållbarhet bredvid jämlikhet och frihet i den socialdemokratiska idégrunden. • Ekologisk hållbarhet. Klimatomställningen kommer att ställa socialdemokratin inför mycket svåra avvägningar och intressekonflikter. Evig konsumtionsdriven tillväxt, intensiv global handel och ständigt ökat resande blir – hur teknikoptimistiska vi än är – svåra att upprätthålla. Socialdemokratisk politikutveckling behöver på ett helt nytt sätt utgå från klimathållbarhet. • Social hållbarhet. Samtidigt behöver omställningen genomföras på ett sätt som inte ökar ojämlikheten. Rätt använt kan digitalisering, AI, automatisering och robotisering bidra till att effektivisera verksamheter, öka produktivitet, minska utgifter, stärka en hållbar omställning – och skapa förutsättningar för exempelvis sänkt arbetstid. Ambitionerna för ett hållbart arbetsliv för alla behöver höjas. Kraftfulla förebyggande hälsoinsatser som minskar ohälsa samt vård- och sjukskrivningskostnader kan skapa hållbara förutsättningar för vården. Och svensk migrationspolitik behöver utgå från en reglerad invandring som är hållbar för såväl vårt samhälle som för ursprungsländerna – och för den enskilde migranten eller flyktingen. • Ekonomisk-politisk hållbarhet. En tydlig strävan efter minskade klyftor genom en ambitiös reform- och fördelningsagenda förutsätter en ansvarsfull finans- och penningpolitik samt en smart jobbpolitik. Att undergräva detta skulle leda till minskad jämlikhet, som i Grekland och andra länder som inte har haft en solid grund för sina sociala ambitioner. Det är knappast eftersträvansvärt. Det behövs också bättre svar på hur de många reformförslag som kostar pengar ska finansieras. 3 Tydligare frihetsperspektiv i socialdemokratisk idéutveckling. Alla människor har en inneboende kraft, som på olika sätt hålls tillbaka. Politikens främsta uppgift är därför att svara upp mot den frihetslängtan som många bär på. Alla – inte enbart de redan privilegierade – behöver få förutsättningar att frigöra sin inneboende kraft och förverkliga sina drömmar i livet. Den viktigaste frihetskatalysator som ett samhälle kan erbjuda är kunskap, bildning och kompetens. Så skapas förståelse för samhället och en empatisk människosyn samt ökade jobb- och utvecklingsmöjligheter. Den socialdemokratiska partiledningens vision – det starka samhället – kan därför vara både möjlighetsskapande och problematisk. Å ena sidan behövs ett starkare samhälles politiska lösningar för att kompensera för sociala arv, skapa möjligheter för fler samt bekämpa olika strukturer som skapar ojämlikhet och begränsar människors frihet i dagens allt för marknadsstyrda samhälle. Å andra sidan finns det en risk att det starka samhället uppfattas vara starkt omhändertagande. Det skulle strida mot tanken om att människors inneboende kraft. Socialdemokratisk idéutveckling behöver därför bygga på ett stort mått av egenmakt. Socialdemokrati handlar om att balansera mellan för mycket och för lite politik. Rätt utformad kan en socialdemokratisk förnyelseagenda som utgår från dessa grundpremisser både engagera och svara upp mot högt ställda krav på genomförbarhet, realism och ansvarstagande. 19 mars 2019 Debattartikel Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden och ombud till Socialdemokraternas partikongress: ”Frihetsperspektiv bättre än vänsterpopulism för S framtid” Repliker Markus Kallifatides och Elisabeth Lindberg, Reformisterna: ”Färm ser inte intressekonflikterna i den ekonomiska politiken” Enna Gerin, utredare vid tankesmedjan Katalys: ”Fina ord räcker inte - nu behövs kraftfulla reformer” Slutreplik från Daniel Färm: ”Ohållbar populism riskerar att slå mot vanliga löntagare” ", "article_category": "other"}
{"id": 35719, "headline": "”Lägg inte skulden på massmördarens hobby”", "summary": "Det är fel att skylla masskjutningar på tv-spel. Terrordåd som i Norge och Nya Zeeland handlar om nationalistisk och politisk extremism, skriver spelutvecklaren Jonathan Gard.", "article": "Varje gång det händer ett fruktansvärt attentat likt masskjutningen i Christchurch, Nya Zeeland, som krävde minst 50 dödsoffer har vissa debattörer enkla förklaringar till varför människor bestämt sig för att ta till vapen som massmördare och terrorister. Att som Bertil Friman i en insändare på DN Åsikt skylla masskjutningar på våldsamma tv-spel är lika uttjatat som irrelevant. Trots studier från till exempel universitet i Oxford som visar att det inte finns någon koppling mellan våldsdåd och våldsamma tv-spel återkommer sådana argumentet om och om igen. Det förekommer även i svenska medier som Sydsvenskan som i en artikel gör kopplingar mellan terrordådet i Norge av Anders Behring Breivik och hans spelintresse i ett försök att hitta en förklaring som är mer lättsmält än nationalistisk och politisk extremism. Läser man vidare om Breivik förstår man snabbt att hans intresse för våld och extremism kom från helt andra källor än de tv-spel han spelade. Ett förbud mot våldsamma tv-spel hade inte påverkat vare sig hans uppväxt, ideologi eller de vidriga dåd han senare kom att utföra. Kvinnor och män i alla åldrar spelar tv-spel, även våldsamma sådana. För många är det en hobby, ren underhållning, och för en del är det ett sätt att få utlopp för känslor vi alla har som människor. För andra är det ett sätt att umgås med kompisar eller för den delen utveckla sin hjärna. Ingenting tyder på att det skulle skapa våldsamma tendenser eller extrema ideologier i annars harmlösa och välanpassade individer. Att skylla massmord och terrorism på tv-spel är tröttsamt, farligt och det reducerar det ansvar som ligger hos förövarna, deras ideologi eller de samhällsproblem som leder till deras dåd. DN Åsikt 18 mars 2019 kl 10 Insändare Bertil Friman: ”Förbjud dataspel som kan leda till masskjutningar” Svar Jonathan Gard: ”Lägg inte skulden på massmördarens hobby” David Ljungberg: ”Spela våldsamma tv-spel med barn gör världen bättre” Bertil Friman: ”Bortse inte från likheter mellan tv-spel och masskjutningar” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35731, "headline": "”Löfven sviker muslimerna efter terrordådet”", "summary": "Statsminister Stefan Löfven (S) sviker muslimer genom att inte markera att terrordådet i Nya Zeeland var riktat mot islam. Det är ett ovärdigt agerande, skriver läsaren Armin Musaefendic.", "article": "Fredagens anti-muslimska terrordåd i Nya Zeeland, utfört av en högerextremist, skördade minst 50 oskyldiga muslimska män, kvinnor och barns liv. Antalet döda kan komma att stiga, eftersom många dessutom skadades. Myten om muslimföraktet som ”rasistkort”, som frukten av muslimernas paranoia, dog likaså med de bedjande människorna i Christchurch. Sverige, och västvärlden i allmänhet, behöver ett paradigmskifte i sättet att interagera med muslimer och islam. Vi behöver ett nytt och ändamålsenligt ordförråd för att kunna identifiera och bekämpa det allestädes närvarande föraktet mot muslimer. Begreppet ”islamofobi”, till exempel, som inbegriper föga mer än en mild skepsis mot religionens trossatser, är förlegat. Rimligtvis bör det ersättas med ”muslimhat”, ”muslimförakt”, ”antimuslimsk extremism”, eller något annat som beskriver problemet rättvisande. Det är trots allt inte islams kvarlevor som årligen begravs i Srebrenica, eller som under de närmaste dagarna gravsätts i Christchurch. Det är människor, av kött och blod, vars enda ”brott” var att de bekände sig till islam. För att paradigmskiftet ska komma till stånd är det nödvändigt för majoritetssamhället att lära sig att använda ordet muslim. Statsminister Stefan Löven undvek under sin presskonferens om fredagens terrorattack ord som ”muslim” och ”islamofobi”, för att inte nämna ”muslimhat”, på ett sätt som måste vara medvetet. Det är ovärdigt och representativt för de svenska politiska ledarnas reaktioner i stort, vars kondoleanser var lata och intetsägande. Ingenstans nämner de att offren mördades just därför att de var muslimer, erbjuder inte ett sken av acceptans för den antimuslimska ideologins hot mot Sveriges muslimska befolkning. I deras ögon kan muslimen enbart vara förövare, aldrig ett offer. Våra politiska ledares frånvaro av ledarskap har sedan fredagen varit under all kritik. Större delen av den så kallade ”legitima islamkritiken” behöver också förstås för vad den är: förakt mot muslimer, mer eller mindre förtäckt. Det är ohederligt att å ena sidan anklaga muslimska barn för att inspirera till terrorism, könsstympning och hedersförtryck, eller föreslå kriminalisering av hijabbärande, eller sprida konspirationsteorier om en pågående ”islamistisk infiltration” av svenska institutioner, och sedan gråta krokodiltårar över Karadžics, Lundin Pettersons, Breiviks eller Tarrents offer. Samhället får heller inte stirra sig blint på den högerextrema miljön, som enda källa till dödligt muslimhat. Om vi gemensamt ska ha en chans att komma till rätta med problemet måste vi också tala om de ”goda” anti-muslimska extremisterna, ett ämne som jag har berört i en tidigare insändare på DN Åsikt. Våldsbejakande högerextremister må föröva massakrerna, men den ideologiska ammunitionen levereras från ledarsidor, tv-soffor och riksdagen. De rättsvårdande myndigheterna i vårt land behöver ta problemen med muslimhat på betydligt större allvar, och inte bara när det manifesteras i våld. Stora resurser måste öronmärkas för dess bekämpning. Alldeles för få hatbrott med anti-muslimska motiv, och som riktas mot både individer och objekt, klaras upp idag. Staten behöver visa musklerna och slå ned på problemet med full kraft. DN Åsikt 17 mars 2019 kl 14 Insändare Armin Musaefendic: ”Löfven sviker muslimerna efter terrordådet” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35755, "headline": "”Elever ska gå i skolan – för klimatets skull”", "summary": "Elever ska gå i skolan – för klimatets skull. Skolstrejker för klimatet kan leda till en våg av civil olydnad bland unga i Sverige, men leder inte till att koldioxidutsläppen minskar i länderna som är de största klimatbovarna, skriver 15-årige Olof Jakobsson.", "article": "Jag är jämnårig med den omtalade Greta Thunberg. Hon har bestämt sig för att leda en ”skolstrejk för klimatet” fredag den 15 mars. Hon har fått över 100.00 gillningar på sitt Instagram-inlägg om strejken. Många elever i högstadiet och gymnasiet har tänkt att skolka den dagen för att på så sätt höja sin röst och få politikerna att inse allvaret. Detta tror jag inte kommer leda till något gott, utan endast skickar ett dåligt budskap till ungdomar i vår ålder. Att bryta skolplikten och skolka inte är rätt sätt att framhäva sina åsikter. Det skickar ett meddelande till unga att det är bara att bryta mot lagen, då får de som de vill. Så vad säger att detta inte kommer leda till att unga lär sig att civil olydnad är lösningen på alla världens problem? Elever som vill skolka för att rädda miljön borde börja med att tänka igenom deras egna koldioxidutsläpp och inte förvänta att staten löser allt åt dig. När du tagit tag i dina egna utsläpp kan du självklart protestera – på din fritid. Man borde då ägna sina protester för att kunna ändra på utsläppen i länder där det är som värst. Om ett par tusen elever står utanför riksdagen och talar till svenska politiker om klimatkrisen påverkar det inte länder som Kina, Indien och USA som tillsammans står för över 50 procent av koldioxidutsläppen i världen. Under 2014 släppte Sverige ut totalt 43 miljoner ton koldioxid, enligt Globalis. Det sätter oss inte ens på topp-60 av länder med högst utsläpp. Detta lägger oss på plats 66 med utsläpp per invånare. Sverige är alltså ett av de mest miljövänligaste landen i hela Europa. Ändå väljer Greta Thunberg och hennes supporters att rikta protesten mot svenska politiker. Många skolkamrater som jag talat med anser att det gör inte så mycket, då det bara handlar om en enda skoldag. Jag förstår argumentet, men var ska man då sätta gränsen? Ett stabilt samhälle behöver lagar och regler. De ska man inte kunna vrida och vända på efter behov. Denna protest kommer troligtvis leda till en våg av civil olydnad bland unga som lär sig att man kan ändra på saker genom att inte följa regler. Jag tycker att unga i min och Greta Thunbergs ålder ska gå till skolan, lära sig mer om koldioxidutsläpp, få utbildning och jobb inom det området och göra riktig skillnad i världen genom att påverka andra länder som släpper ut på tok för mycket koldioxid. Unga ska gå i skolan, för klimatets skull. DN Åsikt 15 mars 2019 kl 10 Insändare Olof Jakobsson: ”Elever ska gå i skolan – för klimatets skull” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35770, "headline": "”Fyll dötid i tv med samhällsnyttig information”", "summary": "Sänd tv-programmet ”Anslagstavlan” eller något liknande oftare. Den dödtid som uppstår mellan olika program bör ägnas åt samhällsinformation i stället för tips om kommande program eller töntiga reklaminslag, skriver läsaren Anders G Nord.", "article": "För några år sedan visades i Sveriges Television något som hette ”Anslagstavlan” på en sändningstid när många tittare kunde se dessa korta inslag med samhällsnyttig information. Programmet finns kvar på sämre sändningstid, men borde visas oftare och nå fler. Den dödtid som ofta uppstår mellan olika program bör företrädesvis ägnas åt att ge viktig information i stället för tips om kommande program eller töntiga reklaminslag. Det är viktigt för varje medborgare att veta hur man behandlar en svår blödning, häver ett hjärtstillestånd, räddar en epileptisk patient, eller känner igen en ”stroke” eller hjärtinfarkt. Även information i skatteärenden och liknande kan lämnas, gärna på olika språk. Livräddande kunskaper måste anses viktigare än att få information om vilket hårschampo som är bäst. DN Åskt 13 mars 2019 kl 16 Insändare Anders G. Nord: ”Fyll dötiden i tv med samhällsnyttig information” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35775, "headline": "Biskopen som tog ställning", "summary": "För 50 år sedan dömdes han för att ha protesterat i Lunds domkyrka mot Sydafrikas apartheid. Han forskade om kristendom och nazism och blev biskop i Svenska kyrkan. I dag är Martin Lind biskop i en liten brittisk immigrantkyrka.", "article": "”Pastor Lind, kan inte pastorn förstå att ni har stört den här allmänna visningen?” Martin Lind sträcker på sig i fåtöljen i hotellfoajén nära järnvägsstationen i Uppsala där vi sitter, och ler när han minns frågan han fick under rättegången mot honom i mars 1969. – Jo, svarade jag, det kan jag förstå men den som kommer in i en kyrka riskerar att möta kyrkans budskap. Några månader tidigare hade han och en grupp studenter stört en turistvisning i Lunds domkyrka med diplomater, bland annat från apartheidregimen i Sydafrika. De hade protesterat mot apartheid genom att högljutt sjunga och hålla bön med temat ”Rasism är en uppenbar förnekelse av kristen tro”, en paroll som Kyrkornas världsråd deklarerat. – Jag blev dömd för förargelseväckande beteende och det var det väl på ett sätt, men samtidigt är jag stolt. Jag är glad över att vi tog ställning, säger Martin. Att han skulle bli präst visste han redan som barn. Förebilden var pappa Allan, kyrkoherde i Sankt Johannes kyrka i Malmö. – Jag hade en lycklig barndom och tvivlade aldrig på mina föräldrars kärlek. Pappa var präst för alla, både fattiga och rika. En varm människa med oändligt tålamod, intellektuellt skarp och ganska tystlåten, till skillnad från sin son som gärna talar länge och väl, säger Martin och ler igen. Redan som 22-åring blev Martin prästvigd i Lund. Som präst var han inte rädd att sticka ut hakan och inte helt okontroversiell. I 68-rörelsen blev han en ung ledande vänsterprofil i Svenska kyrkan och skrev med några andra i boken ”Kristen vänster” 1969 om en radikal tolkning av kristen tro. Kyrkopolitiskt blev han aktiv socialdemokrat. Han doktorerade senare med avhandlingen ”Kristendom och nazism”, om hur kristna tog ställning mot nazismen men också hur somliga blev så kallade kristna nazister. – För mig var det viktigt att visa hur religion kan missbrukas och hur man kan använda bibeltexter och kristen tradition för att legitimera egna syften. Efter en lång rad olika kyrkliga uppdrag blev Martin biskop i Linköpings stift 1995 till 2011. Han tog initiativ till ”folkliga mässor”, med nattvardsmässa varje söndag där fler än prästen hjälpte till med olika bestyr. Han höll ekumeniska samtal med katoliker, dialog med muslimer och var först ut bland landets biskopar att argumentera för samkönade äktenskap. Martin tog även initiativ till pilgrimsvandringar och invigde 1997 Vadstena pilgrimscentrum. 2014 blev han biskop för Lutherska kyrkan i Storbritannien, en liten invandrarkyrka som startat 1961 med lutheraner från olika länder. En av Martins vänner, som då var kyrkans biskop, hade föreslagit honom och så småningom valdes han. Tjänsten är på deltid och en knapp vecka per månad åker Martin över till Storbritannien. – Som biskop har jag primärt två uppdrag: Lyssna och uppmuntra. Sedan har jag visitationer, jag viger nya präster och föreläser. Under större delen av sitt liv har Martin inspirerats av den tyske antinazistiske teologen Dietrich Bonhoeffer, som skrev brev från fängelset innan han i april 1945 avrättades för sin motståndskamp. – Han menar att även om människan inte kan leva utan Gud så ska hon leva ansvarigt, inte skylla på Gud eller låta egna böner legitimera Guds vilja. Själv lever jag i en förtröstan på att Gud är med mig också när jag handlar fel och gör misstag. Det är avgörande för mig. Martin ber till Gud varje dag. – Att vara kristen är för mig ett sätt att vinna andlig hälsa och få en förankring i tillvaron. Jesus är den som visar vägen, sanningen och livet men först och sist är han barmhärtig. Jag frågar vad han säger till dem som tycker att religion är roten till mycket ont. – Kärleken till pengar är roten till allt ont skriver Paulus, men jag vet inte om det är entydigt sant. Gud är definitivt inte det. Det handlar om personlig tro. Religion däremot har varit upphov till allt möjligt. – Risken med religion är att man avgränsar sig in i ett religiöst rum och tror att man kan leva skyddad från världen. Men kristendomens centrum handlar om en man som blir korsfäst och dör mitt i världen. Vi kristna är kallade att leva mitt i världen och bara där kan människan vara kristen. Martin Lind Gratuleras till: Fyller 75 år den 14 mars 2019. Bor: Lund. Familj: Fyra vuxna barn och tolv barnbarn. Hustrun Hilda Lind avled 2016 i lungcancer. Omgift sedan drygt två månader med Karin Rodhe, 74. Bakgrund: Prästvigd 1966, senare docent och universitetslektor i teologi i Lund. Var 1978 till 1980 lärare vid en teologisk högskola i södra Indien, formellt utsänd som missionär av Svenska kyrkans mission. Senare kyrkoherde i Kävlinge, rektor vid Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Lund, domprost i Uppsala 1990 till 1995 och biskop i Linköpings stift 1995 till 2011. Gör: Biskop emeritus i Svenska kyrkan och biskop i Lutherska kyrkan i Storbritannien. Ledamot av Gastronomiska akademien. Ordförande i Riksförbundet Pilgrim i Sverige, en paraplyorganisation för den kristna pilgrimsrörelsen. Intressen: Spela orgel, laga mat, läsa böcker, simma. ", "article_category": "other"}
{"id": 35781, "headline": "”S bluffade om EU:s ökade makt över svensk välfärd”", "summary": "DN DEBATT 13/3. Inför toppmötet i Göteborg 2017 varnade vi för konsekvenserna av EU:s sociala pelare. Men S valde att helt förneka problemen. Inför EU-valet vill nu S Europaparti PES gå vidare med ytterligare överstatlighet inom välfärdsområdet. Vi går till val på att låta makten över svensk välfärd vara kvar i Sverige, skriver Ebba Busch Thor, Sara Skyttedal och David Lega (KD).", "article": "Det är nu sexton månader sedan Stefan Löfven och den svenska regeringen stod värd för toppmötet i Göteborg. Då undertecknades den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Vi kristdemokrater varnade i ett tidigt stadium för att följden riskerade bli en stegvis förflyttning av makten över välfärdsfrågorna till EU-nivå. Trots arroganta avfärdanden från Socialdemokraterna ser vi nu tydligt, med mindre ett kvartal kvar till EU-valet, att det är precis detta som nu är på väg att ske. EU är inne i en mer formbar fas än på länge. Det råder diametralt skilda meningar om vilket vägval unionen ska ta. EU-kommissionen vill ge sig själva beskattningsrätt och chockhöja medlemsavgifterna – för Sveriges del med trettiofem procent. Det är en farlig väg att gå, som hotar att möblera om relationen mellan EU och enskilda medlemsstater. Frankrike och Tysklands respektive regeringar vill i många avseenden gå ännu längre, och gör gemensamma utspel om exempelvis en EU-armé. Utöver budgetdiskussionen tillkommer diskussionen om den sociala pelaren. I grunden är det en slags överstatlig programförklaring inom välfärdsområdet. Inte lagstiftande i sig själv, men väl en plattform för lagstiftning inom de områden som tas upp. Innebörden av detta är solklar: politiska områden som socialförsäkrings-, social-, familje- och arbetsmarknadslagstiftning skall i högre grad regleras av EU framöver. Inför toppmötet i Göteborg varnade såväl Kristdemokraterna som flera andra partier för konsekvenserna. Socialdemokraterna valde att helt förneka problembeskrivningen. Den sociala pelaren kommer inte leda till någon ny lagstiftning, hette det. Stefan Löfven gick så långt som att i en intervju med Sveriges Radio (15/11–2017) hävda att kritiken berodde på att de borgerliga partierna ”inte är intresserade av social trygghet och förbättrade levnadsvillkor för människor”. Samt att kritikerna försöker ”lägga ut en dimridå och säga att nu leder det här till ökad överstatlighet, för att försöka flytta fokus från frågan”. Med tanke på hur tydlig EU-kommissionen var redan då i frågan om att ny lagstiftning skulle knytas till den sociala pelaren var Löfvens ord objektivt sett missledande. Och de entydiga ordvalen har dessvärre heller inte åldrats väl. Två lagstiftningsprocesser med direkt koppling till den sociala pelaren är färdigförhandlade och väntar på att slutligen godkännas: • Det rör dels direktivet om balans mellan arbete och privatliv, som för första gången kvoterar uttaget av föräldraförsäkringen på EU-nivå. Om EU-kommissionen hade fått sin vilja igenom hade Sverige tvingats addera ytterligare en pappamånad som en följd av förhandlingar i Bryssel, men nu blev slutresultatet i stället ett utfall som inte kräver svensk uppdatering av lagstiftningen. • Dels handlar det om arbetsvillkorsdirektivet, som detaljreglerar inhemska arbetsmarknader avseende exempelvis provanställningar. Under förhandlingarnas gång uttryckte såväl fackföreningar som arbetsgivare som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) stor oro för hur den här typen av EU-lagstiftning skulle påverka den svenska modellen. Slutresultatet av förhandlingarna säger sig facket vara nöjda med, allt medan Svenskt Näringsliv säger att det är olyckligt och rimmar illa med den svenska partsmodellen. Men frågan är i grunden inte så mycket hur det som nu kommit på plats påverkar oss, utan vad som sker i nästa steg. Detaljer i familjepolitiken är nu för första gången EU-reglerade. Vilka garantier finns att inte ett förslag om ytterligare EU-styrning kommer ske framöver, genom mindre uppdateringar av gällande direktiv? Och vad händer med den svenska partsmodellen när det etableras en praxis där anställningsformer detaljregleras via EU-direktiv? Det heter ofta från den sociala pelarens försvarare att det bara handlar om gemensamma miniminivåer. Men det är helt enkelt inte sant. Det handlar om utformning, och det handlar ansvarsfördelning. Det finns också handfasta exempel på hur fel det kan bli. När EU-kommissionen för några år sedan släppte ett helt annat förslag rörande styrning av medlemsländernas föräldraförsäkringar, det så kallade mammaledighetsdirektivet, så slutade förhandlingarna med ett förslag där kvinnor belades med arbetsförbud direkt efter födseln. Förslaget drogs sedermera tillbaka, men borde utgöra en lärdom inför framtiden. Det finns helt enkelt ingen anledning att utforma den svenska välfärden i kompromisser med bulgarer, greker och polacker. Och slutresultatet av sådana förhandlingar kommer knappast vara skräddarsydda efter just den svenska synen på socialpolitik. Väldigt mycket talar också för att nya lagförslag kommer komma på dessa områden. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker framförde i ett linjetal i höstas att ny social EU-lagstiftning måste komma på plats, och han gjorde det med uttrycklig hänvisning till toppmötet i Göteborg. Nu ser vi också hur dessa idéer tar väldigt konkret form inför EU-valet. Socialdemokraternas Europaparti, PES, uttrycker i sin valplattform att de vill se ”bindande regler som stärker välfärdssystemet”. De vill också flytta arbetslöshetsförsäkringarna till EU-nivå. De svenska socialdemokraterna har nu markerat att det inte vill gå lika långt. Men de har i Europaparlamentet exempelvis ställts sig bakom krav på gemensamma socialbidragsnormer inom EU, med delfinansiering på EU-nivå. Den typen av ambitioner skulle i grunden rubba maktbalansen mellan vad som är det enskilda landets ansvar och vad som är EU-gemensamma angelägenheter. Oaktat vad Socialdemokraterna anser om den valplattform som deras Europaparti nu tagit fram så bär de ett ansvar för att vi alls befinner oss i det här läget, genom att ha varit pådrivande för att den sociala pelaren alls kom på plats. Noterbart är också att de partier som bildade majoritet för den svenska linjen avseende den sociala pelaren nu befinner sig i en riksdagsminoritet. Eftersom det svenska systemet bygger på att regeringen förankrar sina förhandlingspositioner i riksdagens EU-nämnd skapar det ett nytt läge. Den kommande mandatperioden kommer den här frågan att vara helt avgörande. Då krävs det en tydlig svensk linje i såväl ministerrådet som Europaparlamentet. Kristdemokraterna går till val på ett EU som håller rätt fokus. Ett EU som fortsätter stärka Europas konkurrenskraft och som bär ledartröjan vad avser klimatomställningen. Men också ett EU som låter makten över svensk välfärd vara kvar i Sverige. 13 mars 2019 Debattartikel Ebba Busch Thor (KD), partiledare; Sara Skyttedal (KD), förstanamn på Kristdemokraternas valsedel i EU-valet och David Lega (KD), andranamn på Kristdemokraternas valsedel i EU-valet: ”S bluffade om EU:s ökade makt över svensk välfärd” ", "article_category": "other"}
{"id": 35787, "headline": "”För svårt att köpa biljett i Stockholms kollektivtrafik”", "summary": "Det är orimligt att man inte kan köpa biljett ombord på Stockholms kollektivtrafik med kontanter. Jag kan göra inköp 10.000 meter upp i luften i ett flygplan, men inte köpa en biljett ombord på en buss, skriver besökaren Susanna Lundstrom.", "article": "Jag är utlandssvensk på besök i Stockholm. När jag var ute i skärgården och skulle åka buss stötte jag på ett problem. Det gick inte att betala för en biljett ombord. Närmaste biljettautomat låg 7,5 kilometer från hållplatsen. Jag hade inget annat val än att återvända till mitt boende och ta bilen. Varför kan man inte betala ombord på bussen som i många andra länder? I min hemstad Toronto kan jag fortfarande betala med kontanter. Jag är svensktalande, är uppvuxen i Sverige och har besökt landet varje år under 35 år. Trots att jag är van resenär upplever jag det som komplicerat att ta sig fram som besökare. I centrala Stockholm finns biljettautomater på många ställen, men det blir glesare utanför innerstan. Jag har fått hjälp av vänliga medresenärer för att kunna köpa biljett, och min erfarenhet är att även andra resenärer drabbas. Äldre personer som saknar internet och smarta mobiler har berättat om hur deras närmaste busshållplats ligger några tiotal meter från porten men att de måste gå flera hundra meter för att köpa en biljett i en automat eller hos en återförsäljare. Jag kan göra inköp 10.000 meter upp i luften i ett flygplan, men inte köpa en biljett ombord på en buss. Om Stockholm stad gör det enkelt att betala för sig kommer fler att tycka att resandet med kollektivtrafik är ett bra alternativ, och det gör det lättare för alla – oavsett om man är bosatt här eller reser som turist. DN Åsikt 12 mars 2019 kl 16 Insändare Susanna Lundstrom: ”För svårt att köpa biljett i Stockholms kollektivtrafik” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35795, "headline": "”Vilka företag är det ni menar bör slås ut?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 10/3. En relevant fråga som Oxelheim och andra kritiker av Riksbankens politik som framför liknande argument åtminstone bör nudda vid är hur högt omvandlingstryck som är eftersträvansvärt. Vilka företag är det ni menar bör slås ut? , skriver Pär Österholm, professor i nationalekonomi.", "article": "Lars Oxelheim skriver att Riksbankens lågräntepolitik, vilken genererat ”makroekonomisk medvind”, medför en risk för ett alltför lågt omvandlingstryck i det svenska näringslivet. Dessutom menar han att den svaga kronan – vilken i viss mån kan förklaras av den förda penningpolitiken – bara kommer företag, och inte folket, till gagn. Båda dessa påståenden är problematiska och jag anser att debatten runt effekterna Riksbankens politik måste nyanseras. Oxelheim har rätt i att en låg ränta och en svag växelkurs minskar omvandlingstrycket på de svenska företagen. Men ”baksidan” av detta mynt är ju att färre företag slås ut; dessa företag kan i stället fortsätta att bedriva sin verksamhet, sysselsätta sina anställda och leverera vinst till sina ägare. Jag tycker därför att en relevant fråga som Oxelheim och andra kritiker av Riksbankens politik som framför liknande argument åtminstone bör nudda vid är hur högt omvandlingstryck som är eftersträvansvärt. Vilka företag är det ni menar bör slås ut? Det är ju i samband med detta värt att notera att det i dag förs en debatt om hur vi skall kunna integrera ett synnerligen stort antal nyanlända – varav en mycket hög andel har låg utbildning och/eller saknar färdigheter som efterfrågas av näringslivet – på den svenska arbetsmarknaden. Svaret på den frågan torde näppeligen vara att alla lågproduktiva företag i Sverige skall slås ut. Beträffande påståendet att Riksbankens lågräntepolitik inte kommer folket till gagn så förefaller Oxelheim ha förbisett vissa kanaler genom vilken penningpolitiken verkar. Den låga styrräntan medför bland annat att hushållens bolåneräntor är på extremt låga nivåer ur ett historiskt perspektiv. Detta är inte nödvändigtvis oproblematiskt ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv men man måste också komma ihåg att det finns en påtagligt positiv aspekt, nämligen att det för många hushåll innebär att den månatliga räntebetalningen på bostadslånen är mycket lägre än vad man budgeterat för. Den låga räntan öppnar därmed upp för ökad konsumtion av andra tjänster och varor vilket naturligtvis har ett värde för hushållen. Men denna ökade konsumtion stimulerar även svensk ekonomi mer generellt; bland annat skapar den fler sysselsatta än vad vi annars skulle ha sett, vilket förstärker den positiva effekten på den svenska arbetsmarknaden som en svag krona ger genom såväl starkare export som svagare import. Så även om det är sant att det är dyrare att åka på semester utomlands när kronan är svag så bör man ha i åtanke att vi med en svag krona har fler svenskar som i stället för att vara arbetslösa har ett jobb att gå till och därmed har råd att åka på semester överhuvudtaget. 10 mars 2019 Debattartikel Lars Oxelheim, professor i internationellt företagande vid Institutet för näringslivsforskning (IFN): ”Penningpolitiken riskerar att göra svenska företag ineffektiva” Repliker Pär Österholm, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, Örebro universitet: ”Vilka företag är det ni menar bör slås ut?” ", "article_category": "other"}
{"id": 35845, "headline": "”Det ’goda’ muslimhatet måste få ett slut”", "summary": "Kritiken mot användningen av slöja i Sverige leds av självutnämnda ”förortsfeminister”, ”ex-muslimer” och ”liberaler”. I själva verket handlar det om en liten klick anti-muslimska extremister som sätter agendan om islam. Det är ohållbart, skriver läsaren Armin Musafendic.", "article": "I en insändare på DN Åsikt skriver Faw Azzat om en ”märklig normalisering av slöjan”. Det är precis en normalisering vi behöver. Slöja är vad varje slöjbärande tjej säger att den är för just henne. Under de senaste veckorna har vi bevittnat ett flertal grova verbala attacker riktade mot muslimska kvinnor. Från utfallet av den numera avgångna ordföranden i Svenska simförbundet Ulla Gustavsson mot muslimska barn till vandaliseringen av Gävle kommuns bild på en cancersjuk lärarinna – och nu senast en hatstorm på Twitter riktad mot fackförbundet Unionens användning av en bild på en beslöjad ung kvinna i en marknadsföringskampanj. I samtliga fall har oskyldiga svenska, muslimska flickor och kvinnor stämplats som inspiratörer till terrorism, kvinnoförtryck, könsstympning, barnäktenskap och all annan tänkbar ondska. Även om samhällets massiva uppslutning bakom de utsatta kvinnorna gläder är det problematiskt att minimal kritik riktas mot en viktig källa till denna typ av muslimförakt. Jag pratar inte om ryska nättroll, utan om en krets individer i Sverige som i ungefär 15 års tid spridit de mest groteska nidbilderna av den muslimska mannen och kvinnan. Barnen till muslimska föräldrar utgör likaså frekventa måltavlor för deras hatiska kampanjer. Oräkneliga gånger har självutnämnda ”förortsfeminister”, ”ex-muslimer”, ”liberaler” och ”hedersmaffian” (deras ord, inte mina) gett uttryck för liknande åsikter. Kärnan i dessa kretsar består ofta av individer med ursprung i Mellanöstern. Deras svans brukar nämligen framhålla födelseplatsen som en merit. Dessa personer, verksamma i politik, medier och civilsamhället, har lyckats övertyga politiker och opinionsbildare från ansedda svenska institutioner om att det kanske ”ligger något” i deras snedvridna världsbild. Alltför länge har de spridit vilda konspirationsteorier om islam och muslimer. Sådana generaliseringar av den variationsrika muslimska befolkningen har bidragit mycket till det muslimförakt som i dag genomsyrar vårt samhälle. De är flitiga föreläsare på skolor, myndigheter och företag. De tilldelas hedersutmärkelser, hedersdoktorat och yttrandefrihetspriser. De dinerar med kungafamiljen. Inte ens en positiv och integrerande kraft som den svenska idrottsrörelsen har lyckats motstå deras demagogi. Hur länge kommer den hatfyllda retoriken att relativiseras, eller rent av applåderas och belönas? Därför kallar jag deras aktivism för det ”goda” muslimhatet. För visst skulle vi fördöma liknande utspel från Sverigedemokraterna? Våldsbejakande religiös extremism, barnäktenskap, könsstympning och hedersrelaterat våld är reella problem som vårt samhälle måste ta itu med. De förekommer dock bland människor tillhörande samtliga stora religioner, både i Sverige och globalt. En liten klick anti-muslimska extremister sätter i dag agendan om islam. Det är ohållbart. DN Åsikt 7 mars 2019 kl 05 Insändare Faw Azzat: ”En märklig normalisering av slöjan pågår i Sverige” Svar Armin Musaefendic: ”Det ’goda’ muslimhatet måste få ett slut” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35849, "headline": "Komiker som drömmer om att bli manusförfattare", "summary": "Stockholmaren Christoffer Nyqvist älskar humor och att göra ståuppkomik. I dag fyller han 20 år och firar med att uppträda för hundratals människor på Södermalm.", "article": "I tioårsåldern var det löpningen och springtävlingar som tog upp en stor del av Christoffer Nyqvists tid. Därefter var det trollerilådan som plockades fram. I dag har han lagt båda intressena på hyllan och i stället valt att frilansa som ståuppkomiker. Att göra poddar och en humorserie på Youtube är också något han lägger tid på. Serien som heter ”The pine and the elk” har han skapat tillsammans med fem andra komiker, bland andra Kristoffer Svensson. I skrivande stund har två av sex filmer släppts. Samtliga är situationskomedier och den tredje filmen ska spegla Christoffer Nyqvists liv. I slutet på januari visades de två första upp på Göteborgs filmfestival och blev väl mottagna, enligt honom själv. När Christoffer inte jobbar med projektet går han gärna till gratisklubbar på Södermalm på kvällarna för att framföra sin ståuppkomik. Inte ens födelsedagen är ett undantag. I kväll ska han nämligen uppträda på Bondenbar för minst 200 personer. – Det kanske hade varit trevligare att bara umgås med familjen eller träffa kompisar, men man får ta de arbetstillfällen man får. Jag ska nog hinna äta både lunch och middag med familjen ändå. Att trollerikarriären lades på is vill han se som en övergång till att hålla på med ståuppkomik. – Jag tycker väldigt mycket om humor, men jag kunde inte hänga på Södermalms barer när jag var tolv. Om man ville skoja kunde man starta en Youtube-kanal eller hålla på med trolleri. Jag är glad att jag valde det sistnämnda eftersom man kommer lindrigare undan om det man gjort inte finns kvar att se i efterhand, säger han. Har du någon förebild och inspirationskälla som du ser upp till? – Jag tycker att komikern Jonatan Unge är väldigt rolig. Han kan väldigt mycket, men väljer ändå att vara ganska knasig. Jag tror att den humorn kommer att dominera de kommande åren. Jag tror också att folk är trötta på att komiker ska hålla på att skämta om politiska budskap, vilket verkar vara en trend. Men Jonatan lyckas skämta utanför den ramen. Att hålla på med ståuppkomik kan innebära att man får många att falla i skratt – om man lyckas väl. För Christoffer Nyqvist är det alltid ett plus om folk uppskattar det han gör, samtidigt betonar han att det är för sin egen skull han går upp på scen och att det är drivkraften bakom hans arbete. – Jag får en chans att ge utlopp för mina tankar. Det är en ganska trivsam livsstil att gå runt och tänka på saker på dagarna och berätta dem på kvällarna. Men på dagtid går han inte bara runt och tänker på saker i allmänhet. Tankeverksamheten hålls också i gång genom att han studerar idé- och lärdomshistoria vid Stockholms universitet. För att han ska hitta fokus till studierna är det oftast biblioteket som lockar. Christoffer Nyqvist tycker att det är lättare att få studiero där än hemma. Studierna och komiken ser han som en bra kombination då det ena leder till det andra. – Jag behövde ha något att göra på dagarna och ville ha en struktur i mitt liv. Dessutom är det bra att ha koll när man ska skriva humor, så att man har referenser och inte är dummare än sin publik. Det är väl målsättningen i alla fall. Man vill inte komma upp på scen och dra platta och lätta spaningar som folk redan har läst, säger han. Ett annat intresse är att läsa skönlitterära böcker. Författaren Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska böcker i sex delar är han särskilt förtjust i. – I höstas var jag besatt av Knausgård. Lite tradigt kanske det blev efter den fjärde boken, men har man väl börjat kan man inte ge upp. Och att inte ge upp utan i stället ha framtidsplaner verkar vara ett viktigt tema för hans fortsatta resa. Drömmen är att bli manusförfattare till en humorserie – ett mål han kan vara närmare än han tror. – Häromdagen var jag ute i skärgården med en vän och skrev på en pilot som vi vill pitcha inför alla tv-kanaler, förutom för Comedy Central, avslutar han. Christoffer Nyqvist Gratuleras till: Fyller 20 år i dag den 7 mars 2019. Yrke: Frilansar som ståuppkomiker. Studerar: Idé- och lärdomshistoria vid Stockholms universitet. Familj: Mamma, pappa och fyra syskon. Bor: Hos pappa i Älta och hos mamma i Tyresö. Drömplats att bo på: Stockholms skärgård. ”Skönt att komma bort från storstaden och kunna fiska. Det gör mig avslappnad.” Intressen: Ståuppkomik, kolla på teater, läsa och ta en fika med vänner. Tv-serie som lockar: Humorserien ”Dilan och Moa” på SVT. Musiksmak: Klassisk musik. ”Min farmor gav mig en bok om klassisk musik för att jag inte kan någonting om musik”. ", "article_category": "other"}
{"id": 35858, "headline": "”Jag känner mig som Pippi Långstrump”", "summary": "Hon startade både Barnens bokhandel och Barnens bokklubb. Att Marianne von Baumgarten-Lindberg nu fyller 80 år hindrar henne inte från att fortsätta arbeta med barnkultur.", "article": "Bland det första hon gör när vi har satt oss ned är att plocka fram en illustrerad barnbok på finska ur sin väska. – Jag måste skanna in den här i dag. Den ska översättas och vara med i vårt samarbete med McDonald’s där vi har delat ut tjugoen miljoner barnböcker genom åren, berättar Marianne von Baumgarten-Lindberg. Med ”vårt” menar hon den ideella föreningen Läsrörelsen som arbetar för att lyfta barns språk och läsning under mottot ”Ge dina barn ett språk”. Ett projekt är att dela ut barnböcker på McDonald’s. – 2020 har vi gjort det i tjugo år, då blir läsning vårt stora tema på Bokmässan, säger Marianne, som ensam valt de över hundra titlarna till projektet. Och vem kunde vara bättre skickad att göra de bokvalen än hon? I hennes meritlista finns bland annat att hon startade Barnens bokklubb och Barnens bokhandel på 70-talet och senare även Böckernas klubb. Hon är också en av de drivande bakom tidskriften Opsis Barnkultur (tidigare Opsis Kalopsis) sedan starten på 80-talet. – Jag är senior advisor på Junibacken också, där jag varit med från början. Och då har vi bara nuddat vid allt som den här eldsjälen har arbetat med de senaste 50 åren. Under vårt samtal nämner Marianne en lång rad intressanta personer som hon mött och lärt sig mycket av. Ett namn återkommer flera gånger: Astrid Lindgren. – Astrid betydde mycket för mig. Hon bidrog bland annat med pengar till Barnens bokklubb. Efter det kom jag att samarbeta med henne i många sammanhang. I alla sammanställningar över Mariannes liv står att hon är född 1939 som Marianne Groth i Stenstorp utanför Falköping. Samma ort där den berömde Gustaf Dalén, han med fyrsystemet, föddes 1869, för 150 år sedan. Stenstorps två storheter har alltså båda jubileum 2019. – Dalén var vän med min morfar, men jag har egentligen aldrig satt min fot i Stenstorp, säger Marianne och skrattar. – Jag föddes där men växte upp i Ulricehamn, kan man säga. När jag var sju år bodde jag hos tre snälla tanter som påminde om Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Ända sedan dess har jag känt mig som Pippi Långstrump, att jag måste klara mig själv. Och det har hon onekligen lyckats bra med. Hon försökte stå på egna ben redan som femtonåring när familjen hade flyttat till Stockholm och försörjde sig med diverse jobb och gick på kvällsgymnasium. Men hon hann även med att spela i experimentfilmen ”Som i drömmar”, regi Carl Gyllenberg. En film med musik men utan dialog där Marianne var en av några unga amatörer som agerade framför kameran i en berättelse hämtad från grekiska mytologin. – Vi spelade in på Sandhamn dit den kände modellfotografen Kary Lasch kom och tog en fin bild av mig som blev förstasida på bildtidningen Se 1954, säger Marianne och ler. (Det blev en filmroll till. 25 år senare skulle Tage Danielsson övertala henne att göra ”comeback” för en liten roll som Lisbet Palme i filmen ”Sopor” där hennes man Sven Lindberg spelade Olof Palme.) Efter två år som barnflicka i Paris 1956–58 återvänder Marianne till Sverige, gifter sig och föder tre barn på fyra år. Och hon börjar på Journalistinstitutet, en utbildning som leder henne in på en framgångsrik karriär inom magasinspressen. – Jag tyckte om att vara chef, säger Marianne, som på 70-talet var chefredaktör för Vi föräldrar och Femina och senare Allt om böcker och Riddarposten. Det var också på 70-talet som hon blev kär i skådespelaren Sven Lindberg. – Vi träffades på en adventsfest hos en gemensam bekant. Det sa pang direkt. Vi gifte oss 1977, på min födelsedag, och fick 29 kärleksfulla och händelserika år tillsammans. Nu är Sven Lindberg borta sedan 2006 och Marianne lever ensam i en liten lägenhet i Stockholm, men pendlar ofta till sommarhuset på Österlen, ibland för att jobba i sin bokhandel. Och hon tycks jobba mer än heltid, trots att hon passerade den vanliga pensionsåldern för många år sedan. – Det kan bli för mycket arbete ibland, men det är så spännande och berikande att hålla på med barnkultur. Marianne von Baumgarten-Lindberg Gratuleras till: Fyller 80 år den 7 mars 2019. Gör: Barnboksexpert, journalist mm. Bor: I Stockholm och på Österlen. Uppdrag: Aktiv i Läsrörelsen, gör tidskriften Opsis Barnkultur, är involverad i Junibackens verksamhet, driver Barnens bokhandel samt ett antikvariat i Simrishamn. Familj: Barnen Marietta, manusförfattare, Fredrik, advokat, Catarina, konstgallerist. Plus åtta barnbarn. Utmärkelser: Natur & Kulturs kulturpris, Barnboksakademins eldsjälspris, Astrid Lindgrens världs stipendium och HM Konungens medalj. Stolt över: Sina barn och barnbarn. Och Läsrörelsens projekt ”Berättelser som förändrar”, initierat av Elisabet Reslegård i ett samarbete med författaren David Lagercrantz som donerade pengar till en lässatsning i 200 högstadie- och gymnasieskolor 2017. Så firar hon födelsedagen: Med stor fest på Junibacken där gästerna bland annat får åka Sagotåget, skapat av illustratören Marit Törnqvist. ", "article_category": "other"}
{"id": 35884, "headline": "Så mår du bra som förälder under småbarnstiden", "summary": "Att skaffa barn innebär för många en total omställning av livet. Och det påverkar så klart även känslolivet. Så hur ska man göra för att få en bra relation till sig själv, sina barn och sin partner? Här delar psykologerna Clara Zelleroth och Helga Johnsson Wennerdal med sig av sina råd.", "article": "Clara Zelleroth och Helga Johnsson Wennerdal är båda psykologer. De är också båda småbarnsföräldrar. Nu har de skrivit boken ”Må bra som förälder - psykologernas strategier för småbarnsåren”, en bok de säger att de önskar att de läst när de själva fick barn. Psykologerna ger sina råd till hur föräldrar kan må bra under småbarnstiden – och hantera problem när det är jobbigt. – Jag tror att det finns en förväntan på föräldraskapet. Det är något vi själva väljer, och det finns en känsla av att man omedelbart ska tycka om det, och att man kanske ska kunna fortsätta med alla andra saker samtidigt, säger Helga Johnsson Wennerdal. För Clara Zelleroth var den mest omvälvande känslan när hon skaffade barn att plötsligt bli ansvarig för ett litet liv. – Man är liksom helt till för någon annan. Man blir väldigt sårbar, den skörheten kommer med den stora kärleken man känner till det här lilla livet, säger hon. Båda menar att det är viktigt att komma ihåg att det stundtals kommer att vara jobbigt, och att det är normalt att känna att det är svårt att vara småbarnsförälder. – Det är inte ett tecken på att någonting är fel, det är en del av föräldraskapet. Och om man kan dela upplevelsen av att saker är svåra så kan det också bli bättre. Känslor kan komma och gå men de behöver inte ha så mycket med att göra med hur man är som förälder, säger Helga Johnsson Wennerdal. Att ta hand om småbarn är någonting som människan har klarat av i alla tider, men på vissa sätt är det svårare i dag när många lever utan släkt och familj nära. – Många blir isolerade på vissa sätt. Och samtidigt ska vi räcka till på så många områden. Då blir kontrasten större mellan hur man tänkt att det ska vara och hur det faktiskt blir. Läs mer: Så reagerar kroppen året efter en förlossning Alla barn är olika, och medan en del föräldrar kan fortsätta att göra saker, även när barnet är med, är vissa barn mer krävande. De kanske sover sämre på natten eller gråter oftare. Och även föräldrar är olika. Vissa kan känna sig identitetslösa och nedstämda av föräldraledighet, andra tycker att tiden är mysig, och att det är skönt att bara lägga fokus på barnet. – Vissa blir lättade över att ha en uppgift, säger Clara Zelleroth. Hon säger att en viktig aspekt av att klara av föräldraskapet är att hitta någon att anförtro sig till. Tillgången till bra stöd, både emotionellt och praktiskt, är viktigt för föräldrarnas välmående. En omställning som kan förvåna många är hur dränerad man blir av den sömnbrist som infinner sig om man har ett barn som inte sover på natten, eller av att man behöver gå upp under nätterna för att till exempel amma. Helga Johnsson Wennerdal säger att man kan försöka påminna sig själv om att det är okej att ens humör och ork blir påverkade av att man inte får sova. – Man kanske inte kan göra så mycket åt situationen, men här handlar det om att sänka kraven i övrigt och våga prata om det som är svårt. Samtidigt klarar vi av mycket även om vår sömn är begränsad. Det kan också bli en stress att känna att man ”behöver” sina åtta timmar, och att man inte får dem. Man kan komma ihåg att det har fungerat i alla år, och våra kroppar är förberedda för att klarar av det. Samtidigt kan man också komma ihåg att det är okej att prioritera bort andra delar av livet under den intensiva småbarnstiden. Man kan fråga sig själv vad som är viktigast att hinna med, och inte känna att man behöver räcka till för allt. Men även det kan ge upphov till känslor av sorg. – Att välja bort eller sätta saker på paus är i någon mening att förlora det under den tiden. Låt det vara okej att känna sorg eller besvikelse, säger författarna. En relation som kan bli lidande under småbarnsåren är parrelationen. En fjärdedel av alla svenska småbarnsföräldrar separerar innan barnet fyller tio år. Men det finns sätt att underlätta relationen under den här tiden. – Man kan försöka förstå och acceptera varandras känslor och upplevelser i stället för att lägga fokus på vad den andra föräldern inte gör eller gör fel. Det kan också vara bra att konkretisera saker och försöka dela upp arbetet på ett sätt som fungerar för båda parter, säger Clara Zelleroth. – Saker behöver inte vara exakt jämnt fördelade i sig, men man kan prata om vad man orkar, vad man kan dela upp på ett annat sätt och försöka avlasta varandra om den ena mår dåligt, fortsätter hon. Ett sätt är att göra en checklista, eller en inventering över vad man gör. Men man måste också ta ansvar för att prata om hur man känner inför relationen. – Man måste förhålla sig till att det kan behövas ansträngning för att dela saker rättvist, det är inte något som går av sig själv, säger Clara Zelleroth. Läs mer: Så får ni relationen att överleva småbarnsåren När barnen sedan blir lite större kan en källa till stress vara de konflikter som uppstår i relationen med barnen. Att ha konflikter är naturligt, men det kan också leda till skuldkänslor om man känner att man hela tiden brusar upp för lätt. – Ofta ligger det någon stress bakom att man blir arg. Man kan titta på vilka faktorer som bidrar till att man blir arg och försöka minska på de belastningarna, säger Helga Johnsson Wennerdal. Det kan handla om att skapa mer tid på morgonen för att det inte ska bli stressigt före förskolelämningen, eller att skapa rutiner så att barnen vet när de till exempel får använda en läsplatta eller vilken ordning man brukar göra saker. – Det ger också tydlighet för barnen. Jag tänker att det är lite samma sak som i en parrelation. Man måste försöka förstå varandra och acceptera känslorna och försöka förstå vad det är som ger vissa reaktioner hos barnen. Clara Zelleroth och Helga Johnsson Wennerdal säger att det är svårt att förbereda sig på hur föräldraskapet kommer att kännas innan man får barn. Men det kan underlätta om man inser att saker kanske inte kommer att bli som man har tänkt sig. – Om man går in i föräldraskapet med en öppenhet om att saker kommer att bli annorlunda, och att man kanske kommer att behöva göra avkall på vissa saker, så blir det lättare. Och har man en partner så kan man prata igenom vad man har för gemensam värdegrund och hur man tänker sig att det ska bli, säger Clara Zelleroth. Läs mer: Guide - första året med barn Med sociala medier och nätverk finns det också i dag stora förväntningar från omgivningen på hur föräldraskapet ska se ut. Författarna säger att det kan vara bra att våga berätta om att vissa saker är svåra, för det kan göra att andra också öppnar upp, och man kan få en gemenskap. Och om man känner att man får orimliga förväntningar av sina nätverk i sociala medier kan det vara läge att rensa i sina flöden. – Känner man att man mår dåligt av det man ser i sitt flöde kan man ta bort människor och lägga till de som visar andra sidor av småbarnslivet. Välj vem du lyssnar på. Det finns så mycket därute så det är viktigt att välja vilka forum du vänder dig till och som får dig att må bra, säger Helga Johnsson Wennerdal. Psykologernas fem tips till hur mår bra som förälder under småbarnstiden Låt dig själv känna det du känner! Att vara småbarnsförälder är för de allra flesta både underbart och jättejobbigt. Att tycka att det är tråkigt att vara på en lekplats betyder inte att du inte älskar dina barn. Inte heller att det är fel sak att göra. Våga välja bort. Rensa i kalendern, fråga dig själv vad som är viktigast just nu. Att försöka göra allt kan bli att inte räcka till någonstans. Att vara småbarnsförälder pågår under begränsad tid - allt det andra finns kvar. Våga berätta för andra om hur du känner. Då kommer du att upptäcka att du inte är ensam. Välj vems råd du lyssnar på och på vilka forum du söker information. Och avfölj konton på sociala medier som du märker spär på känslan av otillräcklighet eller stress. Hitta sätt att vara närvarande med ditt barn. Lägg undan telefonen. Pröva barnstyrd lek! Delta i lek med ditt barn och låt barnet styra leken helt utan att du går in och tar över handlingen. Eller låt ditt barn få ditt fulla fokus på vägen hem från förskolan. ", "article_category": "other"}
{"id": 35926, "headline": "”Jag tvekar att bli mamma på grund av klimatet”", "summary": "Jag tvekar att bli mamma på grund av klimatet. Det finns fortfarande tid för oss att förändra framtiden. Men bara om vi alla går samman, skriver läsaren Marie Eriksson.", "article": "Folk brukar alltid höja på ögonbrynen när jag svarar på frågan om det inte är dags att skaffa barn snart, för svaret är alltid detta: Jag tror inte att det vore rätt, hur mycket jag än vill. Anledningen till varför jag svarar som jag gör är klimatkrisen. I oktober i fjol publicerade FN:s klimatpanel IPCC sin rapport om vilka konsekvenser det blir för livet på jorden om temperaturen höjs med 1,5 grader. Det kommer att leda till vattenbrist, mer extrema väderförhållanden, stora risker för att jordbruk slås ut, och det är bara ett par exempel. Konkret innebär det miljontals människor som kommer lida, svälta, tvingas på flykt för att dagens system inte kan hantera krisen. En att dessa människor skulle bli mitt barn. Ingen av oss vill att våra barn ska lida. Det finns fortfarande tid för oss att förändra framtiden. Men bara om vi alla går samman för att se till att det faktiskt är en framtid vi ger våra barn och inte bara ett avslut. Jag vill också bli mamma. DN Åsikt 27 februari 2019 kl 16 Insändare Marie Eriksson: ”Jag tvekar att bli mamma på grund av klimatet” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35935, "headline": "Advokat Johan Eriksson: Det kokade av känslor under rättegången mot Akilov", "summary": "Han försvarade Rakhmat Akilov i den uppmärksammade terrorrättegången. – Rummet vibrerade av sorg och upprördhet bland målsägare och anhöriga till offren. Jag fick agera med respekt för deras känslor, säger advokaten Johan Eriksson.", "article": "I juni förra året dömdes Rakhmat Akilov till livstids fängelse för att ha mördat fem människor och för mordförsök på ett stort antal personer. Åklagaren, domaren och försvarsadvokaten Johan Eriksson gjorde allt för att rättegången skulle fungera – trots allt lidande Akilovs agerande åstadkommit. – Rättssalen var fylld av känslor hos anhöriga till de döda, vittnen och alla som skadats. För mig gällde det att agera med empati. Jag kunde till exempel inte drömma om att pressa en målsägare där tårarna rann nedför kinderna, säger Johan Eriksson. Rakhmat Akilov erkände sig skyldig till terrordådet på Drottninggatan i centrala Stockholm. Efter rättegången menade han att han hade fått en rättvis och anständig behandling av rätten, och bad också Johan Eriksson att vara framföra detta budskap offentligt. Läs mer: Advokaten: Akilov vill inte dömas till livstid I början av 1990-talet satt Johan Eriksson på åhörarbänken vid flera rättegångar i Storbritannien. Han blev överraskad av den vänlighet som präglade förhandlingarna även när det handlade om till exempel mord, brutala rån eller sexuella övergrepp. Han tror att det lugnade ned de starka känslorna hos misstänkta och brottsoffer. – Jag har tagit med lite av den kulturen i mitt arbete som advokat. I förhör med vittnen och målsägare kan jag vara rak och ifrågasättande. Men jag tror mig vara en känslig person och skulle aldrig kunna bli otrevlig eller kränkande. Jag hoppas i alla fall att jag uppfattas på det viset. I fjol rankades Johan Eriksson högst för sjätte gången i rad när landets advokater fick frågan om vem de helst skulle vilja välja ifall de behövde ha en försvarare. Skicklig, ödmjuk, lyhörd, engagerad och rutinerad är omdömen som nämndes i motiveringarna om Johan Eriksson. Läs mer: ”Jag är en annan människa och åklagare efter Drottninggatan” Som försvarsadvokat har han arbetat sedan mitten av 1990-talet. Det har både handlat om mål som bara tagit någon timme i anspråk, och om enorma mål som rättegången mot Rakhmat Akilov och den stora kokainhärvan för några år sedan. Johan Eriksson har märkt att målsägare, vittnen och misstänkta nästan alltid är uppfyllda av starka av känslor när de kliver in genom dörren till rättssalen. Någon kan ha blivit utsatt för ett brutalt våldsbrott, medan en annan känner sig oskyldigt anklagad. Vittnen kan vara där för första gången. – Även domare, åklagare och vi försvarsadvokater blir så klart berörda av det som sker i rättssalen. När en målsägare, ett vittne eller tilltalad berättar kan det skapa ilska och förbittring. Vi som arbetar professionellt i rättssalen måste tillsammans hantera allt detta utifrån våra olika uppdrag. Är det svårt för dig som advokat att hantera sådana känslor? – Jag funderar mycket över hur jag agerar, vad jag säger och vilken roll mina känslor spelar. Jag måste vara engagerad, annars företräder jag inte min klient på ett bra sätt. Men det innebär inte att jag kan trycka ned målsägaren och vittnena under ett förhör. Det kommer ingen att uppskatta, då faller mina argument platt till marken. Hur har du lärt dig att hantera känslor hos dig och andra i rättssalen? – Tidigt förstod jag att jag har känslor inför alla dem jag möter, och reflekterade över hur detta påverkar mig. Sedan dess har vänlighet och respekt varit viktiga ledord för hur jag är privat och på jobbet. – Ingen som tar del av hemskheter kan undgå att bli berörd, men det gäller inte bara advokater, domare och åklagare. Även präster, läkare, brandmän och poliser handskas med livet och döden. Är du en känslig person? – Ja, kanske. Jag känner för mina medmänniskor. I första hand är vi ju alla människor. Därför tänker jag ofta på hur jag behandlar vittnen och målsägare på ett bra och humanistiskt sätt så de känner sig lugna och trygga. – Det kanske strider mot bilden av den aggressiva advokaten som med tuffa förhör försöker mosa sönder allt som talar emot sin klients oskuld. Men jag inser att genom ett okänsligt beteende riskerar jag att inte få fram det jag vill. Johan Eriksson säger att han ibland pratar med kollegor om han blivit extra berörd av något som hänt i rätten. Men ofta hanterar han detta på egen hand, ibland under samtal med sin partner. – Det kan handla om alltifrån hemska bilder till känslosamma förhör. Men i dag funderar jag mer på bevisvärdering och på hur jag ska driva målet så bra som möjligt. En gång försvarade Johan Eriksson en klient som stod anklagad för våldtäkt. Det fanns två versioner av händelsen. Den tilltalade menade att allt som skett var frivilligt och betraktade sig som oskyldigt anklagad. Målsägaren såg sig som ett utsatt brottsoffer, och var arg och förtvivlad. – Det här är ett exempel från den miljö med mycket starka känslor som vi ska navigera i. Åklagaren, domaren och jag som advokat. Alla har rätt till ett bra försvar, oavsett om jag anser att den misstänkte är en skitstövel eller en ängel, säger Johan Eriksson. Blir du ledsen när du misslyckas i ditt försvar? – Inte ledsen, men jag kan i efterhand fundera över varför rätten inte gjorde samma bevisvärdering som jag gjorde. Vad gjorde jag och min klient så att vår bild av det som hänt inte blev tydlig? Uppträdde han eller hon för arrogant? Var jag för känslosam? Eller? Men påverkas rättens ledamöter av sådant? – Jag tror inte att en domstol dömer efter magkänsla eller utifrån hur de uppfattar den misstänkta personen eller målsägaren. Men när det står och väger mellan att döma eller fria kanske den mest sympatiska går fri eller får ett lindrigare straff. Men det har jag inget bevis för. Så berättar Johan Eriksson om en rättegång där mamman till en mördad ung man ville visa bilder på sin döde son och berätta om vem han var. Det skapade en besvärlig känslomässig situation. – Skulle jag vänligt be mamman att sätta sig ned eller låta henne fortsätta med något som inte hade med rättegången att göra? Ja, det här är ett exempel på något som blivit vanligare under senare år. Har du någon gång blivit arg i rätten? – I så fall för länge sedan, men då hände det inte heller så ofta. Privat blir jag sällan arg. I rätten kan jag däremot bli sur om åklagaren och domaren inte gör sitt jobb, agerar dåligt och dumt. Johan Eriksson understryker att han som advokat, domaren och åklagaren har olika roller, men att de ändå ska bidra till en rättssäker och bra process. – Det är vårt ansvar. Jag ska vara strikt subjektiv och ta tillvara min klients intressen, men får inte sväva ut känslomässigt. Det är en hemsk situation när dåligt pålästa advokater far ut känslomässigt utan någon substans i det de för fram. – Om åklagaren går över gränsen och blir för personlig brukar jag säga till. Har du varit med om att domare blivit arga? – Det var vanligare förr. Nu kan det finnas mer eller mindre burdusa domare. De dömer inte fel, men kan påverka processen och mindre erfarna aktörer. Dagens domare är annorlunda, en del av dem kan lägga på krut när de talar men blir inte arga. I tisdagens DN berättade vi om en aktuell studie av sociologiforskarna Åsa Wettergren och Stina Blix Bergman, som bland annat kommit fram till att blivande jurister skolas in i en kultur där känslor är tabu. Men också till att exempelvis domare ändå visar känslor på ett subtilt sätt som kan vara svårt att uppfatta för utomstående. – Jag har lärt mig att tolka domares olika signaler, säger Johan Eriksson. En del visar tydligt vad de vill och känner, andra är mer diskreta. Då är det lite av en maskhållning. Som att en domare ser ut att anteckna för att verka intresserad. – Jag tittar ofta på domaren och nämndemännen för att se hur de agerar och reagerar. Om åklagaren ställer en tokig och ovidkommande fråga försöker jag få kontakt med domaren för att själv slippa bryta av och skapa onödig irritation. Johan Eriksson säger att han är väl medveten om det känslospel som finns i rättssalarna. Han återkommer på nytt till att ett vänligt och trevligt sätt gör att det inte blir lika känslosamt i en rättssal. – Det handlar inte om något kafferep, om att hela tiden skratta och se glad ut. Men ett trevligt sätt … ja, det har jag lärt mig lugnar ned stämningen och ger en bra grund för rättvisa och bra domar. Tidigare intervju med Johan Eriksson: ”Jag träffar människor som lever i en sådan djävulsk misär” Fotnot: Fredagen den 7 april 2017 körde Rakhmat Akilov i en lastbil på människor utmed Drottninggatan i Stockholm. Fem personer avled i samband med terrorattacken. Ingen organisation har tagit på sig ansvaret för attacken, men före dådet hade Akilov svurit sin trohet till Islamiska staten. Akilov dömdes senare till livstids fängelse. Känslor i rätten. Del 2 Domare och åklagare får inte visa sina känslor – men påverkas ända av stämningen i rättsalen. Nu menar två forskare att en ökad insikt om känslornas betydelse är avgörande för att bevara vårt demokratiska rättsystem. Hur resonerar advokater, åklagare och domare? Del 1: ”Juristerna skolas in i en miljö där känslor är tabu”  Johan Eriksson Ålder: 54 år Bor: Stockholm Familj: Ja Bakgrund: Efter studier vid Stockholms universitet tog han sin juristexamen 1994. Samma år började han arbeta på en advokatfirma. Är specialiserad på brottmål, har varit försvarare i olika uppmärksammade mål, som rättegången efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm 2017. Han har anlitats som expert i statliga utredningar Författare till Handbok för försvarare (2018). Gör: Sedan 2003 är han delägare i Försvarsadvokaterna i Stockholm. Undervisar i straffprocessrätt vid Stockholms universitet samt arbetar med utbildning av advokater. ", "article_category": "other"}
{"id": 35938, "headline": "”Dåliga förutsättningar för en bra migrationspolitik”", "summary": "DN DEBATT 27/2. Morgan Johansson aviserar nu att utredningen av migrationspolitiken blir smal och ambitionslös. Vi moderater skulle gärna ta ansvar för att Sverige hittar tillbaka till en långsiktigt hållbar politik. Men vi vill inte medverka i en charad som mest syftar till att hantera januariöverenskommelsens inneboende spänningar, skriver Ulf Kristersson (M) och Maria Malmer Stenergard (M).", "article": "Moderaterna och Socialdemokraterna har historiskt tagit gemensamt ansvar för den svenska migrationspolitiken. Men under de senaste decennierna har denna samsyn ersatts av en ryckig och närmast principlös politik, önsketänkande och ogenomtänkta kompromisser. Kulmen var hösten 2015, när 163 000 personer under ett år sökte asyl i Sverige och det blev uppenbart att Sverige inte klarade av uppgiften. Det finns alltså skäl till politisk självrannsakan på många håll. Men framför allt har vi nu ett nationellt ansvar att se framåt och hitta en väg tillbaka till en långsiktigt hållbar politik. Moderaterna har därför sedan hösten 2017 gång på gång sträckt ut en hand till Socialdemokraterna för att våra båda partier än en gång ska ta gemensamt ansvar för migrationspolitiken. Vi har också gång på gång efterlyst en bred parlamentarisk utredning, som ger politiken brett stöd i riksdagen och bred respekt hos svenska folket. Den grundläggande frågan är hur vi i Sverige ska kunna ta vår del av ansvaret för människor som far illa i en trasig värld, men samtidigt klara av att ta det fulla ansvaret för hur det sedan går i vårt eget land? Den frågan har inte ställts och än mindre besvarats. I stället har politiska tillfälligheter gjort Sveriges migrationspolitik till ett lappverk som nästan ingen respekterar, men som ytterligare förvärrar våra svåra integrationsproblem. Genom regeringens och stödpartiernas januariöverenskommelse har nu förutsättningarna för bra lösningar försämrats ytterligare. En parlamentarisk kommitté är visserligen en av punkterna i överenskommelsen, men migrationsminister Morgan Johansson aviserar redan nu att det ska bli en smal och ambitionslös utredning som bara tar sig an ett fåtal frågor. Detta är på allvar. Sverige får inte än en gång tappa kontrollen över flyktingmottagandet. Inte minst eftersom vi redan har en väldig uppgift i att integrera de flera hundra tusen människor som redan har kommit till vårt land det senaste decenniet. Den uppgiften blir bara möjlig att lösa med en stram migrationspolitik under lång tid framöver. Sveriges integrationsproblem måste alltså vara ett viktigt ingångsvärde för en ny migrationspolitik. Migration och integration hör helt enkelt ihop. Regeringen måste därför ge den parlamentariska utredningen direktiv som tar de svåra frågorna på allvar. Direktiv som ger förutsättningar för breda parlamentariska majoriteter, som gör att Sverige både kan ta humanitärt ansvar och få en fungerande integration av de människor som kommer hit. Vi moderater kommer med full kraft delta i ett sådant parlamentariskt utredningsarbete och konstruktivt bidra till lösningar som är bra för Sverige. Men det kräver att ambitionen verkligen är att långsiktigt lösa problem. Följande frågor måste då ligga på bordet: 1 Återvändandefrågorna. Tiotusentals personer vistas i dag illegalt i Sverige. Bara i år och nästa år beräknas Migrationsverket överlämna över 20 000 fall till Polismyndigheten. Det handlar om personer som själva vägrar medverka till återvändandet. Polisen har svårt att verkställa utvisningsbeslut och många som ska lämna landet försvinner i stället in i ett växande skuggsamhälle. Den utvecklingen måste stoppas. Ett nej ska vara ett nej. Ett fungerande återvändande är helt avgörande för den svenska migrationspolitikens långsiktiga trovärdighet. 2 Uppvärdera medborgarskapet. Det behövs ny lagstiftning för det svenska medborgarskapet, som motsvarar det som gäller i jämförbara länder och som bidrar till bra integration. Vägen till medborgarskap måste bli en viktig del av vägen in i det svenska samhället. Det handlar om förlängda tider för att kunna bli svensk medborgare, krav på kunskaper i svenska språket och om hur det svenska samhället fungerar, samt möjligheten att återkalla medborgarskap vid terroristbrottslighet. 3 Familjeåterförening. Till följd av januariöverenskommelsen går nu regeringen på egen hand i en mer generös riktning för familjeåterförening. Vi har respekt för familjers vilja till återförening. Men överenskommelsen kommer att innebära fler anhöriginvandrare och fler nya asylsökande, och framför allt ett budskap till omvärlden om att Sverige återgår till en generösare migrationspolitik än andra länder. Tyskland och Danmark fortsätter tvärtom med åtstramningar på detta område. Migrationspolitiken är illa lämpad för ogenomtänkt symbolpolitik just nu. 4 Kvalificering in i välfärden. Historiskt bygger de svenska välfärdsförmånerna på att man bor och jobbar i Sverige och betalar skatt här. Gör man det ska man också ha fulla rättigheter. De som kommer till Sverige bör i högre grad stegvis få rätt till olika bidrag och sociala förmåner, i takt med att man jobbar, betalar skatt och blir svensk medborgare. Kopplingen mellan migration, integration och de svenska välfärdssystemen måste alltså bli starkare. Det är både rimligt och rättvist. Sverige ska vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, men där alla också förväntas bidra. Det bör ligga i den parlamentariska utredningens uppdrag, att löpande lägga fram principiellt viktiga delbetänkanden. Ett sådant borde handla om medborgarskapsfrågor och ett annat om kvalificering in till välfärdssystemen. Utredningen får heller inte bli en förevändning för att inte vidta åtgärder som är möjliga här och nu, exempelvis för vad regeringen omedelbart kan göra för att förbättra återvändandet. Det kan exempelvis handla om fler förvarsplatser eller tydligare uppdrag åt polisen. Det här är inga enkla frågor. Men ska Sverige förbli ett land som är öppet inför omvärlden är de helt nödvändiga att ta tag i. Migrationspolitiken riskerar skapa allvarliga integrationsproblem och den riskerar att fortsätta att paralysera svensk politik. Att den kommande migrationsutredningen blir på allvar är därför avgörande för Moderaternas deltagande. Vi tar gärna ansvar för att Sverige hittar tillbaka till en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men vi kommer inte att medverka till en charad som mest syftar till att hantera januariöverenskommelsens inneboende politiska spänningar. En ansvarsfull svensk migrationspolitik är en ödesfråga. Med bas i den samsyn som egentligen och sedan länge finns mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, skulle en seriös utredning kunna bli början på en bred och långsiktig enighet över blockgränserna i en fråga av central nationell betydelse. Men då krävs betydligt högre ambitioner än de som regeringen hittills presenterat. 27 februari 2019 Debattartikel Ulf Kristersson (M), partiledare och Maria Malmer Stenergard (M), migrationspolitisk talesperson: ”Dåliga förutsättningar för en bra migrationspolitik” ", "article_category": "other"}
{"id": 35958, "headline": "”Invandringen ligger på gynnsam nivå för Sverige”", "summary": "Invandringen ligger just nu på en gynnsam nivå för Sverige. Vi måste säga ifrån och bemöta den rasism som finns och stå upp för vår ursvenska tradition för asylsökande, skriver småföretagaren Ulf Appelgren.", "article": "”De passar inte in i Sverige.” Så sade SD-ledaren Jimmie Åkesson i den avslutande partiledardebatten i Sveriges Television inför valet i höstas. När dina värderingar är sådana att du tror att det är människors osvenska rötter som gör att de lättare blir brottslingar eller våldtäktsmän – då är dina värderingar rasistiska, men du är tyvärr inte ensam om det. Rasismen finns på många håll och gror bakom liknande uttalanden. Det är utanförskapet som göder kriminalitet, inte var du föddes eller varifrån dina föräldrar kommer. Det är fattigdom och främlingskap vi måste bekämpa. Vårt fokus måste vara en bra integration, som ger bra möjligheter för alla invandrare att lära sig svenska, vidareutbilda sig, skaffa arbete och få en trygg tillvaro i denna process. Vi behöver alla hjälpas åt att uppmärksamma dessa fördomar och inte mjäka med i den invandrarfientliga tid vi lever i. Vi måste bemöta kommentarer som bottnar i rasism, som många förnekar att de sprider och ta strid mot den naiva tron att våra problem löser sig om invandringen stoppas. Det är tvärtom. Invandringen är i dag på en gynnsam nivå för Sverige. De problem vi hade och kände i november 2015 med 10.000 asylsökande per vecka finns inte längre. I dag är det cirka 10 000 asylsökande per halvår, vilket är den lägsta nivån sedan år 2005. Vi behöver berätta för våra invandrarfientliga vänner hur viktig invandringen är och har varit för landets utveckling, om hur vi fått värdefull arbetskraft och om den samhällsekonomiska dynamik det gett med de tillkommande skatteintäkter vi fått och får i det längre perspektivet. Sveriges befolkning skulle minska ifall vi enbart litade till vårt eget barnafödande med den tillväxtminskning och de problem det skulle föra med sig. Låt oss stå upp för vår ursvenska tradition för de asylsökande, för medmänsklighet och för ett begåvat helhetsomdöme. DN Åsikt 25 februari 2019 kl 13 Insändare Ulf Appelgren: ”Invandringen ligger på gynnsam nivå för Sverige” Svar Ingrid Lindblom: ”Sverige har råd med en human asylpolitik” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35968, "headline": "”Undersök katters förmåga att hjälpa sjuka och döende”", "summary": "Katters förmåga att hjälpa sjuka och vaka hos döende borde bli föremål för en vetenskaplig undersökning. På äldreboenden vittnar personal om hur vissa katter söker sig till de svårast sjuka i livets slutskede, skriver läsaren Susanne Gaje.", "article": "Efter att själv varit drabbad av allvarlig sjukdom och då blivit tröstad och ”ompysslad” av familjens katt började jag intressera mig för katters empati. För att få veta mer om katter och sjuka människor omformulerade jag frågan till att gälla katter och sköra människor. Detta har lett till två undersökningar på äldreboenden. Den första publicerades 2016 i tidningen Senioren och i boken ”Oss kattvänner emellan”. Under 2018 har jag gjort 30 intervjuer på äldreboenden och motsvarande över hela landet, från Skåne till Västerbotten. Texten omfattar dock långt fler än 30 katter eftersom många äldreboenden har flera katter och personalen ofta berättar både om den nuvarande och den förra katten. En fråga som är särskilt intressant gäller vissa katters vakande vid svårt sjuka och döende personer. Den amerikanska geriatrikern David Dosa har berättat om fenomenet i boken ”Making rounds with Oscar 2010” (”Sjukhuskatten Oscar”). Någon vetenskaplig förklaring har inte gått att få. Flera gånger upptäcker katten att en person är svårt sjuk före personalen. De anställda uppmärksammas på att den sista stunden är inne genom kattens beteende. Till exempel springer katten ivrigt framför personalen till en viss dörr eller jamar ljudligt utanför dörren för att tala om att ”här behövs ni”. På detta sätt upptäckte personal och katt tillsammans att en person oväntat hade avlidit. Katten la sig då bredvid den avlidna. Dessa speciella katter är väldigt envisa och vill prompt gå in i rummet där en svårt sjuk ligger - även om det är en person som katten inte känner väl. Katten kan smita med personal i hissen och genom kodlåsta dörrar för att komma till den allvarligt sjuka. Katten släpps alltid in i rummet om inte den sjuka vill annorlunda. Vanligen lägger sig katten vid fotänden och spinner, vilket gör att en orolig stämning i rummet förbyts mot ett lugn. Anhöriga, personal och katt kan vaka tillsammans. En äldre katt i undersökningen hade varit med om detta cirka fem gånger per år i tio års tid. Efter dödsfallet kan en katt bli avvaktande mot en ny person som ska bo i rummet. När mönstret upprepats har personalen insett sambandet mellan allvarligt sjuka och vissa katters förmåga. Ett äldreboende vittnade om att läkaren som kom för att ta hand om gamla och sjuka hade frågor om boendets katt brukade gå in till någon särskild person. Den läkaren hade uppenbarligen erfarenhet av katters förmåga att upptäcka livshotande sjukdom. Djurs betydelse för människors liv och hälsa har studerats och bekräftats i många studier. Katters betydelse vid människors död är en fråga som väntar på förklaring. Var finns forskningen? Det måste till en vetenskaplig undersökning av vissa katters unika förmåga att förutse och lugna den sista stunden. DN Åsikt 24 februari 2019 kl 05 Insändare Susanne Gaje: ”Undersök katters förmåga att hjälpa sjuka och döende” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35975, "headline": "”Vår klass är som en liten familj”", "summary": "Nåntunaskolan i Uppsala med bara 175 elever kan ha landets smartaste femteklassare. Klass 5A har tagit sig hela vägen till tv-finalen i ”Vi i femman” – Sveriges största kunskapstävling för barn sedan 1963.", "article": "Eleverna Julia Wallén och Sandor Billefjord sitter på ett bord i skolans tegelklädda allrum med ett diplom och en pokal framför sig. De tror knappt att det är sant. På papperet hade det sett nästan omöjligt ut. Skolan har bara 175 elever och en enda femteklass. – När vi gjorde uttagningen från början trodde vi verkligen inte att vi skulle gå så här långt, säger Sandor. Men deras klass 5A på Nåntunaskolan i Uppsala har tagit sig ända till riksfinalen i Sveriges Radios och SVT:s populära frågetävling ”Vi i femman”, där femteklassare i hela landet tävlar i allmänbildning. Vägen dit har varit lång. Drygt 52.000 elever från hela landet deltog i tävlingen. Uttagningen sändes i november i SVT:s Barnkanalen och bestod av ett kunskapstest med 25 frågor för hela klassen. Vad heter Nepals huvudstad? Den åttonde planeten i vårt solsystem? Sveriges tredje största sjö? Vad kallas en baklängesvolt på engelska? Vilken temperaturskala används i USA? De 200 bästa klasserna i Sverige gick vidare till lokala kvarts- och semifinaler som direktsändes i Sveriges Radio P4. Varje klass representerades av den tjej och kille som lyckats bäst i kunskapstestet. – Sandor är jätteduktig i skolan och kemi är ett av hans favoritämnen. Jag ser mer på nyheter och kan mer om det som händer i världen, säger Julia som tillsammans med Sandor representerar Nåntunaskolan. – Vi kompletterar varandra bra och har varit kompisar sedan dagis. Det gör att vi känner oss trygga med varandra, säger Sandor. Efter flera veckors kamp mot andra femteklassare i Uppland var Nåntunaskolan i regionfinalen. Frågetävlingen blev mycket jämn och avgjordes på den sista frågan, som handlade om en religion och där de fick fem ledtrådar. Motståndarlaget låg under med tre poäng och chansade direkt efter första ledtråden, som var att en av religionens högtider heter Vesak. – De svarade judendom och jag tror att de blandade ihop buddisternas Vesak med judarnas högtid Pesach. Eftersom de hade fel var vi klara som vinnare. Det var väldigt nervöst, säger Sandor. – En kille i motståndarlaget hade tittat på oss och sagt: ”De där, dem vinner vi jättelätt mot”. Så det kändes extra roligt att vinna, säger Julia. Nåntunaskolan var en av 25 vinnare runtom i landet. Men bara tre klasser gick vidare till riksfinalen. En reporter på P4 Uppland kom till skolan och meddelade i direktsändning att klass 5A fått så höga poäng att de gått dit. – Det som är så skönt är att vår klass är som en liten familj. Alla trivs med varandra. Klasskompisarna sa inför finalen att även om de skulle bli lite nedslagna om vi förlorade så skulle ingen bli sur, säger Julia. Både hon och Sandor betonar att hela klassen ligger bakom framgången. De ser också en fördel i att skolan är liten. Att alla känner alla. Klassläraren Adrian Julin håller med. – Hela klassen har varit delaktig och har peppat Julia och Sandor. Det är jättebra sammanhållning i klassen och tävlingen har stärkt klassen ännu mer. Ingen hade räknat med att gå vidare till Sverigefinalen, för det har aldrig hänt vår skola förut. Så det är väldigt roligt, säger han. ”Vi i femman” skapades 1963 av artisten och kompositören Ulf Peder Olrog, som då var underhållningschef på Sveriges Radio. Namnet på tävlingen kom radioproducenten Bengt Eric Nordell på. I dag är den Sveriges största kunskapstävling för barn. När programmet nu för 56:e året i rad ska avgöras möter Nåntunaskolans 5A Lackarebäcksskolans klass 5B i Göteborg och klass 5D på Enskede skola i Stockholm. Finalen sänds den 9 mars från Växjö i SVT:s Barnkanalen och Sveriges Radio P4. – Förhoppningsvis går det bra men vi blir inte besvikna om vi kommer trea. Då är vi tredje smartaste femteklassen i Sverige. Det är inte dåligt det heller, säger Julia. Klass 5A på Nåntunaskolan i Uppsala Gratuleras till: Är i riksfinal i ”Vi i femman” – Sveriges Radios och Sveriges Televisions allmänbildande frågetävling för femteklassare i hela landet. Laget: Julia Wallén och Sandor Billefjord. Ålder: 12 år. Bor: Nåntuna i södra Uppsala. Familj: Julia har systern Anna, 14, och marsvinen Mimmi, Asta och Ärta. Sandor har systrarna Isla, 4, och Line, 9. Föräldrar. Intressen: Julia gillar fotboll och ridning, Sandor badminton och att läsa böcker. Framtiden: Julia drömmer om att bli fotbollsproffs eller ridproffs. Sandor vill bli arkitekt. Finalen: Sänds i SVT:s Barnkanalen och i Sveriges Radio P4 den 9 mars. ", "article_category": "other"}
{"id": 35982, "headline": "”Sverige behöver ett äkta socialliberalt parti”", "summary": "Vart tog socialliberalismen vägen? Tyvärr kan medborgarna numera bara välja mellan partier med en marknadsfientlig grundsyn och partierna i den stora nyliberala fållan. Det måste gå att både värna principen om individens frihet och samtidigt inte tveka att begränsa den när det är nödvändigt, skriver läsaren Lars Mjörnstedt.", "article": "Vart tog den socialliberala ideologin vägen? Finns det inte längre något politiskt parti som klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Det måste väl gå att både värna principen om individens frihet och samtidigt inte tveka att begränsa den, när det är nödvändigt för allas bästa? Det finns väl exempelvis goda skäl till att vi har trafikregler och hastighetsbegränsning på våra vägar, även om det strider mot liberalismens doktriner? Går det inte att både utnyttja de stora fördelarna med fria marknadskrafter och på samma gång minimera dess uppenbara nackdelar? Vi har massor av samhällsproblem som inte kan lösas utan detta ”dubbla” tänkande. Det första exemplet är skolsegregationen. Det går väl att låta kreativa entreprenörer driva skattefinansierade skolor, men samtidigt se till att alla skolor blir likvärdiga vad gäller elevsammansättning och undervisningskvalitet, samt fria från religiös indoktrinering? Varför kan man inte ha en human flyktingpolitik parallellt med en stram och välreglerad integrationspolitik, som genom samhällsplanering och andra styrmedel förhindrar uppkomsten av segregerade utanförskapsområden? Bostadsbristen kräver både avregleringar, som ökar utbudet och möjligheten att byta bostad, men också större samhällsansvar för bostadsbyggandet och hjälp till de som har svårt att ta sig in på marknaden. För de allt längre sjukvårdsköerna behövs marknadsmässiga effektiviseringar och modern teknik, i kombination med bättre prioritering av de patienter som har störst vårdbehov. Klimatkrisen löser vi bara med den nya fossilfria tekniken, som marknadsekonomin driver fram, ihop med stenhård politisk styrning och lagstiftning. Ja, listan kan göras lång över problem som bara löses genom ett socialliberalt tänkande. Tyvärr kan medborgarna numera bara välja mellan partier med en marknadsfientlig grundsyn och partierna i den stora nyliberala partifållan, som anser att maximal valfrihet, avreglering, privatisering och marknadskrafter löser alla samhällsproblem. Denna ideologiska polarisering blockerar förnuftiga politiska beslut. Det gör medborgarna missnöjda och vilsna, och får dem att vända sig till de populistiska alternativen, som förenklar och skyller alla problem på globalisering och invandring. Socialliberalismen är inte någon förlegad ideologi. Tvärtom kommer ju principen om mesta möjliga individuella frihet, under samtidigt ansvar för det gemensamma, alltid att vara en förutsättning för allt fungerande mänskligt samarbete. Oavsett vilken partifärg de styrande i Sverige hade under det förra seklet, var det i praktiken den ideologin som grundlade det samhällskontrakt som skapade vår nationella identitet och sammanhållning. Nu behöver vi snarast politiker och ett politiskt parti som modigt argumenterar för gammal hederlig socialliberalism och vågar söka befolkningens stöd även för åtgärder, som kan tyckas ”oliberala”, men som måste till för att lösa dagens allvarliga samhällsproblem. DN Åsikt 22 februari 2019 kl 05 Insändare Lars Mjörnstedt: ”Sverige behöver ett äkta socialliberalt parti” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35985, "headline": "”Ofog som inte hör inte hemma på en modern svensk arbetsmarknad”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 21/2. Det är bra att Svenskt näringsliv vill förhandla om bättre kompetensutveckling, stärkt omställningsstöd och höjd a-kassa. Men att göra folk rättslösa och ge arbetsgivaren carte blanche att säga upp folk är helt ohållbart, skriver Torbjörn Johansson, avtalssekreterare LO.", "article": "Det är bra att Svenskt näringsliv vill förhandla om bättre kompetensutveckling, stärkt omställningsstöd och höjd a-kassa. Däremot vänder vi oss starkt mot förslag som obligatorisk a-kassa och fri uppsägningsrätt. Sådana förslag kommer leda till en ökad otrygghet som varken gynnar våra medlemmar eller arbetsgivarna. Att göra folk rättslösa och ge arbetsgivaren carte blanche att säga upp folk är helt ohållbart. Eftersom parterna redan sitter i förhandlingar om hur vi ökar omställningsförmågan får Peter Jeppssons artikel betraktas som ett förhandlingsutspel. Från LO:s håll har ingången till förhandlingsbordet hela tiden varit att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Allmän visstid, sms-anställningar och arbetskontrakt som endast garanterar några få timmars arbete varje månad skapar enorm otrygghet för våra medlemmar. Dessa ofog hör inte hemma på en modern svensk arbetsmarknad och måste bort. Vidare anser LO att kompetensutvecklingen behöver stärkas. Vi vill därför att arbetsgivarna ska ta ett större ansvar för lärande på jobbet. Det ska vara lika självklart för arbetsgivare att investera i sina anställda som att investera i ny teknik. På så sätt kommer våra medlemmar stå väl rustade ifall de tvingas ställa om från ett jobb till ett annat. Nu är det upp till parterna – inte politikerna – att enas om en lösning som skapar en både trygg och modern arbetsmarknad. Så funkar den svenska modellen när den är som bäst. 21 februari 2019 Debattartikel Peter Jeppsson, vice vd, Svenskt näringsliv: ”Det räcker inte att ändra turordningsreglerna i las” Repliker Torbjörn Johansson, avtalssekreterare LO: ”Ofog som inte hör inte hemma på en modern svensk arbetsmarknad” Ali Esbati (V), arbetsmarknadspolitisk talesperson: ”Svenskt näringsliv vill ha en återgång till äldre tiders godtycke” Slutreplik från Peter Jeppsson, Svenskt näringsliv: ”Förhandlingar måste utgå från både flexibilitet och trygghet” ", "article_category": "other"}
{"id": 35994, "headline": "”Låt inte IS-terrorister återvända till Sverige”", "summary": "Låt inte IS-terrorister som rest från Sverige återvända hit. I stället borde Europas länder bygga ett idiotsäkert fängelse i likhet med det amerikanska Guantánamo, skriver läsaren Lasse Gustavsson.", "article": "Jag motsätter mig är man talar om att ”svenska” IS-terrorister återvänder ”hem”. Sverige är inte längre deras hem. Det har de själva valt bort genom att strida med IS för att försöka bygga upp ett nytt kalifat. Sluta att kalla Sverige för deras hem. Frånta dem deras svenska medborgarskap eller rätt att vistas i landet och behandla dem som de utländska terrorister de är. Har de mördat eller indirekt medverkat till att svenska medborgare mördats ska de, om de återvänder, dömas till långvariga straff av en svensk domstol och utvisas på livstid som i fallet med terroristen Rakhmat Akilov. Att dåden begåtts i ett annat land av en svensk medborgare mot en annan svensk medborgare gör ingen skillnad. Visar de sig här ska de lagföras och utvisas. Utvisa var? Ja, inte vet jag. Men i Sverige ska de inte få sätta sin fot igen. Bättre vore om det inrättades en tillfällig internationell domstol specifikt för IS av länder som haft eller har medborgare som aktivt eller indirekt deltagit eller deltar i IS folkmord. En sådan domstol sammansatt av flera berörda länder skulle ha större förutsättningar att spåra upp, införskaffa bevis och kunna lagföra IS-terrorister. Man borde gemensamt bygga ett idiotsäkert ”Guantánamo” på en isolerad plats i Europa eller annorstädes för att förhindra att enskilda EU-länder utsätts för hämndaktioner och fritagningsförsök. DN Åsikt 21 februari 2019 kl 11 Insändare Lasse Gustavsson: ”Låt inte IS-terrorister återvända till Sverige” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 35995, "headline": "Så ändrar polisen taktik efter dödsskjutningarna", "summary": "Sedan årsskiftet får svenska poliser fördjupad utbildning i att bedöma olika situationer, för att ingripanden ska leda till så lite våldsanvändning som möjligt. Poliserna ska också lära sig mer om psykisk ohälsa, något som legat bakom flera ingripanden där människor dödats av poliser.", "article": "Polisen och vi. Del 3 Under senare år har i snitt tre personer per år dödats av polisens skott. Handlar det om ett tuffare klimat med hårdare kriminalitet? Vilken roll spelar spelar polisens attityder och utbildning? Del 1: Polisens taktik för att hantera folksamlingar Så utbildas polisen för att minska risken för konflikter Del 2: ”Hårdare tag kan få helt motsatta effekter” I december 2018 fattades ett beslut om ny inriktning för polisens utbildning i konflikthantering, Polkon. Utbildningen uppdateras kontinuerligt utifrån erfarenheter polisen fått från olika händelser. Inriktningen har ändrats vid två tidigare tillfällen. Sedan den 1 januari är fokus att utveckla polisers förmåga att göra en korrekt bedömning i varje unik situation. Målet med den här förändringen är att varje polisgripande ska vara så säkert som möjligt och leda till så lite konflikt och våldsanvändning som möjligt. – Nu lägger vi tonvikten på att öka polisernas förmåga att göra bättre, mer adekvata bedömningar i svåra situationer. Det handlar om att använda rätt taktik vid rätt tillfälle. Svensk polis är bra på det, men ska bli ännu bättre, säger Tomas Windahl, ämnesområdesansvarig för Polkon. Han har varit polis i snart 30 år, som blåljuspolis, men även som chef. Sedan början av 2000-talet arbetar han med kompetensutveckling inom polisen. Polkon ingår både i polisens grundutbildning och i den kontinuerliga kompetensutvecklingen. Det är polisens grundläggande utbildning i självskydd, vapen och taktik. En stor del av utbildningen i konflikthantering utgår ifrån situationer som baseras på verkliga händelser men som skrivits om så att de fungerar bättre pedagogiskt. Genom rollspel, eller scenarieträning som polisen säger, övar poliserna på olika situationer. På grundutbildningen kan det vara skådespelare som motpart. I kompetensutvecklingen är det oftast poliserna själva som spelar alla roller. – Vi försöker lära oss av tidigare händelser som inte alltid har blivit hundra procent bra. Det är en del av inriktningen för att minska våldsanvändningen, säger Tomas Windahl. Under ett arbetspass utsätts poliser för en mängd olika situationer. Mycket handlar om vardagshändelser som tjafs i krogköer, lägenhetsbråk eller inbrott. Men det kan också röra sig om riktigt hotfulla personer, grov kriminalitet eller någon som planerar ett terrorattentat. Det kan även handla om att hantera situationer med människor som lider av psykisk ohälsa. För att göra rätt bedömningar i dessa olika situationer är det viktigt att snabbt kunna läsa av situationen och fatta rätt beslut. Vad är bakgrunden till den förändrade inriktningen? – Vi har sett att ingripandepolisernas vardag blir allt mer komplex och svårbedömd. Folk som ringer in till ledningscentralen är ofta stressade så den kunskap som patrullen får med sig på ett uppdrag är ganska begränsad. I dokumentärserien ”Stockholmspolisen” i TV4 i måndags visades hur poliser kan möta en allt hårdare attityd, med allt från provokationer och tillmälen till rena hot. Det är numera en del av polisens vardag och något som alla måste hantera. – Kommer du till en plats där folk är stökiga, bråkiga och fula i mun, då är ditt uppdrag att lugna läget, försöka se om det begåtts något brott och dokumentera så att vi kan lagföra. Det ska bli lugnt så att folk är trygga. Det är ditt uppdrag som polis, säger Tomas Windahl. Hur får man poliser att behålla lugnet i sådana situationer? – Det börjar redan vid rekryteringen, vi ska rekrytera folk som är stabila. Sedan lär vi dem under hela utbildningen att smälta in i sin yrkesroll som polis. Vårt uppdrag är inte att bli förbannade på folk. Vårt uppdrag är att lösa konflikter och se till att det är tryggt där ute, säger Tomas Windahl. – Jag säger inte att det är lätt, men har du din roll och ditt uppdrag klart för dig och en handlingsplan för att bemöta det så kanske provokationerna studsar tillbaka. Men det är klart att det tar på alla. Samtidigt är det viktigt att som polis ha koll på sin egen mentala förmåga, säger Tomas Windahl. Är du lugn och balanserad och förstår varför en berusad person använder de ord han gör mot dig, att det inte är personligt, utan riktat mot dig som representant för någonting så är det lättare att ta. Även detta är något som poliser får öva på i rollspel under utbildningen. Här kan de ta ut svängarna ordentligt. Erfarna poliser har en diger lista med egna erfarenheter och persongallerier att ösa ur. En viktig del i scenarieträningen är ett efteråt reflektera varför det gick som det gick under övningen. – Stod du för nära? Vilken konfliktstil valde du? Hur pratade du med folk? Fanns det något annat du hade kunnat göra? Kände du dig stressad? Hur kan vi jobba med det i så fall? Vad gör man för att inte trappa upp en situation? – Tänk på röstläget. Att höja rösten är ett bra sätt att trappa upp en konflikt. Jobba med ett avstånd till personen. Stå inte för nära den personliga sfären – det kan upplevas som provocerande och resultera i ett mer fysiskt än verbalt aggressivt beteende. Kroppsspråket är något som Tomas Windahl särskilt lyfter fram i kommunikationen. – Vår uniform kan upplevas som provocerande – den är mörk och vi bär vapen. Men jag skulle säga att ditt kroppsspråk, sättet du pratar och bemöter folk på, kommer att överskugga det, säger han. Flera av de ingripanden som på senare år lett till att människor dödats av polisens skott har handlat om personer med psykisk sjukdom. Polisen har fått ett regeringsuppdrag att öka kunskapen om psykisk ohälsa hos all polispersonal. Psykisk ohälsa har också en viktig del i den nya inriktningen av Polkon. – Vi gör 1,5 miljoner ingripanden varje år. Vid en ytterst liten del av dem används våld, vid en ännu mindre del använder vi vårt tjänstevapen. I de situationerna handlar det ofta om psykisk ohälsa. Då vill vi bli bättre på att använda ickevåld i de här situationerna, säger han. Vad är särskilt svårt i ett sådant ingripande? – Om vi möter en person som inte svarar på det sätt som man normalt sett brukar göra, så innebär det en osäkerhet för oss. Vi kan inte läsa samma signaler som vi gör hos andra. Det okända är ju alltid svårt att hantera. Tomas Windahl pratar om att arbeta med ett lågaffektivt bemötande. Det kan handla om att undvika ögonkontakt i vissa situationer, eller att inte lägga handen på en person. – Det är ju så vi gör normalt. Men de fallen kan det leda till en omvänd reaktion och utlösa ett våldamt beteende, säger han. Om det är ett osäkert läge kanske polisen kan avvakta och kalla på läkare. – Det kanske inte är så farligt om den här personen får stå där en stund. Kan vi få dit personens behandlingspersonal så kan vi stötta dem om det skulle gå fel. Inom Polkon håller man också på att utveckla metoderna för hur poliser tar i folk, brottar ned och slåss. Metoderna har hämtats från olika kampsporter. Inom ett par veckor ska metoderna prövas medicinskt. – Vid nedläggningar som vi gör finns alltid risken att någon skadas. Vi försöker hitta en mjukare variant av det. Allt går ut på att vi inte ska skada folk. Polkon har 2016–2018 fokuserat på terror. Inriktningen togs fram efter sprängningen på Bryggaregatan, men före terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm. Vad var tanken med den inriktningen? – Sverige visste inte så mycket om terror innan det började ske attentat i omvärlden. Det här är någonting som kan inträffa även hos oss. Alltså måste vi förbereda oss mentalt för det. Sammantaget kan man säga att vi med den inriktningen förberedde svensk polis på att det är något som kan hända, och vilka krav som samhället ställer på oss som poliser. Frågor som diskuterades var: Hur kan ett terrorattentat se ut? Vad är en terrorist? Vad skiljer terrorattentat mot ett grovt kriminellt förfarande? I en tidigare artikel i serien gjorde polisforskaren Stefan Holgersson en koppling mellan inriktningen på terrorism och en hårdare attityd inom polisen, och att det i förlängningen kunde ligga bakom det ökade antalet dödliga polisskjutningar. Tomas Windahl ser inte den kopplingen och tycker inte att inriktningen på terror gjort att konflikthanteringen satts på undantag. – Jag tänker inte på det sättet. Inriktningen handlade om att vi mentalt förbereder oss på att vi kan ha ett terrorattentat som vi måste hantera. Men vi införde inte några nya metoder och tränade inte annorlunda i konflikthantering för det, säger han. Finns det en spänning mellan hårdare och mjukare tag inom polisen? – Alla människor är ju olika, även poliser. Det finns säkert poliser som är mer benägna att använda våld än andra. Men vi tränar inte för det. Det är inte vad utbildningen går ut på. Det finns ingen trend att vi ska bli tuffare, hårdare eller elakare. Det finns ingen vinst med det. Vi utgår fortfarande från en defensiv taktik, att lösa problem utan våld. För det mesta går det ju bra, säger han. Var är era erfarenheter av Polkon hittills? – Jag tycker att vi kan se en kvalitetshöjning av svensk polis ingripandeförmåga. Vi kan också se att våra inriktningar bidragit till att en del ingripanden blivit mer lyckade än vad de kanske varit annars. – Men vi vill inte framkalla handlingsförlamade poliser. Ibland är enda lösningen att använda våld. Då ska vi använda rätt typ av våld och rätt nivå på våldet. Polkon Polisens konflikthantering, Polkon, är sedan 2014 en del av polisutbildningen och även en löpande utbildning för kompetensutveckling. Polkon omfattar kompetensutveckling inom ämnesområdena kommunikation, mental förberedelse och stresshantering, taktik, fysiska tekniker och metoder, användning av OC-spray och skjutvapen, juridik respektive akutsjukvård kopplat till polisens våldsanvändning. Syftet är att minska riskerna för våld och öka polisens möjligheter att agera rättssäkert, där den defensiva taktiken strävar efter att förebygga konfrontationer och våld. De som utbildar i polisiär konflikthantering har en sju veckor lång utbildning och certifieras vart tredje år. De fortbildas dessutom varje år för att hålla sig ajour med förändringar. Källa: Polisen   Dödsskjutningarna har ökat De senaste sex åren har svensk polis skjutit ihjäl i genomsnitt tre personer per år. Det är en kraftig höjning mot åren innan. Under 2018 dödades sex personer av poliser. Mest uppmärksammad blev dödsskjutningen av Eric Torell morgonen den 2 augusti. Eric Torell hade Downs syndrom och autism. Poliserna uppfattade att han var beväpnad och hade fått uppgifter om att en våldsbenägen man befann sig i området. Tre poliser är misstänkta för brott i samband med händelsen. En polis har avskrivits från misstankarna. Efter den 6 mars ska åklagaren fatta beslut om åtal kommer att väckas.  Antal avlidna vid polisinsatser Antalet personer som dödats av polisens kulor senaste tio åren. 2008: 0. 2009: 1. 2010: 0. 2011: 1. 2012: 0. 2013: 4. 2014: 3. 2015: 2. 2016: 3. 2017: 1. 2018: 6. Källa: Polisen ", "article_category": "other"}
{"id": 36006, "headline": "Polisforskaren: Hårdare tag kan få helt motsatta effekter", "summary": "Polisen har inte fått lära sig tillräckligt om konflikthantering. I stället har det under flera år funnits en förväntan på att man ska sätta hårt mot hårt. Det kan ha bidragit till det ökande antalet situationer där människor dött av polisers skott, menar polisprofessorn Stefan Holgersson.", "article": "Polisens dödsskjutningar har ökat i Sverige på senare år. De senaste sex åren har i snitt tre personer dödats av polisens skott. Rekordåret var 2018 med sex personer. Innan dess var det under mer än tio år antingen ingen eller en person som dödades av polis varje år. Polisen och forskaren Stefan Holgersson ville veta om utvecklingen har något att göra med polisers attityder och bristande fortbildning. I rapporten ”Sätta hårt mot hårt” konstaterar han att det finns en stark koppling till båda områdena. Stefan Holgersson lyfter framför allt fram att poliser får alldeles för lite utbildning i konflikthantering – både i grundutbildningen och i fortbildningen. – Många situationer övar man inte alls på. Konflikthantering är mycket eftersatt, trots att det finns ett stort behov av just det. Läs mer: Polisens taktik för att hantera folksamlingar Stefan Holgersson beskriver sig som ”visselblåsare” på hemsidan på Linköpings universitet. Hans forskning om polisens arbete har fått stor uppmärksamhet och många rubriker, och han har tidigare berättat om hur han känt sig motarbetad av personer högt upp i polishierarkin för sina kritiska rapporter. Polis är ett yrke där man utsätts för stora utmaningar kontinuerligt, framhåller Stefan Holgersson. Polisen som kallas till olika typer av ingripanden måste kunna prata med alltifrån barn till yrkeskriminella, psykotiska personer eller människor i extremistmiljöer. De möter rädda, ledsna, aggressiva eller narkotikapåverkade människor som de måste ha en förmåga att bemöta på ett bra sätt. Om det uppstår en hotfull situation måste de under stark stress kunna ställa om blixtsnabbt. Polisen måste ständigt ha en beredskap och förmåga att bruka våld. – Det är ett väldigt komplext yrke. Man kastas in i så många olika situationer. Det svåra är att göra saker på ett bra sätt, att snabbt kunna växla tempo, att kunna vara mjuk och sätta gränser på samma gång, säger Stefan Holgersson. I sin senaste rapport har polisprofessorn studerat polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter. Stefan Holgerson menar att det finns stora strukturella brister i polisens kommunikation med omgivningen. En stor del av problemet har att göra med de slentrianmässiga kraven både externt och på vissa håll inom polisen att ”sätta hårt mot hårt” för att möta ett tuffare klimat, anser Stefan Holgersson. I rapporten har han ett exempel där en lokalpolisområdeschef använder sig av krigsmetaforer som ”utplåna”, ”bekämpa”, ”neutraliserad” eller ”anfall” i kommunikationen om polisens arbete. Detta har lyfts fram positivt både inom sociala medier och av högt uppsatta politiker. Vad är risken med ”hårdare tag”? – Det kan få helt motsatta effekter än dem man hoppats på. Att vara polis är ett svårt jobb och det är lätt att göra misstag, men när polisen inte ser sin egen del eller erkänner att den gjort fel finns risken att förtroendet för och tilliten till polisen minskar i vissa grupper. I förlängningen kan de skapa ett hat i samhället, säger han. Vad är orsaken till att polisens attityder kan ha hårdnat? – Yttre omständigheter kan vara den ökande användningen av skjutvapen i den kriminella miljön och hoten om terrorbrott. Att så pass många chefstjänster på nationell operativ nivå tillsatts av personer inom den nationella insatsstyrkan kan också spela in, säger han. Stefan Holgersson tror också att en fokusering på extrema situationer inom utbildningen har betydelse. Terrorbekämpning har varit ett prioriterat område inom polisen. Men den tid som läggs att träna på detta tas från fortbildningen i konflikthantering. Han menar att vare sig den grundläggande polisutbildningen eller den kompletterande fortbildningen gett poliser rätt förutsättningar för att hantera svåra konflikter utan att behöva tillgripa våld. – Kommunikationsförmåga övas väldigt lite både på grund- och fortbildning. Den kompetens man har på området beror enbart på hur man är som person från början. Som tur är så har vi många poliser som i sig själva är lyssnande och förstående personer. – Men man måste få en professionell utbildning i att hantera kommunikation. I dag finns nästan inga praktiska moment i att öva kommunikation. Läs mer: Så utbildas polisen för att minska risken för konflikter Han säger att det ganska nya konceptet Polkon, polisiär konflikthantering, är ett stort steg i rätt riktning. Problemet är att viktigt innehåll i Polkon fått stryka på foten till förmån för träning inför terrorangrepp. Just satsningen på extrema situationer i utbildningen kan göra att unga nyutbildade poliser med bristande erfarenhet övertolkar sannolikheten för att ett ingripande ska övergå i ett angrepp. – Det kan göra att poliser använder vapen i situationer som kunde ha lösts på ett annat sätt. Det i sin tur kan vara en av förklaringarna till att antalet skjutningar av poliser med dödlig utgång ökat, menar Stefan Holgersson. Samtidigt understryker Stefan Holgersson att poliser ibland måste ha en förmåga att agera offensivt. Det finns inte alltid tid eller möjlighet att förklara eller prata sig ur en hotfull situation. – Ett utryck som jag gillar som förklaring är att man ska vara mjuk som en lejontass. Mjuk och skarp på samma gång. Ett stort problem är att polisen som organisation har så svårt att ta till sig konstruktiv kritik och reflektera över situationer som gått fel, anser Stefan Holgersson. En juridisk process får avgöra om poliserna begått något fel. – Eftersom det är ovanligt att poliser fälls för tjänstefel i rätten så kan organisationen luta sig tillbaka och hävda att inget fel begåtts. Det gör att polisen inte blir en lärande organisation och inte ser sig som en medaktör i det som sker, menar Stefan Holgersson. Stefan Holgersson har arbetat som polis i 26 år och samtidigt som forskare i drygt 20 år. I dag har han en halvtidstjänst som patrullerande polis i Botkyrka söder om Stockholm. Den andra halva ägnar han åt forskning – om polisen. Varför blev du själv polis? – Min far var polis och jag har velat det så länge jag kan minnas, antagligen längre än så. När jag ser tillbaka på det i dag så har det nog handlat om att kunna hjälpa till i det lilla. Det kan handla om en familj som får en lite drägligare tillvaro efter polisens insatser. Och om att på kort eller lång sikt lösa olika typer av problem, säger Stefan Holgersson. – Pappa sa att jag borde bli lite äldre och förståndigare innan jag blir polis. Därför utbildade jag mig först till systemvetare. Där lärde han sig att systematiskt leta efter fel för att förbättra verksamheten. I flera år arbetade han med denna typ av verksamhetsutveckling innan han sökte Polishögskolan. Redan under de första kontakterna med polisyrket reagerade han på att det fanns saker som borde utvecklas, berättar han. Men han blev också varse att där fanns ett helt annan kultur, där problemen skulle döljas i stället för att lyftas upp till ytan, säger han. – Det kan vara en tilltalande lösning i ett kort perspektiv. Men i ett längre perspektiv är det mycket olyckligt. Då utvecklas ju inte verksamheten. Ganska snart insåg Stefan Holgersson också att det inte alltid är populärt att lyfta frågor om sådant som kan förbättras, säger han. Osäkra chefer läser gärna in i kritik mot sin egen arbetsinsats i stället för att se att utveckling är en naturlig del i organisationer, menar han. Efter en intern rapport om hur polisen tolkar gällande lagar, och än mer efter doktorsavhandlingen ”Yrke: polis” 2005, om vilka förutsättningar som personalen får att göra ett bra jobb, har han känt sig marginaliserad. – Officiellt finns det nämligen inga problem inom polisen, säger han. Hur har du setts av närmaste kollegor när det gäller din forskning? – Kollegorna på universitetet har nog sett mer föraktfullt på min roll som polis jämfört med hur polisen sett mig rollen som akademiker. Det har aldrig varit något problem för dem jag har jobbat med, de kan skoja och säga att de inte ser mig som forskare. Enligt dig har polisen svårt att reflektera och ta till sig kritik. Vad tror du då att det beror på? – Jag har inget enkelt svar på det. På ledningsnivå kan det vara viktigt att måla upp en positiv bild, säger Stefan Holgersson. Men många poliser har hört av sig och visat positivt intresse för hans senaste rapport, berättar han. Stefan Holgersson tror att det finns två strömningar på olika nivåer inom polisen. En sida som står för hårdare tag. Och en annan, mer modern, som verkar för ett mer reflekterande arbetssätt. Läs mer: Det hände natten då Eric Torell dödades av polisen.  Stefan Holgersson Ålder: 51 år. Bor: Östergötland. Gör. Är patrullerande polis i Botkyrka söder om Stockholm på halvtid, polisforskare på halvtid. Professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo. Bakgrund: Har varit polis i 26 år. Blev doktorand 1998. Fick 2013 Civilkuragepriset, instiftat av tre av Polisförbundets chefsföreningar, för sin forskning. Har arbetat med utvecklingsfrågor för Rikspolisstyrelsen. I samband med polisens omorganisation 2015 sökte han en rad tjänster på olika nivåer inom Polismyndigheten, men fick ingen av dem utan placerades som patrullerande i Botkyrka. Aktuell: Har skrivit rapporten ”Sätta hårt mot hårt” – en studie av polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter. Arbetar just nu som samtalspartner för arbetsgivare, fack och skyddsorganisation i polisregion nord i ett projekt för att utveckla arbetsmiljön och verksamheten.  Polisen och vi. Del 2 Under senare år har i snitt tre personer dödats polisens skott. Handlar det om ett tuffare klimat med hårdare kriminalitet? Vilken roll spelar spelar polisens attityder och utbildning? Del 1: Polisens taktik för att hantera folksamlingar ", "article_category": "other"}
{"id": 36058, "headline": "”Fel att minska det statliga stödet till jazzmusiken”", "summary": "Statens kulturråd gör fel som drar in stora delar av stödet till den svenska jazzmusiken. Om vi ska ge ungdomar en chans att lyssna på levande musik behövs jazzklubbar som nu riskerar nedläggning, skriver läsaren Andreas Ulanowsky.", "article": "Det är tråkigt att läsa om att Statens kulturråd tänker minska stöd till jazzverksamheten. Hur man definierar vad som är kultur eller inte kan man diskutera. Jag tycker att jazz är kultur eftersom denna form av musik haft stor betydelse för hur musiken utvecklas i modern tid. I Sverige har jazzen har utvecklats, inte minst genom folkmusiken. Jan Johanssons musik hade stor betydelse när han kombinerade svensk folkmusik med jazz. Dessutom har vi många andra skickliga jazzmusiker. Kulturrådet borde tänka om. Jazzen är på väg tillbaka tack vare artister som Lady Gaga och Tony Bennett. Lady Gaga är aktuellt med en show i Las Vegas där hon sjunger jazz. Om vi ska ge ungdomar en chans att lyssna på levande musik behövs jazzklubbar. Man bör satsa mera pengar på jazzkonserter, i synnerhet vid det årliga arrangemanget ”Musik vid Siljan”. DN Åsikt 15 februari 2019 kl 16 Insändare Andreas Ulanowsky: ”Fel att minska det statliga stödet till jazzmusiken” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36063, "headline": "”Små barn far illa av att vara på förskola”", "summary": "Små barn som placeras i förskola visar symtom på posttraumatisk stress. Samhället borde ge ekonomiskt bidrag till föräldrar, så att de kan vara hemma med sina barn åtminstone upp till två, två och ett halvt års ålder, skriver psykologen Lars Folcke.", "article": "Tänk dig att man för en människa till en lokal där hon inte vill vara. Hon är rädd för den där lokalen och vill absolut inte vara där. Hon stretar mot, gråter förtvivlat, men placeras där ändå. Efter ett tag kanske hon slutar gråta, sätter sig i ett hörn och känner sig rädd och övergiven. Men ingen vän kommer och tröstar henne. Hon får sitta där i hela sex timmar. När hon kommer ut är hon chockad, men lättad att få komma hem. Till hennes förskräckelse upprepas proceduren nästa dag, trots hennes hjälplösa protester. Och nästa dag, och nästa. Om det handlar om en vuxen person är detta givetvis oacceptabelt och olagligt. Men är det ett litet barn, kanske en ettåring, är det helt accepterat i vårt samhälle. Forskning har visat att små barn som placeras i förskola får förhöjt kortisol, stresshormon, och att de hemma visar symtom på posttraumatisk stress: oro, klängighet, sömnsvårigheter, aggressivitet. Många barnläkare och barnpsykologer avråder också från alltför tidig separation från föräldrarna. Vem för barnens talan? Samhället borde ge ekonomiskt bidrag till småbarnföräldrar, så att de kan vara hemma hos sina barn åtminstone upp till två, två och ett halvt års ålder. DN Åsikt 12 februari 1019 kl 05 Insändare Lars Folcke: ”Små barn far illa av att vara på förskola” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36065, "headline": "Lisa Magnusson: Barn mår inte bättre av långa dagar på förskolan", "summary": "Barnomsorgen uppfanns för att föräldrar skulle kunna yrkesarbeta. Och det är inte för de små man talar när man vill göra långa förskoledagar obligatoriska.", "article": "Vem tillhör barnen, egentligen? Sig själva, i första hand. Sina föräldrar i andra hand. Somliga försöker också få det till att de är till för samhället. För på något annat sätt kan man inte förstå det när miljöpartisten och det tidigare kommunalrådet Nils Karlsson föreslår att förskolan ska vara obligatorisk för alla barn från två års ålder (Dagens samhälle 1/2). Han talar om tvååringarnas ”rätt” till minst 30 timmar i veckan på förskola. Och han motiverar det med att vi på så sätt kan förhindra skadliga hederskulturnormer från att äta sig in i dessa barns liv. Nog kan man förledas att tro att det därför handlar om motsatsen: om att samhället ska försöka vara till för barnen, särskilt då vissa barn. Men detta faller just på det obligatoriska. Barn är olika. En del älskar nog långa dagar på förskolan. Ytterligare en del mår säkerligen bättre där än hos sin familj, därför att deras familj på ett eller annat sätt är skadlig för dem. För majoriteten är det emellertid inte så. De allra flesta tvååringar vill inte vara borta från sina föräldrar under större delen av sin vakna tid. Låt oss vara ärliga med detta. Och låt oss vara ärliga om vad förskolan är: Barnomsorgen uppfanns för att föräldrar skulle kunna yrkesarbeta. Först senare gick denna institution från att vara ren förvaring till att fyllas med innehåll, med mening, med pedagogiska ansatser. Barnen blev individer i sin egen rätt, och på förskolan skulle de utvecklas och lära sig om livet. Om tvåårsåldern vet vi att det är en påfrestande period för både barnen själva och deras anhöriga. De små har just börjat upptäcka omvärlden, och pendlar mellan att vara självständiga och sturska och små och ynkliga. Därför behöver de extra mycket lugn och trygghet omkring sig. Deras behov av de fasta punkterna i tillvaron, av föräldrarna och syskonen, är särskilt stort. Barn i denna ålder har inte behov av att tillbringa sex timmar om dagen på förskolan, borta från hemmet och föräldrarna. Det kan behöva bli så ändå, för att livet ser ut så, för att det finns andra saker att ta hänsyn till: De stora behöver jobba och dra in pengar. Men det är inte i barnens intresse man talar när man förespråkar detta. Det bör vi ha klart för oss. Det är inte tu tal om annat än att mer behöver göras för utsatta barn redan från späd ålder, och även för dem som kommit upp i skolåldern och som uppenbarligen hinner förtryckas fastän de tillbringar aldrig så mycket tid utanför hemmet. Men obligatoriska långa förskoledagar för tvååringar, för att samhället riktigt ska få inympa sina förmodat sundare värderingar i dessa små medborgare? Nej, tack. ", "article_category": "other"}
{"id": 36069, "headline": "Till minne: Isabelle Ekström", "summary": "Tidigare läraren i Franska skolan, Isabelle Ekström, född Brossé, Stockholm har avlidit i en ålder av 96 år. Närmast anhöriga är barnen Eva, Ivar, Jan och Anne med familjer.", "article": "När Marie-Louise Reuter, tidigare rektor i Franska skolan i Stockholm, avled 2016 vid 96 års ålder så miste Isabelle sin kanske bästa vän. De två franska änkorna hade under flera år varit oskiljaktiga. Isabelle hade kommit till Sverige just efter andra världskriget, dotter till en general och en kalvinistisk mamma. Hon hade funnit kärleken i Paris, i form av ekonomen John Ekström från Malmö. De blev ett par i Stockholm och barnen Eva, Ivar, Jan och Anne föddes i snabb takt. Efter några år i Bryssel kom Isabelle efter ett mellanspel i Schartau till Franska skolan där hon blev en mycket uppskattad och varmt kännande lärare. Många av hennes nära vänner fanns i kretsen från skolan, däribland Francoise Sule och Véronique Lönnerblad. Isabelle var mcyket stolt över sin pappa, generalen Julian Brossé. Han hade sårats vid slaget i Verdun under första världskriget. Krigen och förhållandet till vän och fiende påverkade Isabelle mycket. När hennes barndomsvän Claires bror Olivier avrättades av Gestapo och hennes bror skadades i kriget fick hon ett komplicerat förhållande till Tyskland som hon ”botade” sent i livet genom en resa till Tyskland. Fosterlandet Frankrike betydde mycket för Isabelle och hon saknade det men samtidigt lärde hon sig att älska Sverige. Som senator för fransmännen i Sverige höll hon broarna öppna mellan sina landsmän i Sverige och Frankrike. Hon belönades för sina kulturella insatser med l´Ordre des Palmes Académiques av Frankrike. Isabelle var mycket aktiv i Franska reformerta kyrkan med sin nära vän Paulette Morin. Hon deltog även i diakoniprojekt i Kongo för kyrkan. Isabelle var genom sin intellektuella och kulturellt orienterade läggning en person man hade roliga och tankeväckande samtal med. Hennes människointresse och önskan att se många omkring sig gjorde att man sällan var med henne på tumanhand. Ett glas vin och ett intressant ämne var en given utgångspunkt för en bra kväll. Hennes familj älskade henne liksom lärare och elever i Franska skolan, hennes andra familj. Vid julmiddagen 2018 för personalen i skolan var de unga lärarna djupt imponerade av denna inspirerande lärare som gav råd under skratt och glada infall. Vi minns med glädje och tacksamhet Isabelles närvaro och hennes varma och nyfikna blick. ", "article_category": "other"}
{"id": 36070, "headline": "Fler fullföljer gymnasiet – men en fjärdedel får ingen examen", "summary": "Allt fler elever tar gymnasieexamen inom tre år. Det är en trend som hållit i sig fem år i rad, visar statistik från Skolverket. Samtidigt är det en fortfarande en fjärdedel som inte gör det. Och få av dem som missar sin examen tar den senare på Komvux.", "article": "Läs fler artiklar om gymnasievalet ”Många var oroliga för att deras poäng inte skulle räcka för gymnasiet” Studievägledare: Gymnasievalet det första och största valet som de gör Så påverkar skolkompisarna elevernas gymnasieval Våren 2018 slutförde cirka 80.670 elever gymnasieskolan. Det är 800 fler än året innan. Det är femte året i rad som andelen elever som tar gymnasieexamen inom tre år på nationella program ökar. Under 2018 ökade andelen med examen till 76,1 procent, mot 75,2 procent året innan. – Det tycker vi är otroligt roligt. Nu vågar vi säga att det är en stadigt uppåtgående trend, säger Anna Westerholm, avdelningschef på Skolverket. Hon pekar på att det finns tydlig statistik som visar att de som inte slutför sin gymnasieutbildning klarar sig sämre i arbetslivet. Det är framför allt på de högskoleförberedande programmen som andelen med examen blir större. Där ökar andelen med examen på samtliga program. Största ökningen har ekonomiprogrammet. Kvinnor tar examen inom tre år i högre utsträckning än män. Särskilt stor var skillnaden i högskoleförberedande program. Där tog 80,6 procent av kvinnorna mot 74,8 procent av männen examen inom tre år. Att kvinnor i högre utsträckning än män tar examen inom tre år gäller på samtliga högskoleförberedande program. – Vad det beror på kan jag inte svara på. Generellt har flickor haft högre betyg. Många har grunnat på varför pojkar lyckas sämre i skolan. På yrkesprogrammen tar något fler män än kvinnor examen inom tre år (72,4 jämfört med 71,5 procent) men det varierar stort mellan de olika yrkesprogrammen. Sedan gymnasiereformen 2011 är det fem årskullar som lämnat gymnasieskolan. Andelen elever som tagit examen har ökat från 71,4 procent år 2014 till 76,1 procent 2018. Det är en ökning med cirka 4.000 elever – eller 4,7 procentenheter – på fem år. En förklaring till att allt fler elever slutför sina gymnasiestudier kan enligt Skolverkets analys vara att färre elever byter program på gymnasiet. Programbyten kan ofta leda till att elever behöver längre tid än tre år för att slutföra studierna. En annan förklaring kan vara att det genomsnittliga meritvärdet från grundskolan ökat för varje elevkull som börjat gymnasiet sedan 2011. – Båda dessa faktorer tyder på att eleverna kommer allt bättre förberedda från grundskolan, vilket i sin tur gör att fler tar examen inom utsatt tid, säger Anna Westerholm. Detta sker trots att det i många år förts fram kritik mot hur studievägledningen fungerar i den svenska skolan. Senast för ett par veckor sedan visade regeringens utredning ”Framtidsval” på stora brister när det gäller tillgång till studie- och yrkesvägledning – och även stora variationer i den vägledning som erbjuds. – Goda exempel finns naturligtvis, men generellt är studievägledningen i dag en marginaliserad företeelse där studie- och yrkesvägledaren ofta känner sig väldigt ensam på skolan. Detta trots att läroplan och skollagen säger att vägledning ska genomsyra utbildningen i stort, säger Marie-Hélène Ahnborg, regeringens särskilda utredare. – Ett annat stort problem är att det råder en skriande brist på utbildade studie- och yrkesvägledare. Vi måste se till att snabbt få ut fler. Utredningen lägger fram flera förslag för att stärka studie- och yrkesvägledningen. Bland annat att förtydliga alla elevers rätt till både generell och individuell vägledning. Den generella vägledningen ska föras in i undervisningen och ge eleverna kunskaper om arbetslivet. – Vi föreslår också ett nytt obligatoriskt inslag som vi kallar för framtidsval där eleverna får kunskap om hur en arbetsmarknad fungerar, hur det går till på en arbetsplats, vilka yrken det finns och där de rustas med kompetenser i att hantera val och omställningar i stort, säger Marie-Hélène Ahnborg. Den individuella vägledningen är den enskilda elevens möte öga mot öga med vägledaren. Där eleven pratar om sig själv, vad man vill och vad man är intresserad av. Även här föreslår utredningen en förstärkning. Om i snitt tre av fyra gymnasieelever tar sin gymnasieexamen inom tre år så är det ändå en fjärdedel som inte gör det. Det är ett välkänt faktum att den som inte har någon gymnasieexamen i dag har svårare att få arbete. Cirka 7.000 elever missar varje år gymnasieexamen med en hårsmån. Det kan handla om att de fått betyget F, det vill säga underkänt, i endast någon eller några kurser. För den gruppen kan man tycka att det skulle vara ganska lätt att komplettera sina gymnasiestudier på komvux för att få en examen, men få gör det. Skolverket har i en studie som presenterades i november följt upp de drygt 7.300 elever som våren 2015 lämnade gymnasieskolan på ett nationellt program med underkänt i endast någon eller några få kurser. Det gjorde att de fick ett studiebevis i stället för examen. Endast en fjärdedel av dessa elever valde att komplettera sina missade resultat på komvux inom ett och ett halvt år efter att de lämnade gymnasiet. Och endast var tjugonde av eleverna tog ut en gymnasieexamen i komvux. – Över tid har vi sett att det är ungefär samma andel som precis missar gymnasieexamen. Så länge dessa elever finns inom gymnasieskolan är det skolans ansvar att se till att de får det stöd de behöver för att nå sin examen. Man måste ha ett systematiskt kvalitetsarbete så att man i god tid ser vilka elever som riskerar att inte nå examen, säger Marcello Marrone, chef för vuxenutbildningsenheten på Skolverket. – Om en elev till exempel fått F på den första mattekursen måste den få det stöd den behöver för att klara av den i tid. Sedan är det för sent, säger han. Klarar skolan trots dessa insatser inte målet menar Marcello Marrone att skolans rektor ska informera eleven om de alternativ som finns för att nå en gymnasieexamen inom komvux. Detta ligger inom ramen för det allmänna studievägledningsuppdraget. – Det är även viktigt att informera om att alla elever sedan ett par år tillbaka har rätt att komplettera med behörighetsgivande kurser på komvux, säger han. Av den grupp som gick vidare till komvux från högskoleförberedande program kvalificerade sig hälften för en examen, men endast 29 procent tog ut den. För eleverna på yrkesförberedande program som fortsatte på komvux var siffrorna lägre. Cirka 40 procent kvalificerade sig för examen men enbart 10 procent tog ut den. – Vi skulle behöva djupintervjua elever för att veta vad det beror på. Vi vill inte spekulera och det finns säkert massor med förklaringar. Till exempel att elever på komvux inte alltid känner till att de måste kontakta kommunen för att få ut sin examen. Så är det inte på gymnasiet. – Målet för komvuxelever är inte heller alltid att få ut en examen. Det kanske mer handlar om att ta de kurser man behöver för att komma ut i jobb. Vissa vill kanske inte ta ut examen av strategiska skäl, man vill hålla dörren öppen för att läsa ytterligare kurser, säger Marcello Marrone. De elever som går vidare till komvux läser framför allt matematik, svenska och engelska. Matematik är det ämne som störst andel har problem med på gymnasiet, men även på komvux. Gymnasieskolan 2018 Våren 2018 slutförde omkring 80.670 elever gymnasieskolan. Det är femte elevkullen efter gymnasiereformen 2011. Det finns två typer av examen: högskoleförberedande examen och yrkesexamen. De elever som får en examen från ett högskoleförberedande program har uppnått grundläggande högskolebehörighet. Det gäller inte för elever med yrkesexamen, men yrkeselever har möjlighet att läsa in en grundläggande behörighet inom programmens 2.500 poäng eller som utökat program. Källa: Skolverket  Läs in gymnasiet på komvux eller folkhögskola Den som vill komplettera sin gymnasieutbildning på kommunala vuxenskolan, komvux, kontaktar sin hemkommun. Komvux finns också på en del folkhögskolor och drivs då på uppdrag av kommunen. På alla folkhögskolor finns Allmän kurs, som är folkhögskolans egen motsvarighet till Komvux. Folkhögskolans allmänna kurs kan ge grundläggande behörighet till högskolan. När du är klar får du ett studieomdöme som gör att du kan söka till högskolan genom folkhögskolans urvalsgrupp. Källa: folkhogskola.nu  Så ska studievägledningen bli bättre Utredningen ”Framtidsval – karriärvägledning för individ och samhälle” föreslår regeringen fem åtgärder för att stärka studie- och yrkesvägledningen: 1. Ett förtydligande av vad vägledning är, att den kan vara både individuell och generell och ska benämnas karriärvägledning. 2. Ett förtydligande av elevers tillgång till individuell karriärvägledning. 3. Tydligare krav på att individuell karriärvägledning ska erbjudas vid vissa tillfällen. 4. Förstärkning av det generella karriärvägledningsperspektivet i olika ämnen. 5. Ett nytt obligatoriskt inslag med tilldelad tid, benämnt framtidsval, ska införas i grundskolan, grundsärskolan och specialskolan. Källa: Utredningen SOU 2019:4 ", "article_category": "other"}
{"id": 36085, "headline": "”Segregationen i skolan bryter mot lagen”", "summary": "Ungdomardrabbas om de föds i fel stadsdelar och av fel föräldrar. Det finns skolor där nästan inte en enda elev har svenska som modersmål. Skolsegregationen bryter mot lagen, skriver läsaren Per Sundgren.", "article": "Återigen uppmärksammas skolsegregationen. Det finns grundskolor där bara hälften av eleverna blir behöriga till gymnasiet och där nästan inte en enda elev har svenska som modersmål. Hur kan det tillåtas och fortgå år efter år utan att något händer? At lösa den växande segregationen i vårt samhälle är inte enkelt. Den grundläggande orsaken är de ekonomiska klyftor som stadigt växt under flera decennier. De leder till en stenhård boendesegregation som tar lång tid att åtgärda. Men det är nu ungdomardrabbas om de föds i fel stadsdelar och av fel föräldrar. Det handlar i grunden om att vi måste ta talet om alla människors lika värde på allvar. Då kan vi inte acceptera den nuvarande segregerade ordning som uppenbart missgynnar många barn och ungdomar. Att det trots denna segregation finns lokala exempel på skolor som når goda resultat ändrar inte på den grundläggande orättvisan. Något måste göras nu och lösningen är helt enkelt att vi tar våra grundlagar och skollagar på allvar. Enligt skollagen ska hänsyn tas ”till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt möjligt”. Sker det med den nuvarande ordningen och uppvägs ”skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”? Nej, alla är nog överens om att dagens skolverklighet dåligt stämmer överens med grundlagens intentioner. Även läroplanen förgrundskolan (Lgr 11) slår fast den etiska grunden om alla människors lika värde. I skolan ska ingen elev ”utsättas för diskriminering” och alla ska kunna ”leva sig in i andras villkor och värderingar”. Men i ett Sverige med skolor där nästan inga elever har svenska som modersmål kan jag inte finna annat än att någon form av diskriminering är för handen. Det är ju inget fritt val som lett fram till denna situation. Vi har fått en skola där ungdomar med olika social bakgrund effektivt separeras från varandra. Detta strider uppenbart mot läroplanens önskan om att skolan ska vara en ”social och kulturell mötesplats” för våra ungdomar. Mitt förslag är nu att vi följer lagen. Det är helt enkelt i fortsättningen olagligt att driva skolor som inte lever upp till vad våra lagar stipulerar. I alla kommuner och utbildningsförvaltningar måste en självklar utgångspunkt vara att se till att alla skolor och klasser är blandade, kommunala skolor och friskolor, vilket är en förutsättning för en likvärdig skola. Detta kan lösas på flera olika sätt. Holstebro i Danmark och Nyköping i Sverige är två intressanta exempel. Båda kommunernahar haft det gemensamt att skolornas elevsammansättning varit mycket segregerad. Rektorer, politiker och föräldrar kom efter viss diskussion fram till det självklara, kan man tycka, att alla elever skulle gynnas av att skolor och klasser blandades. I Holstebro togs beslut att lägga ned två av skolorna, men de tre som var kvar skulle blandas och i ingen skola skulle andelen invandrarelever överstiga 20 procent. I Nyköping beslutades att slå samman fyra högstadier till en stor skola i två byggnader, men där alla klasser skulle blandas utifrån social bakgrund, härkomst och kön. Ett avgörande problem kvarstår dock så länge det finns friskolor som lever på att locka till sig resursstarka elever med inhemsk bakgrund och det problemet är större i Sverige än i Danmark. DN Åsikt 13 februari 2019 kl 05 Insändare Per Sundgren: ”Segregationen i skolan bryter mot lagen” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36087, "headline": "”Verklighetsfrämmande om förbud mot kärnvapen”", "summary": "DN DEBATT 13/2. Utredningen om Sverige bör underteckna och ratificera konventionen om kärnvapenförbud innehåller många oklarheter. Bäst för Sverige är att säga ja till konventionen, och sedan verka för dess förbättring. Det vore ytterst egendomligt om nära 60 års insatser av svensk diplomati mot massförstörelsevapen inte skulle fullföljas, skriver fyra forskare.", "article": "Den 18 januari överlämnades utredningen om huruvida Sverige borde gå vidare, underteckna och ratificera konventionen om kärnvapenförbud som antogs av 122 av FN:s medlemsstater 2017. Enmansutredaren Lars-Erik Lundin rekommenderar att ”Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form”. Men utredningen har inte bidragit till den större klarhet som är nödvändig för Sveriges ställningstagande. Konventionen om kärnvapenförbud som antogs av FN:s generalförsamling 2017 syftar till att påverka hur stater tänker, agerar och samarbetar i kärnvapenfrågor. Tanken på ett lagfäst totalförbud har vuxit fram som en reaktion mot att kärnvapenstaterna i många år har vägrat att leva upp till artikel 6 i icke-spridningsavtalet NPT (Non-proliferation treaty). Denna stipulerar att kärnvapenstaterna skall förhandla om kärnvapnens avskaffande. Detta har kärnvapenstaterna inte gjort och planerar inte att göra. Ingen realistisk bedömare tror att en kärnvapenfri värld kommer att uppstå inom en snar framtid. Det handlar därför om att ständigt påminna om kärnvapnens risker och utsätta kärnvapenstaterna för sådan press att de visar allvar med att rusta ned. Nobelprisbelönade Ican och ett stort antal folkliga och professionella organisationer har bidragit till denna nya öppning i arbetet för kärnvapennedrustning. De målkonflikter som uppenbart finns mellan de positiva avsikterna och de juridiska, tekniska och säkerhetsmässiga komplikationerna kommer i utredningen i skymundan för den långa listan av invändningar, svagheter och problem kring konventionen. Undertecknade har i en rapport sammanställt åtminstone 32 sådana. Rapporten visar att alldeles för många punkter är svagt underbyggda. Fyra av dem finns redan i Sveriges röstförklaring och flertalet av de övriga är kända i samband med förhandlingen 2017. På (minst) fyra punkter görs klart verklighetsfrämmande anspråk på vad en konvention skulle kunna åstadkomma. Nedan tar vi upp dessa som för oss, liksom för utredaren, framstår som centrala. 1 ”Konventionen har en icke-inkluderande ansats vilket förhindrar internationella nedrustningsförhandlingar.” Att kärnvapenmakterna inom överskådlig tid inte kommer att ansluta sig till konventionen är känt och förutsett sedan länge. Men skulle Sverige vid eventuellt tillträde (som ”en liten minoritet”) minska sina möjligheter att bidra till det internationella nedrustningsarbetet? Erfarenheten av svenskt deltagande i nedrustningsförhandlingar pekar snarast på motsatsen. Respekten för svensk kunskap och integritet även när vi är i ”minoritet” har varit avgörande. Ett exempel: När Sverige och en rad stater krävde ett provstoppsavtal i början av 1960-talet hävdade USA och Sovjetunionen att detta var omöjligt att åstadkomma. Verifikationsinstrumenten saknades: supermakterna hävdade att det var omöjligt att förhandla fram ett verkningsfullt avtal. Sverige argumenterade framgångsrikt för att sådan teknik redan fanns och därmed kunde användas (FOA var här till stor hjälp). Vi är övertygade om att Sverige även i fortsättningen kan få en brobyggande roll som ”västland”, medlem av EU och samarbetspart med Nato – och samtidigt konventionspart. 2 Konventionens relation till NPT. Utredaren anger att icke-spridningsfördraget NPT skulle undermineras av konventionen. Men det finns inget i själva konventionen som strider mot NPT. NPT behandlar visserligen mer utförligt ickespridningsmålet och genom det så kallade tilläggsprotokollet finns verifikationsbestämmelser som konventionen inte har. Konventionen går å andra sidan längre än vad NPT gör avseende förbud mot kärnvapen och ett sådant krav bör diskuteras vid kommande översynskonferenser. Internationell expertis pekar på att konventionen blir ett medel att stärka NPT (men inte nödvändigtvis kärnvapenstaternas ställning). De två konventionerna kan ömsesidigt stärka varandra. 3 Kärnvapenparaplyer. Om dessa skriver utredaren: ”Ett svenskt tillträde skulle inte minst på grund av ’paraplyförbudet’, uppfattas som en grundläggande kritik av den säkerhetspolitiska doktrin som omfattas av nästan alla Sveriges grannar och samarbetspartners i Europa och Nordamerika i Nato.” Att konventionen innebär att avtalsparterna tar avstånd från Natos kärnvapendoktrin och att stater ska befinna sig under kärnvapenmakters kärnvapenparaplyer är en av utgångspunkterna. Sverige är redan motståndare till att långsiktig säkerhet kan skapas genom denna avskräckning och bör inte ändra sig på den punkten. 4 Frågan om Nato och Sverige. Utredaren skriver att konsekvenserna av ett svenskt tillträde skulle bli ”mycket negativa” vad gäller svenska försvarspolitiska samarbeten med Nato, Natoländer och Finland. Men till stöd för den ståndpunkten åberopas endast ”signaler” från USA, vissa andra kärnvapenstater och några Natomedlemmar. Här hade en egen grundlig analys varit i högsta grad påkallad. En sådan skulle möjligen kunnat förklara det paradoxala förhållandet att Natoländer, särskilt USA, i skarpa ordalag avrått Sverige från tillträde till konventionen, samtidigt som man lika eftertryckligt hävdat att denna saknar all realpolitisk betydelse. Både Sverige och Nato har betonat den ömsesidiga nyttan av samarbete. Det är osannolikt att alliansen eller dess medlemmar skulle äventyra denna samverkan om Sverige tillträder konventionen. Övningar och annan samverkan ska ju inte innefatta kärnvapen. Utredningen bidrar inte till den större klarhet som efterfrågades i oktober 2017 då den tillsattes. Vi menar också i likhet med utredningen att det finns svagheter i konventionstexten och den bör stärkas på flera punkter. Men det finns goda möjligheter att påverka konventionen i positiv riktning. Den lösning som vi finner bäst för vårt land är att underteckna och ratificera konventionen, och sedan som statspart energiskt verka för dess förbättring och för att andra länder gradvis ska ansluta sig. Det vore ytterst egendomligt om nära 60 år av svensk diplomatis stoltaste insatser mot massförstörelsevapen inte skulle fullföljas. Om parter inom regering och riksdag behöver ytterligare belysning av frågorna ska detta naturligtvis respekteras. I båda fallen ser vi det som nödvändigt att arbetet och analyserna sker i full öppenhet, i samverkan med ”likasinnade” länder och med anlitande av bästa möjliga svenska och utländska expertis. 13 februari 2019 Debattartikel Lars Ingelstam, Thomas Jonter, Peter Wallensteen och Gunnar Westberg: ”Verklighetsfrämmande om förbud mot kärnvapen” ", "article_category": "other"}
{"id": 36094, "headline": "”Forskningen visar inget samband mellan religiositet och moraliskt handlande”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 11/2. Artikeln är i sig själv är ett gott belägg för att de sju forskarna inte verkar bedriva god forskning och de förefaller sakna den ”intellektuella redlighet” som de hävdar att de genom sin religionsutövning är i besittning av, skriver Bo Rothstein.", "article": "Är religion en bra grund för god forskning och vetenskap? Detta hävdas av sju forskare på denna sida (DN-debatt 11/2). Bland annat skriver de att forskarsamhället bör ”dra nytta av religionens unika förmåga att legitimera och förankra kunskapssökandet och att upprätta etiska ramar som förpliktigar till sanningsenlighet och intellektuell redlighet.” Problemet är att man inte presenterar ett uns av belägg för sin tes, så forskare man är. Den numera rätt så omfattande forskningen om vad religiös aktivitet resulterar i när det gäller de utövandes förmåga till etiskt agerande ger nämligen en helt motsatt bild. Jämför man länder finner man att där religion spelar en stor roll i människors liv där er korruptionen också mycket mer omfattande och tilliten mellan människor betydligt lägre. Forskningsresultat visar också att barn som växer upp i religiösa hem löper större risk att bli mindre toleranta och mindre benägna till solidariskt samarbete än barn som växer upp i sekulära familjer. I USA uppvisar religiösa människor en större benägenhet för att hysa rasistiska åsikter än icke-religiösa. I experiment med studenter där de kunnat välja att vara sanningsenliga eller ljuga uppvisar religiösa studenter en större benägenhet att använda lögn för att gynna sig själva. En genomgång av den omfattande experimentella forskningen om sambandet mellan religiositet och moraliskt/etiskt/solidariskt handlande som gjordes för några år sedan visade att man inte kunde finna några robusta empiriska resultat som styrkte ett sådant samband. De sju forskarna som hävdar att religion är ett gott stöd för vetenskaplig forskning bryter därmed själva i sin artikel mot två av kraven för vad som skall räknas som god vetenskap. För det första ger de inte några belägg för sitt påstående och för det andra väljer de att ignorera den omfattande forskning som visar att deras tankegång inte har något stöd. Man kan säga att deras artikel därmed är i sig själv är ett gott belägg för att de inte verkar bedriva god forskning och de förefaller sakna den ”intellektuella redlighet” som de hävdar att de genom sin religionsutövning är i besittning av. 11 februari 2019 Debattartikel Sju forskare från olika discipliner: ”En rationell religiös tro ger vetenskapen en fast grund” Repliker Bo Rothstein: ”Forskningen visar inget samband mellan religiositet och moraliskt handlande” Bengt Sahlberg, professor emeritus i kulturgeografi: ”Vetenskapen kan aldrig bevisa att det finns en övernaturlig värld” Anna Bergström, Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors, Humanisterna: ”Ovetenskapliga läror dålig grund för vetenskapen” Emma Frans, forskare i medicinsk epidemiologi vid Karolinska institutet, författare: ”Nej, jag är inte religionskritiker” Slutreplik från sju forskare: ”Vetenskapen vilar på det utomvetenskapliga” ", "article_category": "other"}
{"id": 36131, "headline": "När hon var liten sågs teckenspråk som ”primitivt”", "summary": "Under hennes första år i dövskolan var det förbjudet att teckna teckenspråk. Nu, 50 år senare, har Johanna Mesch blivit Sveriges och Nordens första döva professor.", "article": "Hennes ögon glittrar och med bestämda rörelser berättar hon med sina händer och tydlig mimik. Tillsammans med en teckenspråkstolk sitter jag på Johanna Meschs arbetsrum på tredje våningen i slutet av en korridor i ett långsmalt hus med ljust blå-grön lackerad glasfasad på Stockholms universitet. – Att vara Nordens första döva professor, och Europas första kvinnliga döva professor är svårt att ta in. Jag har fått mängder med gratulationer från utlandet och jag förstår att detta har ett starkt symbolvärde. Att man blir en förebild för döva akademiker. Ur det perspektivet känns det stort, säger Johanna Mesch, nybliven professor i teckenspråk vid Stockholms universitet. Johanna föddes döv och växte upp i finska Jyväskylä. Då för 50 år sedan var allt annorlunda. När hon som sexåring började i dövskolan 1969 var det i många länder förbjudet att använda teckenspråk i undervisning. Förbudet hade antagits av forskare på en internationell dövlärarkongress i Milano 1880, där de döva lärarna inte hade rösträtt. Teckenspråket ansågs primitivt. Barnen skulle i stället försöka lära sig tala och läsa på läppar. Men tack vare en diakonissa hade Johanna börjat lära sig teckenspråk och hennes äldre klasskompisar tecknade i smyg, på lektioner och på raster. – Jag minns det första skolåret väldigt starkt när lärarna inte använde teckenspråk utan bara talade. Jag var väldigt liten men minns det fortfarande. Använde man teckenspråket var det som om man inte kunde tänka fullt ut. Det kändes skamligt med teckenspråk och det påverkade självförtroendet, säger Johanna. Efter hennes första skolår kom vändningen. Förbudet mot teckenspråk i klassrummet togs bort i Finland. Liknande hände i Sverige och senare i andra länder. I och med att skolan fokuserat på tal- och hörselträning hade andra ämnen försummats, vilket bidrog till en låg utbildningsnivå för döva. Men nu förändrades allt. Johanna studerade vidare; pluggade medier med hjälp av tolk och fick jobb på finsk tv för döva. Men intresset för lingvistik tog över. Hon träffade en svensk pojkvän, flyttade till Sverige 1987 och läste svenskt teckenspråk i Stockholm. Hon fortsatte med att undervisa i teckenspråk på olika högskolor och blev anställd vid Stockholms universitet 2003. Johanna har forskat i teckenspråk för döva, dövblinda och hörande, har bidragit till att förbättra det svenska teckenspråkslexikonet och var 2013 med och startade tolkutbildningen vid Stockholms universitet. – Jag hade aldrig ens kunnat tänka mig att jag skulle kunna bli professor. Att bara ta studenten var ett jättestort steg. Och sedan, att ta kandidatexamen var något jag kände mig jättenöjd med. Min doktorandexamen var ytterligare ett steg som var helt fantastiskt. Jag har gått en väldigt lång väg inser jag, men den har varit rätt krokig. Till skillnad från när Johanna var liten får många döva barn i dag kokleaimplantat. Det opereras in i innerörat, vilket kan få tidigare helt döva att mer eller mindre uppfatta och förstå ljud. – Men jag är så van vid min dövhet så jag känner inget behov av det. Det kanske skulle vara roligt att testa men skulle samtidigt ta oerhört mycket energi som jag kan lägga på annat. De visuella intrycken är viktigast för mig, säger Johanna. Hennes mål är att öka kunskapen kring teckenspråk. Det är inte alla som exempelvis vet att det är ett eget språk, skilt från svenskan. Andra tror att teckenspråk är ett internationellt språk, men ungefär 160 olika teckenspråk existerar i dag. Det finns dock internationella tecken, som är inspirerade av teckenspråk från olika länder. Men de räknas inte som ett eget språk. Svenskt teckenspråk behärskas av omkring 30.000 människor. – En del ser dövhet som en funktionsnedsättning. Men det är viktigt att se teckenspråket som ett eget språk. Det perspektivet leder till mindre fördomar och mer öppenhet. Fördomarna har minskat ganska rejält mot förut. Det finns en helt annan förståelse i dag. Johanna Mesch Gratuleras till: Sveriges och Nordens första döva professor. Tillträdde i januari som professor i teckenspråk vid institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. Hennes företrädare, Brita Bergman, var hörande och blev 1991 världens första professor i teckenspråk. Gör: Undervisar och forskar i olika teckenspråk. Ålder: 55 år. Bor: I Stockholm. Familj: Maken Urban, också döv, två hörande barn: Tobias, 27, och Robert, 25. Har två systrar. ”Min äldsta syster är också professor, i global education vid Uleåborg universitet”. Intressen: ”Jag åker gärna långfärdsskridskor och längdskidor. På sommaren blir det kajakpaddling och golf”. Framtidsdrömmar: ”Att vara ute mer i naturen, öka mitt miljöengagemang och stärka teckenspråkets ställning”. Existentiellt: ”Jag tror nog på att någonting finns men jag är inte starkt troende”. ", "article_category": "other"}
{"id": 36143, "headline": "”Sluta prioritera cyklister som pendlar till jobbet”", "summary": "Stockholms stad måste sluta prioritera cyklister framför gångare och kollektivresenärer. Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) har förbrukat sitt förtroende, skriver läsaren Ewa Larsson.", "article": "Om det är städdag, varför snöröjs då inte denna gata? Det miljöpartistiska trafikborgarrådet Daniel Helldéns hatobjekt är ju bilen, men faktum är att jag som pensionär inte kan och vill inte utsätta mig för att cykla till Kärrtorp från Älta en vinterdag. Jag är ofta i Kärrtorp för att hämta barnbarn på dagis. Snöröjningen är urusel där och förmodligen också i andra förorter. Skärpning, tack! Sluta prioritera cykelbanor där irriterade lycracyklister tävlar om att komma fram snabbast till sitt arbete! Alla andra, då, som vill komma till sitt arbete via kommunala färdmedel? Det går knappt att ta sig fram till tunnelbanan på grund av ishalka och när man väl är där så är det kaos i tågtrafiken. Skäms på er ansvariga i Stockholms stadshus och även en släng av sleven till SL:s misskötsel. Avsätt Daniel Helldén som trafikborgarråd! Han tar inte sin uppgift på allvar gentemot medborgarna i staden. DN Åsikt 6 februari 2019 kl 10 Insändare Carsten Olsson: ”Efter alla snökaos måste Daniel Helldén lämna sin post” Svar Ewa Larsson: ”Sluta prioritera cyklister som pendlar till jobbet” Hans Jorild: ”Även på cykelbanorna är snöröjningen ofta usel” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36147, "headline": "”Sociala medier behövs i SR:s dialog med lyssnarna”", "summary": "Sociala medier som Facebook behövs i Sveriges Radios dialog med lyssnarna. Ett public service-bolag måste finnas där lyssnarna finns, skriver programdirektören Björn Löfdahl.", "article": "I en insändare på DN Åsikt ställer Lennart Philipsson frågan varför vi på Sveriges Radio hänvisar lyssnare till sociala medier kanaler som Facebook. Svaret är att Facebook och andra sociala medier ger oss bra verktyg för dialog och är en plattform där många av våra lyssnare finns. Enligt undersökningen ”Svenskarna och internet” använder 83 procent av befolkningen sociala medier. Mer än hälften av dessa användare, 63 procent, gör det dagligen. För oss är det viktigt för vår relevans att finnas där lyssnarna själva väljer att vara. Sociala medier är ett effektivt sätt att nå oss. Vi kan lätt nå lyssnare för att fortsätta en diskussion från ett program, tipsa oss om nya saker att ta upp eller att bara höra av sig med ris eller ros. Det finns inga ekonomiska skäl eller samarbeten bakom detta. Sveriges Radio är politiskt och ekonomisk oberoende. För oss är det också viktigt att alltid vara tydliga med vem som är avsändare av inlägg eller sidor på till exempel Facebook. Det ska alltid vara tydligt när man tar del av Sveriges Radios journalistik. Men likväl som vi hänvisar till olika Sveriges Radio konton på sociala medier hänvisar vi också till mer material via vår hemsida. Där finns också möjligheten att ta kontakt med oss för att framföra sina åsikter i andra kanaler. Dock erbjuder inte vår hemsida samma möjlighet till direktdialog som en del av sociala medierna. Vi är förstås medvetna om den kritik som Facebook varit föremål för. Vi har själva i många program granskat de frågor som berört företaget. Det är naturligtvis helt frivilligt om någon vill använda Facebook. Inte alla vill det, vilket vi har förståelse för. Men om man väljer att vara med i Facebook, eller andra plattformar för sociala medier erbjuder det en väg för dig som lyssnare att nå oss. Väljer man att inte vara aktiv i dessa medier finns det fler sätt att nå oss. DN Åsikt 25 januari 2019 kl 16 Insändare Lennart Philipson: ”Orimligt att SR hänvisar lyssnare till Facebook” Svar Björn Löfdahl: ”Sociala medier behövs i SR:s dialog med lyssnarna” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36149, "headline": "Så kan du prata med barnen om oro för klimatet", "summary": "Larmrapporterna om klimatkrisen blir allt fler och effekterna kan påverka generationer framöver. Det har fått tusentals unga världen över, med 16-åriga Greta Thunberg i spetsen, att höja rösten i klimatdebatten. Men hur kan barn påverkas av rapporteringen om klimatförändringar, och hur hanterar man deras oro över framtiden?", "article": "– Jag är här för att berätta att huset står i brand. Nyss fyllda 16 år stod Greta Thunberg framför världsledare och levererade sitt tal om klimatkrisen vid det ekonomiska forumet i Davos i januari. Under de senaste månaderna har den klimatstrejkande tjejen med flätor, ”Eko-Pippi” som hon kallats i Tyskland, blivit förstasidesmaterial i många länder för sin klimataktivism. Hennes budskap? Att vi alla måste göra någonting för att förändra vårt beteende och motverka en kommande klimatkatastrof. Greta Thunbergs engagemang, som började med en skolstrejk utanför riksdagen och sedan inspirerat tusentals unga över hela världen att engagera sig för klimatet, är ett exempel på hur rapporteringen om klimatkrisen kan påverka barn och ungdomar. Maria Ojala är docent i psykologi vid Örebro universitet och har forskat kring barn och ungdomars förståelse av klimatförändringarna. Hon säger att information om klimatförändringarna kan påverka barn att förstå att de har potential att skapa engagemang. Något som kan skapa en vilja att påverka. Men rapporter om en förestående kris kan också leda till ångest – och en rädsla för jordens förestående undergång som kan påverka framtidstron. I en studie som Maria Ojala gjorde 2010, med 300 barn i elva- till tolvårsåldern, uppgav 34 procent att de kände ”ganska stor” eller ”mycket stor” oro över klimatförändringarna. Mest oroade de sig för att djur och natur skulle drabbas negativt, medan det var få som var oroliga för sin egen del. Fyra procent oroade sig så mycket att de mådde dåligt av det. – Studierna har visat att det finns en viss oro för framtiden och framtidens generationer, men att det annars mest handlar om empatisk oro över djur och natur, eller människor som bor i andra delar av världen. Men under det senaste året har det hänt mycket i Sverige, till exempel den varma sommaren och skogsbränderna. Så då kanske det kommer mer personlig oro, säger Maria Ojala. Läs mer: Guide: Så blir du mer klimatsmart När Unicef i november 2018 gjorde en enkätundersökning bland 14.000 barn och ungdomar från tio år i EU svarade 41 procent att de oroade sig för klimatförändringarna. I USA gjorde Gallup en undersökning 2018 och såg då att unga verkar oroa sig mer än äldre över klimatförändringarna. Undersökningen, som innefattade strax över 4.000 personer från 18 år, visade att 51 procent av deltagarna mellan 18 och 26 år trodde att klimatförändringarna skulle bli ett allvarligt hot under deras livstid. I en mindre kvalitativ studie av forskare på Colorado-universitetet 2011 djupintervjuade man 50 barn mellan 10 och 12 år för att få reda på mer om hur de uttryckte sina känslor kring klimatförändringar. Enligt studien uttryckte 82 procent av deltagarna sorg, rädsla och ilska när de pratade om sina känslor kring miljöproblemen. Maria Ojala säger att det är viktigt att komma ihåg att även barn och unga har strategier för att hantera sin oro. Vissa distanserar sig från den genom att tänka på andra saker. – En flicka berättade att hon brukar äta en glass när hon blir orolig. En pojke berättade att han blev orolig av att se bilar som spred ut avgaser, så då flyttade han sig från fönstret när han såg bilar. Men medan vissa distanserar sig hanterar andra oron genom att aktivera sig. De demonstrerar tillsammans, eller engagerar sig på ett individuellt plan till exempel genom att äta mindre kött eller sluta be sina föräldrar om skjuts. En strategi som är särskilt positiv, men som man ofta lär sig vid en senare ålder, är den meningsfokuserade så kallade copingstrategin. – Där ser man att hopp och oro inte behöver vara motsatser. Det bygger på att man vänder på perspektiven, och ser att det som är ett problem också har lösningar – som att flera unga engagerar sig, eller att vi lyckats lösa liknande problem tidigare. För att klara av denna strategi behöver man också ha en tilltro till andra aktörer, och se att det kommer teknisk utveckling och att det finns vuxna som engagerar sig i frågan. – De dimensionerna kan leda till något konstruktivt, säger Maria Ojala. Läs mer: Fakta i frågan: Vilken förändring i vardagen gör bäst nytta för klimatet? Så hur ska man prata med sina barn om klimatet? Malin Bergström är barnpsykolog och docent vid Karolinska institutet. Hon säger att det kan vara svårt att prata med barn om klimatfrågan, särskilt om man själv är väldigt engagerad i frågan. – Det är viktigt att lyssna in vad barnet undrar över eller oroar sig för. Om man lyssnar på var barnet befinner sig kan man låta samtalet utgå från barnet, och få en känsla av hur barnet känner. Om de är väldigt oroliga och inte kan sova får man prata på ett sätt, och om de inte är så oroliga kan man prata värderingar, moral och ansvar, säger hon. Malin Bergström säger att en sund oro kan vara en katalysator för förändring, och därför är det inte farligt att känna en viss oro. Men om oron över klimatet tar över, och i stället går över till ångest, är det något man som förälder behöver hantera. – Då behöver man ge barnet hopp. Och det kan vara utmanande, särskilt om man själv känner sig rädd. Men dels kan man skaffa sig kunskap själv, och dels dela med sig av en vuxens erfarenhet av att saker i livet är utmanande och hotande, men att man måste lära sig leva med det. En grundkomponent i ångest är känslan av att världen är hotfull och skrämmande. Och inom barnpsykiatrin har man sett att antalet barn med ångest ökar när det sker terrordåd eller katastrofer. En annan komponent är en känsla av maktlöshet. – Och känslan av maktlöshet kan man ändra på, genom att visa att man kan hjälpa och lyssna på barnet. Läs mer: Greta Thunberg: Jag har träffat politiker som börjat gråta Malin Bergström säger att Greta Thunberg är ett bra exempel på en förebild för att visa att det finns saker som barnen själv kan göra för att påverka situationen. Samtidigt tycker hon att man ska hjälpa barnet att vara nyanserad kring klimatpåverkan, och vad andra gör. – Barn kan bli väldigt svartvita i sina tankesätt, och det är en del av att de utvecklar sin moral och känsla för rätt och fel. Där kan barn bli ganska rättrådiga och se ner på andra som inte är lika medvetna, eller som gör ”fel”. Och där kan man verkligen också behöva hjälpa till för att mildra, så att inte barnen bara känner ilska – eller så att de kanaliserar den känslan till något som är mer positivt, säger hon. I en digitaliserad värld tror Malin Bergström inte på att ”skydda” barnen från information om klimathotet, eftersom det är omöjligt att göra att de inte ser information som sprids digitalt. – Det man i stället kan göra är att skapa ett samtalsklimat med tillit där man får barnets förtroende och kan hjälpa till med det som de funderar på. Barn kan inte värdera information och kunskap på samma sätt som vuxna, så där behöver de vårt stöd. Hur får man barnets förtroende? – Man kan sätta sig och fika tillsammans eller sitta på sängkanten med en kopp te, snarare än att peppra dem med frågor om vad som oroar dem. Om det verkar som att det är just klimatoro som spökar så kan man öppna upp för vad barnet vill att man ska göra för att förändra sitt beteende. – Samtidigt måste man hitta en balans där det inte blir en tillvaro styrd av ångest. Det är viktigt att hjälpa barnen att hitta sitt välbefinnande, säger Malin Bergström. Om ens barn i stället blir arga på hur föräldrarna lever är det viktigt att prata även om det. – Jag tycker man ska välkomna barnens samtal, även om de bjuder in med armbågen, eftersom det är en chans att prata. Barns klimatoro är en utgångspunkt för att lägga om familjens levnadsvanor. Men berätta hur du resonerar, och om du till exempel ibland måste flyga för att försörja familjen. Man får hjälpa barnen att förstå livets komplexitet, vilket också kan hjälpa barnen att bli mindre fördömande mot andra, säger Malin Bergström. Men hon återkommer till att det viktigaste är att våga ta barnens oro på allvar. – Barnen kommer att veta om vilket hot klimatförändringarna är mot samhället även om föräldrarna inte pratar om det: därför är det viktigt att de känner att de har någon att vända sig till för att prata om sina känslor, säger hon. Maria Ojala säger att ett sätt att hjälpa sitt barn att hantera oron är att visa vilka vägar som finns till faktiskt engagemang. Det kan vara att äta mindre kött, spara energi hemma eller sluta flyga. – Man kan också påverka företag att ta in klimatvänliga produkter eller mejla lokalpolitiker. Och för att få ett långsiktigt engagemang är det viktigt att vara en förebild själv: att göra saker och inte bara prata. Tänk på det här när du pratar om klimatoro med barn Låt samtalet utgå från barnet. Känn in om barnet är väldigt oroligt och anpassa diskussionen utifrån barnets oro. Är barnet inte så oroligt kan det vara ett bättre tillfälle att prata om värderingar och ansvar. Ge barnet hopp. Visa att det finns saker som barnen själv kan göra för att påverka situationen. Välkomna samtal. Även om ditt barn är arg på vissa val du gör är det en bra inbjudan till samtal om vad ni tillsammans kan göra för att lindra oron och hjälpa klimatet. Ta oron på allvar. I dag är det svårt att censurera verkligheten. Skapa därför ett öppet samtalsklimat där barnet vågar komma med frågor och oro om saker det hört. Hitta en balans. Kom fram till vilka livsval ni kan göra som familj, men se till att inte skapa en tillvaro driven av ångest och fördömande. Källa: Maria Ojala och Malin Bergström ", "article_category": "other"}
{"id": 36160, "headline": "”Efter alla snökaos måste Daniel Helldén avgå”", "summary": "Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, borde lämna sin post. Han har inte klarat av att hantera snöröjningen. Nu får det vara nog, skriver läsaren Carsten Olsson.", "article": "Ta Sveavägen, en av Stockholms huvudgator. Snön ligger i vallar, dels i mitten av vägbanan, dels utmed trottoarerna. Förutom att trottoarerna har skottats och sandats dåligt flyter vid töväder smältvatten ut på och bildar stora ”bottenlösa” sjöar som fotgängarna måste försöka hoppa över från ett redan glashalt underlag. Med den skiftande temperatursituation vi haft och kommer att ha enligt väderprognoserna, så kommer det bara att bli värre. Enligt Stockholms stads trafikborgarråd går det inte att göra något det hela förrän vid nästa upphandlingstillfälle. Och ändå var det han som ansvarade för den gjorda upphandlingen. Alla minns vi november 2016 då Stockholms i princip var helt oframkomligt, varvid Daniel Helldén passade på att åka till Tokyo i studiesyfte. Varför i hela fridens namn forslar man inte bort den uppskottade snön som man gjorde förr? Då skulle åtminstone en del av problematiken försvinna. Det kan ju inte vara brist på pengar, som är hindret – jag tänker på pengarullningen i samband med toalettbyggena och den nya, helt onödig, cykelbanan på Värtavägen, där redan en bra existerande cykelbana fanns på en parallellgata. Ett trafikborgarråd som i stället för att tjäna sina väljare, tycks använda sin tid till att intrigera bort dugliga tjänstemän borde lämna sin post. DN Åsikt-redaktionen har sökt trafikborgarrådet Daniel Helldén för att få ett svar på insändaren, men han har inte återkommit. DN Åsikt 6 februari 2019 kl 10 Insändare Carsten Olsson: ”Efter alla snökaos måste Daniel Helldén lämna sin post” Svar Ewa Larsson: ”Sluta prioritera cyklister som pendlar till jobbet” Hans Jorild: ”Även på cykelbanorna är snöröjningen ofta usel” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36163, "headline": "”Ändra Sveaskogs direktiv – mer skog måste få skydd”", "summary": "DN DEBATT 6/2. Fler statliga skogar måste skyddas och Sveaskogs avkastningskrav måste sänkas. En hållbar förvaltning av skogen är förutsättningen för ekosystemtjänster som alla är beroende av. Sveriges befolkning har rätt att vara med och bestämma om statens skog. Vi lanserar därför uppropet ”Vår skog”, skriver företrädare för 23 miljö- och naturorganisationer.", "article": "I dag lanserar vi, 23 organisationer, ett gemensamt upprop, ”Vår skog”. Vi anser att hela Sveriges befolkning har rätt att göra sin röst hörd och få vara med och bestämma hur statens skog ska förvaltas. Nu och i framtiden. Statliga Sveaskog förvaltar 14 procent av landets produktiva skogar. Skogar som ägs gemensamt av svenska folket via staten. Vi kräver att regering och riksdag tar ansvar för vår skog – innan det är för sent. I Januariavtalet omnämns ett nytt Sveaskogsprogram under rubriken ”Säkra resurser för skydd av värdefull natur”. Det behövs om Sverige ska kunna uppnå sina nationella och internationella mål om att bevara biologisk mångfald. Vi ger här förslag på hur det ska genomföras. Den svenska skogen är värdefull och har en särskild plats i de flesta människors liv. Den främjar vår hälsa och vårt välbefinnande, skapar nya jobb och landsbygdsföretagande också inom naturturism och är viktig för friluftslivet. Samerna är beroende av skogen för sin renskötsel. En levande natur och hållbar förvaltning av skogen är förutsättningen för en rad ekosystemtjänster som vi alla är beroende av. Bevarandet av biologisk mångfald är en av mänsklighetens stora ödesfrågor, men mer än 1 800 skogslevande arter är upptagna på den nationella rödlistan över arter vars framtid är osäker. Flera undersökningar har genom åren visat att allmänheten värderar skogens naturvärden allra högst. Ändå fortsätter skogen att utarmas på mångfald. Samtidigt hårdnar kampen om skogens råvara. Timmer och trä förväntas ersätta betong, fossila bränslen och en rad oljebaserade produkter. Sveaskogs verksamhet gav 2018 staten 1 100 miljoner kronor i utdelning. Men någon måste också ta ansvar för att skydda skogens andra värden, de som inte alltid enkelt kan mätas i kronor. I dag avverkar Sveaskog inte sällan skogar med viktiga livsmiljöer för hotade arter. Bolagets ekonomiska intressen går också ofta före såväl landsbygdsutveckling som renskötselns behov och det rörliga friluftslivet. Vi menar att Sveaskog, som statligt bolag, ska stå för en hållbar skogsförvaltning. I överenskommelsen mellan regeringen, C och L står att ”staten ska vara en föregångare i hållbart skogsbruk och visa stor naturhänsyn”. Det är hoppingivande. Vi ser också positivt på att överenskommelsen klargör att anslagen för områdesskydd ska räcka så att privata markägare får ekonomisk kompensation när skogar med höga naturvärden behöver skyddas. Skötseln av Sveaskogs marker har hittills inte levt upp till nationella och internationella miljömål, till stor del på grund av högt satta avkastningskrav. Eftersom för stor andel av Sveaskogs produktionsskogar är för unga att avverkas, har Sveaskogs avverkningar – och anmälningar om avverkning – i skyddsvärda skogar blivit fler och fler. Här är några exempel: Melakträskliden i Arvidsjaur, Ore skogsrike i Rättvik, Abmoberget i Sorsele, Grövelnäset i Idre, Hietarova i Pajala och Njuöniesvarrie i Sorsele. Det är dags att tänka om och höja miljöambitionerna för vår gemensamma skog. Större arealer av den produktiva skogen behöver skydd, skogsbruket behöver bli mer variationsrikt och alla skogens ekosystemtjänster måste säkerställas. En viktig dellösning är att statens eget skogsinnehav används för att nå de politiska målen för skogen. Det nuvarande ägardirektivet räcker inte till för att säkerställa att statens egna skyddsvärda skogar inte avverkas. Regeringen och minister Ibrahim Baylan kan vända trenden och bidra till att Sveaskog spelar en nyckelroll vid omställningen till ett hållbart skogsbruk och skyddet av våra skogar. Vi uppmanar därför regeringen att se till att Sveaskogs ägardirektiv ändras så att bolagets miljö- och naturvårdsambitioner kan höjas. Våra 23 organisationer ställer fyra krav till regeringen: 1. Skydda alla statliga skogar med höga naturvärden som Sveaskog förvaltar. Ge alla statliga produktiva skogar med höga naturvärden som Sveaskog förvaltar ett långsiktigt, kvalitetssäkrat och transparent skydd. Minst 20 procent produktiv skog i varje skogsregion nedan den fjällnära gränsen ska bevaras långsiktigt som naturreservat och likvärdiga naturvårdsområden. Urvalet av skogar ska styras av naturvärden. I regioner där höga naturvärden saknas bör områden med goda förutsättningar att återskapa naturvärden prioriteras. Staten ska inte behöva betala ersättning till statligt ägda Sveaskog för detta. Länsstyrelserna bör ges i uppdrag att peka ut områden som är lämpliga att skydda. 2. Använd statliga skogar med låga naturvärden för att byta in privatägd skog med höga naturvärden för att ge dessa skogar ett skydd. Besluta om ett nytt omfattande ersättningsmarkspaket där statlig skog med låga naturvärden kan användas för att bytas mot privat skog med höga värden. Dagens anslag till skydd av värdefull skogsmark är långt ifrån tillräckliga för att nå riksdagens miljömål, och ersättningsmarker är ett kostnadseffektivt verktyg för att uppfylla målen. 3. Staten och Sveaskog ska vara en förebild och ligga i framkant när det gäller utvecklandet av ett ekosystembaserat, hyggesfritt skogsbruk. Sveaskog ska vara ett föredöme med ett hållbart och ekosystembaserat naturnära skogsbruk i skogar utan höga naturvärden. Det statliga skogsbruket måste också ligga i framkant för att öka användandet av hyggesfria metoder och vara en förebild för andra skogsbrukare i landet. 4. Sveaskogs avkastningskrav måste sänkas så att punkterna ovan kan genomföras. De statliga ägardirektiven ska användas för att styra mot en mer hållbar utveckling och hållbart brukande av skogen. Via ägardirektiven måste avkastningskravet på Sveaskog sänkas så att punkterna ovan kan realiseras. I regeringsförklaringen beskrev statsministern magin i den svenska gammelskogen och att det är regeringens uppgift att bevara den svenska naturen för kommande generationer. Vi håller med. Vi har också under lång tid påtalat detta, men inte hörsammats av staten. Vi anser därför att hela Sveriges befolkning har rätt att få göra sin röst hörd och vara med och bestämma hur vår gemensamma skog ska förvaltas. Därför uppmanar vi alla som delar den åsikten att skriva på vårt upprop: www.varskog.nu. 6 februari 2019 Debattartikel Företrädare för 23 miljö- och naturorganisationer: ”Ändra Sveaskogs direktiv – mer skog måste få skydd” Repliker Magnus Nilsson, miljökonsult: ”Dags för helrenovering av skogspolitiken” Representanter för Sveaskog: ”Sveaskog avverkar inte skogar med höga naturvärden” Slutreplik från företrädare för 23 miljö- och naturorganisationer: ”Sveaskog fortsätter avverka naturskogar” ", "article_category": "other"}
{"id": 36177, "headline": "”Det är dags att införa nolltaxa i t-banan”", "summary": "En modern storstad som Stockholm har råd att ha ett fungerande trafiksystem som bekostas av skattebetalarna. Då kan biljettkontrollanterna omskolas till trafikvärdar och göra Stockholmstrafiken trevligare, skriver läsaren Stefan Hjelm.", "article": "Efter den senaste incidenten i t-banan med den brutala avvisningen av en gravid kvinna – som visade sig ha giltig biljett – är det väl dags att ändra betalningssystem i Stockholms allmänna trafik. Inför nolltaxa! En modern storstad som Stockholm har väl råd att ha ett fungerande trafiksystem som bekostas av skattebetalarna. Så mycket annat bekostas ju med skattemedel, så varför inte en så viktig sak som T-bana, spårvagn och bussar? De miljoner biljettkontroller som man nu måste göra behövs i så fall inte alls. Kontrollanterna kan omskolas till trafikvärdar och hjälpa folk tillrätta, ge upplysningar och vara allmänt trevliga och utgöra ett positivt inslag i den stressiga Stockholmstrafiken. DN Åsikt 4 februari 2019 kl 17 Insändare Stefan Hjelm: ”Dags att införa nolltaxa i t-banan” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36180, "headline": "”På svenska apotek kan du handla läkemedel tryggt”", "summary": "REPLIK DN Debatt 2/2. Det pågår just nu ett intensivt arbete med att se till att Europas läkemedel blir märkta på korrekt sätt inför att det nya EU-direktivet för säkrare läkemedelsförsörjning börjar gälla den 9 februari. För svensk del innebär det att ett redan säkert system blir ännu säkrare, skriver företrädare för läkemedelsbranschen och Sveriges apotek.", "article": "Sverige har under många år varit ett av de pådrivande länderna inom EU för införandet av utökad säkerhetsmärkning av läkemedel. Inte för att vi har problem utan för att förhindra att vi ska få. Susanne Lundin, professor i etnologi, Lunds universitet, skriver med anledning av att det nya EU-direktivet, Falsified Medicines Directive, träder i kraft den 9 februari ett inlägg i DN Debatt om riskerna med förfalskade läkemedel. Artikeln spänner över såväl legal som illegal handel och om såväl den svenska som internationella marknader. Debattörerna belyser en viktig fråga, att förfalskade läkemedel är ett hot mot folkhälsan, men rubriken ”Förfalskade läkemedel blir allt vanligare i Sverige” slår väl brett och riskerar att oroa både patienter och anhöriga i onödan. Vi har redan i dag i Sverige en av Europas säkraste system för läkemedelsdistribution, oavsett om du handlar ditt läkemedel på ett lokalt apotek eller beställer det från ett godkänt internetapotek. Och liksom inom andra branscher kan vi se att e-handeln ökar. Det nya EU-direktivet är ett regelverk där förpackningar märks och registreras så att inte förfalskade läkemedel ska kunna ta sig in i de legala distributionskedjorna och nå apotekshyllorna, oavsett om det är ett fysiskt apotek eller ett godkänt internetapotek. Men den som väljer att köpa läkemedel från alternativa illegala försäljningskanaler tar fortsatt en risk att få förfalskade läkemedel, läkemedel som inte innehåller rätt aktiv substans eller till och med - i värsta fall - rent av skadliga ämnen. Debattören och hennes forskargrupp studerar varför en del personer är beredda att ta stora risker vid köp av läkemedel och resultatet är oroande. Ett tydligt exempel på riskbeteende är att människor trots vetskap om att läkemedlet kräver recept väljer att köpa det där recept inte behövs. Fortsatt forskning kan ge oss bättre insikt i hur vi kan intensifiera arbetet med att kommunicera riskerna med falska och illegala läkemedel. Det är bland annat viktigt med kunskap om hur man känner igen en legal aktör. Sedan omregleringen av apoteksmarknaden i Sverige 2009 visar symbolen ”Gröna korset” att apoteket har Läkemedelsverkets tillstånd att sälja läkemedel. Det finns också en EU-gemensam symbol som visar vilka som får sälja läkemedel på internet. Dessa apotek ingår också i den kedja av aktörer, utöver läkemedelstillverkare, läkemedelsdistributörer och sjukvårdsinrättningar som nu inför den nya säkerhetsmärkning som från den 9 februari ska göra det ännu svårare för förfalskade läkemedel att ta sig in i den legala distributionskedjan och nå patienterna. Sammanfattningsvis så är det redan i dag säkert att köpa eller hämta ut läkemedel på svenska apotek och med det nya systemet så kommer det att fortsätta vara så. De stora investeringar som görs handlar om att genom ny märkning säkerställa att den legala läkemedelsförsörjningen i framtiden ska vara lika säker som i dag, oaktat att oseriösa aktörer utmanar systemet. En av nyckelfaktorerna för att lyckas är att vi inom branschen gör detta tillsammans så att den nya lagstiftningen och den nya databasen täpper till alla delar av systemet så som lagstiftaren avsett. Men, som debattören så riktigt påpekar, om fler väljer illegala icke-godkända och granskade handelsplatser ökar risken för att förfalskade läkemedel sprids även i det svenska samhället. Och här är det kanske dags för en ny informationskampanj? Sverige har myndigheter som är ansvariga för såväl läkemedel som folkhälsa. Vi samverkar gärna med dessa för att informera mer om säker läkemedelshantering. e-VIS För att implementera den nya EU-lagstiftningen har den icke-kommersiella föreningen e-Verifikation i Sverige (e-VIS) bildats. e-VIS ansvarar för den svenska delen av den europeiska databasen i infrastrukturen som ska användas för att kontrollera äktheten på läkemedelsförpackningarna och göra den legala läkemedelsdistributionen än mer säker. E-verifikationssystemet i Sverige gör det möjligt att kontrollera äktheten av läkemedel vid försäljningstillfället och genom hela försörjningskedjan. Det svenska systemet, samt systemen i resten av EU, är sammanlänkade med en central EU-hubb. Infrastrukturen och databasen bekostas av läkemedelstillverkarna. Medlemmar i föreningen är Läkemedelsindustriföreningen Service AB (LIF), Föreningen för Generiska Läkemedel och biosimilarer, Läkemedelshandlarna och Läkemedelsdistributörsföreningen.  Sveriges Apotekförening Sveriges Apoteksförening företräder i stort sett alla apotek i Sverige. Apoteksbranschen är den del av den svenska hälso- och sjukvården och ansvarar för en trygg och säker läkemedelsförsörjning i hela landet. I branschen arbetar människor med stor kunskap om läkemedel, läkemedelshantering, läkemedelsanvändning och hälsofrågor. 2 februari 2019 Debattartikel Susanne Lundin, professor i etnologi, Lunds universitet: ”Förfalskade läkemedel blir allt vanligare i Sverige” Repliker Företrädare för läkemedelsbranschen och Sveriges apotek ”På svenska apotek kan du handla läkemedel tryggt” ", "article_category": "other"}
{"id": 36184, "headline": "”Flera angelägna frågor skyms av vänsterradikala ambitioner”", "summary": "REPLIK DN Debatt 4/2. \"Reformisternas\" inlägg är i grunden bra, men deras tankar riskerar att dra i fel riktning. Idéerna präglas av en vänsterradikalitet som skulle riskera att marginalisera Socialdemokraterna, skriver Daniel Färm, chef för tankesmedjan Tiden.", "article": "Den socialdemokratiska framtidsdebatten har sedan valet pågått runt om i landet. Det är bra att Sara Karlsson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen nu bidrar med sina tankar. Men den socialdemokratiska förnyelsen bör inte ha som utgångspunkt att partiet i alla frågor ska vare sig vänsterradikaliseras eller mittenanpassa sig. Det är i stället en seriös och hållbar frihets- och jämlikhetsanalys av samhällsproblemen som bör styra förnyelsen. ”Reformisternas” inlägg är i grunden bra, även om de lyfter flera frågor som många inom socialdemokratin redan diskuterar. Men vissa av deras tankar riskerar att dra i fel riktning. Regeringsöverenskommelsen innehåller ett 20-tal problematiska förslag, som dock ofta går att hantera. Men 131 av de sammanlagt 172 förslagen har god potential att bidra till en progressiv samhällsutveckling. Dessutom kan en regering styra mycket annat. Och högerpartierna har satts offside. Ändå kommer överenskommelsen inte att räcka. Socialdemokraterna behöver utveckla sin politik själva, så att partiet både kan mobilisera ett ökat väljarstöd och bädda för att kunna styra genom samarbeten även efter nästa val. Man måste både ha rätt och få rätt. Det är tveksamt om Reformisternas förslag bidrar till båda. Socialdemokraterna bör ha höga ambitioner för välfärden och sysselsättningen. Men till skillnad från en vänsterradikal ekonomisk politik får en socialdemokratisk aldrig riskera ordning och reda i de offentliga finanserna. Socialdemokraterna har redan öppnat för ökad kapitalbeskattning och agerat för att stoppa skatteflykt. Återinförd fastighetsskatt och slopade ränteavdrag är inte fel i sak. Men att genomföra båda samtidigt skulle slå orimligt hårt mot miljontals hushålls ekonomi, i ett läge som redan präglas av höjda amorteringskrav och stigande boräntor. Pensionerna höjs nu skarpt. Men att riva upp hela pensionssystemet skulle riskera den stabila grund som pensionerna vilar på. Det går däremot att höja pensionerna inom ramen för systemet, genom att höja pensionsinbetalningarna under de yrkesverksamma åren. Kortad normalarbetstid utan sänkt lön är en av de stora framtidsmöjligheterna. Men sådana förändringar bör bygga på en fördjupad analys av hur digitalisering, automatisering, robotisering och AI kan bidra till höjd produktivitet utan krav på fler arbetade timmar. Vi behöver vända den långtgående marknadsstyrningen inom välfärden. Men för att skapa en jämlik skola vore det bättre med statlig finansiering, än att statligt fastställa vilken skatt som kommunerna ska ta ut. Även på klimatområdet innehåller regeringsöverenskommelsen ett ambitiöst reformprogram som inte kan viftas bort. Reformisternas lista innehåller många förslag på hur resurser kan fördelas, men saknar tankar kring hur dessa resurser ska skapas och växa. En socialdemokratisk politik behöver bygga på såväl tillväxt som fördelning. Reformisterna lyfter flera angelägna frågor, även om flera redan diskuteras inom Socialdemokraterna. Samtidigt präglas inläggen av en vänsterradikalitet som – liksom en långtgående mittenanpassning av partiets egna ställningstaganden – skulle riskera att marginalisera partiet. Men det viktiga är ändå att bejaka en öppen idédebatt om hur partiet kan ta sig an de stora samhällsutmaningarna framöver. 4 februari 2019 Debattartikel Markus Kallifatides (S), Sara Karlsson (S) och Daniel Suhonen (S): ”Reformisterna ska driva på för mer progressiv S-politik” Repliker Daniel Färm, chef för tankesmedjan Tiden: ”Flera angelägna frågor skyms av vänsterradikala ambitioner” Niels Paarup-Petersen (C), riksdagsledamot: ”Reformisterna är de sanna reaktionära” Slutreplik från Markus Kallifatides (S): ”Med grön reformism kan tillväxtpolitik också vara hållbar” ", "article_category": "other"}
{"id": 36187, "headline": "”Reformisterna ska driva på för mer progressiv S-politik”", "summary": "DN DEBATT 4/2. Vi lanserar nu den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Alla som vill gå med för att skapa en stark, mer progressiv socialdemokrati är välkomna. Vi presenterar här ett sammanhållet program, där det viktigaste är att jämlikheten mellan människor ökar, skriver Markus Kallifatides (S), Sara Karlsson (S) och Daniel Suhonen (S).", "article": "Många människor vi möter önskar sig en stark socialdemokrati, men allt fler frågar sig vad socialdemokratin står för. Samtidigt som IMF och OECD visar att växande ekonomiska klyftor är negativa för den ekonomiska tillväxten och skapar instabila demokratier kan vi konstatera att klyftorna ökat även när Socialdemokraterna har suttit vid makten. Nu leder Socialdemokraterna en regering som bygger på ett mittensamarbete där många förslag som ska genomföras inte ligger i linje med vad socialdemokratin vill. Risken är betydande att utvecklingen fortsätter åt helt fel håll, vilket bland andra LO-ekonomerna lyft fram. Den nu uppkomna politiska situationen gör det mer angeläget än på decennier för socialdemokratin att värna en egen idé- och politikutveckling. Vi lanserar därför den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna med syftet att stimulera till utveckling av och opinionsbildning för en progressiv ekonomisk politik. Vi är övertygade om att det är i den ekonomiska politiken som ramarna sätts för allt annat som vi brinner för: en trygg och bra skola för alla barn, en vård som räcker till, en anständig och hållbar migrationspolitik, ett samhälle präglat av frihet för alla och med blicken riktad mot världen. Reformisterna presenterar i dag ett helt program för en ny ekonomisk politik, en starkare socialdemokrati och ett bättre Sverige. Programmet har sju punkter: 1 Ny ekonomisk politik: ett reformerat ekonomisk-politiskt ramverk för full sysselsättning, offentliga investeringar och stärkt välfärdsstat. Arbetslösheten är permanent med nuvarande ramverk och förmågan att hantera snabba samhällsförändringar beroende på klimatet eller migrationsströmmar är svag. Möjligheterna att investera i nödvändig infrastruktur är starkt hämmad av nuvarande ordning. Finanssystemets dominans är monumental. Det offentliga bör få ett ökat handlingsutrymme, för att öka jämlikheten, säkra den svenska ekonomin och den nationella säkerheten. Investeringar skiljs i vårt program från löpande kostnader i statens budget, överskottsmålet för statens finanser skrotas och inledande kostnader för nyanlända medborgare behandlas som investeringar. Vi föreslår också inrättandet av en statlig investeringsbank för de investeringar motsvarande ett års BNP som Sverige behöver göra det närmaste decenniet i nya bostäder, grön infrastruktur och starkare välfärd över hela landet. Riksbanken bör införa ett sysselsättningsmål i penningpolitiken samt införa en elektronisk krona för att vrida makt ur händerna på ett banksystem som numera är direkt samhällsskadligt. 2 Nytt skattesystem: en skattereform för ökad jämlikhet och utbyggd offentlig sektor. Utgångspunkten är att arbetar- och medelklassen betalar en för stor del av kakan i förhållande till aktieägare och den ekonomiska eliten. För att säkra en långsiktigt stabil och stärkt finansiering för offentlig verksamhet samt ökad utjämning av disponibla inkomster föreslår vi höjda och enhetliga kapitalskatter, införandet av en fastighetsskatt, en arvs- och gåvoskatt, enhetlig mervärdesskatt, borttagande av ränteavdrag för bolån och en intensifierad kamp mot skatteundandragande. Statens intäkter skulle med våra förslag öka med omkring 3 procent av bruttonationalprodukten per år. 3 Nytt pensionssystem: högre inkomster och stärkt trygghet för pensionärerna. Sverige har alltför många fattiga äldre, varav två tredjedelar är kvinnor. Vi föreslår ett pensionslyft på 5 000 kronor per månad för dem med lägst inkomster. I vårt förslag får en och en halv miljon pensionärer rejält höjd inkomstpension. 4 Ny social bostadspolitik: statligt ansvarstagande för bostadsförsörjningen. Den närmast obefintliga konkurrensen i bank-, fastighets- och byggsektorerna, i kombination med kommuners och statens agerande i markanvändnings- och samhällsplaneringsfrågor, skapar permanent bostadsbrist i vårt land. För att nå det självklara målet om ändamålsenliga bostäder för alla krävs omkring 800.000 nya bostäder till år 2030. Vi föreslår nya former för statlig, regional och kommunal samverkan i bygg- och markanvändningsfrågor. Vi föreslår att den statliga investeringsbanken ger ut obligationer för finansiering av grönt industriellt byggande. Vi föreslår etablering av ett statligt bygg- och fastighetsbolag som bygger i första hand på mark som staten redan äger. 5 Nytt demokratiserat arbetsliv: kortare arbetstid och stärkt inflytande för löntagarna. Arbetslivet är otryggt och farligt för många i Sverige och makten över ekonomin allt mer koncentrerad till ett fåtal. Grunden till ett tryggt och säkert arbete för alla och mer demokratiskt inflytande över ekonomin ligger i att skapa full sysselsättning. Vi föreslår en arbetstidsförkortning stegvis ned till 35 timmar per vecka samtidigt som vi värnar kompetensförsörjningen. Vi föreslår också stärkt löntagarinflytande och personalägande. 6 Ny välfärds- och regionalpolitik: utjämnade livsvillkor och jämlik välfärd över hela landet. Den svenska statens möjligheter att upprätthålla likvärdighet och jämlikhet i hela landet är kringskuren av bristande resurser, privatiseringar, kvasimarknader och ibland direkt stötande styr- och managementmetoder i den offentliga sektorn. För att staten ska kunna genomdriva likvärdiga villkor för medborgare över hela landet föreslår vi att vinstdrift i offentligt finansierad välfärdsverksamhet stoppas, att det kommunala utjämningssystemet görs om med sikte på en enhetlig kommunalskatt och att all samhällsbärande infrastruktur ska ägas av det offentliga. 7 Ny grön reformism: statligt driven klimatomställning och grön industriell utveckling. Den globala uppvärmningen och kollapsande biologisk mångfald utgör tillsammans existentiella hot. Att ställa om till ett hållbart samhälle kräver ett omställningsråd direkt under statsministern och massiva offentliga investeringar i ny teknologi, transporter, byggande, jordbruk och kolinfångning. Det kräver skärpt lagstiftning och respekt för vetenskapen. Men det helt avgörande är att omställningen går hand i hand med ett jämlikare samhälle. Vi presenterar ett sammanhållet program som förmodligen är det mest progressiva sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944. Det är formulerat i enlighet med europeisk lagstiftning och direktiv. Det går ihop på sista raden. Men viktigast för oss socialdemokratiska reformister är att det ökar jämlikheten mellan människor. Bara så vi blir fria tillsammans. Reformisterna har på kort tid samlat ett drygt hundratal medlemmar kring det program som vi presenterar här. Vi är alla socialdemokrater som engagerar oss i att utveckla idéerna och de konkreta reformerna för ett jämlikare samhälle som utmanar både den extrema marknadsliberalismen och den växande högerextremismen. Partiledningen måste och får ta ansvar för regeringsöverenskommelsen under mandatperioden. Vi tänker arbeta aktivt för att partiet ska förmå sig att utveckla en självständig politik som på riktigt förbättrar vanliga människors liv och vardag. Vi välkomnar alla som vill gå med och skapa en starkare socialdemokrati som återigen vinner val och bygger en progressiv framtid för Sverige. Reformisterna En S-förening för ekonomiskpolitisk reform- och idéutveckling lanseras i dag under namnet Reformisterna. Hela programmet finns på www.reformisterna.se. 4 februari 2019 Debattartikel Markus Kallifatides (S), Sara Karlsson (S) och Daniel Suhonen (S): ”Reformisterna ska driva på för mer progressiv S-politik” Repliker Daniel Färm, chef för tankesmedjan Tiden: ”Flera angelägna frågor skyms av vänsterradikala ambitioner” Niels Paarup-Petersen (C), riksdagsledamot: ”Reformisterna är de sanna reaktionära” Slutreplik från Markus Kallifatides (S): ”Med grön reformism kan tillväxtpolitik också vara hållbar” ", "article_category": "other"}
{"id": 36192, "headline": "”Skattesmitande Ikea borde betala förbättrad järnväg”", "summary": "Skattesmitande Ikea borde bidra till den satsning på järnvägen som företaget tycker att skattebetalarna ska stå för. Svenska politiker måste ställa hårdare krav på multinationella företagsjättar, skriver läsarna Gunilla Andersson och Lars Pålsson Syll.", "article": "Ikea Älmhults vd Pernilla Jonsson kräver att regeringen ska göra en mångmiljardsatsning på tågtrafiken, eftersom ”järnvägens brister hotar Ikeas fortsatta expansion” (DN Debatt 19 januari). Det är ett bra förslag, men vem ska betala? Det blir väl du och jag, för skatt är en utgift som Ikea ogillar. Möbelföretagets grundare Ingvar Kamprad valde att lämna Sverige för att leva i skatteexil i Schweiz i 40 år. Den franska tidningen Le Monde har utnämnt Ikea till världsmästare i skatteflykt, eftersom koncernen är pionjär i konsten att snickra skatteupplägg med hjälp av en fingerad handel mellan dotterföretag i olika skatteparadis. I slutändan hamnar vinsten hos stiftelsen Interogo i Lichtenstein. Där är utdelningar från utländska dotterbolag skattefria. EU-kommissionen har därför beslutat att granska Ikeas skatteupplägg. Koncernen bedöms ha undanhållit 10 miljarder kronor i skatt under en sexårsperiod. Ikea bjuder nu in politiker till ”ett nationellt krismöte” om järnvägen. Vi föreslår ett tillägg till dagordningen: Hur kan Ikea bidra till att snickra ihop ett hållbart skattesystem? På den punkten behöver även landets politiker leverera. Inspireras gärna av Frankrikes regering som är i färd med att införa en ny skatt på de digitala jättar som gått i Ikeas fotspår vad gäller aggressiv skatteplanering. Pressade av de gula västarna som har ett starkt stöd av allmänheten vill president Emmanuel Macron och hans regering leverera. Ett förslag om en GAFA-skatt ska presenteras i parlamentet inom kort. Förkortningen står för Google, Apple, Facebook och Amazon. Eftersom dessa koncerner effektivt trollar bort den beskattningsbara vinsten vill Macron införa en skatt på jättarnas omsättning i Frankrike. Skatten beräknas inbringa ungefär 5 miljarder kronor årligen. Oron för en krackelerande välfärd och irritationen över politikernas oförmåga att leverera är påtaglig i alla EU:s medlemsländer. Vi efterlyser svenska politiker som är intresserade av något annat än skattesänkningar. Finns det politiker som kan stava till ordet skatterättvisa? Var är ni? Vad vill ni? Vad gör ni? Det minsta ni kan göra är att påbörja en mental omställning i synen på skatter, för det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att krävas stora samhälleliga resurser för att tackla de utmaningar vi står inför. Ikea och de andra globala jättarna är lika beroende av ett fungerande samhälle som vi medborgare. Därför ska de också betala en rättvis skatt. DN Åsikt 3 februari 2019 kl 05 Insändare Gunilla Andersson och Lars Pålsson Syll: ”Skattesmitande Ikea ska betala för bättre järnväg” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36211, "headline": "”Är det fel att umgås med sonens exfru?”", "summary": "Makens son har skilt sig och bor med en ny partner. Men hon själv och hennes man har fortfarande god kontakt med exfrun – vilket sonen inte gillar. Är det fel av dem att fortsätta umgås med henne? Psykologen ger råd.", "article": "Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här Fråga: Hej, skulle behöva ett råd. Min mans son har skilt sig och bor med en ny partner, de ska gifta sig i sommar. Jag och min man har mycket god kontakt med sonens ex. Sonen är mycket irriterad över det. Tycker ni att det är fel av oss att umgås med henne? Sonen och exet har två barn tillsammans, min mans barnbarn. Svar: Hej! Nej, jag tycker inte att ni gör fel som fortsätter att träffa er före detta svärdotter. Men er situation innebär en del överväganden som jag tror att ni bör göra. För en skilsmässa berör inte bara det par som skiljer sig utan många andra omkring, och den kan göra umgänge som tidigare var enkelt och självklart till något komplicerat – ibland under lång tid efteråt. Vilket också frågan i ditt brev visar på. Ditt brev är kort, men på många sätt fullt tillräckligt för att svara på din fråga som jag har gjort ovan, tycker jag Men jag vill ändå berätta att jag har vägt in ytterligare en del saker som jag tycker mig kunna läsa mellan raderna i ditt brev. Jag har en bild av att sonens skilsmässa ligger något tillbaka i tiden, med tanke på att han nu är på väg att gifta om sig. Jag har också utgått ifrån att det troliga är att han och hans före detta hustru har gemensam vårdnad om din mans barnbarn, och att barnbarnen därför ganska ofta och under längre perioder bor hemma hos henne. Varför tycker jag då att det är rätt av er att fortsätta att umgås med er före detta svärdotter? Det är främst av två skäl. Det ena handlar om den goda kontakt som ni har med er före detta svärdotter. Det verkar som om ni helt enkelt har blivit vänner, och som om hon i sin egen rätt upplevs som en viktig och uppskattad person i ert liv. Och det framstår för mig som helt rimligt att det får förbli så. Läs mer: Så gör ni skilsmässan smidigast för barnen – psykologen ger råd Det är ju trots allt så att det är din mans son som valde att skilja sig från henne, inte ni. Vilket inte utesluter att ni kan förstå och respektera hans skäl för skilsmässan. Det ni vill göra är ganska enkelt egentligen, som jag uppfattar det, ni vill värna om er vänskap och visa lojalitet mot en uppskattad person, trots att det kostar på. Samtidigt som utmaningen är att kunna förena detta med att samtidigt lyssna på din man son, och visa lojalitet även mot honom. Först skulle jag vilja sätta det som pågår i er familj i ett vidare perspektiv. En skilsmässa kan för många omkring paret innebära att man förlorar personer som man lärt känna och tycker om; svägerskor, svärföräldrar, barnens kusiner, vänner och grannar. Plötsligt är man i ett läge när man inte längre är med och delaktig i personernas liv, personer som funnits där i åratal och som betytt mycket för en. Det vill säga, en skilsmässa kan medföra stora känslomässiga förluster för en ganska stor krets av människor. Många gånger går det trots allt att fortsätta hålla kontakten med en del av de här personerna. Andra gånger är skilsmässan så infekterad att det inte blir möjligt. Man tvingas ibland att välja sida, och förlorar på så vis kontakten med människor som betytt mycket för en. Du skriver att din mans son är ”irriterad” på ert fortsatta umgänge med hans före detta hustru. Ett problem som uppstår ofta i familjer vid en pågående konflikt är att det svårt att göra tydligt vad det är som man egentligen vill och tvistar om. De flesta av oss är helt enkelt ganska dåliga på att kommunicera när starka känslor är inblandade. Kanske ni har hamnat här. Jag vill därför ge dig ett tips om några sätt att kunna få igång ett öppnare och mer problemlösande sätt att samtala på i sådana här lägen. Börja gärna med att du och din man gör ännu tydligare för er varför ni vill kunna fortsätta att träffa er före detta svärdotter. Sätt ord på det, och skriv gärna en lista över vad som talar emot och vad som talar för. Idén med detta är att hjälpa er att bli ännu mer förankrade och trygga i det ni vill. Och att ni i nästa steg kan bli bättre på att förklara er hållning kring detta för din mans son. Läs mer: Psykologens råd för att klara en skilsmässa Ni ska även lyssna på hans skäl till sin ”irritation” som på många sätt kan vara ganska rimlig. Ett sätt att underlätta ett samtal om detta kan vara att ni använder er av det som kallas för att ha en lyssnande hållning. Det kan ibland göra att man för första gången på allvar hör den andres sätt att se på saken trots att man pratat om saken otaliga gånger tidigare. Hur går det då till? På ett sätt är det ganska enkelt. Se till att vara i en lugn miljö under samtalet, i ert fall så att det bara är ni tre som finns i rummet och att ni kommer att vara ostörda så länge som krävs. Säg att ni vill lyssna förutsättningslöst på sonens syn på ert umgänge med er före detta svärdotter. Och ge honom all plats för detta. Avbryt inte. Kommentera inte. Håll tillbaka er impuls att rätta till eller ifrågasätta. Lyssna ”bara”. Och visa att ni lyssnar och vill förstå med korta inpass då och då när ni säger något i stil med ”Så du säger att…” eller ”Så du menar att… ”. Vad är det då som kanske kan bli tydligare om ni låter honom berätta på detta sätt om det som irriterar honom? Kanske kommer han att prata om en oro för att ni ska berätta om vad som händer i hans nya äktenskap, när ni träffar er före detta svärdotter. Eller att ni ska ha synpunkter på hur hans barn uppfostras hos honom kontra hos henne, eller något annat. Just detta är mycket vanliga förklaringar till att man som skild inte vill att familj och vänner ska träffa den person som man skilt sig ifrån. Det upplevs som ett sätt att skydda sin integritet i en ganska sårbar situation. Kanske ni också får höra att han uppfattar er önskan att fortsätta träffa henne som att ni väljer henne före honom. Utifrån sett kan det förvåna, och betraktas som en helt orimlig slutsats – men en känsla av att vara bortvald i familjen är vanlig och kan trassla till relationer på det mest oväntade sätt. Ni bör ha förberett er på att kunna samtala om sådana saker, och på att kunna ge en del löften. Som att det som händer i hans nya familj är något som ni under inga omständigheter berättar om när ni träffar hans före detta hustru. Ni kanske också hittar ett bra sätt att göra tydligt att det är er vänskap med henne, och inget annat, som gör att ni gärna vill fortsätta att träffa henne på egen hand. Och att det i detta inte finns något underliggande budskap om vem som har gjort rätt eller fel, eller betyder mest. Utan att det handlar om att ni är angelägna om att få behålla en vän, något som hon så här en tid efter skilsmässan har övergått till att bli. Det andra skälet som jag tycker talar för att ni ska fortsätta att träffa er före detta svärdotter är att ni är barnens farföräldrar, och att ni vill ha möjlighet att träffa dem som ofta som det går, och under så naturliga omständigheter som möjligt. Återigen, jag vet ju inte exakt hur det ser ut, men om mitt antagande om att de har gemensam vårdnad om barnen stämmer, så framstår det som ganska rimligt och praktiskt, inte minst för att ni får fortsätta att träffa era barnbarn hemma hos henne, i deras hem. Och hos barnen skulle det nog ställa till med en del undran och oro om ni slutade att träffa deras mamma. Läs gärna boken ”Vägen genom skilsmässan. Att hantera en förlorad kärleksrelation” av psykologen Anna Bennich Karlstedt och boken ”Hjälp, vi har fått barnbarn. Allt som mor-och farföräldrar ska göra – och akta sig för att göra” av journalisten Erik Sidenbladh. Liria Läs mer: Så kan du tänka kring ekonomin vid en skilsmässa Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen, författaren och youtubaren Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se Läs fler frågor här ", "article_category": "other"}
{"id": 36217, "headline": "”Ha alltid en värmefilt i bilen när ni kör på vintervägar”", "summary": "Ha alltid en värmefilt i bilen. Den tar nästan ingen plats och kan rädda liv vid en olycka. En chock gör att man börjar frysa och vid minusgrader blir det än värre, skriver Christina Lindqvist.", "article": "En ung släkting till mig blev påkörd bakifrån av en tung lastbil strax söder om Piteå för ett par dagar sedan. Av en ödets ironi hade hon själv stannat på grund av en annan bilolycka. Räddningspersonalen tvingades såga upp biltaket för att dra ut henne. Under väntan kunde två personer krypa in och värma henne. Alla vet att av chock börjar man frysa, i minusgrader än värre. Tack och lov klarade hon sig med svullnader och blåmärken över hela kroppen, inget brutet. Mitt tips till alla er som är ute på kalla vintervägar: Ha alltid en värmefilt i bilen! Hopvikta är aluminiumfiltar de inte större än ett C5-kuvert, får lätt plats i handskfacket eller i sidfickorna i bilen. Finns att köpa i sportaffärer. Det är en billig livförsäkring om du eller någon annan drabbas av en olycka. Jag har två, en i bilen och en i ryggsäcken på fjällvandringarna. DN Åsikt 31 januari 2019 kl 17 Insändare Christina Lindqvist: ”Ha alltid en värmefilt i bilen när ni kör på vintervägar” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36220, "headline": "”Systemets monopol viktigt instrument för alkoholpolitiken”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 24/1. Gårdsförsäljning är ett exempel på hot mot Systembolagets detaljhandelsmonopol och i förlängningen mot hälsa och välfärd i vårt samhälle. Man kan inte både ha ett alkoholmonopol som inte ska diskriminera några producenter i världen och samtidigt ge svenska producenter en egen fil – vilket redan konstaterats i två statliga utredningar, skriver fyra alkoholforskare.", "article": "Vår artikel är framför allt en beskrivning av hälso- och välfärdsvinsterna med ett alkoholmonopol. Det finns redan en omfattande forskningslitteratur om befintliga alkoholpolitiska instrument och deras effekter på alkoholskador. En rad olika forskargrupper och institutioner har sammanställt denna litteratur, bland annat Världshälsoorganisationen WHO, Världsbanken, och OECD. Det råder stor samstämmighet i synen på bevisläget för de viktigaste alkoholpolitiska instrumenten: priser, reglerad tillgänglighet genom begränsningar i antal försäljnings- och serveringsställen, liksom deras öppettider, samt åldersgränser. Dock saknas ofta alkoholmonopol i dessa sammanställningar. Vår uppfattning, baserad på resultaten av den studie som vi genomfört, är att offentliga monopol, med syfte att begränsa alkoholskador, utgör ytterligare ett alternativ för beslutsfattare runt om i världen. Frågan om gårdsförsäljning, liksom frågan om distanshandeln med alkohol från utlandet, med hjälp av internet, var inte i fokus för vår studie. Vi konstaterar dock att detta är exempel på hot mot Systembolagets detaljhandelsmonopol och i förlängningen mot hälsa och välfärd i vårt samhälle. Pelle Brolin framför en rad argument för gårdsförsäljning i sin replik på vår artikel. Vi vill kommentera två av dessa. Det första handlar om hur svenska, ofta småskaliga alkoholproducenter, kan sälja sina alkoholdrycker. Man ska då veta att Systembolaget har 1400 svenskproducerade drycker, ofta lokalt och småskaligt tillverkade, i sitt sortiment, där 75 procent av dessa kan beställas i hela landet. Det andra handlar om hotet mot Systembolaget. Brolin är kritisk till vår beskrivning av ett scenario med lössläppt alkoholförsäljning och hävdar att gårdsförsäljning är någonting helt annat. Självfallet är detta något annat, vad Brolin inte verkar förstå är att detta brott mot EU-rätten utgör ett hot mot Systembolaget. Man kan inte både ha ett alkoholmonopol som inte ska diskriminera några producenter i världen och samtidigt ge svenska producenter en egen fil – vilket redan konstaterats i två statliga utredningar. Anna-Karin Fondberg, från Sveriges bryggerier motsätter sig minimipriser, vilket vi framförde som ytterligare ett verktyg för att begränsa alkoholskador. Majoriteten av alkoholbranschens intäkter kommer från storkonsumenter, vilka är de som skadas mest av billig alkohol. Forskning från Kanada och Storbritannien har visat att minimipriser är ett effektivt sätt att begränsa alkoholskador i den mest utsatta gruppen. Alkoholindustrin har dock konsekvent motsatt sig detta och fördröjde exempelvis genomförandet i Skottland med fem år. Industrin har alltid önskat lägre alkoholskatt och larmat om ökad smuggling och införsel, trots att utvecklingen de senaste åren gått mot minskande smuggling och införsel. Fondberg argumenterar i stället för informationsinsatser i skolan, som vi vet har små effekter. Industrin har länge pläderat för åtgärder som har små eller inga effekter och samtidigt motsatt sig åtgärder som vi vet har starka effekter på konsumtion och alkoholproblem. Detta illustrerar återigen dragkampen mellan näringsintresset och folkhälsointresset och varför industrin bör hållas borta från diskussioner om alkoholpolitiska åtgärder. 24 januari 2019 Debattartikel Forskarna Sven Andréasson, Johanna Gripenberg, Thor Norström och Mats Ramstedt: ”Gårdsförsäljning kan leda till 1400 fler alkoholdöda per år” Repliker Pelle Brolin, Bredalens gårdsmusteri: ”Med gårdsförsäljning kan alkoholkonsumtionen minska” Anna-Karin Fondberg, vd för Sveriges bryggerier: ”Vi vill värna Systembolagets monopol” Slutreplik från fyra alkoholforskare: ”Systemets monopol viktigt instrument för alkoholpolitiken” ", "article_category": "other"}
{"id": 36242, "headline": "”Farthinder riskerar att skada bilarna”", "summary": "De fartgupp som finns på gator med 30-gräns riskerar att skada bilarna. Vem betalar om min bil går sönder trots att jag håller mig under hastighetsgränsen? skriver läsaren Rolf Hägglund.", "article": "Jag kör ganska mycket bil i jobbet. Vissa gator har en fartgräns på 30 kilometer i timmen om det ligger en skola i närheten eller om det handlar om trånga villagator. Ofta finns det fartgupp för att hindra alltför höga hastigheter. Om man ligger strax under den lagstadgade 30-gränsen, ska man då kunna passera dessa gupp i den farten? Borde de inte vara så konstruerade att det är fart över 30 km i timmen som blir obehaglig/skadlig för bil och förare? I stället måste jag ofta sänka farten till 10–15 kilometer i timmen när jag passerar de smala och höga guppen. Kör jag fortare kan bilen skadas. Borde det inte finnas en varningsskylt eller en hastighetsskylt om max 10–15 km i timmen? Det är inte alltid dessa gupp syns på grund av snö, modd, regn och dålig belysning. Om jag håller lagliga 30 kilometer i timmen och min bil går sönder av dessa gupp, vem betalar detta? DN Åsikt 28 januari 2019 kl 16 Insändare Rolf Hägglund: ”Farthinder riskerar att skada bilarna” Svar Erland Janzon: ”Föraren ska anpassa hastigheten vid farthinder” Rolf Hägglund: ”Inför särskilda hastighetsgränser vid farthinder” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36244, "headline": "Screening för prostatacancer kan minska dödsfallen med 30 procent", "summary": "Män som deltar i ett regelbundet screeningprogram har 30 procent mindre risk att dö i prostatacancer, enligt en ny studie från Göteborgs universitet. Störst risk att dö i sjukdomen har män som börjar screenas efter 60 års ålder. Men screeningen har också nackdelar.", "article": "Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige och står för nästan 17 procent av alla cancerfall. Varje år diagnostiseras 10.500 män i Sverige för prostatacancer. 2.400 män dör varje år. Prostatacancer är den vanligaste dödsorsaken av cancer hos män. Ny forskning vid Göteborgs universitet visar att dödsfallen i prostatacancer minskar med cirka 30 procent vid organiserad och regelbunden PSA-screening. I studien har 10.000 män inbjudits till PSA-testning vartannat år. Männen har följts under 22 år. – Detta är egentligen ingen jättenyhet för oss, utan snarare något vi förväntat oss. Bland annat utifrån en stor europeisk screeningstudie som pågått i många år, säger Maria Frånlund, disputerad inom urologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och överläkare på universitetssjukhuset. Hon vill i stället framhålla studiens resultat om vilka män som dör trots att de är med i ett organiserat och kontinuerligt screeningprogram. – Det vi såg var att män som gick in sent i programmet, efter 60, hade en ökad risk för prostatacancer. Flera av dessa män hade redan spridd sjukdom i kroppen och då kunde behandling inte bota cancern. Studien kunde också visa att män som efter att ha deltagit upp till övre åldersgränsen, 70 år, senare insjuknade och dog i prostatacancer. Med andra ord är det för tidigt att sluta screena friska män redan vid 70 års ålder. Faran är inte över då, menar Maria Frånlund. – Så ska man införa ett screeningprogram i Sverige så är det viktigt att även titta på när man ska avsluta screeningen. Förut har man avfärdat människor över 70-årsåldern, tror att medelåldern blir allt högre och många är friska långt upp i åren, säger hon. Frågan om allmän prostatascreening, liknande den som sedan 1980-talet finns för bröstcancer hos kvinnor, har debatterats länge. Ett PSA-prov är ett blodprov som kan ge en signal om prostatacancer långt innan några symtom går att upptäcka. Trots att även tidigare studier visat på positiva effekter av organiserade screeningprogram sade Socialstyrelsen så sent som förra året nej till att rekommendera ett nationellt screeningprogram. Huvudskälet är att nyttan med screening för prostatacancer med enbart PSA-prov inte tydligt överväger de negativa effekterna på befolkningsnivå, enligt Socialstyrelsen. – Det är en väldig komplex fråga. Ett förhöjt PSA-värde kan betyda att du har en hög risk för cancer, men kan också vara ett tecken på att du har en godartad tillväxt av körteln. Sedan finns det män med låga värden som kan utveckla en aggressiv cancer i alla fall, säger Maria Frånlund. Men det största problemet är att prostatacancer kan se så olika ut hos olika män, och cirka hälften av alla män som får diagosen efter screening har egentligen en ofarlig cancer, och riskerar att behandlas i onödan. I Sverige finns i dag alltså inga nationella rekommendationer om prostatascreening. Inte heller internationellt har PSA-screening slagit igenom. Enligt Maria Frånlund finns bara två länder i världen – Kazakstan och Litauen – som har nationella screeningprogram för prostatacancer. I Sverige är det i stället upp till varje man i riskåldern att avgöra om han vill testa sig eller inte. Enligt Maria Frånlund testar sig nästan hälften av alla män över 50 på eget initiativ. Men det ser väldigt olika ut i olika regioner. – Bekymret med oorganiserad provtagning är att helt fel personer kan testa sig, det görs inte på ett strukturerat sätt och det blir väldigt ojämlikt. Många män får en undermålig uppföljning. Det är också kostsamt för samhället, och nyttan är svår att analysera. – Vi tror det skulle vara fördelaktigare att organisera upp detta på något sätt, så att alla män har samma förutsättningar. Men det är en politisk fråga, säger hon. Det var just att öka förståelsen för effekten av screening och diskutera hur ett framtida screeningprogram skulle kunna utformas som var huvudsyftet med Maria Frånlunds avhandling. Hon säger att det råder en stor osäkerhet, både inom vården och hos Socialstyrelsen, om hur man ska hantera män i riskåldern för prostatacancer. – Det beror på att vi behöver kompletterande test till PSA som förbättrar diagnostiken. PSA-proven gör att vi hittar många ofarliga tumörer som inte skulle ge några bekymmer. Om vi inte hittat dem skulle patienten ha varit lyckligt ovetande. Vi kan inte avgöra vilka som har en ofarlig cancer och vilka som har den aggressiva formen. Det gör att män opereras i onödan. Ett ytterligare problem är att prostataoperationerna är komplicerade och kan få allvarliga biverkningar. Prostatakörteln sitter besvärligt till och är anatomiskt svår att komma åt. Det finns risk att slutmuskel och potensnerver skadas. Majoriteten av de män som opereras, över 80 procent, drabbas av någon grad av minskad erektionsförmåga. Många blir totalt impotenta för att nerverna skadas. Och 20–25 procent av männen får problem med vattenkastning och urinläckage. – Det är inte så kul om man är 60 år och får gå med ett blöjskydd resterande liv, efter att ha tagit bort en cancer som var helt ofarlig, säger Maria Frånlund. Men utvecklingen går trots allt framåt. Dödligheten i prostatacancer har drastiskt minskat de senaste 15 åren med hjälp av tidigare diagnostistik och bättre behandling. Maria Frånlund säger att riktad cellprovtagning med magnetkamera kan vara en metod för att göra prostatadiagnostiken mer precis. Det skulle också leda till färre biverkningar. Kan operationsmetoderna förbättras ytterligare? – Vi driver hårt att den här typen av operationer ska göras på så kallade högvolymcenter, där varje kirurg som jobbar gör minst hundra ingrepp per år, så att man blir duktig på detta. Då ser vi att biverkningarna minskar avsevärt, säger Maria Frånlund. Enligt Maria Frånlund har 30–40 procent av männen i 60-årsåldern besvär med vattenkastning. Det är helt naturligt, eftersom prostatan växer med åldern. En tidigare studie vid Göteborgs universitet har tittat på om män med förhöjda PSA-värden och svårigheter att tömma blåsan, eller som måste kissa ofta, hade en högre risk för prostatacancer. – Det är många som tror det, men vi såg tydligt att det var tvärtom. De män som hade den typen av besvär och förhöjt PSA hade lägre risk för prostatacancer. Vad kan det bero på? – De högre PSA-värden som dessa män uppvisar är betingade av att de har en godartad prostataförstoring. Att prostatakörteln är förstorad är absolut inte samma sak som cancer. Många blandar ihop begreppen. Maria Frånlund tror inte på dagens lösning där enskilda män på eget bevåg går och tar ett prov då och då. – Utifrån våra resultat i studien bör detta struktureras. Jag tycker att man ska ha en nationell samsyn kring vad som ska göras. – Ska man trycka på startknappen för allmän screening så ska man ha klart för sig precis hur man ska göra. Vid vilken ålder inleds screeningen och när ska den avslutas? Studien Studien ”Prostate Cancer Screening: Outcomes and Risk Prediction” är gjord vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Resultaten i studien baseras på uppgifter om 20.000 män som var mellan 50 och 64 år när studien inleddes. Hälften av männen lottades till en screeninggrupp som erbjöds PSA-test vartannat år samt cellprovstagning om förhöjda värden upptäcktes. Hälften lottades till en kontrollgrupp som inte erbjöds PSA-provtagning inom studien. De deltagande männen har följts under drygt två decennier. Efter 22 års uppföljning hade 300 av männen dött i prostatacancer. Studien har den längsta uppföljningstiden av alla screeningstudier om prostatacancer i världen. Läs mer om cancer ", "article_category": "other"}
{"id": 36256, "headline": "Björklund visade vägen genom snårigt landskap", "summary": "DN 26/1 2019. Vägen har inte alltid varit spikrak för Björklunds liberaler. Men när det verkligen gällt har kompassen pekat rätt.", "article": "Gammal visade sig vara äldst, skulle man kunna säga om den borgerliga partiledare som just nu suttit längst. Ingen kan påstå att Liberalerna alltid övertygat under Jan Björklunds ledarskap. Efter valet 2014 verkade han trött, partiet riktningslöst. Namnbytet och en upphaussad förnyelseprocess ändrade inte på det – käpphästarna var desamma: betyg, Nato och kärnkraft. Inte fel i sak – det var dock svårt att förstå vad som gjorde L unikt. Men Jan Björklund begrep tidigare än de flesta betydelsen för Alliansen av den nya värderingskonflikten i svensk politik. Och han har varit tydlig med de vägval den tvingar fram för de fyra partierna. Redan i en intervju i DN hösten 2017 konstaterade han att om Moderaterna öppnade dörren för Sverigedemokraterna skulle det tvinga L att snegla över blockgränsen. Under valrörelsen slog han fast att om Alliansen blev störst skulle den tillträda, blev den det inte skulle den vända sig till Socialdemokraterna. Det lämnades underförstått att det senare helst skulle ske gemensamt, men att Björklund annars tyckte att L skulle gå sin egen väg. Med det beskedet talade han mest klarspråk av alla i regeringsfrågan. Från höger anklagas Björklund – som i en intervju i fredagens DN försvarar L:s vägval – för att vara en vindflöjel. Nu är han benhårt emot att SD ska ges inflytande, tidigare har han argumenterat för att partiet ska få delta som alla andra i riksdagens arbete. Det är en orättvis beskyllning. SD:s mandat ger dem tillträde till den parlamentariska processen. Vem ett parti väljer att samarbeta med är dock en helt annan fråga. Får man inte egen majoritet vänder man sig rimligtvis till dem man har mest gemensamt med. För Liberalernas del hamnar då Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna längst ner på listan. Den populistiska nationalismens inträde på den politiska scenen utgör en rejäl utmaning för liberaler. I Sverige innebär det i praktiken att L – liksom C – utifrån den parlamentariska matematiken måste klara att samarbeta både till höger och vänster. Under Jan Björklunds tid som partiledare har riktningen inte alltid varit spikrak. Men när det verkligen gällt har kompassen pekat rätt. Liberalernas resa sedan valdagen har dock inte varit enkel. Till skillnad från i Centerpartiet utkämpades striden om vägvalet inför öppen ridå. L har också tagit skada i opinionen. Det beror på att besvikna borgerliga väljare hoppat över till M och KD – och att partier som ligger i öppen konflikt nästan alltid straffas för det. Färden framåt blir heller inte enkel. Redan till hösten är det dags för landsmöte, där partiledarposten ligger på bordet. Såren från regeringsbildningen riskerar att rivas upp igen. De flesta förväntar sig att Björklund lämnar då. Tolv år är lång tid på toppen. Och Liberalerna är onekligen i behov av ny energi och nya idéer. Men uppgörelsen med S, MP och C ändrar kanske något på ekvationen. Björklund har gjort en historisk uppgörelse. Det vore inte orimligt att han tog ansvar för att den faktiskt genomförs och ser till att Stefan Löfven håller vad han lovat. Sker ledarbytet ett par år in i mandatperioden ger det dessutom partiet en chans att läka ihop. Bestämmer sig L ändå för att energikicken behövs redan nu är det dock inte svårt att förstå. I så fall bör valet falla på en person som är besjälad av den inslagna vägen. För under hösten har Liberalerna trots allt hittat rätt. ", "article_category": "other"}
{"id": 36258, "headline": "”Sverige måste ta kritiken mot valsystemet på allvar”", "summary": "DN DEBATT 26/1. Sverige måste ta till sig kritiken från internationella valobservatörer och förbättra valsystemet. Vi noterar att det i regeringsförklaringen står att ”valsystemets motståndskraft mot manipulation förbättras” och föreslår nu att Sverige följer våra nordiska grannar och utformar valsedeln på ett nytt sätt, skriver statsvetarna Jørgen Elklit och Olof Petersson.", "article": "Det är hög tid att sopa rent framför egen dörr. Sverige har lagt ner stora resurser på att lära andra länder hur man ska bygga demokrati genom att ordna allmänna, fria och hemliga val. Samma princip slås fast i vår grundlag men i praktiken finns det en rad problem med hur val är organiserade i dagens Sverige. Sverige har under senare år fått pinsam uppmärksamhet i flera internationella granskningar. Europeiska kommissionen har bett om förklaring till att Sverige inte verkar leva upp till demokratins minimikrav. Internationella valövervakare från bland annat OSSE har framfört kritik efter det senaste valet. Det svenska systemet att tillåta utdelning av röstsedlar utanför vallokalen av partifunktionärer och partiaktivister är i andra länder okänt och där förbjudet enligt lag. En del svenska väljare har med sig valsedlar när de går och röstar och en del tar emot valsedlar utanför vallokalen. Många väljare plockar valsedlarna inne i vallokalen och åtskilliga tar då bara sitt eget parti. De flesta tycks inte bry sig om att dölja vad de röstar på. Sent omsider har vallagen nu ändrats för att bättre skydda valhemligheten. Men det nya systemet har stora brister. En utredning föreslog att vallokalerna skulle förses med nya valbås med plats för alla partiers valsedlar. Förslaget fick dock hård kritik. Riksdagen har därför stannat för ett annat system. Ställen med valsedlar ska nu skärmas av för insyn. Men båda dessa lösningar har samma allvarliga problem. Risken ökar för sabotage och manipulation. Det blir mycket enkelt för en väljare att ostört plocka bort eller blanda valsedlar. Det blir i praktiken omöjligt för röstmottagarna att kontrollera både valsedelsplats och valbås efter varje person som röstat. Vad händer exempelvis om någon mindre nogräknad väljare plockar med sig hela bunten av ett motståndarpartis valsedlar? Hur ska nästa väljare göra utan att röja sitt partival? Valhemligheten är åter hotad. Lagändringen kommer också att öka problemet med partiernas inblandning i valadministrationen. Partiföreträdarna tvingas att springa ut och in i vallokalen för att kontrollera att deras egna valsedlar ligger framlagda. Mycket tyder alltså på att situationen inte förbättras utan tvärtom förvärras. Den nu gällande vallagen säger att en vallokal ska vara ordnad så att väljare inte hindras eller störs under röstningen. I vallokalen eller intilliggande utrymme får det inte förekomma propaganda eller annat som syftar till att påverka eller hindra väljarna i deras val. Samma gäller i lokaler för förhandsröstning. Det är således bara traditioner och slentrian som kan motivera den svenska egenheten med valsedelsutdelare utanför vallokalerna. Några kommuner, som Norrtälje, har redan förbjudit valsedelsutdelning och annan propaganda vid röstmottagningsställen. Ytterligare ett problem med det svenska sättet att rösta är att det kräver mängder av valsedlar. Inför valet 2018 trycktes nära 700 miljoner valsedlar. Det innebär ett stort resursslöseri och är också praktiskt svårt att hantera. Med utgångspunkt i andra länders erfarenheter vill vi därför föreslå ett annat sätt att rösta, dock utan att ändra det nuvarande valsystemet med proportionella val, valkretsar, spärrgränser och personröstning. Förslaget kräver inga grundlagsändringar och skulle kunna genomföras till valet 2022. Förslaget innebär att valsedeln som i andra länder blir ett officiellt, personligt dokument. Det ska finnas en enda valsedel per valkrets i riksdagsvalet och en enda valsedel per kommun respektive landsting. Valsedeln blir då en värdehandling och delas ut tillsammans med valkuvertet när väljaren går in i vallokalen. Vid de allmänna valen får väljaren alltså inte bara som nu tre valkuvert utan också tre olikfärgade valsedlar. En principskiss, som kombinerar idéer från Sverige, Finland och Danmark, illustrerar hur valsedeln skulle kunna utformas. Man röstar genom att sätta ett kryss framför sitt parti. Om man vill kan man, som nu, också avge en personröst. I vårt förslag röstar man på en kandidat genom att skriva en siffra på raden för sitt parti. Att rösta genom att skriva en siffra blir en nyhet för svenskarna men är en vanesak för våra finländska grannar. En valsedel i Finland har bara en rund ring. Där röstar man både på parti och personlig kandidat genom att skriva en siffra. Om man inte redan har tagit reda på vilken siffra man ska skriva finns anslag och information på röstningsstället. Hur valsedeln exakt utformas är en mer praktisk fråga. Ordningsföljden mellan partierna kan se ut på olika sätt. Bokstavsordning är en möjlighet. Man kan som i Sydafrika låta lotten avgöra vilket parti som ska stå först. Att ordna partierna längs någon politisk skala skulle dock vara omöjligt i dagens flerdimensionella värld. I vårt exempel är partierna ordnade efter storleksordning. Frågan om vilken ordning som bör väljas i Sverige lämnar vi öppen. Med vårt förslag blir det lättare att hålla ordning i och kring röstmottagningslokalerna. Bara en väljare släpps in åt gången och nästa får vänta tills ett valbås blir ledigt. Familjeröstning, där flera personer går in samtidigt bakom ett valbås, strider mot demokratins personlighetsprincip och kan då effektivt förhindras. De politiska partierna ska därmed inte ha någon befattning med valadministrationen. Vallokaler och röstningslokaler med intilliggande utrymmen blir fredade områden utan propaganda och partiföreträdare. Så är det i andra länder och så bör det vara i en demokrati. Förtroendet för en korrekt och opartisk röstningsprocedur har avgörande betydelse för demokratin och tilliten till det politiska systemet. ”Valsystemets motståndskraft mot manipulation förbättras” står det i den nya regeringsförklaringen. Vårt förslag kan ses som ett bidrag till denna reform. De svenska väljarna förtjänar ett sätt att rösta som uppfyller de grundläggande kraven på allmänna, fria och hemliga val. 26 januari 2019 Debattartikel Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus universitet och Olof Petersson, tidigare professor i statskunskap vid Uppsala universitet: ”Sverige måste ta kritiken mot valsystemet på allvar” ", "article_category": "other"}
{"id": 36265, "headline": "”Orimligt att SR hänvisar lyssnare till Facebook”", "summary": "Sveriges Radio tipsar i många program sina lyssnare att gå in på det kritiserade företaget Facebook. Varför använder SR Facebook när de har egna välfungerande webbsidor? skriver läsaren Lennart Philipson.", "article": "Varför styr Sveriges Radio sina lyssnare till Facebook? Sveriges Radio tipsar i många program sina lyssnare att gå in på Facebook för att kommentera programinnehåll eller få mer information om de ämnen som tas upp i programmen. Detta gäller både den rikstäckande radion och lokalstationerna. Varför använder Sveriges radio över huvud taget Facebook som plattform när de har egna välfungerande webbsidor? Många av Sveriges Radios lyssnare har, av säkerhetsskäl, valt att inte ha något Facebook-konto. Den som vill ha detaljer kan hitta mängder av information om hur Facebook utnyttjar information om sina användare på integritetskränkande sätt. Sveriges Radio har utmärkta egna webbplatser, både på riksplanet och lokalt. Jag menar att det är dit man i första hand bör hänvisa sina lyssnare, inte till Facebook. Jag inser att Facebook är mycket intresserade av vårt agerande på deras webbplats för att kartlägga oss mediekonsumenter. Allt vi gör på Facebook är av intresse för ägarna eftersom de kan sälja informationen vidare och på det viset tjäna pengar på oss. Tacksam om Sveriges Radio ger oss lyssnare svar på varför man väljer kanalen Facebook. Är det möjligen så att Facebook är så intresserade av lyssnarnas data att de ger Sveriges radio ekonomiska incitament att styra sina lyssnare till Facebooks plattform? Jag har valt att explicit skriva om Sveriges Radio. Det finns dock ett flertal offentliga institutioner och myndigheter som använder Facebook för sin information. Ni andra får också gärna känna er träffade och agera därefter. Ett annat problem med att lägga majoriteten av interaktionen med till exempel Sveriges radio på nätet är att man utestänger den del av befolkningen som inte är en del av det digitala Sverige, men det är en helt annan och möjligen ännu större fråga. DN Åsikt 25 januari 2019 kl 16 Insändare Lennart Philipson: ”Orimligt att SR hänvisar lyssnare till Facebook” Svar Björn Löfdahl: ”Sociala medier behövs i SR:s dialog med lyssnarna” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36273, "headline": "Gunnar Jonsson: Låt inte krigen föras utan människor", "summary": "Robotar med artificiell intelligens kan bli mycket effektiva soldater. Människan får inte lämna ifrån sig besluten om liv och död.", "article": "Självkörande bilar borde ge ett rejält bidrag till trafiksäkerheten. Datorer är ju så mycket smartare än människor, och inte dricker de sprit innan de sätter sig vid ratten heller. Kanske känner vi ändå ett uns av oro. Fattar maskinen alltid ett bättre beslut än jag skulle ha gjort? Om valet uppstår, skyddar den mig eller fotgängaren? När tekniken flyttar ut på det militära slagfältet uppstår fler frågor. Redan drönarna väckte etiska invändningar. Visst är det praktiskt att kunna sitta vid en skärm och döda terrorister två kontinenter bort. Avståndet mellan operatören och måltavlan kan dock skapa en tv-spelsmentalitet. Den som träffar fel får ändå nya liv. Missiler avfyras också på långt håll. Primitiva landminor har dödat människor utan urskillning i evigheter. Robotar utrustade med artificiell intelligens (AI) ger ändå en helt ny dimension åt krigföringen, särskilt om de får agera helt eller delvis utan mänskliga beslut. AI har tagit stora kliv framåt på senare år, och det gäller självklart även militär tillämpning. Förra veckans nummer av tidskriften Economist beskriver både ”möjligheterna” och problemen. Att människor och maskiner samarbetar är inte nytt och knappast kontroversiellt. Autonoma fordon kan evakuera sårade eller forsla proviant. Men det finns redan dussintals vapensystem som klarar att identifiera mål, sikta och döda utan att någon trycker på en knapp. De kan försvara sig, men också vänta på rätt tillfälle att attackera. Hittills har ändå tanken varit att fysiska personer avgör vad som ska skjutas och när. Någon Terminator, som i filmen med Arnold Schwarzenegger från 1984, skulle inte släppas lös. Med AI, och med maskiner som både kan lära sig av erfarenheter och själva göra upp planer, öppnas andra perspektiv. 3D-skrivare kan placera dem på lämpligt ställe. Robotar behöver inte begravas. Och de får ingen pension, som en brittisk general uttrycker det. Fast även om de är snabba på att räkna rätt är de beroende av till exempel kommunikationssystem som kan störas av fienden. Bilder kan lura datorn, ett gevär bli en sköldpadda, som en expert uttryckte det på Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra veckan. Autonoma vapen som blir alltför självständiga kan teoretiskt hitta på lite vad som helst. Science fiction? Kanske. Människan har genom historien visat sig fullt kapabel till fruktansvärda illdåd och krigsförbrytelser, och det har gällt både så kallat civiliserade länder och avlägsna djungler. Alla borde ändå i grunden vara överens om att maskiner inte bestämmer vem som ska leva eller dö. Ansvar måste kunna utkrävas, om det nu är av regeringar, generaler eller AI-ingenjörer. Att dra upp gränser är dock inte okomplicerat. Till att börja med kan samma maskin utrustas med olika mjukvara, och att avgöra när ett vapen blir autonomt är en utmaning även om alla fakta är för handen. De tekniska sprången för AI ställer ständigt upp nya hinder för försök att reglera och övervaka. Det avspeglas i hur olika stater ser på saken. USA, Ryssland och Storbritannien hör till dem som säger nej till förbud mot autonoma vapen. Kina tänker inte heller avstå från att utveckla dem. Diktaturer här och där gör sannolikt autonoma avvägningar. Därför är effektiv kontroll svårt att åstadkomma. Economist anser att krigets traditionella lagar, som Genève- och Haagkonventionerna, är rätt utgångspunkt. Alla ska skydda civila och inte använda mer våld än nödvändigt, vilket låter rimligt. Men efterlevnaden har varit sådär; ingen stoppade barbariet i Syrien, före detta Jugoslavien eller Rwanda. Och när en armé hamnar i underläge kan omdömet svikta och de autonoma robotarna kallas in. Atombomben räcker fortfarande bra som domedagsvapen, men kräver mycket infrastruktur som bara några få har tillgång till. Terrorrörelsen IS har använt sig av drönare. När artificiell intelligens sprider sig i hela samhället, kan även små aktörer hitta redskap. Global transparens är något att önska, men knepigt att genomdriva. Svårigheten att styra robotrustningen får dock inte leda till att världen bara struntar i att försöka. ", "article_category": "other"}
{"id": 36276, "headline": "”Med gårdsförsäljning kan alkoholkonsumtionen minska”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 24/1. En genomtänkt gårdsförsäljning skulle göra att konsumenterna handlar alkohol till en dyrare peng och då också får en högre kvalitet. Därför tror jag att den totala alkoholkonsumtionen kommer att sjunka, skriver Pelle Brolin, Bredalens gårdsmusteri.", "article": "I debattartikeln målas upp ett scenario med generellt lössläppt alkoholförsäljning utan regleringar. Men gårdsförsäljning av egenproducerade alkoholhaltiga drycker från den egna gården är någonting helt annat. Genom att tillåta sådan försäljning, såsom det faktiskt sker i ett flertal länder i EU utan att det strider mot något regelverk, kommer fokus att komma att ändras gällande alkoholkonsumtionen i Sverige. Konsumtionen kan faktiskt totalt komma att minska. Hur kan man hävda det? Jo i dag säljer monopolet stora mängder billigt framställd alkohol och alkoläskprodukter. Systembolaget är en globalt sett mycket stor inköpare som pressar producenterna att tillhandahålla stora volymer designat vin, sprit med mera till hårt pressade priser. Gårdsförsäljning är raka motsatsen. Där tillhandahålls lokalt tillverkade, hantverksmässigt framställda högkvalitativa alkoholprodukter i små kvantiteter som ofta är rakt igenom ekologiska. Kostnaden för kunden att handla alkoholen i en gårdsbutik kommer självklart att vara betydligt högre än för alkoholen i Systembolagets sortiment. Troligen dubbelt så dyrt, kanske ännu mer. Men, och det glömmer vi ofta, produkterna är unika både till kvalitet och smak och ger en vidare bredd på alkoholutbudet i landet. Genom att riksdagen tillåter försäljning av egentillverkade alkoholprodukter på gårdarna där de produceras kommer inte Systembolaget att hotas på något sätt. Det favoriserar inte heller inhemska produkter eftersom vi gårdsproducenter redan verkar i en inhemsk marknad. Regelverken går självklart att anpassa till målen man sätter upp. Att som artikelförfattarna tala om att släppa helt på dammluckorna har det aldrig varit tal om när det handlar om frågan gårdsförsäljning. En genomtänkt gårdsförsäljning skulle göra att konsumenterna handlar alkohol till en dyrare peng och då också får en högre kvalitet. Det blir som att handla kvalitetsmat i stället för billig skräpmat. Man äter lugnare, njuter mer och blir fortare mätt och belåten. Därför tror jag att den totala alkoholkonsumtionen kommer att sjunka. Att inte tillåta gårdsförsäljning är att förvägra vår befolkning att smaka på alla fantastiska produkter som framställs på gårdar och mindre produktionsställen runtomkring i Sverige. 24 januari 2019 Debattartikel Forskarna Sven Andréasson, Johanna Gripenberg, Thor Norström och Mats Ramstedt: ”Gårdsförsäljning kan leda till 1400 fler alkoholdöda per år” Repliker Pelle Brolin, Bredalens gårdsmusteri: ”Med gårdsförsäljning kan alkoholkonsumtionen minska” Anna-Karin Fondberg, vd för Sveriges bryggerier: ”Vi vill värna Systembolagets monopol” Slutreplik från fyra alkoholforskare: ”Systemets monopol viktigt instrument för alkoholpolitiken” ", "article_category": "other"}
{"id": 36284, "headline": "”Gårdsförsäljning kan leda till 1400 fler alkoholdöda per år”", "summary": "DN DEBATT 24/1. Januariavtalets utredning om gårdsförsäljning är både oroande och onödig. Två tidigare utredningar har visat att gårdsförsäljning inte är förenlig med Systembolagets monopol. Och vår nya studie visar att alkoholförsäljning i dagligvaruhandeln skulle öka försäljningen med 31 procent och leda till drygt 1400 fler dödfall per år, skriver fyra alkoholforskare.", "article": "Strax efter årsskiftet publicerade tidskriften BMC Public Health en ny vetenskaplig studie av hälsoeffekterna av offentliga alkoholmonopol, denna gång av Systembolagets alkoholmonopol. Studien som leddes av Tim Stockwell från Kanada och Tanya Chikritzhs från Australien, genomfördes av en grupp internationellt verksamma alkoholforskare där vi ingick. I studien jämfördes två metoder för att beräkna effekterna av privatiserad detaljhandel. Båda visade sig ge mycket likartade resultat vilket stärker tilltron till beräkningarna. Syftet var att uppskatta hur alkoholkonsumtion, alkoholrelaterad dödlighet, sjuklighet, misshandel och rattfylleri skulle påverkas av en övergång till ett av två alternativ: ett system med licenserade privata alkoholbutiker eller ett system med försäljning i dagligvaruhandeln. Vid en övergång till alkoholförsäljning i dagligvaruhandeln beräknas alkoholkonsumtionen i Sverige öka med 31 procent. En sådan ökning av alkoholkonsumtionen beräknas leda till drygt 1400 fler dödfall per år. Bland annat uppskattas en ökning av alkoholorsakade cancerdödsfall med 29 procent. Antalet alkoholorsakade vårddagar på sjukhus beräknas öka med 32,5 procent, till en ökad kostnad av 972 miljoner kronor. Därtill uppskattas misshandelsfallen öka med 34 procent och rattfyllerierna med 58 procent. Studien är en i raden av forskningsstudier som klargör effekterna för folkhälsan med ett statligt ägt detaljhandelsmonopol. Frågan är om Systembolagets alkoholmonopol har sådana positiva hälsoeffekter i Sverige att de motiverar ett avsteg från marknadsekonomins fria konkurrens. Vår studie talar för det. Det gjorde också en genomgång av den amerikanska myndigheten Center for Disease Control, CDC, av 17 vetenskapliga studier av privatiseringar av alkoholmonopol. CDC-studien visade att alkoholkonsumtionen ökade med 44 procent i genomsnitt. Till exempel ökade försäljningen av vin med 50 procent när monopolet avskaffades i West Virginia 1981, med 150 procent i Idaho 1971 och med 10 procent i New Hampshire 1978. Även i Sverige har vi erfarenheter av att privatisera försäljningen av mellanöl och starköl. Mellan 1965 och 1977 såldes mellanöl i livsmedelsbutiker. Försäljningen blev mycket stor och den totala alkoholkonsumtionen ökade med 11 procent. Unga påverkades särskilt mycket och när mellanölet flyttade in på Systembolaget 1977 minskade antalet allvarliga alkoholförgiftningar bland unga kraftigt, liksom trafikolyckor där unga var inblandade. Anledningen till dessa starka effekter är att man genom ett alkoholmonopol kan kontrollera flera faktorer som påverkar alkoholkonsumtionen: antalet försäljningsställen, antalet timmar som butikerna håller öppet, ålderskontroll, marknadsföring och prissättning. Vid en privatisering kommer starka kommersiella krafter att förändra alla dessa, och vi kan förvänta oss ökad tillgänglighet i form av fler butiker, längre öppethållande, lägre minimipriser och ökad marknadsföring, vilket leder till ökad konsumtion. Genom internationella historiska jämförelser beräknade vi hur alla dessa faktorer skulle påverkas av en privatisering i Sverige. Det hävdas ibland att en effektiv reglering av alkoholförsäljningen kan åstadkommas inom ramen för privata företag. På denna punkt är dock forskningen entydig. Ökad konkurrens inom alkoholområdet leder obönhörligen till ökad alkoholkonsumtion och ökade skador. Alkohol är inte vilken vara som helst. För många medför den sjukdom, våld, olyckor och sociala tragedier. Ju större alkoholkonsumtionen är i samhället desto större blir skadorna. Konkurrens, vinstintresse och reklam ökar försäljningen och därmed konsumtion och skador. Särskilt angeläget är att begränsa tillgången till alkohol bland ungdomar, som är känsligare för alkohol både medicinskt och socialt. Det har också visat sig att ungdomar som börjar dricka tidigt har ökad risk för en rad sjukdomar senare i livet, liksom ökad risk för att bli alkoholberoende. Åldersgränsen 20 år är därför viktig. Systembolaget har en effektiv ålderskontroll och de provköp som man låter ungdomar strax över 20 år göra i butikerna visar att butikspersonalen begär legitimation i över 95 procent av fallen. Däremot har det gång på gång visat sig att livsmedelshandeln har en bristfällig kontroll av 18-årsgränsen för folköl, vilket inte är förvånande för butiker som arbetar under konkurrens. Även detta är ett starkt argument för Systembolagets monopol. Utöver att slå vakt om alkoholmonopolet som sådant, finns nu starka skäl att skärpa prissättningen. Det finns skäl att mer aktivt styra alkoholpriserna så att de åtminstone följer köpkraftsutvecklingen. Därutöver rekommenderar vi att regeringen inför ett system med minimipriser för alkohol, på samma sätt som skett i Skottland och som är på väg att införas på Irland. Med minimipriser begränsas framför allt alkoholskadorna bland socioekonomiskt utsatta grupper. Man ska också vara medveten om att alla former av ökad konkurrens inom alkoholområdet har en negativ effekt för folkhälsan genom att de driver ner minimipriserna. Det är också ytterst angeläget att skydda alkoholmonopolet mot till synes oskyldiga reformer som gårdsförsäljning och internetförsäljning. Problemet med gårdsförsäljning är att den strider mot EU-rätten genom att favorisera svenska produkter. Den utredning om gårdsförsäljning som nu föreslås i utkastet till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna framstår som både oroande och onödig eftersom två tidigare statliga utredningar funnit att gårdsförsäljning inte är förenlig med Systembolagets monopol. Distanshandeln med alkohol från utlandet, med hjälp av internet, bedrivs nu i detaljhandelsliknande former och med stöd av reklam och annan marknadsföring. Även detta står i strid med EU-rätten. Lagstiftningen måste skärpas med bestämmelser som förbjuder främjande eller förmedling av försäljning av alkoholdrycker från utlandet och omfatta alla säljföretag, även utländska. Ett statligt alkoholmonopol är naturligtvis en utmaning mot den gängse marknadsekonomiska modellen där alkohol uppfattas som en vara som alla andra. Men kunskapen om alkoholbrukets risker för såväl de som dricker som för personer i deras omgivning har nu blivit mycket omfattande. Även kunskaperna om vilka motåtgärder som fungerar är nu betydligt större. Alkoholmonopol i den form som utvecklats i Norden framstår som utmärkta exempel på nudging, ett begrepp som myntades av ekonomipristagaren 2017, Richard Thaler, och som innebär åtgärder för att öka människors välfärd med små eller inga begränsningar i deras handlingsfrihet. Sammanfattningsvis kan Systembolaget ses som en intelligent avvägning mellan individuell frihet och behovet av att begränsa risken för alkoholskador. 24 januari 2019 Debattartikel Forskarna Sven Andréasson, Johanna Gripenberg, Thor Norström och Mats Ramstedt: ”Gårdsförsäljning kan leda till 1400 fler alkoholdöda per år” Repliker Pelle Brolin, Bredalens gårdsmusteri: ”Med gårdsförsäljning kan alkoholkonsumtionen minska” Anna-Karin Fondberg, vd för Sveriges bryggerier: ”Vi vill värna Systembolagets monopol” Slutreplik från fyra alkoholforskare: ”Systemets monopol viktigt instrument för alkoholpolitiken” ", "article_category": "other"}
{"id": 36291, "headline": "”Varför bara se på kön och typ av lärosäte?”", "summary": "REPLIK DN DEBATT 20/1. Varför tar Vetenskap & Allmänhet inte upp någon av de många andra identitetsmarkörer som numera utgör en så central del av den politiska diskussionen? Man kan tänka sig etnicitet, ålder, religion, funktionshinder, sexuell läggning, geografi och social klass, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.", "article": "Det är lätt att instämma med företrädarna för organisationen Vetenskap & Allmänhet att fler forskare som är kvinnor och som arbetar vid de små och medelstora högskolorna borde förekomma i den offentliga debatten. Samtidigt reser deras artikel och den rapport som den bygger på några frågor. Den första är varför det enbart är kön och typ av lärosäte skall räknas som grund för vilka forskare som bör förekomma på DN Debatt och andra liknande forum. Varför tar de inte upp någon av de många andra identitetsmarkörer som numera utgör en så central del av den politiska diskussionen. Man kan tänka sig etnicitet, ålder, religion, funktionshinder, sexuell läggning, geografi och social klass? Jag vågar påstå att forskare med icke-svensk etnicitet, unga forskare, forskare med allvarligare funktionsnedsättningar, forskare som inte kommer från den lutherska kultursfären, forskare som inte är heterosexuella, forskare som har arbetarklassbakgrund och forskare som bor i landsorten också är svårt underrepresenterade i tyngre debattforum. Finns det någon logik i att bara ha med två av de många diskrimineringsgrunder som man kan tänka sig i den typ av undersökning som artikeln bygger på? En andra fråga är denna: En av de klassiska principer som anses utmärka universitet och vetenskaplig verksamhet är universalism, förstått som att det är vad man uträttar och åstadkommer, inte vem (vilken sort) man är, som skall räknas. När nu en organisation som Vetenskap & Allmänhet, som strävar efter att stärka forskningens ställning i samhället, bryter med denna grundprincip för vetenskaplig verksamhet så vore det intressant att veta vad organisationen anser att universalismen skall ersättas med. 20 januari 2019 Debattartikel Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet och Anna Maria Jönsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola: ”För få kvinnliga forskare skriver på DN Debatt” Repliker Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet: ”Varför bara se på kön och typ av lärosäte?” Slutreplik från Cissi Billgren Askwall och Anna Maria Jönsson: ”Vi vill uppmuntra fler att delta i debatten” ", "article_category": "other"}
{"id": 36300, "headline": "”Vuxna skrämmer upp barn för mycket om klimatet”", "summary": "Vissa vuxna skrämmer upp barn mer än vad som är rimligt om klimatet. Det är dags att sluta med denna alarmism, skriver läsaren Erik Dahlen.", "article": "Wiltrud Daniels skriver i en insändare på DN Åsikt att det är tragiskt när barn vill rädda jorden och att vi vuxna borde bete oss mer vuxet. Det håller jag med om, men problemet är att det finns vuxna som du som skrämmer upp barnen mer än vad som är rimligt. Det finns precis som du beskriver det många barn och unga som är väldigt oroliga för klimatförändringar. Grundorsaken till deras oro är att ni vuxna skrämmer upp dem oproportionerligt mycket. Ni borde inte skrämma upp dem så mycket som ni gör. Ni borde helt enkelt sluta med er alarmistiska agenda. Det handlar inte om att jag förnekar klimatkrisen, men hur mycket skrämmer ni upp barnen om AI, kärnvapenkrig, antibiotikaresistens, mikroplaster, rymdskrot, radioaktivt avfall, hybridkrig och alla andra utmaningar mänskligheten står inför? Troligen inte så mycket. Det tycks som att vuxna i dag har bestämt sig för att skrämma upp sina och andras barn oproportionerligt mycket när det kommer till klimatkrisen. Vi borde sluta vara alarmistiska inför våra barn och unga och i stället informera dem om problemet – men samtidigt lyfta upp att mänskligheten faktiskt jobbar med problemet, exempelvis via Parisavtalet. Skulle man vara cynisk kan man tro att vissa vuxna skrämmer upp sina barn som en del i den egna klimataktivismen, eftersom det väcker mer känslor när barn är oroliga än när en vuxen säger samma sak. Om det är på det viset är det förkastligt. Att skrämma upp barn i onödan är inte försvarbart, och definitivt om syftet är att få politiskt inflytande. DN Åsikt 17 januari 2019 kl 17 Insändare Wiltrud Daniels: ”Inte gulligt när barn vill rädda jorden” Svar Erik Dahlén: ”Vuxna skrämmer upp barn för mycket om klimatet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36321, "headline": "”Nu vet alla var Liberalerna står inför valet 2022”", "summary": "Fyra månaders regeringsbildning har gjort det lättare för väljarna att välja parti i nästa val. Nu vet alla var Liberalerna står: att vi är lösningsfokuserade och ibland går den svåra vägen, när andra partier beter sig som att ingenting har förändrats, skriver L-politikern Liane Blom.", "article": "Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skriver i en artikel inför måndagens regeringsförklaring att hon tror att det blir svårare att gå till val nästa gång och att regeringen är en enda röra. Personligen tror jag att hon har fel. Blockpolitikens dagar är över, i alla fall just nu. Det betyder att samtliga partier måste lägga manken till inför nästa val och bli tydliga i sin politik. Ingen kan vara säker på att det blir det ena eller det andra blocket. Då måste varje parti gå tillbaka till sin ideologiska grund och fundera på vilka områden vi tar strid för och vilka som kan vara förhandlingsbara. För Liberalernas del har det varit en tung höst. Det finns både för- och nackdelar att företräda att parti där transparens är ett ledord. Vi har varit utsatta i samtliga medier och vi har debatterat högljutt internt. Nu vet vi vad vi har att förhålla oss till. Nu sluter vi upp inom partiet. Vi vet vad vi fått igenom och vi vet också vilka områden där det inte finns en överenskommelse. Väljarna behöver också ta sig en funderare till nästa val, och det behövs mer än någonsin. Om man nu vill ha en borgerlig regering, vilket L helst hade sett, bör man rösta på de borgerliga partierna. SD röstar inte alltid borgerligt i riksdagen och är således ett osäkert parti i den frågan. Jag välkomnar att det rör sig i det politiska landskapet. Som liberal ska man kunna lyssna till både höger och vänster om nu skalan finns kvar. Vi viker oss inte för några extrempartier, utan står kvar i mitten. Till nästa val vet alla var L står i politiken: att vi är lösningsfokuserade och ibland går den svåra vägen, när andra partier beter sig som att ingenting har förändrats. I en föränderlig värld har vi hämtat styrka i vår ideologi och i varandra. Vår identitet ligger fast. Nu har vi äntligen fått till en regering och överenskommelsen mellan S, MP, C och L kommer under hela mandatperioden vara under luppen och sträng mediebevakning. Själv är jag förvånad över att Socialdemokraterna - för första gången som jag kan minnas – kompromissar i för dem viktiga frågor. Det är upp till samtliga partier att hålla vad de lovat. Skulle felsteg ske, så kommer det att visa sig i nästa val. Jag tror tvärtom, Ewa Stenberg, att vad man ska rösta på nästa val kommer att bli lättare. Varje parti kommer att ha blivit avsevärt tydligare i konturerna. DN Åsikt 21 januari 2019 kl 09 Insändare Liane Blom: ”Nu vet alla var Liberalerna står inför valet 2022” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36325, "headline": "”Sjöstedt lurar väljarna med hot om att fälla regeringen”", "summary": "Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt lurar sina väljare när han hotar att kunna fälla den nya regeringen. I frågor som rör marknadshyror och förändringar i arbetsrätten kommer statsminister Stefan Löfven (S) att få stöd av M, KD och i vissa fall även SD, skriver läsaren Olle Ljungbeck.", "article": "V-ledaren Jonas Sjöstedt hotar med misstroende om regeringen Löfven lägger fram förslag om införande av marknadshyror och förändringar i arbetsrätten. Men här försöker Sjöstedt lura sina anhängare. Så länge det gällt att rösta mot Stefan Löfven som statsminister skulle han fått med sig M, KD och SD. Då hade han lyckats förhindra Löfven från att bilda regering. Men läget blir ett helt annat sedan han släppt fram Löfven som regeringschef. I de frågor som Sjöstedt har för avsikt att fälla regeringen kan Stefan Löfven räkna sitt eget partis röster, Miljöpartiets, Centerpartiets och Liberalernas. Löfven kan med högsta sannolikhet också räkna med Moderaternas, Kristdemoktaternas och i flera fall även Sverigedemoktaernas röster i de frågor som Sjöstedt inte vill acceptera. Hur i hela världen har Sjöstedt resonerat? Är det fegheten att inte våga hindra en sosse att fortsätta styra Sverige mot en katastrof? Eller är det feltänk? Men med sådant resonemang får Stefan Löfven vad hans önskar– en tandlös tiger i Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts skepnad. Och Sjöstedt har därmed lagt ut röda mattan för kanske alla Centerpartiets och Liberalernas nedmonteringar av stora delar av välfärden, med hjälp av sossarna och MP. DN Åsikt 21 januari 2019 kl 03 Insändare Olle Ljungbeck: ”Sjöstedt lurar väljarna med hot om att fälla regeringen” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36331, "headline": "”Förtroendet för våra politiker är på upphällningen”", "summary": "Förtroendet för våra politiker är på upphällningen. Många känner sig bedragna när det visade sig att deras röst på Centerpartiet och Liberalerna gick till valets huvudmotståndare, Socialdemokraterna. Det skriver läsaren Sivert Aronsson.", "article": "En färsk SVT/Novus-mätning visar på ett illavarslande förtroenderas för de folkvalda. Så många som 70 procent av de svarande uppger att förtroendet minskat sedan valet i höstas. Det största förtroendetappet uppmättes bland sverigedemokratiska väljare, hela 93 procent. Mätningen gjordes dessutom innan Januariavtalet blev till, Mycket talar för att resultatet skulle blivit än mer nedslående om mätningen gjorts i dag. Siffrorna är oroväckande men överraskar inte. Allt fler där ute känner sig fjärmade och förbigångna av tondöva politiker långt bort från deras egen verklighet. En tilltagande skara, i höstens val drygt 1,2 miljoner väljare och i dag säkert ännu fler, noterar att allt oheligare koalitioner kan skapas enbart för att deras röst ska ignoreras. Demokratihotet är uppenbart och legitimerar tyvärr de proteströster som allt fler är benägna att avge. Ytterligare ett antal anser sig säkert bedragna när det visade sig att deras röst tydligen gick till huvudmotståndaren under valrörelsen, Socialdemokraterna. Det är som bekant inte lätt att vara människa, och våra politiker gör det för tillfället knappast lättare. Nu har Centerpartiet och Liberalerna gett statsminister Stefan Löfven (S) fyra år till att komma tillrätta med allt det som folk oroar och förbannar sig över. Låt oss hoppas att han lyckas med det, om inte annat för demokratins skull. DN Åsikt 20 januari 2019 kl 04 Insändare Sivert Aronsson: ”Förtroendet för våra politiker är på upphällningen” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36335, "headline": "”Ordet ’quisling’ har ingen direkt koppling till nazismen”", "summary": "KD-politikern Sara Skyttedal som kallade C-ledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund för ”quislingar” på Twitter gjorde sig inte skyldig till någon koppling till nazismen. Sedan andra världskriget är ordet en vanlig benämning på landsförrädare, skriver läsaren Urban Wigström.", "article": "Angående Nils-Åke Sandströms insändare på DN Åsikt med rubriken ”KD:s Sara Skyttedal har gjort självmål på Twitter” vill jag kommentera dessa meningar: ”Kristdemokraternas lista till EU-valet, beskyller C och L för att vara ’quislingar’. Hennes uttalande måste betecknas som ett ordentligt självmål. Känner hon verkligen inte till att Vidkun Quisling var nazist och den roll han spelade när Hitler angrep Norge 1939?” Har Nils-Åke Sandström, och för den delen också Liberalernas partiledare Jan Björklund, så dålig allmänbildning att de inte vet att när man säger att någon är en quisling menar man inte att den är nazist eller att det är någon direkt referens till nazisterna? För att referera Wikipedia: ”Quisling (uttal: ['kvisli?][1]) är sedan andra världskriget en vanlig internationell benämning på en landsförrädare”. Detta är inget stöd i övrigt för Sara Skyttedal eller Kristdemokraterna, utan en reflektion över hur dålig allmänbildning vissa av våra politiker har. Jag kan också tillägga att Sara Skyttedals användning av ett uttryck som betyder landsförrädare antingen visar på bristande förståelse för vad quisling betyder eller att hon grovt överskattar betydelsen av att Centerpartiet inte stödde en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. DN Åsikt 19 januari 2019 kl 04 Insändare Nils-Åke Sandström: ”KD:s Sara Skyttedal har gjort självmål på Twitter” Svar Urban Wigström: ”Ordet ’quisling’ har ingen direkt koppling till nazismen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36343, "headline": "”Skrämmande att se Ebba Busch Thor vika sig för SD”", "summary": "Det är skrämmande att se KD-ledaren Ebba Busch Thor vika sig för Sverigedemokraterna. Det är märkligt att ett parti som kallar sig kristet är så aningslöst inför de mörka strömningar som får västvärlden att skälva, skriver läsaren Lars Thulin.", "article": "Det har varit intressant att följa de två högerpartierna under höstens regeringskaos. Jag delar inte moderaterledaren Ulf Kristerssons uppfattningar, men han förefaller vara en sympatisk man och alls ingen dumbom. Därför har man sett på honom att detta med mandatfördelningen i riksdagen och det obestridliga faktum att Sverigedemokraterna kan få stort inflytande har plågat honom, liksom det faktum att en falang av hans parti mer än gärna ger sig i lag med SD-ledaren Jimmie Åkesson. Däremot har det varit skrämmande att se Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Hon tycks inte ens ha insett problemet! Hon var helt blank när frågan kom på tal. Hennes svar på alla frågor, oavsett vad de handlade om, genererade i princip samma svar: att korta sjukvårdsköerna. Att vårdfrågor i första hand är en regional fråga, och att en stor del av landets regioner är borgerligt styrda, verkar vara ett faktum som gått henne förbi. Det är märkligt att ett parti som kallar sig kristet kan vara så aningslöst inför de mörka strömningar som får hela västvärlden att skälva. DN Åsikt 19 januari 2019 kl 05 Insändare Lars Thulin: ”Skrämmande att se Ebba Busch Thor vika sig för SD” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36344, "headline": "”KD:s Sara Skyttedal har gjort självmål på Twitter”", "summary": "Sara Skyttedal, Kristdemokraternas toppnamn till EU-valet i maj, gjorde självmål när hon på Twitter kallade C-ledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund för ”quislingar”. Det är viktigt att vi lär av historien, skriver centerpartisten Nils-Åke Sandström.", "article": "Före valet lovade Moderaternas Ulf Kristersson att han inte, såvida inte himlen ramlade ner, skulle bilda en regering, som skulle vara beroende av Sverigedemokraternas stöd. Han insåg naturligtvis att detta var viktigt eftersom det var många som i annat fall absolut inte skulle rösta på M. Men detta heliga vallöfte glömde han snabbt och beskyller nu i stället Centern och Liberalerna för svek när de står fast vid sitt löfte till väljarna. Inser han inte att Alliansen inte vann valet och att den därför i varje fråga var beroende av stöd från SD? Genom skickligt förda förhandlingar med Socialdemokraterna har Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund lyckat få en bra överenskommelse som tillgodoser väldigt många av Alliansens viktigaste frågor. Men M och KD är besvikna över att det inte blev några ministerposter. Sara Skyttedal, förstanamn på Kristdemokraternas lista till EU-valet, beskyller C och L för att vara ”quislingar”. Hennes uttalande måste betecknas som ett ordentligt självmål. Känner hon verkligen inte till att Vidkun Quisling var nazist och den roll han spelade när Hitler angrep Norge 1939? Hur tänkte hon egentligen och hur kan företrädare för ett parti som lånat beteckningen kristen till sin partibeteckning vara beredd att bli beroende av samarbete med ett rasistiskt parti? Det är oroande att se hur främlingsfientliga och nazistiska partier fått fotfäste och växer i Europa. Det är därför oerhört viktigt att vi vid valet till Europaparlamentet i maj väljer partier som ser alla människors lika värde oavsett hudfärg eller etnicitet. Det är också viktigt att vi lär av historien, i annat fall är det risk att vi tvingas uppleva den igen. DN Åsikt 19 januari 2019 kl 04 Insändare Nils-Åke Sandström: ”KD:s Sara Skyttedal har gjort självmål på Twitter” Svar Urban Wigström: ”Ordet ’quisling’ har ingen direkt koppling till nazismen” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36364, "headline": "”Inte gulligt utan tragiskt när barnen vill rädda jorden”", "summary": "Det är inte ett dugg gulligt att barn och ungdomar engagerar sig för miljön. Det är tragiskt. De gör det för att de är rädda och för att de inte längre kan lita på oss vuxna, skriver läsaren Wiltrud Daniels.", "article": "När barn och ungdomar engagerar sig för miljön ses det ibland som gulligt, betraktas med ett lätt roat småleende, eller så uppmanas de att först ägna sig åt skolan. Men det är inte gulligt alls, det är tragiskt, för det visar att de inte längre kan lita på oss vuxna. Förra veckan grundade min son, 9 år, och två klasskompisar ”rädda-jorden-klubben”. Hela helgen ritade och skrev de plakat och flygblad som de nu ska sätta upp och dela ut i brevlådor. De ska även skriva en ”rädda-jorden-låt” och göra en hemsida där de ska ge tips till oss vuxna vad vi behöver göra för att rädda världen. Jättegulligt, eller? Nej! Det här är inte gulligt på något sätt, de gör inte det här för att de inte har något annat att göra en helg i januari. De gör det för att de är rädda. De gör det för att de ser att vi vuxna bara fortsätter livet som om det inte fanns en klimatförändring, som om det inte fanns några barn som vill växa upp och ha ett hyfsat liv. Våra barn och ungdomar har tappat tilliten till oss vuxna. Och det är tragiskt, inte gulligt! Det är tragiskt att det krävs sextonåriga modiga Greta Thunberg som försöker få oss att äntligen göra något och inte sätta den egna bekvämligheten framför alla barnens framtid. Tragiskt att det krävs att min nioårige son och hans kompis måste ge oss vuxna tips på vad vi ska göra. Får man barn, tar man samtidigt på sig ett ansvar för deras framtid! Och nu, när klimatförändringen redan är här och accelererar snabbare än väntat, innebär det här ett ansvar att ställa om sina egna nöjen, sin bekvämlighet, sitt liv. Är det inte dags att återerövra barnens och ungdomarnas tillit? Är det inte dags att ta barnen på allvar i stället för att lämpa över räddningen av jorden på dem? Är det inte dags att faktiskt agera vuxet? DN Åsikt 17 januari 2019 kl 17 Insändare Wiltrud Daniels: ”Inte gulligt när barn vill rädda jorden” Svar Erik Dahlén: ”Vuxna skrämmer upp barn för mycket om klimatet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36372, "headline": "”En regering med S och MP blir lika instabil som M+KD”", "summary": "Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt hotar med misstroendeförklaring mot en S/MP-regering som driver igenom vissa delar av överenskommelsen mellan S, MP, C och L. En S/MP-regering blir därmed lika instabil som en med Moderaterna och Kristdemokraterna, skriver läsaren Rickard Wall.", "article": "Ända sedan valet i september har Liberalernas partiledare Jan Björklund återkommande avvisat varje regeringskonstellation som gör sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd, i huvudsak av två skäl. Först och främst det mest kända argumentet – att SD företräder värderingar och en politik som liberaler vägrar befatta sig med. Det andra argumentet följer av det första. När L inte kan stödja en regering som samtalar med SD skulle en sådan regering, till exempel bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna, bli väldigt instabil. Inför varje omröstning under mandatperioden skulle denna regering riskera att SD röstar emot, med regeringskris som följd. Som en politiker som tar ansvar för Sverige vill Björklund verka för att en stabil regering kommer till stånd. Med ansvaret för Sverige som ledstjärna har därför Jan Björklund lotsat fram Liberalerna till att stödja en S/MP-regering med en överenskommelse om att den regeringen ska driva liberal politik i ett antal frågor. S-ledaren Stefan Löfven kan bara bli statsminister om inte Vänsterpartiet röstar emot i statsministeromröstningen på fredag. På onsdagen meddelade Jonas Sjöstedt på en presskonferens i riksdagen att Vänsterpartiet förvisso tänker lägga ner sina röster i omröstningen, men han markerade samtidigt att partiet ska göra allt för att stoppa flera förslag i överenskommelsen mellan S, MP, C och L. Han hotar med misstroendeförklaringar om för V oacceptabla beslut fattas i riksdagen. Säg att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna får igenom förändringar inom hyressättningen eller arbetsrätten därför att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna inte samtidigt röstar emot. Då ska V enligt Jonas Sjöstedt väcka en misstroendeförklaring mot Löfven-regeringen. Min bedömning är att V då kommer att ha goda möjligheter att få med sig M, KD och SD och skapa majoritet i riksdagen. Därmed skulle regeringen falla. KD-ledaren Ebba Busch Thors uttalande under sin pressträff efter sitt möte med talmannen, där hon ställer sig öppen för att avsätta en S/MP-regering, styrker min uppfattning. Även moderatledaren Ulf Kristersson uttalade sig i liknande termer. Att SD stödjer ett misstroende mot Löfven, även om det kommer från V, är väl en riktig lågoddsare? Dessutom – om M, KD och SD röstar nej till Löfven på fredag, varför skulle de inte göra det lite längre fram under mandatperioden vid en misstroendeomröstning? Min fråga till Liberalernas ledare Jan Björklund blir därför: Kommer en S/MP-regering som är beroende av V verkligen att bli mer stabil än en regering med M och KD som är beroende av SD? DN Åsikt 16 januari 2019 kl 18 Insändare Rickard Wall: ”En regering med S och MP lika instabil som M och KD” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36373, "headline": "”Sjöstedt rullar ut röda mattan för en slakt av välfärden”", "summary": "Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt rullar med beslutet att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister ut röda mattan för en slakt av den svenska välfärden, skriver läsaren Olle Ljungbeck.", "article": "Jonas Sjöstedt tror han är smart. Han hotar med misstroende om regeringen Löfven lägger fram förslag om bl a marknadshyror och förändringar i arbetsrätten. Men här försöker Sjöstedt lura sina anhängare. Så länge det gällt att rösta mot Löfven som statsminister skulle han fått med sig Moderaterna, Kristdemoktaterna och Sverigedemokraterna. Då hade han lyckats förhindra Löfven från att bilda regering. Men läget blir ett helt annat sedan han bestämt sig för att släppa fram Löfven som regeringschef. I de frågor som Sjöstedt hotar att framöver fälla Löfven kan S-ledaren med största sannolikhet också räkna med Moderaternas, Kristdemokraternas och i flera fall även Sverigedemoktaternas röster i de frågor som Sjöstedt inte vill acceptera. Hur i hela världen har Sjöstedt resonerat? Är det fegheten att inte våga hindra en sosse att fortsätta styra Sverige mot en katastrof? Eller är det feltänk? Med sådant resonemang får Stefan Löfven vad hans önskar: en tandlös tiger i Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts skepnad. Sjöstedt har därmed rullat ut röda mattan för Centerpartiets och Liberalernas nedmonteringar av stora delar av välfärden – med hjälp av sossarna och Miljöpartiet. DN Åsikt 16 januari 2019 kl 17 Insändare Olle Ljungbeck: a”Sjöstedt rullar ut röda mattn för en slakt av välfärden” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36377, "headline": "”Kommunaliseringen och fria skolvalet bakom skolans problem”", "summary": "På 80-talet gick barn från alla samhällsklasser i samma skola. Sedan dess har utvecklingen gått åt helt fel håll. Problemen beror framför allt på två katastrofer: kommunaliseringen och det fria skolvalet, skriver läsaren Hans Fjellman.", "article": "Jag delar helt och hållet uppfattningen om utvecklingen från slutet på 80-talet till dagens situation. Hanteringen av skolan förtjänar en särskild kommentar. Skolan har drabbats av två katastrofer – kommunaliseringen som Göran Persson (S) bär ansvaret för och det fria skolvalet som genomfördes av Alliansen – och som lett fram till den segregation och bristande integration som vi så tydligt kan se i dag. Jag slapp tack och lov att uppleva detta under min egen skoltid. På den tiden gick barn från alla samhällsklasser i samma skola och umgicks också naturligt över klassgränserna. Man valde inte kompis efter socialgrupp utan efter vem man helst ville leka med. ”Bättre mans barn” umgicks med arbetarbarn och fick på så sätt också en inblick i hur dessa hade det hemma. På köpet fick man en social kompetens som man säkert hade glädje av senare i livet. De särskilt begåvade och resursstarka barn som på den tiden gick i samma skolor som vi andra hade inga problem att utvecklas och nå de positioner som deras begåvning tillät. Dessvärre finns det i dag inga politiker från något parti vad jag vet som vill ändra på detta. Vi lär därför gå mot en ökad segregation i skolan och därmed i hela samhället. DN Åsikt 8 december 2019 kl 15 Insändare Ingrid Eckerman: ”På 80-talet var vi på rätt väg innan nyliberalismen kom” Svar Hans Fjellman: ”Kommunaliseringen och fria skolvalet bakom skolans problem” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36387, "headline": "”Lööf och Björklund står rakryggade mot nationalismen”", "summary": "C-ledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund är de enda rakryggade i den pågående processen att bilda regering. De har konsekvent stått emot populism och nationalism, skriver läsaren Sigge Friberg.", "article": "Vidkun Quisling var en norrman som förrådde sitt land till de tyska nazisterna för att få makt och inflytande. Nazisterna startade det andra världskriget. Nazisterna avlivade miljoner människor som de tyckte var misshagliga och inte passade in i deras världsbild. Nazismen började med slagskämpar som slog ner, i deras tycke, misshagliga personer med järnrör. Många tyckte detta var bra och trodde på fejkade nyheter om att nästan alla bekymmer i landet berodde på de misshagliga personerna. Rörelsen växte och blev så småningom ett parti. Det blev större och större men de etablerade partierna var inte oroliga eftersom de trodde sig kunna kontrollera och styra ”järnrörspartiet”, nazistiska NSDAP. Denna naivism och blindhet inför verkligheten ledde till sist att de etablerade partierna i stället själva utplånades och NSDAP tog över regeringsmakten, med senare fasansfulla påföljder. Därför anser jag att Annie Lööf och Jan Björklund är de enda rakryggade i den nuvarande processen att bilda regering. De har konsekvent stått emot påhopp och glåpord. De har konsekvent stått emot populism och nationalism, vars förödande konsekvenser vi kan se i både Europa och Amerika. Och de verkar inte heller så naiva och sugna på makten att de tror att de kan kontrollera ett järnrörsparti, som i verkligheten har så många mandat att det kan blockera alla för dem misshagliga förslag. Det är inte Annie Lööf och Jan Björklund som är ”quislingar”, utan det är de blåögda och godtrogna som gått i fällan och sålt sin själ och som trott sig se möjliga framtida maktpositioner utan att vilja se verklighetens mandatfördelning i vitögat och är villiga att följa råttfångarens lockrop ner i avgrunden. DN Åsikt 15 januari kl 17 Insändare Sigge Friberg: ”Lööf och Björklund står rakryggade mot nationalismen” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36405, "headline": "”Politiska ’säkerhetshot’ undergräver demokratin”", "summary": "DN DEBATT 15/1. Vi ser i dag flera exempel på försök att klassa olika politiska frågor som säkerhetshot – i syfte att säkra ökade resurser eller ökad politisk prioritet utan demokratisk prövning och budgetmässiga avvägningar. Sådana försök kan dock i sig vara ett hot mot demokratin, och därmed paradoxalt nog utgöra ett säkerhetshot, skriver Daniel Färm, tankesmedjan Tiden.", "article": "Inför Folk och Förvars årliga rikskonferens i Sälen finns det anledning att varna för tendenser till avdemokratiserad ”säkerhetisering”. Vi ser i dag flera exempel på politiska försök att klassa olika politiska frågor som säkerhetshot i syfte att säkra ökade resurser eller ökad politisk prioritet utan demokratisk prövning och budgetmässiga avvägningar. Det är både bra och viktigt att vidga säkerhetsbegreppet. Klimatförändringar, digitala påverkansoperationer och livsmedelsförsörjning är exempel på icke-militära säkerhetshot som behöver lyftas. Men en systemkritisk motreaktion pekar på riskerna med så kallad säkerhetisering (securitization): att vissa frågor anses vara så viktiga nationella säkerhetsintressen att de bör lyftas bort från ordinarie demokratiska processer och politiska avvägningar. Statsvetarna Ole Wæver, Barry Buzan och Jaap de Wilde visade redan på 1990-talet hur vissa statliga aktörer var framgångsrika i att ge vissa frågor – ofta militära – en säkerhetsstatus som tillförsäkrade dem oproportionerligt mycket resurser. Sådana försök till säkerhetisering kan dock i sig vara ett hot mot demokratin, och därmed paradoxalt nog utgöra ett potentiellt säkerhetshot. Många politiker, experter och bedömare brukar – inte minst under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen – vara duktiga på att peka på olika säkerhetshot. Det är inte orimligt i sig. Men det är farligt om och när detta leder till försök att sätta frågorna ”över” demokratin. För vem pekar på och skyddar oss mot dessa avdemokratiserande krafter? Vem väktar – för att göra en blinkning till Platon och Juvenalis – väktarna? Det finns flera historiska exempel på detta synsätt: I det antika Rom kunde senaten i krigstider utse en av konsulerna till diktator, som under en begränsad tid kunde styra som han ville utan inflytande från de representativa organen. Och när Chile gick från diktatur till demokrati i början av 1990-talet fanns ett förbehåll: att anslagen till krigsmakten skulle uppgå till summor som inte var förhandlingsbara i de begynnande demokratiska budgetprocesserna. Men det finns också flera aktuella svenska och internationella exempel på säkerhetisering: • Uttalanden från Pär Holmgren, Miljöpartiets toppkandidat till Europaparlamentet, om att det kunde vara nödvändigt att avskaffa demokratin för att kunna lösa klimatkrisen. (Detta är – trots vissa inte orimliga förklaringar från Holmgren – dubbelt olyckligt eftersom det har gett klimatskeptiska högerdebattörer en möjlighet att vrida fokus från just den viktiga klimatfrågan.) • Trumps uttalande om att utlysa ett nationellt nödläge med anledning av de migranter som är på väg till USA:s gräns från Centralamerika – för att få loss resurser till muren mot Mexiko. På motsvarande sätt visar uttalanden från Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson, om att Sverige befinner sig i en existentiell kamp om överlevnad, på försök att göra invandring och mångkultur till säkerhetshot – mot den egna idén om en homogen och enhetlig nationell kulturell identitet. Denna säkerhetisering av flyktingar har gått längst i Orbáns Ungern, där frågan har förlorat all sans och balans. • Högerkrav på svenskt Natomedlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen. Det finns både för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Rysslands aggressiva uppförande accentuerar behovet av en god svensk försvarsberedskap, som är svår för oss att upprätthålla helt själva. Men ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter, på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem, etcetera. Samtidigt finns det gott om exempel på frågor som inte har säkerhetiserats trots att de bidrar till omfattande död, skada och ohälsa. Antalet döda i trafikolyckor är mångdubbelt fler än de som dör i terroristattacker. Ändå är trafiksäkerhetsfrågorna (till skillnad från terroristbekämpning) inte säkerhetiserade i bemärkelsen att de är undantagna från vanliga budgetöverväganden. Samma sak gäller rökning, industrifetter eller stillasittande, som trots allt utgör allvarliga hot mot jordens befolkning. Tvärtom är de föremål för en öppen och sund folkhälsopolitisk diskussion som vi aldrig skulle drömma om att ”lyfta bort från det partipolitiska käbblet”. Säkerhetisering handlar inte enbart om resurser, utan också om huruvida det finns en öppenhet för att diskutera frågorna inom ramen för ett öppet, tillåtande och kritiskt politiskt samtal. När president George W Bush inledde Irakkriget och ”the War on Terror” försökte ett antal oberoende journalister ställa ett antal kritiska frågor till ansvariga politiker och militära befälhavare. De bemöttes inte sällan av barska kommentarer att vakta sig väldigt noga, så att de inte agerade på ett sätt som kunde göra att de gjorde sig skyldiga till att understödja fienden. Så här i efterhand kan nog de flesta bedömare vara överens om att det hade varit bra med fler kritiska frågor innan detta snart två årtionden långa och utdragna krig eskalerade utom all kontroll. ”Sanningen är krigets första offer”, brukar det heta. Men behöver det vara så? Det vore välkommet om den säkerhetspolitiska debatten även inkluderade tankar och skarpa förslag kring hur vi ska upprätthålla ett så öppet demokratiskt samtal som möjligt – även i samband med svåra säkerhetshot. Demokrati är svårt. Den ställer krav på politiker att både ha rätt och få rätt. Det är lätt att uppleva frustration över att andra inte inser hur viktiga ens egna prioriteringar är. Vissa frustreras av att motarbetas av ”etablissemanget” eller ”eliten”. Andra över att väljare röstar på politiker som driver en på många sätt skadlig politik. För miljön. För sammanhållningen i ett samhälle. För internationell stabilitet. För jobb och ekonomi. Men att utifrån det vilja undanta dessa frågor från demokratisk prövning blir ändå helt fel. Även om det handlar om säkerhetshot. Eller ”säkerhetshot”. För vem ska avgöra vilka frågor som ska ”undantas”, och hur ska det gå till att ”ta tillbaka dem” in i de demokratiska processerna igen? Och vem ska avgöra om, hur mycket och på vilket sätt dessa viktiga insatser ska göras om det inte finns någon demokratisk insyn eller kontroll? Finns det något exempel från historien där avdemokratisering inte har lett till maktmissbruk, utan genomförts på ett ansvarsfullt, måttligt och hänsynstagande sätt? Till syvende och sist är det svårt att se något annan legitim lösning än den som anges i vår grundlag: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Det gäller även i försvars- och säkerhetspolitiken. 15 januari 2019 Debattartikel Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden: ”Politiska ’säkerhetshot’ undergräver demokratin” ", "article_category": "other"}
{"id": 36406, "headline": "”Sociala medier är inte så sociala”", "summary": "Snabba digitala meddelanden har ersatt fysiska möten mellan människor – men är plattformar som Facebook, Instagram och Twitter verkligen så sociala? Nej, svarar forskaren Christoffel Kuenen som menar att det fortfarande pågår en ”smekmånad” i synen på den nya tekniken.", "article": "Sociala medier har blivit en allt viktigare plattform för sociala relationer och upplevelser. Den digitala tekniken påverkar inte bara förhållandet mellan människa och ting, utan i än högre grad även våra relationer till andra. Forskaren Christoffel Kuenen tycker att olika plattformar för sociala medier måste utformas så att mötet med medmänniskor får en högre kvalitet – och inte bara handlar om ”likes” och ogenomtänkta delningar. Då måste designen av plattformarna förändras, säger han. – När du lägger ut ett foto på Instagram eller planerar ett event på Facebook så socialiserar du egentligen inte med den grupp du riktar dig till. I stället handlar det om att du utför en uppgift och då blir själva kommunikationen bara en biprodukt, menar Christoffel Kuenen. Tänk dig att du står på läktaren under en fotbollsmatch tillsammans med 35.000 andra åskådare. Eller att du tar tunnelbanan mitt i rusningstrafiken och känner de andra passagerarnas kroppar tätt tryckta mot dig. Sedan tänker du dig att du sitter och lyssnar på en klassisk pianosonat i en konserthall. Det handlar om tre sociala situationer som ändå är helt olika varandra. Alltifrån den uppslukande känslan av att vara en del i en böljande våg runt fotbollsstadion, till att tränga sig fram mot dörren i den fullsatta tunnelbanevagnen eller att uppleva den totala tystnaden bland publiken under den där pianokonserten. – De här tre sociala situationerna påverkar alla på sitt sätt hur vi agerar tillsammans med andra och hur vi upplever varandra. Kanske skulle sociala medier kunna skapa samma känslor av att vara tillsammans. Men verkligheten är snarare den motsatta, menar Christoffel Kuenen. I sin aktuella doktorsavhandling ”Aesthetics of being together” diskuterar han hur sociala medier är utformade. Arbetet med avhandlingen har skett vid Umeå universitet där Kuenen är knuten till Designhögskolan. Tidigare har han studerat i Nederländerna och i USA. – När jag inledde min egen forskning insåg jag inte att det finns en vit fläck när det gäller att skapa en design som syftar till att vi ska vara tillsammans och socialisera på internet. I dag ses människor mer som resurser och varor i den digitala världen. Mycket handlar också om effektivitet och prestanda. Christoffel Kuenen har i många år varit fascinerad av vad som sker i större grupper och även av hur traditionella former för att vara tillsammans kan översättas till den digitala världen. Samtidigt känner han frustration över att det moderna samhället är alltför rationellt. – Jag tänker ofta på bilden av en flock fåglar. Varje enskild individ följer enkla regler, men den gemensamma effekten av deras aktioner blir vacker, vacker i en skala som är svår att greppa. Går det att skapa samma upplevelse på nätet? – Jag ser det som en viktig uppgift för designer att skapa produkter på nätet som lägger större vikt vid den sociala upplevelsen och vad det innebär att vara en del av en grupp. Sociala medier utgör i dag stora delar av våra mänskliga relationer. Snabba digitala meddelanden sända från den smarta telefonen eller datorn har ersatt möten öga mot öga och telefonsamtal. Men är Facebook och liknande designade för att vi verkligen ska umgås? – Tjänster som erbjuds av företag som exempelvis Linkedin och Facebook är i huvudsak designade för att lösa konkreta uppgifter – inte för att vi ska vara tillsammans. Vi bockar av olika uppgifter och erbjuds egentligen inte en digital gemenskap, säger Christoffel Kuenen . – Under de senaste två–tre åren har insikten ökat om hur stora datadrivna plattformar som Facebook, Google och Apple påverkar oss som individer och samhället i stort. Christoffel Kuenen pratar om att den nya digitala tekniken upplever en ”smekmånad” och menar att de som designar den surfar på en ”hippiedröm” om en bättre värld. Men vi måste börja titta på baksidan, på teknikens mörka sidor. – Vi drömmer om att sociala medier är just sociala, men de utvecklas mer och mer till att vi ska bli måltavlor för olika former av information. Användarna ses som produkter där de mänskliga sociala behoven får mindre och mindre utrymme. Google, Facebook och liknande skulle kunna hjälpa oss att fatta välgrundade beslut, menar Christoffel Kuenen, men enligt honom handlar det mer och mer om att sprida kommersiella eller politiska budskap. Han tycker att vi måste börja reflektera över vad som krävs för att medvetna designer ska kunna börja utforma digitala motsvarigheter till alla de sociala situationer vi möter i det vardagliga livet. Som att gå nedför en gata eller vara på en konsert. – Ännu finns det inte någon digital motsvarighet till detta. I min avhandling försöker jag inte presentera en färdig social app för mobiltelefoner eller något liknande. Snarare vill jag inleda en debatt så att sociala medier verkligen blir sociala i sann mening. Men folk är ju väldigt aktiva på sociala medier i dag? – Dagens plattformar för sociala medier är som sagt främst skapade för att vi ska utföra en rad konkreta uppgifter och inte primärt för att utveckla sociala relationer. När vi dessutom hela tiden förskönar vår tillvaro på Facebook och Instagram med läckra bilder och uppdateringar om hur bra vi lever våra liv – ja, då sker den sociala samvaron sällan i ögonblicket. – Det blir inte äkta möten och upplevelser. Christoffel Kuenen vill fortsätta att undersöka hur digitala produkter och tjänster närvarar i våra liv, hur de påverkar våra relationer till andra människor och hur de som designar påverkas när de formar vår digitala framtid. Interaktionsdesign Interaktionsdesign handlar om att forma digitala produkter, tjänster och miljöer med särskilt fokus på hur de ska vara att använda. Begreppet har använts sedan slutet av 1990-talet. I dag, med mobiltelefoner och alltmer avancerad informationsteknik, ökar behovet av en bra användbarhet. Begreppet interaktionsdesign brukar tolkas på två sätt: • Det ena är inriktat på nytta och användbarhet. Där talas om att digitala produkter ska passa in i sina sammanhang, vara lätta att använda och stödja människor i deras uppgifter. • Det andra sättet är att se interaktionsdesign som en designdisciplin. Det medför fokus på produkternas estetiska kvalitéer och användarnas upplevelser. Det påverkar även branscher som underhållning och medieproduktion.  Christoffel Kuenen Ålder: 43. Bor: Holmsund nära Umeå. Familj: Hustrun Ambra (född i Italien), son (5 år) och dotter (8 år). Bakgrund: Född i Tanzania. Uppvuxen i Nederländerna. Studerade industriell design i Delft och vid MIT Media Lab in Boston. Har arbetat som strategisk och teknisk designer, och utvecklat olika projekt för interaktion och kommunikation. Har undervisat studenter och yrkesverksamma i Nederländerna, Norge, Italien, Braslien och Sverige. Gör: Ansvarar för mastersprogrammet i interaktionsdesign vid Designhögskolan vid Umeå universitet. Aktuell: Med avhandlingen ”Aesthetics of Being Together” eller ”Samvarons estetik” (Umeå universitet). Läs mer: ”Sociala medier stjäl vårt fokus” Läs mer om sociala medier ", "article_category": "other"}
{"id": 36408, "headline": "”Hamnarbetarna varslar om strejk i flera svenska hamnar”", "summary": "DN DEBATT 14/1. Vi varslar i dag om riksomfattande stridsåtgärder som bland annat stoppar arbetet i Umeå, Karlshamn, Helsingborg och Halmstad. Vi vill ha ett rikstäckande kollektivavtal med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett hängavtal till Transport räcker inte, det är bara en ordfattig papperslapp, skriver Eskil Rönér, Svenska Hamnarbetarförbundet.", "article": "Onsdagen den 23 januari inleder Svenska Hamnarbetarförbundet riksomfattande stridsåtgärder som bland annat stoppar arbetet i Umeå, Karlshamn, Helsingborg och Halmstad. Fler aktioner kommer följa runtom i landet de efterföljande dagarna. Syftet är att få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Varslet läggs i dag 14 januari. Konflikten är ett resultat av Sveriges Hamnars utestängningspolicy. Under 2018 har Svenska Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar vid sju tillfällen suttit i förhandlingar om just detta. Slutresultatet blev tyvärr att arbetsgivarorganisationen avvisade Hamnarbetarförbundets förslag om att teckna ett innehållsmässigt likalydande avtal jämte det som Sveriges Hamnar redan har med Svenska Transportarbetareförbundet. Därmed tvingas vi nu ut i en strid som riskerar att bli utdragen, infekterad och kostsam för alla berörda. Varför är då kollektivavtalsfrågan så viktig? Hälften av landets hamnarbetare har ju stått utan avtal i snart fem decennier? Svaret är att i april i fjol införde Sveriges Hamnar och dess medlemsföretag en nationell utestängningspolicy. Den innebär att Hamnarbetarförbundets 1300 medlemmar och företrädare utestängs från all information, alla förhandlingar och all samverkan i hamnarna. Våra avdelningar har kastats ut från sina facklokaler. Allt med hänvisning till att vi saknar kollektivavtal. Det påstås ofta att Hamnarbetarförbundet inte är intresserade av att teckna ett kollektivavtal och därmed skulle stå utanför den svenska modellen. Det är nonsens. Förbundet har strävat efter att teckna kollektivavtal sedan det bildades 1972. Den senaste stora nationella avtalskonflikten 1980 utmynnade inte i något eget avtal men grundlade i stället en praxis, där Hamnarbetarförbundet har deltagit i förhandlingar och skyddsarbete ute i hamnarna. Transport har dock ensamt undertecknat det centrala avtalet. Sveriges Hamnars nya utestängningsbeslut innebar alltså att etablerade pragmatiska kompromisser plötsligt kastades över bord. Den främsta anledningen till att frågan om inflytande är så akut är de uppkomna bristerna i arbetsmiljöarbetet. Sveriges Hamnars policy innebär att över hundra valda skyddsombud runtom i landet har fråntagits sina mandat för att de tillhör ”fel” fackförbund. När det sker en olycka i hamnarna blir det ofta dramatiskt. Så när skyddsronder och riskanalyser slarvas bort eller genomförs i hemlighet av någon som inte känner till den aktuella verksamheten, är det våra medlemmar och kollegor som betalar priset. Om ingen på golvet har mandatet att stoppa akuta faror eller säkerställa att liv och hälsa går före produktionshets riskerar vi att förlora kroppsdelar eller, i värsta fall, mista livet. Konfliktvapnet ska inte brukas lättvindigt, men allt eftersom tiden gått har oron växt för att någon av våra arbetskamrater ska dö ute på kajen. ”Varför kan ni inte bara gå med i Transport?” är en fråga vi ofta får. Svaret på den är enkel: därför att vårt förbund är en basdemokratisk fackförening. I praktiken innebär detta att det alltid är de berörda medlemmarna som bestämmer hur fackföreningen ska agera i olika frågor. Det gäller allt från lokala schemaförhandlingar i vardagen till centrala beslut. I höstas hölls en nationell medlemsomröstning som med 84 procents majoritet gav förbundsstyrelsen mandat att varsla om den nu aktuella avtalskonflikten. Den pampfria organisationsmodellen, interndemokratin och närheten mellan valda företrädare och medlemmar har skapat en krävande men effektiv facklig kultur som lett till att hamnarbetare fortsatt att välja Hamnarbetarförbundet. Vi vet att alla inte delar vår fackliga filosofi men kräver respekt för vår rätt att som arbetstagare i ett demokratiskt land bli företrädda på det sätt vi själva valt. Ett hängavtal ger oss inte det inflytande vi behöver. Sveriges Hamnar har alltså avvisat Hamnarbetarförbundets förslag till ett likalydande centralt kollektivavtal. Vårt förstahandsalternativ – att ingå ett avtalssamarbete tillsammans med Transport – verkar i dag ännu mer avlägset. I stället återkommer branschens övriga parter till att vi ska teckna ett så kallat hängavtal. Eftersom det ofta hävdas att Hamnarbetarförbundet har tackat nej till kollektivavtal så är det viktigt att en gång för alla klargöra detta: ett hängavtal är inget kollektivavtal. Det innehåller inga lönenivåer, arbetstider eller ordningsregler. I stället är det en ordfattig papperslapp som fastslår att Hamnarbetarförbundet underordnas alla nuvarande och framtida uppgörelser mellan Sveriges Hamnar och en annan facklig organisation. Med oss skulle arbetsgivarna alltså inte behöva förhandla och komma överens, även om vi åtagit oss fredsplikt. Vilken poäng finns det då med ett medlemsstyrt fackförbund, om vi inte ens har en plats vid förhandlingsbordet? Stuveribranschen behöver samarbete och långsiktig arbetsro. Dit når man inte genom att i praktiken försöka tvinga hälften av landets hamnarbetare att avveckla sin fackliga organisation, utan genom att släppa in oss som en fullvärdig avtalspart. Hamnarbetarkonflikten • 1972 utesluts 800 norrländska hamnarbetare ur LO-förbundet Transport. De har protesterat mot ökad toppstyrning och ett växande avstånd mellan funktionärer och medlemmar. Tillsammans med likasinnade runtom i landet bildar man Hamnarbetarförbundet. • Efter ett årtionde av avtalskonflikter utan segrare, etableras en informell kompromiss. Transport behåller sin monopolställning som avtalsbärande part i branschens kollektivavtal, men Hamn tillåts utse skyddsombud och deltar i lokala förhandlingar. • 2018 lanserar arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar en ny policy som utestänger Hamn från förhandlingar och arbetsmiljöarbete. Förbundet organiserar i dag ungefär hälften av Sveriges hamnarbetare. Källa: Hamnarbetarförbundet. 14 januari 2019 Debattartikel Eskil Rönér, ordförande Svenska Hamnarbetarförbundet: ”Hamnarbetarna varslar om strejk i flera svenska hamnar” ", "article_category": "other"}
{"id": 36471, "headline": "”Den regionala innovationspolitiken är den mest misslyckade”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 29/12. När det gäller den regionala innovationspolitiken, som i princip alla studier och utredningar ser som den mest misslyckade, kan man fråga sig varför miljarder ska läggas på satsningar som inte ger märkbara resultat när exempelvis infrastruktur och annan samhällsservice utanför Sveriges stadskärnor är i stort behov av förbättring, skriver tre forskare på forskningsinstitutet Ratio.", "article": "Det är glädjande att vårt inlägg om den svenska innovationspolitiken – specifikt de selektiva företagsstöd som inte har några positiva effekter – vållar debatt. Bengt Johannisson riktar dock i sin replik in sig dels på frågor som vi inte diskuterar, dels på punkter som vi håller med honom om. Vi ber honom därför läsa vad vi skriver mer noggrant. Peter A Jörgensen däremot hävdar i sin replik att kapitalbrist är ett problem och att företagsstöd är effektiva. Våra studier – liksom den internationella litteraturen – visar att innovationsklimatet främst styrs av ekonomiska fundamenta såsom gynnsamma skatter, lagar och regler, samt utbildnings- och forskningssatsningar. Här har politiken en viktig roll. Men utan fungerande marknader som ger utrymme till entreprenörer och företagare som kommersialiserar ny kunskap, får vi inga innovationer och heller ingen tillväxt. Att beskatta företag för att sedan låta myndigheter dela ut riktade stöd för att gynna specifika företag har inga eller negativa effekter och skapar olika typer av snedvridningar och politikmisslyckanden. Att, som Jörgensen, hänvisa till enskilda lyckade exempel duger inte. I stället krävs systematiska analyser där man jämför med andra likartade företag som inte fått stöd, vilket vi inom ramen för vårt forskningsprogram gjort i flera vetenskapliga artiklar och i en doktorsavhandling. Det stämmer heller inte att vi i vår forskning sökt ”avfärda behovet av en politik som ser till annat än marknadens intresse” vilket Johannisson påstår. När det gäller den regionala innovationspolitiken, som i princip alla studier och utredningar ser som den mest misslyckade, kan man fråga sig varför miljarder ska läggas på satsningar som inte ger märkbara resultat när exempelvis infrastruktur och annan samhällsservice utanför Sveriges stadskärnor är i stort behov av förbättring. Inte heller har vi förbisett \"den generella svenska välfärden som en plattform för bland annat företagande\". Det vi kritiserade är en missriktad innovationspolitik. Att företagande har blivit vanligare på välfärdsområdet de senaste decennierna har varit en stark motor för ett mer mångfacetterat och jämställt småföretagande, vilket vi skrivit om i andra sammanhang, men som alltså inte är relaterat till frågan om selektiva företagsstöd. Det stämmer inte heller att vi ser näringslivet som \"samhällets enda närande sektor\". Johannisson är välkommen att läsa vår rapport eller några av underlagsrapporterna där det framgår att vi är helt överens med honom: Högskolornas främsta uppgift är att främja generell kunskapsutveckling och föra ut den i samhället via examinerade studenter. Precis som han föreslår har vi argumenterat för lärlingsutbildningar. För att det arbetsplatsförlagda lärandet ska komma till stånd behövs även medverkan från näringslivet. Till sist bekräftar Johannisson vårt påstående att tillgång till rätt kompetenser är viktigare för småföretagstillväxt än finansiellt kapital. Det är bra. Kapitalmarknaderna fungerar också väsentligt bättre i dag jämfört med den tid då de företag Jörgensen lyfter fram startades. Detta förtjänar att upprepas om beslutsfattare fortsätter att stirra sig blinda på ett påstått finansieringsgap i stället för ett mer svårgreppbart kunskapsgap. Johannissons och andras forskning är viktig att framhålla i detta hänseende. ", "article_category": "other"}
{"id": 36472, "headline": "”Jordbruket behöver forskning och klok förvaltning, inte drömmar och utopier”", "summary": "SLUTREPLIK DN DEBATT 28/12. Det är inte realistiskt att tro att hela värdens befolkning kan övergå till en vegetarisk diet till 2050. Inte heller att tro att all världens mat ska fördelas rättvist så att hela jordens befolkning får sig tilldelat en rättvis del och inte mer. Tankar om en sådan drömvärld bör inte styra jordbrukets utveckling, skriver Torbjörn Fagerström och Jens Sundström.", "article": "Den rapport som vi refererade i vår debattartikel visar på möjligheten att producera tillräckligt med mat och minska på jordbrukets bidrag till utsläpp av växthusgaser, utan att behöva ta ytterligare landutrymme i anspråk. Målet är att sluta det man kallar matklyftan, landklyftan och växthusgasklyftan fram till 2050. Baserat på offentlig jordbruksstatistik visar rapportförfattarna att jordbruket under perioden 1961–2010 har ökat sin produktivitet med cirka 2 procent per år. Baserat på de modeller som ligger till grund för rapporten visar man också att den enskilt viktigaste åtgärden för att uppnå målen är att bibehålla och helst ytterligare öka produktivitetsökningen. Om inte det sker så kommer inte målen att kunna uppnås. Alla reformer av jordbruket måste därför utvärderas inte bara mot eventuell lokal miljönytta utan också mot ett produktivitetskrav. Om inte så sker, riskerar vi att offra stora delar av världens återstående urskogar, våtmarker och savanner. Vi håller med rapportförfattarna i denna slutsats. Det finns två randvillkor i rapporten, och det är där som vi uppfattar att David van der Spoel (DvdS) har reagerat. Det är inte realistiskt att tro att hela värdens befolkning kan övergå till en vegetarisk diet till 2050, delvis på grund av att en ökad andel av världsbefolkningen då lyfts upp ur absolut fattigdom och rätteligen kommer att efterfråga en mer diversifierad diet. Det är inte heller realistiskt att tro att all världens mat ska fördelas rättvist så att hela jordens befolkning får sig tilldelat en rättvis del och inte mer. Även om det motsatta skulle kunna vara en önskvärd utopi, bör tankar om en sådan drömvärld inte styra jordbrukets utveckling. Som forskare är vår uppgift i stället att mäta och utvärdera med hjälp av vetenskapens verktyg, och därefter välja de jordbruksmetoder som ger bäst resultat, vilket är precis vad rapportförfattarna faktiskt gör. Då kan det till exempel hända att de monokulturer, som DvdS utifrån sitt ”systemkritiska” perspektiv anser sig veta är förkastliga, visar sig vara den bästa kombinationen av produktivitet, hållbarhet och effektivt markutnyttjande. På liknande sätt kan det visa sig att både pesticider, gentekniskt förädlade grödor, och andra vederstyggligheter som systemkritikerna brukar kasta ut med badvattnet, hjälper oss att uppnå ett hållbart jordbruk. Rent allmänt är vi förvånade över att så många av våra forskarkollegor inom jordbrukssektorn inte själva tycks lita på befintlig kunskap eller på den utvecklingskraft och förändringspotential som vetenskapen erbjuder. I stället får slagord och aktivism ersätta kunskap och reflektion. I den kritik av intensiva produktionsmetoder som tycks ligga i aktivismens DNA förtigs till exempel alltid den forskning som visar att intensiv produktion på viss areal kombinerat med skydd av angränsande områden totalt sett kan ge det bästa skyddet för biologisk mångfald. Ett liv som systemkritisk aktivist på miljösidan kan säkert vara nog så intressant, men det levs kanske bättre i miljörörelsens hägn än på universiteten. Här kommer därför avslutningsvis tre exempel på hur forskningen kan bidra till ett hållbart jordbruk – utan revolution, eller ens särskilt omstörtande systemförändringar: 1. Med hjälp av modern genteknik kan vi minska på utsläppen av växthusgaser från jordbruket. Detta har forskare vid SLU visat genom att ta fram en variant av ris som inte läcker så mycket kolföreningar till de mikroorganismer som trivs i risodlingarnas syrefattiga markmiljö. I fältförsök har det visats att detta ris kan reducera avgången av växthusgasen metan från risodlingarna med 90 procent. 2. Helt nyligen kom det en rapport som visar att det går att öka effektiviteten i växternas fotosyntes. Genom att skapa en alternativ väg i kloroplasten (den del i cellen där fotosyntesen sker) för de överblivna kolföreningar som frisläpps om växterna utsätts för alltför mycket värme och torka, kan dessa nyttiggöras i stället för att gå förlorade. I fältförsök har det visats kunna ge upp emot 40 procent högre avkastning. 3. Det finns också forskningsgenombrott på djursidan. De mikroorganismer som idisslare har i matsmältningssystemet producerar stora mängder metan som djuren sedan släpper ut. Man har länge sökt olika metoder (bland annat vaccinering av djuren) för att påverka mikroorganismerna. Helt nyligen har man funnit en substans – kallad 3-NOP – som reducerar metanproduktionen med 30 procent och samtidigt ökar tillväxten hos djuren. Detta tycks vara en mycket löftesrik möjlighet att minska utsläppen av växthusgaser från djurbesättningar. WRI:s rapport pekar på en möjlighet till lösningar på jordbrukets globala utmaningar genom klokt förvaltarskap, forskning och företagande – utan blinkningar till upplyst despotism eller andra mer eller mindre totalitära idéer som börjat visa sina fula trynen på sistone. Det tycker vi är värt all respekt. Referenser Rapporten från WRI Searchinger, T., Waite, R., Hanson, C., Ranganathan, J., and Dumas, P. (2018). \"Creating a Sustainable Food Future\", in: World Resources Report. (ed.) E. Matthews. (Washington, DC, USA: World Resources Institute). Artikel om “land sharing” vs “land sparing” Balmford, A., Green, R., and Phalan, B. (2015). Land for Food & Land for Nature? Daedalus 144, 57-75. Artikel om mer effektiv fotosyntes South, P.F., Cavanagh, A.P., Liu, H.W., and Ort, D.R. (2019). Synthetic glycolate metabolism pathways stimulate crop growth and productivity in the field. Science 363. Artikel om ris som kan ge lägre utsläpp av metan Su, J., Hu, C., Yan, X., Jin, Y., Chen, Z., Guan, Q., Wang, Y., Zhong, D., Jansson, C., Wang, F., Schnürer, A., and Sun, C. (2015). Expression of barley SUSIBA2 transcription factor yields high-starch low-methane rice. Nature 523, 602. Artikel om hur man kan minska på utsläppen av metan från kor Hristov, A.N., Oh, J., Giallongo, F., Frederick, T.W., Harper, M.T., Weeks, H.L., Branco, A.F., Moate, P.J., Deighton, M.H., Williams, S.R.O., Kindermann, M., and Duval, S. (2015). An inhibitor persistently decreased enteric methane emission from dairy cows with no negative effect on milk production. Proceedings of the National Academy of Sciences 112, 10663-10668. ", "article_category": "other"}
{"id": 36486, "headline": "”Farligt förminska växthusgasers betydelse för klimatet”", "summary": "Det är fel att hävda att vi bara har en marginell inverkar på klimatförändringarna. Det råder överväldigande konsensus bland forskare om att den globala uppvärmningen orsakats av människan, skriver KTH-doktoranden Petter Ström.", "article": "Alf Ronnby argumenterar i en insändare i DN för att människan inte kan påverka det globala klimatet mer än marginellt, och att vi därför ej bör prioritera en minskad användning av fossila bränslen. Detta är grovt felaktigt. Det råder överväldigande konsensus bland forskare om att det senaste seklets globala uppvärmningstrend har orsakats av människan. Denna konsensus har till och med mätts och kvantifierats. John Cook och medförfattare från ett antal framstående universitet har sammanfattat det hela i artikeln \"Consensus on consensus: a synthesis of consensus estimates on human-caused global warming\" i tidskriften Environmental Research Letters. Artikeln finns tillgänglig gratis från brittiska Institute of Physics Publishing. Författarna kommer fram till att mellan 90 och 100 procent av alla forskare i ämnet är överens om att människor orsakat den hittills uppmätta globala uppvärmningen. I sin insändare framför Ronnby en rad påstådda orsaker till mänsklig klimatpåverkan, utöver utsläpp av växthusgaser, vilka han anser utgöra betydande bidrag. Två av dessa, nämligen uppvärmning av haven och förändringar av stora vädersystem, är konsekvenser av global uppvärmning, ej orsaker därtill. Förändringar i jordens bana nämns också, men dessa är av ytterst marginell betydelse för de snabba klimatförändringar vi nu upplever. Som framgår bland annat av rapporten \"Global Climate Change Impacts in the United States\", publicerad 2009 av det federala Amerikanska organet U.S Global Change Research Program, är det människans utsläpp av växthusgaser som är den dominerade orsaken till global uppvärmning. Europeiska miljöbyrån (EEA) och andra har fastslagit att de viktigaste gaserna är koldioxid (bidrar med i storleksordningen 60-80 procent av den totala uppvärmningseffekten), metan och dikväveoxid. Här räknas ej vattenånga med, då denna viktiga växthusgas snarast fungerar genom en ”feedback-effekt” som förstärker den uppvärmning som orsakas av de tidigare nämnda. I ovanstående finns inte utrymme för åsikter. Det är etablerade fakta kring vilka vetenskapssamhället är rörande överens. Vad gäller vår förmåga att uppnå det så kallade tvågradersmålet har Ronnby eventuellt en viss poäng i att det kommer att bli svårt. En viktig orsak till detta är att företag och privatpersoner är obenägna att ta till sig vetenskapliga fakta och slutsatser kring vad som behöver göras. Oavsett om vi kan uppnå målet eller ej så är det dock fullständigt absurt att dra slutsatsen att det från ett klimatperspektiv är poänglöst att begränsa våra koldioxidutsläpp. Även om vi spräcker målet så gör ytterligare utsläpp konsekvenserna mer problematiska. FN:s klimatpanel har rapporterat att förväntade konsekvenser innefattar bland annat förlust av unika ekosystem, utrotning av djurarter, ökad förekomst av extrema väderhändelser, förlust av färskvattenresurser, kusterosion och minskad jordbruksproduktion. Det handlar således inte bara om den magiska gränsen 2 grader, utan snarare om att minska våra utsläpp så långt det är möjligt för att bevara jorden så beboelig vi kan. Många av de åtgärder för klimatanpassning som Ronnby nämner i sin insändare är förvisso ganska rimliga, men sannolikt är det i slutändan billigare att låta så mycket fossila bränslen som möjligt ligga kvar i marken än att hantera de konsekvenser som förbränningen av desamma ger upphov till. DN Åsikt 4 januari 2019 kl 16 Insändare Alf Ronnby: ”Lika bra att vi anpassar oss till ett varmare klimat” Svar Petter Ström: ”Farligt förminska växthusgasers betydelse för klimatet” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36488, "headline": "”Även vi svenskar längtar efter mer direktdemokrati”", "summary": "Direktdemokrati av schweizisk modell bör införas i Sverige. Direktdemokrati är en grundsten som mångdubblar medborgarnas möjligheter till politiskt inflytande, skriver läsaren Nils Sjöqvist.", "article": "Lennart Mogren skriver i sin insändare om franska gula västarnas krav på direktdemokratiska reformer. Vi behöver direktdemokratiska reformer även i Sverige. Direktdemokrati är när folket ges makt till att avgöra sakfrågor genom omröstning. Man kan säga att Schweiz är världens mest demokratiska land och en inspirationskälla för många direktdemokratiska rörelser världen över. I Schweiz har man kontinuerligt folkomröstningar i olika sakfrågor. Ett initiativ som skrivs under av minst 100.000 röstberättigade leder till en folkomröstning. Det schweiziska systemet gör det möjligt att motsätta sig beslut som röstats fram av parlamentet genom att minst 50.000 personer stödjer en folkomröstning för att ändra beslutet. Ovanstående borde vara självklarheter i alla länder som kallar sig demokratier. När medborgare ges möjlighet att på fredlig väg korrigera politiska beslut som inte stöds av majoriteten skapas ett mer harmoniskt samhälle. I Sverige finns det precis som i andra länder en önskan om en modernare demokrati med mer folkligt inflytande i politiken. I fjol gjordes en Sifo-undersökning på uppdrag av Direktdemokraterna som visade att mer än varannan svensk (53 procent) vill ha omröstningar i sakpolitiska frågor mellan ordinarie val. Hur ska vi gå tillväga för att få igenom direktdemokratiska reformer i Sverige? Inget av de etablerade partierna har frågan på sin agenda. Det är snarare så att politiker tycks vilja ge sken av att direktdemokrati är något skadligt och att väljarna är för okunniga för att ges inflytande i politiken. När det kommer till att rösta på det jättepaket av sakfrågor som respektive parti erbjuder anses vi däremot dugliga. Partierna använder vissa hjärtefrågor som bete åt väljarna, medan andra frågor offras i den kohandel som uppstår när partierna söker varandras stöd i riksdagen. Att göra uppror och demonstrera likt gula västarna kan vara lockande. Det är dock ytterst tveksamt om den här typen av protester får någon politiker att verkligen vilja gå demonstranterna till mötes. Svaret på frågan hur vi ska gå mot mer folkligt inflytande är enligt mig både enklare och ganska självklart. Du har en chans att förändra demokratin och ge dig själv utökad rösträtt. Den chansen ges normalt vart fjärde år och med dagens representativa demokrati finns ingen ångerrätt. De som inte vill vänta fyra år mellan tillfällena att använda den dyrbara rösträtten ska ge ert förtroende till det parti som prioriterar demokrati framför alla andra frågor. Direktdemokrati är en grundsten som mångdubblar medborgarnas möjligheter till politiskt inflytande och beslut fattade av majoriteten. Är det inte så vi vill att vår demokrati ska fungera? DN Åsikt 3 januari 2019 kl 05 Insändare Lennart Mogren: ”Gula västarnas uppror handlar om demokrati” Svar Nils Sjöqvist: ”Även vi svenskar längtar efter mer direktdemokrati” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36495, "headline": "”Användning av alternativa produkter ger lägre rökning”", "summary": "REPLIK DN Debatt 22/12. Vad är motivet till att felaktigt peka ut snus som folkhälsohot och att utan undantag inkludera förbud mot e-cigaretter i våra rökfria miljöer, skriver Atakan Befrits, ordförande för New Nicotine Alliance Sweden.", "article": "Varken ånga från e-cigaretter eller snuskonsumtion är rökning, eller ens ”skadligt tobaksbruk” och har inga relevanta likheter med traditionell rökning, tvärtom. Det är nikotinanvändare – som skulle kunna sänka sina risker till nivåerna hos de som slutat helt eller aldrig börjat – som får ta smällen när anslagsberoende hälsoexperter bedriver kampanj mot dåliga livsstilsval och ekonomiska intressen. NNA Sweden samlade och publicerade som enda organisation i Sverige i december, pinfärska (2018) data från CAN och Folkhälsomyndigheten (FoHM), och påpekade allvarliga räknefel till FoHM som rättades till dagen efter. Alternativa nikotinprodukter avnormaliserar rökning och uppmuntrar till att sluta röka väsentligt mer effektivt och snabbare än andra metoder. Det gör inte andra insatser oviktiga, men vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. De data som vi sammanställde hade CAN och Folkhälsomyndigheten tillgängliga i god tid för att kunna ge bästa beslutsunderlag för politikerna, men det gjordes inte. Detta och avsaknaden av analys även i denna debattartikel visar en acceptans för att låta politiska intressen styra vetenskap. Färsk och högkvalitativ svensk data visar tvärtemot artikelförfattarnas slutsatser att experimentering och användning av alternativa produkter ger lägre rökning, skyddar mot rökning och därmed innebär dramatiskt lägre skador av nikotinanvändning. Allvarliga negativa hälsoeffekter av alternativa nikotinprodukter som snus och e-cigaretter, även på lång sikt, är med 95 procents sannolikhet försumbar. Experimenterande med alternativa produkter ger dessutom en lägre användning, lägre daglig användning och lägre andel som blir beroende, än motsvarande för cigaretter. Alternativen fungerar både brett och effektivt som en skyddsbuffert mot traditionell rökning. En inte så vild gissning är att Sverige med ökad användning av e-cigaretter utöver det redan etablerade skyddet och effekten av snus snabbt nått ett självförstärkande ”flockskydd” mot rökning bland unga och vuxna. Alla vinner på skademinimering. Vad är motivet till att driva utvecklingen i motsatt riktning genom att felaktigt peka ut snus som folkhälsohot och att utan undantag inkludera förbud mot e-cigaretter i våra rökfria miljöer?\" 22 december 2018 Debattartikel Forskarna Bengt Arnetz, Judy Arnetz , Maria Nilsson och Ywonne Wiklund: ”Reklam på sociala medier lockar unga att börja röka” Repliker Atakan Befrits, ordförande för New Nicotine Alliance Sweden ”Användning av alternativa produkter ger lägre rökning” ", "article_category": "other"}
{"id": 36496, "headline": "”Låt staten ta över ansvaret för skolan igen”", "summary": "Engagemanget varierar och kommunerna har olika ekonomiska förutsättningar att driva skolor. Skolan är en nationell angelägenhet – och då borde också staten ha ansvaret, skriver lärarstudenten Jonas Swensson.", "article": "När jullovet är slut är det många elever runt om i landet som går till skolan med en osäkerhet över om de får en tillräckligt god utbildning och om de får en likvärdig utbildning i förhållande till elever i andra skolor. Sedan kommunerna övertog styret av skolan från staten i början av 90-talet har statusen sjunkit för läraryrket och likvärdigheten mellan skolorna i landet har minskat avsevärt. I skolförordningen står det tydligt att alla elever, oavsett var man bor, ska få en likvärdig utbildning. När staten styrde skolan tidigare var Sverige en av de nationer som hade mest likvärdig utbildning. I dag ligger Sverige under OECD-snittet. Problemet är att kommunerna har olika engagemang och ekonomiska förutsättningar för att driva skolor. Skolan är en nationell angelägenhet. Staten tvingar elever att gå till skolan, låt också staten då ta ansvaret. DN Åsikt 3 januari 2019 kl 16 Insändare Jonas Swensson: ”Låt staten ta över ansvaret för skolan igen” Svar Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36501, "headline": "”För miljön är det bättre att åka bil än pendelbåt”", "summary": "Det är miljömässigt bättre att åka bil än pendelbåt. Inför en deklaration på fortskaffningsmedel som visar utsläpp och kostnad per personkilometer med hänsyn till verklig beläggning, skriver läsaren Björn Thyberger.", "article": "Vanligtvis miljöintresserade stockholmare älskar och försvarar pendelbåtar. Med tanke på att inget annat icke flygande fordon, drar mer bränsle per kilometer än en båt kan man ju undra över logiken. Jag föreslår en tydlig deklaration på våra fortskaffningsmedel som visar utsläpp och kostnad per personkilometer – med hänsyn till verklig beläggning. Det skulle ge ett bättre beslutsunderlag än urban egoism, nostalgi och skärgårdsromantik. Det är tyvärr miljömässigt bättre att ta sin egen bil runt våra vattenspeglar än en pendelbåt. Tunnelbana, buss eller cykel är förstås ännu bättre. Och väldigt mycket billigare. DN Åsikt 3 januari 2019 kl 10 Insändare Björn Thyberger: ”För miljön är det bättre att åka bil än pendelbåt” Svar Henric Gustafson: ”Pendelbåtarna avlastar biltrafiken i Stockholm” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36504, "headline": "”Gula västarnas uppror handlar om demokrati”", "summary": "Upproren i Frankrike är inte ännu en folkstorm mot pålagor och skatter. Kärnan har att göra med klyftor och synen på demokrati. De gula västarna vill ha makt att bestämma politiken genom direkt beslutanderätt, skriver läsaren Lennart Mogren.", "article": "Franska revolutionen 1789 gav oss den första deklarationen om mänskliga rättigheter med 17 artiklar. Artikel 6 säger att varje medborgare personligen, eller via representant, har rätt att delta i utformningen av nationens lagar. De gula västarna i Frankrike har som främsta krav att direktdemokrati införs genom Réferendum d’initiative citoyenne – beslutande folkomröstning på medborgares initiativ. Representanter för gula västarna menar att artikel 6 sätter medborgarnas direkta medverkan i lagstiftningen i främsta rummet. Den representativa demokrati vi har i dag, menar de, är ett sätt att utesluta medborgarna från verklig demokrati. I de svenska medierna har gula västarna setts som ännu en fransk folkstorm mot skatter på drivmedel och andra pålagor och rapporteringen har fokuserat på sammanstötningar mellan ordningsmakten och demonstranter. Det är att missa kärnan i vad gula västarnas uppror handlar om, anser jag. Upproret 1968 i Frankrike, främst i Paris, hade också en helt annan bakgrund. Det var en ideologisk vänsterprotest med stöd av facket och som hade tydliga ledare. Gula västarna har mer likhet med den franska revolutionen. Wikipedia formulerar situationen: ”Skillnaderna mellan hovets och högadelns slösaktiga lyxliv och de stora massornas halvsvält gav upphov till missnöje.” Den formuleringen stämmer bra för dagens situation i Frankrike. Missnöjet har återuppstått till följd av den ekonomiska politik som förs av Emmanuel Macron och som förts av tidigare franska presidenter. Många fransmän lever under svåra ekonomiska omständigheter. De inser alltmer att det inte räcker att ställa detaljerade krav som ökade bidrag, skattelättnader, högre minimilön och liknande. De vill ha makt att bestämma politiken i stort genom direkt beslutanderätt. Det är nytt, samtidigt som direktdemokrati är en idé med djupa rötter. DN Åsikt 3 januari 2019 kl 05 Insändare Lennart Mogren: ”Gula västarnas uppror handlar om demokrati” Svar Nils Sjöqvist: ”Även vi svenskar längtar efter mer direktdemokrati” Så kommenterar du, skriver svar och insändare. ", "article_category": "other"}
{"id": 36517, "headline": "”Sverige har gjort skillnad under åren i säkerhetsrådet”", "summary": "DN DEBATT 2/1. Under två oroliga år i världspolitiken har Sverige varit i händelsernas centrum i FN:s säkerhetsråd som träffats över 800 gånger och antagit fler än 100 resolutioner. Sverige har visat att det går att göra skillnad även i de svåraste konflikterna, skriver utrikesminister Margot Wallström (S) om det nu avslutade medlemskapet.", "article": "Den 28 juni 2016 låg två färdigskrivna artiklar på DN Debatt-redaktionens bord. Den ena inleddes ”I gårdagens omröstning i FN:s generalförsamling räckte inte stödet hela vägen”, den andra ”Sverige valdes in i FN:s säkerhetsråd”. Några månader tidigare hade Sverige ansetts uträknat mot de andra kandidaterna, Italien och Nederländerna. Lyckligtvis publicerades den sistnämnda artikeln. Konkurrensen till trots valdes Sverige med god majoritet in i säkerhetsrådet – världens högsta beslutsorgan för frågor om fred och säkerhet. En bekräftelse på omvärldens förtroende för svensk utrikespolitik och diplomati. Inför medlemskapet lovade vi att som rådsmedlem stå upp för värderingar och principer – för folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv. Vi föresatte oss också att bli en brobyggare i rådet, samt att vara EU:s bästa vän i FN och FN:s bästa vän i EU. Vi hade inga illusioner om att det skulle bli enkelt. FN är i slutänden summan av dess medlemsstater, och vi ska inte blunda för FN:s brister och misslyckanden: sexuella övergrepp begångna av FN-personal, missbruk av vetot i säkerhetsrådet som har blockerat lösningar i Syrien, svårigheter att åstadkomma reformer, för att nämna några. Men dessa tillkortakommanden är knappast anledningar att inte försöka. Tvärtom. Nu är Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet till ända. Under två turbulenta år i världspolitiken har rådet träffats över 800 gånger och antagit fler än 100 resolutioner. När jag ser tillbaka är det framför allt utmaningarna och kriserna som framträder: Krig har rasat i Syrien och Jemen. Nordkorea har utfört kärnvapentester. Spänningar mellan stormakterna har ökat. Brott mot mänskligheten har begåtts i Myanmar. Svenska FN-experten Zaida Catalan mördades i Kongo. Klimatförändringarna har blivit ett tydligare säkerhetshot. Demokrati och internationella samarbeten har attackerats och försvagats. Sveriges plats vid bordet har gett oss en möjlighet att påverka vår omvärld till det bättre. Allt vårt agerande har styrts av målet att skapa mer trygghet och säkerhet i världen, och därmed också i Sverige. Jag vill särskilt lyfta fram tre exempel: 1. Kriget i Jemen är inte längre en bortglömd konflikt. För drygt två veckor sedan avslutades de FN-ledda konsultationerna mellan krigets stridande parter i Rimbo norr om Stockholm. Det var första gången på över två år som de över huvud taget talade med varandra. Resultatet blev Stockholmsöverenskommelsen, som innehåller bland annat vapenvila och fångutväxling – mer än vad någon hade vågat hoppas på. Det var ingen slump att konsultationerna hölls i Sverige. Vi har kämpat för att öka det internationella engagemanget för Jemen och FN:s roll i fredsförhandlingarna. Nu kunde vi medverka till några första steg mot fred för Jemens folk, bort från krig, svält och kolerautbrott. Fredagen före jul antog säkerhetsrådet en resolution som bekräftar stödet för Stockholmsöverenskommelsen och fastslår FN:s roll i att upprätthålla vapenvilan i Hodeida. 2. Under 2017 orsakade Nordkoreas kärnvapen- och robottester stor oro i omvärlden och spänningarna mellan Nordkorea och USA nådde nya nivåer. I det läget kunde Sverige bidra till enighet i säkerhetsrådet, mycket tack vare vårt långvariga engagemang på koreanska halvön. Säkerhetsrådet införde FN:s hårdaste sanktioner någonsin och därmed ökade pressen på Nordkorea. Samtidigt använde vi vår särskilda roll för att försöka förmå parterna att mötas. Nordkoreas utrikesminister kom till Sverige för samtal, och under våren 2018 genomfördes toppmöten mellan Nordkorea och såväl Kina som Sydkorea och USA. Frågan om nedrustning är inte löst, men med diplomati på agendan snarare än vapenskrammel är läget bättre än på länge. 3. Sverige var bland de första att uppmärksamma övergreppen mot rohingyerna i Myanmar i säkerhetsrådet. Rapporter vittnade om våld så brutalt och utbrett att det kunde definieras som brott mot mänskligheten. FN hade misslyckats med att förebygga situationen och reagerade långsamt när våldet eskalerade. Ett FN-sändebud utsågs, och säkerhetsrådet satte press på Myanmar med ett uttalande i november 2017. Jag reste själv till Myanmar och flyktinglägren i Bangladesh för drygt ett år sedan, en resa som sedan även säkerhetsrådet gjorde. I oktober konstaterade FN:s rapportörer att krigsförbrytelser hade begåtts och att militära ledares ansvar för folkmord behöver utredas. Detta är inte tillräckligt, men det är steg på rätt väg. Ansvariga måste nu ställas till svars och på sikt ska rohingyerna kunna återvända i säkerhet. Merparten av arbetet i säkerhetsrådet handlar om specifika länder och konflikter, men det finns också övergripande frågor. Sverige har lagt mycket energi på två sådana: jämställdhet och klimatförändringar. • Vi har gjort kvinnor, fred och säkerhet till en central del av vår gärning i säkerhetsrådet. Prioriteringen kommer från insikten att det aldrig går att uppnå hållbar fred om hälften av världens befolkning, kvinnorna, lämnas utanför. Våra ansträngningar har lett till konkreta förändringar. Samtliga mandat för FN-insatser nämner nu kvinnor, fred och säkerhet. Det finns ett nytt sanktionskriterium för sexuellt och könsbaserat våld. Kvinnoorganisationer bjuds nu som praxis in att informera rådet om särskilda händelser – tidigare hände det nästan aldrig. Kvinnor omnämns nu i så gott som alla säkerhetsrådets uttalanden om krissituationer. • Världen har bara sett början av hur klimatförändringar orsakar säkerhetsrisker. Torka, missväxt och konkurrens om förtvinande naturresurser resulterar i spänningar och extremväder tvingar människor på flykt. Detta är problem som blir allt större, och som säkerhetsrådet blir tvunget att hantera. Genom svenskt ledarskap har säkerhetsrådet för första gången gjort kopplingen mellan klimatförändringar och säkerhet i ett antal uttalanden och resolutioner. Klimat och säkerhet är nu fast förankrat på säkerhetsrådets dagordning. Sverige har även gjort framsteg när det gäller bland annat barn i väpnade konflikter, humanitär hjälp till folket i Syrien, uppmärksammandet av Rysslands aggression mot Ukraina och fredsprocessen mellan Etiopien och Eritrea som ger nytt hopp för Afrikas horn. Listan kan göras mycket längre. Allt det här har varit möjligt tack vare utrikesförvaltningens skickliga och hårt arbetande tjänstemän. Även dialogen med civilsamhälle, myndigheter, tankesmedjor och akademi har varit värdefull. Med facit i hand vet vi att Sverige kan göra skillnad. Stor skillnad. Även om många utmaningar kvarstår finns det ljusglimtar, hopp och positiva rörelser i flera av världens svåraste konflikter. Fred, demokrati, mänskliga rättigheter och internationell samverkan är värden som aldrig kan tas för givna. Kampen för dessa värden måste ständigt vinnas på nytt. Sverige fortsätter den kampen – i EU, i FN, bilateralt. Så tar vi ansvar i en turbulent tid. I dag och i morgon, nästa vecka och nästa år. 2 januari 2019 Debattartikel Margot Wallström (S); utrikesminister: ”Sverige har gjort skillnad under åren i säkerhetsrådet” ", "article_category": "other"}
{"id": 36527, "headline": "Bygg med förnuft", "summary": "Det har blivit dyrt att bo i Stockholm. Nya bostäder behövs. Men det kräver också en diskussion om vilken sorts stad vi vill bo i.", "article": "Bostadspriserna i Stockholm har under det gångna året fortsatt att stiga mot nya rekordnivåer. Allt fler vill bo i huvudstaden, eller tvingas att flytta hit för att få jobb. På DN Debatt, i tisdags, pekade Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman tillsammans med arkitekten Gert Wingårdh ut den bristande konkurrensen i byggsektorn som en orsak till att det byggs för lite, för fult och för dyrt. Något ligger det kanske i detta. Men orsakerna till de höga byggkostnaderna återfinns även i statliga byggnormer och Byggnads intensiva arbete med att pressa upp lönerna i branschen. Det är egentligen tveksamt om man kan tala om en bostadsbrist i Stockholm. Visst kan och bör det byggas mer. Men huvudstadens yta är begränsad och det finns också gränser för vad man kan åstadkomma med förtätning och påbyggnader utan att göra alltför stort våld på boendemiljön och stadsbilden. Byggkostnader är inte heller hela förklaringen. De stigande priserna återspeglar både en ökande betalningsvilja och betalningsförmåga. Om utvecklingen är hållbar i längden eller uttryck för en begynnande bostadsbubbla är en annan fråga. Klart är att alla som vill det aldrig kommer att kunna bo i centrala Stockholm så länge det anses attraktivt att bo där. Den pågående fördyringen har onekligen sina nackdelar. En stad med blandade prisnivåer på boendet blir mer levande och kreativ. Berlin har till exempel gynnats kulturellt av det stora utbudet av orenoverade och billiga lägenheter som uppstod efter murens fall. En dyr stad tenderar att bli mer segregerad och strömlinjeformad, både i sitt utbud och i sina invånares sammansättning. Dilemmat är att en attraktiv stad fördyras just för att den är attraktiv, och därmed på sikt blir mer likriktad, ängslig och steril. Det är en inneboende logik som är svår att komma runt. Hyresrätterna i innerstaden har knappast bidragit till att motverka den här tendensen. När kötiderna för en attraktiv hyresrätt överstiger tjugo år är det knappast människor i ”utanförskap” som gynnas utan snarare de med framsynta föräldrar – i regel redan väletablerade grupper. Den omfattande utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm kan kritiseras för att gemensamt ägda tillgångar ofta sålts till på tok för låga priser. Men den förda politiken är inte orsak till bristen på hyresrätter. Under hela den förra mandatperioden ombildades 22 000 hyreslägenheter i Stockholm. Men bara mellan 2009 och 2010 förlängdes stadens bostadskö med 47.000 personer, från 270.000 till 317.000 personer. Bristen beror helt och hållet på att hyresrätterna är underprissatta. En ordnad avreglering – som inte orimligt gynnar befintliga hyresvärdar – är därför önskvärd. Både för att öka nyproduktionen av hyresrätter och minska orättvisorna och svarthandeln som följer med dagens decennielånga köer. Snabbt stigande bostadsrättspriser, orimligt billiga hyresrätter och en omfattande svart andrahandsuthyrning har alla varit jackpot för de redan lyckligt lottade. Det rör sig om en gigantisk omfördelning av resurser från fattiga till rika. Det är ett starkt skäl att öka nyproduktionen. Men det bör ske inom ramen för en större idé kring staden och dess utformning. En stad är mer än dess enskilda delar. Och det är inte fler monotona miljonprogramsområden eller enorma köpcenter Stockholm behöver. Ju tätare staden blir, desto mer eftertanke krävs kring husens placering och behovet av levande offentliga rum som parker, bibliotek, kaféer och kvartersbutiker. En god blandning av arbetsplatser, affärer och bostäder skapar trivsel. Fler hus behövs. Men en levande stad bygger inte sig själv. ", "article_category": "other"}
{"id": 36537, "headline": "”Så blir åldersdiabetiker friska utan medicinering”", "summary": "Åtta forskare: En diet med få kolhydrater och mycket fett – så kallad LCHF-kost – normaliserar blodsockret och insulinhalten på några veckor. Att det skulle vara den feta maten som ligger bakom den oroväckande ökningen av typ 2-diabetes – så kallad åldersdiabetes – stämmer inte. Den förklaringen är i själva verket ett av den moderna medicinens allvarligaste misstag. Tvärtom är det mycket som tyder på att de som har anlag för åldersdiabetes äter för mycket kolhydratrika födoämnen. Som tur är har talrika diabetiker själva upptäckt att de blir friska utan medicin om de minskar radikalt på bröd, ris, pasta, potatis, sötsaker med mera och i stället äter sig mätta på kött, fisk, ägg och hederliga mejeriprodukter, skriver de åtta forskarna.", "article": "Diabetessjukdomarna ökar oroväckande överallt i världen och det är den feta matens fel. Det kunde man läsa i många tidningar på internationella diabetesdagen den 14 november. Det är sant att typ 2-diabetes har blivit ett av de största problemen inom sjukvården. I Sverige finns det minst 300.000 diabetiker och ännu fler i dess förstadium, det metabola syndromet. Inte nog med att livet förkortas; de sista åren i livet förpestas av infektioner, kallbrand, andra kärlsjukdomar, blindhet eller dialyskrävande njursvikt. Att den feta maten är boven är emellertid ett av de allvarligaste misstagen inom modern medicin. Det finns flera slags diabetes, men symtomen är likartade. Blodsockret stiger till höga höjder och utsöndras i urinen när maten innehåller för mycket kolhydrater. Två typer dominerar: ungdomsdiabetes, också kallad typ 1, och åldersdiabetes, kallad typ 2. Trots namnlikheten handlar det om två olika sjukdomar. Vid typ 1 producerar bukspottkörteln för lite insulin, och före insulinets upptäckt dog alla som drabbades. Att fett inte är orsaken visade lundaprofessorn Karl Petrén, när han lyckades hålla liv i sina patienter utan insulin genom att ta bort matens kolhydrater helt och hållet och ersätta dem med fett och protein. Vid typ 2, den allra vanligaste, stiger blodsockret därför att insulinet inte fungerar optimalt. Att kalla sjukdomen för åldersdiabetes är emellertid vilseledande; i dag drabbar denna diabetestyp även unga. Att det också är kolhydraterna och inte fettet som är boven vid typ 2-diabetes är solklart. Redan 1963 rapporterade läkaren George Campbell att en tredjedel av de indier som emigrerat till Sydafrika för att arbeta inom sockerindustrin fick typ 2-diabetes, medan frekvensen i hemlandet endast var 1 procent. Kolhydraterna är dock inte själva orsaken; annars borde de flesta av oss drabbas. Sannolikt finns det en ärftlig faktor. Men att sjukdomen ger sig till känna när maten innehåller för mycket socker och kolhydrater är gammal kunskap. Varningarna mot det mättade fettet tog fart på 80-talet när kolesterolkampanjen startade. Amerikanska experter beslöt då att även diabetespatienter borde undvika det och föreslog därför en kost där kolhydraterna skulle täcka det mesta av kaloribehovet. Sedan dess har kolhydratkonsumtionen ökad kraftigt, medan konsumtionen av det mättade fettet har avtagit. Det är just under denna period vi sett den explosionsartade ökningen av övervikt och typ 2-diabetes! Hur kan man påstå att orsaken är det mättade fettet? Är det inte mera sannolikt att de som har anlag för åldersdiabetes äter för mycket bröd, ris, potatis, sötsaker och andra kolhydratrika födoämnen? Det finns mycket som tyder på just det. Förra året ombads en av oss (UR) att fungera som extern granskare av ”Mat vid diabetes”, en ny rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). Det visade sig att man i den preliminära rapporten hade uteslutit nästan ett tjugotal väl utförda koststudier på människor med åldersdiabetes eller dess förstadium, det metabola syndromet. Anledningen var att de ansågs vara för korta eller haft för få försökspersoner. I dessa experiment har man jämfört en kolhydratfattig, fettrik diet, också kallad LCHF (LowCarb/HighFat) med den gängse kolhydratrika. I stort sett alla experiment visade att samtliga riskfaktorer för typ 2-diabetes hade förbättrats med LCHF-kosten, och många av patienterna kunde lägga diabetesmedicinen på hyllan. De större experimenten visade däremot ingen väsentlig skillnad mellan en kolhydratfattig och en kolhydratrik kost. Förklaringen är att ingen har använt en kost där mindre än 40 procent av kaloribehovet hade täckts av kolhydrater. Vad de små studierna visar är nämligen att nyttan endast blir tydlig under denna gräns. Ju färre kolhydrater, desto bättre effekt. I den externa granskningsrapporten (www.ravnskov.nu/SBU) påpekas att det inte fanns skäl att varna för det mättade fettet. Åtta vetenskapliga översiktsartiklar har visat att mättat fett är ofarligt, vilket också framgår av WHO:s och FAO:s senaste rapport ”Fats and Fatty Acids in Human Nutrition” Ingen av dessa synpunkter togs med i den färdiga rapporten. Inte heller nämndes de fina resultaten från de små studierna. SBU menar att ingen av de studerade kosttyperna kan förebygga diabetes, och att det saknas ett säkert samband mellan fettintag och kranskärlsjukdom. Men, tillägger de, det vetenskapliga underlaget för att lågfettkost minskar risken för hjärtkärlsjukdom hos andra anses vara tillräckligt för att också rekommendera den vid typ 2-diabetes. Därför följer svensk diabetesvård riktlinjerna från den europeiska Diabetes and Nutrition Study Group. Huvudinvändningen mot LCHF-kosten är att det saknas långtidsstudier. Det är emellertid föga sannolikt att en diet som redan efter några veckor kan normalisera blodsockret och blodets insulinhalt, sänka blodtrycket, öka insulinkänsligheten och minska kroppsvikten utan negativa effekter på blodets kolesterol, inte skulle vara gynnsam på längre sikt. Det bör också nämnas att det inte finns något kostexperiment som visat att de nuvarande kostråden gör nytta, vare sig på kort eller långt sikt. Råden bygger på spekulationer; ingen har testat om de fungerar. En korrektion: Det har publicerats två korta, positiva studier finansierade av sockerindustrin, men ingen har kunnat bekräfta deras resultat. Ett annat SBU-argument är att många patienter har svårt att acceptera LCHF-kosten. Att somliga inte tycker om den är emellertid en utmaning för våra kockar och dietister och inget skäl att avvisa den. Med samma argument borde vi även sluta använda penicillin, därför att vissa inte tål det eller tycker att det smakar illa. Nyligen togs ämnet upp i Läkartidningen. Inte ett ord nämndes om de många positiva resultaten från LCHF-experimenten. Flera författare, alla med ekonomiska bindningar till läkemedelsindustrin, underströk i stället vikten av att sänka blodsockret effektivt med hjälp av medicin. Det påpekades dock att inga långtidsstudier har lyckats minska dödligheten med medicin; i den senaste ökade den till och med. Att insulinbehandling ökar vikten och risken för allvarliga komplikationer nämndes också, men det ansågs inte vara något hinder. Som tur är har talrika diabetiker själva upptäckt att de blir friska utan medicin om de minskar radikalt på bröd, ris, pasta, potatis, sötsaker och sockerdrycker och i stället äter sig mätta på kött, fisk, ägg och hederliga mejeriprodukter. Uffe Ravnskov med dr, docent, oberoende forskare, Lund Karl E Arfors professor emeritus, tidigare explorativ forskningschef Pharmacia AB Christer Enkvist f d landstingsöverläkare, tidigare medlem av SBU Björn Hammarskjöld överläkare Tore Persson läkare Tore Scherstén professor emeritus, tidigare huvudsekreterare i Statens medicinska forskningsråd Ralf Sundberg docent Jørgen Vesti Nielsen överläkare Kolhydrater Kolhydrater är det gemensamma namnet för stärkelse, kostfiber och olika sockerarter. Kolhydrater är vår viktigaste energikälla och kommer i stort sett bara från växtriket. Men det finns enstaka kolhydrater även från djurriket, till exempel mjölksocker, alltså laktos. Kolhydrater från livsmedel som innehåller mycket socker, till exempel söta drycker, godis och bakverk, är inte nyttiga. Källa: Livsmedelsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 36539, "headline": "”Så blir åldersdiabetiker friska utan medicinering”", "summary": "Åtta forskare: En diet med få kolhydrater och mycket fett – så kallad LCHF-kost - normaliserar blodsockret och insulinhalten på några veckor.Att det skulle vara den feta maten som ligger bakom den oroväckande ökningen av typ 2-diabetes – så kallad åldersdiabetes – stämmer inte. Den förklaringen är i själva verket ett av den moderna medicinens allvarligaste misstag. Tvärtom är det mycket som tyder på att de som har anlag för åldersdiabetes äter för mycket kolhydratrika födoämnen. Som tur är har talrika diabetiker själva upptäckt att de blir friska utan medicin om de minskar radikalt på bröd, ris, pasta, potatis, sötsaker med mera och i stället äter sig mätta på kött, fisk, ägg och hederliga mejeriprodukter, skriver de åtta forskarna.", "article": "Diabetessjukdomarna ökar oroväckande överallt i världen och det är den feta matens fel. Det kunde man läsa i många tidningar på internationella diabetesdagen den 14 november. Det är sant att typ 2-diabetes har blivit ett av de största problemen inom sjukvården. I Sverige finns det minst 300 000 diabetiker och ännu fler i dess förstadium, det metabola syndromet. Inte nog med att livet förkortas; de sista åren i livet förpestas av infektioner, kallbrand, andra kärlsjukdomar, blindhet eller dialyskrävande njursvikt. Att den feta maten är boven är emellertid ett av de allvarligaste misstagen inom modern medicin. Det finns flera slags diabetes, men symtomen är likartade. Blodsockret stiger till höga höjder och utsöndras i urinen när maten innehåller för mycket kolhydrater. Två typer dominerar: ungdomsdiabetes, också kallad typ 1, och åldersdiabetes, kallad typ 2. Trots namnlikheten handlar det om två olika sjukdomar. Vid typ 1 producerar bukspottkörteln för lite insulin, och före insulinets upptäckt dog alla som drabbades. Att fett inte är orsaken visade lundaprofessorn Karl Petrén, när han lyckades hålla liv i sina patienter utan insulin genom att ta bort matens kolhydrater helt och hållet och ersätta dem med fett och protein. Vid typ 2, den allra vanligaste, stiger blodsockret därför att insulinet inte fungerar optimalt. Att kalla sjukdomen för åldersdiabetes är emellertid vilseledande; i dag drabbar denna diabetestyp även unga. Att det också är kolhydraterna och inte fettet som är boven vid typ 2-diabetes är solklart. Redan 1963 rapporterade läkaren George Campbell att en tredjedel av de indier som emigrerat till Sydafrika för att arbeta inom sockerindustrin fick typ 2-diabetes, medan frekvensen i hemlandet endast var 1 procent. Kolhydraterna är dock inte själva orsaken; annars borde de flesta av oss drabbas. Sannolikt finns det en ärftlig faktor. Men att sjukdomen ger sig till känna när maten innehåller för mycket socker och kolhydrater är gammal kunskap. Varningarna mot det mättade fettet tog fart på 80-talet när kolesterolkampanjen startade. Amerikanska experter beslöt då att även diabetespatienter borde undvika det och föreslog därför en kost där kolhydraterna skulle täcka det mesta av kaloribehovet. Sedan dess har kolhydratkonsumtionen ökad kraftigt, medan konsumtionen av det mättade fettet har avtagit. Det är just under denna period vi sett den explosionsartade ökningen av övervikt och typ 2-diabetes! Hur kan man påstå att orsaken är det mättade fettet? Är det inte mera sannolikt att de som har anlag för åldersdiabetes äter för mycket bröd, ris, potatis, sötsaker och andra kolhydratrika födoämnen? Det finns mycket som tyder på just det. Förra året ombads en av oss (UR) att fungera som extern granskare av ”Mat vid diabetes”, en ny rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). Det visade sig att man i den preliminära rapporten hade uteslutit nästan ett tjugotal väl utförda koststudier på människor med åldersdiabetes eller dess förstadium, det metabola syndromet. Anledningen var att de ansågs vara för korta eller haft för få försökspersoner. I dessa experiment har man jämfört en kolhydratfattig, fettrik diet, också kallad LCHF (LowCarb/HighFat) med den gängse kolhydratrika. I stort sett alla experiment visade att samtliga riskfaktorer för typ 2-diabetes hade förbättrats med LCHF-kosten, och många av patienterna kunde lägga diabetesmedicinen på hyllan. De större experimenten visade däremot ingen väsentlig skillnad mellan en kolhydratfattig och en kolhydratrik kost. Förklaringen är att ingen har använt en kost där mindre än 40 procent av kaloribehovet hade täckts av kolhydrater. Vad de små studierna visar är nämligen att nyttan endast blir tydlig under denna gräns. Ju färre kolhydrater, desto bättre effekt. I den externa granskningsrapporten (www.ravnskov.nu/SBU) påpekas att det inte fanns skäl att varna för det mättade fettet. Åtta vetenskapliga översiktsartiklar har visat att mättat fett är ofarligt, vilket också framgår av WHO:s och FAO:ssenaste rapport ”Fats and Fatty Acids in Human Nutrition” Ingen av dessa synpunkter togs med i den färdiga rapporten. Inte heller nämndes de fina resultaten från de små studierna. SBU menar att ingen av de studerade kosttyperna kan förebygga diabetes, och att det saknas ett säkert samband mellan fettintag och kranskärlsjukdom. Men, tillägger de, det vetenskapliga underlaget för att lågfettkost minskar risken för hjärtkärlsjukdom hos andra anses vara tillräckligt för att också rekommendera den vid typ 2-diabetes. Därför följer svensk diabetesvård riktlinjerna från den europeiska Diabetes and Nutrition Study Group. Huvudinvändningen mot LCHF-kosten är att det saknas långtidsstudier. Det är emellertid föga sannolikt att en diet som redan efter några veckor kan normalisera blodsockret och blodets insulinhalt, sänka blodtrycket, öka insulinkänsligheten och minska kroppsvikten utan negativa effekter på blodets kolesterol, inte skulle vara gynnsam på längre sikt. Det bör också nämnas att det inte finns något kostexperiment som visat att de nuvarande kostråden gör nytta, vare sig på kort eller långt sikt. Råden bygger på spekulationer; ingen har testat om de fungerar. En korrektion: Det har publicerats två korta, positiva studier finansierade av sockerindustrin, men ingen har kunnat bekräfta deras resultat. Ett annat SBU-argument är att många patienter har svårt att acceptera LCHF-kosten. Att somliga inte tycker om den är emellertid en utmaning för våra kockar och dietister och inget skäl att avvisa den. Med samma argument borde vi även sluta använda penicillin, därför att vissa inte tål det eller tycker att det smakar illa. Nyligen togs ämnet upp i Läkartidningen. Inte ett ord nämndes om de många positiva resultaten från LCHF-experimenten. Flera författare, alla med ekonomiska bindningar till läkemedelsindustrin, underströk i stället vikten av att sänka blodsockret effektivt med hjälp av medicin. Det påpekades dock att inga långtidsstudier har lyckats minska dödligheten med medicin; i den senaste ökade den till och med. Att insulinbehandling ökar vikten och risken för allvarliga komplikationer nämndes också, men det ansågs inte vara något hinder. Som tur är har talrika diabetiker själva upptäckt att de blir friska utan medicin om de minskar radikalt på bröd, ris, pasta, potatis, sötsaker och sockerdrycker och i stället äter sig mätta på kött, fisk, ägg och hederliga mejeriprodukter. Uffe Ravnskov med dr, docent, oberoende forskare, Lund Karl E Arfors professor emeritus, tidigare explorativ forskningschef Pharmacia AB Christer Enkvist f d landstingsöverläkare, tidigare medlem av SBU Björn Hammarskjöld överläkare Tore Persson läkare Tore Scherstén professor emeritus, tidigare huvudsekreterare i Statens medicinska forskningsråd Ralf Sundberg docent Jørgen Vesti Nielsen överläkare ", "article_category": "other"}
{"id": 36541, "headline": "”Med mindre salt i maten blir vi mycket friskare”", "summary": "Experter på saltets hälsorisker: Flera tusen människor i Sverige dör varje år av för hög saltkonsumtion.Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att vi äter 5–6 gram salt om dagen. Svensken äter 2–3 gånger så mycket. Det höga saltintaget i Sverige leder till förhöjt blodtryck och som en följd av det till hjärtinfarkt, stroke och njursvikt. Om vi sänker vårt saltintag med bara 3 gram per dag, kan dödligheten i dessa sjukdomar minska med så mycket som 20–30 procent. Det här känner våra myndigheter väl till, men viljan att göra något åt det är mycket begränsad. Nyckeln till detta folkhälsoproblem har livsmedelsindustrin som genom den industriproducerade maten står för 80 procent av det salt vi äter, skriver Mattias Aurell och A Erik G Persson.", "article": "Det finns överväldigande stöd för att dagens höga saltintag med kosten leder till högt blodtryck och som en följd av det till hjärtinfarkt, stroke och njursvikt. Det höga saltintaget i Sverige är 2–3 gånger det som WHO, myndigheter och internationella vetenskapliga samfund rekommenderar och som är högst 5–6 gram dagligen. Det är ett allvarligt förhållande som är allmänt känt och som inte betvivlas av någon. Däremot är viljan att göra något åt det myckna saltet i den svenska maten mycket begränsad. Livsmedelsverket arbetar visserligen med problemet, men deras frivilliga nyckelhålsmärkning av hälsosam mat undantar kött och fiskprodukter som är stora saltkällor i de flesta hushåll. Socialstyrelsen har överhuvudtaget inte avhörts i debatten trots frågans uppenbara sjukvårdsanknytning. Läkarsällskap i Sverige ligger mycket lågt. De tar inte ställning för att ”saltfrågan är kontroversiell”, effekt av mindre salt kan finnas men är betraktad som ”liten” i förhållande till läkemedelseffekter och saltreduktion anses vara ”ett för stort ingrepp” i livsföringen. Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården, SBU, avfärdade i sin stora utredning ”Måttligt förhöjt blodtryck” från 2004 hela saltfrågan som en livsstilsfråga av mindre betydelse. I raden av artiklar i ansedda vetenskapliga tidskrifter under senare år adderas nu en stort upplagd studie av Bibbins-Domingo och medarbetare i New England Journal of Medicine i höstas. Artikeln hade den talande titeln ”Förväntade effekter av minskat salt i maten på hjärt-kärlsjukom i framtiden” (vår översättning). Artikeln redogör för en analys av de stora amerikanska databaserna med fokus på salt, blodtryck och insjuknande i hjärt-kärlsjukdom och stroke. Resultatet är att ett minskat saltintag av bara 3 gram per dag har en dramatisk effekt på död i dessa sjukdomar som kan minska med upp till 20–30 procent. De undersökte också effekten av mindre sänkningar av saltintaget och fann att 1 gram per dag i ekonomiska termer kunde förväntas vara så effektivt att det betalade all blodtrycksbehandling med läkemedel i USA. Det finns ingen anledning att anta att utfallet av minskat salt i kosten för sjuklighet och ekonomi skulle vara annorlunda i Sverige. Minskat saltintag sänker blodtrycket hos alla – inte bara de med högt blodtryck. En sänkning av intaget med 3–6 gram per dag – ner till rekommenderad nivå – kan förväntas sänka blodtrycket med upp till 10 procent. Det har alla nytta av för risken för hjärtinfarkt och stroke minskar med lägre blodtryck genom hela blodtrycksregistret. Uppemot hälften av alla med högt blodtryck i befolkningen kan förväntas normalisera sitt blodtryck och således inte behöva läkemedelsbehandling. Eftersom de allra flesta inte känner till att de har högt blodtryck och därför inte heller har någon behandling alls är detta förhållande självklart av största betydelse för folkhälsan. Endast 20 procent av det salt vi får i oss kommer från det vi själva sätter till vid matlagning och måltider och från råvaror. Resterande 80 procent kommer från industriproducerad mat. De främsta saltkällorna i dagens kost är bröd, ost, kött och fiskprodukter, konserver och frukostflingor. Därtill kommer att lunchmat, snabbmat och färdigmat ofta är mycket saltad. Vi konsumenter har därför liten möjlighet att själva styra vårt saltintag eftersom saltinnehållet sällan anges i industrins produkter. Vårt östra grannland Finland har varit ett föregångsland för minskat saltintag. Där utfärdade myndigheterna redan i början av 1990-talet – före EU inträdet – bestämmelser om saltinnehåll i industriproducerade livsmedel. Åtgärderna som innebar cirka 20 procents reduktion av saltet infördes med kort varsel, men några klagomål från industri eller från allmänheten över försämrad hållbarhet eller smaklösa produkter avhördes inte. Det är de två huvudsakliga argument som industrin brukar åberopa för att få behålla översaltningen av sina produkter. De argumenten kan således avfärdas. Saltintaget i Finland har sedan bestämmelserna infördes gått ner från 14 till 8 gram per dag. Under samma tid har dödligheten i i hjärtattacker och stroke minskat med uppemot 80 procent i åldrarna under 64 år. Forskarna anser att det minskade saltintaget står för hälften av den betydande nedgången av hjärtinfarkter och 75–80 procent av nedgången av stroke. Uppmuntrade av framgången har gränserna för salt i industriproducerade livsmedel nyligen sänkts med ytterligare drygt 5 procent. Internationellt röner saltfrågan stor uppmärksamhet. EU har nyligen utfärdat rekommendationer till medlemsländerna att aktivt gripa sig an saltfrågan men tvekar att utfärda bestämmelser av finländsk modell. Institute of Medicine vid amerikanska vetenskapsakademin har i år utfärdat en skarp uppmaning till åtgärder för minskat saltintag i USA. Storbritannien och Irland har startat program för att minska saltintaget. Sverige är klart på efterkälken i denna viktiga folkhälsofråga. Det är nödvändigt att driva en nationell informationskampanj om salt i vår mat. En konsumentopinion är ett starkt påtryckningsmedel på industrin som översaltar sina produkter. Kraftfulla uttalanden från Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och medicinska samfund är starkt önskvärda men har hittills saknats. Många åtgärder är viktiga men särskilt viktigt är att förmå livsmedelsindustrin att minska på saltet i vår mat. Det är livsmedelsindustrin som har nyckeln till detta centrala folkhälsoproblem. Vi finner det helt oacceptabelt att flera tusen människor i Sverige dör varje år av för hög saltkonsumtion. Vi måste reducera saltet i industrimaten – livsmedlens hållbarhet och smak blir inte sämre av det – och folkhälsan är vinnaren! Mattias Aurell professor emeritus, Göteborgs universitet A Erik G Persson professor emeritus, Uppsala universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 36543, "headline": "Hon fastar i väntan på Jesu födelse", "summary": "Diana Guirguis är en av några tusen kopter som bor i Sverige. I dag, när många andra njuter av julmaten så fastar hon. Kopternas julafton infaller först om två veckor. ”Det ska vara fint bäddat i magen när jag tar nattvarden på julmässan”, säger hon.", "article": "Diana Guirguis får vänta två veckor till innan hon får fira riktig julafton. Hon bekänner sig till den koptisk ortodoxa kyrkan och enligt kopternas tideräkning är det julafton den 6 januari. – Men jag är född här, så min familj tittar på Kalle Anka och öppnar julklappar som alla andra den 24, säger hon. Diana Guirguis är maskiningenjör och läser sista året på masterprogrammet i industriell ekonomi på KTH i Stockholm. Hon är 23 år och började studera direkt efter gymnasiet. Det gör att hon längtar intensivt efter att börja jobba. – Jag vill absolut inte plugga mer eller forska, säger hon. För en månad sedan började hon fasta genom att bara äta veganmat. Det gör kopterna för att förbereda sig fysiskt och andligt för att ta emot Gud vid nattvarden på julmässan den 6 januari. – Det ska vara fint bäddat i magen. Det är därför vi fastar, säger hon när hon visar oss runt i Jungfru Maria och Sankt Paulus kyrka i Hägersten, Stockholm. Den har dubbel takhöjd och är rikt utsmyckad med ikoner som illustrerar olika händelser i den koptiska historien. Framför altaret hänger tre strutsägg från taket. – De symboliserar Guds vakande öga. Precis som strutsmamman alltid håller ett vakande öga över sina ägg, håller Gud hela tiden ögonen på oss. Att fasta på veganmat är inget som helst problem när man bor i Stockholm, tycker Diana Guirguis. – Allt finns ju, veganostar eller veganburgare om man nu vill äta det. Fastan gör att hon blir mer medveten om vad hon stoppar i sig. – I stället för att bara öppna kylen och ta något när man blir sugen, tänker man till och närmar sig Gud när man fastar. När kopterna köpte kyrkan i Hägersten 1993 fanns ett tjugotal koptiska familjer i Sverige. I dag är de omkring fem hundra, gissar Diana. Hennes far kom till Stockholm som arbetskraftsinvandrande tekniker i slutet av sjuttiotalet. 1987 föddes Diana som har två äldre syskon. Oron hos kopterna så här års är stor. Förra året sköts sex kopter ihjäl och dubbelt så många skadades i staden Nag Hamid i södra Egypten. En förbipasserande bil öppnade eld när de var på väg ut ur kyrkan efter att ha firat julmässan. Diana och kopter över hela världen fastade och bad för dem som dött. – Man tycker ju att det borde vara en mänsklig rättighet att ha den tro man vill. Det känns hemskt att man inte ens kan gå till kyrkan och fira julafton. När det sedan närmade sig påsk revs minnet av attentatet upp igen. – Vi ringde släkt och vänner i Egypten med jämna mellanrum för att försäkra oss om att de kommit hem helskinnade efter påskmässan. Diana Guirguis berättar osentimentalt om de förföljelser och attacker kopterna utsatts för genom historien. På Facebook finns en hatsida med tusentals anhängare där kopternas påve Shenouda III fått sitt huvud utklippt och placerat på en gris. Det är inget Diana vill kommentera. – Det enda jag vill säga är att attackerna på sätt och vis gör oss ännu starkare i vår tro. Det här är min religion, ingen ska ta den ifrån mig. De som dött för sin tro blir martyrer eller helgon i den koptiska kyrkan. Kvarlevor eller föremål från dem som helgonförklarats förvaras i små montrar i kyrkan. Diana öppnar en för att visa en av de små helgonreliker som ligger där, insvepta i vinröda påsar. De som dog i det senaste attentatet har blivit martyrer. De kommer att få sina namn upplästa under julmässan på årsdagen av händelsen. – Vi har spelat in en tröstande hymn som ska visas på en internationell tv-kanal. För att de omkomnas föräldrar och anhöriga ska känna att vi har medkänsla. Vad gör ni för att minska motsättningarna? – Vi samlas i kyrkan och ber och vänder oss till Gud, den allsmäktige, och litar på att han bevarar den kristna tron. På insidan av höger handled har Diana ett intatuerat kors. – För mig är det ett löfte till Gud. Eftersom jag gör allt med min högra hand blir jag ständigt påmind om min tro. Utan religionen kan inte Diana se att hennes liv skulle ha någon mening. – Jag skulle antagligen hänga upp mig för mycket på materiella saker som pengar. Jag vill känna att jag gör något meningsfullt med mitt liv. Diana vill inte att vi skriver att hon inte bryr sig om världsliga saker. – Då kan man ju få intrycket av att jag inte bryr mig om karriären. För det gör jag. Även om religionen är nummer ett. Diana Guirguis tror på livet efter döden och att den som är god kommer till himmelriket. När jag frågar om det finns ett helvete vill inte Diana uttrycka sig så ”drastiskt”. – Vi ser Gud som en väldigt förlåtande fadersgestalt som känner den mänskliga naturen. Jag tror inte någon människa är perfekt, men jag tror ändå att många kommer till himmelriket. Vad är din bild av helvetet? – Om himmelriket är där Gud, Jungru Maria och änglarna finns, så föredrar jag att vara där. Hur sedan helvetet ser ut vet jag inte. – Men varje gång vi tar nattvarden blir vi renade från våra synder, om man vill och tar sin tro på allvar. Den som har begått någon synd eller grubblar över något, biktar sig. – Var och en har sin biktfader som känner dig väl. Om du kommer till honom med något problem känner han till bakgrunden. Man håller inte på och rabblar upp en massa synder. Det är mer som att man pratar om något som inte känns bra. Prästerna är förstående och inte alls dömande. Bikten får Diana att stanna upp och reflektera. – Man får hela tiden en tankeställare. Det behöver inte handla om någon dramatisk ”synd”. Till exempel kanske man säger till biktfadern att man inte känner något när man ber och att man frågar hur man kan återuppta sin relation med Gud. Ett sätt kan vara att läsa i Gamla testamentet, till exempel om hur profeten David gjorde i en liknande situation. – Har man ett problem kan man alltid gå till Bibeln och hitta en lösning. Kan det inte vara svårt att relatera till en sådan gammal skrift? – Nej, man läser den utifrån sin egen tid och situation. Men man kan känna igen en känsla. Kopterna är kända för sin ortodoxa tro. Om du var gift och ville skilja dig, vad hade hänt då? – Rent juridiskt får jag ju det eftersom jag är svensk medborgare. Men som jag ser det är äktenskapet grundat på ett livslångt kärlekslöfte. Det Gud har fogat samman får människan inte skilja åt. Och jag tror på det. Så skilsmässa är otänkbart för dig? – Ja, jag tror i stället på försoning och förlåtelse. Peter Letmark peter.letmark@dn.se 08-738 16 68 ", "article_category": "other"}
{"id": 36549, "headline": "”Idrottspraktik – inte idrottspolitik”", "summary": "Det är Sveriges Olympiska Kommitté , SOK, som tar ut och skickar den svenska truppen till de olympiska spelen, inte Riksidrottsförbundet, RF. Det är ministerstyre när idrottsministern lierar sig med RF i idrottens interna mellanhavanden, skriver SOK:s vice ordförande Björn Rosengren i en slutreplik.", "article": "I sin replik på DN.se/debatt tillämpar vår idrottsminister den politiskt etablerade Palmemetoden, det vill säga, utsätts du för kritik, svara inte på den, utan predika ditt eget budskap. Jag har velat belysa och dra en lans för idrottspraktiken, inte idrottspolitiken. Jag talar naturligtvis för döva öron, men vill ändå i sak påpeka följande. 1. Sveriges OS-deltagande är inte i fara, men genom att Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, inte får 1 kr av regeringen kommer framgångarna i de olympiska spelen för Sverige med största sannolikhet att dramatiskt minska. 2. Riksidrottsförbundet omfattar inte hela idrotten i Sverige. Det är SOK som är medlem i Internationella Olympiska Kommittén och det är SOK som tar ut och skickar den svenska idrottstruppen till de olympiska spelen, inte Riksidrottsförbundet, RF. 3. Lena Adelsohn Liljeroth förlitar sig helt på ”besked från RF”, väl medveten om Riksidrottsstyrelsens uttalade målsättning att eliminera SOK som självständig ideell förening inom idrottsrörelsen. 4. Att regeringen gör en särskild elitsatsning är alls inte något ”helt nytt”. Regeringen har alltid, innan Lena Adelsohn Liljeroth klev in på arenan, betalat för SOK:s självkostnader för deltagande i de olympiska spelen och regeringen har också på initiativ av dåvarande idrottsministern Leif Blomberg bidragit direkt till SOK:s Topp- och Talangprogram. Tvisten mellan RF och SOK (som alla är så trötta på) gäller bara en fråga: RF vill eliminera SOK som självständig organisation. SOK:s ledamöter säger nej till detta, ett nej som varken Riksidrottsstyrelsen eller idrottsministern accepterar. Idrottsministern lierar sig med Riksidrottsstyrelsen i idrottens interna mellanhavanden. Det är ministerstyre. Ärade idrottsminister, olika uppfattningar inom idrotten och andra delar av samhället är en styrka, inte en svaghet. Bra beslut kan aldrig fattas om man, som Du, väljer att lyssna bara på en part. Visa nu lite konstruktiv positiv opartisk ledartalang och övertyga Din regering om nödvändigheten av att stödja den organisationsform som idrotten själv har valt. Björn Rosengren vice ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté ", "article_category": "other"}
{"id": 36561, "headline": "”Jag förstår inte de som är elaka och onda”", "summary": "Sofia Isaksson har Downs syndrom. Hon skriver ofta dikter om hur det är att vara annorlunda. ”När man längtar” är hennes favorit. I en ny bok får vi ta del av Sofias tankar om kärlek.", "article": "Ibland brukar folk titta på Sofia Isaksson, kanske snarare glo eller stirra. Då känner hon att de hon möter dömer henne, fast de inte har en aning om vem hon är. Fördomar gör att hennes svårighet, ordet hon själv använder, är det folk ser – inte människan bakom. Sofia har Downs syndrom, en utvecklingsstörning som varierar från lindrig till grav. För en tid sedan fick jag en liten bok med posten hit till DN. Den har titeln ”Sofias Längtan” och innehåller dikter av Sofia. Temat är ensamhet, utanförskap och kärlek. Jag åker till Helsingborg, där Sofia bor, för att höra henne berätta om sina dikter. Jag undrar om hon har någon favoritförfattare – och fastnar i fördomsfällan när Sofia svarar ”Astrid Lindgren”. Jaha, en barnboksförfattare … När jag frågar om hon har någon mer favorit förväntar jag mig att hon ska nämna en annan känd barnboksförfattare, typ Gunilla Bergström, Alfons Åbergs ”mamma”. – Hjalmar Gullberg, svarar hon i stället snabbt. Han skriver bra om kärlek. Han, Hjalmar Gullberg, som i mitten av förra seklet diktade vackert om kärlek, andlighet, frihet och sorg. Han som under andra världskriget blev en av landets mest lästa och älskade poeter. Sofia nämner inte Alfons eller någon annan barnbokshjälte utan Hjalmar Gullberg. Jag träffar Sofia i kaféet på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Snön yr utanför fönstret. Hon har tagit med sig vännen Linda Fastén, som hjälpte till så att Sofias dikter nu finns i bokform. När Sofia var nio år började hon skriva dikter, då hade hon fått reda på att hon var annorlunda än jämnåriga barn. – Jag skrev för att jag ville ge mer information om min situation, berätta om hur jag känner och tänker. Andra människor förstod inte mig. Jag var ju annorlunda och människor tittade så konstigt på mig. Hur kändes det? – Pirrigt och otäckt. En del kanske bara var nyfikna och det är kul, men en del retades och det är otäckt. Hur fick du reda på att du är ”annorlunda”? – Mamma och pappa berättade att jag är speciell. De sa att jag har en kromosom för mycket och det gör att jag är dålig på matte, men jag kan läsa och skriva. Sofia har en tre år yngre syster, Ellen. När hon började växa blev Sofia lite avundsjuk på henne och då kom funderingarna: Varför är jag annorlunda. Hur kommer det sig att jag är så kort? Och varför låter rösten konstigt jämfört med andra? I skolan fick inte Sofia göra några mer krävande saker, som andra barn. I stället lagade hon ofta mat och gick runt till de andra elevernas klassrum för att ta hand om deras sopor. Läsa och skriva, det hon längtade så hett efter, blev det inte så mycket av. Dina dikter handlar om ensamhet, utanförskap och kärlek. Varför då? – Många barn och unga har det svårt och är ensamma. De kan ha föräldrar som är farliga och slår dem. Faktiskt händer det hemska saker med barn i dag. I Sverige finns gamla människor och människor som inte har något jobb. De kan känna sig utanför och vara ensamma. Att vara ensam är tungt, mycket tungt. Sofia säger att hon har tur med många vänner att tycka om. Hon slipper känna sig ensam. En av dem heter Maria och målar på tyg. De har känt varandra länge och bryr sig mycket om varandra. Sofia tycker att det är så skönt att ha en riktigt nära vän. Ofta följer Sofia med sin mormor för att handla eller bara gå runt på stan. Hon hjälper till att bära tunga saker. Hon bäddar också mormors säng. Många gamla skulle behöva mer hjälp, tycker Sofia. Ibland känner mormor sig ensam. Då brukar de prata om olika minnen, om kärlek och om hur mormodern känner sig när hon är själv i lägenheten. Kärleken, vad tänker du om den? – Jag vill visa kärlek till andra och jag bor sedan en tid ihop med min pojkvän Benny. Ja, det är bra att ha någon att älska? – Hördu, jag älskar inte bara Benny. Jag älskar mina föräldrar, min syster, Gud och mina vänner. Och jag försöker faktiskt älska hela världen. Det är för lite kärlek mellan människor, känns det som. När jag skriver blir det därför ofta dikter om kärleken. Sofia har tre böcker fulla med dikter. Innerst inne hade hon tidigt en längtan om att fler skulle få läsa dem, men först efter att ha träffat Linda, som då arbetade på Sofias mammas jobb, blev det verklighet av drömmen. – Linda fick i gång mig och så blev det en bok. Jag är jätteglad för det. Vad tycker folk om dina dikter? – De som läst dem är jätterörda. På stan kommer många fram och säger hej. Några berättar att de gråtit över mina dikter. Det känns bra att de uppskattas. Jag läste bland annat upp dem en gång här i kulturhuset. Det blev väldigt lyckat. Så här långt in i vårt samtal frågar jag om Sofias favoritförfattare, och det är då jag får reda på att hon tycker om Hjalmar Gullberg och har hans dikter på ett bord vid sängkanten. Jag undrar också vilken av Astrid Lindgrens böcker hon tycker bäst om. – ”Bröderna Lejonhjärta”. Den handlar om rättvisa och om kampen mot det onda. Många människor säger dumma saker och är elaka mot varandra och det är väldigt onödigt. Hur försöker du själv vara? – Jag vill vara en medmänniska. Jag förstår inte de som är elaka och onda. Det är ju bara att välja att vara glad och snäll. Att ta fram den kärlek som finns i allas hjärtan, alla har kärleken i sig. Sofia tror på Gud. Hon ber en bön nästan varje kväll. Ibland handlar den om att dumma människor borde bli snälla, att ingen ska behöva bli retad och att ingen ska behöva känna sig utanför. Sofia vill veta mer om Gud. Hon undrar varför hon har ett handikapp. Hon märker det när hon ser sig själv på film eller hör sin röst. Kanske kan Gud hjälpa henne med handikappet, tänker hon. Hur skulle du vilja beskriva dig själv? – Jag är en positiv människa. Mycket positiv – och glad. Ofta väldigt glad. Sofia arbetar på Trumslagaren, en daglig verksamhet där hon är med i ett band. Det blir schlager och lugna favoriter. Annars är hennes idoler Carola, Eric Clapton och Peter Jöback. I framtiden vill hon prata på skolor om sitt handikapp. – Människor behöver veta mer om hur det är att vara annorlunda. Som jag är. Vi behövs vi också. dikter Här står jag Här står jag för att hitta mig själv och andra som behöver kärlek Här står jag för att visa vem jag är och hur jag kom till Jag står för en sanning som leder fram till en väg där jag ska gå Vägen till kärlek hos andra När man längtar Jag har vandrat från natt till dag Natten var kall och trist men jag vandrade länge och sökte dig när du inte var med mig Och jag tänkte när kärleken skulle komma, när man längtar så mycket och inte vill vänta mer Och jag fann dig Vi ska gå genom mörkret tillsammans och det svåra som vi varit med om några dumma saker ska vi glömma när vi går I mörkret ser jag dina ögon som lyser upp Vi håller varandra i hand Vi var ett par som blev rädda men vi håller varandra i hand Jag längtar tills vi har varandra (Sofias favoritdikt) Lyssna till en vårvind Man lyssnar och tänker i stillhet I tystnaden Om jag blundar så hör jag en vårvind som susar i mitt hår som flyger omkring mig Om jag var en vind, då lyfter jag med vinden Det blåser i min själ Ur ”Sofias Längtan” av Sofia Isaksson Sofia Isaksson Ålder: 25 år. Bor: Lägenhet i Helsingborg. Familj: Mamma Anna, pappa Hans, syster Ellen, pojkvännen Benny och vänner. Bakgrund: Har Downs syndrom, det vill säga en extra av kromosom 21. Arbetar på Trumslagaren, en daglig verksamhet för personer med funktionshinder. Där är hon med i ett musikband. Aktuell: Med ”Sofias Längtan”. I boken finns flera av de dikter hon skrivit. Dikterna varvas med en berättelse om Sofia som är författad av Linda Fastén. Finns på www.sklkommentus.se och i nätbokhandlar. ", "article_category": "other"}
{"id": 36564, "headline": "Rätt till abort", "summary": "Irlands abortlagar har fått underkänt i Europadomstolen, men motståndet är på frammarsch. Europas kvinnor borde ha rätt till fri abort.", "article": "Inställningen till abort splittrar Europa. För till exempel svenska, brittiska och danska kvinnor är rätten till fri abort självklar. Men i flera länder – Irland, Polen och Malta – råder i princip totalt förbud. Tyvärr verkar det dessutom som om abortmotståndarna är på frammarsch i Europa. I Ungern vill regeringschefen Viktor Orban ändra landets grundlag och införa ett ”skydd för livet” ända från befruktningsögonblicket. Påven sägs vara mycket nöjd med de ungerska planerna. I en artikel i Wall Street Journal citeras Benedictus XVI under Orbans besök i Rom i början av december. Där förklarar påven att han tycker att det vore mycket välkommet om den nya ungerska konstitutionen ”genomsyras av kristna värden”, framför allt när det gäller synen på äktenskap, familjens roll i samhället – och abort. Det är inte bara i Ungern som abortmotståndarna tar sig ton. I till exempel Lettland, Litauen och Slovakien har de också blivit alltmer högljudda. Varför hörs så få protester i EU mot denna utveckling? Den beklagliga tystnad som råder beror på att de flesta inser att det inte går att införa gemensamma lagar inom detta känsliga område. Inställningen till abort präglas av ländernas historia och olika erfarenheter. Motståndet i Polen och andra tidigare kommunistdiktaturer kan till exempel delvis förklaras av att aborter före murens fall användes som ett slags brutal födelsekontroll. Det är begripligt att det blev en reaktion mot det. Gemensamma EU-lagar skulle därför krocka med ländernas olika synsätt och leda till folklig vrede. I rådande opinionsläge är det dessutom oklart hur resultatet av en eventuell förhandling skulle bli. Det vore förfärligt om en konservativ majoritet i Europa skulle få möjlighet att tvinga Sverige att införa en mer restriktiv abortpolitik. Men alternativet till gemensamma lagar är inte tystnad. De stränga abortlagarna tvingar hundratusentals europeiska kvinnor till illegala och hälsofarliga ingrepp varje år. Det behövs en starkare opinion för rätten till abort. Abortmotståndarnas argument bygger ofta på fördomar och okunnighet och bör bemötas. Regeringen i Ungern sägs till exempel på allvar tro att ett abortförbud skulle leda till höjd nativitet – och därmed rädda landets pensionssystem. Viktor Orban borde i så fall bjudas in på studiebesök till Sverige, ett land som har fri abort och bland Europas högsta födelsetal. Men utvecklingen är inte enbart dyster. I en dom förra veckan fick Irlands extremt stränga abortlagar underkänt av Europadomstolen. Fallet gällde en kvinna som led av en ovanlig form av cancer och som blev gravid. Fortsatt behandling av sjukdomen skulle skada fostret – och en fullföljd graviditet skulle förvärra hennes cancer. Eftersom graviditeten utsatte kvinnan för en allvarlig hälsorisk borde hon, enligt den irländska konstitutionen, ha haft rätt till abort. Men hon hittade inte en enda läkare som var beredd att hjälpa henne – och tvingades därför åka till Storbritannien för att få aborten utförd. Domstolen i Strasbourg anser att Irland därmed bröt mot artikel 8 i Europakonventionen, som gäller rätten till skydd för privat- och familjeliv. Beslutet innebär att regeringen i Dublin måste se till att irländska kvinnor i framtiden får möjlighet att utnyttja den ytterst begränsade rätt till abort som trots allt finns. Det är en välkommen dom. Men det handlar inte enbart om juridik. Det behövs en starkare opinion för alla kvinnors rätt till säkra och legala aborter i Europa. ", "article_category": "other"}
{"id": 36570, "headline": "”Oliver på julbordet – varför inte?”", "summary": "Är den svenska julen verkligen svensk? Ja och nej, svarar julexperten Lena Kättström Höök. Julen är svensk, tysk, amerikansk, hednisk, katolsk … Men vi har stöpt om traditionerna så att de nu är ”svenska”.", "article": "Levande traditioner reser runt i världen, förnyas och anpassas ständigt. Det berättar etnologen Lena Kättström Höök på Nordiska museet i Stockholm. Hon är en av landets främsta experter på traditioner – och har koll på hur vi firar och har firat jul i Sverige. – Ännu är tiden kanske inte mogen för kebab på julbordet, men varför inte oliver? Svarta och gröna juloliver tror jag de flesta skulle se som ett naturligt inslag på julbordet. Vi har ju redan torkade fikon och dadlar som speciella julfrukter. Julen är den helg som troligen betyder mest för oss som bor i Sverige. Och det är inte bara julklappar och mat och dryck som lockar. Att umgås med släkt och vänner i ljus och glädje är det många ser fram emot. – Ja, det handlar om en stark längtan och stora förväntningar på att julen ska fyllas av gamla traditioner som påminner om familjens och släktens historia. Mormors inlagda sill, det egna glöggreceptet och så vidare. Men samtidigt förnyas sättet att fira över tid. DN Söndag berättade i början av december om några personers olika sätt att fira jul. En familj firar julafton på krogen, en annan tar flyget till Thailand medan en tredje familj har släktjul där svenska och tyska traditioner blandas. En ung kvinna berättade i reportaget att hon firar jul i Immanuelskyrkan i Stockholm tillsammans med hemlösa och ensamma. – Det är ett tidens tecken att människor vill sätta sin individuella prägel på julen. Men gemensamt är att de ändå vill markera att just julfirandet är något de lägger extra vikt vid, säger Lena Kättström Höök. Att stänga in traditioner bakom höga staket fungerar inte, fortsätter hon. En tradition måste alltid förnyas i samspel med andra kulturer och kanske också andra religioner för ett överleva. I dag finns ju redan hedniska, katolska och protestantiska inslag i julfirandet. En ”lag” om att exempelvis julen för all framtid måste firas på exakt samma sätt skulle aldrig fungera. När Nordiska museet för tio år sedan gjorde en utställning om svenska traditioner hade Lena Kättström Höök huvudansvaret för hur tomtarna, granarna, glöggen och maten skulle förevisas i olika montrar. Sedan dess har intresset för julen bara ökat. Den svenska julen är ett hopkok av ingredienser från olika tider och kulturer: ölet har anor sedan hednatidens mjöd, Lucia var ett sicilianskt helgon, julgranen kommer ursprungligen från Tyskland och så vidare. Hon säger att många svenskar, trots nya inslag i firandet, fortfarande drömmer om en traditionell jul – men där vissa inslag visar att man har en unik prägel. Julen ansågs hotad två gånger under förra seklet. På 1920-talet var modernitet högsta mode. Bondesamhället låg nära i tiden och många ville ta avstånd från gamla mossiga traditioner. Flera bedömare trodde att julfirandet skulle försvinna på sikt. Under 1970-talet var parollen ”skit i traditionerna”. Studentmössorna kastades i papperskorgen, färre gifte sig och många firade alternativ jul. – Bondejulen har kommit tillbaka med full styrka. Idealet är ett julfirande med hela släkten och ett dignande julbord som i Bergmans storfilm ”Fanny och Alexander”. I det senaste valet kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. En viktig punkt i partiets program är att bevara det svenska och våra traditioner. Men finns det några unikt svenska traditioner? Lena Kättström Höök svarar både ja och nej. – Vi har traditioner som betyder mycket för människor här i landet. Men det behöver inte betyda att traditionerna enbart har ett svenskt ursprung, och säkert kommer de att förändras i framtiden. Levande traditioner är just levande; de skapas och förändras i mötet människor emellan. Kultur är alltid en levande process. Hundratusentals människor som bor i Sverige i dag har sitt ursprung i andra länder. Många av dem anammar delar av våra ”svenska” traditioner. Även familjer med muslimsk tro kan ha julgran, köpa julklappar, äta extra god mat och titta på Kalle Anka på teve. – Ofta är det barn som genom sina kamrater i skolan tar med sig dessa traditioner hem. Så möts kulturer och nya sedvänjor uppstår. Lena Kättström Höök har skrivit boken ”God Jul” (Från midvinterblot till Kalle Anka) som är utgiven av Nordiska museets förlag. Jultraditioner i Sverige Våra julseder är ofta inspirerade från Tyskland. Som granen, tomten och julkrubban. Att kyssas under misteln och några julrätter är från anglosaxiska länder. Julklappar började delas ut på 1600-talet. En givare smög fram till dörren, klappade hårt på den, slängde in gåvan och sprang därifrån. Det är ursprunget till ordet ”julklapp”. På 1700-talet började vi rimma till paketen, en tradition hämtad från antikens Rom. Julbocken delade ut julklapparna under 1700-talet. Han var bland annat följeslagare till helgonet Sankt Nikolaus. Bocken lever kvar som julsymbol. Jultomten tog över julklappsutdelningen i slutet av 1800-talet. Han förenar Sankt Nikolaus, julbocken och den svenska gårdstomten. Julgranen började bli vanlig i de borgerliga hemmen på 1800-talet. Pepparkakor, glögg och röd färg blev en del av den svenska jultraditionen under 1800-talet. Adventsljusstakens fyra ljus började tändas på Ersta diakonissanstalt i Stockholm på 1920-talet. Adventsljusstaken har spritts i världen genom möbelföretaget Ikea. Midnattsmässa på julafton, som i katolska länder, har börjat firas i Sverige på senare år. Teve, med Kalle Anka, skapade nya jultraditioner. Källa: NE, Lena Kättström Höök ", "article_category": "other"}
{"id": 36572, "headline": "”Globala lösningar måste växa fram stegvis och regionalt”", "summary": "Klimatet och jorden har inte tid med fler diskussionsklubbar. Vägen till en global lösning på klimatfrågan måste ske stegvis. Och definitivt inte via någon global koldioxidskatt, skriver Global Utmanings Allan Larsson i en replik.", "article": "”Nu krävs realistiska ekonomiska mekanismer och institutioner.” Det skriver tankesmedjan Fores i en kommentar till klimatförhandlingarna i Cancún på DN.se/debatt 15/12 och hävdar att vi från Global Utmaning skulle föreslå ”en slags global koldioxidskatt”. Vi vill bara förtydliga att idén och syftet med vårt förslag om att bilda Climate Investment Communities absolut inte handlar om någon global skatt. Tvärtom. Vårt förslag tar sin utgångspunkt i att beskattningen av CO2 skall vara nationell – och dessutom ingå i bredare skattereformer. Då blir det både realistiskt och konkret. Vår modell bygger sedan på, vilket vi också skrev på DN.se/debatt 14/12, att grupper av länder, eller regioner, går samman och bildar gemenskaper för klimatinvesteringar: ”Alla EU-länder behöver inte vara med från början. Enligt det nya fördraget räcker det med nio länder...USA och Kina skulle kunna bilda sina egna Climate Investment Communities”. Koldioxidpriset behöver inte ens vara detsamma i alla gemenskaper. Det viktiga är att industrin i dessa länder ges tydliga spelregler för sina mycket långsiktiga investeringar. Vi delar helt Fores uppfattning om att det nu behövs parallella spår till FN:s klimatförhandlingar och att det behövs mekanismer för att sätta pris på koldioxid. Ett teknikneutralt koldioxidpris är också en av grundbultarna i vårt förslag. I den ”post Cancún agenda” som vi och andra tankesmedjor runt om i Europa nu tillsammans utvecklar, handlar det om, precis som Fores efterlyser, att ytterligare konkretisera idéerna. Klimatet och jorden har inte tid med fler diskussionsklubbar. Samtidigt har FN:s klimatförhandlingar med önskvärd tydlighet visat att vi inte kan hoppas på någon ”big bang”. Vägen till en global lösning på klimatfrågan måste ske stegvis. Och definitivt inte via någon global koldioxidskatt. Allan Larsson Global Utmanings klimatråd ", "article_category": "other"}
{"id": 36582, "headline": "”Kvinnliga forskare ratas i nya forskningspolitiken”", "summary": "Ny rapport från Delegationen för jämställdhet i högskolan: Toppkvalificerade kvinnliga forskare sorteras bort i miljardsatsningen på starka forskningsmiljöer. I Thomas Östros forskningsproposition 2001 lanserades idén om ”excellenta” forskare. Det resulterade i en satsning som fram till 2014 fördelar minst 10 miljarder kronor till speciella excellensprogram. Vi har utrett vad det betytt för jämställdheten. Våra analyser visar att kvinnor, som utgör 20–30 procent av forskarna inom medicin och naturvetenskap, endast fått 12,7 procent av excellensmedlen inom dessa områden. Det är dessutom männen som omtalas som ”excellenta” och ”strategiska” med ”starka” forskarnätverk. De senaste 10 årens forskningspolitik har omintetgjort de framgångar för jämställdheten som uppnåtts de senaste 20 åren, skriver Agnes Wold, Ulf Sandström och Birgitta Jordansson.", "article": " Det behövs en tjänst och forskningsanslag för att göra akademisk karriär. Fram till mitten av 1990-talet fick kvinnor liten tillgång till båda delarna. Avslöjandet att dåvarande Medicinska Forskningsrådet diskriminerade kvinnliga forskare vid sina bedömningar – kvinnor måste ha publicerat dubbelt så många artiklar som män för att anses lika kompetenta (DN Debatt 22/1 1995, Nature 1997) – ledde till en översyn av bedömningsprocessen och till att vi fick fler kvinnliga bedömare. I dag får kvinnor 25–30 procent av Vetenskapsrådets anslag inom medicin, vilket i stort sett motsvarar deras andel bland docenterna och professorerna inom detta område. Men i Thomas Östros forskningsproposition 2001 lanserades nya tankegångar. ”Excellenta” forskare borde få större anslag än tidigare och genom att ge dem tiotals miljoner per år i 6–10 år skulle svensk konkurrenskraft stärkas. Från 2003 till 2014 fördelas minst 10 miljarder kronor genom sådana excellensprogram (se bakgrunden ovan). På uppdrag av Delegationen för Jämställdhet i Högskolan har vi utrett vad detta betytt för jämställdheten. Resultaten presenteras i rapporten ”Hans Excellens – om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer”. Våra analyser visar att kvinnor, som utgör 20–30 procent av forskarna inom medicin och naturvetenskap, endast fått 12,7 procent av excellensmedlen inom dessa områden. Bara 15 procent av de sökande är kvinnor, långt mindre än vid utlysningar inom samma områden vid Vetenskapsrådet och andra finansiärer. Ofta efterfrågas nätverk av starka forskare, något som kanske färre kvinnor än män har tillgång till. Kanske signalerar utlysningstexter om ”directors” med ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements”, ”kraftsamling” och ”starka miljöer” att det är män som man är ute efter. Vad som än är orsaken har inga försök gjorts att rätta till problemet. Toppkvalificerade kvinnor har sedan i flera fall sorterats bort av de internationella bedömarna. Om en kvinnlig sökande gavs följande dystra profetia: ”Det är emellertid inte uppenbart att den föreslagna direktören (sic!) har förmågan att leda ett stort centrum och rekrytera enastående forskare till det” (vår översättning). Hon fick inget centrum, trots att hon hade bäst publikationer. Hur bedömarna rekryterats är ofta oklart; vissa utgörs av internationella ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademin. Medelåldern i denna församling är 75 år och 91 procent är män, vilket är tveksamma meriter för dem som skall bedöma framtidens forskning och garantera jämställdheten. I dag minskar de forskningsmedel som delas ut i fri och öppen konkurrens eftersom en allt större del låses i excellenssatsningar. Yngre forskare och kvinnor får mindre pengar att tävla om. Om man beräknar att kvinnor skulle erhållit ungefär 25 procent av fritt sökbara forskningsmedel inom medicin/naturvetenskap, så innebär excellenssatsningarna att 100 miljoner per år omfördelas från kvinnor till män, totalt en miljard över perioden. Men kvinnor får betala mer än så. Genom en omvänd Robin Hood-skatt som benämns ”motfinansiering”, tvingas universiteten skjuta till ytterligare pengar till forskargrupper som tilldelats excellensmedel, i regel 50–100 procent av summan. Dessa pengar kan bara tas från en källa – andra forskargrupper, vars resurser dräneras genom ökade skatteuttag. Likt gökungar äter excellensgrupperna sina syskon ur boet. Slutligen göder satsningen fördomar om kvinnor och män. Kvinnliga forskares artiklar citeras minst lika ofta som manligas. Men om i stort sett bara män utvalts som ”excellenta”, deras frågeställningar som ”strategiska” och deras forskarnätverk som ”starka”, tror naturligtvis allmänheten och forskarsamhället att endast män är förmögna till topprestationer. Ett uttalat syfte med excellenssatsningarna var att gynna svensk innovationskraft. Men våra analyser visar att patent och kontakter med näringslivet ofta varit en negativ merit vid bedömningen. Bättre och billigare vore att hjälpa alla forskare med patentering och kommersialisering av deras upptäckter. Ett annat syfte var att ge framgångsrika forskare ro att forska i stället för att jaga forskningsmedel. Men mycket vill ha mer och vissa har sökt och fått den ena mångmiljonsatsningen efter den andra. Gigantiska belopp (100 miljoner och mer) har samlats på enstaka händer, summor som inte hinner omsättas i aktiv forskning. Därför samlas nu oanvända forskningsmedel vid universiteten, vilket kritiserats av Riksrevisionen. Har då excellenssatsningarna varit effektiva? Har mångmiljonanslagen lett till explosivt ökad produktivitet? För att svara på detta har vi jämfört den vetenskapliga produktiviteten under en femårsperiod före, respektive efter att en grupp fått excellensanslag. Analysen visar att produktiviteten nästan alltid sjunker. Denna paradoxala effekt kan tänkas ha tre förklaringar: Att de som får excellenspengar redan passerat sin vetenskapliga kulmen och nu befinner sig i en fas av minskad produktivitet, att administrationen av ett excellenscentrum tar så mycket tid att forskningen blir lidande, eller att en ständig jakt på forskningsmedel i själva verket befrämjar vetenskaplig produktivitet (utan produktion – inga anslag). I vilket fall kan man konstatera att satsningen på starka och framgångsrika forskargrupper inte lett till vad man hoppats på. Kanske borde man ha tänkt sig för innan man lät miljarderna rulla. Något belägg för teorin att högklassig forskning kräver ”kraftsamling” finns inte. Forskning som leder till Nobelpris har tvärtom ofta bedrivits av små och medelstora forskargrupper. De misslyckade excellenssatsningarna har skadat svenska kvinnliga forskare trefaldigt: genom att de endast fått en skärv av medlen, att de tvingas dra åt svångremmen för att betala motfinansieringen, och genom att de fått veta att ”excellenta” forskare är liktydigt med män. De senaste 10 årens forskningspolitik har alltså omintetgjort de framgångar för jämställdheten som uppnåtts de senaste 20 åren. Agnes Wold professor i klinisk bakteriologi, Göteborgs Universitet Ulf Sandström professor i teknik- och vetenskapsstudier, Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm Birgitta Jordansson fil dr i historia, Göteborgs universitet Excellensprogrammen Under 2000-talet har excellensprogrammen blivit ett nytt fenomen i svensk forskningspolitik. Några gemensamma drag finns: Det handlar om mycket stora forskningsanslag till ”starka miljöer” med de allra bästa forskarna. Bidragen ges under lång tid för att skapa nya forskningsfronter och för att forskarna ska ha möjlighet att ta sig an nya problem under stor frihet. Excellensprogrammen bedöms av nordiska och internationella ämnesexperter – inte genom det vanliga kommittésystemet. Finansiärer är bl a Stiftelsen för strategisk forskning, Vetenskapsrådet, Formas, Vinnova. ", "article_category": "other"}
{"id": 36585, "headline": "”Skolinspektionen ska ha rätt att förbjuda vinstuttag”", "summary": "S och MP inför dagens samtal med regeringen om friskolorna: En tydlig lag behövs för att stoppa utförsäljningar av kommunala skolor till underpris.Friskolorna har tillfört mycket positivt och är en naturlig del av vårt skolväsende. Men möjligheten att ta ut vinst måste regleras tydligare. Det visar återkommande exempel där huvudmän tar ut vinster samtidigt som undervisningskvalitet och elevstöd brister. Vi vill bland annat att ägare som tar ut vinst ska anmäla det till Skolinspektionen. Uppfyller inte skolan kvalitetskraven ska myndigheten ha rätt att utfärda vinstutdelningsförbud. Vid ägarbyten ska inte friskolornas tillstånd automatiskt följa med. Då ska Skolinspektionen vid behov kunna göra en ny prövning, skriver Mikael Damberg och Jabar Amin.", "article": "I dag träffar Socialdemokraterna och Miljöpartiet regeringen för samtal om friskolornas vinster. Våra två partier har under flera års tid drivit på för en tydligare reglering, ibland gemensamt och ibland med olika förslag. De senaste åren har vi vid upprepade tillfällen pekat på behovet av blocköverskridande överenskommelser om skolans regelverk. När regeringspartierna vände i valrörelsens slutskede och började ta upp problem med reglerna för friskolorna var det positivt, och vi välkomnar att regeringen tagit initiativ till dessa samtal. Vi menar att friskolorna tillfört mycket positivt och betraktar dem som en naturlig del av vårt skolväsende. Vi vet också att många föräldrar och elever vill ha möjligheten att välja skola, oavsett om man själv har barn i skolåldern eller inte. Debatten om friskolornas vara eller icke vara är överspelad. De återkommande exemplen på hur en del huvudmän tar ut vinster samtidigt som kvaliteten i undervisningen och stödet till eleverna brister på deras skolor visar dock att möjligheten att ta ut vinst måste regleras tydligare. Även här är vi övertygade om att de flesta medborgare delar vår uppfattning. Det finns flera alternativa förslag för att komma till rätta med problemen och säkra kvaliteten i de fristående skolorna. Följande förslag avser vi att föra fram gemensamt under samtalen med regeringen: En utgångspunkt är attkvalitetskraven för både befintliga skolor och nya skolor bör skärpas. För att få starta en skola ska skolan uppfylla tydliga och konkreta kvalitetskrav som har stöd i skollagen. Det kan också handla om att skolan inte får minska lärartäthet, lärarkompetens eller undervisningstid och systematiskt tvinga över ansvaret på den enskilda eleven eller dennas familj för att kunna göra större vinst. Samma insyn och granskning ska gälla för alla skolor.Även friskolor ska vara skyldiga att årligen göra kvalitetsredovisningar som visar hur man nått upp till kvalitetskraven, och alla skolor ska vara skyldiga att delta i öppna jämförelser. Redovisningarna ska vara tillgängliga för medborgarna. Når man inte kvalitetskraven kan en skola läggas ner, oavsett om det är en fristående eller kommunal skola. Ett tredje förslag är atten friskola eller dess ägare som delar ut vinst ska anmäla det till Skolinspektionen. Om Skolinspektionen då misstänker att vinsten har skapats genom att verksamheten bedrivits med en undermålig kvalitet ska det granskas. Uppfyller inte skolan kvalitetskraven eller visar tydliga brister ska myndigheten ha laglig rätt att utfärda vinstutdelningsförbud till dess att skolan uppfyller kraven. En ytterligare fråga är attskoltillståndet inte automatiskt ska följa med vid ägarbytet; man måste kunna veta vem den nya ägaren är för att kunna utkräva ansvar. Överlåtelser av skolor, bolag och skolkoncerner ska alltid anmälas till Skolinspektionen. Skolinspektionen kan därefter avgöra om man behöver få in mera information i ärendet och om det behöver göras en ny prövning av tillståndet att driva skolan. All offentligt finansierad utbildning oavsett huvudman ska omfattas av en offentlighetsprincip.Lärare och annan personal i friskolor ska kunna ha meddelarskydd.Man ska inte bli av med jobbet för att man avslöjar brister i skolan, och hur skattemedel används får inte vara en företagshemlighet. Försäljning av skolor till underpris och de fällande domar som följde på detta visar på behovet aven tydlig lag för att stoppa utförsäljningar av kommunala skolor till underpris. Marknadsmässiga värderingar ska gälla vid eventuella avknoppningar eller utförsäljningar. I en uppriktigt konstruktiv diskussion kan man inte förvänta sig att man får gehör för alla sina åsikter, och vi är öppna för att regeringen kan ha fler eller bättre förslag än de som nämnts här. Det är viktigt att påpeka att det inte är några särlösningar vi föreslår för friskolorna. Kvalitetskraven och uppföljningen av dessa bör bli tydligare och hårdare, men de kommer att gälla alla skolor, oavsett om de är kommunala eller fristående. Den internationellt ansedda PISA-undersökningen som presenterades för några dagar sedan visar att svensk skola är väldigt illa ute. Förutom de mycket allvarliga nedgångarna i kunskapsresultaten, visade den dessutom att Sverige gått från att vara ett föregångsland till att vara en medelmåtta – och i vissa avseenden bland de sämsta när det gäller skolans likvärdighet och förmåga att stödja elever från studieovana hem och elever med utländsk bakgrund. Det regeringen nu vill samtala om är mer avgränsat och kommer inte att lösa alla de stora problem som PISA tar upp – det skulle kräva en större förändring av svensk skolpolitik. Vår uppriktiga förhoppning är ändå att de stundande samtalen kommer att leda till mer likvärdiga villkor för alla skolor, och att de resurser vi gemensamt avsätter till skolan i än större utsträckning går till sådant som höjer undervisningens kvalitet. Mikael Damberg utbildningspolitisk talesperson (S) Jabar Amin utbildningspolitisk talesperson (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 36593, "headline": "”Dags för EU att lämna FN:s klimatförhandlingar”", "summary": "Ny expertrapport slår fast: Tjugo års FN-förhandlingar har inte hjälpt. Nu måste EU lämna FN:s klimatarbete. För att bryta dödläget efter klimatmötena i Köpenhamn och Cancún bör EU koncentrera sina krafter på att skapa en process som främjar konkreta åtgärder för utsläppsminskningar. Den strävan efter rättsligt bindande överenskommelser som hittills väglett EU bör överges till förmån för en mer pragmatisk hållning. EU måste därför lämna FN-förhandlingarna och söka andra former för klimatsamarbete, skriver Joakim Sonnegård.", "article": "FN:s klimatarbete befinner sig i en återvändsgränd. Vid förra årets toppmöte i Köpenhamn blev det chockerande tydligt. Det nu avslutade klimatmötet i Cancún pekar inte heller ut någon hållbar väg framåt, tvärtom; handlingsförlamningen och oförmågan att fatta beslut är plågsam att bevittna. I dag finns det ingen som i FN driver på för att en lösning av klimatproblemet ska kunna nås. EU har förlorat den rollen och famlar efter svar på frågan hur man ska kunna återta initiativet. Det kommer inte att bli lätt. En stor del av världens länder avvisade i Köpenhamn EU:s modell för klimatpolitik. Den bärande principen i EU:s tänkande är att ett globalt pris på växthusgaser stimulerar innovationer och energieffektivisering och utgör en katalysator för en omvandling av världsekonomin bort från fossilberoende. Hittills har EU strävat efter att uppnå ett rättsligt bindande avtal baserat på den principen. Men ett sådant klimatsamarbete accepteras inte av nyckelländer som Kina och Indien. Inte heller USA, Australien, Japan, Ryssland eller Kanada ställer sig bakom centrala delar av EU:s modell; i alla fall inte om de ska vara bundna av ett juridiskt förpliktigande avtal. I stället förefaller de flesta länder betrakta kollektivt agerande, baserat på ett globalt pris på växthusgaser, uteslutande som en begräsning av deras ekonomiska utvecklingsmöjligheter. EU, däremot, ser det som ett sätt att gemensamt skapa förutsättningar för en förändring av världsekonomin i syfte att undvika framtida klimatproblem. Snart tjugo års FN-förhandlingar har inte kunnat rubba denna skillnad i grundsyn. EU måste nu ta ställning till vad det betyder för det fortsatta arbetet. Om EU är övertygat om att utsläppstrenderna måste vändas inom de närmsta åren står man inför ett strategiskt vägval: ska man fortsätta att sätta sitt hopp till att FN-förhandlingarna någon gång resulterar i en hållbar lösning? Eller är det dags att tänka om? Även om tiden är knapp finns det fortfarande en liten möjlighet att undvika en global uppvärmning om mer än 2°C. Men då måste kraftfulla och koordinerade åtgärder mycket snart vidtas i en betydligt större omfattning än vad som sker i dag. För det är inte så att ingenting görs. Det pågår arbete i flera länder med att minska utsläppen av växthusgaser. Skatter eller system för handel med utsläppsrätter sätter i dag ett pris på växthusgaser i delar av världen. Teknologiska standarder och gränsvärden för utsläpp tillämpas i allt högre utsträckning. Subventioner till teknologier med låga utsläpp av växthusgaser finns i ett stort antal länder. Och i de flesta utvecklade länder satsas resurser på forskning och utveckling av klimatsmarta teknologier, samt på program för teknologiöverföring till utvecklingsländer. Problemet är att detta inte görs i tillräckligt stor omfattning och att FN-processen hittills blockerat möjligheterna till koordinerat samarbete. Båda dessa låsningar måste undanröjas för att växthusgasutsläppen ska kunna dämpas i den omfattning som krävs. En svaghet med FN-processen är att enskilda länder kan blockera beslut, även sådana som en majoritet av världens länder är överens om. Och det har också skett vid samtliga FN-möten sedan 1995. Ett annat problem är att förhandlingarna ensidigt är inriktade på att åstadkomma ett rättsligt bindande globalt avtal, inte på att komma överens om att genomföra åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser. Den juridiska formen var en kritisk stötesten vid Köpenhamnsmötet. Fixeringen vid den rättsliga formen gör att dyrbar tid går förlorad, tid som skulle kunna användas till att utveckla samarbeten där konkreta åtgärder står i fokus. För att bryta dödläget bör EU koncentrera sina krafter på att skapa en process som främjar konkreta utsläppsminskningsåtgärder. Den strävan efter rättsligt bindande överenskommelser som hittills väglett EU bör överges till förmån för en mer pragmatisk hållning: det är viktigare att ta vara på de möjligheter till klimatsamarbete som dyker upp än att ensidigt sträva efter att klimatfrågan löses inom ramen för FN:s arbete. EU bör därför lämna FN-förhandlingarna och söka andra former för klimatsamarbete. Ett sådant initiativ kan paradoxalt nog innebära en impuls till ökat samarbete. En kris är många gånger vad som krävs för att en förändring ska vara möjlig. Det skulle därför vara välgörande om EU högt säger att kejsaren är naken. EU bör dock vara öppen för fortsatta FN-samtal om reformer av förhandlingsprocessen genomförs, och kräva att beslut om förändringar ska tas senast vid klimattoppmötet i Rio de Janeiro 2012. Det finns flera skäl till att ställa det kravet. Det viktigaste är att FN-sanktionerat klimatarbete på sikt är att föredra framför ett internationellt system utan FN:s aktiva stöd. Givetvis är det ett risktagande att lämna förhandlingarna. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av ett sådant beslut. Handlingsalternativet ska dock ställas mot fortsatta FN-samtal, som med stor sannolikhet inte resulterar i att insatser vidtas för att bromsa den globala uppvärmningen. Åtminstone inte tillräckligt snabbt. De risker som är förknippade med fortsatta utsläpp av växthusgaser ska därför ställas mot de politiska risker avbrutna FN-samtal bär med sig. Joakim Sonnegård fil dr och utredare åt Expertgruppen för miljöstudier. Tidigare bl a planeringschef på Statsrådsberedningen och Finansdepartementet samt chef för Statsrådsberedningens klimatpolitiska sekretariat under Köpenhamnsförhandlingarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 36602, "headline": "”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”", "summary": "Norsk jurist och författare: Dags att byta ut politikerna i Stortingets Nobelkommitté. De har på ett oriktigt sätt tagit kontroll över Alfred Nobels fredspris. Flera av fredsprisen under efterkrigstiden – inte minst priserna de två senaste åren – står juridiskt i strid med Alfred Nobels vilja. Anledningen är att Nobelkommittén i Oslo, som utser pristagarna, består av politiker som präglats av Nato och det kalla kriget. De är försvarsvänner, inte fredsvänner. Fredspriset skulle under hela perioden från 1945 ha skötts mycket bättre i det neutrala Sverige än i Natolandet Norge. Det är dags att den svenska Nobelstiftelsens styrelse talar om för sin norska filial att den ska visa respekt för vad Alfred Nobel ville åstadkomma med sitt fredspris, skriver Fredrik S Heffermehl.", "article": "Som tonåring fann jag det absurt och avskyvärt att jag skulle utbildas till, och kanske beordras, att döda mina jämnåriga på grund av historiens tillfälligheter och nationella gränser. En så orimlig världsordning måste väl ändras omedelbart? Femtio år senare blomstrar militarism och vapenkultur som aldrig förr, men jag har hittat en viktig meningsfrände – Alfred Nobel. Tyvärr har alla – inte minst den norska Nobelkommittén – glömt vad Nobel ville då han inrättade sitt pris ”för fredsförfäktare”. ”Den som vill fred måste bereda sig på krig” har det hetat i alla tider, men den logiken har varken gett oss fred eller säkerhet. I dag anser vi oss behöva lägga astronomiska summor på en ”säkerhetspolitik” så farlig att den kan utplåna allt liv, om vi inte får till ett globalt samarbete innan det är för sent. Nobel var framsynt för 115 år sedan, en internationalist som såg världen som en helhet. Upprustning och militära maktspel måste få ett slut och Nobel ställde sig bakom ett grundläggande vägval: nationerna måste lägga ned vapnen och satsa på fred med fredliga medel. Nobel hade tagit djupt intryck av pacifisten Bertha von Suttner och ville under hennes påverkan se ett ”folkens förbrödrande”, allmän nedrustning i syfte att förhindra framtida krig. Suttner inspirerade Nobel till priset och låg bakom formuleringen ”för fredsförfäktare”. Att priset skulle stödja fredsrörelsens arbete är en odiskutabel och entydig tolkning. Varför blev det inte så? Nobel begick misstaget att be politiker om hjälp. Det norska Stortinget skulle välja ut de fem ledamöterna i Nobelkommittén. Det föreföll nog vara en god idé på den tiden, eftersom fredens sak var stark i Europas parlament, särskilt i Norge. Men efter 1945 fick vi ett försvarsvänligt Storting utan sinne för Nobels uppfattning. Försvarsvänner hör inte hemma i en kommitté som ska dela ut ett pris till fredsvänner. Det är både omöjligt och olagligt. I dag har militarismen stadigt fäste, och det är inte många som kan föreställa sig det ”folkens förbrödrande” som internationalisten Nobel tänkte sig. Men 1945 fick vi FN-pakten, och ”general and complete disarmament” var länge ett tema i FN-diplomatin. År 1982 avgav Olof Palme en rapport i FN om ”Common Security” som inte kunde ha varit tydligare: ”International security must rest on a commitment to joint survival rather than a threat of mutual destruction.” Tanken gick helt i fredsprisets anda. Lagen föreskriver att en stiftelse ska ledas av personer som helhjärtat stöder dess syfte. Politiker kan sitta i Nobelkommittén endast om de oreserverat stöder fredsprisets idé. Men efter 1948 har platserna getts till Norges största partier och använts som tack till politiska veteraner. Fredsrörelsens pris har övertagits av sina politiska motståndare. Kommittén måste länge ha haft klart för sig att den nonchalerade Nobels avsikt med priset. Medlemmarna har sträng tystnadsplikt om allt som diskuteras på mötena. I min bok ”The Nobel Peace Prize” har jag ändå tolv sidor med detaljerade referat från kommitténs inre liv. I sina privata dagböcker är den ordförande som suttit längst, Gunnar Jahn, öppen om de interna diskussionerna från 1945 till 1966. Jahn hänvisade ständigt till testamentet, protesterade och krävde respekt för Nobels idé, medan de andra i kommittén var likgiltiga för sitt juridiska mandat och vad Nobel ville med priset. I 25 år fick Jahn inte ens något svar, han blev bara nedröstad. I skydd av sekretessen har det blivit möjligt för kommittén att utforma sitt eget fredspris och tänka bort Nobels testamente. De senaste två årens val av pristagare visar att kommittén måste bytas ut. Det går alldeles snett med ledamöter vilkas politiska instinkter har präglats av Nato och det kalla kriget. Årets pris har utlöst harm och oenighet och helt i onödan skapat ovilja i Kina mot allt som har med rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och Norge att göra. I stället för att vålla internationella motsättningar, skulle kommittén ha kunnat skapa förståelse i Kina för vad landet kan vinna, mänskligt och ekonomiskt, på demokrati och rättssäkerhet. Men då hade krävts att kommittén – till skillnad från i dag – varit i stånd att föra en modern dialog och hade besuttit kompetens i freds- och nedrustningsarbete. Den flera gånger Nobelprisnominerade Scilla Elworthy (Storbritannien) har förstått att man inte talar till Kina utan med Kina. Ett pris till henne – eller till den norsk-kinesiska dialogen om mänskliga rättigheter och rättssäkerhet – kunde ha väckt entusiasm och välvilja i Kina. Min nya bok är framförallt en undersökning av hur fredspriset och Nobelkommittén reagerat på min kritik de tre senaste åren om att utdelningarna bryter mot lagen; att försvarsvännerna på ett oriktigt sätt tagit kontroll över fredsvännernas pris och att den politiska majoriteten i Norge har försnillat medel som borde ha gått till fredsrörelsen. Tyvärr har kommittén valt maktspråk i stället för att lyssna och lägga fram relevanta motargument. Bland annat har den diktat ihop argument och bemött påståenden som jag över huvud taget inte framfört. Demokratin fungerar inte om debatten inte längre vilar på fakta, kunskap, logik och sanningssökande utan förfaller till manipulation. Fredsvännerna har svårt att få gehör för sin sak, militarismen och dess logik dominerar medierna. Därför slipper Nobelkommittén undan ostraffat när den nonchalerar de personer den egentligen borde belöna. Kommitténs eget beteende är så allvarligt att man ovillkorligen ställer sig frågan: är Thorbjørn Jagland och hans kommitté de rätta personerna att dela ut röda kort till andra länder? I min första bok, publicerad i augusti 2007, uppmärksammade jag kommittén på att flera av fredsprisen juridiskt står i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente. Man hade då kunnat förvänta sig att en institution som tjänar freden hade uppträtt lyhört och anständigt. Stortingets talman Thorbjørn Jagland borde ha sett till att hela kommittén byttes ut. Jagland var då aktuell som generalsekreterare i Europarådet som ska främja demokrati och rättssäkerhet i Europa. För honom måste det vara elementärt att lagstiftarna inte står över lagen. Det borde ha varit självklart att han som Nato-anhängare och ledande representant för norsk politik inte kunde ta säte i kommittén, inte kombinera ett Nobeluppdrag med ledarrollen i Europarådet och så vidare. Men Jagland lät inga principer om rättsstat och demokrati stå i vägen för sina personliga ambitioner. Saken är klar: sedan 1945 skulle fredspriset ha skötts mycket bättre i det neutrala Sverige än i Nato-landet Norge. Vi måste få mer öppenhet, demokrati och debatt om priset. Det är dags att den svenska Nobelstiftelsens styrelse talar om för sin norska filial att visa respekt för vad Nobel ville med fredspriset. Fredrik S Heffermehl jurist, Nobelhistoriker och författare Översättning Margareta Eklöf Nobels fredspris Nobels fredspris är ett av de fem Nobelprisen som inrättades genom Alfred Nobels testamente. Testamentet säger att priset skall tilldelas dem som ”hafva gjort menskligheten den största nytta” och att det tilldelas ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Valet av fredspristagare är ofta mer omstritt än de vetenskapliga nobelprisen. Källa: Nobelprize.org, Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 36608, "headline": "Europas barn", "summary": "Det är dåligt med barnafödandet i många europeiska länder. Många kvinnor tvingas ännu välja mellan barn och arbete, men samhället måste ge möjligheter till både och.", "article": "Det rekordlåga tyska barnafödandet var ämnet för ett reportage i gårdagens DN. Trots att Tyskland låtit sig inspireras av Sverige och infört föräldraledighet har inte trenden vänt. Den tyska nativiteten – 1,36 barn per kvinna – fortsätter att vara en av de lägsta i Europa. I ett längre historiskt perspektiv är det förstås bra att nativiteten har gått ner i många länder, inte minst i Europa. Men om födelsesiffrorna faller för långt under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att ett samhälle ska reproducera sig självt finns det skäl att börja fundera på de bakomliggande orsakerna. Nativitet är ett komplicerat fenomen. Det handlar om mängder av individuella beslut som påverkas av många faktorer, inte minst historiska traditioner. Men det är svårt att argumentera emot hypotesen att tyska kvinnors ovilja att föda barn beror på bristen på jämställdhet. Det gamla Västtyskland var ett familjepolitiskt mycket konservativt samhälle. Mannens försörjaransvar var inskrivet i lag och när kvinnor fick barn var de i praktiken tvungna att lämna arbetsmarknaden. Barnomsorgen har börjat byggas ut, men det finns fortfarande betydande svårigheter för kvinnor som vill kombinera barn och yrkesliv, både när det gäller attityder och i form av strukturella hinder. Ännu används begreppet ”Rabenmütter”, korpmödrar, för att beskriva kvinnor som går ut på arbetsmarknaden och lämnar sina barn till andra. Mönstret blir ännu tydligare i övriga Västeuropa. Å ena sidan har vi, jäms med Tyskland, lågnativitetsländer som Spanien, Portugal och Italien vilkas traditionella hemmafruideal gör det svårt för kvinnor att förena arbete och moderskap. Och i valet mellan barn och arbete vinner det senare. Å andra sidan har vi stater med relativt sett högre nativitet som Frankrike och de nordiska länderna. Om än med lokala variationer präglas dessa av offentliga strukturer som uppmuntrar kvinnor att våga skaffa barn, inte minst genom utbyggd barnomsorg. Det finns också motbelägg mot tesen att en statlig jämställdhetspolitik är nödvändig för att nå en hög nativitet i utvecklade, rika länder. USA har till exempel generellt sett en högre nativitet än något europeiskt land. Och många av länderna i det gamla östblocket har mycket låga födelsesiffror trots starka traditioner av kvinnligt förvärvsarbete och offentlig barnomsorg. Trots dessa invändningar är det ändå mycket som pekar på att ökad jämställdhet och sociala system som möjliggör både föräldraskap och yrkesliv är bra för Europa. De flesta människor vill ha barn och ett samhälle som inte är anpassat efter detta behov riskerar att tappa såväl framtidstro som ekonomiska utvecklingsmöjligheter. Även om USA har lyckats uppnå hög kvinnlig förvärvsfrekvens och hög nativitet utan en utbyggd offentlig sektor är detta knappast en framkomlig väg i Europa med dess starka traditioner av kollektivt välfärdsansvar. Europaparlamentet antog häromdagen ett dåligt förslag om en dyr och detaljreglerad utökning av mammaledigheten, som avvisades av de flesta medlemsländerna. Att argumentera för att EU ska få ett utvidgat mandat när det gäller familje- och jämställdhetspolitik mitt uppe i eurokrisen är inte särskilt realistiskt. Ett samhälle för barnfamiljer handlar inte heller enbart om föräldraförsäkring. Men framtidens ekonomi hänger inte bara på vår produktion utan även på vår reproduktion. ", "article_category": "other"}
{"id": 36609, "headline": "Livet är större än Beck", "summary": "Fastän Harald Hamrell har regisserat elva Beckfilmer sträcker sig hans intresse långt bortom polisfilmer. Han vill beröra. Det visste han redan när han visade sin första film i elvaårsåldern.", "article": "Redan i farstun talar Harald Hamrell om det lustfyllda i att arbeta med Beckgänget under de 15 år som han regisserat elva av succéfilmerna. I samma andetag nämner han tomheten som infann sig efter en produktions slut, och hur han med tiden lärt sig hantera den. Likaväl som han lovordar författarduon Sjöwall och Wahlöö för deras framåtdrivande och samhällsreflekterande författarskap, beklagar han baksidan av arbetet med polisfilmerna. – Folk kan tro att polisfilmer är det enda jag gör och så är det inte, säger regissören som har ett 30-tal filmer och tv-produktioner på sitt samvete. Passionen för rörliga bilder stimulerades inte av familjen. Tvärtom rådde tv-förbud hos akademikerfamiljen i Kåbo i Uppsala. Pappa var chef för Afrikainstitutet,mamma en av landetsförsta kvinnliga matematiker. För att kunna titta på tv smög han till grannens hus – fram tills han fick en egen apparat i julklapp i tioårsåldern. – Konsekvensen blev att jag vigt mitt liv åt tv och film. Jag fastnade för det magiska i super 8-filmerna. Efter ett intensivt arbete i garaget var debutfilmen ”Snorre och mumien” redo att visas för klassen i kemisalen. Han var elva år. – Tillfredsställelsen av att höra deras skratt var enorm. Då kände jag att jag ville beröra folk. Jag ville fånga en berättelse i rörlig bild. Det var en urinstinkt. Jag kan inte uttrycka mig på annat sätt. Sedan den dagen har passionen för film genomsyrat Haralds liv. På svensklektionerna skrev han historier, på träslöjden snidade han motljusskydd och handkameraställning. – Jag känner fortfarande samma glädje, samma passion, när jag står på en inspelningsplats. Skådespelarkarriären började lika tidigt. På storasysterns inrådan, som var 17 år äldre och själv skådespelare, skrev han ett elvasidigt brev till regissören för filmen ”Emil i Lönneberga”. Visserligen var Harald bra busig, pallade äpplen fastän de hade gott om egna i trädgården, men Emil fick han inte bli. Trots sina elva år var han tre-fyra år för gammal. Desto gladare blev han då han ett par år senare blev antagen till Vilgot Sjömans film En handfull kärlek. Den tidiga regidebuten till trots lärde han sig snart hur tuff filmbranschen var. Inte ens den prisbelönade egna filmen ”Läcka vid reaktor 4”, 1981, gav någon fribiljett till större produktioner. Det dröjde ännu sex år – till filmen ”Skulden”. Sedan dess har dörrarna stått vidöppna för Harald Hamrell. Och projekten är många. – Det har varit oerhört kul att hålla på med min passion. Tyvärr har jag inte hunnit uppleva så mycket annat, som att resa med familjen. Men det är inte för sent än. Eyal Sharon Krafft/TT Spektra familj@dn.se Gratuleras till: Fyller 50 år den 13 december 2010. Gör: Filmregissör. Bor: Gamla Enskede, Stockholm. Familj: Frun Cecilia Bredin, två döttrar på 14 och 17 år. Aktuell: Med Arne Dahls ”Misterioso” som har premiär i SVT hösten 2011 samt Beckfilmen ”Levande begravd” som nyligen släppts på dvd. Karriär i korthet: Fick sitt skådespelargenombrott som Mats i ”Pojken med guldbyxorna”, 1975. Har därutöver spelat i många filmer och tv-produktioner. Utöver Beckfilmerna har han regisserat flertalet filmer och tv-serier. Bland dessa tv-serien ”Om Stig Petrés hemlighet”, vilken belönades med Kristallen för bästa dramaprogram 2005. Så firas födelsedagen: Med familj och vänner. Om att fylla 50: ”Det är ambivalent: Å vad fort det gick! Hoppas det finns en del kvar. Barnen är den bästa trösten.” Filmfavoriter: Allätare. Ändå två storfavoriter. ”Vittne till mord” av Peter Weir och Mike Leighs ”Hemligheter och lögner”. Lyssnar helst till: Alanis Morissette. Läser helst: Både skönlitteratur och populärvetenskapliga böcker. Senast läst: ”Gryningen över Kalahari” av Lasse Berg. Favoritplats: Gården i Östergötland. Fritidsintressen: Jakt, skogspromenader, dykning, tennis, slalom. Styrka: ”Entusiasmerande.” Svaghet: ”Tackar alltför lätt ja till projekt.” Noja: ”Rädd att få spetsiga saker som synålar i ögat.” Blir lycklig av: ”Tid att vara med familjen.” ", "article_category": "other"}
{"id": 36626, "headline": "Början till slutet för ett fritt internet", "summary": "Friheten på internet är hotad. Professionella hackare har inte mycket att vara rädda för – till skillnad mot den vanliga nätsurfaren. Efter Wikileaks senaste publicering väntas världens regeringar skynda på utvecklingen mot ett slutet nät.", "article": "När Wikileaks förra söndagen började publicera hemligstämplad, amerikansk diplomatisk korrespondens blev internets genomslagskraft uppenbar. Ingen kan längre tvivla på det fria nätets kapacitet. En frihet som nu är hotad. USA:s utrikesminister Hillary Clinton hävdade att agerandet var ”en attack mot det internationella samfundet” och landets riksåklagare Eric Holder inledde snart en brottsundersökning mot grundaren Julian Assange. Efter påtryckningar från den oberoende amerikanske senatorn Joe Lieberman, som leder en kommitté för inrikes säkerhetsfrågor, lät e-handelsbolaget Amazon i onsdags stänga sina servrar för Wikileaks webbsajt. Två dagar senare upphörde adressen att fungera. Sajten repade sig snabbt vid båda tillfällena, men Wikileaks många publiceringar kan komma att få långtgående konsekvenser för hela internet. Det tror flera experter som DN talat med. – Wikileaks aktiviteter stressar den amerikanska statsapparaten så pass mycket att den på allvar kommer att skynda på processen mot ett kontrollerat internet, säger Danny Aerts, vd för stiftelsen .SE som arbetar för ett öppet internet. – Naturligtvis känner flera regeringar att de måste agera efter läckan. Vi ser en rad åtgärder som sedan en tid tillbaka begränsar friheten på nätet. Fler diskuteras och det här kan forcera den processen, menar Joe McNamee vid European Digital Rights. Till de regleringar som uppmärksammats mest i Sverige de senaste åren hör Ipred, FRA-lagen och datalagringsdirektivet (se faktaruta. Men försöken att styra internet kommer från flera håll och ingen har grepp om helheten. – Lagstiftningen angriper olika delar. Det är handelslagar, fildelningslagar och telekomlagar. Sammantaget ser det inte så ljust ut, säger Marcin de Kaminski, doktorand vid Lunds universitet och verksam vid forskningsprojektet Cybernormer. Jillian York, projektkoordinator för Open net initiative och verksam vid Harvarduniversitetet i USA, påtalar att staters argument för kontroll på webben utåt sett alltid är schysta. Ofta handlar det om säkerhet och skydd av upphovsrätt. – Men kan en regering ta ned en sajt med material som är skyddat av upphovsrätt så kan de naturligtvis även ta ned andra sidor, säger hon. I fallet Wikileaks vill många just nu sabotera pågående publicering; attackerna mot sajten har varit otaliga den senaste veckan. Men om det är regeringar – som inte vill att känsligt material ska släppas – eller andra aktörer vet York inte. Kanske spelar det heller inte någon roll. Christopher Kullenberg är doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och författare till boken ”Det nätpolitiska manifestet” . Enligt honom är professionella hackare, likt Wikileaks grundare, alltid de som klarar sig bäst. Med hjälp av kryptering förhindrar de spionage och kan kringgå den allt mer snåriga lagstiftningen. Helt enkelt eftersom de besitter rätt kunskap. – Wikileaks använder sig av en uppsättning standardiserade teknologier som finns tillgängliga för nästan alla. Om man vill komma åt de verktygen måste man ge sig på riktigt avancerad lagstiftning och det är något som bara riktigt auktoritära länder kan upprätthålla. Hackarna vet med andra ord hur de ska hålla sig undan. I stället, befarar Kullenberg, är det den vanliga nätsurfaren som riskerar att hamna i kläm. Skälen är flera. I takt med att lagarna som begränsar internet snabbt blir fler följer människor som bryter mot dem – och får statuera exempel. Under de senaste åren har vi läst åtskilliga historier om personer som tvingas betala skyhöga bötesbelopp för sina handlingar på webben. Ett annat exempel, om än extremt, är 23-årige Bradley Manning som misstänks ligga bakom de senaste läckorna till Wikileaks. För honom väntar sannolikt ett långt fängelsestraff. – Skräcken för internet späds på när enskilda personer råkar illa ut. Följden blir att människor vänder sig till de alternativ som känns trygga – även om dessa inte erbjuder allt som ett öppet nät gör. Vi riskerar då att få ett nät som primärt består av enkelriktade underhållstjänster, säger Christopher Kullenberg. Han menar att scenariot ligger närmare än vad vi riktigt förstår. I exempelvis Frankrike är man till viss del redan där: – De har ett dåligt internet. Konkurrensen är bristfällig vilket gör att operatörerna har förbjudit Skype samt vissa fildelningsteknologier. Exempel på operatörer som har de här förbuden i vissa av sina tjänster finns även i Sverige. Fortsätter det som nu kan vi komma att se det internet som kritikerna ofta liknar vid kabel-tv. Danny Aerts utvecklar resonemanget: – Internet baseras på fritt flöde av information. Tar man bort den grundpelaren så upphör internet i sin nuvarande form. I stället kan vi få flera nät vars innehåll styrs av leverantörerna. Vi kan till exempel få ett Appleinternet, ett Googleinternet, ett de luxe-internet och ett träsknät för dem som inte har råd med de dyrare varianterna. För den som är van vid ett öppet internet kan det vara svårt att se varför man skulle välja en operatör som infört begränsningar. Cristopher Kullenberg ser flera anledningar: – När man får de delar av internet som man tycker är viktigast och därtill tv och telefon i samma abonnemang – då blir det väldigt enkelt att välja det. Men den främsta förklaringen är rädslan som späds på av myten om det farliga internet. – Konsekvensen blir att nätets fulla potential inte utnyttjas; webben blir primärt en arena för underhållning. Jenny Stiernstedt jenny.stiernstedt@dn.se 08-738 15 03 ", "article_category": "other"}
{"id": 36639, "headline": "Tvärtom-komik får barn att skratta", "summary": "Slapstick är bra när man producerar komik för barn. Men ironi ska man undvika, menar Mikael Syrén, regissör till årets julkalender i SVT. ”Jag tycker det är elakt, rent ut sagt”, säger han.", "article": "Humor förändras med åldern. Årets julkalender är skriven för att passa från sex år och uppåt. – Det är alltid knepigt med ålder. Ska det vara det minsta spännande för en tioåring, är det svårt att få med treåringarna. Men jag tror att den kommer att funka från sex år och för hela familjen, säger Mikael Syrén. Han har regisserat årets julkalender som började visas igår och har själv har tre barn, 6, 11 och 18 år. Det är någonstans i sexårsåldern som barn börjar se det komiska i vardagssituationer och relaterar till omvärlden på ett mer dubbelbottnat sätt, menar Mikael Syrén. – Ironi däremot, begriper barn oftast inte förrän de närmar sig tioårsåldern. De börjar förstå att vuxna kan säga en sak och göra något annat. Däremot har de svårt att förstå att en vuxen kan mena något annat än han eller hon säger, till exempel att ”här var det städat” om ett rum som ser ut som en svinstia. Därför undviker Mikael Syrén ironi när han producerar humor för barn. – Jag tycker det är elakt, rent ut sagt, att utsätta dem för ironi. Då lär man dem att inte lita på vad det vuxna säger. Däremot förstår barn ofta så kallade ”klippskämt”. Att någon först säger: ”jag tänker inte köra svärmor till flygplatsen”, för att i nästa klipp köra svärmor till flygplatsen. Sexåringar förstår också karaktärsbyggen, att pappan är si och mamman är så, menar Mikael Syrén. I årets julkalender är pappan Roger en före detta dammsugarförsäljare. Han är naiv, godhjärtad, visionär och tror att allt är möjligt. Barn runt sex år förstår det roliga med att han tycker det är kul att dammsuga och att han samlar på dammsugare ungefär som andra samlar på fina viner, tror Mikael Syrén. – Det handlar om tvärtom-komik, att det händer något omvänt, att någon tycker det är kul att göra tråkiga saker. Mamman Ritva står för stabiliteten och styrkan i familjen. Men hon har också drömmande drag som behövs för att föräldrarnas kärlek ska vara stark. Mikael Syrén tittade mycket på Helan och Halvan när han skissade på deras karaktärer. – När jag var liten uppfattade jag bara att Helan var arg på Halvan hela tiden. Nu när jag är vuxen uppfattar jag dem som ett kärleksfullt par. Helan stöttar Halvan när han kommer med en idé. Det är först när idéen misslyckas som han blir arg. Förklaringen till att vi ser Helan och Halvan på olika sätt är att barns humor är så fokuserad på ”slapstick”, att någon trillar och slår sig eller får en smäll på ett kul sätt, enligt Mikael Syrén. – För barn är det den mest omedelbara formen av humor. Först skrattar de litet försiktigt för att de blir rädda att det gjorde ont. När de förstått att det gick bra kan de skratta hur mycket som helst. Barns humor förändras allt eftersom de mognar och synen på världen förändras. Mellan sex och tio år lär sig barn ofantligt mycket, allt är nytt. Därför kan det också vara svårt med den verbala humorn eftersom den slår så olika. Mikael Syrén tycker mest om att skriva humor för 10–12 åringar. – En tolvåring, som inte är för självcentrerad, kan vara fantastiskt rolig att umgås med. Därefter kommer det ironiska förhållningssättet att växa till sig för att kulminera i femtonårsåldern. Då är vi som mest ironiska, menar Mikael Syrén. – Det handlar om en sorts frigörelseprocess. Man börjar förstå att man kan driva med allt och alla. Inte minst vuxna. I årets julkalender beter sig de vuxna ofta mer barnsligt än barnen. Men Mikael Syrén påstår ändå att han inte medvetet försökt få barnen att framstå som smartare och coolare än föräldrarna, snarare tvärtom. – Jag har försökt hålla nere det där med beskäftiga barn som vet bäst. Då tappar man charmen. Jag tycker också det blir konstigt att förmedla en bild av lyckade barn till barnen som tittar. – De får göra misstag som alla andra och stå för och reparera de skador som de gjort. Det är så man växer upp. Nioåriga Ingo tar till exempel in en gris i huset. Men han tvingas också stå för konsekvenserna. Trots att det är svårt att regissera olyckor där barnen är inblandade, råkar de ut för ett och annat ”slapstick”. Ingo ramlar till exempel ned från en stege. – Det är svårare eftersom barn så gärna lyder allt man säger att man får passa sig så de inte gör sig illa på riktigt. Det är inte heller lika kul som när en vuxen trillar eftersom ”statusfall” alltid är roligare. Barn har ju ingen sådan status. Det är också därför vi tycker att det rika paret i julkalendern är så komiskt, just för att de är så korkade – och rika. De har en position de inte förtjänar, enligt Mikael Syrén. Skrattet kan också fungera som ett sätt att bearbeta jobbiga tabun. Ett exempel är när mamman och pappan i julkalendern grälar med varandra och mamman plötsligt bjuder upp pappan på tango. – Man känner verkligen vilken befrielse det blir från något obehagligt, tangon blir ett plåster på såren. För barn kan skrattet för ett ögonblick befria från en stel och förutsägbar värld. Ett tydligt exempel på den här tvärtom-öppningen är Pippi Långstrump som bryter mot precis alla regler. Hon tar in hästen i huset i stället för att låta den vara där hästar ska vara, i stallet. Hon sover med fötterna på huvudkudden och hon är starkare än bovarna och poliserna tillsammans. – Pippi Långstrump förbereder dem för att världen inte alltid är så som den ser ut att vara. Det bygger på att man presenterar något som är igenkännbart samtidigt som det inte får vara för välkänt. Då blir det en klyscha och knappast överraskande. Ibland tvivlar Mikael Syrén på att han gör en viktig insats genom att få barn att skratta. Men när han regisserade humorserien ”Kvarteret Skatan” hörde en familj av sig och berättade att pappan hade gått bort. Det enda de kunde skratta åt tillsammans var ”Kvarteret Skatan”. – Då insåg jag hur viktigt det är med skrattet. Det är som att komma upp till ytan och andas. Finns det en enda unge någonstans som har det jobbigt, men kan skratta åt något jag gjort, så är jag nöjd. ", "article_category": "other"}
{"id": 36645, "headline": "”Moderaterna förhalar frågan om sprututbyte”", "summary": "Det handlar inte om ifall Stockholm ska ha ett sprututbytesprogram, utan om när. Så länge som Moderaterna försätter förhala frågan utsätts missbrukande stockholmare för onödiga och livsfarliga risker, skriver MP:s gruppledare i Stadshuset, Stefan Nilsson.", "article": "Det finns en, bara en, anledning till varför Stockholm ännu inte har ett sprututbytesprogram – Moderaterna förhalar frågan eftersom de vet att de kommer att förlora omröstningen. I Sverige och Stockholm finns en stabil demokratisk majoritet för sprututbyte. Endast Moderaterna motsätter sig ett sprututbytesprogram. World Aids Day den 1 december är dagen då vi uppmärksammar ett av världens största problem. Världen över lever 33 miljoner människor med hiv – 5 000 i Sverige. Personer som lider av injektionsmissbruk riskerar främst att smittas genom smutsiga sprutor. Därför har många städer, som en smittskyddsåtgärd, infört sprututbytesprogram. Dock inte Moderaternas Stockholm. Stockholm stads socialborgarråd, Anna König Jerlmyr (M), sa nyligen i en intervju att det inte är någon hemlighet att Moderaterna är kritiska till sprututbyte i Stockholm. Det är ju så klart ingen hemlighet – men socialborgarrådet ska ändå ha respekt för sin uppriktighet. Alltför ofta sedan 2007, då frågan lyftes till skarpt läge i Stockholm stads kommunfullmäktige, har Moderaterna inte vågat stå upp för sin politik. I stället har de förhalat frågan genom att hänvisa till att de tittar på det, att det pågår en utredning eller att frågan ska ut på remiss. Bara i Stockholms stad finns ca 9 000 sprutnarkomaner och trenden är att allt fler unga prövar narkotika. 2008 smittades 21 av dessa stockholmare med hiv via injektion. Samtidigt sprids hepatit C, en sjukdom som årligen orsakar fler dödsfall än hiv. Det är dessa personers liv som Moderaterna leker partipolitik med genom att förhala frågan gång på gång. Alla vet att Moderaterna är i minoritet, att de förr eller senare måste vika sig eller förlora omröstningen. Förr eller senare kommer ett par folkpartister eller centerpartister inte att klara av att svälja sin övertygelse en gång till. I debatten finns det sakliga och osakliga argument för och emot sprututbyte. Motståndarna hävdar att det kan leda till ökat missbruk, att det inte är bevisat att det minskar spridningen av hiv och hepatit C, att det är ett steg bort från den restriktiva narkotikapolitiken, att det är juridiskt snårigt, osv. Förespråkarna å andra sidan, inte minst Miljöpartiet, tar utgångspunkt i att stigmatiseringen och skuldbeläggandet av personer med missbruksproblem måste upphöra – att sprututbyte inte leder till ökat missbruk, att sprututbytet främst ska ses som ett smittskydd och därmed som ett komplement till en stark behandlingskedja, att det finns bevis för att det minskar spridningen av sjukdomar, att den ökade kontakten mellan missbrukare och vårdpersonal är avgörande samt att vi inte kan vänta längre. Vi hyser inte längre någon förhoppning att Moderaterna eller socialborgarrådet kommer att ändra uppfattning i frågan. I denna fråga är det visserligen synd – men vi politiker behöver inte vara överens om allt. Däremot måste vi alltid, alltid, respektera den demokratiska ordningen. Det finns en demokratisk blocköverskridande majoritet som är för sprututbyte i Stockholm. Inget parti, inte ens Moderaterna, äger vetorätt. Det handlar alltså inte om ifall Stockholm ska ha ett sprututbytesprogram, utan om när. För varje dag, vecka och år ytterligare som Moderaterna försätter förhala frågan så utsätts missbrukande stockholmare för onödiga och livsfarliga risker. ", "article_category": "other"}
{"id": 36651, "headline": "”Förbud mot niqab strider mot diskrimineringslagen”", "summary": "DO Katri Linna klar med beslutet om niqab i skolan: Att utestänga en elev från undervisningen bara för att hon bär niqab strider mot diskrimineringslagen.Diskrimineringslagen förpliktar skolorna att försöka undanröja hinder som följer av elevers religiösa övertygelse. Att utestänga en elev från undervisningen bara för att hon bär niqab – utan att ta hänsyn till de specifika förutsättningarna för deltagandet – strider därför enligt min mening mot diskrimineringslagen. A har vid det här laget genomgått barnskötarutbildningen med gott resultat och har därför visat att hennes niqab inte utgjort ett hinder för undervisningen. Eftersom A fått gå utbildningen är det inte självklart att hon diskriminerats. Jag väljer därför att inte driva ärendet till domstol för rättslig prövning, skriver Katri Linna.", "article": "A är ung kvinna och troende muslim. Av religiösa skäl bär hon niqab, ett plagg som döljer ansiktet förutom ögonen. I januari 2009 påbörjade hon en ettårig barnskötarutbildning på Västerorts vuxengymnasium i Stockholm. På skolan finns en ordningsregel som förbjuder eleverna att bära plagg som täcker ansiktet. A fick besked att hon inte kunde gå utbildningen så länge hon bar niqab. Hon gjorde då en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Efter utredning har jag nu fattat beslut i ärendet. Det jag har att ta ställning till i ärendet är inte om det är bra eller dåligt att bära niqab, utan om A har blivit diskriminerad av skäl som har samband med hennes religion. Jag ska heller inte ta ställning till om det går att arbeta som barnskötare iförd niqab. Ärendet handlar om A:s rätt att gå en utbildning. Den rättsliga prövningen följer ett givet schema: rätten att bära religiös klädsel är skyddad, men mot det ska ställas de krav som arbetsuppgifterna eller utbildningen ställer. Rätten att bära religiös klädsel innebär till exempel inte att man kan åsidosätta skyddsföreskrifter. Men skolan – eller en arbetsgivare – måste först försöka hitta lösningar på eventuella hinder och först om detta inte låter sig göras kan en person utestängas. Att utestänga en elev från undervisning bara för att hon bär niqab, utan att ta hänsyn till de specifika förutsättningarna för deltagandet, strider därför enligt DO:s uppfattning mot diskrimineringslagen. Diskrimineringslagen förpliktar också skolan att arbeta förebyggande för att ge alla elever lika möjligheter. Skolorna ska bland annat försöka undanröja hinder som följer av elevers religiösa övertygelse. Tanken bakom dessa krav, som antagits enhälligt av riksdagen, är att tillgången till utbildning för alla oavsett faktorer som kön och etnisk tillhörighet eller religion är centrala för ett integrerat och demokratiskt samhälle. Stockholms stad, som ansvarar för verksamheten vid Västerorts vuxengymnasium, har invänt att niqab är ett kulturellt uttryck snarare än ett religiöst, men den distinktionen saknar betydelse. Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av dessa diskrimineringsgrunder. Det DO haft att ta ställning till är om niqab påverkar skolans möjlighet att bedriva utbildning på barnskötarprogrammet och om eventuella praktiska problem kan lösas. I förarbetena till diskrimineringslagen anges att förbud för elever att bära klädsel med religiös bakgrund kan godtas om det ”väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar”. Stockholms stad motiverar sitt förbud med pedagogiska och sociala skäl samt behovet att kunna identifiera personer som vistas på skolan. När A anmälde Västerorts vuxengymnasium till DO lovade skolan dock att hon skulle få gå kvar på utbildningen till dess att DO fattat beslut i ärendet. A har vid det här laget genomgått utbildningen med gott resultat. Hon kan därigenom sägas ha visat att hennes niqab inte utgjort ett hinder för undervisningen. Kontakten med andra elever och lärare har fungerat bra. Under lektionstid har hon oftast kunnat sitta så att manliga klasskamrater inte kunnat se hennes ansikte och hon har därför inte behövt bära sin niqab. A har också förklarat sig villig att visa ansiktet närhelst skolans personal skulle behöva identifiera henne. Sammanfattningsvis kan DO inte se att det funnits några bärande skäl för att förbjuda A att delta i undervisningen på barnskötarprogrammet iförd niqab. Västerorts vuxengymnasium har baserat sitt niqab-förbud på Skolverkets principbeslut från 2003 där verket öppnade för möjligheten för skolor att förbjuda heltäckande slöja. Beslutet har gett skolan visst fog för sin tolkning, men skolan borde ha beaktat det diskrimineringsskydd inom utbildningsväsendet som infördes 2006, alltså efter att Skolverket fattade detta beslut. Eftersom A trots förbudet har fått gå utbildningen är det inte självklart att det föreligger ett missgynnande i diskrimineringslagens mening. Frågeställningen i ärendet rör dessutom ett begränsat antal kvinnor och i de få fall där saken aktualiserats tycks skolorna ha kunnat finna praktiska lösningar i enlighet med diskrimineringslagens intentioner. DO väljer därför att inte driva ärendet till domstol för rättslig prövning. Som diskrimineringsombudsman är jag dock orolig för den hätskhet och de förenklingar som präglat debatten kring niqab. Många har velat utestänga kvinnor som bär plagget från att delta i utbildningar, utifrån perspektivet att niqab är ett uttryck för kvinnoförtryck och måste bekämpas. Skyddet för allas grundläggande rättigheter är en av grundvalarna i vår demokrati. Till skillnad från stater som genom förbud eller påbud vill styra medborgarna i en viss religiös eller icke-religiös riktning har Sverige valt att värna en demokratisk princip om individens fria vilja att uttrycka eller låta bli att uttrycka sin religiösa övertygelse. Som diskrimineringsombudsman värnar jag principen om alla kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter och jag gör det utifrån det regelverk som riksdagen har lagt som ram för vårt samhälle. Att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning främjar varken deras eller andra kvinnors jämställdhet. Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt i alla kulturer, till exempel genom sexualisering av kvinnors kroppar eller genom att hänvisa kvinnor till att sköta hem och barn. Men sådana uttryck kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Jag tror i stället att utbildning kan vara en plattform för kvinnor att fortsätta utvecklas och forma sina egna val. Utbildning är grunden för tillträde till arbetslivet och därmed tillgång till ett socialt sammanhang utanför hemmet och möjlighet till egenförsörjning. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel. Katri Linna diskrimineringsombudsman ", "article_category": "other"}
{"id": 36653, "headline": "”Många tvingas flytta när Allmännyttan sviker”", "summary": "Svenska Bostäders renovering av kvarteret Drakenberg 14 på Söder skulle innebära hyreshöjningar på mellan 32 och 46 procent. Om Allmännyttan ska följa sitt lagstadgade uppdrag och låta det sociala ansvaret och det allmännyttiga syftet vara ”överordnat andra aspekter” kan inte uppgiften vara att topprenovera väl fungerande lägenheter till en standard som endast kan attrahera ekonomiskt mycket starka hyresgäster, skriver representanter för de boende i Drakenberg 14.", "article": "Vid årsskiftet träder en ny lag i kraft som förtydligar hur de allmännyttiga kommunala bostadsbolagen ska drivas och hur hyressättningen i framtiden ska gå till (prop 2009/10:185). Allmännyttans huvudsakliga uppgift ska i framtiden vara att \"i allmännyttigt syfte förvalta fastigheter med hyresrätter, främja bostadsförsörjningen i kommunen och erbjuda hyresgästerna inflytande\". Allmännyttan ska vidare drivas enligt \"affärsmässiga principer\". Det sociala ansvaret kvarstår dock och det allmännyttiga syftet ska vara \"överordnat andra aspekter\". Kvarteret Drakenberg 14 ligger på Södermalm i Stockholm och ägs av Sveriges största allmännyttiga kommunala bostadsbolag, Svenska Bostäder. Drakenberg kännetecknas av en för Stockholms innerstad i dag unik socioekonomisk blandning. Frågan är dock om denna kan bestå när de fem stora 1970-talshusen nu ska renoveras och hyrorna höjas. Frågan är i själva verket om det kommer att finnas något utrymme för socioekonomisk blandning överhuvudtaget i Stockholms innerstad i framtiden. I de avtalsreglerade samråd som för närvarande pågår mellan hyresgästerna i Drakenberg 14 och Svenska Bostäder, hävdar företaget nämligen att praxis är att alla deras lägenheter, vid renovering, ska standardhöjas så mycket att de får en hyreshöjning som i Drakenberg 14:s fall skulle innebära hyreshöjningar på mellan 32 och 46 procent. Eftersom hyressättning i Sverige sker genom den så kallade bruksvärdesprincipen innebär det att alla lägenheter i samma område med jämförbar standard också ska ha ungefär samma hyra. Om Svenska Bostäder får som de vill kommer det alltså endast att existera lägenheter med hög standard och därmed även hög hyra i Stockholms innerstad framöver. Detta trots att Svenska Bostäder har ett socialt ansvar och att det allmännyttiga uppdraget enligt lagtexten ska vara överordnat andra sådana. Teoretiskt och officiellt sker hyressättningen i Allmännyttan i Sverige i dag genom förhandlingar mellan bostadsföretagen och Hyresgästföreningen. Men i praktiken bestäms de framtida hyrorna redan i de samråd där hyresvärd och hyresgäster \"kommer överens\" om vilka åtgärder som ska göras i ett hus när det renoveras. Vad hyresgästerna ”går med på” är avgörande för vilken standard de färdigrenoverade husen får, och därmed för vilken hyra som ska sättas i bostadsföretagens förhandlingar med Hyresgästföreningen. De verkliga förhandlingarna sker alltså mellan å ena sidan professionella förhandlare på stora bostadsbolag och å den andra sidan amatörer, hyresgäster som på sin fritid måste sätta sig in i turerna. Påtryckningarna från de professionellas sida kan vara väl så hårda och inkludera en hel del skrämselteknik och dimridåer. Vi i samrådsgruppen i Drakenberg 14 fick till exempel på vårt senaste möte med Svenska Bostäder höra följande: \"Sitt nu inte här och pruta bort välbehövliga åtgärder, hyran kommer att hamna på det vi sagt i alla fall\". Det vill säga, samråd handlar enligt Svenska Bostäder inte om verkligt hyresgästinflytande utan om att hyresgästerna i princip ska säga ja till vad hyresvärden redan bestämt. Till saken hör att endast en mycket liten del, under tio procent, av hyresgästerna i Drakenberg 14 enligt egen utsago kommer att kunna bo kvar i området om Svenska Bostäder genomför den renovering de vill göra, med påföljande hyreshöjningar. Enligt en enkätundersökning som vi, utifrån de begränsade resurser vi har till vårt förfogande, låtit genomföra bland våra grannar framgår det att ingen efterfrågar en renovering av det slag som Svenska Bostäder vill göra. Det hyresgästerna i Drakenberg 14 vill ha är i stället sedvanligt underhåll och minsta möjliga standardhöjning och därmed rimliga hyreshöjningar. Om Allmännyttan ska följa sitt lagstadgade uppdrag och låta det sociala ansvaret och det allmännyttiga syftet vara \"överordnat andra aspekter\" kan det inte vara bolagens uppgift att topprenovera väl fungerande lägenheter till en standard som endast kan attrahera ekonomiskt mycket starka hyresgäster. Efter de senaste årens ombildningar och utförsäljningar har Stockholm blivit en mycket segregerad stad, att driva upp hyrorna i allmännyttans kvarvarande bestånd i innerstaden är att göra Stockholm än mer segregerat. Borde inte allmännyttan i stället satsa resurserna på att bygga fler bostäder för att minska bostadsbristen i kommunen? I Svenska Bostäders årsredovisning för 2009 står att läsa: ”Vår främsta uppgift är att ge våra kunder förutsättningar att skapa sig ett hem, där kunden trivs och vill stanna kvar”. Vi undrar var exakt någonstans Svenska Bostäder menar att Drakenbergarna ska trivas och stanna kvar. Det är många hyresgäster som kommer att drivas från sina hem om Svenska Bostäder får igenom sina planer på topprenoveringar och topphyror i hela innerstaden. Vi undrar hur våra politiker ser på det faktum att Sveriges största allmännyttiga kommunala bostadsbolag sätter affärsmässigheten före sitt sociala ansvar och allmännyttiga uppdrag, trots att lagtexten så tydligt stadgar motsatsen. För hyresgästerna i Drakenberg 14 Anna Lytsy Gigi Isaksson Åsa Anderberg Strollo Eva Rutensköld Christina Bowallius El-Sherif Julianna Weiss Christer Carleson Brita Landoff Maria Vedin Reuterskiöld Anna Arén Bo Svensson? ", "article_category": "other"}
{"id": 36668, "headline": "”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”", "summary": "Miljö- och klimatexpert: Löftesrik teknik finns för att lösa energi- och miljöproblemen. Men det krävs starka ekonomiska stimulanser för att få dem under kontroll. För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd blir det ingen realpolitik på området. Miljörörelsen – som ibland framstår som en högre moralisk kast – måste ta ställning till vems intresse den representerar. Tillväxtkramarna å sin sida måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling, ingen lösning på energi-/miljöproblemen, skriver Bo Ekman.", "article": "Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen? Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt. Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet. Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal. Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera. Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande. Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till. All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar. Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett. För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik. Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på? Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare. Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor. I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj... Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring. Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden. Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42°C kroppstemperatur. Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras. Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen. Bo Ekman grundare och ordförande Tällberg Foundation ", "article_category": "other"}
{"id": 36670, "headline": "”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”", "summary": "Miljö- och klimatexpert: Löftesrik teknik finns för att lösa energi- och miljöproblemen. Men det krävs starka ekonomiska stimulanser för att få dem under kontroll. För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga” , en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd blir det ingen realpolitik på området. Miljörörelsen – som ibland framstår som en högre moralisk kast – måste ta ställning till vems intresse den representerar. Tillväxtkramarna å sin sida måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling, ingen lösning på energi-/miljöproblemen, skriver Bo Ekman.", "article": "Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt. Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet.Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal. Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera. Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten Nej. Men indicierna är övertygande. Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till. All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly” , om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar. Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett. För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga” , en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik. Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den Naturens eller människans Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare. Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor. I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring. Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden. Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser” . Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42Ú[marker]C kroppstemperatur. Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras. Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen. Bo Ekman grundare och ordförande Tällberg Foundation ", "article_category": "other"}
{"id": 36671, "headline": "”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”", "summary": "Miljö- och klimatexpert: Löftesrik teknik finns för att lösa energi- och miljöproblemen. Men det krävs starka ekonomiska stimulanser för att få dem under kontroll.För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd blir det ingen realpolitik på området. Miljörörelsen – som ibland framstår som en högre moralisk kast – måste ta ställning till vems intresse den representerar. Tillväxtkramarna å sin sida måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling, ingen lösning på energi-/miljöproblemen, skriver Bo Ekman.", "article": "Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen? Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt. Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet. Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal. Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera. Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande. Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till. All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar. Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett. För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik. Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på? Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare. Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor. I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj … Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring. Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden. Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42°C kroppstemperatur. Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras. Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen. Bo Ekman grundare och ordförande Tällberg Foundation ", "article_category": "other"}
{"id": 36672, "headline": "”Historisk chans för S att förnya partiet”", "summary": "Socialdemokraterna har nu en historisk chans att genomdriva en verklig förnyelse av partiet och visa att det går i takt med dagens informationsvana och fritänkande väljare. Men helt avgörande blir vilken valberedning som utses den 4 december och om den väljer att arbeta öppet eller slutet, skriver fyra medlemmar av det socialdemokratiska nätverket Netroots på DN Debatt.", "article": "Socialdemokraterna ska välja en ny partiledning. Men först ska partiledningen utse en valberedning som ska ta fram förslag på en ny partiledning. Det sker den fjärde december när Socialdemokraternas förtroenderåd samlas i riksdagens andrakammarsal. Vid en första anblick skulle det kunna vara en odramatisk utnämning. Det är det inte. Vilka som sitter i valberedningen, och hur öppet eller slutet de väljer att arbeta, är helt avgörande för om det blir en verklig förnyelse i Socialdemokraterna. Både i val av partiledare, val av den övriga partiledningen, och i politiken. Tyvärr finns det en hel del personer i Socialdemokraterna som tycker att vi ska fortsätta att ta fram ledare på samma slutna sätt som tidigare. Så här brukar det gå till. Ledande Socialdemokrater som funderar på att kandidera till partiledarposten svarar nej på frågan om de kandiderar. Men de är väl medvetna om att valberedningen senare under diskreta former kan kalla till ett möte fjärran från insyn och öppenhet. Ingen vet vem som kandiderar och vad de personerna står för innan valberedningen är klara och kommer med sitt enda förslag. De som försvarar och förespråkar den här slutna process menar att valberedningen måste göra ett urval av kandidater som balanserar alla de grupper som ryms inom det socialdemokratiska partiet, och att det bara går att göra om ingen vet något om valberedningens arbete, eller vilka kandidater de pratar med. De som vill fortsätta på samma sätt menar att det garanterar stark förankring och god interndemokrati. Men det resonemanget är helt snedvridet. Den arbetsmetod som varit tänkt att garantera en interndemokratisk process där alla delar i partiet får vara med och tycka till, uppfattas i dag som elitistisk. Bara några få tillåts veta vilka personer som kandiderar, vad de personerna tycker och vilken vision de har för framtidens socialdemokrati. Vårt parti måste i stället möta dagens krav från både väljare och partimedlemmar på tillgänglighet och transparens. Socialdemokraterna är en frihetsrörelse, mer än något annat. Våra reformer har gjort det möjligt för vanliga människor att frigöra sig från de begränsningar de föddes in i, och själva välja sin framtid. Den frigörelsen kan vi vara stolta över, men den får också konsekvenser för oss som parti. Fria människor vill bli inkluderade i frågor som är viktiga för dem. Fria människor ser som självklart att få ha insyn i och att kunna påverka beslut som kommer att påverka dem själva. Och eftersom vi vill vinna nästa val påverkar valet av vår nya partiledare i princip hela svenska folket. Det är ju en kommande statsminister vi tänker att vi väljer. Socialdemokraterna har fortfarande en självbild som säger att partiet ska kunna attrahera minst 40 procent av väljarkåren. Om vi menar allvar med det bör dagens partiledning se till att valet av partiledare och partiledning inte enbart engagerar några få ”erfarna medlemmar”. Valet av partiledning måste kunna följas av alla som kan tänka sig att rösta på oss en dag. Att inte tro på människors förmåga att fatta rationella beslut efter öppen debatt är ett elitistiskt synsätt som inte speglar det parti vi vill vara. Det finns de som säger att den ny valberedningsprocess måste utredas, och att tidsramen för partiledarevalet inte medger en öppen process. Struntprat. Väljare och medlemmar förväntar sig en öppen process redan nu, och den möjligheten måste partiet ta. Det går inte att avvakta resultatet från en tioårig utredning. Det finns heller ingenting i partiets stadgar som utesluter en öppen process för att välja partiledare. Inte ens ett primärval skulle stadgarna utesluta. Att valberedningen skulle nyttja den möjligheten är dock inte särskilt sannolikt. Men som absolut lägsta krav på en öppen process efterlyser vi fyra saker från valberedningen: En fri och helt öppen nomineringsrätt av kandidater. Ett urval kandidater som speglar det parti vi vill vara i stället för de historiska meriter vi haft. Krav på kandidaterna att tala om hur de vill utveckla Socialdemokraterna och vår politik. Alla ska avge en politisk programförklaring som alla kan ta del av. De kandidater som är kvar på slutet, kanske fem eller sex personer, ska delta i offentliga hearings. Utfrågningar som direktsänds på nätet så att både medlemmar och allmänheten kan ta del av dem. Förtroenderådet och valberedningen har en historisk möjlighet att se till att Socialdemokraterna redan nu visar att vi går i takt med dagens informationsvana väljare. Låt oss hoppas att de tar den. Alexandra Einerstam (S) Sara Gunnerud (S) Peter Högberg (S) Johan Westerholm (S) Samtliga är aktiva i det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots. ", "article_category": "other"}
{"id": 36685, "headline": "”Parboendegaranti ska införas i Stockholm”", "summary": "En parboendegaranti kommer att införas så snart det finns ett regelverk utformat så att det ger de effekter vi har eftersträvat. Äldre som har bott ihop ska naturligtvis inte behöva skiljas åt för att de har olika stort behov av vård, skriver Stockholms äldreborgarråd Joakim Larsson (M). Han vill att även äldreomsorgen ska bli ett skäl att flytta till och trivas i Stockholm.", "article": "Stockholm växer så att det knakar. Inte ens en fullskalig finanskris kunde ändra på detta förhållande och när Stockholm nu håller på att lämna krisen bakom sig ökar trycket ytterligare när människor flyttar in från övriga länet, landet och världen. Människor som är vana vid att leva i valfrihetens Stockholm kommer inte att acceptera något annat än att ha ett verkligt inflytande över sin vardag när det blir dags att också välja äldreomsorg. Fler och fler människor kommer inte att godta färdiga lösningar utan kommer att vilja påverka innehållet i den omsorg som erbjuds i staden, vare sig den är privat eller kommunal. Vi måste anpassa äldreomsorgen till framtidens krav. Drivkraften för de allra flesta som kommer till Stockholm är att bli en del vår dynamiska arbetsmarknad, även om vårt stora utbud av service, kultur, idrott och andra nöjen inte kommer långt därefter. Min vision som äldreborgarråd är att Stockholms äldreomsorg ska vara ännu ett skäl att flytta hit. Många stockholmare bor kvar hemma, utan att i stort sett komma i kontakt med äldreomsorgen förrän precis i slutskedet av livet. Andra blir tidigt sjuka och behöver en omfattande vård och omsorg för att kunna leva trygga och värdiga liv. För att tillgodose denna enorma spännvidd av behov och viljor finns i dag tusentals personer som arbetar för de stockholmare som är i behov av äldreomsorg. Bara inom hemtjänsten finns omkring 200 verksamheter i privat och kommunal regi att välja mellan. Det visar på den tydliga uppgiften för politiken: att arbeta för att möjliggöra större valfrihet och samtidigt säkerställa kvalitetskontroller och bra översikt och information för den som ska välja omsorg. Den borgerliga alliansen i Stockholm åstadkom många bra och viktiga förbättringar av omsorgen under förra mandatperioden. Ett exempel är ett likvärdigt pengsystem för kommunala och privata utförare inom hemtjänsten från och med år 2009, vilket gör att större valfrihet och kvalitet för stockholmare i behov av omsorg. Ett ytterligare exempel är valfriheten inom vård- och omsorgsboende, som gör att fler får komma till ett boende som de uppskattar, kanske för att det har en särskild inriktning eller för att det ligger i samma stadsdel som deras anhöriga eller vänner bor i. Därutöver kan listan göras lång. Telefontjänsten Äldre direkt svarar på alla frågor äldre, anhöriga och omsorgspersonal kan tänkas ha, en ny e-tjänst gör att anhöriga kommer att kunna läsa hur omsorgen fungerar i den så kallade Omsorgsdagboken, om så önskas av den äldre. Maten som serveras inom hemtjänsten och på äldreboenden har blivit bättre sedan en kostpolicy antagits. Men utmaningarna tar inte slut med detta. För mig som äldreborgarråd följer nu en hektisk period där jag ska träffa personal på äldreboenden och i hemtjänsten, deras chefer och naturligtvis många, många stockholmare som tar del av de omsorgstjänster som finns i staden. Jag vill skapa mig en så god bild som möjligt över hur omsorgen fungerar i dag och hur den upplevs av alla som den berör. Nästa steg är att få en överblick över hur omsorgen bör och kommer att se ut i framtiden. Några saker vill jag redan nu sätta igång med. En parboendegaranti kommer att införas så snart det finns ett regelverk utformat så att det ger de effekter vi har eftersträvat. Äldre som har bott ihop ska naturligtvis inte behöva skiljas åt för att de har olika stort behov av vård. I en del av stadens boenden finns redan idag stora rum och lägenheter som lämpar sig för två. I de fall där den ena är demenssjuk finns möjligheter att den friska partnern bor i en egen lägenhet med dörr in till det rum där maken eller makan vårdas. För att demensvården i Stockholm ska hålla bra kvalitet skjuter vi redan i budgeten för nästa år till 50 miljoner kronor. Följande två år fortsätter vi med samma medelsökning och lägger alltså totalt 150 miljoner kronor för att se till att Stockholm förstärker omvårdnaden av dementa. Det viktiga arbetet med att se till att personalen är välutbildad fortsätter. Alla tillsvidareanställda i stadens verksamheter ska ha minst grundutbildning. Det är dels viktigt för att staden ska kunna erbjuda stockholmarna en omsorg av god kvalitet, men också för att kunna erbjuda medarbetarna ett intressant och stimulerande arbete. Känner personalen att de får stimulans i arbetet och att det finns karriärvägar inom äldreomsorgen är sannolikheten större att de känner sig nöjda och stannar, och bidrar till en bättre omsorg med sin erfarenhet och sitt engagemang. En god omsorg av äldre kräver att en rad olika faktorer samspelar. De kan formuleras övergripande, som att uppleva trygghet, att känna sig sedd och respekterad, eller att ha möjlighet att påverka sin vardag. Men de är också väldigt konkreta och vardagsnära. Som att kunna komma ut och träffa vänner, äta sin middag i en trevlig miljö, veta att det går att få hjälp och stöd snabbt om man ramlar eller behöver sjukvård, få hjälp med att skruva i en glödlampa eller att någon kommer och tar ner julpyntet från vindsförrådet. Jag vill att det ska vara enkelt att vara stockholmare, även på ålderns höst. Utöver detta vardagsnära kan vi i Stockholm erbjuda den livliga, gröna och dynamiska stad som lockar människor att flytta hit från när och fjärran. Nu utvecklar vi äldreomsorgen för att se till att även den blir ett skäl att flytta till och trivas i Stockholm. Joakim Larsson (M) äldreborgarråd ", "article_category": "other"}
{"id": 36687, "headline": "”Dags att ta strid för den svenska yttrandefriheten”", "summary": "Kända publicister: Lägg ner den planerade reformen om en ny svensk grundlag för yttrandefriheten! Den grundlagsreform som planeras om yttrandefriheten är feltänkt. Argumenten för denna konstitutionella omvälvning – den största sedan andra världskriget – är svaga men viljan från regeringen Reinfeldts sida att genomföra den tycks desto starkare. Grundorsaken är hänsynen till EU. Sverige har hittills bemötts med stor respekt i EU när vi hänvisat till världens äldsta grundlagsregler för yttrandefriheten. Om vi slänger ut det historiska regelverket och ersätter det med något nytt och oprövat kan vi inte räkna med samma respekt. Vi bör ta strid – inte anpassa oss efter krav som vi gissar att EU kan ställa i framtiden, skriver artikelförfattarna.", "article": "I Sverige planeras den största grundlagsreformen sedan andra världskriget. Tryckfrihetsförordningen, TF, och yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, ska avskaffas. Till skydd för yttrandefriheten ska något helt nytt konstrueras. Argumenten för denna konstitutionella omvälvning är svaga men viljan att genomföra den tycks desto starkare. Grundorsaken är hänsynen till EU. Inom regeringskansliet tycks frustrationen ha vuxit över att man ibland inom EU tvingas kräva ändringar med hänsyn till svensk öppenhet, meddelarskydd med mera. Men Sverige och EU har helt olika traditioner inom tryck- och yttrandefrihet. Vissa öppenhetsreformer inom EU ändrar inte detta faktum. Sverige bör ta strid för sin tradition, inte anpassa sig efter krav som vi gissar att EU kan ställa i framtiden. Den statliga yttrandefrihetskommittén (YFK), har nyligen presenterat alternativ till ny lagstiftning (SOU 2010:68). Betänkandet ska ut på remiss. Man ska veta att regeringen Persson redan 2003 tillsatte en utredning i ämnet, men att de förslag som då togs fram sablades ner av flertalet remissinstanser. Likväl återkom regeringen Reinfeldt 2008 med direktiv om att utreda samma sak. Det är verkligen en utmaning. Sverige har en unik lagstiftning till värn för yttrandefriheten. Inget annat land har ett så gammalt och detaljrikt grundlagsskydd. Några länder, särskilt USA men också några EU-stater, har i praktiken ett starkt skydd för yttrandefriheten. I flertalet EU-länder är det dock svagare än Sveriges. YFK presenterar tre tänkbara modeller för en ny, enhetlig grundlag. En bygger på att den person får skydd som öppet ansvarar för ett yttrande, den andra på samma princip men att massmedieföretag skulle få ett automatiskt skydd, och den tredje på att ändamålet med yttrandet ska avgöra om grundlagen är tillämplig. Märkligt nog vill YFK att remissinstanserna först ska granska dessa modeller. Därefter ska YFK väga dem mot EU-rätten. Det rimliga vore att göra tvärtom. Hur motiveras då denna storstädning i konstitutionen? Från regeringskansliet bedyrar man att det inte handlar om att försvaga skyddet för yttrandefriheten. Ur utredningsdirektiv och yttrandefrihetskommitténs betänkande kan man urskilja följande påståenden: 1. Ändamålet med många av TF:s/YGL:s regler är oklart. Det framgår till exempel inte varför papperstidningar och böcker ska ha bättre skydd än yttranden spridda med digital teknik. Vårt svar: Nuvarande regler ger varje yttrande ett så gott skydd som den använda tekniken medger. YGL ger nu text, ljud och bild grundlagsskydd förutsatt att materialet har uppgifter om vem som är rättsligt ansvarig. 2. En majoritet av de yttranden som sprids på Internet saknar grundlagsskydd. Vårt svar: Den som vill kan ge sitt material på nätet, till exempel sin blogg, grundlagsskydd genom att rekvirera ett utgivningsbevis. Det kostar 2 000 kr. Detta pris borde sänkas så att fler bloggare väljer att YGL-skydda sina yttranden. 3. Det är ibland omöjligt att avgöra om en text är tryckt eller inte, och då kan åtal för yttrandefrihetsbrott inte väckas. Vårt svar: Detta är ett litet och ovanligt problem och YFK har själv föreslagit ett sätt att lösa det. Vid misstanke om yttrandefrihetsbrott får JK helt enkelt behörighet att ingripa med åtgärder till dess att man vet hur texten är framställd. TF behöver inte avskaffas för en så liten förändring. 4. Databasregeln i YGL är svår att tillämpa. Vårt svar: Det är riktigt att YGL:s regler om skydd för databaser har resulterat i några märkliga domar och att oklarhet råder på vissa punkter. Men för det första löses knappt några av problemen med de alternativ till TF/YGL som YFK har skisserat. För det andra kräver alla mer komplicerade lagar tid för att tillämpningen ska sätta sig. Vår TF med rötter i 1700-talet är stabilt etablerad, men YGL som har funnits i mindre än 20 år är det ännu inte. Den som tror att en radikalt annorlunda reglering, en som bryter med sekellånga traditioner, kan etableras i en handvändning har fel. 5. Ny teknik för masskommunikation kan, med TF/YGL-konstruktionen, få vänta länge på att lagstiftaren ger den grundlagsskydd. Vårt svar: TF/YGL täcker in alla i dag kända medietekniker. Skulle det uppstå en radikalt ny teknik behöver vi fundera på hur den ska inordnas i systemet. Det tog cirka 10 år innan medborgares webbsidor kunde ges grundlagsskydd. Radion fick vänta i 60 år utan att det innebar någon katastrof. Detta är i praktiken inget problem. Idén som genomsyrar våra existerande TF/YGL är att alla yttranden ska ha ett så starkt grundlagsskydd som möjligt. Har man det idealet måste det bli olika nivåer på skyddet beroende på omständigheterna. TF som i huvudsak reglerar pappersmiljön ger av en rad praktiska skäl ett starkare skydd för yttrandefriheten än YGL kan erbjuda i den elektroniska miljön. YGL medger till exempel statliga beslut om radio- och tv-verksamhet som inte har någon motsvarighet vad gäller bok- och tidningsutgivning. Ska man ha lika starkt skydd för alla yttranden måste man försvaga det skydd som i dag är starkast. Lägstanivån blir bestämmande. Sverige har i EU-sammanhang hittills mötts av stor respekt när vi med hänvisning till världens äldsta grundlagsregler om yttrandefrihet har begärt ändringar i förslag som varit svåra att förena med svensk tradition vad gäller yttrandefrihet och offentlighet. Om vi nu själva slänger ut det historiskt unika regelverket och ersätter det med något nytt och oprövat kan vi inte räkna med samma respekt. Skyddet för yttrandefriheten behöver alltid diskuteras. Internet-användningen aktualiserar nya frågor, till exempel om kränkningar av enskilda människor, om dold censur i form av innehållsfiltrering och om övervakningsbeslut (bland annat FRA-lagen) som leder till självcensur. YFK diskuterar inga sådana problem. Hela grundlagsreformen är feltänkt. Sättet att lansera och genomföra projektet är fel. Lägg ner det! Heidi Avellan politisk chefredaktör, Sydsvenska Dagbladet Ingemar Folke advokat Barbro Hedvall frilansjournalist Olof Kleberg tidigare chefredaktör, Västerbottens-Kuriren Helle Klein skribent, debattör, präst Anders R Olsson författare, journalist Arne Ruth publicist TF och YGL Sverige var 1766 första land i världen att i grundlag garantera yttrandefriheten. Staten förbjöds med en Tryckfrihetsförordning, TF, att ingripa mot framställning och spridning av tryckta skrifter. I dag har tryckta skrifter automatiskt grundlagsskydd, men också skrifter framställda med kopieringsapparat eller datorskrivare om det framgår vem som ansvarar för innehållet. För att ge grundlagsskydd även åt yttranden i nya medier – radio, tv, cd-skivor mm – stiftades 1991 en yttrandefrihetsgrundlag, YGL, som i dag täcker alla nya medier. En förutsättning för YGL:s skydd är att någon person tar på sig ansvaret som utgivare. Källa: Artikelförfattarna ", "article_category": "other"}
{"id": 36688, "headline": "”Rovdrift av utländsk arbetskraft pågår”", "summary": "Arbetskraftsinvandring innebär många möjligheter, men nu pågår en rovdrift av utländsk arbetskraft utan att regeringen lyfter ett finger. Det behövs en modell där seriositeten hos arbetsgivare och jobberbjudande prövas. Vi måste dessutom anpassa den svenska lagstiftningen så att utländska entreprenad- och bemanningsföretag inte ska kunna lura till exempel utländska bärplockare, skriver Ylva Johansson (S) i en replik.", "article": "Migrationsminister Tobias Billström skriver påi DN Debatt 23/11 om arbetskraftsinvandring. Jag delar uppfattningen om att arbetskraftsinvandring innehåller många möjligheter. För företag, organisationer och myndigheter kan det vara ett sätt att åtgärda brist på arbetskraft och inbringa kunskaper från människor med andra erfarenheter och bakgrund. Öppna gränser är positivt för Sverige. Men det vi nu ser är ett system som har krackelerat. Rovdrift av utländsk arbetskraft pågår utan att regeringen lyfter ett finger. I somras lurades bärplockare till Sverige med falska löften om jobb, för att sedan åka hem panka, skuldsatta och lurade. Redan året innan såg vi liknande problem. Migrationsverket lovade då att förbättra sina rutiner men inget skedde. Dessutom anställde utländska bemanningsföretag plockare i hemlandet som sedan hyrdes ut till svenska företag under oklara förhållanden. Nyligen avslöjades hur oseriösa arbetsgivare har bedrivit handel med arbetstillstånd och upprättat falska jobberbjudanden. Betalningen har skett i reda pengar eller genom att den som fått tillståndet jobbat för arbetsgivaren, men fått en lön som är betydligt lägre än den uppgetts till Migrationsverket och facket i samband med ansökan. Detta är bara två exempel på behovet av åtgärder. Men Billström är inte intresserad. Han är inte ens villig att utvärdera det system som han själv sjösatt. I hans debattartikel konstateras att det alltid kommer att finnas oseriösa arbetsgivare. Regeringen vill alltså inte göra något åt att människor utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare. Att seriösa arbetsgivare slås ut är något vi således får leva med så länge den ansvarige ministern heter Billström. Vi socialdemokrater tycker att en väl fungerande arbetskraftsinvandring är en modell värd att vårda och utveckla. Att det finns oseriösa arbetsgivare är ett starkt skäl till varför det behövs förstärkt kontroll och nya regler. Det krävs en effektiv myndighetsprövning med partsinflytande. Men det behövs också en modell med vandelsprövning och med ett tydligt uppdrag att pröva seriositeten hos arbetsgivare och i jobberbjudande. Det kan till exempel ifrågasättas om arbetsgivare som har skatteskulder ska ha möjlighet att rekrytera arbetskraft från andra länder. Via de kontrolluppgifter som arbetsgivarna måste lämna till Skatteverket är det enkelt att kontrollera om den skatt och de sociala avgifter som arbetsgivaren betalat motsvarar den lön som arbetstagaren skulle ha fått enligt arbetserbjudandet. En samkörning av två register skulle kraftigt försvåra den typ av upplägg som nu har uppmärksammats, där en lön uppges till Migrationsverket under ansökningsprocessen och en annan betalas ut. Den som missbrukar systemet ska kunna bli skadeståndsskyldig och få framtida tillstånd indragna. Vi måste också anpassa lagstiftningen till utländska arbetsgivare som är verksamma i Sverige. Lagstiftningen är i dag konstruerad för svenska arbetsgivare som ansöker om arbetstillstånd och innehåller inga verktyg för att Migrationsverket ska kunna försäkra sig om seriositeten bakom ett utländskt företags erbjudande. Utländska entreprenad- och bemanningsföretag utgjorde cirka 40 procent av arbetstillstånden under 2009. Svenska företag ska inte kunna bli utkonkurrerade av utländska företag som verkar i Sverige på helt andra villkor. Vi måste slå vakt om ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden. Det är regeringens ansvar att i samråd med arbetsmarknadens parter vidta nödvändiga åtgärder. Ingen ska tvingas arbeta i Sverige med extremt låga löner och helt orimliga arbetsvillkor. Därför måste regeringen agera. Ylva Johansson (S) vice ordförande riksdagens arbetsmarknadsutskott ", "article_category": "other"}
{"id": 36689, "headline": "”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”", "summary": "Nytt TCO-förslag om unga arbetslösa: Alla upp till 25 år ska ha rätt – och få hjälp – att gå färdigt gymnasiet. Men fullbordas inte utbildningen sänks bidragen från samhället. I en rapport som presenteras i dag föreslår vi ett nytt utbildningspolitiskt mål. År 2020 ska 95 procent av en årskull ha uppnått målen för en gymnasieutbildning vid 25 års ålder. För att förverkliga detta föreslår vi en särskild utbildningsgaranti som ger unga rätten att fullfölja en gymnasieexamen innan man fyllt 25 år. Till denna rättighet vill vi koppla en skyldighet att fullborda utbildningen. Om det inte sker, förverkas rätten till full ersättning från de sociala trygghetssystemen. Den stora utmaningen ligger i att ge alla unga utbildningsmöjligheter som gör dem attraktiva på dagens och morgondagens arbetsmarknad, skriver Jonas Olofsson och Roger Mörtvik.", "article": "Ungdomsarbetslöshet är ett samhällsproblem som måste tas på större allvar. Regeringens insatser så här långt har främst handlat om att lösa ungas problem på arbetsmarknaden med sämre anställningsskydd och lägre lönekostnader. I en rapport som TCO presenterar i dag visas att många ungas etableringssvårigheter kan förklaras med ofullständig grundutbildning. Drygt var tionde ung uppnår inte målen för grundskolan. Över 20 procent uppnår inte målen för slutbetyg från gymnasiet. Cirka 30.000 ungdomar lämnar gymnasieskolan utan att ha uppnått målen varje år. Problemen med genomströmningen i skolan har uppmärksammats i olika studier tidigare. Vad som däremot inte uppmärksammas tillräckligt är de stora återverkningar ofullständig utbildning får på ungas möjligheter till arbete och försörjning. • De som inte fullföljer en gymnasieutbildning är kraftigt överrepresenterade bland långtidsarbetslösa, försörjningsstödsberoende och bland dem som beviljas aktivitetsersättning (tidigare förtidspension). • Enligt arbetskraftundersökningarna 2009 hade runt 45 procent av de arbetslösa (15–74 år) med högst förgymnasial utbildning aldrig haft ett jobb (SCB). Till detta kom 20 procent som inte hade haft något arbete under det senaste året. • I gruppen 20 till 24-åringar som har ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomst (socialbidrag), har 70 procent inte uppnått målen i gymnasieskolan. En stor och växande andel bland dem som saknar fullbordad gymnasieutbildning beviljas också aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga. Det handlar om nästan var tionde person i åldrarna under 30 år. Andelen har ökat dramatiskt under senare år. • Unga vuxna utan fullbordad gymnasieutbildning är överrepresenterade bland ekonomiskt inaktiva, det vill säga står utanför både utbildningssystemet och arbetskraften och saknar känd sysselsättning. En uppföljning som Sveriges Kommuner och landsting (SKL) redovisade för en tid sedan visade att 53 procent av dem som tillhörde årskullen som var född 1981 och som hade högst förgymnasial utbildning var utanför både arbetskraften och utbildningssystemet. Förhållandena är extremt alarmerande. Samma mönster kan dessutom urskiljas i flertalet jämförbara länder. Andelen unga inom OECD-området som löper stor risk att hamna i varaktiga försörjningsproblem på grund av ofullständig utbildning uppskattas i olika studier till cirka 30 procent. Forskningen visar att tryggheten för unga människor i hög grad etableras genom en god utbildning. När samhället misslyckas med att skapa utbildningsmöjligheter ökar utanförskapet och den sociala polariseringen i samhället. För att långsiktigt komma till rätta med problemet behövs självklart insatser för att stötta elever med svårigheter under hela skoltiden. Men det räcker inte med det. Många unga har lämnat skolan med ofullbordat resultat under de senare åren och många kommer att göra det framöver. Samhället kan inte längre stillatigande se på när detta sker. Kommunerna och Arbetsförmedlingen verkar inte vilja ta ansvar för gruppen. Båda menar att den andre är huvudansvarig. Det kommunala informations- och uppföljningsansvaret omfattar enbart unga upp till 20 års ålder. Samtidigt menar Arbetsförmedlingen att unga vuxna med allt för bräcklig utbildning egentligen inte har tillräckliga kvalifikationer för att betraktas som arbetsföra. I regeringens nya skollag finns inga ansatser till att förstärka kommunernas ansvar för unga och unga vuxna som inte har fullbordat målen för skolsystemet. Det finns inte heller någon vilja att skapa mer omfattande utbildningsmöjligheter inom arbetsmarknadspolitikens ram. Förhållandena måste betraktas som djupt otillfredsställande. Mot den bakgrunden föreslår vi att det införs ett nytt ambitiöst utbildningspolitiskt mål i Sverige: År 2020 ska 95 procent av en årskull ha uppnått målen för en gymnasieutbildning vid 25 års ålder. Det innebär att målet i praktiken ska omfatta dem som är födda år 1995 och senare. För att förverkliga målet bör det införas en utbildningsgaranti. Garantin utgör en rättighet för unga att fullborda en gymnasieexamen innan man har fyllt 25 år. Men garantin ska inte bara vara en rättighet för individen. Garantin bör dessutom omfatta en uttalad skyldighet för unga att fullborda en utbildning – och denna skyldighet ska kopplas till rätten att få full ersättning från de sociala trygghetssystemen. Vi föreslår att särskilda utbildningscenter inrättas i varje kommun eller att det etableras gemensamma center för de kommuner som sluter samverkansavtal. Utbildningscentren ska bedriva ett arbete som täcker alla personer i kommunerna under 25 år som saknar fullständig gymnasieutbildning. Lågutbildade unga och unga vuxna ska slussas över från arbetsförmedlingarna och socialtjänsten till utbildningscentren. På utbildningscentren ska man utforma individuella handlingsplaner i samverkan med de unga som tydliggör vilka steg som måste tas för att förverkliga målet att uppnå en gymnasiekompetens. Planen bygger på ett ömsesidigt ansvar. Den som påbörjar en utbildning erbjuds ett särskilt vuxenstudiestöd samtidigt som den som inte är benägen att hålla överenskommelsen avstängs från stöd. Ett mentorssystem ska utformas för att erbjuda de berörda kontinuerligt stöd och vägledning. Totalkostnaden för organiseringen av utbildningsinsatsen, och en utbildningsvolym motsvarande 5.000 studieplatser, beräknas till cirka 1,5 miljarder kronor. Finansieringsansvaret för utbildningsgarantin kan inte enbart åläggas kommunerna, även om det i viss mån handlar om en omfördelning inom ramen för befintliga utgifter. Vi menar att en effektiv och likvärdig utbyggnad av verksamheten förutsätter ett särskilt statsbidrag. Finansieringen kan för det första ske genom att arbetsmarknadspolitiska medel överförs från Arbetsförmedlingen till kommunerna. För det andra kan den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för alla under 26 år ifrågasättas. Den är dyr och har osäkra effekter. Allt för många unga utestängs från möjligheterna att få jobb med goda försörjningsvillkor. Utanförskapet är ett reellt problem. Den stora utmaningen ligger i att ge alla unga utbildningsmöjligheter som gör dem attraktiva på dagens och morgondagens arbetsmarknad. Uppluckrat anställningsskydd och låga relativa löner är ingen lösning. Det är att bestraffa ungdomsgruppen för ett i grunden samhälleligt misslyckande – något som inte bara bäddar för tilltagande sociala motsättningar utan också lägre samhällsekonomisk effektivitet. Jonas Olofsson TCO-utredare och docent vid Umeå universitet Roger Mörtvik samhällspolitisk chef, TCO Ungdomsarbetslösheten Under det tredje kvartalet 2010 var cirka 143 100 ungdomar i åldern 15–24 år arbetslösa. Detta motsvarar en relativ arbetslöshet på 20,9 procent, ej säsongsjusterat. Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslöshetssiffrorna i EU. Detta är inte bara ett finanskrisproblem – ungdomsarbetslösheten var hög även under den senaste högkonjunkturen. Höga ingångslöner, brister i utbildningssystemet och en stel arbetsrätt nämns ofta som orsaker bakom problemet. Källa: Ekonomifakta.se ", "article_category": "other"}
{"id": 36690, "headline": "Maliun nätverkar för att stödja unga", "summary": "Det började med en liten Facebookgrupp. I dag är Maliun Ali Hussein och de andra deltagarna med i ett nätverk som vill locka somaliska ungdomar att utbilda sig.", "article": "Maliun Ali Hussein kom till Sverige som åttaåring med sin somaliska familj. I dag är hon 26 år och arbetar som byggnadsingenjör. På fritiden jobbar hon med somaliska nätverk och är engagerad i frågor kring utbildning och integration. – Svensksomalier är ett ganska nytt begrepp. Men visst är jag det. Jag anser mig integrerad i Sverige. För mig är integration förståelse för och kännedom om det samhälle man lever i. Jag arbetar, betalar skatt, vet hur arbetsmarknad och utbildningssystem fungerar. Stora delar av den somaliska kulturen och sitt modersmål har Maliun tillgodogjort sig i umgänget med andra Sverigesomalier. Det nätverket är viktigt för hennes identitet. Men hon är starkt kritisk till det segregerade samhället. – Jag växte upp i Örebro i ett invandrartätt område. Men det gick trots allt barn till svenska föräldrar i skolan där. I dag har de med svenskt ursprung flyttat sina barn till andra skolor. Så de med bakgrund i till exempel Somalia lär inte känna jämnåriga som är födda här. – Även om man bor i ett invandrartätt område är man ju en del av det svenska samhället. Det blir väldigt konstigt för de här barnen när de aldrig möter personer som är födda i Sverige. De får inga impulser till andra idéer och andra tankar, kan inte inte skapa bra nätverk. Malium säger att det är svårt att vidga sina perspektiv om man bara umgås med människor med samma bakgrund. – Extra viktigt är det att skapa breda nätverk om man kommer från andra länder. Ju tidigare man möter det svenska samhället utanför, desto bättre, tycker jag. Därför är Maliun med i flera olika grupper för att få somaliska ungdomar att satsa på utbildning och möta människor från andra miljöer än den egna. Ett av projekten hon är engagerad i heter Somali awareness through volunteering and education (Save). Det hela började som en liten Facebookgrupp och i dag är medlemmarna vänner. Maliun är även engagerad i Somaliska riksförbundet i Sverige. Där arbetar hon med Sverigesomaliska ungdomar. – Jag märker ju att unga lyssnar på mig. Vi vill visa att man har frihet att välja oavsett ursprung. Maliuns mamma är läkare, hennes morbror är ingenjör och pappan var politiker i Somalia. – Efter gymnasiet hade jag tänkt att läsa något inom medicin, det förväntades av mig. Men jag gick emot alla råd och valde att bli ingenjör, som min morbror. Om han inte funnits hade jag inte gjort det. Att ha förebilder och ett starkt nätverk runt sig har varit viktigt för Maliun. Hon nämner stödet från sin gamla hemspråkslärare som är utbildad till maskiningenjör och gav viktiga råd under hela hennes utbildning. Maliun trivs på sin arbetsplats på ett stort byggföretag, och gillar sina kolleger. Arbetskamraterna är en viktig del i hennes nätverk, som blir kopplingen till andra delar av det svenska samhället. – Vi på jobbet har träffats några gånger och ätit mat från olika kulturer, svensk mat en gång, kurdisk mat en annan och så vidare. Men fortfarande är umgänget med Sverigesomalier det som betyder allra mest för Maliun. Det är en viktig del av hennes identitet. Hur ser framtiden ut? – Jag vill läsa vidare, resa och lära mig mer om andra länder. Jag hoppas kunna använda mina erfarenheter för att bygga broar mellan olika kulturer Maliun Ali Hussein Ålder: 26 år. Gör: Byggnadsingenjör. Familj: Stor släkt i Sverige, Somalia och Nordamerika. Kommunicerar: Medlem i flera somaliska föreningar, aktiv på Facebook. Bor: Lägenhet i Rinkeby tillsammans med sin mamma. ", "article_category": "other"}
{"id": 36692, "headline": "”Arbetskraftsinvandrare stjäl inte jobb för arbetslösa”", "summary": "Tobias Billström svarar kritikerna: Somliga vill göra arbetskraftsinvandringen så byråkratisk och genomreglerad att den i praktiken upphör. Om det stämmer att människor som arbetskraftsinvandrat till Sverige inte har fått de löner och villkor som de har rätt till, är det allvarligt och oroande. Regeringen är beredd att lyssna på synpunkterna och ingen reform är så bra att den inte kan göras bättre. Men jag vill redan nu slå fast att det alltid kommer att finnas oseriösa arbetsgivare och människor som utan tillstånd söker sig till Sverige för att arbeta – oavsett hur regelverket ser ut. Det finns också de som alltid kommer att ta enskilda ärenden som intäkt för att ifrågasätta arbetskraftsinvandringen som sådan. De kommer aldrig att vinna mig för sitt synsätt, skriver migrationsministern.", "article": "Fram till 2025 kommer 1,6 miljoner svenskar att gå i pension. Luckorna på arbetsmarknaden blir fler, inte minst i kommuner som redan i dag har svårt att hitta arbetskraft. Med fler pensionärer krävs fler som arbetar för att upprätthålla välfärden. Samtidigt kommer behoven av vård och omsorg att öka till följd av den äldre befolkningen. Sverige står inför stora utmaningar. Redan i dag finns bristsituationer på arbetsmarknaden. En tredjedel av Sveriges företagare uppger att de fått tacka nej till order på grund av arbetskraftsbrist och vartannat företag i en undersökning gjord av Dagens Industri uppger att brist på arbetskraft med rätt kompetens utgör ett stort hinder för att växa. Inte minst inom välfärdssektorn kommer bristen på arbetskraft att bli alarmerande inom några år. Arbetskraftsinvandring kan aldrig ensamt lösa dessa utmaningar. Matchningen på arbetsmarknaden måste bli bättre, det måste löna sig bättre att anställa och att bli anställd samt att starta och driva företag. De som i dag lever i utanförskap och saknar ett arbete att gå till måste ges möjligheter att komma in i den gemenskap det innebär att ha ett arbete. Allt detta jobbar regeringen intensivt med. För att framtidens välfärd ska kunna upprätthållas behövs fler som jobbar i Sverige, oavsett om de är födda här eller inte. Brist på arbetskraft kan paradoxalt nog leda till högre arbetslöshet, eftersom företag som inte kan utvecklas inte heller kan nyanställa. Den som tror att man genom att hålla en arbetskraftsinvandrare utanför landet per automatik har ett jobb att i stället ge till någon som redan bor här får tänka om. När regeringen tillsammans med Miljöpartiet genomförde reformen för en ökad och mer flexibel arbetskraftsinvandring 2008 så var det med utgångspunkten att det bara är arbetsgivaren som vet bäst vilken typ av arbetskraft och vilken kompetens som behövs. Det kan ingen myndighet, politiker eller ett fackförbund avgöra. Så länge löner och andra villkor är i samma nivå som svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen och tjänsten först utannonseras i Sverige och EU så ska arbets- och uppehållstillstånd kunna ges. Sverige är inte ett särskilt välkänt land. Vi kan knappast konkurrera med klimatet och svenska språket talas bara av nio miljoner människor. Om Sverige ska stå sig väl i den internationella konkurrens om arbetskraft som råder så behöver vi ha ett öppet och flexibelt regelverk som gör det attraktivt att välja just oss. Det innebär inte att vi inte ska ha ordning och reda och en kontroll av under vilka förutsättningar människor kommer hit. När det gäller förutsättningarna för att arbetstillstånd ska beviljas är reglerna entydiga. Anställningsvillkoren för den som kommer hit för att arbeta får inte vara sämre än kollektivavtal eller vad som är praxis inom yrket eller branschen. Arbetstagaren ska också kunna försörja sig på lönen. Innan tillstånd beviljas ska Migrationsverket pröva om anställningsvillkoren är i rätt nivå, och berörd arbetstagarorganisation ska ges tillfälle att yttra sig. Migrationsverket ska också vara observant på att anställningsavtalet inte är ett skenavtal. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är någon skillnad på de rättigheter man har på arbetsmarknaden om man har kommit som arbetskraftsinvandrare jämfört med om man är född i Sverige. De signaler som har framkommit i medierna (se bland annat DN.se/ekonomi 5–8/11) på att det har förekommit att människor som arbetskraftsinvandrat till Sverige inte fått de löner och de villkor de har rätt till är – om de stämmer – allvarliga och oroande. Därför har Migrationsverket fått tala om för regeringen hur de ser på tillämpningen av reglerna och jag kommer i dag att träffa fack och arbetsgivare för att höra hur de tycker att reformen fungerar. När jag fått höra deras åsikter är jag beredd att dra eventuella slutsatser. Ingen reform är så bra att den inte kan göras bättre. Regeringen är alltid beredd att lyssna och ta till sig av synpunkter på hur politiken kan bli bättre. Men jag vill redan nu slå fast några saker: • För det första kommer människor alltid att komma till Sverige för att arbeta, oavsett hur regelverket ser ut. Frågan är om vi vill ha en svart arbetsmarknad med människor som kommer utan tillstånd och därmed är rättslösa och löper risk för exploatering eller en reglerad och välordnad arbetskraftsinvandring där människor faktiskt har möjlighet att kräva sina rättigheter. Den som är bekymrad över situationen för dem som lever utan tillstånd i Sverige bör bejaka arbetskraftsinvandring. Att öppna dörren för arbetskraftsinvandring gör det möjligt att komma till Sverige för att arbeta och inte längre enbart om man är förföljd eller förtryckt i sitt hemland. • För det andra kommer det alltid att finnas oseriösa arbetsgivare. Det fanns det före arbetskraftsinvandringsreformen och det skulle det finnas om vi avvecklade den i morgon, för de stoppas inte av stängda gränser. När vi stiftade lagen byggde vi därför in mekanismer för att motverka detta. Utöver de kontroller som Migrationsverket gör har man till exempel rätt att byta arbetsgivare om man behandlas illa eller inte får den lön man har rätt till och kan under tre månader söka ett nytt arbete i Sverige utan att riskera att bli av med uppehållstillståndet. • För det tredje finns det de som inte är och aldrig har varit intresserade av någon arbetskraftsinvandring, oavsett om den kommer från andra EU-länder eller från länder utanför EU. Det finns de som tycker att svenska jobb ska gå till svenskar och det finns de som ger sken av att vara för arbetskraftsinvandring men vill ha den så genomreglerad och byråkratisk att resultatet i praktiken blir detsamma. De stoppade den framgångsrika arbetskraftsinvandring som Sverige hade fram till början av 1970-talet. De kommer alltid att ta enskilda ärenden som intäkt för att ifrågasätta arbetskraftsinvandring som sådan. Låt mig vara tydlig med att de aldrig kommer att vinna mig för sitt synsätt. Tobias Billström (M) migrationsminister Arbetskraftsinvandringen De nya reglerna om arbetskraftsinvandring trädde i kraft den 15 december 2008 och innebar att den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen övergavs. I stället ligger arbetsgivarens bedömning till grund när uppehålls- och arbetstillstånden handläggs. Arbetsförmedlingen kan inte längre invända att arbetskraften redan finns tillgänglig i Sverige eller övriga EU/EES. Tidsgränsen för arbetstillstånd förlängdes också till som längst två år. Källa: regeringen.se ", "article_category": "other"}
{"id": 36695, "headline": "”Arbetskraftsinvandrare stjäl inte jobb för arbetslösa”", "summary": "Tobias Billström svarar kritikerna: Somliga vill göra arbetskraftsinvandringen så byråkratisk och genomreglerad att den i praktiken upphör.Om det stämmer att människor som arbetskraftsinvandrat till Sverige inte har fått de löner och villkor som de har rätt till, är det allvarligt och oroande. Regeringen är beredd att lyssna på synpunkterna och ingen reform är så bra att den inte kan göras bättre. Men jag vill redan nu slå fast att det alltid kommer att finnas oseriösa arbetsgivare och människor som utan tillstånd söker sig till Sverige för att arbeta – oavsett hur regelverket ser ut. Det finns också de som alltid kommer att ta enskilda ärenden som intäkt för att ifrågasätta arbetskraftsinvandringen som sådan. De kommer aldrig att vinna mig för sitt synsätt, skriver migrationsministern.", "article": "Fram till 2025 kommer 1,6 miljoner svenskar att gå i pension. Luckorna på arbetsmarknaden blir fler, inte minst i kommuner som redan i dag har svårt att hitta arbetskraft. Med fler pensionärer krävs fler som arbetar för att upprätthålla välfärden. Samtidigt kommer behoven av vård och omsorg att öka till följd av den äldre befolkningen. Sverige står inför stora utmaningar. Redan i dag finns bristsituationer på arbetsmarknaden. En tredjedel av Sveriges företagare uppger att de fått tacka nej till order på grund av arbetskraftsbrist och vartannat företag i en undersökning gjord av Dagens Industri uppger att brist på arbetskraft med rätt kompetens utgör ett stort hinder för att växa. Inte minst inom välfärdssektorn kommer bristen på arbetskraft att bli alarmerande inom några år. Arbetskraftsinvandring kan aldrig ensamt lösa dessa utmaningar. Matchningen på arbetsmarknaden måste bli bättre, det måste löna sig bättre att anställa och att bli anställd samt att starta och driva företag. De som i dag lever i utanförskap och saknar ett arbete att gå till måste ges möjligheter att komma in i den gemenskap det innebär att ha ett arbete. Allt detta jobbar regeringen intensivt med. För att framtidens välfärd ska kunna upprätthållas behövs fler som jobbar i Sverige, oavsett om de är födda här eller inte. Brist på arbetskraft kan paradoxalt nog leda till högre arbetslöshet, eftersom företag som inte kan utvecklas inte heller kan nyanställa. Den som tror att man genom att hålla en arbetskraftsinvandrare utanför landet per automatik har ett jobb att i stället ge till någon som redan bor här får tänka om. När regeringen tillsammans med Miljöpartiet genomförde reformen för en ökad och mer flexibel arbetskraftsinvandring 2008 så var det med utgångspunkten att det bara är arbetsgivaren som vet bäst vilken typ av arbetskraft och vilken kompetens som behövs. Det kan ingen myndighet, politiker eller ett fackförbund avgöra. Så länge löner och andra villkor är i samma nivå som svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen och tjänsten först utannonseras i Sverige och EU så ska arbets- och uppehållstillstånd kunna ges. Sverige är inte ett särskilt välkänt land. Vi kan knappast konkurrera med klimatet och svenska språket talas bara av nio miljoner människor. Om Sverige ska stå sig väl i den internationella konkurrens om arbetskraft som råder så behöver vi ha ett öppet och flexibelt regelverk som gör det attraktivt att välja just oss. Det innebär inte att vi inte ska ha ordning och reda och en kontroll av under vilka förutsättningar människor kommer hit. När det gäller förutsättningarna för att arbetstillstånd ska beviljas är reglerna entydiga. Anställningsvillkoren för den som kommer hit för att arbeta får inte vara sämre än kollektivavtal eller vad som är praxis inom yrket eller branschen. Arbetstagaren ska också kunna försörja sig på lönen. Innan tillstånd beviljas ska Migrationsverket pröva om anställningsvillkoren är i rätt nivå, och berörd arbetstagarorganisation ska ges tillfälle att yttra sig. Migrationsverket ska också vara observant på att anställningsavtalet inte är ett skenavtal. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är någon skillnad på de rättigheter man har på arbetsmarknaden om man har kommit som arbetskraftsinvandrare jämfört med om man är född i Sverige. De signaler som har framkommit i medierna (se bland annat DN.se/ekonomi 5–8/11) på att det har förekommit att människor som arbetskraftsinvandrat till Sverige inte fått de löner och de villkor de har rätt till är – om de stämmer – allvarliga och oroande. Därför har Migrationsverket fått tala om för regeringen hur de ser på tillämpningen av reglerna och jag kommer i dag att träffa fack och arbetsgivare för att höra hur de tycker att reformen fungerar. När jag fått höra deras åsikter är jag beredd att dra eventuella slutsatser. Ingen reform är så bra att den inte kan göras bättre. Regeringen är alltid beredd att lyssna och ta till sig av synpunkter på hur politiken kan bli bättre. Men jag vill redan nu slå fast några saker: • För det första kommer människor alltid att komma till Sverige för att arbeta, oavsett hur regelverket ser ut.Frågan är om vi vill ha en svart arbetsmarknad med människor som kommer utan tillstånd och därmed är rättslösa och löper risk för exploatering eller en reglerad och välordnad arbetskraftsinvandring där människor faktiskt har möjlighet att kräva sina rättigheter. Den som är bekymrad över situationen för dem som lever utan tillstånd i Sverige bör bejaka arbetskraftsinvandring. Att öppna dörren för arbetskraftsinvandring gör det möjligt att komma till Sverige för att arbeta och inte längre enbart om man är förföljd eller förtryckt i sitt hemland. • För det andra kommer det alltid att finnas oseriösa arbetsgivare.Det fanns det före arbetskraftsinvandringsreformen och det skulle det finnas om vi avvecklade den i morgon, för de stoppas inte av stängda gränser. När vi stiftade lagen byggde vi därför in mekanismer för att motverka detta. Utöver de kontroller som Migrationsverket gör har man till exempel rätt att byta arbetsgivare om man behandlas illa eller inte får den lön man har rätt till och kan under tre månader söka ett nytt arbete i Sverige utan att riskera att bli av med uppehållstillståndet. • För det tredje finns det de som inte är och aldrig har varit intresserade av någon arbetskraftsinvandring, oavsett om den kommer från andra EU-länder eller från länder utanför EU.Det finns de som tycker att svenska jobb ska gå till svenskar och det finns de som ger sken av att vara för arbetskraftsinvandring men vill ha den så genomreglerad och byråkratisk att resultatet i praktiken blir detsamma. De stoppade den framgångsrika arbetskraftsinvandring som Sverige hade fram till början av 1970-talet. De kommer alltid att ta enskilda ärenden som intäkt för att ifrågasätta arbetskraftsinvandring som sådan. Låt mig vara tydlig med att de aldrig kommer att vinna mig för sitt synsätt. Tobias Billström (M) migrationsminister ", "article_category": "other"}
{"id": 36708, "headline": "”Patientmaten på sjukhusen måste bli en del av vården”", "summary": "Ilija Batljan (S): Alliansen måste rätta till misstagen och se till att patienterna på Stockholms sjukhus får god och nyttig mat.På grund av den katastrofala kostupphandlingen i Stockholms läns landsting förra året serveras i dag en fjärrproducerad, dyr och tillsatsfylld industrimat på sjukhusen. Tre fjärdedelar av patienterna tycker att maten smakar dåligt. Det skulle få vilken restaurang som helst att stänga eller byta ut menyn. Nyttig och näringsrik mat är direkt avgörande för patienternas medicinska återhämtning. Jag efterlyser handlingskraft och vill se ett blocköverskridande samarbete i landstinget i denna viktiga fråga. Jag räcker på det här sättet ut en hand till den borgerliga majoriteten, skriver oppositionslandstingsrådet.", "article": "Varje dag serverar den offentliga sektorn tre miljoner mål mat. De finansieras via vår skattesedel och mättar barn på sjukhus, äldre på särskilda boenden, friska och sjuka. Forskningsrön visar att näringsrik och nyttig mat är direkt avgörande för patienters medicinska återhämtning. Men av precis lika stor betydelse är att maten ska smaka och dofta gott, för att vi överhuvudtaget ska vilja äta den. I mars 2010 visade Stockholm läns landstings senaste kostutvärdering att hela tre fjärdedelar av patienterna på flera av Stockholms sjukhus tycker att maten smakar dåligt. Det är katastrofala siffror som skulle få vilken restaurang som helst att stänga eller att omgående byta ut menyn. Näringslivsverksamheter som inte håller måttet rensas automatiskt bort om inga förändringar vidtas. På marknaden är det inget snack om att det är kunden som är kung. Motsvarande inflytande finns dock inte inom det offentliga rummet. Det är en central orsak till att Stockholms patienter fortfarande serveras undermålig mat. I början av 2009 gjorde Stockholms läns landsting en av de största matupphandlingarna i modern tid. Upphandlingen blev omgående starkt kritiserad för att den skedde utan offentlig insyn och avtalet slöts i all tysthet. Endast ett godkänt anbud lämnades in och miljardavtalet slöts utan konkurrens. Det nya kostavtalet har resulterat i att flera av Stockholms sjukhus i dag serveras fjärrproducerad, dyr och tillsatsfylld industrimat. I dag kostar en lunch nästan 100 kronor. Sju av tio multisjuka äldre lider av undernäring. Vår kokkonst i den offentliga sektorn har snarare blivit hygienkonst, där blanka ytor i köket är viktigare än smakfull, näringsriktig mat på tallriken. Det finns också något absurt i att landstinget i Stockholms län gör kostavtal där kvalitetskraven är näst intill obefintliga och leverantörer utvärderar sig själva. Någon ytterligare kontroll finns inte. Vi vet dock att missnöjet är stort. Trots trixande med siffror når ändå inte sjukhusen det lågt ställda målet om 75 procent nöjda patienter. Mot bakgrund av den katastrofala kostupphandlingen, och den våldsamma kritiken mot patientmaten, startade vi i april 2010 intressegruppen ”Riktig mat för Stockholms patienter” för att få med oss fler i kampen för att servera riktig mat till Stockholms patienter. Gensvaret har varit enormt. Det stod snart klart, genom otaliga vittnesberättelser som skickades till oss, att kritiken mot patientmaten var långt mycket större och allvarligare än vi kunnat föreställa oss. I somras uppmärksammades även hur svårt personalen på Karolinska i Huddinge har att få de cancersjuka barnen att äta den industriproducerade mikromaten. Personalen tvingas handla reservmat från närliggande matbutiker och ibland tar anhöriga med sig mat. För ett år sedan lovade den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting att förbättra den hårt kritiserade patientmaten. Resultaten är nedslående, situationen är inte ens tillbaka på ruta ett – patienternas missnöje med maten har ökat samtidigt som priset blivit högre. I dag är det framför allt enskilda eldsjälar som engagerar sig i matfrågan. En av dem är undersköterskan Camilla Sparring, som i dagarna släppt boken ”Matupproret”, som bygger på hennes långa kamp för att driva igenom en förbättring av maten i sin hemkommun. Ett annat exempel är två dietister som jobbar på en canceravdelning för barn i Umeå och som gick ner i arbetstid för att ta fram en kokbok som väckte matlusten igen hos cancersjuka barn. Det måste bli självklart att maten ska vara en del av vården. Det finns goda exempel. Hvidovre hospital, Köpenhamn, tog chansen att vid renovering av sjukhuset även bygga ett restaurangkök. Anledningen var främst att man ville förbättra maten. Men sjukhuset ville också minska matsvinnet och kunna erbjuda en större á la carte-meny. Allt näringsinnehåll i maten finns beräknat i deras kostsystem. Vinsterna är många. Hvidovre hospital har i dag 100 procents kundnöjdhet. Patienterna äter och tillfrisknar fortare och har en bättre viktuppgång än förut. Ett annat exempel finns närmare oss. I Sundbybergs kommun byggde man lokala tillagningskök på ett av stadens äldreboenden. Maten flyttade närmare brukarna, de är mer nöjda och kan själva bestämma när de ska äta och framförallt vad, samtidigt som de äldre som äter av den egenlagade maten har ökat i vikt. För oss Socialdemokrater är det självklart att nu ta chansen att rätta till flera år av katastrofal mathantering. Mat ska inte transporteras över hela länet för att slutligt hamna i en plastlåda framför en patient. Det är inte hållbart. Varken ekonomiskt, ekologiskt eller socialt. Vi måste ändra utvecklingen och kräva att de skattepengar vi betalar in går till att göra människor friska. Maten är en stor del av det. Jag kräver att den borgerliga majoriteten tittar på de goda exempel som finns och tar ansvar för att maten till Stockholms patienter är bra. Ansvaret kan inte läggas på enskilda medborgare, inte heller på privata entreprenörer. Fungerar det inte? Gör om, gör rätt. Jag tvivlar inte på goda intentioner från den borgerliga majoriteten, däremot ifrågasätter jag handlingskraften och känslan för våra gemensamma skattepengar. Mindre borgerliga partier, bland annat Centerpartiet, anslöt sig i valrörelsen till vår kritik. I en artikel i Svenska Dagbladet (23/6) skrev de ordagrant att ”landstingets kostförsörjning måste omprövas”. Nu är det helt tyst från deras håll. Var det bara makten de ville åt eller är Centerpartiet beredda att verkligen kämpa för patienternas bästa? Jag efterlyser handlingskraft. Jag vill se blocköverskridande samarbete i landstinget i denna viktiga fråga, och räcker på detta sätt ut en hand. Ta del av rapporterna, idéerna, de otaliga berättelserna och agera – för stockholmarnas bästa. Ilija Batljan oppositionslandstingsråd (S) i Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 36710, "headline": "”Patientmaten på sjukhusen måste bli en del av vården”", "summary": "Ilija Batljan (S): Alliansen måste rätta till misstagen och se till att patienterna på Stockholms sjukhus får god och nyttig mat. På grund av den katastrofala kostupphandlingen i Stockholms läns landsting förra året serveras i dag en fjärrproducerad, dyr och tillsatsfylld industrimat på sjukhusen. Tre fjärdedelar av patienterna tycker att maten smakar dåligt. Det skulle få vilken restaurang som helst att stänga eller byta ut menyn. Nyttig och näringsrik mat är direkt avgörande för patienternas medicinska återhämtning. Jag efterlyser handlingskraft och vill se ett blocköverskridande samarbete i landstinget i denna viktiga fråga. Jag räcker på det här sättet ut en hand till den borgerliga majoriteten, skriver oppositionslandstingsrådet.", "article": "Varje dag serverar den offentliga sektorn tre miljoner mål mat. De finansieras via vår skattesedel och mättar barn på sjukhus, äldre på särskilda boenden, friska och sjuka. Forskningsrön visar att näringsrik och nyttig mat är direkt avgörande för patienters medicinska återhämtning. Men av precis lika stor betydelse är att maten ska smaka och dofta gott, för att vi överhuvudtaget ska vilja äta den. I mars 2010 visade Stockholm läns landstings senaste kostutvärdering att hela tre fjärdedelar av patienterna på flera av Stockholms sjukhus tycker att maten smakar dåligt. Det är katastrofala siffror som skulle få vilken restaurang som helst att stänga eller att omgående byta ut menyn. Näringslivsverksamheter som inte håller måttet rensas automatiskt bort om inga förändringar vidtas. På marknaden är det inget snack om att det är kunden som är kung. Motsvarande inflytande finns dock inte inom det offentliga rummet. Det är en central orsak till att Stockholms patienter fortfarande serveras undermålig mat. I början av 2009 gjorde Stockholms läns landsting en av de största matupphandlingarna i modern tid. Upphandlingen blev omgående starkt kritiserad för att den skedde utan offentlig insyn och avtalet slöts i all tysthet. Endast ett godkänt anbud lämnades in och miljardavtalet slöts utan konkurrens. Det nya kostavtalet har resulterat i att flera av Stockholms sjukhus i dag serveras fjärrproducerad, dyr och tillsatsfylld industrimat. I dag kostar en lunch nästan 100 kronor. Sju av tio multisjuka äldre lider av undernäring. Vår kokkonst i den offentliga sektorn har snarare blivit hygienkonst, där blanka ytor i köket är viktigare än smakfull, näringsriktig mat på tallriken. Det finns också något absurt i att landstinget i Stockholms län gör kostavtal där kvalitetskraven är näst intill obefintliga och leverantörer utvärderar sig själva. Någon ytterligare kontroll finns inte. Vi vet dock att missnöjet är stort. Trots trixande med siffror når ändå inte sjukhusen det lågt ställda målet om 75 procent nöjda patienter. Mot bakgrund av den katastrofala kostupphandlingen, och den våldsamma kritiken mot patientmaten, startade vi i april 2010 intressegruppen ”Riktig mat för Stockholms patienter” för att få med oss fler i kampen för att servera riktig mat till Stockholms patienter. Gensvaret har varit enormt. Det stod snart klart, genom otaliga vittnesberättelser som skickades till oss, att kritiken mot patientmaten var långt mycket större och allvarligare än vi kunnat föreställa oss. I somras uppmärksammades även hur svårt personalen på Karolinska i Huddinge har att få de cancersjuka barnen att äta den industriproducerade mikromaten. Personalen tvingas handla reservmat från närliggande matbutiker och ibland tar anhöriga med sig mat. För ett år sedan lovade den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting att förbättra den hårt kritiserade patientmaten. Resultaten är nedslående, situationen är inte ens tillbaka på ruta ett – patienternas missnöje med maten har ökat samtidigt som priset blivit högre. I dag är det framför allt enskilda eldsjälar som engagerar sig i matfrågan. En av dem är undersköterskan Camilla Sparring, som i dagarna släppt boken ”Matupproret” , som bygger på hennes långa kamp för att driva igenom en förbättring av maten i sin hemkommun. Ett annat exempel är två dietister som jobbar på en canceravdelning för barn i Umeå och som gick ner i arbetstid för att ta fram en kokbok som väckte matlusten igen hos cancersjuka barn. Det måste bli självklart att maten ska vara en del av vården. Det finns goda exempel. Hvidovre hospital, Köpenhamn, tog chansen att vid renovering av sjukhuset även bygga ett restaurangkök. Anledningen var främst att man ville förbättra maten. Men sjukhuset ville också minska matsvinnet och kunna erbjuda en större á la carte-meny. Allt näringsinnehåll i maten finns beräknat i deras kostsystem. Vinsterna är många. Hvidovre hospital har i dag 100 procents kundnöjdhet. Patienterna äter och tillfrisknar fortare och har en bättre viktuppgång än förut. Ett annat exempel finns närmare oss. I Sundbybergs kommun byggde man lokala tillagningskök på ett av stadens äldreboenden. Maten flyttade närmare brukarna, de är mer nöjda och kan själva bestämma när de ska äta och framförallt vad, samtidigt som de äldre som äter av den egenlagade maten har ökat i vikt. För oss Socialdemokrater är det självklart att nu ta chansen att rätta till flera år av katastrofal mathantering. Mat ska inte transporteras över hela länet för att slutligt hamna i en plastlåda framför en patient. Det är inte hållbart. Varken ekonomiskt, ekologiskt eller socialt. Vi måste ändra utvecklingen och kräva att de skattepengar vi betalar in går till att göra människor friska. Maten är en stor del av det. Jag kräver att den borgerliga majoriteten tittar på de goda exempel som finns och tar ansvar för att maten till Stockholms patienter är bra. Ansvaret kan inte läggas på enskilda medborgare, inte heller på privata entreprenörer. Fungerar det inte Gör om, gör rätt. Jag tvivlar inte på goda intentioner från den borgerliga majoriteten, däremot ifrågasätter jag handlingskraften och känslan för våra gemensamma skattepengar. Mindre borgerliga partier, bland annat Centerpartiet, anslöt sig i valrörelsen till vår kritik. I en artikel i Svenska Dagbladet (23/6) skrev de ordagrant att ”landstingets kostförsörjning måste omprövas” . Nu är det helt tyst från deras håll. Var det bara makten de ville åt eller är Centerpartiet beredda att verkligen kämpa för patienternas bästa Jag efterlyser handlingskraft. Jag vill se blocköverskridande samarbete i landstinget i denna viktiga fråga, och räcker på detta sätt ut en hand. Ta del av rapporterna, idéerna, de otaliga berättelserna och agera – för stockholmarnas bästa. Ilija Batljan oppositionslandstingsråd (S) i Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 36718, "headline": "”Legitimation kommer att sänka läraryrkets status”", "summary": "Utbildningsforskare: Regeringens förslag om lärarlegitimationer bygger på en feltänkt jämförelse med läkaryrket. Den kritiserade svenska lärarutbildningen ska göras om. Det hade varit rimligt att invänta resultatet av denna reformprocess innan man gav lärarutbildningen den starka särställning som regeringens förslag om lärarlegitimation innebär. Parallellen med läkaryrket är uppenbar. Men medan det i efterhand går att avgöra om en medicinsk behandling varit felaktig är det omöjligt att bedöma en undervisningssituation på samma sätt. Lärarlegitimationen kommer att ytterligare sänka lärarutbildningens och läraryrkets status. Riksdagen bör ha detta i åtanke innan den röstar igenom regeringens förslag, skriver Jonas Vlachos.", "article": "Regeringen har nu lagt sin proposition om lärarlegitimation. Legitimationen kräver avslutad lärarutbildning samt ett godkänt introduktionsår. Endast legitimerade lärare ska få sätta betyg, ansvara för undervisning och få fast anställning. Det är bra att regeringen försöker höja kvaliteten på landets lärarkår men propositionen bygger på en feltänkt jämförelse med läkaryrket. Legitimationen kommer att stänga ute kompetenta personer från läraryrket och öka lärarnas administrativa börda. Förslaget riskerar även att – helt emot regeringens intentioner – göra lärarutbildningen ännu mindre attraktiv än vad den är i dag. Varje legitimationssystem bygger på att vi vet vilka färdigheter och kunskaper som krävs för att kunna utöva ett yrke med viss framgång. Trots att en mängd vetenskapliga studier undersökt frågan har det emellertid visat sig svårt att identifiera vilka egenskaper som krävs för att bli en bra lärare. Alltså går det inte att vid antagningen till lärarutbildningen välja ut lämpliga kandiater. Inte heller verkar själva lärarutbildningen göra en person till en bättre lärare. Även om goda ämnespedagogiska kunskaper förefaller kopplade till en framgångsrik lärargärning så tyder inget på att lärarutbildningar är särskilt bra på att förmedla sådana kunskaper. Visserligen ska den kritiserade svenska lärarutbildningen göras om, men det hade varit rimligt att invänta resultatet av denna reformprocess innan man gav lärarutbildningen den starka särställning som regeringens förslag ger den. Ett kanske allvarligare problem är att lärarlegitimationen bygger på en felaktig jämförelse med läkaryrket. Legitimerade lärare ska kunna varnas av en ansvarsnämnd och i värsta fall förlora legitimationen, bland annat om de inte bedriver undervisningen i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Parallellen till läkaryrket är tydlig men medan det i efterhand går att avgöra om en medicinsk behandling varit felaktig är det omöjligt att bedöma en undervisningssituation på samma sätt. Skolans mål är för mångfacetterade och det pedagogiska kunskapsläget för osäkert för att detta ska vara möjligt. Vidare har lärare till skillnad från läkare inte hand om enskilda personer utan om grupper av elever. Undervisningen kan därför aldrig vara helt anpassad till den enskildes förutsättningar, vilket gör ansvarsutkrävandet än svårare. Att det är närmast omöjligt att på ett objektivt sätt fastställa elevens förutsättningar belyser ytterligare problemen med en oberoende ansvarsbedömning. Man kan även fråga sig hur det går att utkräva strikt personligt ansvar i en så pass kollektiv verksamhet som skolundervisning. Under dessa premisser är sannolikheten stor att ansvarsnämnden blir ett rent spel för galleriet. Hotet om indragen legitimation kommer dock att kräva omfattande journalliknande behandlingsplaner där lärarna noggrant dokumenterar sina insatser. Inte för att dessa planer gör någon egentlig nytta, utan för att lärarna ska kunna visa vad som gjorts om någon elev är missnöjd med sin utbildning. Varken läraryrkets status eller undervisningens kvalitet lär höjas av att ännu mer av lärarnas tid och energi läggs på administrativa uppgifter. Ytterligare ett problem är att lärarna enligt förslaget ska genomgå ett introduktionsår efter avslutad utbildning. Lärarna ska då under handledning undervisa i rätt ämnen och på rätt nivå, varefter de kan få sin legitimation. Medan mer handledd praktik vore värdefull är de praktiska problemen med introduktionsåret stora. Högskoleverket har riktat skarp kritik mot förslaget då det kommer att innebära svårigheter för lärarna att få sin första anställning. I väntan på en lämplig introduktionstjänst så kommer lärarna att få hanka sig fram på vikariat. Vikariat till vilka de enligt propositionen inte får anställas om det finns legitimerade lärare att tillgå. Även läkare vikarierar i väntan på sin allmäntjänstgöring men läkare får då dispenser, exempelvis rätt att skriva ut medicin, som gör det möjligt för dem att utöva sitt yrke. Dessa dispenser delas ut trots att ett enskilt medicinskt misstag kan orsaka permanent skada. Vikarierande men icke-legitimerade lärare kommer däremot inte ens att få sätta betyg vilket gör dem närmast oanställningsbara. I slutet av introduktionsåret kommer rektor på respektive skola att bedöma lärarens lämplighet. Medan rektorerna troligtvis är relativt väl placerade för att göra denna bedömning måste man ifrågasätta att arbetsgivaren får denna maktställning över den enskildes framtida yrkesliv. En så rättsosäker ordning kommer knappast att locka fler kompetenta personer till läraryrket. Vidare är det motsägelsefullt att regeringen anser det nödvändigt att via legitimationen detaljreglera skolledarnas anställningsbeslut samtidigt som man ger rektorerna detta avgörande förtroende. Problem uppstår även för de behöriga lärare som fram till den 1 juli 2012 inte har tillräcklig tjänstgöring på lämplig nivå och i rätt ämnen. Denna inte obetydliga grupp lärare kommer om 20 månader inte längre att kunna utöva sitt yrke, hur lämpliga och kunniga de än må vara. Kravet på lärarlegitimation kommer alltså att höja inträdeshindren och hålla lämpliga personer – i många fall behöriga lärare – med goda ämneskunskaper borta från läraryrket. Möjligheterna att locka personer med alternativa erfarenheter till skolan kommer att minska och det är svårt att se hur detta ska höja undervisningens kvalitet. I en omskriven rapport från McKinsey poängteras att länder som lyckats väl med att bibehålla lärarutbildningens attraktionskraft även är de som lyckats garantera en trygg och smidig övergång till läraryrket efter avslutade studier. Lärarlegitimationen kommer att göra det motsatta vilket riskerar att ytterligare sänka lärarutbildningens och läraryrkets status. Riksdagen bör ha detta i åtanke innnan den röstar igenom regeringens förslag. Jonas Vlachos docent i nationalekonomi, Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning, IFN Jonas Vlachos forskar kring och utreder utbildningsfrågor. Han arbetar för närvarande med rapporter om skolfrågor åt Konkurrensverket och Finanspolitiska rådet. Ur regeringens förslag Regeringen om lärarlegitimation: ”Det finns flera syften med att införa ett legitimationssystem. Alla elever och barn ska undervisas av väl kvalificerade lärare och förskollärare som har prövats och visat sig vara lämpliga för yrket. Genom legitimationen skapas en dubbel kvalitetssäkring av den blivande lärarens eller förskollärarens lämplighet, dels i lärar- eller förskollärarutbildningen, dels under introduktionen i yrket. En legitimation ska också kunna återkallas om det visar sig att en lärare eller förskollärare inte längre är lämplig för yrket, vilket borgar för ökad rättssäkerhet för elever och barn.” ", "article_category": "other"}
{"id": 36720, "headline": "”Legitimation kommer att sänka läraryrkets status”", "summary": "Utbildningsforskare: Regeringens förslag om lärarlegitimationer bygger på en feltänkt jämförelse med läkaryrket.Den kritiserade svenska lärarutbildningen ska göras om. Det hade varit rimligt att invänta resultatet av denna reformprocess innan man gav lärarutbildningen den starka särställning som regeringens förslag om lärarlegitimation innebär. Parallellen med läkaryrket är uppenbar. Men medan det i efterhand går att avgöra om en medicinsk behandling varit felaktig är det omöjligt att bedöma en undervisningssituation på samma sätt. Lärarlegitimationen kommer att ytterligare sänka lärarutbildningens och läraryrkets status. Riksdagen bör ha detta i åtanke innan den röstar igenom regeringens förslag, skriver Jonas Vlachos.", "article": "Regeringen har nu lagt sin proposition om lärarlegitimation. Legitimationen kräver avslutad lärarutbildning samt ett godkänt introduktionsår. Endast legitimerade lärare ska få sätta betyg, ansvara för undervisning och få fast anställning. Det är bra att regeringen försöker höja kvaliteten på landets lärarkår men propositionen bygger på en feltänkt jämförelse med läkaryrket. Legitimationen kommer att stänga ute kompetenta personer från läraryrket och öka lärarnas administrativa börda. Förslaget riskerar även att – helt emot regeringens intentioner – göra lärarutbildningen ännu mindre attraktiv än vad den är i dag. Varje legitimationssystem bygger på att vi vet vilka färdigheter och kunskaper som krävs för att kunna utöva ett yrke med viss framgång. Trots att en mängd vetenskapliga studier undersökt frågan har det emellertid visat sig svårt att identifiera vilka egenskaper som krävs för att bli en bra lärare. Alltså går det inte att vid antagningen till lärarutbildningen välja ut lämpliga kandiater. Inte heller verkar själva lärarutbildningen göra en person till en bättre lärare. Även om goda ämnespedagogiska kunskaper förefaller kopplade till en framgångsrik lärargärning så tyder inget på att lärarutbildningar är särskilt bra på att förmedla sådana kunskaper. Visserligen ska den kritiserade svenska lärarutbildningen göras om, men det hade varit rimligt att invänta resultatet av denna reformprocess innan man gav lärarutbildningen den starka särställning som regeringens förslag ger den. Ett kanske allvarligare problem är att lärarlegitimationen bygger på en felaktig jämförelse med läkaryrket. Legitimerade lärare ska kunna varnas av en ansvarsnämnd och i värsta fall förlora legitimationen, bland annat om de inte bedriver undervisningen i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Parallellen till läkaryrket är tydlig men medan det i efterhand går att avgöra om en medicinsk behandling varit felaktig är det omöjligt att bedöma en undervisningssituation på samma sätt. Skolans mål är för mångfacetterade och det pedagogiska kunskapsläget för osäkert för att detta ska vara möjligt. Vidare har lärare till skillnad från läkare inte hand om enskilda personer utan om grupper av elever. Undervisningen kan därför aldrig vara helt anpassad till den enskildes förutsättningar, vilket gör ansvarsutkrävandet än svårare. Att det är närmast omöjligt att på ett objektivt sätt fastställa elevens förutsättningar belyser ytterligare problemen med en oberoende ansvarsbedömning. Man kan även fråga sig hur det går att utkräva strikt personligt ansvar i en så pass kollektiv verksamhet som skolundervisning. Under dessa premisser är sannolikheten stor att ansvarsnämnden blir ett rent spel för galleriet. Hotet om indragen legitimation kommer dock att kräva omfattande journalliknande behandlingsplaner där lärarna noggrant dokumenterar sina insatser. Inte för att dessa planer gör någon egentlig nytta, utan för att lärarna ska kunna visa vad som gjorts om någon elev är missnöjd med sin utbildning. Varken läraryrkets status eller undervisningens kvalitet lär höjas av att ännu mer av lärarnas tid och energi läggs på administrativa uppgifter. Ytterligare ett problem är att lärarna enligt förslaget ska genomgå ett introduktionsår efter avslutad utbildning. Lärarna ska då under handledning undervisa i rätt ämnen och på rätt nivå, varefter de kan få sin legitimation. Medan mer handledd praktik vore värdefull är de praktiska problemen med introduktionsåret stora. Högskoleverket har riktat skarp kritik mot förslaget då det kommer att innebära svårigheter för lärarna att få sin första anställning. I väntan på en lämplig introduktionstjänst så kommer lärarna att få hanka sig fram på vikariat. Vikariat till vilka de enligt propositionen inte får anställas om det finns legitimerade lärare att tillgå. Även läkare vikarierar i väntan på sin allmäntjänstgöring men läkare får då dispenser, exempelvis rätt att skriva ut medicin, som gör det möjligt för dem att utöva sitt yrke. Dessa dispenser delas ut trots att ett enskilt medicinskt misstag kan orsaka permanent skada. Vikarierande men icke-legitimerade lärare kommer däremot inte ens att få sätta betyg vilket gör dem närmast oanställningsbara. I slutet av introduktionsåret kommer rektor på respektive skola att bedöma lärarens lämplighet. Medan rektorerna troligtvis är relativt väl placerade för att göra denna bedömning måste man ifrågasätta att arbetsgivaren får denna maktställning över den enskildes framtida yrkesliv. En så rättsosäker ordning kommer knappast att locka fler kompetenta personer till läraryrket. Vidare är det motsägelsefullt att regeringen anser det nödvändigt att via legitimationen detaljreglera skolledarnas anställningsbeslut samtidigt som man ger rektorerna detta avgörande förtroende. Problem uppstår även för de behöriga lärare som fram till den 1 juli 2012 inte har tillräcklig tjänstgöring på lämplig nivå och i rätt ämnen. Denna inte obetydliga grupp lärare kommer om 20 månader inte längre att kunna utöva sitt yrke, hur lämpliga och kunniga de än må vara. Kravet på lärarlegitimation kommer alltså att höja inträdeshindren och hålla lämpliga personer – i många fall behöriga lärare – med goda ämneskunskaper borta från läraryrket. Möjligheterna att locka personer med alternativa erfarenheter till skolan kommer att minska och det är svårt att se hur detta ska höja undervisningens kvalitet. I en omskriven rapport från McKinsey poängteras att länder som lyckats väl med att bibehålla lärarutbildningens attraktionskraft även är de som lyckats garantera en trygg och smidig övergång till läraryrket efter avslutade studier. Lärarlegitimationen kommer att göra det motsatta vilket riskerar att ytterligare sänka lärarutbildningens och läraryrkets status. Riksdagen bör ha detta i åtanke innnan den röstar igenom regeringens förslag. Jonas Vlachos docent i nationalekonomi, Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning, IFN Jonas Vlachos forskar kring och utreder utbildningsfrågor. Han arbetar för närvarande med rapporter om skolfrågor åt Konkurrensverket och Finanspolitiska rådet. ", "article_category": "other"}
{"id": 36722, "headline": "S:t Petersburg: Med Dostojevskij på brottsplatsen", "summary": "Fjodor Dostojevskijs böcker och liv utspelade sig i S:t Petersburg. DN Resor träffade hans barnbarnsbarn och gick på jakt efter författarens platser i staden.", "article": "S:t Petersburg är Dostojevskijs stad. Dels Fjodor Dostojevskijs, 1800-talsförfattarens, som lät så många av sina romaner utspela sig här. Dels den 65-årige före detta spårvagnsföraren Dmitrij Dostojevskijs, författarens barnbarnsbarns, stad. Vi träffas under en middag i S:t Petersburg, äter pelmeni, ryska dumplingar och rödbetssoppan borsjtj. Snett mitt emot restaurangen ligger KGB-högkvarteret där Dmitrijs far fängslades, enbart på grund av sitt släktskap med författaren, som Sovjet såg som statens fiende. – Jag var liten då och det var en obehaglig upplevelse som satte spår. Min pappa ville aldrig berätta vad som hände där. Själv lärde jag mig att hålla tyst om min farfarsfar, för han var framför allt en person som gjorde livet svårare, säger Dmitrij Dostojevskij och ser dyster ut. Nu är det annorlunda. Redan före Sovjets fall omvärderades Dostojevskijs författarskap och Dmitrij Dostojevskij reser numera runt i världen och föreläser om sin berömda släkting och hans böcker. Det ger honom också tillfälle att tala om den stad han älskar. – Jag jobbade som tv-reparatör i Tyskland under en tid men längtade ständigt hem. Min farfarsfar kallade S:t Petersburg för den mest fantastiska stad i världen och han hade rätt. Hans böcker ger en bild av stadens själ, man kan använda dem för att utforska S:t Petersburg. Tidigare på dagen har jag besökt Dostojevskijmuseet, som är inrymt i författarens sista hem, en mörk hörnlägenhet som man försökt återställa i det skick det var när Fjodor Dostojevskij och hans familj bodde där. På skrivbordet i arbetsrummet ligger pennan som han använde då han skrev sin sista roman, ”Bröderna Karamazov”, och där finns en felstavad lapp från ett av hans barn med texten: ”Jag väntar på en present från dig pappa.” I ett hörn står den gunghäst som Dmitrij Dostojevskijs farfar fick i present när han var ett och ett halvt år – enligt den bistra guiden i museet. – Struntprat! Jag har hört många historier om den där gunghästen, och han var inte alls så liten när han fick den, protesterar Dmitrij Dostojevskij. Sedan övergår han till att berätta om platser i staden som är förknippade med hans farfarsfars böcker, och som han själv ofta körde förbi under åren som spårvagnsförare. Platser i S:t Petersburg förknippade med Fjodor Dostojevskij och hans böcker Dostojevskijmuseet, Kuznetjnyj pereulok 5/2, Vladimirskaja. Här bodde författaren under två perioder, dels 1846, och sedan från 1878 och fram till sin död 1881. Under dessa år stod Dostojevskij på toppen av sin berömmelse, men gamla skulder gjorde ändå hans ekonomi ganska dålig. Därför bodde han i denna billiga och mörka hyreslägenhet. Museet är framför allt ett författarhem, där man rekonstruerat rummen som de bör ha sett ut när familjen Dostojevskij bodde här. Området kring Gribojedov-kanalen – mordplatsen i ”Brott och straff”. Huset där bokens mord äger rum ligger intill den vackra Lejonbron, på kajen vid kanalen, Gribojedova nr 104. Då boken skrevs, i mitten av 1800-talet, var området förslummat. I dag är det en plats där S:t Petersburg, som på de flesta håll är storslaget och pampigt, visar upp en mer pittoresk och bohemisk sida. Raskolnikovs bostad. Ett stenkast därifrån, i gathörnet Stolyarny pereulok/Grazhdanskaja ligger det hus där studenten Raskolnikov hyr en vindskammare i ”Brott och straff”. Tretton trappsteg leder upp till vinden, men innanför vindsdörren finns ingen kammare. Själva trappan blev under en tid en kultplats, tills de som bor i huset tröttnade på allt spring och lät installera portkod. Sennaja Plosjtjad (Hötorget). På andra sidan kanalen ligger Sennaja Plosjtjad/Hötorget, ett av de äldsta torgen i S:t Petersburg. Här öppnade en boskapsmarknad på 1730-talet. I ”Brott och straff” beskrivs hur Raskolnikov vandrar omkring på marknaden, betraktar fyllbultarna och känner ”den typiska S:t Petersburg-odören”. När Dostojevskij skrev romanen bodde han själv väster om torget, på Przjevalskovo ulitsa 7. Peter Paul-fästningen. 1849 arresterades Fjodor Dostojevskij, anklagad för revolutionär konspiration. Under åtta månader satt han i isoleringscell i Peter Paul-fästningen innan han utsattes för en skenavrättning, för att sedan skickas på straffarbete i Sibirien, där han blev kvar till 1859. Den här upplevelsen skildras i romanen ”Idioten”. ”Brott och straff”-stämning på hotell Resa hit: Med flyg: Tur och retur-biljett med pris från strax under 3 000 kronor direkt från Stockholm med SAS, via Helsingfors med Blue 1 och Rossiya, eller via Riga med Air Baltic. Med båt: Viking Line, vikingline.se eller Silja Line, tallinksilja.se, till Helsingfors, och vidare till S:t Petersburg med det ryska rederiet St Peter Line, stpeterline.ru/se/ kostar cirka 1 200 kronor för samtliga delsträckor. Med tåg: Från Helsingfors kan man även ta tåget till S:t Petersburg. Resan tar ungefär sex timmar. Organiserade weekendresor: Med båt till S:t Petersburg säljs bland annat av tallinksilja.com, och med flyg av latitudetravel.se och iventustravel.se Hotell med Dostojevskijtema Designhotellet Sonya: Är inrett av svenska Stylt, som haft som mål att skapa samma stämning som i ”Brott och straff”. Det ser ut som man föreställer sig 1800-talets Ryssland: mörkt och mystiskt, rött, svart och silver. Varje rumsdörr har ett eget citat ur boken, och vandrar man från dörr till dörr i korridorerna kan man läsa ett stycke ur ett kapitel per våning. Pris från cirka 1 200 kronor. radisson-hotels.ru/sonyahotel-stpetersburg The Brothers Karamazov: Ligger nära Dostojevskijmuseet. De ljust inredda rummen är uppkallade efter gestalter i författarens böcker. Pris från cirka 1 000 kronor för ett dubbelrum. karamazovhotel.com ", "article_category": "other"}
{"id": 36725, "headline": "”Nyanlända behöver mer än en klapp på huvudet”", "summary": "Nye integrationsministern: Vi genomför nu den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Märkligt att Socialdemokraterna vill bromsa reformen. Den etableringsreform som träder i kraft den 1 december är tydligt inriktad på att nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Det är därför väldigt förvånande att Socialdemokraterna visat sig vara beredda att fälla finansieringen. Reformen bryter med den omhändertagandementalitet som länge präglat svensk integrationspolitik. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer – trots att det ofta är de mest drivna som bryter upp från sitt hemland. De behöver inte en klapp på huvudet utan professionellt stöd för att etablera sig och ta del av de rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige, skriver Erik Ullenhag.", "article": "Varje morgon går 600 000 människor som har fötts i ett annat land till jobbet. De betalar skatt och bär i hög grad upp välfärden. Sverige har genom historien varit öppet för människor och samarbetet med andra länder. Det har gjort vårt land rikare och jag är stolt över att vi har tagit vårt solidariska ansvar och givit människor, som flytt undan förföljelse, en fristad. Men samtidigt som många som kommit till vårt land har lyckats ska vi vara tydliga med att vi har stora integrationsutmaningar. En lyckad och väl fungerande integration är en av vår framtids stora utmaningar. Därför genomför regeringen den 1 december den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Människor som flyr från krig eller allvarliga missförhållanden gör det för att söka en bättre och tryggare framtid för sig och sin familj. De förväntar sig att få bidra till samhället – inte att leva på bidrag. I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige. Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem. För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land. För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund. Den etableringsreform, som träder i kraft den 1 december i år, bryter med omhändertagandementaliteten och är tydligt inriktad på att den nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Det är därför väldigt förvånande att Socialdemokraterna visat sig beredda att försöka fälla finansieringen av viktiga delar av reformen. Valfrihet, individuellt utformade insatser och fler aktörer är viktiga delar i den nya reformen. Men vi behöver också förändra synen på dem som lämnar sitt land för att söka skydd och en fristad i Sverige. De behöver inte en klapp på huvudet, utan professionellt stöd för att så snabbt som möjligt lära sig svenska, etablera sig på arbetsmarknaden och ta del av de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige. Därför utgår reformen från individens behov, men betonar också tydligt individens eget ansvar för sin framtid. Reformens viktigaste delar är: • I stället för att tas emot av socialtjänsten ska nyanlända från dag ett mötas av insatser för arbete. Därför får Arbetsförmedlingen ta över samordningsansvaret från kommunerna när det gäller de insatser som ska leda till jobb och egen försörjning. • Individuella insatser från dag ett. Kort efter att den nyanlända beviljats uppehållstillstånd träffar hon eller han Arbetsförmedlingen för ett etableringssamtal. Frågor om var i landet den nyanländas kompetens efterfrågas och hur vägen till arbete ser ut diskuteras för att tidigt matcha bostad och arbetsmarknad. Utifrån samtalet görs en skräddarsydd etableringsplan med individuella insatser. • Etableringsersättningen är generell och lika för alla oberoende av var i landet den nyanlända bor. Ersättningen är individuell och utgår när den nyanlända aktivt deltar i insatserna – för att få ut full ersättning ska den nyanlända delta i svenskundervisning och andra insatser som föreskrivs i etableringsplanen. Den individuellt utformade ersättningen kan leda till förbättrad jämställdhet genom att ersättningen inte påverkas av andra inkomster i hushållet. Arbetslinjen är också tydlig i systemet – det är möjligt att arbeta vid sidan av insatserna utan att ersättningen minskas. • En etableringslots införs för att stödja den nyanlända under den första tiden i Sverige. Ersättning till lotsen är resultatbaserad, vilket innebär att lotsen också har ett intresse av att den nyanlända så snabbt som möjligt kommer i arbete och kan försörja sig själv. Den nyanlända väljer själv lots. • Samhällsorientering införs som en obligatorisk del av nyanländas etablering. Syftet med samhällsorientering är att den ska ge grundläggande förståelse för det svenska samhället, hur det fungerar och vad det innebär att leva och bo i Sverige. Många nyanlända berövas i dag möjligheten att känna delaktighet och bli en del av det nya samhället. Långa väntetider för att börja studera svenska, få sin tidigare utbildning eller arbetslivserfarenhet översatt och avsaknad av kontakt med arbetsmarknaden leder till passivisering och ökar risken för ett långvarigt utanförskap. Det borde vara tvärtom. Etableringsreformen lägger grunden för en ny integrationspolitik där arbete och kunskap i svenska språket är i fokus från första dagen. Som vid alla stora reformer kommer det säkert att finnas problem till en början. Jag kommer därför att ägna mycket tid åt att följa genomförandet och ha en beredskap att snabbt rätta till eventuella brister. Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet och tolerant land. Som liberal välkomnar jag invandring, oavsett om man kommer som flykting eller om man söker sig till Sverige för att arbeta eller studera. Men vi måste bli bättre på att ge alla nyanlända som kommer till Sverige möjlighet att bidra till vår gemensamma framtid. Etableringsreformen är ett första viktigt steg i den riktningen. Erik Ullenhag integrationsminister (FP) Erik Ullenhag Erik Ullenhag är 38 år och jurist. Han är född i Uppsala men bor nu i Stockholm. Han var ordförande i Liberala ungdomsförbundet mellan åren 1997 och 1999. Ullenhag valdes in i riksdagen för Folkpartiet Liberalerna 2002 och var riksdagsledamot till 2006. Han har varit såväl socialpolitisk som integrationspolitisk talesman för partiet och blev partisekreterare 2006. Han är nytillträdd integrationsminister och biträdande arbetsmarknadsminister. Källa: DN ", "article_category": "other"}
{"id": 36726, "headline": "”Nyanlända behöver mer än en klapp på huvudet”", "summary": "Nye integrationsministern: Vi genomför nu den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Märkligt att Socialdemokraterna vill bromsa reformen.Den etableringsreform som träder i kraft den 1 december är tydligt inriktad på att nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Det är därför väldigt förvånande att Socialdemokraterna visat sig vara beredda att fälla finansieringen. Reformen bryter med den omhändertagandementalitet som länge präglat svensk integrationspolitik. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer – trots att det ofta är de mest drivna som bryter upp från sitt hemland. De behöver inte en klapp på huvudet utan professionellt stöd för att etablera sig och ta del av de rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige, skriver Erik Ullenhag.", "article": "Varje morgon går 600 000 människor som har fötts i ett annat land till jobbet. De betalar skatt och bär i hög grad upp välfärden. Sverige har genom historien varit öppet för människor och samarbetet med andra länder. Det har gjort vårt land rikare och jag är stolt över att vi har tagit vårt solidariska ansvar och givit människor, som flytt undan förföljelse, en fristad. Men samtidigt som många som kommit till vårt land har lyckats ska vi vara tydliga med att vi har stora integrationsutmaningar. En lyckad och väl fungerande integration är en av vår framtids stora utmaningar. Därför genomför regeringen den 1 december den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Människor som flyr från krig eller allvarliga missförhållanden gör det för att söka en bättre och tryggare framtid för sig och sin familj. De förväntar sig att få bidra till samhället – inte att leva på bidrag. I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige. Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem. För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande.Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land. För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja.Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund. Den etableringsreform, som träder i kraft den 1 december i år, bryter med omhändertagandementaliteten och är tydligt inriktad på att den nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Det är därför väldigt förvånande att Socialdemokraterna visat sig beredda att försöka fälla finansieringen av viktiga delar av reformen. Valfrihet, individuellt utformade insatser och fler aktörer är viktiga delar i den nya reformen. Men vi behöver också förändra synen på dem som lämnar sitt land för att söka skydd och en fristad i Sverige. De behöver inte en klapp på huvudet, utan professionellt stöd för att så snabbt som möjligt lära sig svenska, etablera sig på arbetsmarknaden och ta del av de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige. Därför utgår reformen från individens behov, men betonar också tydligt individens eget ansvar för sin framtid. Reformens viktigaste delar är: • I stället för att tas emot av socialtjänsten ska nyanlända från dag ett mötas av insatser för arbete.Därför får Arbetsförmedlingen ta över samordningsansvaret från kommunerna när det gäller de insatser som ska leda till jobb och egen försörjning. • Individuella insatser från dag ett.Kort efter att den nyanlända beviljats uppehållstillstånd träffar hon eller han Arbetsförmedlingen för ett etableringssamtal. Frågor om var i landet den nyanländas kompetens efterfrågas och hur vägen till arbete ser ut diskuteras för att tidigt matcha bostad och arbetsmarknad. Utifrån samtalet görs en skräddarsydd etableringsplan med individuella insatser. • Etableringsersättningen är generell och lika för alla oberoende av var i landet den nyanlända bor.Ersättningen är individuell och utgår när den nyanlända aktivt deltar i insatserna – för att få ut full ersättning ska den nyanlända delta i svenskundervisning och andra insatser som föreskrivs i etableringsplanen. Den individuellt utformade ersättningen kan leda till förbättrad jämställdhet genom att ersättningen inte påverkas av andra inkomster i hushållet. Arbetslinjen är också tydlig i systemet – det är möjligt att arbeta vid sidan av insatserna utan att ersättningen minskas. • En etableringslots införs för att stödja den nyanlända under den första tiden i Sverige.Ersättning till lotsen är resultatbaserad, vilket innebär att lotsen också har ett intresse av att den nyanlända så snabbt som möjligt kommer i arbete och kan försörja sig själv. Den nyanlända väljer själv lots. • Samhällsorientering införs som en obligatorisk del av nyanländas etablering.Syftet med samhällsorientering är att den ska ge grundläggande förståelse för det svenska samhället, hur det fungerar och vad det innebär att leva och bo i Sverige. Många nyanlända berövas i dag möjligheten att känna delaktighet och bli en del av det nya samhället. Långa väntetider för att börja studera svenska, få sin tidigare utbildning eller arbetslivserfarenhet översatt och avsaknad av kontakt med arbetsmarknaden leder till passivisering och ökar risken för ett långvarigt utanförskap. Det borde vara tvärtom. Etableringsreformen lägger grunden för en ny integrationspolitik där arbete och kunskap i svenska språket är i fokus från första dagen. Som vid alla stora reformer kommer det säkert att finnas problem till en början. Jag kommer därför att ägna mycket tid åt att följa genomförandet och ha en beredskap att snabbt rätta till eventuella brister. Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet och tolerant land. Som liberal välkomnar jag invandring, oavsett om man kommer som flykting eller om man söker sig till Sverige för att arbeta eller studera. Men vi måste bli bättre på att ge alla nyanlända som kommer till Sverige möjlighet att bidra till vår gemensamma framtid. Etableringsreformen är ett första viktigt steg i den riktningen. Erik Ullenhag integrationsminister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 36729, "headline": "El Perro Del Mar spelar på stort Sonic-kalas", "summary": "En gråtande prinsessa, ett ödsligt träsk, en mystisk bar i Twin Peaks. El Perro Del Mars musik väcker märkliga associationer. Nu skriver hon låtar i New York och längtar efter Sonics tioårskalas.", "article": "Hösten 2010. Hunden från havet har flytt snöslasket i Sverige för ett betydligt varmare New York. Ett nytt album är i vardande. – Jag är här och skriver musik till nästa skiva. Det är skönt att komma bort från vardagssammanhangen, säger hon. Hur går skrivandet? – Det går bra, jag är i slutskedet av skrivfasen nu. Förhoppningsvis kan jag börja spela in skivan i början av nästa år. Året var 2003. Sarah Assbring hade lämnat Sverige för Spanien. Deprimerad strosade hon längs stränderna, iakttog havets vågor. Plötsligt kom en liten skabbig hund henne till mötes. Någonting föll på plats. Sarah Assbring åkte hem till Sverige, tog upp sin avsomnade musikkarriär och resten är – som man brukar säga – historia. Sedan dess har hon gett ut fyra kritikerrosade album under namnet El Perro Del Mar – Hunden från havet. Och nu är alltså ett femte på väg. Sarah Assbring har varit i New York en vecka, stannar ytterligare en. Det får räcka. Hon tycker att det är viktigt att inte spendera för lång tid i staden. – Jag har haft dåliga erfarenheter av New York tidigare. Det finns så mycket att göra här och det är lätt att bli för stimulerad. Då är det bättre att vara här kortare tid och koncentrera sig på att skriva i stället, säger hon. El Perro Del Mars senaste album ”Love is not pop” släpptes 2009 och fick mycket fina recensioner. I DN belönades skivan med näst högsta betyg. Samma sak i Nöjesguiden, Göteborgs-Posten och Expressen. Det är inte konstigt att Sarah Assbring vill att nästa album ska ta vid där det förra slutade. – Jag försöker alltid följa något slags röd tråd när jag skriver musik. Den här gången ville jag göra en naturlig uppföljare till det jag gjorde sist, säger hon. Hennes musik har kallats allt från spöklik till melankolisk och svävande. Som någonting hämtat från en mystisk bar i Twin Peaks. Sarah Assbring skrattar åt liknelsen. – Det är inget jag har försökt att efterlikna medvetet. Men jag har alltid varit svag för David Lynch, och det där låter ju som ett ställe man skulle vilja vara på, säger hon roat. I en intervju med DN 2005 jämförde Sarah sin musik med John Bauers gamla teckningar på tomtar och troll. Hon målade upp bilden av en ledsen prinsessa som satt och grät vid ett ödsligt träsk. Är det fortfarande så du vill beskriva din musik? – Nej, det där ändras, i dag är det andra tavlor som inspirerar. Men det grundläggande temat, blandningen mellan det fula och det vackra, kommer jag alltid att vara ute efter. Sarah Assbring har tillbringat den senaste tiden i Göteborg. Där har hon medverkat i dans- och musikföreställningen ”Narcissus” – en historia om den självupptagne ynglingen som förälskar sig i sin egen spegelbild. Bakom projektet står elektroduon Pacific! och koreografen Olof Persson. ”Ett äktenskap mellan klubb- och teatervärlden”, enligt Sarah Assbring. – Vi testade att sätta upp den på Debaser Medis förra året. Jag tycker det är otroligt givande att pröva på alla möjliga scener, säger hon. Nästa torsdag är det scenen på Berns som gäller. Musiktidningen Sonic fyller tio år och har bestämt sig för att fira med stil. Ett tiotal artister ska uppträda – däribland El Perro Del Mar. – Det ska bli roligt. Det blir lite firmafest, säger Sarah. Artisterna kommer att backas upp av ett specialkomponerat band under ledning av trumpetaren Goran Kajfeš. – Det är det jag ser mest fram emot. Att spela med Goran, att få göra något extra med musiker jag beundrar, säger Sarah. Vad har tidningen Sonic betytt för dig? – Det är en bra tidning. Och det är trist att det finns så få musiktidningar i Sverige. Hon gör en paus. – Fast jag försöker läsa så lite musikjournalistik som möjligt. All branschkänsla är obehaglig och för det mesta väldigt ostimulerande, säger hon sedan. Sonics tioårskalas Sonic ordnar kalas på Berns Festen är torsdag 18/11, kl 19. På scenen står: Anna Järvinen, Ebbot Lundberg, El Perro Del Mar, First Aid Kit, Magnus Carlson, Markus Krunegård, Ola Salo, Olle Ljungström, Orup, Oskar Linnros, Titiyo, Annika Norlin och Joel Alme. Husbandet leds av Goran Kajfeš. El Perro Del Mar Sarah Assbring spelade i Aquadays och Sadovaj innan hon började göra musik under namnet El Perro Del Mar. Hon har släppt fyra fullängdare: ”Look! It’s El Perro Del Mar!”, ”El Perro Del Mar”, ”From the valley to the stars” och ”Love is not pop” Läs mer om Sonics tioårskalas Tre frågor till Sonics chefredaktör Enkät: Vad har Sonic betytt för dig ", "article_category": "other"}
{"id": 36741, "headline": "”Våra konstskatter behöver ett nytt Nationalmuseum”", "summary": "Tongivande kulturfrämjare: Regering och riksdag måste ge Nationalmuseums enastående kulturarv den plats det förtjänar. Samlingarna i Nationalmuseum är av omätligt konstnärligt värde. Men de är i dag inhysta i en huvudbyggnad som är i ett katastrofalt skick. Konsten skadas allvarligt av det dåliga klimatet. Regeringen har insett allvaret och det är utmärkt. Men dess tanke att den magnifika huvudbyggnaden ensam ska rymma museets rika kulturarv är inte hållbar. Parallellt med en renovering bör Sverige satsa på en ny byggnad bredvid dagens Nationalmuseum. Det skulle öppna ett nytt stadsperspektiv från Djurgården till Nybroplan och ekonomiskt vara en fördel för Stockholm och hela landet, skriver de fjorton artikelförfattarna.", "article": "Nationalmuseum i Stockholm är sedan länge ett av Sveriges främsta besöksmål. Museet äger en av världens absolut främsta teckningssamlingar, liksom världens största samling av europeiskt miniatyrmåleri och den mest betydande samlingen ikoner utanför Ryssland. Samlingarna av europeiskt måleri och skulptur skattas mycket högt internationellt. Svensk konst fram till förra sekelskiftet har här sitt viktigaste rum, liksom konsthantverk och design fram till i dag. Forskare och specialister från hela världen vänder sig hit för att söka kunskaper och sammanhang. I Europa och Nordamerika är de stora konstmuseerna självklara nav i storstadsmiljöerna. Deras roll för turismen och därmed för handel och ekonomi kan inte överskattas. Miljontals besökare strömmar varje år till Paris, London, New York, Amsterdam, Prag, Chicago, Madrid, Berlin och Rom med de stora konstmuseerna i sikte. Många miljarder har satsats på nya museibyggnader i dessa och andra städer. I Köpenhamn har Statens museum for kunst byggts ut. I Oslo byggs nu ett helt nytt Nasjonalmuseum. Konstmuseerna uppfattas som platser för kunskapsutbyte, demokrati och framtidstro. De bidrar aktivt till att öka förståelsen mellan länder och kulturer. Och de visar först och sist respekt för den mänskliga kreativiteten så som den uttrycker sig i konstnärlig form. Ett framstående internationellt konstmuseum kan på så sätt avläsas som en mätare av det omgivande samhällets självförståelse. Det är hög tid att detta synsätt också når Sverige. Vårt Nationalmuseum har nämligen inte på långt när de lokaler det behöver. Samlingarna är en del av det europeiska kulturarvet och representerar ett omätligt konstnärligt värde. Samlingarnas ekonomiska värde är också enormt. Men de oskattbara konstverken är i dag inhysta i en huvudbyggnad som befinner sig i ett katastrofalt skick. Konsten skadas allvarligt av det dåliga klimatet. Alla tekniska installationer har nått sin livslängd. De ömtåliga samlingarna måste plockas upp och ned så fort en tillfällig utställning ska äga rum. Elementära krav på tillgänglighet och brandskydd kan inte uppfyllas. De viktiga internationella utställningarna måste Sverige i framtiden tacka nej till. Museet kan inte möta de krav på utrymme, säkerhet och teknik som ställs. Regeringen har insett lägets allvar och har påbörjat processen att ta hand om den befintliga byggnaden och dess arkitektoniska värden. Detta är utmärkt. Men regeringens tanke att den gamla huvudbyggnaden ensam ska räcka till för det 21:a århundradets museiverksamhet är däremot inte hållbar. Byggnaden från 1860-talet är magnifik och står för en storstilad och särpräglad arkitektur, men den är alldeles för liten och oflexibel för det rika och mångfacetterade kulturarv den ska rymma. Det finns inga särskilda salar för de tillfälliga utställningar som i dag är en så viktig del av museets verksamhet. De senaste 150 årens konstnärliga kulturarv representerar en omvälvande samhällsutveckling som kräver långt mer än vad den nuvarande byggnaden – även nyrenoverad – står för och kan inrymma. Därför bör vi parallellt satsa på en ny byggnad bredvid dagens Nationalmuseum. En ny modern byggnad ska ge ökat utrymme för samlingarna. Den är nödvändig för konstverk som kräver särskilt klimat eller ny teknik, till exempel samlingarna av teckning och grafik. Den bör inrymma flexibla utställningsytor för tillfälliga utställningar. Den skulle ge helt andra möjligheter att lyfta fram samlingarna av design och konsthantverk. Och inte minst måste den möta besökarnas förväntningar på service och tillgänglighet. En sådan ny byggnad ska fylla högt ställda krav på samspel mellan innehåll och ändamål, arkitektur och plats i stadsmiljön. Det gör symbolvärdet högt och den fysiska platsen till en mötesplats för många som rör sig i staden. Den gamla byggnadens läge, med fasaden mot Slottet, ger möjligheten att låta en ny byggnad vända sig åt andra hållet och öppna ett helt nytt stadsperspektiv från Djurgården till Nybroplan. Den kan därmed bli bekräftelsen på att också vår tid har kraft och förmåga att lägga något väsentligt till den centrala stenstadens arkitektur. Den nya byggnaden har mycket att leva upp till med sin närhet till 1600-talets kungaborg och medborgarnas nationalmuseum från 1800-talet. Men det är också förmågan att fungera för sitt ändamål som avgör arkitekturens styrka. Det gäller att följsamt möta vad konst och publik i samspel behöver för att plats och byggnad ska lyfta innehållet. 1800-talets nationella bildningsinstitution utvecklades under 1900-talet till ett museum för stora utställningar med pedagogiska ambitioner och möjlighet till upplevelser för en bred publik. 2000-talet har också visat konstmuseets möjligheter att erbjuda en plats öppen för möten mellan olika kulturer och människor oavsett nationalitet och ursprung. Men vidden av konstmuseets faktiska potential är enorm: mångfalden av perspektiv på konsten är lika stor som samhällets dynamik. En satsning på Nationalmuseum handlar därför om att frigöra befintliga värden och bygga ut dem med en plattform för ett rikt konst- och kulturliv i framtiden. Brist på pengar brukar vara svaret som sätter stopp för investeringar i konst och kultur. Men ett nytt Nationalmuseum kommer också ekonomiskt att vara en fördel för Stockholm och landet. Och Sverige har bättre statsfinanser än de flesta medlemsstaterna i EU. Ska vi ändå vara ett av de få länder som inte anser sig ha råd att ge sina konstskatter utrymmen som dagen och morgondagen kräver? Ska just vi vara de som inte kan få fram resurser för att ta ansvar för vårt kulturarv och ge det säkra och ändamålsenliga lokaler? Ska just vi som kanske har bäst råd ställa oss utanför när stora internationella utställningar går runt i Europas övriga huvudstäder? Nej. Regering och riksdag måste inse vilket enastående kulturarv vi förvaltar i Nationalmuseum och ta sitt ansvar och ge konsten den plats den förtjänar i morgondagens samhälle. Karin Mamma Andersson konstnär Pontus Bonnier vd Bonniers konsthall Cecilia Edefalk konstnär Elizabeth Hatz arkitekt SAR/MSA, Mats Hellström f d landshövding i Stockholms län och minister Dan Karlholm professor i konstvetenskap, Södertörns högskola Sune Nordgren projektledare Jockum Nordström konstnär Christer Romilson f d ordf i Nationalmuseums styrelse Mårten Snickare docent i konstvetenskap, Stockholms universitet Jens Spendrup vd i Spendrups Bryggeri Cecilia Widenheim curator Gert Wingårdh arkitekt SAR/MSA, Dan Wolgers konstnär NATIONALMUSEUM Nationalmuseum är Sveriges största konstmuseum. Byggnaden i renässansstil invigdes 1866 som ett av världens första offentliga konstmuseer. Samlingarnas historia sträcker sig tillbaka till 1500-talet. Två personer är viktiga för den betydelse samlingarna har i dag: Den ene är Carl Gustaf Tessin som under sin tid som ambassadör i Paris på 1740-talet köpte samtida fransk konst av högsta kvalitet. Den andre är Gustav III. Efter hans död 1792 instiftades Kongl. Museum till kungens minne och hans samlingar överfördes i allmän ägo. Källa: Nationalmuseum ", "article_category": "other"}
{"id": 36743, "headline": "”Våra konstskatter behöver ett nytt Nationalmuseum”", "summary": "Tongivande kulturfrämjare: Regering och riksdag måste ge Nationalmuseums enastående kulturarv den plats det förtjänar.Samlingarna i Nationalmuseum är av omätligt konstnärligt värde. Men de är i dag inhysta i en huvudbyggnad som är i ett katastrofalt skick. Konsten skadas allvarligt av det dåliga klimatet. Regeringen har insett allvaret och det är utmärkt. Men dess tanke att den magnifika huvudbyggnaden ensam ska rymma museets rika kulturarv är inte hållbar. Parallellt med en renovering bör Sverige satsa på en ny byggnad bredvid dagens Nationalmuseum. Det skulle öppna ett nytt stadsperspektiv från Djurgården till Nybroplan och ekonomiskt vara en fördel för Stockholm och hela landet, skriver de fjorton artikelförfattarna.", "article": "Nationalmuseum i Stockholm är sedan länge ett av Sveriges främsta besöksmål. Museet äger en av världens absolut främsta teckningssamlingar, liksom världens största samling av europeiskt miniatyrmåleri och den mest betydande samlingen ikoner utanför Ryssland. Samlingarna av europeiskt måleri och skulptur skattas mycket högt internationellt. Svensk konst fram till förra sekelskiftet har här sitt viktigaste rum, liksom konsthantverk och design fram till i dag. Forskare och specialister från hela världen vänder sig hit för att söka kunskaper och sammanhang. I Europa och Nordamerika är de stora konstmuseerna självklara nav i storstadsmiljöerna. Deras roll för turismen och därmed för handel och ekonomi kan inte överskattas. Miljontals besökare strömmar varje år till Paris, London, New York, Amsterdam, Prag, Chicago, Madrid, Berlin och Rom med de stora konstmuseerna i sikte. Många miljarder har satsats på nya museibyggnader i dessa och andra städer. I Köpenhamn har Statens museum for kunst byggts ut. I Oslo byggs nu ett helt nytt Nasjonalmuseum. Konstmuseerna uppfattas som platser för kunskapsutbyte, demokrati och framtidstro. De bidrar aktivt till att öka förståelsen mellan länder och kulturer. Och de visar först och sist respekt för den mänskliga kreativiteten så som den uttrycker sig i konstnärlig form. Ett framstående internationellt konstmuseum kan på så sätt avläsas som en mätare av det omgivande samhällets självförståelse. Det är hög tid att detta synsätt också når Sverige. Vårt Nationalmuseum har nämligen inte på långt när de lokaler det behöver. Samlingarna är en del av det europeiska kulturarvet och representerar ett omätligt konstnärligt värde. Samlingarnas ekonomiska värde är också enormt. Men de oskattbara konstverken är i dag inhysta i en huvudbyggnad som befinner sig i ett katastrofalt skick. Konsten skadas allvarligt av det dåliga klimatet. Alla tekniska installationer har nått sin livslängd. De ömtåliga samlingarna måste plockas upp och ned så fort en tillfällig utställning ska äga rum. Elementära krav på tillgänglighet och brandskydd kan inte uppfyllas. De viktiga internationella utställningarna måste Sverige i framtiden tacka nej till. Museet kan inte möta de krav på utrymme, säkerhet och teknik som ställs. Regeringen har insett lägets allvar och har påbörjat processen att ta hand om den befintliga byggnaden och dess arkitektoniska värden. Detta är utmärkt. Men regeringens tanke att den gamla huvudbyggnaden ensam ska räcka till för det 21:a århundradets museiverksamhet är däremot inte hållbar. Byggnaden från 1860-talet är magnifik och står för en storstilad och särpräglad arkitektur, men den är alldeles för liten och oflexibel för det rika och mångfacetterade kulturarv den ska rymma. Det finns inga särskilda salar för de tillfälliga utställningar som i dag är en så viktig del av museets verksamhet. De senaste 150 årens konstnärliga kulturarv representerar en omvälvande samhällsutveckling som kräver långt mer än vad den nuvarande byggnaden – även nyrenoverad – står för och kan inrymma. Därför bör vi parallellt satsa på en ny byggnad bredvid dagens Nationalmuseum. En ny modern byggnad ska ge ökat utrymme för samlingarna. Den är nödvändig för konstverk som kräver särskilt klimat eller ny teknik, till exempel samlingarna av teckning och grafik. Den bör inrymma flexibla utställningsytor för tillfälliga utställningar. Den skulle ge helt andra möjligheter att lyfta fram samlingarna av design och konsthantverk. Och inte minst måste den möta besökarnas förväntningar på service och tillgänglighet. En sådan ny byggnad ska fylla högt ställda krav på samspel mellan innehåll och ändamål, arkitektur och plats i stadsmiljön. Det gör symbolvärdet högt och den fysiska platsen till en mötesplats för många som rör sig i staden. Den gamla byggnadens läge, med fasaden mot Slottet, ger möjligheten att låta en ny byggnad vända sig åt andra hållet och öppna ett helt nytt stadsperspektiv från Djurgården till Nybroplan. Den kan därmed bli bekräftelsen på att också vår tid har kraft och förmåga att lägga något väsentligt till den centrala stenstadens arkitektur. Den nya byggnaden har mycket att leva upp till med sin närhet till 1600-talets kungaborg och medborgarnas nationalmuseum från 1800-talet. Men det är också förmågan att fungera för sitt ändamål som avgör arkitekturens styrka. Det gäller att följsamt möta vad konst och publik i samspel behöver för att plats och byggnad ska lyfta innehållet. 1800-talets nationella bildningsinstitution utvecklades under 1900-talet till ett museum för stora utställningar med pedagogiska ambitioner och möjlighet till upplevelser för en bred publik. 2000-talet har också visat konstmuseets möjligheter att erbjuda en plats öppen för möten mellan olika kulturer och människor oavsett nationalitet och ursprung. Men vidden av konstmuseets faktiska potential är enorm: mångfalden av perspektiv på konsten är lika stor som samhällets dynamik. En satsning på Nationalmuseum handlar därför om att frigöra befintliga värden och bygga ut dem med en plattform för ett rikt konst- och kulturliv i framtiden. Brist på pengar brukar vara svaret som sätter stopp för investeringar i konst och kultur. Men ett nytt Nationalmuseum kommer också ekonomiskt att vara en fördel för Stockholm och landet. Och Sverige har bättre statsfinanser än de flesta medlemsstaterna i EU. Ska vi ändå vara ett av de få länder som inte anser sig ha råd att ge sina konstskatter utrymmen som dagen och morgondagen kräver? Ska just vi vara de som inte kan få fram resurser för att ta ansvar för vårt kulturarv och ge det säkra och ändamålsenliga lokaler? Ska just vi som kanske har bäst råd ställa oss utanför när stora internationella utställningar går runt i Europas övriga huvudstäder? Nej. Regering och riksdag måste inse vilket enastående kulturarv vi förvaltar i Nationalmuseum och ta sitt ansvar och ge konsten den plats den förtjänar i morgondagens samhälle. Karin Mamma Andersson konstnär, Pontus Bonnier vd Bonniers konsthall, Cecilia Edefalk konstnär, Elizabeth Hatz arkitekt SAR/MSA, Mats Hellström f d landshövding i Stockholms län och minister, Dan Karlholm professor i konstvetenskap, Södertörns högskola, Sune Nordgren projektledare, Jockum Nordström konstnär, Christer Romilson f d ordf i Nationalmuseums styrelse, Mårten Snickare docent i konstvetenskap, Stockholms universitet, Jens Spendrup vd i Spendrups Bryggeri, Cecilia Widenheim curator, Gert Wingårdh arkitekt SAR/MSA, Dan Wolgers konstnär ", "article_category": "other"}
{"id": 36752, "headline": "”Så ska S åter bli centrum i den svenska politiken”", "summary": "Thomas Östros om en S-politik för framtiden: Sverige behöver en ny skattereform som ger oss internationellt konkurrenskraftiga skatter. För att socialdemokratin ska vara en relevant kraft i framtiden måste vi åter bli företrädare för dem som jobbar. Vi ska grunda vår politik på tidlösa värderingar, till exempel att det ska löna sig att arbeta och att Sverige ska konkurrera med kunskap. Men metoderna måste omprövas och det krävs strukturella reformer av det svenska samhället, bland annat en ny skattereform som bygger på enkelhet, likformighet och breda skattebaser. Drivkrafter för arbete, sparande och företagsamhet är centrala. Socialdemokratin ska inte flytta på sig för att andra gör det. Vi ska vara centrum i svensk politik – med hjärtat till vänster, skriver Thomas Östros.", "article": "Socialdemokratins position har byggt på att vi har varit ett brett löntagarparti, på en klok reformagenda och på vår förmåga att driva en stark ekonomisk politik med fokus på tillväxt och sunda offentliga finanser och en förtroendeingivande utrikes- och säkerhetspolitik. För att vara en relevant kraft i framtiden måste vi åter bli företrädare för dem som jobbar, men också den ledande kraften för att möta de stora utmaningarna. Stort permanent utanförskap: Jämviktsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten har ökat och sysselsättningsgraden minskat. Vi går nu in i en period med brist på arbetskraft och stigande räntor, sida vid sida med hög arbetslöshet. Hur bryter vi utanförskapet och når full sysselsättning? Ökade klyftor: Inkomstklyftorna har ökat under lång tid. Ett ökat arbetsutbud från medelinkomstländer ökar trycket på i synnerhet lågutbildad arbetskraft. Hur håller vi bäst samman Sverige och ökar jämlikheten? Ny ekonomisk världsordning: Den globala ekonomiska maktordningen är under förändring. Europas tillväxtproblem accentuerades under finanskrisen. Växande medelinkomstländer stärkte sin position. Hur ska en politik för ökad konkurrenskraft bäst formas? Allt dyrare välfärd: De ökade kostnaderna drivs av bland annat en förändrad demografi och stigande förväntningar. Hur ska vi säkra finansieringen av en skola, vård och omsorg som möter människors behov – samtidigt som den är rättvist fördelad? En ny energisituation: Klimatkrisen är också en kris för energiproduktionen. Hur ska Sverige med långa avstånd till många exportmarknader och en elintensiv industri agera när priset på energi stiger? Om Sverige ska klara dessa utmaningar krävs strukturella reformer. Detta kräver att vi socialdemokrater vågar ompröva tidigare ställningstaganden. 1: Det ska löna sig att arbeta. Arbete och utbildning måste gå före passivt beroende av ersättningar och bidrag. I dag återfinns allt fler i arbetsmarknadsprogram med begränsat innehåll. Erfarenheten är tydlig: passivt beroende av ersättningar är förödande. Men drivkrafterna för arbete måste också vara tydliga. Försäkringssystemen får aldrig bidra till passivitet och långvarig arbetslöshet. Alla som kan göra en arbetsinsats ska ges möjlighet till det. Fokus ska vara på matchning och kompetens. Efter år av skattesänkningar är det lätt att tro att den enda källan till att arbete lönar sig är sänkt skatt. Men den långsiktiga vägen till ökade reallöner ligger i höjt förädlingsvärde och produktivitet. Skatterna spelar en stor roll för beslut som hushåll och företag fattar. Den skattereform som genomfördes på 90-talet var viktig. Sedan dess har stora förändringar skett i omvärlden samtidigt som flera avsteg gjorts från reformens principer. Sverige behöver en ny skattereform som bygger på enkelhet, likformighet och breda skattebaser. Drivkrafter för arbete, sparande och företagsamhet är centrala. Tjänstesektorns behov ska tillmötesgås. Skatterna ska vara internationellt konkurrenskraftiga: bolagsskatten och villkoren för privat kapitalbildning ska vara gynnsamma. Det är viktigt med begränsade marginaleffekter i inkomstskattesystemet för låg- och medelinkomsttagare. Men åtgärdspaletten behöver breddas. Det finns anledning att komma bort från behovsprövad välfärd och i stället stärka den generella välfärden. Den svenska modellen bygger på att det lönar sig att arbeta bland annat genom inkomstbortfallsprincipen. Det måste vara tydligt att den som betalt in mycket till de gemensamma försäkringssystemen också tjänar på det. 2: Konkurrera med kunskap och innovationer, inte låga löner. Sveriges konkurrenskraft kan bara säkras med ökad produktivitet och höjt förädlingsvärde. Kvaliteten i det samlade utbildningssystemet måste stå i fokus. Läraryrkets status behöver förbättras. Vi behöver också satsa mer på matematik, läsförståelse och naturvetenskap, men också kreativa ämnen. Möjligheterna till vuxenutbildning och folkbildning måste stärkas. Sverige behöver fler forskningsmiljöer i toppklass. Vi behöver mer forskning för tjänstebranscherna. Det behövs en modern industripolitik och en balanserad energipolitik som gör Sverige attraktivt för produktion och utveckling. Vi måste också möta det nya arbetslivets utmaningar, som de löntagare som idag arbetar inom eget företagande. En modern infrastruktur är också viktig för ett lands globala konkurrenskraft. Europa halkar efter – och Sverige är beroende av ett starkt Europa. Socialdemokratin måste verka för ett konkurrenskraftigt EU. Det handlar bland annat om att göra det lättare för företag och löntagare att verka i olika länder, vässa konkurrensen inom tjänstesektorn, stärka kvaliteten och tillgängligheten till utbildning. Finansmarknaderna bör regleras på global nivå och Europa bör vara drivande. 3: Välfärd efter behov – inte plånbok. Fördelningspolitiken bärs bäst av generell välfärd, inte enskilda skatter. Ska vi klara finansieringen krävs att antalet arbetade timmar ökar. Det bästa sättet att bygga ett jämlikt samhälle på är att välfärden håller hög kvalitet och är tillgänglig för alla. I dag går utvecklingen åt fel håll. Ett exempel är att resursstarka grupper får skattebidrag till läxläsning. Det är bra med engagerade föräldrar. Men alla ska ha tillgång till de utbildningsinsatser som krävs för att prestera goda resultat i skolan. Den växande mångfalden inom välfärden har stärkt kvaliteten. Ytterligare effekter kan uppnås genom samarbete mellan samhälle och näringsliv. Staten måste ta ett ansvar för att bidra till nya innovationer och ny teknikutveckling inom välfärdssektorn – annars kommer den offentliga sektorn ha svårt att möta människors ökade förväntningar. Välfärdens kvalitet beror på bra personal, exempelvis bra läkare, sjuksköterskor och undersköterskor i sjukvården. Det är en central utmaning att utveckla välfärdsverksamheter till attraktiva arbetsplatser. En bra välfärd kräver också resurser. De ökade kraven på välfärden till följd av fler äldre får inte gå ut över barn och unga. Ska vi värna en rättvis välfärd måste vi också vara beredda att betala för den gemensamt. Här ligger den stora skiljelinjen mot borgerligheten som inte kan formulera en intressantare framtidsidé än fortsatta stora skattesänkningar. Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta, Sverige ska konkurrera med kunskap, välfärden ska fördelas efter behov. Men metoderna måste omprövas. Vi måste stärka vår kunskapsbaserade politikutveckling i samverkan med arbetstagarorganisationer, näringsliv och forskare. Om andra närmar sig våra principer – som när Moderaterna accepterade det finanspolitiska ramverket – välkomnar vi det. Vi ska inte flytta på oss för att andra gör det. Vi ska vara centrum i svensk politik, med hjärtat till vänster. Thomas Östros ekonomisk-politisk talesperson (S) Thomas Östros Thomas Östros, född Waaranperä 1965 i Malmberget i Norrbotten, är politiker och nationalekonom. Han tog högskoleexamen vid Uppsala universitet 1990 och blev fil lic i nationalekonomi 1994. Han var statsråd mellan 1996 och 2006 – biträdande finansminister (skatteminister) 1996–1998, utbildningsminister 1998–2004 och näringsminister 2004–2006. Han är riksdagsledamot sedan 1994. Från 2008 är han ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna och vice ordförande i finansutskottet. Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 36753, "headline": "Kamerakung fyller hundra", "summary": "Gunnar Fischer står för bilderna till några av Bergmans främsta verk, som ”Smultronstället” och ”Det sjunde inseglet”. Mårten Blomkvist hyllar den svenska mästerfotografen.", "article": "Torsdag den 18 november fyller en av världens främsta filmfotografer hundra. Vi har honom hos oss: Gunnar Fischer. Från hela världen kommer brev med stillbilder till hans lilla lägenhet i äldreboendet i nordvästra Stockholm. Beundrare vill att han skriver ”Gunnar Fischer” på någon av de filmhistoriska bilder som är hans: dödsdansen på åsen i ”Det sjunde inseglet”. Harriet Andersson på klipporna i skärgården i ”Sommaren med Monika”. Victor Sjöström på knä bland sina minnen i ”Smultronstället”. Det finns att välja på. Jag träffade Gunnar Fischer första gången för flera år sedan. Kunde han berätta hur det var när han började? – Ja, Julius var alltid väldigt hygglig ... Han talade om Julius Jaenzon (1885-1961), den legendariske stumfilmsfotografen bakom bland annat det avancerade fotot med dubbelexponeringar i ”Körkarlen” (1921). 1935 började Gunnar som B-foto, eller assistent, till Julius Jaenzon. Gunnar Fischer är över lag en sådan som tycker att människor är väldigt hyggliga mot honom. Han fick jobb som fotograf på SF fast han erkände att han aldrig ens tagit en stillbild. Han blev förvånad när SF:s ingenjör Jacobsson efter anställningsintervjun hälsade honom välkommen: ”Ni tycks inte ha mycket hum om filmjobbet precis, men å andra sidan verkar ni jämförelsevis hederlig, och det kan ju vara roligt att få in en sådan i branschen också.” När Gunnar Fischer berättar om gammal kamerateknik fattar man ibland inte hur filmer över huvud taget blev gjorda under filmens första femtio år. Kamerautrustningen som baxades ned till en klapperstensstrand till inledningsbilderna i ”Inseglet” vägde runt 25 kilo. Det krävdes två man för att få upp den på stativet. I början av Gunnars yrkesliv hade man ännu inte löst problemet med hur fotograferna skulle kunna se ut genom linsen när filmen rullade. Under tagning såg fotografen bara dimmigt vad som hände framför kameran. Trots det lyckades det ibland att fånga en slumpbild. Som dödsdansen på åsen i ”Inseglet”. Den var inte planerad. Kameran var nedpackad för dagen när ett imponerande moln drog blickarna till höjden. Några i teamet och några turister som fanns i närheten där vid Hovs hallar i Skåne, slängde på sig dräkter och sprang upp och poserade. Trick fick göras högst analogt. Tips till yngre generationer: om man filmar i skärgården och inte kan komma åt en stek när man ska ta en bild där Harriet Andersson springer i väg med en, ta regissörens basker och fyll med mossa. Gunnar Fischer filmade från 1935 till 1976, men är mest känd för perioden 1948–1960 då han och Ingmar Bergman tillsammans gjorde tolv filmer. Det var i slutet av de åren, med ”Sommarnattens leende” 1956, som Bergman fick sitt genombrott. Det är förmodligen anledningen till att Gunnar Fischer inte blivit lika känd som sin efterträdare hos Bergman, Sven Nykvist. I branschen ses dock Gunnar som en av de stora. Stanley Kubrick var en av de imponerade, och Gunnars svenska kolleger har aldrig underskattat honom. Då Jan Lindeström fotograferat Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” (1963) skickade Gunnar ett brev med tack för fotot: Lindeström ramade det. Fischerbilder är precisa, ändå mjuka och levande. Han är en gammaldags yrkesman; talar förstrött om de lyckade bilderna, medan de små missarna fortfarande tycks jaga honom i drömmarna. Bergman skiftade tvärt från Fischer till Nykvist. Jag frågade en gång Bergman om det: jo, Gunnar var en lysande fotograf, men med Sven Nykvist fann Bergman en mer intuitiv gemenskap. 1993 gav Bergman Gunnar Fischer Ingmar Bergman-priset, kanske för att sätta lite mer ljus på gamle arbetskamraten. 1969 hade anställda fotografer börjat ses som omodernt. Bara några år från pensionen blev Fischer uppsagd från SF. Han började filma för tv, bland annat Jacques Tatis sista produktion ”Parade” (1974) och ”Raskens” (1976). 1938 gifte sig Gunnar med skådespelaren Åke Söderbloms syster Gull. Hon gick bort 2005. Båda sönerna Jens och Peter Fischer blev filmfotografer. Hundra är hundra. Det blir en liten fest. Det är ändå en stor händelse. MÅRTEN BLOMKVIST film@dn.se Den 25 november talar Mårten Blomkvist och Leif Furhammar på Cinemateket om Gunnar Fischers verk med bland andra Jens och Peter Fischer. ", "article_category": "other"}
{"id": 36760, "headline": "”Låt klimatmålet och marknaden styra valet av energislag”", "summary": "Det finns plats för alla kraftslag i framtidens elsystem. Det ena kraftslaget utesluter inte det andra, så länge som miljökraven uppfylls. Vindkraften och det förnybara behöver den stabila baslasten som kärnkraften utgör. Dessutom bör investeringsbesluten tas av kraftföretagen själva, skriver Svensk Energi och Svenskt Näringsliv i en replik till Naturskyddsföreningen och LRF.", "article": "Att Sverige ska ha en trygg och säker energiförsörjning till konkurrenskraftiga priser även i framtiden är centralt för vårt lands långsiktiga konkurrenskraft. Då behövs stabil baslastproduktion av el – i dagsläget kärnkraft och vattenkraft. På kontinenten består baslasten främst av el producerad med kol och gas. För att Sverige i framtiden ska kunna ha en stabilitet i elförsörjningen och samtidigt klara klimatmålen, bedömer Svenskt Näringsliv och Svensk Energi att kärnkraften behövs. Ökad vindkraftproduktion är bra som tillägg till dagens elsystem. Dock ska man ha klart för sig att Svenska Kraftnäts analyser av vindkraftens bidrag de kallaste dagarna förra vintern, visar på att vindkraftverken levererat allt mellan 10 och 80 procent av maximal effekt. När Svenska Kraftnät bedömer effektsituationen i förväg räknar man endast med att vindkraften levererar sex procent av det som är maximalt möjligt, för att inte riskera hamna i en ohållbar situation. Eftersom det är omöjligt att veta någon längre tid i förväg vilket bidrag vindkraften kommer att ge krävs en ökande andel back-up och en stabil baslast ju mer vindkraft vi installerar. Regering och riksdag har öppnat för att dagens kärnkraftreaktorer ska kunna ersättas av nya – på marknadsmässiga grunder utan statliga stöd. Med detta beslut har regeringen lämnat till aktörerna på marknaden att avgöra vilka produktionstekniker som är de mest långsiktigt konkurrenskraftiga inom ramen för de miljökrav som ställs och samtidigt lagt grunden för att en stabil basproduktion av el ska finnas i Sverige även i framtiden. Detta är en bra och klok politik och bör på en fri marknad självfallet gälla samtliga aktörer. Svante Axelsson, Lars-Göran Pettersson och Anders Wijkman argumenterar i sitt inlägg på DN Debatt 9/11 för att stänga denna möjlighet – särskilt för Vattenfall - då de anser att kärnkraft är för dyr. Men om det är för dyrt, varför skulle då någon göra denna investering? Kan vi inte låta de som på marknadsmässiga grunder verkar på elmarknaden eller de som vill komma in som producenter på marknaden avgöra detta? Om det är som författarna säger skulle inte stödsystemen för förnybart behövas mycket längre. Det vore en mycket positiv utveckling, men det synsättet delas nog inte av alltför många av dem som i dag bygger vindkraft. Argument för att kostnaderna för förnybart sjunker kan även appliceras på kärnkraft, där nya producenter och serieproducerade kärnkraftverk är på väg att revolutionera den marknaden. Det finns plats för alla kraftslag i framtidens elsystem. Det ena kraftslaget utesluter inte det andra, så länge som miljökraven uppfylls. Snarast tvärtom – vindkraften och det förnybara behöver den stabila baslasten som kärnkraften utgör. Ska vi få till investeringar i ny kraftproduktion för framtida behov bör investeringsbesluten tas av företagen själva. Det blir möjligt när samhället ser till att vi har en effektiv tillståndsprocess där respektive aktör kan göra sin egen bedömning av vilken typ av anläggning som är mest konkurrenskraftig att investera i. Kjell Jansson, vd Svensk Energi Maria Sunér Fleming, ansvarig energi- och klimatpolitik Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 36761, "headline": "”Visst har arbetsmarknaden reformerats”", "summary": "Att den svenska modellen behöver skapa fler jobb för att överleva, har Nils Karlson från Ratio rätt i. Men att det inte skett några reformer när det gäller arbets- och näringspolitik är inte sant. För framtiden är det klokast att låta parterna ta ansvar för reformeringen av arbetsmarknaden,.skriver TCO:s ordförande Sture Nordh i en replik.", "article": "På DN Debatt 4/10 skriver Nils Karlson, vd för näringslivets forskningsinstitut Ratio, att ”den svenska modellen måste skapa fler jobb för att överleva.” Det har han alldeles rätt i. I korthet går hans resonemang ut på att svenska regeringar, av olika kulörer, under de senaste tjugofem åren har genomfört betydande reformer på ett stort antal samhällsområden, men att \"arbets- och näringspolitiken\" har lämnats orörd. Det senare har, enligt Karlson, lett till en oförmåga att skapa jobb, vilket särskilt drabbar unga och invandrare. Problemet är att detta inte är sant. Förvisso lyser stora tydliga reformer, av den typ som pensionsreformen är ett exempel på, med sin frånvaro. Men det har snarare att göra med att förändringar på arbetsmarknaden sker på andra sätt än genom enstaka riksdagsbeslut. Under den period, 1985–2010, som Nils Karlson skriver om i artikeln, har det i själva verket skett stora förändringar på den svenska arbetsmarknaden. Dessa förändringar har i vissa fall berett på ändringar i lagstiftningen, i vissa fall på överenskommelser i kollektivavtal men ofta mer subtilt, genom förändringar i hur arbetet organiseras samt hur arbetsgivare, arbetstagare och deras organisationer beter sig i vardagen. Några exempel är: • Industriavtalet. Parterna inom industrin har på ett helt nytt sätt avtalat om lönebildning och konfliktlösning samt utvecklat en samsyn kring de ekonomiska förutsättningarna. Resultatet har varit såväl förbättrad konkurrenskraft för företagen som höjda reallöner för arbetstagarna. • Bemanningsföretagens framväxt. Detta är ett bra exempel på hur ändringar i lagstiftningen, kollektivavtalsreglering och nya organisationsformer i arbetslivet samverkat till att skapa ett helt nytt sätt att tillgodose företags och organisationers behov av arbetskraft - inom ramen för den svenska modellen. • Omställningsavtalen. Arbetsmarknadens parter, i såväl privat som offentlig sektor, har tecknat kollektivavtal som underlättar omställning för såväl arbetsgivare som arbetstagare. • Tidsbegränsade anställningar. 2006–2007 genomfördes en omfattande reform av reglerna för tidsbegränsade anställningar. I grunden var det en nödvändig uppstädning i ett regelverk som blivit komplicerat och fragmenterat. Tyvärr har avsaknaden av en övre sammanlagd tidsgräns öppnat för ett missbruk som bland annat lett till att EU-kommissionen i en formell underrättelse till den svenska regeringen påpekat att vi inte lever upp till EU-rättens krav på skydd för arbetstagarna. • Arbetskraftsinvandring. I december 2008 genomfördes en reform vilken har givit Sverige ett av världens mest öppna system för arbetskraftsinvandring, utan kvoter, poängsystem eller arbetsmarknadstest. Det enda kravet är att löner, försäkringar och andra villkor är minst i nivå med svenska kollektivavtal eller praxis i branschen. Att den svenska arbetsmarknaden skulle ha gått oreformerad genom det senaste kvartsseklet är, lyckligtvis, fel. De brister i förmågan att skapa nya jobb som vi ser i Sverige idag har andra orsaker, och det klokaste är att för framtiden låta parterna ta ansvar för reformeringen av arbetsmarknaden. Sture Nordh ordförande, TCO ", "article_category": "other"}
{"id": 36766, "headline": "”Att vara ensam varannan vecka inte så svårt”", "summary": "För sju år sedan bröt Carina Dagbro upp ur ett långvarigt äktenskap. Barnen fick börja flytta mellan henne och deras pappa. Att vara ensam utan barnen varannan vecka visade sig inte så svårt som hon varit rädd för.", "article": "När Carina Dagbro och hennes dåvarande man gick skilda vägar för snart sju år sedan skrämdes hon till en början av tomheten de veckor barnen skulle vara ifrån henne. Och den första tiden blev svår, fast av helt andra anledningar än hon först trott. Det tog Carina Dagbro ett och ett halvt år av funderingar innan hon bestämde sig. Så tog hon steget och lämnade pappan till sina barn. Det var inget lätt beslut, att bara träffa barnen varannan vecka kändes skrämmande. Samtidigt fanns ingen annan väg att gå. Carina mådde inte bra i relationen. – Jag och mitt ex blev ihop när jag var väldigt ung, 17 år. Vi fick tre barn på kort tid, och även om allt med dem fungerade bra, glömde vi bort varandra på vägen. Efter 21 år tillsammans hade vi på något sätt blivit mer goda kamrater än något annat. Kärleken hade försvunnit – åtminstone för min del. De hade aldrig uppslitande gräl inför barnen och bråkade över huvud taget sällan. I stället fanns långa perioder då Carina upplevde att de inte nådde fram till varandra. Den första perioden efter separationen var tung och en stor omställning för alla inblandade. Carina kände sig inte lockad av att vara ensam varannan vecka. Men hon skulle heller aldrig kunna föreställa sig att slita barnen – som då var 7, 9 och 12 år – från deras pappa. – Även om vi är olika som personer, behöver barnen oss lika mycket bägge två. Därför var det helt självklart för mig att vi skulle ha barnen lika mycket tid var, att kräva mer tid hade varit väldigt egoistiskt av mig, säger hon. Eftersom Carina var den som tog initiativet till separationen föll det sig så att hon blev den som flyttade ut från familjens gemensamma hus. Hon såg till att skaffa ett boende nära barnens pappa, så barnen kunde komma förbi även när de bodde hos den andra föräldern. – I efterhand har jag förstått att flytten gjorde att barnen såg mig som ”skurken” i separationen. De var för små för att uppfatta att det låg en lång process bakom. De kunde säga saker som att de såg sin pappas hus som sitt ”riktiga” hem. Carinas ex tog separationen hårt. Den första tiden orkade han inte höra hennes röst utan bad henne mejla när de måste kommunicera. Och måndagarna, då barnen bytte boende från mamma till pappa, kunde bli komplicerade. – De dagarna var länge lite stökiga, både för mig och för barnen, eftersom vi måste anpassa oss efter varandra. Det kunde bli mycket konflikter. Jag lärde mig snabbt att se till att vi inte gjorde något annat på måndagskvällarna, utan bara var hemma med varandra. Carina fick också prata en del om kärlek – på barnens nivå. – Det var en del oro. Min yngsta, som då var sju år, kunde fråga: ”Om du kunde sluta älska pappa så fort, kan du då sluta älska oss?”, säger Carina och får tårar i ögonen. Hon förklarade hur kärleken mellan vuxna ser annorlunda ut än kärleken till barnen. – Vi hade en jättebra bok som jag läste för henne, som heter ”Röda och vita hjärtan”, av Tin Wigelius. Den beskrev så bra hur en separation fungerar, att kärlek kan se olika ut över tid. Men att vara ensam varannan vecka visade sig inte vara så svårt som Carina varit rädd för. – Jag jobbade väldigt mycket de veckorna då jag inte hade barnen hos mig, och jag hade uppdrag som innebar mycket resor. Jag kunde styra så jag reste i väg de veckor barnen var hos sin pappa, och det gjorde omställningen enklare. Barnen kommenterade också hennes packade väskor: ”Mamma, det är bara rättvist att du också får bo på olika ställen.” Hon tror att det kan ha varit en lättnad för barnen att se att hon hade fullt upp med sitt jobb när hon inte var hos dem. – De visste att jag inte satt ensam och grät när de var hos pappa. Men visst fanns den där tomheten ibland, när hon inte reste, även om den inte var så hemsk som hon föreställt sig medan hon fortfarande var i processen att bestämma sig för separation. Hon fyllde tiden med det praktiska, städade, tvättade och förberedde för barnveckan. Och när barnen väl kom, kunde Carina gå ner i arbetstid och vara med dem. – Min kompis sa en gång: ”Den här veckan när du är mamma så …” Då protesterade jag. Jag är ju alltid mamma, oavsett var barnen är. De kommer alltid i första hand. Även om de alltid haft ett schyst samarbete kring barnen, tog det ett par tre år innan Carina och hennes exman kunde prata med varandra på ett bra sätt. I dag, sju år senare, är allt mycket lättare. – Nu kan vi dela på de roliga sakerna barnen gör och glädjas tillsammans. Det känns skönt. De har också startat ett gemensamt barnkonto, där de sätter in pengar och dit även barnbidraget går. På så vis behöver de inte diskutera inköp, slipper allt tjafs och har alltid pengar när barnen behöver nya jackor och sådant. Samarbetet är extra viktigt nu när barnen blivit tonåringar eftersom de, som många i samma ålder, försöker spela ut den ena föräldern mot den andra: ”Hos pappa får jag vara ute till midnatt.” Å andra sidan gör barnens ålder att nya möjligheter dyker upp. I princip skulle Carinas son och döttrar kunna välja att bo hos den ena föräldern och slippa packa sina väskor varje söndag. – De kan tycka att det är jobbigt att flytta så mycket. Så jag har sagt: ”Ni får välja, vill ni bo en längre tid hos en av oss, får ni det.” Vill barnen slippa välja för att inte göra den andra föräldern ledsen? – Jo, så kan det vara, att de känner skuldkänslor, även om de inte berättat det. Ibland säger de saker som att det är mer synd om pappa eftersom han inte lever i en relation, medan jag är omgift. Jag brukar ta tag i diskussionerna när de dyker upp. Hälften av alla som gifter sig skiljer sig År 2008 separerade föräldrarna till 48 500 barn i Sverige. Det motsvarar drygt tre procent av alla barn med gifta eller samboföräldrar. Varje år registreras 40 000 giftermål och 20 000 skilsmässor. Mellan 1960 och 1990 fördubblades antalet skilsmässor. Men ökningen har avtagit de senaste året. De flesta skilsmässorna sker mellan det tredje och fjärde året. Efter 1999 minskade antalet barn som var med om en separation mellan föräldrarna. Under de senaste åren har den trenden mattats av. Minskningen av separationer har främst skett i sambofamiljer, men risken för ett barn att uppleva en separation är fortfarande dubbelt så hög med samboföräldrar som med gifta föräldrar. Källa: Statistiska Centralbyårn (SCB) Carinas tankar efter separationen Barn mår bättre av en separation än av att leva med en vuxenrelation som inte känns bra. Kom ihåg att barnen märker att mamma och pappa inte trivs med varandra – även om det inte förekommer uppslitande gräl. Våga tala med barnen om vad som händer. Själv läste jag boken “Röda och vita hjärtan” av Tin Wigelius som beskriver hur en separation fungerar och att kärlek kan se olika ut. Öppna ett gemensamt bankkonto där bägge föräldrarna sätter in pengarna och dit även barnbidraget går. Då blir det inte så mycket tjafs om pengar när till exempel barnen behöver nya jackor. Låt barnen vara med och tycka till om var de ska bo. Det är särskilt viktigt när de blir äldre. ", "article_category": "other"}
{"id": 36767, "headline": "Håll dörren öppen", "summary": "Missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring måste stoppas. Men lagändringen var nödvändig och Sverige behöver välkomna fler människor som vill komma hit för att arbeta.", "article": "Migrationsminister Tobias Billström vill ha en redogörelse för hur lagen om arbetskraftsinvandring fungerar. I en intervju i gårdagens tidning kommenterade han DN:s granskning av det nya systemet för arbetstillstånd. Det är bra att Billström ber Migrationsverket om en rapport. Om missbruk förekommer måste det stoppas och straffas. Den nya lagen infördes 2008. Sedan dess kan medborgare från länder utanför EU få tillstånd att arbeta i Sverige om en arbetsgivare garanterar dem jobb och lön enligt kollektivavtal. Under de första två åren är den enskildes arbetstillstånd knutet till det specifika företaget. Det finns en risk att det skapar ett beroende som kan utnyttjas. Men lagändringen var nödvändig av flera skäl. Med flera vägar in i vårt land kan förhoppningsvis asylsystemet avlastas och fungera bättre. Om fler människor kommer till vårt land för att arbeta skapas också en samhällelig dynamik som berikar vårt land. Ekonomin är inte statisk, utan utvecklas av fler i verksamhet. Sverige behöver dessutom människor som vill komma hit för att arbeta. All statistik och alla prognoser visar att det snart kommer att bli brist på arbetskraft. Om tjugo år är nästan var fjärde europé över 65 år. Det innebär en dramatisk förändring av den så kallade försörjningsbördan för alla som arbetar i Europa. År 2030 kommer varje löntagare i Sverige behöva försörja två personer förutom sig själv. Och vem ska ta hand om de gamla på sjukhus och äldreboenden? Alla som vistas på eller besöker dessa institutioner vet att det redan i dag är invandrare som sköter en stor del av omsorgen. Därför är det bra att regeringen med stöd av Miljöpartiet har ändrat reglerna. Den behovsprövning som tidigare krävdes för att Migrationsverket skulle bevilja tillstånd var byråkratiskt tungrodd och fungerade i praktiken som ett veto. I dag ges arbetstillstånd till den som fått ett erbjudande om jobb. Men statistik från Migrationsverket visar att det hittills rör sig om en mycket begränsad invandring. 2007 – året innan de nya bestämmelserna började tillämpas – fick 3.567 arbetstagare utanför EU uppehållstillstånd i Sverige. Förra året var motsvarande siffra 14.905, varav 3.628 var anhöriga. Drygt 7.000 av dem som beviljades arbetstillstånd kom hit för att arbeta som medhjälpare i skogsbruk och trädgård, vilket i första hand innebar bärplockning. Arbetstillstånd gavs också till bland annat 2.200 dataspecialister, 795 restauranganställda, 500 civilingenjörer, 300 städare, 135 vårdare – men bara till en enda sjuksköterska. Om skojarföretag försöker utnyttja systemet för att exploatera människor från andra länder borde det finnas flera sätt att förhindra det. Det behövs någon form av efterhandskontroll av att företagen verkligen betalar de löner som tillstånden bygger på. De svenska ambassaderna skulle också kunna spela en viktig roll för att informera enskilda om vilka rättigheter de har i Sverige. Informationen skulle kunna lämnas på den sökandes språk i samband med att arbetstillståndet stämplas in i passet. Det räcker säkert inte för att stoppa de samvetslösa. Men om den nya lagen missbrukas leder det till befogad kritik – och minskat förtroende för systemet. Det viktigaste är att dörren som öppnats på glänt till Sverige inte stängs till igen. ", "article_category": "other"}
{"id": 36783, "headline": "”Visst ska Förbifarten ha kollektivtrafik”", "summary": "Vi har varit tydliga med att Förbifart Stockholm ska trafikeras av både bilar och kollektivtrafik, medan Carin Jämtin (S) för bara några veckor sedan var beredd att offra Förbifarten för att hålla sams med MP och V, skriver borgarråden Sten Nordin och Ulla Hamilton (M) i en replik.", "article": "Det måste bli kollektivtrafik på Förbifart Stockholm skriver Carin Jämtin (S) på DN Debatt 2/11. Med detta självklara påstående försöker Carin Jämtin desperat att återta initiativet i frågan om den nödvändiga infrastruktur som Stockholmsregionen behöver för att klara av att fortsätta växa. Och detta bara veckor efter att hon varit beredd att offra Förbifarten för att hålla sams med MP och V. Vi moderater har stått bakom Förbifart Stockholm hela tiden och med det tydliga budskapet att vägen behövs för att knyta ihop Stockholmsregionens södra och norra delar, för att avlasta en redan i dag överbelastad Essingeled och för att dra tung trafik ut ur Stockholms innerstad och ner i tunnel förbi staden. Vi har också varit tydliga på att Förbifarten ska trafikeras av både bilar och kollektivtrafik. Om Stockholm ska klara av att fortsätta växa och om regionen ska kunna fortsätta att locka till sig människor och företag så får inte utvecklingen stanna upp. Då krävs politiker som inser betydelsen av såväl kollektivtrafik, distributionstrafik och privatbilism. Socialdemokraterna har historiskt sett varit ett parti som bejakat tillväxt och utveckling. Något som dessvärre verkat få ge vika under senare tid för att lösa interna knäckfrågor mellan olika partier. Så sent som under valrörelsen var Carin Jämtin beredd att äventyra byggstarten av Förbifarten 2012. Genom att ge vika för Miljöpartiets och Vänsterpartiets krav på folkomröstning ställde sig Jämtin och Socialdemokraterna bakom att sätta både Stockholmsregionens och hela landets utveckling på vänt. Och i det värsta scenariot, ett nej till Förbifarten i folkomröstningen, hade det lett till ett tvärstopp för Stockholm. Om fler jobb ska kunna växa fram i Stockholm så behöver vi förbättra framkomligheten i hela regionen genom nya vägar och spår. Förbifarten är en viktig del i en överenskommelse om vägar och spår för 100 miljarder som Stockholms kommuner träffat med regeringen. ", "article_category": "other"}
{"id": 36784, "headline": "”Medborgarnas rättigheter inte tillgängliga för kungen”", "summary": "I många fall har medierna känt till de rykten och det skvaller om kungen som nu ges ut i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter ska vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och förtjusta redaktörer kan hänge sig åt rollen som referenter. Kungen kan stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men med det följer offentlig rättegång och åtföljande publicitet. Om referaten av bokens innehåll får stor spridning kan han rimligen inte heller PO-anmäla en stor del av den svenska pressen. Risken finns att mediernas förslappning inte accepteras av allmänheten – och därmed inte av politikerna, skriver Pär-Arne Jigenius.", "article": "Skall inte kungen och hovet granskas? Den retoriska frågan framförs som ett mantra av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. Men kan ett uppkok av gamla rykten och en rad anonyma personers skvaller anses vara en seriös och trovärdig granskning? Ordet granskning devalveras och används som ett verbalt skyddsomslag för en skandalbok. Svenska medier kan förvisso kritiseras för en slentrianmässig och veckotidningspräglad bevakning av hovet och de många uppgifter medlemmarna av den kungliga familjen utför. Men mediernas underlåtenhetssynder rörande hovjournalistiken utgör ingen ursäkt för utgivningen av en skandalbok. Denna bok lär utges i en första upplaga på 20.000 exemplar. Det är en blygsam upplaga. Tv, radio och press återger det huvudsakliga innehållet i boken. Även om upplagan är liten har boken fått en enorm publicitet i medierna. Problemet är att medierna uppfattar en publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande. Detta leder för många redaktörer till slutsatsen att man bör publicera inte bara att en bok om kungen med graverande uppgifter utgivits, utan att det också är fritt fram att återge skandaliserande eller famösa uppgifter om otrohet och nattklubbsbesök. I många fall har till exempel kvällstidningarna i Stockholm känt till de rykten och det skvaller som nu utges i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter skall vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Men så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok. Det anses nämligen vara av ett oavvisligt allmänintresse att återge hur en högst offentlig person får sanna eller osanna uppgifter om sitt privatliv offentliggjorda i en bok. Jag kritiserar inte bokförlaget Lind för en skicklig lansering av en obskyr produkt; däremot kritiserar jag de tidningsredaktörer som så villigt och i egenintressets namn återgivit inte bara händelsen i stort, utan många detaljer som redaktionerna tidigare kände till och ansåg det vara otänkbart att på eget initiativ publicera. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skrev häromdagen: ”Det är relevant att ge allmänheten kännedom – inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad. Därför publicerar Aftonbladet i dag ett antal påståenden ur boken.” Enligt pressetisk praxis skall den publicerade uppgiften vara sann och relevant. Men Helin glider på begreppet och säger att det är relevant att ge allmänheten kännedom om – måhända lögnaktiga – anklagelser mot kungen. Med den begreppsförvirringen kan det ju anses vara relevant att återge irrelevanta uppgifter bara tidningen citerar en angiven källa och den förtalade personen har en så uppsatt position att man kan hänvisa till ett oavvisligt allmänintresse. Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer. Kungen har som varje annan svensk möjlighet att stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men det leder till en offentlig rättegång med åtföljande publicitet. Man kan bara konstatera att den rättsliga möjlighet som står vanliga medborgare till buds i praktiken inte är tillgänglig för en statschef. Det är väl denna vetskap som gör att förlaget så morskt talar om att låta saken prövas i rätten. Däremot kan kungen PO-anmäla tidningar. Som bekant är förfarandet hos PO och Pressens Opinionsnämnd inte offentligt förrän nämnden offentliggör sitt beslut. Under min tid som Allmänhetens pressombudsman fälldes en tidskrift för att ha publicerat flera sidor med kronprinsessan Victoria i olika baddräkter. Kronprinsessan hade tillfrågats om att ställa upp för en sådan fotografering och nekat. Då hade tidningen helt enkelt gjort ett fotomontage: en fotomodell med en figur som liknade kronprinsessans provade baddräkterna och bilderna försågs med kronprinsessan Victorias huvud! Tidningen fälldes. Och låt mig, för att undvika frågan om huruvida fällningen var ett uttryck för kungligt fjäskande, säga att varje ung kvinna i motsvarande situation skulle ha behandlats på samma sätt. Ingen studentska skall behöva finna sig att manipulerade bilder offentliggörs. I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna. Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen. Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst. Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse. Pär-Arne Jigenius fd Allmänhetens pressombudsman, PO ", "article_category": "other"}
{"id": 36788, "headline": "”Vi ändrar oss inte om screening för tarmcancer”", "summary": "Genom att endast utföra screening för tarmcancer inom ramen för forskning och utveckling skapar vi förutsättningar att utifrån svenska förhållanden ta ett väl underbyggt beslut om allmän screening i Sverige, skriver Socialstyrelsen i en replik.", "article": "Gäller Socialstyrelsens rekommendation om screening av tarmcancer fortfarande? frågar sig medicinskribenten Sten Erik Jensen på DN Debatt 3/11. Ja, sjukvården bör fortfarande endast utföra screening för tarmcancer inom ramen för forskning och utveckling. Det betyder inte att Socialstyrelsen har sagt nej till allmän screening, utan det betyder att myndigheten välkomnar studier och försöksverksamhet inom detta område. På så sätt skapas förutsättningar att utifrån svenska förhållanden ta ett väl underbyggt beslut om allmän screening i Sverige. Ett gott exempel är Stockholm där man sedan 2008 erbjuder allmän screening för tarmcancer för personer som är 60–69 år inom ramen för ett sådant forskningsprojekt. Det innebär att man kommer att kunna utvärdera screeningens för- och nackdelar. Sverige har ett offentligt finansierat sjukvårdssystem som delvis skiljer sig från övriga EU-länder och därför behöver vi göra noggranna kostnadsberäkningar utifrån svenska förhållanden och värdera screening mot andra åtgärder inom cancervården. Socialstyrelsen har precis inlett en uppdatering av 2007 års nationella riktlinjer för bröst-, kolorektal och prostatacancervård. I uppdateringen kommer Socialstyrelsen åter att ta upp frågan om allmän screening för tarmcancer. Myndigheten kommer då att utgå från de vetenskapliga bevis som finns för screeningens för- och nackdelar samt göra en hälsoekonomisk beräkning. Socialstyrelsen följer även utvecklingen på området och har möjlighet att göra en snabbare insats i fall det skulle komma avgörande kunskap under tiden som uppdateringen pågår. Anders Tegnell avdelningschef Socialstyrelsen Helena Brändström utredare Socialstyrelsen ", "article_category": "other"}
{"id": 36794, "headline": "”Den svenska modellen måste skapa fler jobb för att överleva”", "summary": "Forskningsinstitutet Ratio: Arbetspolitiken måste reformeras för att ge fler ungdomar och invandrare arbete. Den svenska modellen har förändrats radikalt genom åren. Trenden går mot mer ansvar för individen, sänkta skatter och bidrag samtidigt som det offentliga tar ansvar för välfärd och social trygghet. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ behöver tydliggöras, särskilt inom vård och omsorg. Det största problemet för den nya modellen är att Sverige har bland Europas högsta arbetslöshetssiffor när det gäller unga och invandrare, skriver Nils Karlson.", "article": "Det vi kallar ”den svenska modellen” baseras i grunden på ett sorts samförstånd mellan väljare och valda om ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat. Denna modell har länge åtnjutit hög legitimitet bland svenska medborgare. Under minst femtio års tid har i princip alla riksdagsval vunnits av partier som värnat den svenska modellen. Så också 2010. De partier som sagt sig vilja genomföra systemskiften eller radikala förändringar har inte fått väljarnas förtroende. Trots det talar mycket för att vi i dag är på väg att få en ny svensk modell som i väsentliga avseenden radikalt skiljer sig från den traditionella svenska modellen. Men som så ofta när det gäller stora samhällsförändringar förmår vi inte se dem förrän de redan är på väg att fullbordas. Valresultatet i september bekräftar förändringens legitimitet, snarare än att det bestämmer dess inriktning. Denna hade etablerats långt tidigare. I denna nya svenska modell har ansvarsfördelningen mellan politik och medborgare förskjutits. Modellen är fortfarande under utveckling, men följande kännetecken kan identifieras: • Individens eget ansvar och fria val fått ökad betydelse, medan politikens roll har renodlats och reducerats. • Skatter och bidrag har sänkts, marknader har avreglerats, verksamheter har privatiserats och offentligt finansierade tjänster produceras av privata aktörer. • Socialförsäkringssystemen har blivit mer försäkringsmässiga och mer inriktade på grundtrygghet, och mindre omfördelande. • Likväl är det en välfärdsstat där det offentliga tar ansvar för att alla medborgare garanteras välfärdstjänster och social trygghet. Dessutom har en ny makroekonomisk regim trovärdigt etablerats, med överskotts- och inflationsmål som viktiga inslag. Det är viktigt att understryka att det är en successiv förskjutning och förändrad inriktning det handlar om. Sverige har exempelvis fortfarande bland västvärldens högsta skattetryck. Detta har dock sjunkit från drygt 55 procent av BNP till drygt 45 procent, vilket är en dramatisk förändring. Skiftet förklaras i huvudsak av omvärldsförändringar och den tidigare modellens misslyckanden. För allt fler, oavsett partitillhörighet, blev det efter hand uppenbart att modellen med höga skatter, statlig monopolproduktion och reglerade marknader inte levererade. Återkommande budgetunderskott, inflation, svag tillväxt, kostnadskriser, devalveringar, arbetsmarknadskonflikter och obefintliga reallöneökningar urholkade successivt modellens legitimitet. I en globalt konkurrensutsatt värld var den gamla svenska modellen helt enkelt inte hållbar och därmed inte heller lång-siktigt legitim. Vår hemtillverkade kris i början av 1990-talet blev den naturliga slutpunkten. I de forskningsprojekt om politisk förändring och ekonomisk-politiskt lärande som bedrivs vid forskningsinstitutet Ratio är en av de kanske mest intressanta slutsatserna att den nya svenska modellen har införts steg för steg av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar sedan mitten av 1980-talet. Det har varit pragmatism snarare än ideologi som har drivit processen. Faktum är att Sverige har varit ett av världens främsta reformländer i mer än två decennier. Listan med reformer är lång. I rutan här bredvid finns endast några exempel. Endast under sju av dessa 25 år har vi haft borgerliga regeringar. I övrigt har socialdemokratiska minoritetsregeringar med stöd av andra partier ansvarat för reformprocessen. Socialdemokraterna har således fört en pragmatisk och marknadsorienterad politik i regeringsställning, utan att politiken har förankrats i en ideologisk omprövning eller nytänkande. Retorik och faktisk politik har därför inte hängt ihop – vilket kan förklara deras kräftgång. För de borgerliga partierna däremot har pragmatism och ideologi kunnat förenas. Det är troligen en viktig del av förklaringen till deras framgångar under senare år. På många sätt har Sveriges utveckling under denna period varit imponerande. Från mitten på 1990-talet då reformerna började få effekt har Sverige haft bland västvärldens högsta produktivitet. Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser. De senaste tre–fyra åren har kombinationen av skattesänkningar och lönehöjningar givit ännu mer i plånböckerna. Kontrasten med perioden 1970 till 1990 är talande – då lyste reallöneökningar med sin frånvaro, samtidigt som de nominella lönerna höjdes med 400 procent. Det är dessa framgångar som förklarar reformprocessens legitimitet. Även den framgångsrika hanteringen av finanskrisen kan sannolikt i betydande utsträckning förklaras av att Sverige, till skillnad från många andra länder, faktiskt redan hade genomfört ett antal betydande strukturreformer. Samtidigt är det uppenbart att denna nya svenska modell inte är färdigutvecklad. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat, behöver tydliggöras, kanske särskilt när det gäller vård och äldreomsorg, men också på socialförsäkringsområdet. Här är pensionssystemets tydliga uppdelning mellan statlig pension, premiepension, privat avtalspension och privat pensionssparande föredömlig och bör kunna tillämpas även på andra områden. Modellens största utmaning handlar dock om Sveriges oförmåga att skapa nya jobb. Netto har inga nya arbeten tillkommit i privat sektor sedan 1950, även om en viss förbättring har skett sedan mitten på 1990-talet. Särskilt unga och invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sverige har bland Europas högsta arbetslöshetssiffror för dessa grupper. Vi tillhör också de länder där ungas etablerings-ålder på arbetsmarknaden stigit kraftigast. Från 1990-talets början har åldern då 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden stigit från drygt 20 till närmare 30 år. Detta är negativt för dem som individer, för samhällsekonomin och för företagens kompetensförsörjning. Även politiskt är det uppenbart att priset varit högt. Mycket talar därför för att det är på arbets- och näringspolitikens områden de stora återstående reformbehoven finns. Här har politiken ännu inte levererat. Att den svenska modellen kan skapa förutsättningar för fler jobb i växande företag torde vara en förutsättning för dess långsiktiga legitimitet. Nils Karlson nationalekonom och statsvetare, docent, vd Forskningsinstitutet Ratio Här är några av de svenska reformerna 1985-1989: Avreglering av kredit- och valutamarknader 1990-1997: Avreglering av energi-, post-, tele- och transportmarknader 1990-1991: Skattereform med sänkta inkomst- och kapitalskatter 1992-1997: Oberoende Riksbank och ny budgetprocess 1991-2010: Försäljning av statliga bolag 1992: Friskolereform 1994-2010: Kundvalssystem inom barnomsorg, äldrevård mm 1995-2010: Uppstramning av social- och sjukförsäkringssystemen 1997: Nytt pensionssystem 2000: Medlingsinstitutet 2004: Arvs- och gåvoskatterna avskaffas 2006: Förmögenhetsskatten avskaffas 2006-2010: Jobbskatteavdrag införs 2007: Skatteavdrag för hushållsnära tjänster 2006-2010: Uppstramning av arbetslöshetsförsäkring och AMS ", "article_category": "other"}
{"id": 36796, "headline": "”Den svenska modellen måste skapa fler jobb för att överleva”", "summary": "Forskningsinstitutet Ratio: Arbetspolitiken måste reformeras för att ge fler ungdomar och invandrare arbete. Den svenska modellen har förändrats radikalt genom åren. Trenden går mot mer ansvar för individen, sänkta skatter och bidrag samtidigt som det offentliga tar ansvar välfärd och social trygghet. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ behöver tydliggöras, särskilt inom vård och omsorg. Det största problemet för den nya modellen är att Sverige har bland Europas högsta arbetslöshetssiffor när det gäller unga och invandrare, skriver Nils Karlson.", "article": "Det vi kallar ”den svenska modellen” baseras i grunden på ett sorts samförstånd mellan väljare och valda om ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat. Denna modell har länge åtnjutit hög legitimitet bland svenska medborgare. Under minst femtio års tid har i princip alla riksdagsval vunnits av partier som värnat den svenska modellen. Så också 2010. De partier som sagt sig vilja genomföra systemskiften eller radikala förändringar har inte fått väljarnas förtroende. Trots det talar mycket för att vi i dag är på väg att få en ny svensk modell som i väsentliga avseenden radikalt skiljer sig från den traditionella svenska modellen. Men som så ofta när det gäller stora samhällsförändringar förmår vi inte se dem förrän de redan är på väg att fullbordas. Valresultatet i september bekräftar förändringens legitimitet, snarare än att det bestämmer dess inriktning. Denna hade etablerats långt tidigare. I denna nya svenska modell har ansvarsfördelningen mellan politik och medborgare förskjutits. Modellen är fortfarande under utveckling, men följande kännetecken kan identifieras: • Individens eget ansvar och fria val fått ökad betydelse, medan politikens roll har renodlats och reducerats. • Skatter och bidrag har sänkts, marknader har avreglerats, verksamheter har privatiserats och offentligt finansierade tjänster produceras av privata aktörer. • Socialförsäkringssystemen har blivit mer försäkringsmässiga och mer inriktade på grundtrygghet, och mindre omfördelande. • Likväl är det en välfärdsstat där det offentliga tar ansvar för att alla medborgare garanteras välfärdstjänster och social trygghet. Dessutom har en ny makroekonomisk regim trovärdigt etablerats, med överskotts- och inflationsmål som viktiga inslag. Det är viktigt att understryka att det är en successiv förskjutning och förändrad inriktning det handlar om. Sverige har exempelvis fortfarande bland västvärldens högsta skattetryck. Detta har dock sjunkit från drygt 55 procent av BNP till drygt 45 procent, vilket är en dramatisk förändring. Skiftet förklaras i huvudsak av omvärldsförändringar och den tidigare modellens misslyckanden. För allt fler, oavsett partitillhörighet, blev det efter hand uppenbart att modellen med höga skatter, statlig monopolproduktion och reglerade marknader inte levererade. Återkommande budgetunderskott, inflation, svag tillväxt, kostnadskriser, devalveringar, arbetsmarknadskonflikter och obefintliga reallöneökningar urholkade successivt modellens legitimitet. I en globalt konkurrensutsatt värld var den gamla svenska modellen helt enkelt inte hållbar och därmed inte heller lång-siktigt legitim. Vår hemtillverkade kris i början av 1990-talet blev den naturliga slutpunkten.I de forskningsprojekt om politisk förändring och ekonomisk-politiskt lärande som bedrivs vid forskningsinstitutet Ratio är en av de kanske mest intressanta slutsatserna att den nya svenska modellen har införts steg för steg av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar sedan mitten av 1980-talet. Det har varit pragmatism snarare än ideologi som har drivit processen. Faktum är att Sverige har varit ett av världens främsta reformländer i mer än två decennier. Listan med reformer är lång. I rutan här bredvid finns endast några exempel. Endast under sju av dessa 25 år har vi haft borgerliga regeringar. I övrigt har socialdemokratiska minoritetsregeringar med stöd av andra partier ansvarat för reformprocessen. Socialdemokraterna har således fört en pragmatisk och marknadsorienterad politik i regeringsställning, utan att politiken har förankrats i en ideologisk omprövning eller nytänkande. Retorik och faktisk politik har därför inte hängt ihop – vilket kan förklara deras kräftgång. För de borgerliga partierna däremot har pragmatism och ideologi kunnat förenas. Det är troligen en viktig del av förklaringen till deras framgångar under senare år. På många sätt har Sveriges utveckling under denna period varit imponerande. Från mitten på 1990-talet då reformerna började få effekt har Sverige haft bland västvärldens högsta produktivitet. Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser. De senaste tre–fyra åren har kombinationen av skattesänkningar och lönehöjningar givit ännu mer i plånböckerna. Kontrasten med perioden 1970 till 1990 är talande – då lyste reallöneökningar med sin frånvaro, samtidigt som de nominella lönerna höjdes med 400 procent. Det är dessa framgångar som förklarar reformprocessens legitimitet. Även den framgångsrika hanteringen av finanskrisen kan sannolikt i betydande utsträckning förklaras av att Sverige, till skillnad från många andra länder, faktiskt redan hade genomfört ett antal betydande strukturreformer. Samtidigt är det uppenbart att denna nya svenska modell inte är färdigutvecklad. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat, behöver tydliggöras, kanske särskilt när det gäller vård och äldreomsorg, men också på socialförsäkringsområdet. Här är pensionssystemets tydliga uppdelning mellan statlig pension, premiepension, privat avtalspension och privat pensionssparande föredömlig och bör kunna tillämpas även på andra områden. Modellens största utmaning handlar dock om Sveriges oförmåga att skapa nya jobb. Netto har inga nya arbeten tillkommit i privat sektor sedan 1950, även om en viss förbättring har skett sedan mitten på 1990-talet. Särskilt unga och invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sverige har bland Europas högsta arbetslöshetssiffror för dessa grupper. Vi tillhör också de länder där ungas etablerings-ålder på arbetsmarknaden stigit kraftigast. Från 1990-talets början har åldern då 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden stigit från drygt 20 till närmare 30 år. Detta är negativt för dem som individer, för samhällsekonomin och för företagens kompetensförsörjning. Även politiskt är det uppenbart att priset varit högt. Mycket talar därför för att det är på arbets- och näringspolitikens områden de stora återstående reformbehoven finns. Här har politiken ännu inte levererat. Att den svenska modellen kan skapa förutsättningar för fler jobb i växande företag torde vara en förutsättning för dess långsiktiga legitimitet. Nils Karlson nationalekonom och statsvetare, docent, vd Forskningsinstitutet Ratio ", "article_category": "other"}
{"id": 36797, "headline": "”Den svenska modellen måste skapa fler jobb för att överleva”", "summary": "Forskningsinstitutet Ratio: Arbetspolitiken måste reformeras för att ge fler ungdomar och invandrare arbete.Den svenska modellen har förändrats radikalt genom åren. Trenden går mot mer ansvar för individen, sänkta skatter och bidrag samtidigt som det offentliga tar ansvar välfärd och social trygghet. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ behöver tydliggöras, särskilt inom vård och omsorg. Det största problemet för den nya modellen är att Sverige har bland Europas högsta arbetslöshetssiffor när det gäller unga och invandrare, skriver Nils Karlson.", "article": "Det vi kallar ”den svenska modellen” baseras i grunden på ett sorts samförstånd mellan väljare och valda om ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat. Denna modell har länge åtnjutit hög legitimitet bland svenska medborgare. Under minst femtio års tid har i princip alla riksdagsval vunnits av partier som värnat den svenska modellen. Så också 2010. De partier som sagt sig vilja genomföra systemskiften eller radikala förändringar har inte fått väljarnas förtroende. Trots det talar mycket för att vi i dag är på väg att få en ny svensk modell som i väsentliga avseenden radikalt skiljer sig från den traditionella svenska modellen. Men som så ofta när det gäller stora samhällsförändringar förmår vi inte se dem förrän de redan är på väg att fullbordas. Valresultatet i september bekräftar förändringens legitimitet, snarare än att det bestämmer dess inriktning. Denna hade etablerats långt tidigare. I denna nya svenska modell har ansvarsfördelningen mellan politik och medborgare förskjutits. Modellen är fortfarande under utveckling, men följande kännetecken kan identifieras: • Individens eget ansvar och fria val fått ökad betydelse, medan politikens roll har renodlats och reducerats. • Skatter och bidrag har sänkts, marknader har avreglerats, verksamheter har privatiserats och offentligt finansierade tjänster produceras av privata aktörer. • Socialförsäkringssystemen har blivit mer försäkringsmässigaoch mer inriktade på grundtrygghet, och mindre omför-delande. • Likväl är det en välfärdsstatdär det offentliga tar ansvar för att alla medborgare garanteras välfärdstjänster och social trygghet. Dessutom har en ny makroekonomisk regim trovärdigt etablerats, med överskotts- och inflationsmål som viktiga inslag. Det är viktigt att understryka att det är en successiv förskjutning och förändrad inriktning det handlar om. Sverige har exempelvis fortfarande bland västvärldens högsta skattetryck. Detta har dock sjunkit från drygt 55 procent av BNP till drygt 45 procent, vilket är en dramatisk förändring. Skiftet förklaras i huvudsak av omvärldsförändringar och den tidigare modellens misslyckanden. För allt fler, oavsett partitillhörighet, blev det efter hand uppenbart att modellen med höga skatter, statlig monopolproduktion och reglerade marknader inte levererade. Återkommande budgetunderskott, inflation, svag tillväxt, kostnadskriser, devalveringar, arbetsmarknadskonflikter och obefintliga reallöneökningar ur-holkade successivt modellens legitimitet. I en globalt konkurrensutsatt värld var den gamla svenska modellen helt enkelt inte hållbar och därmed inte heller lång-siktigt legitim. Vår hemtillverkade kris i början av 1990-talet blev den naturliga slutpunkten. I de forskningsprojekt om politisk förändring och ekonomisk-politiskt lärande som bedrivs vid forskningsinstitutet Ratio är en av de kanske mest intressanta slutsatserna att den nya svenska modellen har införts steg för steg av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar sedan mitten av 1980-talet. Det har varit pragmatism snarare än ideologi som har drivit processen. Faktum är att Sverige har varit ett av världens främsta reformländer i mer än två decennier. Listan med reformer är lång. I rutan här bredvid finns endast några exempel. Endast under sju av dessa 25 år har vi haft borgerliga regeringar. I övrigt har socialdemokratiska minoritetsregeringar med stöd av andra partier ansvarat för reformprocessen. Socialdemokraterna har således fört en pragmatisk och marknadsorienterad politik i regeringsställning, utan att politiken har förankrats i en ideologisk omprövning eller nytänkande. Retorik och faktisk politik har därför inte hängt ihop – vilket kan förklara deras kräftgång. För de borgerliga partierna däremot har pragmatism och ideologi kunnat förenas. Det är troligen en viktig del av förklaringen till deras framgångar under senare år. På många sätt har Sveriges utveckling under denna period varit imponerande. Från mitten på 1990-talet då reformerna började få effekt har Sverige haft bland västvärldens högsta produktivitet. Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser. De senaste tre–fyra åren har kombinationen av skattesänkningar och löne-höjningar givit ännu mer i plånböckerna. Kontrasten med perioden 1970 till 1990 är talande – då lyste reallöneökningar med sin frånvaro, samtidigt som de nominella lönerna höjdes med 400 procent. Det är dessa framgångar som förklarar reformprocessens legitimitet. Även den framgångsrika hanteringen av finanskrisen kan sannolikt i betydande utsträckning förklaras av att Sverige, till skillnad från många andra länder, faktiskt redan hade genomfört ett antal betydande strukturreformer. Samtidigt är det uppenbart att denna nya svenska modell inte är färdigutvecklad. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat, behöver tydliggöras, kanske särskilt när det gäller vård och äldreomsorg, men också på socialförsäkringsområdet. Här är pensionssystemets tydliga uppdelning mellan statlig pension, premiepension, privat avtalspension och privat pensionssparande föredömlig och bör kunna tillämpas även på andra områden. Modellens största utmaning handlar dock om Sveriges oförmåga att skapa nya jobb. Netto har inga nya arbeten tillkommit i privat sektor sedan 1950, även om en viss förbättring har skett sedan mitten på 1990-talet. Särskilt unga och invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sverige har bland Europas högsta arbets-löshetssiffror för dessa grupper. Vi tillhör också de länder där ungas etablerings-ålder på arbetsmarknaden stigit kraftigast. Från 1990-talets början har åldern då 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden stigit från drygt 20 till närmare 30 år. Detta är negativt för dem som individer, för samhällsekonomin och för företagens kompetensförsörjning. Även politiskt är det uppenbart att priset varit högt. Mycket talar därför för att det är på arbets- och näringspolitikens områden de stora återstående reformbehoven finns. Här har politiken ännu inte levererat. Att den svenska modellen kan skapa förutsättningar för fler jobb i växande företag torde vara en förutsättning för dess långsiktiga legitimitet. Nils Karlson nationalekonom och statsvetare, docent, vd Forskningsinstitutet Ratio ", "article_category": "other"}
{"id": 36805, "headline": "”Sverige måste satsa på tiden efter kriget i Afghanistan”", "summary": "Pierre Schori: Sverige ska ledas av FN i Afghanistan – inte av Nato. Den svenska utlandsstyrkan skulle då återgå till att försvara folkrätten. De skuggsamtal som pågår med talibanerna måste omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser. Att Sverige valt att strida under Nato:s ledning i stället för att stödja de många FN-ledda operationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar. En lång rad exempel avvisar dessutom myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt. Inför riksdagens beslut om Afghanistan skulle ledamöterna göra de svenska soldaterna och afghanska kvinnorna en stor tjänst genom att granska den aktuella debatten i USA och FN innan de tar ställning, skriver Pierre Schori från New York.", "article": "Under förra veckan genomsyrades FN av den banbrytande säkerhetsrådsresolutionen 1325 som slår fast att kvinnor inte ska ses som offer och bara erbjudas skydd i krig utan också som oersättliga aktörer i alla fredsprocesser. Det kom mest att handla om Afghanistan, mycket kunskap tillfördes från fältet till vår svenska debatt, i vilken regering och partiledningar tycks leva i en från verklighet och kontext isolerad bubbla. Två nya rapporter presenterades. Det oberoende biståndsorganet Care som driver 300 skolor i Afghanistan pekade i studien ”Lessons learned from Afghanistan, Nepal and Uganda” på hur internationella insatser alltför mycket fokuserar på kvinnor i stad och elit medan bynivån, där tradition och religion reser de största hindren för en begynnande frigörelse, åsidosätts. Kvinnorna utanför Kabul ses som mottagare av bistånd snarare än aktörer. Care ser också risken att kvinnosaken uppfattas som en strategi i USA:s krig, vilket skapar en backlash ute i landet. Fortsatt konflikt kommer att äventyra de framsteg som trots allt har gjorts, menar Care. Den senaste, mest omfattande fältstudien i landet, ”Afghan women speak” från Notre Dame University talar samma språk: ”Alltsedan talibanerna störtades 2001 av USA-ledda styrkor har främjandet av de afghanska kvinnornas rättigheter varit ett högst politiserat bihang till den militära interventionen”. Studien framhåller att det blir omöjligt för flickor och kvinnor att frigöras i en militariserad miljö. Trots hot och mord framhöll majoriteten av de intervjuade kvinnorna att de stödde ett framförhandlat slut på kriget. Rapporten betonar att talibaner och andra väpnade grupper har vuxit sig starkare i takt med den ökade utländska militära interventionen. ”Läget uppfattas inte bättre nu än under talibanerna”, sammanfattade forskaren Sarah Smiles med tillägget: ”vill man främja kvinnors rättigheter i Afghanistan, måste man få slut på kriget”. Därför stödjer Notre Dame förhandlingar med talibanerna, en gradvis demilitarisering och tillskapandet av en muslimskledd skyddsstyrka under FN, inte USA. Enligt författarna har talibanledare sagt sig kunna acceptera en sådan tillfällig styrka. Dokumentärfilmaren Abigail Disney var råare i tonen. ”Vi amerikaner har genomfört en omvänd 1325 i Irak och Afghanistan: inget skydd och inget deltagande i fredsprocesser”. Rapporterna bekräftas av Afghanistanexperter. Antroplogen Scott Atran beskriver i New York Times (27/10) hur eskaleringen av Nato-trupper ökat talibanernas verkansområde bortom de traditionella pashtunfästena. 2010 blev det blodigaste året sedan 2001, och attackerna mot Nato-styrkorna ökade med 60 procent sedan 2009. Atran hävdar att de yngre motståndsmännen som efterträder dödade talibanledare är oförsonligare än sina företrädare och att fortsatta strider bara gör dem än mer hårdnackade. Därför måste de skuggsamtal som pågår med talibanerna omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser. Världens ledande kännare av talibanerna, den pakistanske författaren Ahmed Rashid, är inne på samma linje. De tror också att talibanerna är villiga att klippa banden med al-Qaida och göra upp med president Karzai. Den propagerade myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt avvisas av en lång rad exempel. • Amerikanen Greg Mortensons Central Asia Institute bygger skolor också i talibankontrollerade områden. Han menar att det inte är soldater som skyddar dessa, utan lokalbefolkningen som känner ägandeskap. • Av de många kvinnor som New York Times Nicolas Kristof träffar räds alla ett nytt talibanstyre men majoriteten stöder ändå förhandlingar, ”därför då blir det en hållbar fred”. Han citerar afghanskan Sakena Yacoobi som driver 300 skolor och säger att ingen har bränts ned av talibanerna. Samma sak sägs av Global Partnership for Afghanistan och pakistanska biståndsorganet Brac, som har skolor i alla provinser i landet. Och kommer man i riksdagsdebatten att hänvisa till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som byggt upp 400 skolor och har tusentals afghaner anställda över hela landet? Den förre TV 4-medarbetaren Lasse Bengtsson som nu arbetar för SAK beskrev den 19 oktober i år från Kabul situationen så här: ”Vi har klarat oss helt utan militär i 28 år nu, i förtroendefullt samarbete med hela folket”, och fortsätter: ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.” Dessa ord borde spridas på alla riksdagsbänkar och regeringstaburetter och till alla andra som tror sig främja kvinnornas rättigheter med bajonetter och bomber. Vad säger då allt detta om Sveriges roll? Att vi valt att strida under en Nato-ledd krigföring i stället för att stödja de många FN-ledda fredsoperationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar, tillsättandet av en FN-ledd muslimsk fredstyrka och även ingå i en sådan tillsammans. • Sverige borde satsa på tiden efter kriget i stället för att delta i ett utvidgat krig med en retorik som lånats från Bush och en strategi som är Nato:s. • Vi bör avsluta vår militära mångmiljardsatsning och göra en kraftsamling av politik, diplomati och bistånd till stöd för Afghanistans nationella institutioner och en FN-stödd Marshallplan för regionen. Detta kommer att frigöra minst 2 miljarder kronor. För de 500 svenska soldaterna i Afghanistan skulle man kunna få 25 000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever. • Sverige bör engagera sig kraftfullare i EU:s civila program för Afghanistan för uppbyggande av afghansk civil kapacitet, stärkande av provinsstyrelserna, stöd till valreformer, återintegrering i samhället av upprorsmän, ekonomisk utveckling samt förstärkt stöd till EU:s civila polismission. • En genomtänkt strategi bör utarbetas med UN Women för att stödja de afghanska kvinnornas och flickornas medborgerliga och mänskliga rättigheter • I dag finns inte en enda soldat under FN-flagg. Riksdagen bör slå fast att Sverige avsätter merparten av den svenska utlandsstyrkan för FN-ledda insatser. Sverige skulle därmed återgå till att försvara folkrätten och stödja FN i stället för Nato. Pierre Schori Sveriges fd FN-ambassadör Utkom i våras med boken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard förlag) Läs mer på DN.se/debatt 25/10: ”Afghanistans sönderfall går inte längre att hejda” Rolf Fänge, Svenska Afghanistan-kommitténs chef i Kabul. 13/10: ”Därför måste svensk trupp stanna i norra Afghanistan” Robert Egnell, militärstrateg vid Försvarshögskolan. 21/8: ”Socialdemokratin måste ändra sig om Afghanistan” Pierre Schori, fd FN-ambassadör. ", "article_category": "other"}
{"id": 36806, "headline": "”Sverige måste satsa på tiden efter kriget i Afghanistan”", "summary": "Pierre Schori: Sverige ska ledas av FN i Afghanistan – inte av Nato. Den svenska utlandsstyrkan skulle då återgå till att försvara folkrätten.De skuggsamtal som pågår med talibanerna måste omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser. Att Sverige valt att strida under Nato:s ledning i stället för att stödja de många FN-ledda operationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar. En lång rad exempel avvisar dessutom myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt. Inför riksdagens beslut om Afghanistan skulle ledamöterna göra de svenska soldaterna och afghanska kvinnorna en stor tjänst genom att granska den aktuella debatten i USA och FN innan de tar ställning, skriver Pierre Schori från New York.", "article": "Under förra veckan genomsyrades FN av den banbrytande säkerhetsrådsresolutionen 1325 som slår fast att kvinnor inte ska ses som offer och bara erbjudas skydd i krig utan också som oersättliga aktörer i alla fredsprocesser. Det kom mest att handla om Afghanistan, mycket kunskap tillfördes från fältet till vår svenska debatt, i vilken regering och partiledningar tycks leva i en från verklighet och kontext isolerad bubbla. Två nya rapporter presenterades. Det oberoende biståndsorganet Care som driver 300 skolor i Afghanistan pekade i studien ”Lessons learned from Afghanistan, Nepal and Uganda” på hur internationella insatser alltför mycket fokuserar på kvinnor i stad och elit medan bynivån, där tradition och religion reser de största hindren för en begynnande frigörelse, åsidosätts. Kvinnorna utanför Kabul ses som mottagare av bistånd snarare än aktörer. Care ser också risken att kvinnosaken uppfattas som en strategi i USA:s krig, vilket skapar en backlash ute i landet. Fortsatt konflikt kommer att äventyra de framsteg som trots allt har gjorts, menar Care. Den senaste, mest omfattande fältstudien i landet, ”Afghan women speak” från Notre Dame University talar samma språk: ”Alltsedan talibanerna störtades 2001 av USA-ledda styrkor har främjandet av de afghanska kvinnornas rättigheter varit ett högst politiserat bihang till den militära interventionen”. Studien framhåller att det blir omöjligt för flickor och kvinnor att frigöras i en militariserad miljö. Trots hot och mord framhöll majoriteten av de intervjuade kvinnorna att de stödde ett framförhandlat slut på kriget. Rapporten betonar att talibaner och andra väpnade grupper har vuxit sig starkare i takt med den ökade utländska militära interventionen. ”Läget uppfattas inte bättre nu än under talibanerna”, sammanfattade forskaren Sarah Smiles med tillägget: ”vill man främja kvinnors rättigheter i Afghanistan, måste man få slut på kriget”. Därför stödjer Notre Dame förhandlingar med talibanerna, en gradvis demilitarisering och tillskapandet av en muslimskledd skyddsstyrka under FN, inte USA. Enligt författarna har talibanledare sagt sig kunna acceptera en sådan tillfällig styrka. Dokumentärfilmaren Abigail Disney var råare i tonen. ”Vi amerikaner har genomfört en omvänd 1325 i Irak och Afghanistan: inget skydd och inget deltagande i fredsprocesser”. Rapporterna bekräftas av Afghanistanexperter. Antroplogen Scott Atran beskriver i New York Times (27/10) hur eskaleringen av Nato-trupper ökat talibanernas verkansområde bortom de traditionella pashtunfästena. 2010 blev det blodigaste året sedan 2001, och attackerna mot Nato-styrkorna ökade med 60 procent sedan 2009. Atran hävdar att de yngre motståndsmännen som efterträder dödade talibanledare är oförsonligare än sina företrädare och att fortsatta strider bara gör dem än mer hårdnackade. Därför måste de skuggsamtal som pågår med talibanerna omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser. Världens ledande kännare av talibanerna, den pakistanske författaren Ahmed Rashid, är inne på samma linje. De tror också att talibanerna är villiga att klippa banden med al-Qaida och göra upp med president Karzai. Den propagerade myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt avvisas av en lång rad exempel. • Amerikanen Greg Mortensons Central Asia Institute bygger skolor också i talibankontrollerade områden.Han menar att det inte är soldater som skyddar dessa, utan lokalbefolkningen som känner ägandeskap. • Av de många kvinnor som New York Times Nicolas Kristof träffar räds alla ett nytt talibanstyre men majoriteten stöder ändå förhandlingar, ”därför då blir det en hållbar fred”. Han citerar afghanskan Sakena Yacoobi som driver 300 skolor och säger att ingen har bränts ned av talibanerna. Samma sak sägs av Global Partnership for Afghanistan och pakistanska biståndsorganet Brac, som har skolor i alla provinser i landet. Och kommer man i riksdagsdebatten att hänvisa till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som byggt upp 400 skolor och har tusentals afghaner anställda över hela landet? Den förre TV 4-medarbetaren Lasse Bengtsson som nu arbetar för SAK beskrev den 19 oktober i år från Kabul situationen så här: ”Vi har klarat oss helt utan militär i 28 år nu, i förtroendefullt samarbete med hela folket”, och fortsätter: ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.” Dessa ord borde spridas på alla riksdagsbänkar och regeringstaburetter och till alla andra som tror sig främja kvinnornas rättigheter med bajonetter och bomber. Vad säger då allt detta om Sveriges roll? Att vi valt att strida under en Nato-ledd krigföring i stället för att stödja de många FN-ledda fredsoperationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar, tillsättandet av en FN-ledd muslimsk fredstyrka och även ingå i en sådan tillsammans. • Sverige borde satsa på tiden efter krigeti stället för att delta i ett utvidgat krig med en retorik som lånats från Bush och en strategi som är Nato:s. • Vi bör avsluta vår militära mång-miljardsatsning och göra en kraftsamling av politik, diplomati och biståndtill stöd för Afghanistans nationella institutioner och en FN-stödd Marshallplan för regionen. Detta kommer att frigöra minst 2 miljarder kronor. För de 500 svenska soldaterna i Afghanistan skulle man kunna få 25 000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever. • Sverige bör engagera sig kraftfullare i EU:s civila program för Afghanistanför uppbyggande av afghansk civil kapacitet, stärkande av provinsstyrelserna, stöd till valreformer, återintegrering i samhället av upprorsmän, ekonomisk utveckling samt förstärkt stöd till EU:s civila polismission. • En genomtänkt strategi bör utarbetas med UN Womenför att stödja de afghanska kvinnornas och flickornas medborgerliga och mänskliga rättigheter • I dag finns inte en enda soldat under FN-flagg. Riksdagen bör slå fast att Sverige avsätter merparten av den svenska utlandsstyrkan för FN-ledda insatser. Sverige skulle därmed återgå till att försvara folkrätten och stödja FN i stället för Nato. Pierre Schori Sveriges fd FN-ambassadör Utkom i våras med boken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard förlag) ", "article_category": "other"}
{"id": 36809, "headline": "”Sveriges lärare vill inte ha tillbaka den statliga skolan”", "summary": "Lärarförbundet och SKL: Ny enkät visar att lärarna i grundskolan avvisar tanken på staten som ny huvudman för den svenska skolan. De som i dag förespråkar att staten ska ta tillbaka huvudmannaskapet för skolan tycks ha glömt bort hur det var i skolan före kommunaliseringen för tjugo år sedan. Rektorerna satt fast i en byråkratisk tvångströja och ambitiösa kommuner var förhindrade att satsa pengar på undervisningens kvalitet. En enkät, som vi låtit göra, med drygt 800 lärare i grundskolan visar att endast 1 procent anser att ett förstatligande är en viktig åtgärd. Elever och lärare har inget att vinna på en sådan kostsam reform. Skolan behöver i stället arbetsro, långsiktiga lösningar och ansvarstagande från alla parter, skriver företrädare för fack och arbetsgivare.", "article": "Lärarna vill inte att skolan ska förstatligas. Det finns många andra saker som är betydligt viktigare för att förbättra elevernas resultat. Det visar en enkät till drygt 800 lärare i grundskolan som Lärarförbundet och SKL låtit göra. Endast 1 av 100 lärare lyfter fram ett byte av huvudmannaskap från kommunerna till staten som en viktig åtgärd för att förbättra resultaten. Ändå har den tanken fått ett visst genomslag i debatten. Men eleverna och lärarna har inget att vinna på en gigantisk och kostsam reform som bara skulle flytta fokus från områden i skolan som verkligen kan och behöver åtgärdas. Vad anser då lärarna är viktigt för att nå bättre resultat? När de fritt får ange de två viktigaste områdena, svarar flest lärare, 47 procent, att det är lärarens skicklighet och engagemang som avgör om det kommer att gå bra för eleverna. Det stämmer väl överens med aktuell forskning som bekräftar lärarens förmåga som avgörande för elevernas resultat. Många lärare menar att det är resurser av olika slag som behövs för att rätta till skolans brister, till exempel mindre klasser, alternativt fler lärare i grupperna (34 procent). Totalt 33 procent lyfter också fram att skolledningen behöver ge lärarna möjlighet att utvecklas i sin profession och att skolan måste ha ett ökat fokus på elevens kunskapsutveckling och målen för den. Det är slående att ingen av de åtgärder som lärarna själva prioriterar skulle bli enklare att genomföra av att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Lärarnas inställning blev ännu tydligare när vi bad dem ange hur viktigt ett byte av huvudmannaskap är i förhållande till mindre klasser, rektors förmåga att leda arbetet, kompetensutveckling för lärarna och ett ökat samarbete mellan lärarna. Frågan om huvudmannaskapet hamnar utan jämförelse sist på listan. För att förstå lärarnas svar räcker det med att ställa sig följande frågor: • På vilket sätt blir en matematiklärare bättre på att undervisa och hålla ordning i klassrummet om kommunerna ersätts av staten som huvudman? • Hur skulle samarbetet mellan lärarna förbättras? • Hur kan staten bättre än kommunerna förenkla för lärare som i större utsträckning vill anpassa sina undervisningsmetoder utifrån elevernas olikheter och behov? De som i dag förespråkar att staten ska ta tillbaka huvudmannaskapet för skolan verkar ha glömt bort hur det faktiskt var för bara tjugo år sedan, när staten var skolans huvudman. Ett viktigt skäl bakom kommunaliseringen var att staten hade misslyckats med att individualisera undervisningen och ge elever i behov av särskilt stöd fungerande hjälp. Denna utmaning brottas kommunala – och fristående – skolor med än i dag, men det finns framgångsrika exempel. Detta bevisar att lösningen främst ligger i hur undervisningen organiseras på varje skola. Stödet till elever kommer dessutom att förstärkas med en tydligare skollag och med en nationell inspektion med höga krav; viktiga instrument för en stat som tar sitt ansvar och för kommuner som tar sitt. När skolan kommunaliserades gjorde staten misstaget att inte samtidigt införa en nationell kvalitetsuppföljning som kunde säkra en likvärdig kvalitet. Med den nya Skolinspektionen rättas detta misstag till. Ett annat skäl att gå från statlig till kommunal styrning i början av nittiotalet var det svårbegripliga statliga fördelningssystemet av resurser. Rektorer och andra ansvariga satt fast i en byråkratisk tvångströja i sin jakt på pengar till skolan. Den kommun som hade högre ambitioner för skolan och ville satsa pengar på undervisningens kvalitet var dessutom förhindrad att göra detta. För lärare, föräldrar och andra var systemet obegripligt och omöjliggjorde inflytande över den egna arbetssituationen. Självklart fanns bra undervisning, då som nu. Men 1980-talets lärarlösa lektioner och stora grupper elever som aldrig förväntades klara skolan – de som fick 1:or och 2:or – och ofta inte gick vidare till gymnasiet, är inget vi vill tillbaka till. I stället för att blicka bakåt behöver vi se framåt. Den kommunala skolan har goda förutsättningar att ta vara på initiativkraften hos lärare och rektorer och ge eleverna en undervisning av hög kvalitet. Och den elev eller förälder som vill påverka sin skola kan göra det utan att behöva vända sig till den centrala statsmakten i Stockholm. Vi vill vara tydliga med att en kommunal skola ställer stora krav på såväl kommunledning som förvaltning. Det finns brister i dag, inte minst vad gäller skolans likvärdighet. Alla elever får inte samma chans till bra utbildning. Alla elever ska klara kunskapsmålen och känna sig trygga i skolan. Ska det bli verklighet behöver alla lärare ges möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll. Detta är inte fluffiga visioner, utan konkreta uppdrag för kommunen. Hur den dagliga verksamheten ska skötas är rektorns och lärarnas uppgift. Men ansvaret för resultaten är ytterst kommunpolitikernas. Många kommunledningar arbetar i dag framgångsrikt med tydliga mål och regelbunden uppföljning av elevernas resultat. Andra sätt är att lärare systematiskt lär av varandra genom att tillsammans diskutera och utvärdera sina undervisningsmetoder – ett arbetssätt som landets rektorer ser som den viktigaste åtgärden för att förbättra elevernas resultat. Även lärarna i vår undersökning ser tid för diskussioner med kollegerna som en väg till framgång. Sådana organisatoriska lösningar till stöd för ökad måluppfyllelse uppmuntras i det nya läraravtalet som tecknades mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna tidigare i vår. Det måste bli verklighet i alla Sveriges kommuner. Orsakerna till skolans problem beror på en rad olika saker. Inte minst påverkar segregeringen i samhället, där allt fler elever från studievana hem går i andra skolor än elever från hem med liten studievana. Ytterligare en orsak är alltför mycket eget arbete för eleverna – ett ansvar som alla elever inte klarar. Att kommunerna inte alltid använder rätt resurs för rätt elev och att skolan inte följt upp varje enskild elev tillräckligt är andra orsaker. Skolans problem löses inte genom att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Vi anser att det i stället är bättre att utveckla en verksamhet som i många stycken fungerar bra. Det var inte bättre förr. Skolan behöver arbetsro, långsiktiga lösningar och ansvarstagande från alla parter. Vi är beredda att arbeta tillsammans för att utveckla skolan, gärna med andra viktiga aktörer. Tillsammans skapar vi dagens och morgondagens viktigaste arbetsplats. Eva-Lis Sirén ordförande, Lärarförbundet Anders Knape ordförande SKL, Sveriges Kommuner och landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 36812, "headline": "”Borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge”", "summary": "Tankesmedjan Timbros nye vd: Att bygga breda borgerliga allianser är kanske den allra viktigaste politiska uppgiften under de fyra kommande åren.Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga – behovet av balans i de offentliga finanserna. Det var oron för de rödgröna som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. I borgerlig politik finns i dag ett idémässigt vaccum. Därför måste man våga driva sina kärnfrågor. I de tre borgerliga småpartierna finns – på ett helt annat sätt än i Moderaterna – intressanta idédiskussioner om framtiden. Alliansens landvinningar måste dessutom följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv. Då kan arbetet börja med att skapa ett borgerligt samhälle på djupet, skriver Markus Uvell.", "article": "Valet 2010 var en storslagen seger för Alliansen – eller i alla fall för Moderaterna. Men allra mest slående är hur försvagad vänstern är. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta valresultat i modern tid, och förlorade ännu ett val på jobbfrågan. Inte ens Vänsterpartiet lyckades vinna en enda ny väljare – trots djup finanskris och ett antal kontroversiella förändringar av bland annat sjukförsäkring och a-kassa. Den svenska vänstern är i dag partipolitiskt offside på ett sätt den inte varit sedan den allmänna rösträttens införande. Samtidigt befinner sig borgerligheten i bred mening i ett mycket utsatt läge. På flera viktiga punkter riskerar valet 2010 att bli en Pyrrhusseger – det vill säga efter ytterligare en sådan seger riskerar det borgerliga politiska projektet att vara förlorat. Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet. Balans i de offentliga finanserna är mycket viktigt, naturligtvis. Utan en stabil ekonomi äventyras näringslivets utveckling, då urholkas välfärdssystemen och medborgarna tvingas betala allt mer för att få allt mindre. En stabil ekonomi är en förutsättning för att människor ska vilja och våga byta jobb, starta företag, satsa på framtiden och skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Ett ekonomiskt svagt samhälle är ett samhälle där intressekonflikter och gruppegoism ersätter trygghet och oberoende. Men det är inte allt. Borgerlig politik är mer än budgetbalans, och den svenska borgerligheten är större än de borgerliga partierna. Här finns i dag ett slags idémässigt vacuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark. För att skapa genuint stöd hos väljarna, och lägga grunden för en bestående borgerlig dominans i Sverige, krävs något helt annat. Jag kan se åtminstone två utmaningar. Den första utmaningen är att de borgerliga partierna måste vilja och våga driva sina kärnfrågor. Paradoxen är nämligen att för stora delar av borgerlighetens agenda finns ett mycket brett politiskt stöd, men att detta stöd inte egentligen togs till vara i valrörelsen. Det handlar till exempel omvälfärdspolitiken, där det finns starkt stöd för valfrihet och privata lösningar, inte minst bland de allra äldsta väljarna. Ikriminalpolitikendelar mycket breda väljargrupper ”de gamla moderaternas” agenda om hårdare straff för grova brott och ökad polisnärvaro. Och de flesta väljare har en grundmurad misstro motflumskolans syn på utbildningsom ett slags ungdomsgårdsverksamhet. Det handlar också omjämställdhetspolitiken. De allra flesta väljare avvisar kategoriskt den verklighetsfrånvända elitens vilja att lägga livet till rätta med tvångsdelad föräldraförsäkring, genusutbildningar och kvotering till bolagsstyrelser. Ja, till och med inomintegrationspolitiken– detta livsfarliga område som få vågar närma sig av rädsla för att kallas ”rasist” – finns en bred opinion för borgerlig politik, som prioriterar arbete och säkerställer lag och ordning i de mest utsatta förorterna. Listan kan göras lång. På punkt efter punkt finns goda möjligheter att säkra ett brett stöd inte bara för en borgerlig statsminister utan faktiskt också för borgerliga idéer. Men det mesta av detta lades åt sidan i en valrörelse nästan helt dominerad av behovet av ordning och reda i den offentliga ekonomin. Moderaternas stora dominans beskrivs ofta, med rätta, som ett problem för Alliansen. Samtidigt har borgerligheten nu den struktur som krävs för att kunna göra bestående skillnad: ett brett, pragmatiskt mittenparti med potential att vara statsbärande (Moderaterna) och tre små, potentiellt intressanta idépartier. I alla de tre borgerliga småpartierna finns – på ett helt annat sätt än i Moderaterna – intressanta idédiskussioner om partiets framtid. Kristdemokraternas interna debatt om behovet av en mer tydligt värdekonservativ politik är det kanske mest lovande exemplet. Men även Folkpartiets utveckling mot mer av det som av motståndarna elakt kallats ”kravliberalism” har stor potential, liksom Centerns envetna sökande efter en agenda grundad i entreprenörskap, företagande och småskaligt eget ansvar. I diskussionen inom dessa tre partier ligger borgerlighetens framtid. Den andra utmaningen vilar inte främst på partierna utan på den bredare borgerligheten, till vilken Timbro hör: Alliansens politiska landvinningar måste nu följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv i stort. Utan att vara det minsta konspiratorisk kan man konstatera att mycket långa maktinnehav av det slag Socialdemokraterna haft i Sverige är skadliga för samhällsdebatten. När den politiska makten under allt för lång tid domineras av ett enskilt parti sker en gradvis och oftast omedveten anpassning av samhällslivet för att passa maktens agenda. Vi ser det i slentrianmässiga vänsterperspektiv hos många journalister, hos personer inom kulturlivet, i den akademiska världen och hos företrädare för ett antal så kallade ”folkrörelser” (varav många i praktiken är ekonomiskt och/eller politiskt beroende av socialdemokratin). Sakta men säkert anpassas tankefigurer, retorik och prioriteringar efter Maktens intressen. Helt enkelt därför att det är kortsiktigt gynnsamt: den journalist, kulturarbetare, forskare eller föreningsordförande som ifrågasätter den dominerande politiska kulturens idéer får svårare att bli framgångsrik. Denna process – som handlar mer om maktdominans i sig än om Socialdemokraterna som parti – är ur ett demokratiskt perspektiv djupt osund. Om den tillåts fortgå under lång tid kommer den att långsamt förgifta det demokratiska samtalet, genom att stora delar av samhället i praktiken agerar som stödtrupper åt den dominerande politiska kraften. De som borde ifrågasätta och utmana blir makthavarnas nyttiga idioter. Det finns ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus. Att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden, är den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren. Här kan och vill Timbro spela en viktig roll. Egentligen är det ur detta perspektiv vi allra mest bör välkomna Alliansens valseger 2010. Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar. Markus Uvell vd Timbro ", "article_category": "other"}
{"id": 36816, "headline": "”Borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge”", "summary": "Tankesmedjan Timbros nye vd: Att bygga breda borgerliga allianser är kanske den allra viktigaste politiska uppgiften under de fyra kommande åren. Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga – behovet av balans i de offentliga finanserna. Det var oron för de rödgröna som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. I borgerlig politik finns i dag ett idémässigt vaccum. Därför måste man våga driva sina kärnfrågor. I de tre borgerliga småpartierna finns – på ett helt annat sätt än i Moderaterna – intressanta idédiskussioner om framtiden. Alliansens landvinningar måste dessutom följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv. Då kan arbetet börja med att skapa ett borgerligt samhälle på djupet, skriver Markus Uvell.", "article": "Valet 2010 var en storslagen seger för Alliansen – eller i alla fall för Moderaterna. Men allra mest slående är hur försvagad vänstern är. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta valresultat i modern tid, och förlorade ännu ett val på jobbfrågan. Inte ens Vänsterpartiet lyckades vinna en enda ny väljare – trots djup finanskris och ett antal kontroversiella förändringar av bland annat sjukförsäkring och a-kassa. Den svenska vänstern är i dag partipolitiskt offside på ett sätt den inte varit sedan den allmänna rösträttens införande. Samtidigt befinner sig borgerligheten i bred mening i ett mycket utsatt läge. På flera viktiga punkter riskerar valet 2010 att bli en Pyrrhusseger – det vill säga efter ytterligare en sådan seger riskerar det borgerliga politiska projektet att vara förlorat. Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet. Balans i de offentliga finanserna är mycket viktigt, naturligtvis. Utan en stabil ekonomi äventyras näringslivets utveckling, då urholkas välfärdssystemen och medborgarna tvingas betala allt mer för att få allt mindre. En stabil ekonomi är en förutsättning för att människor ska vilja och våga byta jobb, starta företag, satsa på framtiden och skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Ett ekonomiskt svagt samhälle är ett samhälle där intressekonflikter och gruppegoism ersätter trygghet och oberoende. Men det är inte allt. Borgerlig politik är mer än budgetbalans, och den svenska borgerligheten är större än de borgerliga partierna. Här finns i dag ett slags idémässigt vacuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark. För att skapa genuint stöd hos väljarna, och lägga grunden för en bestående borgerlig dominans i Sverige, krävs något helt annat. Jag kan se åtminstone två utmaningar. Den första utmaningen är att de borgerliga partierna måste vilja och våga driva sina kärnfrågor. Paradoxen är nämligen att för stora delar av borgerlighetens agenda finns ett mycket brett politiskt stöd, men att detta stöd inte egentligen togs till vara i valrörelsen. Det handlar till exempel om välfärdspolitiken, där det finns starkt stöd för valfrihet och privata lösningar, inte minst bland de allra äldsta väljarna. I kriminalpolitiken delar mycket breda väljargrupper ”de gamla moderaternas” agenda om hårdare straff för grova brott och ökad polisnärvaro. Och de flesta väljare har en grundmurad misstro mot flumskolans syn på utbildning som ett slags ungdomsgårdsverksamhet. Det handlar också om jämställdhetspolitiken. De allra flesta väljare avvisar kategoriskt den verklighetsfrånvända elitens vilja att lägga livet till rätta med tvångsdelad föräldraförsäkring, genusutbildningar och kvotering till bolagsstyrelser. Ja, till och med inom integrationspolitiken – detta livsfarliga område som få vågar närma sig av rädsla för att kallas ”rasist” – finns en bred opinion för borgerlig politik, som prioriterar arbete och säkerställer lag och ordning i de mest utsatta förorterna. Listan kan göras lång. På punkt efter punkt finns goda möjligheter att säkra ett brett stöd inte bara för en borgerlig statsminister utan faktiskt också för borgerliga idéer. Men det mesta av detta lades åt sidan i en valrörelse nästan helt dominerad av behovet av ordning och reda i den offentliga ekonomin. Moderaternas stora dominans beskrivs ofta, med rätta, som ett problem för Alliansen. Samtidigt har borgerligheten nu den struktur som krävs för att kunna göra bestående skillnad: ett brett, pragmatiskt mittenparti med potential att vara statsbärande (Moderaterna) och tre små, potentiellt intressanta idépartier. I alla de tre borgerliga småpartierna finns – på ett helt annat sätt än i Moderaterna – intressanta idédiskussioner om partiets framtid. Kristdemokraternas interna debatt om behovet av en mer tydligt värdekonservativ politik är det kanske mest lovande exemplet. Men även Folkpartiets utveckling mot mer av det som av motståndarna elakt kallats ”kravliberalism” har stor potential, liksom Centerns envetna sökande efter en agenda grundad i entreprenörskap, företagande och småskaligt eget ansvar. I diskussionen inom dessa tre partier ligger borgerlighetens framtid. Den andra utmaningen vilar inte främst på partierna utan på den bredare borgerligheten, till vilken Timbro hör: Alliansens politiska landvinningar måste nu följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv i stort. Utan att vara det minsta konspiratorisk kan man konstatera att mycket långa maktinnehav av det slag Socialdemokraterna haft i Sverige är skadliga för samhällsdebatten. När den politiska makten under allt för lång tid domineras av ett enskilt parti sker en gradvis och oftast omedveten anpassning av samhällslivet för att passa maktens agenda. Vi ser det i slentrianmässiga vänsterperspektiv hos många journalister, hos personer inom kulturlivet, i den akademiska världen och hos företrädare för ett antal så kallade ”folkrörelser” (varav många i praktiken är ekonomiskt och/eller politiskt beroende av socialdemokratin). Sakta men säkert anpassas tankefigurer, retorik och prioriteringar efter Maktens intressen. Helt enkelt därför att det är kortsiktigt gynnsamt: den journalist, kulturarbetare, forskare eller föreningsordförande som ifrågasätter den dominerande politiska kulturens idéer får svårare att bli framgångsrik. Denna process – som handlar mer om maktdominans i sig än om Socialdemokraterna som parti – är ur ett demokratiskt perspektiv djupt osund. Om den tillåts fortgå under lång tid kommer den att långsamt förgifta det demokratiska samtalet, genom att stora delar av samhället i praktiken agerar som stödtrupper åt den dominerande politiska kraften. De som borde ifrågasätta och utmana blir makthavarnas nyttiga idioter. Det finns ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus. Att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden, är den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren. Här kan och vill Timbro spela en viktig roll. Egentligen är det ur detta perspektiv vi allra mest bör välkomna Alliansens valseger 2010. Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar. Markus Uvell vd Timbro ", "article_category": "other"}
{"id": 36817, "headline": "”Privatiserad energimarknad inget självändamål”", "summary": "Skellefteå Krafts vd: Regeringen borde säkerställa att svenska energibolag kan konkurrera på lika villkor.", "article": "Från 1 januari 2010 skärptes reglerna för offentlig säljverksamhet. Syftet, att bland annat förhindra att kommunala bolag konkurrerar ut privata alternativ, är i grunden en god tanke. Men att inkludera en så kritisk samhällsfunktion som energiförsörjning hotar stabiliteten i det svenska energisystemet och utvecklingen mot ett hållbart energiutnyttjande. Jag håller med regeringen om att kommunerna ska ägna sig åt kärnan i välfärden. Välfärd kan dock definieras på olika sätt. Att människor i Sverige kan garanteras ett tryggt och stabilt energisystem är i mina ögon i allra högsta grad en del av kärnan i vår välfärd. Jag håller därför inte med om att all offentlig sektor bör fråntas rätten att bedriva kommersiell verksamhet. Värdet för samhälle, företag och medborgare måste sättas i första rummet, inte ideologiska principer. I dag finns endast ett fåtal privat ägda energibolag i Sverige. Är dessa aktörer effektivare än sina kommunala gelikar? Bidrar de till högre kundnytta som gynnar företags- och klimatutveckling? Är ett privat alternativ verkligen bättre? I mina ögon finns inget självändamål i att privatisera svensk energimarknad. Energifrågan är så fundamentalt viktig att samhället måste ges möjlighet att på något sätt ha inflytande över produktionstillgångar, tjänster och infrastruktur. Regelverket missar också målet när utlandsägda kommunala energibolag räknas som privata bolag i Sverige. För dem gäller ingen svensk kommunallag. Ska inskränkningarna endast gälla svensk offentlig verksamhet på en allt mer integrerad europeisk energimarknad? Regeringen borde i stället säkerställa att svenska energibolag kan konkurrera på lika villkor. Negativ särbehandling rimmar illa med god näringspolitik. De kommunala energibolagens begränsade möjligheter att fritt konkurrera står också i stark kontrast mot att staten själv indirekt är en stor aktör på energimarknaden genom dotterbolaget Vattenfall. Lika villkor för statliga och kommunala företag är ett rimligt hygienkrav. Det är dags att svenska politiker tar en ordentlig funderare på hur man vill att svensk energimarknad ska fungera i framtiden. Ska den förvandlas till en svårhanterlig vinstmaskin endast för privata intressen, eller får kommunalt ägda energiföretag möjlighet att bli ett fundament för företags-, klimat- och samhällsutveckling? Gunnar Eikeland vd Skellefteå Kraft AB ", "article_category": "other"}
{"id": 36820, "headline": "Billström gömmer sig", "summary": "Andra länder i Europa stoppar överföringen av flyktingar till Grekland. Migrationsminister Billström har också ett ansvar att agera.", "article": "Alla som har sett de senaste dagarnas bilder från Greklands överfulla och bevakade flyktingbaracker inser att Europas system för asylmottagning har brakat samman. Desperata människor på flykt tvingas leva i fängelseliknande, stinkande byggnader i väntan på att deras ansökningar om asyl eventuellt ska behandlas. Det är både ovärdigt och oacceptabelt. Storbritannien har redan stoppat överföringen av asylsökande till Grekland. Europadomstolen i Strasbourg har också, enligt Amnesty, skrivit till regeringarna i Norge, Finland, Belgien och Nederländerna och begärt att flyktingar inte ska skickas till Aten. Att Sverige ännu inte fått en liknande begäran från Europadomstolen beror sannolikt på att det hittills inte har funnits lika många svenska fall som överklagats till Strasbourg. Kritiken mot det grekiska asylmottagandet är visserligen inte ny. Det har tidigare funnits en misstanke om att den eländiga mottagningen är ett sätt att skrämma flyktingar från att komma till Grekland. Men läget har blivit akut. Sedan avtalen med Libyen stoppade båtarna över Medelhavet försöker ännu fler flyktingar och migranter att ta sig till Europa via Grekland. I kombination med den grekiska krisen har situationen blivit desperat. EU-kommissionär Cecilia Malmström har under de senaste dagarna upprepat att en medlemsstat kan och får stoppa avvisningarna till Grekland. Dublinförordningen innebär visserligen att alla asylansökningar ska behandlas i det europeiska land dit flyktingarna först anländer. Men det är möjligt att göra undantag, förklarar Malmström med tydlig adress till regeringen i Stockholm. Men migrationsminister Tobias Billström lyssnar inte. Han hävdar att han varken kan eller får ta några initiativ och hänvisar till att det pågår rättslig prövning av några fall i Migrationsöverdomstolen. Visst har Billström rätt i att han inte får påverka domstolarnas prövning av enskilda asylärenden. Men han kan inte frånhända sig ansvaret för Sveriges asyl- och migrationspolitik. Den aktuella krisen handlar inte om enskilda fall, utan om politik. Om asylmottagandet i Grekland brakar samman påverkar det hela Europa. Det är inget grekiskt problem, utan påverkar alla länders möjlighet att ge skydd åt människor som flyr från förtryck i till exempel Eritrea, Somalia och Iran. När Europadomstolen begär att överföringarna av flyktingar till Grekland ska stoppas bör därför Sverige följa domstolens vädjan. Medlemskapet i Europarådet innebär förpliktelser och dit hör att följa Europadomstolens beslut. För drygt fyra år sedan infördes ett nytt system för prövning av asylansökningar i Sverige. Det var bra och välkommet att domstolarna tog över och att politikerna försvann. Men migrationsministern kan inte gömma sig bakom juridiken. Det var inte meningen att den rättsliga prövningen skulle bli ett bekvämt skydd för de politiskt ansvariga. Det akuta läget gör att Tobias Billström borde se till så att Sverige omedelbart stoppar överföringarna av flyktingar till Grekland.DN 29/10 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 36821, "headline": "”Kvalitetsregistren kan ge oss världens bästa sjukvård”", "summary": "Ny rapport till regeringen: En förstärkt satsning på kvalitetsregistren sparar hundratals miljoner per år och ger alla en bättre vård. De nationella kvalitetsregistren – som byggts upp av engagerade läkare – ger redan stora vinster i form av bland annat kraftigt minskad dödlighet efter hjärtinfarkt. Länssjukhuset i Halmstad lyckades halvera dödligheten på ett år. Men vi har inte utnyttjat registrens unika fördelar på långa vägar. Genom en överenskommelse mellan staten, landstingen och industrin kan vi göra svensk hälso- och sjukvård världsledande. Denna satsning ger en effektivare vård till glädje för skattebetalarna, stärker Sverige som forskningsnation och hjälper framför allt patienterna, skriver regeringens utredare.", "article": "De förslag kring nationella kvalitetsregister som vi i dag överlämnar till regeringen och Sveriges Kommuner och landsting (SKL) syftar till att göra svensk hälso- och sjukvård och klinisk forskning till världsledande. En befogad följdfråga är: Hur kan ett litet land som Sverige konkurrera med alla världens stora länder när det gäller kvalitet i sjukvård och klinisk forskning Jo, vi har konkurrensfördelar som inga länder utanför Norden har. Vi kan enklare följa upp och jämföra vilka resultat hälso- och sjukvården kan uppnå för patienterna och befolkningen än andra länder. Personnummer, en offentligt finansierad vård, heltäckande befolkningsregister och väl utbyggda hälsodata- och kvalitetsregister ger oss denna unika fördel. Men, vi har inte utnyttjat dessa fördelar på långa vägar. Genom en överenskommelse mellan staten, landstingen och industrin tror vi att dessa högt ställda mål kan uppfyllas. Överenskommelsen kräver att alla parter sammantaget investerar ytterligare cirka 200 miljoner kr per år i infrastrukturen för kvalitetsregistren. Redan i dagsläget lägger hälso- och sjukvården ner mer än 500 miljoner kr per år på kvalitetsregistren. Tillsammans med denna förstärkta satsning skulle satsningen på effektiva uppföljningssystem kosta mindre än 2,5 promille av de 285 miljarder kr vi lägger ner på sjukvården i dag. För att göra så stora investeringar måste politiker, beslutsfattare och allmänhet förstå vinsterna. Rapporten som vi överlämnar visar många exempel på den nytta som registren redan resulterat i, men också på de potentiella vinsterna. Några redovisas kortfattat nedan. Öppna jämförelser av sjukvårdens resultat är ett sätt att effektivisera vården. Flera kvalitetsregister redovisar resultat på kliniknivå. Hjärtinfarktvården är ett bra exempel där man tydligt ser att kvalitetsregister, öppna redovisningar och tydliga terapimål gett en kraftigt minskad dödlighet efter hjärtinfarkt. Länssjukhuset i Halmstad hade sämre resultat än genomsnittet, vidtog åtgärder och lyckades på ett år halvera dödligheten efter hjärtinfarkt. Alla vill göra ett bra jobb och öppna jämförelser kan vara den ögonöppnare som behövs för att sätta sig ner och analysera orsakerna till ett sämre resultat och vidta lämpliga åtgärder. Det svenska höftprotesregistret har resulterat i kunskap som gör att vi vet vilka proteser som håller bäst. Sverige har nu världens lägsta frekvens av protesbyte. Strokeregistret har använts för att visa att långtidsöverlevnaden i stroke är betydligt bättre för patienter som vårdats på särskilda strokeenheter. Kataraktregistret har gett kunskap som gjort att antalet infektioner efter operationer mot grå starr har halverats. De nordiska länderna har haft välfungerande register och har internationellt sett de högsta överlevnadssiffrorna för barn med cancer. Bara dessa exempel visar på de stora vinster som patienterna har för att vi har väl fungerande kvalitetsregister. En annan fördel med att hälso- och sjukvården använder kvalitetsregistren i sitt arbete är att patientens delaktighet i vården kan stärkas. I kvalitetsregistret för reumatologi får patienterna själva mata in uppgifter om sin hälsa som sedan diskuteras vid själva läkarbesöket. Kvalitetsregistret för hiv-sjukvården i Sverige är ett annat exempel där patienten kan motiveras att följa ordinerad behandling. Bristande följsamhet kan medföra resistens mot behandlingen. De patienter som har sämre värden kallas till extra läkarbesök medan de med bra värden inte behöver kallas så ofta. År 2010 uppnår 92 procent av patienterna behandlingsmålet och blir virusfria. Ett unikt gott resultat som inte finns publicerat från något annat land. Kvalitetsregister kan även användas för flera andra syften, till exempel för långtidsuppföljning av risker med läkemedelsbehandling, för mer individualiserad vård där man kan ta reda på vilka patienter som har nytta av behandlingen och för att belysa frågan om vi i Sverige ger vård på lika villkor. Kraven på industrin att följa upp effekterna av sina läkemedel eller medicin-tekniska produkter ökar och förutsättningarna att göra sådana uppföljningsstudier är särskilt goda i Sverige tack vare registren. Boston Consulting Group uppskattar att investeringar i kvalitetsregistren kan ge tiofalt igen i bland annat minskade sjukvårdskostnader, men också att investeringar i forskning och utveckling i högre utsträckning förläggs till Sverige. Hittills har kvalitetsregistren använts i relativt liten grad för klinisk forskning, men de forskningsresultat som har tagits fram har varit livsviktiga för patienterna. Vi bedömer att den vetenskapliga produktionen från kvalitetsregistren kan öka med 5–10 gånger inom några år. Här finns också stora möjligheter att attrahera internationellt forskningssamarbete. Vi har här försökt illustrera de stora fördelar som finns med att bygga upp infrastrukturen kring kvalitetsregister. Men det finns också problem, vilket är en av anledningarna till att vi behöver göra en kraftfull satsning. Ett stort problem är att samma uppgifter matas in manuellt i såväl journaler som kvalitetsregister. Detta tar tid från patientarbetet och flera av våra förslag syftar till att undvika all form av dubbelregistrering. Landstingen skulle då spara mängder av arbetstimmar och hundratals miljoner kr per år. Kvalitetsregistren har byggts upp av engagerade läkare utan att de haft tillräckliga resurser för att bedriva en effektiv verksamhet. Får de mer resurser kan vi också ställa större krav på vad registren ska leverera. Vi föreslår också en tydligare nationell styrning där regeringen utser en styrelse med bred representation från stat, landsting, industri och vård samt att återkommande strategimöten med devisen ”Svensk hälso-och sjukvård och hälsoforskning av världsklass – är vi på rätt väg ” ordnas. Det finns mer än 20 forsknings- och utvecklingsenheter i landsting och kommuner som har väldigt olika resurser och kompetens. Vi föreslår därför att landstingen samordnar dessa enheter i sex regionala utvecklingscentra som ska stödja vården i förbättringsarbete med hjälp av kvalitetsregistren. Det här är bara några av de förslag som vi i dag redovisar för regeringen och SKL. Vi är övertygade om att det är en satsning som betalar sig. Det ger en effektivare vård till glädje för alla skattebetalare, det stärker Sverige som forskningsnation, men framför allt hjälper det patienterna. Vi kommer alla att behöva vård någon gång i livet och då är det bra att veta att vi får den bästa möjliga. Måns Rosén utredare i översynen kring nationella kvalitetsregister, chef för Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) Hanna Sjöberg huvudsekreterare i översynen kring nationella kvalitetsregister ", "article_category": "other"}
{"id": 36824, "headline": "”Kvalitetsregistren kan ge oss världens bästa sjukvård”", "summary": "De nationella kvalitetsregistren – som byggts upp av engagerade läkare – ger redan stora vinster i form av bland annat kraftigt minskad dödlighet efter hjärtinfarkt. Länssjukhuset i Halmstad lyckades halvera dödligheten på ett år. Men vi har inte utnyttjat registrens unika fördelar på långa vägar. Genom en överenskommelse mellan staten, landstingen och industrin kan vi göra svensk hälso- och sjukvård världsledande. Denna satsning ger en effektivare vård till glädje för skattebetalarna, stärker Sverige som forskningsnation och hjälper framför allt patienterna, skriver regeringens utredare.", "article": "De förslag kring nationella kvalitetsregister som vi i dag överlämnar till regeringen och Sveriges Kommuner och landsting (SKL) syftar till att göra svensk hälso- och sjukvård och klinisk forskning till världsledande. En befogad följdfråga är: Hur kan ett litet land som Sverige konkurrera med alla världens stora länder när det gäller kvalitet i sjukvård och klinisk forskning? Jo, vi har konkurrensfördelar som inga länder utanför Norden har. Vi kan enklare följa upp och jämföra vilka resultat hälso- och sjukvården kan uppnå för patienterna och befolkningen än andra länder. Personnummer, en offentligt finansierad vård, heltäckande befolkningsregister och väl utbyggda hälsodata- och kvalitetsregister ger oss denna unika fördel. Men, vi har inte utnyttjat dessa fördelar på långa vägar. Genom en överenskommelse mellan staten, landstingen och industrin tror vi att dessa högt ställda mål kan uppfyllas. Överenskommelsen kräver att alla parter sammantaget investerar ytterligare cirka 200 miljoner kr per år i infrastrukturen för kvalitetsregistren. Redan i dagsläget lägger hälso- och sjukvården ner mer än 500 miljoner kr per år på kvalitetsregistren. Tillsammans med denna förstärkta satsning skulle satsningen på effektiva uppföljningssystem kosta mindre än 2,5 promille av de 285 miljarder kr vi lägger ner på sjukvården i dag. För att göra så stora investeringar måste politiker, beslutsfattare och allmänhet förstå vinsterna. Rapporten som vi överlämnar visar många exempel på den nytta som registren redan resulterat i, men också på de potentiella vinsterna. Några redovisas kortfattat nedan. Öppna jämförelser av sjukvårdens resultat är ett sätt att effektivisera vården. Flera kvalitetsregister redovisar resultat på kliniknivå. Hjärtinfarktvården är ett bra exempel där man tydligt ser att kvalitetsregister, öppna redovisningar och tydliga terapimål gett en kraftigt minskad dödlighet efter hjärtinfarkt. Länssjukhuset i Halmstad hade sämre resultat än genomsnittet, vidtog åtgärder och lyckades på ett år halvera dödligheten efter hjärtinfarkt. Alla vill göra ett bra jobb och öppna jämförelser kan vara den ögonöppnare som behövs för att sätta sig ner och analysera orsakerna till ett sämre resultat och vidta lämpliga åtgärder. Det svenska höftprotesregistret har resulterat i kunskap som gör att vi vet vilka proteser som håller bäst. Sverige har nu världens lägsta frekvens av protesbyte. Strokeregistret har använts för att visa att långtidsöverlevnaden i stroke är betydligt bättre för patienter som vårdats på särskilda strokeenheter. Kataraktregistret har gett kunskap som gjort att antalet infektioner efter operationer mot grå starr har halverats. De nordiska länderna har haft välfungerande register och har internationellt sett de högsta överlevnadssiffrorna för barn med cancer. Bara dessa exempel visar på de stora vinster som patienterna har för att vi har väl fungerande kvalitetsregister. En annan fördel med att hälso- och sjukvården använder kvalitetsregistren i sitt arbete är att patientens delaktighet i vården kan stärkas. I kvalitetsregistret för reumatologi får patienterna själva mata in uppgifter om sin hälsa som sedan diskuteras vid själva läkarbesöket. Kvalitetsregistret för hiv-sjukvården i Sverige är ett annat exempel där patienten kan motiveras att följa ordinerad behandling. Bristande följsamhet kan medföra resistens mot behandlingen. De patienter som har sämre värden kallas till extra läkarbesök medan de med bra värden inte behöver kallas så ofta. År 2010 uppnår 92 procent av patienterna behandlingsmålet och blir virusfria. Ett unikt gott resultat som inte finns publicerat från något annat land. Kvalitetsregister kan även användas för flera andra syften, till exempel för långtidsuppföljning av risker med läkemedelsbehandling, för mer individualiserad vård där man kan ta reda på vilka patienter som har nytta av behandlingen och för att belysa frågan om vi i Sverige ger vård på lika villkor. Kraven på industrin att följa upp effekterna av sina läkemedel eller medicin-tekniska produkter ökar och förutsättningarna att göra sådana uppföljningsstudier är särskilt goda i Sverige tack vare registren. Boston Consulting Group uppskattar att investeringar i kvalitetsregistren kan ge tiofalt igen i bland annat minskade sjukvårdskostnader, men också att investeringar i forskning och utveckling i högre utsträckning förläggs till Sverige. Hittills har kvalitetsregistren använts i relativt liten grad för klinisk forskning, men de forskningsresultat som har tagits fram har varit livsviktiga för patienterna. Vi bedömer att den vetenskapliga produktionen från kvalitetsregistren kan öka med 5–10 gånger inom några år. Här finns också stora möjligheter att attrahera internationellt forskningssamarbete. Vi har här försökt illustrera de stora fördelar som finns med att bygga upp infrastrukturen kring kvalitetsregister. Men det finns också problem, vilket är en av anledningarna till att vi behöver göra en kraftfull satsning. Ett stort problem är att samma uppgifter matas in manuellt i såväl journaler som kvalitetsregister. Detta tar tid från patientarbetet och flera av våra förslag syftar till att undvika all form av dubbelregistrering. Landstingen skulle då spara mängder av arbetstimmar och hundratals miljoner kr per år. Kvalitetsregistren har byggts upp av engagerade läkare utan att de haft tillräckliga resurser för att bedriva en effektiv verksamhet. Får de mer resurser kan vi också ställa större krav på vad registren ska leverera. Vi föreslår också en tydligare nationell styrning där regeringen utser en styrelse med bred representation från stat, landsting, industri och vård samt att återkommande strategimöten med devisen ”Svensk hälso-och sjukvård och hälsoforskning av världsklass – är vi på rätt väg?” ordnas. Det finns mer än 20 forsknings- och utvecklingsenheter i landsting och kommuner som har väldigt olika resurser och kompetens. Vi föreslår därför att landstingen samordnar dessa enheter i sex regionala utvecklingscentra som ska stödja vården i förbättringsarbete med hjälp av kvalitetsregistren. Det här är bara några av de förslag som vi i dag redovisar för regeringen och SKL. Vi är övertygade om att det är en satsning som betalar sig. Det ger en effektivare vård till glädje för alla skattebetalare, det stärker Sverige som forskningsnation, men framför allt hjälper det patienterna. Vi kommer alla att behöva vård någon gång i livet och då är det bra att veta att vi får den bästa möjliga. Måns Rosén utredare i översynen kring nationella kvalitetsregister, chef för Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) Hanna Sjöberg huvudsekreterare i översynen kring nationella kvalitetsregister Kvalitetsregister Nationella kvalitetsregister har byggts upp av engagerad personal i hälso- och sjukvården för att följa upp kvaliteten i och resultaten av deras eget arbete. Den centrala frågan i dessa register är hur det går för patienterna. De första registren byggdes upp kring ortopedin i mitten av 1970-talet. Numera finns ett drygt 70-tal kvalitetsregister som får visst ekonomiskt stöd. Källa: SBU ", "article_category": "other"}
{"id": 36829, "headline": "”Vi söker brett stöd för en mänskligare sjukförsäkring”", "summary": "De rödgröna i nytt, gemensamt utspel: Vi sträcker ut en hand till de borgerliga politiker som delar vår vilja att skapa en anständig sjukförsäkring.Tongivande företrädare inom FP, C och KD har efter valet sagt att de inte kan försvara alla delar i den förändrade sjukförsäkringen. Vi rödgröna välkomnar denna öppning och sträcker i dag ut en hand till de enskilda borgerliga riksdagsledamöter som i sak delar vår vilja att skapa en mänskligare sjukförsäkring. Lojaliteten med de människor politiken är till för måste vara större än partilojaliteten med en regeringspolitik som så uppenbart har nått vägs ände. Vi föreslår nu riksdagen, i en gemensam motion, två förändringar av sjukförsäkringen, skriver sju företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.", "article": "Förändringarna i sjukförsäkringen tillhör de mest omdebatterade och kontroversiella politiska frågorna de senaste åren. Under valrörelsen var uppmärksamheten mycket stor kring flera personer som hamnat i svåra bekymmer på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Åsikterna var polariserade. Efter valet hördes ett nytt tonläge i debatten. Tongivande företrädare inom Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna sade att de inte kunde försvara alla delar i den förändrade sjukförsäkringen. De vittnade om att de hade sett människor komma i kläm i systemet och argumenterade för en snabb förändring. Vi företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet välkomnar denna öppning inom de borgerliga partierna när det gäller sjukförsäkringen. Vi lägger i dag fram en gemensam motion med konkreta förslag som riktar in sig på de mest akuta felen i sjukförsäkringen. Våra förslag bör kunna få brett stöd i riksdagen. Vi minns alla de människoöden som uppmärksammats när de nya reglerna i sjukförsäkringen skapat svåra problem. Varje människas situation är unik. Men varje enskild människa har rätt att behandlas väl av samhället. Varje fall när samhället behandlar en människa illa är ett fall för mycket. När berättelse läggs till berättelse formas ett tydligare och tydligare mönster av en sjukförsäkring med allvarliga brister. Och hur många tragiska berättelser om enskilda öden kan vi höra innan vi inser att systemet måste ändras? Ett öde som berörde många starktär Annica Holmquist. Annica lider av den svåra sjukdomen Akromegali som gör att kroppsdelar växer okontrollerat och förstörs. Hon är uppenbart mycket svårt sjuk och hennes tillstånd gör att hon inte kan arbeta. Trots det kan hon inte längre få ersättning eftersom hon nått en av de absoluta tidsgränserna i sjukförsäkringen. Annica Holmquist utförsäkras från sjukförsäkringen och tvingas därför söka socialbidrag. Men att hänvisa sjuka människor till socialbidrag har kraftiga konsekvenser för deras situation. Liksom många andra äger Annica Holmquist sin bostad. När hon hänvisas till socialbidrag för sin försörjning innebär det att hon om fyra månader tvingas sälja sin bostad. De nya reglerna i sjukförsäkringen leder därför till att hennes sociala trygghet dras undan. Ett annat uppmärksammat fallgäller Maria som har obotlig lungcancer. Hon har av läkarna fått besked om att hon har en begränsad tid kvar att leva. Maria nekas ersättning. Beslutet motiveras med att även om hon har en allvarlig sjukdom så är det inte medicinskt bevisat att hon har en arbetsförmåga som är stadigvarande nedsatt. Enligt de hårda nya reglerna ska hon därför prövas mot hela arbetsmarknaden trots sin sjukdom. Vi har alla kunnat ta del av dessa och många, många andra fall där sjuka människor bemöts fullständigt orimligt. De nya reglerna är så hårda att svårt sjuka människor som saknar arbetsförmåga nekas sjukpenning. Svårt sjuka människor som gjort rätt för sig under sitt yrkesliv behandlas som fuskare. Deras ekonomiska och sociala trygghet dras undan när de är som skörast och har som mest behov av samhällets stöd. Det är inte värdigt välfärdslandet Sverige. Det är stora grupper som utförsäkras från sjukförsäkringen. Det rör sig inte heller om något tillfälligt problem som kommer att upphöra. Statistiken från Försäkringskassan visar att hittills har omkring 35 000 personer utförsäkrats. Under mandatperioden kommer ytterligare ungefär 40 000 personer att utförsäkras. Det är alltså fler som kommer att utförsäkras framöver än som redan har utförsäkrats. I dag föreslår vi två förändringar av sjukförsäkringen som vi menar kan undanröja de svåraste konsekvenserna. För det förstabehöver dagens absoluta tidsgränser i sjukförsäkringen omgående ersättas med en individuell bedömning. Givetvis ska det vara tydligt att alla som kan ska komma tillbaka i arbete. Men det bör vara lika klart att människor som är sjuka och saknar arbetsförmåga ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen. För det andra behövs en individuell prövning av arbetsförmågan som utgår från den sjukskrivnes situation, förutsättningar och möjligheter. Den individuella prövningen ska ersätta den tvingande prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar. Det är få om ens någon som har följt rapporteringen om hur enskilda människor drabbas av sjukförsäkringen som tycker att reglerna fungerar väl. Det är därför naturligt och positivt att flera ledande borgerliga politiker nu efter valet tagit bladet från munnen och konstaterar att sjukförsäkringen snabbt behöver förändras på flera punkter. Tyvärr har den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) klart markerat att regeringen inte är beredd till väsentliga justeringar. Hans tydliga besked är att ”sjukförsäkringsreformen ligger fast”. Han säger sig vara beredd att titta på systemet men kan redan nu säga att det enbart kan bli frågan om förändringar på marginalen. Det är inte bra för landet när regeringen så hårt låser sig vid ett system, vid en modell. Det är mycket ovanligt att under så lång tid få se så väl belagda fall, så kraftiga brister med så omfattande konsekvenser för berörda människor. Då bör demokratiskt valda företrädare välja att lyssna till reaktionerna i samhället i stället för att stelbent stå kvar. Vi väljer att lyssna till de röster som sätter människan före systemet och delar vår uppfattning att sjukförsäkringen nu behöver förändras. I dag sträcker vi rödgröna därför ut en hand till de krafter i samhället som vill delta i arbetet för en mänskligare sjukförsäkring. Vi räknar med att många enskilda borgerliga riksdagsledamöter i sak delar vår vilja till att skapa en anständig sjukförsäkring. Lojaliteten med de människor politiken är till för måste vara större än partilojaliteten med en regeringspolitik som så uppenbart har nått vägs ände när det gäller att försvara ett system som blev fel. Mona Sahlin (S) Maria Wetterstrand (MP) Peter Eriksson (MP) Lars Ohly (V) Tomas Eneroth (S) Gunvor G Ericson (MP) Wiwi-Anne Johansson (V) ", "article_category": "other"}
{"id": 36830, "headline": "”Vi söker brett stöd för en mänskligare sjukförsäkring”", "summary": "De rödgröna i nytt, gemensamt utspel: Vi sträcker ut en hand till de borgerliga politiker som delar vår vilja att skapa en anständig sjukförsäkring. Tongivande företrädare inom FP, C och KD har efter valet sagt att de inte kan försvara alla delar i den förändrade sjukförsäkringen. Vi rödgröna välkomnar denna öppning och sträcker i dag ut en hand till de enskilda borgerliga riksdagsledamöter som i sak delar vår vilja att skapa en mänskligare sjukförsäkring. Lojaliteten med de människor politiken är till för måste vara större än partilojaliteten med en regeringspolitik som så uppenbart har nått vägs ände. Vi föreslår nu riksdagen, i en gemensam motion, två förändringar av sjukförsäkringen, skriver sju företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.", "article": "Förändringarna i sjukförsäkringen tillhör de mest omdebatterade och kontroversiella politiska frågorna de senaste åren. Under valrörelsen var uppmärksamheten mycket stor kring flera personer som hamnat i svåra bekymmer på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Åsikterna var polariserade. Efter valet hördes ett nytt tonläge i debatten. Tongivande företrädare inom Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna sade att de inte kunde försvara alla delar i den förändrade sjukförsäkringen. De vittnade om att de hade sett människor komma i kläm i systemet och argumenterade för en snabb förändring. Vi företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet välkomnar denna öppning inom de borgerliga partierna när det gäller sjukförsäkringen. Vi lägger i dag fram en gemensam motion med konkreta förslag som riktar in sig på de mest akuta felen i sjukförsäkringen. Våra förslag bör kunna få brett stöd i riksdagen. Vi minns alla de människoöden som uppmärksammats när de nya reglerna i sjukförsäkringen skapat svåra problem. Varje människas situation är unik. Men varje enskild människa har rätt att behandlas väl av samhället. Varje fall när samhället behandlar en människa illa är ett fall för mycket. När berättelse läggs till berättelse formas ett tydligare och tydligare mönster av en sjukförsäkring med allvarliga brister. Och hur många tragiska berättelser om enskilda öden kan vi höra innan vi inser att systemet måste ändras Ett öde som berörde många starkt är Annica Holmquist. Annica lider av den svåra sjukdomen Akromegali som gör att kroppsdelar växer okontrollerat och förstörs. Hon är uppenbart mycket svårt sjuk och hennes tillstånd gör att hon inte kan arbeta. Trots det kan hon inte längre få ersättning eftersom hon nått en av de absoluta tidsgränserna i sjukförsäkringen. Annica Holmquist utförsäkras från sjukförsäkringen och tvingas därför söka socialbidrag. Men att hänvisa sjuka människor till socialbidrag har kraftiga konsekvenser för deras situation. Liksom många andra äger Annica Holmquist sin bostad. När hon hänvisas till socialbidrag för sin försörjning innebär det att hon om fyra månader tvingas sälja sin bostad. De nya reglerna i sjukförsäkringen leder därför till att hennes sociala trygghet dras undan. Ett annat uppmärksammat fall gäller Maria som har obotlig lungcancer. Hon har av läkarna fått besked om att hon har en begränsad tid kvar att leva. Maria nekas ersättning. Beslutet motiveras med att även om hon har en allvarlig sjukdom så är det inte medicinskt bevisat att hon har en arbetsförmåga som är stadigvarande nedsatt. Enligt de hårda nya reglerna ska hon därför prövas mot hela arbetsmarknaden trots sin sjukdom. Vi har alla kunnat ta del av dessa och många, många andra fall där sjuka människor bemöts fullständigt orimligt. De nya reglerna är så hårda att svårt sjuka människor som saknar arbetsförmåga nekas sjukpenning. Svårt sjuka människor som gjort rätt för sig under sitt yrkesliv behandlas som fuskare. Deras ekonomiska och sociala trygghet dras undan när de är som skörast och har som mest behov av samhällets stöd. Det är inte värdigt välfärdslandet Sverige. Det är stora grupper som utförsäkras från sjukförsäkringen. Det rör sig inte heller om något tillfälligt problem som kommer att upphöra. Statistiken från Försäkringskassan visar att hittills har omkring 35 000 personer utförsäkrats. Under mandatperioden kommer ytterligare ungefär 40 000 personer att utförsäkras. Det är alltså fler som kommer att utförsäkras framöver än som redan har utförsäkrats. I dag föreslår vi två förändringar av sjukförsäkringen som vi menar kan undanröja de svåraste konsekvenserna. För det förstabehöver dagens absoluta tidsgränser i sjukförsäkringen omgående ersättas med en individuell bedömning. Givetvis ska det vara tydligt att alla som kan ska komma tillbaka i arbete. Men det bör vara lika klart att människor som är sjuka och saknar arbetsförmåga ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen. För det andra behövs en individuell prövning av arbetsförmågan som utgår från den sjukskrivnes situation, förutsättningar och möjligheter. Den individuella prövningen ska ersätta den tvingande prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar. Det är få om ens någon som har följt rapporteringen om hur enskilda människor drabbas av sjukförsäkringen som tycker att reglerna fungerar väl. Det är därför naturligt och positivt att flera ledande borgerliga politiker nu efter valet tagit bladet från munnen och konstaterar att sjukförsäkringen snabbt behöver förändras på flera punkter. Tyvärr har den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) klart markerat att regeringen inte är beredd till väsentliga justeringar. Hans tydliga besked är att ”sjukförsäkringsreformen ligger fast”. Han säger sig vara beredd att titta på systemet men kan redan nu säga att det enbart kan bli frågan om förändringar på marginalen. Det är inte bra för landet när regeringen så hårt låser sig vid ett system, vid en modell. Det är mycket ovanligt att under så lång tid få se så väl belagda fall, så kraftiga brister med så omfattande konsekvenser för berörda människor. Då bör demokratiskt valda företrädare välja att lyssna till reaktionerna i samhället i stället för att stelbent stå kvar. Vi väljer att lyssna till de röster som sätter människan före systemet och delar vår uppfattning att sjukförsäkringen nu behöver förändras. I dag sträcker vi rödgröna därför ut en hand till de krafter i samhället som vill delta i arbetet för en mänskligare sjukförsäkring. Vi räknar med att många enskilda borgerliga riksdagsledamöter i sak delar vår vilja till att skapa en anständig sjukförsäkring. Lojaliteten med de människor politiken är till för måste vara större än partilojaliteten med en regeringspolitik som så uppenbart har nått vägs ände när det gäller att försvara ett system som blev fel. Mona Sahlin (S) Maria Wetterstrand (MP) Peter Eriksson (MP) Lars Ohly (V) Tomas Eneroth (S) Gunvor G Ericson (MP) Wiwi-Anne Johansson (V) ", "article_category": "other"}
{"id": 36834, "headline": "Karl Marx åkte alltid första klass", "summary": "På Karl Marx-museum i tyska Trier är besökarna lika fascinerande som berättelserna om revolutionären själv. DN:s Mats Holmberg besökte Brückenstrasse 10 i Tysklands äldsta stad.", "article": "Karl Marx, får vi veta, löste på sina tågresor med familjen alltid en förstaklassbiljett åt sig själv och tredjeklassbiljetter åt frun och barnen. – Vilken rackare! utropar en kvinna i besöksgruppen. Vi leds av en guide genom det museum som bär hans namn. Bilder av Karl Marx och hans samtida pryder väggarna. Nu försöker vi föreställa oss hur den store revolutionären nedsjunken i en välstoppad tågfåtölj drog upp planerna på en ny världsordning, med fru och barn utom hörhåll. Byggnaden ligger mitt i Triers butikscentrum, på Brückenstrasse 10 i denna Tysklands äldsta stad. Här föddes den 5 maj 1818 Karl Heinrich Marx som det tredje barnet i en judisk familj. Här tillbringade han sina 17 första levnadsår, och hit vallfärdar varje dag turister från hela världen. – I DDR fick vi ju varje dag veta att vi var marxister, säger en äldre kvinna som hela sitt liv bott i östtyska Magdeburg. Men vem Marx egentligen var fick vi nästan aldrig höra. Nu, efter besöket, tycker hon att hon ändå vet en smula mera. Huset ligger diskret inklämt mellan kontor och butiker på en gågata i centrala Trier. Det vittnar om den rådande stilen från den tid då det byggdes på 1700-talet: smakfullt nedtonade barockutsmyckningar, stora rum med högt i tak, en idyllisk gård väl isolerad från gatans larm. En perfekt bostad för en burgen 1800-talsfamilj som ville markera sin plats i stadens respektabla kretsar utan att bli anklagad för överdriven prålighet. Karl Marx dog 1883 innan marxismen hunnit bli ett begrepp. Huset på Brückenstrasse 10 i Trier väckte föga uppmärksamhet tills de tyska socialdemokraterna i 1900-talets början insåg dess symboliska betydelse och försökte köpa det. De lyckades år 1928. Glädjen blev kortvarig. Nazisterna förvandlade efter sitt maktövertagande 1933 byggnaden till ett tryckeri för Hitlertrogna publikationer, uppenbarligen utan att någonsin koppla det till den för dem så förhatliga marxismen. Först 1947 återtog Socialdemokraterna Karl Marx födelseplats och förvandlade det till det museum som ännu bär hans namn. – På dessa golv tog den unge Marx sina första steg, berättar i vördnadsfull ton den unga kvinna som guidar oss genom rummen. Vi försöker frammana synen av ett krypande spädbarn mellan montrarna och ljusbilderna. Vi lyssnar till berättelser om Karl Marx misslyckade studier, om hans kärleksbekymmer och hans problematiska ekonomi, och när visningen är slut vet vi åtskilligt om människan bakom ideologin. Mindre självklart för oss besökare är vilken sorts ideologi han egentligen stod för. – Inte alla delar hans politiska uppfattning, förklarar vår guide i vad som just i det återförenade Tyskland måste betraktas som ett monumentalt understatement. Begreppet ”marxism” utgör tysk nutidshistoria på ett sätt som andra europeiska folk kan ha svårt att begripa. Offentliga resonemang om marxismen rör sig på minerad mark, och ett tyskt Karl Marx-museum verkar inom strikta men oskrivna lagar. Ändå, eller just därför, ger oss Karl Marx-museet i Trier en fascinerande dokumentation över människors förhållande till marxismen. ”Den mannen förstörde mitt liv”, skriver en kvinna från östtyska Dresden i gästboken. ”Nu förstår jag att han innerst inne ville väl”, lyder ett annat bidrag, och jag inser att Karl Marx-museets besökare utgör utställningens kanske mest intressanta inslag. Man kan, om man har tid, i timtal försänka sig i gästböckerna. Amerikanska exilkubaner visar föga förvånande ringa uppskattning av den man till vars minne museet skapats. Bidragen från besökare från det forna DDR vittnar om den ännu levande diskussion om marxismens ondska eller välsignelse som ännu pågår i deras hemtrakter. Vad besökare från Kina skriver i gästboken är jag ur stånd att begripa, men jag ser dem vandra mellan montrarna i vördnadsfull outgrundlighet. Omkring var fjärde av de besökare som varje år besöker Karl Marx-museet kommer från Kina. – De vallfärdar hit, ungefär som muslimer vallfärdar till Mecka, säger en kvinna i museets kassa. Så blir Karl Marx-museet i Trier till ett museum om attityder och åsikter, väl så mycket som en minnesutställning kring en omstridd revolutionär. Det är väl värt inträdesbiljetten. Trier har nio byggnader på Världsarvslistan Trier grundades av romarna omkring 16 f Kr och är därmed Tysklands äldsta stad. Inte mindre än nio byggnader står på Unescos världsarvslista. Här är tre av dem: Stans landmärke är stadsporten från 200-talet, Porta Nigra. Den är den största romerska porten norr om Alperna. Porta Nigra har genom seklerna ömsom förfallit, ömsom byggts om och är i dag ett ganska anskrämligt stenschabrak. Domkyrkan i Trier har rötter från 300-talet och är den äldsta katedralen norr om Alperna. I denna väldiga romanska byggnad förvaras – för den som är lagd åt det hållet – aposteln Mattias skalle och en kappa som burits av Kristus. Liebfrauenkirche– Vårfrukyrkan – grundades omkring år 1230 och är en gotisk juvel i skuggan av domkyrkan. Den har genomgått åtskilliga om- och påbyggnader men bevarar sin ursprungliga charm. Resa hit: Ryanair Skavsta–Hahn från ett par tior. Buss från flygplatsen till Trier. Att bo: på gågatorna i centrum finns ett otal hotell för drygt 600 kronor för ett dubbelrum, exempelvis Hotel Aulman på Fleischstrasse 47–48. Kolla med turistbyrån vid Porta Nigra. Att äta: Till de många krogar i Trier som serverar tysk och prisvärd mat i gemytliga lokaler hör Kartoffel Kiste nära Hotel Aulmann. ", "article_category": "other"}
{"id": 36838, "headline": "”Så kan skridskons framtid i Stockholm säkras”", "summary": "Om Östermalms IP bebyggs måste Stockholms tusentals skridskomotionärer ha tillgång till en fullgod konstfryst ersättningsbana. En framtida bandyhall i Stockholm skulle kunna inrymma en sådan bana. Det skulle återinsätta Stockholm och Sverige på den internationella skridskokartan, jämsides med Norge, Nederländerna och Tyskland. Stockholm skulle få möjlighet till ett internationellt mästerskap och chansen att få fram en ny OS-medaljör, skriver företrädare för skridskosporten.", "article": "Stockholm är sannolikt en av de städer i världen som har flest skridskomotionärer. Enbart Stockholms skridskoseglarklubb har fler än 10.000 medlemmar. Att just Stockholm har så många skridskoåkare beror naturligtvis på stadens geografiska läge med många omgivande vatten som ofta fryser vintertid. Dock är inte naturisarna alltid frysta och det finns många, både motionärer och hårt tränande skrinnare, som hellre åker på en konstfryst rundbana. Hastighetsåkning på skridsko är en sport med anor i Sverige; Jonny Nilsson, Göran Claeson och Tomas Gustafson är bara tre exempel på svenska skridskoåkare i världsklass. I Stockholm finns det en bana för motionärer och hastighetsåkare att åka på och det är Östermalms IP. Där arrangeras Sveriges största ungdomstävling Stockholm Trophy varje år och där kan det vara flera tusen människor på banan under en fin vinterhelg, hundratals skolbarn dagtid och likaså hundratals motionärer under vardagkvällarna. Enligt inofficiella beräkningar är det möjligt att Östermalms IP till och med har fler än 100.000 besök under de tre vintermånaderna. Allmänheten har ju tillgång till banan under hela 75 timmar i veckan. Stockholm behöver minst en sådan bana. Om Östermalms IP skulle bebyggas enligt Djurgårdens IF:s planer måste det utan dröjsmål finnas en fullgod ersättningsbana något så när centralt i Stockholm. Denna bana måste vara tillgänglig för skridskoåkning innan något bygge påbörjas på Östermalms IP. En sådan bana måste också precis som Östermalms IP uppfylla de krav på mått som ställs på en internationell tävlingsbana i skridsko. Det ska alltså vara möjligt att arrangera mästerskap där. Banan bör även ha åkbar is under minst samma tid som Stockholms konstfrysta bandyplaner; det vill säga från och med första november till och med sportlovet i vecka nio. När Hammarby vann SM i bandy i vintras tog diskussionen om en bandyhall i Stockholm ny fart. En framtida bandyhall i Stockholm skulle även kunna inrymma en skridskobana om man byggde en större hall. I Norge, Nederländerna, Tyskland med flera länder har man redan flera anläggningar för skridskoåkning med fullstora 400-metersbanor inomhus. En sådan anläggning här skulle sätta Sverige och Stockholm på den internationella skridskokartan igen med helt andra möjligheter än i dag att förlänga för- och eftersäsongerna. Kanske skulle den även kunna ge Stockholm ett internationellt mästerskap; det senaste var 1947. (Göteborg har sedan dess arrangerat tolv EM och VM.) Sannolikt skulle en hall även bidra till en ökad skridskoturism från framför allt Nederländerna, eftersom dessa turister då skulle kunna åka både på naturisar och i en inomhushall. Man skulle vidare kunna finansiera en stor del av driften med inträdesavgifter. En skridskohall vore en framtidssatsning som skulle innebära ett lyft för skridskosporten och kanske bidra till att Stockholm återigen får en OS-medaljör i skridsko. Stockholms alla skridskoåkare behöver en centralt belägen konstfryst rundbana. Om Östermalms IP bebyggs är det omedelbara förverkligandet av en ny sådan bana absolut nödvändigt för folkhälsa, friskvård och elitidrott. Utöver denna utomhusrundbana skulle skridskons framtid i Stockholm säkras med en 400-metersbana i en inomhushall som delas med bandyn. Göran Claeson ordförande Södermalms IK skridsko Måns Diedrichs ordförande Stockholm speedskaters Björn Elman ordförande Stockholms skridskoseglarklubb SSSK Lennart Gustafsson ordförande Sollentuna skridskosällskap Martin Hjelmtvedt ordförande IFK Lidingö skridsko Nils Larsson barn- och ungdomledare IFK Lidingö skridsko Sofia Larsson utvecklingskonsulent Svenska skridskoförbundet Anders Tysk generalsekreterare Vikingarännet ", "article_category": "other"}
{"id": 36839, "headline": "”Ambulanssjukvården måste anpassas till dagens behov”", "summary": "Ambulansjukvården i Stockholm håller världsklass men är inte anpassad till dagens behov. På 20 år har antalet invånare ökat med 30 procent samtidigt som antalet ambulanser varit konstant, 50 stycken. Lägg därtill felprioriterade larmsamtal och att det saknas läkarbemannade bilar som kan göra hembesök. Därför nås tidsmålet på 10 minuter endast i 30 procent av de akuta fallen, skriver ambulanssjuksköterskan Jonny Johnsson i en replik.", "article": "Jag arbetar som specialistutbildad ambulanssjuksköterska sedan nästan trettio år i Stockholm. Dessutom tjänstgör jag som högskoleadjunkt, knuten till en av Stockholms högskolor. Det är med blandade känslor jag tagit del av DN Debatt 18/10 (”Ambulansen i Stockholm är mest som en snabbtaxi”). Ämnet är oerhört angeläget men artikeln behöver kompletteras med en hel del fakta. Vad menas med ”snabbtaxi”? Betyder det att vi inte bedriver den vård av patienten som förväntas av oss, eller betyder det att de flesta patienterna egentligen skulle ha utnyttjat ett alternativt färdsätt? Ambulanspersonalen i Stockholm är oerhört professionell och väl skickad att ta hand om våra svårt sjuka medborgare, gamla som unga. Jag har en gedigen utlandserfarenhet och kan med lätthet konstatera att kunskapen inom ambulanssjukvården i Stockholm håller världsklass. När det gäller evidensbaserad vård arbetar vi efter vetenskap och beprövad erfarenhet. I artikeln påstås att utvecklingen inom ambulansverksamheten står och stampar. Detta stämmer inte med vår verklighet, vi genomgår en ständig förändring som skall möta patienternas behov. Tyvärr måste jag konstatera att ambulansorganisationen inte är anpassad till dagens ambulansbehov. De senaste 20 åren har invånarantalet i Stockholm ökat med drygt 30 procent samtidigt som antalet ambulanser varit konstant, drygt 50 stycken. Varje ambulans är bemannad med en specialistutbildad sjuksköterska och en undersköterska – en besättning som är väl rustad för att utföra synnerligen kvalificerade medicinska arbetsuppgifter. De flesta av våra ambulansuppdrag gäller patienter som inte kräver medicinsk behandling. 80 procent av våra uppdrag är ren transportverksamhet. Dessa skulle till stor del kunna utföras av en typ av lättambulans eller liggande sjuktransport. Detta faktum innebär också att vi på sikt blir kraftigt kunskapsdränerade. Vi får inte omsätta våra professionella kunskaper i den utsträckning som krävs, vilket är frustrerande. Självklart kan vi i dag inte uppnå målet att nå våra svårt sjuka patienter inom tio minuter, eftersom vi under större delen av dygnet är upptagna av att transportera patienter med ett icke-akut vårdbehov. När medborgaren anser sig vara i behov av ambulans kontaktar hon 112. Personalen på SOS skall bedöma om inringaren uppfyller kriterierna för en ambulanstransport. Jag vill inte på något sätt ifrågasätta SOS-personalens kompetens, men de verktyg som används vid bedömningen är inte avpassade för uppdraget. En vetenskaplig studie som gjordes på Högskolan i Borås, visade att 90 procent av bedömningarna var felprioriterade, på fackspråk heter det overtriage och betyder att SOS-personalen har bedömt inringarens behov på ett sätt som inte står i proportion till patientens faktiska tillstånd. Det finns i dag ett stort behov av läkarbemannade bilar i Stockholm. De primära arbetsuppgifterna för dessa läkare skulle vara hembesök hos de äldre patienterna med icke-akuta sjukdomssymtom, till exempel urinvägsinfektioner, övre luftvägsinfektioner, huvudvärk, yrsel, feber och veckogamla ryggskott. Denna patientgrupp utgör en väldigt stor del av ambulansverksamhetens transporter. För att råda bot på problemet med patienter som inte uppfyller kriterierna för en ambulanstransport, skall den specialistutbildade sjuksköterskan på plats bedöma om ambulansbehov föreligger eller inte. Det handlar om ett professionellt bemötande, att intervjua patienten på ett adekvat sätt, kontrollera samtliga vitalparametrar och med den informationen ta ett beslut. Överutnyttjandet av ambulansen i dag – i kombination med en ökad befolkning – är en av de största anledningarna till att tidsmålet på 10 minuter endast nås i 30 procent av fallen. Varför har inte professor Maaret Castren och fd chefsläkaren för Stockholms ambulanssjukvård Juhana Hallikainen lyckats ändra ambulanssjukvårdens förutsättningar? Bägge har suttit på beslutsfattande positioner och jag kan inte annat än dra slutsatsen att de genom den här artikeln underkänt sina egna insatser. Jonny Johnsson ambulanssjuksköterska ", "article_category": "other"}
{"id": 36846, "headline": "”Alltför många barn drunknar”", "summary": "Svenska Simförbundet: Skolan måste ta ansvar för att alla barn får möjlighet att lära sig simma i årskurs 3.", "article": "Sommaren 2010 var en svart sommar när det gäller drunkningsolyckor. Drunkning är efter trafikolyckor den vanligaste dödsorsaken bland svenska barn. Alltför många barn kan inte simma. Svenska Simförbundet har under det senaste året testat simkunnigheten hos över 50 000 barn i årskurs 1–5. Bland de testade barnen är simkunnigheten cirka 70 procent. I de lägre årskurserna är simkunnigheten betydligt sämre och i vissa områden, som exempelvis Malmö, kan färre än vartannat testat barn simma. Vi anser att simundervisningen måste starta tidigare och att skolan bättre måste leva upp till det ansvar den har enligt läroplanen. Enligt läroplanen ska barn vara simkunniga i årskurs 5 (11 år). Det är för sent! Barn vistas i simhallar och på badplatser långt tidigare än så. I de nya läroplanerna, som ska börja gälla från höstterminen 2011, har simkunnighetsmålet höjts till årskurs 6. Det finns också ett mål för simning i årskurs 3, men inte alls på simkunnighetsnivån. Svenska Simförbundet tycker att simkunnighetsmålet borde ligga tidigare i stället för senare. Skillnaderna mellan skolor och kommuner är enorma. Vissa simmar en gång per termin och vissa en gång i veckan. Skolan är inte likvärdig när det gäller simkunnighet. För barnen blir det lite av ett lotteri – har de tur hamnar de i en skola som satsar på att lära barnen simma, har de otur gör de inte det. Att kunna simma är en fråga om liv och död och ska inte handla om tur och otur. I Svenska Simförbundets pedagogiska modell ”Simlinjen” är tidig inlärning en av hörnstenarna. Att börja tidigt ökar chanserna för eleverna att bli simkunniga. Därför borde mer resurser läggas i skolans tidiga år och i förskolan. För att uppmuntra skolor att satsa på simkunnighet har Simförbundet tillsammans med E.ON startat Skolsimmet. Det är en simkunnighetstävling för skolor i hela landet. Den skola med högst simkunnighet vinner. Tävlingen inehåller pedagogisk hjälp och inspiration. Skolsimmet är ett sätt att hjälpa skolan att ta sitt ansvar. I sommar drunknade elva barn i Sverige enligt Svenska Livräddningssällskapets statistik. Av dessa var fyra barn nio år eller äldre. Hade simkunnighetsmålet i skolan legat tidigare hade kanske dessa barn sluppit ett tragiskt drunkningsöde. I ett välutvecklat land som Sverige ska inte nioåringar drunkna, i alla fall inte på grund av att de inte kan simma. Att få lära sig simma är en rättighet och samhällets ansvar. Svenska Simförbundet och våra föreningar är villiga att hjälpa till att ta det ansvaret. Ta hjälp av föreningarna, använd deras kompetens! Vi vill att alla barn ska vara simkunniga i årskurs 3 och därmed att skolans simkunnighetsmål ska ligga i årskurs 3! Vi vill att det bättre säkerställs att skolan lever upp till sitt ansvar. Sven von Holst ordförande, Svenska Simförbundet Anders Höglund simkunnighetsansvarig, Svenska Simförbundet Ulrika Knape OS-guldmedaljör i simhopp, sportchef på Svenska Simförbundet Fotnot.Den nordiska simkunnighetsdefinitionen: Simkunnig är den som faller i vattnet, får huvudet under ytan och efter att ha tagit sig upp till ytan, på djupt vatten simmar 200 meter, varav 50 meter ryggsim i en följd. ", "article_category": "other"}
{"id": 36853, "headline": "”Afghanistans sönderfall går inte längre att hejda”", "summary": "Svenska Afghanistankommitténs chef i Kabul: Det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel. Svenska politiker och debattörer verkar inte ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens korruption och oduglighet och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt makt-övertagande – eller att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala( makthavare. Jag ser med stor oro på denna utveckling. Men vi i Svenska Afghanistankommittén kommer att fortsätta vårt arbete för och med Afghanistans folk, skriver Anders Fänge.", "article": "Debatten om den svenska insatsen i Afghanistan är mycket svensk i så motto att den nästan enbart handlar om de svenska soldaterna, om och när de ska dras tillbaka, och om pengarna inte kan användas bättre i det civila biståndet. Vad som däremot lyst med sin frånvaro är diskussionen om hur situationen i och kring Afghanistan utvecklats under det senaste året. Vare sig politiska beslutsfattare eller andra debattörer verkar ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens tilltagande korruption och oduglighet, talibanernas framgångar och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. I december förra året slog president Obama fast att tillbakadragandet av de amerikanska trupperna ska påbörjas i mitten av 2011. Ledande amerikanska militärer och politiker har därefter försökt göra mindre alarmerande tolkningar av beslutet. De har sagt att reträtten ska dra ut över ett flertal år, att Afghanistan inte ska lämnas i sticket och så vidare. Men Bob Woodwards nyligen publicerade bok, ”Obama’ s War” , ger en otvetydig och oemotsagd bild av en mycket beslutsam president som vill ut ur Afghanistan så fort som möjligt. Och undra på det. En majoritet av de amerikaner som valde Obama till president är emot kriget, och ska han ha en rimlig chans till en andra mandatperiod måste han ta hem soldaterna. Dessutom har den amerikanska strategin, ”take, hold and build” , misslyckats. Det beror främst på att det inte finns en afghansk statsadministration som kan ta över ansvaret för social service, säkerhet, lag och ordning när de internationella trupperna erövrat ett område. Eskaleringen av den amerikanska insatsen med 30 000 soldater – med resultatet att den internationella styrkan nu uppgår till drygt 140 000 – tvingar på sin höjd talibanerna till taktiska reträtter i de södra provinserna. Men samtidigt vinner de mark i norr. Min poäng är att avsaknaden av en fungerande stat, eller rättare sagt existensen av en destruktiv stat, gör att upprorsrörelsen lyckas behålla det strategiska initiativet. Till det kommer att den holländska militären redan lämnat Afghanistan, att kanadensare och italienare är på väg därifrån, att britterna satt sitt slutdatum till 2014, och inte minst att Kabulkonferensen i somras – där samtliga viktiga politiska aktörer utom talibanerna deltog – beslöt att de internationella styrkorna ska ha överlämnat säkerhetsansvaret till den afghanska armén och polisen senast 2014. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen.Kommer då den afghanska armén och polisen att kunna ta ansvar för säkerheten och stå emot talibanerna och de andra upprorsgruppena Samtliga ärliga bedömare är överens om att polisen är bortom all kritik, att dess mest väsentliga funktion är att bidra till talibanernas ökande styrka. Armén kommer inte långt efter. Den har ännu inte, efter sju års utbildning och miljardtals investerade dollar, lyckats genomföra en självständig operation på bataljonsnivå. Det finns inga tecken på att de tre år som återstår fram till 2014 kommer att göra någon skillnad. Detta är i sin tur en spegling av det eländiga tillståndet inom den afghanska staten som helhet och det faktum att det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel. En möjlig utväg kan finnas i de samtal som nyligen inletts mellan den afghanska regeringen och enskilda talibaner, och som eventuellt kan leda fram till fredsförhandlingar. Den väsentliga frågan i det sammanhanget är dock om man kan lita på talibanerna. Den givna misstanken är att de ser fredsförhandlingar som en taktisk skenmanöver i syftet att påskynda den internationella militärens reträtt, medan de håller fast vid sitt strategiska mål, att upprätta en islamisk stat. Samtidigt finns det tecken på en ökande fragmentarisering. Talibanerna av i dag inte är talibanerna av i går. När rörelsen uppstod och växte på 1990-talet var den relativt homogen, och hölls dessutom ihop av att den drev ett konventionellt krig. I dag har talibanerna fört ett gerillakrig i 5–6 år. Många av de äldre lokala kommendanterna har dödats och ersatts av yngre män, som är vana vid en relativ autonomi och som inte har en personlig relation till ledningen i Pakistan. Dessutom har fraktioner, som under 90-talet var en del av talibanerna, nu etablerat sig som sjävständiga grupperingar med egen finansiering och stöd från framför allt Pakistan. Ytterligare tecken på sönderfall är att det bland talibanmotståndarna finns starka indikationer på att krigsherrar, kommendanter och andra lokala makthavare i norra och centrala Afghanistan återigen väcker liv i och bygger upp sina beväpnade miliser. Anledningen är uppenbar. De ser att USA förbereder sin reträtt och de litar inte på att president Hamid Karzais soldater kan hålla tillbaka talibanerna.Det är onekligen en dyster bild som jag målar upp här. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt maktövertagande, alternativt att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala makthavare. Som landchef för Svenska Afghanistankommittén ser jag givetvis med stor oro på en sådan utveckling. Med säkerhet kommer den att innebära förödande förluster på områden som mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling, utbildning och hälsovård, där framsteg trots allt åstadkommits. Samtidigt är jag övertygad om att Svenska Afghanistankommittén, oavsett utgången i den pågående konflikten, kommer att göra sitt yttersta för att följa den tradition som har blivit organisationens adelsmärke – att trots regimskiften, ockupationer och krig fortsätta sitt arbete för och med Afghanistans folk. En god vän med mångårig erfarenhet av Afghanistan gav mig en gång rådet att man aldrig ska försöka förutsäga Afghanistans framtid, helt enkelt därför att det aldrig stämmer. I det här debattinlägget har jag inte följt hans råd, och jag kan bara hoppas att han hade rätt och att jag har fel. Anders Fänge chef (country director) för Svenska Afghanistankommittén i Kabul ", "article_category": "other"}
{"id": 36854, "headline": "”Afghanistans sönderfall går inte längre att hejda”", "summary": "Svenska Afghanistankommitténs chef i Kabul: Det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel.Svenska politiker och debattörer verkar inte ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens korruption och oduglighet och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt makt-övertagande – eller att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionalamakthavare. Jag ser med stor oro på denna utveckling. Men vi i Svenska Afghanistankommittén kommer att fortsätta vårt arbete för och med Afghanistans folk, skriver Anders Fänge.", "article": "Debatten om den svenska insatsen i Afghanistan är mycket svensk i så motto att den nästan enbart handlar om de svenska soldaterna, om och när de ska dras tillbaka, och om pengarna inte kan användas bättre i det civila biståndet. Vad som däremot lyst med sin frånvaro är diskussionen om hur situationen i och kring Afghanistan utvecklats under det senaste året. Vare sig politiska beslutsfattare eller andra debattörer verkar ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens tilltagande korruption och oduglighet, talibanernas framgångar och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. I december förra året slog president Obama fast att tillbakadragandet av de amerikanska trupperna ska påbörjas i mitten av 2011. Ledande amerikanska militärer och politiker har därefter försökt göra mindre alarmerande tolkningar av beslutet. De har sagt att reträtten ska dra ut över ett flertal år, att Afghanistan inte ska lämnas i sticket och så vidare. Men Bob Woodwards nyligen publicerade bok, ”Obama’s War”, ger en otvetydig och oemotsagd bild av en mycket beslutsam president som vill ut ur Afghanistan så fort som möjligt. Och undra på det. En majoritet av de amerikaner som valde Obama till president är emot kriget, och ska han ha en rimlig chans till en andra mandatperiod måste han ta hem soldaterna. Dessutom har den amerikanska strategin, ”take, hold and build”, misslyckats. Det beror främst på att det inte finns en afghansk statsadministration som kan ta över ansvaret för social service, säkerhet, lag och ordning när de internationella trupperna erövrat ett område. Eskaleringen av den amerikanska insatsen med 30 000 soldater – med resultatet att den internationella styrkan nu uppgår till drygt 140 000 – tvingar på sin höjd talibanerna till taktiska reträtter i de södra provinserna. Men samtidigt vinner de mark i norr. Min poäng är att avsaknaden av en fungerande stat, eller rättare sagt existensen av en destruktiv stat, gör att upprorsrörelsen lyckas behålla det strategiska initiativet. Till det kommer att den holländska militären redan lämnat Afghanistan, att kanadensare och italienare är på väg därifrån, att britterna satt sitt slutdatum till 2014, och inte minst att Kabulkonferensen i somras – där samtliga viktiga politiska aktörer utom talibanerna deltog – beslöt att de internationella styrkorna ska ha överlämnat säkerhetsansvaret till den afghanska armén och polisen senast 2014. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen. Kommer då den afghanska armén och polisen att kunna ta ansvar för säkerheten och stå emot talibanerna och de andra upprorsgruppena? Samtliga ärliga bedömare är överens om att polisen är bortom all kritik, att dess mest väsentliga funktion är att bidra till talibanernas ökande styrka. Armén kommer inte långt efter. Den har ännu inte, efter sju års utbildning och miljardtals investerade dollar, lyckats genomföra en självständig operation på bataljonsnivå. Det finns inga tecken på att de tre år som återstår fram till 2014 kommer att göra någon skillnad. Detta är i sin tur en spegling av det eländiga tillståndet inom den afghanska staten som helhet och det faktum att det halvhjärtade och illa genomförda försöket att bygga en afghansk stat med internationellt stöd har slagit fullständigt fel. En möjlig utväg kan finnas i de samtal som nyligen inletts mellan den afghanska regeringen och enskilda talibaner, och som eventuellt kan leda fram till fredsförhandlingar. Den väsentliga frågan i det sammanhanget är dock om man kan lita på talibanerna. Den givna misstanken är att de ser fredsförhandlingar som en taktisk skenmanöver i syftet att påskynda den internationella militärens reträtt, medan de håller fast vid sitt strategiska mål, att upprätta en islamisk stat. Samtidigt finns det tecken på en ökande fragmentarisering. Talibanerna av i dag inte är talibanerna av i går. När rörelsen uppstod och växte på 1990-talet var den relativt homogen, och hölls dessutom ihop av att den drev ett konventionellt krig. I dag har talibanerna fört ett gerillakrig i 5–6 år. Många av de äldre lokala kommendanterna har dödats och ersatts av yngre män, som är vana vid en relativ autonomi och som inte har en personlig relation till ledningen i Pakistan. Dessutom har fraktioner, som under 90-talet var en del av talibanerna, nu etablerat sig som sjävständiga grupperingar med egen finansiering och stöd från framför allt Pakistan. Ytterligare tecken på sönderfall är att det bland talibanmotståndarna finns starka indikationer på att krigsherrar, kommendanter och andra lokala makthavare i norra och centrala Afghanistan återigen väcker liv i och bygger upp sina beväpnade miliser. Anledningen är uppenbar. De ser att USA förbereder sin reträtt och de litar inte på att president Hamid Karzais soldater kan hålla tillbaka talibanerna. Det är onekligen en dyster bild som jag målar upp här. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt maktövertagande, alternativt att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala makthavare. Som landchef för Svenska Afghanistankommittén ser jag givetvis med stor oro på en sådan utveckling. Med säkerhet kommer den att innebära förödande förluster på områden som mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling, utbildning och hälsovård, där framsteg trots allt åstadkommits. Samtidigt är jag övertygad om att Svenska Afghanistankommittén, oavsett utgången i den pågående konflikten, kommer att göra sitt yttersta för att följa den tradition som har blivit organisationens adelsmärke – att trots regimskiften, ockupationer och krig fortsätta sitt arbete för och med Afghanistans folk. En god vän med mångårig erfarenhet av Afghanistan gav mig en gång rådet att man aldrig ska försöka förutsäga Afghanistans framtid, helt enkelt därför att det aldrig stämmer. I det här debattinlägget har jag inte följt hans råd, och jag kan bara hoppas att han hade rätt och att jag har fel. Anders Fänge chef (country director) för Svenska Afghanistankommittén i Kabul ", "article_category": "other"}
{"id": 36858, "headline": "Robert Gustafsson: ”Jag kan inte bli underhållen”", "summary": "”Sveriges roligaste man” har inte alltid haft det så kul. I en ovanligt öppen självbiografi berättar Robert Gustafsson om panikångest och tablettmissbruk. Han firar också 25 år som artist med en utsåld show i Göteborg.", "article": "Att kallas ”Sveriges roligaste man” är inte så roligt alla gånger. Ändå accepterar Robert Gustafsson att just det begreppet används i lanseringen av det dubbla firandet av hans 25-årsjubileum som artist: dels jubileumsrevyn ”25” på Rondo vid Liseberg i Göteborg, dels boken ”Från vaggan till deadline” (Bonniers). Det är en självbiografisk betraktelse av livet fram till nu, som inte bara varit ... vad ska vi säga ... roligt. Med en för självbiografier ovanlig öppenhet berättar han om panikångestattacker, tablettmissbruk och äktenskapsproblem på ett sätt som redan utnyttjats på kvällstidningars löpsedlar. ”Sveriges roligaste man”, alltså. – Det har blivit en sorts smeknamn, säger han när vi möts i en lånad lägenhet med vacker utsikt över Göteborg. – Lite som att man ger olika epitet åt fotbollsspelare: ”Världens snabbaste back”, eller ”Mannen med gummibenet”. Men jantelagen hos mig är så stark att jag inte för en sekund tillåter mig själv att tro på det där. Snarare har det blivit en belastning, menar han. – Redan tidigare hade jag i mig att jag hela tiden skulle överträffa mig själv: ”Det här var inte roligare än förra gången, alltså har jag misslyckats.” Nu finns dessutom ett namn på det. Så ur den synvinkeln är det snarast negativt att kallas ”Sveriges roligaste man”. Kvällen innan har han haft ytterligare en utsåld föreställning på Rondo, där han spelar onsdag till söndag varje vecka. Nu samtalar vi över en pastasallad. Han är koncentrerad och svarar utförligt på alla frågor, svävar ut åt olika håll, vill liksom inte släppa en tråd förrän han har följt den hela vägen till slutet. Kanske är det perfektionisten i honom, den han beskriver i sin bok. Inte heller en intervju ska slarvas undan. Allt han gör ska göras grundligt, felfritt. Därav också öppenheten i boken. – Skulle jag skriva en bok så måste den bli ärlig. För det första blir den inte bra annars. För det andra: ska du göra det så gör det ordentligt. Annars kommer du att ångra dig. Så han skriver om sina attacker av panikångest. Om sin ständiga sömnlöshet som fick honom att börja ta Rohypnol, en lugnande medicin, men starkt vanebildande och numera narkotikaklassad. Det slutade med överdos som skrämde honom tillräckligt för att sluta. Han skriver dessutom om att han var otrogen mot sin fru strax innan hon skulle in på en hjärtoperation – och om vägen tillbaka. Den historien gav svarta rubriker i en kvällstidning. Hade han inte räknat med det? – Jo, det var inget konstigt. Men rubriksättningen var lite upprörande – att det inte framgick att det var ur boken. Det finns ju folk som springer förbi och inte ser sammanhanget. Men visst – kvällstidningarna finns, och matar man hajen så kommer den tillbaka. Han hoppas att det han skriver om de ”mörka stråken” i sitt liv kan vara till hjälp för människor. Han nickar ut mot vyn över Göteborg utanför fönstret på åttonde våningen där vi sitter och petar i maten. – Det finns många dolda narkomaner där ute, pillermissbrukare som inte tror att dom är det. Jag förstod det inte förrän den gång jag inte visste hur många piller jag hade tagit, och fick en allvarlig ångestattack. I går var det vardagskväll, vilket betyder en lugnare publik, nyktrare och därför lite mer öppen för nyanser. På helgerna är det mer fest, högre skratt. Han känner sin publik och hur den reagerar, kallar den direkta publikkontakten magisk och föredrar den flera gånger om framför teve eller film. Hans jubileumsföreställning skulle enligt planen spelas i Göteborg under hösten och sedan tas vidare någon annanstans – Malmö, kanske, eller Stockholm eller Norrland. Men biljetterna sålde slut på en gång – ända fram till jul. – Då började jag tänka: Vänta nu, vad tror dom att dom ska få se? Jag låg vaken och grubblade över det i många nätter. Producenten i mig hurrade, men den lille konstnären darrade. Nu stannar showen i Göteborg fram till påsk och är nästan helt utsåld. Vad som händer sedan är inte bestämt. Han ville inte börja i Stockholm som man brukar. Att det blev Göteborg hade delvis att göra med att det ligger närmare Skövde, ”där allting började”. – Dessutom är publiken i Göteborg alltid glad och vill skratta och vara med. Stockholm ska inte tro att de ska få allt hela tiden. Annars har Robert Gustafsson ett komplicerat förhållande till Göteborg, staden där han vantrivdes monumentalt under de tre åren i slutet av 80-talet då han gick scenskolan här. – Göteborg mådde som allra sämst då, säger han. Det var bedrövligt. Alla ”goa gôbbar” – både män och kvinnor – levde med oket att de skulle vara glada och trevliga hela tiden, trots att allt var så eländigt. Det låg som en Los Angeles-dimma över hela stan. Folk snörvlade och hostade, arbetslösheten steg och yuppisarna åkte omkring i porschar och blev spottade på. Då eskalerade ett fenomen som han ännu har svårt att stå ut med: den göteborgska lokalpatriotismen. – Man skulle kunna göra en avhandling på varför den är så hård och aggressiv just här. Varifrån kommer den? Varför glöder den fortfarande som en liten kolbit i grillen? Åker man till Ulricehamn eller Malmö eller Stockholm är det inte likadant. Stockholm är Stockholm och Malmö är Malmö. Men Göteborg är liksom (går över till dialekt) ”Sveriges framsida”. ”Välkommen hem”, säger de till folk som kommer hit för första gången. – De blir jättesårade när man säger att man inte trivs här. De tål inte att inte alla älskar Göteborg. Det där finns ingen annanstans. Nu har Göteborg förvandlats, från en arbetarstad till norra Europas ledande mässtad. Liseberg är vackrare än någonsin, tycker han. Men den speciella göteborgska lokalpatriotismen lever kvar. Ur den känslan har han utvecklat en av de många karaktärer som gjort honom till Sveriges populäraste nu aktive komiske skådespelare: Weiron i ottan, göteborgaren som först kunde ses i teveserien ”Nilecity” med snus, brännvin och en outhärdlig arbetarromantik. Det finns förstås många fler: brandchefen Greger, dansbandssångaren Roland, den fulle Fred Asp med illern Göran ... För att inte tala om imitationer: det breda genombrottet kom när han gjorde speedwaystjärnan Tony Rickardsson på ”Idrottsgalan”. Ett tema i Robert Gustafssons bok är att han inte känner sig själv som privatperson, att hans ”jag” har gått vilse bland alla de gubbar han gör. Samtidigt träder en stark personlighet fram i självbiografin: en ensamvarg, en pedant med drag av hypokondri, en lite gammaldags människa med en gråsosses värderingar, men samtidigt en entreprenör med många bolag och mån om pengar, och som just därför inte kan rösta rött ... Det är en mångfasetterad bild, påstår jag och han svarar genast: – Det är det som är problemet. Min självbild har för många fasetter. Själva jaget är inte lika självklart för mig som för många andra. Vad vill jag, vad känner jag? När jag konstruerar historier om andra människor så är jag i dom människorna; jag är i Roland, i Weiron, i Greger. Det är så lätt att börja blanda ihop den fiktiva personen med sig själv. Å andra sidan, medger han, hade det sannolikt blivit svårare att göra dessa karaktärer om han samtidigt haft ett starkt jag. – Absolut. Det hade inte varit lika intressant att titta på en massa Robert Gustafsson i olika skepnader. Han visste från början att han ville underhålla. De flesta på scenskolan drömde om att få spela med Unga Klara eller Galeasen. Sådan smal teater såg han som elev på scenskolan och gillade den aldrig. – När folk gick i pausen för att det var dåligt och konstigt så sa man: ”Det är så starkt, till och med så starkt att folk går.” Det var som en merit. Han gillade den folkliga traditionen: Carl-Gustaf och Casinogänget. Eller Sten-Åke Cederhök som han såg på Liseberg som sjuåring. – Han stod och drog dåliga vitsar. Jag menar, till och med som sjuåring förstod jag att de var dåliga. Men folk vek sig av skratt. Jag tittade mer på publiken än på Cederhök och blev helt fascinerad. En recensent skrev nyligen att det är dags för Robert Gustafsson att börja göra också seriösa roller. Så gjorde ju till exempel Carl-Gustaf Lindstedt på äldre dar, en skådespelare som för övrigt är en av Robert Gustafssons förebilder. – Att se honom på scen var som att se Jesus. Eller snarare: som att se Stenmark i ett perfekt åk. Han var outstanding, framför allt i sin tajmning. Komikern Carl-Gustaf överraskade med hyllade rolltolkningar som Martin Beck i ”Mannen på taket” och Willy Loman i ”En handelsresandes död”. Men sedan längtade han tillbaka till komediscenen, säger Robert Gustafsson och uttrycker stor förståelse för det. – Utifrån kanske det ser ut som att jag borde göra yxmördare i nån film. Men jag känner allt mindre behov av att visa en annan sida. Jag har redan gjort det, som i (filmen) ”Fyra nyanser av brunt”. Karaktären Christer där var ju ingen flabbroll. Han ser sig för övrigt inte som en komiker, säger han, utan som en komisk skådespelare. Kvinnliga sådana kallas ”komedienner”. Han ser gärna att någon hittar på en motsvarighet för män. Vad skrattar han själv åt? – Jag är yrkesskadad. Jag kan inte bli underhållen. Fast ... när jag väl blir det så är det skitbra. ”Mamma Mia” var en sån, den svenska uppsättningen. Det var enkelheten som gjorde att man åkte dit, och den här tjejtrion som är så rolig. Jag blev förförd. När han väl börjar prata om förebilder så är han svår att stoppa. Som Helan & Halvan – han drar med förtjusning några scener och plötsligt är likheten med Stan Laurel (Halvan) påtaglig. – Att något som är gjort 1927 kan få en person att skratta 2010 är fascinerande. Humor ses ofta som en färskvara, men tidlös humor pratas det sällan om. Han älskar dem för att de är så opretentiösa, säger han. Till skillnad från Charlie Chaplin. För att han är för pretentiös? – Exakt. ”Tyck synd om mig”, ”Visst känns det i hjärteroten nu”. Det där vill jag bestämma, det ska inte Chaplin bestämma åt mig. Sen gråter jag lik förbaskat åt ”Chaplins pojke”, för han är ju skicklig. Men hellre väljer han Helan & Halvan. – De får mig att gråta lika mycket fast av helt andra orsaker. Jag gråter över att de är ett så vackert par. Tar man dem ifrån varandra så går de under, men eftersom de har varandra så klarar de sig alltid. Det handlar om vänskap. Men den är inte alltid vacker. Helan skulle ju direkt peka ut Halvan i ett polisförhör, men sen ångra sig och försöka få ut honom ur fängelset. Vår tid är utmätt. Snart börjar Robert Gustafssons nästa möte. Han är inte bara ”Sveriges roligaste man” utan också en upptagen företagare med fulltecknad almanacka. Nu ringer det på dörren. Dvd-förläggaren står på tur. Han får vänta i köket medan vi pratar färdigt. För i Robert Gustafssons värld finns ingen plats för slarv. Har man påbörjat något ska det avslutas ordentligt. 5 mest underskattade husmanrätterna Stekt fläsk med löksås. Det handlar om temperaturen på ölen som ska drickas till. Den ska vara iskall. Fläsklägg med rotmos. Rotmos som ord låter otäckt. Döper man om det kommer folk att upptäcka hur underskattat det är. Blodpudding med stekt bacon och äppelmos. Med en sallad av vitkål och lingon. En typisk hösträtt. Stekt strömming med pressad potatis och lingonsylt. I varje filé ska det ligga ansjovis. Vanlig slottsstek. Söndagssteken är inne nu. Ska helst vara gjord på fransyska från en ung älg. Med brunsås gjord direkt från köttet. Till det svart vinbärsgelé, gröna burkärter och haricots verts. Min livskurva – toppar och dalar 1964 Jag föds. Eftersom jag älskar livet så är det ju en höjdpunkt. Föds in i varm familj i en liten trea i Katrineholm. I ett svenskt 60-tal jag skulle vilja uppleva igen som vuxen. 1970 Flyttar till Skövde. Att som sjuåring bryta upp från tryggheten var inte lätt. 1977–78 Lokalradion startar. Utan det hade jag inte stått här i dag. Att få göra egna program med min kompis Niclas Jensen var lycka. Skolgången blev lidande, men vi lärde oss nästan mer där. 1987 Blir värvad som manusförfattare och aktör i ”Björnes magasin” av Kerstin Hedberg på SVT. Programmet blev banbrytande. Kom in på scenskolan samma vecka. 1992 Killinggänget bildas. Det kändes nästan som att födas igen. Vi håller på fortfarande, som någon sorts humorns Rolling Stones. 1997 Sätter upp ”Hotelliggaren” på Chinateatern. Den får betyget fem i tidningar, jag får Guldmasken och pengarna rasar in. 1998 Får första attacken av panikångest, börjar äta lugnande medicin vilket senare leder till tablettmissbruk. Ett bottennapp. 1999 Vi gör ”Fyra små filmer”, bland annat ”Torsk på Tallinn”. Killinggänget står på höjden av sin konstnärliga kapacitet. 2002 Gör Tony Rickardsson på ”Idrottsgalan” och lyckas omedvetet träffa någon sorts svensk folksjäl. Det var första gången en av mina figurer blev älskad av alla. 2003 Det oundvikliga inträffar. Min bror Kristian, som fötts med ett hjärtfel, går bort. 2004 Jag får Guldbaggen för filmen ”Fyra nyanser av brunt”. En naturlig utveckling att gå från flabbskrattet in i det mer tragikomiska och svarta. En milstolpe. 2010 Jag får göra en summering och upptäcker att jag faktiskt lyckats åstadkomma oerhört mycket på den tiden. Jag är en lite lyckligare och klokare arbetsnarkoman. Robert Gustafsson Född: I Katrineholm 1964. Yrke: Skådespelare. Familj: Hustrun Lotta, sönerna Valentin, 19, och John, 17 år. Bor: I villa i Stockholmsförorten Mälarhöjden Karriär: Scenskolan i Göteborg, ”Björnes magasin” i SVT, medlem i Killinggänget som gjort krogshower, teveserier och filmer. Med mera, med mera. Intresse: Motorcyklar och motorsport. Gillar: Husmanskost. Aktuell: Firar 25-årsjubileum som artist med krogshow och självbiografi. ", "article_category": "other"}
{"id": 36859, "headline": "”Hög tid för nytänkande om den svenska a-kassan”", "summary": "Saco:s ordförande: Oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk, måste den utformas så att det blir attraktivt för de flesta att vara med. Ett argument som lyfts fram för en frivillig a-kassa är att den gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om. Ett annat argument går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den Det är däremot ett argument som bär långt. Men oavsett om man väljer frivillighet eller ett obligatorium är det dags för nytänkande. Diskussionen måste börja i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan vi diskutera om försäkringen ska skötas av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet, skriver Anna Ekström.", "article": "Frågan om arbetslöshetsförsäkring ska vara obligatorisk eller inte står återigen på dagordningen, inte minst i den stora socialförsäkringsutredningen. Förutom arbetslöshetsförsäkringen har Sverige sedan länge gått den obligatoriska vägen vad gäller socialförsäkringar. Det fanns två viktiga skäl. Det ena var att försäkringar som bygger på frivillighet alltid riskerar att hamna i en negativ kostnadsspiral – lågriskgrupperna väljer att stå utanför, vilket höjer premierna och därmed leder till att ännu fler lämnar försäkringen. Det andra skälet var fripassagerarproblemet. Så länge det omgivande samhället tar ett ansvar för alla medborgares försörjning är det också rimligt att alla är med och betalar. Arbetslöshetsförsäkringen blev dock inte obligatorisk, till skillnad från i många andra länder. A-kassorna växte historiskt fram som helt medlemsfinansierade kassor och blev delvis statligt finansierade först på 1930-talet. Det system med blandad finansiering som då etablerades är fortfarande giltigt, trots stora ändringar. Det är framförallt två argument som brukar lyftas för vägvalet att inte göra just arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det ena förekommer bland annat i direktiven till socialförsäkringsutredningen. Detta går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den A-kassan har en kostnadseffektiv administration trots det otroligt komplicerade och motsägelsefulla regelverket och få felaktiga utbetalningar. Jag tycker att det är ett argument som bär långt. Akademikernas a-kassa är ett exempel; vem kan bevisa att den verksamhet som vi bedriver hade kunnat bedrivas bättre, billigare, mer effektivt eller mer rättssäkert av till exempel Försäkringskassan Det andra argumentet som förekommer är att a-kassan gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om att använda. Visst är det en viktig invändning, men samtidigt borde det vara en uppfordran till de fackliga organisationerna att bredda och fördjupa sin förankring, med argument som medlemsnytta. I dag hänger inte fackförbundet och a-kassan ihop som förr. Sedan lång tid har man kunnat välja att bara vara med i a-kassan. Under senare tid, i och med att avgifterna till a-kassan höjdes, har också fler akademiker med låga upplevda arbetslöshetsrisker valt att bara vara med i sitt yrkesförbund. Jag tycker att det är sympatiskt att var och en har kunnat välja sin kombination. A-kassan lever ett liv som i all myndighetsutövning är totalt separerad från förbundet i fråga. Akademikernas a-kassa är dessutom inte knuten till något enskilt förbund utan drivs av alla Sacoförbund och Vårdförbundet. Mot ett obligatorium står också det faktum att många myndiga, välinformerade och ansvarstagande medborgare har valt att avstå från det försäkringsskydd som dagens a-kassa erbjuder. Jag tycker att det ska mycket till innan staten kliver in och tvingar tillbaka dem in i en försäkring som de med öppna ögon valt att inte vilja ha, särskilt som det finns stora grupper – till exempel studenter och företagare – som inte har särskilt stor nytta av a-kassan som den är uppbyggd i dag. Samtidigt gäller det att hålla i minnet att just den breda basen, och därmed riskspridningen mellan dem med hög och låg risk för arbetslöshet, är ett tungt argument för obligatorium! Ytterligare ett argument mot ett förstatligande av a-kassorna är att staten redan i dag har höga kostnader för socialförsäkringarna, kostnader som vi alla skattebetalare bär via arbetsgivaravgifterna. Samtidigt finns det stora behov av kvalitetsförstärkningar inom utbildning, forskning, vård, rättsväsende och många andra offentligt finansierade verksamheter. Ett obligatorium skulle med dagens socialförsäkringssystem innebära att det finns ett tak för hur hög ersättning man får när man blir arbetslös men inget tak för hur mycket man betalar in. Den smygbeskattning som avgiftsuttaget över taket innebär är ett hot mot systemets legitimitet, påpekade redan P-O Edin och Sven-Olof Lodin i en skatteutredning häromåret. Det är över huvud taget dags för nytänkande. Hur mycket ska betalas över skattsedeln, vilken roll skulle parternas avtalsförsäkringar kunna spela Det här är stora och sammansatta frågor, som nu måste få hög prioritet i den nya socialförsäkringsutredningen. I det arbetet är det viktigt att beakta följande krav, vilka alla gäller oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk och oavsett om den sköts av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet: \" Arbetslöshetsförsäkringen ska vara just en försäkring, med avgifter som svarar mot vad man får ut som försäkrad den dag olyckan är framme och man blir arbetslös. Man bör exempelvis slippa betala under perioder då man inte är berättigad till ersättning. • Försäkringen ska vara utformad så att det är möjligt för alla, och attraktivt för de flesta, att vara med – oavsett om den är obligatorisk eller frivillig. • Försäkringen ska klara av att samtidigt dels ge trygghet till den som blir av med jobbet och letar nytt, dels medverka till att de arbetslösa snabbt hittar och tar ett nytt jobb – alla arbetslöshetsförsäkringars allra svåraste balansgång. • Samspelet mellan a-kassan och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste fungera så att arbetslöshetsförsäkringen inte behövs som mer än en omställningsförsäkring under förhållandevis kort tid. • Försäkringen ska ha kontaktytor till sjukförsäkringen utan att beblanda sig med den. Det gäller att undvika att folk hamnar mellan stolarna, men också att undvika att människor kan utnyttja båda. • Försäkringen är och bör vara en omställningsförsäkring mellan två jobb, men den svåra frågan om skydd för dem som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden, till exempel studenter, och är allra svagast på arbetsmarknaden måste få en lösning. • Administrationen ska vara snabb, rättssäker och effektiv, vilket måste avspeglas i ett bättre regelverk än i dag. • Försäkringen ska vara ekonomiskt i balans, sett över en hel konjunkturperiod. Det är hög tid att diskussionen om framtidens arbetslöshetsförsäkring börjar i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan diskussionen om vem som ska sköta den ta vid. Anna Ekström ordförande i Saco( och Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA ", "article_category": "other"}
{"id": 36860, "headline": "”Hög tid för nytänkande om den svenska a-kassan”", "summary": "Saco:s ordförande: Oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk, måste den utformas så att det blir attraktivt för de flesta att vara med.Ett argument som lyfts fram för en frivillig a-kassa är att den gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om. Ett annat argument går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den? Det är däremot ett argument som bär långt. Men oavsett om man väljer frivillighet eller ett obligatorium är det dags för nytänkande. Diskussionen måste börja i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan vi diskutera om försäkringen ska skötas av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet, skriver Anna Ekström.", "article": "Frågan om arbetslöshetsförsäkring ska vara obligatorisk eller inte står återigen på dagordningen, inte minst i den stora socialförsäkringsutredningen. Förutom arbetslöshetsförsäkringen har Sverige sedan länge gått den obligatoriska vägen vad gäller socialförsäkringar. Det fanns två viktiga skäl. Det ena var att försäkringar som bygger på frivillighet alltid riskerar att hamna i en negativ kostnadsspiral – lågriskgrupperna väljer att stå utanför, vilket höjer premierna och därmed leder till att ännu fler lämnar försäkringen. Det andra skälet var fripassagerarproblemet. Så länge det omgivande samhället tar ett ansvar för alla medborgares försörjning är det också rimligt att alla är med och betalar. Arbetslöshetsförsäkringen blev dock inte obligatorisk, till skillnad från i många andra länder. A-kassorna växte historiskt fram som helt medlemsfinansierade kassor och blev delvis statligt finansierade först på 1930-talet. Det system med blandad finansiering som då etablerades är fortfarande giltigt, trots stora ändringar. Det är framförallt två argument som brukar lyftas för vägvalet att inte göra just arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det ena förekommer bland annat i direktiven till socialförsäkringsutredningen. Detta går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den? A-kassan har en kostnadseffektiv administration trots det otroligt komplicerade och motsägelsefulla regelverket och få felaktiga utbetalningar. Jag tycker att det är ett argument som bär långt. Akademikernas a-kassa är ett exempel; vem kan bevisa att den verksamhet som vi bedriver hade kunnat bedrivas bättre, billigare, mer effektivt eller mer rättssäkert av till exempel Försäkringskassan? Det andra argumentet som förekommer är att a-kassan gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om att använda. Visst är det en viktig invändning, men samtidigt borde det vara en uppfordran till de fackliga organisationerna att bredda och fördjupa sin förankring, med argument som medlemsnytta. I dag hänger inte fackförbundet och a-kassan ihop som förr. Sedan lång tid har man kunnat välja att bara vara med i a-kassan. Under senare tid, i och med att avgifterna till a-kassan höjdes, har också fler akademiker med låga upplevda arbetslöshetsrisker valt att bara vara med i sitt yrkesförbund. Jag tycker att det är sympatiskt att var och en har kunnat välja sin kombination. A-kassan lever ett liv som i all myndighetsutövning är totalt separerad från förbundet i fråga. Akademikernas a-kassa är dessutom inte knuten till något enskilt förbund utan drivs av alla Sacoförbund och Vårdförbundet. Mot ett obligatorium står också det faktum att många myndiga, välinformerade och ansvarstagande medborgare har valt att avstå från det försäkringsskydd som dagens a-kassa erbjuder. Jag tycker att det ska mycket till innan staten kliver in och tvingar tillbaka dem in i en försäkring som de med öppna ögon valt att inte vilja ha, särskilt som det finns stora grupper – till exempel studenter och företagare – som inte har särskilt stor nytta av a-kassan som den är uppbyggd i dag. Samtidigt gäller det att hålla i minnet att just den breda basen, och därmed riskspridningen mellan dem med hög och låg risk för arbetslöshet, är ett tungt argument för obligatorium! Ytterligare ett argument mot ett förstatligande av a-kassorna är att staten redan i dag har höga kostnader för socialförsäkringarna, kostnader som vi alla skattebetalare bär via arbetsgivaravgifterna.Samtidigt finns det stora behov av kvalitetsförstärkningar inom utbildning, forskning, vård, rättsväsende och många andra offentligt finansierade verksamheter. Ett obligatorium skulle med dagens socialförsäkringssystem innebära att det finns ett tak för hur hög ersättning man får när man blir arbetslös men inget tak för hur mycket man betalar in.Den smygbeskattning som avgiftsuttaget över taket innebär är ett hot mot systemets legitimitet, påpekade redan P-O Edin och Sven-Olof Lodin i en skatteutredning häromåret. Det är över huvud taget dags för nytänkande. Hur mycket ska betalas över skattsedeln, vilken roll skulle parternas avtalsförsäkringar kunna spela? Det här är stora och sammansatta frågor, som nu måste få hög prioritet i den nya socialförsäkringsutredningen. I det arbetet är det viktigt att beakta följande krav, vilka alla gäller oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk och oavsett om den sköts av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet: • Arbetslöshetsförsäkringen ska vara just en försäkring, med avgifter som svarar mot vad man får ut som försäkrad den dag olyckan är framme och man blir arbetslös. Man bör exempelvis slippa betala under perioder då man inte är berättigad till ersättning. • Försäkringen ska vara utformad så att det är möjligt för alla, och attraktivt för de flesta, att vara med– oavsett om den är obligatorisk eller frivillig. • Försäkringen ska klara av att samtidigt dels ge trygghet till den som blir av med jobbet och letar nytt, dels medverka till att de arbetslösa snabbt hittar och tar ett nytt jobb– alla arbetslöshetsförsäkringars allra svåraste balansgång. • Samspelet mellan a-kassan och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste fungeraså att arbetslöshetsförsäkringen inte behövs som mer än en omställningsförsäkring under förhållandevis kort tid. • Försäkringen ska ha kontaktytor till sjukförsäkringen utan att beblanda sig med den.Det gäller att undvika att folk hamnar mellan stolarna, men också att undvika att människor kan utnyttja båda. • Försäkringen är och bör vara en omställningsförsäkring mellan två jobb, men den svåra frågan om skydd för dem som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden, till exempel studenter, och är allra svagast på arbetsmarknaden måste få en lösning. • Administrationen ska vara snabb, rättssäker och effektiv, vilket måste avspeglas i ett bättre regelverk än i dag. • Försäkringen ska vara ekonomiskt i balans, sett över en hel konjunkturperiod. Det är hög tid att diskussionen om framtidens arbetslöshetsförsäkring börjar i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan diskussionen om vem som ska sköta den ta vid. Anna Ekström ordförande i Sacooch Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA ", "article_category": "other"}
{"id": 36862, "headline": "”Hög tid för nytänkande om den svenska a-kassan”", "summary": "Saco:s ordförande: Oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk, måste den utformas så att det blir attraktivt för de flesta att vara med. Ett argument som lyfts fram för en frivillig a-kassa är att den gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om. Ett annat argument går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den? Det är däremot ett argument som bär långt. Men oavsett om man väljer frivillighet eller ett obligatorium är det dags för nytänkande. Diskussionen måste börja i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan vi diskutera om försäkringen ska skötas av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet, skriver Anna Ekström.", "article": "Frågan om arbetslöshetsförsäkring ska vara obligatorisk eller inte står återigen på dagordningen, inte minst i den stora socialförsäkringsutredningen. Förutom arbetslöshetsförsäkringen har Sverige sedan länge gått den obligatoriska vägen vad gäller socialförsäkringar. Det fanns två viktiga skäl. Det ena var att försäkringar som bygger på frivillighet alltid riskerar att hamna i en negativ kostnadsspiral – lågriskgrupperna väljer att stå utanför, vilket höjer premierna och därmed leder till att ännu fler lämnar försäkringen. Det andra skälet var fripassagerarproblemet. Så länge det omgivande samhället tar ett ansvar för alla medborgares försörjning är det också rimligt att alla är med och betalar. Arbetslöshetsförsäkringen blev dock inte obligatorisk, till skillnad från i många andra länder. A-kassorna växte historiskt fram som helt medlemsfinansierade kassor och blev delvis statligt finansierade först på 1930-talet. Det system med blandad finansiering som då etablerades är fortfarande giltigt, trots stora ändringar. Det är framförallt två argument som brukar lyftas för vägvalet att inte göra just arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det ena förekommer bland annat i direktiven till socialförsäkringsutredningen. Detta går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den? A-kassan har en kostnadseffektiv administration trots det otroligt komplicerade och motsägelsefulla regelverket och få felaktiga utbetalningar. Jag tycker att det är ett argument som bär långt. Akademikernas a-kassa är ett exempel; vem kan bevisa att den verksamhet som vi bedriver hade kunnat bedrivas bättre, billigare, mer effektivt eller mer rättssäkert av till exempel Försäkringskassan? Det andra argumentet som förekommer är att a-kassan gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om att använda. Visst är det en viktig invändning, men samtidigt borde det vara en uppfordran till de fackliga organisationerna att bredda och fördjupa sin förankring, med argument som medlemsnytta. I dag hänger inte fackförbundet och a-kassan ihop som förr. Sedan lång tid har man kunnat välja att bara vara med i a-kassan. Under senare tid, i och med att avgifterna till a-kassan höjdes, har också fler akademiker med låga upplevda arbetslöshetsrisker valt att bara vara med i sitt yrkesförbund. Jag tycker att det är sympatiskt att var och en har kunnat välja sin kombination. A-kassan lever ett liv som i all myndighetsutövning är totalt separerad från förbundet i fråga. Akademikernas a-kassa är dessutom inte knuten till något enskilt förbund utan drivs av alla Sacoförbund och Vårdförbundet. Mot ett obligatorium står också det faktum att många myndiga, välinformerade och ansvarstagande medborgare har valt att avstå från det försäkringsskydd som dagens a-kassa erbjuder. Jag tycker att det ska mycket till innan staten kliver in och tvingar tillbaka dem in i en försäkring som de med öppna ögon valt att inte vilja ha, särskilt som det finns stora grupper – till exempel studenter och företagare – som inte har särskilt stor nytta av a-kassan som den är uppbyggd i dag. Samtidigt gäller det att hålla i minnet att just den breda basen, och därmed riskspridningen mellan dem med hög och låg risk för arbetslöshet, är ett tungt argument för obligatorium! Ytterligare ett argument mot ett förstatligande av a-kassorna är att staten redan i dag har höga kostnader för socialförsäkringarna, kostnader som vi alla skattebetalare bär via arbetsgivaravgifterna. Samtidigt finns det stora behov av kvalitetsförstärkningar inom utbildning, forskning, vård, rättsväsende och många andra offentligt finansierade verksamheter. Ett obligatorium skulle med dagens socialförsäkringssystem innebära att det finns ett tak för hur hög ersättning man får när man blir arbetslös men inget tak för hur mycket man betalar in. Den smygbeskattning som avgiftsuttaget över taket innebär är ett hot mot systemets legitimitet, påpekade redan P-O Edin och Sven-Olof Lodin i en skatteutredning häromåret. Det är över huvud taget dags för nytänkande. Hur mycket ska betalas över skattsedeln, vilken roll skulle parternas avtalsförsäkringar kunna spela? Det här är stora och sammansatta frågor, som nu måste få hög prioritet i den nya socialförsäkringsutredningen. I det arbetet är det viktigt att beakta följande krav, vilka alla gäller oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk och oavsett om den sköts av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet: • Arbetslöshetsförsäkringen ska vara just en försäkring, med avgifter som svarar mot vad man får ut som försäkrad den dag olyckan är framme och man blir arbetslös. Man bör exempelvis slippa betala under perioder då man inte är berättigad till ersättning. • Försäkringen ska vara utformad så att det är möjligt för alla, och attraktivt för de flesta, att vara med – oavsett om den är obligatorisk eller frivillig. • Försäkringen ska klara av att samtidigt dels ge trygghet till den som blir av med jobbet och letar nytt, dels medverka till att de arbetslösa snabbt hittar och tar ett nytt jobb – alla arbetslöshetsförsäkringars allra svåraste balansgång. • Samspelet mellan a-kassan och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste fungera så att arbetslöshetsförsäkringen inte behövs som mer än en omställningsförsäkring under förhållandevis kort tid. • Försäkringen ska ha kontaktytor till sjukförsäkringen utan att beblanda sig med den. Det gäller att undvika att folk hamnar mellan stolarna, men också att undvika att människor kan utnyttja båda. • Försäkringen är och bör vara en omställningsförsäkring mellan två jobb, men den svåra frågan om skydd för dem som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden, till exempel studenter, och är allra svagast på arbetsmarknaden måste få en lösning. • Administrationen ska vara snabb, rättssäker och effektiv, vilket måste avspeglas i ett bättre regelverk än i dag. • Försäkringen ska vara ekonomiskt i balans, sett över en hel konjunkturperiod. Det är hög tid att diskussionen om framtidens arbetslöshetsförsäkring börjar i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan diskussionen om vem som ska sköta den ta vid. Anna Ekström ordförande i Saco och Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA Arbetslöshetsförsäkringen Allianspartierna vill införa en allmän och obligatorisk inkomstförsäkring mot arbetslöshet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill behålla frivilligheten och ett fortsatt nära samarbete mellan facken och a-kassorna. Det anses gynna en hög facklig anslutning. Miljöpartiet vill slå ihop bl a sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna till en allmän försäkring för alla. Sverigedemokraterna ”utesluter inte” en obligatorisk a-kassa. Källa: Alliansens valmanifest, Riksdag & Departement och SD:s hemsida ", "article_category": "other"}
{"id": 36863, "headline": "”Stor risk för ekonomisk nedgång om räntan höjs”", "summary": "TCO och Fastighetsägarna: Förtroendet för räntepolitiken riskerar att raseras om Riksbanken fortsätter höja räntan.Det verkar som om Riksbanken övergivit den tankeram om räntepolitiken som gällt sedan 90-talet. Oron för bland annat stigande bostadspriser gör att banken anser att räntan måste höjas snabbt – trots hög arbetslöshet och obefintligt inflationstryck. Men reporäntan är ett mycket trubbigt instrument för att styra bostadspriserna, skriver Tomas Ernhagen och Göran Zettergren.", "article": "Den framgångsrika svenska penningpolitiken har byggt på ett tydligt inflationsmål och en förutsägbarhet i Riksbankens agerande. Att Riksbanken låter hushållens skuldsättning och bostadspriserna styra penningpolitiken är allvarligt; det hotar inte bara den pågående återhämtningen, det kan också rasera allmänhetens förtroende för penningpolitiken. Sedan mitten av 1990-talet har det överordnade målet för den svenska penningpolitiken varit låg och stabil inflation, definierat som en ökningstakt i konsumentprisindex på två procent. Genom öppenhet och förutsägbarhet har inflationsmålet sjunkit in i det svenska folkmedvetandet och fungerar numera som ankare för många ekonomiska beslut; investeringar i fastigheter och lönebildningen är två exempel som direkt berör de medlemmar vi företräder. Under senare tid verkar det dock som om denna tankeram har övergivits. Trots att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och inflationstrycket i svensk ekonomi är obefintligt har Riksbanken redan börjat höja räntan. Riksbanken menar att räntan måste höjas mycket snabbt, betydligt snabbare än många andra prognosmakare anser vara nödvändigt och betydligt snabbare än marknaden anser vara troligt. I slutet av 2012 ska reporäntan ligga på 3,5 procent och drygt ett halvt år senare på en ”normal” nivå runt fyra procent. Detta trots att Riksbankens egna analyser visar att en långsammare räntehöjning både skulle leda till ett snabbare fall i arbetslösheten och en bättre måluppfyllelse av inflationsmålet. Av de publicerade penningpolitiska protokollen framgår att orsaken till att majoriteten av direktionens medlemmar vill gå fram så hårt är oron för stigande bostadspriser och hushållens ökande skuldsättning. Det är oklart om man betraktar dessa fenomen som hot mot inflationsmålet, mot stabiliteten i det finansiella systemet eller både och. Inte heller framgår det hur höjda räntor skulle avhjälpa dessa problem. Reporäntan är ett mycket trubbigt instrument som knappast lämpar sig för att korrigera obalanser på enskilda marknader. Vi känner inte till något framgångsrikt exempel där en centralbank lyckats styra bostadspriserna på detta sätt. Ingen vet hur stora räntehöjningar som skulle krävas för att tvinga ner bostadspriserna. Risken för att ”lyckas för väl” och därmed förorsaka en rejäl nedgång är också betydande. Hushållens skuldsättning utgör förvisso en risk för den svenska ekonomin men den utgör bara en av många risker och knappast den som för närvarande förefaller vara mest överhängande såsom risken för en ny recession i USA och risken för en förvärrad skuldkris i Europa. Effekterna av en alltför aggressiv räntehöjning är dock tämligen väl kända. Tillväxten blir svagare, nedgången i arbetslöshet långsammare, löneutvecklingen svagare och perioden längre då Riksbanken underträffar sitt primära mål, inflationsmålet. Samtidigt som Riksbanken höjer de svenska räntorna bedöms flera andra centralbanker, såsom Federal Reserve, ECB och Bank of England, avvakta. Detta riskerar att få betydande effekter på växelkursen. Sverige är en liten och mycket öppen ekonomi som exporterar närmare 60 procent av sin bruttonationalprodukt. Risken för att återhämtningen kommer av sig helt är betydande. Om en fortsatt snabbt stigande skuldsättning bland hushållen bedöms vara långsiktigt ohållbar, måste andra instrument än räntan användas. I dag är Riksbankens möjligheter att agera i det syftet små. I Sverige är det i stället Finansinspektionen som kan påverka de finansiella företagens verksamhet bland annat genom att utfärda allmänna råd. Det omtalade lånetaket är ett sådant exempel. Det skulle vara önskvärt att även Riksbanken hade andra instrument att påverka utvecklingen på enskilda marknader, om detta bedömdes hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är ju trots allt den myndighet i Sverige som har det övergripande ansvaret för det finansiella systemets funktionssätt. Men att med höjd ränta försöka kompensera denna brist på direkta möjligheter att påverka hushållens skuldsättning och bostadsprisernas utveckling är direkt skadligt. Det påverkar inte bara den ekonomiska utvecklingen på kort sikt. Det påverkar också allmänhetens förtroende för Riksbanken. Det har tagit lång tid att vinna detta förtroende. Det vore dumt att rasera det nu. På måndag sätter sig direktionsledamöterna ned för att fatta ett nytt penningpolitiskt beslut. Då har de chansen att återupprätta förtroendet. Vår förhoppning är att de ska ta den chansen. Tomas Ernhagen chefsekonom, Fastighetsägarna Göran Zettergren chefsekonom, TCO ", "article_category": "other"}
{"id": 36877, "headline": "”Man måste brinna för att nå framgång”", "summary": "Riktigt framgångsrika människor tycker ofta att jobbet är det roligaste som finns. ”Nyckeln till stor framgång är passion för det man gör”, säger ledarskapsforskaren Ingrid Tollgerdt-Andersson. Hennes nya bok handlar om vad framgångsrika människor har gemensamt.", "article": "Nyfikenhet, hög energi, god självkänsla. Självständighet, optimism, mod och lite talang. En kombination av sådana egenskaper ligger bakom stor framgång i yrkeslivet, menar ledarskapsforskaren Ingrid Tollgerdt-Andersson. Och det låter kanske inte så konstigt. – Men allra viktigast är nog ändå passionen. Att man brinner för det man gör är helt nödvändigt för att man ska bli framgångsrik, säger hon. Ingrid Tollgerdt-Andersson disputerade på Handelshögskolan i Stockholm för drygt tjugo år sedan. Avhandlingen handlade om vad som utmärker ett gott ledarskap. Sedan dess har hon ägnat sig åt ledarskapsfrågor som forskare och konsult, både i offentlig verksamhet och inom näringslivet, och hon har skrivit flera böcker i ämnet. Hennes nya bok handlar om vad som kan tänkas förena de människor som är mycket, och varaktigt, framgångsrika inom sina yrkesområden. ”Passion. Nyckeln till framgång” heter boken (Tollgerdt förlag). Där har hon intervjuat en rad personer som haft, och har, stor framgång inom helt olika områden. Företagsledare som Mats Paulsson och Lena Olving (utsedd till Sveriges mäktigaste affärskvinna 2010), politikern Ilija Batljan, operasångerskan Kjerstin Dellert och ”tidningsdrottningen” Amelia Adamo är några exempel. – Det överraskade mig att likheterna mellan dem var så stora, trots att de ägnar sig åt så olika saker, säger Ingrid Tollgerdt-Andersson. – Viljan till utveckling, vetgirigheten, är en av de saker de har gemensamt. De drar sig inte tillbaka och slår sig till ro, även om de skulle ha möjlighet till det. Och så är de energiska. Alla berättar att de haft en hög energinivå ända sedan de var barn, säger Ingrid Tollgerdt-Andersson. – En del av dem beskriver sig själva som arbetsnarkomaner, de får en kick av att hålla på med jobbet. De har svårt att dra gränsen mellan arbete och fritid, det tycks snarare vara så att arbetet är det främsta fritidsintresset. Semester och pension är inget som känns intressant, de vill hinna så mycket som möjligt. Men i dag brukar man betona hur viktigt det är att verkligen koppla bort jobbet när man är ledig, skilja på arbete och fritid. Vissa forskare har varnat för den ökade stressen som datorerna och mobilerna för med sig, där man aldrig riktigt släpper jobbet? – Ja, det är nästan lite fult numera att ägna sig så mycket åt sitt arbete. Men människor är olika, alla måste inte vara på ett och samma sätt. När jag har talat med personerna om detta säger de ”ja, men vi tycker ju att det är så kul”. Och det kan de väl få tycka. Det här har med passionen att göra. När man brinner för något är man hela tiden nyfiken på att lära sig mer, lära nytt. Och det är en stor gåva i livet. Hur går det att förena en sådan passion för jobbet med familjeliv? – Man kan tänka sig att det kan bli krockar. Men de personer jag talat med, och deras partner, verkar inte ha upplevt det som något problem. Även som partner väljer man ju, säger Ingrid Tollgerdt-Andersson. Hennes intervjuobjekt har växt upp under olika förhållanden och det går inte att säga att en osedvanligt ”lycklig” barndom med mycket stöd och uppmuntran hemifrån är en förutsättning för framgång, menar hon. – Det kan kännas lite uppmuntrande, både för föräldrar och barn, att inte uppväxten är avgörande. Det som verkar tydligt är att personerna har haft sina egenskaper redan från början, inte minst den höga energinivån. De har haft en egen ”drive” och de har också på något vis lyckats tidigt i livet. De har kämpat för att uppnå något och har tidigt insett att det också krävs mycket arbete och envishet för att lyckas, det handlar inte om ”tur”. Typiskt för dessa stjärnor är även att de tar ganska lätt på motgångar och misslyckanden, berättar Ingrid Tollgerdt-Andersson. – De deppar och suckar inte, de tar nya tag i stället, de blir sporrade. När jag frågade om de upplevt motgångar svarade de att jo, det hade de, men oftast hade de snabbt glömt bort dem. Många av egenskaperna som beskrivs i boken handlar om läggning och personlighet, påpekar Ingrid Tollgerdt-Andersson. Men hon hoppas ändå att berättelserna ska kunna uppmuntra och inspirera andra. – Man kan påverka mycket själv också, inte minst med sitt förhållningssätt. Öva sig på att se att det finns en sol bakom molnen i stället för moln framför solen. Man kan lära sig att ta vara på den talang man har, och att förstå att det krävs hårt och målmedvetet arbete för att nå toppen. – En av personerna uttryckte sitt mottto som ”man kan om man vill”. Det är en bra inställning. Men man kan förstås också fråga sig om man verkligen vill tillräckligt mycket, om man är beredd att lägga ner så mycket tid och energi som behövs. Leder stor framgång till större lycka? – Jag tror att människor som får leva ut sina passioner är lyckliga. Det handlar inte om pengar, utan om just passion. Och jag tror att de personer som jag intervjuat skulle ha blivit framgångsrika vad de än hade ägnat sig åt. De har förmågan att brinna för något. Ingrid Tollgerdt-Anderssons framgångstips Ta vara på den talang du har och se hur du kan utveckla den. Arbeta hårt och målmedvetet, det handlar väldigt lite om ”tur”. Tro på dig själv. Stärk självkänslan genom att alltid försöka ha ett positivt förhållningssätt. Omge dig med människor du gillar och som gillar dig. Positiv respons stärker självkänslan, men lyssna också till kritik. Tänk att det omöjliga kan göras möjligt om man vill tillräckligt mycket. ", "article_category": "other"}
{"id": 36880, "headline": "”EU-debatten kvävs av medier och toppolitiker”", "summary": "Socialdemokratisk EU-parlamentariker: Vi måste få stopp på det mediala och politiska nejsägarmaskineri som betraktar alla EU-initiativ som idiotiska tills motsatsen bevisats.Mer än 15 år efter inträdet har den svenska EU-debatten ännu inte blivit en normal del av det nationella politiska samtalet. Huvudorsaken är att svenska toppolitiker och journalister tillsammans utvecklat ett navelskådande nejsägarmaskineri som automatiskt kväver de flesta tendenser till konstruktiv dialog. Vissa journalister skyr positiva EU-nyheter som pesten medan vissa EU-parlamentariker gjort till en slags affärsidé att på lösa grunder såga och förlöjliga olika EU-förslag. Svenska folket förtjänar en betydligt bättre EU-debatt än den de i dag blir påprackade från ovan, skriver Olle Ludvigsson.", "article": "Något är ruttet i den svenska EU-debatten. Mer än 15 år efter EU-inträdet har den ännu inte blivit en normal del av det nationella politiska samtalet. EU-frågor framställs alltjämt som något som ligger vid sidan av den riktiga politiken. Svenska positioner beskrivs slentrianmässigt som kloka i förhållande till de avvikande dumheter som anses komma från Bryssel. Sverige är bra och EU är dåligt – det är den fastetsade schablonen. Efter att under ett år ha arbetat som EU-parlamentariker har det blivit tydligt för mig att anledningen till det karga debattklimatet inte alls är att det svenska folket skulle vara okunnigt eller ointresserat. Hos vanliga människor finns tvärtom en stor portion nyfikenhet och vilja att söka efter europeiska lösningar på gränsöverskridande problem. På verkstadsgolv, hos föreningar och i butiksköer möter jag en positiv syn på EU. De allra flesta som jag träffar har åtminstone ett par högst relevanta frågor på lager och oftast även kloka synpunkter på hur EU bör utvecklas framöver. Nästan alla diskussioner kommer förr eller senare in på temat hur vi i Sverige bättre skall utnyttja EU-medlemskapets möjligheter. Huvudorsaken till den haltande och bristfälliga EU-debatten är i stället att svenska toppolitiker och journalister tillsammans har utvecklat ett nationellt navelskådande nej-sägarmaskineri som automatiskt kväver de flesta tendenser till konstruktiv dialog. Alla EU-initiativ betraktas som idiotiska tills motsatsen har bevisats och de svenska politiker som stoppar påstådda EU-stolligheter framställs som nationella hjältar. Vi har vissa journalister som skyr positiva EU-nyheter som pesten och som aldrig missar att lägga till några kommentarer om konstigheter från Bryssel när ett EU-initiativ skall beskrivas. Vi har vissa EU-parlamentariker som har gjort det till ett slags affärsidé att på lösa grunder såga och förlöjliga olika EU-förslag. Mina S-kolleger arbetar aldrig på det sättet, men i andra partier finns det de som gör det. De får som regel utmärkt genomslag i svenska medier eftersom de säger precis vad journalister på hemmaplan förväntar sig och vill höra. Vi har en EU-minister som under det första året inte gjort mycket annat än att i drastiska ordalag förklara hur dåligt Europa är på olika områden och hur skadliga delar av EU-lagstiftningen är för Sverige. Hon gör i och för sig ett undantag i och med att hon konsekvent hyllar eurosamarbetet som en universallösning på alla tänkbara problem, men där handlar det snarast om ett undantag som bekräftar regeln. Ett utmärkt exempel på hur maskineriet fungerar är veckans rapportering och debatt gällande förslaget till nya EU-regler för föräldraledighet. Även om det inte handlar om någon särskilt radikal förändring, flyttar de föreslagna minimikraven tydligt fram positionerna på jämställdhetsområdet i så gott som hela EU. Att förlänga mammaledigheten från 14 till 18 veckor, att öka antalet veckor som måste tas ut direkt efter födseln från 2 till 6, att höja ersättningen till uppemot 100 procent av lönen samt att stärka mammors ställning gentemot arbetsgivaren vore alla nyttiga förstärkningar som skulle göra livssituationen bättre för mammor, pappor och barn över hela Europa. Den konsekvensanalys som gjorts av förslaget visar att det inte bara skulle vara positivt för kvinnors sysselsättning och ställning på arbetsmarknaden, utan att det även skulle ge klara samhällsvinster. Ökad jämställdhet är lönsamt för samhället. Det mediala och politiska Sverige har dock reagerat med de vanliga ryggmärgsreflexerna på detta EU-initiativ. Trots att det handlar om en svensk hjärtefråga och ett initiativ som har stöd av kvinnoorganisationer i hela Europa är de enda aspekter som lyfts fram de negativa effekter som förslaget möjligen skulle kunna få på begränsade delar av den svenska föräldraförsäkringen. Att dessa negativa effekter med största sannolikhet skulle kunna arbetas bort i en fortsatt konstruktiv dialog i frågan i parlamentet, rådet och implementeringsprocessen har inte alls nämnts. I stället har en rad snävt svenska argument ställts upp för att förslaget borde kasseras. Även jag själv hamnade mitt i detta maskineri. I ett sammanhang var det uppenbarligen så självklart att jag som svensk måste vara negativt inställd till förslaget – vilket jag absolut inte är – att jag framställdes som kritiker utan att ens ha tillfrågats om hur det verkligen ligger till. Mallen fanns redan där från början – Sverige är bra och EU är dåligt – och nu var det bara frågan om att böka in ytterligare en EU-nyhet i den. För att verkligen komma framåt i det svenska EU-arbetet måste dessa stereotyper och destruktiva rutiner en gång för alla läggas åt sidan. Vi måste även i Sverige kunna komma till ett läge där vi förutsättningslöst värderar alla EU-förslag med utgångspunkt från förslagens faktiska för- och nackdelar. Hur bra eller dåligt är förslaget för Sverige och Europa? Vad kan göras för att förbättra förslaget i fråga om det inte är tillfredställande i sin ursprungliga form? Hur kan vi för svensk del bidra positivt och aktivt till processen? Även en större dos ödmjukhet vore på sin plats. Vi är inte bäst på allt, utan har faktiskt en hel del att lära av våra europeiska grannar. Vi är faktiskt ingen isolerad ö, utan ett litet och exportorienterat land som är synnerligen beroende av att hela Europa utvecklas på ett positivt sätt. Vi kan inte heller rutinmässigt blunda för att det finns hundratals miljoner människor utanför våra nationella gränser som faktiskt behöver vårt stöd när det gäller att verka för ökad jämställdhet, bättre integration, renare luft etcetera. Kort sagt; vi kan inte ha en svensk EU-dialog där vi i flera avseenden stänger Europa ute. För mig är det uppenbart att vi måste få stopp på det mediala och politiska nej-sägarmaskineriet i EU-frågor. Svenska folket förtjänar en betydligt bättre EU-debatt än den som de nu blir påprackade från ovan. Olle Ludvigsson EU-parlamentariker (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 36882, "headline": "”EU-debatten kvävs av medier och toppolitiker”", "summary": "Socialdemokratisk EU-parlamentariker: Vi måste få stopp på det mediala och politiska nejsägarmaskineri som betraktar alla EU-initiativ som idiotiska tills motsatsen bevisats. Mer än 15 år efter inträdet har den svenska EU-debatten ännu inte blivit en normal del av det nationella politiska samtalet. Huvudorsaken är att svenska toppolitiker och journalister tillsammans utvecklat ett navelskådande nejsägarmaskineri som automatiskt kväver de flesta tendenser till konstruktiv dialog. Vissa journalister skyr positiva EU-nyheter som pesten medan vissa EU-parlamentariker gjort till en slags affärsidé att på lösa grunder såga och förlöjliga olika EU-förslag. Svenska folket förtjänar en betydligt bättre EU-debatt än den de i dag blir påprackade från ovan, skriver Olle Ludvigsson.", "article": "Något är ruttet i den svenska EU-debatten. Mer än 15 år efter EU-inträdet har den ännu inte blivit en normal del av det nationella politiska samtalet. EU-frågor framställs alltjämt som något som ligger vid sidan av den riktiga politiken. Svenska positioner beskrivs slentrianmässigt som kloka i förhållande till de avvikande dumheter som anses komma från Bryssel. Sverige är bra och EU är dåligt – det är den fastetsade schablonen. Efter att under ett år ha arbetat som EU-parlamentariker har det blivit tydligt för mig att anledningen till det karga debattklimatet inte alls är att det svenska folket skulle vara okunnigt eller ointresserat. Hos vanliga människor finns tvärtom en stor portion nyfikenhet och vilja att söka efter europeiska lösningar på gränsöverskridande problem. På verkstadsgolv, hos föreningar och i butiksköer möter jag en positiv syn på EU. De allra flesta som jag träffar har åtminstone ett par högst relevanta frågor på lager och oftast även kloka synpunkter på hur EU bör utvecklas framöver. Nästan alla diskussioner kommer förr eller senare in på temat hur vi i Sverige bättre skall utnyttja EU-medlemskapets möjligheter. Huvudorsaken till den haltande och bristfälliga EU-debatten är i stället att svenska toppolitiker och journalister tillsammans har utvecklat ett nationellt navelskådande nej-sägarmaskineri som automatiskt kväver de flesta tendenser till konstruktiv dialog. Alla EU-initiativ betraktas som idiotiska tills motsatsen har bevisats och de svenska politiker som stoppar påstådda EU-stolligheter framställs som nationella hjältar. Vi har vissa journalister som skyr positiva EU-nyheter som pesten och som aldrig missar att lägga till några kommentarer om konstigheter från Bryssel när ett EU-initiativ skall beskrivas. Vi har vissa EU-parlamentariker som har gjort det till ett slags affärsidé att på lösa grunder såga och förlöjliga olika EU-förslag. Mina S-kolleger arbetar aldrig på det sättet, men i andra partier finns det de som gör det. De får som regel utmärkt genomslag i svenska medier eftersom de säger precis vad journalister på hemmaplan förväntar sig och vill höra. Vi har en EU-minister som under det första året inte gjort mycket annat än att i drastiska ordalag förklara hur dåligt Europa är på olika områden och hur skadliga delar av EU-lagstiftningen är för Sverige. Hon gör i och för sig ett undantag i och med att hon konsekvent hyllar eurosamarbetet som en universallösning på alla tänkbara problem, men där handlar det snarast om ett undantag som bekräftar regeln. Ett utmärkt exempel på hur maskineriet fungerar är veckans rapportering och debatt gällande förslaget till nya EU-regler för föräldraledighet. Även om det inte handlar om någon särskilt radikal förändring, flyttar de föreslagna minimikraven tydligt fram positionerna på jämställdhetsområdet i så gott som hela EU. Att förlänga mammaledigheten från 14 till 18 veckor, att öka antalet veckor som måste tas ut direkt efter födseln från 2 till 6, att höja ersättningen till uppemot 100 procent av lönen samt att stärka mammors ställning gentemot arbetsgivaren vore alla nyttiga förstärkningar som skulle göra livssituationen bättre för mammor, pappor och barn över hela Europa. Den konsekvensanalys som gjorts av förslaget visar att det inte bara skulle vara positivt för kvinnors sysselsättning och ställning på arbetsmarknaden, utan att det även skulle ge klara samhällsvinster. Ökad jämställdhet är lönsamt för samhället. Det mediala och politiska Sverige har dock reagerat med de vanliga ryggmärgsreflexerna på detta EU-initiativ. Trots att det handlar om en svensk hjärtefråga och ett initiativ som har stöd av kvinnoorganisationer i hela Europa är de enda aspekter som lyfts fram de negativa effekter som förslaget möjligen skulle kunna få på begränsade delar av den svenska föräldraförsäkringen. Att dessa negativa effekter med största sannolikhet skulle kunna arbetas bort i en fortsatt konstruktiv dialog i frågan i parlamentet, rådet och implementeringsprocessen har inte alls nämnts. I stället har en rad snävt svenska argument ställts upp för att förslaget borde kasseras. Även jag själv hamnade mitt i detta maskineri. I ett sammanhang var det uppenbarligen så självklart att jag som svensk måste vara negativt inställd till förslaget – vilket jag absolut inte är – att jag framställdes som kritiker utan att ens ha tillfrågats om hur det verkligen ligger till. Mallen fanns redan där från början – Sverige är bra och EU är dåligt – och nu var det bara frågan om att böka in ytterligare en EU-nyhet i den. För att verkligen komma framåt i det svenska EU-arbetet måste dessa stereotyper och destruktiva rutiner en gång för alla läggas åt sidan. Vi måste även i Sverige kunna komma till ett läge där vi förutsättningslöst värderar alla EU-förslag med utgångspunkt från förslagens faktiska för- och nackdelar. Hur bra eller dåligt är förslaget för Sverige och Europa Vad kan göras för att förbättra förslaget i fråga om det inte är tillfredställande i sin ursprungliga form Hur kan vi för svensk del bidra positivt och aktivt till processen Även en större dos ödmjukhet vore på sin plats. Vi är inte bäst på allt, utan har faktiskt en hel del att lära av våra europeiska grannar. Vi är faktiskt ingen isolerad ö, utan ett litet och exportorienterat land som är synnerligen beroende av att hela Europa utvecklas på ett positivt sätt. Vi kan inte heller rutinmässigt blunda för att det finns hundratals miljoner människor utanför våra nationella gränser som faktiskt behöver vårt stöd när det gäller att verka för ökad jämställdhet, bättre integration, renare luft etcetera. Kort sagt; vi kan inte ha en svensk EU-dialog där vi i flera avseenden stänger Europa ute. För mig är det uppenbart att vi måste få stopp på det mediala och politiska nej-sägarmaskineriet i EU-frågor. Svenska folket förtjänar en betydligt bättre EU-debatt än den som de nu blir påprackade från ovan. Olle Ludvigsson EU-parlamentariker (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 36889, "headline": "”Inga nämnbara verkningar om vi lämnar Afghanistan”", "summary": "Robert Egnell presenterar på DN Debatt 13/10 fem “strategiska och taktiska skäl” till att svenska trupper bör stanna i Afghanistan på obestämd tid, men dessa argument bekräftar i stället hur bräckligt, fåfängt och kontraproduktivt västvärldens krig i Afghanistan är, skriver journalisten Felix Holmgren i en replik.", "article": "Hittills har svenska anhängare av NATO:s och USA:s krigföring i Afghanistan kunnat nöja sig med att hänvisa till att FN sanktionerat Isafs operationer, som Sverige deltar i. Men i takt med att allt fler svenskar med ogillande insett att Sverige blivit en krigförande nation har krigsförespråkarna sett sig tvungna att anföra argument med lite mer substans. På DN Debatt 13/10 säger Robert Egnell rakt ut det som våra politiker inte kan kosta på sig att uttala: att svenska trupper skickats till Afghanistan för att imponera på andra västerländska stater. Egnell använder upprepade gånger ordet “trovärdighet” för att beskriva denna målsättning: Sverige ska “inte minst i USA:s ögon” räknas till de länder som ställer upp när det ska krigas. Afghanistankriget är för Sverige och andra västländer främst ett tillfälle att spänna musklerna inför varandra, visa upp sina vapensystem och prova på att strida under USA:s kommando. De flesta genuina FN-insatser opererar under knappa resurser, och bemannas av soldater hämtade nästan uteslutande från fattiga länder i Asien, Afrika och Sydamerika. Men när Afghanistan skulle attackeras var det inga problem att få västvärldens stater att ställa upp: alla ville bli en i gänget. Egnell kallar detta gäng “det internationella samfundet”, men det han syftar på är USA och NATO. För Egnell är detaljer som Isafs syfte och “brist på framgång” inte något som bör bekymra oss. Han presenterar fem “strategiska och taktiska skäl” till att svenska trupper bör stanna i Afghanistan på obestämd tid, men dessa argument bekräftar i stället hur bräckligt, fåfängt och kontraproduktivt västvärldens krig i Afghanistan är. 1. Egnell påpekar att Isaf står i begrepp att intensifiera sin krigföring, förbryllande nog för att kunna dra sig ur landet redan nästa år “om situationen så tillåter”. Denna motsägelse är typisk för krigets förespråkare, som alltid är oresonligt optimistiska om vad som kan uppnås med vapenmakt, samtidigt som de saknar en tydlig uppfattning om vad en seger skulle innebära. Situationen i Afghanistan nästa år kommer utan tvekan, liksom efter tidigare upptrappningar, inte att “tillåta” att Sverige avvecklar sin närvaro på det sätt som Egnell vill, alltså med den så kallade trovärdigheten i behåll. Om vi ska tillåta oss att dra slutsatser från det nioåriga kriget i Afghanistan så är det att upptrappningar skapar fler fiender, får stridigheter att sprida sig till nya områden och medför mycket lidande och minimala konkreta förbättringar för landets befolkning. 2. Egnell tror att “Sveriges trovärdighet som internationell aktör inom fred och säkerhet” betingas av att vi visar vår ståndaktighet i Afghanistan. Men den respekt Sverige åtnjutit som en röst för fred är förenad med vår relativt neutrala försvarspolitik och motvilja mot att delta i militära äventyr. Att, i enlighet med Egnells önskan, låta USA och Storbritannien besluta när våra trupper ska sändas i strid och när de ska få åka hem kan enbart bidra till att urholka denna respekt. Ingen, inklusive USA:s militära ledning, tror att fortsatt krigföring i Afghanistan kan etablera “god samhällsstyrning”, och en “professionell överlämning till den afghanska regeringen” är en ren fantasi. 3. Enligt Egnell har de svenska soldaterna “en unik lokal förståelse” för kulturen i norra Afghanistan - så unik att den är oumbärlig för Isaf, fast Egnell inte förklarar på vilket sätt. Det är förstås löjeväckande att tänka sig att några hundra svenskar som äter importerad mat i en tungt befäst militärbas skulle spela någon avgörande roll för Afghanistans säkerhet, eller landets politiska och sociala liv. Liksom Egnells övriga argument är detta ett cirkelresonemang: nu när vi har varit där så länge och gjort allt vi kan för att framstå som en viktig koalitionspartner, så kan vi inte bara åka hem. 4. Egnell bedyrar att de svenska trupperna spelar en “helt avgörande” och “unik” roll, men hävdar samtidigt att deras handlingskraft är starkt begränsad - verksamheten skulle tydligen kollapsa om vi drog tillbaka en enda soldat. Det är typiskt för Afghanistanskrigets försvarare att ständigt samtidigt hävda att segern är förestående och att situationen är kritisk. Det är därför de inte längre ser skillnaden mellan upptrappning och tillbakadragande. För oss för vilka logikens lagar fortfarande är aktuella är ett misslyckande dock inte liktydigt med seger, och krig är inte en studieresa för kulturellt utbyte. 5. Egnell har av Afghanistans försvarsminister Abdul Rahim Wardak och parlamentets talesman Yunis Qanooni blivit upplyst om att “Isaf behövs mer än någonsin just nu”. Detta kan inte överraska någon: Wardak och Quanooni ingick båda i Norra alliansen, den sammanslutning av krigsherrar som var USA:s allierade vid invasionen av Afghanistan. Den regering de tillhör är helt beroende av främmande nationers militära närvaro och saknar all relevans för majoriteten av Afghanistans befolkning, medan talibanernas inflytande är starkt i större delen av landet. Det är tydligt att det enda de västerländska trupperna uppnått, och kan uppnå, är att skapa nya fantasiregeringar som bekräftar hur viktig vår närvaro är, samtidigt som Afghanistans verkliga problem kvarstår. Ett svenskt tillbakadragande kommer inte att få några märkbara verkningar, varken positiva eller negativa, men skulle visa att vi värdesätter förnuft och ansvar högre än ett klubbmedlemskap i världens största krigsorganisation. Felix Holmgren frilansjournalist, som bland annat skrivit artiklar om Sveriges deltagande i Operation Artemis i Kongo 2003, samt om konflikten i Afghanistan. Dessa har publicerats i Arena, Mana och andra tidskrifter. ", "article_category": "other"}
{"id": 36892, "headline": "”Svensk myndighet behövs för mänskliga rättigheter”", "summary": "Delegationen för mänskliga rättigheter: Sverige behöver skapa ny struktur för att skydda bland annat romerna. Sverige måste arbeta mer målmedvetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det handlar bland annat om minoriteters, inte minst romers, rättigheter, om funktionshindrade och gamla på äldreboenden. Vi föreslår därför att det under riksdagen inrättas en ny nationell kommission som ska se till att Sverige lever upp till sina åtaganden, skriver delegationen som i dag överlämnar sitt slutbetänkande till regeringen.", "article": "Internationella undersökningar brukar visa att de allra flesta av Sveriges invånare ser det som självklart att diskriminering ska motverkas, att skyddsbehövande från andra länder ska ges skydd i Sverige och att enskilda människors frihet och jämlikhet ska garanteras, oavsett individuella skillnader och livsval. Under senare år har vi emellertid sett allt mer oroande tendenser runt om i Europa bland annat vad gäller synen på, och behandlingen av, minoriteter. Rasism och intolerans kommer till uttryck i uttalanden även på hög politisk nivå i flera europeiska länder. Den ekonomiska och politiska stabilitet, som nu är en självklar grund för det svenska samhället, behöver inte alltid vara självklar. Delegationen för mänskliga rättigheter menar att det nu är nödvändigt att vi i Sverige på alla nivåer arbetar mer aktivt och målmedvetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det handlar bland annat om att komma till rätta med minoriteters, inte minst romers, utsatthet, om att skapa tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och om att förhindra kränkningar av enskilda som lever utanför det egna hemmet, till exempel gamla på äldreboenden och unga på institutioner. När mänskliga rättigheter åsidosätts i Sverige brukar det ses som misstag eller undantag. Enligt vår mening är det dock nödvändigt att samhället har ett inbyggt skydd mot sådana åsidosättanden, vilken mänsklig rättighet det än är fråga om. Skyddet av de mänskliga rättigheterna är grundat i internationella överenskommelser som ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan de tillträtts. Skyddets internationella dimension gör det uthålligt i förhållande till maktskiften, motsättningar och andra inre och yttre påfrestningar. Delegationens förslag syftar till att skapa en struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige med tydlig koppling till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Vi föreslår: \" att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter ska tydliggöras i flera lagar, i första hand sådana som reglerar situationer där den enskilde är särskilt utsatt eller beroende av det allmännas stöd. • att en satsning på utbildning och forskning om mänskliga rättigheter görs, för att skapa ett förbättrat kunskapsunderlag för det nödvändiga förändringsarbetet. • att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska inrättas, Kommissionen för mänskliga rättigheter, med uppgift att utifrån de internationella konventionerna främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Nationella institutioner för mänskliga rättigheter, finns redan i ett stort antal länder, även i Europa, och Sverige har av bland annat olika FN-organ upprepade gånger uppmanats att inrätta en sådan. Kommissionen för mänskliga rättigheter ska skapa överblick, utveckla en samlad kunskap inom området och vara pådrivande för de olika insatser som kan behövas. Den ska systematiskt undersöka och rapportera om hur det allmänna lever upp till Sveriges internationella åtaganden och främja ett aktivt arbete för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen ska också vara aktiv i den allmänna debatten för att tydliggöra de mänskliga rättigheterna som en gemensam värdegrund för oss alla, oavsett könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Denna värdegrund innebär att det allmänna har det yttersta ansvaret för att individens mänskliga rättigheter respekteras, men också att var och en enskilt har ett ansvar för att respektera andra människors rättigheter. För att garantera Kommissionen för mänskliga rättigheter största möjliga självständighet föreslår delegationen att den inrättas under riksdagen. Kommissionen ska dock självklart samverka med regeringens olika myndigheter, såsom Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Handisam. Blir delegationens förslag verklighet kan de mänskliga rättigheterna få samma centrala plats i den svenska inrikespolitiken, som de har i utrikespolitiken. Det är på tiden. Elisabeth Abiri universitetslektor, delegationens ordförande, Adam Axelsson borgarrådssekreterare, ledamot, Bahare Haghshenas vice ordförande i Svenska Röda Korset, ledamot, Kajsa Lindståhl civilekonom, ledamot, Anna-Karin Lundin regeringsråd, ledamot, Soraya Post lärare, Elisabet Qvarford journalist och pr-konsult, ledamot, Lars Stjernkvist kommunalråd, ledamot, Bengt Westerberg ordförande i Svenska Röda Korset, ledamot, Hans Ytterberg generaldirektör, Anna-Karin Lindblom huvudsekreterare, Kerstin Jansson sekreterare Anna Gränsmarker sekreterare Fotnot. Ledamoten Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och landsting, ställer sig bakom förslaget, men lämnar ett särskilt yttrande. Han anser att uppgiften att utgöra en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige bör läggas på Diskrimineringsombudsmannen, i stället för på en ny myndighet. Delegationens slutbetänkande ”Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter” (SOU 2010:70) överlämnas i dag till den ansvarige ministern Erik Ullenhag. ", "article_category": "other"}
{"id": 36893, "headline": "”Svensk myndighet behövs för mänskliga rättigheter”", "summary": "Delegationen för mänskliga rättigheter: Sverige behöver skapa ny struktur för att skydda bland annat romerna.Sverige måste arbeta mer målmedvetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det handlar bland annat om minoriteters, inte minst romers, rättigheter, om funktionshindrade och gamla på äldreboenden. Vi föreslår därför att det under riksdagen inrättas en ny nationell kommission som ska se till att Sverige lever upp till sina åtaganden, skriver delegationen som i dag överlämnar sitt slutbetänkande till regeringen.", "article": "Internationella undersökningar brukar visa att de allra flesta av Sveriges invånare ser det som självklart att diskriminering ska motverkas, att skyddsbehövande från andra länder ska ges skydd i Sverige och att enskilda människors frihet och jämlikhet ska garanteras, oavsett individuella skillnader och livsval. Under senare år har vi emellertid sett allt mer oroande tendenser runt om i Europa bland annat vad gäller synen på, och behandlingen av, minoriteter. Rasism och intolerans kommer till uttryck i uttalanden även på hög politisk nivå i flera europeiska länder. Den ekonomiska och politiska stabilitet, som nu är en självklar grund för det svenska samhället, behöver inte alltid vara självklar. Delegationen för mänskliga rättigheter menar att det nu är nödvändigt att vi i Sverige på alla nivåer arbetar mer aktivt och målmedvetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det handlar bland annat om att komma till rätta med minoriteters, inte minst romers, utsatthet, om att skapa tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och om att förhindra kränkningar av enskilda som lever utanför det egna hemmet, till exempel gamla på äldreboenden och unga på institutioner. När mänskliga rättigheter åsidosätts i Sverige brukar det ses som misstag eller undantag. Enligt vår mening är det dock nödvändigt att samhället har ett inbyggt skydd mot sådana åsidosättanden, vilken mänsklig rättighet det än är fråga om. Skyddet av de mänskliga rättigheterna är grundat i internationella överenskommelser som ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan de tillträtts. Skyddets internationella dimension gör det uthålligt i förhållande till maktskiften, motsättningar och andra inre och yttre påfrestningar. Delegationens förslag syftar till att skapa en struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige med tydlig koppling till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Vi föreslår: • att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter ska tydliggöras i flera lagar, i första hand sådana som reglerar situationer där den enskilde är särskilt utsatt eller beroende av det allmännas stöd. • att en satsning på utbildning och forskning om mänskliga rättigheter görs, för att skapa ett förbättrat kunskapsunderlag för det nödvändiga förändringsarbetet. • att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska inrättas, Kommissionen för mänskliga rättigheter, med uppgift att utifrån de internationella konventionerna främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Nationella institutioner för mänskliga rättigheter, finns redan i ett stort antal länder, även i Europa, och Sverige har av bland annat olika FN-organ upprepade gånger uppmanats att inrätta en sådan. Kommissionen för mänskliga rättigheter ska skapa överblick, utveckla en samlad kunskap inom området och vara pådrivande för de olika insatser som kan behövas. Den ska systematiskt undersöka och rapportera om hur det allmänna lever upp till Sveriges internationella åtaganden och främja ett aktivt arbete för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen ska också vara aktiv i den allmänna debatten för att tydliggöra de mänskliga rättigheterna som en gemensam värdegrund för oss alla, oavsett könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Denna värdegrund innebär att det allmänna har det yttersta ansvaret för att individens mänskliga rättigheter respekteras, men också att var och en enskilt har ett ansvar för att respektera andra människors rättigheter. För att garantera Kommissionen för mänskliga rättigheter största möjliga självständighet föreslår delegationen att den inrättas under riksdagen. Kommissionen ska dock självklart samverka med regeringens olika myndigheter, såsom Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Handisam. Blir delegationens förslag verklighet kan de mänskliga rättigheterna få samma centrala plats i den svenska inrikespolitiken, som de har i utrikespolitiken. Det är på tiden. Elisabeth Abiri universitetslektor, delegationens ordförande, Adam Axelsson borgarrådssekreterare, ledamot, Bahare Haghshenas vice ordförande i Svenska Röda Korset, ledamot, Kajsa Lindståhl civilekonom, ledamot, Anna-Karin Lundin regeringsråd, ledamot, Soraya Post lärare, Elisabet Qvarford journalist och pr-konsult, ledamot, Lars Stjernkvist kommunalråd, ledamot, Bengt Westerberg ordförande i Svenska Röda Korset, ledamot, Hans Ytterberg generaldirektör, Anna-Karin Lindblom huvudsekreterare, Kerstin Jansson sekreterare Anna Gränsmarker sekreterare Fotnot.LedamotenAnders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och landsting, ställer sig bakom förslaget, men lämnar ett särskilt yttrande. Han anser att uppgiften att utgöra en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige bör läggas på Diskrimineringsombudsmannen, i stället för på en ny myndighet. Delegationens slutbetänkande ”Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter” (SOU 2010:70) överlämnas i dag till den ansvarige ministern Erik Ullenhag. ", "article_category": "other"}
{"id": 36897, "headline": "”Ambulansen i Stockholm är mest som en snabbtaxi”", "summary": "Specialister på akutvård: Stockholms ambulanssjukvård håller inte måttet. Nu måste politikerna vakna. Ambulanssjukvården har utvecklats runt om i världen under senare år – men i Stockholm är den betydligt sämre än i våra grannländer. Det här är bokstavligt talat livsfarligt. Bland annat riskerar patienter som fått hjärtstopp utanför sjukhusen att drabbas. Ledningen för Stockholms sjukvård måste vakna och ta problemen på allvar, skriver artikelförfattarna.", "article": "Invånarna i Stockholm har i dag tillgång till en betydligt sämre ambulanssjukvård än invånare i våra nordiska grannländer. Trots att vi har bättre utbildad personal i våra ambulanser jämfört med de flesta andra länder ses ambulansen här mer som en snabb taxitransport till sjukhuset, och mindre som en integrerad del av den högspecialiserade akutsjukvården. Hur är detta möjligt Kompetensen finns hos ambulanspersonalen, likaså viljan att omhänderta patienten på bästa sätt. Problemet i Stockholm är att det saknas strukturerad ledning, ordentlig uppföljning och fungerande stödfunktioner. Detta leder till att en ambulanssjukvård som borde vara i världsklass i stället hamnar ohjälpligt efter jämförbara storstäders organisationer. Under senare år har ambulanssjukvården utvecklats runt om i världen och är nu ofta en väl fungerande del av akutsjukvården. Tidig insats med kvalificerad utrustning och läkemedel vid svåra och akuta tillstånd kan innebära skillnaden mellan liv och död. Att vårdkedjan utanför sjukhuset är välorganiserad och professionell är en förutsättning för att det ska finnas levande patienter att behandla på sjukhuset. I Stockholm pekar mycket på att utvecklingen av ambulanssjukvården står och stampar. Trots satsningar lyckas inte den akuta ambulanssjukvården med sitt uppdrag i samma utsträckning som i andra länder. Flera konkreta exempel på detta: \" Vid den tragiska branden i Rinkeby förra året, då sju personer omkom, användes inte ett potentiellt livräddande motmedel mot cyanidförgiftning – trots att det fanns på plats vid olycksplatsen. • Överlevnaden för patienter som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus är betydligt sämre i Stockholm än i våra grannländers huvudstäder – Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. • I dag är målet i Stockholms läns landsting att 75 procent av patienter med livshotande tillstånd ska nås av en ambulans inom 10 minuter. För närvarande uppnås detta i cirka 30 procent av ambulansuppdragen. • I övriga Norden finns läkare som är verksamma dygnet runt i ambulanssjukvården. Stockholm har en läkarbemannad akutbil mellan klockan 07 och 21. Det finns många frågor som alltid behöver ställas inom en akutvårdsorganisation, men som här i Stockholm allt som oftast varken formuleras eller besvaras: Används ambulanserna på ett för patienterna optimalt sätt, har Stockholm tillräckligt med ambulanser, är de rätt placerade, har de rätt utrustning och är de rätt disponerade under olika tider av dygnet Utgår man från exemplet med överlevnad vid hjärtstopp så verkar svaret på de flesta frågor bli nej. Ett annat problem är att de riktlinjer sjuksköterskorna i ambulanserna ska arbeta efter inte är evidensbaserade. Men problemet blir dubbelt, då man inte heller följer upp att de riktlinjer som ska användas, också faktiskt används. Ett exempel på detta var branden i Rinkeby. Det var inte okunskap eller en ekonomisk fråga att inte Cyanokit, motgiftet för cyanidförgiftning, användes som vård för de drabbade. Det var en ledningsfråga. Det finns helt enkelt ingen organiserad uppföljning som säkerställer att den vård som ges är den bästa. Varför åtgärdas då inte problemen, om det nu är så enkelt att konstatera att det är organisationsfel, bristande uppföljning och utvärdering som är orsaken till att Stockholms patienter får en sämre ambulanssjukvård En viktig anledning är att det datasystem för journalskrivning som finns i ambulanserna inte är utformat för att utvärdera insatser. De ansvariga för ambulansverksamheten i Stockholm har helt enkelt inte skapat ett system där man kontinuerligt granskar och utvärderar vilken sjukvård som faktiskt ges. Att den prehospitala vården fungerar professionellt är som sagt ofta en förutsättning för att det väl framme på sjukhuset överhuvudtaget ska finnas någon levande patient att behandla. En effektiv akutsjukvård kräver ständig utvärdering, uppföljning och dokumentering. Att fastna i gamla system och inte hela tiden arbeta för att utvecklas är, när det kommer till ambulans- och akutsjukvård, bokstavligt talat livsfarligt. Det är därför dags att ledningen för Stockholms sjukvård vaknar och tar de problem som finns på allvar. Maaret Castrén professor i akutsjukvård, speciell inriktning på akut omhändertagande, KI SÖS Juhana Hallikainen fd chefsläkare för Stockholms Ambulanssjukvård Veronica Lindström adjunkt, specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanssjukvård, KI SÖS Helena Sjölin-Borovszky adjunkt, specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanssjukvård, KI SÖS ", "article_category": "other"}
{"id": 36898, "headline": "”Ambulansen i Stockholm är mest som en snabbtaxi”", "summary": "Specialister på akutvård: Stockholms ambulanssjukvård håller inte måttet. Nu måste politikerna vakna.Ambulanssjukvården har utvecklats runt om i världen under senare år – men i Stockholm är den betydligt sämre än i våra grannländer. Det här är bokstavligt talat livsfarligt. Bland annat riskerar patienter som fått hjärtstopp utanför sjukhusen att drabbas. Ledningen för Stockholms sjukvård måste vakna och ta problemen på allvar, skriver artikelförfattarna.", "article": "Invånarna i Stockholm har i dag tillgång till en betydligt sämre ambulanssjukvård än invånare i våra nordiska grannländer. Trots att vi har bättre utbildad personal i våra ambulanser jämfört med de flesta andra länder ses ambulansen här mer som en snabb taxitransport till sjukhuset, och mindre som en integrerad del av den högspecialiserade akutsjukvården. Hur är detta möjligt? Kompetensen finns hos ambulanspersonalen, likaså viljan att omhänderta patienten på bästa sätt. Problemet i Stockholm är att det saknas strukturerad ledning, ordentlig uppföljning och fungerande stödfunktioner. Detta leder till att en ambulanssjukvård som borde vara i världsklass i stället hamnar ohjälpligt efter jämförbara storstäders organisationer. Under senare år har ambulanssjukvården utvecklats runt om i världen och är nu ofta en väl fungerande del av akutsjukvården. Tidig insats med kvalificerad utrustning och läkemedel vid svåra och akuta tillstånd kan innebära skillnaden mellan liv och död. Att vårdkedjan utanför sjukhuset är välorganiserad och professionell är en förutsättning för att det ska finnas levande patienter att behandla på sjukhuset. I Stockholm pekar mycket på att utvecklingen av ambulanssjukvården står och stampar. Trots satsningar lyckas inte den akuta ambulanssjukvården med sitt uppdrag i samma utsträckning som i andra länder. Flera konkreta exempel på detta: • Vid den tragiska branden i Rinkeby förra året, då sju personer omkom, användes inte ett potentiellt livräddande motmedel mot cyanidförgiftning – trots att det fanns på plats vid olycksplatsen. • Överlevnaden för patienter som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus är betydligt sämre i Stockholm än i våra grannländers huvudstäder – Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. • I dag är målet i Stockholms läns landsting att 75 procent av patienter med livshotande tillstånd ska nås av en ambulans inom 10 minuter. För närvarande uppnås detta i cirka 30 procent av ambulansuppdragen. • I övriga Norden finns läkare som är verksamma dygnet runt i ambulanssjukvården. Stockholm har en läkarbemannad akutbil mellan klockan 07 och 21. Det finns många frågor som alltid behöver ställas inom en akutvårdsorganisation, men som här i Stockholm allt som oftast varken formuleras eller besvaras: Används ambulanserna på ett för patienterna optimalt sätt, har Stockholm tillräckligt med ambulanser, är de rätt placerade, har de rätt utrustning och är de rätt disponerade under olika tider av dygnet? Utgår man från exemplet med överlevnad vid hjärtstopp så verkar svaret på de flesta frågor bli nej. Ett annat problem är att de riktlinjer sjuksköterskorna i ambulanserna ska arbeta efter inte är evidensbaserade. Men problemet blir dubbelt, då man inte heller följer upp att de riktlinjer som ska användas, också faktiskt används. Ett exempel på detta var branden i Rinkeby. Det var inte okunskap eller en ekonomisk fråga att inte Cyanokit, motgiftet för cyanidförgiftning, användes som vård för de drabbade. Det var en ledningsfråga. Det finns helt enkelt ingen organiserad uppföljning som säkerställer att den vård som ges är den bästa. Varför åtgärdas då inte problemen, om det nu är så enkelt att konstatera att det är organisationsfel, bristande uppföljning och utvärdering som är orsaken till att Stockholms patienter får en sämre ambulanssjukvård? En viktig anledning är att det datasystem för journalskrivning som finns i ambulanserna inte är utformat för att utvärdera insatser. De ansvariga för ambulansverksamheten i Stockholm har helt enkelt inte skapat ett system där man kontinuerligt granskar och utvärderar vilken sjukvård som faktiskt ges. Att den prehospitala vården fungerar professionellt är som sagt ofta en förutsättning för att det väl framme på sjukhuset överhuvudtaget ska finnas någon levande patient att behandla. En effektiv akutsjukvård kräver ständig utvärdering, uppföljning och dokumentering. Att fastna i gamla system och inte hela tiden arbeta för att utvecklas är, när det kommer till ambulans- och akutsjukvård, bokstavligt talat livsfarligt. Det är därför dags att ledningen för Stockholms sjukvård vaknar och tar de problem som finns på allvar. Maaret Castrén professor i akutsjukvård, speciell inriktning på akut omhändertagande, KI SÖS Juhana Hallikainen fd chefsläkare för Stockholms Ambulanssjukvård Veronica Lindström adjunkt, specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanssjukvård, KI SÖS Helena Sjölin-Borovszky adjunkt, specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanssjukvård, KI SÖS ", "article_category": "other"}
{"id": 36899, "headline": "”Ambulansen i Stockholm är mest som en snabbtaxi”", "summary": "Ambulanssjukvården har utvecklats runt om i världen under senare år – men i Stockholm är den betydligt sämre än i våra grannländer. Det här är bokstavligt talat livsfarligt. Bland annat riskerar patienter som fått hjärtstopp utanför sjukhusen att drabbas. Ledningen för Stockholms sjukvård måste vakna och ta problemen på allvar, skriver artikelförfattarna.", "article": "Invånarna i Stockholm har i dag tillgång till en betydligt sämre ambulanssjukvård än invånare i våra nordiska grannländer. Trots att vi har bättre utbildad personal i våra ambulanser jämfört med de flesta andra länder ses ambulansen här mer som en snabb taxitransport till sjukhuset, och mindre som en integrerad del av den högspecialiserade akutsjukvården. Hur är detta möjligt? Kompetensen finns hos ambulanspersonalen, likaså viljan att omhänderta patienten på bästa sätt. Problemet i Stockholm är att det saknas strukturerad ledning, ordentlig uppföljning och fungerande stödfunktioner. Detta leder till att en ambulanssjukvård som borde vara i världsklass i stället hamnar ohjälpligt efter jämförbara storstäders organisationer. Under senare år har ambulanssjukvården utvecklats runt om i världen och är nu ofta en väl fungerande del av akutsjukvården. Tidig insats med kvalificerad utrustning och läkemedel vid svåra och akuta tillstånd kan innebära skillnaden mellan liv och död. Att vårdkedjan utanför sjukhuset är välorganiserad och professionell är en förutsättning för att det ska finnas levande patienter att behandla på sjukhuset. I Stockholm pekar mycket på att utvecklingen av ambulanssjukvården står och stampar. Trots satsningar lyckas inte den akuta ambulanssjukvården med sitt uppdrag i samma utsträckning som i andra länder. Flera konkreta exempel på detta: • Vid den tragiska branden i Rinkeby förra året, då sju personer omkom, användes inte ett potentiellt livräddande motmedel mot cyanidförgiftning – trots att det fanns på plats vid olycksplatsen. • Överlevnaden för patienter som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus är betydligt sämre i Stockholm än i våra grannländers huvudstäder – Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. • I dag är målet i Stockholms läns landsting att 75 procent av patienter med livshotande tillstånd ska nås av en ambulans inom 10 minuter. För närvarande uppnås detta i cirka 30 procent av ambulansuppdragen. • I övriga Norden finns läkare som är verksamma dygnet runt i ambulanssjukvården. Stockholm har en läkarbemannad akutbil mellan klockan 07 och 21. Det finns många frågor som alltid behöver ställas inom en akutvårdsorganisation, men som här i Stockholm allt som oftast varken formuleras eller besvaras: Används ambulanserna på ett för patienterna optimalt sätt, har Stockholm tillräckligt med ambulanser, är de rätt placerade, har de rätt utrustning och är de rätt disponerade under olika tider av dygnet? Utgår man från exemplet med överlevnad vid hjärtstopp så verkar svaret på de flesta frågor bli nej. Ett annat problem är att de riktlinjer sjuksköterskorna i ambulanserna ska arbeta efter inte är evidensbaserade. Men problemet blir dubbelt, då man inte heller följer upp att de riktlinjer som ska användas, också faktiskt används. Ett exempel på detta var branden i Rinkeby. Det var inte okunskap eller en ekonomisk fråga att inte Cyanokit, motgiftet för cyanidförgiftning, användes som vård för de drabbade. Det var en ledningsfråga. Det finns helt enkelt ingen organiserad uppföljning som säkerställer att den vård som ges är den bästa. Varför åtgärdas då inte problemen, om det nu är så enkelt att konstatera att det är organisationsfel, bristande uppföljning och utvärdering som är orsaken till att Stockholms patienter får en sämre ambulanssjukvård? En viktig anledning är att det datasystem för journalskrivning som finns i ambulanserna inte är utformat för att utvärdera insatser. De ansvariga för ambulansverksamheten i Stockholm har helt enkelt inte skapat ett system där man kontinuerligt granskar och utvärderar vilken sjukvård som faktiskt ges. Att den prehospitala vården fungerar professionellt är som sagt ofta en förutsättning för att det väl framme på sjukhuset överhuvudtaget ska finnas någon levande patient att behandla. En effektiv akutsjukvård kräver ständig utvärdering, uppföljning och dokumentering. Att fastna i gamla system och inte hela tiden arbeta för att utvecklas är, när det kommer till ambulans- och akutsjukvård, bokstavligt talat livsfarligt. Det är därför dags att ledningen för Stockholms sjukvård vaknar och tar de problem som finns på allvar. Maaret Castrén professor i akutsjukvård, speciell inriktning på akut omhändertagande, KI SÖS Juhana Hallikainen fd chefsläkare för Stockholms Ambulanssjukvård Veronica Lindström adjunkt, specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanssjukvård, KI SÖS Helena Sjölin-Borovszky adjunkt, specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanssjukvård, KI SÖS ", "article_category": "other"}
{"id": 36904, "headline": "”Etablerade sanningar i politiken gäller inte längre”", "summary": "Mellan januari 2008 och valdagen den 19 september svängde väljaropinionen kraftigt och ungefär 13 procent av väljarkåren bytte politiskt block. Hur är det möjligt? Den enskilt viktigaste förklaringen är sannolikt väljarnas låga och sjunkande grad av politisk identitet. Av 1.000 röstberättigade svenskar – som tillfrågades i början av oktober av Demoskop – uppgav 34 procent att de saknar ideologisk grund. Bland dem under 30 år är hälften utan ideologi. De väljare som partierna lyckades övertyga i årets val kan inte förväntas vara lojala. Inför nästa val 2014 måste de övertalas på nytt, skriver Anders Lindholm.", "article": "Årets riksdagsval tydliggjorde att historiskt etablerade sanningar om väljarkåren inte längre gäller. Profetior från erfarna statsvetare om hur stora försprång som är möjliga att hämta in kom på skam, liksom vilka slutsatser som kan dras av SCB:s stora vårmätning under valåret. Det finns inget skäl att klandra profeterna för att förutsägelserna inte slog in, men man måste däremot ställa sig frågan om vad väljarnas ombytlighet egentligen beror på och vad den innebär för svensk politik. I januari 2008 hade De rödgröna – vilket då ännu inte var ett etablerat begrepp – ett försteg i opinionen på 18 procent- enheter, enligt SR:s sammanvägning av de olika undersökningarna. Det förbyttes i underläge på cirka 8 procentenheter ett par veckor före valet, för att slutligen på valdagen landa i 5,7 procentenheters övervikt för Alliansen. Den höga precisionen i mätningarna i samband med valet ger inte några större skäl att tvivla på att de tidiga mätningarna väl skildrade de faktiska opinionssvängningarna. Hur är det då möjligt att ungefär 13 procent netto av väljarkåren kan röra sig från ett politiskt block till ett annat? Alldeles bortsett från hur partierna hanterade valrörelsen finns fyra huvudsakliga förklaringar: 1) Opinionsmätningarna är inte prognosinstrument. Under den förra mandatperioden fanns länge en fråga som inte gavs ett tillfredsställande svar – hur kan Alliansens statsministerkandidat och Alliansen som helhet ha ett så tydligt försprång i förtroende utan att det återspeglas i väljarsympatierna? Opinionsmätningar ska inte betraktas som prognoser, utan snarare som instrument att fånga det rådande stämningsläget. Därmed kan sägas att de, framför allt långt ifrån valet, mäter det som ligger i begreppet partisympatier snarare än agerande. Det innebär att resultaten inte bara belyser intentioner utan fångar upp även mer emotionella värden, attityder och reaktioner. När vi närmar oss valet och det konkreta agerandet, så får emellertid också valets mer generella konsekvenser som exempelvis valet av statsminister och en trovärdig regering ett större genomslag. Det innebär att förtroendeförsprånget för Alliansen också till slut kom att avspeglas i opinionen. 2) Väljarnas avsaknad av politisk identitet. Den enskilt viktigaste förklaringen till de stora opinionssvängningarna är sannolikt väljarnas låga och sjunkande grad av politisk identitet. Fundamentet för vilket val man gör har alltid varit vilken politisk ideologi man själv är anhängare av. Den utgångspunkten börjar alltmer ersättas av sak och person och därmed en ökad flyktighet. I början av oktober ställde Demoskop följande fråga till 1.000 röstberättigade svenskar: ”En del människor har en politisk identitet. Är det något av följande du anser stämmer in på dig?” Svaren fördelade sig enligt följande: • Liberal 27 procent • Socialdemokrat 23 procent • Socialist 8 procent • Konservativ 6 procent • Nationalist 2 procent • Inget av dem/vet ej 34 procent Att en tredjedel av väljarna saknar ideologisk grund indikerar hur stor del av väljarkåren som inte heller har en tydlig partipolitisk hemvist. Bland dem under 30 år är hälften utan ideologi. Osäkerheten understryks ytterligare av att inte heller anhängare till de enskilda partierna har någon större grad av enhetlighet i sin ideologiska övertygelse. Tydligast blir ideologin inom Folkpartiet där 79 procent säger sig vara liberaler. Liberalismen är den dominerande ideologin även bland övriga alliansväljare. Bland de socialdemokratiska väljarna är det 67 procent som uppger sig vara socialdemokrater, vilket måste sägas vara en låg andel, särskilt i ett skede då partiet storleksmässigt närmar sig den hårda kärnan. Endast 53 procent av Vänsterpartiets väljare betraktar sig som socialister. Miljöpartiets och Sverigedemokraternas väljare fördelar sig över hela kartan av ideologier, men är spridda även i ett vänster-högerperspektiv. Ett uttryck för sakpolitikens växande betydelse är att Sverigedemokraterna nu kommit in i riksdagen. Även andra relativt senkomna riksdagspartier som Ny Demokrati och Miljöpartiet kan sägas vara mer sakfrågeorienterade än ideologiskt burna partier. Ytterligare ett exempel är Piratpartiet, som i det senaste Europaparlamentsvalet lyckades få totalt två mandat. 3) Det rödgröna misslyckandet. När Socialdemokraterna öppnade famnen för Vänsterpartiet var det början till slutet för oppositionens opinionsmässiga försprång. Vid tidpunkten för det officiella tillkännagivandet av trepartisamarbetet låg De rödgröna 9 procentenheter före Alliansen. Under det efterföljande kvartalet utraderades den skillnaden helt. Mona Sahlin har fått beröm för sin förmåga att kompromissa och kontrasten gentemot den tidigare ledaren uppfattades säkert av många som förlösande. Eftergifterna gentemot de övriga samarbetsparterna har emellertid tydligt reducerat partiets politiska räckvidd. Sympatisörerna har rört sig åt såväl vänster som höger. Även Miljöpartiet, som länge såg ut att nå ett resultat på uppemot 10 procent, tappade till slut just de väljare man tidigare lyckats locka över blockgränsen, sannolikt för att blocket som helhet blev en belastning för partiet. I det rödgröna samarbetet har summan av delarna blivit mindre än de ingående partiernas egen attraktivitet. 4) Partiernas konvergens. De partipolitiska företrädarna hävdar ofta med emfas hur väsentligt skild den egna politiken är från motståndarsidans, och vilken samhällelig misär vi kommer att få om man inte väljer den enda rätta vägen. Men i realiteten är skillnaden mellan partierna exakt så stor som den uppfattas av väljarna. Moderaternas framgång beror förstås på att man breddat väljarbasen genom att röra sig mot den politiska mittfåran. Den rörelsen har väsentligt reducerat utrymmet såväl för de övriga Allianspartierna som för Socialdemokraterna. När man sedan tagit epitetet det enda arbetarpartiet, så ändras spelplanen. Ett resultat är att skiljelinjen mellan väljargrupper inte längre går mellan olika kategorier av förvärvsarbetande. Som exempel kan nämnas att andelen LO-medlemmar som röstade på Socialdemokraterna stadigt har sjunkit sedan valet 1994, samtidigt som Moderaterna under samma period i stort har fördubblat sin andel väljare i LO-kollektivet. Inför valet 2014 kommer många av svårigheterna inför årets val att accentueras ytterligare. De väljare man nu lyckades övertyga kan inte förväntas vara lojala. De måste övertalas på nytt i sakpolitiken och genom trovärdiga företrädare, samtidigt som den politiska integriteten och den långsiktiga inriktningen säkras. Det är en utmaning som kräver stor lyhördhet parallellt med en tydlig strategi och övertygelse. Nu påbörjas det arbetet, som bland några av de etablerade partierna sannolikt innebär obekväma ifrågasättanden och rejäla omdaningar. Anders Lindholm vd Demoskop Demoskop Demoskop är ett svenskt konsultföretag som sysslar med marknads- och samhällsinformation. Det grundades av Kreab 1989 och är mest känt för sina opinionsundersökningar som sedan september 2005 publicerats i Expressen. Tillsammans med systerföretaget Kreab Gavin Anderson ingår Demoskop i företagsgruppen Magnora AB. Demoskops information och rådgivning baseras i huvudsak på kvalificerade intervjuundersökningar. Bland kunderna återfinns såväl privata företag som offentliga aktörer och intresseorganisationer. Källa: Demoskop m fl. ", "article_category": "other"}
{"id": 36906, "headline": "”Den illegala handeln med läkemedel måste stoppas”", "summary": "Läkemedelsverkets generaldirektör: Tusentals svenskar riskerar varje år sin hälsa när de handlar olagliga läkemedel via nätet. Läkemedel med förbjudna eller giftiga substanser – eller godkända substanser i felaktiga doser – bjuds i dag ut via nätet. Handeln växer och 20 procent av svenskarna har redan köpt olagliga preparat den vägen. Bland storsäljarna finns potenshöjande piller och bantningspreparat, men läkemedel mot depression, allergier, influensa och cancer blir allt vanligare. Personer med hjärtsjukdomar riskerar livet om de tar till exempel feldoserade potensmedel. Vi måste nu stoppa handeln och hjälpa köparna att handla på säkra ställen, skriver Christina Åkerman.", "article": "Under den senaste veckan har tull-en och polisen genomfört Sveriges största aktion hittills mot olagliga läkemedel. Elva personer har gripits och 40 000 illegala tabletter har beslagtagits. Operationen ingår i en internationell aktion mot olagliga läkemedel där 40 länder deltar. Handeln med illegala läkemedel i Sverige beräknas uppgå till cirka 900 miljoner kronor per år. Stora delar av dessa pengar återinvesteras i annan grov kriminalitet såsom narkotikahandel. Läkemedelsverket har under de senaste åren hjälpt polisen med analyser av ett stort antal beslagtagna preparat som sålts på nätet. De vanligaste produkterna är bantningsmedel och potenshöjande medel. Men det blir också allt vanligare med antidepressiva medel, allergimedicin, influensa- och cancermedicin. Så många som 70 procent av svenskarna kan tänka sig att handla läkemedel eller vad som ofta men felaktigt kallas naturprodukter på nätet. Och 20 procent har redan gjort det. Men att handla läkemedel från oseriösa aktörer kan medföra stora hälsorisker för tusentals svenskar varje år. Preparaten kan innehålla förbjudna eller giftiga substanser, eller godkända substanser men i fel doser.Oavsett vilket är det farligt, inte minst för att preparaten köps utan recept och utan att en utredning av en läkare har gjorts. Potensmedel för män är nätets storsäljare och står för 90 procent av polisens senaste tillslag. Ofta saluförs de som naturprodukter men innehåller ofta samma läkemedelssubstanser som finns i till exempel Viagra eller Cialis. Ofta i andra doser än i de godkända medicinerna. I ett beslagtaget preparat var dosen åtta gånger högre än den dos som rekommenderas för det godkända läkemedlet. Personer med till exempel hjärtsjukdom kan riskera livet om de tar den här typen av potensmedicin. Risken för till exempel hjärtinfarkt ska vägas mot besväret att uppsöka läkare för att få rätt behandling. Till kvinnor säljs potens- och njutningshöjande medel ofta som ”örtpreparat”. Men det är inte helt ovanligt att dessa är spetsade med läkemedelssubstanser. Vid en analys av en tablett – ”Via max sensitive desire” – hittades höga halter av ett manligt könshormon som bland annat används för att behandla prostatabesvär.Om en kvinna tar den dos som rekommenderas på förpackningen får hon i sig fem gånger högre dos av det manliga könshormonet än vad som ges vid en normal dos till en man. Biverkningar som huvudvärk, ansiktsrodnad, yrsel, nästäppa och synrubbningar kan bli följden.Om man tar sådana höga doser upprepade gånger kan det i värsta fall leda till fertilitetsproblem och ett manligare utseende. Men även bantningsmedel visar sig ofta innehålla en rad olika läkemedelssubstanser, till exempel synefrin. Den substansen liknar efedrin och kan i högre doser leda till allvarliga hjärtrytmrubbningar. Men att preparaten innehåller den typen av läkemedelssubstanser framgår inte alltid av innehållsförteckningen. Andra ämnen som hittats i bantningsmedel är koffein och extrakt av grönt te. Det senare kan ge allvarliga leverskador och koffein kan i för höga doser leda till hjärtklappning, huvudvärk, illamående och sömnsvårigheter. Båda dessa ämnen kan i kombination med till exempel efedrin och liknande ämnen öka hälsorisken ytterligare. Även här är det personer med hjärtproblem som löper de största riskerna. För medborgaren är det omöjligt att bedöma vad som är en säker produkt eller inte. Lagliga läkemedel produceras, distribueras och marknadsförs i en – av läkemedelsmyndigheterna – noga kontrollerad process. Illegala läkemedel kontrolleras inte alls, och produkternas spårbarhet är i princip obefintlig, innehållet är många gånger okänt och i värsta fall farligt. Konsumenternas kunskap om läkemedel och deras effekter på kroppen och hälsan är i dag inte tillräckligt stora för att man ska kunna göra ett korrekt val av läkemedelsbehandling. Ett läkemedel som används fel eller i för hög dos kan vara farligt. Det är därför vi har en läkarkår som är utbildad för att diagnostisera sjukdomar och som kan avgöra vilka läkemedel och vilka doser som är lämpliga att använda för att bota och lindra sjukdom. Dock är det viktigt att ta människors behov på största allvar. Säkert finns det många gånger mycket lidande, skam och ibland också desperation bakom ett inköp av till exempel potenshöjande medel via nätet. Här har läkarkåren ett stort ansvar för stöd och rådgivning. En viktig faktor för att motverka felaktiga läkemedelsinköp på nätet är att patienten känner sig nöjd med den behandling som getts. Det är också mycket viktigt att läkarkåren inser problemen med läkemedelshandel på nätet och upplyser sina patienter om riskerna med sådant. Behovet och intresset hos konsumenterna att handla på nätet är mycket stort och det växer. De nya apoteksaktörerna kan bidra till att motverka den illegala läkemedelshandeln genom att själva finnas tillgängliga för näthandel. I dag är det bara en aktör som bedriver laglig näthandel av receptbelagda läkemedel. Det är önskvärt att fler godkända apotek startar internetförsäljning för att svara upp mot de nya köpvanor vi har. Det är ofta hos distriktssköterskan, husläkaren eller sjukhusspecialisten som diskussioner om läkemedel blir aktuella. Alla de som har professionell kontakt med patienter måste vara medvetna om att illegal näthandel förekommer och inte tveka om att ta upp diskussionen om detta med sina patienter. Under hösten kommer regeringen att presentera en nationell läkemedelsstrategi i syfte att förbättra användningen och förskrivningen av läkemedel i Sverige. I den bör också ingå en strategi för hur vi ska begränsa handeln med illegala läkemedel. Att handla läkemedel på nätet kommer att bli allt vanligare i takt med att allt fler inser fördelarna med denna distributionsform. Men då måste vi också stoppa den illegala handeln och hjälpa köparna att välja rätt och handla på säkra ställen. Läkemedelsverket är ansvarig myndighet i arbetet för att förhindra den olagliga handeln med läkemedel. Vi vill gärna involvera övriga aktörer i detta viktiga arbete. Christina Åkerman Generaldirektör Läkemedelsverket ", "article_category": "other"}
{"id": 36911, "headline": "”Tv-serien gör att vi längtar till engelskan”", "summary": "Den populära tv-serien ”Glee” ligger till grund för undervisningen i engelska i klass 9B i Djurö skola. Serien är ironisk och sarkastisk — men det ligger så mycket mer under ytan, menar eleverna Amanda Bladh och Alexander Larsson.", "article": "På Djurö skola på Värmdö utanför Stockholm använder läraren Jennifer Österman sig av den amerikanska tv-serien ”Glee” i undervisningen. Med serien som utgångspunkt täcker hon in allt det som ingår i läroplanen för engelska i årskurs nio. ”Glee” är en blandning av drama, musikal och komedi och har starka inslag av satir. Den är omåttligt populär både i Sverige och USA och likt många serier av den här typen har den engagerade fans, tusentals sidor på nätet och mängder av så kallad kringkultur. Amanda Bladh och Alexander Larsson går i klass 9B. Ingen av dem hade tittat på ”Glee” innan de fick se den på engelskan, men nu är båda ”sålda” på serien. Vad är det som är så bra med ”Glee”? – Det är väldigt mycket sarkasm och det gillar jag, säger Amanda som köpt hela första säsongen på dvd. Alexander skrattar åt de överdrivna karaktärerna. – Om någon ska föreställa en tönt är han jättetöntig och de coola är också överdrivna så att det blir komiskt. Vad lär man sig av att titta på en amerikansk tv-serie? – I läroplanen står det att man ska lära sig om kulturer i engelsktalande länder, och det är lite därför vi får se på ”Glee”. Man fattar ju att det inte är exakt så här på riktigt, men en liten del av det kanske skulle kunna hända, tror Alexander. – Slang, säger Amanda. Det är ju jättebra att ha när man reser. Dessutom är det är kul att lära sig en mer ungdomlig engelska. Läraren Jennifer visar hur hon arbetat fram ett schema för projektet ”Glee”. Varannan lektion tittar eleverna på ett avsnitt. Till lektionen efter har Jennifer förberett diskussionsunderlag och övningar. – Eleverna är indelande i grupper. För ”speaking exercises” har jag förberett frågor som handlar om det som händer i avsnittet eller hur de olika karaktärerna beter sig. I olika ”quiz” får eleverna visa att de förstår innebörden av glosorna. Det är ett mycket bättre sätt att träna ordförståelse på, än att lära in saker utantill, säger Jennifer Österman. Eftersom klassen diskuterar kring varje avsnitt, får eleverna inte bara träna glosor och förståelse. De får också möjlighet att reflektera över etiska dilemman, psykologi eller relationer. Vad får ni ut av ”Glee”, förutom att det är ett roligt sätt att lära sig på? – Nu längtar man till lektionerna. Och när vi pratar om avsnittet börjar man ofta tänka efter. Det är ironi på ytan, men när vi pratar om det i klassen förstår man att det ofta ligger något bakom humorn, svarar Alexander. Kännetecknande för många av samtidens kulturyttringar är att de glider över i varandra. De som följer ”Glee” kallas lite skämtsamt för ”gleeks”. På nätet finns otaliga Glee-sidor som drivs av seriens fans. Amanda och Alexander tillhör dock inte den skaran som söker gleek-gemenskap via internet och sociala medier. Vad engagerar Amanda och Alexander? – Jag gillar ”Twilight” som hand-lar om kärleken mellan Bella och vampyren Edward, berättar Amanda. Det är ju inte en tv-serie, utan böcker och filmer. Jag föredrar böckerna eftersom de är mer detaljerade och man får veta hur personerna tänker. Jag fascineras av hur man kan älska någon som Edward älskar Bella och av hela vampyr-grejen, säger hon. Nu har Amandas intresse lagt sig lite, men när det var som störst klädde hon sig gärna i kläder refererade till ”Twilight”. – Ett tag ville jag gärna vara som huvudpersonerna. Jag var nästan avundsjuk på Bella och hade tröjor där det stod ”I love vampires” och sånt. Alexander är involverad i en lajv-förening som hämtar inspiration från Tolkiens ”Sagan om ringen”. – När vi inte chattar via vår sajt så träffas vi på sykvällar och tillverkar medeltidskläder eller tränar på svartiska, det språk som vättar talar. Att låta elevernas intressen styra delar av undervisningen är både ett sätt att närma sig deras egen värld och att göra dem intresserade av undervisningen. Det som från början skulle röra sig kring fyra avsnitt av ”Glee” har nu, efter elevernas önskemål, blivit ett betydligt längre projekt. Exakt vad det ska utmynna i har man inte bestämt än. – Kanske får de skriva en egen episod, säger Jennifer Österman. Senare under terminen ska klassen arbeta kring en annan serie. David Attenboroughs naturserie ”Life” kommer att ligga till grund för engelskaundervisningen. – Jag märker ju att eleverna tycker att det här är ett roligare sätt att lära sig på. De är otroligt entusiastiska. Själv tycker jag att det är helt underbart, jag blir själv inspirerad av att jobba på det här viset. Har man som jag varit lärare i tolv år måste man hitta på nya saker. Populärare ladda ned än att se på tv direkt Det är skillnad att titta på tv och att titta på ”tv-tv”, berättar Karin Geiger på analysföretaget The Tomorrow story. I dag ser ungdomar mycket på tv, men det sker via nedladdade program eller dvd-boxar och tv-kanalernas play-funktioner. ”Tv-tv-tittande” däremot sker på den vanliga tv:n och är inte lika populärt. Dagens tv-tittande är också individualiserat. – Ungdomarna plockar ut exakt vad de vill se, precis när de vill se det. De styr sitt eget tittande. Skillnaden är otroligt stor jämfört med hur det var för bara några år sedan och utvecklingen går i rasande fart, säger Karin Geiger. DN ", "article_category": "other"}
{"id": 36915, "headline": "Karin vågade slå larm", "summary": "Hon avslöjade myglet och maktmissbruket på Göteborg Energi, men Karin Törnqvist känner sig inte nöjd förrän hennes ingripande får tydliga konsekvenser. ”Annars är ju allt till ingen nytta”, säger hon.", "article": "Karin Törnqvist har slutat med sina nattvandringar. De som var resultatet av sömnlösheten, grubblandet och frustrationen över att ingen tycktes vilja lyssna. Det kvittade hur många brister och felaktigheter hon påpekade för sina överordnade på Göteborg Energi. Svaret blev detsamma: ”Karin, det här löser sig. Nu går vi vidare.” Sådana kommentarer gjorde henne bara ännu mer övertygad om att hon måste reagera. När inga samtal med cheferna hjälpte återstod bara en sak att göra. En fredag i april i år kontaktade hon SVT:s Uppdrag granskning. Den 29 september sändes programmet som avslöjade att Karin Törnqvist skulle skrämmas till tystnad av en högre chef. Sedan två veckor tillbaka är hon nu känd som en ”whistleblower”, någon som informerar om misstänkt olaglig verksamhet i ett företag. Svenska folket har fått veta hur slarvigt Sveriges största kommunala energibolag handskas med skattepengar, men Karin är inte nöjd. – Det handlar om minst hundra miljoner och det är skattebetalarnas pengar. Det måste bli konsekvenser av det här, annars är ju allting till ingen nytta, säger hon. Vi sitter i fiket på ett bibliotek i centrala Göteborg. Karin fyller 48 år just denna dag, men hon ser inte det som något hinder för att ge ännu en intervju. Mobiltelefonen ringer inte riktigt lika mycket nu som den gjorde dagarna efter Uppdrag granskning, där hon med en dold mikrofon fick en av Göteborg Energis höga chefer att avslöja hur hon efterforskade vem det var som ”tjallat” på företaget och pratat med Janne Josefsson och hans kollega Nils Hanson. Karin berättar hur osäker hon kände sig den där dagen. – Jag var skärrad. Per, min man, sade till mig: ”Nu tar du fram det norrländska i dig och så är du tyst. Låt henne prata.” Och det gjorde jag. Karin kommer från Malmberget. Hon utbildade sig till civilingenjör i Luleå och har arbetat som projektledare och chef för flera små och stora företag. För fyra år sedan flyttade familjen till Göteborg. När Göteborg Energi skulle införa ett helt nytt system för mätning av hur mycket el kunderna förbrukar och samtidigt byta de gamla mätarna kontaktades Karins och Pers konsultbolag. De fick bland annat i uppdrag att ta fram en kravspecifikation för upphandlingen. Redan vid årsskiftet 2007–2008 märkte Karin att mycket inte stod rätt till. Hon påpekade att kravspecifikationen inte hade följts, att bolaget inte skulle få det man betalat för och att man dessutom låst fast sig i ett dyrt driftsavtal. Det fick inga konsekvenser. För ett år sedan blev hon av med sitt uppdrag som testledare, även om hon fick fortsätta på Göteborg Energi. Ilskan och frustrationen växte. Maken var kvar på Göteborg Energi och försökte få företaget att ”göra rätt”. Karin berättar att familjelivet påverkades. Inte sällan pågick diskussionen om vad som borde göras runt köksbordet. Hennes man och pojkar gjorde sitt bästa för att stötta henne. – De märkte att mamma var trött och grinig, så när jag kom hem helt slut på fredagseftermiddagen hade de städat sina rum och lagat lasagne, säger hon och spricker upp i ett leende. DN läser en text för Karin och undrar om hon känner igen sig: ”Det går inte att ana hur det ska sluta. Du är väldigt liten när allt börjar, oerfaren och rädd. Men du växer och kan bli brutalt respektlös när du vet att du har rätt. Man hoppas bara att det självklara öppnar ögonen på någon högre makt, som kommer till din hjälp. Du vill tro att det finns enkla lösningar, men det finns alltid en baksida, full av oanade konsekvenser.” – Det är ju prick på, säger Karin om texten som Anders Ahlmark lagt ut på sin blogg. Här beskriver han – ”Fången på fyren” som hamnade i en situation lik Karins när han utmanade Sjöfartsverket – hur det känns att bråka med en jätte. Tvivlen kommer. Kan det verkligen vara så här illa? Kan det vara på något annat sätt? Ska man försöka glömma och gå vidare. Vilka blir konsekvenserna? Kan man få andra jobb, eller blir man svartlistad? Efter långa diskussioner kom Karin och Per fram till att priset att bli utan uppdrag var mindre än att gå kvar i funderingarna. – Något litet konsultuppdrag borde jag väl alltid kunna få i framtiden, säger Karin. Hon förklarar att hon har blandade känslor kring hur hennes chef blivit behandlad. – Visst kan jag tycka att hon fått ta mycket skit i medierna, kanske oförtjänt mycket, men hon har ju kvar sin anställning, säger Karin. Karin har fått mängder av samtal och sympatiyttringar. Grannarna har kommit med blommor och vänner från hela landet har ringt. Däremot har hon inte hört något från de ansvariga. – Jag tycker att politikerna i Göteborg ska ta sitt ansvar och göra rätt. Inte vänta på att stormen ska bedarra och ta på sig den berömda kappan som man kan vända efter vinden. Man måste se till att det blir så högt i tak att anställda kan vara trygga på sina jobb, säger hon. Karin Törnqvist Ålder: 48 år. Bor: Partille utanför Göteborg. Familj: Maken Per och fyra söner. Yrke: Civilingenjör, driver ett eget konsultbolag tillsammans med maken. Detta har hänt Karin Törnqvist arbetade som konsult åt kommunala Göteborg Energi. Staden hade efter offentlig upphandling gett norska Embriq och sydkoreanska Nuri Telecom i uppdrag att byta ut alla elmätare och leverera ett system – en affär på 700 miljoner kronor. För sina chefer påpekade Törnqvist stora brister i avtalet och att företaget inte fått vad man betalat för, samt att en annan konsult satt på dubbla stolar och tjänade storkovan. Hon fick inget gehör. I april gick Törnqvist till SVT:s ”Uppdrag granskning” med sina uppgifter. I progammet, som visades för två veckor sedan, avslöjar Törnqvist med hjälp av en dold mikrofon hur en av cheferna efterforskar om hon pratat med journalister. Chefen lämnade sin tjänst efter att ha blivit anmäld till justitiekanslern, men i förra veckan bestämde denne att inte väcka åtal eftersom kommunala bolag inte lyder under tryckfrihetsförordningen. Karin Törnqvist arbetar inte längre åt Göteborg Energi. ", "article_category": "other"}
{"id": 36919, "headline": "”Därför måste svensk trupp stanna i norra Afghanistan”", "summary": "Svensk militärstrateg i Afghanistan: Fem strategiska och taktiska skäl talar för att Sverige ska vara kvar. Styrkan i Afghanistan måste stanna – och snarare förstärkas – för att inte äventyra säkerhetsläget i norra Afghanistan. Sveriges trovärdighet som internationell aktör står på spel. Även ett begränsat tillbakadragande på 100 soldater sänker fullständigt förbandets operativa förmåga. Sverige har ett ansvar gentemot de soldater som offrat och riskerat sina liv för svenska och afghanska intressen, skriver Robert Egnell.", "article": "Det pågår för närvarande en livlig internationell debatt om det internationella samfundets insats i Afghanistan. Även om insatsens natur och brist på framgång är två ämnen som är väl värda att diskutera är det varken dessa eller partipolitik som bör vara vägledande för ett svenskt beslut. I stället finns det fem starka strategiska och taktiska skäl till att Sverige bör stanna i Afghanistan utan ett tidsschema för svenskt tillbakadragande: 1. Säkerhetsläget tillåter inte ett tillbakadragande. Isaf går just nu in i sin viktigaste operationsfas då den militära insatsen mot talibanerna trappas upp till en grad som inte skådats sedan invasionen 2001. Syftet är att skapa förutsättningar för den överlämningsfas som påbörjas 2011 om situationen så tillåter. Just nu har Isaf ett enormt högt operationstempo, vilket momentant ökar oroligheterna i hela landet och som även tycks leda till att upproret sprider sig norrut mot det svenska ansvarsområdet. Detta är i sin tur en orsak till den omdebatterade ökningen av attacker mot det svenska förbandet. Att den svenska styrkan står emot med kraft och trovärdighet under denna fas – vilket den just nu gör med stor professionalism – är helt centralt för att inte säkerhetsläget i norra Afghanistan skall äventyras. 2. Sveriges trovärdighet som internationell aktör inom fred och säkerhet. Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon. Ett ensidigt svenskt tillbakadragande – eller en tidsplan för tillbakadragande, som inte bygger på situationen i det svenska insatsområdet eller som inte stämmer överens med Isafs strategi – skulle innebära att vi misslyckas med att uppnå våra två huvudmål i Afghanistan. Målen är att skapa förutsättningar för återuppbyggnad och god samhällsstyrning och att ses som en trovärdig internationell aktör inom fred och säkerhet. Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition efter en professionell överlämning till den afghanska regeringen när läget tillåter det. 3. Den svenska kompetensen behövs och behöver snarare förstärkas. 500 soldater låter inte mycket i en insats som omfattar sammanlagt cirka 120 000. I det svenska ansvarsområdet har dock den svenska styrkan byggt upp unik lokal förståelse, förtroende och relationer med lokala ledare och befolkningen i allmänhet. Detta går inte att ersätta med ett förband från en koalitionspartner och ett svensk tillbakadragande vore därför ett allvarligt avbräck för Isafs arbete i norra Afghanistan. Det behövs snarare en svensk förstärkning med fler utbildare och mentorer, vars arbete är helt avgörande för en framtida överlämning till afghanska säkerhetsstyrkor. 4. Även ett begränsat påbörjat tillbakadragande sänker fullständigt förbandets operativa förmåga. Även med drygt 500 soldater är den operativa delen av det svenska förbandet mycket begränsat. Att dra tillbaka 100 soldater innebär kort och gott att förbandets uppgifter inte kan lösas. Så länge vi är i Afghanistan måste förbandets effektivitet maximeras för att uppnå de mål som Sverige och Isaf satt upp. 5. Den afghanska regeringen ber oss att inte signalera ointresse genom en tidsplan för tillbakadragande. I samtal med undertecknad har försvarsminister Abdul Rahim Wardak och parlamentets talesman Yunis Qanooni med stor tydlighet uttryckt att Isaf behövs mer än någonsin just nu och att alla signaler om tillbakadragande ses som tecken på bristande intresse för Afghanistans framtid. Sådana signaler anses underminera både den internationella insatsen och den afghanska regeringens legitimitet vid en tidpunkt då upprorsmotverkande insatser står och väger. Här har Sverige ett ansvar gentemot det afghanska folket och de soldater som offrat och riskerat sina liv för svenska och afghanska intressen. Självklart skall ett tillbakadragande diskuteras, men det måste ske gemensamt inom det internationella samfundet och i dialog med Afghanistans regering. Det måste också vara baserat på situationen i Afghanistan. I stället för att diskutera tillbakadragande bör därför fokus just nu ligga på att maximera effekten av det svenska bidraget. Att se på Kanada och Nederländerna som exempel på att allt fler drar sig ur är olämpligt. Dels fattades dessa länders beslut inte på taktiska eller strategiska grunder utan på grund av inrikespolitiska hänsynstaganden, dels har de genom detta förlorat trovärdighet inom det internationella samfundet. Sverige bör ha ambitionen att vara bättre än så. Robert Egnell fil dr, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan Robert Egnell skriver från Afghanistan. Han är på forskningsresa i Kabul, Kandahar och Mazar-e Sharif. Hans reflektioner bygger därför på dagsfärsk information om det militära läget. Beslut om Afghanistan inom kort Om några veckor väntas riksdagen fatta ett nytt beslut om den svenska styrkan i Afghanistan. Regeringen har förklarat att den vill behålla trupperna, men har i nuläget inte stöd i riksdagen. De rödgröna kom i augusti överens om att påbörja tillbakadragandet i juli 2011. Senast första halvåret 2013 ska all svensk militär vara borta. Sverigedemokraterna vill också ha ett slutdatum för den svenska insatsen. Sedan hösten 2003 är Isaf en insats som leds av Nato på uppdrag av FN:s säkerhetsråd. Isaf verkar i Afghanistan med uttryckligt samtycke av den afghanska regeringen. Sverige har deltagit sedan styrkan inrättades. Sedan sommaren 2004 finns huvuddelen av det svenska förbandet på omkring 500 personer i norra Afghanistan. 2006 godkände riksdagen att Sverige tog över ledningen för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad omfattande fyra provinser med högkvarter i staden Mazar-e Sharif. Källa: sweden.gov.se M FL ", "article_category": "other"}
{"id": 36920, "headline": "Hur påverkar tv-serierna våra könsroller?", "summary": "Tv-serien ”Sex and the city” gör att unga tjejer vågar tala om sin sexualitet. Det menar 21-åriga Hanna Kretz. Men få kvinnor lever i den världen.", "article": "Hanna Kretz, 21 år, har växt upp med tv-serien ”Sex and the city”. Hon säger att det känns nästan som om karaktärerna har blivit hennes vänner. Samtidigt poängterar hon att den visar en Barbievärld som inte har mycket med verkligheten att göra. – Inte för att jag själv vill leva det livet. Men de är lätta att tycka om och knyta an till. Redan efter en säsong känns det som om man har fått en relation till karaktärerna. Ingen kan, som huvudkaraktären Carrie, vara kolumnist i en tidning och samtidigt ha råd med väskor för 50 000 kronor och byta outfit mellan varje avsnitt. – Men samtidigt är det lätt att relatera till och prata med sina väninnor om det som händer. Min generation, som är född på 80-talet, har växt upp i den här sexfixerade världen som serien handlar om. Hanna har sett serien flera gånger om tillsammans med sina kompisar, även killar. – Det mest positiva och inspirerande med serien är karaktärernas vänskap. De har sina kompisar som sin närmaste familj och de ställer upp på varandra oavsett vad som händer. Det är ett bra budskap eftersom det utmanar kärnfamiljsidealet, menar hon. – Kärnfamiljen behöver inte vara dålig i sig. Men det behövs andra konstellationer också som inte kommer fram eller tas på allvar. Å andra sidan är det inte många alternativa livsstilar, utöver det kvinnliga urbana singellivet, som ges utrymme i ”Sex and the city”. Hanna Kretz tror att framgången handlar mycket om att singelkvinnor är så kontroversiella i den amerianska hemmafrukulturen. – Carrie och hennes väninnor blev symboler för den moderna tidens kvinnor. Framgångsrika singlar som har varandra i stället för man och barn. Hanna Kretz, som läser genusvetenskap på Stockholms universitet, tror att serien har påverkat många unga tjejer att bejaka sin sexualitet och prata om den. – Bara att Carrie och hennes väninnor säger ”vagina” i typ vartenda avsnitt, i USA, där många inte ens vågar ta ordet i sin mun. Samtidigt tycker hon att det är problematiskt att serien skildrar en drömvärld där man kan få intrycket att kvinnor kan vara så här fria och självständiga, trots att det har litet med den amerikanska verkligheten att göra. – De kanske verkar fria och självständiga till en början. Men ju äldre de blir handlar det alltmer om att hitta den rätta och bilda familj. Den senaste filmatiseringen av serien, ”Sex and the city 2”, vill hon inte ens se. Den första, som kom 2008, handlade mest om hur Carrie skulle hitta den perfekta brudklänningen och var knappast någon hyllning till den självständiga kvinnan. Det kan också vara pressande, resonerar Hanna Kretz, om man som kvinna tror att framgång handlar om att kunna ha nya, dyra märkeskläder varje dag. På Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet, diskuteras ständigt frågan huruvida tv-serierna cementerar eller löser upp stela könsrollsmönster. Det finns de som hävdar att serier som visar upp ett jämställt samhälle, till exempel där en kvinna är president, skapar dimridåer och invaggar tittare i en falsk förhoppning. – Man kan förledas tro att samhället är på rätt väg och att inget mer behöver göras, säger Hillevi Ganetz, medieforskare vid Centrum för genusstudier. Hon vill inte uttala sig tvärsäkert utan menar att frågan om hur tittarna reagerar är komplicerad. – Det finns ju också en poäng med att visa utopiska serier där kvinnor har en maktposition. De kan fungera som förebilder. ”Sex and the city” är svåranalyserad ur just den här aspekten, menar Hillevi Ganetz. – Det är en smygfeministisk serie just för den här självständigheten som finns hos de här fyra väninnorna när det gäller vänskap och sexualitet. Men det har riktats kritik mot att den inte problematiserar bilden. Hillevi Ganetz nämner två högkvalitativa serier som framställer kvinnor ur ett motsatt perspektiv: ”The Sopranos”, som handlar om maffiafamiljer i New Jersey, och ”Mad men”, om livet på en reklambyrå i New York på sexiotalet. Här är det tydligt att det är männen som bestämmer. – Jag sätter en slant på att ”Mad men” är det mest feministiska vi har på tv just nu. Just för att den har en så tydlig makstruktur där männen har de höga lönerna. Den får tittaren att göra en maktanalys. – Alla stönar ju högt över att Peggy Olson i ”Mad men” inte får samma lön som sina manliga kolleger. Och man förstår verkligen varför hemmafrun Betty Draper är så deprimerad. Samma engagerade reaktion väcks för det mesta hos den som följer Carmela Sopranos öde, resonerar Ganetz. Hon är hemmafru åt den mäktiga maffiabossen Tony Soprano. – Ganska snart ser man hur fångad hon är. Med små medel försöker hon gång på gång ta sig ut. Men hela tiden studsar hon tillbaka. Mansrollen är minst lika kvävande. Serieskaparna visar upp en traditionell maskulinitet som varken Don Draper eller Tony Soprano klarar av, egentligen utan att veta om det, menar Ganetz. – Nu talar vi om två av de bästa serierna vi har just nu. De flesta är inte gjorda med en sådan tanke. Serien ”CSI” har ju till exempel ingen sådan maktanalys. Varken Hillevi Ganetz eller Hanna Kretz tror dock man ska dra för höga växlar på tv-seriernas politiska betydelse. De är gjorda för att underhålla och det är inte säkert att vi vare sig identifierar oss med karaktärerna eller förväxlar handlingen med verkligheten. – Vi påverkas så klart av det vi ser på tv, säger Hanna Kretz. Men varken ”Sopranos” eller ”Sex and the city” är politiska projekt. De är till för att underhålla. Många identifierar sig förmodligen med Tony Soprano och tycker inte alls att han behandlar kvinnor dåligt, menar hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 36922, "headline": "”Fyra av tio hyser misstro mot experter på invandring”", "summary": "Ny Novus-mätning: Låg tilltro till dem som forskar om integration och invandring. En stor majoritet tror att forskare och andra experter har de kunskaper som krävs för att Sverige ska kunna hantera frågor om integration och invandring. Men samtidigt – vilket är alarmerande – finns en uttalad misstänksamhet mot dessa experter. De måste nu ta sig tid att möta människor – både direkt och via medierna, skriver Camilla Modéer och Arne Modig.", "article": "Främlingsfientlighet och demokratifrågor har kommit i fokus i och med Sverigedemokraternas (SD) intåg i Sveriges Riksdag. En del debattörer hävdar att SD:s framgångar är en följd av att journalister och politiker förtigit fakta och problem med invandringen. Andra menar att det är en omhuldad myt att det skulle finnas ”tabun” i invandringsdebatten. Ytterligare andra diskuterar vad som egentligen är svenskt och varnar för att SD försöker ”kidnappa” kulturarvet. Novus har i en ny opinionsundersökning (30 september till 5 oktober 2010) ställt frågor till sammanlagt 1 000 svenskar om hur de ser på invandring och integration. En stor majoritet (73 procent) anser att integration och invandring är ett stort problem i Sverige. Samtidigt visar undersökningen att det bland många svenskar finns en stor osäkerhet i dessa frågor. Bara drygt en av tre, 35 procent, tycker att de själva har de kunskaper de behöver för att kunna bedöma hur vi i Sverige på bästa sätt ska hantera olika frågor om invandring och integration. Något överraskande visar undersökningen att det samtidigt hos många finns en högt ställd förväntan på expertkunskaper. En stor majoritet, 74 procent, tror att forskare och andra experter helt eller delvis har de kunskaper som behövs för att vi i Sverige på ett bra sätt ska kunna hantera olika frågor om integration och invandring. Mycket alarmerande är att det samtidigt finns en uttalad misstänksamhet mot denna expertis och den verklighetsbild de ger av dessa problem. Fyra av tio menar att forskare och andra experter i dag inte ger en rättvisande bild av vilka problemen är när det gäller integration och invandring. Av dem som själva ser frågor om integration och invandring som ett mycket stort problem är andelen hela 65 procent. Av SD:s sympatisörer svarar fler än nio av tio att den bild forskare och experter ger är felaktig. Vi vet sedan tidigare att många svenskar befinner sig i ett ”kunskaps-utanförskap”. Det visar andra studier från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Novus och med SOM-institutet (i boken ”Känsla för kunskap”, september 2010). Utanförskapet gör människor sämre rustade att göra viktiga val och mindre benägna att delta i det offentliga samtalet. Den här gruppen, som karakteriseras av låg utbildningsnivå, arbetaryrken och låga inkomster, har lägre förtroende för forskare och lägre tilltro till forskningsbaserad kunskap än andra. De är också mindre nöjda med sina liv och med demokratin, och har sämre tillit till andra människor. Många av dem återfinns bland SD:s väljare. Att utbildning och allmänbildning kan bidra till att motverka främlingsfientlighet har lyfts fram av flera debattörer, men också att utbildning i sig inte är något ”vaccin” mot rasism. Kunskap och bildning är viktiga för demokratin, men tycks i mångt och mycket ha tappats bort i den politiska retoriken. Intresse och engagemang för kunskap behöver vårdas för att växa. Många anser alltså att de egna kunskaperna är otillräckliga. Samtidigt finns låg tilltro till forskares och experters förmåga att bidra med sin kunskap. Brist på kunskap skapar rädsla. Rädsla är en grogrund för misstänksamhet, som i förlängningen kan bli till främlingsfientlighet. Såväl politiker som forskare och experter måste våga möta, lyssna på och ta människors oro på allvar. Ett sätt att bemöta misstänksamhet och oro är kontakter och samtal. Det behövs fler möten mellan forskare å ena sidan och såväl enskilda medborgare som politiker å den andra. Genom dialog ökar också förståelsen för vetenskapliga metoder och ett vetenskapligt förhållningssätt, vilket gör det lättare att genomskåda både forskning som inte håller måttet och populistisk retorik baserad på felaktiga antaganden. Samhället har ett stort behov av nya kunskaper liksom av begripliga sammanställningar av den kunskap som redan finns. Forskare och experter kan spela en betydligt större roll i debatten än vad de gör i dag. Men då krävs större lyhördhet och vilja att lyssna på andras synsätt, liksom förmåga att förmedla de kunskaper som finns på ett trovärdigt och begripligt sätt. Forskare och experter – ta er tid att möta människor i samtal om den kunskap ni har, både vid direkta möten och via medierna! Camilla Modéer generalsekreterare, Vetenskap & Allmänhet – en ideell organisation vars syfte är att främja dialog och öppenhet mellan forskare och omvärlden. Arne Modig opinionsanalytiker, Novus ", "article_category": "other"}
{"id": 36923, "headline": "”Fyra av tio hyser misstro mot experter på invandring”", "summary": "Ny Novus-mätning: Låg tilltro till dem som forskar om integration och invandring.En stor majoritet tror att forskare och andra experter har de kunskaper som krävs för att Sverige ska kunna hantera frågor om integration och invandring. Men samtidigt – vilket är alarmerande – finns en uttalad misstänksamhet mot dessa experter. De måste nu ta sig tid att möta människor – både direkt och via medierna, skriver Camilla Modéer och Arne Modig.", "article": "Främlingsfientlighet och demokratifrågor har kommit i fokus i och med Sverigedemokraternas (SD) intåg i Sveriges Riksdag. En del debattörer hävdar att SD:s framgångar är en följd av att journalister och politiker förtigit fakta och problem med invandringen. Andra menar att det är en omhuldad myt att det skulle finnas ”tabun” i invandringsdebatten. Ytterligare andra diskuterar vad som egentligen är svenskt och varnar för att SD försöker ”kidnappa” kulturarvet. Novus har i en ny opinionsundersökning (30 september till 5 oktober 2010) ställt frågor till sammanlagt 1 000 svenskar om hur de ser på invandring och integration. En stor majoritet (73 procent) anser att integration och invandring är ett stort problem i Sverige. Samtidigt visar undersökningen att det bland många svenskar finns en stor osäkerhet i dessa frågor. Bara drygt en av tre, 35 procent, tycker att de själva har de kunskaper de behöver för att kunna bedöma hur vi i Sverige på bästa sätt ska hantera olika frågor om invandring och integration. Något överraskande visar undersökningen att det samtidigt hos många finns en högt ställd förväntan på expertkunskaper. En stor majoritet, 74 procent, tror att forskare och andra experter helt eller delvis har de kunskaper som behövs för att vi i Sverige på ett bra sätt ska kunna hantera olika frågor om integration och invandring. Mycket alarmerande är att det samtidigt finns en uttalad misstänksamhet mot denna expertis och den verklighetsbild de ger av dessa problem. Fyra av tio menar att forskare och andra experter i dag inte ger en rättvisande bild av vilka problemen är när det gäller integration och invandring. Av dem som själva ser frågor om integration och invandring som ett mycket stort problem är andelen hela 65 procent. Av SD:s sympatisörer svarar fler än nio av tio att den bild forskare och experter ger är felaktig. Vi vet sedan tidigare att många svenskar befinner sig i ett ”kunskaps-utanförskap”. Det visar andra studier från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Novus och med SOM-institutet (i boken ”Känsla för kunskap”, september 2010). Utanförskapet gör människor sämre rustade att göra viktiga val och mindre benägna att delta i det offentliga samtalet. Den här gruppen, som karakteriseras av låg utbildningsnivå, arbetaryrken och låga inkomster, har lägre förtroende för forskare och lägre tilltro till forskningsbaserad kunskap än andra. De är också mindre nöjda med sina liv och med demokratin, och har sämre tillit till andra människor. Många av dem återfinns bland SD:s väljare. Att utbildning och allmänbildning kan bidra till att motverka främlingsfientlighet har lyfts fram av flera debattörer, men också att utbildning i sig inte är något ”vaccin” mot rasism. Kunskap och bildning är viktiga för demokratin, men tycks i mångt och mycket ha tappats bort i den politiska retoriken. Intresse och engagemang för kunskap behöver vårdas för att växa. Många anser alltså att de egna kunskaperna är otillräckliga. Samtidigt finns låg tilltro till forskares och experters förmåga att bidra med sin kunskap. Brist på kunskap skapar rädsla. Rädsla är en grogrund för misstänksamhet, som i förlängningen kan bli till främlingsfientlighet. Såväl politiker som forskare och experter måste våga möta, lyssna på och ta människors oro på allvar. Ett sätt att bemöta misstänksamhet och oro är kontakter och samtal. Det behövs fler möten mellan forskare å ena sidan och såväl enskilda medborgare som politiker å den andra. Genom dialog ökar också förståelsen för vetenskapliga metoder och ett vetenskapligt förhållningssätt, vilket gör det lättare att genomskåda både forskning som inte håller måttet och populistisk retorik baserad på felaktiga antaganden. Samhället har ett stort behov av nya kunskaper liksom av begripliga sammanställningar av den kunskap som redan finns. Forskare och experter kan spela en betydligt större roll i debatten än vad de gör i dag. Men då krävs större lyhördhet och vilja att lyssna på andras synsätt, liksom förmåga att förmedla de kunskaper som finns på ett trovärdigt och begripligt sätt. Forskare och experter – ta er tid att möta människor i samtal om den kunskap ni har, både vid direkta möten och via medierna! Camilla Modéer generalsekreterare, Vetenskap & Allmänhet – en ideell organisation vars syfte är att främja dialog och öppenhet mellan forskare och omvärlden. Arne Modig opinionsanalytiker, Novus ", "article_category": "other"}
{"id": 36936, "headline": "”Tuffast för välfärden när fyrtiotalisterna har fyllt 80”", "summary": "Välfärdsforskare: Politikerna måste börja diskutera den framtida finansieringen av vård och omsorg – och vad som ska prioriteras i välfärdsstaten.Den demografiska utvecklingen fram till 2050 – med en krympande arbetsför befolkning som ska försörja allt fler äldre – innebär inte att välfärdsstaten blir omöjlig. Ett välavgränsat offentligt utbud kompletterat med marknadsalternativ är en möjlighet som förtjänar en öppen politisk diskussion. Oavsett vad som är önskvärt är det ett faktum att Sverige redan i praktiken slagit in på en väg där människor i ökad utsträckning betalar sin välfärdsservice med egna pengar. Ett sätt att klara äldreomsorgens finansiering är att reformera arbetsmarknaden så att folk vågar byta jobb och orkar arbeta längre än till 65 år, skriver Andreas Bergh.", "article": "I dag är 52 procent av Sveriges befolkning mellan 25 och 64 år. Trenden är fallande, och enligt SCB:s prognos har den fallit till 49 procent år 2050. Samtidigt spås andelen äldre öka från 18 till 24 procent. Hur stora förändringar av välfärdsstaten motiverar detta? Debatten är kluven. Å ena sidan finns uppfattningen att inget behöver göras och att det som redan gjorts, exempelvis pensionsreformen, varit onödigt. Å andra sidan är det lätt att hitta mardrömsscenarier enligt vilka stora skattehöjningar krävs bara för att behålla nuvarande servicenivå på välfärden. Av en nysläppt forskningsantologi om åldrande i välfärdsstaten framtagen vid Lunds universitets centrum för ekonomisk demografi, framgår att sanningen förmodligen ligger någonstans däremellan. Prognoser om framtiden är alltid osäkra, men ett antal slutsatser kan ändå dras av forskningen. För det första:Problemet är inte att vi blir äldre. En betydande del av den ökade livslängden är friska år. Forskningen är oenig om den exakta fördelningen, men inte mycket tyder på att den ökade livslängden kommer till priset av försämrad livskvalitet eller en plågsam död. Det är också en vanlig missuppfattning att vård och omsorg inte blir effektivare av den tekniska utvecklingen och därför med nödvändighet kräver mer och mer resurser. Det görs löpande stora tekniska framsteg när det gäller såväl behandlingar, medicinering och verksamhetens organisation. För det andra:Det faktum att vi lever längre är oproblematiskt endast under förutsättning att vi arbetar ungefär samma andel av livet. Konkret betyder det att sysselsättningen i gruppen 65–74 år måste öka, vilket den också gör. Sysselsättningen i denna grupp var 13 procent förra året vilket kan jämföras med 10 procent år 2005. Om trenden håller i sig, kan Sverige sannolikt fortsätta att vara en framgångsrik välfärdsstat. För det tredje:Även om sysselsättningen bland äldre fortsätter att öka, blir det en utmaning att anpassa välfärdssystemen till att människor numera skaffar färre barn. Barnafödandet har numera stabiliserats på en nivå strax under 2 barn per kvinna. Det innebär att ett antal stora årskullar som nyligen börjat gå i pension, kommer att bli försörjda av årskullar som är betydligt mindre. Tuffast blir förmodligen 2020- och 2030-talet, då fyrtiotalisterna är mellan 80 och 90 år. Därefter lär problemet lösa sig på naturlig väg. Den demografiska utvecklingen innebär således inte att välfärdsstaten blir omöjlig. När färre arbetande ska försörja fler äldre, blir det jobbigare för de arbetande oavsett om omhändertagandet sker via välfärdsstaten, marknaden eller inom familjen. Svenska politiker har alltså en konkret men fullt hanterbar utmaning i att hantera äldreomsorg och sjukvård de närmaste 20–30 åren. Sverige har en stolt historia i sammanhanget. 1913 infördes vad som brukar beskrivas som världens första allmänna pensionssystem, efter att många i arbetsför ålder emigrerat till USA och industrialiseringen börjat ta fart. På 1990-talet reformerades pensionssystemet för att vara hållbart under nya villkor. Reformen har bidragit till att den faktiska pensionsåldern stigit i Sverige de senaste åren. Systemet är självbalanserande på individnivå, så att den som går i pension tidigt får mindre utbetalt per månad, och på samhällsnivå, genom att pensionsnivån följer inkomstutvecklingen i samhället. Liknande reformer när det gäller äldreomsorg och sjukvård har emellertid inte genomförts. Flera tänkbara lösningar som dyker upp i debatten är av allt att döma otillräckliga. Det gäller invandring och skattehöjningar. Effekterna av ökad arbetskraftsinvandring är positiva, men inte tillräckligt stora. Även invandrare blir gamla och ska försörjas. När det gäller skattehöjningar finns visst utrymme. Momsen på livsmedel kan höjas till samma nivå som för andra varor. Fastighetsskatten kan göras om så att skatteintäkterna ökar. Merparten av statens skatteintäkter kommer dock från arbete, där Sverige redan ligger så högt att skatterna orsakar betydande problem på arbetsmarknaden, inte minst inom tjänstesektorn. Även om behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att förhindra stora skattesänkningar framöver, sätter skatternas skadeverkningar alltså en gräns för stora skattehöjningar. Ibland nämns även teknisk utveckling som en tänkbar lösning. Den kommer utan tvekan att underlätta och effektivisera. Men tekniken är också kostnadsdrivande genom att fler tillstånd blir behandlingsbara. Det går med andra ord inte att komma undan en politisk diskussion om hur vård och omsorg ska prioriteras och finansieras. Sverige har i praktiken redan slagit in på en väg som innebär att människor i ökad utsträckning får betala delar av sin välfärdsservice med egna medel. Men trots att det redan förekommer, är detta kontroversiellt. Gamla människors efterfrågan på service är emellertid inte annorlunda än vilken efterfrågan som helst: Den beror på egna preferenser och på plånbokens tjocklek. Höginkomsttagare efterfrågar i dag mer än vad som ryms i det offentligt finansierade utbudet, och en marknad som kompletterar välfärdsstaten har börjat utvecklas. Situationen kan te sig problematisk ur jämlikhetssynpunkt, men för andra delar av välfärdsstaten är det accepterat att det offentliga tillförsäkrar alla en god nivå samtidigt som den som kan betala för mer ur egen ficka får göra detta. Pensionssystemet är även här ett exempel. Oavsett vad som är önskvärt är det förmodligen svårt att förhindra att äldre använder sina inkomster och besparingar för att göra ålderdomen mer behaglig. Ökad avgiftsfinansiering, en ny äldreomsorgsförsäkring eller ett välavgränsat offentligt utbud som kompletteras av marknadsalternativ är alternativ som förtjänar att övervägas i en öppen politisk diskussion. Politiker har hittills varit ovilliga att diskutera prioriteringar inom vård och omsorg, men det betyder inte att behovet av prioriteringar försvinner, bara att prioriteringarna görs utan en politisk debatt. Slutligen bör framhållas att det inte är självklart att sysselsättningen bland äldre fortsätter att öka. Som påpekades av Peter Norman på DN Debatt 3/7 2010 är många svenskar ljumt inställda till att arbeta längre än till 65 års ålder. Tyvärr fungerar den svenska arbetsmarknaden dåligt såtillvida att många stannar kvar på jobb och arbetsplatser där de inte trivs, av rädsla för att inte hitta ett nytt jobb om de slutar. En sådan situation är problematisk även för äldreomsorgens finansiering.I ett ansvarsfullt politiskt hanterande av åldrandet ingår således att reformera arbetsmarknaden så att människor vågar sluta på jobb de inte gillar och orkar jobba längre än till 65 års ålder. Andreas Bergh fil dr och välfärdsforskare vid Centrum för ekonomisk demografi vid Lunds universitet, Ratio och Institutet för näringslivsforskning. Fotnot.Forskningsantologin Bengtsson, T (ed) ”Population Ageing – A Threat to the Welfare State? The Case of Sweden” publicerades den 1 september 2010 av Springer. ", "article_category": "other"}
{"id": 36947, "headline": "”Många alkoholberoende ser sig inte som missbrukare”", "summary": "Ny studie på Karolinska institutet: Närmare nio av tio svenskar vill att ansvaret för alkoholvården ska ligga hos hälso- och sjukvården – inte som i dag inom socialtjänsten. Ansvariga politiker har blundat för att det är människor med en välordnad tillvaro som står för merparten av alkoholproblemen. För den här gruppen (cirka 250 000 svenskar) är den existerande vårdapparaten inte attraktiv och de vill inte ha hjälp av den. Ett skäl är att de inte vill etiketteras som ”missbrukare” och beblanda sig med dem som har sociala problem. Det är därför dags att flytta ansvaret för alkoholvården från socialtjänsten till primär- och företagshälsovården. I ett forskningsprojekt på KI som jag leder uppger 88 procent av 3 000 tillfrågade svenskar att hälso- och sjukvården bör ta hand om alkoholvården, skriver Sven Andréasson.", "article": "Sedan något år har en missbruksutredning arbetat för att kunna lägga förslag om en förbättrad alkohol- och narkotikavård i Sverige. Ungefär en miljon svenskar dricker mer alkohol än vad som är bra för deras hälsa. Ungefär 300 000 av dem har utvecklat alkoholberoende. Detta gör alkoholberoende till en av de stora folksjukdomarna, i klass med diabetes, astma eller depression. Vårdinsatserna på alkoholområdet motsvarar dock inte på något sätt problemets storleksordning. Hittills har ansvariga politiker och tjänstemän blundat för huvudproblemet inom alkoholområdet – att merparten av alkoholproblemen uppstår bland människor med en ganska välordnad tillvaro. För denna grupp är den existerande vårdapparaten oattraktiv och man varken får eller vill ha hjälp därifrån. Därför är det bara cirka 50 000 personer som nås av behandling, och dessa är i huvudsak personer där beroendet också åtföljs av sociala problem och mer komplexa vårdbehov. Denna grupp ska naturligtvis ha kvalificerad vård men svarar ändå för en mindre del av hela problemet. Vad man förbisett är att merparten av alla alkoholrelaterade problem och kostnader uppkommer i den stora gruppen som inte har de svåraste beroendetillstånden. Denna så kallade epidemiologiska paradox är ett starkt argument för att bredda basen i behandlingen av alkoholproblem utanför den lilla specialistvården. Den första frågan som bör ställas är hur vården eller hjälpinsatserna ska utformas för att nå målgruppen. Symtomatiskt är att debatten hittills har kretsat kring vad tjänstemän och politiker tycker. Frågar man dem som har alkoholproblem framkommer dock en helt annan bild. I ett aktuellt forskningsprojekt på Karolinska institutet har 3 000 svenskar tillfrågats om var man skulle vilja få hjälp om man skulle få alkoholproblem. Här är det endast ett fåtal, 5 procent, som uppger socialtjänsten, medan 88 procent anger sjukvård: specialiserad beroendevård, psykiatri, företagshälsovård och primärvård. Detta står i skarp kontrast till hur alkoholvården i dag är organiserad, där socialtjänsten fortfarande har huvudansvaret. Detta rimmar också illa med ambitionen med brukarmedverkan, det vill säga att ge de berörda ett större inflytande över vården. I fokusgruppssamtal med ett hundratal personer med uttalade alkoholproblem framkom att flertalet av dessa personer ansåg sig dricka för mycket alkohol, men var helt ointresserade av att söka vård. En viktig anledning var att man tog avstånd från de begrepp som används såväl inom vården som i den allmänna debatten. Framför allt accepterar man inte att bli etiketterade som ”missbrukare”. Detta är ett begrepp som rymmer starka negativa värderingar, förknippas med social marginalisering och markerar avståndstagande. Det bidrar i hög grad till att alkoholproblem förblir dolda så länge som möjligt. Det finns många personer med alkoholberoende som kan tillstå att de har ett problem med alkohol, men inte att de är missbrukare och de vill inte beblanda sig med missbrukare. Frågan är varför man fortsätter att välja benämningar som den avsedda målgruppen uppfattar som stötande. Även om flertalet är medvetna om var man kan få hjälp för alkoholproblem vill de inte uppsöka dessa vårdinstanser då de inte uppfattar sig som del av målgruppen där. Många efterlyser att dessa frågor tas upp inom vardagssjukvården, främst primärvård och företagshälsovård. En stor andel av de beroende finns i åldergruppen 18–30 år. För denna åldersgrupp är vården särskilt illa rustad. För många kan internetbaserade program vara bra alternativ, men denna möjlighet används fortfarande i mycket liten utsträckning. Det krävs alltså en bättre förståelse för att det stora flertalet människor med alkoholberoende inte har sociala problem och att detta ställer krav på en breddad behandlingsorganisation. Det mesta talar för att denna breddade verksamhet bör utgå från hälso- och sjukvården, främst primärvården och företagshälsovården. För det första talar rent kvantitativa skäl för detta: ett hälsoproblem som berör 4–5 procent av den vuxna befolkningen kan inte enbart behandlas inom specialistkliniker. För det andra finns det effektiva behandlingsinsatser för alkoholberoende som kan genomföras inom primärvård och företagshälsovård, såväl läkemedelsbehandling som rådgivning. Behandlingsforskningen visar att för den stora majoriteten problemdrickare ger dessa insatser lika bra eller bättre resultat än mer omfattande insatser i specialistvården. Sammanfattningsvis: behandlingen av alkoholproblem måste ut från socialtjänstkontoren till primärvården och företagshälsovården, dit människor är beredda att söka sig. Primärvården och företagshälsovården behöver stödjas till att ta en mer aktiv roll för beroendebehandling. Internetbaserade lösningar bör utvecklas och spridas. Den specialiserade beroendevården behöver anpassa sina verksamhetsformer för att kunna bli mer attraktiv för personer med tyngre problem. Socialtjänstens ansvar att bistå berörda människor med sociala insatser kvarstår, men behandlingsansvaret läggs på hälso- och sjukvården. För detta krävs att det pågående arbetet för att förbättra samarbetet mellan olika vårdgivare fullföljs. Sven Andréasson docent, överläkare Karolinska institutet, Institutionen för folkhälsovetenskap. Expert i alkohol- och narkotikafrågor på Folkhälsoinstitutet. Missbruksutredningen Missbruksutredningens uppdrag är en översyn av den svenska missbruks- och beroendevården utifrån kommunernas, landstingens och statens insatser. Den omfattar alla delar av vården och behandlingen – såväl innehåll och tillgänglighet som ansvar och organisation. Utredningen har definierat målgruppen för uppdraget till personer med ett skadligt bruk av psykoaktiva substanser i form av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller som riskerar att utveckla ett sådant bruk. Utredningens slutliga förslag överlämnas till regeringen i november. Karolinska institutets forskningsprojekt presenteras på Läkarstämman i december. Källa: sou.gov.se, m fl ", "article_category": "other"}
{"id": 36949, "headline": "”Städerna går baklänges in i framtiden”", "summary": "Stockholm står mitt i ombyggnaden av Slussen, kanske den viktigaste omdaningen av en europeisk storstad på många år. Då förväntar man sig kanske att sätten som vi formar dessa miljöer på skall utvecklas i motsvarande takt. Men icke. Stadsplaneringen präglas av ett centralplaneringstänkande från före andra världskriget, skriver Lars Albinsson, Kai Wartiainen och Janne Sandahl.", "article": "I Sverige, som i resten av världen bor nu mer än hälften av människorna i städer. I årets val har för första gången storstadslänen majoriteten av riksdagsmandaten. Städerna pekas också ut som motorer i tillväxten och övergången till ett tjänstesamhälle. Utmaningar finns också, särskilt kring energi, miljö och sociala frågor. I många städer vill man nu förnya centrum, vilka formades som ”fyrkantigt torg med apotek, Konsum och EPA” för ca 50 år sedan. Stockholm står mitt i ombyggnaden av Slussen, kanske den viktigaste omdaningen av en europeisk storstad på många år. Då förväntar man sig kanske att sätten som vi formar dessa miljöer på skall utvecklas i motsvarande takt. Einstein sa ju att man inte kan lösa ett problem med samma metod som skapade problemet. Men icke. Stadsplaneringen präglas av ett centralplaneringstänkande från före andra världskriget; då efterfrågan anses vara för svår att förutsäga styr experter utbudet genom att fastslå vilka legitima ”behov” som finns. Ett tydligt exempel är Slussen. Efter 30 år finns det ingen bred acceptans för något av den mängd förslag som tagits fram. Varför då? Har man engagerat fel arkitekter? Knappast. Svaret finns i processen. Politikerna har i enighet bestämt att Slussen skall vara en \"trafiklösning”. Inga större gator skall flyttas, inga trafikströmmar ledas om. Förslag på sådant läggs åt sidan redan på tjänstemannanivå. I debatten omtalas dock Slussen oftast som en unik plats, där man vill vistas och uppleva några av Stockholms mest unika kvaliteter, t ex mötet mellan havet och Mälaren. Dessa två ambitioner går inte ihop. Inom stadsplanering kan man skilja på \"plats\" eller ett \"flöde\". Placerar man parkbänkar längs en motorväg (ett \"flöde\") blir det knappats en bra \"plats\". Det var t ex först när gator omvandlades till torg och flödena begränsades starkt som Stureplan fick en bra platskaraktär. Det är likaså svårt att ha ett starkt flöde genom en tät stad, vilket lett till kringleder i de flesta städer. Här finns helt uppenbart en stark konflikt mellan allmänheten och politikerna i fallet Slussen. I dag accepterar vi i allmänhet inte centralstyrda teknokratier. (Kommer ni ihåg när Televerket bestämde vilka telefonmodeller som fick användas?) Men i stadsplaneringen lever den och har flera negativa konsekvenser. • Då medborgare och andra intressenter inte involveras startar debatten oftast då grävskoporna kommer. Och förslag som framförs av grävskopor faller sällan i god jord. Detta leder till dyrbara förseningar även om planen var god. • Tjänstemännen blir begränsande för kreativiteten, ramarna de sätter blir styrande och stimulerar sällan nytänkande. • Den ensidiga inriktningen på legitima ”behov” kan leda till att stora värden, även ekonomiska, går förlorade. Vid Slussen ligger priset på byggrätter grovt mellan 12.000 och 24.000 kronor/kvm och beror på balansen mellan flöde och plats. Om det blir ett naket starkt flöde måste man tillåta en exploatering om ca 83.000 kvm för att få in en miljard kronor medan det räcker med ca 42.000 kvm om man skapar en god platskaraktär. Miljardbelopp som alltså kan komma skattebetalarna till godo eller gå förlorade. Detta perspektiv är dock inte viktigt i centralplaneringen. \"Vissa projekt måste få kosta\" utryckte sig en borgarrådssekreterare när vi förde detta på tal. Planprocessen har inte ändrats nämnvärt sedan förra gången Slussen förnyades. Även då formades den som en trafiklösning. (Arbetet leddes då av Yngve Larsson som uteslutits ur SAP av Branting för sin tyskvänliga linje och som senare låg bakom rivningen av Klara-kvarteren och utformningen av Sergels torg). En stadsplanering i samklang med tiden bör undersöka vilka kvaliteter som olika medborgare (givetvis även kulturliv, handel och näringsliv etc.) skulle vilja se i ett område. Dessa kvaliteter bör i första hand fokusera på vad som skall ske i området, vad människor vill göra där och inte på detaljer i byggnationen. När man bygger t ex ett museum, börjar man med att bestämma vilken sorts museum man vill ha och hur det skall verka, innan man ritar byggnaden. I fallet Slussen har man mer bestämt att det skall vara en ny bro och sedan försöker man diskutera vad denna skall användas till och vad man eventuellt kan göra med resten. Centralplaneringen kan ses som en bakvänd designprocess; först fastställer man ”behov”, utformar en plan och till sist hamnar man i en bred diskussion. En god designprocess debatterar och bestämmer \"innehållet\" innan man formar \"behållaren\". Då kan också nya idéer och tankar framföras och prövas. Vi kan lära av bostadspolitiken. 1945 ville t ex majoriteten unga familjer i Stockholm ha egna hus, få föredrog höghus. Detta ignorerades av till stor del av planerarna. Glappet mellan efterfrågan och utbud blev kanske tydligast 1974 då 121.000 personer stod i bostadskö samtidigt som 7.000 oattraktiva lägenheter stod tomma. Centralplaneringen drev också upp byggnadskostnaderna i Sverige till ca 50 procent högre än i övriga Europa och uppemot 3 gånger så höga som i USA. Våra liv har ändrats drastiskt de senaste 50 åren. Vi har dagis och högre utbildning för alla. Konsumtionen har utvecklats enormt, likaså medvetenheten om miljön och resten av världen. Internet, mobiltelefoner låter oss leva på helt nya sätt. Vi reser mer och längre (400.000 svenskar reste till Thailand i vintras). Fler utifrån kommer hit. Vi har 20-växlade cyklar, Goretex-ställ. Homosexuella får gifta sig. Apoteken har både förstatligas och privatiserats under denna tid. Vi har en ny regeringsform, avvecklat tvåkammar-riksdagen och fått en oberoende riksbank. De ”problem” som stadsplaneringen skall ”lösa” är helt annorlunda. Kanske är de inte ens ”problem” utan snarare situationer som rymmer stora möjligheter och som kan få energi, idéer och resurser från många människor i olika roller, bara vi låter dem vara med? Eller skall vi okritiskt fortsätta tillämpa en centralplanering från en tid som få av oss önskar tillbaka? Dessa förnyelseprojekt, med Slussen i spetsen, skulle kunna bli startskottet både för en utveckling där många olika perspektiv på våra liv och drivkrafter i vår vardag möts i stadsbyggnaden. Lars Albinsson, forskare och doktorand i designprocesser, Linköpings universitet och högskolan i Borås. Kai Wartiainen, professor i stadsbyggnad, Creative Director, Pöyry. Janne Sandahl, fd professor i trafikplanering och centrumfunktion vid KTH och IHH, grundare av föreningen Svenska Stadskärnor. Seniorkonsult i Newsec. ", "article_category": "other"}
{"id": 36955, "headline": "”Norge låg bakom vinterns rekordhöga svenska elpriser”", "summary": "Elmarknadsforskare: Snäva nationella särintressen får inte styra elmarknaden. Norska Statnetts agerande måste prövas rättsligt.De timmar det svenska elpriset rusade över 10 kronor per kilowattimme pendlade det mellan 40 öre och 1,60 kronor i södra Norge. Utan flaskhalsar i det högspända stamnätet mellan södra Norge och Sverige hade det svenska priset inte överstigit 2,80 kronor. Enligt Energimarknadsinspektionen skapade Statnett medvetet dessa flaskhalsar. Medan svenska industrier tvingades minska sin produktion var det befolkningstäta Osloområdet väl försörjt med billig el. Det är dags att EU-kommissionen rättsligt prövar om agerandet var förenligt med europeisk konkurrenslagstiftning, skriver Sven-Olof Fridolfsson och Thomas Tangerås.", "article": "Få har väl glömt hur elpriset exploderade förra vintern. Under enstaka timmar 30-faldigades priset på den nordiska elbörsen Nord Pool och nådde rekordnivån 14,58 kronor per kilowattimme (kWh) torsdagen den 17 december. Mot bakgrund av den gångna vinterns pristoppar tog de nordiska energiministrarna initiativet till en granskning av prisbildningen på elmarknaden. Energimarknadsinspektionen som utför tillsynen över den svenska elmarknaden, presenterade nyligen preliminära slutsatser från granskningen. Rapporten pekar på flaskhalsar i det högspända stamnätet mellan södra Norge och Sverige som en bidragande orsak till de extrema elpriserna i Sverige. I Norden handlas elen på en gemensam elbörs, Nord Pool. Elen fraktas mellan konsumenter och producenter via det sammankopplade nordiska stamnätet och när elen flyter fritt blir priset detsamma i hela Norden. När flaskhalsar uppstår någonstans i stamnätet bryts marknaden i stället upp i olika prisområden. Om priset är högre i Sverige än i södra Norge beror det på att flaskhalsar begränsar exportmöjligheterna av el från Norge till Sverige. Flaskhalsar kan ha dramatiska effekter på priserna. De timmar elpriset rusade i väg över 10 kronor i Sverige pendlade priset i södra Norge mellan 40 öre och 1,60 kronor per kWh. Utan flaskhalsar skulle elpriset i Sverige inte ha överstigit 2,80 kronor per kWh vid något av dessa tillfällen. Enligt rapporten från Energimarknadsinspektionen skapade Statnett dessa flaskhalsar genom att medvetet begränsa överföringskapaciteten i den så kallade Hasle-förbindelsen som knyter ihop södra Norge och Sverige. Den 8 januari stängdes förbindelsen till och med helt och hållet. Motivet bakom Statnetts agerande framgår inte av rapporten. Statnett bär ansvaret för att upprätthålla balansen i det norska elsystemet, det vill säga säkerställa att produktionen och konsumtionen av el sammanfaller vid varje tidpunkt. Detta ansvar kan av leveranssäkerhetsskäl ha tvingat Statnett att strypa utflödet av el till just Sverige för att möta en förväntad effektbrist i södra Norge orsakad av kylan. En mera spekulativ hypotes är att Statnett avsåg att balansera marknaden utan att påtvinga prisökningar på norska konsumenter i den befolkningstäta Osloregionen. Misstanken förstärks av att Statnett rutinmässigt reducerar överföringskapaciteten till Sverige när effektbrist hotar i Oslo. Detta förfarande går under namnet ”Hasle-trappen” enligt Statnetts egen hemsida. Det är allvarligt om Statnett drivs av snäva nationella intressen och regelbundet exporterar prishöjningar från södra Norge till Sverige genom att bilda en konstgjord flaskhals mellan länderna. Konstgjorda flaskhalsar är samhällsekonomiskt skadliga. Till följd av de höga elpriserna i vintras tvingades stora pappersbruk i bland annat Hallstavik och Bråviken minska sin massa- och pappersproduktion med 10 procent (DN Debatt 25/1 2010). Dessa bortfall i svensk elkonsumtion kan ha skett i onödan. Rimligen borde elkonsumenter i södra Norge ha delat bördan och minskat sin konsumtion eftersom en del av effektbristen fanns där. På längre sikt skickar även prishöjningar som uppstår på grund av konstgjorda flaskhalsar felaktiga signaler om var i elsystemet bristerna finns. Till exempel framstår det i nuläget som synnerligen lönsamt att bygga ut överföringskapaciteten mellan södra Norge och Sverige eftersom prisskillnaden är så hög mellan de två prisområdena. Men om flaskhalsen är konstgjord är det inte där problemet ligger. I själva verket kan problemet vara flaskhalsar inom Norges gränser. Att begränsa överföringskapaciteten gentemot utlandet är tyvärr inte ett unikt norskt fenomen. Fram till nyligen har till exempel Svenska Kraftnät, Sveriges motsvarighet till Statnett, regelbundet strypt överföringskapaciteten till Danmark i situationer med hög förväntad efterfrågan i södra Sverige. Misstanken att Svenska Kraftnät diskriminerade danska elkonsumenter ledde till att EU-kommissionen på danskt initiativ startade en förundersökning för att rättsligt pröva om agerandet var förenligt med europeisk konkurrenslagstiftning. Den preliminära bedömningen blev att Svenska Kraftnät sannolikt hade missbrukat sin dominerande ställning. Svenska Kraftnät har rättat sig efter den bedömningen och kommer inte längre att begränsa handeln med el mellan Sverige och grannländerna. EU:s regelverk gav således Danmark möjligheten att rättsligt pröva Svenska Kraftnäts upprepade begränsningar av överföringskapaciteten till Danmark. Svenska Kraftnät uppfattade risken för en fällande dom som överhängande och ändrade sitt agerande. Vi uppmanar därför nu till en rättslig prövning av Statnetts agerande för att motverka att snäva nationella intressen styr elmarknaden i situationer där det råder knapphet på el. Sven-Olof Fridolfsson fil dr i nationalekonomi, verksam vid forskningsprogrammet Elmarknadens ekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) Thomas Tangerås docent i nationalekonomi, chef för forskningsprogrammet Elmarknadens ekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) ", "article_category": "other"}
{"id": 36961, "headline": "”Sveriges idrottsminister måste våga satsa på eliten”", "summary": "Nio svenska olympier: Regeringen måste öronmärka pengar till SOK:s elitsatsning så att Sverige kan fortsätta skörda framgångar i VM och OS.Den framgångsrika modell som Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, arbetat efter under drygt tio år håller på att raseras i det tysta. SOK har inte fått de pengar av regeringen som behövs för en fortsatt elitsatsning. Vi fick hjälp när vi behövde det. Några av oss har tagit steget till de olympiska medaljerna. Några är på väg. Utan stödet från SOK hade resan inte varit möjlig. Om Sverige ska fortsätta vara en idrottsnation att räkna med, måste vi fokusera elitsatsningen på den allra mest talangfulla kretsen. Utan spetskompetens når vi inga framgångar, skriver idrottare från nio olympiska grenar.", "article": "För att nå den yppersta toppen i internationell idrott krävs inte bara talang, vilja och engagemang. Det krävs också en professionell och kunnig organisation runt omkring. Vi vet, för vi har alla gjort den resan. Men nu tycks den unika struktur av resurser, utvärdering och kompetens som har möjliggjort många svenska elitidrottares framgångar det senaste decenniet vara hotad. Det gör att vi känner oro för de yngre tjejer och killar som ska skörda Sveriges framtida medaljer. Nu behöver vi en idrottsminister som förstår hur vägen mot internationella framgångar ser ut och är beredd att satsa på det. När Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, startade sitt Topp- och talangprogram 1998 i nära samarbete med näringsliv och regering var det startskottet på en upprustning av svensk elitidrott. Alla insåg att den tidigare modellen inte fungerade. Pengarna spreds till förbunden, försvann i svarta hål eller användes alldeles för brett för att få någon rejäl effekt. SOK byggde då upp en liten men effektiv organisation som vässades allt mer under åren. Pengarna hamnade där de gjorde mest nytta. Allt gjordes i nära samarbete med våra landslagsledare, våra tränare och oss själva. Metoden var något helt nytt. Det bröt mot det gamla vanliga sättet att sprida pengar kravlöst och sedan hoppas på resultat. Nu kom riktade satsningar, tydliga krav, kritiska frågor, kvalitetspress och jakt på utveckling. Duktigt folk som visste vad det handlar om låg nära och såg till att det fungerade, experter hjälpte till att finslipa satsningarna, uppföljningar och utvärderingar gav lärdomar och nya öppningar. Varje individ fick äntligen chansen att göra det just han eller hon behövde. Systemet fungerar. Varje krona utnyttjas effektivt och ger resultat också vid VM- och EM-åren mellan OS eftersom stödet är långsiktigt. Nu verkar det som att den framgångsrika modell som SOK arbetat efter under drygt tio år i det tysta håller på att raseras. SOK har inte fått de pengar som behövs för satsningarna på topp- och talangprogrammet, vilket riskerar att få betydande negativa konsekvenser för Sverige som idrottsnation och därmed också bilden av Sverige i världen. Vi vet att det behövs öronmärkta pengar och en tuff prioritering om fler ska få chansen att nå de olympiska prispallarna. Annars är risken att de pengar som finns sprids ut. Det räcker inte att många får lite bättre möjligheter. Sverige som liten idrottsnation måste fokusera elitsatsningen på den allra mest talangfulla kretsen om vi ska hävda oss i konkurrensen. Utan en fokuserad spetskompetens når vi inga framgångar vare sig inom idrotten eller på något annat område i vårt samhälle. Vi fick chansen när vi behövde den. Några av oss har tagit steget till de olympiska medaljerna. Några är på väg. Utan stödet från Sveriges Olympiska Kommitté för att göra det som behövs, och av kompetensen hos personerna som jobbar där, hade den resan inte varit möjlig. Vi har förstått att det nu under några år finns mer pengar för internationella satsningar. Varför stryps då SOK:s möjligheter? De står ju för en metod som bevisligen fungerar. Oavsett hur mycket pengar som finns så måste de satsas rätt. Det handlar inte i första hand om mer pengar utan om att de pengar som finns satsas där de får effekt. Ska Sverige fortsätta att vara en idrottsnation att räkna med måste fler unga få chansen att göra samma resa som vi gjort. Man skall satsa på det som fungerar och hela tiden förbättra. Inte ramla tillbaka till det gamla och börja sprida resurserna utan styrning eller släppa på kvalitetskraven och börja kompromissa i satsningarna. Talangerna som är på väg fram behöver också få stöd av en spetsorganisation som specialiserat sig på och kan internationell toppidrott. Dessutom har skattebetalarna rätt att ställa krav, precis som på alla andra områden, att varenda krona som satsas på idrotten och på dem som vill nå världstoppen verkligen ger resultat och används effektivt. Om regeringen delar vår syn krävs en idrottsminister som vågar visa att internationella framgångar är viktigt för Sverige, men som framför allt ser till att pengarna hamnar där de gör störst nytta. Även om idrotten ska stå fri så är just uppföljningen ett politiskt ansvar som inte går att abdikera från. Ge SOK de pengar som behövs för att genomföra OS-uppdraget lika professionellt som nu. Öronmärk pengar för talangutveckling till SOK där vi vet att kompetensen finns. Vi tror på en ljus framtid för svensk idrott. Det vimlar av talanger i Sverige. Talanger som vårdas ömt av ideellt arbetande idrottsledare, skjutsande föräldrar och stöttande klubbar i alla möjliga idrotter. Men vi vet också att konkurrensen ökar för varje år. Det blir allt tuffare att ta sig hela vägen till världstoppen, framför allt i de olympiska idrotterna. Då måste talangerna få de möjligheter de behöver hela vägen. Därför behöver vi precis som på andra områden i samhället en spetsorganisation som med kunskap och kompetens leder det arbetet. Inom svensk idrott heter den organisationen Sveriges Olympiska Kommitté. Jonas Edman skytte, Therese Alshammar simning, Ara Abrahamian brottning, Carolina Klüft friidrott, Anders Gustafsson kanot, Lassi Karonen rodd, Anette Norberg curling, Björn Lind skidor, Danijela Rundqvist ishockey ", "article_category": "other"}
{"id": 36962, "headline": "”Sveriges idrottsminister måste våga satsa på eliten”", "summary": "Nio svenska olympier: Regeringen måste öronmärka pengar till SOK:s elitsatsning så att Sverige kan fortsätta skörda framgångar i VM och OS. Den framgångsrika modell som Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, arbetat efter under drygt tio år håller på att raseras i det tysta. SOK har inte fått de pengar av regeringen som behövs för en fortsatt elitsatsning. Vi fick hjälp när vi behövde det. Några av oss har tagit steget till de olympiska medaljerna. Några är på väg. Utan stödet från SOK hade resan inte varit möjlig. Om Sverige ska fortsätta vara en idrottsnation att räkna med, måste vi fokusera elitsatsningen på den allra mest talangfulla kretsen. Utan spetskompetens når vi inga framgångar, skriver idrottare från nio olympiska grenar.", "article": "För att nå den yppersta toppen i internationell idrott krävs inte bara talang, vilja och engagemang. Det krävs också en professionell och kunnig organisation runt omkring. Vi vet, för vi har alla gjort den resan. Men nu tycks den unika struktur av resurser, utvärdering och kompetens som har möjliggjort många svenska elitidrottares framgångar det senaste decenniet vara hotad. Det gör att vi känner oro för de yngre tjejer och killar som ska skörda Sveriges framtida medaljer. Nu behöver vi en idrottsminister som förstår hur vägen mot internationella framgångar ser ut och är beredd att satsa på det. När Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, startade sitt Topp- och talangprogram 1998 i nära samarbete med näringsliv och regering var det startskottet på en upprustning av svensk elitidrott. Alla insåg att den tidigare modellen inte fungerade. Pengarna spreds till förbunden, försvann i svarta hål eller användes alldeles för brett för att få någon rejäl effekt. SOK byggde då upp en liten men effektiv organisation som vässades allt mer under åren. Pengarna hamnade där de gjorde mest nytta. Allt gjordes i nära samarbete med våra landslagsledare, våra tränare och oss själva. Metoden var något helt nytt. Det bröt mot det gamla vanliga sättet att sprida pengar kravlöst och sedan hoppas på resultat. Nu kom riktade satsningar, tydliga krav, kritiska frågor, kvalitetspress och jakt på utveckling. Duktigt folk som visste vad det handlar om låg nära och såg till att det fungerade, experter hjälpte till att finslipa satsningarna, uppföljningar och utvärderingar gav lärdomar och nya öppningar. Varje individ fick äntligen chansen att göra det just han eller hon behövde. Systemet fungerar. Varje krona utnyttjas effektivt och ger resultat också vid VM- och EM-åren mellan OS eftersom stödet är långsiktigt. Nu verkar det som att den framgångsrika modell som SOK arbetat efter under drygt tio år i det tysta håller på att raseras. SOK har inte fått de pengar som behövs för satsningarna på topp- och talangprogrammet, vilket riskerar att få betydande negativa konsekvenser för Sverige som idrottsnation och därmed också bilden av Sverige i världen. Vi vet att det behövs öronmärkta pengar och en tuff prioritering om fler ska få chansen att nå de olympiska prispallarna. Annars är risken att de pengar som finns sprids ut. Det räcker inte att många får lite bättre möjligheter. Sverige som liten idrottsnation måste fokusera elitsatsningen på den allra mest talangfulla kretsen om vi ska hävda oss i konkurrensen. Utan en fokuserad spetskompetens når vi inga framgångar vare sig inom idrotten eller på något annat område i vårt samhälle. Vi fick chansen när vi behövde den. Några av oss har tagit steget till de olympiska medaljerna. Några är på väg. Utan stödet från Sveriges Olympiska Kommitté för att göra det som behövs, och av kompetensen hos personerna som jobbar där, hade den resan inte varit möjlig. Vi har förstått att det nu under några år finns mer pengar för internationella satsningar. Varför stryps då SOK:s möjligheter? De står ju för en metod som bevisligen fungerar. Oavsett hur mycket pengar som finns så måste de satsas rätt. Det handlar inte i första hand om mer pengar utan om att de pengar som finns satsas där de får effekt. Ska Sverige fortsätta att vara en idrottsnation att räkna med måste fler unga få chansen att göra samma resa som vi gjort. Man skall satsa på det som fungerar och hela tiden förbättra. Inte ramla tillbaka till det gamla och börja sprida resurserna utan styrning eller släppa på kvalitetskraven och börja kompromissa i satsningarna. Talangerna som är på väg fram behöver också få stöd av en spetsorganisation som specialiserat sig på och kan internationell toppidrott. Dessutom har skattebetalarna rätt att ställa krav, precis som på alla andra områden, att varenda krona som satsas på idrotten och på dem som vill nå världstoppen verkligen ger resultat och används effektivt. Om regeringen delar vår syn krävs en idrottsminister som vågar visa att internationella framgångar är viktigt för Sverige, men som framför allt ser till att pengarna hamnar där de gör störst nytta. Även om idrotten ska stå fri så är just uppföljningen ett politiskt ansvar som inte går att abdikera från. Ge SOK de pengar som behövs för att genomföra OS-uppdraget lika professionellt som nu. Öronmärk pengar för talangutveckling till SOK där vi vet att kompetensen finns. Vi tror på en ljus framtid för svensk idrott. Det vimlar av talanger i Sverige. Talanger som vårdas ömt av ideellt arbetande idrottsledare, skjutsande föräldrar och stöttande klubbar i alla möjliga idrotter. Men vi vet också att konkurrensen ökar för varje år. Det blir allt tuffare att ta sig hela vägen till världstoppen, framför allt i de olympiska idrotterna. Då måste talangerna få de möjligheter de behöver hela vägen. Därför behöver vi precis som på andra områden i samhället en spetsorganisation som med kunskap och kompetens leder det arbetet. Inom svensk idrott heter den organisationen Sveriges Olympiska Kommitté. Jonas Edman skytte, Therese Alshammar simning, Ara Abrahamian brottning, Carolina Klüft friidrott, Anders Gustafsson kanot, Lassi Karonen rodd, Anette Norberg curling, Björn Lind skidor, Danijela Rundqvist ishockey SOK:s elitsatsning Det s k Topp- och Talangprogrammet startade 1998 som en direkt följd av Stockholms OS-kampanj. Cirka 60 milj kr har satsats per år under de senaste åren. När satsningen var som störst för fem sex år sedan omfattade det 180 idrottare. 2008 var antalet nere i 120. Beroende på övriga inkomster kan stödet till idrottaren handla om allt från 0 kr (endast rådgivningsstöd m m) till 600 000 kr per år. Drygt 30 procent av idrottarna lyckas efter 4–6 år i programmet ta steget och nå medaljkapacitet vid VM/OS. Regeringen beslöt i december 2009 att statsbidraget till programmet i sin helhet ska ingå i det bidrag som tillförs Riksidrottsförbundet. Källa: Jonas Edman och SOK:s verksamhetsberättelse ", "article_category": "other"}
{"id": 36968, "headline": "”Sex efter sextio är det sista sextabut”", "summary": "För 35 år sedan blev Erica Jong hela världens kvinnliga sexprofet efter romansuccén ”Rädd att flyga”. Men boken blev missförstådd, tycker hon. Nu har Erica Jong fyllt 68 år och hennes nästa bok ska handla om åldrande, förluster och sex.", "article": "Kvinnor har som mest makt när de är för unga för att förstå hur de ska använda den makten, säger Erica Jong, 68 år. – Rädslan för att åldras, för att inte längre vara attraktiv, handlar mycket om rädsla för att förlora makt. – Ska man vara ärlig, och det ska man, så ligger mycket av kvinnors makt i deras utseende, deras sexuella dragningskraft. Det är inte roligt att det är så, men så ser det ut – fortfarande. Och när man väl förstår det, då är det redan för sent. Erica Jong ler. Lite ironisk är hon när hon säger så, men bara lite. Hennes nya, påbörjade romanprojekt handlar om att åldras som kvinna. Det blir en berättelse om förluster, säger hon. Fast allt är förstås inte negativt med att bli äldre. – Sex efter sextio är det sista tabuämnet när det gäller sexualiteten, säger Erica Jong. Det tabut vill jag bryta. Det har mycket med den yngre generationen att göra. Barnen gillar inte tanken på att föräldrarna har sex, de gillar inte tanken på att människor har sex efter femtio, eller till och med efter trettio. I Augusti hade Insidan en artikelserie om äldre kvinnor och sex. Där berättade kvinnor om lust, längtan och passion sent i livet. Men också om hur sexualiteten ibland kan tonas ner och kännas mindre viktig. Båda sidorna känner Erica Jong igen. – Man får inte prata om att äldre kvinnor gillar sex. Men man får inte heller prata om att sex kanske inte känns lika livsavgörande när man blir äldre, även om man fortfarande kan uppskatta det. Den som förväntar sig att allting alltid ska vara likadant får uppleva många frustrationer. Livet förändras hela tiden, på alla sätt, och man är aldrig förberedd på hur. Om det nu är så att kvinnor tappar inflytande när de blir äldre och mindre attraktiva i mäns ögon, vad kan vi göra åt det? – Tja, det kan jag faktiskt inte svara på, säger Erica Jong. Det hjälper inte att bara hävda att äldre kvinnor minsann är lika sexiga som yngre. Jag kan bara säga att världen skulle vara bättre om det var mor- och farmödrar som styrde den i stället för mor- och farfäder. Män har så många problem med andra män, de har svårt att lämna över makten till sina söners generation. Erica Jong är i Sverige för att lansera sin senaste bok, självbiografin ”Förföra demonen, att skriva för livet” (Övers. Annika Preis, Norstedts). Den handlar bland annat om vad som hänt sedan hennes extremt uppmärksammade romandebut ”Rädd att flyga” 1973. Boken har sålts i nästan 20 miljoner exemplar. Genom den blev hon plötsligt hela världens kvinnliga sexprofet. På grund av ett missförstånd, säger hon själv. Budskapet i boken var inte att kvinnor drömmer om det berömda ”knapplösa knullet” som hon skrev om. Fast det tolkades så, särskilt av dem som inte själva läst boken. – ”Rädd att flyga” blev absolut missförstådd. Den lanserades som en sexbok. Men de som läste den på grund av det blev nog väldigt besvikna. Jag ville ge ett kvinnligt perspektiv på sex och samhälle, säger Erica Jong. Under 1960-talet skedde den sexuella revolutionen och unga, moderna kvinnor var med på tåget. Det var bra att kvinnors sexualitet äntligen erkändes, men den skildrades ofta genom manliga ögon och många kvinnor började med tiden känna sig lite lurade. Detta ville Erica Jong berätta om, med uppriktighet och humor. Men i dag är hon ganska så trött på att prata om den saken. Särskilt just nu är hon trött, efter bokmässan i Göteborg och ett otal intervjuer där de flesta velat tala om ”Rädd att flyga”. Förlåt då. Men jag måste ändå fråga en sak till om den boken. Hur kändes det att nästan över en natt bli så otroligt känd, och få så väldigt mycket uppmärksamhet? – Man hamnar i ett slags kris. Man har svårt att hantera uppmärksamheten. Det var också så att folk trodde att jag skulle kunna ge dem personliga råd. Jag fick massor av brev. I ett par år satt jag och skrev långa svar, jag blev så rörd och tagen av hur människor berättade om hela sitt liv. Sedan insåg jag att det var omöjligt att fortsätta så. Vad ville de ha råd om? – Det var framför allt kvinnor som undrade om de skulle lämna sina äktenskap. Än i dag möter jag kvinnor som säger att de lämnat sina män på grund av ”Rädd att flyga”. Men jag vet ju inte om det verkligen är så. Många säger i alla fall att de minns boken så väl, de minns var någonstans de var när de läste den. Det tar jag som fina komplimanger. För Erica Jong är skrivandet ett slags självhjälp, lite som en antidepressiv medicin, säger hon. – Handlar det om stor smärta kan skrivandet i stället göra den ännu mer plågsam för en tid. Fast det finns inget riktigt medvetet val att göra där. Man skriver om det man behöver skriva om. I skrivandet kan hon hantera verkligheten genom att delvis forma den så som hon önskar att den vore, hon kan förverkliga sina önskedrömmar. – Ofta kan jag ta mig igenom smärta genom att skapa historier. Ibland upptäcker jag det inte förrän i efterhand. Men där finns alltid en kärna som är ärlig. Ärlighet är absolut nödvändigt för en författare, säger Erica Jong. I sin nya självbiografi berättar hon om olika smärtsamma och pinsamma upplevelser, som dottern Mollys tidigare drogmissbruk, Ericas eget alkoholmissbruk och om rattfyllan som fick henne att sluta dricka. – När man är ärlig får det konsekvenser. Man blir utskälld, man hänger ut folk. Rädsla för kritik, särskilt från familjen, kan tysta en för en tid, säger Erica Jong, men betonar att hon inte skulle ha skrivit om Mollys problem utan dotterns tillåtelse. Utan uppriktighet blir det ingen förändring, menar Erica Jong. Att skrivande kan leda till förändring, det är hon övertygad om. Särskilt då bokskrivande. För trots ett ständigt brus från nyare medier har boken än i dag en speciell tyngd och auktoritet, tycker hon. – Om man vill lyfta fram ett problem, är det troligare att man lyckas genom en bok än på något annat sätt. Jag blir uttråkad av att läsa om en massa människors åsikter på bloggar och liknande. Man lär sig inget av det, det finns ingen research bakom. Vem bryr sig? – Alla revolutioner startar med böcker. Varje bok startar inte en revolution. Men det är där, i genomtänkta idéer, som en förändring startar. De senaste veckorna har det talats mycket om bestsellerismen, alltså ultrakommersialiseringen av bokbranschen där bara det som säljer räknas, i Sverige. Fenomenet är förstås internationellt. Det finns mycket trivialt och ytligt skrivande, alltför mycket, tycker Erica Jong. Ändå gläds hon åt att så många unga kvinnor skriver i dag – även när det handlar om så kallad chick-lit, eller bloggar. – De är i alla fall inte rädda att uttrycka sig, som vi var på min tid, och det är bra. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 11 80 ", "article_category": "other"}
{"id": 36969, "headline": "”Domstolen tystar medvetet ned hot och trakasserier”", "summary": "Hotade rådmannen vid Malmö tingsrätt: Öppen och ärlig diskussion inom domstolsväsendet är viktig för demokratin. I dag sopas problemen under mattan.Overklighetskänslan i den civila polisbilen var stark och jag förundrades över att jag verkade så lugn. För det var jag inte. Jag var i själva verket mycket rädd. Vi måste nu få ett offentligt samtal om hot och trakasserier som präglas av öppenhet och ärlighet från domstolarnas sida. Huvudinställningen i de fall i Malmö som jag kommit i kontakt med är att incidenter ska tystas ned och att det av informationen till allmänheten inte ska gå att förstå vad som inträffat. Om min nuvarande situation kan leda till en diskussion om ett nytt förhållningssätt, har det jag varit med om de senaste dygnen fört med sig något positivt, skriver Monica Nebelius.", "article": "Jag hade just avslutat en stökig första rättegångsdag i det stora och mycket uppmärksammade kopplerimålet i Malmö tingsrätt. När jag lämnade byggnaden gick jag den väg som jag tar varje dag till och från arbetet. Föga anade jag då att jag fem timmar senare – mitt i natten – skulle sitta i en civil polisbil med två i all hast packade väskor för att jag på grund av trakasserier mot mig och min familj inte längre kunde vara hemma. Overklighetskänslan var stark och jag hörde min egen röst samtala med poliserna – samtidigt som jag förundrades över att jag verkade så lugn. För det var jag inte. Jag var i själva verket mycket rädd. Polisen skjutsade iväg mig till annan ort. Frågan om när livet kommer att vara normalt igen hänger i luften. Liksom frågan om när rädslan ska släppa. Det jag utsatts för är något jag kommer att kunna förhålla mig till så småningom. Förmodligen kommer jag att kunna dra erfarenhet av det som skett. Samtidigt tror jag inte längre att det är rätt att endast se det inträffade som ett problem som är hänförligt till mig eller min arbetsgivare. Rädslan är naturligtvis min, liksom att de praktiska problemen på arbetsplatsen är min arbetsgivares. Men att det riktas hot och trakasserier mot personal inom rättsväsendet är emellertid också ett växande problem som rör de grundläggande delarna i vårt demokratiska samhälle. Var och en som i något ärende söker sig till tingsrätten, eller som döms där, måste vid varje tidpunkt vara säker på att den domare som hanterar ett ärende eller mål inte är utsatt för otillbörlig påverkan. Att det i dag finns möjlighet att genom hot och trakasserier påverka rättsväsendet på individnivå är väl knappast förvånande, även om det skrivet svart på vitt inte ser särskilt förtroendeingivande ut. Vi som arbetar inom rättsväsendet – som poliser, åklagare och domare – är enskilda som lever vanliga liv och vi reagerar på samma sätt som andra som utsätts för hot och trakasserier. Med rädsla, oro, ilska och vanmakt. Vissa reagerar mer och vissa reagerar mindre, men alla reagerar och alla blir påverkade. Rättsväsendet är emellertid så utformat att en domare kan ersättas av en annan med samma kompetens vid sådana här händelser. Rättsväsendet är ur det perspektivet inte möjligt att påverka på något otillbörligt sätt. Detta är en väsentlig utgångspunkt för att kunna föra en konstruktiv diskussion i frågan. Vi måste nu få ett offentligt samtal om hur hot och trakasserier faktiskt påverkar hanteringen av ärenden inom rättsväsendet, hur de bör bemötas och hur vi skall förhindra att de ökar i omfattning. Det är en diskussion som bör präglas av öppenhet och ärlighet från domstolarnas sida. Beträffande åklagare som utsätts för hot och trakasserier visas oftast just denna öppenhet och också en tydlighet från myndighetsledningen om att hot och trakasserier aldrig kan accepteras. Som utanförstående betraktare har jag alltid upplevt att de åklagare som drabbas har sin myndighets fulla stöd under hela processen. Jag upplever åklagarna som som väldigt målmedvetna i sin strävan att slutföra de ärenden som de handlägger, trots att de på ett mycket öppet sätt i många fall ger uttryck för rädsla och oro. Bland domare är det annorlunda. Detta påstående grundar jag dels på det jag nu själv upplevt, dels på andra erfarenheter från Malmö tingsrätt där jag är ansvarig för att hantera domare som blivit hotade. Huvudinställningen i de fall som jag kommit i kontakt med är att incidenter skall tystas ned och att den information som lämnas till allmänheten är sådan att det inte skall vara möjligt att egentligen förstå vad som inträffat. Det sopas under mattan. Detta förhållningssätt leder till att man inte kan skapa sig någon uppfattning om omfattningen av hot och trakasserier och att diskussioner som skulle kunna motverka problemet inte kommer till stånd. Dessutom blir resultatet att villkoren för dem som drabbas inte förbättras eller förändras. De förklaringar som lämnats från tingsrättens sida till de här beskrivna rutinerna är att hoten tenderar att öka om domstolen är öppen med vad som inträffat. Frågan är väl om inte just det motsatta är mer överensstämmande med verkligheten. Om domare, som jag i det här fallet, på grund av hot eller trakasserier inte slutför mål som påbörjats – och det inte anges korrekta skäl – skickas i stället signaler att domstolarna skyggar och i realiteten också på något sätt accepterar situationen genom att anpassa sig. Ur ett arbetstagarperspektiv är det också självklart att man måste ha sin arbetsgivares fulla stöd. Jag har själv haft den stora förmånen att ha min familjs starka stöd och i den kretsen ha erfarna personer som kunnat ge rätt råd och fungera som bollplank. I det har jag haft en oerhörd tur. Hot mot rättsväsendets representanter är alltid oacceptabelt. Den rutinmässiga strävan efter att inte redovisa hot och trakasserier mot domare är därför inte bara grumlig och motsägelsefull utan rakt av kontraproduktiv. Det är naturligtvis omöjligt i praktiken att konstruktivt arbeta för att minska ett problem om man samtidigt gentemot omvärlden vinnlägger sig om att förneka existensen av det. Om min nuvarande situation skulle kunna leda till en diskussion om ett nytt förhållningssätt från domstolarnas sida, har det jag varit med om de senaste dygnen fört med sig något positivt. Monica Nebelius rådman vid Malmö tingsrätt ", "article_category": "other"}
{"id": 36971, "headline": "”Nya riksdagen ett bakslag för kvinnors inflytande”", "summary": "Fredrika-Bremer-Förbundet: Kvinnorepresentationen i riksdagen sjunker för första gången sedan 1991.Under den kommande mandatperioden är 45 procent av riksdagsledamöterna kvinnor – en nedgång på 2,3 procent. En orsak är SD:s inträde. Av partiets 20 ledamöter är endast 3 kvinnor. Men även i Folkpartiet och Centern tappar kvinnorna mark. De måste börja se mer strategiskt på sina placeringar på listorna, skriver Birgitta Wistrand.", "article": "År 1970, vid det första valet till enkammarriksdagen, blev kvinnorepresentationen 14 procent. Under de följande 40 åren lyckades svenska kvinnor och män utan en lag om kvotering att nå fram till näst världsbästa 47,3 procent. Snittet i världen ligger på cirka 18 procent. Vid samtliga val, utom 1991, har kvinnorepresentationen ökat. Många analytiker spådde att Sverige i årets val skulle kunna nå 50/50. En jämställd representation tycktes som något naturligt. På samma sätt som det numer anses självklart att kvinnor både kan och bör ägna sig åt politiska frågor inom alla sektorer. Men detta var före SD:s inträde i parlamentet. Partiets nyvalda ledamöter ger ett tydligt svar på hur partiet ser på kvinnor i politiken. Av partiets 20 ledamöter är nämligen endast 3 kvinnor, det vill säga SD har en femtonprocentig kvinnorepresentation. Samma siffra som den svenska riksdagen fick vid 1970 års val! Och partiledarens svar i tv-studion om kvinnornas roll i partiet på valnatten fick säkerligen många att baxna – troligen även partiets väljare. Åkesson var nöjd och glad då hans fästmö deltagit i valvakan! Men. Jag tycker inte att de övriga partierna kan sitta nöjda heller, även om kvinnorna i vissa partier gått framåt. Nu, när Sverige återigen är i kris och landet står inför en oviss framtid, vem eller vilka anser då att de kan ta oss ur det svåra läget och ge svenskarna framtidstro? Det är trist att konstatera, att det nästan enbart är män som känner sig kallade. Var är kvinnorna; de nyvalda ledamöterna, de framtida ministrarna? Enligt sedvanlig dramaturgi finns naturligtvis en kvinna med i spelet; Mona Sahlin. Hon får nu en uppmärksamhet som aldrig förunnades henne före valet. I rader av program och intervjuer, alltifrån ”Skavlan” till ”Godmorgon världen” och Ekots lördagsintervju avkrävs hon på svar. Partiet anser tydligen att hon ensam skall ta på sig skulden för Socialdemokraternas katastrofval. Var finns resten av partiledningen? Thomas Bodström kanske till och med skulle kunna ångra att han bedrev sin valrörelse från USA. På valnatten framträdde kvinnoförbundsordföranden Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby-Wedin tillsammans med Sahlin på podiet. Ingen man i sikte som ville dela ansvaret och skammen. Historien upprepar sig. Under finanskrisen, som ju verkligen var ”man made”, lyste kvinnorna också med sin frånvaro. I stället dök männen upp, till och med de som var krisens skapare, och visste svaren. Då var det ingen som skämdes! Tyvärr måste vi konstatera att kvinnor fortfarande avvaktar när det gäller både att utmana och erövra makten för att ta ledningen. Och här handlar det om såväl politisk och ekonomisk MAKT. Det är dags nu! Kvinnor kan heller inte längre finna sig i att vara så konjunkturberoende när det gäller val och mandat, det vill säga bli av med sina mandat när deras parti förlorar röster. Om valet däremot blir en framgång så ökar antalet kvinnor, eftersom de står på platser som ”nästan” är valbara. 2010 års val är ett exempel på det. Folkpartietbehöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor. Valresultatet för Moderaternavisar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna. Miljöpartiets goda röstsiffrorborgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent.Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent! KD har däremotnästan behållitsin kvinnorepresentation trots det sämre valresultat och får nästan 37 procent, det vill säga minus 1 procent från förra valet. Men även för KD är det en bit kvar till 50/50. Vänsterkvinnorna fick däremot 11 av 19 mandat och står starka i partiet trots valförlusten, även om de i förra valet hade 64 procent av ledamöterna. Socialdemokratiska kvinnor har tappat marginellt men ligger fortfarande bra till med 54 mandat av 112. Totalt blir representationen under den kommande mandatperioden 45 procent, ett tapp på 2,3 procent och den första nedgången sedan år 1991. Vad kan man lära av detta mer än att bli förvånad och förbannad över SD och deras kvinnoförakt och därmed bristande demokrati? Jo, att många tidigare självklarheter om kvinnorepresentationen kommit på skam och att kvinnor måste se mer strategiskt på sina placeringar på listorna. Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten! Birgitta Wistrand ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet Moderaterna har 47,3 procent kvinnor i sin riksdagsgrupp under den kommande mandatperioden – inte 46 procent som det felaktigt stod i Fredrika-Bremer-Förbundets artikel i gårdagens tidning. Införd 290910 ", "article_category": "other"}
{"id": 36972, "headline": "”Nya riksdagen ett bakslag för kvinnors inflytande”", "summary": "Fredrika-Bremer-Förbundet: Kvinnorepresentationen i riksdagen sjunker för första gången sedan 1991. Under den kommande mandatperioden är 45 procent av riksdagsledamöterna kvinnor – en nedgång på 2,3 procent. En orsak är SD:s inträde. Av partiets 20 ledamöter är endast 3 kvinnor. Men även i Folkpartiet och Centern tappar kvinnorna mark. De måste börja se mer strategiskt på sina placeringar på listorna, skriver Birgitta Wistrand.", "article": "År 1970, vid det första valet till enkammarriksdagen, blev kvinnorepresentationen 14 procent. Under de följande 40 åren lyckades svenska kvinnor och män utan en lag om kvotering att nå fram till näst världsbästa 47,3 procent. Snittet i världen ligger på cirka 18 procent. Vid samtliga val, utom 1991, har kvinnorepresentationen ökat. Många analytiker spådde att Sverige i årets val skulle kunna nå 50/50. En jämställd representation tycktes som något naturligt. På samma sätt som det numer anses självklart att kvinnor både kan och bör ägna sig åt politiska frågor inom alla sektorer. Men detta var före SD:s inträde i parlamentet. Partiets nyvalda ledamöter ger ett tydligt svar på hur partiet ser på kvinnor i politiken. Av partiets 20 ledamöter är nämligen endast 3 kvinnor, det vill säga SD har en femtonprocentig kvinnorepresentation. Samma siffra som den svenska riksdagen fick vid 1970 års val! Och partiledarens svar i tv-studion om kvinnornas roll i partiet på valnatten fick säkerligen många att baxna – troligen även partiets väljare. Åkesson var nöjd och glad då hans fästmö deltagit i valvakan! Men. Jag tycker inte att de övriga partierna kan sitta nöjda heller, även om kvinnorna i vissa partier gått framåt. Nu, när Sverige återigen är i kris och landet står inför en oviss framtid, vem eller vilka anser då att de kan ta oss ur det svåra läget och ge svenskarna framtidstro? Det är trist att konstatera, att det nästan enbart är män som känner sig kallade. Var är kvinnorna; de nyvalda ledamöterna, de framtida ministrarna? Enligt sedvanlig dramaturgi finns naturligtvis en kvinna med i spelet; Mona Sahlin. Hon får nu en uppmärksamhet som aldrig förunnades henne före valet. I rader av program och intervjuer, alltifrån ”Skavlan” till ”Godmorgon världen” och Ekots lördagsintervju avkrävs hon på svar. Partiet anser tydligen att hon ensam skall ta på sig skulden för Socialdemokraternas katastrofval. Var finns resten av partiledningen? Thomas Bodström kanske till och med skulle kunna ångra att han bedrev sin valrörelse från USA. På valnatten framträdde kvinnoförbundsordföranden Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby-Wedin tillsammans med Sahlin på podiet. Ingen man i sikte som ville dela ansvaret och skammen. Historien upprepar sig. Under finanskrisen, som ju verkligen var ”man made”, lyste kvinnorna också med sin frånvaro. I stället dök männen upp, till och med de som var krisens skapare, och visste svaren. Då var det ingen som skämdes! Tyvärr måste vi konstatera att kvinnor fortfarande avvaktar när det gäller både att utmana och erövra makten för att ta ledningen. Och här handlar det om såväl politisk och ekonomisk MAKT. Det är dags nu! Kvinnor kan heller inte längre finna sig i att vara så konjunkturberoende när det gäller val och mandat, det vill säga bli av med sina mandat när deras parti förlorar röster. Om valet däremot blir en framgång så ökar antalet kvinnor, eftersom de står på platser som ”nästan” är valbara. 2010 års val är ett exempel på det. Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor. Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna. Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent! KD har däremot nästan behållit sin kvinnorepresentation trots det sämre valresultat och får nästan 37 procent, det vill säga minus 1 procent från förra valet. Men även för KD är det en bit kvar till 50/50. Vänsterkvinnorna fick däremot 11 av 19 mandat och står starka i partiet trots valförlusten, även om de i förra valet hade 64 procent av ledamöterna. Socialdemokratiska kvinnor har tappat marginellt men ligger fortfarande bra till med 54 mandat av 112. Totalt blir representationen under den kommande mandatperioden 45 procent, ett tapp på 2,3 procent och den första nedgången sedan år 1991. Vad kan man lära av detta mer än att bli förvånad och förbannad över SD och deras kvinnoförakt och därmed bristande demokrati? Jo, att många tidigare självklarheter om kvinnorepresentationen kommit på skam och att kvinnor måste se mer strategiskt på sina placeringar på listorna. Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten! Birgitta Wistrand ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 36977, "headline": "”LO och TCO måste kapa de politiska banden till S”", "summary": "TCO-chefens tidigare talskrivare: LO:s och TCO:s bindning till Socialdemokratin hindrar fackföreningsrörelsen att utveckla och renodla sin framtida roll. Den politiska symbiosen mellan fackföreningsrörelsen och Socialdemokratin omfattar inte endast LO utan även TCO. Detta trots utfästelser från tjänstemännen att de är partipolitiskt obundna. Jag är för den svenska modellen med kollektivavtal som ger fred på arbetsmarknaden. Men en fortsatt politisk bindning mellan LO/TCO och Socialdemokratin bidrar till fackens minskande relevans och hindrar försöken till nytänkande. Bindningen till Socialdemokraterna är också ett demokratiskt problem eftersom allt färre LO- och TCO-medlemmar röstar på partiet i valen, skriver Ulf Öfverberg.", "article": "Facket har problem. Det kanske tydligaste tecknet är den fallande organisationsgraden. Från 1990 till 2008 har den gått från 85 procent till 71 procent av alla anställda. I privat tjänstesektor är den nere i 57 procent. Valresultatet förstärkte också bilden av ett fack som inte är i fas med hur deras medlemmar röstar; allt färre bland LO- och TCO-medlemmarna valde Socialdemokraterna. En viss självkritik finns internt i delar av facket, men på en punkt – den kanske viktigaste – saknas självinsikt och kritiska röster: de politiska banden till socialdemokratin. De historiska låsningarna vid SAP hindrar varje försök till nytänkande. Denna politiska symbios omfattar inte endast LO utan, trots utfästelser om partipolitisk obundenhet, även TCO. För LO är de historiskt starka banden till Socialdemokraterna självklara och något som alla SSU-are får lära sig i den politiska grundskolningen. Det är hederligt så långt, eftersom det sker öppet och högst medvetet. Däremot framstår det som alltmer obsolet eftersom den partipolitiska lojaliteten till socialdemokratin bland LO:s medlemmar inte tillnärmelsevis är densamma i dag som tidigare. Men för TCO, som vill framstå som en aktör med partipolitisk obundenhet, finns det också en stark koppling till socialdemokratin. Den är dock inte uttalad. TCO har formellt alltid varit partipolitiskt obundet. Men denna obundenhet är i dag till stor del endast en chimär. Bindningen till socialdemokratin är något som bidrar till fackens minskande relevans. Det blir tydligt när de ställs inför nya kritiska utmaningar: • Först Vaxholm; vi minns alla det som borgerliga ledarsidor och den nyliberala opinionen gärna upprepar, ropen ”go home”. Vaxholm visar på fackets oförmåga att hantera den tilltagande globaliseringen. • Den andra symbolen var salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg; den som ägaren valde att sälja som en följd av det oproportionerliga agerande som restaurangfacket genomförde. Den konflikten visade på fackets oförmåga att hantera de nya entreprenörerna. • Det tredje exemplet var Byggnadsfackets granskningsarvode som satte ljuset på den politiska kopplingen mellan stora delar av facket och socialdemokratin. Syftet var att finansiera den egna ombudsmannakåren och förbundets politiska aktiviteter. • Den senaste punkten är de förändrade reglerna i a-kassan. Detta har säkerligen bidragit till medlemstappet som i huvudsak drabbat LO och TCO i nämnd ordning. I alla fyra frågorna fanns möjligheten för facket att hitta alternativa och mer konstruktiva positioner utifrån ett mer pragmatiskt synsätt. Detta visade sig dock omöjligt på grund av den politiska likriktningen inom såväl enskilda fackförbund som de två centralorganisationerna. Den svenska modellens framgång har i hög grad byggt på en vilja från fackets sida att bidra konstruktivt i samhällsutvecklingen. Facket fick ett stort inflytande och omfattande frihet att tillsammans med arbetsgivarna utforma spelreglerna för arbetsmarknaden i utbyte mot att facket levererade lugn på arbetsmarknaden, bidrog till rörlighet och tillväxt. En fackföreningsrörelse som köpte löntagarnas trygghet och säkerhet genom att säga ja till det moderna projektet och till en tillväxt-orienterad politik. Ekonomins globalisering och individualiseringen av arbetsmarknaden som följt av service- och tjänsteyrkenas ökande andel av arbetsmarknaden har dock ställt facket inför nya utmaningar som de saknar intellektuella redskap att hantera på grund av sina politiska låsningar. Men fördelarna med kollektivavtalsmodellen består trots dessa förändringar. Kollektivavtalen ger fred på arbetsmarknaden, skapar förutsägbarhet och tydliga spelregler. Modellen blir effektiv eftersom parterna har ett gemensamt ansvar för efterlevnaden. Kollektivavtalen kan också enkelt branschanpassas, vilket innebär en omfattande flexibilitet. Sammantaget innebär detta ett system som är väldigt effektivt och ger oss konkurrensfördelar. Därför är det viktigt att fackens centrala roll i den svenska modellen kan behållas och utvecklas; en utveckling där fackens framtida roll renodlas. Länge var korporativismen ett hinder för mer sunda relationer mellan facken och politiken. Men även om den officiella svenska korporativismen har försvunnit lever en inofficiell korporativism kvar. Den finns kvar som en ekonomisk symbios mellan LO och socialdemokratin men också som politiskt och personellt samarbete. För TCO:s del är kopplingen mellan fack och socialdemokratin inofficiell och till stor del personell. Merparten som är anställda av TCO har ett förflutet, en närvaro och en potentiell framtida karriär inom socialdemokratin. Den obundna partipolitiska inställningen reduceras till en Potemkinkuliss när de personella banden till partihögkvarteret på Sveavägen 68 har denna omfattning. Hade banden varit genetiska hade nästan alla varit släkt med varandra. Dessutom finns det omfattande indirekta kontakter mellan TCO och socialdemokratin. Inför många val har TCO:s ledning haft möjlighet att i förväg ta del av Socialdemokraternas valmanifest för att ge synpunkter. Fram till över förra valet hade även TCO en observatörsplats i Socialdemokraternas partistyrelse. Flera stora politiska utspel från TCO skedde i syfte att stödja den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det är ingen slump att TCO i sina politiska ställningstaganden om exempelvis a-kassan, sjukförsäkringen eller skol- och utbildningspolitikens områden i stort sett hamnar på samma linje eller har samma analys som Socialdemokraterna. En mer systematisk genomgång av de remissyttranden som TCO författat under åren skulle sannolikt ge en liknande bild. En stark fackföreningsrörelse med hög organisationsgrad är en omistlig del av den svenska modellen för arbetsmarknaden. Men när nu den fackliga rörelsen står under ett omfattande och utdraget förändringstryck bidrar den politiska bindningen till socialdemokratin inte till att lösa fackets problem. Tvärtom. En fortsatt politisk bindning mellan LO/TCO och socialdemokratin är både ett demokratiskt problem och en dålig strategi för de fackliga organisationernas framtid. Ett demokratiskt problem därför att det inte representerar hur deras väljare röstar. En dålig strategi därför att det reducerar det fackliga uppdraget till det socialdemokratiska uppdraget att leverera arbetarrörelsens respektive medelklassens väljare till det socialdemokratiska partiet. Vi behöver ett fack som koncentrerar sig på sin dubbla uppgift: att företräda sina medlemmars intressen och att bidra till samhällsutvecklingen på ett ansvarsfullt sätt. Då måste de politiska banden kapas och ersättas med en pragmatisk, intellektuell och öppen hållning. TCO bör stå först i tur i denna process. Ulf Öfverberg tidigare anställd på TCO bl a som talskrivare åt ordföranden Sture Nordh ", "article_category": "other"}
{"id": 36982, "headline": "”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”", "summary": "Publicister och samhällsdebattörer: En öppnare samhällsdebatt hade försvårat SD:s väg från extremrörelse till riksdagsparti. De etablerade partierna – och medierna – har misslyckats på två fronter när det gäller att stoppa Sverigedemokraternas frammarsch. Dels har det funnits en ovilja att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet, dels har man inte lyckats formulera varför det är något gott. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen. Men de ställer frågorna, och har vunnit väljarstöd på att andra har försökt att tiga ihjäl dem, skriver Paulina Neuding och Johan Lundberg.", "article": "Vi gillar olika. Så lyder Aftonbladets nya slogan för att protestera mot Sverigedemokraterna, i en kampanj som redan samlat 340.000 anhängare. Det välvilliga men infantila tilltalet riktat till tänkande, vuxna människor är en upprepning av det vi såg på så många håll före valet, och som vi menar gjorde det möjligt för Sverigedemokraterna att ta plats i riksdagen. Eftervalsanalyserna har kretsat kring hur Sverigedemokraterna ska hindras från att få något reellt inflytande över den politiska agendan, men SD är än så länge – tack och lov – relevanta främst som symptom på ett större misslyckande. För första gången någonsin har Sverige fått ett parti i riksdagen som har vuxit ur en rasistisk rörelse. Vi menar att en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument hade försvårat SD:s väg från extremrörelse för skinnskallar till riksdagsparti med 5,8 procent av väljarna bakom sig. Huruvida vi lyckas stoppa Sverigedemokraternas frammarsch hänger på om vi är beredda att lära av det misstaget. Analyser av valresultatet får utvisa vilka grupper som faktiskt röstade på SD och varför, men undersökningar före valet visade att SD knappast uteslutande stöds av rasister. Själva har vi träffat invandrare som säger sig vara beredda att rösta på SD. Vi har mött enstaka judar som uttrycker sig positivt om SD, och som menar att detta är det enda parti som tar spänningarna mellan olika minoriteter i Sverige på allvar. Det handlar om människor som står långt ifrån den vit makt-rörelse som SD sprungit ur, men som ändå är beredda att låta sig företrädas av ett parti som tills nyligen varit nedlusat av nazister. Detta om något måste betraktas som ett mått på de etablerade partiernas – och mediernas – misslyckande. Det är ett misslyckande vi ser främst på två fronter: 1. Det har funnits en ovilja att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder. Precis som alla större samhällsomvandlingar har invandringen och det svenska flyktingmottagandet lett till vissa specifika problem, problem som behöver belysas och mötas med rätt åtgärder. Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden. Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro. På så vis förväntas svenska folket överlåta åt politikerna att avgöra invandringens omfattning, lita på att myndighetsmaskineriet sköter flyktingmottagandet rättvist och effektivt, och att de problem som finns på något sätt kommer att försvinna av sig själva. Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd? Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på dessa problem. Men de ställer frågorna, och har vunnit väljarstöd på att andra har försökt tiga ihjäl dem. 2. Man har misslyckats med att formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Vill vi vinna debatten mot Sverigedemokraterna måste vi kunna formulera varför invandring är något gott, och mer specifikt – varför den invandring vi har till Sverige, med de regler som omgärdar den, är något gott. Förvånansvärt sällan har vi sett att någon som har ”tagit debatten” med Sverigedemokraterna lyckas formulera ett svar på den frågan. Ofta landar man i stället i plattityder om att det är gott med pizza och kebab, eller gör som Aftonbladet och upprepar infantila slogans av typen ”Vi gillar olika”. Anders Johnson, en i övrigt lysande skribent, gjorde ett annat misstag i sin artikel på DN Debatt (15/9), där han visade hur mångkulturalismens och det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället. Men det flyktingmottagande vi har i dag, och de problem och kostnader som kan härledas till detta, har ingen historisk motsvarighet i Sverige. Om vi inte erkänner dessa två misstag och formulerar nya svar, riskerar Sverigedemokraterna att växa sig större. Att – som många nu gör gällande, med hänvisning till situationen i Danmark – se Sverigedemokraternas frammarsch som ett tecken på att dessa problem bör negligeras än mer konsekvent än tidigare är kontraproduktivt. Då riskerar SD att gå från att vara ett symptom på ett misslyckande, till att bli en politisk maktfaktor att räkna med. Det vore den verkliga tragedin. Paulina Neuding chefredaktör Neo Johan Lundberg chefredaktör Axess Neo och Axess Neo är ett magasin om politik, samhälle och framtid som riktar sig till ”människor som söker ett alternativ till mediernas gängse verklighetsbeskrivningar och perspektiv”. Tidningens grundvärdering är liberal. Neo ges ut at Neo samhällsmagasin, webb och idégalleri AB som grundades 2005 av Nicklas Lundblad och Sofia Nerbrand. Axess är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap. Dess målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan de akademiska och de publicistiska sfärerna. Axess utges av Axess Publishing som ingår i Nordstjernangruppen. Källa: MagasinetNeo.se, Axess.se ", "article_category": "other"}
{"id": 36986, "headline": "”Så blir Socialdemokraterna på nytt ett statsbärande parti”", "summary": "Socialdemokraternas viktigaste misstag har varit att inte se det förändrade Sverige. I stället för att fånga in storstadsmänniskans önskningar och formulera en mer frihetlig vänstervision, har vi valt att sätta klackarna i marken. Medelklassväljare har uppfattat oss som värnare av system, snarare än av medborgares behov. Vi har misslyckats eftersom partiorganisationen speglar det industrisamhälle vi lämnar bakom oss. Unga, rörliga begåvningar i partiet kan inte konkurrera med dem som valt den säkra karriärvägen, ett troget engagemang på hemorten. Först när vi organiserar den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass kan vi på nytt bli ett statsbärande parti, skriver Peter Weiderud.", "article": "Vi socialdemokrater har gjort vårt sämsta val sedan Sverige fick allmän rösträtt. Världens mest framgångsrika parti befinner sig i dag i ett sårat tillstånd och vi kommer den närmaste tiden att få höra självkritik som med emfas uttrycker: • Att vi har gått för långt till höger och nu måste återvända till rötterna. • Att det var ett misstag att gå till val med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. • Att partiledaren inte räckte till och att det nu åter är dags för en riktig karl. • Att borgerliga medier sänkt oss och att vi behöver egna medier vi kan lita på. Men alla analyser som söker svaren bakåt i tiden kommer att fördjupa vår kris och påskynda vår kräftgång. Vårt problem är att vi är fångna i vår historiska framgång och slutat att gå i takt med tiden. Den förnyelse partiet behöver är en ny samhällsanalys, en modern politik och en i grunden förändrad partikultur och självbild. Mona Sahlin har de erfarenheter, värderingar och styrkor som behövs för att leda organisationen och politiken till förnyelse. Men hon behöver ett parti som är berett att förnyas. Socialdemokratins idé bygger på insikten om att ett jämlikt samhälle är bäst för alla. I resan från brutalt klassamhälle till modernt folkhem organiserade vi dem som fanns på samhällets botten att kräva sin rätt. Vi lyckades väva samman arbetarnas och den växande medelklassens intressen i ett generellt välfärdssamhälle så att vi haft folkets förtroende att leda landet i 65 av de snart 90 år som Sverige haft allmän rösträtt. Ändå föredrar väljarna en politik som väljer det omvända perspektivet – att bygga samhället uppifrån i stället för nerifrån. Vårt viktigaste misstag har varit att inte se det förändrade Sverige. Arbetarklassen har krympt, blivit medelklass och även om vi fortsatt driva de kollektivanställdas intressen har de som främst valt oss av eget intresse, snarare än delat vår vision, sökt sig både till moderater eller sverigedemokrater i hopp om att få det egna intresset mer bekräftat. Den nya underklassen – invandrare och ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden – har vi inte förmått organisera. De röstar ändå på oss, i den mån de röstar och inte hamnat i politisk apati. Några ger oss förtroende på kredit. De vet att det borgerliga alternativet är värre och hoppas att deras behov trots allt ska mötas. Blir vi inte bättre på att formulera ett svar på en tilltagande misär i miljonprogramsområden eller möta ett mångkulturellt samhälles religiösa, sociala och mänskliga rättigheter kan även dessa röster gå förlorade. När jag i valrörelsen tackade en imam i en mellansvensk röd industristad med att jag hoppas vi ska bli värdiga det förtroende som ligger i att nio av tio muslimer röstar rödgrönt, tog han mig avsides och sa: ”Här kommer tio av tio att rösta på er, men detta är sista chansen, Vi har i tio år kämpat för att få en moské. Vi har pengar och lokalpolitikernas löften. Men inget händer.” I storstäderna och universitetsorterna – där det nya tjänstesamhället ersatt industrisamhällets kultur – har en ansvarskännande medelklass uppfattat oss som värnare av system, snarare än av medborgares behov. Man är beredd att betala för ett samhälle som håller ihop, men är skeptisk till kollektiva lösningar och angelägen om att de egna vardagsproblemen kan lösas snabbt och effektivt. Man vill ha valfrihet i skola och vård, men förväntar sig att politikerna tar ansvar för att det inte leder till ökad segregation. I stället för att fånga in storstadsmänniskans önskningar och formulera en mer frihetligt orienterad vänstervision, har vi socialdemokrater valt att sätta klackarna i marken och värna de lösningar vi baxat till historisk framgång. För det är inte idén om det jämlika samhället som blivit omodern. De nya värderingarna är mer jämlika, mer miljömedvetna, mer självständiga, mer toleranta och mer internationellt orienterade, jämfört med industrisamhällets värderingar. Men storstadsväljaren är mindre ideologiskt bunden, ställer större krav på sina politiska företrädare och vill framför allt se lösningar på sina problem. Vi framstår som konservativa, stolta över gårdagen snarare än nyfikna på framtiden. När Moderaterna förändrade sin retorik, stal våra honnörsord och framstod som mindre hotande, var många ur storstadens medelklass beredda att rösta blått. Att slutresultatet blir ett samhälle med ökade klyftor, och att även Sverige kommer att vänja sig vid en permanent underklass, kan vi inte lasta väljarna för. Däremot har vi som socialdemokrater ett stort ansvar, som sett utvecklingen komma, förstått konsekvenserna av den borgerliga politiken, men ändå inte förmått formulera en modern vänsterpolitik. Vi har misslyckats eftersom partiorganisationen speglar det industrisamhälle vi lämnar bakom oss. Möjligheten till politiskt inflytande är kopplat till långt och troget lokalt engagemang. En begåvad 20-åring som engagerar sig blir väl mottagen. Men vill hon söka folkets förtroende genom partiet bör hon undvika att lämna sin hemort. Den begåvning som söker sig till en annan stad för att utbilda sig, till en tredje för sitt första jobb, får chansen till ett utlandsjobb för att så småningom landa i en fjärde stad och full av erfarenhet vilja ta politiskt ansvar, har en närmast hopplös uppgift att konkurrera med dem som valde den säkra politiska karriärvägen – att bli hemorten trogen, som i det gamla brukssamhället. För 30 år sedan speglade en socialdemokratisk riksdagsgrupp eliten av de politiskt engagerade. I dag samlar den eliten av dem som blev kvar. Efter valet av Mona Sahlin som ny partiledare inleddes visserligen en rådslagsprocess för att förnya politiken. Men partikulturen motverkade möjligheten att få in nya idéer, främst genom att grupperna befolkades av dem som burit ansvaret för den tidigare politiken. Under processen bars vi av opinionssiffror som motverkade viljan att tänka nytt. Och innan vi hann gå i mål med vår nya politik, inleddes ett trepartisamarbete som gjorde att rådslaget inte längre blev på allvar. Den nya politiken formulerades i stället i taktiska förhandlingar. Trots det har viktiga förändringar av politiken skett under Mona Sahlins ledning. Hon har visat sin egen lyhördhet för det nya Sverige. Hon har förstått frihetslängtan både hos förortens underklass och storstadens medelklass. Hon har inlett den resan som partiet undvikit alltför länge. Hon kommer att lyckas om organisationen undviker att öppna den mentala bunker av självtillräcklighet vi byggt utifrån framgångarna i industrisamhället. Samarbetet med Miljöpartiet och Vänstern är ett viktigt redskap för detta nödvändiga uppbrott. En frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati måste lyssna in men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver. Den måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass. Bara så kan vi bli statsbärande också i det framtida mångkulturella, globaliserade kunskapssamhället. Peter Weiderud ordförande Sveriges kristna socialdemokraters förbund Broderskapsrörelsen Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Broderskapsrörelsen, har sitt ursprung i 1920-talets Örebro. Då möttes många kristna med misstänksamhet inom arbetarrörelsen och ifrågasattes samtidigt i sina kyrkor och samfund för att de var socialister. Rörelsen har i dag drygt 3.000 medlemmar, representerade i 22 distrikt och drygt 100 lokalgrupper. Det finns fyra nationella politiska arbetsgrupper, internationella projekt, ett nätverk för muslimska socialdemokrater och nätverket Ung Kristen Vänster. Källa: Socialdemokraterna.se ", "article_category": "other"}
{"id": 36989, "headline": "”Var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly”", "summary": "Specialstudie: Socialdemokraterna tappade på grund av rut-avdraget, Vänsterpartiet och kärnkraften.Åtta procent av Socialdemokraternas väljare 2006 övergav partiet i årets val och bytte block. Avdraget för hushållsnära tjänster, samarbetet med Vänsterpartiet och hållningen till kärnkraften var de viktigaste orsakerna. 64 procent av de som röstade socialdemokratiskt 2006 anser att partiet talat för lite om tillväxt och framtidens jobb. För att bryta Moderaternas ställning som den nya tidens dominerande parti måste S vinna tillbaka medelklassväljarna, skriver Carl Melin.", "article": "37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften. Detta framkom när United Minds på valdagen intervjuade 1 500 personer som röstat i riksdagsvalet. Vår undersökning visar att sammanlagt åtta procent av de väljare som 2006 röstade på Socialdemokraterna i år röstade på Alliansen. Dessa blockbytare utgör tre procent av den totala väljarkåren. Av de som övergett Socialdemokraterna gick den största gruppen direkt över till Moderaterna. För andra valet i rad sker alltså den största rörelsen från S till M. Socialdemokraterna har historiskt haft den dominerande ställningen i svensk politik genom att partiet både har kunnat behålla traditionella kärnväljare och vinna den breda medelklassen i mitten. I årets val övertogs den positionen som dominerande politisk kraft av ett annat parti. Sverigedemokraternas valframgångar har inte påverkat Socialdemokraternas utfall i någon större utsträckning. I stället är det i huvudsak från Alliansen som Sverigedemokraterna har plockat röster. Bland unga väljare har De rödgröna ett övertag, vilket inte minst beror på Miljöpartiets popularitet i denna grupp. Alliansen har sin starkaste väljarbas i den breda medelklassen. När väljarna i United Minds undersökning fick ta ställning till ett antal påståenden menade hela 45 procent att Socialdemokraterna har givit Vänstern för stort inflytande över politiken. 44 procent säger detsamma om Miljöpartiet. Mer intressant är att 64 procent instämmer i påståendet att Socialdemokraterna pratar för lite om tillväxt och om framtidens jobb och lika många tycker att Socialdemokraterna inte ”representerar mig och min livssituation”. Den typ av mittenväljare som tycker att det är viktigt både med tillväxt och företagande, och med en bra välfärd, har historiskt röstat socialdemokratiskt men röstar nu på Moderaterna. Det rödgröna samarbetet må ha enat oppositionen men både Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar också ha skrämt bort väljare från S. Den negativa publiciteten kring Mona Sahlins person (se DN Debatt 18/9) kan inte förklara utfallet i valet. Fredrik Reinfeldts förtroendesiffror har under lång tid legat högre än Sahlins och ändå har De rödgröna under större delen av perioden haft övertaget i opinionsmätningarna. Svenska väljare röstar inte primärt på partiledare utan på partier. När vi ser tillbaka på mandatperioden ser vi att den stora väljarflykten från Socialdemokraterna skedde i samband med att Vänsterpartiet togs in i det rödgröna samarbetet, och i maj i år när de rödgröna budgetförslagen presenterades. När de skarpa skatteförslagen lades fram på bordet övergav många mittenväljare Socialdemokraterna för Alliansen. Det har också skett en ideologisk förskjutning inom väljarkåren. I de senaste valen har fler väljare placerat sig till höger än till vänster. Det är än tydligare i år då 38 procent av väljarna uppger att de betraktar sig som höger, 30 procent som mitten och 28 procent som vänster. Bland mittenväljarna samlar De rödgröna 46 procent och Alliansen 47. De rödgröna behöver framöver vinna minst 60 procent av mittenväljarna när andelen som står till höger är så mycket större än den del som står till vänster. Detta väcker stora frågor om innehållet i den socialdemokratiska politiken och förhållandet till Vänstern och Miljöpartiet. För att Moderaterna inte ska spela rollen som den nya tidens dominerande parti måste Socialdemokraterna vinna tillbaka de för regeringsmakten avgörande medelklassväljarna. Den uppgiften pekar nog snarare bakåt mot Tage Erlander och Ingvar Carlsson, än mot mer av Lars Ohly och Peter Eriksson. Carl Melin opinionschef United Minds ", "article_category": "other"}
{"id": 36990, "headline": "Gitarren är honom trogen", "summary": "Janne Schaffer är en av landets främsta musiker. Under sina 40 år som kompositör och gitarrist har han samarbetat med såväl Abba som Lasse Åberg. I sällskap med gitarren har han bearbetat både glädje och sorg. Janne Schaffer", "article": "– Jag uttrycker mig bäst med gitarr. Jag har ett stort uttrycksbehov och kan förmedla många känslor genom gitarren, förklarar Janne Schaffer sin relation till instrumentet som varit hans trognaste följeslagare. Då och då kastar han med sitt böljande, långa silverhår mot Universal records svarta fåtöljer. Ett tecken på eftertanke, för han bemödar sig att svara uppriktigt. Däremot dröjer det ett tag tills tungan visar sig, den som rör sig från ena kinden till den andra när han lirar. Rörelsen är inget han rår över, förklarar han, utan är en autonom reflex som sätts i gång då han koncentrerar sig. Och mycket riktigt, så snart han letar i minnets skafferi efter storheterna han samarbetat med får tungan liv: Abba, Björn J:son Lindh, Ted Gärdestad, Lasse Åberg, Rune Gustavsson och Dizzy Gillespie är bara några. Startskottet för hans – hittills – 40-åriga musikerkarriär var Björn Skifs album ”Both sides now”. Tre år senare, 1973, toppade hans första soloskiva ”Janne Schaffer” listorna. Vilket gav lusten att komponera och spela än mer bränsle. Det har blivit en diger produktion på omkring 5 000 låtar som han medverkat i, varav cirka 50 med Abba. För att inte nämna alla bejublade live-framträdanden, som med bandet Electric Banana Band. Trots den annalkande 65-årsdagen har han inga planer på att pensionera sig. – Jag jobbar alltid för att det är så roligt. Det håller mig i gång. Jag vilar i min musik. Dels när jag skriver, dels när jag spelar på scen. Allt detta hade kunnat gå om intet utan vurmen för träslöjd. Först hade hans mor som var musiklärarinna försökt förmå sjuårige Janne att öva piano i deras vardagsrum i Stockholmsförorten Blackeberg. Snart tröttnade han. – Mamma hade för många elever så skalorna var redan utnötta i mina öron. Fem år senare var han inne i sitt nästa träslöjdsprojekt. Efter att ha lyckats både med bord och brosch (som blev en present till mor), skulle han bygga en akustisk gitarr. En likadan gitarr som slöjdläraren hade hängande i klassrummet. Utrustad med sin egenhändigt byggda gitarr och en ackordbok förkovrade sig autodidakten Schaffer i musiken. Den livslånga relationen till gitarren har vuxit allt starkare och varit en lisa efter broderns bortgång 1983. – Tur att jag haft musiken. Därigenom har jag kunnat bearbeta både glädje och sorg. Det är absolut inte flykt. När jag spelar skänker musiken mig frid i själen. Eyal Sharon Krafft/TT Spektra familj@dn.se Gratuleras till: Fyller 65 år den 24 september 2010. Gör: Musiker och kompositör. Bor: Bromma. Familj: ”Ja.” Aktuell: Firar 40-årsjubileum som musiker. Detta föranleder en konsert på Nalen, liksom en samlingsbox med soloplattorna. Medverkar i engelska ITV med en 90 minuters dokumentär om Abba och musikerna bakom. För 18:e året i rad håller han julkonserter. Skriver musik till Lasse Åbergs nästa film. Karriär i korthet: Inledde karriären 1970 som yrkesmusiker med Björn Skifs album ”Both sides now”, och spelade in en skiva tillsammans med gruppen Opus III. Genombrott med soloskivan ”Janne Schaffer” 1973. Bildade Electric Banana Band med Lasse Åberg och Klasse Möllberg 1980. Så firas födelsedagen: Med en konsert, antagligen i oktober. Om att fylla 65: ”Jag känner mig inte alls som pensionär. Jag ska jobba så länge fingrarna orkar (han visar upp sina släta fingrar), hjärnan hänger med och publiken kommer.” Eget skivbolag: ”Jag har skivbolag sedan 26 år tillbaka. Ingen skiva har gått med vinst, men den konstnärliga friheten är viktig för mig.” Hårklippning: Nix. ”Håret har blivit en del av min identitet.” Fyra gitarrer han håller särskilt kära: Gibson Les Paul 59, Larrivée, Takamine och Bohlin. Favoritmusik: Allätare. Filmfavoriter: ”Allt utom actionrullar.” Senaste läst bok: Eric Claptons biografi . Fritidsintresse: Golf, skidåkning och titta på friidrott. Bästa hemmasysslor: ”Vila och öva.” Saker som engagerar: Samhällsfrågor, speciellt miljö. Styrka: Tålamod. Svaghet: ”Har jag säkert.” Blir lycklig av: ”När jag har gjort något jag är nöjd med.” ", "article_category": "other"}
{"id": 36992, "headline": "”Var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly”", "summary": "Åtta procent av Socialdemokraternas väljare 2006 övergav partiet i årets val och bytte block. Avdraget för hushållsnära tjänster, samarbetet med Vänsterpartiet och hållningen till kärnkraften var de viktigaste orsakerna. 64 procent av de som röstade socialdemokratiskt 2006 anser att partiet talat för lite om tillväxt och framtidens jobb. För att bryta Moderaternas ställning som den nya tidens dominerande parti måste S vinna tillbaka medelklassväljarna, skriver Carl Melin.", "article": "37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften. Detta framkom när United Minds på valdagen intervjuade 1.500 personer som röstat i riksdagsvalet. Vår undersökning visar att sammanlagt åtta procent av de väljare som 2006 röstade på Socialdemokraterna i år röstade på Alliansen. Dessa blockbytare utgör tre procent av den totala väljarkåren. Av de som övergett Socialdemokraterna gick den största gruppen direkt över till Moderaterna. För andra valet i rad sker alltså den största rörelsen från S till M. Socialdemokraterna har historiskt haft den dominerande ställningen i svensk politik genom att partiet både har kunnat behålla traditionella kärnväljare och vinna den breda medelklassen i mitten. I årets val övertogs den positionen som dominerande politisk kraft av ett annat parti. Sverigedemokraternas valframgångar har inte påverkat Socialdemokraternas utfall i någon större utsträckning. I stället är det i huvudsak från Alliansen som Sverigedemokraterna har plockat röster. Bland unga väljare har De rödgröna ett övertag, vilket inte minst beror på Miljöpartiets popularitet i denna grupp. Alliansen har sin starkaste väljarbas i den breda medelklassen. När väljarna i United Minds undersökning fick ta ställning till ett antal påståenden menade hela 45 procent att Socialdemokraterna har givit Vänstern för stort inflytande över politiken. 44 procent säger detsamma om Miljöpartiet. Mer intressant är att 64 procent instämmer i påståendet att Socialdemokraterna pratar för lite om tillväxt och om framtidens jobb och lika många tycker att Socialdemokraterna inte ”representerar mig och min livssituation”. Den typ av mittenväljare som tycker att det är viktigt både med tillväxt och företagande, och med en bra välfärd, har historiskt röstat socialdemokratiskt men röstar nu på Moderaterna. Det rödgröna samarbetet må ha enat oppositionen men både Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar också ha skrämt bort väljare från S. Den negativa publiciteten kring Mona Sahlins person (se DN Debatt 18/9) kan inte förklara utfallet i valet. Fredrik Reinfeldts förtroendesiffror har under lång tid legat högre än Sahlins och ändå har De rödgröna under större delen av perioden haft övertaget i opinionsmätningarna. Svenska väljare röstar inte primärt på partiledare utan på partier. När vi ser tillbaka på mandatperioden ser vi att den stora väljarflykten från Socialdemokraterna skedde i samband med att Vänsterpartiet togs in i det rödgröna samarbetet, och i maj i år när de rödgröna budgetförslagen presenterades. När de skarpa skatteförslagen lades fram på bordet övergav många mittenväljare Socialdemokraterna för Alliansen. Det har också skett en ideologisk förskjutning inom väljarkåren. I de senaste valen har fler väljare placerat sig till höger än till vänster. Det är än tydligare i år då 38 procent av väljarna uppger att de betraktar sig som höger, 30 procent som mitten och 28 procent som vänster. Bland mittenväljarna samlar De rödgröna 46 procent och Alliansen 47. De rödgröna behöver framöver vinna minst 60 procent av mittenväljarna när andelen som står till höger är så mycket större än den del som står till vänster. Detta väcker stora frågor om innehållet i den socialdemokratiska politiken och förhållandet till Vänstern och Miljöpartiet. För att Moderaterna inte ska spela rollen som den nya tidens dominerande parti måste Socialdemokraterna vinna tillbaka de för regeringsmakten avgörande medelklassväljarna. Den uppgiften pekar nog snarare bakåt mot Tage Erlander och Ingvar Carlsson, än mot mer av Lars Ohly och Peter Eriksson. Carl Melin opinionschef United Minds ", "article_category": "other"}
{"id": 37003, "headline": "”Starkt negativ rapporteringom Mona Sahlin i Expressen”", "summary": "Journalistikprofessor: GP har haft den mest balanserade nyhetsbevakningen under valrörelsen. Expressen, SvD och DN gav en mer negativ bild av de rödgröna än av alliansen.De båda blocken har fått lika mycket uppmärksamhet i de största tidningarna under valrörelsen. Men det har förekommit fler negativt vinklade nyhetsartiklar om Mona Sahlin och de rödgröna partierna än om Fredrik Reinfeldt och alliansen. Skillnaderna mellan de undersökta tidningarna – Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Expressen och Aftonbladet – är dock stora. I Expressen har tre av fyra artiklar om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp.", "article": "I medierna blev 2010 års val ett blockval. Partierna kom i skymundan och blev i stort sett synonyma med partiledarna. Alliansen och de rödgröna har ställts mot varandra – och fått lika stor uppmärksamhet i medierna. Det visar en undersökning av huvudtendenserna i nyhetsrapporteringen om riksdagsvalet under den sista valrörelsemånaden (15/8–15/9) i landets fem största tidningar (Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen). De mest tongivande artiklarna under rubriken ”Valet” (eller motsvarande) har analyserats (sammantaget 865 artiklar, i genomsnitt 5,5 per dag och tidning). Studien genomförs inom ramen för de ”Medievalsundersökningar” som utförs vid JMG, Göteborgs universitet, och som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. Årets undersökning är den tionde sedan valet 1979. Det finns alltså ingen skillnad när det gäller de båda blockens exponering – de har uppmärksammats lika mycket. Det gäller samtliga fem undersökta tidningar. Men det finns tydliga skillnader när det gäller hur blocken uppmärksammats. Det framgår av tabellen härintill. Där jämförs andelen negativt vinklade artiklar om alliansen och Fredrik Reinfeldt med motsvarande andel för de rödgröna och Mona Sahlin. 43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. Skillnaden mellan statsministerkandidaterna är större – 53 procent negativt vinklade artiklar för Mona Sahlin mot 30 procent för Fredrik Reinfeldt. Positivt vinklade artiklar om Sahlin är mycket få, men de är inte särskilt många om Reinfeldt heller. Medierna har inte på samma sätt som 2006 varit Reinfeldts medspelare. Men skillnaden är stor mellan olika tidningar. Expressen ger på sina nyhetssidor den klart mest negativa bilden av de rödgröna – tre av fyra artiklar vinklade på Sahlin är starkt negativa. Expressen skiljer sig inte enbart från de andra tidningarna i tendens, utan också genom rapporteringens stora omfattning och starka fokusering på Mona Sahlin. Något liknande har jag inte sett i de nio tidigare val jag har undersökt. Aftonbladet uppvisar också en stor andel negativt vinklade artiklar om Sahlin och de rödgröna. Men de negativt vinklade artiklarna om Reinfeldt och alliansen är ungefär lika många. Rapporteringen om blocken i Aftonbladet blir därför i huvudsak balanserad om än starkt negativ. Den mest balanserade bevakningen har Göteborgs-Posten. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ger ungefär samma bild av alliansen som GP, men de ger en mer negativ bild av de rödgröna. DN har den minst vinklade nyhetsjournalistiken om Mona Sahlin. Sällan har opinionsmätningar varit så många och duggat så tätt som i årets val (cirka 10 procent av de undersökta artiklarna). Men sakfrågorna har på intet sätt kommit bort. Det ser ungefär ut som i tidigare val. En stor skillnad gentemot de senaste två valen är att årets val till mycket liten del handlat om ”affärer och skandaler”. Har då medierna tagit upp de valfrågor som väljarna tycker är viktiga? I tabellen härintill redovisas en bearbetning av DN/Synovates undersökning från i juni om vilka valfrågor som väljarna inför valet ansåg vara viktigast. Väljarnas tio viktigaste valfrågor jämförs i tabellen med den uppmärksamhet de fått i medierna. Hos väljarna var jobben, sjukvården och skolan de tre viktigaste valfrågorna. I nyhetsmedierna blev skatter den största frågan (16 procent), som först kom på sjunde plats hos väljarna (6 procent). Prioriteringarna skiljer sig också åt när det gäller sjukvård och äldreomsorg, och integrationen. Det är ett mönster som känns igen från tidigare valrörelser. Överensstämmelsen måste ändå betraktas som stor. Fyra av de fem frågor som väljarna satte högst kom också högst på mediernas dagordning (jobben, skolan, familjen och sjukvården). Och miljöfrågan gavs ungefär samma prioritet i medierna som hos väljarna. Resultaten från tidigare analyser har jag sammanfattat i tre enkla teser:(1)mediebilden gynnar eller missgynnar alltid något parti,(2)mediebilden bestäms inte enbart av journalister, den bestäms också av partierna och deras inbördes kamp om väljarna, och(3)mediebilden påverkar partiernas framgångar och motgångar i valet. Hur väl passar då årets medievalrörelse in i detta generella mönster? Den första tesen får som framgått stöd. Den andra tesen återstår att analysera. Är den negativa mediebilden av Mona Sahlin ett resultat av en förutsägbar medielogik, eller bestämd av journalister i en borgerligt dominerad press, eller har hennes politiska motståndare lyckats i sin strategi att sätta allt ljus på en partiledare med förtroendeproblem? Eller är det Mona Sahlin själv och socialdemokraternas vägval som lagt grunden för mediebilden? Om den tredje tesen får stöd får vi se när väljarnas röster väl är räknade. Kent Asp professor i journalistik ", "article_category": "other"}
{"id": 37004, "headline": "”Starkt negativ rapportering om Mona Sahlin i Expressen”", "summary": "De båda blocken har fått lika mycket uppmärksamhet i de största tidningarna under valrörelsen. Men det har förekommit fler negativt vinklade nyhetsartiklar om Mona Sahlin och de rödgröna partierna än om Fredrik Reinfeldt och alliansen. Skillnaderna mellan de undersökta tidningarna – Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Expressen och Aftonbladet – är dock stora. I Expressen har tre av fyra artiklar om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp.", "article": "I medierna blev 2010 års val ett blockval. Partierna kom i skymundan och blev i stort sett synonyma med partiledarna. Alliansen och de rödgröna har ställts mot varandra – och fått lika stor uppmärksamhet i medierna. Det visar en undersökning av huvudtendenserna i nyhetsrapporteringen om riksdagsvalet under den sista valrörelsemånaden (15/8–15/9) i landets fem största tidningar (Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen). De mest tongivande artiklarna under rubriken ”Valet” (eller motsvarande) har analyserats (sammantaget 865 artiklar, i genomsnitt 5,5 per dag och tidning). Studien genomförs inom ramen för de ”Medievalsundersökningar” som utförs vid JMG, Göteborgs universitet, och som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. Årets undersökning är den tionde sedan valet 1979. Det finns alltså ingen skillnad när det gäller de båda blockens exponering – de har uppmärksammats lika mycket. Det gäller samtliga fem undersökta tidningar. Men det finns tydliga skillnader när det gäller hur blocken uppmärksammats. Det framgår av tabellen ovan. Där jämförs andelen negativt vinklade artiklar om alliansen och Fredrik Reinfeldt med motsvarande andel för de rödgröna och Mona Sahlin. 43 procent av artiklarna i de fem tidningarna om de rödgröna hade en negativ vinkling. Motsvarande andel för alliansen är 27 procent. Skillnaden mellan statsministerkandidaterna är större – 53 procent negativt vinklade artiklar för Mona Sahlin mot 30 procent för Fredrik Reinfeldt. Positivt vinklade artiklar om Sahlin är mycket få, men de är inte särskilt många om Reinfeldt heller. Medierna har inte på samma sätt som 2006 varit Reinfeldts medspelare. Men skillnaden är stor mellan olika tidningar. Expressen ger på sina nyhetssidor den klart mest negativa bilden av de rödgröna – tre av fyra artiklar vinklade på Sahlin är starkt negativa. Expressen skiljer sig inte enbart från de andra tidningarna i tendens, utan också genom rapporteringens stora omfattning och starka fokusering på Mona Sahlin. Något liknande har jag inte sett i de nio tidigare val jag har undersökt. Aftonbladet uppvisar också en stor andel negativt vinklade artiklar om Sahlin och de rödgröna. Men de negativt vinklade artiklarna om Reinfeldt och alliansen är ungefär lika många. Rapporteringen om blocken i Aftonbladet blir därför i huvudsak balanserad om än starkt negativ. Den mest balanserade bevakningen har Göteborgs-Posten. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ger ungefär samma bild av alliansen som GP, men de ger en mer negativ bild av de rödgröna. DN har den minst vinklade nyhetsjournalistiken om Mona Sahlin. Sällan har opinionsmätningar varit så många och duggat så tätt som i årets val (cirka 10 procent av de undersökta artiklarna). Men sakfrågorna har på intet sätt kommit bort. Det ser ungefär ut som i tidigare val. En stor skillnad gentemot de senaste två valen är att årets val till mycket liten del handlat om ”affärer och skandaler”. Har då medierna tagit upp de valfrågor som väljarna tycker är viktiga? I tabellen ovan redovisas en bearbetning av DN/Synovates undersökning från i juni om vilka valfrågor som väljarna inför valet ansåg vara viktigast. Väljarnas tio viktigaste valfrågor jämförs i tabellen med den uppmärksamhet de fått i medierna. Hos väljarna var jobben, sjukvården och skolan de tre viktigaste valfrågorna. I nyhetsmedierna blev skatter den största frågan (16 procent), som först kom på sjunde plats hos väljarna (6 procent). Prioriteringarna skiljer sig också åt när det gäller sjukvård och äldreomsorg, och integrationen. Det är ett mönster som känns igen från tidigare valrörelser. Överensstämmelsen måste ändå betraktas som stor. Fyra av de fem frågor som väljarna satte högst kom också högst på mediernas dagordning (jobben, skolan, familjen och sjukvården). Och miljöfrågan gavs ungefär samma prioritet i medierna som hos väljarna. Resultaten från tidigare analyser har jag sammanfattat i tre enkla teser: (1) mediebilden gynnar eller missgynnar alltid något parti, (2) mediebilden bestäms inte enbart av journalister, den bestäms också av partierna och deras inbördes kamp om väljarna, och (3) mediebilden påverkar partiernas framgångar och motgångar i valet. Hur väl passar då årets medievalrörelse in i detta generella mönster? Den första tesen får som framgått stöd. Den andra tesen återstår att analysera. Är den negativa mediebilden av Mona Sahlin ett resultat av en förutsägbar medielogik, eller bestämd av journalister i en borgerligt dominerad press, eller har hennes politiska motståndare lyckats i sin strategi att sätta allt ljus på en partiledare med förtroendeproblem? Eller är det Mona Sahlin själv och socialdemokraternas vägval som lagt grunden för mediebilden? Om den tredje tesen får stöd får vi se när väljarnas röster väl är räknade. Kent Asp professor i journalistik ", "article_category": "other"}
{"id": 37010, "headline": "Pojkstjärnan har vuxit upp", "summary": "Jimmy Jansson sitter i studion, spelar på gitarren och testar nya texter. Det har gått tre år sedan förra skivan och snart ska fansen få möta sin idol igen. Att han blivit äldre och ”mognat” som artist kommer att märkas på låtarna, tror han.", "article": "– Men det är fortfarande svensk pop som gäller. Tidigare var det mycket tuggummipop, men nu har jag några nya, tunga låtar. Det är lite åt Kenthållet och Patrik Isacsson. Det är så jag vill låta och det är fantastiskt att få möjlighet att sitta här i studion och tänka. Han kommer redan vid åttatiden på morgonen och går ofta inte hem förrän vid elva på kvällen. Men han är aldrig ensam, i skivbolaget Lionhearts lokaler på Nytorgsgatan arbetar 15–20 personer. Samvaron med andra låtskrivare, producenter och artister är kreativ och Jimmy trivs med tillvaron. – Vi är som en enda stor familj. Det är väldigt roligt att vara här, konstaterar han. Jimmy Jansson slog igenom med dunder och brak som 18-åring. Första stora framträdandet skedde i Melodifestivalen 2002 då hans band ”Poets” sjöng ”What difference does it make?”. Gruppen hade bildats då han gick i sjunde klass hemma i Hagfors. – Eftersom ingen av de andra ville sjunga fick jag ta den biten. Annars spelade jag gitarr. Först gick jag en kurs, men slutade nästan direkt efter att ha suttit och tragglat ”Gubben noak” några gånger. Det gick bättre när farsan, som är ett stort Elivsfan, lärde mig. Poets nådde aldrig finalen i Melodifestivalen men året därpå drogs Jimmy Jansson in i en annan tävling – dokusåpan ”Fame factory” som sändes i TV 3. Då hade han blivit soloartist. ”Fame factory” var utformad som en skola och pågick i nästan ett halvår. Utbildningen var förlagd till Skara där många från branschen närvarade. Allt skedde under Bert Karlssons överinseende och Jimmy Jansson är honom evigt tacksam för att han trodde på den unga artisten. De tre första skivorna kom från Bert Karlsssons bolag. – Jag lärde mig oerhört mycket i ”Fame factory”. Jag fick ta sånglektioner, lära mig arbeta i studio och göra egna låtar. En vecka fick man på sig för låten, sedan skulle den framföras. Så borde det vara i Idol också. I stället sjunger man bara coverlåtar. I ”Fame factory” fanns också den sex år äldre Sandra Dahlberg, sångerskan med rötter från lappländska Klimpfjäll. Kärlek uppstod och plötsligt levde Jimmy och hon ihop i en lägenhet i söderförorten Årsta. – Allt gick så fort den där tiden. Min första singel sålde guld och jag var med överallt. När Sandra och jag inte uppträdde satt vi ensamma i lägenheten. Vi kände inte någon. Det slutade med att vi flyttade till Hagfors. Då blev det mycket bättre. Hagfors och Värmland är fortfarande ”hemma” för Jimmy. Förra veckan var han där, träffade föräldrarna och en massa kompisar. – Det är alltid lika roligt att komma hem. Nu senast mötte jag min gamla fröken som berättade hur jag var i skolan. Det är som om alla i Hagfors känner sig lite delaktiga i framgången. Hagfors är en musikinriktad kommun. Här-ifrån kommer även Monica Zetterlund, Christer Sjögren och Stefan Borsch. I dag är dock både Jimmy och Sandra tillbaka i Stockholm. De har separerat men bor nära varandra och umgås så mycket det går. Och Wilmer, 3,5 år, ska ha nära kontakt med båda föräldrarna, förklarar Jimmy. – Sandra kommer alltid att betyda mycket för mig, men jag var ju bara 18 när vi träffades. Det har hänt så mycket sedan dess. Man utvecklas ju hela tiden, säger han. En del av detta kanske återfinns i de nya texterna. Men han hämtar också stoff från de många mejl han får från fansen. – Många berättar om sånt de varit med om och vill ha råd. Jag är dålig på att svara, men förhoppningsvis kan jag ge lite tillbaka i mina sånger. Efter några år i bandet ”Svea-kafé”, engagerades Jimmy Jansson som gitarrist när Anna Bergendahl åkte runt på turné i somras. – Då blev jag otroligt sugen på att vara ute själv igen. Nu vill jag inget hellre. Jan Falk jan.falk@dn.se 08-738 21 18 ", "article_category": "other"}
{"id": 37013, "headline": "”Avund ett hinder för kvinnor”", "summary": "Ny serie: Kvinnor känner avund och stöttar inte varandra i framgång, menar psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg Weston i en ny bok.", "article": "I bok efter bok har hon skrivit om det svåra – lyft fram de känslor vi inte gärna vill kännas vid, som skam och skuld. Hon har analyserat vår vacklande självkänsla och borrat sig ner i de barndomstrauman som får många av oss att gå omkring och huka i livet. I sin nya bok, som kommer ut i dagarna, tar psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg Weston upp ännu ett tabuämne som vi sällan vågar tala högt om – avunden. Och då särskilt den avund kvinnor känner mot varann. Avunden är en svår känsla, som slår tillbaka mot oss själva och sätter krokben för oss, menar Marta Cullberg Weston. I värsta fall kan den undergräva vår självkänsla och förstöra relationerna till andra. – Men så behöver det inte vara. Vi kan lära oss en hel del om oss själva av våra avundskänslor. Och i många fall kan avunden omvandlas till en kraft och inspirationskälla. Det är i Marta Cullberg Westons radhus i Nacka vi träffas. Det är här hon tar emot sina klienter. Att någon söker hjälp för sin avundsjuka är sällsynt, det är en känsla vi helst vill undertrycka och därför döljer för oss själva. Däremot möter hon ofta i sina terapier den destruktiva effekt som avunden haft på personer som utsatts för den, till exempel på jobbet. Avstamp för boken tar hon därför i den tävlan som finns på våra arbetsplatser. Och i kvinnors avund mot varann. För det var när två unga kvinnor som hon kände väl beskrev hur de utsatts för avundsutspel på sina jobb som Marta Cullberg Weston började fundera kring avundens roll i våra liv. – De var kompetenta, duktiga kvinnor, som båda tvingats lämna sina jobb, nedbrutna på grund av avundsjuka personers agerande – skvaller och förtalskampanjer. Idén om arbetet som en plats för systerskap är i många stycken en myt, menar hon. – Många kvinnor som förväntat sig att de skulle få hjälp och stöd av sina kvinnliga kolleger på jobbet har blivit grymt besvikna. Ämnet är laddat, det är hon medveten om. – Jag är självklart feminist. Men vi gör oss själva en otjänst om vi inte öppet talar om den avundsproblematik som finns, särskilt på kvinnodominerade arbetsplatser med en traditionellt manlig struktur. – Kvinnorörelsen röjde mark för oss kvinnor, och vi har varit väldigt bra på att stötta varann när det går dåligt. Vi måste bli lika bra på att stötta varann när det går bra. En del avund har sin grund i situationer där föräldrar inte har hanterat konkurrens mellan syskon på ett klokt sätt. – Bakom avunden finns ofta ett litet förfördelat barn, menar Marta. Den moderna styvfamiljen till exempel är en veritabel härd för avund. Oförklarligt starka reaktioner på till synes små saker kan utlösas när något hakar i en negativ självbild och som en metkrok river upp de frustrerade känslorna hos det sårade, inre barnet. Och den känslan kan finnas kvar i större utsträckning än vi anar. Men all avund är inte destruktiv: Den stimulerande avunden är främst ett sätt att ge komplimanger, av typen ”jag är så avundsjuk på din fina trädgård”. Den konkurrerande avunden kan också ha positiva effekter, den kan få oss att pröva nya saker i livet. Den avund som är riskabel är den missunnsamma avunden, den som vi inte erkänner för oss själva. I stället förklarar vi bort den med att den person vi är avundsjuk på är stroppig eller vidrig. – Avund är inte farlig om vi erkänner den, säger Marta. Det är när vi ljuger för oss själva den blir farlig. För en sådan avund fyller oss med en känsla av djup orättvisa och inre, frätande vrede. I ett konkurrenssamhälle är avund en ofrånkomlig känsla – den får oss att prestera mer och konsumera mer. Men om konkurrensen mellan medarbetarna på en arbetsplats blir alltför hård förlorar den sin positiva effekt och leder till sämre prestationer, visar studier. – När det enbart är individuella prestationer som premieras och belönas tvingas kolleger att betrakta varann som motståndare. Det gör att de inte delar med sig av sina kunskaper och färdigheter. Kreativiteten avtar, diskussioner lyfter inte, idéer punkteras. – Omorganisationer kan därför ställa till förfärligt mycket elände. Genom att de skärper konkurrensen och utsätter människor för osäkerhet aktiverar de avunden och utlöser destruktiva mönster. Som kan leda till isolering, intriger, mobbning och förtalskampanjer. Och den individuella lönesättningen är en formidabel grogrund för avund. Män och kvinnor hanterar avund på delvis olika sätt, menar Marta. – Killar kan bedriva en öppen revirkamp, medan tjejer tidigt grundlägger ett mer indirekt avundsmönster och spelar ut väninnor mot varann genom utfrysning, baktaleri och sabotage. Tyvärr försvinner inte de här relationsutspelen när vi kommer ut i arbetslivet, utan följer med oss kvinnor in på arbetsplatsen och utlöses när en annan kvinna har framgång. Amerikanska studier visar att när mobbarna är män drabbas deras manliga och kvinnliga kolleger i ungefär lika stor omfattning. Men kvinnliga mobbare ger sig i betydligt större utsträckning på sina kvinnliga kolleger. Medan män som klättrar på karriärstegen fortsätter att vara populära, riskerar kvinnor som klättrar att drabbas hårt genom att uteslutas ur gemenskapen. Och kvinnliga medarbetare motarbetas i högre grad av kvinnliga chefer än av manliga. Förklaringarna är flera. Dels jämviktsmodellen, enligt vilken kvinnor inte står ut med något som förändrar jämvikten mellan dem och arbetskamraterna. Dels är det så få kvinnor som verkligen nått toppen att de som finns där kan vara ovilliga att hjälpa andra kvinnor som potentiellt kan ersätta dem. Kanske spelar det också in att de kvinnor som tagit sig upp anser sig ha fått göra det helt av egen kraft, och därför tycker att andra gott kan göra samma sak. Amerikanska självhjälpsböcker för kvinnor i karriären råder kvinnor att inte visa att de är glada och stolta över en befordran utan i stället ”skriva ner” sina framgångar. – Lyft upp konflikterna till ytan på ett tidigt stadium i stället, råder Marta Cullberg Weston. Konfrontera dem som skvallrar och saboterar. På lång sikt tror jag det vore bra med workshops, där kvinnor får lära sig att lämna jämviktsmodellen bakom sig och bättre stå ut med olikhet. Livet är inte rättvist. Män har ett sätt att omformulera avunden, där de kallar den för maktkamp. – Män iakttar det som fungerar hos en person och försöker efterlikna och överträffa detta. När den andres fördelar känns omöjliga att matcha sätter de i stället en ny etikett på den avundsvärde, som gör att de kan avfärda honom. De markerar att de spelar i en annan division, och då behöver de inte känna sig i underläge. – Det vi kvinnor behöver lära oss är att ekvivalera, det vill säga att se avunden som uttryck för något som vi också kan åstadkomma, i stället för att känna oss förfördelade. Grundfelet vi gör är att tro att andras framgång berövar mig något och begränsar min framgång. Sanningen är att andras framgångar inte tar någonting alls ifrån mig. Uttrycket ”du behöver inte släcka någon annans låga för att din egen ska lysa starkare” ligger det djup visdom bakom. Att vara tacksam för det man har och nöjd med sitt liv är det viktigaste vaccinet mot avundsjuka. Några sätt att motverka avund Hantera din egen avund: ¦ Inse att andras framgång inte förminskar dig. ¦ Jämför dig med dig själv, inte med andra. ¦ Försök se avunden som en spegel, som talar om något för dig om dig själv. Vad är det du längtar efter? ¦ Fundera över vad du kan göra för att utveckla dig själv och din kapacitet. Vad har du som är speciellt? ¦ Påminn dig själv om att du har all anledning att vara stolt över dig själv. ¦ Lär dig stå ut med olikhet och försonas med det faktum att man inte är bäst jämt. ¦ Beröm den person du är avundsjuk på. Det är ett bra sätt att bryta en negativ tankespiral. Hantera andras avund mot dig: ¦ Ta inte på dig skulden. ¦ Sätt ord på det som händer (ofta förstår man inte vad det handlar om). ¦ Lyft upp konflikterna på bordet direkt, konfrontera dem som baktalar. ¦ Skaffa dig ”krokodilskinn”/”fetta in fjädrarna” – låt inte elakheter gå in utan låt dem glida av dig. ¦ Undvik att ha missunnsamma personer i vänkretsen. Så kan du som chef motverka avund på jobbet: ¦ Tänk på att alltför hård konkurrens mellan medarbetare kan aktivera avunden, vilket leder till lägre kreativitet och sämre prestationer. ¦ Belöna inte bara individuella prestationer, tänk i grupptermer. När en enskild gör något bra ska det kunna komma hela gruppen till del. ¦ Inför mentorskap och ge de äldre Marta Cullberg Weston Ålder: 67 år. Yrke: Psykolog, psykoterapeut och författare.”Jag älskar mitt jobb och skjuter på pensionen.” Aktuell: Med boken ”Avund och konkurrens” (Natur & Kultur), kommer ut 20/9. Har tidigare gett ut: Tio böcker, bland andra ”Ditt inre centrum”, ”Från skam till självrespekt” och ”Lär känna dig själv på djupet”. Bor: I radhus i Nacka och – några månader om året – i Iowa City, USA. ”En liten men stimulerande universitetsstad.” Familj: Maken och särbon Burns Weston, professor i internationell rätt. Tre vuxna barn och tre barnbarn i Stockholm. Bakgrund: Började skriva i 50årsåldern i samband med skilsmässan från psykiatern Johan Cullberg. Flyttade till USA, bodde där i tio ", "article_category": "other"}
{"id": 37019, "headline": "“Sex löften till SL-resenärerna”", "summary": "Vi rödgröna är överens om att tillsammans lokalt och nationellt satsa 17 miljarder mer på kollektivtrafiken i Stockholm än de borgerliga partierna. Här är våra sex löften, skriver representanter för S, MP och V i Stockholms läns landsting.", "article": "Varje dag väntar och trängs hundratusentals människor på tåg och bussar. På många håll står vi som packade sillar, samtidigt som fler skulle behöva välja att resa kollektivt för klimatets skull. Situationen kräver politisk handlingskraft. Moderatledningen i Stockholms län har en plan för utbyggnad av kollektivtrafik där viktiga åtgärder inte är finansierade. Flera viktiga investeringar har skjutits upp. Vi rödgröna föreslår sex åtgärder som ger stora effekter för resenärer i hela Stockholmsregionen efter valet. Vi rödgröna är överens om att tillsammans lokalt och nationellt satsa 17 miljarder mer på kollektivtrafiken i Stockholm än de borgerliga partierna. 1) Extra bussar, expresslinjer och busskörfält Ett sätt att mycket snabbt minska trängsel och öka kollektivtrafikens kapacitet är att öka antalet bussar och inrätta fler direktbusslinjer. I väntan på att nya spårprojekt blir klara ökar vi busstrafiken i länet och ge bussarna egna permanenta körfält och prioritering vid trafiksignaler. Det gör att resenärerna kommer snabbare fram. 2) Sänk SL:s priser och slopa zonerna Efter valet 2006 höjde moderatledningen priserna, slopade enhetstaxan och införde ett komplicerat zonsystem som inte följer kommungränserna. Vi rödgröna vill göra tvärtom. Att åka kollektivt ska vara prisvärt, enkelt och smidigt. Därför sänker vi priset på 30-dagarskortet till 650 kronor, befriar Stockholm från zonsystemet och återinför enhetstaxa för hela Stockholms län. En förköpt biljett ska kosta 24,50 – oavsett hur långt du reser. 3) Bygg Spårväg Syd från 2013 Moderaterna har skjutit upp byggandet av Spårväg Syd mellan Älvsjö och Flemingsberg till efter år 2020. Det är ett svek mot invånarna i södra länet. För att skapa sysselsättning och tillväxt i de södra delarna av Stockholms län behöver vi snarast bygga Spårväg Syd som binder samman Södertörn. Linjen är tänkt att knyta ihop tunnelbanans röda gren både mot Fruängen och mot Norsborg med pendeltåget. Genast efter valet påbörjar vi byggandet av Spårväg Syd. 4) Rusta upp lokalbanorna och bygg tunnelbana till Nya Karolinska De nödvändiga upprustningarna av Saltsjöbanan, Roslagsbanan och Lidingöbanan drar ut på tiden och ska snarast slutföras. Utbyggnaden av en tunnelbanegren från Odenplan till Nya Karolinska i Solna är ett viktigt rödgrönt vallöfte. 5) Bygg klart Mälarbanan för fler pendeltågsavgångar Citybanan är helt avgörande för att få en punktlig pendeltågstrafik, men innebär i sig inte att det går att sätta in fler tåg. För det måste även spåren norr om Citybanan byggas ut. Dagens regering har skjutit stora delar av den utbyggnaden på framtiden. Vi rödgröna lovar i stället att finansiera utbyggnaden fullt ut så vi kan införa 10-minuterstrafik på pendeln direkt när Citybanan står klar. 6) Satsa på cykling Det saknas två miljarder i investeringar i cykelvägnätet i Stockholms län. Moderaterna har inte genomfört de planer för utbyggnad av cykelnätet som finns i Stockholms stad. Bra cykelbanor är en lönsam samhällsinvestering Våra partier vill göra en rejäl satsning på cykelvägar och trafiksäkerhet för cyklister och gångtrafikanter. Det ska också bli lättare att ta med cykeln i kollektivtrafiken. Vi rödgröna vill förbättra vardagen för de stora grupper som idag utnyttjar kollektivtrafiken mest – kvinnor, unga, studenter och pensionärer. Kollektivtrafik som är prisvärd, bekväm och snabb ökar jämlikheten i Stockholmsregionen och bidrar till en hållbar storstadsutveckling. Lars Dahlberg, (S), oppositionslandstingsråd, Stockholms läns landsting Raymond Wigg, (MP), oppositionslandstingsråd, Stockholms län landsting Birgitta Sevefjord, (V), oppositionslandstingsråd, Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 37025, "headline": "”Mona och Fredrik – ni bör regera tillsammans”", "summary": "Två välkända publicister: Om SD blir vågmästare borde M och S – Sveriges nya mittenpartier – tillsammans flytta in i Rosenbad. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna – med 60 procent av väljarkåren bakom sig – har någon politik för en situation när en främlingsfientlig rörelse kniper 5 procent. Både Reinfeldt och Sahlin delegerar ansvaret, antingen till väljarna eller till tre mindre partier som förväntas begå politiskt självmord genom att byta sida för att rädda landet. Lösningen är så uppenbar att den måste diskuteras. Med både M och S i Rosenbad skulle vi få en handlingskraftig regering i politikens mittfåra och samtidigt en vital opposition. Tveka inte, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Svekdebatten blir mildare än ni tror, skriver Rolf Alsing och Niklas Ekdal.", "article": "Om väljarna röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen får de skylla sig själva, då kan det bli en minoritetsregering, menar statsminister Fredrik Reinfeldt. Möjligen kan Moderaterna tänka sig stöd av Miljöpartiet, om de gröna förbehållslöst byter sida. Om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen räcker vi ut en hand till mittenpartierna, säger Mona Sahlin. Med den politiska mitten menar hon då Centern och Liberalerna, två partier som i dag står till höger om Moderaterna. Moderaterna och Socialdemokraterna har tillsammans 60 procent av den svenska väljarkåren bakom sig, men inget av partierna har någon politik för en situation där en främlingsfientlig rörelse kniper 5 procent. Både Reinfeldt och Sahlin delegerar ansvaret till andra – antingen väljarna, eller tre mindre partier som förväntas begå politiskt självmord genom att byta sida för att rädda landet. Detta är inte seriöst, och det är inte bra för Sverige. Med arbetslöshet runt 10 procent, en och en halv miljon människor i utanförskap och oro i omvärlden är en skakig minoritetsregering det sista vi behöver. Det faktum att en sådan regering i sig skulle bestå av fyra eller tre partier gör den förstås ännu svagare. Erfarenheterna av minoritetsregeringar ger inte mersmak. När Carl Bildt regerade med passivt stöd av Ny Demokrati tog det en ände med förskräckelse. När Göran Persson hankade sig fram genom förhandlingar med stödpartierna till vänster urholkade det själva parlamentarismen. Lösningen på problemet Sverigedemokraterna är så uppenbar att den åtminstone måste diskuteras. Om det uppstår ett läge där SD är vågmästare borde Moderaterna och Socialdemokraterna vara beredda att regera tillsammans, i egenskap av Sveriges nya mittenpartier. Den vanligaste invändningen mot en sådan lösning är att den vore odemokratisk. Väljarna vill ha ett vänster- och ett högeralternativ, sägs det, och politikerna ska inte på eget bevåg upphäva blockpolitikens ideologiska spänning. Detta är nonsens. Efter Socialdemokraternas marknadsanpassning på 80- och 90-talet, och Moderaternas anpassning till välfärdssystemet och fackföreningsrörelsen på 00-talet, gäller inte den gamla kartan längre. Vänsterpartiet och Miljöpartiet utgör vänsteroppositionen. Centern är det verkliga högerpartiet i den ekonomiska politiken, Kristdemokraterna är högerpartiet i familjepolitiken och Folkpartiet i utrikespolitiken. Med Moderaterna och Socialdemokraterna i Rosenbad skulle väljarna alltså ha utmärkta alternativ både till höger och vänster. Vi skulle få en handlingskraftig majoritetsregering för jobb, tillväxt och välfärd, i det politikens mittfält där väljarna finns, och samtidigt en vital opposition. I verkligheten finns förstås tungt vägande faktorer som gör denna lösning osannolik. Väljarna skulle straffa de två stora partierna för en sådan helomvändning. Socialdemokraterna och Moderaterna behöver sina fiendebilder för mobiliseringen och för att motivera sin tyngd. De har vitt skilda organisationskulturer och skulle ha svårt att samarbeta utan misstänksamhet. Detta är onekligen knepiga problem för två tröga partiapparater, och för en grupp politiker med Reinfeldt och Sahlin i spetsen. Det borde inte vara väljarnas och Sveriges problem. Viljan att lösa en parlamentariskt trasslig situation på detta sätt är i själva verket ett lackmustest på de bägge ledande partiernas ärliga uppsåt. Om Moderaterna menar allvar med sin förnyelse sedan Reinfeldts tillträde 2003 är avståndet till Socialdemokraterna i praktiken litet. Om Socialdemokraterna menar allvar med talet om valfrihet och en ny offensiv för jobben kan knappast de nya Moderaterna vara pestsmittade. Vem skulle vara regeringschef och ta det första steget? Här finns en enkel princip. Om inget av blocken får egen majoritet bör budet att bilda regering gå till ledaren för det största partiet. Häri skulle då ligga en förpliktelse att söka utanför de invanda ramarna. Ett försök med en M-S-regering skulle kunna lösa den parlamentariska knuten på kort sikt och ge stadga i den sköra ekonomiska återhämtningen. Men det finns också strukturella fördelar. Blockpolitiken skulle brytas upp och ersättas av en dynamisk modell, mera i takt med väljarnas rörliga preferenser än det nuvarande allt-eller-inget-systemet med rötterna i 1800-talets motsättningar. En stark regering skulle också kunna genomföra en rad stabila reformer för att skicka Sverige tillbaka i tillväxtligans topp. Mest akut är kanske en ny stor skattereform. Platt skatt över hela linjen – 25 procent på arbete, kapital och konsumtion – skulle vara självfinansierande till 90 procent och ge mäktiga incitament till jobb och utbildning. Fördelningseffekterna kan pareras på andra områden, genom bland annat fastighetsskatt. Skolan är det andra stora område där Sverige behöver en nystart. Genom att återförstatliga skolan och göra en radikal satsning på att rycka upp läraryrkets status kan en ny grund läggas för social rörlighet och kunskapsdriven tillväxt. Likadant när det gäller socialförsäkringar, energipolitik, innovationer, företagande. Den nuvarande blockpolitiken klarar inte att leverera lösningar som sträcker sig bortom en mandatperiod. Växelbruket mellan borgerliga och socialdemokratiska regeringar har gett en hygglig förnyelse av Sverige de senaste 35 åren. Med en stor koalition skulle nästa våg av reformer bli både djärvare och uthålligare. Tveka inte, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, om detta parlamentariska läge skulle uppstå. Svekdebatten blir mildare än ni tror. Rolf Alsing fd politisk chefredaktör på Aftonbladet Niklas Ekdal fd politisk redaktör på DN och Expressen ”Mätningarnas mätning” En nyhet i årets valrörelse är att resultaten från de olika opinionsinstituten vägs samman till ett medelvärde. Metoden är hämtad från USA där den bland annat används av sajten Real Clear Politics. Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap i Göteborg, uppdaterar löpande sin ”Mätningarnas mätning” – med viktade medelvärden av resultaten från SCB:s, Synovates, Sifos, Novus och Demoskops opinionsundersökningar. Den senaste sammanställningen (12 september) gav partierna följande siffror i procent: M 31,2, C 5,3, FP 7,6, KD 5,2, S 29,7, MP 8,5, V 6,0, SD 4,5, övriga 1,7. Källa: www.henrikoscarsson.com ", "article_category": "other"}
{"id": 37027, "headline": "Ministern vill se en nollvision", "summary": "Maria Larsson. Kravet på en nollvision mot självmord är mer aktuellt än någonsin, menar folkhälsoministern efter Insidans artiklar om att femtio ungdomar tar sitt liv varje år.", "article": "Folkhälsominister Maria Larsson förnyar kravet på en nollvision mot självmord. Kan vi ha en sådan för att minska antalet trafikdödade borde vi också kunna ha det på detta område, resonerar hon. Maria Larsson menar att det är mycket oroande att självmorden inte minskar bland unga, och att allt fler tonåringar försöker ta sitt liv. Hon påpekar att det fortfarande är tabu att tala om självmord och att må dåligt psykiskt, både bland allmänheten och på många håll inom vården. – Inte minst Insidans artiklar den senaste tiden om unga som tar sitt liv visar tydligt hur viktigt det är att förändra attityderna kring självmord. Då är nollvisionen ett tydligt mål att sträva mot, säger Maria Larsson. Hon skulle också vilja se en allmän ”ABC-utbildning” för att motverka psykisk ohälsa. – Jag har lärt mig vad jag ska göra om någon har problem med andningen, blöder kraftigt eller är i chock. Men hur bemöter man en person som mår psykiskt dåligt? I andra länder finns en rad exempel på utbildningar som fungerar utmärkt. Maria Larsson och regeringen har därför beslutat att genomföra pilotutbildningar bland 1.000 personer runt om i landet för att se vad som passar för svenska förhållanden. Sedan vill hon gå vidare och se till att alla som kommer i kontakt med unga i sitt arbete ska få gå en ”ABC-kurs” om psykisk ohälsa. Som nytillträdd minister var Maria Larsson med på ett möte där anhöriga till unga som begått självmord berättade om sina tankar och känslor. Där fanns syskon och föräldrar som vittnade om sin smärta och sorg. – Några av mina lekkamrater från barndomen har tagit sitt liv, men mötet med de anhöriga blev en väckarklocka för mig. Jag insåg att vi måste göra allt för att unga människor ska välja att leva vidare i stället för att försöka begå självmord, säger hon. Kort efter mötet, som arrangerades av anhörigföreningen Spes, lanserade Maria Larsson för första gången tanken om en nollvision mot självmord. Men många kritiker menade att målsättningen var helt orealistisk oavsett det goda syftet. Att förhindra alla självmord är en omöjlighet, hävdade de. – Men jag står fast vid min vision, allt annat vore orimligt. Sedan 1990-talets början har elevvården på landets skolor rustats ned. På många håll finns det inte längre skolsköterskor och skolkuratorer som kan hjälpa eleverna i deras vardag. Maria Larsson säger att den nya skollagen nu talar om vilken typ av stöd och hjälp det måste finnas på varje skola. – Skolsköterskor, kuratorer och psykologer ute på skolorna kan ju tidigt fånga upp en ung pojke eller flicka som mår dåligt. Det är ett sätt att minska antalet självmord. Men det krävs mer än bara ord? – Därför har regeringen anslagit 900 miljoner kronor årligen under en treårsperiod för att förstärka den psykiatriska vården, något som också kommer unga till del. Satsningen måste nu fortsätta. – Men lika viktigt som pengar är att förändra attityderna så att vi vågar tala om självmord och psykisk ohälsa. Det får inte längre vara skamligt att ta upp detta med föräldrar, syskon, kamrater och lärare. Vi behöver en ny öppenhet. ", "article_category": "other"}
{"id": 37031, "headline": "”Nytt förslag dråpslag mot alla blivande pensionärer”", "summary": "TCO:s Sture Nordh: I tysthet planeras en attack som gör vår pensionärstillvaro mycket fattigare.I maj presenterades ett förslag som – i bästa fall – sänker pensionen för en medelinkomsttagare med 25 000 kronor netto per år. Vi vet att förslaget nyfiket studerats av både socialdemokrater och moderater. Nu måste väljarna och de framtida pensionärerna få besked om Alliansen och de rödgröna tänker genomföra planerna, skriver Sture Nordh.", "article": "Alla partier tävlar inför årets val om att behaga pensionärerna. Det gäller möjligen dem som redan är pensionärer, men för oss alla som är blivande pensionärer planeras i tysthet en attack som kommer att göra vår pensionärstillvaro mycket fattigare. De förbättringar som man slåss om att presentera just nu är småpotatis mot de kraftfulla försämringar för framtida pensionärer vi vet att både socialdemokratiska och moderata finansministrar nyfiket studerat. Det förslag vi talar om handlar om på vilket sätt vi skall tillåtas spara till vår pension och har senast förts fram av Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO – ett råd inom finansdepartementet. I maj i år föreslog de att kapitalskatten höjs från 15 till 27 procent på pensionssparande, förtida beskattning av tjänstepensioner (i dag betalar man skatt på den när man tar ut pensionen) samt en höjning av arbetsgivaravgifterna för avsättning till tjänstepension. Detta förslag kan i värsta fall omöjliggöra kollektivavtal om tjänstepensioner, och sänker pensionen för en medelinkomsttagare med cirka 25 000 kronor netto per år (se bakgrundsrutan ovan). Dessa kraftfulla försämringar förs fram som ett sätt att direkt få in mer skatt och förhindra eventuell skatteflykt, som anses uppstå om en eller annan pensionär bosätter sig utomlands efter pensionen. Inget parti har i valrörelsen gett besked om sin syn på denna helt avgörande pensionsfråga, vars konsekvenser är långt allvarligare och svårare att korrigera än skatten på pension. Om förslaget genomförs är ett sannolikt scenario att hela modellen med de kollektivavtalade tjänstepensionerna, och för den delen det privata pensionssparandet, skjuts i sank. Det handlar faktiskt om hållfastheten i hela pensionssystemet. Hälsningen från staten blir att om du vill ha mera i pension än vad det statliga allmänna systemet ger, så får du som pensionär hämta det ur dina egna besparingar. För att förstå hur den föreslagna försämringen är tänkt måste man känna till mer om varifrån vi ska få vår pension. Pension kan betalas ut från tre håll. Första delen får vi alla från staten. 90 procent av löntagarna får också pension från de kollektivavtalade tjänstepensionerna. Sedan kan vi få pension från vårt egna privata pensionssparande. I framtiden kommer de kollektivavtalade tjänstepensionerna att spela allt större roll för den totala storleken på pensionen. Genom pensionsreformen har den lagstadgade pensionen blivit stramare, nu sänks till exempel utgående pensioner genom den så kallade bromsen. För att få en vettig pension har arbetsmarknadens parter, fack och arbetsgivare träffat avtal om att komplettera den allmänna pensionen genom att sätta av en viss procent av löneutrymmet av till framtida pension, tjänstepensioner. Denna avsättning samlas för att ge avkastning och växa inför vår pensionering. När pensionsdagen kommer och vi tar ut tjänstepension, då betalar vi skatt. ESO:s utgångspunkt är att det här är alldeles för gynnsamt sätt att spara till sin pension. ESO vill att staten ska få in skatten i samma ögonblick som facken och arbetsgivaren gjort avtalen om pension. Då blir summan som skall växa i pensionsfonder mindre. Det betyder också att den enskilde ska betala skatt på en inkomst som han ännu inte fått ut, på pengar som han ännu inte formellt äger. Det är förstås orimligt. Pension precis som lön ska beskattas när den betalas ut. Men inte bara det. ESO-förslaget innebär också en nära nog fördubbling av den löpande avkastningsskatten på pensionssparande (från 15 till 27 procent av statslåneräntan). Dessutom föreslås en höjning av arbetsgivaravgifterna för avsättningar till tjänstepension. Detta sänker de framtida tjänstepensionerna avsevärt. I de flesta länder uppmuntras pensionssparande, därför att det är av värde för både enskilda och samhället i sin helhet att vi själva avstår en del av lönen för att trygga vår ålderdom. När de svenska allmänna pensionerna inte heller är något att yvas över, den ligger på en medelmåttig nivå, är det obegripligt att genom ytterligare skatt placera pensionssparare i Sverige i OECD:s strykklass. TCO reagerade direkt i maj i år; ESO-förslagets bästa plats är i pappersåtervinningen. Vi känner stor oro över att förslaget aktualiserats igen. Liknande tankegångar dök upp i en statlig utredning som dåvarande socialdemokratiska finansministern Bosse Ringholm tillsatte. Efter stark kritik från TCO-organisationernas sida lades utredningen ned av den då tillträdde finansministern Pär Nuder. Med det trodde vi att de ogenomtänkta förslagen för att försämra pensionerna en gång för alla var begravda. Men nu är förslagen alltså framme igen. 1. Varför ska Sverige på en och samma gång ha medioker allmän pension och samtidigt missgynna enskildas sparande till den egna pensionen och kullkasta förutsättningar för kollektivavtalade tjänstepensioner?Det skulle ge unikt snåla förutsättningar för framtidens pensionärer jämfört med andra OECD-länder. Det är naturligtvis tvärtom positivt att parter och enskilda tar ansvar för framtida pensioner. 2. ESO:s kamerala synpunkt att skattesatser för olika sparande är olika är i detta sammanhang en småsak, jämfört med konsekvensen av att göra framtidens pensionärer så mycket fattigare.De i dag debatterade orättvisorna är en västanfläkt mot de förslag som två finansministrar, på var sin sida om blockgränsen, kastat lystna blickar på. Det handlar netto om tusentals kronor minus i plånboken per månad för en vanlig tjänsteman. Förslaget blir framförallt ett dråpslag mot alla unga som får en sämre pension när de lämnar arbetsmarknaden. 3. Rättsligt kan förslaget ifrågasättas.En beskattad lön kan inte tillhöra någon annan än den enskilde. Om staten tänker beskatta den del vi annars hade satt in i pensionsfonder kan bestämmanderätten över denna beskattade lön aldrig tillfalla staten eller parterna på arbetsmarknaden. Varken staten eller parterna kan således genom lag eller avtal rimligen bestämma att en viss del av lönen skall sparas. Det innebär i sin tur att grunderna för hela pensionssystemet rämnar. Det upprör mig mycket att teoretiska konstruktioner av detta slag kastas fram och tas på allvar, när konsekvenserna är så ödesdigra för hela välfärden för de äldre. 4. I den breda politiska överenskommelsen om pensionerna ingick dagens system med kollektivavtalade tjänstepensioner som en viktig hörnpelare.Om man drastiskt ändrar förutsättningarna för tjänstepensionerna måste hela pensionsöverenskommelsen rivas upp, och staten kompensera förlorad avtalad pension. Attacken på Sveriges alla framtida pensionärer finns framme igen, på beslutsfattarnas bord, väntande på besked från dem som får makten efter valet. Väljarna måste få besked före valet. Både alliansen och de rödgröna måste försäkra att de en gång för alla lägger tanken att försämra förutsättningarna att spara till pension åt sidan. Sture Nordh TCO:s ordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 37036, "headline": "”I en överpolitiserad miljö förtvinar den goda etiken”", "summary": "Göran Hägglund: Kampen om Sveriges framtid är ytterst en värderingskonflikt, inte en ekonomisk strid.När statsvetarprofessorn Leif Lewin på DN Debatt efterlyste den borgerliga berättelsen om Sverige hade han rätt i att det också måste finnas en uppfattning om vart vi är på väg på längre sikt. För oss kristdemokrater är en sak klar: vi är ett värdeorienterat parti, ett idéparti. Vi skiljer oss från andra. När de goda gemenskaperna, med familjen som den viktigaste, fungerar som bäst bildar de en värderingarnas vall mot den ständigt trängande lag- och regleringsströmmen. Utan etik – en massproduktion av lagar. När vi lämnar misstänksamhetens, förbudens och politiseringens land ser vi det fria och trygga Sverige avteckna sig, skriver Göran Hägglund.", "article": "”Vi hungrar efter en klargörande berättelse om tiden efter den socialdemokratiska hegemonin när vi också haft borgerliga regeringar”, skriver statsvetarprofessorn Leif Lewin (DN Debatt 28/8). ”Vi ser skärvor av berättelsen men helheten kan vi än så länge bara ana, trots tappra försök från många sagesmän”, fortsätter han. Det ska sägas direkt: Lewin har rätt i att vi partier i Alliansen har ibland varit dåliga på att sätta våra reformer i ett större sammanhang. Debatten kring socialförsäkringarna är ett gott exempel. Vi har varit strängt fokuserade på att genomföra våra vallöften och få en välfärd som fungerar på riktigt, inte bara på papperet. Och gott så, men visst måste det också finnas en uppfattning om vart vi är på väg på längre sikt. För oss kristdemokrater är i alla fall en sak klar. Vi är ett värdeorienterat parti – ett idéparti. Vi skiljer oss från andra. Det uppskruvade tonläget i debatten om verklighetens folk visade tydligt med vilken ovana man i Sverige handskas med allianspartier när de tar sig an samhällsfenomen bortom kronor och ören. Men, som en analytiker skrev häromdagen, där har vi början till en berättelse om ett nytt och livskraftigt Sverige. Visst är det så. Det är berättelsen om det civila samhällets successiva renässans i Sverige. Om hur politiseringen, förbuden och toppstyrningen av människors tillvaro sakta men säkert tvingas ge vika för de fria gemenskaperna och de goda värdena. Om hur välfärdssystemen återgick till att vara stöd i stället för skruvstäd. Om hur balansen mellan det politiska och det opolitiska i Sverige återupprättas efter flera decennier av socialdemokratiskt styre. Men här har också Lewin fel: En fullödig berättelse kan inte börja med alliansregeringens reformer som han verkar vilja se det, utan sträcker sig längre tillbaka, i mina ögon till tiden före socialdemokratins genombrott. Om inte annat så för att de dygder Lewin nämner inte bara existerade före trettiotalet utan också faktiskt utgjorde grunden för den resursbas socialdemokraterna sedan tog över. Välstånd skapas nämligen inte av fördelningspolitik utan av sådant som en levande arbetsmoral, solidaritet och hederlighet. Kristdemokraterna i Sverige föddes först under det vänsterdominerade sextiotalet. Ändå är det i vårt parti dessa värden har förvaltats, eftersom den icke-materialistiska känslan ligger så djupt i vår tradition. I resten av det politiska Sverige genomsyrade rationalismen och tron på politikens makt (och rätt) alla partier från höger till vänster. Även vi har förvisso hunnit präglats av vänsterns lagstiftningsglädje, men på djupet har det aldrig funnits tvivel på det personliga ansvarets kraft. Det pågår nu också en förnyelseprocess inom partiet, vilken jag hoppas ska leda fram till min bild av kristdemokraterna som politikens gränspolis – de som värnar de sfärer där politiker och mästrande ideologer inte ska in och detaljstyra. Den hållning som förmår att skilja på när det offentliga ska stödja medborgarna att göra självständiga livsval, och när det offentliga växer över sina bräddar och sätter gränser för både personligt ansvar och livsmöjligheter. Kampen om Sveriges framtid är ytterst en värderingskonflikt, inte en ekonomisk strid. Den rör sig i spänningsfältet mellan två poler: Mellan de välståndsskapande dygder som bara kan växa och frodas i ett fungerande civilsamhälle – och den överpolitiserade och överbeskattade miljö där god etik i stället förtvinar. Talande nog för denna bild vet vi ju att det bara finns en sak vänstern tycker sämre om än skattesänkningar, och det är att inte få bestämma vad människor ska tycka och tänka. Metoden att ruta in medborgarnas vardag har varit oproportionerlig myndighetsmakt, ohämmad detaljstyrning och bidragssystem som för många människor inneburit ett långsiktigt hinder, snarare än en språngbräda. Vi kristdemokrater vet att samhället är mer än transfereringssystem och arbetsmarknad. I vårt perspektiv finns det ett långsiktigt värde med regeringens skattesänkningar. Och det handlar inte allra ytterst om att få till stånd en bättre arbetsmarknadssituation, även om det är nog så viktigt. Allra ytterst är det för att svenska hushåll och därmed det civila samhället ska få sin livsluft tillbaka: Att ge utrymme för genuin solidaritet och omtanke och få tid till engagemang och samvaro. Det är nämligen en stor skillnad på en välfärdsstat och ett välfärdssamhälle. Politik och etik hänger ihop: Goda gemenskaper skapar trygghet och god moral, och av det skapas tillit mellan människor. Och däri ligger det viktiga, för det är i bristen på tillit som otrygghet, egoism och främlingskap alstras. Och det är i ett sådant klimat, när man upplever att värdegemenskapen har brustit, som kraven på att politik ska ställa allt till rätta börjar höras. Det är därför vi kristdemokrater värnar det civila samhället. När de goda gemenskaperna, med familjen som den viktigaste, fungerar som bäst bildar de en värderingarnas vall mot den ständigt trängande lag- och regleringsströmmen. Utan etik – en massproduktion av lagar. Alla allianspartier definierar sin grundläggande uppgift i politiken, och vår är att vara den envisa rösten för de värden som finns bortom materialismen, för det genuint mänskliga i tillvaron: För relationer, för solidaritet, för plikt och ansvar, för trygghet, generositet, hederlighet och anständighet. Det är när vi lämnar misstänksamhetens, förbudens och politiseringens land som vi ser det fria och trygga Sverige avteckna sig. Det är den kristdemokratiska vision som vi håller framför oss när vi arbetar med program och tabeller. Kanske inte exakt den Lewin har ritat upp, men likväl. GÖRAN HÄGGLUND partiledare för Kristdemokraterna ", "article_category": "other"}
{"id": 37040, "headline": "”I en överpolitiserad miljö förtvinar den goda etiken”", "summary": "Göran Hägglund: Kampen om Sveriges framtid är ytterst en värderingskonflikt, inte en ekonomisk strid. När statsvetarprofessorn Leif Lewin på DN Debatt efterlyste den borgerliga berättelsen om Sverige hade han rätt i att det också måste finnas en uppfattning om vart vi är på väg på längre sikt. För oss kristdemokrater är en sak klar: vi är ett värdeorienterat parti, ett idéparti. Vi skiljer oss från andra. När de goda gemenskaperna, med familjen som den viktigaste, fungerar som bäst bildar de en värderingarnas vall mot den ständigt trängande lag- och regleringsströmmen. Utan etik – en massproduktion av lagar. När vi lämnar misstänksamhetens, förbudens och politiseringens land ser vi det fria och trygga Sverige avteckna sig, skriver Göran Hägglund.", "article": "”Vi hungrar efter en klargörande berättelse om tiden efter den socialdemokratiska hegemonin när vi också haft borgerliga regeringar”, skriver statsvetarprofessorn Leif Lewin (DN Debatt 28/8). ”Vi ser skärvor av berättelsen men helheten kan vi än så länge bara ana, trots tappra försök från många sagesmän”, fortsätter han. Det ska sägas direkt: Lewin har rätt i att vi partier i Alliansen har ibland varit dåliga på att sätta våra reformer i ett större sammanhang. Debatten kring socialförsäkringarna är ett gott exempel. Vi har varit strängt fokuserade på att genomföra våra vallöften och få en välfärd som fungerar på riktigt, inte bara på papperet. Och gott så, men visst måste det också finnas en uppfattning om vart vi är på väg på längre sikt. För oss kristdemokrater är i alla fall en sak klar. Vi är ett värdeorienterat parti – ett idéparti. Vi skiljer oss från andra. Det uppskruvade tonläget i debatten om verklighetens folk visade tydligt med vilken ovana man i Sverige handskas med allianspartier när de tar sig an samhällsfenomen bortom kronor och ören. Men, som en analytiker skrev häromdagen, där har vi början till en berättelse om ett nytt och livskraftigt Sverige. Visst är det så. Det är berättelsen om det civila samhällets successiva renässans i Sverige. Om hur politiseringen, förbuden och toppstyrningen av människors tillvaro sakta men säkert tvingas ge vika för de fria gemenskaperna och de goda värdena. Om hur välfärdssystemen återgick till att vara stöd i stället för skruvstäd. Om hur balansen mellan det politiska och det opolitiska i Sverige återupprättas efter flera decennier av socialdemokratiskt styre. Men här har också Lewin fel: En fullödig berättelse kan inte börja med alliansregeringens reformer som han verkar vilja se det, utan sträcker sig längre tillbaka, i mina ögon till tiden före socialdemokratins genombrott. Om inte annat så för att de dygder Lewin nämner inte bara existerade före trettiotalet utan också faktiskt utgjorde grunden för den resursbas socialdemokraterna sedan tog över. Välstånd skapas nämligen inte av fördelningspolitik utan av sådant som en levande arbetsmoral, solidaritet och hederlighet. Kristdemokraterna i Sverige föddes först under det vänsterdominerade sextiotalet. Ändå är det i vårt parti dessa värden har förvaltats, eftersom den icke-materialistiska känslan ligger så djupt i vår tradition. I resten av det politiska Sverige genomsyrade rationalismen och tron på politikens makt (och rätt) alla partier från höger till vänster. Även vi har förvisso hunnit präglats av vänsterns lagstiftningsglädje, men på djupet har det aldrig funnits tvivel på det personliga ansvarets kraft. Det pågår nu också en förnyelseprocess inom partiet, vilken jag hoppas ska leda fram till min bild av kristdemokraterna som politikens gränspolis – de som värnar de sfärer där politiker och mästrande ideologer inte ska in och detaljstyra. Den hållning som förmår att skilja på när det offentliga ska stödja medborgarna att göra självständiga livsval, och när det offentliga växer över sina bräddar och sätter gränser för både personligt ansvar och livsmöjligheter. Kampen om Sveriges framtid är ytterst en värderingskonflikt, inte en ekonomisk strid. Den rör sig i spänningsfältet mellan två poler: Mellan de välståndsskapande dygder som bara kan växa och frodas i ett fungerande civilsamhälle – och den överpolitiserade och överbeskattade miljö där god etik i stället förtvinar. Talande nog för denna bild vet vi ju att det bara finns en sak vänstern tycker sämre om än skattesänkningar, och det är att inte få bestämma vad människor ska tycka och tänka. Metoden att ruta in medborgarnas vardag har varit oproportionerlig myndighetsmakt, ohämmad detaljstyrning och bidragssystem som för många människor inneburit ett långsiktigt hinder, snarare än en språngbräda. Vi kristdemokrater vet att samhället är mer än transfereringssystem och arbetsmarknad. I vårt perspektiv finns det ett långsiktigt värde med regeringens skattesänkningar. Och det handlar inte allra ytterst om att få till stånd en bättre arbetsmarknadssituation, även om det är nog så viktigt. Allra ytterst är det för att svenska hushåll och därmed det civila samhället ska få sin livsluft tillbaka: Att ge utrymme för genuin solidaritet och omtanke och få tid till engagemang och samvaro. Det är nämligen en stor skillnad på en välfärdsstat och ett välfärdssamhälle. Politik och etik hänger ihop: Goda gemenskaper skapar trygghet och god moral, och av det skapas tillit mellan människor. Och däri ligger det viktiga, för det är i bristen på tillit som otrygghet, egoism och främlingskap alstras. Och det är i ett sådant klimat, när man upplever att värdegemenskapen har brustit, som kraven på att politik ska ställa allt till rätta börjar höras. Det är därför vi kristdemokrater värnar det civila samhället. När de goda gemenskaperna, med familjen som den viktigaste, fungerar som bäst bildar de en värderingarnas vall mot den ständigt trängande lag- och regleringsströmmen. Utan etik – en massproduktion av lagar. Alla allianspartier definierar sin grundläggande uppgift i politiken, och vår är att vara den envisa rösten för de värden som finns bortom materialismen, för det genuint mänskliga i tillvaron: För relationer, för solidaritet, för plikt och ansvar, för trygghet, generositet, hederlighet och anständighet. Det är när vi lämnar misstänksamhetens, förbudens och politiseringens land som vi ser det fria och trygga Sverige avteckna sig. Det är den kristdemokratiska vision som vi håller framför oss när vi arbetar med program och tabeller. Kanske inte exakt den Lewin har ritat upp, men likväl. ", "article_category": "other"}
{"id": 37042, "headline": "”Fel att bunta ihop människor som ateister eller muslimer”", "summary": "Religionsforskare och präst i ny bok: Både Sverigedemokraterna och Humanisterna visar prov på en farlig förenkling i samhällsdebatten.Trots att Sverigedemokraterna och Humanisterna står för helt olika värderingar finns förvånansvärt nog även likheter. Båda tycks vilja införa ett enhetssamhälle. SD:s kärnbudskap riktar sig framför allt mot muslimer. Alla dras över en kam. Men även Humanisterna – som ställer viktiga frågor om religion och politik– visar prov på farlig förenkling. Avsikten är att kritisera religioner och sedvänjor – men Humanisterna riskerar att i praktiken ta avstånd från de nya svenskarna. Det är helt fel att bunta ihop människor som ateister, muslimer, judar eller kristna. Alla sedvänjor och idéer är inte värda respekt – men människor är det, skriver Elisabeth Gerle.", "article": "Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube. Men även en grupp som Humanisterna visar prov på farlig förenkling. Vem synar denna organisation och deras sätt att sammanföra alla religiösa till ett hot mot ett modernt samhälle och dess offentlighet? Humanisterna är varken rasister eller emot ett mångkulturellt samhälle. De är ”bara” emot religion, men det rejält. Det mesta som är ont härleds till religion, inte till patriarkat eller till religiösa eliter som vill monopolisera makt, eller till kulturella sedvänjor som har mer med traditionella manssamhällen än med religion att göra. Respekten är inte stor för kulturella uttryck som svensk-svenskar inte är vana vid. Religion bör endast utövas i det privata, hävdar man. Men där kan den varken granskas eller diskuteras offentligt. På 50-talet betraktades religion som något som gradvis skulle försvinna allteftersom moderniseringen framskred. De stora teorierna om sekularisering utarbetades efter denna enkla modell. Ju modernare ett samhälle blev desto mer skulle religionens inflytande minska. Men verkligheten talade ett annat språk. I världsdel efter världsdel fick religion inte mindre att säga till om i politiken, utan tvärtom. Till och med i världens kanske mest moderna land, USA, har religionens inflytande vuxit, på gott och ont. SD vill numera använda Svenska kyrkan och religionen som ett bålverk mot andra religiösa och kulturella traditioner. Tidigare var asatron ideal. När Humanisterna tycks längta tillbaka till 1950-talet och Hedenius rationalistiska religionskritik så är även detta en sorts nostalgi. Det var en tid då tro- och vetandedebatten verkade avgjord till vetenskapens fördel, fast det nog snarare handlade om att innebörden i begrepp som tro och vetande omförhandlades. För SD tycks 1930- och 40-talets Europa vara idealet, möjligen svenskt 50-tal. En reaktion är traditionell, den andra högmodern. Ingen av grupperingarna har en mer reflexiv senmodern hållning som bejakar ambivalens och historiens tvetydighet. Humanisterna åberopar upplysning och modernitet som instrument mot värderingar och sedvänjor man tar avstånd från. SD vill bevara Sverige svenskt och hålla rent från människor från andra kulturer. Detta innebär två helt olika renhetsideal. SD använder retoriska figurer om muslimer, liknande dem som under 30-talet användes om judar. Ett sådant språkbruk är helt främmande för Humanisterna. Denna religionskritiska organisation talar i stället genomgående om religion i samband med det som man vill distansera sig från. Religiösa människor är farliga för samhället. Att vara svensk och upplyst tycks innebära att vara ateist, och beskrivs som något välkänt och positivt. Sammanhanget laddar orden med betydelse. Humanisterna ställer viktiga frågor om förhållandet mellan religion och politik. Ändå riskerar också Humanisterna att i praktiken ta avstånd från de nya svenskarna. Avsikten är att kritisera religioner och sedvänjor – vilka framstår som mer synliga hos nya svenskar. Trots att SD, ett politiskt parti, och Humanisterna, en fristående organisation, står för helt olika värderingar uppstår – förvånansvärt nog – även vissa likheter. Båda tycks vilja införa ett enhetssamhälle. Det civila samhället är ett slagfält mellan olika synsätt och ideologier. Många vill att just deras synsätt ska prägla det hela. Såväl SD som Humanisterna har tydliga krav på hur hela samhället bör se ut, krav som om de genomfördes skulle upprätta ett enhetssamhälle. SD:s kärnbudskap riktar sig framförallt mot muslimer. Man skiljer inte på islamister, praktiserande moderata muslimer och sekulariserade eller ljumma muslimer som trots att de inte utövar sin religion har en kulturell, muslimsk tillhörighet. Alla dras över en kam. Humanisterna har upplysning som inspiration och ledstjärna. Det är lätt att hålla med. Men i vår tid har förnuftet utvecklats så långt att det med nödvändighet också reflekterar över sig självt och sin historiska roll. Att reducera allt till en fråga om förnuft och rationalitet har haft förödande konsekvenser, inte minst i västvärlden. Den engelska teologen Tina Beattie hävdar i polemik mot nyateismen att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från allt det onda som våld, krig och hat representerar. Inte heller har religionen vittrat bort utan uppstått i nya former som parasiterar på moderniteten. Religiös och ateistisk extremism hör enligt Beattie samman med en ohistorisk och bokstavlig förståelse av sanning som liknar den hållning vetenskapen periodvis intagit. Den uppvisar samma motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening. I stället favoriseras en aggressiv och ensidig dogmatism som bryter upp kreativa och sociala dimensioner av mänskligt liv. Hon menar att såväl nyateismen, med dess krav att all religion bör försvinna från offentligheten, som extrema religiösa rörelser, som vill ha politisk makt, utgör extrema varianter. Den så kallade konflikten mellan vetenskap och religion utgör en dimridå som döljer viktigare frågor om global makt och rättvisa i en postmodern tid, hävdar Beattie. Om moderniteten skapade förutsättningar där religiös och vetenskaplig fundamentalism kunde slå rot så har postmoderniteten med sin skepsis mot alla sanningsanspråk skapat en utbredd stämning av tvivel och ett kulturellt vakuum där varje form av extremism och identitetspolitik kan blomma. Hon menar att vi i stället mer än någonsin behöver kollektiva visioner som ger rum för rättvisa och mångfald, visioner som kan utmana korrumperade och orättvisa strukturer. Det blir då helt fel väg att bunta ihop människor som ateister eller religiösa, muslimer, judar eller kristna. Alla sedvänjor och idéer är inte värda respekt, men människor är det. Elisabeth Gerle Utkommer i dagarna med boken ”Farlig förenkling – om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna”(Nya Doxa förlag) ", "article_category": "other"}
{"id": 37044, "headline": "”Krafttag behövs mot dålig tandhälsa och fetma hos barn”", "summary": "Sambandet mellan socioekonomisk status och förekomsten av karies och fetma hos barn är starkt. Därför vill nu Centerpartiet ta krafttag för att förbättra tandhälsan och matvanorna hos barnen i Stockholms län skriver landstingsrådet Gustav Andersson (C).", "article": "Under de senaste decennierna har tandhälsan hos barn och ungdomar förbättrats markant. Fri tandvård, bättre fluoranvändning och tandborstning är några av anledningarna till detta. Men fortfarande är skillnaderna i tandhälsa mellan barnen i Stockholms län stor. Trots att stora förbättringar har skett, är förekomsten av karies mer än dubbelt så vanlig hos barn i de mest utsatta områdena jämfört med barn i socioekonomiskt starka områden. Inte sällan är det också samma barn som i tidig ålder drabbas av övervikt. Även här återfinns majoriteten av barnen i socioekonomiskt utsatta områden. I Södertälje, Kista-Rinkeby och Skärholmen är exempelvis var femte fyraåring överviktig, jämfört med vart tjugonde barn i Vaxholm och Sollentuna. Dålig tandhälsa och barnfetma är på så sätt i mångt och mycket en klassfråga. Centerpartiet vill nu ta krafttag för att förbättra tandhälsan och matvanorna hos barnen i Stockholms län. Vi föreslår en rad olika åtgärder med samordnade insatser mellan kommunerna och landstinget: • Alliansen införde vid årsskiftet ett projekt för förebyggande tandvård som riktar sig mot ettåringar i de områden med sämst tandhälsa. Barnen blir kallade av ansvarig tandläkare som gör en riskbedömning, fluorlackning och ger föräldrarna information om kost, tandborstning och tandhälsa. Centerpartiet vill fördjupa detta arbete och lägga extra fokus på gruppen barn med störst kariesskador. Dessa barn ska vid behov bli kallade av BVC en extra gång. • Under nästa mandatperiod vill Centerpartiet öppna upp områdesansvaret för barn- och ungdomstandvården och släppa in nya aktörer. Vi vill att det ska finnas tydliga kvalitetsmål som kriterium, där vårdgivarna ska ange hur de vill arbeta förebyggande för bättre tandhälsa hos barn. Detta blir ett sätt att driva på det förebyggande arbetet inom barn- och ungdomstandvården. • Skola och förskola ska samverka med tandvården och sjukvården för att utbilda personal, barn och föräldrar i kostvanor och munhälsa. Det är viktigt att engagera familjen i grupp – såväl barn som föräldrar måste bli medvetna om kostens avgörande betydelse för tandhälsan. I skolorna bör skolsköterskan utbildas i grundläggande tandvårdskunskaper. Sköterskan kan på så sätt följa upp de åtgärder som barnets tandläkare förordar vid det årliga tandläkarbesöket. På sätt sker en kontinuerlig uppföljning av tandhälsan, istället för enstaka besök hos tandläkaren. • Kommunerna måste se över den kost som serveras på dagis, i skolor och på fritids. För att komma tillrätta med barns matvanor, bör mängden socker i mat och dryck på dagis och i skolan minskas. De åtgärder vi föreslår är ett sätt att förbättra såväl den allmänna hälsan som tandhälsan hos alla barn. Sambandet mellan socioekonomisk status och förekomsten av karies och fetma hos barn är starkt. Därför tror vi att dessa satsningar särskilt skulle komma barnen i de mest utsatta områdena till del. Att grundlägga goda matvanor och bra tandstatus redan i tidig ålder, är en nyckel till en mer jämlik hälsa för alla barn. Gustav Andersson (C), landstingsråd med ansvar för tandvård. ", "article_category": "other"}
{"id": 37046, "headline": "Sanna ger unga hjälp att gå vidare", "summary": "Hennes syster tog livet av sig. I dag, femton år senare, arbetar Sanna Detlefsen för att ungdomar som mår psykiskt dåligt ska få hjälp. Flera har en anhörig som begått självmord.", "article": "Chocken var förlamande efter beskedet att lillasyster Totti, sexton år gammal, dött på operationsbordet sedan hon hamnat framför ett tåg i tunnelbanan. När Sanna Detlefsen ett par dagar senare förstod att systern tagit sitt liv blev det känslomässiga kaoset ännu större. – Varken mamma, pappa, jag eller mina två andra systrar anade att Totti mådde så dåligt. Hon hade antytt för en kamrat att hon funderade på att ta sitt liv – men kamraten höll tyst, säger Sanna. Hon var nitton år vid självmordet och berättar om det minimala stöd som de anhöriga fick efter den traumatiska händelsen. – Vi fick klara oss på egen hand. Mamma mådde jättedåligt, pappa försökte vara stark och vi systrar som var kvar i livet stod där mitt i mörkret utan någon att luta oss mot. Sanna trodde inte att hon skulle kunna bli lycklig igen och att det skulle bli omöjligt att överleva sorgen. Det tog sju år innan hon blev glad på nytt. – Jag hittade sakta en ny struktur i livet, gick i psykoterapi och träffade andra som förlorat ett syskon i ett självmord. Att hitta ett nytt sätt att leva kan vara svårt. Det är inget man kan förvänta sig att klara av själv, tror Sanna. Hon och hennes storasyster startade senare grupper för unga som mist någon i samband med ett självmord, och de ordnade också läger där deltagarna fick dela sina upplevelser och sin sorg med andra. Verksamheten pågick i sju år. Sanna utbildade sig till beteendevetare och arbetar i dag för Linköpings stadsmission. Där leder hon en verksamhet som särskilt riktar sig till barn och ungdomar. – Ungdomar vill ofta inte prata om hur de mår, särskilt inte om sin sorg och särskilt inte med vuxna. Och de som arbetar inom vården vet ofta inte hur de ska närma sig en ung pojke eller flicka som förlorat en anhörig vid ett självmord. Det leder lätt till en negativ spiral där de känner sig allt ensammare. Stadsmissionen i Linköping driver bland annat Sputnik, en öppen samtalsmottagning för ungdomar mellan 16 och 25 år. Sputnik arrangerar också temalektioner på gymnasieskolor i Linköping om kärlek, relationer, livskriser, självmord och droger. Det finns även särskilda grupper för unga som mist en anhörig som tagit sitt liv. – Unga måste få höra att all sorg är unik och att det inte finns ett facit, en mall, för hur man ska reagera. Att få dela sina tankar och erfarenheter med andra i samma situation kan vara till stor hjälp. Den som får hjälp att sätta ord på det som hänt kan förstå, känna och förhoppningsvis gå vidare. Stadsmissionens verksamhet uppmärksammas i hela Östergötland. Skolor, kyrkor och sociala myndigheter har velat få vägledning i hur unga som förlorat någon i ett självmord kan bemötas. Sanna Detlefsen är gift och hennes barn är fyra och sex år, samt minstingen som är fyra månader. Hon talar med sin man om känslor och om hur hon mår. Det tänker hon göra även med sina barn. – Döden och självmord är fortfarande väldigt tabubelagt i Sverige. Jag märker det delvis i min ”gamla” familj där Tottis självmord skapat en sorts frusen sorg. Jag undviker att tala om det som hände. Sanna tänker ofta på lillasyster Totti, eller Charlotta, som i år skulle ha fyllt 31 år. – Om vi så bara kan hindra en ung pojke eller flicka från att ta sitt liv är det värt allt arbete och allt engagemang, säger hon. ", "article_category": "other"}
{"id": 37047, "headline": "”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande”", "summary": "Thomas Östros svarar Anders Borg: De borgerliga försöker återigen dölja skattesänkningar i 100-miljardersklassen. Sverige har inte råd med det. De borgerliga partiernas recept för nästa mandatperiod är nya stora skattesänkningar på 100 miljarder kronor. Detta trots hög arbetslöshet, brister i välfärden och underskott i statens finanser. För att dölja detta faktum väljer Anders Borg att på DN Debatt gå till våldsamt angrepp på vår regeringsplattform. Angreppen saknar grund och är en del av taktiken att få valrörelsen att handla om allt förutom just politik. Låt mig vara glasklar: våra förslag är fullt ut finansierade och ryms inom precis samma reformutrymme som regeringspartierna utnyttjar i sitt valmanifest, skriver Thomas Östros.", "article": "Jag var med och lämnade över ett överskott år 2006 om 70 miljarder kronor till Anders Borg. I år beräknas Sverige ha ett underskott om 30 miljarder kronor, enligt Finansdepartementet. Det betyder att de offentliga finanserna har försämrats med ungefär 100 miljarder kronor. Mitt besked är tydligt. Sverige måste tillbaka till överskott och starka offentliga finanser. Sverige har inte råd med 100 miljarder i sänkta skatter. Det måste vara slut med sänkta skatter på lånade pengar. Valet år 2006 vann de borgerliga partierna på budskapet att de skulle öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Anders Borg beskrev arbetsmarknadsläget hösten 2006 som att det rådde ”massarbetslöshet” i Sverige. När vi i dag studerar facit efter fyra år med en borgerlig politik helt inriktad på sänkta skatter så är resultatet mycket tydligt. 1:Sysselsättningsgraden är i dag 1,8 procentenheter lägre än oktober 2006, enligt SCB/AKU säsongsrensade data. Det motsvarar 100 000 färre jobb under mandatperioden. 2:Antalet arbetslösa är i dag 100 000 fler än oktober 2006, enligt SCB/AKU säsongsrensade data. Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande och den borgerliga regeringen har sannerligen misslyckats med jobben. Men för att dölja det faktum att receptet för nästa mandatperiod återigen är nya stora skattesänkningar – trots hög arbetslöshet, brister i välfärden och underskott – så väljer Anders Borg att på DN Debatt i går gå till våldsamt angrepp på vår regeringsplattform. Angreppen saknar grund och är en del av taktiken att få valrörelsen att handla om allt förutom just politik. Låt mig vara glasklar: Förslagen i vår regeringsplattform är fullt ut finansierade och ryms inom precis samma reformutrymme som regeringspartierna utnyttjar i sitt valmanifest. Låt mig även ta ett exempel på fabulerandet. Anders Borg säger att vi har underfinansierat ett förslag om att förändra SGI (sjukpenninggrundande inkomst) i sjukförsäkringen. Men vi har inget sådant förslag. Det är således ett rent påhitt. Jag menar att det är hög tid att granska den skattesänkningspolitik som den borgerliga regeringen har genomfört, öppet säger sig vilja genomföra och som de i det fördolda planerar att genomföra. 100 miljarder kronor i sänkt skatt 2007–2010:Under den innevarande mandatperioden har skatterna sänkts netto med ungefär 95 miljarder kronor. Den i särklass största förändringen är sänkt inkomstskatt. Förmögenhetsskatten har avskaffats. Några skatter har också höjts, till exempel bensinskatten. De samlade skatteförändringar som genomförts har haft en mycket dålig fördelningspolitisk effekt. De med höga inkomster och stora förmögenheter har varit de som tjänat absolut mest. Paret Reinfeldt har beviljat sig själva sänkt skatt med cirka 125 000 kronor bara i år. En fördelningsanalys (RUT 2010:466) visar att det är de med de högsta inkomsterna som tjänat absolut mest. Analysen visar att den hundradelen av befolkningen som har en inkomst om cirka en miljon kronor eller mer per år har fått lika mycket som 25 procent av svenska folket tillsammans. 15 miljarder i nya skattesänkningsambitioner:De borgerliga partierna har i sitt valmanifest föreslagit att inkomstskatterna ska sänkas med ytterligare minst 15 miljarder kronor. Vi vill i stället använda dessa resurser till att under nästa mandatperiod investera i jobb, välfärd och rättvisa för pensionärer. Inkomstskattesänkningen om 15 miljarder kronor har av företrädare från de borgerliga partierna beskrivits som riktade till låginkomsttagare. Detta är inte korrekt. Vi har beräknat effekten av de 15 miljarder kronor i nya skattesänkningar som de borgerliga partierna öppet redovisar (RUT 2010:1332). Resultatet är att den tiondel som tjänar mest får mer än 60 procent av svenska folket tillsammans. Ytterligare 100 miljarder kronor 2011: De borgerliga partierna har sänkt skatterna med 100 miljarder kronor. I deras valmanifest nämns ett stort antal skatter som de nu är gemensamt överens om att sänka eller avskaffa, utöver de miljarder som de nämner skarpt i tabell. ”Om ytterligare ekonomiskt utrymme uppstår är det motiverat att genomföra ytterligare lättnader för att stärka tillväxten. Det gäller bl.a. bolagsskatten, arbetsgivaravgifter, värnskatten, riskkapitalavdrag, FoU-avdrag och expertskatt”. Vi har bett Riksdagens utredningstjänst (RUT) att räkna på effekten av ett antal av de skatteförslag som de borgerliga partierna tillsammans eller var och en för sig har presenterat, därav några men inte alla av ovan nämnda förslag. Totalt uppgår förslagen till en samhällskostnad om 92,2 miljarder kronor. Den samlade fördelningseffekten av den nya 100 miljarder de borgerliga partierna planerar för är ännu sämre än de 100 miljarder kronor som regeringen redan har genomfört. Genomförs dessa förslag får den tiondel med högst inkomst lika mycket som 80 procent av svenska folket tillsammans (RUT 2010:286). Återigen har vi en borgerlighet som försöker dölja de omfattande skattesänkningar som de planerar för. År 2006 pratade de borgerliga partierna om att de skulle sänka skatterna med 30–40 miljarder. Det blev nästan 100. I Bankeryd lovade de borgerliga partierna att alla skattesänkningar ”måste finansieras”. Det löftet bröt man och har lånat till sänkta skatter. Nu pratar de borgerliga partierna om sänkta skatter med omkring 25 miljarder men planerar för 100 miljarder. Än en gång hävdar de borgerliga partierna att skattesänkningar ska finansieras. Men givet de omfattande förslag partierna har så kommer man än en gång att bryta löftet. Mitt besked till svenska folket är tydligt. Sverige ska tillbaka till överskott. Ska vi klara jobben, välfärden och rättvisan finns det inget utrymme för gigantiska skattesänkningar. Sverige har inte råd med 100 miljarder kronor i sänkta skatter. Thomas Östros ekonomisk-politisk talesperson (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 37056, "headline": "”De rödgröna riskerar svika löftena till pensionärerna”", "summary": "Anders Borg: Oppositionens satsningar i valmanifestet är kraftigt underfinansierade. Det riskerar att gå ut över pensionärerna som kan bli utan utlovade skattesänkningar. De rödgröna partierna brister i ansvar för Sveriges offentliga finanser. Det här lyser igenom i det valmanifest som de lagt fram. Det handlar om betydande underfinansiering – både på inkomst- och utgiftssidan – som medför stora risker för svensk ekonomi på kort och lång sikt. Totalt är oppositionens regeringsplattform underfinansierad med nästan 20 miljarder kronor på kort sikt – ett underskott som måste hanteras genom nedskärningar eller skattehöjningar. Detta betyder att de rödgrönas löften om välfärdssatsningar eller skattesänkningar för pensionärer riskeras att svikas, skriver Anders Borg.", "article": "Europa står inför en mycket bräcklig återhämtning. Medan tillväxten tar fart i vissa länder, inte minst Sverige, hänger statsfinansiella problem som mörka moln över stora delar av kontinenten. Tisdagens extrainsatta Ekofinmöte, som jag deltog i, underströk den allvarliga situation som många medlemsstater står inför. Många av mina finansministerkolleger måste hantera stora underskott och explosionsartade ökningar av statsskulden. Traditionellt välskötta länder som Danmark, Finland och Holland ser sina statsskulder öka med drygt 20 procent av BNP på bara några år. De länder som misskött sina offentliga finanser, som Grekland, Irland och Storbritannien, har en mycket besvärlig resa framför sig, med skattehöjningar och nedskärningar som kommer att slå hårt mot välfärd och offentlig sektor. Bara för att komma tillbaka till tre procents underskott, som stabilitets- och tillväxtpakten föreskriver, behövs gigantiska besparingsprogram på – översatt till svenska förhållanden – tio- och hundratals miljarder kronor de närmaste åren. Sverige är i sammanhanget undantaget som bekräftar regeln om Europas dåliga offentliga finanser. Tack vare en stark utgångsposition och en ansvarsfull ekonomisk politik har vi inget behov av nedskärningar eller skattehöjningar, vi kan i stället lägga fram offensiva satsningar för jobb och välfärd. Hade oppositionen fått styra under finanskrisen som inleddes hösten 2008 hade Sveriges framtidsutsikter sett mörka ut i dag. Oppositionen har drivit en konsekvent överbudspolitik, genom att ständigt lova mer till allt och alla. Varje reforminitiativ från regeringen har kallats ”för lite, för sent”. Bankerna skulle ha fått generösa garantier. Saab skulle ha förstatligats. Vår arbetsmarknadspolitik var otillräcklig, likaså infrastruktur-, kommun-, kultur-, psykiatri-, forskning- och klimatsatsningen. Statens utgifter hade ökat med tiotals eller hundratals miljarder. Konsekvenserna för svensk ekonomi hade varit ödesdigra: växande underskott och statsskuld och en ekonomi som skulle behöva saneras. De rödgröna har nu lagt fram sitt valmanifest. Det bristande ansvar för offentliga finanser, som där lyser igenom, är inte bra. Betydande underfinansiering, både på inkomst- och utgiftssidan, som medför stora risker för svensk ekonomi på kort och lång sikt hotar den trygga situation vi nu har. • Förskolesatsning – underfinansiering med 3 miljarder. Antingen har man räknat på för få barn som kan komma i fråga för reformen, eller så har man antagit att den kommer att möta svalt intresse. • Infrastruktur – underfinansiering med cirka 6 miljarder. Trots införandet av en kilometerskatt förblir oppositionens infrastrukturprojekt rejält underfinansierade. • Rätt till heltid – underfinansiering med cirka 2,5 miljarder. Oppositionens satsning tillåter endast att några tusen kommunanställda får börja arbeta heltid. Ett försiktigt antagande om att 10 procent av dem som arbetar deltid i kommunal sektor önskar gå upp i arbetstid innebär att förslaget är gravt underfinansierat. Och eftersom betydligt fler väntas vilja gå upp i arbetstid, enligt undersökningar, finns ytterligare utgiftsrisker. • Kilometerskatten – minskade intäkter med cirka 1 miljard på grund av att ett system med kilometerskatt medför mycket höga administrationskostnader, framför allt om en avgiftsdifferentiering ska ske. • Förmögenhetsskatten – betydande osäkerhet. Med eventuella undantag för fastigheter och pensionsförsäkringar, som utgör 70 procent av hushållens förmögenhet, återstår endast ett litet beskattningsunderlag. Givet dessutom att den gamla förmögenhetsskatten endast inbringade 4–6 miljarder 2002–2006 förefaller det osannolikt att den nya förmögenhetsskatten tar in de fyra miljarder som prognostiserats. Dessutom finns drygt fem miljarder i orealistiska eller underfinansierade förslag om sjukförsäkring, försvaret, höjd koldioxidskatt och höjd skatt på vattenkraft och kärnkraft. Totalt är alltså oppositionens regeringsplattform underfinansierad med nästan 20 miljarder kronor på kort sikt, ett underskott som måste hanteras genom nedskärningar eller skattehöjningar. Detta betyder att oppositionens löften om välfärdssatsningar eller skattesänkningar för pensionärer riskerar att svikas. Ser man sen till effekterna på längre sikt av deras förslag blir följderna än mer tydliga. Gamla mönster som brutits under mandatperioden riskerar att återuppstå när de rödgröna urvattnar arbetslinjen och genomför återställare på viktiga områden. Det blir mindre lönsamt att arbeta och att anstränga sig. Andelen som förpassas till passiva system utan stöd och drivkrafter att komma tillbaka till jobb riskerar att öka vilket medför tiotals miljarder i ökade kostnader och riskerar stora delar av den kommande mandatperiodens reformutrymme. Nedmonteringen av arbetslinjen – och återskapandet av bidragslinjen – innebär därmed mindre resurser till viktiga välfärdssatsningar. Detta skadar samhällsekonomin och individer. De rödgrönas bristande ansvar för offentliga finanser har uppenbara och långtgående negativa konsekvenser för svensk samhällsekonomi. Välfärden skulle drabbas genom stora uppsägningar, eller så får hushållen sin ekonomi omkullkastad genom kännbara skattehöjningar. Alternativen är tydliga i svensk politik: ett rödgrönt experiment, som inte har kontroll på sina utgifter, och vars vidlyftiga vallöften tvingar fram besparingar i välfärden och hotar återhämtningen, står mot en beprövad alliansregering, med Europas starkaste offentliga finanser och med en ansvarsfull politik för jobb och trygghet. Anders Borg (M) finansminister Senaste KI-rapporten Konjunkturinstitutets senaste rapport om konjunkturläget i september 2010 presenterades på onsdagen. I den står bland annat följande: ”Svensk export har ökat kraftigt i takt med den globala återhämtningen. Hushållens stigande konsumtion och näringslivets ökade investeringar bidrar också till att stärka konjunkturen. Även sysselsättningen stiger snabbt, med cirka 140 000 personer 2010–2012. Sammantaget leder detta till höga tillväxttal under hela prognosperioden. Trots stark tillväxt kommer arbetslösheten att bli hög de närmaste åren. Den ekonomiska politiken behöver därför hållas fortsatt expansiv.” ", "article_category": "other"}
{"id": 37060, "headline": "”Blocken måste bli överens om en nationell polispolitik”", "summary": "Polisförbundet: Trots att Sverige fått tusentals fler poliser de senaste åren märks inte det ute på gator och torg. Nu behövs en ny politik.En synlig och närvarande polis skapar trygghet och leder till att allmänheten lämnar fler tips vilket bidrar till att fler brott kan klaras upp. Sedan 2002 har Sverige fått nästan 33 procent fler poliser, men det märks inte ute på gator och torg. Var fjärde polis upplever i stället att antalet poliser i yttre tjänst har minskat, visar en undersökning som vi låtit genomföra bland drygt 1 700 av våra medlemmar. För att få ett tryggare samhälle med en polis som arbetar synligt och brottsförebyggande bör regeringen genomföra en rad åtgärder. Och oavsett vilket block som vinner valet bör alliansen och de rödgröna enas om en nationell polispolitik, skriver Jan Karlsen.", "article": "Fler synliga poliser på gator och torg är en av de viktigaste frågorna för både alliansen och de rödgröna inför valet den 19 september. De senaste två mandatperioderna, från 2002 och fram till i dag, har både alliansregeringen och den tidigare socialdemokratiska regeringen prioriterat polisfrågorna högt. Främst har detta märkts genom att antalet poliser har ökat från drygt 15 000 till 20 000. Trots att vi har fått nästan 33 procent fler poliser i Sverige under de senaste åtta åren upplever var fjärde polis att antalet poliser i yttre tjänst har minskat. Ytterligare 40 procent anser att antalet poliser ute har varit oförändrat de senaste åren. Det visar en färsk undersökning som Exquiro Market Research genomfört bland drygt 1 700 poliser och som Polisförbundet presenterar i dag. En synlig och närvarande polis som skapar trygghet i samhället är en viktig framgångsfaktor. Vi vet att fler synliga poliser leder till att allmänheten lämnar fler tips vilket i sin tur bidrar till att fler brott klaras upp. Detta bekräftas också av vår undersökning där 3 av 4 poliser säger att det är viktigt med fler synliga poliser som arbetar ute. Både alliansen och de rödgröna bör fundera över vad man kan göra för att öka synligheten. Över hälften av våra tillfrågade poliser, 55 procent, tror att satsningen på polisarbetet i yttre tjänst har misslyckats eftersom de poliser som arbetar där allt oftare tas ut i olika projekt som inte har någon koppling till utryckningsverksamheten. 38 procent upplever vidare att det är för låg status att arbeta i yttre tjänst vilket leder till att poliser söker sig till andra tjänster inom Polisen. Av vår undersökning framkommer också att var tredje polis, 35 procent, anser att närpolisens möjligheter att arbeta brottsförebyggande har minskat. För Polisförbundet är det uppenbart; satsningen på fler poliser har varit helt nödvändig. Men det räcker inte med fler poliser. För att öka synligheten måste Polisens organisation ses över. Då handlar det inte enbart om att slå ihop dagens 21 polismyndigheter till en enda vilket de rödgröna föreslår i sin regeringsplattform och alliansen nyligen tillsatte en utredning om. En förändrad struktur med färre eller en enda polismyndighet kan säkert lösa en del problem inom svensk polis. Men ska vi skapa ett tryggare samhälle med en polis som arbetar synligt och brottsförebyggande bör regeringen prioritera tre saker: För det första bör en yrkesanalys göras.I dag kan ingen svara på hur många poliser som arbetar som närpoliser, hur många som arbetar med utredningar eller på utryckningsverksamheten. I de länder där det finns polisforskning kan forskare titta på vilka som vad gör vad inom Polisen. Utifrån denna forskning kan man analysera hur arbetet bör genomföras för att polisverksamheten ska fungera optimalt. Forskningen bör också ge svar på vilka uppgifter som är rent polisiära och kräver polisiära befogenheter och vilka uppgifter som kan utföras av andra. För det andra bör en genomlysning av hela polisorganisationen göras.Här är det viktigt att inte bara fastna i frågan om en polismyndighet. Det är än viktigare att titta på hur Polisen kan arbeta brottsförebyggande i lokalsamhället och hur samarbetet med kommunen, skolan och socialtjänsten ska se ut. Utredningen bör också titta på gränsdragningarna mellan Polisen och de andra brottsbekämpande myndigheterna. I dag arbetar exempelvis Kustbevakningen med polisiär bevakning till havs. Frågan är om detta är det bästa sättet att utnyttja samhällets resurser. Kanske borde den brottsbekämpande delen av Kustbevakningen slås ihop med Polisen för att på så vis öka förmågan att förebygga och klara upp fler brott. Genomlysningen bör också ge svar på om det finns uppgifter som kan tas bort från Polisen. För det tredje bör regeringen fundera över nya sätt att öka Polisens synlighet i lands- och glesbygdsområden där få poliser täcker stora områden.I dag har många av dessa områden svårt att rekrytera fler poliser. En lösning som man redan i dag arbetar med på Rikspolisstyrelsen är en ny nationell resurs som lättare kan samordna arbete över länsgränserna. Tanken är att den nationella resursen till exempel kan användas om en ort drabbas av en stöldvåg och den lokala polismyndigheten begär och behöver förstärkning. Hur länge en enhet stannar på en plats kommer att variera från fall till fall. Tidigare var det vanligt att partierna över blockgränsen träffade överenskommelser om de stora samhällsfrågorna, som försvaret, energipolitiken och pensionerna. Den kommande mandatperioden borde den borgerliga alliansen och de rödgröna enas kring en nationell polispolitik. Detta oavsett vilket block som vinner valet. Det finns fördelar med en nationell polispolitik. Bland annat skapas det förutsättningar för långsiktiga beslut kring frågor som rör svensk polis. I dag vet vi i bästa fall vad som ska ske under den kommande fyraårsperioden. Men oftast kan vi bara förutse vilka krav som ställs under det kommande budgetåret. En blocköverskridande polispolitik skulle också bidra till en långsiktighet och förutsägbarhet som i sin tur skapar förutsättningar för ett tryggare samhälle. Jan Karlsen Polisförbundets ordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 37061, "headline": "”Blocken måste bli överens om en nationell polispolitik”", "summary": "Polisförbundet: Trots att Sverige fått tusentals fler poliser de senaste åren märks inte det ute på gator och torg. Nu behövs en ny politik. En synlig och närvarande polis skapar trygghet och leder till att allmänheten lämnar fler tips vilket bidrar till att fler brott kan klaras upp. Sedan 2002 har Sverige fått nästan 33 procent fler poliser, men det märks inte ute på gator och torg. Var fjärde polis upplever i stället att antalet poliser i yttre tjänst har minskat, visar en undersökning som vi låtit genomföra bland drygt 1 700 av våra medlemmar. För att få ett tryggare samhälle med en polis som arbetar synligt och brottsförebyggande bör regeringen genomföra en rad åtgärder. Och oavsett vilket block som vinner valet bör alliansen och de rödgröna enas om en nationell polispolitik, skriver Jan Karlsen.", "article": "Fler synliga poliser på gator och torg är en av de viktigaste frågorna för både alliansen och de rödgröna inför valet den 19 september. De senaste två mandatperioderna, från 2002 och fram till i dag, har både alliansregeringen och den tidigare socialdemokratiska regeringen prioriterat polisfrågorna högt. Främst har detta märkts genom att antalet poliser har ökat från drygt 15 000 till 20 000. Trots att vi har fått nästan 33 procent fler poliser i Sverige under de senaste åtta åren upplever var fjärde polis att antalet poliser i yttre tjänst har minskat. Ytterligare 40 procent anser att antalet poliser ute har varit oförändrat de senaste åren. Det visar en färsk undersökning som Exquiro Market Research genomfört bland drygt 1 700 poliser och som Polisförbundet presenterar i dag. En synlig och närvarande polis som skapar trygghet i samhället är en viktig framgångsfaktor. Vi vet att fler synliga poliser leder till att allmänheten lämnar fler tips vilket i sin tur bidrar till att fler brott klaras upp. Detta bekräftas också av vår undersökning där 3 av 4 poliser säger att det är viktigt med fler synliga poliser som arbetar ute. Både alliansen och de rödgröna bör fundera över vad man kan göra för att öka synligheten. Över hälften av våra tillfrågade poliser, 55 procent, tror att satsningen på polisarbetet i yttre tjänst har misslyckats eftersom de poliser som arbetar där allt oftare tas ut i olika projekt som inte har någon koppling till utryckningsverksamheten. 38 procent upplever vidare att det är för låg status att arbeta i yttre tjänst vilket leder till att poliser söker sig till andra tjänster inom Polisen. Av vår undersökning framkommer också att var tredje polis, 35 procent, anser att närpolisens möjligheter att arbeta brottsförebyggande har minskat. För Polisförbundet är det uppenbart; satsningen på fler poliser har varit helt nödvändig. Men det räcker inte med fler poliser. För att öka synligheten måste Polisens organisation ses över. Då handlar det inte enbart om att slå ihop dagens 21 polismyndigheter till en enda vilket de rödgröna föreslår i sin regeringsplattform och alliansen nyligen tillsatte en utredning om. En förändrad struktur med färre eller en enda polismyndighet kan säkert lösa en del problem inom svensk polis. Men ska vi skapa ett tryggare samhälle med en polis som arbetar synligt och brottsförebyggande bör regeringen prioritera tre saker: För det första bör en yrkesanalys göras. I dag kan ingen svara på hur många poliser som arbetar som närpoliser, hur många som arbetar med utredningar eller på utryckningsverksamheten. I de länder där det finns polisforskning kan forskare titta på vilka som vad gör vad inom Polisen. Utifrån denna forskning kan man analysera hur arbetet bör genomföras för att polisverksamheten ska fungera optimalt. Forskningen bör också ge svar på vilka uppgifter som är rent polisiära och kräver polisiära befogenheter och vilka uppgifter som kan utföras av andra. För det andra bör en genomlysning av hela polisorganisationen göras. Här är det viktigt att inte bara fastna i frågan om en polismyndighet. Det är än viktigare att titta på hur Polisen kan arbeta brottsförebyggande i lokalsamhället och hur samarbetet med kommunen, skolan och socialtjänsten ska se ut. Utredningen bör också titta på gränsdragningarna mellan Polisen och de andra brottsbekämpande myndigheterna. I dag arbetar exempelvis Kustbevakningen med polisiär bevakning till havs. Frågan är om detta är det bästa sättet att utnyttja samhällets resurser. Kanske borde den brottsbekämpande delen av Kustbevakningen slås ihop med Polisen för att på så vis öka förmågan att förebygga och klara upp fler brott. Genomlysningen bör också ge svar på om det finns uppgifter som kan tas bort från Polisen. För det tredje bör regeringen fundera över nya sätt att öka Polisens synlighet i lands- och glesbygdsområden där få poliser täcker stora områden. I dag har många av dessa områden svårt att rekrytera fler poliser. En lösning som man redan i dag arbetar med på Rikspolisstyrelsen är en ny nationell resurs som lättare kan samordna arbete över länsgränserna. Tanken är att den nationella resursen till exempel kan användas om en ort drabbas av en stöldvåg och den lokala polismyndigheten begär och behöver förstärkning. Hur länge en enhet stannar på en plats kommer att variera från fall till fall. Tidigare var det vanligt att partierna över blockgränsen träffade överenskommelser om de stora samhällsfrågorna, som försvaret, energipolitiken och pensionerna. Den kommande mandatperioden borde den borgerliga alliansen och de rödgröna enas kring en nationell polispolitik. Detta oavsett vilket block som vinner valet. Det finns fördelar med en nationell polispolitik. Bland annat skapas det förutsättningar för långsiktiga beslut kring frågor som rör svensk polis. I dag vet vi i bästa fall vad som ska ske under den kommande fyraårsperioden. Men oftast kan vi bara förutse vilka krav som ställs under det kommande budgetåret. En blocköverskridande polispolitik skulle också bidra till en långsiktighet och förutsägbarhet som i sin tur skapar förutsättningar för ett tryggare samhälle. Jan Karlsen Polisförbundets ordförande Polisförbundet Polisförbundet organiserar de flesta yrkesverksamma poliserna i Sverige. Det bildades 1903 av dåtidens kommunalt anställda poliser. På den tiden hade en konstapel tolvtimmarspass, obetald övertid och annat som gjorde att arbetsveckorna låg på närmare 80 timmar. I dag har Polisförbundet cirka 20 000 aktiva medlemmar – polisstuderande, poliser, polischefer och vissa andra tjänstemän. Drygt 4 800 (cirka 25 procent) av medlemmarna är kvinnor. Omkring 1 200 förtroendevalda och 25 anställda arbetar för förbundet. Källa: Polisförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 37067, "headline": "Nu kan Sofie gå vidare efter broderns död", "summary": "Ny serie. Hur går de efterlevande vidare när en tonåring begått självmord? När Sofies lillebror Charlie tog livet av sig fick hon stöd och tröst av andra drabbade genom att blogga.", "article": "När en tonåring har tagit sitt liv Del 1 Varje år begår 50 barn och tonåringar självmord och mer än 1 500 försöker ta sitt liv. Hur drabbas de anhöriga när en ung människa inte orkar leva längre? Klockan halv ett på natten den 11 april 2008 tog Charlie Nilsson sitt gevär och sköt sig. Han blev arton år gammal. På sjukhuset fick familjen inte se hans ansikte. Då tog storasyster Sofie broderns hand och pussade den försiktigt. – Den var kall och Charlie såg ut att frysa. Jag ville stoppa en filt om honom för att han skulle bli varm, få honom att leva igen – men innerst inne insåg jag att det inte skulle hjälpa, säger Sofie. Hon är 23 år i dag och berättar om det som hände, om smärtan och om försöken att återfå balansen i livet. Men hon vill också rikta uppmärksamheten mot att många unga väljer att sluta leva. – Inte ens läkare, kuratorer och psykologer orkar riktigt ta till sig att en tonåring frivilligt tar livet av sig. Det är min erfarenhet. Sofie berättar att lillebror Charlie studerade på en plåtskola och hade hittat ett yrke som passade honom. Så sent som två veckor före självmordet hade han blivit utsedd till landets bästa unga plåtslagare vid en tävling. Han hade precis tagit jägarexamen och var mycket stolt. Charlie var en glad kille, omtyckt och med många vänner. I kamratgänget höll han humöret uppe, skämtade och försökte se till att alla mådde bra. Hans andra – och mörkare sida – avslöjade han inte ens för Sofie, sin älskade syster. – Vi hade ingen aning om att han mådde så dåligt att han inte ville leva. Självmordet kom som en fullständig chock för mig, familjen och hans kamrater. Vi kommer nog aldrig att få veta varför han tog livet av sig, säger Sofie. Hon och Charlie hade genom alla år en tät kontakt, även om han större delen av uppväxten bodde hos deras pappa och hon hos deras mamma. Under fredagskvällen den 11 april 2008 ”pratade” de flera gånger med varandra via sina datorer. Dagen därpå skulle de träffas, laga mat och hitta på något kul. Lite senare på kvällen satt Charlie och drack ett par öl med pappa och en farbror. Plötsligt reste han sig, vände sig till pappan och sa att han älskade honom och gick upp till sitt rum på husets övervåning. Strax därefter hördes en kraftig smäll. Dagen därpå såg Sofie sin bror ligga på en brits i sjukhusets bårrum. När hon såg byxorna och strumporna nedanför lakanet som täckte överkroppen förstod hon att det ofattbara hade inträffat. Inför begravningen fick Sofie och familjen möta sin lillebrors ansikte igen. Han såg lugn ut där han låg på rygg i kistan. – Om någon begår självmord är det lätt att skuldbelägga sig för att man inte reagerade i tid, så kände jag det, säger Sofie. Hon bor med sin mamma i en villa strax utanför Båstad i nordvästra Skåne. Sedan de tidiga tonåren har hon till och från lidit av depressioner, och efter broderns död mådde hon ännu sämre. Två gånger försökte hon ta sitt liv med hjälp av tabletter. Andra gången hamnde hon på en sluten psykavdelning under en vecka. – Jag kände mig så ensam, som att jag måste bära hela jordens tyngd på mina axlar. Det fanns ingen jag kunde luta mig mot, alla i familjen var ju lika förtvivlade och hjälplösa som jag. Egentligen ville jag inte ta livet av mig, utan det var snarare en bön att någon skulle lyfta bort mig från det mörka och kalla källarhål där jag befann mig, berättar Sofie. Hennes bror däremot valde att gå en väg där det inte fanns någon återvändo. Han lämnade inte efter sig något brev som förklarar varför han tog ett så drastiskt steg. – Det konstiga är att han blev väldigt illa till mods när andra inte mådde bra, då ville han hjälpa till och stötta. Så var det han som kanske mådde allra sämst. Efter självmordet tog Sofie och en äldre bror kontakt med ungdomsmottagningen. Men där verkade personalen handfallen. – De hörde inte av sig igen, självmordet var för jobbigt för dem. Sedan har jag talat med en diakon och träffat en psykolog. De gav en viss hjälp, men kunde ändå inte riktigt förstå hur det känns när en ung människa begår självmord. Efter broderns självmord började Sofie blogga och hon skrev ofta om Charlie. Via bloggen kom hon i kontakt med anhöriga till unga som tagit sina liv, och av dem får hon fortfarande stöd och tröst. – De vet hur det känns. Så enkelt är det, säger hon. Charlie ligger begravd vid Ränneslövs kyrka utanför Laholm. Sofie besöker hans grav en eller två gånger i veckan. Där brinner ständigt ett levande ljus. – Ibland blir jag förbannad över det han gjorde. Att han sabbade allting. Samtidigt får jag de där skuldkänslorna för att jag inte upptäckte hur han hade det. Ibland tror jag på Gud, ibland inte. Men jag vet att Charlie fortfarande finns där någonstans, vilket känns bra. Och när Sofie tittar på sin mage ler hon och tänker att livet kan ta oväntade riktningar, vändningen inträffar när man minst anar det. – I januari ska jag föda mitt och min pojkväns barn. Det var inget vi planerade, men i dag känner jag mig så lycklig. Jag hoppas att ljuset återvänt för gott. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "other"}
{"id": 37073, "headline": "”Var tredje väljare kallar sig feminist”", "summary": "Feministiskt initiativ: Om många vågar vara feminister på valdagen kan vi få ett genombrott i strävandet mot verklig jämställdhet.Vi tror att Feministiskt initiativ har goda chanser att överraska i valet. Att siffrorna i opinionsmätningarna inte alltid återspeglar våra möjligheter visas av en ny Sifoundersökning som vi beställt. Var tredje väljare, 33 procent, kallar sig feminist. Ännu fler, 46 procent, tycker att det vore bra om vi kom in i riksdagen. Och hela 15 procent kan tänka sig att rösta på FI. De som på valdagen taktikröstar för en rödgrön seger – men som egentligen vill se oss i riksdagen – fullföljer en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet, skriver Gudryn Schyman och Birger Östberg. Rättelse införd 2010-09-07", "article": "Vi får ofta frågor om risken för att en röst på Feministiskt initiativ leder till att alliansen behåller regeringsmakten, i ett läge där vi inte når över fyraprocentsspärren. Frågan skulle kunna besvaras med resonemang om opinionsmätningarnas brister eller om möjligheten att just Feministiskt initiativ kan bli de rödgrönas räddningsplanka till regeringsmakten. Men det är varken skepsis mot opinionsmätningar eller alternativa scenarier när det gäller valutgången som utgör vårt uppriktiga svar på frågan om bortkastade röster. I stället måste frågan besvaras utifrån en djupare analys av politiken. Den dragkamp som nu utspelas av alliansen och de rödgröna är fortsättningen på en politisk tradition från 1800-talet: kampen mellan höger och vänster, mellan frihet och solidaritet, mellan kapital och arbete. Men när kvinnor och feminister har skrapat på ytan har de olika sidornas paroller i praktiken visat sig handla om män, och utesluta kvinnor. Friheten handlade sällan om kvinnors frihet att slippa rädsla och övergrepp. Solidariteten visade sig i första hand gälla manliga industriarbetare, medan arbetarkvinnor som kämpade för alla kvinnors rösträtt anklagades för klassförräderi. Vänster-högerkonflikten är en kamp vars socioekonomiska och ideologiska frontlinjer formulerats av män utifrån mäns erfarenheter, och för en väljarskara bestående av män i en tid då kvinnor inte hade rösträtt. I valrörelsen 2010 leder kampen om mittenväljarna till att konfliken mellan vänster och höger tar sig uttryck som marginella procentskillnader i skattetryck, välfärdssatsningar och ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Plånboksröstandet upphöjs till politisk självklarhet och väljarna reduceras till kamrerstyper. Feministiskt initiativ är det partipolitiska uttrycket för en feminism som inte låter sig placeras in på höger-vänsterskalan. Vårt ställningstagande för en rödgrön regering bygger på en feministisk analys, där slutsatsen är att de rödgröna uppvisar en väsentligt större medvetenhet om könsmaktordningen – om än djupt otillräcklig. Vi stöder inte Mona Sahlin som statsminister för att hon står till vänster i blockpolitiken, utan för att hon har djupare feministiska insikter än vad Fredrik Reinfeldt har. I dag är de flesta överens om jämställdhet som politiskt mål. Många decennier har gått sedan det var rumsrent att säga att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män. Ändå dröjer jämställdheten, och de politiska beslut uteblir som skulle innebära att makt och resurser omfördelas från män till kvinnor. De politiska processer som gör att läpparnas bekännelse inte omsätts i politisk praktik är märkligt konstanta genom historien. Det har konsekvent handlat om att andra politiska frågor definierats som viktigare. Det klassiska exemplet är de kvinnor som motarbetades i den tidiga arbetarrörelsen med hänvisning till att socialismen och klasskampen skulle befria även kvinnan. I sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser påstods kvinnor ta upp ”personliga” frågor i kontrast mot männens förment politiska frågor – en reaktion som födde den feministiska parollen ”det personliga är politiskt”. På det sättet har kvinnors rättigheter ställts i väntrummet, alltmedan den ”riktiga” politiken har gått före. I vår tid syns detta mönster tydligt när det gäller lönegapet mellan kvinnor och män. Sedan början av 1980-talet har kvinnors löner motsvarat drygt 80 procent av männens löner, och kvinnor tjänar i dag i genomsnitt 4 700 kronor mindre än män. Det är en löneskillnad som har stått opåverkad av de regeringar av olika färg som avlöst varandra under de senaste tre decennierna. Att samtliga politiska partier sedan början av 1990-talet sagt sig vilja motverka lönegapet har inte gjort någon skillnad. Frånvaron av konkret politik mot lönediskrimineringen framstår som ett ännu större svek mot bakgrund av att de flesta svenska partier i slutet av 1990-talet tog steget att kalla sig feministiska. Så föddes Feministiskt initiativ ur frustrationen över glappet mellan stolta feministiska partideklarationer och bristen på handling. Mot den här bakgrunden blir det både ironiskt och belysande att vi nu anklagas för att riskera en rödgrön majoritet. Den som vill se Feministiskt initiativ i riksdagen, men som på valdagen taktikröstar för en rödgrön valseger, fullföljer alltså en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet. Och detta i ett läge där skillnaderna mellan blockens politik kräver förstoringsglas för att bli synliga. Vi tror att vi har goda chanser att överraska opinionsinstituten genom att komma över fyraprocentsspärren till riksdagen. I opinionsinstitutens mätningar ingår visserligen Feministiskt initiativ i siffran för ”övriga partier”, en siffra som i dag ligger kring 2 procent i de flesta mätningar. Att den siffran inte nödvändigtvis återspeglar våra möjligheter visas av en ny Sifoundersökning som vi låtit beställa: Var tredje väljare, 33 procent, kallar sig själv feminist. Ännu fler, 46 procent, tycker att det vore bra om vi kom in i riksdagen. Och hela 15 procent kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ. För den som ändå tvivlar på våra möjligheter att nå fyraprocentsspärren kan lite konsumentupplysning vara på sin plats: Om vi får mer än 2,5 procent får vi partistöd under de kommande fyra åren, något som dramatiskt skulle förbättra förutsättningarna för ett parti som hittills helt har förlitat sig på gåvor och medlemsavgifter. Och varje decimal uppåt eller nedåt – även under riksdagsspärren – påverkar våra möjligheter till feministisk opposition. Ett lågt valresultat kommer att tas till intäkt för fortsatt negligering av våra frågor i politiken. Omvänt innebär ett valresultat i närheten av fyraprocentsspärren att såväl medier som etablerade partier tvingas att ta oss på allvar. Slutligen – för den som verkligen vill rösta taktiskt kan spekulerandet om olika valutgångar vändas ytterligare ett varv: Tänk om alltför få röster på Feministiskt initiativ leder till att vi missar fyraprocentsspärren med minsta marginal, samtidigt som de rödgröna inte på egen hand kan bilda majoritet i riksdagen? I det läget skulle kanske några ångra att de inte agerade ”syster fyra procent” genom att rösta på Feministiskt initiativ. Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, och ändå fortsätter diskrimineringen och politiken för jämställdhet uteblir. Feministiskt initiativ fortsätter att vara ensamma om att prioritera frågor och reformer som skulle innebära verkliga framsteg i arbetet för jämställdhet: jämställdhetsfond för jämställda löner, individualiserad föräldraförsäkring och en modern arbetstidsreform. En röst på oss är det enda sättet för den enskilda väljaren att låta valet bli ett tydligt ställningstagande för en politik som leder till jämställdhet. Ett genombrott för strävandet mot verklig jämställdhet kräver att många vågar vara feminister på valdagen. Och varje röst räknas. Gudrun Schyman talesperson, Feministiskt initiativ Birger Östberg riksdagskandidat, Feministiskt initiativ Rubriken på gårdagens debattartikel var inte korrekt. Enligt en ny Sifo-undersökning kan 15 procent av väljarna tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ i valet – inte ”var tredje väljare” som vi skrev. Vi beklagar. ", "article_category": "other"}
{"id": 37074, "headline": "”Var tredje väljare kallar sig feminist”", "summary": "Feministiskt initiativ: Om många vågar vara feminister på valdagen kan vi få ett genombrott i strävandet mot verklig jämställdhet. Vi tror att Feministiskt initiativ har goda chanser att överraska i valet. Att siffrorna i opinionsmätningarna inte alltid återspeglar våra möjligheter visas av en ny Sifoundersökning som vi beställt. Var tredje väljare, 33 procent, kallar sig feminist. Ännu fler, 46 procent, tycker att det vore bra om vi kom in i riksdagen. Och hela 15 procent kan tänka sig att rösta på FI. De som på valdagen taktikröstar för en rödgrön seger – men som egentligen vill se oss i riksdagen – fullföljer en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet, skriver Gudryn Schyman och Birger Östberg.", "article": "Vi får ofta frågor om risken för att en röst på Feministiskt initiativ leder till att alliansen behåller regeringsmakten, i ett läge där vi inte når över fyraprocentsspärren. Frågan skulle kunna besvaras med resonemang om opinionsmätningarnas brister eller om möjligheten att just Feministiskt initiativ kan bli de rödgrönas räddningsplanka till regeringsmakten. Men det är varken skepsis mot opinionsmätningar eller alternativa scenarier när det gäller valutgången som utgör vårt uppriktiga svar på frågan om bortkastade röster. I stället måste frågan besvaras utifrån en djupare analys av politiken. Den dragkamp som nu utspelas av alliansen och de rödgröna är fortsättningen på en politisk tradition från 1800-talet: kampen mellan höger och vänster, mellan frihet och solidaritet, mellan kapital och arbete. Men när kvinnor och feminister har skrapat på ytan har de olika sidornas paroller i praktiken visat sig handla om män, och utesluta kvinnor. Friheten handlade sällan om kvinnors frihet att slippa rädsla och övergrepp. Solidariteten visade sig i första hand gälla manliga industriarbetare, medan arbetarkvinnor som kämpade för alla kvinnors rösträtt anklagades för klassförräderi. Vänster-högerkonflikten är en kamp vars socioekonomiska och ideologiska frontlinjer formulerats av män utifrån mäns erfarenheter, och för en väljarskara bestående av män i en tid då kvinnor inte hade rösträtt. I valrörelsen 2010 leder kampen om mittenväljarna till att konfliken mellan vänster och höger tar sig uttryck som marginella procentskillnader i skattetryck, välfärdssatsningar och ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Plånboksröstandet upphöjs till politisk självklarhet och väljarna reduceras till kamrerstyper. Feministiskt initiativ är det partipolitiska uttrycket för en feminism som inte låter sig placeras in på höger-vänsterskalan. Vårt ställningstagande för en rödgrön regering bygger på en feministisk analys, där slutsatsen är att de rödgröna uppvisar en väsentligt större medvetenhet om könsmaktordningen – om än djupt otillräcklig. Vi stöder inte Mona Sahlin som statsminister för att hon står till vänster i blockpolitiken, utan för att hon har djupare feministiska insikter än vad Fredrik Reinfeldt har. I dag är de flesta överens om jämställdhet som politiskt mål. Många decennier har gått sedan det var rumsrent att säga att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män. Ändå dröjer jämställdheten, och de politiska beslut uteblir som skulle innebära att makt och resurser omfördelas från män till kvinnor. De politiska processer som gör att läpparnas bekännelse inte omsätts i politisk praktik är märkligt konstanta genom historien. Det har konsekvent handlat om att andra politiska frågor definierats som viktigare. Det klassiska exemplet är de kvinnor som motarbetades i den tidiga arbetarrörelsen med hänvisning till att socialismen och klasskampen skulle befria även kvinnan. I sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser påstods kvinnor ta upp ”personliga” frågor i kontrast mot männens förment politiska frågor – en reaktion som födde den feministiska parollen ”det personliga är politiskt”. På det sättet har kvinnors rättigheter ställts i väntrummet, alltmedan den ”riktiga” politiken har gått före. I vår tid syns detta mönster tydligt när det gäller lönegapet mellan kvinnor och män. Sedan början av 1980-talet har kvinnors löner motsvarat drygt 80 procent av männens löner, och kvinnor tjänar i dag i genomsnitt 4.700 kronor mindre än män. Det är en löneskillnad som har stått opåverkad av de regeringar av olika färg som avlöst varandra under de senaste tre decennierna. Att samtliga politiska partier sedan början av 1990-talet sagt sig vilja motverka lönegapet har inte gjort någon skillnad. Frånvaron av konkret politik mot lönediskrimineringen framstår som ett ännu större svek mot bakgrund av att de flesta svenska partier i slutet av 1990-talet tog steget att kalla sig feministiska. Så föddes Feministiskt initiativ ur frustrationen över glappet mellan stolta feministiska partideklarationer och bristen på handling. Mot den här bakgrunden blir det både ironiskt och belysande att vi nu anklagas för att riskera en rödgrön majoritet. Den som vill se Feministiskt initiativ i riksdagen, men som på valdagen taktikröstar för en rödgrön valseger, fullföljer alltså en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet. Och detta i ett läge där skillnaderna mellan blockens politik kräver förstoringsglas för att bli synliga. Vi tror att vi har goda chanser att överraska opinionsinstituten genom att komma över fyraprocentsspärren till riksdagen. I opinionsinstitutens mätningar ingår visserligen Feministiskt initiativ i siffran för ”övriga partier”, en siffra som i dag ligger kring 2 procent i de flesta mätningar. Att den siffran inte nödvändigtvis återspeglar våra möjligheter visas av en ny Sifoundersökning som vi låtit beställa: Var tredje väljare, 33 procent, kallar sig själv feminist. Ännu fler, 46 procent, tycker att det vore bra om vi kom in i riksdagen. Och hela 15 procent kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ. För den som ändå tvivlar på våra möjligheter att nå fyraprocentsspärren kan lite konsumentupplysning vara på sin plats: Om vi får mer än 2,5 procent får vi partistöd under de kommande fyra åren, något som dramatiskt skulle förbättra förutsättningarna för ett parti som hittills helt har förlitat sig på gåvor och medlemsavgifter. Och varje decimal uppåt eller nedåt – även under riksdagsspärren – påverkar våra möjligheter till feministisk opposition. Ett lågt valresultat kommer att tas till intäkt för fortsatt negligering av våra frågor i politiken. Omvänt innebär ett valresultat i närheten av fyraprocentsspärren att såväl medier som etablerade partier tvingas att ta oss på allvar. Slutligen – för den som verkligen vill rösta taktiskt kan spekulerandet om olika valutgångar vändas ytterligare ett varv: Tänk om alltför få röster på Feministiskt initiativ leder till att vi missar fyraprocentsspärren med minsta marginal, samtidigt som de rödgröna inte på egen hand kan bilda majoritet i riksdagen? I det läget skulle kanske några ångra att de inte agerade ”syster fyra procent” genom att rösta på Feministiskt initiativ. Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, och ändå fortsätter diskrimineringen och politiken för jämställdhet uteblir. Feministiskt initiativ fortsätter att vara ensamma om att prioritera frågor och reformer som skulle innebära verkliga framsteg i arbetet för jämställdhet: jämställdhetsfond för jämställda löner, individualiserad föräldraförsäkring och en modern arbetstidsreform. En röst på oss är det enda sättet för den enskilda väljaren att låta valet bli ett tydligt ställningstagande för en politik som leder till jämställdhet. Ett genombrott för strävandet mot verklig jämställdhet kräver att många vågar vara feminister på valdagen. Och varje röst räknas. Gudrun Schyman talesperson, Feministiskt initiativ Birger Östberg riksdagskandidat, Feministiskt initiativ 2,2 procent i EU-valet Feministiskt initiativ (FI) är en svensk feministisk organisation, bildad i april 2005, som sedan riksdagsvalet 2006 kandiderat som politiskt parti i val till riksdagen, landsting och kommuner och till Europaparlamentet. I riksdagsvalet 2006 fick partiet strax under 0,7 procent av rösterna, vilket gjorde det till det då näst största partiet utanför riksdagen, efter Sverigedemokraterna och tätt följt av Piratpartiet. I Europaparlamentsvalet 2009 fick Feministiskt initiativ 2,2 procent av rösterna. Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 37079, "headline": "”Rena bondfångeriet när Wikileaks talar om källskydd”", "summary": "Tryckfrihetsexpert: Överdriven tilltro till svenskt källskydd. USA kan efterforska Wikileaks källor om utlämnandet av hemliga dokument är ett brott även i Sverige.Även om Wikileaks grundare Julian Assange får hemvist i Sverige och beviljas utgivningsbevis för verksamheten är det ingen garanti för att webbsajtens meddelare skyddas av svensk grundlag. Amerikanska myndigheter får inte agera i Sverige, men det behöver ändå inte vara omöjligt för USA att leta reda på Wikileaks källor och tysta dem. Det skulle vara svårt för Sverige att säga nej till en amerikansk framställan om hjälp – om utlämnandet av de dokument det handlar om också är ett brott i Sverige. Men medierna ska ändå inte fega. Är publicitetsintresset starkt bör utgivaren publicera och vara beredd på åtal och eventuellt straff, skriver Nils Funcke.", "article": "Det svenska skyddet för meddelare är unikt och ovärderligt men har oförtjänt gott rykte. Meddelarskyddet ska göra det möjligt för offentligt anställda tjänstemän att med bevarad anonymitet lämna uppgifter för publicering. Genom förbudet för myndigheterna att agera ”rörmokare” och straffa uppgiftslämnare samt tystnadsplikt för dem som tar emot information ska icke önskade effekter av sekretessreglerna pareras. Förbudet mot efterforskning och repressalier samt tystnadsplikten är grundlagsfästa. Tillsammans med anskaffarfriheten och ensamansvaret utgör reglerna i tryckfrihetsförordningen ett finmaskigt nät som möjliggör ”den fortgående självrannsakan, varav ett samhälle är i behov”, som det uttrycks i 1912 års tryckfrihetsbetänkande. Trots dess förträfflighet finns det en överdriven tilltro till det svenska källskyddet. Det gäller politiker, till exempel Morgan Johansson (S) på DN Debatt 14/8 och Camilla Lindberg (FP), Computer Sweden 30/8. Tron att skyddet ger ett fribrev för läckage av i det närmaste vad som helst, till vem som helst, hur som helst tar sig också uttryck i en överdriven rädsla för det enligt andra EU-länder obegripliga svenska påfundet att tjänstemän tillåts läcka hemligheter. Journalister använder många gånger meddelarskyddet alltför svepande. I fallet Wikileaks kan man tala om rena bondfångeriet. Att det skett av okunskap gör inte agerandet ursäktligt. Wikileaks flyttade sitt material från dataservrar i USA till servrar i Sverige 2007 för att få svenskt källskydd. Wikileaks grundare, Julian Assange, har beskrivit Sverige som en tillflyktsort för den nya tidens flyktingar, journalister och publicister vars frihet inskränkts i hemländerna. Utan ett utgivningsbevis och en utgivare med hemvist i Sverige kan något meddelarskydd överhuvudtaget inte komma ifråga. Wikileaks lovade mer än det svenska systemet kan hålla. Men även om Wikileaks grundare Julian Assange får hemvist i Sverige och beviljas utgivningsbevis för verksamheten är det ingen garanti för att framtida meddelare skyddas. För det första behöver det påpekas att hur mycket skydd Wikileaks uppgiftslämnare än får i Sverige och hur noggrant än Wikileaks följer grundlagens bestämmelser är det inget som hindrar att amerikanska myndigheter letar reda på källan och tystar den. Att de inte får agera på svenskt territorium, till exempel beslagta datorer, må försvåra men gör nödvändigtvis inte uppgiften omöjlig. Svenska myndigheter torde heller inte få bistå för att avslöja läckan. Omfattas en webbplats av yttrandefrihetsgrundlagen skulle det strida mot svenska rättsprinciper att ge handräckning. Även om den utländska myndigheten trycker på genom sin regering för att utverka hjälp, skulle propåerna förhoppningsvis avvisas av den svenska regeringen. Vilket har skett i flera fall. Men en framställan om hjälp till svenska myndigheter eller den svenska regeringen skulle bli svår att säga nej till om det brott USA vill ha hjälp med att utreda skulle utgöra ett brott även i Sverige. Det torde gälla i synnerhet om det har kopplingar till Afghanistan där bägge länderna har trupper och ett gemensamt intressen av att känslig information inte läcker ut. Det skulle förvåna om sådana trevare inte framförts. Skyddet för den som lämnar meddelanden till en grundlagsskyddad verksamhet är inte oändligt. Undantagen finns angivna i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 3 §). Utöver spioneri görs undantag från meddelarskyddet även för utlämnande av dokument med sekretessbelagda uppgifter samt uppgifter som omges med den strängaste formen av sekretess. Anta att Wikileaks haft ett giltigt utgivningsbevis och utgivare när de amerikanska krigsdagböckerna publicerades. I USA är dagböckerna hemliga och ett brott har begåtts där. Motsvarande svenska dokument, som självklart existerar, är hemliga och sekretessen skulle sannolikt klara en domstolsprövning åtminstone så länge svensk trupp är kvar i Afghanistan. Ett utlämnande av dessa dokument skulle innebära att meddelarskyddet bryts. Sannolikt skulle även utlämnande av enstaka känsliga uppgifter ur de svenska krigsdagböckerna räcka för att bryta igenom meddelarskyddet. När Säpo, FRA och övriga rörmokare hittat läckan skulle åklagare i de fall det handlar om svenska dokument kunna hävda att uppgifterna ”rör förhållanden av stor betydelse” för rikets säkerhet eller försvar. Och därmed kunna åtala dem som befattat sig med dokumenten för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Såväl meddelaren som journalisten och utgivaren skulle kunna åtalas. Handlar det om motsvarande hemliga dokument hos en utländsk makt – till exempel USA – som är på drift skulle svenska myndigheter få svårt att säga nej till att bistå i efterforskandet av källan. I bägge fallen skulle svenska myndigheter, i vissa fall efter domstolsbeslut eller regeringsbeslut, kunna tillgripa hela arsenalen av tvångsmedel, till exempel beslagta datorer, göra husrannsakan hos såväl utgivare som andra misstänkta, bugga, sätta in hemlig teleavlyssning och kameraövervakning och signalspana. Meddelarskyddet gäller heller inte för meddelare om han eller hon använder sig av en mellanhand för att överlämna uppgifterna till någon som representerar exempelvis en tidningsredaktion. Personer i till exempel ett privat bevaknings- eller säkerhetsföretag omfattas inte av skyddet även om företaget arbetar på uppdrag av regeringen. Det går heller inte att förlita sig på att ett efterforskningsförbud skyddar källan eftersom det endast är myndigheter som är förbjudna att bedriva efterforskning. Det finns exempel på hur svenska journalister avslöjat andra journalisters källor och serverat meddelarens huvud på ett fat. Åtgärderna för att skydda meddelare måste utsträckas för att klara även sådana efterforskningar. Wikileaks gör stor sak av att de har ett tekniskt system som skyddar uppgiftslämnarnas identitet när de lämnar hemliga uppgifter. Tillåt mig tvivla. Utgångspunkten måste vara att storebror ser allt och att källan och mottagaren träffas när det gäller känsliga uppgifter. Med ovanstående vill jag inte ha sagt att medierna ska fega och aldrig publicera sekretesskyddade dokument eller uppgifter som skyddas av absolut sekretess. Är publicitetsintresset starkt bör utgivaren vara beredd att ta ett åtal och eventuellt straff. Om uppgifterna är tillräckligt graverande kan publiceringen också förvandla ”brottslingen” till hjälte och de som avslöjas stå med skammen och kanske åtalas för olagligheter. Utgivaren måste göra sin avvägning och våga tänja på gränserna men alltid ge meddelaren kristallklar information som står sig vid en rättslig prövning så att läckan kan överväga följderna av att uppgifterna blir offentliga och bedöma risken för att få sin identitet röjd. Allt annat är bondfångeri till förfång för meddelarskyddet och därmed för samhällets fortsatta självrannsakan. Nils Funcke yttrande- och tryckfrihetsexpert ", "article_category": "other"}
{"id": 37080, "headline": "”Rena bondfångeriet när Wikileaks talar om källskydd”", "summary": "Tryckfrihetsexpert: Överdriven tilltro till svenskt källskydd. USA kan efterforska Wikileaks källor om utlämnandet av hemliga dokument är ett brott även i Sverige. Även om Wikileaks grundare Julian Assange får hemvist i Sverige och beviljas utgivningsbevis för verksamheten är det ingen garanti för att webbsajtens meddelare skyddas av svensk grundlag. Amerikanska myndigheter får inte agera i Sverige, men det behöver ändå inte vara omöjligt för USA att leta reda på Wikileaks källor och tysta dem. Det skulle vara svårt för Sverige att säga nej till en amerikansk framställan om hjälp – om utlämnandet av de dokument det handlar om också är ett brott i Sverige. Men medierna ska ändå inte fega. Är publicitetsintresset starkt bör utgivaren publicera och vara beredd på åtal och eventuellt straff, skriver Nils Funcke.", "article": "Det svenska skyddet för meddelare är unikt och ovärderligt men har oförtjänt gott rykte. Meddelarskyddet ska göra det möjligt för offentligt anställda tjänstemän att med bevarad anonymitet lämna uppgifter för publicering. Genom förbudet för myndigheterna att agera ”rörmokare” och straffa uppgiftslämnare samt tystnadsplikt för dem som tar emot information ska icke önskade effekter av sekretessreglerna pareras. Förbudet mot efterforskning och repressalier samt tystnadsplikten är grundlagsfästa. Tillsammans med anskaffarfriheten och ensamansvaret utgör reglerna i tryckfrihetsförordningen ett finmaskigt nät som möjliggör ”den fortgående självrannsakan, varav ett samhälle är i behov”, som det uttrycks i 1912 års tryckfrihetsbetänkande. Trots dess förträfflighet finns det en överdriven tilltro till det svenska källskyddet. Det gäller politiker, till exempel Morgan Johansson (S) på DN Debatt 14/8 och Camilla Lindberg (FP), Computer Sweden 30/8. Tron att skyddet ger ett fribrev för läckage av i det närmaste vad som helst, till vem som helst, hur som helst tar sig också uttryck i en överdriven rädsla för det enligt andra EU-länder obegripliga svenska påfundet att tjänstemän tillåts läcka hemligheter. Journalister använder många gånger meddelarskyddet alltför svepande. I fallet Wikileaks kan man tala om rena bondfångeriet. Att det skett av okunskap gör inte agerandet ursäktligt. Wikileaks flyttade sitt material från dataservrar i USA till servrar i Sverige 2007 för att få svenskt källskydd. Wikileaks grundare, Julian Assange, har beskrivit Sverige som en tillflyktsort för den nya tidens flyktingar, journalister och publicister vars frihet inskränkts i hemländerna. Utan ett utgivningsbevis och en utgivare med hemvist i Sverige kan något meddelarskydd överhuvudtaget inte komma ifråga. Wikileaks lovade mer än det svenska systemet kan hålla. Men även om Wikileaks grundare Julian Assange får hemvist i Sverige och beviljas utgivningsbevis för verksamheten är det ingen garanti för att framtida meddelare skyddas. För det första behöver det påpekas att hur mycket skydd Wikileaks uppgiftslämnare än får i Sverige och hur noggrant än Wikileaks följer grundlagens bestämmelser är det inget som hindrar att amerikanska myndigheter letar reda på källan och tystar den. Att de inte får agera på svenskt territorium, till exempel beslagta datorer, må försvåra men gör nödvändigtvis inte uppgiften omöjlig. Svenska myndigheter torde heller inte få bistå för att avslöja läckan. Omfattas en webbplats av yttrandefrihetsgrundlagen skulle det strida mot svenska rättsprinciper att ge handräckning. Även om den utländska myndigheten trycker på genom sin regering för att utverka hjälp, skulle propåerna förhoppningsvis avvisas av den svenska regeringen. Vilket har skett i flera fall. Men en framställan om hjälp till svenska myndigheter eller den svenska regeringen skulle bli svår att säga nej till om det brott USA vill ha hjälp med att utreda skulle utgöra ett brott även i Sverige. Det torde gälla i synnerhet om det har kopplingar till Afghanistan där bägge länderna har trupper och ett gemensamt intressen av att känslig information inte läcker ut. Det skulle förvåna om sådana trevare inte framförts. Skyddet för den som lämnar meddelanden till en grundlagsskyddad verksamhet är inte oändligt. Undantagen finns angivna i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 3 §). Utöver spioneri görs undantag från meddelarskyddet även för utlämnande av dokument med sekretessbelagda uppgifter samt uppgifter som omges med den strängaste formen av sekretess. Anta att Wikileaks haft ett giltigt utgivningsbevis och utgivare när de amerikanska krigsdagböckerna publicerades. I USA är dagböckerna hemliga och ett brott har begåtts där. Motsvarande svenska dokument, som självklart existerar, är hemliga och sekretessen skulle sannolikt klara en domstolsprövning åtminstone så länge svensk trupp är kvar i Afghanistan. Ett utlämnande av dessa dokument skulle innebära att meddelarskyddet bryts. Sannolikt skulle även utlämnande av enstaka känsliga uppgifter ur de svenska krigsdagböckerna räcka för att bryta igenom meddelarskyddet. När Säpo, FRA och övriga rörmokare hittat läckan skulle åklagare i de fall det handlar om svenska dokument kunna hävda att uppgifterna ”rör förhållanden av stor betydelse” för rikets säkerhet eller försvar. Och därmed kunna åtala dem som befattat sig med dokumenten för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Såväl meddelaren som journalisten och utgivaren skulle kunna åtalas. Handlar det om motsvarande hemliga dokument hos en utländsk makt – till exempel USA – som är på drift skulle svenska myndigheter få svårt att säga nej till att bistå i efterforskandet av källan. I bägge fallen skulle svenska myndigheter, i vissa fall efter domstolsbeslut eller regeringsbeslut, kunna tillgripa hela arsenalen av tvångsmedel, till exempel beslagta datorer, göra husrannsakan hos såväl utgivare som andra misstänkta, bugga, sätta in hemlig teleavlyssning och kameraövervakning och signalspana. Meddelarskyddet gäller heller inte för meddelare om han eller hon använder sig av en mellanhand för att överlämna uppgifterna till någon som representerar exempelvis en tidningsredaktion. Personer i till exempel ett privat bevaknings- eller säkerhetsföretag omfattas inte av skyddet även om företaget arbetar på uppdrag av regeringen. Det går heller inte att förlita sig på att ett efterforskningsförbud skyddar källan eftersom det endast är myndigheter som är förbjudna att bedriva efterforskning. Det finns exempel på hur svenska journalister avslöjat andra journalisters källor och serverat meddelarens huvud på ett fat. Åtgärderna för att skydda meddelare måste utsträckas för att klara även sådana efterforskningar. Wikileaks gör stor sak av att de har ett tekniskt system som skyddar uppgiftslämnarnas identitet när de lämnar hemliga uppgifter. Tillåt mig tvivla. Utgångspunkten måste vara att storebror ser allt och att källan och mottagaren träffas när det gäller känsliga uppgifter. Med ovanstående vill jag inte ha sagt att medierna ska fega och aldrig publicera sekretesskyddade dokument eller uppgifter som skyddas av absolut sekretess. Är publicitetsintresset starkt bör utgivaren vara beredd att ta ett åtal och eventuellt straff. Om uppgifterna är tillräckligt graverande kan publiceringen också förvandla ”brottslingen” till hjälte och de som avslöjas stå med skammen och kanske åtalas för olagligheter. Utgivaren måste göra sin avvägning och våga tänja på gränserna men alltid ge meddelaren kristallklar information som står sig vid en rättslig prövning så att läckan kan överväga följderna av att uppgifterna blir offentliga och bedöma risken för att få sin identitet röjd. Allt annat är bondfångeri till förfång för meddelarskyddet och därmed för samhällets fortsatta självrannsakan. Nils Funcke yttrande- och tryckfrihetsexpert Nils Funcke Nils Funcke är journalist och debattör i tryck- och yttrandefrihetsfrågor. Han har skrivit boken ”Tryckfriheten, ordets män och statsmakten”. Han tilldelades Stora Journalistpriset 2006 för avslöjandet att utrikesminister Laila Freivalds godkände försöken att stänga Sverigedemokraternas hemsida. Han är tjänstledig från uppdraget som chefredaktör på tidningen Riksdag & Departement för att vara sekreterare i Yttrandefrihetskommittén. Han uttrycker här sin uppfattning som journalist. ", "article_category": "other"}
{"id": 37085, "headline": "”Miljöpartiet – en tvärbroms för tillväxten”", "summary": "Miljöpartiet vill stoppa ungefär hälften av alla utvecklingsprojekt i Stockholmsregionen. Det handlar bland annat om tusentals bostäder, men också service, infrastruktur och arbetstillfällen, skriver moderaterna Johnny Munkhammar och Magnus Nilsson.", "article": "Stockholmsregionen är Sveriges främsta tillväxtmotor. Här växer de nya företagen och produkterna fram – och med dem följer jobben. Ett gott företagsklimat i de flesta av länets kommuner förklarar mycket av framgångarna. En avgörande komponent för att ge Stockholm chansen att utvecklas vidare är utveckling av infrastrukturen. I dag pågår flera stora projekt, som Norra länken, som kommer att ge bättre förutsättningar för företag och jobb. Vi moderater har drivit på. Men på den rödgröna sidan ser det annorlunda ut. Miljöpartiet vill stoppa ungefär hälften av alla utvecklingsprojekt i Stockholmsregionen. Det handlar bland annat om tusentals bostäder, men också service, infrastruktur och arbetstillfällen. Det visar en rundringning till politiker i Stockholmsregionen som har genomförts under augusti. Miljöpartiet är ett parti som i Stockholmsregionen är stadigt förankrat i vänsterblocket. Bara i en kommun deltar de i en koalition med borgerliga partier. Partiet är tydligt i sitt motstånd mot utveckling av Stockholmsregionen. Av 58 utvecklingsprojekt där Miljöpartiet haft en tydlig inställning har partiet varit för 30 och emot 28. Men de kamouflerar ofta sitt motstånd. De framför detaljsynpunkter som i praktiken gör projekten ogenomförbara. Större projekt sker nästan alltid i form av ”paket” med bostäder, kontor, vägar och kollektivtrafik. De ekonomiska transaktionerna innefattar både kommuner och privata företag och inbegriper inte bara pengar utan även markbyten, byggrätter och liknande. Alla bitar på måste falla på plats och volymerna är kritiska för de ekonomiska kalkylerna. Att göra ett projekt totalt sett mindre, minska kontorsytan, minska kommersiella ytor, minska mängden parkeringsplatser, stoppa en utbyggnad av vägkapacitet eller ändra relationerna mellan bostadsrätter och hyresrätter kan lätt tippa kalkylen från vinst till förlust. Det är således fullt möjligt att vara emot ett projekt samtidigt som man säger sig vara för det men med ”en grön profil”. I praktiken faller då projektet. Miljöpartiets nej till fler stormarknader i regionen är ett exempel på detta. Det benhårda motståndet mot vägbyggen har naturligtvis också konsekvenser för bostäder, kontor och service. Planering och uppförande av uppemot 10.000 bostäder under de närmaste åren skulle ha hotats om Miljöpartiets politik hade blivit verklighet under mandatperioden. Slutsatsen är tydlig. Om de får större inflytande kommer utvecklingen av Stockholmsregionen att kraftigt bromsas. Färre skulle komma fram i tid, färre jobb skapas, färre bostäder byggas. Dessutom skulle förutsättningarna för kollektivtrafik och lokala lösningar bli sämre. Stora utvecklingsprojekt innefattar ofta flerbostadshus och hyresrätter, vilket ger stora koncentrationer av människor och därmed underlag för kollektivtrafik och handel. De riskerar att stoppas av Miljöpartiet. Utbyggnaden av småhusområden och permanentboende i fritidshusområden är betydligt lättare att genomföra men ger just det som Miljöpartiet säger sig vara emot – främst bilberoende. Priset blir ännu större bostadsbrist, färre jobb, sämre närservice och ännu större fokus på Stockholms innerstad. Och det kommer att betalas främst av unga människor som ännu inte etablerat sig på bostads- och arbetsmarknaderna. Orsaken till deras politik är naturligtvis inte att de inte gillar Stockholm. Snarare är förklaringen ett dogmatiskt motstånd mot tillväxt, handel och transporter. Men vägen till en bättre och grönare Stockholmsregion heter inte bilköer, bostadsbrist och arbetslöshet. I stället ska vi se till att fler kommer fram i tid, moderna bostäder byggs och jobb skapas. Johnny Munkhammar riksdagskandidat (M) Stockholms län Magnus Nilsson ordförande för Miljö- och hälsoskyddsnämnden och ledamot av kommunstyrelsen i Solna (M) Författare till den nya rapporten ”Tvärbromsen – Miljöpartiets nej till infrastruktur i Stockholm” (Moderaterna i Stockholms län) som publiceras på måndag. ", "article_category": "other"}
{"id": 37090, "headline": "”Bortglömda klimatmiljarder kan främja ny miljöteknik”", "summary": "Tankesmedjan Fores: Båda de politiska blocken struntar i de löften om grön skatteväxling som tidigare ställts ut. Nu behövs en tydlig strategi. De politiska partierna har under valrörelsen inte lagt fram ett enda konkret förslag om grön skatteväxling – trots att klimatfrågan är mer aktuell än någonsin. Än mer anmärkningsvärt är att inget av regeringsalternativen sagt hur de tänker använda de fem klimatmiljarder som enligt våra beräkningar tillfaller Sverige under nästa mandatperiod. Det handlar om pengar från EU:s auktionering av utsläppsrätter – en av våra största miljöskatteintäkter framöver. Det är sällan miljarder ligger redo att spenderas utan att politikerna tycks ha förstått det, skriver Jakob Rutqvist och Martin Ådahl.", "article": "Grön skatteväxling, att höja skatten på utsläpp och sänka den på samhällsnyttiga saker som arbete och miljöinvesteringar, är på sätt och vis den mest självklara av reformer, ekonomiskt effektiv och politiskt rättvis. Det är också vad de flesta partier lovat inför valet. Maud Olofsson har kallat skatteväxling för Alliansens svar på oppositionens höjning av koldioxidskatten. Moderaterna utnämnde i en enkät ”grön skatteväxling” till en av valets tre viktigaste miljöfrågor. Maria Wetterstrand har gång på gång lyft fram det. Socialdemokraterna hade före valet 2006 planer på att skatteväxla 13 miljarder kronor. I valrörelsen har det dock inte lagts ett enda konkret förslag, trots att klimatfrågan är mer aktuell än någonsin och finanskrisen ställt skatten på arbete i fokus. Dessutom tycks varken finansdepartementet eller oppositionen ha erkänt att miljöskatter på sikt avskaffar sig själva eftersom syftet är att utsläppen ska försvinna. I stället vill man både ha kakan och äta den; både att utsläppen minskar och att skatteintäkterna finns kvar för att täcka hål i budgetförslagen. Minst 35 miljarder i statsbudgeten är beroende av koldioxidrelaterade skatter. Om utsläppen ska bort kommer dessa intäkter att sina. Det blir inga miljarder i bensin- och dieselskatt om våra bilar går på el, biogas och etanol. Ekonomin och miljön vinner, men hål grävs i statsfinanserna. Här saknar båda blocken en plan för hur bortfallet ska hanteras. Strategin långsiktigt måste vara att matcha inkomster från miljöskatter mot tillfälliga skattesänkningar, på till exempel miljöinvesteringar eller arbete, eller att acceptera att skattetrycket faller när skatterna försvinner. I vilket fall måste politiker skilja mellan fiskala och korrigerande skatter och redovisa vad som är vad. Mest anmärkningsvärt i valrörelsen är dock att inte något parti tydliggjort hur de avser använda de fem miljarder kronor som enligt Fores beräkningar tillfaller Sverige under nästa mandatperiod från EU:s auktionering av utsläppsrätter, en av våra största miljöskatteintäkter framöver. Sverige ser sig med viss rätt som ett föregångsland vad gäller miljöskatter. Från tidigt 1990-tal har koldioxidskatten bidragit till en omställning där ekonomin växt med över 40 procent medan utsläppen fallit mer än 10 procent. Mellan 2001 och 2006 skatteväxlades 17 miljarder kronor i den så kallade gröna skatteväxlingen. Men Sverige är inte så framstående som vi ibland tror. Vi har i själva verket en relativt låg andel miljöskatter av totala skatter. Trots den gröna skatteväxlingen ökade 2001–2009 andelen med bara 0,3 procentenheter, från 5,5 till 5,8 procent. Av 31 OECD-länder placerade sig Sverige år 2007 på plats åtta, från botten räknat. Oppositionen har visserligen föreslagit höjningar av miljöskatter, men ökningarna motsvaras inte av redovisade skattesänkningar och har mer karaktären av en finansieringsmetod för ökade utgifter. Märkligt nog har man räknat med intäkter från lika höga trafikutsläpp som i dag, trots att syftet med skatten är att minska utsläppen. Återigen vill man både äta kakan och ha den kvar. Allianspartierna har å sin sida inte flaggat för någon betydande skatteväxling, trots att deras arbetsgrupp för miljö- och klimat i sin slutrapport skrev att miljöskatter också fortsatt ska användas för att uppnå de klimatpolitiska målen. Man kan säga att oppositionen har miljöskattehöjningarna i sitt program och alliansen skattesänkningarna, men båda saknar en pusselbit vardera. Vad kan då göras för en fortsatt grön skatteväxling i Sverige? Först måste man klargöra hur vi påverkas av att EU samverkar i klimatpolitiken. Utsläppen i Sverige består sedan 2005 av två delar. En del består av industri- och kraftföretag och deltar i EU:s handel med utsläppsrätter. Här sätts ett gemensamt tak för utsläppen och om de minskar extra mycket i Sverige säljs bara utsläppsrätterna någon annanstans. Det gäller andra beslut också. Om Sverige exempelvis bygger hundra kärnkraftverk och exporterar all el till EU så minskar det inte utsläppen ett enda ton inom systemet, utan flyttar endast runt dem. De utsläppskällor som faller utanför EU:s tak ingår i ”övrigsektorn” och här ansvarar länderna själva för styrmedlen. Det är här som svensk skatteväxling kan ge direkt miljöeffekt. Dessa utsläpp finns i dag till 68 procent i transportsektorn och det är här reformer har bäst effekt. Men går det då inte att göra något för utsläppen inom EU:s tak, de från industrin och energiproduktionen? Det kan och bör vi. Styrmedel kan här driva teknikutveckling, vilket gör det billigare att minska utsläppen på sikt. Våra bostäder och industrier kan utrustas med teknik som sparar pengar och blir ett föredöme för världen, då möjliggörs också en snabbare gemensam sänkning av EU:s utsläppstak. Då Fores studerat dessa utsläpp har det visat sig att EU:s utsläppsrätter under nästa mandatperiod kommer att generera stora intäkter till Sverige. Från 2013 kommer de nämligen att auktioneras i stället för att delas ut gratis och intäkterna tillfaller medlemsstaterna. För Sveriges del kommer detta att inbringa mellan två och tre miljarder kronor årligen från 2013, hela fem miljarder under kommande mandatperiod. Inget av regeringsalternativen har tydliggjort hur dessa bortglömda klimatpengar ska användas. EU-kommissionen rekommenderar att hälften av intäkterna används till att stödja klimatomställningen. Detta kan åstadkommas genom skatteväxling om pengarna inte återförs till utsläppare utan krav på motprestation, utan används för att stödja utveckling av miljöteknik, förnybar energiproduktion och för att modernisera transportsektorn, bostäder och industrin. Exempelvis kan skatter sänkas för att stimulera investeringar i minskad energianvändning i fastigheter. De här inkomsterna utgör en av de viktigaste klimatpolitiska möjligheterna under nästa mandatperiod och det är förvånande att det inte pågår någon debatt om hur de ska användas. Det är sällan i politiken som miljarder ligger redo att spenderas, utan att politikerna förstått det. Det är dags att utforma en tydlig strategi för att växla miljöskatter mot smarta skattesänkningar, fram till att vi gjort oss fria från utsläppen och miljöskatterna därmed avskaffat sig själva. Jakob Rutqvist miljöprogramchef Fores Martin Ådahl vd Fores Fores Fores – Forum för reformer och entreprenörskap – är en grön och liberal tankesmedja som vill förnya debatten i Sverige med tro på entreprenörskap och människors möjligheter att själva forma sitt liv. Miljö och marknad, migration, företagandet i civilsamhället, integritet, jämställdhet, global demokratisering och moderniserad välfärd är några av de frågor Fores jobbar med. Källa: Fores.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37092, "headline": "”Vi unga är mer drivna än våra föräldrar”", "summary": "Som bloggare blev Isabella Löwengrip både uppskattad och hånad. I dag, 19 år gammal, är hon företagare och har skrivit en bok. Vilka är hennes drivkrafter? Föräldrarnas skilsmässa och år av mobbning, säger hon själv.", "article": "– Jag är ett skilsmässobarn. Så inleder Isabella Löwengrip intervjun som ska handla om motivation och drivkrafter. Jag tror att det har format mig att mina föräldrar inte levde tillsammans. Isabella växte upp hos sin pappa i Vasastan i Stockholm. – Som skilsmässobarn fick jag släpa min ryggsäck mellan två hem och det triggade något hos mig. Jag blev tvingad att växa upp och försörja mig själv. Det gjorde nog också att jag blivit en som söker mycket bekräftelse. Jag vill att människor ska tycka att jag är duktig och jag vill själv känna mig duktig. Som 14-åring startade Isabella bloggen ”Blondinbella” som snart blev en av Sveriges mest lästa livsstilsbloggar. Tack vare att bloggen blev så välbesökt kunde hon börja tjäna lite pengar på annonsintäkter. Så småningom bildade hon ett bolag. I dag är Isabella 19 år och driver flera olika företag. Hur hade livet sett ut utan bloggen? – Jag har alltid varit en driven och engagerad person. Utan bloggen hade jag nog varit politiker, kanske ordförande för Muf eller läst juridik, tagit en mer traditionell väg och slutat som advokat. Isabella säger att hon tycker om att testa sig själv, att driva sig till det yttersta, men att själva framgången också är en viktig motivation. – Jag vet att man inte ska värdera sig själv utifrån vad man presterar, men det är svårt att inte göra det. Jag mår inte dåligt när det går dåligt, men jag mår väldigt bra när det går bra. Det är en lycka som rusar i hela kroppen när ett projekt går igenom, när det skrivs i tidningen eller när man uppmärksammar det jag gjort. Varför är det så viktigt att överträffa sig själv? – Livet blir så lätt tråkigt! När man stått och föreläst för tusen personer så nöjer man sig inte med att det är färre i publiken nästa gång. Man måste hela tiden nå nya toppar och nya adrenalinkickar. Drivet, det ständiga sökandet efter kickar, kravet på att det ska hända något hela tiden tror Isabella också är ett uttryck för hennes generation. – I dag räcker det inte med att bara plugga. Du måste ha ett jobb vid sidan om, ut och resa, kunna språk och synas. Jag tror att min generation är mycket mer driven än mina föräldrars generation. Det som fick Isabella att starta sin blogg var den mobbning som hon utsattes för på högstadiet. Bloggen blev hennes tillflykt. Under gymnasiet, när blogg och bolag hade börjar generera pengar, hamnade hon åter i en utsatt position. – Även under gymnasiet blev jag mobbad, både av elever och lärare. Vissa elever stod och skrek åt mig när jag kom till skolan. En gång försökte någon knuffa ner mig för en trappa och en massa annat. Jag ville hålla skenet uppe i bloggen och skrev att allt var så bra, men till slut funkade det inte att ljuga om hur jag mådde så jag hoppade av. Isabella menar också att svårigheterna har givit henne starka varningssignaler som hindrar henne från att hamna där igen. – Jag kunde ligga hemma och gråta och jag tog ångesttabletter och var till och med på psykakuten. Det var extremt tufft och så ska det inte bli igen. Hade jag inte haft min pojkvän som höll mig tillbaka hade jag kanske blivit sjukskriven igen. När Isabella känner att det inte känns roligt bokar hon av allt och försvinner ett tag. Då ligger hon i sängen och läser böcker, äter god mat och choklad. När det sedan blir tråkigt går hon tillbaka till jobbet. Nyligen kom Isabella ut med en så kallad självhjälpsbok. ”Egoboost” är baserad på hennes egna erfarenheter och är en överlevnadsguide till unga tjejer som har det tufft. Boken handlar om problem som man har när man är tonåring: att magen är svullen, att man fått en finne eller har problem med vad man ska ha på sig. – Revansch är en del av min motivation. Jag vill att mobbarna och de som inte trodde på mig ska se mig på tv eller min bok på Akademibokhandeln och tänka att de aldrig lyckades nå mig. De har förmodligen sett sina glansdagar medan jag har mina framför mig. Isabella tycker att människor ska vara lite mer egoistiska, vilket hon skriver om i boken. – Mycket handlar att stänga av negativa tankar om sig själv och negativa kommentarer som andra kan ha om ens person och att fokusera på det man själv vill. Men kan inte egoismen göra en självupptagen? – Nej, jag är så otroligt intresserad av andra människor. Självhjälpslitteratur är en kritiserad genre som ofta anses full av självklarheter och floskler. Men det tycker inte Isabella är något problem. – En person som redan kan allt det här tycker kanske att det är trams – bra för henne i så fall. Men om du inte har självkänslan kanske det är just sånt här du behöver höra. Isabella är ung men har redan en lång meritlista. Vad är det som skiljer henne från andra 19-åringar? – Jag har inte den här spärren som många har, jag är nästan aldrig rädd utan kastar mig in i grejer. Ibland kanske jag handlar först och tänker sedan, men jag tror att jag är bra på att utnyttja det som andra ser som risker. Jag vill göra grejer på mitt sätt och omforma idéer så att de blir bättre, att komma på bättre lösningar. Ser jag en tv-reklam så börjar jag genast fundera på hur jag skulle kunna ha gjort den bättre själv, jag jobbar i huvudet hela tiden. Isabella Löwengrip Ålder: 19. Bor: I lägenhet i Stockholm med pojkvännen Nils. Gör: Driver bloggen ”Blondinbella” samt flera bolag, bland andra webbshop, klädmärke och bloggnätverk. Aktuell: Med nya boken ”Egoboost”. ", "article_category": "other"}
{"id": 37093, "headline": "”Vi unga är mer drivna än våra föräldrar”", "summary": "NY SERIE. Som bloggare blev Isabella Löwengrip både uppskattad och hånad. I dag, 19 år gammal, är hon företagare och har skrivit en bok. Vilka är hennes drivkrafter? Föräldrarnas skilsmässa och år av mobbning, säger hon själv. Isabella Löwengrip", "article": "– Jag är ett skilsmässobarn. Så inleder Isabella Löwengrip intervjun som ska handla om motivation och drivkrafter. Jag tror att det har format mig att mina föräldrar inte levde tillsammans. Isabella växte upp hos sin pappa i Vasastan i Stockholm. – Som skilsmässobarn fick jag släpa min ryggsäck mellan två hem och det triggade något hos mig. Jag blev tvingad att växa upp och försörja mig själv. Det gjorde nog också att jag blivit en som söker mycket bekräftelse. Jag vill att människor ska tycka att jag är duktig och jag vill själv känna mig duktig. Som 14-åring startade Isabella bloggen ”Blondinbella” som snart blev en av Sveriges mest lästa livsstilsbloggar. Tack vare att bloggen blev så välbesökt kunde hon börja tjäna lite pengar på annonsintäkter. Så småningom bildade hon ett bolag. I dag är Isabella 19 år och driver flera olika företag. Hur hade livet sett ut utan bloggen? – Jag har alltid varit en driven och engagerad person. Utan bloggen hade jag nog varit politiker, kanske ordförande för Muf eller läst juridik, tagit en mer traditionell väg och slutat som advokat. Isabella säger att hon tycker om att testa sig själv, att driva sig till det yttersta, men att själva framgången också är en viktig motivation. – Jag vet att man inte ska värdera sig själv utifrån vad man presterar, men det är svårt att inte göra det. Jag mår inte dåligt när det går dåligt, men jag mår väldigt bra när det går bra. Det är en lycka som rusar i hela kroppen när ett projekt går igenom, när det skrivs i tidningen eller när man uppmärksammar det jag gjort. Varför är det så viktigt att överträffa sig själv? – Livet blir så lätt tråkigt! När man stått och föreläst för tusen personer så nöjer man sig inte med att det är färre i publiken nästa gång. Man måste hela tiden nå nya toppar och nya adrenalinkickar. Drivet, det ständiga sökandet efter kickar, kravet på att det ska hända något hela tiden tror Isabella också är ett uttryck för hennes generation. – I dag räcker det inte med att bara plugga. Du måste ha ett jobb vid sidan om, ut och resa, kunna språk och synas. Jag tror att min generation är mycket mer driven än mina föräldrars generation. Det som fick Isabella att starta sin blogg var den mobbning som hon utsattes för på högstadiet. Bloggen blev hennes tillflykt. Under gymnasiet, när blogg och bolag hade börjar generera pengar, hamnade hon åter i en utsatt position. – Även under gymnasiet blev jag mobbad, både av elever och lärare. Vissa elever stod och skrek åt mig när jag kom till skolan. En gång försökte någon knuffa ner mig för en trappa och en massa annat. Jag ville hålla skenet uppe i bloggen och skrev att allt var så bra, men till slut funkade det inte att ljuga om hur jag mådde så jag hoppade av. Isabella menar också att svårigheterna har givit henne starka varningssignaler som hindrar henne från att hamna där igen. – Jag kunde ligga hemma och gråta och jag tog ångesttabletter och var till och med på psykakuten. Det var extremt tufft och så ska det inte bli igen. Hade jag inte haft min pojkvän som höll mig tillbaka hade jag kanske blivit sjukskriven igen. När Isabella känner att det inte känns roligt bokar hon av allt och försvinner ett tag. Då ligger hon i sängen och läser böcker, äter god mat och choklad. När det sedan blir tråkigt går hon tillbaka till jobbet. Nyligen kom Isabella ut med en så kallad självhjälpsbok. ”Egoboost” är baserad på hennes egna erfarenheter och är en överlevnadsguide till unga tjejer som har det tufft. Boken handlar om problem som man har när man är tonåring: att magen är svullen, att man fått en finne eller har problem med vad man ska ha på sig. – Revansch är en del av min motivation. Jag vill att mobbarna och de som inte trodde på mig ska se mig på tv eller min bok på Akademibokhandeln och tänka att de aldrig lyckades nå mig. De har förmodligen sett sina glansdagar medan jag har mina framför mig. Isabella tycker att människor ska vara lite mer egoistiska, vilket hon skriver om i boken. – Mycket handlar att stänga av negativa tankar om sig själv och negativa kommentarer som andra kan ha om ens person och att fokusera på det man själv vill. Men kan inte egoismen göra en självupptagen? – Nej, jag är så otroligt intresserad av andra människor. Självhjälpslitteratur är en kritiserad genre som ofta anses full av självklarheter och floskler. Men det tycker inte Isabella är något problem. – En person som redan kan allt det här tycker kanske att det är trams – bra för henne i så fall. Men om du inte har självkänslan kanske det är just sånt här du behöver höra. Isabella är ung men har redan en lång meritlista. Vad är det som skiljer henne från andra 19-åringar? – Jag har inte den här spärren som många har, jag är nästan aldrig rädd utan kastar mig in i grejer. Ibland kanske jag handlar först och tänker sedan, men jag tror att jag är bra på att utnyttja det som andra ser som risker. Jag vill göra grejer på mitt sätt och omforma idéer så att de blir bättre, att komma på bättre lösningar. Ser jag en tv-reklam så börjar jag genast fundera på hur jag skulle kunna ha gjort den bättre själv, jag jobbar i huvudet hela tiden. Lotten Wiklund lotten.wiklund@dn.se 08-738 10 00 Ålder: 19. Bor: I lägenhet i Stockholm med pojkvännen Nils. Gör: Driver bloggen ”Blondinbella” samt fl era bolag, bland andra webbshop, klädmärke och bloggnätverk. Aktuell: Med nya boken ” Egoboost”. ", "article_category": "other"}
{"id": 37094, "headline": "”Skolflickor måste få rätt till sina hjältinnor”", "summary": "Tjugotvå kulturfrämjare i upprop: Kulturrådet måste ta sitt ansvar och låta kvinnorna få ta plats i bokserien ”Alla tiders klassiker”.Ett problem för många unga kvinnor i dag är vanföreställningen att tillhöra det historiskt utplånade könet. De tror att män alltid varit kulturbärare medan kvinnor varit offer, förtryckta in på bara benknotorna. I synnerhet i läromedlen på gymnasienivå lyser historiens kvinnliga aktörer med sin frånvaro, vilket strider mot skolans värdegrund och läroplanen för gymnasiet. Vi anser därför att det är av yttersta vikt att Kulturrådets storsatsning ”Alla tiders klassiker” kompenserar den beklagliga bristen på kvinnor i den svenska skolans undervisning, skriver tjugo kvinnor och två män.", "article": "”En riktig klassiker säger något om oss själva och tiden vi lever i, oavsett när verket är skrivet. Ge dina elever möjlighet att få uppleva berättelser som talar direkt till dem över årtionden, århundraden och årtusenden. Det kan bli starten på ett livslångt, lustfyllt läsande.” Med denna uppmaning riktad till Sveriges gymnasielärare lanserar Kulturrådet sin storsatsning ”Alla tiders klassiker”. Serien, som ges ut i samarbete med Natur & Kultur, kommer i sin helhet att bestå av 150 titlar som ska klubbas i höst. Vi anser att det är av yttersta vikt att denna lista i någon mån kompenserar den beklagliga brist på historiska kvinnor i svenska skolans undervisning, som granskningar av läromedel har slagit larm om. Senast var det den absoluta frånvaron av kvinnor på bilderna i grundskolans fysikböcker. Dessförinnan visade Ann-Sofie Ohlander i en rapport för Delegationen för jämställdhet i skolan (DN Debatt 20/2) att mannen är norm i fyra vanliga läroböcker i historia, och att intresset för kvinnors auktoritet och handlande i olika epoker är svagt. Av 992 namngivna personer var endast 62 kvinnor och i den kollektiva historien beskrevs kvinnor som objekt, inte subjekt. Ett problem för många unga kvinnor i dag är vanföreställningen att tillhöra det historiskt utplånade könet. De tror att män alltid har varit kulturbärare, medan kvinnor varit offer, förtryckta in på bara benknotorna. Ju längre upp i skolans årskurser man kommer, desto mer negativt och förnedrande framställs kvinnor. I Ohlanders senaste granskning av läromedel i samhällskunskap, tycks också den aspekt som behandlas utförligast vara våld mot kvinnor, låt vara insiktsfullt. Däremot lyser historiens kvinnliga aktörer, liksom kvinnorörelsens historia och tvåhundraåriga kamp för mänskliga rättigheter, med sin frånvaro – i synnerhet på gymnasienivå. Det är beklagligt då det är svårt att föreställa sig framtidens kvinna utan kunskap om gårdagens! Allvarligt är att läromedelscensuren av kvinnohistoria strider mot skolans värdegrund och läroplanen för gymnasiet. Läraren uppmanas där att ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning speglar både manliga och kvinnliga perspektiv”. Det är mot den bakgrunden som vår preliminära granskning av Kulturrådets satsning på världsklassiker är motiverad. I väntan på framställningen av bättre läromedel, kan man genom ”Alla tiders klassiker” främja alla elevers inskolning i ett demokratiskt och jämställt samhälle. Skönlitteratur äger nämligen förmågan att i ett historiskt perspektiv strukturera kvinnliga likaväl som manliga erfarenheter. Där förs den rafflande dialogen mellan könen vad gäller kvinnors och mäns lika värde. Och kvinnor har alltid skrivit (om än icke i lika hög grad som män). I kvinnolitteraturen tillkommer något ytterligare, det mest förbjudna än i dag: ”sanningen om mig själv som kropp”, som Virginia Woolf sa. Simone de Beauvoir talar om att kvinnan måste få vara universell, det vill säga tillåtas att representera människan som kvinna. Det är precis vad som sker när kvinnor skriver. Men hur förvaltar ”Alla tiders klassiker” detta historiska arv? Bland författare valda före 2006 är 40 av 196 kvinnor. Men endast 15 av 100 verk som redan finns i klassuppsättningar är skrivna av kvinnor. Påfallande är också att inga kvinnor finns representerade före 1800! Det är som om de föddes då, kan tänka ur mannens huvud, ursäkta ironin. Hur ser det då ut i listan av titlar valda efter 2006? Jo tack, det går åt rätt håll, även om man är långt från målet: 13 kvinnoverk och 25 mansverk. Glädjande är att japanskan Murasaki Shikibu, som på 1000-talet skrev världens kanske första roman, nu äntligen får sin plats i kanon. Men sen inträffar det i svensk skola reflexmässiga när det gäller historiska kvinnor: de uppslukas av ett mörker som sträcker sig fram till 1800. Och före Shikibu utbreder sig en kvinnoförnekelsens mångtusenåriga öken, med en enda oas: fragment av Sapfo. Medan flickorna förnekas som historiskt kön före och efter Sapfo, blir pojkarna hjälpta på traven igenom samma sekler med Homeros, Sofokles, Platon, Vergilius och Bibeln. Dessförinnan stagas de upp med Gilgamesheposet, som vilar på mytmaterial från 1200-talet före vår tideräkning om kung Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien. Nedskrivet med kilskrift på tolv lertavlor, fokuserar det på hjältedåd och sökande efter odödlighet. Inget ont om Gilgamesheposet, det är ett av flera litterära verk från det kreativa babylonska kulturområdet med inflytande på såväl Homeros som Bibeln. Och det passar fint in i de svenska klassrummens favorittema om huruvida den manlige hjälten har förändrats från Gilgamesh till Superman. Motsvarande tema för ”hjältinnor” får skolflickorna fantisera ihop själva, tysta i sina bänkar, medan floden av manliga hjältar sköljer över dem. Åtminstone tills Kulturrådet har tagit sitt ansvar och gjort det kvinnliga hjälteeposet om Inanna till en Alla tiders klassiker! För hör och häpna: det finns ett litterärt verk som är mer än tusen år äldre än Gilgamesheposet, nämligen textcykeln om Inanna, den stora centralfiguren på den sumeriska Pantheon. I Babylon och i Assyrien härskade himladrottningen Inanna, månens dotter och Venusstjärnan under namnen Ishtar och Astarte (hennes bleka grekiska kopia blev Afrodite). Inanna är främre Orientens moders- och kärleksgudinna, omnipotent och motsägelsefull, livets men också dödens företrädare. Hängiven, hämndgirig, ödmjuk och härsklysten på en och samma gång. Att hennes modersmakt fortfarande är stark, men på nedgång i patriarkal tid visar Inannas uppträdande i Gilgamesheposet – å ena sidan hjälpt av Gilgamesh, å andra sidan förhånad. Inanna-cykeln är i nuläget en av världens äldsta berättelser, möjligen skriven av en kvinna, då kvinnorna under denna tid var de som förvaltade skrivkonsten. (Världens äldsta namngivna författare var kvinna: Enheduanna.) Inanna var den första i världshistorien att stiga ner i underjorden, dö, hängas upp på en krok och återuppstå på den tredje dagen ... Hon är också en hjältinna för vår tid, en inspiration för flickor såväl som för pojkar. Vi hoppas att Kulturrådet tar sitt förnuft till fånga och införlivar den nya översättningen av Inanna i sin klassikerserie. Denna världsberömda text om en dynamisk och oförutsägbar kvinna är svaret på läroplanens önskan att ”eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt.” Vi tror att Inanna skulle ge mersmak och uppmuntra elever att vilja läsa mer av och om kvinnor i olika epoker. Av Kulturrådets klassikergrupp förväntar vi oss en litteraturpolitik som lever upp till skolans uppdrag att ”aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter”. Ebba Witt-Brattström professor i litteraturvetenskap, Helen Egardt gymnasielärare, Ann-Sofie Ohlander professor em i historia, Eva Moberg författare och debattör, Margareta Garpe dramatiker och regissör, Anita Göransson professor i ekonomisk historia, Agneta Pleijel författare, Torbjörn Messing jämställdhetssamordnare, Ingeborg Nordin Hennel professor em i litteraturvetenskap, Birgitta Wistrand f d riksdagsledamot, fil dr i litteraturvetenskap, Anita Goldman författare, Irene Matthis professor, psykoanalytiker, Ebon Kram ordförande i Dea-föreningen för kvinnomuseum, Enel Melberg författare, översättare, Anita Theorell kulturkonsult, Kristina Lundgren docent i journalistik, Christina Duvander ordförande i Moas vänner, Dea Birgitta Lagerström fotograf, Helena Forsås-Scott lektor i skandinavistik, Per-Ove Wramstedt verksamhetschef/rektor, Karlstads kommun, Susanna Alakoski författare, Birgitta Holm professor em i litteraturvetenskap ", "article_category": "other"}
{"id": 37097, "headline": "”Vi lovar 50 procent fler studentbostäder än S”", "summary": "Vi moderater planerar för 4.100 nya studentlägenheter och kan tillsammans med våra kranskommuner lova 4.600 studentbostäder. Det är 50 procent fler än vad Socialdemokraterna kan skrapa ihop, skriver Sten Nordin och Joakim Larsson (M).", "article": "I dagarna sker inskrivning för tusentals studenter vid olika lärosäten i regionen. Det är en spännande tid. Möjligheterna är oändliga. Men det är dessvärre inte tillgången på studentbostäder. Det är fantastiskt att Stockholm lockar många som vill studera vid våra högskolor. Vi vill gärna att fler studerar här och tar därför uppgiften om att bygga fler studentbostäder på allvar. Det finns ett långsiktigt behov av att bygga ut den högre utbildningen i Stockholmsregionen. Om Stockholm ska vara en attraktiv kunskaps- och vetenskapsstad och en bra stad att studera i måste det finnas tillgång till studentbostäder. Vi har fört en dialog med företrädare för Stockholms studentkårers centralorganisation, SSCO, för att diskutera olika typer av boendelösningar för studenterna. Tillsammans med SSCO presenterade vi under våren ett studentpaket för Stockholms stad innefattande 4.100 studentlägenheter på några års sikt. Vi har pekat ut platserna för bostäderna, vi talar om hur många vi kommer att bygga och vem som ska bygga dem. Vi är kreativa och söker ständigt nya lösningar. Vi har omvandlat seniorbostäder till studentbostäder, vi arbetar med boendelösningar på vatten och ett flertal projekt med exempelvis jagvillhabostad.nu för att pressa byggkostnaderna och därmed hyrorna. Vi arbetar för att fler fastighetsägare ska få upp ögonen för möjligheten att hyra ut strölägenheter och därmed skapa ytterligare bostäder till studenter. Privata fastighetsägare gör nu i allt högre grad lägenheter tillgängliga för studenter genom Bostadsförmedlingen och den nya studentkön. Under mandatperioden har drygt 1.400 studentlägenheter färdigställts. Vi vill fortsatt bygga 15.000 bostäder, varav 6.000 ska vara hyresrätter. I dag kompletterar vi vårt vallöfte: tillsammans med våra grannkommuner kan vi presentera ett löfte om 4.600 nya studentbostäder under kommande mandatperiod. För att säkerställa ett långsiktigt tillskott av studentbostäder också kommande år har exploateringsnämnden nu beslutat om en ny policy för markanvisning av 100-200 studentlägenheter årligen bara på stadens egen mark. Därtill kommer det att kunna byggas studentlägenheter på mark som ägs av andra aktörer. Den nya policyn tillsammans med de byggplaner som redan finns gör att totalt 4.600 studentbostäder kommer att byggas, vilket är 50 procent fler än vad Socialdemokraterna utlovar. Välkommet är också Alliansregeringens förslag om att höja skatteavdraget för andrahandsuthyrning som kommer att leda till att fler kan känna att det är värdefullt att hyra ut till studenterna och att vi därmed snabbt kan få fram fler bostäder, som ett komplement till nybyggnation. Socialdemokraterna har lovat 3.000 studentbostäder i Stockholms län, men deras vallöfte saknar innehåll. I Stockholms stad var 2006 tiden från en inlämnad ansökan om byggnation till spade i marken 38 månader – drygt tre år. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är därför ansvariga för att det inte har påbörjats en enda studentlägenhet 2007, endast 7 under 2008 och noll under januari till november 2009. Vi moderater planerar däremot för 4.100 nya studentlägenheter och kan tillsammans med våra kranskommuner lova 4.600 studentbostäder. Det är 50 procent fler än vad Socialdemokraterna kan skrapa ihop. Tillsammans eller var för sig har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sagt nej till hälften av de bostäder som vi fattat beslut om den här mandatperioden. Miljöpartiet har sagt nej till drygt 400 nya studentbostäder. Hur trovärdiga deras löften är får ställas mot detta. Lika viktigt som det är för stockholmsregionens studenter att det finns goda möjligheter att få bostad är det för staden att våra studenter kan stanna, bo, utbildas och arbeta i regionen. Det vore klädsamt om Socialdemokraterna insåg det också. Sten Nordin (M) finansborgarråd i Stockholms stad Joakim Larsson (M) ytterstads- och bostadsbolagsborgarråd i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 37098, "headline": "”Var finns den borgerliga berättelsen om Sverige?”", "summary": "Statsvetare: När statsminister Fredrik Reinfeldt hamrar in Moderaternas nya budskap bryter han med den nyliberalism som länge präglat partiet. Kungar och regeringschefer har i alla tider vetat att politisk popularitet inte vinns genom åtgärder allena. De måste också berätta vad de uträttat. Det gäller alltifrån krönikan om Gustav Vasas äventyr till socialdemokraternas berättelse om hur de förvandlade Fattig-Sverige till det lyckliga folkhemmet. Sakligt sett har Sverige förborgerligats under de senaste fyrtio åren. Oberoende av färg på regeringarna har landet utvecklats mot mer marknadsekonomi och individualism. Men vilken är den borgerliga berättelsen om denna förändring? skriver Leif Lewin.", "article": "Politisk popularitet vinns inte genom åtgärder allena. Politikerna måste också berätta om vad de uträttat. Det har kungar och regeringschefer vetat i alla tider, alltifrån Peder Svarts oförlikneliga krönika om Gustav Vasas äventyr i Dalarna till socialdemokraternas berättelse i vår tid om hur de förvandlade Fattig-Sverige till det lyckliga folkhemmet. Vad bryr vi oss om att några cyniska nationalekonomer säger att det kanske inte var det socialdemokratiska partiet som i början av trettiotalet räddade landet från den ekonomiska krisen utan i stället den ekonomiska krisen som räddade socialdemokraterna från politisk handlingsförlamning. Socialdemokraternas berättelse har gått hem genom ständig upprepning i ord, musik och inte minst film. Ruinerade godsägare, halvskumma fabrikörer och lyxälskande borgarfruar som tyranniserar sina hembiträden kontrasteras mot skötsamma arbetarledare, som inte sällan vinner kapitalistdotterns hjärta och på köpet förmår henne att överge högern för arbetarrörelsen. Denna saga tog slut någon gång på sjuttiotalet, osäkert om felet var Palmes, den nya grundlagens, oljekrisens eller löneexplosionens. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Den roll som socialdemokraterna senare tog på sig som skuldsanerare var inte nog för att skapa entusiasm, hur retoriskt målande uppgiften än presenterades: ”Den som är satt i skuld är inte fri”. I en ny tid behöver vi en ny kompass att orientera efter. Vi hungrar efter en klargörande berättelse om tiden efter den socialdemokratiska hegemonin när vi också haft borgerliga regeringar. Vid universiteten får man rent av lära sig att i vår postmoderna tid kan man inte vänta sig någon annan kunskap än sådana subjektiva berättelser, då tron på allmängiltiga sanningar är förlegad. Den ”sanning” får i stället försteg, som presenterar den mest sammanhängande, motsägelsefria, heltäckande och engagerande berättelsen. Till viss del vet vi nog vari den borgerliga berättelsen består. Den handlar om de borgerliga dygderna. De har fört en tynande tillvaro men blommat upp på senare tid. Det kanske inte låter så sexigt. Visserligen kan man komma långt, sjunger Ulf Peder Olrog, ”med sparsamhet och flit och hederlighet”. Men, tillägger han: ”man drar sig i det längsta för sådana metoder”. Det är därför typiskt att i dagens politiska landskap är stödet för allianspartierna svagast i de världsförbättrande yngsta väljargrupperna, som ännu inte lärt sig att uppskatta borgarklassens diskreta charm. Sedan fyra år tillbaka har de borgerliga fått chansen igen och den här gången har de verkligen gått in för en systemförändring, men utan att riktigt berätta för oss om den. Vi ser skärvor av berättelsen men helheten kan vi än så länge bara ana, trots tappra försök från många sagesmän. En orsak är, som jag ser det, att makten över det politiska samtalat har gått ifrån politikerna och tagits över av journalisterna. Det är programledarna som ställer frågorna och politikerna ska svara kort och rappt och inte lägga ut texten med några krusiduller eller fågelperspektiv. Som förre statsministern Ingvar Carlsson påpekat är detta byte av huvudrollsinnehavare på den politiska scenen djupt problematiskt från demokratisk synpunkt. För det är ju inte programledarna vi väljer – med deras ofta godtyckliga, påfallande urbana, för att inte säga Stockholmscentrerade vinklingar (”nollåttor är smartare än lantisar”) – utan politiska representanter, som ska uttrycka de känslor och intressen som finns i olika regioner, klasser, religioner och kön. Det började lovvärt med skjutjärnsjournalistiken. En ny generation av journalister framträdde, som gjorde rent hus med auktoritetsmoralen och avbröt politiker som försökte slingra sig. Men sedan dess har det blivit mer och mer av skjutjärn och mindre och mindre av möjligheter för riksdagspartierna att själva utforma presentationen av sitt budskap, åtminstone i de publikt stora massmediala framträdandena. Bråket i början av sommaren när Mona Sahlin tackade nej till slutduell i TV4 med Fredrik Reinfeldt är signifikativt. Det är en urgammal tradition att socialdemokraterna avslutar valrörelsen den aktuella dagen i Göteborg. Men det ville TV4 inte acceptera. Det var starkt av Sahlin att hålla fast vid traditionen och inte dansa efter TV4:s pipa. Men politikerna tar inte heller själva chansen när de får den. Det blir för mycket siffror och för lite sammanhang. Fredrik Reinfeldts artikel på DN Debatt på moderaternas dag i Almedalen liksom hans olika sommartal har varit en styv uppvisning i konsten att hamra in ett budskap: moderaternas nya roll är att företräda allmänintresset gentemot särintressena. Idéhistoriskt är det den tydligaste brytningen med den nyliberalism som behärskade moderaterna från Gösta Bohman till Bo Lundgren. Denna riktning grundades bland annat på public choice-teorin, som går ut på att bakom varje kollektivt beslut döljer sig särintressen som ockuperar staten för sina syften, och därför bör man minska statens storlek. Den socialkonservative Reinfeldt säger i stället att det finns ett allmänintresse och det är att iaktta måttfullhet och balans till allas långsiktiga nytta. Men denna filosofi är ju ingen konkret berättelse om vad alliansregeringen har uträttat. Så här skulle den kunna låta: Kärnan är berättelsen om hur ett land av bidragspolitik blev ett land för arbetspolitik. Det var ett socialt framsteg när klassklyftorna och klassegoismen ersattes av den socialdemokratiska välfärdsstaten och det allmänna tog ansvar för de svagare. Men så småningom blev omsorgssystemen så omfattande att det blev frestande för allt fler att åka snålskjuts. Initiativförmåga och framstegstro klingade av. Vi fick ett system av ”inlärd hjälplöshet”. På papperet var Sverige ett av jordens sjukaste länder. Den berättelse de borgerliga spinndoktorerna nu måste anstränga sig att sprida är att det är alliansregeringens förtjänst att ha brutit med det systemet. Som alla systemförändringar finns det kvardröjande samordningsproblem och man måste visa största hänsyn till dem som riskerar att hamna mellan stolarna. Men i princip är denna systemförändring riktig. Redan börjar vi se den borgerliga berättelsen, till exempel i filmer om volontärer, välvilja och välgörenhet. För den stora majoritet som åtnjuter lyckan av bibehållen arbetsförmåga är arbetet inte bara grunden för välstånd utan också grunden för solidaritet med dem som verkligen behöver få del av den välfärd vi andra arbetar ihop. Så återgav de borgerliga landet dess arbetsmoral. LEIF LEWIN professor i statskunskap ", "article_category": "other"}
{"id": 37104, "headline": "Strage", "summary": "Jag gör SvD:s partitest och blir 44 procent Sverigedemokrat. Det kommer som en överraskning.", "article": "Jag bor granne meden eritreansk restaurang. Sent en natt väcks jag av stupfulla afrosvenskar nere på gatan. Trots att jag stöder kampen för Dawit Isaaks frihet, trots att jag tyckte att Efti, den eritreanska tredjedelen av popgruppen Midi, Maxi & Efti var coolast, kan jag inte låta bli att väsa: ”Käften! Annars går jag Haile Selassie på era arslen.” Några dagar senare gör jag Svenska Dagbladets partitest och inser vad min plötsliga irritation mot eritreaner beror på: jag är till 44 procent Sverigedemokrat. Det kommer som en överraskning. Jag har ju kryssat i rutan ”sympatiserar” under påståendet ”invandringen berikar Sverige”. Möjligen uttrycker jag en viss främlingsfientlighet genom att i testet säga nej till EU-medlemskap för pseudodemokratin Turkiet. Och kanske är det nationalistiskt av mig att inte vilja att Sverige deltar i Natos militäroperationer. Mitt ja till fritt inträde på statliga museer skulle också kunna tolkas som ett stöd för traditionell svensk kultur. Min mörkhyade vänGeorge blir lika förvånad över sitt resultat i SvD:spartitest: 62 procent Sverigedemokrat. ”Du är i och för sig sjukt främlingsfientlig”, påpekar jag. ”Bara mot invandrare som kommer från andra länder än Sri Lanka”, säger han. ”Inga rasister på våra gator”, skanderar jag och gör om testet. Den här gången kryssar jag i rutan ”sympatiserar helt” i stället för ”sympatiserar” under ”invandringen berikar Sverige”. Jag blir ännu mer Sverigedemokrat: 50,7 procent. ”Det är syntens fel”, säger George. ”Du gick runt i Dr Martens och kortbyxor på gymnasiet. Du är nazist. Det är ingen idé att kämpa emot.” ”Men jag hade ’Rör inte min kompis’-knapp! Jag förlovade mig med en judinna! Jag hängde med Latin Kings!” protesterar jag. Först efter flera dagars självrannsakan inser jag vad som gått snett. Nyligen började jag i smyg att skriva webbkommentarer under mina egna krönikor eftersom jag var avundsjuk på att Hanna Hellquist fick mer respons i På stan-bloggen. Jag skrev bara några stycken (slarvigt formulerade, med en och annan särskrivning) för att få i gång diskussionstrådarna. I samma ögonblick släppte jag en mental spärr och anslöt mig till den grupp människor som skriver kommentarer på dagstidningarnas sajter. Det är inte samma sak som att bli medlem i Sverigedemokraterna men ett steg i den riktningen. Kommentarerna pådags- och kvällstidningarnas sajter är, för att citera brittiska The Word, ”det bästa argumentet mot demokrati sedan Platons ’Staten’ ”. Men ingen har undersökt vad som är hönan och ägget. Skriver man webbkommentarer för att man är rasist eller blir man rasist av att skriva webbkommentarer? Tänk om tekniken döljer ett chauvinistiskt cybervirus som, likt monstret i en gammal David Cronenberg-film, letar sig upp från tangentbordet till huvudet, infekterar hjärncellerna och gör den sjuke övertygad om att världen styrs av en socialist-feminist-hbt-pk-heja-mångkulturen-islamist-judisk lobby? Jag gör om SvD:s partitest och blir 53,5 procent Sverigedemokrat. När ni läser det här har jag förmodligen invaderat Polen. FREDRIK STRAGE är journalist och författare. Han bloggar på påstan.nu/bloggen ", "article_category": "other"}
{"id": 37106, "headline": "”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”", "summary": "Ecpat och försäkringsbolaget If: Oacceptabelt att barn försvinner i migrationsprocessen. Polisen och andra myndigheter måste ingripa.Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Det är därför oacceptabelt att barn i Sverige försvinner varje år – utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari och juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni. Ingen vet vad som hänt dem, men omständigheter tyder på att många finns kvar i landet. Vi kräver att Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen vidtar åtgärder för att hindra att barn på det här viset försvinner i migrationsprocessen, skriver Helena Karlén och Katarina Mohlin.", "article": "Varje år kommer flera tusen barn till Sverige för att söka trygghet och ett nytt liv. Problemen med hur ensamkommande asylsökande barn tas om hand har periodvis diskuterats livligt. Ecpat för i dagsläget dialog med Migrationsverket om hur mottagningen av barn kan förbättras för att öka barnens säkerhet. Cecilia Malmström, vår svenska EU-kommissionär med ansvar för migrations- och polisarbete inom EU, har lagt ett förslag om att ensamma flyktingbarn som kommer till EU bör få ett eget ombud, och de politiska ungdomsförbunden krävde nyligen att Sverige slutar utvisa ensamma barn till exempelvis Malta och i stället låter dem få sina asylskäl prövade i Sverige (DN Debatt 17/8). Detta är bra men inte tillräckligt. Även andra kategorier barn än ensamkommande är i riskzon för exploatering och annan kriminell verksamhet. Det gäller bland annat barn som söker uppehållstillstånd på anknytning till en i Sverige bosatt vuxen, så kallade senkommande barn, men även asylsökande barn som kommer till Sverige tillsammans med vuxna som påstår sig vara vårdnadshavare eller släkt. Ecpats dialog med Migrationsverket har lett till förbättringar i skyddet av barn men än finns mycket kvar att göra. Det finns tecken på att en del barn som får uppehållstillstånd på anknytning inte folkbokförs, varför misstankar finns om brott. Andra misstankar gäller barn som reser in på så kallade look-alike pass. Ecpat uppmärksammades vid tillfälle av gränspolis på ett misstänkt fall där en kvinna med utländsk bakgrund rest ut ur Sverige ensam, enligt uppgift ett dussintal gånger under ett år. Vid hemresorna till Sverige hade hon varje gång med sig två nya barn, vilka registrerades som ”hennes”. Ingen vet i dag var de barnen finns. Ärendet lades ner på grund av bristande bevisning. I anknytningsärenden finns möjlighet att göra DNA-analys om utredningen inte har kunnat visa att den uppgivna föräldern verkligen är släkt med barnet, men denna möjlighet finns inte i asylärenden. Långtifrån alla som felaktigt uppger sig vara släkt med barn som söker uppehållstillstånd i Sverige vill något illa. Många gånger finns en uppriktig önskan om att ta hand om barnet. Men så länge systemet möjliggör handel med barn kommer luckor att utnyttjas av människohandlare, eftersom handel med barn är en lukrativ bransch där barns kroppar kan säljas om och om igen. SVT:s ”Uppdrag Granskning” gjorde 2004 en dokumentär som pekade på att ett hundratal barn tagits till Sverige illegalt, exempelvis genom att registreras som senkommande barn. Att registrera ett barn hos Migrationsverket som ”sitt” för att sedan lämna bort det till organiserad brottslighet, kunde löna sig med upp till 7 000 dollar, enligt ett vittnesmål i dokumentärfilmen. Av de 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari till juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni månad. Majoriteten av dessa är inte ensamkommande barn (118 st) utan barn i familj (376 st), men där hela familjen eller familjens barn försvunnit. Ingen kan svara på vad som hänt dessa barn, men omständigheter tyder på att många fortfarande befinner sig i Sverige. Då dessa barn sannolikt är utan socialt skyddsnät är de sårbara för exploatering, bland annat inom sexhandeln, som hushållsslavar eller liknande. Att barn i Sverige fortfarande försvinner, år efter år, utan att ett samlat ansvar tas från offentligt håll, är oacceptabelt. De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna. I dag finns varken statistik eller analyser för att förutse nya risksituationer. Det saknas även tydliga nationella rutiner och samarbeten mellan myndigheterna. Viktigast av allt är att alla barn ska ha rätt till samma skyddsnät, oavsett hur de kommer till Sverige. Skillnaderna är i dag stora mellan hur väl kommuner behandlar ärenden med barn i migrationsprocessen. En gemensam arbetsprocess för kommunerna måste tas fram. Barn i riskzon för exploatering ska inte behöva stå utan skydd för att de har oturen att hamna i en del av Sverige där rutiner och samarbeten saknas. Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Varje barns försvinnande bör utredas som misstanke om brott och personer som utpekas som kurirer ska utredas noggrant. Vidare behövs ett effektivt internationellt rättsligt samarbete för att snabbt kunna utreda misstankar och en lagändring för att möjliggöra DNA-analys i asylärenden om misstanke finns att familjeförhållandena inte stämmer, utan att rör sig om människohandel eller annan exploatering. För att underlätta samarbetet mellan ansvariga myndigheter bör en central koordinerande grupp övervaka systemet så att alla barn i riskzon uppmärksammas, inte enbart ensamkommande. Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska? Helena Karlén ordförande Ecpat Sverige Katarina Mohlin kommunikationsdirektör försäkringsbolaget If Fotnot.Försäkringsbolaget If delar på tisdag ut stipendiet Säkerhetsnålen till Sandra Atler, jurist på Ecpat, för hennes arbete mot barnsexhandel och barnpornografi. Prisutdelare är EU-minister Birgitta Ohlsson. Ifs Säkerhetsnål är ett stipendium på 50 000 kronor och går till en ung person som brinner för att stötta och hjälpa andra unga i svåra situationer. Stipendiet delas ut en gång per år. ", "article_category": "other"}
{"id": 37109, "headline": "”Bara en av fem svenska missbrukare får vård”", "summary": "Regeringens utredare: Nya siffror visar att missbruk av alkohol och narkotika är ett stort och växande problem i Sverige. Under de senaste tio åren har missbruk av alkohol och narkotika ökat med 20 respektive 15 procent. Det dolda missbruket är omfattande – en tickande bomb. Det finns i dag en tendens att betrakta till exempel alkoholberoende som ett individuellt och socialt problem – inte som ett behandlingskrävande sjukdomstillstånd. Vård och stöd når endast en av fem missbrukare. Fler måste få professionell hjälp för att minska missbrukets skadeverkningar i form av lidande, sjukdom och död på individuell nivå, liksom kriminalitet och produktionsbortfall på samhällsnivå, skriver Gerhard Larsson.", "article": "Den nationella statistiken över olika slags missbruk är ett lapptäcke och har hittills inte givit en tydlig bild av missbrukssituationen i Sverige. Jag har därför inom ramen för min översyn av den svenska missbruks- och beroendevården låtit ta fram nya, mer täckande skattningar. Dessa visar att missbruk är ett stort och ökande problem. Alkoholen är det stora problemet. Den nu färska skattningen visar att cirka 330 000 personer har alkoholberoende. Missbruk av förskrivna eller illegalt skaffade läkemedel är i flera länder efter alkoholmissbruk det största problemet, men i Sverige har läkemedelsmissbruk inte uppmärksammats. Utredningen tar nu upp detta och vi har i dagarna beräknat antalet med läkemedelsmissbruk till 65 000. Narkotikasituationen är också allvarlig. Knappt 80 000 har en riskabel konsumtion och 29 500 ett tungt missbruk. Dopningens utbredning är mer osäker, men enligt våra beräkningar finns i dag cirka 10 000 frekventa användare. Våra nya skattningar visar också på en klart negativ utveckling. Den senaste tioårsperioden har antalet personer med tungt missbruk av alkohol och narkotika ökat med 20 respektive 15 procent. Positivt är dock att skolundersökningar indikerar att färre ungdomar använder alkohol och narkotika. Det dolda missbruket är omfattande. Endast en mindre del av dem med missbruksproblem når kommunernas och landstingens missbruks- och beroendevård. Uppskattningsvis är bara 13 000 av 65 000 med läkemedelsmissbruk och 100 000 av totalt 500 000 med missbruksproblem på detta sätt kända. Även utifrån ett internationellt perspektiv finns anledning att fundera över den svenska missbrukssituationen. Alkoholkonsumtionen i Sverige tillhör den lägsta i Europa, men har ökat de senaste 15 åren. Samtidigt har den minskat i flera andra Europeiska länder, främst i Sydeuropa. Missbrukets skadeverkningar är också stora och i vissa avseenden utmärker sig Sverige negativt. Exempelvis är den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige i nivå med EU-genomsnittet och klart högre än i till exempel Nederländerna. Även om det inte råder tvekan om att svensk alkohol- och narkotikapolitik har visat framgångar, reser detta frågor om den svenska alkohol- och drogpolitikens framtida inriktning. Den svenska alkoholpolitiken beskrivs ofta som restriktiv. Tillgången på alkohol begränsas genom höga skatter, statligt återförsäljningsmonopol (Systembolaget), kommunal kontroll av utskänkningen etcetera. Politiken har en stark preventiv slagsida mot insatser som syftar till att förebygga uppkomsten av missbruksproblem. Prevention är viktig, inte minst när det gäller insatser riktade mot ungdomars alkohol- och drogvanor. Men ett fokus på prevention får inte tränga ut vård och behandling. Tyvärr visar nu våra siffror att missbruket, totalt, ökat och att dagens utbud av vård och stöd är otillräckligt och dessutom mycket ojämnt fördelat över landet. Inom alkoholområdet finns en tendens till att inte betrakta missbruk och beroende som behandlingskrävande sjukdomstillstånd, utan som beteendeproblem hos individen eller sociala problem. I vissa landsting anses inte behandling av missbruk eller beroende vara ett ansvar för hälso- och sjukvården, utan för kommunens socialtjänst, vilken saknar möjlighet att ordinera behandling med läkemedel. Detta kan vara en orsak till att personer med problem alltför sällan eller sent söker professionell hjälp. I Sverige finns troligtvis som en följd av missbruks- och beroendevårdens koppling till socialtjänsten också en stark tradition att använda psykosociala behandlings- och stödinsatser. I jämförelse med flera andra länder är 12-stegsbehandlingen mycket vanlig. Läkemedelsbehandling framstår som en underutnyttjad strategi. Detta trots att det finns flera läkemedelsbehandlingar som har vetenskapligt dokumenterad effekt (evidens) vid alkoholberoende. I Sverige är det ungefär lika många som har alkoholberoende som lider av depression eller ångest, men det skrivs ut 50–60 gånger mer läkemedel mot depression och ångest. Det finns också stora regionala skillnader i förskrivningen av läkemedel mot alkoholberoende. Inom det narkotikapolitiska området innebär svensk lagstiftning att all icke-medicinsk användning av narkotika är illegal. Formellt är vård och behandling ett av narkotikapolitikens tre ben. Men vårdutbudet är ofta begränsat och flera insatser politiskt kontroversiella. Evidensbaserade insatser såsom läkemedelsbehandling med metadon och buprenorfin vid opiatberoende och sprututbyte för injektionsnarkomaner som ingår i standardutbudet i flertalet välfärdsstater är fortfarande kontroversiella i Sverige. Till exempel har sprututbyte hittills bara funnits i Skåne. Andra insatser med vetenskapligt belagda goda effekter finns i andra länder, men inte i Sverige. I andra länder har man också genomfört reformer för att stärka individens ställning, till exempel finns både i Norge och Danmark olika typer av vårdgarantier som ger rätt till vård och stöd inom korta tidsramar. Dessutom har man angripit det i Sverige problematiska delade ansvaret mellan kommunens socialtjänst och landstingens hälso- och sjukvård som ofta leder till att individen i behov av hjälp faller mellan stolarna. I flertalet länder har man samlat ansvaret för missbruks- och beroendevården hos en huvudman, vanligtvis sjukvården. Intressant i detta sammanhang är också det aktuella förslaget i Norge att inrätta särskilda behandlings- och uppföljningscentraler för personer med missbruk eller beroende med ett samlat ekonomiskt och professionellt ansvar för medicinsk och psykosocial behandling och socialt stöd. Jag menar, att det är hög tid att prioritera upp vård och behandling inom ramen för den svenska alkohol- och drogpolitiken. Det är nödvändigt för att hjälpa det stora antal personer som behöver vård och stöd för att minska skadorna och ytterst komma ifrån sitt missbruk. Vi kan inte längre blunda för att många har utvecklat missbruks- och beroendetillstånd som kräver behandling. Politiskt innebär det att alkohol- och narkotikapolitiken, utan att ifrågasätta de preventiva insatserna, måste få starkare fokus på vård och behandling. Utveckling av den svenska missbruks- och beroendevården kräver också att vi kritiskt utvärderar vårdens innehåll och organisation och med öppet sinne tar del av utvecklingen i andra länder. Mitt mål är en missbruks- och beroendevård av högsta internationella standard. De förslag till ny svensk lagstiftning och organisation, som jag skall överlämna till regeringen före årsskiftet, bör skapa förutsättningar för detta. Gerhard Larsson regeringens särskilda utredare Missbruk För att definiera missbruk har i utredningen använts ett begrepp, DSM, utvecklat av Läkarsällskapet i USA. Starkt förenklat innebär det att en person ska uppfylla minst ett av följande kriterier under en och samma tolvmånadersperiod: Upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller hemmet. Upprepat bruk i situationer som medför betydande risk för fysisk skada. Upprepade problem med rättvisan. Fortsatt bruk trots ständiga eller återkommande problem av social eller mellanmänsklig natur. ", "article_category": "other"}
{"id": 37110, "headline": "”Vi satsar på kulturen och har ändå stora resurser till vården”", "summary": "Det är inte bara möjligt utan också nödvändigt att kombinera satsningar på kultur och regional utveckling med ett offensivt förnyelsearbete och valfrihetsreformer på övriga politikområden, skriver Jerker Swanstein (M) och Rolf Tufvesson (KD) från Region Skåne i en replik till Thomas Idergard och Sven Dahl (DN Debatt 22/8).", "article": "Den största bristen med Thomas Idergards och Svend Dahls slutsats på DN Debatt 22/8, det vill säga att kultursatsningar sker på bekostnad av vård och omsorg, är inte att den fastställs genom laboration med sammanslagna utgiftssiffror. Vi har kunnat följa vägen till den typen av slutsatser förut. I en debattartikel i DN i augusti 2009 gick Thomas Idergard så långt att han ville avskaffa kommunernas kultur- och fritidsnämnder i syfte att kommunerna ska få bättre kontroll över vidlyftiga satsningar. Denna gång är det landstingen och regionerna som blåser de ovetande skattebetalarna. Det allvarliga med slutsatsen är snarare att den grundar sig i okunskap om skillnaden mellan landsting och region, och hur en region fungerar. I Region Skåne, som i likhet med andra regioner har ansvar för att leda utvecklingen regionalt, ställs inte samhällsbärande sektorer mot varandra. De bär varandra. Syftet med det utökade uppdraget är att på bästa sätt tillvarata vår regions unika förutsättningar. Vi agerar utifrån vetskapen om att en regions livsmiljö och attraktionskraft hänger nära samman med bland annat kulturen. God tillgång till kulturella upplevelser skapar livskvalitet, vilket i sin tur ökar inflyttningen, rekrytering av högkvalificerade medarbetare och etablering av företag. Invånarna i Skåne är vana vid ett rikt kulturutbud av god kvalitet. Vi har starka kulturinstitutioner och evenemang som bidrar till Skånes särprägel. Konkurrensen från Köpenhamn motiverar, samarbetet inom Öresund utvecklar. Vad Idergard och Dahl beskriver som skrymmande byggnader och kostsamma projekt är i de flesta fall bland de viktigaste konkurrensfördelar en region har att spela med. Idergard och Dahl borde vara väl insatta i hur den moderna tidens globalisering och gränsöverskridande utbyte fungerar. För oss finns det ingen motsättning i att arbeta för en slimmad och kostnadseffektiv organisation och att göra offensiva satsningar på kultur och regionalutveckling. I Region Skåne har vi under mandatperioden påbörjat ett omfattande förnyelsearbete, det vill säga ett antal processer som syftar till att minska regionernas kostnader långsiktigt och på så sätt hantera kommande ekonomiska utmaningar. Det är inte ett alternativ att osthyvla sig igenom ökade kostnader för sjukvård och minskade skatteintäkter. Vi satsar stort på att korta köerna inom vården, bland annat genom att entreprenadutsätta vissa verksamheter. Vi har genomfört Hälsoval Skåne, vilket ger medborgarna större valfrihet inom sjukvården och i förlängningen bättre tillgänglighet. År 2010 satsade Region Skåne mer på kulturen än någonsin tidigare. Samtidigt har det aldrig funnits så mycket resurser i närsjukvården som nu. Av Region Skånes nettokostnader 2009 gick 1,5 procent till kultur och 0,6 procent till regional utveckling (exklusive till trafik och infrastruktur som låg på 4 procent). Så mycket för ”slukande” utgiftsposter. Transparensen är densamma som för precis vilka politikområden eller politiska beslutsnivåer som helst. Det råder dessutom bred politisk enighet om dessa anslag. Sverigedemokraterna är det enda partiet i Region Skåne som förespråkar nedskärningar inom kulturen. Det är inte bara fullt möjligt att kombinera satsningar på kultur och regional utveckling med ett offensivt förnyelsearbete och valfrihetsreformer på övriga politikområden. Det är nödvändigt. Slutligen verkar Idergard och Dahl helt bortse från det faktum att det i ett modernt samhälle i västvärlden inte finns något reellt alternativ till en huvudsakligt offentligt finansierad kultursektor. Kulturen är snarare att räkna som ett civilisationskriterium och hör därmed till välfärdens kärna. Jerker Swanstein (M) regionstyrelsens ordförande Rolf Tufvesson (KD) regionråd och ordförande i Region Skånes kulturnämnd ", "article_category": "other"}
{"id": 37121, "headline": "”Pensionärernas skatt sänks med ytterligare 2,5 miljarder”", "summary": "Alliansen: Pensionärernas skatt sänks i två steg. En garantipensionär får 7 070 kr per år i skattelättnad.Vi har nu enats om ytterligare skattelättnader för Sveriges pensionärer. I ett första skarpt steg 2011 vill vi förstärka det förhöjda grundavdraget med 2,5 miljarder kronor – utöver vårt tidigare förslag om 5 miljarder. Som en reformambition – om ekonomin tillåter – öppnar vi också för ett andra steg på 2,3 miljarder kronor. Med de redan genomförda stegen innebär detta en skattesänkning på 7 070 kr per år för en garantipensionär och 10 194 kr för en pensionär med 200 000 kr i pension. Därtill vill vi markera att en skillnad i inkomstbeskattning för pensionärer och löntagare inte har ett egenvärde, skriver Alliansens partiledare.", "article": "Sverige har i dag Europas kanske starkaste ekonomi. Det är en styrkeposition vi vill slå vakt om. En rad länder i vår omvärld kan vittna om vad som annars väntar. I de länder där underskotten och skulderna vuxit sig stora under krisen måste nu skattehöjningar och nedskärningar tas till. I dessa länder kretsar debatten kring vilka sjukhus som måste läggas ned och hur stora besparingar som ska genomföras inom äldreomsorg eller sociala trygghetssystem. På sina håll förs höjd pensionsålder fram som en ren krisåtgärd. Sverige är i ett helt annat läge. Alliansregeringen har tagit ansvar för Sverige i en svår tid. Vi har tagit ansvar för Sveriges ekonomi, samtidigt som vi har sett de människor som riskerat fara illa i krisens spår. Att hålla samman Sverige genom prövningen har varit viktigt. Vi har därför gjort stora satsningar för att värna välfärden och insatser till stöd för dem som drabbats av arbetslöshet. Därtill har vi sett de äldre som fått försämrad ekonomi till följd av de sämre tiderna och gjort riktade skattelättnader till Sveriges ålderspensionärer. Efter valet 2006 var vår huvuduppgift tydlig: att återupprätta arbetslinjen och skapa grund för jobb åt fler. För det är bara så som grunden för välstånd och välfärd kan stärkas. När ekonomin växer och fler får jobb så räknas också pensionerna upp. Fler i arbete ger också större skatteintäkter som möjliggör skattelättnader – också för pensionärer. Den ansvarsfulla politiken har gett resultat. När andra länder nu tvingas till smärtsamma åtstramningar för att klara framtiden, kan vi i Sverige öppna för reformer och förstärkningar. Alliansen vill som ett led i detta fortsätta arbetet med att förbättra för Sveriges pensionärer. Vi har därför enats om förstärkta skattelättnader för pensionärer om vi vinner väljarnas förtroende i valet. Därtill vill vi markera att en skillnad i inkomstbeskattning för pensionärer och löntagare inte har ett egenvärde. Därför vill vi verka för en gradvis minskad inkomstskatteskillnad framöver. I Sverige finns i dag närmare 1,8 miljoner ålderspensionärer. Det är en stor och mångskiftande grupp. Där finns de som med pensionen ser framför sig en frihetstid med möjligheter till personlig utveckling, en chans att resa eller att äntligen få tid att engagera sig i samhället. Samtidigt finns de som upplever hur hälsan sviktar och att de behöver vård eller får svårt att klara av att bo själva. Därtill har vi de pensionärer som lever med mycket knappa ekonomiska marginaler. Många av dem har arbetat hela livet, men till låg lön och de lever därför med liten pension. Där finns också de kvinnor som har ägnat sitt liv åt att ta hand om hem och barn med sämre pension som följd. Om vi vill att Sverige ska vara ett bra land att åldras i måste politiken se allt detta. Vårt budskap till Sveriges pensionärer är därför tydligt: I ett välfärdsland ska alla ha rätt att få en trygg och bra ålderdom. Alliansen har den senaste mandatperioden tagit ett antal steg för att Sverige ska bli ett bättre land att åldras i. Vi har förstärkt bostadstilläggen och stärkt kvaliteten samt valfriheten i äldreomsorgen. Vi har tagit krafttag för att korta köer i vården. De äldre som väljer att arbeta även efter fyllda 65 år har i praktiken fått ett dubbelt jobbskatteavdrag. Dessutom har arbetsgivare som anställer pensionärer befriats från den särskilda löneskatten, vilket ökar äldres möjligheter att kunna fortsätta jobba, om de vill. Det ska löna sig att arbeta, men det ska också löna sig att ha arbetat. Vi har därför i två steg sänkt skatten för Sveriges pensionärer med totalt 5,3 miljarder kronor, framförallt för dem med låg pension. Det är de största riktade skattelättnaderna till pensionärer som genomförts i Sverige i modern tid. Finanskrisen har drabbat många pensionärer med knappa marginaler och har därtill skapat oro kring den egna ekonomins utveckling. När det ljusnar efter krisen vill vi därför att pensionärerna tidigt ska få dra fördel av att Sveriges ekonomi går bättre. Därför enades vi i våras om en tredje skattelättnad för pensionärer på 5 miljarder kronor från den 1 januari 2011. I arbetet med Alliansens valmanifest har vi nu också enats om att vi vill genomföra ytterligare skattelättnader för Sveriges pensionärer under nästa mandatperiod. I ett första skarpt steg 2011 vill vi förstärka det förhöjda grundavdraget med ytterligare 2,5 miljarder kronor utöver vårt tidigare förslag om 5 miljarder kronor. Som reformambition om ekonomin utvecklas i rätt riktning och när överskotten är inom räckhåll vill vi också öppna för ett andra steg på 2,3 miljarder kronor. Vi bedömer att det finansiella sparandet kommer att uppvisa betydande överskott mot slutet av nästa mandatperiod. Om dessa prognoser förverkligas kommer det därmed vara möjligt att sänka skatten. Om det visar sig att den ekonomiska utvecklingen dämpas eller de offentliga finanserna försvagas kan det vara nödvändigt att skjuta på skattesänkningar och andra reformambitioner. Vi kommer inte genomföra ytterligare skattelättnader innan överskott är säkrade. Vårt förslag innebär en skarp skattesänkning för pensionärer på 7,5 miljarder kronor och en total reformambition på 9,8 miljarder kronor under nästa mandatperiod. Tillsammans med de redan genomförda skattelättnaderna kommer därmed våra samlade skattesänkningar för Sveriges pensionärer att uppgå till 15,1 miljarder kronor. Totalt och med de redan genomförda stegen innebär detta en skattesänkning på 7 070 kronor per år för en garantipensionär, 10 194 kronor per år för en pensionär med 200 000 i pension och 10 636 kr per år för en pensionär med 300 000 i pension. Även för landets pensionärer är det viktigaste att vi för en politik som lägger grunden för fler i arbete, vilket möjliggör satsningar på välfärden och långsiktigt stigande pensioner. Sänkt skatt är viktigt för både drivkrafter till arbete och för att vi ska kunna känna ekonomisk trygghet som äldre. Med detta besked vill vi också tydliggöra alternativen i höstens val. Vänsterpartierna är i frågan om skatt för pensionärer och löntagare fortsatt otydliga. Gemensamt har de redan enats om att höja skatten för tre miljoner löntagare. Vänsterpartiet och Lars Ohly vill kraftigt höja skatten för löntagarna. De rödgröna vill införa en ny skillnad i beskattningen mellan löntagare och pensionärer genom förslaget om avdragsrätt för a-kassan. Inte heller berättar de om de nya bördor de vill lägga på Sveriges pensionärer i form av till exempel höjd kommunalskatt, dyrare matpriser till följd av kilometerskatten, höjd bensinskatt, återinförd fastighetsskatt och en skatt på förmögna som huvudsakligen ska tas ut på amorterat boende. För Alliansen är det självklart att pensionärerna ska få ta del av att Sveriges ekonomi blir starkare. Vi vill fortsätta arbetet för fler som jobbar och fler jobb så att vi långsiktigt kan få stigande pensioner. Bara genom fortsatt ordning och reda i ekonomin, en aktiv jobbpolitik och fokus på välfärdens verksamheter kan vi lägga grunden för ett Sverige som står starkt och som fortsätter utvecklas. Det är bara genom att vi skapar mer resurser som vi kan få något att fördela. Fredrik Reinfeldt Maud Olofsson Jan Björklund Göran Hägglund ", "article_category": "other"}
{"id": 37122, "headline": "”Pensionärernas skatt sänks med ytterligare 2,5 miljarder”", "summary": "Vi har nu enats om ytterligare skattelättnader för Sveriges pensionärer. I ett första skarpt steg 2011 vill vi förstärka det förhöjda grundavdraget med 2,5 miljarder kronor – utöver vårt tidigare förslag om 5 miljarder. Som en reformambition – om ekonomin tillåter – öppnar vi också för ett andra steg på 2,3 miljarder kronor. Med de redan genomförda stegen innebär detta en skattesänkning på 7.070 kr per år för en garantipensionär och 10.194 kr för en pensionär med 200.000 kr i pension. Därtill vill vi markera att en skillnad i inkomstbeskattning för pensionärer och löntagare inte har ett egenvärde, skriver Alliansens partiledare.", "article": "Sverige har i dag Europas kanske starkaste ekonomi. Det är en styrkeposition vi vill slå vakt om. En rad länder i vår omvärld kan vittna om vad som annars väntar. I de länder där underskotten och skulderna vuxit sig stora under krisen måste nu skattehöjningar och nedskärningar tas till. I dessa länder kretsar debatten kring vilka sjukhus som måste läggas ned och hur stora besparingar som ska genomföras inom äldreomsorg eller sociala trygghetssystem. På sina håll förs höjd pensionsålder fram som en ren krisåtgärd. Sverige är i ett helt annat läge. Alliansregeringen har tagit ansvar för Sverige i en svår tid. Vi har tagit ansvar för Sveriges ekonomi, samtidigt som vi har sett de människor som riskerat fara illa i krisens spår. Att hålla samman Sverige genom prövningen har varit viktigt. Vi har därför gjort stora satsningar för att värna välfärden och insatser till stöd för dem som drabbats av arbetslöshet. Därtill har vi sett de äldre som fått försämrad ekonomi till följd av de sämre tiderna och gjort riktade skattelättnader till Sveriges ålderspensionärer. Efter valet 2006 var vår huvuduppgift tydlig: att återupprätta arbetslinjen och skapa grund för jobb åt fler. För det är bara så som grunden för välstånd och välfärd kan stärkas. När ekonomin växer och fler får jobb så räknas också pensionerna upp. Fler i arbete ger också större skatteintäkter som möjliggör skattelättnader – också för pensionärer. Den ansvarsfulla politiken har gett resultat. När andra länder nu tvingas till smärtsamma åtstramningar för att klara framtiden, kan vi i Sverige öppna för reformer och förstärkningar. Alliansen vill som ett led i detta fortsätta arbetet med att förbättra för Sveriges pensionärer. Vi har därför enats om förstärkta skattelättnader för pensionärer om vi vinner väljarnas förtroende i valet. Därtill vill vi markera att en skillnad i inkomstbeskattning för pensionärer och löntagare inte har ett egenvärde. Därför vill vi verka för en gradvis minskad inkomstskatteskillnad framöver. I Sverige finns i dag närmare 1,8 miljoner ålderspensionärer. Det är en stor och mångskiftande grupp. Där finns de som med pensionen ser framför sig en frihetstid med möjligheter till personlig utveckling, en chans att resa eller att äntligen få tid att engagera sig i samhället. Samtidigt finns de som upplever hur hälsan sviktar och att de behöver vård eller får svårt att klara av att bo själva. Därtill har vi de pensionärer som lever med mycket knappa ekonomiska marginaler. Många av dem har arbetat hela livet, men till låg lön och de lever därför med liten pension. Där finns också de kvinnor som har ägnat sitt liv åt att ta hand om hem och barn med sämre pension som följd. Om vi vill att Sverige ska vara ett bra land att åldras i måste politiken se allt detta. Vårt budskap till Sveriges pensionärer är därför tydligt: I ett välfärdsland ska alla ha rätt att få en trygg och bra ålderdom. Alliansen har den senaste mandatperioden tagit ett antal steg för att Sverige ska bli ett bättre land att åldras i. Vi har förstärkt bostadstilläggen och stärkt kvaliteten samt valfriheten i äldreomsorgen. Vi har tagit krafttag för att korta köer i vården. De äldre som väljer att arbeta även efter fyllda 65 år har i praktiken fått ett dubbelt jobbskatteavdrag. Dessutom har arbetsgivare som anställer pensionärer befriats från den särskilda löneskatten, vilket ökar äldres möjligheter att kunna fortsätta jobba, om de vill. Det ska löna sig att arbeta, men det ska också löna sig att ha arbetat. Vi har därför i två steg sänkt skatten för Sveriges pensionärer med totalt 5,3 miljarder kronor, framförallt för dem med låg pension. Det är de största riktade skattelättnaderna till pensionärer som genomförts i Sverige i modern tid. Finanskrisen har drabbat många pensionärer med knappa marginaler och har därtill skapat oro kring den egna ekonomins utveckling. När det ljusnar efter krisen vill vi därför att pensionärerna tidigt ska få dra fördel av att Sveriges ekonomi går bättre. Därför enades vi i våras om en tredje skattelättnad för pensionärer på 5 miljarder kronor från den 1 januari 2011. I arbetet med Alliansens valmanifest har vi nu också enats om att vi vill genomföra ytterligare skattelättnader för Sveriges pensionärer under nästa mandatperiod. I ett första skarpt steg 2011 vill vi förstärka det förhöjda grundavdraget med ytterligare 2,5 miljarder kronor utöver vårt tidigare förslag om 5 miljarder kronor. Som reformambition om ekonomin utvecklas i rätt riktning och när överskotten är inom räckhåll vill vi också öppna för ett andra steg på 2,3 miljarder kronor. Vi bedömer att det finansiella sparandet kommer att uppvisa betydande överskott mot slutet av nästa mandatperiod. Om dessa prognoser förverkligas kommer det därmed vara möjligt att sänka skatten. Om det visar sig att den ekonomiska utvecklingen dämpas eller de offentliga finanserna försvagas kan det vara nödvändigt att skjuta på skattesänkningar och andra reformambitioner. Vi kommer inte genomföra ytterligare skattelättnader innan överskott är säkrade. Vårt förslag innebär en skarp skattesänkning för pensionärer på 7,5 miljarder kronor och en total reformambition på 9,8 miljarder kronor under nästa mandatperiod. Tillsammans med de redan genomförda skattelättnaderna kommer därmed våra samlade skattesänkningar för Sveriges pensionärer att uppgå till 15,1 miljarder kronor. Totalt och med de redan genomförda stegen innebär detta en skattesänkning på 7.070 kronor per år för en garantipensionär, 10.194 kronor per år för en pensionär med 200.000 i pension och 10.636 kr per år för en pensionär med 300.000 i pension. Även för landets pensionärer är det viktigaste att vi för en politik som lägger grunden för fler i arbete, vilket möjliggör satsningar på välfärden och långsiktigt stigande pensioner. Sänkt skatt är viktigt för både drivkrafter till arbete och för att vi ska kunna känna ekonomisk trygghet som äldre. Med detta besked vill vi också tydliggöra alternativen i höstens val. Vänsterpartierna är i frågan om skatt för pensionärer och löntagare fortsatt otydliga. Gemensamt har de redan enats om att höja skatten för tre miljoner löntagare. Vänsterpartiet och Lars Ohly vill kraftigt höja skatten för löntagarna. De rödgröna vill införa en ny skillnad i beskattningen mellan löntagare och pensionärer genom förslaget om avdragsrätt för a-kassan. Inte heller berättar de om de nya bördor de vill lägga på Sveriges pensionärer i form av till exempel höjd kommunalskatt, dyrare matpriser till följd av kilometerskatten, höjd bensinskatt, återinförd fastighetsskatt och en skatt på förmögna som huvudsakligen ska tas ut på amorterat boende. För Alliansen är det självklart att pensionärerna ska få ta del av att Sveriges ekonomi blir starkare. Vi vill fortsätta arbetet för fler som jobbar och fler jobb så att vi långsiktigt kan få stigande pensioner. Bara genom fortsatt ordning och reda i ekonomin, en aktiv jobbpolitik och fokus på välfärdens verksamheter kan vi lägga grunden för ett Sverige som står starkt och som fortsätter utvecklas. Det är bara genom att vi skapar mer resurser som vi kan få något att fördela. Fredrik Reinfeldt Maud Olofsson Jan Björklund Göran Hägglund ", "article_category": "other"}
{"id": 37133, "headline": "”Progressiv miljöpolitik får trygg finansiering”", "summary": "När Folkpartiet och Alliansen satsar över 200 miljoner på energieffektivisering av Stockholms stads fastigheter finansierar vi det genom att sälja, ofta förlustbringande, fastigheter som staden äger i andra svenska kommuner. Miljöpartiets kritik mot detta rimmar illa med god resurshushållning, skriver Lotta Edholm, Per Altenberg och Daniel Forslund (FP).", "article": "Nyligen beslutade Folkpartiet och alliansmajoriteten i Stockholms fastighetsnämnd att investera över 200 miljoner kronor i energieffektivisering av Stockholms stads fastigheter. Åtgärderna beräknas effektivisera uppvärmningen med 30 procent och minska utsläppen av koldioxid från stadens fastigheter med tio procent. Förutom stora miljömässiga vinster, innebär minskade drifts- och underhållskostnader att investeringen blir ekonomiskt lönsam för Stockholms skattebetalare. Det är med andra ord en viktig investering för framtiden som bidrar till Sveriges mål att öka energieffektiviseringen med 20 procent till 2020. Investeringarna finansieras med försäljning av fastigheter som staden äger i andra kommuner runt om i Mellansverige. Det handlar främst om skogs- och jordbruksfastigheter som staden köpte på sig under mitten av 1900-talet, men som det inte längre finns någon anledning för oss att äga och förvalta. Ofta dras dessa fastigheter med löpande förluster som varje år måste täckas av skattebetalarna om de inte avyttras. Naturreservat och friluftsområden undantas från försäljning. Under förra året gav försäljningarna en vinst på 300 miljoner kronor. Överskottet använder Alliansen bland annat till att investera i miljöanpassning och energieffektivisering av stadens fastigheter. Det är sund politik och sund ekonomisk förvaltning. Den rödgröna oppositionen leds i Fastighetsnämnden av Miljöpartiet som är mer kritiskt än både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet till försäljning av fastigheter i andra kommuner. I ett förslag till beslut skriver partiet följande: ”Alliansens främsta syfte med sin politik förefaller vara att maximera stadens inkomster och avgifter samt minimera kostnader och utgifter, så som görs i vinstdrivande företag… Att Folkpartiet som säger sig stå för humanistiska värderingar och demokratiska värden ställer sig bakom [politiken] är för oss en gåta.” Samtidigt som Miljöpartiet angriper Folkpartiet och Alliansen för att sälja förlustbringande fastigheter som stockholmarna inte har någon glädje av, anklagar de oss för att ha för låga ambitioner i energieffektiviseringsarbetet: ”Alliansen har under mandatperioden 2006–2010 smitit ifrån en investeringskostnad för energieffektivisering på flera hundra mnkr kronor.” Miljöpartiet vill både ha kakan och äta den. De vill maximera kostnaderna för energieffektivisering men saknar finansiering för detta. Men på ett eller annat sätt måste investeringar i energieffektivisering finansieras. Pengar ramlar inte ned som manna från himlen. Om man stänger andra dörrar till finansiering är det enda alternativet som kvarstår för MP skattehöjningar. Det menar vi vore fel väg att gå. Folkpartiet och Alliansen verkar i stället för kostnadsmedvetna investeringar i energieffektivisering. Miljöpolitik och ekonomi handlar i grund och botten om samma sak: en god resurshushållning. Vi liberaler har täckning för en progressiv miljöpolitik genom en trygg finansiering av de investeringar vi gör. Stockholm behöver en långsiktig och ansvarsfull förvaltning av medborgarnas tillgångar - inte en politik som går ut på att slösa med dem. Lotta Edholm (FP) gruppledare kommunfullmäktige/skolborgarråd Per Altenberg (FP) ledamot Fastighetsnämnden Daniel Forslund (FP) ersättare Fastighetsnämnden ", "article_category": "other"}
{"id": 37135, "headline": "”Oljebranschen far med osanning om sulfaten i E85”", "summary": "Gröna Bilister avslöjar: Bränsle- och bilindustrin har i fyra år mörkat problemen med höga sulfathalter i etanolen. Redan 2006 fick den svenska bränsle- och fordonsindustrin information om att höga sulfathalter i etanolen kunde skada flexifuelbilarnas motorer. Tre år senare, i april 2009, hölls under Svenska Petroleuminstitutets ledning ett möte med alla de svenska bränslebolagen närvarande. Även då var sulfatfrågan uppe. Petroleuminstitutet talar därför inte sanning när de säger att problemen med sulfat i E85 är ny information. Vi uppmanar alla bränslebolag och bilföretag med flexifuelbilar att ta sitt ansvar och ersätta alla drabbade bilister, skriver Jakob Lagercrantz.", "article": "Under flera år importerades etanolbränsle med låg eller ingen sulfathalt från Brasilien. Den brasilianska etanolen är även den som har minst klimatpåverkan, vilket ju är poängen med att köra på biobränsle. På grund av dålig skörd blev den dock för något år sedan dyrare än etanol från Nordeuropa. Oljebolagen valde då att köpa in den billigare etanolen. Den är inte bara sämre ur klimatsynpunkt, nu fick man problem med hög sultfathalt i motorerna – och ett antal miljöfordonsägare stod plötsligt med havererade motorer. Representanter för bränslebolagen säger att de inte känt till problemet förrän under våren 2010. Gröna Bilister kan visa att de, och bilindustrin, informerades redan 2006, och har haft frågan uppe på branschmöten i Sverige sedan dess. I USA upptäcktes samma problem i mitten av 00-talet. Redan 2005 gick oljebolaget Exxon Mobile ut och sa att man inte längre skulle köpa in etanol med en sulfathalt över en viss gräns. Året därpå togs en internationell standard (ASTM) för att detektera sulfat i E85. Amerikanarnas arbete avrapporterades på ett expertmöte i den europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) i Luzern den 20 mars 2006. Närvarande från Sverige var bland annat Svenska Shell, som senare rapporterade frågan vidare till den svenska bränsle- och fordonsbranschen. Närvarande var även den då stora svenska etanolimportören Sekab och stora delar av den europeiska fordons- och oljeindustrin. Expertgruppens resultat rapporterades uppåt inom CEN nästa dag, och nådde därigenom bland annat Svenska Petroleuminstitutet, SPI. När SPI nu säger att problemen med sulfat i E85 är ny information så talar de inte sanning. En av slutsatserna från mötet var att etanolproducenterna uppdrogs att ”lämna data på sulfatinnehåll inför kommande förslag på acceptabla gränser”. Men inget hände med den svenska standarden. Man kanske inte hann ta till sig informationen i den standard som togs fram i Sverige för etanol år 2006, men sedan då? I och med att en standard saknas hävdar oljebolagen att de inte bär ansvar. I april 2009 hade Svenska standardiseringsinstitutet (SIS) ett möte under Svenska Petroleuminstitutets ledning. Frågan om sulfater var uppe igen, men fortfarande, tre år efter det europeiska mötet, har det inte lett till någon åtgärd. På det svenska mötet var i princip alla de svenska bränslebolagen närvarande. Ett halvår senare hade miljöfordonsägarna problem. Här kommer vi till kärnfrågan. Två av de största branscherna i världen – bränsle- och bilindustri – spelar hasard med svenskar som satsar på miljön. Under många år gick det bra, beroende på att den i alla avseenden bästa etanolen också var den billigaste. När sämre etanol blev billigare gick det sämre, men notan för bränslets ”biverkningar” sänds till fordonens ägare trots att dessa tankat etanol ur samma pumpar som tidigare år. Bränsle- och fordonsindustrin brukar värna sina varumärken, på bränslesidan därför att själva bränslena i princip är likvärdiga och på fordonssidan därför att den som uppfattas som premium kan ta ut ett högre pris. I denna fråga har de dock hittills agerat ansvarslöst och låtit kunderna ta notan för branschens misstag. Ett antal bilföretag är ett positivt undantag – trots att deras kassor knappast är de mest välfyllda så tar de ansvar för motorproblem orsakade av dålig etanol. Vi uppmanar nu alla bränslebolag med etanol på sina mackar och bilföretag med flexifuelbilar på sitt program att ta ett lika senkommet som välkommet ansvar. Skapa en gemensam fond, där bränsle- och fordonssidan tar lika stort ansvar och varje bolag inom respektive bransch betalar i förhållande till sin marknadsandel. Fonden kan sedan ersätta drabbade bilister. De bolag som redan betalat ut ersättning kan dra av det från sin del. Om något enskilt bränslebolag eller bilmärke vägrar ersätta de drabbade bilisterna, tar vi för givet att branschorganisationerna Svenska Petroleuminstitutet respektive Bil Sweden klargör detta, så att det blir enkelt att som konsument aktivt välja bort ansvarslösa bolag. Detta gäller förstås även de som kör på andra drivmedel än etanol; kunskapen om vem som inte står på kundens sida när det blir problem är relevant för alla i valet av bilmärke och mack. Om branscherna som helhet vägrar ta ansvar för att de under fyra år passivt hanterat riskerna med höga svavelhalter i etanol, återstår enbart den juridiska vägen. Drabbade miljöfordonsägare bör anmäla både sitt bilmärke och de mackar man tankat etanol på till Allmänna reklamationsnämnden. Därmed kan ansvarsfrågan utredas och bilägarna få sin ersättning. Att hamna i detta läge är dock en enorm goodwillförlust för de berörda bolagen, som vi hoppas att de vill undvika. Miljöutvecklingen vilar på en känslig balans mellan näringslivets teknikutveckling, statliga incitament och konsumenter som vill göra rätt och är beredda att pröva ny teknik. Ny teknik inbjuder till barnsjukdomar som behöver justeras. Denna balans kräver öppenhet och tydlighet. Det är dålig kundvård att vända ryggen åt de miljöfordonsbilister som gör en insats och satsar på framtiden. Jakob Lagercrantz ordförande Gröna Bilister SPI Svenska Petroleuminstitutet, SPI, är en branschorganisation för oljebolagen i Sverige som bevakar, analyserar, agerar och informerar om departements-, myndighets- och omvärldshändelser som berör medlemsföretagen. I verksamheten ingår bl a att stå till tjänst med information om oljeindustrin till medierna. Så här skriver SPI på hemsidan om sulfaterna i etanolen: ”SPI har inte haft kunskap om detta och fick tillgång till det underliggande tekniska dokumentet i början av juni 2010.” Enligt Bil Sweden har uppemot 2.000 bilar (av landets totalt 250.000 flexifuelbilar) skadats av sulfatbeläggningar. Källa: www.spi.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37139, "headline": "Bättre sex än någonsin vid 74", "summary": "Britta, i dag över 80, mötte sin gamla ungdomskärlek när hon var 74. Den sexuella passionen mellan dem var lika stark som den varit i ungdomen. “Det kändes precis likadant. Det är det mest fantastiska jag upplevt”, säger Britta.", "article": "Britta var 74 år och änka när hon träffade sin gamla kärlek Lars på nytt. De två hade haft ett passionerat förhållande när Britta var i de sena tjugoåren, innan hon träffade sin man. Trots att Britta inte hade tänkt sig det, inledde hon och Lars en ny relation – lika sexuellt passionerad som i yngre dagar. – Det var lika fantastiskt som förr, det var det som var så konstigt. Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Sex har aldrig varit så bra med någon annan man. Och Lars sa också att ingen varit som jag, säger Britta. Hon och Lars var helt oblyga tillsammans, berättar hon. De kunde gå omkring nakna hemma, utan att vara generade. – Våra åldrande kroppar var inget problem. Vi var helt öppna, och det var härligt. Lars tyckte att jag var så vacker i kroppen. Han berömde mig mycket. Jag tyckte själv att jag såg hemsk ut. Jag gick inte på det där han sa, jag ju vet själv hur jag ser ut, men det var roligt ändå. Lars själv var fortfarande snygg. Britta, som i dag är några år över 80, var 19 år första gången hon låg med en man. – Jag var jätteförälskad i honom, han fick mig att gå till RFSU och skaffa pessar. Hon anmälde sig också till en kurs hos den legendariska sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen. – Jag ville lära mig mer. Hon tog bland annat upp det där med orgasm. Det är ju lite teknik som man får lära sig, och det är framför allt killarna som måste lära sig. För min del dröjde det innan jag fick uppleva en orgasm. Jag minns att jag frågade min syster hur det var, ”himmel och jord” sa hon. Jag har glömt mycket men det där kommer jag ihåg, säger Britta. – När jag väl upplevde det – jag var kanske 23 och hade träffat en man som kunde det där – tänkte jag ”oj, är det så här det kan vara”. Så träffades Britta och Lars. Passionen mellan dem var stark, de ”låg i sängen för det mesta”. – Jag bodde hemma hos mina föräldrar, jag fick ljuga för dem och säga att jag sov över hos väninnor, det var ju så på den tiden. Jag hade ingen tanke på att binda mig, och när Lars reste bort så tog det slut mellan oss. Britta och Lars fortsatte att vara goda vänner, och ibland hälsade Lars på Britta på jobbet, även sedan hon träffat sin man. – Lars hade nog gärna velat återuppta relationen, men jag sa nej. Britta och hennes man hade ett långt äktenskap. – I början hade vi bra sex, men sedan blev det inte så mycket sådant. Jag saknade det inte så mycket, jag hade en väldig förmåga att anpassa mig. Min man och jag hade mycket kroppskontakt ändå, vi hade det bra tillsammans. Det blev många år helt utan sex. – Jag tänkte inte att ”jag måste ha sex”, men det hände att jag tänkte på Lars – med långa mellanrum. För han var ju den bäste när det gällde det, säger Britta. Åren gick, och Britta blev änka, och hon visste att även Lars blivit änkling. – En gång ringde jag upp, minns jag, men lade på luren innan han hann svara. Med hans kvinnotycke hade han säkert hittat en ny, tänkte jag. Lars och Britta hade inte hörts på 30 år, när Britta hittade ett gammalt foto på Lars i en låda. Det skickade hon till honom. – Nästa dag ringde han och ville att vi skulle ses. Jag var lite tveksam, det pirrade inte i magen, jag hade inga förväntningar. Men jag åkte i alla fall och hälsade på honom. Vi satt och pratade och hade trevligt, men jag kände inget särskilt. När jag åkte därifrån tänkte jag ”skönt att det är avslutat med honom nu”. Vi hade ju båda blivit gamla, tyckte jag. Men Lars började ringa ofta till Britta. Till sist övertalade han henne att följa med på en utflykt. – Vi gick runt på platser där vi varit för länge sen. Vi lade oss att vila på en kulle, och så började han att ta på mig ... Det sa klick! ”Vi tar in på hotell”, sa Lars. Först sa jag nej, men det blev så ändå. När vi kom in på hotellrummet slet vi av oss kläderna som två femtonåringar. Så började det. Britta hade blivit förälskad i Lars på nytt, säger hon. Hade Britta lika starka sexuella känslor som när hon var yngre? – Ja, det hade jag faktiskt, det var ingen skillnad. Det förvånade mig själv. Förhållandet höll i fem år. – Det vi hade gemensamt var sex. Ibland bodde vi hos varandra några dagar, en vecka, och då hade vi sex flera gånger om dagen. Min väninna sa just häromdagen att hon minns när hon var och hälsade på Lars och mig. ”Ni vinkade inte ens av oss, så bråttom hade ni till sovrummet.” Det var härligt, men när vi skildes åt efter några dagar tillsammans så tyckte jag att det var skönt att få bli ensam, och det märkte han. Brittas passionerade förhållande med Lars på äldre dagar är det mest fantastiska hon upplevt. – Men det går inte i längden med bara sex. Det räcker inte med att bara kunna kommunicera i sängen. Det är visserligen inte fy skam, men man vill ha annat också. Sedan förhållandet med Lars tog slut har Britta inte haft någon relation med en man. Saknar hon sex i dag? – Det hade i och för sig varit trevligt om man hade haft ett bra förhållande, men jag har svårt att tänka mig en ny partner och jag söker inte någon. Tabletter, geler och sexleksaker kan väcka lusten Brist på lust: Män kan av läkare få testosteronpreparat som höjer lusten. Dels i form av utvärtes gel som Testogel och Tostrex, dels i tablettform (Striant). För kvinnor finns inga godkända läkemedel som höjer lusten. Torra slemhinnor: Det finns receptfria östrogenpreparat som Ovesterin (slidpiller och kräm) samt receptbelagda tabletter som Progynon. Glidmedel finns på Apoteket. Utebliven orgasm: Det finns inga läkemedel som ökar förmågan att nå klimax. Här rekommenderas sexleksaker och filmer. Erektionsproblem: Det finns tre läkemedel i tablettform: Viagra, Cialis och Levitra, som underlättar för blodkärlen att vidga sig så att blodet kan flöda i penis vid sexuell stimulans. Dessutom finns två medel som sprejas in i urinröret: Bondil och Caverject. Flera av medlen har dock biverkningar. Bland hjälpmedlen finns erektionspumpar, som ger erektion, och pubesringar, som förlänger erektion. Källa: Apoteket, Läkemedelsverket och RFSU ", "article_category": "other"}
{"id": 37145, "headline": "”Bra studieresultat ska ge skolor mer statliga bidrag”", "summary": "Svenskt Näringsliv: Med hjälp av ekonomiska drivkrafter kan skolor höja kvaliteten på utbildningen och minska skillnaderna mellan elever med olika bakgrund.De ökande skillnaderna i studieresultat mellan elever med olika bakgrund går att bryta. En del av de större statliga resurser till skolan som de båda politiska blocken utlovat bör användas till ett resultatbaserat bidrag till skolornas huvudmän, kommunerna och friskolorna. Storleken på bidraget ska baseras på de kvalitetsresultat som skolorna levererar, där också hänsyn tas till elevernas bakgrund. Kvalitetsindikator bör vara nationella prov med oberoende rättning. På så sätt får friskolor drivkraft att etablera sig i nya områden. Även de kommunala skolorna får ökade incitament att förbättra likvärdigheten mellan eleverna, skriver Anders Morin.", "article": "Skolverkets redovisningar och analyser visar på ökande skillnader i resultat mellan skolor och mellan elever. Detta är oroande – alla våra unga har rätt att få likvärdiga möjligheter att klara skolan. I stället för att fokusera på friskolornas vinster bör vi fundera över hur vi skapar ett system som ökar likvärdigheten i den svenska skolan, genom att utnyttja ekonomiska drivkrafter hos de aktörer som verkar inom skolsektorn. En elevs bakgrundsförhållanden spelar stor roll för det skolresultat eleven förväntas få när han eller hon slutar grundskolan. År 2008 blev vart tredje barn, vars föräldrar enbart hade grundskoleutbildning, inte behörigt till gymnasiet – det vill säga nådde inte godkänt i årskurs nio i minst ett av ämnena svenska, engelska och matematik. Om minst en av föräldrarna hade gymnasieutbildning var motsvarande siffra ett barn av sju som inte blev behörig till gymnasiet. Med minst en förälder med eftergymnasial utbildning var risken att inte bli behörig till gymnasieskolan en på tjugo. Betydelsen av elevens bakgrund för skolresultaten har dessutom enligt SCB ökat trendmässigt sedan 1998. Den minskande likvärdigheten i skolan, i kombination med de försämrade resultaten i särskilt matematik och naturvetenskap, utgör ett allvarligt problem – självklart inte bara för eleverna själva men också för näringslivet i Sverige. Företagen går miste om värdefull kompetens när alltför många har bristande baskunskaper, måste komplettera grundskolan och har en gymnasieutbildning som inte är konkurrenskraftig. Hela samhällsekonomin drabbas också av att begåvningsreserven inte tas tillvara. Friskolornas expansion har ibland i debatten beskyllts för att vara en viktig orsak till att elever med ogynnsam bakgrund i kommunala skolor skulle prestera sämre. Detta är helt enkelt inte sant. I en undersökning som Svenskt Näringsliv lät utföra våren 2010 visade det sig att elever i kommunala skolor presterar något högre eller likvärdigt resultat när friskoleandelen i en kommun ökar. Det gäller såväl för slutbetyget i årskurs nio som för det nationella provet i matematik i samma årskurs och oberoende av socialgruppstillhörighet. Utvecklingen mot ökade skillnader i skolresultat mellan elever beroende på bakgrund går dock att bryta. Ett sätt att göra detta är att omvandla en del av de ökade statliga resurserna till skolan, som båda de politiska blocken lovade i Almedalen i förra månaden, till ett resultatbaserat bidrag till skolans huvudmän, kommunerna respektive friskolorna. Storleken på bidraget ska vara beroende av de kvalitetsresultat som huvudmännens skolor levererar och hänsyn ska tas till elevernas bakgrund. Friskolorna, som generellt sett visat sig kunna prestera högre kunskapsresultat än den kommunala skolan, skulle kunna få en nyckelroll om ett sådant statsbidrag införs. Bidraget skulle exempelvis kunna utformas så att ju högre andel av eleverna som når godkänt på de nationella proven i svenska, matematik och engelska i årskurs nio, desto högre bidrag utgår. Eftersom elever från studieovana hem, eller som nyligen invandrat till Sverige, ofta behöver mer stöd av skolan bör bidraget vara större – för samma andel godkända elever – ju högre andel av eleverna som har lågutbildade föräldrar respektive är nyligen invandrade. Man bör välja nationella prov och inte slutbetyg i årskurs nio som kvalitetsindikator eftersom det annars finns en risk för betygsinflation. De nationella proven är naturligtvis ingen fullständig mätare av elevernas prestationer men de är acceptabelt rättvisande och det bästa instrumentet som finns att tillgå. För att inte bedömningarna i de nationella proven också ska bli för ”snälla” krävs sannolikt oberoende rättning av proven, det vill säga att de rättas av annan än den egna huvudmannen. Bidraget bör lämpligen utgå per huvudman, det vill säga kommunerna och friskoleföretagen. På sikt kan nationella prov i fler ämnen, i takt med att sådana introduceras och visar sig fungera väl, ingå i underlaget vid beräkning av det resultatbaserade bidraget. Forskning visar att aktörer på en marknad reagerar på ekonomiska incitament. En särskild ersättning som är baserad på resultaten på nationella prov kommer sannolikt att leda till att utbildningsanordnarna kommer att fokusera på att förbättra provresultaten med högre utbildningskvalitet som följd. Ökade resurser i sig har inte särskilt stor betydelse för skolresultaten. Det finns dock forskning som visar att ökade resurser i form av mindre undervisningsgrupper faktiskt har positiva effekter för elever som är missgynnade med avseende på socioekonomisk bakgrund. Också lärarnas kompetens har betydande effekter på elevernas resultat. Om skolenheter med svårare elevsammansättning har möjligheter att genom ökade resurser belöna goda lärarprestationer bör detta leda till resultatförbättringar. I Svenskt Näringslivs undersökning från våren 2010 belystes också skillnader i prestationer mellan kommunala och fristående skolor. Resultatet var att en elev i en friskola presterar 42 poängs högre slutbetyg i årskurs nio (av 320 möjliga) jämfört med en elev i en kommunal skola, låt vara att en del av den effekten kan ha sin orsak i andra faktorer än dem som skolan själv alltid kan påverka, som att elever som väljer friskolor kan vara mer studiemotiverade – vissa elever sporras till exempel av kamraternas goda prestationer. Likartade skillnader till friskolornas förmån erhölls vad gäller hur väl eleverna presterar på det nationella provet i matematik. I hela undersökningen neutraliserades för skillnader i elevernas bakgrund, som föräldrarnas utbildningsnivå med mera. Sammanfattningsvis bidrar alltså friskolorna till förbättrade resultat. De orsakar inte att elever i kommunala skolor presterar sämre. Friskolorna kan i egenskap av att de är privata företag, ofta med vinstintresse, bedömas reagera starkare på ekonomiska drivkrafter. Om ett statsbidrag utformas så att goda resultat belönas mer om elevunderlaget är ogynnsamt ökar drivkraften för de i allmänhet effektivare friskolorna att etablera sig i sådana områden. Även kommunala skolor skulle få ökade incitament att förbättra likvärdigheten i skolan. Vinnarna skulle framför allt vara de elever som i dag riskerar att lämna skolan otillräckligt rustade för yrkeslivet. Deras livschanser skulle öka väsentligt. Anders Morin ansvarig för välfärdspolitiska frågor Svenskt Näringsliv ", "article_category": "other"}
{"id": 37146, "headline": "”Bra studieresultat ska ge skolor mer statliga bidrag”", "summary": "Svenskt Näringsliv: Med hjälp av ekonomiska drivkrafter kan skolor höja kvaliteten på utbildningen och minska skillnaderna mellan elever med olika bakgrund. De ökande skillnaderna i studieresultat mellan elever med olika bakgrund går att bryta. En del av de större statliga resurser till skolan som de båda politiska blocken utlovat bör användas till ett resultatbaserat bidrag till skolornas huvudmän, kommunerna och friskolorna. Storleken på bidraget ska baseras på de kvalitetsresultat som skolorna levererar, där också hänsyn tas till elevernas bakgrund. Kvalitetsindikator bör vara nationella prov med oberoende rättning. På så sätt får friskolor drivkraft att etablera sig i nya områden. Även de kommunala skolorna får ökade incitament att förbättra likvärdigheten mellan eleverna, skriver Anders Morin.", "article": "Skolverkets redovisningar och analyser visar på ökande skillnader i resultat mellan skolor och mellan elever. Detta är oroande – alla våra unga har rätt att få likvärdiga möjligheter att klara skolan. I stället för att fokusera på friskolornas vinster bör vi fundera över hur vi skapar ett system som ökar likvärdigheten i den svenska skolan, genom att utnyttja ekonomiska drivkrafter hos de aktörer som verkar inom skolsektorn. En elevs bakgrundsförhållanden spelar stor roll för det skolresultat eleven förväntas få när han eller hon slutar grundskolan. År 2008 blev vart tredje barn, vars föräldrar enbart hade grundskoleutbildning, inte behörigt till gymnasiet – det vill säga nådde inte godkänt i årskurs nio i minst ett av ämnena svenska, engelska och matematik. Om minst en av föräldrarna hade gymnasieutbildning var motsvarande siffra ett barn av sju som inte blev behörig till gymnasiet. Med minst en förälder med eftergymnasial utbildning var risken att inte bli behörig till gymnasieskolan en på tjugo. Betydelsen av elevens bakgrund för skolresultaten har dessutom enligt SCB ökat trendmässigt sedan 1998. Den minskande likvärdigheten i skolan, i kombination med de försämrade resultaten i särskilt matematik och naturvetenskap, utgör ett allvarligt problem – självklart inte bara för eleverna själva men också för näringslivet i Sverige. Företagen går miste om värdefull kompetens när alltför många har bristande baskunskaper, måste komplettera grundskolan och har en gymnasieutbildning som inte är konkurrenskraftig. Hela samhällsekonomin drabbas också av att begåvningsreserven inte tas tillvara. Friskolornas expansion har ibland i debatten beskyllts för att vara en viktig orsak till att elever med ogynnsam bakgrund i kommunala skolor skulle prestera sämre. Detta är helt enkelt inte sant. I en undersökning som Svenskt Näringsliv lät utföra våren 2010 visade det sig att elever i kommunala skolor presterar något högre eller likvärdigt resultat när friskoleandelen i en kommun ökar. Det gäller såväl för slutbetyget i årskurs nio som för det nationella provet i matematik i samma årskurs och oberoende av socialgruppstillhörighet. Utvecklingen mot ökade skillnader i skolresultat mellan elever beroende på bakgrund går dock att bryta. Ett sätt att göra detta är att omvandla en del av de ökade statliga resurserna till skolan, som båda de politiska blocken lovade i Almedalen i förra månaden, till ett resultatbaserat bidrag till skolans huvudmän, kommunerna respektive friskolorna. Storleken på bidraget ska vara beroende av de kvalitetsresultat som huvudmännens skolor levererar och hänsyn ska tas till elevernas bakgrund. Friskolorna, som generellt sett visat sig kunna prestera högre kunskapsresultat än den kommunala skolan, skulle kunna få en nyckelroll om ett sådant statsbidrag införs. Bidraget skulle exempelvis kunna utformas så att ju högre andel av eleverna som når godkänt på de nationella proven i svenska, matematik och engelska i årskurs nio, desto högre bidrag utgår. Eftersom elever från studieovana hem, eller som nyligen invandrat till Sverige, ofta behöver mer stöd av skolan bör bidraget vara större – för samma andel godkända elever – ju högre andel av eleverna som har lågutbildade föräldrar respektive är nyligen invandrade. Man bör välja nationella prov och inte slutbetyg i årskurs nio som kvalitetsindikator eftersom det annars finns en risk för betygsinflation. De nationella proven är naturligtvis ingen fullständig mätare av elevernas prestationer men de är acceptabelt rättvisande och det bästa instrumentet som finns att tillgå. För att inte bedömningarna i de nationella proven också ska bli för ”snälla” krävs sannolikt oberoende rättning av proven, det vill säga att de rättas av annan än den egna huvudmannen. Bidraget bör lämpligen utgå per huvudman, det vill säga kommunerna och friskoleföretagen. På sikt kan nationella prov i fler ämnen, i takt med att sådana introduceras och visar sig fungera väl, ingå i underlaget vid beräkning av det resultatbaserade bidraget. Forskning visar att aktörer på en marknad reagerar på ekonomiska incitament. En särskild ersättning som är baserad på resultaten på nationella prov kommer sannolikt att leda till att utbildningsanordnarna kommer att fokusera på att förbättra provresultaten med högre utbildningskvalitet som följd. Ökade resurser i sig har inte särskilt stor betydelse för skolresultaten. Det finns dock forskning som visar att ökade resurser i form av mindre undervisningsgrupper faktiskt har positiva effekter för elever som är missgynnade med avseende på socioekonomisk bakgrund. Också lärarnas kompetens har betydande effekter på elevernas resultat. Om skolenheter med svårare elevsammansättning har möjligheter att genom ökade resurser belöna goda lärarprestationer bör detta leda till resultatförbättringar. I Svenskt Näringslivs undersökning från våren 2010 belystes också skillnader i prestationer mellan kommunala och fristående skolor. Resultatet var att en elev i en friskola presterar 42 poängs högre slutbetyg i årskurs nio (av 320 möjliga) jämfört med en elev i en kommunal skola, låt vara att en del av den effekten kan ha sin orsak i andra faktorer än dem som skolan själv alltid kan påverka, som att elever som väljer friskolor kan vara mer studiemotiverade – vissa elever sporras till exempel av kamraternas goda prestationer. Likartade skillnader till friskolornas förmån erhölls vad gäller hur väl eleverna presterar på det nationella provet i matematik. I hela undersökningen neutraliserades för skillnader i elevernas bakgrund, som föräldrarnas utbildningsnivå med mera. Sammanfattningsvis bidrar alltså friskolorna till förbättrade resultat. De orsakar inte att elever i kommunala skolor presterar sämre. Friskolorna kan i egenskap av att de är privata företag, ofta med vinstintresse, bedömas reagera starkare på ekonomiska drivkrafter. Om ett statsbidrag utformas så att goda resultat belönas mer om elevunderlaget är ogynnsamt ökar drivkraften för de i allmänhet effektivare friskolorna att etablera sig i sådana områden. Även kommunala skolor skulle få ökade incitament att förbättra likvärdigheten i skolan. Vinnarna skulle framför allt vara de elever som i dag riskerar att lämna skolan otillräckligt rustade för yrkeslivet. Deras livschanser skulle öka väsentligt. Anders Morin ansvarig för välfärdspolitiska frågor Svenskt Näringsliv Fler artiklar om skolan på DN Debatt 6/8: ”Dags att blocken sluter borgfred om betygen” Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. 8/8: ”Skolan är en sedelpress för aggressiva aktiebolag” Lars Ohly, partiordförande (V), Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V). Se DN.se/debatt – sök på skribentens namn. ", "article_category": "other"}
{"id": 37148, "headline": "”Pensionärer beskattas inte hårdare än löntagare”", "summary": "Nationalekonomer: Debatten inför valet om skattesänkningar för pensionärerna grundas på felaktiga påståenden. Diskussionen om straffbeskattning av pensionärerna är i grunden felaktig. I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Anledningen är arbetsgivaravgifterna, av vilka till exempel den allmänna löneavgiften betraktas som en ren skatt. Påståendet att pensionärer är missgynnade stämmer därför inte. Det är allvarligt att Sveriges politiker struntar i dessa fakta när de tävlar om att utlova kompenserande skattesänkningar till pensionärerna. Allt för att vinna deras röster i det kommande valet, skriver Helena Svaleryd och Daniel Waldenström.", "article": "Pensionärerna är en av Sveriges största väljargrupper. Frågor som pensionärer anser viktiga blir därmed av yttersta vikt även för de politiker som gärna vill ha pensionärernas röster i det kommande valet. Den fråga som just nu kanske engagerar landets pensionärer allra mest är den så kallade ”straffbeskattningen” av pensionärer. Med ”straffskatt” menas ingen egentlig skatt utan i stället att jobbskatteavdraget endast gäller arbetsinkomster och inte pensioner. Pensionärernas intresseorganisation PRO driver en intensiv kampanj i denna fråga. I en ofta citerad rapport skriver de att en löntagare med 14 000 kr i månadslön efter jobbskatteavdraget betalar 700 kr lägre skatt per månad än en pensionär med motsvarande pensionsinkomst. Sverige är, enligt rapporten, dessutom det enda land bland 18 jämförda länder där pensioner beskattas högre än arbetsinkomster. Responsen har inte låtit vänta på sig. Ett stort antal politiker, ledarskribenter och samhällsdebattörer har hakat på talet om att Sverige i dag ”straffbeskattar” pensionärer. Regeringen har redan sänkt skatten för pensionärer, men trots det går både den rödgröna oppositionen och enskilda regeringspartier till val på fortsatta sänkningar av pensionsskatten. Som sagt, under valår blir pensionärers hjärtefrågor även politikers hjärtefrågor. Det finns bara ett problem med denna diskussion. Det är att den i grunden är felaktig. I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Någon ”straffskatt” för pensionärer existerar inte. Alla som känner till det svenska skattesystemet vet att löner beskattas i flera led. Utöver kommunala och statliga inkomstskatter beskattas löner också via arbetsgivaravgifter. Även om arbetsgivaravgifterna betalas in av arbetsgivaren är det löntagaren som i slutändan betalar eftersom lönen minskar med lika mycket. Arbetsgivaravgifterna innehåller trots namnet både avgifter och skatter. Avgifterna är kopplade till individuella förmåner, till exempel ålderspensionsavgiften, och anses därför inte vara skatter. Vissa arbetsgivaravgifter saknar däremot koppling till förmåner och betraktas allmänt som rena skatter. Det kanske tydligaste exemplet på dessa är den allmänna löneavgiften. En löntagare med 14 000 kr i månadslön betalar via sin arbetsgivare en löneavgift på cirka 1 250 kr, knappt nio procent av lönen. Denna löneavgift är därmed större än de 954 kr som samma löntagare får tillbaka i form av jobbskatteavdrag. Storleksskillnaden syns även på nationell nivå. År 2009 var löneavgiften 87 miljarder kr medan jobbskatteavdraget endast var 66 miljarder kr. Innan jobbskatteavdraget infördes betalade alltså löntagare betydligt högre skatt än pensionärer medan de i dag endast betalar något mer i skatt. Påståendet att Sverige är det enda land där pensionärer beskattas hårdare än löntagare saknar också det stöd i fakta. I PRO:s rapport jämförs summan av inkomstskatten och de sociala avgifter som betalas in av arbetstagaren. Att även arbetsgivare betalar in sociala avgifter i vissa länder verkar ha gått PRO förbi, vilket gör att man inte kan använda deras siffror för att jämföra länder. Även OECD:s egna pensionsskattejämförelser (som återfinns i publikationen ”Pensions at a Glance” 2009) motsäger påståendet. Pensionärer betalar högre inkomstskatt (exklusive sociala avgifter) än löntagare i en majoritet av de undersökta länderna, till exempel Finland, Japan och Tyskland. Länderjämförelser är emellertid svåra att göra eftersom systemen skiljer sig åt. I vissa länder, exempelvis Sverige och Nederländerna, är pensionerna internationellt sett höga och beskattas relativt högt. Andra länder väljer i stället att betala ut lägre pensioner som sedan beskattas milt. Att då bara jämföra skattetrycket blir missvisande. Pensionärer i Sverige är med andra ord inte skattemässigt missgynnade i dag. Men har de som grupp inte fått det relativt sett sämre av de senaste årens skatteförändringar? Nej, inte heller det är säkert. Jobbskatteavdraget gynnar visserligen främst dem som jobbar. Men i den mån avdraget leder till att fler får jobb och att fler timmar arbetas gynnas faktiskt även pensionärerna eftersom pensionssystemets finansiering till stor del bygger på löntagarnas inbetalningar. Ju fler som jobbar desto mer pengar finns att betala ut i pensioner. Även fastighets- och förmögenhetsskatternas kraftiga minskning har gynnat pensionärerna som grupp. Enligt SCB:s förmögenhetsstatistik var pensionärerna år 2007 rikast i landet. Personer mellan 65 och 74 år hade en genomsnittlig förmögenhet efter skulder på 1,34 miljoner kr medan genomsnittet i gruppen 20–64 år endast ägde 682 000 kr. Att hela denna straffskattedebatt grundas på felaktiga påståenden är förstås allvarligt. Men kanske ännu allvarligare är hur Sveriges politiker struntar i fakta och långsiktiga ekonomiska hänsyn när de tävlar om att utlova kompenserande skattesänkningar till pensionärerna, allt för att vinna deras röster i det kommande valet. Oroande är att finansminister Anders Borg i vårpropositionen motiverade miljardskattesänkningar till pensionärer med att ”pensionerna sänkts som en följd av den stigande arbetslösheten”. Finansministern använder därmed finanspolitiken för att kompensera för att pensionssystemets inbyggda stabiliseringsmekanism, den så kallade bromsen, har aktiverats. Tanken med pensionssystemet är att det ska vara ett autonomt reglerat välfärdssystem, frikopplat från statsfinanserna. Finansministerns agerande visar att denna princip inte gäller i praktiken. Håller pensionsöverenskommelsen eller ska allmänna skattemedel skjutas till när pensionerna upplevs bli för låga? Förhoppningsvis kommer den fortsatta diskussionen om svenska pensionärers välfärd att vara befriad från grundlösa påståenden. Endast då skapas förutsättningar för en rättvis välfärdspolitik för dagens och morgondagens pensionärer. Även under valår. Helena Svaleryd ledamot av Finanspolitiska rådet Daniel Waldenström expert på inkomst- och förmögenhetsfördelning Artikelförfattarna är docenter i nationalekonomi och verksamma vid Institutet för Näringslivsforskning. IFN Institutet för Näringslivsforskning, IFN, är ett privat icke vinstdrivande forskningsinstitut, grundat 1939 av Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen ”för att bedriva forskning om ekonomiska och sociala frågor av betydelse för industrins utveckling”. Huvudman är Svenskt Näringsliv, som svarar för drygt en tredjedel av finansieringen. Återstoden finansieras med projektanslag från privata och offentliga forskningsfinansiärer. Med några få undantag har institutets forskare doktorsexamen i nationalekonomi. Källa: IFN.SE ", "article_category": "other"}
{"id": 37149, "headline": "”Vad blir nästa S-förslag?”", "summary": "Förslaget om butler i tunnelbanan innefattar i princip allt man kan göra med rut-avdraget, men gäller bara för stockholmare som råkar ha en tunnelbana i närheten, skriver Stig Nyman och Ewa Samuelsson (KD).", "article": "Man kan fråga sig varför behovet av en butler i stället för en fungerande Pressbyrå blivit realpolitik för Socialdemokraterna. Redan i dag finns förutsättningar att erbjuda tjänster i anslutning till våra tunnelbanestationer om specifika tjänster efterfrågas. Landstingets viktigaste uppgift är tåg och vård i rätt tid, medan kommunerna behöver fokusera på utbildning, omsorg, bostäder och infrastruktur i regionen. Självfallet ska företag få utveckla kringtjänster runt tunnelbanestationerna. Det finns många exempel på detta redan men det är knappast något som på planekonomiskt maner kan kommenderas fram. Hur intressant är det egentligen att hämta upp en nätbeställd matkasse på tunnelbanestationen när man redan i dag kan få den hemkörd? Med det befintliga rut-avdraget ges människor möjlighet att ordna vardagen efter behov. Förslaget från socialdemokratin innebär i princip allt man kan göra med rut-avdraget, men i stället för att vara till för alla i Sverige så ska de koncentrera möjligheten att få lite hjälp i livet endast till de stockholmare som har en tunnelbana i närheten. Detta är varken socialdemokratisk politik eller något som ett seriöst parti borde lägga fram som förslag. Är detta Socialdemokraternas svar på hur Stockholmsregionen bäst ska kunna förbättras? För några veckor sedan föreslog Carin Jämtin (S) och Dag Larsson (S) att man skulle införa könsneutrala toaletter. Nu vill Jämtin tillsammans Ilija Batljan (S), erbjuda stockholmarna en butler i tunnelbanan. Innan detta har vi fått löften om höjd kommunal- och landstingsskatt, borttagandet av rut-avdraget och ökad fastighetsskatt. Vad blir nästa förslag? Stig Nyman biträdande finanslandstingsråd (KD) i Stockholms läns landsting Ewa Samuelsson äldreborgarråd (KD) i Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 37152, "headline": "Karin återfann lusten med äldre älskare", "summary": "Karin, 57, skämdes för sin kropp. Hon lever sedan många år i ett “vitt” äktenskap. För två år sedan träffade hon den betydligt äldre Bengt. Att ha sex med honom har gett henne självförtroendet tillbaka.", "article": "När Karin var några år över femtio trodde hon att sexlivet var definitivt slut för hennes del. – Jag hade levt utan sex i många år. Min kropp är märkt av fyra graviditeter, den kändes förbrukad. Jag var lite överviktig och jag kände att jag aldrig skulle våga visa mig naken för någon ny man, även om jag skulle hitta en. Jag sörjde, det kändes som om jag missat så mycket, och nu var det för sent, säger Karin. Men så var det inte. Karin var 55 när hon mötte Bengt, en nästan tjugofem år äldre arbetskamrat från förr. – Han dök upp på en firmafest som vi hade. Jag hade inte sett honom på åratal, vi hade aldrig jobbat nära varandra men jag mindes att han hade varit ganska flirtig när vi stötte ihop på jobbet. När Karin hälsade på Bengt på festen lade han handen på hennes arm. – Jag kände hur värmen bara strömmade från hans hand. Det är något särskilt med hans händer. När Bengt lämnade festen strök han Karin, som satt vid bordet, över axlarna. – Då var det som om hela jag blev varm. Men jag hade ingen tanke på att det skulle ”bli något”. Han var ju en gammal man, tyckte jag. Karin är gift sedan 20-årsåldern. Men hon och hennes man har egentligen aldrig haft det bra tillsammans sexuellt, säger hon. – Kanske alldeles i början. Men sen funkade det inte. Vi gick till och med till en sexrådgivare ett tag, när vi var i 35-årsåldern. Hon rådde oss bland annat att sitta i badkaret tillsammans med tända ljus, och att tvåla in varandra. Vi gjorde som hon sa, men ingenting hände, säger Karin. – Vi passar kanske helt enkelt inte ihop på det sättet. Vårt äktenskap har varit helt ”vitt” i minst femton år. Det är svårt att säga vem som har mest ansvar för det, det är båda kanske, man påverkar väl varandra och jag vet att det inte är så ovanligt att det blir så. Efter firmafesten började Bengt att skicka sms och ringa till Karin. Han föreslog att de skulle träffas. – Först sa jag nej. Jag förstod att han var ute efter ett förhållande, eller i alla fall sex, och det kändes helt främmande för mig, både med tanke på hans ålder och för att det är ett stort steg att vara otrogen. Men antagligen fanns där en undermedveten känsla hos mig, från den där festen, som påverkade mig. För plötsligt, en eftermiddag, ringde jag honom. Vi sågs på en bar, drack några glas vin och sen började vi kyssas. Hela Karins kropp reagerade med längtan, säger hon. Ändå bestämde hon sig för att det inte skulle bli något mer. – Det kändes nästan overkligt, var det verkligen jag som hade suttit och hånglat med en gammal gubbe i en bar? Men Bengt var enveten och snart inledde de ett förhållande. Sedan två år besöker Karin Bengt, som är änkling, ungefär en gång i veckan. De äter god mat, dricker vin och har sex. – Jag tror inte att jag kan säga att jag är kär i honom. Men jag tycker om honom, och det finns en spänning mellan oss. Och jag har fått ett stort behov av honom, det gäller inte bara sex, vi pratar mycket, han är en bra lyssnare och ger bra råd. Karin tror själv att hon har blivit ”fixerad” vid Bengt för att hon upplevde ett slags sexuellt uppvaknande med honom. – Han lyfte på locket till femton års längtan efter att bli åtrådd, sedd, få vara ett sexobjekt. Bara han sa något vänligt under den första tiden, började jag gråta. Jag har också upptäckt min egen kropp och sex på ett nytt sätt, när jag var ung hade jag många sexpartner men kände ofta inte särskilt mycket med dem. Har Karin dåligt samvete inför sin man? – Ja, ibland. Men inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag känner att det inte är mitt fel att det har blivit så här mellan oss. Och att jag måste få unna mig det här med Bengt, säger Karin. – Men visst är det konstigt. Jag kan titta på min jämnårige man, se hur fin han är, välbevarad och vältränad. Ändå väcker han inga sexuella känslor hos mig. Det gör däremot Bengt, slapp i huden, skallig och putmagad som han är. Ibland när jag ser Bengt tänker jag ”men herregud, vilken gammal man”. Men sen, om vi sitter och pratar intensivt, och framför allt när han tar i mig, dras jag liksom in i hans kraftfält. Karin har fyra, nu vuxna, döttrar och under många år gick hon helt upp i dem, säger hon. – Jag kunde längta efter sex och förälskelse ibland. Det hände att jag blev intresserad av någon annan man, och fantiserade, men jag kände också att jag inte kunde inleda något förhållande. Om jag skulle gett mig in i en hemlig relation skulle jag troligen ha blivit kär, och det skulle ha tagit för mycket kraft från barnen. En av mina döttrar har ett rörelsehinder och behövde mycket stöd. – Engångssex var jag inte intresserad av, jag vill ha någon form av relation om jag har sex. För mig handlar det om ett ”paket” med attraktion, spänning, samvaro. Sex är inte en separat grej för mig, som jag tror att det mer är för många män. Karin ville inte skiljas, både för barnens skull och för att hon faktiskt älskar sin man, säger hon. Och så är det fortfarande, nu när döttrarna är vuxna. – Om jag skulle skilja mig och vara ihop med någon annan är jag rädd att barnen skulle ta avstånd från mig. Men det är inte bara det, jag tycker väldigt mycket om min man, jag har lärt mig vilka hans fel och brister är, och känner att vi behöver varandra. Men för att orka med livet behöver jag få påfyllning. Som yngre fördömde jag otrogna män, nu gör jag likadant själv. Ibland tycker Karin att det är pinsamt att vara ute tillsammans med Bengt. Han ser gammal ut och folk undrar nog, tror hon. – Jag undrar själv ofta vad jag håller på med. Men jag känner att jag måste passa på, ta vara på det här, innan jag blir för gammal. Jag märker redan att det inte är riktigt som förr, jag får kämpa mer för att få orgasmer och de känns inte lika starka. Viktigast av allt är kanske att Bengt har gett Karin ett bättre självförtroende, säger hon. – Jag har blivit vän med min kropp, det är underbart. Jag känner mig attraktiv igen. Ska jag vara ärlig så tror jag att Bengts ålder spelar in där. Jag är ung och vacker när jag är med honom. Det skulle kännas jättesvårt att vara med en man som var yngre än jag själv, jag skulle skämmas för min kropp. Tråkigt, men så är det. ", "article_category": "other"}
{"id": 37153, "headline": "”Krav på skärpta straff saknar stöd hos folket”", "summary": "Ny studie i dag om brott och straff: Politikernas krav på skärpta straff stöds inte av svenskarnas ”konkreta rättsuppfattning”.Vad folkviljan säger om brott och straff vet vi inte så mycket om – trots att politikerna numera hänvisar till att det hos allmänheten finns en skärpt syn på brott. Ett stort nordiskt forskningsprojekt – vars svenska del presenteras i dag – visar i själva verket att svenska folket dömer mildare än våra utbildade domare när de får ta ställning till utförliga beskrivningar av olika rättsfall. Det föreligger ett glapp mellan politikerna och allmänheten. Det politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning, skriver Kristina Jerre och Henrik Tham.", "article": "Riksdagen röstade i våras igenom en proposition om våldsbrott. (”Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m m”). I samband med att den presenterades sa justitieminister Beatrice Ask: ”Det finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen … Den här skärpta synen som finns ute bland människor märks inte i domstolspraxis … därför finns det starka skäl att höja straffnivån för de allvarligaste våldsbrotten”. Detta innebär ett delvis nytt sätt att berättiga straffskärpning. För en generation sedan stod straffets nytta genom avskräckning och rehabilitering framför allt i centrum. I dag betonas vad som är moraliskt klandervärt. Brottens allvar uttrycks av folket, det vill säga genom det allmänna rättsmedvetandet. Politikerna blir, liksom justitieministern, uttolkarna av folkviljan. Vad folkviljan säger om brott och straff vet vi dock inte så mycket om. För att undersöka det allmänna rättsmedvetandet har därför ett forskningsprojekt genomförts i alla de nordiska länderna. De första resultaten publiceras nu. Den svenska rapporten, ”Svenskarnas syn på straff”, är i sin helhet tillgänglig på www.criminology.su.se. I projektet undersöks i enlighet med internationell forskning tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet mättes genom att ett representativt urval i Sverige har fått ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen i Sverige är för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättegångsfall och sedan utifrån en lista fick ange vilket straff man tyckte var bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att 119 stockholmare i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av fyra rättsfall från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan de angav lämpligt straff på samma sätt som i postenkäten. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av totalt nio domare vid tre olika tingsrätter. De sex rättsfallen utgjordes avrelationsvålddär kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus,narkotikasmugglingav 250 gram heroin,butiksråndär gärningsmannen under upprepade knivhot tvingar expediten att öppna kassaskåpet,våldtäktunder en företagskurs på ett hotell,förskingringav 350 000 kr från en äldre bankkund, ochgatuvåld, där den utsatte får allvarliga skador i ansiktet. För fyra av fallen filmades i fingerade rättegångar. Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, drygt hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad de görs i dag. När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse. Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angav över fem års fängelse. En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå. En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen. Skillnaden mellan allmänhetens och domarnas bedömning varierar med typ av brott i undersökningen. Vad gäller fallen med relationsvåld och våldtäkt ligger allmänheten på samma eller liknande straffnivåer som domarna. I förhållande till den politiska debatten är dock dessa straffnivåer i domstolarna alltför låga. Domarna har kritiserats för att ligga i den nedre delen av straffskalan. Oavsett skälen för den tilltagande straffrättsliga inriktningen av kriminalpolitiken, så föreligger tydligen ett glapp mellan politiker och allmänhet. De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning. Däremot står det naturligtvis politiska partier och andra opinionsbildare fritt att arbeta för skärpta straff och härigenom hoppas kunna påverka eller ”uppfostra” allmänheten till att bli mer straffbenägen. Kristina Jerre doktorand Henrik Tham professor emeritus Kriminologiska institutionen Stockholms universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 37154, "headline": "”Sluta avvisa barn till Malta”", "summary": "De politiska ungdomsförbunden: Sverige måste ta ansvar för att barns rättigheter inte kränks när de avvisas.", "article": "Vi måste sluta utvisa ensamma barn till Malta. Hur blev flyktingbarn brickor i de europeiska ländernas spel om en gemensam flyktingpolitik? Det pågår en dragkamp mellan de länder som ligger vid EU:s kust, dit flest flyktingar kommer, och övriga EU. Debatten har tidigare gått het om Grekland. Sverige gör sedan maj 2008 undantag från den så kallade Dublinförordningen för ensamkommande barn som kommit hit via Grekland. Det innebär att dessa minderåriga får sina asylskäl prövade i Sverige i stället för att avvisas tillbaka. Att Grekland undantogs från den så kallade första land-principen, att asylskäl ska prövas i det land de sökande först anländer, var inte politiskt populärt. Flera av EU:s medlemsländer ansåg att Grekland inte skulle få lättnader i asylmottagandet på grund av att de skötte sig illa. Många menade att lättnader uppmuntrar länder att inte ta sin skyldighet för flyktingmottagandet på allvar. Sverige valde till slut att ta sitt moraliska ansvar för barnen. Men är situationen i Grekland verkligen ett undantag? Internationella människorättsorganisationer har under flera år påpekat att asylsökande på Malta behandlas mycket illa. Inte minst har barnens situation uppmärksammats. Rapporter och vittnesmål finns om barn som bor i förvar, ibland under fängelseliknande förhållanden, barn som inte får tillgång till skola, sjukvård, god man eller information om sina asylansökningar. Vissa tvingas till en andra flykt för att söka asyl i ett annat land där de hoppas att deras mänskliga rättigheter respekteras. Vi vet detta eftersom några av dessa barn kommer till Sverige. Migrationsverket och frivilligorganisationer hör deras berättelser. Sverige och övriga EU-medlemsländer har ett ansvar för att se till att barns rättigheter inte kränks, och Sverige måste lyssna på och beakta barns berättelser. Att Malta inte tar sitt flyktingpolitiska och humanitära ansvar ska inte belönas, men att överföra barnen är inte en påtryckning. Snarare är det en signal att Sverige accepterar att barn på flykt inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Det måste finnas andra, betydligt mer sofistikerade och civiliserade, sätt att utöva påtryckningar mot ett EU-land. Hälften av de barn som ska överföras tillbaka till Malta gömmer sig i Sverige för att hålla sig undan avvisning. Deras desperation talar tydligt om hur läget är. Andra EU-länder har valt att ta situationen på allvar. Tyskland överför inte till Malta, Norge låter barnen själva välja vilket land de ska prövas i enligt Dublinförordningens paragraf 6.2. Frankrike och Spanien tillämpar inte längre Dublinförordningen för ensamkommande barn. Sverige har samma möjlighet men använder den ytterst sällan. Vi anser att det är just vid tillfällen som det här som undantagsmöjligheten och principen om barnets bästa ska användas. Överföringar till Malta måste stoppas tills Migrationsverket kan garantera att barnen inte får sina rättigheter kränkta vid en avvisning. Sverige måste ta ansvar och därför vänder vi oss till riksdag och regering med ett krav på att tydliggöra för Migrationsverket att kränkningar av barns rättigheter, oavsett var deras asylansökan prövas, aldrig är acceptabelt. De barnen måste undantas från Dublinförordningen. Magnus Andersson förbundsordförande Centerpartiets Ungdomsförbund Adam Cwejman förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet Maria Ferm språkrör Grön Ungdom Ida Gabrielsson förbundsordförande Ung Vänster Jytte Guteland förbundsordförande Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund Charlie Weimers förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet Niklas Wykman förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 37156, "headline": "”Krav på skärpta straff saknar stöd hos folket”", "summary": "Ny studie i dag om brott och straff: Politikernas krav på skärpta straff stöds inte av svenskarnas ”konkreta rättsuppfattning”. Vad folkviljan säger om brott och straff vet vi inte så mycket om – trots att politikerna numera hänvisar till att det hos allmänheten finns en skärpt syn på brott. Ett stort nordiskt forskningsprojekt – vars svenska del presenteras i dag – visar i själva verket att svenska folket dömer mildare än våra utbildade domare när de får ta ställning till utförliga beskrivningar av olika rättsfall. Det föreligger ett glapp mellan politikerna och allmänheten. Det politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning, skriver Kristina Jerre och Henrik Tham.", "article": "Riksdagen röstade i våras igenom en proposition om våldsbrott. (”Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m m”). I samband med att den presenterades sa justitieminister Beatrice Ask: ”Det finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen … Den här skärpta synen som finns ute bland människor märks inte i domstolspraxis … därför finns det starka skäl att höja straffnivån för de allvarligaste våldsbrotten”. Detta innebär ett delvis nytt sätt att berättiga straffskärpning. För en generation sedan stod straffets nytta genom avskräckning och rehabilitering framför allt i centrum. I dag betonas vad som är moraliskt klandervärt. Brottens allvar uttrycks av folket, det vill säga genom det allmänna rättsmedvetandet. Politikerna blir, liksom justitieministern, uttolkarna av folkviljan. Vad folkviljan säger om brott och straff vet vi dock inte så mycket om. För att undersöka det allmänna rättsmedvetandet har därför ett forskningsprojekt genomförts i alla de nordiska länderna. De första resultaten publiceras nu. Den svenska rapporten, ”Svenskarnas syn på straff”, är i sin helhet tillgänglig på www.criminology.su.se. I projektet undersöks i enlighet med internationell forskning tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet mättes genom att ett representativt urval i Sverige har fått ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen i Sverige är för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättegångsfall och sedan utifrån en lista fick ange vilket straff man tyckte var bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att 119 stockholmare i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av fyra rättsfall från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan de angav lämpligt straff på samma sätt som i postenkäten. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av totalt nio domare vid tre olika tingsrätter. De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, narkotikasmuggling av 250 gram heroin, butiksrån där gärningsmannen under upprepade knivhot tvingar expediten att öppna kassaskåpet, våldtäkt under en företagskurs på ett hotell, förskingring av 350 000 kr från en äldre bankkund, och gatuvåld, där den utsatte får allvarliga skador i ansiktet. För fyra av fallen filmades i fingerade rättegångar. Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, drygt hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad de görs i dag. När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse. Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angav över fem års fängelse. En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå. En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen. Skillnaden mellan allmänhetens och domarnas bedömning varierar med typ av brott i undersökningen. Vad gäller fallen med relationsvåld och våldtäkt ligger allmänheten på samma eller liknande straffnivåer som domarna. I förhållande till den politiska debatten är dock dessa straffnivåer i domstolarna alltför låga. Domarna har kritiserats för att ligga i den nedre delen av straffskalan. Oavsett skälen för den tilltagande straffrättsliga inriktningen av kriminalpolitiken, så föreligger tydligen ett glapp mellan politiker och allmänhet. De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning. Däremot står det naturligtvis politiska partier och andra opinionsbildare fritt att arbeta för skärpta straff och härigenom hoppas kunna påverka eller ”uppfostra” allmänheten till att bli mer straffbenägen. Kristina Jerre doktorand Henrik Tham professor emeritus Kriminologiska institutionen Stockholms universitet Den nordiska studien Den nordiska studien om rättsmedvetande bygger vidare på en tidigare undersökning av rättsmedvetandet i Danmark utförd av Flemming Balvig. Studien genomförs vid Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet. De första rapporterna från projektet publiceras nu i Danmark, Norge och Sverige. ", "article_category": "other"}
{"id": 37157, "headline": "Sexlusten får en ny chans", "summary": "För dagens kvinnor 50+ är det mer självklart att vilja ha bra sex än för tidigare generationer. Många kvinnor har ett minst lika bra sexliv efter klimakteriet som före, säger överläkaren och sexologen Lotti Helström.", "article": "Kvinnor som passerat klimakteriet i dag var unga på 1960- och 1970-talen, när p-pillren och den sexuella ”frigörelsen” slagit igenom. – Den generationen är egentligen den mest sexuellt erfarna i vårt samhälle. För de här ”unga äldre” är det mer självklart att vilja fortsätta med sex eftersom de inte definierar sig som ”äldre” på samma sätt som tidigare generationer, säger Lotti Helström, sexolog, gynekolog och överläkare på Södersjukhuset i Stockholm. Men det är fortfarande lite tabu att prata om äldre kvinnors sexualitet, Det finns en gammal, traditionell koppling mellan kvinnans sexualitet och hennes fruktsamhet. Man har trott att kvinnans lust varit kopplad till förmågan att få barn. Numera vet man att det inte stämmer med verkligheten, säger Lotti Helström. Men allt prat om det besvärliga klimakteriet och minskad lust kan bli till en självuppfyllande profetia, menar hon. – Om man förväntar sig att man ska vara ”slut som kvinna” kan lusten påverkas. I själva verket påverkar själva klimakteriet inte alls sexualiteten så mycket som de flesta tror, säger Lotti Helström. Bristande sexlust hos kvinnor efter klimakteriet beror oftast på otillräcklig sexuell stimulans, säger Lotti Helström. Inte på sjunkande hormoner. – Hormonerna är inte oviktiga, men särskilt det kvinnliga könshormonet östrogen har tillskrivits alldeles för stor betydelse. Egentligen spelar det hormonet ingen större roll för den sexuella lusten. Synen på östrogenet har förändrats kraftigt de senaste decennierna. Lotti Helström plockar fram en bok ur sin hylla: ”Klimakteriet och dess behandling” från 1980-talet. Titeln säger en hel del, tycker hon. – Klimakteriet sågs som en sjukdom i klass med diabetes ungefär. Läkemedelsindustrin låg till stor del bakom upphöjandet av östrogenet. I dag har det blivit tvärtom, ingen vill äta östrogen sedan man upptäckt att risken för bland annat bröstcancer ökar vid långvarig användning. Men kvinnor med svåra klimakteriebesvär kan ha nytta av östrogen under en tid. Att många kvinnor har ett minst lika bra sexliv efter klimakteriet som före det vet Lotti Helström av lång yrkeserfarenhet. – Kvinnor beskriver hur underbart det är när man får vara mer ostörd med sin partner. Barnen har vuxit upp och kommer inte och gläntar på sovrumsdörren längre. Åren mellan 50 och 70, innan ålderskrämporna börjar komma, kan vara väldigt roliga sexuellt. Men så är det förstås inte för alla. Alla har inte en partner att ha sex med. Ju äldre vi blir, desto större blir ”mansunderskottet” i befolkningen. Och har man en partner, kan han ha tappat sin sexuella lust eller sin förmåga på grund av sjukdom. Undersökningar visar att äldre kvinnor vill ha mer sex och intimitet än de har snarare än att de skulle ha tappat intresset. Samtidigt visar studier att kvinnor statistiskt sett faktiskt upplever en nedgång av sexuell lust och förmåga i samband med klimakteriet. Men av de undersökningar som gjorts kan man dra slutsatsen att det sällan har med östrogenet att göra, säger Lotti Helström. De främsta orsakerna är psykologiska, sociala och kulturella, tror hon. Det kan röra sig om negativa förväntningar av olika slag. Man känner sig kanske mindre attraktiv när man kommer allt längre ifrån idealbilden av en ung, sexig kvinna. – Fast den absolut vanligaste orsaken till att man tappar lusten är problem i partnerrelationen, säger Lotti Helström. Det gäller kvinnor i alla åldrar, äldre är inget undantag. Det kan röra sig om olika känslomässiga svårigheter i relationen, eller om en partner som tappat förmågan. – Man ska inte heller glömma bort att stress och fysisk eller psykisk sjukdom kan påverka sexualiteten. Depression blir vanligare med åren och påverkar både lusten och förmågan negativt. Förmågan att reagera sexuellt finns definitivt kvar hos kvinnor efter klimakteriet. – Men precis som för männen tar det med åren ofta lite längre tid att tända och att uppnå orgasm. Det behövs mer stimulans, och det har att göra med åldersförändringar bland annat hos blodkärlen. Om man förväntar sig att det ska vara precis som förut kan det bli så att man ”ger upp” och tror att sexlivet inte funkar längre. – Kvinnan kanske inte tar sig den tid hon behöver. Eller också kanske partnern inte tar sig tid, säger Lotti Helström. Om en äldre kvinna känner att lusten minskar och vill ändra på det, finns en hel del att göra. Det första man ska titta på är alltså relationen till partnern, säger Lotti Helström. Finns fysisk eller psykisk sjukdom gäller det att upptäcka och behandla den. – Både män och kvinnor drabbas ju med åldern av krämpor och sjukdomar som kan påverka sexualiteten. Ofta går det att lösa med lite tålamod och fiffighet. Lotti Helström tycker också att äldre kvinnor ska unna sig olika hjälpmedel. – När synen och hörseln blir sämre tycker vi att det är naturligt att ta till glasögon eller hörapparat. Det borde vara lika naturligt att tillåta sig själv att ta hjälp med sexlivet. Det kan handla om glidmedel, vibratorer och andra ”sexleksaker”, eller om upphetsande, erotiska noveller, bilder och filmer. – Men det allra bästa sättet att väcka lusten på äldre dagar är en ny förälskelse. Det fungerar i alla åldrar, säger Lotti Helström. Svenska kvinnor 50+ ... ... är den mest sexuellt erfarna generationen. ... har lika bra sex efter som före klimakteriet. ... vill ha mer närhet och sex. ... kan tappa lusten av kulturella, psykologiska och sociala skäl. ... eller på grund av partnern. ... kan ha svårt att hitta en man på grund av ”mansunderskottet”. ... får enklast tillbaka lusten genom en förälskelse. Lotti Helström, gynekolog och sexolog ", "article_category": "other"}
{"id": 37160, "headline": "Sexlusten får en ny chans", "summary": "Ny serie. För dagens kvinnor 50+ är det mer självklart att vilja ha bra sex än för tidigare generationer. Många kvinnor har ett minst lika bra sexliv efter klimakteriet som före, säger överläkaren och sexologen Lotti Helström. Svenska kvinnor 50+ ...", "article": "Lust och längtan 50+ del 1 En serie om kvinnor, sexualitet och fördomar. En del njuter som aldrig förr. Andra tappar lusten. Somliga får aldrig chansen. Kvinnor som passerat klimakteriet i dag var unga på 1960- och 1970-talen, när p-pillren och den sexuella ”frigörelsen” slagit igenom. – Den generationen är egentligen den mest sexuellt erfarna i vårt samhälle. För de här ”unga äldre” är det mer självklart att vilja fortsätta med sex eftersom de inte definierar sig som ”äldre” på samma sätt som tidigare generationer, säger Lotti Helström, sexolog, gynekolog och överläkare på Södersjukhuset i Stockholm. Men det är fortfarande lite tabu att prata om äldre kvinnors sexualitet, Det finns en gammal, traditionell koppling mellan kvinnans sexualitet och hennes fruktsamhet. Man har trott att kvinnans lust varit kopplad till förmågan att få barn. Numera vet man att det inte stämmer med verkligheten, säger Lotti Helström. Men allt prat om det besvärliga klimakteriet och minskad lust kan bli till en självuppfyllande profetia, menar hon. – Om man förväntar sig att man ska vara ”slut som kvinna” kan lusten påverkas. I själva verket påverkar själva klimakteriet inte alls sexualiteten så mycket som de flesta tror, säger Lotti Helström. Bristande sexlust hos kvinnor efter klimakteriet beror oftast på otillräcklig sexuell stimulans, säger Lotti Helström. Inte på sjunkande hormoner. – Hormonerna är inte oviktiga, men särskilt det kvinnliga könshormonet östrogen har tillskrivits alldeles för stor betydelse. Egentligen spelar det hormonet ingen större roll för den sexuella lusten. Synen på östrogenet har förändrats kraftigt de senaste decennierna. Lotti Helström plockar fram en bok ur sin hylla: ”Klimakteriet och dess behandling” från 1980-talet. Titeln säger en hel del, tycker hon. – Klimakteriet sågs som en sjukdom i klass med diabetes ungefär. Läkemedelsindustrin låg till stor del bakom upphöjandet av östrogenet. I dag har det blivit tvärtom, ingen vill äta östrogen sedan man upptäckt att risken för bland annat bröstcancer ökar vid långvarig användning. Men kvinnor med svåra klimakteriebesvär kan ha nytta av östrogen under en tid. Att många kvinnor har ett minst lika bra sexliv efter klimakteriet som före det vet Lotti Helström av lång yrkeserfarenhet. – Kvinnor beskriver hur underbart det är när man får vara mer ostörd med sin partner. Barnen har vuxit upp och kommer inte och gläntar på sovrumsdörren längre. Åren mellan 50 och 70, innan ålderskrämporna börjar komma, kan vara väldigt roliga sexuellt. Men så är det förstås inte för alla. Alla har inte en partner att ha sex med. Ju äldre vi blir, desto större blir ”mansunderskottet” i befolkningen. Och har man en partner, kan han ha tappat sin sexuella lust eller sin förmåga på grund av sjukdom. Undersökningar visar att äldre kvinnor vill ha mer sex och intimitet än de har snarare än att de skulle ha tappat intresset. Samtidigt visar studier att kvinnor statistiskt sett faktiskt upplever en nedgång av sexuell lust och förmåga i samband med klimakteriet. Men av de undersökningar som gjorts kan man dra slutsatsen att det sällan har med östrogenet att göra, säger Lotti Helström. De främsta orsakerna är psykologiska, sociala och kulturella, tror hon. Det kan röra sig om negativa förväntningar av olika slag. Man känner sig kanske mindre attraktiv när man kommer allt längre ifrån idealbilden av en ung, sexig kvinna. – Fast den absolut vanligaste orsaken till att man tappar lusten är problem i partnerrelationen, säger Lotti Helström. Det gäller kvinnor i alla åldrar, äldre är inget undantag. Det kan röra sig om olika känslomässiga svårigheter i relationen, eller om en partner som tappat förmågan. – Man ska inte heller glömma bort att stress och fysisk eller psykisk sjukdom kan påverka sexualiteten. Depression blir vanligare med åren och påverkar både lusten och förmågan negativt. Förmågan att reagera sexuellt finns definitivt kvar hos kvinnor efter klimakteriet. – Men precis som för männen tar det med åren ofta lite längre tid att tända och att uppnå orgasm. Det behövs mer stimulans, och det har att göra med åldersförändringar bland annat hos blodkärlen. Om man förväntar sig att det ska vara precis som förut kan det bli så att man ”ger upp” och tror att sexlivet inte funkar längre. – Kvinnan kanske inte tar sig den tid hon behöver. Eller också kanske partnern inte tar sig tid, säger Lotti Helström. Om en äldre kvinna känner att lusten minskar och vill ändra på det, finns en hel del att göra. Det första man ska titta på är alltså relationen till partnern, säger Lotti Helström. Finns fysisk eller psykisk sjukdom gäller det att upptäcka och behandla den. – Både män och kvinnor drabbas ju med åldern av krämpor och sjukdomar som kan påverka sexualiteten. Ofta går det att lösa med lite tålamod och fiffighet. Lotti Helström tycker också att äldre kvinnor ska unna sig olika hjälpmedel. – När synen och hörseln blir sämre tycker vi att det är naturligt att ta till glasögon eller hörapparat. Det borde vara lika naturligt att tillåta sig själv att ta hjälp med sexlivet. Det kan handla om glidmedel, vibratorer och andra ”sexleksaker”, eller om upphetsande, erotiska noveller, bilder och filmer. – Men det allra bästa sättet att väcka lusten på äldre dagar är en ny förälskelse. Det fungerar i alla åldrar, säger Lotti Helström. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 10 00 ... är den mest sexuellt erfarna generationen. ... har lika bra sex efter som före klimakteriet. ... vill ha mer närhet och sex. ... kan tappa lusten av kulturella, psykologiska och sociala skäl. ... eller på grund av partnern. ... kan ha svår t att hitta en man på grund av ”mansunderskot tet”. ... får enklast tillbaka lusten genom en förälskelse. LOTTI HELSTRÖM, GYNEKOLOG OCH SEXOLOG ", "article_category": "other"}
{"id": 37170, "headline": "Läckande moral", "summary": "Att bara avslöja hemligheter räcker inte som publicistisk hållning. Det visar kritiken mot Wikileaks från Amnesty och andra människorättsorganisationer", "article": "Wikileaks har inte bara avslöjat hemligstämplad militär information. Tillgängliggörandet på internet av enorma mängder av obearbetad rådata från en krigszon har också blottat ett etiskt problem i webbsajtens bakomliggande filosofi. En rad människorättsorganisationer, bland annat Amnesty och Reportrar utan gränser, har vädjat till Wikileaks att ta bort all information som skulle kunna utsätta de afghaner som samarbetar med de internationella styrkorna för fara. Det är känt att talibanerna tidigare har sökt upp och dödat personer som bistått utländsk militär. Webbsajtens redaktör, Julian Assange, har svarat med att skjuta tillbaka ansvaret på sina kritiker, bland annat genom att kräva att Amnesty och andra organisationer hjälper till med att granska materialet. ”Pentagon vill driva oss i konkurs genom att vägra hjälpa oss, medierna tar inte sitt ansvar och heller inte Amnesty. Vad ska man göra?” skrev han i ett Twittermeddelande häromdagen. På sin hemsida hävdar Wikileaks att man tar redaktionellt ansvar för det som publiceras. Kravet på insänt material är dels att det bidrar till ökad demokratisk genomskinlighet, dels att det passerar en redaktionell process som granskar dess autenticitet. Wikileaks är med andra ord inte en anslagstavla eller ett klotterplank utan gör anspråk på att vara en redaktörsstyrd verksamhet likt tidningar, tevekanaler och andra traditionella medier. Men det finns en avgörande skillnad. The Guardian, New York Times och Der Spiegel, de tidningar och tidskrifter som Wikileaks samarbetade med vid publiceringen, gjorde alla en noggrann granskning av de utdrag man publicerade för att skydda enskilda individer som kunde skadas av en publicering. Men en sådan sovring blir ett sisyfos-arbete om man lägger ut över hundra tusen dokument på nätet. Wikileaks har inte sådana resurser. Kravet på gallring skulle ha omöjliggjort den spektakulära publiceringen. Därav Assanges bisarra krav på att Pentagon ska bistå honom och att Amnesty ska släppa allt annat man har för händerna för att hjälpa Wikileaks. Visst kan man ifrågasätta Pentagons hantering av Afghanistanrapporterna. På grund av stark intern kritik mot tendensen att inte dela med sig av viktig information till andra avdelningar har säkerhetskraven inom den amerikanska försvarsmakten reducerats under senare år. Hemligstämplat material har spridits tämligen generöst, som eventuellt till den 22-årige menige soldat som misstänks vara ansvarig för läckan. Det var bara en tidsfråga innan material skulle läcka ut, enligt en amerikansk general som intervjuats av BBC. I detta perspektiv kan man naturligtvis undra varför man inte tidigare vidtagit åtgärder för att skydda utsatta individer. Men att du lämnat din bil olåst ursäktar inte tjuven. Assanges försök att skylla ifrån sig visar hur ihålig tanken är att det är moraliskt riktigt att offentliggöra saker och ting bara för att någon vill hålla dem hemliga. Världen är full av saker som bör avslöjas. Därför är det viktigt att det finns medier som stöder och uppmuntrar människor som vågar offentliggöra dolda missförhållanden på sin arbetsplats, så kallade ”whistle-blowers”. Men det innebär inte att ett dokument automatiskt bör publiceras därför att det har hemligstämplats. Wikileaks måste utveckla sin redaktionella filosofi. Vi kommer inte att få ett bättre och öppnare samhälle av att stora mängder osorterade data vräks ut på nätet utan personligt ansvar. DN 14/8 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37171, "headline": "STRAGE:", "summary": "Bättre att knuffa reggaekulturen i en bögigare riktning än att hindra homofoba artister att uppträda.", "article": "I början avjuni meddelade en konsertarrangör i Malmö att Beenie Mans spelning – som ställts in efter protester från Facebookgruppen ”Inga homofober på våra scener” – skulle bli av eftersom man upptäckt en video där reggaestjärnan, enligt arrangören, inte mordhotade homosexuella utan talade om tolerans. Särskilt hbt-vänliga var dock inte uttalanden som ”Är du gay är du gay, behåll det för dig själv” och ”Om du är gay är det inte mitt fel”. Tyvärr ställde inte Sydsvenskan följdfrågan ”Vems fel är det att du är svart?” när de fick en intervju med Beenie Man under besöket. De bad honom förklara låten ”Han up deh” och han försäkrade att den inte alls handlar om att bränna bögar och lyncha lesbiska. Ordet ”rope” i raden ”hang a chi chi gal (flata) with a long piece of rope” betyder enligt honom inte ”rep” utan penis. ”Det jag egentligen säger i texten är att om en kvinna är lesbisk och du vill omvända henne – ha sex med henne”, sa Beenie Man. Lögnerna fick hans näsa att växa sig längre än Montego Bay. Jag struntade länge i det böghat som bubblar i reggae. De problematiska låtarna utgör en ytterst liten del av den samlade musikproduktionen. Att ignorera homofobi inom reggae är därför betydligt enklare än att ignorera sexism inom gangsterrap eller satanism inom black metal (om man har svårt för sådant). Men de senaste åren har den homofoba skamfläcken känts alltmer irriterande, särskilt när den försvaras med argument som att Jamaica tillhör tredje världen och inte vet bättre. Så länge reggaeartister inte uppmanar till mord på homosexuella när de spelar i Europa är det dock tveksamt att, i förebyggande syfte, hindra dem från att uppträda. Bättre är i så fall att knuffa reggaekulturen i en bögigare riktning. På onsdag nästa vecka arrangeras klubbkvällen Batty Boy av det så kallade Bögjävlargänget, författare till boken ”Bögjävlar” och arrangörer av en lång rad subversivt glittriga klubbspektakel. En av mina bloggande vänner anser att Batty Boy-projektet är ”lika rimligt som att reclaima swastikan”. Men från början stavades reggae faktiskt reggay (som i Toots & The Maytals klassiska singel ”Do the reggay”). Och bögjävlarna kommer att lyfta fram baktaktslunkande gayikoner som Boy George (Culture Club hör till historiens mest framgångsrika reggaeband) och Grace Jones (jamaicanskan som man redan tillägnat en klubbkväll). Poppig reggae som Lily Allen, Ace Of Base och Robyns sommarhit ”Dancehall queen” lär också bli spelad, liksom – förstås – alla kvinnliga dancehallartister som har mer mellan tinningarna än sina manliga kollegor. Pengarna från klubbkvällen går till den jamaicanska hbt-organisationen J-flag som i våras arrangerade den första Prideparaden på ön. Det var en blygsam manifestation, men ett stort steg för ett land där premiärministern har spelat TOK:s bögbrännarhit ”Chi chi man” på valmöten och där män är så rädda för att bli homo att de vägrar låta sig undersökas för prostatacancer. Förhoppningsvis kan Batty Boy-partyt inspirera fler rosaskimrande reggaekvällar. Efter årets Pridefestival, där Rednex och Dr Bombay var dragplåster, behöver hbt-publiken bra dansmusik lika mycket som Beenie Man behöver en hjärna. Fredrik Strage är journalist och författare. Han bloggar på påstan.nu/bloggen ", "article_category": "other"}
{"id": 37172, "headline": "”Politikerna måste ändra lagen om arbetsskador”", "summary": "Ledande yrkesmedicinare: Arbetsskadelagen är orättvis och ojämlik och det är hög tid att efter dansk modell införa en lista över sjukdomar som godkänts. Sverige har en internationellt sett unik lagstiftning om arbetsskador. Teoretiskt är den tilltalande då vilken sjukdom som helst kan godkännas som arbetsskada. Men i praktiken är lagen rättsosäker och ojämlik och bedömningarna i hög grad beroende av vem på Försäkringskassan som handlägger ärendena. Vi har träffat många patienter som bortom allt rimligt tvivel blivit sjuka av sitt arbete, men som ändå nekats ersättning. Det är därför dags att ta lärdom av Danmark och kombinera det generella arbetsskadebegreppet med en lista över sjukdomar och arbetsförhållanden som accepteras som arbetsskada, skriver Kjell Torén och Bengt Järvholm.", "article": "Arbetsskadeförsäkringen är en av våra socialförsäkringar som på senare år blivit bortglömd i den allmänna debatten. I sin nuvarande form är Arbetsskadeförsäkringen orättvis, ojämlik och oförutsägbar. Vi vill föreslå en förändring som på ett ganska enkelt sätt undanröjer dessa problem, nämligen en lista över accepterade arbetssjukdomar. Sverige har en internationellt unik lagstiftning om vad som ska kallas för arbetsskada, ett så kallat generellt arbetsskadebegrepp. Den är teoretiskt tilltalande då den innebär att bara det finns tillräckligt med kunskap om sambandet kan vilken sjukdom som helst godkännas som arbetsskada. Tyvärr har i praktiken detta gett upphov till en ojämlik och rättsosäker tillämpning. Bedömningen av om det finns ett samband eller inte har i hög grad varit beroende på vem som handlagt ärendet och olika bedömare har ofta kommit till olika slutsatser. Försäkringskassan, som har huvudansvaret för tillämpningen, har fått mycket kritik, bland annat av Riksrevisionsverket. Försäkringskassan har nu centraliserat handläggningen till fem kontor, men vår bedömning är att detta är otillräckligt för att få till stånd en mer enhetlig och rättssäker bedömning. Vi har under åren träffat många patienter som bortom allt rimligt tvivel blivit sjuka av sitt arbete, men inte fått sin sjukdom godkänd som arbetsskada. En svetsare som jobbar med reparationer av pappersbruk och andra processindustrier insjuknar i svår astma. Han tvingas använda mediciner och kan ha stora begränsningar av vad han kan göra på fritiden. I sitt arbete har han ofta svetsat i rostfria material. Det finns flera studier som visar att arbete med svetsning i rostfritt kan ge astma. Försäkringskassan avslår sambandet då man menar att det inte föreligger övervägande skäl som talar för ett samband. En montör har i decennier haft ett monotont och tungt arbete. Hon utvecklar efter cirka 15 års arbete ett smärttillstånd i nacke och axlar. Hon får avslag på arbetsskadeanmälan då Försäkringskassan menar att det saknas vetenskapligt stöd för att arbetet med övervägande skäl har orsakat hennes smärttillstånd. I bägge dessa fall bedömde vi att det fanns tillräckliga vetenskapliga belägg för att godkänna ett samband enligt arbetsskadeförsäkringen. För att godkänna ett samband krävs att det finns ett underlag där enskilda försäkringsläkare eller handläggare gör en genomgång av den vetenskapliga litteraturen. Många försäkringsläkare hoppar över detta tidskrävande och svåra moment, och gör det som är enklast – avslår ansökan – och anger att det inte finns stöd för något samband. Om fallen hade bedömts vid ett annat kontor och av andra försäkringsläkare och handläggare kunde det motsatta ha inträffat – sambanden blir godkända. Anledningen till denna varierande bedömning är att just varje enskilt fall måste baseras på en genomgång av den aktuella vetenskapliga litteraturen. Det förklaras av att vi har ett generellt samband, det vill säga i princip alla sjukdomar kan godkännas bara det finns ett tillräckligt starkt vetenskapligt stöd. Denna genomgång av den vetenskapliga litteraturen är tidskrävande och genomförs sällan vid enskilda bedömningar. Försäkringskassan förser inte heller sina medarbetare med uppdaterade litteraturgenomgångar. Konsekvensen blir att bedömningen av varje enskilt fall blir starkt beroende av kunskapen och ambitionen hos den enskilda försäkringsläkaren eller handläggaren. Detta varierar och därmed blir bedömningarna olika och oförutsägbara. Nästan alla andra länder har en lista över vilka sjukdomar/arbetsförhållanden som ger rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen i landet. Fördelen med en lista är att bedömningarna blir förutsägbara och relativt enkla att administrera. Den stora nackdelen är att en sådan lista baseras på gammal kunskap och det tar lång tid innan nya sjukdomsrisker kommer in på listorna. Det kan innebära att personer som skulle ha haft ersättning går miste om en sådan. Ett tilltalande alternativ till det generella arbetsskadebegreppet är att införa både en lista och behålla det generella arbetsskadebegreppet. En sådan modell har man i Danmark. Där finns en lista över godkända sjukdomar, och till sjukdomarna har man knutit en ganska detaljerad förteckning över olika riskfyllda exponeringar. För att en enskild individ i Danmark ska få godkänd arbetsskada ska sjukdom och exponering svara mot de krav som finns på listan, och sedan ska sjukdomen godkännas såvida inte ”det anses for overvejende sansynligt at sygdomen skyldes andre forhold end de erhversmæssige”. Det är alltså upp till den danska Arbeidsskadestyrelsen att visa att sjukdomen har orsakats av faktorer som ligger utanför arbetet. Därutöver har man en säkerhetsventil för sjukdomar som inte finns med på listan. Det har formulerats som ”hvis sykdommen må anses for utelukkende eller overveiende grad å være foårsaket av arbeidets særlige art”. Detta gör att man både har en lista och ett generellt arbetsskadebegrepp. För det senare är det den drabbade som ska visa att det finns övervägande skäl för ett samband. Ett exempel på hur den danska säkerhetsventilen fungerar är sambandet mellan skiftarbete/nattarbete och bröstcancer. Det finns ett flertal epidemiologiska studier som visar att både skiftarbete och nattarbete leder till cirka 50 procent ökad risk för bröstcancer, det vill säga de relativa riskerna är runt 1,5. Internationella Cancerunionen (IARC) har klassificerat skiftarbete som ”sannolikt cancerframkallande”, grupp 2A. I Danmark har till exempel nattarbetande kvinnor som arbetat skift mer än 20 år och som drabbats av bröstcancer fått sin sjukdom godkänd som arbetsskada. Det har skett via ”säkerhetsventilen”. Det finns därför skäl att se över vår lagstiftning när det gäller arbetsskador så att vi kan uppfylla rimliga krav på en rättvis och förutsägbar ersättning för de individer som drabbas av en arbetsskada. Kjell Torén Läkare och professor i försäkringsmedicin vid Göteborgs universitet Bengt Järvholm Läkare och professor i yrkes- och miljömedicin vid Umeå universitet Arbetsskadeförsäkringen De flesta i-länder har en arbetsskadeförsäkring. I Sverige finns en lagstiftad del, Lagen om Arbetsskadeförsäkringen, ändrad senast 2002. I huvudsak betalas ersättning ut för sjukvårdskostnader och inkomstförlust om arbetsförmågan varit nedsatt mer än ett år. För närvarande har ca 5 000 personer sin sjukdom godkänd som arbetsskada. Det finns också en försäkring som betalas av arbetsgivarna och handläggs via AFA-Försäkring. Via den kan den skadade få ersättning/skadestånd, men det krävs i princip att Försäkringskassan godkänt sjukdomen som en arbetsskada. ", "article_category": "other"}
{"id": 37177, "headline": "”Vi ska aktivt ta väljare från Socialdemokraterna”", "summary": "Moderaterna i nytt policydokument: Vi ska företräda och se alla människor i hela Sverige – inte bara våra egna sympatisörer och väljare.Moderaterna har redan visat att partiet klarar av att ompröva gamla sanningar. Det har kanske synts tydligast i vår skattepolitik och vårt förhållningssätt till välfärden. Vi fortsätter nu att utveckla partiet med samma öppenhet för nödvändig förändring som tidigare. Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Vi ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna och bli centrum i svensk politik. Slutligen lämnar vi föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare, skriver Per Schlingmann.", "article": "Ingen av oss vet i dag hur morgondagen kommer att se ut. Dagens Sverige är inte exakt likadant som för tio eller ens fem år sedan och det kommer inte att se likadant ut fem år från nu. Vi lever i en värld som hela tiden ställer oss inför nya krav och där vi ständigt möter nya utmaningar och prövningar. Det här är i grunden något positivt, men det ställer också krav på dem som söker förtroende att leda Sverige in i framtiden. Bara de partier som klarar av att förändra sina politiska förslag och åtgärder om verkligheten kräver det och som har förmågan att utvecklas i takt med sin samtid kan med rätta säga sig vara ett parti för framtiden. Det går inte att leda ett land i rörelse och förändring om man själv motsätter sig detsamma. En bärande del i utvecklingen av Moderaterna har varit vår vilja att söka upp samhällsproblem och lyssna på dem som vet att berätta om dem. Därför har vår största satsning under mandatperioden varit vårt projekt ”Välkommen till verkligheten”, där moderater i hela landet har samtalat med medarbetare i över 3 000 välfärdsverksamheter. Denna arbetsform – att aktivt lyssna på dem som finns och verkar i viktiga verksamheter och att låta deras erfarenheter påverka politiken – ska under nästa mandatperiod bli en naturlig metod bland våra förtroendevalda. Moderaterna har redan visat att vi klarat av att ompröva gamla sanningar. Vi har haft såväl vilja som verklig kraft att förflytta oss när det har varit nödvändigt. Det har kanske tydligast synts i vår skattepolitik och i vårt förhållningssätt till välfärdens verksamheter. När vi nu fortsätter utveckla Moderaterna är det med samma öppenhet för nödvändig förändring som tidigare. Det betyder att en röst på Moderaterna är en röst på ett parti i fortsatt förnyelse. Förutsättningarna för hur Moderaterna kommer att utvecklas påverkas naturligen till viss del av höstens valresultat. Men redan nu vill vi vara öppna för väljarna hur vi vill fortsätta utveckla vårt parti. Därför kommer vår partistyrelse nu på fredag (13/8) att anta ett första policydokument om inriktningen på vårt förnyelsearbete de kommande fyra åren. Redan nu går det att peka ut några viktiga byggstenar i förnyelsen. Det mest avgörande är att fortsätta det politiska reformarbetet, och den ekonomiska politiken kommer att vara central. I dagens Sverige ställs allt högre krav på utbildning, prestation och ambition. Men alla vill inte ta den vägen i livet och alla kan inte heller göra det. Om vi då samtidigt säger att fler behöver jobba och dessutom jobba mer – då är det vårt uppdrag att se till att framtidens arbetsmarknad är mer anpassad till vars och ens egen förmåga och individuella förutsättningar. Om alla ska ha ett jobb att gå till så behövs alla typer av jobb. Det finns fler viktiga frågor – men just detta kommer att vara helt centralt för att Sverige ska kunna fortsätta utvecklas i rätt riktning. Därför är det också en viktig fråga för Moderaterna. Vi behöver också arbeta mer aktivt för att locka fler kvinnor och fler personer med invandrarbakgrund till att företräda oss. Det här är kanske vår största utmaning. Likt de flesta partier har vi för få kvinnor i ledande roller i våra kommuner och vi har för dålig representation av invandrare i partiet som helhet. Det här är ingen ny fråga för oss. Vi har redan genomfört viktiga åtgärder och det har gett resultat. Inför valet till Europaparlamentet och inför detta riksdagsval beslutade Moderaternas partistyrelse för första gången om tydliga direktiv som sedan legat till grund för listornas utformning. Tillsammans med andra åtgärder har det här lett till en jämnare könsfördelning och vi kan nu se att ungefär varannan riksdagsvalsedel för Moderaterna toppas av en kvinna. Men vi måste göra mer än så. Därför kommer vi att under nästa mandatperiod utforma nya åtgärder som tydligt svarar på hur vi rekryterar kvinnor och stödjer kvinnor i ledande funktioner. Det här gäller också hur vi kan få fler personer med invandrarbakgrund att söka sig till Moderaterna. Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land. Vi vet att vi som parti aldrig kan motsvara hela befolkningen, men då blir det än viktigare att aktivt fortsätta att söka oss ut i Sverige och ta del av alla människors vardag och vardagsberättelser. Det här ställer också krav på oss som organisation; vi måste se till att det alltid finns en stark moderat närvaro i hela landet. För detta ska vi utveckla nya arbetsformer och förnya vårt sätt att arbeta i föreningsverksamheten. Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och vi ska långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Moderaterna ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna. Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik. Nyfiket och öppet ska vi fortsätta utvecklas och pragmatiskt utveckla svaren på hur Sverige kan bli bättre – tillsammans med alla som bor i Sverige och i takt med att vårt samhälle förändras. Den 19 september väljer svenska folket hur framtidens Sverige ska se ut. En röst på Moderaterna är en röst på alliansen, men också en röst på ett politiskt parti i fortsatt förnyelse. Vi möter väljarna som Nya Moderaterna och det förpliktigar. Per Schlingmann Partisekreterare (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 37178, "headline": "”Vi ska aktivt ta väljare från socialdemokraterna”", "summary": "Moderaterna i nytt policydokument: Vi ska företräda och se alla människor i hela Sverige – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Moderaterna har redan visat att partiet klarar av att ompröva gamla sanningar. Det har kanske synts tydligast i vår skattepolitik och vårt förhållningssätt till välfärden. Vi fortsätter nu att utveckla partiet med samma öppenhet för nödvändig förändring som tidigare. Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Vi ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna och bli centrum i svensk politik. Slutligen lämnar vi föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare, skriver Per Schlingmann.", "article": "Ingen av oss vet i dag hur morgondagen kommer att se ut. Dagens Sverige är inte exakt likadant som för tio eller ens fem år sedan och det kommer inte att se likadant ut fem år från nu. Vi lever i en värld som hela tiden ställer oss inför nya krav och där vi ständigt möter nya utmaningar och prövningar. Det här är i grunden något positivt, men det ställer också krav på dem som söker förtroende att leda Sverige in i framtiden. Bara de partier som klarar av att förändra sina politiska förslag och åtgärder om verkligheten kräver det och som har förmågan att utvecklas i takt med sin samtid kan med rätta säga sig vara ett parti för framtiden. Det går inte att leda ett land i rörelse och förändring om man själv motsätter sig detsamma. En bärande del i utvecklingen av Moderaterna har varit vår vilja att söka upp samhällsproblem och lyssna på dem som vet att berätta om dem. Därför har vår största satsning under mandatperioden varit vårt projekt ”Välkommen till verkligheten”, där moderater i hela landet har samtalat med medarbetare i över 3 000 välfärdsverksamheter. Denna arbetsform – att aktivt lyssna på dem som finns och verkar i viktiga verksamheter och att låta deras erfarenheter påverka politiken – ska under nästa mandatperiod bli en naturlig metod bland våra förtroendevalda. Moderaterna har redan visat att vi klarat av att ompröva gamla sanningar. Vi har haft såväl vilja som verklig kraft att förflytta oss när det har varit nödvändigt. Det har kanske tydligast synts i vår skattepolitik och i vårt förhållningssätt till välfärdens verksamheter. När vi nu fortsätter utveckla Moderaterna är det med samma öppenhet för nödvändig förändring som tidigare. Det betyder att en röst på Moderaterna är en röst på ett parti i fortsatt förnyelse. Förutsättningarna för hur Moderaterna kommer att utvecklas påverkas naturligen till viss del av höstens valresultat. Men redan nu vill vi vara öppna för väljarna hur vi vill fortsätta utveckla vårt parti. Därför kommer vår partistyrelse nu på fredag (13/8) att anta ett första policydokument om inriktningen på vårt förnyelsearbete de kommande fyra åren. Redan nu går det att peka ut några viktiga byggstenar i förnyelsen. Det mest avgörande är att fortsätta det politiska reformarbetet, och den ekonomiska politiken kommer att vara central. I dagens Sverige ställs allt högre krav på utbildning, prestation och ambition. Men alla vill inte ta den vägen i livet och alla kan inte heller göra det. Om vi då samtidigt säger att fler behöver jobba och dessutom jobba mer – då är det vårt uppdrag att se till att framtidens arbetsmarknad är mer anpassad till vars och ens egen förmåga och individuella förutsättningar. Om alla ska ha ett jobb att gå till så behövs alla typer av jobb. Det finns fler viktiga frågor – men just detta kommer att vara helt centralt för att Sverige ska kunna fortsätta utvecklas i rätt riktning. Därför är det också en viktig fråga för Moderaterna. Vi behöver också arbeta mer aktivt för att locka fler kvinnor och fler personer med invandrarbakgrund till att företräda oss. Det här är kanske vår största utmaning. Likt de flesta partier har vi för få kvinnor i ledande roller i våra kommuner och vi har för dålig representation av invandrare i partiet som helhet. Det här är ingen ny fråga för oss. Vi har redan genomfört viktiga åtgärder och det har gett resultat. Inför valet till Europaparlamentet och inför detta riksdagsval beslutade Moderaternas partistyrelse för första gången om tydliga direktiv som sedan legat till grund för listornas utformning. Tillsammans med andra åtgärder har det här lett till en jämnare könsfördelning och vi kan nu se att ungefär varannan riksdagsvalsedel för Moderaterna toppas av en kvinna. Men vi måste göra mer än så. Därför kommer vi att under nästa mandatperiod utforma nya åtgärder som tydligt svarar på hur vi rekryterar kvinnor och stödjer kvinnor i ledande funktioner. Det här gäller också hur vi kan få fler personer med invandrarbakgrund att söka sig till Moderaterna. Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land. Vi vet att vi som parti aldrig kan motsvara hela befolkningen, men då blir det än viktigare att aktivt fortsätta att söka oss ut i Sverige och ta del av alla människors vardag och vardagsberättelser. Det här ställer också krav på oss som organisation; vi måste se till att det alltid finns en stark moderat närvaro i hela landet. För detta ska vi utveckla nya arbetsformer och förnya vårt sätt att arbeta i föreningsverksamheten. Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och vi ska långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Moderaterna ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna. Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik. Nyfiket och öppet ska vi fortsätta utvecklas och pragmatiskt utveckla svaren på hur Sverige kan bli bättre – tillsammans med alla som bor i Sverige och i takt med att vårt samhälle förändras. Den 19 september väljer svenska folket hur framtidens Sverige ska se ut. En röst på Moderaterna är en röst på alliansen, men också en röst på ett politiskt parti i fortsatt förnyelse. Vi möter väljarna som Nya Moderaterna och det förpliktigar. Per Schlingmann Partisekreterare (M) Moderaterna Moderaterna var vid sitt bildande 1904 (Allmänna valmansförbundet) mycket konservativt och betonade vikten av bl a monarki och ett starkt försvar. Senare influerades det av liberalism, främst marknadsliberalism. Sedan slutet av 70-talet är partiet dominerande inom borgerligheten. Efter valet 2002 inleddes ett förnyelsesarbete. Fredrik Reinfeldt blev partiledare året därpå och lanserade ”Nya moderaterna” 2005. I riksdagsvalet 2006 fick partiet 26,2 procent, det bästa resultatet sedan 1928. ", "article_category": "other"}
{"id": 37183, "headline": "”De långtidsarbetslösa ska minska med 90 000 personer”", "summary": "Socialdemokraterna sätter upp nytt mål: Vi ska pressa tillbaka långtidsarbetslösheten till en procent och det ska bli en central del av den ekonomiska politiken. Trots vändningen i ekonomin biter sig arbetslösheten fast på mycket höga nivåer. Självklart har finanskrisen påverkat, men det är anmärkningsvärt att arbetslösheten i Sverige sedan hösten 2006 ökat mer än EU-snittet. För detta bär regeringen ett stort ansvar. En grupp som uppmärksammats för lite är de långtidsarbetslösa. De är i dag 140 000 – en dramatisk ökning. Vi sätter därför upp målet att långtidsarbetslösheten ska pressas tillbaka till en procent av arbetskraften, det vill säga till 50 000 personer. Det är en svår men nödvändig utmaning, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.", "article": "Svensk tillväxt befinner sig i en återhämtningsfas. Det är en naturlig konsekvens av förra årets rekordstora BNP-fall då ekonomin krympte med mer än fem procent. Men BNP-nivån beräknas komma tillbaka till nivån som förelåg 2007 först under 2011. Och trots att vi ser en vändning i ekonomin biter sig arbetslösheten fast på mycket höga nivåer. Det är alarmerande. Regeringens senaste prognos visar att det dröjer till 2013 innan arbetslösheten är tillbaka på 2006 års nivå. Det innebär minst sju år av jobbstopp. Och då är ändå regeringen betydligt mer optimistisk än IMF, Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Självklart har finanskrisen påverkat den här utvecklingen, men det är anmärkningsvärt att arbetslösheten sedan hösten 2006 har ökat mer i Sverige än genomsnittet i EU. För detta bär regeringen ett stort ansvar. Mandatperioden inleddes med stora nedskärningar i nästan alla delar av utbildningssystemet – inte minst komvux och arbetsmarknadsutbildning. När arbetslösheten väl bröt ut fanns det färre studieplatser för dem som behövde omskola sig. Regeringen ignorerade också tecken på att en finanskris var på väg. Bara några månader innan Lehman Brothers ansökte om konkursskydd stod Anders Borg i riksdagen och raljerade över de varningar han fick om att en bankkris var nära förestående. När krisen väl bröt ut blev regeringen paralyserad. Man vilade på hanen, med konsekvensen att tusentals jobb gick förlorade i den offentliga sektorn. Av detta har regeringen fått utstå hård kritik – bland annat av Finanspolitiska rådet, dess eget expertorgan. Regeringens agerande har förvärrat utvecklingen: sysselsättningsgraden har sjunkit med motsvarande 100 000 personer under mandatperioden och utanförskapet har, med regeringens egen definition, ökat med 70 000 personer. Socialbidragen ökar i över 80 procent av Sveriges kommuner. Jämviktsarbetslösheten – ett viktigt mått på hur den ekonomiska politiken fungerar – ökar för första gången sedan 1995 och beräknas fortsätta göra det till åtminstone 2012. Detta är inget annat än ett monumentalt misslyckande för Anders Borg. Ett område som har uppmärksammats för lite är utvecklingen av antalet långtidsarbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa har ökat dramatiskt och uppgår i dag till 140 000 personer. Nästan var tredje arbetslös är i dag långtidsarbetslös. Prognoserna talar också för att långtidsarbetslösheten kommer att öka ytterligare. Arbetsförmedlingen bedömer att antalet långtidsarbetslösa därmed riskerar att totalt uppgå till hela 220 000 personer. Långtidsarbetslöshet missgynnar både individen och samhället i stort. Ny forskning från Socialhögskolan vid Lunds universitet visar att unga som blev långtidsarbetslösa under krisen i början av 1990-talet löpte uppemot sju gånger högre risk än andra att marginaliseras senare i livet. Förutom den enskildes svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden innebär detta också att Sveriges potentiella BNP hålls tillbaka och att försörjningsbördan ökar för den arbetande befolkningen. Dessutom riskerar det att skapa allvarliga flaskhalsar på arbetsmarknaden. Redan i dag rapporterar Svenskt Näringsliv att vart femte företag har svårt att hitta rätt kompetens och rekrytera rätt personal trots att det borde finnas lediga resurser på arbetsmarknaden. Dessa flaskhalsar påverkar oss alla eftersom det tvingar riksbanken att höja räntan tidigare än vad som annars hade varit fallet. Det går inte att fortsätta på den väg som regeringen har slagit in på. Att minska långtidsarbetslösheten måste bli en central del av den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater är beredda att sätta upp ett mål om att långtidsarbetslösheten ska pressas tillbaka till en procent av arbetskraften. Det innebär en minskning av långtidsarbetslösheten med omkring 90 000 personer utifrån SCB:sstatistik. Det är en svår men nödvändig utmaning. När den är nådd ska vi gå vidare och höja ambitionerna ytterligare. Tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vi i vår gemensamma vårmotion föreslagit ett antal reformer som på kort och längre sikt skulle minska långtidsarbetslösheten: Ett brett kompetenslyft med 44 000 fler platser inom komvux, folkhögskolor, högskolor och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Fler praktikplatser. Gröna jobb till långtidsarbetslösa. På längre sikt handlar det om att skapa goda förutsättningar för ett dynamiskt näringsliv och ett högt jobbskapande. Därför vill vi: Sänka arbetsgivaravgifterna för små-företagen. Inrätta en ny riskkapitalfond för att stimulera nyföretagande. Genomföra en historisk infrastruktursatsning. Det går att byta färdriktning på politiken den 19 september. Fler jobb står mot ökade klyftor. Vi socialdemokrater sätter jobben främst. Så växer ekonomin och så kan vi förbättra vården och skolan. Det tjänar alla på. Mona Sahlin partiledare (S) Thomas Östros ekonomisk-politisk talesperson (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 37186, "headline": "”Lagstifta om papperslösas rätt till vård”", "summary": "Sverige placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård av papperslösa. Det är ett enormt underbetyg och visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten, skriver sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och Christoffer Fagerberg, båda FP på Stockholmsdebatt.", "article": "Att grundläggande mänskliga rättigheter ska gälla alla oavsett härkomst är något som borde vara självklart men inte är det, inte ens i Sverige. Situationen för papperslösa flyktingar har den senaste tiden fått berättigad större uppmärksamhet, bland annat i DN och Rapport, vilket vi välkomnar och hoppas leder till att fler får upp ögonen för dessa annars ofta bortglömda människor. I Stockholm har vi gjort vårt bästa för att lösa situationen. Ingen ska nekas vård för att papper saknas – vårdens och vårdpersonalens uppgift är inte att agera polis eller migrationsmyndighet. Vi ska inte heller jaga människor som saknar både papper och pengar och möjlighet till försörjning, med dyra sjukvårdsräkningar. Liberala ungdomsförbundet och Folkpartiet har sedan länge drivit att vård självklart ska vara en rättighet för alla, även papperslösa flyktingar. Vi glömmer inte det glömda Sverige. För oss är det en självklarhet att staten ska ta på sig ansvaret att finansiera denna vård. Och det torde inte handla om några jättesummor, vilket exemplet från Region Skåne visar. Där ger man idag ger vård till papperslösa, vilket i nuläget kostar en dryg miljon på ett år. De farhågor som finns om att bättre vård för papperslösa skulle medföra ökade strömmar av flyktingar är lika verklighetsfrånvänt som Göran Perssons uttalande om social turism i samband med EU:s östutvidgning 2004. Dessutom är det viktigt att alltid komma ihåg varför vården finns till. Hälso- och sjukvården ska inte vara ett migrationspolitiskt verktyg, den ska rädda liv och hälsa för människor. Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård. Vi välkomnar regeringens utredning kring vård till papperslösa, men som liberaler ser vi det redan som självklart att vi ska erbjuda papperslösa vård. Mänskliga rättigheter ska inte vara kopplade till medborgarskap. Att olika landsting gör som Stockholm och tar egna beslut är bra och något vi uppmuntrar, men leder till stora skillnader för papperslösa mellan olika delar av Sverige. Det är både rättsosäkert och inhumant och i längden ohållbart. Vi behöver en lagstiftning som ger alla människor rätt till vård i Sverige, oavsett om du är medborgare eller papperslös. Vårt krav är lika enkelt som det är självklart för oss liberaler: vi vill ha ett system som ger människor vård efter behov, inte utifrån medborgarskap. För detta krävs att vi via lagstiftning ger papperslösa rätt till vård och att staten får ansvaret för att finansiera denna vård. Birgitta Rydberg (FP) Landstingsråd sjukvård, gruppledare Folkpartiet liberalerna Christoffer Fagerberg (FP) Ordförande Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm, landstingskandidat Folkpartiet liberalerna ", "article_category": "other"}
{"id": 37196, "headline": "Högtiden då samvetet styr", "summary": "Start för ramadan.På onsdag inleds årets viktigaste högtid för världens muslimer.Både fasta och fest.Olika uppfattningar finns om vad som krävs under fasteperioden.", "article": "För de flesta av världens över en miljard muslimer har ordet ramadan en nästan magisk klang. Det är årets viktigaste högtid, fastemånaden då goda muslimer ska avstå från mat, dryck och sex under dygnets ljusa timmar. Men inte bara det. Man ska också söka vägledning i livet, bli en bättre människa och känna solidariet med alla som är sämre lottade. Allmosor och välgörenhet blir extra viktigt under fastemånaden. Men ramadan är också fest. Varje kväll vid solnedgången bryts fastan för dagen, och släkt och vänner kan samlas kring väldukade bord. Många har tagit ledigt från jobbet och arbetstakten sjunker. – Den sociala aktiviteten ökar under ramadan, säger Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Det är vanligt att man knyter nya kontakter och träffar människor som man inte brukar se så ofta. Och man går till kvällsbön tillsammans. Ramadan är den nionde månaden i den muslimska kalendern och beräknas i år infalla med början onsdagen den 11 augusti. Månen är riktmärke och traditionellt inleds fastan först när nymånen kan siktas över Mecka i Saudiarabien. Sedan pågår högtiden fram till nästa nymåne, då allt avslutas med den så kallade fastebrytarfesten, eid al-fitr på arabiska. Den jämförs ibland med den kristna julen. Folk äter gott, byter presenter och besöker varandras hem. – Intensiteten skruvas upp ju längre fastemånaden lider. Sista fredagen är extra viktig. Den brukar kallas maktens natt, säger Christer Hedin, docent i religionshistoria vid Stockholms universitet. Ramadan firas överallt i världen där det finns muslimer och fastan är en av islams fem grundpelare. Högtiden får extra tyngd av att det var under ramadan – som var den nionde månaden också i den förislamiska, arabiska kalendern – som Koranen först uppenbarades för profeten Muhammed. Därmed är ramadan intimt förknippad med islams födelse. Fastan är obligatorisk för en god muslim och omfattar i princip alla troende utom barn, gravida och sjuka. Läkare kan också undantas om det handlar om extrema situationer där läkaren måste äta och/eller dricka för att kunna sköta sitt jobb. Samtidigt finns olika uppfattningar om vad som egentligen krävs under fasteperioden. Enligt en del moderna tolkningar ska påbudet om fasta inte tolkas bokstavligt. – En del nöjer sig med att sluta röka, andra kanske väljer bort något annat, säger Christer Hedin. Det är väldigt individuellt. Och ofta väldigt kontroversiellt. I vissa länder riskerar den som inte följer fastereglerna att bestraffas. Från Iran finns uppgifter om att personer som ätit på offentlig plats under ramadan dömts till spöstraff. I Algeriet dömdes för ett par år sedan sex personer till fyra års fängelse för att ha ätit på offentlig plats under ramadan. Domen överklagades och de sex friades. Enligt vissa uttolkare är ramadan en lämplig tid att bedriva jihad, heligt krig. Men frågan kompliceras av att jihad kan vara så mycket för en muslim: alltifrån en inre andlig kamp till yttre, fysiskt våld. – Ramadan är fredens månad och det är definitivt förbjudet att inleda våldsamheter, säger Helena Benaouda. Däremot finns rätten att försvara sig om man blir angripen. Inställningen till fastan har många varianter. Under egna resor i Mellanöstern har jag ofta mött muslimer som fullständigt struntar i allt vad fasta och avhållsamhet heter. Men jag har också mött troende som tar fastan på största allvar. Jag minns fortfarande med skräckblandad förtjusning en palestinsk taxichaufför som i den 35-gradiga värmen varken hade ätit eller druckit på hela dagen. Han hade inte ens svalt sin egen saliv, påstod han, när vi i hög fart färdades ned från Judéens kullar mot Döda havet. Vi kom fram välbehållna, men jag är inte säker på att han var någon lämplig chaufför just den dagen. För att inte väcka anstöt brukar jag alltid fråga om det är okej att jag själv dricker en klunk vatten när sådana situationer uppstår. Det brukar det alltid vara. – Du är inte muslim. Du gör som du vill, är det vanliga svaret. Icke-muslimer i muslimska länder har sällan problem under ramadan. Men det kan vara bra att komma ihåg att många restauranger kan vara stängda under dagtid, då efterfrågan på mat och dryck ändå inte är särskilt stor. I förhållande till vår gregorianska kalender förskjuts ramadan något varje år eftersom den muslimska kalendern är baserad på månåret. Det betyder att fastemånaden över tid förflyttar sig över hela vårt kalenderår – inte oviktigt med tanke på att perioden då man inte får äta styrs av solens upp- och nedgång, och därför kan variera kraftigt beroende på var i världen man befinner sig. Och här kan det bli problem. För muslimer i nordliga länder som till exempel Sverige kan det vara extra påfrestande att fasta på sommaren, då solen står högt och dagarna är långa. Eller? – Det finns sätt att komma runt det där, säger Christer Hedin. Man kan till exempel välja att följa solens gång i det närmaste muslimska landet (Libyen, i Sveriges fall) eller i sitt ursprungsland. Turkar i Sverige kan till exempel välja att fasta på samma tider som gäller i Turkiet. Sådant är helt tillåtet. Reglerna för vad som är rätt och fel kan tyckas godtyckliga. Ofta har någon skriftlärd utfärdat en fatwa (religiöst utlåtande) som blir vägledande, men vem denne lärde ska vara finns det inga regler kring. Det kan vara en imam, eller någon annan med hög religiös status. – Mycket handlar om det egna samvetet och religionerna är mycket smidigare än vi tror i det här avseendet, säger Christer Hedin. Tyvärr är det oftast de stelbenta uttolkarna som syns och hörs mest. Lars Boström lars.bostrom@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "other"}
{"id": 37198, "headline": "Dramatikernas bästa vän", "summary": "För 30 år sedan skrev Lars Björkman manus till den första svenska såpan: ”Lösa förbindelser”. Nu fyller han 80 och han har trappat ned tempot – en aning.", "article": "Lars Björkman föddes 1930 på Södra BB i Stockholm. Hans far var ingenjör vid Televerket, mamman arbetade i butik. Lars sattes i Palmgrens enskilda gymnasium men tog inte studenten. I stället gick han till sjöss. – Jag gick på en gammal lastbåt som obefaren jungman till Polen och Frankrike. Var ute ett halvår. Det är det enda jobb som jag längtar tillbaka till. Han gjorde lumpen som flottist i Karlskrona och började sedan dyka upp i Stockholmspressen, Han avverkade både Morgon-Tidningen och Afton-Tidningen innan båda lades ned, varpå han övergick till Aftonbladet, som inte lades ned, även om kollegerna skämtade om det. – Jag delade rum med Bengt Melin, han var på nyheterna, jag på kulturredaktionen. Han gjorde också radio. – Typ bluesprogram med berättare. Tv hade inte börjat än. En sommar bodde han på Irland och läste en bok av en irländsk författare om gravar som börjar tala med varandra på ett gravfält. – Jag fick idén att låta lägenheter tala med varandra. Det blev ”Trivselmyra story”. Skickade den till underhållningsavdelningen på radio och fick svar från kulturavdelningen, som ville producera tillsammans med underhållningsavdelningen. Sedan ringde teateravdelningen och undrade om inte dom kunde få göra den. Med ens hade jag blivit författare. Politiskt var han med i VPK och medverkade i deras tidskrift Tidsignal, nedlagd 1970. – Jag skrev politiska kåserier. Jävligt kul tidning att skriva i. Den gravallvarliga sidan av 1960-talets vänstervåg fick en kärleksfull snyting i Lars Björkmans syrliga kammarkomedi ”Revolutionärernas hemmakväll”. Politiskt pricksäker var också pjäsen ”Pampen” som han skrev till Per Edströms lunchteaterbåt. Den gick sedan både i Örebro och på Dramaten. Hur står han politiskt i dag? – Inget parti tilltalar mig direkt, men jag förmodar att det blir Socialdemokraterna. Viktigast för mig har alltid varit solidaritetsfrågan. Pjäser om pressen förekommer då och då, mindre vanligt om pressfotografer. Tillsammans med Sigvard Olsson skrev Lars Björkman ”I väntan på Bardot” om två molokna pressfotografer som sitter och filosoferar i väntan på Bardot som inte kommer. Han gick med i Dramatikerförbundet och blev dess blev ordförande 1971. Under många år var han förbundets högt uppskattade chefsförhandlare. – Jag hade ingen aning om hur man förhandlar, det var en talang jag upptäckte när jag satt vid förhandlingsbordet. Allt var fortfarande litet och hanterligt på den tiden. Och vi har alltid haft en bra sammanhållning. – I stort sett är väl problemen desamma som då, men allt har blivit blivit så mycket större. Det finns så många olika sätt att visa dramatik. Flera fönster helt enkelt. Tv är sedan länge den viktigaste förhandlingspartnern. Mången dramatiker och manusförfattare har sett dagens ljus sedan den gång i början av 1980-talet då Lars Björkman fick ett telefonsamtal i en hotellvestibul i Norrköping. Det var tv i Stockholm som meddelade att han skulle bli huvudförfattare till en ny serie på 39 avsnitt. – Jag tyckte det lät kul. Höll på ett par år. Det blev ”Lösa förbindelser”, den första svenska såpan – men jag tyckte inte om ordet. Sedan dess har han exempelvis skrivit manus till de första sex Wallanderfilmerna – med Lassgård. Och haft ett finger med i resten av Wallanderfilmerna. Han har också skrivit manus till filmerna om Roland Hassel. – Jag är rätt road av att hitta på. År 2004 bildade Lars Björkman, Henning Mankell och den danske agenten Ole Søndberg filmbolaget Yellow Bird. Efter tretton Wallanderfilmer sålde de bolaget till ett annat bolag som har första tjing på filmatiseringen av nya Mankellböcker. Mankell och Björkman har även travhästar ihop. – Vi hoppas mycket på hästarna. De är ännu för unga, men nästa år ska de tävla, säger den 80-årige dramatikern som körde (röd) Porsche när han var kommunist och nu tar sig fram något mera makligt i en midnattsblå Jaguar. – Jag var en av de få som kunde försörja mig som dramatiker. Det har varit min ambition att det ska gälla alla medlemmar i Dramatikerförbundet. Ove Säverman ove.saverman@dn.se 08-738 11 81 ", "article_category": "other"}
{"id": 37203, "headline": "”Dags att blocken sluter borgfred om betygen”", "summary": "Lärarförbundet: Skolan behöver klara spelregler – inte klåfingriga politiker som reducerar betygsfrågan till att handla om ett år hit eller dit. Det är beklagligt att de politiska blocken inte förmår hitta en samsyn om betygen. Någon ideologisk avgrund skiljer dem ju knappast åt. De står så nära varandra man kan tänka sig utan att ta det sista steget. Sveriges lärare accepterar inte ett betygssystem som vi efter nästa mandatperiod åter kan få se ändrat. Vi vill ta ansvar och föreslår samtal om möjligheterna att till exempel införa betyg i kärnämn", "article": "Snart öppnar Sveriges största arbetsplats – skolan. Eleverna som då börjar i skolans lägre årskurser vet inte när de kommer att få sina första betyg. Deras föräldrar vet inte. Sveriges 225 000 lärare vet det inte heller. Nyligen presenterade de rödgröna sin syn på när betyg ska införas. Deras slutsats: betyg ska införas i sjuan. Redan tidigare har det stått klart att allianspartierna vill ha betyg från årskurs sex. Det är alltså knappast någon ideologisk avgrund som skiljer de båda blocken åt. De två alternativen i svensk politik står i stället så nära varandra man kan tänka sig utan att ta det sista steget för att komma överens. Det är inte särskilt ansvarstagande. Det moderna Sverige har byggts utifrån en samförståndsKultur där våra politiska företrädare i stora och avgörande frågor kommit överens. Ett exempel är den överenskommelse om den nya grundskolan som träffades för snart 50 år sedan i Visby. Ett annat är den ofta åberopade Torekovkompromissen om monarkins ställning i det svenska statsskicket. Men det finns också exempel på viktiga blocköverskridande överenskommelser om till exempel skatter, pensioner, kärnkraft och försvar. Skolan har traditionellt varit ett område där politiker sökt brett samförstånd. Vi ser flera möjliga kompromisser som skulle kunna bidra till att lösa upp de ideologiska knutar som så mycket kommit att prägla svensk skoldebatt. Det är därför beklagligt att partierna i en fråga som berör så många och där det finns ett legitimt krav på ett system som är varaktigt inte förmår att hitta samsyn. Skolan behöver arbetsro och klara spelregler, inte klåfingriga politiker som reducerar betygsfrågan till att handla om ett år hit eller dit. Tro mig, vi lärare klarar av att sätta betyg från såväl sexan som sjuan. Däremot lutar betyget åt våra politiker mot icke godkänt. Det är i alla fall svårt att tro att politikerna genom att inte komma överens trots snarlika förslag företräder allmänintresset. Eftersom vi lärare har att hantera de beslut som tas kring betygssystemet ligger det i vårt intresse att försöka påverka för att få en politisk samsyn som håller över tid. Vi lärare vill ta ansvar. Som underlag till en fortsatt diskussion mellan blocken föreslår vi samtal om möjligheterna att till exempel införa betyg från sexan i några ämnen, exempelvis de vi kallar kärnämnen och vänta till sjuan med övriga ämnen som har mindre plats på schemat. Ett annat sätt att hitta en kompromiss kan vara att först genomföra betyg från årskurs sju parallellt med en begränsad försöksverksamhet med betyg i sexan i några kommuner. Det kan ge ett bättre underlag för ett beslut i den fråga där man tvistar. Det finns självklart många vägar att gå för att hitta kompromisser om den politiska viljan finns. Vi lärare vill ta vårt ansvar för att få i gång en sådan diskussion. Vi menar att skolan är så fundamental för Sveriges välfärd och framtid att den inte lämpar sig för snabba kast och tillfälliga lösningar. Det är dags för en borgfred i betygsfrågan. Oavsett vilket block som vinner i höstens val accepterar Sveriges lärare inte ett betygssystem som vi efter nästa mandatperiod åter kan få se ändrat. Det leder till en ryckighet som gör lärarnas situation besvärlig och som gör att elever och föräldrar måste anpassa sig till ett system som snart kanske ändras igen. Från att nu ha betyg från årskurs åtta kan det alltså bli betyg i årskurs sex eller sju eller tvärtom för att efter nästa mandatperiod åter bli förändrat. Det är inte rimligt. Lärarna har rätt att få tydliga spelregler om betygen för att sedan kunna ägna sig åt det som är viktigt: undervisningens kvalitet och resultaten. Om nu varken alliansen eller de rödgröna är beredda att rucka på sin relativt nyvunna övertygelse om den optimala tiden för att införa betyg och inga kompromisser är möjliga, kräver vi i Lärarförbundet ett löfte från båda blocken att inte ändra på det system som införs efter höstens val. Från Sveriges lärare finns det ett en stark önskan om stabila arbetsförutsättningar och arbetsro i skolan. Lärarna måste få goda villkor för att ha en chans att åstadkomma ett bra resultat. Det är i skolan grunden läggs för det samhälle som ska komma. Det är därför vi säger: Börja med skolan, så löser sig resten. Men låt inte debatten om skolan i flera år framåt överskuggas av en betygsDebatt där alla egentligen är ganska ense. Det vore att vilseleda väljarna om vad som är det riktigt viktiga i skolan. Eva-Lis Sirén Ordförande i Lärarförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 37205, "headline": "”Dags att blocken sluter borgfred om betygen”", "summary": "Lärarförbundet: Skolan behöver klara spelregler – inte klåfi ngriga politiker som reducerar betygsfrågan till att handla om ett år hit eller dit. Det är beklagligt att de politiska blocken inte förmår hitta en samsyn om betygen. Någon ideologisk avgrund skiljer dem ju knappast åt. De står så nära varandra man kan tänka sig utan att ta det sista steget. Sveriges lärare accepterar inte ett betygssystem som vi efter nästa mandatperiod åter kan få se ändrat. Vi vill ta ansvar och föreslår samtal om möjligheterna att till exempel införa betyg i kärnämnen från sexan och vänta till sjuan med övriga ämnen, skriver Eva-Lis Sirén.", "article": "Snart öppnar Sveriges största arbetsplats – skolan. Eleverna som då börjar i skolans lägre årskurser vet inte när de kommer att få sina första betyg. Deras föräldrar vet inte. Sveriges 225 000 lärare vet det inte heller. Nyligen presenterade de rödgröna sin syn på när betyg ska införas. Deras slutsats: betyg ska införas i sjuan. Redan tidigare har det stått klart att allianspartierna vill ha betyg från årskurs sex. Det är alltså knappast någon ideologisk avgrund som skiljer de båda blocken åt. De två alternativen i svensk politik står i stället så nära varandra man kan tänka sig utan att ta det sista steget för att komma överens. Det är inte särskilt ansvarstagande. Det moderna Sverige har byggts utifrån en samförståndskultur där våra politiska företrädare i stora och avgörande frågor kommit överens. Ett exempel är den överenskommelse om den nya grundskolan som träffades för snart 50 år sedan i Visby. Ett annat är den ofta åberopade Torekovkompromissen om monarkins ställning i det svenska statsskicket. Men det fi nns också exempel på viktiga blocköverskridande överenskommelser om till exempel skatter, pensioner, kärnkraft och försvar. Skolan har traditionellt varit ett område där politiker sökt brett samförstånd. Vi ser fl era möjliga kompromisser som skulle kunna bidra till att lösa upp de ideologiska knutar som så mycket kommit att prägla svensk skoldebatt. Det är därför beklagligt att partierna i en fråga som berör så många och där det fi nns ett legitimt krav på ett system som är varaktigt inte förmår att hitta samsyn. Skolan behöver arbetsro och klara spelregler, inte klåfi ngriga politiker som reducerar betygsfrågan till att handla om ett år hit eller dit. Tro mig, vi lärare klarar av att sätta betyg från såväl sexan som sjuan. Där emot lutar betyget åt våra politiker mot icke godkänt. Det är i alla fall svårt att tro att politikerna genom att inte komma överens trots snarlika förslag företräder allmänintresset. Eftersom vi lärare har att hantera de beslut som tas kring betygssystemet ligger det i vårt intresse att försöka påverka för att få en politisk samsyn som håller över tid. Vi lärare vill ta ansvar. Som underlag till en fortsatt diskussion mellan blocken föreslår vi samtal om möjligheterna att till exempel införa betyg från sexan i några ämnen, exempelvis de vi kallar kärnämnen och vänta till sjuan med övriga ämnen som har mindre plats på schemat. Ett annat sätt att hitta en kompromiss kan vara att först genomföra betyg från årskurs sju parallellt med en begränsad försöksverksamhet med betyg i sexan i några kommuner. Det kan ge ett bättre underlag för ett beslut i den fråga där man tvistar. Det fi nns självklart många vägar att gå för att hitta kompromisser om den politiska viljan fi nns. Vi lärare vill ta vårt ansvar för att få i gång en sådan diskussion. Vi menar att skolan är så fundamental för Sveriges välfärd och framtid att den inte lämpar sig för snabba kast och tillfälliga lösningar. Det är dags för en borgfred i betygsfrågan. Oavsett vilket block som vinner i höstens val accepterar Sveriges lärare inte ett betygssystem som vi efter nästa mandatperiod åter kan få se ändrat. Det leder till en ryckighet som gör lärarnas situation besvärlig och som gör att elever och föräldrar måste anpassa sig till ett system som snart kanske ändras igen. Från att nu ha betyg från årskurs åtta kan det alltså bli betyg i årskurs sex eller sju eller tvärtom för att efter nästa mandatperiod åter bli förändrat. Det är inte rimligt. Lärarna har rätt att få tydliga spelregler om betygen för att sedan kunna ägna sig åt det som är viktigt: undervisningens kvalitet och resultaten. Om nu varken alliansen eller de rödgröna är beredda att rucka på sin relativt nyvunna övertygelse om den optimala tiden för att införa betyg och inga kompromisser är möjliga, kräver vi i Lärarförbundet ett löfte från båda blocken att inte ändra på det system som införs efter höstens val. Från Sveriges lärare fi nns det ett en stark önskan om stabila arbetsförutsättningar och arbetsro i skolan. Lärarna måste få goda villkor för att ha en chans att åstadkomma ett bra resultat. Det är i skolan grunden läggs för det samhälle som ska komma. Det är därför vi säger: Börja med skolan, så löser sig resten. Men låt inte debatten om skolan i fl era år framåt överskuggas av en betygsdebatt där alla egentligen är ganska ense. Det vore att vilseleda väljarna om vad som är det riktigt viktiga i skolan. EVA-LIS SIRÉN Ordförande i Lärarförbundet ", "article_category": "other"}
{"id": 37212, "headline": "”Det ska inte vara straffbart att avbilda fiktiva barn”", "summary": "Straffrättsprofessor: Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott. Det enda rimliga är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det berörda barnet. Barnpornografibrottet bör därför konstrueras om efter mönster från häleribrottet, skriver Madeleine Leijonhufvud.", "article": "Barnpornografibrottet är åter föremål för debatt, trots att lagen reviderats så sent som i år. En dom i juni mot en man som innehade en stor mängd tecknade japanska seriebilder föreställande nakna barn i sexuella poser och situationer har väckt kritik. Han hade inte framställt bilderna själv, för då hade han inte omfattats av lagen – förutsatt att han inte tänkt sprida dem vidare. I DN Kultur 3/8 konstaterar Jens Liljestrand att Piratpartiet kräver att lagen ska omfatta enbart dokumenterade övergrepp på barn, något som han ser som ett tecken på civilkurage och värt respekt. På den här punkten kan jag konstatera att jag delar Piratpartiets åsikt. Att teckningar inte borde omfattas av straffansvaret hävdade jag redan när frågan om barnpornografifrågan först aktualiserades. Jag var mycket aktiv i den följande debatten, och jag ådrog mig våldsamma angrepp inte minst från journalisthåll. Men just därför att mitt förslag avvek från den socialdemokratiska regeringens när det gällde bilder som inte föreställde verkliga barn uttalade till sist den kanske mest kritiske företrädaren för journalistkåren, SvD:s dåvarande chefredaktör Mats Svegfors, att mitt förslag var ”betydligt bättre”. Vad jag då liksom nu menar är den riktiga och rimliga regleringen av barnpornografi är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det eller de berörda barnen. Precis som det finns ett straffansvar för den som hanterar resultatet av stöldbrott – häleri, en brottsform som beskrivs som efterföljande delaktighet – borde det konstateras i lag att hantering av bilder av övergrepp på barn är efterföljande delaktighet i övergrepp. Med den synen på innehav och annan hantering av barnpornografi ska brottet vara placerat i samma kapitel som övergreppsbrotten, det vill säga i Brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott. Det är viktigt att man lagtekniskt håller fram denna koppling mellan övergrepp och barnporrefterfrågan. Marknaden är en drivande faktor bakom övergreppen – man förgriper sig på barn för att få fram bilder att sprida och tjäna pengar på. Det är viktigt att erkänna att det är de barn som utsätts för denna spridning efter övergrepp som är de skadelidande, dem mot vilken dessa förfaranden riktar sig. Nu finns straffbudet om barnpornografibrott i ett kapitel som handlar om brott ”mot allmän ordning”. Det ger en felaktig bild av verkligheten: i dag kan vi inte kräva straffskydd för något bara för att många finner det störande, till och med vedervärdigt, utan det måste finnas ett reellt integritetsintresse som är kränkt. Barnpornografiskt material kränker de barn som utnyttjats för att få fram bilderna. Men om det inte blir straffbart att avbilda fiktiva barn, kan man inte då befara att rättssystemet går bet och att man får stora svårigheter att visa att det är fråga om verkliga barn? Det går ju att förändra och sätta samman bilder på alla möjliga vis med modern teknik. Javisst. Därför bör man utforma barnpornografibrottet – ”häleriet” med material från övergrepp på barn – efter mönster från just häleribrottet. Där hade man konstaterat som ett problem att man måste kunna visa att godset var stulet, också när omständigheterna var sådana att det var uppenbart att det inte var lagligen åtkommet. Sedan år 1980 är straffbudet därför utformat så att det kan räcka att visa att det handlar om gods som ”skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott”. Det är också viktigt att understryka att det är ett brott redan att utnyttja ett barn under 15 år för sexuell posering, och det gäller också barn mellan 15 och 18 år om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa och utveckling. Det behöver alltså inte vara något grövre övergrepp som har begåtts i samband med att bilden togs för att den efterföljande hanteringen med denna ska vara straffbar. Så Piratpartiets krav att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott delar jag – om än alltså med en helt annan grundsyn än jag har mött i diskussioner med dess företrädare. Madeleine Leijonhufvud Professor em. i straffrätt ", "article_category": "other"}
{"id": 37218, "headline": "”Religiösa krav ska hållas borta från politik och lag”", "summary": "Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn: Religionsfriheten är också en rätt att slippa rätta sig efter religiösa påbud. Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn (DN Debatt 23/7) vill uppenbarligen att samhället ska tvingas anpassa sig till religiösa normer och krav. Den troende ska inte behöva kompromissa om klädval och hälsningsformer, i stället ska arbetsgivaren tvingas böja sig. Trots försöken att framställa religionen som undanträngd, vittnar artikelförfattarnas inlägg snarast om en offensiv ambition att låta religiös tro diktera rättigheter och skyldigheter. Detta bör alla frihetligt sinnade medborgare ta på största allvar, skriver Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten.", "article": "Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn hävdar på DN Debatt (23/7) att religionsfriheten i Sverige utmanas av en ”besvärlig allians mellan rasism, okunnighet om religion och ett ängsligt värnande om svenska lösningar”. Lagstiftningen är, enligt skribenterna, präglad av en sekulariserad kristendom som diskriminerar judar, muslimer och andra grupper med ”avvikande religiösa och kulturella beteenden”. Fast, Krook, Weiderud och Wiborn tar som exempel förbudet mot religiös slakt, ”vilket försvårar livet för judar och muslimer”, och att troende muslimer nekas religiöst motiverad klädedräkt på arbetsplatser. Att söndagen och inte fredagen är den sedvanliga ledighetsdagen i Sverige, medan jul och påsk, men inte ramadan, erkänns som helger blir för författarna ytterligare exempel på hur det svenska samhället anpassats efter kristen tradition, medan muslimer stängts ute. Lösningen för dem formuleras i en princip om ”största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan”. På vilket sätt är denna frihetsprincip hotad i Sverige? Vem är det som hindrar någon att utöva sin tro? Författarna verkar mena att förbud mot kosher- eller halalslakt skulle utgöra ett ingrepp i religionsfriheten. Men att äta kött är i sig inte en del av religionsutövningen för judar eller muslimer. Det finns många fromma judar och muslimer som över huvud taget inte äter kött, utan att för den skull komma i konflikt med sin religion. Inte heller är det så att lagen tvingar någon att mot sin vilja äta kött som är slaktat på ett sätt som strider mot en religiös tradition. Vill man inte äta kött, så slipper man. Sakfrågan är förstås om religiösa slaktmetoder är förenliga med djurskyddsintressen. Men om de inte är det, så varför skulle sådana metoder bli accepterade bara för att de kommer med en religiös motivering? (Författarnas frihetsprincip utesluter ju att någon utsätts för kränkning, och det måste väl inkludera djuren också?) Artikelförfattarna går i gång på att söndagen, julen och påsken, men inte fredagen och ramadan, är ”röda dagar”. Detta är diskriminering av muslimer, menar de. En svensk almanacka är förvisso ett historiskt och kulturellt dokument, och som sådant inte neutralt. Veckodagarnas namn är hämtade ur den fornnordiska religionen (anser författarna att asatroende är särskilt gynnade?) och kristendomen har levererat flertalet av våra helgdagar. Men vems rättigheter kränks av detta? Det är inte förbjudet att arbeta på dessa helgdagar och ingen förbjuds heller att högtidlighålla andra dagar. Men, menar författarna, den som vill fira andra dagar än de som anges i den svenska almanackan är missgynnad i förhållande till majoritetskulturens medlemmar. Ja, så är det ofta att tillhöra en minoritet oavsett dess karaktär – men är det en orättvisa? Den som avskyr sportevenemang och hellre vill fördjupa sig i egyptologi kan ha anledning att känna sig missgynnad av utbudet i tv och tidningar. Den som väljer att bo i den så kallade glesbygden får räkna med sämre service och mer begränsat utbud än den som bor i en större tätort. Den som vill äta med pinnar kommer att känna sig missgynnad av utbudet av bestick på flertalet svenska restauranger. Orättvisor? Inte så länge ingen tvingas in i en situation som strider mot hennes övertygelse, eller på annat sätt berövas något som hon har rätt till. Vi har en rätt att slippa delta i andras helgfirande, men vi har inte en rätt till en helglagstiftning som speglar just våra övertygelser. Vi får fira vad vi vill, men andra ska inte behöva medverka till vårt firande. Artikelförfattarna vill uppenbarligen att samhället ska tvingas anpassa sig till religiösa normer. De uttrycker stöd för den så kallade handskakningsdomen, som gjorde gällande att en muslimsk man som vägrat skaka hand med en kvinnlig chef och därefter fråntagits arbetsmarknadsersättning därmed hade utsatts för diskriminering. Enligt författarnas tolkning av religionsfrihet ska den troende inte behöva kompromissa när det gäller klädval och hälsningsformer, utan i stället är det arbetsgivaren som ska tvingas böja sig för religiöst motiverade krav. Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro. De vill att religion ska vara en grund för särskilda rättigheter. Mycket riktigt ogillar Fast, Krook, Weiderud och Wiborn också den sekulära tanken att se religion som en privatsak. De vill slå ett slag för ”en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären”. Men att religion i sekulära samhällen betraktas som en privatsak betyder inte att man anser religion vara socialt oväsentlig. Tvärtom handlar det om att man inser religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag. Lika lite som de troende ska tvingas ge upp sina övertygelser, lika lite ska de troende kunna tvinga på omgivningen dessa övertygelser. Religionsfriheten ska därför också förstås som en rätt att slippa rätta sig efter religiösa påbud – på arbetsplatsen, i det offentliga rummet, i konst, filosofi och vetenskap. Det är denna sida av religionsfriheten som författarna försåtligt undergräver genom att framställa religionsutövare som offer bara för att omvärlden inte anpassar sig till deras övertygelser. Författarna skriver att religionen uttrycker ”samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt” och menar att detta förhållningssätt ska ge mer utrymme åt religiösa normer och värderingar. Oroande i detta sammanhang är formuleringen om att ”katolska kyrkan ... har i dag en minister i regeringen”. Är det så författarna ser på samspelet politik – religion? Att det är sekter och samfund, inte medborgarnas politiska preferenser som ska representeras? Trots försöken att framställa religionen som marginaliserad och undanträngd vittnar författarnas inlägg snarast om en offensiv ambition att låta religiös tro diktera rättigheter och skyldigheter. Detta är något som alla frihetligt sinnade medborgare bör ta på största allvar. Per Bauhn professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet Dilsa Demirbag-Sten författare och debattör Tidigare inlägg i religionsdebatten: 19/6 2009: ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle” 27/6 2009: ”Skulle moder Teresa vara en bakåtsträvare” 24/9 2009: ”Jag kan inte hävda rätten att gå klädd i bikini i moskén” 10/1 2010: ”Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män” 27/7 2010 ”Finn fem fel” 27/7 2010 ”Judiska kosherslakten är fortfarande förbjuden” Läs mer på DN.se/debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 37227, "headline": "”Vi vill sälja delar av statens ägande i Vattenfall”", "summary": "Centerpartiet inför valet: Kapital från en delprivatisering av Vattenfall ska gå till ny energiteknik och en satsning i Norrlands inland.Vi måste göra tydliga nationella prioriteringar för att klara klimatet, jobben och välfärden. Centerpartiet vill därför sälja ut delar av Vattenfall och använda 10 miljarder kronor i aktiekapital i ett nytt spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB. Tillsammans med privata aktörer ska bolaget investera i nya energilösningar och gröna jobb i Sverige, skriver Maud Olofsson.", "article": "Alliansregeringen har format världens mest ambitiösa energi- och klimatpolitik och därmed skapat en stark hemmamarknad för framtidens energiteknik. Samtidigt har satsningarna på forskning och utveckling inom energiområdet ökat kraftigt liksom de internationella miljötekniksamarbetena. Anslagen till energiforskning är i dag omkring tre gånger större än bottenåret 2005. Sverige har förutsättningar att bli ett eldorado för gröna företag och nya gröna jobb. Men det fattas ännu något för att få full kraft i den utvecklingen. Det råder brist på riskvilligt kapital och kraftfulla svenska industrialister som tar tekniken från testlabben till marknaden. Det vill Centerpartiet ändra på. Därför föreslår vi att staten ska sälja delar av Vattenfall AB och använda tio miljarder kronor som aktiekapital i ett nytt spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB – med en renodlad uppgift: att tillsammans med privata aktörer investera i framtidens energilösningar och nya gröna jobb i Sverige. Sverige har på flera områden en världsledande roll i utvecklingen av framtidens energi. På den grunden har regeringen utvecklat samarbeten med bland annat Kina, USA och Brasilien. Det handlar om elbilar och nästa generations biodrivmedel, om ny supereffektiv energiteknik, om vågkraft och smarta elnät, om effektivare energianvändning i bebyggelse och industrier. Trots ledande forskning och utveckling på flera områden, gott om nya innovationer och starka, långsiktiga styrmedel uppstår ofta en ”dödens dal” i utvecklingskedjan, mellan testlabbet och marknaden, som gör att lovande teknik antingen försvinner till investerare och tillverkare utanför Sverige eller helt enkelt stannar upp i utvecklingen. För att möta de alltmer akuta klimathoten och samtidigt öka svensk konkurrenskraft i omställningen till en klimateffektiv ekonomi måste vi undvika denna ”dödens dal” och tvärtom snabba på utvecklingskedjan. Då måste vi också vara beredda att pröva nya former av offentlig-privat samverkan. Det finns utrymme och behov av fler aktörer som är beredda att ta risker och investera i utveckling och produktion av framtidens energiteknik i Sverige. Framtidsenergi AB skulle kunna gå in som investerare och delägare i unga lovande energibolag och utvecklingsprojekt, i syfte att avyttra sin andel till privata ägare när projektet kommit igenom den kritiska utvecklingsfasen. En sådan aktör skulle med spetskompetens på energiområdet och staten som seriös ägare göra det enklare för banker och fler privata aktörer att också våga investera. Att ta affärsrisker innebär att somliga projekt kommer att misslyckas medan andra lyckas och betalar tillbaka med råge till svenska folket som ägare. Och ur dessa succéer kommer framtidens Scania, ABB och Ericsson att kunna växa fram. Alliansregeringen har redan prövat en liknande modell när det gäller utveckling av svensk fordonsindustri genom bildandet av Fouriertransform AB. Ett liknande koncept kan användas på energiområdet. Framtidsenergi AB kan bli en nyckelaktör för svensk energiteknik och svensk industriell utveckling. Denna satsning behöver komma i gång nu när våra konkurrenter och de globala marknaderna i hög takt börjar ställa om – inte om fem år. Därför föreslår Centerpartiet att svenska staten ska avyttra en minoritetspost i Vattenfall AB och därigenom frigöra kapital till bildandet av Framtidsenergi AB. Svenska folkets värde i Vattenfall har ökat kraftigt i takt med att bolaget vuxit till en stor internationell koncern med merparten av sin verksamhet utanför Sverige. Inför en energiutmaning av historiska mått vore det dumt att inte använda dessa tillgångar och det statliga ägandet på klokast möjliga sätt. Utöver en stor satsning på Framtidsenergi AB behöver två saker säkras i samband med en delprivatisering av Vattenfall: 1. Behåll kontrollen över den svenska vattenkraften. För centerpartiet är det den svenska vattenkraften, själva ägandet av naturresursen som en nationell tillgång, som är det bärande skälet för fortsatt statligt ägande av Vattenfall. Därmed är det viktigt att i samband med en delprivatisering säkra fortsatt kontroll över vattenkraftstillgångarna. Det kan ske på olika sätt, enklast genom att man behåller statens ägande av vattenkraften eller genom politiskt beslutade koncessioner. Däremot finns det knappast några vägande skäl för svenska folket att långsiktigt vara storägare i utländska kol- och kärnkraftverk. 2. Investera en del av de historiska vattenkraftsvinsterna i Norrlands inland. En del av det kapital som frigörs i samband med en ägarförändring i Vattenfall bör avsättas för lokal utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering och hundra år av vinster för Vattenfall. Det kan göras genom bildandet av en särskild investeringsfond för Norrlands inland, som sedan paras med privat kapital för investeringar. Tack vare växande efterfrågan på globala marknader och alliansregeringens satsningar på bättre villkor för företagande har flera inlandskommuner under senare år placerat sig på topplistan bland Sveriges tillväxtkommuner. En fokuserad insats för kapitalförsörjning kan i det läget bli en viktig katalysator för att långsiktigt vända krisbygder till tillväxt och framtidstro, byggd på lokala förutsättningar. Vad gäller ägandet i Vattenfall bör svenska staten även i fortsättningen vara majoritetsägare, med en eller flera privata delägare. Ett breddat ägande i Vattenfall är i sig bra för bolaget. Dels finns en möjlighet att skapa tillgång till mer kapital för investeringar i förnybar energi i Vattenfall dels kan privata delägare bidra till regeringens ambition att ha fokus på lönsamhet och effektivitet. Regeringens nya ägardirektiv för Vattenfall ställer för första gången miljökrav på Vattenfalls hela europeiska verksamhet. Det kommer att förändra bolagets inriktning under de närmsta åren till att bli ett av de bolag som leder omställningen mot en hållbar energiförsörjning i Europa. Men oavsett inriktning så är det inte Vattenfall eller de andra stora energibolagen som själva kommer att utveckla framtidens tekniklösningar. Dessa bolag levererar energitjänster som el och värme till sina kunder. För att göra det använder de teknik som andra bolag utvecklat. Vattenfall kan och bör vara en ambitiös beställare av hållbara energilösningar, men det är dess leverantörer som utvecklar och bygger vindkraftverk, solceller, biobränslefabriker och effektiv överföringsteknik. Det kan ske genom små innovationsbolag likaväl som stora globala teknikföretag. Centerpartiet vill öka möjligheterna för att det sker i Sverige och inte i våra konkurrentländer, bland annat genom bildandet av Framtidsenergi AB. Ställda inför en historisk utmaning, som inte bara handlar om klimatet utan om jobben och välfärden, om hur Sverige ska vara konkurrenskraftigt i framtidens alltmer klimateffektiva globala ekonomi, måste vi vara beredda att göra tydliga nationella prioriteringar, inte stanna i vare sig konservativt bevarande eller önsketänkande. Då kan vi bidra till både bättre global miljö och nya, gröna jobb i Sverige. Maud Olofsson partiledare Centerpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 37228, "headline": "”Vi vill sälja delar av statens ägande i Vattenfall”", "summary": "Vi måste göra tydliga nationella prioriteringar för att klara klimatet, jobben och välfärden. Centerpartiet vill därför sälja ut delar av Vattenfall och använda 10 miljarder kronor i aktiekapital i ett nytt spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB. Tillsammans med privata aktörer ska bolaget investera i nya energilösningar och gröna jobb i Sverige, skriver Maud Olofsson.", "article": "Alliansregeringen har format världens mest ambitiösa energi- och klimatpolitik och därmed skapat en stark hemmamarknad för framtidens energiteknik. Samtidigt har satsningarna på forskning och utveckling inom energiområdet ökat kraftigt liksom de internationella miljötekniksamarbetena. Anslagen till energiforskning är i dag omkring tre gånger större än bottenåret 2005. Sverige har förutsättningar att bli ett eldorado för gröna företag och nya gröna jobb. Men det fattas ännu något för att få full kraft i den utvecklingen. Det råder brist på riskvilligt kapital och kraftfulla svenska industrialister som tar tekniken från testlabben till marknaden. Det vill Centerpartiet ändra på. Därför föreslår vi att staten ska sälja delar av Vattenfall AB och använda tio miljarder kronor som aktiekapital i ett nytt spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB – med en renodlad uppgift: att tillsammans med privata aktörer investera i framtidens energilösningar och nya gröna jobb i Sverige. Sverige har på flera områden en världsledande roll i utvecklingen av framtidens energi. På den grunden har regeringen utvecklat samarbeten med bland annat Kina, USA och Brasilien. Det handlar om elbilar och nästa generations biodrivmedel, om ny supereffektiv energiteknik, om vågkraft och smarta elnät, om effektivare energianvändning i bebyggelse och industrier. Trots ledande forskning och utveckling på flera områden, gott om nya innovationer och starka, långsiktiga styrmedel uppstår ofta en ”dödens dal” i utvecklingskedjan, mellan testlabbet och marknaden, som gör att lovande teknik antingen försvinner till investerare och tillverkare utanför Sverige eller helt enkelt stannar upp i utvecklingen. För att möta de alltmer akuta klimathoten och samtidigt öka svensk konkurrenskraft i omställningen till en klimateffektiv ekonomi måste vi undvika denna ”dödens dal” och tvärtom snabba på utvecklingskedjan. Då måste vi också vara beredda att pröva nya former av offentlig-privat samverkan. Det finns utrymme och behov av fler aktörer som är beredda att ta risker och investera i utveckling och produktion av framtidens energiteknik i Sverige. Framtidsenergi AB skulle kunna gå in som investerare och delägare i unga lovande energibolag och utvecklingsprojekt, i syfte att avyttra sin andel till privata ägare när projektet kommit igenom den kritiska utvecklingsfasen. En sådan aktör skulle med spetskompetens på energiområdet och staten som seriös ägare göra det enklare för banker och fler privata aktörer att också våga investera. Att ta affärsrisker innebär att somliga projekt kommer att misslyckas medan andra lyckas och betalar tillbaka med råge till svenska folket som ägare. Och ur dessa succéer kommer framtidens Scania, ABB och Ericsson att kunna växa fram. Alliansregeringen har redan prövat en liknande modell när det gäller utveckling av svensk fordonsindustri genom bildandet av Fouriertransform AB. Ett liknande koncept kan användas på energiområdet. Framtidsenergi AB kan bli en nyckelaktör för svensk energiteknik och svensk industriell utveckling. Denna satsning behöver komma i gång nu när våra konkurrenter och de globala marknaderna i hög takt börjar ställa om – inte om fem år. Därför föreslår Centerpartiet att svenska staten ska avyttra en minoritetspost i Vattenfall AB och därigenom frigöra kapital till bildandet av Framtidsenergi AB. Svenska folkets värde i Vattenfall har ökat kraftigt i takt med att bolaget vuxit till en stor internationell koncern med merparten av sin verksamhet utanför Sverige. Inför en energiutmaning av historiska mått vore det dumt att inte använda dessa tillgångar och det statliga ägandet på klokast möjliga sätt. Utöver en stor satsning på Framtidsenergi AB behöver två saker säkras i samband med en delprivatisering av Vattenfall: 1. Behåll kontrollen över den svenska vattenkraften. För centerpartiet är det den svenska vattenkraften, själva ägandet av naturresursen som en nationell tillgång, som är det bärande skälet för fortsatt statligt ägande av Vattenfall. Därmed är det viktigt att i samband med en delprivatisering säkra fortsatt kontroll över vattenkraftstillgångarna. Det kan ske på olika sätt, enklast genom att man behåller statens ägande av vattenkraften eller genom politiskt beslutade koncessioner. Däremot finns det knappast några vägande skäl för svenska folket att långsiktigt vara storägare i utländska kol- och kärnkraftverk. 2. Investera en del av de historiska vattenkraftsvinsterna i Norrlands inland. En del av det kapital som frigörs i samband med en ägarförändring i Vattenfall bör avsättas för lokal utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering och hundra år av vinster för Vattenfall. Det kan göras genom bildandet av en särskild investeringsfond för Norrlands inland, som sedan paras med privat kapital för investeringar. Tack vare växande efterfrågan på globala marknader och alliansregeringens satsningar på bättre villkor för företagande har flera inlandskommuner under senare år placerat sig på topplistan bland Sveriges tillväxtkommuner. En fokuserad insats för kapitalförsörjning kan i det läget bli en viktig katalysator för att långsiktigt vända krisbygder till tillväxt och framtidstro, byggd på lokala förutsättningar. Vad gäller ägandet i Vattenfall bör svenska staten även i fortsättningen vara majoritetsägare, med en eller flera privata delägare. Ett breddat ägande i Vattenfall är i sig bra för bolaget. Dels finns en möjlighet att skapa tillgång till mer kapital för investeringar i förnybar energi i Vattenfall dels kan privata delägare bidra till regeringens ambition att ha fokus på lönsamhet och effektivitet. Regeringens nya ägardirektiv för Vattenfall ställer för första gången miljökrav på Vattenfalls hela europeiska verksamhet. Det kommer att förändra bolagets inriktning under de närmsta åren till att bli ett av de bolag som leder omställningen mot en hållbar energiförsörjning i Europa. Men oavsett inriktning så är det inte Vattenfall eller de andra stora energibolagen som själva kommer att utveckla framtidens tekniklösningar. Dessa bolag levererar energitjänster som el och värme till sina kunder. För att göra det använder de teknik som andra bolag utvecklat. Vattenfall kan och bör vara en ambitiös beställare av hållbara energilösningar, men det är dess leverantörer som utvecklar och bygger vindkraftverk, solceller, biobränslefabriker och effektiv överföringsteknik. Det kan ske genom små innovationsbolag likaväl som stora globala teknikföretag. Centerpartiet vill öka möjligheterna för att det sker i Sverige och inte i våra konkurrentländer, bland annat genom bildandet av Framtidsenergi AB. Ställda inför en historisk utmaning, som inte bara handlar om klimatet utan om jobben och välfärden, om hur Sverige ska vara konkurrenskraftigt i framtidens alltmer klimateffektiva globala ekonomi, måste vi vara beredda att göra tydliga nationella prioriteringar, inte stanna i vare sig konservativt bevarande eller önsketänkande. Då kan vi bidra till både bättre global miljö och nya, gröna jobb i Sverige. Maud Olofsson, partiledare Centerpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 37231, "headline": "Inga silkesvantar", "summary": "Göran Lindberg döms till sex och ett halvt års fängelse för en rad sexbrott. Betyder det att den tidigare polischefen har särbehandlats i rättegången?", "article": "Den tidigare polischefen Göran Lindberg dömdes på fredagen till sex och ett halvt års fängelse. Tingsrätten finner honom skyldig till 17 av de 23 brott han åtalats för. Däribland två fall av våldtäkt och ett fall av grov våldtäkt. Sex och ett halvt års fängelse. Är det en påföljd som kommer att begrava eller tvärtom återuppliva den debatt som varit om lyckta dörrar och om att man skulle kunna frukta något slags specialbehandling av en tidigare höjdare inom polisen? Den som läser domen och den som följt andra, liknande rättegångar ges knappast några skäl att misstänka att rätten behandlat polischefen med någon form av silkesvantar. De målsägande kvinnorna tillskrivs regelmässigt stor trovärdighet medan Lindberg misstros. I vissa fall sker det möjligen lite för reflexmässigt. I ett av dessa, med målsägande G, skriver tingsrätten att det i målet framkommit ”att Göran Lindberg tycker om att dominera kvinnor som han har sex med”. Flera av de anmälande kvinnorna har berättat att Göran Lindberg slagit och piskat dem eller andra. Därför, menar rätten, får vittnesmålet om att Göran Lindberg gav G en örfil under samlaget anses vara ”tillförlitligt och därmed styrkt”. Detta kan jämföras med den så kallade Stureplansvåldtäkten, en våldtäkt som med sina sadistiska inslag och sitt mått av under- och överordning, liknar Göran Lindbergs brottslighet. Där menade försvaret att eftersom kvinnan tidigare gått med på våldsamt sex fanns inget skäl att tro att hon inte gjorde det denna gång. Med ett sådant resonemang kan den kvinna som någon gång haft frivilligt sex aldrig våldtas. Och omvänt är den som någon gång gått över gränsen alltid skyldig till alla anklagelser. I Göran Lindbergs fall handlar det förvisso inte om några enstaka örfilar eller påtvingat sex. När kvinna efter kvinna berättar liknande historier stärker det förstås trovärdigheten hos var och en. Det är sannolikt därför en av våldtäktsdomarna, den mot målsägande A, sker helt utan stödbevisning. Rätten skriver att flickan mådde mycket dåligt efter händelsen, att hon grät häftigt när hon gick till ett av sina regelbundna psykologbesök (utan att berätta för psykologen vad hon varit med om) och att detta talar för att A ”varit med om något allvarligt eller skrämmande”. Även i mål med aldrig så många åtalspunkter och aldrig så många brott de flesta finner vidriga måste den juridiska fanan hållas högt. Också en våldtäktsman och sexköpare kan ha frivilligt och ömsesidigt sex. Och det är viktigt att människor inte döms för fler brott än de faktiskt har begått. Åklagarens skyldighet att styrka brott blir inte mindre för att det är många åtalspunkter. Det är möjligt att tingsrätten gjort en helt adekvat bedömning. Dörrarna har varit stängda och ingen annan än parterna har kunna följa vad som utspelats där inne. Men av domen att döma borde man i alla fall kunna slå fast att det näppligen är någon gräddhylla som rätten placerat Göran Lindberg på. Rätten konstaterar att vid bedömningen av det sammanlagda straffvärdet ska det allvarligaste brottet, grov våldtäkt, vara utgångspunkten för påföljden. Därtill lägger rätten två års fängelse för de två våldtäkterna, vilket sammantaget blir sex och ett halvt år. Precis som i all rättskipning äts lindrigare brott upp av grövre. Männen i Stureplansmålet dömdes också för grov våldtäkt. De fick fyra år. Göran Lindberg fick alltså fyra och ett halvt för samma typ av brott. I båda fallen rör det sig om resursstarka män som sökt upp unga kvinnor med såriga själar och tomma plånböcker och som utnyttjat – ja, rent av njutit – av sitt överläge och kvinnornas underläge. Man kan förstås tycka att fyra eller drygt fyra års fängelse är ett för lindrigt straff för en grov våldtäkt. Men i så fall är det lagstiftaren, och inte domstolarna, som ska kritiseras. DN 31/7 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37257, "headline": "”Judiska kosherslakten är fortfarande förbjuden”", "summary": "Det svenska förbudet mot kosherslakt har med 1930-talets nazism att göra. En av Hitlers allra första åtgärder efter makttillträdet 1933 var att införa ett undantagslöst förbud mot slakt utan bedövning, skriver journalisten Irka Cederberg i en replik på DN Debatt den 24 juli.", "article": "Det är inte sant att Sverige tillåter religiös djurslakt. Även om religiösa muslimer i Sverige gått med på kompromisser när det gäller bedövning före slakt så är den judiska kosherslakten fortfarande förbjuden och judar som vill äta kosherslaktat kött är hänvisade till dyrt importerat kött. Sverige är fortfarande det enda EU-land som förbjuder slakt utan bedövning. Det är heller inte sant att det svenska förbudet inte alls skulle ha något att göra med 1930-talets nazism, som Margaretha Thorgren, Sven Stenson, Evamari Lewin och Johan Beck-Friis hävdade på DN Debatt den 24 juli. I själva verket är det så att när den europeiska djurskyddsrörelsen under 1800-talet reste krav på förbud mot denna som de menade inhumana slakt var nazisterna inte sena att haka på. Här hittade de möjligheter att motivera sin antisemitiska propaganda med föregivet liberala och humanistiska argument. De som hävdade att det inte var bevisat att slakten medförde onödigt lidande för djuren anklagades för att vara köpta av judar. En av Hitlers första åtgärder efter sitt makttillträde 1933 var att införa ett omedelbart och undantagslöst förbud mot slakt utan bedövning. 1959 gav Tysklands högsta domstol, Bundesgerichtshof, en judisk slaktare rätt i sina skadeståndsanspråk på den tyska regeringen och avgjorde att slaktförbudet haft rasistiska motiv. I Sverige gick diskussionen het i ett tiotal år, innan förbudsivrarna lyckades klubba igenom en förbudslag 1937, föregången av en hetsig debatt med klart antisemitiska förtecken i svensk riksdag. Det förekom bland annat makabra kopplingar till ritualmord. Röster som vädjade till religionsfrihet, bl a Medicinalstyrelsen, som krävde ”hänsyn till det kränkande av den religiösa känslan hos judarna” som ett förbud kunde innebära, drunknade i stormen från förbudsivrarna. Diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel begärde 1991, mot bakgrund av att lagen hade tillkommit i en antisemitiskt infekterad epok och med hänvisning till växande invandring av muslimer med liknande krav på religiös slakt, att lagen skulle omprövas. Det blev jordbruksverket som fick regeringens uppdrag att utreda. Några religionsfrihetsaspekter vägdes aldrig in och verket konstaterade kort och gott att någon dispens från bedövningskravet inte kunde medges. På en punkt tog jordbruksverket dock verkligen hänsyn till människors religiösa tro. Eftersom bakdelar från kosherslaktade djur skulle kunna komma att säljas på öppna marknaden befarade verket att många konsumenter, ”som av djurskyddshänsyn, eller av andra skäl, starkt motsätter sig religiös slakt” skulle tvingas äta skäktat kött, ”oinformerade om ursprunget och mot sin övertygelse”. I en debattartikel i SvD 1994 hävdade David Ingvar, dåvarande professor i klinisk neurofysiologi, att ”den sk ritualslakten” är en oacceptabel slaktmetod som vållar djuren smärta och lidande. Detta gäller, skrev han, ”även om skäktningskniven är vass - och välsignad enligt föreskrifter” (min kursivering). Här förlorade sig det vetenskapliga resonemanget för ett ögonblick i en udd mot dem som av religiösa skäl utövar slakt utan bedövning. Våren 2009 föreslog Europaparlamentet att medlemsländerna skulle fråntas rätten att förbjuda religiös slakt. Det föranledde Dansk Folkepartis EU-parlamentariker Mogens Camre till följande utbrott i ett pressmeddelande: ”Det är ett oförlåtligt knäfall för en barbarisk muslimsk tradition, som inte har någonting med religion att göra”. Camre avstod emellertid från att nämna att de judiska kraven på kosherslakt är ännu striktare än de muslimska. Oavsett vad man har för uppfattning om djurslakt utan bedövning råder ingen tvekan om att debatten kring frågan är infekterad av antisemitism och islamofobi. Irka Cederberg journalist ", "article_category": "other"}
{"id": 37258, "headline": "”Sluta särbehandla enkönade par som köar för insemination”", "summary": "Enligt reglerna i Stockholms läns landsting måste lesbiska och bisexuella par välja vem i paret som ska stå i kö för insemination eller konstgjord befruktning. Om kvinnan som står i kö inte blir med barn, kan inte hennes partner försöka i stället. Reglerna följer heterosexuella pars fysiska förutsättningar och måste göras om, skriver Helene Sigfridsson, landstingspolitiker för Miljöpartiet.", "article": "Är du kvinna i Stockholms län? Vill du bli gravid och föda barn men lever i en enkönad relation där din partner redan beviljats insemination? Då kan du glömma ett eget barn. Enligt landstingets regler måste lesbiska och bisexuella par välja vem i paret som ska stå i kö för insemination eller konstgjord befruktning (IVF). Om paret några år senare vill ha ett syskon måste samma kvinna ställa sig i kö igen. Det är alltså inte möjligt att låta den andra kvinnan bli biologisk mamma eftersom det inte är möjligt för den andra partnern (mannen) i heterosexuella par. Det innebär även att om kvinnan som har ställt sig i kö inte blir med barn, trots flera inseminations- och IVF-försök, så kan inte hennes partner försöka istället. Det här tycker vi i Miljöpartiet är fel och borde klassas som diskriminering. Kvinnors valfrihet och makt över den egna kroppen är en rättighet och jämförelser mellan enkönade par och heterosexuella par ska inte göras av landstinget. Förutsättningarna är medicinska men man utgår från en heteronormativ syn. Året är 2010. Vi kan inte längre låta heterosexuella pars fysiska förutsättningar styra över alla andra relationer. Regeln måste ändras så att kvinnorna själva bestämmer vem som ska stå i kö – både vid första och andra barnet. Om den ena kvinnan i en relation inte lyckas blir gravid borde hennes partner få ta över försöken som är kvar. Hälso- och sjukvårdslagen säger att hälso- och sjukvård ska ges på lika villkor med respekt för alla människors lika värde, det gäller även stjärnfamiljer. Sedan den 1 juli 2005 är det möjligt för enkönade par att få barn genom assisterad befruktning på sjukhus i Sverige. I dag får barnlösa par i Stockholm tillgång till tre provrörsbefruktningar. Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm beslutade redan i september 2008 att ”uppdra till förvaltningen att återkomma till nämnden med en beskrivning av hur jämlikhet för lesbiska respektive heterosexuella par vid IVF-behandlingar kan uppnås samtidigt som dess olika förutsättningar beaktas.” Men inget har hänt. På nämndens sammanträde 17 mars 2009 redovisade landstingets förvaltning att Landstinget i Uppsala län dömts till att betala skadestånd till den ena kvinnan i ett enkönat par. Den äldre av de två kvinnorna genomgick en behandling som avbröts då den övre åldersgränsen nåddes. Den yngre kvinnan ville överta behandlingen, men nekade. Domen är överklagad till högsta domstol och rättsläget anses därför vara oklart. Som politiker anser vi att det är politikernas skyldighet att ta ställning och klargöra vilka rättigheter som vi vill ska gälla - i lag i riksdagen om så krävs. Den politiska ledningen i landstinget har istället valt att ducka – precis som i frågan om vård för papperslösa inväntar man att riksdagen ska agera istället för att ge människor mer makt över sina liv. IVF-behandlingarna ingår inte Stockholms läns landstings vårdgaranti och den nationella valfriheten omfattar inte assisterad befruktning. Det är inte rimligt att förutsättningarna är olika för par i olika delar av landet. Vi i Miljöpartiet vill införa en nationell policy för IVF-vården så att alla barnlösa par får jämlik vård, oavsett vilket landsting man bor i. Vi vill också undersöka möjligheten att införa en vårdgaranti för konstgjord befruktning för att säkerställa att alla par får hjälp i tid. Vi har föreslagit att hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning ska utreda konsekvenserna, i synnerhet gällande spermie- och äggdonationer, av en ny vårdgaranti. Miljöpartiet vill erbjuda invånarna ett kärleksfullt och individanpassat landsting. Då kan vi inte diskriminera kvinnor som vill bli föräldrar genom att tvinga dem resa till andra länder och betala dyrt för sin barnlängtan. Helene Sigfridsson Miljöpartiet de gröna i Stockholms läns landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 37260, "headline": "”Hbt-personer får inte den vård de har rätt till”", "summary": "Diskrimineringsombudsmannen: Diskriminerande strukturer inomsjukvården fråntar hbt-personer rätten till vård på lika villkor. Trots att hbt-personer som grupp har större vårdbehov än befolkningen i stort är det många som undviker att söka vård. Både svensk och internationell forskning visar att de skräms bort från sjukvården på grund av ett kränkande och diskriminerande bemötande. Det här leder givetvis till ytterligare ohälsa för en redan utsatt grupp. Sjukvårdspersonalen måste sluta utgå från att alla människor är heterosexuella och behandla sjukdomar utifrån symtom och diagnos – inteutifrån könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning, skriver Katri Linna.", "article": "En homosexuell man söker vård för nackspärr. Han erbjuds att testa sig för hiv. En lesbisk kvinna vill göra en vanlig gynekologisk undersökning. Hon blir hänvisad till en särskild mottagning för kvinnor som har sex med kvinnor. En transvestit söker vård för bihåleinflammation men får sin könsidentitet ifrågasatt av läkaren. En man som vill besöka sin sjuka make stoppas av personalen, som förutsätter att närstående inte är av samma kön. En transsexuell person vill korrigera sitt kön. Under de två år som processen tar får hon utstå kränkningar från psykologer och annan vårdpersonal. Det här är exempel på erfarenheter som hbt-personer har gjort i kontakten med sjukvården. Listan kan göras längre. Det är erfarenheter som gör att många drar sig för att söka vård, trots att hbt-personer som grupp har sämre fysisk och psykisk hälsa än befolkningen i stort. Forskning och rapporter från olika myndigheter har visat på ett samband mellan diskriminering och ohälsa. DO:s erfarenheter visar att hbt-personer är utsatta för diskriminering och allvarliga kränkningar inom alla livets områden – på jobbet, i skolan, i affären, i kontakten med myndigheter och sjukvården. Att en redan utsatt grupp drar sig för att söka vård leder givetvis till ytterligare ohälsa. I en rapport som skrevs av Folkhälsoinstitutet i samverkan med de tidigare ombudsmännen mot diskriminering (Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning samt Handikappombudsmannen) framkommer att kränkande bemötande leder till nedsatt välbefinnande. Starkast och mest alarmerande ohälsa hade de personer som hade upplevt kränkningar som var kopplade till någon av diskrimineringsgrunderna, till exempel sexuell läggning. En studie från Statens folkhälsoinstitut visar att varannan av de tillfrågade transpersonerna någon gång hade övervägt att ta sitt liv. Självmordsförsök var också dubbelt så vanligt bland homo- och bisexuella som i övriga befolkningen. Men trots att hbt-personer som grupp har större vårdbehov än befolkningen i stort är det alltså många som undviker att söka vård. Både svensk och internationell forskning visar att många hbt-personer skräms bort från vården av kränkande och diskriminerande bemötande. Ett bemötande från sjukvårdspersonalen grundat i tvåkönsnormen, som hävdar att det bara finns två tydliga kön, kan leda till att transpersoner inte respekteras och bekräftas i sin egen könsidentitet. Föreställningen om en naturlig heterosexuell ordning mellan kvinnor och män kan leda till kränkande bemötande av homo- och bisexuella. Hbt-personer vittnar om olika typer av diskriminerande situationer i kontakten med sjukvården. Transpersoner upplever ofta att den egna könsidentiteten eller könsuttrycken ifrågasätts i alla slags kontakter med sjukvården. Inom reproduktionsvården finns flera exempel på enkönade par som vittnar om ett heteronormativt, okunnigt och i flera fall negativt bemötande. Många landsting har skilda villkor för behandling av enkönade par och olikkönade par. Sveriges nationella folkhälsopolitik syftar till att alla människor ska ha tillgång till god hälso- och sjukvård på lika villkor. Den målsättningen måste självfallet omfatta alla invånare, oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. DO har tillsyn över diskrimineringslagen som bland annat omfattar hälso- och sjukvårdsområdet. DO har under 2010 och 2011 särskilt fokus på rätten till sjukvård på lika villkor. I detta arbete kommer de problem och den kunskap som DO har fått genom anmälningsärenden, genom forskning och rapporter, i kontakter med civila samhället, andra myndigheter och övriga relevanta aktörer, att ligga till grund för ett utvecklingsarbete och förslag på konkreta åtgärder. I det arbetet är det viktigt att synliggöra de diskriminerande strukturer som leder till individuella kränkningar. Det är först när man börjar förändra strukturerna som lika rättigheter blir en faktisk möjlighet. Särskilt stötande är det förstås när diskriminerande strukturer kommer till uttryck i lagstiftningen. Ett exempel är den lag om fastställande av könstillhörighet som fortfarande år 2010 ställer krav på sterilisering av transsexuella som ska genomgå en könskorrigering. DO stöder därför Socialstyrelsens förslag att ta bort det kravet. Alla som söker hälso- och sjukvård har rätt att bli bemötta på lika villkor. Sjukvårdspersonal ska behandla sjukdomar och ställa frågor utifrån symtom och diagnos, inte utifrån könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning. Det handlar med andra ord inte om att lära sig hur man specifikt ska bemöta en bisexuell person med ryggskott, en transvestit med ett brutet ben, en transsexuell med urinvägsinfektion eller en homosexuell person med sömnbesvär. Målet med kompetenshöjnings- och utvecklingsarbetet bör i stället vara att i bemötande och behandling sluta utgå från föreställningen att alla människor identifierar sig som antingen kvinnor eller män utifrån det biologiska kön som tillskrevs dem vid födseln. Alla människor har inte könsuttryck som ”passar ihop” med den könsidentitet som det omgivande samhället tillskriver dem. Vårdpersonal måste även sluta utgå ifrån att alla människor är heterosexuella. Föreställningen att vissa könstillhörigheter, könsidentiteter, könsuttryck eller sexuella läggningar är mer naturliga eller önskvärda än andra är en diskriminerande struktur som i praktiken fråntar hbt-personer rätten till vård på lika villkor utifrån individuella förutsättningar och behov. Katri Linna Diskrimineringsombudsman ", "article_category": "other"}
{"id": 37267, "headline": "”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”", "summary": "Alliansregeringen har inte kunnat acceptera att EU:s relativa fattigdomsbegrepp – som gällt sedan 1984 – har givit den rödgröna oppositionen räfattigdomen i Sverige ökar. Därför har Fredrik Reinfeldt agerat kraftfullt under våren 2010 för att EU ska ändra den här gemensamma, vetenskapligt baserade fattigdomsdefinitionen, skriver Lena Sommestad.", "article": "Vad är fattigdom? Detta har blivit en stridsfråga inför valet, när de röd-gröna hävdar att fattigdomen ökar medan anhängare till alliansen hävdar att den minskar. Vad få känner till är att alliansregeringen under våren 2010 har agerat kraftfullt för att EU ska ändra den europeiska fattigdomsdefinitionen. Problemet med den hittills gällande definitionen, ur alliansregeringens synvinkel, är att denna definition ger de röd-gröna räfattigdomen i Sverige ökar. Detta har regeringen inte kunnat acceptera. Tillsammans med likasinnade regeringar har man tagit strid för att EU ska ändra kurs – och man har lyckats. Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984. EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor. Det har länge rått bred enighet om EU:s relativa fattigdomsbegrepp, även om medlemsländer också har använt olika typer av absoluta fattigdomsgränser (som till exempel den svenska socialbidragsnormen). Vändpunkten i synen på fattigdom kom på Europeiska rådets möte i mars i år. Sverige och ett antal likasinnade medlemsstater vägrade då godkänna det fattigdomsmål som EU-kommissionen hade föreslagit. Samtidigt tog den svenska regeringen strid för att avskaffa den fattigdomsdefinition som har gällt i EU sedan 1984. Det djupare motivet är inte svårt att inse. Regeringens ekonomiska strategi går ut på att öka inkomstklyftorna, vilket betyder att fattigdomen ska öka, så som fattigdom hittills har definierats i EU. Den svenska regeringen vill genomföra denna strategi utan att EU-kommissionen levererar kritik mot Sverige för att fattigdomen ökar. Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det efter marsmötet: EU-kommissionens förslag om fattigdomsmål är ett hot mot den nationella suveräniteten. Vårens strid om fattigdomsmålet blev hård. I polemik med bland andra Fredrik Reinfeldt hävdade kommissionens ordförande José Manuel Barroso att EU har rätt att sätta upp fattigdomsmål för EU-länderna. Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy betonade att fattigdomsbekämpning är en central del i den europeiska samhällsmodellen. Den europeiska tillväxten ska inte bara vara smart och hållbar utan också socialt inkluderande. Den svenska regeringen inriktade under våren sin kraft på att ändra fattigdomsdefinitionen. Nya indikatorer skulle frikoppla begreppet fattigdom från samhällets inkomstfördelning. På hemmaplan förbereddes samtidigt en ny fattigdomsstatistik, genom att Försäkringskassan lät utarbeta ett nytt, absolut fattigdomsmått som skulle kunna ersätta den gängse EU-definitionen. Med EU-definitionen har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent 2004 till 13 procent 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen i stället minskat något. På Europeiska rådets möte i juni gick den svenska regeringen segrande ur striden. EU-kommissionen fick acceptera en kompromiss. Sverige och andra kritiker gick med på ett fattigdomsmål, att minska antalet fattiga i EU med 20 miljoner människor, men det skedde till priset av att EU övergav den gemensamma, vetenskapliga definitionen av fattigdom. I stället beslutade Europeiska rådet att varje regering i fortsättningen ska få bestämma på egen hand hur fattigdom ska definieras och mätas. Nationella prioriteringar ska styra. Beslutet på Europeiska rådets junimöte har två allvarliga konsekvenser. För det första ersätter politiskt godtycke en gemensam definition baserad på oberoende forskning. Detta är ett allvarligt angrepp på en upplyst, kunskapsbaserad politik. För det andra har EU inte längre något fattigdomsmål som inbegriper ojämlikhet. Mitt i den djupaste ekonomiska krisen i mannaminne, när Europa riskerar att slitas sönder av sociala och politiska motsättningar, överges själva fundamentet för den europeiska sociala modellen: idén om social sammanhållning. Lena Sommestad professor och riksdagskandidat för Uppsala län (S) ", "article_category": "other"}
{"id": 37274, "headline": "Poptokig – åtta dagar i veckan", "summary": "Jan Forsruds favoritlåt är ”I’m the walrus” med Beatles. Inte så konstigt eftersom han är Beatlesexpert och har en stor samling skivor med gruppen.", "article": "”Beatles-Janne”,som hans smeknamn är, skulle nog vinna en 10 000-kronorsfråga i ämnet. Tror han själv. Och man tvivlar inte på det när man hör honom prata om favoritgruppen. Förutom de skivor och de detaljkunskaper han har samlat på sig har han en väldig samling böcker om bandet och dess medlemmar. – Men det handlar inte om något habegär och samlandet går inte till överdrift. Jag är normal och har ett socialt liv, även om jag kallas Beatlesexpert av vänner och bekanta, säger Jan Forsrud. Han har jobbat som trädgårdsarbetare i drygt 30 år efter en utbildning på Säbyholmsskolan i Upplands-Bro. De tre första åren i livet bodde han i söderförorten Bandhagen innan familjen flyttade till en villa i Mälarhöjden. I 25-årsåldern köpte han en egen lägenhet i Midsommarkransen, inte långt från föräldrarna. Men tio år senare återvände han till föräldrahemmet, där han nu bor själv. Jan Forsrud har aldrig ångrat sitt yrkesval eftersom han har ”gröna fingrar”, men musiken är hans stora intresse och hobby, pop och rock framför allt. Han har en av Sveriges kanske största samlingar av rock- och pop-böcker – inte enbart om Beatles – både på svenska och på engelska, en samling som han har hållit på med sedan 1970-talet. Beatlesintresset började 1973–1974. Då hade han lyssnat på Tio i topp och Kvällstoppen i flera år, men det var först när han fick en kassettbandspelare julen 1973 som han började spela in Beatles och andra artister. Första lp:n köpte han i augusti 1974 – Beatles ”Sergeant Pepper’s lonely hearts club band”. – Jag köpte den i en butik på Kocksgatan på Södermalm. En lp kostade då 23:50, det kommer jag så väl ihåg. Inspirerande var det också att nyårsafton 1973 se Beatlesfilmen ”Yellow submarine” på teve. Den första låt jag spelade in var gruppens ”Rock and roll music”. Att Jan Forsrud blev så förtjust berodde enbart på musiken, han var ju för ung när Beatles slog igenom på listorna 1962 och 1963. – Men det tog jag igen med råge. ”Drop In” har jag sett flera gånger, och jag har spelat in det från teve. ”Drop In” var ett ungdomsprogram i SVT, där Beatles framträdde den 30 oktober 1963 under sin första utlandsturné. Men redan den 24 oktober 1963 skedde en legendarisk radioinspelning med bandet i Karlaplansstudion i Stockholm. – Och så var det ett program i radio 1976 som hette ”Beatlestimmen” med Staffan Olander och Rune Hallberg. Och tv-programmet ”Tiotusenkronorsfrågan” där Staffan Olander 1973 blev mästare för sina kunskaper om Beatles. Han är litet av inspirationskälla för mig. Det satte fart på mitt intresse. Favoritlåten är ”I’m the walrus” och favorit-Beatlen är John Lennon. Andra favoriter är de tidiga lp -skivorna ”With The Beatles” och ”Please please me”: – Jag tycker om det där ruffiga soundet. Det blev litet mer polerat i slutet av 1960-talet. Det är inget fel, men det ruffigare tilltalar mig mer. Det är samma med John Lennon. Litet råare. Inte så mycket ballader utan mer raka rör. Gunnar Sörbring gunnar.sorbring@dn.se 08-738 10 58 ", "article_category": "other"}
{"id": 37290, "headline": "”Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner”", "summary": "Svante Nycander i en andra artikel om liberalismen: Sven-Eric Liedman och hans likasinnade inom universitetsvärlden har ideologiserat samhällsforskning och humaniora.Lärdomshistorikern Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria har varit kurslitteratur för generationer studerande. Ännu 2010 är den, i ny upplaga, obligatorisk i vissa kurser. Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, ändå behandlas Marx och andra socialistiska tänkare utförligast medan många liberaler inte ens nämns. Den idéutveckling som den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten är en produkt av avfärdas på universiteten med fientliga klichéer. Någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas, skriver Svante Nycander.", "article": "Historikern Torbjörn Nilsson undersökte 2001 litteraturen om politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek. Han fann följande fördelning av antalet hyllor: socialism 25, revolutionär socialism/kommunism 3,5, frihetlig anarkism/socialism/syndikalism 1,5, liberalism 3,5 och konservatism 1,5. Hur blev en sådan slagsida möjlig? Nästan tio gånger mer socialism än liberalism. Studenter i min generation läste om politiska ideologier i böcker av Herbert Tingsten. Sedan början av 70-talet har lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman haft en liknande position, främst genom läroboken 1972 i politisk idéhistoria ”Från Platon till Lenin”. (Leninismen var End of history.) Boken har varit kurslitteratur för flera generationer studerande i statsvetenskap och idéhistoria, i nära 30 år fanns ingen konkurrerande bok. Ännu 2010 är den obligatorisk i vissa kurser. Dess titel ändrades i en senare upplaga till ”Från Platon till Mao Zedong”. Den 14:e upplagan 2005 heter ”Från Platon till kriget mot terrorismen”. Utförligast behandlas Marx och andra socialistiska tänkare. Av 1800-talets liberaler omtalas bara John Stuart Mill och socialdarwinisten Herbert Spencer någorlunda utförligt. Om dem uppger Liedman exempelvis att de var anhängare av ”klassamarbete” – ett ord som inte finns utanför kommunismen. Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, men exempelvis följande liberaler nämns inte i Liedmans lärobok: John Milton, Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville och Richard Cobden. Inte heller nämns Amerikas grundlagsfäder. De mänskliga rättigheternas idéhistoria, där John Locke är en portalgestalt, saknas i boken. Marx föraktade sådana idéer, de syftar enligt honom till ”en rätt till ojämlikhet, liksom varje rättighet”, medan fri- och rättigheter är centrala inom liberalismen. Liedman förklarar Stalinterrorn med att statsbyråkratin hade infiltrerat det sovjetiska kommunistpartiet. Gulag fläckar inte marxismen. Liedman har betonat marxismens värde som en skolbildning inom forskningen och hävdat att det finns vetenskapliga sanningar som man bara inser i ett klassperspektiv. ”Att till exempel det kapitalistiska samhället är och förblir ett klassamhälle vars motsättningar man inte kan förhandla och kompromissa bort är enligt marxismen ett objektivt förhållande som blir synligt först om samhället ifråga betraktas från en bestämd, icke neutral, klassmässig position.” Om man vill förstå humanioras roll ”har man att välja mellan kaos och historiematerialism”. Liedman har varit mindre tydlig i senare böcker men har fortsatt att vantolka liberalismen. Han hävdar att idén om homo aeconomicus, den ekonomiska människan, florerat sedan 1700-talet och att beteckningen ursprungligen hade en vidare innebörd än den fick senare. ”[D]en fungerar som en viktig förutsättning för den klassiska ekonomiska teorin modell Adam Smith.” Men beteckningen i fråga började användas först i slutet av 1800-talet, och syftet var då att karikera något John Stuart Mill hade framfört i en ungdomsskrift. Mill ansåg att människan har många olika slag av motiv, och det gjorde även Adam Smith. Liedman nitar fast liberala tänkare vid polemiska klichéer. Utan stöd i citat tillskriver han dem extrema dogmer, för att sedan tolka marxistiska teser så att de ska framstå som rimliga; historiematerialismen är en teori om ”en tendens”. Han är ingen särling i den lärda världen, han brukar hyllas som en stor humanist, häromåret mottog han Svenska Akademiens Nordiska pris på 350 000 kronor. Men att han och hans likasinnade har ideologiserat samhällsforskning och humaniora är inte ett positivt bidrag till vetenskapen. Enligt hans ämneskollega i Lund Svante Nordin har många institutioner och fakulteter alltmer blivit vänsterbastioner. Akademiska lärare underminerar vetenskapliga kvalitetskrav genom att relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras. De tydligaste exemplen finns inom genusvetenskapen. Metodstriden inom universiteten har snarast förvärrats efter kommunismens fall i Europa, då ”många flaggade ut från marxismen för att segla under postmodern bekvämlighetsflagg”, enligt Nordin. Postmodern filosofi är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys. Filosofiprofessorn Sören Halldén har påpekat att det finns personer med en stark ställning vid universiteten ”som inte uppfattar verklighetsförankring som nödvändig inom god vetenskap”. Postmodernismens filosofi är antiliberal, även när den inte entydigt är en vänsterrörelse. Den framträder under namn som poststrukturalism, genusteori och queerteori, dekonstruktion och postkolonialism. Till lärofäderna hör Heidegger, Adorno, Barthes, Derrida och Foucault, som alla står för något radikalt annat än traditionella demokratiska reformister. Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha betraktat dem som mystifikatörer. Personer med bakgrund i länder med förtryck och politiskt våld har svårt att förlika sig med vårt antiliberala kulturklimat. En av dem är Jasenko Selimovic, som ställer upp för Folkpartiet i riksdagsvalet. Dilsa Demirbag-Sten kommenterar vad det i Sverige innebär att vara liberal: ”På vissa kultursidor verkar det vara synonymt med att vara fascist.” (DN 27/3). På liknande sätt har studenter uppfattat en del universitetsmiljöer. Ingen angriper de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället, ingen hävdar något alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten. Men den idéutveckling som dessa värden är en produkt av avfärdas med fientliga klichéer, någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas. Svante Nycander ", "article_category": "other"}
{"id": 37291, "headline": "”Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner”", "summary": "Lärdomshistorikern Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria har varit kurslitteratur för generationer studerande. Ännu 2010 är den, i ny upplaga, obligatorisk i vissa kurser. Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, ändå behandlas Marx och andra socialistiska tänkare utförligast medan många liberaler inte ens nämns. Den idéutveckling som den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten är en produkt av avfärdas på universiteten med fientliga klichéer. Någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas, skriver Svante Nycander.", "article": "Historikern Torbjörn Nilsson undersökte 2001 litteraturen om politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek. Han fann följande fördelning av antalet hyllor: socialism 25, revolutionär socialism/kommunism 3,5, frihetlig anarkism/socialism/syndikalism 1,5, liberalism 3,5 och konservatism 1,5. Hur blev en sådan slagsida möjlig? Nästan tio gånger mer socialism än liberalism. Studenter i min generation läste om politiska ideologier i böcker av Herbert Tingsten. Sedan början av 70-talet har lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman haft en liknande position, främst genom läroboken 1972 i politisk idéhistoria ”Från Platon till Lenin”. (Leninismen var End of history.) Boken har varit kurslitteratur för flera generationer studerande i statsvetenskap och idéhistoria, i nära 30 år fanns ingen konkurrerande bok. Ännu 2010 är den obligatorisk i vissa kurser. Dess titel ändrades i en senare upplaga till ”Från Platon till Mao Zedong”. Den 14:e upplagan 2005 heter ”Från Platon till kriget mot terrorismen”. Utförligast behandlas Marx och andra socialistiska tänkare. Av 1800-talets liberaler omtalas bara John Stuart Mill och socialdarwinisten Herbert Spencer någorlunda utförligt. Om dem uppger Liedman exempelvis att de var anhängare av ”klassamarbete” – ett ord som inte finns utanför kommunismen. Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, men exempelvis följande liberaler nämns inte i Liedmans lärobok: John Milton, Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville och Richard Cobden. Inte heller nämns Amerikas grundlagsfäder. De mänskliga rättigheternas idéhistoria, där John Locke är en portalgestalt, saknas i boken. Marx föraktade sådana idéer, de syftar enligt honom till ”en rätt till ojämlikhet, liksom varje rättighet”, medan fri- och rättigheter är centrala inom liberalismen. Liedman förklarar Stalinterrorn med att statsbyråkratin hade infiltrerat det sovjetiska kommunistpartiet. Gulag fläckar inte marxismen. Liedman har betonat marxismens värde som en skolbildning inom forskningen och hävdat att det finns vetenskapliga sanningar som man bara inser i ett klassperspektiv. ”Att till exempel det kapitalistiska samhället är och förblir ett klassamhälle vars motsättningar man inte kan förhandla och kompromissa bort är enligt marxismen ett objektivt förhållande som blir synligt först om samhället ifråga betraktas från en bestämd, icke neutral, klassmässig position.” Om man vill förstå humanioras roll ”har man att välja mellan kaos och historiematerialism”. Liedman har varit mindre tydlig i senare böcker men har fortsatt att vantolka liberalismen. Han hävdar att idén om homo aeconomicus, den ekonomiska människan, florerat sedan 1700-talet och att beteckningen ursprungligen hade en vidare innebörd än den fick senare. ”[D]en fungerar som en viktig förutsättning för den klassiska ekonomiska teorin modell Adam Smith.” Men beteckningen i fråga började användas först i slutet av 1800-talet, och syftet var då att karikera något John Stuart Mill hade framfört i en ungdomsskrift. Mill ansåg att människan har många olika slag av motiv, och det gjorde även Adam Smith. Liedman nitar fast liberala tänkare vid polemiska klichéer. Utan stöd i citat tillskriver han dem extrema dogmer, för att sedan tolka marxistiska teser så att de ska framstå som rimliga; historiematerialismen är en teori om ”en tendens”. Han är ingen särling i den lärda världen, han brukar hyllas som en stor humanist, häromåret mottog han Svenska Akademiens Nordiska pris på 350.000 kronor. Men att han och hans likasinnade har ideologiserat samhällsforskning och humaniora är inte ett positivt bidrag till vetenskapen. Enligt hans ämneskollega i Lund Svante Nordin har många institutioner och fakulteter alltmer blivit vänsterbastioner. Akademiska lärare underminerar vetenskapliga kvalitetskrav genom att relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras. De tydligaste exemplen finns inom genusvetenskapen. Metodstriden inom universiteten har snarast förvärrats efter kommunismens fall i Europa, då ”många flaggade ut från marxismen för att segla under postmodern bekvämlighetsflagg”, enligt Nordin. Postmodern filosofi är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys. Filosofiprofessorn Sören Halldén har påpekat att det finns personer med en stark ställning vid universiteten ”som inte uppfattar verklighetsförankring som nödvändig inom god vetenskap”. Postmodernismens filosofi är antiliberal, även när den inte entydigt är en vänsterrörelse. Den framträder under namn som poststrukturalism, genusteori och queerteori, dekonstruktion och postkolonialism. Till lärofäderna hör Heidegger, Adorno, Barthes, Derrida och Foucault, som alla står för något radikalt annat än traditionella demokratiska reformister. Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha betraktat dem som mystifikatörer. Personer med bakgrund i länder med förtryck och politiskt våld har svårt att förlika sig med vårt antiliberala kulturklimat. En av dem är Jasenko Selimovic, som ställer upp för Folkpartiet i riksdagsvalet. Dilsa Demirbag-Sten kommenterar vad det i Sverige innebär att vara liberal: ”På vissa kultursidor verkar det vara synonymt med att vara fascist.” (DN 27/3). På liknande sätt har studenter uppfattat en del universitetsmiljöer. Ingen angriper de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället, ingen hävdar något alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten. Men den idéutveckling som dessa värden är en produkt av avfärdas med fientliga klichéer, någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas. Svante Nycander anställdes Svante Nycander anställdes som ledarskribent i Dagens Nyheter 1/1.1960. Han var allmänreporter och facklig reporter 1969–74 och ledarskribent 1974–78. Under åren 1979–1994 var han chefredaktör och chef för ledarredaktionen. Fram till hösten 2000 var han kolumnist i DN. Svante Nycanders bok ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet” (SNS Förlag) utkom för ett halvår sedan och hyllades som ”ett mästerverk” av Bibliotekstjänst. Svante Nycander rekommenderar följande böcker: Sören Halldéns ”Hur går det till inom vetenskapen?” (2005), Svante Nordins ”Humaniora i Sverige” (2008) och Lars Lönnroths ”Dörrar till främmande rum” (2009). ", "article_category": "other"}
{"id": 37295, "headline": "”Därför är antiliberalismen så stark i svenskt kulturliv”", "summary": "Svante Nycander i den första av två artiklar: Liberala insatser suddas bort på kultursidorna. Antiliberalism och antikapitalism är i dag vänsterns enda fasta övertygelse.Antiliberalismen är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Inom kultursektorn har detta negativa paradigm – antiliberalism och antikapitalism – varit starkt styrande för urval av teman, böcker och personer. Detta gäller även borgerliga tidningar. För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt som man tog avstånd ifrån. Kritiken mot liberalismen yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort, skriver Svante Nycander.", "article": "Olof Lagercrantz ifrågasatte inte västvärldens liberala grundprinciper, men resultatet av dessa principer i tillämpning fick honom att förtvivla om mänsklighetens framtid. Vår värld behärskas av ett system som ”saknar både hjärta och hjärna”. Teknisk och ekonomisk utveckling ”följer lagar som inte hör människan till”. Han blev uppbragt när jag 1975 föreslog en debattserie i Dagens Nyheter om liberalismen. ”Du talar som din egen farfar!” Han skrev senare att han avskydde ord som socialism och liberalism, de är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”. Vad han främst misstrodde var storskaliga hierarkiers anonyma, hjärtlösa maktutövning. Han var kritisk mot kulturinstitutioner som Svenska Akademien och universiteten. Högst värdesatte han fantasi och medkänsla, han tilltalades av utopister som Owen, Fourier och Bellamy, ”medlidandets hjältar”. Människor finner trygghet ”i den vagga naturen håller i beredskap åt dem, årstidsvaggan, fröet som jordas och återuppstår”, en trygghet bortom samhällssystem och ideologier. Naturen mot civilisationen. Lagercrantz var civilisationskritiker och som sådan antiliberal, eftersom liberalismen bejakar och är en del av moderniteten. Han ansåg den särskilt farlig, därför att den hör ihop med system och maktintressen som leder mot undergången. Intellektuell och personlig frihet var för honom självklara värden utan förbindelse med en särskild politisk tradition. Dagens Nyheter gav genom honom ett mäktigt stöd åt 68-radikalismen, som inom kort blev marxistisk. Den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion har sedan dess varit vänsterbetonad. Lars Lönnroth berättade i sin memoarbok i fjol att han intervjuades av DN:s kulturmedarbetare som en möjlig ny kulturchef 1982. Det föll inte väl ut, ”det framgick att man hellre ville ha en renodlad marxist som Sven-Eric Liedman”. För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”. Antiliberalism är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Det finns en grön, civilisationskritisk variant och en postmodern ogiltigförklaring av övergripande tolkningar och tankesystem, ”stora berättelser”, bland dem liberalismen. Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen. Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse. Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort. I en DN-recension 17/5 sägs: ”Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse.” Den liberala feminismen har alltså aldrig funnits, inte heller den starka rörelse som utgick från Eva Mobergs vision i boken ”Unga liberaler” 1961, där hon bröt med Alva Myrdals idé om ”kvinnans två roller” och krävde lika rättigheter och lika plikter för män och kvinnor i familjen, i arbetslivet och i politiken. Utan denna insats hade Grupp 8 varit otänkbar. På det intellektuella planet var motståndet mot jämställdhet redan nedkämpat. Vilka drev fram de fria aborterna? Genombrottet skedde i regeringens utredningsdirektiv 1965, som föregåtts av heta diskussioner bland främst unga liberaler och socialdemokrater. Justitieministern skrev: ”Många skäl talar för att kvinnan […] själv får bestämma.” Politiskt avgörande var de så kallade Polenresorna, som organiserades av Hans Nestius i Folkpartiets ungdomsförbund. (I Polen fanns fri abort.) Ändå får nu Grupp 8 förtjänsten och äran. En doktorsavhandling 2008, som gick ut på att Victoria Benedictsson tog livet av sig därför att hon påverkats av liberala idéer, välkomnades i DN och andra medier som en stor kulturhändelse. Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår. Stefan Jonsson skriver i ”Rapport från sopornas planet” att marxismen som systemkritisk teori införlivats med seriös samhälls- och kulturforskning i gemen och därmed inte längre framstår som en avgränsad teoretisk skola. I humaniora ”har marxismen en stark ställning … som en del av fundamentet”. Den klargör ”motsägelserna i det rådande systemet” och visar hur ”dessa motsägelser leder till orättvisor och konflikter”. Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter. Mer därom i en andra artikel. Svante Nycander Detta är den första av två artiklar om liberalismen. Den andra publiceras på morgondagens DN Debatt. ", "article_category": "other"}
{"id": 37300, "headline": "”Därför är antiliberalismen så stark i svenskt kulturliv”", "summary": "Antiliberalismen är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Inom kultursektorn har detta negativa paradigm – antiliberalism och antikapitalism – varit starkt styrande för urval av teman, böcker och personer. Detta gäller även borgerliga tidningar. För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt som man tog avstånd ifrån. Kritiken mot liberalismen yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort, skriver Svante Nycander.", "article": "Olof Lagercrantz ifrågasatte inte västvärldens liberala grundprinciper, men resultatet av dessa principer i tillämpning fick honom att förtvivla om mänsklighetens framtid. Vår värld behärskas av ett system som ”saknar både hjärta och hjärna”. Teknisk och ekonomisk utveckling ”följer lagar som inte hör människan till”. Han blev uppbragt när jag 1975 föreslog en debattserie i Dagens Nyheter om liberalismen. ”Du talar som din egen farfar!” Han skrev senare att han avskydde ord som socialism och liberalism, de är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”. Vad han främst misstrodde var storskaliga hierarkiers anonyma, hjärtlösa maktutövning. Han var kritisk mot kulturinstitutioner som Svenska Akademien och universiteten. Högst värdesatte han fantasi och medkänsla, han tilltalades av utopister som Owen, Fourier och Bellamy, ”medlidandets hjältar”. Människor finner trygghet ”i den vagga naturen håller i beredskap åt dem, årstidsvaggan, fröet som jordas och återuppstår”, en trygghet bortom samhällssystem och ideologier. Naturen mot civilisationen. Lagercrantz var civilisationskritiker och som sådan antiliberal, eftersom liberalismen bejakar och är en del av moderniteten. Han ansåg den särskilt farlig, därför att den hör ihop med system och maktintressen som leder mot undergången. Intellektuell och personlig frihet var för honom självklara värden utan förbindelse med en särskild politisk tradition. Dagens Nyheter gav genom honom ett mäktigt stöd åt 68-radikalismen, som inom kort blev marxistisk. Den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion har sedan dess varit vänsterbetonad. Lars Lönnroth berättade i sin memoarbok i fjol att han intervjuades av DN:s kulturmedarbetare som en möjlig ny kulturchef 1982. Det föll inte väl ut, ”det framgick att man hellre ville ha en renodlad marxist som Sven-Eric Liedman”. För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”. Antiliberalism är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Det finns en grön, civilisationskritisk variant och en postmodern ogiltigförklaring av övergripande tolkningar och tankesystem, ”stora berättelser”, bland dem liberalismen. Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen. Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse. Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort. I en DN-recension 17/5 sägs: ”Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse.” Den liberala feminismen har alltså aldrig funnits, inte heller den starka rörelse som utgick från Eva Mobergs vision i boken ”Unga liberaler” 1961, där hon bröt med Alva Myrdals idé om ”kvinnans två roller” och krävde lika rättigheter och lika plikter för män och kvinnor i familjen, i arbetslivet och i politiken. Utan denna insats hade Grupp 8 varit otänkbar. På det intellektuella planet var motståndet mot jämställdhet redan nedkämpat. Vilka drev fram de fria aborterna? Genombrottet skedde i regeringens utredningsdirektiv 1965, som föregåtts av heta diskussioner bland främst unga liberaler och socialdemokrater. Justitieministern skrev: ”Många skäl talar för att kvinnan […] själv får bestämma.” Politiskt avgörande var de så kallade Polenresorna, som organiserades av Hans Nestius i Folkpartiets ungdomsförbund. (I Polen fanns fri abort.) Ändå får nu Grupp 8 förtjänsten och äran. En doktorsavhandling 2008, som gick ut på att Victoria Benedictsson tog livet av sig därför att hon påverkats av liberala idéer, välkomnades i DN och andra medier som en stor kulturhändelse. Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår. Stefan Jonsson skriver i ”Rapport från sopornas planet” att marxismen som systemkritisk teori införlivats med seriös samhälls- och kulturforskning i gemen och därmed inte längre framstår som en avgränsad teoretisk skola. I humaniora ”har marxismen en stark ställning … som en del av fundamentet”. Den klargör ”motsägelserna i det rådande systemet” och visar hur ”dessa motsägelser leder till orättvisor och konflikter”. Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter. Mer därom i en andra artikel. Svante Nycander Detta är den första av två artiklar om liberalismen. Den andra publiceras på morgondagens DN Debatt. Svante Nycander anställdes Svante Nycander anställdes som ledarskribent i Dagens Nyheter 1/1.1960. Han var allmänreporter och facklig reporter 1969–74 och ledarskribent 1974–78. Under åren 1979–1994 var han chefredaktör och chef för ledarredaktionen. Fram till hösten 2000 var han kolumnist i DN. Svante Nycanders bok ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet” (SNS Förlag) utkom för ett halvår sedan och hyllades som ”ett mästerverk” av Bibliotekstjänst. Svante Nycander rekommenderar följande böcker: Sören Halldéns ”Hur går det till inom vetenskapen?” (2005), Svante Nordins ”Humaniora i Sverige” (2008) och Lars Lönnroths ”Dörrar till främmande rum” (2009). ", "article_category": "other"}
{"id": 37310, "headline": "”Aftonbladet löper en stor risk att fällas i en rättegång”", "summary": "Förre pressombudsmannen om Littorinaffären: Många så kallade seriösa medier återgav fler detaljer än vad det legitima allmänintresset krävde.I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av processen. Aftonbladet löper därmed stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp hans barn är mycket anmärkningsvärda och borde prövas. Men i Sverige finns ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. Allmänhetens Pressombudsman, PO, får inte göra det. Detta är en svår brist, skriver Pär-Arne Jigenius.", "article": "I den så kallade Littorinaffären har både Aftonbladet och den dåvarande ministern handlat bakvänt och missförstått varandras avsikter. För Sven Otto Littorins del har det redan lett till avgång som statsråd och hotar att påverka den pågående vårdnadstvisten; för Aftonbladets del kan det sluta med rättegång och förlorat anseende. Efter Littorins presskonferens om att han sätter familjen före statsrådsposten började AB kryptiskt tala om att tidningen hade uppgifter om ett brott som var den verkliga anledningen till avgången. Om Sven Otto Littorin från början kraftfullt och entydigt dementerat uppgiften om sexköpet hade uppenbarligen inte AB velat eller vågat löpa linan ut och publicera kvinnans berättelse. Nu har Expressen visat att Littorins pressekreterare, redan dagen före presskonferensen där avgången tillkännagavs, i samtal med Aftonbladet meddelat att ministern förnekade det påstådda brottet och att han aldrig köpt sex. Uppenbarligen trodde Sven Otto Littorin att Aftonbladet hade flera känsliga uppgifter, eftersom nattens krismöten ledde till att han nästa morgon trots allt kastade in handduken. Genom att fly hoppades ministern på att han skulle undkomma tidningen. I stället ökade tidningens misstro mot dementin och jaktinstinkten triggades. Tydligen uppfattade inte Aftonbladet pressekreterarens uppgifter som en verklig dementi. På torsdagen uppgav Lena Mellin – tillförordnad ansvarig utgivare vid denna tid – att ”vi pratar inte genom ombud”. Tidningen ville åter konfrontera Sven Otto Littorin personligen med uppgifterna om sexköpet. Kvar står att en tidning inte kan bortse från viktig och relevant information för att den lämnats via ombud. En pressekreterare talar förvisso inte alltid sanning. Men i det här fallet handlade det inte om huruvida Littorins dementi var sann i sak, utan om pressekreteraren hade i uppdrag att framföra förnekandet och gjorde det på ett korrekt sätt. I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av denna publicistiska fermentationsprocess. Aftonbladet löper en stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Efter Sven Otto Littorins känsloladdade presskonferens den 7 juli var det många medier som uttryckte ett avståndstagande från kvällspressens arbetsmetoder; man utgick från att kvällstidningar ringt upp barnen och ställt olämpliga frågor. Några dagar senare valde så gott som alla seriösa medier i Sverige att helt lita på den förkättrade kvällspressen – i detta fall AB – och återge tidningens intressanta, sensationella och vagt underbyggda uppgifter om det påstådda sexbrottet. Många tidningar hängde ut ett fikonlöv i form av en kommentar från den ansvarige utgivaren, där denne förklarade varför allmänintresset var så starkt att det just i detta fall var en plikt att vidarebefordra kvällstidningens uppgifter. Jag hoppas att några studenter vid en journalisthögskola får till uppgift att analysera dessa kommentarer och att jämföra tidningens innehåll med utgivarens deklarationer. Det hade naturligtvis gått att kort sammanfatta AB:s uppgifter utan att ta med kvällstidningsmässiga detaljer om det påstådda sexköpet. Mitt intryck är att många så kallade seriösa medier hade fler detaljer än vad det legitima allmänintresset krävde. När det gäller är skillnaderna mellan journalistiken i kvällstidningar och morgontidningar inte så stor; på onsdag moraliserar man och på söndag åker man snålskjuts. De seriösa mediernas lite nedlåtande inställning till kvällspressen kan ibland föra tankarna till följande aforism: Fördelen med dubbelmoral är att när man förbrukat den ena har man den andra kvar. Onsdagen den 7 juli var allmänheten, politikerna och journalistkåren gripna av Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp två av hans tonåriga barn och framfört frågor och uppgifter som ett barn borde besparas. Några dagar senare, när den primära anledningen till statsrådets avgång blivit känd, fanns det inte längre något intresse för denna fråga. Men kvar står att om journalister uppträtt på det sätt Littorin uppgav är detta mycket anmärkningsvärt. Just nu vill journalistkåren tro på det förra statsrådets dementier, men tydligen inte på uppgifterna om journalisters kontakt med barnen. Allmänhetens Pressombudsman, PO, bedömer i princip publicitetsskador och är helt inriktad på vad som sker efter en publicering. Men enskilda journalister och medieföretag kan ställa till stora skador för enskilda personer utan att detta leder till en publicering som PO kan bedöma. Under insamlandet av material och i kontakten med enskilda kan journalisten begå övertramp och till och med övergrepp. Skildringen av vissa kontakter med barnen Littorin är utmärkta exempel. I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats. En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion. I bloggosfären finns många skrivande personer som inte kan stava till pressetik. Frågan om de professionella journalisternas yrkesetik blir allt viktigare, både för den enskilde journalisten och för det enskilda medieföretaget och dess varumärke. Mot denna bakgrund är det en svår brist att journalisters yrkesetik hamnat mellan stolarna i det svenska självsanerande systemet. Mediernas påstådda kontakter med barnen Littorin borde på ett förtroendegivande sätt kunna prövas. Pär-Arne Jigenius ", "article_category": "other"}
{"id": 37313, "headline": "”Aftonbladet löper stor risk att fällas i rättegång”", "summary": "I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av processen. Aftonbladet löper därmed stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp hans barn är mycket anmärkningsvärda och borde prövas. Men i Sverige finns ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. Allmänhetens Pressombudsman, PO, får inte göra det. Detta är en svår brist, skriver Pär-Arne Jigenius.", "article": "I den så kallade Littorinaffären har både Aftonbladet och den dåvarande ministern handlat bakvänt och missförstått varandras avsikter. För Sven Otto Littorins del har det redan lett till avgång som statsråd och hotar att påverka den pågående vårdnadstvisten; för Aftonbladets del kan det sluta med rättegång och förlorat anseende. Efter Littorins presskonferens om att han sätter familjen före statsrådsposten började AB kryptiskt tala om att tidningen hade uppgifter om ett brott som var den verkliga anledningen till avgången. Om Sven Otto Littorin från början kraftfullt och entydigt dementerat uppgiften om sexköpet hade uppenbarligen inte AB velat eller vågat löpa linan ut och publicera kvinnans berättelse. Nu har Expressen visat att Littorins pressekreterare, redan dagen före presskonferensen där avgången tillkännagavs, i samtal med Aftonbladet meddelat att ministern förnekade det påstådda brottet och att han aldrig köpt sex. Uppenbarligen trodde Sven Otto Littorin att Aftonbladet hade flera känsliga uppgifter, eftersom nattens krismöten ledde till att han nästa morgon trots allt kastade in handduken. Genom att fly hoppades ministern på att han skulle undkomma tidningen. I stället ökade tidningens misstro mot dementin och jaktinstinkten triggades. Tydligen uppfattade inte Aftonbladet pressekreterarens uppgifter som en verklig dementi. På torsdagen uppgav Lena Mellin – tillförordnad ansvarig utgivare vid denna tid – att ”vi pratar inte genom ombud”. Tidningen ville åter konfrontera Sven Otto Littorin personligen med uppgifterna om sexköpet. Kvar står att en tidning inte kan bortse från viktig och relevant information för att den lämnats via ombud. En pressekreterare talar förvisso inte alltid sanning. Men i det här fallet handlade det inte om huruvida Littorins dementi var sann i sak, utan om pressekreteraren hade i uppdrag att framföra förnekandet och gjorde det på ett korrekt sätt. I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av denna publicistiska fermentationsprocess. Aftonbladet löper en stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Efter Sven Otto Littorins känsloladdade presskonferens den 7 juli var det många medier som uttryckte ett avståndstagande från kvällspressens arbetsmetoder; man utgick från att kvällstidningar ringt upp barnen och ställt olämpliga frågor. Några dagar senare valde så gott som alla seriösa medier i Sverige att helt lita på den förkättrade kvällspressen – i detta fall AB – och återge tidningens intressanta, sensationella och vagt underbyggda uppgifter om det påstådda sexbrottet. Många tidningar hängde ut ett fikonlöv i form av en kommentar från den ansvarige utgivaren, där denne förklarade varför allmänintresset var så starkt att det just i detta fall var en plikt att vidarebefordra kvällstidningens uppgifter. Jag hoppas att några studenter vid en journalisthögskola får till uppgift att analysera dessa kommentarer och att jämföra tidningens innehåll med utgivarens deklarationer. Det hade naturligtvis gått att kort sammanfatta AB:s uppgifter utan att ta med kvällstidningsmässiga detaljer om det påstådda sexköpet. Mitt intryck är att många så kallade seriösa medier hade fler detaljer än vad det legitima allmänintresset krävde. När det gäller är skillnaderna mellan journalistiken i kvällstidningar och morgontidningar inte så stor; på onsdag moraliserar man och på söndag åker man snålskjuts. De seriösa mediernas lite nedlåtande inställning till kvällspressen kan ibland föra tankarna till följande aforism: Fördelen med dubbelmoral är att när man förbrukat den ena har man den andra kvar. Onsdagen den 7 juli var allmänheten, politikerna och journalistkåren gripna av Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp två av hans tonåriga barn och framfört frågor och uppgifter som ett barn borde besparas. Några dagar senare, när den primära anledningen till statsrådets avgång blivit känd, fanns det inte längre något intresse för denna fråga. Men kvar står att om journalister uppträtt på det sätt Littorin uppgav är detta mycket anmärkningsvärt. Just nu vill journalistkåren tro på det förra statsrådets dementier, men tydligen inte på uppgifterna om journalisters kontakt med barnen. Allmänhetens Pressombudsman, PO, bedömer i princip publicitetsskador och är helt inriktad på vad som sker efter en publicering. Men enskilda journalister och medieföretag kan ställa till stora skador för enskilda personer utan att detta leder till en publicering som PO kan bedöma. Under insamlandet av material och i kontakten med enskilda kan journalisten begå övertramp och till och med övergrepp. Skildringen av vissa kontakter med barnen Littorin är utmärkta exempel. I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats. En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion. I bloggosfären finns många skrivande personer som inte kan stava till pressetik. Frågan om de professionella journalisternas yrkesetik blir allt viktigare, både för den enskilde journalisten och för det enskilda medieföretaget och dess varumärke. Mot denna bakgrund är det en svår brist att journalisters yrkesetik hamnat mellan stolarna i det svenska självsanerande systemet. Mediernas påstådda kontakter med barnen Littorin borde på ett förtroendegivande sätt kunna prövas. Pär-Arne Jigenius Pär-Arne Jigenius är Pär-Arne Jigenius är journalist, författare, debattör och före detta pressombudsman. Han har varit andre redaktör och ställföreträdande ansvarig utgivare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, redaktionschef och ansvarig utgivare på Göteborgs-Tidningen och chefredaktör och ansvarig utgivare för Göteborgs-Posten. Han var Allmänhetens Pressombudsman 1993–2000. Jigenius har skrivit böckerna ”Dagspress och religion” (1999) och ”Ansvarige utgivaren: diktator eller syndabock?” (2008). Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 37333, "headline": "”Svenska toppchefer ser brister med bonussystemen”", "summary": "Unionen i unik undersökning av svenska storföretag: Fyra av fem höga chefer är kritiska till bonussystemen. Nästan hälften anser att de styr mot alltför kortsiktiga mål.När Unionen frågade svenska vd:ar om de hade tackat nej till jobbet om de enbart hade erbjudits en fast marknadsmässig lön svarade sju av tio att de hade tagit jobbet ändå. Bonus driver inte företagets bästa, fokuserar på kvartalsekonomi, motiverar till kortsiktigt eget välbefinnande men inte till långsiktigt företagsbyggande – det är några av de skäl till kritik som de svarande företagsledarna uppger. Det visar att många av dagens bonussystem har brister. Ersättningen till chefer bör främja företagens möjligheter att agera långsiktigt så att de kan bidra till tillväxt och därmed trygga och utvecklande jobb, skriver Cecilia Fahlberg.", "article": "Chefsbonusar är ett hett och ständigt återkommande debattämne. Oftast handlar diskussionen om rimligheten i nivån på ersättningarna och om en människa kan vara värd så mycket i relation till övriga anställda. Mycket sällan fokuserar debatten på om de livligt förekommande bonussystemen verkligen gör nytta. Leder de till de effekter som förespråkarna hävdar? Motiverar de vd att prestera bättre? Fyller de syftet att rekrytera och behålla den bästa ledningen? Främjar de målstyrning och långsiktighet i företaget? Det är avgörande frågor vi borde ställa och kräva svar på. Alla är vi beroende av en god utveckling av näringslivet för att trygga jobben och därmed välfärden. Unionen som har en halv miljon medlemmar i det privata näringslivet har genomfört en unik undersökning om företagsledningarnas egen inställning till dagens bonussystem. Vd:ar och koncernchefer har tillfrågats i samtliga 320 företag med verksamhet i Sverige som har mer än 500 anställda och där Unionen har medlemmar. Resultatet avslöjar att toppcheferna i svenskt näringsliv är kritiska till de bonussystem de själva är en del av. Fyra av fem säger sig se brister i bonussystemen och den vanligaste kritiken är att de styr mot alltför kortsiktiga mål. Fyra av fem av de undersökta företagen använder sig av bonus. Behovet brukar motiveras framför allt av tre faktorer. Det ska stödja målet att rekrytera och behålla rätt personer. Det ska styra och kontrollera att företagsledningen agerar rätt. Det ska motivera att prestera ännu bättre. Låt oss titta närmare på dessa faktorer och i vilken grad de verkligen understöds av bonussystemen. Unionen har ställt frågan till vd:ar om de hade tackat nej till jobbet om de endast erbjudits fast marknadsmässig lön. Sju av tio svarar att de skulle ha tagit jobbet ändå. Endast en av tjugo uppger att de hade tackat nej och bara var tionde uppger att de skulle söka sig bort från företaget om nuvarande bonus ersattes med fast lön. Hur är det då med bonussystemens möjlighet att underlätta styrning och kontroll? Genom att koppla bonus till ett antal mål styrs vd:s prioriteringar, hävdar bonusförespråkare. Företagets styrelse kan därmed se till att vd arbetar för aktieägarnas bästa, vilket brukar innebära en så hög aktiekurs och så hög vinst som möjligt. Därmed reduceras uppgiften till mål som enkelt går att mäta, medan andra mål som är viktiga för företagets verksamhet, som till exempel nöjda kunder och medarbetare kommer i skymundan. Bonusmålen är ofta grundade på årsvisa resultat, vilket gör att vd:s fokus blir kortsiktigt. Neddragningarna på forskning och utveckling eller kompetensutveckling kan exempelvis få ett års resultat att se bättre ut. Men på några års sikt visar sig de bristande investeringarna i sämre konkurrensförmåga. I Unionens undersökning anser nästan hälften av cheferna att dagens bonussystem styr mot kortsiktiga mål. En mycket liten andel anser att de är väl utformade för att styra mot mål som ligger 5–10 år fram i tiden. Styrning genom bonus riskerar alltså att företagets utveckling som helhet blir lidande när ett fåtal nyckeltal ska se så bra ut som möjligt vid de årsvisa avstämningsdatumen. Men bonus som morot då? Motivet bygger på antagandet att vd drivs av sin egen plånbok och antas anstränga sig mindre om det inte finns något att vinna på att anstränga sig hårdare. Svaren i Unionens undersökning pekar på att motivet är svagt. Ett stimulerande arbete, viljan att utveckla en organisation, inflytande över företagets utveckling och framtid samt stolthet över att göra ett viktigt jobb för företaget är drivkrafter som samtliga vida överträffar möjlighet till status och hög ersättning enligt de svarande. Det är talande att fyra av fem vd:ar i Unionens undersökning ser brister i dagens bonussystem och att de rankar fokuseringen på alltför kortsiktiga mål som den största bristen. Bonus driver inte företagens bästa utan chefernas bästa, fokuserar på kvartalsekonomi och motiverar till kortsiktigt eget välbefinnande, men inte till långsiktigt företagsbyggande, är några av de skäl till sin kritik de svarande uppger. Bonussystemen ser ut att ha etablerat sig i näringslivet vilket kräver att de analyseras. Den mer spektakulära fokuseringen på nivåerna får inte skymma de avgörande frågorna om syfte och resultat. Unionens undersökning visar att bonus i de flesta fall inte är nödvändig för att rekrytera och behålla vd. Den visar också att det är svårt att styra genom bonus, framför allt på lång sikt och att helhetssynen riskerar att gå förlorad. Motivationen fordrar ingen ytterligare morot, den finns ändå och styrs inte minst av andra orsaker än en ännu tjockare plånbok. Om bonus ska införas och behållas ska den motiveras. Den ska främja långsiktighet och helhetssyn i chefernas agerande. Företagsstyrelserna måste våga ifrågasätta de generella bonusmodellerna, utvärdera och ompröva sina bonussystem. Fokuserar bonusmålen på rätt områden? Finns det möjlighet att uppnå samma effekt till en lägre kostnad? Det behövs helt uppenbart mer kunskap om bonussystemen och deras effekt för att attrahera rätt personer och om konsekvenserna för motivation och hur företagen styrs. Hur har de företag som valt bort bonussystemen utvecklats i förhållande till andra? Företagen har en avgörande roll för att skapa fler och bättre jobb i Sverige. Genom att agera långsiktigt kan de bidra till tillväxt och därmed till trygga och utvecklande jobb. Ersättningen till chefer bör därför främja långsiktighet. Det är allvarligt när det visar sig att inte ens företagsledningarna själva bedömer att bonusarna har denna effekt. Många av dagens bonussystem har brister, det visar inte minst vd:arnas egna svar. Slutsatsen är att en fördjupad diskussion, mer kunskap, utvärdering och förändring är nödvändig. Cecilia Fahlberg förbundsordförande Unionen ", "article_category": "other"}
{"id": 37341, "headline": "Trivs i sina mammaroller", "summary": "Några få saliga ögonblick med publiken är värda allt slit för skådespelaren Nina Gunke. Efter ett ansenligt antal mammaroller och som mamma på riktigt vet hon vad som krävs av en bra mor.", "article": "Många minns henne som unga Märta i tv-serien ”Hedebyborna”. Men hon har också kallats för Sveriges Grace Kelly. Ett smeknamn som smickrar Nina Gunke. – Det är roligt att bli jämförd med Grace Kelly, som jag tyckte var så vacker. Mest känd är hon för sina åtskilliga mammaroller under sina drygt 30 år som röst-, film- och teaterskådespelare: En snäll mammai filmen ”Lust och fägring stor”, den elaka mamman Rebecka Bovallius i tv-serien ”Skilda världar”, och senast som mor i ”Medealand” på Elverkets scen i Stockholm. Störst avtryck har mammarollen i den danska filmen ”Den stora badardagen” lämnat, vilken sammanföll med att hon själv fick sitt andra barn. – Det var en mammaroll jag verkligen älskade. Jag kunde hämta mycket från mitt eget liv. Min en månad gamla dotter var med och togs om hand av min mamma. Välmeriterad mor som hon är vet hon vad som gör en bra mamma: – En bra mamma vågar barnen prata med om allting, en bra mamma lyssnar och ser när barnen mår dåligt. Hon vågar släppa kontrollen. Är du en bra mamma? – Det tror jag. Jag har nära kontakt med mina båda döttrar och ömsesidigt förtroende. De vänder sig till mig i alla situationer. Det är jag stolt över. Det där med att släppa kontrollen försöker jag att bli bättre på. Som så många mödrar har även Nina Gunke tampats med dåligt samvete. – Speciellt min äldsta dotter har fått vara med mig mycket på teatern. I många år har jag haft dåligt samvete för det. Jag hade inte förstått att hon har fått uppleva mycket och kanske blev skådespelare tack vare det. Skådespelardrömmen närde Nina Gunke redan som sexåring. Men för att närma sig teaterns fa-scinerande värld behövde hon övervinna sin blyghet. – Jag var fruktansvärt blyg, jag ville aldrig träffa folk. Men upp på scen skulle jag, konstigt nog. Med åren har hon skapat sig en grundtrygghet och lärt sig att hantera sin blyghet allt bättre: Hon utsätter sig för situationerna hon fruktar mest. Vid sidan av kampen mot blygheten kräver arbetet på scen lite annat också: toppform. – Det går inte att spela på slentrian, publiken märker direkt om man är med eller inte. Men när man får ögonblick då allt fungerar så är det värt all slit, även om det bara varar ett kort ögonblick. Utan publiken är vi ingenting. Vi märker direkt om publiken tycker att det är roligt eller rörande, så känsliga är vi skådespelare. Vid sidan av skådespelardrömmen har hon länge drömt om att driva ett litet hotell på Österlen. – Jag gillar att ta hand om folk, ett mammadrag. Fast drömmen och hugade gäster får vackert vänta. Nina Gunke har mycket mer att uträtta som skådespelare. Eyal Sharon Krafft/TT Spektra familj@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37342, "headline": "”Bildt måste ge besked om sitt ansvar i Lundinaffären”", "summary": "Erfarna S-politiker: Carl Bildt försummar sitt arbete som Sveriges utrikesminister. I både Sveriges och sitt eget intresse måste han berätta vad han visste om övergreppen i Sudan.Med tanke på Sveriges höga profil i frågor om mänskliga rättigheter och folkrätt är det ytterst angeläget att utrikesministern bringar klarhet i Lundinaffären. Vi välkomnar förundersökningen som inletts, men redan nu bör Bildt ge sakliga svar på frågor om vad som skedde i Sudan. Det svävar något lätt löjeväckande över Bildts varningar för en rödgrön utrikespolitik. En svensk utrikesminister borde engagera sig mer i arbetet att stärka FN. Bildt har flera år i rad inte hållit Sveriges tal inför FN:s generalförsamling – en av de viktigaste arenorna för att slå fast våra utrikespolitiska positioner, skriver Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm Wallén.", "article": "Carl Bildt har tydligen valt anfall som bästa försvar när han är pressad av förundersökningen om folkrättsbrott av Lundin Petroleum under hans styrelsetid. Bildts angrepp mot de rödgröna (DN Debatt 2/7) måste ha fått statsministrarna i de rödgröna regeringarna i Oslo och Reykjavik att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Inte minst den norska rödgröna regeringen kan visa upp en av Europas mest välskötta ekonomier, låg arbetslöshet och mycket högt internationellt anseende. Det svävar något lätt löjeväckande över detta angrepp. Bildt representerar ett parti som förespråkar svenskt medlemskap i Nato. Och Folkpartiet vill att Sverige skall ansluta sig till Nato så snart som möjligt. I ett av sina många blogginlägg för förståelsen av svensk utrikespolitik talar Bildt om vår militära alliansfria position som ”allianslös”. Inte minst för omvärlden måste det framstå som häpnadsväckande att en utrikesminister talar om grunden för svensk säkerhetspolitik – fastställd av Sveriges riksdag – i sådana nedsättande och raljanta termer. Sveriges utrikespolitik hamnar i trygga och säkra händer vid ett regeringsskifte. Socialdemokratin ger de internationella frågorna prioritet och är en garant för ett stabilt arbete för säkerhet, solidaritet och samarbete. En rödgrön regering kommer att vara en aktiv medlem i EU. EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vår rödgröna politik lägger grunden för att nå positiva resultat – inte minst i de helt avgörande frågorna om jobben och klimatet. Mona Sahlin var starkt engagerad i debatten inför EU-omröstningen i november 1994, för ett medlemskap i EU. Hon har i dag centrala positioner inom europeisk socialdemokrati. Vi rödgröna är fast beslutna att vara mer aktiva i EU än den nuvarande regeringen. Det beror på att de frågor vi vill driva – jobb, klimat, miljö, konsumenter, forskning och jämställdhet – förutsätter mer av politik, mer av gemensamma beslut. De borgerliga partierna är av ideologiska skäl låsta och motsätter sig att styra marknaden. Därför blir de en bromsande kraft. Det enda Bildt i sak angriper en rödgrön utrikespolitik för, är en bisats i en utrikespolitisk rapport som rör synen på stormakters militärbaser i utlandet. Låt oss klargöra vår syn i denna fråga och tillbakavisa Bildts vantolkning. Vi rödgröna anser att världen skulle bli mer fredlig med färre militärbaser på andra länders territorium, detta gäller särskilt baser med kärnvapen. En kärnvapenfri värld är kanske utopisk men ändå helt nödvändigt att arbeta för. Tyvärr är vägen dit mycket lång. President Obamas ambitioner har ingjutit nytt mod i det globala nedrustningsarbetet. En rödgrön regering kommer att vara mycket aktiv i nedrustningsarbetet. Självklart respekterar vi varje stats rätt att ingå de avtal de önskar som rör deras säkerhet. Vi bortser inte heller från att det finns militära baser som verkar stabiliserande, så som i Sydkorea. Vår strävan att minska antalet militärbaser gäller självklart oberoende av om baserna är amerikanska, ryska eller av annan nationalitet. Skälet till att vi särskilt nämner USA är att detta land är den helt dominerande militärmakten och därför måste ta ledningen i kärnvapennedrustningen. Kraven på militär nedrustning gäller självklart alla stater. Baser i utlandet som inbegriper kärnvapen innebär otvivelaktigt ökade risker för en farlig eskalering av konflikter. En svensk utrikesminister borde engagera sig mer än vad Bildt gör i arbetet för fredlig lösning av konflikter, fundamentala orättvisor i världen och vikten av att stärka internationellt samarbete, främst FN. Bildt har flera år i rad inte hållit Sveriges tal inför FN:s generalförsamling – en av de viktigaste internationella arenorna för att slå fast våra utrikespolitiska positioner. Sveriges tal har lästs upp någon av de sista dagarna av Sveriges FN-ambassadör inför praktiskt taget tomma bänkar. Detta har noterats med många höjda ögonbryn, särskilt när Bildt valt att i stället besöka ”think-tanks” i Washington – och även i övrigt visat stor reslust. Ibland talar Bildt om vikten av att då och då besöka Sverige och då ”läsa papper” på UD. Inte någonsin har Sverige haft en utrikesminister som så flagrant bedriver en ”one-man show” och så nonchalant försummar att använda sig av vår diplomatiska expertis och våra utlandsmyndigheter. Nedläggningarna av ambassaderna på Irland, i Bulgarien, Slovakien, Slovenien, generalkonsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton talar sitt tydliga språk när det gäller synen på Sveriges utlandsrepresentation. När dessutom Bildt ger sina möten med EU-kolleger i Bryssel som en av förklaringarna till att stänga ambassader i EU-länder avslöjar han att han inte förstått behovet av permanent närvaro i andra delar av världen. I dagens värld är en ambassad inte bara till för utrikesministrar. Det är för övrigt tur att vi haft en ambassad i Moskva under tiden efter Georgien-kriget då Sveriges utrikesminister, trots flera egna försök, inte hade en bilateral dialog med Rysslands utrikesminister. När det gäller Sveriges internationella anseende är vi bekymrade över Bildts egen tystnad i Lundinaffären. I samband med hans utnämning restes frågetecken i ljuset av Bildts engagemang i Lundin Petroleum och hans kopplingar till ryska Vostok Nafta. Åklagare Magnus Elving har nyligen beslutat att inleda en förundersökning om folkrättsbrott med anledning av företagets verksamhet. Har Sveriges utrikesminister på något sätt ett delansvar i de fruktansvärda händelserna i Sudan? Med tanke på Sveriges höga profil i frågor som rör mänskliga rättigheter och folkrätt är det ytterst angeläget att bringa klarhet i saken. Särskilt som Bildt också hade egna ekonomiska intressen i Lundin-bolagen. Vi välkomnar därför förundersökningen som nu inletts. Men redan nu bör Carl Bildt både i eget och Sverige intresse ge sakliga svar på följande tre frågor: 1). Fick konsortiet, där Lundin Oil (från 2001 Lundin Petroleum) ingick, skydd för sin exploatering av den sudanska regeringens militära styrkor? 2). Använde sig Lundin Oil av militära transporter eller underlättade företaget satsningar på infrastruktur för regeringens militära operationer? 3). Kände Carl Bildt och styrelsen för Lundin Oil till den folkfördrivning och de övergrepp som skedde – vilka åtgärder vidtogs i så fall? Urban Ahlin utrikespolitisk talesperson (S), ledamot rödgröna utrikesgruppen Jan Eliasson f d utrikesminister (S) Lena Hjelm Wallén f d utrikesminister (S), ledamot rödgröna utrikesgruppen ", "article_category": "other"}
{"id": 37344, "headline": "”Bildt måste ge besked om sitt ansvar i Lundinaffären”", "summary": "Erfarna S-politiker: Carl Bildt försummar sitt arbete som Sveriges utrikesminister. I både Sveriges och sitt eget intresse måste han berätta vad han visste om övergreppen i Sudan. Med tanke på Sveriges höga profil i frågor om mänskliga rättigheter och folkrätt är det ytterst angeläget att utrikesministern bringar klarhet i Lundinaffären. Vi välkomnar förundersökningen som inletts, men redan nu bör Bildt ge sakliga svar på frågor om vad som skedde i Sudan. Det svävar något lätt löjeväckande över Bildts varningar för en rödgrön utrikespolitik. En svensk utrikesminister borde engagera sig mer i arbetet att stärka FN. Bildt har flera år i rad inte hållit Sveriges tal inför FN:s generalförsamling – en av de viktigaste arenorna för att slå fast våra utrikespolitiska positioner, skriver Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm Wallén.", "article": "Carl Bildt har tydligen valt anfall som bästa försvar när han är pressad av förundersökningen om folkrättsbrott av Lundin Petroleum under hans styrelsetid. Bildts angrepp mot de rödgröna (DN Debatt 2/7) måste ha fått statsministrarna i de rödgröna regeringarna i Oslo och Reykjavik att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Inte minst den norska rödgröna regeringen kan visa upp en av Europas mest välskötta ekonomier, låg arbetslöshet och mycket högt internationellt anseende. Det svävar något lätt löjeväckande över detta angrepp. Bildt representerar ett parti som förespråkar svenskt medlemskap i Nato. Och Folkpartiet vill att Sverige skall ansluta sig till Nato så snart som möjligt. I ett av sina många blogginlägg för förståelsen av svensk utrikespolitik talar Bildt om vår militära alliansfria position som ”allianslös”. Inte minst för omvärlden måste det framstå som häpnadsväckande att en utrikesminister talar om grunden för svensk säkerhetspolitik – fastställd av Sveriges riksdag – i sådana nedsättande och raljanta termer. Sveriges utrikespolitik hamnar i trygga och säkra händer vid ett regeringsskifte. Socialdemokratin ger de internationella frågorna prioritet och är en garant för ett stabilt arbete för säkerhet, solidaritet och samarbete. En rödgrön regering kommer att vara en aktiv medlem i EU. EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vår rödgröna politik lägger grunden för att nå positiva resultat – inte minst i de helt avgörande frågorna om jobben och klimatet. Mona Sahlin var starkt engagerad i debatten inför EU-omröstningen i november 1994, för ett medlemskap i EU. Hon har i dag centrala positioner inom europeisk socialdemokrati. Vi rödgröna är fast beslutna att vara mer aktiva i EU än den nuvarande regeringen. Det beror på att de frågor vi vill driva – jobb, klimat, miljö, konsumenter, forskning och jämställdhet – förutsätter mer av politik, mer av gemensamma beslut. De borgerliga partierna är av ideologiska skäl låsta och motsätter sig att styra marknaden. Därför blir de en bromsande kraft. Det enda Bildt i sak angriper en rödgrön utrikespolitik för, är en bisats i en utrikespolitisk rapport som rör synen på stormakters militärbaser i utlandet. Låt oss klargöra vår syn i denna fråga och tillbakavisa Bildts vantolkning. Vi rödgröna anser att världen skulle bli mer fredlig med färre militärbaser på andra länders territorium, detta gäller särskilt baser med kärnvapen. En kärnvapenfri värld är kanske utopisk men ändå helt nödvändigt att arbeta för. Tyvärr är vägen dit mycket lång. President Obamas ambitioner har ingjutit nytt mod i det globala nedrustningsarbetet. En rödgrön regering kommer att vara mycket aktiv i nedrustningsarbetet. Självklart respekterar vi varje stats rätt att ingå de avtal de önskar som rör deras säkerhet. Vi bortser inte heller från att det finns militära baser som verkar stabiliserande, så som i Sydkorea. Vår strävan att minska antalet militärbaser gäller självklart oberoende av om baserna är amerikanska, ryska eller av annan nationalitet. Skälet till att vi särskilt nämner USA är att detta land är den helt dominerande militärmakten och därför måste ta ledningen i kärnvapennedrustningen. Kraven på militär nedrustning gäller självklart alla stater. Baser i utlandet som inbegriper kärnvapen innebär otvivelaktigt ökade risker för en farlig eskalering av konflikter. En svensk utrikesminister borde engagera sig mer än vad Bildt gör i arbetet för fredlig lösning av konflikter, fundamentala orättvisor i världen och vikten av att stärka internationellt samarbete, främst FN. Bildt har flera år i rad inte hållit Sveriges tal inför FN:s generalförsamling – en av de viktigaste internationella arenorna för att slå fast våra utrikespolitiska positioner. Sveriges tal har lästs upp någon av de sista dagarna av Sveriges FN-ambassadör inför praktiskt taget tomma bänkar. Detta har noterats med många höjda ögonbryn, särskilt när Bildt valt att i stället besöka ”think-tanks” i Washington – och även i övrigt visat stor reslust. Ibland talar Bildt om vikten av att då och då besöka Sverige och då ”läsa papper” på UD. Inte någonsin har Sverige haft en utrikesminister som så flagrant bedriver en ”one-man show” och så nonchalant försummar att använda sig av vår diplomatiska expertis och våra utlandsmyndigheter. Nedläggningarna av ambassaderna på Irland, i Bulgarien, Slovakien, Slovenien, generalkonsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton talar sitt tydliga språk när det gäller synen på Sveriges utlandsrepresentation. När dessutom Bildt ger sina möten med EU-kolleger i Bryssel som en av förklaringarna till att stänga ambassader i EU-länder avslöjar han att han inte förstått behovet av permanent närvaro i andra delar av världen. I dagens värld är en ambassad inte bara till för utrikesministrar. Det är för övrigt tur att vi haft en ambassad i Moskva under tiden efter Georgien-kriget då Sveriges utrikesminister, trots flera egna försök, inte hade en bilateral dialog med Rysslands utrikesminister. När det gäller Sveriges internationella anseende är vi bekymrade över Bildts egen tystnad i Lundinaffären. I samband med hans utnämning restes frågetecken i ljuset av Bildts engagemang i Lundin Petroleum och hans kopplingar till ryska Vostok Nafta. Åklagare Magnus Elving har nyligen beslutat att inleda en förundersökning om folkrättsbrott med anledning av företagets verksamhet. Har Sveriges utrikesminister på något sätt ett delansvar i de fruktansvärda händelserna i Sudan? Med tanke på Sveriges höga profil i frågor som rör mänskliga rättigheter och folkrätt är det ytterst angeläget att bringa klarhet i saken. Särskilt som Bildt också hade egna ekonomiska intressen i Lundin-bolagen. Vi välkomnar därför förundersökningen som nu inletts. Men redan nu bör Carl Bildt både i eget och Sverige intresse ge sakliga svar på följande tre frågor: 1). Fick konsortiet, där Lundin Oil (från 2001 Lundin Petroleum) ingick, skydd för sin exploatering av den sudanska regeringens militära styrkor? 2). Använde sig Lundin Oil av militära transporter eller underlättade företaget satsningar på infrastruktur för regeringens militära operationer? 3). Kände Carl Bildt och styrelsen för Lundin Oil till den folkfördrivning och de övergrepp som skedde – vilka åtgärder vidtogs i så fall? Urban Ahlin utrikespolitisk talesperson (S), ledamot rödgröna utrikesgruppen Jan Eliasson f d utrikesminister (S) Lena Hjelm Wallén f d utrikesminister (S), ledamot rödgröna utrikesgruppen ”Befolkningen fördrevs” Åklagare Magnus Elving vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm beslutade att inleda en förundersökning om folkrättsbrott rörande Lundinföretagens verksamhet i Sudan efter att bland annat ha varit i kontakt med de 50 frivilligorganisationer som bildar European coalition on oil in Sudan (Ecos). Enligt Ecos anlitades sudanesiska officerare som fördrev befolkningen i de områden där konsortiet, där Lundin Oil ingick, ville utvinna olja. Lundin Oil hävdar att rapporten rymmer insinuationer och falska anklagelser. Källa: TT ", "article_category": "other"}
{"id": 37352, "headline": "”Vi ska göra Sverige mer jämställt än vad det är i dag”", "summary": "Den rödgröna oppositionen: Det viktigaste uppdraget för en ny regering är att hålla samman Sverige.Två regeringsalternativ står mot varandra: En sittande regering som använt politiken till att vidga klyftorna – och ett nytt regeringsalternativ som avser att överbrygga dem. Klyftorna som ska överbryggas är de mellan rik och fattig, mellan dem som har jobb och alla som står vid sidan av, mellan kvinnor och män, mellan pensionärer och löntagare, skriver Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.", "article": "Att hålla samman Sverige är det viktigaste uppdraget för en kommande svensk regering. Vår uppfattning är att politik ska användas för att överbrygga klyftor. Detta är vår utgångspunkt om vi får svenska folkets förtroende att bilda regering efter höstens val. Vår övertygelse är att ökad jämlikhet gör att samhället fungerar bättre och att fler människor då kommer till sin rätt. Vi vill därför driva en politik som utjämnar skillnader och som skapar möjligheter för alla människor att växa och utvecklas. Varje elev ska ges möjlighet att nå kunskapsmålen. Varje patient ska känna trygghet att få den vård hon eller han behöver. Vi tror inte att människor mår bättre av att jagas utan att välstånd skapas genom trygghet och minskade klyftor mellan människor. Sverige tjänar på ökad jämlikhet. Det gör också alla vi människor som bor här. Den skyhöga arbetslösheten måste bekämpas. Det kommer vi att arbeta för varje dag i regeringsställning om vi får väljarnas förtroende. Vi tror inte på dagens utveckling där sjuka ställs mot friska, arbetslösa mot de som jobbar eller pensionärer mot löntagare. Det skapar inte jobb. Om fyra år ska Sverige vara mer jämlikt och mer jämställt än i dag. Arbetslösheten ska ha minskat kraftigt och löntagarnas villkor och inflytande i arbetslivet ska ha förbättrats. Vi ska ha tagit stora steg för att möta klimathotet. Välfärden ska ha stärkts både vad gäller tillgång och kvalitet. Nu står två regeringsalternativ mot varandra i Sverige: En sittande regering som har använt politiken för att vidga klyftorna – och ett nytt regeringsalternativ som avser använda politiken för att överbrygga klyftor. Det är en grundläggande motsättning i riksdagsvalet år 2010. Den grundläggande motsättningen mellan konservativ och framåtblickande politik är just synen på hur politiken ska användas. En konservativ regering använder politiken för att vidga klyftor. En sådan regering styr Sverige i dag. En framåtblickande regering använder politiken för att överbrygga klyftor. Inkomstskillnaderna i Sverige har aldrig varit större i modern tid. Under den gångna mandatperioden har klyftan mellan rik och fattig har ökat. Klyftan mellan män och kvinnor har ökat. Och klyftan mellan löntagare och pensionärer har ökat. Sverige slits isär. Nu ser vi resultaten av de gångna fyra åren: Ett annat Sverige växer fram. Regeringen har använt politiken för att vidga klyftor. Den allra rikaste procentens inkomster har stärkts lika mycket genom regeringens insatser som inkomsterna för en fjärdedel av hela svenska folket tillsammans. Det är fakta som inte kan viftas bort – regeringen Reinfeldt är ett särintresse för de välbeställda. Männen har fått 30 procent mer än kvinnorna. Och regeringen har infört en pensionärsskatt: En vanlig pensionär betalar 700 kronor mer i månaden i skatt än en löntagare med samma inkomst. Antalet ungdomar som tvingas leva på socialbidrag ökar kraftigt. Trots det avfärdar regeringen den allt mer oroväckande ungdomsarbetslösheten som ”en skapad synvilla”. Det är osakligt att försöka skylla de ökade klyftorna på finanskrisen. En finanskris ökar inte inkomstspridningen. Tvärtom. En finanskris kan minska inkomstskillnaderna. Finanskriser innebär att kapitalinkomster sjunker och att de allra högsta lönerna, som ofta är resultatbaserade, pressas ned. Båda dessa bidrar i sig till en mer jämlik inkomstfördelning. Svenska folket är väl införstått med detta sakförhållande. Vi har låtit opinionsinstitutet Novus intervjua 1 000 personer om den ökade inkomstspridningen och dess orsaker. Blotta 9 procent av de intervjuade upplever att inkomstskillnaderna har minskat sedan år 2006. Mer än sex gånger så många – 60 procent av de tillfrågade – upplever i stället att inkomstklyftorna har ökat. 17 procent upplever ingen skillnad. Ej heller har det gått svenska folket förbi att det är regeringens politik – inte finanskrisen – som har skapat den nya ojämlikheten. Av dem som upplever att klyftorna har ökat uppger två tredjedelar, hela 65 procent, att ökningen främst beror på regeringens politik. Enbart 11 procent tror att ökningen främst beror på finanskrisen, och 10 procent förklarar utvecklingen med avtalsförhandlingarna. Vårt budskap är tydligt: Det räcker nu. Sverige behöver inte ytterligare fyra år på den inslagna vägen. Ytterligare fyra år av skattesänkningar på lånade pengar – mest till dem som har det bäst. Nu är det hög tid att byta färdriktning. Eftersom vi i regeringsställning sätter upp ett jämlikt samhälle som ledstjärna har vi låtit Riksdagens utredningstjänst analysera fördelningseffekterna av våra egna förslag. Resultatet är att 9 av 10 inkomstgrupper tjänar på en rödgrön politik. Den rikaste tiondelen, den som har gynnats allra mest under de gångna fyra åren, får bidra mer. Där går en stor skiljelinje i årets val. Våra förslag har också en bättre fördelning för att minska inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Kvinnornas inkomster stärks 25 procent mer än männens med våra rödgröna förslag. Vi tar också ett rejält första kliv för att avskaffa regeringens straffskatt på pensionärer. Vi är ense om att den rödgröna politiken syftar till att ställa om Sverige till hållbar utveckling. Passivitet i klimatfrågan ska ersättas av aktiva investeringar i klimatomställning. Vi kan i dag slå fast ytterligare tre grundläggande principer för en kommande rödgrön regering: 1). Håll samman Sverige och sätt jobben först.Den rödgröna politiken syftar till att hålla ihop vårt land. Vår rödgröna politik ska inte öka klyftorna mellan rik och fattig – utan bidra till att Sverige utvecklas till ett jämlikt och solidariskt välfärdsland. Jobben ska bli fler – och ungdomsarbetslösheten ska med kraft bekämpas. Dagens höga arbetslöshet är ett enormt slöseri med mänskliga, ekonomiska och samhälleliga resurser. 2). Ett mer jämställt Sverige.Den rödgröna regeringspolitiken syftar till att bygga ett jämställt Sverige. Våra förslag ska bidra till att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män minskar. 3). Ett Sverige som respekterar erfarenhet.Våra rödgröna förslag ska inte diskriminera äldre människor. Pensionärsskatten ska avskaffas. Under fyra års tid har politiken bidragit till att slita isär Sverige. Politiken har använts för att vidga klyftor – att ge mer åt dem som redan har mest. Vilket Sverige får vi om den borgerliga politiken fortsätter i fyra år till? Vi anser i stället att det viktigaste uppdraget för en ny svensk regering är att hålla samman Sverige – att använda politiken för att överbrygga klyftor mellan rik och fattig, mellan dem som har jobb och alla som står vid sidan av, mellan kvinnor och män och mellan pensionärer och löntagare. Mona Sahlin (S) Lars Ohly (V) Maria Wetterstrand (MP) Peter Eriksson (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 37354, "headline": "”Vi ska göra Sverige mer jämställt än vad det är i dag”", "summary": "Den rödgröna oppositionen: Det viktigaste uppdraget för en ny regering är att hålla samman Sverige. Två regeringsalternativ står mot varandra: En sittande regering som använt politiken till att vidga klyftorna – och ett nytt regeringsalternativ som avser att överbrygga dem. Klyftorna som ska överbryggas är de mellan rik och fattig, mellan dem som har jobb och alla som står vid sidan av, mellan kvinnor och män, mellan pensionärer och löntagare, skriver Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.", "article": "Att hålla samman Sverige är det viktigaste uppdraget för en kommande svensk regering. Vår uppfattning är att politik ska användas för att överbrygga klyftor. Detta är vår utgångspunkt om vi får svenska folkets förtroende att bilda regering efter höstens val. Vår övertygelse är att ökad jämlikhet gör att samhället fungerar bättre och att fler människor då kommer till sin rätt. Vi vill därför driva en politik som utjämnar skillnader och som skapar möjligheter för alla människor att växa och utvecklas. Varje elev ska ges möjlighet att nå kunskapsmålen. Varje patient ska känna trygghet att få den vård hon eller han behöver. Vi tror inte att människor mår bättre av att jagas utan att välstånd skapas genom trygghet och minskade klyftor mellan människor. Sverige tjänar på ökad jämlikhet. Det gör också alla vi människor som bor här. Den skyhöga arbetslösheten måste bekämpas. Det kommer vi att arbeta för varje dag i regeringsställning om vi får väljarnas förtroende. Vi tror inte på dagens utveckling där sjuka ställs mot friska, arbetslösa mot de som jobbar eller pensionärer mot löntagare. Det skapar inte jobb. Om fyra år ska Sverige vara mer jämlikt och mer jämställt än i dag. Arbetslösheten ska ha minskat kraftigt och löntagarnas villkor och inflytande i arbetslivet ska ha förbättrats. Vi ska ha tagit stora steg för att möta klimathotet. Välfärden ska ha stärkts både vad gäller tillgång och kvalitet. Nu står två regeringsalternativ mot varandra i Sverige: En sittande regering som har använt politiken för att vidga klyftorna – och ett nytt regeringsalternativ som avser använda politiken för att överbrygga klyftor. Det är en grundläggande motsättning i riksdagsvalet år 2010. Den grundläggande motsättningen mellan konservativ och framåtblickande politik är just synen på hur politiken ska användas. En konservativ regering använder politiken för att vidga klyftor. En sådan regering styr Sverige i dag. En framåtblickande regering använder politiken för att överbrygga klyftor. Inkomstskillnaderna i Sverige har aldrig varit större i modern tid. Under den gångna mandatperioden har klyftan mellan rik och fattig har ökat. Klyftan mellan män och kvinnor har ökat. Och klyftan mellan löntagare och pensionärer har ökat. Sverige slits isär. Nu ser vi resultaten av de gångna fyra åren: Ett annat Sverige växer fram. Regeringen har använt politiken för att vidga klyftor. Den allra rikaste procentens inkomster har stärkts lika mycket genom regeringens insatser som inkomsterna för en fjärdedel av hela svenska folket tillsammans. Det är fakta som inte kan viftas bort – regeringen Reinfeldt är ett särintresse för de välbeställda. Männen har fått 30 procent mer än kvinnorna. Och regeringen har infört en pensionärsskatt: En vanlig pensionär betalar 700 kronor mer i månaden i skatt än en löntagare med samma inkomst. Antalet ungdomar som tvingas leva på socialbidrag ökar kraftigt. Trots det avfärdar regeringen den allt mer oroväckande ungdomsarbetslösheten som ”en skapad synvilla”. Det är osakligt att försöka skylla de ökade klyftorna på finanskrisen. En finanskris ökar inte inkomstspridningen. Tvärtom. En finanskris kan minska inkomstskillnaderna. Finanskriser innebär att kapitalinkomster sjunker och att de allra högsta lönerna, som ofta är resultatbaserade, pressas ned. Båda dessa bidrar i sig till en mer jämlik inkomstfördelning. Svenska folket är väl införstått med detta sakförhållande. Vi har låtit opinionsinstitutet Novus intervjua 1 000 personer om den ökade inkomstspridningen och dess orsaker. Blotta 9 procent av de intervjuade upplever att inkomstskillnaderna har minskat sedan år 2006. Mer än sex gånger så många – 60 procent av de tillfrågade – upplever i stället att inkomstklyftorna har ökat. 17 procent upplever ingen skillnad. Ej heller har det gått svenska folket förbi att det är regeringens politik – inte finanskrisen – som har skapat den nya ojämlikheten. Av dem som upplever att klyftorna har ökat uppger två tredjedelar, hela 65 procent, att ökningen främst beror på regeringens politik. Enbart 11 procent tror att ökningen främst beror på finanskrisen, och 10 procent förklarar utvecklingen med avtalsförhandlingarna. Vårt budskap är tydligt: Det räcker nu. Sverige behöver inte ytterligare fyra år på den inslagna vägen. Ytterligare fyra år av skattesänkningar på lånade pengar – mest till dem som har det bäst. Nu är det hög tid att byta färdriktning. Eftersom vi i regeringsställning sätter upp ett jämlikt samhälle som ledstjärna har vi låtit Riksdagens utredningstjänst analysera fördelningseffekterna av våra egna förslag. Resultatet är att 9 av 10 inkomstgrupper tjänar på en rödgrön politik. Den rikaste tiondelen, den som har gynnats allra mest under de gångna fyra åren, får bidra mer. Där går en stor skiljelinje i årets val. Våra förslag har också en bättre fördelning för att minska inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Kvinnornas inkomster stärks 25 procent mer än männens med våra rödgröna förslag. Vi tar också ett rejält första kliv för att avskaffa regeringens straffskatt på pensionärer. Vi är ense om att den rödgröna politiken syftar till att ställa om Sverige till hållbar utveckling. Passivitet i klimatfrågan ska ersättas av aktiva investeringar i klimatomställning. Vi kan i dag slå fast ytterligare tre grundläggande principer för en kommande rödgrön regering: 1). Håll samman Sverige och sätt jobben först. Den rödgröna politiken syftar till att hålla ihop vårt land. Vår rödgröna politik ska inte öka klyftorna mellan rik och fattig – utan bidra till att Sverige utvecklas till ett jämlikt och solidariskt välfärdsland. Jobben ska bli fler – och ungdomsarbetslösheten ska med kraft bekämpas. Dagens höga arbetslöshet är ett enormt slöseri med mänskliga, ekonomiska och samhälleliga resurser. 2). Ett mer jämställt Sverige. Den rödgröna regeringspolitiken syftar till att bygga ett jämställt Sverige. Våra förslag ska bidra till att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män minskar. 3). Ett Sverige som respekterar erfarenhet. Våra rödgröna förslag ska inte diskriminera äldre människor. Pensionärsskatten ska avskaffas. Under fyra års tid har politiken bidragit till att slita isär Sverige. Politiken har använts för att vidga klyftor – att ge mer åt dem som redan har mest. Vilket Sverige får vi om den borgerliga politiken fortsätter i fyra år till? Vi anser i stället att det viktigaste uppdraget för en ny svensk regering är att hålla samman Sverige – att använda politiken för att överbrygga klyftor mellan rik och fattig, mellan dem som har jobb och alla som står vid sidan av, mellan kvinnor och män och mellan pensionärer och löntagare. Mona Sahlin (S) Lars Ohly (V) Maria Wetterstrand (MP) Peter Eriksson (MP) ", "article_category": "other"}
{"id": 37362, "headline": "”Är Centerns miljöbilspolitik också regeringens?”", "summary": "Fordonsgasen har en viktig roll om Sverige menar allvar med att minska utsläpp och oljeberoende i transportsektorn. Centerpartiet presenterade sitt förslag till stöd för miljöbilar på DN Debatt den 19/5. Frågan är bara om hela Alliansen står bakom det, skriver Anders Mathisson, vd för Energigas Sverige.", "article": "Miljöminister Andreas Carlgren och vice statsminister Maud Olofsson presenterade förslag på stöd till miljöbilar på DN Debatt den 19 maj. Det handlade om för vår bransch helt avgörande frågor såsom fortsatt skattebefrielse av biodrivmedel och en förlängning av det reducerade förmånsvärdet för tjänstebilar. Vi förutsatte då förstås att förslagen var förankrade bland allianskamraterna i regeringen. Men när Alliansens miljöarbetsgrupp presenterade sin rapport på 50 sidor före midsommar så fanns det inte ett enda konkret förslag för transportsektorn. Målet om mer förnybar energi och en fossiloberoende transportsektor 2030 fanns däremot med. Frågan är hur Alliansen vill nå detta mål? Fordonsgasen har en mycket viktig roll om Sverige menar allvar med att minska utsläppen och oljeberoendet inom transportsektorn. I dag har 95 procent av drivmedlen sitt ursprung i olja. För vår bransch som står inför viktiga investeringsbeslut, eller för den som står inför valet av tjänstebil, är det viktigt att spelreglerna är tydliga. Vi kräver därför att rådande osäkerhet kring förmånsvärdet för tjänstebilar nu undanröjs av regeringen. Vi vill veta - handlade Centerpartiets utspel om röstfiske eller är det gemensam allianspolitik? Fortsatt otydlighet om vad som händer efter 2011 kan leda till att miljöbilsförsäljningen avstannar. Att fortsätta främja gasbilmarknaden ger i förlängningen en ökad tillväxt såväl som en bättre miljö. När biogas produceras från gödsel kan vi faktiskt använda ordet ”miljövänlig”, eftersom biogasen ger hela 140 procent mindre klimatbelastning jämfört med bensin och diesel. En studie som utfördes vid Lunds Tekniska Högskola bekräftar att biogasen är det mest klimatsmarta och miljövänliga drivmedel som finns tillgängligt i dag. Biogasen är ett av våra inhemska producerade drivmedel och det är en starkt växande marknad. Under första kvartalet 2010 ökade försäljningen av biogas till fordon med 35 procent jämfört med första kvartalet 2009, en utveckling som är hotad. Opinionssiffror och samhällsdebatt visar att svenskarna är miljömedvetna och sätter miljön högt upp på agendan. Men de är knappt var tredje ny bil som säljs i Sverige som är en miljöbil och försäljningen av miljöbilar beror mycket på de förmåner och ekonomiska styrmedel som använts för att främja dem. VW:s gasdrivna Passat är en av Sveriges mest sålda miljöbilar och över 90 procent av dem är tjänstebilar under de första tre åren. Det såldes cirka 500 gasdrivna Passat, att jämföra med de totalt 25 000 nyregistrerade bilarna i april. Helt förståeligt vill de som går före få stöd till den extrainvestering och särskilda ansträngning de gör för att kunna tanka ett miljövänligare drivmedel. Inte minst vill de ha tydliga regler. Något som även Maud Olofsson och Andreas Carlgren skriver om på DN Debatt: ”Det är viktigt med långsiktiga spelregler både för konsument och industri.” Transportsektorn är Sveriges tuffaste klimat- och miljöutmaning. Bara genom offensiva åtgärder kan alliansregeringens mål om en fossiloberoende fordonsflotta bli verklighet 2030. Om detta mål råder det ingen tveksamhet. Låt nu också enigheten bli tydlig är det gäller vägen framåt och vilka verktyg som ska stödja utvecklingen. Centerpartiet har redan presenterat lösningarna. Vi väntar på besked om att detta också är Alliansens politik. Anders Mathisson, vd Energigas Sverige ", "article_category": "other"}
{"id": 37366, "headline": "Drömmen om den perfekta vågen", "summary": "När vädret slår om och vinden piskar havet slänger sig surfaren Björn Lindberg i bilen och kör mot Torö i Stockholms skärgård. ”Lite farligt ska det vara för att det rätta suget ska infinna sig”, säger han.", "article": "Björn Lindberg fantiserar inte om sommaren. Däremot drömmer han om den perfekta vågen. Han har ständig koll på vindarnas styrka och riktning. När det blåser från sydost mer än tio meter per sekund, stuvar han in surfbrädan i bilen och drar till Torö, någon timmes bilresa söder om Stockholm. – Jag har släppt drömmen om att bo utomlands och varje dag surfa på fina vågor. I stället har jag lärt mig att gilla Sverige och årstiderna här, säger han. Särskilt lycklig blir han om han lyckas ta en våg i det kalla och mörka vattnet vid Torö. Våtdräkten gör att det inte spelar någon roll om det är vinter eller sommar. – Att befinna sig mitt i naturens krafter. Det är den känslan man är ute efter, att inte ha något att säga till om, vara tvungen att anpassa sig. När han befinner sig i vågen finns det inget annat. Han släpper allt, stress och alla tankar på jobb. Det blir ett andrum. Det är motståndet i de svenska vattnen som gör att belöningen blir särskilt påtaglig. – Ofta är det pålandsvind och stökiga vågor, men det går att få till det. Det brukar inträffa några gånger per år, säger han. Björn Lindberg är timanställd montör och frilansar som surf- och kanotlärare. Det gör att han kan släppa allt han har för händer när vädret plötsligt slår om. Vi följer med honom en dag i juni när vindstyrkan från Öland skapat de rätta förutsättningarna. När vi kört halvvägs från Stockholm blir Björn allt tystare. Pulsen ökar och att han blir irriterad ju närmare målet vi kommer. Det beror på att han målar upp en bild i sitt inre: Tänk om det inte blir något, eller att det blir för ”stort”. – Då försöker jag tänka att det är skönt för kroppen i alla fall bara att komma till stranden och se ut över havet. Kvällen innan och tidigt på morgonen har han kollat en dansk vädersajt. Från bilen ringer han flera samtal för att prata väder och vågor med andra surfare som sitter hemma eller är på väg ut mot havet. När vi svänger av från motorvägen förändras naturen. Vägen smalnar av och slingrar mellan gröna hagmarker och frodig lövskog. Det känns på doften att vi närmar oss havet. När vi kommer fram hoppar Björn genast ur bilen och bokstavligen springer ned till den steniga stranden för att kolla vågorna. – Det är så man alltid gör. För att se vad det blir för surf. I dag kommer det att bli några bra åk, säger Björn och går tillbaka till bilen för att ta på sig våtdräkten och vaxa brädan. Är vågorna för små får han inte uppleva känslan som han längtat efter i månader. Är de för stora blir det otäckt och inte lustfyllt. Det bräckta vattnet i Östersjön är tyngre och mörkare än i sydligare surfparadis. I synnerhet under vinterhalvåret. – Jag har varit i vattnet när det varit stora vågor, men inte övervunnit rädslan och lyckats ta någon sådan våg. Det behöver inte se särskilt farligt ut från land. Men när man ligger där ute kan det kännas riktigt otäckt. En stor våg i Östersjön sveper tag i brädan på ett helt annat sätt. Litet farligt ska det också vara för att det rätta suget i magen ska infinna sig. Den som faller och tumlar runt under vattnet i en våg hamnar i ”tvättmaskinen”. För att klara ett sådant fall utan att slås mot botten, är det säkrast att slappna av. Björn pekar på en sten som krusar ytan mellan de stora vågorna en bit ut. – Den där måste man undvika, säger han och håller upp handen för att visa hur hans knoge slogs sönder mot en sten här i Torö. Ett hundratal meter ut i vattnet sitter ett femtiotal surfare på sina brädor och väntar på den rätta vågen. – Helst ska det vara en våg som man kan behärska, kunna göra något med den innan den är slut. – Självförtroendet växer, alla tankar på jobbet och stressen försvinner. Det är något med farten och kraften, att bli ett med havet. Björn Lindberg behöver åka utomlands åtminstone en gång om året för att hålla färdigheterna uppe. Några veckor varje sommar jobbar han som surfinstruktör vid den franska Atlantkusten, ovanför Biarritz. Kustremsan kallas Europas ”champagne” av surfare och där finns vågor som är så nära perfektion man kan komma i den här delen av världen. Ändå är det vågorna i Östersjön Björn Lindberg suktar efter. Det kan bero på att han tillbringade en stor del av sin barndom i Oxelösund och i Stockholms skärgård. Ju äldre han blir, desto starkare blir dragningen till Östersjön. – När jag ligger där ute på brädan och tittar in på kusten känner jag i hela kroppen att jag är i Östersjön. Varje gång han kommer hem från sydligare breddgrader, får han sig en dust. – Det är som om Östersjön vill tala om för en att nu är du här med mig. Skillnaden mot segling, som han också älskar, är att han på surfbrädan hamnar I vattnet i stället för PÅ. – När jag surfar hoppar jag ju i vattnet och lämnar ut mig till det. Jag har inget att säga till om, utan kastas runt och blir ett med havet. Det är säkert något behov man har, att släppa kontrollen. Det finns stunder då han måste påminna sig sig om att inte bli för besatt. Han har en kompis som får regelrätta depressioner om han inte får sitt surfberoende tillfredsställt. – I början kändes det nästan som om jag behövde ta en våg varje dag för att må bra. Men jag har tagit mig förbi det där. Genom att träna mycket och jobba i stället för att sitta och grubbla. Jag vill inte att det ska bli en flykt, att hela tiden längta till Indonesien. En stor del av livsstilen handlar om gemenskap. Christian Rask och Sandra Johansson, som också surfar i Torö den här fredagen, gör ett försök att förklara. – Det är något med att havet hela tiden förändras, säger Sandra. Man måste bli ett med vattnet och följa alla skiftningar. Vågen har en energi som man följer med och utnyttjar med hela kroppen. Det ger en adrenalinkick och en lyckokänsla. – När man tar en våg så blir det tyst. Man hamnar i en bubbla, en ”frizon” där alla tankar på annat släpper. Sinnet blir ett med kroppen och naturen, menar Sandra. – Det beror på att du måste vara så fokuserad när vågen kommer, se den och ta den för att kunna följa den. – Tänk dig vad du kämpat i vattnet för att befinna dig där du är, säger Christian. Plötsligt kommer den där enda vågen. Flera ton vatten pushar dig framåt med ett enormt tryck. Så blir den som en spegel bredvid dig, lätt och följsam men ändå så kraftfull. När det inträffar behöver man bara ge varandra en enda blick och ett leende, menar Björn. – Det räcker. I det ögonblicket delar vi samma erfarenhet. Så här drömde jag Första gången jag testade att surfa var på Bali i Indonesien, för tio år sedan. Vattnet var turkost och vågorna jättefina. Det kändes som att jag var född i fel världsdel, som om det ljuva livet gick ut på att kunna surfa varje dag. Så här blev det Jag tröttnade på den orealistiska drömmen om den ”perfekta” vågen. I stället började jag uppskatta naturen längs Östersjöns kust. Visst drömmer jag om ett surfställe där det alltid kommer in en våg även här. Samtidigt vet jag att det inte finns. Jag är nöjd med att det kanske händer någon gång per månad. Det gör att jag uppskattar det desto mer när det händer. ", "article_category": "other"}
{"id": 37368, "headline": "”Vänsterpartiet slussar skattemedel till diktaturer”", "summary": "Folkpartiets utrikespolitiske talesperson: Vänsterpartiet har under åren 2005-2009 – med hjälp av biståndsanslag – stött auktoritära och totalitära regimer med miljontals kronor.En utvärdering tidigare i år visade att Vänsterpartiets biståndsorganisation (Vänsterns internationella forum, VIF) använt statliga biståndsmedel för att stödja Partido Comunista Colombiano – ett icke-reformerat marxist-leninistiskt parti i Colombia. Jag har därefter granskat VIF:s dokument för åren 2005–2009. Genomgången visar att det finansiella stödet till icke-reformerade kommunistpartier är betydligt mer utbrett än vad som hittills är känt. Det handlar om flera miljoner kronor under de här åren. Ett exempel är VIF:s stöd till revolutionära grupper i Filippinerna. Lars Ohly måste nu förklara varför partiet stöder diktaturer, skriver Fredrik Malm.", "article": "Varje riksdagsparti har en biståndsorganisation knuten till sig som årligen får ett mandatbaserat stöd från Sida för att bedriva utvecklingssamarbete. Detta partianknutna bistånd uppgår till 75 miljoner kronor årligen. I februari i år presenterade myndigheten Sadev en utvärdering av partianknutna biståndsprojekt i Ukraina, Uganda och Colombia. Utvärderingen visade att Vänsterpartiets biståndsorganisation Vänsterns Internationella Forum, VIF, använt biståndsmedel för att stödja Partido Comunista Colombiano i Colombia. Sadev konstaterade att detta parti är ett ”icke-reformerat marxist-leninistiskt parti” och att svenska skattemedel genom Vänsterpartiets försorg finansierat delar av partiets valkampanj och ”marxist-leninistisk träning” i Colombia. Att stödja sådana rörelser står förstås i motsats till målen för svenskt utvecklingssamarbete, som tvärtemot ska bidra till ökad respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Eftersom Sadevs utvärdering endast berörde biståndsprojekt i tre mottagarländer har jag gått igenom VIF:s dokument för perioden 2005–2009 för att få en bredare bild över Vänsterpartiets biståndsverksamhet. Genomgången visar att det finansiella stödet till icke-reformerade kommunistpartier är betydligt mer utbrett än vad som hittills är känt. Totalt för de här åren rör det sig om flera miljoner kronor. Det handlar dels om stöd till partier med väpnad revolution i sina program, dels om stöd till auktoritära och totalitära regimer. Ett exempel är VIF:s stöd till revolutionära grupper i Filippinerna. Sedan Ferdinand Marcos diktatur försvann 1986 har ögruppens politiska liv präglats av korrumperade styren och våld mellan militär och flera väpnade grupper. Ett svenskt partinära demokratibistånd i Filippinerna skulle därför kunna göra stor nytta. Vänsterpartiets samarbete har dock en radikalt annorlunda profil. För tre år sedan inledde VIF ett nära samarbete med Laban ng Masa, en allians av grupper på yttersta vänsterkanten. Laban ng Masa krävde att Gloria Macapagal-Arroyos regering skulle störtas med våld av kommunistiskt sinnade militärer och att en ”revolutionär övergångsregering” skulle upprättas. Lokala miliser, kommunistiska folkkommittéer och planekonomi skulle införas. Detta mönster känns igen från en rad länder i världen där kommunism eller andra totalitära styren införts. Först tar ett parti tillsammans med militären makten genom en kupp, därefter genomförs en rad repressiva åtgärder för att garantera fortsatt maktinnehav och förändringarna bekräftas i en, oftast riggad, folkomröstning. Den ideologiska skolningen i Laban ng Masa inför den ”revolutionära övergångsregeringen” sköttes av Institutet för politiska studier. Enligt VIF:s verksamhetsberättelse för 2007–2008 var Institutet för politiska studier ”under hela dess existens en av VIF helfinansierad verksamhet”. För två år sedan splittrades Laban ng Masa i olika fraktioner. Den fraktion som stödde ett väpnat kommunistiskt uppror bildade det nya partiet PLM. Då Laban ng Masa försvann valde Vänsterns internationella forum att fortsätta ge stöd till PLM. Nu slussas alltså svenska skattemedel genom Vänsterpartiets biståndsorgan till en av de mest militanta fraktionerna inom den revolutionära vänstern i Filippinerna. PLM:s lokaler i Quezon City tillhörde tidigare Institutet för Politiska Studier och är därmed finansierade av VIF. Enligt projektbeskrivningen för 2009–2010 ska Vänsterpartiet sponsra PLM med 640 000 kronor. Vid en konferens i Manila 2007 stod sju ledande vänsterpartister på gästlistan. En av programpunkterna handlade om ”att lära av konkreta erfarenheter från deltagande folkmakt i Kuba och Vietnam”. I panelen satt bland andra America Vera-Zavala från Vänsterpartiet, Kubas ambassadör i Filippinerna och representanter från Hugo Chávez regim i Venezuela. Seminariet finansierades av VIF med svenska skattemedel. Två talare vid konferensen representerade Vietnams Kvinnoförbund. Denna organisation är en del av Vietnams Fosterlandsfront som samlar flera regimanknutna grupper och är tätt kopplad till kommunistpartiet som styr Vietnam med järnhand. Alla kandidater till politiska församlingar i Vietnam måste godkännas av Fosterlandsfronten. Att Vänsterpartiet samarbetar med regimen i Vietnam är iögonfallande. Pressfriheten i landet är endast marginellt bättre än i Nordkorea, enligt Freedom of the Press survey för 2009. Situationen för de politiska rättigheterna får sämsta betyg, en sjua, av Freedom House. Enligt Human Rights Watch senaste landrapport förbjuder regimen oberoende fackföreningar och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Hårdare lagar har införts mot journalister och akademiker som kritiserar Kommunistpartiet. Det kan alltså inte bli mycket värre. Om en enda krona svenskt bistånd satsades på en demokratisk opposition i Vietnam skulle det vara mödan värt. Men under nio månader 2007 plöjde Vänsterpartiet in 150 000 svenska skattekronor i den sittande diktaturen i landet. Vänsterpartiets internationella samarbeten har en röd tråd: Hugo Chávez regim i Venezuela. VIF har planerat för venezolanska föreläsningturnéer, sponsrat tankesmedjor som tryckt skrifter om Chávez revolution och betalat resor för Chávezanhängare. År 2005 arrangerade partiet en konferens i Caracas, där bland andra Lars Ohly deltog. Under samarbetets gång har Hugo Chávez ändrat grundlagen och kan nu vara president livet ut. Pressfriheten har försämrats så till den grad att Venezuela, enligt Freedom of the Press survey för 2009, är i klass med Brunei och Burundi. Rättsväsendet och centrala institutioner är direkt underställda presidenten. Tv-kanaler hotas få sändningstillstånd indragna om de inte sänder Hugo Chávez tal. Oppositionen kan inte arbeta fritt och grupper som arbetar med mänskliga rättigheter trakasseras. Väljarna har rätt att få besked om vad som kommer att ske med svenskt bistånd om Vänsterpartiet tar plats i en rödgrön regering efter valet. Vad ett parti gör i opposition är man förstås berett att göra också i majoriet, och då med betydligt större resurser och politiskt inflytande. Lars Ohly måste därför deklarera varför partiet stöder diktaturer och vilken hans inställning är till de projekt som bedrivits de senaste åren med bland andra Partido Comunista Colombiano, Hugo Chávez regim i Venezuela, diktaturen i Vietnam och filippinska kommunistgrupper med väpnad revolution och kvartersmiliser på dagordningen. Fredrik Malm riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson Folkpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 37371, "headline": "”Vänsterpartiet slussar skattemedel till diktaturer”", "summary": "Folkpartiets utrikespolitiske talesperson: Vänsterpartiet har under åren 2005-2009 – med hjälp av biståndsanslag – stött auktoritära och totalitära regimer med miljontals kronor. En utvärdering tidigare i år visade att Vänsterpartiets biståndsorganisation (Vänsterns internationella forum, VIF) använt statliga biståndsmedel för att stödja Partido Comunista Colombiano – ett icke-reformerat marxist-leninistiskt parti i Colombia. Jag har därefter granskat VIF:s dokument för åren 2005–2009. Genomgången visar att det finansiella stödet till icke-reformerade kommunistpartier är betydligt mer utbrett än vad som hittills är känt. Det handlar om flera miljoner kronor under de här åren. Ett exempel är VIF:s stöd till revolutionära grupper i Filippinerna. Lars Ohly måste nu förklara varför partiet stöder diktaturer, skriver Fredrik Malm.", "article": "Varje riksdagsparti har en biståndsorganisation knuten till sig som årligen får ett mandatbaserat stöd från Sida för att bedriva utvecklingssamarbete. Detta partianknutna bistånd uppgår till 75 miljoner kronor årligen. I februari i år presenterade myndigheten Sadev en utvärdering av partianknutna biståndsprojekt i Ukraina, Uganda och Colombia. Utvärderingen visade att Vänsterpartiets biståndsorganisation Vänsterns Internationella Forum, VIF, använt biståndsmedel för att stödja Partido Comunista Colombiano i Colombia. Sadev konstaterade att detta parti är ett ”icke-reformerat marxist-leninistiskt parti” och att svenska skattemedel genom Vänsterpartiets försorg finansierat delar av partiets valkampanj och ”marxist-leninistisk träning” i Colombia. Att stödja sådana rörelser står förstås i motsats till målen för svenskt utvecklingssamarbete, som tvärtemot ska bidra till ökad respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Eftersom Sadevs utvärdering endast berörde biståndsprojekt i tre mottagarländer har jag gått igenom VIF:s dokument för perioden 2005–2009 för att få en bredare bild över Vänsterpartiets biståndsverksamhet. Genomgången visar att det finansiella stödet till icke-reformerade kommunistpartier är betydligt mer utbrett än vad som hittills är känt. Totalt för de här åren rör det sig om flera miljoner kronor. Det handlar dels om stöd till partier med väpnad revolution i sina program, dels om stöd till auktoritära och totalitära regimer. Ett exempel är VIF:s stöd till revolutionära grupper i Filippinerna. Sedan Ferdinand Marcos diktatur försvann 1986 har ögruppens politiska liv präglats av korrumperade styren och våld mellan militär och flera väpnade grupper. Ett svenskt partinära demokratibistånd i Filippinerna skulle därför kunna göra stor nytta. Vänsterpartiets samarbete har dock en radikalt annorlunda profil. För tre år sedan inledde VIF ett nära samarbete med Laban ng Masa, en allians av grupper på yttersta vänsterkanten. Laban ng Masa krävde att Gloria Macapagal-Arroyos regering skulle störtas med våld av kommunistiskt sinnade militärer och att en ”revolutionär övergångsregering” skulle upprättas. Lokala miliser, kommunistiska folkkommittéer och planekonomi skulle införas. Detta mönster känns igen från en rad länder i världen där kommunism eller andra totalitära styren införts. Först tar ett parti tillsammans med militären makten genom en kupp, därefter genomförs en rad repressiva åtgärder för att garantera fortsatt maktinnehav och förändringarna bekräftas i en, oftast riggad, folkomröstning. Den ideologiska skolningen i Laban ng Masa inför den ”revolutionära övergångsregeringen” sköttes av Institutet för politiska studier. Enligt VIF:s verksamhetsberättelse för 2007–2008 var Institutet för politiska studier ”under hela dess existens en av VIF helfinansierad verksamhet”. För två år sedan splittrades Laban ng Masa i olika fraktioner. Den fraktion som stödde ett väpnat kommunistiskt uppror bildade det nya partiet PLM. Då Laban ng Masa försvann valde Vänsterns internationella forum att fortsätta ge stöd till PLM. Nu slussas alltså svenska skattemedel genom Vänsterpartiets biståndsorgan till en av de mest militanta fraktionerna inom den revolutionära vänstern i Filippinerna. PLM:s lokaler i Quezon City tillhörde tidigare Institutet för Politiska Studier och är därmed finansierade av VIF. Enligt projektbeskrivningen för 2009–2010 ska Vänsterpartiet sponsra PLM med 640.000 kronor. Vid en konferens i Manila 2007 stod sju ledande vänsterpartister på gästlistan. En av programpunkterna handlade om ”att lära av konkreta erfarenheter från deltagande folkmakt i Kuba och Vietnam”. I panelen satt bland andra America Vera-Zavala från Vänsterpartiet, Kubas ambassadör i Filippinerna och representanter från Hugo Chávez regim i Venezuela. Seminariet finansierades av VIF med svenska skattemedel. Två talare vid konferensen representerade Vietnams Kvinnoförbund. Denna organisation är en del av Vietnams Fosterlandsfront som samlar flera regimanknutna grupper och är tätt kopplad till kommunistpartiet som styr Vietnam med järnhand. Alla kandidater till politiska församlingar i Vietnam måste godkännas av Fosterlandsfronten. Att Vänsterpartiet samarbetar med regimen i Vietnam är iögonfallande. Pressfriheten i landet är endast marginellt bättre än i Nordkorea, enligt Freedom of the Press survey för 2009. Situationen för de politiska rättigheterna får sämsta betyg, en sjua, av Freedom House. Enligt Human Rights Watch senaste landrapport förbjuder regimen oberoende fackföreningar och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Hårdare lagar har införts mot journalister och akademiker som kritiserar Kommunistpartiet. Det kan alltså inte bli mycket värre. Om en enda krona svenskt bistånd satsades på en demokratisk opposition i Vietnam skulle det vara mödan värt. Men under nio månader 2007 plöjde Vänsterpartiet in 150.000 svenska skattekronor i den sittande diktaturen i landet. Vänsterpartiets internationella samarbeten har en röd tråd: Hugo Chávez regim i Venezuela. VIF har planerat för venezolanska föreläsningturnéer, sponsrat tankesmedjor som tryckt skrifter om Chávez revolution och betalat resor för Chávezanhängare. År 2005 arrangerade partiet en konferens i Caracas, där bland andra Lars Ohly deltog. Under samarbetets gång har Hugo Chávez ändrat grundlagen och kan nu vara president livet ut. Pressfriheten har försämrats så till den grad att Venezuela, enligt Freedom of the Press survey för 2009, är i klass med Brunei och Burundi. Rättsväsendet och centrala institutioner är direkt underställda presidenten. Tv-kanaler hotas få sändningstillstånd indragna om de inte sänder Hugo Chávez tal. Oppositionen kan inte arbeta fritt och grupper som arbetar med mänskliga rättigheter trakasseras. Väljarna har rätt att få besked om vad som kommer att ske med svenskt bistånd om Vänsterpartiet tar plats i en rödgrön regering efter valet. Vad ett parti gör i opposition är man förstås berett att göra också i majoriet, och då med betydligt större resurser och politiskt inflytande. Lars Ohly måste därför deklarera varför partiet stöder diktaturer och vilken hans inställning är till de projekt som bedrivits de senaste åren med bland andra Partido Comunista Colombiano, Hugo Chávez regim i Venezuela, diktaturen i Vietnam och filippinska kommunistgrupper med väpnad revolution och kvartersmiliser på dagordningen. Fredrik Malm riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson Folkpartiet VIF Vänsterns internationella forums, VIF:s, projekt utvecklas i samarbete med partier som står Vänsterpartiet nära politiskt eller med organisationer knutna till sådana partier. Sedan starten 1995 har VIF stött projekt i ett tiotal länder. Projekten syftar i första hand till att främja en deltagande demokrati, stärka kvinnors ställning och deltagande, främja en ekologiskt hållbar utveckling och öka respekten för demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter. Källa: VIF ", "article_category": "other"}
{"id": 37375, "headline": "”Radikala åtgärder krävs för att behålla pensionerna”", "summary": "Sjunde AP-fondens vd: Arbetsutbudet måste öka och varje individ arbeta fler timmar. Annars hotar sänkta pensioner och ett fattigare liv för många svenskar.När folkpensionen såg dagens ljus 1913 var pensionsåldern 10 år högre än den förväntade livslängden. Nu är den 18 år lägre. Med dagens pensionssystem blir problemet tydligt: om vi får fler pensionärer utan att ekonomin växer blir det mindre pengar till varje individ. För att klara pensionerna krävs åtgärder inom tre områden: Höjda åldersgränser för statlig pension och rätten att arbeta, premiering av tidiga studier och därmed tidigare högskoleexamina samt nytänkande när det gäller att locka hit invandrad arbetskraft. Svenskarna måste ändra attityd och inse konsekvenserna av den demografiska utvecklingen, skriver Peter Norman.", "article": "Vi lever längre. Medellivslängden ökar i både Sverige och Europa, vilket i de flesta sammanhang är något att glädjas åt. Men det skapar också problem. Längre fram i sommar kommer EU-kommissionen att presentera ett Green Paper om hållbara pensionssystem i Europa. Bakgrunden är att pensionskostnaderna ökar, medan befolkningarna slutat växa av egen kraft. En oförändrad skara yrkesarbetande ska med andra ord försörja en växande grupp av pensionärer. Något de flesta europeiska pensionssystem inte är anpassade för. Ändå gör många europeer allt de kan för att undvika nödvändiga reformer. Veckan före midsommar marscherade mer än en miljon fransmän på gatorna i protest mot Nicolas Sarkozys pensionsreform som höjer pensionsåldern från 60 till 62 år. Den svenska folkpensionen såg dagens ljus 1913. Då var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 57 år. Pensionsåldern var alltså 10 år högre än den förväntade livslängden. I dag är medellivslängden i Sverige 81 år. Den faktiska pensionsåldern är däremot 63 år, det vill säga 18 år lägre än den förväntade livslängden. I den blocköverskridande pensionsuppgörelsen på 1990-talet genomförde Sverige många av de nödvändiga förändringarna som stora delar av Europa ännu inte gjort. I dag har vi ett hållbart pensionssystem. Ett av världens bästa, skulle många säga. Utbetalningarna kan inte överskrida inbetalningarna på det sätt som vi ser i många andra europeiska länder. Men med ett hållbart pensionssystem blir det grundläggande problemet ännu tydligare: om vi får fler pensionärer utan att ekonomin växer, blir det mindre pengar till varje individ. Går utvecklingen tillräckligt långt, kommer vanliga människor att tvingas arbeta efter 65 års ålder för att till exempel kunna bo kvar i huset eller behålla bilen. I en färsk Sifoundersökning (juni 2010) fick svenska folket svara om de är beredda att arbeta vidare efter 65 års ålder. Varannan svarade nej. Bland LO-medlemmar och kvinnor i åldern 50–65 var det två av tre som inte ville arbeta vidare. Fortsätter utvecklingen kommer med andra ord många att bli besvikna. Inte minst bland dem som har små marginaler. Det finns flera sätt att undvika sjunkande pensioner. Ett sätt är att överge pensionsuppgörelsen från 1990-talet och återgå till ett system som behöver ständiga tillskott av skattemedel. Den vägen är det få som tror på i dag. En annan metod är att öka Sveriges produktivitet dramatiskt vilket ger ekonomisk tillväxt och ökade inbetalningar till systemet. Problemet med den lösningen är att det är lättare sagt än gjort. Dessutom måste ekonomin fortsätta växa år efter år. Och det var bland annat det antagandet i det gamla systemet som inte infriades. En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen. I flera delar av Europa ser vi just nu hur pensionsåldern höjs. Även Sverige behöver höja den faktiska pensionsåldern från dagens 63 år. Antagligen behövs en kombination av stimulanser, regelförändringar och attitydpåverkan. Redan i dag har vi en högre skatt på pensioner jämfört med skatten på arbetsinkomster, vilket stimulerar till arbete längre upp i åldern. Andra förändringar kan vara att höja olika åldersgränser. I dag kan den statliga pensionen tas ut från 61 års ålder. Det är fullt möjligt att höja denna gräns till exempelvis 63 år. I dag har vi rätt att arbeta kvar till dess vi är 67 år. Även den gränsen kan höjas. Svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år kommer också att behöva ändras. Blir vi allt friskare så är det också rimligt att arbeta längre upp i åren. Sifos undersökning visar dock att det krävs ytterligare information och opinionsbildning för att svenskarna ska förstå konsekvenserna av den demografiska utvecklingen. Dessutom behöver arbetsmarknaden utvecklas för att bättre passa äldre arbetskraft. I andra änden är det ett problem att svenska studenter med högskoleexamen är relativt gamla när de börjar arbeta. För att premiera tidiga studier skulle extra studiemedel kunna avsättas för unga studenter. Studenterna skulle kunna få en ”ungdomsbonus” om de tog examen före exempelvis 25 års ålder. I dag är det annars vanligt att vänta flera år efter gymnasiet innan man börjar på en högre utbildning. För att stimulera till kortare studietid skulle eventuellt en skärpning av reglerna för att behålla studiemedlen också kunna behövas. Det vill säga, studenterna måste klara fler poäng per termin för att studiemedlen ska fortsätta att betalas ut. Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit. Det kan mycket väl bli så att Europas länder inom något decennium börjar bjuda över varandra för att få del av den invandrade arbetskraften. Då krävs nytänkande i våra attityder gentemot invandrare. Det är exempelvis ett resursslöseri utan like att iranska läkare kör taxi i stället för att arbeta på våra sjukhus. Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna. Vi föreslår därför en bred parlamentarisk utredning som studerar invandringsfrågan i ett arbetskraftsperspektiv. Hur kan myndigheter snabbare och bättre integrera invandrare i det svenska arbetslivet? Hur kan attityder hos fackföreningar och arbetsgivare bli mer konstruktiva? Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin? Fler svenskar yrkesarbetar längre upp i åren än för ett decennium sedan. Det är utmärkt. Pensionsreformen, som gjorde det betydligt mer lönsamt att arbeta efter 65 års ålder, har stimulerat utvecklingen. Regeringens skattepolitik kan också ha bidragit. Men det kommer inte att räcka. Eftersom Sverige har lyckats skapa ett hållbart pensionssystem och befolkningen blir allt äldre, behöver ansträngningarna öka för att undvika sjunkande pensioner. I den här artikeln har vi skissat på flera olika åtgärder. Sannolikt behöver vi använda allihop i någon form. Vi är på väg in i en stenhård valrörelse. Då finns en påtaglig risk för att valfläsket tar över i det politiska köket. Men svenskarna kan inte kosta på sig ett sjunkande eller stillastående arbetsutbud. Det kommer morgondagens pensionärer oundvikligen att få äta upp. Då kommer även de grupper som verkligen vill gå i pension att tvingas arbeta efter 65 års ålder. PETER NORMAN vd Sjunde AP-fonden ", "article_category": "other"}
{"id": 37377, "headline": "”Radikala åtgärder krävs för att behålla pensionerna”", "summary": "Sjunde AP-fondens vd: Arbetsutbudet måste öka och varje individ arbeta fler timmar. Annars hotar sänkta pensioner och ett fattigare liv för många svenskar. När folkpensionen såg dagens ljus 1913 var pensionsåldern 10 år högre än den förväntade livslängden. Nu är den 18 år lägre. Med dagens pensionssystem blir problemet tydligt: om vi får fler pensionärer utan att ekonomin växer blir det mindre pengar till varje individ. För att klara pensionerna krävs åtgärder inom tre områden: Höjda åldersgränser för statlig pension och rätten att arbeta, premiering av tidiga studier och därmed tidigare högskoleexamina samt nytänkande när det gäller att locka hit invandrad arbetskraft. Svenskarna måste ändra attityd och inse konsekvenserna av den demografiska utvecklingen, skriver Peter Norman.", "article": "Vi lever längre. Medellivslängden ökar i både Sverige och Europa, vilket i de flesta sammanhang är något att glädjas åt. Men det skapar också problem. Längre fram i sommar kommer EU-kommissionen att presentera ett Green Paper om hållbara pensionssystem i Europa. Bakgrunden är att pensionskostnaderna ökar, medan befolkningarna slutat växa av egen kraft. En oförändrad skara yrkesarbetande ska med andra ord försörja en växande grupp av pensionärer. Något de flesta europeiska pensionssystem inte är anpassade för. Ändå gör många europeer allt de kan för att undvika nödvändiga reformer. Veckan före midsommar marscherade mer än en miljon fransmän på gatorna i protest mot Nicolas Sarkozys pensionsreform som höjer pensionsåldern från 60 till 62 år. Den svenska folkpensionen såg dagens ljus 1913. Då var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 57 år. Pensionsåldern var alltså 10 år högre än den förväntade livslängden. I dag är medellivslängden i Sverige 81 år. Den faktiska pensionsåldern är däremot 63 år, det vill säga 18 år lägre än den förväntade livslängden. I den blocköverskridande pensionsuppgörelsen på 1990-talet genomförde Sverige många av de nödvändiga förändringarna som stora delar av Europa ännu inte gjort. I dag har vi ett hållbart pensionssystem. Ett av världens bästa, skulle många säga. Utbetalningarna kan inte överskrida inbetalningarna på det sätt som vi ser i många andra europeiska länder. Men med ett hållbart pensionssystem blir det grundläggande problemet ännu tydligare: om vi får fler pensionärer utan att ekonomin växer, blir det mindre pengar till varje individ. Går utvecklingen tillräckligt långt, kommer vanliga människor att tvingas arbeta efter 65 års ålder för att till exempel kunna bo kvar i huset eller behålla bilen. I en färsk Sifoundersökning (juni 2010) fick svenska folket svara om de är beredda att arbeta vidare efter 65 års ålder. Varannan svarade nej. Bland LO-medlemmar och kvinnor i åldern 50–65 var det två av tre som inte ville arbeta vidare. Fortsätter utvecklingen kommer med andra ord många att bli besvikna. Inte minst bland dem som har små marginaler. Det finns flera sätt att undvika sjunkande pensioner. Ett sätt är att överge pensionsuppgörelsen från 1990-talet och återgå till ett system som behöver ständiga tillskott av skattemedel. Den vägen är det få som tror på i dag. En annan metod är att öka Sveriges produktivitet dramatiskt vilket ger ekonomisk tillväxt och ökade inbetalningar till systemet. Problemet med den lösningen är att det är lättare sagt än gjort. Dessutom måste ekonomin fortsätta växa år efter år. Och det var bland annat det antagandet i det gamla systemet som inte infriades. En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen. I flera delar av Europa ser vi just nu hur pensionsåldern höjs. Även Sverige behöver höja den faktiska pensionsåldern från dagens 63 år. Antagligen behövs en kombination av stimulanser, regelförändringar och attitydpåverkan. Redan i dag har vi en högre skatt på pensioner jämfört med skatten på arbetsinkomster, vilket stimulerar till arbete längre upp i åldern. Andra förändringar kan vara att höja olika åldersgränser. I dag kan den statliga pensionen tas ut från 61 års ålder. Det är fullt möjligt att höja denna gräns till exempelvis 63 år. I dag har vi rätt att arbeta kvar till dess vi är 67 år. Även den gränsen kan höjas. Svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år kommer också att behöva ändras. Blir vi allt friskare så är det också rimligt att arbeta längre upp i åren. Sifos undersökning visar dock att det krävs ytterligare information och opinionsbildning för att svenskarna ska förstå konsekvenserna av den demografiska utvecklingen. Dessutom behöver arbetsmarknaden utvecklas för att bättre passa äldre arbetskraft. I andra änden är det ett problem att svenska studenter med högskoleexamen är relativt gamla när de börjar arbeta. För att premiera tidiga studier skulle extra studiemedel kunna avsättas för unga studenter. Studenterna skulle kunna få en ”ungdomsbonus” om de tog examen före exempelvis 25 års ålder. I dag är det annars vanligt att vänta flera år efter gymnasiet innan man börjar på en högre utbildning. För att stimulera till kortare studietid skulle eventuellt en skärpning av reglerna för att behålla studiemedlen också kunna behövas. Det vill säga, studenterna måste klara fler poäng per termin för att studiemedlen ska fortsätta att betalas ut. Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit. Det kan mycket väl bli så att Europas länder inom något decennium börjar bjuda över varandra för att få del av den invandrade arbetskraften. Då krävs nytänkande i våra attityder gentemot invandrare. Det är exempelvis ett resursslöseri utan like att iranska läkare kör taxi i stället för att arbeta på våra sjukhus. Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna. Vi föreslår därför en bred parlamentarisk utredning som studerar invandringsfrågan i ett arbetskraftsperspektiv. Hur kan myndigheter snabbare och bättre integrera invandrare i det svenska arbetslivet? Hur kan attityder hos fackföreningar och arbetsgivare bli mer konstruktiva? Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin? Fler svenskar yrkesarbetar längre upp i åren än för ett decennium sedan. Det är utmärkt. Pensionsreformen, som gjorde det betydligt mer lönsamt att arbeta efter 65 års ålder, har stimulerat utvecklingen. Regeringens skattepolitik kan också ha bidragit. Men det kommer inte att räcka. Eftersom Sverige har lyckats skapa ett hållbart pensionssystem och befolkningen blir allt äldre, behöver ansträngningarna öka för att undvika sjunkande pensioner. I den här artikeln har vi skissat på flera olika åtgärder. Sannolikt behöver vi använda allihop i någon form. Vi är på väg in i en stenhård valrörelse. Då finns en påtaglig risk för att valfläsket tar över i det politiska köket. Men svenskarna kan inte kosta på sig ett sjunkande eller stillastående arbetsutbud. Det kommer morgondagens pensionärer oundvikligen att få äta upp. Då kommer även de grupper som verkligen vill gå i pension att tvingas arbeta efter 65 års ålder. Peter Norman vd Sjunde AP-fonden Sjunde AP-fonden Sjunde AP-fonden, AP7, är det statliga alternativet i premiepensionssystemet. Den fungerar på samma sätt som ett fondbolag som förvaltar värdepappersfonder. Pensionsmedlen kommer från sparare som avstått från att välja fonder eller sparare som aktivt önskar ett långsiktigt pensionssparande i statlig regi. Drygt fyra av tio premiepensionssparare har i dag sina pengar i det förvalda statliga alternativet hos AP7. Kapitalet motsvarar drygt en fjärdedel av det totala premiepensionskapitalet. Källa: AP7 ", "article_category": "other"}
{"id": 37384, "headline": "”Sahlin har gett vika för Ohlys anti-amerikanism”", "summary": "Carl Bildt: Med Vänsterpartiet i regeringen är det risk för strider, kompromisser och tumult. Det skulle försvaga Sveriges ställning i Europa och världen. Den unika pakt som Socialdemokraterna ingått med Vänsterpartiet är ett systemskifte. Borta är den gamla brandväggen mot vänsterpartister och kommunister. Det förblir förvånande att ansvarskännande socialdemokrater gett efter för Vänsterpartiets krav på att alla USA:s militära baser i andra länder ska bort. Detta krav är bara det tydligaste exemplet. I dag har Sverige en röst och en roll som är väl omvittnad i den internationella debatten. Den har vi bland annat fått genom en regering vars politik varit konsekvent och klar. Nu finns det risk för att vår utrikespolitik kommer att tyngas ner av destruktiva vänstereskapader, skriver Carl Bildt.", "article": "I höstens val skall vi ta ställning till om regeringsmakten i en utmanande tid kan anförtros till den historiskt alldeles unika pakt som Socialdemokraterna ingått med Vänsterpartiet. Det handlar i grunden inte om huruvida Socialdemokraterna skall kunna återkomma i regeringsställning – det handlar i grunden om huruvida Vänsterpartiet för första gången i Sveriges historia skall tillåtas in i den yttersta makten. Att jag ställer mig – lindrigt uttryckt – skeptisk till detta är mindre sensationellt. Det sensationella är ju att en socialdemokrati som intill alldeles nyligen i kategoriska ordalag avvisade denna möjlighet nu gjort den till det avgörande elementet i sin nya maktstrategi. Mot bakgrund av socialdemokratins sekellånga historia är detta ett mycket stort skifte – ett systemskifte i detta ords egentliga bemärkelse. Denna nya situation tvingar nu socialdemokratin till politiska kompromisser med Vänsterpartiet på det ena området efter det andra, och det säger sig självt att det område som bekymrar oss allra mest är utrikes-, säkerhets- och inte minst Europapolitiken. Det var ju vikten av att hålla en rågång på dessa områden som tidigare bar upp socialdemokratins brandvägg mot kommunister och vänsterpartister. Jag har tidigare haft anledning att skarpt kritisera det gemensamma rödröda dokumentet om utrikespolitiken inte minst för dess återfall i en primitiv anti-amerikanism – främst genom kravet att alla USA:s militära baser i andra länder skall bort. Att detta ensidiga krav äventyrar global balans och stabilitet har påpekats av en enig expertkår. Vi skulle hamna i omedelbar konfrontation med också viktiga europeiska partner som Storbritannien, Polen, Turkiet och Italien. Och vi skulle göra oss omöjliga i varje seriös säkerhetspolitisk diskussion i Ostasien. Det förblir förvånande att ansvarskännande socialdemokrater gett efter för Vänsterpartiet på en så central punkt. Möjligen har hästhandeln utfallit så att man fått ge vika för vänsterns anti-amerikanism och neutralitetsnostalgi på denna och andra punkter för att få dem att acceptera att inte alldeles sabotera Europapolitiken. Det är det intryck som de samlade dokument som nu föreligger ger. Ingen kan ifrågasätta Mona Sahlins Europasyn, men när hon vill samregera med en Lars Ohly som leder ett parti som programmatiskt inte bara vill att Sverige skall lämna den Europeiska unionen utan att den dessutom i sin helhet skall ”upplösas” är det självfallet bäddat för problem. De gemensamma skrivningar på detta område som nu kommit fram innebär en Europapolitik som bäst kan beskrivas som ”hit men inte längre”. Under stön och stånk accepteras det som redan skett – också Lissabon-fördraget och dess viktiga solidaritetsklausul – men förklaras samtidigt att det nu får vara stopp. Och därmed bekräftas egentligen hur det varit under de senaste decennierna. Det är vi som aktivt och framåtblickande drivit Europapolitiken, och vänstern som efter motstånd så småningom tvingats att acceptera det som skett. Det tog lång tid för socialdemokratin att ens acceptera tanken på medlemskap, och få glömmer nog Per Gahrtons sammanbrott i radio dagen efter att folkomröstningen sagt ja till medlemskapet. Lissabonfördraget målades av vänstern i de hemskaste av färger. Så var det – och så har det förblivit. Vi har drivit på – de har tvingats driva med. Vi blickar framåt och har visionen – de står på bromsarna och blickar bakåt. Allt detta hade möjligen fungerat om världen stått still och det europeiska samarbetet i allt varit färdigt och perfekt. Men så är det definitivt inte. Den så kallade reflektionsgruppen under ledning av före detta spanske premiärministern Gonzalez tecknar i sin rapport bilden av en värld där Europa måste samarbeta långt mer, långt bättre och långt effektivare för att inte marginaliseras och fastna i allt mer djupgående problem. Felipe Gonzalez talar om att det nu krävs ett ”ambitiöst långsiktigt reformprogram” för att bland annat förhindra att Europa sjunker ner till att bli ”en tilltagande irrelevant västlig halvö på den asiatiska kontinenten.” ”Vår gemensamma vision är att teknologiska förändringar, globalisering och åldrande befolkningar kräver omedelbara strukturella reformer för ökad flexibilitet, konkurrenskraft och dynamik.” I dag har Sverige en röst och en roll inte minst i EU som är väl omvittnad i den internationella debatten. Den har vi bland annat kunnat få genom en regering vars politik varit konsekvent och klar. Sveriges stol har inte stått tom, och vår röst har varit tydlig och respekterad. Så måste det fortsätta om vi skall kunna vara med och forma ett Europa som inte blir en den globala utvecklingens förlorare. Men då kommer en politik enligt principen ”hit men inte längre” aldrig att räcka. I bästa fall dömer den oss till irrelevans – i värsta fall kommer vi att ses som bromskloss och drivankare. Europapolitik är i dag politik varje dag. Och finns det inte en grundläggande enighet om färdriktning framåt riskerar regeringskansliet att falla ner i ett ständigt pågående inbördeskrig om de dagliga beslut som måste fattas. En ”hit men inte längre”-politik riskerar kris redan under sin första förmiddag. Vår bild av Lars Ohly och Hans Linde är inte bilden av två inkompetenta herrar som kommer att vika sig utan strider, kompromisser och tumult. Samtidigt som vår roll i Europa skulle komma att försvagas av den söndring som skulle byggas in i en rödrödgrön regering ser vi påtagliga risker för att vår utrikespolitik skulle tyngas ner av en serie av vänstereskapader av delvis rent destruktiv karaktär. Det anti-amerikanska baskravet är bara det tydligaste exemplet. Utrikes- och Europapolitiken har blivit allt viktigare i ett skede när globaliseringen fortsätter att accelerera, och där vårt beroende av fungerande nätverk och relationer blir allt mer avgörande. Under de senaste åren har vi kunnat ge Sverige en starkare röst i Europa, och medverkat till att Europa kan få en starkare roll i världen. Så gott som varje enstaka steg i dessa processer har Vänsterpartiet avvisat eller gått till storms mot. Att låta Socialdemokraterna släppa in Vänsterpartiet till makten också över vår utrikespolitik vore ett experiment vars utgång det tyvärr inte råder någon tvekan om – en söndrad regering och ett svagare Sverige. Carl Bildt (M) Utrikespolitiken Den rödgröna oppositionen presenterade sin utrikespolitik den 17 februari – samma dag för övrigt som Carl Bildt läste upp regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen. S, MP och V vill avbryta allt försvarsrelaterat samarbete med Israel och kalla hem militärattchén i Tel Aviv. Vidare vill de bland annat erkänna Västsahara och verka för en konvention som skyddar Arktis mot exploatering och militarisering. Partierna kräver också att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser. ", "article_category": "other"}
{"id": 37389, "headline": "”Nu behöver vi en andra förbindelse över Öresund”", "summary": "Öresundsexpert tio år efter broinvigningen: Förbindelsen har gjort Sverige till en del av det europeiska huset. Låt den visionen vara en ledstjärna även framgent.Öresundsbron är fullt betald år 2030 utan att ha kostat skattebetalarna en krona. Den formidabla affären ger mersmak och talar för att mer infrastruktur kan byggas på sträckor med stora behov. När den danska Fehmarnbältförbindelsen – som ingår i det svensk-danska broavtalet – står klar 2018 ökar trängseln betydligt på Öresundsbron och en ny förbindelse kommer att behövas. Om trafikanterna på den nuvarande bron fortsätter att betala avgifter efter 2030 kan finansieringen av nästa förbindelse säkras. Fehmarnbältförbindelsen öppnar också för miljövänliga godstransporter och höghastighetståg, skriver Anders Olshov.", "article": "I dag är det tio år sedan Öresundsförbindelsen invigdes och Skandinavien förbands med den europeiska kontinenten söderut. Broavtalet från 1991 sågs som en fråga för hela Sverige och var en del av den nationella omsvängningen mot EU-medlemskap. Vad Sverige då ville ha dessutom var Fehmarnbältförbindelsen, som Danmark beslutat att bygga och som öppnar 2018. Det aktualiserar nationella frågor såsom behoven av att länka Skandinavien samman med det europeiska nätet för höghastighetståg, hur de miljövänliga frakterna på järnväg ska kunna öka och hur godsmängderna ska passera Öresundsbron, som kort efter öppnandet av Fehmarnbältförbindelsen förväntas slå i kapacitetstaket. Utvecklingen ställer krav på Sveriges infrastruktur, inte minst över landsgränserna ner mot kontinenten, men betänk att ny infrastruktur inte behöver kosta staten något om den är lönsam för användarna. Femtio miljoner bilar har trafikerat Öresundsbron och cirka 200 miljoner personer färdats över den i bil eller tåg. De årliga trafikintäkterna passerar i år sannolikt två miljarder kronor och förbindelsen förväntas vara fullt återbetald 2030, utan att ha kostat skattebetalarna en krona. Därefter är den en kassako för den svenska och danska staten. Det är en formidabel affär inte bara genom de trafikintäkter och den moms bron ger, men också för att den underlättar utrikeshandeln och effektiviserar arbetsmarknaden mellan Skåne och Köpenhamn. Exemplet Öresundsbron ger mersmak ekonomiskt och talar för att mer infrastruktur kan byggas på sträckor där det finns stora behov. Men förbindelsen har en lika viktig politisk aspekt. Den var, vilket många i dag glömt, en viktig del av en nationell omsvängning som för alltid har förändrat Sveriges förhållande till övriga Europa. Socialdemokraterna hade haft inställningen att Sverige var bäst och kunde stå vid sidan av det europeiska samarbetet i EG. Det ändrades under dåvarande statsminister Ingvar Carlssons ledning 1986–1991. I en bok om Öresundsförbindelsen som jag håller på att skriva säger Ingvar Carlsson att det redan från början på hans statsministeragenda fanns med att Sverige skulle komma närmare Europa på två sätt:”Det ena var naturligtvis att vi skulle kunna bli medlemmar av EU så småningom och det uttalade jag väldigt tydligt 1988 när jag åkte runt i Europa, att vi vill ha ett närmare samarbete med Europa, och då fanns bron absolut med i min tanke och det var den andra vägen, att se till att kommunikationerna ut i Europa fungerade bättre.” Detta bekräftas också i en intervju med riksdagsledamot Björn von Sydow (S) som framhåller Danmarks betydelse i samband med Sveriges EU-ansökan:”Som det enda nordiska land som tillhörde EU var Danmark en viktig väg in i EU. De danska politikerna ville ha in Sverige, Norge och Finland i EU. Det fanns många danska ämbetsmän och politiker som var erfarna och Sverige kom att importera den danska modellen för hur folketinget kontrollerar EU-politiken med EU-nämnden.” Beslutet om Öresundsförbindelsen och EU-inträdet drevs parallellt. Sveriges officiella hållning svängde till favör för medlemskap under 1990–91 samtidigt som broavtalet förhandlades med Danmark och undertecknades i januari 1991. Det definitiva beslutet att bygga Öresundsförbindelsen togs sommaren 1994 bara några månader före den svenska EU-omröstningen om medlemskap. När Öresundsbron invigdes för tio år sedan var det därför något mer än några kilometer asfalt som firades. Det var drömmen om Europa och en bekräftelse på Sveriges tillhörighet. Jag tror ingen annan infrastrukturinvestering har bidragit till att flytta ett lands geografiska föreställning om sig själv lika mycket som Öresundsförbindelsen. Förbindelsen byggdes primärt av nationella skäl, inte regionala som många tycks tro. Hade man velat skapa regional integration hade den skattefinansierats och inte avgiftsfinansierats. För att dra full nytta av den krävde Sverige i förhandlingarna om Öresundsförbindelsen att Danmark skulle verka för en Fehmarnbältförbindelse till Tyskland, vilket skrevs in i avtalets artikel 21. Danmark har fullföljt detta löfte och kommer på eget bevåg att bygga, driva och garantera lånen för Fehmarnbältförbindelsen. Efter sommaren beslutar den danska regeringen om det blir en bro eller tunnel, som planeras stå klar 2018. För Sverige får det två stora konsekvenser: För det första ökar avkastningen på Öresundsförbindelsen då det innebär ökad trafik, såväl passagarare som gods, fordon som tåg.Baksidan är att trängseln på Öresundsförbindelsen ökar betydligt efter 2018. Det gör det angeläget att diskutera en kapacitetsutbyggnad. En andra Öresundsförbindelse behövs. Enligt min mening bör överskotten från den första förbindelsen användas för att finansiera nästa, det vill säga trafikanterna på den nuvarande Öresundsbron skall fortsätta betala broavgifter efter 2030 då brons lån är återbetalda. Det handlar både om att säkra framkomligheten och finansieringen av nästa Öresundsförbindelse. Överfarten kan därför inte bli gratis. Sveriges enda fasta förbindelse till den europeiska kontinenten får inte tillåtas korka igen! För det andra öppnar Fehmarnbältförbindelsen för både miljövänliga transporter med godståg och höghastighetståg.En satsning på höghastighetståg är en oerhört stor investering som är samhällsekonomiskt tveksam, trots att det frigör bankapacitet för godstågen. Jag har tidigare tyckt att tiden inte var mogen, en ståndpunkt jag vidhåller tills dess att Sverige, Norge, Danmark och Tyskland gemensamt fattar beslut om att investera i höghastighetståg. På den europeiska kontinenten pågår en massiv utbyggnad av tågnäten som binder ihop Europas storstadsregioner i större meta-regioner. En liknande regionförstoring är, tack vare Öresundsförbindelsen och den kommande Fehmarnbältförbindelsen, möjlig i norra Europa. Visionen är en meta-region omfattande 15–20 miljoner invånare och med utvidgat kulturellt och ekonomiskt utbyte mellan Skandinavien och norra Tysklands två kraftcentra Hamburg och Berlin. Vi närmar oss en tidpunkt då det är dags att lyfta frågan. För att motivera en satsning måste samtliga fyra länder vara med och stöd sökas från EU såsom TEN-T-projekt (Trans-European Transport Networks). Sverige bör avstå från att gå fram på egen hand, därtill är ekonomin i en satsning för osäker. Endast tillsammans skapas de synergier och den riskdelning som behövs för att projektet skall bli framgångsrikt ekonomiskt och politiskt. När vi i dag firar Öresundsförbindelsens tioårsjubileum så går mina tankar till de visionärer som på 1980-talet hade förmågan att se bron som en del av det europeiska huset. Låt det vara en ledstjärna även framgent. ANDERS OLSHOV chef Öresundsinstitutet ", "article_category": "other"}
{"id": 37392, "headline": "”Nu behöver vi en andra förbindelse över Öresund”", "summary": "Öresundsexpert tio år efter broinvigningen: Förbindelsen har gjort Sverige till en del av det europeiska huset. Låt den visionen vara en ledstjärna även framgent. Öresundsbron är fullt betald år 2030 utan att ha kostat skattebetalarna en krona. Den formidabla affären ger mersmak och talar för att mer infrastruktur kan byggas på sträckor med stora behov. När den danska Fehmarnbältförbindelsen – som ingår i det svensk-danska broavtalet – står klar 2018 ökar trängseln betydligt på Öresundsbron och en ny förbindelse kommer att behövas. Om trafikanterna på den nuvarande bron fortsätter att betala avgifter efter 2030 kan finansieringen av nästa förbindelse säkras. Fehmarnbältförbindelsen öppnar också för miljövänliga godstransporter och höghastighetståg, skriver Anders Olshov.", "article": "I dag är det tio år sedan Öresundsförbindelsen invigdes och Skandinavien förbands med den europeiska kontinenten söderut. Broavtalet från 1991 sågs som en fråga för hela Sverige och var en del av den nationella omsvängningen mot EU-medlemskap. Vad Sverige då ville ha dessutom var Fehmarnbältförbindelsen, som Danmark beslutat att bygga och som öppnar 2018. Det aktualiserar nationella frågor såsom behoven av att länka Skandinavien samman med det europeiska nätet för höghastighetståg, hur de miljövänliga frakterna på järnväg ska kunna öka och hur godsmängderna ska passera Öresundsbron, som kort efter öppnandet av Fehmarnbältförbindelsen förväntas slå i kapacitetstaket. Utvecklingen ställer krav på Sveriges infrastruktur, inte minst över landsgränserna ner mot kontinenten, men betänk att ny infrastruktur inte behöver kosta staten något om den är lönsam för användarna. Femtio miljoner bilar har trafikerat Öresundsbron och cirka 200 miljoner personer färdats över den i bil eller tåg. De årliga trafikintäkterna passerar i år sannolikt två miljarder kronor och förbindelsen förväntas vara fullt återbetald 2030, utan att ha kostat skattebetalarna en krona. Därefter är den en kassako för den svenska och danska staten. Det är en formidabel affär inte bara genom de trafikintäkter och den moms bron ger, men också för att den underlättar utrikeshandeln och effektiviserar arbetsmarknaden mellan Skåne och Köpenhamn. Exemplet Öresundsbron ger mersmak ekonomiskt och talar för att mer infrastruktur kan byggas på sträckor där det finns stora behov. Men förbindelsen har en lika viktig politisk aspekt. Den var, vilket många i dag glömt, en viktig del av en nationell omsvängning som för alltid har förändrat Sveriges förhållande till övriga Europa. Socialdemokraterna hade haft inställningen att Sverige var bäst och kunde stå vid sidan av det europeiska samarbetet i EG. Det ändrades under dåvarande statsminister Ingvar Carlssons ledning 1986–1991. I en bok om Öresundsförbindelsen som jag håller på att skriva säger Ingvar Carlsson att det redan från början på hans statsministeragenda fanns med att Sverige skulle komma närmare Europa på två sätt: ”Det ena var naturligtvis att vi skulle kunna bli medlemmar av EU så småningom och det uttalade jag väldigt tydligt 1988 när jag åkte runt i Europa, att vi vill ha ett närmare samarbete med Europa, och då fanns bron absolut med i min tanke och det var den andra vägen, att se till att kommunikationerna ut i Europa fungerade bättre.” Detta bekräftas också i en intervju med riksdagsledamot Björn von Sydow (S) som framhåller Danmarks betydelse i samband med Sveriges EU-ansökan: ”Som det enda nordiska land som tillhörde EU var Danmark en viktig väg in i EU. De danska politikerna ville ha in Sverige, Norge och Finland i EU. Det fanns många danska ämbetsmän och politiker som var erfarna och Sverige kom att importera den danska modellen för hur folketinget kontrollerar EU-politiken med EU-nämnden.” Beslutet om Öresundsförbindelsen och EU-inträdet drevs parallellt. Sveriges officiella hållning svängde till favör för medlemskap under 1990–91 samtidigt som broavtalet förhandlades med Danmark och undertecknades i januari 1991. Det definitiva beslutet att bygga Öresundsförbindelsen togs sommaren 1994 bara några månader före den svenska EU-omröstningen om medlemskap. När Öresundsbron invigdes för tio år sedan var det därför något mer än några kilometer asfalt som firades. Det var drömmen om Europa och en bekräftelse på Sveriges tillhörighet. Jag tror ingen annan infrastrukturinvestering har bidragit till att flytta ett lands geografiska föreställning om sig själv lika mycket som Öresundsförbindelsen. Förbindelsen byggdes primärt av nationella skäl, inte regionala som många tycks tro. Hade man velat skapa regional integration hade den skattefinansierats och inte avgiftsfinansierats. För att dra full nytta av den krävde Sverige i förhandlingarna om Öresundsförbindelsen att Danmark skulle verka för en Fehmarnbältförbindelse till Tyskland, vilket skrevs in i avtalets artikel 21. Danmark har fullföljt detta löfte och kommer på eget bevåg att bygga, driva och garantera lånen för Fehmarnbältförbindelsen. Efter sommaren beslutar den danska regeringen om det blir en bro eller tunnel, som planeras stå klar 2018. För Sverige får det två stora konsekvenser: För det första ökar avkastningen på Öresundsförbindelsen då det innebär ökad trafik, såväl passagarare som gods, fordon som tåg. Baksidan är att trängseln på Öresundsförbindelsen ökar betydligt efter 2018. Det gör det angeläget att diskutera en kapacitetsutbyggnad. En andra Öresundsförbindelse behövs. Enligt min mening bör överskotten från den första förbindelsen användas för att finansiera nästa, det vill säga trafikanterna på den nuvarande Öresundsbron skall fortsätta betala broavgifter efter 2030 då brons lån är återbetalda. Det handlar både om att säkra framkomligheten och finansieringen av nästa Öresundsförbindelse. Överfarten kan därför inte bli gratis. Sveriges enda fasta förbindelse till den europeiska kontinenten får inte tillåtas korka igen! För det andra öppnar Fehmarnbältförbindelsen för både miljövänliga transporter med godståg och höghastighetståg. En satsning på höghastighetståg är en oerhört stor investering som är samhällsekonomiskt tveksam, trots att det frigör bankapacitet för godstågen. Jag har tidigare tyckt att tiden inte var mogen, en ståndpunkt jag vidhåller tills dess att Sverige, Norge, Danmark och Tyskland gemensamt fattar beslut om att investera i höghastighetståg. På den europeiska kontinenten pågår en massiv utbyggnad av tågnäten som binder ihop Europas storstadsregioner i större meta-regioner. En liknande regionförstoring är, tack vare Öresundsförbindelsen och den kommande Fehmarnbältförbindelsen, möjlig i norra Europa. Visionen är en meta-region omfattande 15–20 miljoner invånare och med utvidgat kulturellt och ekonomiskt utbyte mellan Skandinavien och norra Tysklands två kraftcentra Hamburg och Berlin. Vi närmar oss en tidpunkt då det är dags att lyfta frågan. För att motivera en satsning måste samtliga fyra länder vara med och stöd sökas från EU såsom TEN-T-projekt (Trans-European Transport Networks). Sverige bör avstå från att gå fram på egen hand, därtill är ekonomin i en satsning för osäker. Endast tillsammans skapas de synergier och den riskdelning som behövs för att projektet skall bli framgångsrikt ekonomiskt och politiskt. När vi i dag firar Öresundsförbindelsens tioårsjubileum så går mina tankar till de visionärer som på 1980-talet hade förmågan att se bron som en del av det europeiska huset. Låt det vara en ledstjärna även framgent. Anders Olshov chef Öresundsinstitutet Öresundsinstitutet Öresundsinstitutet grundades 2002. Dess syfte är att främja integrationen i Öresundsregionen genom att stimulera och ge utrymme för gränsöverskridande och kvalificerad dansk-svensk debatt. Institutet är organiserat som en medlemsägd förening utan vinstintresse och finansieras av medlemsavgifter. Chefen Anders Olshov har en bakgrund som makroekonom hos Nordea. I dag har institutet 86 medlemmar. De utgör ett nätverk av företag och offentliga institutioner i Öresundsregionen. Källa: www.oresundsinstituttet.org ", "article_category": "other"}
{"id": 37398, "headline": "”Dags att inse allvaret för Europa och demokratin”", "summary": "Kända vänsterdebattörer: Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa.Fortfarande tror en liten medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma europeiska valutan. Det är en huvudlös ståndpunkt som eldar på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tyvärr markerat distans till euron och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt. Där slutar dock vår enighet. Stabil ekonomisk tillväxt kan bara skapas genom minskade ekonomiska klyftor. Marknadsekonomin fungerar bäst när köpare och säljare är jämlika, skriver de tretton debattörerna.", "article": "Några av oss skrev för flera år sedan på DN Debatt (23/6 2003) att ”en permanent ekonomisk kris vandrar jorden runt, varv efter varv och rör sig obehindrat mellan råvaru-, valuta-, kredit- och aktiemarknaderna”. Historien ger oss dessvärre rätt. Vår slutsats var att vänstern måste säga ja till den gemensamma valutan, euro, som ett vapen mot den globala spekulationsekonomin. Då var tiden uppenbarligen inte mogen. Attac och övriga nya, globala rörelsers massdemonstrationer var ideologiskt otydliga och riktningslösa. Fortfarande tror en liten men medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma valutan. Det är en huvudlös vänsterståndpunkt som riktar fokus mot demokratins valda företrädare politikerna, som konstruerat euro-samarbetet. Därmed eldar de på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. När tusentals demonstranter tågar mot det grekiska parlamentet och ropar ”tjuvar” till demokratins valda företrädare så är det dags att inse allvaret för Europas och för demokratins framtid. För högern är det ett perfekt debattläge som skapat utrymme för exempelvis Anders Borg och Mats Odell att skenbart placera sig till vänster om vänstern med utspel om ”giriga bankdirektörers bonuslöner” och spekulanterna som en ”vargflock”. Euromotståndarna tror att länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien skulle må väl av att kunna devalvera sig ur sina budgetproblem. Men en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa som åter triggar igång den ekonomiska krisen i kapitalismens hjärtland USA med katastrofala effekter globalt som följd. Euromotståndarna bidrar dessutom till att dölja det överlägset bästa valargumentet för den rödgröna alliansen i Sverige och för vänstern i hela Europa; nämligen att det är de ökande ekonomiska klyftorna som utgör den ekonomiska krisens främsta drivkraft. Det är de superrikas spekulationer som håller krisen igång. Vid varje krisutbrott spelar de åt sig ännu större tillgångar som de använder för att skapa ständigt nya krisutbrott som i sin tur slår sönder försöken att reglera och stabilisera världsekonomin! Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker, som i sin tur måste avvärjas med skattemedel vilket ökar statsskulderna. Världsekonomin glider därför allt djupare in i ett svårartat moment 22 och snart är staternas möjligheter att motverka krisen uttömda på grund av de växande statsskulderna. Tiden rinner ut. Var och en kan inse att detta måste få ett slut. Den ekonomiska krisens härjningar får dessvärre alltid vanliga skattebetalare, löntagare och fattiga betala, oavsett om det sker genom devalveringar eller budgetnedskärningar. Tyvärr har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin markerat distans till den gemensamma valutan och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt. Men där slutar också vår enighet med Björklund. De borgerligas strategi är att backa ut ur välfärdsstaten med hjälp av europeiskt samordnade nedskärningar. Det bekräftas tydligt av Sveriges och Storbritanniens högerledare, Fredrik Reinfeldt och David Cameron (DN Debatt 17/6). De borgerliga anser att de återkommande kriserna orsakas av för stora offentliga utgifter och allt för generösa sjukförsäkringar, a-kassa och pensioner som dämpar människors arbetsvilja. Därför ska krisen avvärjas genom ökade skillnader mellan arbetslösa och de som har arbete, mellan frisk och sjuk, mellan löntagare och pensionär, mellan fattig och rik. Det är att hälla bensin på elden. Stabil ekonomisk tillväxt kan enbart skapas genom minskade ekonomiska klyftor. Marknadsekonomin fungerar som bäst när köpare och säljare är jämlika. Vänstern måste skaffa sig en egen tydlig strategi, även om den inte kan genomföras med dagens politiska majoriteter i Europa. Den nya rödgröna uppgörelsen om EU-politiken är ett steg framåt men långt ifrån tillräckligt. Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa. En insiktsfull vänster bör verka för att även Norge med sin starka ekonomi och Storbritannien går med i valutagemenskapen. Dagens tongivande politiska ledare har vid EU-toppmötet 17–18 juni och G20-mötet i Kanada 26–27 juni avslöjat sin oförmåga. Deras förtroendekapital är förverkat. Den folkliga vreden tar sig nu uttryck i allt fler demonstrationer och proteststrejker. Våldsyttringar, som dessvärre också förekom vid G20-mötet i Toronto, är destruktiva och måste få ett slut. Protesterna måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut. Den fördjupade ekonomiska krisen kräver ett tydligt globalt vänsterinitiativ nu; ideologiskt, agitatoriskt och politiskt, för demokrati och jämlikhet. Våra förslag är: 1). Kraftfullt stöd för euron. 2). Samordnade offentliga investeringar inom EU för att förhindra massarbetslöshet i krisens spår. 3). Skattegolv inom EU; alltså en lägsta skattenivå i de nationella skattesystemen för högavlönade, förmögenhets-, bolags-, kapital-, mervärdes- och miljöskatter. 4). En kraftig upptrappning av EU:s offensiv mot de skatteparadis som gömmer väldiga mängder spekulationskapital. 5). En effektiv reglering av finansmarknaden genom global samverkan. 6). Tobinskatt på valutahandeln. Vi kan aldrig stillatigande acceptera att en liten, superrik globaliserad ekonomisk elit, utan tillstymmelse till solidaritet med fattiga människor och utan lojalitet till någon enskild nation, får försätta världsekonomin i ständig kris och ständigt skicka ut nya människomassor i arbetslöshet, fattigdom, hemlöshet och svält. Bror Perjus författare Nisha Besara chefredaktör Dagens Arena Sverker Sörlin professor, författare Devrim Mavi chefredaktör Arena Per Wirtén författare, frilansskribent Robert Janson journalist Kommunalarbetaren Anders Ehnmark författare Håkan A Bengtsson chef Arenagruppen Lennart Värmby gruppledare (V) landstinget Kronoberg Philip Johnsson kulturpolitiker (S) Lars Lönnback ambassadör Kenneth Kvist tidigare partisekreterare (V) Anders Carlberg grundare av Fryshuset ", "article_category": "other"}
{"id": 37400, "headline": "”Dags att inse allvaret för Europa och demokratin”", "summary": "Kända vänsterdebattörer: Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa. Fortfarande tror en liten medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma europeiska valutan. Det är en huvudlös ståndpunkt som eldar på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tyvärr markerat distans till euron och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt. Där slutar dock vår enighet. Stabil ekonomisk tillväxt kan bara skapas genom minskade ekonomiska klyftor. Marknadsekonomin fungerar bäst när köpare och säljare är jämlika, skriver de tretton debattörerna.", "article": "Några av oss skrev för flera år sedan på DN Debatt (23/6 2003) att ”en permanent ekonomisk kris vandrar jorden runt, varv efter varv och rör sig obehindrat mellan råvaru-, valuta-, kredit- och aktiemarknaderna”. Historien ger oss dessvärre rätt. Vår slutsats var att vänstern måste säga ja till den gemensamma valutan, euro, som ett vapen mot den globala spekulationsekonomin. Då var tiden uppenbarligen inte mogen. Attac och övriga nya, globala rörelsers massdemonstrationer var ideologiskt otydliga och riktningslösa. Fortfarande tror en liten men medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma valutan. Det är en huvudlös vänsterståndpunkt som riktar fokus mot demokratins valda företrädare politikerna, som konstruerat euro-samarbetet. Därmed eldar de på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. När tusentals demonstranter tågar mot det grekiska parlamentet och ropar ”tjuvar” till demokratins valda företrädare så är det dags att inse allvaret för Europas och för demokratins framtid. För högern är det ett perfekt debattläge som skapat utrymme för exempelvis Anders Borg och Mats Odell att skenbart placera sig till vänster om vänstern med utspel om ”giriga bankdirektörers bonuslöner” och spekulanterna som en ”vargflock”. Euromotståndarna tror att länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien skulle må väl av att kunna devalvera sig ur sina budgetproblem. Men en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa som åter triggar igång den ekonomiska krisen i kapitalismens hjärtland USA med katastrofala effekter globalt som följd. Euromotståndarna bidrar dessutom till att dölja det överlägset bästa valargumentet för den rödgröna alliansen i Sverige och för vänstern i hela Europa; nämligen att det är de ökande ekonomiska klyftorna som utgör den ekonomiska krisens främsta drivkraft. Det är de superrikas spekulationer som håller krisen igång. Vid varje krisutbrott spelar de åt sig ännu större tillgångar som de använder för att skapa ständigt nya krisutbrott som i sin tur slår sönder försöken att reglera och stabilisera världsekonomin! Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker, som i sin tur måste avvärjas med skattemedel vilket ökar statsskulderna. Världsekonomin glider därför allt djupare in i ett svårartat moment 22 och snart är staternas möjligheter att motverka krisen uttömda på grund av de växande statsskulderna. Tiden rinner ut. Var och en kan inse att detta måste få ett slut. Den ekonomiska krisens härjningar får dessvärre alltid vanliga skattebetalare, löntagare och fattiga betala, oavsett om det sker genom devalveringar eller budgetnedskärningar. Tyvärr har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin markerat distans till den gemensamma valutan och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt. Men där slutar också vår enighet med Björklund. De borgerligas strategi är att backa ut ur välfärdsstaten med hjälp av europeiskt samordnade nedskärningar. Det bekräftas tydligt av Sveriges och Storbritanniens högerledare, Fredrik Reinfeldt och David Cameron (DN Debatt 17/6). De borgerliga anser att de återkommande kriserna orsakas av för stora offentliga utgifter och allt för generösa sjukförsäkringar, a-kassa och pensioner som dämpar människors arbetsvilja. Därför ska krisen avvärjas genom ökade skillnader mellan arbetslösa och de som har arbete, mellan frisk och sjuk, mellan löntagare och pensionär, mellan fattig och rik. Det är att hälla bensin på elden. Stabil ekonomisk tillväxt kan enbart skapas genom minskade ekonomiska klyftor. Marknadsekonomin fungerar som bäst när köpare och säljare är jämlika. Vänstern måste skaffa sig en egen tydlig strategi, även om den inte kan genomföras med dagens politiska majoriteter i Europa. Den nya rödgröna uppgörelsen om EU-politiken är ett steg framåt men långt ifrån tillräckligt. Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa. En insiktsfull vänster bör verka för att även Norge med sin starka ekonomi och Storbritannien går med i valutagemenskapen. Dagens tongivande politiska ledare har vid EU-toppmötet 17–18 juni och G20-mötet i Kanada 26–27 juni avslöjat sin oförmåga. Deras förtroendekapital är förverkat. Den folkliga vreden tar sig nu uttryck i allt fler demonstrationer och proteststrejker. Våldsyttringar, som dessvärre också förekom vid G20-mötet i Toronto, är destruktiva och måste få ett slut. Protesterna måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut. Den fördjupade ekonomiska krisen kräver ett tydligt globalt vänsterinitiativ nu; ideologiskt, agitatoriskt och politiskt, för demokrati och jämlikhet. Våra förslag är: 1). Kraftfullt stöd för euron. 2). Samordnade offentliga investeringar inom EU för att förhindra massarbetslöshet i krisens spår. 3). Skattegolv inom EU; alltså en lägsta skattenivå i de nationella skattesystemen för högavlönade, förmögenhets-, bolags-, kapital-, mervärdes- och miljöskatter. 4). En kraftig upptrappning av EU:s offensiv mot de skatteparadis som gömmer väldiga mängder spekulationskapital. 5). En effektiv reglering av finansmarknaden genom global samverkan. 6). Tobinskatt på valutahandeln. Vi kan aldrig stillatigande acceptera att en liten, superrik globaliserad ekonomisk elit, utan tillstymmelse till solidaritet med fattiga människor och utan lojalitet till någon enskild nation, får försätta världsekonomin i ständig kris och ständigt skicka ut nya människomassor i arbetslöshet, fattigdom, hemlöshet och svält. Bror Perjus,författare Nisha Besara, chefredaktör Dagens Arena Sverker Sörlin, professor, författare Devrim Mavi, chefredaktör Arena Per Wirtén, författare, frilansskribent Robert Janson, journalist Kommunalarbetaren Anders Ehnmark, författare Håkan A Bengtsson, chef Arenagruppen Lennart Värmby, gruppledare (V) landstinget Kronoberg Philip Johnsson, kulturpolitiker (S) Lars Lönnback, ambassadör Kenneth Kvist, tidigare partisekreterare (V) Anders Carlberg, grundare av Fryshuset ", "article_category": "other"}
{"id": 37408, "headline": "Campions passionerade kamp mot korsetten", "summary": "I Jane Campions filmer ligger passionerna under ytan och huvudpersonerna är ofta kvinnor som spjärnar emot något. Isabel i ”Porträtt av en dam” är ett paradexempel. Nu kommer den på dvd.", "article": "Det finns en historia, kanske av Borges, om en förskingrad, indiansk högkultur där de skickliga konsthantverkarna inte längre vågar skapa eftersom allt de bygger upp skövlas. I stället mediterar de över trästammar och stenar, ser formerna som döljer sig i materialen, ser konstverket för sitt inre öga och nöjer sig med det. I Jane Campions filmer är det passionerna som ligger latenta och hålls tillbaka, också av rädsla för utplåning. Huvudpersonerna är ofta kvinnor som spjärnar emot något, man vet inte riktigt vad men man förstår att det är något som mannen bär med sig som en smitta. Isabel i ”Porträtt av en dam” (The portrait of a lady”) från 1996, Campions filmtolkning av Henry James klassiska roman som nu ges ut på dvd, är ett paradexempel. Nicole Kidman spelar den unga amerikanskan som blivit föräldralös och kommer till sina rika släktingar i England. Hon vinner en godhjärtad lords kärlek och avvisar hans frieri. Hon beundras av sin lungsiktiga kusin, som ser till att hon ärver en förmögenhet. Hon finner en vän i den snygga och konstnärliga madame Merle och presenteras, som av en händelse, för ”esteten” Osmond med få försörjningsmöjligheter och moralisk ryggrad som en amöba. Honom väljer hon att ge upp sitt liv och sin förmögenhet för. Det är en film om att söka sig ut i världen och fastna i fläktsystemet, ensam och ohörd. En klaustrofobisk film (trots att Campion skrivit om slutet till något mer hoppfullt) som hade kunnat bli hur intressant som helst men trasslar in sig i sin egen tematik. Ibland avslöjar misslyckade filmer mer av en regissörs raison d’etre än de lyckade. Campions senaste, lysande ”Bright star” gömmer hela sin dödsfixering under vackra, ljusa bilder, älskansvärda karaktärer och stor, lyrisk kärlek. ”Porträtt av en dam” ringlar det maskar ur. Den är mörk, yxig och sned, har en läspande, slirande och parodiskt sadistisk och manipulativ John Malkovich i rollen som Osmond. Bokens Isabel valde Osmond av idealism, i filmen kan det inte handla om något annat än masochism, konkluderar kritikern Roger Ebert och fortsätter: ”Campion och hennes författare Laura Jones påstås ha fört in en ”feministisk känslighet” i filmen. Jag tror att James version var mer sant feministisk och att den här versionen framställer Isabel mer som ett offer än som en vilsen hjältinna.” Det finns alltid anledning att spreta vaksamt med känselspröten när en manlig kritiker talar om för oss vad som är mer eller mindre feministiskt. Kvinnans frigörelse ur korsetten är en långsam och plågsam dans av steg fram, steg tillbaka, ångestfyllt trippande på stället, krängande, löjliga rörelser, våldsamma utbrott, erkännande av en mörkare sexualitet, någons utnyttjande av detta erkännande, förnekelsen av all sexualitet, etcetera. Också ”idealism” och ”masochism” är ord som har fått sina definitioner av män en gång i tiden. Hela språket måste skrivas om och Campion har ägnat snart tjugo år åt att försöka göra det. Ibland lyckas hon. Höjdpunkter som ”Sweetie”, ”En ängel vid mitt bord”, ”Bright star” och – om man inte reagerar allergiskt mot exotismen, leran, Michael Nymans monotona piano och Harvey Keitels nakna kropp – den trefaldigt Oscarsbelönade genombrottsfilmen ”Pianot”. Men eftersom Campion alltid ligger och pressar mot melodramens och tantsnuskets gräns så blir det också desto jobbigare och pinsammare när det slår fel, som i ”Holy smoke”, ”In the cut” och ”Porträtt av en dam”. I centrum för hennes filmer står nästan alltid en udda, stolt kvinna som antingen inte vill, eller inte kan, ha ”sunda”, normala sexuella relationer med män av rädslan för underkastelse. De få gånger hon inte har rört sig i korsetternas tidevarv, där behovet av att hålla männen kort inte behöver några långdragna förklaringar, har hon skapat andra tvångssituationer. Sekter, dysfunktionella familjer, elchocksfrälsta mentalsjukhus eller kvinnomördare. Ada (Holly Hunter) i ”Pianot” föredrar att sälja sin kropp och sitt pianospel till en tatuerad valfångare (Harvey Keitel) som talar maoriernas språk, framför att dela säng med sin lagstadgade, possessiva make. Den unga, ångande skönheten Ruth (Kate Winslet) i ”Holy smoke”, föredrar att underkasta sig en sekt framför det ”normala” slaveriet och värjer sig mot den utsända ”avprogrammeraren” (Keitel igen). Frivillig sekterism kanske trots allt är friare än det dolda slaveri som är inbyggt i hans machohantering av kvinnliga psyken. Isabel försvarar sin relation i liknande termer som Ruth när den sympatiska, lungsiktiga kusinen undrar varför hon trots allt flög in i en bur, Osmonds. Om man väljer sin bur själv är man väl fri ändå? Men vad är det Campion har försökt göra av Henry James lysande porträtt av Isabel Osmond? Det finns en poäng, om än tillkrånglad, med Malkovics tolkning: I glappet mellan hennes kärlek och hans brist på charm kan man bokstavligen mäta upp hennes idealism och kreativitet. Vi ser ett stycke (ruttet) trä, hon ser ett konstverk och därmed ser vi ett slags konstnär, Isabel, som kanske ändå inte är så mycket ”offer” som Ebert föreslår utan helt klart ett subjekt, bara ödesdigert omogen. Det är också sant att Isabel framstår som en masochist och masochism är kanske en tragisk reproduktion av samhällshierarkierna. Men det är ändå en aktiv sexualitet, till skillnad från den frigiditet som romanen antyder ligger bakom problematiken. Dessutom är masochism vare sig i Adas, Ruths, Frannies eller Isabels fall den primära driften utan en konsekvens av en längtan efter en stark, egenformulerad sexualitet som inte finner någon annan form i verkligheten. Det här spåret jobbade Campion på i tio år och det gick sämre och sämre, blev sliskigare och sliskigare tills tantsnusket stod i full banal blom med ”In the cut”. Då hade också Michael Haneke två år tidigare gjort ”Pianisten” och skapat en karaktär med ännu mer power än Ada och tusen gånger mer integritet än Meg Ryans Franny. Det var dags att lägga av. Med den känsliga och lyriska ”Bright star” verkar Campion ha lämnat allt ångestfyllt krälande i stoffet bakom sig. John Keats älskade Fanny Brawn syr sina egna kläder i rena färger utan korsett. Hon är ung, stark, ren som vatten, diktens ”Bright star”. Det är en av de finaste skildringarna som gjorts av den första, största kärleken. Men varför kastar sig Fanny handlöst in i en förälskelse som alla vet redan från början att den ingenstans leder? Han kan inte gifta sig med henne eftersom han inte har pengar. Och han kommer mycket snart att dö. Prototypen till förhållandet finns i ”Porträtt av en dam”, i Isabels hängivna kyssar och smekningar som Isabel bjuder kusinen på när han ligger för döden. Bara inför en döende man kan en kvinna helt släppa sina reservationer. Campions pessimism gör inga undantag. ", "article_category": "other"}
{"id": 37421, "headline": "”Sverige ska vara det som enar oss - inte splittrar oss”", "summary": "Dilsa Demirbag-Sten: Det svenska samhället är mer segregerat än någonsin. De som kommer hit i dag möter ett helt annat land än det jag och min familj mötte 1976.Efter Fatwan mot Salman Rushdie övergick mångkultur till att bli en -ism. Alla som hade lämnat sina länder och familjer för att delta i uppbyggandet av Sverige blev kollektivt definierade som invandrare. En arbetslös svensk behövde ett arbete, en arbetslös invandrare behövde integrationsåtgärder. Politikerna slutade tala till oss invandrare som de gjorde med svenskarna. Nu skulle vi integreras genom att ta vara på våra olikheter. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse – där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte det som splittrar oss? Om splittringen fortsätter är vi alla förlorare, skriver Dilsa Demirbag-Sten.", "article": "När jag, mina tre småsyskon och mor kom till Sverige 1976, var det ett land som var vida känt för välstånd, jämlikhet, välfungerande demokratiska institutioner och human invandringspolitik. Far, som hade flytt till Sverige ett år tidigare, tvekade aldrig i valet av exilland. Han ville att vi barn skulle leva i en demokrati där vi inte förvägrades mänskliga rättigheter och kunde växa upp i ett samhälle som gav alla samma förutsättningar och möjligheter till skola, vård och omsorg. Nyanlända invandrare fick bostad, våra föräldrar fick arbeten och vi barn sattes i en blandad skola där vi kunde möta såväl svenska barn som barn från alla delar av världen. Min familj var en av många som försökte finna sig till rätta i ett nytt liv och land. Politikerna talade till oss som samhällsmedborgare i Sverige, oavsett etnisk bakgrund eller religiös tillhörighet. Islam var en ickefråga för politiker som ägnade sig åt generella åtgärder för alla bosatta i landet. Samhällsgemenskapen byggde på en berättelse om ett Sverige som hade tagit sig från ett fattigt jordbrukarsamhälle till ett, på många sätt, av världens ledande länder. Sverige valde att stå utanför andra världskriget och kunde med en intakt industri i högt tempo producera varor och möta en enorm efterfrågan. Kvinnorna, arbetskraftsinvandringen och flyktingarna löste det akuta behovet av arbetskraft. Modernitet, storskalighet, effektivitet, produktivitet och delaktighet var nyckelbegreppen för det svenska Folkhemmet och Rekordåren, som var kulmen på en enastående historia. Några glömdes och andra gömdes bort under resans gång. Behandlingen av romer, samer och tvångssteriliseringen av individer hör till Folkhemmets mörka historia, så även våra relationer med Nazi-Tyskland. Mötet med det nya samhällets normer och traditioner var inte alltid lätt och många i vår föräldrageneration närde drömmar om att återvända till hemlandet. Vi blev kvar och så även andra som i det tysta fick hantera motgångar, konflikter, rasism men också förändring, utveckling och nya relationer med svenskar. Arbetsplatserna, skolorna, föreningslivet och bostadsområdena möjliggjorde möten mellan nya och gamla invånare i Sverige. Integrationen skedde inom ramen för den generella politiken. Så kom Fatwan mot Salman Rushdie och politisk islam erbjöd frustrerade unga män en röst, även i Europa. Berlinmuren föll och vänstern bytte klass mot etnicitet och Islam. Mångkultur övergick från att vara en beskrivning av den verklighet som hade formats i Europa och Sverige till att bli en -ism: Mångkulturalism som normerande politik trädde in i våra liv. En ekonomisk kris i slutet på 80-talet skapade en hög arbetslöshet och Sveriges självbild som en ledande nation fick sig en stöt. Ny Demokrati pekade ut invandraren som orsak och mina föräldrar och alla andra som hade lämnat land och familj för att delta i uppbyggandet av Sverige, blev kollektivt definierade som invandrare. Statistik om invandrares boende, kulturkonsumtion, kriminalitet, arbetslöshet, utbildningsgrad, språkkunskaper, barnafödande och mycket annat kartlades noggrant. En arbetslös svensk behövde ett arbete medan en arbetslös invandrare behövde integrationsåtgärder. Fram till för några år sedan gjorde SCB definitionerna första och andra generationens invandrare, vilket även omfattade deras barn. Jag ber läsaren att smaka på ordet andra generationens invandrare. Mina barn hade ingått i denna statistik, oavsett vem jag hade gift mig med. Det finns ett namn för etniskt blodsbandsältande: rasbiologi. Politikerna ville väl. Invandrare var i högre grad arbetslösa och specifika åtgärder som kunde möta de behov som bara invandrare hade utformades. Det slog aldrig våra politiker in att i stället omvärdera förutsättningarna på arbetsmarknaden. Vi hade levt så länge och intensivt med den svenska framgångssagan att vi inte förmådde ställa om eller ifrågasätta de etablerade modellerna. En invandringspolitik utformades och blev allt mer omfattande. Politikerna slutade att tala till oss som de gjorde med svenskarna. De ville oss, som sagt, väl och hade arbetsmarknadsåtgärder, bostadsåtgärder och förslag på hur vi – ”invandrare” – skulle integreras genom att ta vara på våra olikheter. Sedan slutet på 80-talet har Sverige allt mer delats upp efter olika kulturella och etniska grupperingar. Nyanlända anhöriginvandrare kom att förpassas till långtidsarbetslöshet och de som hade åkt ut från arbetsmarknaden under krisen på 90-talet fick små chanser att komma tillbaka till något arbete. Inte bara svenska politiker ville bygga en framtid på kulturella och etniska olikheter. Kravet på religiösa friskolor blev en verklighet och islamiska företrädare har framfört behovet av konfessionella vårdcentraler. Det svenska samhället är, trots alla goda intentioner och åtgärder, mer segregerat än någonsin. De som kommer till Sverige i dag möter ett helt annat land än det jag och min familj mötte en vårdag 1976. Ett val hägrar. Sverigedemokrater anspelar på drömmen om ett Sverige som vi och hela världen minns med beundran. I tider präglade av oro, konflikter och politiska kortsiktiga utspel är fältet öppet för dem som erbjuder tydliga alternativ. SD erbjuder en vision till skillnad från de etablerade partierna. Men SD:s vision anspelar på en bild där det inte finns plats för alla oss som flydde eller frivilligt lämnade våra hemländer för en dröm om ett bättre liv i ett Sverige som vi var med och byggde upp. Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande. Intonationen måste alltid ligga på framtiden. Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss. Om vi fortsätter i samma spår kommer vårt land, för varje ekonomisk kris, att splittras än mer. I ett sådant land är alla förlorare. Dilsa Demirbag-Sten journalist och författare, aktuell med boken ”Fosterland” (Albert Bonniers förlag) ", "article_category": "other"}
{"id": 37428, "headline": "”Vi behöver en seriös debatt om vårt statsskick\"", "summary": "Statsvetaren Olof Ruin: En debatt om vårt statsskick måste präglas av för- och nackdelar med en förändring i stället för de stämningar vi upplevt de senaste veckorna. En seriös offentlig debatt om Sveriges statsform har i någon mån varit tabubelagd under de gångna decennierna. Om det nu uppstår en allvarligt syftande diskussion om republik eller monarki bör följande faktorer uppmärksammas: Vår monarki skiljer sig klart från andra europeiska eftersom vår monarks uppgifter i huvudsak är representativa. En republik som alternativ statsform kan utformas på många olika sätt. Den rådande monarkin har fördelar förutom att det rått politisk enighet om dess utformning – en monark som företräder Sverige vid statlig representation utomlands ger rubriker, skriver Olof Ruin.", "article": "Det groteskt uppskruvade intresset kring Victorias och Daniels bröllop utlöste, som man kunde vänta sig, en känslomässig diskussion om monarkins vara eller icke vara. De vanliga argumenten mot monarki vädrades med ny energi: Fel att landets högsta ämbete går i arv. Det borde liksom andra befattningar i en demokrati tillsättas efter meriter. Fel att tvinga medlemmar av en familj in i roller som de kanske inte alls önskar eller har förutsättningar för. Fel att spä på klasskillnader och snobbism i samhället genom att ha kvar en kunglig familj. En seriös offentlig debatt om Sveriges statsform har i någon mån varit tabubelagd under de gångna decennierna. Statschefens ställning fick inte behandlas av den senaste grundlagsutredningen, den som förberedde ändringar i regeringsformen som nyligen klubbades av riksdagen i en första omgång. Stödet för monarkin uppfattades också vara starkt i den allmänna opinionen. Det har försvagats på senare tid även om det kanske återigen har förstärkts efter bröllopet. En allvarigt syftande debatt om republik respektive monarki kan i alla fall komma att uppstå. I en sådan är det framförallt tre faktorer som bör uppmärksammas. 1). En är att vår nuvarande typ av monarki klart skiljer sig från andra europeiska monarkier. Den svenska monarken står i huvudsak helt vid sidan av den löpande statsstyrelsen. Uppgifterna är i huvudsak av representativ art. Denna ordning är resultatet av en överenskommelse som företrädarna för de olika partierna kom fram till vid ett sammanträde i Torekov 1971. En förnämlig tradition i svenskt samhällsliv är strävan efter enighet när det gäller den ram som reglerar politiken. Dagens ordning utgör slutpunkten på en successiv avlövning av den svenska monarkens maktbefogenheter. 1809 års regeringsform, som formellt var i kraft i över 150 år, var ursprungligen baserad på en filosofi om maktdelning: kungen styr med hjälp av rådgivare och riksdagen lagstiftar. Denna filosofi trängdes gradvis tillbaka genom framväxten av ett parlamentariskt system. Det innebär att en i riksdagen uttryckligen förankrad regering i stället styr. 2). En annan faktor att tänka på i detta sammanhang är att en republik som alternativ statsform kan utformas på många olika sätt. Det finns centrala skillnader i nu existerande republiker. En gäller sättet på vilket en president skall väljas, en annan gäller kompetensfördelningen mellan en president och den lagstiftande församlingen. Man kan ha direktval eller indirekta val, man kan eftersträva maktdelning eller ej. Dessa skillnader har visat sig förstärka varandra. Ett utmärkt exempel på en republik där presidenten är direktvald och där en balans råder mellan honom och den lagstiftande församlingen är naturligtvis USA. Också den konstitution som skapades i Frankrike av general de Gaulle närmar sig den amerikanska. Det finns principiella fördelar med en republik av denna typ men den skulle säkert inte bli aktuell vid en ändring av vårt statsskick. En eventuell republik i Sverige får förutsättas bli baserad på fortsatt parlamentarism. I sig behöver detta inte utesluta direktval av presidenten. Men direkta val av en statschef tenderar ändå att ge honom eller henne extra legitimitet, som i sin tur kan komplicera det parlamentariska systemets sätt att fungera. Det troliga är att man inte kommer att överväga något annat än ett indirekt val. Riksdagen skulle förmodligen åläggas denna uppgift. Tyskland utgör ett exempel inom vårt närområde på en republik, baserad på parlamentarism, som har en förbundskansler i centrum och en president med begränsade befogenheter, som är indirekt vald. Ett helt befängt alternativ till dagens svenska monarki lanserades för övrigt före bröllopet av Republikanska föreningen. I en artikel i Aftonbladet, undertecknad bland annat av Peter Althin, pläderade man för en republik helt utan statschef. I stället för att införa ett presidentämbete ville man ha en statsminister och talman med i någon mån olika verksamhetsområden. Statsministern skulle särskilt syssla med utrikespolitik och talmannen med inrikespolitik. Arma land som skulle styras av ett duovirat – av en ledning uppdelad på två – och med därtill varandra korsande ansvarsområden. 3). En tredje faktor att tänka på i en diskussion om ändring av vårt statsskick är att rådande monarki har fördelar förutom den självfallna att det rått politisk enighet om dess utformning. En fördel ligger i att monarken inte har en tidigare dokumenterad politisk hemvist. Härigenom finns speciella förutsättningar att kunna verka som sammanhållande symbol och därtill med historisk förankring. Man kan spekulera om hur bakgrunden skulle se ut för en person som riksdagen skulle utse till president. Risken är stor att man vid valet skulle hålla sig kvar inom den politiska sfären och därtill också utse någon från den grupp som för tillfället befinner sig i majoritet. Den sedvänja som utvecklats vid val av riksdagens talman pekar i sådan riktning. Det är alltså inte särskilt sannolikt att personer som i och för sig åtnjuter allmänt förtroende men som verkar inom andra områden – såsom forskning, kultur eller näringsliv – skulle bli utvalda. En annan fördel med en kunglig familj är att dess medlemmar fått utbildning och träning i att representera. Behovet att företräda staten vid ceremoniella tillfällen är stort. En statschef, vars arbete i huvudsak är inriktat just på representation, avlastar andra inom den offentliga sfären från liknande arbetsuppgifter. Ej heller går det att förneka, hur banalt påpekandet än är, att det för ett litet land som Sverige kan utgöra ett värde att vid statlig representation utomlands ha en monark närvarande. Det ger rubriker. Det förblir samtidigt något oklart hur dagens monark skall agera i sin representativa verksamhet. Regleringen är knapphändig. Detta har bland annat framhållits av förre riksmarskalken Ingemar Eliasson i en uppsats i en nyligen utgiven bok. Vad får en monark säga, hur håller man honom eller henne informerad? Den principiella utgångspunkten måste alltid vara att agerandet inte får avvika från den politik som regering och riksdag ansvarar för eller från de värderingar som är allmänt omfattade i samhället. Möjlighet finns ändå för olämpliga uttalanden. Republikanskt sinnade kan med viss rätt hävda att just den som ärver sitt ämbete, trots träning ända från barndomen, löper större risk för övertramp än den som nått befattningen som statschef på grund av tidigare visad kapacitet. Hur som helst: en eventuell seriös debatt om vårt nuvarande statsskick skall förhoppningsvis präglas mindre av känslor och stämningar av den art vi upplevt under de gångna veckorna och mer av vägning av för- och nackdelar med en förändring. Olof Ruin professor emeritus i statsvetenskap ", "article_category": "other"}
{"id": 37430, "headline": "”Avskaffa straffskatten för pensionärer”", "summary": "Det är inte anständigt att Sveriges pensionärer med en låg eller normal inkomst ska betala väsentligt mer i skatt än de som fortfarande arbetar, skriver S-veteranerna Anna-Greta Leijon, Maj-Lis Lööw, Lena Hjelm-Wallén, Gertrud Sigurdsen, Ingela Thalén och Jan Eliasson i ett svar på Alliansens veteraners artikel på DN Debatt 20/6.", "article": "Sverige är ett fantastiskt land. Men klyftorna mellan människor ökar. Pensionärer behandlas illa av den nuvarande regeringen och ungdomsarbetslösheten är rekordhög. Det går att välja en annan färdriktning. När fler har jobb och kan göra sina drömmar till verklighet blir Sverige ett starkare land. Därför vill vi ha ett Sverige som håller ihop. Unga arbetslösa ska få jobb eller utbildning. Det ska löna sig att arbeta och det ska löna sig att ha arbetat. Därför borde det vara självklart att pension och lön beskattas lika. I dag tvingas en normalpensionär betala 700 kronor mer i månaden i skatt. Det är inte anständigt att Sveriges pensionärer med en låg eller normal inkomst ska betala väsentligt mer i skatt än de som fortfarande arbetar. Vi tror på ett Sverige där klyftorna är små. I ett jämlikt Sverige betalar vi alla skatt efter förmåga och får en högkvalitativ välfärd efter behov. Det är utifrån den visionen den svenska välfärdsmodellen byggdes och så vill vi att det också ska vara i framtiden. Därför går regeringens högre beskattning av pensionärer på kollisionskurs med grundtanken i det svenska välfärdssamhället. När man går i pension får de flesta av oss en väsentligt lägre inkomst varje månad. Nu har den borgerliga regeringen infört ordningen att man dessutom får en annan skattetabell med högre skattesats. Det är mycket märkligt. Det finns många och starka argument mot regeringens diskriminerande skattepolitik. För det första så är pension uppskjuten lön – inte ett bidrag. Sveriges pensionärer har under sitt arbetsliv avstått lön. Varför ska man få en höjd skatt på det som man avstått? För det andra så var en rättvis skatt en förutsättning när det nuvarande pensionssystemet infördes. För det tredje så kräver en fungerande arbetslinje att det ska ha lönat sig att ha arbetat. Människor måste kunna planera sin ekonomi. Inte röstade Sverige för att få en regering som skulle införa en särskild pensionärsskatt? Vi vill ha ett Sverige som håller samman, där varken unga eller pensionärer diskrimineras. Vi vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land, där principen om skatt efter bärkraft och välfärd efter behov utgör grunden. Därför behövs en ny regering med fokus på jobben, välfärden och rättvisan. Avskaffa straffskatten för pensionärer! Anna-Greta Leijon Maj-Lis Lööw Lena Hjelm-Wallén Gertrud Sigurdsen Ingela Thalén Jan Eliasson ", "article_category": "other"}
{"id": 37437, "headline": "”Det är dags att rösta fram en kvinnlig statsminister”", "summary": "Ingela Andersson: De kvinnliga regeringscheferna har gjort sitt intåg – utom i Sverige och Danmark.", "article": "Två av Nordens länder har aldrig letts av en kvinnlig statsminister – Sverige och Danmark. Två länder som i mångt och mycket, historiskt och i nutid, omtalats som frigjorda och moderna. Ändå är det dessa länder som varit, och fortfarande är, i avsaknad av kvinnligt ledarskap på regeringschefsposten. Jag tycker att detta är intressant och väl värt att notera. När jag var tonåring var jag redan då politiskt intresserad. Jag uppfattade ganska snart att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister och bestämde mig för att bli den första sådana någonsin. Nu valde jag en annan väg i livet än den politiska och blev alltså inte det jag ämnade som tonåring. Jag noterar dock att det nu gått 30 år sedan dess och att Sverige fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister. Ytterst kompetenta kvinnor har funnits och finns i toppskiktet (Karin Söder, Maria Leissner, Mona Sahlin, Anna Lindh, Maud Olofsson och Maria Wetterstrand för att nämna några) men ingen har ännu nått ända fram. Under tiden har de kvinnliga regeringscheferna gjort sitt intåg i Storbritannien, Tyskland, Norge, Finland och Island för att nämna några. För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val. Kanske skulle många av de punkter som länge funnits på den feministiska agendan slippa stå och stampa på samma ställe, kanske skulle synergieffekter av det kvinnliga regeringschefskapet leda fram till en mer jämställd företagarkultur med fler kvinnor på ledande styrelseposter. Kanske skulle hela vårt Sverige kunna resa sig upp ur en enda lång gäspning och känna att nu händer det något nytt och fräscht som piggar upp och väcker en nyfikenhet inför framtiden. Ingela Andersson administratör, Frösön ", "article_category": "other"}
{"id": 37439, "headline": "”Småhus beskattas mycket högre än bostadsrätter”", "summary": "Villaägarna: Med dagens system får småhusägare betala mer än 10 gånger högre skatt än ägare av bostadsrätter.I dag beskattas en småhusägare i Örebro mångdubbelt högre än ägaren av en 20-miljonersvåning på Strandvägen i Stockholm. Om de rödgröna får återinföra fastighetsskatten tvingas småhusägarna finansiera ytterligare skattelättnader för bostadsrätter. Ett bättre alternativ är att slutgiltigt avskaffa taxeringssystemet, skriver Hans Lemker och Joacim Olsson.", "article": "De rödgröna har föreslagit att fastighetsskatten ska återinföras på fastigheter med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor. Samtidigt föreslår de med hänvisning till rättviseskäl att fastighetsavgiften för det indirekta ägandet av bostadsrätten ska sänkas med 20 procent. Förutom att förslaget innebär en återgång till beskattning baserat på det godtyckliga och missvisande taxeringssystemet så har de direkt fel i sin analys av skattebördan på de två ägda boendeformerna. Vi har låtit WSP, en oberoende konsultfirma, utreda hur skillnaderna i beskattning slagit mot hus- respektive bostadsrättsägande – dels under det gamla systemet och dels sedan fastighetsskatten avskaffats. Analysen visar att småhusägaren beskattades mellan 3 och 4 gånger högre än bostadsrättsägaren i det gamla systemet. I det nya systemet är proportionerna ännu skevare – husägare får över 10 gånger högre skatt. Hur kan det blir så? WSP har gjort beräkningar på skattekostnaden vid köp och boende i ett småhus i en Stockholmsförort och jämfört med en lika dyr bostadsrätt i Stockholms innerstad. Beräkningarna bygger på att man köpt en bostad, bott där i 10 år och därefter köpt en ny bostad inom samma boendeform. De avgifter och skatter som ingår är lagfartsavgift, pantbrevsavgift, skatt på lagfart och pantbrev, fastighetsavgift samt den numera avskaffade fastighetsskatten och schablonbeskattningen av bostadsrätter. Kapitalvinstskatt och uppskovsskatt är exkluderade eftersom de är lika oavsett upplåtelseform. Utgångspunkten är att ett hushåll flyttat till Stockholm år 1999 och då stod inför valet att köpa ett småhus eller en bostadsrätt för 1,3 miljoner kronor med 300 000 i kontantinsats. Efter tio års boende ersätts bostaden av ett nytt boende inom samma upplåtelseform. Kostnaden för den nya bostaden är 3,9 miljoner kronor. Den som valde att bosätta sig i en bostadsrätt i Stockholms innerstad har under den 10-åriga perioden i snitt betalat cirka 2 800 kronor i olika överlåtelse- och pantsättningsavgifter samt genom sin andel i bostadsrättsföreningen cirka 56 200 kronor i löpande fastighetsskatt och schablonbeskattning av föreningens inkomster. Den som i stället valde att bosätta sig i ett småhus med samma köpeskilling som bostadsrätten har under motsvarande period betalat minst 79 600 i avgifter och skatter för lagfart samt cirka 121 300 kronor i löpande fastighetsskatt, vilket ger ett totalt skatteuttag på småhusägaren med 201 000 kronor. I detta exempel har vi räknat på ett genomsnittligt lånebehov. Högre belåning skulle gett ännu högre skatt på grund av högre pantbrev. Bostadsrättsalternativet har således totalt kostat 59 000 kr i skatter och avgifter, medan småhusköpet och boendet i huset kostat 201 000 kronor. Under denna tioårsperiod var det alltså minst 3,4 gånger så dyrt att välja småhusboende framför boende i en bostadsrätt. I den andra beräkningen ligger dagens skatteregler till grund och studien visar skatteutfallet för den som köper ett hus respektive en bostadsrätt år 2009 som kostar 3,9 miljoner kronor, bor där i 10 år och därefter köper en ny bostad, även då inom samma upplåtelseform. Kontantinsatsen beräknas vara 400 000 kronor och lånebeloppet 3,5 miljoner. Analysen baseras vidare på att prisutvecklingen för båda boendeformerna är tre procent per år och att fastighetsavgiften också ökar med tre procent per år. Kostnaden för den nya bostaden är 5,2 miljoner kronor och lånebehovet 3,5 miljoner kronor. Med nuvarande skatteregler får den som väljer att bosätta sig i en bostadsrätt betala 18 000 kronor i skatter och avgifter, medan den som väljer att bosätta sig i ett småhus får en skattekostnad på 211 000 kronor (återigen räknat på måttligt lånebehov). Med nuvarande skatteregler betalar alltså småhusägaren minst 12 gånger mer i skatt än den som väljer ett indirekt ägande i en bostadsrätt. Två faktorer förklarar den dramatiska skillnaden mer än andra: För det förstahar småhusägaren både historiskt och med nuvarande skatteregler en högre löpande beskattning än den som väljer att bosätta sig i en bostadsrätt med samma marknadsvärde. Denna skillnad har ökat som följd av regeringens reform. För det andraförvärras skillnaden av att småhusköparen – utöver de låga avgifter som ska täcka statens kostnader för att administrera lagfarts- och pantbrevsregister – även beskattas i samband med att dessa avgifter tas ut. Den rödgröna retoriken om att koja och slott ska beskattas olika är mot denna bakgrund provocerande. Faktum är att dagens system innebär att småhusägaren i exempelvis Örebro beskattas mångdubbelt högre än ägaren av en 20-miljonersvåning på Strandvägen i Stockholm. Om detta tiger den rödgröna oppositionen. I stället vill den utöka denna olikformighet genom att låta småhusägare finansiera ytterligare skattelättnader för bostadsrätter. Ett betydligt mer aptitligt alternativ är ett slutligt avskaffande av taxeringssystemet och därmed i praktiken avskaffa varje möjlighet att återinföra fastighetsskatten. Hans Lemker förbundsdirektör Villaägarnas riksförbund Joacim Olsson vice förbundsdirektör Villaägarnas riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 37440, "headline": "”Småhus beskattas mycket högre än bostadsrätter”", "summary": "Villaägarna: Med dagens system får småhusägare betala mer än 10 gånger högre skatt än ägare av bostadsrätter. I dag beskattas en småhusägare i Örebro mångdubbelt högre än ägaren av en 20-miljonersvåning på Strandvägen i Stockholm. Om de rödgröna får återinföra fastighetsskatten tvingas småhusägarna finansiera ytterligare skattelättnader för bostadsrätter. Ett bättre alternativ är att slutgiltigt avskaffa taxeringssystemet, skriver Hans Lemker och Joacim Olsson.", "article": "De rödgröna har föreslagit att fastighetsskatten ska återinföras på fastigheter med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor. Samtidigt föreslår de med hänvisning till rättviseskäl att fastighetsavgiften för det indirekta ägandet av bostadsrätten ska sänkas med 20 procent. Förutom att förslaget innebär en återgång till beskattning baserat på det godtyckliga och missvisande taxeringssystemet så har de direkt fel i sin analys av skattebördan på de två ägda boendeformerna. Vi har låtit WSP, en oberoende konsultfirma, utreda hur skillnaderna i beskattning slagit mot hus- respektive bostadsrättsägande – dels under det gamla systemet och dels sedan fastighetsskatten avskaffats. Analysen visar att småhusägaren beskattades mellan 3 och 4 gånger högre än bostadsrättsägaren i det gamla systemet. I det nya systemet är proportionerna ännu skevare – husägare får över 10 gånger högre skatt. Hur kan det blir så? WSP har gjort beräkningar på skattekostnaden vid köp och boende i ett småhus i en Stockholmsförort och jämfört med en lika dyr bostadsrätt i Stockholms innerstad. Beräkningarna bygger på att man köpt en bostad, bott där i 10 år och därefter köpt en ny bostad inom samma boendeform. De avgifter och skatter som ingår är lagfartsavgift, pantbrevsavgift, skatt på lagfart och pantbrev, fastighetsavgift samt den numera avskaffade fastighetsskatten och schablonbeskattningen av bostadsrätter. Kapitalvinstskatt och uppskovsskatt är exkluderade eftersom de är lika oavsett upplåtelseform. Utgångspunkten är att ett hushåll flyttat till Stockholm år 1999 och då stod inför valet att köpa ett småhus eller en bostadsrätt för 1,3 miljoner kronor med 300.000 i kontantinsats. Efter tio års boende ersätts bostaden av ett nytt boende inom samma upplåtelseform. Kostnaden för den nya bostaden är 3,9 miljoner kronor. Den som valde att bosätta sig i en bostadsrätt i Stockholms innerstad har under den 10-åriga perioden i snitt betalat cirka 2.800 kronor i olika överlåtelse- och pantsättningsavgifter samt genom sin andel i bostadsrättsföreningen cirka 56.200 kronor i löpande fastighetsskatt och schablonbeskattning av föreningens inkomster. Den som i stället valde att bosätta sig i ett småhus med samma köpeskilling som bostadsrätten har under motsvarande period betalat minst 79.600 i avgifter och skatter för lagfart samt cirka 121.300 kronor i löpande fastighetsskatt, vilket ger ett totalt skatteuttag på småhusägaren med 201.000 kronor. I detta exempel har vi räknat på ett genomsnittligt lånebehov. Högre belåning skulle gett ännu högre skatt på grund av högre pantbrev. Bostadsrättsalternativet har således totalt kostat 59.000 kr i skatter och avgifter, medan småhusköpet och boendet i huset kostat 201.000 kronor. Under denna tioårsperiod var det alltså minst 3,4 gånger så dyrt att välja småhusboende framför boende i en bostadsrätt. I den andra beräkningen ligger dagens skatteregler till grund och studien visar skatteutfallet för den som köper ett hus respektive en bostadsrätt år 2009 som kostar 3,9 miljoner kronor, bor där i 10 år och därefter köper en ny bostad, även då inom samma upplåtelseform. Kontantinsatsen beräknas vara 400.000 kronor och lånebeloppet 3,5 miljoner. Analysen baseras vidare på att prisutvecklingen för båda boendeformerna är tre procent per år och att fastighetsavgiften också ökar med tre procent per år. Kostnaden för den nya bostaden är 5,2 miljoner kronor och lånebehovet 3,5 miljoner kronor. Med nuvarande skatteregler får den som väljer att bosätta sig i en bostadsrätt betala 18.000 kronor i skatter och avgifter, medan den som väljer att bosätta sig i ett småhus får en skattekostnad på 211.000 kronor (återigen räknat på måttligt lånebehov). Med nuvarande skatteregler betalar alltså småhusägaren minst 12 gånger mer i skatt än den som väljer ett indirekt ägande i en bostadsrätt. Två faktorer förklarar den dramatiska skillnaden mer än andra: För det första har småhusägaren både historiskt och med nuvarande skatteregler en högre löpande beskattning än den som väljer att bosätta sig i en bostadsrätt med samma marknadsvärde. Denna skillnad har ökat som följd av regeringens reform. För det andra förvärras skillnaden av att småhusköparen – utöver de låga avgifter som ska täcka statens kostnader för att administrera lagfarts- och pantbrevsregister – även beskattas i samband med att dessa avgifter tas ut. Den rödgröna retoriken om att koja och slott ska beskattas olika är mot denna bakgrund provocerande. Faktum är att dagens system innebär att småhusägaren i exempelvis Örebro beskattas mångdubbelt högre än ägaren av en 20-miljonersvåning på Strandvägen i Stockholm. Om detta tiger den rödgröna oppositionen. I stället vill den utöka denna olikformighet genom att låta småhusägare finansiera ytterligare skattelättnader för bostadsrätter. Ett betydligt mer aptitligt alternativ är ett slutligt avskaffande av taxeringssystemet och därmed i praktiken avskaffa varje möjlighet att återinföra fastighetsskatten. Hans Lemker förbundsdirektör Villaägarnas riksförbund Joacim Olsson vice förbundsdirektör Villaägarnas riksförbund ", "article_category": "other"}
{"id": 37446, "headline": "Utelek – språngbräda mot det okända", "summary": "Att leka ute är ett sätt för barn att utforska både sig själva och världen. Det säger Fredrika Mårtensson, miljöpsykolog som forskar om barns utelek. I dag vet vi också att vistelse i natur är bra för barns hälsa.", "article": "Att utforska är en fundamental drift för människan. Barns utomhuslek handlar just om nyfikenheten att lära känna sig själv och att söka sig vidare och att lära sig att orientera sig i omvärlden, säger Fredrika Mårtensson. – Det är det som skiljer inomhusleken från utomhusleken. Innemiljöer, som hemmet och förskolan, är ofta en trygg orienteringspunkt i tillvaron. Utomhus försöker barnet komma underfund med ”vem är jag i förhållandet till den här platsen på jorden?” Fredrika Mårtensson är miljöpsykolog och forskarassistent i miljöpsykologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. I många år har hon intresserat sig för vad utevistelse kan betyda för barn i vardagen och för deras hälsa. Tidigare har det knappt funnits någon forskning på området. Hur djurungar leker har forskare studerat, men konstigt nog inte barns fysiska lek utomhus. Utvecklingspsykologin har framför allt koncentrerat sig på barns kognitiva utveckling, det vill säga hur tänkandet utvecklas. Den grovmotoriska och fysiska leken, som mest äger rum utomhus, har knappt studerats alls. Ändå har vi vuxna en stor tilltro till utomhusleken, uttrycken ”spring ut och lek”, och ”ut och få lite frisk luft!” känner många av oss igen från vuxna i vår egen barndom. I en avhandling från 2004 med titeln ”Landskapet i leken” gjorde Fredrika Mårtensson utförliga videoobservationer av hur barn rör sig och hur lekar uppstår i samspel med den fysiska miljön på två olika förskolegårdar. – Rörelsen är mycket mer central utomhus, den är mer fysisk. Och i den rörligheten är inte språket det primära, i stället blir kroppspråket viktigare i kommunikationen mellan barn. På rymliga gårdar med mycket träd, buskage och kuperad terräng där det finns en mix mellan lekredskap, vegetation och öppna ytor, blir det ofta snabba tempoväxlingar i leken, menar hon. – Leken bildar ett snabbt flöde mellan olika platser – platser som barn utforskar och gör till sina egna. Det är som att landskapet leker med barnen. En lek kan till exempel starta mellan två barn i ett hörn av gården som sitter för sig själva och leker med pinnar, för att i nästa sekund utmynna i en springlek mellan flera barn upp på kullen. Det är troligen det intima samspelet med omgivningen, dramatik och friheten i utforskandet mot horisonten, som gör att många vuxna har starka minnen från utomhusmiljöer under barndomen, säger Fredrika Mårtensson. Hon tror att just flexibiliteten och möjligheten till snabba växlingar mellan lugn och aktivitet är det som gör leken utomhus både attraktiv och hälsosam. – Barnet kan bestämma själv när det ska springa eller bara sitta och leka lugnare en stund. Att följa inre egna behov, impulser och idéer är väldigt vilsamt och barnet återhämtar sig lättare, säger hon. Fredrika Mårtensson beskriver uteleken som ett välbehövligt frirum i en ofta ganska tillrättalagd och organiserad vardag. Den lär barn också barn att samspela med andra barn och att hantera komplexa sociala situationer. Ofta tar de vuxna ett steg tillbaka utomhus. – Det blir lättare för enskilda barn att glida in i och ut ur utomhusleken. Lekteman kan snabbt växla och det är inte så mycket som anses som tokiga idéer, det mesta ryms. Det kan göra det lättare för barn med olika psykiska och neurologiska funktionshinder att ta plats i leken. För att miljön ska fungera som en språngbräda mot det okända krävs det att det finns spännande saker att utforska – för alla sinnen. Naturmaterial som sand och jord att greja med, pinnar och grenar att bygga med, småkryp att granska, gräs att springa fort på och spännande ställen att förflytta sig mellan. Alla förskolegårdar har inte det. Det finns många gårdar som bara består av lekredskap och helt saknar kontakten med natur. Vissa gårdar är mycket små. – Det är en katastrof att man inte skapar regler för hur små förskolegårdar får vara eller vad de ska innehålla som ett minimum, säger Fredrika Mårtensson. – I värsta fall blir det ingen utomhuslek. De större barnen slutar att röra sig fysiskt om ytorna är små. Det gör att de inte får lika stor chans att återhämta sig psykiskt som andra barn. På lång sikt kanske det har negativa följder även för den fysiska hälsan, säger hon. Leken ute minskar stress hos barn Flera forskningsresultat visar att barn mår bra av att vistas utomhus. Barn som har en rymlig och kuperad gård med en mix av vegetation, öppna ytor och lekredskap får lättare att återhämta sig och bedöms ha lättare att koncentrera sig än barn på mindre förskolegårdar med mindre vegetation och mer uppdelade ytor. Det visar en studie från 2009 som baseras på 200 barn på elva olika förskolor med skiftande utemiljö. Studien har gjorts av bland annat Fredrika Mårtensson, forskarassistent i miljöpsykologi vid SLU i Alnarp (som intervjuas här intill), samt forskare från Karolinska institutet. I en annan studie \"Kidscape\", som blir klar senare i år, har stresshormonet kortisol mätts hos förskolebarn med olika utevistelsetider och olika typ av utemiljö. Även i den studien är Fredrika Mårtensson delaktig. Cecilia Boldemann, institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet, är projektledare. En tidigare studie från 2003 visar att barn som gick i en skola med satsning på utomhuspedagogik hade just lägre kortisolhalter i kroppen, än barnen på en skola utan särskild utomhuspedagogik. Studien, från Linköpings universitet, baserades på 340 barn (från förskoleklass till årskurs sex) på två olika skolor. I en studie från Centrum för folkhälsa (2005) undersöktes vilken effekt utemiljöerna hos elva olika förskolor hade på spontan fysisk aktivitet och exponering för ultraviolett strålning (UV). Barn med tillgång till mycket vegetation, såsom träd och buskar, på stora, kuperade ytor rörde mer på sig. De gick i genomsnitt fyra fler steg per minut, cirka 1 500–2 000 fler steg per dag än barn som inte hade tillgång till sådana utemiljöer. Dessa barn hade också lägre UV-exponering trots att de var ute mer än de andra. Träd och buskage gav solskydd. Studien \"Kidscape\" (ovan) visar på liknande resultat.I miljöer med mycket grönska kunde barnen vara ute hela dagen utan att bränna sig. ", "article_category": "other"}
{"id": 37448, "headline": "”Det finns bara en enda väg för att skapa fler jobb”", "summary": "Företagare och författare: Under det senaste halvseklet har svensk politik aldrig på allvar ställt sig frågan hur man kan stimulera företagandet och den privata sektorn.En tredje sektor har växt fram i Sverige jämsides med den privata och den offentliga – utanförskapet. Den expanderade raketsnabbt från 700 000 personer år 1990 till 1,1 miljoner år 2005. Alliansregeringen gick till val på att få bukt med utanförskapet, men frågan är om regeringen har analyserat det rätt. Denna den tredje sektorn är ett slags sysselsättningens restpost, en försörjningsinrättning som uppstått för att den privata och den offentliga sektorn stagnerat. Nu behövs statsmannaskap. Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor, skriver Patrik Engellau och Thomas Gür.", "article": "Många menar att Alliansregeringen inte gör tillräckligt för att främja utveckling och sysselsättning i det privata näringslivet (och, naturligtvis, att ej heller föregående regeringar gjort det). De har rätt. Men förklaringen till regeringarnas valhänthet är nog inte brist på intresse. Förklaringen är snarare att svensk politik under det senaste halvseklet aldrig på allvar ställt sig frågan hur man kan stimulera företagandet och den privata sektorn. De sysselsättningsproblem regeringarna haft har i stället hanterats genom olika slags expansion av den offentliga sektorn. Dilemmat för vilken regering Sverige än har är att vår tids sysselsättningsbrist inte kan lösas med offentlig expansion. Regeringarna måste nu ta itu med en uppgift som man framgångsrikt lyckats sopa under mattan i ett halvsekel. Antalet sysselsatta i det privata näringslivet har sedan 1950 legat kring tre miljoner människor med en topp på 3,3 miljoner 1964 och en svagt vikande trend därefter. Under samma period växte befolkningen med omkring en tredjedel från 7 till 9,3 miljoner människor. Den stagnerande sysselsättningen i näringslivet medförde förstås risk för arbetslöshet när folkmängden ökade. Politikerna tog tidigt problemet på allvar. Den statliga sysselsättningsutredningen, som pågick under praktiskt taget hela sjuttiotalet, tänkte sig två lösningar: dels skulle staten främja näringslivets utveckling genom en rad olika åtgärder, till exempel statliga fonder för teknisk förnyelse, statligt stöd till forskning, exportserviceverksamhet, statliga handelshus, regionala utvecklingsbolag plus planering, exempelvis ”branschpolitiska program”, dels skulle den offentliga sektorn expandera. Det behövde nämligen ”tillskapas ytterligare flera hundra tusen arbetstillfällen” inom den offentliga sektorn eftersom ”behovsberäkningar för framtiden tyder på att den totala efterfrågan på arbetskraft … kommer att vara beroende av utbyggnadstakten inom den offentliga sektorn”. Den första lösningen – stimulans till näringslivet – misslyckades och de åtgärder man prövade kom så småningom att avvecklas. Sysselsättningsstagnationen inom den privata sektorn fortsatte. Den andra lösningen, däremot, var framgångsrik. Mellan 1970 och 1990 fördubblades antalet offentliganställda från 0,75 till 1,5 miljoner personer. Så lyckades politikerna rädda sysselsättningen. En förklaring till att det ena misslyckades medan det andra lyckades kan vara att politiker är bättre på att lösa problem med de verktyg deras normala sysselsättning ger dem kompetens att sköta. De begriper sig på att höja skatter, att fördela budgetar, att identifiera hål i välfärden och skapa myndigheter som ska stoppa igen hålen, att inrätta tjänster, att anställa folk och betala ut löner, att bevilja ökade anslag till redan etablerade myndigheter. Men att förmå företagare att anställa folk är något helt annat. Det kan man inte göra med skattehöjningar, propositioner, voteringar, långa utredningar och nya myndigheter. Offentliga organ skapar sysselsättning genom tillväxt i andra offentliga organ, inte genom tillväxt i privata företag. Skälet kan vara detsamma som gör att kaniner får kaniner till avkomma; expansionen följer arten. En annan – och kanske bättre – förklaring till politikens oförmåga att uppmuntra nya jobb i den privata sektorn är att politiken själv och dess tankevärld utgör en viktig del av de strukturfel som försvårar för företagsamheten. Så länge politiska beslutsfattare tycker att det är viktigare att se till att företagare inte tjänar pengar än att se till att de tjänar pengar – till exempel genom att inrätta de mot företagare diskriminerande fåmansbolagsreglerna – så länge är politiken själv ett hinder för det den säger sig vilja åstadkomma. Samma sak med regler som tvingar en företagare att försörja en sjuk anställd innan han kan tänka på egen lön. Och samma sak med ett system för pensionssparande som tar ifrån medborgarna kontrollen över deras kapital och i praktiken leder till att detta möjliga riskkapital undandras landets små och medelstora tillväxtföretag. I början av nittiotalet kom sysselsättningskrisen tillbaka, visserligen utlöst och förvärrad av en sprucken fastighetsbubbla, men i grunden ändå en normal sysselsättningskris orsakad av å ena sidan en stagnerande privat sektor och en vid det laget även stagnerande offentlig sektor, å den andra fortsatt folkökning. Politiken var tillbaka i det gamla problemet med den skillnaden att den offentliga sektorn inte längre kunde agera sysselsättningsmotor. Nu gällde det för politikerna att snabbt inrätta försörjningsmöjligheter för de arbetslösa. På det viset växte en tredje sektor fram vid sidan av den privata och den offentliga. Denna tredje sektor, som så småningom skulle benämnas utanförskapet, expanderade raketsnabbt från 700 000 personer år 1990 till 1,1 miljoner år 2005. (Troligen är expansionen betydligt större i verkligheten än i statistiken eftersom det finns ett dolt utanförskap exempelvis i form av ungdomar som studerar i stället för att söka jobb.) Alliansregeringen gick till val på att få bukt med utanförskapet. Det var lovvärt. Men frågan är om regeringen har analyserat utanförskapet rätt. I verkligheten är den tredje sektorn ett slags sysselsättningens restpost, en försörjningsinrättning som uppstått för att den privata och den offentliga sektorn stagnerar. Regeringen verkar snarare anse utanförskapet vara en självvald tillvaro som kan göras mindre attraktiv med ett batteri av lämpliga morötter och piskor, till exempel jobbskatteavdrag och sänkta bidragsersättningar. Dessa incitament förmår säkert människor att söka sig bort från utanförskapet och ökar nog utbudet av arbetskraft. Men något måste också göras för att öka efterfrågan på arbetskraft; det blir inte fler jobb bara för att femtio människor i stället för tio söker varje ledig plats. Offentlig expansion hade varit enklast, men den vägen har tagit slut. Bara den privata sektorn återstår. Och därmed har regeringen hamnat i det dilemma som svenska regeringar framgångsrikt undflytt under mer än ett halvt århundrade: att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor. Nu har det dilemmat kommit i kapp politiken. Det fungerar inte med sådant administrativt finlir som kan göra susen i den offentliga sektorn. Nu behövs statsmannaskap. Det gäller att vidta åtgärder som ingjuter framtidstro och entusiasm hos Sveriges företagare. Här, om någonsin, är uttrycket den enda vägen fullt befogat. Patrik Engellau vd Aktietorget, ordförande Stiftelsen Den nya välfärden Thomas Gür företagare och författare De utkommer i dag med boken ”Låt dem inte komma undan – tio viktiga frågor till Sveriges politiker”. ", "article_category": "other"}
{"id": 37449, "headline": "”Det finns bara en enda väg för att skapa fler jobb”", "summary": "Företagare och författare: Under det senaste halvseklet har svensk politik aldrig på allvar ställt sig frågan hur man kan stimulera företagandet och den privata sektorn. En tredje sektor har växt fram i Sverige jämsides med den privata och den offentliga – utanförskapet. Den expanderade raketsnabbt från 700 000 personer år 1990 till 1,1 miljoner år 2005. Alliansregeringen gick till val på att få bukt med utanförskapet, men frågan är om regeringen har analyserat det rätt. Denna den tredje sektorn är ett slags sysselsättningens restpost, en försörjningsinrättning som uppstått för att den privata och den offentliga sektorn stagnerat. Nu behövs statsmannaskap. Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor, skriver Patrik Engellau och Thomas Gür.", "article": "Många menar att Alliansregeringen inte gör tillräckligt för att främja utveckling och sysselsättning i det privata näringslivet (och, naturligtvis, att ej heller föregående regeringar gjort det). De har rätt. Men förklaringen till regeringarnas valhänthet är nog inte brist på intresse. Förklaringen är snarare att svensk politik under det senaste halvseklet aldrig på allvar ställt sig frågan hur man kan stimulera företagandet och den privata sektorn. De sysselsättningsproblem regeringarna haft har i stället hanterats genom olika slags expansion av den offentliga sektorn. Dilemmat för vilken regering Sverige än har är att vår tids sysselsättningsbrist inte kan lösas med offentlig expansion. Regeringarna måste nu ta itu med en uppgift som man framgångsrikt lyckats sopa under mattan i ett halvsekel. Antalet sysselsatta i det privata näringslivet har sedan 1950 legat kring tre miljoner människor med en topp på 3,3 miljoner 1964 och en svagt vikande trend därefter. Under samma period växte befolkningen med omkring en tredjedel från 7 till 9,3 miljoner människor. Den stagnerande sysselsättningen i näringslivet medförde förstås risk för arbetslöshet när folkmängden ökade. Politikerna tog tidigt problemet på allvar. Den statliga sysselsättningsutredningen, som pågick under praktiskt taget hela sjuttiotalet, tänkte sig två lösningar: dels skulle staten främja näringslivets utveckling genom en rad olika åtgärder, till exempel statliga fonder för teknisk förnyelse, statligt stöd till forskning, exportserviceverksamhet, statliga handelshus, regionala utvecklingsbolag plus planering, exempelvis ”branschpolitiska program”, dels skulle den offentliga sektorn expandera. Det behövde nämligen ”tillskapas ytterligare flera hundra tusen arbetstillfällen” inom den offentliga sektorn eftersom ”behovsberäkningar för framtiden tyder på att den totala efterfrågan på arbetskraft … kommer att vara beroende av utbyggnadstakten inom den offentliga sektorn”. Den första lösningen – stimulans till näringslivet – misslyckades och de åtgärder man prövade kom så småningom att avvecklas. Sysselsättningsstagnationen inom den privata sektorn fortsatte. Den andra lösningen, däremot, var framgångsrik. Mellan 1970 och 1990 fördubblades antalet offentliganställda från 0,75 till 1,5 miljoner personer. Så lyckades politikerna rädda sysselsättningen. En förklaring till att det ena misslyckades medan det andra lyckades kan vara att politiker är bättre på att lösa problem med de verktyg deras normala sysselsättning ger dem kompetens att sköta. De begriper sig på att höja skatter, att fördela budgetar, att identifiera hål i välfärden och skapa myndigheter som ska stoppa igen hålen, att inrätta tjänster, att anställa folk och betala ut löner, att bevilja ökade anslag till redan etablerade myndigheter. Men att förmå företagare att anställa folk är något helt annat. Det kan man inte göra med skattehöjningar, propositioner, voteringar, långa utredningar och nya myndigheter. Offentliga organ skapar sysselsättning genom tillväxt i andra offentliga organ, inte genom tillväxt i privata företag. Skälet kan vara detsamma som gör att kaniner får kaniner till avkomma; expansionen följer arten. En annan – och kanske bättre – förklaring till politikens oförmåga att uppmuntra nya jobb i den privata sektorn är att politiken själv och dess tankevärld utgör en viktig del av de strukturfel som försvårar för företagsamheten. Så länge politiska beslutsfattare tycker att det är viktigare att se till att företagare inte tjänar pengar än att se till att de tjänar pengar – till exempel genom att inrätta de mot företagare diskriminerande fåmansbolagsreglerna – så länge är politiken själv ett hinder för det den säger sig vilja åstadkomma. Samma sak med regler som tvingar en företagare att försörja en sjuk anställd innan han kan tänka på egen lön. Och samma sak med ett system för pensionssparande som tar ifrån medborgarna kontrollen över deras kapital och i praktiken leder till att detta möjliga riskkapital undandras landets små och medelstora tillväxtföretag. I början av nittiotalet kom sysselsättningskrisen tillbaka, visserligen utlöst och förvärrad av en sprucken fastighetsbubbla, men i grunden ändå en normal sysselsättningskris orsakad av å ena sidan en stagnerande privat sektor och en vid det laget även stagnerande offentlig sektor, å den andra fortsatt folkökning. Politiken var tillbaka i det gamla problemet med den skillnaden att den offentliga sektorn inte längre kunde agera sysselsättningsmotor. Nu gällde det för politikerna att snabbt inrätta försörjningsmöjligheter för de arbetslösa. På det viset växte en tredje sektor fram vid sidan av den privata och den offentliga. Denna tredje sektor, som så småningom skulle benämnas utanförskapet, expanderade raketsnabbt från 700 000 personer år 1990 till 1,1 miljoner år 2005. (Troligen är expansionen betydligt större i verkligheten än i statistiken eftersom det finns ett dolt utanförskap exempelvis i form av ungdomar som studerar i stället för att söka jobb.) Alliansregeringen gick till val på att få bukt med utanförskapet. Det var lovvärt. Men frågan är om regeringen har analyserat utanförskapet rätt. I verkligheten är den tredje sektorn ett slags sysselsättningens restpost, en försörjningsinrättning som uppstått för att den privata och den offentliga sektorn stagnerar. Regeringen verkar snarare anse utanförskapet vara en självvald tillvaro som kan göras mindre attraktiv med ett batteri av lämpliga morötter och piskor, till exempel jobbskatteavdrag och sänkta bidragsersättningar. Dessa incitament förmår säkert människor att söka sig bort från utanförskapet och ökar nog utbudet av arbetskraft. Men något måste också göras för att öka efterfrågan på arbetskraft; det blir inte fler jobb bara för att femtio människor i stället för tio söker varje ledig plats. Offentlig expansion hade varit enklast, men den vägen har tagit slut. Bara den privata sektorn återstår. Och därmed har regeringen hamnat i det dilemma som svenska regeringar framgångsrikt undflytt under mer än ett halvt århundrade: att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor. Nu har det dilemmat kommit i kapp politiken. Det fungerar inte med sådant administrativt finlir som kan göra susen i den offentliga sektorn. Nu behövs statsmannaskap. Det gäller att vidta åtgärder som ingjuter framtidstro och entusiasm hos Sveriges företagare. Här, om någonsin, är uttrycket den enda vägen fullt befogat. Patrik Engellau vd Aktietorget, ordförande Stiftelsen Den nya välfärden Thomas Gür företagare och författare De utkommer i dag med boken ”Låt dem inte komma undan – tio viktiga frågor till Sveriges politiker”. Färre offentliga jobb I offentlig sektor minskade under första kvartalet 2010 antalet anställda med 2,6 procent jämfört med motsvarande kvartal 2009. Antalet anställda blev färre inom kommuner och landsting medan de ökade i staten. Den största minskningen skedde inom kommunal sektor, där minskningen uppgick till 4,0 procent. I landstingen var minskningen 2,4 procent medan antalet anställda ökade med 2,7 procent i staten. Källa: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 37451, "headline": "”Utrikesfrågor kan stärka det rödgröna samarbetet”", "summary": "Professor i statsvetenskap: Utrikespolitiken spelar en ny roll i valet 2010. Stridsfrågorna blir inställningen till Nato, Afghanistan, Israel och vapenexport. Frågan om Sverige ska gå med i Nato splittrar de borgerliga medan de rödgröna har stöd i opinionen när de säger nej. Även i frågan om Sveriges deltagande i Afghanistan har de rödgrönas motstånd fått tilltagande opinionsvindar i ryggen. SOM-undersökningen, som publiceras inom kort, har studerat väljarnas åsikter i flera utrikespolitiska frågor. Det är frågor som kanske inte vinner så många röster, men de kan stärka det rödgröna samarbetet och bli en ideologisk markör i ett läge där politiken trängs mot mitten, skriver Ulf Bjereld.", "article": "Utrikespolitiska frågor spelar sällan en avgörande roll i svenska valrörelser. Två skäl brukar framföras till varför de politiska partierna i valrörelsen undviker att lyfta fram dessa frågor. För det första betraktas det som ett nationellt intresse att uppvisa en hög grad av inrikespolitisk enighet i utrikesfrågor. För det andra vet partierna att utrikespolitiska frågor endast undantagsvis ligger till grund för väljarnas val av parti, och därför finns det inga partistrategiska skäl att prioritera dessa frågor i valrörelsen. Inför valet 2010 är förutsättningarna förändrade. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet går till val som ett gemensamt regeringsalternativ och har blåst till strid om utrikespolitiken. I rapporten ”En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder” betonas de signifikanta skillnader ett regeringsskifte skulle innebära för svensk utrikespolitik, till exempel Sveriges relationer till Nato. Den aktuella debatten om att de rödgröna kräver att alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas visar också på utrikesfrågornas konfliktpotential. I 2009 års SOM-undersökning – vilken inom kort redovisas i boken ”Nordiskt ljus” (red Sören Holmberg & Lennart Weibull) – studeras väljarnas åsikter i flera utrikespolitiska frågor. En av de tänkbara stridsfrågorna i valrörelsen är Sveriges relationer till Nato. Tidigare har Nato-motståndarna haft ett stabilt övertag och varit ungefär dubbelt så många som Nato-anhängarna. Så är fallet även nu, och Nato-motståndet har till och med ökat något. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2009 minskat till 22 procent, mot 24 procent 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2009 till 42 procent, mot 41 procent 2008. Andelen som anser att förslaget varken är bra eller dåligt har ökat till 36 procent, mot 35 procent 2008. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Opinionen har sedan 2007 blivit något mer negativ till Sveriges militära deltagande i Afghanistan. Bland dem som har en uppfattning har andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande i Afghanistan ökat till 42 procent, mot 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 35 procent, mot 32 procent 2007. Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och kristdemokrater. Svensk vapenexport är alltid kontroversiell. Formellt är svensk vapenexport förbjuden, men undantagsregler gör Sverige till relativt sett en av världens största vapenexportörer. I 2009 års SOM-undersökning ansåg 37 procent att det var ett bra förslag att införa ett totalförbud för svensk vapenexport medan 32 procent ansåg att det var ett dåligt förslag och 31 procent ansåg att det var ett varken bra eller dåligt förslag. Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt totalförbud för vapenexport bland miljöpartister och vänsterpartister, följt av centerpartister, socialdemokrater, folkpartister och kristdemokrater. Synen på Israel har under flera decennier varit ett konfliktämne i svensk debatt. Israel hade från sitt bildande 1948 fram till mitten av 1970-talet en stark ställning i svensk opinion, en ställning som sedan klart försvagats. Opinionen är också nu i huvudsak negativ till Israels agerande. Av dem som hade en uppfattning var endast 6 procent positivt inställda till Israels agerande, medan 77 procent var negativa och 17 procent varken var positiva eller negativa. Resultaten är i princip desamma som vid föregående mättillfälle 2006. Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för Israels agerande i konflikten bland kristdemokrater och sverigedemokrater. I övrigt är skillnaderna mellan partiernas sympatisörer väldigt små. De rödgröna partierna har markerat att de vill gå på offensiven i de utrikespolitiska frågorna under 2010 års valrörelse. Sveriges relationer till Nato är sannolikt en av de frågor där de rödgröna tänker profilera sig starkast. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan, samtidigt som motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap har ett stabilt övertag i opinionen. Debatten kommer troligen främst att kretsa kring vilka samövningar med Nato som Sverige givet sin militära alliansfrihet ska kunna medverka i. I frågan om Sveriges militära deltagande i Afghanistan är de strategiska förutsättningarna svårbedömbara. Den borgerliga alliansregeringen kan lyfta fram de rödgrönas öppna splittring i en för landet viktig fråga. Å andra sidan har den svenska opinionen blivit alltmer negativt inställd till Sveriges militära insats i Afghanistan och de rödgröna är det enda blocket som inrymmer partier som är kritiska till den svenska insatsen. En Sifo-mätning efter dödsskjutningarna av två svenska soldater visar att den svenska opinionen blev mer positiv till en fortsatt svensk militär närvaro. Det är osäkert hur länge den effekten håller i sig. I fråga om vapenexporten finns det ett knappt övertag i den svenska opinionen för dem som vill införa ett totalförbud. De rödgröna är splittrade i sak, men har enats om att hantera frågan genom att tillsätta en ny utredning ifall de vinner valet 2010. De borgerliga allianspartierna har knappast några skäl att lyfta frågan. Frågan om den israelisk-palestinska konflikten är ständigt aktuell och väcker alltid starka känslor. De rödgröna partierna står här närmare varandra i sak än vad de gjort tidigare. Opinionen är starkt kritisk till Israels agerande i konflikten. Men frågan är känslig – inte minst mot bakgrund av de anklagelser om antisemitism som då och då lyfts fram i debatten. Bland de rödgröna partierna är Vänsterpartiet och Miljöpartiet också mer öppna för olika former av sanktioner mot Israel än vad Socialdemokraterna är. Mycket talar för att de utrikespolitiska frågorna kommer att spela en något större roll i årets valrörelse än vad de brukar göra. Kanske inte därför att det i sig står så många röster att vinna i dessa frågor. Men utrikesfrågorna kan vara viktiga för att mobilisera till exempel vänsterflanken inom det rödgröna samarbetet eller att använda som ideologimarkörer i ett läge där politiken tenderar att trängas ihop i mitten. Ulf Bjereld professor i statsvetenskapGöteborgs universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 37454, "headline": "”Därför är Alliansen det bästa valet för oss äldre”", "summary": "Fyra politikerveteraner: Vår slutsats kan inte bli en annan än att Alliansen står för det mest regeringsdugliga alternativet.Vi kan inte sitta stillatigande på åskådarläktaren nu när äldrefrågorna har blivit så viktiga inför valet. För oss är valet mellan Alliansens arbetslinje och vänsterns bidragspolitik lätt. Endast en långsiktig politik för fler jobb kan ge oss långsiktigt högrepensioner. Men en bra politik handlar också om annat än ekonomi, den grundar sigpå vilken syn man har på äldre. Sverige ska vara ett bra land att bli gammal i. Därför behöver vi en regering som kan ta ansvar för Sverige i en tid av stora utmaningar,skriver Ulf Adelsohn, Birgit Friggebo, Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson.", "article": "Sverige står inför ett tydligt vägval, Alliansens arbetslinje mot vänsteroppositionens bidragslinje. Vilken väg vi väljer påverkar alla och inte minst villkoren och möjligheterna för oss som är äldre. Debatten om regeringens politik för pensionärer har de senaste åren kommit att domineras av frågan om jobbskatteavdraget. Men diskussionen måste vara bredare än så. Vilket regeringsalternativ är egentligen bäst för äldre? För att kunna svara på den frågan måste man se såväl till ekonomisk trygghet som till frågor om självbestämmande och kvalitet på vård och omsorg. Vi menar att Alliansregeringen har den bästa politiken för Sverige och för pensionärer och vi kan inte sitta stillatigande på åskådarläktaren när äldrefrågorna blivit en så viktig fråga i valet. Därför tar vi nu initiativ till en debatt om alternativen. Pensionärer är långt ifrån någon homogen grupp. Här finns allt ifrån förvärvsarbetande personer till äldre med omfattande omsorgsbehov. En sak har vi dock gemensamt: En väl hanterad ekonomi är en förutsättning för våra pensioner och de välfärdstjänster som många i hög grad är beroende av. Här har Alliansen visat prov på skicklighet. Medan man i stora delar av Europa diskuterar hur stora skattehöjningar eller nedskärningar som krävs för att klara av pensioner, vård och skola har vi ett helt annat läge i Sverige. Här debatteras i stället vilka satsningar som ska prioriteras. Tack vare Alliansen har vi navigerat oss igenom finanskrisen samtidigt som vi under mandatperioden fått sänkt skatt och det har gjorts rekordstora satsningar på forskning och infrastruktur som ska rusta Sverige för framtiden. Därtill har välfärdens kärna värnats. Med den förda jobbpolitiken har vi i dag fler sysselsatta än när Alliansen tillträdde under brinnande högkonjunktur 2006. Alliansen har verkligen visat prov på såväl krishanteringsförmåga som regeringsduglighet. För oss är valet mellan Alliansens arbetslinje och vänsterns bidragspolitik lätt. När vår generation började tjäna pengar och försörja sig var det självklart att arbete skulle löna sig och det låg en stolthet i att klara sig själv. Det var det som byggde grunden för vår välfärd. Men även som pensionärer kan vi glädjas åt varje arbetad timme som utförs. Detta eftersom pensionerna växer i direkt proportion till de inkomster som dagens förvärvsarbetande tjänar in. Så är vårt pensionssystem uppbyggt. Endast en långsiktig politik för fler jobb kan ge oss långsiktigt högre pensioner. Alliansen har under mandatperioden sänkt skatten för oss pensionärer två gånger och aviserat en tredje. Självklart vill vi, liksom många andra pensionärer, se fortsatta sänkningar. Men att Socialdemokraterna kallar jobbskatteavdraget för straffskatt på pensioner är inget annat än hyckleri. Skatten på pensioner har de ju själva infört. Inte en enda gång genomförde socialdemokratiska regeringar skattelättnader för pensionärer under sina sista tolv år i regeringsställning. Det är Alliansen som tagit det initiativet och de har därmed mycket högre trovärdighet. En bra politik för äldre handlar också om annat än ekonomi. Den grundar sig även på vilken syn man har på äldre, vilket bland annat kommer till uttryck inom arbetslivet. Det finns i dag en rad fördomar vad gäller förmågan att arbeta på äldre dagar, vilket är skadligt för Sverige som står inför en demografisk utmaning och arbetskraftsbrist. Det är också begränsande för samhället när ungdom värderas högre än erfarenheter. Vi vill ha ett Sverige där man ser till individen i stället för till en siffra. Önskar man vara kvar på arbetsmarknaden måste det finnas möjligheter till detta. Alliansen har tydligt visat var man står i frågan, bland annat genom att skärpa lagen mot diskriminering av äldre i arbetslivet och slopa den särskilda löneskatten för äldre, samt genom att ha infört ett extra högt jobbskatteavdrag för den som fyllt 65. Denna positiva syn på äldre i arbetslivet vill vi se en fortsättning på. Ingen ska ”falla för åldersstrecket” – förfärliga uttryck. Man ska inte bli omyndigförklarad bara för att man blir beroende av vård och omsorg på äldre dagar. Värdighet och respekt ska gälla. Givetvis ska inget byråkratiskt krångel hindra oss från att ta ett glas vin till maten om vi bor på ett äldreboende. Kommuner ska inte kunna skilja äkta makar åt när de bott ihop ett helt liv. Därför är det bra att Alliansen satt ned foten i de frågorna. Det motstånd som finns inom oppositionen mot att låta äldre och deras anhöriga få välja vem de vill anlita inom äldreomsorgen är svårt att förstå. Det borde vara lika naturligt som att välja skola, tandläkare eller optiker. Snarare är det än mer angeläget eftersom hemtjänst och äldreboende påverkar oss på ett helt annat sätt i vardagen. Vi vill gärna se en vidareutveckling av den reform om valfrihetssystem inom äldreomsorgen som Alliansen infört. En fråga man som äldre oroar sig för är vilket inflytande Vänsterpartiet får i en rödgrön regering? Riskerar vi att Vänsterpartiet ska få styra över finans, skola, jämställdhet, energi, näring, justitie- eller utrikesfrågor? Eller en EU-minister som egentligen vill se ett utträde ur EU? Sverige ska vara ett bra land att bli gammal i. Trygghet, valfrihet och en god livskvalitet ska vara självklara värden för alla människor i vårt land. För att det ska vara möjligt behöver vi en regering som kan ta ansvar för Sverige i en tid av stora utmaningar. Alliansen har visat att man klarar det. Vår slutsats kan inte bli en annan än att Alliansen står för det mest regeringsdugliga alternativet och det bästa valet för oss som är äldre. Därför hoppas vi att fler pensionärer, liksom vi, kommer att lägga sina röster på Alliansen vid årets val. Ulf Adelsohn (M) Birgit Friggebo (FP) Thorbjörn Fälldin (C) Alf Svensson (KD) ", "article_category": "other"}
{"id": 37456, "headline": "Paul Ottosson:", "summary": "Det har gått några månader sedan Paul Ottosson tog emot två Oscarsstatyetter. DN Söndag hälsade på Skånepågen från Lönsboda hemma i Los Angeles. Han berättar om den mödosamma vägen till att bli en av världens främsta på filmljud.Text: Erik Ohlsson Foto: Fredrik Funck", "article": "Filmstudioanläggningen Culver Studios ligger i Los Angeles, inte i Hollywood utan en halvmil från stadsdelsgränsen. Men frågan är om inte drömfabriken med stort D ändå finns just här, på detta gigantiska inhägnade område där sexton studiohangarer samsas med låga vitmålade träbyggnader kantade av prunkande rabatter och smaragdgröna gräsmattor. På himlakupan lyser Kaliforniens eviga sol. Här har en lång rad filmklassiker spelats in: ”Borta med vinden”, ”King Kong”, Alfred Hitchcocks ”Rebecca” och Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx”, för att bara nämna några. Killen som kommer släntrande mot oss, ledigt klädd i gympaskor, jeans och mörkblå utanpåskjorta, har säkrat sin egen plats i filmhistorien. I februari i år fick Paul Ottosson ta emot två Oscarsstatyetter för filmljudet i krigsdramat ”The hurt locker”. Med en för Hollywoodfilmer minimal budget och utan säkrad distribution bestämde sig regissören Kathryn Bigelow att skildra vardagen för USA-soldater i Irak med uppgift att desarmera bomber. Paul Ottosson var den förste som anställdes i filmprojektet. Det färdiga resultatet blev en Oscarsjackpot: ”The Hurt Locker” fick, förutom Paul Ottossons två statyetter, ytterligare fyra utmärkelser. Därmed sällar sig 44-åringen från Lönsboda i Skåne till den exklusiva krets filmfolk som tagit emot två Oscarsstatyetter vid samma gala, och till den ännu mindre skara svenskar som har Oscarsbelönats dubbelt upp. – Det är Ingrid Bergman, Ingmar Bergman och Sven Nykvist. Och så Per Hallberg (Pauls svenske kollega i Hollywoods ljudläggarbransch), konstaterar Paul Ottosson efter en stunds googlande på sin handdator. Paul Ottosson är vänlig och glad, om än något stressad. Han har nyligen startat ett företag som producerar filmer och som omvandlar vanliga filmer till tredimensionella. Dessutom har han kallats in som konsult för ljudläggningen till science fiction-dramat ”Battle: Los Angeles” som ska ha premiär nästa år. Men när vi väl satt oss ned i soffgruppen på kontoret låter han den ständigt surrande mobilen förbli obesvarad. Rummets främsta blickfång är en gigantisk öppen spis. Väggpanelerna i mörkboaserad ek bidrar till intrycket av brittisk herrklubb eller kanske sällskapsrummet på en sydstatsplantage. Och jodå, Paul Ottosson upplyser att ”Borta med vinden” delvis spelats in just där vi sitter. – Detta är en del av huset där Rhett Butler (den manliga huvudrollsinnehavaren spelad av Clark Gable) bodde. Senare har det varit kontor åt Gregory Peck och även Mel Brooks. Alla som suttit här har det gått bra för, säger Paul Ottosson och småler. Att det inte gått så dåligt för herr Ottosson själv vittnar de två Oscarsstatyetterna om, de står uppställda i var sitt hörn av spiselkransen. Fönstren ut mot gräsmattan framför entrén har jalusierna neddragna som skydd mot solen. Ett av fönstren är öppet och knattret från en motorgräsklippare läcker in. Paul reser sig genast och stänger till. – Jag är känslig mot oönskade ljud. Om vi går ut på restaurang väljer jag helst ett ställe där de inte spelar bakgrundsmusik, säger han. Det har gått drygt tre månader sedan Paul Ottosson satt på parkett på Kodak Theatre, där Oscarsgalan hålls, och hörde sitt namn ropas upp som vinnare i klassen ”bästa ljudmixning”. – Jag hade varit oerhört nervös tidigare på dagen. Men när mitt namn ropades upp, då blev jag nästan overkligt lugn. Jag gav mig fru en kyss och gick upp på scenen. Då slutade jag höra omvärlden. Det var som en ”out of body experience” (utomkroppslig upplevelse). Jag höll mitt tal, och såg att några damer som satt nära scenen grät. Men jag visste inte vad jag sa! Paul Ottosson var nominerad även i nästa kategori. Men när Paul annonserades som vinnare (för bästa ljudredigering) stod han bakom scenen och var osäker på om han hört rätt. – Jag tog mig i alla fall ut till strålkastarljuset och höll ännu ett tal, med en statyett i vardera handen. Då släppte all nervositet. I stället blev jag så oerhört glad och lättad. Två av mina systrar hade flugit över från Sverige, vi festade fram till halv fyra på morgonen på olika Oscarspartyn. Vad fick honom att lämna Sverige, och hur hamnade han i filmljudets världselit? Vi vrider tiden tillbaka till början av 1980-talet och placerar oss i Lönsboda, ett samhälle med knappt tvåtusen själar i nordöstra Skåne, mest känt för den sällsynta svartgraniten och för att ha varit fäste för de upproriska snapphanarna. Här växte Paul Ottosson upp med mor, far och fyra syskon. När han började nionde klass i Örkenedsskolan hände något som kom att påverka resten av hans liv. – Vi hade fått en ny musiklärare som hette Elisabeth Bergman-Karlsson. När vi kom in i klassrummet för vår första lektion, då fanns där inga bänkar. Hela rummet var fyllt med musikinstrument: trummor, bas, elgitarrer, blåsinstrument. Det var en enorm kick att se det där rummet. Jag hade spelat lite innan, men det var där och då som jag fördes in i musiken på allvar. En parentes: Oscarsvinnaren berättar detta med ett sådant eftertryck att när jag kommer hem till Sverige måste jag bara ringa upp Elisabeth Bergman-Karlsson, som bor kvar i Lönsboda. Visste hon att hennes musikpedagogiska manöver blivit ett avgörande ögonblick för Paul Ottosson? Hon låter behärskat men glatt överraskad: – Jo, jag har hört att flera av mina elever fortsatt med musik. Det är roligt att undervisningen satt spår. Och jag kom ihåg att eleverna såg helt förstummade ut när de kom in i det bänktomma rummet. De fick spela den musik de själva tyckte om och så småningom bildade flera elever, däribland Paul, olika rockgrupper. Sedan blev det ljudsättning i stället för musik för honom, och nu har han fått två Oscarsstatyetter. Jag kan bara gratulera och lyckönska! Under gymnasieåren i Hässleholm började Paul Ottosson spela med hårdrockgruppen Sadwings. – Vi körde sådan här typisk åttiotalshårdrock, Aerosmith och Guns ’n Roses. Jättelångt hår och massor av ringar och halsband. Tommy Persson, en av killarna i bandet, och jag snackade alltid om att vi skulle göra något extra när vi var klara med plugget. Åka till Västindien, eller dra till Kalifornien och skaffa en gammal amerikanare. Den 13 augusti 1987 – Paul nämner tveklöst datumet – flög den fem man starka gruppen över till Los Angeles. – Inte för att spela rock i största allmänhet. Utan för att bli rockstjärnor, säger Paul Ottosson, som sålt alla ägodelar – bil, säng, skivor – inför flytten. – Pappa sa: ”Varför kan du inte spela i Sverige.” Han ville att jag skulle utbilda mig och ta ett jobb här hemma. Men du vet hur det är när man är kring tjugo. Det känns som om allt är möjligt. Och från att ha varit väldigt besvikna över att jag for i väg, har mina föräldrar blivit de stoltaste i hela Sverige. I hela världen kanske. Efter en tid togs Sadwings om hand av en manager och fick bo på dennes ranch norr om Los Angeles. Den blev basen för spelningar runt om i Kalifornien, mest på mindre rockklubbar. – Det gick inte fantastiskt, men okej. Vi hade inga stora krav. Bara vi hade pengar till kläder, mat och bensin. Och till att festa. Det fanns en studio på ranchen där vi repade på dagarna. Efter några år var ett lyft i karriären i sikte: Sadwings skulle åka på en riksomfattande paketturné där bland annat tjejrockbandet Vixen ingick. – Vi var förstås jätteglada. Men så insjuknade managern som höll i det hela. Hon hamnade i koma och det konstaterades hjärntumör. Turnén frös inne, säger Paul Ottosson. Vid det laget – 1990 – tröttnade några i bandet och åkte hem till Sverige. Men Paul hade sin flygbiljett utställd ett halvår fram i tiden. – ”Jag väntar ut min biljett”, tänkte jag. Så fick jag jobb som finsnickare och det var så pass roligt att jag bestämde mig för att stanna ett tag till. Efter ytterligare något år blev driften att gå in i studion för stark. Men den här gången ville han sitta bakom mixerbordet i stället för att stå framför mikrofonen. – Jag ringde runt och fick till slut napp på en studio där jag fick börja som lärling. Jag fick rulla ihop sladdar, sätta upp mikrofoner, rengöra inspelningsmaskiner och sådana saker. – Men efter ett tag ville jag bli mer involverad i att mixa och producera. Så jag skickade ut min cv till olika musikstudior och hade turen att få jobb som assisterande ljudtekniker på en studio uppe i Burbank. En dag när jag var ensam i studion kom det in en producent och sa: ”Jag är inte riktigt nöjd med ljudmixen på den här skivan. Du mixar skivor, eller hur?” Javisst, sa jag, fast jag aldrig ansvarat för en egen mix. – Jag fick i alla fall göra en låt på prov och killen var nöjd. Det var en gospelskiva, och jag fick göra hela den nya mixen. En gospelkyrka med kör, 120, 130 pers att spela in, svarta tvåhundrakilostanter som sjöng med sån känsla att man bara grät. Där stod jag, en supervit tunn kille med hår ner till midjan. Men dom blev jättenöjda och jag fick göra fler gospeljobb. Det var din vita lögn om din erfarenhet som gav en knuff framåt i karriären? – Ja, det började med att jag ljög om vad jag kunde, men sen följde jag ju upp med att klara uppgiften. Så har det varit många gånger, folk har gett mig chansen utan att jag förtjänat det, säger Paul Ottosson – blygsamt. Via musikinspelningarna gled han långsamt över till att göra filmljud, något som de senaste femton åren varit Paul Ottossons heltidssyssla. Han har ljudsatt några av filmhistoriens dyraste filmer, som ”Spiderman 2”, ”Spiderman 3” och undergångseposet ”2012”. För ”Spiderman 2” var han Oscarsnominerad redan 2005. Varför är just ditt filmljud så framgångsrikt? – De jag jobbat med brukar säga att jag är bra på att understryka filmens story genom ljudet. Givetvis måste man ha talang för det ljudtekniska också, men det handlar i mitt fall inte om ”wow, vilka ljudeffekter”, utan om filmen i första hand. När vi möts någon dag senare håller Paul på med ljudet till ”Battle: Los Angeles”. Den ljudansvarige har fått sparken av producenterna och Paul Ottosson har kallats in för att styra upp det hela. – Det är ett konsultjobb, jag får nog inte ”credits” i eftertexterna, säger Paul Ottosson där vi står utanför ljudläggningsstudion i byggnaden Jimmy Stewart inne på Sony Pictures stora studioområde någon kilometer från Pauls ordinarie arbetsplats. Han tillägger att detta mycket väl kan bli hans sista renodlade filmljudinsats. – Ja, Venture 3D (företaget för tredimensionell film som han driver med två kolleger) slukar så pass mycket tid. Och jag är övertygad om att 3D är filmens framtid. Jag vill gärna vara med på det tåget. Jag har ju inte jobbat med filmljud för att bli Oscarsbelönad, det är utmaningen jag gillar framför allt. Men visst känns det bra att sluta på topp. Nu är jag färdig med ljudet, nu fokuserar jag på nästa grej. ERIK OHLSSON är reporter på DN Söndag erik.ohlsson@dn.se FREDRIK FUNCK är fotograf på DN Söndag fredrik.funck@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37457, "headline": "”Därför är Alliansen det bästa valet för oss äldre”", "summary": "Vi kan inte sitta stillatigande på åskådarläktaren nu när äldrefrågorna har blivit så viktiga inför valet. För oss är valet mellan Alliansens arbetslinje och vänsterns bidragspolitik lätt. Endast en långsiktig politik för fler jobb kan ge oss långsiktigt högre pensioner. Men en bra politik handlar också om annat än ekonomi, den grundar sig på vilken syn man har på äldre. Sverige ska vara ett bra land att bli gammal i. Därför behöver vi en regering som kan ta ansvar för Sverige i en tid av stora utmaningar, skriver Ulf Adelsohn, Birgit Friggebo, Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson.", "article": "Sverige står inför ett tydligt vägval, Alliansens arbetslinje mot vänsteroppositionens bidragslinje. Vilken väg vi väljer påverkar alla och inte minst villkoren och möjligheterna för oss som är äldre. Debatten om regeringens politik för pensionärer har de senaste åren kommit att domineras av frågan om jobbskatteavdraget. Men diskussionen måste vara bredare än så. Vilket regeringsalternativ är egentligen bäst för äldre? För att kunna svara på den frågan måste man se såväl till ekonomisk trygghet som till frågor om självbestämmande och kvalitet på vård och omsorg. Vi menar att Alliansregeringen har den bästa politiken för Sverige och för pensionärer och vi kan inte sitta stillatigande på åskådarläktaren när äldrefrågorna blivit en så viktig fråga i valet. Därför tar vi nu initiativ till en debatt om alternativen. Pensionärer är långt ifrån någon homogen grupp. Här finns allt ifrån förvärvsarbetande personer till äldre med omfattande omsorgsbehov. En sak har vi dock gemensamt: En väl hanterad ekonomi är en förutsättning för våra pensioner och de välfärdstjänster som många i hög grad är beroende av. Här har Alliansen visat prov på skicklighet. Medan man i stora delar av Europa diskuterar hur stora skattehöjningar eller nedskärningar som krävs för att klara av pensioner, vård och skola har vi ett helt annat läge i Sverige. Här debatteras i stället vilka satsningar som ska prioriteras. Tack vare Alliansen har vi navigerat oss igenom finanskrisen samtidigt som vi under mandatperioden fått sänkt skatt och det har gjorts rekordstora satsningar på forskning och infrastruktur som ska rusta Sverige för framtiden. Därtill har välfärdens kärna värnats. Med den förda jobbpolitiken har vi i dag fler sysselsatta än när Alliansen tillträdde under brinnande högkonjunktur 2006. Alliansen har verkligen visat prov på såväl krishanteringsförmåga som regeringsduglighet. För oss är valet mellan Alliansens arbetslinje och vänsterns bidragspolitik lätt. När vår generation började tjäna pengar och försörja sig var det självklart att arbete skulle löna sig och det låg en stolthet i att klara sig själv. Det var det som byggde grunden för vår välfärd. Men även som pensionärer kan vi glädjas åt varje arbetad timme som utförs. Detta eftersom pensionerna växer i direkt proportion till de inkomster som dagens förvärvsarbetande tjänar in. Så är vårt pensionssystem uppbyggt. Endast en långsiktig politik för fler jobb kan ge oss långsiktigt högre pensioner. Alliansen har under mandatperioden sänkt skatten för oss pensionärer två gånger och aviserat en tredje. Självklart vill vi, liksom många andra pensionärer, se fortsatta sänkningar. Men att Socialdemokraterna kallar jobbskatteavdraget för straffskatt på pensioner är inget annat än hyckleri. Skatten på pensioner har de ju själva infört. Inte en enda gång genomförde socialdemokratiska regeringar skattelättnader för pensionärer under sina sista tolv år i regeringsställning. Det är Alliansen som tagit det initiativet och de har därmed mycket högre trovärdighet. En bra politik för äldre handlar också om annat än ekonomi. Den grundar sig även på vilken syn man har på äldre, vilket bland annat kommer till uttryck inom arbetslivet. Det finns i dag en rad fördomar vad gäller förmågan att arbeta på äldre dagar, vilket är skadligt för Sverige som står inför en demografisk utmaning och arbetskraftsbrist. Det är också begränsande för samhället när ungdom värderas högre än erfarenheter. Vi vill ha ett Sverige där man ser till individen i stället för till en siffra. Önskar man vara kvar på arbetsmarknaden måste det finnas möjligheter till detta. Alliansen har tydligt visat var man står i frågan, bland annat genom att skärpa lagen mot diskriminering av äldre i arbetslivet och slopa den särskilda löneskatten för äldre, samt genom att ha infört ett extra högt jobbskatteavdrag för den som fyllt 65. Denna positiva syn på äldre i arbetslivet vill vi se en fortsättning på. Ingen ska ”falla för åldersstrecket” – förfärliga uttryck. Man ska inte bli omyndigförklarad bara för att man blir beroende av vård och omsorg på äldre dagar. Värdighet och respekt ska gälla. Givetvis ska inget byråkratiskt krångel hindra oss från att ta ett glas vin till maten om vi bor på ett äldreboende. Kommuner ska inte kunna skilja äkta makar åt när de bott ihop ett helt liv. Därför är det bra att Alliansen satt ned foten i de frågorna. Det motstånd som finns inom oppositionen mot att låta äldre och deras anhöriga få välja vem de vill anlita inom äldreomsorgen är svårt att förstå. Det borde vara lika naturligt som att välja skola, tandläkare eller optiker. Snarare är det än mer angeläget eftersom hemtjänst och äldreboende påverkar oss på ett helt annat sätt i vardagen. Vi vill gärna se en vidareutveckling av den reform om valfrihetssystem inom äldreomsorgen som Alliansen infört. En fråga man som äldre oroar sig för är vilket inflytande Vänsterpartiet får i en rödgrön regering? Riskerar vi att Vänsterpartiet ska få styra över finans, skola, jämställdhet, energi, näring, justitie- eller utrikesfrågor? Eller en EU-minister som egentligen vill se ett utträde ur EU? Sverige ska vara ett bra land att bli gammal i. Trygghet, valfrihet och en god livskvalitet ska vara självklara värden för alla människor i vårt land. För att det ska vara möjligt behöver vi en regering som kan ta ansvar för Sverige i en tid av stora utmaningar. Alliansen har visat att man klarar det. Vår slutsats kan inte bli en annan än att Alliansen står för det mest regeringsdugliga alternativet och det bästa valet för oss som är äldre. Därför hoppas vi att fler pensionärer, liksom vi, kommer att lägga sina röster på Alliansen vid årets val. Ulf Adelsohn (M) Birgit Friggebo (FP) Thorbjörn Fälldin (C) Alf Svensson (KD) 70-åringar ökar mest Den enskilda åldersgrupp i Sverige som beräknas öka mest är 70-åringar, från 81.000 i dag till 132.000 år 2060. Det beror på att de som är 70 år i dag är relativt få, de är födda under 30-talet – år med väldigt låga födelsetal. De som är 70 år 2060 är födda i början på 90-talet – år då många föddes. Medellivslängden för kvinnor antas öka från 83 år 2008 till 87 år 2060. För män antas medellivslängden för samma period öka från 79 till 85 år. Eftersom medellivslängden antas öka mer för männen än för kvinnorna leder det till att det blir allt fler äldre män. I dag går det 58 män på 100 kvinnor i åldrarna över 80 år, år 2060 beräknas det gå 83 män på 100 kvinnor i de åldrarna. Källa: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 37465, "headline": "Frihet för brudparet", "summary": "Dagens bröllop är en glädje för Victoria och Daniel. Man skulle vilja önska brudparet och deras familj ett lyckligt liv tillsammans, utan den press som monarkin utsätter såväl dem som den svenska demokratin för.", "article": "Kungabröllopet är crescendot i ett utdraget stycke som gett ekon långt bortom Sverige. För dem i världen som inte hört talas om den svenska kronprinsessan, blir dagens tv-bilder från Stockholm ett tillfälle att bekanta sig med Victoria och hennes nyblivne make. Fram genom Sveriges huvudstad skrider två unga människor som ända sedan sin förlovning utstrålat lycka. Vigseln i Storkyrkan blir fest, högtid och allvar, men den kommer också att tjäna som en påminnelse om vad den svenska monarkin symboliserar och representerar. Victoria fick till slut sin Daniel, men självklart var det inte. I släkten Bernadotte finns åtskilliga som under 1900-talet stötts bort ur den kungliga familjegemenskapen därför att de följt hjärtat och gift sig med någon av folket. Den grundläggande mänskliga rättigheten att själv få välja sin make eller maka har inte omfattat alla. Inte heller Victoria har kunnat välja livspartner fritt, utan tvingades inhämta ett godkännande från kungen och regeringen. Denna konsekvens av vårt statsskick är bisarr för en ung kvinna. De kungligas funktion har alltid varit att stå över andra människor, även när det inskränkt deras eget livsrum. I ett modernt samhälle blir emellertid denna konstitutionella särställning så tydligt en anakronism, eftersom den hamnar på kollisionskurs med de värden som bär upp demokratier. Privata familjeband läggs som grund för offentlig maktutövning. Någon reell möjlighet till ansvarsutkrävande finns inte. Det demokratiska underskottet är uppenbart – men också de kungliga drabbas av ojämlikheten. De som fötts in i rollerna förväntas leva rätt, tro rätt och representera sitt land rätt, oavsett om de är skickliga på det eller ej. Religionsfriheten är ersatt med ett påbud att bekänna sig till den rena evangeliska läran. Möjligheten att fritt få uttrycka en åsikt är begränsad av monarkens funktion som opolitisk statschef. Unga prinsar och prinsessor – nu även prins Daniel – tvingas leva under en exponering som brutalt synliggör personligheter och privata relationer. Det rojalistiska systemet medför en press på monarkins människor som är hård och stundtals skoningslös. De kungliga lever i en gyllene bur som är omgärdad av staket och restriktioner – i Victorias och Daniels fall ett Haga slott med små tillhörande ytor och konstant bevakning. Det finns de som med lätthet klarat av att betala priset för urgröpningen av det privata, men det har genom tiderna funnits andra som tagit allvarlig skada. Hur det slutar avgörs av den enskildes förutsättningar och läggning. Det stora personberoendet är en av flera inbyggda risker i vårt nuvarande statsskick. Ändå åtnjuter såväl det svenska kungahuset som monarkin ett folkligt stöd, delvis som en följd av att dess medlemmar under de senaste decennierna avstått från att uttala sig i kontroversiella frågor. Förebilden är Gustaf VI Adolfs nedtonade profil. De kungliga ska sväva över dagspolitikens strider. Man ska inte upprepa Gustaf V:s politiska aktivism, som ledde honom till stöd för antidemokratiska krafter under andra världskriget. Det finns inget som tyder på att Victoria och Daniel har för avsikt att ändra kungahusets nuvarande inriktning. Tronföljarna tycks vilja förvalta den ceremoniella rollen och fortsätta sprida glans och pseudoandlighet omkring hovet. På köpet främjas de blodsbandsföreställningar och den undersåtlighet som präglar alla kungahus, och som genom tiderna hört till monarkins mer osunda inslag. Under våren har detta tagit sig uttryck i ett skattebetalt jippo som ”Love Stockholm”, ändlösa uppvaktningar på Slottet och svassande hovprogram i SVT och TV 4. Men i den massiva publiciteten ligger också en risk för de kungliga som avspeglar sig i deras successivt minskande opinionssiffror. Enligt Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudiers regelbundna mätningar har stödet för både kungahuset och monarkin sjunkit kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet. När det blir för mycket och för glättigt uppstår en mättnad som lätt övergår i förakt. Under sitt gemensamma liv kommer Victoria och Daniel att behöva balansera noga mellan kraven på tillgänglighet och behovet av distans. Framtiden avgörs också av hur väl de lyckas hålla sig till den ceremoniella rollen och inte lockas ut på politiska utflykter. Avvägningen blir inte enkel. Bevakningen av deras steg kommer att tillta. Någon paus i tillvaron för att reflektera och andas lär knappast ges. Man skulle vilja önska dem och deras familj ett lyckligt liv tillsammans utan detta tryck, som beskär såväl brudparets privata sfär som den svenska demokratins principer. ", "article_category": "other"}
{"id": 37471, "headline": "”Regeringen har en stark och fungerande energipolitik”", "summary": "Om det någonsin funnits något rödgrönt alternativ i energipolitiken så har det under denna vår helt havererat, skriver Maud Olofsson (C) i en replik till MP:s Maria Wetterstrands och Peter Erikssons artikel på DN Debatt den 16/6.", "article": "Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand beskriver på DN Debatt (16/6) hur kärnkraften är på tillbakagång i världen, framför allt därför att kostnaderna är för höga. De konstaterar vidare att vi har ett växande överskott av el i Sverige och att potentialen för fortsatt utbyggnad av förnybar energi är stor, liksom möjligheterna att effektivisera energianvändningen. Jag har ingen annan bild av verkligheten. Elöverskottet och den förnybara energin växer i vårt land därför att regeringen har en stark och fungerande politik som ger resultat i verkligheten. För klimatet och för nya, gröna jobb i Sverige. Språkrörens artikel visar Miljöpartiet i ett nötskal. De skriver att ”på sikt finns det inga hinder” mot att skapa en helt förnybar energiförsörjning i Sverige – men inte ett enda ord om hur det ska gå till. Som om den ordnades liksom av sig självt, bara man önskar det. Det beror förstås på att det inte finns något rödgrönt gemensamt alternativ i energipolitiken. Det viktigaste instrumentet för att driva fram förnybar elproduktion i Sverige är de gröna certifikaten. Det är också det bästa exemplet på bred samsyn mellan alla partier i riksdagen och över blockgränserna. Den samsynen har Miljöpartiet under de senaste veckorna lämnat. Peter Eriksson har skåpat ut hela systemet med gröna certfikat utan att kunna säga hur det ska ersättas. Detta efter att bara några veckor tidigare, tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, med buller och bång ha motionerat i riksdagen om precis motsatsen, nämligen fler gröna certfikat under längre tid. Om det någonsin funnits något rödgrönt alternativ i energipolitiken så har det under denna vår helt havererat. Språkrören skriver om ”brett politiskt stöd och långsiktigt ansvarstagande” men det har de aldrig själva varit någon del av och de verkar uppenbart ännu inte vara förmögna till något långsiktigt ansvar. Med Centerpartiet i regeringen kommer den förnybara elproduktionen fortsätta att växa, med kostnadseffektiva politiska styrmedel, och leda till tryggare elförsörjning, lägre elpriser, mindre klimatpåverkan och fler gröna jobb i Sverige. Om oppositionen mot förmodan skulle få styra energipolitiken så väntar fullständig osäkerhet om de långsiktiga villkoren. Vem vågar investera i framtidens förnybara energi om politiken byter kurs med några veckors mellanrum? Man kan till sist fråga sig vad som egentligen är problemet? Om språkrören tror på vad de själva skriver, att kärnkraften inte kan stå på egna ben, så kommer det ju inte att byggas någon ny reaktor i Sverige. Desto viktigare i så fall att alliansregeringens politik kan fortsätta så att det finns tillräckligt med annan elproduktion den dagen de gamla reaktorerna måste stängas. Då duger det inte med önsketänkande. Maud Olofsson Centerpartiets partiledare ", "article_category": "other"}
{"id": 37476, "headline": "”Framtiden finns i förnybar energi - inte i kärnkraft”", "summary": "Miljöpartiets språkrör: Det finns ingen global renässans för kärnkraft. De senaste åren har vindkraften i världen byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften.Riksdagen röstar i morgon för byggandet av nya kärnreaktorer i Sverige. Men det som regeringen kallar energipolitikens ”tredje ben” jämsides med vattenkraften och den växande förnybara energin är inte särskilt pålitligt och i själva verket en klumpfot. Kärnkraften är i själva verket en krympande teknik. Det har dessutom inte byggts någon ny reaktor i västvärlden på decennier, så inget vet vad det kommer att kosta. Byggandet av nya kärnkraftverk gör oss beroende av kärnkraft i ytterligare 70 år – ett effektivt sätt att förhindra eller senarelägga utvecklingen mot förnybar energi, skriver Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.", "article": "I morgon kommer riksdagen att rösta för regeringens förslag att tillåta byggandet av nya kärnreaktorer i Sverige. Det är en historisk dag då de borgerliga partierna river upp en energipolitik med brett politiskt stöd och långsiktigt ansvarstagande. Det successiva byggandet av ett hållbart energisystem avbryts och i stället får vi en situation med osäkerheter på alla plan. Regeringen kallar det för att energipolitiken får ett ”tredje ben” vid sidan av den befintliga vattenkraften och den växande förnybara energin. Men för det första behövs inget sådant ben – Sverige klarar sig bra med förnybara energikällor – och för det andra är kärnkraften inte något särskilt pålitligt ben, den är energipolitikens klumpfot. Många talar om en renässans för kärnkraften. I april 2010 lät ett energibolag göra en undersökning bland svenskarna. Frågeställningen gällde vilket energislag som har byggts ut mest i världen de senaste åren. En stor andel – 57 procent – av de svarande trodde att kärnkraften hade byggts ut mest och att vindkraftens ökning var jämförelsevis liten. Verkligheten är dock den rakt motsatta: vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften. En intressant men talande knorr är att de som trodde mest på kärnkraften var högutbildade män, där hela 78 procent trodde att mer kärnkraft har byggts. De som hade bäst koll var unga kvinnor, arbetare och arbetslösa. I verkligheten finns det ingen global renässans – kärnkraften minskar. Som mest har det funnits 444 kärnreaktorer i världen. Året var 2002 och sedan dess har antalet minskat. I dag finns det cirka 430 reaktorer kvar i drift och 300 av dem beräknas vara nedlagda om tjugo år. ”Planer” på att bygga nya finns det gott om. Polen söker efter en plats att bygga ett nytt kärnkraftverk, möjligen nära gränsen till Tyskland. Schweiz har flaggat för att bygga nya reaktorer. Storbritannien har uppmanat investerare att bygga. En ny reaktor håller på att byggas i Finland, en annan i Frankrike. I USA har Obama talat om nya reaktorer och utlovat subventioner. Men realiteten är att reaktorerna stängs ner en efter en medan få kommer att byggas. Det internationella atomenergiorganet IAEA anger att 18 reaktorer har stängts i Europa sedan 2004. Under samma tid har bara en ny reaktor startats; det var i Rumänien 2007 efter 24 års byggtid. Den schweiziska konsultbyrån Prognos har gjort en bedömning av hur kärnkraften kommer att utvecklas i världen de kommande 20 åren och drar slutsatsen att långt fler reaktorer tas ur drift än vad som startas. Man anser att cirka 35 procent av planerna kan komma att realiseras, 136 nya reaktorer kan komma att tas i drift till år 2030. Mer än hälften av dessa ligger i Kina, Indien och resten av Asien. Av Europas ”planer” på 94 nya reaktorer, tror Prognos att fyra kan realiseras till 2020 och totalt 28 till år 2030. Under samma period kommer betydligt fler att tas ur drift. År 2030 tror man att antalet reaktorer har minskat från dagens 430 till 300 och att kärnkraftens andel av den globala elproduktionen kommer att halveras, från 14,8 till 7,1 procent. Många andra rapporter visar liknande uppgifter; kärnkraften är en globalt krympande teknik. Anledningen är naturligtvis alla de osäkerheter och nackdelar som den för med sig. Ett energisystem måste vara säkert. Säkert för människors hälsa och miljön. Men det måste också vara säkert för samhället i stort – mot störningar och avbrott, för plånboken, för landets ekonomi och för skiftande opinioner. Kärnkraften klarar inte dessa säkerhetskrav. Kostnader, byggtider, bränsle, tillförlitlighet, miljökonsekvenser, hälsorisker, opinion – allt talar emot kärnkraften. I en av de mest omfattande framtidsstudier som har gjorts för kärnkraften konstaterar Massachusetts Institute of Technology att kärnkraftens framtid är osäker. För att kärnkraften ska slå igenom krävs sänkta kostnader, ökad popularitet, höjd säkerhet, en lösning på avfallsfrågan och – inte minst – statliga stödsystem. Det är inte något vidare ben att stödja sig på i framtiden. Kostnader för att bygga nya reaktorer har varit en av de stora stridsfrågorna under senare tid. Det har inte byggts någon ny reaktor i västvärlden på decennier, så ingen vet vad det kommer att kosta. Kärnkraftsförespråkare har länge levt i en drömvärld där el från nya reaktorer skulle kosta under 30 öre per kilowattimme (kWh). Men både finansinstitut och kärnkraftsindustrin själva säger nu att den kommer att bli minst dubbelt så dyr. Det innebär att ny kärnkraft blir dyrare än el från vindkraft. Detta stöds också av de stora problem man har med att bygga en ny reaktor i Finland, den är över tre år försenad och kostar 2–4 gånger så mycket som planerat. Finansinstitutet Citigroup anser att kostnaderna för nya reaktorer är så höga att de aldrig skulle kunna byggas utan statliga subventioner. Men tvärt emot regeringens löften står det nu klart att nya reaktorer i Sverige kommer att subventioneras. Det ”obegränsade ansvar” som regeringen säger sig införa är i själva verket mycket begränsat för reaktorägarna, det är medborgarna som får ta större delen av det obegränsade ansvaret. Likaså öppnar man för att låta Vattenfall bygga nya reaktorer med ägaren staten som den yttersta risktagaren. Det finns flera studier som visar hur det är möjligt att ställa om el- och energianvändningen i Europa och globalt till helt eller näst intill helt förnybara energikällor till år 2050. Med teknik som finns i dag och till rimliga kostnader. Sverige har bättre förutsättningar än de flesta andra länder för att nå detta och skulle kunna bygga upp ett grönskande näringsliv kring denna omställning. På sikt finns det inga hinder mot att stänga alla Sveriges reaktorer och skapa en helt förnybar elförsörjning. Vi har i dag ett växande överskott av el samtidigt som potentialen för fortsatt utbyggnad av förnybar energi är stort. Vi kan också effektivisera användningen av energi i stor utsträckning samt anpassa kraftnäten till ett säkert energisystem med många mindre producenter. Byggande av nya kärnkraftverk gör oss beroende av kärnkraft i ytterligare 70 år. Det är ett effektivt sätt att förhindra eller senarelägga utvecklingen mot förnybar energi och effektivare användning. Därmed ställer sig Sverige vid sidan av den globala utvecklingen. Vi går från föregångsland till eftersläntrare. För Miljöpartiet de gröna är vägvalet självklart. Det framgångsrika arbetet med att bygga ett förnybart energisystem måste fortsätta. Sverige måste energisäkras. Framtiden finns i de förnybara energikällorna, inte i kärnkraft. Maria Wetterstrand språkrör för Miljöpartiet Peter Eriksson språkrör för Miljöpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 37478, "headline": "”Framtiden finns i förnybar energi – inte i kärnkraft”", "summary": "Miljöpartiets språkrör: Det finns ingen global renässans för kärnkraft. De senaste åren har vindkraften i världen byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften. Riksdagen röstar i morgon för byggandet av nya kärnreaktorer i Sverige. Men det som regeringen kallar energipolitikens ”tredje ben” jämsides med vattenkraften och den växande förnybara energin är inte särskilt pålitligt och i själva verket en klumpfot. Kärnkraften är i själva verket en krympande teknik. Det har dessutom inte byggts någon ny reaktor i västvärlden på decennier, så inget vet vad det kommer att kosta. Byggandet av nya kärnkraftverk gör oss beroende av kärnkraft i ytterligare 70 år – ett effektivt sätt att förhindra eller senarelägga utvecklingen mot förnybar energi, skriver Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.", "article": "I morgon kommer riksdagen att rösta för regeringens förslag att tillåta byggandet av nya kärnreaktorer i Sverige. Det är en historisk dag då de borgerliga partierna river upp en energipolitik med brett politiskt stöd och långsiktigt ansvarstagande. Det successiva byggandet av ett hållbart energisystem avbryts och i stället får vi en situation med osäkerheter på alla plan. Regeringen kallar det för att energipolitiken får ett ”tredje ben” vid sidan av den befintliga vattenkraften och den växande förnybara energin. Men för det första behövs inget sådant ben – Sverige klarar sig bra med förnybara energikällor – och för det andra är kärnkraften inte något särskilt pålitligt ben, den är energipolitikens klumpfot. Många talar om en renässans för kärnkraften. I april 2010 lät ett energibolag göra en undersökning bland svenskarna. Frågeställningen gällde vilket energislag som har byggts ut mest i världen de senaste åren. En stor andel – 57 procent – av de svarande trodde att kärnkraften hade byggts ut mest och att vindkraftens ökning var jämförelsevis liten. Verkligheten är dock den rakt motsatta: vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften. En intressant men talande knorr är att de som trodde mest på kärnkraften var högutbildade män, där hela 78 procent trodde att mer kärnkraft har byggts. De som hade bäst koll var unga kvinnor, arbetare och arbetslösa. I verkligheten finns det ingen global renässans – kärnkraften minskar. Som mest har det funnits 444 kärnreaktorer i världen. Året var 2002 och sedan dess har antalet minskat. I dag finns det cirka 430 reaktorer kvar i drift och 300 av dem beräknas vara nedlagda om tjugo år. ”Planer” på att bygga nya finns det gott om. Polen söker efter en plats att bygga ett nytt kärnkraftverk, möjligen nära gränsen till Tyskland. Schweiz har flaggat för att bygga nya reaktorer. Storbritannien har uppmanat investerare att bygga. En ny reaktor håller på att byggas i Finland, en annan i Frankrike. I USA har Obama talat om nya reaktorer och utlovat subventioner. Men realiteten är att reaktorerna stängs ner en efter en medan få kommer att byggas. Det internationella atomenergiorganet IAEA anger att 18 reaktorer har stängts i Europa sedan 2004. Under samma tid har bara en ny reaktor startats; det var i Rumänien 2007 efter 24 års byggtid. Den schweiziska konsultbyrån Prognos har gjort en bedömning av hur kärnkraften kommer att utvecklas i världen de kommande 20 åren och drar slutsatsen att långt fler reaktorer tas ur drift än vad som startas. Man anser att cirka 35 procent av planerna kan komma att realiseras, 136 nya reaktorer kan komma att tas i drift till år 2030. Mer än hälften av dessa ligger i Kina, Indien och resten av Asien. Av Europas ”planer” på 94 nya reaktorer, tror Prognos att fyra kan realiseras till 2020 och totalt 28 till år 2030. Under samma period kommer betydligt fler att tas ur drift. År 2030 tror man att antalet reaktorer har minskat från dagens 430 till 300 och att kärnkraftens andel av den globala elproduktionen kommer att halveras, från 14,8 till 7,1 procent. Många andra rapporter visar liknande uppgifter; kärnkraften är en globalt krympande teknik. Anledningen är naturligtvis alla de osäkerheter och nackdelar som den för med sig. Ett energisystem måste vara säkert. Säkert för människors hälsa och miljön. Men det måste också vara säkert för samhället i stort – mot störningar och avbrott, för plånboken, för landets ekonomi och för skiftande opinioner. Kärnkraften klarar inte dessa säkerhetskrav. Kostnader, byggtider, bränsle, tillförlitlighet, miljökonsekvenser, hälsorisker, opinion – allt talar emot kärnkraften. I en av de mest omfattande framtidsstudier som har gjorts för kärnkraften konstaterar Massachusetts Institute of Technology att kärnkraftens framtid är osäker. För att kärnkraften ska slå igenom krävs sänkta kostnader, ökad popularitet, höjd säkerhet, en lösning på avfallsfrågan och – inte minst – statliga stödsystem. Det är inte något vidare ben att stödja sig på i framtiden. Kostnader för att bygga nya reaktorer har varit en av de stora stridsfrågorna under senare tid. Det har inte byggts någon ny reaktor i västvärlden på decennier, så ingen vet vad det kommer att kosta. Kärnkraftsförespråkare har länge levt i en drömvärld där el från nya reaktorer skulle kosta under 30 öre per kilowattimme (kWh). Men både finansinstitut och kärnkraftsindustrin själva säger nu att den kommer att bli minst dubbelt så dyr. Det innebär att ny kärnkraft blir dyrare än el från vindkraft. Detta stöds också av de stora problem man har med att bygga en ny reaktor i Finland, den är över tre år försenad och kostar 2–4 gånger så mycket som planerat. Finansinstitutet Citigroup anser att kostnaderna för nya reaktorer är så höga att de aldrig skulle kunna byggas utan statliga subventioner. Men tvärt emot regeringens löften står det nu klart att nya reaktorer i Sverige kommer att subventioneras. Det ”obegränsade ansvar” som regeringen säger sig införa är i själva verket mycket begränsat för reaktorägarna, det är medborgarna som får ta större delen av det obegränsade ansvaret. Likaså öppnar man för att låta Vattenfall bygga nya reaktorer med ägaren staten som den yttersta risktagaren. Det finns flera studier som visar hur det är möjligt att ställa om el- och energianvändningen i Europa och globalt till helt eller näst intill helt förnybara energikällor till år 2050. Med teknik som finns i dag och till rimliga kostnader. Sverige har bättre förutsättningar än de flesta andra länder för att nå detta och skulle kunna bygga upp ett grönskande näringsliv kring denna omställning. På sikt finns det inga hinder mot att stänga alla Sveriges reaktorer och skapa en helt förnybar elförsörjning. Vi har i dag ett växande överskott av el samtidigt som potentialen för fortsatt utbyggnad av förnybar energi är stort. Vi kan också effektivisera användningen av energi i stor utsträckning samt anpassa kraftnäten till ett säkert energisystem med många mindre producenter. Byggande av nya kärnkraftverk gör oss beroende av kärnkraft i ytterligare 70 år. Det är ett effektivt sätt att förhindra eller senarelägga utvecklingen mot förnybar energi och effektivare användning. Därmed ställer sig Sverige vid sidan av den globala utvecklingen. Vi går från föregångsland till eftersläntrare. För Miljöpartiet de gröna är vägvalet självklart. Det framgångsrika arbetet med att bygga ett förnybart energisystem måste fortsätta. Sverige måste energisäkras. Framtiden finns i de förnybara energikällorna, inte i kärnkraft. Maria Wetterstrand språkrör för Miljöpartiet Peter Eriksson språkrör för Miljöpartiet Kärnkraftsbeslutet Riksdagen kommer att säga ja till att slopa förbudet mot nya kärnkraftsreaktorer. Nya reaktorer ska få ersätta gamla som tas ur drift. De ska endast få uppföras på platser där det redan finns kärnkraftverk i drift, det vill säga i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Totalt ska det inte få finnas fler än dagens tio reaktorer. Dessutom ska ägare till kärnkraftsreaktorer bli obegränsat skadeståndsskyldiga vid kärnkraftsolyckor och vara skyldiga att ha en försäkring eller en annan ekonomisk säkerhet som täcker skadeståndsansvaret upp till 1 200 miljoner euro, cirka 12 miljarder kr. Källa: Riksdagen.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37479, "headline": "”Här är vår politik för valets viktigaste fråga - jobben”", "summary": "De rödgröna presenterar sin jobbpolitik: Vi vill investera i bostäder och infrastruktur, välfärd och utbildning – och en rivstart för Sveriges ungdomar.När vi frågade väljarna om skattesänkningar skulle leda till minskad arbetslöshet fick vi inget stöd för regeringens uppfattning. Vårt recept för att skapa jobb är att investera i klimatomställningen, att investera i byggandet av nya bostäder och utvidga rot till att omfatta flerfamiljsbostäder. Vi vill satsa 12 miljarder på vård, skola och omsorg. Arbetsgivaravgiften för de små företagen ska sänkas och vi vill investera i 44 000 nya utbildningsplatser. Aktivitetsförbudet för unga på Arbetsförmedlingen ska bort liksom arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en ung arbetslös, skriver Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Arbetslösheten", "article": "Jobben – inte skatterna – är valets viktigaste fråga. För att ta Sverige ur arbetslösheten behöver vi investera i effektiva insatser som leder till fler riktiga jobb. Vårt recept för framtidstro handlar om att sänka skatten för små företag, att investera i klimatomställningen – bostäder och infrastruktur, att investera i välfärden och i utbildning samt att genomföra en rivstart för att ge Sveriges ungdomar nya möjligheter. Regeringen har lämnat ett tydligt besked: Det innebär fortsatta skattesänkningar på lånade pengar – mest till dem som har det bäst. Men ökade klyftor leder inte till fler jobb. Det har vi sett nu. År 2006 vann regeringen valet genom att lova fler jobb och minskat utanförskap. Resultatet av en mandatperiod med borgerlig regering har blivit det motsatta. I dag är 450 000 människor arbetslösa, över 9 procent av arbetskraften. Utanförskapet – som regeringen numera talar tyst om – har ökat med 70 000. Det är viktigt att vara varsam med skattebetalarnas pengar. De åtgärder vi väljer ska göra nytta och skapa jobb. Om en insats inte visar sig effektiv måste man som politiker vara beredd att omvärdera och omprioritera. Allt annat är ett slöseri och urholkar de offentliga finanserna. Nu har de borgerliga partierna var för sig utlovat ytterligare skattesänkningar som sammanlagt ligger i 100-miljardersklassen – utan att berätta hur detta ska betalas. Motivet är även den här gången att det ska leda till jobb. Vi har låtit opinionsinstitutet Novus ställa följande fråga till svenska folket: Om du får ytterligare sänkt inkomstskatt, kommer du då att arbeta mer, arbeta mindre eller arbeta lika mycket som i dag? Svaret från dem som har arbete är uppseendeväckande och borde leda till eftertanke och självkritik i regeringskansliet: Hela 86 procent av svenska folket uppger att de skulle arbeta lika mycket som i dag om de får ytterligare skattesänkningar. Fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer. Fem procent vet inte. Regeringens uppfattning – att ytterligare skattesänkningar ska leda till jobb – finner inget stöd i människors egen verklighet. Vi har också frågat svenska folket om vilket de anser vara det mest effektiva sättet att minska arbetslösheten. Endast sex procent anser att sänkta skatter är den bästa strategin för att få ner arbetslösheten. Däremot anser sammanlagt 57 procent att insatser inom arbetsmarknadspolitiken, vård, skola och omsorg samt vidareutbildning är effektivt. De som vill göra det lättare att starta företag som ett sätt att skapa fler arbetstillfällen är dubbelt så många (12 procent) som de som tror på skattesänkningar som jobbskapande åtgärd. Sverige är ett starkt land med god ordning på de offentliga finanserna, men stora överskott har under mandatperioden förbytts i lika stora underskott. När omvärldens ekonomier är i kris är det alltid viktigt att värna de offentliga finanserna. Det ger oss handlingsutrymme att agera för att lindra effekterna av omvärldens problem. Regeringen satsar allt på ett kort: sänkta skatter som leder till ökade klyftor. Men ökade klyftor skapar inte jobb. Nu behövs en riktig jobbpolitik. Vi har i riksdagen föreslagit insatser som innebär cirka 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Mot regeringens enda kort – ökade klyftor – ställer vi rödgröna en jobbpolitik som vilar på sex huvudpunkter. Vi vill: 1). Investera i klimatomställning.Vi investerar i snabbtåg, infrastruktur och de gröna jobben. Det stärker människors möjlighet att pendla till de jobb som växer fram, och bidrar till att arbetsmarknaden fungerar bättre. Investeringar i infrastruktur innebär också jobb här och nu för alla dem som planerar och bygger de nya vägarna och järnvägarna. 2). Investera i bostäder.Unga och arbetslösa måste kunna flytta till de nya jobben. Därför investerar vi i nya bostäder, särskilt hyresrätter. Trots bostadsbrist har bostadsbyggandet fallit kraftigt under den gångna mandatperioden. Det håller inte. Det skapar flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi utvidgar rot till att även gälla flerfamiljsbostäder och inför ett statligt investeringsstöd till nya bostäder. Det stora sociala projektet de närmaste åren handlar om att modernisera och bygga om miljonprogrammen. 3). Investera i välfärden.Under det senaste året har antalet anställda i kommuner och landsting minskat med ungefär 25 000 – och ytterligare uppsägningar väntar med regeringens politik. Det är fel väg att gå. Vi satsar i stället 12 miljarder kronor på vård, skola och omsorg. Det räddar många jobb i välfärden. De ökade resurserna motsvarar 10–15 000 jobb. Sveriges kvinnor och män måste kunna lita på att barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvården fungerar bra – för att kunna gå till jobbet. 4). Investera i Sveriges konkurrenskraft.Vi vill sänka arbetsgivaravgiften för de små företagen. För ett företag med tre anställda innebär det en sänkt kostnad med cirka 50 000 kr om året. Vi föreslår också en riskkapitalfond på 5 miljarder för att öka takten när det gäller investeringar och utveckling i teknikintensiva företag. I dialog med fack och företag vill vi utforma en rad strategiska branschprogram för svenska nyckelsektorer som till exempel miljöteknik- och fordonsbranschen. 5). Investera i utbildning.Människor ska rustas med kunskap. Företagen ska kunna växa med rätt kompetens. Svenskt Näringsliv rapporterar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas – eftersom företagen inte hittar rätt personal. Mitt i lågkonjunkturen råder arbetskraftsbrist. Därför investerar vi i 44 000 utbildningsplatser – i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Det ger företagen bättre möjligheter att växa och stärker människors möjligheter på arbetsmarknaden. 6). Investera i en rivstart för Sveriges unga.Ungdomsarbetslösheten är 30 procent – och bland de högsta i Europa. I detta läge har regeringen infört ett aktivitetsförbud för ungdomar på Arbetsförmedlingen. De måste vänta minst tre månader för att komma i fråga för utbildning eller praktik. Det är meningslöst. Vi avskaffar aktivitetsförbudet. Vi tar också bort hela arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en ung arbetslös. Vi satsar också på generationsväxlings och traineeprogram i välfärden och utbildnings- och företagsvikariat – viktiga insatser för att ge unga en väg in i arbetslivet. Sverige behöver målas med framtidstro. Nu behövs fler jobb – inte ökade klyftor. Det är vägvalet den 19 september. Mona Sahlin partiordförande (S) Lars Ohly partiordförande (V) Peter Eriksson språkrör (MP) Maria Wetterstrand språkrör (MP) 9,8 procent av arbetskraften mellan 15 och 74 år var arbetslösa i april 2010. Det är en ökning med 1,5 procentenheter jämfört med motsvarande period förra året. Antalet sysselsatta ökade samtidigt med 0,5 procent på ett år till 4,48 miljoner. Bland ungdomarna mellan 20 och 24 år låg arbetslösheten på 23 procent, en ökning med 2 procentenheter på ett år. KÄLLA: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 37480, "headline": "På engelskans villkor", "summary": "Engelskans ställning är så stark att andra språk måste ges särskilt stöd inom skolväsendet. Det är rätt att nu även i grundskolan ge extrapoäng för spanska, tyska eller franska.", "article": "Av alla skolans ämnen står inget så starkt som engelskan. Tillsammans med svenska och matematik har den ställning som kärnämne. Utan godkänt i dessa tre kommer man inte in på gymnasiet. Men även inom gruppen kärnämnen har engelskan en särställning. Inte formellt – men i praktiken. Nästan allt kan snackas bort. Någon elev kan säga att han redan kan svenska tillräckligt bra för att behöva bry sig om skolämnet svenska. En annan kan säga att hon aldrig tänker ägna sig åt något som har med matematik att göra. Engelskan är svårare att komma runt. Det är den stora världens språk. Det är populärkulturens språk. Vad eleverna än tänker sig för liv som vuxna kommer engelskan att vara en del av det. Att engelskan har en så stark ställning underlättar inlärningen. Det är inte alla som gillar det som skolämne. Men även de som inte gör det tillägnar sig ändå en hel del engelska på fritiden, genom musik, filmer och dataspel. Betydelsen av att kunna engelska är odiskutabel. Problemet är att andra språk trängs undan. Varför ägna en massa tid åt spanska, tyska eller engelska när engelska är så mycket viktigare? Att besvara den frågan från elever är inte helt enkelt. Om priset för att prova på ett andra främmande språk är påtagligt sämre kunskaper i engelska, är det ju inte säkert att två språk är bättre än ett – i synnerhet inte ur individens eget perspektiv. För Sverige som land är det lättare att motivera att skolan lägger tid på andra främmande språk än engelska. Med språkstudier följer vidgade vyer. De som läser spanska, tyska eller franska får lära sig något om länder som ligger utanför den anglosaxiska kultursfären. Världen blir lite större. Eleverna får både språkligt och kulturellt ett lite bredare register. Det är en betydande nationell tillgång. Utbildningspolitiskt finns därför goda skäl att uppmuntra studier av andra språk än engelska. För några år sedan beslutades att språkstudier på gymnasienivå ska ge extra meritpoäng. Det gav genast effekt. Den tidigare negativa trenden för ämnena bröts och eleverna strömmade till kurserna i främmande språk. I går berättade utbildningsminister Jan Björklund att regeringen vill göra liknande förändringar inom grundskolan. De som väljer att läsa spanska, tyska eller franska ska även där få extra meritpoäng. Sexton ämnen är annars det högsta antalet ämnen som kan räknas med, vilket ger maxpoängen 320. Men enligt förslaget ska elever som väljer ett andra främmande språk till värdet av de 16 ämnena kunna lägga betygsvärdet för sin språkkurs. Därmed blir den nya max-nivån 340 poäng. Alla typer av tidiga val innebär att några elever fattar okloka beslut som de senare får anledning att ångra. Ett alternativ till att ge andraspråken meritpoäng hade därför kunnat vara att göra det obligatoriskt att studera ett sådant ämne. Men även om man då kunde undvika en del felval skulle priset sannolikt bli att fler elever än i dag missade godkänt i något av kärnämnena. Regeringen har därför en god balans i sitt förslag. Den gör det uppenbart för alla att studier i ett andra främmande språk är det kloka valet, det som lönar sig betygsmässigt. Men den stänger inte möjligheten för dem som kämpar för att uppnå godkänt i kärnämnena att i stället lägga tiden på att förbättra kunskaperna i svenska och engelska. Ett andra främmande språk är inte lika nödvändigt som engelska. Men det är viktigt. Och just det kommer med de föreslagna ändringarna att speglas i grundskolans regler för meritvärdering.DN 15/6 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37482, "headline": "”Här är vår politik för valets viktigaste fråga – jobben”", "summary": "De rödgröna presenterar sin jobbpolitik: Vi vill investera i bostäder och infrastruktur, välfärd och utbildning – och en rivstart för Sveriges ungdomar. När vi frågade väljarna om skattesänkningar skulle leda till minskad arbetslöshet fick vi inget stöd för regeringens uppfattning. Vårt recept för att skapa jobb är att investera i klimatomställningen, att investera i byggandet av nya bostäder och utvidga rot till att omfatta flerfamiljsbostäder. Vi vill satsa 12 miljarder på vård, skola och omsorg. Arbetsgivaravgiften för de små företagen ska sänkas och vi vill investera i 44 000 nya utbildningsplatser. Aktivitetsförbudet för unga på Arbetsförmedlingen ska bort liksom arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en ung arbetslös, skriver Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.", "article": "Jobben – inte skatterna – är valets viktigaste fråga. För att ta Sverige ur arbetslösheten behöver vi investera i effektiva insatser som leder till fler riktiga jobb. Vårt recept för framtidstro handlar om att sänka skatten för små företag, att investera i klimatomställningen – bostäder och infrastruktur, att investera i välfärden och i utbildning samt att genomföra en rivstart för att ge Sveriges ungdomar nya möjligheter. Regeringen har lämnat ett tydligt besked: Det innebär fortsatta skattesänkningar på lånade pengar – mest till dem som har det bäst. Men ökade klyftor leder inte till fler jobb. Det har vi sett nu. År 2006 vann regeringen valet genom att lova fler jobb och minskat utanförskap. Resultatet av en mandatperiod med borgerlig regering har blivit det motsatta. I dag är 450 000 människor arbetslösa, över 9 procent av arbetskraften. Utanförskapet – som regeringen numera talar tyst om – har ökat med 70 000. Det är viktigt att vara varsam med skattebetalarnas pengar. De åtgärder vi väljer ska göra nytta och skapa jobb. Om en insats inte visar sig effektiv måste man som politiker vara beredd att omvärdera och omprioritera. Allt annat är ett slöseri och urholkar de offentliga finanserna. Nu har de borgerliga partierna var för sig utlovat ytterligare skattesänkningar som sammanlagt ligger i 100-miljardersklassen – utan att berätta hur detta ska betalas. Motivet är även den här gången att det ska leda till jobb. Vi har låtit opinionsinstitutet Novus ställa följande fråga till svenska folket: Om du får ytterligare sänkt inkomstskatt, kommer du då att arbeta mer, arbeta mindre eller arbeta lika mycket som i dag? Svaret från dem som har arbete är uppseendeväckande och borde leda till eftertanke och självkritik i regeringskansliet: Hela 86 procent av svenska folket uppger att de skulle arbeta lika mycket som i dag om de får ytterligare skattesänkningar. Fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer. Fem procent vet inte. Regeringens uppfattning – att ytterligare skattesänkningar ska leda till jobb – finner inget stöd i människors egen verklighet. Vi har också frågat svenska folket om vilket de anser vara det mest effektiva sättet att minska arbetslösheten. Endast sex procent anser att sänkta skatter är den bästa strategin för att få ner arbetslösheten. Däremot anser sammanlagt 57 procent att insatser inom arbetsmarknadspolitiken, vård, skola och omsorg samt vidareutbildning är effektivt. De som vill göra det lättare att starta företag som ett sätt att skapa fler arbetstillfällen är dubbelt så många (12 procent) som de som tror på skattesänkningar som jobbskapande åtgärd. Sverige är ett starkt land med god ordning på de offentliga finanserna, men stora överskott har under mandatperioden förbytts i lika stora underskott. När omvärldens ekonomier är i kris är det alltid viktigt att värna de offentliga finanserna. Det ger oss handlingsutrymme att agera för att lindra effekterna av omvärldens problem. Regeringen satsar allt på ett kort: sänkta skatter som leder till ökade klyftor. Men ökade klyftor skapar inte jobb. Nu behövs en riktig jobbpolitik. Vi har i riksdagen föreslagit insatser som innebär cirka 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Mot regeringens enda kort – ökade klyftor – ställer vi rödgröna en jobbpolitik som vilar på sex huvudpunkter. Vi vill: 1). Investera i klimatomställning. Vi investerar i snabbtåg, infrastruktur och de gröna jobben. Det stärker människors möjlighet att pendla till de jobb som växer fram, och bidrar till att arbetsmarknaden fungerar bättre. Investeringar i infrastruktur innebär också jobb här och nu för alla dem som planerar och bygger de nya vägarna och järnvägarna. 2). Investera i bostäder. Unga och arbetslösa måste kunna flytta till de nya jobben. Därför investerar vi i nya bostäder, särskilt hyresrätter. Trots bostadsbrist har bostadsbyggandet fallit kraftigt under den gångna mandatperioden. Det håller inte. Det skapar flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi utvidgar rot till att även gälla flerfamiljsbostäder och inför ett statligt investeringsstöd till nya bostäder. Det stora sociala projektet de närmaste åren handlar om att modernisera och bygga om miljonprogrammen. 3). Investera i välfärden. Under det senaste året har antalet anställda i kommuner och landsting minskat med ungefär 25 000 – och ytterligare uppsägningar väntar med regeringens politik. Det är fel väg att gå. Vi satsar i stället 12 miljarder kronor på vård, skola och omsorg. Det räddar många jobb i välfärden. De ökade resurserna motsvarar 10–15 000 jobb. Sveriges kvinnor och män måste kunna lita på att barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvården fungerar bra – för att kunna gå till jobbet. 4). Investera i Sveriges konkurrenskraft. Vi vill sänka arbetsgivaravgiften för de små företagen. För ett företag med tre anställda innebär det en sänkt kostnad med cirka 50 000 kr om året. Vi föreslår också en riskkapitalfond på 5 miljarder för att öka takten när det gäller investeringar och utveckling i teknikintensiva företag. I dialog med fack och företag vill vi utforma en rad strategiska branschprogram för svenska nyckelsektorer som till exempel miljöteknik- och fordonsbranschen. 5). Investera i utbildning. Människor ska rustas med kunskap. Företagen ska kunna växa med rätt kompetens. Svenskt Näringsliv rapporterar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas – eftersom företagen inte hittar rätt personal. Mitt i lågkonjunkturen råder arbetskraftsbrist. Därför investerar vi i 44 000 utbildningsplatser – i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Det ger företagen bättre möjligheter att växa och stärker människors möjligheter på arbetsmarknaden. 6). Investera i en rivstart för Sveriges unga. Ungdomsarbetslösheten är 30 procent – och bland de högsta i Europa. I detta läge har regeringen infört ett aktivitetsförbud för ungdomar på Arbetsförmedlingen. De måste vänta minst tre månader för att komma i fråga för utbildning eller praktik. Det är meningslöst. Vi avskaffar aktivitetsförbudet. Vi tar också bort hela arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en ung arbetslös. Vi satsar också på generationsväxlings och traineeprogram i välfärden och utbildnings- och företagsvikariat – viktiga insatser för att ge unga en väg in i arbetslivet. Sverige behöver målas med framtidstro. Nu behövs fler jobb – inte ökade klyftor. Det är vägvalet den 19 september. Mona Sahlin partiordförande (S) Lars Ohly partiordförande (V) Peter Eriksson språkrör (MP) Maria Wetterstrand språkrör (MP) Arbetslösheten 9,8 procent av arbetskraften mellan 15 och 74 år var arbetslösa i april 2010. Det är en ökning med 1,5 procentenheter jämfört med motsvarande period förra året. Antalet sysselsatta ökade samtidigt med 0,5 procent på ett år till 4,48 miljoner. Bland ungdomarna mellan 20 och 24 år låg arbetslösheten på 23 procent, en ökning med 2 procentenheter på ett år. Källa: SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 37485, "headline": "”Jag vill inte byta med någon”", "summary": "När Mattias och Kent Nilsson kom till Botswana var landet ett av Afrikas fattigaste. I dag är läget stabilare och brödernas plantskola och kafé blomstrar.", "article": "Stora delar av Botswana är torr öken, men på familjens Nilssons plantskola och trädgårdskafé i utkanten av huvudstaden Gaborone är det ständig grönska. Bröderna Mattias och Kent skulle inte vilja byta bort sina liv i damdetektiven Mma Ramotswes hemland. När bröderna Nilsson flyttade med sina föräldrar till Botswana 1967 var Mattias nio år gammal och Kent enbara två år. Under uppväxten flyttade de sedan i perioder mellan Botswana och Sverige, medan pappan Gösta lade grunden för vad som i dag är ett företag med drygt ett hundra anställda. – När man pluggade kom man in lite på den här linjen att man ska göra som alla andra, men ju längre det gick desto mer insåg jag att det inte skulle funka att stanna i Sverige, berättar Kent. – Jag gillar spänningen här i Afrika. Botswana på den tiden var väldigt annorlunda än nu. Det fanns knappt några vägar, det var väldigt outvecklat, fortsätter Mattias. – Det var ju lite Vilda Västern här ute på många sätt, och det var tilltalande som tonåring, tillägger han. I vuxenlivet är det bland annat de storslagna naturupplevelserna som övertygar. Naturparkerna kring Okavangodeltat i norr är bland världens mest exklusiva safaridestinationer. – Det är därför man bor här. Jag ska upp till Okavangodeltat i helgen och fiska tigerfisk med en kompis som fyller femtio, berättar Mattias med ett brett leende. Det är också en bra plats för barnen att växa upp på. Bröderna har två barn vardera, och deras vardag består av solsken och utomhuslek snarare än blöta termokläder. – Sedan kommer det också till att man har råd att ha hemhjälp när man har små barn, det går inte att förneka, påpekar Kent. När bröderna kom till Botswana som barn var landet ett av de absolut fattigaste i världen. Sedan dess har Botswana gjort sig känt som att av Afrikas främsta föredömen med en relativt väl fungerande demokrati och stabil ekonomi. Många invånare är dock fortfarande fattiga. – Jag vet att jag fått den frågan i Sverige någon gång, om jag får dåligt samvete för att vara en välbärgad person här nere, säger Kent. – Men välståndet man har i Sverige och Europa beror på att produktionen ligger i fattiga länder. Den enda skillnaden är att du inte ser det, det sker inte rakt framför ögonen. På det sättet tycker jag det är lite ärligare här, tillägger han. Något isolerat liv är det inte heller frågan om. Familjeföretaget har vuxit successivt och är i ständig utveckling, liksom landet i övrigt. En av de stora utmaningarna på senare år har varit att hantera den förödande aidsepidemin. – Vi har inte haft ett enda dödsfall i hiv/aids i det här företaget på säkert fem sex år. Innan dess kunde vi ha två till tre anställda om året som dog, berättar Kent. – Det tycker jag har varit en av de största framgångarna vi gjort de senaste åren, att folk kan vara öppna med oss, berätta att de är hivpositiva, vi får dem på rätt spår, ser till att de får mediciner och allt, tillägger han. Nästa steg är att utöka restaurangdelen med konferensmöjligheter, i en byggnad som eventuellt får namn efter Carl von Linné eller lärjungen Carl Peter Thunberg, en tidig svensk resenär i södra Afrika. – Det är inte många svenskar som kommit hit och inte trivts. De flesta svenskar som varit här för Sida till exempel har nog allihop haft några av sina bästa år någonsin, berättar Mattias. – Jag skulle inte vilja byta med någon, har aldrig velat byta med någon, säger Kent. Mattias och Kent Nilsson Familj: Mattias, 52 år, gift med brittiskan Ann och har sönerna Leif och Esbjörn. Kent, 45 år, gift med holländskan Katja och har barnen Hans och Hanna. Bor: Gaborone, Botswana. Gör: Driver företaget Sanitas, plantskola och restaurang. Bäst med livet i Afrika: Naturupplevelserna, bra plats för barn. Saknar mest från Sverige: Snö, sill, osten, kaviar. De svenska somrarna. ", "article_category": "other"}
{"id": 37488, "headline": "”Bara respekt för folkrätten kan få igång fredsprocessen”", "summary": "Folkrättsexpert: FN:s säkerhetsråd har ett tungt ansvar för att tillämpa folkrätten med samma kraft och konsekvens i Mellanöstern som man gör på andra håll.I frågan om ”Ship to Gaza” står fredens folkrätt mot sjökrigets lagar. Oavsett vilken uppfattning man har är det som inträffat fullständigt oacceptabelt. För att den process som ändå är på gång ska bära frukt bör nu Säkerhetsrådet, med stöd av FN-stadgans Kapitel VII, beordra Israel att stoppa de olagliga bosättningarna på Västbanken, tillsätta en internationell opartiskt utredning om vad som hände ”Ship to Gaza” och begära att Internationella brottmålsdomstolen utreder de israeliska och palestinska parternas agerande under kriget i Gaza vid årsskiftet 2008-2009. De goda krafterna på båda sidor måste stödjas, skriver Hans Corell.", "article": "Den senaste tidens händelser i samband med Israels ingripande mot de fartyg som deltog i operationen ”Ship to Gaza” har utlöst en intensiv debatt i medier världen över. Den israeliska regeringen och militären har med rätta kritiserats, inte minst i israeliska medier. I debatten har framförts argumentet att det är fredens folkrätt som gäller. Israel får därför inte borda andra nationers fartyg utanför territorialgränsen. Från Israels sida hävdas att man har rätt att tillämpa sjökrigets lagar om blockad och rätt att stoppa fartyg redan på internationellt vatten. Oavsett vilken uppfattning man har i denna fråga är det som inträffat fullständigt oacceptabelt. En opartisk utredning måste genomföras genom FN:s säkerhetsråd. Det är emellertid utomordentligt viktigt att det som hänt sätts in i ett större sammanhang. Vad vi bevittnat är ”bara” det senaste inslaget i ett mönster som har sin grund i att andra stater inte tillämpar folkrätten med tillräcklig kraft och konsekvens i Mellanöstern. Här använder man inte samma måttstock som på andra håll. Kritiken måste framför allt riktas mot FN:s säkerhetsråd och dess fem permanenta medlemmar. Israel har utan tvekan ett legitimt intresse av att skydda sig mot angrepp från Gaza och rätt att förhindra att vapen förs in i området. Hamas agerande måste här med kraft fördömas, och de som är ansvariga för raketattackerna måste ställas inför rätta. Men lika viktigt är det att Israels agerande utreds på ett opartiskt sätt. Vi minns den så kallade Goldstone-kommissionens förslag från september 2009: FN:s säkerhetsråd bör uppdra åt den internationella brottmålsdomstolen (ICC) att utreda parternas agerande under kriget i Gaza. Men av detta har det hittills inte blivit något, och den intensiva diskussionen om kriget har nu klingat av. Och det är just detta som är typiskt i Mellanöstern. Vem talar till exempel i dag om Israels i och för sig legitima men fullständigt oproportionerliga försvarsattack mot Libanon år 2006? I åratal har utvecklingen i Mellanöstern tillåtits fortsätta och försvåra en tvåstatslösning och fred i regionen. Palestiniernas situation blir alltmer ohållbar. Syns ens en ljusning vid horisonten? En nödvändig förutsättning för fred är att Israel ändrar sin politik. Men Israel måste också ha en trovärdig motpart. En stötesten här är palestiniernas notoriska oförmåga att uppträda organiserat. Splittringen mellan Fatah och Hamas har allvarligt skadat palestiniernas sak. Men här har också andra aktörer anledning att fråga sig om de handlat klokt. Hur kunde till exempel Europa och USA begå en sådan dundermiss som man gjorde när Hamas vann valen i Gaza år 2006? Valobservatörerna hade rapporterat att valen genomförts i demokratisk ordning. Trots detta drog man bara ner gardinen och avbröt biståndet till Gaza. Hamas fick inte ens en chans. Hade det inte varit klokare att sätta in en kraftfull diplomatisk offensiv mot Hamas: Om ni är beredda att uppträda som det anstår en demokrati, kommer vi att ge er allt stöd. Men ett oeftergivligt krav är att raketangreppen mot Israel upphör och att ni accepterar en tvåstatslösning och Israels rätt att existera. I vilken ända skall man då börja? Enligt min mening är den enda realistiska vägen att tillämpa folkrätten och särskilt FN-stadgan med konsekvens. Låt oss för ett ögonblick föreställa oss Mellanöstern någonstans i Afrika söder om Sahara. Vilket land hade då stått först på barrikaderna och krävt att bosättningar på ockuperad mark skulle avvecklas och att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas inför rätta? Rätt svar: Amerikas Förenta Stater. FN:s säkerhetsråd har med USA:s goda minne begärt att åklagaren i ICC skall undersöka situationen i Sudan. Trots förslag härom, har rådet inte förmått fatta ett sådant beslut beträffande Gaza. Efter president Obamas tal i Kairo i juni 2009, då han bland annat tog upp bosättningarna, var vi nog många som hoppades på en markant förändring i USA:s politik visavi Israel. Men hur mycket har hänt? Den amerikanske generalen David Petraeus framhöll för någon tid sedan att USA:s politik visavi Israel sätter USA:s säkerhet i fara. Kanske detta får effekt? President Obamas ord på West Point den 22 maj om behovet av att skapa starkare internationella normer och institutioner är en välkommen markering mot företrädarens förakt för att agera multilateralt. För att få i gång fredsprocessen i Mellanöstern måste de goda krafterna i Israel stödjas. Många israeler tar avstånd från regeringens politik. Inför mitt senaste besök i regionen i år läste jag ”The holocaust is over – we must rise from its ashes”. Boken är skriven av Avraham Burg, tidigare talman i Israels parlament (Knesset). Hans kritik av den israeliska regeringens politik – och inte bara den nuvarande – är förödande. Vi får aldrig någonsin glömma Förintelsen. Men hur skall vi hedra dess offer? Det borde vara självklart! Genom att vi alla utan undantag respekterar de internationella regler som vi förhandlat fram för att hindra att sådana tragedier upprepas, främst FN-stadgan, reglerna om de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten. Det är också viktigt att åstadkomma en förändring av palestiniernas villkor utan att Israels säkerhet sätts i fara. Den nuvarande situation i Gaza är oacceptabel och måste lösas snabbt och konstruktivt. På längre sikt måste palestinierna få hjälp med att upprätta de institutioner som är nödvändiga i en demokratisk rättsstat. En tvåstatslösning är beroende av att palestinierna på ett trovärdigt och effektivt sätt kan upprätthålla lag och ordning på sitt territorium. Låt oss hoppas att den process som ändå är på gång kommer att bära frukt. Men då måste huvudaktörerna agera konsekvent vid tillämpning av folkrätten. Säkerhetsrådet bör därför nu med stöd av FN-stadgans Kapitel VII: • Beordra Israel att sätta stopp för de olagliga bortsättningarna på Västbanken och att lägga fram en plan för avveckling av de existerande; • Tillsätta en internationell opartisk utredning om vad som hände när fartygen som ingick i ”Ship to Gaza” bordades; • Begära att åklagaren vid ICC skall utreda båda parternas agerande under kriget i Gaza i december 2008 och januari 2009. Men det kommer inte att ske, invänder någon. Naivt! USA kommer aldrig att gå med på detta. Svaret är uppenbart: för er egen säkerhets skull, för att gagna säkerheten i Mellanöstern och därmed i världen, för att stödja de goda krafterna på ömse sidor. Ett sådant agerande, rättsenligt och opartiskt, skulle också vara ett första steg mot en annan atmosfär i hela regionen. Kanske skulle det till och med leda till att Iran får en regering som hör hemma på 2000-talet. Här faller också ansvaret tungt på Europa som måste ta sig samman och bidra med en samlad och kraftfull insats för att leda utvecklingen i rätt riktning. Hans Corell ", "article_category": "other"}
{"id": 37489, "headline": "Ett år av tyranni", "summary": "För ett år sedan lurade regimen det iranska folket på deras röster. Protesterna slogs ned. Omvärlden måste ställa krav på demokrati i Iran och samtidigt tygla kärnvapenhotet.", "article": "Iran bubblade av förhoppningar. Presidentvalet den 12 juni 2009 lovade att bli spännande, de som önskade ett friare land kunde vinna. Men redan innan vallokalerna stängt hade regimen utropat den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad till segrare. De massiva folkliga protester som följde mot det uppenbara valfusket tände ett annat slags hopp. Miljoner modiga iranier krävde respekt för resultatet. I Iran och hela världen började människor tro att demonstrationerna kunde beveka regimen, och kanske förebåda en demokratisk omvälvning. Så blev inte fallet. Chefen för det mäktiga Revolutionsgardet förklarade visserligen i veckan att de åtta månader långa gatuprotesterna varit det värsta hotet mot regimen sedan den islamiska revolutionen 1979, farligare än Iraks invasion. Den iranska teokratin har ändå överlevt på en kombination av våldsam repression och mer subtila metoder. Demonstranter har skjutits ihjäl, tusentals aktivister fängslats, åtskilliga har avrättats, andra torterats. Samtidigt har människor förlorat jobbet för att ha deltagit i protesterna, och studenter har kastats ut från universitetet. Press och internet censureras hårt, BBC:s persiska kanal störs ut. Dissidenter uppmuntras att lämna landet. Ungdomar och kvinnor trakasseras av moralpolisen som delar ut höga böter för olämpligt beteende eller felaktig klädsel. Regimens tjallare finns överallt. På ett plan har det fungerat. Den gröna proteströrelsen är kväst, om än inte krossad. Fredliga demonstrationer som skulle ha hållits i dag, lördag, har ställts in ”för att skydda liv och egendom”. Mir Hossein Mousavi, som förmodligen fick flest röster i presidentvalet i fjol, och andra ledare för rörelsen har isolerats. Priset för att slå ned oppositionen är djupa sår i det iranska samhället. Iran har aldrig varit en ren diktatur, regimen rymmer olika fraktioner som ibland hamnar i öppen dispyt. Valen har inte varit en fars även om kandidaterna har sållats hårt. Men i dag härskar en regim som inte litar på sitt folk, och känslan är ömsesidig. Prästerskapet är splittrat och militärens makt har ökat. Repression är dock bara en del av förklaringen till att den gröna rörelsen inte lyckades. Den bestod av många männi-skor men saknade gemensamt mål. Mousavi var en del av regimen och ingen revolutionär, och hans meriter som demokrat är inte lysande. Å andra sidan är sprickor inom regimen sannolikt en förutsättning för en lyckosam demokratisering. Förtrycket i Iran hänger ihop med den internationella striden om landets kärnteknikprogram. Samma regim som fuskade med rösterna i presidentvalet har också fuskat med sina förpliktelser mot ickespridningsavtalet om kärnvapen. Iran har dolt sin anrikning av uran och vägrat tillträde för inspektörerna från FN:s atomenergiorgan IAEA. Omvärldens misstankar om Irans kärnvapenambitioner är befogade. FN:s säkerhetsråd skärpte i onsdags sanktionerna mot Iran. Det är viktigt för säkerheten i Mellanöstern och världen att Iran avstår från kärnvapen. Men Iran försöker använda sanktionerna i propagandasyfte på hemmaplan. Världssamfundet måste därför vara noga med att förklara att bestraffningen riktar sig mot en skrupelfri regim och inte mot det iranska folket. Under ansträngningarna att motverka kärnvapenhotet får omvärlden heller inte glömma iraniernas längtan efter frihet. Krav måste ställas på att de politiska fångarna i Iran släpps, på att mänskliga rättigheter respekteras och på att nationella minoriteter får rätt till ett värdigt liv. DN 12/6 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37495, "headline": "”Saab sätter inte sitt anseende på spel”", "summary": "Ordföranden för Institutet mot mutor ger en felaktig bild av Saabs försäljning av Jas 39 Gripen. Vi tillämpar nolltolerans mot korruption – vi har helt enkelt inte råd att sätta vårt anseende på spel, skriver Saab i en replik till Claes Sandgrens artikel på DN Debatt 8/6.", "article": "Claes Sandgren, ordförande för Institutet mot mutor, ger en felaktig bild (DN Debatt 8/6) av Saab AB:s försäljning av Jas 39 Gripen. Det har, trots flera års utredningar, aldrig visats att Saab har lämnat mutor som påstås i artikeln. Före detta överåklagare Christer van der Kwast beslöt i juni 2009 att lägga ner förundersökningen mot Saab avseende försäljningen av Gripen till Tjeckien, Ungern och Sydafrika. Och JK konstaterade den 28 april i år att resultatet hade blivit detsamma även om polisen avsatt mer resurser. Claes Sandgren skriver också att det är dags att börja ta mutskandalerna på allvar. På Saab välkomnar vi skärpt lagstiftning mot mutbrott och starkare skydd för så kallade whistleblowers. Vi bidrar aktivt till att skapa en transparent spelplan världen över i en bransch som inte alltid präglas av öppenhet. Vi har en mycket strikt affärsetik där vi inför ”Global Principles of Business Ethics for the Aerospace and Defence Industry” och vi tillämpar nolltolerans mot korruption. Saab har de senaste åren vuxit kraftigt utomlands: förra året stod vår export för 70 procent av försäljningen. Det handlar både om försvarsprodukter och system för civil tillämpning som vi säljer till privata och offentliga kunder. För att vi ska kunna fortsätta att växa uthålligt på marknaden har vi allt att vinna på att driva vår affär på ett öppet och ärligt sätt. Det är så vi bygger förtroende och anseende. Och vi har helt enkelt inte råd att sätta det anseendet på spel. Cecilia Schön Jansson kommunikationsdirektör, Saab ", "article_category": "other"}
{"id": 37496, "headline": "”Därför kan gårdsförsäljning av alkohol tillåtas”", "summary": "För den handfull svenska vinodlare som säljer egenproducerat vin skulle det betyda mycket om gårdsförsäljning blev tillåten. Alla nya jobb som kan skapas genom att förenkla en fyrkantig lagstiftning är en seger, skriver jordbruksminister Eskil Erlandsson i en replik till IOGT-NTOS ordförande Anna Carlstedt.", "article": "På DN Debatt (9/6) skriver Anna Carlstedt, ordförande för IOGT-NTO, att det skulle vara djupt oansvarigt av regeringen att införa gårdsförsäljning av alkohol eftersom det skulle hota det svenska alkoholmonopolet och därmed försämra den svenska folkhälsan. Jag kan lugna Anna Carlstedt på dessa punkter. Den utredning som just nu håller på att titta på möjligheterna att tillåta gårdsförsäljning har fått tydliga direktiv att det ska ske på ett sätt som är förenligt med EG-rätten liksom med detaljhandelsmonopolet. Regeringen är alltså inte beredd att tillåta gårdsförsäljning om det riskerar det svenska Systembolagets ställning. För den handfull svenska vinodlare som i dag säljer egenproducerat vin skulle det betyda oerhört mycket om gårdsförsäljning blev tillåten. Det skulle också skapa många nya affärsmöjligheter på landsbygden. Ett område som Jordbruksverket särskilt pekade ut i sitt remissvar till den tidigare alkohollagsutredningen var gårdsförsäljningens koppling till matupplevelser Regeringen har en vision att Sverige ska bli Europas främsta matland. Det är en vision som syftar till att stärka svensk primärproduktion, mathantverk och restaurangnäring. Det är också en vision som syftar till att utveckla den svenska matturismen. Då rimmar det väldigt illa när en vinbonde ska behöva hänvisa sina besökare till närmaste Systembolag om de vill köpa med sig en flaska gårdsproducerat vin hem. Anna Carlstedt vill gärna förminska gårdsförsäljningens betydelse för jobben på landsbygden. Jag anser att alla nya jobb som går att skapa genom att förenkla en fyrkantig lagstiftning är en seger. Därför tvekar jag inte att tillåta gårdsförsäljning av alkohol om det visar sig vara förenligt med det svenska detaljhandelsmonopolet. Eskil Erlandsson Jordbruksminister (C) ", "article_category": "other"}
{"id": 37502, "headline": "Replik: ”Nödvändigt med kvalitetsreform av den högre utbildningen”", "summary": "För att bli ett föregångsland och kunna konkurrera med kunskap är skattereformer en sekundär fråga. För att vi i framtiden ska ha högutbildade som genomgått utbildningar av yppersta internationella klass är en kvalitetsreform av den högre utbildningen en akut nödvändighet, skriver Sveriges förenade studentkårer i en replik till utbildningsminister Jan Björklunds och Saco-ordföranden Anna Ekströms artikel på DN Debatt den 5/6.", "article": "Alliansen och forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz har många gånger talat om hur viktigt det är med en bra kvalitet på utbildningarna och att Sverige ska ha en högskola i världsklass. På DN Debatt 5/6 följde sedan utbildningsminister Jan Björklund och Sacos ordförande Anna Ekström upp det med att tala om en globaliserad värld och att utbildning ska löna sig. Äntligen lyfts debatten om den högre utbildningen upp, men tyvärr duckar ovan nämnda aktörer för det uppenbara och mest akuta i sammanhanget, nämligen att vi har en grundutbildning i kris. Vi kan orda oss döva om skattesystem och hur en global världsmarknad växer fram. Givetvis är politiska bedömningar beroende av att världen är i ständig förändring och vi i Sverige måste ibland leka följa John, men vi måste också vara ett föregångsland. När Björklund och Ekström lyfter fram att ekonomier blir mer och mer beroende av människors kunskap och kompetens har de självklart helt rätt. Fler välutbildade stärker samhället i stort genom entreprenörskap och upprätthållandet av en strong utbildningstradition, två mycket relevanta aspekter i en framstående kunskapsintensiv ekonomi. För att bli ett föregångsland och konkurrera med kunskap är skattereformer för färdigutbildade en sekundär fråga. För att vi i framtiden ska ha högutbildade som genomgått utbildningar av yppersta internationella klass är en kvalitetsreform av den högre utbildningen däremot en akut nödvändighet. För våra studenter som satsar åratal av sina liv och tar hundratusentals kronor i lån räcker det inte med att erbjuda ett lånekort på biblioteket. Studerande vid svenska lärosäten kan i dag ha så lite som två timmar lärarledd tid under en studievecka. Det är självfallet en orimlighet och ett problem om Sverige ska konkurrera med kunskap. Kvalitetsbristerna inom högskolan kan framförallt härledas till bristen på resurser. Sedan början på 90-talet har resurserna urholkats med cirka 30 procent. Vill Sverige vara ett föregångsland och även i framtiden ha minst 30 procent heltidsarbetande som räknas som höginkomsttagare, i enlighet med Björklunds och Ekströms uttalande, måste högskolekrisen tas på allvar. Sverige har inte råd att ignorera fundamentet i svenskt välfärdsskapande för att sedan vakna upp sömndruckna och ångerfulla. SFS menar att en nödvändig nivå på en kvalitetsreform är en successiv infasning med 500 miljoner i ökat statsanslag per år under nästa mandatperiod. Uteblir satsningen leder det till exempelvis sämre tandläkare, sämre förskollärare och sämre äldreomsorg. Satsar vi resurser på en kvalitetshöjning inom den högre utbildningen kommer vi att stå oss väl i den internationella konkurrensen och säkra vår framtida välfärd. Klas-Herman Lundgren ordförande Sveriges förenade studentkårer, SFS Robin Moberg vice ordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 37503, "headline": "Replik: ”Fiskeriverket vill ta död på det kustnära skärgårdsfisket”", "summary": "Fiskeriverket talar tyst om det kustnära skärgårdsfisket sin rapport ”Fiske 2020” som presenterades på DN Debatt 1/6. Dess utgångspunkt tycks vara att det om 20 år inte ska finnas en enda skärgårdsfiskare kvar, skriver tre yrkesfiskare i en replik.", "article": "Fiskeriverkets ledning går från klarhet till klarhet. Nu senast visas detta på DN Debatt den 1/6 där generaldirektör Axel Wenblad och hans ställföreträdare Bengt Strömblom presenterar sin rapport ”Fiske 2020”. Uppenbart vill Fiskeriverket med publikationen efterlämna sitt testamente till den framtida Havs- och vattenmiljömyndigheten som ska ersätta Fiskeriverket 2011. För det första förefaller verket ha fokuserat det storskaliga fisket och exemplifierar med torskfiske, men talar extremt tyst om det kustnära småskaliga skärgårdsfisket och dess framtid. För det andra jämställer verket i rapporten yrkesfisket med fritidsfiske och turistisk fiskeverksamhet och menar att dessa former ska konkurrera om fångsterna utifrån samhällsekonomiska bedömningar. Vi yrkesfiskare som verkar i det småskaliga fisket i en tynande skärgård har i flera år blivit konsekvent motarbetade av verket, som uppenbart saknar kunskap om och förståelse för yrkesfiskets villkor liksom betydelsen av ett aktivt småskaligt yrkesfiske för att skärgården ska leva året runt. Successivt har våra villkor och möjligheter att försörja oss urholkats. Det har inte varit en slump. Fiskeriverket har bedrivit en alldeles egen politik på området. Verket har förbjudit drivgarnsfiske efter lax fastän det är gott om lax i Östersjön. Ålfisket får numera bedrivas 90 av årets 365 dagar. Ålfiskelicens kan inte säljas eller överföras till annan person. Det betyder att med dagens regelverk är de nuvarande ålfiskarna de sista någonsin. Vi får inte föra över licensen till våra barn som vill ta över. En kollega på över 80 år i Stockholms södra skärgård kan inte med ålderns rätt ta pension, för sönerna har inte egna licenser. Generaldirektör Axel Wenblad har visat noll förståelse för familjens försörjning och generationer av traditioner i en släkt. Men höjden av Fiskeriverkets hetsjakt på oss yrkesfiskare i skärgården är ändå att vi – till skillnad från varje annan företagare i Sverige – inte har rätt att ta semester eller att bli sjuka. Fiskeriverket tillåter inte att vi låter någon annan vittja våra garn. Det måste vi göra personligen. Därtill ges besked om villkor för oss extremt sent. I år fick vi veta villkoren för ålfisket först den 28 maj. Samtidigt måste bottengarnen förberedas månader i förväg. Fiskeriverket och dess generaldirektör Axel Wenblad vill att vi ska upphöra med vårt yrkesfiske helt. Detta nämner inte Axel Wenblad och Bengt Strömblom med ett ord i sin debattartikel eller i ”Fiske 2020”. För oss som är verksamma i skärgården är det oerhört viktigt med en seriös fiskeförvaltning som värnar om tillgången på fisk också i framtiden. Vi har i generationer levt i skärgården och av vad skärgården kan ge. Det finns en nedärvd respekt för naturen och de flesta av oss har perspektivet att vi inte äger våra skärgårdshemman/fiskeföretag utan vi förvaltar dem till barn och barnbarn. Hela utgångspunkten för vår levnad är att också kommande generationer ska ha möjlighet till ett aktivt yrkesliv i skärgården. När nu Fiskeriverket tagit ett initiativ genom att utarbeta ”Fiske2020” så framstår det som än mer tydligt att verket inte förmår helhetstänkande. Målet om en levande skärgård berörs knappt av verket. En levande skärgård med fast boende befolkning kräver att vi har rimliga villkor i vårt företagande. Det kräver att vi, som alla andra företagare, har fasta spelregler, förutsägbarhet och kan planera för vår verksamhet mer än en månad i taget. Det kräver att vi – som alla andra företagare – kan bli sjuka eller ta semester och att vi har rätt att ha anställda som bistår oss i arbetet i stället för att vi måste vittja våra redskap själva. En levande skärgård innebär att det måste göras en tydlig prioritering när vi ser att det krävs inskränkningar i fisket under vissa perioder, yrkesfiskare som försörjer sig själva och sina familjer måste prioriteras framför rent fritidsfiske. Annars klingar talet om levande skärgård ihåligt. Detta enda positiva vi hittat i ”Fiske 2020” är att det öppnas upp för handel med fiskelicenser. Men det är lite oklart om det även avser vårt skärgårdsfiske. Dessutom sägs att licenserna ska kunna handlas mellan en grupp av fiskare. Inte ett ljud sägs dock om att släppa in nya personer som kan ta över en licens, till exempel ett barn till fiskaren. Fiskeriverkets utgångspunkt synes vara att det om sisådär 20 år inte ska finnas en enda fiskare kvar. På annat sätt kan detta inte tolkas. Den svenska skärgården är unik. Den är en betydelsefull del av det som utgör Sverige. Alla kan höra Evert Taubes visor och för sitt inre se ”vågorna klucka mot strand”. Men utan en fast boende befolkning blir sig skärgården aldrig mera lik. Det är en unik kultur som baseras på respekten för naturen och med djup kunskap om skärgården och om fiske som förts vidare från föräldrar till barn i generationer. Den 1 januari 2011 är tänkt startdag för den nya Havs- och vattenmiljömyndigheten. Kan vi – bland Sveriges sista skärgårdsfiskare – hoppas på en nystart i relationen till statliga myndigheter då? Kan vi hoppas på en myndighet som åtminstone behandlar oss med respekt, tar del av våra argument och som sätter sig in i sakfrågorna med engagemang och kunskap? KARL-GUSTAV OTTOSSON yrkesfiskare, Vållö, Mönsterås TORE JOHNSSON yrkesfiskare, Böda, Öland JAN PETERSSON yrkesfiskare, Vållö, Mönsterås ", "article_category": "other"}
{"id": 37505, "headline": "Att leken tåla", "summary": "Stockholms landstingspolitiker har svårt att acceptera beslutet att Karolinska fråntas hjärttransplantationerna. Men det lär de bli tvungna till. Och det är bra.", "article": "Stockholms läns landsting har fört en envis kamp mot Rikssjukvårdsnämndens beslut att bara låta Universitetsssjukhuset i Lund och Sahlgrenska i Göteborg få utföra hjärttransplantationer. I går vid en extrainsatt överläggning förlorade landstinget igen. Bakgrunden till den inflammerade striden är ett regeringsbeslut om att viss vård ska ges av ett eller ett par landsting men åt patienter från hela landet. Det handlar om allvarlig och ovanlig sjukdom där fallen är så få att ingen lär sig tillräckligt om man sprider ut patienterna på för många behandlare. Den här tanken är alla med på. Givetvis är det bättre att dödligt brännskadade eller svårt hjärtsjuka barn behandlas på det bästa, snarare än det närmaste, sjukhuset. Det tyckte Stockholms landstingspolitiker också. Ända tills Rikssjukvårdsnämnden bedömde att Karolinska sjukhuset inte hörde till de två mest lämpade att utföra hjärttransplantationer. Tänka sig. Självaste Karolinska med sina Nobelpriskonnotationer och kungahusförlossningar. Självaste huvudstaden, brädad av Göteborg och Lund. Detta är inte riktigt vad Stockholms läns landsting anför när politikerna till synes chockade börjar inse att denna centralisering inte visade sig vara lika med Stockholm. På DN Debatt skrev Folkpartiets landstingsråd, med Birgitta Rydberg i spetsen, ett närmast desperat inlägg och varnade bland annat för ”ödesdigra konsekvenser” för Norrland (23/2). Men norrlänningarna opereras inte i Stockholm. De flygs till Sahlgrenska. Ett annat argument är att upptagningsområdet är så stort och befolkningstätheten hög. Det argumentet framförs också i den begäran om omprövning av beslutet som samtliga gruppledare i landstinget skrivit under och skickat till Rikssjukvårdsnämnden. Men med det argumentet skulle ju nämnden aldrig behöva kvalitetsbedöma några kliniker: det är bara att placera all rikssjukvård i Stockholm. Den tvärpolitiska landstingsgruppen hänvisar också till svårigheten att transportera personer som behandlas i ett slags hjärt- och lungmaskin, Ecmo. Det är krångligt, även om det finns både specialambulans och flyg för Ecmo-patienter. Men för det första rör det sig inte om särskilt många – förra året blev fyra patienter med Ecmo hjärttransplanterade, enligt Stockholmspolitikernas beräkning. För det andra är det inte svårareatt flytta patienter med Ecmo från Stockholm än att flytta dem till Stockholm. I ytterligare en inlaga, diarieförd så sent som i måndags, gör landstingsstyrelsens ordförande Catharina Elmsäter Svärd (M) tillsammans med oppositionslandstingsrådet Ilija Batljan (S) ett sista försök att få Rikssjukvårdsnämnden att ändra sig. Återigen argumenteras för att Karolinska inte är sämre än något av de andra två sjukhusen och dessutom: vad säger egentligen att det måste vara just två? Varför inte, låt säga, tre. Men om avståndet vore avgörande så skulle ju ett eventuellt tredje hjärttransplantationscenter inte förläggas till Stockholm. Då vore ju Umeå rimligare. För visst är det konstigt att hjärtsjuka stockholmare inte tål att transporteras 50 mil till Göteborg medan hjärtsjuka Haparandabor förväntas mäkta med det tredubbla. Man förstår av landstingspolitikernas sätt att argumentera att Rikssjukvårdsnämndens beslut var ett hårt slag mot Stockholms jättesatsning på det nya sjukhuset i Solna. Det är som om år av arbete, ja nästan hela självbilden, raserats. På ett mänskligt plan är besvikelsen begriplig. Men det gör inte Rikssjukvårdsnämndens beslut mindre rätt. Det är rätt att centrera viss typ av högspecialiserad vård och alla som ger sig in i leken får finna sig i att leken tåla. Tvärtom vore det förfärligt om ett landsting fick ansvar för en viss typ av vård bara för att det stämde så bra med lokalpolitikernas övergripande planer. Stockholmspolitikerna får helt enkelt smälta att vården finns för medborgarna, inte för storvulna politiska projekt. DN 9/6 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37509, "headline": "”Europa behöver en ny och stramare stabilitetspakt”", "summary": "Socialdemokraterna: Fler regeringar som tar ansvar för de offentliga finanserna är vad Europa behöver. Därför måste stabilitets- och tillväxtpakten göras stramare. Att ha överskott i finanserna är av största betydelse för att få hög tillväxt och fler jobb. Runtom i Europa väntar tuffa budgetsaneringsprogram. I Sverige har vi liknande erfarenheter från 1990-talet. Vår sanering av de svenska statsfinanserna ledde till att statsskuldens andel av BNP sjönk från 77 till 44 procent mellan 1994 och 2006. Eurokrisen har blottlagt svagheter i valutaunionen. För de länder som bryter mot pakten måste kännbara konsekvenser vänta. EU:s stora medlemsländer ska inte, så som tidigare har skett, få komma undan om de missköter sig, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros.", "article": "Starka offentliga finanser är en absolut förutsättning för tillväxt och fler jobb. Det inser man nu i Frankrike, Irland, Italien, Portugal, Spanien, Storbritannien och inte minst Grekland. Runtom i Europa väntar tuffa budgetsaneringsprogram. Det vet vi i Sverige efter de krisår vi gått igenom framför allt under 90-talet – eller borde veta. För oss socialdemokrater är det självklart: Sverige ska tillbaka till överskott. Den gångna mandatperioden har inneburit att ett överskott i de svenska offentliga finanserna på 70 miljarder kronor har förbytts i ett lika stort underskott – utan att aktiva insatser för att förhindra massarbetslöshet har satts in. En passiv jobbpolitik har lett till att var tredje arbetslös nu är långtidsarbetslös. Ändå väljer de borgerliga partierna att gå till val på ofinansierade skattesänkningar och ökade klyftor. Beskedet är att samma politik ska fortsätta i fyra år till om de borgerliga vinner valet i september. Det inger oro, inte minst mot bakgrund av den eurokris som nu är för handen. Eurokrisen har blottlagt svagheter i valutaunionen. Många europeiska länder har, till skillnad från Sverige, mött den dramatiska utvecklingen på de finansiella marknaderna med redan svaga offentliga finanser. Europas ledande politiker har därtill agerat svagt och kortsiktigt. Resultatet ser vi nu i form av fallande kurser på världens börser och en försvagad euro. Två saker är nu nödvändiga: Sverige behöver en regering som klarar att bygga upp överskott i ekonomin och samtidigt aktivt bekämpa massarbetslösheten – något som de borgerliga partierna hittills aldrig behärskat. För oss socialdemokrater är det otänkbart att EU på något sätt skulle ”godkänna” svenska statsbudgetar. Det Europa behöver är en ny och stram Stabilitets- och tillväxtpakt byggd på tydliga regler och sanktioner som tvingar Europas länder att sanera sina statsfinanser – inte ytterligare koordinering på EU-nivå, som EU-kommissionen föreslår. Socialdemokraternas position är följande: Sanktioner. Det måste finnas konsekvenser för medlemsländer som bryter mot pakten. Det bör övervägas om medlemsländer som bryter mot pakten ska få ta del av EU-medel, till exempel jordbruksstöd och utvecklingsfonder Pakten ska gälla alla – även de stora. Stabilitetspakten måste gälla för alla medlemsländer utan undantag. När Tyskland och Frankrike bröt mot pakten, utan att det ledde till konsekvenser, så öppnade det dörren för många av de överträdelser vi nu ser. Stödvillkor. Det måste vara tydligt på vilka villkor som det finns möjlighet att ta del av stabiliseringsmekanismen. Räntor och andra villkor bör ge drivkrafter till ett ansvarsfullt beteende. För Sveriges del är det oerhört viktigt att euron blir framgångsrik. Det är viktigt för Europas ekonomiska framtid. Vi är fortfarande positiva till euron som politiskt projekt och är övertygade om att den kan bidra till handel, jobb och långsiktig tillväxt. Men då krävs att de ekonomiska svagheter som nu så tydligt framkommit kan vändas till en ny styrka. Sverige har genom folkomröstningen 2003 valt väg. Vi rödgröna är tydliga med att folkomröstningsresultatet ska respekteras. Med en ny regering i höst blir det ingen ny folkomröstning under nästa mandatperiod. Det gynnar inte Sveriges ekonomi att mitt under eurokrisen kräva att Sverige ska stressa in i valutaunionen. Men den borgerliga regeringen är djupt splittrad. Folkpartiets besked är att de vill skynda in i valutaunionen redan inom ett par år – kosta vad det kosta vill. Statsminister Fredrik Reinfeldt har i denna fråga, liksom i många andra, varit ovillig att ge klart besked om var Moderaterna står. Det är viktigt att landets statsminister ger besked: Blir det – eller blir det inte – en ny folkomröstning om euron redan under nästa mandatperiod med en borgerlig regering? Ska Sverige stressa in i euron som minst ett av de fyra borgerliga regeringspartierna går till val på? Vi har båda lång erfarenhet från socialdemokratiska regeringar. Vi var med om att sanera statsfinanserna efter den förra borgerliga regeringen. Mellan 1994 och 2006 sjönk statsskulden som andel av BNP från 77 procent till 44 procent. När vi lämnade över till den borgerliga regeringen hösten 2006 hade vi ett överskott i statsbudgeten på 70 miljarder kronor. Sysselsättningsutvecklingen var stark. Bara under vårt senaste år vid makten skapades 150.000 nya jobb. Tillväxten var hög och låg sedan flera år över EU-snittet. Under åtta år bedrevs denna ekonomiska politik ihop med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i 15 gemensamma budgetar. De rödgröna partierna har gett ett tydligt besked till väljarna att åter vilja ta ansvar för Sverige. Vårt land ska tillbaka till sunda offentliga finanser med överskott och jobbtillväxt. De borgerliga partierna har i stället föreslagit ytterligare skattesänkningar om närmare 100 miljarder kronor. Statsministern har ännu inte berättat hur de stora skattesänkningarna ska finansieras. Det är en farlig väg att gå. Givet dagens läge i Europa måste man vara ärlig och säga att vi inte har råd med fortsatta stora skattesänkningar. Det urholkar välfärdens kvalitet. Ska vi klara de offentliga finanserna och välfärden så måste fler i arbete. Varje arbetad timme behövs. Till skillnad från regeringen, som lade fram en vårproposition kliniskt ren från jobbpolitik, har vi rödgröna partier presenterat konkreta förslag för hur vi ska skapa 100.000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser i Sverige. Vi investerar också i välfärden för att stärka kvaliteten och att motverka de uppsägningar som väntar med regeringens politik. Europa behöver en ny och stram Stabilitets- och tillväxtpakt och fler ansvarstagande europeiska regeringar. Sverige behöver en ny regering som ser sambanden mellan jobb och starka offentliga finanser – inte en regering som ensidigt fortsätter med ofinansierade skattesänkningar. Höstens val blir ett avgörande vägval. Konflikten står mellan fler jobb och en stark ekonomi med oss rödgröna, eller ökade klyftor och riskabla skattesänkningar med de borgerliga. Mona Sahlin partiordförande för Socialdemokraterna Thomas Östros ekonomiskpolitisk talesman för Socialdemokraterna Stabilitetspakten EU:s stabilitets- och tillväxtpakt innebär att medlemsländerna på medellång sikt ska ha stabila offentliga finanser. Underskottet i ett land får inte vara större än 3 procent av BNP ett enskilt år. Paktens förebyggande del går ut på att medlemsländernas offentliga finanser övervakas och de som har växande underskott får tidiga varningar. Den avskräckande delen handlar om att sätta press på dem som har ett alltför stort underskott och inte rättar till det. Det kan leda till böter. Pakten gäller samtliga EU-länder men bara euroländerna kan bli föremål för böter. Källa: EU-upplysningen ", "article_category": "other"}
{"id": 37513, "headline": "”Skattesystemet måste uppmuntra till utbildning”", "summary": "Folkpartiet och Saco: För att Sverige ska klara konkurrensen i en allt mer globaliserad värld behöver vi sänka marginalskatten. Därför bör värnskatten avskaffas.I Sverige lönar det sig sämre i dag att utbilda sig jämfört med de flesta andra välutvecklade länder. Akademiker som under flera år avstår från inkomst och tar på sig lån får dålig utdelning på sin kunskapsinvestering. Trots jobbskatteavdraget har marginalskatten fortsatt vara hög. Ska Sverige hänga med måste skattesystemet anpassas till de villkor som gäller i dagens globaliserade värld. Det har varit möjligt i andra länder och borde vara det också i Sverige, skriver Folkpartiledaren Jan Björklund och Saco-ordföranden Anna Ekström.", "article": "Sverige står inför betydande utmaningar. På kort sikt handlar det om att hantera efterverkningarna av den internationella finanskris som drabbat oss hårt. Som ett litet exportberoende land är Sverige beroende av att våra handels- och samarbetspartners ekonomier utvecklas väl. På längre sikt kommer den hårdnande internationella konkurrensen i kölvattnet av globaliseringen att sätta oss på prov. Därför tillsatte regeringen i början av mandatperioden ett globaliseringsråd. Uppgiften var omfattande: En samling personer, erfarna och kloka eller med nyckelroller i svenskt samhällsliv, bjöds in för att fritt diskutera hur Sverige bäst kan dra nytta av globaliseringen och undvika dess nackdelar. Kort sagt, vad som behövs för att Sverige ska kunna vara ett framgångsland i en allt mer globaliserad värld. Samarbetet inom ramen för Globaliseringsrådet pågick under två och ett halvt år. 22 möten och oräkneliga tillkommande arrangemang ledde fram till en slutrapport. Alla ledamöter stod förvisso inte bakom alla skrivningar, men kring det allra mesta uppnåddes enighet. Rådet sände i sin slutrapport en varning till Sveriges politiker om att Sverige är mer sårbart än vi vill tro och att det kommer straffa sig att missköta den svenska konkurrenskraften. Under perioden från mitten av 1990-talet och fram tills den nuvarande krisen inleddes bidrog globaliseringen till att stärka svensk ekonomi. En växande världshandel gynnade ett exportland som Sverige. Men det betyder inte att dessa framgångar kommer att upprepas framöver. Konkurrensen kommer att bli allt tuffare när fler länder expanderar sin industri och ökar kunskapsinnehållet i sina varor och tjänster. Vi instämmer i den analysen. När vi nu börjar blicka bortom krisen är det läge att återuppta diskussionen om hur Sverige ska stå starkt i framtiden. Vi tycker att många av Globaliseringsrådets slutsatser är värda en central plats i den svenska samhällsdebatten. En rekommendation från rådet är att de svenska inkomstskatterna behöver ses över så att utbildning och ansvarstagande premieras mer än i dag. Jobbskatteavdragen har minskat den totala beskattningen av arbetsinkomster. Marginalskatten, det vill säga hur stor andel av den senaste intjänade kronan som betalas i skatt, har dock fortsatt att vara hög. Sverige har numera världens allra högsta marginalskattenivåer. Vi knep nyligen förstaplatsen från danskarna, i och med att de vid årsskiftet sänkte sin högsta marginalskatt – i bred politisk enighet. De senaste decennierna har marginalskatterna i många andra länder sjunkit. Allt fler nationer har insett att höga skatter på en extra arbetad timme för dem som satsat på utbildning och ansvar har negativa effekter för samhället som helhet. Det gäller inte minst i ekonomier som är allt mer beroende av människors kunskap och kompetens. Sverige har i stället gått mot strömmen. Den svenska marginalskatten höjdes i och med införandet av den så kallade värnskatten i mitten av 1990-talet och har därefter blivit kvar på höga nivåer. För dem som arbetar i Sverige lönar det sig i dag sämre att utbilda sig jämfört med i de allra flesta andra välutvecklade länder. Akademiker, som under flera år avstår inkomst och tar på sig lån, får dålig utdelning på sin kunskapsinvestering. Det är dåligt för vår långsiktiga utveckling om skattesystemet aktivt motverkar det som är bra för arbetsmarknaden och svensk ekonomi i stort. Därför är det också olyckligt att så många i dag måste betala statlig inkomstskatt. Den statliga inkomstskatten drar in cirka tre procent av de totala skatteintäkterna. De utgör därmed en förhållandevis marginell intäktskälla för statskassan, men har stora negativa effekter på avkastningen på utbildning. När en person når upp till lönenivån där statsskatt måste betalas ökar beskattningen i ett slag med 20 procentenheter. För närvarande är det runt 30 procent av alla heltidsarbetande som betalar statlig inkomstskatt och som därmed i skattesystemet betraktas som ”höginkomsttagare”. Det är en alltför hög andel. Dessutom borde principen om hälften kvar av en lönehöjning gälla alla löntagare. Värnskatten bör därför avskaffas. Även lusten att komma till Sverige som kvalificerad expert eller forskare påverkas negativt när den beskattning man själv eller ens partner måste betala ligger betydligt över skattenivån i andra tänkbara länder. Skattesystemet behöver även tydligare vara utformat så att det understödjer växande och kunskapsintensiva företag som skapar nya arbetstillfällen. Därför föreslog Globaliseringsrådet också enklare regler för den så kallade expertskatten samt förändringar av det svenska skattesystemet för att understödja en ekonomi med växande och kunskapsintensiva företag. Denna fråga tror vi är central för Sveriges framtida konkurrenskraft. Inkomstskatterna har sänkts i och med de senaste årens jobbskatteavdrag. Det har varit bra. Men det finns goda skäl att gå vidare för att skapa ett långsiktigt hållbart skattesystem som uppmuntrar till utbildning, entreprenörskap och kunskapsintensiv verksamhet i Sverige. Den svenska skattereformen i början av 1990-talet gav på den tiden Sverige ett konkurrenskraftigt skattesystem. Sedan dess har verkligheten förändrats i rask takt. Ska Sverige hänga med måste skattesystemet anpassas till de villkor som gäller i dagens globaliserade värld. Det har varit möjligt i andra länder och borde kunna vara det även i Sverige. Jan Björklund partiledare Folkpartiet Anna Ekström ordförande Sverigesakademikers centralorganisation, Saco ", "article_category": "other"}
{"id": 37515, "headline": "”Rättssäkerheten åsidosätts i nya patientsäkerhetslagen”", "summary": "HSAN:s generaldirektör: Den nya patientsäkerhetslagen missar patientperspektivet och innehåller stora brister i fråga om rättssäkerhet och effektivitet.För förtvivlade patienter och anhöriga som anser att allvarliga misstag begåtts inom vården är det av största vikt att på rättslig väg kunna utkräva ansvar av en enskild. Enligt den nya patientsäkerhetslagen, som riksdagen är på väg att anta, ska den klagande få svar på frågorna ”vad” och ”hur”, men inte ”vem” det är som är skyldig till skadan. Patientklagomålen kommer inte längre att behandlas av ett oberoende organ och besluten kommer inte att kunna överklagas. Patienternas redan svaga ställning försvagas ytterligare om lagen går igenom, skriver generaldirektören för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Aud Sjökvist.", "article": "Inom kort väntas riksdagen anta en ny patientsäkerhetslag. Som ett led i beredningen av lagförslaget anordnade Socialutskottet nyligen en utfrågning där jag som chef för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) deltog och redovisade HSAN:s synpunkter på det så kallade systemskiftet. Tyvärr fanns inte tid för djupgående svar i alla delar, vilket efteråt känts otillfredställande. Ännu mera otillfredsställande är att ingen tidigare, under utredningsarbetet eller den fortsatta beredningen av lagförslaget, har visat något större intresse för patientperspektivet. Ingen har heller brytt sig om att fråga HSAN vad vi vet om skadade patienters/närståendes behov. HSAN:s huvudinvändningar mot den nya lagen är att prövningen av patientklagomålen inte längre kommer att ske i ett oberoende organ, att beslut kommer att fattas av tjänstemän – det vill säga utan medverkan av representanter för allmänheten – och att besluten inte kan överklagas. Därtill kommer att personal som rapporterar avvikelser även i fortsättningen kan drabbas av sanktioner. Rättssäkerheten kommer alltså att försämras för både patienter/närstående och personal. Som patient har man nästan inga rättigheter som går att utkräva på rättslig väg. I mötet med sjukvården är man därför helt utlämnad åt personalen och för vissa patienter innebär mötet att man lägger sitt liv i personalens händer. För det mesta kan man göra detta med förtroende men ibland blir det fel. Vad innebär den försämrade rättssäkerheten för förtroendet för vården? Även med ett förbättrat patientsäkerhetsarbete kommer patienter att bli skadade eller felbehandlade eller uppleva sig ha blivit det. Vad krävs för att kunna ta emot den frustration och förtvivlan som människor känner när de själva eller närstående har blivit felbehandlade? HSAN anser att det är oerhört viktigt att prövningen av fel i vården görs av en myndighet som har patienterna och allmänheten som primär målgrupp och att anmälarna måste kunna vara säkra på att få sina anmälningar prövade. Patienters/närståendes frustration och förtvivlan kan och ska förebyggas. Frustration bygger ofta på att högt ställda förväntningar inte har infriats. Oavsett hur dessa förväntningar har skapats så är det politikernas ansvar att vara tydliga med att resurserna inte är obegränsade och att tillgången till vård därför måste styras av patienternas behov. Prioriteringar måste alltså göras. Även vårdpersonalen har ett stort ansvar i denna del. Utvecklingen inom läkarvetenskapen går med stormsteg och den allmänna uppfattningen tycks därför vara att vården kan lösa vilket medicinskt problem som helst. Ofta fungerar det lyckligtvis så men definitivt inte alltid. Från vårdens sida måste man därför vara tydlig med att det finns gränser för vad man kan åstadkomma och att det faktiskt inte är möjligt att alltid bota. Alla patienter befinner sig i ett underläge redan på grund av sin sjukdom. De allra flesta befinner sig dessutom i ett stort kunskapsmässigt underläge, oavsett utbildningsnivå och tillgång till medicinsk information via nätet. Detta underläge innebär för väldigt många att de inte vågar ifrågasätta vårdpersonalens bedömningar, val av behandling och andra åtgärder, bemötande etcetera. De vågar heller inte ställa några krav, av rädsla för att detta kan påverka den vård de behöver. Vårdpersonalen har med andra ord en enorm makt, vilket naturligtvis innebär ett oerhört stort ansvar för att känna till och leva upp till i vart fall sina lagreglerade skyldigheter. Varje anmälan till HSAN kan ses som ett misslyckande för vården. I ett antal fall visar våra utredningar att enskilda yrkesutövare på ett eller annat sätt inte lyckats fullgöra sina skyldigheter i yrkesutövningen; han eller hon har gjort ett sådant fel som motiverar erinran eller i allvarligare fall varning. I åtskilliga fall visar utredningarna att det föreligger brister i patientsäkerheten men de är inte av en sådan karaktär att de motiverar erinran. I många fall visar utredningen varken det ena eller det andra, vilket är skälet till de många friande besluten. Gemensam nämnare för så gott som alla anmälningar är dock ett misslyckande i form av otillräcklig, missförstådd eller obefintlig information eller dåligt bemötande. Många anmälare ger uttryck för att personalen gör allt för att dölja det direkta eller upplevda felet, håller varandra om ryggen, skyller ifrån sig och intar ett kliniskt förhållningssätt till de drabbade. Frustrationen och förtvivlan är enorm och leder till att vissa anmälare vill hämnas medan andra ”bara” vill att den som gjort fel ska ta sitt ansvar. Möjligheterna i dagens system att på rättslig väg utkräva ansvar upplevs av många som ett sätt att få offentlig upprättelse. Enligt den nya patientsäkerhetslagen ska skadade patienter/närstående få upprättelse bland annat genom att få svar på frågorna ”vad” och ”hur” och genom att få en ursäkt när en skada har inträffat. Däremot sägs inget om ”vem” som ska be om ursäkt. Vem är det den skadade/den närstående ska ursäkta – ett anonymt kollektiv, det vill säga ingen särskild? Därtill kommer som sagt att det inte finns någon möjlighet att överklaga. En sådan ordning ger ingen upprättelse för patienter/närstående. Den drabbades upprättelse förutsätter att den som har gjort fel erkänner detta och därmed den drabbades lidande. Genom att göra felet känt och ta på sig skulden har den felande tagit sitt ansvar. Den drabbade får därmed bekräftat att hans/hennes lidande räknas, vilket är förutsättningen för att kunna förlåta den felaktiga handlingen. Den felande, å sin sida, har genom sitt ansvarstagande förtjänat den drabbades förlåtelse och kan på så sätt ”förlåta sig själv”. Att personalen på detta sätt tar sitt ansvar är oerhört viktigt för förtroendet för vården. Trots detta är det i dagsläget inte rumsrent att utkräva ansvar eller peka ut den som har gjort fel. Detta i kombination med att de drabbade i det nya systemet saknar möjlighet till rättslig prövning av frågan om ett fel har begåtts, det vill säga möjligheten till offentlig upprättelse, är förödande för förtroendet för vården. Det är viktigt att påpeka att det sagda inte är ett försvar för nuvarande ordning eller krav på hårdare tag. Den konflikt som finns mellan drabbade patienters/närståendes behov av upprättelse och personalens behov av att inte bli utpekade som syndabockar måste ges en lösning som innebär att förtroendet för vården stärks. Detta förutsätter att de för offentlig verksamhet vägledande principerna – rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv – respekteras. Det har man inte lyckats med i den nya patientsäkerhetslagen. Aud Sjökvist generaldirektör Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN ", "article_category": "other"}
{"id": 37517, "headline": "”Rättssäkerheten åsidosätts i nya patientsäkerhetslagen”", "summary": "HSAN:s generaldirektör: Den nya patientsäkerhetslagen missar patientperspektivet och innehåller stora brister i fråga om rättssäkerhet och effektivitet. För förtvivlade patienter och anhöriga som anser att allvarliga misstag begåtts inom vården är det av största vikt att på rättslig väg kunna utkräva ansvar av en enskild. Enligt den nya patientsäkerhetslagen, som riksdagen är på väg att anta, ska den klagande få svar på frågorna ”vad” och ”hur”, men inte ”vem” det är som är skyldig till skadan. Patientklagomålen kommer inte längre att behandlas av ett oberoende organ och besluten kommer inte att kunna överklagas. Patienternas redan svaga ställning försvagas ytterligare om lagen går igenom, skriver generaldirektören för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Aud Sjökvist.", "article": "Inom kort väntas riksdagen anta en ny patientsäkerhetslag. Som ett led i beredningen av lagförslaget anordnade Socialutskottet nyligen en utfrågning där jag som chef för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) deltog och redovisade HSAN:s synpunkter på det så kallade systemskiftet. Tyvärr fanns inte tid för djupgående svar i alla delar, vilket efteråt känts otillfredställande. Ännu mera otillfredsställande är att ingen tidigare, under utredningsarbetet eller den fortsatta beredningen av lagförslaget, har visat något större intresse för patientperspektivet. Ingen har heller brytt sig om att fråga HSAN vad vi vet om skadade patienters/närståendes behov. HSAN:s huvudinvändningar mot den nya lagen är att prövningen av patientklagomålen inte längre kommer att ske i ett oberoende organ, att beslut kommer att fattas av tjänstemän – det vill säga utan medverkan av representanter för allmänheten – och att besluten inte kan överklagas. Därtill kommer att personal som rapporterar avvikelser även i fortsättningen kan drabbas av sanktioner. Rättssäkerheten kommer alltså att försämras för både patienter/närstående och personal. Som patient har man nästan inga rättigheter som går att utkräva på rättslig väg. I mötet med sjukvården är man därför helt utlämnad åt personalen och för vissa patienter innebär mötet att man lägger sitt liv i personalens händer. För det mesta kan man göra detta med förtroende men ibland blir det fel. Vad innebär den försämrade rättssäkerheten för förtroendet för vården? Även med ett förbättrat patientsäkerhetsarbete kommer patienter att bli skadade eller felbehandlade eller uppleva sig ha blivit det. Vad krävs för att kunna ta emot den frustration och förtvivlan som människor känner när de själva eller närstående har blivit felbehandlade? HSAN anser att det är oerhört viktigt att prövningen av fel i vården görs av en myndighet som har patienterna och allmänheten som primär målgrupp och att anmälarna måste kunna vara säkra på att få sina anmälningar prövade. Patienters/närståendes frustration och förtvivlan kan och ska förebyggas. Frustration bygger ofta på att högt ställda förväntningar inte har infriats. Oavsett hur dessa förväntningar har skapats så är det politikernas ansvar att vara tydliga med att resurserna inte är obegränsade och att tillgången till vård därför måste styras av patienternas behov. Prioriteringar måste alltså göras. Även vårdpersonalen har ett stort ansvar i denna del. Utvecklingen inom läkarvetenskapen går med stormsteg och den allmänna uppfattningen tycks därför vara att vården kan lösa vilket medicinskt problem som helst. Ofta fungerar det lyckligtvis så men definitivt inte alltid. Från vårdens sida måste man därför vara tydlig med att det finns gränser för vad man kan åstadkomma och att det faktiskt inte är möjligt att alltid bota. Alla patienter befinner sig i ett underläge redan på grund av sin sjukdom. De allra flesta befinner sig dessutom i ett stort kunskapsmässigt underläge, oavsett utbildningsnivå och tillgång till medicinsk information via nätet. Detta underläge innebär för väldigt många att de inte vågar ifrågasätta vårdpersonalens bedömningar, val av behandling och andra åtgärder, bemötande etcetera. De vågar heller inte ställa några krav, av rädsla för att detta kan påverka den vård de behöver. Vårdpersonalen har med andra ord en enorm makt, vilket naturligtvis innebär ett oerhört stort ansvar för att känna till och leva upp till i vart fall sina lagreglerade skyldigheter. Varje anmälan till HSAN kan ses som ett misslyckande för vården. I ett antal fall visar våra utredningar att enskilda yrkesutövare på ett eller annat sätt inte lyckats fullgöra sina skyldigheter i yrkesutövningen; han eller hon har gjort ett sådant fel som motiverar erinran eller i allvarligare fall varning. I åtskilliga fall visar utredningarna att det föreligger brister i patientsäkerheten men de är inte av en sådan karaktär att de motiverar erinran. I många fall visar utredningen varken det ena eller det andra, vilket är skälet till de många friande besluten. Gemensam nämnare för så gott som alla anmälningar är dock ett misslyckande i form av otillräcklig, missförstådd eller obefintlig information eller dåligt bemötande. Många anmälare ger uttryck för att personalen gör allt för att dölja det direkta eller upplevda felet, håller varandra om ryggen, skyller ifrån sig och intar ett kliniskt förhållningssätt till de drabbade. Frustrationen och förtvivlan är enorm och leder till att vissa anmälare vill hämnas medan andra ”bara” vill att den som gjort fel ska ta sitt ansvar. Möjligheterna i dagens system att på rättslig väg utkräva ansvar upplevs av många som ett sätt att få offentlig upprättelse. Enligt den nya patientsäkerhetslagen ska skadade patienter/närstående få upprättelse bland annat genom att få svar på frågorna ”vad” och ”hur” och genom att få en ursäkt när en skada har inträffat. Däremot sägs inget om ”vem” som ska be om ursäkt. Vem är det den skadade/den närstående ska ursäkta – ett anonymt kollektiv, det vill säga ingen särskild? Därtill kommer som sagt att det inte finns någon möjlighet att överklaga. En sådan ordning ger ingen upprättelse för patienter/närstående. Den drabbades upprättelse förutsätter att den som har gjort fel erkänner detta och därmed den drabbades lidande. Genom att göra felet känt och ta på sig skulden har den felande tagit sitt ansvar. Den drabbade får därmed bekräftat att hans/hennes lidande räknas, vilket är förutsättningen för att kunna förlåta den felaktiga handlingen. Den felande, å sin sida, har genom sitt ansvarstagande förtjänat den drabbades förlåtelse och kan på så sätt ”förlåta sig själv”. Att personalen på detta sätt tar sitt ansvar är oerhört viktigt för förtroendet för vården. Trots detta är det i dagsläget inte rumsrent att utkräva ansvar eller peka ut den som har gjort fel. Detta i kombination med att de drabbade i det nya systemet saknar möjlighet till rättslig prövning av frågan om ett fel har begåtts, det vill säga möjligheten till offentlig upprättelse, är förödande för förtroendet för vården. Det är viktigt att påpeka att det sagda inte är ett försvar för nuvarande ordning eller krav på hårdare tag. Den konflikt som finns mellan drabbade patienters/närståendes behov av upprättelse och personalens behov av att inte bli utpekade som syndabockar måste ges en lösning som innebär att förtroendet för vården stärks. Detta förutsätter att de för offentlig verksamhet vägledande principerna – rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv – respekteras. Det har man inte lyckats med i den nya patientsäkerhetslagen. Aud Sjökvist generaldirektör Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN 105 000 skadas varje år Enligt Socialstyrelsens beräkningar skadas varje år ungefär 105 000 patienter i Sverige. Av dessa får cirka 10 000 bestående men och 3 000 dör. Skadorna genererar mer än 600 000 extra dagar på sjukhus. HSAN tog under 2009 emot 4 629 anmälningar. Av dessa kom 102 från Socialstyrelsen. Beslut fattades i 3 737 ärenden, varav 488 i nämnd. 276 yrkesutövare fick en disciplinpåföljd. 207 av yrkesutövarna var läkare, 33 sjuksköterskor/barnmorskor, 23 tandläkare och 13 tillhörde övriga yrkesgrupper. Källa: HSAN ", "article_category": "other"}
{"id": 37521, "headline": "Statschefens kön spelar roll", "summary": "Kronprinsessbröllopet är på många sätt en spegel av traditionella könsroller. Samtidigt kan vi få vår första kvinnliga statschef sedan 1700-talet. Men vad händer med oss andra när ”kungen” är en kvinna?", "article": "När Victoria någon gång i framtiden bestiger tronen blir hon den tredje kvinnliga regenten under de senaste fyra hundra åren. Hur kommer det att påverka synen på kungahuset? – Den dag Victoria tar över som statschef träder hon in i en traditionell mansroll och övertar kungens plats. Hennes make gifter sig däremot till en position som drottningar av hävd brukar ha. Detta har inträffat i Storbritannien och Danmark. Där är drottning Elisabeth gift med prins Philip och drottning Margrethe med prins Henrik, säger Karin Tegenborg Falkdalen. Hon är sedan länge intresserad av kungahuset som institution och har skrivit doktorsavhandlingen ”Kungen är en kvinna” vid Umeå universitet. Den handlar om debatten kring kvinnliga monarker under 1600-talet och 1700-talet. Då styrdes Sverige under två perioder av kvinnliga regenter: drottning Kristina och drottning Ulrika Eleonora. En fråga som diskuterades var om en kvinna – av tradition den underordnade – kan regera över ett helt rike? – Drottning Kristina fick redan från början en tydlig manlig fostran och hennes manliga egenskaper framhävdes. Hon var modig, stark och liknades vid sin pappa, hjältekungen Gustav II Adolf. Det senare var särskilt viktigt för en kvinna. I slutet av 1970-talet beslutade riksdagen att åter tillåta kvinnlig tronföljd i Sverige. Vissa ledamöter var tveksamma till att ha en kvinna på tronen. Vem skulle hon gifta sig med? undrade en av dem. En annan framhöll att mannen för dynastin vidare – inte kvinnan. – Victoria är uppväxt i en annan tid än sin far. Som statschef får hon möjlighet att sätta sin prägel på ämbetet. Det är en spännande fråga om hennes könstillhörig- het kommer att få någon betydelse, säger Karin Tegenborg Falkdalen. I flera europeiska länder har kronprinsar under de senaste åren gift sig med unga kvinnor utan kunglig bakgrund. Frederik i Danmark träffade till exempel sin Mary Donaldson under sommarolympiaden i Sydney för tio år sedan. – De här kvinnorna tillför ytterligare en känsla av glamour till kungahusen med sina klänningar och smycken. Något som förenar dem är också yrkesutbildning, social kompetens, ambition och att de betraktas som vackra. I Sverige hände samma sak när Carl XVI Gustaf gifte sig med sin Silvia. Blir det annorlunda när tronföljaren är en kvinna och gifter sig med en man. – Daniel får inte bli en dryg och överlägsen prins, men inte heller vara alltför folklig. Då förlorar kungahuset lite av sin upphöjda status. Han måste vara lagom. Intressant är också att se hur Victorias och Daniels roll som par kommer att utformas, säger Karin Tegenborg Falkdalen. Hon berättar om så kallade furstespeglar som var vanliga under 1500-talet. De är en form av nedtecknade moraliska och etiska rättesnören som den tiden monarker borde följa. Kungarna skulle vara föredömen för sitt folk, verka för rikets bästa, vara flitiga och tillgängliga – och leva lagom nära folket. – En liknande verklighet kommer Victoria att möta, och hon har under flera år skolats in i rollen. I dag beskrivs hon som ambitiös, kunnig och en viktig ambassadör för Sverige. Hennes naturliga och folkliga sätt lyfts också fram som något positivt. I höst kommer Karin Tegenborg Falkdalen ut med en bok om Gustav Vasas fem döttrar som levde på 1500-talet. De gifte sig med utländska furstar och fick sin fars uppdrag att verka för Sveriges intressen i sina nya hemländer. – Prinsessorna hade en viktig uppgift och var kraftfulla och utbildade. De var ofta mer insatta och mer välinformerade om vad som pågick vid de utländska hoven än sina bröder som blev kungar här uppe i det isolerade landet i norr. Men för den skull var det inga enkla roller att axla. Prinsessrollen hade då som nu både möjligheter och begränsningar. Påverkas vår syn på könen av kungabröllopet och av att vi kan få en kvinnlig statschef? Victor Olsson, 19 år, värnpliktig, Uppsala – Nej, det tror jag inte. Men finns säkert en del som blir irriterade över att kungen ska lämna över Victoria. Det är ju något som vi inte har gjort tidigare. Vi ska ju vara så jämställda i Sverige och att de gör så på bröllopet sänder kanske fel signaler. – En kvinnlig statschef gör att vi utåt sett verkar som ett mer jämställt land. Unga tjejer i Sverige får lite mer självkänsla men någon större förändring eller påverkan av könsrollerna tror jag inte att det skulle innebära. Elina Lindholm, 25 år, egen företagare, Åre – Min generation bryr sig inte så mycket om hur bröllopet sköts. Många tycker nog att bröllopet är deras ensak. – Jag vill och hoppas att en kvinnlig statschef kan ändra våra könsroller och visa att man inte behöver vara man för att ha en krona. Sen tycker jag att det skulle vara bra, då unga tjejer får fler förebilder om vi skulle ha fler kvinnor i maktpositioner. Som det är nu är det oftast män som har de mest betydande positionerna i samhället. Andres Claudio Rios Rios, 29 år, studerande, Valparaíso – Det tror jag. Monarkier har väldigt gamla traditioner och jag tror att de ofta har inslag av den gamla tidens manschauvinism. Den gamla synen på könen får mer uppmärksamhet än annars. – En kvinnlig statschef skulle kanske utåt sett ge en mer jämställd bild av Sverige. I Chile har vi en kvinnlig president och jag tycker att det har gjort väldigt mycket för landets kvinnor. Det skulle kanske vara något för Sverige. Christina Forsner, 68 år, pensionär, Stockholm – Nej, det tror jag inte. Hela den diskussionen är lite för uppblåst tycker jag. De ska få genomföra sitt bröllop som de vill utan att vi andra ska lägga oss i med våra värderingar. – Jag tycker att Victoria är en väldigt bra förebild för unga tjejer. Och som det är nu, så tar många tjejer efter förebilder som kanske inte är så bra. När vi har Victoria som drottning kan det nog ge framför allt yngre tjejer en bättre självkänsla. Mainy Andersson, 60 år, ekonom, Lindesberg – Nej, inte för min del men det finns säkert många som har åsikter om hur bröllopet ska gå till. Jag tycker att de ska få göra som de vill, det är ju inte som när jag gifte mig 1974. Då var det inte lika fritt utan mer traditionsbundet än vad det är i dag. – Jag tror inte att just den enskilda händelsen skulle påverka synen på könen. Det är så överdrivet det här med att allt ska vara så jämställt hela tiden. Vi är alla olika. Daniel Gustafsson ", "article_category": "other"}
{"id": 37532, "headline": "”SD:s väljare litar inte längre på den etablerade politiken”", "summary": "Ny bok om Sverigedemokraternas väljare: De etablerade partierna skjuter den svagaste väljargruppen ifrån sig – då har den bara Sverigedemokraterna att vända sig till. Arbetet med att utjämna ekonomiska klyftor och statusskillnader i Sverige är en starkt bidragande orsak till att en brun nationalism inte kunnat få fotfäste. Stödet för Sverigedemokraterna tog fart först efter 90-talskrisen. Den valfrihetsideologi som präglat 00-talet har gjort att de med mindre makt, utbildning och pengar halkat efter. I vår bok ”Fult folk” har vi intervjuat SD-väljare – om ilska, rädsla och drömmar som aldrig blev av. De etablerade partierna fördömer och moraliserar över deras ”fula” val, i stället för att minska klassklyftor, bekämpa islamofobin och hålla hårt på rättvisa och tolerans, skriver Linnea Nilsson och Emil Schön.", "article": "En perifer politisk subkultur. Så beskriver statsvetaren Marie Demker Sverigedemokraterna i en artikel på DN Debatt (24/5). Efter att ha intervjuat sverigedemokratiska väljare är vi inte lika säkra på att partiet kan viftas bort så lättvindigt. Det sitter redan i hälften av Sveriges kommunfullmäktigeförsamlingar och här nere i Skåne, där vi bor, är partiet det fjärde största. Fortsätter trenden att partiet fördubblas för varje val sitter det snart i Sveriges riksdag. Marie Demkers glädjande siffror om att toleransen i Sverige som helhet har ökat, att färre svarar ja på frågan om det ”finns för många utlänningar” (36 procent), ändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna lyckats skapa sig en stark position i de södra delarna av vårt land. Vi tror heller inte att det är en motsättning. Samma tendens syns i Danmark där Dansk Folkeparti har vuxit samtidigt som danskarna i liknande mätningar uppvisar ökad tolerans. Kanske hänger det ihop? Kanske skapar rentav denna typ av partier ett ökat behov av att markera tolerans hos dess meningsmotståndare? I dagarna utkommer vår bok ”Fult folk”, i vilken vi intervjuat Sverigedemokratväljare. Vi har suttit ner och pratat om politik och om mycket annat. Om ilska, rädsla och drömmar som aldrig blev av. Att avfärda den här gruppen tror vi är ett stort misstag. För oss har det blivit tydligt att det inte handlar om en subkultur enbart baserad på hårdföra åsikter, utan att det snarare är en grupp med en tydlig position i det sociala rummet, långt ifrån makten. Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s sympatisörer yngre och fattigare än andra partiers väljare. De har lägre utbildning och få har akademiska poäng. De äger i mindre utsträckning sitt boende och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. De slår Vänsterpartiet och Socialdemokraterna med råge. I alla de kategorier som handlar om status, pengar och makt hamnar de längst ner. Ingen annan väljargrupp hyser heller lika stor misstro mot politiken. Pseudonymen Siv i vår bok har tappat hoppet. Hon säger att Sverige ramlat isär: ”Jag tycker som jag gör för att jag känner hopplösheten. Jag ser ingen ljusning i samhället längre. Det försvinner jobb. Allting verkar så negativt. Nu med krisen är det ju ännu värre, men även innan den var det negativt. Det är många som mår dåligt. Och alla som söker spänning i narkotika, sprit och trafficking. Det berör mig illa allt det här i samhället. Det är så mycket som har accelererat och man finner ingen ro. Det var så positivt när jag växte upp. Allt gick framåt, allt blomstrade. När politikerna sa saker förut kändes det som om vi var en liten familj, som om Sverige var en helhet.” Markus Uvell, opinionschef på Svenskt Näringsliv, har i sin bok ”Folkhemspopulismen” och här på DN Debatt (15/4) hävdat att SD-väljarna är mittenväljare och ”som folk är mest”, om än betydligt mer missnöjda. Hans slutsats är att Sverigedemokraterna kan stoppas om vi i Sverige slutar se olikheter som ett problem, slutar se Sverige som ett unikt välfärdsland och slutar drömma om folkhemmet. Vi tror precis tvärtom. Det länge framgångsrika arbetet med att utjämna ekonomiska klyftor och statusskillnader i Sverige var en starkt bidragande faktor till att en brun nationalism inte kunde få fotfäste. Den har inte haft mycket att hämta i ett land byggt på en nationell stolthet och identitet kring den gemensamma välfärdsstaten – folkhemmet om man så vill. Den nationella stoltheten har varit så nära förknippad med ideal om tolerans och rättvisa att någon utbredd rasism inte fått plats. Stödet för Sverigedemokraterna tog fart först i kölvattnet på 90-talskrisen. Då rusade klyftorna i väg och det började åter bli skillnad på folk och folk. Nu står vi mitt uppe i en ny ekonomisk kris och arbetslösheten skenar. Därtill har den valfrihetsideologi som präglat 00-talet kommit att dela upp oss än mer och från tidig ålder. Det gäller boende, skolval, föräldrarnas val av förskola åt sina små. De med mindre makt, utbildning och pengar har sämre förutsättningar att göra alla dessa fria val och när segregationen ökar halkar några efter. Under arbetet med boken har vi sett att valet av Sverigedemokraterna följer ett utpräglat klassmönster. De grupper där SD i dag har starkast stöd är de grupper som relativt sett tappat mark de senaste 20 åren. Det handlar om bland annat industriarbetare och personer med låg utbildning, för vilka globaliseringen oftare innebär ett reellt och direkt hot mot den egna möjligheten till arbete och försörjning. Globaliseringen och valfrihetsideologin levererar en lång rad löften om vad som är möjligt att uppnå, men samtidigt kan det aldrig bli möjligt för alla. När drömmen inte uppfylls faller skulden tillbaka på den enskilde, en skuld som det kan vara frestande att skicka vidare till en än svagare grupp – invandrarna. Vi tror att man måste lyssna på Sverigedemokraternas väljare, det är långt ifrån samma sak som att acceptera rasism. De här väljarna försvinner inte bara för att den breda majoriteten i enighet tar avstånd från deras parti. Man måste lyssna för att inte klyftan ska öka ytterligare och för att deras berättelser faktiskt kan ge vägledning för framtiden. Vi är övertygade om att Sverigedemokraterna inte kan samla ihop det Sverige som dess väljare tycker ramlat isär – SD verkar för det motsatta, för ökade spänningar och klyftor. Det är i stället våra riksdagspartier som har potentialen och ansvaret, men frågan är om de har viljan. I sin iver att vinna medelklassväljarna, inte minst i Stockholm, riskerar de att skjuta den här väljargruppen allt längre ifrån sig. Men det är farligt att glömma en grupp som man samtidigt är så angelägen om att fördöma och moralisera över för deras ”fula” val av parti. Om det är rasismen man vill komma åt är det mer fruktbart att minska klassklyftorna och bekämpa den växande islamofobin i hela samhället, att hålla hårt i idealen om rättvisa och tolerans. Linnea Nilsson Emil Schön journalister och författare till ”Fult folk” (Karneval förlag) Läs mer på DN.se/debatt Tidigare artiklar på DN Debatt: 21/10 2009: ”Svenska medier leker på Sverigedemokraternas villkor” – kulturjournalisten Roland Zuiderveld. 12/12 2009: ”Politikerna har en naiv syn på Sverigedemokraterna” – statsvetaren Björn Johnson. 9/1 2010: ”Sverigedemokraterna är en ortodox minoritetsgrupp” – psykoanalytikern Tomas Böhm. 27/3 2010: ”Främlingsfientlighet måste bekämpas på lokalplanet” – tankesmedjan Fores. 15/4 2010: ”De som röstar på SD är frustrerade mittenväljare” – opinionsexperten Markus Uvell. 24/5 2010: ”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare” – statsvetaren Marie Demker. ", "article_category": "other"}
{"id": 37539, "headline": "”Blockpolitik ger mindre plats för ytterlighetspartier”", "summary": "Ny rapport från Surveyinstitutet: Svenska folket identifierar sig hellre som anhängare av ett politiskt block än av ett politiskt parti.Blockpolitikens belackare utgår ofta ifrån att väljarna inte tycker om blockpolitik och inte vill ha denna typ av politisk konflikt. Vår nya forskningsrapport visar att så inte är fallet. 80 procent av 1 877 intervjuade svenskar svarar att de sympatiserar med ett av blocken. Anmärkningsvärt är att det rödgröna blocket snabbt har nått nästan samma direkta stöd som det borgerliga, som har varit etablerat i decennier. Blockpolitiken har inte heller lett till ökat politikerförakt eller minskat valdeltagande. Inte heller har den gett små ytterlighetspartier utanför riksdagen ökat stöd. Man röstar i stället på det block man vill ska vinna, skriver Magnus Hagevi.", "article": "Aldrig tidigare har kampen mellan två politiska block varit så tydlig som nu. Blockpolitikens belackare oroar sig många gånger för vilka effekter den har på väljarna. Av någon okänd anledning utgår de ofta ifrån att väljarna inte tycker om blockpolitik och inte vill ha denna typ av politisk konflikt. Nu har svenskarna fått svara på frågor om de politiska blocken och svaren redovisas i ”Avstamp”, en forskningsrapport från Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar som publiceras inom kort. Rapporten bygger på Survey 2009, en frågeundersökning av ett representativt urval av svenska befolkningen mellan 15 och 85 år med 1 877 svarande. I ett kapitel i rapporten visar jag att det är vanligare att svenskarna identifierar sig som blockanhängare än som anhängare av ett politiskt parti. I Survey 2009 ställdes frågan: ”I politiken talas det ibland om ett borgerligt block (Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) och ett rödgrönt block (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Vilket av dessa två politiska block tycker du bäst om i dag?” Av de svarande sympatiserade 80 procent med ett av de politiska blocken: 41 procent sympatiserade med det borgerliga blocket, 39 procent sympatiserade med det rödgröna blocket och 20 procent sympatiserade inte med något av de båda blocken. När såväl parti- som blocksympati studeras framkommer att det är vanligare att de som stödjer borgerliga partier också sympatiserar direkt med sitt block än vad som är fallet bland dem som stödjer Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Knappt två tredjedelar av dem som inte uppger någon blocksympati stödjer ändå något av partierna i de båda blocken. En del personer har antingen parti- eller blocksympati, men inte båda två. I vissa fall kan därför de som inte uppgett partisympati kompletteras med blocksympati om de uppgivit en sådan. I Survey 2009 är då de rödgrönas stöd 50 procent och stödet för den borgerliga alliansen är 47 procent. De flesta svenskar tycker således att ett av de politiska blocken är bäst. Av Surveyinstitutets undersökning framgår även att över två tredjedelar av dessa uppfattar sig inte bara som sympatisörer, utan att de också är övertygade anhängare av ett politiskt block. Det finns något fler övertygade anhängare bland borgerliga sympatisörer än bland de rödgröna. Det är anmärkningsvärt att det rödgröna blocket på så kort tid har nått upp i nästan samma direkta stöd som det borgerliga blocket som varit etablerat sedan flera decennier. Det visar att blockpolitik inte bara är en verksamhet i partiernas slutna rum, utan att blockpolitiken har en klar resonans i det svenska folket. En av blockpolitikens kritiker är författaren och debattören Niklas Ekdal som på DN Debatt (4/5) hävdade att blockpolitikens retorik ”ger ytterkantspartierna ännu mer inflytande” och att blockpolitiken ”kommer att leda till cynism, röstskolk, politikerförakt och framgångar för bisarra småpartier.” Dessa och andra liknande uttalanden utgår ofta från en rad påståenden som saknar stöd i modern forskning om politik. Vart och ett av dessa påståenden kommer på skam när de relateras till Surveyinstitutets resultat och annan statsvetenskaplig forskning. Leder den allt starkare blockpolitiken till ökad cynism och politikerförakt? Nej, resultaten från väljarundersökningarna genomförda på Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg visar på motsatsen. Under de två senaste valen på 2000-talet – när blockpolitiken utvecklats och blivit allt starkare – har politikerföraktet minskat bland svenska väljare. Minskar blockpolitiken valdeltagandet till förmån för ökat röstskolk? Nej, internationell forskning visar på motsatsen. Länder som har proportionella val och flerpartisystem men där väljarna vet vilka regeringsalternativ de har att välja på – och kan rösta bort regeringsinnehavarna – tenderar att ha högt valdeltagande. Dessutom, som är fallet vad gäller blockpolitik, tenderar valdeltagandet att öka när kampen hårdnar mellan två olika alternativ och regeringsmakten tycks stå på spel. Detta känns också igen i svensk politik. I senaste riksdagsvalet – när blockpolitiken var stark – ökade valdeltagandet. I samband med att det borgerliga blocket tog fastare form på 1970-talet nåddes svenskt rekord i valdeltagande. Också i början av 1990-talet, då det borgerliga blocket samarbetade i regeringsställning, ökade valdeltagandet. Innebär blockpolitiken ett ökat stöd för små ytterlighetspartier? Nej, det finns inga belägg för att blockpolitiken ökar stödet till små partier utanför riksdagen. Det mesta pekar på att väljarnas intresse av att rösta på ett extremparti utanför riksdagen minskar vid en tät och intensiv kamp om regeringsmakten mellan två politiska block. I stället ökar väljarnas intresse av att få avgöra vem som skall regera landet de närmaste åren. Därmed kan intresset att rösta på partier som inte tillhör något av de politiska blocken sjunka. I stället söker väljarna rösta på det block som de sympatiserar mest med, eller i alla fall rösta emot det block som de tycker mest illa om. Inför riksdagsvalet 2010 är det Sverigedemokraterna som nosar på 4-procentspärren till riksdagen. I Surveyinstitutets frågeundersökning har en stor del av Sverigedemokraternas sympatisörer – 42 procent – också en uttalad sympati för något av de två politiska blocken. Det är främst denna grupp som kan tänkas överge Sverigedemokraterna för att i stället vara med och avgöra vinnaren av regeringsmakten. Ett sådant scenario kommer sannolikt främst att gynna det rödgröna blocket. Bland dem i Survey 2009 som tycker att Sverigedemokraternas är bästa parti sympatiserar 27 procent med det rödgröna blocket och 15 procent med den borgerliga alliansen. För den som önskar ökat valdeltagande, lägre politikermisstroende och frånvaro av små extremistpartier i riksdagen finns ingen anledning att rädas blockpolitiken. Surveyinstitutets undersökning visar i stället att svenska folket har starka sympatier för blockpolitiken. Magnus Hagevi fil dr i statsvetenskap, ledare för Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet ", "article_category": "other"}
{"id": 37540, "headline": "”Blockpolitik ger mindre plats för ytterlighetspartier”", "summary": "Ny rapport från Surveyinstitutet: Svenska folket identifierar sig hellre som anhängare av ett politiskt block än av ett politiskt parti. Blockpolitikens belackare utgår ofta ifrån att väljarna inte tycker om blockpolitik och inte vill ha denna typ av politisk konflikt. Vår nya forskningsrapport visar att så inte är fallet. 80 procent av 1 877 intervjuade svenskar svarar att de sympatiserar med ett av blocken. Anmärkningsvärt är att det rödgröna blocket snabbt har nått nästan samma direkta stöd som det borgerliga, som har varit etablerat i decennier. Blockpolitiken har inte heller lett till ökat politikerförakt eller minskat valdeltagande. Inte heller har den gett små ytterlighetspartier utanför riksdagen ökat stöd. Man röstar i stället på det block man vill ska vinna, skriver Magnus Hagevi.", "article": "Aldrig tidigare har kampen mellan två politiska block varit så tydlig som nu. Blockpolitikens belackare oroar sig många gånger för vilka effekter den har på väljarna. Av någon okänd anledning utgår de ofta ifrån att väljarna inte tycker om blockpolitik och inte vill ha denna typ av politisk konflikt. Nu har svenskarna fått svara på frågor om de politiska blocken och svaren redovisas i ”Avstamp”, en forskningsrapport från Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar som publiceras inom kort. Rapporten bygger på Survey 2009, en frågeundersökning av ett representativt urval av svenska befolkningen mellan 15 och 85 år med 1 877 svarande. I ett kapitel i rapporten visar jag att det är vanligare att svenskarna identifierar sig som blockanhängare än som anhängare av ett politiskt parti. I Survey 2009 ställdes frågan: ”I politiken talas det ibland om ett borgerligt block (Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) och ett rödgrönt block (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Vilket av dessa två politiska block tycker du bäst om i dag?” Av de svarande sympatiserade 80 procent med ett av de politiska blocken: 41 procent sympatiserade med det borgerliga blocket, 39 procent sympatiserade med det rödgröna blocket och 20 procent sympatiserade inte med något av de båda blocken. När såväl parti- som blocksympati studeras framkommer att det är vanligare att de som stödjer borgerliga partier också sympatiserar direkt med sitt block än vad som är fallet bland dem som stödjer Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Knappt två tredjedelar av dem som inte uppger någon blocksympati stödjer ändå något av partierna i de båda blocken. En del personer har antingen parti- eller blocksympati, men inte båda två. I vissa fall kan därför de som inte uppgett partisympati kompletteras med blocksympati om de uppgivit en sådan. I Survey 2009 är då de rödgrönas stöd 50 procent och stödet för den borgerliga alliansen är 47 procent. De flesta svenskar tycker således att ett av de politiska blocken är bäst. Av Surveyinstitutets undersökning framgår även att över två tredjedelar av dessa uppfattar sig inte bara som sympatisörer, utan att de också är övertygade anhängare av ett politiskt block. Det finns något fler övertygade anhängare bland borgerliga sympatisörer än bland de rödgröna. Det är anmärkningsvärt att det rödgröna blocket på så kort tid har nått upp i nästan samma direkta stöd som det borgerliga blocket som varit etablerat sedan flera decennier. Det visar att blockpolitik inte bara är en verksamhet i partiernas slutna rum, utan att blockpolitiken har en klar resonans i det svenska folket. En av blockpolitikens kritiker är författaren och debattören Niklas Ekdal som på DN Debatt (4/5) hävdade att blockpolitikens retorik ”ger ytterkantspartierna ännu mer inflytande” och att blockpolitiken ”kommer att leda till cynism, röstskolk, politikerförakt och framgångar för bisarra småpartier.” Dessa och andra liknande uttalanden utgår ofta från en rad påståenden som saknar stöd i modern forskning om politik. Vart och ett av dessa påståenden kommer på skam när de relateras till Surveyinstitutets resultat och annan statsvetenskaplig forskning. Leder den allt starkare blockpolitiken till ökad cynism och politikerförakt? Nej, resultaten från väljarundersökningarna genomförda på Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg visar på motsatsen. Under de två senaste valen på 2000-talet – när blockpolitiken utvecklats och blivit allt starkare – har politikerföraktet minskat bland svenska väljare. Minskar blockpolitiken valdeltagandet till förmån för ökat röstskolk? Nej, internationell forskning visar på motsatsen. Länder som har proportionella val och flerpartisystem men där väljarna vet vilka regeringsalternativ de har att välja på – och kan rösta bort regeringsinnehavarna – tenderar att ha högt valdeltagande. Dessutom, som är fallet vad gäller blockpolitik, tenderar valdeltagandet att öka när kampen hårdnar mellan två olika alternativ och regeringsmakten tycks stå på spel. Detta känns också igen i svensk politik. I senaste riksdagsvalet – när blockpolitiken var stark – ökade valdeltagandet. I samband med att det borgerliga blocket tog fastare form på 1970-talet nåddes svenskt rekord i valdeltagande. Också i början av 1990-talet, då det borgerliga blocket samarbetade i regeringsställning, ökade valdeltagandet. Innebär blockpolitiken ett ökat stöd för små ytterlighetspartier? Nej, det finns inga belägg för att blockpolitiken ökar stödet till små partier utanför riksdagen. Det mesta pekar på att väljarnas intresse av att rösta på ett extremparti utanför riksdagen minskar vid en tät och intensiv kamp om regeringsmakten mellan två politiska block. I stället ökar väljarnas intresse av att få avgöra vem som skall regera landet de närmaste åren. Därmed kan intresset att rösta på partier som inte tillhör något av de politiska blocken sjunka. I stället söker väljarna rösta på det block som de sympatiserar mest med, eller i alla fall rösta emot det block som de tycker mest illa om. Inför riksdagsvalet 2010 är det Sverigedemokraterna som nosar på 4-procentspärren till riksdagen. I Surveyinstitutets frågeundersökning har en stor del av Sverigedemokraternas sympatisörer – 42 procent – också en uttalad sympati för något av de två politiska blocken. Det är främst denna grupp som kan tänkas överge Sverigedemokraterna för att i stället vara med och avgöra vinnaren av regeringsmakten. Ett sådant scenario kommer sannolikt främst att gynna det rödgröna blocket. Bland dem i Survey 2009 som tycker att Sverigedemokraternas är bästa parti sympatiserar 27 procent med det rödgröna blocket och 15 procent med den borgerliga alliansen. För den som önskar ökat valdeltagande, lägre politikermisstroende och frånvaro av små extremistpartier i riksdagen finns ingen anledning att rädas blockpolitiken. Surveyinstitutets undersökning visar i stället att svenska folket har starka sympatier för blockpolitiken. Magnus Hagevi fil dr i statsvetenskap, ledare för Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet Surveyinstitutet Surveyinstitutet genomför och presenterar undersökningar av det svenska samhället. Undersökningarna sker i samarbete med forskare inom statsvetenskap, massmedie- och kommunikationsvetenskap, sociologi, ekonomi och socionomi vid Linnéuniversitetet. Grunden för institutets verksamhet är undersökningar av svenska befolkningen i åldrarna 15–85 år. Undersökningarna rymmer frågor om bland annat samhälle, politik, demokrati, åsikter, uppväxttiden, massmedier, religion, stat och kommun och fritidsvanor. Källa: Linnéuniversitetet ", "article_category": "other"}
{"id": 37545, "headline": "”De rödgrönas skatteväg hotar samhällsekonomin”", "summary": "Skatteexpert: De rödgrönas budgetförslag innebär en höjning av världens redan högsta skatt på arbete och långt högre marginalskatter än i något annat land.Avskaffandet av fjärde steget i jobbskatteavdraget innebär höjd skatt för cirka 3 miljoner människor. I högskattekommuner blir marginalskatten över 60 procent. De rödgröna har därmed fjärmat sig långt från skattereformen 1991, då marginalskatten begränsades till 50 procent. När det gäller fastighetsskatten går det inte att sätta likhetstecken mellan en högt taxerad fastighet och stark betalningsförmåga. Särskilt kännbar blir beskattningen om planerna på en förmögenhetsskatt blir verklighet. De rödgrönas budgetförslag slår in på fel väg. Vi behöver inte mera skatter, vi behöver mera arbete, skriver Sven-Olof Lodin.", "article": "Skatteförslagen i de rödgrönas vårbudgetmotion är ingen lättanalyserad materia. Ibland anges inga siffror alls, ibland kvittas skattehöjningar mot utgiftshöjningar (exempel minskning av jobbskatteavdrag mot skattereduktion för a-kasseavgift) trots att det kanske inte alls rör samma individer eller områden. Dessutom saknas exempel på hur skattehöjningarna slår för enskilda individer. För många skattskyldiga, särskilt för dem som arbetar, är det fråga om kännbara skattehöjningar. Några är särskilt viktiga att skärskåda närmare. I huvudsak ser det ut så här: Avskaffandet av fjärde steget av det så kallade jobbskatteavdraget innebär för en låginkomsttagare en skattehöjning på cirka 2 000 kr per år och för medel- och höginkomsttagare en höjning med cirka 3 000 kr. För dem som inte är med i a-kassan mildrar skattereduktionen för a-kasseavgiften inte alls skattehöjningen. Och de är många. De som har en avgift understigande 185 kr per månad är också förlorare. Sammanlagt får därmed cirka 3 miljoner människor höjd skatt, det vill säga större delen av arbetsstyrkan. Avtrappningen av jobbskatteavdraget på inkomster över 480 000 kr innebär en marginalskattehöjning på 1–2 procent, varigenom hela jobbskatteavdraget är försvunnet vid en inkomst på cirka 1,4 miljoner kr. Skattehöjningen är där drygt 15 000 kr. Den tvåprocentiga skattehöjningen fortsätter dock även på inkomster därutöver. Det innebär att världens redan högsta marginalskatt blir ännu högre, i högskattekommuner till och med över 60 procent. Då har man avlägsnat sig långt från den stora skattereformens tak på 50 procent, som den socialdemokratiska regeringen med stöd av Folkpartiet genomförde från 1991. I alla andra länder har trenden under 2000-talet varit sänkta marginalskatter. Det är bara vi som, efter den danska skattereformen, har en högsta inkomstskatt över 50 procent. Åtminstone socialdemokraterna borde fortfarande minnas de skadliga samhällsekonomiska konsekvenserna av Hagaöverenskommelsernas kraftiga marginalskatteskattehöjningar på 1970-talet, som genomfördes från inkomstlägena precis ovanför LO:s huvudgrupper. För en metallarbetare blev effekten att han måste få en löneökning på minst 20 procent för att hans reala inkomst efter skatt inte skulle sjunka. Den lönekostnadsinflation det kom att medföra gjorde att Sverige förlorade sin internationella konkurrenskraft och sin plats bland världens mest välbärgade stater. Det var på grund av detta som marginalskatten i skattereformen 1991 begränsades till 50 procent. De erfarenheterna borde vara lika viktiga i dag. En mer generell lättberäknad kostnadshöjning för hushållen utgör förslaget till höjning av bensinskatten med 49 öre. Den innebär för de flesta hushåll med en normal körsträcka en kostnadshöjning på cirka 1 000 kr utöver de höjningar av marknadspriset på bensin som samtidigt sker. I och för sig kan fastighetsskattens höjd diskuteras. Men progressiv fastighetsskatt av föreslagen typ är i vart fall en både orättvis och olämplig beskattningsmetod. Man kan inte som de rödgröna sätta likhetstecken mellan innehav av en högt taxerad fastighet och särskilt stark betalningsförmåga. Flertalet av dem som bor i villor med högt taxeringsvärde, det vill säga villaägare i storstadsregionerna, främst Storstockholm, är människor i vanliga inkomstlägen. 55 procent av dem har högst 480 000 kr i inkomst och utan annan nämnvärd förmögenhet än just villan. Den har de ofta köpt för många år sedan till lågt och överkomligt pris i områden som då inte var attraktiva. Storstadstillväxten och förändrade bostadspreferenser och inte villaägarens egna åtgärder är huvudorsaken till dagens höga prislägen. I dag skulle många av dessa villaägare inte ha en chans att köpa samma villa. För en så långsiktig investering som ett bostadsköp är förutsebarhet om framtida kostnader en nödvändighet. I motsats till andra förmögenhetstillgångar ger villan heller inte något likviditetstillskott för att betala den höjda skatten med. Många av de 41 000 villaägare som drabbas får svårigheter att betala skatten. Samtidigt måste man fråga sig vad det är för rättvisa i att boende i minst lika många och lika dyra bostadsrättslägenheter slipper undan den höjda skatten. Det statsfinansiella bidraget är dessutom försumbart. Särskilt kännbar blir beskattningen om de rödgröna planerna på en förmögenhetsskatt på 1 procent på förmögenheter som överstiger 2 miljoner kr för ensamstående och 4 miljoner kr för ett par, blir verklighet. Om bostadsvärden skall ingå i skatteunderlaget, och inget tyder på något annat, blir det för många villaägare fråga om skattehöjningar på både 20 000, 30 000 och 40 000 kr. Trixandet med obegränsade och skattefria uppskovsmöjligheter vid bostadsförsäljningar är också ett steg i fel riktning. Detta ökar problemen med de gigantiska uppskovsbeloppen på redan nu över 200 miljarder kr. Ingen vet när och om skattekrediterna kommer att betalas. Den gamla förmögenhetsskatten var vår mest orättvisa och samhällsekonomiskt mest skadliga skatt med starkt snedvridande effekter på investeringsinriktning och prisbildning på bland annat jordbruks- och skogsfastigheter och andra förmögenhetsskattefria tillgångar. Skatten kostade därigenom landet mer än den gav staten och var genom sin konstruktion lätt att till stora delar undgå för de verkligt förmögna, medan vanliga sparare och villaägare var dem som drabbades hårdast. Tre tidigare socialdemokratiska finansministrar har också deklarerat att förmögenhetsskatten var en dålig skatt som inte bör återinföras. Även Thomas Östros erkände – om än inte officiellt – under sin tid som skatteminister att den borde avskaffas. Ett försök till sammanfattning av effekterna av några av de rödgröna skattehöjningarna i kronor för dem med arbetsinkomster i olika inkomstlägen redovisas separat på webben (DN.se/debatt). Ingen kommer undan, även om några grupper kompenseras med höjda subventioner. Sammantaget innebär i många fall de till synes låga procentuella förändringarna stora nominella belopp i skattehöjningar för de enskilda skattebetalarna. Ser man på det samlade resultatet är det ett allvarligt avsteg från de principer som den stora blocköverskridande skattereformen 1991 byggde på och som vårt system fortfarande bygger på. De får inte överges så lättvindigt som de rödgröna nu avser med höjning av världens redan högsta skatt på arbete och långt högre marginalskatter än i skattereformen och än i något annat land. Härmed slår de rödgröna in på fel väg, som i förlängningen kommer att allvarligt skada den svenska samhällsekonomin. Det är inte mera skatter på arbete vi behöver utan mera arbete. Sven-Olof Lodin professor i finansrätt ", "article_category": "other"}
{"id": 37546, "headline": "”De rödgrönas skatteväg hotar samhällsekonomin”", "summary": "Skatteexpert: De rödgrönas budgetförslag innebär en höjning av världens redan högsta skatt på arbete och långt högre marginalskatter än i något annat land. Avskaffandet av fjärde steget i jobbskatteavdraget innebär höjd skatt för cirka 3 miljoner människor. I högskattekommuner blir marginalskatten över 60 procent. De rödgröna har därmed fjärmat sig långt från skattereformen 1991, då marginalskatten begränsades till 50 procent. När det gäller fastighetsskatten går det inte att sätta likhetstecken mellan en högt taxerad fastighet och stark betalningsförmåga. Särskilt kännbar blir beskattningen om planerna på en förmögenhetsskatt blir verklighet. De rödgrönas budgetförslag slår in på fel väg. Vi behöver inte mera skatter, vi behöver mera arbete, skriver Sven-Olof Lodin.", "article": "Skatteförslagen i de rödgrönas vårbudgetmotion är ingen lättanalyserad materia. Ibland anges inga siffror alls, ibland kvittas skattehöjningar mot utgiftshöjningar (exempel minskning av jobbskatteavdrag mot skattereduktion för a-kasseavgift) trots att det kanske inte alls rör samma individer eller områden. Dessutom saknas exempel på hur skattehöjningarna slår för enskilda individer. För många skattskyldiga, särskilt för dem som arbetar, är det fråga om kännbara skattehöjningar. Några är särskilt viktiga att skärskåda närmare. I huvudsak ser det ut så här: Avskaffandet av fjärde steget av det så kallade jobbskatteavdraget innebär för en låginkomsttagare en skattehöjning på cirka 2 000 kr per år och för medel- och höginkomsttagare en höjning med cirka 3 000 kr. För dem som inte är med i a-kassan mildrar skattereduktionen för a-kasseavgiften inte alls skattehöjningen. Och de är många. De som har en avgift understigande 185 kr per månad är också förlorare. Sammanlagt får därmed cirka 3 miljoner människor höjd skatt, det vill säga större delen av arbetsstyrkan. Avtrappningen av jobbskatteavdraget på inkomster över 480 000 kr innebär en marginalskattehöjning på 1–2 procent, varigenom hela jobbskatteavdraget är försvunnet vid en inkomst på cirka 1,4 miljoner kr. Skattehöjningen är där drygt 15 000 kr. Den tvåprocentiga skattehöjningen fortsätter dock även på inkomster därutöver. Det innebär att världens redan högsta marginalskatt blir ännu högre, i högskattekommuner till och med över 60 procent. Då har man avlägsnat sig långt från den stora skattereformens tak på 50 procent, som den socialdemokratiska regeringen med stöd av Folkpartiet genomförde från 1991. I alla andra länder har trenden under 2000-talet varit sänkta marginalskatter. Det är bara vi som, efter den danska skattereformen, har en högsta inkomstskatt över 50 procent. Åtminstone socialdemokraterna borde fortfarande minnas de skadliga samhällsekonomiska konsekvenserna av Hagaöverenskommelsernas kraftiga marginalskatteskattehöjningar på 1970-talet, som genomfördes från inkomstlägena precis ovanför LO:s huvudgrupper. För en metallarbetare blev effekten att han måste få en löneökning på minst 20 procent för att hans reala inkomst efter skatt inte skulle sjunka. Den lönekostnadsinflation det kom att medföra gjorde att Sverige förlorade sin internationella konkurrenskraft och sin plats bland världens mest välbärgade stater. Det var på grund av detta som marginalskatten i skattereformen 1991 begränsades till 50 procent. De erfarenheterna borde vara lika viktiga i dag. En mer generell lättberäknad kostnadshöjning för hushållen utgör förslaget till höjning av bensinskatten med 49 öre. Den innebär för de flesta hushåll med en normal körsträcka en kostnadshöjning på cirka 1 000 kr utöver de höjningar av marknadspriset på bensin som samtidigt sker. I och för sig kan fastighetsskattens höjd diskuteras. Men progressiv fastighetsskatt av föreslagen typ är i vart fall en både orättvis och olämplig beskattningsmetod. Man kan inte som de rödgröna sätta likhetstecken mellan innehav av en högt taxerad fastighet och särskilt stark betalningsförmåga. Flertalet av dem som bor i villor med högt taxeringsvärde, det vill säga villaägare i storstadsregionerna, främst Storstockholm, är människor i vanliga inkomstlägen. 55 procent av dem har högst 480 000 kr i inkomst och utan annan nämnvärd förmögenhet än just villan. Den har de ofta köpt för många år sedan till lågt och överkomligt pris i områden som då inte var attraktiva. Storstadstillväxten och förändrade bostadspreferenser och inte villaägarens egna åtgärder är huvudorsaken till dagens höga prislägen. I dag skulle många av dessa villaägare inte ha en chans att köpa samma villa. För en så långsiktig investering som ett bostadsköp är förutsebarhet om framtida kostnader en nödvändighet. I motsats till andra förmögenhetstillgångar ger villan heller inte något likviditetstillskott för att betala den höjda skatten med. Många av de 41 000 villaägare som drabbas får svårigheter att betala skatten. Samtidigt måste man fråga sig vad det är för rättvisa i att boende i minst lika många och lika dyra bostadsrättslägenheter slipper undan den höjda skatten. Det statsfinansiella bidraget är dessutom försumbart. Särskilt kännbar blir beskattningen om de rödgröna planerna på en förmögenhetsskatt på 1 procent på förmögenheter som överstiger 2 miljoner kr för ensamstående och 4 miljoner kr för ett par, blir verklighet. Om bostadsvärden skall ingå i skatteunderlaget, och inget tyder på något annat, blir det för många villaägare fråga om skattehöjningar på både 20 000, 30 000 och 40 000 kr. Trixandet med obegränsade och skattefria uppskovsmöjligheter vid bostadsförsäljningar är också ett steg i fel riktning. Detta ökar problemen med de gigantiska uppskovsbeloppen på redan nu över 200 miljarder kr. Ingen vet när och om skattekrediterna kommer att betalas. Den gamla förmögenhetsskatten var vår mest orättvisa och samhällsekonomiskt mest skadliga skatt med starkt snedvridande effekter på investeringsinriktning och prisbildning på bland annat jordbruks- och skogsfastigheter och andra förmögenhetsskattefria tillgångar. Skatten kostade därigenom landet mer än den gav staten och var genom sin konstruktion lätt att till stora delar undgå för de verkligt förmögna, medan vanliga sparare och villaägare var dem som drabbades hårdast. Tre tidigare socialdemokratiska finansministrar har också deklarerat att förmögenhetsskatten var en dålig skatt som inte bör återinföras. Även Thomas Östros erkände – om än inte officiellt – under sin tid som skatteminister att den borde avskaffas. Ett försök till sammanfattning av effekterna av några av de rödgröna skattehöjningarna i kronor för dem med arbetsinkomster i olika inkomstlägen redovisas separat på webben (DN.se/debatt). Ingen kommer undan, även om några grupper kompenseras med höjda subventioner. Sammantaget innebär i många fall de till synes låga procentuella förändringarna stora nominella belopp i skattehöjningar för de enskilda skattebetalarna. Ser man på det samlade resultatet är det ett allvarligt avsteg från de principer som den stora blocköverskridande skattereformen 1991 byggde på och som vårt system fortfarande bygger på. De får inte överges så lättvindigt som de rödgröna nu avser med höjning av världens redan högsta skatt på arbete och långt högre marginalskatter än i skattereformen och än i något annat land. Härmed slår de rödgröna in på fel väg, som i förlängningen kommer att allvarligt skada den svenska samhällsekonomin. Det är inte mera skatter på arbete vi behöver utan mera arbete. Sven-Olof Lodin professor i finansrätt Sven-Olof Lodin Sven Olof Lodin var professor i finansrätt vid Stockholms universitet fram till 1989. Därefter var han Svenskt Näringslivs sakkunnige i skattefrågor och vice vd i Industriförbundet. Han har suttit som representant i en rad svenska och internationella utredningar och gick i pension 1998. I sin bok ”Professorn som blev näringslivstorped” (Ekerlids förlag 2009) skildrar han det svenska skattesystemets utveckling sedan Ernst Wigforss tid och ger en bild av det politiska spelet bakom kulisserna. Tabell Sven-Olof Lodins undersökning ", "article_category": "other"}
{"id": 37549, "headline": "”Bara 7,5 procent av länets hus får höjd fastighetsskatt”", "summary": "Socialdemokraterna: Nya siffror visar att fler småhusägare i Stockholms län får sänkt skatt med vårt förslag. Riksdagens utredningstjänst har undersökt den samlade effekten av våra fastighetsskatteförslag. Resultatet visar att mer än dubbelt så många småhusägare i Stockholms län får sänkt skatt jämfört med dem som får höjd. Vår uppfattning är att gränsen för den extra fastighetsskatten bör höjas 2012, skriver fem ledande socialdemokrater.", "article": "Vi socialdemokrater är övertygade om att det som är bra för Stockholm också är bra för Sverige. Därför vill vi genomföra åtgärder som skapar jobb och tillväxt, samtidigt som vi förenklar vardagen för oss som bor i Stockholm. När regeringen tillträdde sade statsministern att de borgerliga skulle utvärderas på jobbfrågan. Krisen fritar inte regeringen från ansvar för sitt misslyckande med jobben. 100.000 jobb har gått förlorade. I Stockholms län ökade antalet långtidsarbetslösa med 60 procent senaste året. Fler behöver socialbidrag och kostnaderna stiger i 90 procent av kommunerna. Bidragsexplosionen hotar kvaliteten i skola, vård och omsorg. Jobben kommer inte, men klyftorna ökar. Klyftan mellan rik och fattig är på många sätt som störst i Stockholmsregionen. I delar av Stockholm med hög arbetslöshet har den ökat allra mest: som värst en dubblering. Ökade klyftor med fler i utanförskap ökar otryggheten för alla. Vi är övertygade om att Sverige och Stockholm behöver en ny färdriktning med sunda statsfinanser, fler jobb och minskade klyftor. Fler bostäder. Bostadsbristen förvärras, särskilt för unga och studenter. Ett investeringsstöd stimulerar byggandet av hyresrätter. Det skapar förutsättningar för kommunala program för att bygga 14 000 små lägenheter för unga i Stockholms län. Vi vill starta ett miljardprogram för att lyfta miljonprogramsområdena. Vi vill utvidga rot-avdraget till att omfatta bostadsrättsföreningar och hyreshus. Snabbare och bättre resor. Vi investerar 10 miljarder mer i infrastrukturen för järnväg, tunnelbana, pendeltåg och cykelbanor i Stockholms län. Utbildning ger jobb. Vi föreslår 10 000 fler utbildnings- och praktikplatser i Stockholmsregionen. Mer pengar till välfärden. Vi vill investera nära 2 miljarder kronor av statliga medel i höjd kvalitet i Stockholms sjukvård, i skolor och förskolor. Barnomsorg när den behövs. Vi vill använda 100 miljoner för att göra barnomsorgen mer tillgänglig på kvällar och helger. Bort med klyftan mellan pension och lön. Vi lovar att ta bort klyftan mellan lön och pension om vi vinner valet. Den borgerliga regeringen vill ha den kvar. Sänkt boendeskatt för flertalet. För att finansiera våra investeringar i jobb och välfärd måste de med höga inkomster eller med stora förmögenheter bidra lite mer. Det är rättvist. De borgerliga partierna lovade att avskaffa fastighetsskatten. Så har inte skett. Numera beskattas ett radhus i Farsta lika hårt som en lyxvilla i Danderyd. En retroaktiv skatt har införts på uppskov med reavinstskatten. Det är inte rättvist. Vi vill ge villaägarna lugn och ro. Därför kommer den nuvarande modellen för fastighetsskatt att kvarstå med några tydliga förändringar. De som har dyra villor, värda över cirka sex miljoner (det vill säga ett taxeringsvärde om 4,5 miljoner eller mer) får höjd skatt. Det berör cirka 21 000 eller 7,5 procent av husen i Stockholms län. Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Ingen ska betala mer än 4 procent av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt boende. Detta betyder att en ensamstående kvinnlig pensionär med en genomsnittlig pension helt skyddas från höjningar. Uppskovsskatten och begränsningen för uppskov tas successivt bort. Över hälften av samtliga uppskov finns i Stockholmsregionen. I ett första steg avskaffas uppskovsskatten upp till 200 000 kronor. Vi kan i dag presentera en ny undersökning av Riksdagens utredningstjänst som visar att den samlade effekten av våra förslag till förändringar av fastighetsskatten för småhusägare innebär att mer än dubbelt så många i Stockholms län får sänkt skatt jämfört med antalet som får höjd skatt. (Se hela undersökningen på DN.se/debatt). Det beror på den sänkta skatten på uppskov och sänkt skatt för villaägare med låga inkomster. Utöver denna gynnsamma fördelning av skatten för dem som äger småhus kommer de positiva privatekonomiska effekterna av att vi sänker skatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar. Den skattesänkningen öppnar för sänkta hyror och månadsavgifter. Vår uppfattning är att gränsen för vilka som ska betala extra fastighetsskatt bör höjas 2012 när nästa fastighetstaxering genomförs. Regeringen vill fortsätta på den inslagna vägen – med fyra år till av ofinansierade skattesänkningar. Mot vår konkreta politik för fler jobb och bättre välfärd står ökade klyftor och fortsatta uppsägningar i skolan, vården och välfärden. Mona Sahlin Thomas Östros Thomas Bodström Carin Jämtin Ilija Batljan Tabell Så slår S:s förslag till fastighetsskatt i Stockholms län ", "article_category": "other"}
{"id": 37556, "headline": "”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare”", "summary": "Ny rapport från SOM-institutet: Svenska folket är mer generöst mot invandrare än tidigare – trots mobiliseringsförsök från Sverigedemokraterna.", "article": "Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv i dag än när mätningarna började 1993. Störst acceptans till invandringen finns i storstäderna, bland kvinnor och yngre. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det Moderaterna som är mest skeptiska. Miljöpartiets anhängare är minst skeptiska. Folkpartiets sympatisörer är mindre toleranta mot invandrares religionsutövning i dag än för sjutton år sedan. Trots mobiliseringsförsök är grupperna som motsätter sig invandring fortfarande en perifer politisk subkultur, skriver Marie Demker. Sedan 1990-talets början har svenskarnas generella attityd till invandrare blivit allt mer positiv. Aldrig tidigare – inom SOM-undersökningens ram – har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Attityden till flyktingmottagandet har också blivit mindre negativ sedan 1993 och SOM-undersökningen 2009 visar ingen signifikant förändring av attityden sedan året innan. Undersökningen kommer i sin helhet att redovisas i SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” (red Holmberg & Weibull) som utkommer i juni månad. Genom att vid upprepade tillfällen låta svenska folket ta ställning till en rad klassiska så kallade toleranspåståenden är det möjligt att fördjupa analysen av svenskarnas attityder till invandrare och flyktingar under en längre tidsperiod. Sedan 1993 har jag vid sex olika tillfällen på det sättet analyserat attityder till ”utlänningar” och ”invandrare”. Tidsserien visar att hösten 1993 ansåg mer än hälften av svenskarna (52 procent) att det ”finns för många utlänningar” i det svenska samhället. Hösten 2009 är den andelen endast 36 procent. Påståendet gestaltar attityden till människor från andra delar av världen på samhällelig nivå, alltså hur vi generellt uppfattar det svenska samhällets blandning av människor. Vanligtvis är människor mer accepterande till generella samhällsförändringar som inte berör den egna livsstilen på det privata planet. Särskilt intressant blir det därför att också acceptansen av att invandrare skulle bli en del av den egna familjen har ökat. Hösten 1993 skulle en fjärdedel (25 procent) av svenskarna ”inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”. Hösten 2009 är den andelen endast 12 procent. Den privata acceptansen har således blivit större i samma takt som den samhälleliga. Störst acceptans både privat och samhälleligt finns i storstäderna, bland kvinnor och bland de yngre. Skillnaderna är i allmänhet ganska små och mönstret har förblivit detsamma under lång tid. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det Moderaternas sympatisörer som är mest skeptiska till ”utlänningar” (38 procent) och Miljöpartiets sympatisörer som är minst skeptiska (20 procent). Mönstret är detsamma avseende invandrares ingifte i den egna familjen, med Moderaternas sympatisörer som mest skeptiska (13 procent) och Miljöpartiets sympatisörer som minst skeptiska (6 procent). Stödet för invandrares religionsfrihet har inte förändrats sedan 1993, och i dag menar fortfarande runt 40 procent att den som kommer från ett annat land skall ha full frihet att utöva sin religion i Sverige. Stödet för invandrares fulla religionsfrihet är något större bland män än bland kvinnor, större i städer och särskilt i storstäderna samt bland de yngre. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det miljöpartister (56 procent) och vänsterpartister (53 procent) som i störst utsträckning stöder invandrares möjlighet att fritt få utöva sin religion i Sverige. Lägst är stödet bland centerpartister (30 procent). Den enda tydliga förändringen bland partisympatisörerna är att stödet för invandrares rätt att fritt få utöva sin religion varit nedåtgående bland folkpartister sedan 1993. Hösten 1993 instämde 63 procent av folkpartisterna i påståendet att invandrare skulle ha rätt att fritt utöva sin religion i Sverige, i dag är andelen nere i 41 procent. Även viljan att ta emot flyktingar i Sverige har ökat sedan 1990-talets början. År 1992 uppgick andelen som tyckte att det var ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar” till 65 procent, år 2009 har den andelen minskat till 46 procent. Motsvarande andel de senaste åren har varit 46 procent år 2006, 49 procent år 2007 samt 45 procent år 2008. Den svenska flyktingopinionen har de senaste åren således varit stabil och mer generös än vad den var i början av 1990-talet. Bland partisympatisörerna år 2009 är grundmönstret detsamma som tidigare med moderata sympatisörer som mest negativa till flyktingmottagande (55 procent vill minska) och miljöpartister som mest positiva (23 procent vill minska). Det parti som på allvar försökt göra invandringspolitiken och integrationspolitiken till en valfråga inför 2010 års val är Sverigedemokraterna. I deras sympatisörsgrupp återfinns också ett starkt motstånd mot såväl invandring som invandrare. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 95 procent att det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar” i Sverige (46 procent i hela befolkningen). Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 88 procent att det ”finns för många utlänningar” i Sverige jämfört med 36 procent i befolkningen. Och 55 procent av dem skulle inte vilja få en ”invandrare” ingift i familjen jämfört med 12 procent i befolkningen. Bland Sverigedemokraterna stödjer endast 11 procent invandrares religionsfrihet att jämföra med 38 procent bland befolkningen. Även en jämförelse med de mest skeptiska av riksdagspartiernas sympatisörer visar ett stort glapp. Sverigedemokraternas sympatisörer är således dramatiskt mycket mer negativa än alla övriga partiers sympatisörer oavsett om det gäller flyktingpolitik eller acceptans av människor från andra delar av världen. Den svenska allmänheten har inte blivit mer negativ till vare sig invandrare eller flyktingar under de senaste 20 åren. Tvärtom är opinionen generellt mer generös i dag. Och trots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur. Marie Demker professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och Södertörns högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 37561, "headline": "”Elever ska inte vara med och bestämma lärarens lön”", "summary": "Utbildningsminister Jan Björklund: Den nya Göteborgs-modellen för lönesättning av lärare rubbar hela maktbalansen i klassrummet.Eleverna ska ha inflytande i skolan i takt med stigande ålder och mognad. Några kommuner har dock fattat radikala beslut om hur lärarnas löner ska bestämmas: eleverna ska offentligt utvärdera sina lärare och dessa betyg ska kunna ligga till grund för en lärares löneutveckling. När en lärare sätter betyg är utgångspunkten läroplanens kriterier. En lärare har utbildning, yrkeserfarenhet och tjänsteansvar. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls. Ingenstans i arbetslivet sätter medarbetarna chefens lön. Varför denna modell ska tillämpas i skolan, där eleverna inte ens är myndiga, är svårt att förstå, skriver Jan Björklund.", "article": "Några kommuner har på senare tid fattat radikala beslut om hur lärarnas löner ska bestämmas. Eleverna ska utvärdera lärarna och utvärderingarna kommer att bli offentliga. I praktiken är det en form av betygssättning på lärarna och betygen ska kunna ligga till grund för lärarens löneutveckling. Dessa beslut är djupt olyckliga och riskerar att fortsätta sänka läraryrkets status och attraktionskraft. Själva idén är totalt feltänkt. Göteborg är den största enskilda kommunen som fattat detta beslut. Även Sollentuna kommun har nyligen gjort detsamma. Besluten har fattats, eller understötts, av kommunalpolitikerna. Även i Malmö kommun har likartade beslut fattats. Tyvärr riskerar de här idéerna att sprida sig som ringar på vattnet, inte minst för att de som drivit fram besluten är några av Sveriges ledande kommunala politiker; kommunalrådet Annelie Hulthén (S) i Göteborg nämns som en tänkbar socialdemokratisk skolminister vid en rödgrön valseger. Ilmar Reepalu (S) i Malmö är den ledande socialdemokraten i Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och har under lång tid ägnat sig åt att ta strider mot den svenska lärarkåren. Barn- och ungdomsnämndens ordförande i Sollentuna är även ordförande i SKL:s utbildningsberedning. Man hymlar inte heller med att elevernas betyg på lärarna ska kunna ligga till grund för lönesättningen. Göteborgs skolkommunalråd Ann Lundgren (S) bekräftar i en intervju i Göteborgs-Posten den 4 mars att elevernas ”utvärdering” är en del i lönesättningen. I Sollentuna skriver nämndens ordförande i protokollet att ”utvärderingen” kan finnas med som en faktor vid lönesättningen. Självklart ska lärarna lyssna på eleverna. Eleverna ska ha ett inflytande i skolan i takt med stigande ålder och mognad. Men maktbalansen mellan lärare och elev i klassrummet kan rubbas betänkligt med den nya Göteborgs-modellen för lönesättning av lärare. Lärare utövar ledarskap i klassrummet, och i detta ingår också att fatta obekväma beslut. En lärare ger ibland fler läxor än vad vissa elever uppskattar och ibland sätter en lärare ett lägre betyg på en elev än vad eleven själv anser sig förtjäna. Ibland måste lärare säga ifrån ordentligt för att upprätthålla ordning. Ibland måste lärare anmäla elever till rektor eller lämna information till föräldrar som eleven inte önskar. En ansvarskännande lärare är inte alltid populär hos alla elever. Om eleverna ska sätta betyg på sina lärare måste man inse att risken är påtaglig att vissa elever utnyttjar tillfället att ge igen för något som eleven är missnöjd med. Eleven behöver inte efteråt ta ansvar för sin bedömning, trots att den kan få långtgående konsekvenser för den enskilda läraren. Elever och lärare befinner sig på samma arbetsplats, men på helt olika villkor. Eleverna går i skolan under skolplikt, och är där för att förbereda sig för vuxenlivet. De har ännu inte den mognad och de livserfarenheter som vuxna människor i regel har. Många lärare vittnar om hur ökade möjligheter att anmäla lärare till Skolinspektionen, Barn- och elevombudet och andra statliga ombudsmän och myndigheter gör att lärare tvekar att ingripa i konfliktfyllda situationer. Få lärare vill bli anmälda, även om det långt senare klaras ut att inget fel begåtts. Men under tiden är det obehagligt och riskerar ofta att uppmärksammas stort lokalt. Risken finns att lärare undviker att ta konflikter med elever, om de vet att eleven kan ge igen i lönesättningen. Som argument för att eleverna ska betygsätta lärarna har även anförts att lärarna minsann sätter betyg på eleverna. Men den jämförelsen håller inte, enligt min mening. Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Statens skolinspektion. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid. Från liberal utgångspunkt är det en självklarhet med individuell lönesättning, även för lärare. Den som är duktig och ambitiös i sin yrkesutövning ska belönas i lönekuvertet. Enligt min mening har individualiseringen i lönesättningen inte fått tillräckligt genomslag. Skillnaderna i löner mellan olika lärare bör kunna vara större. Det är en viktig del i statushöjningen för läraryrket att ambition, ansträngning och goda prestationer också premieras. Men det är lika självklart att det är arbetsgivaren och arbetsledningen som ska sätta lönen efter sedvanliga förhandlingar med parterna. Kommuner som fattar beslut om att eleverna ska delta i lönesättningen för sina lärare förstår inte skolans utmaningar. Läraryrkets status måste höjas. Folkpartiets uppfattning är att skolan borde återförstatligas, och den här typen av kommunala beslut exponerar tydligt varför. Ingen annanstans i arbetslivet är det medarbetaren som sätter chefens lön. Varför denna modell skulle tillämpas just i skolan, där eleverna inte ens är myndiga, är en svårförståelig tanke. Syftet med idén är säkert inte att nedvärdera läraryrket, men det som är alarmerande är att konstruktörerna av denna idé inte inser att det är just detta som systemet riskerar att leda till. Läraryrket är Sveriges viktigaste yrke. Yrket måste lyftas för framtiden, inte sänkas. Jan Björklund utbildningsminister (FP) ", "article_category": "other"}
{"id": 37576, "headline": "”Inför en hög miljöpremie till alla som köper elbilar”", "summary": "Centerpartiet i ny rapport om ”vägen ut ur fossilsamhället”: Stimulera utvecklingen av elbilar. Ge 30 000–50 000 kronor till bilar som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid.Sverige behöver en snabb och storskalig introduktion av elbilar. Med dagens styrmedel slutar introduktionen med små serier eller testfordon. Utvecklingen behöver därför stimuleras med bland annat en ny grön bilpremie på 30 000–50 000 kronor för konsumenter som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram per kilometer. Den lägre förmånsbeskattningen för miljöbilar bör fortsätta och ytterligare nedsättningar göras för elbilar och laddhybrider. Ett nationellt program för samordnade inköp av elbilar bör också införas. Det är utsläppen vi ska jaga, inte bilisterna eller bilarna, skriver Maud Olofsson och Andreas Carlgren.", "article": "Sverige är ett stort land och vi är beroende av transporter. Bilen är nödvändig. Men vi behöver resa på klimatets villkor. Att ställa om den svenska bilparken och minska utsläppen från transportsektorn är en avgörande framtidsfråga i linje med de mål för framtidens Sverige som Centerpartiet redovisat. Vi har i regeringen höjt klimatambitionen. Sverige ska göra sig oberoende av fossil energi. Om tio år ska klimatutsläppen ha minskat med 40 procent jämfört med 1990. Om 40 år ska Sverige inte ha några nettoutsläpp alls i atmosfären. Det är en kraftig ambitionshöjning, där den tidigare regeringen lämnade efter sig ett mål på minskning med 4 procent till år 2012. Utsläppen från transportsektorn är den stora utmaningen. När övriga sektorer har minskat utsläppen, har transportsektorn fått fortsätta att öka och står nu för en tredjedel av utsläppen. Regeringen ärvde Europas mest bränsleslukande bilar. Nu ändras det snabbt! Förra året upplevde vi ett trendbrott, då koldioxidutsläppen från vägtrafiken minskade. Detta trots att trafiken, särskilt personbilstrafiken, ökade. Med miljöbilspremie och senare skattebefrielse för miljöbilar har vi upplevt en miljöbilsboom. I december 2005 fanns 23 000 miljöbilar. Nu rullar närmare 300 000 miljöbilar på våra vägar! Utsläppen från nya bilar har minskat kraftigare de senaste fyra åren än vad de sammantaget gjort under 15 år före alliansregeringen. Med skattebefrielse på förnybara bränslen och höjd skatt på bensin och diesel under mandatperioden har prisskillnaden mellan förnybart och bensin upprätthållits. Försäljningen av etanol har ökat åtta gånger och av biogas tre gånger under mandatperioden. Den omställning som vi nu har påbörjat behöver inte bara fortsätta, utan intensifieras. Regeringen har beslutat att Sverige år 2030 ska ha en fossiloberoende fordonsflotta. De allra flesta vägfordon ska kunna drivas på annat än fossil energi. Fordonsflottan byts ut på cirka 15 år. Investeringar kräver tid. Åtgärderna nästa mandatperiod är därmed avgörande. Centerpartiet presenterar i dag rapporten ”En grön bilpark – Sverige visar vägen ut ur fossilsamhället” med ytterligare åtgärder för att resa på klimatets villkor. Vi vill att Sverige ska vara en förebild och föregångare genom att vi ställer krav och stimulerar fram ny teknik och bilar som kör på miljövänliga bränslen. Oppositionens förslag om en kilometerskatt på 170 000 kronor per lastbil och bensinskattehöjning på 50 öre, utan motsvarande inkomstskattesänkning, innebär kraftiga kostnadsökningar för svensk basindustri och åkerinäring. Det är också ett hårt slag mot landsbygdens folk som är beroende av bilen varje dag. Utöver detta slänger man miljoner i sjön för att bygga om gamla bilar. Regeringen har redan presenterat ett omfattande klimatskattepaket som träder i kraft kommande årsskifte och genomförs stegvis de kommande åren. Klimatskattepaketet minskar sammanlagt utsläppen med drygt fyra gånger mer än en bensinskattehöjning på 50 öre och sker samtidigt som vi genomför andra skattesänkningar. Vi är övertygade om att det nu krävs andra åtgärder för att ställa om fordonsparken än att i ekonomikrisens spår göra det dyrare att transportera gods och människor. En politik för en grön bilpark är även en politik för jobb och tillväxt. Centerpartiet föreslår bland annat: 1). Satsning på forskning och utveckling.Tre miljarder kronor har satsats på ett nytt forsknings- och utvecklingsbolag för att främja grön teknikutveckling och alternativa drivmedel. 450 miljoner kronor om året satsas från staten på fordonsforskning tillsammans med motsvarande insats från branschen.Satsningen bör fortsätta och inriktas på den senaste tekniken, som utveckling av batterier för elbilar. 2). Marknadsintroduktion av bilar med låga utsläpp.Framtidens bilpark är en mix av olika tekniker och bränslen. Dagens fossilbilar fasas ut och biobränslen ersätter fossilbränslen. År 2030 dominerar elbilar i de större städerna, medan hybrider med kombination av el och biodrivmedel ersätter dagens familjebil. Det kräver en snabb introduktion av elbilar. Redan nästa år räknar biltillverkarna att elbilar introduceras på marknaden. Med dagens styrmedel slutar introduktionen med små serier eller testfordon. Utvecklingen behöver stimuleras. Stimulansen för miljöbilar i förmånsbeskattningen bör fortsätta.En stor del av de nya miljöbilar som säljs i Sverige är förmånsbilar, som hjälper att introducera ny teknik och skapar i nästa led en andrahandsmarknad. Den särskilda nedsättningen bör fortsätta med ytterligare nedsättningar för elbilar och laddhybrider. Ett nationellt program för samordnade statliga inköp av elbilar bör införas.Regeringen har beslutat att alla bilar som staten köper in ska vara miljöbilar. En särskild satsning på elbilar bör göras i nästa steg. En grön bilpremie på 30 000–50 000 kronor bör införas för konsumenter som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer.Premien ska vara teknikneutral under utsläppskravet på 50 gram, men stimulera till inköp av bil som drivs av den allra senaste tekniken, i dagsläget el- och laddhybrider. Tekniken är ny och dyrare och premien behöver vara avsevärt högre än tidigare miljöbilspremie. 3). Utveckling och marknadsintroduktion av effektiva biodrivmedel och laddningsmöjligheter. Fortsatta satsningar behöver göras både för användning och teknikutveckling av framtidens biodrivmedel och laddinfrastruktur. Fullskaliga utvecklingsanläggningar bör byggas redan nästa mandatperiod. Sverige bör satsa på att bli värd för minst en av EU:s gemensamma pilotanläggningar för nya generationens effektiva biodrivmedel.Alliansregeringen har avsatt 875 miljoner kronor för kommersialisering av ny energiteknik, vilket gått till demonstrationsanläggningar för andra generationens biodrivmedel. Skattebefrielsen för biodrivmedel bör fortsätta även efter 2013. En strategi för ökad och effektiv biogasanvändning bör utvecklas.Det är viktigt med långsiktiga spelregler både för konsument och industri. I det nationella demonstrationsprogrammet som införs bör även uppbyggnad av laddinfrastruktur ingå.Utbyggnaden av laddinfrastrukturen bör ske tillsammans med branschen. En storskalig introduktion av elbilar kräver ökad kunskap om till exempel snabbladdning, laddstandarder, betalningssystem etcetera. Vi kommer också driva på för standardiserad teknik i EU. Vi ska jaga utsläppen, inte bilisterna eller bilarna. Vi gör nu en satsning, förutsatt att det samhällsekonomiska läget så tillåter. Den kraftiga omställningen av fordonsparken vi har inlett gemensamt i Sverige behöver fortsätta. Det ledarskapet behövs för att klara klimatutmaningen. Maud Olofsson partiledare (C) Andreas Carlgren miljöminister (C) ", "article_category": "other"}
{"id": 37577, "headline": "”Inför en hög miljöpremie till alla som köper elbilar”", "summary": "Centerpartiet i ny rapport om ”vägen ut ur fossilsamhället”: Stimulera utvecklingen av elbilar. Ge 30 000–50 000 kronor till bilar som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid. Sverige behöver en snabb och storskalig introduktion av elbilar. Med dagens styrmedel slutar introduktionen med små serier eller testfordon. Utvecklingen behöver därför stimuleras med bland annat en ny grön bilpremie på 30 000–50 000 kronor för konsumenter som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram per kilometer. Den lägre förmånsbeskattningen för miljöbilar bör fortsätta och ytterligare nedsättningar göras för elbilar och laddhybrider. Ett nationellt program för samordnade inköp av elbilar bör också införas. Det är utsläppen vi ska jaga, inte bilisterna eller bilarna, skriver Maud Olofsson och Andreas Carlgren.", "article": "Sverige är ett stort land och vi är beroende av transporter. Bilen är nödvändig. Men vi behöver resa på klimatets villkor. Att ställa om den svenska bilparken och minska utsläppen från transportsektorn är en avgörande framtidsfråga i linje med de mål för framtidens Sverige som Centerpartiet redovisat. Vi har i regeringen höjt klimatambitionen. Sverige ska göra sig oberoende av fossil energi. Om tio år ska klimatutsläppen ha minskat med 40 procent jämfört med 1990. Om 40 år ska Sverige inte ha några nettoutsläpp alls i atmosfären. Det är en kraftig ambitionshöjning, där den tidigare regeringen lämnade efter sig ett mål på minskning med 4 procent till år 2012. Utsläppen från transportsektorn är den stora utmaningen. När övriga sektorer har minskat utsläppen, har transportsektorn fått fortsätta att öka och står nu för en tredjedel av utsläppen. Regeringen ärvde Europas mest bränsleslukande bilar. Nu ändras det snabbt! Förra året upplevde vi ett trendbrott, då koldioxidutsläppen från vägtrafiken minskade. Detta trots att trafiken, särskilt personbilstrafiken, ökade. Med miljöbilspremie och senare skattebefrielse för miljöbilar har vi upplevt en miljöbilsboom. I december 2005 fanns 23 000 miljöbilar. Nu rullar närmare 300 000 miljöbilar på våra vägar! Utsläppen från nya bilar har minskat kraftigare de senaste fyra åren än vad de sammantaget gjort under 15 år före alliansregeringen. Med skattebefrielse på förnybara bränslen och höjd skatt på bensin och diesel under mandatperioden har prisskillnaden mellan förnybart och bensin upprätthållits. Försäljningen av etanol har ökat åtta gånger och av biogas tre gånger under mandatperioden. Den omställning som vi nu har påbörjat behöver inte bara fortsätta, utan intensifieras. Regeringen har beslutat att Sverige år 2030 ska ha en fossiloberoende fordonsflotta. De allra flesta vägfordon ska kunna drivas på annat än fossil energi. Fordonsflottan byts ut på cirka 15 år. Investeringar kräver tid. Åtgärderna nästa mandatperiod är därmed avgörande. Centerpartiet presenterar i dag rapporten ”En grön bilpark – Sverige visar vägen ut ur fossilsamhället” med ytterligare åtgärder för att resa på klimatets villkor. Vi vill att Sverige ska vara en förebild och föregångare genom att vi ställer krav och stimulerar fram ny teknik och bilar som kör på miljövänliga bränslen. Oppositionens förslag om en kilometerskatt på 170 000 kronor per lastbil och bensinskattehöjning på 50 öre, utan motsvarande inkomstskattesänkning, innebär kraftiga kostnadsökningar för svensk basindustri och åkerinäring. Det är också ett hårt slag mot landsbygdens folk som är beroende av bilen varje dag. Utöver detta slänger man miljoner i sjön för att bygga om gamla bilar. Regeringen har redan presenterat ett omfattande klimatskattepaket som träder i kraft kommande årsskifte och genomförs stegvis de kommande åren. Klimatskattepaketet minskar sammanlagt utsläppen med drygt fyra gånger mer än en bensinskattehöjning på 50 öre och sker samtidigt som vi genomför andra skattesänkningar. Vi är övertygade om att det nu krävs andra åtgärder för att ställa om fordonsparken än att i ekonomikrisens spår göra det dyrare att transportera gods och människor. En politik för en grön bilpark är även en politik för jobb och tillväxt. Centerpartiet föreslår bland annat: 1). Satsning på forskning och utveckling. Tre miljarder kronor har satsats på ett nytt forsknings- och utvecklingsbolag för att främja grön teknikutveckling och alternativa drivmedel. 450 miljoner kronor om året satsas från staten på fordonsforskning tillsammans med motsvarande insats från branschen. Satsningen bör fortsätta och inriktas på den senaste tekniken, som utveckling av batterier för elbilar. 2). Marknadsintroduktion av bilar med låga utsläpp. Framtidens bilpark är en mix av olika tekniker och bränslen. Dagens fossilbilar fasas ut och biobränslen ersätter fossilbränslen. År 2030 dominerar elbilar i de större städerna, medan hybrider med kombination av el och biodrivmedel ersätter dagens familjebil. Det kräver en snabb introduktion av elbilar. Redan nästa år räknar biltillverkarna att elbilar introduceras på marknaden. Med dagens styrmedel slutar introduktionen med små serier eller testfordon. Utvecklingen behöver stimuleras. Stimulansen för miljöbilar i förmånsbeskattningen bör fortsätta. En stor del av de nya miljöbilar som säljs i Sverige är förmånsbilar, som hjälper att introducera ny teknik och skapar i nästa led en andrahandsmarknad. Den särskilda nedsättningen bör fortsätta med ytterligare nedsättningar för elbilar och laddhybrider. Ett nationellt program för samordnade statliga inköp av elbilar bör införas. Regeringen har beslutat att alla bilar som staten köper in ska vara miljöbilar. En särskild satsning på elbilar bör göras i nästa steg. En grön bilpremie på 30 000–50 000 kronor bör införas för konsumenter som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer. Premien ska vara teknikneutral under utsläppskravet på 50 gram, men stimulera till inköp av bil som drivs av den allra senaste tekniken, i dagsläget el- och laddhybrider. Tekniken är ny och dyrare och premien behöver vara avsevärt högre än tidigare miljöbilspremie. 3). Utveckling och marknadsintroduktion av effektiva biodrivmedel och laddningsmöjligheter. Fortsatta satsningar behöver göras både för användning och teknikutveckling av framtidens biodrivmedel och laddinfrastruktur. Fullskaliga utvecklingsanläggningar bör byggas redan nästa mandatperiod. Sverige bör satsa på att bli värd för minst en av EU:s gemensamma pilotanläggningar för nya generationens effektiva biodrivmedel. Alliansregeringen har avsatt 875 miljoner kronor för kommersialisering av ny energiteknik, vilket gått till demonstrationsanläggningar för andra generationens biodrivmedel. Skattebefrielsen för biodrivmedel bör fortsätta även efter 2013. En strategi för ökad och effektiv biogasanvändning bör utvecklas. Det är viktigt med långsiktiga spelregler både för konsument och industri. I det nationella demonstrationsprogrammet som införs bör även uppbyggnad av laddinfrastruktur ingå. Utbyggnaden av laddinfrastrukturen bör ske tillsammans med branschen. En storskalig introduktion av elbilar kräver ökad kunskap om till exempel snabbladdning, laddstandarder, betalningssystem etcetera. Vi kommer också driva på för standardiserad teknik i EU. Vi ska jaga utsläppen, inte bilisterna eller bilarna. Vi gör nu en satsning, förutsatt att det samhällsekonomiska läget så tillåter. Den kraftiga omställningen av fordonsparken vi har inlett gemensamt i Sverige behöver fortsätta. Det ledarskapet behövs för att klara klimatutmaningen. Maud Olofsson partiledare (C) Andreas Carlgren miljöminister (C) Miljöbilar Det finns olika definitioner av miljöbilar. Mest etablerad är den som gällde för den statliga miljöbilspremien: snåla bensin- eller dieseldrivna bilar, hybrider, bilar som kan drivas med alternativbränslen som etanol E 85 eller biogas samt elbilar. Miljöbilsklassade bensin- och dieselbilar får inte släppa ut mer än 120 g koldioxid per kilometer. Elbilar som enbart laddas från nätet kallas batteribilar. De som tankas med både pumpbränsle och laddas från nätet är så kallade plug in-hybrider. Källa: Trafikverket, regeringen ", "article_category": "other"}
{"id": 37580, "headline": "”Lars Vilks förtjänar stöd i kampen för yttrandefrihet”", "summary": "Liberala publicister: Med fara för sitt eget liv har Lars Vilks visat var gränsen för yttrandefriheten numera går i Sverige. Vi ser med oro på hur en stor del av det svenska etablissemanget sviker yttrandefriheten och upplysningens värderingar i fallet Lars Vilks. Det gäller inte bara reaktionen från Sveriges äldsta universitet – symbolen för den svenska upplysningstraditionen – utan också hur Publicistklubben och Pressombudsmannen valt att fördöma Vilks. Svenska opinionsbildare, nyhetskanaler, konstnärer, publicister, journalister och författare döljer sig bakom svepskäl när de väljer att gå skränande islamister till mötes. Lars Vilks förtjänar ett aktivt stöd i den fortsatta kampen för några av samhällets allra viktigaste principer, skriver Paulina Neuding och Johan Lundberg.", "article": "Vi kan inte dra oss till minnes att något liknande har hänt i modern tid. En akademisk föreläsning vid Uppsala universitet får avbrytas efter att publiken gett sig på föreläsaren – en professor i konstteori – med våld. I efterhand gör universitetet via en presstalesperson klart att Lars Vilks förmodligen inte kommer att bjudas in igen på grund av det tumult som hans föreläsning orsakade i förra veckan. Professorn i jämförande religionsvetenskap vid samma universitet, Mattias Gardell, säger att föreläsningen aldrig borde ha hållits (UNT 15/5). Han uttrycker också förståelse för att ilskan rann över bland åhörarna. I filmklippet från Lars Vilks föreläsning ses en mobb skandera religiösa slagord när tumultet bryter ut. Kameran zoomar för ett ögonblick in en kvinna som skriker ”Allahu akhbar” medan nävarna far i luften. Därmed förmedlar hon en bild av sin gud och hans profet som borde betraktas som betydligt mer kränkande för världens muslimer än Lars Vilks rondellhund. Men detta är en debatt där extremister har fått sätta grundtonen. Således är det Vilks bild av Muhammed som blir föremål för omfattande kritik, inte den skränande, våldsamma mobbens. Som publicister ser vi med oro på hur en stor del av det svenska etablissemanget sviker yttrandefriheten och upplysningens värderingar i fallet Lars Vilks. Det gäller inte bara reaktionen från Sveriges äldsta universitet och själva symbolen för den svenska upplysningstraditionen. Såväl Publicistklubbens ordförande som Pressombudsmannen, vilka båda har till uppgift att slå vakt om svensk yttrandefrihet, har valt att fördöma Vilks i skarpa ordalag. Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson gjorde i Fokus (10/3) klart att Lars Vilks rondellhund är ett dåligt konstverk som det inte finns anledning att skydda i yttrandefrihetens namn. Pressombudsmannen Yrsa Stenius menade i en intervju (DN 30/9 2009) att teckningen utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats. Journalisten och mångårige chefredaktören för kulturtidskriften Moderna Tider, Göran Rosenberg, menade i samma anda att Vilks hade ”brutit mot den oskrivna regeln att inte kollektivt förödmjuka och såra människor som i stort sett saknar röst i offentligheten”. Alltmedan Saam Kapadia, vinnare av Stora journalistpriset 1999 och flerårig SVT-medarbetare, på Twitter frågade sig omedelbart efter attacken i Uppsala om inte Vilks nu måste vara väldigt nöjd över uppmärksamheten. I stället för att ställa sig bakom Vilks har många liksom Kapadia valt att förmedla bilden av honom som en uppmärksamhetssökande pajas, som i någon mån har sig själv att skylla för hoten och överfallet. Och i stället för att tala om muslimer som moraliska subjekt, tycks denna grupp förväntas reagera som Pavlovs hundar när den utsätts för fel stimuli. Denna sorts resonemang rymmer en rad felslut. Syftet med Lars Vilks konstverk har varit att undersöka konstens gränser och hur konstetablissemanget och kulturvärlden fungerar. I det avseendet har verket visat sig vara extremt effektivt – och lyckat. Det är fullt möjligt att Vilks avslöjanden av konstvärldens inre mekanismer hade kunnat uppnås med andra medel än genom en tafflig teckning av Muhammed som rondellhund. I ett fritt samhälle måste det ändå få vara upp till den enskilda konstnären hur han eller hon väljer att utforska konstens gränser. Att dessutom beskriva muslimer som ett kollektiv, som inte klarar av att handskas med den upplevelse av kränkthet som måste betraktas som ett normaltillstånd i varje fritt samhälle, går inte bara stick i stäv med upplysningens syn på människan som ansvarig för sina egna handlingar. Det underförstår också att muslimer är oförmögna att leva i samhällen där vi ideligen utsätts för yttranden som vi finner stötande därför att de provocerar våra estetiska, etiska, religiösa eller politiska övertygelser. Denna sorts uppfattningar hotar kort sagt svensk yttrandefrihet, försvårar Sveriges möte med muslimska invandrare och spär på rasismen mot muslimer. Attacken på Lars Vilks i Uppsala måste ses i sitt sammanhang, nämligen i ljuset av den utveckling som löper tillbaka till fatwan mot publiceringen av Salman Rushdies ”Satansverserna”. Det var i samband med dödshoten mot Rushdie som idén slog rot i bredare kretsar att även ickemuslimer i väst ska beläggas med straff för hädelse av islam. Denna idé har sedan löpt som ett ledmotiv från mordet på filmaren Theo van Gogh i Amsterdam, dödshoten mot författaren Ayaan Hirsi Ali, mot danske Muhammedtecknaren Kurt Westergaard och nu senast mot upphovsmännen bakom satirserien ”South Park”. Den svenska tv-kanalen Comedy Central gjorde klart att det är av säkerhetsskäl som man väljer att inte sända ”South Park”-avsnittet där profeten Muhammed förekommer i björndräkt. Det är talande. ”South Park” har drivit med det mesta, inklusive Jesus, Buddha, Förintelsen, judar och svarta. Det var vid profeten Muhammed som självcensuren satte in. Det har nämligen blivit förknippat med reell fara att uttrycka sig på fel sätt om islam. Därför är det med förskräckelse och sorg som vi noterar hur svenska opinionsbildare, nyhetskanaler, konstnärer, publicister, journalister och författare gömmer sig bakom svepskäl när de väljer att gå skränande islamister till mötes. Vi menar att demokratins och yttrandefrihetens gränser måste försvaras lika konsekvent oavsett vem som utmanar dem. Möjligheten att på universitet – i form av föreläsningar, seminarier eller forskning – pröva hypoteser och tankegångar är själva fundamentet i det samhälle som vuxit fram efter upplysningen. När olika grupper i kraft av styrka, svaghet eller ekonomiskt inflytande börjar diktera vad som får sägas och inte sägas, vad som är sant och inte sant, är en viktig grundstomme i det fria samhället hotad. Denna grundstomme kan inte skyddas enbart på politisk väg eller med polisinsatser. Den kräver att vi alla som verkar i det civila samhället står upp mot hoten, tills de grupper och individer som står bakom dem inser att de inte har någon effekt. Det är detta som Lars Vilks har gjort. Han har med ett föredömligt stoiskt sinnelag hela tiden uthärdat hoten och uppståndelsen. Han har ständigt försökt att skämta bort allvaret i situationen för hans egen del. Denna attityd, som hans islamistiska belackare onekligen skulle kunna ha något att lära av, har emellertid misstänkliggjorts och avsiktligt missförståtts som att det skulle handla om oansvarigt varumärkesbyggande och glädje över att få befinna sig i rampljuset. I själva verket har Lars Vilks med fara för sitt eget liv visat var gränsen för yttrandefriheten numera går i Sverige. Han förtjänar ett aktivt stöd i den fortsatta kampen för några av det fria samhällets allra viktigaste principer och värden. Paulina Neuding chefredaktör Magasinet Neo Johan Lundberg chefredaktör Axess Teckning väckte avsky Flera svenska tidningar publicerade i september 2007 Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. Det väckte avsky bland muslimer – det är en skymf att avbilda profeten och hunden anses vara ett orent djur. Protesterna blev stora och Vilks blev ett hatobjekt. Han fick ta emot ta emot hundratals hot från hela världen. Också svenska företag verksamma utomlands hotades. Ledaren för terrornätverket al-Qaida i Irak utfäste en belöning på 100 000 dollar till den som mördade Vilks. Två amerikanska medborgare är f n misstänkta för stämpling till mord på Vilks. Källa: TT ", "article_category": "other"}
{"id": 37584, "headline": "”Våldsutsatta kvinnor får sämre skydd än någonsin”", "summary": "Brottsforskare och polis: Bara ändrad lagstiftning och mer samarbete mellan myndigheter kan ge kvinnor utsatta för partnerrelaterat våld bättre skydd. En ny studie av våldsutsatta kvinnors situation i södra Stockholm ger en dyster bild. Trots att gärningsmännen döms till fängelse, besöksförbud eller att kvinnorna utrustas med larmpaket utsätts de i hög grad för upprepat våld. Södertörnspolisen har mer resurser och högre kompetens än någon annan polis i landet när det gäller denna typ av brottslighet – ändå finns det bara resurser att ingripa i de verkliga högriskfallen. De utsatta kvinnorna måste därför få hjälp av en starkare och mer aktiv lagstiftning, en bättre riskbedömning och bättre stöd av de sociala myndigheterna, skriver Henrik Belfrage, Susanne Strand och Lars Widén.", "article": "I en nyligen utförd studie av 216 våldsutsatta kvinnors situation i södra Stockholm framkommer att drygt 40 procent av de kvinnor som polisanmälde partnerrelaterat våld, efter en uppföljningstid på upp till 4 år, återigen hade tvingats polisanmäla sin partner eller före detta partner för nya övergrepp. Detta trots att polisen i Södertörn anses ligga i nationell framkant när det gäller att lagföra förövare av partnervåld och skydda utsatta brottsoffer. Studien, som kommer att presenteras internationellt under våren, ger en dyster bild av dessa utsatta kvinnors situation. Den höga andelen återfall skär rakt igenom undersökningsgruppen. Det spelar inte någon roll om gärningsmännen döms till fängelse, erhåller besöksförbud eller att kvinnorna utrustas med larmpaket. Återfallen är ändå lika många och lika allvarliga. Allra värst drabbas de kvinnor vars (ex)partner någon gång under uppföljningsperioden haft besöksförbud. I den gruppen återfaller hela 56 procent av förövarna. Finns det då några förklaringar till dessa illavarslande siffror? Ja, dels är det utan tvekan så att det upptagningsområde som varit föremål för studien är ett särskilt utsatt område. Södertörn har en högre andel invånare med en uttalad social problematik än genomsnittsområdet i övriga Sverige. Men vi menar att detta bara är en delförklaring till dessa dystra siffror. Det är nämligen så att polisen i Södertörn samtidigt har mer resurser och högre kompetens än något annat län i landet. Ingenstans har man inom polisen en större brottsoffergrupp, ingenstans har man så hög kompetens och så stor vana att göra riskbedömningar, och ingenstans har man utbildat sig så väl i att på bästa sätt arbeta med och motivera och stödja våldsutsatta kvinnor. Så var finns problemet? Ett mycket viktigt resultat i vår studie är att den enda grupp som har lägre återfall än andra är de fall som betraktades som riktiga högriskfall. Där har polisen, inte sällan i samarbete med de sociala myndigheterna, lyckats bra. Ofta har man emellertid i dessa fall tvingats flytta den utsatta kvinnan (och i förekommande fall också hennes barn) till hemlig ort, och hon har fått starta ett helt nytt liv med en ny identitet. En mycket påfrestande och ingripande situation för den utsatta, men det har åtminstone inneburit ett liv utan mer våld för de allra flesta. Bland alla de övriga är dock återfallen förskräckande många. Förklaringen till detta är enkel. Polisen har helt enkelt endast tid och resurser att arbeta med de riktiga högriskfallen. Alla andra fall läggs ”i balans”, det vill säga där får andra myndigheter ta över ansvaret, vilket tycks betyda att det i princip inte görs någonting. De allra flesta våldsutsatta kvinnor förefaller därför att lämnas mer eller mindre åt sitt öde. Inte undra på att så många kvinnor (vanligen cirka 25–50 procent) inte vill eller orkar fullfölja en polisutredning, eller ens vill ta emot det skydd som polisen anser att de bör ha. Enligt vår mening behövs framför allt två åtgärder för att förbättra dessa utsatta kvinnors situation: 1). En uppgradering och förbättring av lagstiftningen på området. Vår erfarenhet är att många poliser i dag känner sig uppgivna eftersom man upplever sig ”sakna verktyg i verktygslådan”. Man upplever lagstiftningen som alltför tandlös och passiv. Det är mera regel än undantag att det är brottsoffret som göms undan, får flytta, får byta liv och identitet och så vidare, snarare än att gärningsmannen drabbas av sanktioner – sanktioner så som de i dag är utformade dessutom bevisligen har dålig eller ingen effekt. 2). Bättre kontroll av myndigheter. Polisen har i dag i hög grad utbildats i att göra strukturerade och evidensbaserade riskbedömningar vid partnervåld. Här ligger svensk polis utan tvekan i internationell framkant. Men kontrollen över att dessa bedömningar verkligen görs är fortfarande dålig. Och när det gäller de sociala myndigheterna så visade nyligen en utredning av hur de olika stadsdelsförvaltningarna i Stockholms stad gör riskbedömningar att frånvaron av sådana bedömningar snarare var regel än undantag. I den mån de ändå gjordes var dessa i huvudsak baserade på ”hemkokta” metoder, utan förankring i vetenskaplig kunskap (Rapport från Stockholms stad, 2009). Här behövs utan tvekan stora utbildningsinsatser. Vi vill poängtera att de av många sedan flera år efterfrågade så kallade haverikommissionerna utan tvekan skulle få stor betydelse i dessa sammanhang. I varje fall i ärenden där en kvinna dödas av sin partner eller före detta partner – vilket tyvärr sker i genomsnitt var tredje vecka i vårt land – skulle våra myndigheter och deras (brist på) bedömningar och åtgärder granskas. Socialstyrelsen är föreslagen som granskare. Eventuella brister skulle då bli mycket påtagliga med åtföljande krav på förbättringar. Att en sådan granskning efter så många års diskussioner ännu inte blivit verklighet är inte lätt att förstå. Återfallssiffrorna som framkommer i denna undersökning är betydligt högre än vad såväl vi som andra brukar finna. Siffran brukar vara runt 25 procent – inte som i vår nuvarande studie, hela 42 procent. En viktig förklaring till detta tror vi har att göra med vår förhållandevis långa uppföljningstid (4 år). Detta antyder att flera myndigheter behöver arbeta med skyddande och stödjande åtgärder, under lång tid. Polisen gör, som ovan nämnts, uppenbarligen ett gott arbete akut, när de har tid och resurser att göra något och när det gäller högriskfall. Men vi kan knappast kräva att polisen skall arbeta med skydd och stöd under flera års tid. Här måste andra myndigheter gripa in med en helt annan intensitet än vad som i dag helt uppenbart tycks vara fallet. Henrik Belfrage professor forskningschef Mittuniversitetet och Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall Susanne Strand universitetslektor forskare Mittuniversitetet och Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall Lars Widén polisinspektör f d chef Brottsoffergruppen, Södertörnspolisen Våld mot kvinnor Antalet polisanmälda fall av kvinnomisshandel har ökat under lång tid. Bara under förra året anmäldes 29.000 fall av misshandel mot kvinnor över 15 år. Till viss del kan ökningen förklaras med ökad benägenhet att anmäla. Det rör sig om två särskilt utsatta grupper: ensamstående mödrar som utsätts för våld av närstående och kvinnor som blir misshandlade i arbetslivet. Ungefär två tredjedelar av kvinnorna uppger att det anmälda våldet orsakat kroppsskador. Drygt 80 procent av dem som anmäls för kvinnomisshandel är män. Källa: Brottsförebyggande rådet ", "article_category": "other"}
{"id": 37598, "headline": "”Tidningarna bryr sig inte längre om yttrandefrihet”", "summary": "Sveriges Radios ledning: De stora kommersiella mediebolagen strävar efter att åstadkomma ett ideologiskifte i mediepolitiken.20 år efter att Sverige öppnade för kommersiella radio- och tv-sändningar håller allt på att vändas bak och fram. De stora privata mediebolagen – TV 4, Expressen, Aftonbladet, Dagens Industri med flera – kräver kontroll och förbud riktade mot public service. Utgångspunkten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden utan marknadens frihet som sådan. Tidnings-Sverige har traditionellt värjt sig mot att konkurrenslagstiftningen överordnas Tryckfrihetsförordningen. Det vore klädsamt om de stora tidningsutgivarna vore konsekventa och hävdade samma princip för radio och tv, skriver Mats Svegfors och Cilla Benkö.", "article": "Efter många decennier med monopol för Sveriges Radio och Sveriges Television öppnades för kommersiella radio- och tv-sändningar i början av 1990-talet. Nu efter 20 år håller allt på att vändas bak och fram. De stora privata mediebolagen och deras organisation kräver kontroll och förbud riktade mot public service. I praktiken säger de: vi kommersiella tjänar inte tillräckligt med pengar på läsarna, lyssnarna och tittarna. Om Sveriges Radio och Sveriges Television vill ge licensbetalarna något nytt får det inte ske utan att de kommersiella bolagen först har tagit ställning till det och regeringen gjort bedömningen att nya public service-tjänster inte blir till konkurrensnackdel för TV 4, Expressen, Aftonbladet, Dagens Industri och andra kommersiella mediebolag. Kulturdepartementets rapport med förslag till ”förhandsprövning av nya tjänster” har precis remissbehandlats. Hanteringen har skett med viss diskretion. Med detta är inte sagt att regeringen försökt ”mörka” förslaget. Det annonserades i public service-propositionen förra året. Men därefter tycks det hela ha uppfattats som en ren expeditionsaffär. Initiativet till förhandsprövning, eller public value-test, kommer från EU-kommissionen. Det presenterades i ett ”Meddelande” förra året. Ursprungligen kommer förslaget från Storbritannien. Problemet anses vara att radio och tv i public service-regi konkurrerar med de kommersiella mediebolagen. BBC är hårt pressat av en ofta aggressiv kritik från de kommersiella aktörerna. Och politiken från den brittiska regeringens sida har mest reducerats till att bli en anpassningsrörelse. Men konkurrens som överordnat värde i det europeiska samhället är verkligen inte något som inte är ifrågasatt. När den svenska yttrandefrihetsgrundlagen beslutades 1991 vidgades tryckfrihetens principer till att också gälla andra medier. En av de fundamentala friheterna som omfattas av yttrandefrihetsskyddet är etableringsfriheten. Så är det i Sverige. Och så är det faktiskt också i EU. Den danske professorn i medievetenskap, Frands Mortensen vid Århus universitet, hävdar till och med att EU-kommissionens krav på public value-test står i strid med EU-rätten. Han menar just att yttrandefriheten är överordnad konkurrensrätten. Mortensens slutsats – redovisad vid ett nordiskt seminarium på Hanaholmen i Finland för ett par månader sedan – belyser vikten av en ordentligt genomförd rättslig analys. Den har betydelse för ställningstagandet till förslaget om särskild regeringsprövning av nya tjänster inom public service. Och den har betydelse för en fortsatt diskussion om public service ställning. De kommersiella aktörerna är synnerligen aktiva i sin kamp mot public service på europeisk nivå. I Storbritannien drivs en formlig kampanj mot BBC. Frontpersonen är James Murdoch, son till Rupert Murdoch. Han utvecklade den principiella synen i sin ”Mac Taggart-föreläsning” i Edinburgh förra året: ”Om vi alls skall ha statligt stöd, då är det fundamentalt för hälsan hos de kreativa företagen, den oberoende produktionen och den professionella journalistiken att sådant stöd förekommer i en mycket, mycket mindre skala. … Den enda pålitliga, uthålliga och bestående garantin för oberoende är vinst”. Vi ser en strävan att åstadkomma ideologiskifte i mediepolitiken. Utgångspukten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden. Utgångspunkten är i stället marknadens frihet som sådan. Detta är en syn som saknar förankring i public service-traditionen. Den mycket breda uppslutningen bakom public service i Sverige, men också i vår del av Europa i övrigt, har utgått från demokratiska och publicistiska överväganden. Även den uttalade anhängaren av marknadsekonomi har insett de komplikationer som finns på mediemarknaden. Och inte minst Murdochs medieimperium visar just detta. ”Profiten”, för att använda James Murdochs begrepp tillämpat på hans eget familjeimperium, har inte främjat publicistisk kvalitet utan närmast konsekvent trängt tillbaka den. Likväl kan man i remissvaren på rapporten om förhandsprövning se de murdochska tankarna omsatta till svenska förhållanden. I ett remissvar från Bonniersfären avstyrks förslaget med hänvisning till att det inte är tillräckligt långtgående: ”Det finns … risk för att public service-företag får en sådan ställning på marknaden som i konkurrenshänseende märkbart påverkar andra, icke-offentliga aktörer på samma marknad.” Utan att höja rösten en enda decibel görs vitt till svart. Public service inrättades en gång för att främja publicistisk kvalitet och värna det offentliga rummet som en scen för en väl fungerande demokrati. Självfallet har själva existensen av radio och tv ”i allmänhetens tjänst” alltid beskurit de kommersiella medieföretagens affärsmöjligheter. Därvidlag finns det ingen fundamental skillnad mellan etern och nätet. (Intressant nog lyckades de svenska tidningsföretagen stoppa ”AB Radiotjänst” från att driva en egen nyhetsverksamhet ända fram till 1946. Nyhetsförmedlingen i radio var under mer än 20 år förbehållen Tidningarnas Telegrambyrå, som händelsevis ägdes av just tidningsföretagen.) Det nya nu är egentligen inte att internet har tillkommit utan att ett antal stora kommersiella medieföretag står inför stora ekonomiska utmaningar. Men det ligger en minst sagt avig logik i att försöka begränsa handlingsutrymmet för public service därför att Murdoch och andra mediemoguler får besvär med lönsamheten. Tvärtom, ju hårdare marknaden själv pressar tillbaka de kommersiella aktörerna, desto mer riskerar de att spara bort redaktionell kvalitet. Och desto viktigare blir public service, som ju aldrig har skurit guld med täljkniv i högkonjunktur men som, med en klok politik från regering och riksdag, kan ha en säker ekonomisk bas för sin publicistiska verksamhet också i dåliga tider. Det är viktigt att den samhälleliga institutionen public service ges nödvändiga förutsättningar att driva sin verksamhet i samhällets tjänst. Ty James Murdoch har i grunden fel när han beskriver ”profiten” som garanten för oberoende. Den garanten heter ”rättsstaten”. Tidningssverige har med rätta varit stolt över Tryckfrihetsförordningen och hävdat att den exklusivt bör utgöra regelram för det tryckta ordet. Tidningsutgivarna har traditionellt värjt sig mot att konkurrenslagstiftningen skulle vara överordnad Tryckfrihetsförordningen. Det vore klädsamt om de stora tidningsutgivarna vore konsekventa och hävdade samma princip när det gäller radio och tv. Också vår publicistiska verksamhet bör värnas genom ett tydligt och stabilt regelverk som ger största möjliga publicistiska frihet och oberoende. Mats Svegfors vd Sveriges Radio Cilla Benkö vice vd Sveriges Radio ", "article_category": "other"}
{"id": 37603, "headline": "”Låt en medborgarpanel ta ställning till Förbifarten”", "summary": "De rödgrönas besked om att en folkomröstning ska hållas om Förbifart Stockholm om de vinner valet, tvingar oss att välja mellan två ytterlighetsalternativ; Förbifart utan bra kollektivtrafik och en satsning på 100 procent kollektivtrafik utan förstärkning av vägkapaciteten över/under Mälaren. En allsidigt sammansatt medborgarpanel skulle kunna fylla samma funktion som en folkomröstning men till en mycket lägre kostnad, skriver transportmiljöforskaren Per Kågeson.", "article": "Om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand lyckas erövra regeringsmakten i nästa riksdagsval tänker de genom lagändring tvinga kommunerna i Stockholms län att hålla folkomröstning om Förbifart Stockholm. Utöver att ändra bestämmelserna i Lag (1994:692) om kommunala folkomröstningar så att riksdagen får möjlighet att påtvinga kommunerna en omröstning, måste de skriva om kommunallagen som (4 §) anger att ”Kommun och landstingskommun får själva vårda sina angelägenheter”. Men då uppkommer frågan om inte detta strider mot regeringsformen 1 kap. som lyder ”I riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar.” Kanske går Sahlin och Wetterstrand trots allt i land med detta. En av bristerna i den svenska demokratin är ju att vi saknar en författningsdomstol som kan upphäva beslut som strider mot grundlagen. Men varför riskera juridiska komplikationer? Om de rödgröna är beredda att tillgripa tvång vore det väl enklare att meddela att en ny riksdagsmajoritet inte kommer att bevilja några pengar till Förbifart Stockholm förrän alla kommuner i Stockholms län genomfört en folkomröstning med av regeringen föreskrivna alternativ och röstsedlar? Då ligger formellt sett beslutsrätten kvar hos kommunerna, och den nya regeringen behöver inte utsätta sig för lagrådets kritik. En så brutal och rättfram utpressning skulle å andra sidan blottlägga karaktären hos den strategi vars mest trista effekt är att tvinga oss att välja mellan två ytterlighetsalternativ; förbifart utan bra kollektivtrafik och en satsning på 100 procent kollektivtrafik och ingen förstärkning alls av vägkapaciteten över/under Mälaren. Jag föreställer mig att ett mittenalternativ som satsar på både vägförstärkning och bra kollektivtrafik skulle vinna folkomröstningen med bred marginal om alternativet tilläts. Nu föredrar de oeniga oppositionspartierna att gemensamt sälja smöret och sedan låta antingen miljöpartiet eller socialdemokraterna tappa pengarna, beroende på vilken sida som vinner. Folkomröstningsstrategin är riskabel för de rödgröna också i ett annat avseende. De kan knappast hindra kommuner där alliansen har majoritet från att utlysa egna kommunala folkomröstningar om förbifarten och kollektivtrafiken där frågan formuleras annorlunda. Följden kan bli betydande problem att tolka folkviljan. För att förbifarten inte ska gynna bilismen på kollektivtrafikens bekostnad måste den användas för en snabb och turtät förbindelse mellan regionala tillväxtcentra i Flemingsberg och Kungens Kurva/Skärholmen respektive Barkarby och Kista. Det kräver eget körfält för snabba – gärna elektrifierade – bussar samt stationer snarare än hållplatser för att skapa goda omstigningsmöjligheter till korsande kollektivtrafikstråk som Ekerövägen och tunnelbanans gröna linje. En avgörande fråga är således om de rödgröna, förutsatt att de vinner riksdagsvalet, är beredda att låta regionens invånare välja mellan fler alternativ än två? En uppenbar nackdel är förstås att tre alternativ kan medföra att inget vinner egen majoritet. Men de rödgröna behöver kanske inte påtvinga regionen en folkomröstning för att inhämta stockholmarnas åsikter. En allsidigt sammansatt medborgarpanel skulle kunna fylla samma funktion men till mycket lägre kostnad. Den skulle kunna utformas så att 500 slumpmässigt utvalda medborgare i Stockholms län på betald arbetstid får möjlighet att sätta sig in i frågan genom att lyssna på båda sidor och ta del av vad expertisen inom området har att berätta. Paneldeltagarna bör också ges möjlighet att diskutera med varandra och begära kompletterande information. Därefter får de någon veckas betänketid innan var och en av dem individuellt och anonymt lägger sin röst på något av alternativen. Genom att låta en demokratiskt sammansatt medborgarpanel ta ställning får politikerna besked om vad upplysta och välinformerade medborgare skulle föredra om de fick möjlighet att avgöra frågan. Mer än två alternativ bör inte utgöra något större problem. Utfallet bör ändå ge de oeniga rödgröna partierna tillräcklig vägledning. ", "article_category": "other"}
{"id": 37606, "headline": "”Naivt tro att marknaden kan ge alla full postservice”", "summary": "Fackförbundet Seko i hård kritik mot regeringen: Förslaget till ny postlag undergräver Postens möjligheter att upprätthålla samhällsservicen. Enligt regeringens förslag till ny postlag ska kvaliteten på samhällsuppdraget vara densamma som i dag. Alla i hela landet ska kunna ta emot och skicka brev och andra försändelser upp till två kilo. Minst 85 procent av posten ska delas ut följande dag. Men förslaget utser ingen utförare utan lägger samhällsuppdraget på marknaden – inte på det statliga företaget Posten Norden. Vi menar att man endast kan säkra en god postservice för alla genom att utse en nationell aktör och ge den förutsättningar för att fullgöra samhällsservicen. Därför uppmanar vi riksdagen att rösta nej till den nya postlagen, skriver Janne Rudén och Alf Mellström.", "article": "Förra torsdagen lämnade regeringen en proposition om en ny postlag till riksdagen. Den reglerar kvaliteten på, ansvaret för och en eventuell finansiering av den inhemska brevmarknaden. Seko anser att en postlags huvudsakliga funktion bör vara att säkra samhällsservicen. Regeringens förslag verkar i stället ha som huvudmål att öka konkurrensen, vilket framstår som i huvudsak ideologiskt motiverat. Den nya lagen öppnar för en kraftigt försämrad service för allmänheten och att tusentals jobb på sikt riskerar att försvinna. Posten har i dag ett samhällsuppdrag. Det går bland annat ut på att alla i hela landet ska kunna ta emot och skicka brev och andra försändelser upp till två kilo. Man ska kunna försäkra en försändelse och få kvitto från mottagaren. Minst 85 procent av den post som skickas för övernattsbefordran ska delas ut följande dag. Det är den kvalitet på brevverksamheten som riksdagen beslutat om. Enligt förslaget till ny postlag ska kvaliteten på samhällsuppdraget vara densamma som i dag. Men lagförslaget utser ingen utförare utan lägger samhällsuppdraget på marknaden, inte på det statliga företaget Posten Norden. Vi menar att man endast kan säkra en god postservice för alla i hela landet genom att utse en nationell aktör och ge den förutsättningar för att fullgöra samhällsservicen. I den nya lagen föreslås tvärtom. Posten ska redovisa sin prissättning och konkurrenterna tillåts ha full insyn i postens kalkyler. På så sätt kan konkurrenterna lägga sig snäppet under och ta hand om den lönsamma delen av marknaden bit för bit. Förslaget till ny postlag undergräver Postens möjligheter att upprätthålla samhällsservicen. I sin iver att öka konkurrensen vill regeringen ge tillsynsmyndigheten Post- och telestyrelsen, PTS, i uppdrag att vaka över konkurrensen på brevmarknaden. Det finns redan i dag lagar och en myndighet som övervakar konkurrensen på olika marknader. Man undrar varför just brevverksamheten ska ha dubbel konkurrensövervakning? Vi menar att PTS får en svåraxlad dubbelroll om den både ska vara tillsynsmyndighet och främja konkurrensen. Förutsättningen för en fungerande samhällelig postservice är att den sköts av en stor aktör som också ges möjlighet att agera på de delar av marknaden som är lönsamma. Det kostar att hålla och tömma brevlådor och att dela ut brev i hela landet. Posten Norden kan fortfarande utföra sitt samhällsuppdrag utan statlig ersättning tack vare att man har kunnat behålla en rimlig marknadsandel i lönsamma geografier och produktsegment. Om infrastrukturminister Åsa Torstenssons förslag upphöjs till lag kommer den möjligheten drastiskt att försämras. Att någon annan än de nationella och statliga postföretagen i framtiden skulle kunna eller ens vara intresserade av att utföra samhällsuppdraget är inte troligt. Det är näst intill naivt att tro att marknaden ska lösa behovet av postservice i hela landet. Hade det varit möjligt borde det väl redan i dag, 16 år efter avregleringen, finnas fler företag än Posten som bedriver en rikstäckande postverksamhet. De senaste åren har mängden post minskat, under förra året var minskningen dramatisk. Orsaken är att allt mer kommunikation sker med elektroniska medier. Stora postkunder ersätter pappersbaserad information med att låta sina kunder själva söka informationen via internet. De två huvudaktörerna på brevmarknaden har svårt att få verksamheten att gå ihop. Rationaliseringar och nedskärningar sätter redan nu hård press på de anställda. Postens anställda är starkt engagerade i att ge en bra postservice. De accepterar att jobba under konkurrens men är trötta på att inte kunna konkurrera på lika villkor. Sedan posten avreglerades har de som jobbar på posten levt med ständiga nedskärningar. Det har satt dem under hård press. Nu ökar den pressen. Det gäller även för dem som jobbar hos konkurrenten Bring Citymail. Näringsministern vill att posten ska vara ett vinstmaximerande företag som ska introduceras på börsen. Infrastrukturministern i samma departement lägger å andra sidan ett lagförslag som gör allt för att motverka detta. Näringsdepartementets schizofrena hållning till posten skapar osäkerhet om framtiden. Seko anser att Posten bör förbli statligt ägt och att omsorgen om service och de anställda går före både vinstmaximering och konkurrens av ideologiska skäl. Lagförslaget förutser att det kommer en dag när marknaden inte längre kan upprätthålla en samhällelig postservice. Den nya lagen för oss med ett jättekliv allt närmare den dagen. Politikerna står då inför valet att ta av statsbudgeten för att finansiera postverksamheten eller att dra ner på ambitionerna, till exempel att skrota övernattsbefordran av post. Vår gissning är att politikerna väljer att dra ner på kostnaderna, det vill säga sänka servicegraden. När marknaden inte längre kan bära brevservicen ska den enligt lagförslaget ut på upphandling. Olika företag ska lägga bud på att sköta uppdraget. Lägsta bud vinner. Vi avvisar detta bestämt. Upphandling är ett kostsamt, osäkert och krångligt sätt att sköta en samhällsservice på. Ett bättre alternativ är så kallade kompensationsfonder. Det innebär att alla aktörer, även de som inte har en rikstäckande verksamhet med postutdelning fem vardagar i veckan, bidrar till att finansiera den samhällsomfattande posttjänsten. Sådana fonder innebär en stabil finansiering och att brevtjänsten kan upprätthållas med nuvarande kvalitet. Det innebär också att det är brevmarknadens aktörer och inte, som i fallet med upphandling, skattebetalarna som bekostar brevservicen. Brevmarknaden krymper men är fortsatt oerhört betydelsefull och uppskattad. Nio av tio öppnar posten det första de gör när de kommer hem. Åtta av tio vill få sina räkningar i brevlådan och lika många anser att det är viktigt att de själva bestämmer hur de kommunicerar med myndigheter och organisationer. De vill kunna välja det fysiska brevet. Postgången, möjligheten att skicka och ta emot brev, är viktig för alla. En fungerande postgång över hela landet är en förutsättning för yttrandefriheten och demokratin. Den är allt för känsligt och värdefullt att helt lämnas åt marknadskrafterna. För att värna dessa värden kräver Seko: • att nuvarande servicenivåer för brev- och paketbefordran behålls • att staten behåller sitt ägande av och utser Posten Norden som utförare av den samhällsomfattande posttjänsten • att Posten Nordens förutsättningar att utföra uppdraget säkras genom kompensationsfonder • att PTS roll begränsas till att vara tillsynsmyndighet Vi uppmanar riksdagen att rösta nej till den nya postlagen. Janne Rudén förbundsordförande i Seko, facket för service och kommunikation Alf Mellström ordförande i Seko:s koncernfack i Posten ", "article_category": "other"}
{"id": 37609, "headline": "”Ny attityd till kondomer ska halvera hiv-spridningen”", "summary": "Ny undersökning från Socialstyrelsen och Nationella hivrådet: Var fjärde kille i åldern 20–24 år utsätter sig hellre för risken att få en sexuellt överförd sjukdom än använder kondom. Mot bakgrund av att nära 40.000 personer förra året smittades av klamydia och nära 500 av hiv, måste kondomer bli en självklarhet vid nya och tillfälliga sexkontakter. Alternativet är att man riskerar sin egen och partnerns hälsa – liksom hälsan hos kommande partner. Svenska killar och tjejer har en positiv attityd till kondomen ”i princip” men inte till att använda den själv. Det måste bli en ändring på det. Nu inleder vi den första stora nationella informationsinsatsen sedan 2003. Målet är att vi till 2016 ska halvera spridningen av hiv i Sverige, skriver Maria Larsson och Christer G Wennerholm.", "article": "Tre av fyra samlag sker utan kondom och endast 56 procent tycker att kondom alltid ska användas vid samlag med en tillfällig partner. Så ser verkligheten ut bland landets 15–24-åringar. Det visar nya siffror om ungdomar och sexualitet som Socialstyrelsen i samverkan med Nationella hivrådet presenterar i dag. Den nya undersökningen har genomförts av Ungdomsbarometern, totalt har 4.714 ungdomar i åldern 15–24 år på internet besvarat frågor om sex. Mot bakgrund av att nära 40.000 personer förra året smittades av klamydia och nära 500 av hiv, måste fler nu förstå vikten av att använda kondom vid nya och tillfälliga sexuella kontakter. Sex är för de allra flesta ett lustfyllt och positivt inslag i livet. Men kondom måste vara en självklarhet vid nya och tillfälliga sexuella kontakter, oavsett vem man har sex med. Alternativet är att riskera sin egen och partnerns hälsa – liksom hälsan hos kommande partner. På många sätt har vi i vårt land all nödvändig information för att leva ett liv med god hälsa och låga risker för sjukdom. Men det finns ofta ett glapp mellan det vi vet och det vi gör, och det glappet är stort när det gäller risken för att få sexuellt överförda infektioner. Frågan är hur många som ska få hiv och hur många unga som ska bli infertila innan kondomen blir en självklarhet med nya partner. Med klamydia följer risken för kvinnor att drabbas av äggledarinflammation och i förlängningen infertilitet, och även män kan bli sterila genom en eventuell bitestikelinflammation. Vi hör ofta ungdomar säga att ”klamydia är lätt att bota” och därför inget att bry sig om. Hiv å andra sidan uppfattas av många som något som nästan inte finns i Sverige eller som något som bara drabbar vissa ”riskgrupper”. Men klamydia kan leda till att man inte får de barn man vill ha och risk för smitta handlar inte om vem man är, utan vad man gör. Kondomen är ett sätt att också skydda sin framtida fertilitet, oavsett sexuella preferenser. Svenska killar och tjejer har en positiv attityd till kondomen ”i princip” men inte till att använda den själva. En av tre ungdomar svarar i undersökningen att de ”sällan” eller ”aldrig” ser till att kondomen används. Endast 51 procent av tjejerna och 56 procent av killarna i åldern 15–19 år ser det som självklart att ha kondom med en tillfällig partner. Att 26 procent av killarna i åldern 20–24 år svarar att de hellre utsätter sig för risken att få en sexuellt överförd infektion än avstår från sex om det saknas kondom tyder på att vi i Sverige har en del att göra innan vi är i kapp vårt grannland Finlands mer självklara inställning till kondomer. Vi undrar oroligt om de unga männen tänker på samma sätt utomlands? I en globaliserad värld åker många svenska ungdomar utomlands; på semesterresa, för att jobba eller för att plugga. Många unga människor kommer till Sverige för att göra samma sak. Kärlek och sex är gränslösa företeelser, och för det mesta gränslösa positiva erfarenheter. Det finns många länder där risken att stöta på någon som är smittad av hiv är större än i Sverige. Oavsett om man har sex i ett annat land eller i Sverige, får de flesta hiv av någon som inte själv vet om att han eller hon är smittad. Utbredningen av klamydia talar för ett högt risktagande bland unga människor. Ett risktagande, som den dagen hiv får lite mer fäste i ungdomsgruppen än den har i dag, innebär en tydlig risk för en snabb spridning av hiv. Hivstatistiken visar att 221 av de anmälda fallen i Sverige år 2009 var heterosexuellt smittade, 134 fall konstaterades i gruppen män som har sex med män och 27 var smittade via intravenöst missbruk. Gruppen män som har sex med män är överrepresenterad när det gäller inhemsk spridning av hiv. Under 2000-talet finns en trend till en ökning i denna grupp, vilket pekar på ett ökat risktagande även bland dessa män. Det är allvarligt. Inga fler, oavsett om man har sex med män eller kvinnor, ska behöva få hiv. Vi har kunskapen, nu måste vi börja jobba med attityden. Kondom är självklart när man träffar en ny partner, kondom är självklart på resan, kondom är ok på klubben. I dag är det endast 60 procent av ungdomarna som kan svara rätt på grundläggande frågor om hur hiv överförs. Vi har länge haft en övertro på att unga människor har all information, all kunskap och att deras attityd till att skydda sig därför borde vara självklar. Så är det inte. Alla som har ansvar i dessa frågor behöver därför ta krafttag. Det gäller hälso- och sjukvården, det gäller skolan, det gäller ideella organisationer men också de kommersiella aktörer som säljer kondomer eller använder sexualiteten i kommersiellt syfte. Nu inleder vi den första stora nationella informationsinsatsen sedan 2003. Det är ett första steg och målet är att vi 2016 ska halvera spridningen av hiv i Sverige. Det borde vi klara. Gör kondomen till en självklarhet. Maria Larsson (KD) äldre- och folkhälsominister Christer G Wennerholm ordförande Nationella hivrådet Kondomkampanjen Nationella hivrådet lanserar i dagarna en nationell informationsinsats som i första hand riktas till unga vuxna. Regeringen har initierat och gett medel till insatsen och Socialstyrelsen är den myndighet som har ansvaret för att utforma själva innehållet i kampanjen. Kampanjen ”Så många – bäst att skydda sig” fokuserar på att förmedla kunskapen att när man har sex med sin partner har man även sex med partnerns alla före detta sexuella kontakter. En kampanjsajt lanseras och marknadsförs bland annat genom reklamfilm på bio. ", "article_category": "other"}
{"id": 37617, "headline": "”Svensk grundlag måste anpassas bättre till EU”", "summary": "Ny SNS-rapport utvärderar EU-medlemskapet efter 15 år: För att förhindra ett demokratiunderskott i Sverige krävs nya reformer och handlingsstrategier.EU-medlemskapet har lämnat bestående avtryck i svensk politik och demokrati. Statsministern och Statsrådsberedningen har fått ökad makt på bekostnad av fackdepartementen. Samtidigt har riksdagens kontrollfunktion försvårats och dess roll i genomförandet av EU:s regler urholkats. Domstolarna har varit obenägna att samarbeta med EU-domstolen och därmed missat unika möjligheter att påverka EU-rätten. Vi efterlyser en mer offensiv svensk inställning, bland annat bör grundlagen skrivas om så att den bättre speglar de konstitutionella följderna av EU-medlemskapet, skriver Studieförbundet Näringsliv och Samhälles Demokratiråd.", "article": "I år är det femton år sedan Sverige blev medlem i EU. I årets rapport från SNS Demokratiråd, ”Europeiseringen av Sverige”, utvärderar vi hur svensk politik och demokrati har förändrats till följd av EU-medlemskapet. Vi uppmärksammar särskilt fyra områden: statskicket, förvaltningen, partipolitiken och välfärdsmodellen. Vår första huvudsakliga slutsats är att EU-medlemskapet i flera avseenden lämnat bestående avtryck i hur svensk politik och demokrati organiseras och bedrivs. Till att börja med har det svenska statsskicket påverkats i flera aspekter. EU:s konstitutionella utveckling har inneburit att grundlagens beskrivning av förhållandet mellan Sverige och EU blivit alltmer missvisande. Grundlagen har gett en bild av att Sverige har större kontroll över EU, dess utveckling och dess konsekvenser för det svenska statskicket än vad som i själva verket är fallet. Vidare har den redan starka regeringsmakten i Sverige fått en ännu starkare ställning till följd av EU-medlemskapet. Regeringen har fått tillgång till nya politiska arenor, samtidigt som riksdagens kontrollfunktion försvårats och dess roll i genomförandet av EU-regler urholkats genom förändrade lagstiftningsformer i EU. Domstolarna i Sverige har genom medlemskapet getts unika möjligheter till inflytande över EU-rätten, men hittills varit obenägna att samarbeta med EU-domstolen genom begäran om förhandsavgöranden. De delar av förvaltningen som arbetar mot EU har genomgått stora förändringar i medlemskapets spår. Den traditionella svenska förvaltningsmodellen med små departement och stora, självständiga myndigheter har delvis luckrats upp. Den politiska styrningen i EU-frågor är generellt svagare och mer informell än i traditionell förvaltningsstyrning. Inom Regeringskansliet har de ökade kraven på EU-samordning gett en ökad koncentration av makt till statsministern och Statsrådsberedningen, på bekostnad av fackdepartementen, särskilt UD. Denna utveckling har gått hand i hand med ökad fragmentarisering av förvaltningen, när tjänstemän på lägre nivåer har fått ökad makt och autonomi till följd av sin expertkunskap i EU-frågor. Partipolitiken har endast påverkats i begränsad utsträckning av EU. Den främsta förändringen sedan 1995 är att splittringen i EU-frågan inom väljarkåren och flera partier efterhand har gett med sig. Samtidigt förblir frågor om EU-politik begränsat politiserade av partierna och lågprioriterade av väljarna, vilket förklarar varför de inte syns i riksdagsvalen och varför väljarna tillåter sig att experimentera och proteströsta i EU-valen. Det svenska partisystemet har tagit mycket litet intryck av medlemskapet och relationerna med systerpartier i Europa. I partiernas interna arbete har EU-medlemskapet hittills haft marginell betydelse. Villigheten att bedriva kampanjer på grundval av europeiska partimanifest är svag, liksom intresset för EU-parlamentarikernas arbete. Den svenska välfärdsmodellen har i stora drag bestått och hävdat sig väl inom EU. Sverige har inte genomgått något genomgripande modellskifte. Bilden av EU som ett hot var kraftigt överdriven. Tvärtom har den aktiva svenska arbetsmarknadspolitiken fungerat som modell i EU-ländernas samarbete i sysselsättningsfrågor. På det socialpolitiska området har dessutom EU spelat en viktig roll i att stärka de sociala rättigheterna i medlemsländerna, Sverige inkluderat. Exempelvis har EU genom domstolen stärkt det formella skyddet av jämställdhet mellan könen. Samtidigt har den svenska lönebildningsmodellen utmanats av EU-domstolens utslag i Vaxholmsfallet. Det är fortfarande oklart hur långtgående konsekvenserna blir i praktiken. Vår andra huvudsakliga slutsats är att Sverige i dag lider av en brist på reformer och strategier för att möta medlemskapets effekter på svensk demokrati och politik. Denna passivitet riskerar att resultera i ett självförvållat demokratiunderskott i Sverige och en outnyttjad potential för inflytande i Bryssel. Det finns fortfarande en tendens att förhålla sig som om EU-medlemskapet vore en marginell förändring eller ett hot att försvara sig mot. Vi efterlyser en mer offensiv inställning och pekar på nio önskvärda reformer och handlingsstrategier: • Riksdagen bör skriva om grundlagenså att den bättre speglar de konstitutionella följderna av medlemskapet än dagens EU-paragraf och den grundlagsändring som väntas antas till hösten. • Riksdagen behöver söka återta delar av den makt den förlorati förhållande till regeringen, exempelvis genom att utnyttja den nya roll som nationella parlament får genom Lissabonfördraget. • Domstolarna måste bejaka sin centrala rolli EU:s juridiska system och begära förhandsavgöranden från EU-domstolen där tolkningen av EU-rätten är oklar. Möjligheten att påverka EU:s rättsutveckling går via Luxemburg. • Regeringen behöver utveckla en förvaltningspolitikför EU-arbetet som möter den uppluckrade gränslinjen mellan departement och myndigheter med förtydligade mekanismer för politisk styrning och ansvarskrävande. • Regeringskansliet måste bli bättre på att stötta de svenskarsom arbetar i EU:s institutioner och på att dra nytta av deras erfarenheter och kompetens, både i Bryssel och när de återvänder hem. • Partierna behöver anpassa sig bättretill EU-arenan genom att lyfta EU-frågorna även mellan Europavalen, förklara hur skenbart nationella frågor ofta har en europeisk dimension och bättre utnyttja sina Europaparlamentariker. • Partierna bör avstå frånatt på utrikespolitiskt manér söka mindre konflikt i frågor som hanteras på EU-nivån, då detta bidrar till ett blodfattigt nationellt samtal i EU-frågor och försvårar demokratiskt ansvarsutkrävande. • Sverige bör verka för att kvarhålla nationell välfärdspolitisk handlingsfrihetinom EU, inte minst på de områden där den svenska modellen skiljer sig från de allmänna mönstren i medlemsländerna, exempelvis i fråga om lönebildning. • Sverige bör utnyttja sin höga trovärdigheti välfärdsfrågor för att söka forma hållbara socialpolitiska lösningar på gemensamma europeiska problem, som åldrande befolkningar. Femton år efter inträdet i EU är Sverige en alltmer integrerad del i unionen. Men att därmed slå sig till ro vore en björntjänst för svensk demokrati och svenskt inflytande i EU. Jonas Tallberg professor Stockholms universitet Nicholas Aylott docent Södertörns högskola Carl Fredrik Bergström professor Uppsala universitet Åsa Casula Vifell fil dr Stockholms universitet och Södertörns högskola Joakim Palme professor Uppsala universitet och vd Institutet för framtidsstudier ", "article_category": "other"}
{"id": 37618, "headline": "”Svensk grundlag måste anpassas bättre till EU”", "summary": "Ny SNS-rapport utvärderar EU-medlemskapet efter 15 år: För att förhindra ett demokratiunderskott i Sverige krävs nya reformer och handlingsstrategier. EU-medlemskapet har lämnat bestående avtryck i svensk politik och demokrati. Statsministern och Statsrådsberedningen har fått ökad makt på bekostnad av fackdepartementen. Samtidigt har riksdagens kontrollfunktion försvårats och dess roll i genomförandet av EU:s regler urholkats. Domstolarna har varit obenägna att samarbeta med EU-domstolen och därmed missat unika möjligheter att påverka EU-rätten. Vi efterlyser en mer offensiv svensk inställning, bland annat bör grundlagen skrivas om så att den bättre speglar de konstitutionella följderna av EU-medlemskapet, skriver Studieförbundet Näringsliv och Samhälles Demokratiråd.", "article": "I år är det femton år sedan Sverige blev medlem i EU. I årets rapport från SNS Demokratiråd, ”Europeiseringen av Sverige”, utvärderar vi hur svensk politik och demokrati har förändrats till följd av EU-medlemskapet. Vi uppmärksammar särskilt fyra områden: statskicket, förvaltningen, partipolitiken och välfärdsmodellen. Vår första huvudsakliga slutsats är att EU-medlemskapet i flera avseenden lämnat bestående avtryck i hur svensk politik och demokrati organiseras och bedrivs. Till att börja med har det svenska statsskicket påverkats i flera aspekter. EU:s konstitutionella utveckling har inneburit att grundlagens beskrivning av förhållandet mellan Sverige och EU blivit alltmer missvisande. Grundlagen har gett en bild av att Sverige har större kontroll över EU, dess utveckling och dess konsekvenser för det svenska statskicket än vad som i själva verket är fallet. Vidare har den redan starka regeringsmakten i Sverige fått en ännu starkare ställning till följd av EU-medlemskapet. Regeringen har fått tillgång till nya politiska arenor, samtidigt som riksdagens kontrollfunktion försvårats och dess roll i genomförandet av EU-regler urholkats genom förändrade lagstiftningsformer i EU. Domstolarna i Sverige har genom medlemskapet getts unika möjligheter till inflytande över EU-rätten, men hittills varit obenägna att samarbeta med EU-domstolen genom begäran om förhandsavgöranden. De delar av förvaltningen som arbetar mot EU har genomgått stora förändringar i medlemskapets spår. Den traditionella svenska förvaltningsmodellen med små departement och stora, självständiga myndigheter har delvis luckrats upp. Den politiska styrningen i EU-frågor är generellt svagare och mer informell än i traditionell förvaltningsstyrning. Inom Regeringskansliet har de ökade kraven på EU-samordning gett en ökad koncentration av makt till statsministern och Statsrådsberedningen, på bekostnad av fackdepartementen, särskilt UD. Denna utveckling har gått hand i hand med ökad fragmentarisering av förvaltningen, när tjänstemän på lägre nivåer har fått ökad makt och autonomi till följd av sin expertkunskap i EU-frågor. Partipolitiken har endast påverkats i begränsad utsträckning av EU. Den främsta förändringen sedan 1995 är att splittringen i EU-frågan inom väljarkåren och flera partier efterhand har gett med sig. Samtidigt förblir frågor om EU-politik begränsat politiserade av partierna och lågprioriterade av väljarna, vilket förklarar varför de inte syns i riksdagsvalen och varför väljarna tillåter sig att experimentera och proteströsta i EU-valen. Det svenska partisystemet har tagit mycket litet intryck av medlemskapet och relationerna med systerpartier i Europa. I partiernas interna arbete har EU-medlemskapet hittills haft marginell betydelse. Villigheten att bedriva kampanjer på grundval av europeiska partimanifest är svag, liksom intresset för EU-parlamentarikernas arbete. Den svenska välfärdsmodellen har i stora drag bestått och hävdat sig väl inom EU. Sverige har inte genomgått något genomgripande modellskifte. Bilden av EU som ett hot var kraftigt överdriven. Tvärtom har den aktiva svenska arbetsmarknadspolitiken fungerat som modell i EU-ländernas samarbete i sysselsättningsfrågor. På det socialpolitiska området har dessutom EU spelat en viktig roll i att stärka de sociala rättigheterna i medlemsländerna, Sverige inkluderat. Exempelvis har EU genom domstolen stärkt det formella skyddet av jämställdhet mellan könen. Samtidigt har den svenska lönebildningsmodellen utmanats av EU-domstolens utslag i Vaxholmsfallet. Det är fortfarande oklart hur långtgående konsekvenserna blir i praktiken. Vår andra huvudsakliga slutsats är att Sverige i dag lider av en brist på reformer och strategier för att möta medlemskapets effekter på svensk demokrati och politik. Denna passivitet riskerar att resultera i ett självförvållat demokratiunderskott i Sverige och en outnyttjad potential för inflytande i Bryssel. Det finns fortfarande en tendens att förhålla sig som om EU-medlemskapet vore en marginell förändring eller ett hot att försvara sig mot. Vi efterlyser en mer offensiv inställning och pekar på nio önskvärda reformer och handlingsstrategier: • Riksdagen bör skriva om grundlagen så att den bättre speglar de konstitutionella följderna av medlemskapet än dagens EU-paragraf och den grundlagsändring som väntas antas till hösten. • Riksdagen behöver söka återta delar av den makt den förlorat i förhållande till regeringen, exempelvis genom att utnyttja den nya roll som nationella parlament får genom Lissabonfördraget. • Domstolarna måste bejaka sin centrala roll i EU:s juridiska system och begära förhandsavgöranden från EU-domstolen där tolkningen av EU-rätten är oklar. Möjligheten att påverka EU:s rättsutveckling går via Luxemburg. • Regeringen behöver utveckla en förvaltningspolitik för EU-arbetet som möter den uppluckrade gränslinjen mellan departement och myndigheter med förtydligade mekanismer för politisk styrning och ansvarskrävande. • Regeringskansliet måste bli bättre på att stötta de svenskar som arbetar i EU:s institutioner och på att dra nytta av deras erfarenheter och kompetens, både i Bryssel och när de återvänder hem. • Partierna behöver anpassa sig bättre till EU-arenan genom att lyfta EU-frågorna även mellan Europavalen, förklara hur skenbart nationella frågor ofta har en europeisk dimension och bättre utnyttja sina Europaparlamentariker. • Partierna bör avstå från att på utrikespolitiskt manér söka mindre konflikt i frågor som hanteras på EU-nivån, då detta bidrar till ett blodfattigt nationellt samtal i EU-frågor och försvårar demokratiskt ansvarsutkrävande. • Sverige bör verka för att kvarhålla nationell välfärdspolitisk handlingsfrihet inom EU, inte minst på de områden där den svenska modellen skiljer sig från de allmänna mönstren i medlemsländerna, exempelvis i fråga om lönebildning. • Sverige bör utnyttja sin höga trovärdighet i välfärdsfrågor för att söka forma hållbara socialpolitiska lösningar på gemensamma europeiska problem, som åldrande befolkningar. Femton år efter inträdet i EU är Sverige en alltmer integrerad del i unionen. Men att därmed slå sig till ro vore en björntjänst för svensk demokrati och svenskt inflytande i EU. Jonas Tallberg professor Stockholms universitet Nicholas Aylott docent Södertörns högskola Carl Fredrik Bergström professor Uppsala universitet Åsa Casula Vifell fil dr Stockholms universitet och Södertörns högskola Joakim Palme professor Uppsala universitet och vd Institutet för framtidsstudier EU-sympatierna Den 13 november 1994 avgjordes frågan om Sveriges EU-medlemskap i en folkomröstning. 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent nej och 0,9 procent röstade blankt. Valdeltagandet var högt, 83 procent. SCB:s undersökningar av svenska folkets EU-sympatier visar att opinionen har svängt till EU:s fördel. I maj 1992 var drygt 35 procent av svenskarna emot EU, medan drygt 30 procent var för. Vid senaste undersökningen, i november 2009, var 56,5 procent för medan 18 procent var emot och 25,6 procent osäkra. Källa: EU-upplysningen, SCB ", "article_category": "other"}
{"id": 37619, "headline": "”Spårbilar kan bli ett lyft för Stockholm”", "summary": "Sveriges första anläggning för spårbilar bör placeras i ”Vetenskapsstaden” i Stockholm. Den skulle kunna binda samman våra tre universitet i området och ge närmare 70.000 dagliga resenärer en möjlighet att transportera sig med bilens frihet men utan dess miljönackdelar. Spårbilen är en trafiklösning som är anpassad till ett modernt, urbant samhälle, skriver rektorerna för Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan och Karolinska Institutet.", "article": "Det område som samlar våra tre universitet saknar en väsentlig funktion: goda kommunikationer. Området saknar möjligheter att på ett enkelt sätt röra sig mellan de tre lärosätena. Den befintliga kollektivtrafiken är ansträngd till bristningsgränsen redan idag och med fler människor som är aktiva inom utbildning och forskning kommer situationen att bli ohållbar. Då kan fler bilister inte vara ett alternativ. Spårbilar är en trafiklösning som skulle kunna komplettera det hårt belastade kollektivtrafiknätet och binda samman de tre universiteten och ge de närmare 70.000 personer som dagligen rör sig i området möjlighet att transportera sig med bilens individuella frihet och kollektivtrafikens miljövinster. Spårbilen är ett förarlöst spårbundet fordon i samma storlek som en vanlig bil. Den kör på ett nätverk av högbanor och kommer när den behövs. Passageraren knappar in destinationen, betalar, kliver in i vagnen och åker iväg. Hållplatserna längs banan ligger utmed ett sidospår och passagerarna stiger på och av utan att övrig trafik hindras. Lösningen ger alltså utrymme för ett miljövänligt och effektivt resande utan att göra avkall på resenärernas personliga behov. Just nu pågår diskussioner om placeringen av Sveriges först pilotbana för spårbil. Vetenskapsstaden i Stockholm är ett av de områden som utvärderas. Området samlar tre av Sveriges mest framstående universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Stockholms universitet och Karolinska Institutet. Sammantaget utgör vi ett av de största universitetsområdena i Europa och tillsammans har vi en utbildnings- och forskningskapacitet som gör att vi tävlar med de 30 mest framgångsrika universiteten i världen. Med spetsforskning inom teknik, naturvetenskap, medicin, humaniora och samhällsvetenskap står våra tre universitet, liksom regionen, starkt rustade att möta framtidens utmaningar. Universitetens utveckling är också en förutsättning för Stockholm som kunskapsregion att hävda sig i den internationella konkurrensen. De tre universiteten samarbetar i allt större utsträckning. Verksamheterna integreras successivt på flera håll. Det främsta exemplet på gemensamma satsningar är Science for Life Laboratory som kommer att ligga i det nya området Stockholm Life Solna-Stockholm där Norra station ligger i dag. Samarbeten kräver att det går att mötas inte bara virtuellt utan också fysiskt. För närvarande pågår en utveckling av Albano-området. I Albano ligger redan idag AlbaNova, ett fysiksamarbete mellan Stockholms universitet och KTH där all verksamhet är integrerad. Nu planeras en utveckling av hela området för utbildning och forskning på högsta nivå. Albano ligger strategiskt i centrum av det område som kallas Vetenskapsstaden och utvecklingen av området ställer frågan om tillgängliga och miljövänliga kommunikationslösningar på sin spets. Idag är det mycket svårt att ta sig till Albano med kollektiva färdmedel. Dessutom kommer utvecklingen av Stockholm Life Solna-Stockholm att ställa ytterligare krav på förbättrade kommunikationer. Samarbeten mellan de tre universiteten sker redan på många sätt både på utbildnings- och forskningsnivå. För att vi på allvar ska kunna ta tillvara på de möjligheter närheten till varandra ger och för att Stockholmsregionen ska kunna expandera och utvecklas till att bli en ledande kunskaps- och forskningsregion måste smidiga, pålitliga och miljövänliga kollektivtrafiklösningar bli en verklighet. Spårbilstrafik, eller spårtaxi som det också kallas, är en mycket intressant lösning som kan binda samman de tre universitet och samtidigt komplettera den kollektivtrafik som finns idag. Behovet av kommunikationer inom Vetenskapsstaden är mycket långsiktigt. Våra tre universitet har den största samlade forskningskompetensen i landet. Universitet är också platser där ny teknik möter användare med stor nyfikenhet på nya lösningar. En pilotbana borde därför med självklarhet placeras inom detta område. Vi anser därför att både Stockholms stad och Storstockholms Lokaltrafik (SL) bör ta tillfället i akt att engagera sig för att få landets första spårbilsbana placerad i Stockholm, särskilt som det är en möjlighet för Stockholm, årets miljöhuvudstad i Europa, att bekräfta positionen som ledande och drivande i utvecklingen av miljövänliga kommunikationslösningar anpassade till ett modernt urbant samhälle. Kåre Bremer, rektor för Stockholms universitet Peter Gudmundsson, rektor för Kungliga Tekniska högskolan Harriet Wallberg-Henriksson, rektor för Karolinska Institutet ", "article_category": "other"}
{"id": 37627, "headline": "”Vi agerar på samma sätt om en ny pandemi slår till”", "summary": "Regeringen, Socialstyrelsen och SKL: Uppgörelse klar om det influensavaccin som inte användes i höstas. Sverige har säkrat ett pandemiskydd för de närmaste åren.Avtalet med Glaxo Smith Kline innebär att vi avstår från 25 procent av de beställda doserna av vaccinet Pandemrix samtidigt som vi säkrar tillgången till pandemivaccin de närmaste åren. Om en annan influensa utvecklas till en pandemi har landstingen rätt att mot en mindre kostnad byta ut den nu aktuella virusstammen mot ett annat så kallat antigen (aktiva substansen i vaccinet). Vi kommer inte att handla annorlunda nästa gång en pandemi bryter ut utan fortsätter att planera för det värsta – men hoppas på det bästa, skriver äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, Socialstyrelsens Anders Tegnell och SKL:s ordförande Anders Knape.", "article": "För första gången på 40 år drabbades vi förra året av en fullskalig influensapandemi, den så kallade svininfluensan eller A(H1N1). Världshälsoorganisationen (WHO) deklarerade den 25 april 2009 att detta var en smitta som kunde hota människors hälsa i flera länder. Händelseutvecklingen var därefter snabb. Smittspridningen accelererade med en topp på flera tusen insjuknade i Sverige i slutet av oktober och början av november. Några blev mycket allvarligt sjuka och 25 personer avled. De flesta som insjuknade klarade sig med lindriga symtom. När sjukdomen bröt ut kom oron och frågor kring vaccinets skyddsförmåga och frågor om när skulle vaccinet komma. I medierna skrevs det mycket om förseningar av vaccin, trots att vi fick mest vaccin och snabbast i hela Europa. Lite senare, när smittan avtagit, vände man dock på steken och ifrågasatte om vi inte köpt in för många doser. Och om det var värt hela insatsen. Konspirationer om att det är läkemedelsindustrin som hittat på allting har florerat. Och därefter har man frågat vad vi ska göra med alla överblivna doser, eftersom allt vaccin inte har förbrukats. Denna sista fråga kan vi nu svara på. Socialstyrelsen har, tillsammans med Sveriges Kommuner och landsting (SKL) samt Stockholms läns landsting, kommit överens med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline (GSK) om hur det pandemivaccin som ännu inte har använts ska hanteras. Det nya avtalet innebär bland annat att: • Sverige avstår från 25 procent av de beställda doserna av pandemivaccinet, Pandemrix, samtidigt som vi säkrar tillgången till pandemivaccin de närmsta åren. Pandemrix består av två delar, antigen (aktiv substans) och adjuvans (en komponent som stärker immunsvaret). • Avtalet ger landstingen rätt att mot en mindre kostnad byta ut den nu aktuella virusstammen A(H1N1) mot något annat antigen om viruset skulle förändras eller någon annan influensa utvecklas till en pandemi. Avtalet garanterar också att adjuvansen kostnadsfritt byts ut om det visar sig att hållbarheten inte räcker i tre år. • Vi får ett bra pandemiskydd under ett antal år framöver samtidigt som landstingen kan spara pengar. • Avtalet innebär dessutom att vi får tid att utvärdera nuvarande avtal innan vi påbörjar en upphandling av ett nytt pandemiskydd. Som alla vet är virus per definition opålitliga. Få experter kan eller vill uttala sig med någon tvärsäkerhet om allvarlighetsgraden i ett begynnande läge av en smittspridning av ett nytt virus. Om det är något vi lärt av tidigare pandemier så är det just denna osäkerhet kring ett virus utveckling. Vi kan naturligtvis önska att vi i det begynnande skedet har alla svar. Det som karakteriserar en krishantering är dock att man måste fatta beslut vid en viss tidpunkt med de fakta som just då föreligger. För att hantera en sådan situation har vi en beredskapsplanering. Precis på samma sätt som vi har en hemförsäkring: Vi vill helst inte att vi ska behöva använda försäkringen men ingen vill vara utan den. Vi hade sedan ett par år tillbaka en ”hemförsäkring” som gav alla i Sverige möjlighet att snabbt få tillgång till ett vaccin vid en hotande pandemi. Vi utnyttjade den möjligheten och agerade utifrån de fakta som fanns vid den tidpunkten. Tack vare ett avtal med en utländsk läkemedelsproducent fick alla svenskar som ville ett snabbt vaccin mot svininfluensan. Vi har störst andel av befolkningen vaccinerad i Europa, omkring 5,5 miljoner personer har vaccinerat sig. Skulle vi ha handlat annorlunda vid en motsvarande situation med den erfarenhet vi har i dag? Nej, alla krissituationer är till sin natur ”nya”. I synnerhet när vi har med virus att göra. Nästa gång kanske utvecklingen är annorlunda – en mycket allvarligare variant. För dessa situationer har vi en nationell beredskapsplanering inom smittskyddsområdet. Men självklart ska vi lära av pandemin, dra erfarenheter av enskilda hanteringsåtgärder, se hur logistiken kan bli bättre, vilka luckor som finns i vår beredskapsplanering, vad vi gjorde bra och vad vi kunde ha gjort bättre. Hur fungerar det internationella samarbetet och hur kan vi bli bättre på EU-nivån? Som en följd av WHO:s pandemideklaration den 11 juni i fjol beslutade landstingen att aktivera det pandemigarantiavtal som tecknats med GSK om vacciner mot H1N1. WHO har tillsatt en oberoende utredning som ska granska och utvärdera den egna verksamheten under pandemin. En slutrapport kommer att presenteras i maj 2011. Den svenska regeringen har också sett behov av att analysera de svenska insatserna under pandemin. Regeringen har därför givit Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att, tillsammans med berörda myndigheter och Sveriges Kommuner och landsting, göra en analys av samhällets beredskap för att möta såväl en mild som en mer allvarlig pandemi. I bedömningen ska beaktas de erfarenheter som man fått av nuvarande pandemi. En delrapport ska lämnas senast den 1 november 2010 och hela uppdraget ska avrapporteras den 1 mars 2011. Socialstyrelsen har också i uppdrag att följa upp pandemigarantiavtalet som tecknades 2007 och som aktiverades när den nya influensan blev förklarad som en pandemi av WHO. Uppföljningen ska genomföras i samråd med Sveriges Kommuner och landsting och Stockholms läns landsting. Uppdraget ska slutrapporteras den 15 oktober 2010. Men trots all erfarenhet som vi förhoppningsvis kommer att få av denna pandemi så kommer vi att stå inför samma problem nästa gång när vi får en spridning av ett nytt virus; ingen kommer att veta hur allvarligt det kommer att bli. Vi kommer att tvingas fatta snabba beslut på precis samma sätt som vi gjorde nu under pandemin. Från regeringens och myndigheternas sida kommer vi att fortsätta planera för det värsta men hoppas på det bästa. Sverige har nu säkrat ett pandemiskydd för de närmaste åren. Det är viktigt att huvudmännen och regeringen inleder samtal om utformningen av framtida pandemiavtal. Det är av stor vikt att vi då drar lärdom av de erfarenheter som pandemin gav oss. Maria Larsson (KD) äldre- och folkhälsominister Anders Tegnell avdelningschef, smittskyddsenheten vid Socialstyrelsen Anders Knape ordförande i SKL, Sveriges Kommuner och landsting ", "article_category": "other"}
{"id": 37628, "headline": "”Vi agerar på samma sätt om en ny pandemi slår till”", "summary": "Regeringen, Socialstyrelsen och SKL: Uppgörelse klar om det pandemivaccin som inte användes i höstas. Sverige har säkrat ett pandemiskydd för de närmaste åren. Avtalet med Glaxo Smith Kline innebär att vi avstår från 25 procent av de beställda doserna av vaccinet Pandemrix samtidigt som vi säkrar tillgången till pandemivaccin de närmaste åren. Om en annan influensa utvecklas till en pandemi har landstingen rätt att mot en mindre kostnad byta ut den nu aktuella virusstammen mot ett annat så kallat antigen (aktiva substansen i vaccinet). Vi kommer inte att handla annorlunda nästa gång en pandemi bryter ut utan fortsätter att planera för det värsta – men hoppas på det bästa, skriver äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, Socialstyrelsens Anders Tegnell och SKL:s ordförande Anders Knape.", "article": "För första gången på 40 år drabbades vi förra året av en fullskalig influensapandemi, den så kallade svininfluensan eller A(H1N1). Världshälsoorganisationen (WHO) deklarerade den 25 april 2009 att detta var en smitta som kunde hota människors hälsa i flera länder. Händelseutvecklingen var därefter snabb. Smittspridningen accelererade med en topp på flera tusen insjuknade i Sverige i slutet av oktober och början av november. Några blev mycket allvarligt sjuka och 25 personer avled. De flesta som insjuknade klarade sig med lindriga symtom. När sjukdomen bröt ut kom oron och frågor kring vaccinets skyddsförmåga och frågor om när skulle vaccinet komma. I medierna skrevs det mycket om förseningar av vaccin, trots att vi fick mest vaccin och snabbast i hela Europa. Lite senare, när smittan avtagit, vände man dock på steken och ifrågasatte om vi inte köpt in för många doser. Och om det var värt hela insatsen. Konspirationer om att det är läkemedelsindustrin som hittat på allting har florerat. Och därefter har man frågat vad vi ska göra med alla överblivna doser, eftersom allt vaccin inte har förbrukats. Denna sista fråga kan vi nu svara på. Socialstyrelsen har, tillsammans med Sveriges Kommuner och landsting (SKL) samt Stockholms läns landsting, kommit överens med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline (GSK) om hur det pandemivaccin som ännu inte har använts ska hanteras. Det nya avtalet innebär bland annat att: • Sverige avstår från 25 procent av de beställda doserna av pandemivaccinet, Pandemrix, samtidigt som vi säkrar tillgången till pandemivaccin de närmsta åren. Pandemrix består av två delar, antigen (aktiv substans) och adjuvans (en komponent som stärker immunsvaret). • Avtalet ger landstingen rätt att mot en mindre kostnad byta ut den nu aktuella virusstammen A(H1N1) mot något annat antigen om viruset skulle förändras eller någon annan influensa utvecklas till en pandemi. Avtalet garanterar också att adjuvansen kostnadsfritt byts ut om det visar sig att hållbarheten inte räcker i tre år. • Vi får ett bra pandemiskydd under ett antal år framöver samtidigt som landstingen kan spara pengar. • Avtalet innebär dessutom att vi får tid att utvärdera nuvarande avtal innan vi påbörjar en upphandling av ett nytt pandemiskydd. Som alla vet är virus per definition opålitliga. Få experter kan eller vill uttala sig med någon tvärsäkerhet om allvarlighetsgraden i ett begynnande läge av en smittspridning av ett nytt virus. Om det är något vi lärt av tidigare pandemier så är det just denna osäkerhet kring ett virus utveckling. Vi kan naturligtvis önska att vi i det begynnande skedet har alla svar. Det som karakteriserar en krishantering är dock att man måste fatta beslut vid en viss tidpunkt med de fakta som just då föreligger. För att hantera en sådan situation har vi en beredskapsplanering. Precis på samma sätt som vi har en hemförsäkring: Vi vill helst inte att vi ska behöva använda försäkringen men ingen vill vara utan den. Vi hade sedan ett par år tillbaka en ”hemförsäkring” som gav alla i Sverige möjlighet att snabbt få tillgång till ett vaccin vid en hotande pandemi. Vi utnyttjade den möjligheten och agerade utifrån de fakta som fanns vid den tidpunkten. Tack vare ett avtal med en utländsk läkemedelsproducent fick alla svenskar som ville ett snabbt vaccin mot svininfluensan. Vi har störst andel av befolkningen vaccinerad i Europa, omkring 5,5 miljoner personer har vaccinerat sig. Skulle vi ha handlat annorlunda vid en motsvarande situation med den erfarenhet vi har i dag? Nej, alla krissituationer är till sin natur ”nya”. I synnerhet när vi har med virus att göra. Nästa gång kanske utvecklingen är annorlunda – en mycket allvarligare variant. För dessa situationer har vi en nationell beredskapsplanering inom smittskyddsområdet. Men självklart ska vi lära av pandemin, dra erfarenheter av enskilda hanteringsåtgärder, se hur logistiken kan bli bättre, vilka luckor som finns i vår beredskapsplanering, vad vi gjorde bra och vad vi kunde ha gjort bättre. Hur fungerar det internationella samarbetet och hur kan vi bli bättre på EU-nivån? Som en följd av WHO:s pandemideklaration den 11 juni i fjol beslutade landstingen att aktivera det pandemigarantiavtal som tecknats med GSK om vacciner mot H1N1. WHO har tillsatt en oberoende utredning som ska granska och utvärdera den egna verksamheten under pandemin. En slutrapport kommer att presenteras i maj 2011. Den svenska regeringen har också sett behov av att analysera de svenska insatserna under pandemin. Regeringen har därför givit Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att, tillsammans med berörda myndigheter och Sveriges Kommuner och landsting, göra en analys av samhällets beredskap för att möta såväl en mild som en mer allvarlig pandemi. I bedömningen ska beaktas de erfarenheter som man fått av nuvarande pandemi. En delrapport ska lämnas senast den 1 november 2010 och hela uppdraget ska avrapporteras den 1 mars 2011. Socialstyrelsen har också i uppdrag att följa upp pandemigarantiavtalet som tecknades 2007 och som aktiverades när den nya influensan blev förklarad som en pandemi av WHO. Uppföljningen ska genomföras i samråd med Sveriges Kommuner och landsting och Stockholms läns landsting. Uppdraget ska slutrapporteras den 15 oktober 2010. Men trots all erfarenhet som vi förhoppningsvis kommer att få av denna pandemi så kommer vi att stå inför samma problem nästa gång när vi får en spridning av ett nytt virus; ingen kommer att veta hur allvarligt det kommer att bli. Vi kommer att tvingas fatta snabba beslut på precis samma sätt som vi gjorde nu under pandemin. Från regeringens och myndigheternas sida kommer vi att fortsätta planera för det värsta men hoppas på det bästa. Sverige har nu säkrat ett pandemiskydd för de närmaste åren. Det är viktigt att huvudmännen och regeringen inleder samtal om utformningen av framtida pandemiavtal. Det är av stor vikt att vi då drar lärdom av de erfarenheter som pandemin gav oss. Maria Larsson (KD) äldre- och folkhälsominister Anders Tegnell avdelningschef, smittskyddsenheten vid Socialstyrelsen Anders Knape ordförande i SKL, Sveriges Kommuner och landsting Kulmen i november Antalet anmälda fall av A(H1N1)-influensa kulminerade i november 2009 med drygt 2 400 fall. Inga fall har anmälts till Smittskyddsinstitutet sedan slutet av mars. Första rapporterna om den så kallade svininfluensan kom våren 2009 då det rapporterades att 81 människor dött i Mexico City. Spanska sjukan 1918 var en pandemi hos människor som förknippats med H1N1-viruset. Vanliga influensasymptom såsom feber och muskelvärk är de vanligaste symptomen; kräkningar och diarré kan också förekomma. Källa: Smittskyddsinstitutet, Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 37636, "headline": "”Stryp EU:s bistånd tills Isaaks dödsläger stängts”", "summary": "Åtta publicist- och människorättsorganisationer: EU:s trovärdighet står på spel i fallet med den svenske journalisten Dawit Isaak.EU:s bistånd till Eritrea på sammanlagt tre miljarder svenska kronor är ovillkorat och det går inte att dra några slutsatser om vem som förvaltar pengarna på plats i landet. Samtidigt har vi en situation där europeiska – såväl svenska som tyska – affärsintressen ger regimen finansiella muskler som kan användas för att behålla det hårda politiska greppet. EU:s bistånd måste gradvis strypas tills dödslägret Era Eiro stängts och dess fångar – bland dem den svenske medborgaren Dawit Isaak – antingen släppts eller getts en öppen rättegång om de ”brott” de misstänks för, skriver företrädare för de åtta organisationerna på Pressfrihetens dag.", "article": "Det har nu gått en månad sedan vi i DN och Expressen kunde läsa rapporter från fånglägret Era Eiro i Eritrea, där man håller de journalister och oppositionspolitiker som arresterades 2001. I Expressen citerades den före detta fångvaktaren Eyob Bahta Habtemariam, som berättade att av de från början 35 fångarna hade 15 avlidit. En av dem som ännu var i livet i januari var fånge nr 36 – den svenske medborgaren Dawit Isaak. Habtemariams uppgifter stämmer väl överens med liknande rapporter från Eritreas fängelser från Human Rights Watch och Amnesty. I Expressen intervjuas också Elisabeth Löfgren från svenska Amnesty som säger: ”syftet är ofta att fångarna ska dö av undernäring och sjukdom, det är en medveten process”. Vad vi talar om är en stat som inrättar dödsläger för journalister och oppositionella. Det är samma stat, Eritrea, som tar emot 122 miljoner euro – det är svindlande 1,14 miljarder svenska kronor – i ovillkorat bistånd av EU. Sammanlagt kommer biståndet, om allt utbetalas, att omfatta 3 miljarder svenska kronor. Eritrea är ett av Afrikas fattigaste länder. Mycket av det bistånd som EU tidigare satsat i Eritrea har gått till att bygga upp ett land förött av det långvariga självständighetskriget mot Etiopien. Ingen ifrågasätter behovet av bistånd och stora satsningar på sjukvård, utbildning, vägar och all slags infrastruktur. Det är också vad EU:s bidrag enligt dokumenten ska gå till: livsmedelsförsörjning, hälsovård, vattentillgång och en uppbyggnad av bland annat vägnätet. Det sägs också uttryckligen att detta stora belopp på 3 miljarder svenska kronor ska kanaliseras genom FN-organ och oberoende NGO:er (”Non-Governmental Organizations”) för att nå ut till befolkningen. Men när det gäller hur detta går till och vilka oberoende NGO:er det handlar om tar informationen slut. Det går i nuläget inte att dra några slutsatser om vem som förvaltar pengarna på plats. Lika dimmiga blir EU-dokumenten när det gäller vilka krav som ställs på motparten Eritrea – om några. I ett dokument daterat mars 2010 skriver EU-kommissionen, som svar på den kritik man fått, följande: ”Att en välorganiserad dialog just nu äger rum är i sig en bedrift. EU kommer dock att fortsätta att bevaka utvecklingens resultat och utvärdera huruvida engagemanget i Eritrea är effektivt när det gäller att påskynda en utveckling mot de principer och de mål man satt upp, inklusive de mänskliga rättigheterna.” Det kan låta som om EU för en sträng dialog med Isaias Afewerkis regim i Asmara. Men när den svenske EU-parlamentarikern Olle Schmidt för ett år sedan tog upp det faktum att EU ger ett rekordbistånd till samma land som spärrar in sina journalister i dödsläger och som sedan åtta år håller EU-medborgaren Dawit Isaak fängslad utan rättegång fick han ett avvisande svar av biståndskomissionären Louis Michel. ”Louis Michel höll med om att Isaaks situation är fruktansvärd och hopplös och att Eritrea är ett land utan demokrati och mänskliga rättigheter. Men enligt honom ska vi inte straffa folket ytterligare genom att villkora biståndet”. (DN 7/4 2009) Budskapet från EU-kommissionens sida är alltså ganska kluvet. Å ena sidan talar man om att man satt upp tydliga mål för en utveckling vad gäller mänskliga rättigheter, mål som enligt EU-kommissionens egna dokument är kopplade till biståndet. Å den andra sidan säger kommissionär Michel att det inte kan bli tal om att ”villkora bistånd”, då det drabbar de verkligt behövande – Eritreas fattigaste befolkning. Den underliga situationen uppstår alltså att Eritreas regim tycks kunna utnyttja sin egen befolkning som gisslan för att kunna fortsätta kränka samma befolknings grundläggande rättigheter. Alla inser det moraliska problem som ligger i att använda bistånd för politiska påtryckningar. Men det finns också en annan infallsvinkel på utvecklingen i Eritrea. I en serie artiklar i svensk press har journalisten Åke Wredén fäst uppmärksamheten på hur flera företag intresserat sig för de fyndigheter av bland annat guld och zink som finns i området. Bland dem finns svenskägda Lundin Mining och det kanadensiska företaget Nevsun, som driver den största gruvan i området – bland annat med kinesiska banker som finansiärer. Hela frågan om Eritreas särbehandling går att förstå utifrån det spel som nu pågår mellan Kina, USA och olika europeiska länder om vem som i framtiden ska ha inflytande över den ekonomiska utvecklingen i Afrikas fattigare delar. Men bakom Nevsun står också, enligt Wredén, ett antal tyska finansiärer (UNT 27/9 2009). Vi har i nuet en situation där europeiska – såväl svenska och tyska – intressen gör affärer med Afewerki-regimen, och därigenom ger den vad Wredén kallat ”finansiella muskler som kan användas för att behålla det hårda politiska greppet”(DN 9/4 2010). Detta samtidigt som EU sätter in rekordbistånd och dessutom på ett ovanligt vis nästan helt avstår från några som helst krav på motprestationer – och smickrar sig själv med att man fått till stånd en villkorslös ”dialog” med en av världens värsta diktaturer. Man bör vara realist och se det storpolitiska spel som pågår, långt över huvudet på fånge nr 36 Dawit Isaak. Men den trovärdighet som står på spel är också EU:s egen. Har EU i dagsläget alls en trovärdig politik när det gäller att stärka mänskliga rättigheter? Vi som undertecknar denna artikel framför som krav, för att EU:s trovärdighet i människorättsfrågor ska kunna försvaras, detta: att EU:s biståndsprogram till Eritrea gradvis stryps tills dödslägret i Era Eiro stängts, dess fångar getts vård under överinseende av till exempel Röda korset och släppts eller getts en öppen rättegång för de ”brott” de misstänks för. Då skulle man, med kommissionens egna ord, kunna tala om ”en utveckling mot de principer och de mål man satt upp, inklusive de mänskliga rättigheterna.” Jesper Bengtsson ordförande, Reportrar utan gränser Ulrika Knutson ordförande, Publicistklubben Arne König vice ordförande, Journalistförbundet Ola Larsmo ordförande, Svenska PEN Kerstin Neld vd, Sveriges Tidskrifter Anna Serner vd, Tidningsutgivarna Mats Söderlund ordförande, Sveriges Författarförbund Leif Öbrink ordförande, Stödkommittén för Dawit ", "article_category": "other"}
{"id": 37637, "headline": "Raka rör leder rätt", "summary": "Socialförsäkringar är inga riktiga försäkringar. Det gör sannolikt ”försäkringarna” sämre och mindre effektiva. Och försäkringstagarna mer osäkra på vad de egentligen kan kräva.", "article": "Den som drabbas av ett vindsinbrott och saknar hemförsäkring får ingen ersättning. Få tycker detta är märkligt. Ty det är så försäkringar fungerar. Utan någon premieinbetalning – heller ingen utbetalning. Riktigt så är det inte med Sveriges socialförsäkringar. Riksrevisionen har i ett par publikationer försökt reda ut i vilken grad våra allmänna försäkringar är just försäkringar eller bidrag – och hur det påverkar effektiviteten. Tre kriterier på ”försäkringsmässighet” har använts: 1. Att avgifter från de försäkrade finansierar försäkringen. Att eventuellt överskott går tillbaka in i försäkringen. 2. Att alla avgifter ger rätt till skydd och att enbart de som betalat är försäkrade. 3. Att de försäkrades intressen är det som styr försäkringens finansiering och villkor. Det finns grupper i Sverige som är försäkrade av allmänna försäkringar utan att vara med och betala för dem – eller betala fullt ut. Vissa tillåts behålla sin sjukpenninggrundande inkomst utan att arbeta. Omvänt finns andra som betalar till försäkringarna men som inte ånjuter något skydd eller åtminstone inte samma skydd som de betalar för. Alltså finns ingen självklar koppling mellan premieinbetalningar och försäkringsskydd. Således är det missvisande att tala om våra allmänna försäkringar som om de vore renodlade försäkringar. Dels för att det leder tanken fel, dels för att det gör oss blinda för de effektivitetsförändringar som större mått av försäkringslösning skulle kunna medföra. Bara en sådan sak som att redovisa premien. Om anställda fick veta hur stor del av lönen de avstått och vad de fått för den (och att delar av den ibland gått rätt in i statskassan) skulle kunna tvinga fram större effektivitet och mer av krav från de försäkrade. Jan Bröms har på uppdrag av Riksrevisionen listat andra tänkbara skillnader. En sådan skillnad skulle kunna vara att svängningarna i exempelvis sjukförsäkringen planade ut. Och det är klart. Om premierna höjts i samma takt som sjukfrånvaron började raka i höjden hade försäkringstagarna sannolikt varit intresserade av att få veta vad som låg bakom utvecklingen. Har människor plötsligt blivit mycket sjukare eller har tillämpningen av försäkringsvillkoren förändrats? Dagens omfattande och ofta infekterade diskussioner om vad sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen ska täcka saknar motstycke inom de ”rena” försäkringarna. Visst finns gränsfall. Men är det privatbostaden som är försäkrad och båten som stjäls, ja då blir det inga braskande kvällstidningsrubriker. Men så fungerar inte våra allmänna försäkringar. Där är alla avslag på ersättning nästan per definition fel i allmänhetens ögon. Få bryr sig om att ta reda på vad ”försäkringen” faktiskt täcker. Kanske är det bristen på raka rör mellan in- och utbetalningar, att det finns ett mått av både fördelningspolitik och bidrag i systemen, som förklarar att fler tycker sig ha rätt till ersättning än som faktiskt har det. På något vis blir alla lurade. De som hävdar att det rör sig om försäkringar som man själv har betalat för – oavsett om man har det eller inte – och att man därför har rätt att kräva ersättning även när man inte har det och heller inte får det. De som har rätt till hjälp och som betalat för den men som bromsas för att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i nuvarande system i stort sett saknar drivkrafter för att ta reda på hur man arbetar effektivt med att undvika långa sjukskrivningar. De som betalar mer än de ska utan att få något för det. Målsättningen måste vara klar. Mer av öppenhet. Mer av raka rör. Det är inte rimligt att löntagarna på sina lönebesked saknar uppgifter om hur mycket av lönen som avsatts för olika allmänna försäkringar. Inte heller är det rimligt med en ordning där överskott går in i statsbudgeten eller där underskott ska täckas av samma statsbudget. I alla fall inte om man ska kalla det försäkring.DN 3/5 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37644, "headline": "”Greklands tragedi kan sluta i en europeisk bankkollaps”", "summary": "Nationalekonomen och östeuropaanalytikern Anders Åslund: Den grekiska tragedin är den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden.Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. Om inget görs illa kvickt går Grekland i konkurs och kommer då att följas av Portugal och Spanien. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa måste se sanningen i vitögat och låta IMF ta över ledningen. Mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av, landet måste skära 8–10 procent av sin BNP på ett år och IMF och EU måste skjuta till totalt 80–90 miljarder euro under tre år. I annat fall är landet bortom räddning, skriver Anders Åslund.", "article": "Greklands finansiella situation är lika uppenbar som ohållbar. Budgetunderskottet 2009 var 14 procent av BNP och statsskulden uppgår till 120 procent av BNP. Under de senaste två decennierna har Grekland vidmakthållit ett genomsnittligt budgetunderskott om 7,5 procent av BNP, medan Maastrichtkriteriet var 3 procent av BNP. Tre gånger har den grekiska regeringen avslöjats med att ha falsifierat statsfinanserna å det grövsta. Vad gör man när situationen är ohållbar? Det finns ingen anledning att fördjupa sig i vem som är skyldig, ty snart sagt alla är skyldiga. Givetvis var olika grekiska regeringar värst, men de tyska och franska regeringar som förkastade Maaastrichtkriterierna 2003, när de inte själva uppfyllde dem, var medskyldiga och så var alla de passiva europeiska myndigheter som negligerade Greklands uppenbara och ohemula regelbrott. I dag spelar det emellertid ingen större roll, för vi sitter alla i samma båt. Om ingenting görs åt Grekland illa kvickt går landet i konkurs. I så fall kommer Portugal och Spanien likaså att tvingas ställa in sina betalningar, vilket inte alls är nödvändigt. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression. Nu har vi mirakulöst undvikit en sådan trots dåraktig finanspolitik – om ock ej i Skandinavien. Rädde sig den som kan! Men vi kan bara rädda oss tillsammans. Kris stärker gemenskap. Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. I kvantitativa termer är detta den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden. Det är lätt att kritisera en eller annan politiker eller ett land, men det viktiga är att vi fokuserar och löser krisen. Det kommer att kosta mycket, men en okontrollerad kollaps kostar vida mer. För det förstakan Grekland inte klara att betala av på sin statsskuld. alkylerna bland experterna här i Washington och New York är att mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av – cirka 150 miljarder dollar. Europeiska centralbanken ECB:s chef Jean-Claude Trichet är emellertid inte beredd att diskutera någon nedskrivning än, vilket visar att han inte är beredd att diskutera verkligheten. För det andramåste Grekland skära ned sitt budgetunderskott radikalt. Hittills har regeringen bara accepterat en nedskärning av 4 procent av BNP från 14 procents budgetunderskott. Förra året reducerade Litauens klarsynte premiärminister Andrius Kubilius Litauens offentliga utgifter med 8,5 procent av BNP. I detta läge måste Grekland skära 8–10 procent av BNP på ett år, vilket även Ryssland och Moldavien gjorde 1998. Min erfarenhet är att det är ofta politiskt enklare att skära 10 procent än 2 procent av BNP. Det finns ingen anledning att behandla greker eller något annat folk som handikappade. För det tredjekommer Grekland att behöva stor finansiering. Uppskattningarna ligger vid 80–90 miljarder euro under de närmaste tre åren, även om nedskärningar och skuldavskrivningar sker. Internationella valutafonden IMF kan ställa upp med 25 miljarder euro, vilket är helt exceptionellt. Euro-länderna diskuterar nu 30 miljarder euro, vilket är otillräckligt. EU behöver på ett eller annat sätt ställa upp med den resterande summan. Tro inte att kineser eller ryssar kommer att rädda det lika självgoda som vanstyrda Europa. Så vad bör då Europa göra? Den enda fördelen med den aktuella situationen är att katastrofen är lika monumental som uppenbar. Till att börja med måste Europa sluta att förneka verkligheten och se den i vitögat. Europeer måste sluta att säga att vi är bättre än andra och att detta inte kan ske hos oss. Det har redan hänt och Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela). Finanskriser är vanliga och de upprepar sig. Därför är den internationella valutafonden IMF så viktig. Den vet hur man hanterar dessa regelmässiga kriser. Kenneth Rogoff, en tidigare chefsekonom vid IMF och Carmen Reinhardt har sammanfattat all denna vishet i en utmärkt nyutkommen bok om 800 år av finansiella kriser, som sarkastiskt nog heter ”This time it is different”. Reglerna är enkla och klara. Låt någon ta ledningen. Eftersom EU vare sig har beslutskapacitet, regler eller finansiering redo är IMF det enda realistiska organet. I en anstötlig prestigecirkus har EU förslösat tre viktiga månader. Den bör erkänna sitt nederlag och överräcka ledningen till IMF. Men EU:s och dess medlemsländers pengar behövs, som den alla redan lyckade lettiska räddningen visade. Ett IMF-program för Grekland måste innehålla alla de tre centrala elementen: skuldomförhandlingar (det vill säga nedskrivningar om cirka 50 procent), strikta nedskärningar av Greklands alltför stora offentliga utgifter, och substantiell finansiering från både IMF och EU, så att Grekland kan ta sig ur krisen. Vad kommer då att ske med Greklands BNP? På grund av den väldiga överstimulansen föll den mindre än hälften så mycket som Sveriges BNP förra året – bara 2 procent – medan Lettlands BNP faller med totalt cirka 25 procent under tre år. Gråt inte för Grekland utan för Lettland, som varit ett dygdemönster! När Tysklands och Greklands politiker tävlar med ECB om vem som kan vara mest trångsynt och ansvarslös, spelar Norden och Sverige en viktig roll som de länder och med de politiker som förstod bäst. Vi har både en plikt och möjlighet att sätta stopp för den finansiella dårskap som härjar på kontinenten. Anders Åslund senior fellow vid Peterson Institute for International Economics i Washington DC. ", "article_category": "other"}
{"id": 37647, "headline": "”Greklands tragedi kan sluta i en europeisk bankkollaps”", "summary": "Nationalekonomen och östeuropaanalytikern Anders Åslund: Den grekiska tragedin är den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden. Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. Om inget görs illa kvickt går Grekland i konkurs och kommer då att följas av Portugal och Spanien. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa måste se sanningen i vitögat och låta IMF ta över ledningen. Mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av, landet måste skära 8–10 procent av sin BNP på ett år och IMF och EU måste skjuta till totalt 80–90 miljarder euro under tre år. I annat fall är landet bortom räddning, skriver Anders Åslund.", "article": "Greklands finansiella situation är lika uppenbar som ohållbar. Budgetunderskottet 2009 var 14 procent av BNP och statsskulden uppgår till 120 procent av BNP. Under de senaste två decennierna har Grekland vidmakthållit ett genomsnittligt budgetunderskott om 7,5 procent av BNP, medan Maastrichtkriteriet var 3 procent av BNP. Tre gånger har den grekiska regeringen avslöjats med att ha falsifierat statsfinanserna å det grövsta. Vad gör man när situationen är ohållbar? Det finns ingen anledning att fördjupa sig i vem som är skyldig, ty snart sagt alla är skyldiga. Givetvis var olika grekiska regeringar värst, men de tyska och franska regeringar som förkastade Maaastrichtkriterierna 2003, när de inte själva uppfyllde dem, var medskyldiga och så var alla de passiva europeiska myndigheter som negligerade Greklands uppenbara och ohemula regelbrott. I dag spelar det emellertid ingen större roll, för vi sitter alla i samma båt. Om ingenting görs åt Grekland illa kvickt går landet i konkurs. I så fall kommer Portugal och Spanien likaså att tvingas ställa in sina betalningar, vilket inte alls är nödvändigt. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression. Nu har vi mirakulöst undvikit en sådan trots dåraktig finanspolitik – om ock ej i Skandinavien. Rädde sig den som kan! Men vi kan bara rädda oss tillsammans. Kris stärker gemenskap. Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. I kvantitativa termer är detta den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden. Det är lätt att kritisera en eller annan politiker eller ett land, men det viktiga är att vi fokuserar och löser krisen. Det kommer att kosta mycket, men en okontrollerad kollaps kostar vida mer. För det första kan Grekland inte klara att betala av på sin statsskuld. alkylerna bland experterna här i Washington och New York är att mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av – cirka 150 miljarder dollar. Europeiska centralbanken ECB:s chef Jean-Claude Trichet är emellertid inte beredd att diskutera någon nedskrivning än, vilket visar att han inte är beredd att diskutera verkligheten. För det andra måste Grekland skära ned sitt budgetunderskott radikalt. Hittills har regeringen bara accepterat en nedskärning av 4 procent av BNP från 14 procents budgetunderskott. Förra året reducerade Litauens klarsynte premiärminister Andrius Kubilius Litauens offentliga utgifter med 8,5 procent av BNP. I detta läge måste Grekland skära 8–10 procent av BNP på ett år, vilket även Ryssland och Moldavien gjorde 1998. Min erfarenhet är att det är ofta politiskt enklare att skära 10 procent än 2 procent av BNP. Det finns ingen anledning att behandla greker eller något annat folk som handikappade. För det tredje kommer Grekland att behöva stor finansiering. Uppskattningarna ligger vid 80–90 miljarder euro under de närmaste tre åren, även om nedskärningar och skuldavskrivningar sker. Internationella valutafonden IMF kan ställa upp med 25 miljarder euro, vilket är helt exceptionellt. Euro-länderna diskuterar nu 30 miljarder euro, vilket är otillräckligt. EU behöver på ett eller annat sätt ställa upp med den resterande summan. Tro inte att kineser eller ryssar kommer att rädda det lika självgoda som vanstyrda Europa. Så vad bör då Europa göra? Den enda fördelen med den aktuella situationen är att katastrofen är lika monumental som uppenbar. Till att börja med måste Europa sluta att förneka verkligheten och se den i vitögat. Europeer måste sluta att säga att vi är bättre än andra och att detta inte kan ske hos oss. Det har redan hänt och Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela). Finanskriser är vanliga och de upprepar sig. Därför är den internationella valutafonden IMF så viktig. Den vet hur man hanterar dessa regelmässiga kriser. Kenneth Rogoff, en tidigare chefsekonom vid IMF och Carmen Reinhardt har sammanfattat all denna vishet i en utmärkt nyutkommen bok om 800 år av finansiella kriser, som sarkastiskt nog heter ”This time it is different”. Reglerna är enkla och klara. Låt någon ta ledningen. Eftersom EU vare sig har beslutskapacitet, regler eller finansiering redo är IMF det enda realistiska organet. I en anstötlig prestigecirkus har EU förslösat tre viktiga månader. Den bör erkänna sitt nederlag och överräcka ledningen till IMF. Men EU:s och dess medlemsländers pengar behövs, som den alla redan lyckade lettiska räddningen visade. Ett IMF-program för Grekland måste innehålla alla de tre centrala elementen: skuldomförhandlingar (det vill säga nedskrivningar om cirka 50 procent), strikta nedskärningar av Greklands alltför stora offentliga utgifter, och substantiell finansiering från både IMF och EU, så att Grekland kan ta sig ur krisen. Vad kommer då att ske med Greklands BNP? På grund av den väldiga överstimulansen föll den mindre än hälften så mycket som Sveriges BNP förra året – bara 2 procent – medan Lettlands BNP faller med totalt cirka 25 procent under tre år. Gråt inte för Grekland utan för Lettland, som varit ett dygdemönster! När Tysklands och Greklands politiker tävlar med ECB om vem som kan vara mest trångsynt och ansvarslös, spelar Norden och Sverige en viktig roll som de länder och med de politiker som förstod bäst. Vi har både en plikt och möjlighet att sätta stopp för den finansiella dårskap som härjar på kontinenten. Anders Åslund senior fellow vid Peterson Institute for International Economics i Washington DC. Anders Åslund Anders Åslund är sedan 2006 verksam vid den amerikanska tankesmedjan Peterson Institute for International Economics. Den är mycket högt rankad internationellt och en av få liknande institutioner i USA som betraktas som ”neutral”. Åslund är expert på Ryssland och Ukraina och har varit ekonomisk-politisk rådgivare åt båda dessa länders regeringar samt till regeringen i Kirgizistan. Han är född 1952, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan och har även varit verksam som analytiker vid Brookingsinstitutet och Carnegie Endowment. ", "article_category": "other"}
{"id": 37663, "headline": "”Sveket om Förbifarten får konsekvenser för hela landet”", "summary": "Åsa Torstensson och Sten Nordin: Samförståndet över blockgränsen har upphävts. Mona Sahlin sätter partitaktiken före Sveriges behov av viktiga framtidsinvesteringar.Stockholmsöverenskommelsen, där Förbifart Stockholm ingår, ska avlasta dagens kollektivtrafik och vägar, vilket gynnar både miljön, tillväxten och regionens pendlare. Genom att bryta ur Förbifarten äventyrar oppositionen även de spårsatsningar i Stockholm som Miljöpartiet är för. Men Förbifarten är också en riksangelägenhet, som exempelvis Citybanan i Stockholm, Citytunneln i Malmö eller en bro över Sundsvallsfjärden. Om det är angeläget att inhämta medborgarnas synpunkter i en folkomröstning, varför ska bara Stockholms läns invånare ges möjlighet att rösta?, skriver Åsa Torstensson och Sten Nordin.", "article": "Socialdemokraterna har nyligen meddelat att de för att komma överens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet sviker sina tidigare löften att stödja byggandet av Förbifart Stockholm. Det är ett besked som gör politiskt lotteri av Stockholmsregionens framtida utveckling. Förbifarten kan inte reduceras till en lokal eller ens regional fråga. Med tanke på Stockholm-Mälarregionens betydelse för Sveriges ekonomiska tillväxt och centrala placering i det nationella transportnätet får Socialdemokraternas svek konsekvenser för hela landet. Det är inte av en tillfällighet som Förbifart Stockholm ingår i regeringens samlade infrastrukturinvesteringar för Sverige till och med 2021. Trafikproblemen är inte bara frustrerande för stockholmarnas vardag. De har betydande samhällsekonomiska kostnader och har av OECD identifierats som det största hotet mot en positiv framtidsutveckling för Stockholm-Mälarregionen. De satsningar på Förbifart Stockholm och ytterligare nya vägar och spår som ingår i Stockholmsöverenskommelsen görs för att till stor del avhjälpa dagens problem och stärka Sveriges huvudstad som integrerad och funktionell region. Stockholmsöverenskommelsen på 100 miljarder kronor, som Förbifart Stockholm ingår i, innebär en omfattande satsning på lika delar spår och vägar som finansieras av regionen och staten med hälften var. Dessa investeringar kommer att avlasta dagens kollektivtrafik och vägar och förbättra framkomligheten, vilket gynnar både miljön, tillväxten och regionens pendlare. Genom att bryta ut Förbifarten ur denna överenskommelse äventyrar vänsterpartierna inte bara Förbifarten utan hela överenskommelsen och därmed också de spårsatsningar som Miljöpartiet säger sig vara för – bland annat Citybanan och ytterligare spår på Mälarbanan. Den rödgröna kohandeln riskerar som helhet att leda till en kraftigt förvärrad trafiksituation i huvudstadsregionen, något som får konsekvenser för hela landets trafiksystem. Med Förbifarten uppskjuten på obestämd tid, men med trängselskatt på Essingeleden redan nästa år, samt med en ofinansierad önskelista på kollektivtrafiksatsningar, riskerar vi en fullkomlig trafikkollaps om vänsterpartierna vinner valet. Lokalt har oppositionsborgarrådet Carin Jämtin tidigare lovat att Socialdemokraterna står bakom Förbifart Stockholm. Med beskedet att Förbifartens motståndare i Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tvingat fram ett ställningstagande från Socialdemokraterna för folkomröstning upphävs det samförstånd över blockgränsen som tidigare har rått. Det är oroande och beklagligt att vänsterpartiernas oförmåga att komma överens leder till att viktiga framtidsinvesteringar partipolitiseras. Socialdemokraterna tar på detta sätt än en gång till det beprövade knepet att lösa interna låsningar genom att i en folkomröstning lämpa över ansvaret för politikens färdriktning på medborgarna. De rödgrönas folkomröstningsidé kommer att innebära att fokus förskjuts från att arbeta så att nödvändiga nya vägar och spår kommer på plats till nya utredningar, ny lagstiftning och politiskt rävspel. Detta är desto mer beklagligt eftersom stockholmarnas inställning till Förbifarten redan är väl känd: mellan 70 och 80 procent av stockholmarna vill att Förbifarten byggs. Också de politiska och praktiska frågetecken som kan resas kring vänsterpartiernas folkomröstningsutspel är många. Förbifart Stockholm är för det första inte en lokal fråga utan en riksangelägenhet, på liknande vis som exempelvis Citybanan, Citytunneln i Malmö eller en bro över Sundsvallsfjärden.Om det är angeläget att inhämta medborgarnas synpunkter på Förbifarten, varför ska bara Stockholms läns invånare ges möjlighet att rösta? Varför ska alla de som runt om i Sverige är beroende av Förbifarten för resor och transporter förbi huvudstaden lämnas ohörda? För det andra påstår Socialdemokraterna att projekteringen av Förbifarten ska fortgå i avvaktan på folkomröstningsresultatet, samtidigt som de låter Miljöpartiet och Vänsterpartiet äventyra hela projektet.Vid en första anblick kan det verka rimligt: Förbifarten blir ”bara” några år försenad vid ett ja i folkomröstningen. Men är det att respektera folkviljan att fortsätta projektera innan väljarna fått säga sitt? Och än mer bekymrande: vad händer om Miljöpartiet får sin vilja igenom och resultatet blir ett nej? Då går de 300 miljoner kronor som projekteringen har kostat förlorade. Det kan inte tolkas på annat sätt än att de rödgrönas splittring leder till ett högt spel också med skattebetalarnas pengar. Vänsterpartierna vill för det tredje blanda bort korten i vilka alternativ väljarna ska ställas inför i en folkomröstning.I stället för att ärligt och enkelt redovisa vad det handlar om – ja eller nej till Förbifarten – ska byggandet av Förbifarten ställas mot investeringar i kollektivtrafik. Det är inte bara oärligt, det skapar också en helt onödig och konstlad motsättning mellan vägar och kollektivtrafik, när verkligheten är att vi behöver både och. För oss är det uppenbart att Socialdemokraterna i och med sveket om Förbifarten har frångått sin historiska roll som samhällsbärande parti med önskan om breda parlamentariska majoriteter i viktiga framtidsfrågor. I stället för att ta ansvar för Sveriges behov sätter de partitaktiska hänsyn i första rummet och ger sina samarbetspartier vetorätt. De politiska alternativen har blivit väldigt tydliga i och med att Förbifart Stockholm nu i realiteten har gjorts till en blockskiljande fråga. Allianspartierna, nationellt och regionalt, har presenterat en historisk överenskommelse som infrastrukturen, med sammanlagda investeringar på 497 miljarder kronor till 2021. Alliansen har i handling visat att vi är kapabla att axla det politiska ledarskapet, ta ansvar och fatta de beslut som krävs. Mot fyra partier som lyckats ta ansvar och komma överens om ett nationellt infrastrukturpaket på 497 miljarder kronor står tre vänsterpartier som tvingas låta sina ideologiska låsningar om Förbifart Stockholm lösas av väljarna. Det råder inte längre några tvivel om att endast en seger för allianspartierna i höstens val kan säkerställa att den nya infrastruktur som vår huvudstad och vårt land behöver faktiskt blir verklighet. Åsa Torstensson (C) infrastrukturminister Sten Nordin (M) finansborgarråd Stockholms stad ", "article_category": "other"}
{"id": 37678, "headline": "Anders har överlevt mot alla odds", "summary": "Anders Hedin hade bara ett halvår kvar att leva, enligt statistiken. Men så blev det inte. Sex år senare lever Anders mitt emellan att vara ”frisk” och att vara ”sjuk”, säger han.", "article": "För snart sex år sedan fick Anders Hedin en diagnos som statistiskt sett innebar att han skulle överleva i ungefär ett halvår. Sedan dess har han hunnit spela in en skiva, en gammal dröm han har haft. Han har hunnit skriva flera böcker, bland annat om skärgårdens fyrplatser. Den senaste boken handlar om honom själv och heter ”Att överleva” (Gothia). – Jag lever på ett slags nivå mellan frisk och sjuk. Jag känner mig som en frisk person i grund och botten. Men så plötsligt kan en undersökning visa på en försämring. Och då är jag ”sjuk” ett tag igen, säger Anders Hedin. Det var i slutet av sommaren 2004 som Anders fick beskedet: Knölen som opererats bort i hans tunntarm var ett malignt melanom. En metastas från den hudcancer som tagits bort från bröstkorgen elva år tidigare. Beskedet innebar riktigt dåliga framtidsutsikter. Bara två procent lever fem år efter diagnosen, säger Anders. – Ibland möts jag av en viss förvåning hos läkare och vårdpersonal. De kan säga ”men åh, vad roligt att du står här i dag”. Själv har Anders vant sig vid situationen, det har inte varit så dramatiskt, säger han. – Jag har aldrig egentligen upplevt mig som döende, även om jag har vetat om att prognosen har varit dålig. Under de år som gått sedan diagnosen har hjärnmetastaser, behandlingar, positiva och negativa besked avlöst varandra. I sin bok berättar Anders om sjukdomen och om den nya typ av cancerbehandling han har fått – så kallad immunterapi. Kortfattat handlar det om att använda kroppens eget försvar mot tumörsjukdomen. Forskning och behandlingsförsök pågår på olika håll i världen. En svensk forskargrupp har arbetat fram den variant av metoden som Anders behandlats med. Signalerna som Anders fick från sjukvården efter diagnosen var att det var ”kört”. Men när han sökte på internet hittade han själv ledtrådar om immunterapi vid malignt melanom. Hans läkare tipsade honom då om den svenska forskningen. – Det var som en skattkammare som öppnade sig, säger Anders. Jag träffade en läkare från forskargruppen, och för första gången fick jag höra något positivt – att jag troligen har ett bra immunförsvar, eftersom det dröjt elva år innan jag fått återfall i cancern. För Anders har det varit självklart att vara aktiv när det gäller sjukdomen, ta reda på saker, försöka hitta möjligheter. –  Jag har koncentrerat mig ganska mycket på sjukdomen. På ett lite märkligt sätt har jag också fått möjlighet att genomföra projekt som jag velat göra länge, under den här tiden. Ett tag väntade jag nästan på att jag skulle lägga mig ner och bara invänta slutet. Fast det läget kom aldrig. Ingen vet säkert om det är immunterapin som har gjort att Anders klarat sig så bra, eller om det handlar mer om att han har en ovanligt ”snäll” form av sjukdomen. Anders själv är övertygad om att immunterapin spelat en viktig roll. I höstas upptäcktes en ny mikrometastas i hjärnan som behandlats framgångsrikt med strålkniv. Just nu får Anders kortison som gör honom svullen i ansiktet och lite ”speedad”, men mår ganska bra. Han är i full gång med nya skrivprojekt. – Jag är medveten om att jag har haft tur. Men jag är glad över att jag inte hamnade i uppgivenhet, som man säkert lätt kan göra. Hoppet är viktigt, att man känner att det kan finnas fler dörrar att öppna, hur knepig situationen än är, säger Anders. ", "article_category": "other"}
{"id": 37679, "headline": "”Politikerna duckar för pensionssystemets brister”", "summary": "Unik Folksamstudie: Det faktiska utfallet av pensionerna blir mycket lägre än Pensionsmyndighetens prognoser. Pensionsmyndighetens prognoser för våra pensioner är alltför optimistiska och går inte att lita på. 80- och 90-talisterna kommer att få nöja sig med en total pension på 60–65 procent av slutlönen – cirka 20 procent lägre än prognoserna. När vi undersökte hur det faktiska pensionsutfallet blivit för de 336.601 svenskar som är födda 1938–42 fick vi ett överraskande resultat: Den totala pensionen sjunker överraskande snabbt från 86 procent av slutlönen (årskull 1938) till 81 procent (årskull 1942). Kvinnors pensioner sjunker allra mest, skriver Anders Sundström och Håkan Svärdman.", "article": "Sveriges pensionssystem är statsfinansiellt hållbart, enligt riksdagspartierna bakom pensionsöverenskommelsen. Men är det hållbart för oss som omfattas av systemet? Är det som är hållbart för staten nödvändigtvis tryggt för oss som pensionssparare? Den frågan ställer sig nog många av oss som den senaste tiden sprättat upp det brandgula kuvertet från Pensionsmyndigheten. Man hinner knappt börja läsa den bifogade prognosen förrän man stöter på en reservation om att den totala pensionen kan bli högre än vad som redovisas i kuvertet. Pensionsmyndigheten understryker att prognosen bara är en del av pensionen. Men hur stor pensionen blir i förhållande till vår slutlön är man dock försiktig med att uttala sig om. I stället hänvisas läsarna till webbplatsen minpension.se. Där kan man göra individuella prognoser, men dessa säger ingenting om den genomsnittliga pensionsnivån i det allmänna pensionssystemet. I årets upplaga av Folksams rapport ”Vad blev det för pension 2010”, som publiceras i dag, har vi gjort en unik granskning av det faktiska pensionsutfallet för samtliga personer födda mellan 1938 och 1942. Granskningen baseras på en särskild registerbearbetning som Statistiska Centralbyrån (SCB) gjort på Folksams uppdrag. Anledningen till att vi har valt dessa årskullar är att de omfattas av det reformerade pensionssystemet och att deras inkomsthistoria finns dokumenterad i SCB:s Inkomstregister. Total ingår 336.601 individer i undersökningen. För att få fram det faktiska pensionsutfallet har vi jämfört årskullarnas totala pension med deras slutlön, det vill säga den genomsnittliga förvärvsinkomsten från de sista fyra åren före pension. Den totala pensionen består av tre delar – allmän pension, tjänstepension och privatpension. Resultaten från årets undersökning visar dels att den totala pensionen minskar överraskande snabbt och kraftigt, särskilt för kvinnor. Dels att det finns skäl att ifrågasätta Pensionsmyndighetens prognosmodell. När vi jämför den totala pensionen som andel av slutlönen så minskar den från 86 procent för årskull 1938 till 81 procent för årskull 1942. Minskningen för kvinnorna är iögonfallande. Deras pensionsnivå minskar från 87 till 80 procent av slutlönen under samma period. Motsvarande minskning för männen är 3 procentenheter, från 85 till 82 procent. Orsaken till den här tydliga försämringen är att den allmänna pensionen har minskat från 61 till 54 procent av slutlönen. Tjänstepensionens andel av slutlönen har i stället ökat från 17 procent av slutlönen för årskull 1938 till 19 procent för årskull 1942. Andelen med tjänstepension har också ökat, från 90 till 92 procent. Den privata pensionens andel av slutlönen ligger på drygt 7 procent för respektive årskull, trots att andelen som sparar privat har ökat från 41 till 48 procent. Den högre allmänna pensionsnivån för de äldre årskullarna och i synnerhet för kvinnorna beror troligen på att de får en större andel av sin pension beräknad enligt ATP-reglerna, som är särskilt förmånliga för personer som har arbetat deltid. Om vi i vår undersökning tar hänsyn till skillnaden i beskattning mellan lön och pension, sjunker den totala pensionsnivån med ytterligare 3 till 4 procentenheter i alla årskullar. Skulle pensionärerna födda 1942 beskattas som lönearbetare, höjs den genomsnittliga pensionen med drygt 900 kronor per månad. Vi jämför alltså pensionen mot den faktiska slutlönen för att därigenom få en uppskattning om hur den ekonomiska standarden förändras vid pensioneringen. Vi tar därför inte bort inkomster som ligger över det allmänna pensionssystemets intjänandetak, som i dag ligger på drygt 32.000 kronor i månaden. Det gör däremot Pensionsmyndigheten i sin prognosmodell som används i Pensionssystemets årsredovisning som presenterades nyligen. Det innebär att pensionen i prognoserna divideras med en fiktiv slutlön som ligger väsentligt under den faktiska slutlönen. Härigenom får man en högre pensionsnivå än vad vi redovisar i vår undersökning. Enligt Pensionsmyndighetens prognosmodell, som har använts sedan 2001, ska den allmänna pensionen motsvara 69 procent av slutlönen för årskull 1938 och 66 procent för årskull 1942. För personer födda på 80- och 90-talen beräknas den allmänna pensionen minska till 53 procent. För att få en uppfattning om träffsäkerheten i Pensionsmyndighetens prognosmodell har vi låtit SCB kapa bort inkomster över intjänandetaket för samtliga pensionärer som ingår i Folksams undersökning. Vi har sedan jämfört resultatet med Pensionsmyndighetens prognos för respektive årskull året innan de gick i pension. Trots denna inkomstkapning träffar prognosen inte rätt. Enligt Pensionsmyndigheten skulle exempelvis årskull 1942 få en allmän pension på 66 procent. Det faktiska utfallet i vår undersökning är emellertid en pension på bara 59 procent av slutlönen under intjänandetaket. Om Pensionsmyndighetens prognos infriats, hade den genomsnittliga pensionen varit 1.400 kronor högre i månaden. Sammanfattningsvis visar Folksams undersökning att Pensionsmyndighetens prognoser är alltför optimistiska och att de lovar för mycket. Det finns mot denna bakgrund starka skäl att dra ned Pensionsmyndighetens prognos för 80- och 90-talisterna med cirka 20 procent, dels med hänsyn till att lönedelar över intjänandetaket inte ingår, dels att prognosmodellen genomgående tenderar att överskatta pensionsnivån. Detta innebär att deras totala pension hamnar på 60–65 procent av slutlönen. Sannolikt ännu lägre för kvinnorna på grund av att det finns få tecken som talar för att deras deltidsarbetande kommer att minska drastiskt i framtiden. Hittills har partierna bakom pensionssystemet duckat för dessa fakta och skickat fram statstjänstemän, som försöker avvärja diskussionen med klämkäcka slogans om att hela livet räknas och att det inte finns skäl att oroa sig för sin pension. Det vore väl utmärkt om vi kunde ägna större delen av livet åt produktivt arbete och därmed trygga pensionerna, men detta framtidsscenario är långt ifrån hugget i sten. Under de senaste två decennierna har vi i stället sett hur sysselsättningen trendmässigt sjunkit och arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå. Studietiderna har blivit längre och etableringen på arbetsmarknaden senareläggs. Detta samtidigt som halva befolkningen har lämnat arbetsmarknaden före 65 års ålder. Och svängningarna på finansmarknaden blir allt mer dramatiska, vilket aktiveringen av den så kallade pensionsbromsen bekräftar. Vi som oroar oss för pensionerna har i högsta grad orsak till det. En oro som riksdagen och regeringen bör ta på största allvar. Det är därför hög tid att tillsätta en utredning som får i uppdrag att utvärdera pensionssystemets elvaåriga historia och skissa på förbättringar som gör systemet än mer hållbart, även för oss pensionssparare. Anders Sundström vd på Folksam Håkan Svärdman välfärdsanalytiker på Folksam Pensionen Dagens pensionssystem består i huvuddrag av den allmänna pensionen, administrerad av staten, och tjänstepension (eller avtalspension), som följer av kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund. Dessutom kan den enskilde pensionsspara på egen hand. Den allmänna pensionen består av inkomstpension, tilläggspension, premiepension och garantipension. Den som är född 1938—53 får en del i form av inkomstpension och premiepension och en del i form av tilläggspension. Ju senare i perioden man är född, desto mindre är andelen tilläggspension. Källa: Pensionsmyndigheten ", "article_category": "other"}
{"id": 37685, "headline": "Det ärvda kriget", "summary": "Insatsen i Afghanistan har blivit Obamas och nu också Merkels krig. Att inte brådstörtat ge sig av är rätt. Men tuffare än att förklara varför kriget är rättfärdigt blir att erkänna det förlorat.", "article": "Vi väljer inte alltid våra strider. Det finns strider som väljer oss, som vi helst skulle vilja slippa men inte kommer undan. Den internationella insatsen i Afghanistan har nu pågått så länge att ansvaret för den i många länder inte längre ligger hos den regering som beslutade att skicka trupp. I USA har Barack Obama fått ärva kriget, i Sverige har Fredrik Reinfeldt fått överta ansvaret för det som här hellre kallas ”insatsen”. Även i Tyskland finns en rädsla för ordet som börjar på ”K”. Förbudskansler Angela Merkel, som inte brukar utmana opinionen så länge hon kan undvika det, har hållit en låg profil i Afghanistanfrågan. Insatsen har fått hanteras av fackministrarna. I höstas fick den tidigare försvarsministern Franz Josef Jung lämna regeringen sedan det uppdagats att han tidigt känt till de civila offer som en flygbombning av kapade tankbilar krävde i september förra året. Sedan dess är det Jungs efterträdare Karl-Theodor zu Guttenberg som pressats av oppositionen. Men nu står han inte ensam längre. Efter en kampanj i pressen valde Merkel för drygt en vecka sedan att för första gången delta vid en sorgehögtid för soldater som dödats i Afghanistan. När förbundskanslern den gångna veckan reste till USA var det tänkt att hon skulle tala om vetenskap och klimatpolitik. Men en ny talibanattack på torsdagen tvingade henne att tänka om. Fyra tyska soldater dödades och Merkels besök i Stanford fick inledas med en tyst minut. För andra gången inom loppet av en vecka stod hon sedan upp och förklarade offentligt varför hon anser det rätt och nödvändigt att ha tysk trupp i Afghanistan. Liksom sin försvarsminister zu Guttenberg har Merkel nu också överskridit en annan gräns: De har båda börjat använda det känsliga, tidigare undvikna ordet ”Krieg”. Afghanistan har blivit Merkels krig på samma sätt som det i december förra året blev Obamas krig. Som svar på USA:s beslut att skicka mer trupper har även Tyskland utökat sin styrka och gett den en delvis ny inriktning. Mer resurser ska satsas på att utbilda afghanska soldater och poliser. Syftet, precis som för Obama, är att lägga över mer och mer av ansvaret för säkerheten i landet på afghanska styrkor. Denna hållning är värd respekt. Det fanns en folkrättslig grund för att störta talibanerna efter terrordåden den 11 september 2001. Väl på plats har de internationella styrkorna också haft fler viktiga och legitima mål än att slå mot al-Qaida. Inte minst bör omvärlden föröka bidra till uppbyggnaden av demokratiska institutioner och till att respekten för kvinnors rättigheter stärks. Men också ett krig som inletts på goda grunder kan förloras. Och även soldater som kommit för att skapa säkerhet och för att hjälpa till att bygga upp landet kan bli betraktade som ovälkomna erövrare. Problemet med Obamas försök att efter en periods intensifierad truppnärvaro överlåta mer och mer ansvar till afghanerna själva är att det kräver en pålitlig och stabil afghansk partner. Valfusket i presidentvalet gjorde det tydligt att Hamid Karzai inte är den som vi skulle önska att han var. Efter amerikanska försök att pressa Karzai blev relationerna så dåliga att förbindelserna nästan bröt samman. Nu har trycket minskat, för Obamaadministrationen ser inget alternativ till Karzai. Den hemska sanningen är att förutsättningarna för framgång i Afghanistan är dåliga. Politiker som i dag försvarar kriget har en otacksam uppgift. Men ännu svårare och mer smärtsamt blir det att om några år förklara varför det från början rättfärdiga och länge försvarbara kriget till sist måste avvecklas – även om målen inte uppnåtts. ", "article_category": "other"}
{"id": 37700, "headline": "”Jag löser Claes Borgström från hans tystnadsplikt”", "summary": "Sture Bergwall: Jag riktar en direkt uppmaning till Claes Borgström att berätta vad han vet.", "article": "Claes Borgström har i ett öppet brev här på DN Debatt (14/4) anmält sig själv till Advokatsamfundet. Personligen ser jag ingen mening i det. Jag förstår om Claes Borgström kände sig bunden av mina erkännanden. Att genomskåda dem och avslöja manipulationerna under utredningarna hade krävt en noggrann och kritisk granskning av förundersökningarna. Själv har jag inget minne av att någon gång ens diskuterat utredningsmaterialet med Claes Borgström. Våra möten före rättegångarna bestod mest av prat om sociala saker och personliga erfarenheter. Däremot blev jag oerhört besviken när Claes Borgström satt i SVT:s ”Dokument inifrån” och beskrev mig som ett psykfall som skulle hållas inlåst resten av sitt liv. Omfattar anmälan även de uttalandena? Nu säger Claes Borgström att han är förhindrad av sin lojalitetsplikt att yttra sig. Han får inte säga något som kan skada resningsprocessen. Mitt enda intresse är att få alla aspekter av de händelser som skapade myten Thomas Quick belysta och diskuterade. Därför får jag härmed offentligt meddela att jag löser Claes Borgström från hans tystnadsplikt. Ja, jag vill till och med rikta en direkt uppmaning till honom att berätta vad han vet. Sture Bergwall ", "article_category": "other"}
{"id": 37702, "headline": "Vid livets slut är det patienten som bestämmer", "summary": "Att arbeta med döende patienter och deras anhöriga kan vara tungt, men man får mycket tillbaka. Man kommer ofta väldigt nära varandra, tycker sjuksköterskorna Irene och Jenny.", "article": "Det händer att Irenes patienter är med henne när hon sitter på bussen hem från jobbet, berättar hon. – Ibland är de med mig i tankarna på kvällen hemma i soffan också. Visst tänker man mycket på patienterna, men jag försöker ändå skilja mellan jobb och fritid, annars kan det bli för tungt. Irene Larsson Dåderman, 54, och hennes kollega Jenny Scott, 32, är sjuksköterskor och arbetar med palliativ vård på Stockholms sjukhem. Där vårdas människor under sin sista tid i livet. – Jag åt lunch med en kompis nyligen, berättar Jenny. Hon frågade hur vi orkar jobba när så många patienter dör. Men jag förklarade att vi får så mycket tillbaka i jobbet, från patienter och anhöriga. När ”inget mer kan göras” är det i själva verket väldigt mycket som kan göras. Smärta, oro och ångest kan lindras, med mediciner och med omvårdnad. På Stockholms sjukhem har man tid för patienter och närstående, säger Irene och Jenny. Anhöriga är alltid välkomna, dygnet runt, många sover över. – Och de anhöriga ska ju gå vidare i livet sen. Går de härifrån och känner att den sista tiden för deras närstående blev bra, då känner vi att vi har gjort ett bra jobb. En del närstående håller kontakt med oss i åratal efteråt, säger Jenny. – Det talas så mycket i vården om ”patienten i centrum”, säger Irene. Men hos oss är det verkligen så. Det är patienten som bestämmer om sin egen vård, det är nog det som är grejen. Respekten för patienterna är en grundsten i vården, tycker Irene och Jenny. – Den finns hos alla i teamet. Vi har professionella, flexibla läkare, och försöker hitta lösningar på problem utifrån patientens behov, säger Irene. Ibland har vi till exempel haft unga killar på avdelningen, som har tyckt att det har känts pinsamt att få kroppen tvättad av en ”tant” eller en ung tjej. – Då går man inte bara in och säger hurtigt ”nu ska vi duscha dig”. Vi har kunnat lösa det genom att patienten har fått vara sövd under tvättningen, berättar Irene. – Man behöver ofta bara gå till sig själv, för att förstå, säger Jenny. Jag skulle känna mig obekväm med att någon annan skulle tvätta mina intima delar. Patienter och vårdare kommer ofta mycket nära varandra. – Man lär känna människan bakom patienten, och förstår mycket om personen som kan vara viktigt för omvårdnaden, säger Jenny. – Det blir som om man får titta in i en människas hela liv, säger Irene. Jag får många förtroenden. Och de stannar hos mig. Är det något som jag tror att läkarna behöver veta, då frågar jag om jag får förmedla det. Får jag inte det, så gör jag det inte. Vissa patienter berör mer än andra. Det har inte så mycket med ålder att göra, säger Jenny: – Man kan identifiera sig mer med någon som är jämnårig. Men jag kan bli lika berörd av en äldre patient som av en yngre. Det finns patienter som går rakt in i hjärtat, och som man aldrig någonsin glömmer. Samtidigt är personalen professionell nog att inte låta de personliga känslorna styra vården, så att vissa får mer tid och uppmärksamhet, försäkrar Jenny. – Och det är ju inte heller så att alla blir mest berörda av samma patient, säger Irene. Men vissa möten blir väldigt starka, så är det bara, det handlar kanske om personkemi. Många gånger lever både patienter och anhöriga under stor press, och de kan vara förtvivlade, arga, och ibland mycket krävande. – Vi vet ju att det är naturligt att det blir så, säger Irene. Men blir det alltför tärande, kan man behöva lite återhämtning, då kan man byta av varandra. En förutsättning för att orka med jobbet är att personalen talar mycket med varandra och stöttar, säger Jenny: – Vårt mål är att sitta ner en stund i slutet av varje arbetspass, och prata om sådant som hänt, och vad vi känner. Under själva jobbet är man så fokuserad på patienter och anhöriga, så då hinner man inte alltid med att tänka på kollegerna. – Återhämtning är viktigt, säger Irene. Egentligen borde vi som jobbar i palliativ vård ha mer schemalagd tid för det. Som det nu är jobbar många deltid för att orka med. Så borde det inte behöva vara. Själv har Irene ett stort behov av att se friska människor när hon är ledig. – Jag kan åka ut till Ikea och gå runt och titta på alla som trängs där, och njuta. Jag vet ju inte hur friska de är, förstås, men de ser friska ut. Inte så sällan säger patienter på avdelningen att de skulle vilja ha hjälp med att dö. – Då försöker man förklara att vi inte kan hjälpa dem med det, men att vi kan hjälpa dem med att lindra deras symtom, säger Jenny. Ibland är det kanske mest ett rop på hjälp, ett sätt att tala om hur dåligt de mår. I sällsynta fall är det mycket svårt att lindra smärtorna tillräckligt. – Och då är det ju förfärligt, säger Irene. Någon sådan gång har väl tanken flugit genom huvudet, att ”hoppas det går fort”. Men min inställning är att vi arbetar för att lindra. Jag skulle inte vilja vara den som gick in med en spruta till patienten, och det tror jag gäller oss alla. Ofta är det ångesten som är det värsta, säger Irene. – Den påverkar hela tillvaron för patienten. Men vi lyckas nästan alltid få bukt med ångesten, vi är bra på det här, både medicinskt och omvårdnadsmässigt. ", "article_category": "other"}
{"id": 37704, "headline": "”Jag anmäler mig själv till advokatsamfundet”", "summary": "Thomas Quicks advokat bryter tystnaden: Anklagelserna mot mig måste utredas. Det handlar om förtroendet för advokatkåren och det svenska rättskipningssystemet.Jag har under lång tid anklagats för att allvarligt ha åsidosatt mina skyldigheter som försvarare för Sture Bergwall (som då hette Thomas Quick). Det har bland annat sagts att jag känt till bevismaterial som skulle visat att Bergwall var oskyldig till de mord han erkänt och att jag accepterat att polisen vid rekonstruktioner instruerat Bergwall hur han skulle hitta en viss plats. Kritiken är obefogad och jag vill nu få till stånd en objektiv och intellektuellt hederlig utredning rörande frågan om jag har misskött uppdraget som Bergwalls försvarare under 1990-talet. Jag uppmanar därför Sveriges advokatsamfund att göra en disciplinär prövning, skriver Claes Borgström.", "article": "Öppet brev till styrelsen för Sveriges advokatsamfund I inledningen av de vägledande reglerna om god advokatsed sägs bland annat att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten ska som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter. En advokat får inte främja orätt. Enligt Sveriges advokatsamfunds stadgar ska styrelsen för advokatsamfundet utöva tillsyn över advokatväsendet och tillse att advokater uppfyller de plikter som åvilar dem. Om styrelsen genom medier eller på annat sätt får information om att en ledamot av advokatsamfundet bryter mot de etiska reglerna kan styrelsen väcka frågan om disciplinärt ingripande mot advokaten. En utredning genomförs då av samfundets disciplinnämnd. De påföljder som kan drabba en advokat som brutit mot etikreglerna är, beroende på allvaret i överträdelsen, uteslutning ur advokatsamfundet, varning med eller utan straffavgift och erinran. Under lång tid har journalister, jurister, psykologer och fria debattörer uttalat att jag under många år i slutet av 1990-talet allvarligt åsidosatt mina skyldigheter som försvarare för Sture Bergwall (som då hette Thomas Quick). Enligt vissa har det inte bara rört sig om flagranta förbiseenden och misstag utan om medvetna åtgärder eller underlåtenheter till skada för Bergwall under förundersökningar och rättegångar gällande sex mord. Några personer har uttalat att jag uppsåtligen eller i vart fall genom allvarlig försummelse medverkat till att min klient blev oskyldigt dömd för sex mord. Det har sagts att jag känt till bevismaterial som skulle visat att Bergwall var oskyldig till de mord han erkänt, att jag utan att protestera deltagit i en stor mängd polisförhör där Bergwall varit kraftigt neddrogad och att jag utan invändningar accepterat att polisen vid rekonstruktioner instruerat Bergwall till exempel hur han skulle hitta en viss plats. Bergwall har för egen del uttalat att jag helt svikit honom under mitt uppdrag och att mitt förhållningssätt i vart fall delvis måste ha berott på att jag ville tjäna pengar. Samma påstående har även andra gjort. Bergwalls nuvarande försvarare hävdar att jag ingick i en sekt tillsammans med åklagaren, utredaren och psykologen. Jag har kritiserats för att jag inte åberopat bevisning, till exempel vittnesmål, som skulle visat att Bergwall var oskyldig. Några har anmärkt på att jag inte överklagat de fällande domarna till hovrätten. Ytterligare påståenden om att jag grovt åsidosatt mina skyldigheter som Bergwalls försvarare har förekommit under åren. Frågan uppkommer varför inte Sveriges advokatsamfund har reagerat på de förmodligen allvarligaste anklagelser som någonsin riktats mot en ledamot av samfundet. Advokatsamfundets passivitet kan kanske förklaras av att de fel jag påstås ha begått inträffade under min förra period som ledamot av samfundet. År 2000 utträdde jag ur samfundet i samband med att jag utnämndes till jämställdhetsombudsman och jag återinträdde i september 2007. Advokatsamfundet skulle därför kunna hävda att det inte finns någon anledning att nu inleda ett disciplinärt förfarande. Disciplinnämnden är dessutom inte skyldig att pröva en anmälan som gäller omständigheter som ligger mer än tre år tillbaka i tiden. Sådana invändningar har ingen tyngd. En ledamot av advokatsamfundet som gjort sig skyldig till sådana fel och överträdelser som jag påstås ha gjort bör inte tillåtas fortsätta att verka som advokat. Det finns flera skäl till den ståndpunkten. Enligt de vägledande reglerna ska en advokat utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls. De disciplinära reglerna syftar också till att skydda klienter från advokater som missköter sina uppdrag så att klienterna gör rättsförluster. Att bli oskyldigt dömd för mord får anses vara en av de största rättsförluster som en människa kan lida. Jag har tidigare valt att inte kommentera att Bergwall återtagit sina erkännanden och att han så här långt beviljats resning i ett mål. Därmed har jag också avstått från att försvara mig mot de anklagelser som riktats mot mig. Mitt ställningstagande har föranlett flera personer att kritisera mig för brist på civilkurage. Andra har tagit min tystnad till intäkt för ett medgivande till att jag begått alla de fel jag beskylls för. Skälet till att jag inte tagit till orda är den lojalitetsplikt som jag anser gäller i förhållande till min tidigare klient. Jag vill inte göra uttalanden som kan vara till nackdel för Bergwall i hans strävanden att nu bli frikänd för de mord som han erkände och dömdes för när jag var hans försvarare. Därför är jag förhindrad att i sak försvara mig mot den kritik som riktas mot mig. Det enda jag kan säga är att kritiken är obefogad. Enligt de etiska reglerna finns ett utrymme för en advokat att exempelvis göra undantag från den tystnadsplikt och diskretionsplikt som gäller i förhållande till klienten om det krävs för att advokaten ska kunna värja sig mot klander som riktas mot henne eller honom. Klienten kan också själv lösa advokaten från tystnadsplikten. Det hindrar inte att advokaten ändå själv till sist måste göra bedömningen om hon eller han kan agera på ett sätt som kan skada den enskilde klienten eller vara till nackdel för ett bredare klientkollektiv. En advokat som i eget intresse vänder sig mot en tidigare klient underminerar snarast förtroendet för advokatkåren. Min principiella inställning att inte uttala mig på ett sätt som kan skada Bergwalls sak i kommande rättsliga prövningar kvarstår oförändrad. Det hindrar inte att jag vill understryka att jag inte anser att jag begått några fel när jag var hans försvarare. Jag har utfört mitt uppdrag på samma sätt som andra advokater skulle ha gjort under de omständigheter som då gällde. För att få till stånd en saklig och allsidig prövning av frågan om jag åsidosatt mina förpliktelser som försvarare för Bergwall krävs en utredning som är objektiv och intellektuellt hederlig. Jag uppmanar därför Sveriges advokatsamfund att inleda en disciplinär prövning rörande frågan om jag misskött mitt uppdrag på det sätt som många hävdar. Att de påstådda förseelserna ligger långt tillbaka i tiden utgör inte något hinder mot en sådan utredning med hänsyn till det synnerligen stora intresse som saken har för förtroendet för advokatkåren och för allmänhetens förtroende för det svenska rättsskipningssystemet i sin helhet. Om advokatsamfundet har uppfattningen att beskyllningarna är uppenbart ogrundade krävs ingen utredning. I sådant fall har det samma allmänintresse att advokatsamfundet på lämpligt sätt informerar om att det inte finns några sakliga skäl till att inleda ett disciplinärt förfarande. Stockholm i april 2010 Claes Borgström ", "article_category": "other"}
{"id": 37714, "headline": "”Vi inför yrkeslegitimation för alla Sveriges lärare 2012”", "summary": "Alliansregeringen: I vårpropositionen tar vi ytterligare ett steg och satsar en kvarts miljard om året under kommande år på att kvalitetssäkra läraryrket. Den viktigaste faktorn för goda resultat i skolan är en kvalificerad och engagerad lärarkår. Regeringen föreslår därför att en yrkeslegitimation för lärare och förskollärare införs från den 1 juli 2012. Tanken är att endast de som har legitimation ska ges fast anställning i skolan. En person kan bli legitimerad på två sätt, dels genom lärarexamen, dels genom annan akademisk ämnesutbildning kompletterad med praktik och ett års pedagogisk utbildning. Vi föreslår också ett nytt mentorssystem och att lektorerna återinförs. Det nya systemet med legitimationer kostar ungefär en kvarts miljard om året, skriver de borgerliga partiledarna.", "article": "En skola i världsklass är en förutsättning för att Sverige ska vara ett framgångsrikt land också i framtiden. Därför är det oroande att resultaten i den svenska skolan har sjunkit under de senaste årtiondena. Vi är övertygade om att Sverige kan bättre. Steg för steg lägger alliansregeringen därför om skolpolitiken. Inom de närmaste åren införs en ny gymnasieskola, nya läroplaner, ett nytt betygssystem, lärlingsutbildningar, fler nationella prov och en modern skollag. Vi genomför också riktade insatser, bland annat en läsa-skriva-räkna-satsning för de allra yngsta. Alla dessa satsningar till trots kommer det att dröja innan vi kommit till rätta med bristerna i den svenska skolan. Det går inte att vända den negativa utvecklingen över en natt eller ens under en mandatperiod. De reformer vi genomför är däremot alla viktiga verktyg i arbetet med att bryta den nedåtgående trenden. Den enskilt viktigaste faktorn för goda resultat i skolan är en kvalificerad och engagerad lärarkår. Därför är det ett allvarligt problem att attraktionskraften i läraryrket har minskat under ett antal årtionden. Ett tydligt uttryck för detta är att de som söker till läraryrket i dag har lägre studieresultat än de som sökte till läraryrket förr. Att vända denna utveckling är en central utmaning. Alliansregeringen har nyligen lagt fram ett förslag till riksdagen om en helt ny lärarutbildning med högre krav för att komma in och högre krav för att ta examen. En av regeringens första åtgärder var också att dra igång Lärarlyftet, en stor fortbildningssatsning för lärare. I den nya skollagen föreslås därtill skarpare behörighetsregler. Kravet är något så självklart som att den som undervisar i ett ämne också själv ska ha utbildning i just detta ämne. Duktiga lärare utför dagligen stordåd i klassrum runt om i Sverige, många gånger utan att få den uppskattning som de förtjänar. De möter varje elev med höga förväntningar och lyckas år efter år lära barn att läsa, skriva och räkna, får dem att upptäcka världen, ett nytt språk eller uttrycka sig kreativt och konstnärligt. Samtidigt vet vi att det finns lärare som inte borde vara lärare men som trots det fortsätter att utöva sitt yrke. I vårpropositionen tar vi ytterligare steg för en bättre kvalitetssäkring av läraryrket. Regeringen föreslår att en yrkeslegitimation för lärare och förskollärare införs. Tanken är att systemet med lärarlegitimation ska fungera enligt följande riktlinjer: 1). Endast den som har yrkeslegitimation får ges fast anställning som lärare eller förskollärare. 2). Legitimation för förskollärare eller legitimation för lärare meddelas av Skolverket. 3). Huvudingången till lärar- eller förskollärarlegitimation är att personen har en examen från någon lärar- eller förskollärarutbildning. Men i det nya systemet för lärarutbildning, behörighet och legitimation vill regeringen därtill öppna fler vägar till läraryrket än enbart lärarutbildning. En ytterligare ingång till legitimationen ska kunna vara annan akademisk ämnesutbildning än en lärarutbildning, till exempel civilingenjörer eller statsvetare som läst sina ämnen på universitet. Dessa personer ska i framtiden behöva läsa ett års kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) och därutöver genomföra eller få sig tillgodoräknad praktiktjänstgöring som uppgår till ett halvt år. 4). En introduktionsperiod på ett år med mentor införs för lärare. I dag skickas unga nyutbildade lärare eller förskollärare ofta rakt ut i verksamheten utan någon särskild introduktion. Vi vet samtidigt att behovet av stöd och råd från äldre erfarna kolleger ofta är stort i början av yrkesutövningen. Under introduktionsåret får läraren eller förskolläraren inte tillsvidareanställas. Bara med ett intyg om godkänt introduktionsår och med godkänd formell utbildning i botten ska en lärare eller förskollärare kunna få sin legitimation. På så sätt införs en dubbel kvalitetssäkring av den blivande lärarens lämplighet. Dels i lärarutbildningen, dels i yrkeslivet i samband med introduktionsåret då rektor får möjlighet att göra en lämplighetsbedömning av läraren. 5). Ansvaret för betygssättning och undervisning tydliggörs. Endast legitimerade lärare ska få sätta betyg. Betygssättning är en myndighetsutövning som får stora konsekvenser för elevers framtid. Om undervisningen bedrivits av en icke-legitimerad lärare ska betyg sättas av en legitimerad lärare tillsammans med den som bedrivit undervisningen eller ytterst av rektor. Den enskilde läraren får i lag ett tydligt ansvar för den undervisning som han eller hon bedriver och i skollagen skärps ansvaret att anmäla om elever kränks eller behöver särskilt stöd. 6). Lektorer återinförs. Kraven är att vederbörande är legitimerad lärare eller förskollärare, har avlagt doktors- eller licentiatexamen samt visat minst fyra års yrkesskicklighet. Inom ramen för legitimationssystemet utnämns lektorer av Skolverket. 7). Systemet införs den 1 juli 2012. Lärare och förskollärare som är behöriga enligt dagens bestämmelser kommer att tilldelas lärarlegitimation efter en enkel ansökan. Från och med halvårsskiftet 2012 krävs godkänt introduktionsår för att tilldelas legitimationen. 8). En lärarlegitimation ska kunna dras in. Sådana beslut fattas av ett nytt organ, Lärarnas ansvarsnämnd. Nämnden ska bestå av fem ledamöter, varav ordföranden och minst en till ska vara domare. Grov oskicklighet i yrkesutövningen eller grova brott ska leda till indragen legitimation. För mindre grova förseelser kan en varning utdelas. 9). I den nya skollagen undantas yrkeslärare och modersmålslärare från kravet på examen för att få fast anställning. Skälet till detta är att dessa lärargrupper ofta har en annan bakgrund och rekryteras på ett annat sätt än vad som gäller för övriga lärare. Regeringen menar att det är logiskt att samma undantag görs för dessa kategorier vad gäller betygssättning. 10). För att finansiera systemet med lärarlegitimation satsar regeringen ungefär en kvarts miljard kronor om året kommande år. Satsningen inkluderar då bland annat ersättning till skolhuvudmännen för mentorer under introduktionsåret. För 2011 avsätts 60 miljoner kronor, för 2012 160 miljoner kronor och därefter 260 miljoner kronor per år. Det kommer sannolikt att ta flera år innan resultaten i svensk skola börjar stiga igen. Det tar lång tid innan strukturreformer på skolans område ger avtryck i elevernas slutbetyg. Att det tar tid är dock ingen ursäkt att avstå från att handla. Att ha en kvalificerad yrkeskår och öka attraktionskraften i framtidens läraryrke är en av de viktigaste framtidsfrågorna för Sverige. FREDRIK REINFELDT partiledare (M) MAUD OLOFSSON partiledare (C) JAN BJÖRKLUND partiledare (FP) GÖRAN HÄGGLUND partiledare (KD) Lärarnas utbildning Hösten 2009 var drygt 250.000 personer verksamma i förskolor, fritidshem, grundskolor, gymnasieskolor, komvux och svenskundervisning för invandrare, sfi. 53,8 procent av personalen i förskola hade pedagogisk högskoleutbildning liksom 59,4 procent av personalen i fritidshem. 86,5 procent av lärarna (heltidstjänst) i grundskolan hade pedagogisk högskoleexamen, liksom 75,0 procent av lärarna i gymnasieskolan och 78,4 procent av lärarna i komvux samt 72,1 procent av lärarna i svenskundervisning för invandrare (sfi). Källa: Skolverket ", "article_category": "other"}
{"id": 37715, "headline": "Det är ensamt på toppen av företaget", "summary": "Många chefer kan känna sig som en i gänget – men är det egentligen aldrig. Det vet Carin Granlund Olsen. Två gånger har hon tvingats säga upp medarbetare som var hennes privata vänner.", "article": "2004 hankade sigCarin Granlund Olsen företag Podium fram i sviterna av it-kraschen. Hon var majoritetsägare och vd. De sex anställda insåg att läget var allvarligt, men ansvaret för vad som måste göras vilade på henne: – Jag hade startat företaget utifrån min profession som kommunikatör. Att det betydde att jag blev chef reflekterade jag aldrig över. Oron för företagets fortlevnad blandades med ångesten inför att behöva säga upp. Bland dem som skulle drabbas fanns en kvinna som var Carin Granlund Olsens vän. – Vi hade arbetat tillsammans och umgåtts privat i nio år. I dag kan Carin banna sig själv för att hon inte insåg att man måste dra gränsen för hur privat chefen kan vara med sina medarbetare. – Det är så lätt att komma varandra nära i en liten organisation, att inte skilja på vad som är personligt och vad som bör vara privat. Minnet av sömnlösa nätter, ältande vid köksbordet och känslan av att företagets situation var ett personligt misslyckande finns fortfarande kvar. Carin Granlund Olsen hade läst på om arbetsrätt och turordningsregler. Men hur vänskap skulle hanteras fanns inga regler för. Hon skulle säga upp fyra personer. Det var enda lösningen just då, annars skulle företaget ha gått i konkurs. – Det var inget lätt samtal, men när jag väl satt där kände jag mig trots allt lugn. Samtalen var jobbiga och reaktionerna hos de uppsagda blandade. Bara att försöka hålla mängden negativa känslor ifrån sig tog mycket av Carins energi. Vilka känslor hennes vän hade under den här perioden vet hon inte. De umgås inte längre och har aldrig talat ut. Visst saknar hon sin väninna, men det har gått för lång tid för att återuppta kontakten. – Vår relation gick från hjärtlig till iskall, säger hon. Carin Granlund Olsen brottades dessutom med skuldkänslor. Hon hade rekryterat samtliga som nu blev uppsagda. En av medarbetarna stannade och tillsammans beslöt de sig för att kämpa på och gemensamt bygga upp företaget igen. I dag är Jessica Stigsdotter Axberg hälftenägare i Podium. – Vi är kompanjoner, jag lovade mig själv att aldrig mera anställa, säger Carin Granlund Olsen. Så småningom bildade Podium nätverket Oliven med två andra företag. Verksamheten växte parallellt med konjunkturuppgången. Hösten 2008 bröt Carin sitt löfte att aldrig mer anställa. Hon valde var till råga på allt en släkting – låt vara på avstånd. Hennes systersons sambo hade de kvalifikationer och ambitioner Podium var ute efter. – Den här gången hade vi noggrant kalkylerat och planerat inför anställningen. Men vis av tidigare erfarenhet tog jag upp riskerna. Vi var släkt och goda vänner och jag skulle bli hennes chef. Tidigt hösten 2008 var släktingen anställd. Då vällde finanskrisen in med full kraft. Flera av Podiums uppdrag drogs in, lades på is eller sköts på framtiden. I december 2008 stod det klart att hon var tvungen att säga upp sin släkting. Till saken hör att släktingen hade sagt upp sig från ett fast jobb för en provanställning på Podium. – Men jag kände inte samma beslutsångest den här gången, berättar hon. Jag tyckte mest att det var väldigt tråkigt. Och den här gången möttes hon av en helt annan förståelse. Reaktionen från släktingen beskriver hon som ”mycket mogen och väldigt förstående”. I dag har Carin Granlund Olsen inga medarbetare. Företaget växer genom samarbetet i nätverket Oliven. Där har hon ansvar för försäljning, kunder och marknadsföring. – Jag har lärt mig att ansvaret som chef med anställd personal inte är min grej. I dag arbetar jag i ett nätverk av flera företag och vi har delat upp ledaransvaret mellan oss. Var och en gör det den är bäst på. ANNIKA ROSELL dnjobb@dn.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37733, "headline": "”Sök upp de unga i riskzonen”", "summary": "André Norman värvades tidigt till kriminella gäng i Boston. Han dömdes till fängelse för grova våldsbrott. Nu reser han världen runt och berättar om hur vi kan förebygga brott bland unga.", "article": "André Norman vill hela tiden pressa in nya möten i sitt redan späckade schema. Under de tre veckor han var inbjuden av Fryshuset i Stockholm träffade han ungdomar, poliser och socialarbetare från tidig morgon till midnatt. Under hela sin uppväxt använde André Norman sin talang för att försvara sig och begå våldsbrott. När André Norman berättar om sin uppväxt för en grupp unga från den brottsförebyggande föreningen Unga kris blir det knäpptyst i salen. Området han växte upp i styrdes av kriminella gäng. Hans mor hade tre jobb för att kunna försörja familjen. Hon drack och hans far slog. André Norman började med snatteri – det slutade med ett 14-årigt fängelsestraff för bland annat väpnat bankrån. De första åren i fängelset flyttades André Norman mellan olika anstalter för att han var farlig. Han klassades som nummer tre i gängledarhierarkin i Massachusetts fängelsesystem. Han bevittnade våldtäkter, såg hur intagna hängde sig, blev mördade. – Det jag försöker säga är att fängelse är ett fullständig slöseri med tid. Alla slåss för att de är arga, för att deras liv suger, säger han och slår ut med armarna. Varje morgon när han vaknade frågade han sig: ”Hur ska jag undvika att bli mördad i dag?” – Om man är gängledare finns det alltid människor som vill ta ens plats. Jag hade ju tagit någons plats. I fängelset högg han en annan intagen med elva knivhugg i huvudet och strupen. Hur kan man göra något sådant? – Vem som helst kan agera så. I mitt fall berodde det på att jag befann mig i en utsatt situation. Det var så jag tänkte då, att jag måste försvara mitt territorium. Skulle du kunna göra samma sak i dag? – Jag är fysiskt kapabel, men jag gör andra val. När det var åtta år kvar av fängelsestraffet kände han sig alltmer trött på det kriminella livet. – Alla kriminella kommer till en sådan punkt förr eller senare. Jag hade tur som råkade träffa rätt personer vid just den tidpunkten. En ortodox rabbi fick honom att tro på den egna förmågan. Tillsammans lade de upp en strategi för hur han skulle bryta känslan av att hela tiden känna sig hotad. I stället för att slåss började André Norman studera juridik i fängelset. Det var ett relativt enkelt sätt att bryta våldsspiralen. Bara några timmar efter att han muckat från fängelset befann han sig i ett ungdomsscenter för att prata med unga om hur de kunde ta sig ur den kriminella banan. I dag anlitas han av det amerikanska rättsväsendet för att utforma brottsförebyggande program. Han har föreläst på Harvard och London Business School och besökt tio länder för att berätta om sina erfarenheter. André Norman varnar Sverige för att satsa på hårdare straff. – Det handlar om vad samhället vill ha för slutprodukt. Personer som straffats i fängelset, som inte fått vård eller kunnat studera, riskerar att bli ännu värre brottslingar när de kommer ut. – I USA ökar straffen hela tiden. Det gör också antalet mord. Så det finns inget samband, säger han. André Norman efterlyser vad som på amerikanska kallas ”community policing”. Det betyder att poliser eller vuxna professionella, ”caring adults”, söker upp unga som uppvisar ett riskbeteende i skolan eller vid fotbollsplanen. – Det handlar om vanliga samtal. Det måste göras när de är mellan 17 och 19 år. Då vill de prata. Sedan är det för sent. Utan vuxna förebilder får unga lätt en skev bild av verkligheten. – Ungas uppfattning av verkligheten är starkare än själva verkligheten. Jag hade behövt någon som tog ned mig på jorden, som hjälpte mig att fatta de rätta besluten så att jag kunde ta kontroll över mitt liv. ”Action steps” kallar han det. Det handlar inte om vad man ska göra, utan hur. – Någon säger till mig att jag ska bryta med det kriminella gänget och söka in på college. Men det är meningslöst om ingen hjälper mig att förstå hur det ska gå till. André Norman var bra på matte. Någon sa att han borde satsa på det. – Men det funkar inte att säga så till en unge som måste satsa all kraft på att försvara sig på gatan. Det var ingen som mötte mig där jag befann mig. Kunskapen som behövs har poliser och andra vuxna som jobbar med unga som befinner sig i den här situationen, menar Norman. – De kan bygga en relation och se vad det är som styr en ung person. Behöver unga byta miljö för att bryta den onda cirkeln? – Nej, svarar han utan att tveka. Det finns tusentals unga som växer upp i samma miljö som jag, som inte skaffar skjutvapen, som lever bra liv. De bodde granne med mig. De höll sig på sin kant, vi på vår. Det andra receptet på framgång är, enligt Norman, samarbete. Mellan polis, skola, socialtjänst, idrottsklubbar, föräldrar. Alla vuxna som finns runt de unga bör ingå i ett nätverk som byter information. – Unga befinner sig i skolan åtta timmar per dygn. Det är en bra plattform för påverkan. Men skolan kan inte göra allt. Skolan behöver hjälp från dem som har andra lösningar. 5 000 pojkar riskerar att hamna i kriminella gäng 5 000 pojkar och unga män i utsatta bostadsområden riskerar att hamna i kriminella grupperingar, enligt en regeringsutredning som presenterades på DN Debatt 10/3. Av dem finns i runda tal 1 200 i Stor-Stockholm, 600 i Stor-Göteborg och 400 i Stor-Malmö. För att förebygga nyrekryteringen föreslog regeringens utredare, länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad, särskilda sociala insatsgrupper i varje kommun. Socialtjänsten, skolan och polisen föreslogs även få en lagstadgad skyldighet att stödja föräldrarna. Unga män och pojkar i riskzonen föreslogs också få särskilda insatser i form av yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning. Uppväxt i Boston Andre Norman, 42 år, är en ledande gestalt inom brottsförebyggande arbete i USA. Han har gästat tio länder, däribland Sverige, för att berätta om rehabilitering av kriminella och hur man motverka kriminella gängbildningar. Han har själv suttit i fängelse i 14 år, dömd för grova våldsbrott. Han växte upp i Boston med en ensamstående mor och fem syskon. I fängelset lyckades han bryta med det kriminella livet genom terapi och studier. ", "article_category": "other"}
{"id": 37734, "headline": "”Regeringen har försvagat skyddet av vår svenska natur”", "summary": "Naturskyddsföreningen presenterar vitbok: Regeringens naturvårdspolitik bygger på okunskap om det väsentliga i att bevara ekosystemen.Det pågår ett systemskifte i svensk naturvårdspolitik där regeringen sätter det privata ägandet före alla medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer. Miljöminister Andreas Carlgren och jordbruksminister Eskil Erlandsson har gått i spetsen för den försämrade politiken. Den allvarligaste kritiken handlar om den förda skogspolitiken – där regeringen vägrar införa sanktioner – och strandskyddet som försvagats. Naturvården var eftersatt även under den förra mandatperioden. Oavsett vilken färg den nya regeringen har i höst, hoppas vi att den kraftfullt stärker naturvården, skriver Mikael Karlsson och Jonas Rudberg.", "article": "Naturskyddsföreningen presenterar i dag en omfattande granskning av regeringens naturvårdspolitik och hur den skyddar den biologiska mångfalden. Rapporten, ”Naturvårdspolitiken i Sverige 2006–2010 – en vitbok”, är en saklig genomgång av regeringens arbete med frågorna under mandatperioden. Resultatet av vår granskning är nedslående. Det framkommer en tydlig bild av att ett systemskifte pågår i svensk naturvårdspolitik. Perspektivet har flyttats från naturvårdande till produktionsorienterat. Regeringen sätter det privata ägandet före alla medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer. Förändringen har skett både i små, till synes oförargliga men i praktiken avgörande, ändringar i styrande dokument och i helt nya regler om till exempel strandskydd och jakt. Miljöminister Andreas Carlgren och jordbruksminister Eskil Erlandsson har gått i spetsen för regeringens försämrade politik. Kompromisser har skett och starka krafter inom de fyra regeringspartierna har velat stärka produktionen med ökade miljöskador som följd. Naturvården var eftersatt även under förra mandatperioden. Vi hoppas nu att den regering som tillträder till hösten, oavsett dess färg, återställer regler och anslag och sedan kraftfullt stärker naturvårdspolitiken. Naturskyddsföreningen har bevakat svenska regeringars miljöpolitik i mer än 100 år nu. Vårt mål har alltid varit att skydda naturen och dess arter till framtida generationer. Vi har varit oerhört framgångsrika. Mycket av politiken inom detta område har haft sin grund i förslag från Naturskyddsföreningen. I dag ger forskningen ett mycket starkt stöd för att skydda mångfalden av gener, arter och ekosystem. Det är nödvändigt för att kunna öka välfärden för människor över hela vår jord. Vi menar också att mänskligheten inte har någon given rätt att utrota andra arter. Tillsammans med klimatfrågan är utarmningen av den biologiska mångfalden mänsklighetens mest akuta problem. Ekosystemen ger oss rent vatten, mat, fibrer och mediciner som motsvarar enorma värden. Om den biologiska mångfalden utarmas kan ekosystemen bryta samman. Vi har redan sett varnande tecken i Östersjön. Senast i år skulle förlusterna av biologisk mångfald ha stoppats, enligt beslut av FN, EU och riksdagen. Men i världen listas en femtedel av alla kända däggdjur som utrotningshotade. Bland Sveriges cirka 60 000 arter har en tredjedel analyserats, med slutsatsen att upp emot 3 500 är hotade eller missgynnade. Den allvarligaste kritiken i vår granskning ligger i följande punkter. 1).I skogspolitiken har strävan stärkts att öka virkesproduktionen på bekostnad av målet att värna skogen som naturmiljö. Politiken innebär en öppning för en alltmer intensiv produktion, vilket mött hård kritik från forskarhåll. Skyddet för exempelvis svårföryngrad skog har försvagats, vilket betyder att många värdefulla miljöer där det tidigare krävdes tillstånd nu kan huggas lagligt. Trots att skogsnäringen fortlöpande bryter mot regler om naturvårdshänsyn – svartskogsbruket – vägrar regeringen införa sanktioner. 2).Möjligheten att skydda värdefulla naturmiljöer genom intrångsersättning eller markköp har minskat genom att regeringen fortlöpande minskat anslagen. En ny regel gör också att den vars mark exproprieras får 25 procent över marknadsvärdet. Budgeten räcker med andra ord till mindre naturskydd. En allt mindre del av anslagen används också för att skydda skogen. Sammantaget räcker 2010 års anslag inte till att skydda mer än cirka hälften så stor skogsareal som 2006 års anslag. I kombination med stigande markpriser blir urholkningen sedan 2006 i praktiken närmare 60 procent. Regeringen beslutade dock nyligen att högst 100 000 hektar av Sveaskogs mark under 2010 ska användas som bytesmark vid reservatsbildningar. Det innebär en klar ambitionshöjning för skogsskyddet under mandatperioden, men regeringen har bestämt att det ska ske till priset av att anslagen ska minska med över 200 miljoner kronor per år under en hel tioårsperiod. 3).Strandskyddet har i en lagförändring allvarligt försvagats. En mycket stor del av våra hotade växt- och djurarter trivs i strandmiljöer. Kommunerna har ett eget ekonomiskt intresse av att stränderna byggs ut. De har nu fått ansvaret för dispenserna, trots att alla utvärderingar visat att de missbrukat strandskyddsreglerna. Fler grunder för dispenser, även i områden med högt exploateringstryck, har införts. Möjligheten att utvidga skyddet till 300 meter togs bort, men kan återinföras i särskilda fall. Livsmiljöerna för många hotade arter och friluftslivet drabbas när allt mer av Sveriges stränder exploateras. Allemansrätten undermineras. 4).Skyddet av våra rovdjur har försvagats. Alla med licens på ett vapen har nu laglig rätt att skjuta ett rovdjur som hotar ett tamdjur eller en jakthund. Åklagare och polis har konstaterat att lagändringen sätter fredandet av vargen ur spel. Därutöver har en i praktiken planlös licensjakt på varg införts trots att vargstammen fortfarande är utomordentligt svag och att det saknas en plan för att säkra stammens framtid. Möjligheterna att jaga lodjur har utvidgats och miniminivån för stammen har sänkts från 300 till 250 föryngringar per år. Mycket av ansvaret har förts till regional nivå med försvagade möjligheter till koordinering som följd. 5).För att bevara den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet måste giftanvändningen minska. Den ekologiska odlingen är en föregångare men regeringen har försämrat stödet för jordbruk utan bekämpningsmedel. Anslagen till ekologisk produktion och konsumtion har sammantaget minskat med cirka 100 miljoner kronor. Minskningarna har skett dels genom budgetbeslut och i regleringsbrev, dels genom de regeringsförslag som lämnats till EU-kommissionen inför ett nytt landsbygdsprogram. En regering styr landet på många sätt, med regleringsbrev som styr myndigheterna, genom lagstiftning och med budgetstyrning. Mycket av detta kan förändras med regeringsbeslut varje vecka, mycket sker utan att medier och allmänhet hinner med att bevaka eller ifrågasätta. Vår granskning visar att regeringen konsekvent och allvarligt försvagat skyddet av vår svenska natur. Det är en politik som bygger på okunskap om det väsentliga i att bevara ekosystemen. Men det finns ännu tid att vända utvecklingen. Vi uppmanar därför alla riksdagspartier att klart och tydligt i den valrörelse som snart startar visa hur den biologiska mångfalden och naturvärdena i landet ska skyddas i framtiden. Mikael Karlsson ordförande i Naturskyddsföreningen Jonas Rudberg projektledare för granskningen ", "article_category": "other"}
{"id": 37744, "headline": "Därför smittas fler av hiv", "summary": "Hiv ökar. Allt fler homo- och bisexuella män drabbas av hiv. Farlig trend. Nu sprids smittan nästan lika snabbt i den gruppen som under skräckåren efter det stora aidslarmet 1981. Sex utan kondom. Många låter numera bli att skydda sig mot hiv, och den kondomlösa gayporren kan vara en av flera orsaker.", "article": "Många av de avmagrade patienter som dog i aids under 1980-talet var homo-sexuella män. Experterna pekade tidigt ut män som har sex med män som en riskgrupp, och intensiva informationskampanjer drogs i gång för att få så många som möjligt att använda kondom. Kampanjerna fungerade; spridningen av hiv bland de homo- och bisexuella männen i Sverige minskade snabbt. Nivån var som allra lägst 1999, då endast 59 nya fall av hivinfektion upptäcktes i den gruppen, en tredjedel så många som 1987. Men vid millennieskiftet vände trenden plötsligt, och sedan dess har den stadigt gått åt fel håll. Under 2005 tog 102 homo- och bisexuella män i Sverige emot beskedet att de hade smittats av hiv, och i fjol fick hela 134 män i denna grupp veta att de hade blivit infekterade – den allra högsta nivån sedan 1989. Ungefär likadant är läget i större delen av Europa och i USA. Enligt de amerikanska myndigheterna är det 44 gånger vanligare att män som har sex med män smittas av hiv än män som enbart har sex med kvinnor. Ingen tvekan råder alltså om att många homo- och bisexuella män numera låter bli att använda kondom, och så är det trots att hiv är många gånger vanligare i den gruppen än i andra. – Män som har sex med män är generellt sett bra på att skydda sig, säger Ronny Tikkanen, forskare i socialt arbete i Göteborg. Men kondomanvändningen i den gruppen har minskat rejält under det senaste decenniet, det visar en rad undersökningar från flera länder i Europa. Hiv har blivit en del av vardagen, konstaterar Ronny Tikkanen. – Bromsmedicinerna har inneburit att de som bär på hiv inte längre är akut dödsdömda. Virushotet har blivitmindre skrämmande – numera kan man ju leva ett långt liv med hiv. Han vill inte moralisera över dem som undviker kondom. – De allra flesta som har oskyddade samlag upplever inte alls situationen som farlig. Det sista man vill göra är ju att betrakta den man just har blivit förälskad i som en risk, eller hur? Ungdomar i åldern 15 –25 år har inga egna minnen av skräcken under 1980-talet, och ingen av deras vänner har tynat bort i aids, påpekar Ronny Tikkanen. Inte ens de som snart fyller 30 år har upplevt hiv som ett dödligt hot, för de var i 16-årsåldern när bromsmedicinerna kom. – Det oskyddade samlaget har en symbolisk betydelse för intimitet, närhet och tillit. Ejakulationen skapar en stark känsla av att vara sammanlänkade, den utgör ett kvitto på att kärleksrelationen är på allvar. Det kan också finnas ett moment av protest i det gummifria sexlivet. – Många lite äldre homosexuella män har i många år varit väldigt duktiga på att skydda sig – men nu har somliga tröttnat. Att strunta i kondomen kan enligt amerikansk forskning vara en motståndshandling mot samhällets maktapparat som ju ständigt försöker tränga in i männens privata sfärer med krav på säkert sex, säger Ronny Tikkanen. Vissa unga bögar verkar ta hiv på köpet, förklarar Anders Björnum, ordförande för Posithiva gruppen, en stödförening för män som har sex med män och lever med hiv. – Det är ganska vanligt att unga gaykillar rycker på axlarna och har sex utan att skydda sig. De räknar krasst med att de kan bli smittade och tror att vi som bär på hiv bara har något slags turboklamydia som knappt märks om man bara äter några piller varje dag. Det finns också djupare psykologiska förklaringar. En går ut på att man som homosexuell kan internalisera denhomofobi man upplever i samhället; man tar åt sig av böghatet och utvecklar i värsta fall ett självförakt som innebär att man inte anser sig vara värd att skydda. Lena Nilsson Schönnesson, psykolog på Venhälsan i Stockholm, en särskild mottagning för män som har sex med män, möter både unga killar och äldre män som visserligen accepterar sinhomosexualitet – men de respekterar inte sig själva. – De anser sig i grunden vara misslyckade som människor, och ur den känslan föds lätt en självdestruktivitet och ett starkt sug efter bekräftelse till varje pris: ”Jag gör vad du vill, bara du tycker att jag är okej!” Känner man sig så liten och värdelös kan det vara väldigt svårt att stå emot när han, den fantastiske som bjöd på drinkar och började flörta, inte med en min visar att han tänker använda kondom, säger Lena Nilsson Schönnesson. Folkhälsoinstitutets undersökningar har visat att både fysisk och psykisk ohälsa är mycket vanligare blandhbt-ungdomar (homosexuella, bisexuella och transpersoner) än i andragrupper. De har också i genomsnitt sämre självkänsla, och det är vanligare att de utsätts för kränkningar eller hot, våld eller sexuella övergrepp, det visar enkätstudier som Mina Gäredal på RFSL Ungdom har varit med om att göra. – Många hbt-ungdomar använder sex som ett sätt att få bekräftelse. De känner inte att de kan ställa krav på sina sexpartner, rädslan för negativa reaktioner gör att många avstår från att föra säkrare sex på tal. Deras låga självkänsla medför att de inte har motivation att vara rädda om sig, säger Mina Gäredal. Men det finns en tänkbar förklaring till, och den har med gayporren att göra. Den förändrades nämligen radikalt strax före millennieskiftet. Efter aidslarmet och under åren fram till slutet av 1990-talet hade det varit en hederssak inom porrbranschen att enbart visa säkra sexmöten mellan män. Men 1998 bröt plötsligt porrfilmsdirektören Paul Morris i San Francisco mot dessa oskrivna regler. Han lät sitt bolag Treasure Island Media producera en serie filmer med helt och hållet kondomfria samlag där de medverkande männen dessutom tog varandras sperma i munnen. Den så kallade barebacktrenden – att rida barbacka som en vild och fri man – var född. Det spelade ingen roll att de amerikanska folkhälsomyndigheterna protesterade och att ledande gayaktivister anklagade filmmakarna för att håna aidsoffren och lura unga bögar att utsätta sig för hiv. Barebackfilmer som ”Breed me”, vars titel ansågs antyda att den som smittar någon med hiv i själva verket genomför ett slags befruktning, blev snabbt populära i gaykretsar i San Francisco och i andra storstäder världen över. Andra filmbolag hakade på; under de senaste tio åren har barebackvågen rullat vidare med full kraft. När det brittiska tevebolaget BBC:s undersökande journalister granskade gayporrbranschen under 2008 kom de fram till att 60 procent av försäljningen gällde just barebackporr. Omkring en tiondel av de homo- eller bisexuella männen i forskaren Ronny Tikkanens studier har under det senaste året knutit kontakt med nya sexpartner på nätet och på förhand kommit överens med dem om att inte använda kondom. Ronny Tikkanen tror att de har inspirerats av barebackporren. – Ja, min hypotes är att de kondomlösa porrfilmerna har påverkat män som har sex med män till att strunta i kondomen. Jag planerar nu att utforska hur omfattande denna porrens påverkan har varit. Det kan vara så att barebacktrenden faktiskt är en viktig delförklaring till att hivspridningen har ökat så starkt i den gruppen under de senaste tio åren. Anders Karlsson, överläkare på Venhälsan, delar Ronny Tikkanens misstanke. – Vi lever numera i en värld där upplevelsen värderas högt – det är inte tryggheten vi tänker på i första hand. Somliga tar risken att hoppa fallskärm, andra har sex utan att skydda sig. I vissa bögkretsar är det väldigt många som struntar i att använda kondom, och numera är det vanligt att man till exempel åker till Berlin för att gå på klubbar och ha massor av sex – i den miljön kan smittan spridas väldigt snabbt. gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 ", "article_category": "other"}
{"id": 37746, "headline": "”Sverige måste återta sin roll som biståndsnation”", "summary": "Två före detta Sida-chefer till attack: Gunilla Carlsson är inte seriöst intresserad av biståndets villkor och resultat. Vi uppfattar biståndsminister Gunilla Carlssons arbetsmetoder och retorik som ett sätt att opinionsmässigt bädda för en nedskärning av det svenska biståndet. Det är inte förvånande. Moderaterna har aldrig gillat bistånd. Gunilla Carlsson talar sällan om vad biståndet kan uträtta, än mindre om vad det har uträttat. Samtidigt måste hon ha upptäckt att det krävs mer – inte mindre – av internationellt ansvarstagande, samarbete och solidaritet. Sverige måste återta sin ledande plats i den här internationella diskussionen. Det kan bara ske om vi har en biståndsminister som tror på och engagerar sig för biståndet, skriver Carl Tham och Bo Göransson.", "article": "Biståndets grundläggande tanke är att vi som har det bra ska stödja dem som har det sämre. Märkvärdigare än så är det inte. Det handlar inte bara om moral utan också om egenintresse. Vi betvivlar att biståndsministern Gunilla Carlsson omfattar den idén. Det är inte förvånande. Moderaterna har aldrig gillat bistånd, lika lite som välfärdspolitikens omfördelning. Det finns ett logiskt samband. Mycket riktigt har Gunilla Carlsson tillsammans med moderaternas partisekreterare föreslagit att biståndet skall kunna skäras ned till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, BNI (DN Debatt 27/11 2008). Vi uppfattar biståndsministerns arbetsmetoder och retorik som ett sätt att opinionsmässigt bädda för en sådan nedskärning. Det mesta hon säger har sin udd riktad mot biståndet. Hon talar sällan om vad det kan uträtta, ännu mindre om vad det har uträttat. Nedskärningen av anslagen till de frivilliga organisationernas informationsanslag är en del av denna medvetna politik. Tydligare än så kan Gunilla Carlsson inte gärna säga vad hon är ute efter. Men samtidigt agerar hon i en värld där hon måste ha upptäckt att det krävs mer och inte mindre av internationellt ansvarstagande, samarbete och solidaritet – och att det ger resultat. Och i denna värld har hon märkt att Sverige är högt respekterat och att Sida i decennier ansetts vara ett föredöme, fjärran från Timbrohögerns ideologiska nidbilder. Hur får hon ihop det när hon kryssar mellan dessa spänningsfält? Tricket är att baktala det tidigare biståndet samtidigt som de egna besluten marknadsförs som epokgörande reformer. Vi går nu, påstår hon, från ”passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik”. Biståndet har hittills varit ”kravlöst”; det är först hon, Gunilla Carlsson, som kräver resultat och redovisning. För alla som vet det minsta om bistånd är allt detta absurda påståenden. Sverige har aldrig haft en passiv utbetalningspolitik och biståndet har aldrig varit kravlöst. I själva verket har Sverige liksom andra biståndsgivare snarare ställt för många och delvis motstridiga krav på mottagarländerna, vilket är ett av biståndets problem. När Gunilla Carlsson nu gör det häpnadsväckande påståendet att det inte finns några resultat att redovisa måste det förstås som ett rent ideologiskt uttalande, utan samband med verkligheten. Det produceras varje år hyllmeter om biståndets resultat – biståndet är sannolikt den mest utvärderade och resultatmätta verksamheten som finns, både nationellt och internationellt. Åtskilligt har redovisats och bedömts i propositioner eller regeringsskrivelser. Men att mäta resultat av en omfattande och mångsidig verksamhet är svårt – det vet vi också av svensk erfarenhet. Det borde vara lätt att förstå hur mycket svårare det blir i u-länder. Särskilt svårt är det att bedöma effekten av det svenska bidraget i förhållande till mottagarlandets egna insatser och vad som görs av andra biståndsgivare. Om Sida finansierar 5 procent av ett stort vägbygge i Kenya, andra biståndsgivare och mottagarlandet står för resten, hur skall då resultatet mätas? Ja vägen finns där, den används, den förkortar restider och underlättar för jordbrukarna – allt detta kan konstateras. Men det går inte att separat beskriva resultatet av just Sveriges bidrag. Grundproblemet med bistånd är att de samhällen som främst behöver bistånd är samhällen där svårigheterna är som störst. Om GC vore seriöst intresserad av frågan om biståndets villkor och resultat skulle hon börja sin analys och diskussion där. Men hon verkar mest betrakta biståndet som ett svenskt politikområde där huvudfrågan inte är vad u-länderna behöver och vilka bidrag vi kan ge utan vad hon och moderaterna kan utvinna politiskt på hemmaplan. Är hon över huvud taget intresserad av de länder där Sverige arbetar? Det är svårt att tro. När antalet mottagarländer skärs ned sker det inte efter en noggrann öppen prövning och diskussion, än mindre i en dialog med länderna. Antalet länder skall inte vara fler än att jag kan komma ihåg dem, säger Gunilla Carlsson. Det kanske var ett skämt men det säger något om hennes självöverskattande marknadsföring och syn på mottagarländerna. De skulle minska från cirka 70 till 33. Det lät djärvt och beslutsfähigt. Ingen kollade, de var aldrig över 70 och de blev inte 33. Paradnumret var att biståndet till Kina skulle upphöra. I själva verket var detta redan beslutat av den förra regeringen, med 2010 som slutår. Nu förlängs det. Påfallande är viljan att dirigera – det vill säga politisera – Sidas operativa verksamhet, ned till minsta tjänst. Hon kritiserar Sida för att ha för få medarbetare i fält, ”bara 200”. De skickliga och högt kvalificerade lokalt anställda, cirka 250 personer, som arbetar för Sida räknas inte. De ingår inte i ministerns svenskfixerade världsbild. Hon kräver därför att Sida skall ha fler från Sverige utskickade biståndsarbetare till mycket höga kostnader – tvärtemot den erfarenhet som talar för att biståndsgivare framför allt ska försöka rekrytera lokal arbetskraft vilket långsiktigt ger bättre resultat. Och hur var det med den ”aktiva utvecklingspolitiken?” I direktiven för Sida för 2010 föreskrivs att Sida inte får överskrida anslag, vilket är standard, men också att Sida inte heller får underskrida. Hon kräver alltså att minst en viss summa pengar skall utbetalas till ett land – utan hänsyn till om det är lämpligt med hänsyn till situation eller verksamhet. Den aktiva utvecklingspolitiken har blivit ett aktivt utbetalningstryck. Kravlöst bistånd? En diskussion om det framtida biståndets utformning är brännande aktuell mot bakgrunden av den finansiella krisens oerhörda skadeverkningar, ökningen av antalet fattiga och de stora insatser som krävs för att hjälpa u-världen att klara miljömålen. Det är uppenbart att biståndet bara är ett av flera resursflöden som krävs för att klara dessa utmaningar men det är lika uppenbart att det behövs och borde öka, inte minska. Men diskussionen måste baseras på erfarenheter och fakta, inte på ideologiska låsningar och mediebluffar. Sverige måste återta sin ledande plats i den internationella diskussionen. Det kan bara ske om vi har en biståndsminister som tror på och engagerar sig för biståndet. En minister som efter drygt tre år i sitt ämbete säger sig inte veta något om biståndets resultat borde kanske ha ett annat uppdrag. Hit går biståndet Hösten 2007 bestämde regeringen att Sveriges bistånd ska koncentreras till färre länder. Här fasas biståndet ut med visst fortsatt samarbete: Botswana, Namibia, Sydafrika, Indien, Indonesien, Kina, Vietnam. Långsiktigt utvecklingssamarbete: Bangladesh, Bolivia, Burkina Faso, Etiopien, Kambodja, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia. Utvecklingssamarbete där det är eller har varit konflikt: Afghanistan, Burundi, Colombia, DR Kongo, Guatemala, Irak, Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Västbanken-Gaza, Östtimor. Länder i Östeuropa i reformsamarbete: Albanien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien Turkiet, Ukraina, Vitryssland. Källa: Sida ", "article_category": "other"}
{"id": 37752, "headline": "”Skatt på läsk och godis behövs för barnens skull”", "summary": "Fetma- och kostexperter: Dags att Sverige på allvar diskuterar införandet av en ”söt skatteväxling”.Svensken dricker 90 liter läsk per person och år. Vi äter dessutom mest godis i världen: nästan 17 kilo sockerkonfektyr och choklad varje år – dubbelt så mycket som den genomsnittliga EU-medborgaren. Uppskattningsvis 30 000 – 50 000 barn är så feta att de riskerar dö i förtid av diabetes, cancer och hjärtinfarkt. En viktig orsak är konsumtionen av sötsaker och läsk. Det är därför hög tid att även i Sverige diskutera en sockerskatt och kanske använda pengarna till att sänka skatten på frukt och grönsaker. En sådan ”söt skatteväxling” skulle vara till nytta för folkhälsan, skriver Claude Marcus, Stephan Rössner, Lennart Levi, André Persson och Thomas Hedlund.", "article": "Fetma och övervikt leder till en rad sjukdomar och därmed ökade sjukvårdskostnader. Statens Folkhälsoinstitut räknar med att varannan svensk man är överviktig och över en tredjedel av kvinnorna. Över 10 procent av den vuxna befolkningen i Sverige är feta vilket innebär betydande risker för hjärt-kärlsjukdom, diabetes, cancer, ledskador, infertilitet, depression och ett förkortat liv. Dessutom är vart femte skolbarn i Sverige överviktigt, och mellan 3 och 5 procent av barnen är feta. De överviktiga eller feta barnen i Sverige har blivit mer än dubbelt så många sedan 1990. I dag är uppskattningsvis 30 000–50 000 barn i Sverige så feta att de riskerar att dö i förtid på grund av följdsjukdomar som diabetes, cancer och hjärtinfarkt. Livsmedelsverkets undersökning av barns matvanor 2008 visade att nästan en fjärdedel av energin som barn upp till 15 år får i sig kommer från feta, sockerrika men näringsfattiga livsmedel. En viktig orsak till att barn i Sverige blir alltmer överviktiga och feta är att de konsumerar för mycket sötsaker och läsk. I genomsnitt dricker varje svensk 90 liter läsk per person och år. Svenskarna äter dessutom mest godis i världen: nästan 17 kilo sockerkonfektyr och choklad per person och år – dubbelt så mycket som den genomsnittliga EU-medborgaren (Caobisco, 2007). Självklart är motion viktigt för att öka energiuttaget men i realiteten handlar det om att svenskar måste minska intaget av energitäta livsmedel. Dessa innehåller mest fett och/eller socker men lite av andra näringsämnen. Omkring 60 procent av svenskarnas energiintag består av kolhydrater av växlande sammansättning. En av de stora sockerkällorna utgörs av läskedrycker, och det är uppenbart att ingen behöver läskedrycker för hälsans skull. Även fruktdrycker, sötade teer, energi- och sportdrycker är i princip likvärdiga med läskedrycker. Dåliga dryckesvanor i ungdomen innebär risk för fortsatt hög läskedryckskonsumtion längre fram i livet. Det stora intaget av läsk och sötsaker kan förklaras av en obalans i prisutvecklingen, som är mycket ogynnsam ur ett folkhälsoperspektiv. Under perioden 1985 till 2008 har till exempel priset på plockgodis och läsk sjunkit med 56 respektive 6 procent i förhållande till prisnivån för frukt och grönsaker (Statistiska Centralbyråns Statistikdatabas 2009). En kraftig skattehöjning på läskedrycker skulle begränsa läskedryckskonsumtionen och reducera socker som en fetma- och sjukdomsdrivande faktor. Norge, Danmark och Island har redan infört punktskatt på läsk och andra livsmedel med högt sockerinnehåll. Danmark planerar att höja skatten på socker ytterligare, och nästa sommar blir en sockerskatt verklighet även i Finland. I USA överväger regeringen att införa en statlig sockerskatt på läskedrycker trots att en tredjedel av de amerikanska delstaterna redan har en skattesats på läsk. År 2001 var en tredjedel av befolkningen i staten New York för beskattning av läskedrycker. Sju år senare stöddes tanken av över hälften av invånarna. Ännu flera är positiva till en sockerskatt om skattemedlen används för att förebygga fetma hos barn, ungdomar och vuxna. Amerikanska experter med forskaren Kelly Brownell i spetsen har nyligen föreslagit en sockerskatt på en cent per 30 milliliter (ounce), vilket skulle innebära att den amerikanska staten får in 150 miljarder dollar i skattemedel under den närmaste tioårsperioden. Däremot finner inte de amerikanska experterna något skäl till att beskatta lightläskedrycker. Prisets betydelse för konsumtionen och folkhälsan har undersökts i flera studier när det gäller tobak och alkohol. Den höga tobaksskatten i Sverige har tillsammans med informationskampanjer som ”A non-smoking generation” inneburit att Sverige kan berömma sig av att vara ett av länderna i världen med den lägsta rökarfrekvensen (cirka 12 procent). Beräkningar av priselasticiteten på alkohol har genomgående visat att prisökningar medfört att alkoholkonsumtionen har minskat och prissänkningar har medfört att alkoholkonsumtionen har ökat. Det finns välgrundade skäl att anta att samma förhållande även gäller för ohälsosamma livsmedel. Till exempel visar praktiska studier vid Minnesotauniversitetet i USA att en 50-procentig prissänkning på mer hälsosamma mellanmål som minimorötter och färsk frukt leder till en fördubblad respektive fyrfaldigad försäljningsökning. Motargumenten utgår från mångas principiella motvilja mot punktskatter och ”pekpinnar”. Men vi menar att hänsynen till folkhälsan väger tyngre. Sockerskattmotståndare hävdar också att det är orättfärdigt att enbart isolera sockerprodukter som den enda boven i det fetmadrama, som vi nu upplever. Detta är naturligtvis korrekt. Fetma är en i alla avseenden multifaktoriell sjukdom och det kommer aldrig att gå att få bukt med fetman med någon enstaka enskild åtgärd. Alla vägar måste prövas sammanslagna för att uppnå bestående långtidseffekter. Staten har flera instrument att arbeta med när det gäller att få fram önskvärda beteendeförändringar: information, skatter och subventioner, lagstiftning och regler, direkt stöd samt forskning och utbildning. I arbetet mot tobak och alkohol har man använt sig av alla fem. Detsamma borde gälla i arbetet mot fetma och övervikt! Ponera att staten använder sockerskatten till att sänka skatten på färsk frukt och grönsaker. En sådan söt skatteväxling skulle vrida tillbaka kostnadsbalansen till vad som gällde för 20 år sedan. Detta skulle vara till nytta för folkhälsan. Det finns starka kommersiella krafter, som tillsammans med individens belöningssystem i hjärnan driver oss mot ökad konsumtion av energitäta livsmedel. Det krävs ett tydligt regelverk för att inte godis, glass, läsk, saft och bullar långsamt ska smyga sig in i våra barns vardagstillvaro. Men när Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet för några år sedan lade fram sina 79 punkter om bättre folkhälsa fanns ingenting om skatt som styrmedel av livsmedelsval. Varken regelverk för kosten på daghem och skola, skattesänkning på nyttig kost eller skattehöjning på onyttiga produkter som socker nämndes. I den takt som allt fler oroar sig för barns och ungdomars hälsa kanske vi svenskar, på samma sätt som amerikanerna och våra nordiska grannar, kommer till insikt om att vi måste hitta ett sätt att hejda viktuppgången. Fler feta barn och ungdomar än vad som finns i dag har vi aldrig haft i Sverige. Vem vill ha sockerskatt? Det är hög tid att diskutera frågan på allvar. Claude Marcus Professor i pediatrik vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknologi, Karolinska institutet Stephan Rössner Professor i hälsoinriktad beteendeforskning, Institutionen för medicin, Karolinska institutet Lennart Levi Professor emeritus, Karolinska institutet,riksdagsledamot (C) André Persson författare till boken ”Godis åt folket” Thomas Hedlund författare till boken ”Godis åt folket” ", "article_category": "other"}
{"id": 37753, "headline": "”Skatt på läsk och godis behövs för barnens skull”", "summary": "Fetma- och kostexperter: Dags att Sverige på allvar diskuterar införandet av en ”söt skatteväxling”. Svensken dricker 90 liter läsk per person och år. Vi äter dessutom mest godis i världen: nästan 17 kilo sockerkonfektyr och choklad varje år – dubbelt så mycket som den genomsnittliga EU-medborgaren. Uppskattningsvis 30 000 – 50 000 barn är så feta att de riskerar dö i förtid av diabetes, cancer och hjärtinfarkt. En viktig orsak är konsumtionen av sötsaker och läsk. Det är därför hög tid att även i Sverige diskutera en sockerskatt och kanske använda pengarna till att sänka skatten på frukt och grönsaker. En sådan ”söt skatteväxling” skulle vara till nytta för folkhälsan, skriver Claude Marcus, Stephan Rössner, Lennart Levi, André Persson och Thomas Hedlund.", "article": "Fetma och övervikt leder till en rad sjukdomar och därmed ökade sjukvårdskostnader. Statens Folkhälsoinstitut räknar med att varannan svensk man är överviktig och över en tredjedel av kvinnorna. Över 10 procent av den vuxna befolkningen i Sverige är feta vilket innebär betydande risker för hjärt-kärlsjukdom, diabetes, cancer, ledskador, infertilitet, depression och ett förkortat liv. Dessutom är vart femte skolbarn i Sverige överviktigt, och mellan 3 och 5 procent av barnen är feta. De överviktiga eller feta barnen i Sverige har blivit mer än dubbelt så många sedan 1990. I dag är uppskattningsvis 30 000–50 000 barn i Sverige så feta att de riskerar att dö i förtid på grund av följdsjukdomar som diabetes, cancer och hjärtinfarkt. Livsmedelsverkets undersökning av barns matvanor 2008 visade att nästan en fjärdedel av energin som barn upp till 15 år får i sig kommer från feta, sockerrika men näringsfattiga livsmedel. En viktig orsak till att barn i Sverige blir alltmer överviktiga och feta är att de konsumerar för mycket sötsaker och läsk. I genomsnitt dricker varje svensk 90 liter läsk per person och år. Svenskarna äter dessutom mest godis i världen: nästan 17 kilo sockerkonfektyr och choklad per person och år – dubbelt så mycket som den genomsnittliga EU-medborgaren (Caobisco, 2007). Självklart är motion viktigt för att öka energiuttaget men i realiteten handlar det om att svenskar måste minska intaget av energitäta livsmedel. Dessa innehåller mest fett och/eller socker men lite av andra näringsämnen. Omkring 60 procent av svenskarnas energiintag består av kolhydrater av växlande sammansättning. En av de stora sockerkällorna utgörs av läskedrycker, och det är uppenbart att ingen behöver läskedrycker för hälsans skull. Även fruktdrycker, sötade teer, energi- och sportdrycker är i princip likvärdiga med läskedrycker. Dåliga dryckesvanor i ungdomen innebär risk för fortsatt hög läskedryckskonsumtion längre fram i livet. Det stora intaget av läsk och sötsaker kan förklaras av en obalans i prisutvecklingen, som är mycket ogynnsam ur ett folkhälsoperspektiv. Under perioden 1985 till 2008 har till exempel priset på plockgodis och läsk sjunkit med 56 respektive 6 procent i förhållande till prisnivån för frukt och grönsaker (Statistiska Centralbyråns Statistikdatabas 2009). En kraftig skattehöjning på läskedrycker skulle begränsa läskedryckskonsumtionen och reducera socker som en fetma- och sjukdomsdrivande faktor. Norge, Danmark och Island har redan infört punktskatt på läsk och andra livsmedel med högt sockerinnehåll. Danmark planerar att höja skatten på socker ytterligare, och nästa sommar blir en sockerskatt verklighet även i Finland. I USA överväger regeringen att införa en statlig sockerskatt på läskedrycker trots att en tredjedel av de amerikanska delstaterna redan har en skattesats på läsk. År 2001 var en tredjedel av befolkningen i staten New York för beskattning av läskedrycker. Sju år senare stöddes tanken av över hälften av invånarna. Ännu flera är positiva till en sockerskatt om skattemedlen används för att förebygga fetma hos barn, ungdomar och vuxna. Amerikanska experter med forskaren Kelly Brownell i spetsen har nyligen föreslagit en sockerskatt på en cent per 30 milliliter (ounce), vilket skulle innebära att den amerikanska staten får in 150 miljarder dollar i skattemedel under den närmaste tioårsperioden. Däremot finner inte de amerikanska experterna något skäl till att beskatta lightläskedrycker. Prisets betydelse för konsumtionen och folkhälsan har undersökts i flera studier när det gäller tobak och alkohol. Den höga tobaksskatten i Sverige har tillsammans med informationskampanjer som ”A non-smoking generation” inneburit att Sverige kan berömma sig av att vara ett av länderna i världen med den lägsta rökarfrekvensen (cirka 12 procent). Beräkningar av priselasticiteten på alkohol har genomgående visat att prisökningar medfört att alkoholkonsumtionen har minskat och prissänkningar har medfört att alkoholkonsumtionen har ökat. Det finns välgrundade skäl att anta att samma förhållande även gäller för ohälsosamma livsmedel. Till exempel visar praktiska studier vid Minnesotauniversitetet i USA att en 50-procentig prissänkning på mer hälsosamma mellanmål som minimorötter och färsk frukt leder till en fördubblad respektive fyrfaldigad försäljningsökning. Motargumenten utgår från mångas principiella motvilja mot punktskatter och ”pekpinnar”. Men vi menar att hänsynen till folkhälsan väger tyngre. Sockerskattmotståndare hävdar också att det är orättfärdigt att enbart isolera sockerprodukter som den enda boven i det fetmadrama, som vi nu upplever. Detta är naturligtvis korrekt. Fetma är en i alla avseenden multifaktoriell sjukdom och det kommer aldrig att gå att få bukt med fetman med någon enstaka enskild åtgärd. Alla vägar måste prövas sammanslagna för att uppnå bestående långtidseffekter. Staten har flera instrument att arbeta med när det gäller att få fram önskvärda beteendeförändringar: information, skatter och subventioner, lagstiftning och regler, direkt stöd samt forskning och utbildning. I arbetet mot tobak och alkohol har man använt sig av alla fem. Detsamma borde gälla i arbetet mot fetma och övervikt! Ponera att staten använder sockerskatten till att sänka skatten på färsk frukt och grönsaker. En sådan söt skatteväxling skulle vrida tillbaka kostnadsbalansen till vad som gällde för 20 år sedan. Detta skulle vara till nytta för folkhälsan. Det finns starka kommersiella krafter, som tillsammans med individens belöningssystem i hjärnan driver oss mot ökad konsumtion av energitäta livsmedel. Det krävs ett tydligt regelverk för att inte godis, glass, läsk, saft och bullar långsamt ska smyga sig in i våra barns vardagstillvaro. Men när Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet för några år sedan lade fram sina 79 punkter om bättre folkhälsa fanns ingenting om skatt som styrmedel av livsmedelsval. Varken regelverk för kosten på daghem och skola, skattesänkning på nyttig kost eller skattehöjning på onyttiga produkter som socker nämndes. I den takt som allt fler oroar sig för barns och ungdomars hälsa kanske vi svenskar, på samma sätt som amerikanerna och våra nordiska grannar, kommer till insikt om att vi måste hitta ett sätt att hejda viktuppgången. Fler feta barn och ungdomar än vad som finns i dag har vi aldrig haft i Sverige. Vem vill ha sockerskatt? Det är hög tid att diskutera frågan på allvar. Claude Marcus Professor i pediatrik vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknologi, Karolinska institutet Stephan Rössner Professor i hälsoinriktad beteendeforskning, Institutionen för medicin, Karolinska institutet Lennart Levi Professor emeritus, Karolinska institutet, riksdagsledamot (C) André Persson författare till boken ”Godis åt folket” Thomas Hedlund författare till boken ”Godis åt folket” Trender i konsumtionen Enligt Jordbruksverket hände följande med matvanorna mellan 1960 och 2006: Grädden ökade från 6–7 liter per person och år till 10–11 liter. Osten mer än fördubblades, från 7 kilo till nästan 18 kilo. Kakao, choklad- och konfektyrvaror ökade från 7 kilo till 17 kilo. Läsk ökade från 22 liter till 90 liter. Per person och dag ökade vi energitillförseln med drygt 7,5 procent. Det motsvarar en viktuppgång på 7,5 kilo per år, om man inte samtidigt är mer fysiskt aktiv. Källa: Livsmedelsverket (slv.se) ", "article_category": "other"}
{"id": 37761, "headline": "”Eleverna är viktigare än att strida om arbetstider”", "summary": "Kommunpolitiker (S): Sveriges Kommuner och landsting måste ompröva kravet om lärarnas arbetstider.Närmare var fjärde elev lämnar i dag skolan utan fullständiga betyg. I detta läge väljer SKL att ta strid om lärarnas arbetstider. Vi tycker inte att det är att visa ansvar för skolan att driva formfrågor mot en hel yrkeskårs vilja. Det viktigaste för oss som är engagerade i skolan är elevernas kunskapsresultat, skriver nio socialdemokratiska kommunpolitiker.", "article": "Svenska skolan och utbildningsväsendet genomgår stora förändringar. Ett tydligare fokus har hamnat på skolans kunskapsuppdrag. På den socialdemokratiska partikongressen togs beslut om en förnyad skolpolitik som förstärker den inriktningen. En socialdemokratisk skolpolitik syftar till att alla elever ska nå kunskapsmålen. Det är med höga förväntningar, tydligare mål och individuella uppföljningar vi ska ge alla elever den kunskap de har rätt till. Det råder ingen tvekan om att detta nya fokus är ett korrekt val. I dag lämnar alltför många elever skolan utan tillräckliga kunskaper. Närmare var fjärde elev lämnar skolan utan fullständiga betyg. Vi socialdemokrater menar att det inte behöver vara så. De senaste åren har skolans och lärarens betydelse för kunskapsresultaten uppmärksammats allt mer. Det är allmänt accepterat och understött i forskning att elever för att få goda kunskaper behöver ha engagerade lärare som fokuserar på undervisning med tydliga kunskapsmål och tydlig uppföljning. Det handlar således om innehåll, kvalitet och vilka effekter detta har på elevernas lärande. Många skolor behöver strukturera sitt kvalitetsarbete samt effektivisera arbetsorganisation och arbetsmetoder. Likaså finns ett stort behov av att minska lärares administrativa arbetsbörda samt intensifiera investeringarna i individuell kompetensutveckling och feedback. Vi behöver mer av systematiserade, evidensbaserade och professionaliserade arbetssätt i skolan. I detta läge väljer ledningen för Sveriges Kommuner och landsting, SKL, att i avtalsrörelsen ta strid med lärarkåren kring den känsliga arbetstidsfrågan. I stället för att fokusera på innehållet i skolan och på att höja kvaliteten i undervisningen väljer SKL att prioritera tekniska detaljer kring lärarnas arbetstid. Som ansvariga socialdemokratiska kommunpolitiker med ambitionen att se till att alla elever når målen vill vi inte söka strid med lärarna. Vi menar att en strid om arbetstiden mot lärarnas fackliga organisationer inte löser den svenska skolans problem. Att konfrontativt driva en förändring av arbetstiden mot lärarkårens vilja är i stället fel och kontraproduktivt. I dag förfogar kommunerna som arbetsgivare redan över 35 timmar av lärarnas arbetsvecka. Låt oss först fundera på hur dessa timmar kan användas på bästa möjliga sätt. Vi har redan i dag möjlighet att få ut mer resultat av lärarnas arbete utan att behöva ta strid om ytterligare timmar från lärarnas förtroendetid. Om vi i kommunerna gör vår hemläxa kommer behovet av denna strid att upphöra. Det viktigaste för oss kommunpolitiker med engagemang för skolan är elevernas kunskapsresultat. Denna prioritering borde också delas av SKL, men så förefaller inte vara fallet. I stället för att fokusera på skolans uppdrag, väljer nu SKL:s ledning att ta konflikt i formfrågor. Vi menar att elevernas lärande måste vara utgångsläget för varje förändring i skolan. Det viktiga är inte om rektorerna kan detaljstyra lärarna, det vill säga avgöra om lärare ska rätta prov eller planera lektioner på sin förtroendearbetstid. Det viktiga är att vi som politiker blir bättre på att ställa krav på att följa upp och lära oss av resultaten av lärarnas arbete och ser till att resurserna möter behoven. Vi tycker inte det är att visa ansvar för skolan att driva formfrågor mot en hel yrkeskårs vilja. Som socialdemokratiska politiker vill vi fokusera på kunskapsmålen och se till så att eleverna får bästa möjliga undervisning av sina lärare. Vi vill se pedagogiskt engagerade skolledare som stöttar lärarna i deras viktiga arbete. Och vi vill se elever som får den undervisning de har rätt till. Om vi lyckas med detta, så kan vi nog också så småningom träffa bra avtal om arbetstider, om det finns önskemål om detta från såväl lärare som skolledningar. Men det kräver att man börjar i rätt ände. Att man ser till innehållet i stället för till formen. Lärarna är i vår mening en av vårt lands viktigaste yrkeskårer. Utan bra lärare, kan vi inte heller få en bra skola. De borgerliga partierna bedyrar också gärna lärarnas betydelse. Men de vackra orden måste fyllas med innehåll. Läraryrket är redan i dag ett utsatt yrke, en konflikt om arbetsvillkor lägger hinder i vägen för att utveckla skolan i Sverige. Framtidens skola formas i en konstruktiv dialog om innehållet mellan politiker, skolhuvudmän och lärare – inte genom att i en maktkamp demonstrera en fackföreningsfientlig politik. Därför kräver vi att SKL omprövar kravet om ändrade arbetstider för lärarna. Robert Noord (S) oppositionsråd i Haninge Roger Mogert (S) oppositionsborgarråd i Stockholm stad Lars Stjernkvist (S) kommunalråd i Norrköping Martin Nilsson (S) oppositionsråd i Tyresö Anna Vikström (S) 2:e vice ordförande barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna Jonas Hellberg (S) vice ordförande barn- och ungdomsnämnden i Kalmar Arne Närström (S) oppositionsråd i Salem Leif Berglund (S) oppositionsråd i Upplands-Väsby Magnus Johansson (S) kommunpolitiker i Karlskrona ", "article_category": "other"}
{"id": 37765, "headline": "Skäl för skillnad", "summary": "Jobbavdrag drabbar inte pensionärerna. Lika lite som den allmänna löneavgiften som läggs på lönerna.", "article": "Många friseringar ger pensionärer ett lägre pris än yngre vuxna. Kommersiella reseföretag som SJ och Swebus ger också rabatt. Självfallet ska det stå dem fritt att locka kundgrupper med olika erbjudanden utan att bli fällda för åldersdiskriminering. Företagen tror sig kunna locka konsumenter som annars är försiktiga med sina utgifter, av vana eller nödvändighet. Även högst okommersiella verksamheter som museer och teatrar ger pensionärer bättre villkor. På Liljevalchs och Moderna betalar de 60 kronor medan medborgare över 26 år får lägga ut 80 kronor. Malmö stadsteater ger 20 procents rabatt. Den arbetande vuxne som vill se ”West Side Story” på Norrlandsoperan en helg får betala 490 kronor för biljetten, pensionären 350 kronor. Ser vi till SL, där biljettintäkterna är lite mindre än anslaget från landstingskassan, så gives också äldrerabatt: 420 kronor för ett månadskort i stället för 690 kronor. Men inte hörs fackförbunden upprört kritisera dessa straffavgifter för arbetande; straff på deras kollektivresande och straff på deras kulturkonsumtion. Nej, trots att man har medlemmar med lägre löneinkomster än vad vissa grå pantrar har i pension förlikar man sig med skillnaden. Det är ändå av godo att de äldre håller i gång. Pensionärsorganisationerna hörs inte heller klaga över dessa prisskillnader. När differenserna är till egen nytta tiger hälsan still. Men när regeringen Reinfeldt införde jobbskatteavdraget som sänker skatten på arbetsinkomster utbröt proteststormen, och ökade i styrka för varje nytt steg. Inte för att pensionärernas skatt höjdes, tvärtom har den sänkts stegvis. Men inte alls lika mycket. Alltså präglades begreppet straffbeskattning på pensioner. (Här kan man notera detta att begrepp aldrig myntades när arbetstagarna fick reduktion för avgifterna till fack och a-kassa, som även det gjorde en betydande skatteskillnad för inkomst från lön och pension.) Löntagare och företagare betalar inte bara inkomstskatt. De betalar också avgifter till försäkringssystemen; till ålderspension, föräldraförsäkring, efterlevandepension med mera. Fast man gör det inte själv, avgifterna beräknas i procent på lönen, läggs på och skickas till staten av arbetsgivaren. Avsikten är ändå klar; när sjukfrånvaron och arbetslösheten minskar ska premierna minska – alltså borde det bli mer i löneutrymme. Men då är staten där med ”allmän löneavgift”, som inte är knuten till någon motprestation och därmed en ren skatt. Den infördes 1995 för att finansiera medlemsavgiften till EU, den falska avgiften var då 1,5 procent. På senare år har den utvecklats så här: 2005 -3,07 procent, 2006 och 2007 -4,40 procent, 2008 och 2009 -7,49 procent. I år sänks den allmänna löneavgiften, som pensionärer inte betalar, till 6,03 procent. Men den beräknas ändå inbringa 72,7 miljarder kronor till statskassan. I praktiken betyder det att löntagare och företagare nästan helt finansierat jobbskatteavdraget själva genom höjd löneavgift, som man skulle kunna kalla straffskatt på arbete. Det är inte meningsfullt att kalla det ena eller andra straffskatt, vare sig på pensions- eller löneinkomster. Det viktiga för hela samhällsekonomin är att fler arbetar och gärna mer. Men kan ha vilket pensionssystem som helst, ur-hand-i-mun eller fonderat eller något däremellan; hur stora utbetalningarna blir avgörs av hur många som lönearbetar eller företagar och betalar skatt och avgifter. Man kan diskutera hur stor påverkan på antalet arbetade timmar jobbskatteavdraget har, Riksrevisionen beräknar att ökningen blir 2,6 procent. Att avdraget bidrar till att arbetsinkomsterna ökar är odiskutabelt. Det är bra för individerna, och för pensionärerna. Även om de får betala skatt efter en annan tabell.DN 31/3 2010 ", "article_category": "other"}
{"id": 37771, "headline": "”Vi vill sänka momsen för företag i tjänstesektorn”", "summary": "Miljöpartiet i valmanifestet som läggs fram i dag: Nya jobb, en ansvarsfull klimatpolitik och investeringar står högst på den politiska dagordningen inför riksdagsvalet. Vi vill genomföra en grön omställning av samhället – en Green New Deal. Investeringar i hållbar infrastruktur, klimatsmart teknik, kunskap och energi kan ge tusentals nya jobb samtidigt som vi angriper vår tids stora ödesfråga: klimatförändringarna. Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det ska bli billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och laga cykeln. Vi vill vidare sänka arbetsgivaravgiften för små företag med 10 procentenheter och starta en statlig riskkapitalfond för små och medelstora företag, skriver MP:s språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.", "article": "I dag presenterar vi det förslag till valmanifest som ska behandlas och antas av Miljöpartiets kongress i Uppsala den 14–16 maj. Vi, De gröna, går till val på en frihetlig politik för ett jämställt samhälle med mindre sociala klyftor. Inför riksdagsvalet i september sätter vi nya jobb, en ansvarsfull klimatpolitik och investeringar högst upp på vår politiska dagordning. De investeringar vi gör i dag skapar det samhälle vi får i morgon. Kunskapen om vad som krävs för att skapa en mer hållbar utveckling finns. Nu krävs mod och handlingskraft att agera. Det är här och nu vi måste fatta beslut och genomföra förändringar, inte i morgon eller övermorgon. De val vi gör i dag formar det liv vi lever i framtiden. Vi vill genomföra en Green New Deal – en grön omställning av samhället. Investeringar i hållbar infrastruktur, klimatsmart teknik, kunskap och energi kan ge tusentals nya jobb samtidigt som vi angriper vår tids stora ödesfråga: klimatförändringarna. Vi vill stärka konkurrenskraften och innovationskraften i det svenska näringslivet. Vi kommer att höja miljöskatter för att finansiera klimatinvesteringar och sänka företagsskatter. En framtidsinriktad klimatsmart trafikpolitik i hela landet kräver stora investeringar i järnvägsnätet. Vi vill fördubbla kapaciteten för både person och godstrafiken. Höghastighetsbanor ska knyta samman de stora svenska städerna Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, och på sikt även Oslo. Det ska vara billigare att åka tåg än att köra bil eller flyga. För att skapa mer klimatsmarta städer vill vi investera i att kraftigt bygga ut kollektivtrafiken som spårvagnar, regionala tåg, tunnelbana och buss. Vårt mål är att andelen kollektivtrafik ska fördubblas till 2020. Många i Sverige är beroende av bilen. Men det är en ödesfråga för landsbygden och dem som är bilberoende att de fossila bränslena fasas ut. Sitter vi fast i ett beroende av bensin och diesel den dag de globala oljepriserna skjuter i höjden så är det landsbygden som drabbas hårdast. Därför ska alla ges möjlighet att tanka förnybara bränslen. Det ska vara billigare att köra på förnybart än på bensin. Vi vill gynna produktion och distribution av till exempel biogas i hela landet. Inhemsk produktion av biodrivmedel skapar nya jobb. Vi vill göra det lönsamt att producera sin egen el. En bostadsrättsförening, en villaägare eller en lantbrukare ska kunna sätta upp solceller eller småskaliga vindkraftverk för eget bruk. Elen ska kunna levereras in på elnätet och dras av på elräkningen. Vi vill införa ett system med fast pris på småskalig förnybar el. Kärnkraft och fossila bränslen ska ersättas med utbyggd vindkraft, biobränsleeldad kraftvärme, vågkraft och solenergi. Med rätt styrmedel kan det skapa tusentals nya jobb. Ett särskilt investeringsstöd för att bygga nytt och rusta upp nedslitna bostäder och stadsdelcentrum, framförallt i förorterna, ska införas. Investeringarna ska leda till bättre boendemiljöer och halverad energianvändning. Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det ska bli billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och att laga cykeln. Hållbar konsumtion av tjänster måste stimuleras och vi vill ta ett första steg under mandatperioden. Att sänka momsen är en långsiktigt bättre lösning för tjänsteföretag än ett system där vissa företag blir bidragsberoende och kan överleva enbart på grund av utbetalningar från Skatteverket. Vi vill sänka arbetsgivaravgiften för små företag med 10 procentenheter. Ensamföretagare får ytterligare en sänkning för den först anställda under första året. Många små företag har svårt att få riskkapital. En statlig riskkapitalfond ska därför underlätta för att fler små och medelstora företag får tillgång till riskkapital. Fonden ska finansieras genom vinstutdelningar från de statliga företagen. Vi vill öka anslagen för innovationer, produktutveckling och miljöteknikutveckling i små och medelstora företag. Exporten av svensk miljöteknik ska främjas. De statliga bolagen ska bidra till ny miljöteknik, förnybar energi och vara föredömen när det gäller att minska klimatpåverkan. Vi vill införa ett traineeprogram i välfärdssektorn. Det behöver också satsas mer på yrkesutbildningar och lärlingsplatser. Kvaliteten i universitetsutbildningarna ska höjas genom ett högre anslag per student och en storsatsning på praktik i företag och på myndigheter som en del av utbildningsprogrammet. Studenterna är en grupp som fått allt sämre ekonomi de senaste åren. Därför vill vi höja studiemedlen och sänka fastighetsskatten på studentrum. Vi vill höja kvaliteten inom välfärden. En stark välfärd, skola och äldreomsorg kräver en långsiktigt hållbar finansiering och ansvar för Sveriges ekonomi. För att klara det generationsskifte den offentliga sektorn står inför måste den bli en bättre och mer attraktiv arbetsgivare. Alla ska omfattas av moderna trygghetsförsäkringar. Den bortre gränsen i sjukförsäkringen ska slopas. Samhället måste leva upp till sitt ansvar att erbjuda en effektiv rehabilitering. Moderna småbarnsföräldrar vill kombinera föräldraskap med yrkesliv. Som ett första steg vill vi införa ett stöd för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Vi vill att föräldraförsäkringen ska delas i tre delar där varje förälder får en del av försäkringen och där de kan välja att disponera den tredje delen som de önskar. Det ökar möjligheten för män att vara hemma med barnen. Vi vill införa en lag om kvotering till börsbolagens och de offentliga bolagens styrelser. Ett jämställt samhälle där alla människor behandlas lika är en grundläggande frihetsfråga. Vi vill ha ökade resurser till kvinnojourernas arbete för kvinnofrid. Våldtäktslagstiftningen ska skärpas för att garantera den sexuella integriteten. Integrationen måste förbättras. Nyanlända ska snabbare än i dag kunna lära sig svenska, validera eller komplettera sin utbildning och få jobb. Studier i svenska ska kombineras med praktik. Kvaliteten i svenska som andraspråk måste höjas. Vi är engagerade och fast beslutna att i en rödgrön regering arbeta för en mer rättvis och hållbar värld. Vi vill verka för att alla subventioner av kol, olja och kärnkraft avvecklas. Det internationella klimatbiståndet måste öka. Vi vill arbeta för en rättvis handel som bättre tar tillvara de fattiga ländernas behov. Sveriges nivå på biståndet ska vara minst en procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Fattigdomsbekämpning ska vara central i utrikes- handels- och biståndspolitiken. Vi vill ha skärpta regler för svensk vapenexport. Miljöpartiet har varit oppositionsparti och samarbetsparti. Nu går vi till val för att tillsammans med våra samarbetspartier fullt ut delta och bilda en ny rödgrön regering. Vi tror på den potential vi har i vårt land och vet att det kan bli ett mycket bättre land att leva i. Ett land att vara stolta över. Peter Eriksson Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet de gröna Högsta noteringen på 14 år I DN/Synovates senaste väljarbarometer, publicerad den 26 mars, var stödet för Miljöpartiet 10,2 procent. Det är en ökning med 0,5 procentenheter från februarimätningen. Ökningen faller dock inom de statistiska felmarginalerna. Noteringen är ändå den högsta för Miljöpartiet sedan januari 1996 då det hade stöd av 14 procent av väljarna. I marsmätningen för ett år sedan, 2009, var väljarnas stöd för partiet 5,1 procent. Källa: Synovate. ", "article_category": "other"}
{"id": 37776, "headline": "”Nu satsar vi 28 miljarder på bygget av Förbifarten”", "summary": "Alliansregeringen: Vi ger nu ett viktigt besked inför höstens val. Får vi förnyat förtroende blir Förbifart Stockholm verklighet.De bilköer, förseningar och trafikproblem som finns i Stockholm hämmar inte bara regionens utveckling utan får konsekvenser för all trafik som ska passera huvudstaden. Nu tar vi nästa steg för att förverkliga de investeringar i spår och vägar som regionen så väl behöver. De omfattar åtgärder i hela trafiksystemet, kollektivtrafiken, vägtrafiken och järnvägstrafiken. Regeringen avser att i veckan fatta beslut om att satsa 28 miljarder kronor på Förbifart Stockholm – en av de största infrastruktursatsningar som någonsin beslutats i Sverige. Vi vill att regionen ska fortsätta växa, till nytta för hela Sverige, skriver de fyra partiledarna.", "article": "Efter årtionden av tvära kast och otydliga svar om trafiken i Stockholmsregionen har väljarna rätt att kräva besked. Med omfattande investeringar i nya spår och nya vägar lovar vi att skapa en grund för en växande och dynamisk huvudstadsregion till nytta för hela Sverige. Som ett led i detta ställer vi nu ut ett tydligt löfte till väljarna. Får alliansen förnyat förtroende blir Förbifart Stockholm verklighet. Det blir ett viktigt besked inför höstens val. De bilköer, förseningar och trafikproblem som finns i Stockholm hämmar inte bara regionens utveckling, utan får konsekvenser för all trafik som ska passera huvudstaden. En välfungerande infrastruktur i Stockholmsregionen är med detta inte bara en förutsättning för att vardagen ska kunna fungera för alla som bor eller arbetar i och kring Stockholm. Det är också en förutsättning för att få ett fungerande nationellt trafiksystem. Det finns nu goda förutsättningar att åstadkomma betydande förbättringar för trafiksituationen i regionen. En samsyn finns på lokal och regional nivå om vilka problem som är störst och vilka åtgärder som är mest angelägna. Alliansregeringen är nu beredd ta nästa steg för att förverkliga de investeringar i spår och vägar som regionen så väl behöver. Vi tar ett helhetsgrepp för att skapa ett sammanhållet och väl fungerande trafiksystem. Våra investeringar omfattar åtgärder i hela trafiksystemet, för kollektivtrafiken, vägtrafiken och järnvägstrafiken. Viktiga åtgärder på järnvägssidan handlar om att knyta de större orterna i Mälardalen närmare Stockholm för att därmed få en större gemensam arbets- och bostadsmarknad. Den främsta insatsen är bygget av Citybanan under Stockholms centrum som löser upp den största proppen i det svenska järnvägsnätet, men också andra åtgärder som görs på Mälarbanan, Svealandsbanan och Ostkustbanan. För kollektivtrafiken går staten in och medfinansierar fortsatta utbyggnader av tvärbanan samt av Roslagsbanan. På vägsidan pågår utbyggnader av Norra länken, E 18 Hjulsta-Kista och väg 73 till Nynäshamn. Genom regeringens beslut kommer också utbyggnader av bland annat Södertörnsleden Haninge-Huddinge-Fittja samt E 4/E 20 mellan Stockholm och Södertälje att genomföras. I paketet ingår också att Länsstyrelsen i Stockholm får närmare åtta miljarder kronor för den regionala infrastrukturen. Därmed möjliggörs ytterligare investeringar på vägnätet och i kollektivtrafiken. En av de viktigaste satsningarna är Förbifart Stockholm. Alliansen kan i dag ge ett tydligt besked till väljarna. Regeringen avser att i veckan fatta beslut om att satsa 28 miljarder kronor på Förbifart Stockholm. Det är en av de enskilt största infrastruktursatsningarna som någonsin beslutats i Sverige. Förbifart Stockholm knyter ihop Stockholmsregionen genom sin sträckning från E 4/E 20 vid Kungens kurva i söder till E 4 vid Häggvik i norr. Förbifarten har stor betydelse för både tillväxt och jobb i en växande Stockholmsregion. Därtill avlastar den Sveriges hårdast belastade vägsträcka, Essingeleden, och trafik som inte ska in i Stockholm kan på ett smidigt sätt runda huvudstadens kärna. I och med detta ger den nya vägen också förutsättningar för en väl fungerande och bättre kollektivtrafik, vilket är helt avgörande för människors vardag och för en god stadsmiljö. Förbifarten är med detta en nyckelinvestering. Skulle denna investering ryckas undan faller en viktig pusselbit i arbetet med att förbättra trafiksituationen i regionen. Alliansen säger ja till förbifarten efter en noggrann miljöprövning. Hänsyn tas till Stockholms unika miljövärden. Med fyra femtedelar av vägen i tunnel undviks intrång i naturmiljöer och splittring av naturområden. Bullerspridningen begränsas. Beslutet är förknippat med ett antal villkor för att säkerställa att största möjliga hänsyn till klimat och miljö tas vid utformning, byggande och drift av vägen. Byggstart för Förbifart Stockholm beräknas till 2012. Det är mitt under nästa mandatperiod. Om alliansregeringen får förnyat förtroende blir investeringen verklighet. Frågan väljarna nu måste ställa sig är vad som händer om Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet får makten över huvudstadens infrastruktur. Svaret är att det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att ledande företrädare för det rödgröna regeringsalternativet är villiga att göra motståndet till huvudfråga i ett eventuellt koalitionsbygge. Miljöpartiet har tydligt avfärdat förbifarten och uttalat att en kommande röd-grön regeringskoalition efter valet 2010 varken själv kan medverka till eller tillåta att Förbifart Stockholm byggs. Vänsterpartiet är lika avvisande. Vad som till slut blir oppositionens gemensamma politik återstår att se. Vår huvudstad behöver en utvecklad infrastruktur. Vår huvudstad behöver förbifarten och kollektivtrafiken. Det tydliga budskapet kommer vi, tillsammans med våra lokala företrädare i Stockholmsregionen, att framföra inför valet. Så länge oppositionen underlåter att ge väljarna svar före valdagen eller risk finns att Socialdemokraterna frångår sin tidigare linje kommer vi att avkräva dem besked om deras alternativ. Förbifarten blir med detta en fråga för väljarna. Alliansregeringens infrastruktursatsning i Stockholm görs tillsammans med regionen och trafikanterna. Den innehåller centrala investeringar inom hela trafiksystemet. Mot det står en opposition som enas i sitt motstånd till medfinansiering. Om deras politik förverkligas bromsas Stockholmsregionen. Med samlade besked ger alliansregeringen Stockholm förutsättningar att utvecklas. Därmed ger vi också ett tydligt besked till väljarna inför valet 2010: Vi vill att Stockholmsregionen ska fortsätta att växa. Till nytta för hela Sverige. Fredrik Reinfeldt partiledare (M) Maud Olofsson partiledare (C) Jan Björklund partiledare (FP) Göran Hägglund partiledare (KD) ", "article_category": "other"}
{"id": 37779, "headline": "”Försäljningen av Jas till Sydafrika måste stoppas”", "summary": "Sydafrikanska och svenska kyrkoledare: Vapenaffären mellan Sverige och Sydafrika har utlöst en våg av korruption som försvårat övergången från apartheid till demokrati. Det finns en stark känsla av solidaritet mellan Sverige och Sydafrika. Därför är det en skam att vapenlobbyn utnyttjat denna goodwill för att sälja stridsflygplan. Sydafrikas regering har givit efter för ekonomiskt absurda argument. Löften om att vapenaffären skulle skapa mer än 65.000 arbetstillfällen har till exempel hittills visat sig vara tomma ord. Vapensamarbetet påbörjades utan hänsyn till de långsiktiga effekterna på våra samhällen. Men det finns fortfarande tid att dra lärdom av misstagen. Vi kräver att kontraktet upphävs och att erlagda kostnader återbetalas, skriver Desmond Tutu, KG Hammar, Thabo Makgoba och Karin Wiborn.", "article": "Bara några veckor innan Sverige och Sydafrika undertecknade avtalet om export av det svenska stridsflygplanet Jas 39 Gripen, sammankallade vi, det sydafrikanska kyrkorådet och Sveriges kristna råd, till ett seminarium i Kapstaden på temat ”Försvarsutgifter och fattigdomsminskning”. Det var den 24 november 1999 och representanter för både den svenska och sydafrikanska regeringen närvarade, liksom kyrkliga ledare från båda länderna. Ett par dagar senare antogs en gemensam deklaration mellan de två kristna råden, där vi uttryckte vår djupa oro för att vapenaffären skulle skada det demokratiska styrelsesättet, tilltron till myndigheternas legitimitet och arbetet mot korruption i både Sverige och Sydafrika. Affären mellan europeiska länder och Sydafrika, där Jas 39 Gripen står för mer än hälften av ordervärdet, utgjorde den största vapenöverföringen i historien mellan industriländer och Afrika. Kostnaden är motsvarande 42 miljarder kronor. Nu, mer än ett decennium senare, är vi bedrövade över att våra farhågor har besannats. Vapenaffären beskrivs av Institutet för demokrati i Sydafrika (IDASA) som ”det avgörande provet för Sydafrikas engagemang för demokrati och goda styrelseformer”. Precis som vi förutsåg utlöste vapenaffären en kultur av korruption som har försvårat Sydafrikas övergång från apartheid till ett demokratiskt styrelseskick. I Sydafrika har en våg av protester mot affären talat sitt tydliga språk: allmänheten godtar inte att landets resurser används till att importera dyr militärutrustning i stället för att bekämpa det förödande arvet från apartheid-eran. Som kyrkoledare har vi haft ett nära samarbete i vår strävan för global nedrustning och minskade anslag till militära ändamål. Vårt arbete har inte alltid varit uppskattat, i synnerhet inte när vår kritik gällt specifika affärer. I fallet med affären mellan Sverige och Sydafrika har politiker, näringslivsföreträdare och andra ifrågasatt kyrkornas engagemang med frågor som ”Varför har ni (de svenska kyrkorna) en sådan paternalistisk, neo-kolonial attityd gentemot den nya sydafrikanska demokratin?” och ”Är sydafrikanerna inte kompetenta nog att fatta egna beslut?” Det självklara svaret för oss som kristna är att när systerkyrkor uppmanar till internationell solidaritet så prioriteras det högre än den svenska vapenindustrins lobbyverksamhet. Det var inte heller bara kyrkorna i Sydafrika som vädjade om internationellt stöd för att stoppa affären. Även den sydafrikanska koalitionen av icke-statliga organisationer (SANGOCO) och den sydafrikanska fackföreningsrörelsen (COSATU) tog avstånd från affären. I ett gemensamt uttalande krävde dessa tre organisationer ett stopp för upphandlingen. Nu, tio år senare, är vi mycket oroliga för den utveckling vi ser i Sydafrika och Sverige, och de fortsatt negativa följderna av vapenaffären. Det finns starka historiska band mellan våra länder och en känsla av solidaritet mellan våra samhällen. Vi ska inte glömma den viktiga roll Sverige spelade i kampen mot apartheid. Det är därför en skam att vapenlobbyn utnyttjade denna goodwill som kom av solidariteten för att sälja stridsflygplan. De svenska stridsflygplanen står för mer än hälften av kostnaderna för vapenaffären. Tyvärr har den sydafrikanska regeringen gett efter för ekonomiskt absurda argument och påtryckningar från europeiska regeringar. Löften om att vapenaffären bland annat skulle skapa mer än 65 000 arbetstillfällen, och på så sätt stimulera den sydafrikanska ekonomin, har hittills visat sig vara tomma ord. Allt detta är kopplat till en beklagansvärd global utveckling av kraftigt ökade vapenutgifter. Slutet på det kalla kriget följdes av en nedgång i produktion och spridning av vapen, en tendens som har vänt kraftigt under de senaste tio åren. Dessa enorma resurser kunde i stället ha använts till att utrota fattigdomen. Vad som ständigt uppdagas är hur vapenaffären har gynnat korruptionen, som direkt motverkar det demokratiska styrelseskicket. Genom att erkänna vår gemensamma sårbarhet som människor måste vi som troende reagera på konsekvenserna av den internationella vapenhandeln. De krav som Sveriges och Sydafrikas kristna råd ställde för tio år sedan måste upprepas. Deklarationen som antogs av våra kyrkoråd hade följande uppmaningar till parterna: Den sydafrikanska regeringen • att inleda en oberoende rättslig utredning av de anklagelser om korruption som gjorts i samband med upphandlingen; • att samarbeta med kyrkor, civilsamhället och andra organisationer för att utveckla och omvandla militärbaser och försvarsindustrin till civila användningsområden. Den svenska regeringen • att samarbeta med den sydafrikanska korruptionsutredningen; att upphäva försäljningen av vapen till Sydafrika till dess att utredningen är klar; och att uppmana de brittiska, tyska och italienska regeringarna och leverantörer att vidta liknande åtgärder. Kyrkor och organisationer i Sverige och Sydafrika • att fortsätta utmana sina regeringar att påskynda demilitariseringen, att avveckla vapenproduktionen, att anslå offentliga medel till fattigdomsbekämpning och att lösa konflikter utan våld. Hela deklarationen kan läsas på Göteborgsprocessens hemsida – ett ekumeniskt initiativ för nedrustning (www.gothenburgprocess.org). Den kristna övertygelsen att Gud är de fattiga, lidande och utsattas Gud har varit central i vårt ställningstagande mot vapenhandel. Därför måste vi fråga oss vilka konsekvenser denna handel har för våra medmänniskor och de särskilt utsatta runt om i världen. Detta är en fråga som ständigt upprepas från kyrkligt håll i debatten om vapenhandeln. Vapensamarbetet mellan Sverige och Sydafrika påbörjades utan hänsyn till de långsiktiga effekterna på våra samhällen. Men det finns fortfarande tid för förändring och för att dra lärdom av misstagen. Vi upprepar de invändningar vi gjorde 1999. Varje sten måste vändas för att visa hur allmänna medel har missbrukats. Fel måste rättas till och som de moderna demokratier vi är, måste vi ha modet att grundligt utreda vad som verkligen hände. Av de tjugoåtta plan som ingick i vapenaffären har hittills bara sju levererats till Sydafrika. Vad som gör detta avtal än mer absurt är att Sydafrika tycks sakna den förmåga som krävs för att underhålla Jas-planen. Vi kräver ett upphävande av kontraktet och att redan erlagda kostnader återbetalas. I Gamla Testamentet står det: ”Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva” (5 Mos 30:19). Detta är verkligen sant. Kristus säger oss att livet är starkare än döden och det är i denna övertygelse som vi kämpar för en värld fri från vapen. Mututredning lades ned 2007 avslöjade SVT att Saab och den brittiska samarbetspartnern BAE Systems försökt sälja Jas 39 Gripen utomlands med hjälp av mellanhänder och löften om hundratals miljoner i ersättningar. Överåklagaren Christer van der Kwast inledde därefter en förundersökning om mutbrott mot Saab för bl a försäljningen till Sydafrika. Förra året lades utredningarna ner i brist på bevis. van der Kwast skrev: ”BAE har med utnyttjande av ett sofistikerat betalningsarrangemang gjort stora dolda utbetalningar som kan knytas till kampanjerna i Tjeckien, Ungern och Sydafrika och som möjliggjort mutor i dessa länder”. ", "article_category": "other"}
{"id": 37792, "headline": "”Opinionsmätningar och mediernas sju dödssynder”", "summary": "Professor i journalistik och politisk kommunikation: Medierna måste ta ett större ansvar för hur de rapporterar kring egna och andras opinionsmätningar. Den stora utmaningen för dem som vill undersöka folkets åsikter är att genomföra opinionsmätningar som ger så rättvisande information som möjligt och dessutom att tolka resultatet på ett rättvisande sätt. Tyvärr slarvas det ofta här och det finns anledning att varna för vad man med en journalistisk tillspetsning skulle kunna kalla för opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder. Det handlar till exempel om representativa urval och om statistiskt säkerställda förändringar. Medierna har ett eget intresse i att bevara förtroendet för rapporteringen kring väljaropinionen, skriver Jesper Strömbäck.", "article": "För dem som har intresse av att veta vad folket har för åsikter i olika frågor är opinionsmätningar ett mycket kraftfullt verktyg. Det är därför inte förvånande att myndigheter, intresseorganisationer, partier och medier är flitiga beställare av opinionsmätningar. Samtidigt är opinionsmätningar en metod som precis som alla andra metoder kan användas på ett mer eller mindre skickligt sätt. De kan också missbrukas. Den stora utmaningen för dem som är intresserade av att undersöka folkets åsikter är därför att genomföra opinionsmätningar som ger så rättvisande information som möjligt om folkets åsikter, och att tolka resultaten på ett rättvisande sätt. Tyvärr slarvas det ofta här, och det gäller inte minst medierna. Det är allvarligt, inte minst därför att människors åsikter kan påverkas av bilden av opinionen. Det finns därför all anledning att varna för vad som med en journalistisk tillspetsning skulle kunna kallas opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder. Den första synden handlar om att inte förstå vikten av att opinionsmätningar är baserade på ett representativt urval. Endast om opinionsmätningar är baserade på ett representativt sannolikhetsurval går det att generalisera resultaten. Därför bör alla enkäter där det inte finns någon kontroll över vilka som röstar, exempelvis så kallade webbenkäter, bannlysas. Det spelar ingen roll om en webbenkät har besvarats av 100 eller 10 000 personer. Om urvalet inte är representativt säger resultaten ingenting om den allmänna opinionen. Den andra synden handlar om att inte förstå betydelsen av felmarginaler och statistiskt säkerställda förändringar. För att man ska kunna säga att en förändring skett mellan två undersökningar måste förändringen vara tillräckligt stor för att ligga utanför felmarginalen. Om förändringen inte är tillräckligt stor för att vara statistiskt säkerställd kan man inte säga att det har skett någon förändring. Ändå sker det gång på gång att medierna slår upp nya opinionsmätningar och resonerar kring förändringar trots att de inte är statistiskt säkerställda. Möjligen lägger man till en mening på slutet om att förändringarna inte är säkerställda, men om man ändå resonerar som om det har skett förändringar hjälper det inte. Man ger ändå bilden av att det har skett förändringar. Den tredje synden handlar om brister vid redovisningen av nya opinionsmätningar. För att man ska kunna bedöma kvaliteten på en opinionsmätning behöver man känna till vissa basfakta. Enligt World Association for Public Opinion Research bör medierna därför, varje gång en ny mätning presenteras, publicera information om (a) namnet på den organisation som genomförde undersökningen, (b) vilket urval som har använts, (c) hur många som har deltagit i undersökningen och dess geografiska utbredning, (d) datumen då undersökningen genomfördes, (e) hur urvalet gjordes, (f) hur intervjuerna genomfördes, samt (g) de exakta frågeformuleringarna (för etermedier gäller punkterna a–d). Tyvärr visar forskning emellertid att medierna ofta inte redovisar den nödvändiga basinformationen. Därmed bryter man mot rekommendationerna. Den fjärde synden begås vid försök att förklara förändringar av opinionssiffrorna mellan olika mätningar. De allra flesta partisympatiundersökningar bygger på tvärsnittsurval, där olika representativa urval tillfrågas vid olika tillfällen. Oftast innehåller de få frågor utöver frågan om vilket parti de svarande skulle rösta på om det vore val i dag. Därmed ger de inget underlag för att analyser av varför något parti ökar eller tappar i opinionen. Ändå händer det gång efter gång att journalister drar slutsatser om orsakerna till förändringar som skett mellan olika undersökningar. Ytterst bygger sådana slutsatser bara på spekulationer. De kan vara mer eller mindre välgrundade, men det handlar ändå om spekulationer. Den femte synden begås varje gång medierna inte kritiskt granskar hur frågorna eller svarsalternativen i opinionsmätningar är formulerade. Som man frågar får man svar, och vinklade frågor leder därför till missvisande resultat. Detsamma gäller om svarsalternativen är obalanserade, exempelvis om det finns tre negativa men bara två positiva svarsalternativ. Det påverkar resultaten. Därför måste både frågor och svarsalternativ granskas – och redovisas. Detta är inte minst viktigt när opinionsmätningarna handlar om sakfrågor, där det ofta kan finnas intresse av att framställa opinionen på ett visst sätt. I det sammanhanget bör man också tänka på att det finns opinioner av olika kvalitet, där kvaliteten handlar om hur genomtänkta människors svar är. Om en opinionsmätning handlar om en ny fråga, eller en fråga som inte har diskuterats särskilt mycket, säger resultaten mindre om människors åsikter än om en mätning handlar om en välkänd fråga som har diskuterats mycket. Relevant i det sammanhanget är forskning som visar att människor svarar på frågor även när de handlar om påhittade förslag. Det visar att människor tenderar att svara på frågor även om de inte vet särskilt mycket om dem. Sådana svar säger dock ingenting om människors egentliga åsikter, och faktum är att i de flesta frågor har människor inte särskilt genomtänkta åsikter. Att inte ta tillräcklig hänsyn till hur mycket människor har tänkt kring eller vet om olika frågor är den sjätte synden. Den sjunde synden handlar paradoxalt nog om att inte ta opinionsmätningar på tillräckligt stor allvar. När medierna exempelvis använder sig av icke-representativa webbenkäter eller presenterar resultat som om förändringar vore statistiskt säkerställda händer det ofta att de försvarar sig med att det inte har så stor betydelse. Sådana resonemang utgår från att medierna saknar makt och att människor inte påverkas av opinionsmätningarna, vilket är fel. Medierna kan ha betydande makt att påverka både dagordningen och hur människor uppfattar verkligheten. Forskning visar dessutom att bilden av opinionen kan påverka opinionen. Opinionsmätningar kan också påverka stämningen inom partierna och mediernas fortsatta rapportering, vilket kan leda till uppåtgående eller nedåtgående opinionsspiraler. Om mätningarna är korrekta och resultaten tillförlitliga är det en sak, men om de är missvisande eller om förändringarna inte är statistiskt säkerställda är det en helt annan sak. Enligt olika pressutredningar är en av mediernas viktigaste demokratiska uppgifter att tillhandahålla ”sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor”. Det är minst lika viktigt när det gäller opinionsmätningar som övrig rapportering. Medierna har betydande makt i den politiska opinionsbildningen, och med makt bör alltid följa ansvar. Det är därför hög tid att medierna tar ett större ansvar för hur de rapporterar kring egna och andras opinionsmätningar. Det borde dessutom ligga i mediernas eget intresse: om inte opinionsmätningsjournalistiken blir bättre är risken för sjunkande förtroende uppenbar. Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation Mittuniversitetet och Demokratiinstitutet Demicom Väljarbarometer På uppdrag av DN och Sydsvenskan gör undersökningsföretaget Synovate regelbundet en väljarbarometer. Synovates senaste mätning publicerades den 26 februari och baserades på 2 712 intervjuer utförda under perioden 8–24 februari med ett riksrepresentativt urval svenska medborgare, 18 år och äldre. Där fick M 27,7 procent, FP 6,3, C 4,9, KD 4,1, S 35,2, V 4,8, MP 9,7, SD 5,6 och övriga partier 1,8 procent. Andelen osäkra väljare var 19,8 procent. I morgon, fredag, publicerar DN nästa väljarbarometer från Synovate. ", "article_category": "other"}
{"id": 37793, "headline": "”Opinionsmätningar och mediernas sju dödssynder”", "summary": "Professor i journalistik och politisk kommunikation: Medierna måste ta ett större ansvar för hur de rapporterar kring egna och andras opinionsmätningar.Den stora utmaningen för dem som vill undersöka folkets åsikter är att genomföra opinionsmätningar som ger så rättvisande information som möjligt och dessutom att tolka resultatet på ett rättvisande sätt. Tyvärr slarvas det ofta här och det finns anledning att varna för vad man med en journalistisk tillspetsning skulle kunna kalla för opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder. Det handlar till exempel om representativa urval och om statistiskt säkerställda förändringar. Medierna har ett eget intresse i att bevara förtroendet för rapporteringen kring väljaropinionen, skriver Jesper Strömbäck.", "article": "För dem som har intresse av att veta vad folket har för åsikter i olika frågor är opinionsmätningar ett mycket kraftfullt verktyg. Det är därför inte förvånande att myndigheter, intresseorganisationer, partier och medier är flitiga beställare av opinionsmätningar. Samtidigt är opinionsmätningar en metod som precis som alla andra metoder kan användas på ett mer eller mindre skickligt sätt. De kan också missbrukas. Den stora utmaningen för dem som är intresserade av att undersöka folkets åsikter är därför att genomföra opinionsmätningar som ger så rättvisande information som möjligt om folkets åsikter, och att tolka resultaten på ett rättvisande sätt. Tyvärr slarvas det ofta här, och det gäller inte minst medierna. Det är allvarligt, inte minst därför att människors åsikter kan påverkas av bilden av opinionen. Det finns därför all anledning att varna för vad som med en journalistisk tillspetsning skulle kunna kallas opinionsmätningsjournalistikens sju dödssynder. Den första synden handlar om att inte förstå vikten av att opinionsmätningar är baserade på ett representativt urval.Endast om opinionsmätningar är baserade på ett representativt sannolikhetsurval går det att generalisera resultaten. Därför bör alla enkäter där det inte finns någon kontroll över vilka som röstar, exempelvis så kallade webbenkäter, bannlysas. Det spelar ingen roll om en webbenkät har besvarats av 100 eller 10 000 personer. Om urvalet inte är representativt säger resultaten ingenting om den allmänna opinionen. Den andra synden handlar om att inte förstå betydelsen av felmarginaler och statistiskt säkerställda förändringar.För att man ska kunna säga att en förändring skett mellan två undersökningar måste förändringen vara tillräckligt stor för att ligga utanför felmarginalen. Om förändringen inte är tillräckligt stor för att vara statistiskt säkerställd kan man inte säga att det har skett någon förändring. Ändå sker det gång på gång att medierna slår upp nya opinionsmätningar och resonerar kring förändringar trots att de inte är statistiskt säkerställda. Möjligen lägger man till en mening på slutet om att förändringarna inte är säkerställda, men om man ändå resonerar som om det har skett förändringar hjälper det inte. Man ger ändå bilden av att det har skett förändringar. Den tredje synden handlar om brister vid redovisningen av nya opinionsmätningar.För att man ska kunna bedöma kvaliteten på en opinionsmätning behöver man känna till vissa basfakta. Enligt World Association for Public Opinion Research bör medierna därför, varje gång en ny mätning presenteras, publicera information om (a) namnet på den organisation som genomförde undersökningen, (b) vilket urval som har använts, (c) hur många som har deltagit i undersökningen och dess geografiska utbredning, (d) datumen då undersökningen genomfördes, (e) hur urvalet gjordes, (f) hur intervjuerna genomfördes, samt (g) de exakta frågeformuleringarna (för etermedier gäller punkterna a–d). Tyvärr visar forskning emellertid att medierna ofta inte redovisar den nödvändiga basinformationen. Därmed bryter man mot rekommendationerna. Den fjärde synden begås vid försök att förklara förändringar av opinionssiffrorna mellan olika mätningar.De allra flesta partisympatiundersökningar bygger på tvärsnittsurval, där olika representativa urval tillfrågas vid olika tillfällen. Oftast innehåller de få frågor utöver frågan om vilket parti de svarande skulle rösta på om det vore val i dag. Därmed ger de inget underlag för att analyser av varför något parti ökar eller tappar i opinionen. Ändå händer det gång efter gång att journalister drar slutsatser om orsakerna till förändringar som skett mellan olika undersökningar. Ytterst bygger sådana slutsatser bara på spekulationer. De kan vara mer eller mindre välgrundade, men det handlar ändå om spekulationer. Den femte synden begås varje gång medierna inte kritiskt granskar hur frågorna eller svarsalternativen i opinionsmätningar är formulerade.Som man frågar får man svar, och vinklade frågor leder därför till missvisande resultat. Detsamma gäller om svarsalternativen är obalanserade, exempelvis om det finns tre negativa men bara två positiva svarsalternativ. Det påverkar resultaten. Därför måste både frågor och svarsalternativ granskas – och redovisas. Detta är inte minst viktigt när opinionsmätningarna handlar om sakfrågor, där det ofta kan finnas intresse av att framställa opinionen på ett visst sätt. I det sammanhanget bör man också tänka på att det finns opinioner av olika kvalitet, där kvaliteten handlar om hur genomtänkta människors svar är. Om en opinionsmätning handlar om en ny fråga, eller en fråga som inte har diskuterats särskilt mycket, säger resultaten mindre om människors åsikter än om en mätning handlar om en välkänd fråga som har diskuterats mycket. Relevant i det sammanhanget är forskning som visar att människor svarar på frågor även när de handlar om påhittade förslag. Det visar att människor tenderar att svara på frågor även om de inte vet särskilt mycket om dem. Sådana svar säger dock ingenting om människors egentliga åsikter, och faktum är att i de flesta frågor har människor inte särskilt genomtänkta åsikter.Att inte ta tillräcklig hänsyn till hur mycket människor har tänkt kring eller vet om olika frågor är den sjätte synden. Den sjunde synden handlar paradoxalt nog om att inte ta opinionsmätningar på tillräckligt stor allvar.När medierna exempelvis använder sig av icke-representativa webbenkäter eller presenterar resultat som om förändringar vore statistiskt säkerställda händer det ofta att de försvarar sig med att det inte har så stor betydelse. Sådana resonemang utgår från att medierna saknar makt och att människor inte påverkas av opinionsmätningarna, vilket är fel. Medierna kan ha betydande makt att påverka både dagordningen och hur människor uppfattar verkligheten. Forskning visar dessutom att bilden av opinionen kan påverka opinionen. Opinionsmätningar kan också påverka stämningen inom partierna och mediernas fortsatta rapportering, vilket kan leda till uppåtgående eller nedåtgående opinionsspiraler. Om mätningarna är korrekta och resultaten tillförlitliga är det en sak, men om de är missvisande eller om förändringarna inte är statistiskt säkerställda är det en helt annan sak. Enligt olika pressutredningar är en av mediernas viktigaste demokratiska uppgifter att tillhandahålla ”sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor”. Det är minst lika viktigt när det gäller opinionsmätningar som övrig rapportering. Medierna har betydande makt i den politiska opinionsbildningen, och med makt bör alltid följa ansvar. Det är därför hög tid att medierna tar ett större ansvar för hur de rapporterar kring egna och andras opinionsmätningar. Det borde dessutom ligga i mediernas eget intresse: om inte opinionsmätningsjournalistiken blir bättre är risken för sjunkande förtroende uppenbar. Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation Mittuniversitetet och Demokratiinstitutet Demicom ", "article_category": "other"}
{"id": 37807, "headline": "Hormonet som räddar ditt sexliv", "summary": "En stor del av sexlivet – för både män och kvinnor – hänger på testosteronet. När männen drabbas av sjunkande nivåer av hormonet sviktar potensen. Men det går att få rätsida på problemet.", "article": "Övervikt är en av de viktigaste orsakerna till sjunkande testosteronnivåer hos män. Testosteronbrist kan leda till trötthet, depression, benskörhet, minskad sexlust, led- och muskelvärk, försämrat minne och koncentrationssvårigeter. Också potensen kan påverkas. Mannen blir initiativlös, håglös, retlig och får sömnsvårigheter. Andra symtom kan vara minskad muskelmassa, hängrumpa och glesnande kroppsbehåring. – Att bukfetma är farligt vet de flesta i dag, men få känner till den starka kopplingen mellan övervikt och testosteronbrist, säger Stefan Arver, överläkare och chef för Centrum för andrologi och sexualmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. – För en överviktig man med låga testosteronnivåer kan det vara bra med en kortare tids testosteronbehandling, kanske sex till tolv månader. Det hjälper mannen att få respons på sin träning och bygga muskler. Men att enbart justera hormonnivån är meningslöst, behandlingen blir inte effektiv om mannen inte själv förändrar sin livsstil. Friska, ej överviktiga män kan ha normala testosteronnivåer upp till 80–90-årsåldern, alltså livet ut. Hos överviktiga däremot sjunker det betydligt snabbare. Förklaringarna är flera. När en man samlar på sig för mycket fett stiger nivån av det kvinnliga könshormonet östrogen i kroppen, vilket bidrar till att stänga av testosteronproduktionen. Mycket fett i buken gör också att det produceras signalämnen som påverkar hjärnan och på det viset hämmar testosteronproduktionen. Slutligen: när man utvecklar insulinresistens och får diabetes (vilket kan bli en följd av övervikten) så blir testiklarnas hormonproduktion sämre. En av de allra vanligaste frågor Stefan Arver får är: Kommer männen också i klimakteriet? Svaret är: Nej, det gör de inte. Åtminstone inte på samma sätt som kvinnor. Visserligen sker en liten minskning av testosteronhalten hos många från 35-40-årsåldern, men det finns inget inprogrammerat avbrott. Utmärkande är den stora skillnaden mellan olika män. En del bibehåller alltså normal nivå hela livet. Är mannen fysiskt aktiv, och motionerar regelbundet, behåller han könshormonerna bättre. Också om en man fortsätter att vara sexuellt aktiv tycks produktionen av testosteron dämpas långsammare. Drabbas mannen av någon sjukdom, till exempel diabetes, kronisk lungsjukdom, reumatism eller hjärt-kärlsjukdom, går minskningen fortare. – Kroppens reaktion på sjukdom är att stänga av sin hormonproduktion, säger Stefan Arver. Cirka tio procent av alla 60-åriga män i Sverige har lägre testosteronnivåer än vad vi betraktar som normalt, och symtom på brist. Många av dem vet inte om det och vissa skulle må bättre av behandling som återställer nivån till det normala. Men i dag behandlas bara 15 .000–20. 000 svenska män med manligt könshormon. – Det är inte många, Vi har en klar underbehandling. Bristen på testosteron visar sig i kroppssammansättningen. Muskler blir fett, som sätter sig runt magen. Men skadan går att reparera i många fall. Går man ner i vikt och börjar träna, så ökar testosteronproduktionen och fett blir muskler igen. – Man kan säga att testosteronet sköter strömställaren i kroppen och avgör om det ska byggas fett eller muskler. Testosteron är ett hormon som omges av många myter – som att det kan leda till ökad aggressivitet. I verkligheten kan det vara tvärtom – för låga nivåer av testosteron kan leda till irritation och kortare stubin. En annan myt är att testosteron ger en kraftig ökning av sexlusten och den sexuella förmågan. I själva verket behövs relativt litet testosteron för normal sexuell funktion – höga nivåer ger inte mer effekt. – Den som tror att han ska bli en sexatlet blir besviken. Däremot är testosteron väsentligt för muskler, blodkärl och kanske även för hjärtat. Här kan du läsa mer om relationer. Fråga våra experter om relationer och läs svaren på tidigare frågor. Läs relationsexperten Eva Sanners svar på läsarnas frågor om lust och relationer. Mannen och testosteronet  • En överviktig man har högre halter av könshormonet östrogen, vilket gör att testosteronproduktionen minskar. • En testosteronbehandling måste kombineras med en sundare livsstil för att ge resultat. • Testosterontillskott kan tas som injektioner eller som gel som stryks på huden. • Testosteron ska inte blandas ihop med anabola steroider som har helt andra effekter och andra risker och som skapar störningar, bland annat i levern. • Testosteronet ger inte upphov till cancer, men kan stimulera en latent prostatacancer. Därför måste prostatan kontrolleras före behandling. • Olika grader av potensproblem finns hos cirka hälften av alla män mellan 40 och 70 år gamla. Kvinnan och testosteronet • Det finns fortfarande få testosteronprodukter för kvinnor. • Ett testosteronplåster har utvecklats, som godkänts som läkemedel i Europa. Dock marknadsförs det inte i Sverige. • Testosteronkapslar finns, men de innehåller för höga doser för kvinnor. • Ett östrogenpreparat, Livial, har i viss utsträckning testosteronliknande effekter. • Också hormonet DHEA, som delvis omvandlas till testosteron i kroppen, skrivs ut till kvinnor av vissa gynekologer och endokrinologer. • De testosterongeléer som används på män och som ska appliceras på huden, kan också skrivas ut, dock i en tiondels styrka. Så får du hjälp  Kvinnor som tror sig lida av testosteronbrist bör vända sig till sin gynekolog och om det behövs få ett testosteronprov taget. Vid behov kan man remitteras till endokrinolog, män kan be sin läkare om remiss till urolog eller endokrinolog. Till Centrum för andrologi och sexualmedicin, som tar emot 7.000 besök per år, kommer man vanligen med remiss. ", "article_category": "other"}
{"id": 37808, "headline": "”Den gröna el vi betalar för har tydliga nyanser av brunt”", "summary": "Nationalekonomer om grön el: Den bygger på falska förhoppningar och liknar mest handeln med avlatsbrev. Många svenska konsumenter väljer att köpa så kallad grön el av omsorg om miljön och klimatet. Men de är lurade och det gröna valet minskar inte deras negativa miljöpåverkan. Orsaken är att elcertifikatsystemet undergräver marknaden för den förnybara elen. Någon undanträngning av brun el från kolkraft sker inte. Konsumenternas gröna val leder i praktiken bara till en kostnadsökning och till att elpriset subventioneras för andra elkunder. Nu måste Konsumentverket börja tillhandahålla korrekt information som speglar de faktiska effekterna av olika miljöval, skriver Thomas Broberg och Runar Brännlund.", "article": "Det är många i dag som tänker på hur deras konsumtion påverkar miljön, i synnerhet klimatet. Men inte lika många tänker på att de genom miljöskatter, handel med utsläppsrätter och elcertifikat redan betalar för sin miljöpåverkan och därmed bidrar till att klimatmålet och andra svenska miljömål uppfylls. Många tror dessutom att just deras konsumtionsval har en betydande miljöeffekt, när det i själva verket bara leder till en inkomstöverföring till näringsidkare eller i bästa fall utgör en signal till politikerna. Konsumenter som av ansvarskänsla vill värna livsbetingelserna för dagens och kommande generationer förtjänar att få bättre information om hur miljön verkligen påverkas av deras val. En produkt som i sammanhanget tjänar som ett bra exempel är så kallad grön el (förnybar el). Lite förenklat fungerar marknaden för grön el på så vis att elkunden betalar lite extra, en premie, till elleverantören för att denna ska köpa in förnybar el för att elkundens miljöpåverkan ska bli mindre. Ett av problemen med denna marknadslösning är att elkunden inte kan vara säker på att grön el är just grön eftersom det i dagsläget inte finns ett kontrollsystem som kan garantera det. Genom EU:s elmarknadsdirektiv har ett arbete initierats för att ursprungsmärka el i syfte att förbättra informationen till elkunderna. Det stora problemet med grön el är att elledningssystemet inte kan skilja den från brun el (icke förnybar el). Faktum är att om man tittar riktigt noga på den gröna elen kommer man i ett systemperspektiv att se att den har tydliga nyanser av brunt. Det beror på att mängden grön el i elsystemet på kort sikt är oberoende av om du köper den eller inte. Om du minskar din elförbrukning, oavsett om du köper grön el eller inte, är det den el som för tillfället har högst produktionskostnader som kommer att minska i elsystemet. Man kan säga att principen om sist in först ut gäller i elsystemet, och sist in är oftast utländsk kolkraft som är dyrare att producera än kärn-, vind- och vattenkraft. Den logiska följden blir att även om du köper grön el så är den likväl brun när du använder den. För din påverkan på klimatet spelar detta dock ingen roll, eftersom kolkraftverken ingår i handeln med utsläppsrätter. Om utsläppen från kolkraftproduktionen minskar kommer dess outnyttjade utsläppsrätter att säljas vidare till andra, till exempel industrin. Den överblickbara klimateffekten av förändringar i din elförbrukning är därmed noll, det blir endast en omfördelning av koldioxidutsläpp mellan olika utsläppskällor inom utsläppshandels- systemet. Nu finns det ju andra miljöproblem än klimatet, så grön el kanske ändå har en positiv miljöeffekt. För att handel med grön el ska få reala effekter på elsektorns miljöpåverkan måste den leda till att ny grön el tillförs elmarknaden på bekostnad av gammal brun el. Det är också vad man kan förvänta sig om fler väljer att köpa grön el till ett högre pris, eftersom lönsamheten i produktionen stiger och utbudet därmed ökar. Detta om man ska tro informationen på Konsumenternas elrådgivningsbyrås hemsida. Resonemanget är dessvärre felaktigt. Handeln med grön el bygger i allt väsentligt på falska förhoppningar och liknar mest avlatshandel. Folk förleds att tro att de genom att köpa grön el minskar sin negativa miljöpåverkan. I praktiken innebär köp av grön el bara en kostnadsökning för den samvetstyngde. Skälet till detta är att elcertifikatsystemet fullständigt undergräver marknaden för grön el. Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat subventionssystem som syftar till att öka produktionen av förnybar el med 25 TWh till år 2020. För varje förnybar MWh som produceras utfärdas ett certifikat till elproducenten som kan sälja det vidare till kvotpliktiga elleverantörer. Kvotplikten innebär att enskilda elleverantörer varje år måste köpa och annullera elcertifikat i proportion till levererad elmängd. Eftersom elleverantörerna bara utgör ett mellanled i elhandeln betalas elcertifikaten slutligen av elkunden. Energimyndigheten uppskattar att elkundens kostnad för elcertifikatsystemet förra året uppgick till cirka 8 öre per kWh (inklusive moms och administrativa avgifter), vilket motsvarar cirka 5 miljarder kronor i subvention till elproducenterna. Elcertifikatsystemet innebär i praktiken ett tak för utbyggnaden av förnybar el. Systemet är konstruerat så att kvotplikten tvingar fram en efterfrågan på elcertifikat så att målet om 25 TWh nås. Priset på elcertifikat ser till att efterfrågan balanseras av ett tillräckligt utbud. Ju svårare det blir att nå målet desto högre blir priset på elcertifikat, det vill säga elkundens subvention till producenten av förnybar el ökar. Konsekvensen är att om försäljningen av grön el ökar kommer det i bästa fall att leda till ett lägre pris på elcertifikat, eftersom både utbudet av grön el och elcertifikat då ökar. Det blir därför inte mer än 25 TWh ny grön el år 2020. Någon undanträngning av brun el till förmån för grön el kommer därför inte att ske. Elcertifikatsystemet undergräver således marknaden för grön el. Är det då inte bra att kostnaderna för elcertifikatsystemet kan bli lägre? Jo, det är givetvis bra, speciellt för dem som inte köper grön el, eftersom de får ett något lägre elpris. Det kan dock tyckas orättvist mot de konsumenter av grön el som tror att de gör mer än att subventionera de elkonsumenter som inte köper grön el. Det grundläggande syftet med elcertifiktsystemet och utsläppshandelssystemet är att via effekter på elpriset ge marknadens aktörer den information som krävs för att fatta riktiga beslut. Dessa system innebär per definition att uppsatta miljömål uppnås, vilket de facto innebär att människor förleds att tro att de bidrar till stora miljöförbättringar om de köper grön el. Om konsumenterna hade tillgång till korrekt information kanske de i stället skulle välja att donera pengar till miljöorganisationer eller köpa utsläppsrätter som då inte kan nyttjas av industrin. Vi efterlyser därför ökade insatser från Konsumentverket och andra myndigheter i syfte att tillhandahålla information som på ett korrekt sätt speglar faktiska effekter av olika konsumtionsval. Thomas Broberg fil dr i nationalekonomi, Konjunkturinstitutet Runar Brännlund professor i nationalekonomi, Centrum för miljö- och naturresursekonomi, Umeå universitet Elcertifikat De som producerar el från förnybara källor (vind, sol, biobränslen) får ett elcertifikat för varje producerad megawattimme. Det är obligatoriskt för elleverantörer att köpa en viss mängd elcertifikat i förhållande till sin elanvändning, den så kallade kvotplikten. I och med försäljningen av elcertifikat får elproducenterna en extra inkomst. Elcertifikaten ska öka mängden el producerad med förnybara källor på den svenska elmarknaden. Elleverantörerna är skyldiga att baka in kostnaden för elcertifikatet i priset till elanvändarna. Källa: Energimyndigheten, Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 37809, "headline": "”Den gröna el vi betalar för har tydliga nyanser av brunt”", "summary": "Nationalekonomer om grön el: Den bygger på falska förhoppningar och liknar mest handeln med avlatsbrev.Många svenska konsumenter väljer att köpa så kallad grön el av omsorg om miljön och klimatet. Men de är lurade och det gröna valet minskar inte deras negativa miljöpåverkan. Orsaken är att elcertifikatsystemet undergräver marknaden för den förnybara elen. Någon undanträngning av brun el från kolkraft sker inte. Konsumenternas gröna val leder i praktiken bara till en kostnadsökning och till att elpriset subventioneras för andra elkunder. Nu måste Konsumentverket börja tillhandahålla korrekt information som speglar de faktiska effekterna av olika miljöval, skriver Thomas Broberg och Runar Brännlund.", "article": "Det är många i dag som tänker på hur deras konsumtion påverkar miljön, i synnerhet klimatet. Men inte lika många tänker på att de genom miljöskatter, handel med utsläppsrätter och elcertifikat redan betalar för sin miljöpåverkan och därmed bidrar till att klimatmålet och andra svenska miljömål uppfylls. Många tror dessutom att just deras konsumtionsval har en betydande miljöeffekt, när det i själva verket bara leder till en inkomstöverföring till näringsidkare eller i bästa fall utgör en signal till politikerna. Konsumenter som av ansvarskänsla vill värna livsbetingelserna för dagens och kommande generationer förtjänar att få bättre information om hur miljön verkligen påverkas av deras val. En produkt som i sammanhanget tjänar som ett bra exempel är så kallad grön el (förnybar el). Lite förenklat fungerar marknaden för grön el på så vis att elkunden betalar lite extra, en premie, till elleverantören för att denna ska köpa in förnybar el för att elkundens miljöpåverkan ska bli mindre. Ett av problemen med denna marknadslösning är att elkunden inte kan vara säker på att grön el är just grön eftersom det i dagsläget inte finns ett kontrollsystem som kan garantera det. Genom EU:s elmarknadsdirektiv har ett arbete initierats för att ursprungsmärka el i syfte att förbättra informationen till elkunderna. Det stora problemet med grön el är att elledningssystemet inte kan skilja den från brun el (icke förnybar el). Faktum är att om man tittar riktigt noga på den gröna elen kommer man i ett systemperspektiv att se att den har tydliga nyanser av brunt. Det beror på att mängden grön el i elsystemet på kort sikt är oberoende av om du köper den eller inte. Om du minskar din elförbrukning, oavsett om du köper grön el eller inte, är det den el som för tillfället har högst produktionskostnader som kommer att minska i elsystemet. Man kan säga att principen om sist in först ut gäller i elsystemet, och sist in är oftast utländsk kolkraft som är dyrare att producera än kärn-, vind- och vattenkraft. Den logiska följden blir att även om du köper grön el så är den likväl brun när du använder den. För din påverkan på klimatet spelar detta dock ingen roll, eftersom kolkraftverken ingår i handeln med utsläppsrätter. Om utsläppen från kolkraftproduktionen minskar kommer dess outnyttjade utsläppsrätter att säljas vidare till andra, till exempel industrin. Den överblickbara klimateffekten av förändringar i din elförbrukning är därmed noll, det blir endast en omfördelning av koldioxidutsläpp mellan olika utsläppskällor inom utsläppshandels-systemet. Nu finns det ju andra miljöproblem än klimatet, så grön el kanske ändå har en positiv miljöeffekt. För att handel med grön el ska få reala effekter på elsektorns miljöpåverkan måste den leda till att ny grön el tillförs elmarknaden på bekostnad av gammal brun el. Det är också vad man kan förvänta sig om fler väljer att köpa grön el till ett högre pris, eftersom lönsamheten i produktionen stiger och utbudet därmed ökar. Detta om man ska tro informationen på Konsumenternas elrådgivningsbyrås hemsida. Resonemanget är dessvärre felaktigt. Handeln med grön el bygger i allt väsentligt på falska förhoppningar och liknar mest avlatshandel. Folk förleds att tro att de genom att köpa grön el minskar sin negativa miljöpåverkan. I praktiken innebär köp av grön el bara en kostnadsökning för den samvetstyngde. Skälet till detta är att elcertifikatsystemet fullständigt undergräver marknaden för grön el. Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat subventionssystem som syftar till att öka produktionen av förnybar el med 25 TWh till år 2020. För varje förnybar MWh som produceras utfärdas ett certifikat till elproducenten som kan sälja det vidare till kvotpliktiga elleverantörer. Kvotplikten innebär att enskilda elleverantörer varje år måste köpa och annullera elcertifikat i proportion till levererad elmängd. Eftersom elleverantörerna bara utgör ett mellanled i elhandeln betalas elcertifikaten slutligen av elkunden. Energimyndigheten uppskattar att elkundens kostnad för elcertifikatsystemet förra året uppgick till cirka 8 öre per kWh (inklusive moms och administrativa avgifter), vilket motsvarar cirka 5 miljarder kronor i subvention till elproducenterna. Elcertifikatsystemet innebär i praktiken ett tak för utbyggnaden av förnybar el. Systemet är konstruerat så att kvotplikten tvingar fram en efterfrågan på elcertifikat så att målet om 25 TWh nås. Priset på elcertifikat ser till att efterfrågan balanseras av ett tillräckligt utbud. Ju svårare det blir att nå målet desto högre blir priset på elcertifikat, det vill säga elkundens subvention till producenten av förnybar el ökar. Konsekvensen är att om försäljningen av grön el ökar kommer det i bästa fall att leda till ett lägre pris på elcertifikat, eftersom både utbudet av grön el och elcertifikat då ökar. Det blir därför inte mer än 25 TWh ny grön el år 2020. Någon undanträngning av brun el till förmån för grön el kommer därför inte att ske. Elcertifikatsystemet undergräver således marknaden för grön el. Är det då inte bra att kostnaderna för elcertifikatsystemet kan bli lägre? Jo, det är givetvis bra, speciellt för dem som inte köper grön el, eftersom de får ett något lägre elpris. Det kan dock tyckas orättvist mot de konsumenter av grön el som tror att de gör mer än att subventionera de elkonsumenter som inte köper grön el. Det grundläggande syftet med elcertifiktsystemet och utsläppshandelssystemet är att via effekter på elpriset ge marknadens aktörer den information som krävs för att fatta riktiga beslut. Dessa system innebär per definition att uppsatta miljömål uppnås, vilket de facto innebär att människor förleds att tro att de bidrar till stora miljöförbättringar om de köper grön el. Om konsumenterna hade tillgång till korrekt information kanske de i stället skulle välja att donera pengar till miljöorganisationer eller köpa utsläppsrätter som då inte kan nyttjas av industrin. Vi efterlyser därför ökade insatser från Konsumentverket och andra myndigheter i syfte att tillhandahålla information som på ett korrekt sätt speglar faktiska effekter av olika konsumtionsval. Thomas Broberg fil dr i nationalekonomi, Konjunkturinstitutet Runar Brännlund professor i nationalekonomi, Centrum för miljö- och naturresursekonomi, Umeå universitet ", "article_category": "other"}
{"id": 37820, "headline": "”Material som kunde fria Quick gömdes av polisen”", "summary": "SVT-journalist: Hemlighållet material visar att vittnesmål under mordrättegångarna mot Thomas Quick saknar verklighetsanknytning. Polis och åklagare har undanhållit mängder av utredningsmaterial som bevisar att Thomas Quick ljög när han erkände ett stort antal mord under 90-talet. I polishuset i Sundsvall förvarades till helt nyligen tretton pärmar med handlingar, bland annat fjorton viktiga förhör med Quicks syskon. Materialet visar entydigt och övertygande att seriemördaren Thomas Quick är en konstruktion byggd på fantasierna hos en drogad psykpatient. Det systematiska fusket är så grovt att Riksåklagaren omedelbart borde öppna förundersökningar för samtliga åtta mord som Quick är dömd för, skriver journalisten Hannes Råstam.", "article": "Nyligen hittades tretton pärmar med utredningsmaterial som förvarats i en hemlig gömma på polishuset i Sundsvall. Det här innebär att polisen har hemlighållit stora mängder utredningsmaterial som bevisar att Thomas Quick ljög när han erkände ett stort antal mord under 90-talet. Polisens utredare har också försökt dölja materialet för de åklagare som nu granskar Quick-utredningarna, liksom för Thomas Quicks nuvarande advokat. Genom rättsväsendets hantering av Quickärendet har de verkliga mördarna gått fria, trots att åtminstone ett mord skulle kunna lösas med dna-teknik. I slutet av maj 2000 inleddes en rättegång i Stockholms tingsrätts säkerhetssal om mordet på två unga kvinnor i Oslo. Det ena mordoffret var den 23-åriga Gry Storvik vars nakna kropp hittades utslängd på en parkeringsplats utanför Oslo den 25 juni 1985. Sperma och blod från en okänd person påträffades i och på hennes kropp och ett par av Gry Storviks sexkunder misstänktes för mordet. Det väckte viss förvåning när den homosexuelle Thomas Quick från Falun erkände mordet. Han erkände att han haft samlag med offret, men hans dna stämde inte med den sperma som påträffats i offrets kropp. Det enda åklagaren hade att komma med i bevishänseende var Thomas Quicks erkännande och hans berättelse om mordet. På huvudförhandlingens andra dag överlämnade åklagare Christer van der Kwast en sammanställning över Thomas Quicks 29 erkända mord till rättens ordförande. Offren var unga och gamla, pojkar och flickor, män och kvinnor. Listans budskap var att Thomas Quick är en seriemördare vars motstycke världen aldrig tidigare skådat. Tingsrätten fick dock inte veta att åklagarens lista egentligen enbart bevisar att Thomas Quick erkänt ett stort antal mord som han inte utfört. Första namn på listan är Thomas Blomgren som mördades i Växjö 1964. Thomas Quick var 14 år och hade vattentätt alibi då han vid mordtillfället befann sig i Falun där han konfirmerades denna helg. I det undanhållna materialet finns tre förhör med den man som enligt Thomas Quick skulle ha varit chaufför och medhjälpare vid mordet. Thomas Quick påstod att han blivit skjutsad till Växjö 1964 i mannens bil, en Borgward Isabella som mannen köpt tre år efter mordet. Men om detta har Christer van der Kwast tigit i alla år och hävdat att ”Quick är bunden vid mordet”. Andra namnet på listan är ”Lars” som skulle ha mördats av Quick i ”Mellansverige” 1965. Sanningen är dock att ”Lars” tillsammans med en kamrat matade änder ute på isen när isen brast och pojken drunknade. Det fanns vittnen till olyckan och familjen är helt säker på att det var en ren olyckshändelse. Quickutredarna har inte ens kontaktat ”Lars” familj. En ”namngiven yngling” ska, enligt listan, ha mördats 1985 i Norrland. ”Vi vet vem han är”, sa Christer van der Kwast hemlighetsfullt i en TT-intervju våren 2000. I ett undanhållet förhör framgår att det rör sig om 15-åriga Magnus Jonsson som försvann i Örnsköldsvik i början av 1985. Sanningen är dock att polisen hittat Magnus ensamma fotspår ut på isen fram till öppet vatten där han uppenbarligen fallit i och drunknat. Några år senare påträffades Magnus Jonssons kvarlevor som kunde identifieras med dna-analys. Thomas Quick hävdade dock att Magnus följt med till Falun där hans kropp lagts i något av hans ”gömslen”. Trots att Christer van der Kwast kände till dessa omständigheter påstod han i tingsrätten att mordet på ”namngiven yngling” i Norrland var ”under utredning”. Listan över Quicks offer omfattar ett flertal erkända mord som enligt de lokala polismyndigheterna helt saknar verklighetsunderlag. Det är tveksamt om tingsrätten dömt Quick för mordet på Gry Storvik om man vetat att flertalet av Thomas Quicks erkända mord var rena fantasifoster. Thomas Quick säger i förhör att han kört bil från Falun till Norge vid morden på Trine Jensen 1981 och Gry Storvik 1985. I de hemlighållna förhören framgår dock att Thomas Quick inte hade tillgång till någon bil och inte heller kunde framföra en bil förrän 1987. Även denna viktiga information har undanhållits för de domstolar som dömt Thomas Quick för morden. Det förtjänar att påpekas att samtliga 30–40 mord som Thomas Quick erkänt bygger på bortträngda minnen som ”återskapats” av Thomas Quicks psykoterapeut. Hon vittnade i rättegången om Gry Storvik och Trine Jensen att Thomas Quick begått alla sina mord på grund av de grymheter han utsattes för under sin uppväxt. I rättegången om morden på Gry och Trine sa terapeuten: ”Under uppväxten och fram till 13 års ålder förgriper sig pappan sexuellt på Thomas Quick. Pappans hänsynslöshet och grymhet är skrämmande och fasansfull. Så mycket starkare är dock skräcken för mamman.” Terapeuten vittnar i tingsrätten om två exempel på moderns grymheter: ”När Thomas Quick är cirka fyra år och tio månader försöker modern att dränka honom i en vak.” ”När Thomas Quick är drygt fem år försöker modern att knuffa honom framför en rälsbuss.” Terapeuten förklarar för tingsrätten att Thomas Quick hade ett motiv för morden på Trine Jensen och Gry Storvik. Kvinnomorden uppges vara ”en hämnd, ett hat riktat mot kvinnor som får representera modern”. De undangömda förhören visar dock att terapeutens vittnesmål om Quicks motiv saknar verklighetsanknytning. Thomas Quicks sex syskon är väl fungerande medborgare som samstämmigt motsäger deras psykiskt sjuke broders bisarra berättelser om våld och övergrepp i hemmet. Fjorton förhör med Thomas Quicks syskon har fram till nu gömts undan hos polisen i Sundsvall och har undanhållits domstolarna som dömt Thomas Quick. I stället har terapeuten oemotsagd fått vittna om föräldrarnas illdåd. Bland annat ska de med kniv ha mördat och massakrerat en nyfödd baby inför ögonen på den då femårige Thomas Quick. Det utredningsmaterial som på detta sätt gömts undan avslöjar entydigt och övertygande att seriemördaren Thomas Quick är en konstruktion byggd på fantasierna hos en drogad psykpatient. Det systematiska fusket är så grovt att Riksåklagaren omedelbart borde besluta om att öppna förundersökningar för samtliga åtta mord som Thomas Quick är dömd för. Mordet på Gry Storvik i Oslo preskriberas den 25 juni i år. Rättsväsendet har fyra månader på sig att skapa förutsättningar för att polisen i Norge ska kunna matcha dna från sperman i Grys kropp mot de alternativa gärningsmän som misstänks för mordet. Än finns det tid. Men det börjar bli väldigt bråttom. Hannes Råstam journalist på SVT:s ”Dokument inifrån” Tidigare på DN Debatt Tidigare artiklar på DN Debatt om Thomas Quick: 19/7 2009: ”Tourettes syndrom kan förklara fallet Quick.” Läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt om att Quicks morderkännanden kan förklaras av hans drogmissbruk och att han lider av Tourettes syndrom. 9/3 2010: ”Thomas Quick fälldes av en otillförlitlig benanalys.” Osteologen och experten på brända ben Ylva Svenfelt om de slutsatser som bidrog till att Quick dömdes för mord på den norska flickan Therese Johannessen. Flickan försvann från sitt hem 1988 och har aldrig hittats. ", "article_category": "other"}
{"id": 37829, "headline": "”Vi kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider”", "summary": "198 skolchefer sätter press på arbetsgivarna: Om skolreformerna ska lyckas måste lärarnas arbetstider bli mer flexibla. Dagens läraravtal har sina rötter i en annan tid, i en annan skola. Vi kräver därför ett modernt arbetstidsavtal som vidgar rektorernas möjligheter att disponera lärarnas tid utifrån elevernas behov av stöd och undervisning. Matematikläraren kanske vill och bör jobba annorlunda än till exempel idrottsläraren, skriver 198 skolchefer från hela landet.", "article": "I årets avtalsrörelse är frågan om lärarnas arbetstider en av de viktigaste på den offentliga sektorns område. Dessvärre står parterna – arbetsgivaren SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och de två lärarorganisationerna – långt från varandra. Det är därför som vi, cirka 200 skolchefer i kommuner och kommunalförbund, vill lyfta fram det stora behovet av att kunna teckna ett modernt arbetstidsavtal för Sveriges lärare. Vad skolan behöver är ett läraravtal som vidgar skolans och rektorernas möjligheter att disponera lärarnas tid med utgångspunkt från elevernas behov av stöd och undervisning. Rektor är ytterst ansvarig för skolans resultat och måste därför ges ett avgörande inflytande över skolans resurser, det vill säga även lärarnas hela arbetstid. Förutsättningen för att lyckas med att genomföra de reformer som statsmakterna beslutat om och som syftar till att höja kvaliteten i skolan bygger på att skolan måste bli mer flexibel i användningen av sina resurser. Det är uppenbart att dagens läraravtal har sina rötter i en annan tid och i en annan skola än dagens, ett avtal där rektor inte får tillgång till 10 timmar av lärarens veckoarbetstid . Vi vill se ett modernt arbetstidsavtal som öppnar upp för enskilda skolor att skapa en flexibel arbetsorganisation som stödjer lärande och elevers olika behov av stöd i sitt lärande. I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid. Vi kräver att lärarfacken ger de kommunala skolorna samma möjlighet som avtalet med friskolor ger, det vill säga möjlighet att teckna avtal om 40 timmars arbetsvecka, och där ferietjänsten ersatts med semester. Det som verkar vara omöjligt i den kommunala skolan är redan genomfört i den privata sektorn. I flera av de kommuner där vi är verksamma har vi därför fått en ordning där det gäller olika villkor för lärare inom den kommunala skolan och inom friskolorna. Vad lärarorganisationerna därmed accepterar är att vi får olika konkurrensförutsättningar mellan kommunala skolor och friskolor, vilket inte är bra och på sikt äventyrar detta förhållningssätt den kommunala skolans framtida existens. Det ska vara upp till varje skola att själv bestämma om lärarnas veckoarbetstid ska uppgå till 40 timmar med semester eller som i dag 45 timmar med ferietjänst. Det ska till och med vara möjligt att ha olika individuella avtal på en och samma skola. Sunda förnuftet säger att lärare som undervisar i olika ämnen och i olika årskurser har väldigt olika behov av att förbereda lektioner och rätta prov. Läraren i matematik kanske vill och bör jobba på ett annat sätt än läraren i idrott och hälsa. Vi inser att ett modernt arbetstidsavtal som vi förordar, ställer krav på oss och våra rektorer när det gäller ledning, resursanvändning och dialog på våra skolor. Detta är ett ansvar som vi skolchefer självklart är beredda att ta och vi har stor tillit till våra skolledare och lärare. Vi har ansvar för att alla skolor i våra respektive kommuner håller en hög undervisningskvalitet och att föräldrar och elever ska känna trygghet i att skolan både är en bra miljö att vistas i och ger eleverna en bra kunskapsbas. Det är skolans ansvar att alla elever blir sedda och att de får den hjälp som de behöver. Oavsett om eleverna går i en kommunal skola eller i en friskola behöver de närvarande och tillgängliga lärare. För elevernas skull måste därför lärarorganisationerna tillåta att enskilda rektorer och lärare också i den kommunala skolan får möjlighet att komma överens om hur lärarnas tid ska planeras för att undervisningstiden ska vara skolans viktigaste resurs. Och för elevernas skull måste SKL vara berett att driva frågan om lärarnas arbetstid. Agneta Dahlqvist, Hofors, Agneta Agneta Dahlqvist, Hofors, Agneta Ivåker, Smedjebacken Alf Merlöv, Malmö Husie Anders Andersson, Göteborg Älvsborg Anders Byström, Östersund Anders Jansson, Hultsfred Anders Söderberg, Göteborg Södra Skärgården Anders Widestrand, Götene Anette Liedström-Hjort, Kungsbacka Ann Hedencrona, Mellerud Ann Willsund, Mörbylånga Anna Sundström, Skövde Annabella Kraft, Södertälje Ann-Britt Wall Berselius, Lund Öster Ann-Christine Garnå, Vellinge Ann-Christine Olsson, Malmö Oxie Anne Hallberg, Älmhult Anne Söderberg , Göteborg Annica Perlöv, Göteborg Örgryte Annika Becker, Sydskånska gymnasieförbundet Annika Sjöberg , Ale Annika Vannerberg, Halmstad Annkristine Elfvendal, Nordanstig Ann-Mari Larsson, Pajala Ann-Sofie Rundberg, Sundbyberg Anwar Jamil, Alvestad Arne Stade, Botkyrka Barbro Forsberg Nystedt, Ludvika Barbro Melander,Trelleborg Barbro Nystedt Forsberg, Ludvika Bengt Arne Lennartsson, Bromölla Bengt Eklöf, Markaryd Bengt Friberg, Hudiksvall Berit Svanström, Tjörn Bert-Olov Ström, Jokkmokk Birgitta Dahlin, Nynäshamn Birgitta Erngren, Trollhättan Birgitta Höper Agardsson, Gislaved Birgitta Jönsson, Skurup/KSU Birgitta Sahlin, Vimmerby Birgitte Dahlin, Båstad Bo Nicklasson, Göteborg Frölunda-Högsbo Bodil Karlsvall, Karlskrona Bo-Staffan Josefsson, Göteborg Majorna Britt-marie Lundberg-Björk, Tyresö Cecilia Knutsson, Alingsås Christer Johansson, Sölvesborg Christer Nilsson, Mark Christina Gustafson, Sotenäs Christina Kihlman, Oxelösund Christina Thomsen, Mölndal Dan Granström, Kil Diane Stenbacka, Askersund Eddie Jellinek, Tibro, Elisabeth Dérantz, Stockholm Elisabeth H Solberg, Hällefors Elisabeth Jacobsson, Göteborg Lundby Elisabeth Svennerstål Jonsson, Skellefteå Elisabeth Westin, Lerum Erik Lenne, Simrishamn Erik Nilsson, Botkyrka Eva Hansell-Waldenstedt, Göteborg Torslanda Eva Liljekvist-Borg, Sjöbo Eva Stormgaard ,Trosa Eva Thelin, Göteborg Centrum Fredric Norlin, Torsby Fredrik Zeibrandt, Lerum Gunilla Larsson, Stockholm Gunilla Westerberg, Göteborg Tynnered Gunnar Crona, Gnosjö Gunnar Uhlin, Göteborg Backa Göran Hedström, Enköping Göran Isberg, Sandviken Göran Nyman, Ulricehamn Göran Olsson, Perstorp Göran Pettersson, Mönsterås Göran Wänglöf, Norra Västmanlands utbildningsförbund Gösta Högberg, Boxholm Hans Ringström, Kungsör Hans Wettby, Göteborg Biskopsgården Helene Jonsson, Eksjö, Henrik Andersson, Båstad Homar Kadir, Täby Håkan Edman, Stockholm Håkan Kronholm, Göteborg Gunnared Inga Britt Henriksson, Staffanstorp Ingegerd Ekström, Malmö Södra innerstaden Ingela Appelsved, Mjölby Ingela Ström, Örkelljunga Inger Fält, Göteborg Lundby Inger Jansson, Falköping IngMarie Rundvall, Mölndal Ingmarie Thyr, Storfors Jan Fransson, Lidköping Jan O Holmqvist, Värnamo, Jan Magnusson, Öckerö Jan Midlert, Skellefteå Jasc ", "article_category": "other"}
{"id": 37830, "headline": "”Vi kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider”", "summary": "198 skolchefer sätter press på arbetsgivarna: Om skolreformerna ska lyckas måste lärarnas arbetstider bli mer flexibla.Dagens läraravtal har sina rötter i en annan tid, i en annan skola. Vi kräver därför ett modernt arbetstidsavtal som vidgar rektorernas möjligheter att disponera lärarnas tid utifrån elevernas behov av stöd och undervisning. Matematikläraren kanske vill och bör jobba annorlunda än till exempel idrottsläraren, skriver 198 skolchefer från hela landet.", "article": "I årets avtalsrörelse är frågan om lärarnas arbetstider en av de viktigaste på den offentliga sektorns område. Dessvärre står parterna – arbetsgivaren SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och de två lärarorganisationerna – långt från varandra. Det är därför som vi, cirka 200 skolchefer i kommuner och kommunalförbund, vill lyfta fram det stora behovet av att kunna teckna ett modernt arbetstidsavtal för Sveriges lärare. Vad skolan behöver är ett läraravtal som vidgar skolans och rektorernas möjligheter att disponera lärarnas tid med utgångspunkt från elevernas behov av stöd och undervisning. Rektor är ytterst ansvarig för skolans resultat och måste därför ges ett avgörande inflytande över skolans resurser, det vill säga även lärarnas hela arbetstid. Förutsättningen för att lyckas med att genomföra de reformer som statsmakterna beslutat om och som syftar till att höja kvaliteten i skolan bygger på att skolan måste bli mer flexibel i användningen av sina resurser. Det är uppenbart att dagens läraravtal har sina rötter i en annan tid och i en annan skola än dagens, ett avtal där rektor inte får tillgång till 10 timmar av lärarens veckoarbetstid . Vi vill se ett modernt arbetstidsavtal som öppnar upp för enskilda skolor att skapa en flexibel arbetsorganisation som stödjer lärande och elevers olika behov av stöd i sitt lärande. I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid. Vi kräver att lärarfacken ger de kommunala skolorna samma möjlighet som avtalet med friskolor ger, det vill säga möjlighet att teckna avtal om 40 timmars arbetsvecka, och där ferietjänsten ersatts med semester. Det som verkar vara omöjligt i den kommunala skolan är redan genomfört i den privata sektorn. I flera av de kommuner där vi är verksamma har vi därför fått en ordning där det gäller olika villkor för lärare inom den kommunala skolan och inom friskolorna. Vad lärarorganisationerna därmed accepterar är att vi får olika konkurrensförutsättningar mellan kommunala skolor och friskolor, vilket inte är bra och på sikt äventyrar detta förhållningssätt den kommunala skolans framtida existens. Det ska vara upp till varje skola att själv bestämma om lärarnas veckoarbetstid ska uppgå till 40 timmar med semester eller som i dag 45 timmar med ferietjänst. Det ska till och med vara möjligt att ha olika individuella avtal på en och samma skola. Sunda förnuftet säger att lärare som undervisar i olika ämnen och i olika årskurser har väldigt olika behov av att förbereda lektioner och rätta prov. Läraren i matematik kanske vill och bör jobba på ett annat sätt än läraren i idrott och hälsa. Vi inser att ett modernt arbetstidsavtal som vi förordar, ställer krav på oss och våra rektorer när det gäller ledning, resursanvändning och dialog på våra skolor. Detta är ett ansvar som vi skolchefer självklart är beredda att ta och vi har stor tillit till våra skolledare och lärare. Vi har ansvar för att alla skolor i våra respektive kommuner håller en hög undervisningskvalitet och att föräldrar och elever ska känna trygghet i att skolan både är en bra miljö att vistas i och ger eleverna en bra kunskapsbas. Det är skolans ansvar att alla elever blir sedda och att de får den hjälp som de behöver. Oavsett om eleverna går i en kommunal skola eller i en friskola behöver de närvarande och tillgängliga lärare. För elevernas skull måste därför lärarorganisationerna tillåta att enskilda rektorer och lärare också i den kommunala skolan får möjlighet att komma överens om hur lärarnas tid ska planeras för att undervisningstiden ska vara skolans viktigaste resurs. Och för elevernas skull måste SKL vara berett att driva frågan om lärarnas arbetstid. 198 skolchefer i: Ale, Alingsås, Alvestad, Arjeplog, Askersund, Bjurholm, Bjuv, Boden, Bollnäs, Borlänge, Botkyrka, Boxholm, Bromölla, Burlöv, Båstad, Danderyd, Eksjö, Enköping, Eslöv, Falkenberg, Falköping, Falun, Gislaved, Gnesta, Gnosjö, Gotland, Grästorp, Gullspång, Gällivare, Göteborg, Göteborg Askim, Göteborg Backa, Göteborg Biskopsgården, Göteborg Frölunda-Högsbo, Göteborg Gunnared, Göteborg Härlanda, Göteborg Kortedala, Göteborg Kärra-Rödbo, Göteborg Linnéstaden, Göteborg Lundby, Göteborg Lärjedalen, Göteborg Majorna, Göteborg Södra skärgården, Göteborg Torslanda, Göteborg Tuve-Säve, Göteborg Tynnered, Göteborg Älvsborg, Göteborg Örgryte, Götene, Habo, Halmstad, Heby, Hofors, Huddinge, Hudiksvall, Hultsfred, Hällefors, Härryda, Höganäs, Jokkmokk, Jönköping, Karlshamn, Karlskrona, Kil, Kiruna, Knivsta, Kristianstad, Kungsbacka, Kungsör, Kungälv, Kävlinge, Köping, Laholm, Landskrona Kävlinge och Svalövs gymnasieförbund, Lekeberg, Leksand, Lerum, Lidköping, Lilla Edet, Ludvika, Lund, Lund Öster, Lysekil/Sotenäs, Malmö, Malmö Husie, Malmö Hyllie, Malmö Limhamn Bunkeflo, Malmö Kirseberg, Malmö Oxie, Malmö Södra innerstaden, Mariestad, Mark, Markaryd, Mellerud, Mjölby, Mora, Mullsjö, Mölndal, Mönsterås, Mörbylånga, Nora, Nordanstig, Norra Värmlands utbildningsförbund, Norrtälje, Nynäshamn, Ovanåker, Oxelösund, Pajala, Partille, Perstorp, Ragunda, Ronneby, Sala, Sandviken, Simrishamn, Sjöbo, Skara, Skellefteå, Skurup KSU, Skövde, Smedjebacken, Sollentuna, Sotenäs, Staffanstorp, Stenungsund, Stockholm, Storfors, Strängnäs, Sundbyberg, Svalöv, Svedala, Sydskånska gymnasieförbundet, Säffle, Söderhamn, Södertälje, Sölvesborg, Tibro, Tjörn, Tomelilla, Tranemo, Tranås, Trelleborg, Trollhättan, Trosa, Tyresö, Täby, Töreboda, Ulricehamn, Upplands-Bro, Vallentuna, Vansbro, Varberg, Vellinge, Vimmerby, Vingåker, Värmdö, Värnamo, Västervik, Ådalen, Åsele, Älmhult, Älvkarleby, Ängelholm, Öckerö, Örkelljunga, Örnsköldsvik, Östersund. Se undertecknarnas namn på DN.se/debatt ", "article_category": "other"}
{"id": 37831, "headline": "Känslor övervinns inte med fakta", "summary": "De kämpade båda mot intensiva känslostormar 2009. Men deras kommunikation fick helt olika resultat. Saabs vd Jan-Åke Jonsson fick rosor av sina anställda. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson kallades hjärtlös och inkompetent. Vad gjorde han rätt och vad gjorde hon fel?", "article": "2009 är året många vill glömma. Lågkonjunkturen ledde till att löneökningarna blev till noll och värst av allt: många miste jobbet. Två svenska toppchefer som varit mitt i känslostormen är socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och Saabs vd Jan-Åke Jonsson. Men medan Cristina Husmark Pehrsson väckte folkets vrede och kallades hjärtlös, lyckades Jan-Åke Jonsson kommunicera rätt och få rosor för att han skapade framtidstro bland Saabs anställda. Vad var det då som gjorde att de två chefernas agerande gav så olika resultat? – Jan-Åke Jonsson är vd på ett företag som varit utsatt för en yttre fiende, GM. Han har stått upp för sin personal och ingjutit hopp. Det säger Britta Sjöström, kommunikolog, ägare och grundare till pr-byrån LTS Kommunikation. – Cristina Husmark Pehrsson är själv ”fienden”. Hennes målgrupp är de svagaste i samhället. Det gör hennes uppgift väldigt svår, säger Britta Sjöström. Hon menar att bästa sättet att kommunicera för att bemöta svallande känslor är att visa att man re-spekterar de känslor som finns, oavsett om de är berättigade eller ej. – Försök först förstå varför känslorna har uppstått och bemöt inte bara ilskan med att räkna upp hårda fakta. Tyvärr hamnar man lätt där. Det är mänskligt att hellre vilja prata siffror än känslor när man blir attackerad. Det sämsta är att bli förbannad tillbaka och hamna i försvarsställning. Eller helt visa brist på förståelse. – Att prata teknikaliteter i ett läge när folk är ledsna och förbannade är dödsdömt, säger Britta Sjöström. MARIA ANDRÈ ", "article_category": "other"}
{"id": 37834, "headline": "Så fick Mercedes sitt namn", "summary": "Fast hon var döpt till Adriana så har hon gett namn åt ett av världens mest kända bilmärken: ”Mercedes”.", "article": "Hon var bara tio år när pappan Emil Jellinek döpte en bil efter henne. Men frågan är om hon ens hette Mercedes? Hennes riktiga namn var Adriana Manuela Ramona. Mercedes var ett kärleksfullt smeknamn. Ordet är spanska och betyder ungefär nåd, älskvärdhet och ynnest. Emil Jellinek var österrikisk konsul i Nice, Frankrike och en affärsman som älskade bilar. Det resulterade i att Jellinek också gav sig in i bilbranschen. Bland annat tilsammans med Daimler. Runt det förförra sekelskiftet, 1900, köpte han en specialbyggd Daimler-Phönix vilken var världens första bil för landsväg med fyra cylindrar. Motorn som utvecklade 35 hästkrafter drev på bakhjulen. Toppfarten var hisnande dryga hundra km i timmen! Bilen beskrivs ofta som den första riktiga automobilen – det vill säga inte en hästdroska med imonterad motor. Konsul Emil Jellinek satte år 1901 in bilen i en tävling mellan Nice och Aix en Provence. Bilen vann och han döpte glatt modellen efter sin dotter. Bara ett år senare hängde han, som stolt far och marknadsförare, upp ett jätteporträtt på dottern på bilmässan i Paris. ”Mercedes” Jellinek blev därefter berömd inte bara för att ha gett namn åt en bil och ett bilmärke. Hon blev också känd i hemstaden Wiens societet för två stormiga äktenskap. Hon var däremot aldrig särskilt intresserad av bilar. Hon avled bara 39 år gammal till följd av skelettcancer. christer gerlach dnbil@dn.se 08-738 19 61 ", "article_category": "other"}
{"id": 37841, "headline": "”Nu måste Bonnier våga möta kritiken om monopol”", "summary": "Tretton oberoende förläggare: Bonnier utnyttjar allt mer sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av det egna företagets produkter. Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker ska nå läsarna. Om Bonnierföretagen dessutom ”tar ansvar” för den åtestående distributören Pocketstället får en enda förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution. Nu vill vi veta vad regeringen och oppositionen anser om att den svenska offentligheten steg för steg domineras av ett enda företag. Och vi vill veta om Bonniers ägare vågar möta kritiken och klargöra sin syn på makt, monopol och mångfald, skriver förläggarna.", "article": "Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som Bonnierägda SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnierägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4. Men var går gränsen mellan att vara en stark aktör på en fri marknad till att vara en monopolistisk aktör som medvetet styr vad vi läser och vilka åsikter vi kommer i kontakt med? På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning. Bonnier har historiskt hävdat att man värnar om den fria konkurrensen, mångfalden och ett rikt kulturliv. Men nu får vi ständigt fler påminnelser om att så inte längre är fallet. Det finns två stora distributörer av pocketböcker i Sverige: Pocketgrossisten och Pocketstället. Den 11 februari annonserade Bonnierförlagen, Sveriges ledande förlagsgrupp, att man förvärvat Pocketgrossisten. Vd Jacob Dalborg kommenterade: ”Köpet av Pocketgrossisten är ett sätt för oss att säkerställa att böcker fortsätter att nå sina läsare i dagligvaruhandeln och på andra ställen där många människor rör sig.” Och hans marknadsdirektör tillade: ”Någon måste ta ansvar.” Men tillgången till pocketböcker är i Sverige knappast hotad. Svenska folket läser pocket överallt och när som helst: bästsäljande deckare, litterära romaner och en hel del faktapocket. ”Det svenska pocketundret” är ett begrepp. Våra grannländer avundas oss. Vd Dalborgs kryptiska formulering blir begriplig först när vi byter ut ordet ”böcker” mot ”Bonnierböcker”. I stället för ett öppet och ärligt samspel mellan förlagen om vem som kan presentera läsarna intressanta och attraktiva böcker, lägger Bonnier under sig ytterligare en avgörande distributionskanal och utestänger därmed sina konkurrenter. Denna kanal läggs till andra. Sedan tidigare äger Bonnier Sveriges största och viktigaste bokklubbar där de egna böckerna nästan undantagsvis blir huvudböcker. När kommer även Adlibris att premiera Bonnierförlagens böcker? 2008 omsatte Adlibris 836 miljoner kronor, siffrorna för 2009 är ännu inte kända men försäljningen lär ha passerat miljardvallen. Ett annat exempel: för 9 månader sedan tog Bonnierförlagen över butikskedjan Rustas bokförsäljning genom ett exklusivitetsavtal. Då, som nu, sade Bonnierförlagen att andra förlag ”absolut” skulle få fortsätta sälja sina böcker i den här kanalen. Fram till dess såldes många oberoende förlags böcker hos Rusta. Och efter Bonniers avtal? Inga, så vitt vi vet. Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker skall nå sina läsare. Den ekonomiska logiken bakom affären är tydlig: Bonnierförlagen kommer att gynna sina egna pocketböcker. Bonnier talar öppet om ”sortimentstyrning” som ett av affärens mål. Vad pocketmarknaden behöver är inte mer centralstyrning utan flera oberoende distributörer. Mångfalden är värd att försvara. Läsarna vill ha enkel och billig tillgång till sina favoritförfattare och ett brett utbud av spännande alternativ. Tyvärr har Bonniers förvärv av Pocketgrossisten mötts med tystnad både från medier och politiker, trots att det innebär ännu ett steg mot en ökad ägarkoncentration som är fullständigt unik och som möjligen kan jämföras med Berlusconis Italien. En sådan jämförelse är dock orättvis för Bonnier har historiskt varit en mycket ansvarsfull ägare som sällan eller aldrig lagt sig i det publicistiska innehållet. Ett bevis för det påståendet är denna artikels publicering! Samtidigt kan ett historiskt agerande inte tas som garanti för att det framtida ägarskapet kommer att förvaltas med samma integritet. Att en familj kontrollerar en så stor del av ett lands medier vore otänkbart i länder som USA och Storbritannien och borde mana till viss eftertanke. Nu nås vi av uppgiften att Bonnierförlagen även har erbjudit sig att ”ta ansvar” för den återstående distributören: Pocketstället. Skulle en sådan affär gå i lås har en förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution. Detta är inte acceptabelt. Vi, företrädare för landets oberoende bokförlag, vill veta om landets regering och den politiska oppositionen anser att det är betydelselöst att den svenska offentligheten steg för steg domineras av ett enda företag. Vi vill veta om Bonniers ägare, som lever gott av offentligheten, vågar möta kritiken i offentligheten och klargöra sin syn på makt, monopol och mångfald. Och framför allt vill vi veta om ägarna är beredda att hindra sina förvärvshungriga direktörer från att köpa den sista stora oberoende distributören av pocketböcker i Sverige. Kristoffer Lind Lind & Co, ordförande i NOFF (Nordiska oberoende förlags förening), Dan Israe Leopard förlag, Pelle Andersson Ordfront förlag, Ola Wallin Ersatz Carl-Michael Edenborg Vertigo förlag, Peter Luthersson Atlantis bokförlag, Hans-Olov Öberg Kalla Kulor förlag, Nina Wadensjö Alfabeta förlag, Per Näsholm Telegram förlag, Svante Weyler Weyler förlag, Erik Johansson Bra Böcker, Richard Herold Atlas, Sigge Sigfridsson Ordupplaget. Två distributörer Pocketgrossisten har funnits sedan 1993 och är Sveriges största leverantör av pocketböcker. Bonnierförlagen köpte företaget i februari och tog över verksamheten den 1 mars. I sortimentet ingår all kvalitetspocket som finns utgiven på svenska, för närvarande cirka 1 800 titlar, samt cirka 800 engelska titlar via import. Pocketstället startades 1999 med syfte att etablera pocketboken i dagligvaruhandeln. I dag arbetar företaget även med inbundna böcker och bygger stora bokavdelningar i dagligvaruhandeln. Sedan 2008 ägs Pocketstället av bland andra riskkapitalfonden Scope Growth II LP. ", "article_category": "other"}
{"id": 37843, "headline": "”Nu måste Bonnier våga möta kritiken om monopol”", "summary": "Tretton oberoende förläggare: Bonnier utnyttjar allt mer sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av det egna företagets produkter.Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker ska nå läsarna. Om Bonnierföretagen dessutom ”tar ansvar” för den åtestående distributören Pocketstället får en enda förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution. Nu vill vi veta vad regeringen och oppositionen anser om att den svenska offentligheten steg för steg domineras av ett enda företag. Och vi vill veta om Bonniers ägare vågar möta kritiken och klargöra sin syn på makt, monopol och mångfald, skriver förläggarna.", "article": "Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnierägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4. Men var går gränsen mellan att vara en stark aktör på en fri marknad till att vara en monopolistisk aktör som medvetet styr vad vi läser och vilka åsikter vi kommer i kontakt med? På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning. Bonnier har historiskt hävdat att man värnar om den fria konkurrensen, mångfalden och ett rikt kulturliv. Men nu får vi ständigt fler påminnelser om att så inte längre är fallet. Det finns två stora distributörer av pocketböcker i Sverige: Pocketgrossisten och Pocketstället. Den 11 februari annonserade Bonnierförlagen, Sveriges ledande förlagsgrupp, att man förvärvat Pocketgrossisten. Vd Jacob Dalborg kommenterade: ”Köpet av Pocketgrossisten är ett sätt för oss att säkerställa att böcker fortsätter att nå sina läsare i dagligvaruhandeln och på andra ställen där många människor rör sig.” Och hans marknadsdirektör tillade: ”Någon måste ta ansvar.” Men tillgången till pocketböcker är i Sverige knappast hotad. Svenska folket läser pocket överallt och när som helst: bästsäljande deckare, litterära romaner och en hel del faktapocket. ”Det svenska pocketundret” är ett begrepp. Våra grannländer avundas oss. Vd Dalborgs kryptiska formulering blir begriplig först när vi byter ut ordet ”böcker” mot ”Bonnierböcker”. I stället för ett öppet och ärligt samspel mellan förlagen om vem som kan presentera läsarna intressanta och attraktiva böcker, lägger Bonnier under sig ytterligare en avgörande distributionskanal och utestänger därmed sina konkurrenter. Denna kanal läggs till andra. Sedan tidigare äger Bonnier Sveriges största och viktigaste bokklubbar där de egna böckerna nästan undantagsvis blir huvudböcker. När kommer även Adlibris att premiera Bonnierförlagens böcker? 2008 omsatte Adlibris 836 miljoner kronor, siffrorna för 2009 är ännu inte kända men försäljningen lär ha passerat miljardvallen. Ett annat exempel: för 9 månader sedan tog Bonnierförlagen över butikskedjan Rustas bokförsäljning genom ett exklusivitetsavtal. Då, som nu, sade Bonnierförlagen att andra förlag ”absolut” skulle få fortsätta sälja sina böcker i den här kanalen. Fram till dess såldes många oberoende förlags böcker hos Rusta. Och efter Bonniers avtal? Inga, så vitt vi vet. Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker skall nå sina läsare. Den ekonomiska logiken bakom affären är tydlig: Bonnierförlagen kommer att gynna sina egna pocketböcker. Bonnier talar öppet om ”sortimentstyrning” som ett av affärens mål. Vad pocketmarknaden behöver är inte mer centralstyrning utan flera oberoende distributörer. Mångfalden är värd att försvara. Läsarna vill ha enkel och billig tillgång till sina favoritförfattare och ett brett utbud av spännande alternativ. Tyvärr har Bonniers förvärv av Pocketgrossisten mötts med tystnad både från medier och politiker, trots att det innebär ännu ett steg mot en ökad ägarkoncentration som är fullständigt unik och som möjligen kan jämföras med Berlusconis Italien. En sådan jämförelse är dock orättvis för Bonnier har historiskt varit en mycket ansvarsfull ägare som sällan eller aldrig lagt sig i det publicistiska innehållet. Ett bevis för det påståendet är denna artikels publicering! Samtidigt kan ett historiskt agerande inte tas som garanti för att det framtida ägarskapet kommer att förvaltas med samma integritet. Att en familj kontrollerar en så stor del av ett lands medier vore otänkbart i länder som USA och Storbritannien och borde mana till viss eftertanke. Nu nås vi av uppgiften att Bonnierförlagen även har erbjudit sig att ”ta ansvar” för den återstående distributören: Pocketstället. Skulle en sådan affär gå i lås har en förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution. Detta är inte acceptabelt. Vi, företrädare för landets oberoende bokförlag, vill veta om landets regering och den politiska oppositionen anser att det är betydelselöst att den svenska offentligheten steg för steg domineras av ett enda företag. Vi vill veta om Bonniers ägare, som lever gott av offentligheten, vågar möta kritiken i offentligheten och klargöra sin syn på makt, monopol och mångfald. Och framför allt vill vi veta om ägarna är beredda att hindra sina förvärvshungriga direktörer från att köpa den sista stora oberoende distributören av pocketböcker i Sverige. Kristoffer Lind Lind & Co, ordförande i NOFF (Nordiska oberoende förlags förening), Dan IsraeL Leopard förlag, Pelle Andersson Ordfront förlag, Ola Wallin Ersatz, Carl-Michael EdenborG Vertigo förlag, Peter Luthersson Atlantis bokförlag, Hans-Olov Öberg Kalla Kulor förlag, Nina Wadensjö Alfabeta förlag, Per Näsholm Telegram förlag, Svante Weyler Weyler förlag, Erik Johansson Bra Böcker, Richard Herold Atlas, Sigge Sigfridsson Ordupplaget. ", "article_category": "other"}
{"id": 37853, "headline": "”Mödradödligheten är en av vår tids stora skandaler”", "summary": "RFSU:s mammaambassadörer: Om Sverige och de andra OECD-länderna satsar 80 kronor per medborgare kan mödradödligheten i världen minska med 70 procent. I en stor del av världens fattigaste länder är graviditet något av de farligaste en kvinna kan utsätta sig för. Varje år spills 550 000 kvinnors liv på detta sätt. Dessutom dör 3,5 miljoner spädbarn för att deras mammor inte fick den vård de behövde. Nu är det dags att sätta fokus på en av vår tids största skandaler – och ta itu med den. På måndag, den internationella kvinnodagen, tågar vi med barnvagnar till Rosenbad och överlämnar våra krav på att regeringen ska delta i arbetet mot mödradödligheten, skriver Kattis Ahlström, Karin Alfredsson, Sissela Kyle, Alexandra Pascalidou, Åsa Regnér och Katarina Wennstam.", "article": "Den som ska föda barn i Sverige har många saker att fundera på. Vilket BB föredrar jag? Mår barnet bra? Ska jag föda på rygg eller på knä? Får det vara praktikanter närvarande? Vilken typ av bedövning vill jag ha? Ska barnvagnen ha tre eller fyra hjul? Etcetera etcetera. En gravid kvinna i Niger har betydligt färre saker att tänka på. Antagligen är det bara dessa tankar som far genom hennes huvud: kommer jag att dö eller kommer jag att överleva? Kommer barnet att dö eller leva? Kan jag försörja oss? Hennes oro är mer än berättigad, risken att hon ska dö av graviditets- och förlossningsrelaterade orsaker är mycket stor: en av sex kvinnor i Niger dör på just detta sätt. Var åttonde afghansk kvinna kan räkna med samma öde och lika många i Sierra Leone. I Tchad gäller det var elfte kvinna, var tolfte i Angola och var trettonde i Guinea Bissau. Det kallas för mödradödlighet och är en av de största skandalerna i vår tid. Och det handlar inte bara om dessa länder, i en stor del av världens fattiga länder är graviditet något av det farligaste en kvinna kan utsätta sig för och över 550 000 kvinnors liv spills på detta sätt varje år. Dessutom dör 3,5 miljoner spädbarn för att deras mammor inte fick den vård de behövde, eller för att de själva inte fick neonatalvård. Det blir mer än en kvinna och sex spädbarn i minuten. Minut för minut. Dag för dag. Liv för liv. Helt i onödan. Jo, det är säkert – dessa människor kunde faktiskt ha räddats, åtminstone väldigt många av dem. De dör nämligen av sådant som modern sjukvård behandlar rutinmässigt (till exempel blödningar, infektioner och havandeskapsförgiftning), men som det i de fattigaste länderna inte finns resurser för. Enbart tillgång till moderna preventivmedel och säkra aborter skulle göra en enorm skillnad i antalet döda. Detta är ingen nyhet, så här har det sett ut i många år. Att bekämpa mödradödligheten utsågs därför till ett av FN:s åtta millenniemål som världssamfundet beslutade om år 2000. Mödradödligheten skulle ner med tre fjärdedelar före år 2015 och världens länder förpliktigade sig att genomföra genom den så kallade Millenniedeklarationen. Men trots de höga ambitionerna har nästan ingenting hänt. Små framsteg på vissa områden äts upp av motgångar på andra och på det hela taget är situationen i världen fortfarande lika katastrofal som för tio år sedan, på en del platser till och med värre. En kvinna och sex barn i minuten. Tick tack tick tack tick tack … Att svara på frågan ”Vad behöver göras?” är egentligen inte så svår: det krävs pengar och politisk vilja. Pengarna behövs för att bekosta insatser som saknas i många länder; som preventivmedel, grundläggande förlossningsvård, akutsjukvård, mediciner och utbildning. En ny rapport från FN och Guttmacherinstitutet visar att det skulle behövas ungefär en fördubbling av dagens satsade medel, omkring 12,8 miljarder dollar (cirka 90 miljarder kronor) extra för att minska mödradödligheten med nästan 400 000 kvinnor per år (70 procent) och antalet döda spädbarn med 1,6 miljoner (44 procent). Det låter som mycket pengar, men är i sammanhanget egentligen en spottstyver. Utslaget på invånarna i de rika OECD-länderna, där Sverige ingår, blir det inte mer än 80 kronor per person och år för att rädda två miljoner människor. Men det räcker inte med pengar. Politisk vilja att rädda dessa kvinnor och barn är också en förutsättning. Frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är ofta så kontroversiella att nödvändiga politiska beslut aldrig hamnar på dagordningen. Till exempel genomgår ungefär 20 miljoner kvinnor om året osäkra aborter. Av dem drabbas 8,5 miljoner av allvarliga komplikationer som kräver behandling – en behandling som tre miljoner av dem aldrig får. 70 000 dör. Osäkra aborter görs bland annat därför att många länder har lagar som förbjuder aborter. Men forskningen visar klart och tydligt att det inte görs färre aborter i dessa länder, bara att de aborter som görs är farliga och kostar kvinnor livet. En annan avgörande politisk fråga är kvinnors ställning. Kvinnor betraktas fortfarande som andra klassens medborgare i många delar av världen. I mansdominerade samhällen är det män som beslutar om och när man ska ha sex, om preventivmedel ska användas och om antal barn som ska födas. Och där det är män som fattar alla viktiga beslut – oavsett om det handlar om ekonomi, politik eller kroppen – där råder det också ojämlikhet när det gäller tillgången till sjukvård och hälsa. Det är nu hög tid att ändra på allt detta Därför har RFSU dragit igång kampanjen Unite for Women – stoppa mödradödligheten. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, tänker vi anordna Sveriges största barnvagnsmarsch då vi gemensamt går till Rosenbad och överlämnar våra krav till regeringen: • att Sveriges och andra rika länders regeringar satsar de 80 kr per OECD-medborgare och år som krävs för att minska mödradödligheten med 70 procent. • att rätten till abort blir betraktad som en mänsklig rättighet och en viktig global fråga. • att de länder som Sverige ger bistånd till har en handlingsplan för hur mödradödlighet ska bekämpas – och att den innehåller åtgärder för att säkra tillgång till preventivmedel, information, säkra aborter och förlossningsvård. Det är allt. Vi samlar inte in pengar, vi vill inte bli valda till något, vi vill inte att någon ska bli utröstad. Allt vi vill är att sätta fokus på en av vår tids största skandaler – och att man tar itu med den. Den som vill stödja vår kamp kan gå med i marschen 8 mars (med eller utan barnvagn, i verkligheten eller på webben). För det kunde lika gärna ha varit vi, du eller jag, som låg där på en brits i ett överfullt väntrum i en underutrustad sjukstuga och tänker på den högst reella risken att dö under förlossningen. Tick tack tick tack tick tack … Kattis Ahlström journalist och mammaambassadör för RFSU Karin Alfredsson författare, journalist och mammaambassadör för RFSU Sissela Kyle skådespelare, mammaambassadör för RFSU Alexandra Pascalidou författare, journalist och mammaambassadör för RFSU Åsa Regnér generalsekreterare RFSU Katarina Wennstam författare, journalist och mammaambassadör för RFSU Unite for Women RFSU:s kampanj ”Unite for Women – stoppa mödradödligheten” lägger tonvikten på hur bristen på säkra aborter är en bidragande orsak till mödradödligheten. Syftet är att bidra till kunskap och engagemang när det gäller minskad mödradödlighet och rätten till säkra aborter. RFSU vill också öka kännedomen om sitt internationella arbete och visa hur viktigt det är att arbeta med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i utvecklingsländer. Källa: RFSU ", "article_category": "other"}
{"id": 37854, "headline": "”Mödradödligheten är en av vår tids stora skandaler”", "summary": "RFSU:s mammaambassadörer: Om Sverige och de andra OECD-länderna satsar 80 kronor per medborgare kan mödradödligheten i världen minska med 70 procent.I en stor del av världens fattigaste länder är graviditet något av de farligaste en kvinna kan utsätta sig för. Varje år spills 550 000 kvinnors liv på detta sätt. Dessutom dör 3,5 miljoner spädbarn för att deras mammor inte fick den vård de behövde. Nu är det dags att sätta fokus på en av vår tids största skandaler – och ta itu med den. På måndag, den internationella kvinnodagen, tågar vi med barnvagnar till Rosenbad och överlämnar våra krav på att regeringen ska delta i arbetet mot mödradödligheten, skriver Kattis Ahlström, Karin Alfredsson, Sissela Kyle, Alexandra Pascalidou, Åsa Regnér och Katarina Wennstam.", "article": "Den som ska föda barn i Sverige har många saker att fundera på. Vilket BB föredrar jag? Mår barnet bra? Ska jag föda på rygg eller på knä? Får det vara praktikanter närvarande? Vilken typ av bedövning vill jag ha? Ska barnvagnen ha tre eller fyra hjul? Etcetera etcetera. En gravid kvinna i Niger har betydligt färre saker att tänka på. Antagligen är det bara dessa tankar som far genom hennes huvud: kommer jag att dö eller kommer jag att överleva? Kommer barnet att dö eller leva? Kan jag försörja oss? Hennes oro är mer än berättigad, risken att hon ska dö av graviditets- och förlossningsrelaterade orsaker är mycket stor: en av sex kvinnor i Niger dör på just detta sätt. Var åttonde afghansk kvinna kan räkna med samma öde och lika många i Sierra Leone. I Tchad gäller det var elfte kvinna, var tolfte i Angola och var trettonde i Guinea Bissau. Det kallas för mödradödlighet och är en av de största skandalerna i vår tid. Och det handlar inte bara om dessa länder, i en stor del av världens fattiga länder är graviditet något av det farligaste en kvinna kan utsätta sig för och över 550 000 kvinnors liv spills på detta sätt varje år. Dessutom dör 3,5 miljoner spädbarn för att deras mammor inte fick den vård de behövde, eller för att de själva inte fick neonatalvård. Det blir mer än en kvinna och sex spädbarn i minuten. Minut för minut. Dag för dag. Liv för liv. Helt i onödan. Jo, det är säkert – dessa människor kunde faktiskt ha räddats, åtminstone väldigt många av dem. De dör nämligen av sådant som modern sjukvård behandlar rutinmässigt (till exempel blödningar, infektioner och havandeskapsförgiftning), men som det i de fattigaste länderna inte finns resurser för. Enbart tillgång till moderna preventivmedel och säkra aborter skulle göra en enorm skillnad i antalet döda. Detta är ingen nyhet, så här har det sett ut i många år. Att bekämpa mödradödligheten utsågs därför till ett av FN:s åtta millenniemål som världssamfundet beslutade om år 2000. Mödradödligheten skulle ner med tre fjärdedelar före år 2015 och världens länder förpliktigade sig att genomföra genom den så kallade Millenniedeklarationen. Men trots de höga ambitionerna har nästan ingenting hänt. Små framsteg på vissa områden äts upp av motgångar på andra och på det hela taget är situationen i världen fortfarande lika katastrofal som för tio år sedan, på en del platser till och med värre. En kvinna och sex barn i minuten. Tick tack tick tack tick tack … Att svara på frågan ”Vad behöver göras?” är egentligen inte så svår: det krävs pengar och politisk vilja. Pengarna behövs för att bekosta insatser som saknas i många länder; som preventivmedel, grundläggande förlossningsvård, akutsjukvård, mediciner och utbildning. En ny rapport från FN och Guttmacherinstitutet visar att det skulle behövas ungefär en fördubbling av dagens satsade medel, omkring 12,8 miljarder dollar (cirka 90 miljarder kronor) extra för att minska mödradödligheten med nästan 400 000 kvinnor per år (70 procent) och antalet döda spädbarn med 1,6 miljoner (44 procent). Det låter som mycket pengar, men är i sammanhanget egentligen en spottstyver. Utslaget på invånarna i de rika OECD-länderna, där Sverige ingår, blir det inte mer än 80 kronor per person och år för att rädda två miljoner människor. Men det räcker inte med pengar. Politisk vilja att rädda dessa kvinnor och barn är också en förutsättning. Frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är ofta så kontroversiella att nödvändiga politiska beslut aldrig hamnar på dagordningen. Till exempel genomgår ungefär 20 miljoner kvinnor om året osäkra aborter. Av dem drabbas 8,5 miljoner av allvarliga komplikationer som kräver behandling – en behandling som tre miljoner av dem aldrig får. 70 000 dör. Osäkra aborter görs bland annat därför att många länder har lagar som förbjuder aborter. Men forskningen visar klart och tydligt att det inte görs färre aborter i dessa länder, bara att de aborter som görs är farliga och kostar kvinnor livet. En annan avgörande politisk fråga är kvinnors ställning. Kvinnor betraktas fortfarande som andra klassens medborgare i många delar av världen. I mansdominerade samhällen är det män som beslutar om och när man ska ha sex, om preventivmedel ska användas och om antal barn som ska födas. Och där det är män som fattar alla viktiga beslut – oavsett om det handlar om ekonomi, politik eller kroppen – där råder det också ojämlikhet när det gäller tillgången till sjukvård och hälsa. Det är nu hög tid att ändra på allt detta Därför har RFSU dragit igång kampanjen Unite for Women – stoppa mödradödligheten. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, tänker vi anordna Sveriges största barnvagnsmarsch då vi gemensamt går till Rosenbad och överlämnar våra krav till regeringen: • att Sveriges och andra rika länders regeringar satsar de 80 kr per OECD-medborgare och år som krävs för att minska mödradödligheten med 70 procent. • att rätten till abort blir betraktad som en mänsklig rättighet och en viktig global fråga. • att de länder som Sverige ger bistånd till har en handlingsplan för hur mödradödlighet ska bekämpas – och att den innehåller åtgärder för att säkra tillgång till preventivmedel, information, säkra aborter och förlossningsvård. Det är allt. Vi samlar inte in pengar, vi vill inte bli valda till något, vi vill inte att någon ska bli utröstad. Allt vi vill är att sätta fokus på en av vår tids största skandaler – och att man tar itu med den. Den som vill stödja vår kamp kan gå med i marschen 8 mars (med eller utan barnvagn, i verkligheten eller på webben). För det kunde lika gärna ha varit vi, du eller jag, som låg där på en brits i ett överfullt väntrum i en underutrustad sjukstuga och tänker på den högst reella risken att dö under förlossningen. Tick tack tick tack tick tack … Kattis Ahlström journalist och mammaambassadör för RFSU Karin Alfredsson författare, journalist och mammaambassadör för RFSU Sissela Kyle skådespelare, mammaambassadör för RFSU Alexandra Pascalidou författare, journalist och mammaambassadör för RFSU Åsa Regnér generalsekreterare RFSU Katarina Wennstam författare, journalist och mammaambassadör för RFSU ", "article_category": "other"}
{"id": 37858, "headline": "”Effektivare missbruksvård sparar pengar och räddar liv”", "summary": "Regeringens utredare: Den svenska missbruks- och beroendevården måste reformeras och bli mer tillgänglig och individanpassad.De nu 30 år gamla lagarna och ansvarsförhållandena räcker inte längre till för att möta den stora och delvis annorlunda grupp personer som i dag har en missbruksproblematik. I november lämnar jag mina slutliga förslag till regeringen, inklusive förslag till lagstiftning. Redan nu vill jag lyfta fram några förändringar som jag överväger. För att få en mer tillgänglig och samordnad missbruksvård måste till exempel det delade ansvaret mellan hälso- och sjukvården (landstingen) och socialtjänsten (kommunerna) förändras. Det krävs ett tvärprofessionellt arbete för att effektivt möta missbruk som ett medicinskt och socialt problem, skriver Gerhard Larsson.", "article": "En halv miljon svenskar har missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel eller dopningsmedel. Min bedömning, som av regeringen tillsatt utredare av den svenska missbruks- och beroendevården, är att de nu 30 år gamla lagarna och ansvarsförhållandena ej räcker till för att möta denna stora, delvis annorlunda och växande grupp personer med missbruksproblematik. Kartläggningar jag låtit göra och som är klara i dagarna visar: • Att det finns ett stort mörkertal när det gäller antalet personer med riskbruk av alkohol och läkemedel. • Att alltför många vård- och stödinsatser kommer för sent för att effektivt hjälpa personen med missbruk eller beroende. • Att mellan 30 och 50 procent av dem som söker hjälp för missbruk eller beroende också har psykisk sjukdom (samsjukliga). Dagens vård- och stödorganisation är inte rustad för att möta detta. • Att dagens uppdelade ansvar mellan socialtjänsten i 290 kommuner och sjukvården i 21 landsting gör det svårt att åstadkomma den samtidighet i de sociala och medicinska insatser som ofta krävs för en framgångsrik behandling. Dessa brister utesluter inte att det finns flera positiva inslag. Vid mina besök runt om i landet har jag till exempel slagits av personalens engagemang och huvudmännens ambitioner att utveckla vården. Men bristernas konsekvenser överskuggar. Sena eller uteblivna insatser drabbar framförallt den enskilde i form av allt sämre hälsa och social situation. Även barn och andra närstående är stora förlorare om missbruksvården fallerar. Missbrukets yttersta konsekvens är döden. Förra året dog 2 700 personer av alkohol- och narkotikarelaterade orsaker. Kriminalitet är en annan konsekvens. 8 av 10 våldsbrott begås under påverkan av droger. Drygt 60 procent av fängelseinternerna har drogproblem. De samhällsekonomiska konsekvenserna av detta liksom av sjukskrivningar och produktionsbortfall är mångdubbelt större än kommunernas och landstingens vård och behandlingskostnader om 17–18 miljarder. Jag bedömer att dessa är 50–100 miljarder per år. Att dagens vårdorganisationer inte är rustade för att hjälpa personer med samsjuklighet får en särskilt allvarlig konsekvens i tvångsvården. Tvångsvård av vuxna missbrukare sker med stöd av LVM (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall). 40–60 procent av de drygt 1 000 personer som på årsbasis vårdats enligt LVM har tidigare vårdats inom psykiatrin. Dock är de sällan psykiatriskt utredda. Samtidigt har drygt 60 procent av dem som en given dag vårdas i den psykiatriska tvångsvården enligt LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) någon gång diagnostiserats för missbruk. Drygt 300 har ett pågående missbruk. Den psykiatriska tvångsvården är sällan rustad för behandla missbruket. Trots att tvångsvården är den dyraste och mest krävande vårdinsatsen blir min bedömning att varken LVM- eller LPT-vården i dag kan möta behoven hos personer med både missbruk och psykisk sjukdom. Följden blir lätt fortsatt karriär i missbruk och nya, kostsamma vårdinsatser. Slutsatsen blir att den svenska missbruks- och beroendevården måste reformeras för att kunna erbjuda tidigare och mer effektiva vårdinsatser. Mitt mål är mer individanpassade, tillgängliga och kunskapsbaserade insatser. Detta kräver utveckling inom flera områden. I november ska jag lämna mina slutliga förslag till regeringen, inklusive förslag till ny lagstiftning. Jag vill dock redan nu lyfta fram några förändringar jag överväger. I dag saknar centrala personalgrupper specifik utbildning om missbruk och beroende och effekterna av vård- och stödinsatserna följs inte upp systematiskt. För att möta detta behöver beroendekunskap stärkas i specialisters grundutbildningar. En nationell utbildning för alkohol- och drogbehandlare behöver skapas och troligen, som i flera EU-länder, en särskild läkarspecialitet i beroendemedicin inrättas. Det bör också skapas ett nationellt kvalitetsregister för vård- och stödinsatser. Jag prövar möjligheten att införa en certifiering av behandlingshem och öppenvård som en förutsättning för att erbjuda vård och behandling av personer med missbruk/beroende. Uppgifterna om certifiering samlas i en nationell databas för underlätta individens vårdval. En väg att upptäcka och begränsa det dolda missbruket är genom primärvården och företagshälsovården. I linje med det så kallade riskbruksprojektet vill jag att frågor om dryckesvanor med mera rutinmässigt tas upp i samband med sjukvårdsbesök. Ytterligare en viktig fråga är att bredda utbudet av läkemedelsbehandling så att tillgången inte avgörs av var i landet man råkar bo eller vistas. När det gäller tvångsvård är min slutsats att tvång ska kunna användas i undantagssituationer för att rädda liv och häva ett akut missbruk och skapa förutsättningar för frivillig behandling. Men jag vill stärka rättssäkerheten och säkerställa att tvångsvården ingår i en sammanhållen vårdkedja och att den rustas för att hjälpa personer med samsjuklighet. Avgörande för en mer tillgänglig missbruksvård och för samordnade insatser i rätt tid till personer med missbruk eller beroende är att förändra det delade ansvaret mellan hälso- och sjukvården (landstingen) och socialtjänsten (kommunerna). Jag ser tre möjliga lösningar: Det första alternativetär att bygga vidare på dagens delade ansvar, men att tydligare reglera kommunernas och landstingens respektive uppgifter. För detta talar normaliseringsprincipen och att tidigare utvecklingsarbete tas tillvara. Men vissa ansvarsproblem kommer likväl att kvarstå, till exempel två pengapåsar som lätt leder till olika prioriteringar, ett otydligt delat ansvar för behandling samt ett parallellt ansvar för utredning och bedömning för dem som behöver insatser från båda huvudmännen. För att lösa dessa problem måste ansvaret samlas hos en huvudman. Det är också det vanliga i andra länder. Detta kräver skatteväxling. Det andra alternativetblir, att samla ansvaret hos kommunen som huvudman för socialtjänsten på ett motsvarande sätt som nyligen skett i Danmark. Det tredje alternativetär att samla ansvaret hos landstinget som huvudman för hälso- och sjukvården. Det är det vanliga i andra länder. För detta talar, utöver ett tydligare ansvar och en finansiär, att ansvaret för behandling samt utredning och bedömning samlas och att personer med samsjuklighet lättare kan få integrerad vård. Landstingen har också en större ekonomisk bas. I alla tre modellerna är ansvaret för boende och sysselsättning kvar hos kommunen. Om ansvaret samlas hos kommunen måste den medicinska kompetensen byggas ut och om det samlas hos landstinget måste den psykosociala kompetensen byggas ut. Därigenom skapas förutsättningar för det tvärprofessionella arbete som krävs för att kunna erbjuda integrerade medicinska och psykosociala vård- och stödinsatser för att effektivt möta missbruk som ett medicinskt och socialt problem. Gerhard Larsson regeringens utredare ", "article_category": "other"}
{"id": 37870, "headline": "Avstå, Leijonborg", "summary": "Den förre Folkpartiledaren Lars Leijonborg lanseras som ny ordförande i Sveriges Radio. Om planerna sätts i verket skadas oberoendet hos public service och trovärdigheten i regeringens utnämningspolitik.", "article": "För fem år sedan utbröt politiskt bråk när Sveriges Television fick en ny styrelseordförande. Skälet var att den socialdemokratiska regeringen gav uppdraget till landshövdingen och den tidigare socialministern Lars Engqvist (S). Utnämningen mötte berättigad kritik. Man kan inte med bibehållen trovärdighet tala om fri television, vilket SVT gjort i stora kampanjer, och samtidigt företrädas av en person som till alldeles nyligen ingick i Göran Perssons regering. Det gör narr av tanken på oberoende public service-tv. Bland kritikerna för fem år sedan fanns de borgerliga partierna, men frågan är hur principiellt grundande deras invändningar var. I dagarna har det nämligen kommit fram att den förre Folkpartiledaren Lars Leijonborg lanserats som ordförandekandidat i Sveriges Radio. Den som enligt uppgifter i medietidningen Resumé fört fram Leijonborgs namn är FP-veteranen Jan-Erik Wikström, utbildnings- och kulturminister i Sverige mellan 1976 och 1982. Wikström sitter tillsammans med en rad andra före detta politiker i den förvaltningsstiftelse som numera utser såväl ledamöter som ordförande i public service-bolagens styrelser. Lars Leijonborgs intresse för mediefrågor är omvittnat. Han har under lång tid arbetat med Folkpartiets politik på detta område. Det är därför inte konstigt att hans namn kommer på tal när uppdrag av mediepolitisk karaktär diskuteras. Men det är inte Leijonborgs engagemang och intresse som är problemet utan att han, precis som socialdemokraten Lars Engqvist, står för nära den politiska makten. Leijonborg var ordförande i Folkpartiet fram till 2007. Han avgick som högskoleminister för mindre än ett år sedan. Han satt fortfarande i regeringen när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth presenterade villkoren och riktlinjerna för public service under de närmaste åren. Att låta Leijonborg svinga ordförandeklubban i Sveriges Radio är att punktera den legitima borgerliga kritiken mot att regeringen Persson hanterade SVT som en lekboll. Detta inser naturligtvis Socialdemokraterna, vilket förklarar deras plötsliga intresse för att låta Leijonborg bli SR-ordförande. Ett sådant drag skulle öppna för en kohandel som säkrar den socialdemokratiska prenumerationen på ordförandeposten i SVT. Man bråkar inte om Leijonborg om de borgerliga accepterar Engqvist eller någon annan social- demokrat i televisionen. Så ser den politiska kalkylen ut. Det finns tunga argument mot en sådan ohelig allians som inte bara handlar om bolagens skydd mot yttre påverkan. Det viktigaste argumentet för att avpolitisera styrelserna i public service är att dessa behöver professionaliseras, och det förutsätter en branschkunskap och en företagsekonomisk kompetens som de flesta politiker saknar. Både SVT och SR måste de närmaste åren genomföra hårda rationaliseringar. Det duger inte att som nuvarande ledningar klaga på att intäkterna från licensmedlen ”bara” växer med 2 procent per år. 2 procent är i själva verket en god resurstillväxt förutsatt att Sveriges Television och Sveriges Radio ständigt arbetar med att effektivisera sin verksamhet. Här finns potential och möjligheter att skapa ett ekonomiskt manöverutrymme som stärker oberoendet från den politiska makten. I stället för att stå med mössan i hand och be om mer pengar ökar programbolagen själva sina frihetsgrader. En stark styrelseordförande sätter det trycket på den verkställande ledningen och arbetar parallellt med att staka ut en långsiktig strategi för public service. En sådan ordförande kan också avskaffa den aparta ledningsstrukturen i Sveriges Radio med två språkrör à la Miljöpartiet (vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö) och i stället välja en tydlig ledare. Lars Leijonborg bör själv inse att varken han eller Lars Engqvist är rätt man för ordförandejobbet. ", "article_category": "other"}
{"id": 37872, "headline": "Prisras för hotellen", "summary": "Stockholmshotellen tvingades sänka rumspriserna med 11 procent förra året. Stockholm är Nordens billigaste hotellhuvudstad.", "article": "Det kostade i snitt lite drygt 1.100 kronor för ett hotellrum i Stockholm förra året, vilket är en nedgång med 11 procent jämfört med 2008. Därmed fortsatte prisfallet i spåren av finanskris och lågkonjunktur och Stockholm är Nordens billigaste hotellhuvudstad, visar en studie från hotellbokningssajten Hotels.com. Därför var Stockholm ett populärt resmål förra året och det var den kraftiga ökningen av hotellgäster från våra nordiska grannländer som höll Stockholmshotellens lönsamhet under armarna. Den svaga svenska kronan lockade främst danskar och norrmän att besöka Sverige och då framför allt Stockholm. I Köpenhamn var det dyrt att bo för en svensk. Det kostade drygt 1.300 kronor för ett hotellrum i Köpenhamn, som därmed hamnar på femte plats på listan över de högsta hotellpriserna i världens storstäder. Det var till och med lite dyrare än snittpriset för ett hotellrum i Dubai trots att priserna där rasade med 24 procent efter att landet drabbats av en skuldkris. Som sjunde dyraste hotellstad i världen hamnade Norge. Hotellpriserna i Europa sjönk i snitt med 13 procent förra året och så låga har de inte varit sedan 2003. Med ett snittpris på 1.575 kronor toppade hotellen i New York prisligan trots ett prisfall på 14 procent följt av Venedig och Zürich. Men det finns nu vissa tecken på bättre tider för hotellen. Mot slutet av förra året bromsades prisfallet upp i spåren av en ökad optimism om en global konjunkturåterhämtning. Därför finns det förhoppningar om att affärsresenärerna är på väg tillbaka. Men det dröjer sannolikt ett bra innan hotellen kan börja höja priserna igen och därför kommer det även i år att vara mycket billigt att bo på hotell i Sverige och resten av världen tror Hotels.com. Hotellpriser Snittpriset för ett hotellrum i Lund föll under förra året med 18 procent till dryga tusenlappen. I Stockholm och Örebro föll rumspriserna med 11 procent till 1 102 kronor respektive 856 kronor. I Malmö och Linköping föll priserna med 8 procent till 958 respektive 997 kronor. Källa: Hotels.com (TT) ", "article_category": "other"}
{"id": 37881, "headline": "”Kritiken mot Röda korset är felaktig och kränkande”", "summary": "Svenska Röda korsets styrelseordförande bemöter kritikerna: Det är en hämningslös jakt som pågår mot organisationen och mig personligen.Svenska Röda korset och jag själv har varit allas villebråd på sistone. Men anklagelserna är en blandning av rena felaktigheter och starkt vinklade uppgifter. Påståendet att Röda korset skulle prioritera arvoden till styrelsen framför verksamheten är rent kränkande. Det är helt fel att insamlade pengar går till styrelseordförandens arvode och generalsekreterarens lön. Inte ett öre har tagits från dessa medel, skriver Bengt Westerberg.", "article": "Svenska Röda korset (SRK) och jag personligen har varit allas villebråd på sistone. Allmänhet, och även medlemmar, känner sig förvirrade. Vad ska man tro? Det började med att en före detta kommunikationschef begick en våldtäkt på organisationen. Vi känner tillfredsställelse över att det till slut upptäcktes och nu har lett till åtal. Men den händelsen tycks ha uppmuntrat en hämningslös jakt på SRK. Här är några av de ”brott” som vi har anklagats för: ? De första tre miljonerna som samlas in varje år går till ordförandens arvode och generalsekreterarens lön. ? Generalsekreteraren har förutom hög lön också hög pension. ? SRK bedriver bar med alkoholservering. ? SRK ordnar dyra fester för medarbetare. ? SRK finansierar en byråkrati i Genève med insamlade pengar. ? Westerberg gör ingen nytta för SRK, han bara skadar ett fint varumärke, han borde betala för sig i stället för att få betalt. ? Om man drog in Westerbergs arvode skulle pengarna kunna skickas till Haiti eller andra behövande. ? SRK slår mer vakt om arvoden till styrelsen än om katastrofdrabbade. ? SRK har högre ersättningar för ordförande och generalsekreterare än till exempel SOS-Barnbyar. ? Westerberg har lönsamma extraknäck. Och, som Per-Allan Olsson skriver på DN Debatt 11/2: ”Röda korsets ledning har inte lyckats försvara sig”. På den punkten måste jag ge honom rätt. Anklagelserna är en blandning av rena felaktigheter och starkt vinklade uppgifter som bidragit till att vilseleda. Helt fel är till exempel att insamlade pengar går till ordförandens arvode och generalsekretarens lön. Inte ett öre av insamlade medel går till dessa kostnader. Helt fel är också att generalsekreteraren har särskilt förmånlig pension. Han har pension enligt gällande kollektivavtal.Exempel på vinklad rapportering är när det sägs att SRK bedriver bar eller att vi ordnar dyra fester för medarbetare. Verkligheten är att vi har en konferensanläggning i Mariefred på vilken gästerna, som på alla andra konferensanläggningar, kan beställa alkoholhaltiga drycker. Efter riksstämman 2008 samlade vi våra medarbetare från hela landet på fyra platser för att gå igenom stämmans beslut och hur vi skulle arbeta under de kommande åren. Kostnaden uppgick i genomsnitt till omkring 1 000 kronor per deltagare för, i regel, två dagar. Alla som arrangerat sådana sammankomster inser att det inte handlar om någon lyx. Hur finansieras då styrelseordförandens arvode? Det betalas ur medlemsavgifterna, och det är medlemmarna, genom sina ombud på riksstämman, som beslutar om både ordförandens uppdrag och ersättning. Ordförandeuppdraget innebär i dag en rad tidskrävande uppgifter. Alternativet till att ha en arvoderad ordförande är inte att skicka pengarna till Haiti eller någon annanstans, utan att lägga över uppgifterna på anställda. Det kostar inte mindre. Den fråga som SRK hela tiden ställer sig, och som även kritikerna rimligen borde ställa sig, är om den ledningsmodell som SRK sedan 20 år tillbaka i demokratisk ordning har valt är ändamålsenlig eller inte. Nu har den ifrågasatts. Eftersom SRK alltid är öppet för kritik och inställt på att bli bättre, har centralstyrelsen beslutat att genomföra ett rådslag där kretsar och medlemmar får säga sitt. Den här veckan har rådslagsmaterialet skickats ut till kretsarna. I början av maj vet vi vad de vill. Jag kommer att anpassa mig till den rekommendation som kommer ut av rådslaget. Jag fullgör inte mina uppdrag inom Rödakorsrörelsen för min egen skull utan för rörelsens. Jag ska bara arbeta med de saker, och i den omfattning, som är till nytta för Röda korset och ytterst för dem vi arbetar för. Påståendet att SRK skulle prioritera arvoden till styrelsen framför verksamhet är rent kränkande. SRK har inga som helst förpliktelser mot mig eller någon annan förtroendevald. Om vi inte lever upp till de förväntningar som finns åker vi ut, precis som i näringslivet. Det har flera tidigare ordförande och generalsekreterare fått erfara. Vår internationella samarbetsorganisation i Genève är av vital betydelse för att vi ska nå Rödakorsrörelsens mål att göra mer, göra det bättre och nå fler. Vår styrka är att vi finns överallt i världen och att våra globala resurser samordnas. Att beskriva den kompetens som finns i Genève som onödig byråkrati är grovt vilseledande. Den bidrar i stället till ökad effektivitet. SRK bedriver en bred verksamhet: katastrofhantering, utvecklingssamarbete med systerföreningar i andra länder samt social verksamhet och påverkansarbete i Sverige. Allt syftar till att förbättra situationen för de mest utsatta människorna. Vi skulle svika vårt uppdrag om vi koncentrerade alla resurser till bara ett av ändamålen. Vårt breda mandat skiljer oss från flertalet andra humanitära organisationer. Jämförelser med till exempel SOS-Barnbyar blir därför lätt missvisande. De samlar in pengar och överför till andra länder, har mycket begränsad verksamhet i Sverige och ett kontor i Stockholm med drygt 20 anställda. SRK gör samma sak men har dessutom 1 200 lokala kretsar, 35 000 frivilliga, omfattande social verksamhet och 450 anställda runt om i Sverige. Det är inte orimligt att SRK:s generalsekreterare har högre lön än SOS-Barnbyars. Att jag vid sidan av uppdraget för SRK har ”extraknäck” kan naturligtvis låta suspekt. ”Extraknäcken” är ett antal styrelseuppdrag som alla förutsätts ta i anspråk några dagar per år och klaras av vid sidan av annan huvudsaklig sysselsättning. Det är genomgående vad man kan kalla samhällsnyttiga uppdrag. Ersättningarna överensstämmer med vad som gäller för andra på motsvarande poster. Jag sköter uppdragen på den tid som frigörs genom att en stor del av rödakorsuppdragen ligger på kvällar och helger. Den restriktion som ålagts mig av SRK är att andra uppdrag inte får inkräkta på mitt ordförandeuppdrag i SRK. Ingen har hävdat att det skulle vara fallet. Som en organisation i ständig kontakt med allmänheten eftersträvar SRK transparens och öppenhet. Vi välkomnar granskning, men även de som granskar har ett ansvar att inte medvetet sprida felaktigheter och skapa missförstånd. Det gagnar ingen. Den smutskampanj som nu har bedrivits mot Röda korset har lett till att våra bösskramlare har mötts av många negativa reaktioner från allmänheten. De som ytterst får betala priset för de osakligheter som under en tid har spritts är de utsatta människor för vilkas liv och välfärd Röda korsets insatser spelar en viktig, ofta avgörande, roll. Bengt Westerberg styrelseordförandei Svenska Röda korset ", "article_category": "other"}
{"id": 37882, "headline": "Här jagar han nya stjärnor", "summary": "Håkan Andersson är talangscout för Detroit Red Wings, ett av världens bästa ishockeylag. Flera av ”hans” svenska spelare har blivit stjärnor i proffsligan NHL och i Tre Kronor. DN Söndag följde Håkan en dag på jobbet – i dag: Gävle. ÅTTA SVENSKAR", "article": "Text: Erik Ohlsson Foto: JImmy Croona Klockan är halv nio på lördagsmorgonen när Håkan Andersson kör upp sin Audi Quattro ur garaget hemma i Hammarby sjöstad. I dag behöver Håkan inte säga ”pappa måste jobba” till sonenPhilip, fyra år.Philipföljer med upp till Gävle, där Håkan ska se Brynäs möta HV71 i högsta juniorserien. Fyrtiofyraårige Håkan Andersson är chef för Detroit Red Wings talangscouter i Europa och därmed en av de dolda makthavarna i hockeyvärlden. Under ett arbetsår är han på resande fot minst 150 dagar och ser ungefär 200 matcher. Håkan Anderssons uppgift är att förse Detroit med de vassaste europeiska hockeyspelarna så att klubben kan behålla sin status som ett av de senaste decenniernas mest framgångsrika NHL-lag. En NHL-scout visar sin mästarhand genom att hitta den där killen som har tillräcklig talang och inställning för att klara tillvaron i världens hårdaste hockeyliga – utan att för den skull vara så färdigutvecklad att talangscouterna i konkurrerande klubbar blivit alltför intresserade. Håkan, som trotssin relativa ungdom är veteran i Detroits organisation – i år gör han sin tjugoförsta säsong i klubben – har skaffat sig rykte som en av de mest namnkunniga scouterna. Framgångsreceptet har varit att föreslå sin arbetsgivare att köpa spelare som and-ra klubbar inte är toppintresserade av. Men som när de fått dra på sig Detroits rödvita tröja blivit tongivande i laget och i ligan. En handfull av Håkans fynd kom med i Tre Kronors OS-lag i Vancouver – dock snöpligt utslagna av Slovakien i kvartsfinalen:Niklas Kronwall,Henrik Zetterberg,Johan Franzén.Tomas Holmströmvar uttagen men skadades strax före turneringen. Nu laddar Detroits svenska spelare för NHL-slutspelet i stället för OS-medalj. Medan Håkan Andersson kör ut i snöyran på E 4-an norrut berättar han om hur Tomas Holmström upptäcktes. Den tuffe forwarden, vars specialitet är att bana väg för sina kedjekompisar genom att slå sig in i högtrafiken framför motståndarmålet. – Jag såg honomförsta gången i början av 1990-talet, på ett läger för spelare födda 1973. Då var han en liten rackare på 178 centimeter och vägde kanske 74 kilo. Inte mycket till skridskoåkare heller, men han hade en jäkla vilja. Ett år senare frågade jagNiklas Wikegård(numera tv-kommentator) som då var tränare i division 1-laget Boden, om han hade någon spelare att rekommendera. Han nämnde Holmström, som nu hade växt till sig ordentligt och vägde 90 kilo. Jag åkte dit och tittade på Tomas. Han var mycket riktigt stor och stark, och med samma kampvilja som tidigare. Så jag föreslog honom till Detroit. Nu är Tomas Holmström inne på sin trettonde säsong i laget. ”Homer”, som han kallas, har tack vare sin uppoffrande spelstil blivit stor publikfavorit. Snön som driver över Uppsalaslätten gör Gävleresan besvärligare än vanligt. Det uppstår kö efter en mindre krock mellan två bilar. Philip är lyckligtvis uppslukad av ”Scooby Doo” på den bärbara dvd-skärmen i baksätet. Håkan Andersson är inte obekant med strapatser under sina ”spionresor”. Det är allt från ishala vägar på den slovakiska landsbygden till övernitiska trafikpoliser i Moskva. – Särskilt Ryssland kan vara jobbigt, säger Håkan och drar sig till minnes den där flygtrippen från Moskva till Ukraina då kabinen lastades full med fågelburar och några av passagerarna fick genomföra resan stående. Men denna gång bromsar vi utan fler incidenter in vid Läkerol Arena, hockeyborgen i Gävle. En förmiddagsmatch i juniorserien lockar inte särskilt mycket folk. Det är visserligen fullpackat i den rymliga foajén, men det beror på att årets gymnasiemässa pågår. Inne i hallen, som har plats för 8 200 åskådare, sitter högt räknat ett femtiotal personer. Förutom föräldrar och flickvänner består publiken av talangscouter. När Håkan i första periodpausen går runt och morsar på sina kolleger är det som att stiga in i ett Valhall för gamla hockeyhjältar. Där finnsAnders Kallur, numera kanske mest känd som pappa till löpartjejernaSusannaochJenny, men också fyrfaldig Stanley Cup-mästare för New York Islanders och numera talangscout i samma klubb.Kenta Nilsson, ”Mr Magic” kallad, talangscoutar för Edmonton Oilers och är också på plats, liksomInge HammarströmochThomas Gradin, som bägge är anställda av Vancouver Canucks. Att ha hockeybakgrundär förstås ett måste för en talangscout, även om alla inte har samma meriter som Kallur, Kenta Nilsson och kompani. Håkan Andersson spelade i Tumba under pojk-åren och gick sedan över till Hammarbys hockeyjuniorer innan en knäskada satte stopp för fortsatt spel. – Men min egen förmåga på isen hade knappast räckt till för NHL, konstaterar han. Håkan Andersson kom in i branschen viaChrister Rockström, som var hockeytränare i Tumba, numera Europascout för New York Rangers. De första åren jobbade Håkan deltid och bara i Sverige – övrig tid ägnade han åt jobbet som fiskeguide. 1996 blev han heltidsanställd av Detroit och fick hela Europa som arbetsplats. Sedan 1998 är han chef för klubbens Europaverksamhet och har tre ”spioner” under sig, en i Finland, en i Tjeckien och en i Ryssland. På andra sidan Atlanten finns ytterligare ett tiotal talangscouter i Detroits organisation. Under Håkan Anderssons tid i klubben har inställningen till europeiska spelare förändrats i NHL. Detroit har varit något av föregångare i att värva européer, inte bara svenskar och tjecker utan även ryssar, som tidigare betraktats med viss skepsis i det hockey-intresserade Nordamerika. – Det är egentligen enkelt. Vi ska ha de bästa spelarna oavsett vad de har för bakgrund.Bryan Murray(tidigare tränare och general manager i Detroit) sa till mig en gång: ”Om det behövs får kanadensarna lära sig ryska – bara vi vinner.” Under matchenbrukar talangscouterna sitta för sig själva. Håkan krafsar ner anteckningar i matchprogrammet – en A4 med laguppställningarna – och ger i förbifarten sonen en ostmacka. Själv trycker han i sig en korv: ”talangscoutens basföda, tyvärr”. Philip är mer intresserad av att spela själv med sin innebandyklubba utanför serveringen än att följa vad som händer på isen. – Vi talangscouter ses ju ofta ute på turneringar och matcher under säsongen. Ibland reser vi ihop. Men vi pratar aldrig om detaljer i jobbet, vilka spelare vi är särskilt intresserade av och så. Det skulle inte funka, säger Håkan Andersson. Men just i denna match är det ändå ganska uppenbart vilka 17–18-åringar som talangscouterna håller ögonen på lite extra. Den storvuxne BrynäsforwardenLudvig Rensfeldthöjer sig över mängden i ett annars ganska hafsigt möte. Unge Rensfeldt kommer sannolikt att ligga högt upp på listan hos flera av talangscouterna, den lista de ska presentera för sina arbetsgivare senare i vår. Talangscouternas rankning ligger till grund för klubbarnas val vid den så kallade draften, den årligen återkommande begivenheten när hockeyspelare tingas eller förhandsbokas av de 30 NHL-lagen. Kartläggningen av spelarna börjar redan när de är i nedre tonåren. Säsongen innan de ska fylla arton blir uppmärksamheten från talangscouterna ivrigare. Det är ett av skälen till att så många scouter valt att ta sig till Gävle och Brynäs denna lördagsförmiddag. Innan en spelare draftas vill Håkan Andersson ha sett honom minst tre fyra gånger. Vad tittar han efter? – Två egenskaper är medfödda: spelsinne och tävlingsinstinkt. Nästan allt annat går att bygga på: skridskoåkning, klubbteknik, fysisk styrka. Men har man inte det där lilla extra i fråga om spelförståelse och vinnarmentalitet, då är det svårt att komma till NHL. Matchen slutarså småningom 7–3 till Brynäs. Men resultatet noterar Håkan bara i förbifarten. – Jag är helt fokuserad på de killar jag kommit för att se och bryter ner deras insatser i mindre beståndsdelar. Ibland vet jag inte ens hur matchen slutat. Håkan Andersson stoppar ned anteckningarna i jackfickan, tar Philip i handen och går ut till bilen. Det är blå himmel och kallt – men ingenting mot Novokuznetsk (före detta Stalinsk) i Sibirien, dit han ska i morgon, med flyg via Moskva. Då får Philip stanna hemma. – Det ska visst bli neråt minus 40 där, konstaterar Håkan Andersson. ERIK OHLSSON är reporter på DN Söndag erik.ohlsson@dn.se JIMMY CROONA är fotograf på DN jimmy.croona@dn.se Åtta svenskar är registrerade i Detroit Red Wings: Jonathan Ericsson, Niklas Kronwall, Nicklas Lidström, Andreas Lilja, Johan Franzén och Tomas Holmström spelar i laget. Daniel Larsson och Mattias Ritola spelar för närvarande i Detroits farmarlag Grand Rapids Griffins. ", "article_category": "other"}
{"id": 37885, "headline": "”Klartecken för ny moské i invandrartäta Rinkeby”", "summary": "Uppgörelse över blockgränsen: Viktigt med bred överenskommelse om den nya moskén för att motverka fördomar.Sedan flera år har muslimer i Rinkeby efterfrågat mark för att kunna bygga en moské. Vi har bejakat detta och nu har vi kommit överens och funnit en lämplig plats för moskén. Vår förhoppning är att det blir en positiv ekonomisk effekt för Rinkeby och att moskén samtidigt kan öka tryggheten i området. Fördomar och diskriminering grundläggs vanligen i okunskap om det som är främmande för oss. Därför har det varit viktigt för oss att hitta en bred överenskommelse, skriver företrädare för M, S, FP, MP, KD och C.", "article": "Stockholm är en stad präglad av mångfald. Här samlas och lever människor från jordens alla hörn. Det är positivt för Stockholm när kulturer och traditioner möts som kan påverka samhällets utveckling. Det faktum att människor med olika bakgrund kommer till Stockholm är bra. Från stadens sida vill vi bejaka mötet mellan kulturer och religioner och ta tillvara det goda som ett mångkulturellt samhälle medför. För att uppfylla människors önskningar om att kunna utöva sin religion är det viktigt att vi politiker från olika politiska partier söker enighet när det gäller att finna lösningar för detta. Sedan flera år har muslimer i Rinkeby efterfrågat mark för att kunna bygga en moské, där man just betonat att en moské har en viktig roll i det svenska samhället. Vi bejakar detta och har sökt en bred politisk överenskommelse för att denna moské ska kunna uppföras. Nu har vi kommit överens och funnit en lämplig plats för moskén. Initiativet kommer från Islamiska förbundet i Järva. Organisationen får nu möjlighet att bygga en mötesplats i Rinkeby där muslimer från järvaområdet kan utöva sin tro. Moskén blir inte bara en plats för bön utan också en naturlig mötesplats som utvecklar och bygger vidare på Rinkebys mångfald. Dessutom kommer en moské, med central placering, att bidra till att öka tryggheten i området. Närheten till kommunikationer och bostäder är därför viktigt. Den moské som på 1990-talet byggdes på Södermalm har visat hur väl en verksamhet av detta slag kan fungera i redan befintlig stadsmiljö. Många upplever området vid Medborgarplatsen som tryggare i och med moskéns tillkomst. Mötet mellan religionerna och enskilda utövare har också skapat samförstånd och respekt mellan människor. Vi är övertygade om att samma sak kommer att ske i Rinkeby i och med den nya moskéns placering. Det är både naturligt och viktigt med en moské i området. Inte minst är det efterfrågat – idag huserar flera moskéer i källarlokaler i och runt Rinkeby centrum. Detta är ingen idealisk lösning för moskéverksamhet och inte heller idealiskt för det lokala centrumet. Därför arbetar staden nu med representanter för de olika verksamheterna för att finna passande lösningar. Att bedriva moskéverksamhet i en källarlokal är problematiskt, inte minst ur brandsäkerhetssynpunkt. En källarlokal får ta in ett relativt begränsat antal människor vilket leder till att moskéerna blir överbefolkade och det blir svårt att bedriva en bra verksamhet. Allra tydligast blir det vid fredagsbönen, som samlar särskilt många troende. Det är givetvis inte så enkelt att neka någon att utöva sin bön. Islamiska förbundet i Järva har tillfälligt löst lokalfrågan genom att hyra in sig i Rinkeby Folkets hus under fredagsbönen. Nu önskar man istället hitta en permanent lösning i form av en moské inspirerad av upplägget för moskén på Södermalm. Det blir en tillgång för Rinkeby att ha en moské som i hög grad blir en mötesplats, med café och verksamheter för såväl ungdomar som kvinnor och män. Med en större moské kan centrumområdet i högre grad renodlas genom att lokalerna där kan användas för att bedriva butiks- och näringsverksamhet. Likaså kan moskén i sig som dragplåster skapa ytterligare underlag för butiker och det lokala näringslivet. När människor tar sig till och från moskén kan de passa på att handla, uträtta ärenden eller besöka restauranger. Vår förhoppning är att det blir en positiv ekonomisk effekt för Rinkeby och samtidigt kan öka tryggheten i området. Ju fler som rör sig ute på gator och torg, desto bättre. Oavsett tro finns många gemensamma utgångspunkter och grundläggande värderingar bland de olika religiösa samfunden. Likheterna är i många fall större än skillnaderna. Fördomar och diskriminering grundläggs vanligtvis i okunskap om det som är främmande för oss. Därför har det varit viktigt för oss i de politiska partierna att hitta en bred överenskommelse om hur vi genom att bereda plats för en ny moské och mötesplats ska kunna motverka fördomar. Moskén kommer att uppföras på den plats där det före detta förvaltningshuset i Rinkeby står. Stockholms stad kommer därför under våren, i bred enighet, markanvisa denna plats som ger Islamiska förbundet en möjlighet att bygga en moské. Det blir ett positivt tillskott för Rinkeby och för Stockholm. Joakim Larsson (M) ytterstadsborgarråd Carin Jämtin (S) oppositionsborgarråd Lotta Edholm (FP) skolborgarråd Yvonne Ruwaida (MP) oppositionsborgarråd Ewa Samuelsson (KD) äldreborgarråd Per Ankersjö (C) gruppledare ", "article_category": "other"}
{"id": 37887, "headline": "”Vi bjuder resenärerna på en veckas resande med SL”", "summary": "Finanslandstingsrådet och SL:s styrelse gör pudel efter trafikkaoset: Vi har inte räckt till under den senaste veckans extrema väderförhållanden. Vi ber uppriktigt om ursäkt för att SL-trafiken i Stockholm inte fungerat på ett acceptabelt sätt och kommer att säkerställa en betydligt bättre vinterberedskap redan nästa vinter. Det är unikt att tunnelbanan står stilla i flera dagar, därför kompenserar vi våra trogna resenärer genom att bjuda på en veckas resande. Det motsvarar en rabatt på 160 kronor på ett 30-dagarskort, som då kommer att kosta 530 kronor i stället för 690 kronor. Stockholms läns landsting skjuter till 50 miljoner kronor, skriver Catharina Elmsäter-Svärd, Christer G Wennerholm med flera.", "article": "Varje dag gör 700 000 resenärer över 2,4 miljoner resor med SL. Nära 8 av 10 resor till Stockholms innerstad under morgonrusningen görs med SL. Vi är alla beroende av att kollektivtrafiken fungerar för att få vår vardag och fritid att gå ihop. SL ska underlätta människors vardag, och det ska gå att lita på kollektivtrafiken. Vi ber därför om ursäkt för att SL-trafiken inte fungerat som den borde den senaste tiden. Trots kraftfulla förberedelser och stora insatser mot snöovädret har trafiken inte fungerat på ett acceptabelt sätt. Ansvaret för detta är delat mellan flera aktörer, men SL har ett huvudansvar för kollektivtrafiken. Det är en unik händelse att stora delar av tunnelbanan är stillastående i flera dagar, därför gör vi nu det unika att kompensera SL:s trogna resenärer genom att bjuda på en veckas resande. Det motsvarar en rabatt med 160 kronor på ett 30-dagarskort, som då kommer att kosta 530 kronor i stället för 690 kronor. För den som betalar reducerat pris kommer kortet att rabatteras till 320 kronor. De resenärer som har köpt säsongskort eller årskort kommer att kompenseras på motsvarande sätt. För att inte denna rabatt ska drabba SL-trafiken eller de planerade satsningarna kommer Stockholms läns landsting att tillföra SL ytterligare 50 miljoner kronor. Allt detta möjliggörs genom landstingets välskötta finanser. Denna vinter är både den kallaste och mest snörika i Stockholm på många år. Stockholm har inte haft så mycket snö på snart 30 år. Snö och kyla utsätter kollektivtrafiken för stora utmaningar. Både bussar och tåg drabbas av förseningar när snöröjning och spårunderhåll inte räcker till. När människor varken kan ta sig till jobbet eller skolan i tid har SL misslyckats med sin mest centrala uppgift. Det är oacceptabelt. Vädret har inneburit extrema störningar men också extrema uppoffringar. Under de senaste dagarna har personalen genomfört beundransvärda insatser i hela SL-trafiken. Omkring 300 personer har varit ute i trafiken för att hålla spår och växlar snöfria dygnet runt. De är värda ett stort tack från oss alla. Det ska gå att lita på SL och kollektivtrafiken. SL:s resegaranti är därför en viktig trygghet för många resenärer när det blir störningar i trafiken. Alliansen har steg för steg förbättrat resegarantin. Under förra året fördubblade vi garantin till 800 kronor för att resenärer i hela Stockholms län ska kunna använda den när det väl behövs. Från och med i år har vi byggt ut resegarantin ytterligare. Nu kan även den resenär som vill ta sin bil när SL står stilla få ersättning för sin resa. SJ valde att ta bort resegarantin när den behövdes som mest. SL valde en annan väg och uppmuntrade i stället våra resenärer att använda garantin. De anspråk på ersättning utifrån resegarantin som har skickats till SL kommer nu skyndsamt att betalas ut. Samtidigt vet vi att många inte kunnat använda sig av resegarantin på grund av att det helt enkelt inte funnits taxibilar att tillgå, därför går vi nu steget längre och erbjuder kompensation till våra trogna resenärer. Allt fokus har nu varit på att få igång en normal trafik. Nästa steg är att dra lärdom av det som hänt och vidta kraftfulla åtgärder så att det inte upprepas. SL-trafiken ska fungera även under vintern. För att säkerställa detta kommer vi att vidta en rad åtgärder. För att förbättra kollektivtrafiken, särskilt vintertid, kraftigt minska störningarna och tydligt förbättra störningsinformationen har SL:s verkställande direktör fått i uppdrag att dels utvärdera de insatser som gjorts och återkomma med förslag på kraftfulla förbättringar både på kort och lång sikt för att säkerställa en fungerande kollektivtrafik även vintertid. Banverket har ett stort ansvar att förbättra sitt vinterunderhåll av främst de hårt belastade spåren genom Stockholms län. Länets kommuner har tillsammans med Vägverket och andra väghållare ansvar för att förbättra snöröjningen och SL har ansvar för att förbättra vinterunderhållet av lokalbanorna. I dag är det SL som har ansvaret för spåren i tunnelbanan. SL är tunnelbanans Banverk, medan MTR utför trafiken. Delat ansvar är aldrig bra, därför kommer vi att arbeta för att trafikoperatörerna också får ansvar för underhåll och snöröjning av spåren och därmed ett helhetsansvar. Vi kommer också att se till att SL inte fortsätter att planera för normalvintrar. SL ska ha en beredskap för rejäla vintrar med mycket snö och sträng kyla. Samtidigt krävs det tydlig redovisning av operatörernas beredskap och handlingsplaner för extremsituationer. Den viktigaste åtgärden för att minska SL-trafikens sårbarhet är att bygga ny infrastruktur. Alliansen har därför kommit överens om en 100-miljarderssatning i Stockholms län på nya spår och vägar. Landstinget kommer tillsammans med alliansregeringen, länets kommuner och näringslivet att satsa de pengar som behövs för att få en bättre infrastruktur och bättre kollektivtrafik. Med fler spår och en pendeltågstunnel under Stockholm kommer vi att få en betydligt mer driftsäker kollektivtrafik. Vi satsar också på att bygga nya tvärspårvägar som kan avlasta tunnelbanan, därmed blir SL-trafiken mindre känslig för stopp. Många förstår att det kan vara svårt att få tågen att gå när det kommer rekordmängder snö, men ingen av oss förstår varför inte störningsinformationen kan vara bättre. När trafiken inte fungerar som den ska är lättillgänglig trafikinformation en förutsättning för att resandet ändå ska fungera. SL måste bli betydligt bättre på information. SL har därför begärt att få ta över ansvaret från Banverket för informationen till alla pendeltågsresenärer. Vi kommer att se till att detta blir verklighet och att informationen förbättras. SL Kundtjänst har numera öppet dygnet runt. Resenärer ska även kunna få realtidsinformation via både SL:s hemsida och mobiltelefon, vilket innebär att reseplaneraren bland annat kan ta hänsyn till inställda avgångar. Det finns nu även betydligt fler trafikvärdar som informerar resenärerna på plats vid större trafikstörningar och vid de större stationerna. Det är ett sätt att visa att SL bryr sig om och vill hjälpa oss resenärer. På sikt ska vi utveckla fler kanaler för informationen så att de kan användas oberoende av varandra. Vi har full förståelse för att människor är upprörda och besvikna efter den senaste tidens stora trafikstopp. Vi vill därför be alla resenärer som drabbats uppriktigt om ursäkt. SL:s ansträngningar har inte räckt till. Vi kommer nu att dra lärdom av detta och säkerställa att SL har en betydligt bättre vinterberedskap redan nästa vinter. Catharina Elmsäter-Svärd (M) finanslandstingsråd Christer G Wennerholm (M) SL:s styrelseordförande Lennart Rohdin (FP) 1:e vice ordförande SL:s styrelse, Janne Stefansson (KD) Styrelseledamot SL Tage Gripenstam (C) Styrelseledamot SL SL-trafiken AB Storstockholms lokaltrafik (SL) har det övergripande ansvaret för att alla som bor i eller besöker Stockholms län ska ha tillgång till en väl utbyggd, lättillgänglig och pålitlig kollektivtrafik. Varje dag reser ungefär 700 000 personer med den allmänna kollektivtrafiken, dvs med tunnelbana, bussar, pendeltåg och lokalbanor. I SL:s organisation är drygt 700 anställda. SL-trafiken sysselsätter totalt 10 000 personer. Källa: www.sl.se ", "article_category": "other"}
{"id": 37889, "headline": "”Vi bjuder resenärerna på en veckas resande med SL”", "summary": "Finanslandstingsrådet och SL:s styrelse gör en pudel efter trafikkaoset: Vi har inte räckt till under den senaste veckans extrema väderförhållanden.Vi ber uppriktigt om ursäkt för att SL-trafiken i Stockholm inte fungerat på ett acceptabelt sätt och kommer att säkerställa en betydligt bättre vinterberedskap redan nästa vinter. Det är unikt att tunnelbanan står stilla i flera dagar, därför kompenserar vi våra trogna resenärer genom att bjuda på en veckas resande. Det motsvarar en rabatt på 160 kronor på ett 30-dagarskort, som då kommer att kosta 530 kronor i stället för 690 kronor. Stockholms läns landsting skjuter till 50 miljoner kronor, skriver Catharina Elmsäter-Svärd, Christer G Wennerholm med flera.", "article": "Varje dag gör 700 000 resenärer över 2,4 miljoner resor med SL. Nära 8 av 10 resor till Stockholms innerstad under morgonrusningen görs med SL. Vi är alla beroende av att kollektivtrafiken fungerar för att få vår vardag och fritid att gå ihop. SL ska underlätta människors vardag, och det ska gå att lita på kollektivtrafiken. Vi ber därför om ursäkt för att SL-trafiken inte fungerat som den borde den senaste tiden. Trots kraftfulla förberedelser och stora insatser mot snöovädret har trafiken inte fungerat på ett acceptabelt sätt. Ansvaret för detta är delat mellan flera aktörer, men SL har ett huvudansvar för kollektivtrafiken. Det är en unik händelse att stora delar av tunnelbanan är stillastående i flera dagar, därför gör vi nu det unika att kompensera SL:s trogna resenärer genom att bjuda på en veckas resande. Det motsvarar en rabatt med 160 kronor på ett 30-dagarskort, som då kommer att kosta 530 kronor i stället för 690 kronor. För den som betalar reducerat pris kommer kortet att rabatteras till 320 kronor. De resenärer som har köpt säsongskort eller årskort kommer att kompenseras på motsvarande sätt. För att inte denna rabatt ska drabba SL-trafiken eller de planerade satsningarna kommer Stockholms läns landsting att tillföra SL ytterligare 50 miljoner kronor. Allt detta möjliggörs genom landstingets välskötta finanser. Denna vinter är både den kallaste och den mest snörika i Stockholm på många år. Stockholm har inte haft så mycket snö på snart 30 år. Snö och kyla utsätter kollektivtrafiken för stora utmaningar. Både bussar och tåg drabbas av förseningar när snöröjning och spårunderhåll inte räcker till. När människor varken kan ta sig till jobbet eller skolan i tid har SL misslyckats med sin mest centrala uppgift. Det är oacceptabelt. Vädret har inneburit extrema störningar men också extrema uppoffringar. Under de senaste dagarna har personalen genomfört beundransvärda insatser i hela SL-trafiken. Omkring 300 personer har varit ute i trafiken för att hålla spår och växlar snöfria dygnet runt. De är värda ett stort tack från oss alla. Det ska gå att lita på SL och kollektivtrafiken. SL:s resegaranti är därför en viktig trygghet för många resenärer när det blir störningar i trafiken. Alliansen har steg för steg förbättrat resegarantin. Under förra året fördubblade vi garantin till 800 kronor för att resenärer i hela Stockholms län ska kunna använda den när det väl behövs. Från och med i år har vi byggt ut resegarantin ytterligare. Nu kan även den resenär som vill ta sin bil när SL står stilla få ersättning för sin resa. SJ valde att ta bort resegarantin när den behövdes som mest. SL valde en annan väg och uppmuntrade i stället våra resenärer att använda garantin. De anspråk på ersättning utifrån resegarantin som har skickats till SL kommer nu skyndsamt att betalas ut. Samtidigt vet vi att många inte kunnat använda sig av resegarantin på grund av att det helt enkelt inte funnits taxibilar att tillgå, därför går vi nu steget längre och erbjuder kompensation till våra trogna resenärer. Allt fokus har nu varit på att få igång en normal trafik. Nästa steg är att dra lärdom av det som hänt och vidta kraftfulla åtgärder så att det inte upprepas. SL-trafiken ska fungera även under vintern. För att säkerställa detta kommer vi att vidta en rad åtgärder. För att förbättra kollektivtrafiken, särskilt vintertid, kraftigt minska störningarna och tydligt förbättra störningsinformationen har SL:s verkställande direktör fått i uppdrag att dels utvärdera de insatser som gjorts och återkomma med förslag på kraftfulla förbättringar både på kort och lång sikt för att säkerställa en fungerande kollektivtrafik även vintertid. Banverket har ett stort ansvar att förbättra sitt vinterunderhåll av främst de hårt belastade spåren genom Stockholms län. Länets kommuner har tillsammans med Vägverket och andra väghållare ansvar för att förbättra snöröjningen och SL har ansvar för att förbättra vinterunderhållet av lokalbanorna. I dag är det SL som har ansvaret för spåren i tunnelbanan. SL är tunnelbanans Banverk, medan MTR utför trafiken. Delat ansvar är aldrig bra, därför kommer vi att arbeta för att trafikoperatörerna också får ansvar för underhåll och snöröjning av spåren och därmed ett helhetsansvar. Vi kommer också att se till att SL inte fortsätter att planera för normalvintrar. SL ska ha en beredskap för rejäla vintrar med mycket snö och sträng kyla. Samtidigt krävs det tydlig redovisning av operatörernas beredskap och handlingsplaner för extremsituationer. Den viktigaste åtgärden för att minska SL-trafikens sårbarhet är att bygga ny infrastruktur. Alliansen har därför kommit överens om en 100-miljarderssatning i Stockholms län på nya spår och vägar. Landstinget kommer tillsammans med alliansregeringen, länets kommuner och näringslivet att satsa de pengar som behövs för att få en bättre infrastruktur och bättre kollektivtrafik. Med fler spår och en pendeltågstunnel under Stockholm kommer vi att få en betydligt mer driftsäker kollektivtrafik. Vi satsar också på att bygga nya tvärspårvägar som kan avlasta tunnelbanan, därmed blir SL-trafiken mindre känslig för stopp. Många förstår att det kan vara svårt att få tågen att gå när det kommer rekordmängder snö, men ingen av oss förstår varför inte störningsinformationen kan vara bättre. När trafiken inte fungerar som den ska är lättillgänglig trafikinformation en förutsättning för att resandet ändå ska fungera. SL måste bli betydligt bättre på information. SL har därför begärt att få ta över ansvaret från Banverket för informationen till alla pendeltågsresenärer. Vi kommer att se till att detta blir verklighet och att informationen förbättras. SL Kundtjänst har numera öppet dygnet runt. Resenärer ska även kunna få realtidsinformation via både SL:s hemsida och mobiltelefon, vilket innebär att reseplaneraren bland annat kan ta hänsyn till inställda avgångar. Det finns nu även betydligt fler trafikvärdar som informerar resenärerna på plats vid större trafikstörningar och vid de större stationerna. Det är ett sätt att visa att SL bryr sig om och vill hjälpa oss resenärer. På sikt ska vi utveckla fler kanaler för informationen så att de kan användas oberoende av varandra. Vi har full förståelse för att människor är upprörda och besvikna efter den senaste tidens stora trafikstopp. Vi vill därför be alla resenärer som drabbats uppriktigt om ursäkt. SL:s ansträngningar har inte räckt till. Vi kommer nu att dra lärdom av detta och säkerställa att SL har en betydligt bättre vinterberedskap redan nästa vinter. Catharina Elmsäter-Svärd (M) finanslandstingsråd Christer G Wennerholm (M) SL:s styrelseordförande Lennart Rohdin (FP), 1:e vice ordförande SL:s styrelse, Janne Stefansson (KD), Styrelseledamot SL Tage Gripestam (C) Styrelseledamot SL ", "article_category": "other"}
{"id": 37893, "headline": "”Vilka samhällstoppar är det som polisen skyddar?”", "summary": "Stasiexpert om Säpos fortsatta vägran att lämna ut dokument: Alla länder utom Sverige öppnar arkiven för forskning om kontakterna med DDR. De handlingar ur de östtyska så kallade Rosenholzakterna – som hemlighålls av Säpo – har generell räckvidd. De är lika aktuella i dag som under kalla kriget och har stor betydelse för vårt pågående forskningsprojekt på Södertörns högskola, som belyser hur en diktatur kan infiltrera ett öppet och tolerant land som Sverige. Eftersom den östtyskasäkerhetstjänsten Stasi upphörde för 20 år sedan och landet DDR inte längre existerar, kan dokumenten knappast skada Sveriges säkerhet. Vilka tidigare DDR-anhängare i Sverige och toppar inom samhällslivet är det som Säpo skyddar? skriver Birgitta Almgren.", "article": "Den 17 februari kom beskedet att kammarrätten avslår mitt överklagande av Säkerhetspolisens beslut att vägra lämna ut Stasidokumenten över de cirka 50 svenska IM, inofficiella medarbetare, som spionerade för DDR i Sverige. Som skäl anges ”rikets säkerhet”, att det kan ”skada Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och dessutom ”skada den enskilda individen”. Kammarrättens dom är märklig med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. I dag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap. Tack vare östtyska medborgarrättsaktivisters modiga handlande kunde Stasiarkiven öppnas och bli en symbol för den fredliga revolutionen. Det handlar inte om att döma aktörer i efterhand och skuldbelägga, inte heller om att döma om rätt eller fel, utan att visa fram vad som faktiskt står i dokumenten, vilken betydelse de kan ha haft på den tiden och kanske också vad vi kan lära av historien. Jag begär inte ut Säpodokumenten som privatperson utan gör det i egenskap av professor och ledare för forskningsprojektet ”Kontakt och konflikt: Sverige – DDR. Retorik och politik kring Östersjön”. Projektet bedrivs vid Södertörns högskola och finansieras sedan 2005 av Östersjöstiftelsen. Jag har redan fått reaktioner från kolleger i Tyskland: Vilken skandal! Sverige är alltså DDR:s sista bastion! Vilka tidigare DDR-anhängare och toppar inom svenskt samhällsliv är det som skyddas? De dokument som Säpo hemlighåller är ju inte – som Säpo försöker påskina – Stasirapporter där personer kan ha utpekats på lösa grunder. De dokument som Säpo vägrar att lämna ut är de synnerligen värdefulla Rosenholzakterna över kontrakterade Stasispioner. Detta så kallade Rosenholzkartotek kom CIA över i turbulensen i samband med DDR:s sammanbrott. Det överlämnades sedan till berörda länder med foton, egenhändigt underskrivna förpliktelser och kontrakt, rapporter, avlöningsbesked och belöningar. Följaktligen rör det sig inte om lösa angivanden utan om mångåriga, noggranna dokumentationer. Jag har i Berlin fått tillgång till de Rosenholzakter som rör de tyska Stasispioner som opererade i Sverige under kalla kriget. Plus några svenskar som också slank med. CIA trodde förmodligen att de var tyskar. Sekretessen är därför delvis redan hävd. Att kunna jämföra detta tyska material med de dokument som Säpo alltjämt hemlighåller har enligt min mening ett mycket stort allmänintresse. Antalet dokumenterade Stasirapporter från Sverige överstiger klart all rapportering från övriga nordiska länder. Sverige var för DDR ett tyngdpunktsland, Schwerpunktsland, en brygga och buffert mellan öst och väst. Vårt forskningsprojekt belyser hur en diktatur kan infiltrera ett land som Sverige, som står för öppenhet och tolerans. Analyserna vidgar perspektivet till generella frågor kring svenska förhållningssätt till diktaturer. Det finns klara kopplingar till vår tid – en viktig erfarenhetsbank. Människor kan dras in i förvecklingar som stärker ett diktatoriskt system utan att ana makten och strategierna bakom kulisserna. Det är ju först när DDR-arkiven öppnats som de politiska strategierna, infiltrationen och den hårda kontrollen avslöjats. Eftersom det är konkreta situationer och faktiska händelser som bäst kan belysa och klarlägga diktaturers mekanismer måste detaljerna lyftas fram. Dokument och intervjuer avslöjar det mångfasetterade och det ambivalenta, blir pusselbitar som fogas in i större sammanhang av kulturella mönster och värderingar i svenskt tankeklimat under kalla kriget. Eftersom den östtyska säkerhetstjänsten upphörde för 20 år sedan och landet DDR inte länge existerar kan dokumenten knappast skada Sveriges rikes säkerhet. I min bok ”Inte bara Stasi...Relationer Sverige–DDR 1949-1990” (2009, Carlssons) har jag följt den tyska lagstiftningen och inte avslöjat tyska privatpersoners identitet om denna inte varit känd tidigare. Endast i de fall som personerna agerat som myndighetspersoner, tjänstemän i kraft av sitt ämbete, har jag skrivit ut namnen. I mitt överklagande till kammarrätten – som nu alltså avslagits – yrkade jag i andra hand på att få ta del av de svenska handlingarna med förbehåll. Jag ville kunna analysera Stasis metoder att infiltrera olika sektorer och värva svenska medarbetare utan att för den skull bryta sekretessen. Men inte heller detta accepterades. Jag förbereder därför nu ett överklagande till högsta instans, Regeringsrätten. Detta handlar inte om att söka syndabockar, och det handlar inte heller bara om Sverige och DDR, utan forskningsprojektet har generell räckvidd: diktaturers metoder för att infiltrera i demokratiska, öppna länder. Frågeställningarna är lika aktuella i dag som under kalla kriget. Birgitta Almgren professor i tyska,Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning vid Södertörns högskola ", "article_category": "other"}
{"id": 37894, "headline": "”Vilka samhällstoppar är det som polisen skyddar?”", "summary": "Stasiexpert om Säpos fortsatta vägran att lämna ut dokument: Alla länder utom Sverige öppnar arkiven för forskning om kontakterna med DDR. De handlingar ur de östtyska så kallade Rosenholzakterna – som hemlighålls av Säpo – har generell räckvidd. De är lika aktuella i dag som under kalla kriget och har stor betydelse för vårt pågående forskningsprojekt på Södertörns högskola, som belyser hur en diktatur kan infiltrera ett öppet och tolerant land som Sverige. Eftersom den östtyska säkerhetstjänsten Stasi upphörde för 20 år sedan och landet DDR inte längre existerar, kan dokumenten knappast skada Sveriges säkerhet. Vilka tidigare DDR-anhängare i Sverige och toppar inom samhällslivet är det som Säpo skyddar? skriver Birgitta Almgren.", "article": "Den 17 februari kom beskedet att kammarrätten avslår mitt överklagande av Säkerhetspolisens beslut att vägra lämna ut Stasidokumenten över de cirka 50 svenska IM, inofficiella medarbetare, som spionerade för DDR i Sverige. Som skäl anges ”rikets säkerhet”, att det kan ”skada Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och dessutom ”skada den enskilda individen”. Kammarrättens dom är märklig med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. I dag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap. Tack vare östtyska medborgarrättsaktivisters modiga handlande kunde Stasiarkiven öppnas och bli en symbol för den fredliga revolutionen. Det handlar inte om att döma aktörer i efterhand och skuldbelägga, inte heller om att döma om rätt eller fel, utan att visa fram vad som faktiskt står i dokumenten, vilken betydelse de kan ha haft på den tiden och kanske också vad vi kan lära av historien. Jag begär inte ut Säpodokumenten som privatperson utan gör det i egenskap av professor och ledare för forskningsprojektet ”Kontakt och konflikt: Sverige – DDR. Retorik och politik kring Östersjön”. Projektet bedrivs vid Södertörns högskola och finansieras sedan 2005 av Östersjöstiftelsen. Jag har redan fått reaktioner från kolleger i Tyskland: Vilken skandal! Sverige är alltså DDR:s sista bastion! Vilka tidigare DDR-anhängare och toppar inom svenskt samhällsliv är det som skyddas? De dokument som Säpo hemlighåller är ju inte – som Säpo försöker påskina – Stasirapporter där personer kan ha utpekats på lösa grunder. De dokument som Säpo vägrar att lämna ut är de synnerligen värdefulla Rosenholzakterna över kontrakterade Stasispioner. Detta så kallade Rosenholzkartotek kom CIA över i turbulensen i samband med DDR:s sammanbrott. Det överlämnades sedan till berörda länder med foton, egenhändigt underskrivna förpliktelser och kontrakt, rapporter, avlöningsbesked och belöningar. Följaktligen rör det sig inte om lösa angivanden utan om mångåriga, noggranna dokumentationer. Jag har i Berlin fått tillgång till de Rosenholzakter som rör de tyska Stasispioner som opererade i Sverige under kalla kriget. Plus några svenskar som också slank med. CIA trodde förmodligen att de var tyskar. Sekretessen är därför delvis redan hävd. Att kunna jämföra detta tyska material med de dokument som Säpo alltjämt hemlighåller har enligt min mening ett mycket stort allmänintresse. Antalet dokumenterade Stasirapporter från Sverige överstiger klart all rapportering från övriga nordiska länder. Sverige var för DDR ett tyngdpunktsland, Schwerpunktsland, en brygga och buffert mellan öst och väst. Vårt forskningsprojekt belyser hur en diktatur kan infiltrera ett land som Sverige, som står för öppenhet och tolerans. Analyserna vidgar perspektivet till generella frågor kring svenska förhållningssätt till diktaturer. Det finns klara kopplingar till vår tid – en viktig erfarenhetsbank. Människor kan dras in i förvecklingar som stärker ett diktatoriskt system utan att ana makten och strategierna bakom kulisserna. Det är ju först när DDR-arkiven öppnats som de politiska strategierna, infiltrationen och den hårda kontrollen avslöjats. Eftersom det är konkreta situationer och faktiska händelser som bäst kan belysa och klarlägga diktaturers mekanismer måste detaljerna lyftas fram. Dokument och intervjuer avslöjar det mångfasetterade och det ambivalenta, blir pusselbitar som fogas in i större sammanhang av kulturella mönster och värderingar i svenskt tankeklimat under kalla kriget. Eftersom den östtyska säkerhetstjänsten upphörde för 20 år sedan och landet DDR inte länge existerar kan dokumenten knappast skada Sveriges rikes säkerhet. I min bok ”Inte bara Stasi...Relationer Sverige–DDR 1949-1990” (2009, Carlssons) har jag följt den tyska lagstiftningen och inte avslöjat tyska privatpersoners identitet om denna inte varit känd tidigare. Endast i de fall som personerna agerat som myndighetspersoner, tjänstemän i kraft av sitt ämbete, har jag skrivit ut namnen. I mitt överklagande till kammarrätten – som nu alltså avslagits – yrkade jag i andra hand på att få ta del av de svenska handlingarna med förbehåll. Jag ville kunna analysera Stasis metoder att infiltrera olika sektorer och värva svenska medarbetare utan att för den skull bryta sekretessen. Men inte heller detta accepterades. Jag förbereder därför nu ett överklagande till högsta instans, Regeringsrätten. Detta handlar inte om att söka syndabockar, och det handlar inte heller bara om Sverige och DDR, utan forskningsprojektet har generell räckvidd: diktaturers metoder för att infiltrera i demokratiska, öppna länder. Frågeställningarna är lika aktuella i dag som under kalla kriget. Birgitta Almgren professor i tyska, Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning vid Södertörns högskola Rosenholzarkivet Vid DDR:s sammanbrott kom amerikanska CIA över det så kallade Rosenholz-arkivet som innehåller 381 cd-skivor med sammanlagt 280 000 akter. Arkivet innehåller uppgifter om agenter utomlands som arbetade för den östtyska underrättelsetjänsten HVA. Materialet berör en rad länder, inklusive Sverige. Efter långa förhandlingar, lämnades arkivet 2003 tillbaka till Tyskland. Säpo har fått del av de akter som rör ett 50-tal tidigare svenska agenter och informatörer. I Finland har akterna skapat rubriker sedan det spekulerats om att handlingarna innehåller namn på fortfarande verksamma toppolitiker. Den finska motsvarigheten till Säpo har i likhet med de svenska kollegorna hemligstämplat materialet. Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 37898, "headline": "Jorden runt på British Museum", "summary": "På British Museum i London finns tillräckligt med föremål för att räcka till besök under en livstid. Och det bästa av allt: det är gratis.", "article": "Allt på British Museum är stöldgods, en storslagen samling av det som engelsmännen med förtjusning har knyckt över hela världen genom tiderna. Men spelar det någon roll? Detta är ju mänsklighetens och kolonialismens historia samlad på en enda plats. Och vem vet vad som hade hänt med de historiska skatterna om de hade blivit kvar? Engelsmännen har åtminstone vårdat dem. Själva samlandet är otroligt fascinerande, där kultur-, historie- och vetenskapsintresserade rika resenärer genom tiderna har tyckt att det är absolut bäst att kånka hem allt löst och fast de har hittat, stulit eller köpt för småpengar. En tidig variant av att ta med sig schampoflaskan från hotellbadrummet. Gigantiska statyer, kolonner, sarkofager – spelar ingen roll, det ska med hem och visas upp, titta vad jag har hittat! Alla spår av mänskligt liv finns på British Museum. Det är klart att det är knäppt. Rosettestenen står där, med horder av turister myllrande runt sig. I Kairo, där den rätteligen borde stå, har de bara ett foto av den. Och hur mycket man än tänker att museer-har-rätt-att-ha-utländska-föremål-och-förresten-tar-de-så-bra-hand-om-dem så blir man kränkt i sitt innersta svenska vadmalsjag när man upptäcker de gotländska mynten. Va? Har de tagit våra saker? Lymlar! Ja, det finns så mycket att man lätt blir yr i mössan och övermätt eftersom British Museum är så himla stort. Men bäst är ju att det är gratis. Man kan kila dit en stund varje dag och bli nära vän med några få saker. Det finns tillräckligt med föremål där för en livstids besök – även om man skulle bo i London. Priser Resa till London: Flyg t o r från ca 800 kronor. Bo: Budgetboende finns från ca 350 kronor, men oftast blir det mycket dyrare, särskilt om man vill bo centralt. Prisexempel: på Bedford Hotel ett par kvarter från British Museum kostar ett enkelrum 900 kronor, dubbelrum 1 200 kronor. Betydligt billigare blir det om man är beredd att bo i en förort – på ett bed & breakfast i till exempel Beckenham, tjugofem minuters pendeltåg från Victoria Station, kostar ett dubbelrum 700 kronor och där är det lugnt (med trevliga pubar på gångavstånd). Då får man dessutom se mer vardagsliv i förort. Fem höjdpunkter i London på hela världens museum Lord Elgin´s Marbles. Så heter Parthenonfrisen i engelsk tolkning, för det var ju lord Elgin som nallade med sig hela frisen från Parthenontemplet i Aten. Grekerna vill ha den tillbaka, förstås, men än så länge finns den på British Museum i en egen sal. Det roligaste är den stackars centauren som har huvudet direkt på axlarna – för att stenhuggaren inte riktigt hade planerat sitt jobb ordentligt. Kungliga Assyriska lejonjakten. För mycket länge sedan var den assyriska kungen ett slags lokalt Anticimex som jagade lejon. Det blev så småningom en ritual, som förevigades i en fris på 600 f Kr. Kungen och soldaterna som ska vara staket (kul jobb!) är snabbskissade. Men lejonen! Varje lejon är en personlighet, de plågas, viftar med tassarna, ylar och dör. Roligast är att skulptören har tippexat (eller vad man nu ska kalla det) några alltför långa svansar! Det syns hur han har flyttat in svanstipparna. Enlightenment Hall. Där syns framför allt människans tänkande. Hur har forskarna systematiserat världen? Någon började samla lite planlöst och ordna på ett fånigt sätt. Skor på ett ställe. Runda saker på ett annat, fast man visste inte vad de var till för. Och några lyckas ordna sina samlingar så att de tar klivet från att vara ekorraktiga kufar till att bli vetenskapsmän. Cradle to the grave. I galleriet Living and Dying finns textilkonstverket Cradle to the Grave från 2003, två vävar med insydda tabletter! Den ena representerar de piller en genomsnittlig kvinna får under sitt liv, den andra det mannen får. Väven kantas av familjefotografier ur vardagslivet. Man kan se på det hur länge som helst. Konstnärerna Suzie Freeman och David Critchley har samarbetat med läkaren Liz Lee. Great Court. Egentligen är den både störst och först, för det är Great Court man kommer in i först. Den stora innergården har ett sanslöst vackert fönstertak, och den stora salen är British Museums hjärta. Det är där de flesta shopparna ligger, där det finns egyptiska kattpepparkaksformar, Rosettestenryggsäckar, t-tröjor med Hokusais våg och annat oundgängligt. Här finns också flera fik – men vem sjutton vill fika i det buller som uppstår i en sal med sådan magnifik takhöjd? Det är nog museets enda fel. ", "article_category": "other"}
{"id": 37901, "headline": "Kämpar för improvisation", "summary": "Lina Nyberg vill att musiken ska skapas i nuet. Det kan räcka med en dag för att spela in en skiva, och musiken hon har i huvudet går fort att skriva ned.", "article": "Det var förall del ekonomisk nödvändighet som tvingade sångers-kan och kompositören Lina Nyberg och Göteborgstrion Music Music Music att här om veckan spela in skivan med låtar ur Leonard Bernsteins ”West side story” på endast en dag. För henne kan möjligheten att tillbringa tre dagar i studion vara något av en lyx. – Vi hade inte mer pengar. Men å andra sidan blir det förtätning, nerv, när man ska sätta allt i en enda tagning. Det är ju traditionen i jazzvärlden, att allt görs samtidigt – improvisationen blir i nuet, utan pålagda solon efteråt. DN:s Johannes Cornell recenserade förra veckan hur Lina Nyberg, bröderna Fabian och Josef Kallerdahl på piano respektive kontrabas och Michael Edlund på trummor behandlade ”America”, ”I feel pretty”, ”Tonight” med flera Bernstein – sånger på Glen Miller Café i Stockholm. Rubriken talade om förnyelse av gammalt storverk. Riktigt vad som inspirerar henne är hon inte helt säker på, ”man tar det man gillar och använder det”. Ett par av hennes skivor, ”Brasilien” och ”Brasil Big Bom” bygger på brasliansk musik, och en annan, ”Time”, har en sång för varje månad, bland annat Kurt Weills ”September song”. – Jag lyssnar ju väldigt mycket på musik av olika slag, det är alltid ett allmänt flöde av musik hemma. Lina Nyberg är ordförande för föreningen och nätverket Impra med främsta syfte att stödja kvinnliga musiker som arbetar med improviserad musik. Hon har skrivit i Orkesterjournalen om den ofta ohållbara ekonomiska situation jazzmusiker lever under, där egna ansträngningar med sådant som bokning, marknadsföring och annan administration, utöver själva musicerandet, ger väldigt låg timpenning. Själv undervisar hon sporadiskt på Musikhögskolan i Stockholm och åtnjuter ett tioårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. – Det finns förstås sådana som undrar om man ska ha betalt för att sitta och fundera, som om det inte vore ett arbete att skapa musik. Men om man känner ekonomisk rädsla eller inte beror nog mycket på ens uppväxt. Båda mina föräldrar är bildkonstnärer. Det hade varit att kasta sten i glashus om de krävt att jag skulle ha ”ett ordentligt jobb” i stället för ett kreativt yrke. Hon konstaterar att jazzen för en tynande tillvaro i Sverige. – Det gäller inte för övriga Europa där det är stora jazzfestivaler och spelas mycket experimentell och alternativ musik. De flesta jag känner som försörjer sig på det här turnerar utomlands. Hon är gift med tenorsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, och tillsammans har de en tvåårig dotter. När Lina Nyberg kom hem med tåget från Bernstein–inspelningen på västkusten var han just på väg på turné, så de stötte på varandra i en av T-centralens gångar. – Familjelivet är inget problem, vi turnerar sällan samtidigt, men skulle det vara så finns alltid mormor. Och jag har alltid varit bandledare och kan bestämma när jag arbetar. Här finns dock inga lagrar att vila på, och nu är det att arbeta hemma som gäller. Till våren ska Lina Nyberg turnera i landet och göra festivalspelningar i Norge och Finland med sitt eget band – Cecilia Persson, piano, Josef Kallerdahl, bas, och Peter Danemo på trummor (och på vissa spelningar gitarristen David Stackenäs). Dessutom blir det ett framträdande i april på Swedish Jazz Celebration på Stockholms konserthus. – Det står i programmet att vi ska spela en ny repertoar, fast jag har inte skrivit den än. Men nu vet jag att det är dags att leverera. Det finns musik i mitt huvud som jag har förarbetat och som ska ut, det ska bli spännande att höra hur den låter. När jag väl sätter mig ner och skriver noterna och arrangemangen går det väldigt snabbt. Premiär för de nya men alltså ännu inte nedskrivna låtarna blir på Impras klubb Ida Lupino på Högkvarteret i Stockholm den 17 mars. Det är föga tvekan om att Lina Nyberg efter tjugotvå år som musiker och snart fjorton skivor har förtröstan på sin förmåga. – Jag är väldigt nöjd över att fylla fyrtio. Nu vill jag slippa höra att jag är ”ung och lovande”. Det är ju en förolämpning – jag är! Per Mortensen per.mortensen@dn.se 08-738 12 38 ", "article_category": "other"}
{"id": 37902, "headline": "”Ny skatt på aktiefonder slår hårt mot småsparare”", "summary": "Fond- och skatteexperter varnar finansdepartementet: Den nya föreslagna skatten på fondsparandet får orimliga konsekvenser.Fondskatteutredningens förslag om en ny schablonskatt – eller förmögenhetsskatt – för aktiefonder är uppenbart krångligt och orättvist. Skatten drabbar i första hand svenska småsparare - en grupp som överhuvudtaget inte borde vara föremål för förmögenhetsbeskattning. Förslaget innebär dessutom att de sparare som är aktiva och ser över sin portfölj då och då, straffas med högre skatt. Vi bör i stället satsa på enkelhet. Annars riskerar Sverige att halka efter övriga Europa, vilket kan leda till negativa följder för hela vår finansmarknad, skriver Pia Nilsson och Cecilia Gunne.", "article": "Det har nyligen kommit två skatteförslag som påverkar fondsparande. Det ena, ett investeringskonto för aktier och fonder som Mats Odell offentliggjorde på DN Debatt den 4 februari utan att avslöja detaljer, fick med all rätt stort genomslag. Det ser ut att bli ett mycket intressant förslag. Det andra, en utredning som föreslår en helt ny förmögenhetsskatt enbart på fonder, offentliggjordes samma dag men fick betydligt mindre uppmärksamhet. Det finns emellertid all anledning att belysa konsekvenserna av detta förslag. Det är inte varje dag regeringen föreslår en ny förmögenhetsskatt riktad mot småspararna. Fondsparande är svenska folkets sparform. Nästan alla vuxna svenskar sparar i fonder, antingen privat eller via premiepensionen. De flesta som sparar privat i fonder månadssparar några hundralappar varje månad till sig själva och kanske till sina barn. Ofta är beloppen på dessa konton små, i snitt inte mer än ungefär 10 000 kronor. Vi hoppas därför att Fondskatteutredningens förslag om en ny förmögenhetsskatt på det ”vanliga” fondsparandet inte blir verklighet. Förslaget berör inte pensionssparande eller kapitalförsäkring utan endast sparande direkt i fonder, det vill säga främst småspararnas pengar. Bakgrunden är att svenska fonder i dag har en skatt på själva fonden som inte utländska fonder har. Det har vi länge kritiserat eftersom det missgynnat sparande i fonder som har juridisk hemvist i Sverige. En konsekvens har också blivit att svenska företag startat fondbolag och registrerat fonder utomlands, till exempel i Luxemburg och Finland, eftersom det har varit fördelaktigare för spararna. De svenska fonderna har inte heller kunnat säljas utanför Sverige, eftersom denna skatt gjort dem ointressanta för utländska sparare. Nästa år kommer nya EU-regler som gör det enkelt att slå samman fonder och även flytta dem över gränserna. Risken är då att det inte längre kommer att finnas några svenska fonder kvar om inte den särskilda skatten tas bort. Självklart är vi därför glada att utredaren nu föreslår att skatten på fonden äntligen ska slopas. Men att i stället införa en ny förmögenhetsskatt för fondspararna, som dessutom ska omfatta de utländska fonderna, är inte lösningen. Det skulle bara minska intresset för att spara. Och varför ska vi minska utländska bolags intresse för att lansera fonder i Sverige? Så kan det bli om de måste ha särskild administration för svenska sparare Utredaren menar att den särskilda skatten ska göra att det inte är mer förmånligt att ha pengar i en fond i stället för att ha motsvarande i enskilda aktier. Det är ett teoretiskt konstruerat problem. Enligt lag finns stor riskspridning i fonder, vilket gör att spararen inte står inför ett sådant val i praktiken. I dag består dessutom cirka 75 procent av aktiefonderna på den svenska marknaden av utländska innehav där enskilda aktier inte är ett alternativ för småsparare. Den föreslagna skatten skulle bli 12 kronor per år vid ett fondsparande på 10 000 kronor. En sådan millimeterrättvisa gör ingen glad. Utredningens förslag innebär dessutom att den sparare som är aktiv i sitt fondsparande och ser över sin portfölj då och då straffas med högre skatt. Ett exempel. En fondsparare har vid årets ingång 10 000 kronor i fonden A. Hon byter först hela sitt innehav till andelar i fonden B och därefter till fonden C. Vi antar för enkelhetens skull att hennes investering varken har ökat eller minskat i värde och att hon alltså fortfarande har 10 000 kronor på fondkontot vid årets slut. Då kommer det kapitalunderlag som ska beskattas att vara 30 000 kronor eftersom varje nyinsättning under året ska beskattas, medan avdrag inte får göras för sålda fondandelar. Det är en helt orimlig regel och bäddar för ytterligare inlåsningseffekter i ”gamla” fonder. Innehavet föreslås dessutom bli beskattat lika oavsett om du köper fondandelarna i december eller om du haft dem hela året. Dessa konsekvenser av förslaget är helt oacceptabla och bör omvärderas. Utredningens förslag är uppenbart krångligt, orättvist och drabbar en grupp som överhuvudtaget inte borde vara föremål för förmögenhetsbeskattning. Satsa på enkelhet för spararen och inför inte någon ny skatt för småspararna. Annars riskerar Sverige att halka efter våra europeiska grannländer när det gäller aktivt sparande, vilket kan leda till negativa konsekvenser för hela vår finansmarknad. Skatt på kapitalvinster och utdelningar måste räcka. Så några ord om det aviserade investeringskontot där det konkreta förslaget läggs fram först senare i vår. Det ser vi fram emot. Möjligheten att kunna byta fonder och aktier utan att det utlöser skatt på kapitalvinster är sedan länge efterlängtad. Alltför många sitter med gamla innehav som man tvekar att realisera eller byta på grund av denna skatteeffekt.För att helt komma till rätta med dagens inlåsningseffekter behöver lagstiftaren också ge spararen möjlighet till en fördelaktig övergång till investeringskontot. Dessutom förutsätter vi att det nya kontot inte enbart kommer att kunna erbjudas av de stora bankerna, utan även av de mindre fondbolagen. Nej, Mats Odell. När förslaget kring ett investeringskonto läggs fram senare i vår, hoppas vi att du har insett det orimliga med en extra förmögenhetsskatt på vanligt fondsparande. Med det väntade nya investeringskontot kommer skatteneutralitet med automatik att gälla för aktier respektive fonder. Och för sparande utanför investeringskontot räcker det med 30 procents skatt på kapitalvinster och utdelningar. Men stå fast vid det enda rimliga – att skatten på svenska fonder tas bort. På så sätt blir det som i andra länder, och det kanske till och med kommer att bli attraktivt med svenska fonder utomlands. Pia Nilsson vd Fondbolagens förening Cecilia Gunne skattejurist Valbay International ", "article_category": "other"}
{"id": 37914, "headline": "”Ny världsordning ett måste efter debaclet i Köpenhamn”", "summary": "Tällberg Foundations grundare: Världen behöver en ny demokratisk ordning som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering. Debaclet vid klimatkonferensen i Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera den globaliserade verklighetens problem. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Den viktiga frågan är nu hur en demokratisk grundad ordning ska formas i denna nya värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med, skriver Bo Ekman.", "article": "Den 18 december 2009 om kvällen kom en alltmer haltande världsordning till vägs ände. 17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver. Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt i dag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper. Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energi-system, migration... Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöverskridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information... Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten. Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå. På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig. Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen. Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål. Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen. FN:s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala systemproblem. Kyotoprotokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av cirka 500 internationella överenskommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön. I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för att åstadkomma säkerhet och resiliens. Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken. Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger en växande fara för konflikt och krig. På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte räckte till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratisk grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel. Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som i dag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn. President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbor den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt – ansvar för framtiden. Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med. Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur en demokratiskt grundad ordning skall formas i denna nya värld. Bo Ekman Tällberg Foundations grundare och ordförande Tällberg Foundation Tällberg Foundation är en internationell, ideell organisation med säte i Sverige. Målsättningen är att fördjupa förståelsen kring ledarskap och förändring inom samhälle och näringsliv. Mest känt är det årliga Tällberg Forum som samlar ledare från hela världen. Tällberg Foundations vision är en rättvis och trygg värld för både mänskligheten och naturen. Verksamheten finansieras av både privata och statliga medel. Störst bidragsgivare är Svenska postkodlotteriet. Även lokala dalaföretag bidrar, liksom bland andra UD, Närings- och Miljödepartementen. ", "article_category": "other"}
{"id": 37915, "headline": "”Ny världsordning ett måste efter debaclet i Köpenhamn”", "summary": "Tällberg Foundations grundare: Världen behöver en ny demokratisk ordning som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering.Debaclet vid klimatkonferensen i Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera den globaliserade verklighetens problem. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Den viktiga frågan är nu hur en demokratisk grundad ordning ska formas i denna nya värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med, skriver Bo Ekman.", "article": "Den 18 december 2009 om kvällen kom en alltmer haltande världsordning till vägs ände. 17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver. Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt i dag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper. Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energi-system, migration … Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöverskridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information… Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten. Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå. På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig. Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen. Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål. Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen. FN:s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala systemproblem. Kyotoprotokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av cirka 500 internationella överenskommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön. I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för att åstadkomma säkerhet och resiliens. Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken. Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger en växande fara för konflikt och krig. På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte räckte till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratisk grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel. Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som i dag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn. President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbor den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt – ansvar för framtiden. Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med. Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur en demokratiskt grundad ordning skall formas i denna nya värld. Bo Ekman Tällberg Foundations grundare och ordförande ", "article_category": "other"}
{"id": 37928, "headline": "”UD slutar betala för evakuerade svenskar”", "summary": "Utrikesminister Carl Bildt: Ny lag tydliggör att det är den enskilde som i första hand ansvarar för sin säkerhet utomlands – inte den svenska staten.Sverige har i dag en hög beredskap för att hjälpa svenskar i händelse av kriser eller katastrofer utomlands. Men var går gränsen för statens ansvar och vilket ansvar har den enskilde? Regeringen föreslår i dag en ny lag som ålägger staten att genomföra en konsulär katastrofinsats när ett stort antal svenskar drabbas. Men alla kostnader kan inte täckas av staten via skattebetalarna. Regeringen vill att den som framöver får hjälp vid en katastrofinsats ska ersätta staten för kostnader som uppstått när han eller hon evakuerats eller fått hälso- och sjukvård. Bra försäkringar bör kunna täcka de här utgifterna, skriver Carl Bildt.", "article": "Svenskar som reser eller vistas utomlands har ansvar för sin säkerhet och skall försäkra sig mot oväntade händelser. Men det finns situationer där normala samhällsfunktioner i ett land inte fungerar. Därför föreslår regeringen nu en lag som tydliggör när staten har ansvar för svenskar som drabbas av kris och katastrofhändelser utomlands. Sverige har i dag en hög beredskap för att hjälpa drabbade svenskar i händelse av kriser eller katastrofer utomlands. Men var går gränsen för statens ansvar och vilket ansvar har den enskilde vid en eventuell katastrof? Den som får statens hjälp måste också veta på vilka villkor detta sker. I och med det lagförslag som nu överlämnas till riksdagen, har de huvudsakliga brister som påtalades av 2005 års Katastrofkommission åtgärdats. Flodvågskatastrofen i Sydostasien för fem år sedan innebar en plågsam väckarklocka, men sedan dess har vi lärt oss mycket. Den svenska utrikesförvaltningen har lagt stor energi på att förbättra beredskapen för katastrofer och större händelser utomlands, där svenskar drabbas. I ett nära samarbete med övriga departement och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (tidigare Räddningsverket), Polisen, Socialstyrelsen, Försvarsmakten och andra, har skapats ett insatssystem med färdiga, utbildade och utrustade beredskapsstyrkor. Samarbetet med resebranschen och försäkringsbolagen är naturligtvis också en viktig del av detta stora nätverk. I dag finns det en konsulär snabbinsatsstyrka på UD i Stockholm och en för flera myndigheter och organisationer gemensam stödstyrka som med kort varsel kan förstärka en utlandsmyndighet om det behövs för att bistå drabbade svenskar utomlands. Samordningen mellan EU:s medlemsländer har också förbättrats betydligt. I samband med Libanonkriget 2006 var Sverige det land som evakuerade flest människor på kortast tid, tack vare de nya strukturer som har byggts upp under UD:s ledning. Vi fick ett nytt kvitto på att det här maskineriet fungerar i samband med jordbävningskatastrofen i Haiti. Mycket snart efter jordbävningen hade UD bildat sig en uppfattning om hur många svenskar som befann sig i området och på vilket sätt de hade drabbats. Trots vår beredskap finns en osäkerhet kring hur statens ansvar egentligen ser ut, vid katastrofer eller kriser utomlands med svenskar drabbade. Vårt förslag till lag om konsulär katastrofinsats klarlägger detta. Medborgarna behöver veta i vilka situationer staten kan genomföra en större insats utomlands för att hjälpa drabbade svenskar, dels – vilket är minst lika viktigt – i vilka situationer det inte är statens ansvar att ingripa för att hjälpa svenskar utomlands. Osäkerhet om reglerna kan skapa fördröjning varje gång vi står inför en ny katastrof. Och det vill vi undvika, en gång för alla. Regeringen föreslår att staten ska åläggas att ha en beredskap för att kunna genomföra en konsulär katastrofinsats när ett stort antal svenskar drabbas vid en kris eller en katastrof utomlands och normala resurser inte räcker för att bistå de drabbade. En katastrofinsats kan bli aktuell vid riktigt allvarliga händelser, då människor har dödats eller skadats eller då det finns en omedelbar risk för detta. Varje katastrof är emellertid unik. Det är därför varken möjligt eller önskvärt att närmare precisera vilka åtgärder staten ska kunna bistå med i en katastrofsituation. Den förmåga som numera finns att snabbt analysera uppkomna situationer för att bedöma hjälpbehovet är av avgörande betydelse för en lyckad insats. En konsulär katastrofinsats kommer ofrånkomligen att medföra ansenliga kostnader. Den svenska insatsen vid evakueringen ur Libanon kunde vi summera till 77 miljoner kronor. Att staten tar ansvaret för en katastrofinsats innebär inte att också samtliga kostnader för insatsen ska bäras av staten via de svenska skattebetalarna. Det är rimligt att den som väljer att resa eller bosätta sig utomlands får räkna med vissa ökade kostnader om han eller hon drabbas av en kris- eller katastrofsituation. Regeringen vill därför att den som framöver får hjälp vid en konsulär katastrofinsats ska ersätta staten för de kostnader som uppstått när han eller hon har evakuerats eller har fått hälso- och sjukvård. En sådan ersättningsskyldighet överensstämmer väl med hur våra andra regler om konsulärt stöd är utformade. Den stämmer också med principen att den enskilde har det grundläggande ansvaret för sin utlandsvistelse. Ersättningsskyldigheten till staten bör kunna täckas av en bra försäkring. Förväntningarna på vad staten ska hjälpa svenskar med när de drabbas av olyckor utomlands kan ibland vara mycket stora. Staten ska kunna hjälpa, men det är samtidigt viktigt att staten hjälper till där det verkligen behövs. Det är viktigt att komma ihåg att den som vistas eller bosätter sig utomlands gör detta på eget ansvar. Någon förändring beträffande detta grundläggande ansvar är inte aktuell. Genom lagen om konsulära katastrofinsatser tydliggörs att det inte är svenska staten som i första hand ansvarar för svenskarnas säkerhet utomlands. Det är den enskilde. Den som väljer att resa och vistas utomlands har ett personligt ansvar för att vara välinformerad om resmålet. Det faller på den enskilde att ta ansvar för den egna säkerheten och se till att han/hon har ett nödvändigt försäkringsskydd med mera. Här fyller UD:s reserekommendationer en viktig funktion. Det är sedan den enskildes ansvar att fatta ett välinformerat och självständigt beslut om att resa eller att stanna hemma, på grundval av den information som finns att tillgå. Den som reser bör dessutom planera för att oväntade kostnader kan uppkomma. Ett bra försäkringsskydd kan vara ett sätt att skydda sig mot sådana oväntade kostnader. Reseföretagen har också ett ansvar för sina resenärer. Men det kan uppstå situationer med många drabbade svenskar då dessa resurser inte räcker till. Det kan vara fråga om så vitt skilda händelser som naturkatastrofer, terroristattacker, krigstillstånd och tekniska olyckor. Det är viktigt att svensk allmänhet får en bättre kännedom om vad som gäller på det här området. Jag skulle därför vilja rekommendera er att besöka departementets hemsida, www.ud.se. Där finns mycket information att hämta inför resan. Till sommaren, när riksdagen har sagt sitt, kommer vi på hemsidan också att kunna informera om den nya lagstiftningen. Carl Bildt utrikesminister (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 37936, "headline": "”Godnattstunden bästa tiden på dygnet”", "summary": "Hos familjen Kaller Tapper finns bara en enkel läggningsrutin. Alla barn nattas samtidigt i föräldrarnas säng. Mamma Karin tror att närheten till föräldrar och syskon gör nattningen enkel – och barnen trygga.", "article": "På kvällen kommer dygnets bästa stund, tycker Karin Kaller. Då lägger hon sig i dubbelsängen med lille Mille, 1 år, Moltas, 3, Majken, 6 och Morris, 8, plus stora blandrashunden Bosse. Karin ammar Mille och läser saga för de större barnen. – Man känner någons varma små fötter intill sina egna, en liten hand i sitt hår. Det känns självklart, lugnt och underbart, säger Karin. Då finns inget bråk eller tjafs, man slutar dagen bra. Det blir trångt i sängen, inte minst på grund av Bosse, så trångt att något av barnen måste ligga på tvären nere vid fotändan. – Men den som ligger där får välja saga, säger Karin. Så den ”sämsta platsen” har blivit ganska attraktiv. Just nu läser Karin en kapitelbok, lite för avancerad för att treåringen Moltas ska hänga med. Fast Moltas vill absolut vara med på nattningen ändå, berättar Karin. Ibland ligger han och bläddrar i en bilderbok under tiden. – Han somnar gott, det är nog stämningen som känns rogivande, säger Karin. Karin, som är dramapedagog, hennes man Dennis Tapper och deras barn bor i ett gult trähus på landet, i Buskhyttan utanför Nyköping. Dit flyttade familjen från en etta i södra Stockholm för tre år sedan. De två yngsta barnen sover än så länge i föräldrarnas säng hela natten. Dennis, som är musiker, jobbar ofta sent på kvällen och lägger sig ibland på soffan eller i gästrummet eftersom sängen är ”full”. – Fast Moltas ska flytta in i Majkens rum snart, är det tänkt, säger Karin. Vi väntar på en våningssäng, det kommer Moltas säkert att tycka är kul, så övergången går nog bra. Karin och Dennis har aldrig fattat några beslut om hur sovrutinerna i familjen ska se ut. Mönstren har format sig av sig själva, berättar de. Den gemensamma nattningen av alla barnen har varit praktisk eftersom Dennis arbetar mycket på kvällen och natten. – Men det är också så otroligt mysigt, säger Karin. Eftersom jag fortfarande ammar Mille är det alltid jag som tar nattningen när jag är hemma. Det känns inte som en arbetsuppgift, jag skulle aldrig vilja byta bort nattningen mot att dammsuga eller plocka disk. Nattningen brukar ta en halvtimme, högst en timme. Majken och Morris somnar i dubbelsängen ibland, men flyttas över till sina egna rum senare. – Det här med den gemensamma nattningen är förstås inget tvång, säger Dennis. Ibland är Morris uppe och gör något annat, och lägger sig sedan direkt i sin säng. Det händer att Majken gör så också. Samtidigt gillar alla nattningen, säger Karin. Vi har sällan haft problem med att barnen inte vill lägga sig, de ser fram emot den där stunden lika mycket som jag. Åttaåringen Morris håller med: – Att gå och lägga sig är mysigt, kroppen behöver vila. Efter sagan och pratet tänker jag inte på någonting, jag ligger bara och tittar på mysbelysningen tills jag somnar. Och det är skönt, för hjärnan behöver också vila. Det bästa med nattningen är att ligga i samma säng och prata. Det sämsta är att man inte får ligga kvar hela natten. Eftersom de tre äldsta barnen går i skola och förskola har det blivit nödvändigt med lite fastare rutiner, säger Karin och Dennis. Om det ska bli någon saga ska barnen vara i säng före klockan åtta. Det funkar för det mesta. På helgerna blir det lite senare. Dennis är med på ”nedvarvningen” före sänggåendet, med tandborstning och pyjamaspåtagning. När den övriga familjen lagt sig brukar han gå ner och jobba i musikstudion i källaren. I stort sett har inget av barnen haft några svåra sömnproblem, tycker Karin och Dennis. – Vi har haft tur. Man hör ofta andra berätta om besvärliga vaknätter, växtvärk och mardrömmar, säger Dennis. Våra barn vaknar förstås också ibland, men inte ofta. Fast just nu har Moltas en period när han halvvaknar ungefär varannan natt och verkar ha drömt något otäckt, han är vild, arg och sparkas. När vi väcker honom ordentligt blir han lugn, fem minuter senare sover han igen. – Skulle man inte få sova, då skulle man ju inte orka, säger Karin. Jag känner mig utvilad varje morgon, om det inte är så att jag själv suttit uppe vid datorn eller något. Närheten till föräldrar och syskon på kvällen och natten är nog bra och trygg för de små barnen, tror Karin. Men det här med god sömn och dygnsrytm handlar säkert om läggning också, tänker hon. – Alla i familjen är i grunden morgontrötta och kvällspigga – utom Majken, hon är precis tvärtom. Det blir så tydligt på morgnarna när vi andra är sega och tystlåtna. Majken kvittrar på, jättepigg. Om man vaknar på morgonen och Majken inte är uppe, då blir man orolig för att hon är sjuk. Samtidigt är hon den mest kvällströtta. Att de små barnen har sovit hos föräldrarna har känts naturligt, säger Karin. – När jag har ammat på natten har det varit lätt att somna om, både för mig och för barnen. När Mille föddes fick Moltas ligga kvar hos oss, jag tror det har varit bra, han blev inte bortskuffad och har inte varit svartsjuk på Mille alls. – Vi har inte gått efter några metoder utan har helt enkelt gjort det som har funkat bra för oss, säger Dennis. Det får vara så här med nattningen så länge det känns bra, det ändras väl av sig självt när barnen blir större. – Ja, fast jag tror att jag kommer att sakna nattningen, säger Karin. Psykolog Malin Bergström: – Släpp alla föreställningar om vad som är rätt och fel när det gäller hur barnen ska sova, säger Malin Bergström, psykolog inom bup i Stockholm. Sömnen är så grundläggande för både vuxna och barn. Utgångspunkten måste vara att alla ska sova så bra som möjligt, det gäller att tänka praktiskt och inte i principer, tycker hon: – Det finns föreställningar om att det är ”finare” att barnen sover i egen säng. Fast också motsatsen, att man är en bättre förälder om man har barnen i sängen. Men olika sätt passar olika personer, det handlar inte om fint eller fult. Om man har ett barn som absolut vill sova hos en, fast man själv blir störd och inte kan sova – vad gör man då? – Föräldrar måste också få sova. Men struntar man i principerna brukar man kunna hitta lösningar, som en madrass på golvet. Öronproppar är också bra, och om det finns två föräldrar kan man turas om. Barn sover djupare än vuxna Jämfört med vuxna sover barn riktigt djupt en större del av sömntiden. Men riktigt små spädbarn har i stället mer ytlig sömn, och sover oregelbundet. Mellan ett och tre års ålder ökar andelen djupsömn. För de flesta minskar den sedan i samband med puberteten. Under djupsömnen är man svårväckt och det är då en del barn kan gå i sömnen eller drabbas av ”nattskräck”, ett tillstånd där de bara delvis är vakna, och kan verka panikslagna. Ju äldre barnen blir, desto större blir skillnaden mellan vardagar och ledighet – de lägger sig senare när de är lediga, och sover längre på morgonen. I tonåren blir den skillnaden ännu större, och det kan leda till problem med dygnsrytmen. ”Fel” dygnsrytm kan bero både på biologisk läggning, på ”dåliga” vanor och psykisk problematik. Källa: Sömnforskaren och barnpsykiatern Hans Smedje Så här mycket sover barn: 6 månader gamla barn sover oftast 14–16 timmar per dygn. 1–3 år: Cirka 12–13 timmar om dygnet. 3–6 år: De flesta sover 10–12 timmar. 6–12 år: 9–11 timmar per dygn. Tonåringar behöver 8–9 timmars sömn, men många sover för lite. (Siffrorna är genomsnittliga.) ", "article_category": "other"}
{"id": 37937, "headline": "”Godnattstunden bästa tiden på dygnet”", "summary": "Hos familjen Kaller Tapper finns bara en enkel läggningsrutin. Alla barn nattas samtidigt i föräldrarnas säng. Mamma Karin tror att närheten till föräldrar och syskon gör nattningen enkel – och barnen trygga. Så här mycket sover barn: ”Strunta i principerna, sömnen viktigast”", "article": "På kvällen kommer dygnets bästa stund, tycker Karin Kaller. Då lägger hon sig i dubbelsängen med lille Mille, 1 år, Moltas, 3, Majken, 6 och Morris, 8, plus stora blandrashunden Bosse. Karin ammar Mille och läser saga för de större barnen. – Man känner någons varma små fötter intill sina egna, en liten hand i sitt hår. Det känns självklart, lugnt och underbart, säger Karin. Då finns inget bråk eller tjafs, man slutar dagen bra. Det blir trångt i sängen, inte minst på grund av Bosse, så trångt att något av barnen måste ligga på tvären nere vid fotändan. – Men den som ligger där får välja saga, säger Karin. Så den ”sämsta platsen” har blivit ganska attraktiv. Just nu läser Karin en kapitelbok, lite för avancerad för att treåringen Moltas ska hänga med. Fast Moltas vill absolut vara med på nattningen ändå, berättar Karin. Ibland ligger han och bläddrar i en bilderbok under tiden. – Han somnar gott, det är nog stämningen som känns rogivande, säger Karin. Karin, som är dramapedagog, hennes man Dennis Tapper och deras barn bor i ett gult trähus på landet, i Buskhyttan utanför Nyköping. Dit flyttade familjen från en etta i södra Stockholm för tre år sedan. De två yngsta barnen sover än så länge i föräldrarnas säng hela natten. Dennis, som är musiker, jobbar ofta sent på kvällen och lägger sig ibland på soffan eller i gästrummet eftersom sängen är ”full”. – Fast Moltas ska flytta in i Majkens rum snart, är det tänkt, säger Karin. Vi väntar på en våningssäng, det kommer Moltas säkert att tycka är kul, så övergången går nog bra. Karin och Dennis har aldrig fattat några beslut om hur sovrutinerna i familjen ska se ut. Mönstren har format sig av sig själva, berättar de. Den gemensamma nattningen av alla barnen har varit praktisk eftersom Dennis arbetar mycket på kvällen och natten. – Men det är också så otroligt mysigt, säger Karin. Eftersom jag fortfarande ammar Mille är det alltid jag som tar nattningen när jag är hemma. Det känns inte som en arbetsuppgift, jag skulle aldrig vilja byta bort nattningen mot att dammsuga eller plocka disk. Nattningen brukar ta en halvtimme, högst en timme. Majken och Morris somnar i dubbelsängen ibland, men flyttas över till sina egna rum senare. – Det här med den gemensamma nattningen är förstås inget tvång, säger Dennis. Ibland är Morris uppe och gör något annat, och lägger sig sedan direkt i sin säng. Det händer att Majken gör så också. Samtidigt gillar alla nattningen, säger Karin. Vi har sällan haft problem med att barnen inte vill lägga sig, de ser fram emot den där stunden lika mycket som jag. Åttaåringen Morris håller med: – Att gå och lägga sig är mysigt, kroppen behöver vila. Efter sagan och pratet tänker jag inte på någonting, jag ligger bara och tittar på mysbelysningen tills jag somnar. Och det är skönt, för hjärnan behöver också vila. Det bästa med nattningen är att ligga i samma säng och prata. Det sämsta är att man inte får ligga kvar hela natten. Eftersom de tre äldsta barnen går i skola och förskola har det blivit nödvändigt med lite fastare rutiner, säger Karin och Dennis. Om det ska bli någon saga ska barnen vara i säng före klockan åtta. Det funkar för det mesta. På helgerna blir det lite senare. Dennis är med på ”nedvarvningen” före sänggåendet, med tandborstning och pyjamaspåtagning. När den övriga familjen lagt sig brukar han gå ner och jobba i musikstudion i källaren. I stort sett har inget av barnen haft några svåra sömnproblem, tycker Karin och Dennis. – Vi har haft tur. Man hör ofta andra berätta om besvärliga vaknätter, växtvärk och mardrömmar, säger Dennis. Våra barn vaknar förstås också ibland, men inte ofta. Fast just nu har Moltas en period när han halvvaknar ungefär varannan natt och verkar ha drömt något otäckt, han är vild, arg och sparkas. När vi väcker honom ordentligt blir han lugn, fem minuter senare sover han igen. – Skulle man inte få sova, då skulle man ju inte orka, säger Karin. Jag känner mig utvilad varje morgon, om det inte är så att jag själv suttit uppe vid datorn eller något. Närheten till föräldrar och syskon på kvällen och natten är nog bra och trygg för de små barnen, tror Karin. Men det här med god sömn och dygnsrytm handlar säkert om läggning också, tänker hon. – Alla i familjen är i grunden morgontrötta och kvällspigga – utom Majken, hon är precis tvärtom. Det blir så tydligt på morgnarna när vi andra är sega och tystlåtna. Majken kvittrar på, jättepigg. Om man vaknar på morgonen och Majken inte är uppe, då blir man orolig för att hon är sjuk. Samtidigt är hon den mest kvällströtta. Att de små barnen har sovit hos föräldrarna har känts naturligt, säger Karin. – När jag har ammat på natten har det varit lätt att somna om, både för mig och för barnen. När Mille föddes fick Moltas ligga kvar hos oss, jag tror det har varit bra, han blev inte bortskuffad och har inte varit svartsjuk på Mille alls. – Vi har inte gått efter några metoder utan har helt enkelt gjort det som har funkat bra för oss, säger Dennis. Det får vara så här med nattningen så länge det känns bra, det ändras väl av sig självt när barnen blir större. – Ja, fast jag tror att jag kommer att sakna nattningen, säger Karin. Malin Nordgren malin.nordgren@dn.se 08-738 19 80 6 månader gamla barn sover oftast 14–16 timmar per dygn. 1–3 år: Cirka 12–13 timmar om dygnet. 3–6 år: De fl esta sover 10–12 timmar. 6–12 år: 9–11 timmar per dygn. Tonåringar behöver 8–9 timmars sömn, men många sover för lite. (Siffrorna är genomsnittliga.) – Släpp alla föreställningar om vad som är rätt och fel när det gäller hur barnen ska sova, säger Malin Bergström, psykolog inom bup i Stockholm. Sömnen är grundläggande för både vuxna och barn. Utgångspunkten måste vara att alla ska sova så bra som möjligt, det gäller att tänka praktiskt och inte i principer, tycker hon: – Det finns föreställningar om att det är ”fi nare” att barnen sover i egen säng. Fast också motsatsen, att man är en bättre förälder om man har barnen i sängen. Men olika sätt passar olika personer, det handlar inte om fi nt eller fult. Om man har ett barn som absolut vill sova hos en, fast man själv blir störd och inte kan sova – vad gör man då? – Föräldrar måste också få sova. Men struntar man i principerna brukar man kunna hitta lösningar, som en madrass på golvet. Öronproppar är också bra, och om det fi nns två föräldrar kan man turas om, säger Malin Bergström. MALIN NORDGREN ", "article_category": "other"}
{"id": 37954, "headline": "Stäng skoldörren", "summary": "Skolor ska inte ge Nationaldemokraterna och andra extremister fritt spelrum. De ska heller inte bryta mot grundlagarna. Därmed måste de tacka nej till alla partier.", "article": "Nationaldemokraterna har gjort sin läxa. De har studerat yttranden av JO och JK över fall där skolor avvisat extremistpartier. Sedan har de spelat enligt regelboken och skickat in en ansökan om att få sätta upp ett bokbord på Värmdö gymnasium. Rektorn grubblade och våndades men kom fram till att ND inte kunde nekas att besöka skolan eftersom andra partier, bland andra något på den yttersta vänsterkanten, varit där. På tisdagen sattes bokbordet upp. Det blev tumult. Först inne i skolan mellan elever och nationaldemokrater. Sedan även utanför skolan eftersom vänsteraktivister från AFA hört talas om ND:s besök. Ska det vara så? Inte ska väl skolan få bli en tummelplats för extremister? Inte ska väl skolan ge fritt spelrum åt dem som inte respekterar den demokratiska grundprincipen om människors lika värde? Svaret bör vara nej. Men i praktiken hamnar skolorna lätt fel, för rättsligt sett går de en svår balansgång. De ska inte bara upprätthålla ordningen och se till att alla, såväl elever som vuxna, bemöts med respekt. Rektorn måste också i utövandet av sitt uppdrag följa landets grundlagar. Det är här JK och JO kommer in i bilden. I ett beslut den 24 april 2008 kritiserade justitiekanslern Karlbergsskolan i Köpings kommun för att den avvisade en begäran från Nationaldemokraterna om att på skoltid få sätta upp ett bokbord och dela ut flygblad. Rektorn hade angett två skäl för avslaget. Det ena var att skolan inte var allmän plats. Det andra löd: ”Partier som riskerar att störa skolans ordning samt vars uppfattning inte stämmer överens med skolans värdegrund ska utestängas.” Delvis hade han rätt. Eftersom skolan inte är allmän plats kan ingen kräva att där få sprida böcker och flygblad. Lagen ger honom också rätt att avslå en ansökan om ordningen skulle störas. Men ett avslag får inte, betonade JK, grundas på innehållet i de aktuella skrifterna. För i så fall bryter skolan mot tryckfrihetsförordningens förbud mot spridningshinder. Karlbergsskolan hade inga konkreta belägg för att företrädare för Nationaldemokraterna skulle störa ordningen. ”Snarast synes misstankarna ha bestått i allmänna farhågor för att skolans egna elever skulle störa ordningen om partiet tilläts komma dit”, menade JK. Även JO har i liknande fall slagit fast att ”ordning” måste tolkas strikt, utan sneglande på innehållet i de aktuella skrifterna. Att eleverna blir upprörda över ett budskap och att det därför kan bli tumult duger inte som argument för att stänga ett parti ute. Både JK och JO har dessutom pekat på de restriktioner som följer av regeringsformens krav på att myndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska ”beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet”. I praktiken innebär det att om andra politiska partier fått framföra sina åsikter på en skola, så blir möjligheterna att säga nej till Nationaldemokraterna eller något annat extremistparti mycket begränsade. Så rektorn på Värmdö gymnasium visste vad han gjorde. Eftersom andra partier tidigare fått komma till skolan fick även Nationaldemokraterna göra det. Självklart ska grundlagarna följas och möjligheterna att sprida politiska budskap i skolan inte styras av löst tyckande eller av rektorers egna tolkningar av vilka budskap som kan vara kränkande. Men skolorna är i sin fulla rätt att säga nej så länge det beskedet gäller lika för alla partier. När extremister systematiskt riktar sin propaganda mot skolorna blir det tyvärr nödvändigt att välja den vägen. ", "article_category": "other"}
{"id": 37957, "headline": "”Här är vårt alternativ till Filippa Reinfeldts Vårdval”", "summary": "Rödgröna oppositionen i Stockholms läns landsting enig inför valet: Vi vill ersätta Vårdval Stockholm med en ny vårdmodell som är rättvis och tar hänsyn till behoven. Filippa Reinfeldts stelbenta reform Vårdval Stockholm bidrar till att öka hälsoklyftorna i vår region. En oberoende utvärdering har konstaterat att den på sikt hotar den medicinska säkerheten. Därför presenterar vi rödgröna i dag Hälsoval Stockholm, ett alternativ med ett nytt ersättningssystem där vårdcentralerna får pengar efter sina behov. De patienter som har störst anledning att söka vård ska få mer resurser än de som är relativt friska. Vårt alternativ innebär fler specialister i närsjukvården. Vi vill också avskaffa den fria etableringen och öppna nya akuter vid ett antal närsjukhus, skriver företrädare för S, V och MP.", "article": "Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Stockholms län presenterar i dag Hälsoval Stockholm – ett jämlikt och hälsofrämjande alternativ till Vårdval Stockholm. Vi vill skapa en verklig valfrihet för patienterna. Grunden i vårt Hälsoval är ett nytt ersättningssystem där pengarna följer patientens val, men till mindre del styrs av antal besök och till större del av vårdtyngd och socioekonomi. Kvalitet ska stå i fokus och det hälsofrämjande arbetet ska ges stort utrymme. Kompetens och utvecklingskraft hos alla vårdens yrken ska tas bättre tillvara än i dag. Det gäller inte minst kvinnodominerade vårdyrken som distriktssköterskor och undersköterskor. Till vår hjälp använder vi oss av två vetenskapligt utformade och väl beprövade system. Adjusted Clinical Groups, ACG, ligger till grund för betalning för patienter efter vårdtyngd. Genom att ”poängsätta” varje patient utifrån diagnoser, ålder och kön kan vårdcentralen få en ersättning som motsvarar varje patients vårdtyngd. Detta görs automatiserat via patientjournalerna och kan sjösättas på några månader. Med ACG får en mottagning med patienter med svåra diagnoser mer i fast ersättning än en mottagning med patienter som är relativt friska. I dag får de båda samma ersättning. En del av vårdbehovet avgörs av socioekonomiska faktorer. Även för detta finns en vetenskapligt utformad och väl beprövad metod för att fördela resurser. Care Need Index, CNI, räknar ut ett socioekonomiskt index för de listade patienterna på mottagningen beräknat på en rad olika faktorer till exempel andelen ensamboende äldre och födda utanför OECD-länderna. Både ACG och CNI ingår som komponenter i Hälsoval Skåne, som de politiska partierna lyckats ena sig kring över blockgränserna. Vi rödgröna vill också att ersättningen för kvalitet ska öka. Det ska löna sig för mottagningar att nå bra hälsoresultat, god tillgänglighet och minska antibiotikaförskrivningen. Vår modell ger vård efter behov på ett rättvist, jämställt, hälsofrämjande och jämlikt sätt över hela länet: 1). Hälsoval Stockholm fördelar den ekonomiska ersättningen med hänsyn tagen till vårdtyngd och socioekonomi, genom ACG och CNI. De som har störst behov av vård ska få mer resurser än de som är relativt friska. 2). Mottagningarna ges tid och resurser för förebyggande och hälsofrämjande arbete. Genom att göra en betydligt större del av ersättningen baserad på antal listade patienter, vårdtyngd och socioekonomi, får verksamheterna råd att arbeta hälsopedagogiskt med till exempel rökavvänjning, viktminskning och uppsökande verksamhet. På sikt leder det till färre sjuka och bättre folkhälsa. 3). Hela vårdteamet ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande och kunna ge ett starkare stöd vid psykisk ohälsa och livskriser. Distriktsköterskans roll stärks och hon åläggs ett särskilt folkhälsoansvar. Hälsofrämjande insatser riktas särskilt till områden med stora hälsobehov. Fler hälsokommunikatörer sätts in. 4). Vi inför verklig valfrihet och patientmakt genom ett brett vårdutbud med olika inriktning och kompetenser. Hälsoval Stockholm innebär en tillit till vårdpersonalen att själva organisera sitt arbete och bedöma vilken vårdkompetens som ska möta den enskilda patienten. Patientens val kan påverka vårdteamets sammansättning. Hälsoval Stockholm ersätter till exempel besök hos kiropraktor, naprapat, och psykoterapeut. Kvalitet ska premieras före korta besök. 5). Fördelarna med att genom auktorisation undvika konkurrensupphandlingar tas tillvara, men kvalitetskraven på vårdgivarna skärps. Landstingets egen närsjukvård ges rätt att starta nyetableringar. Vårdenheter i landstingets egen regi ges också möjlighet att övergå i intraprenader. 6). Vården ska finnas där behoven finns. Fri etablering i den form den har i dag avskaffas. 7). Hälsoval Stockholm innebär ett bredare utbud i närsjukvården där fler specialister görs tillgängliga. För att öka möjligheterna till snabb vård utan tidsbokning öppnas också nya akuter vid ett antal närsjukhus, där bland annat barnläkarkompetens ska finnas. Vårdval Stockholm infördes i all hast utan några ordentliga konsekvensanalyser eller försök till enighet över blockgränserna. Under de dryga två år vi levt med Vårdval Stockholm har omfattande kritik från tunga aktörer riktats mot det ansvariga landstingsrådet Filippa Reinfeldts stelbenta reform. I en oberoende utvärdering av Ernst & Young, konstaterade experterna att den medicinska säkerheten på sikt hotas av Vårdval Stockholm. I en enkät som Läkarförbundet har genomfört tycker åtta av tio läkare i Stockholm att de har fått svårare att prioritera patienter med stora och kroniska vårdbehov. Nio av tio anser att många korta besök premieras för mycket. En stor majoritet av Vårdförbundets medlemmar uppger i en enkät att vårdvalet inte gav förutsättningar att uppnå målet om vård på lika villkor och inte heller för det förebyggande arbetet. Pensionärernas Riksorganisation menar att ersättningen bör viktas efter vårdtyngd. Lagen om vårdval införs nu i hela landet i olika former, men ingenstans väljer man att följa Stockholms modell. Vårdval Stockholm innebär att alla läkarbesök ger lika mycket pengar – oavsett om det är en enkel snuva eller en patient med flera komplicerade diagnoser. Ingen extra kompensation ges till mottagningar utifrån socioekonomiska faktorer, trots att vi vet att detta spelar stor roll för hälsan. Det är inte lönsamt i dag för vårdgivare att etablera sig i områden med komplicerade vårdbehov. Vårdval Stockholm bidrar därmed till att öka hälsoklyftorna. Endast en liten del av vårdcentralernas ersättning ges i dag utifrån hur många patienter som vårdcentralen ansvarar för. Därmed har Vårdval Stockholm flyttat fokus från att behandla hela patienter till att behandla varje diagnos för sig. Den fasta ersättningen är så låg att nödvändiga specialiserade verksamheter som äldrevårdcentraler och familjecentraler tvingats slå igen. Vi har fått en likriktning inom vården där valfrihet reduceras till geografi, inte vårdinnehåll. Vi rödgröna vill stärka folkhälsan och den enskilda människans rätt att välja den bästa vården. Därför vill vi ha ett Hälsoval med större mångfald, ökad valfrihet och en rättvis fördelning. Hälsoval Stockholm ska utjämna hälsoklyftorna i vår region. Ingela Nylund Watz, gruppledare och oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting Dag Larsson, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting Birgitta Sevefjord, gruppledare och oppositionslandstingsråd för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting Håkan Jörnehed, vice gruppledare för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting Raymond Wigg, oppositionslandstingsråd för Miljöpartiet i Stockholms läns landsting Lena-Maj Anding, gruppledare för Miljöpartiet i Stockholms läns landsting ACG och CNI ACG (Adjusted Clinical Groups) används för att beskriva förväntat resursbehov utifrån sjukligheten hos de listade patienterna. Varje patients behov utgår från journalförda diagnoser, ålder och kön. CNI (Care Need Index) beskriver den förväntade risken för att utveckla ohälsa baserad på socioekonomiska faktorer, till exempel antal ensamstående föräldrar och arbetslöshet. I Hälsoval Stockholm innebär det att man varje månad, med hjälp av SCB, tar fram risken för ohälsa för genomsnittspatienten på vårdcentralen. ", "article_category": "other"}
{"id": 37961, "headline": "”Svårt för handläggarna tolka riksdagens nya lag”", "summary": "Försäkringskassans generaldirektör går in i debatten om sjukförsäkringen: Tolkningen av den nya lag som riksdagen beslutade om före jul är inte självklar. Efter den debatt som blossade upp om behandlingen av cancersjuka, har vi dragit slutsatsen att vi mer aktivt behöver föra ett samtal om hur Försäkringskassan tolkar och tillämpar gällande lag. När ska det betraktas som ”oskäligt” att pröva någons förmåga mot den reguljära arbetsmarknaden? Vilka ska ses som så ”allvarligt” sjuka att de har rätt till sjukpenning utan tidsgräns? Det är extra viktigt att redovisa hur vi resonerar eftersom många fått utstå mycket oro den senaste tiden. Den nya lag som riksdagen antog före jul innebär att något fler kommer att ha rätt till sjukpenning. Samtidigt ska inte betydelsen av den överdrivas, skriver Adriana Lender.", "article": "Försäkringskassan har börjat tillämpa de nya regler inom sjukförsäkringen som riksdagen beslutade före jul. Beslutet var en följd av den debatt som blossade upp om behandlingen av cancersjuka (DN Debatt 2/12). Den kretsade delvis kring vem som bar ansvaret för hur lagen fungerade, lagstiftaren eller den myndighet, Försäkringskassan, som tillämpar lagen. Vi har dragit slutsatsen att vi mer aktivt behöver föra ett samtal om hur vi tolkar och tillämpar gällande lag. När ska det betraktas som ”oskäligt” att pröva någons förmåga mot den reguljära arbetsmarknaden och vilka ska betraktas som så ”allvarligt” sjuka att de har rätt till sjukpenning utan tidsgräns? Då vi upplever att många förhoppningar knutits till de nya reglerna känns det extra viktigt att redovisa hur vi resonerar. Många som är beroende av ersättning från sjukförsäkringen har fått utstå mycket oro och många nya besked de senaste månaderna. En försäkring är tänkt att ge trygghet. Den tryggheten vilar delvis på att reglerna går att förstå. Försäkringskassan har till uppdrag att inom ramen för reglerna i lagen om allmän försäkring besluta om rätten till sjukpenning. Lagstiftning och förarbeten utgör en ram men inom den finns många frågor som måste besvaras. Lagstiftaren kan aldrig förutse alla situationer och ge svar på alla frågor som kan uppkomma. Samma utmaning möter vi som myndighet. Det är enskilda handläggare som fattar beslut. Mellan lagtext och beslut finns Försäkringskassans vägledningar och riktlinjer men inte heller de kan ge svar på alla frågor och förutse alla situationer. Just därför är det viktigt att det finns en öppen debatt kring hur lagen blir verklighet. Och ytterst en möjlighet för ansvariga politiker eller ansvarig myndighet att göra de förändringar som krävs. Att ha rätt till sjukpenning förutsätter att det finns en nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom. Förmågan kan bedömas i relation till det jobb man har eller till arbetsmarknaden som helhet. Sedan juli 2008 gäller att efter sex månader ska förmågan prövas mot den reguljära arbetsmarknaden. Ett undantag har funnits om den sjuke inom sex månader kan förväntas återgå i arbete hos sin befintliga arbetsgivare. Nu har riksdagen bestämt att prövningen inte heller ska göras om det anses ”oskäligt”. Att avgöra vad som är oskäligt är inte lätt, begreppet bygger på en värdering som kan se helt olika ut hos olika människor. En nyckelfråga är vilka faktorer som ska kunna ligga till grund för ställningstagandet. Vid prövning av rätten till sjukpenning ska ålder, utbildning och sociala förhållanden inte vägas in. Det är bara sjukdomens konsekvenser som ska beaktas. Samtidigt är det klart att många kan tycka att det är oskäligt att en person som är 63 år ska försöka hitta ett nytt arbete samtidigt som han eller hon är sjuk. I riksdagens beslut sägs inte entydigt hur regeln ska förstås. Exemplen handlar om allvarlig sjukdom och dess konsekvenser men det sägs också att det kan finnas andra liknande situationer. Frågan är om dessa situationer kan handla om till exempel hög ålder. Vår tolkning är att så inte är fallet. Baserat på resonemangen i beslutet och att riksdagen skriver att det ska ses som en mindre förändring som inte kommer att röra särskilt många fall drar vi slutsatsen att lagen bara ska gälla situationer där det är sjukdomen i sig som gör att det är oskäligt att göra en prövning mot den reguljära arbetsmarknaden. I normalfallet finns en gräns för hur länge någon har rätt till sjukpenning. Gränsen är två och ett halvt år. Ett undantag är om man har rätt till så kallad fortsatt sjukpenning. I lagtexten har hittills stått att det ska finnas ”synnerliga skäl” och i förarbetena talas det om mycket allvarlig sjukdom. Försäkringskassan har tolkat detta som att det ska finnas en allvarlig sjukdom som medför en sådan påverkan på allmäntillståndet att personen får anses som mycket allvarligt sjuk. De flesta som beviljats fortsatt sjukpenning har lidit av cancer. Nu har riksdagen slagit fast att fler personer med cancer och andra likartade sjukdomar ska ha rätt till fortsatt sjukpenning. Detta även om sjukdomen i det enskilda fallet inte kan betraktas som mycket allvarlig. Begreppet synnerliga skäl har ersatts av ”allvarlig sjukdom”. Vad som är allvarlig sjukdom har Socialstyrelsen fått i uppdrag att definiera. Den definitionen kommer att spela en viktig roll. Frågan är dock om det tidigare kriteriet att sjukdomen ska ha en allvarlig påverkan på allmäntillståndet fortfarande ska gälla. I klartext har det handlat om att sjukdomen inte bara i sig ska vara allvarlig utan att den person som är drabbad också ska vara mycket sjuk. Vår tolkning är att det inte längre ska gälla. Som vi ser det knyts rätten till fortsatt sjukpenning nu tydligare till diagnosen. Tolkningen bygger på att riksdagen slagit fast att just det faktum att vissa personer med cancer inte fått rätt till fortsatt sjukpenning visar att begreppet varit för snävt. Fortfarande gäller dock att det ska finnas en nedsatt arbetsförmåga för att frågan om fortsatt sjukpenning alls ska kunna bli aktuell. De två regeländringarna innebär att något fler vid ett givet tillfälle kommer att ha rätt till sjukpenning. Samtidigt ska betydelsen inte överdrivas. De nya reglerna kommer givetvis att vara mycket viktiga för dem som berörs men redan i dag får över 97 procent av dem som ansöker om sjukpenning ett ja. Andelen sjukfall som slutade med en indragen ersättning var 2009 drygt 2 procent. En mycket grov uppskattning är att de nya reglerna om fortsatt sjukpenning kan komma att beröra ungefär 200 personer per år. Hur många prövningar mot den reguljära arbetsmarknaden som kommer att skjutas upp med hänvisning till att det vore oskäligt är ännu svårare att bedöma. I dag når ungefär 3 000 personer varje månad gränsen vid 180 dagar. I ungefär tio procent av de fallen skjuts prövningen upp med hänvisning till särskilda skäl. Den nya oskälighetsregeln kommer sannolikt att beröra betydligt färre fall än vad regeln om särskilda skäl gör. Tolkningen av den nya lagen är inte självklar, så är det sällan när det gäller sjukförsäkringen. Försäkringskassans uppgift är att förtydliga hur den ska tillämpas. Men inte heller de vägval jag beskrivit är uttömmande. Våra handläggare kommer att ställas inför svåra situationer när de ska ta ställning till om något är oskäligt eller om en sjukdom är allvarlig. Så måste det vara. Att bestämma om någons rätt till sjukpenning handlar ytterst om en individuell bedömning och det går aldrig att förutse alla situationer. Det kommer att krävas fler vägval och en beredskap att ompröva de som gjorts. Vår tillämpning kommer att behöva utvecklas utifrån erfarenheter och diskussioner kring vad som är rimligt och önskvärt. Försäkringskassans ambition är att bli bättre på att förklara hur vi tolkar och tillämpar gällande lag. Om Försäkringskassans tolkning och beslut är rätt prövas slutligen av domstolar. Om det rätta också är det önskvärda är sedan en fråga för riksdagen. Adriana Lender generaldirektör Försäkringskassan Försäkringskassan Försäkringskassan är en av Sveriges största statliga myndigheter. Den tillkom 1 januari 2005 genom en sammanslagning av Riksförsäkringsverket och de allmänna länsförsäkringskassorna. Den ansvarar för stora delar av de offentliga trygghetssystemen, som föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning, bostadsbidrag, bostadstillägg och aktivitetsstöd. Totalt administrerar myndigheten närmare femtio olika förmånsslag inom socialförsäkringen. ", "article_category": "other"}
{"id": 37963, "headline": "”Svårt för handläggarna tolka riksdagens nya lag”", "summary": "Försäkringskassans generaldirektör går in i debatten om sjukförsäkringen: Tolkningen av den nya lag som riksdagen beslutade om före jul är inte självklar.Efter den debatt som blossade upp om behandlingen av cancersjuka, har vi dragit slutsatsen att vi mer aktivt behöver föra ett samtal om hur Försäkringskassan tolkar och tillämpar gällande lag. När ska det betraktas som ”oskäligt” att pröva någons förmåga mot den reguljära arbetsmarknaden? Vilka ska ses som så ”allvarligt” sjuka att de har rätt till sjukpenning utan tidsgräns? Det är extra viktigt att redovisa hur vi resonerar eftersom många fått utstå mycket oro den senaste tiden. Den nya lag som riksdagen antog före jul innebär att något fler kommer att ha rätt till sjukpenning. Samtidigt ska inte betydelsen av den överdrivas, skriver Adriana Lender.", "article": "Försäkringskassan har börjat tillämpa de nya regler inom sjukförsäkringen som riksdagen beslutade före jul. Beslutet var en följd av den debatt som blossade upp om behandlingen av cancersjuka (DN Debatt 2/12). Den kretsade delvis kring vem som bar ansvaret för hur lagen fungerade, lagstiftaren eller den myndighet, Försäkringskassan, som tillämpar lagen. Vi har dragit slutsatsen att vi mer aktivt behöver föra ett samtal om hur vi tolkar och tillämpar gällande lag. När ska det betraktas som ”oskäligt” att pröva någons förmåga mot den reguljära arbetsmarknaden och vilka ska betraktas som så ”allvarligt” sjuka att de har rätt till sjukpenning utan tidsgräns? Då vi upplever att många förhoppningar knutits till de nya reglerna känns det extra viktigt att redovisa hur vi resonerar. Många som är beroende av ersättning från sjukförsäkringen har fått utstå mycket oro och många nya besked de senaste månaderna. En försäkring är tänkt att ge trygghet. Den tryggheten vilar delvis på att reglerna går att förstå. Försäkringskassan har till uppdrag att inom ramen för reglerna i lagen om allmän försäkring besluta om rätten till sjukpenning. Lagstiftning och förarbeten utgör en ram men inom den finns många frågor som måste besvaras. Lagstiftaren kan aldrig förutse alla situationer och ge svar på alla frågor som kan uppkomma. Samma utmaning möter vi som myndighet. Det är enskilda handläggare som fattar beslut. Mellan lagtext och beslut finns Försäkringskassans vägledningar och riktlinjer men inte heller de kan ge svar på alla frågor och förutse alla situationer. Just därför är det viktigt att det finns en öppen debatt kring hur lagen blir verklighet. Och ytterst en möjlighet för ansvariga politiker eller ansvarig myndighet att göra de förändringar som krävs. Att ha rätt till sjukpenning förutsätter att det finns en nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom. Förmågan kan bedömas i relation till det jobb man har eller till arbetsmarknaden som helhet. Sedan juli 2008 gäller att efter sex månader ska förmågan prövas mot den reguljära arbetsmarknaden. Ett undantag har funnits om den sjuke inom sex månader kan förväntas återgå i arbete hos sin befintliga arbetsgivare. Nu har riksdagen bestämt att prövningen inte heller ska göras om det anses ”oskäligt”. Att avgöra vad som är oskäligt är inte lätt, begreppet bygger på en värdering som kan se helt olika ut hos olika människor. En nyckelfråga är vilka faktorer som ska kunna ligga till grund för ställningstagandet. Vid prövning av rätten till sjukpenning ska ålder, utbildning och sociala förhållanden inte vägas in. Det är bara sjukdomens konsekvenser som ska beaktas. Samtidigt är det klart att många kan tycka att det är oskäligt att en person som är 63 år ska försöka hitta ett nytt arbete samtidigt som han eller hon är sjuk. I riksdagens beslut sägs inte entydigt hur regeln ska förstås. Exemplen handlar om allvarlig sjukdom och dess konsekvenser men det sägs också att det kan finnas andra liknande situationer. Frågan är om dessa situationer kan handla om till exempel hög ålder. Vår tolkning är att så inte är fallet. Baserat på resonemangen i beslutet och att riksdagen skriver att det ska ses som en mindre förändring som inte kommer att röra särskilt många fall drar vi slutsatsen att lagen bara ska gälla situationer där det är sjukdomen i sig som gör att det är oskäligt att göra en prövning mot den reguljära arbetsmarknaden. I normalfallet finns en gräns för hur länge någon har rätt till sjukpenning. Gränsen är två och ett halvt år. Ett undantag är om man har rätt till så kallad fortsatt sjukpenning. I lagtexten har hittills stått att det ska finnas ”synnerliga skäl” och i förarbetena talas det om mycket allvarlig sjukdom. Försäkringskassan har tolkat detta som att det ska finnas en allvarlig sjukdom som medför en sådan påverkan på allmäntillståndet att personen får anses som mycket allvarligt sjuk. De flesta som beviljats fortsatt sjukpenning har lidit av cancer. Nu har riksdagen slagit fast att fler personer med cancer och andra likartade sjukdomar ska ha rätt till fortsatt sjukpenning. Detta även om sjukdomen i det enskilda fallet inte kan betraktas som mycket allvarlig. Begreppet synnerliga skäl har ersatts av ”allvarlig sjukdom”. Vad som är allvarlig sjukdom har Socialstyrelsen fått i uppdrag att definiera. Den definitionen kommer att spela en viktig roll. Frågan är dock om det tidigare kriteriet att sjukdomen ska ha en allvarlig påverkan på allmäntillståndet fortfarande ska gälla. I klartext har det handlat om att sjukdomen inte bara i sig ska vara allvarlig utan att den person som är drabbad också ska vara mycket sjuk. Vår tolkning är att det inte längre ska gälla. Som vi ser det knyts rätten till fortsatt sjukpenning nu tydligare till diagnosen. Tolkningen bygger på att riksdagen slagit fast att just det faktum att vissa personer med cancer inte fått rätt till fortsatt sjukpenning visar att begreppet varit för snävt. Fortfarande gäller dock att det ska finnas en nedsatt arbetsförmåga för att frågan om fortsatt sjukpenning alls ska kunna bli aktuell. De två regeländringarna innebär att något fler vid ett givet tillfälle kommer att ha rätt till sjukpenning. Samtidigt ska betydelsen inte överdrivas. De nya reglerna kommer givetvis att vara mycket viktiga för dem som berörs men redan i dag får över 97 procent av dem som ansöker om sjukpenning ett ja. Andelen sjukfall som slutade med en indragen ersättning var 2009 drygt 2 procent. En mycket grov uppskattning är att de nya reglerna om fortsatt sjukpenning kan komma att beröra ungefär 200 personer per år. Hur många prövningar mot den reguljära arbetsmarknaden som kommer att skjutas upp med hänvisning till att det vore oskäligt är ännu svårare att bedöma. I dag når ungefär 3 000 personer varje månad gränsen vid 180 dagar. I ungefär tio procent av de fallen skjuts prövningen upp med hänvisning till särskilda skäl. Den nya oskälighetsregeln kommer sannolikt att beröra betydligt färre fall än vad regeln om särskilda skäl gör. Tolkningen av den nya lagen är inte självklar, så är det sällan när det gäller sjukförsäkringen. Försäkringskassans uppgift är att förtydliga hur den ska tillämpas. Men inte heller de vägval jag beskrivit är uttömmande. Våra handläggare kommer att ställas inför svåra situationer när de ska ta ställning till om något är oskäligt eller om en sjukdom är allvarlig. Så måste det vara. Att bestämma om någons rätt till sjukpenning handlar ytterst om en individuell bedömning och det går aldrig att förutse alla situationer. Det kommer att krävas fler vägval och en beredskap att ompröva de som gjorts. Vår tillämpning kommer att behöva utvecklas utifrån erfarenheter och diskussioner kring vad som är rimligt och önskvärt. Försäkringskassans ambition är att bli bättre på att förklara hur vi tolkar och tillämpar gällande lag. Om Försäkringskassans tolkning och beslut är rätt prövas slutligen av domstolar. Om det rätta också är det önskvärda är sedan en fråga för riksdagen. Adriana Lender generaldirektör Försäkringskassan ", "article_category": "other"}
{"id": 37968, "headline": "”Rik pappa är viktigare än talang och utbildning”", "summary": "Ny undersökning med 4 000 svenska hushåll visar: Mycket svagt samband mellan arbetsinkomst och nettoförmögenhet.Trots Sveriges mycket jämna inkomstfördelning – med hela den breda medelklassen i ett väldigt ihoptryckt inkomstspann – är skillnaderna i levnadsstandard betydande. Förklaringen är att tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Ett fåtal är rejält förmögna. För dem som inte ärvt pengar eller haft turen att vid rätt tillfälle köpa hus i en tillväxtregion, är vägen stängd. Det går inte att bygga upp en förmögenhet genom en vanlig lönekarriär. Om vi vill jämna ut standardskillnaderna är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet, skriver Robert Gidehag, Helena Olsson och Nils Bohlin.", "article": "Något är på väg att förändras i det svenska samhälle som så länge kännetecknats av långtgående utjämningsambitioner. Denna utveckling brukar beskrivas som ”ökade klyftor”. Men en så förenklad analys och beskrivning missar hela den grundläggande problematiken och förståelsen för vad det är som egentligen händer. Skattebetalarnas förening har initierat ett omfattande utredningsprojekt i frågan och i dag släpper vi en delrapport. I våra vardagsobservationer kan vi själva se att det finns förhållandevis stora skillnader i levnadsstandard även inom medelklassen. Vissa åker till Thailand lite då och då, kör nya fina bilar och tar snabbt del av all ny hemelektronik samtidigt som andra inte upplever sig ha råd med något av detta. Samtidigt matas vi med siffror om hur inkomstklyftorna ökar. Slutsatsen ligger nära till hands att detta är förklaringen till skillnaderna i levnadsstandard. Men så är det inte alls, att Sverige skulle ha en ojämn inkomstfördelning är en myt. I relativa termer är Sverige fortfarande det mest eller näst mest (beroende av mått) jämlika samhället i den industrialiserade världen vad gäller inkomster, i konkurrens bara med Danmark. Gränsen för att kvala in i den tiondel som tjänar mest går vid 27 000 kronor efter skatt. Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann. Lägg till det faktum att boendekostnaderna ofta är högre där de välbetalda jobben finns, att det finns en åldersaspekt som gör att de som tjänar bra ofta har fler barn och att det tillkommer andra fördyrande faktorer med välavlönade och tidskrävande jobb – och det är lätt att inse att skillnaderna i inkomst mellan de flesta i Sverige är mycket små. Bonusar och höga chefslöner som det står om i medierna är randfenomen. Sverige har en mycket jämn inkomstfördelning och de skillnader som finns kan inte alls förklara de olikheter som finns i standard. Förklaringen till detta finner vi i stället i förmögenhetsstatistiken. Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar. Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan. Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska. Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard. Varför är det då så att det är inkomsternas jämna fördelning som nästan uteslutande står i fokus för larmen om ökande klyftor medan skillnaderna i förmögenhet sällan eller aldrig debatteras? Om man tillåter sig att vara lite konspiratorisk skulle man kunna gissa att det beror på att förmögenheternas fördelning och den svenska förmögenhetsbildningen är det kanske största underkännandet som finns av den svenska jämlikhetstanken. Eftersom inkomsterna är så jämnt fördelade – särskilt efter skatt – kan nästan ingen ackumulera ett kapital genom arbete. När vi studerat detta statistiskt ser vi också att sambandet mellan inkomst och förmögenhet i stort sett helt har kopplats ur i Sverige. Vi har i SCB:s databas Linda statistiskt valt ut en grupp hushåll som har en beskattningsbar förmögenhet 2006 och som vi kan följa 10 år bakåt i tiden. Totalt handlar det om drygt 4 000 hushåll så det är ett stort urval. I denna grupp har skärningar gjorts på två vis. Dels i tio lika stora grupper (deciler) baserade på en rangordning efter hur stor förmögenheten är. Dels i tio grupper där hushållens sammanlagda arbetsinkomst de senaste tio åren har rangordnats. Om sambandet vore starkt mellan inkomst och förmögenhet skulle det naturligtvis finnas en stor överrepresentation av höginkomsttagare i grupperna med störst förmögenhet och vice versa. Men fördelningen är helt slumpmässig. Den som tillhör till exempel decil åtta vad gäller inkomst har lika stor sannolikhet att hamna i decil ett som decil tio vad gäller förmögenhet. Endast i ett fall finns ett samband mellan inkomst och förmögenhet, för den tiondel som tjänat allra mest. Korrelationen mellan ackumulerad arbetsinkomst och nettoförmögenhet är i vår studie 0,16 vilket ligger i linje med vad andra studier på området finner. Ett enskilt år är korrelationen mellan arbetsinkomstinkomst och nettoförmögenhet ännu svagare, 0,11. I USA, som ju har en väsentligt mer ojämn inkomstfördelning, är motsvarande korrelation mellan 0,5 och 0,6 enligt tidigare studier på området. Men vad betyder det faktum att det i Sverige knappast alls finns ett samband mellan inkomst och förmögenhet för den svenska modellen och våra stora ambitioner på jämlikhetens område? Vid en första betraktelse kan man tycka att införande av en rejäl förmögenhetsskatt (utan undantag) kryddat med en arvskatt vore en lösning. Sverige är dock som bekant ett öppet land i en globaliserad värld med rörliga skattebaser varför detta vore olyckligt av en rad skäl som är väl kända – kapital flyr ur landet, skatteplaneringen frodas och tillväxten blir lägre. Dessutom vore det fel i grunden. Det är inget problem att människor äger en tillgång som stiger i värde och blir mer eller mindre rika på det, eller att några har turen att ärva. Problemet är att för dem som inte har den turen är den alternativa vägen via inkomst och vanlig lönekarriär stängd. Skattepolitiken i Sverige cementerar förmögenhetsbildningen. Skatterna på inkomst är höga och progressiviteten är högst i världen, den högsta marginaleffekten sätter dessutom in på en internationellt sett låg nivå. Därför är den enda rimliga lösningen på detta att kraftigt sänka såväl det totala skattetrycket som progressiviteten i inkomstskattesystemet. Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut? Robert Gidehag vd Skattebetalarnas förening Helena Olsson nationalekonom Nils Bohlin fil dr i nationalekonomi ", "article_category": "other"}
{"id": 37971, "headline": "”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger”", "summary": "KD:s partiledare Göran Hägglund: Svenska folket har rätt att få veta vad de rödgrönas speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär.Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val om det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare. Ett tydligt åskådningsexempel gavs i SVT:s partiledardebatt förra söndagen, när MP:s Peter Eriksson skulle förklara varför de rödgröna vill bestämma hur föräldrar ska ta hand om sina barn. Vanliga människor får hela tiden sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Nu har vi sett konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv om de rödgröna vinner valet, skriver Göran Hägglund.", "article": "För några månader sedan pekade jag på den klyfta som finns mellan folk och elit i Sverige. Flera har efterlyst konkretion. Vari skulle klyftan bestå och på vilket sätt skulle just Kristdemokraterna vara lämpade att rycka ut till försvar för ”verklighetens folk”? För dem som såg partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” förra söndagen gavs ett tydligt åskådningsexempel. Miljöpartiets Peter Eriksson stod till tjänst då han skulle förklara för svenska folket varför de rödgröna vill bestämma åt föräldrar hur de ska ta hand om sina barn. Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel. Så frankt brukar de rödgröna inte uttrycka sig, men för debattens skull är det välgörande. Svenska folket har rätt att få veta vad de rödgrönas speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär: att din frihet som enskild person är en illusion – använder du din frihet fel kommer den ändå att offras på statistikens altare. Och verktyget för detta heter kvotering. Detta är värt att resonera om i botten. För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare. Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet. Trots att det inte finns stöd i folkopinionen – eller på grund av – har det skapats ett slags elitens nyspråk där kvotering förvandlas till ”individualiserad föräldraförsäkring” (familjen) eller ”positiv särbehandling” (högskolan). Ett nyspråk vars utgångspunkter förmedlas okritiskt av breda delar av svensk pekpinneadel, inte minst förment opartiska medier. Det är i samma anda de rödgröna angriper vårdnadsbidraget. Man vill inte att folk ska ha utrymme att göra val som riskerar att störa de politiska modellerna. Inte ens när det gäller människors egna barn. Det är en syn på det politiska uppdraget som helt enkelt inte går ihop med synen på sig själv som folkföreträdare. Överhetsperspektivet är slående. När de rödgröna använder integrationsargumentet för att frånta invandrarföräldrar rätten att bestämma över sina barn blir det direkt frånstötande. Just dessa skulle ha än mindre rätt än infödda svenska föräldrar att nyttja vårdnadsbidraget, fick vi höra rakt ut i partiledardebatten. Invandrare används på ett obehagligt sätt som murbräcka i jämställdhetsdebatten. Och än mer obehagligt är det att det bara tycks vara vi kristdemokrater som reagerar och säger ifrån. Klart besked gavs också om att inte heller äganderätten är fredad från regleringskraven. Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet. Någonstans där är det som de rödgrönas kvoteringsambitioner hämtar sin näring. I den socialistiskt inspirerade viljan att lägga samhället tillrätta ovanifrån. Inte bara i viktiga delar som sjukvård, utbildning och omsorg, utan ett tillrättaläggande in i minsta detalj. Officiellt är det med ”respekt” för de enskildas val som Peter Eriksson så vackert uttryckte det. Och inte sällan med jämställdhet som täckmantel. Men hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Just de enskilda man påstår sig respektera och vilja representera. Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering. Kanske för att vi är det parti i svensk politik som är mest tydligt värdeorienterat. I alla händelser var den rödgröna uppställningen i partiledardebatten talande i ett avseende, som hittills förbisetts av analytiker: Det vi såg var konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv – om de rödgröna vinner valet. En av Kristdemokraternas huvuduppgifter kommer att vara att motverka detta. GÖRAN HÄGGLUND partiledare (KD) ", "article_category": "other"}
{"id": 37976, "headline": "Störst, bäst och rappast", "summary": "Första gången de möttes var det för att göra upp på scen. Tio år senare är rapparna Stor och Pato Pooh inte bara två av svensk hiphops mest uppmärksammade nya namn, utan också goda vänner. På fredagen står de på scen tillsammans i Stockholm.", "article": "Stor: Jag och Pato är lika på ett sätt. Vi har alltid haft drömmen i vårt huvud. Vi vet vad vi vill göra, vilka stunder vi vill uppleva. Vi förstår varandra när det händer något bra. Pato var den förste som ställde sig upp när det blev klart att jag vann P3 Guld. Pato Pooh: Jag blev så glad! Och fatta, om jag blev så glad när han vann, undrar hur glad jag kommer att bli när  jag vinner. Stor och Pato Pooh. Ulises Infante Azocar och Patricio Silva. Två av svensk hiphops mest omtalade nya namn, den förste belönad med en P3 Guld-statyett för albumet ”Nya skolans ledare”, den andre nominerad till en Grammis för hitvideon till låten ”Follow me”, som han gjort tillsammans med Adam Tensta. Aktuella med en gemensam konsert på Fasching och en ep på gång. Vänner sedan tonåren. Den här onsdagskvällen har de plöjt genom snömodden utmed Skeppsbrokajen till Reisen i ett av Gamla stans skevande hus. Hotellgäster i badrock passerar på väg ner till gymmet, annars är det glest i lokalen. Stor och Pato Pooh är här eftersom jag har dragit hit dem för att delta i det rapquiz som en gång i månaden samlar ett gäng hiphopjournalister, bloggare och dj:er. Men sällan rappare; Petter och hans gäng Natural Bond häcklas till exempel flitigt för att vara för nervösa för att delta. Vid ett bord turas de båda om att spela upp bandet. Första gången de möttes var på scen. Första gången, med viss reservation, eftersom de, med föräldrar från Chile, gemensamma vänner i Rinkeby, och medlemskap i samma chilenska gitarrförening i ABF-huset inne i city, hade för många gemensamma cirklar för att inte ha korsat varandras bana tidigare. Men första gången de verkligen möttes, det var på scen, i raptävlingen ”Stockholms bästa”. Stor var 13 år, Pato Pooh 16. Stor: Jag visste inte att det var en tävling förrän jag kom dit. Jag trodde det var en vanlig spelning. Det var 30-åringar där. Efteråt var det någon som spred ut ett rykte om att det var min storebror som hade skrivit mina texter. Jag fick reda på det flera år senare, och bara: ”Jag har inte ens någon bror!” Pato Pooh vann. Stor (då i duon Stor & Liten) kom tvåa. Åren gick, Stor blev god vän med Pato Poohs lillebror Pablo, hängde ofta hemma hos familjen Silva , och gång på gång möttes de på scen. De turades om att vinna. Om ni skulle mötas i dag, vem tar hem det då? – Jag har en P3 Guld, det har inte han, haha, säger Stor. Stor har rappat sedan han inte visste att det var det han gjorde, säger han. – Och när jag blev lite äldre, elva tolv, när man började välja egna kläder och få en egen stil, då rappade jag. Tio år senare gjorde han ”Nya skolans ledare” – ”jag har alltid känt mig som ett sladdbarn, men vetat att en dag, då kommer min tid. Det är det titeln syftar på” – ett album uppbackat av stora delar av gamla skolan. Bröderna Salazar, från The Latin Kings, står för flera produktioner. ”Stor är den absolut bästa rappare vi har jobbat med”, har Masse Salazar sagt. Petter gästar, liksom Promoe, Fille och Adam Tensta. Vid prisutdelningen på P3 Guld tackade Stor sin familj, och Ayla. Ayla betyder också familj, på arabiska, och är hans gäng sedan uppväxten på ungdomsgården i Huddinge. Även hyllade duon Mohammed Ali ingår där. Pato Pooh skriver låtar med r’n’b-sångaren Ricky och driver på egen hand en studio, där Ken gjorde sin senaste skiva, och där även Agnes har spelat in. Han jobbar med ett gäng yngre killar i en klick som kallar sig Dehdinpoik, men säger ändå: – Jag är ganska ensam i min position, när det gäller hiphop. – Stor är den ende jag skulle kalla min vän. Jag jobbar med många, men han är den ende jag ringer en tisdagskväll för att fråga vad som händer. När visste ni att ni var vänner? – Det växte fram, säger Pato Pooh. – Första gången jag gick ut – jag hade ju varit och spelat ute förut, men första gången jag gick på klubb – lånade jag Patos leg. Jag gick till Bonden. Jag var nervös att det inte skulle funka, vi är ju inte särskilt lika – men som tur är tycker folk att alla blattar ser likadana ut – det gick bra. Jag minns inte vad det var för klubb, men jag blev full där inne. Du var också jättenervös; ”Fucka inte upp mitt leg! Fucka inte upp mitt leg!” säger Stor. Pato Pooh: Jag var nervös. Men det gick bra. Pato Poohs pappa är musiker. Dels solo, dels i gruppen Sangre Morena, som spelar svängigt latinamerikanskt. – Han är min stora inspiration när det gäller musik. Jag gillar verkligen alla sorters musik, jag har bara fastnat för rap själv. – Min mamma är min stora inspiration, när det gäller att jobba. Jag blir starkare av att kämpa, jag är den typen av person. Mamma kom hit med pappa. Hon städar, hon jobbar hårt, samtidigt som hon har tagit hand om familjen. Det är lite svårt att förklara vad jag håller på med. Men så ringde det en vän från Chile som hade hört min låt, och då blev det mycket verkligare för henne. Hon blev så stolt. Det gjorde allt så mycket mer värt för mig. Tävlingen startar. De första svartvitkopierade arken delas ut. De andra lagen samlas i klungor om fem sex personer kring borden. Stor och Pato Pooh – lag Yoldash & Co – klarar sig med ett hörn. De är bara två. Del ett går ut på att känna igen vem som är på bild, och vilken rappare den personen är sidekick till. De böjer sig fram, skriver febrilt. – Vilka dåliga bilder! Hade inte Stor känt Martin [ena halvan av Lorentz och M. Sakarias] skulle vi aldrig ha tagit Ornish, säger Pato Pooh. Nästa kategori är ett röda tråden-moment. Som tredje låt dyker Stors ”Lilla shorty” dyker upp. – Jag borde byta namn på den! Då blir det bara vi som får rätt. Ingen kan säga något, haha, säger han. Vad är det för röd tråd då? – Det finns ingen röd tråd mellan Stor och Big Daddy Kane! Om det gör det så borde han veta det i så fall! Stor slår ut med händerna. Pato Pooh lägger ifrån sig pennan. Frågesporten drar ut på tiden. En timme, två, tre, till slut måste de gå, Stor för att klippa en video till låten ”Allt vi gjort”, i Flemingsberg, Pato Pooh vidare. Därför placerar sig Lag Yoldash & Co inte. Men att vara en fråga i en frågesport knäcker ändå att ha alla rätt, rakt av. De är inte lika på alla sätt. En rappar på svenska, den andre på engelska, till exempel. Och när Pato Pooh radar upp vad han gör, vid sidan av sitt dagjobb som fritidsledare, stoppar han till slut den strida strömmen av inspelningar, remixer, skivor med ett: ”Jag önskar att jag kunde klona mig själv!” Stor är hans motsats. – I och med att jag freestylar så mycket tror folk att jag är väldigt produktiv. Det är jag inte, säger han. – Låtarna på ”Nya skolans ledare” är de låtar jag gjorde 2008/09. Det är en kamp. Det är ångest. Vad är det som får dig att ändå göra det då? – Behovet av att försöka. 19 av 20 dagar funkar det inte. Men den tjugonde dagen gör det det. På Stors ”Nya skolans ledare” finns bland annat ”Aina”, en melodiös attack på rasism och övervåld från polisen. Genom låten rinner en kongenial sampling från Björn Skifs ”Aina” (”lugna ner dig nu, och va’ bara den du e’”). Den inleds dock med en helt annan ljudupptagning, den av Malmöpoliserna som pratar om ”apajävlar” som de ska ”ge så mycket stryk att han inte kan stå på benen” i Rosengård våren 2009. – Medierna har redan glömt det, det försvinner som allt annat. Men det de säger där räcker för minst 20 låtar till på samma tema. Det är så tydligt när man hör dem att de är vana vid att säga och göra precis som de vill, säger Stor. Kartellen, som har profilerat sig som väldigt hårda, bråkiga, gangsterrappare, är med på albumet. Hur är de att jobba med? – De är bra. De säger vad de tycker. Och det är bra att de finns, på samma sätt som det är bra att [dansbeatorienterade] Maskinen finns – eftersom det är bra att det finns en bredd inom hiphop som genre. – Och det är inte konstigt att de finns när samhället ser ut som det gör. Det är klart att det finns en hiphopgrupp som är gangsta om man kollar på alla böcker, och filmer, som ”Snabba cash”, som görs om gangsters. Folk är uppenbarligen intresserade. Filmer, böcker, det är okej, det har ingen några problem med. Men när någon rappar – då är det plötsligt verkligt. Varför är det så? Musik över huvud taget har högre äkthetskrav på sig än andra uttryck. – Nej. Bara hiphop. En rockare kan sjunga ”I shot a man with my fathers gun”, och det är bara …charmigt. Men varför gäller inte det hiphop? – Det finns en tradition att skriva om det som är verkligt. Man skriver inte om vad som helst. Jag vill göra låtar om vad som helst. Som ”Lilla shorty”. Folk frågar vem den handlar om. Den handlar inte om någon särskild. Den handlar om känslan när man ser en tjej som man tycker är snygg och bara ”varför är hon med den där snubben? Hon borde vara med mig, jag vore mycket bättre för henne.” – Jag har kanske inte känt så sedan jag var 15, och jag har inte levt hela ”Lilla shorty”. Men det är ändå en känsla jag har. Jag vill fånga de där små detaljerna. Den röda tråden mellan Stor och Big Daddy Kane? Storlek, så klart! Stor och Pato Pooh gör en gemensam spelning på Fasching, Kungsgatan 63, t T-Centralen, fredag den 5 februari kl 21. Åldersgräns: 18 år. Stor och Pato Pooh Stor Namn: Ulises Infante Azocar Ålder: 22 år Familj: Mamma, pappa, två systrar, systerbarn Bor: Huddinge Aktuell: Digitala albumet \"Nya skolans ledare\" fick nyligen pris på P3 Guld som årets hiphop/soul. Arbetar på uppföljaren. Pato Pooh Namn: Patricio Silva Ålder: 25 år Familj: Mamma, pappa, bror, syster, släkten Silva. Aktuell: Med albumet \"I work hard chronicles\" och flera släpp på gång. Vill skriva till: Robyn, Norah Jones, Justin Timberlake, Erik Hassle (\"han är grym som fan\"). ", "article_category": "other"}
{"id": 37977, "headline": "Störst, bäst och rappast", "summary": "Första gången de möttes var det för att göra upp på scen. Tio år senare är rapparna Stor och Pato Pooh inte bara två av svensk hiphops mest uppmärksammade nya namn, utan också goda vänner. I kväll står depå scen tillsammans i Stockholm. Stor Pato Pooh", "article": "Stor:Jag och Pato är lika på ett sätt. Vi har alltid haft drömmen i vårt huvud. Vi vet vad vi vill göra, vilka stunder vi vill uppleva. Vi förstår varandra när det händer något bra. Pato var den förste som ställde sig upp när det blev klart att jag vann P3 Guld. Pato Pooh:Jag blev så glad! Och fatta, om jag blev så glad när han vann, undrar hur glad jag kommer att bli när  jag vinner. Stor och Pato Pooh. Ulises Infante Azocar och Patricio Silva. Två av svensk hiphops mest omtalade nya namn, den förste belönad med en P3 Guld-statyett för albumet ”Nya skolans ledare”, den andre nominerad till en Grammis för hitvideon till låten ”Follow me”, som han gjort tillsammans med Adam Tensta. Aktuella med en gemensam konsert på Fasching och en ep på gång. Vänner sedan tonåren. Den här onsdagskvällen har de plöjt genom snömodden utmed Skeppsbrokajen till Reisen i ett av Gamla stans skevande hus. Hotellgäster i badrock passerar på väg ner till gymmet, annars är det glest i lokalen. Stor och Pato Pooh är här eftersom jag har dragit hit dem för att delta i det rapquiz som en gång i månaden samlar ett gäng hiphopjournalister, bloggare och dj:er. Men sällan rappare; Petter och hans gäng Natural Bond häcklas till exempel flitigt för att vara för nervösa för att delta. Vid ett bord turas de båda om att spela upp bandet. Första gången de möttes var på scen. Första gången, med viss reservation, eftersom de, med föräldrar från Chile, gemensamma vänner i Rinkeby, och medlemskap i samma chilenska gitarrförening i ABF-huset inne i city, hade för många gemensamma cirklar för att inte ha korsat varandras bana tidigare. Men första gången de verkligen möttes, det var på scen, i raptävlingen ”Stockholms bästa”. Stor var 13 år, Pato Pooh 16. Stor:Jag visste inte att det var en tävling förrän jag kom dit. Jag trodde det var en vanlig spelning. Det var 30-åringar där. Efteråt var det någon som spred ut ett rykte om att det var min storebror som hade skrivit mina texter. Jag fick reda på det flera år senare, och bara: ”Jag har inte ens någon bror!” Pato Pooh vann. Stor (då i duon Stor & Liten) kom tvåa. Åren gick, Stor blev god vän med Pato Poohs lillebror Pablo, hängde ofta hemma hos familjen Silva , och gång på gång möttes de på scen. De turades om att vinna. Om ni skulle mötas i dag, vem tar hem det då? – Jag har en P3 Guld, det har inte han, haha, säger Stor. Stor har rappat sedan han inte visste att det var det han gjorde, säger han. – Och när jag blev lite äldre, elva tolv, när man började välja egna kläder och få en egen stil, då rappade jag. Tio år senare gjorde han ”Nya skolans ledare” – ”jag har alltid känt mig som ett sladdbarn, men vetat att en dag, då kommer min tid. Det är det titeln syftar på” – ett album uppbackat av stora delar av gamla skolan. Bröderna Salazar, från The Latin Kings, står för flera produktioner. ”Stor är den absolut bästa rappare vi har jobbat med”, har Masse Salazar sagt. Petter gästar, liksom Promoe, Fille och Adam Tensta. Vid prisutdelningen på P3 Guld tackade Stor sin familj, och Ayla. Ayla betyder också familj, på arabiska, och är hans gäng sedan uppväxten på ungdomsgården i Huddinge. Även hyllade duon Mohammed Ali ingår där. Pato Pooh skriver låtar med r’n’b-sångaren Ricky och driver på egen hand en studio, där Ken gjorde sin senaste skiva, och där även Agnes har spelat in. Han jobbar med ett gäng yngre killar i en klick som kallar sig Dehdinpoik, men säger ändå: – Jag är ganska ensam i min position, när det gäller hiphop. – Stor är den ende jag skulle kalla min vän. Jag jobbar med många, men han är den ende jag ringer en tisdagskväll för att fråga vad som händer. När visste ni att ni var vänner? – Det växte fram, säger Pato Pooh. – Första gången jag gick ut – jag hade ju varit och spelat ute förut, men första gången jag gick på klubb – lånade jag Patos leg. Jag gick till Bonden. Jag var nervös att det inte skulle funka, vi är ju inte särskilt lika – men som tur är tycker folk att alla blattar ser likadana ut – det gick bra. Jag minns inte vad det var för klubb, men jag blev full där inne. Du var också jättenervös; ”Fucka inte upp mitt leg! Fucka inte upp mitt leg!” säger Stor. Pato Pooh:Jag var nervös. Men det gick bra. Pato Poohs pappa är musiker. Dels solo, dels i gruppen Sangre Morena, som spelar svängigt latinamerikanskt. – Han är min stora inspiration när det gäller musik. Jag gillar verkligen alla sorters musik, jag har bara fastnat för rap själv. – Min mamma är min stora inspiration, när det gäller att jobba. Jag blir starkare av att kämpa, jag är den typen av person. Mamma kom hit med pappa. Hon städar, hon jobbar hårt, samtidigt som hon har tagit hand om familjen. Det är lite svårt att förklara vad jag håller på med. Men så ringde det en vän från Chile som hade hört min låt, och då blev det mycket verkligare för henne. Hon blev så stolt. Det gjorde allt så mycket mer värt för mig. Tävlingen startar.De första svartvitkopierade arken delas ut. De andra lagen samlas i klungor om fem sex personer kring borden. Stor och Pato Pooh – lag Yoldash & Co – klarar sig med ett hörn. De är bara två. Del ett går ut på att känna igen vem som är på bild, och vilken rappare den personen är sidekick till. De böjer sig fram, skriver febrilt. – Vilka dåliga bilder! Hade inte Stor känt Martin [ena halvan av Lorentz och M. Sakarias] skulle vi aldrig ha tagit Ornish, säger Pato Pooh. Nästa kategori är ett röda tråden-moment. Som tredje låt dyker Stors ”Lilla shorty” dyker upp. – Jag borde byta namn på den! Då blir det bara vi som får rätt. Ingen kan säga något, haha, säger han. Vad är det för röd tråd då? – Det finns ingen röd tråd mellan Stor och Big Daddy Kane! Om det gör det så borde han veta det i så fall! Stor slår ut med händerna. Pato Pooh lägger ifrån sig pennan. Frågesporten drar ut på tiden. En timme, två, tre, till slut måste de gå, Stor för att klippa en video till låten ”Allt vi gjort”, i Flemingsberg, Pato Pooh vidare. Därför placerar sig Lag Yoldash & Co inte. Men att vara en fråga i en frågesport knäcker ändå att ha alla rätt, rakt av. De är inte lika på alla sätt. En rappar på svenska, den andre på engelska, till exempel. Och när Pato Pooh radar upp vad han gör, vid sidan av sitt dagjobb som fritidsledare, stoppar han till slut den strida strömmen av inspelningar, remixer, skivor med ett: ”Jag önskar att jag kunde klona mig själv!” Stor är hans motsats. – I och med att jag freestylar så mycket tror folk att jag är väldigt produktiv. Det är jag inte, säger han. – Låtarna på ”Nya skolans ledare” är de låtar jag gjorde 2008/09. Det är en kamp. Det är ångest. Vad är det som får dig att ändå göra det då? – Behovet av att försöka. 19 av 20 dagar funkar det inte. Men den tjugonde dagen gör det det. På Stors ”Nya skolans ledare”finns bland annat ”Aina”, en melodiös attack på rasism och övervåld från polisen. Genom låten rinner en kongenial sampling från Björn Skifs ”Aina” (”lugna ner dig nu, och va’ bara den du e’”). Den inleds dock med en helt annan ljudupptagning, den av Malmöpoliserna som pratar om ”apajävlar” som de ska ”ge så mycket stryk att han inte kan stå på benen” i Rosengård våren 2009. – Medierna har redan glömt det, det försvinner som allt annat. Men det de säger där räcker för minst 20 låtar till på samma tema. Det är så tydligt när man hör dem att de är vana vid att säga och göra precis som de vill, säger Stor. Kartellen, som har profilerat sig som väldigt hårda, bråkiga, gangsterrappare, är med på albumet. Hur är de att jobba med? – De är bra. De säger vad de tycker. Och det är bra att de finns, på samma sätt som det är bra att [dansbeatorienterade] Maskinen finns – eftersom det är bra att det finns en bredd inom hiphop som genre. – Och det är inte konstigt att de finns när samhället ser ut som det gör. Det är klart att det finns en hiphopgrupp som är gangsta om man kollar på alla böcker, och filmer, som ”Snabba cash”, som görs om gangsters. Folk är uppenbarligen intresserade. Filmer, böcker, det är okej, det har ingen några problem med. Men när någon rappar – då är det plötsligt verkligt. Varför är det så? Musik över huvud taget har högre äkthetskrav på sig än andra uttryck. – Nej. Bara hiphop. En rockare kan sjunga ”I shot a man with my fathers gun”, och det är bara …charmigt. Men varför gäller inte det hiphop? – Det finns en tradition att skriva om det som är verkligt. Man skriver inte om vad som helst. Jag vill göra låtar om vad som helst. Som ”Lilla shorty”. Folk frågar vem den handlar om. Den handlar inte om någon särskild. Den handlar om känslan när man ser en tjej som man tycker är snygg och bara ”varför är hon med den där snubben? Hon borde vara med mig, jag vore mycket bättre för henne.” – Jag har kanske inte känt så sedan jag var 15, och jag har inte levt hela ”Lilla shorty”. Men det är ändå en känsla jag har. Jag vill fånga de där små detaljerna. Jenny Damberg jenny.damberg@pastan.nu Den röda tråden mellan Stor och Big Daddy Kane? Storlek, så klart! Stor och Pato Pooh gör en gemensam spelning på Fasching, Kungsgatan 63, t T-Centralen, fredag den 5 februari kl 21. Åldersgräns: 18 år. NAMN Ulises Infante Azocar. ÅLDER 22 år. FAMILJ Mamma, pappa, två systrar, systerbarn. BOR Huddinge. AKTUELL Digitala albumet ”Nya skolans ledare” fick nyligen pris på P3 Guld som årets hiphop/soul. Arbetar på uppföljaren. Första gången jag gick ut lånade jag Patos leg. Jag var nervös att det inte skulle funka, vi är ju inte särskilt lika. Stor om Pato Pooh NAMN Patricio Silva. ÅLDER 25 år. BOR Mamma, pappa, bror, syster, släkten Silva. AKTUELL Med albumet ”I work hard chronicles” och flera släpp på gång. VILL SKRIVA TILL Robyn, Norah Jones, Justin Timberlake, Erik Hassle – ”han är grym som fan”. Stor är den ende jag skulle kalla min vän. Jag jobbar med många, men han är den ende jag ringer för att fråga vad som händer. Pato Pooh om Stor ", "article_category": "other"}
{"id": 37989, "headline": "”Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt”", "summary": "Europaparlamentariker (FP): Låt en ny statsminister och de nya statsråden få redogöra för sina intentioner och sin politiska vilja i offentliga utfrågningar.När Europaparlamentet nästa vecka tar ställning till den nya EU-kommissionen har det föregåtts av grundliga utfrågningar av kandidaterna till kommissionen. Dessa utfrågningar är en central del av parlamentets granskande makt. I Sverige utses statsminister och övriga statsråd i slutna sammanhang utan att inför riksdagen och svenska folket få presentera vad de avser att uträtta. Därför bör vi efter valet i höst i riksdagen anordna offentliga utfrågningar av samtliga ministrar i den tillträdande regeringen. På så sätt får vi väl förberedda ministrar och väl förberedda riksdagsledamöter inför den nya mandatperioden, skriver Cecilia Wikström.", "article": "Under de gångna veckorna har Europaparlamentet genomfört utfrågningar av de kandidater till kommissionen som medlemsländerna har utsett. Utfrågningarna är en central del av parlamentets granskande makt och nästa vecka kommer parlamentet att ta ställning till den föreslagna kommissionen. Varje tillträdande kommissionär har när processen är klar frågats ut under minst tre timmars tid av ledamöterna i de utskott som hanterar de frågor som kommissionären nominerats att ansvara för. Jag kan konstatera att de frågor som ställts över lag har varit relevanta och fokuserat på de områden som de blivande kommissionärerna har anförtrotts av kommissionens ordförande att hantera. Till skillnad från Sveriges riksdag hålls Europaparlamentets utskottsmöten, liksom dessa utfrågningar, i full öppenhet för medier, intresseorganisationer och medborgare. Det är alltså inte bara parlamentarikerna som de tillträdande kommissionärerna ställs inför, utan även den samlade europeiska presskåren och allmänheten, både på plats i Bryssel och genom tv-sändningar och press i medlemsstaterna. För de kommissionärer som vågar vara tydliga och visionära innebär utfrågningarna en utmärkt möjlighet att presentera sin inriktning och sina konkreta förslag inför den kommande mandatperioden. Även de som är lite försiktigare med detaljerade beskrivningar får på detta sätt ett utmärkt tillfälle att tillsammans med ledamöterna i parlamentet resonera kring såväl praktiska som ideologiska frågor som är aktuella på kommissionärens ansvarsområde. I Sverige är det riksdagen som på förslag från talmannen väljer statsminister. Enligt regeringsformen ska riksdagen senast på fjärde dagen efter talmannens förslag och utan beredning i utskott pröva förslaget till ny statsminister genom omröstning i plenum. När statsministern är godkänd är det han – eller hon – som utser övriga ministrar utan inblandning från riksdagen. Detta förfarande innebär att de personer som utses att styra över departement, lagstiftning och budget, som påverkar alla medborgare i landet, inte ges någon möjlighet att inför vare sig riksdagen eller svenska folket presentera vad de avser att uträtta som statsråd. Folkets företrädare i riksdagen får heller inte möjlighet att ställa sina frågor till de nya ministrarna under en samlad utfrågning. En tid efter det att de nya ministrarna utsetts kommer de att bjudas in till riksdagsutskotten för att redogöra för sin politik. Detta sker då i helt slutna möten, utan insyn från vare sig medier eller allmänhet. Under mandatperioden kommer ministrarna att löpande få besvara skriftliga frågor och interpellationer från riksdagens ledamöter, men de ges inte möjlighet att på ett sammanhållet sätt få redogöra för sina intentioner och sin politiska vilja som statsråd. Att införa ett system där riksdagen, likt Europaparlamentet, måste fråga ut och sedan godkänna regeringen skulle kräva en ändring av regeringsformen vilket är en tidskrävande process. Även om detta kunde vara önskvärt på sikt behöver inte så långtgående reformer göras för att införa en tydlig förbättring i svenskt politiskt liv. Regeringsformens lydelse om att det inte ska ske någon beredning i utskott av förslaget till statsminister torde nämligen exempelvis inte förhindra att den person som talmannen föreslår till regeringsbildare också bjuds in till riksdagen för att i kammaren svara på de folkvaldas frågor innan han eller hon utses till statsminister. Vidare borde det inte finnas något hinder mot att övriga statsråd en kort tid efter att de utnämnts av statsministern bjuds in till riksdagen för att där ges tillfälle att presentera huvudlinjerna i den politik de ämnar driva och svara på ledamöternas frågor. Utfrågningen skulle tyvärr sakna en del av den nerv som i Europaparlamentet följer av att det inte står klart om de som frågas ut kommer att mötas av parlamentets godkännande eller ej. Trots detta skulle det erbjuda såväl riksdag och allmänhet som berörda ministrar en möjlighet att föra ett samtal kring den politik som skulle beröra varje ministers område. Man kan på goda grunder anta att ingen nyutnämnd minister skulle välja att träda innanför riksdagens portar för att ställas mot rutinerade riksdagsledamöter, den församlade pressen och den intresserade allmänheten utan ett omfattande föreberedelsearbete. Genom dessa förberedelser skulle också fler ministrar snabbare komma in i sina arbetsuppgifter och på ett tidigt stadium tvingas ta ställning till vilka politiska prioriteringar de vill göra under sin tid som ansvarig minister. Utfrågningar kräver inte bara noggranna förberedelser från de aktuella ministrarna, det kräver också noggranna förberedelser bland riksdagsledamöterna. Det har vi ledamöter i Europaparlamentet fått erfara under de veckor som gått. Det krävs att ledamöterna är beredda att ta det konstitutionella ansvaret på allvar genom att ställa befogade, sakliga frågor rörande substansen i politiken på den tillträdande ministerns område. Allmänheten förtjänar en diskussion om den politik som kommer att påverka deras livssituation, inte insinuationer och pseudodiskussioner om de tillträdande ministrarnas vandel eller liknande. Även detta blir ett stort ansvar att axla för varje ledamot. Som kandidat för Folkpartiet liberalerna mötte jag väljarna i 2009 års valrörelse till Europaparlamentet. Det var en för mig lärorik tid. Som EU-parlamentariker fortsätter denna lärande process. Min och Folkpartiets grundläggande hållning är att det alltid finns mer att lära av andra. Också på områden där Sverige traditionellt är – eller har varit – ledande finns möjligheten att ta efter delar av de goda idéer som brukas i andra länder eller andra parlament. Ett exempel på detta är att införa utfrågningar av tillträdande ministrar i riksdagen. Jag menar därför att det efter nästa riksdagsval, med grund i en överenskommelse mellan riksdagspartierna, bör anordnas ordentliga utfrågningar i riksdagen av samtliga ministrar i den tillträdande regeringen. Den här offentliga hearingen bör naturligtvis ske oavsett vilken politisk färg regeringen kommer att ha och på sikt bli en naturlig del i vårt politiska liv, även vid utnämningar under pågående mandatperiod. Detta skulle, så vitt jag förstår, inte kräva några förändringar av våra grundlagar, eftersom riksdagen torde ha full rätt att bjuda in tillträdande ministrar till en särskild frågestund. Jag utgår också från att tillträdande ministrar skulle välkomna en sådan inbjudan. Cecilia Wikström (FP) Europaparlamentariker ", "article_category": "other"}
{"id": 37991, "headline": "Slussen har Sveriges dyraste lunchställen", "summary": "Stockholm är fortfarande Sveriges dyraste stad att äta lunch i. Värst är det vid Slussen där en snittlunch kostar 95 kronor.", "article": "Enligt Lunchprisindex 2009, som sammanställs av Gastrogate, kostar en snittlunch i Stockholm nu 75:80 kronor, vilket är 4,3 procent mer än året dessförinnan. Sett till hela landet har lunchpriserna ökat med 3,3 procent trots en inflation på -0,3 procent och snittpriset i hela landet för en lunch ligger nu på 74:50. Men det spelar stor roll var i stan man lunchar. Dyrast är det vid Slussen där snittlunchen kostar hela 95 kronor. Sedan är det ett hopp ned till City/Centralen där snittet är 85:70 och City/Sergels torg där lunchen kostar 83:90. Stockholms billigaste luncher hittar man i Vallentuna och Bandhagen/Högdalen, båda med ett snittpris på 65 kr. Men det går att äta billigt också i innerstan: på Kungsholmen kostar lunchen 68:50 kr. Lunchfakta Sveriges dyraste lunchstäder 1. Stockholm snittpris 75:80 kr 2. Uppsala snittpris 74:80 kr 3. Västerås snittpris 74:60 kr Sveriges dyraste lunchkvarter 1. Slussen, Stockholm snittpris 95 kr 2. City - Centralen, Stockholm snittpris 85:70 kr 3. City - Sergels Torg, Stockholm snittpris 83:90 kr Stockholms billigaste lunchkvarter 1. Bandhagen/Högdalen samt Vallentuna snittpris 65 kr 2. Danderyd snittpris 66 kr 3. Kungsholmen snittpris 68:50 kr Snittpris Stockholm under åren 2005 66:70 kr 2006 68:10 kr 2007 70 kr 2008 72:70 kr 2009 75:80 kr ", "article_category": "other"}
{"id": 38000, "headline": "”Vi stärker budgetmålen för att kunna möta nästa kris”", "summary": "Finansminister Anders Borg: Ett lagfäst överskottsmål i statsbudgeten ska stärka de offentliga finanserna inför nästa ekonomiska kris.Sverige har lyckats bibehålla stabila offentliga finanser – trots att vi är ett av de länder som haft de största finanspolitiska stimulanserna för att möta den ekonomiska krisen. Det beror inte bara på en ansvarsfull politik under krisen utan också på att vi sparade i ladorna före krisen. Ett väletablerat budgetpolitiskt ramverk i form av överskottsmål, utgiftstak, kommunalt balanskrav med mera är ett viktigt stöd och minskar risken för kortsiktighet i finanspolitiken. För att ladorna inte ska var tomma vid nästa kris föreslår regeringen i dag åtgärder för att stärka ramverket, bland annat vill vi lagfästa överskottsmålet, skriver Anders Borg.", "article": "I många länder skiftar nu fokus från hur den ekonomiska krisen ska hanteras till när och hur de stora underskotten i de offentliga finanserna ska minskas. Sverige är ett av de länder som haft de största finanspolitiska stimulanserna för att möta krisen samtidigt som vi lyckats bibehålla stabila offentliga finanser. Budgetunderskotten är mindre i Sverige än i stort sett alla andra jämförbara länder. Finansdepartementets bedömning är nu att vi klarar EU:s underskottsgräns på 3 procent såväl 2009 som 2010. Sverige är därmed ett av få länder inom EU som förväntas klara underskottsgränsen i Stabilitets- och tillväxtpakten. Vår skuldnivå är dessutom låg och ligger på cirka 45 procent av BNP för 2010, att jämföra med euroländernas som ligger på cirka 85 procent av BNP. Enligt finansdepartementets senaste prognos väntas Sverige redan nästa mandatperiod vara tillbaka i balans och överskott. En kraftfull politik för att möta krisen har således kunnat förenas med relativt små underskott jämfört med i andra länder. En viktig hörnsten har varit ett tydligt fokus på ordning och reda i de offentliga finanserna liksom reformer för stärkt arbetslinje. För att säkra en stabil återgång till överskott och budgetmarginaler för att kunna möta nästa kris utan att riskera välfärden är det angeläget att förstärka det budgetpolitiska ramverk som lagt grund för stabila offentliga finanser. En sanering slår hårt mot välfärdens kärna: skolor, sjukvård, äldreomsorg, polisen. Om Sverige varit tvunget att genomföra besparingar i den storleksordning som exempelvis Storbritannien nu måste göra hade det betytt drygt 60 miljarder kronor per år (1,75 procent av BNP) i nedskärningar under perioden 2010–2014. Det är nästan lika mycket som de årliga generella bidragen till kommunerna. Motsvarande årliga besparingskrav som Frankrike och Tyskland har hade för Sverige inneburit 35 respektive 17 miljarder kronor (1 respektive 0,5 procent av BNP). En sådan åtstramande politik hade fått en tydligt negativ effekt på BNP, sysselsättning och arbetslöshet. Sveriges starka offentliga finanser gör att vi i stället står inför en period med goda tillväxtutsikter. BNP väntas öka i snabb takt och arbetslösheten bedöms sjuka ned till 6,6 procent 2014, vilket är nära de arbetslöshetsnivåer som rådde före krisen. Sysselsättningen ökar och väntas redan i slutet av 2010 vara tillbaka på samma nivå som i början av mandatperioden, trots att Sverige drabbats av den globala finanskrisen. Regeringen har framhållit att fokus i politiken framöver måste vara att fortsätta hantera krisen och krisens ofärd för vissa grupper samt att ytterligare säkra att arbetslösheten sjunker och att fler kommer i arbete och inte fastnar i långvarig arbetslöshet. Att Sverige hanterat krisen väl jämfört med andra länder beror inte bara på en ansvarsfull politik under krisen utan även på en ansvarsfull politik före krisen. Vi valde att spara i ladorna. Om regeringen hade lytt uppmaningarna från bland annat LO och Svenskt näringsliv till vidlyftiga reformer åren före krisen hade förutsättningarna att hantera krisen varit betydligt sämre. Nu valde vi i stället att öka marginalerna och agera försiktigt för att inte tvingas till besparingar och skattehöjningar. Ett viktigt stöd för att bedriva en ansvarsfull politik med goda offentliga finanser är att ett väletablerat budgetpolitiskt ramverk finns på plats i form av överskottsmål, utgiftstak, kommunalt balanskrav och en stram budgetprocess. Genom mål och regler för finanspolitiken samt en stram budgetprocess minskas risken för kortsiktighet i finanspolitiken. För att säkerställa en långsiktigt hållbar finanspolitik har regeringen under hela mandatperioden aktivt arbetat med att förbättra det finanspolitiska ramverket. Vi har exempelvis inrättat ett finanspolitiskt råd som bland annat ska utvärdera om de finanspolitiska målen uppnås. Utgiftstaket främjar budgetdisciplinen och stärker trovärdigheten i den ekonomiska politiken. Detta genom att det medelfristiga tidsperspektivet skapar förutsättningar för att undvika att tillfälligt höga inkomster används till permanent högre utgifter. Förra året lade regeringen fram en proposition om att framtida regeringar alltid i budgetpropositioner ska lämna förslag till utgiftstak för det tredje tillkommande året. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag. Som ett ytterligare led i att förbättra det budgetpolitiska ramverket presenterar finansdepartementet i dag ett antal förslag som syftar till att stärka ramverket. Inriktningen är att lägga fram en proposition till riksdagen i samband med budgetpropositionen i höst. Bland annat föreslås att överskottsmålet, i likhet med utgiftstaket, lagfästs. En lagfästning av målet skulle ytterligare stärka överskottsmålets styrande funktion. Överskottsmålet utgör ett ankare för finanspolitiken och har varit av stor betydelse för den goda utvecklingen av de offentliga finanserna under 2000-talet. Överskottsmålets nivå ska säkerställa att vi har sparat i ladorna när krisen kommer. Tomma lador riskerar att drabba framför allt utsatta grupper i samhället, det vill säga de grupper som bäst behöver trygghetssystem och välfärdstjänster. Det kan vi inte acceptera. Därför ska vi skapa bra förutsättningar för överskott. Överskott ska dessutom bland annat säkra jämn fördelning av resurser mellan generationer och förhindra neddragningar och skattehöjningar som riskerar att försämra tillväxt- och sysselsättningsutveckling. Finansdepartementets utvärdering visar att dagens överskottsmål på 1 procent som genomsnitt över en konjunkturcykel säkrar detta. Sverige ser alltså ut att klara sig bättre än vid tidigare kriser och jämfört med många andra länder i Europa. Vår tillväxt och sysselsättning återhämtar sig starkare och snabbare och våra offentliga finanser väntas återgå till överskott utan skattehöjningar eller nedskärningar i välfärden. Detta beror i hög grad på att regeringen fört en ansvarsfull finanspolitik före och under krisen, genom att spara i ladorna under högkonjunkturen och sedan bedriva en ansvarsfull aktiv stabiliseringspolitik med temporära insatser under krisen. Robusta budgetpolitiska ramverk, som nu föreslås förstärkas ytterligare, har varit ett viktigt stöd. Vid sidan av en ansvarsfull hantering av de offentliga finanserna har regeringen under mandatperioden genomfört en rad reformer för ökad tillväxt, sysselsättning och välfärd. Det största hotet mot den återhämtning som nu börjar ta fart är återställande av alla de reformer som har lagt grunden för Sveriges starka tillväxtutsikter de närmaste åren. Anders Borg finansminister (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 38017, "headline": "”Sveriges vargstam kan inte skjutas till bättre hälsa”", "summary": "Zoologer och vargexperter: Jakten har försatt den inavelsskadade svenska vargstammen i ett ännu sämre läge. Sverige har inlett det biologiska mångfaldsåret 2010 på ett synnerligen pinsamt sätt. Under vargjakten kan genetiskt viktiga individer ha skjutits. Risken är stor att ytterligare inavelsskador upptäcks framgent. Information som finns i det unika stamträdet över de vilda vargarnas släktskap har över huvud taget inte använts av ansvariga myndigheter - kunskap som kostat miljonbelopp i skattemedel att ta fram. Vargjakten illustrerar på ett slående sätt brister i svensk naturvård. Det råder en närmast total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga kunskapsläget, skriver åtta forskare vid Stockholms universitet.", "article": "Sverige har inlett det internationella biodiversitetsåret 2010 på ett synnerligen pinsamt sätt. Licensjakten på varg har försatt det starkt inavelsskadade och utrotningshotade svenska vargbeståndet i ett ännu sämre genetiskt läge. Det är inte biologiskt möjligt att skjuta stammen till bättre hälsa som miljöminister Andreas Carlgren tycks tro. Vad vargstammen behöver för att bli livskraftig är en väsentligt ökad storlek och en naturlig kontaktmöjlighet för genetiskt utbyte med andra vargbestånd. Jakten har bedrivits på ett sätt som riskerar att genetiskt viktiga individer skjutits. Vargar som bär på gener från de två invandrande varghanar som för första gången på 18 år lyckats tillföra stammen friskt genetiskt material, kan ha dödats i jakten. Den information som skulle kunna erhållas ur det unika stamträdet över de vilda svenska vargarnas släktskap har över huvud taget inte använts av ansvariga myndigheter. Det är kunskap som kostat miljonbelopp av skattemedel att ta fram. Inaveln i den svenska vargstammen är omfattande och individerna är i genomsnitt mer besläktade med varandra än helsyskon. Vi skulle inte ens drömma om att avla tamdjur på ett så extremt sätt. Inaveln har – precis som väntat – lett till allvarliga konsekvenser för vargarnas hälsa. Det vi vet i dag är att kullstorleken minskat dramatiskt och att flera enskilda arvsanlag som leder till ärftliga kotdefekter och sterilitet nått en hög spridning i populationen. Risken är stor att ytterligare inavelsskador upptäcks framgent. Vargens prekära genetiska situation har satt ljuset på den genetiska mångfaldens betydelse för arters livskraft och överlevnad. Utan genetisk variation blir bestånd sjuka och förlorar sin förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön. Samtidigt negligeras den genetiska mångfalden i det närmaste helt i naturvårdsarbetet. Vargjakten illustrerar också på ett slående sätt brister i svensk naturvård. Det råder en i det närmaste total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga kunskapsläget. Senare års internationella bevarandebiologiska forskning visar på viktiga fakta som är av största vikt för en bevarad biodiversitet: • Livskraftiga stammar av topp-predatorer som till exempel varg och lejon, eller hajar och torsk i marina miljöer, bidrar till att återupprätta och bibehålla fullvärdiga ekosystem med hög biologisk mångfald. • Genetisk variation gynnar biologisk mångfald även på art- och ekosystemnivån. • Biologisk mångfald buffrar mot klimatförändringar. De tydligaste exemplen på positiva effekter av topprovdjur för biologisk mångfald finns än så länge i havsmiljöer. Närmare 90 procent av ”havens vargar” – de stora hajarna – har fiskats bort. Bortfallet har lett till en extremt snabb tillväxt av antalet små rockor som tidigare reglerades av hajarna. Rockornas predation på pilgrimsmusslor är så omfattande att det tidigare ekonomiskt betydande fisket efter pilgrimsmusslor allvarligt har skadats. Erfarenheterna från inplanteringen av vargar till Yellowstones nationalpark i USA visar topprovdjurens avgörande betydelse för väl fungerande ekosystem även i landmiljöer. Vargarna har satt tryck på de stora populationerna av hjortdjur så att den hårt betade växtligheten kunnat återhämta sig, mindre rovdjur som påverkat biodiversiteten negativt hålls i schack och buffringsförmågan mot klimatförändringar har ökat. Växt- och djurpopulationer som har en bevarad, naturlig genetisk variation, förefaller stå pall för miljöförändringar mer effektivt än populationer med smal genetisk bas. Ny forskning visar att laxpopulationer blir sämre på att anpassa sig till temperaturförändringar ju mer gener de tillförs från odlade stammar. Ett annat exempel återfinns hos ålgräs – en nyckelart i Östersjöns kustzonsmiljöer. Ålgräs med mycket genetisk variation ökar produktiviteten och mängden av andra arter, och klarar sig bättre vid extrema temperaturer än genetiskt fattigt ålgräs. Nuvarande kunskapsläge pekar alltså starkt på att en hög biologisk mångfald på såväl gen- som artnivå leder till stabilare ekosystem som är tåligare och bättre klarar av miljöförändringar. Buffrings- och anpassningsförmågan hos de ekologiska nätverken ökar med ökad biologisk variation och topprovdjuren har en avgörande roll att fylla för att upprätthålla sådan variation. I ljuset av detta är det ytterst anmärkningsvärt att Sverige allt snabbare är på väg att förvandlas till ett land med miljöer som känntecknas av biologisk utarmning. Vi borde i stället försöka återskapa och bibehålla fungerande ekosystem med rik genetisk mångfald. Den svenska gran- och tallskogen riskerar att bli en enda stor åker av genetiskt främmande populationer. Älg, rådjur, kronhjort – liksom inplanterad dovhjort, samt nu även vildsvin – tillåts nå onaturligt täta bestånd medan topprovdjuren kontrolleras till oproportionellt låga populationer. Den naturligt förekommande genetiska variationen – grunden för all biologisk variation – varken kartläggs, dokumenteras, övervakas eller bevaras. Den enda art som i Sverige varit föremål för en omfattande genetisk kartläggning är vargen – och i det fallet används alltså inte den information som finns på ett vettigt sätt. 2010 är året då en påtaglig minskning av den hastighet med vilken biologisk mångfald förloras ska ha uppnåtts i Sverige enligt internationella åtaganden. Att målet inte ens är i närheten av att ha nåtts är uppenbart. Radikala förändringar krävs för att över huvud taget ha en chans att vända den negativa trenden: • Ett långsiktigt tänkande måste in i svensk naturvårdspolitik. Biologin följer inte mandatperioder eller valperioder, och det går inte att förhandla med naturen. • Åtkomsten och tillgängligheten av de data som tas fram inom forskningen måste öka och monopolisering av naturvårdsbiologiska frågor undvikas. Ett viktigt skäl till att det inte blivit en tillräckligt bred vetenskaplig belysning av vargfrågan är att vargforskningen i dag till stor del styrs av enskilda forskargrupper. • Den genetiska mångfalden måste upp på agendan, och program för att övervaka denna mångfald för att säkerställa att den bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt måste fram. • Referensområden behöver skapas – både i land- och vattenmiljöer, det vill säga fredade områden av tillräcklig storlek för att kunna rymma normala tätheter av rovdjur och deras bytesdjur. Forskare vid Zoologiska institutionen Stockholms universitet: Linda Laikre docent populationsgenetik Sven Jakobsson fil dr etologi Nils Ryman professor populationsgenetik Cecilia Kullberg docent etologi Lena Larsson fil dr populationsgenetik Tommy Radesäter professor etologi Birgitta Tullberg professor ekologi Christer Wiklund professor ekologi Biodiversitetsåret FN har förklarat 2010 som det internationella biodiversitetsåret. FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) är ett globalt avtal om bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden. Under perioden 2009–10 pågår en uppföljning av konventionens mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald senast 2010 och diskussioner förs om mål och visioner efter 2010. Det svenska EU-ordförandeskapet skapade en webbplattform, se2009.eu/biodiversity som kan ses som en upptakt inför biodiversitetsåret. ", "article_category": "other"}
{"id": 38021, "headline": "”Sänkt sjukersättning i de rödgrönas förslag”", "summary": "Regeringen attackerar den rödgröna oppositionen: Deras sjukförsäkringsförslag leder till sänkt sjukersättning för de mest utsatta i samhället. Oppositionens förslag till sjukförsäkring – som presenterades i förra veckan – kommer att bryta den positiva trend för antalet sjukskrivna som vi sett under senare år och kostnaderna kommer att öka med minst 3 miljarder kronor. En tydlig brist är att förslaget missar att det finns personer med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga. Uppskattningsvis handlar det om cirka 1 000 personer per årskull. Dessa saknar sjukpenninggrundande inkomst. De kommer med oppositionens förslag att få sänkt ersättning med 2 120 kronor i månaden jämfört med dagens lägstanivå, skriver Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson.", "article": "Före valet 2006 var svenskarna bland det mest sjukskrivna folket i världen. Över 200 000 människor var sjukskrivna och antalet förtidspensionerade uppgick till 555 000. Antalet nya förtidspensionärer ökade därtill med hela 140 personer om dagen. Många människor sjukskrevs av andra skäl än ohälsa och trots att de hade arbetsförmåga. Det var ett sätt att dölja arbetslöshet. Konsekvensen blev en politik som ställde människor utanför. Utvecklingen var en förlust både för den enskilde och samhället i stort. Alliansregeringen har genomfört flera reformer för att bryta med denna utveckling. Vi menar att alla ska ha rätt till en andra chans och få rätt stöd för möjligheten att känna sig behövd i samhället. Bara genom att alla som kan och vill arbeta ges möjlighet till arbete klarar vi en välfärd till stöd för dem som inte kan arbeta. För dem som är allvarligt sjuka har vi stärkt tryggheten att kunna få sjukpenning utan tidsgränser under tiden de kämpar mot sin sjukdom. För dem som har en permanent nedsatt arbetsförmåga på grund av medfödda funktionshinder eller sjukdomar och skador som uppkommit senare i livet finns rätt till förtidspension. För det stora flertalet som har en tillfällig sjukdom eller skada har vi gjort den största satsningen någonsin på hjälp och stöd för att öka möjligheten för återgång till arbetslivet. Alliansregeringens politik handlar om ökat fokus på rehabilitering, vägar tillbaka till arbete och en rad andra stödåtgärder. Ett exempel är rehabiliteringsgarantin som under förra året gav 30 000 personer möjlighet till vård och rehabilitering. I år utökas denna satsning från 600 miljoner kronor till en miljard kronor. Till det kan läggas våra satsningar för en förstärkt företagshälsovård och vård i tid med kömiljarden. Vi utformar också en sjukförsäkring som möjliggör tidiga insatser och en prövning av människors arbetsförmåga. Reformerna av sjukförsäkringen handlar om att människor inte ska lämnas utan kontakt och avstämningar. I stället ska de få rätt stöd att komma tillbaka. Resultatet av politiken så här långt visar också på flera positiva trendbrott. Sedan valet 2006 har antalet sjukskrivna minskat från 200 000 till 100 000. Antalet personer med förtidspension har minskat från 555 000 till 500 000. Enligt Försäkringskassans senaste prognos kommer denna trend att förstärkas kommande år. Detta delvis till följd av den demografiska utvecklingen, men i hög utsträckning även till följd av reformerna och ett minskat inflöde i förtidspension. Mellan 2009 och 2014 förväntas till exempel antalet personer i sjuk- och aktivitetsersättning minska med 180 000 personer. Kostnaden för sjukförsäkringen sjunker därmed från 80 miljarder kronor 2010 till 65 miljarder kronor 2014. Även om det är just prognoser visar det på en fortsatt positiv utveckling. Att genomföra reformer av det här slaget väcker alltid diskussion. Frågor väcks som belyser problem och möjligheter. Vi har därför markerat en öppenhet i fråga om reformernas utformning där justeringar har gjorts för att möta de eventuella oklarheter som funnits. Det är också bra att vi nu kan ha en öppen debatt där de politiska alternativen bryts mot varandra. Från oppositionen har argumentationen varit allt annat än konstruktiv. Löftet de gav var att med deras alternativ skulle alla få det bättre och inga tidsgränser finnas. Därför såg vi med tillförsikt fram emot när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle presentera sitt alternativ till alliansregeringens sjukförsäkringsreform. Överenskommelsen som presenterades i förra veckan (DN Debatt 19/1) måste ses som en besvikelse för alla dem som förväntade sig en genomarbetad, genomräknad och genomförbar politik. Förslagets inriktning är en tydlig återgång till den politik som lämnade människor i återvändsgränder. Den nya sjukförsäkringens aktiva insatser – vård, rehabilitering, regelbundna avstämningar, prövning mot arbetsmarknaden och tydliga mål om att se till varje människas möjlighet att komma tillbaka – ersätts i stället med höjda passiva ersättningar. Skarpt är att detta direkt kostar minst 3 miljarder kronor att finansiera. Betydande delar av överenskommelsen hänskjuts till framtida utredningar utan tydligare skrivningar än just så. Vi har nu gjort en djupare granskning av oppositionens förslag. Förslaget innebär en återgång till de tidigare passiva och godtyckliga sjukskrivningarna. Det kommer i sin tur att leda till att den positiva trend vi sett under senare år bryts och att kostnaderna för sjukförsäkringen ökar. I oppositionens förslag införs dessutom en ny tidsgräns. I överenskommelsen står följande: ”Vi vill se över möjligheterna till förtida pension. En sådan ska bara kunna erbjudas till den som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation.” Förslaget om en 58-årsgräns har många brister. En tydlig brist är att förslaget missar det faktum att det finns personer med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga. Det kan till exempel handla om allvarliga medfödda funktionshinder såsom cp-skador eller unga personer som fått allvarliga skador innan de hunnit träda in på arbetsmarknaden. Uppskattningsvis handlar det om cirka 1 000 personer per årskull. I dag får dessa först aktivitetsersättning och därefter sjukersättning. Om 58-årsgränsen skulle bli verklighet kan dessa personer inte få sjukpenning då de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI). De kan heller inte ta ett anpassat arbete. Möjligen skulle de kunna få den nya partiella ersättningen. Om en person saknar SGI och är yngre än 58 år innebär detta att personen får maximalt en 75-procentig partiell ersättning, vilket ger 6 360 kronor per månad. Det innebär i så fall att dessa personer får sänkt ersättning med 2 120 kronor i förhållande till dagens lägstanivå om 8 480 kronor. Detta måste Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu reda ut. Är det här vad som är avsikten med deras förslag till 58-årsgräns? Hur rimmar det i så fall med tidigare löften som getts i debatten om sjukförsäkringen? Oavsett vilket förstärker det bilden av en överenskommelse som är ogenomtänkt, otydlig och skissartad. Som överenskommelsen nu ligger kan en tydlig linje utläsas. Oppositionen lyckas med sitt förslag om sjukförsäkring att urholka arbetslinjen och slå sönder den sjukförsäkringsreform som lett till stora framgångar i att bryta det långvariga utanförskapet. De skapar kraftigt ökade kostnader i sjukförsäkringen som måste finansieras genom höjda skatter eller nedskärningar i välfärden. Allt detta samtidigt som de sänker ersättningen för några av de mest utsatta i vårt samhälle. Alternativen inför höstens val blir allt tydligare. Fredrik Reinfeldt statsminister (M) Cristina Husmark Pehrsson socialförsäkringsminister (M) De rödgrönas förslag Direkt efter en valseger vill S, V och MP avskaffa den så kallade stupstocken, som innebär att långtidssjukskrivna prövas mot hela arbetsmarknaden efter ett visst antal dagar. Den modellen ersätts av individuella prövningar. En rad andra frågor ska utredas, bland annat begreppet arbetsförmåga och en tidsgräns vid 58 år för förtidspension. De rödgröna vill också se över möjligheterna till studier på halvtid under sjukskrivning. ", "article_category": "other"}
{"id": 38022, "headline": "”Sänkt sjukersättning i de rödgrönas förslag”", "summary": "Regeringen attackerar den rödgröna oppositionen: Deras sjukförsäkringsförslag leder till sänkt sjukersättning för de mest utsatta i samhället.Oppositionens förslag till sjukförsäkring – som presenterades i förra veckan – kommer att bryta den positiva trend för antalet sjukskrivna som vi sett under senare år och kostnaderna kommer att öka med minst 3 miljarder kronor. En tydlig brist är att förslaget missar att det finns personer med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga. Uppskattningsvis handlar det om cirka 1 000 personer per årskull. Dessa saknar sjukpenninggrundande inkomst. De kommer med oppositionens förslag att få sänkt ersättning med 2 120 kronor i månaden jämfört med dagens lägstanivå, skriver Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson.", "article": "Före valet 2006 var svenskarna bland det mest sjukskrivna folket i världen. Över 200 000 människor var sjukskrivna och antalet förtidspensionerade uppgick till 555 000. Antalet nya förtidspensionärer ökade därtill med hela 140 personer om dagen. Många människor sjukskrevs av andra skäl än ohälsa och trots att de hade arbetsförmåga. Det var ett sätt att dölja arbetslöshet. Konsekvensen blev en politik som ställde människor utanför. Utvecklingen var en förlust både för den enskilde och samhället i stort. Alliansregeringen har genomfört flera reformer för att bryta med denna utveckling. Vi menar att alla ska ha rätt till en andra chans och få rätt stöd för möjligheten att känna sig behövd i samhället. Bara genom att alla som kan och vill arbeta ges möjlighet till arbete klarar vi en välfärd till stöd för dem som inte kan arbeta. För dem som är allvarligt sjuka har vi stärkt tryggheten att kunna få sjukpenning utan tidsgränser under tiden de kämpar mot sin sjukdom. För dem som har en permanent nedsatt arbetsförmåga på grund av medfödda funktionshinder eller sjukdomar och skador som uppkommit senare i livet finns rätt till förtidspension. För det stora flertalet som har en tillfällig sjukdom eller skada har vi gjort den största satsningen någonsin på hjälp och stöd för att öka möjligheten för återgång till arbetslivet. Alliansregeringens politik handlar om ökat fokus på rehabilitering, vägar tillbaka till arbete och en rad andra stödåtgärder. Ett exempel är rehabiliteringsgarantin som under förra året gav 30 000 personer möjlighet till vård och rehabilitering. I år utökas denna satsning från 600 miljoner kronor till en miljard kronor. Till det kan läggas våra satsningar för en förstärkt företagshälsovård och vård i tid med kömiljarden. Vi utformar också en sjukförsäkring som möjliggör tidiga insatser och en prövning av människors arbetsförmåga. Reformerna av sjukförsäkringen handlar om att människor inte ska lämnas utan kontakt och avstämningar. I stället ska de få rätt stöd att komma tillbaka. Resultatet av politiken så här långt visar också på flera positiva trendbrott. Sedan valet 2006 har antalet sjukskrivna minskat från 200 000 till 100 000. Antalet personer med förtidspension har minskat från 555 000 till 500 000. Enligt Försäkringskassans senaste prognos kommer denna trend att förstärkas kommande år. Detta delvis till följd av den demografiska utvecklingen, men i hög utsträckning även till följd av reformerna och ett minskat inflöde i förtidspension. Mellan 2009 och 2014 förväntas till exempel antalet personer i sjuk- och aktivitetsersättning minska med 180 000 personer. Kostnaden för sjukförsäkringen sjunker därmed från 80 miljarder kronor 2010 till 65 miljarder kronor 2014. Även om det är just prognoser visar det på en fortsatt positiv utveckling. Att genomföra reformer av det här slaget väcker alltid diskussion. Frågor väcks som belyser problem och möjligheter. Vi har därför markerat en öppenhet i fråga om reformernas utformning där justeringar har gjorts för att möta de eventuella oklarheter som funnits. Det är också bra att vi nu kan ha en öppen debatt där de politiska alternativen bryts mot varandra. Från oppositionen har argumentationen varit allt annat än konstruktiv. Löftet de gav var att med deras alternativ skulle alla få det bättre och inga tidsgränser finnas. Därför såg vi med tillförsikt fram emot när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle presentera sitt alternativ till alliansregeringens sjukförsäkringsreform. Överenskommelsen som presenterades i förra veckan (DN Debatt 19/1) måste ses som en besvikelse för alla dem som förväntade sig en genomarbetad, genomräknad och genomförbar politik. Förslagets inriktning är en tydlig återgång till den politik som lämnade människor i återvändsgränder. Den nya sjukförsäkringens aktiva insatser – vård, rehabilitering, regelbundna avstämningar, prövning mot arbetsmarknaden och tydliga mål om att se till varje människas möjlighet att komma tillbaka – ersätts i stället med höjda passiva ersättningar. Skarpt är att detta direkt kostar minst 3 miljarder kronor att finansiera. Betydande delar av överenskommelsen hänskjuts till framtida utredningar utan tydligare skrivningar än just så. Vi har nu gjort en djupare granskning av oppositionens förslag. Förslaget innebär en återgång till de tidigare passiva och godtyckliga sjukskrivningarna. Det kommer i sin tur att leda till att den positiva trend vi sett under senare år bryts och att kostnaderna för sjukförsäkringen ökar. I oppositionens förslag införs dessutom en ny tidsgräns. I överenskommelsen står följande: ”Vi vill se över möjligheterna till förtida pension. En sådan ska bara kunna erbjudas till den som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation.” Förslaget om en 58-årsgräns har många brister. En tydlig brist är att förslaget missar det faktum att det finns personer med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga. Det kan till exempel handla om allvarliga medfödda funktionshinder såsom cp-skador eller unga personer som fått allvarliga skador innan de hunnit träda in på arbetsmarknaden. Uppskattningsvis handlar det om cirka 1 000 personer per årskull. I dag får dessa först aktivitetsersättning och därefter sjukersättning. Om 58-årsgränsen skulle bli verklighet kan dessa personer inte få sjukpenning då de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI). De kan heller inte ta ett anpassat arbete. Möjligen skulle de kunna få den nya partiella ersättningen. Om en person saknar SGI och är yngre än 58 år innebär detta att personen får maximalt en 75-procentig partiell ersättning, vilket ger 6 360 kronor per månad. Det innebär i så fall att dessa personer får sänkt ersättning med 2 120 kronor i förhållande till dagens lägstanivå om 8 480 kronor. Detta måste Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu reda ut. Är det här vad som är avsikten med deras förslag till 58-årsgräns? Hur rimmar det i så fall med tidigare löften som getts i debatten om sjukförsäkringen? Oavsett vilket förstärker det bilden av en överenskommelse som är ogenomtänkt, otydlig och skissartad. Som överenskommelsen nu ligger kan en tydlig linje utläsas. Oppositionen lyckas med sitt förslag om sjukförsäkring att urholka arbetslinjen och slå sönder den sjukförsäkringsreform som lett till stora framgångar i att bryta det långvariga utanförskapet. De skapar kraftigt ökade kostnader i sjukförsäkringen som måste finansieras genom höjda skatter eller nedskärningar i välfärden. Allt detta samtidigt som de sänker ersättningen för några av de mest utsatta i vårt samhälle. Alternativen inför höstens val blir allt tydligare. Fredrik Reinfeldt statsminister (M) Cristina Husmark Pehrsson socialförsäkringsminister (M) ", "article_category": "other"}
{"id": 38027, "headline": "”Dags för en radikal reform av den svenska äldrevården”", "summary": "Kunskapsskolans grundare och huvudägare: Erfarenheterna från friskolorna måste överföras till äldreomsorgen.Alla erkänner i dag de utmaningar vi står inför med en stor, åldrande befolkning. Även om det offentliga åtagandet måste vara basen i framtidens äldreomsorg kommer kommunerna inte att kunna finansiera allt åt allt fler. Det kommer att bli naturligt att människor – under sina aktiva år – avstår från konsumtion för att skapa utrymme för mer omsorg och vård än vad kommunen en dag kan bevilja. Det krävs nu en äldre-politisk reform med radikala politiska grepp, bland annat en särskild äldrepeng, certifierade äldreguider och ett särskilt äldresparande, skriver Peje Emilsson.", "article": "Med skolpengen och friskolorna tillfördes svensk skola något som dittills hade varit en bristvara: innovation genom nya sätt att organisera och utveckla lärande. Om reformens grundläggande fördelar råder det i dag en mycket bred politisk enighet. Det är nu dags att överföra dessa erfarenheter till ett annat välfärdsområde, där behovet av att sätta människors egna önskemål i centrum om möjligt är ännu större: boendet, vården och omsorgen om våra äldre. Utrymmet för privat företagande inom äldreomsorgens tyngsta gren har så här långt i huvudsak inskränkt sig till så kallade LOU-entreprenader och oftast enligt den gamla ”fattighjonsprincipen”, det vill säga den som gör det billigast får ta hand om de äldre. Förutsättningarna för nytänkande i organisation och arbetsformer har varit små när entreprenörerna tvingas ta över all befintlig kommunal infrastruktur. Den nya lagen om valfrihetssystem (LOV) kan bli ett steg framåt, men effekterna begränsas av att den är frivillig för kommunerna och att den i de flesta fall inte kommer att gälla för hela kedjan av boende, omsorg och vård. Alla erkänner i dag de utmaningar vi står inför med en stor, åldrande befolkning och politikerna är överens om att saker och ting måste göras bättre. Folkpartiets landsmöte härom veckan krävde till exempel införandet av en ”parboendegaranti” i äldreboenden. Socialdemokraterna talar om bättre krav och kvalitetskontroller. Men tyvärr handlar den politiska diskussionen fortfarande om detaljer, när det är själva systemet som inte klarar att vända utmaningar till möjligheter. I somras gjorde undersökningsföretaget Demoskop en telefonundersökning om synen på äldres boende och omsorg, med 100 kommunpolitiker av alla partifärger och 600 personer i åldern 60–85 år. Undersökningen visade på stora klyftor mellan politiker och medborgare. På frågan hur bra man anser att boenden för äldre är anpassade till de äldres behov och önskemål, svarade mer än två tredjedelar av kommunalpolitikerna ”ganska eller mycket bra”, medan bara en dryg tredjedel av de äldre instämde i det. Skillnaderna var mycket små mellan borgerliga och rödgröna politiker. I undersökningen tillfrågades de äldre om de någon gång inom de närmaste tre åren är villiga att betala för vissa tjänster i hemmet. Här visade sig var tredje vara villig att betala för vård- och omsorgstjänster utöver de offentligt finansierade. Betalningsviljan var faktiskt densamma oavsett ekonomi. Ganska många är alltså beredda att lägga till ur egen ficka för att få den omfattning och kvalitet av tjänster som de anser sig behöva. Nära nog alla är helt överens om att det offentliga åtagandet måste vara basen i framtidens äldreomsorg. Men det kommer inte, visar alla ekonomiska analyser, att kunna finansiera allt åt alltfler. Därför vore det ett misstag att låta tilläggstjänster begränsas till gardinbyte och spa-behandlingar. Prylar blir bara billigare. Lyckokänslan av ännu en platt-tv är begränsad och marginalnyttan avtagande. Det kommer att bli alltmer naturligt att människor, under sina aktiva år, avstår från konsumtion för att i stället skapa utrymme för mer av omsorg och vård än vad kommunen en dag kan bevilja. En äldrepolitisk reform, värd namnet, måste göra det möjligt för oss morgondagens seniorer att redan nu, när vi fortfarande är friska och vid våra sinnens fulla bruk, kunna påverka hur vi vill bo, leva och vårdas när vi blir svagare. De olika systemen för finansiering, omvårdnad och service måste anpassas till våra val – det är inte våra liv som ska anpassas till vårdapparatens krav. Men för att vi ska komma dit krävs några radikala politiska grepp: • Avveckla den kommunala biståndsbedömningen till förmån för en äldrepeng som faller ut efter ett läkarkonstaterat vård- och omsorgsbehov av en viss omfattning. Den äldre och/eller de anhöriga avgör hur pengen ska användas och vem som ska utföra tjänsterna. Om någon skulle vilja flytta till ett särskilt boende men den beviljade pengen enbart täcker hemtjänst, ska det vara möjligt att lägga till mellanskillnaden. Själva sjukvården för äldre bör inkluderas i äldrepengen för att få ett slut på dagens ofta destruktiva schackrande mellan kommuner och landsting om ansvar och finansiering. • Systematisera möjligheten för människor att vid en viss ålder, till exempel 65, på förhand bestämma om hur den egna vård- och omsorgskedjan ska se ut den dag då behovet av omsorg uppstår. Sluta kategorisera olika typer av boendeformer och låt i stället certifierade äldreguider, som både kan vara offentliga och privata, hjälpa människor att i tid planera för sin egen ålderdom. Stimulera system som gör det möjligt att på förhand ”konvertera” ett eget hem eller en egen bostadsrätt till ett framtida boende med omsorg och vård. • Överväg införandet av ett särskilt äldresparande eller en särskild äldreförsäkring för att täcka kompletterande kostnader för vård och omsorg som inte ingår i den offentliga äldrepengen. En sådan lösning kan antingen vara obligatorisk eller stimuleras via skatteavdrag under åren av förvärvsarbete. • Koncentrera den offentliga myndighetsutövningen på certifiering av leverantörer, boenden och tjänster som ska finansieras av vårdpeng och vårdsparande, liksom på kontroll av resultat och kvalitet. Kvalitetskriterierna måste utgå från vad som är ett gott och värdigt liv i ett modernt välfärdsland för människor av alla åldrar. Det kan handla om tillgången till socialt umgänge, kultur och god och näringsriktig mat, såväl som själva omvårdnaden. • Avskaffa de offentliga upphandlingarna av vård och omsorg. Inför kundval för alla, på lika villkor, mellan fritt konkurrerande aktörer certifierade utifrån kvalitet, som en lagstadgad rättighet. Låt äldreboende-institutioner av dagens snitt försvinna, i takt med att vård och omsorg kan ges utifrån det boende och det liv människor själva väljer. Om politiken skapar de rätta betingelserna kan många entreprenörer öppna för innovation, och vända boende, vård och omsorg om våra äldre från ett politiskt sorgebarn till något att vara stolta över. Peje Emilsson ", "article_category": "other"}
{"id": 38028, "headline": "Hennes dröm var att hjälpa andra", "summary": "Hon flydde från krigets Uganda. Fast besluten att studera för att kunna påverka. Hennes första jobb i Sverige var som städerska. I dag är Sarah Wamala generaldirektör på Folkhälsoinstitutet.", "article": "När Sarah Wamalavid 22 års ålder flydde från krigets Uganda till Sverige hade hon ett enda mål: Hon ville studera vidare för att kunna påverka livsvillkoren för många människor. Som många andra invandrare fick hon börja om från början. Hennes första arbete var som städerska på posten i Täby. – Men jag visste att jag hade kapacitet och kompetens att prestera något mer, säger hon. När Sarah Wamalas arbetskamrater, brevbärarna, hörde att hon hade helt andra ambitioner än att städa, började de reta henne. Som städerska, kvinna och invandrare stod hon längst ner i rang. Hur kunde hon tro att hon kunde bli något annat än städerska? – Det var jobbigt, men lärorikt. Jag insåg att människor kan bli behandlade som luft i hierarkier – som ingenting, säger hon med eftertryck och hennes mörka ögon blixtrar. Visst blev hon ledsen av gliringarna, men också sporrad att visa vad hon kunde, att hon hade så mycket mer att ge. Och hennes målmedvetenhet har fört henne till en position som hennes kolleger på posten knappast kunde ana. Nu, snart 20 år senare, är Sarah Wamala generaldirektör på Folkhälsoinstitutet i Östersund. Det kan synas märkligt att en kvinna från ett av världens fattigaste länder – där hiv drabbat snart sagt varje familj, där krig och diktatur slagit sönder samhället – brinner för folkhälsan i ett av världens rikaste länder. Men flykten från Uganda har aldrig ändrat det mål Sarah Wamala hade redan som barn; att hjälpa andra människor till ett bättre liv. Och det finns mycket att göra även i välfärdslandet Sverige, menar hon. Hon växte upp på andra sidan den tunna linje som skiljer svält och misär från ett anständigt liv. I en by några mil från huvudstaden Kampala hade hennes mormor en gård, hennes mamma var lärare i byskolan. – Vi hade alltid mat. Den räckte åt andra också, mormor brukade ge mat till dem som ingen hade. Det var inte det enda som skilde hennes liv från så många andras. En tredjedel av Ugandas vuxna befolkning är analfabeter. Sarah Wamala fick gå i skolan. – Det var en lyx att få gå i skolan, man ska vara glad om man får den möjligheten, säger hon. Tv-bilderna från Uganda fladdrar förbi i minnet — militärer, barn med uppsvällda magar och rädda ögon. Exboxaren Idi Amins skräckvälde under 1970-talet kostade hundratusentals ugandiers liv, otaliga andra drevs på flykten, landets utveckling gick kräftgång. Den maktkamp, förföljelse och blodiga terror som slet sönder Uganda fanns helt nära den lilla by där hon bodde. – En dag hörde vi skottlossning och bomber som fälldes inte långt från byn. Vi var tvungna att fly hemifrån, berättar Sarah Wamala. Hon minns rädslan, men mest sorgen över att tvingas lämna hembyn. Det var Sarah Wamalas mamma som såg hennes begåvning och bestämde att hon skulle bli läkare. Hon förväntades leva upp till de förväntningar det ställde på henne. – Jag var duktig i skolan och kom hem med höga betyg. Men studiebesöket på ett sjukhus som hennes mamma ordnat blev en chock. – Det stank, patienterna grät och skrek, men fick ingen hjälp. Det fanns inga pengar att betala läkarnas löner med, de strejkade. Det fanns inga mediciner, ingenting, säger hon och slår ut med händerna som om hon fortfarande kan känna den vanmakt som grep henne. Hon var 14 år och insåg att hon som läkare i Uganda inte skulle kunna uträtta det hon brann för; att hjälpa andra människor. Så småningom blev hon, som en av två elever från sin klass, antagen vid Makerereuniversitetet i Kampala. Där tog hon en examen i nationalekonomi. Men då pågick nya strider i Uganda. Landet sargades än en gång av flyktingkatastrofer och krigsförbrytelser. Dessutom präglades det av förtryck, djupt rotade traditioner och patriarkala värderingar. Sarah Wamala kunde inte se en framtid i Uganda, ingen möjlighet att forma sitt eget liv. – Det handlade om att överleva som människa, säger hon med eftertryck. Hennes flykt gick till Sverige. Med sin universitetsutbildning hade hon tillhört eliten i Uganda. Här fick hon städjobb på posten. Men vid sidan av sitt arbete började hon läsa biostatistik vid Stockholms universitet. Hon fick en praktikplats på Karolinska institutets institution för folkhälsovetenskap. Hennes handledare, läkaren och professorn Kristina Orth-Gomér, kom att betyda mycket för hennes framtid och för hennes karriär. Efter praktiken fick hon arbete som forskningsassistent och började studera folkhälsovetenskap. För tio år sedan disputerade hon. Sarah Wamala hade nått sitt mål. Nu har hon varit generaldirektör och högsta chef för folkhälsoarbetet i Sverige i drygt ett år. – Jag vill att folkhälsa ska finnas med på dagordningen vid varje beslut som rör samhällets utveckling, vare sig det handlar om infrastruktur, utbildning eller något annat, säger hon. HUR kommer det sig att hon lyckats när så många invandrade akademiker har svårt att ta sig vidare från städjobben? – Jag tror att det beror på en kombination av tur, kreativa människor i min omgivning, personliga resurser, hårt arbete och målmedvetenhet. Och att jag inte var rädd för att hoppas på det bästa. Jag har lärt mig att se något positivt i allting. – Var och en kan göra skillnad och göra världen till en bättre plats. Det kan jag också, säger Sarah Wamal. INGRID ASKEBERG ingrid.askeberg@chef.se ", "article_category": "other"}
{"id": 38032, "headline": "UD större än Bildt", "summary": "Sveriges utrikesförvaltning stöps om och växer delvis in i EU:s nya utrikestjänst. Men Sverige har intressen att bevaka och svenska diplomater har fortsatt viktiga uppdrag.", "article": "Sedan 1990 har Sverige stängt 54 utlandsmyndigheter och öppnat 40. Utrikesförvaltningen stöps om och det är delvis både naturligt och nödvändigt. Världen förändras och Sveriges utrikes sändebud bör finnas i de länder där de bäst kan tjäna vårt lands intressen. Men utrikesminister Carl Bildts personliga, politiska dagordning styr utvecklingen i alltför hög grad. Det var till exempel ett misstag att släcka ljuset på det svenska generalkonsulatet i New York. Svenska intressen – ekonomiska, säkerhetspolitiska, värderingsmässiga – hade förtjänat fortsatt närvaro på Park Avenue. I torsdags beslutade regeringen att stänga ytterligare sex ambassader och öppna tio. Det verkar rimligt att ambassaderna i till exempel Luxemburg och Bratislava läggs ned – samtidigt som de svenska beskickningarna i Liberias huvudstad Monrovia och Burkina Fasos Ouagadougou förstärks. Behovet av svensk närvaro är större i länder som tar emot bilateralt svenskt bistånd än i vartenda litet EU-land. Men Carl Bildt har lämnat ett alltför tydligt avtryck på listan över vilka beskickningar som ska läggas ned. Ambassader öppnas i Kaukasus och på Balkan och stängs i Senegal och Irland. Sverige förstärker de nuvarande sektionskanslierna i till exempel Kosovos Pristina, Albaniens Tirana och Moldaviens Chisinau för att det stämmer överens med utrikesministerns världsbild, inte för att oavvisliga svenska intressen kräver det. Samtidigt pågår en omvälvande förändring av EU:s utrikestjänst. Det får också följder för Sverige, men EU-anpassningen bör inte drivas för långt. Det finns svenska intressen som kräver fortsatt diplomatisk närvaro i många delar av världen. Unionens nya, gemensamma utrikesförvaltning består av flera delar. I Bryssel ska kommissionens och rådets utrikesdelar slås ihop till en enhet som kommer att bestå av ungefär 600 diplomater. De ska ledas av unionens nya utrikesminister Catherine Ashton. Sverige bör aktivt sträva efter att kompetenta svenskar söker och får tillräckligt många av dessa viktiga jobb. Dessutom ska kommissionens 130 delegationer i världen förvandlas till EU-ambassader. Det innebär att unionen får ett nästan lika världsomspännande diplomatiskt nätverk som USA. Det kan förstås på sikt leda till ännu mer samordning mellan EU-länderna och ytterligare besparingar på utrikesdepartementet. Men det är klokt att avvakta utvecklingen. Först måste Sverige veta att EU:s nya utrikesförvaltning fungerar tillräckligt väl. Det finns en uppenbar risk att de stora länderna kommer att dominera i alltför mycket. I Bryssel har huggsexan redan inletts. Catherine Ashton har utsett en grupp som förbereder utnämningarna, och den består enbart av företrädare för unionens stora länder. Därför bör Sveriges utrikes EU-anpassning inte drivas för långt. Unionens ambassader kommer dessutom inte att ha några konsulära uppgifter. Vid krig, jordbävningar eller andra katastrofer måste svenska medborgare också i fortsätningen kunna lita på att de kan få hjälp från Sveriges utsända. Därför borde utrikesminister Carl Bildt dämpa sin lust att skaka om den svenska utrikesförvaltningen. Han borde också vara bekymrad över att arbetsklimatet på UD är så dåligt. För Sveriges fortsatta utveckling och goda relationer med andra länder krävs kunniga, inspirerade och motiverade svenska diplomater i världen. Inte en allmän känsla av att UD ska bort. ", "article_category": "other"}
{"id": 38033, "headline": "Toyota har bästa hybriden", "summary": "Hur står sig Hondas nya hybrid Insight mot klassens stjärna Toyota Prius? Är Hondan med sitt lägre pris ett bättre köp? Vilken har den bästa tekniken? Vilken går snålast? Häng med i sju spännande ronder. Toyota Prius Executive Honda Insight Elegance", "article": "Honda i Sverige hade högtställda förväntningar på nya hybriden Insight inför lanseringen i fjol. Med aggressivt pris skulle den bli ett betydligt billigare alternativ till marknadsledaren Toyota Prius. Men valutorna gick i fel riktning, helt fel. Ambitionen var att pressa grundpriset till under 200 000 kronor, men det blev långt där-över – 234 900 kronor. Därmed blev avståndet till Prius ”bara” 35 000 kronor. Med Prius får man en något större och tyngre bil med starkare motor – som drar 15 procent mindre bränsle än Insight. Hybridpaketet är mer avancerat med möjlighet att själv välja enbart eldrift för sträckor. Det går inte i Insight, den drivs av bensinmotorn i alla lägen. Toyota har hittills sålt långt över en miljon Prius. På salongen i Detroit i USA nyligen sade Toyota att satsningen nu breddas med fler hybrider och att man ska sälja en miljon hybrider per år inom kort. Utbudet ska kompletteras med laddbara versioner och även bränslecellsbilar från år 2015. Även Honda satsar hårt på hybrider och laddhybrider. Med Insight har Honda nu två varianter att erbjuda i Sverige. Den första modellen Civic hybrid har dock inte sålt så bra. Frågan är om Insight kan tända marknaden. DN Motor kör den mot nya Prius, generation III. Ettan och tvåan blev snabbt populära som tjänstebilar i Sverige. Hybrider är extra gynnade med 40 procents rabatt på förmånsvärdet. Prius har dessutom skaffat sig ett grundmurat rykte som en mycket driftsäker bil. Till på köpet har den haft ett ovanligt stabilt och högt andrahandsvärde. Så här ser jämförelsen ut, rond för rond. Hybrid låter grönt och bra, men båda bilarna drivs av fossil bensin. Sedan har de elektriska hjälpmaskiner som återvinner rörelseenergin. Insights bensinmotor går alltid under gång och har elassistans. Prius har också denna elassistans, men kan med ett enkelt knapptryck bli endast eldriven korta sträckor. Toppen att använda i garage. Båda är bränslesnåla och har start/stopp-automatik som slår av förbränningsmotorn vid tillfälliga stopp framför exempelvis rödljus. Prius är snålast och smartast. Ronden till Prius. 0–1. Vill man signalera ett medvetet och genomtänkt miljöval så finns knappast något bättre än en hybridbil. Bilarna riktigt signalerar akademiker med miljö- och samhällsintresse. Men Prius har en vassare, modernare och mer stealth-liknande formgivning. Insight ser mest ut som en kopia av förra generationens Prius. Ronden till Prius. 0–2. Det här är inga bilar som primärt byggts för att de ska vara kul att köra. Ingendera har någon styrning med riktig vägkänsla. Dock har nya Prius blivit klart bättre än föregående versioner. Båda är påtagligt lättkörda. Ronden slutar oavgjord. 1–3. Insight har litet för korta stolsitsar för att det ska bli bekvämt. Instrumentpanelen ska signalera modernitet, men liknar mest ett digitalt flipperspel. Hastighetsmätaren är närmast psykedelisk när den ändrar färg från blått till grönt och tillbaka igen beroende på om bilen återvinner energi eller ej. Den konventionella bilnyckeln (inte ens infällbar) och tändningslåset i rattstången är kvarlevor från någon lagerhylla. Rattväxelreglage, uppväxling med höger, nedväxling med vänster ger pluspoäng. Prius har nyckellöst system. Den som en gång provat det vill aldrig ha något annat. Nyckeln ligger i byxfickan eller i handväskan. Du öppnar dörren genom att ta i handtaget och startar bilen genom att trycka på startknappen. Du låser bilen genom att ta i handtaget. Kan det bli enklare? Även Prius har digital hastighetsvisning, en del information är faktiskt rörigare än i förre Prius. Men med projicering i vindrutan (tillval för båda bilarna) av hastigheten blir tillvaron något lättare, särskilt i Prius som även har projicering av navigationsanvisningar. Totalt sett känns Prius mer ombonad och upplevs som mer välisolerad. En del spakar och reglage med billig känsla drar ned omdömet i båda bilarna liksom usel bakåtsikt. Däremot är det bra insteg och gott om rum för fyra vuxna. Det går att sitta tre bekvämt i baksätena om de resande inte är för välvuxna. Ronden till Prius. 1–4. Det här är inga bilar för husvagns-ägare. De får inte ha dragkrok. Där-emot går det att få in mer bagage än man tror. Det gäller bara att lära sig utnyttja de lastmöjligheter som finns, typ stuvfack under lastgolvet. Fällbara delbara baksäten (60/40) ger flexibilitet. Ronden slutar oavgjord. 2–5. Det här är säkra bilar med toppbetyg hos Euro-Ncap. Prius har, märkligt nog för att vara Toyota, ett sämre passivt skydd mot nacksnärtskador. Insight har ett aktivt skydd som får grönt hos Euro-Ncap. Ronden vinns med knapp marginal av Insight. 3–5. Båda är dyra bilar i inköp. Hybrider har dyra komponenter och batterier. Det kostar att byta. Båda har svagt rostskydd, enligt Rostregistret. På plussidan finns så klart den låga bränsleförbrukningen, som ger låga milkostnader plus att båda är miljöklassade. Det betyder fri fordonsskatt i fem år. Ronden slutar oavgjord. 4–6. Och vinnare är ... Det är ingen slump att Prius håller täten med Prius. Tredje generationen är ovanligt genomtänkt, ombonad och lättkörd. Hondan känns för dyr i relation till Prius. Det är dock svårt att rekommendera köp av någon av bilarna om köparen inte bor i en storstad och kör mycket i ryckig stadstrafik. Det är där hybrider kommer till sin rätt. På landsväg gör systemet ingen större nytta. För sådan trafik gör snåla dieslar lika bra ifrån sig – till lägre pris. Lasse swärd lasse.sward@dn.se 08-738 12 46 JACQUES WALLNER jacques.wallner@dn.se 08-738 19 61 Pris: 269 000 kronor (provbilen 331 600 kronor). Motorer: förbrännings: 4 cylindrar, rak, 4 ventiler/cylinder, volym 1,8 liter, effekt 99 hk vid 5 200 varv/ minut, vridmoment 142 Nm vid 4 000 varv/minut. El: 82 hk, 207 Nm. Kupéutrymme/bagagevolym: 5 platser, 445 liter. Kraftöverföring: framhjulsdrift, steglös automatisk växellåda (CVT). Fartresurser: 0-100 km/tim 10,4 sekunder, toppfart 180 km/tim. Mått (i cm): längd 446, bredd 174, höjd 149. Bensinförbrukning: 3,9 liter/100 km vid blandad körning. Säkerhet: 5 stjärnor i Euro-Ncap. + Bränslesnål. Snygg. Rymlig - Dyr. Dålig bakåtsikt. Digital hastighetsvisning Pris: 234 900 kronor (provbilen 247 900 kronor). Motorer: förbrännings: 1,3 liter, fyra cylindrar, rak, 2 ventiler/cylinder, volym 1,3 liter, effekt 88 hk vid 5 800 varv/minut, vridmoment 121 Nm vid 4 500 varv/minut. El: 14 hk, 78 Nm. Kupéutrymme/bagagevolym: 5 platser, 408 liter. Kraftöverföring: framhjulsdrift, steglös automatisk växellåda (CVT). Fartresurser: 0-100 km/tim 12,5 sekunder, toppfart 182 km/tim. Mått (i cm): längd 439, bredd 169, höjd 142. Bensinförbrukning: 4,6 liter/100 km vid blandad körning. Säkerhet: 5 stjärnor i Euro-Ncap. + Bränslesnål. Rymlig. - Dyr. Dålig bakåtsikt. Digital hastighetsvisning. ", "article_category": "other"}
{"id": 38034, "headline": "Fet och stolt", "summary": "Nu slutar vi be om ursäkt för bonuskilona, Fat pride-rörelsen höjer rösten mot diskriminering av feta människor och V Magazine startar året med hullbejakande. Fettet har krupit upp i huvudet, sade en man jag kände när han tyckte att en tjock person var korkad.", "article": "Han var inte ensam om att ha fördomar om överviktiga. Och att tycka det var okej att lufta dem. Många feta har tyst tagit emot omgivningens hån, som om de förtjänade det. Men i USA är det nu allt fler som stolt lyfter på huvudet. Fat pride är rörelsen för dem som anser sig diskriminerade på grund av sin storlek. Den har fått extra skjuts sedan president Barack Obamas kamp för en sjukvårdsreform har startat en diskussion bland amerikanerna om hälsa – och vikt. När viktfundamentalister förklarar att de inte vill vara med och bekosta självförvållade sjukdomar, som fetmarelaterade hjärt- och kärlbesvär, svarar Marilyn Wann, författare till boken ”Fat! So?” (Fet! Än sen då?) och flera med henne, att ”smal” inte är liktydigt med ”i form” och att människor med bonuskilon kan leva hälsosamma liv. Bejaka viktvariation och arbeta mot diskriminering av feta människor, lyder Fat pride-rörelsens motto. Över nätet sprider anhängarna information om var likasinnade kan träffas på Fat pride-möten världen över. Samtidigt händer något i de glassiga magasinen. I modereportagen bryter en och annan kurva numera den anorektiska likriktningen. Trendiga V Magazine ägnar årets första nummer åt hullbejakande. I ett flersidigt modereportage poserar fem frodiga modeller stolt i storlek XXL. När den brittiske designern Mark Fast släppte fram kraftiga mannekänger på catwalken under Londons modevecka i höstas slutade hans stylist i protest. Men kläderna sålde som smör, liksom Gossipsångerskan Beth Dittos (se bild ovan) plus size-kollektion för klädmärket Evans. Bilringade Beth Ditto har både fått ta emot lovord för sin positiva kroppsbild och kritik från läkare som menar att hon inverkar menligt på folkhälsan genom att normalisera fetma. Oberörd lanserar hon sig själv som fet och nöjd med det. År 2010 är det till och med möjligt med en amerikansk film om en 160-kilos tonårsflickas kamp för egenvärde, utan att förvandlingen omfattar viktminskning. När Lee Daniels, regissören till ”Precious” som har Sverigepremiär den 29 januari, intervjuades i New York Times förklarade han att filmen för alltid har ändrat hans inställning till feta människor. – Jag trodde att alla som var så tunga som Precious var smutsiga och lite dumma. Att göra den här filmen ändrade mitt hjärta. Jag kommer aldrig mer att se på samma sätt på en fet flicka som går förbi på gatan, sade han. Intervjun trycktes intill en bild av Gabourey Sidibe, som spelar huvudrollen i filmen. På fotot vilar hon behagfullt i sin liggande kropp, stor som en strandad babyval och mycket vacker. Den viktbejakande inställningen omfattas dock bara av en liten kaxig minoritet. Finn Rasmussen är professor vid Karolinska Institutets institution för folkhälsovetenskap, och har forskat om hur vikten styr våra uppfattningar om andra. – De svenska studier som finns visar fortfarande på negativa attityder till människor med fetma. Feta människor upplever också oftare än normalviktiga att de har blivit diskriminerade, säger han. Sarah Jessica Lundberg, 31, har ofta stött på samhällets fördomar mot fetma. Våren 2008 startade hon och Hanna Holst ”Tjockisbloggen” för att visa alla dem som tycker att de är mindre värda för att de är större, att det går att vara tjock och tycka om sig själv. – När vi mår bra som vi ser ut, varför skulle det inte vara okej? säger hon. \"På samma vis som bögarna tog tillbaka ordet bög kan vi ta tillbaka ordet fet, åtminstone sluta fylla ordet med negativa associationer.\" skriver Thina Grotmark i modebloggen Beyond Sizes. ", "article_category": "other"}
{"id": 38037, "headline": "”Höjda löner behövs om vi ska klara välfärden”", "summary": "Nya Moderaterna vill ta ett nytt steg: Vi ska stå för reformer som ger välfärdens medarbetare högre lön och större inflytande.Som ett led i Moderaternas fortsatta förnyelse har vi sedan sommaren 2008 träffat fler än 5 400 medarbetare i den svenska välfärden och lyssnat på deras berättelser. Oavsett vilken verksamhet det handlat om, har några frågor varit återkommande. Det handlar om känslan av att lönen inte motsvarar arbetsinsatsen eller ansvaret och önskan om ett större inflytande över den egna arbetssituationen. Detta kommer att stå i fokus när vi nu formulerar vår politik för den svenska välfärden i valet 2010. I vår idé om föregångslandet Sverige ska en välfärd som ser sina medarbetare vara en av de viktigaste byggstenarna, skriver Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann.", "article": "Valet 2010 kommer att handla om vad vi vill ska känneteckna Sverige bortom krisen. Frågan väljarna måste ställa sig är vilket politiskt alternativ som bäst formulerar svar på hur den arbetslöshet som följt i finanskrisens spår inte ska bita sig fast, utan att en konjunkturuppgång ska möjliggöra för människor att åter komma i arbete. En annan bärande fråga handlar om Sveriges ekonomi. Om hur vi ska kunna slå vakt om de starka offentliga finanser vi i dag har, för att på så vis kunna rusta Sverige för framtiden och skapa utrymme för viktiga reformer. Jobben och ekonomin blir två viktiga hörnstenar för Moderaterna i mötet med väljarna. Till det vill vi foga en trovärdig, närvarande och reforminriktad välfärdspolitik. En politik som kan möjliggöra utvecklad kvalitet i verksamheter som förskolan, skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Viktigt i den utmaningen blir att se dagens utmaningar, men också att kunna svara upp mot de krav som följer av en demografisk utveckling som ger oss allt fler äldre. I tidigare steg i Moderaternas förnyelse har vi skiftat fokus från driftsformer till själva innehållet i verksamheten. Vi har slagit fast att det är underordnat om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi så länge kvaliteten och tillgängligheten är god. Nu vill vi ta nästa steg. Det handlar om att slå fast att en välfungerande välfärd kräver att vi ser till medarbetarnas möjligheter att göra ett bra jobb. Som ett led i Moderaternas fortsatta förnyelse har vi sedan sommaren 2008 genomfört 1 500 besök i den svenska välfärden. Vi har träffat fler än 5 400 medarbetare och lyssnat på deras berättelser. Många gånger har vi mött en vardag fylld av glädje, skratt och fantastiska människor, men vi har också tagit del av ett många gånger hårt arbete och tuffa förhållanden. Vi har samtalat om det som är bra, vi har lyssnat till kritik och vi har tagit del av idéer och förslag som kan bidra till att höja kvaliteten i välfärden. Dessa möten har varit mellan våra företrädare och medarbetarna. Vi har fokuserat på att möta dem som gör själva jobbet, snarare än deras chefer. Några frågor har varit återkommande vid nästan alla besök, oavsett verksamhet. Den första är medarbetarnas känsla av att lönen inte motsvarar arbetsinsatsen eller ansvaret. Den andra rör önskan om ett större inflytande över sin egen arbetssituation. Dessa frågor belyser en av de största framtidsutmaningarna för välfärden i rekryteringen av ny personal. Sverige står inför mycket stora pensionsavgångar de kommande åren. Om lönen inte är tillräckligt bra och om inflytandet upplevs vara för litet kommer det att bli svårt att rekrytera kvalificerad personal till välfärdsverksamheterna. Någonting är allvarligt fel om medarbetarna inom hälso- och sjukvården upplever att det enda sättet att höja sin lön eller göra karriär är att flytta till Norge eller Danmark. Vi har stor förståelse för att välfärdens medarbetare vill ha högre lön. Den svenska modellen innebär samtidigt att lönenivåer och frågor om löneförhöjningar avgörs av arbetsmarknadens parter. Vad politiken kan göra är att se till att det lönar sig bättre att arbeta, där jobbskatteavdraget utgör en träffsäker skattelättnad som särskilt gynnar låg- och medelinkomsttagare. Fortsatta skattelättnader med samma inriktning är därför centrala i en politik som vill ge välfärdens medarbetare utökade marginaler. Även en ökad mångfald av olika driftsformer och fler arbetsgivare, större möjlighet till vidareutbildning eller annan kompetenshöjning kombinerat med en individuell lönesättning kan på sikt påverka lönerna positivt. Ökat inflytande över den egna arbetssituationen är ett annat ofta återkommande önskemål bland välfärdens anställda. Vi ser det som självklart att medarbetarna måste få ett större inflytande över sin arbetssituation och det finns flera olika vägar att nå dit. En mångfald av olika arbetsgivare och alternativa driftsformer är en väg, men det måste även gälla inom den offentligt drivna verksamheten. Inget är så viktigt för att utjämna livschanserna i samhället som en rättvis start i livet. I våra möten med förskolans personal är det en sak som är återkommande från norr till söder, barngruppernas storlek. En ofta förekommande beskrivning är här att med en för stor barngrupp övergår pedagogik till förvaring. Tydligt är samtidigt att inte ens de som känner verksamheten bäst, personalen, har ett svar på hur stor en fungerande barngrupp bör vara. Barnens ålder, barnens egenskaper och bakgrund har betydelse. Vårt svar blir därför att en barngrupp aldrig får bli så stor att barnen inte kan utvecklas under ordnade former. Personaltätheten måste vara så hög att alla barn blir sedda. Det är ett besked som Moderaterna måste kunna ge i hela Sverige. Bland sjukvårdspersonalen är budskapet extra tydligt att inflytandet över sin egen arbetssituation är bristfälligt och att arbetssituationen i hög grad präglas av stress. Många har idéer på hur situationen ska förbättras, men få upplever att de får gehör för sina förslag bland chefer och politiker. Vi tror att det går att förbättra mycket inom hälso- och sjukvården genom att lyssna mer på medarbetarna och ge dem större inflytande över sin arbetssituation. Det finns redan många landsting och arbetsplatser som arbetar med detta, men vi tror att det går att göra mer och att det finns flera olika vägar att nå dit. En hälso- och sjukvård där beslutsvägarna är kortare och landstingen bättre på att lyssna på sina anställda. I äldreomsorgen är personalen bekymrad över att de inte hinner med och att de äldre ska bli lidande av detta. Blandade boenden, där demenssjuka äldre bor tillsammans med friska äldre, upplevs som ett problem. Ett större utbud av boendeformer, bland annat olika kategorier av demensboenden, ökar personalens möjlighet att specialisera sig och känna sig trygga med sin kunskap. Det kan också förbättra de äldres möjlighet att tidigare komma till ett särskilt boende. Vi vill också föra en diskussion om möjligheten att flytta äldre från ett boende till ett annat. Kvaliteten på omsorgen måste vara vägledande, inte var boendet ligger. Medarbetarna och medborgarna står tillsammans för nästa steg i vår välfärdsambition. Detta kommer också att stå i tydligt fokus för Moderaterna när vi nu formulerar vår politik för den svenska välfärden i valet 2010. Vårt arbete med att träffa välfärdens personal är samtidigt långt ifrån avslutat. Under våren kommer samtliga av de 1 500 arbetsplatser vi besökt att besökas igen för att följa upp diskussionen och se om personalen tror att våra svar och lösningar kan göra skillnad. Mycket av den människonära verksamhet som välfärden utgör är en fråga för kommuner och landsting att besluta över. Moderaterna ska därför brett och över hela landet gå till val på ett tydligt och trovärdigt välfärdsbudskap. Kommande mandatperiod ska vi stå för de reformer som ger välfärdens medarbetare större inflytande och där vi möjliggör utökade satsningar på kompetens samt ledarskapsutveckling. I vår idé om föregångslandet Sverige ska en trygg och utvecklad välfärd som ser sina medarbetare vara en av de viktigaste byggstenarna. Fredrik Reinfeldt partiordförande (M) Per Schlingmann partisekreterare (M) De nya Moderaterna Fredrik Reinfeldt blev partiledare för Moderaterna 2003 och lanserade 2005 ”de nya Moderaterna” då partiet fokuserade på huvudfrågorna: ”Det skall löna sig att arbeta”, ”Satsningar på välfärden” (främst skola, vård och omsorg) samt ”Nolltolerans mot brott”. Reinfeldts förnyelse av partiet blev en stor succé i riksdagsvalet 2006. M fick 26,23 procent av rösterna och gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1928. Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen för en borgerlig majoritetsregering, där Moderaterna besatte hälften av ministerposterna. ", "article_category": "other"}
{"id": 38052, "headline": "”Så blir sjukförsäkringen om vi vinner valet i höst”", "summary": "De rödgröna oppositionspartierna har enats: Vi vill satsa statliga resurser i en ny rehabiliteringsfond. Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar. Vi är överens om att sjukförsäkringen på sikt ska omfatta fler än i dag och att taket höjs till tio basbelopp. De som utförsäkrats av regeringens regeländringar ska återförsäkras om de behöver det. Individuella prövningar ska göras successivt och vi vill ha avstämningspunkter med tydliggöranden om när individen har rätt att få aktiva insatser – inte tidsgränser som gör att man kastas ut i försäkringslöshet. Redan under 2011 vill vi avskaffa dagens stelbenta prövning efter 180 dagar mot en fiktiv arbetsmarknad, skriver ledarna för S, MP och V.", "article": "Valet 2010 handlar ytterst om vilket samhälle vi ska ha och vilken människosyn politiken ska utgå ifrån för den regering som ska leda vårt land in i framtiden. Den senaste månadens debatt om regeringens kraftiga försämringar av sjukförsäkringen visar att den borgerliga politiken fördjupar utanförskapet. Regeringen kastar ut tiotusentals svenska medborgare ur sjukförsäkringen in i försäkringslöshet. För snart fyra år sedan vann de borgerliga partierna valet på att utlova fler jobb och färre i utanförskap. När vi nu kan utvärdera resultatet av mandatperioden är det dessvärre nedslående. På bara ett år har antalet arbetslösa ökat med fler än 100 000 personer. Utbetalningarna av socialbidrag beräknas öka med 50 procent mellan 2006 och 2011. Vår rödgröna politik för fler jobb står mot den borgerliga politiken för ökade klyftor. Människor som drabbas av regeringens nya regler i sjukförsäkringen lever kvar i en oviss situation och far mycket illa. Tusentals personer kommer att utförsäkras under 2010 och helt förlora sin ersättning. Enbart ett fåtal berörs av regeringens sent gjorda ändringar. I stället ser vi fortsatt hur människor som är sjuka och har en anställning men ännu inte kan gå upp till full tid, riskerar att tvingas säga upp sig för att gå till heltidsarbetslöshet. Våra tre partier har nu enats om hur vi vill utforma sjukförsäkringen om vi får väljarnas förtroende efter nästa val. Alla människor ska ha möjlighet att arbeta och försörja sig själva. Det är grunden när vi nu tar strid för en förutsägbar och modern sjukförsäkring. Vi vill inte gå tillbaka till den situation vi hade under förra mandatperioden då alltför många lämnades utan aktiva insatser och stöd för att komma tillbaka i arbete. Vi har därför utvecklat och omprövat vår politik för att få fler sjuka människor tillbaka i arbete och till en fungerande livssituation. Vi vill se en generell sjukförsäkring som omfattar alla, ersätter inkomstbortfall och finansieras solidariskt. Vi är överens om att sjukförsäkringen på sikt ska omfatta fler än i dag och att taket höjs till tio basbelopp. Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden. Sjukförsäkringen måste utgå från varje enskild individs unika situation och behov. Människor ska självklart kunna nekas sjukpenning, men bara om deras arbetsförmåga är sådan att detta är rimligt. Vi vill stärka individens rättigheter och införa en individuellt utformad handlingsplan med de aktiva insatser som behövs. Vårt förslag innebär att krav på individen att vara aktiv alltid ska åtföljas av motsvarande rätt till aktiva individanpassade insatser. Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar. De som utförsäkrats av regeringens regeländringar och som behöver det ska återförsäkras. Det betyder inte att människor lämnas kvar i sjukpenning hur länge som helst. En individuell prövning ska göras successivt i samarbete med individen och behandlande läkare. Vi vill ha avstämningspunkter med tydliggöranden om när individen ska ha rätt att få aktiva insatser under hela sjukskrivningen, inte tidsgränser som gör att man kastas ut i försäkringslöshet. Vår nya sjukförsäkring innehåller bland annat följande delar: • En individuell bedömning av den sjukskrivne ska göras av Försäkringskassan senast sex veckor efter första sjukskrivningsdag. Det ska under hela sjukskrivningsperioden finnas möjlighet att sjukskrivas på deltid i den omfattning som passar den enskilde individens situation. • Senast efter tre månader ska den sjukskrivne ha rätt till en individuell plan som utformas av Försäkringskassan tillsammans med arbetsgivaren och den enskilde. Planen ska innehålla de insatser som krävs, vem som ansvarar för att insatserna utförs samt inom vilken tidsram de ska vara påbörjade. Vi vill se över krav och incitament riktade mot Försäkringskassan och ansvariga myndigheter för att den enskilda ska få de insatser de har rätt till. • Vi vill redan under 2011 avskaffa dagens stelbenta prövning mot en fiktiv arbetsmarknad efter 180 dagar. I stället ska det senast efter sex månader göras en fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå i arbete. Olika alternativ ska finnas. Den som inte bedöms kunna återgå till sin arbetsgivare inom en rimlig tid ska erbjudas andra möjligheter. Arbetsförmågan ska då prövas bredare än hos den befintliga arbetsgivaren mot en för individen verkligt existerande arbetsmarknad. För detta krävs en ny definition av arbetsförmågebegreppet som är ändamålsenlig. • Vi vill göra det möjligt att bedriva deltidsstudier och få sjukpenning på deltid, i ett första skede på halvtid. • Vi vill ge en rehabiliteringspenning i stället för sjukpenning för den som behöver rehabiliteringsinsatser. Rehabilitering ska kunna pågå i förslagsvis ett år med möjlighet till förlängning efter individuell bedömning. Vi vill inrätta MOA-kontor – Människor och Arbete – och samla Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och delar av kommunens insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på lokal nivå. Människor ska ha en dörr in. • För att säkerställa att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser vill vi satsa statliga resurser i en ny rehabiliteringsfond. Hur fonden ska utformas och finansieras ska utredas och preciseras efter valet. Den som efter individuella rehabiliteringsinsatser inte kommer tillbaka i för individen lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden ska på sikt kunna erbjudas olika möjligheter på en utvidgad arbetsmarknad. • Förtida pension ska bara kunna vara ett alternativ för den som är över 58 år först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation. Det ska alltid vara möjligt att bryta en förtida pension för att arbeta. • Där så är nödvändigt ska individen kunna få sjukpenning även under längre tid. Det finns sjukdomstillstånd, till exempel vissa psykiska sjukdomstillstånd men även andra, där människor under perioder kan behöva få fortsatt sjukskrivning när återkommande prövning kan påverka sjukdomstillståndet negativt. • Vi vill erbjuda de människor som utförsäkrats och lämnats i sticket av regeringen en rehabiliteringspenning, aktiv rehabilitering eller andra insatser från Arbetsförmedlingen så att de ges reella möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden igen. Vi vill vara tydliga med att flera av de förändringar vi skissar ovan inte kommer att vara möjliga att genomföra direkt efter valet. Vi tänker inte som den nuvarande regeringen hasta igenom ett nytt system. Vi vill därför se en bred utredning, där riksdagens partier och parterna på arbetsmarknaden ingår, som tar fram förslag till stabila regler. Efter valet 2010 är det hög tid att skapa ett nytt trygghetssystem som ger människor hjälp och stöd att snabbt komma tillbaka till arbete och ekonomisk trygghet under den tid som rehabiliteringsarbetet tar. Ett samhälle kan mätas utifrån hur det tar hand om sina sjuka och utsatta. Sverige sköter sig dåligt i dagsläget. Det är dags för en ny sjukförsäkring och en ny regering. Mona Sahlin partiledare Socialdemokraterna Peter Eriksson språkrör Miljöpartiet Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet Lars Ohly partiledare Vänsterpartiet Regeln ändrades Sjukförsäkringsdebatten startade på DN Debatt den 2 december när sju specialistläkare och en kurator vid onkologen på Karolinska berättade om hur kroniskt sjuka cancerpatienter tvingas ut på arbetsmarknaden efter 180 dagars sjukskrivning, trots smärtor, trötthet och biverkningar av behandlingen. Artikelförfattarna krävde en omedelbar översyn av regelverket och Försäkringskassans interna direktiv. Regeringen presenterade den 5 december en lagändring som undantar svårt sjuka från 180-dagarsregeln. ", "article_category": "other"}
{"id": 38053, "headline": "”Så blir sjukförsäkringen om vi vinner valet i höst”", "summary": "De rödgröna oppositionspartierna har enats: Vi vill satsa statliga resurser i en ny rehabiliteringsfond.Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar. Vi är överens om att sjukförsäkringen på sikt ska omfatta fler än i dag och att taket höjs till tio basbelopp. De som utförsäkrats av regeringens regeländringar ska återförsäkras om de behöver det. Individuella prövningar ska göras successivt och vi vill ha avstämningspunkter med tydliggöranden om när individen har rätt att få aktiva insatser – inte tidsgränser som gör att man kastas ut i försäkringslöshet. Redan under 2011 vill vi avskaffa dagens stelbenta prövning efter 180 dagar mot en fiktiv arbetsmarknad, skriver ledarna för S, MP och V.", "article": "Valet 2010 handlar ytterst om vilket samhälle vi ska ha och vilken människosyn politiken ska utgå ifrån för den regering som ska leda vårt land in i framtiden. Den senaste månadens debatt om regeringens kraftiga försämringar av sjukförsäkringen visar att den borgerliga politiken fördjupar utanförskapet. Regeringen kastar ut tiotusentals svenska medborgare ur sjukförsäkringen in i försäkringslöshet. För snart fyra år sedan vann de borgerliga partierna valet på att utlova fler jobb och färre i utanförskap. När vi nu kan utvärdera resultatet av mandatperioden är det dessvärre nedslående. På bara ett år har antalet arbetslösa ökat med fler än 100 000 personer. Utbetalningarna av socialbidrag beräknas öka med 50 procent mellan 2006 och 2011. Vår rödgröna politik för fler jobb står mot den borgerliga politiken för ökade klyftor. Människor som drabbas av regeringens nya regler i sjukförsäkringen lever kvar i en oviss situation och far mycket illa. Tusentals personer kommer att utförsäkras under 2010 och helt förlora sin ersättning. Enbart ett fåtal berörs av regeringens sent gjorda ändringar. I stället ser vi fortsatt hur människor som är sjuka och har en anställning men ännu inte kan gå upp till full tid, riskerar att tvingas säga upp sig för att gå till heltidsarbetslöshet. Våra tre partier har nu enats om hur vi vill utforma sjukförsäkringen om vi får väljarnas förtroende efter nästa val. Alla människor ska ha möjlighet att arbeta och försörja sig själva. Det är grunden när vi nu tar strid för en förutsägbar och modern sjukförsäkring. Vi vill inte gå tillbaka till den situation vi hade under förra mandatperioden då alltför många lämnades utan aktiva insatser och stöd för att komma tillbaka i arbete. Vi har därför utvecklat och omprövat vår politik för att få fler sjuka människor tillbaka i arbete och till en fungerande livssituation. Vi vill se en generell sjukförsäkring som omfattar alla, ersätter inkomstbortfall och finansieras solidariskt. Vi är överens om att sjukförsäkringen på sikt ska omfatta fler än i dag och att taket höjs till tio basbelopp. Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden. Sjukförsäkringen måste utgå från varje enskild individs unika situation och behov. Människor ska självklart kunna nekas sjukpenning, men bara om deras arbetsförmåga är sådan att detta är rimligt. Vi vill stärka individens rättigheter och införa en individuellt utformad handlingsplan med de aktiva insatser som behövs. Vårt förslag innebär att krav på individen att vara aktiv alltid ska åtföljas av motsvarande rätt till aktiva individanpassade insatser. Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar. De som utförsäkrats av regeringens regeländringar och som behöver det ska återförsäkras. Det betyder inte att människor lämnas kvar i sjukpenning hur länge som helst. En individuell prövning ska göras successivt i samarbete med individen och behandlande läkare. Vi vill ha avstämningspunkter med tydliggöranden om när individen ska ha rätt att få aktiva insatser under hela sjukskrivningen, inte tidsgränser som gör att man kastas ut i försäkringslöshet. Vår nya sjukförsäkring innehåller bland annat följande delar: • En individuell bedömning av den sjukskrivne ska göras av Försäkringskassan senast sex veckor efter första sjukskrivningsdag. Det ska under hela sjukskrivningsperioden finnas möjlighet att sjukskrivas på deltid i den omfattning som passar den enskilde individens situation. • Senast efter tre månader ska den sjukskrivne ha rätt till en individuell plan som utformas av Försäkringskassan tillsammans med arbetsgivaren och den enskilde. Planen ska innehålla de insatser som krävs, vem som ansvarar för att insatserna utförs samt inom vilken tidsram de ska vara påbörjade. Vi vill se över krav och incitament riktade mot Försäkringskassan och ansvariga myndigheter för att den enskilda ska få de insatser de har rätt till. • Vi vill redan under 2011 avskaffa dagens stelbenta prövning mot en fiktiv arbetsmarknad efter 180 dagar. I stället ska det senast efter sex månader göras en fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå i arbete. Olika alternativ ska finnas. Den som inte bedöms kunna återgå till sin arbetsgivare inom en rimlig tid ska erbjudas andra möjligheter. Arbetsförmågan ska då prövas bredare än hos den befintliga arbetsgivaren mot en för individen verkligt existerande arbetsmarknad. För detta krävs en ny definition av arbetsförmågebegreppet som är ändamålsenlig. • Vi vill göra det möjligt att bedriva deltidsstudier och få sjukpenning på deltid, i ett första skede på halvtid. • Vi vill ge en rehabiliteringspenning i stället för sjukpenning för den som behöver rehabiliteringsinsatser. Rehabilitering ska kunna pågå i förslagsvis ett år med möjlighet till förlängning efter individuell bedömning. Vi vill inrätta MOA-kontor – Människor och Arbete – och samla Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och delar av kommunens insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på lokal nivå. Människor ska ha en dörr in. • För att säkerställa att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser vill vi satsa statliga resurser i en ny rehabiliteringsfond. Hur fonden ska utformas och finansieras ska utredas och preciseras efter valet. Den som efter individuella rehabiliteringsinsatser inte kommer tillbaka i för individen lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden ska på sikt kunna erbjudas olika möjligheter på en utvidgad arbetsmarknad. • Förtida pension ska bara kunna vara ett alternativ för den som är över 58 år först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation. Det ska alltid vara möjligt att bryta en förtida pension för att arbeta. • Där så är nödvändigt ska individen kunna få sjukpenning även under längre tid. Det finns sjukdomstillstånd, till exempel vissa psykiska sjukdomstillstånd men även andra, där människor under perioder kan behöva få fortsatt sjukskrivning när återkommande prövning kan påverka sjukdomstillståndet negativt. • Vi vill erbjuda de människor som utförsäkrats och lämnats i sticket av regeringen en rehabiliteringspenning, aktiv rehabilitering eller andra insatser från Arbetsförmedlingen så att de ges reella möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden igen. Vi vill vara tydliga med att flera av de förändringar vi skissar ovan inte kommer att vara möjliga att genomföra direkt efter valet. Vi tänker inte som den nuvarande regeringen hasta igenom ett nytt system. Vi vill därför se en bred utredning, där riksdagens partier och parterna på arbetsmarknaden ingår, som tar fram förslag till stabila regler. Efter valet 2010 är det hög tid att skapa ett nytt trygghetssystem som ger människor hjälp och stöd att snabbt komma tillbaka till arbete och ekonomisk trygghet under den tid som rehabiliteringsarbetet tar. Ett samhälle kan mätas utifrån hur det tar hand om sina sjuka och utsatta. Sverige sköter sig dåligt i dagsläget. Det är dags för en ny sjukförsäkring och en ny regering. Mona Sahlin partiledare Socialdemokraterna Peter Eriksson språkrör Miljöpartiet Maria Wetterstrand språkrör Miljöpartiet Lars Ohly partiledare Vänsterpartiet ", "article_category": "other"}
{"id": 38062, "headline": "”Svensk alliansfrihet är numera bara en tom fras”", "summary": "Försvars- och säkerhetspolitisk expert: Det politiska etablissemanget måste tala klarspråk om alliansfriheten.I dag uppfyller Sverige inte några av villkoren för en rimlig alliansfri politik. Vi kan inte försvara vårt eget territorium själva mot ett större militärt angrepp. Alliansfrihetens isolationistiska grundsyn har bytts mot en solidaritetsförklaring, där Sverige öppet deklarerar att vi inte är passiva vid angrepp på EU-länder och nordiska länder. Vi förväntar oss att dessa länder ska agera likadant vid ett angrepp på Sverige. Det här är en revolutionär förändring av försvarspolitiken. Det vore därför välgörande om det politiska etablissemanget kunde vara lika handlingskraftigt i säkerhetspolitiken och tala klarspråk om alliansfrihetens irrelevans, skriver Mike Winnerstig.", "article": "Sverige har under de senaste två åren fått en säkerhetspolitik som börjar bli såväl logiskt hållbar som praktiskt relevant. Alliansfrihetens isolationiska grundsyn har bytts mot en solidaritetsförklaring, där Sverige öppet deklarerar att vi inte kommer att vara passiva vid angrepp på EU-länder och nordiska länder, samt att vi förväntar oss att de ska förhålla sig på samma sätt i händelse av ett angrepp på Sverige. Detta är en naturlig utveckling givet vårt medlemskap i EU, vårt nära försvarspolitiska samarbete inom Norden samt med USA och Kanada. Denna utveckling startade på allvar redan 1992, när neutralitetspolitiken avskaffades som säkerhetspolitisk överideologi. Samtidigt har nu en något märklig debatt utbrutit om denna successiva men fundamentala politikförändring. Kritiker hävdar att ansvariga politiker ”mörkat” omsvängningen, att särskilt försvarsminister Sten Tolgfors på egen hand genomfört den, och att den nuvarande regeringen genom allt detta försatt Sverige i fara genom att ”neutraliteten” avskaffats. Hur kommer det sig att debatten först nu blivit så högröstad? En förklaring är givetvis, vilket modern forskning också antyder, att ”neutraliteten” länge varit en viktig del av den svenska – i huvudsak socialdemokratiska – nationella identiteten. Denna typ av identitets- och värdebaserade uppfattningar försvaras automatiskt när de hotas, och är svåra att förändra med rationella argument. Men en rimligt objektiv analys ger vid handen att de flesta av beskyllningarna i debatten är felaktiga. Försvarsberedningens två senaste rapporter nämnde aldrig begreppet alliansfrihet, utan förde i bred politisk enighet fram de formuleringar som utgjorde grunden för solidaritetsförklaringen. Den senare var också en stor konceptuell del av den försvarsproposition som riksdagen antog i somras. När en av försvarsdepartementets erkänt försiktiga chefstjänstemän i höstas offentligt uttalade att riksdagens beslut innebär ”en brytpunkt av historiska proportioner”, vet vi både att de högsta ansvariga för denna politik är väl medvetna om dess effekter, och att de är öppna med detta. Någon mörkning är det alltså inte frågan om. På en punkt kan dock finnas fog för kritik: skulle det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde dramatiskt försämras, går dagens politik inte långt nog. I ett sådant läge skulle vi vara tvungna att söka ömsesidiga försvarsförbindelser med övriga länder i den europeiska och transatlantiska säkerhetsgemenskapen. Detta beror på den ännu mer fundamentala omläggning av den svenska försvarspolitiken som gjorts de senaste 15 åren, och har därmed rätt lite att göra med den nuvarande regeringens politik. Den dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén konstaterade redan för flera år sedan, att i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde kommer vi inte att kunna försvara oss enbart på egen hand. Ur militär synvinkel är detta självklart: i numerära termer har vi från det kalla krigets slut fram till i dag skurit ner det mobiliserbara försvaret med runt 95 procent. Även om vi om fem år uppnår det som inriktningspropositionen anger, det vill säga omkring 50 000 snabbt mobiliserbara och välutrustade soldater, får vi endast en liten del av det totalförsvar på runt 600 000 soldater som vi ansåg oss behöva under det kalla kriget. Kvantitet är en väsentlig faktor om man ska försvara ett land av Sveriges storlek, även om jämförelsen inte är helt rättvis: många av den gamla massarméns förband var uselt utrustade och dåligt övade. Detta gör inte att solidaritetsförklaringen i sig är ett problem. Just nu – när Sverige i princip saknar territorialförsvar – finns inget territoriellt hot mot oss eller mot någon av våra grannar. Om det finns ett sådant om fem år är svårt att säga. Vad som är läget om tio eller femton år är omöjligt att säga, förutom att det är fullt möjligt att ett militärt hot återuppstått. Men dagens svenska försvar gör inte solidaritetsförklaringen orimlig. Den ligger i högsta grad i vårt säkerhetspolitiska egenintresse: vi kommer att försvara andra och förhoppningsvis försvarar andra även oss. Det gör däremot inte längre alliansfriheten. Den är i dag endast en tom fras som formellt finns kvar så länge vi inte aktivt söker ett alliansmedlemskap. Man kan inte smyga sig in i en militär allians. Däremot borde vi snarare beskriva Sveriges nuvarande situation som ”allianslös”. Varje rimlig alliansfri politik – från Haag-konventionerna och framåt – kräver att några grundvillkor är uppfyllda. Det alliansfria/neutrala landet måste i krigstid ensamt kunna försvara hela sitt territorium, så att ingen främmande makt kan använda det mot någon annan krigförande nation, och landet kan inte i fredstid göra överenskommelser eller öva med specifika andra länder avseende militärt försvar av det egna territoriet. För den svenska geopolitiska situationen gällde också, enligt den så kallade 1812 års politik, att relationerna till Ryssland krävde att dessa förutsättningar strikt följdes av Sverige vad gällde områdena på Östersjöns östra strand. I dag uppfyller vi i praktiken inga av dessa villkor. Vi kan inte försvara vårt eget territorium själva mot ett större militärt angrepp, och kommer inte heller att kunna det inom överskådlig framtid. Politiskt har vi bytt neutralitetspolitikens cyniska isolationism – som ju bygger på principen att ”världen utanför må brinna, bara vi klarar oss” – mot solidaritet med våra grannar. Ett praktiskt uttryck för detta är att det svenska försvaret fått en generell uppgift att kunna försvara Sveriges territorium tillsammans med andra länder – bland annat Finland och de baltiska länderna – samt ge militär hjälp till dessa vid behov. Detta är en logisk följd av såväl den internationella utvecklingen som av svensk försvarspolitik som den bedrivits sedan mitten av 1990-talet. Att återgå till en alliansfri politik genom att dra tillbaka solidaritetsförklaringen skulle innebära en mycket stor politisk kostnad för Sverige. För våra grannländer, inte minst inom EU, skulle det ses som en återgång till den gamla svenska – osolidariska – isolationismen. Militärt skulle det krävas orimliga resurser för att ånyo kunna försvara oss helt själva. Politisk solidaritet och militär integration med grann- och likasinnade länder i Europa och Nordamerika ligger därför i vårt egenintresse. 75 procent av EU-länderna – motsvarande 95 procent av EU:s befolkning – har redan dragit den slutsatsen. För Sveriges del vore det välgörande om det politiska etablissemanget, som i bred enighet genomfört en revolutionär förändring av vår försvarspolitik, kunde vara lika handlingskraftigt inom den samlade säkerhetspolitiken. Klarspråk om alliansfrihetens irrelevans skulle vara ett första tecken på ett sådant politiskt ledarskap. Mike Winnerstig fil dr i statsvetenskap, forskningsledare vid FOI Försvarsanalys samt ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien ", "article_category": "other"}
{"id": 38067, "headline": "”Behöver vi läsa allt om en bedragen hustrus tragedi?”", "summary": "Pressombudsmannen om ”Tiger och Elin”: Det överdrivna allmänintresset kan ha lett till ett smygskifte av publicistisk linje i svensk press.Kan amerikanska skvallersajters intresse för att gräva i ”Tigers och Elins” katastrof, detalj för detalj, dag efter dag, tas till intäkt för att ett oavvisligt allmänintresse kräver att detsamma publiceras i Sverige? Inför en amerikansk publik blir varje smaskigt avslöjande av en helylleidols sexuella vidlyftigheter en stor skandal. I Sverige är vi mer illusionslösa vad beträffar obrottslig trohet inom äktenskapet. Jag vill ta upp frågan om hur vi ska bedöma allmänintresset i förhållande till internationella mediers publiceringar, oberoende om någon del av följetongen blir föremål för formell prövning hos PO eller ej, skriver Yrsa Stenius.", "article": "I slutet av november 2009 stod de första rubrikerna att läsa i svenska kvällstidningar: Tiger Woods, världens bäste golfspelare och tillika den föredömligaste av familjefäder, hade ertappats med att vara otrogen mot sin hustru. Nyheten spreds från amerikanska skvallersajter över hela världen och fick särskilt genomslag i Sverige på grund av att den bedragna äkta hälften är svensk: Elin Nordegren, dotter till förra migrationsministern i Göran Perssons regering, nuvarande landshövdingen i Gävleborgs län Barbro Holmberg. Under hela december upptogs väsentliga delar av den mediala offentligheten i vårt land av ”Tiger och Elin”. Korniga bilder på skuggor som påstods föreställa golfstjärnan tillsammans med en växlingsrik skara älskarinnor avlöstes av suddiga kort på Elin med barn, Elin utan barn, Elin med vigselring, Elin utan vigselring, Elins hus, Elins mor på bår efter något slags kollaps, Elins mor på väg till sjukhus i en ambulans. Med mera. Vecka ut och vecka in. Att svenska medier uppmärksammar Tiger Woods snedsteg, som av allt att döma varit så pass notoriska att han förefaller att konsekvent ha avvikit från den trofasthetens smala väg som han uppgett sig följa, är naturligt och pressetiskt okontroversiellt. Visserligen tillhör de förehavanden som uppmärksammas Tigers privata sfär men denne är en utomordentligt offentlig person som polerat sin offentliga sköld med sitt privatlivs föregivna oförvitlighet och då är det ett slags falsk varudeklaration som avslöjas när bubblan spricker. En pressetiskt mer problematisk företeelse är framför allt de svenska kvällstidningarnas hantering av Tiger Woods fru. Hon är förvisso en offentlig person, hon också, i kraft av äktenskapet med Tiger och hon befann sig på samma offentliga familjepiedestal som maken tills alltihop rasade. Elin Nordegren har emellertid inte sökt offentlighet i någon större utsträckning och mediernas intresse för henne kan inte motiveras på annat sätt än att Woods familj var en del av hans varumärke, nu statt i upplösning på grund av annalkande skilsmässa. En viss roll hemma i Sverige har förmodligen Elins mors offentliga position spelat, rätt eller fel. Går man till de enskilda publiceringarna kring Elin och hennes närstående – okej, jag medger att jag inte har sett alla – så kan jag konstatera att jag inte har fått syn på något som är kränkande i meningen nedsättande. Däremot har en del varit integritetskränkande genom att uppenbart tränga in i en utsatt människas privata sfär. Intrång i privatlivets helgd kan dock, enligt regler och praxis i vår etablerade pressetik godtas, ifall allmänintresset kring det som avhandlas är tillräckligt stort. Så kunde det jag ovan nämnt om varumärket Tiger Woods anföras som argument för att det föreligger ett avsevärt allmänintresse kring det som händer framför allt Elin och barnen. Om Elin Nordegren i dag valde att anmäla enskilda publiceringar till Allmänhetens pressombudsman skulle jag finna det mycket intressant att pröva dem men jag har ingen förhandsuppfattning om vilka mina beslut skulle bli i de enskilda fallen. Dessa styrs av parternas sätt att argumentera i varje ärende för sig. Frågan om allmänintresset, hur detta ska bedömas i Sverige i förhållande till internationella mediers publiceringar, vill jag dock ta upp till diskussion oberoende av om någon del av följetongen ”Tiger och Elin” blir föremål för formell prövning hos PO eller inte. Seriösa svenska medier har inte haft för vana att gräva särskilt djupt i känt folks kärleksliv om inte kändisarna själva har valt att berätta om sina sorger och glädjeämnen. Undantag från regeln förekommer i form av dokusåpornas kändisar, vilkas hela affärsidé bygger på privatlivets exponering. Medierna valde också att offentliggöra en kärleksaffär i regeringen på 1990-talet därför att den hade politiska implikationer som gav den stort allmänintresse. Regeln har dock varit återhållsamhet. Därför var särskilt kvällspressens ihållande jätterubriker kring ”Tiger och Elin” en smula uppseendeväckande inte bara för PO utan också för många svenskar som betackar sig för att närgånget betrakta andras olycka, särskilt en bedragen hustrus tragedi. Jag har redan nämnt att Tiger Woods givetvis får ligga som han bäddat och tåla att schavottera i Sverige liksom i andra länder. Att publiciteten kring idyllen som sprack även stänkte över Elin Nordegren var nog oundvikligt. Men kan amerikanska skvallersajters intresse för att gräva i ”Tigers och Elins” katastrof, detalj för detalj, dag efter dag tills veckor blir till månader, tas till intäkt för att ett oavvisligt allmänintresse kräver att detsamma publiceras i Sverige? ”Det var stort internationellt, självklart skulle vi också publicera”, kan jag höra ansvariga utgivare försvara sig. Jo, kanske det. Men jag vill ändå påminna om att välrenommerade svenska tidningar – liksom den licensfinansierade public service-televisionen – har brukat hålla sig med en annan publiceringspolicy än exempelvis brittisk skvallerpress. Så en iakttagelse till om allmänintressets fluktuationer i olika länder och kulturer: Att den uppburne familjefadern Tiger Woods kraschlandning i älskarinneträsket blir ett samtalsämne utan slut i USA, beror inte bara på att han från förebild förvandlades till nedstörtad ängel – alla kategorier. Det beror också på att amerikanen i gemen har en tendens att överidealisera familjelivet till priset av utbrett hyckleri och en hel del förljugenhet, något som inte finner sin motsvarighet i Sverige. Inför en amerikansk publik blir varje smaskigt avslöjande om någon helylleidols sexuella vidlyftigheter en stor skandal, som får alla som ängsligt vårdat liknande fasader att vältra sig i indignation. I Sverige är vi mer illusionslösa vad beträffar obrottslig trohet inom äktenskapet. Personligen reagerar jag med stor misstänksamhet när offentliga par framställer sig som en inkarnation av familjeidyllen. Då är skilsmässan nära, skrockar jag cyniskt för mig själv och är förmodligen inte särskilt ensam om det. Min bedömning är att kraschen ”Tiger och Elin” råkade ut för naturligtvis var en stor nyhet i Sverige men inte en skandal av den omfattning den blev i USA. Därav drar jag slutsatsen att svenska medier måhända har övervärderat allmänintresset kring händelserna på ett sätt som har lett till ett smygskifte av publicistisk linje i svensk press, ett skifte som innebär större anpassning till internationell skvallerjournalistik än någonsin förut. Förhoppningsvis har jag fel. Yrsa Stenius Allmänhetens pressombudsman ", "article_category": "other"}
{"id": 38080, "headline": "Klarinettstjärnan Emil Jonason tar sig an Europa", "summary": "Svenske Emil Jonason har utnämnts till ”Rising star” av Stockholms konserthus. Nu drar han ut på Europaturné med sin klarinett.", "article": "Att Emil Jonason började spela klarinett har en mycket prosaisk förklaring: – Min mamma tyckte att jag skulle spela något, så hon ringde kommunala musikskolan på Lidingö och frågade till vilket instrument det var kortast kö, säger han. – Dessutom har min pappa ett förflutet som swingklarinettist. Det visade sig vara ett lyckligt val, han tände direkt på att spela klarinett. Då var han tio. Det är sexton år sedan och i dag etablerar sig Emil Jonason som klarinettvirtuos i den unga svenska generationen av instrumentalister. Inför innevarande säsong utnämndes han till Rising star av Stockholms konserthus. – En enorm promotion, säger han. Framför sig har Emil Jonason bland annat en omfattande Europaturné nu under våren tillsammans med den lika framgångsrike unge pianisten Peter Friis Johansson. Den repertoar han tar med sig ut i Europa är till stor del samma han spelar på Forum på Sigtunagatan i kväll. – De verk jag spelar har jag valt för att jag gillar dem. Jag tror att det blivit en bra helhet, man kommer att kunna bli totalt klarinettillfredsställd, säger han. Han spelar verk av Claude Debussy, Emmy Lindström, Camille Saint-Saëns, Witold Lutoslawski, Anders Hillborg och Johannes Brahms. Vad gäller hans repertoar i stort säger han att han nog lyckats plöja igenom det mesta. – Klarinettrepertoaren är inte lika stor som till exempel pianorepertoaren, säger han. Och hans instrument är inte uråldrigt. Den första milstolpen i klarinettrepertoaren är Mozarts klarinettkonsert, som denne komponerade i slutet av sitt korta liv. Emil Jonason säger att han älskar solokonserter, att stå på en estrad tillsammans med en pianist och ge järnet. Turnén som Emil Jonason och Peter Friis Johansson har framför sig omfattar tolv konserter och tar dem till platser som Birmingham, Paris, Bryssel, Luxemburg, Aten, Amsterdam och Wien. Och Konserthuset i Stockholm den 11 april 2010. Emil Jonasons repertoar är bred och han arbetar på att få bort stämpeln att klassisk musik skulle vara finare än något annat. Han har en stark förkärlek för balkanmusik, för ”zigenaröset”, som brukar dyka upp som extranummer då och då. Han har också spelat på världsmusikfestivaler tillsammans med grupperna Aksakorkestar och Stockholm Klezmer Quintet. Emil Jonason är utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm och har haft bland andra Martin Fröst som lärare. Han har vunnit fler internationella utmärkelser, och i recensioner återkommer ofta omdömen som ”virtuost” och ”karismatiskt”. Konsert med Emil Jonason, Forum, Sigtunagatan 14, t  S:t Eriksplan, i kväll kl 19. ", "article_category": "other"}
{"id": 38083, "headline": "”Positiv särbehandling på högskolan avskaffas”", "summary": "Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz: Positiv särbehandling ingen väg att komma åt problemet med ojämlikhet i högskolan. De flesta universitet och högskolor i Sverige tillämpar i dag principen om positiv särbehandling. Könet blir utslagsgivande eftersom antagningssystemet hittills strävat efter att anta lika många kvinnor som män. Då en absolut majoritet av alla sökande med toppbetyg till flera populära utbildningar är kvinnor har det inneburit att män fått förtur eller kraftigt förbättrade chanser att komma in. Nu tar vi bort den form av kvotering som positiv särbehandling utgör ur högskoleregleringen. Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor, skriver Tobias Krantz", "article": "Under en tid har debattens vågor gått höga sedan en rad rättsliga processer inletts mot högskolor och universitet som har tillämpat positiv särbehandling i sina antagningar. Bakgrunden är att det i dag finns bestämmelser som pekar ut för universitet och högskolor att tillämpa ett skiljekriterium om underrepresenterat kön vid antagningen om flera sökande har lika meriter. Möjligheten att ta hänsyn till kön är långt ifrån ny. För alliansregeringen är det viktigt att bryta med den syn som dessa bestämmelser ger uttryck för. Den högre utbildningen ska vara stark, oberoende och i allt väsentligt styras av ett renodlat kunskapsideal. Som ett led i detta skickar regeringen inom kort ut ett förslag på remiss om att stryka bestämmelsen i sjunde kapitlet, tolfte paragrafen i högskoleförordningen. Det innebär att den form av kvotering som positiv särbehandling utgör tas bort ur högskoleregleringen. En majoritet av Sveriges universitet och högskolor tillämpar i dag principen om positiv särbehandling, om än på olika sätt. I normala fall spelar könstillhörigheten roll endast för den sist antagna om det finns två sökande av olika kön med samma jämförelsetal. Vid några utbildningar vid olika lärosäten – framför allt läkarutbildningen, veterinärutbildningen, tandläkarutbildningen och psykologutbildningen – har dock fler högsta betyg i alla ämnen än det finns platser. Det är nu kön kan bli utslagsgivande, eftersom antagningssystemet strävar efter att anta lika många kvinnor som män. Då en absolut majoritet av alla sökande med toppbetyg är kvinnor innebär detta att män får förtur eller kraftigt förbättrade chanser att komma in. Gällande regelverk slår därmed helt ojämlikt. Förra året var det i princip uteslutande kvinnor, 95 procent av det totala antalet, som arbetat hårt för att komma in på sina drömutbildningar som utestängdes på grund av sin könstillhörighet. På andra utbildningar där underrepresentationen är den motsatta – det vill säga där männen dominerar stort – fungerar inte systemet på samma sätt, eftersom söktrycket är mindre. Att diskutera vad som är proportionerligt eller inte är alltid problematiskt men det torde vara svårt att hävda att jämställdheten i samhället tar något massivt kliv framåt för att en handfull män får förtur på fyra populära utbildningar i Sverige. Konsekvenserna visar att ideologi spelar roll. Ett socialistiskt system som ställer grupp mot grupp tenderar att leda till oförutsedda resultat. Våra principer är andra. I det liberala synsättet går fokuseringen på kunskap hand i hand med ett jämlikhetsideal. Det måste löna sig för alla att anstränga sig – också inom utbildningsväsendet. För regeringen är det fortsatta arbetet för en mer jämställd högskola prioriterat. Insikten om att vi har ett dubbelt jämställdhetsproblem – att män presterar allt sämre på grundskolan men ändå dominerar på de högsta posterna inom akademin – resulterade i att Delegationen för jämställdhet i högskolan inrättades i början av 2009. Delegationen har redan utvärderat om de kvantitativa mål som sätts för universiteten avseende könsfördelning är relevanta. Slutsatsen var positiv; förekomsten av mål och kravet på redovisning har bidragit till att jämställdhet har blivit ett område som kontinuerligt beaktas av lärosätenas styrelser och rekryteringskommittéer. Kvantitativa mål fyller en fortsatt viktig funktion för att synliggöra problemen. Statistiken visar tydligt att könstillhörigheten spelar en allt större roll för studenters studieprestationer. Men också att denna tendens börjar långt före inträdet till högre studier. Det är ett faktum att män i allt mindre grad söker sig till högre studier och presterar sämre än unga kvinnor på både högstadium och gymnasium. I grundskolan 2008 hade flickorna högre betyg än pojkar i alla ämnen utom idrott och hälsa. Det mönster som framträder före inträdet till högre studier fortsätter även efter; kvinnorna presterar generellt bättre, med högre snittbetyg på sina kurser och snabbare väg till examen. Ändå är andelen kvinnor bland Sveriges professorer inte mer än 18 procent, trots att kvinnor utgör en majoritet av alla studenter på grundutbildningen. I ljuset av denna dystra bild kan det verka lockande att förlita sig på positiv särbehandling. Det låter naturligtvis mera slagkraftigt att ge underrepresenterade grupper företräde i jämförelse med att belöna individuella program eller universitet för lyckade, riktade satsningar. Den senare typen av arbete är tids- och resurskrävande, komplicerat och ger inga enkla politiska poänger. Men för den som är intresserad av långsiktiga resultat är det den rimliga, framkomliga vägen. Risken med att ha ett system med positiv särbehandling är också att det lätt blir en förevändning för att inte vidta åtgärder med reell påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitiken inom akademin behöver präglas mindre av plakat och mer av resultat. I stället bör en rad andra mer resultatinriktade åtgärder vidtas. Genom det historiskt stora resurslyft på fem miljarder kronor som regeringen genomför genom forskningspropositionen 2008 tillförs medel som kan användas till att tillsätta fler fasta tjänster, exempelvis på postdoktoral nivå, men också till aktiva satsningar för att bredda rekryteringsbasen. Forskning visar att kvinnor är mer obenägna att söka osäkra tjänster, som förekommer i relativt stor omfattning inom akademin. Den generella resursförstärkningen kan därför, beroende på hur resurserna utnyttjas, spela en inte obetydlig roll för jämställdheten. Men pengar öronmärks också för särskilda jämställdhetsprojekt. Delegationen för jämställdhet i högskolan delade förra året ut 25 miljoner kronor till 14 lärosäten samt Sveriges förenade studentkårer (SFS) för projekt som syftar till att bryta dagens mönster. Den nytillsatta Teknikdelegationen har ett särskilt uppdrag att öka flickors intresse för matematik och teknik. Genom regleringsbrev kräver regeringen att universitetens och högskolornas jämställdhetsarbete ska få ett ökat genomslag i verksamheten. Anledningen till vårt engagemang är enkel: jämställdhet inom utbildningssystemet är inte bara en rättighetsfråga utan handlar också om kvalitet. Att inte rekrytera de bästa av båda könen till landets lärosäten är ett resursslöseri för hela samhället. För mig, och för regeringen, är det angeläget att säkerställa att positiv särbehandling, som på goda grunder starkt kan ifrågasättas, inte blir en huvudväg för att komma åt problemet med ojämlikhet i högskolan. Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor. Tobias Krantz högskole- och forskningsminister (FP) Könsdiskriminering Nyligen slog Svea hovrätt fast att det var olagligt av Sveriges lantbruksuniversitet att ”positivt särbehandla” män som sökt veterinärutbildningen. 44 kvinnor tilldömdes ett skadestånd på 35 000 kronor vardera. Men SLU-fallet är inte det enda. Den 14 oktober förra året – se DN Debatt samma dag – stämde Centrum för rättvisa Lunds universitet i en grupptalan för en liknande diskriminering av 31 kvinnor som sökt till psykologutbildningen. Enligt Centrum för rättvisa diskriminerades 5 400 sökande bara under 2009 – 95 procent var kvinnor. ", "article_category": "other"}
{"id": 38091, "headline": "”Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män”", "summary": "Dilsa Demirbag-Sten: Islamister – en minoritet bland Europas muslimer – har fått tolkningsföreträde i det politiska och offentliga rummet.För att kompensera för rasism och diskriminering går politikerna högljudda islamistiska grupper till mötes och beviljar pengar och resurser. Politikerna – liksom medierna – talar inte direkt till muslimerna utan går via självutnämnda företrädare för religionen. Samma kollektivisering är ett verktyg för de främlingsfientliga krafterna att skuldbelägga alla muslimer för allt ont som händer i landet. Förlorare på den här retoriken – att definiera samtliga muslimer genom religionen – är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska eller ateistiska svenskar, skriver Dilsa Demirbag-Sten.", "article": "I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen. Kollektiv existerar knappast oberoende av sina enskilda medlemmar och är inga självständiga subjekt med egna rättigheter. Detta garanterar förstås enskildas rätt, men ger också kollektiv den legitimitet som ligger i att samhörigheten byggs på frivillighetens grund. Det borde vara självklart i dagens Europa, en kontinent som återuppbyggdes ur ruiner och folkmord – och där detta sorgliga arv alltid haft förtryck av individer som sin orsak, lika självklart som att vår världsdels triumfer förknippas med demokratiska reformer eller åtminstone en liberal praxis. I många europeiska länder har främlingsfientliga partier, med goda marginaler, tagit sig in i parlamenten. Även politisk islam stärker sina positioner. Antidemokratiska krafter värvar allt fler anhängare och verkar dessutom numera i symbios med varandra. Sedan den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie har skäggiga islamistiska män – som bränner böcker och hatar individuell frihet – blivit representanter för alla muslimer. Islam befästes i den fria världens medvetande som ett mäktigt hot mot yttrandefriheten, demokratins stolthet och de dödligas möjlighet att kräva sina rättigheter. Men som alla andra svenskar har de flesta muslimer en högst demokratisk relation till islam och sin omgivning. För några rastlösa, vilsna och trängda har däremot religionen blivit en politisk kraft och ett medel. Dessa är tillräckligt många och högljudda för att bevara den bilden av islam som intolerant, och också för att ibland erbjuda konkreta säkerhetshot. Banden mellan politisk islam och en grupp unga européer knyts ihop av samma krafter som förespråkar stening av kvinnor, fängslar och mördar oppositionella, är homofobiska och antisemitiska. Fortfarande är anhängare av islamistiska organisationer och rörelser en minoritet bland muslimer i Europa. Men de har fått tolkningsföreträdet för muslimer i det politiska och offentliga rummet. Hur kommer det sig? Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister. Därför hade islamisterna varit föga framgångsrika om det inte varit för hur väl mottagna de har blivit av medierna, politikerna och det kulturella etablissemanget. Om individuella fri- och rättigheter hade varit självklarheter och försvarats som sådana hade politisk islam inte haft några större framgångar. Politiker vänder sig till gärna till organiserade grupper för att bredda väljarbasen. Muslimer har blivit ytterligare en sådan grupp. Såväl denna som den föregående regeringen har vänt sig till självutnämnda företrädare som gärna ger röst och ansikte åt ”muslimers” kränkthet och krav. För att kompensera rasism och diskriminering går man högljudda islamistiska grupper till mötes och beviljar pengar och resurser för att stärka ett islamiskt identitetsbyggande. Snart har väl varje statligt finansierad institution, organisation och stiftelse inlett ”brobyggande” och ”dialogarbete” med olika islamiska organisationer. Politiker talar inte direkt till muslimer, som till andra svenskar, utan går genom självutnämnda företrädare för religionen. Sekulära föräldrar ser med förfäran sina barn söka sig och värvas till politisk islam. Vad samhällsdebatten gör är att kasta en ung orolig och sökande generation barn och ungdomar i armarna på just de religiöst ortodoxa krafter där demokratiska värden föraktas. Välvilligt göder vi den minoritet som bör marginaliseras och som alltid varit en marginalgrupp bland muslimer. Men det politiska Sverige agerar inte i ett vakuum. SVT:s ”Halal-tv” är ett tydligt exempel på hur medierna likt våra politiker tror att man endast kan kommunicera med muslimer genom islam. För att kompensera bristande mångfald inom SVT och det alltmer växande muslimhatet skapade man ett, för den muslimska gruppen, ytterst stigmatiserande program. Tre beslöjade, ortodoxa, kvinnor var vad man fann. Programmet speglade mer redaktionens bild av den muslimska gruppen än verkligheten. En välvillig kollektivisering av muslimer är inte särskilt mycket bättre än ett generellt skuldbeläggande. En vanlig medborgare med muslimsk bakgrund, som trots en akademisk utbildning aldrig kallas till arbetsintervju, blir föga hjälpt av att SVT visar upp tre djupt religiösa kvinnor som inte tar män i hand och gör uttalanden om profeten och koranen i varje program. Denna medborgare är med stor sannolikhet emot slöjan och anser att kvinnorna är homofoba och konservativa. Men SVT är inte på något sätt ensamt om att inte förstå skillnaden mellan islam och muslimer. I svenskt kulturliv har de mycket populära postkoloniala teorierna lett till ett relativiserande av de individuella fri- och rättigheterna. Liberala förespråkare som står upp för individers rätt till frihet beskylls oftast för ”intolerans” och ”fundamentalism”. Samma kollektivisering som missriktat används för att kompensera för rasism och diskriminering är ett verktyg för de främlingsfientliga krafter att skuldbelägga alla muslimer för allt ont som händer i landet. Utgångspunkten är att alla muslimer är förprogrammerade att vara odemokratiska och kvinnoförtryckande. Återigen är det islamisterna som är tankefiguren. Utifrån rader i Koranen och politisk islam målar, bland andra Sverigedemokraterna, sedan upp hotbilder av muslimer som genetiskt onda, redo att med våld erövra hela den fria världen. Muslimer bär, i samma tankevärld, kollektiv skuld för allt som sker i islams namn. I Sverige och resten av världen. Förslaget om minaretförbudet i Schweiz antogs av rädsla för politisk islam. En demokrati i den fria världen var villig att göra avkall på religions- och yttrandefrihet för att markera mot en annan frihetsfientlig grupp. På så vis fråntas muslimer det individuella handlingsutrymmet i sitt förhållningsätt till islam. Den politiska symbolhandlingen mot radikal islam blev ett kollektivt bestraffande av alla muslimer. I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar. Dilsa Demirbag-Sten journalist och författare ", "article_category": "other"}
{"id": 38095, "headline": "”Sverigedemokraterna är en ortodox minoritetsgrupp”", "summary": "Psykoanalytiker: Att vara svensk är att vara tolerant. På det sättet kan vi tolerera att SD är en ortodox minoritetsgrupp. Men ortodoxa grupper får inte dominera ett samhälle. Sverigedemokraterna gör demagogiska förenklingar för att slippa komplexa sammanhang och vädjar till svart-vitt antingen-eller-tänkande. Om vi skulle tillämpa deras partiprogram på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här i landet. Sverigedemokraterna är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD - utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap - kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led, skriver psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm i en analys av SD:s partiprogram.", "article": "Människor i Sverige består av heterogena grupper under ett gemensamt svenskt paraply – stadsbor, landsortsbor, akademiker, arbetare, invandrare, deras ättlingar, sjukskrivna, ensamstående, sammanboende, missbrukare, näringsidkare etcetera. Det gemensamma paraplyet innebär en tolerans för alla olikheter. Sedan länge vet man inom psykologin att främlingsrädsla och främlingsfientlighet kommer från en egen rädsla för det okända. Vi har alla en rädsla för det vi inte känner till, liksom för det okända inom oss själva, som är frestande att lägga ut på grupper som verkar vara annorlunda eller svaga. Främlingsfientligheten tar sig ofta uttryck som ett avståndstagande mot det komplexa eller främmande, det som inte går att känna igen omedelbart eller dela in i enkla kategorier. Sverigedemokraterna vill inte se att de skulle vara främlingsfientliga. De beskriver i sitt partiprogram snarare att ”invandrings- och integrationspolitik har varit ett monumentalt misslyckande. Sverigedemokraterna är det enda parti som vågar säga detta öppet.” SD tycks vara för det svenska. Det beskrivs bland annat på följande sätt: ”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.” Det låter som ett cirkelresonemang. Fortfarande vet vi inte vad den svenska identiteten innehåller, men vi varnas för: ”att svenskarna inom några decennier riskerar att bli en minoritet i det egna landet. Denna utveckling kommer att påverka alla aspekter av samhällslivet och förvandla vårt land till oigenkännlighet.” Det här går att känna igen som rasistisk eller främlingsfientlig mytologi. Om vi inte aktar oss, äter främlingarna upp oss. Sverige har alltid förändrats av dem som bor här. Strax beskrivs det svenska på annat sätt – i språk, kulturarv och historia – där SD blir ännu mer specifika: ”Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället. Svenskan skall vara det samhällsbärande språket inom samtliga samhällsområden. Alla former av etnisk kvotering eller positiv särbehandling av invandrare skall avskaffas. Undervisningen i svensk historia skall utökas i skolorna. Den svenska historien och kulturarvet skall lyftas fram och levandegöras i offentliga sammanhang på ett tydligare sätt än i dag. Det offentliga stödet till invandrarföreningar och alla andra verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Lovdagar i anslutning till religiösa högtider skall endast omfatta traditionella svenska och kristna högtider.” Det som SD är emot tycks vara osvenskt. Rädslan för det främmande utanför och inom oss själva klumpas ihop och vänds utåt och blir osvenskt, för att det är svårt att acceptera eller förstå. SD är rädda för det komplicerade och mal ner det till en svensk förenkling bestående av svensk eller – osvensk. På demagogiskt sätt skriver man inte osvensk i partiprogrammet. Man talar i stället om att: ”kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbart”. Man gör också den demagogiska förenklingen för att slippa komplexa sammanhang och vädja till svart-vitt antingen-eller-tänkande. Alla vill väl känna tillhörighet, men här beskrivs den som om den beror på hur homogent samhället är: ”Rotlösheten står i motsats till något som är väldigt viktigt för oss Sverigedemokrater – rätten till en nationell identitet. Alla människor måste få känna att de tillhör ett folk.” Man förnekar också den egna främlingsfientligheten på ett sätt som påminner om resonemanget att många av mina vänner är invandrare. Vi ska inte märka fientligheten genom att … ”Sverigedemokraterna är inte principiellt emot invandring.” Ju längre bort ifrån Sverige som invandrarna kommer, desto mindre bra är deras kultur för vårt land. Jag kan till och med tänka mig att några som skrivit detta program kan ha varit ärliga – det vill säga inte demagogiska. De tror faktiskt att det svenska skyddas av det de skriver. Man döljer främlingsfientligheten genom att uttala sig mot rasism, men i stället varnar man för det man kallar mångkulturalism. ”… De senaste årens invandring har dock varit av helt annan art. Det har handlat om tiotusentals invandrare varje år, från avlägsna delar av världen, vilket inte varit bra för Sverige.” ”… Partiet tar avstånd från mångkulturalism, rasism och läror där det etniska ursprunget räknas som det enda eller avgörande kriteriet för nationstillhörighet.” Ett centralt problem är att SD kopplar samman det svenska – svensk identitet, språk och kultur – med ett avståndstagande från andra grupper, det vill säga invandrare, särskilt från dem som kommer långt bort ifrån. Samtidigt är det sannolikt att även SD-medlemmar och de som röstar på dem har lika mycket invandrare bland sina förfäder som vi andra. I stället skulle man kunna hävda att det svenska är att vara tolerant och inte se en svensk identitet som något klart en gång för alla. Den är påverkbar och öppen för inflytande, liksom vi svenskar påverkar dem som kommer hit. Så har det alltid tyckts vara. I det svenska ingår då också att tolerera grupper som vill ha sin egen uppfattning och syn på hur man ska leva. På det sättet kan vi svenskar tolerera att SD har sin uppfattning, även om de får hålla sin intolerans för sig själva eftersom den är alltför förenklad, demagogisk och främlingsfientlig. Minoritetsgrupper får bära burka, sjunga sina sånger, äta sin mat, bara de tolererar andra grupper och de gemensamma spelreglerna. Ortodoxa personer som tror på rätt och fel i alla komplexa sammanhang – som SD kan beskrivas som – kan inte tillåtas att dominera ett samhälle. Om vi alltså skulle tillämpa SD:s program på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här eftersom de är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD, utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap, kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led. Tomas Böhm, psykoanalytiker, författare till bl a ”Inte som vi – psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism” (N & K, 1993), ”Att ha rätt – om övertygelse, tolerans och fundamentalism” (N & K, 1998). ", "article_category": "other"}
{"id": 38101, "headline": "”Dela ut AP-fondspengar till enskilda medborgare”", "summary": "Svenskt Näringsliv: Regeringen försöker slå sönder samförståndet kring AP-fonderna. Faran för ökad politisk styrning av fonderna i framtiden är stor. I ett svagt ögonblick skulle staten med AP-fondernas 820 miljarder kronor kunna köpa en tredjedel av aktierna på Stockholmsbörsen och styra företagen politiskt. Om AP-fonderna, som finansminister Anders Borg nu önskar, slås ihop till en enda gigantisk AP-fond kan den politiska frestelsen vid någon framtida tidpunkt bli övermäktig. Vi vill plädera för en helt annan färdriktning. Det behövs enskilt ägande med personligt engagemang – inte mer koncentration i statens händer. Den som vill borde kunna få sin ”andel” av AP-fonderna överförd till det egna PPM-kontot, skriver Urban Bäckström och Stefan Fölster.", "article": "Den svenska modellen för ägande har sedan företagandets och välståndets genombrott i mitten av 1800-talet byggt på ett starkt personligt engagemang. Många av de i dag stora företagen grundades för omkring hundra år sedan av starka entreprenörer. Deras arvtagare och efterlevande bidrog till att göra Sverige till hemland för ett ovanligt stort antal världsomspännande multinationella företag, något som vi känner stolthet inför i dag. Det är svårt att överskatta kraften i sådant personligt, engagerat ägande. Under senare decennier har dock ägandet i vårt land förändrats. Bland annat har det spridda institutionella – ofta anonyma – ägandet vuxit kraftigt. Staten är dessutom – direkt och indirekt via AP-fonderna – den största ägaren på Stockholmsbörsen. Därefter följer försäkringsbolag och fonder. Det direkta privata svenska ägandet på Stockholmsbörsen är nu så litet som knappt 15 procent. Det institutionella ägandet är skattefavoriserat på det enskilda privata ägandets bekostnad. Därför är också det institutionella ägandet i vårt land i en internationell jämförelse mycket omfattande. Det institutionella ägandet kan, som vi ser det, inte uppfylla kraven på starkt ägande. Om kollektiv och institutioner får ett för stort utrymme går dynamiken förlorad. Vi är övertygade om att ett dynamiskt näringsliv i Sverige kräver ett stort mått av personligt ägande och individuell ägarstyrning. Det är i detta sammanhang man bör se de olika initiativ som på kort tid kommit från politiskt håll och som ökar risken för att det institutionella ägandet missbrukas i politiska syften. För att illustrera vad som ligger i farans riktning: De svenska AP-fondernas 820 miljarder kronor räcker för att den svenska staten i ett svagt ögonblick skulle kunna köpa en tredjedel av aktierna på Stockholmsbörsen och styra företagen politiskt. Det vore en farlig väg att beträda. Den senaste tidens interna splittring inom regeringen om synen på AP-fonderna kanske känns besvärande för statsministern, men mest av allt avslöjar initiativen från statsråden i finansdepartementet hur politisk klåfingrighet lätt kan slå sönder samförståndet kring AP-fonderna. Den tidigare regeringen – ledd av Göran Persson – lade en stark vikt vid en decentraliserad modell med fyra AP-fonder. Modellen, som var ett led i pensionsreformen, vann bred uppslutning hos fem av riksdagens partier. Nu önskar sig plötsligt statsrådet Borg i stället en enda gigantisk AP-fond. Han konstaterar dock klokt nog att vi i Sverige redan haft en löntagarfondsdebatt och inte behöver en till. Den nya stora AP-fonden ska, enligt Borgs uppfattning, därför inte ha någon makt att styra företagen. Vad Borg dock glömmer är att lika snabbt som initiativet nu kommer om en ny gigantisk fond, lika oförberett kan förslag om en starkare politisk styrning av fondens ägande dyka upp i framtiden. Har AP-systemet väl slagits ihop till en enda gigantisk fond kan den politiska frestelsen vid någon framtida tidpunkt bli övermäktig. Diskussionen för några år sedan om ”blå-gult kapital” är en illustration av detta. Då handlade det om att ”svenska” företag skulle skyddas från utländska ägare. Den politiska frestelsen belyses även av agerandet från det andra statsrådet i finansdepartementet. Statsrådet Odell tycks nämligen vilja ha en ökad politiserad förvaltning av AP-fonderna (dock inte i form av en sammanslagen gigantisk fond som Anders Borg). Han vill att AP-fonderna ska lyssna på de politiska direktiv som styrs av vad som för dagen betraktas som politiskt opportunt. Därför skrev han om direktiven till fonderna i våras. Hans uppfattning strider direkt mot den nuvarande lagstiftningen för AP-fonderna och borde därför rimligen avvisas av övriga partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. Kanske kommer KU att rentav pricka Odell för hans fondsocialistiska pekpinnar till AP-fonderna. Tyvärr har AP-fondsstyrelserna inte visat det förväntade modet att ta strid med Mats Odell. De har låtit juridisk expertis belysa det felaktiga i regeringens direktiv. Men i den offentliga debatten har man varit tyst med undantag för Fjärde AP-fondens chef som dock nöjt sig med att försvara sitt förvaltningsfögderi. De juridiska analyser som fonderna låtit göra har inte offentliggjorts. Politisk klåfingrighet är alltid en fara oavsett politisk färg. All skugga ska inte falla på den regering Sverige har just nu. Även den tidigare socialdemokratiska regeringen kände sig på sin tid frestad att söka påverka AP-fondernas agerande. I september 2006 kallade nämligen dåvarande finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg och näringsministern Thomas Östros till sig ordförandena från de olika AP-fonderna i syfte att påverka fondernas ägarstyrning. De sade sig vara öppna också för att ändra lagstiftningen så att fonderna kunde göra som de båda statråden ville. Mot denna bakgrund är det enligt vår uppfattning nu dags att göra ett verkligt omtag när det gäller AP-fonderna – ett omtag som inte bara innebär att nyckeln till den politiska klåfingrigheten låses in utan även helt kastas bort. Vi vill därför plädera för en helt annan färdriktning. Det behövs åter enskilda ägare – inte mer koncentration i statens händer. För det behövs tre sorters reformer. För det första bör fondkapitalet föras till de enskilda personer som så småningom skall få sina pensioner därifrån – inte slås samman till en ny gigantisk fond med risk för en ökad politisk styrning av näringslivet. Det bör vara möjligt för den som vill att få sin ”andel” av AP-fonderna utskiftad till det egna PPM-kontot. I motsvarande grad skulle så anspråken på den skattebetalda delen av pensionen reduceras. PPM-kontot bör också kunna användas mer flexibelt till direktköp av aktier, till att starta egna företag eller till kompetensutveckling. Dessa mer flexibla användningar kan styras av enkla regler som hindrar missbruk. För det andra bör staten minska sin roll i styrningen av näringslivet. Resterande delar av AP-fonderna bör fredas från politiskt styre. Riskerna för sådan styrning är mindre om man undviker en sammanslagning. Statens övriga ägande på börsen bör minska. För det tredje bör det vara möjligt och intressant för ägare som satsar egna pengar att återta en viktig roll bland börsnoterade företag. De svenska företagarna är hela tiden utsatta för en dubbelbeskattning, 26,3 procent bolagsskatt och 30 procent kapitalinkomstskatt. Medan utländska och svenska institutioner är enkelbeskattade. Just nu finns faktiskt ett gynnsamt tillfälle att minska kapitalinkomstskatten och anpassa den till omvärlden. Skattebortfallet är litet eftersom vinsterna är lägre än normalt. Investeringar behöver bli mer lönsamma. En bieffekt blir att avdragsrätten på lån minskar, vilket hjälper att förebygga en ny bostadsbubbla även om behov av övergångsregler kan behöva övervägas. Kapitalinkomstskatten är i dag högre än i nästan alla andra länder. Socialdemokraterna bör för sin del deklarera att förmögenhetsskatten aldrig kommer att återinföras. Ett starkt enskilt ägarengagemang är något som måste premieras – inte motarbetas. Det är hög tid att Sverige får en tydlig ägarpolitik med bred förankring, som bättre än nu stimulerar ett starkt personligt engagemang. Det var ett sådant engagemang som en gång i tiden lade grunden för det svenska välståndsbygget. Vi måste lära av historien. Lägg den politiska klåfingrigheten när det gäller AP-fonderna på hyllan för all evighet. Urban Bäckström vd Svenskt Näringsliv Stefan Fölster chefsekonom Svenskt Näringsliv Läs mer på DN.se/debatt Publicerat på DN Debatt om AP-fonderna det senaste halvåret: 21/6: ”Klåfingriga politiker ska låta bli AP-fonderna”. Antonia Ax:son Johnson om att ägande med personligt ansvar åsidosätts. 12/7: ”AP-fonderna generösare till bonusar än regeringen”. Första AP-fondens ordförande Anna Hedborg apropå regeringens nya riktlinjer till AP-fonderna. 30/11: ”150 miljoner sparas om AP-fonderna går samman”. Ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. ", "article_category": "other"}
{"id": 38109, "headline": "”Skatteavdrag för gåvor bör gälla även ideella sektorn”", "summary": "Företrädare för ideella, judiska intressen i Sverige: Skatteavdrag för gåvor måste utvidgas till att gälla även allmännyttig verksamhet. Nästan 2 miljoner svenskar kommer från en annan ursprungskultur än den svenska. En konsekvens av detta mer mångfacetterade Sverige är att det blivit svårare för det offentliga att tillgodose medborgarnas rättmätiga krav inom områden som religion, åldringsvård, undervisning, idrott, social och kulturell verksamhet. Detta i sin tur leder till att den ideella sektorn behöver stödjas och stimuleras på alla sätt. Det är därför av största vikt att rätt till skatteavdrag införs också för gåvor till allmännyttig, ideell verksamhet och inte bara – som nu föreslås – till forskning och hjälpinsatser för behövande, skriver Lena Posner Körösi och Gabriel Urwitz.", "article": "Utredningen ”Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet” (SOU 2009:59), som i somras överlämnades till regeringen, är på många sätt märklig. Utredningsmannen verkar ha haft som utgångspunkt ett beskattningsperspektiv och särskilt tillhörande kontrollfrågor. Enligt vår uppfattning borde utgångspunkten i stället ha varit ett bredare samhälleligt perspektiv: Betydelsen av en ideell sektor för samhällets totala utveckling och då om skatteincitament kan spela en positiv roll för att ytterligare utveckla den ideella sektorn. Utredningsmannen framhåller själv att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ideella sektorn är inte i första hand en fiskal fråga utan berör mycket mer fundamentala samhällsvärden. Sverige tycks enligt utredningen ”vara det enda landet i Europa som inte har regler av detta slag”, det vill säga som inte har regler som innebär ett skatteincitament för gåvor till ideell verksamhet. Bara detta i sig är anmärkningsvärt och för oss inom den ideella sektorn mycket svårt att acceptera. Sverige har under de senaste 30–40 åren dramatiskt ändrat karaktär och gått från ett mycket homogent samhälle till att i dag vara ett samhälle där cirka 20 procent av befolkningen antingen inte är födda i Sverige eller har föräldrar som inte är födda i Sverige. Det vill säga, nästan 2 miljoner svenskar kommer från en annan ursprungskultur än den svenska. Detta innebär att Sverige som samhälle har blivit mycket mer mångfacetterat och mångkulturellt. En konsekvens av detta är att det blir väsentligt svårare för det offentliga (stat, landsting och kommuner) att tillfredställa medborgarnas rättmätiga krav inom olika områden. Det blir helt enkelt omöjligt att skapa centrala lösningar inom till exempel områden som religion, idrott, social och kulturell verksamhet men även inom andra områden, som tillgodoser alla medborgares högst varierande men rättmätiga krav. Här spelar den ideella sektorn en allt viktigare roll eftersom det svenska samhällets mer mångfacetterade struktur med nödvändighet måste innebära en decentralisering av många verksamheter, där den ideella sektorn blir ett viktigt instrument i denna nödvändiga decentralisering. Den ideella sektorn måste bland annat på grund härav stödjas och stimuleras på alla sätt. Vi, Sveriges judar, har sedan vi tilläts officiellt invandra till Sverige 1774 utvecklat en stor erfarenhet av att hantera många samhälleliga frågor för våra medlemmar. Ursprungligen på grund av att det svenska samhället krävde att vi själva skötte framförallt socialvården för våra medlemmar. Vi tilläts inte att ligga det svenska samhället till last. Sedermera har de svenska judarna fått samma rättigheter som alla andra svenskar men det har då visat sig att vi som en (nationell) minoritet har våra egna behov som samhället inte kan tillfredställa. Åldringsvård, där vi till exempel behöver hantera överlevande från Förintelsen, vilket kräver kunskap och erfarenhet som det allmänna inte kan erbjuda. Utbildning inom judendomen av såväl religiös som mer filosofisk karaktär, begravningsverksamhet, där judar har särskilda regler som det allmänna inte kan leverera, särskild mathållning, eftersom en del judar endast äter så kallad koshermat. Det finns ett stort antal frågor där vi som minoritet har behövt engagera oss genom en omfattande ideell verksamhet och där våra medlemmar på ett generöst sätt ekonomiskt har bidragit till att tillgodose de behov som judar i Sverige har och som inte det svenska samhället kan tillgodose, saker som majoritetssamhället normalt betraktar som en självklarhet att det offentliga skall stå för. Liknande situation torde eller kommer att råda för de flesta minoritetsgrupper i Sverige. Detta är en av huvudanledningarna till att den ideella sektorn kommer att behöva spela en allt större roll i det svenska samhället. Det kan inte uteslutas att skattemoral och betalningsvilja att betala allmänna skatter faktiskt kan öka hos medborgarna om de samtidigt känner att samhället premierar dem som gör en ideell insats. Utan tvekan kan det omvända gälla, att förståelsen för att betala skatt kan minska om viktiga behov inte kan tillfredställas genom det allmänna samtidigt som enskilda medborgare därför måste ta på sig en privat betalningsbörda för att tillfredställa dessa behov. På grund av utredningens fiskala ansats blir kontrollfrågan den helt avgörande frågan för utredningens analys, det vill säga hur Skatteverket skall kunna kontrollera att skatteincitament används på rätt sätt och att fusk inte förekommer. Det leder till att utredningen endast kan tänka sig att skatteincitament används för ändamålen ”bedriva hjälpverksamhet bland behövande” och ”främja vetenskaplig forskning” men inte för omsorg om barn och ungdom, undervisning, sjukvård, miljövård, idrott och kultur. Vi finner det anmärkningsvärt att Sverige skulle vara det enda landet i Europa som inte kan lösa tillhörande kontrollfrågor på ett sådant sätt att även de ovan nämnda ändamålen kan inbegripas i den ideella verksamhet som skall kunna komma i åtnjutande av skatteincitament. Alla dessa områden är viktiga i det svenska samhället och det bedrivs en omfattande ideell verksamhet inom dessa sektorer. Att Skatteverket behöver godkänna en mottagare för att en givare skall komma i åtnjutande av en skattefavör kan synas rimligt men knappast vara en oöverstiglig uppgift för svensk myndighetsutövning. Sammanfattningsvis vill vi framhålla följande: • Vi anser att det är av största angelägenhet att avdragsrätt införs för gåvor till allmännyttig verksamhet. • Vi menar att avdragsrätt för gåvor till allmännyttig verksamhet skall ha en bred ansats och självklart även gälla områden som omsorg om barn och ungdom, undervisning, sjukvård, miljövård, idrott och kultur men egentligen gälla all allmännyttig verksamhet som drivs på ett seriöst sätt till samhällets och dess medborgares bästa. • Utredningen överdriver de fiskala kontrollproblem som kan föreligga. Övriga länder i Europa har uppenbarligen löst detta och det är därför förvånande att inte Sverige skulle kunna lösa kontrollfrågan på ett tillfredställande sätt. • Vi finner utredningen alltför teknisk och förvånansvärt ambitionsfri eftersom utredningsmannen avråder från att införa skatteincitament. Vi rekommenderar regeringen att antingen införa en avdragsrätt för gåvor till allmännyttig verksamhet mer enligt våra punkter ovan eller tillsätta en helt ny utredning med en bredare förankring inom den ideella sektorn. Lena Posner Körösi ordf Judiska Centralrådet i Sverige Gabriel Urwitz ordf Stiftelsen Paideia Gåvoutredningen Utredningen om skatteincitament: Den som ger gåvor till av Skatteverket godkända mottagare medges en skattereduktion på högst 7 000 kr (fysiska personer) eller 35 000 kr (juridiska personer). Stiftelser, ideella föreningar och registerade trossamfund kan godkännas som gåvomottagare om de ”främjar forskning eller driver en verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande”. Skattebortfallet för staten beräknas till 615 miljoner kr årligen. ", "article_category": "other"}
{"id": 38112, "headline": "Fråga På stan: Är wasabi torkad pepparrot?", "summary": "Wasabin som serveras på sushirestauranger i Stockholm, är det verkligen riktig wasabi? Och var hittar man majsblad för att laga tamales? På stan reder ut.", "article": "Hej på er! Jag tänkte laga tamales och undrar var man hittar majsblad att rulla in dem i. /Hugo Hej, man kan köpa dem på nätet på sajten extremefood.se. De säljer 100 gram corn husks (torkade majsblad) för 28 kronor, bladen blötläggs sedan i varmt vatten så att de mjuknar. /David Djuphammar, webbredaktör Hej, jag har hört att den wasabi man får på svenska sushirestauranger i själva verket är grönfärgad pepparrot. Stämmer det? /Lars-Åke, Solna Hej, det stämmer nästan. Det är riktigt så tillvida att svenska sushiställen inte brukar servera wasabi gjord på färsk wasabirot – det skulle bli alldeles för dyrt. Vi ringde upp Tito Wahlström, ägare och kökschef på Samba Sushi på Götgatan, och bad honom utveckla. – Färsk wasabi måste flygas in från Japan och håller bara en vecka så det blir alldeles för dyrt. Men om det vore svensk pepparrot skulle det också bli dyrt. Den wasabi som används i hela Europa görs från ett torkat pulver, som tillverkas på japansk senap som är väldigt stark i sig och bidrar till hettan. Dessutom innehåller pulvret en del torkad wasabi, stärkelse och E-ämnen. Pulvret blandas sedan med vatten innan det serveras. I Japan däremot är wasabin billigare och där är det standard att använda färsk wasabi, säger han. /David Djuphammar, webbredaktör Hej! En kompis till mig kommer att bo hos mig i Stockholm under vecka 3 och eftersom han är väldigt musikintresserad vill vi gärna gå på någon konsert. Finns det något bra att se den veckan? /Matilda Hej! Visst finns det det. Brittiska indiebandet The XX är rejält hajpade men trots det faktiskt också riktigt bra. Egentligen skulle de ha spelat på Debaser Slussen men på grund av stort publiktryck har konserten flyttats till Debaser Medis, där gruppen alltså spelar 19/1. Ett annat alternativ, om din kompis är åt det frisinnade hållet, är att gå och se Sunn O))) som spelar på Fylkingen dagen därpå, 20/1. Sunn O))) består av två amerikaner som klär ut sig i kåpor och gör musik som påminner lite om jordbrum – effektivt meditationssoundtrack för den som vill leva ut sin inre, solkiga Agneta Sjödin. Förbandet bör också nämnas eftersom det utgörs av black metal-bandet Mayhems förre sångare Attila Csihar. Hur han låter solo vet jag inte än men det vore ju mäktigt om han stod på golvet och bara skrek. /David Djuphammar, webbredaktör ", "article_category": "other"}
{"id": 38118, "headline": "”Det moderata fotfolket lyssnar inte på Reinfeldt”", "summary": "Ledande folkpartist om moderata utförsäljningar: Det kan behövas en Lex Täby efter avknoppningen av Tibble gymnasium. Täbymoderaternas beslut att utan betalning och normal anbudsprövning överlåta Tibble gymnasium till ett privat företag är ett typexempel på den attityd som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för 1995. Men när Reinfeldt för fem år sedan kommenderade halt fortsatte det moderata fotfolket i språng. Det handlar om ideologisk berusning. Ett antal kommuner och åtminstone ett landsting – med Filippa Reinfeldt i ledningen – driver linjen att privat drift per definition är bättre än kommunal. Dessa avknoppningar genomförs trots starka invändningar från jurister, politiker och företag som inte fått lägga anbud, skriver oppositionsrådet i Täby, Mats Hasselgren (FP).", "article": "Nu är det 25 år sedan riksdagen stiftade ”Lex Pysslingen”. En vänstermajoritet som stöddes av LO och TCO försökte genom lagstiftning göra det omöjligt för andra än kommuner att driva förskolor. Projektet misslyckades. Idén om ett politiskt monopol för offentliga tjänster hade mycket svagt stöd. Hela den politiska skalan fanns representerad hos dem som protesterade. Få sörjde när lagen avskaffades och det även formellt blev möjligt att gå från kommunala monopol till större valfrihet och en öppen marknad. Ett antal huvudsakligen moderata kommunpolitiker riskerar nu förtroendet för denna öppna marknad för välfärdstjänster. På nytt är det den ideologiska berusningen som ställer till det. Men den här gången är det ideologiska axiomet att privat drift alltid är bättre än kommunal. Väl fungerande kommunal verksamhet inom vård, skola och omsorg säljs till underpris eller skänks bort till privata företag. Dessa företag kan göra snabba vinster genom att i sin tur sälja verksamheten till marknadspris. Hur kunde det bli så tokigt? Jag tror det kanske började 1995. I boken ”Nostalgitrippen” av Fredrik Reinfeldt med flera hyllades begreppet avknoppning som skolpengens tredje steg. Friskolor skulle ersätta kommunala skolor och inte bara fungera som komplement. Med rektor som vd skulle verksamheten bli både bättre och billigare. En perfekt fungerande marknad skulle med automatik åtgärda bristerna i den offentliga verksamheten. Idén att lägga över driftsansvaret för i princip all kommunal verksamhet till privata utförare slog snabbt rot hos en ny generation av högerpolitiker. Det blev ett självändamål att stänga kommunala skolor, förskolor och vårdenheter. Reinfeldts teser fick särskilt starkt genomslag i Storstockholm, bland annat i den kommun där Filippa och Fredrik Reinfeldt hade stort inflytande. Täby lyckades på kort tid privatisera samtliga förskolor (utom en) genom att i princip skänka bort verksamheten. Flertalet av dessa förskolor har sedan sålts vidare med betydande vinster för ägarna. Två större grundskolor gick samma väg. En av dessa är i dag till salu. År 2005 tycktes gruppen bakom ”de nya moderaterna” plötsligt ha insett att ideologin stod i strid med verkligheten, opinionen och den nya imagen. På partiets kommundagar lanserades en ny skolpolitik. Fixeringen vid friskolor kallades ”ett tankefel” och i stället skulle det satsas på den kommunala skolan. Det är en ny och underbar insikt hos mig, sade Fredrik Reinfeldt (DN Debatt och SvD mars–april 2005). Men denna nya insikt spred sig inte i partiet. Eller var det bara ett taktiskt spel? Fotfolket fortsatte i alla fall framåt med språng trots att ledaren tycktes ha kommenderat halt. Ett antal kommuner och åtminstone ett landsting, med Filippa Reinfeldt som ledande politiker, har fortsatt att driva linjen att privat drift per definition är bättre än kommunal. De så kallade avknoppningarna har kunnat pågå trots starka invändningar från jurister, politiker i minoritet och från företag som inte fått möjlighet att lägga anbud på verksamheten. De företag som slussats in i gräddfilen har kunnat tillgodogöra sig under lång tid upparbetade värden och omsätta dessa värden i kontanter vid vidareförsäljning. I vissa fall har de också, till följd av att värdet av verksamheten nollsatts, kunnat ta ut snabba och orimliga vinster, till exempel inom förskoleverksamheten i Stockholm. Avknoppningar i Stockholms stad, Stockholms läns landsting och Täby kommun är anmälda till EU-kommissionen. Enligt EU:s regler för otillåtet statsstöd får offentliga organ inte gynna enskilda företag och snedvrida konkurrensen. Utfallet kan bli skadestånd för Sverige och för kommunerna. Det finns också risk att den som otillbörligt gynnats får betala skadestånd. Täbymoderaternas beslut att utan betalning och normal anbudsprövning överlåta Tibble gymnasium till ett av rektor nystartat privat företag är ett typexempel på den attityd som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för 1995. Eftersom det överordnade målet var att avveckla kommunal verksamhet bortsåg Täbymoderaterna från att beslutet var lagstridigt och vållade medborgarna ekonomisk skada. Sedan Kammarrätten upphävt beslutet har Täbymoderaterna också vägrat att medverka till att kommunen rättar sig efter domen. Det faktum att skolans ägare nu ”frivilligt” ersätter kommunen med 6,6 miljoner kronor, vilket torde motsvara betydligt mindre än hälften av marknadsvärdet, är en bekräftelse på den oskickliga hanteringen. Man bör då erinra sig att moderaterna har egen majoritet i Täby. Samtliga övriga partier i kommunen vidtog den sannolikt unika åtgärden att vägra att närvara vid det med tre dagars varsel anordnade extra fullmäktigemöte då moderaterna beslöt att skänka bort skolan. Maktmissbruk leder till att den sunda och för verksamheten såväl som den kommunala ekonomin positiva mångfalden kan misstänkliggöras. Brist på professionalitet vid försäljning av skola och vård skapar misstro. Än värre är när politiker efter det att besluten inte visat sig hålla för en juridisk prövning visar öppet lagtrots. Man kan jämföra med rättsreglerna för privat verksamhet: Om en majoritetsägare skänker bort bolagets tillgångar kan minoriteten begära kompensation. När det gäller kommunal verksamhet borde kommuninvånarna åtminstone moraliskt sett jämställas med minoritetsägarna. För så enkelt är det faktiskt: Ansvariga politiker kan aldrig avsäga sig ansvaret för uttaxerade skattepengar och deras användning. Täbymoderaternas vägran att följa Kammarrättens dom väcker den principiella frågan hur staten ska hantera kommunalt domstolstrots. Lagstiftaren har givetvis inte tänkt sig att en sådan situation skulle kunna uppstå. Men när så skett måste frågorna ställas: Behöver kommunallagen ändras? Finns det anledning att införa sanktionsmöjligheter? Behövs en ”Lex Täby”? Den politiska frågan, framför allt för allianspartierna, är hur skadeverkningarna ska kunna begränsas. En skarp och tydlig markering av att dessa partier vid behov inte tvekar att vässa lagstiftningen känns därför angelägen. Den skulle välkomnas av många i de egna leden och säkert också ha en preventiv effekt. Att de gamla monopolisterna inom vänstern gillar läget är lätt att förstå. De behöver knappast argumentera. De kan bara peka på en rad exempel på miljonvinster för dem som fått dela på avknoppningspengarna. Men vi andra som vill utveckla skola, vård och omsorg i nära samarbete mellan de kommunala huvudmännen och idérika och duktiga privata entreprenörer måste ägna orimligt mycket tid åt att förklara hur vissa beslut kunde bli så bort i tok. Tibble gymnasium Tibble gymnasium är i dag en friskola. Rektorn Maj Dellström och läraren Hans Byström lämnade under höstterminen 2006 in en ansökan till Skolverket. Ansökan godkändes den 15 mars 2007. Kommunfullmäktige i Täby – med moderat majoritet – beslutade den 10 maj 2007 att godkänna avknoppningen av Tibble gymnasium. Från och med den 1 juli 2007 drivs skolan i privat regi under namnet Tibble Fristående Gymnasium. Det är den största friskolan i Sverige med drygt tusen elever. Källa: Wikipedia ", "article_category": "other"}
{"id": 38119, "headline": "”Det moderata fotfolket lyssnar inte på Reinfeldt”", "summary": "Ledande folkpartist om moderata utförsäljningar: Det kan behövas en Lex Täby efter avknoppningen av Tibble gymnasium.Täbymoderaternas beslut att utan betalning och normal anbudsprövning överlåta Tibble gymnasium till ett privat företag är ett typexempel på den attityd som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för 1995. Men när Reinfeldt för fem år sedan kommenderade halt fortsatte det moderata fotfolket i språng. Det handlar om ideologisk berusning. Ett antal kommuner och åtminstone ett landsting – med Filippa Reinfeldt i ledningen – driver linjen att privat drift per definition är bättre än kommunal. Dessa avknoppningar genomförs trots starka invändningar från jurister, politiker och företag som inte fått lägga anbud, skriver oppositionsrådet i Täby, Mats Hasselgren (FP).", "article": "Nu är det 25 år sedan riksdagen stiftade ”Lex Pysslingen”. En vänstermajoritet som stöddes av LO och TCO försökte genom lagstiftning göra det omöjligt för andra än kommuner att driva förskolor. Projektet misslyckades. Idén om ett politiskt monopol för offentliga tjänster hade mycket svagt stöd. Hela den politiska skalan fanns representerad hos dem som protesterade. Få sörjde när lagen avskaffades och det även formellt blev möjligt att gå från kommunala monopol till större valfrihet och en öppen marknad. Ett antal huvudsakligen moderata kommunpolitiker riskerar nu förtroendet för denna öppna marknad för välfärdstjänster. På nytt är det den ideologiska berusningen som ställer till det. Men den här gången är det ideologiska axiomet att privat drift alltid är bättre än kommunal. Väl fungerande kommunal verksamhet inom vård, skola och omsorg säljs till underpris eller skänks bort till privata företag. Dessa företag kan göra snabba vinster genom att i sin tur sälja verksamheten till marknadspris. Hur kunde det bli så tokigt? Jag tror det kanske började 1995. I boken ”Nostalgitrippen” av Fredrik Reinfeldt med flera hyllades begreppet avknoppning som skolpengens tredje steg. Friskolor skulle ersätta kommunala skolor och inte bara fungera som komplement. Med rektor som vd skulle verksamheten bli både bättre och billigare. En perfekt fungerande marknad skulle med automatik åtgärda bristerna i den offentliga verksamheten. Idén att lägga över driftsansvaret för i princip all kommunal verksamhet till privata utförare slog snabbt rot hos en ny generation av högerpolitiker. Det blev ett självändamål att stänga kommunala skolor, förskolor och vårdenheter. Reinfeldts teser fick särskilt starkt genomslag i Storstockholm, bland annat i den kommun där Filippa och Fredrik Reinfeldt hade stort inflytande. Täby lyckades på kort tid privatisera samtliga förskolor (utom en) genom att i princip skänka bort verksamheten. Flertalet av dessa förskolor har sedan sålts vidare med betydande vinster för ägarna. Två större grundskolor gick samma väg. En av dessa är i dag till salu. År 2005 tycktes gruppen bakom ”de nya moderaterna” plötsligt ha insett att ideologin stod i strid med verkligheten, opinionen och den nya imagen. På partiets kommundagar lanserades en ny skolpolitik. Fixeringen vid friskolor kallades ”ett tankefel” och i stället skulle det satsas på den kommunala skolan. Det är en ny och underbar insikt hos mig, sade Fredrik Reinfeldt (DN Debatt och SvD mars–april 2005). Men denna nya insikt spred sig inte i partiet. Eller var det bara ett taktiskt spel? Fotfolket fortsatte i alla fall framåt med språng trots att ledaren tycktes ha kommenderat halt. Ett antal kommuner och åtminstone ett landsting, med Filippa Reinfeldt som ledande politiker, har fortsatt att driva linjen att privat drift per definition är bättre än kommunal. De så kallade avknoppningarna har kunnat pågå trots starka invändningar från jurister, politiker i minoritet och från företag som inte fått möjlighet att lägga anbud på verksamheten. De företag som slussats in i gräddfilen har kunnat tillgodogöra sig under lång tid upparbetade värden och omsätta dessa värden i kontanter vid vidareförsäljning. I vissa fall har de också, till följd av att värdet av verksamheten nollsatts, kunnat ta ut snabba och orimliga vinster, till exempel inom förskoleverksamheten i Stockholm. Avknoppningar i Stockholms stad, Stockholms läns landsting och Täby kommun är anmälda till EU-kommissionen. Enligt EU:s regler för otillåtet statsstöd får offentliga organ inte gynna enskilda företag och snedvrida konkurrensen. Utfallet kan bli skadestånd för Sverige och för kommunerna. Det finns också risk att den som otillbörligt gynnats får betala skadestånd. Täbymoderaternas beslut att utan betalning och normal anbudsprövning överlåta Tibble gymnasium till ett av rektor nystartat privat företag är ett typexempel på den attityd som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för 1995. Eftersom det överordnade målet var att avveckla kommunal verksamhet bortsåg Täbymoderaterna från att beslutet var lagstridigt och vållade medborgarna ekonomisk skada. Sedan Kammarrätten upphävt beslutet har Täbymoderaterna också vägrat att medverka till att kommunen rättar sig efter domen. Det faktum att skolans ägare nu ”frivilligt” ersätter kommunen med 6,6 miljoner kronor, vilket torde motsvara betydligt mindre än hälften av marknadsvärdet, är en bekräftelse på den oskickliga hanteringen. Man bör då erinra sig att moderaterna har egen majoritet i Täby. Samtliga övriga partier i kommunen vidtog den sannolikt unika åtgärden att vägra att närvara vid det med tre dagars varsel anordnade extra fullmäktigemöte då moderaterna beslöt att skänka bort skolan. Maktmissbruk leder till att den sunda och för verksamheten såväl som den kommunala ekonomin positiva mångfalden kan misstänkliggöras. Brist på professionalitet vid försäljning av skola och vård skapar misstro. Än värre är när politiker efter det att besluten inte visat sig hålla för en juridisk prövning visar öppet lagtrots. Man kan jämföra med rättsreglerna för privat verksamhet: Om en majoritetsägare skänker bort bolagets tillgångar kan minoriteten begära kompensation. När det gäller kommunal verksamhet borde kommuninvånarna åtminstone moraliskt sett jämställas med minoritetsägarna. För så enkelt är det faktiskt: Ansvariga politiker kan aldrig avsäga sig ansvaret för uttaxerade skattepengar och deras användning. Täbymoderaternas vägran att följa Kammarrättens dom väcker den principiella frågan hur staten ska hantera kommunalt domstolstrots. Lagstiftaren har givetvis inte tänkt sig att en sådan situation skulle kunna uppstå. Men när så skett måste frågorna ställas: Behöver kommunallagen ändras? Finns det anledning att införa sanktionsmöjligheter? Behövs en ”Lex Täby”? Den politiska frågan, framför allt för allianspartierna, är hur skadeverkningarna ska kunna begränsas. En skarp och tydlig markering av att dessa partier vid behov inte tvekar att vässa lagstiftningen känns därför angelägen. Den skulle välkomnas av många i de egna leden och säkert också ha en preventiv effekt. Att de gamla monopolisterna inom vänstern gillar läget är lätt att förstå. De behöver knappast argumentera. De kan bara peka på en rad exempel på miljonvinster för dem som fått dela på avknoppningspengarna. Men vi andra som vill utveckla skola, vård och omsorg i nära samarbete mellan de kommunala huvudmännen och idérika och duktiga privata entreprenörer måste ägna orimligt mycket tid åt att förklara hur vissa beslut kunde bli så bort i tok. Mats Hasselgren oppositionsråd (FP) i Täby ", "article_category": "other"}